Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1991/92:128

Onsdagen den 10 juni

Kl. 8.30

---

1 § Nya riksdagsledamöter m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket
inkommit bevis om

dels att Björn Ericson (s), Tyresö, utsetts till ny
ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 augusti 1992
sedan Ulf Lönnqvist (s) avsagt sig sitt uppdrag som
riksdagsledamot. Till ersättare har i detta fall
utsetts Tommy Waidelich, Södertälje, Åke
Wictorsson, Norrtälje, Christina Pettersson,
Norrtälje, Dag Ericson, Tumba, Christer
Erlandsson, Järfälla, Christina Zedell, Tullinge,
Pär Nuder, Österskär, Kåre Hagman, Ösmo,
Bengt-Olov Tengmark, Solna, och Staffan
Holmberg, Haninge (alla s),

dels att Hans Andersson (v), Ludvika, utsetts till ny
ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 september 1992
sedan Lars-Ove Hagberg (v) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot. Till ersättare har i detta fall
utsetts Kerstin Söderlund, Vansbro, och Yvonne
Frid, Falun (båda v).

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 5 juni 1992

Lars Tottie

Sven-Georg Grahn

2 § Utökning av antalet suppleanter i vissa
utskott

Valberedningen hade enligt till kammaren inkomna
protokollsutdrag

dels på begäran av Socialdemokratiska
riksdagsgruppen samt av Folkpartiet liberalernas,
Centerns, Kristdemokratiska samhällspartiets, Ny
demokratis och Moderata samlingspartiets
riksdagsgrupper tillstyrkt att antalet suppleanter i
EES-utskottet skulle utökas från 16 till 23,

dels på begäran av Kristdemokratiska
samhällspartiets riksdagsgrupp tillstyrkt att antalet
suppleanter i kulturutskottet skulle utökas från 17
till 18,

dels på begäran av Folkpartiet liberalernas
riksdagsgrupp tillstyrkt att antalet suppleanter i
bostadsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992 skulle
utökas från 17 till 18.

Kammaren biföll dessa framställningar.

3 § Val av suppleanter i vissa utskott

Företogs val av sju suppleanter i EES-utskottet, en
suppleant i kulturutskottet samt en suppleant i
bostadsutskottet.

Kammaren medgav att valen fick ske i ett
sammanhang.

Kammaren valde i enlighet med valberedningens
förslag till

suppleanter i EES-utskottet

Birgitta Johansson (s)

Axel Andersson (s)

Daniel Tarschys (fp)

Kjell Ericsson (c)

Göran Hägglund (kds)

Bengt Dalström (nyd)

Knut Billing (m)

suppleant i kulturutskottet

Märtha Gårdestig (kds)

suppleant i bostadsutskottet

Olle Schmidt (fp) fr.o.m. den 1 juli 1992

4 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 3 juni.

5 § Den ekonomiska politiken och slutlig
budgetreglering för budgetåret 1992/93

Föredrogs

finansutskottets betänkande

1991/92:FiU30 Den ekonomiska politiken m.m.
(prop. 1991/92:100 delvis, 1991/92:112 delvis och
1991/92:150 delvis).

Anf. 1 ARNE KJÖRNSBERG (s):

Herr talman! Syftet med den ekonomiska politiken
är enligt vår uppfattning tvåfaldigt. Den skall skapa
välfärd och en rättvis fördelning av denna välfärd.
Jag skall strax återkomma till detta, men innan dess
vill jag säga följande.

Detta betänkande är, herr talman, ett högmodets
betänkande. Sida upp och sida ner talar
fyrklöverpartiernas företrädare om hur bra allting
är och hur väl avvägda regeringens alla förslag
synes vara. Självförtroende är väl bra, men när det
övergår till självsäkerhet för att inte säga
självgodhet, då ligger arrogansen nära. Som den
finske filosofen Georg Henrik von Wright har sagt:
''Dogmatismen, inte skepticismen är sanningens
verkliga fiende.''

När man hör en del företrädare för ''den mest
kompetenta regeringen i Sverige i modern tid'' är
det inte konstigt om man tänker tillbaka på det sena
60-talets och det tidiga 70-talets testuggare. Det är
samma blinda övertygelse om sin egen
förträfflighet, samma dogmatism. Skulle inte en
smula eftertanke vara på sin plats?

Herr talman! Jag har för avsikt att i fortsättningen
tala om i huvudsak fyra saker: tillväxten,
sysselsättningen, fördelningen och statsfinanserna.

Jag börjar med tillväxten. Ni företrädare för
regeringspartierna har alltid anklagat oss
socialdemokrater för att bara tänka på fördelning
och inte alls, eller i varje fall för litet, på tillväxten.

Låt oss se hur ni själva hanterar frågan. När ni
gjorde er rivstart räknade ni med att tillväxten
sammantaget under 1992 och 1993 skulle bli 2,2 %.
När ni nu har rivstartat, nystartat och omstartat och
har fått genomslag för era åtgärder, har ni fått
skriva ner prognosen till 0,4 % på två år. Er politik
innebär att Finland 1993 kommer att ha en tillväxt
som är tre gånger så hög som vår. Detta är
resultatet av era åtstramningar.

Sverige är verkligen unikt. I en djup lågkonjunktur
har vårt land en regering som genom åtstramningar
på tre väsentliga områden -- byggandet, hushållen
och kommunerna -- åstadkommer precis motsatsen
till det man säger sig vilja åstadkomma.

När nu byggandet har avtagit lägger ni extra sten på
börda genom att slopa räntelånesystemet, slopa
investeringsbidraget och minska ränteavdragens
storlek, för att ta några exempel. Inte blir det
tillväxt av det.

Genom åtstramningar riktade direkt mot vanliga
löntagarhushåll minskar ni dessas köpkraft.
Förutom att det är orättvis fördelningspolitik att
sexdubbla egenavgiften i a-kassan, införa
karensdagar, slopa schablonavdraget och allt det
andra, så är det orationellt. Det blir varken
köpkraft eller tillväxt av det.

Det beslut som majoriteten fattade här i kammaren
i går om att dra in 7,5 miljarder från kommuner och
landsting för 1993 och åren därefter kommer att
leda till betydande problem. Inte blir det någon
tillväxt av det. Tvärtom.

Ni gör anspråk på att bedriva en politik för tillväxt
och full sysselsättning. Det saknar trovärdighet.
Varken jag eller någon annan har kunnat spåra
några stimulanseffekter på
bruttonationalprodukten, export eller
investeringar i regeringens prognoser.

Er huvudtes har varit att sänka skatter för
kapitalägare och annat förmöget folk för att de skall
arbeta bättre och främja tillväxten. Samtidigt måste
skatterna höjas för löntagarna för att de skall arbeta
mer och på det sättet bidra till tillväxten. Kan
någon av er nämna ett enda land där detta har
fungerat?

Kunde ni inte åtminstone ha lyssnat till vad vi sade
i finansutskottet? Kunde ni inte i er kammare ha
funderat på våra förslag om ytterligare
investeringar i vägar, broar, järnvägar och annan
infrastruktur? Kunde ni inte ha ägnat en tanke åt
våra förslag om upprustning, ombyggnad av skolor
och bostäder? Är det måhända så att ni rent
reflexmässigt säger nej?

Ert problem är att ni lade upp en strategi för att
möta överhettning, hög inflation, överfull
sysselsättning, kraftigt ökande kostnader och ett
växande bytesbalansunderskott. Ni trodde inte på
stabiliseringsavtalet. Men nu är löneökningstakten
i Sverige lägre än i våra stora konkurrentländer. Ni
trodde inte att vi skulle få ner inflationstakten. Nu
har vi en prisstabilitet klart under
Europagenomsnittet. Er prognos var att
bytesbalansunderskottet i år skulle bli 55 miljarder.
Nu är det i praktiken utraderat. Nu orkar ni inte av
politiska skäl, eller kanske andra skäl, att ompröva
detta. Sammanfattningsvis: Tillväxtpolitik är ni
dåliga på. Fördelningspolitik är vad ni sysslat med,
och det skall jag återkomma till.

För det andra har vi frågan om sysselsättningen.
Den viktigaste politiska frågan nu är att bekämpa
den stigande arbetslösheten. Vår politik kan
sammanfattas i orden: Arbete åt alla. Ni säger att
er ambition är att arbetslösheten i Sverige skall vara
lägre än omvärldens. Förlåt en fråga: Lägre än
vems? Danmarks? Finlands?

Det är nu de avgörande stegen måste tas för att
förhindra att Sverige blir ett land med permanent
hög arbetslöshet, minskad tillväxt och ökande
sociala klyftor. I förra veckan fick vi
arbetsmarknadsstyrelsens senaste rapport --
204 000 arbetslösa. 64 000 av dem var
långtidsarbetslösa. Det går med en rasande fart. I
oktober var regeringens prognos 3,7 % arbetslösa
1993. I april i år hade man justerat prognosen till
5,0 %. Hur mycket blir det nästa gång? Hur mycket
är egentligen 5 % arbetslösa? Det är 220 000
människor som inte får möjlighet att bidra till vårt
gemensamma bästa. Det är mer än dubbelt så
många som bor i Borås.

Nu måste politiken läggas om på ett sådant sätt att
de arbetslösa engageras i aktiva åtgärder, jobb eller
utbildning. Vi har lagt fram ett
investeringsprogram på 40 miljarder kronor för de
närmsta två åren. Programmet omfattar
tidigareläggning av kommunala investeringar,
underhåll av tidigare gjorda kommunala
investeringar, tidigareläggning av statliga byggen
och infrastrukturprojekt. Genom ett mycket
omfattande arbete ute i landet har vi ''dammsugit''
behoven och möjligheterna.

På tal om behov och möjligheter -- låt mig citera en
arbetslös snickare hemifrån Sjuhäradsbygden, som
jag mötte för någon vecka sedan. Han sade:
''Kommunen behöver reparera och rusta upp
många skolor. Jag kan sådant. Jag vill arbeta.
Varför kan inte kommunen få bidrag till det och jag
få arbete? Då behöver jag inte ersättning från A-
kassan, och det blir bättre för eleverna och
personalen i skolan. Varför kan man inte göra så?''

Jag låter frågan gå vidare till Lars Tobisson och
P. O. Eriksson -- eller vem som vill svara.

Samme snickare sade också: ''Dessutom skulle jag
känna att mina insatser är något värda, och det
skulle innebära att jag kände mitt människovärde.''

Var så god herrar Tobisson, Eriksson, Hamilton
eller Attefall. Vem vill svara?

På minst tre, kanske fler, ställen i betänkandet står
det ungefär så här när ni avstyrker alla våra förslag:
''Arbetsmarknadsläget måste följas med
uppmärksamhet. Finansutskottet utgår ifrån att
regeringen vidtar nödvändiga åtgärder om
situationen skulle försämras.'' Hur mycket skall
situationen försämras för att regeringen skall vidta
nödvändiga åtgärder? Skall det vara ytterligare
20 000 eller 50 000 arbetslösa? Vad är nödvändiga
åtgärder?

En sak vill jag mycket starkt understryka. Om ni
vill ta krafttag mot arbetslösheten, om ni vill ha
breda lösningar, är vi beredda att samtala med er.
Studera våra förslag. Vill ni verkligen åstadkomma
ett trendbrott när det gäller arbetslösheten, är vi
beredda att samverka.

För det tredje har vi frågan om fördelningen. Ni har
under alla år anklagat oss socialdemokrater för att
vi bara talar om fördelning och inte om tillväxt. Jag
sade för en stund sedan att ni har varit dåliga på
tillväxt, men däremot sysslat mycket med
fördelning. Ni har sänkt skatter för kapitalägare,
aktieägare och annat förmöget folk så att det stått
härliga till.

Å ena sidan har ni sänkt förmögenhetsskatten. Ni
har slopat skatten på OTC- och O-registrerade
aktier. Ni har slopat skatten på arbetande kapital.
Ni har sänkt skatten på arv. Ni har sänkt skatten på
gåvor. Ni har sänkt kapitalbeskattningen. Ni har
minskat reavinstbeskattningen. Ni har sänkt
skatten på kapitalförsäkringar. Ni har sänkt skatten
på värdepappersfonder. Ni har sänkt skatten på
privata pensionsförsäkringar. Ni har slopat
ränteavdragsbegränsningen. Ni kommer att slopa
fastighetsskatten på lokalhyreshus.

Det var mycket det.

Huvuddelen av detta är skattesänkningar för inte i
första hand företag utan för företagare,
kapitalägare och förmöget folk.

Å andra sidan har ni sexdubblat egenavgiften i A-
kassan, försämrat arbetsskadeförsäkringen, slopat
möjligheten att få skattereduktion för del av
fackföreningsavgiften och sänkt värdet av
ränteavdragen. Ni har minskat och kommer att
minska bostadssubventionerna. Nu står ni i
begrepp att höja energiskatterna för hushållen och
slopa schablonavdraget.

I sanning: Detta är omvänd fördelningspolitik.
Men jag kan inte ta ifrån er äran att ni har varit
effektiva på detta område. Moderaterna tar för sig
för sina grupper med en sjusjungande fart.

Men Carl Hamilton, har ni i Folkpartiet inte
problem med det här? Ni är naturligtvis medvetna
om att alla dessa åtgärder urholkar skattereformen,
som våra resp. partier var överens om. Är trycket
verkligen så hårt från Moderaterna att ni inte orkar
stå emot. Kan ni folkpartister verkligen ställa upp
på, och tycka att det är rätt, att nu återinföra
kvittningen av underskott i näringsverksamhet mot
inkomst av tjänst. Nu kommer möjligheterna att
trixa och dribbla tillbaka. Tycker Carl Hamilton att
det är bra?

Till utskottets värderade herr ordförande och till
herr Attefall vill jag ställa följande fråga. Er
regering har föreslagit, och ni har ställt er bakom,
att den allmänna energiskatten för all industri skall
slopas. För att finansiera detta skall energiskatten
för övriga konsumenter höjas. För att inte
belastningen på hushållen skall bli alltför stor, det
är er formulering, skall den allmänna momsen
sänkas med tre procentenheter, och för att
finansiera detta slopar ni schablonavdraget. Nu är
min fråga till finansutskottets ordförande och till
Stefan Attefall: Har ni räknat på vad detta innebär?
Blir det plus eller minus för vanliga löntagare?

Jag skaffade mig konsumentverkets material ''Koll
på pengarna''. Sedan läste jag era förslag, tog fram
papper och penna och satte i gång att räkna. En
ensamstående beklädnadsarbetare, sömmerska
från Borås, med 120 000 i taxerad inkomst får
genom det slopade schablonavdraget sin skatt höjd
med 1 408 kr. Energikostnaderna ökar genom era
skattehöjningar med 220 kr. Sänkningen av den
allmänna momsen innebär att hennes utgifter
minskar med 497 kr. Slutresultat är en liten nätt
förlust på 1 131 kr. Det är nästan 100 kr. i månaden.

För en tvåbarnsfamilj där kvinnan har en taxerad
inkomst på 80 000 kr. och mannen 150 000 kr. blir
förlusten drygt 1 800 kr., dvs. 150 kr. i månaden.
När jag gjort dessa beräkningar förstår jag varför
statsministern litet föraktfullt talar om några
hundralappar hit och dit och menar att det är fel att
göra sådana beräkningar. Nu bör herrarna komma
ihåg att de förslag ni tidigare röstat igenom innebär
en minskad köpkraft för en tvåbarnsfamilj med
7 000--8 000 kr. per år enligt finansministern. Detta
skall adderas till de summor jag nyss nämnde.

Så är det. Sådan är er fördelningspolitik. Vet ni om
det? Är det inte svårt, Per-Ola Eriksson, att
medverka till detta? Är det detta som kallas att
bära varandras bördor, herr Attefall?

Låt mig på denna punkt komplimentera Lars
Tobisson till, en utifrån moderat synpunkt,
framgångsrik fördelningspolitik.

För det fjärde gäller det statsfinanserna. När
regeringen tillträdde i höstas räknade man med att
budgetunderskottet i år skulle bli 39 miljarder
kronor. I kompletteringspropositionen hade detta
stigit till 68 miljarder kronor. RRV:s senaste
rapport som kom i går pekar på 71 miljarder
250 000 kronor. Trots detta fortsätter
skatteministern att lova ut stora skattesänkningar
till grupper som står moderaterna nära.

Nästa år blir det än värre. Då har er politik fått
ännu större genomslag. Enligt era egna
beräkningar blir underskottet 102 miljarder. Det är
så man hissnar. Det innebär att vi måste ta fram 10--
15 nya friska miljarder bara för att klara räntorna.

Den fråga som är intressant för medborgarna är hur
det blir med skatterna. Ni har tidigare sagt att ni vill
fortsätta att sänka skatterna med 10 miljarder om
året fram till 1995. Bo Lundgren vill ju under flera
mandatperioder framåt sänka skatterna bara för
glädjen att göra det, som han sade i Borås för några
månader sedan. Vice statsministern har å andra
sidan sagt att det inte går, eftersom det kommer att
innebära nedrustning av vård och omsorg. Hur blir
det nu? Kommer ni att fortsätta att sänka skatter,
och i så fall för vem? Är det för kapitalägarna?
Kommer ni att fortsätta höja skatter, och i så fall för
vem? Är det för löntagarna?

En sak står i varje fall fullständigt klar. Ni är på nytt
på väg att föra vårt land ut i ett moras. Hur länge
tänker ni fortsätta?

Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga
socialdemokratiska reservationer till detta
betänkande, men för att spara kammarens tid och
inte fresta talmannens tålamod alltför mycket,
nöjer jag mig med att yrka bifall till följande
reservationer: 1, 2, 3, 7, 8, 10, 11, 14, 15, 16, 29, 36,
40, 41, 42 och 44. Dessutom yrkar jag bifall till de
socialdemokratiska reservationer som finns under
de moment som i övrigt eventuellt kommer att bli
föremål för votering.

Till sist, herr talman. Vi har sannerligen stora
uppgifter framför oss i denna riksdag. Låt mig på
nytt deklarera vår redobogenhet att medverka till
för vårt land viktiga och lyckliga lösningar.

Anf. 2 BO G. JENEVALL (nyd):

Herr talman! Så här på riksmötets sista dag är det
dags att summera. Vi kan då konstatera att Ny
demokrati gjort det möjligt för regeringen att föra
sin politik. Vi har haft samstämmiga åsikter i det
mesta, dock inte i allt. Vi har önskat gå längre än
regeringen när det gäller besparingarna. Till
höstriksdagen hoppas vi att regeringen följer oss i
våra besparingsprojekt för att minska
ökningstakten i budgetunderskottet.

Ett för tillfället ännu större problem är de minskade
intäkterna i budgeten. Därför är det viktigt att
stimulera företagen. De kan sedan generera ökade
intäkter i form av ökad bolagsskatt, ökad
inkomstskatt och ökade arbetsgivaravgifter.

Om vi studerar budgeten och budgetutfallet kan vi
konstatera att hela underskottet ligger på
inkomstsidan. Det är därför som de vidtagna och
föreslagna åtgärderna är så viktiga. Hur vi än
skrapar och skrapar när det gäller besparingarna,
åstadkommer vi inte den storleksordning som är
nödvändig för att komma till rätta med
budgetunderskottet. Det kan enbart inhämtas och
regleras genom att vi får ökade intäkter. Ökade
intäkter kan vi bara få genom att företagen får
förutsättningar att få intäkter vilka i sin tur
genererar inkomster till stat och även till kommun.
Det är därför som vi inte får släppa denna tråd, vad
som än händer. Då går det raka vägen någon
annanstans.

Vi har i grunden en annan syn på hur man skall
tackla detta med sänkta energiskatter för industrin.
Vi är helt överens med regeringen om att det är
nödvändigt. Det är bra, men vi tycker att
regeringen väljer en underlig väg att gå för att
åstadkomma kompensation för det skattebortfall
som detta ger. För att sänka energiskatten och
kompensera för det, skall man föra över den
kostnaden på hushållen. För att kompensera
hushållen för det, skall man sänka momsen. För att
finansiera detta, skall man ta bort
schablonavdraget. Vi tycker att det är en mycket
onödig karusell. Det är nästan som att räkna en
skock får genom att räkna benen och dividera med
fyra.

Vi ställer oss dock bakom dessa åtgärder, men vi
tycker att det hade varit enklare att titta litet grand
på alla de besparingsförslag som vi har lagt fram.
Där skulle vi ganska lätt kunna åstadkomma dessa
styva tre miljarder som det handlar om.

Ett annat intressant stycke i budgeten är avsnittet
om den s.k. LK-kalkylen. När man läser den blir
man skrämd. Den förutsätter givetvis att inga
åtgärder vidtas, men man blir ändå skrämd när man
tittar på storleksordningen. Där skulle jag vilja
vända mig till finansministern för att få en
kommentar till hur finansministern ser på den
långsiktiga utvecklingen. Om vi tittar på den från
rent matematiska utgångspunkter är det ett
skrämmande perspektiv vi har framför oss. Det
understyker ju ännu mer nödvändigheten av
kraftigare besparingar än vad regeringen hittills har
signalerat.

Sedan har vi de arbetslösa och den situation som jag
tror alla tycker är lika besvärande. Regeringen gör
så litet åt den. Man betalar de arbetslösa, och det
är bra. Det skall man givetvis göra. Men man ser
inte till att få någon valuta för pengarna. De
arbetslösa är egentligen inte ett problem. De är en
resurs. Det låter naturligtvis paradoxalt, men det
finns oändligt mycket i samhället som behöver
göras. Varför inte ta tillfället i akt i en extraordinär
situation och genomföra litet extraordinära
åtgärder? Som kammaren känner till har vi
föreslagit att man genom ett förfarande med
dispens från LAS skulle kunna få en hel del
människor i arbete och även få någonting uträttat.
Det vore bra om vi kunde ena oss i en sådan här
situation.

Jag kan inte heller låta bli att kommentera
förslaget, och numera också beslutet, om att hjälpa
ungdomarna att komma ut i arbetslivet genom
dessa praktikantplatser. Det är bra. Jag har ännu
inte hört att LO och fackföreningarna tänker gå till
arbetsdomstolen. Jag vet inte om jag är
felinformerad, men jag hoppas verkligen att det
inte sker. Det vore en skam om besluten i riksdagen
skulle kullkastas av arbetsmarknadens parter.

Sedan kommer jag med viss tjatighet tillbaka till
den politiska retoriken. Den är det största hindret
för ett väl fungerande arbete i kammaren. Vi i Ny
demokrati har ju inte varit här så länge. Vi avslutar
ju nu vårt första år här. Alla skulle tjäna mycket på
om vi här kunde släppa litet grand på vad vi sade
för ett år sedan, eller kanske rent av för fyra år
sedan. Vi måste titta på hur situationen ser ut i dag.

Även arbetet i utskotten skulle kunna innehålla
mer diskussioner. Jag har visserligen i mina
önskningar blivit rikligen bönhörd i
finansutskottet. Men det har inte lett till särskilt
mycket konsensus. Det finns frågor som vi lätt
skulle kunna ena oss kring om vi släppte litet grand
på den politiska retoriken och inte satt så fast i den.
Jag vet att det är lätt för mig att stå här och säga det,
eftersom vårt parti inte har den linjen. Jag tycker
ändå att man skulle kunna behandla frågorna med
litet större ansvar i dessa tider när vi måste spara
och se till att få ut våra arbetslösa i arbete.

Sjukförsäkringssystemet, och därmed
karensdagarna kommer väl uppenbarligen att bli en
av de stora frågorna i höst. Där har regeringen
signalerat att den tänker stå fast vid sina
karensdagar. Det är ett bra exempel på vad jag sade
nyss om att sitta fast i retoriken. Även vi i Ny
demokrati gick ut med ett förslag om karensdagar i
valrörelsen. Vi har även under hösten upprepat det
några gånger. Men sedan har situationen
förändrats. Genom de sänkningar man gjorde av
ersättningarna fick vi en drastisk minskning av
sjukskrivningarna, och därmed minskade
kostnader. Dessutom har sjukfrånvaron ytterligare
pressats ner genom lågkonjunkturen.

Då började vi fundera på hur man skulle kunna lösa
detta på ett bättre sätt. Det som finns i dag kan vi
nästan kalla för ett lapptäcke. Det är ett resultat av
tidigare beslut, säkert med kompromisser i
bakgrunden. Då vore det bra att ta ett totalgrepp.
Vårt förslag är väl ganska känt i dag. Vi vill
understryka att vi inte har kommit på det själva.
Det är inte smittat av oss på något vis. Det borde
därför kunna tas upp seriöst och diskuteras. Tanken
med det är, att oavsett orsaken till varför man är
sjuk skall man ha samma ersättning. Vi minns väl
allihop när alla svenska barn på förvintern helt
plötsligt blev väldigt sjuka över en natt. Det är så vi
fungerar. Man utnyttjar systemet och ser till att
man får det bästa utfallet av det.

Om vi tar ett helhetsgrepp på detta och tittar på
problemen från en total synvinkel kan vi nog
åstadkomma någonting bra. Jag skall inte gå in på
det här. Det är väl allmänt känt i dag. Likaväl som
regeringen tidigare har signalerat att den står fast
vid karensdagarna, får väl jag signalera att vi
kommer att stå fast vid vårt system. Det bör då leda
till att vi måste försöka finna en form av konsensus.
Låt oss ta detta som ett bra exempel på att komma
överens i en viktig fråga.

Vi anser trots allt att det finns mycket att spara i
sjukvården. Vi har dessutom i vår riksdagsgrupp ett
par duktiga läkare med erfarenhet. Jag brukar ta
som ett exempel att vi 1960 hade 4 000 läkare i
Sverige och en väl fungerande sjukvård. 1975 var vi
uppe i 8 000 läkare. I dag har vi 24 000 läkare och
enligt många en dåligt fungerande sjukvård. Jag
tycker att dessa siffror är mycket talande. Det finns
ett grundfel någonstans. Vi vill kalla det för att vi
har planekonomi i sjukvården. Det finns mycket
stora besparingar att göra utan att det på något vis
försämrar sjukvården.

Det är alltså fråga om en systemförändring.
Eftersom regeringen är intresserad av
systemförändringar som vi gärna stöder, vore det
roligt att höra finansministerns syn på den här stora
frågan.

En del av detta gäller ålderdomshemmen, som man
nu går tillbaka till -- och det är bra. Men för att sätta
litet fart, speciellt nu när vi har ledig arbetskraft,
bör man låta privata företag finansiera och bygga
ålderdomshem och på långtidskontrakt hyra ut
dem. Enligt beräkningar som vi har gjort, med
hjälp av experter, kan man sänka kostnaden för
samhället till hälften, alltså från ca 2 000 kr. per dag
för en vårdplats till ca 1 000 kr. per dag.

Vi har föreslagit inkomstprövat barnbidrag. Det
ger också en besparing, och vi vill gärna få i gång en
diskussion om det.

Vi kommer också med envishet tillbaka till
hemspråksundervisningen. Vi vill inte alls hindra
de människor som kommit hit att underhålla sitt
hemspråk. Men vi tycker att det är felaktigt att
staten skall betala för detta; det kan man lösa på
frivillighetens grund -- liksom andra grupper får
göra.

Miljön är ju mycket aktuell i dag. Våra kolleger är
väl fortfarande kvar borta i Rio, och jag hoppas att
de åstadkommer någonting. Vi vill också påminna
om vad vi brukar säga, nämligen att vi trots allt
importerar 80--90 % av föroreningarna i såväl luft
som vatten. Det är alltså viktigt, även för vår egen
del, att vi sätter in åtgärderna där de gör den största
nyttan, t.ex. Baltikum och i Polen.

Biståndspolitiken kan man enligt vår mening spara
en hel del på, utan att på något vis försämra den,
nämligen genom att effektivisera den och i större
utsträckning låta pengarna gå genom de
internationella hjälporganisationerna, som har
möjlighet att nå ut till de grupper som man
verkligen vill hjälpa. Vi tror att det behövs en
radikal förändring av SIDA och dess verksamhet.

Organisationsbidragen är något annat som vi
önskar att regeringen analyserar, för det är mycket
svårt att få ett grepp om dem. Det lär handla om
totalt 13,5 miljarder. Mycket av detta skall
naturligtvis vara kvar, och mycket av det är bra.
Men det finns också ett stort missbruk, och det är
mycket som i stället kan betalas av människor som
har intresse av olika saker.

Till hösten blir också det nya pensionssystemet en
stor fråga. Jag hörde på Ekot senast i morse, att det
s.k. PM 30 tycks börja bli färdigt, och att man skall
ha hela livet som intjänandetid. Även de som av
olika anledningar inte har haft någon inkomst skall
ha ett skydd som i dagsläget uppgår till minst 67 000
kr. Här krävs naturligtvis omfattande
övergångsregler. Vi tror fortfarande på en
försäkringslösning.

Avslutningsvis har vi en fråga om
kompletteringspropositionen. Den har tenderat att
bli allt tjockare, har vi förstått, och komma allt
senare. I år har det varit speciellt besvärande. Från
dem som i dag sitter i regeringsställning har ju detta
påpekats i tidigare sammanhang. Vi önskar attt
regeringen nästa gång kommer med merparten av
sina förslag i samband med budgeten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 4 i
mom. 5, reservation 6 i mom. 18, och reservation
45 i mom. 70. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Anf. 3 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! I motion Fi42, Bo Jenevall, säger ni
nej till slopande av schablonavdraget om vi inte får
Investeringsaktiebolaget Sverige. Ni säger nej till
energiskatterna om vi inte får samma
investeringsaktiebolag, och ni säger nej till
sänkningen av den allmänna momsen -- fortfarande
med samma krav.

I motion Fi43 kräver ni inrättande av
Investeringsaktiebolaget Sverige med ett eget
kapital i storleksordningen 10--11 miljarder.

Min korta och enkla fråga till herr Jenevall är:
Finns det något ekonomiskt samband mellan de här
fyra sakerna? Eller är det bara politisk retorik, eller
kanske hästhandleri? Hur hänger det här ihop?

Anf. 4 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Politisk retorik är det naturligtvis
inte, Arne Kjörnsberg. Kanske det är
hästhandleri -- det vet jag inte. Men vi har ändå lärt
oss något sedan vi kom in i riksdagen, nämligen att
om man skall åstadkomma någonting så måste man
göra olika former av överenskommelser. Här
liksom på andra ställen är det ju ändå resultaten
som räknas. Vi har ansett att detta var fördelaktigt
för att nå de mål som var viktiga för oss. Det har vi
också uppnått.

Men vi har även redovisat vår långsiktiga syn på de
olika sakerna, och den kommer vi att fortsätta att
kämpa för. Men när man vet att man inte kan
komma fram med detta, är det bättre att använda
det på ett sådant sätt att man får det bästa utfallet.

Anf. 5 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Retorik var det inte, men det kanske
var hästhandleri -- det var herr Jenevalls egna
åsikter. Och det var resultatet ni ville ha.

Vet herr Jenevall vad resultatet har blivit? Det har
blivit höjda skatter för vanliga löntagare på mellan
12 och drygt 2 000 kr. Det har ni åstadkommit. Och
ni har åstadkommit höjda energikostnader på
grund av höjda energiskatter genom ert -- för att nu
citera herr Jenevall -- hästhandleri.

Så till den sakliga frågan. När det gäller
Investeringsaktiebolaget Sverige, med inte 10--11
utan 8--9 miljarder, kan vi hypotetiskt anta att det
fungerar; jag är en positiv människa. Då får
småföretag låna pengar för att kunna utvecklas,
investera, bygga ut, tillverka grejer. Men de här
grejerna skall ju säljas; någon måste köpa dem. När
ni medverkar till att dra ned köpkraften för alla
vanliga löntagare i Sverige -- vem skall då köpa
grejerna?

Det blir resultatet, herr Jenevall.

Anf. 6 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Jag tror inte det. Först och främst har
ju Socialdemokraterna och regeringen olika
uppfattningar om utfallet av den här karusellen --
som jag kallade den förut. Vi anser den vara
felaktig. Men enligt de beräkningar som regeringen
har gjort skall det vara ganksa små effekter av
detta.

Däremot tror jag att 9 miljarder till ökat riskkapital
för företagen verkligen kan komma människor till
del genom att vi får fart på hjulen. Vi får fram nya
produkter, vi får människor i arbete, och vi
kommer ur det nuvarande läget både när det gäller
arbetslösheten och när det gäller människors
situation över huvud taget.

Anf. 7 LARS-OVE HAGBERG (v):

Herr talman! Vänsterpartiet ställer sig mycket
kritiskt till regeringens förslag i
kompletteringspropositionen. Av miljöskäl går vi
emot regeringens förslag om sänkt energiskatt för
företagen. Om energiskatterna skall ändras, skall
förändringen bidra till bättre miljö och hushållning
med energi. Därmed finns det egentligen ingen
anledning att över huvud taget ta bort
schablonavdraget och sänka momsen.

Vi är för Vänsterpartiets del beredda att höja
energiskatten för hushållen -- under förutsättning
att inkomsterna går till utveckling av alternativ
energiteknik och energibesparande åtgärder. Men
så är ju icke fallet med förslagen i dag.

Regeringens åtgärder för att bekämpa den stigande
arbetslösheten är försiktigt sagt minimala. Antalet
arbetslösa är nu över 200 000.

AMS-chefen varnar för att vi nu förlorar kampen
mot massarbetslösheten, och allt fler står utanför
den öppna arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadsministern påpekade i den
arbetsmarknadspolitiska debatt vi hade i maj att
10 % av den arbetsföra befolkningen kommer att
stå utanför ett ordinarie arbete om det fortsätter på
det här viset. Därmed har arbetslösheten EG-
anpassats.

Av den reviderade finansplanen framgår att
regeringens främsta uppgift är att hålla nere
inflationen och göra det möjligt för Sverige att med
ekonomisk styrka bli medlem i EG. Vi kan
konstatera att regeringen inte heller denna gång
lägger någon speciell vikt vid sysselsättningsmålet.
Det talas om en smärtsam deflationsprocess och att
denna ekonomiska politik därmed är en offensiv
investering för framtiden. Men kan
rekordarbetslöshet och permanent utslagning av
ungdomen verkligen vara en offensiv investering
för framtiden?

Regeringen tycks handla efter modellen ''gärna full
sysselsättning, men först en rejäl arbetslöshet''.
Man kan i detta sammanhang också fundera över
andra politiska konstellationer i denna jättelika
EG-/EU-debatt. Man bör ta tillfället i akt att
fundera över socialdemokraternas roll, det var ju
de som ansökte om medlemskap. Man bör
åtminstone se till att arbetslösheten i Sverige först
kommer ner på rimliga nivåer innan man ger sig in
i det europeiska äventyret.

Vi från Vänsterpartiet vill stoppa arbetslösheten.
Den åtgärden är ett förstahandsmål. Vi har konkret
föreslagit att 10 miljader extra skall satsas i åtgärder
mot arbetslösheten i form av utbildning, ROT-
program, beredskapsarbete och trafiksatsningar.
Utbildningsprogrammen har vi behandlat här i
kammaren fler gånger. ROT-programmen i
kommunerna handlar framför allt om att man i
stället för att dra in pengar från kommunerna ser
till att de pengar som man skulle dragit in satsat på
sysselsättning. Men det gör man inte. I stället får de
människor som inte får arbete kontant
arbetsmarknadsstöd, vilket Arne Kjörnsberg hade
som exempel. Det är vad det handlar om, och det
är en arbetslöshetsskapande politik.

Beredskapsarbete är av nöden tvunget i detta läge,
när allt fler utförsäkras. Men ändå skapar man inga
fler beredskapsarbeten. Här satsar man minimalt
fastän man borde kunna göra många
samhällsnyttiga insatser genom att öka antalet
beredskapsarbeten. Men det är tydligen någonting
mycket fult, och det har det varit ända sedan hösten
1990, då man ansökte om medlemskap i EG.

Vi ställer oss också bakom alla de insatser som
gjorts och förslag till investeringar som lämnats av
verk och myndigheter, vilka Socialdemokraterna
på ett förtjänstfullt sätt har tagit fram. Riksdagen
borde uttala som sin viljeinriktning att detta skall
genomföras.

När det gäller de långsiktiga åtgärderna för
industrins utveckling handlar det inte i första hand
om kostnadsläget. Det handlar om kompetens och
att se till att de som finns i denna gren i stället för
att gå ut i arbetslöshet får en högre kompetens. Där
saknas i huvudsak åtgärder från regeringens sida.
Den teknisk-humanistiska utbildning som har varit
på tapeten under hela 80-talet för denna grupp av
människor i arbetslivet, har tyvärr inte kommit till
stånd.

Även den pågående arbetsrättsutredningen skulle
kunna vara ett bidrag till att öka konkurrenskraften
genom att se till att bestämmelserna formuleras så
att de underlättar en demokratisk
arbetsorganisation. Om man verkligen vill ha de
s.k. medarbetarna med sig för att stärka
konkurrenskraften skall man inte se till att
försämra arbetsrätten utan i stället förstärka den.

När vi är inne i ett sådant strukturläge som vi i dag
är, med stor arbetslöshet, kommer vi med vilka
åtgärder vi än tar till att ha en hög arbetslöshet. Vi
kan diskutera orsakerna till detta.

Vi från vänsterpartiet anser att det är helt
nödvändigt att vi i detta läge ser till att vidta
extraordinära åtgärder. Vi har föreslagit att man
skall genomföra en tillfällig sänkning av
pensionsåldern. Människor i åldern 62--64 år skulle
det närmaste året kunna ta pension om en arbetslös
får arbete. Denna kvittning skulle vara oerhört
betydelsefull. Det skulle heller inte minska
arbetskraften på sikt när konjunkturen går uppåt
igen. Varför vidtar man inte denna åtgärd i stället
för att offra ungdomen och de som tagit del av den
omfattande utbildningsinsats som sker på andra
områden inom AMU och på andra ställen?

Vart är vi på väg, och vem är det som kör på vägen?
Ordet väg tillhör det politiska språket. Den tredje
vägen, det vet vi, var ju fjärrstyrd av de
kapitalistiska marknadskrafterna. Det blev
devalvering, valutaregleringens avskaffande,
avskaffande av kreditregleringen, strejkstopp,
lönestopp, skattelättnader för höginkomsttagare
och ansökan om medlemskap i EG. Genom detta
var man på väg att strypa kommunerna. Det var
den tredje vägen.

Men hur är det då med den enda vägen? Vi har
bedömt den som Manchesterliberal. Medborgarna
skall inte tillåtas styra sin framtid vare sig genom
enskilda beslut eller gemensamma demokratiska
beslut. I stället skall den s.k. marknaden fatta
beslut. Men en sådan marknad har inte på länge
existerat annat än i en helt marginell form.

Sverige är ju inte en maknadsekonomi utan en
kapitalistisk ekonomi. Denna ekonomi behärskas
av en liten klick starka aktörer, en finanselit, som
planerar finansiering, produktion och avsättning.
Det sker på villkor som dikteras av mäktiga
transnationella koncerner. Drivkraften är i ökad
utsträckning spekulation, en jakt efter snabba
utdelningar på kort sikt. Det är mycket länge sedan
medborgarnas behov har styrt ekonomin på en
fungerande marknad, om det någonsin har
existerat.

Det är i ljuset av dessa förhållanden som
regeringens strategi skall ses. Det är inte
marknaden som skall stimuleras, utan det är
kapitalisterna. Den enda vägens politik sänker
därför kapitalbeskattningen och ökar
armbågsutrymmet för spekulation. Seriösa
långsiktigt arbetande investeringar missgynnas
liksom förut. Regeringen använder den mytiska
marknaden närmast som ett hot, som ett täckord
för de ekonomiska makthavarnas utpressning.
Butgetunderskottets storlek och makthavarnas hot
om räntehöjningar är förevändningar för att inte
vidta åtgärder mot Sveriges ekonomiska och
mänskliga nedrustning.

I denna medvetna strävan urskuldar sig regeringen
ständigt med hänvisning till marknadens villkor.
Resultatet är en arbetslöshet som närmar sig EG-
nivå. Den offentliga finansiering som den sociala
tryggheten och den industriella infrastrukturen
vilar på attackeras och undergrävs genom
skattesänkningar för de bättre bemedlade i
samhället. Den inhemska ekonomiska aktiviteten
stimuleras inte. Den enda vägen innebär
ekonomisk, social och kulturell nedrustning samt
ökade klassklyftor. Det blir en stagnation på dessa
områden.

Överförande av ekonomisk makt till utlandet,
något som påskyndats av avskaffandet av
valutaregleringen, har förflyttat makten från den
nationella kapitalismens sfär till den helt
oåtkomliga rymden. Att en borgerlig regering
bejakar denna utveckling är självklart.
Socialdemokraternas försök med den tredje vägen
blev som sagt bara en illusion.

När stalinismen i Östeuropa föll samman
förklarade borgerliga experter att kapitalismen
hade segrat. Historien var vid sitt slut. Men
stalinismens fall har inte gjort kapitalismen bättre
skickad att lösa sina problem med att fördela
jordens tillgångar mellan länder och folk. I stället
fortsätter utplundringen av tredje världen i fortsatt
hög takt, samtidigt som kapitalismen visar sin
oförmåga att säkra acceptabla livsvillkor för folken.
Ekonomisk stagnation förenas med ökad
miljöförstörelse.

I flera länder har kapitalismen skapat
tvåtredjedelssamhällen, där två tredjedelar lever
hyfsat och en tredjedel är utslagna. Denna politik
är på väg att införas i Sverige. Därför ser
Vänsterpartiet det som sin uppgift att utifrån
arbetarrörelsens socialistiska värderingar om
jämlikhet och solidaritet vara den kraft som
motverkar denna utveckling.

I alla lägen i historien när de demokratiska
krafterna varit starka och folkrörelserna varit
starka har också den kapitalistiska maktutövningen
minskat. Vi kan inte finna oss i att kapitalismens
hot om räntechocker på grund av budgetunderskott
och annat skall minska antalet åtgärder.
Arbetslösheten måste bekämpas till varje pris.

I dagens läge har man med denna politik ordnat en
tidsinställd inflationsbomb. Med denna
fördelningspolitik kommer med all säkerhet nästa
års avtalsrörelse att omfatta stora
kompensationskrav. Hur regeringen och detta land
skall klara det är för mig en gåta. Skall man klara
av det måste man med nödvändighet föra en politik
som ser till att vi får jämlika löne- , inkomst- och
förmögenhetsvillkor och se till att utvecklingen går
åt rätt håll. I annat fall exploderar inflationen. Den
läxan borde åtminstone Socialdemokraterna
förhoppningsvis ha lärt sig.

Oavsett medlemskap i EG eller EU kan den
ekonomiska och politiska självständigheten för vårt
land och den del av Europa som Sverige tillhör bara
skapas genom ett konkurrenskraftigt och modernt
näringsliv där kvalitet, kunskap, engagemang och
demokratiskt inflytande ställts i centrum. Alla som
tror att andra lösningar räddar Sverige är ute på en
farlig väg. Vänsterpartiet arbetar därför för att de
krafter som vill ha denna utveckling skall samordna
sig och skapa ett alternativ till kapitalets Europa.

Det gäller i första hand att de fackliga och de
politiska organisationerna vitaliseras.
Miljörörelser, fredsrörelser och andra progressiva
rörelser kommer att spela en vital roll under 90-
talet som ett alternativ till kapitalets Europa.

Det gäller inte minst att se till miljöfrågorna. Vi står
i dag inför globala katastrofer, mänskliga
katastrofer, på grund av den miljöförstörelse vi
råkat ut för. För att kunna hantera miljöfrågorna på
ett hållbart sätt krävs det en styrning från
samhällets sida och en planerad hushållning med
vår miljö. Det behövs styrmedel av olika slag: lagar,
regelverk, information, forskning, utbildning,
tillsyn, kontroll samt skatter och avgifter.

Det är nödvändigt att förena miljöpolitiken med en
inkomstfördelning. Det handlar egentligen om att
se till att människorna engageras och förstår miljön
samtidigt som deras livssituation inte utmanas. Det
gäller framför allt de som inte har det alltför bra på
vår jord och i vårt samhälle.

Vi har för vår del presenterat vår skattepolitik i en
motion som väcktes i januari. De frågorna har
behandlats i olika propositioner, och vi har väckt
motioner. Våra förslag har avslagits av majoriteten
här i riksdagen. Vi har pekat på att skattepolitiken
måste jämna ut skillnaderna i samhället när det
gäller inkomster och förmögenheter. Vi måste se
till att få ett samhälle som står för välfärd.

Vi kan även konstatera att den skattepolitik som
regeringen fört nu leder till enorma
budgetunderskott. Det kanske finansministern i
alla led är ansvarig för. Även före regeringsskiftet
fanns finansministern med i bilden när det gällde
skattepolitiken. Detta har nu lett till att vi på 15
månader har gått från ett underskott på 5 miljarder,
som jag tror var Allan Larssons bud, i januari 1991
till att i april 1992 enligt prognoserna ha ett
underskott på 100 miljarder. Vi gått från 5
miljarder till 100 miljarder på 15 månader.

Mot den bakgrunden kan det inte vara särskilt
ansvarsfullt av regeringen att vidta ytterligare
skattesänkningar.

Vi vidhåller att skattekvoten skall ligga på 1991 års
nivå. Vi har framlagt förslag av statsfinansiella skäl,
fördelningspolitiska skäl och miljöskäl om att
grundavdragen slopas för de högre
inkomstgrupperna, att beskattningen av
kapitalinkomster återställs, att beskattningen av
energi höjs och utformas efter miljömål, att
företagsbeskattningen ses över, att företagens
energibeskattning utformas så att den tillgodoser
såväl konkurrens som miljökrav.

Herr talman! Det är viktigt att en hållbar strategi
utformas för den ekonomiska politiken. Den bör ha
tre inslag: sänkt arbetslöshet, bibehållen social
välfärd och ett minskat underskott i de offentliga
finanserna.

Vi från Vänsterpartiet är väl medvetna om att detta
inte är någon enkel uppgift. Den ekonomiska
politiken måste med nödvändighet präglas av
betydande finess och försiktighet i den
omställningen. Drastiska systemskiften och
Alexanderhugg kan riskera hela processen. Läget
är allvarligt. Vi måste motverka
tvåtredjedelssamhället.

Den politik som regeringen för är en gammal
politik. Den är prövad i de rika industriländerna
med förskräckande sociala resultat.

Regeringens recept är enkelt: bejaka och stimulera
hög avkastning, lönsamhet och vinst, satsa på den
enskilda människans egoistiska sida, göra karriär;
armbågsmentalitet och snabba vinster skall vara
idealmönster.

Samhällsproblem går inte att lösa med denna
politik, snarare tvärtom, men det är Lars Tobissons
kompromisslösa politik för överklassen som haft
vind i ryggen på 1980-talet, tyvärr utan nämnvärt
motstånd från socialdemokratin.

1980-talet visar ju att klasskampen är nödvändigare
än någonsin för de arbetande människorna och de
svaga grupperna i samhället och de arbetslösa. I
annat fall kommer överklassen med Lars Tobisson
i spetsen att ytterligare försämra villkoren.

Människorna kommer aldrig att finna sig i att
reduceras till viljelösa konsumenter på kapitalets
marknad. Det sociala engagemanget mot världens
orättvisor, tvåtredjedelssamhället, de stora
inkomstoch förmögenhetsklyftorna,
fallskärmsavtalen för etablissemanget,
arbetslösheten, miljöförstörelsen och bristen på
människors lika värde, kommer att vara
grogrunden för 1990-talets politiska vindar.

Etablisemanget har stärkt sina positioner i
samhället, samtidigt som politikerföraktet är stort.
Det senaste valet var på många sätt ett protestval.

Jag tror att politikerföraktet inte heller kommer att
minska när väljarna upptäcker Ny demokratis roll.
Nydemokraterna är ju Lars Tobissons och Carl
Bildts bästa resurs. De har nu svalt hela
kompletteringspropositionen, och så har de fått ett
diffust riskkapitalbolag.

Den politiska effekten är att de har låst in Centern,
kds och Folkpartiet, så att de inte har möjlighet att
profilera sig i någon som helst fråga. Det är
konsekvenserna av Ny demokratis roll. Det
kommer inte att öka respekten för politiken och för
de olika politiska partiernas särart.

Jag vill även beklaga att det skulle till ett
valnederlag för socialdemokratierna för att få dem
att föra en förnuftigare politik. Jag är nog inte
ensam om att frukta att om socialdemokratierna
fortsatt sitt regeringsinnehav så hade man inte
drivit de ståndpunkter på flera områden som man
gör i dag.

Till sist vill jag understryka att förnyelsen i
politiken ligger i att förena miljö- och
fördelningspolitik. Miljöåtgärderna måste
accepteras av en bred majoritet av människorna.
Därtill kommer att vi måste ha ett helt nytt tillväxt-
och kvalitetsbegrepp.

Nyckeln till möjligheterna är att samhället präglas
av kärnan i fördelningspolitiken: arbete åt alla, små
inkomst- och förmögenhetsskillnader och en
välfärd åt alla. Alternativet finns i de ideologiska
värderingar som sätter människan i centrum.
Solidariteten, jämlikheten, rättvisan och de
gemensamma tagen måste vara dominerande. Man
måste värna om de arbetande människornas
intressen. Det är dessa grupper som måste ställas i
centrum för politiken. Man måste se till att man har
en verklig marknad där de som arbetar och
producerar har ett avgörande inflytande. På
marknaden måste konsumenterna ha jämna
inkomster och förmögenheter. Ekologi och
fördelningspolitik måste gå hand i hand.

Herr talman! Detta är mitt sista anförande i
riksdagen efter 22 år. jag vill ta tillfället i akt att
tacka all personal i det här huset för alla år:
Talmännen för deras föredömliga korrekta sätt att
hantera kammarens arbete; alla stenografer som
har gjort anförandena möjliga att läsa. Jag vill
också uttala ett tack till de ledamöter som finns i
kammaren, inklusive Socialdemokraterna trots att
vi haft en och annan fajt. Syskonträtan är hård och
kompromisslös.

Med detta vill jag yrka bifall till motionen Fi44,
utom yrkande 26, motion Fi56 och Fi57 samt avslag
på motion Fi40 yrkande 5.

Anf. 8 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Som Lars-Ove Hagberg själv sade i
slutet på sitt anförande är detta hans sista debatt i
riksdagen. Han har varit i riksdagen drygt tre
gånger så lång tid som jag, och därför vore det
förmätet av mig att sätta något slags betyg på Lars-
Ove Hagberg och hans insatser. Jag nöjer mig
därför med att tacka honom och samtidigt tala om
att jag avundas honom hans kunnighet, hans
agitatoriska förmåga och inte minst hans
agitatoriska oräddhet. Tack Lars-Ove Hagberg!

Anf. 9 PER-OLA ERIKSSON (c):

Herr talman! De positiva tecknen till återhämtning
i den svenska ekonomin blir allt fler.
Förutsättningarna för att lyfta Sverige ur den
ekonomiska vågdalen är goda. Tilltron till Sverige
som företagarnation börjar återvända. Utländska
investerare visar ett starkt ökat intresse för Sverige.
Nedväxlingen från hög till låg inflation har varit
framgångsrik. Produktiviteten inom industrin ökar.

Även om mycket arbete återstår för att skapa
balans i ekonomin är vägen till framgång utstakad.
Genom en rad åtgärder har det nu lagts en grund
för en ny era av positiv utveckling för Sverige.
Visserligen är problemen fortfarande många, men
möjligheterna är desto fler. Förutsättningarna är
bättre än på länge.

Dess värre lever vi med notan från nio år av
socialdemokratiska försummelser. Det visar sig inte
minst tydligt i det höga budgetunderskottet för
innevarande budgetår och det underliggande
underskottet för nästa år. Enligt den senaste
budgetprognosen för innevarande år blir
underskottet drygt 71 miljarder kronor för den sista
socialdemokratiska budgeten.

Socialdemokraterna fick regera i högkonjunktur.
Ändå slutar bouppteckningen efter Allan Larssons
och den förra regeringens politik med röda siffror.

Jag kan inte underlåta att tycka att det är en bedrift
i sig av Socialdemokraterna att lyckas föra Sverige
genom en av tidernas längsta högkonjunkturer utan
att på något sätt ta itu med Sveriges underliggande
ekonomiska problem utan i stället efterlämna ett
betydande budgetunderskott. Ett sådant
testamente säger allt om den förra regeringens
förmåga.

I fjolårets valrörelse upprepades ofta talet om
vändpunkten som skulle komma, men den kom
inte. Det måste tyda på att det varit grummel i
kristallkulan när Socialdemokraterna skulle skåda
in i framtiden.

Vad beror då dagens stora problem på? En del är
förstås sviterna av den internationella
lågkonjunkturen, men till stor del är problemen
tyvärr hemmalagade under 1980-talet.
Socialdemokraterna ägnade sig alltför mycket åt
signalpolitik i stället för att åtgärda de
grundläggande ekonomiska problemen. Deras
ekonomiska politik drev fram en kraftig
överhettning med storstadsexpansion och
flyttlasspolitik som följd.

De köpte sig tid. Devalvering av kronan, ansökan
om medlemskap i EG och ecu-anknytning av
kronan var deras signaler för att vinna tid, men det
hjälpte inte. Eftervården av devalveringen uteblev.
Den ekonomiska signalpolitiken med EG-ansökan
och ecu-kopplingen av kronan hjälpte inte. Varför?
kan man fråga. Ja, helt enkelt därför att inget
gjordes åt de underliggande balansproblemen i
ekonomin. Obalansen fortsatte att förvärras.

Inledningen av 1990-talet kan därför karakteriseras
som en rejäl baksmälla efter 80-talets ekonomiska
politik och framför allt den överhettningspolitik
som fördes under decenniets sista år.

Det är förstås lockande för varje regering och
politiker att föreslå åtgärder som kan ge utdelning i
enstaka SIFO-mätningar, som kan vara populära
för stunden men farliga för framtiden. Jag anser
personligen att ansvarsfulla politiker måste ha mod
och kraft att föreslå och stå för åtgärder som ibland
kan vara smärtsamma kortsiktigt, inte alltid ge
utdelning i SIFO-undersökningar men på sikt vara
riktiga för landet och för vår befolkning.

Jag tycker faktiskt att Arne Kjörnsberg i sitt
inledningsanförande gjorde sig skyldig till det
lättsinne som alltför många politiker hänger sig åt.
Han sade nej till allt som är obekvämt och ja till allt
som är populärt.

Välstånd måste skapas. Det kommer inte av sig
självt. Socialdemokraterna har många gånger
invaggat människorna i tron att det finns en
kassakista som är outtömlig. Därför kräver folk att
staten skall ge bidrag till allt. Socialdemokraterna
får på den punkten anses vara närmast oansvariga.
Ni sprider även i opposition löften och
förhoppningar som det inte skulle vara möjligt att
infria i regeringsställning. Jag tycker att ni har ett
ansvar att förklara för människorna att pengar inte
kommer av sig självt eller ramlar från himlen.

Det primära målet för den ekonomiska politiken
måste nu vara att åter skapa förutsättningar för
ekonomisk tillväxt, för trygghet, för investeringar i
näringslivet, framför allt i de mindre och
medelstora företagen, och skapa balans mellan
olika regioner i landet. Det är endast med en sund
ekonomi som vi kan upprätthålla en rättvis
fördelningspolitik, skapa arbeten som är riktiga och
varaktiga och se till att välfärden tryggas för alla.

För att uppnå en ekonomiskt hållbar utveckling
krävs att den konkurrensutsatta sektorn kan
expandera och återvinna marknadsandelar som
förlorades under 80-talet. Samtidigt är det
nödvändigt att reformera den offentliga sektorn,
och det måste ske i många steg och med olika
åtgärder.

Beslutet i går om den kommunala ekonomin är ett
sådant viktigt steg. Men det handlar också om att
ge ökad valfrihet, att ge människorna ökade
möjligheter att välja de lösningar som bäst passar
den enskilda individen och den enskilda familjen.

Saneringen av Sveriges ekonomi, som inleddes i
höstas då fyrklöverregeringen tillträdde, var
nödvändig. Saneringsarbetet har genomsyrat de
förslag som presenterats för riksdagen under året.
Kompletteringspropositionen, som vi i dag formellt
har att ta ställning till, markerar på ett ytterligt
kraftfullt sätt att investeringarna för framtiden
fortsätter. Det är inte en politik för stunden. Det är
mer en politik för framtiden som kan återge Sverige
internationell konkurrenskraft.

Finansutskottet stöder den strategi som regeringen
har lagt fast för den ekonomiska politiken och som
fullföljs i kompletteringspropositionen.

Så här i slutet på riksmötet kan vi summera. Jag kan
då konstatera att regeringens politik och
regeringspartiernas förslag i allt väsentligt fått stöd
i riksdagen, trots att regeringen är en
minoritetsregering och regeringspartierna är i
minoritet.

Det har då ankommit på regeringspartiernas
företrädare att finna majoritet och nå breda
lösningar. Visst har det skett förändringar i
budgetförslagen, men de är marginella. De
vidtagna förändringarna i budgeten har, om dagens
beslut blir som vi har väntat, inneburit en ökning av
utgifterna med 26 milj.kr. Det är med andra ord en
försumbar förändring med tanke på budgetens
omfattning och inte ens så mycket som vad en skola
kostar att bygga.

Jag sticker inte under stol med att jag som
ordförande i finansutskottet är mycket nöjd med
resultatet. Det har gått att finna majoritet för
regeringens ekonomiska politik. Jag tycker att det
är ett viktigt besked till omvärlden och
finansmarknaden. Det ger stabilitet på
valutamarknaden. Därmed finns det också
förutsättningar för fortsatta räntesänkningar och
reformer för att ta Sverige ur de ekonomiska
problemen.

Herr talman! Ekonomi och ekologi måste alltid stå
i samklang för att en uthållig ekonomisk utveckling
skall vara möjlig. Skärpningen av miljöpolitiken,
genom den miljöprofil som förändringen av
energibeskattningen innebär, är en viktig
förutsättning för en god tillväxt. Tiden för att ge
våra kommande generationer god luft, rent vatten
och ett levande landskap blir allt knappare. Därför
krävs det handling nu. Det är också beskedet från
miljökonferensen i Rio.

Miljöhänsyn måste bli ett självklart inslag i de
ekonomisk-politiska besluten. Centern har ställt
krav på miljöhänsyn vid utformningen av
energibeskattningen, och så har det också blivit.

Utformningen av energibeskattningen och hela
skattepaketet som vi i dag behandlar är också
fördelningspolitiskt försvarbar. För de flesta, Arne
Kjörnsberg, går det jämnt upp. Många är vinnare.
Till vinnarna hör pensionärerna, den grupp som
Socialdemokraterna ofta säger sig värna om.

Frågan har ställts: Hur kan Centern gå med på
sänkta energiskatter för industrin? Svaret är att vi
kan acceptera sänkta energiskatter för industrin,
förutsatt för det första att miljön inte skadas och för
det andra att hushållen inte drabbas av ökade
kostnader. Det förslag som ligger uppfyller båda
dessa villkor.

Jag kan också konstatera att dagens förslag på
energiskatteområdet innebär höjd energi- och
koldioxidskatt, inte sänkt som förslaget var 1989
från Socialdemokraterna. Dagens förslag innebär
också att hushållen slipper betala
skattesänkningarna för industrin. Centern fullföljer
därmed politiken från 1989. Momssänkningen
bidrar dessutom till att hålla inflationen nere. Det
är också en viktig del i den ekonomiska politiken.

Den ekonomiska politiken måste i övrigt syfta till:

För det första: Ökade förutsättningar för varaktig
ekonomisk tillväxt och livskraft i hela landet. Det
uppnås genom investeringar i infrastruktur,
satsningar på forskning och utbildning och andra
åtgärder som främjar investeringar och
sysselsättning.

För det andra: En sanering av de offentliga
finanserna för att säkra en låg inflation och skapa
en låg ränta, bereda utrymme för näringslivets
investeringar och uppfylla EG:s konvergensregler.

För det tredje: Ett skärpt konkurrens- och
förändringstryck i den svenska ekonomin. Den
offentliga sektorn måste förnyas. På så sätt får vi
mångfald och valfrihet. Den offentliga sektorn
måste i större utsträckning anpassas till
medborgarnas krav.

Alla människor har rätt till arbete. För många är
därför ökningen av arbetslösheten på grund av
lågkonjunkturen oroande. Vi har full förståelse för
att de människor som befinner sig i
arbetslöshetskön känner sig utanför gemenskapen.
Därför är det viktigt att regeringen har gett tydliga
besked om att det är arbetslinjen som skall gälla i
arbetsmarknads- och näringspolitiken.
Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den
ekonomiska politiken.

Kampen mot arbetslösheten måste förenas med
regional utveckling. Oavsett bostadsort här i landet
har människorna rätt till arbete och trygghet. Detta
gäller vare sig man bor i Kiruna, Sundsvall,
Stockholm eller Svalöv -- för att nämna några orter.
Den som bor i närheten av Kebnekaises sluttningar
och den som bor i storstaden har samma rätt till
trygghet och välfärd.

Ökningen av de arbetsmarknadspolitiska
insatserna visar att vi vill bekämpa arbetslösheten.
Det vill vi göra genom att främja investeringar i
företagen och investera i människors kunskap.
Tillsammans stärker det oss, och det stärker
Sveriges konkurrenskraft. När ekonomin tar fart
står även de som drabbats av arbetslöshet väl
rustade för att utnyttja högkonjunkturen.

Målet måste vara att skapa varaktiga
arbetstillfällen. Vi får inte nöja oss med konstgjord
andning i form av fler och fler beredskapsarbeten.
De är viktiga för stunden men inte lösningen på
sikt. Vi får heller inte nöja oss med att hoppas på
att bättre tider kommer av sig själv, utan vi måste
bidra med olika åtgärder för att skapa de nya
tiderna.

Endast genom att driva en konsekvent ekonomisk
politik som syftar till att återskapa tillväxt kan
arbetslösheten hejdas och minskas. Detta är ett
långsiktigt arbete, som inte alltid ger synbara och
snabba resultat. Vi måste i lågkonjunktur satsa på
utbildning, ny kompetens och rationaliseringar för
att vi skall kunna nå framgång när
högkonjunkturen kommer.

Herr talman! Inflationen ligger, som andra talare
tidigare har sagt, i dag på en låg nivå, 2,5 %. I våra
närmaste konkurrentländer i Europa är den nästan
dubbelt så hög. Det är viktigt att vi med olika medel
ser till att parkera inflationen på en låg nivå, men
det kräver i sin tur en politik som i alla avseenden
hämmar och dämpar inflationen.

Budgetunderskottet måste därför begränsas. Som
en följd av lågkonjunkturen och därmed minskade
statsinkomster beräknas tyvärr underskottet för
nästa år öka. Större delen av budgetunderskottet är
dock strukturellt betingat, dvs. det negativa arvet
från 1980-talet.

Skattehöjningar är inte ett alternativ för att minska
underskottet. Det skulle hämma förutsättningarna
för en ökad tillväxt. Därför måste de offentliga
utgifterna begränsas.

Reformeringen av de offentliga utgifterna måste
också ha en fördelningspolitisk profil. Centern
accepterar inte att gamla, sjuka, handikappade
eller pensionärer med låg pension får kraftigt
begränsade resurser. Alla grupper måste garanteras
en grundtrygghet. Utsatta grupper och regioner
måste värnas. Jag kan med tillfredsställelse
konstatera att de åtgärder som har vidtagits och
föreslås har en klar fördelningspolitisk effekt och
ger resultat.

Det är inte som Socialdemokraterna i sin politiska
retorik försöker påstå, att det är fråga om
omfördelning till kapitalägare. Det är fråga om att
ge resurser till småföretagen för att få resurser till
nya investeringar, för att få snurr på hjulen och få
tillväxt i ekonomin. Den lille verkstadsägaren eller
sågverksägaren är inte den store kapitalist som jag
tyckte att Arne Kjörnsberg såg framför sig. Det är
en företagare som värnar om sina anställda för att
skapa nya jobb och skapa framtidstro i en bygd.

Ett lika viktigt mål i saneringen av ekonomin är att
bringa ned räntan. Höga räntor hämmar
investeringar och driver upp kostnader för
företagare, jordbrukare, hyresgäster och
villaägare.

De svenska räntorna föll relativt kraftigt under
större delen av 1991. Efter räntechocken i
december, som blev en följd av det stora
valutautflödet i november, har räntorna åter
sjunkit. Under 1992 och 1993 kan vi troligen vänta
fortsatt sjunkande räntor, förutsatt att regeringen
får stöd för sin ekonomiska politik. På den punkten
är jag i dag mer optimistisk än för några månader
sedan.

Det finns emellertid mörka moln på himlen. Till
dessa räknas effekterna av finanskrisen och
kreditförlusterna hos bankerna. Det försvårar nu
för småföretag och investerare att få krediter.
Bankernas utlåningsmöjligheter begränsas, liksom
tillgången till riskkapital. De åtgärder som
finansutskottet föreslog tidigare i vår och som
riksdagen har fattat beslut om är viktiga för att
förbättra riskkapitalförsörjningen för småföretag.

Orsakerna till den finansiella krisen är många. Bl.a.
är det en följd av 80-talets spekulationsekonomi.
Denna underlättades genom valutaregleringens
avskaffande, som inte följdes upp med stramhet i
ekonomin. Med facit i hand är det skrämmande att
se vissa bankers och kreditinstituts ohämmade
utlåning till främst fastigheter i storstadsområdena.
Man köpte sig marknadsandelar men tänkte inte på
sviterna i framtiden.

Det finns anledning för oss alla att dra lärdom av
finanskrisen och dess orsak. Fru finansministern
borde därför tillsätta en utredning med uppgift att
närmare analysera vad som gick snett. Alla orsaker
till finanskrisen bör kartläggas för att ge lärdom för
framtiden. Låt därför, fru Wibble, en grupp
oberoende ekonomer, analytiker eller forskare
utvärdera orsakerna till finanskrisen. I den
analysen måste de senaste årens ekonomisk-
politiska beslut och bankernas och
finansinspektionens agerande utsättas för
granskning.

Socialdemokraternas alternativ till ekonomisk
politik innehåller egentligen inte särskilt många
nyheter. De vill möta framtiden med gårdagens
lösningar, dvs. de backar in i framtiden. Deras
förslag till ekonomisk politik innehåller mest
medicin för att lindra lågkonjunkturens verkningar
men inte mycket för att bota det onda.

Ni socialdemokrater fortsätter att blunda för de
strukturella problemen i ekonomin, på samma sätt
som ni gjorde under hela 1980-talet. Ni avvisar
förslag som upplevs besvärliga och har en ovilja
mot att begränsa de offentliga utgifterna.

I stället för att reformera de offentliga utgifterna
föreslår ni främst offentliga investeringar, som skall
finansieras genom skattehöjningar eller nya lån.
Dessutom föreslås att 5 miljarder av Stadshypoteks
kapital skall konfiskeras. Jag trodde faktiskt att
konfiskationens tid var förbi. Denna
delsocialisering av Stadshypotek är en
engångsåtgärd, och den förstärker budgeten endast
vid ett enda tillfälle, men den skulle skada
finansiering av bostadsbyggandet, som ni i så
många andra sammanhang säger er värna om. Er
politik håller på den punkten inte samman.

T.o.m. från Socialdemokraternas egna led hörs
varningar för den egna politiken. Den förre
finansministern, Kjell-Olov Feldt, har varnat för att
Socialdemokraternas ekonomiska politik skulle bli
livsfarlig för landet om Socialdemokraterna skulle
återfå makten, och den tidigare vice statsministern
talade tidigare om att han inte ville återfå makten
förrän i slutet av 1990-talet. Herr talman! Jag
förstår varför.

Alla, inkl. oppositionspartierna, har ett ansvar för
den ekonomiska politiken. Marknaden reagerar
snabbt på situationer som innebär att regeringens
möjligheter att genomföra sin ekonomiska politik
kan ifrågasättas. Detta skulle inte gynna någon,
varken småföretagare, pensionärer,
småbarnsföräldrar eller arbetslösa.

Avslutningsvis vill jag säga att 90-talet kommer att
bjuda på många utmaningar och möjligheter. Ett
kommande svenskt medlemskap i EG stärker
ytterligare kraven på den ekonomiska politiken i
och med de villkor som EG-länderna beslutat om
för inträde i den ekonomiska unionen.

För att göra ett svenskt inträde i EG möjligt måste
vi se till att vår ekonomi står väl rustad den dag vi
tar steget in i den europeiska gemenskapen.

Herr talman! Med det ber jag att få yrka bifall till
hemställan i finansutskottets betänkande och
avslag på samtliga reservationer samt yrkandet från
Lars-Ove Hagberg.

Jag vill också till Lars-Ove Hagberg rikta ett tack
för hans tid i riksdagen, för den tid under vilken jag
har haft möjlighet att följa honom; han har suttit i
riksdagen betydligt längre tid än jag. Jag har satt
värde på alla hans raka och klara besked. Lars-Ove
har aldrig hymlat med vad han har tyckt eller var
han har stått i olika frågor. Sådana raka besked är
värdefulla, även om jag dess värre inte alla gånger
har kunnat dela hans uppfattning.

Anf. 10 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Finansutskottets ordförande säger att
vi nu lever med den socialdemokratiska
försummelsen från 80-talet, eftersom vi
socialdemokrater inte tog itu med de
grundläggande problemen. Har P-O Eriksson hört
talas om stabiliseringsavtalet? Det var det avtal som
förhandlingsgruppen under Rehnberg tog fram.
Det är tack var deras resultat som vi nu har mycket
lägre kostnadsökningar än man har i våra stora
konkurrentländer och en inflationstakt som är
betydligt lägre än genomsnittet i Europa. Har herr
Eriksson möjligen hört talas om den
energiöverenskommelse som träffades mellan herr
Erikssons parti, Folkpartiet och mitt parti? Har
finansutskottet ordförande hört talas om EG-
ansökan och ecu-anslutningen?

Det går inte, P-O Eriksson, att övervältra ansvaret
för vad som nu sker på oss. Det är ni som har
makten nu, herr Eriksson. Det är ni som har
majoriteten. Ta ert ansvar! Kan P-O Eriksson
nämna en enda regering, i Norden eller i övriga
Europa, som vid ett regeringsskifte hade en lägre
arbetslöshet i sitt land än vad ni hade, dvs. drygt
2 %?

P-O Eriksson sade att konfiskationens tid är förbi.
Men det är ju bara några veckor sedan ni
konfiskerade 22 miljarder av löntagarnas och
pensionärernas pengar. Det gjorde ni för att
tillfredsställa Jenevall och hans
Investeringsaktiebolaget Sverige. Så var det med
konfiskationen, herr Eriksson!

Herr talman! Det mest uppseendeväckande i
finansutskottets ordförandes anförande var ändå
att han förklarade sig nöjd med resultatet av det här
årets ekonomiska politik. Marknaden bör vara
lugn, eftersom det är bekräftat att det finns
majoritet för regeringens politik. Ni konfiskerar
löntagarnas och pensionärernas pengar för att
tillfredsställa Jenevall och Wachtmeister. Då är
frågan: Vad har ni lovat mer, eftersom herr
Eriksson är så väldigt säker på att det nu finns en
stabil majoritet för era åtgärder?

Anf. 11 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Arne Kjörnsberg säger att det är vi
som har makten. Jag vill, herr talman, säga: När jag
studerar de förslag som Socialdemokraterna
presenterar i riksdagen är jag tacksam för att det är
vi och inte Socialdemokraterna som i dag har
makten. Socialdemokraterna föreslår nämligen
inga åtgärder för att komma till rätta med de
underliggande balansproblemen i den svenska
ekonomin. Ni skjuter problemen framför er. Ni
säger ja till det goda och säger nej till allt som
upplevs som besvärande och som möjligen skulle
kunna skapa irritation i väljarkåren.

Jag vill gå tillbaka till den senaste mandatperioden
när Socialdemokraterna hade makten, åren 1988--
1991. Gång på gång under de åren fick ni
socialdemokrater problem. Våren 1989 övergav ni
mängder av era vallöften från 1988. 1990 blev det
tvärt slut med stoppaketen. 1991 tvingades ni ta
hjälp av bl.a. Centern för att lägga fram förslag här
i riksdagen. De åtgärder som vi då medverkade till
tyckte vi var riktiga. Dit hör stabiliseringsavtalet.
Jag ger Arne Kjörnsberg rätt i att
stabliseringsavtalet och Rehnbergkommissionen
var viktiga åtgärder, men dess värre, herr talman,
tillhör de undantagen från den tiden.

När det gäller de andra åtgärderna, som ecu-
anslutningen och EG-ansökan, hade ni en avsikt,
nämligen att komma till rätta med problemen. Ni
skulle lugna marknaden, försöka öka intresset för
investeringar i Sverige. Men det misslyckades,
därför att ni inte tog itu med de andra problemen.

Arne Kjörnsberg! Viljan kan vara god, men den
måste sträcka sig längre än till signaler i den
ekonomiska politiken. Det krävs handling, och det
krävs betydande impopulära åtgärder för att nå
långsiktiga framgångar.

Anf. 12 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Herr talman! Finansutskottets ordförande säger att
saneringen av Sveriges ekonomi inleddes i höstas.
Sedan dess har 70 000--80 000 fler människor blivit
arbetslösa. Budgetunderskottet har gått upp med
33,25 miljarder. Ni har gjort upp; ni har konfiskerat
löntagarnas och pensionärernas pengar för att få ett
bräckligt stöd av Jenevall och hans partiledare
Wachtmeister.

Och så säger herr ordföranden i finansutskottet att
han är nöjd med saneringen av Sveriges ekonomi.
Herr talman! Bevare mig väl för en sådan sanering!
Får ni fortsätta ett tag till, är väl 400 000 arbetslösa
och budgetunderskottet 200 miljarder.

Per-Ola Eriksson säger att vi inte har tagit itu med
de underliggande balansproblemen. Har ni gjort
det? Gör ni det genom att sänka
kapitalbeskattningen, sänka skatten på privata
pensionsförsäkringar, sänka skatten på stora
förmögenheter, sänka skatten på stora arv och höja
skatten för vanliga löntagare? Det är ert sätt att ta
itu med balansproblemen.

Per-Ola Eriksson, centerpartisten, säger: Jag är
nöjd med resultatet. Det skulle vara mycket
intressant om finansutskottets ordförande talade
om vad han har för underlag för att vara optimistisk
inför framtiden, för att det skall finnas en ordentlig
majoritet för regeringens kommande förslag.

Anf. 13 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Först vill jag säga att vi inte
konfiskerar pensionärernas pengar när vi utskiftar
pengarna från löntagarfonderna. Pengarna används
till positiva investeringar, till riskkapital i
småföretag, till sparande, till forskning och
utveckling. Det är viktiga åtgärder för att ta Sverige
ur den ekonomiska krisen.

Jag tycker att Arne Kjörnsberg gör det litet enkelt
för sig i dagens debatt. Jag vill ställa några frågor
till honom.

Hur kan det komma sig att ni backar in i framtiden
med att föreslå höjda skatter, ökat skattetryck,
ökade regleringar och ökade offentliga utgifter?
Tror verkligen Socialdemokraterna att 90-talet
vinner på högre skatter, som skulle innebära att vår
konkurrensförmåga och konkurrenskraft gentemot
omvärlden försvåras?

Har inte Arne Kjörnsberg och Socialdemokraterna
lärt någonting av 1980-talets förlorade år, när
företag efter företag tappade marknadsandelar i
den internationella handeln, när Sverige som
helhet också fick en minskad andel av
världshandeln? Borde inte det säga Arne
Kjörnsberg och Socialdemokraterna att det var
något fel med den politiken, att det är det som nu
medverkar till utslagning av företag, utslagning av
arbetstillfällen och en lång kö av arbetslösa?

Det är arvet från 1980-talet som vi får ta itu med,
och det kommer att ta ganska lång tid att komma
till rätta med det. Vi är fast förvissade om att den
väg vi har slagit in på, de recept vi anvisar för
framtiden, också hör framtidens positiva lösningar
till. Vi är övertygade om att det kommer att ge
ordentligt utslag när konjunkturen vänder. Då har
vi rustat Sverige för en ny era av framgång på den
internationella arenan. Det bör Arne Kjörnsberg
lägga på minnet.

Tredje vice talmannen anmälde att Arne
Kjörnsberg anhållit att till protokollet få antecknat
att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 14 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! Nöjdförklaringen från Per-Ola
Eriksson över politiken är väl en kapitulationsflagg
för en högerpolitik.

Nu skall alla företag bli befriade från energiskatt.
Som jag uppfattade det i början, när hela paketet
lades fram, försökte Olof Johansson agera
utbrytarkung, men Lars Tobisson, Carl Bildt och
Ny demokrati låste snabbt in Centerpartiet igen.
Nu har man fått litet biobränslen, så nu är man
nöjd.

Vi föreslog ju tillsammans, Per-Ola Eriksson, en
hushållning med energi och el, men jag ser inga som
helst förslag från Centern som kan ge skäl för en
nöjdförklaring över hushållning med el och
begränsning av energislöseriet i industrin och alla
industrigrenar. Inte ens förslag om
trappstegstariffer eller annat, som verkligen skulle
kunna stimulera till hushållning i industrin, finns
med i regeringsförslaget -- det är total kapitulation.
Nöjdförklaringen måste rimma illa med historien.

Sedan säger Per-Ola Eriksson att hushållen inte får
betala när det sker en skattesänkning. Vem betalar
då? Är det tomten, eller vem är det? Per-Ola
Eriksson är skyldig kammaren ett svar. Om inte
hushållen betalar och företagen får sänkta skatter --
vem betalar?

Per-Ola Eriksson är ju regionalpolitiker från
Norrbotten och lever i ungefär samma typ av region
som jag. Han kan väl inte känna sig särskilt nöjd
när han kommer hem och ser alla som skulle
behöva ett beredskapsarbete. Varför finns det inga
beredskapsarbeten i det här läget, i stället för
kontantstöd? Kan Per-Ola Eriksson verkligen vara
nöjd med den politiken?

Per-Ola Eriksson sade till att börja med att
Socialdemokraterna förde en signalpolitik, som
inte var konkret, och att de inte hade tagit itu med
de underliggande problemen. Jag har tidigare
pekat på att de som fick de här möjligheterna på 80-
talet, nämligen kapitalet och kapitalisterna,
förskingrade resurserna i spekulation. Nu har ni
gjort likadant. Tror ni på ett bättre resultat nu?
Ville ni vara mera konkreta under 80-talet och styra
det här? I så fall skulle ni ha sagt det då, med tanke
på er kritik av den tidigare regeringens
devalveringspolitik och att de enorma resurserna
slösades bort. Varför lade ni inte fram förslagen då,
i stället för att komma med dem nu? Det var just
marginalskatter, klyftor, m.m. som gjorde att vi
hade denna väldiga inflation under 80-talet.

Anf. 15 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag beklagar om Lars-Ove Hagberg
sin sista arbetsdag i riksdagen har glömt de förslag
om Centern lade fram på 80-talet. Det var nämligen
vi som, till skillnad mot andra partier, verkligen
ville komma till rätta med överhettningen i
ekonomin. Vi gick till kamp mot flyttlasspolitiken,
när den socialdemokratiska regeringen dammsög
stora delar av glesbygdslänen, när man lät det ena
flyttlasset efter det andra gå till framför allt
Stockholmsregionen. Vi var kritiska till den
överhettningspolitiken. Vi lade fram förslag om att
införa en överhettningsavgift i Stockholmsregionen
på fastigheter och byggnader, för att dämpa
investeringarna här. Vi mötte ett kompakt
motstånd i riksdagen. Till slut fick vi sent omsider
gehör från Socialdemokraterna. Lars-Ove Hagberg
fanns där med vid sidan om, men det räckte inte till.

Vi sade från början att det var fel politik som
Socialdemokraterna hade slagit in på. Med facit i
hand kan vi säga att vi hade rätt.
Socialdemokraterna skulle ha tagit lärdom av oss.

Sedan till frågan om beredskapsarbeten. Jag tycker
naturligtvis också att fler beredskapsarbeten hade
kunnat skapas, och om jag har förstått det rätt är
länsarbetsnämnderna i färd med att just se till att
man ökar antalet. Men -- som jag sade i mitt
huvudanförande -- det är inte bara fler
beredskapsarbeten som skall ta Sverige ur krisen;
det krävs investeringar i småföretag, i nya företag,
och i infrastruktur för att kunna skapa arbete över
hela landet.

Till sist, herr talman: När det gäller energipolitiken
och miljön ställer vi i samband med att vi utformar
en ny energibeskattning upp krav. Miljön får inte
skadas, hushållen skall inte drabbas av ökade
kostnader. Vi har fått våra krav uppfyllda. De krav
som vi från Centerns sida ställde i förhandlingarna
och under regeringsarbetets gång är tillgodosedda;
vi tycker att resultatet är utomordentligt gott. Det
stärker svensk konkurrenskraft, och det ger också
förutsättningar att värna miljön genom en
ansvarsfull energipolitik som följer den linje som vi
i fjol medverkade till att riksdagen fattade beslut
om.

Anf. 16 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Herr talman! Det sista finns det väl ingen saklig
grund för, Per-Ola Eriksson! Ni sänker eller tar bort
energibeskattningen för företagen. Det var en
viktig del i 80-talets debatt om energin och
kärnkraften att företagen skulle ta sitt ansvar och
att de skulle hushålla. Ingenting har ni med om det.
Det har ni enligt vad jag kan förstå helt spolat bort.
Tala om miljö och ekologi -- ni har lämnat det fältet
helt fritt.

Sedan till frågan: Vem betalar? Ni sänker
företagens energibeskattning, och hushållen
drabbas inte, säger ni. Vem betalar? Är det
skattereformens dynamiska effekter som gör det?
De har tidigare resulterat i ett jättelikt
budgetunderskott och minskade inkomster. Är det
kanske återigen de dynamiska effekterna som
spökar?

Centern kom under en överhettningsperiod
överens med socialdemokratin om tvångssparande.
Nu har Per-Ola Eriksson med sin nöjdförklaring i
det här läget hamnat hos Anne Wibble och
sparivrarna. Den gången sade Centerpartiet att när
det är överhettning skall vi spara. Men den
ekonomiska verkligheten just nu präglas ju inte av
överhettning. Varför denna spariver även i detta
läge, Per-Ola Eriksson?

Det bidrag som Per-Ola Eriksson lämnade till 80-
talets historia handlade om flyttlasspolitik. Men i
övrigt då? Ni är ju nu med på samma tåg som
Moderaterna -- ni vill gynna dem som inte kunde ta
vara på devalveringsvinsterna. Jag anklagar
Socialdemokraterna för att de trodde att det kapital
som man skulle få skulle satsas i investeringar -- det
var en illusion att tro det. Men nu tror Per-Ola
Eriksson samma sak.

Lär ni ingenting av historien? Om man refererar till
historien bör man ju också dra några konsekvenser
av den. Ni gör ju precis samma misstag fast ni går
en annan väg.

Anf. 17 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Till skillnad från Lars-Ove Hagberg
tror jag på tillväxt i ekonomin. Lars-Ove Hagberg
brukar ha en annan syn på tillväxten och
näringslivet, och det är förståeligt med tanke på
hans ideologiska hemvist.

Genom att förändra skatterna och ta bort skatter
som är hämmande för tillväxt, nyproduktion,
skapande och nydaning, skapar vi nu möjligheter
som innebär att Sverige går in i en ny era av
framgångsrik politik genom att småföretagen får
svängrum i stället för svångrem och genom att vi
inför stimulanser så att småföretagen kan
expandera. Jag tror att det är viktigt att också Lars-
Ove Hagberg tar till sig de erfarenheter från andra
länder som visar att det är den politiken som är
framgångsrik -- inte ökade skatter och avgifter, osv.
Det är genom ökad tillväxt som vi får resurser över,
och det är också på det sättet som vi kan
åstadkomma sänkt skattetryck.

Till sist vill jag till Lars-Ove Hagberg säga att även
om han nu slutar i riksdagen hoppas jag att han hör
av sig i den politiska debatten. Han behöver ju inte
bli den tysta rösten bara för att han åker hem till
Dalarna. Jag är övertygad om att vi kommer att få
höra av Lars-Ove Hagberg. Jag ställer gärna upp
och lyssnar. Det har alltid varit intressant och
spännande.

Anf. 18 LARS TOBISSON (m):

Herr talman! Förra våren utarbetade och utväxlade
vår nuvarande finansminister Anne Wibble och jag
utkast till vad som kom att heta Ny start för Sverige.
Detta program, som spelade en central roll i
valdebatten och sedan var en viktig utgångspunkt
för utformningen av regeringsförklaringen, bestod
av en analys- och en förslagsdel. Det har sitt
intresse att så här ungefär ett år senare undersöka
hur vår verklighetsbeskrivning har stått sig och i
vilken utsträckning föreslagna åtgärder har
genomförts.

Det grundläggande temat i analysdelen var att den
tredje vägens politik inte avhjälpt utan tvärtom
förvärrat de strukturproblem i svensk ekonomi som
härrör från ett rekordhårt skattetryck, stor offentlig
utgiftsandel och långtgående regleringar. Dessa
förhållanden höjer den relativa kostnadsnivån samt
försvagar konkurrenskraft och sysselsättning. Det
konstaterades att arbetslösheten redan då stigit
kraftigt och att den utvecklingen skulle komma att
fortsätta som en följd av redan gjorda missgrepp
och försummelser. Jag kan bara med stort
beklagande konstatera att den prognosen visat sig
riktig.

Det första avsnittet i förslagsdelen avsåg
Europapolitiken. Här ligger nu EES-avtalet på
riksdagens bord. Ett omfattande kontaktarbete,
där även ledamöter av denna riksdag deltagit, tyder
på -- och har kanske i någon mån bidragit till -- att
detta avtal kommer att godkännas av alla parter, så
att EFTA-staterna vinner inträde på EG:s inre,
gränslösa marknad nästa år.

Även frågan om Sveriges medlemskap i EG har
förts framåt. Ett positivt utlåtande från EG-
kommissionen väntas inom kort. Trots resultatet av
folkomröstningen i Danmark borde därmed
förhandlingsarbetet kunna komma i gång i sådan
tid att den redan i Ny start för Sverige uppställda
tidsplanen skall kunna hålla.

Många åtgärder har hunnit vidtas för att stärka
marknadsekonomin genom att sprida ägandet och
stimulera sparandet. Avvecklingen av
löntagarfonderna, som avancerade ytterligare ett
steg genom riksdagsbeslutet i förra veckan, får här
både symbolisk och praktisk betydelse. Trots
olyckskorpars kraxande har det också visat sig att
erbjudandet av andelar i det första
privatiseringsprojektet, SSAB, har lett till
överteckning.

Omläggningen av skattepolitiken spelar
naturligtvis en nyckelroll. Redan i Ny start för
Sverige klargjordes att när skattetrycket sänks,
måste början göras med de skatter som är mest
skadliga för utveckling och tillväxt. Beskattningen
av lättflyktigt kapital har därför reducerats; jag
behöver inte gå in på detaljer -- Arne Kjörnsberg
gjorde mig tjänsten att dra hela meritlistan. Han
försummade dock att framhålla att genom de beslut
som vi skall fatta senare i dag sänks den allmänna
momsen, så att Sverige inte längre blir värst i
Europa. Jag vill också understryka betydelsen av
att det kommunala skattestoppet förlängs, vilket är
en väsentlig förutsättning för den omläggning av
statsbidragsgivningen till kommunerna som nu
förestår.

Det klargjordes vidare i programtexten att de
besparingar på den offentliga utgiftssidan som
krävdes måste få karaktären av det slags
förändringar i bidragssystem som exempelvis redan
påbörjats inom sjukförsäkringen och där nya steg
som införande av två karensdagar förbereds. Den
förra regeringens huvudlösa beslut att i ett läge med
rekordhöga realräntor införa ett system med
räntelån för bostadsfinansiering har genom
gårdagens riksdagsbeslut omvandlats till en
successiv avveckling av snedvridande subventioner,
vilket skall göra det möjligt för medborgarna att
fritt avväga sina boendeutgifter mot andra
levnadskostnader. Kopplad härtill är den
avreglering som också präglar andra delar av
reformarbetet, t.ex. det aktuella
kommunalekonomiska beslutet.

I Ny start för Sverige betonades på ett sätt som då
var ovanligt i ett ekonomiskt program
infrastrukturens betydelse. Som exempel på
förändringar inom detta område vill jag bara peka
på det förhållandet att det nu förekommer reguljär,
t.o.m. utrikes flygtrafik från Bromma och att
utbildningsministern i dagarna redovisar sina
planer för frigörelsen av universitet och högskolor.

Många av de förändringar som vi Moderater
föreslog före valet har således genomförts, och
andra har i vart fall påbörjats. Men -- som det
påpekades redan i programtexten -- med den
omfattande omställning och anpassning av Sveriges
ekonomi som krävs kommer det att ta tid innan
någon mera markerad uppgång sker. Under
innevarande liksom nästa år blir tillväxten ringa,
om alls någon.

Vid en internationell jämförelse hamnar vårt land
ändå inte på en lika hopplös jumboplats som under
de sista åren av socialdemokratisk maktutövning.
Den ansedda tidskriften Economist rangordnar
varje månad 13 OECD-länder utifrån förutsedd
utveckling av bruttonationalprodukt,
konsumentprisindex samt bytesbalanssaldo. Sedan
några månader tillbaka har Sverige börjat klättra
upp från den trettonde plats -- sistaplats -- där vi i
flera år varit parkerade, till nu elfte plats för 1992
och nionde plats i bedömningen för 1993.

I det kompakta mörker som Ingvar Carlsson och
Allan Larsson drev Sverige in i kan nu onekligen
vissa ljusglimtar skönjas. För första gången på
många år förbättras produktiviteten i en takt som
påminner om tidigare tillväxtperioder. Inflationen
ligger under genomsnittsnivån inom EG, och även
om den låga ekonomiska aktiviteten är en väsentlig
förklaring, finns det genom
skattesänkningspolitiken och avregleringen
förutsättningar att varaktigt hålla nere
kostnadsutvecklingen. Den efterfrågeökning som
alldeles tydligt kan iakttas i USA och som efter den
konservativa valsegern nu kommer i gång i
Storbritannien bör ytterligare förbättra överskottet
i utrikeshandeln, och jag skulle inte bli förvånad om
vi snart kan registrera t.o.m. ett överskott i Sveriges
bytesbalans.

Herr talman! I detta sammanhang vill jag peka på
ett ekonomiskt mått, som vi inte så ofta
uppmärksammar i Sverige, nämligen vad som
kallas ''basic balance'' basbalansen, om man så vill.
Denna innefattar utöver bytesbalansen de
långsiktiga kapitalflöden som uppstår då företag
och privatpersoner direktinvesterar samt köper
aktier och fastigheter i annat land. Före
regeringsskiftet varnade jag för -- och det var också
en oro som kom till uttryck i Ny start för Sverige --
att misstron mot den då förda politiken höll på att
leda till katastrof. Underskottet i bytesbalansen
tillsammans med utflödet av placeringskapital
summerade till årliga underskott avsevärt över 100
miljarder kronor, och utomlands förekom det
knappast något intresse alls för investeringar i
Sverige. Den uppkomna bristen fick täckas med
kortfristig upplåning av utländsk valuta, vilket drev
upp ränteläget och ytterligare ökade det negativa
räntenettot i bytesbalansen.

Läget i dessa avseenden är nu helt förändrat.
Bytessaldot utvecklas, som jag tidigare nämnt, mot
balans. Utflyttningen av placeringskapital har
avtagit, samtidigt som intresset för Sverige har
vaknat till liv hos utländska investerare.
Basbalansen befinner sig därmed i stort sett i -- ja,
just det -- balans. Härtill kommer att finansieringen
av den tidigare utlandsskulden i hög grad har
förskjutits från dyr kortfristig upplåning till
billigare långa lån, bl.a. i form av kronobligationer.
Det växande intresset utomlands för att placera i
svenska räntebärande tillgångar vittnar om ett ökat
förtroende för vår ekonomiska politik och kan ses
som ett förebud om att en nedgång i räntenivån är
på väg, åtminstone jämfört med omvärlden.

Den positiva utvecklingen av bytes- och
basbalanserna är naturligtvis en stor fördel vid
hanteringen av det växande budgetunderskottet.
När förslaget till den budget som ännu några veckor
är i kraft lades fram av den socialdemokratiska
regeringen i januari 1991, förutsågs den sluta på i
stort sett noll. Nu beräknas underskottet bli ca 70
miljarder, varav åtminstone hälften kan bedömas
bero på den ekonomiska avmattningen men
därmed resten får antas vara av strukturell
karaktär.

På båda sidor om blockgränsen måste vi nog
erkänna att vi inte riktigt genomskådade hur ihålig
den budgetbalans var som skenbart rådde mot
slutet av 80-talet. Även då förelåg ett strukturellt
budgetunderskott, som dock doldes av sådana
utslag av överhettning som ökade momsintäkter
från en överkonsumtion byggd på upplåning
utomlands.

Meningarna om den utveckling som statsfinanserna
nu undergår är delade. Det finns de som hävdar att
det med dagens fria kapitalmarknader inte kan
föreligga några problem att finansiera även
betydande underskott. Om sedan -- som nu är
fallet -- statens upplåning kan ske ur ett inhemskt
sparande, så mycket bättre. Andra varnar däremot
för, om inte statsbankrutt, så dock växande misstro
utomlands med åtföljande tendenser till
ränteuppdrivning och kapitalutflöde.

Det är i och för sig inte fel att beskriva vad som nu
händer som att underskottet i statens finanser
visserligen växer, men att detta mer än väl
balanseras av ett växande finansiellt sparande inom
andra sektorer av ekonomin. Som torde vara
bekant efter många debatter här i kammaren hyser
inte jag någon principiell motvilja mot att offentligt
sparande ersätts av enskilt. På kort sikt -- med
dagens låga ekonomiska aktivitet och obetydliga
kostnadstryck -- bedömer jag inte
budgetunderskottet som något allvarligt problem.
Att nu strama åt den ekonomiska politiken för att
minska underskottet skulle bara leda till ytterligare
ökad arbetslöshet.

Men problemet är för den skull på intet sätt
försumbart. Vid den ekonomiska uppgång vi
strävar efter får företagen väntas minska sitt
sparande till förmån för investeringar. Deras
import av investerings- och insatsvaror kan
tillfälligt få underskottet i bytesbalansen att
återvända. Dessutom är det givetvis på sikt
olyckligt om en växande andel av statens utgifter
utgörs av räntebetalningar. Därför är det så viktigt
att verkligen leva upp till uttalandet i
kompletteringspropositionen, att underskott i de
offentliga finanserna över en konjunkturcykel inte
är acceptabla. Ännu ett starkt skäl för att med kraft
angripa det negativa budgetsaldot är att vi i detta
avseende är på väg bort från det konvergenskrav
som vi måste uppfylla för att kunna delta i det
kommande Europasamarbetet. Med hänsyn till
detta samarbete kan inte underskottet reduceras
med hjälp av skattehöjningar, utan det krävs
utgiftsminskningar som är så stora att de dessutom
ger utrymme för de skattesänkningar som skall få i
gång -- och hålla i gång -- tillväxten.

Fru talman! Jag har i detta anförande inte gjort mig
skyldig till det som vi moderater ibland anklagas
för, att tala mer om socialdemokratisk än om vår
egen politik. Orsaken är att det stora
opppositionspartiets alternativ inte är mycket att
kommentera. Det är helt enkelt inte trovärdigt att
en återgång till 80-talets politik -- att höjda skatter,
ökade offentliga utgifter och regleringar -- skulle
råda bot på de problem som de en gång framkallat.
Alldeles osannolikt är det att kraftiga
skattehöjningar skulle kunna dra i gång tillväxten
och minska arbetslösheten. Och helt omöjligt är det
räknestycke socialdemokraterna försöker sig på,
när de hävdar att deras budgetalternativ leder till
ett betydligt bättre saldo än vad
kompletteringspropositionen uppvisar.

Jag återvänder därför till regeringens ekonomiska
politik. Programmet ''Ny start för Sverige'' satte
tydliga spår i regeringsförklaringen i oktober.
Denna har visserligen en räckvidd av minst tre år,
men som framgått av vad jag här har sagt är mycket
redan avklarat. Vi har också kunnat avläsa de
förändringar i den internationella ekonomiska
miljön som hela tiden inträffar. Därför bör nu
regeringspartierna enligt min mening inrikta sig på
att till hösten redovisa vad jag skulle vilja kalla ett
strukturprogram. Bakgrunden är de snabba
omställningar i närings- och arbetslivet som den
moderna tiden kräver. Bara framväxten av
lågkostnadsproduktion i våra från kommunismen
befriade grannländer kommer att framtvinga en
krympning av traditionell svensk verkstadsindustri,
kanske särskilt i underleverantörsledet. Vi måste
då verkligen göra allvar av talet om att satsa på
kunskapsintensiv produktion. Det förutsätter
förstärkning av vår infrastruktur i form av t.ex.
kommunikationer samt högre utbildning och
forskning. Men det förutsätter också ett
omtänkande beträffande våra socialförsäkringar, så
att de blir mera individualiserade, d.v.s. innehåller
mera av förmögenhetsuppbyggnad och självrisker.
I detta sammanhang kan både en pensionsreform
och ett införande av karensdagar passas in.

Jag hoppas, fru talman, att vi får återkomma till
dessa frågor redan tidigt i höst. I avvaktan därpå
har jag inget annat yrkande än dem som tidigare
framställts av finansutskottets ordförande.

Anf. 19 ARNE KJÖRNSBERG (S) replik:

Fru talman! Herr Tobisson började sitt anförande
med att tala om hur det var när den nuvarande
finansministern och han skrev programmet ''Ny
start för Sverige''. Han sade att arbetslösheten då
hade stigit kraftigt. Ja, den var 2,1 % när ni skrev
förslaget ''Ny start för Sverige''. Nu är den 4,6 %.
Skulle inte herr Tobisson, i stället för att lägga ut
texten på det här sättet, tala om vad ni tänker göra
för att få ned arbetslösheten till samma nivå som
den hade när ni övertog regeringsansvaret? Jag vet
inte vad det betyder för marknaden, men att det
betyder oerhört mycket för alla de människor som
är arbetslösa att åtgärder vidtas, det vet jag.

I mitt inledningsanförande sade jag att det väl är
bra med självförtroende. Men när man blir
självgod, på gränsen till arrogant, då är det farligt.
Herr Tobissons inlägg var en utomordentlig
beskrivning av vad jag menade. Han sade att det
stora oppositionspartiets förslag inte är mycket att
kommentera. Nähej. Jag hade alltså rätt. Jag
frågade varför åtminstone inte ni som brukar vara i
finansutskottet kunde resonera med oss. Varför
kunde ni inte samtala med oss om våra åtgärder? Vi
var beredda att kompromissa för att nå resultat på
arbetsmarknadsområdet. Herr Tobisson har bara
en mening i sitt anförande: Det stora
oppositionspartiets förslag är inte värt att
kommentera. Det talar för sig självt.

Herr Tobisson hade ett tips. Han tippade att
nedgången i räntenivån är på väg. Bra. Jag hoppas
att herr Tobisson får rätt. Då kan snart räntan vara
nere på den nivå som den var på när ni övertog
regeringsansvaret.

Får jag bara till sist säga att det förvånar mig att inte
finansutskottets ordförande har begärt replik på
det inlägg som herr Tobisson höll. Av detta
anförande framgick det att det i varje fall för herr
Tobisson står fullständigt klart att det är
Moderaterna och bara Moderaterna som styr. Får
jag vara slaven på triumfvagnen ett ögonblick: Jag
tror att herr Jenevall och Ian Wachtmeister finns i
bakgrunden och styr de också.

Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Arne Kjörnsberg ondgör sig över att
det inte har förts mer omfattande diskussioner i
syfte att nå samförstånd mellan
vänsteroppositionen och regeringssidan i utskottet.
Jag kan bara konstatera att det med den skillnad i
grundsyn som råder inte är lätt att finna basen för
ett samförstånd. Har man som Socialdemokraterna
uppfattningen att vi skall återgå till 80-talets politik
med kraftiga skattehöjningar, med påslag på de
offentliga utgifterna och inte nej till regleringar
utan återinförande av regleringar, då finns det
tyvärr inte mycket underlag för en
överenskommelse.

Vad arbetslösheten beträffar sade jag i mitt
anförande att vi redan när vi för ett år sedan skrev
''Ny start för Sverige'' kunde konstatera att den
sedan något år tillbaka var på snabbt uppåtgående
och att den med den politik som då fördes skulle
stiga ytterligare en hel del.

Nu är arbetslösheten dessutom någonting som så
att säga ligger sent i den ekonomiska utvecklingen.
Även om man rättat till både det ena och det andra,
dröjer det innan det ger utslag i
arbetslöshetsutvecklingen. Därför förutsåg vi att vi
skulle få arbetslöshetstal på den nivå som nu
föreligger. Det beror på missgrepp och
försummelser av den förra regeringen.

När det gäller räntan kan jag åter påminna om vad
jag sade: Jämfört med omvärlden kommer den att
kunna reduceras, dvs. den räntemarginal som
kvardröjande devalveringsoro och annat skapar.
Om nu Arne Kjörnsberg betvivlar detta, hur kan ni
socialdemokrater vidhålla räntelånesystemet när vi
tydligen har en realränta på 7--8 % beständigt
enligt socialdemokratisk uppfattning?

Slutligen: Vem är det som styr här? Det är
intressant att se tillbaka. Efter valresultatet sades
det att det aldrig kommer att gå att få ihop fyra
partier, dessutom i en minoritetsregering. Det gick.
Så skrev regeringen en regeringsförklaring. Då
sade man: Det kan hända att de kan skriva ihop sig
men det kommer de aldrig att kunna genomföra.
När det gäller det praktiska kommer de att skilja
sig.

Det har varit spekulationer under det år som gått
om splittring i regeringen. De har nu tystnat, därför
att sammanhållningen i regeringen är god.
Regeringen har en väldigt bra sammanhållning
kring den politik som skall genomföras. Vi har goda
förhoppningar om att i denna kammare även
fortsättningsvis kunna vinna majoriteter för
förslagen på samma sätt som har skett under det här
året.

Anf. 21 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! Herr Tobisson säger att skillnaden i
grundsynen är så stor, att det inte är någon idé att
resonera. I den första delen instämmer jag, den
andra delen instämmer jag inte i. Jag tycker faktiskt
att man borde kunna resonera ändå. Så säger herr
Tobisson att vi bara vill ha kraftiga skattehöjningar.
Men, herr Tobisson, det är ni som har ordnat till
kraftiga skattehöjningar för vanligt folk. Ni sänker
ju skatterna bara för förmöget folk. Det är vad ni
gör. Det är detta som Per-Ola Eriksson, Stefan
Attefall och alla de andra ställer upp på.

På nytt upprepar Lars Tobisson att arbetslösheten
var på snabbt uppåtgående när ni skrev ert program
''Ny start för Sverige''. Den var 2,1 %. Nu är den
4,6 %, herr Tobisson. Det är ni som har ansvaret
nu. Tala om vad ni skall göra för att få ned
arbetslösheten till samma nivå som den var på när
ni övertog regeringsansvaret, om det är er
ambition. Man börjar tvivla på det. Nu säger ni att
er ambition är att se till att det blir lägre
arbetslöshet än i omvärlden. Ni har alltså övergivit
vår utgångspunkt, arbete åt alla.

Om sammanhållningen i regeringen är bra har jag
naturligtvis ingen som helst aning om. Jag tror herr
Tobisson på hans ord, men jag noterar att det är en
minoritetsregering. Detta gör att herrarna Jenevall
och Ian Wachtmeister får inflytande. Min korta och
enkla fråga till finansutskottets ordförande var --
han var ju så optimistisk om att man skulle klara
alla regeringsförslag i framtiden: Vad har ni lovat
Ian Wachtmeister och Bo G. Jenevall för att ni skall
kunna vara så säkra på att det här kommer att rulla
på? Jag fick inget svar av Per-Ola Eriksson. Jag
kanske kan få det av en av konstruktörerna bakom
förslaget ''Ny start för Sverige''.

Anf. 22 LARS TOBISSON (m) replik:

Fru talman! Det är lätt att svara. Det finns inget
svar, för det finns inga sådana löften.

Låt mig återgå till skattepolitiken. Arne
Kjörnsberg säger att vi sänkt skatterna bara för de
rika men höjt för vanliga inkomsttagare. Jag
antydde redan i mitt anförande -- det är tydligt att
det var befogat -- att Arne Kjörnsberg glömt att vi
har sänkt momsen. Först sänktes den på livsmedel
och vissa tjänster, sedan har en allmän sänkning av
momsen genomförts. Det tror jag att alla uppfattar
som bra, i synnerhet de som har svårt att få
hushållskassan att räcka till.

Varför genomför vi övriga skattehöjningar som
möjligen inte slår lika brett som momsen?
Naturligtvis därför att vi vill restaurera Sveriges
ekonomi och se till att lösa de problem som Arne
Kjörnbsberg och hans socialdemokratiska
kamrater skapade mot slutet av 80-talet, nämligen
den växande arbetslösheten. Det gör vi genom att
se till att Sverige åter blir konkurrenskraftigt, kan
bedriva produktion som ger möjligheter att få de
arbetstillfällen som var på väg att i strömhopp flytta
ut ur landet. Detta är svaret på vad vi vill göra åt
arbetslösheten. Vi är medvetna om att det arbetet
tar tid. Därför skall vi naturligtvis under tiden
arbeta för att begränsa arbetslöshetens verkningar,
särskilt med inriktning på att förhindra en uppgång
av antalet långtidsarbetslösa.

Arne Kjörnsberg återkommer till detta att
regeringen må ha god sammanhållning och veta vad
den vill, men att den bara är en minoritetsregering.
Vad beträffar förmågan att verka här i riksdagen
tycker jag att ett betyg avges när vi nu
sammanställer budgeten för nästa år. Det kan
konstateras att avvikelserna kan summeras netto
till endast 26 miljoner. Det kan förefalla vara en hel
del pengar, men när underskottet i budgeten är 100
miljarder är det i sammanhanget inte så värst
mycket.

Det kan också konstateras att det budgetsaldo som
finansutskottet nu har räknat fram t.o.m. är bättre
för nästa år än det som presenterades i
budgetpropositionen. Jag tycker alltså att förmågan
att få förslagen igenom i riksdagen under det
gångna året har visat sig god. Jag har inga
förväntningar om att den skulle behöva förändras i
fortsättningen.

Talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 23 CARL B. HAMILTON (fp):

Fru talman! Socialdemokraterna hävdar att det
grundläggande problemet i svensk ekonomi skulle
vara att regeringen driver en alltför åtstramande
politik. Detta är fel. Problemet är det motsatta,
dvs. att regering och riksdag driver en alltför
expansiv finanspolitik, som medfört en åtstramning
genom höga realräntor.

Den finanspolitik som i dag föreslås av er
socialdemokrater skulle, om den förverkligades,
leda till ännu högre räntor. Enbart förväntningar
om politikens förverkligande skulle medföra att
omvärldens sparare krävde högre ersättning, dvs.
högre ränta, för att ställa sina besparingar till
förfogande för användning i Sverige.

Jag skall i mitt inlägg uppehålla mig vid den
socialdemokratiska politikens räntehöjande
effekter.

I sin motion Fi40 återkommer Socialdemokraterna
gång efter annan till att regeringens politik är alltför
åtstramande. De skriver: ''Problemet är att
regeringens politik skapar en hemmagjord
nedåtgående spiral, som medför att nedgången blir
avsevärt större än vad som föranleds av
konjunkturutvecklingen.'' Man kritiserar
regeringen för att den ''stramar åt efterfrågan'' och
driver ''åtstramningspolitik''. Man säger att ''med
regeringens politik kommer ekonomin under de
närmaste två åren att utvecklas mycket svagt'' och
att ''detta är en politik som vi socialdemokrater inte
kan acceptera''.

Den enda rimliga tolkningen av dessa uttalanden är
att Socialdemokraterna vill spä på efterfrågan
väsentligt mer än regeringen. Om man inte kan
acceptera regeringens budgetunderskott på 100
miljarder kronor, vad är då acceptabelt, 110
miljarder, 120 miljarder eller vad? Man skriver
t.ex.: ''Vi avvisar åtstramningsförslag som minskar
hushållens köpkraft.'' Vidare säger man: ''Det finns
enligt vår bedömning inte skäl att strama åt
ekonomin på det sätt som regeringen gör.'' I stället
menar man att ''en viss ökning av den offentliga
konsumtionen är mer rimlig och att därtill bör i
nuvarande läge investeringsnivån höjas kraftigt''.

Det som inte gör det trovärdigt att underskottet
skulle stanna vid denna av Socialdemokraterna i sin
motion framräknade siffra är bl.a. att man
samtidigt i skriften ''Vart är Sverige på väg?'' lovar
att de expansiva åtgärderna sänker arbetslösheten
till 3,5 %.

De flesta bedömare tycks vara överens om att den
öppna arbetslösheten når upp till drygt 5 % nästa
år. Till detta skall läggas 3--4 % i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Skall
Socialdemokraternas 3,5 % tolkas så, att
arbetsmarknadspolitiken plus andra offentliga
åtgärder skall sysselsätta inte bara dagens 3--4 %
utan dessutom ytterligare 1,5 %, dvs. totalt i
arbetsmarknadspolitiksa åtgärder ca 5 % av
arbetskraften? Det är möjligt att detta går, men att
påstå att detta skulle vara möjligt utan ökat
budgetunderskott är inte trovärdigt.

Den slutats som omvärlden säkerligen skulle dra av
en socialdemokratisk målsättning att med expansiv
politik söka ta ned arbetslösheten till 3,5 % är att
Socialdemokraterna skulle se sig tvingade att
devalvera, om de kom till makten i morgon, eller
att de fick starta med upptagande av utlandslån i
stor skala.

Det saknar alltså trovärdighet, när man som
Socialdemokraterna hävdar att det är möjligt att
snabbt sänka arbetslösheten till 3,5 % utan att
devalvera, utan att ytterligare öka
budgetunderskottet, utan att frammana ytterligare
höjd ränta och utan att staten tar upp lån
utomlands. Denna gottköpslösning på våra
ekonomiska problem existerar inte i sinnevärlden.

Socialdemokraterna skulle, som partivännen
Francois Mitterand fick göra i Frankrike 1981,
inom loppet av några veckor eller månader tvingas
kasta i papperskorgen alla ekonomisk-politiska
texter av den expansiva typ som man presenterat
för riksdagen nu i maj. Världsekonomins
sammanflätning genom valutamarknaderna gör att
förutsättningarna för ekonomisk politik i ett litet
land som Sverige i dag är helt annorlunda än på
Keynes eller Gunnar Strängs tid.

Med den oblyga, ständiga examination som
omvärdlden utsätter svensk ekonomisk politik för
skulle därför Socialdemokraternas alternativ -- om
det kom till förverkligande -- innebära kraftigt
höjda räntor, eftersom politiken av tillräckligt
många skulle uppfattas som en utstakad väg mot en
ny svensk devalvering, eller att
Socialdemokraterna kommer att tvingas överge
normen att svenska staten inte skall låna
utomlands. Jag menar alltså inte att
Socialdemokraterna avser att devalvera, men att
logiken i deras politik leder fram till en devalvering.
Vare sig man lånar utomlands eller tvingas fram
mot devalveringsförväntningar kommmer räntan
att stiga.

Den trovärdighet som krävs för att hålla borta
devalveringsförväntningar måste intjänas. Det är
precis vad regeringen nu gör, och regeringens
politik är i detta avseende en fortsättning på den
socialdemokratiska regeringens politik under dess
sista år vid makten. Endast genom demonstrerad,
intjänad trovärdighet kan i 90-talets värld en svensk
regering säkerställa en låg och stabil ränta. Det
gäller för alla politiker i Sverige,
Socialdemokraterna inkluderade.

För att vara trovärdiga i devalveringsfrågan räcker
det därför inte för er Socialdemokrater att ni här
och där i motioner och anföranden bekänner er till
en fortsatt fast växelkurs. Det krävs också att ni
lever som ni lär i era förslag till riksdagen.

Om ni Socialdemokrater fortsätter som hittills,
bygger ni successivt upp allt starkare förväntningar
i de egna leden om en radikalt annorlunda,
expansivt inriktad politik med förväntningar om
snabbt fallande arbetslöshet. Sedan blir ni politiskt
uppbundna av dessa förväntningar, vilket vore illa,
eftersom det ni förespeglar era egna är en
politikomläggning som är oförenlig med en fast
växelkurs, om ni inte tänker er att under lång tid
försvara växelkursen med hjälp av ett högt
ränteläge. Det kan ni naturligtvis göra, men då
uppnår ni å andra sidan inte målet om en lägre
arbetslöshet. Kort sagt: Er ekonomiska politik
hänger inte ihop.

Med ett strukturellt budgetunderskott på ca 50
miljarder kronor kan man strama åt genom
politiska beslut i riksdagen. Då har man möjlighet
att välja de utgiftsposter och skatter som skall
sänkas eller höjas, liksom de regeländringar som
bör genomföras i t.ex. de offentliga
transfereringssystemen. En sådan åtstramning sker
genom det politiska systemet och genom en
demokratisk process av traditionellt slag.

Jag inbillar mig naurligtvis inte att regeringen och
Socialdemokraterna skulle göra samma
prioriteringar i denna demokratiska process. Men
vi borde kunna vara överens om att
åtstramningarna bör beslutas här i denna kammare,
snarare än att genomföra en åtstramning i form av
högre räntor, vilket skulle bli resultatet av er
politik, om den förverkligades i dag.

Min prognos är att realräntan med regeringens
politik fortsätter trendmässigt att sakta falla under
kommande månader och år. Med
socialdemokratisk politik modell 1992 -- som skiljer
sig från den politik som fördes under
Socialdemokraternas sista regeringsår -- går räntan
åt andra hållet, dvs. uppåt. Skillnaden mellan de
båda alternativen ökar alltså. Anta att
Socialdemokraternas budgetalternativ måste
försvaras med så mycket som 2 % högre ränta
jämfört med regeringens politik under ett år. Vad
skulle detta alternativ innebära?

Högre räntor medför en åtstramning av
investeringarna. Med 2 % högre ränta krävs 2 %
högre avkastning på investeringsprojekten i
Sverige. Ett antal projekt skulle aldrig komma till
stånd, och ett antal som påbörjats skulle läggas ned.

Dessutom skulle sannolikt ett Sverige, som tvingas
att falla tillbaka på en högräntepolitik, av
tillräckligt många uppfattas som ekonomiskt
instabilt, vilket i sig skulle fungera som en broms.
Landets konkurrensutsatta näringsliv krymper till
dess man i riksdagen kan samla sig till en
åtstramning i budgetpolitiken liknande den som vi
nu har. Om så inte sker, utan räntan fortsätter att
ligga högt, ja, då riskeras så småningom genom en
svag investeringsutveckling basen för löner,
välfärdssystem, pensioner osv. Det här är den
långsiktiga verkan.

På kort sikt är höga räntor fördelningspolitiskt
problematiska. Jag skall här visa några preliminära
beräkningar.

Praktiskt taget varje hushåll skulle drabbas, utom
pensionärshushåll, som kompenseras genom
basbeloppshöjningar.

Hushållens ränteinkomster skulle visserligen öka
med ca 2 miljarder kronor per år, men hushållens
ränteutgifter skulle öka ännu mera -- som bekant
har t.ex. banker en räntemarginal. Stigande räntor
tvingar ner priserna på villor och bostadsrätter. De
som har villor och bostadsrätter får följaktligen se
sina tillgångar minska i värde.

Totalt kan högräntepolitikens åtstramning genom
högre boendekostnader för villaägare och
hyresgäster uppskattas till 5--6 miljarder kronor per
år. Statens kompenserade utgifter för räntebidrag
till egna hem skulle öka med ca 600 milj.kr. per år.

För boende i hyresrätt kan hyreshöjningen efter
räntebidragskompensation uppskattas till drygt 2
%. De av räntehöjningen orsakade högre
bostadskostnaderna medför i sin tur att staten får
ökade utgifter för bostadsbidrag. Sammantaget
skulle statens utgifter för räntebidrag och
bostadsstöd kunna öka med så mycket som 1,9
miljarder kronor per år.

Med 2 % räntehöjning skulle inflationen stiga med
ca 0,4 %, vilket i sin tur skulle höja basbeloppet och
leda till ökade transfereringar över statsbudgeten.
Totalt kan transfereringarna beräknas öka med
knappt 1 miljard kronor per år, och
inkomstskatterna minska med knappt 0,5 miljarder
kronor per år.

Det blir också ökade statsskuldräntor med högre
marknadsräntor -- en stor utgiftsökning för
skattebetalarna, ca 1,8 miljarder kronor per år.
Detta med den antagna räntehöjningen om 2 % för
att Socialdemokraterna skall kunna försvara sin
politik.

Sedan en tid betalar staten 65 miljarder kronor i
statsskuldräntor varje år. Om man utgår från
kompletteringspropositionens långtidskalkyl,
skulle denna siffra stiga till ca 100 miljarder kronor
1996/97. Med en socialdemokratisk högräntepolitik
skulle skulden stiga betydligt snabbare.

Hur slår då högre räntor mot arbetslösheten?

Med tanke på att Socialdemokraternas expansiva
politik är motiverad av omsorg om sysselsättningen
hade man väntat sig en analys av den frågan. Vad
hjälper det de arbetslösa om Socialdemokraterna
genom ökade arbetsmarknadspolitiska åtgärder ger
dem sysselsättning, samtidigt som
budgetunderskottet ökas, vilket i sin tur leder till
åtstramande räntehöjningar någon annanstans i
ekonomin?

Högre räntor stramar åt inte minst de små och
medelstora företagen. Dessa företag går i många
fall redan i dag på knäna på grund av höga
realräntor. Om räntan skulle stiga ytterligare,
skulle ett antal av dessa företag tvingas i konkurs,
tvingas avskeda personal och på så sätt späda på
arbetslösheten.

En sektor som skulle drabba särskilt hårt av en
högräntepolitik är bygsektorn. I denna sektor finns
ca 55 000 av våra små och medelstora företag. Med
högre räntor skulle alltså byggarbetslösheten öka
ytterligare.

Den av den tidigare förda expansiva politiken
under 80-talet förorsakade fastighetskrisen skulle
också förvärras, om räntorna skulle gå upp
ytterligare. Även detta drabbar
byggsysselsättningen.

Fru talman! Det är i dag kännbart för svensk
ekonomi med de höga realräntorna. Prioriteringen
måste vara att få ned dem, inte att, som
Socialdemokaterna gör, föreslå en politik som
riskerar att driva realräntan ännu mer i höjden.

Låt mig avslutningsvis besvara Arne Kjörnsbergs
tidigare fråga här om kvittningsrätten. Nej, den
gamla kvittningsrätten är inte tänkt att återinföras.
Det skall inte bli något nytt dribblande med
improduktiva skattearrangemang. Det handlar i
stället om kvittningsmöjlighet mot aktiv
företagsamhet, alltså en högst produktiv
verksamhet.

Arne Kjörnsberg talade om förmöget folk. Jag vill
då påminna om den valaffisch som visade en bild på
en dalmatinerhusse, som satt i sin bil. Det var dessa
personer -- dalmatinerhussarna -- som fick välja
förmögenhetsökning under andra hälften av 80-
talet. De köpte bl.a tavlor, sportbilar och
kapplöpningshästar.

Vi satsar på produktivt arbete genom att bl.a. sänka
skatten på arbetande kapital i småföretag. Tänker
ni höja den när ni kommer tillbaka?

Anf. 24 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! På slutet kom det här med arbetande
kapital fram. Ni, i regeringen, Carl B. Hamilton,
har sänkt skatten med miljard efter miljard, och
sedan far ni land och rike runt och talar om
arbetande kapital i företag. Den skattesänkningen,
Carl B. Hamilton, är 300 milj.kr.

Jag tackar för lektionen, eller föreläsningen i
nationalekonomi, som det kanske var. Låt mig
berätta en historia: För några år sedan blev min
hustru kommunalråd i Borås. Efter hennes
nominering träffade jag i en hiss en kollega som
frågade vilken sektor som hon skulle arbeta på. Jag
svarade att hon skulle arbeta på den tekniska. Är
hon tekniker? löd hans kommentar. Nej, svarade
jag, hon är politiker. Slutsatsen får Carl B.
Hamilton dra själv. Jag tycker föreläsningen var
intressant, men det var litet mycket med siffror så
låt mig komma med ett litet tips. Bakom
textilprydnaden här i kammaren finns det
möjligheter till visa OH-bilder.

Jag återkommer till Carl B. Hamiltons inledning.
Regeringen driver en alltför expansiv politik. Har
Carl B. Hamilton talat om det för finansministern?
Carl B. Hamilton frågar vilket budgetunderskott
som vi accepterar. Handlar det om 110 miljarder
kronor eller 120 miljarder kronor? Nej, Carl B.
Hamilton, vårt alternativ är starkare än ert. Det är
mellan 8 och 9 miljarder kronor starkare än ert.

Låt mig föra ned diskussionen till vardagsnivå. Är
det något fel i de tankegångar som snickaren hade
som jag talade om i mitt inledningsanförande? Han
som tycker att det vore bättre om kommunen fick
stimulansbidrag till att reparera skolor så att han får
arbete i stället för att behöva hämta pengar från A-
kassan. Skulle ett sådant förfaringssätt driva upp
räntorna? Eller för att tala om muraren hemma i
Borås. Han tycker att det vore bra om man på den
nya deponiplatsen -- det är detsamma som landets
modernaste avstjälpningsplats -- låter bygga en
personalbyggnad.

Om man kunde stimulera Borås kommun, som har
den här typen av investeringsplaner, att flytta fram
starten två år så att t.ex. muraren får arbete, vore
det fel? Skulle det driva upp räntorna? Det gäller, i
varje fall för mig, Carl B. Hamilton, att flytta ned
problematiken till vardagsnivå, till den arbetslöse
snickaren och muraren.

Som avslutning på denna replik vill jag även tacka
Carl B. Hamilton för omtanken om mina och mina
kollegers möjligheter till att i vårt parti förklara vad
som kommer att krävas i framtiden. Det är kanske
förmätet att tro att Allan Larsson och jag är bättre
på att klara av den uppgiften i vårt parti än Carl B.
Hamilton i sitt.

Anf. 25 CARL B. HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Det är möjligt att det var en föreläsning
som jag gav, i så fall är det en form av yrkesskada.
Det viktiga är emellertid att peka på de alternativ
som ligger i den socialdemokratiska politiken. Ni
talar enbart om, så att säga, den ena delen,
nämligen de ökade utgifterna för att åstadkomma
ökad sysselsättning. Skattehöjningarna som det
också talas om kommer ju att ha en åtstramande
effekt.

Det är möjligt att detta inte går att förklara direkt
för dem på verkstadsgolvet. Det känner jag inte till.
Vad man enkelt kan säga är emellertid att
kombinationen med höga räntor ger i dag i Sverige
en mycket åtstramande effekt.

Så till budgetunderskottet. Min poäng är att det
låga budgetunderskott som ni redovisar inte är
trovärdigt. Det finns ingen som helst trovärdighet i
att ni skall kunna åstadkomma era mål i vad gäller
arbetslösheten med ert framräknade
budgetunderskott.

Anf. 26 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Jag återvänder, fru talman, till Carl B. Hamiltons
inledningsanförande i vilket han sade: Antag -- man
såg liksom två streck under -- att s-alternativet
behöver försvaras med 2 % högre ränta. Därefter
talade Carl B. Hamilton i tio minuter från
utgångspunkten att hans antagande var riktigt, men
han ledde inte i bevis att hans antagande var riktigt.
Han byggde emellertid upp sitt resonemang på det
sättet.

Nu säger Carl B. Hamilton att
Socialdemokraternas förslag om skattehöjningar
kommer att ha en åtstramande effekt. Carl B.
Hamilton! Vilken skattehöjning tror Carl B.
Hamilton har störst åtstramande effekt: den av er
föreslagna skattehöjningen genom ändrat
schablonavdrag för vanliga löntagare, eller den av
oss föreslagna skattehöjningen genom höjd
förmögenhetsskatt? -- för att ta ett exempel ur den
långa lista som jag läste upp i mitt
inledningsanförande.

Vad för nationalekonomiskt fel ligger det i om den
arbetslöse muraren får arbete i stället för A-kassa?
Muraren får arbete och känner sig bättre till mods.
Hans människovärde, som han själv uppfattar det,
stiger och Borås kommun får personalbyggnaden
på Solbacken byggd. Jag upprepar: Vad är det för
nationalekonomiskt fel i det?

Anf. 27 CARL B. HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! I nuvarande läge är det på följande
sätt: Vi kan få åtstramning på två sätt. Det ena
sättet är att i denna kammare fatta beslut om
skatter, utgifter och regeländringar. Det andra
sättet är att bara låta allt flyta, dvs. inte fatta några
åtstramande beslut som står i paritet med den
dåliga produktionsutveckling som har varit under
de senaste tre åren i svensk ekonomi. Då skulle vi
kunna överlåta det hela att styras av
marknadsräntorna, med den fördelning av
inkomster och sysselsättning som detta skulle
medföra. Det är inte något bra angreppssätt. Jag
tycker att det skall ske genom det politiska
systemet, nämligen genom beslut i denna
kammare. På så sätt kan vi skydda oss från
räntechocker och andra på grund av vårt
internationella beroende okontrollerbara effekter.

Tanken, vilken Arne Kjörnsberg för fram, med
muraren som tycker att det är bra om han får ett
arbete i stället för att gå arbetslös, är ju riktig. Det
är ju därför som regeringen har vidtagit alla dessa
åtgärder med ökade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Ett antal miljarder kronor har som bekant
satts in för både sysselsättning och utbildning som
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I mitt
anledningsanförande nämnde jag att det handlar
om 3--4 % av arbetskraften som sysselsätts i denna
typ av åtgärd.

Talmannen anmälde att Arne Kjönsberg anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 28 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Jag blev nyfiken när ja-generalen
talade om för Socialdemokraterna vad som skulle
hända med deras politik. I det här korta
perspektivet fanns det inga val. Carl B. Hamiltons
budskap var att räntorna ökar om vi gör någonting
åt arbetslösheten, om vi över huvud taget gör
någonting i det här landet. I stället skall man
medelst politiskt ordning se till att räntorna inte
ökar. Vi politiker sitter alltså någonstans på
gungbrädet.

Eftersom Carl B. Hamilton är ja-general och jag
funderar litet längre skulle jag vilja fråga om ett
inträde i EU skulle lösa de här problemen. Vi är ju
någorlunda överens om att vi har ett
arbetslöshetsproblem. Vi har problem med att
upprätthålla välfärden, eftersom vi skall ha
karensdagar, försämra alla våra system och
försämra för kommunerna.

Inte minst Carl B. Hamiltons statsråd har
bekymmer såväl med barn- och handikappomsorg
och biblioteksverksamhet som med
husläkarsystem. För att inte tala om de här
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna som
tydligen är ett villkor för den borgerliga politiken.
Hur kommer dessa problem att lösas framöver i
Europeiska gemenskapen? Är vi fångna i den här
marknaden? Ingår det i Carl B. Hamiltons politiska
värld att man skall anpassa sig till den och vidta
åtstramningar? Är detta Folkpartiet liberalernas
stora vision framöver? Om det är så, måste det
uttalas här.

Samtidigt som inkomst- och förmögenhetsklyftorna
ökar med den här förda politiken -- och har så gjort
under en längre tid -- krävs det, såvitt jag förstår,
för att hålla tillbaka inflationstrycket, att man
använder arbetslösheten som ett medel för att inte
bomben skall brisera.

Har Carl B. Hamilton något annat medel
framöver? Jag skulle vilja se visionen, eftersom
man säger att vi är så fångna i denna marknads
politik av någon obestämbar, någon som inte är
vald till denna riksdag eller vald till något. Vi är av
nöden tvingade att anpassa oss till den, och
framöver måste vi även anpassa oss till en stor
union. Vi kanske kan få en liten föreläsning även
om detta problem.

Anf. 29 CARL B. HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Jag skulle först och främst vilja
konstatera att vare sig vi är med i Europeiska
unionen eller inte är vi mycket beroende av vår
omvärld. Om vi är med i Europeiska unionen
kommer vår räntenivå att vara densamma som t.ex.
den tyska, dvs. vår räntenivå kommer alltid att vara
lägre än den är i dag. I dag är vår ränta ungefär
1,8 % högre än den tyska.

Den finanspolitik som Sverige kan föra som
medlem av det monetära samarbetet bestämmer vi
själva här i Sverige, alltså innehållet i vår budget.
Det är inga problem att t.ex. föra en aktiv
arbetsmarknadspolitik. Det finns inga restriktioner
i fråga om detta. Unionens regler syftar till att
något land inte skall kunna lasta över de kostnader
som man har på andra om man driver en
underskottspolitik år efter år. Det är detta som
reglerna syftar till, inte till att styra innehållet i de
olika nationernas budgetar.

Anf. 30 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Det blev inte mycket till svar om
Folkpartiet liberalernas visioner framöver. Jag såg
ingen vision om att lösa de stora samhällsproblem
som vi har framför oss när det gäller arbetslösheten
och välfärden i vid mening. Man kanske kan
bibehålla den nivå som välfärden har i dag men
tekniskt ändra i systemen. Man kanske kan minska
inkomst- och förmögenhetsskillnaderna. Det är vi
inte överens om. Enligt Folkpartiet liberalerna
kanske de skall öka. Men om man skulle göra det
kanske detta inte går att lösa, eftersom Sverige
tydligen blir ännu mer uppknutet till denna
marknad i Europeiska unionen.

Vad jag hela tiden saknar i dessa föreläsningar från
de borgerliga ekonomerna är möjligheterna för
Sverige att utnyttja sin kunskap, inte bara när det
gäller forskning och högskola, utan när det gäller
den breda kunskap som finns i vårt land, som gör
att man snabbt kan få i gång investeringar, t.ex. i
det företag som jag har jobbat i och kommer att
jobba i. För detta krävs inte kunskaper från
högskolan, utan den kunskapen måste uppnås i
verkligheten, man måste ha inflytande någonstans.
Hela denna process är den rakt motsatta mot att
underordna sig marknaden. Men i Folkpartiet
liberalernas värld existerar tydligen inte det faktum
att människorna kan utgöra något alternativ och en
resurs framöver. Människorna skall i stället hela
tiden antingen stramas åt politiskt -- karensdagar,
sämre pensioner, försämringar i kommunerna --
eller också blir det högre räntor. Detta måste väl i
längden vara ett besvärligt system att försvara, Carl
B. Hamilton? Det är i så fall ingen särskilt god
vision.

Anf. 31 CARL B. HAMILTON (fp) replik:

Fru talman! Visionen om Europeiska unionen är
motiverad av en strävan efter fred och stabilitet
mellan de deltagande länderna. Det gäller inte
minst visionen om ett monetärt samarbete och en
gemensam valuta, ett evigt sätt att knyta ihop t.ex.
Tyskland med dess omgivning. Där ligger visionen
i denna konstruktion, inte så mycket i de tekniska
lösningarna för hur den nya centralbanken skall
fungera och dess olika regler.

Jag kan hålla med om att man alldeles för litet
diskuterar vad Sverige har att erbjuda Europa.
Lars-Ove Hagberg antydde vad svenska företag
och svenskt samhällsliv har för lösningar och
erfarenheter som kan vara mycket nyttiga.

Lars-Ove Hagberg talade sedan om inflytandet för
den lille mannen och de enskilda människorna. Vad
jag vill peka på i detta sammanhang, eftersom Lars-
Ove Hagberg själv tog upp den europeiska frågan,
är att om vi står utanför Europeiska unionen har vi
ett betydligt mindre inflytande när det gäller både
denna riksdag och våra representanter som har
möjlighet att arbeta på det europeiska planet, men
också i sista hand de enskilda människorna. De har
i sista hand att välja mellan att ha representanter
som kan representera dem i olika europeiska
organ, parlament och andra representativa organ,
eller att inte ha några representanter alls. Då är jag
övertygad om att det i slutändan är bättre, även ur
demokratisk synvinkel och bortsett från detta med
fred och stabilitet, för Sverige och svenskarna att
vara med än att stå utanför.

Talmannen anmälde att Lars-Ove Hagberg anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 32 STEFAN ATTEFALL (kds):

Fru talman! Innan jag påbörjar min lilla föreläsning
skall även jag vända mig till Lars-Ove Hagberg och
tacka för det samarbete som vi har haft. Lars-Ove
Hagberg har varit i riksdagen i 21 år och jag knappt
i ett år. Jag har därför inte hunnit lära känna honom
så mycket, men jag har ändå uppfattat honom som
en rak, kunnig och duktig representant för just
Vänsterpartiet. Jag har också förstått att Lars-Ove
Hagberg under dessa år har hållit kontakt med sina
gamla arbetskamrater på fabriken hemma. Detta
tycker jag att vi skall ta som ett föredöme, att leva
i nära kontakt med väljarna och de arbetskamrater
som man har haft. Tack, Lars-Ove Hagberg, för
dessa år i riksdagen.

''Vi har nu kommit till en kritisk punkt i den
ekonomiska utvecklingen. Den närmaste tiden
kommer att bli avgörande för möjligheten att få ned
inflationen utan att gå den i andra länder vanliga
vägen över hög arbetslöshet.''

Citatet kommer från 1990 års finansplan, skriven av
den dåvarande socialdemokratiske finansministern
Kjell-Olof Feldt.

1991 började vi utläsa svaret på den oro som Feldt
visade i sin finansplan. Arbetslösheten började
stiga dramatiskt. Företagen började rationalisera
och effektivisera sin produktion, samtidigt som
lågkonjunkturen kom och företagen insåg att
devalveringar inte skulle rädda dem ur den
kostnadsanpassning som var nödvändig.
Socialdemokratin förde oss till den tredje vägens
ände. Vi hamnade rakt i det arbetslöshetens stålbad
som Feldt i en annan finansplan varnade för.

När fyrklöverregeringen tillträdde var det därför en
tuff utmaning som förelåg. Alla de grundläggande
problem som Sverige lidit av, men som dolts av
devalveringar, långvarig internationell
högkonjunktur och fallande oljepriser, tvingades
man nu angripa mitt i en lågkonjunktur.

Regeringens strategi är att bibehålla en låg
inflation, främja utvecklingskraften i det svenska
näringslivet och därigenom skapa förutsättningar
för riktiga jobb. Innan vi nått dithän satsas mer
pengar än någonsin tidigare på
arbetsmarknadspolitik, utbildning och
infrastrukturupprustning för att både motverka den
öppna arbetslösheten och lägga en bra grund för
den konjunkturuppgång som vi nu ser skymten av.
Den här gången är också uppgången något mer
tydlig än den var i valrörelsen då vändpunkten med
stort V basunerades ut.

Jag blev därför litet konfunderad över Arne
Kjörnsbergs påhopp som gav intryck av att
regeringen inte gör något för att angripa
arbetslösheten. Jag skall gärna medge att jag nog är
lika orolig som Arne Kjörnsberg över
arbetslösheten och inte minst
långtidsarbetslösheten, som också Lars Tobisson
pekade på. Men det satsas betydande resurser på
detta område. Problemet är att det tar tid innan
åtgärder verkar.

Situationen var ungefär densamma efter 1982 års
val då Socialdemokraterna tog över
regeringsmakten och då vi hade en besvärlig
konjunktur och en besvärlig ekonomisk sits.
Arbetslösheten ökade ett bra tag innan den började
minska. Då minskade den också till stor del tack
vare en internationell konjunkturuppgång.

Ett av de stora problemen i den svenska ekonomin
är det snabbt växande underskottet i statsbudgeten.
För innevarande budgetår beräknas underskottet
bli 71 miljarder kronor och för nästa budgetår drygt
100 miljarder kronor. För att få perspektiv på dessa
siffror kan vi jämföra med USA:s
budgetunderskott som 1992 uppgår till 6,6 % av
BNP, medan det svenska underskottet beräknas till
6,9 % av BNP. Det stora svenska underskottet
förklaras delvis av att konjunkturavmattningen i
Sverige varit djupare än i omvärlden, men
jämförelsen visar ändå hur allvarligt problemet är.

Enligt den långsiktiga konsekvenskalkylen i
kompletteringspropositionen blir underskottet runt
100 miljarder kronor under de närmaste fem åren
om inget görs. Nu tvistar de lärde om hur allvarligt
detta problem egentligen är. En stor del av
underskottet är konjunkturbetingat, vilket innebär
att det försvinner relativt snabbt vid en
konjunkturuppgång. Det allvarliga är därför det
s.k. strukturella underskottet, som ingen kan säga
exakt hur stort det är. En god gissning är dock att
det handlar om 30--40 miljarder kronor.

Som vi kristdemokrater ser saken finns det tre
allvarliga problem med ett stigande
budgetunderskott.

För det första gäller det de effekter som det kan få
på räntenivån och omvärldens tilltro till den
svenska ekonomin.

För det andra ockuperar budgetunderskottet
ungefär 70--90 miljarder kronor av statsbudgeten i
form av räntor, medel som kunde användas på
andra områden. Därmed betalar statskassan ut
enorma pengar till långivare i Sverige utan
fördelningspolitisk träffsäkerhet. I stället skulle en
stor del av dessa pengar kunna användas till riktade
insatser för exempelvis pensionärer med liten eller
ingen ATP, till vård och omsorg, till handikappade
och till biståndsinsatser för tredje världens
svältande människor.

För det tredje är ett stort budgetunderskott också
ett moraliskt problem, främst på grund av att vi i
dag lånar för att upprätthålla en levnadsstandard
och en konsumtion som våra barn får betala notan
för. Däri ligger det moraliska problemet.

Det är mot den här bakgrunden som vi måste våga
föra en diskussion om statens utgifter, våga fråga
oss om vi prioriterar rätt när bostadssubventioner
får kosta 56 miljarder kronor per år -- för att ta ett
exempel från gårdagens debatt här i kammaren.
Vissa partier skriker nej, nej till allting. Problemet
är att den svenska ekonomin nu har krympt två år i
rad, vilket inte har hänt sedan 30-talet, och
skattetrycket i Sverige är så högt att det inte finns
någon möjlighet att klara budgetunderskottet med
skattehöjningar.

Det är därför vi kristdemokrater ställer upp på
besparingar -- besparingar som är så utformade att
de inte drabbar de långtidssjuka, de arbetslösa, de
handikappade, människorna i tredje världen och
arbetet för en bättre miljö. Det är därför vi
kristdemokrater anser det vara nödvändigt med ett
nytt bostadsfinansieringssystem. Och det är därför
vi kristdemokrater deltar i en regering som vågar se
över de snabbt växande transfereringssystemen.

I reala termer ökade transfereringarna till
hushållen med 54 % mellan 1985 och 1990, exkl.
pensionsstöd och arbetsmarknadsstöd. Samtidigt
ökade BNP med bara 12,9 %. Alla inser att detta
inte håller i längden. Socialdemokraterna säger
dock bara nej, nej. Och alla intresseorganisationer
säger stopp, stopp. Men de som på sikt drabbas av
dåliga statsfinanser, de gamla och de svaga
exempelvis, har inga intresseorganisationer med
utredningsresurser och kampanjpengar bakom sig.
Att våga genomföra förändringar i de snabbt
växande transfereringssystemen är därför en fråga
om hederlighet gentemot kommande generationer.

En besparing som vi diskuterar är karensdagarna.
Jag måste faktiskt få kommentera Bo G. Jenevalls
inlägg. Han säger att karensdagar är dåligt. Det har
man kommit underfund om efter valrörelsen -- då
var ju tre karensdagar den högsta lyckan på jorden.
Nu är t.o.m. två karensdagar dåligt. I stället vill
man ha ett helhetsgrepp som innebär att
ersättningen skall sänkas till 67 % under de första
14 sjukdagarna.

Det här inte är ett förslag som regeringen avfärdar
därför att det kommer från fel håll. Problemet är att
förslaget är dåligt, eftersom långtidssjuka drabbas.
Att ha två karensdagar kan nog jag, min pappa som
är vaktmästare och min syster som är förskollärare
stå ut med. Men om man drabbas av sjukdom under
en längre tid vill man vara säker på att man får ett
fullgott skydd. Det är ett sådant förslag som
regeringen jobbar med och som är ute på remiss
just nu.

Fru talman! Syftet för oss kristdemokrater med den
ekonomiska politiken är inte att i första hand
åstadkomma mer pengar i plånboken för den
vanlige svensken, även om det i sig inte är något
negativt. Det primära, det som driver oss, är den
fasta förvissningen att vi genom att komma till rätta
med grundläggande problem i den svenska
ekonomin kommer att kunna åstadkomma en
bättre vård av och omsorg om våra gamla, större
resurser till miljöarbetet, full sysselsättning, god
utbildning och ett ökat bistånd till tredje världen
samt mer pengar för åtgärder som syftar till att
skapa en trygg och harmonisk uppväxtmiljö för
våra barn. För att allt detta skall bli möjligt måste
vi ha ordning på statsfinanserna och ge det
konkurrensutsatta näringslivet goda villkor när det
gäller att konkurrera och att skapa jobb.

Socialdemokraterna har under senare tid börjat
tala om regeringens ''ofinansierade
skattesänkningar''. Beträffande Allan Larsson är
det tydligen ett stående inslag i alla sändningar i
radio och TV där han är med. Arne Kjörnsberg
verkar försöka sig på samma teknik här i dag.
Tydligen tror man från socialdemokratisk sida att
ett felaktigt påstående blir en sanning genom att det
upprepas tillräckligt ofta.

Om vi tittar närmare på dessa saker ser vi att den
största skattesänkning som regeringen hittills har
genomfört är sänkningen av momsen på mat från 25
till 18 %. Denna skattesänkning initierades av
Socialdemokraterna före valet och innebar helt
enkelt ett slopande av en tillfälligt höjd moms. Är
det den åtgärden som är ofinansierad, Arne
Kjörnsberg?

När det gäller höjningen av brytpunkten i
inkomstskatteskalan är det fråga om en
överenskommelse mellan Socialdemokraterna och
Folkpartiet. Var den skattesänkningen
ofinansierad? Kanske finns det fler saker
beträffande skattereformen som är ofinansierade.
Var god och redogör för hur det förhåller sig!

Slopandet av omsättningsskatten på aktiehandeln
har Socialdemokraterna i efterhand ställt upp på,
dvs. efter att själva ha halverat den ett halvår före
valet. Det kan väl inte vara den skatten som var
ofinansierad. Ni har ju själva i efterhand stött den.

Den sänkning av momsen som nu kommer att ske,
något som gäller från den 1 januari 1993, är
finansierad genom det slopade schablonavdraget
och den onödiga karusell som Bo G. Jenevall talade
om men som innehåller både förstärkta
förutsättningar för näringslivet och en god
fördelningspolitik. Den fördelningspolitiken är
neutral för de flesta hushåll. Men om man väger in
de indirekta effekterna på exempelvis
prisutvecklingen och om man tittar på den
disponibla inkomsten, finner man att alla
inkomstgrupper tjänar på den omläggning som
regeringen genomför. Det finns kalkyler från
finansdepartementets fördelningspolitiska enhet
som visar just på detta. Jag överlämnar gärna ett
exemplar till Arne Kjörnsberg om han närmare vill
studera dessa kalkyler.

Nej, sanningen är den att regeringens
skatteåtgärder både är finansierade och innebär
positiva effekter för ekonomins utvecklingskraft. I
motsats till vad som gäller för Socialdemokraterna
är de dessutom finansierade på ett trovärdigt sätt --
alltså inte med engångsbelopp eller med
luftkalkyler.

Fru talman! I de ekonomiska debatterna talar vi
mycket om ekonomisk tillväxt. Traditionellt har
man försökt förklara den ekonomiska utvecklingen
med tillgången på arbetskraft och kapital samt den
tekniska utvecklingen. Det har dock blivit allt mer
uppenbart att dessa variabler lämnar stora delar av
utvecklingen oförklarade. Inte minst skillnaden
mellan olika länders utveckling fordrar andra
förklaringar.

Den senaste tidens forskning har därför sökt nya
förklaringar, och en förklaring som växt fram som
helt central gäller utformningen av samhällets
institutioner. Med institutioner menas alla de regler
som formellt och informellt styr mänskligt
handlande. De formella reglerna är lagstiftningen.
De informella reglerna är den etik som präglar vårt
beteende. Dessa institutioner bildar den ram inom
vilken individer, familjer, företag och myndigheter
verkar. I det samhälle där ekonomin baseras på
hederlighet, personligt ansvarstagande och
hänsynstagande blir transaktionskostnaderna i
ekonomin låga, vilket är avgörande för en
långsiktigt god ekonomisk utveckling. Inte minst
1991 års nobelpristagare, amerikanen Ronald
Coase, har i sin forskning visat på detta. Jag tror
helt enkelt att den kristna etiken är en god grund
för samhällsbyggandet som innebär låga
transaktionskostnader och därmed en god
ekonomisk tillväxt.

Fotbollshuliganerna har på ett pedagogiskt sätt
visat hur kostnaderna för att genomföra ett
arrangemang skjuter i höjden när det finns olika
uppfattningar om hur vi bör uppträda gentemot
varandra -- polisbevakningen exempelvis beräknas
nu kosta 100 miljoner kronor. Detsamma gäller de
skattehuliganer som tvingar fram byråkrati,
kontrollapparater och finanspoliser. Vidare
handlar det om försäljarhuliganer som gör att
konsumenterna måste gardera sig på ett tids- och
kostnadskrävande sätt, miljöhuliganer som tvingar
fram kontrollmyndigheter, skatter och avgifter,
VD-huliganer som skapar osäkerhet hos anställda,
ägare och kreditgivare samt bankhuliganer som
nekar produktiva småföretag krediter på grund av
sina egna spekulationsförluster. Kanske handlar
det också om politikerhuliganer som ställer till det
genom olika beslut i riksdagen.

Ett växande problem är därför den allmänna
försvagning av det etiska medvetandet och av
rättsuppfattningen som sker i vårt samhälle. Vi ser
det i finanskrascherna, i den ekonomiska
brottsligheten, i deklarationsfusket, i stölderna på
arbetsplatserna och i den ökande bristen på
förtroende för varandra i affärslivet.

En sund marknadsekonomi förutsätter en
gemensam etisk grund. På lång sikt är det kanske
viktigare för den ekonomiska tillväxten hur den
etiska grunden i vårt samhälle och hur konsensus
kring denna utvecklas än om löntagarfonderna
avvecklas, vilken bolagsskattesats vi har, hur hög
inflationen är, hur snabbt privatiseringarna kan
genomföras osv. Dessa åtgärder är viktiga. Men det
kanske inte enbart är de som avgör den ekonomiska
tillväxten.

Fru talman! Vad jag vill ha sagt är att den
ekonomiska utvecklingen kanske lika mycket beror
på det beslut som kammaren fattade för några
dagar sedan om att skolan skall utgå från den
kristna etiken och den västerländska humanismen
som på hur exakt finansutskottet formulerar sig i
det betänkande som vi debatterar här i dag -- ett
betänkande som jag tycker är så pass bra att jag
yrkar bifall till hemställan i detta samt avslag på
samtliga reservationer.

Anf. 33 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Stefan Attefall är konsekvent. Han
måste i varje anförande säga någonting om Ny
demokrati. Det är trevligt, för då får vi anledning
att bemöta honom.

Vi står givetvis fast vid vårt nya förslag när det
gäller karensdagarna. Stefan Attefall yvdes över att
vi har ändrat oss. Vi kommer att ändra oss många
gånger, därför att vi följer med tiden och förändrar
oss med den. När vi får någonting bättre i händerna
än det vi har haft tidigare, använder vi oss av det.

Jag vill för tydlighetens skull ännu en gång
understryka att förslaget inte är vårt, men vi tycker
att det är bra. Det är därför vi har tagit upp det.

Det vore roligt att någon gång höra ett förslag från
Stefan Attefall om någonting över huvud taget. Jag
har inte hört något som har tillfört debatten något
bränsle. Välkommen i laget, så att vi får något att
diskutera!

Anf. 34 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Fru talman! Det var trevligt att få kommentera
något av det Bo G. Jenevall sade. Han har suttit tyst
alltför länge, och jag ville att han skulle få chans att
uttrycka sin uppfattning.

Kontentan är att sänkt ersättning under lång tid för
dem som blir sjuka är ett sämre förslag än
karensdagar, som i första hand drabbar
korttidssjuka. Så enkelt är det. Ny demokrati får
lätt chansen att åka omkring och i massmedia säga
nej till tuffa och obekväma besparingsförslag från
regeringen. Men få tar upp en diskussion om vad
Ny demokratis alternativ är. Jag tycker att Ny
demokratis förslag i detta fall är sämre.

Vi har ett förslag från kds om karensdagar. Det har
vi stått för i valrörelsen. Vi föreslog som
minimikrav en karensdag. Men den ekonomiska
utvecklingen har gjort att vi har ställt upp på två
karensdagar.

Jag gjorde ett försök till en liten föreläsning om
etikens betydelse för marknadsekonomin. Det
kanske kan vara tankar som Bo Jenevall kan
fundera över på sin kammare. Sedan kan han
komma tillbaka i nästa debatt, så kan vi ta en
diskussion om det också.

Anf. 35 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Vi påstår aldrig att alla delar i de
förslag vi kommer med är bra. Men vi för fram
förslagen, och vi vill ha diskussion. Det är det
förslag är till för. Man skall ta upp dem till debatt.
Man skall ventilera dem, vrida och vända på dem,
och med gemensamma krafter och tankar om
konsensus kommer man fram till någonting som är
bra.

Jag vill dessutom understryka att det förslag som vi
har lagt fram ur besparingshänseende t.o.m. är
bättre än regeringens. Det är beräknat till 6,1
miljarder.

Vi är mottagliga för positiva förändringar, så att vi
kan komma fram till ett bra beslut. Jag vill än en
gång ''pusha'' för konsensus.

Anf. 36 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Fru talman! Jenevall tyckte att det är bra att Ny
demokratis förslag tas upp till debatt. Det var precis
vad jag försökte göra. Jag hoppas att han därmed
är tacksam mot mig.

För övrigt upplever jag inte att Jenevall har
kommenterat min kritik mot förslaget att sänka
ersättningsnivån under så lång tid som två veckor.
Det skulle slå mot de långtidssjuka. Det verkar inte
som om Jenevall har funderat över det. Jag föreslår
Bo G. Jenevall en trevlig sommar, med funderingar
över de aspekterna av hans eget förslag.

Anf. 37 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! Stefan Attefall citerade tidigare
finansministern Kjell-Olof Feldt när denne varnade
för arbetslöshetens stålbad. Jag uppfattade att
Attefalls mening är att vi är där nu. Han sade också
att vi socialdemokrater inte har gjort något.

Fru talman! Jag är ledsen att jag måste återupprepa
mig. Jag måste säga ungefär samma saker till
Attefall som jag sade till finansutskottets
ordförande. Har Attefall aldrig hört talas om
stabiliseringsavtalet, som dåvarande
finansministern Allan Larsson lade ner så mycket
arbete på att backa upp? Det har lett till 27
månaders arbetsfred. Det har lett till att vi har de
lägsta löneökningarna i Europa. Det har lett till att
vi nu har en inflationstakt som är betydligt lägre än
genomsnittet i Europa. Har Attefall aldrig hört
talas om det?

Har Attefall aldrig hört talas om ecu-anslutningen?
Har Attefall aldrig hört talas om
energiöverenskommelsen, som Per-Ola Eriksson
och hans parti träffade med finansministerns parti
och mitt parti? Har Attefall aldrig hört talas om
skattereformen? Finansministern var en av
mödrarna till den, tillsammans med dåvarande
finansministern Kjell-Olof Feldt -- jag antar att han
var fadern.

Jag är ledsen att behöva återupprepa det, men det
är en följd av att ni inte lyssnar.

Sedan säger Attefall att jag gör mig skyldig till
påhopp på er vad gäller
arbetslöshetsbekämpningen. Jag tycker att det ni
gör är bra. Jag säger bara att det inte räcker. Då
säger Attefall att problemet är att det tar tid.

Vi har dammsugit hela landet. Hemma i min
kommun, Borås, finns det flera skolor som behöver
repareras och renoveras, för att bli bättre för
eleverna och för personalen. Ni har slopat det
stimulansbidrag som vi hade för avsikt att ge till
kommunerna under tio år, för att göra sådant. Ni
säger nej till stimulansbidrag till den kommun som
jag kommer ifrån, stimulansbidrag för att man skall
kunna bygga personalbostäder på landets mest
moderna deponiplats. Nu fick jag sagt det också, en
gång till. Ni säger nej till det. Det är detta vi
kritiserar er för.

Till sist vill jag säga ett par ord om hur den
allmänna momssänkningen finansieras. Alla tjänar
på den, säger herr Attefall. Han var t.o.m. vänlig
nog att erbjuda mig ett exemplar av PM:et
Fördelningseffekter av skatteförslag i
kompletteringspropositionen 1992.

Jag har tre exemplar. Dessutom var det jag som
upptäckte att varannan sida fattades, när vi först
fick det i finansutskottet. Jag kan den rapporten.

Anf. 38 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Fru talman! Arne Kjörnsberg upprepar allt det
goda som den förra regeringen har gjort. Jag säger
också att det gjordes mycket bra saker under slutet
av er regeringsperiod -- ja, under hela perioden.
Mycket var mindre lyckat, men många saker var
bra. Jag tror också att stabiliseringsavtalet hade en
positiv effekt. Men jag tror att Kjörnsberg något
överdriver effekten av det. Den begynnande
lågkonjunkturen och den kostnadskris som man
upplevde i det svenska näringslivet var nog så
verksamma för att få ner löneökningarna.

Ecu-anslutningen var en eftergift efter många års
tjat från opppositionen om att man skulle vidta den
åtgärden. Energiöverenskommelsen har också vi
stött.

Problemet är bara att de positiva tecken som fanns
under Allan Larssons första år som finansminister
har försvunnit. Det ser man när man nu börjar läsa
de ekonomiska motionerna från
Socialdemokraterna. Nu handlar det om nej till
allting, stopp för alla förändringar. Ni vill inte göra
någonting åt att kostnaderna för de stora
transfereringssystemen skenar i väg. Det handlar
många gånger om populism och skattehöjningar.
Man dammsuger landet efter olika projekt som
skall göras för att skapa jobb. Men det är bara inom
den offentliga sektorn det skall byggas. Vi vet att vi
i första hand måste förstärka det konkurrensutsatta
näringslivet för att klara välfärden på sikt. Ingen
har heller anvisat finansieringen av
driftskostnaderna under extraåren, när man skall
tidigarelägga investeringar.

Kom ihåg en sak, Arne Kjörnsberg. Många av
dessa projekt genomförs. Vi tidigarelägger
investeringar i infrastruktur och har lämnat en del
stimulanser till kommuneras upprustning av skolor,
utbildning osv.

Jag skulle vilja att Arne Kjörnsberg använde sin
sista replik till att förklara hur man kan fara fram
med det ohederliga påståendet att de
skattesänkningar som regeringen genomför är
ofinansierade, när bl.a. er egen momssänkning från
valet 91 finns med i sammanställningen på netto 32
miljarder.

Anf. 39 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:

Fru talman! Sänkningen av den allmänna momsen
med tre procentenheter har ni finansierat. Det har
ni gjort genom att låta vanliga löntagare få
skattehöjningar genom slopandet av
schablonavdraget. Det har ni fixat, det erkänner
jag direkt. Vi har aldrig påstått att det inte var
finansierat. Men en lång rad av de sänkningar av
skatter på kapitalområdet som ni gör har ni inte
finansierat.

Jag vill fråga en sak, för jag är litet nyfiken. Vilka
är politikens huliganer?

Herr Attefall säger att vi säger nej till allting. Det
är populism, skattehöjningar och hela köret. Vad
gäller skattehöjningar säger vi att vi tycker att det
är fel, orationellt, orättvist och fel
fördelningspolitik att sänka skatter för förmöget
folk och höja för vanliga löntagare. Vi står för det,
herr Attefall.

Fru talman! Jag vet att min replikrätt bara gäller
herr Attefall. Men med talmannens tysta
medgivande vill jag ändå önska mina
meddebattörer, personalen och alla övriga i
kammaren en trevlig sommar.

Välkomna upp på barrikaderna mina damer och
herrar, för att kämpa mot den stigande
arbetslösheten!

Anf. 40 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:

Fru talman! Även jag vill önska en trevlig sommar.

Men innan jag släpper Arne Kjörnsberg ut på
sommarlov, vill jag dock be honom ordentligt läsa
detta PM om de fördelningspolitiska effekterna.
Det visar bl.a. att pensionärer är vinnare i den
skatteomläggning som föreslås i
kompletteringspropositionen. Det är en grupp
människor som behöver förstärkning i sin
kassakista.

Jag noterar också -- kanske Allan Larsson kan
hjälpa till att reda ut den frågan när vi kommer fram
till hans inlägg i debatten -- att man går ut och säger
att skattesänkningarna är ofinansierade. Den stora
skattesänkningen utgörs av momssänkningen.
Därtill kommer det belopp som följer av
skattereformen och sänkningen av
omsättningsskatten på aktiehandeln, som brutto är
ganska stort men som netto är litet. Ni har ställt upp
på detta. Resten utgör små belopp som är
finansierade. Men ni säger att det är fråga om
ofinansierade skattesänkningar. Jag tycker att ni
skall försöka ge besked om hur ni får ihop detta,
alternativt sluta med denna typ av argumentation.

Arne Kjörnsberg hade två repliker att utnyttja,
men han ville inte svara på den frågan. Men han har
också sommaren på sig att tänka, och kanske Allan
Larsson kan bidra till att klara ut frågan under
tiden.

Talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 41 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Det har varit ett viktigt och
händelserikt år i Sveriges riksdag. Inte på mycket
länge har så många betydelsefulla beslut fattats i
denna kammare.

När regeringen tillträdde i höstas hade vi fått
mandat av väljarna att förnya och förändra Sverige.
Vi skulle lägga om den ekonomiska politiken så att
tillväxten kommer tillbaka, så att det blir fler jobb
och så att välfärden stärks och förbättras. Den
verklighet vi mötte var arbetslöshetsbomben. Från
1989 och fram till valet hade över 120 000 jobb
försvunnit i industrin och ytterligare 50 000
personer hade varslats under våren och sommaren
1991. Det var resultatet av den tredje vägens
politik. Ett snabbt stigande budgetunderskott och
växande problem inom bank- och finansvärlden
hörde också till det som återfanns på
finansdepartementets i övrigt ganska tomma hyllor.

Vi lovade ett antal saker i valrörelsen och i
regeringsförklaringen. Det har vi också genomfört.
Det tycks förvåna framför allt den
socialdemokratiska oppositionen att regeringen
håller vallöften. Jag tycker att det är bra, och jag
tror att det medverkar till att öka tilltron till
politiker. Det är viktigt för det politiska systemets
framtid.

Vad lovade vi hushållen? Lägre moms på maten --
det är genomfört. Lägre moms på andra varor och
tjänster -- den sänks nu från 25 % till 22 % nästa år.
Det skall löna sig att arbeta och spara. Det
skattebeslut, som jag hoppas att kammaren skall
fatta om ett par timmar, ger just resultatet att det
lönar sig bättre att arbeta, och det finns redan ett
beslut om lägre skatt på sparande. Det skall alltså
löna sig bättre för hushållen att spara. Vi lovade att
det skall löna sig att satsa på utbildning. Riksdagen
har på vårt förslag beslutat om en kraftig ökning av
antalet utbildningsplatser, både inom
arbetsmarknadspolitiken, gymnasieskolan och
högskolan.

Vi lovade förbättringar även i kärva tider för det
glömda Sverige. Familjer med handikappade barn
har redan fått en stor höjning av vårdbidraget -- och
mer kommer. Flyktingpolitiken har blivit mer
human, och biståndet till Östeuropa har ökat
kraftigt.

Vi lovade att ge förnyelsen av den offentliga
sektorn en rivstart. Hushållen skulle själva få välja
viktiga sociala tjänster, utan den
socialdemokratiska förmyndarattityden. Vi
började med att ge alla dagis samma möjligheter,
och har gått vidare med möjligheten för hushållen
att välja skola för barnen och att välja sin egen
husläkare. I går fattades beslut om att avskaffa en
massa statliga pekpinnar och onödiga regleringar
för kommunernas verksamhetsområde.

Vi lovade låga prisökningar. De är nu lägre än i
nästan alla andra länder, bara 2 %, och blir lika låga
nästa år. Det är ganska bra.

Vad lovade vi företagen? Småföretagen skulle bli
av med straffskatten på maskiner, byggnader och
varulager -- den är borta. Generationsskiften skulle
underlättas, så att småföretagen skulle kunna leva
kvar och slippa säljas till stora företag -- så har
skett, bl.a. genom sänkt arvsskatt. De kollektiva
löntagarfonderna skulle avskaffas -- de är nu borta.
De sociala avgifterna för företagen skulle sänkas --
så har skett genom att den allmänna löneskatten
har tagits bort och de sociala avgifterna sänkts för
företagen i Norrland. Vi lovade lägre energiskatter
för industrin -- så blir det. Det är viktigt inte minst
för basindustrin i Norrland och längs kusten.

Det allra viktigaste vi lovade gällde jobben. Där
syns ännu ingen förbättring -- tvärtom dras vi
fortfarande med sviterna av Socialdemokraternas
arbetslöshetsbomb. Men grunden har börjat byggas
för att investeringar och jobb skall hamna i Sverige
och inte flytta utomlands. Jag skall återkomma till
det.

Vi lovade också att satsa hårdare än någon annan
regering på arbetslinjen inom
arbetsmarknadspolitiken. AMS har fått stora
resurser, och antalet platser på gymnasier och
högskolor har ökat. Vi bygger vägar och järnvägar
för att knyta Sverige närmare kontinenten. Just nu
pågår 19 stora projekt. Ytterligare 23 stora projekt
ligger i startgroparna.

Vi har infört ett helt nytt system med praktikplatser
för ungdomar. Det har Socialdemokraterna gått
emot! Det är helt obegripligt, annat än möjligen
som bevis för att det fortfarande är LO som styr och
inte det politiska partiet. Vad är det för fel på att ge
arbetslösa ungdomar chansen att skaffa sig
yrkeserfarenhet? Jag tycker att det är utmärkt.

Vi lovade sätta stopp för de skenande
utgiftsökningarna i socialförsäkringssystemen. Det
kräver en hel del svåra och tuffa beslut, men det är
nödvändigt för att sanera statens budget och de
offentliga finanserna. Vi kan inte få någon tillväxt
och fart på investeringar och jobb i Sverige om vi
skall ha offentliga utgifter som motsvarar två
tredjedelar av hela produktionen.

Sammantaget har riksdagen sedan i höstas fattat
beslut om minskade offentliga utgifter på nästan 20
miljarder kronor, räknat på helår. Lika viktigt som
minskningarna i kronor och ören är att de olika
utgiftssystemen görs om så att det lönar sig bättre
att arbeta och spara än att försöka få ett statligt eller
kommunalt bidrag.

Det är utomordentligt glädjande att riksdagen har
tagit sitt ansvar och fattat dessa tuffa men
nödvändiga beslut. Det visar att även en
minoritetsregering kan skapa parlamentariska
majoriteter för svåra beslut. Riksdagen har förvisso
ändrat i några förslag, men sammantaget är det
mycket mindre än vad den socialdemokratiska
minoritetsregeringen råkade ut för. Det handlar,
som flera har nämnt tidigare, om blygsamma 26
milj.kr. i påslag för nästa budgetår.

Detta är beslut som riksdagen har fattat vilket --
framför allt långsiktigt -- kommer att få en
avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att
fånga de chanser till ökat välstånd som 1990-talet
erbjuder.

Sveriges välstånd är beroende av öppenhet mot
omvärlden. Sedan industrialismens genombrott har
exporten varit motorn i vår tillväxt. Integrationen i
Västeuropa, medlemskapet i EG och övergången
till marknadsekonomi i de forna
kommunistländerna i Öst- och Centraleuropa
skapar stora nya möjligheter för Sverige.

Förutsättningarna för ökad export, god tillväxt, låg
inflation, lönsamma företag och därmed nya stabila
jobb är goda. Men denna positiva utveckling
kommer inte automatiskt. För att den skall bli
verklighet ställs även framöver hårda krav på den
ekonomiska politiken. Svensk industri måste vara
väl rustad att möta den nya efterfrågan som följer i
integrationens och den politiska frigörelsens spår.
En exportledd tillväxt är det enda som är långsiktigt
hållbart.

Fru talman! Alla kommande beslut är alltså inte
svåra, i varje fall inte för borgerliga väljare och
riksdagsledamöter. Beslut om
framtidsinvesteringar i utbildning, forskning och
infrastruktur som stärker tillväxtkraften hör säkert
till de enklare, och likaså beslut om strategiska
skattesänkningar för mindre och medelstora
företag. Avregleringar, försäljning av statliga
företag, skärpt konkurrens är också lätt att försvara
och förklara. Där syns resultaten ganska
omedelbart i form av ökad valfrihet för enskilda
människor och färre monopol för företagen.

Den främsta uppgiften för den ekonomiska
politiken är att hålla nere prisökningarna och ge
förutsättning för lägre ränta. Det kräver ett antal
ting, framför allt ordning och reda i de offentliga
finanserna. Det kommer att krävas fler tuffa och
svåra beslut här i riksdagens kammare. Det krävs
uthållighet för att bygga vidare på den grund som
har lagts genom de beslut som har fattats detta
riksdagsår. Det krävs uthållighet för den långsiktiga
utgiftsstrategin och den successiva minskningen av
de offentliga utgifterna med 30 miljarder kronor
framöver.

Budgetunderskottet uppvägs i dag mer än väl av en
ökning av det privata sparandet, men om det
fortsätter att öka kommer det successivt att bli vårt
största problem. Bara räntebetalningarna kommer
då att ta allt större del av utgifterna i anspråk. Både
i sig själv och genom indirekta effekter som pressar
upp räntan tvingar det oss att ta fram
åtstramningsåtgärder. Därför måste utvecklingen i
de offentliga finanserna vändas så att underskottet
börjar minska. Det är lika viktigt att detta sker
genom förändringar på utgiftssidan.

Vi vet vad som händer om den uthållighet som jag
begär av riksdagen skulle svikta. Då fortsätter
underskottet att öka, priserna börjar stiga och
räntan börjar stiga. Då blir det inga nya jobb. Det
blir en orättvis och dold fördelningspolitik där
inflation, höga räntor och hög arbetslöshet
omfördelar från den som har litet till den som redan
har mycket. Det är i praktiken vad
Socialdemokraterna i dag förordar. Jag tycker att
det är fel. Det är dessutom omoraliskt, eftersom
bördan av stigande underskott skyfflas över på våra
barn och barnbarn.

Fru talman! Den socialdemokratiska politiken lider
av ytterligare ett antal brister. Den förstör
utvecklingskraften i ekonomin. Ingen kan ju på
allvar tro att lösningen på Sveriges ekonomiska
problem ligger i ökade skatter, ökade offentliga
utgifter hos stat och kommun, ökade subventioner
till byggande och mer aktie- och fastighetsköp av
kollektiva fonder. Ändå är det vad
Socialdemokraterna föreslår. Skatterna skall enligt
dem höjas med 14 miljarder kronor för framför allt
småföretagare och andra delar av näringslivet. Det
är en repris av en politik som redan visat sig inte
fungera.

Jag tycker att två effekter är särskilt allvarliga. En
sådan politik som Socialdemokraterna förordar
skadar produktion och investeringar i Sverige. Då
försvinner jobben till utlandet, och kvar i Sverige
blir mer arbetslöshet. Nu finns en begynnande
tilltro till Sverige som företagarland. Balansen i
investeringar är till Sveriges fördel. Det är viktigt
att det fortsätter. Det skulle den
socialdemokratiska politiken förstöra.

Den andra effekt av det socialdemokratiska
förslaget som jag tycker är särskilt allvarlig gäller
välfärdspolitiken. Den kräver nämligen en stark
ekonomisk bas. Det är bara en ekonomi som växer
som ger de skatteinkomster som välfärdspolitiken
är beroende av.

Jag gillar välfärdspolitik. Jag gillar dagis, hemtjänst
och sjukvård. Jag gillar den trygghet och rättvisa
som välfärdspolitiken ger oss. Basen för
välfärdspolitiken är den ekonomiska tillväxten.
Hoten mot den sociala tryggheten kommer inte alls
från EG eller någan annanstans. De kommer från
en försvagad ekonomisk utveckling i Sverige och
utebliven tillväxt. Det är därför jag gillar
ekonomisk tillväxt. Det är det enda som kan
förbättra och stärka den sociala tryggheten för
medborgarna i Sverige.

Omvandlingen av svensk ekonomi från
stagnationsekonomi modell s till tillväxtekonomi,
och från höginflationsekonomi modell s till
låginflationsekonomi, är ganska mödosam. Det tar
tid att rätta till den tredje vägens felsteg och
försummelser. Det finns inga genvägar. Det skulle
ju vara jätteskönt om det fanns genvägar, men man
måste ändå se sanningen i vitögat. Det finns inga
genvägar. Det positiva är att vi börjar se tecken på
att regeringens politik ger resultat i form av ett
antal viktiga trendbrott. Jag vill peka på några
sådana.

Inflationen har pressats ner. Den är nu lägre än i
våra viktigaste konkurrentländer, och den
förväntas förbli låg, vilket är minst lika viktigt.
Produktiviteten ökar mycket kraftigt i det svenska
näringslivet och lönekostnadsökningarna är låga.
Det betyder att Sverige börjar bli ett
konkurrenskraftigt land igen. I själva verket är det
så att företagens konkurrenssituation nu förbättras
med totalt nästan 9 % i år och nästa år. Det är första
gången på mycket länge som Sverige åstadkommer
en anpassning av kostnadsläget utan att rubba
växelkursen.

Vi får nu rapporter om att våra exportföretag
börjar ta hem order från utlandet. Exporten till EG
har redan ökat, visserligen inte med så många
procent, men ändå med ca 2 % jämfört med för ett
år sedan.

Tilltron till Sverige som företagarnation börjar
återvända, som jag nämnde. Strömmen av
investeringar, som förut gick ensidigt ut från
Sverige, går nu alltmer in till oss. Det kommer att
ge jobb. Det är det enda som kommer att ge jobb.

Allt detta är bra. Det visar att politiken är riktig och
att den fungerar. Men jag måste understryka: för
att sundhetstecknen i ekonomin skall bli bestående
krävs det uthållighet i den ekonomiska politiken.

Jag tänker hålla fast vid de långsiktiga målen för
den ekonomiska politiken, dvs. låg inflation, ökad
tillväxt, lönsamma företag och nya jobb. För
Socialdemokraterna existerar bara det korta
perspektivet. Men det finns som sagt inga genvägar.
Det finns inga snabba klipp i den ekonomiska
politiken.

Det var i själva verket 1980-talets
socialdemokratiska politik som gav de snabba
klippen, men de kom i finansvärlden och på
fastighetsmarknaden. Det var det hårda kapitalets
decennium. Spekulation i stigande fastighetsvärden
och hög inflation lönade sig bra mycket bättre än
företagande, arbete och utbildning.

Nu är det hårda kapitalets tid förbi. På 1990-talet
skall vi satsa på det mjuka kapitalet -- människor,
kreativitet, utbildning och företagande. Det är att
släppa fram och stimulera den skaparkraft som
finns hos alla enskilda människor. Det är det enda
sätt på vilket man skapar en uthållig ekonomisk
tillväxt och en växande social trygghet för
medborgarna.

Fru talman! Det är mycket glädjande att
finansutskottets majoritet föreslår bifall till
regeringens politik.

Anf. 42 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Jag är fortfarande nyfiken efter det att
alla från utskottet, och nu också finansministern,
har talat om att arbetslösheten inte får vara ett
medel i den ekonomiska politiken. Vi har ju
diskuterat det litet grand här, men jag får
egentligen fortfarande inte något svar. Det fick jag
inte i går heller när det gällde kommunerna.

Resursanvändningen i de sektorer som är skyddade
från utländsk konkurrens skall hållas tillbaka till
förmån för den konkurrensutsatta delen av
ekonomin. Regeringen och alla andra säger att
antalet jobb i den konkurrensutsatta delen kommer
att minska. Varför skall man då förhindra tillväxten
i dessa sektorer och skapa arbetslöshet? Det
föreligger knappast någon konkurrens om
arbetskraften. Man säger att arbetslösheten inte är
något medel, men blir inte det konsekvensen av den
förda politiken?

Om regeringen skulle vara ärlig, skulle den då inte
säga rent ut att man i och för sig gillar full
sysselsättning, men först måste vi ha en rejäl
arbetslöshet? Människor känner ju, att problemen
kommer och att regeringen inte vill göra något åt
dem.

I morgon kommer jag att röra mig bland människor
vilkas lön som ligger i inkomstlägen som bara är
hälften av vad vi här har. I min omgivning i morgon
tjänar människor på sin höjd 148 000 kr. om de
arbetar bra. Efter skatt får man kvar 99 900 kr., och
efter att ha betalt hyra, mat och kostnader för bil
kanske man har en tusenlapp kvar till semester och
alla andra omkostnader. Finansministern har ju vid
ett flertal tillfällen uttalat sig för att man skall spara
och ha en årslön på banken. Jag får säkert frågan
hur man skall kunna få sin årslön på bank. Man
kommer att säga att den här gamle
riksdagsledamoten nog kan få sin årslön på bank --
han har väl lagt undan en del. Men man kommer
säkert att fråga mig: Hur skall det här kunna ske för
oss?

För att vara riktigt säker på att ge rätt svar vill jag
fråga finansministern hur de skall göra, med en
årslön på 148 000 kr. Efter att ha betalat sina
utgifter har de kanske en tusenlapp kvar till
semester, kläder osv. Det är verkligheten för
vanliga arbetare. Det vore intressant att se om jag
kan övertyga dem genom att använda
finansministerns svar på den här punkten.

Anf. 43 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Lars-Ove Hagberg och jag har
praktiskt taget aldrig samma uppfattning om den
ekonomiska politiken. Det är kanske inte så
egendomligt att Folkpartiet liberalerna och
Vänsterpartiet har, krasst uttryckt, ganska olika
synsätt när det gäller marknader, privat
företagande och sådant.

Jag kan bara konstatera att ett framträdande inslag
i de konkreta förslag som Vänsterpartiet har lagt
fram på det ekonomiska området -- mer så hos
Vänsterpartiet än hos Socialdemokraterna -- är ett
betydande antal skattehöjningar, som skulle få som
direkt effekt att driva ut investeringar från Sverige.
Kvar skulle bli mer av arbetslöshet. Jag tycker att
det är jättedåligt. Jag kan bara konstatera att Lars-
Ove Hagberg måste göra någon annan sorts analys.

Just nu har vi lyckats vända denna ström. Svenska
företag investerar nu utomlands ungefär 27
miljarder kronor, och in till Sverige kommer
investeringar för 29 miljarder kronor. Jag tror att
det senast var 1969 som vi hade en sådan positiv
balans i direktinvesteringarna. Den är faktiskt
mycket bra, men den skulle förstöras helt med
Lars-Ove Hagbergs politik.

Jag är glad för att få frågan om sparandet. Jag tar
nämligen varje tillfälle i akt att tala om hur oerhört
centralt det är för enskilda människor att ha en liten
sparad slant på banken, i aktier, i sitt eget hus eller
på något annat sätt -- men banksparande är det
vanligaste.

Självfallet kan inte alla omedelbart få ihop en
årslön eller någon annan stor summa, men om man
aldrig börjar, får man aldrig ihop ens ett mindre
sparbelopp. Det är faktiskt en oerhörd trygghet för
enskilda människor att ha tillgång till en egen
sparad slant och att vara litet mindre beroende av
beslut i denna kammare, beslut hos arbetsgivare
eller beslut hos offentliga myndigheter eller på
annat sätt. Jag tycker -- säkert i motsats till Lars-
Ove Hagberg -- att det skänker en betydande ökad
självkänsla och självständighet, som jag tror är
positiv för enskilda individer och som medverkar
till att göra människor mera stolta över sin egen
förmåga och sin egen kapacitet. Det tycker jag är
bra.

Anf. 44 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:

Fru talman! Frågan om arbetslösheten får jag
egentligen inget svar på. Vad gäller sparandet kan
jag konstatera att de som ligger i sådana här
inkomstlägen får ta mycket lång tid på sig. När de
ser att andra har större möjligheter att få ihop en
årslön, frågar de sig naturligtvis varför det skall
vara så orättvist. Mot bakgrund av denna orättvisa
kommer kompensationskraven, och så har vi
inflationsspiralen i gång igen.

Jag tycker att det är utmanande att säga att man
skall ha minst en årslön på banken samtidigt som
många i vårt samhälle aldrig kan drömma om att
spara ihop en årslön. Egentligen är denna sneda
fördelning grunden till den inflationsspiral som vi
har.

Beträffande analysen om jobben vill jag säga att det
är betydligt överdrivet att gynna kapitalisterna, och
det är det ni gör. Ni gynnar egentligen inte i någon
större grad produktionen med sänkta
arbetsgivaravgifter, utan det är kapitalisterna som
ni gynnar och satsar på när det gäller att sätta fart
på produktionen. Jag vill gynna mer av kunskap
och inflytande i verksamheten och få fart på
investeringarna för att få till stånd en bra
verksamhet i praktiken.

Så bara en fråga om vad karensdagarna skall
åstadkomma. Är de tillväxtbefrämjade? Jag menar
att de är samma andas barn. Ökar man
arbetstillfredsställelsen genom införande av
karensdagar?

Är inte budskapet, fru finansminister, egentligen
det rakt motsatta, mot tillväxt? Hur skall de
medarbetare som man har i företagen känna någon
större glädje av att hotas av karensdagar?

Det går an att snuva sig fram som riksdagsledamot
eller som byråkrat, men jag vet att om den som är
snuvig där jag kommer att hamna, måste stanna
hemma. Den personen har ingen möjlighet att
arbeta, för det orkar han inte. Det är sådana
människor som kommer att drabbas av detta. Det
gäller i högsta grad en åtgärd som inte befrämjar
tillväxt i samhället.

Fru talman! Detta är min sista replik. Jag vill tacka
för alla vänliga ord i dag och för alla vänliga små
brev som har kommit. Jag begärde inte replik efter
Tobissons anförande tidigare, och jag fick då en
liten lapp. Efter det att jag senare hade läst den
tänkte jag att det kanske var bra att jag inte begärde
någon replik.

Anf. 45 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Låt mig till Lars-Ove Hagberg säga att
jag mycket väl förstår att många upplever det som
orealistiskt att kunna få ihop en hel årslön i sparade
slantar. Det är ett resultat av många decenniers
socialdemokratiskt förord för kollektivt sparande.
Individerna skulle inte ha några egna tillgångar,
utan det skulle skötas av stat och kommun.

Att ändra på detta kommer självfallet att ta mycket
lång tid. Vad jag tycker är angeläget och vad jag
gläder mig åt att få göra är att propagera för att
börja även i liten skala. Då får man den ökade
individuella trygghet som en liten sparad slant
skänker.

Jag förstår också att Lars-Ove Hagberg och jag har
olika åsikter om företagare. Det är alldeles riktigt
att många av de förslag som regeringen har lagt
fram och som riksdagen har beslutat om gäller just
bättre möjligheter för företagare, alltså personerna
som driver företag. Det är de enskilda personerna,
inte bolag i någon konstig juridisk konstruktion,
som producerar investeringar och ger jobb, utan de
enskilda företagarna. Det är de som måste ha
vettiga villkor för att öka produktion och
investeringar i Sverige. Det är också det som nu
börjar synas så smått -- det syns inte några stora
ljuspunkter ännu.

Slutligen några ord om sjukförsäkringen och
karensdagarna. Det finns två effekter av dessa.
Både Folkpartiet liberalerna och andra borgerliga
partier lovade i valrörelsen att vi skulle få bukt med
de skenande utgifterna i socialförsäkringssystemen.
De förstör möjligheterna att föra en bra
finanspolitik, som i slutänden ökar enskilda
människors välfärd.

Det finns alltså två positiva effekter av det förslag
om karensdagar som nu är ute på remiss. Den ena
handlar om betydande minskningar i kronor och
ören av de offentliga utgifterna. Den andra handlar
om de regelförändringar som medverkar till detta.

Enligt regeln om självrisk får var och en av oss
betala en litet ökad självrisk. Jag tycker själv att det
är en oerhört mycket mera tilltalande lösning, som
jag dessutom tror är fullt acceptabel för många
människor, än att sänka ersättningen för den som
t.ex. råkar bryta benet och måste vara borta från
jobbet kanske i många veckor.

Det här förslaget berörande
sjukförsäkringssystemet är ett viktigt inslag i en
politik som sammantaget är nödvändig för att få
bukt med de problem som 80-talets hårda
kapitalbetoning med fastighetsvärdeökningar och
snabb inflation skapade.

Anf. 46 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Jag ställde tidigare i mitt anförande
några frågor till finansministern. Jag skulle vilja ha
en reaktion på åtminstone en fråga, nämligen den
om finansministerns syn på det långsiktiga
budgetunderskottet mot bakgrund av den s.k. LK-
kalkylen.

Anf. 47 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Jag kommer ihåg att Bo G. Jenevall
frågade just om detta, eller rättare sagt
konstaterade -- vilket jag tycker är riktigt -- att de
långsiktiga konsekvenskalkyler som är beskrivna i
kompletteringspropositionen kräver fortsatt arbete
med att minska statens och kommunernas utgifter.
Det är en alldeles korrekt iakttagelse, och det är
också den iakttagelse som inte oväntat rgeringen
har gjort och som fyller ett stort antal sidor i
kompletteringspropositionen -- hur vi skall
bemästra detta problem. Om vi inte bemästrar
problemet så kommer det, befarar jag, att växa oss
över huvudet. Därför är ett oerhört viktigt inslag i
politikens totalbild att vända utvecklingen av de
offentliga finanserna, så att underskotten börjar
minska.

Till den ändan har regeringen föreslagit att
riksdagen ställer sig bakom en långsiktig
utgiftsstrategi, vilket finansutskottets majoritet nu
föreslår att man skall göra. Den går ut på att
successivt reducera de offentliga utgifterna under
de närmaste åren med drygt 30 miljarder kronor.

Det kan synas vara ganska svåra och tuffa beslut
som väntar i denna kammare, och jag skall inte
sticka under stol med att det kommer att vara det.
Men jag har både förhoppning om och tilltro till att
kammaren kommer att klara detta, för det är det
enda sätt på vilket man kan lösa det för oss alla
gemensamma problemet, nämligen jobben. Jobben
och den sociala tryggheten kräver att vi kan fatta de
svåra besluten. Det kommer också att ge belöning i
form av flera jobb och bättre social trygghet.

Anf. 48 BO G. JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Detta understryker ytterligare att man
behöver gå ännu hårdare fram än vad regeringen
har indikerat. Och jag vill än en gång sända ut
signalen att vi är beredda att ta ännu hårdare tag,
för vi måste komma till rätta med
budgetunderskottet.

Jag vill också påminna om att vi kunde vara litet
mer pragmatiska när det gäller att få en del
arbetslösa ut i arbetslivet. Vi vill gärna fortsätta den
diskussionen.

Anf. 49 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Fru talman! Jag har självfallet ingenting emot att
diskutera förslag, från vilket parti de än kommer.
Om man ser tillbaka på den majoritet som finns för
ett stort antal beslut, så framgår det också att
regeringspartierna ibland har fått stöd t.o.m. från
socialdemokrater, vid något enstaka tillfälle från
Vänsterpartiet och vid ett antal tillfällen från Ny
demokrati.

Problemet med innehållet i Bo Jenevalls uttalanden
nyligen är ju att i de motioner som är framlagda är
förslagen om minskade utgifter, om jag skall
uttrycka mig försiktigt, inte möjliga att genomföra
därför att det är liksom lösliga hugskott. Så lätt kan
man inte ta på de behov av utgiftsminskningar
som -- vilket Bo Jenevall tydligen håller med om --
finns.

Jag ser fram mot att få litet mer genomarbetade
synpunkter -- och möjligen också att man faktiskt
även från Ny demokratis sida skall vara beredd att
hålla fast vid saker och ting som man vid något
tillfälle påstår.

Förste vice talmannen anmälde att Bo G. Jenevall
anhållit att till protokollet få antecknat att han inte
ägde rätt till ytterligare replik.

Anf. 50 ALLAN LARSSON (s):

Herr talman! Nu har sex borgerliga talare försökt
förklara och försvara ''den enda vägens'' politik.
Men ju fler talare, ju fler anföranden och ju fler
repliker vi har hört, desto tydligare blir det att de
många rivstarterna, nystarterna och omstarterna
utefter ''den enda vägen'' har lett in regeringen i en
återvändsgränd. Jag hoppas att sommaren ska ge er
tid och kraft att tänka om, tänka nytt och tänka
framåt.

Parlamentariskt befinner ni er i en återvändsgränd.

Hur känns det, Anne Wibble och andra
folkpartister, att sitta i Ian Wachtmeisters
riksdagssoffa? Det är inte lika lätt att resa sig ur den
soffan som det var för Bengt Westerberg att resa sig
ur TV-soffan på valnatten! Ni måste bestämma er
för om ni skall fortsätta att bedriva högerpolitik och
vara beroende av Ny demokrati eller om ni skall
spränga blockpolitikens bojor och försöka
åstadkomma breda samlande lösningar.

Sverige mår inte väl av blockpolitik. Det är dags att
ni börjar tänka om, tänka nytt och tänka framåt!

Den ekonomiska politik som den borgerliga
majoriteten drivit igenom här i riksdagen har lovat
tillväxt och nya jobb.

Men i verkligheten leder er politik till motsatsen.
Regeringen har tvingats att räkna ner tillväxten och
räkna upp arbetslösheten. Det blir mindre resurser
och fler arbetslösa. Nästa år, efter två år av
rivstarter, ligger Sverige sist i tillväxtligan. T.o.m.
Finland med alla sina problem räknar med en
tillväxt som är tre gånger så snabb som Sveriges. Ni
har tvingats räkna upp arbetslösheten med över 50
000 personer som en direkt följd av era åtgärder.

Ni säger att ni skär ner på all inhemsk aktivitet för
att exportindustrin skall växa. Vi är överens om att
exportindustrin ska få utrymme att växa, finansiellt
och realt. Vi skall ha en exportledd tillväxt. Men
kom ihåg att praktiskt taget vartenda exportföretag
i det här landet är beroende av att det finns
avsättningsmöjligheter på hemmamarknaden. Tro
inte att ni stärker exportindustrin genom att strypa
dessa företags hemmamarknad.

Sverige är nu det enda land som har en regering
som försöker sänka aktiviteten i en redan svag
konjunktur. Ni är nu beredda att satsa 30 miljarder
kronor på kontantstöd vid arbetslöshet. Men ni
vägrar att gå med på aktiva åtgärder som kan sänka
arbetslösheten. Hur hög måste arbetslösheten bli
för att er ekonomiska politik skall börja fungera?

Ni säger att ni satsar på arbetslinjen. Men
sanningen är ju att ni överger arbetslinjen, att vi
riskerar att hamna i den europeiska utvecklingen,
som Calmfors och andra ekonomer varnar för --
vilken olycka det är om man låter arbetslösheten gå
upp på det sättet.

Ni gör gällande att vi inte har råd att arbeta. Det är
verkligen hög tid för den borgerliga majoriteten att
tänka om, tänka nytt och tänka framåt.

Vi har redovisat ett alternativ till regeringens
arbetslöshetspolitik. Vi har visat hur man med
investeringar, utbildning och arbete kan hävda
arbetslinjen. Vi vill ge ungdomar riktiga arbeten
och en lön att leva på.

Vi säger: Sverige har råd att arbeta, men vi har inte
råd med arbetslöshet.

Herr talman! Sverige är ett av de få länder som
uppfyller EG:s stränga stabiliseringsvillkor. Men
med den politik som den borgerliga regeringen nu
bedriver är Sverige på väg mot en statsfinansiell
kris, och Sverige kommer inte längre att uppfylla
dessa villkor.

Regeringen för nu i rask takt Sverige ut i ''Tobissons
träsk''. Det är moderaternas store strateg och
tänkare som har lurat in er andra på denna väg.

''Först sänker vi skatterna, sedan får vi se var vi
skall spara'', sade Lars Tobisson förra våren. Och i
valrörelsen lovade ni både reformer och
skattesänkningar. Det är denna lättsinniga hållning
som förklarar det som nu händer. Finansminister
Anne Wibble har inte orkat stå emot de moderata
kravmaskinerna, när de bit för bit malt ner
statsfinanserna genom stora ofinansierade
skattesänkningar och höjda försvarsutgifter.

Ni har gjort just det som Bengt Westerberg en gång
i sina klarsynta stunder varnade för. Ni har lierat er
med särintressen och slagit stora svarta hål i
finansieringen av skattereformen.

Ni lånar till skattesänkningar till de välbeställda,
och ni låter löntagarna betala. De får betala två
gånger. Först ränta på lånen, och sedan skall lånen
så småningom betalas tillbaka.

Det vi nu kan se framför oss påminner med
förfärande tydlighet om vad ni gjorde under de
borgerliga åren i slutet av 70-talet. Anne Wibble är
på väg att bli 90-talets Ingemar Mundebo.

Det behövs besparingar, men det behövs framför
allt arbete och tillväxt för att klara upp den
statsfinansiella situation som vi nu kan se framför
oss. Vi har redovisat vårt alternativ, som ger
investeringar, bättre tillväxt och bättre offentliga
finanser.

Min fråga till finansministern blir därför: Skall ni
fortsätta på Tobissons linje, eller skall ni frigöra er
och lägga om kursen?

Hur länge skall Folkpartiet och Centern fortsätta
att expediera Moderaternas politik och bli
ansvariga för ''Tobissons träsk''? Det är hög tid att
ni tänker om, tänker nytt och tänker framåt!

Runt om i världen befinner sig många banker i
dåligt skick. Det gäller Norge och Finland, och det
gäller Storbritannien och Canada. Det gäller USA,
och nu också Japan. Finanskrisen är internationell.
Det visar på allvaret i det som nu sker.

De stora förlusterna ger anledning till en ordentlig
självprövning i bankvärlden. Men det krävs också
politiska ingripanden för att trygga banksystemet.
Så har fallet varit i Norge. Så har det varit i Finland,
och så är det också i Sverige.

De förslag som regeringen har lagt fram när det
gällt Nordbanken och när det gäller Sparbankerna
har vi socialdemokrater i allt väsentligt stött. Vi
tycker att åtgärderna har varit riktiga, och vi tycker
också att hanteringen och kontakterna med
oppositionen har varit korrekt. Vi anser också att
det är viktigt att vi här i riksdagen kan hantera
bankernas problem på ett sådant sätt att
omvärldens tilltro till vårt finansiella system kan
hävdas.

Vad kommer då härnäst? Det är lätt att se att
problemen inte är över. Vi har handlingsberedskap.
Men har regeringen det?

Med den bild som nu avtecknar sig framöver i
bankvärlden är det orimligt att regeringen vidtar en
rad åtgärder som ytterligare underminerar
fastighetsmarknad och finansmarknad.

Ni har nu bestämt er för att realisera statliga
fastigheter för 20 miljarder kronor. Detta måste
vara den sämsta tänkbara åtgärden vid den sämsta
tänkbara tidpunkten. Hur kan ni hålla på med
sådant? Ni har bestämt er för att dra in 10 miljarder
kronor per år av riskkapital till statsbudgeten
genom att sälja ut statliga företag, när det kapitalet
verkligen skulle behövas i näringslivet och
bankerna. Förstår ni vad ni håller på med? Läser ni
inte kritiken i affärstidskrifterna? Ni har också
bestämt er för att höja boendekostnaderna för
villor och bostadsrätter. Därmed sänker ni värdet
på dessa tillgångar och förstärker krisen på
fastighetsmarknaden.

Så här kan ni inte hålla på!

Vi har lagt fram ett samlat program med åtgärder
för att motverka finanskrisens negativa effekter.
Där finns goda uppslag för konstruktiva
diskussioner och insatser. Det är hög tid att ni på
den borgerliga sidan börjar tänka om, tänka nytt
och tänka framåt!

Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en viktig
framtidsfråga, nämligen lönebildningen.

I söndags konstaterade Dagens Nyheter att
stabiliseringsavtalet är en succé. Det är ett
välförtjänt erkännande till Rehnberggruppen och
till alla förhandlare på båda sidor. Under 27
månader med allmän arbetsfred kan vi genomföra
en snabb nedväxling från inflationslöner till
reallöner.

''Avtalet har bidragit till att inflationen är nere på 2
procent och att företagens konkurrenskraft har
förstärkts markant. Det kan hamna i
historieböckerna'', skriver DN.

Detta avtal, som vi då och då har diskuterat de
senaste åren här i riksdagen, har verkligen inte
bemötts särskilt positivt från moderater och
folkpartister. Det var ett väldigt gnölande om detta
när vi arbetade med avtalet. Då dömde ni ut det.
Nu ser vi de gynnsamma effekterna av det.

I höst börjar parterna på arbetsmarknaden sina
förberedelser inför de avtal som skall komma efter
stabiliseringsavtalet. Med de låga
inflationsförväntningar som nu råder borde det
vara möjligt att få till stånd en konstruktiv
fortsättning.

Men då måste regeringen avstå från att kasta grus i
maskineriet. Ni delar ut guldkantade förmåner till
dem som har det allra bäst, och ni trär tagelskjortan
på vanligt folk. Den sortens fördelningpolitik är
destruktiv. Den tvingar fram en rad
kompensationskrav, vilka kan bli en krutdurk i den
kommande avtalsrörselsen.

Det är hög tid att regeringen lägger om kursen. Tro
inte att ni kan styra Sverige genom konfrontation
med löntagarna!

Skall vi kunna bevara det som vi nu uppnår med
stabiliseringsavtalet, måste regeringen ta sig ut ur
återvändsgränden, tänka om, tänka nytt och tänka
framåt.

Vi socialdemokrater hävdar att den ekonomiska
politiken måste vara både rationell och rättvis.

Vi hävdar att det går att pressa ned arbetslösheten
och att det är nödvändigt att göra det om vi skall
undvika social utslagning och en bestående
försvagning av de offentliga finanserna, med höga
räntor som följd. Sverige har råd att arbeta, men vi
har inte råd med arbetslöshet.

Vi hävdar att det går att skapa tillväxt och nya
resurser genom att ta till vara ledig kapacitet i
näringslivet genom en målmedveten satsning på
investeringar och på utbildning som stärker vår
ekonomi.

Vi hävdar att det går att skapa ekonomiska
framsteg utan att skapa nya klyftor och orättvisor.
Det är tvärtom så, att en rättvis fördelning är en
förutsättning för att de ekonomiska framstegen
skall bli bestående.

Herr talman! Låt mig få avsluta med några
sammanfattande frågor som vi har ställt i debatten
här under förmiddagen, och som vi gärna vi ha
finansministerns svar på.

Den första frågan är: När kommer Sverige med er
politik att på nytt kunna uppfylla de europeiska
stabiliseringskraven?

Den andra frågan är: När kommer Sverige med er
politik att komma ner till den räntenivå och de
räntemarginaler som gällde vid regeringsskiftet i
höstas?

Den tredje frågan är: När kommer arbetslösheten
ner på den nivå som rådde när ni tog över
regeringsmakten i höstas?

Anf. 51 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag har redan fört sakdebatt om
ekonomisk politik med Arne Kjörnsberg,
socialdemokraternas talesman i finansutskottet.
Att jag nu har begärt ordet för replik på Allan
Larsson beror på att denne tillskriver mig en större
betydelse än vad rollerna som moderat gruppledare
och enkel ledamot av finansutskottet motiverar.

Allan Larsson talar föraktfullt om ''Tobissons
träsk''. Jag undrar om han riktigt har hängt med i
de senaste rönen inom miljöpolitiken. Efter vad jag
förstår är våra våtmarker något som man numera är
angelägen att slå vakt om och bevara.

Utöver en förkärlek för misslyckade metaforer har
Allan Larsson en benägenhet att marknadsföra
missvisande myter. En sådan är att jag skulle ha
förordat linjen att först sänka skatterna och sedan
spara. Som jag många gånger har förklarat var
innebörden av mitt utalande, att det i ett gränslöst
Europa blir nödvändigt att sänka skattetrycket.
Denna nödvändighet blir bestämmande för
behovet att spara. Men självfallet skall detta göras
parallellt, alldeles som regeringen och dess
underlag här i kammaren nu gör.

Allan Larsson går vilse med sina myter och
metaforer på ett sätt som gör det befogat att tala om
''Larssons labyrint''. Där har han alla
förutsättningar att känna sig hemma. Som Allan
Larsson säkert vet kännetecknas en labyrint av att
det finns gott om vändpunkter runt varje hörn.

Anf. 52 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson försöker nu när han
kan skåda vidden av vad hans råd leder till, friskriva
sig från ansvaret för det som sker. Men Lars
Tobisson är ingen obetydlig figur. I sitt anförande
skroderar han själv över hur han och Anne Wibble
förra våren hade utväxlat de formuleringar som
ledde fram till dokumentet Ny start för Sverige. Det
var han själv som satt på en presskonferens och var
lycklig över upptäckten att man först kunde sänka
skatterna och sedan någon gång i framtiden
genomföra besparingar. Det är det vi nu ser.
Våtmarker, herr talman, skall man ha i naturen och
inte i den ekonomiska politiken.

Anf. 53 LARS TOBISSON (m) replik:

Herr talman! Jag skall förklara regeringens
ekonomiska politik på ett sätt som Allan Larsson
med sin svaghet för bildspråk bör kunna förstå. I
stället för Tobissons träsk skall jag berätta om
Tobissons trappa.

Jag bor i ett äldre hus utanför Stockholm. Redan
när familjen flyttade in där för över 20 år sedan
visade yttertrappan tecken på begynnande förfall.
Länge lappade vi och lagade. Det blev omläggning
av en sten här, litet silikon där och ommurning här
och var.

Men till slut gick det inte längre. Trappan rasade
innifrån, hela trappsteg lossnade och det var
allmänt farligt att gå där. Trappräcket gav bara en
skenbar trygghet. Lutade man sig för kraftigt mot
det gav det vika, eftersom fästena satt löst.

Det blev nödvändigt med en fullständig renovering.
Trappan fick förses med ny grund och sedan gjutas
om steg för steg. Det tog tid, och det krävde
uppoffringar. Om Allan Larsson kommit på besök
mitt under byggtiden, kan jag tänka mig att han
skulle ha uppfatta det som ett träsk. Trappstegen
var borta liksom alla tillfälliga lagningar, och det
var svårt att ta sig fram.

Men allteftersom arbetet fortskred kunde vi börja
ta trappan i bruk. En ledstång sattes upp, till hjälp
för dem som har behov av stöd. Tätningar gjordes
mellan trappstegen för att kommande bistra tider
inte skulle spränga sönder trappan inifrån.

Nu står Tobissons trappa där, hel och säker. Det har
varit värt all möda och alla uppoffringar. Det kan ju
Allan Larsson tänka på, medan vi på regeringssidan
arbetar vidare för att reparera och stärka Sveriges
ekonomiska struktur. När han har funderat färdigt,
hoppas jag att han väljer att stiga mot höjderna i
Tobissons trappa i stället för att irra runt i Larssons
labyrint.

Anf. 54 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Lars Tobisson är mannen som har
förklarat att om man bara sänker skatterna löser
man alla problem. Man får då tillväxt, bättre
statsfinanser, och det blir bättre på allt sätt. Nu har
vi sett effekterna av den politiken. Nu kan vi se att
tillväxten blir sämre, arbetslösheten blir större och
budgetunderskottet växer. Varför går då inte Lars
Tobisson in och säger att vi måste sänka skatterna
ännu mer? Ni har slagit back och säger att man inte
kan fortsätta på den vägen. Är inte detta det bästa
beviset på att vad ni gör och vad som har gjorts är
just det som Lars Tobisson beskrev? Man
underminerar trappan, bygget och huset.

När ni tillträdde var situationen att Sverige
uppfyllde de högt ställda europeiska
stabiliseringskraven. Mina frågor kvarstår: När
kommer, med er politik, Sverige på nytt att göra
detta? När kommer vi på nytt ned på den
arbetslöshetsnivå som gällde när ni tog över? När
kommer räntorna ner på den nivå som gällde när ni
tog över?

Anf. 55 CARL B. HAMILTON (fp) replik:

Herr talman! Jag begärde replik eftersom jag
reagerade på Allan Larssons debatteknik. Han
citerade i kammaren i dag, liksom han har gjort så
många gånger förr, Lars Calmfors som stöd för sina
teser. Jag har känt Lars Calmfors i 20 år som en
mycket eftertänksam och kunnig analytisk person.
Jag menar att Allan Larsson missbrukar Lars
Calmfors och hans vetenskapliga dagspolitiska
inlägg.

Lars Calmfors säger att man skall stimulera
sysselsättningen i Sverige på olika sätt, men han tar
avstånd från det sätt som Allan Larsson har
rekommenerat. Han talar om att det återstår att
sänka de lagstadgade arbetsgivaravgifterna som
kan finansieras genom en kombination av sänkt
kompensationsgrad i socialförsäkringarna och
genom att man låter arbetstagarna ta över en del av
socialförsäkringsavgiften. Det är ett exempel. Ett
annat exempel som han ger är att det naturliga vore
att arbetsmarknadens parter själva genomförde en
kostnadsanpassning. Han pekar också på
möjligheten att man skulle avstå från att sänka
momsen.

Allan Larsson tar bara den ena delen av Lars
Calmfors analytiska arbete, och sedan ger han
intrycket av att Lars Calmfors skulle stå bakom
hans egen framställning. Det är helt fel. Det är
vilseledande, och det är orättvist mot Lars
Calmfors.

Anf. 56 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag tackar Carl B. Hamilton för
denna lektion i på vilket sätt man får föra debatt i
Sveriges riksdag. Jag hoppas att ni tänker på samma
sätt när ni citerar andra personer som ni gärna vill
referera till i den offentliga debatten. Jag behöver
inte nämna några namn.

Låt mig bara säga att vi uppenbarligen har samma
kritik mot regeringens sätt att låta arbetslösheten
rusa i väg. Vi har olika meningar om vilka medel
man skall använda för att lösa problemet. Jag
tycker att det är fullt rimligt att det i den offentliga
debatten finns olika meningar om hur man skall
göra.

Jag är mycket bestämd beträffande att det inte är
genom den här typen av skattesänkningar och
andra åtgärder som man skall åtstadkomma den
kostnadsanpassning som är nödvändig för en stark
konkurrenskraft. Det skall ske just på det sätt som
vi nu är på väg att göra mycket framgångsrikt,
nämligen att åstadkomma en allmän
kostnadsanpassning genom stabiliseringsavtalet
och en förbättrad produktivitet. Anne Wibble har
bekräftat att detta också ger resultat. Vi ser det i de
siffror som har redovisats från finansutskottet. Vi
kommer att ha en tillväxt för exportindustrin. Jag
har just fått SCB:s senaste information, som visar
att orderingången nu är uppåtgående i
exportindustrin. Det är den vägen vi skall klara
kostnadssituationen, och inte genom att ytterligare
försvaga de offentliga finanserna. Det leder bara till
högre räntor.

Mina frågor kvarstår: När kommer vi ner på den
räntenivå som gällde när ni tog över? När kommer
vi ner på den arbetslöshetsnivå som gällde? När
kommer vi tillbaka så att vi kan uppfylla de
europeiska stabiliseringsvillkoren?

Anf. 57 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Allan Larsson säger att vi expedierar
Moderaternas politik. Jag vill erinra om att i valet
gick Moderaterna och Folkpartiet fram med
programmet Ny start för Sverige. Centern gick
fram med programmet Grön start för Sverige.
Även kds hade sitt eget program. Gemensamt blev
detta en regeringspolitik som nu har vunnit
betydande framgångar under det här riksmötet.

Bland de första förslag som lades på riksdagens
bord var centerförslaget att sänka momsen på
livsmedel. Moderaterna expedierade det
centerförslaget.

I dagens debatt framstår Allan Larsson som den
ensamme mannen. Hans minne är dessutom
mycket kort. I valrörelsen talade han om
vändpunkter som skulle komma. De skulle komma
i ekonomin efter en mängd signaler som Larsson
likt en stins skickade i väg. Han stod på perrongen.
Hösten 1990 var det EG-ansökan som gällde. Det
skulle ge fart åt den svenska ekonomin. Våren 1991
handlade det om ecu-anknytning av kronan. Inte
ens den signalen ledde fram till resultat.

I valet stod Allan Larsson som den ensamme
stinsen på perrongen. Han vinkade av Sverige och
svensk ekonomi, men på fel bana. Det insåg
väljarna och avsatte Allan Larsson som den som
hade ansvaret för ekonomin, för det blev fel väg.
Myten om Allan Larsson som räddare för svensk
ekonomi var bara en myt.

När jag hörde Allan Larsson nu och ett antal
tidigare gånger i ekonomisk-politiska debatter så
tänkte jag på den bok Anna-Greta Leijon skrev.
Jag förstår henne bättre nu.

Anf. 58 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det är intressant att lyssna när herr
ordföranden i finansutskottet skall förklara och
försvara hur han expedierar moderat politik. På en
punkt har han uppenbarligen haft framgång. Han
lyckades övertyga Lars Tobisson och Anne Wibble
när det gällde momssänkningen. Men vad mer? I
övrigt är det Per-Ola Eriksson och hela Centern
som har fått följa med i den kraftiga högervridning
som har skett. Det syns också i opinionssiffrorna
hur högern kramar musten ur mittenpartierna. Det
skall bli intressant att följa fortsättningen.

Låt oss ta detta med ekonomin. Jag förstår inte hur
Per-Ola Eriksson som ordförande i finansutskottet
kan vara lycklig över att inte konjunkturuppgången
har fått bättre fart. Han borde vara den förste att
beklaga att regeringens politik inte har lett till
snabbare resultat.

Kanske borde han läsa om inledningen på sitt
anförande. Där gavs det i varje fall ett erkännande
av att det nu börjar röra på sig för exportindustrin.
Som jag sade: SCB:s material visar att
exportindustrin sedan årsskiftet har en påtaglig
förbättring i orderingången. Det bör leda till att vi
produktionsmässigt får ett bättre utfall.

Men det stora som har hänt är att ni med er politik,
med höga räntor och med era åtstramningar har
drabbat hela hemmamarknadssektorn. Det är där
vi har bromsen på den uppgång som annars skulle
ha kommit i gång. Det är där vi missar de resurser
som vi borde skapa. Det är där vi får
arbetslösheten.

Hur kan Per-Ola Eriksson vara glad och stolt och
peka finger och säga: Så bra att det inte blev någon
uppgång!

Vi måste tvärtom alla vara intresserade av att
svensk ekonomi kommer i gång. Ni bör tänka om så
att ni inte bromsar och tar bort den kraft som måste
finnas. Kom ihåg att för svenska exportföretag är
hemmamarknaden den viktigaste delen. De måste
kunna få avsättning här för att få den finansiella
styrkan att lyckas på exportmarknaderna. Ni
underminerar dem i det avseendet.

Anf. 59 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:

Herr talman! Jag vill påminna Allan Larsson om en
sak.

Sänkt moms på livsmedel, turism och
persontransporter; lägre skatter för småföretag;
lägre arbetsgivaravgifter; bättre riskkapitaltillförsel
till småföretagen; kraftigt förstärkta
regionalpolitiska anslag; kraftiga ökningar då det
gäller investering i infrastruktur, vägar och
järnvägar; kraftiga satsningar på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- allt detta är
åtgärder hämtade från Centerns program och som
också regeringen i sin helhet ställt upp på. Jag
kunde fortsätta uppräkningen.

Jag tycker litet synd om Allan Larsson för att han
måste skriva om historien. Allan Larsson har
många gånger gett sken av hur framgångsrik den
politik var som Allan Larsson administrerade på
det ekonomisk-politiska området. Men den ledde
Sverige in i betydande ekonomiska problem.

Den signalverksamhet som Allan Larsson försökte
sig på lik en stins under hela valrörelsen, den gav
inget svängrum för svensk ekonomi.

Nu får vi rätta till de problem som Allan Larsson
med sin ekonomiska politik satte Sverige i. Det är
ett mödosamt arbete, men vi har tagit på oss det
ansvaret. Jag är övertygad om att väljarna kommer
att ge oss utdelning 1994.

Anf. 60 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Per-Ola Erikssons sätt att beskriva
vad som skett sänker trovärdigheten hos Per-Ola
Eriksson som ordförande i finansutskottet. Jag tror
inte det finns någon annan än Per-Ola Eriksson som
kan hålla ett sådant inlägg som detta.

Läs litet av vad som skrivs! Läs vad som har sagts
om den serie av ekonomisk-politiska åtgärder som
vi vidtog under den tid som jag var med och hade
ansvaret. Se på effekterna, på det ni nu gärna vill ta
äran av. Det ligger i kostnadsanpassning. Det ligger
i den nedtagning som vi gjorde av räntor via ecu-
anknytningen. Det var ingen signalpolitik. Det var
reella åtgärder som gav ordentliga effekter.
Kostnader, priser, räntor -- allt utvecklades rätt.

Sedan sjabblade ni i höstas och skapade intrycket
hos omvärlden att Sverige och den svenska
regeringen höll på att lägga om valutapolitiken. Vi
fick en osäkerhet som fortfarande sitter i och som
gör att svenska företag får betala för höga räntor
och att svenska hushåll får alltför tung börda. Så är
det!

Jag skall ge ett erkännande till Per-Ola Eriksson
och det gäller stabiliseringsavtalet. Där stod Olof
Johansson och Centern upp. Utan den insatsen
hade vi haft svårt att klara hem det, men det gjorde
vi. Då var det Wibble och Tobisson som stod här i
kammaren och hackade på oss. Men det var en
insats som var avgörande för svensk ekonomi,
också för att vi skulle kunna göra den omläggning
och knytning till det europeiska valutasystemet som
skedde.

Jag har ingen anledning att på något sätt skämmas
för de åtgärder vi vidtog. Jag är tvärtom väldigt
stolt över det vi gjorde. Jag ser resultaten, och det
kommer Per-Ola Eriksson kanske att kunna medge
i sin kammare. Men jag förstår att det tar emot att
visa den generositet man rimligen borde ha som
ordförande i ett av riksdagens viktigaste utskott.

Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Jag förstår att socialdemokraterna
anser sig behöva två företrädare i den här
ekonomiska debatten. De företräder, såvitt jag
förstått i dag, två och möjligen ännu fler
ståndpunkter som är sinsemellan oförenliga. Då är
det i och för sig enklare om dessa åsikter förs fram
från olika personer.

Tyvärr är det inte heller på det viset alldeles klart.
Båda dessa motstridiga åsikter har förts fram i dag
av först Arne Kjörnsberg och därefter Allan
Larsson. Regeringen har, i dessa båda herrars
tappning, anklagats först för hårdhänt åtstramning,
sedan i nästa mening, eller möjligen med ett
kommatecken emellan, för en lättsinnig politik
med ofinansierade skattesänkningar. Detta
illustrerar tycker jag, att socialdemokraterna själva
tror så litet på sin egen retorik att de inte kan
bestämma sig för vilket ben de skall stå på. Det vore
en fördel om de kunde bestämma sig innan vi har
en diskussion. Det skulle bli enklare för dem själva
på det viset.

Jag har läst socialdemokratiska motioner och jag
har läst de reservationer socialdemokraterna har
avlämnat till betänkandet. Där framgår, om man
skall göra en någorlunda kortfattad summering att
socialdemokraterna påstår sig kunna ordna 100 000
nya jobb, ökad social service, mera välfärd och
samtidigt minskat budgetunderskott. Ingenting har
en kostnad. Allt detta goda kan man få raskt och
käckt alldeles gratis. Det är en intressant
uppfattning som även dagens finansminister skulle
vara beredd att diskutera. Om det vore så skulle det
vara jättebra.

Jag tycker att det är litet synd att ni inte kom på
detta tidigare. Jag har därför en liten misstanke att
inte ens ni själva upplever det som korrekt och
trovärdigt.

Rimligen hade ni själva kommit på denna snillrika
politik för ett år sedan, om de förändringar i de
offentliga utgiftssystemen, den reformering av
sjukförsäkringsreglerna och lägre ersättningar, alla
de besparingar i diverse offentliga utgifter som ni
brottades med, var alldeles onödiga, som de påstås
vara i den tappning ni nu kommer med.

Det är litet konstigt, tycker jag, att det som för den
socialdemokratiska regeringen för ett à ett och ett
halvt år sedan tedde sig så ohyggligt svårt i själva
verket var jätteenkelt, som det ser ut nu. Det tycker
jag bevisar mycket tydligt att den
socialdemokratiska politiken inte är
sammanhängande och inte trovärdig. Jag tycker att
det är beklagligt, därför att det förtar ju ändå inslag
i den ekonomiska debatten. Jag tycker att det är
roligt att debattera ekonomisk politik, men bara
om det som tas upp har något samband med
verkligheten.

Det är också litet synd att inte Allan Larsson lyssnat
på de inlägg som har gjorts här i kammaren. Han
ställde några frågor till mig och uppmanade
regeringen i största allmänhet att ändra politik. Det
verkar litet konstigt, ungefär fem minuter efter det
att jag klart och tydligt har deklarerat och efter att
företrädare för de fyra partierna har deklarerat att
vi fortsätter med vår politik. Det är detta
finansutskottets majoritet har föreslagit, och det är
det kammaren skall besluta om.

Det verkar på något sätt som om man inte hade
någonting i sak att debattera, när man kommer med
fullständigt meningslösa uppmaningar att vi skall
ändra på oss. Jag tycker nog att jag var
utomordentligt tydlig i fråga om det som jag ser
som det viktigaste inslaget framöver, nämligen
uthållighet. För att inte omintetgöra de positiva
tecken som i dag finns på begynnande exportledd
tillväxt krävs det uthållighet.

Allan Larsson talar nu ganska allmänt om en
generell efterfrågestimulerande politik med ökad
inhemsk efterfrågan. Jag kan bara hänvisa till det
som Carl Hamilton sade för någon timme sedan
eller en och en halv, att detta motverkar sitt eget
syfte därför att det leder till högre räntor. Det blir
inga flera investeringar, det blir inga flera jobb, det
blir inga flera resurser för social välfärd och god
fördelningspolitik.

Låt mig ställa en fråga tillbaka till Allan Larsson
angående de finansiella problemen, där jag tyckte
att det ändå fanns en viss beredskap för diskussion
och där vi har haft ett visst samarbete. Jag tycker
att det är litet konstigt att den socialdemokratiska
politiken går ut på att låta AP-fonden köpa mera
fastigheter och mera aktier. Är det verkligen Allan
Larssons allvarliga mening att det som långsiktigt
reparerar den spruckna bubblan efter
överhettningen och det hårda kapitalets 80-tal är att
staten köper en massa fastigheter?

Dessutom tycker jag att ert förslag i fråga om
fastighetsskatten på kommersiella lokaler är
synnerligen egenartat. Ni vill ju ta bort den skatten
för dem som har misslyckats särskilt mycket, dvs.
de som inte kan hyra ut sina lokaler alls. Det är
verkligen att belöna dem som har spekulerat fel.
Det tycks mig vara oerhört egenartat.

I rapporten som jag läste över helgen fanns det en
liten mening där det talades om flera tänkbara
skattesänkningar som skulle kunna komma att
föreslås av Socialdemokraterna för att lösa
problemen. Det stod inte mer än så, och det skulle
vara intressant om Allan Larsson kunde nämna
något exempel på sådana skattesänkningar.

På en punkt vill jag ge Allan Larsson rätt. Jag tror
att avtalsrörelsen framöver blir oerhört viktig. Jag
tror däremot att de flesta människor, löntagare och
andra, har oerhört mycket bättre insikt om
problemens natur och lösningar än vad Allan
Larssons misstro ger intryck av. Jag tror att de flesta
människor förstår att stabila jobb får man i företag
som går bra. Om företagen går dåligt, måste de
minska produktionen och avskeda folk.

Med de förutsättningar som nu finns både i form av
låg inflation och låga inflationsförväntningar, ett
nytt skattesystem och ett antal övriga förändringar,
som jag inte behöver upprepa, menar jag nog att
förutsättningarna för en fortsatt låg
lönekostnadsutveckling är goda.

På ytterligare en punkt har Allan Larsson ganska
kloka synpunkter. Det handlar om den politik som
ni förde sista året i regeringsställning. Det var
jättebra det som genomfördes med skattereformen,
sjukförsäkringen, energiöverenskommelsen, ecu-
anknytningen och ansökan om medlemskap i EG.
Problemet är bara att ni har lämnat denna politik
nu. Nu föreslår ni det som ni körde med på 70- och
80-talet, före detta omtänkande.

Det fungerade inte då och kommer inte att fungera
nu. Jag tycker nog att dagens socialdemokratiska
opposition har betydande mängder att lära av
gårdagens socialdemokratiska regering.

Slutligen vill jag svara på de tre frågor som ställdes
angående konvergenskrav, räntor och arbetslöshet.
Svaret är mycket enkelt: Vi kommer att uppnå
resultat bra mycket snabbare med regeringens
politik än med Socialdemokraternas.

Anf. 62 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag förstår att det smärtar Anne
Wibble och de samlade borgerliga partierna att vi
socialdemokrater företräds av två ledamöter, när
regeringen med dess fem stödpartier i riksdagen
bara får ha sex talare och finansministerns eget
parti bara två talare inkl. finansministern.

Vilken orättvisa mot regeringen att vi två stycken
får en halvtimmes anförandetid mot att ni har en
och en halv timme! Jag är skakad över att vi har
tagit för oss på det sättet. Vi får väl se om
talmanskonferensen gör någonting åt det, så att ni
kan få fram er politik på ett bättre sätt vid nästa
tillfälle.

Är det åtstramning eller ej? Det är en intressant
diskussion, för om man läser finansministerns egen
finansplan får man veta att det är både åstramning
och inte åtstramning. Vi har inte blivit klokare på
det när vi har läst det i finansutskottet. Men vi ser
effekterna: arbetslösheten blir större, tillväxten blir
mindre. Jag vet inte vad man skall kalla det.

Vi socialdemokrater har lagt fram ett program för
att åstadkomma utbildning och arbete, så att vi kan
pressa arbetslösheten från den höga nivå som den
är på väg upp till ner mot 3 %. Det handlar om
100 000 människor som skall ha arbete och
utbildning, inte passivt kontantstöd.

Varför har ni inte kommit på detta tidigare? undrar
Anne Wibble. Jo, det är precis detta som är
arbetslinjen i svensk politik, som gör att vi är
internationellt uppmärksammade. När Anne
Wibble kommer till OECD får hon erfara att där
är man intresserad av att veta hur det går med den
svenska arbetslinjen. Det är precis detta som man
överallt vill ta del av, och då skall ni inte
underminera den politiken.

Nu säger ni: Det skall vara uthållighet. Vi kan inte
ge avkall på vår ekonomiska politik. Vad ni säger
med detta är bara en sak: Arbetslösheten har blivit
ett medel i er ekonomiska politik. Ni har gett upp
den formulering som fanns i
regeringsdeklarationen om att arbetslösheten inte
skall vara ett sådant medel. När ni säger att det inte
går att göra som Socialdemokraterna föreslår, då
har ni valt väg, då accepterar ni arbetslösheten som
ett medel.

När det gäller finansmarknaden skulle jag vilja
ställa frågan till finansministern: Är det klokt att
realisera statliga fastigheter för 20 miljarder på den
marknaden? Vilka effekter får det på banker och
andra finansiella företag? Låt oss få ett besked på
den punkten!

Vi har inte lämnat den politik som vi har fört i
regeringsställning. Den är grunden för våra förslag.
Kom ihåg att den innebär att både inflationen och
arbetslösheten bekämpas. Vi satte i gång med att
frisläppa investeringsfonderna, fördubbla
resurserna till arbetsmarknadspolitiken och dra i
gång infrastrukturinvesteringarna.

Det är den linje vi fortsätter på, och vi kan se att det
ger resultat. Vi har uppnått resultat när det gäller
prisbekämpningen, inflationen och stabiliseringen.
Vi kan också visa att vårt alternativ ger ett mycket
bättre utfall när det gäller att bekämpa
arbetslösheten och en bättre tillväxt. Det är ett bra
alternativ, och ni borde utnyttja sommaren till att
tänka om, tänka nytt och tänka framåt.

Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! På en punkt kan jag omedelbart svara
Allan Larsson. Nej, det är klart att det inte hade
varit ett dugg listigt eller klokt att på ett bräde sälja
ut fastigheter för 20 miljarder -- om det ens fanns
någon som hade föreslagit det, vilket det inte är.
Det är konstruktion. Socialdemokraterna
konstruerar ett förslag och reagerar sedan mot det
och säger att det inte är så smart.

Faktum är att regeringen tar betydande hänsyn till
verkligheten och anpassar både försäljning av
fastigheter och försäljning av statliga företag till de
förutsättningar som gäller. Jag kan ju bara nämna
att t.ex. tillgången på riskkapital har blivit
väsentligt bättre, eftersom balansen när det gäller
aktiehandeln under det senaste året har gått med
ungefär 14 miljarder kronor i svensk favör. Det är
en utveckling som därmed har förstärkt
riskkapitalmarknaden i Sverige och förbättrat
möjligheterna för enskilda företag och som är
ytterligare ett litet tecken på att utlandet och
därmed utländska och svenska investerare börjar se
med mer öppna och positiva ögon på den
ekonomiska utvecklingen i Sverige och därmed
kommer att bidra till att det skapas fler
arbetstillfällen här.

Allan Larsson talar om arbetsmarknadspolitiken,
som jag tycker är oerhört viktig. Jag har egentligen
en enda fundering på detta område, en fundering
som verkligen gör mig djupt konfunderad. Hur kan
Socialdemokraterna säga nej till de praktikplatser
som riksdagen nu har fattat beslut om? Ni använder
ju en betydande energi och massor med
debattutrymme i tidningar, i kammaren och i
utskottsdiskussioner till att argumentera emot detta
förslag, som kommer att ge uppemot 40 000 unga
flickor och pojkar möjlighet till yrkespraktik och
därmed en starkare ställning på arbetsmarknaden.
Jag tycker att det är ett jättebra förslag, och det är
en fullständig gåta hur Socialdemokraterna kan
säga nej till detta förslag. En möjlig anledning till
att de säger nej är förstås att förslaget råkar ogillas
av LO. Det visar sig då att det, i varje fall på den
här punkten, inte är herr Larsson och hans vänner
utan LO som fattar besluten.

Man kan naturligtvis dra många slutsatser av den
diskussion som har förts i dag. Jag skulle, herr
talman, vilja dra några slutsatser.

I valet mellan en ansvarsfull ekonomisk politik,
som långsiktigt tryggar både jobb och välfärd, och
en socialdemokratisk politik, som låtsas lindra
åtminstone för stunden men leder till högre
arbetslöshet under resten av 90-talet, väljer jag --
och det kommer jag att fortsätta att göra --
ansvaret, långsiktigheten och jobben.

I valet mellan en politik för tillväxt och bättre
välfärd och en socialdemokratisk politik, som
skapar stagnation och ytterligare prisökningar,
väljer jag tillväxt och välfärd.

I valet mellan en politik som bygger på kunskap hos
enskilda människor och seriös analys och en
socialdemokratisk politik, som bygger på lättköpt
och ytlig demagogi, väljer jag icke oväntat
kunskapen och analysen.

I valet mellan en politik för förnyelse och
förändring med syfte att ge våra barn en bättre
framtid och en socialdemokratisk politik, som
upprepar gamla misstag, kör 80-talet i repris och
skyfflar över problemen på framtida generationer,
väljer jag framtid och förnyelse.

Jag beklagar att Socialdemokraterna inte gör de
valen.

Anf. 64 ALLAN LARSSON (s) replik:

Herr talman! Det är intressant att höra hur
finansministern nu försöker täcka över det
ställningstagande som låg i propositionen i höstas
och som riksdagen ställde sig bakom, dvs. att man
skulle realisera statliga fastigheter för 20 miljarder.
Bara förekomsten av detta ställningstagande ligger
som en kvarnsten på marknaden. Det bästa ni
kunde göra är att dra tillbaka ert ställningstagande
och därmed ge en signal om att ni inte har planer på
att på det här sättet skapa ytterligare stora förluster
på det här området.

Investeringsflödena mellan Sverige och omvärlden
vände redan förra året. Det är lätt att se i
statistiken. Detta är alltså inte något som har
inträffat nu, under det här året, utan vändningen
skedde redan förra året.

Vi är minst lika angelägna som ni i regeringen om
att ungdomar skall ha arbete. En stor och viktig
insats under 80-talet var att vi efter den borgerliga
perioden bröt ner ungdomsarbetslösheten och såg
till att ungdomar fick jobb. Vi tycker att ungdomar
skall ha riktiga arbeten med rättigheter och att de
skall ha en lön att leva på. Ni avbryter nu den första
juli alla arbetsmarknadsåtgärder, och det kommer
att leda till stora problem. När kommer ni att ha
dessa jobb i gång? Hur går det -- finns det en
ordinarie arbetsmarknad efter det att ni har satt in
det här programmet? Hur kan vanliga ungdomar få
ett vanligt jobb när ni skapar den här typen av
former?

Vi har invändningar mot detta därför att vi tror att
det har en rad negativa effekter, inte därför att vi
inte skulle vilja att ungdomar har jobb. Vi har lagt
fram förslag som är bättre, och vi hade också i
utskottet en diskussion mellan våra partier, när ni
till slut inte gav chansen till en uppgörelse som
kunde ha lett till att vi hade fått bättre program och
bättre insatser för ungdomar än de som nu kommer
till stånd.

Jag förutser att vi kommer att få anledning att
återkomma till en diskussion om
ungdomsinsatserna, och jag tror att ni också på den
punkten får lov att börja tänka om, tänka nytt och
tänka framåt.

Anf. 65 Finansminister ANNE WIBBLE
(fp):

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens tid i
anspråk. Jag vill bara säga det som jag tidigare
glömde, trots att jag har skrivit det på en stor lapp,
nämligen att jag vill tillönska Allan Larsson och
övriga ledamöter i kammaren en glad sommar.

Anf. 66 LARS HEDFORS (s):

Herr talman! Årets kompletteringsproposition
innehåller, som har framgått av den tidigare
debatten, också ett antal förslag på skatteområdet,
ett skattepaket om man så vill. Men paketet är
faktiskt inte någon vacker skapelse. För att uppnå
ett mycket bestämt och i och för sig ganska
vällovligt syfte, nämligen att sänka
energibeskattningen för industrin, tvingas man
genomföra en hel kedjereaktion av
skattejusteringar.

Det är dock inte skattejusteringarna i sig som är det
viktiga för regeringen. Det handlar i stället om att
sy ihop en kompromiss som till nöds kan accepteras
av alla partierna i regeringen -- man skulle kunna
kalla det ett offer på fyrpartiregerandets altare.

Vi vet att Centerpartiet inte tycker om de
föreslagna sänkningarna av energiskatterna för
industrin. Det framgick med all önskvärd tydlighet
av Olof Johanssons kommentar till den s.k.
Hjalmarssonska utredningen, som nu i allt
väsentligt accepteras av regeringen. Olof
Johansson gick ju faktiskt t.o.m. så långt att han
sade sig vilja avgå om utredningsförslaget blev
verklighet. Det är ett hot som han inte har
verkställt, i varje fall inte ännu.

Olof Johanssons dåliga miljösamvete tystades med
att 500 milj.kr. skulle avsättas för satsningar på
bl.a. biobränslen. Det är för övrigt pengar som
regeringen ännu inte har tagit fram. Det vore
intressant att veta -- finansministern kan möjligen
svara på det -- när dessa pengar kommer att anslås
och hur de då skall finansieras. Inte skall de väl öka
det redan redordhöga budgetunderskottet med
ytterligare en halv miljard kronor?

Nästa steg i kedjereaktionen var att finansiera
skattesänkningen för industrin med höjda
energiskatter för hushållen. Men då uppstod frågan
hur hushållen skulle kompenseras för denna
skattehöjning på ca 4 miljarder kronor, och så växte
förslaget om en kraftig momssänkning fram. Inom
parentes kan jag säga att det hör till saken, att bara
några veckor innan kompletteringspropositionen
lades fram hade framträdande medlemmar i
regeringen hävdat, att det minsann inte fanns något
utrymme för momssänkningar. Någon sträckte sig
så långt som att antyda att det skulle kunna bli en
sänkning med 0,7 %.

Att sänka momsen med 3 % visade sig dock vara
en dyr historia; närmare bestämt skulle det kosta 11
miljarder kronor. Därmed infann sig också den
eviga och lika efterhängsna frågan: Varmed skola vi
betala? Och så slog man som nästa led i
kedjereaktionen till mot det s.k. schablonavdraget
från intäkt av tjänst. Det avdraget föreslås nu
avskaffas -- trots att Centerpartiet förmodligen
hade invändningar, eftersom förslaget kommer att
fördyra arbetspendlingen, trots att Folkpartiet
förhoppningsvis hade invändningar mot att
ytterligare urholka skattereformen och krångla till
skattesystemet, och trots att det strider mot
Moderaternas mycket starkt uttalade vilja att sänka
skatten på arbete.

Av bara farten passade man på att avskaffa
fastighetsskatten på s.k. lokalhyreshus också. Och
ändå hade Bengt Westerberg bara någon månad
tidigare avfärdat alla tankar på att sänka eller
avskaffa fastighetsskatten. Han kunde tvärtom
tänka sig att höja den.

Vad blir då resultatet av detta
skattesammelsurium? Ja, det blir sannerligen ett
högt pris som den borgerliga regeringen måste
betala för att stärka industrins konkurrenskraft
genom energiskattesänkningar.

För det första kommer statsfinanserna att
försämras med i runda svängar 7 miljarder kronor --
en fullständigt huvudlös åtgärd, med tanke på att
budgetunderskottet nu brakar i höjden med
rekordfart.

För det andra kommer skattesystemet att bli
krångligare genom att energiskatterna
differentieras och genom att schablonavdraget
avskaffas. I det senare fallet kan det faktiskt gå så
illa, att den förenklade självdeklarationen
äventyras.

För det tredje kommer miljön att bli sämre,
eftersom industrins benägenhet att minska sina
miljöstörande utsläpp kraftigt kommer att minska.

För det fjärde kommer det att bli negativa
fördelningspolitiska effekter. Detta har Arne
Kjörnsberg i sitt anförande tidigare visat.

Herr talman! Skatteutskottet har haft tillfälle att
granska och yttra sig över denna egendomliga
skapelse -- jag skulle nästan frestas att säga
missfoster -- till proposition. Det har vi gjort med
stor grundlighet, trots att tiden har varit knapp. På
socialdemokratiskt initiativ har vi under en hel dag
genomfört en offentlig utskottsutfrågning av
närmast berörda institutioner och organisationer.
Vi har mottagit ett stort antal s.k. uppvaktningar.
Vi har haft tillfälle att fråga ut såväl oberoende
experter som experter från finans- och
utrikesdepartementen. Jag vågar nog påstå att vi
har fått en ganska god bild av skatteförslagen.

Det är förvisso inte någon vacker bild. Vi har
kunnat konstatera att kompletteringspropositionen
på skatteområdet lider av ett stort antal fel och
brister. Det erkänner också -- visserligen under stor
vånda -- den borgerliga majoriteten i utskottet.
Man tvingas erkänna att den miljövänliga
naturgasen missgynnas av förslaget. Man tvingas
erkänna att förslaget blir fullständigt förödande för
kraftvärmeverken, att växthusnäringen
missgynnas, att de företag som använder
metallurgiskt kol kan få kostnadsökningar på
tiotals miljoner kronor, att det föreslagna systemet
för återbetalning eller kompensation av energiskatt
och koldioxidskatt inte går att använda. Och man
tvingas erkänna att avskaffandet av
schablonavdraget äventyrar den förenklade
självdeklarationen.

Den borgerliga majoriteten underkänner alltså på
punkt efter punkt sin egen regerings i all hast
hoprafsade förslag.

Under extremt stor tidspress tvingas man därför i
elfte timmen genomföra omfattande och
kostsamma förändringar på alla dessa punkter. Jag
skulle därför vilja vända mig till författaren av
skatteavsnittet, Bo Lundgren, som nu finns i
kammaren, och fråga om han verkligen är nöjd med
sin produkt. Tycker han inte att det är en smula
genant att bli tillrättavisad på så många viktiga
punkter av sitt eget utskott?

Tyvärr måste jag också konstatera att detta hafs och
slarv inte är en engångsföreteelse. Det är faktiskt
snarare regel än undantag att skatteutskottet måste
gå in och korrigera skattepropositioner. I inte
mindre än tre fall har vi dessutom tvingats korrigera
i efterhand med hjälp av s.k. utskottsinitiativ. Det
är faktiskt på sin plats med en kommentar från
regeringen på den punkten.

Herr talman! Vi socialdemokrater tycker också att
industrins konkurrenskraft måste förbättras genom
sänkta energiskatter. Vi tycker emellertid att det är
fel att smeta ut skattesänkningarna på all industri.
Sådana sänkningar skall enligt vårt förmenande
endast komma sådan industri till del som har höga
energikostnader och därmed också höga
energiskatter. Denna energiintensiva industri
behöver verkligen skattesänkningar för att klara sig
i den internationella konkurrensen. Den mindre
energiintensiva industrin behöver inte sådana
skattesänkningar.

Vi föreslår därför från socialdemokratiskt håll att
dagens dispenser för den tunga industrin ersätts
med ett generellt skattetak för industrins
energiskatter. Normal energiskatt och
koldioxidskatt skall tas ut av industrin, med den
begränsningen att inget företag betalar mer
energiskatt än 0,6 % av försäljningsvärdet.
Skattetaket görs generellt för all
tillverkningsindustri och för växthusnäringen och
skall tillämpas rutinmässigt som en del av den
normala företagsbeskattningen. Därigenom
kommer förslaget inte i konflikt med några av våra
internationella åtaganden.

Samtidigt är nivån på skattetaket sådan, att det
bara kommer att beröra några hundra av de mest
energitunga industrierna. Det stora flertalet företag
får betala normala energiskatter och behåller det
ekonomiska intresset att utnyttja miljövänliga
bränslen. Vi behöver t.ex. inte -- till skillnad från
regeringens förslag -- slå ut naturgasen och återgå
till försurande kol- och oljeeldning i Skåne och
Halland.

För det fåtal företag som bryter igenom skattetaket
föreslår vi ett krav på andra insatser, bl.a.
obligatorisk energirevision, för att stimulera till
ytterligare effektiviseringar även i denna tunga
industri.

Vi socialdemokrater avvisar också av
statsfinansiella skäl förslaget om sänkning av
momsen. Vi avvisar slopandet av
schablonavdraget, och vi säger nej till avskaffandet
av fastighetsskatten på lokaler.

Fördelarna med vårt förslag är många:

För det första: Vi slår vakt om ett enkelt och
enhetligt skattesystem -- till skillnad från
regeringen.

För det andra: Vårt förslag blir billigt. Det kostar
statskassan ca 1,3 miljarder kronor, vilket skall
jämföras med regeringsförslaget på ca 3,4 miljarder
kronor.

För det tredje: Miljön gynnas av vårt förslag. Vi
slår vakt om naturgasens och biobränslenas relativa
fördelar och ser till att det fortfarande finns ett
incitament för industrin att hålla sig till rena
bränslen.

För det fjärde: Med vårt förslag behövs det inte --
till skillnad från regeringens -- några
improvisationer i elfte timmen.

För det femte och sista: Vårt förslag blir från
fördelningssynpunkt gynnsammare för folk med
lägre inkomster.

Jag vill därför, herr talman, avslutningsvis
instämma med de socialdemokrater som tidigare
har yrkat bifall till ett antal reservationer i
betänkandet.

(forts. 7 §)

Anf. 67 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag ber att få meddela att kammarens sammanträde
i dag pågår utan avbrott för middagspaus.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 13.21 på förslag av förste vice
talmannen att ajournera förhandlingarna till kl.
13.30, då partiledardebatten skulle börja.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 13.30.

6 § Partiledardebatt

Anf. 68 INGVAR CARLSSON (s):

Herr talman! För ett år sedan var en majoritet av
svenska folket för ett svenskt EG-medlemskap. Nu
blir allt fler tveksamma eller negativa.

Vad är det som har hänt, sedan jag som
statsminister lämnade in vår ansökan om
medlemskap i juni förra året?

Den stora politiska händelsen i vårt land är att vi
har fått en borgerlig, starkt moderatdominerad
regering. Och denna regering har konsekvent
använt och missbrukat kravet på EG-anpassing för
att legitimera sin egen högerpolitik.

Varje invändning mot den ekonomiska politiken,
mot orättvisa skattesänkningar, mot dogmatiska
privatiseringar och mot nedskärningar av
välfärden, avfärdas från moderat håll med ''EG
kräver det''.

Regeringen har försökt att sätta EG-stämpel på sin
egen nyliberala politik. Fortsätter statsminister
Carl Bildt på den här vägen -- som han dessutom
kallar den enda Europavägen -- finns det inte en
chans att samla en majoritet av svenska folket
bakom ett svenskt EG-medlemskap. Tänker Carl
Bildt fortsätta att vara nej-sidans största politiska
tillgång?

Både i Danmark och i Sverige kräver
borgerligheten att de socialdemokratiska
partiledarna nu måste leverera sina väljare till ja-
sidan. Men vi lever faktiskt inte på någon statlig
kolchos. Och det handlar inte om att leverera
tomater.

Det här handlar verkligen om marknaden, om den
politiska och demokratiska marknaden. Vi står
inför en folkomröstning där varje medborgare har
sin röst. Dessa självständiga medborgare måste bli
övertygade. De kan inte kommenderas till en viss
ståndpunkt, lyckligtvis inte.

Vad är det då som behövs, för att människor skall
bli övertygade om att Sverige skall gå med i EG?

Det behövs en strategi för rätten till arbete, social
rättvisa, jämställdhet och en bra miljö. Det behövs
motkrafter till den nationalism som nu tycks gå som
en underström genom Europa. Därför måste vi
ännu starkare betona att EG är ett fredsprojekt och
att ett närmare samarbete mellan länderna i
Europa är en förutsättning för en fredlig och trygg
utveckling.

Det är av dessa skäl som jag har engagerat mig för
ett svenskt medlemskap, och det är utifrån detta
som jag kommer att försöka övertyga andra om att
inta samma ståndpunkt. Men det kommer att ske
genom förnuftigt samtal -- inte med kommandoord.

Herr talman! Nu har det gått åtta månader sedan
den borgerliga regeringen tillträdde. Det är nu
möjligt att börja bedöma de praktiska resultaten.

Den ''enda'' vägens politik -- den som skulle sätta
fart på tillväxten och få ned arbetslösheten -- har
lett till att regeringen, i sina egna prognoser, tvingas
konstatera att Sverige nästa år kommer att ligga sist
i tillväxt bland industriländerna. Arbetslösheten
stiger upp till 5 %. Budgetunderskottet rusar i väg
upp över 100 miljarder kronor. Välfärden börjar
rämna i kommun efter kommun.

Det är sant att vi befinner oss i en djup
lågkonjunktur. Det skapar stora ekonomiska
svårigheter och skulle ställa varje regering inför en
rad svåra och viktiga avgöranden.

Det allvarliga är att den ''enda'' vägens politik är en
återvändsgränd, och att regeringen därför nu
saknar både strategi och politik för att lösa
problemen. I stället för att lösa de problem vi nu
har, ödslar regeringen kraft på att skapa nya
problem.

Jag skulle vilja ge några mycket konkreta exempel
på detta. Ni tänker sälja ut 35 statliga företag och
rycker därmed undan det riskkapital som de små
och medelstora företagen skulle behöva.

Ni lägger beslag på löntagarnas och pensionärernas
pengar genom att dela ut löntagarfondspengarna
till aktieägare, när de i stället behövs för att stärka
pensionerna.

Ni diskuterar att införa ett vårdnadsbidrag, som
skulle försvåra för kvinnor att förvärvsarbeta. Ni
talar om att skapa Europas bästa skola, men rustar
i praktiken ned utbildningen. Ni försämrar den
kommunala servicen, inte främst av ekonomiska,
utan av ideologiska skäl.

7,5 miljarder kronor skall dras in från kommuner
och landsting varje år framöver. Det drabbar vård,
omsorg, skola, bibliotek, dvs. mycket
personalintensiva områden.

När ni nu tvingar ut allt fler människor i
arbetslöshet, då ökar utgifterna för
arbetslöshetspolitiken. När de arbetslösa sedan blir
utförsäkrade, stiger kommunernas sociala utgifter.
Resultatet blir i slutänden ingen besparing på 7,5
miljarder kronor, utan en skrämmande försämring
av välfärd och livskvalitet.

Så här på vårriksdagens sista dag är det rimligt att
jämföra regeringens uppnådda resultat med de
löften som de fyra regeringspartierna gav i
valrörelsen. Jag vill koncentrera mig på fyra viktiga
områden: löftena om högre sysselsättning och
tillväxt, lägre hyror, bättre vård och omsorg samt
att regeringen inte skulle göra sig beroende av Ny
demokrati.

Carl Bildt, den ''enda'' vägens politik består av två
delar: stora skattesänkningar för förmögna och rika
samt privatiseringar av statliga företag.

Men de generösa skattesänkningarna på
förmögenheter, aktier, gåvor och arv har ju inte
givit några positiva resultat. Till detta har nu
kommit att Carl Bildt säger att det inte går att sänka
skatten så mycket som han tidigare hade lovat.

Den andra delen, att sälja ut statliga företag, är
hittills ett fiasko. Det mest påtagliga resultatet av
det som har skett är, till omvärldens förvåning, att
regeringen orsakat ett jättegräl med Volvo.

Den ''enda'' vägen leder alltså inte till tillväxt och
lägre arbetslöshet. Den leder rakt ner i Tobissons
träsk. För det var ju Lars Tobisson som
formulerade den ekonmisk-politiska strategi som
regeringen sedan följt: ''Först ska vi sänka
skatterna, sen ska vi se var vi ska kunna spara.''

Det regeringen i realiteten gör är att låna till
skattesänkningar. Den strategin pekar nu fram
emot en mycket allvarlig statsfinansiell kris. Hur
skall ni, Carl Bildt, ta er upp ur träsket och få fast
mark under fötterna? Är ni på rätt väg, när
arbetslösheten ökar som den gör?

Till Görel Thurdin i Centern: Ni lovade i
valrörelsen att det skulle bli billigare att bo. I ett
pressmeddelande några dagar före valdagen skrev
Olof Johansson: ''Centern har en strategi för lägre
boendekostnader.''

Vad svarar ni de ungdomar som röstade på er därför
att ni lovade lägre hyror men som nu tvingas flytta
på grund av era chockhöjningar?

Till Alf Svensson: Ni i Kds talade i valrörelsen
vackert om ett mjukare och varmare samhälle. Vad
säger Alf Svensson till de gamla som känner sig
grundlurade på grund av indragningarna från
kommunerna och landstingen och genom förslaget
att slopa delpensionen?

Till Bengt Westerberg: Hur känns det att sitta i en
regering som gör upp med Ny demokrati om den
ekonomiska politiken?

Herr talman! Den stora skillnaden mellan den
borgerliga och den socialdemokratiska ekonomiska
politiken är att de borgerliga menar att vi lever över
våra tillgångar, medan vi socialdemokrater anser
att vi arbetar under vår kapacitet.

Vi hävdar att det går att pressa ned arbetslösheten
mot 3 %, i stället för att låta den stiga upp mot 5 %
och däröver. Vi är helt övertygade om att det är
nödvändigt att göra det, om vi skall undvika social
utslagning och stigande budgetunderskott, med
höga räntor som följd.

Det går att skapa tillväxt genom att satsa på
investeringar och utbildning. Och framför allt: det
är möjligt att skapa ekonomiska framsteg -- utan att
skapa nya klyftor och orättvisor.

Vi har en rad konkreta förslag i våra ekonomisk-
politiska motioner, som visar hur det går att vända
utvecklingen. Vi föreslår en ny näringspolitik, som
ökar tillgången på riskkapital för näringslivet och
som motverkar de skadliga effekterna av
finanskrisen.

Vi vill genomföra ett omfattande
investeringsprogram över hela landet i vägar,
järnvägar, broar och annan infrastruktur. Vi menar
att det är nu som vi måste satsa på upprustning och
ombyggnad av skolor, bostäder, äldrebostäder
m.m. Vi vill bygga ut gymnasieskolan, öka antalet
platser i högskolan, förstärka vuxenutbildningen
och kompetensutvecklingen inom
tillverkningsindustrin.

Vi vill återställa skattereformen för att få en
ansvarsfull finansiering av de offentliga utgifterna
och ett skattesystem där medborgarna betalar skatt
efter bärkraft. Carl Bildt har talat om skattechock.
Er fördelningspolitik innebär en chockbehandling
av medborgarna. Ni vill höja skatten på arbete och
sänka skatten på kapital, underlätta
skatteplanering och skattefusk.

Vi säger nej till de dramatiska indragningarna från
kommuner och landsting. De kommer att få
orimliga konsekvenser för kvaliteten inom
barnomsorgen, skolan, sjukvården och
äldreomsorgen.

Det den borgerliga regeringen nu genomför är ett
systemskifte, grundat på nyliberala idéer. Dessa
idéer har redan prövats i USA. Där har klyftan
mellan fattiga och rika vidgats. Över 30 miljoner
amerikaner saknar sjukförsäkring, vart femte barn
lever i fattigdom, valdeltagandet sjunker.
Människor känner att politiken inte längre är till för
dem. Det är en oerhört allvarlig varningssignal.
Och det är ju faktiskt dessa idéer, tio år försenade,
som regeringen Bildt nu försöker praktisera i vårt
land.

Vi socialdemokrater kommer på alla plan -- i
kommuner, landsting och riksdag -- att motsätta oss
detta systemskifte. Och vi är inte ensamma.
Hyresgäster, pensionärer, författare, föräldrar som
har barn på dagis och i skolan, reagerar.

De gör det därför att de tycker att den svenska
välfärdsmodellen är bra. De ställer krav på
politiken, krav som aldrig kommer att uppfyllas av
en högerregering, stödd på Ny demokrati.

Däremot borde Folkpartiet, Centern och Kds
kunna lämna bidrag till en annan och bättre
utveckling, men inte i det sällskap de nu befinner
sig i.

Vi socialdemokrater kommer inte bara att ta den
ideologiska striden. Vi sätter nu i gång ett viktigt
programarbete för att mer konkret utforma
politiken, när det gäller ekonomi, arbete, välfärd,
demokrati och jämställdhet samt miljö för resten av
90-talet och med sikte ett bra tag framåt i tiden.

Vårt välfärdsbygge behöver byggas om på en del
håll. Det finns sådant som inte är bra och som
behöver göras bättre, men det allra mesta handlar
inte om att riva ned och försämra, utan om positiva
åtgärder. Också där skiljer vi oss från de borgerliga
partierna.

Vi vill också i framtiden låta solidaritet, samverkan
och gemenskap vara vägledande när vi bygger
samhället. Och vi vill försöka åstadkomma detta i
samarbete med andra, både innanför och utanför
riksdagen.

Sverige har råd att arbeta!

Vi har råd att låta alla barn gå i en bra skola!

Och vi har råd att ta väl hand om sjuka och gamla.

Efter ett riksdagsår med en borgerlig regering står
det klart: Sverige behöver en ny politik för
ekonomisk utveckling, full sysselsättning och
gemensam välfärd!

(Applåder)

Anf. 69 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Det fanns mycket att kommentera i
Ingvar Carlssons anförande, men tiden medger
bara att jag tar upp en sak, nämligen den
ekonomiska politiken.

Jag har tagit Ingvar Carlsson, Allan Larsson och
andra socialdemokrater på orden när de har sagt att
vi borde studera deras förslag och se om det inte
finns någonting där som regeringen skulle kunna ta
fasta på. Jag har i detalj studerat
Socialdemokraternas viktigaste motioner. Jag har
också bett tjänstemän i regeringskansliet att utan
politiska sidoblickar studera dessa förslag och
bedöma vilka effekter de skulle få.

Resultatet av denna granskning är nedslående. Jag
hinner inte gå igenom alla punkter av naturliga
skäl. Låt mig bara peka på det investeringsprogram
som Socialdemokraterna gör en så stor sak av, 40
miljarder kronor för att tidigarelägga investeringar
och öka sysselsättningen. Erfarenheterna pekar
alldeles entydigt på att det inte går att sätta ett
sådant program i sjön snabbt, utan de stora
effekterna kommer längre fram i tiden och kommer
konjunkturmässigt helt fel.

Socialdemokraterna uppger, för att ta ytterligare
ett exempel, en budgetförstärkning på 8 miljarder.
En närmare granskning av de skatteförslag som
Socialdemokraterna framför visar att man har
räknat fel på 10 miljarder. I verkligheten blir det
t.o.m. fel på tecknet, dvs. en expansion i stället för
en indragning av pengar som det handlar om.

Det finns kort sagt ingenting att ta fasta på i
Socialdemokraternas alternativ, utan den bild som
framträder är i stället bilden av ett parti som bara
säger nej, nej, hemskt mycket nej.

Socialdemokraterna medverkade i slutet av sin
regeringsperiod till en rad viktiga beslut. Allt var
inte populärt, det fick ni erfara som parti, men det
mesta var nödvändigt. Alla de besluten var sådana
beslut som vi har drivit fram här i kammaren. Vi har
också medverkat i praktiken till att fatta dessa
beslut. I dag skryter Socialdemokraterna med dessa
beslut, som man länge sade nej till. Det skall ni
göra, ni har all anledning att vara stolta för att ni till
slut tog er i kragen. Men det kom för sent. Det är
en av förklaringarna till att vi nu har stora problem
i svensk ekonomi.

Liksom 1976 försöker ni nu lansera idén om att vi
kom till dukat bord. Men bordet var inte dukat. Vi
såg de tydliga tecknen på nedgång och talade om
dem i valrörelsen, även om Ingvar Carlsson då
beskyllde oss för svartmålning.

Så småningom erkände ni att bordet inte var dukat
1976. Så småningom kommer ni att erkänna att
bordet inte var dukat 1991 heller. Så småningom
insåg ni att de förändringar av skattepolitiken,
valutapolitiken, sjukförsäkringen och mycket
annat som ni sade nej till tidigare var nödvändiga.
Så småningom kommer ni att inse att de åtgärder
som ni nu säger nej till är lika nödvändiga.

Jag kan bara beklaga att den friskhet som ändå
fanns över socialdemokratin under det sista
regeringsåret i dag är bortblåst. Ni har ingenting att
komma med. Er politik är en politik för opposition,
men inte för regeringen.

Anf. 70 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag kan i alla fall notera att Bengt
Westerberg ansåg att vi hade fattat en rad stora
viktiga beslut i regeringsställning, men att vi inte
fungerar lika bra i opposition. Det bästa vore väl att
vi kom tillbaka i regeringsställning och fick ta
ansvar för landet, eftersom vi då skulle kunna
fortsätta att driva vår regeringspolitik.

Vi har lagt fram investeringsförslag och förslag när
det gäller utbildning och regionalpolitik. Vi är
övertygade om att dessa förslag skulle ge landet en
mycket bättre utveckling, både för landet som
helhet och för de enskilda invånarna. Dessutom har
vi genom Rehnbergavtalet, som ni i de borgerliga
partierna inte trodde på, lagt grunden för en låg
kostnadsutveckling och en förstärkt
konkurrenskraft.

Sedan påstår ni att vi bara säger nej. Det beror ju
på ur vems synvinkel man ser det hela. På grund av
regeringens skattepolitik får ca 5 miljoner
löntagare höjd inkomstskatt, vilket de skulle slippa
med en socialdemokratisk regering. De tycker
säkert att regeringens politik är obehagligare än
Socialdemokraternas. De som däremot har det gott
ställt och som har stora förmögenheter, stora
aktieinnehav och höga inkomster skulle faktiskt
drabbas av vår politik. Våra förslag innebär att
dessa människor skulle få försämringar. Där är det
ni som säger nej.

Skillnaderna ligger i fördelningspolitiken, Bengt
Westerberg. Ni folkpartister har hamnat i knäet på
Moderaterna. Där sitter ni i själva verket och gör
upp politiken med Ny demokrati. Jag ställde en
enda mycket kort fråga till Bengt Westerberg.

Bengt Westerberg gav i valrörelsen kategoriska
besked om att han inte skulle ha med Ny demokrati
att göra, att det över huvud taget inte skulle bildas
en regering som han skulle medverka i om den på
något sätt var beroende av Ny demokrati. Nu är
Bengt Westerberg med i denna regering som vice
statsminister. Denna regering är inte beroende bara
i största allmänhet av Ny demokrati, utan ni sitter
och gör upp med Ny demokrati om den ekonomiska
politiken. I Dagens Nyheter av i dag kan man läsa
om hur man just i socialutskottet -- det utskott som
Bengt Westerberg har mest att göra med -- har
kunnat träffa lysande uppgörelser mellan Ny
demokrati och regeringspartierna. Är inte detta,
Bengt Westerberg, ändå värt en liten kommentar,
eftersom beskeden från Bengt Westerberg var så
kategoriska om att han i regeringsställning under
inga förhållanden skulle bli beroende av Ny
demokrati?

Anf. 71 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Jag skall gärna svara på Ingvar
Carlssons fråga. Någon uppgörelse mellan
regeringen och Ny demokrati finns inte när det
gäller den ekonomiska politiken. Regeringen har
lagt fram sina förslag för riksdagen. Voteringen har
ännu inte ägt rum, men allt tyder på att vi kommer
att få igenom det allra mesta. I några fall har det
tyvärr inte blivit så, vilket jag djupt beklagar, t.ex.
i fråga om delpensionen. I och för sig tycker jag att
delpensionen är en utomordentlig förmån, och jag
gläds å alla de människors vägnar, som nu får
behålla den, men från ekonomisk synpunkt hade
det naturligtvis varit vettigare om vi hade sluppit
den uppgörelse som Ingvar Carlsson träffade med
Ian Wachtmeister på den punkten.

Ingvar Carlsson sade att de borgerliga partierna
hade bekämpat Rehnbergavtalet. Jag hörde Allan
Larsson tidigare i kammaren säga att Centerpartiet
hade stött Rehnbergavtalet. Jag kan tala om för
Allan Larsson och Ingvar Carlsson att också vi
folkpartister hejade på Rehnbergavtalet. Vi är
naturligtvis också mycket tacksamma för detta
avtal och för att det har bidragit till låga
löneökningar, även om huvudförklaringen inte är
Rehnbergavtalet utan den svaga konjunktur som
har drabbat svensk ekonomi. Utan denna
konjunkturförsvagning är det mycket osannolikt att
Rehnbergavtalet hade gett samma resultat. Oavsett
orsakerna har vi alla anledning att glädja oss över
att kostnadsökningarna har varit låga och att
inflationstakten i Sverige har drivits ned på en
mycket låg nivå.

Herr talman! Nu står vi emellertid inför den svåra
utmaningen, nämligen att försöka behålla en låg
inflation när konjunkturen vänder. För detta har
inte Socialdemokraterna någon politik. Om man
ser tillbaka på vad ni faktiskt åstadkom under 80-
talet, kan man konstatera att en av de saker som ni
verkligen misslyckades med var just att stabilisera
priserna när konjunkturerna blev goda. I bl.a.
produktivitetsdelegationen -- salig i åminnelse och
som under en viss tid leddes av Allan Larsson --
påvisade man att detta är en av
huvudförklaringarna till att det har gått dåligt för
svensk ekonomi.

Socialdemokraterna har ingen politik i dag för att
klara att hålla nere inflationen när konjunkturen
vänder. De besparingar som vi har föreslagit
kommer i huvudsak att sättas in vid den
tidpunkten -- det gäller t.ex. karensdagarna -- för
att kyla ner ekonomin. Min konkreta fråga til
Ingvar Carlsson blir: Hur tänker ni kyla ner
ekonomin, när det blir nödvändigt för att den låga
inflationstakten skall kunna behållas då
konjunkturen vänder? Ni föreslår ju nu
investeringsprogram som kommer att ge en
expansiv effekt i helt fel konjunkturfas. Ni har en
ytterligt kortsiktig politik, som är ämnad -- som jag
sade -- för opposition men inte för regerande.

När man studerar Socialdemokraternas motioner,
finner man att det är alldeles uppenbart att de inte
tänker sig att deras politik skall kunna föras. Den
skiljer sig nämligen enormt mycket från den politik
som de förde i regeringsställning. Ni fattade en del
vettiga beslut -- det vill jag gärna understryka. Vi
folkpartister medverkade till dessa beslut och vi
drev på i dessa frågor. Men i dag möter vi en helt
annan socialdemokrati, oförmögen att tänka
framåt. Det beklagar jag djupt.

Anf. 72 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Det är ganska fantastiskt att höra
Bengt Westerberg inför riksdagens ledamöter påstå
att det inte har förts förhandlingar med Ny
demokrati och träffats en uppgörelse om den
ekonomiska politiken, en uppgörelse grundad på
att regeringspartierna gick med på detta med
investeringsbolag. Kammarens ledamöter är mina
sanningsvittnen, så jag tänker inte fortsätta att
argumentera. Jag tycker bara att det är pinsamt för
Bengt Westerberg.

Sedan påstod Bengt Westerberg att
Socialdemokraterna träffade en uppgörelse med
Ny demokrati om löntagarfonderna. Bengt
Westerberg vet mycket väl att Ny demokrati
röstade igenom detta förslag utan att det hade
förekommit någon som helst kontakt med oss. Det
är sanningen på dessa två punkter.

När det gäller Rehnbergavtalet var inställningen
varierande mellan moderater, folkpartister och
centerpartister. Utan Allan Larssons insatser hade
det inte blivit något Rehnbergavtal, och då hade det
inte funnits den grund för inflationsbekämpningen
som nu finns.

Jag har många gånger upplevt att det har sagts att
socialdemokratin inte skulle ha någon ekonomisk
politik och att det skulle sluta med ruin om vi hade
fått fortsätta att styra landet. Vi har tagit ansvar för
det här landet, Bengt Westerberg, under ett stort
antal år. Till den här riksdagen har vi avgett
konkreta ekonomisk-politiska motioner, där vi
redovisar hur vi vill att man skall gå fram. Vi har
lagt fram förslag som inte har varit
inflationsdrivande. Det har vi varit utomordentligt
försiktiga med. Övriga partier kände inte samma
ansvar under slutet av 80-talet som vi gjorde för att
strama åt ekonomin. Folkpartiet och Centern
kände samma ansvar någon enstaka gång, men det
var vi som slog larm om överhettning och försökte
få majoritet för åtstramning. Det var synd att vi inte
fick denna majoritet litet tidigare, för då, Bengt
Westerberg, hade tiotusentals färre gått arbetslösa
i dag.

Ni vill inte ha uppgörelser över blockgränserna.
Det är synd, eftersom ni då skulle kunna
åstadkomma en bättre politik.

Det är tyvärr inte unikt att det finns en skillnad
mellan det som Folkpartiledaren säger offentligt
och det han sedan gör i regeringen. Det handlar då
inte bara om Ny demokrati. På område efter
område gör Bengt Westerberg ganska kloka och
bra uttalanden om välfärd, omvårdnad och om
skattepolitiken. Men problemet är ju att Bengt
Westerberg sedan som vice statsminister är med
och röstar igenom en politik som går på tvärs mot
det som Bengt Westerberg själv säger. Det är därför
som Bengt Westerberg får vara med och ta ansvaret
för att det nu går riktigt illa när det gäller välfärd i
Sverige, för att författarna protesterar och för att
de arbetslösa blir allt fler.

Anf. 73 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! Att lyssna på Ingvar Carlsson är som
att höra en vålnad från det förgångna som inte har
kraften att inse hur överspelad hans politik
egentligen är.

Jag undrar vart socialdemokratin egentligen är på
väg. Det som en gång var socialdemokratins styrka
var ju viljan att förändra, viljan att verkligen se
problemen och välja konstruktiva lösningar. Av
detta kan jag inte märka någonting i dag.

Jag skulle kunna sammanfatta Ingvar Carlssons
resonemang här i dag genom att likna honom vid
Ludvig XIV som sade: Efter mig syndafloden.

Ingvar Carlsson glömmer arvet efter den
socialdemokratiska regeringen, det arv som är en
ekonomisk kris -- mer än 70 miljarder kronor i
underskott i statsbudgeten. Trots detta vill han låna
sig ur krisen. Han föreslår ofinansierade satsningar,
lovar att alla skall få behålla det som de har utan att
det kostar någonting. Finansieringen skall väl ske
med hjälp av sedelpressen.

En sådan politik är ett hån mot väljarna. Det går
inte att likt en struts sticka huvudet i sanden och
samtidigt skrika och tro att problemen är lösta, när
man tittar upp och snappar efter luft och upptäcker
att det inte hänt någonting.

Det är också ett hån mot tredje världens länder.
Nyss hemkommen från Brasilien har jag tagit del av
Brasiliens problem. Brasilien har också
utlandsskulder, stora budgetunderskott, hög
inflation, hög arbetslöshet, höga räntor, oerhörda
problem. Av sådana länder kräver vi att de skall ta
sitt ansvar och se till att de minskar sina
budgetunderskott och sina utlandsskulder. Men vi
svenskar, som har en levnadsstandard som är bland
de högsta i världen, skall inte ta vårt ansvar utan
fortsätta att låna som om ingenting hade hänt. Vi
skall fortsätta konsumera på det sätt som skedde
under 80-talet under den socialdemokratiska
regeringens tid.

Om det är den sortens debatter som vi skall ha
fortsättningsvis, tycker jag att det är en aning
skrämmande. Jag måste fråga Ingvar Carlsson om
han anser att det är moraliskt riktigt att ha den
inställningen beträffande dessa problem.

När det gäller satsningar på kommunikationer, som
ni skryter så mycket över, låter det som om det bara
vore att sätta i gång och investera. Ni förberedde ju
inte ett enda dugg på det här området. Hur skall
man då kunna sätta i gång direkt? Allting var ogjort
när vi tog över, och det är klart att det tar tid med
saker och ting.

Jag vill avsluta med att säga att det är samarbete
och inte konfrontation som skapar lösningar på de
problem som vi har både miljömässigt och
ekonomiskt.

Anf. 74 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag skall
debattera med Görel Thurdin. Hon avslutade med
att säga: Allt var ogjort när vi tog över. Sverige var
alltså ett land där allt var ogjort. Men då kommer
man litet för långt bort från en rimlig
debattsituation. Jag skulle inte vilja använda
uttrycket ''efter mig syndafloden'', vare sig det nu
var Ludvig XV eller Ludvig XIV som yttrade detta.
Jag betecknar inte de borgerliga partierna som
syndafloden. Inte heller skulle jag använda
uttrycket ''vålnad från det förgångna''.

Jag har här en annons med Görel Thurdin i
verkligheten. Det gäller valrörelsen för mindre än
ett år sedan. I det sammanhanget sade Görel
Thurdin: Centern har ett färdigt paket för att också
sänka momsen rejält på byggande,
fastighetstjänster, sophämtning, vatten och avlopp.
Den momssänkningen skulle minska hyrorna för en
normalstor trerummare med ca 2 000 kr. om året.

Jag ställde frågan i min inledning: Hur stämmer,
Görel Thurdin, det som ni sade i valrörelsen med
de chockhöjningar som ni nu föreslår för
hyresgästerna? Gick ni under 80-talet verkligen ut
och sade att vi konsumerade för mycket? Var det
inte i stället så, att Centerpartiet angrep
socialdemokratin från vänster? Olof Johansson
sade i riksdagen förra året: Det är inte de som har
fått betala under 80-talet som skall bära ytterligare
bördor, utan de som har vunnit på klippekonomin.

Men vem får betala nu: karensdagarna,
delpensionen, sexdubblingen av avgifterna till
arbetslöshetskassan, 7,5 miljarder kronor från
kommuner och landsting? Ni lägger ju bördorna på
just de grupper som ni i Centerpartiet lovade skulle
få det bättre under 90-talet.

Det är dessa saker som jag har försökt att ta upp
i min inledning. Jag tror inte att många människor
känner igen Centerpartiet.

Så till ert eget favoritområde, miljöpolitiken. Görel
Thurdin kommer från miljökonferensen i Brasilien.
Det var ju där som ni skulle vara garanten för en
bättre miljöpolitik. Men enligt Dagens Nyheter har
ni endast använt de socialdemokratiska förslagen. I
övrigt har ni vikt er på de viktiga punkterna: när det
gäller energiskatten för Bo Lundgren, beträffande
den gröna läroplanen för Beatrice Ask och rörande
förslaget om ökad återvinning av förpackningar för
Ulf Dinkelspiel. Det blev inte någon miljöpolitik
trots att Centerpartiet var med -- undra på att
väljarna flyktar.

Anf. 75 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):

Herr talman! När man ser på statistiken över hyror,
finner man att hyrorna visst höjdes med 60 % under
Socialdemokraternas sista år. I år höjs de med 6 %.
Så jag vet inte vem man skall vara mest upprörd
över.

Beträffande Centerpartiets krav på att det skall
vara vettiga hyror vill jag för det första säga att den
allmänna momssänkningen på 3 % innebär att
hushållen kompenseras för de nödvändiga
utgiftsnedskärningar som vi gör på
bostadsområdet. Detta innebär faktiskt också att
byggmomsen minskar. För det andra är det absolut
viktigaste när det gäller boendet och
boendekostnaderna räntenivåerna och en
ekonomisk politik som gör att man inte står inför
plötsliga räntechockhöjningar. Sådant är
förödande för de boende.

En socialdemokratisk ekonomisk politik med högre
räntor och högre inflation kommer att drabba de
boende, om ni får igenom det som ni tycker är
lösningen på problemen. Förslaget om ett nytt
bostadsfinansieringssystem är i långa stycken
detsamma som det vi presenterade tidigare.

Jag förvånar mig också över att man ser så oerhört
enkelt på sin egen delaktighet när det gäller den
ekonomiska situation som landet befinner sig i. Det
är ungefär som om de 70 miljarder kronor som ni
åstadkom genom 1991 års beslut inte har någon som
helst betydelse för hur saker och ting drabbar det
svenska folket.

Beträffande miljöpolitik kan jag tala om att
regeringen har ändrat vissa saker, t.ex.
satsningarna på det som Världsbanken ägnar sig åt.
Världsbanken har helt plötsligt upptäckt att man
bör inrikta sig på de fattiga i världen. Det gjorde
inte Socialdemokraterna när det gällde fattigdom i
stora slumområden i städerna. Här har vi gjort
någonting som Socialdemokraterna inte alls var
inne på. Dessutom tror jag att det här kommer att
ha oerhört stor betydelse för miljösituationen i hela
världen, om vi nu skall diskutera miljöfrågor ur
detta perspektiv.

Den här regeringen fick sitt uppdrag när landet
befann sig i en mycket svår situation. Vi har gått
med i regeringen för att ta ansvar och medverka till
att föra Sverige ur en allvarlig ekonomisk kris. Det
är bråttom med lösningarna, och det har varit ett
högt arbetstempo. Jag vill understryka att
samarbetet inom regeringen fungerar väl, trots att
den består av fyra partier med delvis olika åsikter.
Mycket har faktiskt hänt under den här tiden. Det
är klart att man inte kan se konkreta resultat på en
gång. Vad vi håller på med är grundförstärkningar,
inte nedrivning.

Anf. 76 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Jag gratulerar den som blir klok på
vad Centern har gjort på miljöpolitikens område.
Jag nämnde tre områden där man inte har gjort
något. Om Görel Thurdin har hämtat inspiration i
Brasilien gratulerar jag henne. Jag väntar med
spänning på vad det kan ge för avkastning i Sverige.

Jag blev ännu mer förvirrad över byggpolitiken. Jag
tror ändå att jag kan detta område något. Ni i
Centern utlovade före valet att effekterna av
byggmomsen skulle bort. Men vi hade redan
tidigare kompenserat detta. Nu tog ni bort
kompensationen, vilket kommer att innebära
mycket kraftiga höjningar i nyproduktionen.
Samtidigt tar ni bort räntesubventionerna steg för
steg. Det kommer också att slå igenom på hyrorna.

Både Centern och Moderaterna utlovade före valet
att det skulle bli sänkta hyror. Då sade vi att det
skulle bli chockhöjningar av hyrorna. Då
anklagades Ulf Lönnqvist för att vara lögnare och
Allan Larsson och jag för att sitta på ljugarbänken.

Nu sitter Centern i denna regering och chockhöjer
hyrorna för människorna ute i landet. Många har
inte råd att bo kvar. Men i valrörelsen lovade ni att
sänka hyrorna. Jag tycker att det är oanständigt och
otillständigt. Det är dessutom illa när ni varken före
eller efter valet tycks begripa bostadspolitiken, och
Görel Thurdin var nu ett levande bevis på detta.
Men detta kommer att drabba de boende --
hyresgäster, villaägare och bostadsrättsinnehavare.
Om ni inte tror mig kan ni lyssna på
representanterna för dessa grupper.
Hyresgäströrelsen kommer snart att ha kongress,
och jag förmodar att regeringen kommer att ha
någon representant där. Nej, jag hörde just att
regeringen inte skall närvara, och det kan jag också
förstå.

Det räcker emellertid inte med detta. Görel
Thurdin, ni i Centern lovade en vecka före valet att
det skulle bli bättre vård och omsorg, och ökade
resurser till vård och omsorg. Ni sade att
miljardbelopp skulle behövas till en bättre vård och
omsorg, inte minst för våra äldre. Vart har dessa
pengar tagit vägen, de miljardbelopp som ni
utlovade? Ni drar ju in dem från kommuner och
landsting. Om ni åtminstone sade att det
ekonomiska läget är annorlunda och att ni därför
måste göra detta och att ni erkände att ni vilseledde
väljarna. Då är det en sak. Men ni låtsas ju, Görel
Thurdin, som om ni inte hade sagt detta. Jag har
den annons framför mig i vilken Görel Thurdin
själv utlovar hyressänkningar med tusenlappar för
de boende.

Jag tycker att ni efter ett års regerande skall stå till
svars för detta. Ni lovade ut stora fördelar till
väljarna, och det har blivit det rakt motsatta både
när det gäller vård och omsorg och när det gäller
hyres- och bostadskostnaderna.

Anf. 77 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Ingvar Carlsson sade i sitt anförande
att Kds under valrörelsen talade vackert om ett
mjukare och varmare samhälle. Jag vill naturligtvis
framföra ett tack för denna eloge.

Ingvar Carlsson och jag vet precis lika bra som alla
andra att om ekonomin i Sverige, eller i något annat
land, havererar och befinner sig i obalans, är det de
gamla, de svaga och de sjuka som drabbas. Vi
behöver inte debattera detta. Vi är övertygade om
att om ingenting hade gjorts åt den ekonomi som
socialdemokratin lämnade efter sig hade, i varje fall
i ett litet längre perspektiv, just vårdsektorn
drabbats än värre.

Sedan talade Ingvar Carlsson om svensk ekonomi
som ett träsk. Rent botaniskt eller geologiskt bildas
inte ett träsk på ett år. Det som vi håller på med är
att dika ur detta träsk. Ni måste förstå att denna
utdikning tar litet tid, och jag tror att t.o.m.
svenska folket innerst inne har förståelse för att den
kommer att ta litet tid. Men om vi lämnar detta
träsk och vandrar ut i den politiska geografin,
möter vi gång på gång talet om att vi står och
stampar i Carlssons klister. Jag måste säga att det
skall man berömma. Det är utomordentligt
effektivt, det finns utspretat i alla sektorer, och det
tar litet tid att göra sig kvitt det.

Beträffande träsk vilja säga följande. Ingvar
Carlsson yttrade något mycket bra om EG. Jag vill
upprepa det. Han sade att EG är ett fredsprojekt
och att ett närmare samarbete mellan länderna i
Europa är en förutsättning för en fredlig och trygg
utveckling.

Jag tycker att detta var mycket bra sagt. Men är det
månne god reklam nu då Sverige söker
medlemskap och då Sverige skall examineras
ekonomiskt att presentera vårt rike som ett träsk?
Om det nu skulle vara så att Carl Bildt skrämmer
svenskarna för Europa, vilket jag inte tror, torde
risken vara uppenbar att Ingvar Carlsson skrämmer
européerna för Sverige. Eller räknar Ingvar
Carlsson med att politiker på kontinenten inte skall
fästa avseende vid vad hans säger och att ordvalet
kommer till enbart för att förgifta debatten här?

(Applåder)

Anf. 78 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Träsket fanns där, och träsket varnade
vi för. Men inte trodde vi att ni skulle köra rakt ned
i det. Det var detta som var problemet.

Lars Tobisson lade upp denna strategi för ett år
sedan. Då sade han: Först skall vi sänka skatterna
och ge stora skattesänkningar till de rika. Sedan
skall vi klara utgifterna.

Det är detta som var det grundläggande problemet,
och det var detta klister som ni fastnade i, Alf
Svensson, när ni förde regeringsförhandlingar. Ni
ville till varje pris komma med i en regering under
Carl Bildt. Jag tror faktiskt att det hade varit bättre
om ni hade fastnat i Carlssons klister. Då hade ni
fortfarande befunnit er på torra land. Det hade
varit bra för Kds.

Sanningen är den att när vi hade regeringsansvaret
uppfyllde Sverige alla EG:s krav. Då hade Sverige
kunnat vara ett fullvärdigt medlemsland. Det är
Sverige inte nu sedan vi fick en borgerlig regering.
Vi har ett underskott på 100 miljarder kronor i
budgeten. Det är inget dåligt träsk, Alf Svensson.

Vi har en ökande arbetslöshet. Genom ett politiskt
beslut drar ni in 7,5 miljarder kronor från
kommuner och landsting. Jerzy Einhorn skriver att
staten drar in 7,5 miljarder kronor i årligt
resursutrymme. Men staten, Alf Svensson, är just
nu faktiskt den borgerliga regeringen med Kds som
en regeringsmedlem. Det är ni som bestämmer att
kommuner och landsting skall ha dessa 7,5
miljarder kronor mindre. Det är därför som vi inte
kan ta hand om våra gamla och sjuka på det sätt
som Jerzy Einhorn mycket engagerat talar för. Det
kommer ni inte ifrån genom att ständigt skylla på
Socialdemokraterna.

Vi socialdemokrater har under 53 av de 60 senaste
åren styrt det här landet -- det är riktigt. Vi tar
ansvar för den tiden. Men är det inte något märkligt
i att så fort vi får en borgerlig regering har man en
sådan otur? Då tvingas man ta över efter
Socialdemokraterna, och då är det så eländigt runt
om utomlands, och då har man sådana problem här
hemma. Mellan 1976 och 1982 var det bara otur.

Sedan kom vi, och bruttonationalprodukten ökade
med 2 % i genomsnitt-- mot bara 1 % under de
borgerliga åren.

Så vann ni valet 1991, och nu är det helt plötsligt
bara elände och otur. Det är väl lika bra att vi får
fortsätta att regera, så att det blir litet tur i Sverige
igen. Då blir det också en bättre atmosfär.

Jag tror faktiskt, Alf Svensson -- vi har ju en sak
gemensamt, nämligen att vi har en bostad ihop -- att
vi kan föra en debatt som är ganska hård utan att
man för den skull behöver kalla det för att förgifta
atmosfären.

Jag tycker emellertid att det är viktigt att klara ut
vad som sades före valet och vad som är fakta nu.
Det är inte att förgifta atmosfären. Det är att rensa
luften, Alf Svensson, och det är nödvändigt ibland
i politiken.

(Applåder)

Anf. 79 ALF SVENSSON (kds):

Herr talman! Några missförstånd måste klaras ut.
Jag vet inte, Ingvar Carlsson, om vi har en bostad
ihop. Men vi har använt samma bostad, och jag är
glad över det. Det är i alla fall något positivt med
regeringsskiftet för mitt vidkommande.

Sedan vill jag säga att jag inte är säker på om det
var fråga om Ludvig XIV eller om Ludvig XV. Jag
tror t.o.m. att det kan vara fråga om Ludvig XVI.
Jag är inte helt säker.

Ingvar Carlsson talar om den socialdemokratiska
perioden som något mycket lysande. Men vi har väl
ändå anledning att erinra oss att det under 80-talet
talades väldigt mycket om klipp och
spekulationshysteri. Det var väl inte så väldigt
mycket av solidaritet och omtanke. Men nu talar
Ingvar Carlsson om dessa saker som om de vore det
förhärskande under 80-talet.

Jag kan tillstå att jag kanske var litet aningslös. Jag
trodde nämligen att Allan Larsson hade rätt när
han, i samband med att han presenterade sin
budget 1991, sade att den skulle gå jämnt ut -- man
vill ju tro på folk -- men så blev det inte.

Efter det idoga upprepandet om vändpunkten
trodde vi naturligtvis att en sådan skulle infinna sig.

Sedan, herr talman, vill jag gärna ta upp en sats i
Ingvar Carlssons tal som ingen tidigare har berört:
Ni diskuterar införandet av ett vårdnadsbidrag som
skulle försvåra för kvinnor att förvärvsarbeta.

För mig är det fullständigt obegripligt att Ingvar
Carlsson är fast i förmynderitänkandet. Om Ingvar
Carlsson inte får bedriva en politik som innebär att
det är statsmakten eller någon annan myndighet
som bestämmer över föräldrarna och ser till att
ekonomin används så, att man får folk att
förvärvsarbeta även om viljan inte finns, är det fel --
då är det oacceptabelt. Släpp de här gamla
förmyndartankarna, Ingvar Carlsson! På den
punkten kan vi väl i alla fall vara överens.

Betro den moderna svenska kvinnan med att själv
välja den vård- och omsorgsform som hon och som
pappan, ja, som föräldrarna tillsammans, är
övertygade om är bäst för just deras barn! Varken
Ingvar Carlsson eller jag -- i varje fall inte jag --
besitter en sådan förmåga att det går att säga vilken
vård- och omsorgsform som är bäst för alla barn
Sverige över. Lämna den gamla planekonomiska
tanken när det gäller barnomsorgen.

(Applåder)

Anf. 80 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Herr talman! Alf Svensson har alltså hittat något
positivt med regeringsskiftet. Jag ber att få
gratulera honom till att han kunde få överta min
lägenhet. Jag instämmer gärna i att det nog är det
mest positiva som hände i och med regeringsskiftet.

Ja, det fanns inslag av klippekonomi som jag tyckte
var en mycket negativ bieffekt av 80-talets
ekonomi. Men det skall jämföras med att vi
åstadkom en kraftig ökning av
industriinvesteringarna, en förbättring beträffande
konsumtionen och en bra sysselsättning. Tyvärr var
klippekonomin baksidan. De stora fördelarna
övervägde emellertid.

Jag reagerar faktiskt mot vad jag kallar för en sorts
dubbelmoral i kds. Ni gick ju ut och talade vackert
om det här med vård, omsorg och sjukvård. Men
nu, med politiska beslut, drar ni ner på de
områdena. En sådan dubbelmoral tycker jag att det
är rimligt att peka på.

Det är inte bara det att ni drar ner på de här
områdena genom att attackera kommuner och
landsting, utan det är också så, att ni flyttar över
bördorna från höginkomsttagarna till
låginkomsttagarna. Ni ställer upp på Moderaternas
ekonomi. Det som står i Bibeln -- bären varandras
bördor -- har Alf Svensson uppenbarligen tolkat om
så, att bördorna skall lastas av dem som har det bra
och läggas över på dem som är mest utsatta.

Så vårdnadsbidraget. Jag skulle kunna uttrycka mig
på två sätt. Det ena är: Om jag inte kan förklara,
fråga då Bengt Westerberg. Bengt Westerberg har
faktiskt uttryckt minst lika bra som jag vad som är
risken med ett vårdnadsbidrag. Enligt en rapport
finns det en beräkning inom finansdepartementet
som visar att de stora förlorarna i fråga om
vårdnadsbidraget är de heltidsarbetande
kvinnorna. Även om Alf Svensson inte tror på mig
hoppas jag att relationerna i regeringen är sådana --
ni skryter ju om att ni har så bra relationer -- att ni
litar på resp. departement.

Hos finansdepartementet finns det beräkningar
som visar just på det jag säger, nämligen att de
heltidsarbetande kvinnorna blir de stora förlorarna
om man inför ett vårdnadsbidrag.

Därför vidhåller jag min och Socialdemokraternas
uppfattning: Vi i Sverige har en utomordentligt bra
familjepolitik med barnbidrag, med utbyggd
föräldraförsäkring och med barnomsorg. Låt oss
inte riva ner och förstöra denna, som många säger,
världens bästa familjepolitik genom att av
dogmatiska skäl införa vårdnadsbidrag som leder
till en kvinnofälla, Alf Svensson!

Anf. 81 LARS WERNER (v) replik:

Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen
lämnade på sin tid in den medlemsansökan till EG
som i dag diskuteras. Det skedde efter det att en
kort mening skrivits i en ekonomisk proposition.

Nu har EG svällt över alla breddar och utvecklats
till den europeiska unionen efter Maastrichtmötet.
När den nuvarande statsministern reser ut i Europa
och möter statschefer meddelar Carl Bildt att
svensk neutralitetspolitik har ändrats. Om man
stiger på tåget till Maastricht får man åka ända
fram, säger Bildt. Därmed menar han egentligen
att det föreligger ett försvars- och säkerhetspolitiskt
samarbete -- som enligt min mening kullkastar den
tidigare svenska säkerhetspolitiken,
neutralitetspolitiken och alliansfriheten.

Neutraliteten skall inte vara något problem, säger
Carl Bildt till vännen François, till vännen Helmut
och till vännen Jacques. Carl Bildt är ju familjär
även ute i Europa.

Neutraliteten blir inget problem, säger alltså Carl
Bildt. Vad jag egentligen vill fråga den
regeringschef som lämnade in medlemsansökan till
EG för ett år sedan är: Innebär detta, Ingvar
Carlsson, att neutraliteten har samma innebörd i
dag för det socialdemokratiska partiet som det som
Carl Bildt förespråkar när han åker runt i Europa?
Gör Ingvar Carlsson samma tolkning av
neutralitetsbegreppet som den dåvarande
regeringen gjorde när man lämnade in EG-
ansökan? Står ni för samma sak? Jag tycker att det
här är rätt väsentligt om vi nu skall föra en hygglig
debatt om EG och om den europeiska unionen.

Anf. 82 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Jag står för den uppfattning som
utrikesutskottet nyligen har skrivit i sitt betänkande
och som riksdagen har ställt sig bakom, nämligen
att vi skall vara militärt alliansfria, syftande till
neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Det
är en precisering i förhållande till förra våren, som
jag tycker är fullt rimlig med hänsyn till den
utveckling vi har upplevt. Jag tycker att det är ett
bra uttalande. Det innebär alldeles klart att vi icke
skall delta i några militära allianser.

Mot den bakgrunden tycker jag att det är olyckligt
att statsministern uttalar sig vid resor utomlands på
ett sätt som kan innebära oklarhet. Det har vi
framfört från socialdemokratins sida. Det vill jag
dock inte ta upp mera nu, eftersom vi har en debatt
senare med Carl Bildt. Jag tycker att han skall få
delta. Det blir nog roligare för både Lars Werner
och mig.

Anf. 83 LARS WERNER (v) replik:

Fru talman! Detta är litet halvintressant. Ingvar
Carlsson har uppenbarligen ungefär samma
uppfattning som jag, när jag säger att detta inte
stämmer med den uppfattning som den dåvarande
regeringen hade. Jag håller också med om att vi
skall föra denna debatt med statsministern senare.

Jag vill ta upp en annan fråga. Ingvar Carlsson
anklagar den nuvarande regeringen för att skända
kommunerna -- regeringen skinnar kommunerna,
skulle man kunna säga. Kommunernas möjlighet
att ge invånarna service minskar med den
nuvarande politiken. Många borgerligt styrda
kommuner har accepterat regeringens indragningar
utan protester. På andra håll finns det t.o.m. bland
borgerliga kommunpolitiker ett missnöje med att
regeringen försämrar för kommunerna.

Men jag måste erinra Ingvar Carsson om att detta
inte är någon uppfinning av Carl Bildt och den
nuvarande borgerliga regeringen. Det var
egentligen ni som i regeringsställning inledde
indragningarna från kommunerna. Min fråga är:
Har ni ändrat uppfattning? Tror ni fortfarande på
ett kommunalt skattestopp, i en tid då det finns
stora begränsningar i den kommunala utvecklingen
och stora, eftersatta behov? Skall jag tolka Ingvar
Carlssons anförande här som ett omtänkande?

Anf. 84 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Vi är emot ett lagstadgat kommunalt
skattestopp. Vi har utförligt redovisat motiven för
detta i vår ekonomisk-politiska motion.

Vi föreslog mot slutet av vår regeringsperiod att
kommunerna under de goda åren skulle få betala in
ett belopp som de skulle disponera senare, när det
blev sämre tider. Det är något helt annat, Lars
Werner, än att, i ett utomordenligt ansträngt läge
för kommunerna inte bara tillfälligt omfördela
mellan olika räkenskapsår och inte bara detta år
utan allt framgent, dra in 7,5 miljarder.

Det kommer att slå mycket hårt mot omsorg --
barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård, skola,
bibliotek. Det kommer inte att leda till att man
sparar så mycket som man säger. Tvärtom blir
nettobesparingen förmodligen mycket ringa. Men
den slår mycket hårt mot välfärden och
livskvaliteten. Därför är och kommer vi att vara
bestämt emot den sortens indragningar.

Anf. 85 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Fru talman! Först en komplimang till er vackra
klänning och ert förträffliga färgval.

För att knappt finnas till har vi rätt mycket att säga
till om, tycks det. Det har sagts mycket om oss
redan, och man kan fråga sig vadan min ovanliga
men kanske klädsamma tystnad kommer ifrån.
Den kommer ifrån något som heter
debattordningen. Jag fick inte ta replik på Ingvar
Carlsson, och Carl Bildt ville inte göra det. Jag vill
inte tala om vad jag ville.

Det är synd att debatten om debattordningen inte
sändes i TV. Det var en absurd teater med Lars
Tobisson som Anders de Wahl, inte direkt TV-
mässig, men i alla fall.

Alla tycks nu ha bekymmer med Ny demokrati, alla
partier vill säga. Vi har det inte själva, och folk
verkar inte heller ha några problem med Ny
demokrati. Det var faktiskt folk som valde in oss
här, och inte ni.

Vårt politiska liv framlevs som ni märker bland
skuggor. Vi tycks nämligen inte göra upp med
någon person. Det är intressant. Jag har börjat
tänka på det. Det är möjligt att regeringen inte
finns, och inte heller socialdemokratin. Det hela är
bara en dröm. Vad vet jag.

Vi har i alla fall lyckats få in några ord i politiken,
och vi är glada för det. ''Verkligheten'' var förut ett
mycket ovanligt ord. ''Träsk'' har vi också fått in --
det har redan använts många gånger. ''Ölbackar''
används numera även av fru Wibble.

När riksdagsåret inleddes välkomnades Ny
demokrati med insinuationer och förolämpningar
av Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg.
Samband med nynazismen i Tyskland osv.
antyddes.

Nu har riksdagsåret gått. Vi har inte ändrat på oss,
så herrarna borde kliva fram här och upprepa sina
oförskämdheter. Det vore bra, tror jag, för ett
stigande antal väljare och sympatisörer, som får
klart för sig vilka ni tycker att de är.

Vi hade våra tvivel om hur riksdagsarbetet
fungerar, och det har vi fortfarande. Vi har litet
svårt att förstå hur man först låser sig för en
uppfattning och sedan debatterar det efteråt, när
alltihop är klart.

Sedan undrar vi vilka utanför riksdagen, det kan
inte gärna vara TV-tittare, som är skräckslagna för
bilder. Bilder visas inte här. Detta är år 1992. Johan
Brohult, Ny demokrati, visade en bild, och då bröt
hela miljoninvesteringen samman. Därför hänger
nu bara en bonad på väggen. Det är alltså ständigt
samma bild. En bild säger dock mer än tusen ord,
sägs det. Det vore kanske rätt upplyftande att se de
bilderna. Det kanske någon redan har kommit på.

Vem kan tro att ett system skapar respekt, som
avslår alla motioner, alla förslag, och som sedan får
förslagsställarna att rösta emot sina egna förslag?
Leve demokratin, fru talman!

Hur kan man få respekt för politiken om det enda
viktiga är vem som föreslår någonting, och inte vad
som föreslås? Jag garanterar att jag i mitt långa liv
aldrig har sett prestigetänkande i den mängd och
den tappning som jag har sett i det politiska livet.

Ny demokrati har, som ni förstår, många
skepnader. Småföretagarpartiet Ny demokrati
finns. Vi vet att företagen är Sveriges ryggrad. Det
är där vårt välstånd skapas. Det skapas inte här
inne. Där jobbas det hårt, ofta med hela
privatekonomin som insats. Men det behövs
pengar, riskkapital.

Nyligen lyckades vi övertyga den borgerliga
regeringens skuggor att det var ovanligt vettigt att
göra ett privat, börsnoterat investeringsbolag, som
kan injicera riskkapital i små och medelstora
företag och vara med om att förvandla svenska idéer
och uppfinningar till världsprodukter, dvs. göra
någonting för framtiden. Vi kommer att hänga med
tills de varorna har levererats. För oss består livet
nämligen inte av en skrivning från ett utskott.

Vi måste också se till att skötsamma, ''vita'' företag
inte dödas av svartjobbare. Jag undrar hur många i
riksdagen som vet hur det går till där utanför
egentligen, om man vet hur svårt det är för ett litet
företag att få låna pengar och hur många företag
som går i konkurs i onödan, tack vare att lagen är
sådan att banker och staten skall ha sitt innan den i
och för sig skötsamme företagaren och
leverantören får sin första krona, när en kund går i
konkurs. Det uppstår en dominoeffekt. Brickorna
bara ramlar, i onödan.

Så går vi över till arbetarpartiet Ny demokrati. Vi
tycker att det skall löna sig att arbeta, och vi tycker
att man aldrig skall tjäna mer än just när man
arbetar. Skatten på arbete skall sänkas, och svenska
arbetare skall ha ett alldeles eget personligt
medbestämmande. De stora kollektivens och
elefanternas tid -- facken i det här fallet -- är,
hoppas vi, förbi. Folk som kan arbeta kan faktiskt
tänka alldeles själva.

Jobben finns i små företag som växer, i nya företag
som skapas, i stora företag som stannar i Sverige
och i utländska företag som kommer hit. När den
socialistiska regeringen och marknaden,
gudbevars, tvingade svenska industrin utomlands,
skapade den svenska industrin 100 000 jobb -- fast
det var utomlands.

Priset på arbetslösheten är misär och lidande och
dessutom ur statlig svensk synpunkt ungefär
200 000 kr. per år och person. 500 000 arbetslösa
betyder årligen en kostnad på 100 miljarder kronor.

Europapartiet Ny demokrati säger kanske inte
riktigt detsamma som vad vi har hört här. Vi säger
att EG och Europa finns. Man samarbetar redan.
Tåget går, och vi måste koppla på. Men det skall
inte vara som en gnällande boskapsvagn, där man
hela tiden drar i nödbromsen och kräver en massa
saker. I stället skall vi jobba oss fram till lokföraren
och styra tåget in i framtiden. Alla som vill något,
alla som tror på framtiden och tror på Sverige, vill
givetvis vidare. Men det finns de som kräver och
gnäller. De vill att vi skall stå kvar och kratta löv i
nationalparken när tåget försvinner in i fjärran.
Vad tror ni att deras barnbarn säger? ''Var ni
tokiga, eller var ni bara trötta på 90-talet?''

EG är inte en fråga om kvinnofällor, snus och
brännvin. EG är en fråga om framtiden, och den
hanteras bäst av folk som tror på framtiden.

Invandrarpartiet Ny demokrati får säkert fler röster
från invandrare än Folkpartiet, och det är därför att
vår politik är realistisk. Flyktingströmmmen i dag
är farligt stor, större än 1989 då vi vet att vi slog
huvudet i taket.

Håller vi på att importera krig? Har vi redan med
öppna ögon importerat religiösa motsättningar som
bäddar för framtida problem? Har vi även en
flyktingpolitik som våra barn skall betala?

Vi menar att dessa frågor är aktuella, även om de
är besvärliga. De måste upp på bordet. Folk är illa
informerade. Myndigheterna är ganska kraftlösa
och arbetar ungefär som på sjukhusen. Man tror att
köer löser alla problem.

Varför måste t.ex. hemspråksundervisningen
värnas? Är det för att vi skall få fler analfabeter på
svenska? Vi i Ny demokrati har inte träffat på
någon invandrare som stöder
hemspråksundervisningen. Men däremot gör
hemspråkslärarfacket det. Priset betalas som
vanligt av folk ute i landet. Notan är 1,3 miljarder
kronor. Det är ofattbart, för att inte säga sanslöst.
Måste Sverige ta emot fler flyktingar än något annat
industriland? Förklara i så fall varför för det
svenska folket. Vi vill framför allt plocka upp dessa
frågor på bordet och få en konkret diskussion kring
invandrarpolitiken. Den är inte bra.

Alf Svensson är mycket trevlig och rolig, och jag
tycker om honom, även om jag inte delar bostad
med honom.

Vidare har vi biståndspartiet Ny demokrati. Vi
anser att man skall ge bistånd till folk, inte till
regimer. Insatser skall göras där de får störst effekt.
Man skall aldrig glömma bort sina grannar i
biståndspolitiken.

Ny demokrati föreslår också -- observera det, vi är
ju inte så mycket för utredningar -- att en utredning
skall tillsättas om vad svenskt bistånd har betytt för
Afrika. Om det har betytt mycket, visa då det.
''Sveriges roll i Afrika'' intresserade läsare är Pierre
Schori m.fl.

De misslyckade projekten, och den
häpnadsväckande korruptionen, måste också upp
på bordet tillsammans med det direkta stöd som vi
vetande, eller ovetande, lämnat till militära
gerillarörelser. De har alltså fört krig med svenska
folkets pengar.

Mottagarländerna köper vapen för åtta gånger vår
u-hjälp, allt medan levnadsstandarden i samma
mottagarländer sjunker. Jag påstår att de 230
miljarder kronor som hittills skickats i väg från
Sverige, har skickats i väg för att tillfredsställa
ledande, en gång socialistiska, politikers önskemål.
Detta har genomförts med hjälp av en olycklig
blandning av inkompetens och dåligt samvete.

I dag har vi en situation, i budgetunderskottens
tidevarv, där barnen, den yngsta generationen,
skall betala u-hjälpen. Det är fråga om ett
underskott. Vi lånar, och de skall betala. Samtidigt
vägrar vi att ge pengar till den äldre generationens
fattigpensionärer. Tala om kedjebrev! U-hjälpens
omfattning och inriktning måste helt enkelt
ifrågasättas. Den är ingen helig ko.

Så har vi konsumentpartiet Ny demokrati. Vi anser
att det finns inget bättre än att vara kund. Därför
måste det finnas konkurrens överallt. Bort med
karteller och monopol, var de än finns i hela
samhället. Konkurrens i vården skall ge bättre
kvalitet, mer personlig service och lägre kostnader.
Det är precis därför som marknadsekonomin en
gång för alla slagit ut den socialistiska
planekonomin. Skall vi behöva käbbla om det igen?
Det är bara att åka över och kika på Ryssland.

Tänk om folk blev behandlade som folk i stället för
personnummer. Tänk när det blir normalt att säga:
''God morgon, fru Svensson. Tack för att ni har valt
vårt sjukhus.'' Tänk! Det måste vara
järnrumpornas mardröm.

En annan viktig aspekt på konkurrensen är, att om
den fanns med i hela livsmedelssektorn,
tillverkningen och distributionen, skulle
kostnaderna kunna sänkas med 8 000--10 000 kr om
året för en barnfamilj. Det motsvarar 30 000--
40 000 kr. brutto i löneförhöjning, med
arbetsgivaravgifter och allt. Vilka möjligheter det
finns, om man bara slutar att bita sig fast i
bordskanten!

Pensionärspartiet Ny demokrati säger att
kedjebrevsekonomin inte höll. Folk lurades av
ATP:n. ATP-systemet måste läggas om. Men vi
säger också att ingen skall behöva leva under
existensminimum. Det är en skandal att det finns
fattigpensionärer. De fick en utredning i present.

Jag har ett förslag om en bättre present: halva
partistödet som går till Sveriges politiska partier,
500 milj.kr. per år. Skulle det inte kännas skönt för
alla politiker att ge? Att giva är, som bekant,
saligare än att taga.

Pensionärer skall givetvis inte bestraffas om de har
varit kloka nog att spara under sin verksamma tid.
Inte heller skall deras arbetsinsatser straffas.
Pensionärer är en tillgång. Det gäller allting. Man
skall se till att det finns möjligheter och tillgångar.
I barnomsorgen finns många intressanta varianter.
Barn tycker om gamla, och gamla förstår sig på
barn. Mina barnbarn tycker väsentligt bättre om
mig än vad Bengt Westerberg tycker om mig. Det
hela har med ålder och visdom att göra.

Ungdomspartiet Ny demokrati ser möjligheterna
och vill göra något för framtiden. Vi vet att
ungdomsarbetslöshet är bland det värsta som finns.
Därför måste den till varje pris undvikas. Vi har
arbetat hårt för det, och det känner kammarens
ledamöter till.

Vi vet också att ungdomar måste lära sig något och
att skolan måste bli bättre. Det skall ställas högre
krav på lärarna, eleverna och föräldrarna -- och den
ljusnande framtid är vår.

Alla tjänar på kvalitet och kvalitetskrav på högre
utbildning. Tänk på att vi nu försörjer våra
ungdomar. Snart är det tvärtom, och då är det bäst
om de kan något.

Slutligen vill jag säga något om populistpartiet Ny
demokrati. Populisterna i Ny demokrati kommer
att fortsätta att försöka uttrycka sig så att folk
förstår. Vi är väl medvetna om att detta är
besvärande inom politiken och högst opassande.
Politik skall uttryckas på ett sätt som endast
politiker förstår -- och knappt det.

Vi kommer också att fortsätta att vara populister i
bemärkelsen att vi tar upp frågor som folk ställer sig
och problem som folk vill att riksdag och regering
skall lösa.

Vidare har vi ölbackarna. Allting kan beskrivas och
förklaras med ölbackar. Livet är faktiskt att stapla
ölbackar -- om man har fantasi och vågar tro på
bilder.

(Applåder)

Anf. 86 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Görel Thurdin och Ian Wachtmeister
är svåra att debattera med, men på helt olika sätt.
Jag föredrar Görel Thurdin i det fallet.

Om man går in i ett alldeles särskilt yttrande av Ian
Wachtmeister ser man ihåligheten, t.ex. när Ian
Wachtmeister nu säger att han inte har träffat några
invandrare som vill ha hemspråksundervisning.
Men hemspråksundervisningen är frivillig. Om det
inte fanns några invandrare som ville ha
hemspråksundervisning, skulle den inte kosta ett
öre. Då skulle Ian Wachtmeister omedelbart bli
bönhörd. Men han vänder sig inte till invandrare,
utan han vänder sig till fördomar hos andra som
inte förstår värdet av hemspråksundervisningen.
Finns det något positivare när man kommer över till
Förenta staterna än att träffa våra utvandrare där,
som fortfarande behärskar det svenska språket.
Detta är tyvärr inte något enstaka exempel.

Vi i Ny demokrati kommer från verkligheten, säger
Ian Wachtmeister. Ja, greve Wachtmeister kommer
från sin verklighet och har sin uppväxt, sin
bakgrund och sina erfarenheter. Jag kommer från
min verklighet, med min uppväxt, med mina
erfarenheter och min bakgrund. Jag vet vad det vill
säga att leva under knapphet, vad en klassindelad
skola betyder om man lever på fel sida och vad
social och ekonomisk otrygghet innebär. Det var
bl.a. detta som gjorde att jag blev socialdemokrat.
Jag förstår att Ian Wachtmeister valde en helt
annan väg.

Ny demokrati vill ju verkligen riva ner mycket av
det vi har byggt upp. De säger att de vill ta bort 200
miljarder kronor från statsutgifterna. Då ryker
mycket av äldreomsorgen, barnomsorgen, skola
och bistånd. Det kan inte döljas med aldrig så
smaskiga argument, aldrig så många ölbackar eller
aldrig så tarvliga påhopp på den svenska
demokratin.

Det kan heller inte längre döljas att Ny demokrati
är regeringen Bildts bästa stöd. Men därmed har ju
också Ny demokrati ett ansvar för mycket av det
Ian Wachtmeister angrep här och som han raljerade
över, t.ex. arbetslösheten, den dåliga tillväxten,
orättvisorna och otryggheten. I realiteten är han en
del av detta regeringsunderlag. Ny demokrati är
trots alla anspråksfulla uttalanden om att man står
över, eller rättare sagt vid sidan av, partipolitiken
ett parti som helhjärtat och med större engagemang
än något annat parti ägnat sig åt taktikspelet. I
själva verket har vi aldrig upplevt maken till parti i
Sveriges riksdag i det avseendet. Jag har varit här
ganska många år, så jag tror att jag är ett
sanningsvittne på den punkten.

(Applåder)

Anf. 87 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Jag debatterar gärna med Ingvar
Carlsson. Det var detta som Lars Tobisson ville
undvika av något grumligt skäl.

De invandrare som inte vill ha
hemspråksundervisningen behöver inte heller ha
det. Jag vill bara tala om för Ingvar Carlsson att vi
nu talar om statlig och kommunal
hemspråksundervisning. Studiecirklar och egna
initiativ skall givetvis backas upp på allt sätt. Vi är
inte emot det på något sätt. Men
hemspråksundervisningen är grotesk. Det finns
inget liknande i andra länder. Vi kanske skulle lära
oss någonting av det.

Man kan fråga sig om 2 200 danskar och 1 300
norrmän behöver hemspråk. Det fick de 1990.
Tänk om vi kom till Norge och sade: ''Jag skall be
att få hemspråk i svenska.'' ''Da må du fare hjem
igjen'', skulle de säga då. Detta är löjligt alltihop.
Det är sådant vi vill påtala. Ni som biter er fast och
skall försvara alla dumheter ni hittat på förut, rusar
ju bara in i en återvändsgränd, vare sig ni tar er dit
på den ena vägen, den andra vägen, den tredje
vägen eller den enda vägen.

Sedan har vi återigen konstaterat att jag är greve,
vilket är mycket trevligt. Under valrörelsen var jag
en galen greve. Nu är jag bara greve. Det
intressanta är att året är 1992, och mina privilegier
utsträcker sig till att bli avrättad med svärd. Jag vet
att Ingvar Carlsson gärna skulle bistå med det.

Vad är det då i min bakgrund, utöver detta, som
skiljer mig från Ingvar Carlsson. Det är att jag har
jobbat ute i näringslivet. Jag har även varit
grovarbetare. Det du, Carlsson! Jag har varit
ingenjör, säljare, exportchef, marknadschef och
verkställande direktör för stora bolag. Jag har
startat egna företag, jag har i dag 100 anställda, och
jag har sålt, exporterat och sprungit omkring i alla
möjliga olika länder. Jag blev politiker för ett år
sedan. Detta skall vi då jämföra med den politiska
klassens broilers som växer upp i SSU. Det är det
systemet vi attackerar. Jag förstår att det känns,
eftersom ni inte kan göra något åt det. Det är för
sent.

Mitt förslag är att man skulle få sitta maximalt sex
år i riksdagen. Då skulle det hela tiden komma in
nytt folk här. Då skulle det bli kul, tror jag. Det
skulle tvinga in folk från verkligheten.

Sedan kom de 200 miljarderna fram igen. Den
förfärliga siffran som TV, radio och tidningar är
upphetsade över. Här kom gänget som inte kunde
räkna. 200 miljarder var förfärligt. Det var 200
miljarder på sex år. Det handlade om att få ner
skattetrycket från 57 % av BNP som det var då, till
47 % i dag. I dag är det för övrigt 52 %. I Europa
har de 40 %. Är de inte riktigt kloka där ute då,
enligt Ingvar Carlssons uppfattning?

Sedan är jag Bildts stöd. Jag avvaktar i vanlig
spänning, eftersom vi brukar ha en debatt om vem
jag är, var jag är, hur jag mår osv. Han brukar
förklara det. Vi tar väl det sedan.

Vi står litet grand vid sidan av det hela av ett enda
skäl, nämligen att vi är nya här. Det behövs många
nya här.

(Applåder)

Anf. 88 LARS WERNER (v):

Fru talman! Jag skall inte kommentera klädseln.
Jag har synpunkter på den också.

Jag vill börja med det jag egentligen inte tänkte ta
upp, nämligen Ian Wachtmeisters anförande. Jag
tycker att det är litet pinsamt när han går upp och
hycklar här i kammaren. När Ian Wachtmeister
talar om solidaritet med gamla och pensionärer,
kan man inte komma ifrån att vi har litet olika
bakgrund när vi bedömer det. Han har vuxit upp i
en ganska skyddad tillvaro på en herrgård i
Sörmland. Det har inte jag, men jag är sonson till
torpare och statare från hans trakter.

Jag har inga personliga upplevelser annat än vad far
och farbröder har berättat. De fick uppenbarligen
en annan syn på solidaritet och gemenskap än vad
Ian Wachtmeister har fått av sina upplevelser. Han
har aldrig, när han talar om pensionärer och gamla,
varit i närheten av den verklighet som de fick
uppleva. Därför menar jag att det är ett slags
hyckleri när en välmående människa som Ian
Wachtmeister -- fast han har lyckats dölja det --
född med silversked i handen, försöker tänka sig in
i sina förfäders sätt att uppträda mot dessa torpare
och statare och sedan går upp i Sveriges riksdag och
talar sig varm för efterkommande till dem.

Det var inte ölbackar som de ville ha i
statarfamiljerna på den tiden, Ian Wachtmeister.
Det var en kanna mjölk, och Ian Wachtmeisters
förfäder såg till att den var djävligt dyr.

Fru talman! I Sarajevo lever människorna i
skyddsrum. Många är utan färskt vatten,
nödvändig medicin och mat, medan s.k. friskaror --
en tveksam användning av ordet fri -- av serbisk
milis beskjuter staden dag och natt.

FN har skärpt sanktionerna mot Serbien. Det är
bra, och det är nödvändigt att FN intensifierar
fredsansträngningarna genom att sända fler
fredsstyrkor till Sarajevo.

När en hel värld sörjer vad som händer i det tidigare
Jugoslavien, är det inte bara beklagligt, utan
beklämmande att det finns politiker i Sverige som
gör våldets offer och krigets flyktingar till en
ekonomisk fråga och kallar dem ekonomiska
flyktingar. Det gäller Wachtmeister, eller Karlsson,
om han är här i dag.

Fru talman! Resultatet av folkomröstningen i
Danmark om den europeiska unionen har
naturligtvis skakat oss alla i olika avseenden. Ja-
och nej-sidor i hela Europa är omskakade, politiker
i olika länder häpnar, partier i syd och nord
förvånas, folk får sig en tankeställare, EG-
institutioner kan inte längre hantera vare sig den
uppkomna situationen eller ens ange lösningar.

Alla är omskakade, rådlösa och husvilla, och man
talar om en kris för den ekonomiska unionen och
de länder som vill ansluta sig till den. Det är bara
vår svenske tennsoldat, statsminister Carl Bildt,
som inte betraktar resultatet som ett bekymmer för
Sverige -- det är bara ett bekymmer för Danmark.
Det har jag läst i tidningarna och hört på TV.

Med folkomröstningsresultatet i Danmark kommer
EG:s institutioner att sättas på prov. Det blir en test
på EG:s respekt för de mindre länderna i
Gemenskapen. EG:s grundlag, Romtraktaten,
säger entydigt och klart att alla länder måste
godkänna den eventuella europeiska unionen. Nu
har Danmark i en folkomröstning underkänt den.
Därför kan den inte utan vidare genomdrivas.

Ändå talar en del politiker om att strunta i
Danmark och köra loppet vidare. Carl Bildt
tillhörde dem som på valnatten om inte
rekommenderade det, så ändå utgick från det som
en realitet. Men här prövas alltså respekten för de
små nationerna i Europa.

Nu genomlider EG en konstitutionell kris, som den
inte hade och inte har någon beredskap för. Bl.a. i
den meningen är folkomröstningsresultatet i
Danmark nyttigt. Ja-anhängarna både här i landet
och i övriga Europa har tidigare svävat i en slags
''eurofori''. Parallellen till den svenska EG-
debatten är mycket tydlig.

Ja-anhängarna trodde att det var klappat och klart
för ett ja, men det var det inte. Trots att Danmark
varit med i EG i 20 år accepterade inte en majoritet
av danskarna den politiska fördjupning som ligger i
Maastrichtavtalet. Jag tror också att de okritiska ja-
anhängarna i Sverige har fått sig en tankeställare av
detta.

I danmark liksom i Sverige har
unionsförespråkarna bestått av hela
etablissemanget, bestående av partier,
industrisammanslutningar, intresseorganisationer
och tidningsmedia.

Jag sade på första maj i Stockholm: ''Den planerade
europeiska unionen är ett så bräckligt bygge att inte
byggmästarna själva är säkra på konstruktionens
hållfasthet. Att hoppa på ett sånt bygge är i hög
grad riskfyllt. Därför gör Sverige klokt i att inte nu
försöka klänga oss upp på rangliga
byggnadsställningar och hoppas på det bästa.''

Jag visste inte då att jag hade så rätt som jag fick
efter det danska valresultatet.

I Östeuropa föll för ett par år sedan de förut
stenhårda och uttalat eviga systemen samman i en
takt som ingen hade anat. Det var mycket snabbt
gjort. Deras stabilitet var inte större än att de i dag
mest är minnen.

Vem kan lova att EG är stabilare? Det räcker
uppenbarligen med en folkomröstning i ett land för
att unionsprocessen skulle påverkas. Man trodde
på hållfastheten och att ja-sidan enkelt skulle sopa
hem segern. Nu ställdes allt på huvudet.

Det finns långtgående demokratiska hänsyn att ta
och omfattande demokratiska krav att ställa innan
unionen kan bli ett demokratiskt och folkligt
alternativ till nationernas självbestämmande.

Nog sagt om EG i dag. När det gäller Sverige har
regeringens rivstart, omstart och allt vad det
kallades för åtta månader sedan givit ett
omedelbart resultat. Rivstarten gav en
byggarbetslöshet utan like och en
långtidsarbetslöshet som växer. Andelen
långtidsarbetslösa är den högsta någonsin.

Den borgerliga regeringen bedriver en slags
omvänd fördelningspolitik med överflyttning av
rikedomar från dem som arbetar till kapital, från
penningsvaga till penningstarka. Man sänker
skatterna för dem som har det hyggligt.
Kapitalägarna blir rikare. Samtidigt sker också en
annan överföring, där kvinnorna får betala.

Man bedriver en politik med nedskärningar av
anslag till kultur, fritid och bibliotek, nedskärningar
som drabbar personal och barn på daghem. Man
bedriver en politik som skapar arbetslöshet i den
offentliga sektorn och därmed ställer en mängd
kvinnor utan jobb, samtidigt som det finns stora
vård- och omsorgsbehov. Det här drabbar dagens
kvinnor och morgondagens jämställdhetsarbete.

Den borgerliga regeringen, och de borgerliga
kommunerna på många håll i landet, genomför nu
en politik som i första hand drabbar kvinnorna
direkt.

Man har också fört en politik som under de här åtta
månaderna har inneburit sänkt skatt för de
förmögna på en rad områden.

Omsättningsskatten på aktier har avskaffats.

Förmögenhetsskatt på vissa aktier och kapital har
tagits bort, till glädje för en del ministrar med stort
personligt aktieinnehav.

Förmögenhetsskatten har sänkts för alla
förmögenheter och planeras bli helt avskaffad till
1995.

Det har blivit sänkt skatt för gåvor, och ytterligare
sänkning planeras.

Sänkt skatt för kapital och ytterligare sänkning på
andra områden planeras också, liksom sänkt skatt
för aktievinster.

Vi har tidigare talat om problemen för
kommunerna, och dem skall vi återkomma till.

Vi har fått en politik där en av huvudpunkterna har
varit att avskaffa löntagarfonderna. När
löntagarfonderna privatiseras och statliga företag
säljs ut innebär det ju de facto att svenska folkets
gemensamma egendom säljs ut till dem som har
pengar. Därmed ökar klyftorna.

Nu kan vän av ordning från regeringen säga att folk
har köpt förhandsoptioner till aktier i SSAB, men
då vill jag säga att de anställda uppenbarligen inte
har varit särskilt intresserade av detta.

Dagens pensionärer har byggt det här landet. Det
är ett land där det finns mycket att vara stolt över.
Alla har rätt till vård och annan kommunal service,
oavsett om man är förmögen eller lever under små
omständigheter -- sedan kan vi ha synpunkter på
hur det ser ut på olika håll.

Men nu börjar vi ute i kommunerna se resultaten
av den borgerliga rivningspolitiken. Kommunernas
pengar dras in till staten, vård och omsorg skärs ner,
och skyldiga är de mycket unga nyliberala herrar --
framför allt herrar -- som nu befolkar kanslihuset.

Ekot och Dagens Industri -- och dem skall man väl
tro på, i vart fall ibland -- har i förra veckan
rapporterat att de här människorna har haft så
bråttom in i kanslihuset att de inte ens har haft tid
att avsluta sin utbildning. Carl Bildt nickar, men
han är ju inte tjänsteman utan ansvarig.

De här snabbväxande politiska broilrarna har ju
ännu inte blivit flygfärdiga, och därmed saknar de
naturligtvis överblick över hela den politiska
verkligheten. I den mån de nu blir grillade, och det
blir de väl ibland av protester från människor ute i
landet, saknar de uppenbarligen förmågan att sätta
sig in i andra människors levnadsförhållanden,
ungefär som Wachtmeister. Han är ju likadan, men
han har ändå avslutat sin utbildning. Han är
ingenjör, och det är jag också.

De här personerna förstår inte vad indragningarna
i kommuner och landsting innebär för dem som inte
längre är unga och friska.

Fördelningspolitik handlar om mer än pengar,
skatter, barnbidrag och bostadsbidrag. Jag hade
tänkt säga mer om detta, men måste gå vidare.

Jag såg häromdagen en ledare i Svenska Dagbladet
om riksdagscirkusen, och den var rätt intressant.
Men jag tycker att regeringen uppträder ännu mera
som en cirkus.

Cirkusdirektören, outbildad eller inte -- han är inte
helt okunnig, det måste jag säga -- äskar största
möjliga tystnad, men sedan övertar han hela
föreställningen. Resten av truppen får trängas i
kulissen. Den vågar inte ta sig in i manegen för
cirkusdirektören är en mästare i dressyr.

Ibland hotar Johansson att han skall visa upp sina
färdigheter som utbrytarkung, men tvingas till slut
ändå att sitta still i högerburen.

En i truppen, Svensson, har annonserats som
luftakrobat, men flyger mestadels utanför tältet.

Cirkusprinsessan får nöja sig med att sköta kassan
efter Allan. Alla på parkett får fribiljett, så
förlusterna stiger mot taket.

Men huvudfrågan är att alla krattar i manegen åt
Ian inför kvällens clou. Vilka roller de två inhyrda
aktörerna spelar är det ingen tvekan om. De dansar
in i mellanakten och gör sina volter och låter sig
sedan dompteras av direktören -- ett nummer mer
oroande än roande.

Samtidigt försöker direktören sälja stallar,
inventarier och djur. Realisationen sköts av pojken
med guldbyxorna. Han jonglerar med miljoner, och
allt klubbas ut. Men cirkusen sägs ändå kunna rulla
vidare på den enda vägen.

Åskådarna i tältet, och även talkvinnan, börjar
tröttna. Föreställningen stämmer inte med
reklamaffischen. Åskådarna blir färre och färre,
och snart är bara sågspånen kvar.

Är detta är ensidigt elak bild, fru talman? Finns det
inget gott att säga om cirkus Bildt? Bildt har en
svärfar vars plats jag har övertagit. Man bör vara
vänlig, som han var, på riksdagens sista dag, och jag
vill därför säga att ni inte har lyckats att försämra
vädret i det här landet. Den artigheten har jag
övertagit från Gösta Bohman.

Med dessa ord önskar jag er en sommar efter
förtjänst. Det har ni ju klarat av hittills.

(Applåder)

Anf. 89 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Det är skönt att vara tillbaks i
manegen, efter det att den har krattats av Lars
Werner. Tala inte om cirkus med oss! Vi har ett
stort problem på den fronten, eftersom
riksdagsman Karlsson i Skara för en evig strid med
ägaren av Cirkus Scott. Utgången är oviss, men
stora belopp är inblandade. Lars Werner och jag är
stöd för andra, och vårt gemensamma problem är
att ingen av dem som vi stödjer vill säga öppet att
man vill ha oss.

Även politiker och politruker har silversked i
handen, såsom jag påstods ha. Skillnaden är den att
visserligen en och annan kan vara född med
silversked i handen, men hela Östeuropa var fullt
med sådana som hade silverskedar, tagna från
andra.

Jag skulle alltså inte kunna känna solidaritet med
andra. Jo, det kan jag, djupt och personligt. Men
jag känner inte elefanternas solidaritet, den som
säger: Nu skall du vara solidarisk med oss. Om du
arbetar skall du vara solidarisk med LO, och om du
är hyresgäst någonstans skall du vara solidarisk
med hyresgästföreningen. Sådan solidaritet
betyder egentligen att man skall hålla tyst.

Även det korporativa Sverige måste bort, precis
som det feodala Sverige. Det är nu 1992. Är man
livstidspolitiker är det inte så lätt att hålla reda på
åren, om det är 1882 eller 1992. Men det är 1992,
och statarsystemet avskaffades 1945. Om man nu
skulle försöka köra i gång det igen, föra en
diskussion om det, och återföra klasskampen, tror
jag du är ''rökt'', Werner!

Det som nu pågår är att Sarajevo systematiskt
skjuts sönder -- det tog Lars Werner upp -- av
kommunister. Det kan inte vara särskilt roligt för
svenska kommunister, även om man har tappat den
ena bokstaven efter den andra, och nu kanske
tappar den sista, den enda bokstav som jag tycker
är bra i partiet, nämligen W, för Werner.

Det är dessa kommunister som nu ödelägger sitt
eget land. Det är de som har fördärvat miljön i hela
Europa, och detta är något alldeles fruktansvärt.
Observera i detta sammanhang att vi faktiskt
indirekt stöder de serber som utför dessa dåd
genom att ta emot deras bussar med vilseledda
betalande kosovoalbaner, som köpt biljett till
Sverige med 300 D-mark för en enkel resa till
Ystad. Det är i sanning en grym värld.

Lars Werner nämnde sänkt skatt. Det är bra,
eftersom det ger fler jobb. Kom ihåg det. Riktiga
välståndsskapande jobb är det viktigaste för oss,
som jag förut sade. Ner med
ungdomsarbetslösheten, och skapa riktiga jobb!
Och det skall vara jobb i industrin och i
näringslivet. Alla kan inte lämpligen jobba på
länsstyrelsens miljörotel, som det var förra gången
man ryckte till i det politiska livet år 1968.

(Applåder)

Anf. 90 LARS WERNER (v) replik:

Fru talman! Det är litet svårt att diskutera frågor
med Ian Wachtmeister. Jag har aldrig gjort det
tidigare när det gäller bakgrund. Jag tycker att det
egentligen inte spelar någon roll varifrån man
kommer, utan det handlar alltid om vart man är på
väg. Men när man är så fräck och så hycklande som
Ian Wachtmeister här är, tycker jag att man skall
påminna om att bakgrunden kunnat vara ganska
lika. Jag hade kunnat varit dräng åt dig,
Wachtmeister!

Jag har besökt Ian Wachtmeister som direktör på
Oxelösunds järnverk, och där skulle Ian
Wachtmeister ha stannat, tycker jag. Det var rätt
hyggligt där. Men det går inte att skoja bort
bakgrund och tala lyriskt om gamla människor, när
Ian Wachtmeister inte vet och inte har en aning om
hur hans underlydande, eller hans föräldrars
underlydande, hade det nere på herrgårdarna i
Sörmland. Jag beskyller inte Ian Wachtmeister för
det. Men han skall inte gå upp i debatten och låta
påskina att han är någon slags nytänkare i dessa
frågor, för det är han inte.

Bakgrunden var egentligen att representanter för
Ny demokrati har utpekat dessa flyktingar från det
gamla Jugoslavien som enbart ekonomiska
flyktingar, och det tycker jag dömer er. Jag vill inte
säga mer. Sedan kan Ian Wachtmeister säga att han
tycker att det är vackert med ett W, men det är av
rent egensinne, eftersom han råkar ha ett namn
som börjar med samma bokstav som mitt. Men jag
är beredd att byta namn.

(Applåder)

Anf. 91 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är litet löjligt
att tala om min bakgrund. Det handlar inte om det
i den här debatten. Året är 1992, och de som valde
in Ny demokrati i Sveriges riksdag var en blandning
av precis den sorts folk som Lars Werner så gärna
vill tala om och göra sig till tolk för. Det har
statistiken visat, och det verkar som om antalet
ökar. Jag tror att det beror på att de vet att vårt
engagemang är äkta.

Anf. 92 LARS WERNER (v) replik:

Fru talman! Jag talar inte så ofta om bakgrunden.
Det är många andra som gör det. Jag behöver inte
be om ursäkt för min bakgrund. Det är möjligt att
andra skall göra det, men jag tror inte det. Men
bakgrunden styr i mycket, Ian Wachtmeister. Det
är därför jag tar upp den här frågan. Den bakgrund
som Ian Wachtmeister har är helt annorlunda än
min. Det är det som i dag styr era värderingar.

Det är klart att Ian Wachtmeister kan gå upp i
debatten och säga till mig, att vårt parti har 2,9 %
av väljaropinionen mot ert parti som har 12,5 %
därför att ni är roliga. Det säger mindre om er
rolighet än om oss övrigas tråkighet.

Talmannen anmälde att Ian Wachtmeister anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 93 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Låt oss efter denna uppvisning av
Cirkus Werner och Wachtmeister återvända till
verkligheten.

Det gångna året har varit ett förändringens år för
Europa i dess helhet, och inte minst för Sverige och
svensk politik. Sasmmanbrottet för det socialistiska
system som dominerat och styrt i halva Europa
under snart ett halvt sekel är nu totalt. Socialismen
och kommunismen har förpassats till historiens
skräpkammare.

Men den börda de lämnat efter sig är tung. Halva
Europa står med en förödd ekonomi, med en
förstörd miljö och med ett delvis förgiftat
samhällsklimat. I det ekonomiska sammanbrottets
spår ser vi nu hur de sociala problemen tornar upp
sig och hur rikserna för nya motsättningar blir allt
större.

Samtidigt som den röda fanan halades i Moskva,
undertecknades i Maastricht ett avtal mellan tolv
europeiska stater om att bygga vidare på det så
framgångsrika samarbetet inom EG. Mellan
sammanbrottet i Moskva och överenskommelsen i
Maastricht finns ett klart och tydligt samband: det
är bara genom ett utbyggt samarbete mellan de
olika europeiska nationerna som vi kan klara av att
möta alla de utmaningar som följer i det
socialistiska sammanbrottets kölvatten.

Fru talman! För mig handlar det europeiska
samarbetet ytterst om freden och om friheten. Så
var det när detta samarbete först tog form efter
världskrigens förödelser på den europeiska
kontinenten, och så kommer det åter att bli när nu
på 1990-talet frågan om den europeiska framtiden
åter ställs på dagordningen.

Att säkra freden är i dag inte i första hand en militär
fråga. Att säkra freden är i dag främst en fråga om
att säkra den politiska demokratin, att säkra den
fria marknadsekonomin och att säkra
förutsättningarna för social och ekonomisk
utveckling i Europa i dess helhet.

Det kan bara göras i samarbete. När det europeiska
samarbetet nu byggs ut, handlar det därför om att
försöka säkra freden och friheten i Europa för
kommande generationer.

Det är lätt att inse vad som skulle hända, om vi i
stället för att stärka det europeiska samarbetet nu
skulle försvaga det. Utvecklingen skulle gå bakåt
mot en tid där nationalstat stod mot nationalstat,
där gränser åter börjat resas mellan nationer och
individer. I ett sådant Europa skulle freden åter
vara i fara.

Den danska folkomröstningen om Maastricht-
fördraget har visat EG-samarbetets i grunden
demokratiska karaktär. Varje nytt steg på
samarbetets väg kräver godkännande från vart och
ett av de deltagande länderna.

Danmark kan förvisso inte hindra Portugal eller
Holland att gå vidare om de så vill -- det vore en
orimlighet -- men ingen kan heller tvinga Danmark
att gå med på någonting som Danmark i
demokratisk ordning inte accepterar.

För mig är det en självklarhet att avtalet i
Maastricht innebär ett bättre europeiskt
samarbete. Det är ett framsteg att man nu kan fatta
majoritetsbeslut om miljöfrågor. Det är ett
framsteg att vissa sociala frågor har kommit in i det
europeiska samarbetet. Det är ett framsteg, även
om det utrikespolitiska och säkerhetspolitiska
samarbetet i allt väsentligt förblir av mellanstatlig
karaktär, att också detta samarbete stärks i ett
Europa där detta så tydligt behövs.

Jag är övertygad om att Europa går mot ett
fördjupat samarbete. Det kommer gradvis att få
formen av en federation av nationer där
decentralisering och närhet kommer att bli allt
viktigare. Det blir en federation av självständiga
nationer och självständiga regioner. Det blir ett
mångfaldens och möjligheternas Europa.

Till detta samarbete kommer allt fler att vilja
ansluta sig. Redan i dag är kön som bekant lång.
För mig är det en självklarhet att vi måste sträva
efter att Sverige skall tillhöra kärnan och motorn i
detta nya europeiska samarbete.

Hur Danmark kommer att hantera den fråga som
uppstått efter folkomröstningen är det Danmarks
sak att avgöra. Ett är dock klart: det finns en
mycket bred opinion i Danmark för att man i detta
nya läge skall försöka att vara med om så mycket
av samarbetet som över huvud taget går. Det är en
illusion, och en farlig sådan, att tro att Danmark
sagt eller skulle vilja säga nej till EG.

Vår Europapolitik kommer vi att föra vidare. För
Sverige handlar det under de närmaste åren om att
antingen bli en randstat till detta nya samarbete
eller att fullt ut som individer eller som nation få
rösträtt och inflytande i detta nya Europa. Därmed
är det i grunden inte bara en fråga om Europas fred
och frihet, utan också om vår eget folkstyre.

Vårt folkstyre har sin lokala, regionala och
nationella dimension. Här har vi vår självklara
rösträtt. Nu handlar det om att också ge vårt
folkstyre dess europeiska dimension. Att säga nej
till det vore att amputera vårt folkstyres
möjligheter att utöva inflytande också på vår egen
framtid. Folkstyret får faktiskt inte göra halt vid
nationsgränserna. Vi vill ha rösträtt i det nya
europeiska samarbete som nu byggs upp.

Fru talman! Det gångna året har varit ett
förändringens år i svensk politik. Sällan har så
mycket av så stor betydelse skett på så kort tid som
under detta år.

För ett år sedan var det inte många som trodde på
oss när vi talade om inriktningen på att bilda en
fyrpartiregering. De som möjligen gjorde det
trodde knappast att det skulle gå att få någon
politik ur en sådan. De som möjligen trots allt
trodde att detta skulle vara möjligt, trodde nog
aldrig att vi skulle kunna få parlamentariskt stöd för
den.

Men nu vet vi. Splittringsspekulanterna och
dysterkvistarna har fått bita i gräset, och de har fått
göra det gång på gång. Vi bildade regering. Vi lade
fram ett starkt program och det ena förslaget efter
det andra för riksdagen. På det stora hela taget har
vi också fått riksdagens majoritet med oss på våra
förslag.

Det innebär att vi har inlett den förändring och
förnyelse av Sverige som det är vår politiska uppgift
att genomföra.

Vi har tydligt satt kursen i Europapolitiken. Vi har
visat på den enda väg i den ekonomiska politiken
som är möjlig om vi skall få tillbaka tillväxten,
jobben och tryggheten i välfärden. Vi har påbörjat
valfrihetsrevolutionen i välfärdspolitiken. Det
gäller barnomsorgen, där vårdnadsbidraget
kommer. Det gäller sjukvården, med
husläkarförslaget, som också det kommer.

Vi har visat styrkan i en miljöpolitik som tror på
internationellt samarbete, tillväxt och teknik. Vi är
pådrivande i Rio, och vi har varit pådrivande i den
internationella debatten om säkerheten i de
sovjetiska kärnkraftverken.

Till dessa fyra huvuduppgifter kan läggas så mycket
mera.

Vi har avvecklat de eländiga löntagarfonderna. Vi
stärker nu ägande, företagande och forskning.

Vi har inlett spridningen av ägandet till de statliga
företagen. Privatiseringen av SSAB ser ut att bli en
stor succé.

Vi har efter år av hattande och dattande äntligen
fått ett försvarsbeslut.

Vi har klart visat kursen när det gäller arbetet med
att successivt se till att vi får Europas bästa skola.
Nu kommer föräldrar och elever att kunna ställa
kvalitetskrav på skolan och välja den skola som de
tycker är bäst.

Vi har gett glesbygden och inte minst Norrlands
inland nya möjligheter med sänkta löneskatter och
sänkt turistmoms.

Vi har börjat avskaffa den automatiska
halvtidsrabatten på de flesta fängelsestraff. Vi har
skärpt attityden mot narkotikabrott och annan
brottslighet.

Vi har dragit i gång byggande av vägar och
järnvägar för ca 12 miljarder kronor fram till början
av nästa år. Det är en flerdubbling i förhållande till
under tidigare år.

Vi har med förslaget om ungdomspraktik för 40 000
tjejer och killar som annars skulle riskera
arbetslöshet visat på nya grepp också i
arbetsmarknadspolitiken.

Det har inte varit några långbänkar eller rosornas
krig. Vi har visat att vi vill och att vi kan genomföra
den politik som vi har gått till val på och den politik
som vi har bildat regering på.

Fru talman! Det gäller inte minst i den viktiga
ekonomiska politiken. Ny statistik ger nya besked
om hur Sverige har halkat efter andra länder under
de senaste decennierna. Under de senaste åren har
vi halkat efter alltmer. Vi har gått från låg tillväxt
till ingen tillväxt alls och därefter till negativ
tillväxt.

Utvecklingen var förvisso usel under 1989 och 1990.
Den vändpunkt som vi såg under 1991 var en
vändpunkt nedåt. 1991 blev ett av de allra sämsta
åren för svensk ekonomi på mycket länge. Vi fick
minskad produktion, kraftigt ökad arbetslöshet,
påtaglig industriell utslagning och sjunkande
investeringar.

Så här kan det bara inte fortsätta. Det säger sig
självt att den politik som gav oss dessa allvarliga
problem är den politik som har sämst
förutsättningar för att ta oss ur den. Det är
misslyckandet för den tredje vägens ekonomiska
politik som vi nu ser konsekvenserna av. Det är den
som bär ansvaret framför allt för den tragiska
sysselsättningskrisen.

Vi har avvisat de vägar som har prövats förr och
som vi vet leder fel och till misslyckande. Vi kan
inte subventionera och socialisera näringslivet och
företagen ur krisen. Vi kan inte devalvera oss ur
våra problem, vilket man har försökt göra tidigare.
Vi kan inte heller bara blåsa på med offentliga
utgifter och satsningar, eftersom detta leder till
ökade underskott med ökade räntor eller ökade
skatter med nedpressad tillväxt, och sannolikt till
både det ena och det andra.

Vi måste helt enkelt se till att Sverige åter blir ett
land för företagande, nysatsningar och
investeringar. Lyckas vi inte med detta, kommer vi
i det längre perspektivet inte att lyckas med så
mycket annat heller. De utredningar som har
presenterats, långtidsutredningen, visar på mycket
goda tillväxtmöjligheter för Sverige, om man följer
den enda vägen som vi har lagt fast. Redan nu ser
vi hur de flyttlass som under de socialdemokratiska
åren förde investeringar, kunnande och kapital ut
ur Sverige nu återvänder hem. Europa i all ära,
men det är i Sverige som de svenska
framtidssatsningarna skall ske. Nu ser vi hur det
håller på att bli möjligt igen. Det är utomordentligt
tillfredsställande.

De sänkta skatterna på företagande och sparande
betyder mycket för detta. Det är dessa sänkta
skatter som kan ge oss nya jobb, bättre tillväxt och
därmed faktiskt på sikt också bättre inkomster till
staten. Den ekonomiska politiken kräver förvisso
uthållighet och styrka. Den kräver att vi står emot
lättsinnets olika sirénsånger.

Ingvar Carlsson har nyansrikt kallat regeringen för
en ''nationell katastrof'' och finstämt sagt att det nu
förbereds en ''slakt på daghem, skolor, fritidshem
och åldringsvård.'' Han hävdar nu dessutom att
Sveriges ekonomi är att jämställa med ett träsk,
även om jag förstår att Ian Wachtmeister säger att
det är han som har hittat på även denna finstämda
formulering. Det är sanslösa och grovt
demagogiska beskyllningar som säger mer om det
intellektuella tillståndet i socialdemokratin än om
det ekonomiska och sociala tillståndet i Sverige.

Det alternativ som Socialdemokraterna står för
saknar varje form av realism -- det är höjda skatter,
det är höjda skatter, det är höjda skatter och det är
höjda skatter. Det är fråga om 14 miljarder kronor
i högre skatter nästa år. Det är en skattechock som
skulle bromsa alla möjligheter att få tillbaka tillväxt
och sysselsättning. Det förtroende för Sverige som
ett framtidsland för investeringar och satsningar
som nu så tydligt börjar återvända skulle
bokstavligen försvinna sekundsnabbt med den typ
av skattechock som socialdemokratin ordinerar.
Den uppgång som avtecknar sig för
exportindustrin -- vi har fått nya belägg för det i
dag -- och för små- och nyföretagsamhet skulle
också äventyras. Med denna politik skulle vi riskera
att hamna i en nedåtgående spiral av flyende
investeringar och ökande arbetslöshet.

Fru talman! Det gångna året har varit ett
förändringarnas år. Och de förändringarna pekar
framåt. Vi har betydande ekonomiska svårigheter.
Vi visste det och vi sade att talet om vändpunkten
var felaktigt och falskt. Vi har aldrig lovat annat än
en politik som ger resultat på sikt. Vi har aldrig
lovat snabba lösningar, enkla klipp eller tillfälliga
framgångar. Vi lovar varaktiga och bestående
resultat. Vi har lovat att genomföra den politik som
vi gick till val på -- den politik vi formade
regeringsprogrammet på. Under detta år har vi
visat att vi kan det. Vi kan i dag säga att Sverige
äntligen är på rätt väg in i 90-talet med dess rika
möjligheter.

(Applåder)

Anf. 94 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Det var ett tal med mycket skryt som
Carl Bildt avlevererade här. Men det var inte
mycket till vilja eller vision. Carl Bildt förbigick
helt att under hans regering har vi nu en rekordhög
arbetslöshet. Vi har fått ett mycket kraftigt
underskott i budgeten på 100 miljarder. Vi kommer
att få chockhöjningar när det gäller hyrorna. Vi har
minus i tillväxt. Med Carl Bildt som statsminister
har vi fått ett ökat EG-motstånd. Vi riskerar att bli
en randstat i Europa. Människor känner stark oro
och otrygghet. Det är den verklighet jag upplever
när jag åker runt i Sverige. Om detta sade Carl
Bildt inte ett ord. Vi har fått ordkaskader under
riksdagens avslutning om hur bra allting är. Men,
Carl Bildt, verkligheten kan inte pratas bort -- inte
ens av en så pass verbalt begåvad person som Carl
Bildt. Detta är människornas verklighet i dag.

Carl Bildt talade om investeringarna. Under den
socialdemokratiska regeringsperioden hade vi
faktiskt en rekordökning av
industriinvesteringarna. Under de borgerliga åren
1976--1982 sjönk däremot industriinvesteringarna.
Under vår tid hade vi råd att investera både
utomlands och här hemma. Under senare delen av
vår regeringsperiod började de utländska
investeringarna. De fortsätter nu, och det är bra.

Jag anser att det är katastrof för landet när vi
närmar oss ett underskott i statsbudgeten på 100
miljarder kronor. Jag anser att det är katastrof för
de många, inte minst unga, människor som
förnekats rätten att försörja sig själva. Apropå
arbetslösheten skulle jag vilja citera vad Carl Bildt
sade för ett år sedan: ''Låt det vara ett klart besked
från vår sida. Vi kan aldrig säga att vi är på rätt väg
så länge arbetslösheten ökar.'' Kan vi få samma
besked från Carl Bildt i dag, när han som
statsminister har det yttersta ansvaret för att
arbetslösheten stiger dag för dag, månad för månad
och säkerligen också under nästa år?

Jag tycker samtidigt nästan litet synd om Carl Bildt.
Stärkt av allt beröm från borgerliga ledarskribenter
i början tog han sig själv på så stort allvar att han
förklarade att han lyft politiken från det rutinartade
förvaltandet till den skapande statskonstens nivå.
Det rutinartade förvaltandet ansågs väl jag ägna
mig åt, och han själv såg sig som den skapande
statskonstens mästare. Vad är det för statskonst vi
har fått uppleva? I stället för breda uppgörelser
över blockgränserna, vilket krävs av en
statsminister som har förmåga att ta ansvar för våra
initiativ, har Carl Bildt under våren låtit Ian
Wachtmeister stå för konsterna. Därmed är Ian
Wachtmeister jämbördig med Bengt Westerberg,
Alf Svensson och Olof Johansson. Regeringens
sköra kompromisser måste ju nu, med den strategi
Carl Bildt har valt, omförhandlas med Ian
Wachtmeister. Detta tycker jag är mycket olyckligt,
men så går det uppenbarligen till där uppe på den
skapande statskonstens högsta nivå.

Så något om detta med skattechock. Repriser är
aldrig särskilt lyckade, Carl Bildt. Det här är ett
försök att göra en repris på det konservativa
partiets valagitation mot Labour. De konservativa
talade om Labours skattechock, och nu tänker ni
göra likadant. Men det är ju ingen valrörelse än.
Jag tror att den första förutsättningen för att en
sådan agitation skall lyckas är att man kör den
under mycket begränsad tid. Ja, jag har förmodat
att det inte är valrörelse än -- men den kanske ligger
närmare i tiden än vad vi utanförstående riktigt
inser?

Vad ni vill göra är att låna till skattesänkningar för
de högre inkomsttagarna. Det innebär att ni
belastar framtidens skattebetalare, som då skall
klara av det här för de rikas del. Ni kommer inte
ifrån betalningen. Den måste klaras i framtiden,
och då lastar ni över den på löntagarna. Den skall
betalas med inkomstskatter på arbete, samtidigt
som ni sänker skatten på kapital.

Därmed är det inte längre en skattesänkningsfråga,
utan en fördelningsfråga. Ni vill omfördela
skattebördan. Ni vill lätta den för dem som har det
relativt bra och lägga över skattebördan på
löntagarna. Detta kommer vi bestämt att motsätta
oss. Jag beklagar att den delen av skattereformen
inte lever kvar. Där hade vi åstadkommit en rimlig
fördelning av skattebördan mellan arbete och
kapital. Nu lättar ni bördan på kapitalet och flyttar
över den på löntagarna.

Anf. 95 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Jag är det parlamentariska stödet,
eftersom ingen annan varit det. Detta är enligt
Ingvar Carlsson en olycka, som han tydligen gärna
velat dela, eftersom även han har velat ha vårt
parlamentariska stöd. Det är inte lätt att vara
populär i denna kammare. Detta är bara en fråga
om matematik, som alla tycks vara så besvärade av.
Verkligheten är vår största fiende, sade en känd
svensk politiker.

Regeringspartiet Ny demokrati skulle vi kunna tala
om; det gjorde jag inte förut. Det är ett parti som
inte sitter i regeringen, men faktiskt har hjälpt
regeringen att få igenom ett par hundra beslut -- ett
par tusen antagligen, om man räknar alla dessa
egendomliga att-satser som vi sysslar med här.

För detta har regeringen säkert framfört sitt
vördsamma tack, även om vi på grund av bristande
kunskaper i det politiska språket inte riktigt har
kunnat uppfatta tacksägelserna. Men äntligen i dag
stod det i Svenska Dagbladet att vi var
opportunismens lättmatroser, och sedan att vi var
ansvarslösa.

Det tycker jag är ganska bra. Det rör sig åt rätt håll.
Det stod inte ett ord om att vi var galna, tokiga,
farliga, löjliga och inte heller någonting om
Frankensteins monster, som det gjorde för exakt ett
kalenderår sedan. Man ser vad som håller på att
ske.

I åtskilliga frågor här i riksdagen har vi fått
utskotten att svänga, dvs. att fatta vettigare beslut
enligt vår uppfattning. I några frågor har vi gått
emot regeringen. Då har vi kunna konstatera --
vilket kan vara bra för nationalekonomer att känna
till, att en regeringskris kostar 350 miljoner kronor.
Det är då det rycker till i Rosenbad.

Bortom det nu planerade budgetunderskottet på
hundra miljarder kronor finns det alltså potential
för 300 regeringskriser per år.

Jag förmodar att regeringen därför företar en
studieresa exempelvis till Danmark, där
minoritetsregeringar bevisligen kan räkna.

Och ni, kära riksdagsledamöter, behöver inte se så
ledsna ut -- och inte så trötta heller som en del gör
här. Ni är för tillfället inte ett transportkompani. Ni
är, för en försvinnande kort tid kanske, Sveriges
lagstiftande församling. Jag tycker man skulle ta
den chansen litet oftare. Det vore väl intressant, fru
talman?

Nu vill jag fråga statsministern: Hur skall
statsministern minoritetsregera nästa år? När man
hör anförandet i dag, osv. läser tidningar förstår
man att ni har varit väldigt duktiga i år. I varje fall
skrev signaturen Carl Bildt detta. Kommer ni att
fortsätta att blunda och köra och hoppas att Ny
demokrati håller er kvar på den enda vägen, eller
vad har ni tänkt? Fler än jag är kanske litet nyfikna
på svaret.

Sen har vi EG. När sätter en saklig EG-information
i gång? Regeringens saktfärdighet har faktiskt
spelat den otroligt dåliga, för att inte säga larviga,
EG-motståndsrörelsen i händerna. Det har gjort
att dess cyniska isolationism -- som går till kamp
med snus, kvinnor och farlig alkohol på
butikshyllorna -- har fått stå oemotsagd i stället för
att bemötas med rak och enkel information. Det
måste nu till; annars kommer folk att börja tro på
att det kommer utlänningar marscherande på
Öresundsbron, som vi knappt vågar bygga, för att
ta snuset, jobben och allemansrätten från oss.

Detta är löjligt, men det räcker inte med att vara
stöddig och självsäker, herr statsminister. Vi måste
förstå att halva befolkningen är mycket tveksam.
Jag undrar inte på det. Folk har inte fått någon
vettig information.

Den socialdemokratiska regeringen hade gjort en
broschyr. Felet med den var att man använde sig av
Anita Gradin som Mrs. Europa, har jag förstått.
Tänkte ni någonsin på att det hade varit en ganska
trevlig gest om ni hade behållit henne där och låtit
henne vara Mrs. Europa även med en borgerlig
regering? Då hade nog många rent av kunnat tro att
ni blivit objektiva och generösa. Men i politiska
sammanhang är det kanske att ta i?

Statsministern har försökt, och lyckats, att få in en
del hjärnor i politiken. Möjligen var det en
innovation -- min erfarenhet är inte så lång. Ändå
vill jag ställa frågan hur det är med hjärtat.
Hjärnorna tycks fungera med någon sorts
stackatomässig okänslighet. För att göra en
parallell med den värld jag är van vid,
företagandets värld, så är det som ett företag som
inte bryr sig om kunderna eller leverantörerna eller
de anställda. Det går inte i längden.

Till sist något om skatter. Vi har sagt på vårt
populistiska sätt för att folk skulle förstå vad det
handlade om: privatisera staten, lägg ned
landstingen och rationalisera kommunerna. Det är
nödvändigt och självklart.

Jag undrar nu: Vad händer med landstingen? Ni var
också inne på att lägga ned dem. Marknaden -- den
där med räntan ni vet -- skulle säkert reagera lugnt.
Räntan sover aldrig, men den skulle nog inte hetsas
upp av att Sverige lade ner landstingen. Ordet
landsting går nämiligen inte att översätta till
engelska.

(Applåder)

Anf. 96 LARS WERNER (v) replik:

Fru talman! Vi snuddade vid en EG-debatt
tidigare. Jag vill fortsätta litet på den linjen.

Statsministern har enligt tidningsuppgifter sagt att
vi kommer att uppfylla Maastricht-
överenskommelsen på alla dess punkter, även när
det gäller upprättandet av en europeisk
försvarsstyrka, enligt TT-referat.

Carl Bildt har uttryckt att Sverige kommer att följa
Maastricht fullt ut. Kliver man på tåget, menar han,
skall man följa med ända fram till slutstationen --
uppenbarligen oavsett vart det går.

Sverige skall alltså kliva på ett tåg utan att veta att
det går eller hur långt det går. Det är ju intressant
att Carl Bildt är klar över att om man skall åka tåg
skall det gå någonstans. Men han vet inte vart han
skall åka, och det är något nytt. Det är tur att inte
Carl Bildt är stins här i landet.

Nu menar antagligen statsministern att svenska
folket inte kommer att kunna ta ställning till ett
längre gående samarbete utan vidare.

Vi folkomröstar om unionen, och därmed har också
svenska folket gjort klart att vi åker hela vägen --
eller finns det någon annan tolkning?

Menar statsministern att om det blir ett
försvarssamarbete om fyra eller fem år så är det
redan nu klart att Sverige kliver på det
försvarssamarbetet om vi är unionsmedlemmar?

Vi skall alltså kliva på tåget utan att veta vart det
går. Detta är frågor som jag tycker att
statsministern måste reda ut. Det var naturligtvis
litet felaktigt att ställa dem till Ingvar Carlsson.
Men för min del är det också intressant att höra vad
den regering som lämnade in ansökan till EG/EU
anser om Carl Bildts agerande de senaste
månaderna.

Några ord om den allmänna politiken. Det har gått
åtta månader sedan Carl Bildt tillträdde. Man har
haft möjlighet att visa var man står. Tillväxt har
varit den enda körinstruktionen på den väg som
man så tvärsäkert och litet högmodigt påstått är den
enda vägen. Den vägen har varit guldkantad för en
del, men för de flesta har det varit mera lervälling.

Jag skall ta ett par exempel ut tidningen Etc. Jag vet
inte om vi i riksdagen allihop läser den, men ibland
läser vi den naturligtvis hos frisören. Där berättas
det om Marie Andersen, en ensamstående tjej med
dottern Tina som bor i en Stockholmsförort som
heter Västerhaninge. Hon har en trekvartstjänst
som kokerska. Med de beslut regeringen fattat och
som drabbar henne räknar tidningen med att hon
förlorar 6 000 kronor.

I samma nummer berättar man om Per
Westerberg -- inte om den andra Westerberg som
sitter här, utan om Per. Han bor, ihop med sin fru
och tre barn, i Bullersta herrgård i Nyköping.
Förlåt, nu är jag inne på Nyköping och Sörmland
igen. Han är näringsminister och tjänar rätt
hyggligt. Han har varit sparsam och lyckats spara
ihop över 60 miljoner. Han har, till skillnad från
Marie, vunnit på regeringens politik. Bara på ett av
besluten, nämligen sänkning av
förmögenhetsskatten, har han tjänat närmare en
miljon. 1995 slopas förmögenhetsskatten helt. Då
blir det mera klirr i kassan hos Per, ca 1,9 miljoner
varje år.

Nu vill jag fråga statsministern, som inte har samma
ekonomiska förutsättningar som Per, om han är
helt säker på att omfördelningen från Marie till
regeringskollegan verkligen har gett en högre
tillväxt här i landet. Om Carl Bildt inte är säker på
det är min sista fråga: Vad är egentligen syftet med
den här politiken?

Anf. 97 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Förutom den sedvanliga, höll jag på att
säga, slagväxlingen om det som Ingvar Carlsson har
kallat ett träsk, dvs. den svenska ekonomin, har vi
nu möjlighet att också få ett meningsutbyte om EG-
och Europapolitiken. Det välkomnar jag, för det
tror jag är viktigt och nödvändigt.

Låt mig säga till Lars Werner att vår bedömning av
Maastrichtavtalet skall ju vara en bedömning
utgående från om vi tycker att detta är bra eller
dåligt. Tycker vi att det är bra att Europa
samarbetar mera, då skall vi vara stolta över att vi
vill vara med. Tycker vi att det är dåligt att Europa
samarbetar mera, då skall vi självfallet inte sträva
efter att komma med i detta samarbete.

Jag noterade under förmiddagens debatt hur Allan
Larsson hade som ett av sina huvudangreppsmål
mot Anne Wibble att vi inte tillräckligt tydligt
uppfyller de s.k. konvergenskraven i den
ekonomiska och monetära unionen som lagts fast i
Maastrichtavtalet. Jag delar i huvudsak Allan
Larssons strävan i denna del, även om vi inte får
göra den ekonomiska politiken enbart till en slav
under EG:s konvergenskrav, som det ibland lät i
den larssonska argumentationen.

Vi vill vara med i detta samarbete därför att vi är
övertygade om att det är bra för freden och bra för
friheten, och det innebär att vårt eget folkstyre får
nya möjligheter i framtidens Europa.

Det skulle faktiskt intressera mig att veta vilket
alternativ som Lars Werner och den övriga
nejsägarkoalitionen egentligen står för när det
gäller Europapolitiken. Accepterar Vänsterpartiet
det EES-avtal som nu ligger på riksdagens bord? I
så fall innebär ju detta att man accepterar en
mycket mycket vittgående ekonomisk integration
med EG-länderna men utan någon som helst
möjlighet till politiskt inflytande över villkoren för
denna.

Lars Werner är ju inte ovan vid att försvara
satellitstater, men vi skall inte frivilligt sätta oss i en
sådan situation att vi är beroende av någonting som
vi inte har inflytande över. Eller går Lars Werner
och Vänsterpartiet och den övriga delen av
nejsägarkoalitionen på samma linje som Nej till
EG-rörelsen, som också vill ge upp hela EES-
avtalet, därmed de facto ge upp en stor del av vårt
ekonomiska samarbete med Västeuropa, därmed
bygga nya barriärer och därmed sätta nationalstat
mot nationalstat i Europa? Vill ni kasta Sverige
tillbaka till en isolationism som de facto leder till
massarbetslöshet och de välfärdsproblem som den
för med sig?

Jag tycker nog att Lars Werner och Vänstern, ni
som är så mycket mot det europeiska samarbetet
och Sveriges deltagande i det europeiska samarbete
som faktiskt finns, nu har skyldighet att redovisa ett
alternativ. Att säga nej är en sak. Tala om vad ni
säger ja till, och jag tror att ni kommer att stå där i
er nakenhet.

Så kort om Europa och säkerhetspolitiken. Det är
en självklarhet att förutsättningarna för svensk
säkerhetspolitik har förändrats när de bägge
blocken de facto har försvunnit och vi står i en
annan europeisk situation.

Ta den tragiska konflikten i Jugoslavien som ett
exempel. Ian Wachtmeister hade faktiskt en poäng
när han påpekade att det vi ser i Sarajevo är att en
av de sista kommunistiska regimerna i Europa låter
sin brutalitet gå ut över oskyldiga människor. 1,3
miljoner människor har förlorat sina hem i denna
konflikt.

Skall vi stå neutrala i denna situation? Självfallet
inte. Vi skall vara engagerade för freden och för
människorna. Vi skall vara engagerade i den
politiska konfliktlösningen, i de humanitära
insatserna, även de delar som är svensk
flyktingpolitik. Vi skall t.o.m. vara engagerade när
det gäller att sända de svenska soldater som vill
delta i FN:s fredsbevarande operationer till
Jugoslavien för att försöka lindra lidandet.

Så här tror jag att det blir på 90-talet i fråga efter
fråga. Det är inte isolering utan det är engagemang
som är huvudvägen när det gäller att ge vårt bidrag
till den europeiska freds- och säkerhetsordningen.
Det innebär att gamla frågor måste ställas på nytt
och att begreppen kanske måste hanteras på ett
något annorlunda sätt än hittills.

Vilket är, Lars Werner, ert fredsalternativ i ett
Europa där vi för första gången har möjlighet att
bygga en gemensam säkerhet inte på halva Europas
förtryck utan faktiskt äntligen efter kommunismens
fall på hela Europas frihet?

Så till det parlamentariska läget och den
ekonomiska politiken. Ingvar Carlsson verkar
närmast besvärad när jag talar om det som
regeringen faktiskt har gjort, de förslag vi har lagt
fram och de förslag som riksdagen har gett sitt stöd.
Jag säger det därför att bl.a. Ingvar Carlsson sade
att ingenting av detta skulle vara möjligt. Det skulle
inte kunna bildas någon regering, den skulle inte
kunna enas om någon politik, den skulle aldrig få
igenom någonting i riksdagen. Men det har faktiskt
skett. Det har skett väldigt väldigt mycket och
väldigt mycket som är bra. Ingvar Carlsson,
dysterkvisten, har fått fel på dessa punkter.

Vad skall vi göra i framtiden? frågar också Ian
Wachtmeister. Vi skall fortsätta att föra vår politik.
Jag utgår ifrån att Socialdemokraterna kommer att
fortsätta att föra sin, att Ny demokrati fortsätter att
föra sin, att Lars Werner fortsätter att föra sin,
vilken det nu till äventyrs kan vara. Och då, om ni
håller er till det, skall vi nog klara att föra vår
politik vidare.

När vi får ert stöd -- och det får vi, både Ingvar
Carlssons och Ian Wachtmeisters, stundtals t.o.m.
Lars Werners -- är vi självfallet tacksamma för
detta. Men ni gör det ju inte därför att ni vill stödja
oss utan därför att ni anser att det vi gör är rätt och
riktigt.

Vi för en ekonomisk politik för att återfå tillväxten.
Grunden för de svenska problemen är att vi har
halkat efter, år efter år. Titta i Dagens Industri i
dag! Där publiceras de nya OECD-siffrorna.
Under 1980-talet kom Sverige bland 24 länder på
plats 22 när det gällde tillväxten. Därmed förlorar
vi välfärdsmöjligheter. Därmed förlorar vi
sysselsättning och därmed har vi hamnat i de
ekonomiska svårigheter som vi har.

Vi kan inte klara välfärden och jobben i framtiden,
om vi inte får tillbaka tillväxten. Så är det. Och vi
kan inte klara den i en situation när flyttlassen
lämnar Sverige. För så var det, Ingvar Carlsson och
Allan Larsson, under er regeringsperiod. Flyttlass
efter flyttlass med företagande, med kunnande och
med investeringar lämnade Sverige. Nu kommer de
flyttlassen tillbaka. Nu ser man återigen Sverige
som ett intressant land för satsningar.

Ni vill höja skatter på praktiskt taget allting. Det
skulle vara intressant att veta om Ingvar Carlsson
har något enda exempel på ett område där han inte
vill höja skatten. Han kommer säkert att vilja höja
momsen. Han vill höja kommunalskatten. Han vill
höja skatten på företagande. Han vill höja skatten
på investeringar. Han vill höja skatten på praktiskt
taget allting.

Detta är ett da capo, säger Ingvar Carlsson, på den
engelska valrörelsen. Ja, måhända i den meningen
att nästan alla socialistiska och socialdemokratiska
partier i Europa tror att man löser problem med att
höja skatter. Därför har det ju gått som det har gått
med den västeuropeiska socialdemokratin, den
svenska inkluderad.

Det går inte att tro att man löser alla problem
genom att höja och höja och höja skatter. Ni har
skapat problem för Sverige genom den politiken.
Nu skall vi ta Sverige ur problemen, och då skall vi
inte återvända till en felaktig politik.

Ni har kallat regeringen en nationell katastrof. Ni
säger att vi bedriver slakt på skolor, daghem och
sjukhus. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Ni kallar svensk ekonomi ett träsk. Men detta är ett
läge där vi måste föra en långsiktig, uthållig och
klar ekonomisk politik.

Den tredje vägens misslyckande förde Sverige in i
de ekonomiska problemen. Nu skall vi ta Sverige ur
dem. Ingvar Carlsson påstår ibland att jag har sagt
att EG på ett eller annat sätt skulle leda till
arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Så är det
ju inte. Det är Socialdemokraterna och den tredje
vägens politik som bär ansvaret. Det europeiska
samarbetet ger oss i själva verket möjligheter att
klara tillväxt och välfärd.

Det var utan EG och med Socialdemokraterna som
vi fick problemen. Det är med EG och utan
Socialdemokraterna som vi har möjlighet att ta oss
ur dem.

(Applåder.)

Anf. 98 INGVAR CARLSSON (s) replik:

Fru talman! Carl Bildt frågar om jag kan ange ett
område där vi Socialdemokrater inte vill höja
skatten. Ja, och det är det allra viktigaste området:
vi vill inte höja skatten på arbete. Det är precis det
som ni gör genom att ta bort schablonavdraget. Det
är en jättehöjning av skatten på arbete, samtidigt
som ni vill sänka skatten på kapital. Det är en
omfördelning som är orättvis och farlig och som ni
har fått kritik för också i en lång rad borgerliga
tidningar.

Ingvar Carlsson har fått fel, säger Carl Bildt. Nej,
tyvärr inte. På alla de områden som jag angav att
det fanns risker med en borgerlig politik -- när det
gäller sysselsättning, tillväxt, fördelning och
otrygghet -- har jag tyvärr fått mer än rätt.

Vem drabbas av vår skattepolitik? Ja, en och annan
mångmiljonär och kapitalägare, jag, vissa
borgerliga statsråd med stora förmögenheter och
höga inkomster. Vem drabbas av den borgerliga
politiken? Det gör löntagare, pensionärer och
barnfamiljer. Där ligger i ett nötskal skillnaden i
skattepolitiken, Carl Bildt. Och försök inte lura i
svenska folket att vi står för en skattechock, när vi
vill återställa de jättelika skattesänkningar som ni
har genomfört för högre inkomsttagare. Vad skall
man då kalla det ni gör för Sveriges löntagare?

Vi tycker att det är rimligt att de rika får vara med
och betala sin andel. Ni har ett budgetunderskott
på 100 miljarder. Vore jag finansminister skulle jag
vara ganska glad om jag kunde få åtminstone 14
miljarder via att de rika får vara med och betala sin
andel. Hur skall Carl Bildt klara av sina 100
miljarder? Tala om det, i stället för att skälla på
Socialdemokraterna i tid och otid!

Sedan skulle jag vilja göra klart, att när vi under vår
tid har sagt att vi uppfyller EG:s konvergenskrav
och att det är viktigt, är det först och främst ett
bevis för att svensk ekonomi är bra. Dessutom
råkar det vara så att vi uppfyller kraven på att bli
medlemmar i EG. Det trodde jag möjligen att Carl
Bildt också tyckte var bra. Det var det Allan
Larsson uttalade tidigare.

Bildt uttalar sig tyvärr ibland otydligt om svensk
säkerhetspolitik när han är utomlands, och nu
gjorde han det också här i kammaren, när han
åberopade att vi inte skulle vara neutrala i fallet
Jugoslavien. Vi har aldrig varit neutrala i sådana
hänseenden. Vi har uttalat vår uppfattning om
Tjeckoslovakien, Ungern och det sovjetiska
systemet. Vi har uttalat vår uppfattning om USA:s
övergrepp på Nicaragua och Vietnam. Vi har
uttalat oss om Sydafrika. När Carl Bildt på det här
sättet, med sin kunskap om utrikespolitik, gör ett
sådant inlägg här blir jag litet orolig för vad han
egentligen är ute efter i den här typen av frågor.

Ni säger att ni har kunnat enas om politiken efter
valet och att regeringen håller samman. Jag har läst
många uttalanden av mannen som sitter bredvid
Carl Bildt som inte riktigt stämmer med Carls
Bildts uppfattningar om bl.a. skatter och välfärd.
Det är nog för att bevisa ihåligheten på den
punkten.

Anf. 99 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Fru talman! Politik är visserligen att svara på något
som ingen har frågat om och att inte svara på frågor.
Tänk er själva, om ni hade det så hemma, i gänget
eller på företaget. Det är frustrerande. Man vänjer
sig kanske, men när jag har vant mig vid det lovar
jag att jag kommer att sluta med det.

Jag skulle vilja ställa några frågor. Finns det
dynamiska effekter, eller finns sådana bara när det
blir budgetunderskott på 100 miljarder som man
inte har tänkt sig? Det måste ju vara en dynamisk
effekt -- det kan inte gärna vara något annat.

Kommer Carl Bildt att bli förargad även nästa gång
som riksdagen beslutar någonting utan att ha fått
regeringens godkännande i förväg? Eller kommer
Carl Bildt bara att bli ytterst bekymrad?

Det har talats om träsket. Det träsk som vi har
lanserat är det politiska träsket; det är det vi vill
dränera. Dit hör organisationsstöd, landsting,
partistöd, presstöd och alltihop. Det hör egentligen
till regeringens politik att göra någonting åt det. Jag
tror inte att era väljare vill ha en drös av onödiga
politiker och byråkrater.

Carl Bildt säger ja till EG, och Ingvar Carlsson
säger ja till EG, men de säger ja av olika skäl. Det
är nu mycket viktigt att gå ut och tala om för
svenska folket att de säger ja av olika skäl, därför
att det är intressant.

Det skulle vara lika intressant att veta om Lars
Werner säger nej av ett annat skäl än Gudrun
Schyman, eller om han säger nej och menar ja, eller
hur det skall vara.

Det är det här politiska beteendet som gör folk
ytterst bekymrade, för att använda statsministerns
ord.

Europa är en möjlighet. Det är ungdomens
Europa. Det är den fredliga samlevnadens Europa.
Det var därför man satte i gång med den europeiska
gemenskapen, för att inte slå ihjäl varandra i krig.
Det är en organisation för framtiden vi talar om. Vi
som har suttit här på parkett hela tiden måste nu
göra någonting, vi måste satsa, vi måste våga
någonting.

Jag är litet rädd för att det under lång tid här har
utvecklats en parallell till homo sovjeticus,
nämligen homo socialdemokraticus, dvs. en
människoras som gnäller och kräver. Det duger inte
längre. Vi måste arbeta, vi måste satsa, vi måste tro
på oss själva och tro på framtiden.

Jag vill bara till sist säga, vilket jag hoppas att
statsministern håller med om: Vem är det som
betalar? Tror ni att det är Anne Wibble som
betalar, eller Carl Bildt? Det är det inte. Det är
alltid vi själva som betalar. Det är alltid folk som via
sina skatter betalar allting. Kräv ingenting extra,
därför att det kommer nämligen från era grannar,
arbetskamrater eller någon annan.

(Applåder)

Anf. 100 LARS WERNER (v) replik:

Fru talman! Ian Wachtmeister frågar hur vi har det
i partiet. Det tänker vi inte tala om här i kammaren,
utan det talar vi om i massmedia. Hur har ni det
själva förresten?

Statsministern säger i fråga om EG att vi måste
samarbeta mera. Ja, det är bra -- vi måste
samarbeta med Europa. Men vad innebär ''mera''?
Carl Bildt har ännu inte svarat på frågan vad det
betyder att man, om man stiger på vid en station,
måste följa med hela vägen. Innebär det i
förlängningen ett försvarssamarbete? Det är en
konkret fråga.

Vilka slutsatser drar regeringen efter den danska
folkomröstningen? Wachtmeister säger -- jag vet
inte om han är något sanningsvittne -- att Carl Bildt
är förargad. Men jag måste säga att Bildt aldrig är
förargad. Han är förbannad jämt, och han är
bekymrad jämt. Han har ett jämt och bra humör.
Kan Carl Bildt tala om vilka slutsatser han drar
efter den danska folkomröstningen? I TV på natten
var det första gången som den nuvarande
statsministern var klädsamt bekymrad, inte för
svensk del, men för den lilla danska nationen. Hur
ser han på detta för Sveriges del och för den
fortsatta integrationen i Europa?

Sedan frågar Carl Bildt mig: Vilka alternativ har ni?
Accepterar ni EES-avtalet? Det kan jag inte svara
på fullt ut i dag. Det finns mycket i EES-avtalet som
jag tycker är bra, men eftersom vi inte har fått följa
med hela vägen och inte har fått allt material, kan
jag inte svara fullt ut på den frågan. Vi skall svara i
god tid före omröstningen i december i år.

Jag tycker att Carl Bildt skall sluta med de här
dumheterna att säga, att om det inte blir EG- och
EES-samarbete blir det massarbetslöshet. Det var
precis det som Uffe Elleman-Jensen gick ut och
sade. Han beskyllde alla som var emot unionen för
att vara kommunister, och det skulle nästan bli en
tundra här i Norden -- hur den nu skulle se ut. Ta
bort de argumenten, och låt oss diskutera EES och
EG på ett sakligt sätt!

Vi skall gärna svara på frågor, om ni behandlar oss
parlamentariskt korrekt, vilket ni inte gör. Ni i
regeringspartierna utestänger oss ju från EES-
utskottet. Tycker ni att det är rimligt? Jag vill ställa
frågan till alla er fyra representanter för regeringen
som sitter här: Tycker ni att det är en bra
behandlingsordning att ett parti utestängs i det som
kallas för en ödesfråga för Sverige?

Svaret på den frågan är avgörande för hur vi skall
ha det i fortsättningen. Ni kan inte hoppa på oss och
samtidigt luta er mot Ny demokrati och vägra att
diskutera den frågan. Jag har inte plågat er med den
i dag. Jag tycker att det är illa nog att Wachtmeister
uppträder som han gör här i kammaren -- än det ena
och än det andra är han; men han är faktiskt en del
av ert regeringsunderlag. Men min fråga är: Är ni
beredda att acceptera att vi får delta i EES-arbetet
på samma villkor som ni andra?

Anf. 101 Statsminister CARL BILDT (m):

Fru talman! Jag ställde frågan till Ingvar Carlsson
om han kunde nämna någonting som
socialdemokratin inte ville höja skatten på. Han
sade att man inte ville höja skatten på arbete -- ett
lätt sensationellt påpekande, eftersom det får
konsekvenser i den omröstning som skall företas
senare. Där finns socialdemokratiska reservationer
som faktiskt innebär höjd skatt på arbete.

Ni vill urholka inflationsskyddet i skatteskalan. Det
är utan något som helst tvivel höjd skatt på arbete.
Ni vill höja arbetsgivaravgiften. Det är utan något
som helst tvivel höjd skatt på arbete. Ni vill ta bort
skattetaket för kommunerna. Det leder till höjda
kommunalskatter, och det är det som är övningens
avsikt. Det är utan något som helst tvivel höjd skatt
på arbete.

Därtill kommer de övriga skattehöjningarna. Ni vill
höja skatterna på företagandet; det är de s.k. rika.
Jag tycker att problemet vi har med framför allt de
små och medelstora företagen runt om i Sverige är
att de i själva verket inte är rika. De tvingas tyvärr
varsla sina anställda därför att de inte klarar av sin
ekonomi. Men ni skall höja skatten för dem.

Ni vill höja skatten på sparandet, och ni vill se till
att vi får högre moms på allt. Det är intressant att
konstatera -- Ingvar Carlsson har nu ingen replik,
men han har möjlighet att återkomma senare. Det
återstår att få svar på frågan: Finns det något
område som socialdemokratin inte vill höja skatten
på? Det verkar inte finnas något sådant reservat för
den socialdemokratiska skattechocken.

Låt mig då bara säga detta: Man talar så ofta om
fördelningspolitik och säger att vi sänker skatterna
för de rika, som det så vackert heter. Det är
företagandet som vi vill skapa bättre villkor för.
Skapar vi inte bättre villkor för företagandet får vi
inte tillbaka jobben. Vi kan inte hoppas på en
framtid där alla jobbar i den offentliga sektorn --
det måste betalas med skatter -- eller en framtid där
alla jobbar inom AMS; det är inte där vi får de
trygga och riktiga jobben. Vi måste få styrka och
stadga i näringslivet och företagen, och de
skattesänkningar vi gör handlar om just detta. De
skattesänkningar ni föreslår riktar sig mot
möjligheterna att få tillbaka tillväxten och
sysselsättningen.

Det är ett faktum att Sverige halkat efter och halkat
efter, och halkat efter alltmer när det gäller tillväxt
och möjligheter till välfärd -- under 1970-talet
förvisso, inkl. de borgerliga åren, Ingvar Carlsson;
det var inga lysande år för tillväxt de heller, men
ännu mycket tydligare under 1980-talet.

Ian Wachtmeister ställde frågor till mig. Jag skall
försöka besvara dem i den mån jag förstod dem.
Finns det dynamiska effekter? frågade han.
Självfallet. Det finns -- mer eller mindre -- alltid
dynamiska effekter. De kan vara positiva, och de
kan vara negativa. Höjer man skatter för
företagandet får man en negativ dynamisk effekt på
företagandet.

Vi avskaffade i höstas resterande delar av
aktieomsen; det blev en förfärlig veklagan för det.
Det fick en dynamisk effekt: det fördubblade
omsättningen. Det är klart att detta innebär bättre
möjligheter för Sverige. Det är bättre att denna
handel med svenska företags aktier sker i
Stockholm än att den sker i London, Frankfurt eller
New York. Det är en dynamisk effekt, och det är
en bra dynamisk effekt, och sådana finns det säkert
flera.

Kommer statsministern, frågade Ian Wachtmeister,
att bli förargad om riksdagen fattar beslut utan hans
tillstånd. Men riksdagen behöver som bekant inte
några tillstånd. Ja, jag förbehåller mig rätten att
kritisera vad jag uppfattar som felaktig politik. Det
är inget tvivel om att det som Ian Wachtmeister
gjorde när han utan föregående varning lät sin
riksdagsgrupp rösta på Birgitta Dahl inte var
någonting som det finns anledning att hylla.
Tvärtom. Det var billig opportunism från
socialdemokratins sida, och det var opportunism
också från Ian Wachtmeisters sida. Det har jag sagt,
och det tänker jag fortsätta att säga.

Sedan kan jag bara notera att Ian Wachtmeister och
Ingvar Carlsson tydligen trots allt inte var alldeles
överens om begreppet träsk. Ingvar Carlsson ansåg
att svensk ekonomi var ett träsk. Ian Wachtmeister
anser att svensk politik är ett träsk. Jag vill för
ordningens skulle säga att jag inte anser att vare sig
politik eller ekonomi i detta land -- trots alla de
bekymmer vi kan ha -- någonsin förtjänar
beteckningen träsk. Det politiska språket kräver
också en viss varsamhet.

Så till Europapolitiken och Lars Werners
diskussion. Jag är inte till fullo insatt i hur turerna
har gått fram och tillbaka när det gäller tillsättandet
av EES-utskottet, men utskotten sammansätts
enligt riksdagsordningens regler, och det är
väljarna som avgör hur och med vilken styrka
partierna där representeras.

Det är talande att Lars Werner inte ens kan ge
besked i frågan, om Vänsterpartiet accepterar eller
inte accepterar EES-avtalet. Det här är ju inte
direkt någon ny materia -- den har vi diskuterat
fram och tillbaka under flera år. Det borde ha varit
möjligt för ett parti som är så engagerat i
Europapolitiken att säga ja eller nej till EES-
avtalet.

Det är inget oväsentligt ställningstagande. Ett ja till
EES-avtalet är ett ja till en mycket långtgående
ekonomisk integration med Västeuropa men utan
politiskt inflytande, och det innebär ett
randstatsförhållande, en satellitisering för att ta till
ett språkbruk som kanske är mer bekant i det gamla
Vänsterpartiet.

Jag skall inte hota med massarbetslöshet, men
säger man nej till EES-avtalet skulle det leda till att
arbetslösheten blir mycket, mycket värre -- det är
nog inget tvivel om det. Jag är alldeles övertygad
om att investeringar skulle söka sig bort från
Sverige i en omfattning som skulle få det vi såg i
slutet av 1980-talet att framstå som en rännil.

Det skulle bli floder av företagande och
investeringar som sökte sig bort från Sverige om vi
följde den isolationismens politik på det
ekonomiska området som i så fall skulle bli
Vänsterpartiets. Jag säger ''i så fall'', eftersom det
besked som Lars Werner har givit i dag är att
Vänsterpartiet inte har någon Europapolitik. Man
vet bara vad man är emot -- man har ännu inte
bestämt sig för vad man är för.

Så till liknelsen med tåget. Vi vill vara med i det
europeiska samarbetet därför att vi är övertygade
om -- vi som är det -- att samarbetet måste byggas
vidare. Maastricht är ett bättre europeiskt
samarbete än det man kom överens om i Milano
med den europeiska enhetsakten 1985 eller i Rom
med Romfördraget 1957. Det utvecklas framåt, och
det blir ständigt bättre.

Jag tror inte att Maastricht är historiens sista ord.
Jag tror att samarbetet kommer att fortsätta att
vidareutvecklas, och jag är övertygad om att
Sverige som medlem -- vi alla från våra resp.
politiska utgångspunkter, och de varierar --
kommer att medverka till att driva detta europeiska
samarbete framåt.

Men det som den danska folkomröstningen visat är
den i grunden demokratiska karaktären i detta
samarbete. Varje nytt steg på samarbetets väg -- när
man bygger den nya grundlagen för den nya
europeiska federationen av nationer -- måste
beslutas i demokratisk ordning av varje europeiskt
land. Ingen annan kan påtvinga Danmark
någonting mot Danmarks vilja. Danmark kan
heller inte hindra Portugal och Holland, som jag
nämnde som exempel, att gå vidare om de så vill.
Men det är ett i grunden demokratiskt samarbete.
Det är öppet för framtiden, och det grundas på den
gemensamma strävan efter fred, säkerhet och
frihet.

Självfallet finns det en säkerhetsdimension i det
europeiska samarbetet. I den tid som vi har kommit
in i när blockmotsättningens Europa upphört måste
vi söka nya former för att säkra freden och
säkerheten i Europas alla delar. Det kan vara
Bosnien-Hercegovina och Sarajevo i dag, det kan
vara Kosovo i morgon och det kan vara ytterligare
någonting i övermorgon. Men -- på den punkten
har Ingvar Carlsson utan tvivel rätt -- Sverige har
inte stått vid sidan om förr. Sverige kan inte stå vid
sidan om i framtiden.

Vi måste ha en Europapolitik som är annorlunda
när det gäller fredssäkringen för den typ av
konflikter som vi står inför i det nya Europa, som
grundas på engagemang i att lösa konflikter och i
att säkra freden -- inte isolering från det europeiska
samarbete som växer fram. Det är glädjande att
riksdagens partier i övrigt är eniga där. Det har
kommit till uttryck i utrikesutskottets utlåtande;
det är talande att Vänsterpartiet fortfarande lever
kvar i sin gamla isolationism.

(Applåder.)

Talmannen anmälde att Ian Wachtmeister anhållit
att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt
till ytterligare replik.

Anf. 102 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Fru talman! I en krönika i Dagens Nyheter
häromdagen pekade Maciej Zaremba på den
brokiga skara av personer och grupper som
sannolikt kände gädje över resultatet av
folkomröstningen i Danmark om den europeiska
unionen. Han nämnde Per Gahrton, Karl Erik
Lagerlöf, Sven Wollter, Le Pen, Slobodan
Milosevic och Fremskridtspartiet i Danmark. Han
kunde också ha lagt till exempelvis Margaret
Thatcher, det främlingsfientliga Sverigepartiet,
Gudrun Schyman och kanske också Lars Werner.

Zaremba frågade: ''Väl avgränsade stater med
nationell ideologi eller etnisk tillhörighet som
slumrande ideologi -- gagnar det i dag den
europeiska demokratin eller gagnar det Le Pen och
hans bröder?'' Hans slutsats blev: ''Rasisternas och
ytterlighetspartiernas motstånd mot den
europeiska integrationen är kanske, när allt
kommer omkring, det starkaste argumentet för
den.''

Fru talman! Det är i varje fall ett starkt argument,
både för den och för ett svenskt medlemskap i EG
och EU.

Men aktuella opinionsundersökningar tyder nu på
att nej-sidan har ett övertag i Sverige. Det innebär
att vi som företräder ja-sidan arbetar från ett
underläge. Jag tror att vi har en hel del att lära av
vad som hände i Danmark.

En lärdom är att det är angeläget att ja-sidan inte
är splittrad. Det må vara att vi har olika
uppfattningar om vilken politik som vi vill bedriva i
EG -- på samma sätt som vi har olika uppfattningar
om vilken politik vi vill bedriva i Sverige. Men vi
förenas av en önskan att Sverige skall vara med när
de viktiga besluten fattas om Europas framtid och
vår egen. Det är trots allt det viktiga i just den här
debatten.

Därför känner jag en stark oro för den fortsatta
debatten när jag hör Ingvar Carlsson säga -- det har
han gjort både tidigare och här i kammaren i dag --
sådana saker som att nej-sidans främsta tillgång är
Carl Bildt. Just så skall vi inte agera, om vi vill att
det skall bli ett ja i folkomröstningen om ett par år.

En annan lärdom är att vi inte skall tro att några
argument från nej-sidan är så befängda att de inte
behöver bemötas, dvs. att de faller på sin egen
orimlighet. Även de mest orimliga påståenden
tycks göra intryck på människor och måste tas upp
till en seriös granskning.

Men vi kan ju ändå börja med att diskutera de
vanliga och mer utbredda invändningarna mot EG,
t.ex. de som i dag framförs av kritiska
socialdemokrater. Jag läste en artikel av avgående
SCB-chefen Sten Johansson -- som förutom att han
är generaldirektör är socialdemokratisk
idédebattör -- i tidskriften Tiden, där han
utvecklade några av den socialdemokratiska nej-
sidans viktigaste argument. Det är också argument
som framförs från många andra håll.

Han har två huvudinvändningar mot att Sverige
skall ta steget över till medlemskap. Han menar att
om Sverige avstår från medlemskap blir det lättare
att dels ta ut högre skatter, och därmed att
finansiera välfärdsstaten, dels ha full sysselsättning
som övergripande mål i den ekonomiska politiken.

Låt mig först slå fast det självklara, som jag tror att
de flesta här är överens om, nämligen att det inom
EG inte finns någon norm för skattetrycket,
välfärdspolitiken eller arbetslösheten.
Variationerna mellan EG-länderna är mycket
stora. När det t.ex. gäller arbetslösheten finns det i
dag en variation på mellan 2 % och uppåt 20 % i de
länder som har den högsta arbetslösheten.

Men, frågar sig många, finns det inte en risk för att
ett svenskt medlemskap ändå skulle tvinga oss att
sänka skatterna, så att vi skulle få svårigheter att
betala för välfärdspolitiken? Mitt svar på den
frågan är ett mycket bestämt nej. Det ena skälet är
att det är vi själva som bestämmer vilket skatteuttag
vi vill ha. Det kan vara sant att det finns vissa
skattesatser som kan behöva anpassas till den
internationalisering som sker i ekonomin. Men det
sammantagna skatteuttaget bestämmer vi själva.
Det andra är att det svenska skattetrycket, eller
utgiftstrycket, som kanske är viktigare att titta på,
inte är så unikt som en del hävdar i debatten. Om
man jämför med andra europeiska länder, EG-
länder t.ex., framgår det bl.a. i en tabell som finns
med i den senaste långtidsutredningen att flera
länder har ett högre utgiftstryck än vi har i Sverige.
Därför är det inte heller nödvändigt att av några
slags konkurrenskraftsskäl sänka det samlade
skatteuttaget.

I själva verket innebär ett utanförskap ett större hot
mot våra möjlighter att ta ut skatter och finansiera
välfärdspolitiken än ett medlemskap gör. Om
Sverige skulle stanna utanför EG, kommer det
sannolikt att krävas extraordinära åtgärder för att
övertyga företag om att de bör investera i Sverige,
ett land som står utanför EG eller EU. Jag tror inte
att hänvisningar till EES-avtalet kommer att räcka
i en sådan situation. Därför kan vi, för att i första
hand klara jobben, känna oss tvingade att försöka
locka hit investeringar genom att t.ex. erbjuda
lägre skatter. Då blir det naturligtvis svårare att
finansiera stora delar av välfärdspolitiken.

Min slutsats, herr talman, blir därför att just våra
ambitioner vad gäller välfärd och sysselsättnig är
starka argument för ett svenskt medlemskap.

EG är alltså inget hinder för en fortsatt
välfärdspolitik. Parallellt med förberedelserna för
EG-medlemskap skall vi därför i Sverige utveckla
välfärdspolitiken.

Välfärden i Sverige är förvisso väl utbyggd. Vi har
anledning att vara stolta över det som har
åstadkommits -- stolta, men inte nöjda. Därtill är
bristerna ännu alltför stora. Man kanske kan säga
att de riktigt stora välfärdsprojektens tid är förbi.
Vi har socialförsäkringar och vi har andra
välfärdsarrangemang i Sverige som ger de flesta en
god grundtrygghet. Men förbättringar behövs ändå
av flera olika slag.

Vid halvårsskiftet startar vi Folkhälsoinstitutet,
vilket innebär en mycket angelägen
ambitionshöjning av det förebyggande
hälsoarbetet. En bättre folkhälsa är en viktig väg
för att uppnå besparingar i vården och för att på det
sättet frigöra resurser som vi bl.a. kan använda för
våra äldre, som alltjämt har en standard som inte är
acceptabel i Sverige.

Mycket återstår också när det gäller grupper som
tillhör det vi liberaler brukar kalla för det glömda
Sverige. Särskilt för de människorna, för
handikappade, utsatta barn och andra, finns det
anledning att formulera visioner om en bättre
framtid.

På exempelvis handikappområdet har vi liberaler
nu i vår glädjande nog kunnat få gehör för några
viktiga reformer som rikdsdagsmajoriteten, med
Socialdemokraterna i spetsen, tidigare har sagt nej
till. Det gäller det ekonomiska stödet till familjer
som har barn med handikapp och det gäller
pensionerna till föräldrar som har sett efter
handikappade barn. Vi har också genomfört det
största påslaget hittills av stödet till
handikapporganisationerna. Och i höst kommer
den utlovade propositionen baserad på
handikapputredningens huvudbetänkande.

Mycket annat är också på gång. ÄDEL-reformen
håller på att genomföras. Psykiatriutredningen
kommer snart med sitt slutbetänkande. Den
befriades för övrigt i sista stund från de nolldirektiv
som den fått av den socialdemokratiska regeringen.
Vi ökar stödet till kvinnojourerna, vi gör en särskild
satsning på barnperspektivet i socialtjänsten. Vi
kommer att genomföra en husläkarreform och
mycket annat. Listan kan göras mycket lång.

Låt mig, herr talman, understryka att
välfärdsstaten naturligtvis är bra för alla, men den
är faktiskt särskilt bra och särskilt viktig för
kvinnorna. De sociala tjänsterna utnyttjas ofta av
kvinnor, och två tredjedelar av dem som arbetar
inom den sociala tjänstesektorn är kvinnor.

Av alla länder i hela den industrialiserade världen,
förmodligen i hela världen, har den svenska
välfärdsstaten gjort det möjligt att förena den
största andelen personer i befolkningen över 65 år
med den högsta kvinnliga förvärvsfrekvensen. Det
är inte konstigt att våra unika erfarenheter på detta
område nu studeras med stort intresse i andra
länder, som ser både andelen pensionärer och den
kvinnliga förvärvsfrekvensen växa i snabb takt.

En förutsättning för denna utveckling har varit
utbyggnaden av barnomsorgen. Visst finns det
åtskilligt att göra för att bredda utbudet och öka
valfriheten inom barnomsorgen, men det är inte tal
om annat än att svensk barnomsorg är
utomordentligt bra. Den är bra för barnen och för
föräldrarna, men den är också bra för
samhällsekonomin.

Länge har staten uppmuntrat utbyggnad av
barnomsorgen genom specialdestinerade
statsbidrag, men vid årsskiftet kommer de, enligt
det beslut riksdagen fattade i går, att försvinna.
Detta innebär att det nu, enligt regeringens
mening, är nödvändigt att skärpa socialtjänstlagen
i de delar som berör barnomsorgen. Den som
efterfrågar barnomsorg utanför hemmet måste ha
rätt till sådan. Dessutom måste kommunerna ha
skyldighet att släppa fram alternativ, så att
valfriheten för föräldrarna kan säkerställas.

Herr talman! Hur stämmer nu talet om
förbättringar för det glömda Sverige, utbyggd
barnomsorg och mycket annat, med de förslag till
nedskärningar av statsbidragen till kommunerna
som jag tror att kammaren beslutade om i går?
Innebär inte mindre resurser också automatiskt att
det blir sämre service?

Nej, självklart inte. Det finns inget sådant enkelt
samband mellan resursinsats och resultat. Alla
fotbollslag har som bekant elva spelare, men de är
ändå inte lika bra. Detsamma gäller faktiskt inom
den kommunala servicen.

Minskningen av statsbidragen är enligt vår mening
nödvändig för att få bättre ordning på
samhällsekonomin. Den är ekonomiskt motiverad
och inte ideologiskt motiverad, som Ingvar
Carlsson påstod. Syftet är självklart inte att det
skall leda till någon nedrustning av den välfärd som
kommunerna svarar för. I stället skall det leda til att
vi hushållar bättre med resurserna, att
kommunerna verkligen tar sig en ordentlig
funderare på vad som är god kvalitet. Det skall inte
bli sämre service, utan bättre service i
kommunerna. Det är vad förnyelsen i kommuneran
syftar till, att se till att vi alla får mer valuta för
skattepengarna.

Jag påstår inte att det här är lätt, tvärtom. Jag tror
att det är en mycket tuff uppgift som våra
kommunpolitiker nu har framför sig. Men om
viljan och modet finns, kommer de också att kunna
klara den uppgiften.

Herr talman! Den borgerliga minoritetsregeringen
har nu regerat i åtta månader. Det har, jag måste
säga det, gått över förväntan, i alla fall bättre än
mina egna förväntningar. Jag tillhör dem som före
valet varnade för den parlamentariska situation
som vi nu faktiskt har här i kammaren. Jag
förutspådde bl.a. i en artikel i Dagens Nyheter i
augusti förra året att Socialdemokraterna och
Nydemokraterna skulle bilda en nejsägarkoalition
och därmed vara ett effektivt hinder för en effektivt
driven politik. Det har förekommit, som bekant.
Delpensionen är det mest belysande exemplet.
Men det har än så länge varit mindre vanligt än jag
fruktade att det skulle bli.

Regeringen har, som Carl Bildt konstaterade förut,
varit parlamentariskt framgångsrik. Avvikelserna
från vårt budgetförslag är mindre nu än
avvikelserna från det sista socialdemokratiska
budgetförslaget var. Det lades fram i januari 1991.

Ett skäl till att regeringen har klarat sig så pass bra
är förstås att den inte är den högerregering som
Socialdemokraterna så gärna vill ge sken av. Den
bild som de sprider, bl.a. i en rapport om
regeringens åtta första månader, som presenterades
för någon vecka sedan, liksom i dagens debatt, är
att en hård högerpolitik genomförs med hjälp av
Olof Johansson, Alf Svensson och mig. Vi liknas
närmast vid viljelösa nickedockor. Trots det hörde
jag Ingvar Carlsson säga i dag att i ett annat sällskap
skulle vi ändå kunna bidra till en bättre utveckling
i Sverige. Det var ju intressant.

Ingvar Carlsson vet av personlig erfarenhet bättre
än så. Han har själv vitsordat att t.ex. han och jag
har haft åtskilliga förhandlingar där vi har givit och
tagit och där han, och Socialdemokraterna, har fått
acceptera att samverkan har ett pris.

Tro inte, Ingvar Carlsson, att jag och mina
partivänner är mindre målmedvetna och sätter ett
lägre pris på vår medverkan i regeringen än vad vi
gjorde när vi tillsammans förhandlade om
försvaret, skatterna, ekonomin, äldreomsorgen
och energin.

Vi liberaler är också mycket nöjda med vad vi
uppnått under de gångna åtta månaderna. Låt mig
bara ge ett talande exempel. Under den
socialdemokratiska regeringens sista månader
publicerade vi en rapport som hette ''Solidaritet på
undantag''. Den visade hur Socialdemokraterna på
sju konkreta punkter hade svikit de handikappade
i Sverige, de fattiga i u-länderna och flyktingarna.
På i stort sett alla de punkterna har vi i dag -- med
en borgerlig regering! -- fått gehör för våra förslag.
Det är en mycket kraftfull dementi av allt prat om
högerpolitik.

Visst har vi också fått gå med på ett och annat som
vårt hjärta inte har klappat särskilt starkt för, t.ex.
en viss höjning av försvarsanslagen. Men även vi
måste naturligtvis betala något för politisk
samverkan.

Jag tycker att det, herr talman, trots dåliga
opinionssiffror och svag ekonomi, finns anledning
till optimism vad gäller såväl regeringens och
Folkpartiets som Sveriges framtid.

Ekonomin är på väg att vända. Snart kommer
tecknen att bli tydliga. Då kommer, herr talman,
allt fler att förstå att uppoffringarna inte var
förgäves.

(Applåder)

Anf. 103 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Alla tycks vara överens om att de här
åtta månaderna har gått över förväntan, även
Socialdemokraterna, som tydligen hade väntat att
det skulle gå åt skogen. Den avvikelse från
budgetförslaget som Bengt Westerberg nämnde
inte blev så stor åt det negativa hållet kunde ha
blivit positiv, om ni hade lyssnat på våra
besparingsförslag. Det var de heliga korna som vi
var och vallade litet grand.

Nu skall jag ställa några frågor som folk ställer och
som politiker inte tycker om. Inser Bengt
Westerberg att svensk invandringspolitik har stora
och eviga effekter på Sveriges framtid när det gäller
sammansättningen av det svenska folket? Tänker
Bengt Westerberg någonsin på att det är den
kommande generationen som får skörda frukterna
av dagens flyktingpolitik? Svenska politiker är
väldigt bra på att låta barn och barnbarn betala --
ATP-systemet, lån till u-hjälp osv.

Vad säger Bengt Westerberg om jag hävdar att
svensk flyktingpolitik dels kan importera kriget till
Sverige, dels kan bygga upp sådana religiösa
motsättningar som vi själva kan se har förorsakat
inbördeskrig och folkmord ute i världen? Tror
Bengt Westerberg att någon kommer att tacka för
den godhet som präglar svensk politik i dag, om
svenskarna upptäcker att de plötsligt lever i ett helt
annat land? Anser Bengt Westerberg att de
politiska ledarna borde föregå med gott exempel på
så sätt att man ändrar politiken när man ser att den
har misslyckats? Tycker han möjligen att
flyktingpolitiken i Sverige har varit lyckad? Många
människor väntar på klara besked.

Folk väntar också på ett besked på frågan som låter
likadant när man ställer den på olika håll, nämligen
vad flyktingpolitiken kostar. Varför skall det vara så
svårt att få ett ärligt svar på det? Man väntar sig
också ett svar på flyktingmottagningen är
välorganiserad och effektiv i Sverige, att man vet
vad man gör utöver gränserna. Man har hört rykten
och vill veta om det är sant att det har förekommit
kommersiell människosmuggling till Sverige.
Händer det att folk som fått flyktingstatus några
månader senare åker på semester till just det land
som de så att säga flydde ifrån? Är det riktigt att en
flykting skall få mer bidrag och naturförmåner än
en enkel pensionär, som har betalat hela sitt liv för
sina eventuella förmåner?

Frågorna ställs egentligen inte av mig. De ställs av
folk ute i verkligheten, och de måste besvaras.
Fakta måste presenteras.

Anf. 104 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Det finns alldeles självklara svar på
alla de frågor som Ian Wachtmeister ställde här i
kulsprutefart från talarstolen. Jag kan inte besvara
alla i mitt inlägg, men låt mig ändå poängtera en
väldigt viktig utgångspunkt. Invandring till Sverige
är ingenting nytt, utan vi är ett folk av invandrare.
Det var inte så att Sven och Svea -- låt oss kalla de
första svenskarna stå -- stod upp ur den svenska
myllan, utan de kom faktiskt också invandrande
hit. Sedan har det kommit invandrare i
generationer till Sverige. Om jag inte tar fel är Ian
Wachtmeister själv en ättling av invandrare i en
någorlunda historisk tid.

Det fortsätter att komma invandrare till Sverige.
Men påståendet att vi inte längre skulle känna igen
oss inom en eller några generationer är nonsens.
Alltid kommer det impulser utifrån, både i form av
idéer och kulturella intryck och i form av människor
som kommer hit, liksom svenskar har slagit sig ner
i andra länder. Men under efterkrigstiden har det
varit en nettoutvandring från Sverige. Fler
människor har lämnat Sverige än de som kommit
hit. Talet om risken för att det svenska folket skulle
försvinna och vi skulle översvämmas av muslimer är
inte sant. Det spreds en promemoria under
valrörelsen som Ian Wachtmeister själv hade skrivit
där man talade om detta.

En annan viktig utgångspunkt är naturligtvis att vi i
Sverige har ett antal värderingar som vi är
någorlunda överens om i Sverige. Jag är inte säker
på att Ian Wachtmeister ställer upp på alla, men de
flesta andra är överens om dessa värderingar. Dit
hör t.ex. en syn på kvinnan och barnen som skiljer
sig mycket från en del andra länder. Dit hör att vi
har religionsfrihet i Sverige. Dessa grundläggande
värderingar måste alla människor som bosätter sig
i Sverige vara beredda att acceptera. Det har nog
funnits brister i informationen till dem som har
kommit hit när det gäller den här typen av
värderingar, men där kan vi säkert bli bättre. Det
är alldeles självklart att alla måste vara beredda att
ställa upp på dessa som vill bosätta sig i Sverige och
räknar med att få en framtid här.

Det grundläggande när det gäller flyktingarna är att
det inte är i Sverige som flyktingproblemen skapas.
Jag skulle önska att det inte fanns några flyktingar
i världen. Vi försöker -- vi kan inte göra så mycket
åt det -- ändå påverka utvecklingen i världen så att
vi kan slippa att få flyktingar till Sverige. Men nu
kommer en del flyktingar hit. Det beror på den oro
som råder på olika håll i världen. Just nu minskar
flyktingströmmen från praktiskt taget alla länder,
men den ökar från Jugoslavien. Vi vet precis varför
den ökar från det forna Jugoslavien. Det är oro där
nere. Människor, fäder och mödrar som vill rädda
sina barns och sitt eget liv söker sig någon
annanstans. Några av dem kommer till Sverige.

Jag förstår inte var Ian Wachtmeister har hjärtat
när han säger att vi skall sätta stopp för dessa
människor och kasta tillbaka dem, med den oro
som finns där nere. Flyktingpolitik handlar ganska
mycket om hjärta och solidaritet. Jag tycker att det
är angeläget att vi vågar visa det också i framtiden.

(Applåder)

Anf. 105 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Bengt Westerberg säger att
invandringen inte är något nytt, utan vi har haft
invandrare jämt. Det är alldeles riktigt. Hela
Sverige har byggts upp av invandrare. Det fanns
inga här från början som bekant. Men
flyktinginvandring är någonting nytt. Tidigare har
vi haft arbetskraftsinvandring, som bidrog till att
bygga upp landet Sverige. Men
flyktinginvandringen är någonting annat. Den är
svårare att kontrollera. Jag upprepar min fråga:
Vad kostar den?

De impulser utifrån som vi så väl behöver -- jag är
själv internationell till min inställning, så det är inga
problem med det -- kommer i de här fallen utan
kontroll.

Jag har inte skrivit någonting om att muslimer
skulle översvämma Sverige, men jag börjar faktiskt
bli rädd för vad som i dag kan ske i brist på en
konkret politik när det gäller dessa frågor.

Beträffande hjärtat och solidariteten skall vi också
tänka på att vi i denna grymma värld måste ha detta
hjärta och visa denna solidaritet för alla, varav även
ingår de i Sverige som har legitima krav på sin
säkerhet och sin framtid. De kommer alltid bort i
den här debatten. Man pekar på dem och säger:
Usch på er, ni är rasister om ni inte är folkpartister.

(Applåder)

Anf. 106 Socialminister BENGT
WESTERBERG (fp):

Herr talman! Ian Wachtmeister frågade vad det
kostar. Vad vill han egentligen ha svar på? Är det
hur mycket vi betalar ut i konkreta pengar för att ta
emot de människor som kommer hit under ett visst
budgetår? Det kan han läsa i budgetpropositionen.
Jag vill minnas att det handlar ungefär om 6
miljarder kronor. Men det är ju inte det intressanta,
om man nu bara ser på det här med ekonomiska
glasögon, utan det intressanta är ju vad det innebär
på lång sikt. Vad har invandringen kostat Sverige i
objektiv mening? Då är svaret att invandringen inte
för med sig någon kostnad, utan den är faktiskt en
samhällsekonomisk intäkt.

Invandrarna i Sverige jobbar och gör nytta. Många
av de människor som Ian Wachtmeister säger att vi
försummar på bekostnad av invandrarna -- det är ju
inte sant -- upptäcker varje dag att de har glädje av
de invandrare som finns i Sverige. Det gäller t.ex.
den gamla människa som ligger på sjukhem eller
sjukhus, handikappade och många andra. Åk ut i
vården och se hur det är! Den 21 februari, när
invandrarna skulle visa sin betydelse för det
svenska samhället, var jag ute på Råcksta sjukhus,
som ligger här utanför Stockholm. Då samlades alla
invandrarna under den timme då deras närvaro i
Sverige skulle manifesteras. Det visade sig att
ungefär en tredjedel av de anställda på Råcksta
sjukhus var invandrare. Hur skulle det gå för de
gamla, de dementa och för de människor som finns
där om dessa invandrare plötsligt försvann? Hur
skulle det gå om man sade så som Ian Wachtmeister
nu antydde, att vi inte skall ha den här typen av
personer här, utan här skall vi bara ha sådana
invandrare som kom hit för hundra år sedan och
som är uppsatta i adelskalendern? Det är bara de
som får vara här, men de andra skall vi kasta ut.

Jag förstår inte den politiken. Det är en hjärtlös
politik. Ytterst handlar det om att se individer, Ian
Wachtmeister. Det finns inga flockar, inga massor,
inga båtlaster av invandrare. Det rör sig om
individer, precis som Ian Wachtmeister och jag. Det
gäller att kunna se dem i ögonen och förklara för
dem varför inte vi skulle vara beredda att erbjuda
dem en bättre framtid, om de nu kommer hit som
flyktingar. Jag tror faktiskt att t.o.m. den hjärtlöse
Ian Wachtmeister, om han såg en människa -- en
individ -- på flykt i ögonen, som var oroliga och
talande, skulle vara beredd att sträcka ut en
hjälpande hand, även om ni inte kunde
kommunicera på något gemensamt språk. Men Ian
Wachtmeister vägrar att se individerna. Han säger
att vi skall behandla dem som massor och kollektiv,
att vi skall skicka tillbaka flygplanen och båtarna
och att vi inte skall titta dem i ögonen, för då blir
det så förbaskat mycket svårare -- ursäkta
svordomen, men den kändes naturlig.

Jag tror att vi behöver en flykting- och
invandrarpolitik med hjärta i Sverige, men en
sådan är Ian Wachtmeister definitivt inte förmögen
att stå för.

(Applåder)

Andre vice talmannen anmälde att Ian
Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare
replik.

Anf. 107 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Miljöpolitiken är en ödesfråga för
världens befolkning. Den är grundläggande för om
vi skall lyckas skapa en hållbar utveckling, ett
kretsloppssamhälle. Detta slogs fast i
Brundtlandkommission och i det förarbete som har
inlett Riokonferensen, som pågår under dessa
dagar.

Riokonferensen kan aldrig betraktas som
misslyckad, eftersom den redan har bidragit till att
en mängd nätverk har skapats i hela världen för ett
samarbete i miljöfrågor. Riokonferensen har
bidragit till en ökad förståelse för olika
miljöproblem och till ett ökat kunskapsinhämtande
för många människor.

Vi i Centern har valt att bedriva en långsiktig och
medveten miljöpolitik utifrån visionen om att man
skall ha ett samhälle där människor ges möjlighet
att leva miljövänligt. Det är inte alltid som vi har
den möjligheten.

En av regeringens första åtgärder efter
regeringsskiftet var att föra samman miljöfrågor
och fysisk samhällsplanering. Denna planering,
som inte får förväxlas med planhushållning, är ett
viktigt instrument för att undvika framtida
miljöskador och intressekonflikter. Eftersom det är
jag som är ansvarig för mark- och planfrågor, kan
jag tydligt se resultatet av en misslyckad planering,
både här och utomlands.

Det är inte många som tänker på att mer än 50 %
av koldioxidutsläppen i världen är beroende av hur
vi planerar vårt boende, eftersom det styr
transportbehovet i samhället.

Det finns oerhört mycket kopplat till dessa frågor,
som går att utveckla och som det är absolut
nödvändigt att utveckla, om man skall kunna tackla
världens miljöproblem. Jag behöver bara ta upp
avfallsproblematiken som exempel. Vi kan
naturligtvis inte kräva av människor att de skall
källsortera, om inte ett sådant system byggs in i vårt
boende och runt omkring oss. Vi sviker
människorna när vi inte ser till det och när de tycker
att de gör en insats, samtidigt som samhället inte
kan tillgodogöra sig deras miljövänliga insats.

Vi anstränger oss för att man så tidigt som möjligt
skall få in miljökonsekvensbeskrivningar i alla
sammanhang. Ta Öresundsförbindelsen som
exempel. Där kommer miljöprövningen först efter
ett fattat riksdagsbeslut. Det är klart att detta är en
felaktig tågordning. Vi måste se till att sådant inte
upprepas, utan att miljöprövningar skall ske innan
man fattar beslut.

Många har kritiserat energibeskattningen. Men för
första gången på länge kan vi visa att även den mest
energislukande industrins energiförbrukning
beskattas fullt ut genom att taket för
energibeskattningen tas bort.

Jag kommer ihåg när jag var ny i riksdagen. Då
ringde jag upp ett energislukande företag efter det
att det hade fattats beslut om energibeskattning och
frågade vad beslutet innebar för företaget. Det
betydde ingenting och förändrade inte situationen
ett dugg, blev svaret. Beslutet medförde således
inte någon styrning av energianvändningen. Det
finns industrier och företag som nu kommer att få
en ökad energibeskattning på grund av att taket har
tagits bort och genom den koldioxidbeskattning
som vi har. Jag tycker att det är obegripligt att
Socialdemokraterna motsätter sig en höjning av
koldioxidskatten, som regeringen har föreslagit.

Med det förslag till förändrad energibeskattning
som har lagts fram har vi också markerat att vi vill
se en fortsatt satsning på biobränslen. Kommuner
med fjärrvärmeanläggningar får nu klartecken för
det ekonomiskt fördelaktiga att satsa på biobränsle
jämfört med att elda med olja och kol. Detta är
också viktiga signaler i miljösammanhang.

Alla system, transportsystem, energisystem och
avfallssystem, är styrande för om vi skall klara av
miljöfrågorna i framtiden.

Vi har också lagt oerhört stor vikt vid det
internationella arbetet när det gäller miljöfrågorna,
eftersom miljöproblemen ju är
gränsöverskridande. Vi samarbetar nu med de
baltiska staterna, men vi har upptäckt att det inte är
så lätt att bevilja lån och bidrag till länder, där så
självklara saker som fastighetsbildning, ägaransvar
och kapitalmarknad inte tidigare har funnits. Vi
måste alltså börja från grunden för att dessa länder
skall kunna få möjligheter att själva hantera olika
saker och investeringar och för att de skall kunna
bygga med egna insatser. Det pågår väldigt mycket
arbete kring detta.

Det finns flera konkreta planer, t.ex. på att åtgärda
de 100 värsta föroreningskällorna runt Östersjön.
Det finns också mycket annat fruktbart arbete i
Östersjöområdet, som är och kommer att vara en
oerhört viktig region i Europa, där det finns många
gemensamma förutsättningar som det gäller att ta
till vara och bygga på.

Jag tänker på det här med den fysiska planen över
Östersjöområdet under temat ''Östersjöområdet
2010''. Vi har arbetat för litet med visioner, det
håller jag med Ingvar Carlsson om. Det kan
emellertid inte har berott på den nuvarande
regeringen, utan snarare på den förra regeringen.

Andra länder som i mycket högre utsträckning
arbetar med visioner har kommit fram till
konkreta, bra resultat. Därför kommer visionen
''Östersjöområdet 2010'' att ha stor betydelse. Det
gäller att samarbeta även när det gäller
naturresurser och lagstiftning på olika områden, så
att inte vi här i Norden, länderna runt Östersjön,
konkurrerar ut varandra, utan blir en stark region
som riktar sina krafter utåt.

Vår egen världsdel i Europa har genomgått en
fantastisk utveckling under de senaste åren.
Kommunismens sammanbrott skapar tillsammans
med demokratins framgångar grund för
avspänning, ökad frihet för människorna och
ekonomisk utveckling i ett omfattande europeiskt
samarbete. Det är egentligen en väldigt spännande
period som vi befinner oss i.

Utvecklingen kommer självfallet inte automatiskt.
Våldet och kriget i f.d. Jugoslaven är ett tragiskt
exempel på detta. Därför måste vi utveckla ett nära
europeiskt samarbete mellan alla demokratiska
länder. Nära samarbete är den största garanten för
fred och avspänning.

EG spelar i dag en central roll i den europeiska
utvecklingen. Samtidigt utvecklas och förändras
EG. Maastrichtöverenskommelsen och
ambitionerna att forma en politisk och ekonomisk
union dominerar nu framtidsdebatten både inom
och utom EG.

Resultatet av den danska folkomröstningen ger
ingen anledning till att ompröva den svenska
medlemsansökan. Den ger emellertid anledning till
stor eftertanke inom vårt eget land, därför att det
danska resultatet speglar människors oro inför en
växande centralism i Bryssel, inför en utveckling
där de enskilda människorna glöms bort eller
riskerar att förvandlas till enbart
produktionsfaktorer.

Precis som statsministern nämnde tidigare är frågan
om demokrati viktig, och den måste vi ha i minnet
när vi diskuterar EG. Samarbetet inom EG måste
få ett mer mänskligt ansikte. Samarbetets betydelse
för freden, välfärden och den mänskliga
gemenskapen måste lyftas fram, och
stormaktsdrömmarna om väpnade insatsstyrkor
och gemensamma militära kommandon måste stå
tillbaka.

Omröstningen i Danmark visar också på en mycket
allvarlig förtroendeklyfta mellan väljare och valda.
Det är ett demokratins problem och ett resultat av
försök att föra debatten över huvudet på
människorna. Jag hoppas att resultatet leder till att
kommissionens makt i Bryssel minskar i
förhållande till ett mer demokratiskt inflytande.
Inriktningen är ju att beslut skall fattas så nära
människorna som möjligt, och då måste också
människorna ges en känsla av att det är så.

Den svenska debatten om medlemskap bör nu föras
utan de glättade slagorden. Vi måste ge alla
människor möjlighet och kunskap i syfte att föra en
öppen diskussion om såväl för- som nackdelar vid
ett svenskt medlemskap, vilket förutsätter
omfattande folkbildningsinsatser. Det har
regeringen också stöttat med beslut om pengar till
kunskapsutlärning och -inhämtning när det gäller
EG-frågan.

Människor skall kunna känna att de är välkomna
att ställa kritiska frågor, beskriva sin oro och
samtidigt få ärliga och uppriktiga svar. Mycket av
det politikerförakt, som vi upplever finns i
samhället, bottnar i att människor inte upplever sig
få komma politiker nära alltid. De upplever inte att
vi politiker har tid att lyssna till dem. Det är något
som vi ständigt måste bearbeta, annars kommer vi
själva att motarbeta det fina med demokratin, i
vilken det faktiskt behövs folkvalda människor för
att demokratin skall fungera.

Det europeiska samarbetet har en stor betydelse
för vår ekonomiska utveckling, och det kan man
inte komma ifrån. Redan EES-avtalet öppnar för
svenska företag och svenskt näringsliv att delta på
en europeisk hemmamarknad. Behandlingen av
EES-avtalet blir en av höstens viktiga frågor i
riksdagen. EES-avtalet har förhandlats fram i nära
samverkan med övriga EFTA-länder, och även i
förhandlingarna om ett medlemskap bör en nära
samverkan ske med de EFTA-länder som nu söker
medlemskap. Tillsammans kan vi hävda intressen
och krav som varje land enskilt kan ha svårigheter
att få gehör för. Även det regionala samarbetet är
alltså oerhört viktigt.

Den svenska lågkonjunkturen är allvarlig. Den var
från början hemmagjord, och den var resultatet av
en lättsinnig och inflationsdrivande ekonomisk
politik, som den socialdemokratiska regeringen bär
ansvaret för. Nu har den även förstärkts av en
allmän internationell konjunkturavmattning, vilket
inte kan lastas den nuvarande regeringen.

För den nya regeringen har det varit viktigt att
snabbt skapa förutsättningar för en bättre
ekonomisk utveckling, och vi har gjort vad vi har
kunnat för att näringslivet skulle få möjligheter till
att skapa nya arbetstillfällen. Det är emellertid inte
enkelt, när grundstrukturen har blivit så ruckad
som den har blivit under 80-talet och under den
socialdemokratiska regeringen.

Priset vi får betala är högt, nämligen arbetslöshet.
Även om konjunkturen nu har vänt i vissa
branscher, återstår det under lång tid en hög och på
vissa områden fortfarande växande arbetslöshet,
vilket vi inte kan komma ifrån.

Från centerns sida har det varit viktigt att den nya
regeringen bedriver en ambitiös politik för att hålla
sysselsättningen uppe. Det inkluderar inte enbart
arbetsmarknadspolitiska insatser, utan även t.ex.
skattesänkningar som innebär att kapital frigörs till
investeringar i syfte att öka sysselsättningen. En
alltför ensidig debatt får ej föras kring ekonomi och
sysselsättning. Allting hänger nämligen ihop och
kan ej hanteras var för sig. De bästa insatserna är
de offensiva insatserna, de som syftar till att göra
Sverige kvalitetsmässigt bättre och mer
konkurrenskraftigt.

Det är då beklagligt att vi, när vi vill tidigarelägga
investeringar av vägar och järnvägar, inte kan göra
det omedelbart därför att Socialdemokraterna inte
har förberett för några sådana investeringar. Jag
försökte säga det tidigare vid min replikomgång
med Ingvar Carlsson. Det återstår alltså ett stort
arbete för att få till stånd de insatser som man säger
sig ha beslutat om.

Jag vill också understryka nödvändigheten av att
varje departement och varje myndighet utför vad
som ankommer dem när det gäller beslut om
tidigareläggande av investeringar, och det gäller för
oss alla att arbeta snabbt. Det gäller även oss i
miljö- och naturresursdepartementet som har
ansvar för miljöprövningar. Miljöprövningar skall
inte vara till för att förhindra utförandet av fattade
beslut, utan de skall vara till för att ta fram bra
underlag i syfte att fatta rätt beslut. Inget beslut blir
bättre för att man skjuter på det, därför att man
eventuellt tycker att det är obekvämt.

Det har tidigare här i dag talats om kvinnorna. När
det blir en lågkonjunktur har kvinnor och
ungdomar det svårt. Inom vissa branscher har det
emellertid inträffat att även männen är mer utsatta
än tidigare när det gäller arbetslöshet.

Ungdomspraktiken har stor betydelse för att
ungdomar, även i lågkonjunktur, skall få en
meningsfull inskolning i arbetslivet, och det beslut
som regeringen har lagt fram förslag om, och som
riksdagen har fattat beslut om, i den frågan är
viktigt.

Åtskilliga saker skulle kunna återupprepas. När det
gäller de olika system som vi har börjat förändra,
handlar det inte om att riva ned någonting eller att
rasera välfärden. Det hus som Socialdemokratin
säger sig ha byggt var kanske stadigt för länge
sedan. Under 80-talet blev det emellertid en mer
glättad yta på huset, medan grunden vartefter
sprack och huset höll på att ramla ned.

Genom att ändra på vissa system, förstärker vi den
här grunden, så att inte t.ex. bostadssektorn
orsakar ett budgetunderskott i enorma
dimensioner. Enbart 1991 års bostadsbestånd
kommer att kosta staten 70 miljarder kronor. Jag
tror inte ens att socialdemokraterna tycker att det
är bra.

(Applåder)

Anf. 108 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Görel Thurdin representerar
regeringen och Centerpartiet och inte den yttersta
godheten, som jag förstod att Bengt Westerberg
representerade -- godheten att kunna vara generös
på andras bekostnad. Men låt oss lämna
flyktingpolitiken och i stället tala om
miljöpolitiken.

Vi hävdar att vi lever i en värld och inte i en
ankdamm och att miljöfrågorna är internationella,
för att inte säga globala. Det gäller inte bara när det
är stora internationella miljökongresser eller när
det skall hållas festtal. Vi måste också satsa där vi
får mest för pengarna. Pengarna som vi satser, vare
sig det är på flyktingar, u-hjälp, miljö eller något
annat, kommer från folk i Sverige som betalar dem.
Det är därför viktigt att detta görs effektivt.

Vi måste nu vidga vår miljöpolitik och vidta
åtgärder i hela Östersjöområdet. Om vi gjorde det
och alltså satsade där vi fick mest för pengarna,
skulle det ge oss riktiga jobb i Sverige -- inte den
gamla vanliga ökade sysselsättningen som man
åstadkom när man anställde folk på länsstyrelserna
förr i tiden utan riktiga arbeten i produktiv industri.
Det skulle också ge bättre miljö i Baltikum, vilket
de flesta här påstår sig vilja åstadkomma,
åtminstone när de talar. Det skulle ge bättre vatten
i Östersjön och ge renare luft i Sverige. Det kan inte
dröja länge förrän alla i Sverige håller med om
detta, och då kanske t.o.m. riksdagen svänger, sist
av alla förstås.

Vi måste ställa om även vår miljöpolitik. Låt oss ta
exemplet med miljöavgifterna. Om -- och jag säger
om, eftersom någon annars kan påstå att det inte
blir så -- miljöavgifterna leder till att svenska
företag stängs eller flyttas utomlands och att
produkterna i stället importeras från länder utan
miljöavgifter, är då miljöavgifterna ändå bra bara
för att vi skall vara duktiga och visa att vi minsann
har sådana? Jag tycker att det är orealistiskt.

Om man, Görel Thurdin, får hundra gånger större
miljöförbättringar genom miljöinvesteringar i
Baltikum, bättre än här alltså, varför skall man då
inte investera där? Varför skall vi då inte helt
koncentrera oss på det? Är Görel Thurdin, liksom
åtminstone många experter, underkunnig om att
den där sista procenten eller promillen som vi talar
om i reningseffekt kostar lika mycket som de första
75 procenten eller kanske ibland 90 procenten? Jag
vore intresserad av att få höra om vi kan tänka oss
något nytänkande från regeringen när det gäller
miljöarbetet.

Anf. 109 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag vet inte vad det var för kritik som
Ian Wachtmeister ville avlämna, men jag upplevde
att han sade ungefär vad jag sade tidigare och att
han slog in ganska öppna dörrar.

Det ena förskjuter inte det andra. Vi måste både ta
ansvar för den miljö som vi har här hemma i Sverige
och hjälpa andra att skapa en bättre miljö. Redan i
dag pågår ett enormt arbete för att hjälpa de
baltiska länderna men även de övriga länderna
kring Östersjön. Ett exempel är att vi tittar på de
hundra värsta föroreningskällorna runt Östersjön.
Om vi får bort dem påverkar det både dessa länder
och våra förutsättningar. Jag tycker därför att vi
inte kan ställa det ena mot det andra, utan vi måste
ständigt försöka sträva efter att hamna i ett
kretsloppssamhälle, där vi inte som i dag förbrukar
naturresurser utan återanvänder dem. Om vi
fortsätter som i dag gör vi det ganska svårt för
kommande generationer att klara av ett bra liv.

Jag läste i tidningen häromdagen om Sala och att
marken kring silvergruvan var oerhört besmittat av
kadmium och bly, tror jag att det var. Där
upptäckte man alltså helt plötsligt att stora åtgärder
måste vidtas för att det inte skall vara farligt för
barn att vistas ute på dessa markområden. Det är
klart att vi måste åtgärda sådana saker även om vi
behöver hjälpa de baltiska länderna.

Det är också viktigt att peka på att man måste ge
hjälp till självhjälp, dvs. att ge dem möjligheter att
skaffa sig kunskaper och ge dem möjligheter att
organisera sig på ett sådant sätt att de klarar av att
hantera demokrati och beslut även på lokal nivå.
Det tycker jag är viktigt att nämna här. Vi talar ofta
som om det var bara riksdag och regering som hade
någon betydelse här i Sverige och i andra länder.
Men den lokala nivån, den kommunala nivån, har
en oerhört stor betydelse för vad som över huvud
taget åstadkoms både på miljöområdet och på det
sociala området. Jag tror att det är mycket viktigt
för de Östersjöländer som inte är färdigutvecklade
demokratier, som har påbörjat en lång bana för att
få fram ett demokratiskt system, att få hjälp med
det, så att man även lokalt kan hantera dessa frågor.

Det som Ian Wachmeister sade styrker att han
tycker att vi egentligen för en ganska bra
miljöpolitik. Den är dock inte tillräckligt bra, och
den kommer att förbättras, eftersom ingen av oss
än så länge lever i ett kretsloppssamhälle.

Anf. 110 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag är inte säker på att jag är beredd
att delta i samma kretslopp som Görel Thurdin.
Men min fråga var om Görel Thurdin var beredd att
tänka om en del. Ett visst tillfrisknande har i alla
fall skett. Det är i alla slut med detta flum om att
vi skall köra 90 km/tim på motorvägarna därför att
världens miljö annars går åt skogen.

Man måste ställa det ena mot det andra, Görel
Thurdin. Det är detta som är problemet. Man
måste hushålla, man måste prioritera, och man
måste välja, därför att de pengar som man förfogar
över äger man inte själv utan de tas från folk.
Därför måste vi se var vi kan göra mest för miljön.
Då går det inte att önsketänka och mena att vi skall
göra allting överallt, kosta vad det kosta vill. Sådant
håller inte längre. Vi måste prioritera. Då säger jag
bara en enkel sak. Låt oss definiera vårt
ansvarsområde som något annat än Sverige. Låt oss
definiera det som hela Östersjöområdet och iskallt
prioritera där. Det betyder i praktiken att väldigt
litet faktiskt skulle göras här i Sverige och väldigt
mycket där borta för deras skull, för vår skull, för
hela området och för hela världen. Men det går inte
att säga att vi skall göra allting här också. Vi skall
vara så duktiga.

Anf. 111 Statsrådet GÖREL THURDIN
(c):

Herr talman! Jag anser inte att man skall ställa
dessa saker mot varandra. Resurser är inte heller
alltid helt utbytbara.

Det var faktiskt inte så dumt att vara i Brasilien. Jag
reste runt där och träffade på litet olika lokala
miljöer. Ibland är det rätt så bra för oss i i-världen
att förstå att vi har en del att lära också av
utvecklingsländerna. Där var det lokala
beslutsfattare som sade att man får sluta att kräva
pengar jämt när man skall göra något. I stället
måste man se efter vad man kan göra med de
befintliga resurser som man har. Man måste fråga
sig vad man kan göra som kanske inte kostar utan
snarare ger en ekonomisk avkastning. På det sättet
jobbade man t.ex. i en stad som heter Curitiba, som
är mycket liten i Brasilien men lika stor som
Stockholm.

När vi diskuterar olika miljösatsningar, men även
när vi diskuterar omorganisation i samhället, gör vi
det felet att vi kräver pengar innan vi ens har visat
vilka lösningar vi har. Jag tror att det rätta sättet är
att ta fram konkreta lösningar.

Nu måste vi t.ex. hjälpa de baltiska länderna med
fastighetsbildning, för att de över huvud taget skall
klara av att privatisera och skapa en
kapitalmarknad. Jag kan inte se det som något som
går emot vad vi gör här hemma.

När det gäller miljöavgifter o.d. är det klart att Ian
Wachtmeister, som har ägnat sig åt företagande,
ändå måste tycka att det är bra om de kostnader
som ett företag i realiteten åsamkar också syns i den
ekonomiska kalkylen. Det är tanken bakom
milljöavgifterna. Detta har ingenting att göra med
miljösatsningarna som sådana i Östersjöområdet
för att hjälpa de länder som i dag är illa utsatta.

Det här med solidaritet är mycket bra.
Solidariteten är nödvändig för att vi skall kunna
komma till rätta med bekymmer med ofred i
världen, med svåra situationer för flyktingar samt
med bekymmer som har med miljöproblem att
göra -- för att inte tala om bekymren med alla
fattiga i världen som över huvud taget inte har
några möjligheter att försöka leva miljövänligt. För
dessa människor gäller det att skaffa mat för
dagen -- om det nu finns någon sådan.

Jag tycker faktiskt att vi måste bli mer konstruktiva
när vi diskuterar olika frågor. Vi måste se positivt
på saker. Som politiker måste vi tala positivt om
möjligheterna att göra saker. Oftast är det fråga om
litanior som visar att det är fullständigt omöjligt.
Och vad skall de människor tro som befinner sig i
svåra situationer? De tror ju att det är omöjligt.

Nej, jag tycker att vi fr.o.m. nu gott kan börja föra
en positiv debatt i Sveriges riksdag, så att vi får
människorna att känna att det här med politik är
någonting mycket viktigt och att det är en viktig del
av demokratin.

(Applåder)

Andre vice talmannen anmälde att Ian
Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare
replik.

Anf. 112 Statsrådet ALF SVENSSON
(kds):

Herr talman! Jag kan tänka mig att en del tycker att
det är väl att den här debatten snart är slut efter så
många timmar.

Naturligtvis undrar jag vad de tycker som sitter och
lyssnar på oss -- ja, nu lyssnar de väl inte längre, för
såvitt jag förstår har man från TV gått hem. I
morgon frågar man kanske varför jag är osynlig i
politiken -- vad vet jag?

Jag tror i alla fall att det finns en risk för att vi på
något sätt fastnar i ett språkbruk som skulle kunna
kallas för det kallaste kalla krigets språkbruk.

Jag måste säga att jag har väldigt svårt för att riktigt
acceptera uttalanden om att välfärden slaktas, att
det är en katastrof, att det -- och detta är det
senaste -- är ett träsk. En del verkar tro att vi som
representerar olika partier är som hund och katt
mot varandra. Så är det ju inte. Jag har hela tiden
sagt ''vi'' för att ingen skall gå omkring och tänka att
jag tror mig vara särskilt bra när det gäller
språkbruket. Jag har inga svårigheter att tycka att
Ingvar Carlsson är en bra karl. Detsamma gäller
Pierre Schori. Även om han inte är här just nu vill
jag gärna ha det sagt.

Vi har olika syn på en del politiska frågor. I andra
frågor är vi ganska överens. Men har vi verkligen
något att vinna på att använda det här gamla
förlegade grovkalibriga ordartilleriet mot
varandra, samtidigt som vi talar oss varma för
betydelsen av en vidgad europeisk gemenskap?
Där skall vi ju arbeta för att jämka samman ännu
fler önskemål och ståndpunkter. Ligger inte både
Europas och Sveriges framtid i våra möjligheter till
samverkan i stället för i konfrontation?

När nu det vedervärdiga kommunistiska oket
kastats av folkens ryggar och när de totalitära
förtryckarregimernas dagar är till ända, borde
demokratierna här i väst blomstra som aldrig
tillförne. Nu borde parlamentarism och
demokratiskt valda beslutande organ uppleva en
gyllene renässans. Vi får ju faktiskt uppleva hur
ultranationalistiska och superpopulistiska rörelser
breder ut sig i Europa. Vi får detta, tyvärr och
återigen tyvärr, i stället för en ökande tilltro till och
respekt för demokratins praxis.

Jag vill inte alls ha sagt att människor har slutat tro
på demokratin. Men jag vill påstå att alltför många
misstror det politiska etablissemanget och dess
institutioner. Det finns naturligtvis många
förklaringar till det. Vi borde kanske någon gång ta
en djupare diskussion om varför det är så. Kanske
spelar språkbruket en viss roll.

Låt mig så, herr talman, ta upp några av de här
aktuella politiska debattämnena. Ett av de problem
som vi har att tackla -- och därom har det resonerats
hela dagen i dag, och naturligtvis inte bara i dag --
handlar om det strukturella budgetunderskottet i
kombination med att vi för närvarande inte har
någon ekonomisk tillväxt. Det är ju den
odiskutabla verklighet som vi måste ta oss an.

Det är klart att vi kan ge oss in i en träta om varför
verkligheten ser ut som den gör. Och naturligtvis
kan vi lära oss en del av vår analys av varför den
blivit som den blivit. Men den är vad den är, och vi
förändrar den inte med trollerier eller pajkastning.

Vi måste av flera skäl få ner det strukturella
budgetunderskottet. Ändå har vi under den senaste
tiden fått uppleva en del räddningsaktioner för att
behålla det, och det tycker jag är dystert.

Och så debatten om karensdagarna. Man kommer
naturligtvis att fortsätta att resonera om dem. Det
är väl inte så, att någon går omkring och älskar
karensdagarna. Jag gör det i varje fall inte. Men vi
i Kds har ställt upp på besparingar, som ju måste till
för att vi på sikt skall komma till rätta med
budgetunderskottet. Vi har också ställt upp på de
förändringar i skattesatser etc. som vi tror skapar
förutsättningar för att svensk ekonomi kan komma
på fötter igen, så att vi kan fortsätta en positiv
fördelningspolitik.

När det påstods -- det kan jag, herr talman, inte låta
bli att nämna -- för några dagar eller kanske för
någon vecka sedan att man enbart skulle spara 1,7
miljarder kronor på karensdagarna, hördes det från
flera håll kommentarer om att det var en futtig
besparing. Det finns nog anledning att fråga sig hur
förblindad man får vara vid handhavandet av rikets
affärer. 1 700 milj.kr. presenteras som en bagatell.
Hur skall man någonsin få styrning på landets
ekonomi med så vårdslösa bedömningar? I själva
verket kan vi räkna med att besparingseffekten blir
5 à 6 miljarder kronor.

Man kan naturligtvis alltid hävda att det finns
andra, klokare sätt att spara på. Men låt oss då få
dem presenterade! Att kritisera alla förslag utan att
komma med alternativ är inte särskilt kreativt. Jag
skulle vilja säga att det är otillständigt, ja, helt
enkelt ett sätt att smita.

Det finns också en annan grupp, herr talman, som
smiter, men på ett helt annat sätt. Jag tänker på den
grova ekonomiska brottsligheten. Vi vet att många
företag nu går i konkurs på grund av de hårda
tiderna. Tyvärr är det så. Men det finns ganska
många konkurser som inte är helt ''rena''. Erfarna
konkursadvokater berättar att de funnit
oegentligheter i många konkurser. De lämnar in till
åtal. Men ingenting tycks hända, och en tid senare
träffar de på samma personer i en ny härva med
konkurser och oegentligheter.

Det är klart, som någon tidigare här sade, att de
ärliga näringsidkare som följer lagen, betalar sin
skatt osv. kommer i en sämre konkurrenssituation
än de som lever i den svarta ekonomin. Gör vi
ingenting åt det här, kommer den svarta sektorn att
öka och konkurrensen bli ännu mer snedvriden.

Herr talman! Vi får inte förlora det samhälle där ett
handslag är ett handslag som bekräftar en ärlig
överenskommelse och där man inte försöker skaffa
sig den typ av fördelar som vanligt folk uppfattar
som grovt orättfärdiga.

För att komma till rätta med den svarta ekonomin
måste det till både kortsiktiga och långsiktiga
åtgärder. När det gäller de kortsiktiga åtgärderna
vill jag framför allt se att domstolsväsendet får en
nyupprättad auktoritet.

De långsiktiga åtgärderna gäller allt sådant som
stärker vårt samhälles etiska profil. Vi måste hitta
en ''minsta gemensam nämnare'' för det som alla
medborgare måste respektera. Vi kristdemokrater
vill förstås att denna etiska profil skall hämta sin
inspiration i den kristna etiken.

Herr talman! Det är med särskild glädje som vi
kristdemokrater finner att också
kristdemokraterna ute i Europa -- den partigrupp
som i Europaparlamentet kallas EPP, European
Peoples Party, där för övrigt Kds är associerad
medlem -- söker finna en beprövad grund för det
nya Europa. Så här säger EPP i sitt nuvarande
handlingsprogram:

''För oss kristdemokrater i EPP är Europa mer än
ett geografiskt begrepp. För oss betyder Europa en
politisk, andlig och kulturell värdegemenskap. Vi
känner ett starkt gemensamt ansvar gentemot
människovärdet och respekten för livet från
befruktningen till den naturliga döden. Vi kämpar
för att den enskilde fritt skall kunna utveckla sin
personlighet under ansvar gentemot sin nästa. De
grundläggande värdena frihet, solidaritet och
rättfärdighet -- måttstock på kristdemokratisk
politik -- är gemensamma tankar från Europas
andliga utveckling.''

Kristdemokraterna i Europa talar om social och
ekologisk marknadsekonomi. Också miljöpolitiken
hör hemma i det etiska tänkande jag talar om. Jag
citerar än en gång ur EPP-programmet:

''Vårt engagemang i miljöskyddet överensstämmer
med vår kristna förståelse av människan och hennes
ansvar för skapelsen. Vi har en plikt gentemot
kommande generationer att bevara vår omvärld
och därmed trygga en livsvärdig framtid.''

Herr talman! Jag vill gärna erkänna att mycket i vår
lag och i t.ex. skolans läroplaner och andra
dokument redan i dag är speglingar av ett sådant
etiskt tänkande som vi eftersträvar. När vi
kristdemokrater talar om en etisk hållning inom
marknadsekonomin, miljöpolitiken och andra
områden är det bara en utvidgning av samma
grundsyn. Det gäller inte att vi vill skapa en sorts
livets hinderlöpning med alla möjliga knepiga
häckar och vattengravar. Det gäller en renässans
för den gammaldags hederligheten och
hjälpsamheten, viljan att ta tag i sin nästas
problem. Det gäller en etik som gör livet lättare att
leva.

Därmed är jag osökt inne på familjepolitikens
område och allt som har med familj i vid mening att
göra. Socialister har börjat framföra en sorts
omvänd individualism. I extrema, nyliberala
kretsar brukar vi känna igen individualismen. Där
är det den enskilda, isolerade människan som sitter
på sitt ödsliga plan av frihet och sköter sig själv, står
för alla kostnader för sina barn, sin sjukvård och
allt det som välfärdssamhället tidigare gjort. Men
vänsterindividualismen säger i stället så här: Betala
utan att knorra den skatt vi kräver, så skall vi
yrkesmässigt sköta dina barn, dina föräldrar och till
slut ta hand om dig själv. För de pengar du har kvar
kan du leva ditt eget liv och glömma problemen
med andra människor. I det här perspektivet köper
vi oss solidaritet med våra skatter. Det personliga
ansvaret blir begränsat till skattebetalningen.

Det har t.o.m. gått så långt att när vi gör mindre
nedskärningar i den kommunala omsorgen eller i
andra verksamheter, så försöker man få oss att tro
att det också måste betyda att omtanken om
människan minskar. Så långt har det alltså gått, att
vi tror att endast proffs kan ge omtanke och
omsorg.

Herr talman! Vi måste finna ett samhälle där man
kan förena gemensamma insatser med personligt
ansvar. Det är den kristdemokratiska ansatsen i
samhällsarbetet, att väga gemensamt ansvar mot
personligt.

Vi hoppas nu att detta personliga ansvar skall
kunna förenas med personlig frihet också när det
gäller barnomsorgen. Vår inställning är välkänd: vi
vill att den reella ekonomiska friheten skall gälla all
barnomsorg, också den som sköts av föräldrarna i
det egna hemmet.

Familjen har också med samhällets etik att göra.
Det är föräldrarna som har den största möjligheten
att på ett vänligt, omtänksamt sätt förmedla de
livsregler som gör livet lättare att leva. Det är just
därför som en rejäl satsning på familjepolitiken är
också ekonomiskt lönsam. Det är ett bra sätt att
minska rotlöshet, minska drogskador och
brottslighet.

Så har vi de oerhört viktiga vårdfrågorna. Kds har
svikit, sägs det ibland. Vi är glada över den
kommission som arbetar, och vi tror att vi på sikt
skall kunna se till att alla i vårt samhälle skall få den
vård och omsorg som de behöver. Men det är klart
att man först måste göra analysen.

När vi talar om den ekonomiska situationen vill jag
naturligtvis gärna föra in också biståndspolitiken i
synfältet. Det finns många etiska, solidariska och
humanitära motiv för att föra en aktiv
biståndspolitik gentemot världens fattiga länder.
Men det står alltmera klart att det också finns
ekonomiska motiv för utvecklingsbiståndet. FN:s
stora miljö- och utvecklingskonferens i Rio de
Janeiro har mycket tydligt aktualiserat det växande
miljöhotet i världen.

Ett litet mått på klyftan mellan världens rika och
fattiga får man när man noterar att ett barn i i-
världen konsumerar 125 gånger så mycket som ett
u-landsbarn. Och samtidigt som gapet mellan rika
och fattiga växer, sker hela tiden en nettoöverföring
av resurser från de fattiga länderna till de rika.

Herr talman! Vågar jag säga att jag helt nyligen
varit i Albanien? Om det är några journalister kvar,
får jag be att de utökar min meritlista i reseligan
med ytterligare tre dagar. Jag for över pingsten, och
det kunde väl möjligen, herr talman, räknas som en
förmildrande omständighet för en vän av denna
helg.

I Albanien mötte vi resultatet av den rättrogna
kommunismens sönderfall. Ett helt folk har kuvats,
ruinerats mentalt och ekonomiskt. Lögnen och
människoföraktet har härskat decennium efter
decennium. I dag vet knappast någon hur man skall
kunna hjälpa denna arma befolkning till ett
någorlunda anständigt liv och leverne.

Jag kan omöjligt tycka något annat än att
kommunismens och planekonomins hejdukar har
kommit för lindrigt undan i efterdebatten. Det
måtte vara vår uppgift att se till att historien inte
utelämnar kommunismens avskyvärda brott mot
hela folk. Och de från väst -- vare sig de var
politiker eller kulturarbetare -- som for kors och
tvärs på hyllningsmöten och befryndade sig med
dessa vedervärdiga regimer, kan omöjligt bli
betraktade som annat än lögnens och falskspelets
medlöpare.

Vi har nu utökat biståndet från svensk sida till
Albanien. Det är en i sammanhanget liten summa,
10 milj.kr. Men den är ett uttryck för vår uttryckliga
vilja att se medmänniskorna som våra bröder och
systrar. Många skulle säkert se att vi hellre satsade
pengarna i Sverige. Men vi måste nog lära oss att se
våra svenska problem i rätt perspektiv. Vi träter om
rättvisan i en lyxkryssares passageraravdelning. De
trätorna måste vi klara av. Det är klart att vi måste
ha ett rättvist samhälle. Men vi måste också ha
perspektivet ut över relingen. I de vilda och på
många håll vredgade vågorna kämpar många, inte
minst kvinnor och barn, för att inte gå under --
medmänniskor med samma rätt till trygghet och
trivsel som vi.

Anf. 113 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Jag vill gärna instämma i mycket av
det som Alf Svensson här framförde. Jag skulle i
alla fall vilja ta upp några frågor, även om debatten
har pågått under lång tid. Jag tycker även att Alf
Svensson är värd det.

Om u-hjälpen inte är effektiv -- jag säger om -- om
den hjälper regimer att hålla nere utvecklingen i
sina länder, vilket vi har sett många exempel på, om
SIDA och dess 68 års kvinnor och män kostar en
miljard i onödan -- om det vore så, skulle Alf
Svensson då hålla med om att vi inte kan fortsätta
att ta skattebetalarnas pengar till sådana ändamål?

Jag ställer en rak fråga om dessa saker. Jag talar
inte om hur otrevligt det är att ha mask i magen i
Indien eller om att alla givetvis vill hjälpa alla sjuka
barn.

Det finns en annan fråga som jag anser vara
angelägen och inte alls särskilt kontroversiell,
såvida man inte har dåligt samvete. Det handlar om
att man skall göra en opartisk utredning om vad
Sverige har gjort i Afrika under lång tid, långt
innan Alf Svensson blev biståndsminister.

Jag har en fråga om budgetunderskottet. Det finns
även när vi talar om sådana här frågor.
Budgetunderskottet är 100 miljarder. Föranleder
det någon som helst omprövning av
miljardrullningen ut från biståndsdepartementet,
eller skall vi fortsätta med att kommande
generationer betalar detta? Det är ju vad det
innebär när man har ett stort budgetunderskott.

Vi brukar ju skrytsamt framhålla att vi ger 1 % av
bruttonationalintäkten i bistånd, medan 0,7 % är
det som man har satt upp som mål i FN. Det lär
bara finnas fyra länder som kommer upp till de
nivåerna. Mängder av högutvecklade länder ligger
kring 0,2--0,3 %. Frågan är hur dåligt det skall gå
för Sverige innan vi vågar se över detta. Hur illa
administrerad skall u-hjälpen vara, och hur mycket
korruption skall vi upptäcka, innan vi börjar
ompröva en sådan sak?

Omigen, det handlar inte om att vara god och
vänlig. Det handlar om att slösa bort andra
människors pengar. Det är ekonomisk politik även
i dessa frågor.

När det gäller inriktningen av u-hjälpen behöver vi
ett nytänkande. Vi tänker ju allihop annorlunda i
dag. Vi lever i en annan värld. Det är hemskheter
alldeles inpå knutarna. Det har ni ju själva
konstaterat. I det läget gäller det att välja.

Tidigare valde man att hjälpa socialistiska
diktatorer i Afrika, Asien och södra Amerika. Vad
är då morgondagens prioritering? Jag tycker att
frågan är relevant. Det är många som ställer sig
dessa frågor.

Anf. 114 Statsrådet ALF SVENSSON (kds)
replik:

Herr talman! När man lyssnar på Ian Wachtmeister
skall man få sig till livs föreställningen att det går en
strid ström av resurser från i-länderna till u-
länderna. Men det är ju fel. Generande nog går
strömmen från u-länder till i-länder. Det är viktigt
att veta.

När man talar om vilka barn och barnbarn som skall
betala, är det i själva verket så, att det är de som
icke har någon möjlighet att betala, dvs. u-
ländernas barn och barnbarn, som skall betala den
nettoström som går från u-länder till i-länder. Detta
är generande för i-länderna. Vi kommer aldrig att
kunna fortsätta leva i den relationen. Det handlar
inte bara om solidaritet, även om det i första hand
borde göra det. Det handlar också om ren
självbevarelsedrift när det gäller miljöpolitik,
befolkningstillväxt, osv.

Det gäller för SIDA precis som för alla andra
verksamheter, att om verksamheten inte är
effektiv, skall den göras mer effektiv. Jag kan tänka
mig att det även finns andra verksamheter i Svea
rike som är ineffektiva. Men då får man hjälpas åt,
i stället för att klanka och tala om hur dåligt allt är
och tala om 1968 års män och kvinnor, osv. Då får
man ju göra en insats för att göra saker bättre.

De resurser som avsätts i budgeten till de fattiga
världen över behövs. Det är inga som behöver leva
i tvivelsmål om att resurserna gör nytta. Läs Human
Development Report, som presenterades i
Stockholm för någon månad sedan.

Visst finns det en hel del korruption. Jag har tillsatt
en hel del utredningar, bl.a. en utredning som för
närvarande arbetar med att se över korruptionen i
Moçambique. Jag hoppas att vi skall kunna
använda resultatet från den utredningen när det
gäller andra länder.

När vi talar om dessa länder får vi inte glömma att
det är ofantligt svårt att hjälpa länder som har en
sådan liten intellektuell kapacitet och med så
mycket oförmåga i sin administration.

Trots alla dessa bekymmer och svårigheter kan vi
för den skull inte vända dem ryggen. För mig är det
otänkbart.

(Applåder)

Anf. 115 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! När det gäller i-länder och u-länder,
eller nord--syd-dialogen, anser även jag att det
finns mycket att göra. Om vi skall vara seriösa, skall
vi köpa deras produkter. Det har jag framfört här
tidigare.

Men den hjälp vi ger hjälper inte. Vad är u-hjälp för
något? Titta på vad som har hänt länderna runt
Stilla Havet, den s.k. Pacific Brim med Thailand,
Taiwan, Hong Kong och Korea. Där har varit en
fantastisk utveckling. Men fick de länderna u-
hjälp? Var SIDA där och hjälpte dem? Inte alls! De
drog själva i gång. Hur drog Sverige i gång en gång
i tiden? Vad är det fråga om för u-hjälp när man
försöker införa personnummer i Zimbabwe? Vad är
det för u-hjälp att låta korruptionen pågå i Kaundas
land Zambia? Kaundas efterträdare har ju berättat
för Alf Svensson hur det var.

Visst förekommer det korruption. Det har varit
fråga om enorm korruption. Det måste ha varit
bekant inom SIDA. Det är helt upprörande. Och
vems pengar var det fråga om, Alf Svensson? Det
var inte dina eller mina, utan svenska folkets.

Alf Svensson vill att vi skall komma med förslag.
Jag har ett bra förslag. Rationalisera SIDA -- byt
sida.

Kom ihåg att det vi gjort i dessa länder är att hjälpa
dem att bygga upp sin överhet. Alf Svensson talar
alltid om barnen. Men det är inte med dem
kontakterna har varit. Vi har hjälpt dessa länder att
bygga upp överheten, och vi har hjälpt diktatorerna
att stanna kvar vid makten. Svensk u-hjälp är en
katastrof.

Anf. 116 Statsrådet ALF SVENSSON (kds)
replik:

Herr talman! Svensk u-hjälp är inte alls en
katastrof. Det är märkligt att nydemokraterna skall
påstå detta gång efter annan. Svensk u-hjälp och
svensk biståndspolitik har haft mycket gott rykte i
en lång rad länder världen över. Jag har själv hört
ministrar och andra tala mycket väl om svensk
biståndspolitik, och man menar att den är ett
föredöme.

Det finns korruption, och det kommer att finnas
korruption. Vi skall inte påta oss uppgiften att
befria världen från korruption. I så fall vore det
klokt att börja i vårt eget land. Jag var inne på den
frågan tidigare i mitt anförande. Vi skall självfallet
göra vårt yttersta för att motarbeta korruption.

En utredning av biståndet pågår ständigt. Jag vill
givetvis inte vara med om, och jag är övertygad om
att ingen annan i denna kammare vill vara med om,
att ge bistånd som gör det möjligt för korrupta och
auktoritära regimer att leva kvar. Därför har
regeringen klart och entydigt uttalat att Sverige ger
bistånd åt de länder som vill stå för
marknadsekonomi, mänskliga fri- och rättigheter
och för demokratisering. Men det kan inte ske i ett
huj.

Ian Wachtmeister nämnde Zambia. Jag kan berätta
att regeringen hade klart och entydigt bestämt sig
för, att om valet skulle gå i den riktningen att
Kenneth Kaunda skulle komma att sitta kvar vid
makten, skulle Sverige dra ned biståndet rejält. Nu
blev det en ändring, och vi fick besök av den nya
presidenten Frederick Chiluba.

Vad har han nu att tampas med? Låt oss ta detta
konkret. Jo, han har nu att styra ett land där
Zambias utlandsskuld är 7 miljarder USA-dollar.
Varje zambier har ca 1 000 USA-dollar i
utlandsskuld, dvs. per capita. Samtidigt råder i det
området den svåraste torkkatastrof man har sett
under de senaste hundra åren.

När Chiluba och hans ministrar var här frågade de
oss vad de skulle göra. Hur skall de ta itu med
skulden och samtidigt se till att folket får mat? Det
är en ekvation som inte går ihop.

Det är inför den ekvationen som vi ställs i Sverige.
Då är frågan om vi skall hjälpa till eller inte.

Herr talman! För mig är svaret mycket enkelt. Vi
skall hjälpa till.

(Applåder)

Andre vice talmannen anmälde att Ian
Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare
replik.

Partiledardebatten var härmed avslutad.

7 § (forts. från 5 §)f415 > Den ekonomiska politiken
m.m. (forts. FiU30)

Anf. 117 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Jag skall dels söka begränsa mitt
huvudanförande, dels vara mycket restriktiv i mina
repliker, för att denna kammardebatt om möjligt
skall ta en ände innan det är midnatt.

Jag kommer att uppehålla mig litet grand vid
effekterna av de förändringar som sker i
energiskatterna. Vi kommer alla ihåg, att när de
blev kända i kompletteringspropositionen,
förklarade en del energiverk, att nu kommer
biobränsle att ersättas av kol och olja. Jag hävdar
med bestämdhet, att det efter de kompletteringar
som har gjorts i skatte- och finansutskotten inte
finns någon grund för ett sådant påstående.
Tvärtom finns det ekonomiska motiv för de flesta
energiverk att öka användningen av biobränsle.

Först och främst innebär höjningen av
koldioxidskatten från 25 till 32 öre per kilo koldioxid
att biobränslen vid värmeleverans till icke
industrikunder stärker sin konkurrenskraft
gentemot olja och kol med ca 2 öre per
kilowattimme, dvs. 200 kr. per kubikmeter olja.
Detta innebär att även förädlade biobränslen såsom
briketter, pellets och trämjöl med framgång bör
kunna konkurrera med olja.

I genomsnitt går ca 10 % av leveranserna från
fjärrvärmeverken till industrin. Det innebär ca 4
TWh. Industrin får med de regler som nu fastläggs
starkt reducerade skatter. Den skatt som
fjärrvärmeverken betalar på olja blir 230 kr. i stället
för 1 460 kr., exkl. svavelskatt. Om ingenting görs
kommer industrin att elda med egen olja i stället för
att köpa fjärrvärme.

För att nå en verklig konkurrensneutralitet föreslår
skatte- och finansutskotten att fjärrvärmeverket vid
leverans till industrin skall få göra precis samma
skatteavdrag som industrin, under förutsättning att
den totala mängden fossila bränslen som
fjärrvärmeverket använder är minst lika
omfattande som industrileveransen. Om
industrileveransen stämmer med genomsnittet får
fjärrvärmeverket dra av 1 230 kr. i skatt för
värmeleverans per kubikmeter olja.
Fjärrvärmeverket bibehåller på så sätt sin
konkurrenskraft gentemot industrin fullt ut. I de
allra flesta fall, mer än 90 %, använder
fjärrvärmeverken olja för topplast och reserv i
samma eller större omfattning än för levereranserna
till industrin. Därmed medför förslagen till
ändringar som riksdagen skall ta ställning till i
allmänhet ingen ökad användning av olja och inget
ökat skattebortfall för staten.

Eftersom oljan användes i huvudsak vintertid, har
skatteutskottet föreslagit att de fjärrvärmeverk som
så vill, får göra årsredovisning. Därmed får vi en
balans över året.

Genom de sänkta energiskatterna för industrin
minskar naturgasens konkurrenskraft. Därför har
skatteutskottet föreslagit riksdagen att uttala sig på
ungefär följande sätt: ''Naturgasen måste ges
sådana förutsättningar att gjorda investeringar kan
utnyttjas på ett effektivt sätt. Det är ur
miljösynpunkt oacceptabelt att naturgasen ersätts
med kol och olja. Någon extra nedsättning av
koldioxidskatten för naturgasen bör dock inte ske.
Hur naturgasen skall kompenseras för minskad
konkurrenskraft på grund av ändrad beskattning
bör avgöras i förhandlingar mellan ägaren, staten
och Vattenfall AB.''

I kompletteringspropositionen signaleras också att
nuvarande regler för beskattning av kraftvärme
skall ändras till hösten. Nuvarande regler
missgynnar i hög grad biobränslen. Samtidigt är det
viktigt att biobränslena även när de användes för
elproduktion får någon ersättning för sina
miljöfördelar.

Biobränslenas konkurrenskraft inom industrin
minskar genom de föreslagna skatteändringarna,
och det får accepteras -- och det gör även
Socialdemokraterna -- för att stärka industrins
internationella konkurrenskraft. Då är det helt
nödvändigt att biobränslenas konkurrenskraft vad
gäller elproduktion förstärks. Så blir det om
nuvarande regler för beskattning av kraftvärme
ändras så att de fördelar som de fossila bränslena
har i dag försvinner och om någon del eller form av
koldioxidskatt eller koldioxidavgift belastar
bränslen som användes vid elproduktion.
Biobränslekommissionen kommer sannolikt lägga
fram förslag i den riktningen i sitt slutbetänkande
som överlämnas till jordbruksministern någon gång
i sommar. I höst återkommer regeringen med en
proposition.

Herr talman! Under förutsättning att höstens
kompletterande förslag öppnar
elproduktionsmarknaden för biobränslen, blir den
samlade effekten av gjorda skatteförändringar en
klar miljöförbättring, effektivare energianvändning
och ökad användning av biobränslen och annan
förnybar energi. Det finns all anledning för
fjärrvärmeverk och andra energianvändare att
planera för en ökad användning av biobränslen.

Låt mig göra några andra korta kommentarer. Det
bör noteras att riksskatteverket när vi hade dem på
besök var klart positiva till förändringen och
omvandlingen av schablonavdragen till en
avdragsbegränsning. Det är ju den förändringen vi
föreslår. Samtidigt har skatteutskottet påpekat att
avgiften till arbetslöshetsförsäkringen bör läggas
utanför den schablon på 1 000 kr. som gäller exkl.
resekostnader. Det är helt uppenbart för alla att
såväl förändringen från schablonavdrag till
avdragsbegränsning som sänkningen av momsen
från 25 % till 22 % är fördelningspolitiskt mycket
fördelaktiga.

Genom nu liggande förslag får växthusnäringen en
skattesänkning med ett par miljoner kronor. Ingen
industri får skattehöjningar, men för några blir
situationen oförändrad.

Alla uppmärksamma lyssnare kan härmed
konstatera hur fel Lars Hedfors beskrivit de
skatteändringar som riksdagen om en stund tar
ställning till. Han gör nästan samma felaktiga
beskrivning av sina egna förslag, men då självfallet
tvärtom. Han är överdrivet positiv i stället. Det är
minst sagt verklighetsfrämmande att beskriva
Socialdemokraternas förslag till reducerade skatter
för industrin som något som skulle vara enkelt. Det
kommer att kräva en enorm administration. Det är
säkerligen Lars Hedfors helt införstådd med. Det är
också handelspolitiskt omöjligt. Den krassa
verkligheten är den att det inte är något realistiskt
alternativ. Därmed är det egentligen inget alternativ
som Socialdemokraterna kommer med. Det skapar
ingen hållbar ekonomisk utveckling. Därmed bör
det också avvisas.

Herr talman! Vid en seriös helhetsbedömning talar
nästan allt för utskottens förslag och det mesta emot
Socialdemokraternas förslag. Därför borde det vara
lätt att välja för alla som vill vara med och satsa på
en hållbar ekonomisk utveckling och på en god
miljö.

Anf. 118 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Jag förstår att det inte är särskilt
populärt att begära replik vid den här tidpunkten,
men eftersom Ivar Franzén apostroferade mig
tänkte jag ta upp den kastade handsken.

Jag hörde till min oförställda häpnad att Ivar
Franzén gjorde det djärva påståendet att
regeringens förslag skulle vara en klar
miljöförbättring. Jag läste i tidningen för några
veckor sedan att Centerns ungdomsförbund hade
precis motsatt uppfattning. De sade i klartext så här
om förslaget: Regeringen sviker sina
miljöambitioner.

Det är alltså CUF som säger detta. Det är
fullständigt självklart att det är på det viset. Hur
skall ni kunna avskaffa kärnkraften när ni beskattar
energin med noll kronor för industrin? De bygger ju
fast sig i ett energiberoende. Hur skall ni kunna
främja biobränslena när deras relativa
kostnadsfördelar i industrin försvinner? Det hjälper
inte med 500 milj.kr. Det är för övrigt pengar som
inte finns. Det skulle vara intressant att höra Ivar
Franzén tala om var man skall ta dessa pengar.

Naturgasen kommer att få en sämre situation genom
regeringens förslag. Nu vet jag att skatteutskottets
majoritet har ändrat på detta en smula, men det är
bara små anmärkningar i marginalen. Det är
absolut inget förpliktande. Kan ni tala om hur ni
skall stärka naturgasens ställning? Och kan ni tala
om vad det kostar? Det vore mycket intressant att
höra.

Slutligen, herr talman, eftersom det är riksdagens
sista arbetsdag skall jag ägna mig litet grand åt en
gissningslek med Ivar Franzén. Man får väl lova att
leka så här på sista dagen? Kan Ivar Franzén gissa
vem som har skrivit det här för ett par månader
sedan?

Om elskatten inte har någon direkt miljöstyrning
och därför kan slopas, har skatterna på de fossila
bränslena en betydelsefull miljöstyrning och bör
därför betalas fullt ut även av industrin.

Vem har skrivit detta mot regeringen kritiska
inlägg, Ivar Franzén?

Anf. 119 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag har skrivit en del -- bl.a. detta som
nu citerades av Lars Hedfors. Det ändrar ingenting
av de slutsatser som har dragits här i dag. Jag skall
förklara varför. Det är fråga om en
helhetsbedömning. Jag förutsätter att vi på ett
föredömligt sätt fullföljer vad som har utlovats i
kompletteringspropositionen. Det är klart att inom
ramen för dessa 500 miljoner ligger också en rad
uppdrag som skall fullföljas. Det blir utan tvekan
såsom jag har sagt. Det leder till en förbättrad
miljö, effektivare energianvändning och en hållbar
utveckling. Det är ett grepp som regeringen har
tagit som ger mycket positiva effekter.

Det är uppenbart att det skulle ha gått ännu bättre
om vi till fullo skulle ha kunnat ta med även
industrisektorn. Jag hoppas att Lars Hedfors såg
markeringen vad gäller elproduktionen. Vi måste
ge biobränslena sin chans. Den är väsentligt större
och viktigare utifrån framtida miljösynpunkter och
biobränslenas utveckling. Jag är inte övertygad om
att våra mycket framtidsmedvetna och duktiga
CUF-are har haft hela bilden klar för sig. Jag tror
att när de ser den helhet som vi har beskrivit här i
dag kommer vi -- de och jag -- att vara sams såsom
vi brukar vara.

Anf. 120 LARS HEDFORS (s) replik:

Herr talman! Det var roligt att Ivar Franzén kände
igen sin egen artikel. Här står i klartext att Ivar
Franzén tycker att man inte skall sänka eller
avskaffa skatten på fossila bränslen för industrin.
Jag måste konstatera att Ivar Franzén tycker en sak
och röstar precis tvärtemot. Det är inte särskilt
trevligt att behöva konstatera det.

Ivar Franzén tröstar sig med att man har anslagit 500
milj.kr. till biobränsle. Men, Ivar Franzén, det har
ni inte gjort. Dessa pengar finns inte. Ni säger att
de finns, men de är inte anslagna. Varifrån skall ni
ta dessa pengar? Skall ni försämra
budgetunderskottet ytterligare? Har vi några
garantier för att dessa pengar över huvud taget
kommer? Det kanske är någonting som man har
lurat på Olof Johansson bara för att han skall hålla
tyst. Vad har vi för garantier?

Slutligen säger Ivar Franzén att man höjer
beskattningen för hushållen. Det är riktigt. Det är
dock bara fråga om att uppmuntra
energieffektivisering och miljöförbättring där det
är dyrast och ger minst effekt. Ni motverkar
energieffektivisering där det är billigast och där det
ger störst effekt, nämligen i industrin. De 500
miljonerna och beskattningen av hushållen är en
klen tröst, Ivar Franzén.

Anf. 121 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Till att börja med vill jag rätta Lars
Hedfors på en punkt. Det gäller 0 kr. i skatt på
industrin och ca 230 kr. för olja.

Det framgår mycket klart av propositionen och vad
som sägs i betänkandet att när vi har höjt
energiskatterna har vi skapat ett utrymme på dessa
500 miljoner. Som jag har sagt tidigare, Lars
Hedfors, skall en rad andra åtgärder vidtas till
hösten som kommer att ge positiva effekter.
Sammantaget blir det ett helhetsintryck. Så är det
politiska livet. Man får inte rätt i varje delfråga.
Om det samlade resultatet blir bra finns det all
anledning att acceptera det för att komma så nära
som möjligt den politik man bedriver. Därmed
önskar jag Lars Hedfors en trevlig sommar.

Anf. 122 ARNE JANSSON (nyd):

Herr talman! Hanteringen av regionala
sysselsättningsåtgärder för länen Gävleborg samt
Värmland, kan endast sammanfattas med:

''Märkliga äro i sanning politikens vägar, för att inte
säga politikernas irrvägar.''

Den nuvarande lågkonjunkturen har slagit särskilt
hårt mot Gävleborgs län. Samtidigt som det i länet
finns en utvecklingspotential, gör flera
ogynnsamma omständigheter att länet behöver
särskilda insatser för att stimulera utvecklingen.

Antalet sysselsatta har på två år minskat med
11 000 personer. Detta trots att vi ännu inte sett den
fulla effekten av pågående neddragningar inom
såväl basindustrier som offentlig sektor.

Exportinriktade basnäringar har en traditionell
dominerande ställning i länet. Fortsatta
rationaliseringar inom bl.a. stål och massaindustrin
ger ytterligare minskning av sysselsättningen.
Verkstadsindustrin har bl.a genom sitt beroende av
basindustrierna tvingats till omfattande varsel om
uppsägning.

En tredjedel av byggnadsarbetarna i länet är f.n.
arbetslösa. Den byggnadsberoende träindustrin
drabbas naturligtvis också av det minskade
byggandet.

Sedan hösten 1990 har sammanlagt över 8 000
anställda i Gävleborgs län varslats om uppsägning.
I dag återstår fortfarande 3 000 av dessa varsel att
verkställa. Flera tusen som skulle ha varslats, har
sluppit gå ut i arbetslöshet genom att man kunnat
satsa på utbildning inom företagen. Här ligger en
mycket stor dold arbetslöshet.

Rationaliseringar och nedläggning inom flera av de
statliga verksamhetsområdena -- Posten,
televerket, Helsinge regemente m.m. kommer att
innebära att ytterligare jobb försvinner från länet.

Resultatet av ovanstående ogynsamma utveckling
har varit att Gävleborgs län tidvis i vinter haft den
högsta öppna arbetslösheten i landet. Bortfallet av
arbetstillfällen/ingångsjobb för i synnerhet
ungdomar har gjort att Gävleborgs län har den
högsta arbetslösheten bland ungdomarna. Om vi
räknar in ungdomarna som finns i tillfälliga
arbetsmarknadsåtgärder så står nu över 25 % av
alla ungdomar mellan 18--24 år utan ett vanligt
jobb. Samtidigt har länet en större andel
lågutbildade än de flesta andra län. Inför en
kommande konjunkturuppgång är det avgörande
att förbättra utbildningsnivån. En stor satsning på
alla utbildningsfronter måste genomföras!

Bristen på jobb för kvinnor har inneburit att länet
har en lägre förvärvsfrekvens bland kvinnor än
riket i genomsnitt. Det har även inneburit att
många kvinnor flyttat från länet. I åldrarna 18--44
år finns 4 000 färre kvinnor än män.

En ytterligare konsekvens av länets arbetsmarknad
med sina tunga jobb inom industri och vård, är att
ohälsotalet ligger bland de högsta i landet. Detta
innebär en kostsam utslagning från arbetslivet.

Den marginella satsning som regering och riksdag
visar sig vara villiga att investera i den för Norrland
viktiga pulsådern ostkustbanan, kan visa sig vara
ödesdiger. Redan nu förlägger industrierna
viktigare sammankomster i Stockholm eller
utomlands. Redan nu överväger vissa industrier att
flytta till andra platser där infrastrukturen är väl
utbyggd.

Sammantaget betyder detta att Gävleborgs län på
en rad punkter har ett så ogynnsamt utgångsläge att
det motiverar särskilda insatser för att stimulera en
positiv utveckling av arbetsmarknad och näringliv.

När det gäller Värmlands län bör i motsats till
Gävleborgs län först poängteras, att Värmland har
ett läge och innevånarna en kompetens som ger
goda förutsättningar att driva företag,
utvecklingsverksamhet, förvaltning och annan
verksamhet. Värmland har under 1970- och 1980-
talen genomgått en omställning vilket lett till att
beroendet av de traditionella basindustrierna
minskat.

Länscentrat Karlstad är en stark regional
stödjepunkt med en stor andel kunskapsintensiva
företag har på senare tid vunnit dragkamper om
diverse utlokaliseringar.

Tyvärr har det med tiden utvisats att Värmlands
näringsliv och arbetsmarknad är relativt ensidiga
och därför mycket sårbara under den djupa
lågkonjunktur som nu råder. Svårigheterna är alltså
både av strukturell och konjunkturell karaktär.

De akuta svårigheter som Värmland upplever i dag
och som kanske accelererar snabbare än i andra län
på grund av ovanstående nämnda samband -- är
främst Uddeholmskoncernen och
Rottneroskoncernen. Uddeholms ägare,
österrikiska Böhler, har beslutat att lägga ner
valsverket i Hagfors, och 350 personer har därför
varslats i januari. Förhandlingar pågår för
närvarande om ytterligare varsel som kan omfatta
ytterligare samma antal personer.

Rottneroskoncernen brottas med stora
ekonomiska problem, vilket har lett till att bl.a.
boardfabriken i Svanskog nyligen försatts i
konkurs. I veckan som gick varslades 168 personer
om uppsägning. Ytterligare 150 personer kan
beröras om ingen lösning av fabrikens framtid kan
nås.

Även i Karlstad är neddragningarna av olika slag
ett orosmoment. Minskningar sker av personalen i
försvarsbyggnaden Karolinen, regementet I 2 skall
enligt riksdagens nyligen fattade försvarsbeslut
samlokaliseras med A 9 i Kristinehamn. Det
innebär att några hundra militära och civila tjänster
försvinner. FFV Ordnance minskar
personalstyrkan vid Zakrisdalsverken med 800
personer under tiden 1989-1993.

Det finnes goda skäl att redan nu -- nästan
profylaktiskt- stödja Värmland med regionala
sysselsättningsåtgärder. Genom sin geografiska
placering innebär ett stöd till Värmland indirekt ett
stöd till hela Sverige.

Med anledning av regeringens
kompletteringsproposition 1991/92:150, har
finansutskottet berett arbetsmarknadsutskottet
tillfälle att yttra sig över
arbetsmarknadssituationen - där även
regionalpolitiska sysselsättningsåtgärder ingår --
samt kommentera densamma inkl. avgivna
motioner.

Denna form av remissförfarande är ett mycket bra
och tillförlitligt sätt man använder sig av för att
inhämta faktauppgifter som därefter skall ligga som
grund för sunda beslut.

Hör och häpna!

Under behandlingen av motionerna i
arbetsmarknadsutskottet, fann Ny Demokrati enl.
ovan, synnerligen starka skäl att stödja
Socialdemokraternas motioner 50 av Magnus
Persson samt motion 60 av Axel Andersson. Dessa
motioner innebär att extra
arbetsmarknadspolitiska insatser skall göras i
Värmlands resp. Gävleborgs län på grund av den
rådande speciellt höga arbetslösheten samt det läge
som kommer att råda under förutsebar tid.
Glädjande nog anslöt sig då även vänstern till Ny
demokratis ställningstagande. Utskottet såg ut att
få majoritet för Ny demokratis stöd av motionerna.
Men se, detta var ej bra. Utskottet ajournerade sig
och samtal vidtog. Då mötet återupptogs fanns nu
en skrivning. Nu var de borgerliga partierna
(regeringspartierna) ense med Ny demokrati om att
från arbetsmarknadsutskottet till finansutskottet
avge följande yttrande som bl.a innehåller:

''I de nämnda motionerna finns intressanta uppslag
som bygger på länens egna bedömningar. Enligt
utskottets uppfattning bör förslagen grundligt
prövas. På grund av arbetsmarknadssituationen i
de svåraste drabbade länen, t.ex Gävleborgs och
Värmlands län, får dessa förslag en särskild tyngd.
Därutöver finns ej -- enligt utskottets uppfattning-
behov av något särskilt uttalande''.

Detta passade nu plötsligt ej Socialdemokraterna
samt vänstern, utan de anmälde avvikande mening
med hänsyn till att deras partimotion nr Fi41 --
vägar till arbete - ej har tillgodosetts. Här har alltså
Socialdemokraterna samt vänstern plötsligt ''trollat
bort'' sitt tidigare stöd till nämnda län.

Sensmoral:

Ett utskott med majoritet av Socialdemokraterna,
vänstern samt Ny Demokrati verkade för att extra
regionala sysselsättningsåtgärder skulle insättas i
Värmlands och Gävleborgs län. Detta accepterade
ej de borgerliga partierna! I stället -- efter
ajournering -- anslöt sig regeringspartierna till Ny
demokratis uppfattning att regionala
sysselsättningsåtgärder skulle insättas i nämnda
län -- enl. citatet ovan. Socialdemokraterna samt
vänstern tog då plötsligt avstånd till det som de ''en
halv timme'' tidigare stödde!?

Hänger ni med? -- Värre blir det!

När nu finansutskottet behandlar remissvaret -- kör
regeringspartierna i detta utskott över sina kolleger
i arbetsmarknadsutskottet -- som skall kunna detta
med arbetsmarknadspolitik, och struntar totalt i de
kunskapsråd de erhållit beträffande situationen i
Värmlands och Gävleborgs län.
Socialdemokraterna reserverar sig, men ej till
förmån för Värmlands och Gävleborgs län, utan för
sin ovan nämnda partimotion, vilken i stort
omfattar hela Sverige. Vänstern har vid det här
laget beslutat avstå från att redovisa sin uppfattning
i utskottet.

Inför kommande votering förväntar jag mig
kammarens stöd på dessa socialdemokratiska
motioner. Detta baserar jag på att:

1. En motion skriven av Socialdemokraterna, skall
givetvis Socialdemokraterna själva stödja. Om ej
varför i så fall har de nerlagt arbete med att skriva
meningslösa motioner? De måste ju inse, att det är
bättre att vinna på två punkter och förlora på 22 än
att förlora alla 24.

2. De borgerliga partierna som förlitar sig på de
arbetsmarknadsfakta som deras eget utskott
arbetsmarknadsutskottet - är tillsatt för att kunna
måste ju i rimlighetens namn rösta på kunskapen.
Alltså röstar de på remissvaret från
arbetsmarknadsutskottet och stödjer
Socialdemokraternas motioner för Värmland samt
Gävleborgs län.

Sunt förnuft måste ju gå före partipolitik! Med stort
intresse skall jag följa denna votering samt
ingående läsa påföljande voteringsprotokoll.

Med detta, herr talman, yrkar jag på bifall till de
socialdemokratiska motionerna Fi50 samt Fi60 i
finansutskottets betänkande 30 mom. 25 om
behovet av regionalpolitiska
sysselsättningsåtgärder i Värmlands län resp.
Gävleborgs län.

Anf. 123 MARIANNE ANDERSSON (c):

Herr talman! Den här debatten har varit lång och
den har i mångt och mycket handlat om
arbetslösheten, orsaker och medel att ta sig ur den.
Det kan tyckas överflödigt att förlänga debatten
ytterligare men det känns ändå angeläget att säga
något om arbetsmarknadspolitiken.

Arbetslösheten är nog den viktigaste frågan i
Sverige just nu. Det är åtminstone det problem som
berör de enskilda människorna allra starkast. För
den som drabbas av arbetslöshet är säkert alla
andra politiska frågor små.

Ändå är det den ekonomiska politiken och
möjligheten att skapa tillväxt i ekonomin för
utveckling i företagen som i sin tur ger arbete som
är det viktigaste. Det är den som är förutsättningen
för sysselsättning och trygghet i framtiden. Jag vill
där helt och fullt instämma med det som Per-Ola
Eriksson sagt tidigare i debatten om den
ekonomiska politiken och det han sade om arvet
från den socialdemokratiska regeringspolitiken
som tillsammans med den djupa internationella
lågkonjunkturen har lett oss in i nuvarande mycket
svåra arbetsmarknadssituation.

Nu gäller det akut att mildra verkningarna av detta
så långt det står i vår makt och det är det regeringen
gör. Regeringen håller fast vid arbetslinjen och
arbetar för att minska långtidsarbetslösheten.
Ungdomsarbetslösheten motverkas genom
ungdomspraktiken som vi tidigare beslutat om här
i kammaren. Inriktningen måste vara att bygga för
framtiden, att satsa på utbildning, investeringar och
praktik ute i näringslivet. Det gäller att höja
kompetensen så att vi är beredda att möta de
utmaningar vi kommer att ställas inför när
konjunkturen vänder.

I kompletteringspropositionen föreslogs ett helt
batteri av åtgärder med just denna inriktning. Jag
skall bara ta några exempel.

Satsning på mindre vägprojekt, tidigareläggning av
byggen, fler beredskapsjobb, fler
utbildningsplatser i gymnasiet, nya
högskoleplatser. 200 miljoner till flexibla
lönebidrag och pengar till samlingslokaler och
kultur. Ungdomspraktiken skall byggas ut efter de
behov som finns.

Till Arne Jansson vill jag bara säga att det är
självklart att resurserna skall satsas där behovet är
störst och pengarna gör mest nytta. Den
fördelningen gör ju inte riksdagen. Det är bl.a.
AMS som hanterar dessa frågor. Jag är alldeles
övertygad om att Gävleborg och Värmland
kommer att få sina beskärda delar alldeles oavsett
vad som sagts och inte sagts i de olika utskotten.

Socialdemokraterna har gjort ett omfattande
kartläggningsarbete för att samla ihop tänkbara
projekt i hela landet som skulle kunna minska
arbetslösheten. Det är bra med en sådan katalog
som med säkerhet är väl känd ute i län och
kommuner. Det är ju också där besluten skall
fattas.

Problemet med att åstadkomma allt detta är ''bara''
finansieringen. Det är en omöjlighet att som
socialdemokraterna föreslår låna till allt detta. Det
skulle obönhörligen leda till minskat förtroende för
svensk ekonomi med höjda räntor som följd. Just
ytterligare höjda räntor är det största hotet mot
sysselsättningen, vilket diskuterats ganska mycket
tidigare i dag.

Herr talman! Det förslag vi kommer att besluta om
är en avvägning mellan det ekonomiskt sett möjliga
och det praktiskt sett genomförbara. Vi vet att
enligt alla prognoser kommer krav på ytterligare
åtgärder att finnas framöver, inte minst när det
gäller kvinnornas situation på arbetsmarknaden.
Just om detta kommer utskottet att ha en hearing i
höst.

Jag vet också att arbetsmarknadsministern och
regeringen kommer att följa utvecklingen och
återkomma med ytterligare åtgärder. Utan tvivel är
alla ledamöter i arbetsmarknadsutskottet besjälade
av att åstadkomma så konstruktiva beslut som
möjligt, även om vi har olika åsikter i en del frågor,
och jag hoppas att vi gemensamt skall kunna
fortsätta det konstruktiva arbete som vi har haft
under det här året.

Till slut, herr talman, vill jag dels önska alla här en
trevlig sommar, dels yrka bifall till finansutskottets
hemställan både i den del som jag har berört och i
dess helhet.

Anf. 124 BO G. JENEVALL (nyd):

Herr talman! Jag vill bara yrka bifall till reservation
26 vid mom. 42.

Anf. 125 ÅKE GUSTAVSSON (s):

Herr talman! Jag vill instämma i yrkandet om bifall
till reservation 26 och hoppas att en majoritet i
riksdagen kan ansluta sig till denna reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken)

Först biträddes reservation 1 av Hans Gustafsson
m.fl. med 126 röster mot 10 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del. 161 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 170
röster mot 127 för reservation 1 av Hans Gustafsson
m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (utvecklingen på de finansiella
marknaderna)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot
137 för reservation 2 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 3 (konsekvenser av en ekonomisk monetär
union)

Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 10
för avslag på motion Fi40 av Ingvar Carlsson m.fl. i
motsvarande del.

Mom. 5 (sjukförsäkringssystemet m.m.)

Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson
m.fl. med 138 röster mot 21 för reservation 4 av Bo
G. Jenevall. 145 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 149
röster mot 136 för reservation 3 av Hans Gustafsson
m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 6 (sänkt pensionsålder)

Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 11
för utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motion Fi44 av Lars
Werner m.fl. i motsvarande del.

Mom. 8 (inkomstprövat barnbidrag)

Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21
för reservation 6 av Bo G. Jenevall. 9 ledamöter
avstod från att rösta.

Mom. 9 (vårdnadsbidrag)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot
136 för reservation 7 av Hans Gustafsson m.fl. 1
ledamot avstod från att rösta.

Mom. 10 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
136 för reservation 8 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 11 (kompetenshöjande åtgärder)

Först biträddes reservation 9 av Hans Gustafsson
m.fl. -- som ställdes mot utskottets hemställan med
den ändring däri som föranleddes av bifall till
motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande
del -- med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 168
röster mot 137 för reservation 9 av Hans Gustafsson
m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 12 (översyn av arbetslöshetsförsäkringen)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot
137 för reservation 10 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 13 (kvinnors situation på arbetsmarknaden)

Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot
137 för reservation 11 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 22 (arbetsmarknadspolitiska åtgärder)

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
137 för reservation 14 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 23 (räntebidrag för ny- och ombyggnader)

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
137 för reservation 15 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 24 (tiomiljadersprogram för sysselsättning)

Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 10
för motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande
del. 1 ledamot avstod från att rösta.

Mom. 25 (behovet av regionala
sysselsättningsåtgärder)

Först biträddes reservation 16 av Hans Gustafsson
m.fl. med 119 röster mot 38 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motionerna Fi50 av Magnus Persson
m.fl. och Fi60 av Axel Andersson m.fl. 151
ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering med 151
röster mot 137 för reservation 16 av Hans
Gustafsson m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 29 (bidrag till skogsvård m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 14
för utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motionerna Fi56 av Björn
Samuelson och Fi57 av John Andersson m.fl.

Mom. 34 (gymnasieskolans utbyggnad)

Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 10
för motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande
del.

Mom. 38 (anslaget Lokala och individuella linjer
samt fristående kurser)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot dels
reservation 23 av Hans Gustafsson m.fl., dels
utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motion Fi44 av Lars
Werner m.fl. i motsvarande del -- bifölls med
acklamation.

Mom. 42 (moderna museets lokaler)

Reservation 26 av Hans Gustafsson m.fl. biträddes
med 155 röster mot 148 för utskottets hemställan. 3
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 46 (underhållsåtgärder för sysselsättning och
tillväxt)

Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot
136 för reservation 29 av Hans Gustafsson m.fl.

Mom. 48 (riktlinjer för investeringsplaneringar)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 57 (omläggning av energibeskattningen)

Först biträddes reservation 36 av Hans Gustafsson
m.fl. med 131 röster mot 10 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del. 164 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 150
röster mot 127 för reservation 36 av Hans
Gustafsson m.fl. 28 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 61 (biobränslen)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del -- bifölls med acklamation.

Mom. 65 (schablonavdraget m.m.)

Först biträddes reservation 40 av Hans Gustafsson
m.fl. med 132 röster mot 10 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del. 162 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 167
röster mot 137 för reservation 40 av Hans
Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 66 (mervärdesskatt)

Först biträddes reservation 41 av Hans Gustafsson
m.fl. med 127 röster mot 10 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del. 168 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 150
röster mot 137 för reservation 41 av Hans
Gustafsson m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 67 (omprövning av skattepolitiken)

Först biträddes reservation 42 av Hans Gustafsson
m.fl. med 127 röster mot 11 för utskottets
hemställan med den ändring däri som föranleddes
av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i
motsvarande del. 167 ledamöter avstod från att
rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 169
röster mot 125 för reservation 42 av Hans
Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 68 (slopad fastighetsskatt på lokalhyreshus
m.m.)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot dels
reservation 43 av Hans Gustafsson m.fl., dels
utsksottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till yrkande 25 i motion Fi44
av Lars Werner m.fl. -- bifölls med acklamation.

Mom. 70 (allmänna riktlinjer för
budgetregleringen)

Först biträddes reservation 44 av Hans Gustafsson
m.fl. med 127 röster mot 19 för reservation 45 av
Bo G. Jenevall. 160 ledamöter avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 170
röster mot 126 för reservation 44 av Hans
Gustafsson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Beslut om samlad votering

Beträffande de på föredragningslistan återstående
ärendena, EES-utskottets betänkande EU1,
näringsutskottets betänkanden NU33 och NU36,
konstitutionsutskottets betänkande KU35,
utrikesutskottets betänkande UU31 samt
jordbruksutskottets betänkande JoU24, medgav
kammaren på förslag av andre vice talmannen att
de fick företas till avgörande i ett sammanhang
sedan debatten i dessa ärenden avslutats.

8 § Uppskov med behandlingen av ärenden

Föredrogs

EES-utskottets betänkande

1991/92:EU1 Uppskov med behandlingen av
ärenden.

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 13 §.)

9 § Ombildning av domänverket till
aktiebolag

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1991/92:NU33 Ombildning av domänverket till
aktiebolag (prop. 1991/92:134).

Anf. 126 BO FINNKVIST (s):

Herr talman! Med hänvisning till den sena timmen
och närheten till sommaruppehållet skall jag
försöka att fatta mig kort. Det är litet svårt, för det
är ett mycket omfattande ämne, som skulle förtjäna
en längre debatt, vill jag påstå. Men det är omöjligt
att få en sådan vid detta tillfälle. Vi har fler ärenden
kvar som skall behandlas.

Jag vill börja med att yrka bifall till de reservationer
som är fogade till betänkandet. Jag kommer att
begära votering på reservationerna 1 och 2.

De statliga företagen har vi diskuterat förut under
den här riksdagsperioden. Jag har konstaterat att
det har gått utmärkt bra under den
socialdemokratiska regeringsperioden. Tyvärr har
den borgerliga regeringen en annan syn på statliga
företag. Man vill sälja ut de statliga företagen av
andra orsaker än affärsmässiga, trots att de statliga
företagen går bra. Men man vill heller inte sköta
det på ett affärsmässigt riktigt sätt. Man tog ju bort
förvaltningsbolaget.

Vi socialdemokrater vill absolut inte sälja ut statens
naturtillgångar. Däremot kan vi givetvis tänka oss
att grannfastigheter till domänverket kan få en
bättre situation genom endera markbyten eller
vissa försäljningar.

Den här propositionen handlar om bolagisering
men också privatisering, vilken vi säger nej till. Vi
tycker att ombildningen till bolag bör skjutas upp
ett halvår och ske först den 1 januari 1993,
beroende på att det är litet oklart med
anställningsförhållandena. Det är tydligen svårt att
föra förhandlingarna till slut. Vi vill också, som ett
alternativ till privatisering, se på möjligheterna att
bilda en statlig skogskoncern av domänverket,
NCB och ASSI.

Områden av stora naturvårdsvärden får inte mista
sitt skydd. Vi anser att man inte skall ta ställning i
denna fråga förrän den skogspolitiska kommittén
har lagt fram sitt förslag. Regeringen bör också
återkomma till riksdagen med förslag om
kulturhistoriska värdefulla egendomar som
domänverket innehar.

Rennäringen skall behandlas i samband med
samepropositionen, anser vi. Vi har också
synpunkter vad gäller Kronoholmarna, Käringön
och vissa andra kronoholmar, som vi tycker bör
kvarstå i statens ägo. Man kan konstatera att vi har
blivit överens i utskottet om förändringar i det
förslag som regeringen lagt fram. Göta kanal har
exempelvis fått en bra lösning. Ett enigt utskott
tycker att staten skall garantera fortsatt drift och
underhåll på Göta kanal. Vi skall också behålla
kanalfastigheterna.

Avslutningsvis vill jag säga att vi i och för sig har
skrivit reservationer om viktiga fritidsintressen.
Domänverket har ju upplevts som en garant för att
avgifter för jaktarrenden, fiskeavgifter osv. hålls på
en relativt hygglig nivå i det här landet. Dessa
riskerar att gå förlorade om det blir privatisering.
Detsamma gäller allemansrätten. En privatisering
av domänverkets skogar plus den utredning som
regeringen har tillsatt om stärkt äganderätt kan
hota allemansrätten på sikt. Tack för mig.

Anf. 127 JOHN ANDERSSON (v):

Herr talman! Det här blir ett mycket komprimerat
inlägg. Vi yrkar avslag på propositionen. Den
totala bristen på utredning av de föreslagna
riktlinjernas effekt i praktiken på en mängd
områden är helt oacceptabel. Vi noterar också att
någon remissbehandling inte heller har skett.

Det sägs att tanken är att bl.a. gynna små enskilda
ägare, skogs- och jordbrukare när man säljer ut
skogsmarker. Det är ju positivt. Men
erfarenheterna hitintills visar ju att det inte är de
små skogsägarna som får möjlighet att köpa
skogen. Priset per hektar är väldigt högt.
Fjällmarker i min hemkommun har helt nyligen
sålts för 22 000 kr. per hektar. Ett skifte på 132
hektar har fått ett pris på 2,9 miljoner. Det säger sig
självt att de små skogsägarna inte kan vara med i en
sådan budgivning.

Eftersom propositionen om bolagisering och
utförsäljning av domänverket lämnas till riksdagen
utan att ordentligt underlag utarbetats, finns det
risk att arbetet med att ta fram förslag till
utbytesarealer och skyddsvärda arealer inte
kommer att vara klart om och när bolagiseringen
sker. Domänverket har bl.a. avsatt ca 700
naturreservat. Man borde redan nu ha klart för sig
hur det blir i framtiden för dessa reservat.

En annan sak som jag har påpekat i min motion är
att det från fjällbefolkningens sida ifrågasätts om
avvittringen i de två nordligaste länens lappmarker
genomförts på ett korrekt sätt. Motioner om detta
har tidigare behandlats här i riksdagen. Vid den
behandlingen förutsattes att denna fråga skulle
genomgås och att information därvid skulle ges,
något som tydligen inte har skett på ett riktigt sätt.
Den bofasta befolkningen inom de båda länens
lappmarker anser fortfarande att den har större rätt
till vissa marker, bl.a. kron- och överloppsmarker,
än den nuvarande ägaren staten. Det är en mängd
frågeställningar som icke har fått en acceptabel
lösning. Det finns en mängd frågetecken kvar.
Därför vill jag yrka avslag på propositionen under
mom. 1 i utskottets hemställan.

Anf. 128 ROLF DAHLBERG (m):

Herr talman! Eftersom reservanterna har varit
mycket kortfattade med hänsyn den trånghet med
tiden som kammaren har, kommer också jag att
vara det. Riksdagen har under 1991 fattat två beslut
om domänverket: Först ett principiellt beslut om
bolagisering, och i samband med det större
privatiseringsbeslutet angående de statliga
företagen fanns också domänverket med.

Det regeringen nu gör är att man lägger fast de
riktlinjer som bör gälla vid överförandet av
domänverkets fasta egendom och övriga tillgångar
och skulder till det nya domänbolaget.

Socialdemokraterna är med på en bolagisering men
har synpunkter på hur den skall gå till. Däremot
motsätter de sig att bolaget sedan privatiseras.

I reservationerna 2 och 4 anför Socialdemokraterna
att viss mark och vissa fastigheter bör undantas eller
vara tillgängliga för naturvårdsändamål eller som
kulturhistoriskt värdefulla områden. Men man
preciserar inte vilka marker, vilka fastigheter eller
hur mycket mark som skall undantas. Det gör att
det förfaringssätt som man pekar på inte är
godtagbart, då det skulle försvåra, försena och
kanske t.o.m. förhindra en bolagisering, med de
vaga direktiv som riksdagen i så fall skulle kunna ge
till regeringen.

Den lösning som regeringen föreslår tillgodoser de
önskemål som finns från såväl naturvårds- som
kulturvårdsintressenas sida. Regeringen pekar ju
på tre olika sätt att gå till väga. Man kommer att
undanta viss mark. Man har redan anvisat vissa
områden som aldrig går över till bolaget. Man
påpekar att restriktioner i samband med
avtalsskrivningen kan göras som gör att man kan
återkomma till bolaget och köpa loss mark som kan
bli aktuell för dessa ändamål. Vidare pekar man på
en möjlighet till lagstiftning i vissa fall.

I de reservationer som socialdemokraterna har på
dessa punkter motsätter de sig utskottsmajoritetens
uppfattning. Detsamma gäller för den reservation
som handlar om privatisering. Där har
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet den
uppfattningen och tron att staten är bättre skickad
att driva bolag än enskilda människor. För mig är
det helt obegripligt hur man i dessa dagar
fortfarande kan förfäkta denna idé, när man ser hur
det ser ut runt om i världen och ser vad som händer
i andra länder. Det finns kvar en så att säga
ideologisk låsning hos Socialdemokraterna vid den
socialistiska tron.

Herr talman! Med detta korta anförande vill jag
yrka bifall till hemställan i dess helhet i
näringsutskottets betänkande och avslag på de
reservationer som är fogade till betänkandet.

Anf. 129 BO FINNKVIST (s) replik:

Herr talman! Jag vet inte någon socialdemokratisk
representant som har påstått att staten skulle vara
bättre på att driva företag. Däremot visade den
socialdemokratiska regeringsperioden i praktiken
att staten kan driva företag framgångsrikt. Detta är
ett kort svar på de frågor som Rolf Dahlberg tog
upp.

Det finns många öppna frågor i propositionen. Vi
har föreslagit att man skall dröja ett halvår med att
genomföra en bolagisering, delvis på grund av de
frågor som bl.a. Hans Dau, Rolf Dahlberg och även
andra har tagit upp.

Anf. 130 GUDRUN NORBERG (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt att ta upp två frågor,
dels nu naturskyddet, dels nu Göta kanalbolag. Nu
skall jag naturligtvis inte göra det, utan jag nöjer
mig med att säga att vi tycker att det är väldigt
viktigt att naturskyddet upprätthålls.

Med de markeringar och skrivningar som har gjorts
i utskottets betänkande är motionernas krav ganska
väl tillgodosedda.

När det gäller Göta kanalbolag har utskottet gjort
ett påpekande till regeringen. Vi har uppnått en
lösning som mycket väl tillgodoser
trepartimotionen N46.

Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna. Sedan vill jag avsluta med att
önska kammarens ledamöter en skön sommar.

Anf. 131 CARL OLOV PERSSON (kds):

Herr talman! Jag är den ende här i kammaren som
är en del av regeringsunderlaget och samtidigt sitter
med i den skogspolitiska kommitten, som drar upp
riktlinjer för den framtida skogspolitiken och som
skall ta fram ett förslag till en ny lag. Det gör att jag
känner ett speciellt ansvar för den här frågan.

Den här propositionen, som handlar om
domänverket, är en mycket intressant läsning.
Varje landskap har sin domänhistoria. En del är
från medeltiden. Annat vittnar om
strukturproblem under 30-talets kris och under 70-
talet. En del handlar om väldigt gammalt innehav,
såsom Upsala Öd och Ridöarkipelagen i Mälaren,
som har tillhört staten så långt historien sträcker sig
bakåt.

Det som nu sker med statens jord- och
skogsegendomar är den största förändringen av
ägandet av mark sedan Karl XI:s reduktion. Jag har
förvånats över hur svagt intresse en del politiker
visar inför denna stora förändring.

Propositionen innehåller riktlinjer som kommer att
möjliggöra för enskilda att köpa mark. Det är jag
tacksam för och för att framför allt
jordbruksutskottet har markerat denna positiva
inställning. Men när tillgångar och skulder
överförts till Domän AB finns det en risk för att
bolaget motsätter sig försäljningen av mark, så att
enskildas önskemål om köp av mark inte kan
fullföljas.

Just nu skrivs avtalet mellan Domän AB och staten.
Domän AB måste ges sådana instruktioner att
intentionerna att sälja ut bolagets tillgångar till
enskilda skogs- och jordbruksägare fullföljs, även
om det kommer att innebära att bolaget tvingas att
avstå värdefulla tillgångar. Detta är lika viktigt när
det gäller att Domän AB skall ha möjlighet att
avsätta skogsmark för fri utveckling. Om detta inte
kan ske i tillräckligt stor omfattning, kommer det
privata skogsbruket i framför allt södra Sverige att
tvingas att gå naturvårdsintressen till mötes i större
omfattning.

Herr talman! Jag har förtroende för
näringsministern och för regeringen. Därför yrkar
jag bifall till hemställan i näringsutskottets
betänkande.

Anf. 132 SONIA KARLSSON (s):

Herr talman! I betänkandet behandlas en väsentlig
fråga för Östergötland och Motalaregionen, men
också för hela landet, nämligen Göta kanals
framtid.

Näringsutskottet understryker i sin behandling
Göta kanals värde, såväl som kulturhistoriskt
byggnadsverk som turistattraktion.

Regeringens proposition var oklar på flera punkter,
och vi kände oro för vad som i framtiden skulle
hända med Göta kanal och kanalbolaget.

Vi motionärer är nöjda med utskottets
ställningstagande angående AB Göta kanalbolag
och Göta kanal. Utskottet har frångått
propositionens förslag och i stället tagit intryck av
de motioner som har väckts i frågan, vilket är
positivt.

Jag förutsätter att regeringen följer utskottets och
riksdagens ställningstagande och så snart som
möjligt föranstaltar om nödvändiga åtgärder med
anledning av vad utskottet anfört om AB Göta
kanalbolag.

Det innebär att AB Göta kanalbolag skall kvarstå i
statlig ägo, att kanalbolaget skall behålla
kanalfastigheten samt att medel för Göta kanals
drift och underhåll även i fortsättningen kommer
att tillförsäkras genom statsmakternas försorg.

Det är vidare viktigt att Göta kanalbolag så snart
som möjligt erhåller besked om att medel för
verksamheten fördelas i och med budgetårets
början, så att verksamheten inte störs av oklara och
sena besked, vilket skulle försvåra en
kostnadseffektiv planering av underhållsarbetet.

I vår motion förutsatte vi att kanalbolagets
produktiva skogsfastighet skulle kvarstanna i Göta
kanalbolags ägo. Utskottet föreslår att den bör
överföras till domänbolaget. Vi motsätter oss inte
detta, eftersom utskottet ''anser det inte vara
ändamålsenligt att finansieringen av
kanalverksamheten -- som därutöver kräver
ytterligare statligt stöd -- görs beroende av
avkastningen av en skogsegendom, som därtill är
starkt konjunkturkänslig''. Däremot förutsätter vi
att domänbolaget vid överföringen av skogsmarken
betalar AB Göta kanalbolag ett marknadsanpassat
pris för produktiv skogsmark, vilken är värderad till
ca 35--40 milj.kr.

Herr talman! Kanalen besöks årligen av ca 1,5
miljoner människor, som på olika sätt tillbringar sin
fritid på och vid kanalen. Vi förutsätter att kanalen
även i framtiden hålls tillgänglig i samma
omfattning som i dag. Göta kanal är tillgänglig för
sjöfarare från den 1 maj t.o.m. september månads
utgång. Kanalområdet är tillgängligt året om.

Vi är nöjda med utskottets förslag till beslut, som
innebär att denna speciella kulturmiljö säkerställs
och att det nationella riksintresset skyddas.

Jag vill med hänvisning till vad jag nu har anfört
yrka bifall till utskottets förslag angående AB Göta
kanalbolag.

I detta anförande instämde Lars Stjernkvist (s).

Anf. 133 OLLE LINDSTRÖM (m)

Herr talman! Utskottets ställningstagande i det här
betänkandet har i debatten redovisats av
utskottsordförande Rolf Dahlberg, varför jag
enbart skall avge några korta kommentarer och
påpekanden.

Domänverket förvaltar i dag för statens räkning
10,3 milj. hektar skogsmark, varav 4,5 milj. hektar
utgörs av produktiv mark. Det handlar alltså om en
stor del av den totala skogsarealen i Sverige. Av
verkets produktiva skogsmarksareal är 79 %
belägen i Norrland.

I övre Norrland förvaltar domänverket ca 43 % av
regionens produktiva skogsmarksareal, och därtill
kommer en betydande andel impediment och
fjällmark. De här siffrorna visar att statens innehav
av skogsmark i landet är betydande, för att i övre
Norrland vara helt dominerande.

Det är mot denna bakgrund som det är viktigt att
statens överlåtelse av egendom sker på villkor som
sammanfaller med propositionens och
betänkandets inriktning, när domänverket
ombildas till aktiebolag och på sikt privatiseras.

Det gäller för det första försäljningen av skogsmark
till enskilda jord- och skogsbrukare, för det andra
att de privata köpsågverken blir tillförsäkrande
råvara och för det tredje att de artfrämmande
dotterbolagen på ett eller annat sätt avvecklas.

Vid försäljningen av skogsmark förutsätter jag att
överlåtelseavtalet kommer att innehålla direktiv
som innebär att privatisering verkligen prioriteras.
Det är inte minst viktigt i glesbygd, där många
mindre jord- och skogsbrukare har behov av
tillskottsareal för sin verksamhet.

Det framgår även i betänkandet att försäljning till
enskilda skall syfta till att förbättra skogsbrukets
struktur och sysselsättningsmöjligheter, vilket är
positivt.

Det finns ett antal privata inlandssågverk som
under lång tid har varit helt beroende av
råvaruleveranser från domänverket. Dessa sågverk
borde på ett eller annat sätt tillförsäkras råvara,
antingen genom försäljning av skogsmark, eller
som ett villkor i överlåtelseavtalet.

Den tredje punkt som jag vill ta upp är
domänverkets dotterbolag. Av de drygt 30-tal
dotterbolag som domänverket har, är ett antal helt
artfrämmande. Jag har svårt att tänka mig att ett
skogsbolags affärsidé skulle innefatta turism med
stugbyar, konsultbolag av olika schatteringar och
grus- och betongförädling.

Årsredovisningen för domänverket visar också att
moderbolaget under de senaste åren har fått täcka
vissa underskott hos dotterbolagen. De är viktigt
att den artfrämmande verksamheten försäljs.

Avslutningsvis vill jag helt kort beröra den
socialdemokratiska motionen N45. I den anförs det
att det är av allmänintresse att staten ej avhänder
sig kontrollen över de svenska naturtillgångarna.
Menar Socialdemokraterna att det är endast statens
mark som kan betraktas som naturtillgång? Eller
anser Socialdemokraterna att all skogsmark, även
den privatägda, är en naturtillgång? Jag förutsätter
det, och i så fall skulle det innebära att
Socialdemokraterna vill att staten skall ha kontroll
över all mark. Det trodde jag faktiskt tillhörde en
förgången tid.

Även i Norrbotten har det förts en väldigt hård
debatt om den här privatiseringen. Från
socialdemokratiskt håll har man gjort gällande att
allmänheten skulle avskärmas från vår fina natur,
att skogsbilvägar skulle stängas, och att naturen
inte skulle kunna nyttjas för bärplockning och
annat vid en försäljning av domänverket eller av en
del av marken. Det är beklämmande att sådana
argument har kommit in i debatten.

Jag har haft möjlighet till att både färdas och vistas
på de här markerna, privata såväl som statliga, och
jag har aldrig sett någon skillnad på mark ägd vare
sig av det ena eller det andra skogsbolaget eller av
privata personer. De socialdemokratiska motiven
till att Domän AB skall vara statsägt är helt
orealistiska och saknar därför
verklighetsförankring.

Med det här anförda, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan i betänkande nr 33 och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 134 HANS DAU (m):

Herr talman! Det är, precis som Rolf Dahlberg
sade, ont om taletid. Det är synd, därför att den här
debatten skulle ha kunnat bli en mycket intressant
sådan, inte minst med tanke på den oerhört stora
betydelse som domänverkets marker har för
svenskt näringsliv.

Det gäller i stor utsträckning de områden från vilka
bl.a. Rolf Dahlberg och jag kommer. Vi har sett
fram emot den här åtgärden, varför jag klart måste
deklarera att jag är av en helt annan uppfattning än
vad som kommer till uttryck i propositionen, och
det har jag också gett uttryck för i motion N40. Jag
anser att man inte skulle ha gjort någon
bolagisering. Det är ett socialdemokratiskt förslag
från i fjol, och det är socialdemokratisk politik.
Man skulle i allra största utsträckning ha
privatiserat den här marken direkt.

Anledningen därtill är de erfarenheter som vi i
Norrland har av bolagsbygd. Det finns ett gammalt
uttryck som säger att bolagsbygd är död bygd,
medan bondebygd och privat ägd bygd är levande
bygd. Den levande bygden är folk intresserad av,
och det finns liv och rörelse där.

I propsitionen sägs det att den berörda egendomen
före aktieutförsäljningen, och den formen av
privatisering, skall säljas till enskilda skogs- och
jordbrukare för att öka möjligheterna till att
förvärva hittills statligt ägd mark. Det tycker jag
som sagt att man skulle ha gjort från början, innan
man bolagiserde det som eventuellt hade varit kvar.

Om man läser vidare i propositionen erfar man att
mindre enskilda skogsskiften som understiger 200
hektar per enhet skall bjudas ut till försäljning. För
mig är det en gåta hur en gräns som 200 hektar kan
läggas fast.

Jag vill erinra om att 200 hektar skog i
Västerbottens inland -- och även i Norrbotten där
de stora statliga skogarna finns -- motsvaras i
produktionshänseende av 60 hektar i Skåne, eller i
Småland. Att då fastställa summan 200 hektar för
hela landet, visar på en okänslighet som jag finner
skrämmande. Jag hoppas verkligen att man ändrar
på den här inriktningen, eftersom regeringen
fortfarande har möjlighet att påverka detta.

Carl Olov Persson uttryckte farhågor för hur
bolaget och dess styrelse skulle komma att handla.
Han hade emellertid tilltro till regeringen, vilket
jag hoppas att vi skall kunna ha.

När man emellertid i pressen läser om den tilltänkta
styrelsens sammansättning må jag säga att mina
farhågor förstärks. I den tilltänkta styrelsen finns
nämligen bolagsfolk av alla möjliga schatteringar,
som är vant att driva bolag, utan att kanske tänka
på de synpunkter som jag anser att man bör ta
hänsyn till. Enligt min mening är det nödvändigt att
regeringen går längre än vad som sägs i
propositionen. Det är synd att denna debatt inte
kan föras på ett djupare plan, speciellt som
näringsministern finns med här i kammaren. Det
skulle ha varit mycket intressant att få höra hans
åsikt om hur man skall gå till väga vid
utförsäljningen. Det skulle kanske ha varit
givande, framför allt för oss som bor i de här
bygderna, att få veta hur vi skulle kunna se
framtiden an.

Jag uppmanar näringsdepartementet och
näringsministern att ta del av den motion i vilken
jag och en del andra har gett utryck för våra
uppfattningar. De skulle, enligt min mening, var
helt i linje med den nuvarande regeringens
inställning till näringspolitik och till spritt ägande.
Det skulle även vara till stor fördel för de bygder
som omfattas.

Eftersom jag inte har någon reservation, yrkar jag
inte heller bifall till min motion. Skrivningen i
betänkandet är trots allt positiv, även om jag anser
att näringsutskottet skulle ha kunnat gå längre.

Anf. 135 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Vänsterpartiet har yrkat avslag på
regeringens proposition om ombildning av
domänverket till ett aktiebolag.

Vi anser att propositionen kännetecknas av
brådska och av att vara dåligt genomtänkt. Detta
blir särskilt tydligt i behandlingen av Göta kanal.

Om regeringens förslag skulle ha gått igenom när
det gäller kanalen hade det fått samma resultat som
om man hade sagt att vi skulle fylla igen kanalen
och plantera granskog på kanalfastigheten, dvs. att
det om några år inte hade funnits en enda båt på
kanalen.

Att över huvud taget tänka tanken att kanalen
skulle kunna privatiseras och drivas och
underhållas med hjälp av enbart avgifterna för
kanaltrafiken är befängt. Om näringsministern
hade skött sina privata aktieaffärer på lika lösa
grunder, hade regeringen under det gångna året
inte haft några som helst problem med hans
aktieportfölj eller förmögenhet. Näringsministern
hade intill visshet gränsande sannolikhet varit
utfattig.

Propositionens förslag hade, herr talman, inneburit
att AB Göta kanalbolag hade blivit ett kanalbolag
utan kanal, utan kanalfastighet, utan skog och utan
driftspersonal och i sista änden utan kanaltrafik och
utan båtar.

Jag delar Johan Anderssons och Vänsterpartiets
uppfattning att det bästa vore ett avslag på
propositionen i dess helhet. Men när det nu inte
finns majoritet för detta är det ändå väl att
motioner och utskottsbehandling har räddat Göta
kanal, för den här gången i alla fall.

Jag beklagar dock att det inte har gått att få med
vare sig kulturutskottet eller näringsutskottet på att
Kanalbolaget skulle få behålla den skog som en
gång donerats till bolaget. Jag anser att det vore
kulturhistoriskt pietetsfullare och riktigare att låta
skogen kvarstå i bolagets ägo, även om den
naturligtvis inte spelar samma roll för kanalen i dag
som den gjorde i början av 1800-talet, då
donationerna ägde rum.

Jag är emellertid glad över att riksdagen är enig om
att kanalbolaget skall behålla kanalfastigheten och
att staten även i framtiden skall ansvara för kanalen
och garantera dess upprustning. Göta kanal är
kulturhistoriskt och turistiskt ovärderlig, inte bara
för Östergötland utan för hela Sverige.

Herr talman! Med det anförda vill jag önska
kammarens ledamöter och personal en skön
sommar. Använd gärna en dag eller två för ett
besök i Östergötland och en tur på Göta kanal, en
underbart vacker 170-åring som är väl värd ett
besök.

Anf. 136 LENNART BRUNANDER (c):

Herr talman! Jag tycker att det är bra att privata
skogsbrukare nu får möjlighet att komplettera sin
mark med domänverksmark som är så belägen att
den passar.

Det är också bra att man skall kunna använda
domänverksmark som byte när privat mark skall
användas för naturvård.

Jordbruksutskottet har i ett yttrande framfört
synpunkter på denna proposition. Vi i
jordbruksutskottet ansåg att regeringen skulle ha
preciserat sig något mer än den gör i propositionen.
Vi ansåg att man måste gå litet mer grundligt till
väga när det gäller att avsätta mark för naturvård,
både domänverksmark och mark utanför
domänverkets mark.

Näringsutskottet ansåg emellertid att det inte fanns
någon anledning att göra något uttalande eller att
ge några speciella uppdrag till näringsminstern.
Man utgår från att näringsministern kommer att
arbeta med utgångspunkt i dessa förutsättningar.
Näringsutskottet skriver i betänkandet: ''Härvid
bör de synpunkter som förs fram i
jordbruksutskottets yttrande ligga till grund för
säkerställande av mark för naturvårdsändamål.''

Jag utgår från att det kommer att bli
utgångspunkten för näringsministerns arbete.
Näringsutskottet ger ju näringsministern ett
förtroende och ansvar för att det blir på detta sätt.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi gör det.
Redan i propositionen avsätts ju ganska mycket
mark, och man kan tycka att det är mycket bra.
Men vi skall tycka att detta är bra även om ett antal
år framöver. Med utgångspunkt i det som har sagts
i jordbruksutskottet tror jag att man, innan
bolagsbildningen är klar, skall se över detta och
följa de rekommendationer som
jordbruksutskottet har gjort och som
näringsutskottet har strukit under i sin skrivning.

Herr talman! Med dessa ord har jag inget annat
yrkande. Jag ville bara understryka detta, och lägga
näringsministern detta på hjärtat.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

10 § Rekonstruktion av Nordbanken

Föredrogs

näringsutskottets betänkande

1991/92:NU36 Rekonstruktion av Nordbanken
(prop. 1991/92:153).

Anf. 137 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Det är beklagligt att ärenden av stor
vikt skall få så dålig tid i kammaren att man skall
pressas fram och i princip inte kunna föra debatter
som är behövliga. Jag tänker närmast på
föregående ärende.

Den rekonstruktion av Nordbanken som
regeringen föreslår tillstyrks i princip av ett enigt
utskott.

De problem som finns i Nordbanken är bara en del
av en omfattande kris som finansmarknaden har
både i Sverige och utomlands. Nu behövs lösningar
som håller mer än ett par månader.

Därför anvisar vi i en reservation hur man
långsiktigt skall lösa dessa problem. Vi avvisar
samtidigt det bemyndigande som regeringen begär
för att sälja de aktier man övertog vid
rekonstruktionen.

Dessa frågor har belysts på ett mycket ingående sätt
i den ekonomiska debatt som tidigare under dagen
har förts i kammaren. Därför behöver jag inte
fördjupa mig i just finanskrisen.

Kreditförlusterna i Nordbanken har visat sig vara
av en en sådan omfattning att behovet av ett
betydande kapitaltillskott finns.

Staten som huvudägare i banken och staten som
garant för stabilitet i vårt betalningssystem gör att
staten i detta fall har ett dubbelt ansvar.

I propositionen föreslås att de s.k. nödlidande
krediterna och andra tillgångar som belastar
bankens intjänandeförmåga överförs till Securum
AB, ett nybildat dotterbolag till banken. Syftet är
att bolaget skall förvalta och avveckla dessa
engagemang.

Vidare avser staten att förvärva resterande aktier i
Nordbanken som i dag inte ägs av staten. Priset på
aktierna får anses som rimligt.

För att trygga finansieringen, i första hand i
Securum, föreslås stora statliga åtaganden som
lånegarantier, lån med låg eller ingen ränta samt
kapitaltillskott av betydande storlek.

På dessa punkter yrkar vi bifall till utskottets
hemställan.

Men vi saknar, som framgår av vår reservation, ett
samlat grepp för att mildra den kris som finns i den
finansiella sektorn.

Regeringen har genom många beslut bidragit till att
fördjupa krisen. En del beslut har lett till sänkt
aktivitet i näringslivet. Andra beslut leder till
överbud på fastigheter, då framför allt på
kontorfastigheter. Osäkerhet i
riskkapitalförsörjningen är ett annat exempel då
regeringen har bidragit med ett ordentligt tillskott.

Herr talman! Det får ses som rimligt att ägandet i
Nordbanken på sikt breddas. Detta bör göras så att
bankens ställning stärks och konkurrensen främjas.

En viktig skiljelinje i det politiska synsättet är
bemyndigandet att få sälja de förvärvade aktierna.
Här avvisar vi regeringens förslag.

Nu liksom tidigare anser vi att riksdagen skall höras
då så stora frågor skall avgöras. Detta handlar om
hela folkets egendom precis som när det gäller
övriga statliga företag.

Vi tycker att det är en respektlöshet av stora mått
som den borgerliga regeringen visar mot Sveriges
riksdag genom att bemyndiga sig att kunna hantera
frågor på detta sätt.

Den privatiseringsiver som nu pågår medför med
stor sannolikhet en försvagning av banken. Den
kan också leda till en ökad koncentration inom
bankvärlden som absolut inte är önskvärd.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
reservation 1. Vi stöder naturligtvis även
reservation 3, men vi kommer att följa upp endast
reservation 1 vid voteringen. I övrigt yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Anf. 138 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag tänker huvudsakligen uppehålla
mig vid ansvarsfrågan och informationen kring den
sorglustiga Nordbankenaffären.

Den stora allmänheten har upprörts över
Nordbanksaffären, och det med rätta. Återigen
måste vi skattebetalare gå in med 20 miljarder i
friskt kapital för att undvika en samhällsförödande
bankkonkurs. Samtidigt går de ansvariga så här
långt fria och får lämna arenan med fallskärmsavtal
som tillförsäkrar dem mångmiljonbelopp i
ersättning. Hela affären är rent ut sagt en präktig
skandal där såväl den tidigare regeringen som den
nuvarande regeringen måste vara inblandade.
Även näringsutskottet och riksdagen måste ta sitt
ansvar.

Som beslutande institution beviljade riksdagen för
ett halvår sedan Nordbanken ett ekonomiskt
tillskott på 5 miljarder. Detta skedde utan att det då
presenterades någon skriftlig dokumentation, vare
sig från Nordbanken eller finansinspektionen eller
från regeringen, till de ansvariga i utskottet och
riksdagen. Detta förhållande tog vi i Ny demokrati
upp då, samtidigt som vi föreslog att en utredning
skulle göras beträffande händelseförloppet,
ansvarsfrågan och möjligheten till en förebyggande
kontroll. Ny demokratis förslag avvisades såväl i
utskottet som i riksdagen.

Nu är vi ''plötsligt'' i samma situation, men med den
skillnaden att vi skattebetalare skall skjuta till
ytterligare 20 miljarder. Det räcker troligen inte
med det. Det kan vara toppen på ett isberg. Här
måste det pågå ett spel under täcket rent ut sagt
mellan Nordbanken, finansinspektionen och
regeringen. Hur skall vi annars kunna förklara att
styrelseordförande Björn Wahlström inför
näringsutskottet för drygt ett halvår sedan
bekräftade att bankens behov av att rensa upp när
det gällde den trassliga Nordbankssituationen
gällde 5 miljarder för att ett halvår senare växa till
ytterligare 20 miljarder? Huvudsakligen baserades
den här utvecklingen på gamla fastighetskrediter
som man satt inne med redan ett halvår tidigare.

En bank har inte rätt att göra dåliga affärer, om
gällande lagstiftning följs. För kreditgivning gäller
nämligen att ''kredit får beviljas endast om
låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra
låneförbindelsen. Dessutom krävs betryggande
säkerhet i fast eller lös egenom eller i form av
borgen.''

Att döma av beviljade krediter och den situation
som Nordbanken hamnat i måste de ansvariga,
inkl. styrelsen, ha brutit mot gällande lagstiftning.

Så här långt har de ansvariga gått fria, och inte bara
det -- de belönas dessutom med höga
avgångsvederlag genom sina fallskärmsavtal.

Är det fråga om slarv, oskicklighet, förskingring
eller trolöshet mot bankens kunder -- det gäller
alltså ytterst oss skattebetalare? Det får
allmänheten aldrig reda på; inte så här långt.

Man borde förvänta sig att åtminstone vi i utskottet
och riksdagen skulle få utförlig information och
dokumentation om detta, men icke!

Bankerna står ändå under tillsyn av en
finansinspektion som har att se till att en bank
följer:

--dels de lagar som reglerar bankens verksamhet,

--dels andra författningar som avser banken,

--dels bankens stadgar och bestämmelser som med
stöd därav meddelats bankens stämma eller
styrelse.

Finansinspektionen skall vidare med
uppmärksamhet följa bankens verksamhet och
hålla sig underrättad om förhållanden som kan
inverka på en banks säkerhet eller i övrigt är av
betydelse för en sund utveckling av
bankverksamheten, enligt 7 kap. 1 §
bankrörelselagen.

Mot bakgrund av dels gällande banklagsstiftning,
dels finansinspektionens tillsyningsverksamhet är
det ett mysterium att denna bankkrasch har kunnat
inträffa utan förebyggande varningssignaler och
information. Det osannolika har hänt. Eller vet
regeringen mer om den här olyckliga utvecklingen
än man har låtit påskina? Det kan vara så. Svenska
Dagbladet hade en utomordentligt genomlysande
artikel för någon vecka sedan i ärendet. Att döma
härav har man från regeringens sida haft och suttit
inne med information som man inte har låtit gå
vidare, i varje fall inte till oss i utskottet.

De många obesvarade frågorna leder till
spekulationer, lösa antaganden och en brist på
tilltro till bank- och finanssystemet. Det är hög tid
att gå till botten och granska Nordbanken,
bankväsendet i övrigt samt finansinspektionens roll
i den här affären i synnerhet och dess verksamhet
över huvud taget -- men också regeringens
agerande. Misstagen får inte upprepas. Herr
talman! Vi svenska skattebetalare vill inte bli tagna
på sängen gång efter annan när det gäller
miljardbelopp som vi får punga ut med.

En bank- och finanskommission bör därför
tillsättas som består av politiker, helst
representerande alla riksdagspartier, samt
ekonomer och andra experter.

Utredningen förutsätts klarlägga handläggningen
inom Nordbanken och ansvarsfrågan samt granska
de många stötande fallskärmsavtalen i
flermiljonsklassen och undersöka om dessa
oundgängligen måste gälla eller om de kan jämkas.
Jag tror att regeringen i den delen har en utredning
på gång.

Avslutningsvis vill jag säga att vi i Ny demokrati
återkommer till frågan om insättarskydd för
småspararna i stället för statliga garantier till
bankerna. Enligt pressuppgifter tittar
departementet nu på olika lösningar av den här
frågan. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning
som har att lägga fram förslag till ett insättarskydd
för landets alla småsparare -- ett förslag som
riksdagen har att ta ställning till.

Herr talman! Glädjande nog framhöll även
finansutskottets ordförande i dagens finansdebatt
behovet av att regeringen tillsätter en utredning
som analyserar och kartlägger situationen inom
bankväsendet och granskar Nordbankens och
finansinspektionens agerande i den här affären.

Vi i Ny demokrati skulle anse det mycket märkligt
om riksdagens ledamöter, oberoende av
partitillhörighet, inte skulle vilja medverka till att
informera oss beslutsfattare i riksdagen och övriga
svenska skattebetalare om Nordbanksaffären och
vidare tillförsäkra landets alla småsparare ett
effektivt insättarskydd mot bakgrund av vad som
har inträffat och kan inträffa.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall till
reservationerna 2 och 4 från oss i Ny demokrati
samt till våra motionsyrkanden 2 och 3 under mom.
4 i hemställan i betänkande 1991/92:NU36.

Anf. 139 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Jag deltog i konstitutionsutskottets
granskning av rekonstruktionen av Nordbanken,
och det gav en hel del material inför den
parlamentariska utredning om krisens orsaker som
också vi i Vänsterpartiet vill ha. I denna del kan vi
ansluta oss till reservation 2 från Ny demokrati.

Regeringen och utskottsmajoriteten vill att vi nu
skall ge regeringen fullmakt att först köpa
resterande privatägda aktier i Nordbanken för
21 kr. styck, placera dem i ett bolag och sedan sälja
detta bolag. Man motiverar köpet med att staten
måste ta på sig hela ägaransvaret och försäljningen
med att staten inte bör äga aktier.

De som nu vill privatisera bör påminnas litet om
hur krisen i banken startade. De orimligt stora
utlåningarna i helstatliga PKbanken inleddes med
en privatisering, försäljningen år 1984 av aktier i
PKbanken till Erik Penser och köpet av Carnegie
Fondkommission, varvid man så att säga knöt ihop
sig med Gamlestaden, Nobel och andra av de
företag som senare skulle utlösa krisen. Därpå
följde en alltför snabb och alltför tidig avreglering
på valuta- och kreditmarknaderna när den
socialdemokratiska regeringen föll undan för den
borgerliga hetskampanjen mot all statlig valuta-
och kreditkontroll.

Mot denna bakgrund är det svårt att instämma i
reservation 1 från Socialdemokraterna, som enbart
hänvisar till beslut under innevarande riksmöte
som skuld till krisen och som vill lösa krisen med
enbart socialdemokratisk politik.

Däremot följer vi upp reservation 3 från
Socialdemokraterna om att det är riksdagen och
inte regeringen som skall besluta om större
förändringar i det statliga ägandet. Regeringen
skall inte ha bemyndigande att sälja
Nordbanksaktierna utan hörande av riksdagen. Jag
har litet svårt att förstå varför Leif Marklund nyss
sade här att ni inte tänker följa upp denna
reservation.

Det förvånar mig också att Ny demokrati inte kan
ställa upp på detta elementära krav. Minns ni inte
hur det har gått till vid tidigare utförsäljningar av
statliga företag? Litar ni, som brukar tala om
etablissemangets kompisanda, så helt och fullt på
att regeringen kan klara privatiseringen på ett bra
sätt på egen hand?

Ian Wachtmeister sade här förut att Ny demokrati
var ett arbetarparti. Då borde ni exempelvis kunna
gå med på att vi i första hand sålde aktierna till de
bankanställda i stället för till storfinansen. Jag
tycker att ni skall visa litet ideologisk rätlinjighet
för en gångs skull och rösta med oss och
Socialdemokraterna på denna punkt.

Bengt Dalström säger i en reservation att de statliga
garantierna för bankerna strider mot
marknadsekonomins grunder, och det är rätt. Men
hur kan då Bengt Dalström gå med på att låta
regeringen köpa aktierna för 21 kr.?
Marknadsvärdet på Nordbanksaktierna torde ju
ligga på minus. Det borde vara möjligt att pressa
priserna åtminstone ner till noll.

Paradoxalt nog kräver Dalström också
insättarskydd för alla banksparare i samma
reservation där han hyllar marknadsekonomin.
Sparande i bank skall tydligen vara alldeles
riskfritt. Jag tillhör själv småspararna i
Nordbanken, och det är tacknämligt att Dalström
vill skydda mig med hjälp av det han kallar ''oss
skattebetalare''. Men det är knappast i enlighet
med marknadsekonomins principer.

Vi i Vänsterpartiet instämmer också i fördömandet
av de orimliga avgångsvederlagen till
bankdirektörerna, som för övrigt också strider mot
marknadsekonomins principer, eftersom jag
inbillar mig att marknadsvärdet på avgångna
bankdirektörer också torde ha fallit en hel del på
senare tid. Också dessa avgångsvederlag är, liksom
de vanvettiga utlåningarna, i huvudsak ett resultat
av att Nordbanken försökt apa efter metoderna i
privatbankerna. Är det någon, t.ex. Bengt
Dalström, som har kollat upp hur det förhåller sig i
de stora privata bankerna med olika typer av
privilegier för bankdirektörer och andra högre
tjänstemän? Där har man en hel nomenklatura med
förmåner av olika slag, återigen ett bevis för
skillnaden mellan begreppen kapitalism och
marknadsekonomi.

Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 vad
gäller mom. 1, till meningsyttringen vad gäller
mom. 2, till reservation 3 vad gäller mom. 3 samt
till utskottets hemställan vad gäller mom. 5.

Anf. 140 BENGT DALSTRÖM (nyd)
replik:

Herr talman! När det gäller vår inställning till
konstruktionen och aktievärderingen i denna
sorglustiga affär kan man säga att det är mera av
principiella skäl som vi har fått acceptera att gå med
på den del som avser mom. 2 och 3, som Johan
Lönnroth tar upp. Därvidlag har vi inte något
motbud att komma med. Det är viktigt att
förtroendet för banksystemet bibehålls, även om
jag har framfört tankegångar och synpunkter på det
bristfälliga i det nuvarande banksystemet.

Vi nöjer oss inte med att fortsättningsvis utan
vidare acceptera de lösningar som vi har arbetat
med. Det gäller dels ett tillskott på 5 miljarder för
ett halvår sedan, dels 20 miljarder nu. Vi tycker att
det känns ansvarslöst att fortsätta på detta sätt,
utan att vi har en klarläggande dokumentation om
orsakerna. Det är viktigt att vi kan införa regler för
finansinspektionen som kan medverka i
förebyggande syfte till att vi undviker dessa
katastrofer. Vi får väl nästan kalla det för
katastrofer.

När det gäller insättarskyddet var vi redan tidigare
inne på att det även i ett samhälle där
marknadskrafterna skall råda finns anledning att
skydda småspararna. Det skyddet saknar vi här i
Sverige. Vi har sett att det har fungerat delvis i
Amerika. Vi ser en liknande lösning som möjlig
också här i Sverige.

Anf. 141 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Jag måste säga att jag inte förstod
särskilt mycket av det senaste inlägget, Bengt
Dalström. Varför skall ni gå med på att dessa aktier
säljs för 21 kr., när Bengt Dalström själv hävdar att
han vill leva efter marknadsekonomins principer?
Ägare till dessa aktier är bl.a. diverse stora
höjdare, som tidigare gick in i Nordbanken. Jag
fattar framför allt inte varför Bengt Dalström inte
kan låta oss i denna kammare fatta beslutet om
försäljning först. Varför överlåter Bengt Dalström
utan vidare detta till regeringen? Varför vill ni inte
spela den roll som ni älskar att spela i denna
kammare, rollen som vågmästare?

Anf. 142 BENGT DALSTRÖM (nyd)
replik:

Herr talman! Som vågmästare reser jag mig upp
och svarar helt enkelt följande. När det gäller
Johan Lönnroths värdering och att vi går med på ett
aktievärde på 21 kr. är saken den att vi dess värre
saknar information om aktiernas rätta värde. Vi har
helt enkelt ansett att vi får lov att följa regeringens
linje.

Anf. 143 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:

Herr talman! Men om ni överlåter till oss här i
riksdagen att fatta det avgörande beslutet, då kan
Bengt Dalström skaffa den informationen innan
han går med på att rösta för en försäljning till det
pris som då kommer att bli aktuellt.

Anf. 144 JAN BACKMAN (m):

Herr talman! Näringsutskottets majoritet ger i
betänkandet NU36 Rekonstruktion av
Nordbanken kammaren underlag för ett beslut som
egentligen inte borde ha behövt fattas. Hade
riksdagsmajoriteten tidigare lyssnat på de
argument som de borgerliga partiernas
företrädare -- en Hadar Cars, en Per Westerberg
eller en Kjell Ericsson, för att nämna de aktivaste
debattörerna hösten 1990 -- fört fram för en
privatisering av Nordbanken, skulle den här
situationen aldrig ha inträffat. Nu står vi här med
77 % av aktierna i statens ägo och därigenom med
förpliktelsen att uppfylla det ägaransvar som vi med
stort eftertryck krävt av andra bankägare i liknande
situationer. Det som inträffat visar bara att det
anonyma ägandet i Nordbanken lika litet som i
sparbankerna tidigare garanterar ett professionellt
uppträdande på marknaden.

Detta ägaransvar blir ett viktigt underlag för det
beslut vi skall fatta. Nordbankens kunder skall
kunna känna förtroende för sin bank, vare sig de
har inlåning i banken eller är låntagare. Det andra
skälet till ett beslut är mer oprecist och handlar om
regeringens och riksdagens samlade ansvar för
stabiliteten i banksystemet.

Det lär enligt tidningsuppgifter finnas ledamöter i
kammaren som ser detta som en
cykelställssituation, dvs. att vi står inför ett beslut
som rör sig om så svindlande belopp att vi, i stället
för att föra en saklig diskussion i huvudfrågan, i det
oändliga diskuterar hur cykelstället skall se ut och
var det skall placeras. Min egen reaktion inför
föredragningar och diskussioner i utskottet handlar
mer om den klarsyn man drabbas av när man
samfällt inser att det faktiskt bara finns en lösning
på det problem man ställts inför, och att denna
lösning har stora statsfinansiella konsekvenser. I
det här fallet innebär det, som tidigare framkommit
i debatten, att ett enigt utskott ställer sig bakom
förslaget att ett av staten helägt aktiebolag
förvärvar samtliga utestående aktier i Nordbanken
till ett pris av 21 kr. per aktie, dvs. lika med
emissionskursen hösten 1991, till en sammanlagd
kostnad av 2 050 milj.kr. Samma princip har
tillämpats tidigare i liknande situationer.

Dessutom är vi eniga om att stödja det
omstruktureringsförslag som innebär att
nödlidande krediter, lån med avtalade
ränteeftergifter och andra tillgångar som belastar
Nordbankens intjäningsförmåga, eller som av
andra skäl inte bör behållas av banken, förs över till
ett nybildat dotterbolag, nämligen Securum AB.
Sammanlagt uppskattas garantier, lån,
kapitaltillskott och andra åtgärder i det
sammanhanget kunna rymmas inom en ram på 20
miljarder kronor. Det är alltså det maximala belopp
som kan komma i fråga om inga åtgärder vidtas av
vare sig banken, riksdag eller regering för att rätta
upp den finansiella situationen på marknaden. Den
tidigare i kväll beslutade sänkningen av
fastighetsskatten på kommersiella lokaler är ju ett
exempel på den typ av åtgärder som kan vidtas från
vår sida.

Nu har debatten kring regeringens förslag i stor
utsträckning handlat om vilka effekter beslutet kan
få för övriga banker. Kommer Nordbanken att få
städmöjligheter som ligger utöver vad statens
ägaransvar egentligen motiverar? Jag har stor
förståelse för bankföreträdarnas krav på att bli
likvärdigt behandlade, och jag utgår från att
regeringsföreträdarna i de fortsätta
överläggningarna kring vad som skall tillföras
Securum skall ha konkurrensneutraliteten som
ledstjärna och att processen skall genomföras med
den öppenhet som banksekretessen tillåter för att
undvika ogrundade misstankar.

Cykelställinslagen i debatten har handlat om fyra
punkter:

För det första: behovet av ett samlat grepp för att
mildra verkningarna av finanskrisen. För det
andra: tillsättandet av en kommission med uppgift
att granska bankväsendets utveckling och
orsakerna till denna samt pröva
finansinspektionens tillsynsverksamhet. För det
tredje: att inte bemyndiga regeringen att sälja de
genom dagens beslut inköpta Norbanksaktierna
utan ytterligare hörande av riksdagen. För det
fjärde: ett uttalande där riksdagen anmodar
regeringen att snarast lägga fram ett förslag om
insättarskydd.

I alla frågorna har utskottsmajoriteten funnit starka
skäl som talar för denna uppfattning.

Den finanskris som behandlas i den
socialdemokratiska motionen har sitt ursprung i de
avregleringsbeslut som började fattas i mitten av
80-talet. Det stora misstaget var att inte samordna
förändringarna i bankernas arbetsvillkor med
skattereformen. Det blev, helt enkelt, för billigt att
låna pengar efter skatt. Ovanpå detta kom så
ansträngningarna att dämpa inflationen. Det
påverkade fastighetsmarknaden. Fastigheternas
förväntade värdestegringar stämde inte längre med
belåningen.

På samma sätt som man försöker identifiera
bankkrisens vinnare och förlorare, skulle man
kunna tala om inflationspolitikens vinnare och
förlorare. En sak är i varje fall säker. Det är helt
andra grupper som nu kan dra nytta av den lägre
inflationen och de förväntade effekterna av denna i
form av lägre räntor, än de som för några år sedan
tjänade på galopperande fastighetspriser. Det är
viktigt att hålla detta i minnet när man då och då
i media möter alltför många ofullständiga hemma-
hos-förloraren-reportage. tskottsmajoriteten
ger finansinspektionen huvudrollen när det gäller
att pröva vilka faktorer som kan ha bidragit till den
uppkomna situationen. Detta är helt i enlighet med
finansinspektionens instruktion. Bengt Dalström
citerade den första paragrafen i det sjunde kapitlet.

Även 2 § kan vara av intresse. Där står att
bankinspektionens tillsyn utövas med ledning av de
handlingar som enligt denna lag skall sändas in till
bankinspektionen samt de upplysningar som
inhämtas vid bankundersökningar eller på något
annat sätt. Bankundersökning skall genomföras så
ofta som inspektionen anser det nödvändigt eller
när regeringen beslutar att sådan skall ske.

Eftersom utskottet utgår från att regeringen
löpande följer utvecklingen på området, innebär
det att den, om den finner anledning härtill, kan
besluta om en sådan bankundersökning.
Härigenom blir, i varje fall för närvarande,
särskilda utredningar onödiga.

I detta sammanhang har också de avgångsvederlag
som utbetalas i samband med att krisdrabbade
banker fått nya företagsledningar kritiserats. I den
överhettade arbetsmarknadssituation som rådde
under senare delen av 80-talet när det gällde högre
chefer -- inte bara inom bankområdet, min egen
erfarenhet gäller i första hand kommunen -- blev
''fallskärmsavtalen'' ett konkurrensmedel för att
kunna rekrytera högre chefer. Ofta tillkom även en
rättviseaspekt som medförde att redan anställda
chefer skulle ges samma förmåner som den
nyanställde. Den stora uppmärksamheten kring
avtalen, den av lågkonjunkturen präglade
situationen på chefsarbetsmarknaden, och kanske
inte minst den nya skattepolitiken med bl.a.
rimligare marginalskatter, gör att det finns
berättigad anledning att tro att kommande
''fallskärmar'' kommer att vara utformade på ett
betydligt mindre stötande sätt. För de styrelser som
står i begrepp att träffa nya avtal inom det statliga
området kan det uttalande som utskottet gör om
behovet av att från etiska utgångspunkter allmänt
diskutera avtalens konstruktion kanske tjäna som
vägledning.

När det gäller bemyndigandet för regeringen att
sälja ut dels de förvärvade aktierna i Nordbanken,
dels Securum, finner utskottsmajoriteten samma
starka skäl tala för detta som när utskottet i
november 1991 tillstyrkte att statens dåvarande
aktier i Nordbanken skulle kunna säljas. Den
princip som säger att bara de aktier som staten äger
i ett visst ögonblick går att sälja vidare, men inte de
man köpt senare, är mer ett utslag av
socialdemokratisk bland- och planekonomi än av
ansvar för bankkundernas intressen och
bankväsendets utveckling. Att som Leif Marklund
hävda att ett 23-procentigt statligt ägande skulle
vara avgörande för konkurrensen inom
banksektorn, är enligt min uppfattning att sätta
alltför stor tilltro till statens affärsdrivande
förmåga.

Slutligen några ord om insättarskyddet. Vi kan
vänta oss en departementspromemoria som har
utarbetats med ett EG-direktiv i åtanke i början av
hösten 1992. Att nu göra ett uttalande i denna
fråga, som Bengt Dalström vill i sin reservation,
skulle mot den bakgrunden sakna all praktisk och
politisk betydelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till näringsutskottets
hemställan i betänkande 36 i dess helhet och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 145 LEIF MARKLUND (s):

Herr talman! Inspirerad av att ha läst boken om
Parkinsons lag har tydligen herr Backman tappat all
respekt för sina motdebattörer i Sveriges riksdag.
Jag tycker att man borde tänka sig för innan man
använder sig av en cykelställsdialog i kammaren.
Det finns faktiskt vetskap utanför Backmans sfär.
Det har också visat sig att landet har styrts av en
regeringen som med fasthet har hållit i frågorna.

Vidare har vi avregleringen, Backman. Jag satt i
finansutskottets som suppleant. Där drevs frågan
ordentligt av herr Tobisson och hans kollegor,
nämligen att staten inte skulle utöva någon
reglering när det gäller valutamarknaden. Så
småningom togs greppet, och marknaden
avreglerades naturligtvis av en socialdemokratisk
regering. Detta gjordes i tron att marknaden skulle
klara frågan, vilket den inte gjorde. Det visar att
marknadskrafterna misslyckades totalt, och det är
anledningen till den stora krisen.

Jag tycker att det är viktigt att påpeka att vi faktiskt
inte borde ha något stort politiskt bråk när gäller
svenskt bankväsende. Där borde vi ligga lågt. Det
kommer att trilla fler huvuden i bankkrisens spår.
Det är inte bara Nordbanken som bör diskuteras.
Vi har sett vad som skett i Första Sparbanken, och
vi kommer att se vad som händer andra banker. Vi
borde ligga litet lågt när det gäller att svartmåla
staten som ägare av banken.

Jag förstår inte Jan Backmans resonemang när det
gäller 23 %. Staten äger i dag 77 %. Ytterligae
23 % kommer att ägas av staten. Regeringen har
redan åtagit sig bemyndiganden när det gäller de
77 %. Nu skall man skaffa sig ytterligare
bemyndiganden för de 23 %. Det innebär ett
fullständigt bemyndigande för att hantera sådana
frågor utan att höra riksdagen. Det är respektlöst,
herr Backman.

Anf. 146 JAN BACKMAN (m) replik:

Herr talman! Cykelställsparallellen var inte min
egen, Leif Marklund. Det var i en tidningsnotis i
Svenska Dagbladet som man påstod att någon
annan av riksdagens ledamöter hade den känslan
inför den här diskussionen.

När det gäller avregleringen, delar jag
uppfattningen att den var, och fortfarande är,
positiv. Problemet var förmodligen bara att man i
den situationen inte kunde överblicka alla de
följdbeslut som man skulle behöva fatta. Därför
hamnade man i en situation som man inte riktigt
kunde kontrollera.

När det till sist gäller dessa 23 %, var min slutsats
en följd av att vi redan har fattat beslut om att de
första 77 %, som staten i dag äger, skall kunna
säljas vidare och att dessa 23 % skulle bli kvar. Det
är mer en fråga om vad som blir 100 % när man
lägger ihop det.

Anf. 147 LEIF MARKLUND (s) replik:

Herr talman! I vår reservation ger vi uttryck för den
fara som finns i regeringens privatiseringsiver, att
man snabbt går ut och försöker bli av med aktierna
och följdaktligen rear bort stora tillgångar som ägs
av svenska folket. Det är inte tillfredsställande.

Den andra delen gäller detta att regeringen
samtidigt förvärrar situationen på
fastighetsmarknaden genom att gå ut med ett utbud
av statliga fastigheter för ytterligare 20--25
miljarder kronor. Detta håller priserna nere, och
därigenom förvärrar man bankkrisen.

Anf. 148 BENGT DALSTRÖM (nyd):

Herr talman! Jag har en fråga och en reflexion som
jag vill rikta till Jan Backman. Jan Backman delar
alltså inte den uppfattning som finansutskottets
ordförande Per-Ola Eriksson förde fram här i
finansdebatten om behovet av att regeringen
tillsätter en utredning för att klarlägga situationen
inom bankväsendet i allmänhet och; Nordbanken,
och handläggningen av detta ärende i synnerhet?
Jag ställer den frågan till honom eftersom jag gärna
vill understryka vikten av att regeringspartierna
sopar det här under mattan. Kan han tänka sig att
ansluta sig till Per-Ola Erikssons uppfattning som
ordförande i finansutskottet?

Anf. 149 JAN BACKMAN (m) replik:

Herr talman! I utgångsläget måste vi ha förtroende
för finansinspektionen. Eftersom det, som vi bägge
har konstaterat, är helt i enlighet med dess
instruktion att göra dessa undersökningar, måste de
få slutföras först. Vi har också sagt i
utskottsbetänkandet att vi utgår ifrån att
regeringen noga skall följa den här utredningen.

Anf. 150 BENGT DALSTRÖM (nyd)
replik:

Herr talman! Att jag framhärdar litet när det gäller
just den här undersökningen beror på att jag hellre
såg att vi här i riksdagen kunde få fram en enig
uppfattning om behovet av denna, än att vi kanske
överlämnar i granskningen till undersökande
journalistik i massmedia.

Anf. 151 JOHAN LÖNNROTH (v):

Herr talman! Jag blev litet nyfiken på vad Jan
Backman menade med det planeringstänkande
eller planhushållningstänkande som han talade om.
Här föreslår utskottsmajoriteten att vi i förväg skall
bestämma priset vid uppköpet av resterande aktier
i Nordbanken till 21 kr. per aktie. Detta att
bestämma ett pris i förväg utan att låta det prövas
av marknaden trodde jag var klassiskt
planhushållningstänkande. Skulle Jan Backman
vilja förklara litet vad han menar?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

11 § EG-information

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1991/92:KU35 EG-information (prop. 1991/92:150
delvis).

Anf. 152 BENGT HURTIG (v):

Herr talman! Redan i december 1990 sade
utrikesutskottet följande i betänkandet om Sverige
och den västeuropeiska integrationen: Mot
bakgrund av de uttalanden utskottet tidigare i
betänkandet gjort rörande svenskt medlemskap i
EG anser utskottet att ytterligare
informationsinsatser är nödvändiga i syfte att
främja en allsidig belysning och diskussion om
Sveriges Europasamarbete. Utskottet förutsätter
att regeringen inkommer med förslag med denna
innebörd.

I maj 1991 konstaterade utrikesutskottet ånyo i ett
yttrande till finansutskottet: Mot bakgrund av att
ett svenskt närmande till EG kommer att vara en
central politisk fråga under ett antal år framöver
anser utskottet att ytterligare insatser till stöd för
allsidig Europainformation, bl.a. genom
folkrörelserna, kommer att behövas.

Ordet allsidig har av de flesta tolkats så, att
utskottet anser att sådan information som används
av organisationer, även sådana som motsätter sig
att Europasamarbetet tar formen av ett
medlemskap i den europeiska unionen, skulle
kunna få samhälleligt stöd. Det var väl också det
rykte som föregick propositionen.

När vi nu läser vad som sägs i konstitionsutskottets
betänkande säger man för det första att
organisationerna skall vara allsidiga och seriösa.
De skall ha allsidiga och seriösa utbildnings- och
informationsprojekt som behandlar själva
processen. Man skall ha en särskild delegation hos
regeringen som har ställning av myndighet och som
skall dela ut dessa bidrag.

För det andra skall projekten vara i tiden och till sin
omfattning avgränsade samt utgöra en identifierbar
verksamhet utöver organisationens vanliga
uppgifter. Stöd skall kunna lämnas för framtagande
och distribution av materiel, kurser och
konferenser. Resebidrag skall inte kunna ges.
Bidragen skall enligt propositionen inte medverka
till att bygga upp eller permanenta institutionella
arrangemang.

Genom att man sätter på en sådan här tvångströja
på dessa pengar uppfattar många det så, att den
organisation som är kritisk mot ett medlemskap i
den europeiska unionen stängs ute. De har ju också
tidigare hela tiden fått avslag på ansökan om
statliga bidrag.

Detta uppfattas ju som att regeringen och ja-sidan
inte är anhängare av den fria konkurrensen på det
här området. De vill ha sitt övertag och själva
använda huvudparten av dessa pengar.

Jag skulle egentligen kunna vara tacksam för det,
eftersom det skärper det intryck som den allmänna
opinionen har. Det förstärker människors
misstänksamhet inför hela projektet när man måste
använda sådana metoder.

Min uppfattning är den, att skall en folkomröstning
vinnas av nej-sidan, skall det ske på grundval av
saklig och omfattande information och inte på
sådana grunder. Därför vill jag ändå att det klart
sägs att motrörelsen, t.ex. Nej till EG, och andra
kritiska organisationer, kan få dessa pengar.

Nu skall de tydligen användas för att skriva material
som skall produceras genom regeringskansliet och
andra myndigheter för att försöka tala om för
allmänheten och för svenska folket vad det här
egentligen handlar om. Jag vet inte om det är vad
som nu behövs mest.

Jag tycker att man skulle kunna använda en del av
dessa resurser till att äntligen översätta
Maastrichtöverenskommelsen och göra den
allmänt tillgänglig för hela svenska folket. Man kan
också dela ut den nya översättning av
Romfördraget som finns. Då kan folk få ta
ställning. Man skulle kunna se till att alla hushåll
fick dessa dokument. De är grunddokument. Vi har
en hög utbildningsnivå i det här landet. Det finns
gott om jurister. De kan få rejält med tid på sig för
att sätta sig in i detta. Det är så man har gjort i
andra länder för att låta den allmänna opinionen
komma till tals. Vi behöver inte ha några statliga
ämbetsmän som sitter och gör förskönande
omskrivningar av hela denna union.

Jag tycker att det är litet märkligt att portföret skall
vara så trögt. Det sägs nu visserligen att pengarna
skall släppas loss inför folkomröstningen,
förhoppningsvis nästa budgetår, men det gäller här
en så viktig och omfattande informationsinsats att
det borde kunna ske redan nu.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
motion K23 av Lars Werner m.fl.

Anf. 153 BIRGER HAGÅRD (m):

Herr talman! Man har flera gånger tidigare i
debatten i dag pekat på behovet av en EG-
information, av information om EES-avtalet och
om vad ett medlemskap kan innebära. Nu har vi
alltså kommit därhän att man vill anslå 50 milj.kr.
för det närmaste budgetåret och därefter ytterligare
50 milj.kr. till information om denna problematik.

Jag tror att Bengt Hurtig om han läser betänkandet
och även propositionen närmare finner att det är
avsikten att en hel del av pengarna under det första
året skall gå till folkbildningsarbete för detta
ändamål. Det är inte fråga om att några statliga
dignitärer skall utarbeta material åt det ena eller
det andra hållet. Jag förutsätter att Maastricht-
traktaten och likaså Romfördraget mycket väl kan
spridas på ett pedagogiskt sätt runt om i hela
Sveriges land. bDet har inte rått någon diskussion
om det här i utskottet, utan det är ett enhälligt
utskott som har avlåtit sitt betänkande.

Herr talman! Jag är inte så förmäten att jag tror mig
kunna tävla med det fotbolls-EM som just har
börjat -- också det ett uttryck för den europeiska
värdegemenskapen -- när det gäller att väcka
intresse här i kväll. Därför nöjer jag mig nu med att
yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan i
betänkandet.

Jag önskar också, herr talman, en trevlig sommar
för talmännen, för riksdagskollegerna och för
kammarkansliet och all annan personal som hjälper
oss i vårt, trots allt som ibland sägs, ändå kanske
betydelsefulla värv.

Anf. 154 SÖREN LEKBERG (s):

Herr talman! Från socialdemokratisk sida
välkomnar vi en bred debatt och information om
den europeiska integrationen. Vi tycker att det är
oerhört viktigt att svenska folket får möjlighet att
ordentligt sätta sig in i den här frågorna. Därför
välkomnar vi att regeringen, kanske något sent
omsider, men ändå, i kompletteringspropositionen
lagt fram ett förslag om att pengar skall anslås för
en bred, allsidig och seriös information. Det skall
vara en tvåstegsinformation: under det kommande
budgetåret skall man anslå 50 miljoner och lika
mycket nästkommande budgetår.

Som redan nämnts här är det ett enigt utskott som
står bakom betänkandet. I detta markerar utskottet
det med att framhålla att informationen det första
året skall ha en folkbildningskaraktär. Bl.a.
understryker utskottet att Folkbildningsrådet skall
kopplas in och vara med i fördelningen av
pengarna. Det bör garantera att pengar kan
kanaliseras ut till studieförbund och andra
organisationer som vill ge en seriös och saklig
information.

I steg 2, under det därefter kommande budgetåret,
då vi närmar oss den utlovade folkomröstningen,
skall medel kunna användas till kampanjerna inför
denna. Men vad det först handlar om är att det skall
ges en allsidig, seriös och objektiv information.

Jag vill också understryka att man i det
sammanhanget naturligtvis bör kunna sprida det
material som finns -- Maastricht-överenskommelse,
Romfördrag osv -- i stor omfattning.

Herr talman! Jag tycker att med de skrivningar som
utskottet här har åstadkommit kan de farhågor som
Bengt Hurtig har andats anses vederlagda och att
Bengt Hurtig kan känna sig betydligt lugnare. Med
detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 155 BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Jag skall känna mig lugnad, säger
Sören Lekberg. Såvitt jag vet har organisationen
''Nej till EG'' hittills tre gånger fått avslag på
ansökningar om pengar. Svenska folket fungerar
naturligtvis så, att det tycker att det är något skumt
med detta. Varför skall det pumpas in pengar i alla
ja-organisationer, samtidigt som man inte har råd
med frimärken i denna rörelse som är kritisk? Det
är en fråga som svenska folket ställer sig.

Enligt dagens tongångar skall det finnas vissa
möjligheter att få del av de nya pengarna. Vi får se
vad som kommer att hända. Det är tydligen så att
bara ja-sidan står för den allsidiga och seriösa
informationen. I alla andra sammanhang när man
talar om fri konkurrens, marknad och sådant skall
man vara misstänksam mot en monopolsituation,
när det gäller information eller någonting annat,
men i det här fallet passar det tydligen bra.

Jag tror, som sagt, att den här politiken snarare
försvagar ja-sidan än stärker den. Jag skulle ändå
helst vilja se att folkomröstningen inte genomförs
på sådana grunder, utan på grundval av en
omfattande och saklig information, och den
behöver vi börja med redan nu.

Anf. 156 SÖREN LEKBERG (s) replik:

Herr talman! Jag vill kort bara rekommendera
Bengt Hurtig att läsa utskottets betänkande
ordentligt en gång till. Där framgår det klart att de
informationsmedel som nu ställs till förfogande och
som skall fördelas via delegationen, samtidigt som
Folkbildningsrådet skall kopplas in, ger utrymme
för alla som är intresserade av att ta del av de
europeiska integrationsfrågorna att söka medel för
studiekampanjer, informationsmöten osv. Ingen
utestängs alltså från att framföra seriös och saklig
information.

Anf. 157 BENGT HURTIG (v) replik:

Herr talman! Jag skall studera det här en gång till,
men det står uttryckligen att bidragen inte skall
medverka till att bygga upp eller permanenta
institutionella arrangemang. Hur skall detta
tolkas?l Man kan ju tolka den här folkrörelsen som
ett sådant arrangemang, med uppbyggande av
kansli osv.

Vi får nu hoppas att den tolkning som Lekberg gör
är den riktiga. Vi kommer naturligtvis att se till att
det lämnas in nya ansökningar om pengar och att
projekt av olika slag redovisas.

Anf. 158 YLVA ANNERSTEDT (fp):

Herr talman! När man reser omkring i landet och
talar om EG på seminarier, konferenser och i andra
sammanhang är det mest bestående intrycket att
okunnigheten är mycket stor, att
informationsbehovet är oändligt och att frågorna är
många. De här pengarna kommer väl till pass.

Flera har här talat om att man bör översätta och
sprida Maastricht-avtalet liksom Romfördraget,
och de kan möjligen vara bra att ha som
uppslagsverk, men det är sannerligen inte någon
nöjsam eller lättförståelig läsning. Snarare behöver
man lättlästa och lättförståeliga sammanfattningar
av både Maastricht-avtalet och Romfördraget, just
för att sprida denna information till så många som
möjligt.

Det är väl snarast så att avtalstexterna läses av dem
som redan kan väldigt mycket eller av dem som
behöver gå tillbaka till dem för att kontrollera vissa
uppgifter. Det är lättförståeliga texter som mest
behövs i detta grundläggande skede, och då
kommer, som sagt, de här pengarna väl till pass.

Jag tycker också att det är viktigt att man
uppmärksammar att vi i utskottsbetänkandet på ett
par ställen har anfört att det är angeläget att
kvinnornas situation och kvinnornas frågor
uppmärksammas särskilt med tanke på den mycket
speciella s.k. kvinno- och EG-debatt som förs i
Sverige men som inte förekommer någon
annanstans.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
enhälliga hemställan.

Anf. 159 BENGT HURTIG (v) replik:

Fru talman! Jag blir litet orolig när Ylva Annerstedt
säger att det inte är så viktigt att dela ut Maastricht-
fördraget. Man kunde få det intrycket. Det var,
som jag uppfattade hennes inställning, hårdsmält,
tråkigt och över huvud taget svårt. Kanske är det så
att Europaunionens konstruktion kommer väl till
uttryck i Maastricht-fördraget.

Anf. 160 YLVA ANNERSTEDT (fp)
replik:

Fru talman! Det var inte på något sätt min avsikt att
undanhålla någon svensk innehållet i Maastricht-
avtalet. Jag ville faktiskt bara understryka att det
inte är särskilt vare sig lättförståeligt eller lättläst.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

12 § Tillämpning i fråga om Libyen av lagen om
vissa internationella sanktioner

Föredrogs

utrikesutskottets betänkande

1991/92:UU31 Tillämpning i fråga om Libyen av
lagen om vissa internationella sanktioner (prop.
1991/92:132).

Anf. 161 BERTIL MÅBRINK (v):

Fru talman! Jag är medveten om att många
ledamöter nu är stressade och så småningom skall
åka i väg med tåg. Trots det har jag behov av att
använda den tid som jag har anmält mig för,
eftersom den här frågan är så viktig.

I likhet med utskottet har jag inget att erinra mot
de nu införda sanktionerna mot Libyen. Landet har
uppenbarligen försökt undandra sig sitt ansvar som
FN-medlem. Det har inte utelämnat de libyska
medborgare som misstänks ha förövat
sprängattentaten mot det amerikanska PanAm-
planet över Lockerbie och det franska UTA772, då
sammanlagt 454 personer dödades. Man har
hitintills inte heller ställt dem inför rätta och prövat
anklagelserna.

Detta är Libyen skyldigt att göra enligt
konventionen för bekämpande av brott mot den
civila luftfartens säkerhet, Montrealkonventionen,
vars artikel 7 inte tillåter något som helst
undantag -- där föreskrivs antingen utelämning
eller rättegång. Det är detta som måsta framföras
till Khadafi på ett kraftfullt sätt, vilket
vänsterpartiet har föreslagit i sin motion.

Vi i Sverige har särskilt starka skäl att engagera oss
i Lockerbie-fallet. Det var ju i den
flygplanssprängningen som den svenske FN-
medlaren Bernt Carlsson dödades.

Jag är inte nöjd med att utskottet ''utgår från att
regeringen även fortsatt utnyttjar de tillfällen som
ges för att framföra Sveriges synpunkter''.
Regeringen skall inte sitta och vänta på tillfällen att
framföra synpunkter. Den skulle exempelvis kunna
skriva direkt till Khadafi eller, ännu bättre, kunna
skicka en emissarie till Libyen och Khadafi.

Detta innebär inte att vi i vår motion vill att Sverige
skall agera som medlare. Vad vi vill är att Sverige
skall kräva att Libyen skall medverka till att rättvisa
skipas.

Det är angeläget att åstadkomma detta utan att
tillgripa militära medel. Därför anser vi i
Vänsterpartiet det olyckligt att FN:s säkerhetsråd
grundade sitt sanktionsbeslut på kapitel VII i FN-
stadgan, vilket öppnar möjligheter till militära
sanktioner. I och med att FN åberopar hot mot
freden, fredsbrott och angreppshandlingar, som
kapitel VII handlar om, gör man brott mot den
civila luftfartens säkerhet till en internationell
konflikt. Utskottet tolkar vårt motionsyrkande på
ett förvrängt sätt. Konflikten måste återföras till det
den ursprungligen var, nämligen en rättstvist med
Libyen. Det är denna som måste lösas på fredlig
väg.

Det är därför olyckligt att Internationella
domstolen i Haag inte ville ta upp fallet med
hänvisning till säkerhetsrådets beslut.
Haagdomstolen är enligt FN-stadgans artikel 92
Förenta nationernas främsta rättskipande organ.
Säkerhetsrådet bör enligt artikel 36 punkt 3
''beakta, att rättstvister i regel böra av parterna
hänskjutas till den internationella domstolen''. Nu
har det omvända skett. Fallet har gått från
domstolen till säkerhetsrådet. Det väcker flera
frågor om hur folkrätten skall fungera.

Jag vill fritt översatt redovisa vad den franske
juridikprofessorn Gérard de la Pradelle har sagt
kring denna affär, något som jag tycker är viktigt att
läsa in till protokollet.

För det första ifrågasätter det själva begreppet rätt
i de internationella förbindelserna -- dvs. den
ordning som nu har tillämpats när det gäller
Libyen. Man säger att säkerhetsrådets aktion synes
vara grundad på stadgans regler. Men är den också
grundad på rätten? Är regler, vilkas verkställighet
de berörda parterna inte kan få prövad av en
oberoende rättsinstans, verkligen rättsregler?
Frågan är inte bara akademisk. I praktiken betyder
åsidosättandet av Internationella domstolen att
prövningen av lagligheten i säkerhetsrådets
aktioner endast tillkommer de regeringar, vilka har
majoritet i säkerhetsrådet. Det är osunt. Man säger
ju att en stat, vars förvaltning undgår all rättslig
kontroll, inte är en rättstat, och att dess politiksa
regim inte är bra. Varför skall det som är dåligt i
den inre ordningen, tolereras i den internationella
ordningen, som inte bara gäller ett folk utan flera,
ja hela jordens befolkning?

För det andra är det i dagens internationella läge
särskilt farligt om domaren avstår från att döma.
FN-stadgan ställer ju organisationen under folkens
beskydd. Men inte desto mindre anförtror den FN:s
viktigaste instrument till regeringar som är mer
eller mindre representativa. Viktigast är -- stadgan
lägger beslutsorganet, säkerhetsrådet, i händerna
på de ständiga medlemmarna, vilka är de viktigaste
militärmakterna i världen. Därigenom beror
tillämpningen av folkrättens regler, när det gäller
fredens bevarande, huvudsakligen av dessa makter.
Det faktum att de handlar utan någon rättslig
kontroll är oroväckande.

Rivaliteten mellan Förenta staterna och f.d.
Sovjetunionen ledde åtminstone till att det rådde
ett slags balans i organisationen. Det ledde till ett
besvärligt förlamande ordkrig. Men man kan
komma att sakna det, om den nuvarande
handlingskraften beror på att den amerikanska
regeringen i realiteten är ensam herre i
säkerhetsrådet efter Sovjets sammanbrott. Redan
Gulfkriget visade att säkerhetsrådet inte riktigt var
ett organ för en statsgemenskap, utan tenderade att
bli ett instrument för den politik som Washington
ville ha. Fenomenet har förstärkts av
Libyenaffären, eftersom säkerhetsrådet kräver att
en stat utlämnar några av sina medborgare till den
amerikanska, nationella rättvisan och därjämte till
den brittiska och franska. Eftersom ''de Förenade
Nationernas folk'' inte har uppdragit åt USA att
styra världen, kommer ett sådant förhållningssätt
att kompromettera FN folkrättsligt.

Det är detta som gör Internationella domstolens
frånvaro särskilt beklaglig. Endast en rättslig
kontroll av lagligheten i säkerhetsrådets handlingar
skulle kunna garantera att rådet efterlever lagen.
En sådan garanti vore ännu nödvändigare,
eftersom en enda stat, den mäktigaste i världen, i
realiteten styr rådet. FN förlorar mycket mer i
legitimitet än vad organisationen vinner i
effektivitet genom det amerikanska greppet.

Slut på det långa referatet.

Frågan är alltså, något tillspetsat, om det är
folkrätten som skall råda eller USA. Skall makten
råda över rätten? Jag menar därför att utskottet
borde ha tagit mer seriöst på vårt yrkande om
Haagdomstolens roll. Eller gäller inte längre det
som de nordiska regeringarna framförde till FN den
28 oktober?

I det nordiska förslaget om FN:s fredsskapande och
fredsbevarande verksamhet, det
s.k.Skagendokumentet, sades följande:

''Parter i en konflikt borde oftare använda
Internationella domstolen för att lösa sina tvister.
Medlemsstaterna borde uppmanas att acceptera
domstolens tvingande domslut. Ökad användning
borde göras av möjligheten att begära domstolens
rådgivande mening i rättsfrågor för att förebygga
eller desarmera konflikter.''

Fru talman! Jag skall inte yrka bifall till motionen.
Det gör jag för att något spara kammarens tid.

Anf. 162 NIC GRÖNVALL (m):

Fru talman! Detta ärende är sådant att man måste
gendriva ett inlägg som Bertil Måbrinks, om det så
må vara den sista kvällen under riksmötet.

Bertil Måbrink -- vänsterpartist, känd kommunist
och känd Sovjetvän -- står här och försöker under
skenhelighetens kaskader att göra frågan om
terrorismstöd från Libyen till en rättstvist. Det är
avslöjande och pinsamt!

Frågan gäller huruvida ett land i världen skall
tillåtas att öppet demonstrera sitt förakt för
internationell rättsordning och internationell
samvaro. Det gäller om ett land på vår jord skall
få visa sitt förakt för FN, det organ som 170--180
nationer i världen tillsammans har skapat för att i
det åstadkomma ett instrument för freden. Att då
ställa sig i denna talarstol och kalla frågan om
huruvida Libyen skall tvingas att ställas inför rätta
för en rättstvist, finner jag vara uppskakande och
pinsamt.

Det saken gäller är att FN:s säkerhetsråd enligt den
stadga som bl.a. FN:s medlemsnationer har
antagit, och bland dem Sverige, har rätten att fatta
beslut om sanktioner i situationer där freden är
hotad.

Libyens terroriststöd riktade sig till, och riktar sig
till, många källor i världen. Vi vet genom Libyens
egna medgivanden sedan sanktionsbesluten i FN
fattats, att Libyen nu i maj 1992 öppet medger att
man har stött de värsta terroristerna som jorden
någonsin lärt känna. Därtill har man också
varaktigt stött IRA. Att då gå upp i denna talarstol
och tala om att detta skulle handla om en rättslig
tvist om folkrättens ställning, menar jag är att
verkligen dra ett skenhelighetens täcke över ett
allvarligt problem, något som är oerhört avslöjande
när det gäller Vänsterpartiets skuggor från den
gamla tiden.

Anf. 163 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Fru talman! Nic Grönvall uppträder i talarstolen
som en gammal stalinist. Han försöker att förvägra
mig rätten att gå upp i talarstolen och säga vad jag
anser bör vara den gällande ordningen för att
komma till rätta med terrorism.

Jag skall inte sluta i riksdagen i och med den här
kvällen i kammaren, Nic Grönvall. Jag skall
fortsätta två år till. Nic Grönvall måste ha läst
tidningen alldeles tokigt. Jag skall sitta perioden ut.
Nu har vi klarat ut det också.

Jag har inte tagit ställning och försvarat någon
terrorism. Vad jag har visat på här när det gäller
Libyen, är att jag anser att man stöder terrorism
och bedriver terrorism. Det står att läsa i motionen,
om Nic Grönvall hade bemödat sig om att läsa den,
och inte stå här som en gammal stalinistisk
demagog!

För att lösa den här tvisten, eller det här problemet,
borde först Internationella domstolen ha tagit sig
an fallet. Om inte Internationella domstolen hade
kunnat lösa tvisten, skall ärendet naturligtvis gå till
FN:s säkerhetsråd. Nu har man tagit den omvända
ordningen.

Varför har man gjort på det sättet, Nic Grönvall?
Jo, därför att det är USA som har dikterat hela
denna ordning. Det är detta som vi har reagerat
mot. Detta diskuterar inte Nic Grönvall.

Har jag fel när jag säger att det är Internationella
domstolen som först skall försöka lösa sådana här
konflikter? Eller har jag rätt, Nic Grönvall? Om jag
har rätt -- vilket jag anser att jag har -- och man har
gått tillväga på det här sättet, anser jag att man har
åsidosatt Internationella domstolen, den juridiska
instans som skulle ha prövat denna fråga och
pressat Libyen.

Det hade kanske inte gått, och i så fall skulle man
ha gått till säkerhetsrådet. Men om man accepterar
det som nu har skett i Libyenfallet, öppnar man ju
för mycket farliga situationer runt om i världen.
Den enda stora supermakten kan då exempelvis
diktera göranden och låtanden som FN och dess
organ själva skall bestämma över. Det är detta som
vi har påtalat. Den franske juridikprofessor som jag
åberopade har också tagit upp detta för inte så
många veckor sedan.

Anf. 164 NIC GRÖNVALL (m) replik:

Fru talman! I denna replik avslöjar sig Bertil
Måbrink på nytt. Han tycks tro att frågan om
Libyens agerande och Libyens rätt att stödja
terrorismen är en rättsfråga. Det är en politisk
fråga. Den handlar om att trygga världsfreden. De
politiska frågorna avgörs inte i Haagdomstolen.

Jag anar bakom Bertil Måbrinks påståenden att han
önskar se ett skyddstäcke av varaktighet i
domstolsförhandlingen så att Libyen kunde
fortsätta sin verksamhet. Bertil Måbrink vet ju lika
väl som jag att en rättslig prövning är en långsam
prövning.

Jag vill gärna kommentera ett yttrande till. Bertil
Måbrink hävdar att domstolen skulle ha pressat
Libyen. Jag tror att Bertil Måbrink saknar varje
kunskap om vad en domstol är. En domstol avgör
en tvist mellan två parter. Den pressar inte den ena
parten.

Till sist till detta med säkerhetsrådets
röstningsformer. Vad Bertil Måbrink säger är, att
de övriga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd är
inkompetenta, osjälvständiga och helt USA-
underkastade nationer.

Jag undrar om Bertil Måbrink vill vara vänlig och
framföra det direkt till Storbritannien, Frankrike,
Ryssland, Japan, Ungern, Österrike, Belgien,
Ecuador och Venezuela -- nationer som biträder
detta beslut. Bertil Måbrink menar således att
dessa nationer saknar varje förmåga till egen
prövning och eget omdöme, om jag förstår Bertil
Måbrink rätt.

Anf. 165 BERTIL MÅBRINK (v) replik:

Fru talman! Det är ganska meningslöst att
diskutera med Nic Grönvall. Han lyssnar inte på
vad jag säger. Det vill han inte. Jag förstår att även
för en jurist som Nic Grönvall måste det vara
besvärande att utskottet har kunnat hantera den
här frågan på det sätt som man har gjort. Jag förstår
Nic Grönvalls höga röstläge. Men jag vidhåller
fortfarande att när det gäller att komma åt
terrorism -- i det här fallet flygplanssprängningar --
där man misstänker och har starka bevis för att två
personer, libyer, har utfört två sådana handlingar,
är det en juridisk fråga som skall avgöras av den
internationella domstolen, som är FN:s juridiska
organ, i första hand. Om detta inte går sedan denna
möjlighet har prövats, får FN:s säkerhetsråd ta upp
frågan.

Det bör noteras att CIA har kommit med en
rapport. CIA brukar vara väl underrättad om
förhållanden runtom i världen. Rapporten från den
24 april förra året visar att i Lockerby-fallet var
krafter från både Syrien och Iran inblandade i
förberedelsen. Varför vidtar man inte åtgärder mot
dem och prövar detta påstående, som tydligen är
sanningsenligt? Dessa två länder deltog aktivt i
planerandet av dådet.

Det är naturligtvis inte intressant just nu. Men för
USA är Libyen intressant. Därför hanterar man
frågan på det här oriktiga sättet.

Jag hävdar fortfarande att det i första hand hade
varit internationella domstolens uppgift att pröva
den här frågan. Om det inte hade gått skulle
säkerhetsrådet ha kunnat ta upp frågan.

Anf. 166 HANS GÖRAN FRANCK (s):

Fru talman! Utlåtandet från utrikesutskottet är
enhälligt. Den motion från Vänsterpartiet som nu
har diskuterats har inte föranlett något särskilt
yttrande och inte heller något yrkande här i dag. De
synpunkter som Bertil Måbrink nu har framfört
kom inte till uttryck muntligen i utskottet. Däremot
tycker jag att motionen tog upp en del problem som
det finns anledning att seriöst diskutera. Om det
första yrkandet i motionen sade utskottet att man
utgår ifrån att regeringen fortsätter att utnyttja de
tillfällen som ges för att framföra Sveriges
synpunkter. Det innebär att utskottet har uttalat att
regeringen skall verka för en fredlig lösning. Nu
pågår dess bättre förhandlingar i Genève, som av
allt att döma har vissa utsikter att leda till en fredlig
lösning.

Det andra yrkandet som finns i motionen är
däremot folkrättsligt omöjligt. FN kan inte bli en
part när det gäller en fråga som berör vad ett land,
i det här fallet Libyen, har gjort. FN är det
internationella organ som skall agera i detta fall,
och FN har utnyttjat sina möjligheter att agera.
Folkrättsligt kan man inte göra invändningar mot
att säkerhetsrådet har agerat. Bakgrunden är ju
omdiskuterad. De konsekvenser som terrordåden
har fått är fruktansvärda.

Jag vill dock säga att bakgrunden till resolutionen
var att FN:s säkerhetsråd fäste särskilt avseende vid
Libyens vägran att samarbeta i den här frågan.
Resolutionen tar fasta på detta, och det är först nu
i ett senare skede som man har kommit någon vart.

Däremot är det inte folkrättsligt givet att man i det
här fallet skulle ha åberopat 7 kap. Man hade
mycket väl kunnat tänka sig att i stället hänvisa till
6 kap. Det kommer att diskuteras hur stadgan skall
vara utformad i fortsättningen med hänsyn till det
nya internationella läget.

För egen del vill jag gärna säga att jag allmänt sett
tycker att det är viktigt att man inte tillgriper alltför
långtgående sanktioner innan man har utnyttjat
alla andra möjligheter. Det kan finnas politiska
betänkligheter mot att göra så. Om stadgan inte blir
ändrad -- vilket den förhoppningsvis blir -- kan vissa
stormakter få ett för stort inflytande i nuvarande
situation. Det tycker jag att det finns anledning att
säga.

När det gäller det tredje yrkandet har
internationella domstolen i Haag med 11 röster mot
5 avvisat det yrkande som framställdes där. De
gällde ett yrkande om förbud för USA och
Storbritanninen att vidta åtgärder ägnade att tvinga
Libyen att lämna ut de anklagade libyerna för
lagföring utanför Libyen. Nu ingår inte den här
frågan i FN-resolutionen, utan den tar fasta på
vägran till samarbete. Sedan kan man naturligtvis
säga att det som står i en av resolutionerna,
nämligen att underlåtenhet att göra något från
Libyens sida, är ett hot mot fred och säkerhet. Det
kan man diskutera. Icke desto mindre har
utskottet, trots att den frågan inte var huvudfrågan,
ändå sagt att frågan om ökad användning av den
internationella domstolen i Haag för tvistlösning i
internationella konflikter är av stort intresse.
Utskottet sympatiserar principiellt med
motionärernas förslag om att domstolens roll bör
stärkas. Detta är dock en fråga som får tas upp i
annat sammanhang.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande.

Anf. 167 BENGT HURTIG (v) replik:

Fru talman! När muren rasade och allt hände i Öst,
förväntade vi oss en ny internationell rättsordning.
Det skulle inte vara stormakterna som med sina
metoder gjorde upp världens affärer. Vi skulle
således gå från den politiska ordning som Nic
Grönvall talar om till en mera internationellt
rättslig ordning. Detta var förväntningarna och
finessen. Om förväntningarna inte infrias --
stormakterna har ganska mycket blod på sina
händer; jag tänker på alla i säkerhetsrådet -- då
uppstår den situationen att många länder i tredje
världen börjar i frågasätta hela FN-systemet. Den
situationen vill jag i alla fall undvika.

Vi måste röra oss från den här politiska
maktordningen till en rättsordning. Det är den
vägen vi måste gå och vi måste naturligtvis agera
med stor eftertänksamhet. I förlängningen hotas
allas vår gemensamma säkerhet av terrorism och
andra problem om vi inte kan gå den vägen.

När man alltså i den här skrivningen i FN har gjort
underlåtenhet att vidta vissa åtgärder till ett hot
mot fred och säkerhet, då har man faktiskt infört
ett nytt element, tycker jag. Om man inte har gjort
någonting är det ett hot mot fred och säkerhet --
med ett sådant synsätt har man enligt min mening
gått litet långt.

Man börjar tala om att FN:s säkerhetsråd kan göra
innovationer av FN-stadgan osv. Detta är, menar
jag, tendenser som vi måste se upp med.

Anf. 168 BERTIL MÅBRINK (v):

Fru talman! När jag hör Hans Göran Franck tänker
jag att det var synd att han inte var utskottets
talesman från början. Då hade vi kunnat föra
debatten på en vettig nivå. Men som bekant är det
skillnad på jurister också, som vi har hört här i
kammaren. Mer skall jag inte säga i detta ärende.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 13 §.)

13 § Förslag om slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.

Föredrogs

jordbruksutskottets betänkande

1991/92:JoU24 Förslag om slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (prop.
1991/92:150 delvis).

Anf. 169 LENA KLEVENÅS (s):

Fru talman! Miljöfrågorna kommer inte i den här
debatten att få den tid som de är värda, detta av
hänsyn till den sena timmen.

Jag skall fatta mig mycket kort.

Vi har tio reservationer vid detta betänkande, och
de gäller miljöfrågorna.

Vi vill ha ett skattesystem som är mera
miljöanpassat och vi vill ha en bredare användning
av ekonomiska styrmedel.

Vi föreslår också i våra reservationer att avgiften på
handelsgödsel höjs och att vi borde förbjuda
kadmium i handelsgödsel.

Vi vill också ha en ny lista på miljöfarliga ämnen,
sådana som bör avvecklas.

Vi vill gå vidare med miljöanpassade fordon. Vi
föreslår att nästa steg i miljöklassningen bör tas.

Vi önskar också att företagen skall göra
energiredovisningar och att man bör ha
destruktionsavgifter på kylskåp och frysar för att vi
skall kunna minska freonutsläppen ytterligare. Vi
vill ha skatt på osorterat avfall och sist, men inte
minst vill vi att miljöräkenskaperna skall redovisas
årligen. Man bör kunna se hur arbetet fortskrider
med dem och vi bör ha ett program för det arbetet.

Jag vill med detta yrka bifall till våra reservationer
1 och 11.

Anf. 170 JAN JENNEHAG (v):

Fru talman! Vänsterpartiet står självfallet bakom
meningsyttringen i betänkandet. Jag nöjer mig med
att yrka bifall till den del av meningsyttringen som
gäller mom. 2 och 15.

Anf. 171 LENNART BRUNANDER (c):

Fru talman! I den proposition som ligger till grund
för betänkandet redogör miljöministern för en del
av det arbete som pågår i miljödepartementet när
det gäller ekonomiska styrmedel, avveckling av
kemikalier, avveckling av freoner -- både när det
gäller CFC, alltså de hårda freonerna, och KFCF,
de mjuka freonerna som har kommit i stället, men
som inte heller är bra för miljön. Det finns också
en redovisning av synpunkter kring Östersjön och
miljöräkenskaper.

Det arbete som pågår i departementet tar i stor
utsträckning upp de frågor som vi diskuterar i
betänkandet och som också behandlas i
reservationerna. Här finns i allmänhet inte så stora
skillnader i åsikter, i varje fall inte i det här skedet,
då vi har ett förberedande arbete för att så
småningom komma fram till förslag. Hur det sedan
blir när förslagen är klara får vi se i höst.

Det är bara på en punkt som jag skulle vilja säga
att det finns olika åsikter mellan reservanterna och
majoriteten, och det är när det gäller höjning av
avgiften på handelsgödsel.

Den sänkning som genomfördes var en återgång till
det som var tidigare då man höjde en avgift för att
bekosta utförsäljning av överskott. Den har
ingenting med miljöfrågorna att göra, och därför
skall den inte heller höjas igen.

I övrigt, fru talman, yrkar jag bifall till hemställan i
detta betänkande. Jag slår fast att det pågår ett
intensivt arbete i miljödepartementet för att lösa
dessa frågor.

Som siste talare vill jag önska fru talmannen och
hennes talmanskolleger en trevlig sommar, liksom
även övrig personal här i riksdagen samt
ledamöterna. Tack så mycket.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

Företogs till avgörande EES-utskottets betänkande
1991/92:EU1, näringsutskottets betänkanden
1991/92:NU33 och NU36, konstitutionsutskottets
betänkande 1991/92:KU35, utrikesutskottets
betänkande 1991/92:UU31 samt
jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU24.

EES-utskottets betänkande EU1

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU33

Mom. 1 (avslag på propositionen)

Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 11
för meningsyttringen av Rolf L. Nilson i
motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (överföring och försäljning av viss
egendom)

Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot
124 för reservation 1 av Birgitta Johansson m.fl. 2
ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 4 (naturvård)

Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot
128 för reservation 2 av Birgitta Johansson m.fl. 4
ledamöter avstod från att rösta.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Näringsutskottets betänkande NU36

Mom. 1 (bankväsendets utveckling m.m.)

Först biträddes reservation 1 av Axel Andersson
m.fl. -- som ställdes mot reservation 2 av Bengt
Dalström -- med acklamation.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 157
röster mot 124 för reservation 1 av Axel Andersson
m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 2 (omstrukturering av Nordbanken)

Utskottets hemställan -- som ställdes mot
meningsyttringen av Rolf L. Nilson i motsvarande
del -- bifölls genom uppresning.

Mom. 3 (försäljning av aktier i Nordbanken, m.m.)

Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot
123 för reservation 3 av Axel Andersson m.fl.

Mom. 4 (ansvarsfrågor i Nordbanken)

Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 17
för motion N56, yrkandena 2 och 3, av Bengt
Dalström m.fl. 4 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 5 (insättarskydd)

Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 17
för reservation 4 av Bengt Dalström.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

Konstitutionsutskottets betänkande KU35

Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 9
för utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till motion K23 av Lars Werner
m.fl.

Utrikesutskottets betänkande UU31

Utskottets hemställan bifölls.

Jordbruksutskottets betänkande JoU24

Mom. 2 (utredning om skattesystemet m.m.)

Först biträddes reservation 1 av Göran Persson
m.fl. med 131 röster mot 9 för meningsyttringen av
Annika Åhnberg i motsvarande del. 151 ledamöter
avstod från att rösta.

Härefter bifölls utskottets hemställan med 160
röster mot 122 för reservation 1 av Göran Persson
m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.

Mom. 15 (Östersjöns miljö)

Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 10
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i
motsvarande del.

Mom. 28 (miljöräkenskaper)

Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot
119 för reservation 11 av Göran Persson m.fl.

Övriga moment

Utskottets hemställan bifölls.

14 § Anmälan om ny ersättare för statsråd

Talmannen anmälde att Lotta Edholm (fp) fr.o.m.
den 1 juli 1992 i Hadar Cars ställe skulle tjänstgöra
som ersättare för kulturminister Birgit Friggebo.

15 § Anmälan om kompletteringsval till vissa
utskott, m.m.

Talmannen meddelade att Folkpartiet liberalernas
riksdagsgrupp på grund av uppkomna vakanser
anmält följande nya representanter fr.o.m. den 1
juli 1992, nämligen Siw Persson som ledamot i
justitieutskottet efter Lars Sundin, Lars Sundin
som ledamot i försvarsutskottet efter Hans
Lindblad, Carl-Johan Wilson som ledamot i
kulturutskottet efter Jan-Erik Wikström, Gudrun
Norberg som ledamot i näringsutskottet efter
Hadar Cars, Isa Halvarsson till ledamot i
krigsdelegationen efter Jan-Erik Wikström,
Charlotte Branting som suppleant i
talmanskonferensen efter Jan-Erik Wikström,
Karin Pilsäter som suppleant i lagutskottet efter
Carl B. Hamilton, Hans Lindblad som suppleant i
försvarsutskottet efter Siw Persson, Lars Sundin
som suppleant i kulturutskottet efter Carl-Johan
Wilson, Lotta Edholm som suppleant i
utbildningsutskottet efter Olle Schmidt, Carl B.
Hamilton som suppleant i näringsutskottet efter
Gudrun Norberg samt Lotta Edholm som
suppleant i arbetsmarknadsutskottet efter Karin
Pilsäter.

Talmannen förklarade valda till

ledamot i justitieutskottet

Siw Persson (fp)

ledamot i försvarsutskottet

Lars Sundin (fp)

ledamot i kulturutskottet

Carl-Johan Wilson (fp)

ledamot i näringsutskottet

Gudrun Norberg (fp)

ledamot i krigsdelegationen

Isa Halvarsson (fp)

suppleant i talmanskonferensen

Charlotte Branting (fp)

suppleant i lagutskottet

Karin Pilsäter (fp)

suppleant i försvarsutskottet

Hans Lindblad (fp)

suppleant i kulturutskottet

Lars Sundin (fp)

suppleant i utbildningsutskottet

Lotta Edholm (fp)

suppleant i näringsutskottet

Carl B. Hamilton (fp)

suppleant i arbetsmarknadsutskottet

Lotta Edholm (fp)

Ajournering

På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 21.41
att ajournera förhandlingarna till kl. 21.45 för att
bereda finansutskottet tillfälle att besluta om
sammanställningen av statsbudgeten m.m. samt
överlämna de ifrågavarande betänkandena för
bordläggning i kammaren.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 21.45.

16 § Ny riksdagsledamot m.m.

Upplästes och lades till handlingarna följande från
valprövningsnämnden inkomna

Berättelse om granskning av bevis för
riksdagsledamot och ersättare för
riksdagsledamöter

Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket
inkommit bevis om att Karin Starrin (c), Edsbyn,
utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1 juli
1992 sedan Gunnar Björk (c) avsagt sig sitt uppdrag
som ledamot av riksdagen.

Till ersättare för riksdagsledamot har utsetts Sven
Bergström, Forsa, och Alice Lindgren, Hedesunda
(båda c).

Valprövningsnämnden har denna dag granskat
bevisen och därvid funnit att de blivit utfärdade i
enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.

Stockholm den 10 juni 1992

Staffan Magnusson

Annika Sandström

17 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Finansutskottets betänkanden

1991/92:FiU31 Sammanställning av tilläggsbudget
II för budgetåret 1991/92

1991/92:FiU32 Räntor på statsskulden, m.m.

1991/92:FiU33 Statsbudgetens inkomster för
budgetåret 1992/93

1991/92:FiU34 Statsbudgetens utgifter för
budgetåret 1992/93

1991/92:FiU35 Statsbudget för budgetåret 1992/93

18 § Kallelse till nytt sammanträde

Talmannen meddelade att nästa sammanträde
skulle börja kl. 21.55.

19 § Kammaren åtskildes kl. 21.47.

Förhandlingarna leddes

av tredje vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 5 § anf. 9 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 9
(delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 18
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 49 (delvis),

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 81
(delvis),

av talmannen därefter t.o.m. anf. 102 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet
om samlad votering kl. 19.03,

av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf.
158 (delvis) och

av talmannen därefter till sammanträdets slut.