Onsdagen den 10 juni
Protokoll
1991/92:128
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamöter och ersättare för
riksdagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
dels att Björn Ericson (s), Tyresö, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 augusti 1992 sedan Ulf Lönnqvist (s) avsagt sig sitt uppdrag
som riksdagsledamot. Till ersättare har i detta fall utsetts Tommy Waidelich,
Södertälje, Åke Wictorsson, Norrtälje, Christina Pettersson, Norrtälje, Dag
Ericson, Tumba, Christer Erlandsson, Järfälla, Christina Zedell, Tullinge,
Pär Nuder, Österskär, Kåre Hagman, Ösmo, Bengt-Olov Tengmark, Solna,
och Staffan Holmberg, Haninge (alla s),
dels att Hans Andersson (v), Ludvika, utsetts till ny ledamot av riksdagen
fr.o.m. den 1 september 1992 sedan Lars-Ove Hagberg (v) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Till ersättare har i detta fall utsetts Kerstin
Söderlund, Vansbro, och Yvonne Frid, Falun (båda v).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 5 juni 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
Valberedningen hade enligt till kammaren inkomna protokollsutdrag
dels på begäran av Socialdemokratiska riksdagsgruppen samt av Folkpar-
tiet liberalernas, Centerns, Kristdemokratiska samhällspartiets, Ny demo-
kratis och Moderata samlingspartiets riksdagsgrupper tillstyrkt att antalet
suppleanter i EES-utskottet skulle utökas från 16 till 23,
dels på begäran av Kristdemokratiska samhällspartiets riksdagsgrupp till-
styrkt att antalet suppleanter i kulturutskottet skulle utökas från 17 till 18,
dels på begäran av Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp tillstyrkt att an- 1
1 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
talet suppleanter i bostadsutskottet fr.o.m. den 1 juli 1992 skulle utökas från
17 till 18.
Kammaren biföll dessa framställningar.
Företogs val av sju suppleanter i EES-utskottet, en suppleant i kulturut-
skottet samt en suppleant i bostadsutskottet.
Kammaren medgav att valen fick ske i ett sammanhang.
Kammaren valde i enlighet med valberedningens förslag till
suppleanter i EES-utskottet
Birgitta Johansson (s)
Axel Andersson (s)
Daniel Tarschys (fp)
Kjell Ericsson (c)
Göran Hägglund (kds)
Bengt Dalström (nyd)
Knut Billing (m)
suppleant i kulturutskottet
Märtha Gårdestig (kds)
suppleant i bostadsutskottet
Olle Schmidt (fp) fr.o.m. den 1 juli 1992
Justerades protokollet för den 3 juni.
Föredrogs
finansutskottets betänkande
1991/92:FiU30 Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för
budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 delvis, 1991/92:112 delvis och
1991/92:150 delvis).
Anf. 1 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Syftet med den ekonomiska politiken är enligt vår uppfatt-
ning tvåfaldigt. Den skall skapa välfärd och en rättvis fördelning av denna
välfärd. Jag skall strax återkomma till detta, men innan dess vill jag säga föl-
jande.
Detta betänkande är, herr talman, ett högmodets betänkande. Sida upp
och sida ner talar fyrklöverpartiernas företrädare om hur bra allting är och
hur väl avvägda regeringens alla förslag synes vara. Självförtroende är väl
bra, men när det övergår till självsäkerhet för att inte säga självgodhet, då
ligger arrogansen nära. Som den finske filosofen Georg Henrik von Wright
har sagt: ”Dogmatismen, inte skepticismen är sanningens verkliga fiende.”
När man hör en del företrädare för ”den mest kompetenta regeringen i
Sverige i modern tid” är det inte konstigt om man tänker tillbaka på det sena
60-talets och det tidiga 70-talets testuggare. Det är samma blinda övertygelse
om sin egen förträfflighet, samma dogmatism. Skulle inte en smula efter-
tanke vara på sin plats?
Herr talman! Jag har för avsikt att i fortsättningen tala om i huvudsak fyra
saker: tillväxten, sysselsättningen, fördelningen och statsfinanserna.
Jag bötjar med tillväxten. Ni företrädare för regeringspartierna har alltid
anklagat oss socialdemokrater för att bara tänka på fördelning och inte alls,
eller i vaije fall för litet, på tillväxten.
Låt oss se hur ni själva hanterar frågan. När ni gjorde er rivstart räknade
ni med att tillväxten sammantaget under 1992 och 1993 skulle bli 2,2 %. När
ni nu har rivstartat, nystartat och omstartat och har fått genomslag för era
åtgärder, har ni fått skriva ner prognosen till 0,4 % på två år. Er politik inne-
bär att Finland 1993 kommer att ha en tillväxt som är tre gånger så hög som
vår. Detta är resultatet av era åtstramningar.
Sverige är verkligen unikt. I en djup lågkonjunktur har vårt land en rege-
ring som genom åtstramningar på tre väsentliga områden - byggandet, hus-
hållen och kommunerna - åstadkommer precis motsatsen till det man säger
sig vilja åstadkomma.
När nu byggandet har avtagit lägger ni extra sten på börda genom att slopa
räntelånesystemet, slopa investeringsbidraget och minska ränteavdragens
storlek, för att ta några exempel. Inte blir det tillväxt av det.
Genom åtstramningar riktade direkt mot vanliga löntagarhushåll minskar
ni dessas köpkraft. Förutom att det är orättvis fördelningspolitik att sex-
dubbla egenavgiften i A-kassan, införa karensdagar, slopa schablonavdraget
och allt det andra, så är det orationellt. Det blir varken köpkraft eller tillväxt
av det.
Det beslut som majoriteten fattade här i kammaren i går om att dra in 7,5
miljarder från kommuner och landsting för 1993 och åren därefter kommer
att leda till betydande problem. Inte blir det någon tillväxt av det. Tvärtom.
Ni gör anspråk på att bedriva en politik för tillväxt och full sysselsättning.
Det saknar trovärdighet. Varken jag eller någon annan har kunnat spåra
några stimulanseffekter på bruttonationalprodukten, export eller investe-
ringar i regeringens prognoser.
Er huvudtes har varit att sänka skatter för kapitalägare och annat förmö-
get folk för att de skall arbeta bättre och främja tillväxten. Samtidigt måste
skatterna höjas för löntagarna för att de skall arbeta mer och på det sättet
bidra till tillväxten. Kan någon av er nämna ett enda land där detta har fun-
gerat?
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
Kunde ni inte åtminstone ha lyssnat till vad vi sade i finansutskottet?
Kunde ni inte i er kammare ha funderat på våra förslag om ytterligare inve-
steringar i vägar, broar, järnvägar och annan infrastruktur? Kunde ni inte ha
ägnat en tanke åt våra förslag om upprustning, ombyggnad av skolor och
bostäder? Är det måhända så att ni rent reflexmässigt säger nej?
Ert problem är att ni lade upp en strategi för att möta överhettning, hög
inflation, överfull sysselsättning, kraftigt ökande kostnader och ett växande
bytesbalansunderskott. Ni trodde inte på stabiliseringsavtalet. Men nu är lö-
neökningstakten i Sverige lägre än i våra stora konkurrentländer. Ni trodde
inte att vi skulle få ner inflationstakten. Nu har vi en prisstabilitet klart under
Europagenomsnittet. Er prognos var att bytesbalansunderskottet i år skulle
bli 55 miljarder. Nu är det i praktiken utraderat. Nu orkar ni inte av politiska
skäl, eller kanske andra skäl, att ompröva detta. Sammanfattningsvis: Till-
växtpolitik är ni dåliga på. Fördelningspolitik är vad ni sysslat med, och det
skall jag återkomma till.
För det andra har vi frågan om sysselsättningen. Den viktigaste politiska
frågan nu är att bekämpa den stigande arbetslösheten. Vår politik kan sam-
manfattas i orden: Arbete åt alla. Ni säger att er ambition är att arbetslöshe-
ten i Sverige skall vara lägre än omvärldens. Förlåt en fråga: Lägre än vems?
Danmarks? Finlands?
Det är nu de avgörande stegen måste tas för att förhindra att Sverige blir
ett land med permanent hög arbetslöshet, minskad tillväxt och ökande so-
ciala klyftor. I förra veckan fick vi arbetsmarknadsstyrelsens senaste rap-
port - 204 000 arbetslösa. 64 000 av dem var långtidsarbetslösa. Det går med
en rasande fart. I oktober var regeringens prognos 3,7 % arbetslösa 1993.1
april i år hade man justerat prognosen till 5,0 %. Hur mycket blir det nästa
gång? Hur mycket är egentligen 5 % arbetslösa? Det är 220 000 människor
som inte får möjlighet att bidra till vårt gemensamma bästa. Det är mer än
dubbelt så många som bor i Borås.
Nu måste politiken läggas om på ett sådant sätt att de arbetslösa engageras
i aktiva åtgärder, jobb eller utbildning. Vi har lagt fram ett investeringspro-
gram på 40 miljarder kronor för de närmsta två åren. Programmet omfattar
tidigareläggning av kommunala investeringar, underhåll av tidigare gjorda
kommunala investeringar, tidigareläggning av statliga byggen och infrastruk-
turprojekt. Genom ett mycket omfattande arbete ute i landet har vi ”damm-
sugit” behoven och möjligheterna.
På tal om behov och möjligheter - låt mig citera en arbetslös snickare hem-
ifrån Sjuhäradsbygden, som jag mötte för någon vecka sedan. Han sade:
”Kommunen behöver reparera och rusta upp många skolor. Jag kan sådant.
Jag vill arbeta. Varför kan inte kommunen få bidrag till det och jag få arbete?
Då behöver jag inte ersättning från A-kassan, och det blir bättre för eleverna
och personalen i skolan. Varför kan man inte göra så?”
Jag låter frågan gå vidare till Lars Tobisson och P. O. Eriksson - eller vem
som vill svara.
Samme snickare sade också: ”Dessutom skulle jag känna att mina insatser
är något värda, och det skulle innebära att jag kände mitt människovärde.”
Var så god herrar Tobisson, Eriksson, Hamilton eller Attefall. Vem vill
svara?
På minst tre, kanske fler, ställen i betänkandet står det ungefär så här när
ni avstyrker alla våra förslag: ”Arbetsmarknadsläget måste följas med upp-
märksamhet. Finansutskottet utgår ifrån att regeringen vidtar nödvändiga
åtgärder om situationen skulle försämras.” Hur mycket skall situationen för-
sämras för att regeringen skall vidta nödvändiga åtgärder? Skall det vara yt-
terligare 20 000 eller 50 000 arbetslösa? Vad är nödvändiga åtgärder?
En sak vill jag mycket starkt understryka. Om ni vill ta krafttag mot ar-
betslösheten, om ni vill ha breda lösningar, är vi beredda att samtala med er.
Studera våra förslag. Vill ni verkligen åstadkomma ett trendbrott när det gäl-
ler arbetslösheten, är vi beredda att samverka.
För det tredje har vi frågan om fördelningen. Ni har under alla år anklagat
oss socialdemokrater för att vi bara talar om fördelning och inte om tillväxt.
Jag sade för en stund sedan att ni har varit dåliga på tillväxt, men däremot
sysslat mycket med fördelning. Ni har sänkt skatter för kapitalägare, aktie-
ägare och annat förmöget folk så att det stått härliga till.
Å ena sidan har ni sänkt förmögenhetsskatten. Ni har slopat skatten på
OTC- och O-registrerade aktier. Ni har slopat skatten på arbetande kapital.
Ni har sänkt skatten på arv. Ni har sänkt skatten på gåvor. Ni har sänkt kapi-
talbeskattningen. Ni har minskat reavinstbeskattningen. Ni har sänkt skat-
ten på kapitalförsäkringar. Ni har sänkt skatten på värdepappersfonder. Ni
har sänkt skatten på privata pensionsförsäkringar. Ni har slopat ränteav-
dragsbegränsningen. Ni kommer att slopa fastighetsskatten på lokalhyres-
hus.
Det var mycket det.
Huvuddelen av detta är skattesänkningar för inte i första hand företag
utan för företagare, kapitalägare och förmöget folk.
Å andra sidan har ni sexdubblat egenavgiften i A-kassan, försämrat ar-
betsskadeförsäkringen, slopat möjligheten att få skattereduktion för del av
fackföreningsavgiften och sänkt värdet av ränteavdragen. Ni har minskat
och kommer att minska bostadssubventionerna. Nu står ni i begrepp att höja
energiskatterna för hushållen och slopa schablonavdraget.
I sanning: Detta är omvänd fördelningspolitik. Men jag kan inte ta ifrån
er äran att ni har varit effektiva på detta område. Moderaterna tar för sig för
sina grupper med en sjusjungande fart.
Men Carl Hamilton, har ni i Folkpartiet inte problem med det här? Ni är
naturligtvis medvetna om att alla dessa åtgärder urholkar skattereformen,
som våra resp, partier var överens om. Är trycket verkligen så hårt från Mo-
deraterna att ni inte orkar stå emot? Kan ni folkpartister verkligen ställa upp
på, och tycka att det är rätt, att nu återinföra kvittningen av underskott i
näringsverksamhet mot inkomst av tjänst? Nu kommer möjligheterna att
trixa och dribbla tillbaka. Tycker Carl Hamilton att det är bra?
Till utskottets värderade herr ordförande och till herr Attefall vill jag
ställa följande fråga. Er regering har föreslagit, och ni har ställt er bakom,
att den allmänna energiskatten för all industri skall slopas. För att finansiera
detta skall energiskatten för övriga konsumenter höjas. För att inte belast-
ningen på hushållen skall bli alltför stor, det är er formulering, skall den all-
männa momsen sänkas med tre procentenheter, och för att finansiera detta
slopar ni schablonavdraget. Nu är min fråga till finansutskottets ordförande
Prof. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
och till Stefan Attefall: Har ni räknat på vad detta innebär? Blir det plus eller
minus för vanliga löntagare?
Jag skaffade mig konsumentverkets material ”Koll på pengarna”. Sedan
läste jag era förslag, tog fram papper och penna och satte i gång att räkna.
En ensamstående beklädnadsarbetare, sömmerska från Borås, med 120 000
i taxerad inkomst får genom det slopade schablonavdraget sin skatt höjd
med 1 408 kr. Energikostnaderna ökar genom era skattehöjningar med 220
kr. Sänkningen av den allmänna momsen innebär att hennes utgifter minskar
med 497 kr. Slutresultat är en liten nätt förlust på 1131 kr. Det är nästan 100
kr. i månaden.
För en tvåbarnsfamilj där kvinnan har en taxerad inkomst på 80 000 kr.
och mannen 150 000 kr. blir förlusten drygt 1 800 kr., dvs. 150 kr. i månaden.
När jag gjort dessa beräkningar förstår jag varför statsministern litet förakt-
fullt talar om några hundralappar hit och dit och menar att det är fel att göra
sådana beräkningar. Nu bör herrarna komma ihåg att de förslag ni tidigare
röstat igenom innebär en minskad köpkraft för en tvåbarnsfamilj med 7 000-
8 000 kr. per år enligt finansministern. Detta skall adderas till de summor jag
nyss nämnde.
Så är det. Sådan är er fördelningspolitik. Vet ni om det? Är det inte svårt,
Per-Ola Eriksson, att medverka till detta? Är det detta som kallas att bära
varandras bördor, herr Attefall?
Låt mig på denna punkt komplimentera Lars Tobisson till, en utifrån mo-
derat synpunkt, framgångsrik fördelningspolitik.
För det fjärde gäller det statsfinanserna. När regeringen tillträdde i höstas
räknade man med att budgetunderskottet i år skulle bli 39 miljarder kronor.
I kompletteringspropositionen hade detta stigit till 68 miljarder kronor.
RRV:s senaste rapport som kom i går pekar på 71 000 250 000 kronor. Trots
detta fortsätter skatteministern att lova ut stora skattesänkningar till grupper
som står moderaterna nära.
Nästa år blir det än värre. Då har er politik fått ännu större genomslag.
Enligt era egna beräkningar blir underskottet 102 miljarder. Det är så man
hissnar. Det innebär att vi måste ta fram 10-15 nya friska miljarder bara för
att klara räntorna.
Den fråga som är intressant för medborgarna är hur det blir med skat-
terna. Ni har tidigare sagt att ni vill fortsätta att sänka skatterna med 10 mil-
jarder om året fram till 1995. Bo Lundgren vill ju under flera mandatperio-
der framåt sänka skatterna bara för glädjen att göra det, som han sade i Bo-
rås för några månader sedan. Vice statsministern har å andra sidan sagt att
det inte går, eftersom det kommer att innebära nedrustning av vård och om-
sorg. Hur blir det nu? Kommer ni att fortsätta att sänka skatter, och i så fall
för vem? Är det för kapitalägarna? Kommer ni att fortsätta höja skatter, och
i så fall för vem? Är det för löntagarna?
En sak står i varje fall fullständigt klar. Ni är på nytt på väg att föra vårt
land ut i ett moras. Hur länge tänker ni fortsätta?
Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga socialdemokratiska re-
servationer till detta betänkande, men för att spara kammarens tid och inte
fresta talmannens tålamod alltför mycket, nöjer jag mig med att yrka bifall
till följande reservationer: 1, 2, 3, 7, 8, 10, 11, 14, 15, 16, 29, 36, 40, 41, 42
och 44. Dessutom yrkar jag bifall till de socialdemokratiska reservationer
som finns under de moment som i övrigt eventuellt kommer att bli föremål
för votering.
Till sist, herr talman. Vi har sannerligen stora uppgifter framför oss i
denna riksdag. Låt mig på nytt deklarera vår redobogenhet att medverka till
för vårt land viktiga och lyckliga lösningar.
Anf. 2 BO G. JENEVALL (nyd):
Herr talman! Så här på riksmötets sista dag är det dags att summera. Vi
kan då konstatera att Ny demokrati gjort det möjligt för regeringen att föra
sin politik. Vi har haft samstämmiga åsikter i det mesta, dock inte i allt. Vi
har önskat gå längre än regeringen när det gäller besparingarna. Till höst-
riksdagen hoppas vi att regeringen följer oss i våra besparingsprojekt för att
minska ökningstakten i budgetunderskottet.
Ett för tillfället ännu större problem är de minskade intäkterna i budgeten.
Därför är det viktigt att stimulera företagen. De kan sedan generera ökade
intäkter i form av ökad bolagsskatt, ökad inkomstskatt och ökade arbetsgi-
varavgifter.
Om vi studerar budgeten och budgetutfallet kan vi konstatera att hela un-
derskottet ligger på inkomstsidan. Det är därför som de vidtagna och före-
slagna åtgärderna är så viktiga. Hur vi än skrapar och skrapar när det gäller
besparingarna, åstadkommer vi inte den storleksordning som är nödvändig
för att komma till rätta med budgetunderskottet. Det kan enbart inhämtas
och regleras genom att vi får ökade intäkter. Ökade intäkter kan vi bara få
genom att företagen får förutsättningar att få intäkter vilka i sin tur genererar
inkomster till stat och även till kommun. Det är därför som vi inte får släppa
denna tråd, vad som än händer. Då går det raka vägen någon annanstans.
Vi har i grunden en annan syn på hur man skall tackla detta med sänkta
energiskatter för industrin. Vi är helt överens med regeringen om att det är
nödvändigt. Det är bra, men vi tycker att regeringen väljer en underlig väg
att gå för att åstadkomma kompensation för det skattebortfall som detta ger.
För att sänka energiskatten och kompensera för det, skall man föra över den
kostnaden på hushållen. För att kompensera hushållen för det, skall man
sänka momsen. För att finansiera detta, skall man ta bort schablonavdraget.
Vi tycker att det är en mycket onödig karusell. Det är nästan som att räkna
en skock får genom att räkna benen och dividera med fyra.
Vi ställer oss dock bakom dessa åtgärder, men vi tycker att det hade varit
enklare att titta litet grand på alla de besparingsförslag som vi har lagt fram.
Där skulle vi ganska lätt kunna åstadkomma dessa styva tre miljarder som
det handlar om.
Ett annat intressant stycke i budgeten är avsnittet om den s.k. LK-kalky-
len. När man läser den blir man skrämd. Den förutsätter givetvis att inga
åtgärder vidtas, men man blir ändå skrämd när man tittar på storleksord-
ningen. Där skulle jag vilja vända mig till finansministern för att få en kom-
mentar till hur finansministern ser på den långsiktiga utvecklingen. Om vi
tittar på den från rent matematiska utgångspunkter är det ett skrämmande
perspektiv vi har framför oss. Det understryker ju ännu mer nödvändigheten
av kraftigare besparingar än vad regeringen hittills har signalerat.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Sedan har vi de arbetslösa och den situation som jag tror alla tycker är lika
besvärande. Regeringen gör så litet åt den. Man betalar de arbetslösa, och
det är bra. Det skall man givetvis göra. Men man ser inte till att få någon
valuta för pengarna. De arbetslösa är egentligen inte ett problem. De är en
resurs. Det låter naturligtvis paradoxalt, men det finns oändligt mycket i
samhället som behöver göras. Varför inte ta tillfället i akt i en extraordinär
situation och genomföra litet extraordinära åtgärder? Som kammaren kän-
ner till har vi föreslagit att man genom ett förfarande med dispens från LAS
skulle kunna få en hel del människor i arbete och även få någonting uträttat.
Det vore bra om vi kunde ena oss i en sådan här situation.
Jag kan inte heller låta bli att kommentera förslaget, och numera också
beslutet, om att hjälpa ungdomarna att komma ut i arbetslivet genom dessa
praktikantplatser. Det är bra. Jag har ännu inte hört att LO och fackför-
eningarna tänker gå till arbetsdomstolen. Jag vet inte om jag är felinforme-
rad, men jag hoppas verkligen att det inte sker. Det vore en skam om beslu-
ten i riksdagen skulle kullkastas av arbetsmarknadens parter.
Sedan kommer jag med viss tjatighet tillbaka till den politiska retoriken.
Den är det största hindret för ett väl fungerande arbete i kammaren. Vi i Ny
demokrati har ju inte varit här så länge. Vi avslutar ju nu vårt första år här.
Alla skulle tjäna mycket på om vi här kunde släppa litet grand på vad vi sade
för ett år sedan, eller kanske rent av för fyra år sedan. Vi måste titta på hur
situationen ser ut i dag.
Även arbetet i utskotten skulle kunna innehålla mer diskussioner. Jag har
visserligen i mina önskningar blivit rikligen bönhörd i finansutskottet. Men
det har inte lett till särskilt mycket konsensus. Det finns frågor som vi lätt
skulle kunna ena oss kring om vi släppte litet grand på den politiska retori-
ken och inte satt så fast i den. Jag vet att det är lätt för mig att stå här och
säga det, eftersom vårt parti inte har den linjen. Jag tycker ändå att man
skulle kunna behandla frågorna med litet större ansvar i dessa tider när vi
måste spara och se till att få ut våra arbetslösa i arbete.
Sjukförsäkringssystemet, och därmed karensdagarna kommer väl uppen-
barligen att bli en av de stora frågorna i höst. Där har regeringen signalerat
att den tänker stå fast vid sina karensdagar. Det är ett bra exempel på vad
jag sade nyss om att sitta fast i retoriken. Även vi i Ny demokrati gick ut med
ett förslag om karensdagar i valrörelsen. Vi har även under hösten upprepat
det några gånger. Men sedan har situationen förändrats. Genom de sänk-
ningar man gjorde av ersättningarna fick vi en drastisk minskning av sjuk-
skrivningarna, och därmed minskade kostnader. Dessutom har sjukfrånva-
ron ytterligare pressats ner genom lågkonjunkturen.
Då började vi fundera på hur man skulle kunna lösa detta på ett bättre
sätt. Det som finns i dag kan vi nästan kalla för ett lapptäcke. Det är ett
resultat av tidigare beslut, säkert med kompromisser i bakgrunden. Då vore
det bra att ta ett totalgrepp. Vårt förslag är väl ganska känt i dag. Vi vill
understryka att vi inte har kommit på det själva. Det är inte smittat av oss
på något vis. Det borde därför kunna tas upp seriöst och diskuteras. Tanken
med det är, att oavsett orsaken till varför man är sjuk skall man ha samma
ersättning. Vi minns väl allihop när alla svenska barn på förvintern helt plöts-
ligt blev väldigt sjuka över en natt. Det är så vi fungerar. Man utnyttjar syste-
met och ser till att man får det bästa utfallet av det.
Om vi tar ett helhetsgrepp på detta och tittar på problemen från en total
synvinkel kan vi nog åstadkomma någonting bra. Jag skall inte gå in på det
här. Det är väl allmänt känt i dag. Likaväl som regeringen tidigare har signa-
lerat att den står fast vid karensdagarna, får väl jag signalera att vi kommer
att stå fast vid vårt system. Det bör då leda till att vi måste försöka finna en
form av konsensus. Låt oss ta detta som ett bra exempel på att komma över-
ens i en viktig fråga.
Vi anser trots allt att det finns mycket att spara i sjukvården. Vi har dess-
utom i vår riksdagsgrupp ett par duktiga läkare med erfarenhet. Jag brukar
ta som ett exempel att vi 1960 hade 4 000 läkare i Sverige och en väl funge-
rande sjukvård. 1975 varvi uppe i 8 000 läkare. I dag har vi 24 000 läkare och
enligt många en dåligt fungerande sjukvård. Jag tycker att dessa siffror är
mycket talande. Det finns ett grundfel någonstans. Vi vill kalla det för att vi
har planekonomi i sjukvården. Det finns mycket stora besparingar att göra
utan att det på något vis försämrar sjukvården.
Det är alltså fråga om en systemförändring. Eftersom regeringen är intres-
serad av systemförändringar som vi gärna stöder, vore det roligt att höra fi-
nansministerns syn på den här stora frågan.
En del av detta gäller ålderdomshemmen, som man nu går tillbaka till -
och det är bra. Men för att sätta litet fart, speciellt nu när vi har ledig arbets-
kraft, bör man låta privata företag finansiera och bygga ålderdomshem och
på långtidskontrakt hyra ut dem. Enligt beräkningar som vi har gjort, med
hjälp av experter, kan man sänka kostnaden för samhället till hälften, alltså
från ca 2 000 kr. per dag för en vårdplats till ca 1 000 kr. per dag.
Vi har föreslagit inkomstprövat barnbidrag. Det ger också en besparing,
och vi vill gärna få i gång en diskussion om det.
Vi kommer också med envishet tillbaka till hemspråksundervisningen. Vi
vill inte alls hindra de människor som kommit hit att underhålla sitt hem-
språk. Men vi tycker att det är felaktigt att staten skall betala för detta; det
kan man lösa på frivillighetens grund - liksom andra grupper får göra.
Miljön är ju mycket aktuell i dag. Våra kolleger är väl fortfarande kvar
borta i Rio, och jag hoppas att de åstadkommer någonting. Vi vill också på-
minna om vad vi brukar säga, nämligen att vi trots allt importerar 80-90 %
av föroreningarna i såväl luft som vatten. Det är alltså viktigt, även för vår
egen del, att vi sätter in åtgärderna där de gör den största nyttan, t.ex. i Balti-
kum och i Polen.
Biståndspolitiken kan man enligt vår mening spara en hel del på, utan att
på något vis försämra den, nämligen genom att effektivisera den och i större
utsträckning låta pengarna gå genom de internationella hjälporganisatio-
nerna, som har möjlighet att nå ut till de grupper som man verkligen vill
hjälpa. Vi tror att det behövs en radikal förändring av SIDA och dess verk-
samhet.
Organisationsbidragen är något annat som vi önskar att regeringen analy-
serar, för det är mycket svårt att få ett grepp om dem. Det lär handla om
totalt 13,5 miljarder. Mycket av detta skall naturligtvis vara kvar, och mycket
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
10
av det är bra. Men det finns också ett stort missbruk, och det är mycket som
i stället kan betalas av människor som har intresse av olika saker.
Till hösten blir också det nya pensionssystemet en stor fråga. Jag hörde på
Ekot senast i morse, att det s.k. PM 30 tycks bölja bli färdigt, och att man
skall ha hela livet som intjänandetid. Även de som av olika anledningar inte
har haft någon inkomst skall ha ett skydd som i dagsläget uppgår till minst
67 000 kr. Här krävs naturligtvis omfattande övergångsregler. Vi tror fortfa-
rande på en försäkringslösning.
Avslutningsvis har vi en fråga om kompletteringspropositionen. Den har
tenderat att bli allt tjockare, har vi förstått, och komma allt senare. I år har
det varit speciellt besvärande. Från dem som i dag sitter i regeringsställning
har ju detta påpekats i tidigare sammanhang. Vi önskar attt regeringen nästa
gång kommer med merparten av sina förslag i samband med budgeten.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation 4 i mom. 5, reservation 6 i
mom. 18, och reservation 45 i mom. 70.1 övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 3 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! I motion Fi42, Bo Jenevall, säger ni nej till slopande av scha-
blonavdraget om vi inte får Investeringsaktiebolaget Sverige. Ni säger nej
till energiskatterna om vi inte får samma investeringsaktiebolag, och ni säger
nej till sänkningen av den allmänna momsen - fortfarande med samma krav.
I motion Fi43 kräver ni inrättande av Investeringsaktiebolaget Sverige
med ett eget kapital i storleksordningen 10-11 miljarder.
Min korta och enkla fråga till herr Jenevall är: Finns det något ekonomiskt
samband mellan de här fyra sakerna? Eller är det bara politisk retorik, eller
kanske hästhandleri? Hur hänger det här ihop?
Anf. 4 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Politisk retorik är det naturligtvis inte, Arne Kjörnsberg.
Kanske det är hästhandleri - det vet jag inte. Men vi har ändå lärt oss något
sedan vi kom in i riksdagen, nämligen att om man skall åstadkomma någon-
ting så måste man göra olika former av överenskommelser. Här liksom på
andra ställen är det ju ändå resultaten som räknas. Vi har ansett att detta
var fördelaktigt för att nå de mål som var viktiga för oss. Det har vi också
uppnått.
Men vi har även redovisat vår långsiktiga syn på de olika sakerna, och den
kommer vi att fortsätta att kämpa för. Men när man vet att man inte kan
komma fram med detta, är det bättre att använda det på ett sådant sätt att
man får det bästa utfallet.
Anf. 5 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Retorik var det inte, men det kanske var hästhandleri - det
var herr Jenevalls egna åsikter. Och det var resultatet ni ville ha.
Vet herr Jenevall vad resultatet har blivit? Det har blivit höjda skatter för
vanliga löntagare på mellan 12 och drygt 2 000 kr. Det har ni åstadkommit.
Och ni har åstadkommit höjda energikostnader på grund av höjda energi-
skatter genom ert - för att nu citera herr Jenevall - hästhandleri.
Så till den sakliga frågan. När det gäller Investeringsaktiebolaget Sverige,
med inte 10-11 utan 8-9 miljarder, kan vi hypotetiskt anta att det fungerar;
jag är en positiv människa. Då får småföretag låna pengar för att kunna ut-
vecklas, investera, bygga ut, tillverka grejer. Men de här grejerna skall ju
säljas; någon måste köpa dem. När ni medverkar till att dra ned köpkraften
för alla vanliga löntagare i Sverige - vem skall då köpa grejerna?
Det blir resultatet, herr Jenevall.
Anf. 6 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror inte det. Först och främst har ju Socialdemokraterna
och regeringen olika uppfattningar om utfallet av den här karusellen - som
jag kallade den förut. Vi anser den vara felaktig. Men enligt de beräkningar
som regeringen har gjort skall det vara ganska små effekter av detta.
Däremot tror jag att 9 miljarder till ökat riskkapital för företagen verkli-
gen kan komma människor till del genom att vi får fart på hjulen. Vi får fram
nya produkter, vi får människor i arbete, och vi kommer ur det nuvarande
läget både när det gäller arbetslösheten och när det gäller människors situa-
tion över huvud taget.
Anf. 7 LARS-OVE HAGBERG (v):
Herr talman! Vänsterpartiet ställer sig mycket kritiskt till regeringens för-
slag i kompletteringspropositionen. Av miljöskäl går vi emot regeringens
förslag om sänkt energiskatt för företagen. Om energiskatterna skall ändras,
skall förändringen bidra till bättre miljö och hushållning med energi. Där-
med finns det egentligen ingen anledning att över huvud taget ta bort scha-
blonavdraget och sänka momsen'.
Vi är för Vänsterpartiets del beredda att höja energiskatten för hushål-
len - under förutsättning att inkomsterna går till utveckling av alternativ
energiteknik och energibesparande åtgärder. Men så är ju icke fallet med
förslagen i dag.
Regeringens åtgärder för att bekämpa den stigande arbetslösheten är för-
siktigt sagt minimala. Antalet arbetslösa är nu över 200 000.
AMS-chefen varnar för att vi nu förlorar kampen mot massarbetslösheten,
och allt fler står utanför den öppna arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsmi-
nistern påpekade i den arbetsmarknadspolitiska debatt vi hade i maj att
10 % av den arbetsföra befolkningen kommer att stå utanför ett ordinarie
arbete om det fortsätter på det här viset. Därmed har arbetslösheten EG-
anpassats.
Av den reviderade finansplanen framgår att regeringens främsta uppgift är
att hålla nere inflationen och göra det möjligt för Sverige att med ekonomisk
styrka bli medlem i EG. Vi kan konstatera att regeringen inte heller denna
gång lägger någon speciell vikt vid sysselsättningsmålet. Det talas om en
smärtsam deflationsprocess och att denna ekonomiska politik därmed är en
offensiv investering för framtiden. Men kan rekordarbetslöshet och perma-
nent utslagning av ungdomen verkligen vara en offensiv investering för fram-
tiden?
Regeringen tycks handla efter modellen ”gärna full sysselsättning, men
först en rejäl arbetslöshet”. Man kan i detta sammanhang också fundera
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
11
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
över andra politiska konstellationer i denna jättelika EG-/EU-debatt. Man
bör ta tillfället i akt att fundera över Socialdemokraternas roll, det var ju de
som ansökte om medlemskap. Man bör åtminstone se till att arbetslösheten
i Sverige först kommer ner på rimliga nivåer innan man ger sig in i det euro-
peiska äventyret.
Vi från Vänsterpartiet vill stoppa arbetslösheten. Den åtgärden är ett för-
stahandsmål. Vi har konkret föreslagit att 10 miljader extra skall satsas i åt-
gärder mot arbetslösheten i form av utbildning, ROT-program, beredskaps-
arbete och trafiksatsningar. Utbildningsprogrammen har vi behandlat här i
kammaren fler gånger. ROT-programmen i kommunerna handlar framför
allt om att man i stället för att dra in pengar från kommunerna ser till att de
pengar som man skulle dragit in satsats på sysselsättning. Men det gör man
inte. I stället får de människor som inte får arbete kontant arbetsmarknads-
stöd, vilket Arne Kjörnsberg hade som exempel. Det är vad det handlar om,
och det är en arbetslöshetsskapande politik.
Beredskapsarbete är av nöden tvunget i detta läge, när allt fler utförsäk-
ras. Men ändå skapar man inga fler beredskapsarbeten. Här satsar man mi-
nimalt fastän man borde kunna göra många samhällsnyttiga insatser genom
att öka antalet beredskapsarbeten. Men det är tydligen någonting mycket
fult, och det har det varit ända sedan hösten 1990, då man ansökte om med-
lemskap i EG.
Vi ställer oss också bakom alla de insatser som gjorts och förslag till inve-
steringar som lämnats av verk och myndigheter, vilka Socialdemokraterna
på ett förtjänstfullt sätt har tagit fram. Riksdagen borde uttala som sin vil-
jeinriktning att detta skall genomföras.
När det gäller de långsiktiga åtgärderna för industrins utveckling handlar
det inte i första hand om kostnadsläget. Det handlar om kompetens och att
se till att de som finns i denna gren i stället för att gå ut i arbetslöshet får en
högre kompetens. Där saknas i huvudsak åtgärder från regeringens sida.
Den teknisk-humanistiska utbildning som har varit på tapeten under hela 80-
talet för denna grupp av människor i arbetslivet, har tyvärr inte kommit till
stånd.
Även den pågående arbetsrättsutredningen skulle kunna vara ett bidrag
till att öka konkurrenskraften genom att se till att bestämmelserna formule-
ras så att de underlättar en demokratisk arbetsorganisation. Om man verkli-
gen vill ha de s.k. medarbetarna med sig för att stärka konkurrenskraften
skall man inte se till att försämra arbetsrätten utan i stället förstärka den.
När vi är inne i ett sådant strukturläge som vi i dag är, med stor arbetslös-
het, kommer vi med vilka åtgärder vi än tar till att ha en hög arbetslöshet.
Vi kan diskutera orsakerna till detta.
Vi från Vänsterpartiet anser att det är helt nödvändigt att vi i detta läge
ser till att vidta extraordinära åtgärder. Vi har föreslagit att man skall genom-
föra en tillfällig sänkning av pensionsåldern. Människor i åldern 62-64 år
skulle det närmaste året kunna ta pension om en arbetslös får arbete. Denna
kvittning skulle vara oerhört betydelsefull. Det skulle heller inte minska ar-
betskraften på sikt när konjunkturen går uppåt igen. Varför vidtar man inte
denna åtgärd i stället för att offra ungdomen och de som tagit del av den
12
omfattande utbildningsinsats som sker på andra områden inom AMU och på
andra ställen?
Vart är vi på väg, och vem är det som kör på vägen? Ordet väg tillhör
det politiska språket. Den tredje vägen, det vet vi, var ju fjärrstyrd av de
kapitalistiska marknadskrafterna. Det blev devalvering, valutaregleringens
avskaffande, avskaffande av kreditregleringen, strejkstopp, lönestopp, skat-
telättnader för höginkomsttagare och ansökan om medlemskap i EG. Ge-
nom detta var man på väg att strypa kommunerna. Det var den tredje vägen.
Men hur är det då med den enda vägen? Vi har bedömt den som Manches-
terliberal. Medborgarna skall inte tillåtas styra sin framtid vare sig genom
enskilda beslut eller gemensamma demokratiska beslut. I stället skall den
s.k. marknaden fatta beslut. Men en sådan marknad har inte på länge existe-
rat annat än i en helt marginell form.
Sverige är ju inte en marknadsekonomi utan en kapitalistisk ekonomi.
Denna ekonomi behärskas av en liten klick starka aktörer, en finanselit, som
planerar finansiering, produktion och avsättning. Det sker på villkor som
dikteras av mäktiga transnationella koncerner. Drivkraften är i ökad ut-
sträckning spekulation, en jakt efter snabba utdelningar på kort sikt. Det är
mycket länge sedan medborgarnas behov har styrt ekonomin på en funge-
rande marknad, om det någonsin har existerat.
Det är i ljuset av dessa förhållanden som regeringens strategi skall ses. Det
är inte marknaden som skall stimuleras, utan det är kapitalisterna. Den enda
vägens politik sänker därför kapitalbeskattningen och ökar armbågsutrym-
met för spekulation. Seriösa långsiktigt arbetande investeringar missgynnas
liksom förut. Regeringen använder den mytiska marknaden närmast som ett
hot, som ett täckord för de ekonomiska makthavarnas utpressning. Budget-
underskottets storlek och makthavarnas hot om räntehöjningar är förevänd-
ningar för att inte vidta åtgärder mot Sveriges ekonomiska och mänskliga
nedrustning.
I denna medvetna strävan urskuldar sig regeringen ständigt med hänvis-
ning till marknadens villkor. Resultatet är en arbetslöshet som närmar sig
EG-nivå. Den offentliga finansiering som den sociala tryggheten och den in-
dustriella infrastrukturen vilar på attackeras och undergrävs genom skatte-
sänkningar för de bättre bemedlade i samhället. Den inhemska ekonomiska
aktiviteten stimuleras inte. Den enda vägen innebär ekonomisk, social och
kulturell nedrustning samt ökade klassklyftor. Det blir en stagnation på
dessa områden.
Överförande av ekonomisk makt till utlandet, något som påskyndats av
avskaffandet av valutaregleringen, har förflyttat makten från den nationella
kapitalismens sfär till den helt oåtkomliga rymden. Att en borgerlig regering
bejakar denna utveckling är självklart. Socialdemokraternas försök med den
tredje vägen blev som sagt bara en illusion.
När stalinismen i Östeuropa föll samman förklarade borgerliga experter
att kapitalismen hade segrat. Historien var vid sitt slut. Men stalinismens fall
har inte gjort kapitalismen bättre skickad att lösa sina problem med att för-
dela jordens tillgångar mellan länder och folk. I stället fortsätter utplund-
ringen av tredje världen i fortsatt hög takt, samtidigt som kapitalismen visar
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
13
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
14
sin oförmåga att säkra acceptabla livsvillkor för folken. Ekonomisk stagna-
tion förenas med ökad miljöförstörelse.
I flera länder har kapitalismen skapat tvåtredjedelssamhällen, där två
tredjedelar lever hyfsat och en tredjedel är utslagna. Denna politik är på väg
att införas i Sverige. Därför ser Vänsterpartiet det som sin uppgift att utifrån
arbetarrörelsens socialistiska värderingar om jämlikhet och solidaritet vara
den kraft som motverkar denna utveckling.
I alla lägen i historien när de demokratiska krafterna varit starka och folk-
rörelserna varit starka har också den kapitalistiska maktutövningen minskat.
Vi kan inte finna oss i att kapitalismens hot om räntechocker på grund av
budgetunderskott och annat skall minska antalet åtgärder. Arbetslösheten
måste bekämpas till vatje pris.
I dagens läge har man med denna politik ordnat en tidsinställd inflations-
bomb. Med denna fördelningspolitik kommer med all säkerhet nästa års av-
talsrörelse att omfatta stora kompensationskrav. Hur regeringen och detta
land skall klara det är för mig en gåta. Skall man klara av det måste man med
nödvändighet föra en politik som ser till att vi får jämlika löne-, inkomst-
och förmögenhetsvillkor och se till att utvecklingen går åt rätt håll. I annat
fall exploderar inflationen. Den läxan borde åtminstone Socialdemokra-
terna förhoppningsvis ha lärt sig.
Oavsett medlemskap i EG eller EU kan den ekonomiska och politiska
självständigheten för vårt land och den del av Europa som Sverige tillhör
bara skapas genom ett konkurrenskraftigt och modernt näringsliv där kvali-
tet, kunskap, engagemang och demokratiskt inflytande ställts i centrum.
Alla som tror att andra lösningar räddar Sverige är ute på en farlig väg. Väns-
terpartiet arbetar därför för att de krafter som vill ha denna utveckling skall
samordna sig och skapa ett alternativ till kapitalets Europa.
Det gäller i första hand att de fackliga och de politiska organisationerna
vitaliseras. Miljörörelser, fredsrörelser och andra progressiva rörelser kom-
mer att spela en vital roll under 90-talet som ett alternativ till kapitalets
Europa.
Det gäller inte minst att se till miljöfrågorna. Vi står i dag inför globala
katastrofer, mänskliga katastrofer, på grund av den miljöförstörelse vi råkat
ut för. För att kunna hantera miljöfrågorna på ett hållbart sätt krävs det en
styrning från samhällets sida och en planerad hushållning med vår miljö. Det
behövs styrmedel av olika slag: lagar, regelverk, information, forskning, ut-
bildning, tillsyn, kontroll samt skatter och avgifter.
Det är nödvändigt att förena miljöpolitiken med en inkomstfördelning.
Det handlar egentligen om att se till att människorna engageras och förstår
miljön samtidigt som deras livssituation inte utmanas. Det gäller framför allt
dem som inte har det alltför bra på vår jord och i vårt samhälle.
Vi har för vår del presenterat vår skattepolitik i en motion som väcktes i
januari. De frågorna har behandlats i olika propositioner, och vi har väckt
motioner. Våra förslag har avslagits av majoriteten här i riksdagen. Vi har
pekat på att skattepolitiken måste jämna ut skillnaderna i samhället när det
gäller inkomster och förmögenheter. Vi måste se till att få ett samhälle som
står för välfärd.
Vi kan även konstatera att den skattepolitik som regeringen fört nu leder
till enorma budgetunderskott. Det kanske finansministern i alla led är ansva-
rig för. Även före regeringsskiftet fanns finansministern med i bilden när det
gällde skattepolitiken. Detta har nu lett till att vi på 15 månader har gått från
ett underskott på 5 miljarder, som jag tror var Allan Larssons bud, i januari
1991 till att i april 1992 enligt prognoserna ha ett underskott på 100 miljarder.
Vi gått från 5 miljarder till 100 miljarder på 15 månader.
Mot den bakgrunden kan det inte vara särskilt ansvarsfullt av regeringen
att vidta ytterligare skattesänkningar.
Vi vidhåller att skattekvoten skall ligga på 1991 års nivå. Vi har framlagt
förslag av statsfinansiella skäl, fördelningspolitiska skäl och miljöskäl om att
grundavdragen slopas för de högre inkomstgrupperna, att beskattningen av
kapitalinkomster återställs, att beskattningen av energi höjs och utformas
efter miljömål, att företagsbeskattningen ses över, att företagens energibe-
skattning utformas så att den tillgodoser såväl konkurrens som miljökrav.
Herr talman! Det är viktigt att en hållbar strategi utformas för den ekono-
miska politiken. Den bör ha tre inslag: sänkt arbetslöshet, bibehållen social
välfärd och ett minskat underskott i de offentliga finanserna.
Vi från Vänsterpartiet är väl medvetna om att detta inte är någon enkel
uppgift. Den ekonomiska politiken måste med nödvändighet präglas av be-
tydande finess och försiktighet i den omställningen. Drastiska systemskiften
och alexanderhugg kan riskera hela processen. Läget är allvarligt. Vi måste
motverka tvåtredjedelssamhället.
Den politik som regeringen för är en gammal politik. Den är prövad i de
rika industriländerna med förskräckande sociala resultat.
Regeringens recept är enkelt: bejaka och stimulera hög avkastning, lön-
samhet och vinst, satsa på den enskilda människans egoistiska sida, göra kar-
riär; armbågsmentalitet och snabba vinster skall vara idealmönster.
Samhällsproblem går inte att lösa med denna politik, snarare tvärtom,
men det är Lars Tobissons kompromisslösa politik för överklassen som haft
vind i ryggen på 1980-talet, tyvärr utan nämnvärt motstånd från socialdemo-
kratin.
1980-talet visar ju att klasskampen är nödvändigare än någonsin för de ar-
betande människorna och de svaga grupperna i samhället och de arbetslösa.
I annat fall kommer överklassen med Lars Tobisson i spetsen att ytterligare
försämra villkoren.
Människorna kommer aldrig att finna sig i att reduceras till viljelösa kon-
sumenter på kapitalets marknad. Det sociala engagemanget mot världens
orättvisor, tvåtredjedelssamhället, de stora inkomst- och förmögenhetsklyf-
torna, fallskärmsavtalen för etablissemanget, arbetslösheten, miljöförstörel-
sen och bristen på människors lika värde kommer att vara grogrunden för
1990-talets politiska vindar.
Etablissemanget har stärkt sina positioner i samhället, samtidigt som poli-
tikerföraktet är stort. Det senaste valet var på många sätt ett protestval.
Jag tror att politikerföraktet inte heller kommer att minska när väljarna
upptäcker Ny demokratis roll. Nydemokratema är ju Lars Tobissons och
Carl Bildts bästa resurs. De har nu svalt hela kompletteringspropositionen,
och så har de fått ett diffust riskkapitalbolag.
Den politiska effekten är att de har låst in Centern, kds och Folkpartiet,
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
15
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
16
så att de inte har möjlighet att profilera sig i någon som helst fråga. Det är
konsekvenserna av Ny demokratis roll. Det kommer inte att öka respekten
för politiken och för de olika politiska partiernas särart.
Jag vill även beklaga att det skulle till ett valnederlag för Socialdemokra-
terna för att få dem att föra en förnuftigare politik. Jag är nog inte ensam om
att frukta att om Socialdemokraterna fortsatt sitt regeringsinnehav så hade
man på åtskilliga områden inte drivit de ståndpunkter som man gör i dag.
Till sist vill jag understryka att förnyelsen i politiken ligger i att förena mil-
jö- och fördelningspolitik. Miljöåtgärderna måste accepteras av en bred ma-
joritet av människorna. Därtill kommer att vi måste ha ett helt nytt tillväxt-
och kvalitetsbegrepp.
Nyckeln till möjligheterna är att samhället präglas av kärnan i fördelnings-
politiken: arbete åt alla, små inkomst- och förmögenhetsskillnader och en
välfärd åt alla. Alternativet finns i de ideologiska värderingar som sätter
människan i centrum. Solidariteten, jämlikheten, rättvisan och de gemen-
samma tagen måste vara dominerande. Man måste värna om de arbetande
människornas intressen. Det är dessa grupper som måste ställas i centrum
för politiken. Man måste se till att man har en verklig marknad där de som
arbetar och producerar har ett avgörande inflytande. På marknaden måste
konsumenterna ha jämna inkomster och förmögenheter. Ekologi och fördel-
ningspolitik måste gå hand i hand.
Herr talman! Detta är mitt sista anförande i riksdagen efter 22 år. jag vill
ta tillfället i akt att tacka all personal i det här huset för alla år: talmännen
för deras föredömliga korrekta sätt att hantera kammarens arbete; alla ste-
nografer som har gjort anförandena möjliga att läsa. Jag vill också uttala ett
tack till de ledamöter som finns i kammaren, inkl, socialdemokraterna trots
att vi haft en och annan fajt. Syskonträtan är hård och kompromisslös.
Med detta vill jag yrka bifall till motionen Fi44, utom yrkande 26, motion
Fi56 och Fi57 samt avslag på motion Fi40 yrkande 5.
Anf. 8 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Som Lars-Ove Hagberg själv sade i slutet på sitt anförande
är detta hans sista debatt i riksdagen. Han har varit i riksdagen drygt tre
gånger så lång tid som jag, och därför vore det förmätet av mig att sätta något
slags betyg på Lars-Ove Hagberg och hans insatser. Jag nöjer mig därför med
att tacka honom och samtidigt tala om att jag avundas honom hans kunnig-
het, hans agitatoriska förmåga och inte minst hans agitatoriska oräddhet.
Tack Lars-Ove Hagberg!
Anf. 9 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! De positiva tecknen till återhämtning i den svenska ekono-
min blir allt fler. Förutsättningarna för att lyfta Sverige ur den ekonomiska
vågdalen är goda. Tilltron till Sverige som företagarnation börjar återvända.
Utländska investerare visar ett starkt ökat intresse för Sverige. Nedväx-
lingen från hög till låg inflation har varit framgångsrik. Produktiviteten inom
industrin ökar.
Även om mycket arbete återstår för att skapa balans i ekonomin är vägen
till framgång utstakad. Genom en rad åtgärder har det nu lagts en grund för
en ny era av positiv utveckling för Sverige. Visserligen är problemen fortfa-
rande många, men möjligheterna är desto fler. Förutsättningarna är bättre
än på länge.
Dess värre lever vi med notan från nio år av socialdemokratiska försum-
melser. Det visar sig inte minst tydligt i det höga budgetunderskottet för in-
nevarande budgetår och det underliggande underskottet för nästa år. Enligt
den senaste budgetprognosen för innevarande år blir underskottet drygt 71
miljarder kronor för den sista socialdemokratiska budgeten.
Socialdemokraterna fick regera i högkonjunktur. Ändå slutar bouppteck-
ningen efter Allan Larssons och den förra regeringens politik med röda siff-
ror.
Jag kan inte underlåta att tycka att det är en bedrift i sig av Socialdemokra-
terna att lyckas föra Sverige genom en av tidernas längsta högkonjunkturer
utan att på något sätt ta itu med Sveriges underliggande ekonomiska pro-
blem utan i stället efterlämna ett betydande budgetunderskott. Ett sådant
testamente säger allt om den förra regeringens förmåga.
I fjolårets valrörelse upprepades ofta talet om vändpunkten som skulle
komma, men den kom inte. Det måste tyda på att det varit grummel i kris-
tallkulan när Socialdemokraterna skulle skåda in i framtiden.
Vad beror då dagens stora problem på? En del är förstås sviterna av den
internationella lågkonjunkturen, men till stor del är problemen tyvärr hem-
malagade under 1980-talet. Socialdemokraterna ägnade sig alltför mycket åt
signalpolitik i stället för att åtgärda de grundläggande ekonomiska proble-
men. Deras ekonomiska politik drev fram en kraftig överhettning med stor-
stadsexpansion och flyttlasspolitik som följd.
De köpte sig tid. Devalvering av kronan, ansökan om medlemskap i EG
och ecu-anknytning av kronan var deras signaler för att vinna tid, men det
hjälpte inte. Eftervården av devalveringen uteblev. Den ekonomiska signal-
politiken med EG-ansökan och ecu-kopplingen av kronan hjälpte inte. Var-
för? kan man fråga. Ja, helt enkelt därför att inget gjordes åt de underlig-
gande balansproblemen i ekonomin. Obalansen fortsatte att förvärras.
Inledningen av 1990-talet kan därför karakteriseras som en rejäl bak-
smälla efter 80-talets ekonomiska politik och framför allt den överhettnings-
politik som fördes under decenniets sista år.
Det är förstås lockande för varje regering och politiker att föreslå åtgärder
som kan ge utdelning i enstaka SIFO-mätningar, som kan vara populära för
stunden men farliga för framtiden. Jag anser personligen att ansvarsfulla po-
litiker måste ha mod och kraft att föreslå och stå för åtgärder som ibland kan
vara smärtsamma kortsiktigt, inte alltid ge utdelning i SIFO-undersökningar
men på sikt vara riktiga för landet och för vår befolkning.
Jag tycker faktiskt att Arne Kjörnsberg i sitt inledningsanförande gjorde
sig skyldig till det lättsinne som alltför många politiker hänger sig åt. Han
sade nej till allt som är obekvämt och ja till allt som är populärt.
Välstånd måste skapas. Det kommer inte av sig självt. Socialdemokra-
terna har många gånger invaggat människorna i trbn att det finns en kassa-
kista som är outtömlig. Därför kräver folk att staten skall ge bidrag till allt.
Socialdemokraterna får på den punkten anses vara närmast oansvariga. Ni
sprider även i opposition löften och förhoppningar som det inte skulle vara
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
|
Prot. 1991/92:128 |
möjligt att infria i regeringsställning. Jag tycker att ni har ett ansvar att för- |
himlen.
|
Den ekonomiska |
Det primära målet för den ekonomiska politiken måste nu vara att åter För att uppnå en ekonomiskt hållbar utveckling krävs att den konkurrens- Beslutet i går om den kommunala ekonomin är ett sådant viktigt steg. Men Saneringen av Sveriges ekonomi, som inleddes i höstas då fyrklöverrege- Finansutskottet stöder den strategi som regeringen har lagt fast för den Så här i slutet på riksmötet kan vi summera. Jag kan då konstatera att re- Det har då ankommit på regeringspartiernas företrädare att finna majori- Jag sticker inte under stol med att jag som ordförande i finansutskottet är Herr talman! Ekonomi och ekologi måste alltid stå i samklang för att en |
18
knappare. Därför krävs det handling nu. Det är också beskedet från miljö-
konferensen i Rio.
Miljöhänsyn måste bli ett självklart inslag i de ekonomisk-politiska beslu-
ten. Centern har ställt krav på miljöhänsyn vid utformningen av energibe-
skattningen, och så har det också blivit.
Utformningen av energibeskattningen och hela skattepaketet som vi i dag
behandlar är också fördelningspolitiskt försvarbar. För de flesta, Arne
Kjörnsberg, går det jämnt upp. Många är vinnare. Till vinnarna hör pensio-
närerna, den grupp som Socialdemokraterna ofta säger sig värna om.
Frågan har ställts: Hur kan Centern gå med på sänkta energiskatter för
industrin? Svaret är att vi kan acceptera sänkta energiskatter för industrin,
förutsatt för det första att miljön inte skadas och för det andra att hushållen
inte drabbas av ökade kostnader. Det förslag som föreligger uppfyller båda
dessa villkor.
Jag kan också konstatera att dagens förslag på energiskatteområdet inne-
bär höjd energi- och koldioxidskatt, inte sänkt, som förslaget var 1989 från
Socialdemokraterna. Dagens förslag innebär också att hushållen slipper be-
tala skattesänkningarna för industrin. Centern fullföljer därmed politiken
från 1989. Momssänkningen bidrar dessutom till att hålla inflationen nere.
Det är också en viktig del i den ekonomiska politiken.
Den ekonomiska politiken måste i övrigt syfta till:
För det första: Ökade förutsättningar för varaktig ekonomisk tillväxt och
livskraft i hela landet. Det uppnås genom investeringar i infrastruktur, sats-
ningar på forskning och utbildning och andra åtgärder som främjar investe-
ringar och sysselsättning.
För det andra: En sanering av de offentliga finanserna för att säkra en låg
inflation och skapa en låg ränta, bereda utrymme för näringslivets investe-
ringar och uppfylla EG:s konvergensregler.
För det tredje: Ett skärpt konkurrens- och förändringstryck i den svenska
ekonomin. Den offentliga sektorn måste förnyas. På så sätt får vi mångfald
och valfrihet. Den offentliga sektorn måste i större utsträckning anpassas till
medborgarnas krav.
Alla människor har rätt till arbete. För många är därför ökningen av ar-
betslösheten på grund av lågkonjunkturen oroande. Vi har full förståelse för
att de människor som befinner sig i arbetslöshetskön känner sig utanför ge-
menskapen. Därför är det viktigt att regeringen har gett tydliga besked om
att det är arbetslinjen som skall gälla i arbetsmarknads- och näringspoliti-
ken. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska politiken.
Kampen mot arbetslösheten måste förenas med regional utveckling. Oav-
sett bostadsort här i landet har människorna rätt till arbete och trygghet.
Detta gäller vare sig man bor i Kiruna, Sundsvall, Stockholm eller Svalöv -
för att nämna några orter. Den som bor i närheten av Kebnekaises slutt-
ningar och den som bor i storstaden har samma rätt till trygghet och välfärd.
Ökningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna visar att vi vill be-
kämpa arbetslösheten. Det vill vi göra genom att främja investeringar i före-
tagen och investera i människors kunskap. Tillsammans stärker det oss, och
det stärker Sveriges konkurrenskraft. När ekonomin tar fart står även de
som drabbats av arbetslöshet väl rustade för att utnyttja högkonjunkturen.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
19
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
20
Målet måste vara att skapa varaktiga arbetstillfällen. Vi får inte nöja oss
med konstgjord andning i form av fler och fler beredskapsarbeten. De är
viktiga för stunden men inte lösningen på sikt. Vi får heller inte nöja oss med
att hoppas på att bättre tider kommer av sig själva, utan vi måste bidra med
olika åtgärder för att skapa de nya tiderna.
Endast genom att driva en konsekvent ekonomisk politik som syftar till
att återskapa tillväxt kan arbetslösheten hejdas och minskas. Detta är ett
långsiktigt arbete, som inte alltid ger synbara och snabba resultat. Vi måste
i lågkonjunktur satsa på utbildning, ny kompetens och rationaliseringar för
att vi skall kunna nå framgång när högkonjunkturen kommer.
Herr talman! Inflationen ligger, som andra talare tidigare har sagt, i dag
på en låg nivå, 2,5 %. I våra närmaste konkurrentländer i Europa är den
nästan dubbelt så hög. Det är viktigt att vi med olika medel ser till att parkera
inflationen på en låg nivå, men det kräver i sin tur en politik som i alla av-
seenden hämmar och dämpar inflationen.
Budgetunderskottet måste därför begränsas. Som en följd av lågkonjunk-
turen och därmed minskade statsinkomster beräknas tyvärr underskottet för
nästa år öka. Större delen av budgetunderskottet är dock strukturellt be-
tingat, dvs. det negativa arvet från 1980-talet.
Skattehöjningar är inte ett alternativ för att minska underskottet. Det
skulle hämma förutsättningarna för en ökad tillväxt. Därför måste de offent-
liga utgifterna begränsas.
Reformeringen av de offentliga utgifterna måste också ha en fördelnings-
politisk profil. Centern accepterar inte att gamla, sjuka, handikappade eller
pensionärer med låg pension får kraftigt begränsade resurser. Alla grupper
måste garanteras en grundtrygghet. Utsatta grupper och regioner måste vär-
nas. Jag kan med tillfredsställelse konstatera att de åtgärder som har vidta-
gits och föreslås har en klar fördelningspolitisk effekt och ger resultat.
Det är inte, som Socialdemokraterna i sin politiska retorik försöker påstå,
fråga om omfördelning till kapitalägare. Det är fråga om att ge resurser till
småföretagen för att få resurser till nya investeringar, för att få snurr på hju-
len och få tillväxt i ekonomin. Den lille verkstadsägaren eller sågverksägaren
är inte den store kapitalist som jag tyckte att Arne Kjörnsberg såg framför
sig. Det är en företagare som värnar om sina anställda för att skapa nya jobb
och skapa framtidstro i en bygd.
Ett lika viktigt mål i saneringen av ekonomin är att bringa ned räntan.
Höga räntor hämmar investeringar och driver upp kostnader för företagare,
jordbrukare, hyresgäster och villaägare.
De svenska räntorna föll relativt kraftigt under större delen av 1991. Efter
räntechocken i december, som blev en följd av det stora valutautflödet i no-
vember, har räntorna åter sjunkit. Under 1992 och 1993 kan vi troligen vänta
fortsatt sjunkande räntor, förutsatt att regeringen får stöd för sin ekono-
miska politik. På den punkten är jag i dag mer optimistisk än för några måna-
der sedan.
Det finns emellertid mörka moln på himlen. Till dessa räknas effekterna
av finanskrisen och kreditförlusterna hos bankerna. Det försvårar nu för
småföretag och investerare att få krediter. Bankernas utlåningsmöjligheter
begränsas, liksom tillgången till riskkapital. De åtgärder som finansutskottet
föreslog tidigare i vår och som riksdagen har fattat beslut om är viktiga för
att förbättra riskkapitalförsörjningen för småföretag.
Orsakerna till den finansiella krisen är många. Bl.a. är den en följd av 80-
talets spekulationsekonomi. Denna underlättades genom valutaregleringens
avskaffande, som inte följdes upp med stramhet i ekonomin. Med facit i
hand är det skrämmande att se vissa bankers och kreditinstituts ohämmade
utlåning till främst fastigheter i storstadsområdena. Man köpte sig mark-
nadsandelar men tänkte inte på sviterna i framtiden.
Det finns anledning för oss alla att dra lärdom av finanskrisen och dess
orsak. Fru finansministern borde därför tillsätta en utredning med uppgift
att närmare analysera vad som gick snett. Alla orsaker till finanskrisen bör
kartläggas för att ge lärdom för framtiden. Låt därför, fru Wibble, en grupp
oberoende ekonomer, analytiker eller forskare utvärdera orsakerna till fi-
nanskrisen. I den analysen måste de senaste årens ekonomisk-politiska be-
slut och bankernas och finansinspektionens agerande utsättas för gransk-
ning.
Socialdemokraternas alternativ till ekonomisk politik innehåller egentli-
gen inte särskilt många nyheter. De vill möta framtiden med gårdagens lös-
ningar, dvs. de backar in i framtiden. Deras förslag till ekonomisk politik
innehåller mest medicin för att lindra lågkonjunkturens verkningar men inte
mycket för att bota det onda.
Ni socialdemokrater fortsätter att blunda för de strukturella problemen i
ekonomin, på samma sätt som ni gjorde under hela 1980-talet. Ni avvisar
förslag som upplevs besvärliga och har en ovilja mot att begränsa de offent-
liga utgifterna.
I stället för att reformera de offentliga utgifterna föreslår ni främst offent-
liga investeringar, som skall finansieras genom skattehöjningar eller nya lån.
Dessutom föreslås att 5 miljarder av Stadshypoteks kapital skall konfiskeras.
Jag trodde faktiskt att konfiskationens tid var förbi. Denna delsocialisering
av Stadshypotek är en engångsåtgärd, och den förstärker budgeten endast
vid ett enda tillfälle, men den skulle skada finansiering av bostadsbyggandet,
som ni i så många andra sammanhang säger er värna om. Er politik håller på
den punkten inte samman.
T.o.m. från Socialdemokraternas egna led hörs varningar för den egna po-
litiken. Den förre finansministern, Kjell-Olov Feldt, har varnat för att Soci-
aldemokraternas ekonomiska politik skulle bli livsfarlig för landet om So-
cialdemokraterna skulle återfå makten, och den tidigare vice statsministern
talade tidigare om att han inte ville återfå makten förrän i slutet av 1990-
talet. Herr talman! Jag förstår varför.
Alla, inkl, oppositionspartierna, har ett ansvar för den ekonomiska politi-
ken. Marknaden reagerar snabbt på situationer som innebär att regeringens
möjligheter att genomföra sin ekonomiska politik kan ifrågasättas. Detta
skulle inte gynna någon, varken småföretagare, pensionärer, småbarnsför-
äldrar eller arbetslösa.
Avslutningsvis vill jag säga att 90-talet kommer att bjuda på många utma-
ningar och möjligheter. Ett kommande svenskt medlemskap i EG stärker
ytterligare kraven på den ekonomiska politiken i och med de villkor som
EG-länderna beslutat om för inträde i den ekonomiska unionen.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
21
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
För att göra ett svenskt inträde i EG möjligt måste vi se till att vår ekonomi
står väl rustad den dag vi tar steget in i den Europeiska gemenskapen.
Herr talman! Med det ber jag att få yrka bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande och avslag på samtliga reservationer samt yrkandet från
Lars-Ove Hagberg.
Jag vill också till Lars-Ove Hagberg rikta ett tack för hans tid i riksdagen,
den tid under vilken jag har haft möjlighet att följa honom; han har suttit i
riksdagen betydligt längre tid än jag. Jag har satt värde på alla hans raka och
klara besked. Lars-Ove har aldrig hymlat med vad han har tyckt eller var
han har stått i olika frågor. Sådana raka besked är värdefulla, även om jag
dess värre inte alla gånger har kunnat dela hans uppfattning.
Anf. 10 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Finansutskottets ordförande säger att vi nu lever med den
socialdemokratiska försummelsen från 80-talet, eftersom vi socialdemokra-
ter inte tog itu med de grundläggande problemen. Har P.-O. Eriksson hört
talas om stabiliseringsavtalet? Det var det avtal som förhandlingsgruppen
under Rehnberg tog fram. Det är tack var deras resultat som vi nu har
mycket lägre kostnadsökningar än man har i våra stora konkurrentländer
och en inflationstakt som är betydligt lägre än genomsnittet i Europa. Har
herr Eriksson möjligen hört talas om den energiöverenskommelse som träf-
fades mellan herr Erikssons parti, Folkpartiet och mitt parti? Har finansut-
skottet ordförande hört talas om EG-ansökan och ecu-anslutningen?
Det går inte, P.-O. Eriksson, att övervältra ansvaret för vad som nu sker
på oss. Det är ni som har makten nu, herr Eriksson. Det är ni som har majo-
riteten. Ta ert ansvar! Kan P.-O. Eriksson nämna en enda regering, i Norden
eller i övriga Europa, som vid ett regeringsskifte hade en lägre arbetslöshet
i sitt land än vad ni hade, dvs. drygt 2 %?
P.-O. Eriksson sade att konfiskationens tid är förbi. Men det är ju bara
några veckor sedan ni konfiskerade 22 miljarder av löntagarnas och pensio-
närernas pengar. Det gjorde ni för att tillfredsställa Jenevall och hans Inve-
steringsaktiebolaget Sverige. Så var det med konfiskationen, herr Eriksson!
Herr talman! Det mest uppseendeväckande i finansutskottets ordförandes
anförande var ändå att han förklarade sig nöjd med resultatet av det här
årets ekonomiska politik. Marknaden bör vara lugn, eftersom det är bekräf-
tat att det finns majoritet för regeringens politik. Ni konfiskerar löntagarnas
och pensionärernas pengar för att tillfredsställa Jenevall och Wachtmeister.
Då är frågan: Vad har ni lovat mer, eftersom herr Eriksson är så väldigt säker
på att det nu finns en stabil majoritet för era åtgärder?
Anf. 11 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Arne Kjörnsberg säger att det är vi som har makten. Jag
vill, herr talman, säga: När jag studerar de förslag som Socialdemokraterna
presenterar i riksdagen är jag tacksam för att det är vi och inte Socialdemo-
kraterna som i dag har makten. Socialdemokraterna föreslår nämligen inga
åtgärder för att komma till rätta med de underliggande balansproblemen i
den svenska ekonomin. Ni skjuter problemen framför er. Ni säger ja till det
22
goda och säger nej till allt som upplevs som besvärande och som möjligen
skulle kunna skapa irritation i väljarkåren.
Jag vill gå tillbaka till den senaste mandatperiod när Socialdemokraterna
hade makten, åren 1988-1991. Gång på gång under de åren fick ni socialde-
mokrater problem. Våren 1989 övergav ni mängder av era vallöften från
1988.1990 blev det tvärt slut med stoppaketen. 1991 tvingades ni ta hjälp av
bl.a. Centern för att lägga fram förslag här i riksdagen. De åtgärder som vi
då medverkade till tyckte vi var riktiga. Dit hör stabiliseringsavtalet. Jag ger
Arne Kjörnsberg rätt i att stabliseringsavtalet och Rehnbergkommissionen
var viktiga åtgärder, men dess värre, herr talman, tillhör de undantagen från
den tiden.
När det gäller de andra åtgärderna, som ecu-anslutningen och EG-ansö-
kan, hade ni en avsikt, nämligen att komma till rätta med problemen. Ni
skulle lugna marknaden, försöka öka intresset för investeringar i Sverige.
Men det misslyckades, därför att ni inte tog itu med de andra problemen.
Arne Kjörnsberg! Viljan kan vara god, men den måste sträcka sig längre
än till signaler i den ekonomiska politiken. Det krävs handling, och det krävs
betydande impopulära åtgärder för att nå långsiktiga framgångar.
Anf. 12 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Finansutskottets ordförande säger att saneringen av Sveriges
ekonomi inleddes i höstas. Sedan dess har 70 000-80 000 fler människor bli-
vit arbetslösa. Budgetunderskottet har gått upp med 33,25 miljarder. Ni har
gjort upp; ni har konfiskerat löntagarnas och pensionärernas pengar för att
få ett bräckligt stöd av Jenevall och hans partiledare Wachtmeister.
Och så säger herr ordföranden i finansutskottet att han är nöjd med sane-
ringen av Sveriges ekonomi. Herr talman! Bevare mig väl för en sådan sane-
ring! Får ni fortsätta ett tag till, är väl 400 000 arbetslösa och budgetunder-
skottet 200 miljarder.
Per-Ola Eriksson säger att vi inte har tagit itu med de underliggande ba-
lansproblemen. Har ni gjort det? Gör ni det genom att sänka kapitalbeskatt-
ningen, sänka skatten på privata pensionsförsäkringar, sänka skatten på
stora förmögenheter, sänka skatten på stora arv och höja skatten för vanliga
löntagare? Det är ert sätt att ta itu med balansproblemen.
Per-Ola Eriksson, centerpartisten, säger: Jag är nöjd med resultatet. Det
skulle vara mycket intressant om finansutskottets ordförande talade om vad
han har för underlag för att vara optimistisk inför framtiden, för att det skall
finnas en ordentlig majoritet för regeringens kommande förslag.
Anf. 13 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Först vill jag säga att vi inte konfiskerar pensionärernas
pengar när vi utskiftar pengarna från löntagarfonderna. Pengarna används
till positiva investeringar, till riskkapital i småföretag, till sparande, till forsk-
ning och utveckling. Det är viktiga åtgärder för att ta Sverige ur den ekono-
miska krisen.
Jag tycker att Arne Kjörnsberg gör det litet enkelt för sig i dagens debatt.
Jag vill ställa några frågor till honom.
Hur kan det komma sig att ni backar in i framtiden med att föreslå höjda
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
23
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
24
skatter, ökat skattetryck, ökade regleringar och ökade offentliga utgifter?
Tror verkligen Socialdemokraterna att 90-talet vinner på högre skatter, som
skulle innebära att vår konkurrensförmåga och konkurrenskraft gentemot
omvärlden försvagas?
Har inte Arne Kjörnsberg och Socialdemokraterna lärt någonting av 1980-
talets förlorade år, när företag efter företag tappade marknadsandelar i den
internationella handeln, när Sverige som helhet också fick en minskad andel
av världshandeln? Borde inte det säga Arne Kjörnsberg och Socialdemokra-
terna att det var något fel med den politiken, att det är det som nu medverkar
till utslagning av företag, utslagning av arbetstillfällen och en lång kö av ar-
betslösa?
Det är arvet från 1980-talet som vi får ta itu med, och det kommer att ta
ganska lång tid att komma till rätta med det. Vi är fast förvissade om att den
väg vi har slagit in på, de recept vi anvisar för framtiden, också hör framti-
dens positiva lösningar till. Vi är övertygade om att det kommer att ge or-
dentligt utslag när konjunkturen vänder. Då har vi rustat Sverige för en ny
era av framgång på den internationella arenan. Det bör Arne Kjörnsberg
lägga på minnet.
Tredje vice talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 14 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Nöjdförklaringen från Per-Ola Eriksson över politiken är väl
en kapitulationsflagg för en högerpolitik.
Nu skall alla företag bli befriade från energiskatt. Som jag uppfattade det
i början, när hela paketet lades fram, försökte Olof Johansson agera utbry-
tarkung, men Lars Tobisson, Carl Bildt och Ny demokrati låste snabbt in
Centerpartiet igen. Nu har man fått litet biobränslen, så nu är man nöjd.
Vi föreslog ju tillsammans, Per-Ola Eriksson, en hushållning med energi
och el, men jag ser inga som helst förslag från Centern som kan ge skäl för en
nöjdförklaring över hushållning med el och begränsning av energislöseriet i
industrin och alla industrigrenar. Inte ens förslag om trappstegstariffer eller
annat, som verkligen skulle kunna stimulera till hushållning i industrin, finns
med i regeringsförslaget - det är total kapitulation. Nöjdförklaringen måste
rimma illa med historien.
Sedan säger Per-Ola Eriksson att hushållen inte får betala när det sker en
skattesänkning. Vem betalar då? Är det tomten, eller vem är det? Per-Ola
Eriksson är skyldig kammaren ett svar. Om inte hushållen betalar och företa-
gen får sänkta skatter - vem betalar?
Per-Ola Eriksson är ju regionalpolitiker från Norrbotten och lever i unge-
fär samma typ av region som jag. Han kan väl inte känna sig särskilt nöjd
när han kommer hem och ser alla som skulle behöva ett beredskapsarbete.
Varför finns det inga beredskapsarbeten i det här läget, i stället för kontant-
stöd? Kan Per-Ola Eriksson verkligen vara nöjd med den politiken?
Per-Ola Eriksson sade till att börja med att Socialdemokraterna förde en
signalpolitik, som inte var konkret, och att de inte hade tagit itu med de un-
derliggande problemen. Jag har tidigare pekat på att de som fick de här möj-
ligheterna på 80-talet, nämligen kapitalet och kapitalisterna, förskingrade
resurserna i spekulation. Nu har ni gjort likadant. Tror ni på ett bättre resul-
tat nu? Ville ni vara mera konkreta under 80-talet och styra det här? I så fall
skulle ni ha sagt det då, med tanke på er kritik av den tidigare regeringens
devalveringspolitik och att de enorma resurserna slösades bort. Varför lade
ni inte fram förslagen då, i stället för att komma med dem nu? Det var just
marginalskatter, klyftor m.m. som gjorde att vi hade denna väldiga inflation
under 80-talet.
Anf. 15 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag beklagar om Lars-Ove Hagberg sin sista arbetsdag i riks-
dagen har glömt de förslag om Centern lade fram på 80-talet. Det var nämli-
gen vi som, till skillnad mot andra partier, verkligen ville komma till rätta
med överhettningen i ekonomin. Vi gick till kamp mot flyttlasspolitiken, när
den socialdemokratiska regeringen dammsög stora delar av glesbygdslänen,
när man lät det ena flyttlasset efter det andra gå till framför allt Stockholms-
regionen. Vi var kritiska till den överhettningspolitiken. Vi lade fram förslag
om att införa en överhettningsavgift i Stockholmsregionen på fastigheter och
byggnader, för att dämpa investeringarna här. Vi mötte ett kompakt mot-
stånd i riksdagen. Till slut fick vi sent omsider gehör från Socialdemokra-
terna. Lars-Ove Hagberg fanns där med vid sidan om, men det räckte inte
till.
Vi sade från början att det var fel politik som Socialdemokraterna hade
slagit in på. Med facit i hand kan vi säga att vi hade rätt. Socialdemokraterna
skulle ha tagit lärdom av oss.
Sedan till frågan om beredskapsarbeten. Jag tycker naturligtvis också att
fler beredskapsarbeten hade kunnat skapas, och om jag har förstått det rätt
är länsarbetsnämnderna i färd med att just se till att man ökar antalet. Men -
som jag sade i mitt huvudanförande - det är inte bara fler beredskapsarbeten
som skall ta Sverige ur krisen; det krävs investeringar i småföretag, i nya
företag, och i infrastruktur för att kunna skapa arbete över hela landet.
Till sist, herr talman: När det gäller energipolitiken och miljön ställer vi i
samband med att vi utformar en ny energibeskattning upp krav. Miljön får
inte skadas, hushållen skall inte drabbas av ökade kostnader. Vi har fått våra
krav uppfyllda. De krav som vi från Centerns sida ställde i förhandlingarna
och under regeringsarbetets gång är tillgodosedda; vi tycker att resultatet är
utomordentligt gott. Det stärker svensk konkurrenskraft, och det ger också
förutsättningar att värna miljön genom en ansvarsfull energipolitik som föl-
jer den linje som vi i fjol medverkade till att riksdagen fattade beslut om.
Anf. 16 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Herr talman! Det sista finns det väl ingen saklig grund för, Per-Ola Eriks-
son! Ni sänker eller tar bort energibeskattningen för företagen. Det var en
viktig del i 80-talets debatt om energin och kärnkraften att företagen skulle
ta sitt ansvar och att de skulle hushålla. Ingenting har ni med om det. Det
har ni enligt vad jag kan förstå helt spolat bort. Tala om miljö och ekologi! -
ni har lämnat det fältet helt fritt.
Sedan till frågan ”Vem betalar?” Ni sänker företagens energibeskattning,
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
25
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
26
och hushållen drabbas inte, säger ni. Vem betalar? Är det skattereformens
dynamiska effekter som gör det? De har tidigare resulterat i ett jättelikt bud-
getunderskott och minskade inkomster. Är det kanske återigen de dyna-
miska effekterna som spökar?
Centern kom under en överhettningsperiod överens med socialdemokra-
tin om tvångssparande. Nu har Per-Ola Eriksson med sin nöjdförklaring i
det här läget hamnat hos Anne Wibble och sparivrarna. Den gången sade
Centerpartiet att när det är överhettning skall vi spara. Men den ekonomiska
verkligheten just nu präglas ju inte av överhettning. Varför denna spariver
även i detta läge, Per-Ola Eriksson?
Det bidrag som Per-Ola Eriksson lämnade till 80-talets historia handlade
om flyttlasspolitik. Men i övrigt då? Ni är ju nu med på samma tåg som Mo-
deraterna - ni vill gynna dem som inte kunde ta vara på devalveringsvins-
terna. Jag anklagar Socialdemokraterna för att de trodde att det kapital som
man skulle få skulle satsas i investeringar - det var en illusion att tro det.
Men nu tror Per-Ola Eriksson samma sak.
Lär ni ingenting av historien? Om man refererar till historien bör man ju
också dra några konsekvenser av den. Ni gör ju precis samma misstag fast ni
går en annan väg.
Anf. 17 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Till skillnad från Lars-Ove Hagberg tror jag på tillväxt i eko-
nomin. Lars-Ove Hagberg brukar ha en annan syn på tillväxten och närings-
livet, och det är förståeligt med tanke på hans ideologiska hemvist.
Genom att förändra skatterna och ta bort skatter som är hämmande för
tillväxt, nyproduktion, skapande och nydaning, skapar vi nu möjligheter
som innebär att Sverige går in i en ny era av framgångsrik politik genom att
småföretagen får svängrum i stället för svångrem och genom att vi inför sti-
mulanser så att småföretagen kan expandera. Jag tror att det är viktigt att
också Lars-Ove Hagberg tar till sig de erfarenheter från andra länder som
visar att det är den politiken som är framgångsrik - inte ökade skatter och
avgifter, osv. Det är genom ökad tillväxt som vi får resurser över, och det är
också på det sättet som vi kan åstadkomma sänkt skattetryck.
Till sist vill jag till Lars-Ove Hagberg säga att även om han nu slutar i riks-
dagen hoppas jag att han hör av sig i den politiska debatten. Han behöver ju
inte bli den tysta rösten bara för att han åker hem till Dalarna. Jag är överty-
gad om att vi kommer att få höra av Lars-Ove Hagberg. Jag ställer gärna upp
och lyssnar. Det har alltid varit intressant och spännande.
Anf. 18 LARS TOBISSON (m):
Herr talman! Förra våren utarbetade och utväxlade vår nuvarande finans-
minister Anne Wibble och jag utkast till vad som kom att heta Ny start för
Sverige. Detta program, som spelade en central roll i valdebatten och sedan
var en viktig utgångspunkt för utformningen av regeringsförklaringen, be-
stod av en analys- och en förslagsdel. Det har sitt intresse att så här ungefär
ett år senare undersöka hur vår verklighetsbeskrivning har stått sig och i vil-
ken utsträckning föreslagna åtgärder har genomförts.
Det grundläggande temat i analysdelen var att den tredje vägens politik
inte avhjälpt utan tvärtom förvärrat de strukturproblem i svensk ekonomi
som härrör från ett rekordhårt skattetryck, stor offentlig utgiftsandel och
långtgående regleringar. Dessa förhållanden höjer den relativa kostnadsni-
vån samt försvagar konkurrenskraft och sysselsättning. Det konstaterades
att arbetslösheten redan då stigit kraftigt och att den utvecklingen skulle
komma att fortsätta som en följd av redan gjorda missgrepp och försummel-
ser. Jag kan bara med stort beklagande konstatera att den prognosen visat
sig riktig.
Det första avsnittet i förslagsdelen avsåg Europapolitiken. Här ligger nu
EES-avtalet på riksdagens bord. Ett omfattande kontaktarbete, där även le-
damöter av denna riksdag deltagit, tyder på - och har kanske i någon mån
bidragit till - att detta avtal kommer att godkännas av alla parter, så att Efta-
staterna vinner inträde på EG:s inre, gränslösa marknad nästa år.
Även frågan om Sveriges medlemskap i EG har förts framåt. Ett positivt
utlåtande från EG-kommissior>en väntas inom kort. Trots resultatet av folk-
omröstningen i Danmark borde därmed förhandlingsarbetet kunna komma
i gång i sådan tid att den redan i Ny start för Sverige uppställda tidsplanen
skall kunna hålla.
Många åtgärder har hunnit vidtas för att stärka marknadsekonomin ge-
nom att sprida ägandet och stimulera sparandet. Avvecklingen av löntagar-
fonderna, som avancerade ytterligare ett steg genom riksdagsbeslutet i förra
veckan, får här både symbolisk och praktisk betydelse. Trots olyckskorpars
kraxande har det också visat sig att erbjudandet av andelar i det första priva-
tiseringsprojektet, SSAB, har lett till överteckning.
Omläggningen av skattepolitiken spelar naturligtvis en nyckelroll. Redan
i Ny start för Sverige klargjordes att när skattetrycket sänks, måste böljan
göras med de skatter som är mest skadliga för utveckling och tillväxt. Be-
skattningen av lättflyktigt kapital har därför reducerats; jag behöver inte gå
in på detaljer-Arne Kjörnsberg gjorde mig tjänsten att dra hela meritlistan.
Han försummade dock att framhålla att genom de beslut som vi skall fatta
senare i dag sänks den allmänna momsen, så att Sverige inte längre blir värst
i Europa. Jag vill också understryka betydelsen av att det kommunala skatte-
stoppet förlängs, vilket är en väsentlig förutsättning för den omläggning av
statsbidragsgivningen till kommunerna som nu förestår.
Det klargjordes vidare i programtexten att de besparingar på den offent-
liga utgiftssidan som krävdes måste få karaktären av det slags förändringar i
bidragssystem som exempelvis redan påböljats inom sjukförsäkringen och
där nya steg som införande av två karensdagar förbereds. Den förra rege-
ringens huvudlösa beslut att i ett läge med rekordhöga realräntor införa ett
system med räntelån för bostadsfinansiering har genom gårdagens riksdags-
beslut omvandlats till en successiv avveckling av snedvridande subventioner,
vilket skall göra det möjligt för medborgarna att fritt avväga sina boendeut-
gifter mot andra levnadskostnader. Kopplad härtill är den avreglering som
också präglar andra deiar av reformarbetet, t.ex. det aktuella kommunal-
ekonomiska beslutet.
I Ny start för Sverige betonades på ett sätt som då var ovanligt i ett ekono-
miskt program infrastrukturens betydelse. Som exempel på förändringar
inom detta område vill jag bara peka på det förhållandet att det nu förekom-
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
27
|
Prot. 1991/92:128 |
mer reguljär, t.o.m. utrikes flygtrafik från Bromma och att utbildningsminis- |
lor.
|
Den ekonomiska |
Många av de förändringar som vi Moderater föreslog före valet har således Vid en internationell jämförelse hamnar vårt land ändå inte på en lika I det kompakta mörker som Ingvar Carlsson och Allan Larsson drev Sve- Herr talman! I detta sammanhang vill jag peka på ett ekonomiskt mått, Läget i dessa avseenden är nu helt förändrat. Bytessaldot utvecklas, som |
|
28 |
form av kronobligationer. Det växande intresset utomlands för att placera i |
svenska räntebärande tillgångar vittnar om ett ökat förtroende för vår eko-
nomiska politik och kan ses som ett förebud om att en nedgång i räntenivån
är på väg, åtminstone jämfört med omvärlden.
Den positiva utvecklingen av bytes- och basbalanserna är naturligtvis en
stor fördel vid hanteringen av det växande budgetunderskottet. När försla-
get till den budget som ännu några veckor är i kraft lades fram av den social-
demokratiska regeringen i januari 1991, förutsågs den sluta på i stort sett
noll. Nu beräknas underskottet bli ca 70 miljarder, varav åtminstone hälften
kan bedömas bero på den ekonomiska avmattningen men därmed resten får
antas vara av strukturell karaktär.
På båda sidor om blockgränsen måste vi nog erkänna att vi inte riktigt ge-
nomskådade hur ihålig den budgetbalans var som skenbart rådde mot slutet
av 80-talet. Även då förelåg ett strukturellt budgetunderskott, som dock dol-
des av sådana utslag av överhettning som ökade momsintäkter från en över-
konsumtion byggd på upplåning utomlands.
Meningarna om den utveckling som statsfinanserna nu undergår är de-
lade. Det finns de som hävdar att det med dagens fria kapitalmarknader inte
kan föreligga några problem att finansiera även betydande underskott. Om
sedan - som nu är fallet - statens upplåning kan ske ur ett inhemskt spa-
rande, så mycket bättre. Andra varnar däremot för, om inte statsbankrutt,
så dock växande misstro utomlands med åtföljande tendenser till ränteuppd-
rivning och kapitalutflöde.
Det är i och för sig inte fel att beskriva vad som nu händer som att under-
skottet i statens finanser visserligen växer, men att detta mer än väl balanse-
ras av ett växande finansiellt sparande inom andra sektorer av ekonomin.
Som torde vara bekant efter många debatter här i kammaren hyser inte jag
någon principiell motvilja mot att offentligt sparande ersätts av enskilt. På
kort sikt - med dagens låga ekonomiska aktivitet och obetydliga kostnads-
tryck - bedömer jag inte budgetunderskottet som något allvarligt problem.
Att nu strama åt den ekonomiska politiken för att minska underskottet
skulle bara leda till ytterligare ökad arbetslöshet.
Men problemet är för den skull på intet sätt försumbart. Vid den ekono-
miska uppgång vi strävar efter får företagen väntas minska sitt sparande till
förmån för investeringar. Deras import av investerings- och insatsvaror kan
tillfälligt få underskottet i bytesbalansen att återvända. Dessutom är det gi-
vetvis på sikt olyckligt om en växande andel av statens utgifter utgörs av rän-
tebetalningar. Därför är det så viktigt att verkligen leva upp till uttalandet i
kompletteringspropositionen, att underskott i de offentliga finanserna över
en konjunkturcykel inte är acceptabla. Ännu ett starkt skäl för att med kraft
angripa det negativa budgetsaldot är att vi i detta avseende är på väg bort
från det konvergenskrav som vi måste uppfylla för att kunna delta i det kom-
mande Europasamarbetet. Med hänsyn till detta samarbete kan inte under-
skottet reduceras med hjälp av skattehöjningar, utan det krävs utgiftsminsk-
ningar som är så stora att de dessutom ger utrymme för de skattesänkningar
som skall få i gång - och hålla i gång - tillväxten.
Fru talman! Jag har i detta anförande inte gjort mig skyldig till det som vi
moderater ibland anklagas för, att tala mer om socialdemokratisk än om vår
egen politik. Orsaken är att det stora opppositionspartiets alternativ inte är
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
29
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
mycket att kommentera. Det är helt enkelt inte trovärdigt att en återgång
till 80-talets politik - att höjda skatter, ökade offentliga utgifter och regle-
ringar - skulle råda bot på de problem som de en gång framkallat. Alldeles
osannolikt är det att kraftiga skattehöjningar skulle kunna dra i gång tillväx-
ten och minska arbetslösheten. Och helt omöjligt är det räknestycke social-
demokraterna försöker sig på, när de hävdar att deras budgetalternativ leder
till ett betydligt bättre saldo än vad kompletteringspropositionen uppvisar.
Jag återvänder därför till regeringens ekonomiska politik. Programmet
”Ny start för Sverige” satte tydliga spår i regeringsförklaringen i oktober.
Denna har visserligen en räckvidd av minst tre år, men som framgått av vad
jag här har sagt är mycket redan avklarat. Vi har också kunnat avläsa de
förändringar i den internationella ekonomiska miljön som hela tiden inträf-
far. Därför bör nu regeringspartierna enligt min mening inrikta sig på att till
hösten redovisa vad jag skulle vilja kalla ett strukturprogram. Bakgrunden
är de snabba omställningar i närings- och arbetslivet som den moderna tiden
kräver. Bara framväxten av lågkostnadsproduktion i våra från kommunis-
men befriade grannländer kommer att framtvinga en krympning av traditio-
nell svensk verkstadsindustri, kanske särskilt i underleverantörsledet. Vi
måste då verkligen göra allvar av talet om att satsa på kunskapsintensiv pro-
duktion. Det förutsätter förstärkning av vår infrastruktur i form av t.ex.
kommunikationer samt högre utbildning och forskning. Men det förutsätter
också ett omtänkande beträffande våra socialförsäkringar, så att de blir mera
individualiserade, d.v.s. innehåller mera av förmögenhetsuppbyggnad och
självrisker. I detta sammanhang kan både en pensionsreform och ett inför-
ande av karensdagar passas in.
Jag hoppas, fru talman, att vi får återkomma till dessa frågor redan tidigt
i höst. I avvaktan därpå har jag inget annat yrkande än dem som tidigare
framställts av finansutskottets ordförande.
Anf. 19 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Herr Tobisson började sitt anförande med att tala om hur det
var när den nuvarande finansministern och han skrev programmet Ny start
för Sverige. Han sade att arbetslösheten då hade stigit kraftigt. Ja, den var
2,1 % när ni skrev förslaget Ny start för Sverige. Nu är den 4,6 %. Skulle
inte herr Tobisson, i stället för att lägga ut texten på det här sättet, tala om
vad ni tänker göra för att få ned arbetslösheten till samma nivå som den hade
när ni övertog regeringsansvaret? Jag vet inte vad det betyder för markna-
den, men att det betyder oerhört mycket för alla de människor som är arbets-
lösa att åtgärder vidtas, det vet jag.
I mitt inledningsanförande sade jag att det väl är bra med självförtroende.
Men när man blir självgod, på gränsen till arrogant, då är det farligt. Herr
Tobissons inlägg var en utomordentlig beskrivning av vad jag menade. Han
sade att det stora oppositionspartiets förslag inte är mycket att kommentera.
Nehej. Jag hade alltså rätt. Jag frågade varför åtminstone inte ni som brukar
vara i finansutskottet kunde resonera med oss. Varför kunde ni inte samtala
med oss om våra åtgärder? Vi var beredda att kompromissa för att nå resul-
tat på arbetsmarknadsområdet. Herr Tobisson har bara en mening i sitt an-
30
förande: Det stora oppositionspartiets förslag är inte värt att kommentera.
Det talar för sig självt.
Herr Tobisson hade ett tips. Han tippade att nedgången i räntenivån är på
väg. Bra. Jag hoppas att herr Tobisson får rätt. Då kan snart räntan vara nere
på den nivå som den var på när ni övertog regeringsansvaret.
Får jag bara till sist säga att det förvånar mig att inte finansutskottets ord-
förande har begärt replik på det inlägg som herr Tobisson höll. Av detta an-
förande framgick det att det i varje fall för herr Tobisson står fullständigt
klart att det är Moderaterna och bara Moderaterna som styr. Får jag vara
slaven på triumfvagnen ett ögonblick: Jag tror att herr Jenevall och lan
Wachtmeister finns i bakgrunden och styr de också.
Anf. 20 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg ondgör sig över att det inte har förts mer
omfattande diskussioner i syfte att nå samförstånd mellan vänsteroppositio-
nen och regeringssidan i utskottet. Jag kan bara konstatera att det med den
skillnad i grundsyn som råder inte är lätt att finna basen för ett samförstånd.
Har man som Socialdemokraterna uppfattningen att vi skall återgå till 80-
talets politik med kraftiga skattehöjningar, med påslag på de offentliga utgif-
terna och inte nej till regleringar utan återinförande av regleringar, då finns
det tyvärr inte mycket underlag för en överenskommelse.
Vad arbetslösheten beträffar sade jag i mitt anförande att vi redan när vi
för ett år sedan skrev Ny start för Sverige kunde konstatera att den sedan
något år tillbaka var på snabbt uppåtgående och att den med den politik som
då fördes skulle stiga ytterligare en hel del.
Nu är arbetslösheten dessutom någonting som så att säga ligger sent i den
ekonomiska utvecklingen. Även om man rättat till både det ena och det
andra, dröjer det innan det ger utslag i arbetslöshetsutvecklingen. Därför
förutsåg vi att vi skulle få arbetslöshetstal på den nivå som nu föreligger. Det
beror på missgrepp och försummelser av den förra regeringen.
När det gäller räntan kan jag åter påminna om vad jag sade: Jämfört med
omvärlden kommer den att kunna reduceras, dvs. den räntemarginal som
kvardröjande devalveringsoro och annat skapar. Om nu Arne Kjörnsberg
betvivlar detta, hur kan ni socialdemokrater vidhålla räntelånesystemet när
vi tydligen har en realränta på 7-8 % beständigt enligt socialdemokratisk
uppfattning?
Slutligen: Vem är det som styr här? Det är intressant att se tillbaka. Efter
valresultatet sades det att det aldrig kommer att gå att få ihop fyra partier,
dessutom i en minoritetsregering. Det gick. Så skrev regeringen en rege-
ringsförklaring. Då sade man: Det kan hända att de kan skriva ihop sig men
det kommer de aldrig att kunna genomföra. När det gäller det praktiska
kommer de att skilja sig.
Det har varit spekulationer under det år som gått om splittring i rege-
ringen. De har nu tystnat, därför att sammanhållningen i regeringen är god.
Regeringen har en väldigt bra sammanhållning kring den politik som skall
genomföras. Vi har goda förhoppningar om att i denna kammare även fort-
sättningsvis kunna vinna majoriteter för förslagen på samma sätt som har
skett under det här året.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
31
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
32
Anf. 21 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Herr Tobisson säger att skillnaden i grundsynen är så stor, att
det inte är någon idé att resonera. I den första delen instämmer jag, den
andra delen instämmer jag inte i. Jag tycker faktiskt att man borde kunna
resonera ändå. Så säger herr Tobisson att vi bara vill ha kraftiga skattehöj-
ningar. Men, herr Tobisson, det är ni som har ordnat till kraftiga skattehöj-
ningar för vanligt folk. Ni sänker ju skatterna bara för förmöget folk. Det är
vad ni gör. Det är detta som Per-Ola Eriksson, Stefan Attefall och alla de
andra ställer upp på.
På nytt upprepar Lars Tobisson att arbetslösheten var på snabbt uppåtgå-
ende när ni skrev ert program ”Ny start för Sverige”. Den var 2,1 %. Nu är
den 4,6 %, herr Tobisson. Det är ni som har ansvaret nu. Tala om vad ni
skall göra för att få ned arbetslösheten till samma nivå som den var på när ni
övertog regeringsansvaret, om det är er ambition. Man börjar tvivla på det.
Nu säger ni att er ambition är att se till att det blir lägre arbetslöshet än i
omvärlden. Ni har alltså övergivit vår utgångspunkt, arbete åt alla.
Om sammanhållningen i regeringen är bra har jag naturligtvis ingen som
helst aning om. Jag tror herr Tobisson på hans ord, men jag noterar att det
är en minoritetsregering. Detta gör att herrarna Jenevall och lan Wachtmeis-
ter får inflytande. Min korta och enkla fråga till finansutskottets ordförande
var - han var ju så optimistisk om att man skulle klara alla regeringsförslag
i framtiden: Vad har ni lovat lan Wachtmeister och Bo G. Jenevall för att ni
skall kunna vara så säkra på att det här kommer att rulla på? Jag fick inget
svar av Per-Ola Eriksson. Jag kanske kan få det av en av konstruktörerna
bakom förslaget ”Ny start för Sverige”.
Anf. 22 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Det är lätt att svara. Det finns inget svar, för det finns inga
sådana löften.
Låt mig återgå till skattepolitiken. Arne Kjörnsberg säger att vi sänkt skat-
terna bara för de rika men höjt för vanliga inkomsttagare. Jag antydde redan
i mitt anförande - det är tydligt att det var befogat - att Arne Kjörnsberg
glömt att vi har sänkt momsen. Först sänktes den på livsmedel och vissa
tjänster, sedan har en allmän sänkning av momsen genomförts. Det tror jag
att alla uppfattar som bra, i synnerhet de som har svårt att få hushållskassan
att räcka till.
Varför genomför vi övriga skattehöjningar som möjligen inte slår lika
brett som momsen? Naturligtvis därför att vi vill restaurera Sveriges eko-
nomi och se till att lösa de problem som Arne Kjömbsberg och hans social-
demokratiska kamrater skapade mot slutet av 80-talet, nämligen den väx-
ande arbetslösheten. Det gör vi genom att se till att Sverige åter blir konkur-
renskraftigt, kan bedriva produktion som ger möjligheter att få de arbetstill-
fällen som var på väg att i strömhopp flytta ut ur landet. Detta är svaret på
vad vi vill göra åt arbetslösheten. Vi är medvetna om att det arbetet tar tid.
Därför skall vi naturligtvis under tiden arbeta för att begränsa arbetslöshe-
tens verkningar, särskilt med inriktning på att förhindra en uppgång av anta-
let långtidsarbetslösa.
Arne Kjörnsberg återkommer till detta att regeringen må ha god samman-
hållning och veta vad den vill, men att den bara är en minoritetsregering.
Vad beträffar förmågan att verka här i riksdagen tycker jag att ett betyg av-
ges när vi nu sammanställer budgeten för nästa år. Det kan konstateras att
avvikelserna kan summeras netto till endast 26 miljoner. Det kan förefalla
vara en hel del pengar, men när underskottet i budgeten är 100 miljarder är
det i sammanhanget inte så värst mycket.
Det kan också konstateras att det budgetsaldo som finansutskottet nu har
räknat fram t.o.m. är bättre för nästa år än det som presenterades i budget-
propositionen. Jag tycker alltså att förmågan att få förslagen igenom i riksda-
gen under det gångna året har visat sig god. Jag har inga förväntningar om
att den skulle behöva förändras i fortsättningen.
Talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 23 CARL B. HAMILTON (fp):
Fru talman! Socialdemokraterna hävdar att det grundläggande problemet
i svensk ekonomi skulle vara att regeringen driver en alltför åtstramande po-
litik. Detta är fel. Problemet är det motsatta, dvs. att regering och riksdag
driver en alltför expansiv finanspolitik, som medfört en åtstramning genom
höga realräntor.
Den finanspolitik som i dag föreslås av er socialdemokrater skulle, om den
förverkligades, leda till ännu högre räntor. Enbart förväntningar om politi-
kens förverkligande skulle medföra att omvärldens sparare krävde högre er-
sättning, dvs. högre ränta, för att ställa sina besparingar till förfogande för
användning i Sverige.
Jag skall i mitt inlägg uppehålla mig vid den socialdemokratiska politikens
räntehöjande effekter.
I sin motion Fi40 återkommer Socialdemokraterna gång efter annan till
att regeringens politik är alltför åtstramande. De skriver: ”Problemet är att
regeringens politik skapar en hemmagjord nedåtgående spiral, som medför
att nedgången blir avsevärt större än vad som föranleds av konjunkturut-
vecklingen.” Man kritiserar regeringen för att den ”stramar åt efterfrågan”
och driver ”åtstramningspolitik”. Man säger att ”med regeringens politik
kommer ekonomin under de närmaste två åren att utvecklas mycket svagt”
och att ”detta är en politik som vi socialdemokrater inte kan acceptera”.
Den enda rimliga tolkningen av dessa uttalanden är att Socialdemokra-
terna vill spä på efterfrågan väsentligt mer än regeringen. Om man inte kan
acceptera regeringens budgetunderskott på 100 miljarder kronor, vad är då
acceptabelt, 110 miljarder, 120 miljarder eller vad? Man skriver t.ex.: ”Vi
avvisar åtstramningsförslag som minskar hushållens köpkraft.” Vidare säger
man: ”Det finns enligt vår bedömning inte skäl att strama åt ekonomin på
det sätt som regeringen gör.” I stället menar man att ”en viss ökning av den
offentliga konsumtionen är mer rimlig och att därtill bör i nuvarande läge
investeringsnivån höjas kraftigt”.
Det som inte gör det trovärdigt att underskottet skulle stanna vid denna
av Socialdemokraterna i sin motion framräknade siffra är bl.a. att man sam-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
3 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
34
tidigt i skriften ”Vart är Sverige på väg?” lovar att de expansiva åtgärderna
sänker arbetslösheten till 3,5 %.
De flesta bedömare tycks vara överens om att den öppna arbetslösheten
når upp till drygt 5 % nästa år. Till detta skall läggas 3-4 % i arbetsmarknads-
politiska åtgärder. Skall Socialdemokraternas 3,5 % tolkas så, att arbets-
marknadspolitiken plus andra offentliga åtgärder skall sysselsätta inte bara
dagens 3—4 % utan dessutom ytterligare 1,5 %, dvs. totalt i arbetsmarknads-
politiksa åtgärder ca 5 % av arbetskraften? Det är möjligt att detta går, men
att påstå att detta skulle vara möjligt utan ökat budgetunderskott är inte tro-
värdigt.
Den slutats som omvärlden säkerligen skulle dra av en socialdemokratisk
målsättning att med expansiv politik söka ta ned arbetslösheten till 3,5 % är
att Socialdemokraterna skulle se sig tvingade att devalvera, om de kom till
makten i morgon, eller att de fick starta med upptagande av utlandslån i stor
skala.
Det saknar alltså trovärdighet, när man som Socialdemokraterna hävdar
att det är möjligt att snabbt sänka arbetslösheten till 3,5 % utan att deval-
vera, utan att ytterligare öka budgetunderskottet, utan att frammana ytterli-
gare höjd ränta och utan att staten tar upp lån utomlands. Denna gottköps-
lösning på våra ekonomiska problem existerar inte i sinnevärlden.
Socialdemokraterna skulle, som partivännen Frangois Mitterrand fick
göra i Frankrike 1981, inom loppet av några veckor eller månader tvingas
kasta i papperskorgen alla ekonomisk-politiska texter av den expansiva typ
som man presenterat för riksdagen nu i maj. Världsekonomins sammanflät-
ning genom valutamarknaderna gör att förutsättningarna för ekonomisk po-
litik i ett litet land som Sverige i dag är helt annorlunda än på Keynes eller
Gunnar Strängs tid.
Med den oblyga, ständiga examination som omvärlden utsätter svensk
ekonomisk politik för skulle därför Socialdemokraternas alternativ - om det
kom till förverkligande - innebära kraftigt höjda räntor, eftersom politiken
av tillräckligt många skulle uppfattas som en utstakad väg mot en ny svensk
devalvering, eller att Socialdemokraterna kommer att tvingas överge nor-
men att svenska staten inte skall låna utomlands. Jag menar alltså inte att
Socialdemokraterna avser att devalvera, men att logiken i deras politik leder
fram till en devalvering. Vare sig man lånar utomlands eller tvingas fram mot
devalveringsförväntningar kommer räntan att stiga.
Den trovärdighet som krävs för att hålla borta devalveringsförväntningar
måste intjänas. Det är precis vad regeringen nu gör, och regeringens politik
är i detta avseende en fortsättning på den socialdemokratiska regeringens
politik under dess sista år vid makten. Endast genom demonstrerad, intjä-
nad trovärdighet kan i 90-talets värld en svensk regering säkerställa en låg
och stabil ränta. Det gäller för alla politiker i Sverige, Socialdemokraterna
inkluderade.
För att vara trovärdiga i devalveringsfrågan räcker det därför inte för er
Socialdemokrater att ni här och där i motioner och anföranden bekänner er
till en fortsatt fast växelkurs. Det krävs också att ni lever som ni lär i era
förslag till riksdagen.
Om ni socialdemokrater fortsätter som hittills, bygger ni successivt upp
allt starkare förväntningar i de egna leden om en radikalt annorlunda, ex-
pansivt inriktad politik med förväntningar om snabbt fallande arbetslöshet.
Sedan blir ni politiskt uppbundna av dessa förväntningar, vilket vore illa, ef-
tersom det ni förespeglar era egna är en politikomläggning som är oförenlig
med en fast växelkurs, om ni inte tänker er att under lång tid försvara växel-
kursen med hjälp av ett högt ränteläge. Det kan ni naturligtvis göra, men då
uppnår ni å andra sidan inte målet om en lägre arbetslöshet. Kort sagt: Er
ekonomiska politik hänger inte ihop.
Med ett strukturellt budgetunderskott på ca 50 miljarder kronor kan man
strama åt genom politiska beslut i riksdagen. Då har man möjlighet att välja
de utgiftsposter och skatter som skall sänkas eller höjas, liksom de regeländ-
ringar som bör genomföras i t.ex. de offentliga transfereringssystemen. En
sådan åtstramning sker genom det politiska systemet och genom en demo-
kratisk process av traditionellt slag.
Jag inbillar mig naturligtvis inte att regeringen och Socialdemokraterna
skulle göra samma prioriteringar i denna demokratiska process. Men vi
borde kunna vara överens om att åtstramningarna bör beslutas här i denna
kammare, snarare än att genomföra en åtstramning i form av högre räntor,
vilket skulle bli resultatet av er politik, om den förverkligades i dag.
Min prognos är att realräntan med regeringens politik fortsätter trendmäs-
sigt att sakta falla under kommande månader och år. Med socialdemokratisk
politik modell 1992 - som skiljer sig från den politik som fördes under Social-
demokraternas sista regeringsår - går räntan åt andra hållet, dvs. uppåt.
Skillnaden mellan de båda alternativen ökar alltså. Anta att Socialdemokra-
ternas budgetalternativ måste försvaras med så mycket som 2 % högre ränta
jämfört med regeringens politik under ett år. Vad skulle detta alternativ in-
nebära?
Högre räntor medför en åtstramning av investeringarna. Med 2 % högre
ränta krävs 2 % högre avkastning på investeringsprojekten i Sverige. Ett an-
tal projekt skulle aldrig komma till stånd, och ett antal som påbörjats skulle
läggas ned.
Dessutom skulle sannolikt ett Sverige, som tvingas att falla tillbaka på en
högräntepolitik, av tillräckligt många uppfattas som ekonomiskt instabilt,
vilket i sig skulle fungera som en broms. Landets konkurrensutsatta närings-
liv krymper till dess man i riksdagen kan samla sig till en åtstramning i bud-
getpolitiken liknande den som vi nu har. Om så inte sker, utan räntan fortsät-
ter att ligga högt, ja, då riskeras så småningom genom en svag investeringsut-
veckling basen för löner, välfärdssystem, pensioner osv. Det här är den lång-
siktiga verkan.
På kort sikt är höga räntor fördelningspolitiskt problematiska. Jag skall
här visa några preliminära beräkningar.
Praktiskt taget varje hushåll skulle drabbas, utom pensionärshushåll, som
kompenseras genom basbeloppshöjningar.
Hushållens ränteinkomster skulle visserligen öka med ca 2 miljarder kro-
nor per år, men hushållens ränteutgifter skulle öka ännu mera - som bekant
har t.ex. banker en räntemarginal. Stigande räntor tvingar ner priserna på
villor och bostadsrätter. De som har villor och bostadsrätter får följaktligen
se sina tillgångar minska i värde.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
35
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Totalt kan högräntepolitikens åtstramning genom högre boendekostnader
för villaägare och hyresgäster uppskattas till 5-6 miljarder kronor per år. Sta-
tens kompenserade utgifter för räntebidrag till egna hem skulle öka med ca
600 milj.kr. per år.
För boende i hyresrätt kan hyreshöjningen efter räntebidragskompensa-
tion uppskattas till drygt 2 %. De av räntehöjningen orsakade högre bostads-
kostnaderna medför i sin tur att staten får ökade utgifter för bostadsbidrag.
Sammantaget skulle statens utgifter för räntebidrag och bostadsstöd kunna
öka med så mycket som 1,9 miljarder kronor per år.
Med 2 % räntehöjning skulle inflationen stiga med ca 0,4 %, vilket i sin
tur skulle höja basbeloppet och leda till ökade transfereringar över statsbud-
geten. Totalt kan transfereringarna beräknas öka med knappt 1 miljard kro-
nor per år, och inkomstskatterna minska med knappt 0,5 miljarder kronor
per år.
Det blir också ökade statsskuldräntor med högre marknadsräntor - en stor
utgiftsökning för skattebetalarna, ca 1,8 miljarder kronor per år. Detta med
den antagna räntehöjningen om 2 % för att Socialdemokraterna skall kunna
försvara sin politik.
Sedan en tid betalar staten 65 miljarder kronor i statsskuldräntor vatje år.
Om man utgår från kompletteringspropositionens långtidskalkyl, skulle
denna siffra stiga till ca 100 miljarder kronor 1996/97. Med en socialdemo-
kratisk högräntepolitik skulle skulden stiga betydligt snabbare.
Hur slår då högre räntor mot arbetslösheten?
Med tanke på att Socialdemokraternas expansiva politik är motiverad av
omsorg om sysselsättningen hade man väntat sig en analys av den frågan.
Vad hjälper det de arbetslösa om Socialdemokraterna genom ökade arbets-
marknadspolitiska åtgärder ger dem sysselsättning, samtidigt som budgetun-
derskottet ökas, vilket i sin tur leder till åtstramande räntehöjningar någon
annanstans i ekonomin?
Högre räntor stramar åt inte minst de små och medelstora företagen.
Dessa företag går i många fall redan i dag på knäna på grund av höga realrän-
tor. Om räntan skulle stiga ytterligare, skulle ett antal av dessa företag
tvingas i konkurs, tvingas avskeda personal och på så sätt späda på arbetslös-
heten.
En sektor som skulle drabba särskilt hårt av en högräntepolitik är bygsek-
torn. I denna sektor finns ca 55 000 av våra små och medelstora företag. Med
högre räntor skulle alltså byggarbetslösheten öka ytterligare.
Den av den tidigare förda expansiva politiken under 80-talet förorsakade
fastighetskrisen skulle också förvärras, om räntorna skulle gå upp ytterli-
gare. Även detta drabbar byggsysselsättningen.
Fru talman! Det är i dag kännbart för svensk ekonomi med de höga real-
räntorna. Prioriteringen måste vara att få ned dem, inte att, som Socialde-
mokaterna gör, föreslå en politik som riskerar att driva realräntan ännu mer
i höjden.
Låt mig avslutningsvis besvara Arne Kjörnsbergs tidigare fråga här om
kvittningsrätten. Nej, den gamla kvittningsrätten är inte tänkt att återinfö-
ras. Det skall inte bli något nytt dribblande med improduktiva skattearran-
36
gemang. Det handlar i stället om kvittningsmöjlighet mot aktiv företagsam-
het, alltså en högst produktiv verksamhet.
Arne Kjörnsberg talade om förmöget folk. Jag vill då påminna om den
valaffisch som visade en bild på en dalmatinerhusse, som satt i sin bil. Det
var dessa personer - dalmatinerhussarna - som fick välja förmögenhetsök-
ning under andra hälften av 80-talet. De köpte bl.a tavlor, sportbilar och
kapplöpningshästar.
Vi satsar på produktivt arbete genom att bl.a. sänka skatten på arbetande
kapital i småföretag. Tänker ni höja den när ni kommer tillbaka?
Anf. 24 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! På slutet kom det här med arbetande kapital fram. Ni, i rege-
ringen, Carl B. Hamilton, har sänkt skatten med miljard efter miljard, och
sedan far ni land och rike runt och talar om arbetande kapital i företag. Den
skattesänkningen, Carl B. Hamilton, är 300 milj.kr.
Jag tackar för lektionen, eller föreläsningen i nationalekonomi, som det
kanske var. Låt mig berätta en historia: För några år sedan blev min hustru
kommunalråd i Borås. Efter hennes nominering träffade jag i en hiss en kol-
lega som frågade vilken sektor som hon skulle arbeta på. Jag svarade att hon
skulle arbeta på den tekniska. Är hon tekniker?, löd hans kommentar. Nej,
svarade jag, hon är politiker. Slutsatsen får Carl B. Hamilton dra själv. Jag
tycker föreläsningen var intressant, men det var litet mycket med siffror så
låt mig komma med ett litet tips. Bakom textilprydnaden här i kammaren
finns det möjligheter till visa OH-bilder.
Jag återkommer till Carl B. Hamiltons inledning. Regeringen driver en
alltför expansiv politik. Har Carl B. Hamilton talat om det för finansminis-
tern? Carl B. Hamilton frågar vilket budgetunderskott som vi accepterar.
Handlar det om 110 miljarder kronor eller 120 miljarder kronor? Nej, Carl
B. Hamilton, vårt alternativ är starkare än ert. Det är mellan 8 och 9 miljar-
der kronor starkare än ert.
Låt mig föra ned diskussionen till vardagsnivå. Är det något fel i de tanke-
gångar som snickaren hade som jag talade om i mitt inledningsanförande?
Han som tycker att det vore bättre om kommunen fick stimulansbidrag till
att reparera skolor så att han får arbete i stället för att behöva hämta pengar
från A-kassan. Skulle ett sådant förfaringssätt driva upp räntorna? Eller för
att tala om muraren hemma i Borås. Han tycker att det vore bra om man på
den nya deponiplatsen - det är detsamma som landets modernaste avstjälp-
ningsplats - låter bygga en personalbyggnad.
Om man kunde stimulera Borås kommun, som har den här typen av inve-
steringsplaner, att flytta fram starten två år så att t.ex. muraren får arbete,
vore det fel? Skulle det driva upp räntorna? Det gäller, i varje fall för mig,
Carl B. Hamilton, att flytta ned problematiken till vardagsnivå, till den ar-
betslöse snickaren och muraren.
Som avslutning på denna replik vill jag även tacka Carl B. Hamilton för
omtanken om mina och mina kollegers möjligheter till att i vårt parti förklara
vad som kommer att krävas i framtiden. Det är kanske förmätet att tro att
Allan Larsson och jag är bättre på att klara av den uppgiften i vårt parti än
Carl B. Hamilton i sitt.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
37
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Anf. 25 CARL B. HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Det är möjligt att det var en föreläsning som jag gav, i så fall
är det en form av yrkesskada. Det viktiga är emellertid att peka på de alter-
nativ som ligger i den socialdemokratiska politiken. Ni talar enbart om, så
att säga, den ena delen, nämligen de ökade utgifterna för att åstadkomma
ökad sysselsättning. Skattehöjningarna som det också talas om kommer ju
att ha en åtstramande effekt.
Det är möjligt att detta inte går att förklara direkt för dem på verkstads-
golvet. Det känner jag inte till. Vad man enkelt kan säga är emellertid att
kombinationen med höga räntor ger i dag i Sverige en mycket åtstramande
effekt.
Så till budgetunderskottet. Min poäng är att det låga budgetunderskott
som ni redovisar inte är trovärdigt. Det finns ingen som helst trovärdighet i
att ni skall kunna åstadkomma era mål i vad gäller arbetslösheten med ert
framräknade budgetunderskott.
Anf. 26 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Jag återvänder, fru talman, till Carl B. Hamiltons inledningsanförande i
vilket han sade: Antag - man såg liksom två streck under - att s-alternativet
behöver försvaras med 2 % högre ränta. Därefter talade Carl B. Hamilton i
tio minuter från utgångspunkten att hans antagande var riktigt, men han
ledde inte i bevis att hans antagande var riktigt. Han byggde emellertid upp
sitt resonemang på det sättet.
Nu säger Carl B. Hamilton att Socialdemokraternas förslag om skattehöj-
ningar kommer att ha en åtstramande effekt. Carl B. Hamilton! Vilken skat-
tehöjning tror Carl B. Hamilton har störst åtstramande effekt: den av er
föreslagna skattehöjningen genom ändrat schablonavdrag för vanliga lönta-
gare, eller den av oss föreslagna skattehöjningen genom höjd förmögenhets-
skatt? - för att ta ett exempel ur den långa lista som jag läste upp i mitt inled-
ningsanförande.
Vad för nationalekonomiskt fel ligger det i om den arbetslöse muraren får
arbete i stället för pengar från A-kassa? Muraren får arbete och känner sig
bättre till mods. Hans människovärde, som han själv uppfattar det, stiger
och Borås kommun får personalbyggnaden på Solbacken byggd. Jag uppre-
par: Vad är det för nationalekonomiskt fel i det?
Anf. 27 CARL B. HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! I nuvarande läge är det på följande sätt: Vi kan få åtstramning
på två sätt. Det ena sättet är att i denna kammare fatta beslut om skatter,
utgifter och regeländringar. Det andra sättet är att bara låta allt flyta, dvs.
inte fatta några åtstramande beslut som står i paritet med den dåliga produk-
tionsutveckling som har varit under de senaste tre åren i svensk ekonomi.
Då skulle vi kunna överlåta det hela att styras av marknadsräntorna, med
den fördelning av inkomster och sysselsättning som detta skulle medföra.
Det är inte något bra angreppssätt. Jag tycker att det skall ske genom det
politiska systemet, nämligen genom beslut i denna kammare. På så sätt kan
vi skydda oss från räntechocker och andra på grund av vårt internationella
beroende okontrollerbara effekter.
Tanken, vilken Arne Kjörnsberg för fram, med muraren som tycker att
det är bra om han får ett arbete i stället för att gå arbetslös, är ju riktig. Det
är ju därför som regeringen har vidtagit alla dessa åtgärder med ökade ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder. Ett antal miljarder kronor har som bekant
satts in för både sysselsättning och utbildning som arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. I mitt inledningsanförande nämnde jag att det handlar om 3-4 %
av arbetskraften som sysselsätts i denna typ av åtgärd.
Talmannen anmälde att Arne Kjönsberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 28 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag blev nyfiken när ja-generalen talade om för Socialdemo-
kraterna vad som skulle hända med deras politik. I det här korta perspekti-
vet fanns det inga val. Carl B. Hamiltons budskap var att räntorna ökar om
vi gör någonting åt arbetslösheten, om vi över huvud taget gör någonting i
det här landet. I stället skall man medelst politisk ordning se till att räntorna
inte ökar. Vi politiker sitter alltså någonstans på gungbrädet.
Eftersom Carl B. Hamilton är ja-general och jag funderar litet längre
skulle jag vilja fråga om ett inträde i EU skulle lösa de här problemen. Vi är
ju någorlunda överens om att vi har ett arbetslöshetsproblem. Vi har pro-
blem med att upprätthålla välfärden, eftersom vi skall ha karensdagar, för-
sämra alla våra system och försämra för kommunerna.
Inte minst Carl B. Hamiltons statsråd har bekymmer såväl med barn- och
handikappomsorg och biblioteksverksamhet som med husläkarsystem. För
att inte tala om de här inkomst- och förmögenhetsskillnaderna som tydligen
är ett villkor för den borgerliga politiken. Hur kommer dessa problem att
lösas framöver i Europeiska gemenskapen? Är vi fångna i den här markna-
den? Ingår det i Carl B. Hamiltons politiska värld att man skall anpassa sig
till den och vidta åtstramningar? Är detta Folkpartiet liberalernas stora vi-
sion framöver? Om det är så, måste det uttalas här.
Samtidigt som inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar med den här
förda politiken - och har så gjort under en längre tid - krävs det, såvitt jag
förstår, för att hålla tillbaka inflationstrycket, att man använder arbetslöshe-
ten som ett medel för att inte bomben skall brisera.
Har Carl B. Hamilton något annat medel framöver? Jag skulle vilja se vi-
sionen, eftersom man säger att vi är så fångna i denna marknads politik av
någon obestämbar, någon som inte är vald till denna riksdag eller vald till
något. Vi är av nöden tvingade att anpassa oss till den, och framöver måste
vi även anpassa oss till en stor union. Vi kanske kan få en liten föreläsning
även om detta problem.
Anf. 29 CARL B. HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle först och främst vilja konstatera att vare sig vi är
med i Europeiska unionen eller inte är vi mycket beroende av vår omvärld.
Om vi är med i Europeiska unionen kommer vår räntenivå att vara den-
samma som t.ex. den tyska, dvs. vår räntenivå kommer alltid att vara lägre
än den är i dag. I dag är vår ränta ungefär 1,8 % högre än den tyska.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
39
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
40
Den finanspolitik som Sverige kan föra som medlem av det monetära sam-
arbetet bestämmer vi själva här i Sverige, alltså innehållet i vår budget. Det
är inga problem att t.ex. föra en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det finns inga
restriktioner i fråga om detta. Unionens regler syftar till att något land inte
skall kunna lasta över de kostnader som man har på andra om man driver en
underskottspolitik år efter år. Det är detta som reglerna syftar till, inte till
att styra innehållet i de olika nationernas budgetar.
Anf. 30 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Det blev inte mycket till svar om Folkpartiet liberalernas vi-
sioner framöver. Jag såg ingen vision om att lösa de stora samhällsproblem
som vi har framför oss när det gäller arbetslösheten och välfärden i vid me-
ning. Man kanske kan bibehålla den nivå som välfärden har i dag men tek-
niskt ändra i systemen. Man kanske kan minska inkomst- och förmögen-
hetsskillnaderna. Det är vi inte överens om. Enligt Folkpartiet liberalerna
kanske de skall öka. Men om man skulle göra det kanske detta inte går att
lösa, eftersom Sverige tydligen blir ännu mer uppknutet till denna marknad
i Europeiska unionen.
Vad jag hela tiden saknar i dessa föreläsningar från de borgerliga ekono-
merna är möjligheterna för Sverige att utnyttja sin kunskap, inte bara när
det gäller forskning och högskola, utan när det gäller den breda kunskap som
finns i vårt land, som gör att man snabbt kan få i gång investeringar, t.ex. i
det företag som jag har jobbat i och kommer att jobba i. För detta krävs inte
kunskaper från högskolan, utan den kunskapen måste uppnås i verkligheten,
man måste ha inflytande någonstans. Hela denna process är den rakt mot-
satta mot att underordna sig marknaden. Men i Folkpartiet liberalernas
värld existerar tydligen inte det faktum att människorna kan utgöra något
alternativ och en resurs framöver. Människorna skall i stället hela tiden an-
tingen stramas åt politiskt - karensdagar, sämre pensioner, försämringar i
kommunerna - eller också blir det högre räntor. Detta måste väl i längden
vara ett besvärligt system att försvara, Carl B. Hamilton? Det är i så fall
ingen särskilt god vision.
Anf. 31 CARL B. HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Visionen om Europeiska unionen är motiverad av en strävan
efter fred och stabilitet mellan de deltagande länderna. Det gäller inte minst
visionen om ett monetärt samarbete och en gemensam valuta, ett evigt sätt
att knyta ihop t.ex. Tyskland med dess omgivning. Där ligger visionen i
denna konstruktion, inte så mycket i de tekniska lösningarna för hur den nya
centralbanken skall fungera och dess olika regler.
Jag kan hålla med om att man alldeles för litet diskuterar vad Sverige har
att erbjuda Europa. Lars-Ove Hagberg antydde vad svenska företag och
svenskt samhällsliv har för lösningar och erfarenheter som kan vara mycket
nyttiga.
Lars-Ove Hagberg talade sedan om inflytandet för den lille mannen och
de enskilda människorna. Vad jag vill peka på i detta sammanhang, eftersom
Lars-Ove Hagberg själv tog upp den europeiska frågan, är att om vi står
utanför Europeiska unionen har vi ett betydligt mindre inflytande när det
gäller både denna riksdag och våra representanter som har möjlighet att ar-
beta på det europeiska planet, men också i sista hand de enskilda männi-
skorna. De har i sista hand att välja mellan att ha representanter som kan
representera dem i olika europeiska organ, parlament och andra representa-
tiva organ, eller att inte ha några representanter alls. Då är jag övertygad
om att det i slutändan är bättre, även ur demokratisk synvinkel och bortsett
från detta med fred och stabilitet, för Sverige och svenskarna att vara med
än att stå utanför.
Talmannen anmälde att Lars-Ove Hagberg anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 32 STEFAN ATTEFALL (kds):
Fru talman! Innan jag påböljar min lilla föreläsning skall även jag vända
mig till Lars-Ove Hagberg och tacka för det samarbete som vi har haft. Lars-
Ove Hagberg har varit i riksdagen i 21 år och jag knappt i ett år. Jag har
därför inte hunnit lära känna honom så mycket, men jag har ändå uppfattat
honom som en rak, kunnig och duktig representant för just Vänsterpartiet.
Jag har också förstått att Lars-Ove Hagberg under dessa år har hållit kontakt
med sina gamla arbetskamrater på fabriken hemma. Detta tycker jag att vi
skall ta som ett föredöme, att leva i nära kontakt med väljarna och de arbets-
kamrater som man har haft. Tack, Lars-Ove Hagberg, för dessa år i riksda-
gen.
”Vi har nu kommit till en kritisk punkt i den ekonomiska utvecklingen.
Den närmaste tiden kommer att bli avgörande för möjligheten att få ned in-
flationen utan att gå den i andra länder vanliga vägen över hög arbetslöshet.”
Citatet kommer från 1990 års finansplan, skriven av den dåvarande social-
demokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt.
1991 började vi utläsa svaret på den oro som Feldt visade i sin finansplan.
Arbetslösheten började stiga dramatiskt. Företagen började rationalisera
och effektivisera sin produktion, samtidigt som lågkonjunkturen kom och
företagen insåg att devalveringar inte skulle rädda dem ur den kostnadsan-
passning som var nödvändig. Socialdemokratin förde oss till den tredje vä-
gens ände. Vi hamnade rakt i det arbetslöshetens stålbad som Feldt i en an-
nan finansplan varnade för.
När fyrklöverregeringen tillträdde var det därför en tuff utmaning som
förelåg. Alla de grundläggande problem som Sverige lidit av, men som dolts
av devalveringar, långvarig internationell högkonjunktur och fallande olje-
priser, tvingades man nu angripa mitt i en lågkonjunktur.
Regeringens strategi är att bibehålla en låg inflation, främja utvecklings-
kraften i det svenska näringslivet och därigenom skapa förutsättningar för
riktiga jobb. Innan vi nått dithän satsas mer pengar än någonsin tidigare på
arbetsmarknadspolitik, utbildning och infrastrukturupprustning för att både
motverka den öppna arbetslösheten och lägga en bra grund för den konjunk-
turuppgång som vi nu ser skymten av. Den här gången är också uppgången
något mer tydlig än den var i valrörelsen då vändpunkten med stort V basu-
nerades ut.
Jag blev därför litet konfunderad över Arne Kjörnsbergs påhopp som gav
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
41
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
42
intryck av att regeringen inte gör något för att angripa arbetslösheten. Jag
skall gärna medge att jag nog är lika orolig som Arne Kjörnsberg över ar-
betslösheten och inte minst långtidsarbetslösheten, som också Lars Tobisson
pekade på. Men det satsas betydande resurser på detta område. Problemet
är att det tar tid innan åtgärder verkar.
Situationen var ungefär densamma efter 1982 års val då Socialdemokra-
terna tog över regeringsmakten och då vi hade en besvärlig konjunktur och
en besvärlig ekonomisk sits. Arbetslösheten ökade ett bra tag innan den bör-
jade minska. Då minskade den också till stor del tack vare en internationell
konjunkturuppgång.
Ett av de stora problemen i den svenska ekonomin är det snabbt växande
underskottet i statsbudgeten. För innevarande budgetår beräknas under-
skottet bli 71 miljarder kronor och för nästa budgetår drygt 100 miljarder
kronor. För att få perspektiv på dessa siffror kan vi jämföra med USA:s bud-
getunderskott som 1992 uppgår till 6,6 % av BNP, medan det svenska under-
skottet beräknas till 6,9 % av BNP. Det stora svenska underskottet förklaras
delvis av att konjunkturavmattningen i Sverige varit djupare än i omvärlden,
men jämförelsen visar ändå hur allvarligt problemet är.
Enligt den långsiktiga konsekvenskalkylen i kompletteringspropositionen
blir underskottet runt 100 miljarder kronor under de närmaste fem åren om
inget görs. Nu tvistar de lärde om hur allvarligt detta problem egentligen
är. En stor del av underskottet är konjunkturbetingat, vilket innebär att det
försvinner relativt snabbt vid en konjunkturuppgång. Det allvarliga är därför
det s.k. strukturella underskottet, som ingen kan säga exakt hur stort det är.
En god gissning är dock att det handlar om 30-40 miljarder kronor.
Som vi kristdemokrater ser saken finns det tre allvarliga problem med ett
stigande budgetunderskott.
För det första gäller det de effekter som det kan få på räntenivån och om-
världens tilltro till den svenska ekonomin.
För det andra ockuperar budgetunderskottet ungefär 70-90 miljarder kro-
nor av statsbudgeten i form av räntor, medel som kunde användas på andra
områden. Därmed betalar statskassan ut enorma pengar till långivare i Sve-
rige utan fördelningspolitisk träffsäkerhet. I stället skulle en stor del av dessa
pengar kunna användas till riktade insatser för exempelvis pensionärer med
liten eller ingen ATP, till vård och omsorg, till handikappade och till bi-
ståndsinsatser för tredje världens svältande människor.
För det tredje är ett stort budgetunderskott också ett moraliskt problem,
främst på grund av att vi i dag lånar för att upprätthålla en levnadsstandard
och en konsumtion som våra barn får betala notan för. Däri ligger det mora-
liska problemet.
Det är mot den här bakgrunden som vi måste våga föra en diskussion om
statens utgifter, våga fråga oss om vi prioriterar rätt när bostadssubventioner
får kosta 56 miljarder kronor per år - för att ta ett exempel från gårdagens
debatt här i kammaren. Vissa partier skriker nej, nej till allting. Problemet
är att den svenska ekonomin nu har krympt två år i rad, vilket inte har hänt
sedan 30-talet, och skattetrycket i Sverige är så högt att det inte finns någon
möjlighet att klara budgetunderskottet med skattehöjningar.
Det är därför vi kristdemokrater ställer upp på besparingar - besparingar
som är så utformade att de inte drabbar de långtidssjuka, de arbetslösa, de
handikappade, människorna i tredje världen och arbetet för en bättre miljö.
Det är därför vi kristdemokrater anser det vara nödvändigt med ett nytt bo-
stadsfinansieringssystem. Och det är därför vi kristdemokrater deltar i en
regering som vågar se över de snabbt växande transfereringssystemen.
I reala termer ökade transfereringarna till hushållen med 54 % mellan
1985 och 1990, exkl. pensionsstöd och arbetsmarknadsstöd. Samtidigt ökade
BNP med bara 12,9 %. Alla inser att detta inte håller i längden. Socialdemo-
kraterna säger dock bara nej, nej. Och alla intresseorganisationer säger
stopp, stopp. Men de som på sikt drabbas av dåliga statsfinanser, de gamla
och de svaga exempelvis, har inga intresseorganisationer med utredningsre-
surser och kampanjpengar bakom sig. Att våga genomföra förändringar i de
snabbt växande transfereringssystemen är därför en fråga om hederlighet
gentemot kommande generationer.
En besparing som vi diskuterar är karensdagarna. Jag måste faktiskt få
kommentera Bo G. Jenevalls inlägg. Han säger att karensdagar är dåligt.
Det har man kommit underfund om efter valrörelsen - då var ju tre karens-
dagar den högsta lyckan på jorden. Nu är t.o.m. två karensdagar dåligt. I
stället vill man ha ett helhetsgrepp som innebär att ersättningen skall sänkas
till 67 % under de första 14 sjukdagarna.
Det här inte är ett förslag som regeringen avfärdar därför att det kommer
från fel håll. Problemet är att förslaget är dåligt, eftersom långtidssjuka
drabbas. Att ha två karensdagar kan nog jag, min pappa som är vaktmästare
och min syster som är förskollärare stå ut med. Men om man drabbas av
sjukdom under en längre tid vill man vara säker på att man får ett fullgott
skydd. Det är ett sådant förslag som regeringen jobbar med och som är ute
på remiss just nu.
Fru talman! Syftet för oss kristdemokrater med den ekonomiska politiken
är inte att i första hand åstadkomma mer pengar i plånboken för den vanlige
svensken, även om det i sig inte är något negativt. Det primära, det som dri-
ver oss, är den fasta förvissningen att vi genom att komma till rätta med
grundläggande problem i den svenska ekonomin kommer att kunna åstad-
komma en bättre vård av och omsorg om våra gamla, större resurser till mil-
jöarbetet, full sysselsättning, god utbildning och ett ökat bistånd till tredje
världen samt mer pengar för åtgärder som syftar till att skapa en trygg och
harmonisk uppväxtmiljö för våra barn. För att allt detta skall bli möjligt
måste vi ha ordning på statsfinanserna och ge det konkurrensutsatta närings-
livet goda villkor när det gäller att konkurrera och att skapa jobb.
Socialdemokraterna har under senare tid börjat tala om regeringens ”ofi-
nansierade skattesänkningar”. Beträffande Allan Larsson är det tydligen ett
stående inslag i alla sändningar i radio och TV där han är med. Arne Kjörns-
berg verkar försöka sig på samma teknik här i dag. Tydligen tror man från
socialdemokratisk sida att ett felaktigt påstående blir en sanning genom att
det upprepas tillräckligt ofta.
Om vi tittar närmare på dessa saker ser vi att den största skattesänkning
som regeringen hittills har genomfört är sänkningen av momsen på mat från
25 till 18 %. Denna skattesänkning initierades av Socialdemokraterna före
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
43
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
44
valet och innebar helt enkelt ett slopande av en tillfälligt höjd moms. Är det
den åtgärden som är ofinansierad, Arne Kjörnsberg?
När det gäller höjningen av brytpunkten i inkomstskatteskalan är det
fråga om en överenskommelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet.
Var den skattesänkningen ofinansierad? Kanske finns det fler saker beträf-
fande skattereformen som är ofinansierade. Var god och redogör för hur det
förhåller sig!
Slopandet av omsättningsskatten på aktiehandeln har Socialdemokra-
terna i efterhand ställt upp på, dvs. efter att själva ha halverat den ett halvår
före valet. Det kan väl inte vara den skatten som var ofinansierad. Ni har ju
själva i efterhand stött den.
Den sänkning av momsen som nu kommer att ske, något som gäller från
den 1 januari 1993, är finansierad genom det slopade schablonavdraget och
den onödiga karusell som Bo G. Jenevall talade om men som innehåller både
förstärkta förutsättningar för näringslivet och en god fördelningspolitik. Den
fördelningspolitiken är neutral för de flesta hushåll. Men om man väger in
de indirekta effekterna på exempelvis prisutvecklingen och om man tittar på
den disponibla inkomsten, finner man att alla inkomstgrupper tjänar på den
omläggning som regeringen genomför. Det finns kalkyler från finansdepar-
tementets fördelningspolitiska enhet som visar just på detta. Jag överlämnar
gärna ett exemplar till Arne Kjörnsberg om han närmare vill studera dessa
kalkyler.
Nej, sanningen är den att regeringens skatteåtgärder både är finansierade
och innebär positiva effekter för ekonomins utvecklingskraft. I motsats till
vad som gäller för Socialdemokraterna är de dessutom finansierade på ett
trovärdigt sätt - alltså inte med engångsbelopp eller med luftkalkyler.
Fru talman! I de ekonomiska debatterna talar vi mycket om ekonomisk
tillväxt. Traditionellt har man försökt förklara den ekonomiska utvecklingen
med tillgången på arbetskraft och kapital samt den tekniska utvecklingen.
Det har dock blivit alltmer uppenbart att dessa variabler lämnar stora delar
av utvecklingen oförklarade. Inte minst skillnaden mellan olika länders ut-
veckling fordrar andra förklaringar.
Den senaste tidens forskning har därför sökt nya förklaringar, och en för-
klaring som växt fram som helt central gäller utformningen av samhällets in-
stitutioner. Med institutioner menas alla de regler som formellt och infor-
mellt styr mänskligt handlande. De formella reglerna är lagstiftningen. De
informella reglerna är den etik som präglar vårt beteende. Dessa institutio-
ner bildar den ram inom vilken individer, familjer, företag och myndigheter
verkar. I det samhälle där ekonomin baseras på hederlighet, personligt an-
svarstagande och hänsynstagande blir transaktionskostnaderna i ekonomin
låga, vilket är avgörande för en långsiktigt god ekonomisk utveckling. Inte
minst 1991 års nobelpristagare, amerikanen Ronald Coase, har i sin forsk-
ning visat på detta. Jag tror helt enkelt att den kristna etiken är en god grund
för samhällsbyggandet som innebär låga transaktionskostnader och därmed
en god ekonomisk tillväxt.
Fotbollshuliganerna har på ett pedagogiskt sätt visat hur kostnaderna för
att genomföra ett arrangemang skjuter i höjden när det finns olika uppfatt-
ningar om hur vi bör uppträda gentemot varandra - polisbevakningen exem-
pelvis beräknas nu kosta 100 miljoner kronor. Detsamma gäller de skattehu-
liganer som tvingar fram byråkrati, kontrollapparater och finanspoliser. Vi-
dare handlar det om försäljarhuliganer som gör att konsumenterna måste
gardera sig på ett tids- och kostnadskrävande sätt, miljöhuliganer som
tvingar fram kontrollmyndigheter, skatter och avgifter, VD-huliganer som
skapar osäkerhet hos anställda, ägare och kreditgivare samt bankhuliganer
som nekar produktiva småföretag krediter på grund av sina egna spekula-
tionsförluster. Kanske handlar det också om politikerhuliganer som ställer
till det genom olika beslut i riksdagen.
Ett växande problem är därför den allmänna försvagning av det etiska
medvetandet och av rättsuppfattningen som sker i vårt samhälle. Vi ser det
i finanskrascherna, i den ekonomiska brottsligheten, i deklarationsfusket, i
stölderna på arbetsplatserna och i den ökande bristen på förtroende för var-
andra i affärslivet.
En sund marknadsekonomi förutsätter en gemensam etisk grund. På lång
sikt är det kanske viktigare för den ekonomiska tillväxten hur den etiska
grunden i vårt samhälle och hur konsensus kring denna utvecklas än om lön-
tagarfonderna avvecklas, vilken bolagsskattesats vi har, hur hög inflationen
är, hur snabbt privatiseringarna kan genomföras osv. Dessa åtgärder är vik-
tiga. Men det kanske inte enbart är de som avgör den ekonomiska tillväxten.
Fru talman! Vad jag vill ha sagt är att den ekonomiska utvecklingen kan-
ske lika mycket beror på det beslut som kammaren fattade för några dagar
sedan om att skolan skall utgå från den kristna etiken och den västerländska
humanismen som på hur exakt finansutskottet formulerar sig i det betän-
kande som vi debatterar här i dag - ett betänkande som jag tycker är så pass
bra att jag yrkar bifall till hemställan i detta samt avslag på samtliga reserva-
tioner.
Anf. 33 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Stefan Attefall är konsekvent. Han måste i varje anförande
säga någonting om Ny demokrati. Det är trevligt, för då får vi anledning att
bemöta honom.
Vi står givetvis fast vid vårt nya förslag när det gäller karensdagarna. Ste-
fan Attefall yvdes över att vi har ändrat oss. Vi kommer att ändra oss många
gånger, därför att vi följer med tiden och förändrar oss med den. När vi får
någonting bättre i händerna än det vi har haft tidigare, använder vi oss av
det.
Jag vill för tydlighetens skull ännu en gång understryka att förslaget inte
är vårt, men vi tycker att det är bra. Det är därför vi har tagit upp det.
Det vore roligt att någon gång höra ett förslag från Stefan Attefall om nå-
gonting över huvud taget. Jag har inte hört något som har tillfört debatten
något bränsle. Välkommen i laget, så att vi får något att diskutera!
Anf. 34 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Det var trevligt att få kommentera något av det Bo G. Jene-
vall sade. Han har suttit tyst alltför länge, och jag ville att han skulle få chans
att uttrycka sin uppfattning.
Kontentan är att sänkt ersättning under lång tid för dem som blir sjuka är
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
45
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
ett sämre förslag än karensdagar, som i första hand drabbar korttidssjuka.
Så enkelt är det. Ny demokrati får lätt chansen att åka omkring och i mass-
media säga nej till tuffa och obekväma besparingsförslag från regeringen.
Men få tar upp en diskussion om vad Ny demokratis alternativ är. Jag tycker
att Ny demokratis förslag i detta fall är sämre.
Vi har ett förslag från kds om karensdagar. Det har vi stått för i valrörel-
sen. Vi föreslog som minimikrav en karensdag. Men den ekonomiska ut-
vecklingen har gjort att vi har ställt upp på två karensdagar.
Jag gjorde ett försök till en liten föreläsning om etikens betydelse för
marknadsekonomin. Det kanske kan vara tankar som Bo Jenevall kan fun-
dera över på sin kammare. Sedan kan han komma tillbaka i nästa debatt, så
kan vi ta en diskussion om det också.
46
Anf. 35 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Vi påstår aldrig att alla delar i de förslag vi kommer med är
bra. Men vi för fram förslagen, och vi vill ha diskussion. Det är det förslag
är till för. Man skall ta upp dem till debatt. Man skall ventilera dem, vrida
och vända på dem, och med gemensamma krafter och tankar om konsensus
kommer man fram till någonting som är bra.
Jag vill dessutom understryka att det förslag som vi har lagt fram ur bespa-
ringshänseende t.o.m. är bättre än regeringens. Det är beräknat till 6,1 mil-
jarder.
Vi är mottagliga för positiva förändringar, så att vi kan komma fram till
ett bra beslut. Jag vill än en gång ”pusha” för konsensus.
Anf. 36 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Jenevall tyckte att det är bra att Ny demokratis förslag tas upp
till debatt. Det var precis vad jag försökte göra. Jag hoppas att han därmed
är tacksam mot mig.
För övrigt upplever jag inte att Jenevall har kommenterat min kritik mot
förslaget att sänka ersättningsnivån under så lång tid som två veckor. Det
skulle slå mot de långtidssjuka. Det verkar inte som om Jenevall har funde-
rat över det. Jag föreslår Bo G. Jenevall en trevlig sommar, med funderingar
över de aspekterna av hans eget förslag.
Anf. 37 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Stefan Attefall citerade tidigare finansministern Kjell-Olof
Feldt när denne varnade för arbetslöshetens stålbad. Jag uppfattade att At-
tefalls mening är att vi är där nu. Han sade också att vi socialdemokrater inte
har gjort något.
Fru talman! Jag är ledsen att jag måste återupprepa mig. Jag måste säga
ungefär samma saker till Attefall som jag sade till finansutskottets ordfö-
rande. Har Attefall aldrig hört talas om stabiliseringsavtalet, som dåvarande
finansministern Allan Larsson lade ner så mycket arbete på att backa upp?
Det har lett till 27 månaders arbetsfred. Det har lett till att vi har de lägsta
löneökningarna i Europa. Det har lett till att vi nu har en inflationstakt som
är betydligt lägre än genomsnittet i Europa. Har Attefall aldrig hört talas om
det?
Har Attefall aldrig hört talas om ecu-anslutningen? Har Attefall aldrig
hört talas om energiöverenskommelsen, som Per-Ola Eriksson och hans
parti träffade med finansministerns parti och mitt parti? Har Attefall aldrig
hört talas om skattereformen? Finansministern var en av mödrarna till den,
tillsammans med dåvarande finansministern Kjell-Olof Feldt - jag antar att
han var fadern.
Jag är ledsen att behöva återupprepa det, men det är en följd av att ni inte
lyssnar.
Sedan säger Attefall att jag gör mig skyldig till påhopp på er vad gäller
arbetslöshetsbekämpningen. Jag tycker att det ni gör är bra. Jag säger bara
att det inte räcker. Då säger Attefall att problemet är att det tar tid.
Vi har dammsugit hela landet. Hemma i min kommun, Borås, finns det
flera skolor som behöver repareras och renoveras, för att bli bättre för ele-
verna och för personalen. Ni har slopat det stimulansbidrag som vi hade för
avsikt att ge till kommunerna under tio år, för att göra sådant. Ni säger nej
till stimulansbidrag till den kommun som jag kommer ifrån, stimulansbidrag
för att man skall kunna bygga personalbostäder på landets mest moderna
deponiplats. Nu fick jag sagt det också, en gång till. Ni säger nej till det. Det
är detta vi kritiserar er för.
Till sist vill jag säga ett par ord om hur den allmänna momssänkningen
finansieras. Alla tjänar på den, säger herr Attefall. Han var t.o.m. vänlig nog
att erbjuda mig ett exemplar av PM:et Fördelningseffekter av skatteförslag i
kompletteringspropositionen 1992.
Jag har tre exemplar. Dessutom var det jag som upptäckte att varannan
sida fattades, när vi först fick det i finansutskottet. Jag kan den rapporten.
Anf. 38 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Arne Kjörnsberg upprepar allt det goda som den förra rege-
ringen har gjort. Jag säger också att det gjordes mycket bra saker under slu-
tet av er regeringsperiod - ja, under hela perioden. Mycket var mindre
lyckat, men många saker var bra. Jag tror också att stabiliseringsavtalet hade
en positiv effekt. Men jag tror att Kjörnsberg något överdriver effekten av
det. Den begynnande lågkonjunkturen och den kostnadskris som man upp-
levde i det svenska näringslivet var nog så verksamma för att få ner löneök-
ningarna.
Ecu-anslutningen var en eftergift efter många års tjat från opppositionen
om att man skulle vidta den åtgärden. Energiöverenskommelsen har också
vi stött.
Problemet är bara att de positiva tecken som fanns under Allan Larssons
första år som finansminister har försvunnit. Det ser man när man nu börjar
läsa de ekonomiska motionerna från Socialdemokraterna. Nu handlar det
om nej till allting, stopp för alla förändringar. Ni vill inte göra någonting åt
att kostnaderna för de stora transfereringssystemen skenar i väg. Det hand-
lar många gånger om populism och skattehöjningar. Man dammsuger landet
efter olika projekt som skall göras för att skapa jobb. Men det är bara inom
den offentliga sektorn det skall byggas. Vi vet att vi i första hand måste för-
stärka det konkurrensutsatta näringslivet för att klara välfärden på sikt.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
47
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Ingen har heller anvisat finansieringen av driftskostnaderna under extraå-
ren, när man skall tidigarelägga investeringar.
Kom ihåg en sak, Arne Kjörnsberg. Många av dessa projekt genomförs.
Vi tidigarelägger investeringar i infrastruktur och har lämnat en del stimu-
lanser till kommuneras upprustning av skolor, utbildning osv.
Jag skulle vilja att Arne Kjörnsberg använde sin sista replik till att förklara
hur man kan fara fram med det ohederliga påståendet att de skattesänk-
ningar som regeringen genomför är ofinansierade, när bl.a. er egen moms-
sänkning från valet 91 finns med i sammanställningen på netto 32 miljarder.
Anf. 39 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Fru talman! Sänkningen av den allmänna momsen med tre procentenheter
har ni finansierat. Det har ni gjort genom att låta vanliga löntagare få skatte-
höjningar genom slopandet av schablonavdraget. Det har ni fixat, det erkän-
ner jag direkt. Vi har aldrig påstått att det inte var finansierat. Men en lång
rad av de sänkningar av skatter på kapitalområdet som ni gör har ni inte fi-
nansierat.
Jag vill fråga en sak, för jag är litet nyfiken. Vilka är politikens huliganer?
Herr Attefall säger att vi säger nej till allting. Det är populism, skattehöj-
ningar och hela köret. Vad gäller skattehöjningar säger vi att vi tycker att det
är fel, orationellt, orättvist och fel fördelningspolitik att sänka skatter för
förmöget folk och höja för vanliga löntagare. Vi står för det, herr Attefall.
Fru talman! Jag vet att min replikrätt bara gäller herr Attefall. Men med
talmannens tysta medgivande vill jag ändå önska mina meddebattörer, per-
sonalen och alla övriga i kammaren en trevlig sommar.
Välkomna upp på barrikaderna, mina damer och herrar, för att kämpa
mot den stigande arbetslösheten!
Anf. 40 STEFAN ATTEFALL (kds) replik:
Fru talman! Även jag vill önska en trevlig sommar.
Men innan jag släpper Arne Kjörnsberg ut på sommarlov, vill jag dock be
honom ordentligt läsa detta PM om de fördelningspolitiska effekterna. Det
visar bl.a. att pensionärer är vinnare i den skatteomläggning som föreslås i
kompletteringspropositionen. Det är en grupp människor som behöver för-
stärkning i sin kassakista.
Jag noterar också - kanske Allan Larsson kan hjälpa till att reda ut den
frågan när vi kommer fram till hans inlägg i debatten - att man går ut och
säger att skattesänkningarna är ofinansierade. Den stora skattesänkningen
utgörs av momssänkningen. Därtill kommer det belopp som följer av skatte-
reformen och sänkningen av omsättningsskatten på aktiehandeln, som
brutto är ganska stort men som netto är litet. Ni har ställt upp på detta. Res-
ten utgör små belopp som är finansierade. Men ni säger att det är fråga om
ofinansierade skattesänkningar. Jag tycker att ni skall försöka ge besked om
hur ni får ihop detta, alternativt sluta med denna typ av argumentation.
Arne Kjörnsberg hade två repliker att utnyttja, men han ville inte svara
på den frågan. Men han har också sommaren på sig att tänka, och kanske
Allan Larsson kan bidra till att klara ut frågan under tiden.
48
Talmannen anmälde att Arne Kjörnsberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 41 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Det har varit ett viktigt och händelserikt år i Sveriges riksdag.
Inte på mycket länge har så många betydelsefulla beslut fattats i denna kam-
mare.
När regeringen tillträdde i höstas hade vi fått mandat av väljarna att förnya
och förändra Sverige. Vi skulle lägga om den ekonomiska politiken så att
tillväxten kommer tillbaka, så att det blir fler jobb och så att välfärden stärks
och förbättras. Den verklighet vi mötte var arbetslöshetsbomben. Från 1989
och fram till valet hade över 120 000 jobb försvunnit i industrin och ytterli-
gare 50 000 personer hade varslats under våren och sommaren 1991. Det var
resultatet av den tredje vägens politik. Ett snabbt stigande budgetunderskott
och växande problem inom bank- och finansvärlden hörde också till det som
återfanns på finansdepartementets i övrigt ganska tomma hyllor.
Vi lovade ett antal saker i valrörelsen och i regeringsförklaringen. Dem
har vi också genomfört. Det tycks förvåna framför allt den socialdemokra-
tiska oppositionen att regeringen håller vallöften. Jag tycker att det är bra,
och jag tror att det medverkar till att öka tilltron till politiker. Det är viktigt
för det politiska systemets framtid.
Vad lovade vi hushållen? Lägre moms på maten - det är genomfört. Lägre
moms på andra varor och tjänster - den sänks nu från 25 % till 22 % nästa
år. Det skall löna sig att arbeta och spara. Det skattebeslut, som jag hoppas
att kammaren skall fatta om ett par timmar, ger just resultatet att det lönar
sig bättre att arbeta, och det finns redan ett beslut om lägre skatt på spa-
rande. Det skall alltså löna sig bättre för hushållen att spara. Vi lovade att
det skall löna sig att satsa på utbildning. Riksdagen har på vårt förslag beslu-
tat om en kraftig ökning av antalet utbildningsplatser, både inom arbets-
marknadspolitiken, gymnasieskolan och högskolan.
Vi lovade förbättringar även i kärva tider för det glömda Sverige. Familjer
med handikappade barn har redan fått en stor höjning av vårdbidraget - och
mer kommer. Flyktingpolitiken har blivit mer human, och biståndet till Öst-
europa har ökat kraftigt.
Vi lovade att ge förnyelsen av den offentliga sektorn en rivstart. Hushållen
skulle själva få välja viktiga sociala tjänster, utan den socialdemokratiska
förmyndarattityden. Vi började med att ge alla dagis samma möjligheter,
och har gått vidare med möjligheten för hushållen att välja skola för barnen
och att välja sin egen husläkare. I går fattades beslut om att avskaffa en
massa statliga pekpinnar och onödiga regleringar för kommunernas verk-
samhetsområde.
Vi lovade låga prisökningar. De är nu lägre än i nästan alla andra länder,
bara 2 %, och blir lika låga nästa år. Det är ganska bra.
Vad lovade vi företagen? Småföretagen skulle bli av med straffskatten på
maskiner, byggnader och varulager - den är borta. Generationsskiften skulle
underlättas, så att småföretagen skulle kunna leva kvar och slippa säljas till
stora företag - så har skett, bl.a. genom sänkt arvsskatt. De kollektiva lönta-
garfonderna skulle avskaffas - de är nu borta. De sociala avgifterna för före-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
4 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
50
tagen skulle sänkas - så har skett genom att den allmänna löneskatten har
tagits bort och de sociala avgifterna sänkts för företagen i Norrland. Vi lo-
vade lägre energiskatter för industrin - så blir det. Det är viktigt inte minst
för basindustrin i Norrland och längs kusten.
Det allra viktigaste vi lovade gällde jobben. Där syns ännu ingen förbätt-
ring - tvärtom dras vi fortfarande med sviterna av Socialdemokraternas ar-
betslöshetsbomb. Men grunden har börjat byggas för att investeringar och
jobb skall hamna i Sverige och inte flytta utomlands. Jag skall återkomma
till det.
Vi lovade också att satsa hårdare än någon annan regering på arbetslinjen
inom arbetsmarknadspolitiken. AMS har fått stora resurser, och antalet
platser på gymnasier och högskolor har ökat. Vi bygger vägar och järnvägar
för att knyta Sverige närmare kontinenten. Just nu pågår 19 stora projekt.
Ytterligare 23 stora projekt ligger i startgroparna.
Vi har infört ett helt nytt system med praktikplatser för ungdomar. Det
har Socialdemokraterna gått emot! Det är helt obegripligt, annat än möjli-
gen som bevis för att det fortfarande är LO som styr och inte det politiska
partiet. Vad är det för fel på att ge arbetslösa ungdomar chansen att skaffa
sig yrkeserfarenhet? Jag tycker att det är utmärkt.
Vi lovade sätta stopp för de skenande utgiftsökningarna i socialförsäk-
ringssystemen. Det kräver en hel del svåra och tuffa beslut, men det är nöd-
vändigt för att sanera statens budget och de offentliga finanserna. Vi kan inte
få någon tillväxt och fart på investeringar och jobb i Sverige om vi skall ha
offentliga utgifter som motsvarar två tredjedelar av hela produktionen.
Sammantaget har riksdagen sedan i höstas fattat beslut om minskade of-
fentliga utgifter på nästan 20 miljarder kronor, räknat på helår. Lika viktigt
som minskningarna i kronor och ören är att de olika utgiftssystemen görs om
så att det lönar sig bättre att arbeta och spara än att försöka få ett statligt
eller kommunalt bidrag.
Det är utomordentligt glädjande att riksdagen har tagit sitt ansvar och fat-
tat dessa tuffa men nödvändiga beslut. Det visar att även en minoritetsrege-
ring kan skapa parlamentariska majoriteter för svåra beslut. Riksdagen har
förvisso ändrat i några förslag, men sammantaget är det mycket mindre än
vad den socialdemokratiska minoritetsregeringen råkade ut för. Det hand-
lar, som flera har nämnt tidigare, om blygsamma 26 milj .kr. i påslag för nästa
budgetår.
Detta är beslut som riksdagen har fattat vilka - framför allt långsiktigt -
kommer att få en avgörande betydelse för Sveriges möjligheter att fånga de
chanser till ökat välstånd som 1990-talet erbjuder.
Sveriges välstånd är beroende av öppenhet mot omvärlden. Sedan indust-
rialismens genombrott har exporten varit motorn i vår tillväxt. Integrationen
i Västeuropa, medlemskapet i EG och övergången till marknadsekonomi i
de forna kommunistländerna i Öst- och Centraleuropa skapar stora nya möj-
ligheter för Sverige.
Förutsättningarna för ökad export, god tillväxt, låg inflation, lönsamma
företag och därmed nya stabila jobb är goda. Men denna positiva utveckling
kommer inte automatiskt. För att den skall bli verklighet ställs även fram-
över hårda krav på den ekonomiska politiken. Svensk industri måste vara
väl rustad att möta den nya efterfrågan som följer i integrationens och den
politiska frigörelsens spår. En exportledd tillväxt är det enda som är långsik-
tigt hållbart.
Fru talman! Alla kommande beslut är alltså inte svåra, i varje fall inte för
borgerliga väljare och riksdagsledamöter. Beslut om framtidsinvesteringar i
utbildning, forskning och infrastruktur som stärker tillväxtkraften hör säkert
till de enklare, och likaså beslut om strategiska skattesänkningar för mindre
och medelstora företag. Avregleringar, försäljning av statliga företag, skärpt
konkurrens är också lätt att försvara och förklara. Där syns resultaten
ganska omedelbart i form av ökad valfrihet för enskilda människor och färre
monopol för företagen.
Den främsta uppgiften för den ekonomiska politiken är att hålla nere pris-
ökningarna och ge förutsättning för lägre ränta. Det kräver ett antal ting,
framför allt ordning och reda i de offentliga finanserna. Det kommer att krä-
vas fler tuffa och svåra beslut här i riksdagens kammare. Det krävs uthållig-
het för att bygga vidare på den grund som har lagts genom de beslut som har
fattats detta riksdagsår. Det krävs uthållighet för den långsiktiga utgiftsstra-
tegin och den successiva minskningen av de offentliga utgifterna med 30 mil-
jarder kronor framöver.
Budgetunderskottet uppvägs i dag mer än väl av en ökning av det privata
sparandet, men om det fortsätter att öka kommer det successivt att bli vårt
största problem. Bara räntebetalningarna kommer då att ta allt större del av
utgifterna i anspråk. Både i sig själv och genom indirekta effekter som pres-
sar upp räntan tvingar det oss att ta fram åtstramningsåtgärder. Därför måste
utvecklingen i de offentliga finanserna vändas så att underskottet böljar
minska. Det är lika viktigt att detta sker genom förändringar på utgiftssidan.
Vi vet vad som händer om den uthållighet som jag begär av riksdagen
skulle svikta. Då fortsätter underskottet att öka, priserna börjar stiga och
räntan börjar stiga. Då blir det inga nya jobb. Det blir en orättvis och dold
fördelningspolitik där inflation, höga räntor och hög arbetslöshet omförde-
lar från den som har litet till den som redan har mycket. Det är i praktiken
vad Socialdemokraterna i dag förordar. Jag tycker att det är fel. Det är dess-
utom omoraliskt, eftersom bördan av stigande underskott skyfflas över på
våra barn och barnbarn.
Fru talman! Den socialdemokratiska politiken lider av ytterligare ett antal
brister. Den förstör utvecklingskraften i ekonomin. Ingen kan ju på allvar
tro att lösningen på Sveriges ekonomiska problem ligger i ökade skatter,
ökade offentliga utgifter hos stat och kommun, ökade subventioner till byg-
gande och mer aktie- och fastighetsköp av kollektiva fonder. Ändå är det
vad Socialdemokraterna föreslår. Skatterna skall enligt dem höjas med 14
miljarder kronor för framför allt småföretagare och andra delar av näringsli-
vet. Det är en repris av en politik som redan visat sig inte fungera.
Jag tycker att två effekter är särskilt allvarliga. En sådan politik som So-
cialdemokraterna förordar skadar produktion och investeringar i Sverige.
Då försvinner jobben till utlandet, och kvar i Sverige blir mer arbetslöshet.
Nu finns en begynnande tilltro till Sverige som företagarland. Balansen i in-
vesteringar är till Sveriges fördel. Det är viktigt att det fortsätter. Det skulle
den socialdemokratiska politiken förstöra.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
51
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
52
Den andra effekt av det socialdemokratiska förslaget som jag tycker är
särskilt allvarlig gäller välfärdspolitiken. Den kräver nämligen en stark eko-
nomisk bas. Det är bara en ekonomi som växer som ger de skatteinkomster
som välfärdspolitiken är beroende av.
Jag gillar välfärdspolitik. Jag gillar dagis, hemtjänst och sjukvård. Jag gil-
lar den trygghet och rättvisa som välfärdspolitiken ger oss. Basen för väl-
färdspolitiken är den ekonomiska tillväxten. Hoten mot den sociala trygghe-
ten kommer inte alls från EG eller någan annanstans. De kommer från en
försvagad ekonomisk utveckling i Sverige och utebliven tillväxt. Det är där-
för jag gillar ekonomisk tillväxt. Det är det enda som kan förbättra och
stärka den sociala tryggheten för medborgarna i Sverige.
Omvandlingen av svensk ekonomi från stagnationsekonomi modell s till
tillväxtekonomi, och från höginflationsekonomi modell s till låginflations-
ekonomi, är ganska mödosam. Det tar tid att rätta till den tredje vägens fel-
steg och försummelser. Det finns inga genvägar. Det skulle ju vara jätteskönt
om det fanns genvägar, men man måste ändå se sanningen i vitögat. Det
finns inga genvägar. Det positiva är att vi börjar se tecken på att regeringens
politik ger resultat i form av ett antal viktiga trendbrott. Jag vill peka på
några sådana.
Inflationen har pressats ner. Den är nu lägre än i våra viktigaste konkur-
rentländer, och den förväntas förbli låg, vilket är minst lika viktigt. Produkti-
viteten ökar mycket kraftigt i det svenska näringslivet och lönekostnadsök-
ningarna är låga. Det betyder att Sverige börjar bli ett konkurrenskraftigt
land igen. I själva verket är det så att företagens konkurrenssituation nu för-
bättras med totalt nästan 9 % i år och nästa år. Det är första gången på
mycket länge som Sverige åstadkommer en anpassning av kostnadsläget
utan att rubba växelkursen.
Vi får nu rapporter om att våra exportföretag böljar ta hem order från
utlandet. Exporten till EG har redan ökat, visserligen inte med så många
procent, men ändå med ca 2 % jämfört med för ett år sedan.
Tilltron till Sverige som företagarnation börjar återvända, som jag
nämnde. Strömmen av investeringar, som förut gick ensidigt ut från Sverige,
går nu alltmer in till oss. Det kommer att ge jobb. Det är det enda som kom-
mer att ge jobb.
Allt detta är bra. Det visar att politiken är riktig och att den fungerar. Men
jag måste understryka: för att sundhetstecknen i ekonomin skall bli be-
stående krävs det uthållighet i den ekonomiska politiken.
Jag tänker hålla fast vid de långsiktiga målen för den ekonomiska politi-
ken, dvs. låg inflation, ökad tillväxt, lönsamma företag och nya jobb. För
Socialdemokraterna existerar bara det korta perspektivet. Men det finns
som sagt inga genvägar. Det finns inga snabba klipp i den ekonomiska politi-
ken.
Det var i själva verket 1980-talets socialdemokratiska politik som gav de
snabba klippen, men de kom i finansvärlden och på fastighetsmarknaden.
Det var det hårda kapitalets decennium. Spekulation i stigande fastighets-
värden och hög inflation lönade sig bra mycket bättre än företagande, arbete
och utbildning.
Nu är det hårda kapitalets tid förbi. På 1990-talet skall vi satsa på det
mjuka kapitalet - människor, kreativitet, utbildning och företagande. Det är
att släppa fram och stimulera den skaparkraft som finns hos alla enskilda
människor. Det är det enda sätt på vilket man skapar en uthållig ekonomisk
tillväxt och en växande social trygghet för medborgarna.
Fru talman! Det är mycket glädjande att finansutskottets majoritet före-
slår bifall till regeringens politik.
Anf. 42 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Jag är fortfarande nyfiken efter det att alla från utskottet, och
nu också finansministern, har talat om att arbetslösheten inte får vara ett
medel i den ekonomiska politiken. Vi har ju diskuterat det litet grand här,
men jag får egentligen fortfarande inte något svar. Det fick jag inte i går hel-
ler när det gällde kommunerna.
Resursanvändningen i de sektorer som är skyddade från utländsk konkur-
rens skall hållas tillbaka till förmån för den konkurrensutsatta delen av eko-
nomin. Regeringen och alla andra säger att antalet jobb i den konkurrensut-
satta delen kommer att minska. Varför skall man då förhindra tillväxten i
dessa sektorer och skapa arbetslöshet? Det föreligger knappast någon kon-
kurrens om arbetskraften. Man säger att arbetslösheten inte är något medel,
men blir inte det konsekvensen av den förda politiken?
Om regeringen skulle vara ärlig, skulle den då inte säga rent ut att man i
och för sig gillar full sysselsättning, men först måste vi ha en rejäl arbetslös-
het? Människor känner ju till att problemen kommer och att regeringen inte
vill göra något åt dem.
I morgon kommer jag att röra mig bland människor vilkas lön som ligger
i inkomstlägen som bara är hälften av vad vi här har. I min omgivning i mor-
gon tjänar människor på sin höjd 148 000 kr. om de arbetar bra. Efter skatt
får man kvar 99 900 kr., och efter att ha betalt hyra, mat och kostnader för bil
kanske man har en tusenlapp kvar till semester och alla andra omkostnader.
Finansministern har ju vid ett flertal tillfällen uttalat sig för att man skall
spara och ha en årslön på banken. Jag får säkert frågan hur man skall kunna
få sin årslön på bank. Man kommer att säga att den här gamle riksdagsleda-
moten nog kan få sin årslön på bank - han har väl lagt undan en del. Men
man kommer säkert att fråga mig: Hur skall det här kunna ske för oss?
För att vara riktigt säker på att ge rätt svar vill jag fråga finansministern
hur de skall göra, med en årslön på 148 000 kr. Efter att ha betalat sina utgif-
ter har de kanske en tusenlapp kvar till semester, kläder osv. Det är verklig-
heten för vanliga arbetare. Det vore intressant att se om jag kan övertyga
dem genom att använda finansministerns svar på den här punkten.
Anf. 43 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Lars-Ove Hagberg och jag har praktiskt taget aldrig samma
uppfattning om den ekonomiska politiken. Det är kanske inte så egendom-
ligt att Folkpartiet liberalerna och Vänsterpartiet har, krasst uttryckt, ganska
olika synsätt när det gäller marknader, privat företagande och sådant.
Jag kan bara konstatera att ett framträdande inslag i de konkreta förslag
som Vänsterpartiet har lagt fram på det ekonomiska området - mer så hos
Vänsterpartiet än hos Socialdemokraterna - är ett betydande antal skatte-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
53
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
54
höjningar, som skulle få som direkt effekt att driva ut investeringar från Sve-
rige. Kvar skulle bli mer av arbetslöshet. Jag tycker att det är jättedåligt.
Jag kan bara konstatera att Lars-Ove Hagberg måste göra någon annan sorts
analys.
Just nu har vi lyckats vända denna ström. Svenska företag investerar nu
utomlands ungefär 27 miljarder kronor, och in till Sverige kommer investe-
ringar för 29 miljarder kronor. Jag tror att det senast var 1969 som vi hade
en sådan positiv balans i direktinvesteringarna. Den är faktiskt mycket bra,
men den skulle förstöras helt med Lars-Ove Hagbergs politik.
Jag är glad för att få frågan om sparandet. Jag tar nämligen varje tillfälle
i akt att tala om hur oerhört centralt det är för enskilda människor att ha en
liten sparad slant på banken, i aktier, i sitt eget hus eller på något annat sätt -
men banksparande är det vanligaste.
Självfallet kan inte alla omedelbart få ihop en årslön eller någon annan
stor summa, men om man aldrig börjar, får man aldrig ihop ens ett mindre
sparbelopp. Det är faktiskt en oerhörd trygghet för enskilda människor att
ha tillgång till en egen sparad slant och att vara litet mindre beroende av
beslut i denna kammare, beslut hos arbetsgivare eller beslut hos offentliga
myndigheter eller på annat sätt. Jag tycker - säkert i motsats till Lars-Ove
Hagberg - att det skänker en betydande ökad självkänsla och självständig-
het, som jag tror är positiv för enskilda individer och som medverkar till att
göra människor mera stolta över sin egen förmåga och sin egen kapacitet.
Det tycker jag är bra.
Anf. 44 LARS-OVE HAGBERG (v) replik:
Fru talman! Frågan om arbetslösheten får jag egentligen inget svar på.
Vad gäller sparandet kan jag konstatera att de som ligger i sådana här in-
komstlägen får ta mycket lång tid på sig. När de ser att andra har större möj-
ligheter att få ihop en årslön, frågar de sig naturligtvis varför det skall vara
så orättvist. Mot bakgrund av denna orättvisa kommer kompensationskra-
ven, och så har vi inflationsspiralen i gång igen.
Jag tycker att det är utmanande att säga att man skall ha minst en årslön
på banken samtidigt som många i vårt samhälle aldrig kan drömma om att
spara ihop en årslön. Egentligen är denna sneda fördelning grunden till den
inflationsspiral som vi har.
Beträffande analysen om jobben vill jag säga att det är betydligt överdri-
vet att gynna kapitalisterna, och det är det ni gör. Ni gynnar egentligen inte
i någon större grad produktionen med sänkta arbetsgivaravgifter, utan det
är kapitalisterna som ni gynnar och satsar på när det gäller att sätta fart på
produktionen. Jag vill gynna mer av kunskap och inflytande i verksamheten
och få fart på investeringarna för att få till stånd en bra verksamhet i prakti-
ken.
Så bara en fråga om vad karensdagarna skall åstadkomma. Är de tillväxt-
befrämjade? Jag menar att de är samma andas barn. Ökar man arbetstill-
fredsställelsen genom införande av karensdagar?
Är inte budskapet, fru finansminister, egentligen det rakt motsatta, mot
tillväxt? Hur skall de medarbetare som man har i företagen känna någon
större glädje av att hotas av karensdagar?
Det går an att snuva sig fram som riksdagsledamot eller som byråkrat, men
jag vet att om den som är snuvig där jag kommer att hamna, måste stanna
hemma. Den personen har ingen möjlighet att arbeta, för det orkar han inte.
Det är sådana människor som kommer att drabbas av detta. Det gäller i
högsta grad en åtgärd som inte befrämjar tillväxt i samhället.
Fru talman! Detta är min sista replik. Jag vill tacka för alla vänliga ord i
dag och för alla vänliga små brev som har kommit. Jag begärde inte replik
efter Tobissons anförande tidigare, och jag fick då en liten lapp. Efter det att
jag senare hade läst den tänkte jag att det kanske var bra att jag inte begärde
någon replik.
Anf. 45 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Låt mig till Lars-Ove Hagberg säga att jag mycket väl förstår
att många upplever det som orealistiskt att kunna få ihop en hel årslön i spa-
rade slantar. Det är ett resultat av många decenniers socialdemokratiskt för-
ord för kollektivt sparande. Individerna skulle inte ha några egna tillgångar,
utan det skulle skötas av stat och kommun.
Att ändra på detta kommer självfallet att ta mycket lång tid. Vad jag
tycker är angeläget och vad jag gläder mig åt att få göra är att propagera för
att börja även i liten skala. Då får man den ökade individuella trygghet som
en liten sparad slant skänker.
Jag förstår också att Lars-Ove Hagberg och jag har olika åsikter om före-
tagare. Det är alldeles riktigt att många av de förslag som regeringen har lagt
fram och som riksdagen har beslutat om gäller just bättre möjligheter för
företagare, alltså personerna som driver företag. Det är de enskilda perso-
nerna, inte bolag i någon konstig juridisk konstruktion, som producerar in-
vesteringar och ger jobb, utan de enskilda företagarna. Det är de som måste
ha vettiga villkor för att öka produktion och investeringar i Sverige. Det är
också det som nu börjar synas så smått - det syns inte några stora ljuspunkter
ännu.
Slutligen några ord om sjukförsäkringen och karensdagarna. Det finns två
effekter av dessa. Både Folkpartiet liberalerna och andra borgerliga partier
lovade i valrörelsen att vi skulle få bukt med de skenande utgifterna i social-
försäkringssystemen. De förstör möjligheterna att föra en bra finanspolitik,
som i slutänden ökar enskilda människors välfärd.
Det finns alltså två positiva effekter av det förslag om karensdagar som nu
är ute på remiss. Den ena handlar om betydande minskningar i kronor och
ören av de offentliga utgifterna. Den andra handlar om de regelförändringar
som medverkar till detta.
Enligt regeln om självrisk får var och en av oss betala en litet ökad själv-
risk. Jag tycker själv att det är en oerhört mycket mera tilltalande lösning,
som jag dessutom tror är fullt acceptabel för många människor, än att sänka
ersättningen för den som t.ex. råkar bryta benet och måste vara borta från
jobbet kanske i många veckor.
Det här förslaget berörande sjukförsäkringssystemet är ett viktigt inslag i
en politik som sammantaget är nödvändig för att få bukt med de problem
som 80-talets hårda kapitalbetoning med fastighetsvärdeökningar och snabb
inflation skapade.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Anf. 46 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Jag ställde tidigare i mitt anförande några frågor till finansmi-
nistern. Jag skulle vilja ha en reaktion på åtminstone en fråga, nämligen den
om finansministerns syn på det långsiktiga budgetunderskottet mot bak-
grund av den s.k. LK-kalkylen.
Anf. 47 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag kommer ihåg att Bo G. Jenevall frågade just om detta,
eller rättare sagt konstaterade -vilket jag tycker är riktigt - att de långsiktiga
konsekvenskalkyler som är beskrivna i kompletteringspropositionen kräver
fortsatt arbete med att minska statens och kommunernas utgifter. Det är en
alldeles korrekt iakttagelse, och det är också den iakttagelse som inte ovän-
tat regeringen har gjort och som fyller ett stort antal sidor i kompletterings-
propositionen - hur vi skall bemästra detta problem. Om vi inte bemästrar
problemet så kommer det, befarar jag, att växa oss över huvudet. Därför är
ett oerhört viktigt inslag i politikens totalbild att vända utvecklingen av de
offentliga finanserna, så att underskotten börjar minska.
Till den ändan har regeringen föreslagit att riksdagen ställer sig bakom en
långsiktig utgiftsstrategi, vilket finansutskottets majoritet nu föreslår att
man skall göra. Den går ut på att successivt reducera de offentliga utgifterna
under de närmaste åren med drygt 30 miljarder kronor.
Det kan synas vara ganska svåra och tuffa beslut som väntar i denna kam-
mare, och jag skall inte sticka under stol med att det kommer att vara det.
Men jag har både förhoppning om och tilltro till att kammaren kommer att
klara detta, för det är det enda sätt på vilket man kan lösa det för oss alla
gemensamma problemet, nämligen jobben. Jobben och den sociala trygghe-
ten kräver att vi kan fatta de svåra besluten. Det kommer också att ge belö-
ning i form av flera jobb och bättre social trygghet.
Anf. 48 BO G. JENEVALL (nyd) replik:
Fru talman! Detta understryker ytterligare att man behöver gå ännu hår-
dare fram än vad regeringen har indikerat. Och jag vill än en gång sända ut
signalen att vi är beredda att ta ännu hårdare tag, för vi måste komma till
rätta med budgetunderskottet.
Jag vill också påminna om att vi kunde vara litet mer pragmatiska när det
gäller att få en del arbetslösa ut i arbetslivet. Vi vill gärna fortsätta den dis-
kussionen.
Anf. 49 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Jag har självfallet ingenting emot att diskutera förslag, från
vilket parti de än kommer. Om man ser tillbaka på den majoritet som finns
för ett stort antal beslut, så framgår det också att regeringspartierna ibland
har fått stöd t.o.m. från socialdemokrater, vid något enstaka tillfälle från
Vänsterpartiet och vid ett antal tillfällen från Ny demokrati.
Problemet med innehållet i Bo Jenevalls uttalanden nyligen är ju att i de
motioner som är framlagda är förslagen om minskade utgifter, om jag skall
uttrycka mig försiktigt, inte möjliga att genomföra därför att det är liksom
56
lösliga hugskott. Så lätt kan man inte ta på de behov av utgiftsminskningar
som - vilket Bo Jenevall tydligen håller med om - finns.
Jag ser fram mot att få litet mer genomarbetade synpunkter - och möjligen
också att man faktiskt även från Ny demokratis sida skall vara beredd att
hålla fast vid saker och ting som man vid något tillfälle påstår.
Förste vice talmannen anmälde att Bo G. Jenevall anhållit att till protokol-
let få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 50 ALLAN LARSSON (s):
Herr talman! Nu har sex borgerliga talare försökt förklara och försvara
”den enda vägens” politik. Men ju fler talare, ju fler anföranden och ju fler
repliker vi har hört, desto tydligare blir det att de många rivstartema, nystar-
terna och omstarterna utefter ”den enda vägen” har lett in regeringen i en
återvändsgränd. Jag hoppas att sommaren ska ge er tid och kraft att tänka
om, tänka nytt och tänka framåt.
Parlamentariskt befinner ni er i en återvändsgränd.
Hur känns det, Anne Wibble och andra folkpartister, att sitta i lan Wacht-
meisters riksdagssoffa? Det är inte lika lätt att resa sig ur den soffan som det
var för Bengt Westerberg att resa sig ur TV-soffan på valnatten! Ni måste
bestämma er för om ni skall fortsätta att bedriva högerpolitik och vara bero-
ende av Ny demokrati eller om ni skall spränga blockpolitikens bojor och
försöka åstadkomma breda samlande lösningar.
Sverige mår inte väl av blockpolitik. Det är dags att ni börjar tänka om,
tänka nytt och tänka framåt!
Den ekonomiska politik som den borgerliga majoriteten drivit igenom här
i riksdagen har lovat tillväxt och nya jobb.
Men i verkligheten leder er politik till motsatsen. Regeringen har tvingats
att räkna ner tillväxten och räkna upp arbetslösheten. Det blir mindre resur-
ser och fler arbetslösa. Nästa år, efter två år av rivstarter, ligger Sverige sist
i tillväxtligan. T.o.m. Finland med alla sina problem räknar med en tillväxt
som är tre gånger så snabb som Sveriges. Ni har tvingats räkna upp arbetslös-
heten med över 50 000 personer som en direkt följd av era åtgärder.
Ni säger att ni skär ner på all inhemsk aktivitet för att exportindustrin skall
växa. Vi är överens om att exportindustrin ska få utrymme att växa, finan-
siellt och realt. Vi skall ha en exportledd tillväxt. Men kom ihåg att praktiskt
taget vartenda exportföretag i det här landet är beroende av att det finns
avsättningsmöjligheter på hemmamarknaden. Tro inte att ni stärker export-
industrin genom att strypa dessa företags hemmamarknad.
Sverige är nu det enda land som har en regering som försöker sänka aktivi-
teten i en redan svag konjunktur. Ni är nu beredda att satsa 30 miljarder
kronor på kontantstöd vid arbetslöshet. Men ni vägrar att gå med på aktiva
åtgärder som kan sänka arbetslösheten. Hur hög måste arbetslösheten bli
för att er ekonomiska politik skall bötja fungera?
Ni säger att ni satsar på arbetslinjen. Men sanningen är ju att ni överger
arbetslinjen, att vi riskerar att hamna i den europeiska utvecklingen, som
Calmfors och andra ekonomer varnar för - vilken olycka det är om man låter
arbetslösheten gå upp på det sättet.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
57
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
58
Ni gör gällande att vi inte har råd att arbeta. Det är verkligen hög tid för
den borgerliga majoriteten att tänka om, tänka nytt och tänka framåt.
Vi har redovisat ett alternativ till regeringens arbetslöshetspolitik. Vi har
visat hur man med investeringar, utbildning och arbete kan hävda arbetslin-
jen. Vi vill ge ungdomar riktiga arbeten och en lön att leva på.
Vi säger: Sverige har råd att arbeta, men vi har inte råd med arbetslöshet.
Herr talman! Sverige är ett av de få länder som uppfyller EG:s stränga
stabiliseringsvillkor. Men med den politik som den borgerliga regeringen nu
bedriver är Sverige på väg mot en statsfinansiell kris, och Sverige kommer
inte längre att uppfylla dessa villkor.
Regeringen för nu i rask takt Sverige ut i ”Tobissons träsk”. Det är Mode-
raternas store strateg och tänkare som har lurat in er andra på denna väg.
”Först sänker vi skatterna, sedan får vi se var vi skall spara”, sade Lars
Tobisson förra våren. Och i valrörelsen lovade ni både reformer och skatte-
sänkningar. Det är denna lättsinniga hållning som förklarar det som nu hän-
der. Finansminister Anne Wibble har inte orkat stå emot de moderata krav-
maskinerna, när de bit för bit malt ner statsfinanserna genom stora ofinan-
sierade skattesänkningar och höjda försvarsutgifter.
Ni har gjort just det som Bengt Westerberg en gång i sina klarsynta stunder
varnade för. Ni har lierat er med särintressen och slagit stora svarta hål i fi-
nansieringen av skattereformen.
Ni lånar till skattesänkningar till de välbeställda, och ni låter löntagarna
betala. De får betala två gånger. Först ränta på lånen, och sedan skall lånen
så småningom betalas tillbaka.
Det vi nu kan se framför oss påminner med förfärande tydlighet om vad
ni gjorde under de borgerliga åren i slutet av 70-talet. Anne Wibble är på
väg att bli 90-talets Ingemar Mundebo.
Det behövs besparingar, men det behövs framför allt arbete och tillväxt
för att klara upp den statsfinansiella situation som vi nu kan se framför oss.
Vi har redovisat vårt alternativ, som ger investeringar, bättre tillväxt och
bättre offentliga finanser.
Min fråga till finansministern blir därför: Skall ni fortsätta på Tobissons
linje, eller skall ni frigöra er och lägga om kursen?
Hur länge skall Folkpartiet och Centern fortsätta att expediera Modera-
ternas politik och bli ansvariga för ”Tobissons träsk”? Det är hög tid att ni
tänker om, tänker nytt och tänker framåt!
Runt om i världen befinner sig många banker i dåligt skick. Det gäller
Norge och Finland, och det gäller Storbritannien och Canada. Det gäller
USA, och nu också Japan. Finanskrisen är internationell. Det visar på allva-
ret i det som nu sker.
De stora förlusterna ger anledning till en ordentlig självprövning i bank-
världen. Men det krävs också politiska ingripanden för att trygga banksyste-
met. Så har fallet varit i Norge. Så har det varit i Finland, och så är det också
i Sverige.
De förslag som regeringen har lagt fram när det gällt Nordbanken och när
det gäller Sparbankerna har vi socialdemokrater i allt väsentligt stött. Vi
tycker att åtgärderna har varit riktiga, och vi tycker också att hanteringen
och kontakterna med oppositionen har varit korrekt. Vi anser också att det
är viktigt att vi här i riksdagen kan hantera bankernas problem på ett sådant
sätt att omvärldens tilltro till vårt finansiella system kan hävdas.
Vad kommer då härnäst? Det är lätt att se att problemen inte är över. Vi
har handlingsberedskap. Men har regeringen det?
Med den bild som nu avtecknar sig framöver i bankvärlden är det orimligt
att regeringen vidtar en rad åtgärder som ytterligare underminerar fastig-
hetsmarknad och finansmarknad.
Ni har nu bestämt er för att realisera statliga fastigheter för 20 miljarder
kronor. Detta måste vara den sämsta tänkbara åtgärden vid den sämsta tänk-
bara tidpunkten. Hur kan ni hålla på med sådant? Ni har bestämt er för att
dra in 10 miljarder kronor per år av riskkapital till statsbudgeten genom att
sälja ut statliga företag, när det kapitalet verkligen skulle behövas i näringsli-
vet och bankerna. Förstår ni vad ni håller på med? Läser ni inte kritiken i
affärstidskrifterna? Ni har också bestämt er för att höja boendekostnaderna
för villor och bostadsrätter. Därmed sänker ni värdet på dessa tillgångar och
förstärker krisen på fastighetsmarknaden.
Så här kan ni inte hålla på!
Vi har lagt fram ett samlat program med åtgärder för att motverka finans-
krisens negativa effekter. Där finns goda uppslag för konstruktiva diskussio-
ner och insatser. Det är hög tid att ni på den borgerliga sidan börjar tänka
om, tänka nytt och tänka framåt!
Herr talman! Jag vill ta upp ytterligare en viktig framtidsfråga, nämligen
lönebildningen.
I söndags konstaterade Dagens Nyheter att stabiliseringsavtalet är en
succé. Det är ett välförtjänt erkännande till Rehnberggruppen och till alla
förhandlare på båda sidor. Under 27 månader med allmän arbetsfred kan vi
genomföra en snabb nedväxling från inflationslöner till reallöner.
”Avtalet har bidragit till att inflationen är nere på 2 procent och att företa-
gens konkurrenskraft har förstärkts markant. Det kan hamna i historieböck-
erna”, skriver DN.
Detta avtal, som vi då och då har diskuterat de senaste åren här i riksda-
gen, har verkligen inte bemötts särskilt positivt från moderater och folkparti-
ster. Det var ett väldigt gnolande om detta när vi arbetade med avtalet. Då
dömde ni ut det. Nu ser vi de gynnsamma effekterna av det.
I höst böljar parterna på arbetsmarknaden sina förberedelser inför de av-
tal som skall komma efter stabiliseringsavtalet. Med de låga inflationsför-
väntningar som nu råder borde det vara möjligt att få till stånd en konstruk-
tiv fortsättning.
Men då måste regeringen avstå fråp att kasta grus i maskineriet. Ni delar
ut guldkantade förmåner till dem som har det allra bäst, och ni trär tagel-
skjortan på vanligt folk. Den sortens fördelningpolitik är destruktiv. Den
tvingar fram en rad kompensationskrav, vilka kan bli en krutdurk i den kom-
mande avtalsrörelsen.
Det är hög tid att regeringen lägger om kursen. Tro inte att ni kan styra
Sverige genom konfrontation med löntagarna!
Skall vi kunna bevara det som vi nu uppnår med stabiliseringsavtalet,
måste regeringen ta sig ut ur återvändsgränden, tänka om, tänka nytt och
tänka framåt.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
60
Vi socialdemokrater hävdar att den ekonomiska politiken måste vara både
rationell och rättvis.
Vi hävdar att det går att pressa ned arbetslösheten och att det är nödvän-
digt att göra det om vi skall undvika social utslagning och en bestående för-
svagning av de offentliga finanserna, med höga räntor som följd. Sverige har
råd att arbeta, men vi har inte råd med arbetslöshet.
Vi hävdar att det går att skapa tillväxt och nya resurser genom att ta till
vara ledig kapacitet i näringslivet genom en målmedveten satsning på inve-
steringar och på utbildning som stärker vår ekonomi.
Vi hävdar att det går att skapa ekonomiska framsteg utan att skapa nya
klyftor och orättvisor. Det är tvärtom så, att en rättvis fördelning är en förut-
sättning för att de ekonomiska framstegen skall bli bestående.
Herr talman! Låt mig få avsluta med några sammanfattande frågor som vi
har ställt i debatten här under förmiddagen, och som vi gärna vill ha finans-
ministerns svar på.
Den första frågan är: När kommer Sverige med er politik att på nytt kunna
uppfylla de europeiska stabiliseringskraven?
Den andra frågan är: När kommer Sverige med er politik att komma ner
till den räntenivå och de räntemarginaler som gällde vid regeringsskiftet i
höstas?
Den tredje frågan är: När kommer arbetslösheten ner på den nivå som
rådde när ni tog över regeringsmakten i höstas?
Anf. 51 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Jag har redan fört sakdebatt om ekonomisk politik med
Arne Kjörnsberg, socialdemokraternas talesman i finansutskottet. Att jag
nu har begärt ordet för replik på Allan Larsson beror på att denne tillskriver
mig en större betydelse än vad rollerna som moderat gruppledare och enkel
ledamot av finansutskottet motiverar.
Allan Larsson talar föraktfullt om ”Tobissons träsk”. Jag undrar om han
riktigt har hängt med i de senaste rönen inom miljöpolitiken. Efter vad jag
förstår är våra våtmarker något som man numera är angelägen att slå vakt
om och bevara.
Utöver en förkärlek för misslyckade metaforer har Allan Larsson en benä-
genhet att marknadsföra missvisande myter. En sådan är att jag skulle ha
förordat linjen att först sänka skatterna och sedan spara. Som jag många
gånger har förklarat var innebörden av mitt utalande, att det i ett gränslöst
Europa blir nödvändigt att sänka skattetrycket. Denna nödvändighet blir be-
stämmande för behovet att spara. Men självfallet skall detta göras parallellt,
alldeles som regeringen och dess underlag här i kammaren nu gör.
Allan Larsson går vilse med sina myter och metaforer på ett sätt som gör
det befogat att tala om ”Larssons labyrint”. Där har han alla förutsättningar
att känna sig hemma. Som Allan Larsson säkert vet kännetecknas en laby-
rint av att det finns gott om vändpunkter runt varje hörn.
Anf. 52 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Lars Tobisson försöker nu när han kan skåda vidden av vad
hans råd leder till, friskriva sig från ansvaret för det som sker. Men Lars To-
bisson är ingen obetydlig figur. I sitt anförande skroderar han själv över hur
han och Anne Wibble förra våren hade utväxlat de formuleringar som ledde
fram till dokumentet Ny start för Sverige. Det var han själv som satt på en
presskonferens och var lycklig över upptäckten att man först kunde sänka
skatterna och sedan någon gång i framtiden genomföra besparingar. Det är
det vi nu ser. Våtmarker, herr talman, skall man ha i naturen och inte i den
ekonomiska politiken.
Anf. 53 LARS TOBISSON (m) replik:
Herr talman! Jag skall förklara regeringens ekonomiska politik på ett sätt
som Allan Larsson med sin svaghet för bildspråk bör kunna förstå. I stället
för ”Tobissons träsk” skall jag berätta om ”Tobissons trappa”.
Jag bor i ett äldre hus utanför Stockholm. Redan när familjen flyttade in
där för över 20 år sedan visade yttertrappan tecken på begynnande förfall.
Länge lappade vi och lagade. Det blev omläggning av en sten här, litet silikon
där och ommurning här och var.
Men till slut gick det inte längre. Trappan rasade innifrån, hela trappsteg
lossnade och det var allmänt farligt att gå där. Trappräcket gav bara en sken-
bar trygghet. Lutade man sig för kraftigt mot det gav det vika, eftersom fäs-
tena satt löst.
Det blev nödvändigt med en fullständig renovering. Trappan fick förses
med ny grund och sedan gjutas om steg för steg. Det tog tid, och det krävde
uppoffringar. Om Allan Larsson kommit på besök mitt under byggtiden, kan
jag tänka mig att han skulle ha uppfatta det som ett träsk. Trappstegen var
borta liksom alla tillfälliga lagningar, och det var svårt att ta sig fram.
Men allteftersom arbetet fortskred kunde vi börja ta trappan i bruk. En
ledstång sattes upp, till hjälp för dem som har behov av stöd. Tätningar gjor-
des mellan trappstegen för att kommande bistra tider inte skulle spränga
sönder trappan inifrån.
Nu står Tobissons trappa där, hel och säker. Det har varit värt all möda
och alla uppoffringar. Det kan ju Allan Larsson tänka på, medan vi på rege-
ringssidan arbetar vidare för att reparera och stärka Sveriges ekonomiska
struktur. När han har funderat färdigt, hoppas jag att han väljer att stiga mot
höjderna i ”Tobissons trappa” i stället för att irra runt i ”Larssons labyrint”.
Anf. 54 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Lars Tobisson är mannen som har förklarat att om man bara
sänker skatterna löser man alla problem. Man får då tillväxt, bättre statsfi-
nanser, och det blir bättre på allt sätt. Nu har vi sett effekterna av den politi-
ken. Nu kan vi se att tillväxten blir sämre, arbetslösheten blir större och bud-
getunderskottet växer. Varför går då inte Lars Tobisson in och säger att vi
måste sänka skatterna ännu mer? Ni har slagit back och säger att man inte
kan fortsätta på den vägen. Är inte detta det bästa beviset på att vad ni gör
och vad som har gjorts är just det som Lars Tobisson beskrev? Man undermi-
nerar trappan, bygget och huset.
När ni tillträdde var situationen att Sverige uppfyllde de högt ställda euro-
peiska stabiliseringskraven. Mina frågor kvarstår: När kommer, med er poli-
tik, Sverige på nytt att göra detta? När kommer vi på nytt ned på den arbets-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
61
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
löshetsnivå som gällde när ni tog över? När kommer räntorna ner på den
nivå som gällde när ni tog över?
Anf. 55 CARL B. HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Jag begärde replik eftersom jag reagerade på Allan Larssons
debatteknik. Han citerade i kammaren i dag, liksom han har gjort så många
gånger förr, Lars Calmfors som stöd för sina teser. Jag har känt Lars Calm-
fors i 20 år som en mycket eftertänksam och kunnig analytisk person. Jag
menar att Allan Larsson missbrukar Lars Calmfors och hans vetenskapliga
dagspolitiska inlägg.
Lars Calmfors säger att man skall stimulera sysselsättningen i Sverige på
olika sätt, men han tar avstånd från det sätt som Allan Larsson har rekom-
menerat. Han talar om att det återstår att sänka de lagstadgade arbetsgivar-
avgifterna som kan finansieras genom en kombination av sänkt kompensa-
tionsgrad i socialförsäkringarna och genom att man låter arbetstagarna ta
över en del av socialförsäkringsavgiften. Det är ett exempel. Ett annat exem-
pel som han ger är att det naturliga vore att arbetsmarknadens parter själva
genomförde en kostnadsanpassning. Han pekar också på möjligheten att
man skulle avstå från att sänka momsen.
Allan Larsson tar bara den ena delen av Lars Calmfors analytiska arbete,
och sedan ger han intrycket av att Lars Calmfors skulle stå bakom hans egen
framställning. Det är helt fel. Det är vilseledande, och det är orättvist mot
Lars Calmfors.
Anf. 56 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Carl B. Hamilton för denna lektion i på vilket sätt
man får föra debatt i Sveriges riksdag. Jag hoppas att ni tänker på samma
sätt när ni citerar andra personer som ni gärna vill referera till i den offentliga
debatten. Jag behöver inte nämna några namn.
Låt mig bara säga att vi uppenbarligen har samma kritik mot regeringens
sätt att låta arbetslösheten rusa i väg. Vi har olika meningar om vilka medel
man skall använda för att lösa problemet. Jag tycker att det är fullt rimligt
att det i den offentliga debatten finns olika meningar om hur man skall göra.
Jag är mycket bestämd beträffande att det inte är genom den här typen av
skattesänkningar och andra åtgärder som man skall åtstadkomma den kost-
nadsanpassning som är nödvändig för en stark konkurrenskraft. Det skall
ske just på det sätt som vi nu är på väg att göra mycket framgångsrikt, nämli-
gen att åstadkomma en allmän kostnadsanpassning genom stabiliseringsav-
talet och en förbättrad produktivitet. Anne Wibble har bekräftat att detta
också ger resultat. Vi ser det i de siffror som har redovisats från finansutskot-
tet. Vi kommer att ha en tillväxt för exportindustrin. Jag har just fått SCB:s
senaste information, som visar att orderingången nu är uppåtgående i ex-
portindustrin. Det är den vägen vi skall klara kostnadssituationen, och inte
genom att ytterligare försvaga de offentliga finanserna. Det leder bara till
högre räntor.
Mina frågor kvarstår: När kommer vi ner på den räntenivå som gällde när
ni tog över? När kommer vi ner på den arbetslöshetsnivå som gällde? När
62
kommer vi tillbaka så att vi kan uppfylla de europeiska stabiliseringsvillko-
ren?
Anf. 57 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Allan Larsson säger att vi expedierar Moderaternas politik.
Jag vill erinra om att i valet gick Moderaterna och Folkpartiet fram med pro-
grammet Ny start för Sverige. Centern gick fram med programmet Grön
start för Sverige. Även kds hade sitt eget program. Gemensamt blev detta
en regeringspolitik som nu har vunnit betydande framgångar under det här
riksmötet.
Bland de första förslag som lades på riksdagens bord var centerförslaget
att sänka momsen på livsmedel. Moderaterna expedierade det centerförsla-
get.
I dagens debatt framstår Allan Larsson som den ensamme mannen. Hans
minne är dessutom mycket kort. I valrörelsen talade han om vändpunkter
som skulle komma. De skulle komma i ekonomin efter en mängd signaler
som Larsson likt en stins skickade i väg. Han stod på perrongen. Hösten 1990
var det EG-ansökan som gällde. Det skulle ge fart åt den svenska ekonomin.
Våren 1991 handlade dei om ecu-anknytning av kronan. Inte ens den signa-
len ledde fram till resultat.
I valet stod Allan Larsson som den ensamme stinsen på perrongen. Han
vinkade av Sverige och svensk ekonomi, men på fel bana. Det insåg väljarna
och avsatte Allan Larsson som den som hade ansvaret för ekonomin, för det
blev fel väg. Myten om Allan Larsson som räddare för svensk ekonomi var
bara en myt.
När jag hörde Allan Larsson nu och ett antal tidigare gånger i ekonomisk-
politiska debatter så tänkte jag på den bok Anna-Greta Leijon skrev. Jag
förstår henne bättre nu.
Anf. 58 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att lyssna när herr ordföranden i finansut-
skottet skall förklara och försvara hur han expedierar moderat politik. På
en punkt har han uppenbarligen haft framgång. Han lyckades övertyga Lars
Tobisson och Anne Wibble när det gällde momssänkningen. Men vad mer?
I övrigt är det Per-Ola Eriksson och hela Centern som har fått följa med i
den kraftiga högervridning som har skett. Det syns också i opinionssiffrorna
hur högern kramar musten ur mittenpartierna. Det skall bli intressant att
följa fortsättningen.
Låt oss ta detta med ekonomin. Jag förstår inte hur Per-Ola Eriksson som
ordförande i finansutskottet kan vara lycklig över att inte konjunkturupp-
gången har fått bättre fart. Han borde vara den förste att beklaga att rege-
ringens politik inte har lett till snabbare resultat.
Kanske borde han läsa om inledningen på sitt anförande. Där gavs det i
varje fall ett erkännande av att det nu börjar röra på sig för exportindustrin.
Som jag sade: SCB:s material visar att exportindustrin sedan årsskiftet har
en påtaglig förbättring i orderingången. Det bör leda till att vi produktions-
mässigt får ett bättre utfall.
Men det stora som har hänt är att ni med er politik, med höga räntor och
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
63
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
64
med era åtstramningar har drabbat hela hemmamarknadssektorn. Det är där
vi har bromsen på den uppgång som annars skulle ha kommit i gång. Det är
där vi missar de resurser som vi borde skapa. Det är där vi får arbetslösheten.
Hur kan Per-Ola Eriksson vara glad och stolt och peka finger och säga: Så
bra att det inte blev någon uppgång!
Vi måste tvärtom alla vara intresserade av att svensk ekonomi kommer i
gång. Ni bör tänka om så att ni inte bromsar och tar bort den kraft som måste
finnas. Kom ihåg att för svenska exportföretag är hemmamarknaden den
viktigaste delen. De måste kunna få avsättning här för att få den finansiella
styrkan att lyckas på exportmarknaderna. Ni underminerar dem i det av-
seendet.
Anf. 59 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill påminna Allan Larsson om en sak.
Sänkt moms på livsmedel, turism och persontransporter; lägre skatter för
småföretag; lägre arbetsgivaravgifter; bättre riskkapitaltillförsel till småföre-
tagen; kraftigt förstärkta regionalpolitiska anslag; kraftiga ökningar då det
gäller investering i infrastruktur, vägar och järnvägar; kraftiga satsningar på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder - allt detta är åtgärder hämtade från Cen-
terns program och som också regeringen i sin helhet ställt upp på. Jag kunde
fortsätta uppräkningen.
Jag tycker litet synd om Allan Larsson för att han måste skriva om histo-
rien. Allan Larsson har många gånger gett sken av hur framgångsrik den po-
litik var som Allan Larsson administrerade på det ekonomisk-politiska om-
rådet. Men den ledde Sverige in i betydande ekonomiska problem.
Den signalverksamhet som Allan Larsson försökte sig på lik en stins under
hela valrörelsen, den gav inget svängrum för svensk ekonomi.
Nu får vi rätta till de problem som Allan Larsson med sin ekonomiska poli-
tik satte Sverige i. Det är ett mödosamt arbete, men vi har tagit på oss det
ansvaret. Jag är övertygad om att väljarna kommer att ge oss utdelning 1994.
Anf. 60 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Per-Ola Erikssons sätt att beskriva vad som skett sänker tro-
värdigheten hos Per-Ola Eriksson som ordförande i finansutskottet. Jag tror
inte det finns någon annan än Per-Ola Eriksson som kan hålla ett sådant in-
lägg som detta.
Läs litet av vad som skrivs! Läs vad som har sagts om den serie av ekono-
misk-politiska åtgärder som vi vidtog under den tid som jag var med och
hade ansvaret. Se på effekterna, på det ni nu gärna vill ta äran av. Det ligger
i kostnadsanpassning. Det ligger i den nedtagning som vi gjorde av räntor
via ecu-anknytningen. Det var ingen signalpolitik. Det var reella åtgärder
som gav ordentliga effekter. Kostnader, priser, räntor - allt utvecklades rätt.
Sedan sjabblade ni i höstas och skapade intrycket hos omvärlden att Sve-
rige och den svenska regeringen höll på att lägga om valutapolitiken. Vi fick
en osäkerhet som fortfarande sitter i och som gör att svenska företag får be-
tala för höga räntor och att svenska hushåll får alltför tung börda. Så är det!
Jag skall ge ett erkännande till Per-Ola Eriksson, och det gäller stabilise-
ringsavtalet. Där stod Olof Johansson och Centern upp. Utan den insatsen
hade vi haft svårt att klara hem det, men det gjorde vi. Då var det Wibble
och Tobisson som stod här i kammaren och hackade på oss. Men det var en
insats som var avgörande för svensk ekonomi, också för att vi skulle kunna
göra den omläggning och knytning till det europeiska valutasystemet som
skedde.
Jag har ingen anledning att på något sätt skämmas för de åtgärder vi vid-
tog. Jag är tvärtom väldigt stolt över det vi gjorde. Jag ser resultaten, och
det kommer Per-Ola Eriksson kanske att kunna medge i sin kammare. Men
jag förstår att det tar emot att visa den generositet man rimligen borde ha
som ordförande i ett av riksdagens viktigaste utskott.
Anf. 61 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag förstår att socialdemokraterna anser sig behöva två före-
trädare i den här ekonomiska debatten. De företräder, såvitt jag förstått i
dag, två och möjligen ännu fler ståndpunkter som är sinsemellan oförenliga.
Då är det i och för sig enklare om dessa åsikter förs fram från olika personer.
Tyvärr är det inte heller på det viset alldeles klart. Båda dessa motstridiga
åsikter har förts fram i dag av först Arne Kjörnsberg och därefter Allan Lars-
son. Regeringen har, i dessa båda herrars tappning, anklagats först för hård-
hänt åtstramning, sedan i nästa mening, eller möjligen med ett komma-
tecken emellan, för en lättsinnig politik med ofinansierade skattesänkningar.
Jag tycker att detta illustrerar att socialdemokraterna själva tror så litet på
sin egen retorik att de inte kan bestämma sig för vilket ben de skall stå på.
Det vore en fördel om de kunde bestämma sig innan vi har en diskussion.
Det skulle bli enklare för dem själva på det viset.
Jag har läst socialdemokratiska motioner, och jag har läst de reservationer
socialdemokraterna har avlämnat till betänkandet. Där framgår, om man
skall göra en någorlunda kortfattad summering att socialdemokraterna på-
står sig kunna ordna 100 000 nya jobb, ökad social service, mera välfärd och
samtidigt minskat budgetunderskott. Ingenting har en kostnad. Allt detta
goda kan man få raskt och käckt alldeles gratis. Det är en intressant uppfatt-
ning som även dagens finansminister skulle vara beredd att diskutera. Om
det vore så skulle det vara jättebra.
Jag tycker att det är litet synd att ni inte kom på detta tidigare. Jag har
därför en liten misstanke att inte ens ni själva upplever det som korrekt och
trovärdigt.
Rimligen hade ni själva kommit på denna snillrika politik för ett år sedan,
om de förändringar i de offentliga utgiftssystemen, den reformering av sjuk-
försäkringsreglerna och lägre ersättningar, alla de besparingar i diverse of-
fentliga utgifter som ni brottades med, var alldeles onödiga, som de påstås
vara i den tappning ni nu kommer med.
Det är litet konstigt, tycker jag, att det som för den socialdemokratiska
regeringen för ett å ett och ett halvt år sedan tedde sig så ohyggligt svårt i
själva verket var jätteenkelt, som det ser ut nu. Det tycker jag bevisar
mycket tydligt att den socialdemokratiska politiken inte är sammanhäng-
ande och inte trovärdig. Jag tycker att det är beklagligt, därför att det förtar
ju ändå inslag i den ekonomiska debatten. Jag tycker att det är roligt att de-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
5 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
battera ekonomisk politik, men bara om det som tas upp har något samband
med verkligheten.
Det är också litet synd att inte Allan Larsson lyssnat på de inlägg som har
gjorts här i kammaren. Han ställde några frågor till mig och uppmanade re-
geringen i största allmänhet att ändra politik. Det verkar litet konstigt, unge-
fär fem minuter efter det att jag klart och tydligt har deklarerat och efter att
företrädare för de fyra partierna har deklarerat att vi fortsätter med vår poli-
tik. Det är detta finansutskottets majoritet har föreslagit, och det är det kam-
maren skall besluta om.
Det verkar på något sätt som om man inte hade någonting i sak att debat-
tera, när man kommer med fullständigt meningslösa uppmaningar att vi skall
ändra på oss. Jag tycker nog att jag var utomordentligt tydlig i fråga om det
som jag ser som det viktigaste inslaget framöver, nämligen uthållighet. För
att inte omintetgöra de positiva tecken som i dag finns på begynnande ex-
portledd tillväxt krävs det uthållighet.
Allan Larsson talar nu ganska allmänt om en generell efterfrågestimule-
rande politik med ökad inhemsk efterfrågan. Jag kan bara hänvisa till det
som Carl Hamilton sade för någon timme sedan eller en och en halv, att detta
motverkar sitt eget syfte därför att det leder till högre räntor. Det blir inga
flera investeringar, det blir inga flera jobb, det blir inga flera resurser för
social välfärd och god fördelningspolitik.
Låt mig ställa en fråga tillbaka till Allan Larsson angående de finansiella
problemen, där jag tyckte att det ändå fanns en viss beredskap för diskussion
och där vi har haft ett visst samarbete. Jag tycker att det är litet konstigt att
den socialdemokratiska politiken går ut på att låta AP-fonden köpa mera
fastigheter och mera aktier. Är det verkligen Allan Larssons allvarliga me-
ning att det som långsiktigt reparerar den spruckna bubblan efter överhett-
ningen och det hårda kapitalets 80-tal är att staten köper en massa fastighe-
ter?
Dessutom tycker jag att ert förslag i fråga om fastighetsskatten på kom-
mersiella lokaler är synnerligen egenartat. Ni vill ju ta bort den skatten för
dem som har misslyckats särskilt mycket, dvs. de som inte kan hyra ut sina
lokaler alls. Det är verkligen att belöna dem som har spekulerat fel. Det
tycks mig vara oerhört egenartat.
I rapporten som jag läste över helgen fanns det en liten mening där det
talades om flera tänkbara skattesänkningar som skulle kunna komma att fö-
reslås av Socialdemokraterna för att lösa problemen. Det stod inte mer än
så, och det skulle vara intressant om Allan Larsson kunde nämna något ex-
empel på sådana skattesänkningar.
På en punkt vill jag ge Allan Larsson rätt. Jag tror att avtalsrörelsen fram-
över blir oerhört viktig. Jag tror däremot att de flesta människor, löntagare
och andra, har oerhört mycket bättre insikt om problemens natur och lös-
ningar än vad Allan Larssons misstro ger intryck av. Jag tror att de flesta
människor förstår att stabila jobb får man i företag som går bra. Om företa-
gen går dåligt, måste de minska produktionen och avskeda folk.
Med de förutsättningar som nu finns både i form av låg inflation och låga
inflationsförväntningar, ett nytt skattesystem och ett antal övriga föränd-
66
ringar, som jag inte behöver upprepa, menar jag nog att förutsättningarna
för en fortsatt låg lönekostnadsutveckling är goda.
På ytterligare en punkt har Allan Larsson ganska kloka synpunkter. Det
handlar om den politik som ni förde sista året i regeringsställning. Det var
jättebra det som genomfördes med skattereformen, sjukförsäkringen,
energiöverenskommelsen, ecu-anknytningen och ansökan om medlemskap
i EG. Problemet är bara att ni har lämnat denna politik nu. Nu föreslår ni
det som ni körde med på 70- och 80-talet, före detta omtänkande.
Det fungerade inte då och kommer inte att fungera nu. Jag tycker nog att
dagens socialdemokratiska opposition har betydande mängder att lära av
gårdagens socialdemokratiska regering.
Slutligen vill jag svara på de tre frågor som ställdes angående konvergens-
krav, räntor och arbetslöshet. Svaret är mycket enkelt: Vi kommer att uppnå
resultat bra mycket snabbare med regeringens politik än med Socialdemo-
kraternas.
Anf. 62 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag förstår att det smärtar Anne Wibble och de samlade bor-
gerliga partierna att vi socialdemokrater företräds av två ledamöter, när re-
geringen med dess fem stödpartier i riksdagen bara får ha sex talare och fi-
nansministerns eget parti bara två talare inkl, finansministern.
Vilken orättvisa mot regeringen att vi två stycken får en halvtimmes anför-
andetid mot att ni har en och en halv timme! Jag är skakad över att vi har
tagit för oss på det sättet. Vi får väl se om talmanskonferensen gör någonting
åt det, så att ni kan få fram er politik på ett bättre sätt vid nästa tillfälle.
Är det åtstramning eller ej? Det är en intressant diskussion, för om man
läser finansministerns egen finansplan får man veta att det är både åstram-
ning och inte åtstramning. Vi har inte blivit klokare på det när vi har läst det
i finansutskottet. Men vi ser effekterna: arbetslösheten blir större, tillväxten
blir mindre. Jag vet inte vad man skall kalla det.
Vi socialdemokrater har lagt fram ett program för att åstadkomma utbild-
ning och arbete, så att vi kan pressa arbetslösheten från den höga nivå som
den är på väg upp till ner mot 3 %. Det handlar om 100 000 människor som
skall ha arbete och utbildning, inte passivt kontantstöd.
Varför har ni inte kommit på detta tidigare? undrar Anne Wibble. Jo, det
är precis detta som är arbetslinjen i svensk politik, som gör att vi är interna-
tionellt uppmärksammade. När Anne Wibble kommer till OECD får hon
erfara att där är man intresserad av att veta hur det går med den svenska
arbetslinjen. Det är precis detta som man överallt vill ta del av, och då skall
ni inte underminera den politiken.
Nu säger ni: Det skall vara uthållighet. Vi kan inte ge avkall på vår ekono-
miska politik. Vad ni säger med detta är bara en sak: Arbetslösheten har
blivit ett medel i er ekonomiska politik. Ni har gett upp den formulering som
fanns i regeringsdeklarationen om att arbetslösheten inte skall vara ett så-
dant medel. När ni säger att det inte går att göra som Socialdemokraterna
föreslår, då har ni valt väg, då accepterar ni arbetslösheten som ett medel.
När det gäller finansmarknaden skulle jag vilja ställa frågan till finansmi-
nistern: Är det klokt att realisera statliga fastigheter för 20 miljarder på den
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
67
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
68
marknaden? Vilka effekter får det på banker och andra finansiella företag?
Låt oss få ett besked på den punkten!
Vi har inte lämnat den politik som vi har fört i regeringsställning. Den är
grunden för våra förslag. Kom ihåg att den innebär att både inflationen och
arbetslösheten bekämpas. Vi satte i gång med att frisläppa investeringsfon-
derna, fördubbla resurserna till arbetsmarknadspolitiken och dra i gång in-
frastrukturinvesteringarna.
Det är den linje vi fortsätter på, och vi kan se att det ger resultat. Vi har
uppnått resultat när det gäller prisbekämpningen, inflationen och stabilise-
ringen. Vi kan också visa att vårt alternativ ger ett mycket bättre utfall när
det gäller att bekämpa arbetslösheten och en bättre tillväxt. Det är ett bra
alternativ, och ni borde utnyttja sommaren till att tänka om, tänka nytt och
tänka framåt.
Anf. 63 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! På en punkt kan jag omedelbart svara Allan Larsson. Nej,
det är klart att det inte hade varit ett dugg listigt eller klokt att på ett bräde
sälja ut fastigheter för 20 miljarder - om det ens fanns någon som hade före-
slagit det, vilket det inte är. Det är konstruktion. Socialdemokraterna kon-
struerar ett förslag och reagerar sedan mot det och säger att det inte är så
smart.
Faktum är att regeringen tar betydande hänsyn till verkligheten och anpas-
sar både försäljning av fastigheter och försäljning av statliga företag till de
förutsättningar som gäller. Jag kan ju bara nämna att t.ex. tillgången på risk-
kapital har blivit väsentligt bättre, eftersom balansen när det gäller aktiehan-
deln under det senaste året har gått med ungefär 14 miljarder kronor i svensk
favör. Det är en utveckling som därmed har förstärkt riskkapitalmarknaden
i Sverige och förbättrat möjligheterna för enskilda företag och som är ytterli-
gare ett litet tecken på att utlandet och därmed utländska och svenska inve-
sterare böljar se med mer öppna och positiva ögon på den ekonomiska ut-
vecklingen i Sverige och därmed kommer att bidra till att det skapas fler ar-
betstillfällen här.
Allan Larsson talar om arbetsmarknadspolitiken, som jag tycker är oer-
hört viktig. Jag har egentligen en enda fundering på detta område, en funde-
ring som verkligen gör mig djupt konfunderad. Hur kan Socialdemokraterna
säga nej till de praktikplatser som riksdagen nu har fattat beslut om? Ni an-
vänder ju en betydande energi och massor med debattutrymme i tidningar,
i kammaren och i utskottsdiskussioner till att argumentera emot detta för-
slag, som kommer att ge uppemot 40 000 unga flickor och pojkar möjlighet
till yrkespraktik och därmed en starkare ställning på arbetsmarknaden. Jag
tycker att det är ett jättebra förslag, och det är en fullständig gåta hur Social-
demokraterna kan säga nej till detta förslag. En möjlig anledning till att de
säger nej är förstås att förslaget råkar ogillas av LO. Det visar sig då att det,
i varje fall på den här punkten, inte är herr Larsson och hans vänner utan
LO som fattar besluten.
Man kan naturligtvis dra många slutsatser av den diskussion som har förts
i dag. Jag skulle, herr talman, vilja dra några slutsatser.
I valet mellan en ansvarsfull ekonomisk politik, som långsiktigt tryggar
både jobb och välfärd, och en socialdemokratisk politik, som låtsas lindra
åtminstone för stunden men leder till högre arbetslöshet under resten av 90-
talet, väljer jag - och det kommer jag att fortsätta att göra - ansvaret, lång-
siktigheten och jobben.
I valet mellan en politik för tillväxt och bättre välfärd och en socialdemo-
kratisk politik, som skapar stagnation och ytterligare prisökningar, väljer jag
tillväxt och välfärd.
I valet mellan en politik som bygger på kunskap hos enskilda människor
och seriös analys och en socialdemokratisk politik, som bygger på lättköpt
och ytlig demagogi, väljer jag icke oväntat kunskapen och analysen.
I valet mellan en politik för förnyelse och förändring med syfte att ge våra
barn en bättre framtid och en socialdemokratisk politik, som upprepar
gamla misstag, kör 80-talet i repris och skyfflar över problemen på framtida
generationer, väljer jag framtid och förnyelse.
Jag beklagar att Socialdemokraterna inte gör de valen.
Anf. 64 ALLAN LARSSON (s) replik:
Herr talman! Det är intressant att höra hur finansministern nu försöker
täcka över det ställningstagande som låg i propositionen i höstas och som
riksdagen ställde sig bakom, dvs. att man skulle realisera statliga fastigheter
för 20 miljarder. Bara förekomsten av detta ställningstagande ligger som en
kvarnsten på marknaden. Det bästa ni kunde göra är att dra tillbaka ert ställ-
ningstagande och därmed ge en signal om att ni inte har planer på att på det
här sättet skapa ytterligare stora förluster på det här området.
Investeringsflödena mellan Sverige och omvärlden vände redan förra året.
Det är lätt att se i statistiken. Detta är alltså inte något som har inträffat nu,
under det här året, utan vändningen skedde redan förra året.
Vi är minst lika angelägna som ni i regeringen om att ungdomar skall ha
arbete. En stor och viktig insats under 80-talet var att vi efter den borgerliga
perioden bröt ner ungdomsarbetslösheten och såg till att ungdomar fick
jobb. Vi tycker att ungdomar skall ha riktiga arbeten med rättigheter och att
de skall ha en lön att leva på. Ni avbryter nu den första juli alla arbetsmark-
nadsåtgärder, och det kommer att leda till stora problem. När kommer ni att
ha dessa jobb i gång? Hur går det - finns det en ordinarie arbetsmarknad
efter det att ni har satt in det här programmet? Hur kan vanliga ungdomar
få ett vanligt jobb när ni skapar den här typen av former?
Vi har invändningar mot detta därför att vi tror att det har en rad negativa
effekter, inte därför att vi inte skulle vilja att ungdomar har jobb. Vi har lagt
fram förslag som är bättre, och vi hade också i utskottet en diskussion mellan
våra partier, när ni till slut inte gav chansen till en uppgörelse som kunde ha
lett till att vi hade fått bättre program och bättre insatser för ungdomar än
de som nu kommer till stånd.
Jag förutser att vi kommer att få anledning att återkomma till en diskus-
sion om ungdomsinsatserna, och jag tror att ni också på den punkten får lov
att börja tänka om, tänka nytt och tänka framåt.
Anf. 65 Finansminister ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Jag skall inte ta kammarens tid i anspråk. Jag vill bara säga
det som jag tidigare glömde, trots att jag har skrivit det på en stor lapp, näm-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
69
|
Prot. 1991/92:128 10juni 1992 |
ligen att jag vill tillönska Allan Larsson och övriga ledamöter i kammaren |
|
Den ekonomiska |
Anf. 66 LARS HEDFORS (s): Herr talman! Årets kompletteringsproposition innehåller, som har fram- Det är dock inte skattejusteringarna i sig som är det viktiga för regeringen. Vi vet att Centerpartiet inte tycker om de föreslagna sänkningarna av Olof Johanssons dåliga miljösamvete tystades med att 500 milj.kr. skulle Nästa steg i kedjereaktionen var att finansiera skattesänkningen för indu- Att sänka momsen med 3 % visade sig dock vara en dyr historia; närmare Av bara farten passade man på att avskaffa fastighetsskatten på s.k. lokal- |
70
gare avfärdat alla tankar på att sänka eller avskaffa fastighetsskatten. Han
kunde tvärtom tänka sig att höja den.
Vad blir då resultatet av detta skattesammelsurium? Ja, det blir sannerli-
gen ett högt pris som den borgerliga regeringen måste betala för att stärka
industrins konkurrenskraft genom energiskattesänkningar.
För det första kommer statsfinanserna att försämras med i runda slängar
7 miljarder kronor - en fullständigt huvudlös åtgärd, med tanke på att bud-
getunderskottet nu brakar i höjden med rekordfart.
För det andra kommer skattesystemet att bli krångligare genom att energi-
skatterna differentieras och genom att schablonavdraget avskaffas. I det se-
nare fallet kan det faktiskt gå så illa, att den förenklade självdeklarationen
äventyras.
För det tredje kommer miljön att bli sämre, eftersom industrins benägen-
het att minska sina miljöstörande utsläpp kraftigt kommer att minska.
För det fjärde kommer det att bli negativa fördelningspolitiska effekter.
Detta har Arne Kjörnsberg tidigare visat i sitt anförande.
Herr talman! Skatteutskottet har haft tillfälle att granska och yttra sig över
denna egendomliga skapelse - jag skulle nästan frestas att säga missfoster -
till proposition .Det har vi gj ort med stor grundlighet, trots att tiden har varit
knapp. På socialdemokratiskt initiativ har vi under en hel dag genomfört en
offentlig utskottsutfrågning av närmast berörda institutioner och organisa-
tioner. Vi har mottagit ett stort antal s.k. uppvaktningar. Vi har haft tillfälle
att fråga ut såväl oberoende experter som experter från finans- och utrikes-
departementen. Jag vågar nog påstå att vi har fått en ganska god bild av skat-
teförslagen.
Det är förvisso inte någon vacker bild. Vi har kunnat konstatera att kom-
pletteringspropositionen på skatteområdet lider av ett stort antal fel och
brister. Det erkänner också - visserligen under stor vånda - den borgerliga
majoriteten i utskottet. Man tvingas erkänna att den miljövänliga naturga-
sen missgynnas av förslaget. Man tvingas erkänna att förslaget blir fullstän-
digt förödande för kraftvärmeverken, att växthusnäringen missgynnas, att
de företag som använder metallurgiskt kol kan få kostnadsökningar på tio-
tals miljoner kronor, att det föreslagna systemet för återbetalning eller kom-
pensation av energiskatt och koldioxidskatt inte går att använda. Och man
tvingas erkänna att avskaffandet av schablonavdraget äventyrar den förenk-
lade självdeklarationen.
Den borgerliga majoriteten underkänner alltså på punkt efter punkt sin
egen regerings i all hast hoprafsade förslag.
Under extremt stor tidspress tvingas man därför i elfte timmen genomföra
omfattande och kostsamma förändringar på alla dessa punkter. Jag skulle
därför vilja vända mig till författaren av skatteavsnittet, Bo Lundgren, som
nu finns i kammaren, och fråga om han verkligen är nöjd med sin produkt.
Tycker han inte att det är en smula genant att bli tillrättavisad på så många
viktiga punkter av sitt eget utskott?
Tyvärr måste jag också konstatera att detta hafs och slarv inte är en en-
gångsföreteelse. Det är faktiskt snarare regel än undantag att skatteutskottet
måste gå in och korrigera skattepropositioner. I inte mindre än tre fall har vi
dessutom tvingats korrigera i efterhand med hjälp av s.k. utskottsinitiativ.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
71
Prot. 1991/92:128
10 juni 1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
Det är faktiskt på sin plats med en kommentar från regeringen på den punk-
ten.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker också att industrins konkurrens-
kraft måste förbättras genom sänkta energiskatter. Vi tycker emellertid att
det är fel att smeta ut skattesänkningarna på all industri. Sådana sänkningar
skall enligt vårt förmenande endast komma sådan industri till del som har
höga energikostnader och därmed också höga energiskatter. Denna ener-
giintensiva industri behöver verkligen skattesänkningar för att klara sig i den
internationella konkurrensen. Den mindre energiintensiva industrin behö-
ver inte sådana skattesänkningar.
Vi föreslår därför från socialdemokratiskt håll att dagens dispenser för den
tunga industrin ersätts med ett generellt skattetak för industrins energiskat-
ter. Normal energiskatt och koldioxidskatt skall tas ut av industrin, med den
begränsningen att inget företag betalar mer energiskatt än 0,6 % av försälj-
ningsvärdet. Skattetaket görs generellt för all tillverkningsindustri och för
växthusnäringen och skall tillämpas rutinmässigt som en del av den normala
företagsbeskattningen. Därigenom kommer förslaget inte i konflikt med
några av våra internationella åtaganden.
Samtidigt är nivån på skattetaket sådan, att det bara kommer att beröra
några hundra av de mest energitunga industrierna. Det stora flertalet företag
får betala normala energiskatter och behåller det ekonomiska intresset att
utnyttja miljövänliga bränslen. Vi behöver t.ex. inte - till skillnad från rege-
ringens förslag - slå ut naturgasen och återgå till försurande kol- och oljeeld-
ning i Skåne och Halland.
För det fåtal företag som bryter igenom skattetaket föreslår vi ett krav på
andra insatser, bl.a. obligatorisk energirevision, för att stimulera till ytterli-
gare effektiviseringar även i denna tunga industri.
Vi socialdemokrater avvisar också av statsfinansiella skäl förslaget om
sänkning av momsen. Vi avvisar slopandet av schablonavdraget, och vi säger
nej till avskaffandet av fastighetsskatten på lokaler.
Fördelarna med vårt förslag är många:
För det första: Vi slår vakt om ett enkelt och enhetligt skattesystem - till
skillnad från regeringen.
För det andra: Vårt förslag blir billigt. Det kostar statskassan ca 1,3 miljar-
der kronor, vilket skall jämföras med regeringsförslaget på ca 3,4 miljarder
kronor.
För det tredje: Miljön gynnas av vårt förslag. Vi slår vakt om naturgasens
och biobränslenas relativa fördelar och ser till att det fortfarande finns ett
incitament för industrin att hålla sig till rena bränslen.
För det fjärde: Med vårt förslag behövs det inte - till skillnad från rege-
ringens - några improvisationer i elfte timmen.
För det femte och sista: Vårt förslag blir från fördelningssynpunkt gynn-
sammare för folk med lägre inkomster.
Jag vill därför, herr talman, avslutningsvis instämma med de socialdemo-
krater som tidigare har yrkat bifall till ett antal reservationer i betänkandet,
(forts. 7 §)
72
Anf. 67 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Jag ber att få meddela att kammarens sammanträde i dag pågår utan av-
brott för middagspaus.
Kammaren beslöt kl. 13.21 på förslag av förste vice talmannen att ajour-
nera förhandlingarna till kl. 13.30, då partiledardebatten skulle böija.
Förhandlingarna återupptogs kl. 13.30.
Anf. 68 INGVAR CARLSSON (s):
Herr talman! För ett år sedan var en majoritet av svenska folket för ett
svenskt EG-medlemskap. Nu blir allt fler tveksamma eller negativa.
Vad är det som har hänt, sedan jag som statsminister lämnade in vår ansö-
kan om medlemskap i juni förra året?
Den stora politiska händelsen i vårt land är att vi har fått en borgerlig,
starkt moderatdominerad regering. Och denna regering har konsekvent an-
vänt och missbrukat kravet på EG-anpassing för att legitimera sin egen hö-
gerpolitik.
Vaije invändning mot den ekonomiska politiken, mot orättvisa skatte-
sänkningar, mot dogmatiska privatiseringar och mot nedskärningar av väl-
färden, avfärdas från moderat håll med ”EG kräver det”.
Regeringen har försökt att sätta EG-stämpel på sin egen nyliberala poli-
tik. Fortsätter statsminister Carl Bildt på den här vägen - som han dessutom
kallar den enda Europavägen - finns det inte en chans att samla en majoritet
av svenska folket bakom ett svenskt EG-medlemskap. Tänker Carl Bildt
fortsätta att vara nej-sidans största politiska tillgång?
Både i Danmark och i Sverige kräver borgerligheten att de socialdemokra-
tiska partiledarna nu måste leverera sina väljare till ja-sidan. Men vi lever
faktiskt inte på någon statlig kolchos. Och det handlar inte om att leverera
tomater.
Det här handlar verkligen om marknaden, om den politiska och demokra-
tiska marknaden. Vi står inför en folkomröstning där vaije medborgare har
sin röst. Dessa självständiga medborgare måste bli övertygade. De kan inte
kommenderas till en viss ståndpunkt, lyckligtvis inte.
Vad är det då som behövs, för att människor skall bli övertygade om att
Sverige skall gå med i EG?
Det behövs en strategi för rätten till arbete, social rättvisa, jämställdhet
och en bra miljö. Det behövs motkrafter till den nationalism som nu tycks
gå som en underström genom Europa. Därför måste vi ännu starkare betona
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
73
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
74
att EG är ett fredsprojekt och att ett närmare samarbete mellan länderna i
Europa är en förutsättning för en fredlig och trygg utveckling.
Det är av dessa skäl som jag har engagerat mig för ett svenskt medlem-
skap, och det är utifrån detta som jag kommer att försöka övertyga andra
om att inta samma ståndpunkt. Men det kommer att ske genom förnuftigt
samtal - inte med kommandoord.
Herr talman! Nu har det gått åtta månader sedan den borgerliga rege-
ringen tillträdde. Det är nu möjligt att börja bedöma de praktiska resultaten.
Den ”enda” vägens politik - den som skulle sätta fart på tillväxten och få
ned arbetslösheten - har lett till att regeringen, i sina egna prognoser, tvingas
konstatera att Sverige nästa år kommer att ligga sist i tillväxt bland industri-
länderna. Arbetslösheten stiger upp till 5 %. Budgetunderskottet rusar i väg
upp över 100 miljarder kronor. Välfärden börjar rämna i kommun efter
kommun.
Det är sant att vi befinner oss i en djup lågkonjunktur. Det skapar stora
ekonomiska svårigheter och skulle ställa vaije regering inför en rad svåra
och viktiga avgöranden.
Det allvarliga är att den ”enda” vägens politik är en återvändsgränd, och
att regeringen därför nu saknar både strategi och politik för att lösa proble-
men. I stället för att lösa de problem vi nu har, ödslar regeringen kraft på att
skapa nya problem.
Jag skulle vilja ge några mycket konkreta exempel på detta. Ni tänker
sälja ut 35 statliga företag och rycker därmed undan det riskkapital som de
små och medelstora företagen skulle behöva.
Ni lägger beslag på löntagarnas och pensionärernas pengar genom att dela
ut löntagarfondspengama till aktieägare, när de i stället behövs för att stärka
pensionerna.
Ni diskuterar att införa ett vårdnadsbidrag, som skulle försvåra för kvin-
nor att förvärvsarbeta. Ni talar om att skapa Europas bästa skola, men rustar
i praktiken ned utbildningen. Ni försämrar den kommunala servicen, inte
främst av ekonomiska, utan av ideologiska skäl.
7,5 miljarder kronor skall dras in från kommuner och landsting varje år
framöver. Det drabbar vård, omsorg, skola, bibliotek, dvs. mycket persona-
lintensiva områden.
När ni nu tvingar ut allt fler människor i arbetslöshet, då ökar utgifterna
för arbetslöshetspolitiken. När de arbetslösa sedan blir utförsäkrade, stiger
kommunernas sociala utgifter. Resultatet blir i slutänden ingen besparing på
7,5 miljarder kronor, utan en skrämmande försämring av välfärd och livskva-
litet.
Så här på vårriksdagens sista dag är det rimligt att jämföra regeringens
uppnådda resultat med de löften som de fyra regeringspartierna gav i valrö-
relsen. Jag vill koncentrera mig på fyra viktiga områden: löftena om högre
sysselsättning och tillväxt, lägre hyror, bättre vård och omsorg samt att rege-
ringen inte skulle göra sig beroende av Ny demokrati.
Carl Bildt, den ”enda” vägens politik består av två delar: stora skattesänk-
ningar för förmögna och rika samt privatiseringar av statliga företag.
Men de generösa skattesänkningarna på förmögenheter, aktier, gåvor och
arv har ju inte givit några positiva resultat. Till detta har nu kommit att Carl
Bildt säger att det inte går att sänka skatten så mycket som han tidigare hade
lovat.
Den andra delen, att sälja ut statliga företag, är hittills ett fiasko. Det mest
påtagliga resultatet av det som har skett är, till omvärldens förvåning, att
regeringen orsakat ett jättegräl med Volvo.
Den ”enda” vägen leder alltså inte till tillväxt och lägre arbetslöshet. Den
leder rakt ner i Tobissons träsk. För det var ju Lars Tobisson som formule-
rade den ekonmisk-politiska strategi som regeringen sedan följt: ”Först ska
vi sänka skatterna, sen ska vi se var vi ska kunna spara.”
Det regeringen i realiteten gör är att låna till skattesänkningar. Den strate-
gin pekar nu fram emot en mycket allvarlig statsfinansiell kris. Hur skall ni,
Carl Bildt, ta er upp ur träsket och få fast mark under fotterna? Är ni på rätt
väg, när arbetslösheten ökar som den gör?
Till Görel Thurdin i Centern: Ni lovade i valrörelsen att det skulle bli bil-
ligare att bo. I ett pressmeddelande några dagar före valdagen skrev Olof
Johansson: ”Centern har en strategi för lägre boendekostnader.”
Vad svarar ni de ungdomar som röstade på er därför att ni lovade lägre
hyror men som nu tvingas flytta på grund av era chockhöjningar?
Till Alf Svensson: Ni i kds talade i valrörelsen vackert om ett mjukare och
varmare samhälle. Vad säger Alf Svensson till de gamla som känner sig
grundlurade på grund av indragningarna från kommunerna och landstingen
och genom förslaget att slopa delpensionen?
Till Bengt Westerberg: Hur känns det att sitta i en regering som gör upp
med Ny demokrati om den ekonomiska politiken?
Herr talman! Den stora skillnaden mellan den borgerliga och den social-
demokratiska ekonomiska politiken är att de borgerliga menar att vi lever
över våra tillgångar, medan vi socialdemokrater anser att vi arbetar under
vår kapacitet.
Vi hävdar att det går att pressa ned arbetslösheten mot 3 %, i stället för
att låta den stiga upp mot 5 % och däröver. Vi är helt övertygade om att det
är nödvändigt att göra det, om vi skall undvika social utslagning och stigande
budgetunderskott, med höga räntor som följd.
Det går att skapa tillväxt genom att satsa på investeringar och utbildning.
Och framför allt: det är möjligt att skapa ekonomiska framsteg - utan att
skapa nya klyftor och orättvisor.
Vi har en rad konkreta förslag i våra ekonomisk-politiska motioner, som
visar hur det går att vända utvecklingen. Vi föreslår en ny näringspolitik,
som ökar tillgången på riskkapital för näringslivet och som motverkar de
skadliga effekterna av finanskrisen.
Vi vill genomföra ett omfattande investeringsprogram över hela landet i
vägar, järnvägar, broar och annan infrastruktur. Vi menar att det är nu som
vi måste satsa på upprustning och ombyggnad av skolor, bostäder, äldrebos-
täder m.m. Vi vill bygga ut gymnasieskolan, öka antalet platser i högskolan,
förstärka vuxenutbildningen och kompetensutvecklingen inom tillverk-
ningsindustrin.
Vi vill återställa skattereformen för att få en ansvarsfull finansiering av de
offentliga utgifterna och ett skattesystem där medborgarna betalar skatt ef-
ter bärkraft. Carl Bildt har talat om skattechock. Er fördelningspolitik inne-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
75
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
76
bär en chockbehandling av medborgarna. Ni vill höja skatten på arbete och
sänka skatten på kapital, underlätta skatteplanering och skattefusk.
Vi säger nej till de dramatiska indragningarna från kommuner och lands-
ting. De kommer att få orimliga konsekvenser för kvaliteten inom barnom-
sorgen, skolan, sjukvården och äldreomsorgen.
Det den borgerliga regeringen nu genomför är ett systemskifte, grundat
på nyliberala idéer. Dessa idéer har redan prövats i USA. Där har klyftan
mellan fattiga och rika vidgats. Över 30 miljoner amerikaner saknar sjukför-
säkring, vart femte barn lever i fattigdom, valdeltagandet sjunker. Männi-
skor känner att politiken inte längre är till för dem. Det är en oerhört allvar-
lig varningssignal. Och det är ju faktiskt dessa idéer, tio år försenade, som
regeringen Bildt nu försöker praktisera i vårt land.
Vi socialdemokrater kommer på alla plan - i kommuner, landsting och
riksdag - att motsätta oss detta systemskifte. Och vi är inte ensamma. Hyres-
gäster, pensionärer, författare, föräldrar som har barn på dagis och i skolan,
reagerar.
De gör det därför att de tycker att den svenska välfärdsmodellen är bra.
De ställer krav på politiken, krav som aldrig kommer att uppfyllas av en hö-
gerregering, stödd på Ny demokrati.
Däremot borde Folkpartiet, Centern och kds kunna lämna bidrag till en
annan och bättre utveckling, men inte i det sällskap de nu befinner sig i.
Vi socialdemokrater kommer inte bara att ta den ideologiska striden. Vi
sätter nu i gång ett viktigt programarbete för att mer konkret utforma politi-
ken, när det gäller ekonomi, arbete, välfärd, demokrati och jämställdhet
samt miljö för resten av 90-talet och med sikte ett bra tag framåt i tiden.
Vårt välfärdsbygge behöver byggas om på en del håll. Det finns sådant
som inte är bra och som behöver göras bättre, men det allra mesta handlar
inte om att riva ned och försämra, utan om positiva åtgärder. Också där skil-
jer vi oss från de borgerliga partierna.
Vi vill också i framtiden låta solidaritet, samverkan och gemenskap vara
vägledande när vi bygger samhället. Och vi vill försöka åstadkomma detta i
samarbete med andra, både innanför och utanför riksdagen.
Sverige har råd att arbeta!
Vi har råd att låta alla barn gå i en bra skola!
Och vi har råd att ta väl hand om sjuka och gamla.
Efter ett riksdagsår med en borgerlig regering står det klart: Sverige behö-
ver en ny politik för ekonomisk utveckling, full sysselsättning och gemensam
välfärd!
(Applåder)
Anf. 69 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det fanns mycket att kommentera i Ingvar Carlssons anför-
ande, men tiden medger bara att jag tar upp en sak, nämligen den ekono-
miska politiken.
Jag har tagit Ingvar Carlsson, Allan Larsson och andra socialdemokrater
på orden när de har sagt att vi borde studera deras förslag och se om det inte
finns någonting där som regeringen skulle kunna ta fasta på. Jag har i detalj
studerat Socialdemokraternas viktigaste motioner. Jag har också bett tjäns-
temän i regeringskansliet att utan politiska sidoblickar studera dessa förslag
och bedöma vilka effekter de skulle få.
Resultatet av denna granskning är nedslående. Jag hinner inte gå igenom
alla punkter av naturliga skäl. Låt mig bara peka på det investeringsprogram
som Socialdemokraterna gör en så stor sak av, 40 miljarder kronor för att
tidigarelägga investeringar och öka sysselsättningen. Erfarenheterna pekar
alldeles entydigt på att det inte går att sätta ett sådant program i sjön snabbt,
utan de stora effekterna kommer längre fram i tiden och kommer konjunk-
turmässigt helt fel.
Socialdemokraterna uppger, för att ta ytterligare ett exempel, en budget-
förstärkning på 8 miljarder. En närmare granskning av de skatteförslag som
Socialdemokraterna framför visar att man har räknat fel på 10 miljarder. I
verkligheten blir det t.o.m. fel på tecknet, dvs. en expansion i stället för en
indragning av pengar som det handlar om.
Det finns kort sagt ingenting att ta fasta på i Socialdemokraternas alterna-
tiv, utan den bild som framträder är i stället bilden av ett parti som bara säger
nej, nej, hemskt mycket nej.
Socialdemokraterna medverkade i slutet av sin regeringsperiod till en rad
viktiga beslut. Allt var inte populärt, det fick ni erfara som parti, men det
mesta var nödvändigt. Alla de besluten var sådana beslut som vi har drivit
fram här i kammaren. Vi har också medverkat i praktiken till att fatta dessa
beslut. I dag skryter Socialdemokraterna med dessa beslut, som man länge
sade nej till. Det skall ni göra, ni har all anledning att vara stolta för att ni
till slut tog er i kragen. Men det kom för sent. Det är en av förklaringarna
till att vi nu har stora problem i svensk ekonomi.
Liksom 1976 försöker ni nu lansera idén om att vi kom till dukat bord.
Men bordet var inte dukat. Vi såg de tydliga tecknen på nedgång och talade
om dem i valrörelsen, även om Ingvar Carlsson då beskyllde oss för svart-
målning.
Så småningom erkände ni att bordet inte var dukat 1976. Så småningom
kommer ni att erkänna att bordet inte var dukat 1991 heller. Så småningom
insåg ni att de förändringar av skattepolitiken, valutapolitiken, sjukförsäk-
ringen och mycket annat som ni sade nej till tidigare var nödvändiga. Så små-
ningom kommer ni att inse att de åtgärder som ni nu säger nej till är lika
nödvändiga.
Jag kan bara beklaga att den friskhet som ändå fanns över socialdemokra-
tin under det sista regeringsåret i dag är bortblåst. Ni har ingenting att
komma med. Er politik är en politik för opposition, men inte för regeringen.
Anf. 70 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan i alla fall notera att Bengt Westerberg ansåg att vi
hade fattat en rad stora viktiga beslut i regeringsställning, men att vi inte
fungerar lika bra i opposition. Det bästa vore väl att vi kom tillbaka i rege-
ringsställning och fick ta ansvar för landet, eftersom vi då skulle kunna fort-
sätta att driva vår regeringspolitik.
Vi har lagt fram investeringsförslag och förslag när det gäller utbildning
och regionalpolitik. Vi är övertygade om att dessa förslag skulle ge landet
en mycket bättre utveckling, både för landet som helhet och för de enskilda
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
77
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
78
invånarna. Dessutom har vi genom Rehnbergavtalet, som ni i de borgerliga
partierna inte trodde på, lagt grunden för en låg kostnadsutveckling och en
förstärkt konkurrenskraft.
Sedan påstår ni att vi bara säger nej. Det beror ju på ur vems synvinkel
man ser det hela. På grund av regeringens skattepolitik får ca 5 miljoner lön-
tagare höjd inkomstskatt, vilket de skulle slippa med en socialdemokratisk
regering. De tycker säkert att regeringens politik är obehagligare än Social-
demokraternas. De som däremot har det gott ställt och som har stora förmö-
genheter, stora aktieinnehav och höga inkomster skulle faktiskt drabbas av
vår politik. Våra förslag innebär att dessa människor skulle få försämringar.
Där är det ni som säger nej.
Skillnaderna ligger i fördelningspolitiken, Bengt Westerberg. Ni folkparti-
ster har hamnat i knäet på Moderaterna. Där sitter ni i själva verket och gör
upp politiken med Ny demokrati. Jag ställde en enda mycket kort fråga till
Bengt Westerberg.
Bengt Westerberg gav i valrörelsen kategoriska besked om att han inte
skulle ha med Ny demokrati att göra, att det över huvud taget inte skulle
bildas en regering som han skulle medverka i om den på något sätt var bero-
ende av Ny demokrati. Nu är Bengt Westerberg med i denna regering som
vice statsminister. Denna regering är inte beroende bara i största allmänhet
av Ny demokrati, utan ni sitter och gör upp med Ny demokrati om den eko-
nomiska politiken. I Dagens Nyheter av i dag kan man läsa om hur man just
i socialutskottet - det utskott som Bengt Westerberg har mest att göra med -
har kunnat träffa lysande uppgörelser mellan Ny demokrati och regerings-
partierna. Är inte detta, Bengt Westerberg, ändå värt en liten kommentar,
eftersom beskeden från Bengt Westerberg var så kategoriska om att han i
regeringsställning under inga förhållanden skulle bli beroende av Ny demo-
krati?
Anf. 71 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Jag skall gärna svara på Ingvar Carlssons fråga. Någon upp-
görelse mellan regeringen och Ny demokrati finns inte när det gäller den
ekonomiska politiken. Regeringen har lagt fram sina förslag för riksdagen.
Voteringen har ännu inte ägt rum, men allt tyder på att vi kommer att få
igenom det allra mesta. I några fall har det tyvärr inte blivit så, vilket jag
djupt beklagar, t.ex. i fråga om delpensionen. I och för sig tycker jag att del-
pensionen är en utomordentlig förmån, och jag gläds å alla de människors
vägnar, som nu får behålla den, men från ekonomisk synpunkt hade det na-
turligtvis varit vettigare om vi hade sluppit den uppgörelse som Ingvar Carls-
son träffade med lan Wachtmeister på den punkten.
Ingvar Carlsson sade att de borgerliga partierna hade bekämpat Rehn-
bergavtalet. Jag hörde Allan Larsson tidigare i kammaren säga att Center-
partiet hade stött Rehnbergavtalet. Jag kan tala om för Allan Larsson och
Ingvar Carlsson att också vi folkpartister hejade på Rehnbergavtalet. Vi är
naturligtvis också mycket tacksamma för detta avtal och för att det har bidra-
git till låga löneökningar, även om huvudförklaringen inte är Rehnbergavta-
let utan den svaga konjunktur som har drabbat svensk ekonomi. Utan denna
konjunkturförsvagning är det mycket osannolikt att Rehnbergavtalet hade
gett samma resultat. Oavsett orsakerna har vi alla anledning att glädja oss
över att kostnadsökningarna har varit låga och att inflationstakten i Sverige
har drivits ned på en mycket låg nivå.
Herr talman! Nu står vi emellertid inför den svåra utmaningen, nämligen
att försöka behålla en låg inflation när konjunkturen vänder. För detta har
inte Socialdemokraterna någon politik. Om man ser tillbaka på vad ni fak-
tiskt åstadkom under 80-talet, kan man konstatera att en av de saker som ni
verkligen misslyckades med var just att stabilisera priserna när konjunktu-
rerna blev goda. I bl.a. produktivitetsdelegationen - salig i åminnelse och
som under en viss tid leddes av Allan Larsson - påvisade man att detta är en
av huvudförklaringarna till att det har gått dåligt för svensk ekonomi.
Socialdemokraterna har ingen politik i dag för att klara att hålla nere infla-
tionen när konjunkturen vänder. De besparingar som vi har föreslagit kom-
mer i huvudsak att sättas in vid den tidpunkten - det gäller t.ex. karensda-
garna - för att kyla ner ekonomin. Min konkreta fråga till Ingvar Carlsson
blir: Hur tänker ni kyla ner ekonomin, när det blir nödvändigt för att den
låga inflationstakten skall kunna behållas då konjunkturen vänder? Ni före-
slår ju nu investeringsprogram som kommer att ge en expansiv effekt i helt
fel konjunkturfas. Ni har en ytterligt kortsiktig politik, som är ämnad - som
jag sade - för opposition men inte för regerande.
När man studerar Socialdemokraternas motioner, finner man att det är
alldeles uppenbart att de inte tänker sig att deras politik skall kunna föras.
Den skiljer sig nämligen enormt mycket från den politik som de förde i rege-
ringsställning. Ni fattade en del vettiga beslut - det vill jag gärna under-
stryka. Vi folkpartister medverkade till dessa beslut och vi drev på i dessa
frågor. Men i dag möter vi en helt annan socialdemokrati, oförmögen att
tänka framåt. Det beklagar jag djupt.
Anf. 72 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ganska fantastiskt att höra Bengt Westerberg inför
riksdagens ledamöter påstå att det inte har förts förhandlingar med Ny de-
mokrati och träffats en uppgörelse om den ekonomiska politiken, en uppgö-
relse grundad på att regeringspartierna gick med på detta med investerings-
bolag. Kammarens ledamöter är mina sanningsvittnen, så jag tänker inte
fortsätta att argumentera. Jag tycker bara att det är pinsamt för Bengt Wes-
terberg.
Sedan påstod Bengt Westerberg att Socialdemokraterna träffade en upp-
görelse med Ny demokrati om löntagarfonderna. Bengt Westerberg vet
mycket väl att Ny demokrati röstade igenom detta förslag utan att det hade
förekommit någon som helst kontakt med oss. Det är sanningen på dessa två
punkter.
När det gäller Rehnbergavtalet var inställningen varierande mellan mode-
rater, folkpartister och centerpartister. Utan Allan Larssons insatser hade
det inte blivit något Rehnbergavtal, och då hade det inte funnits den grund
för inflationsbekämpningen som nu finns.
Jag har många gånger upplevt att det har sagts att socialdemokratin inte
skulle ha någon ekonomisk politik och att det skulle sluta med ruin om vi
hade fått fortsätta att styra landet. Vi har tagit ansvar för det här landet,
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
79
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
Bengt Westerberg, under ett stort antal år. Till den här riksdagen har vi av-
gett konkreta ekonomisk-politiska motioner, där vi redovisar hur vi vill att
man skall gå fram. Vi har lagt fram förslag som inte har varit inflationsdri-
vande. Det har vi varit utomordentligt försiktiga med. Övriga partier kände
inte samma ansvar under slutet av 80-talet som vi gjorde för att strama åt
ekonomin. Folkpartiet och Centern kände samma ansvar någon enstaka
gång, men det var vi som slog larm om överhettning och försökte få majoritet
för åtstramning. Det var synd att vi inte fick denna majoritet litet tidigare,
för då, Bengt Westerberg, hade tiotusentals färre gått arbetslösa i dag.
Ni vill inte ha uppgörelser över blockgränserna. Det är synd, eftersom ni
då skulle kunna åstadkomma en bättre politik.
Det är tyvärr inte unikt att det finns en skillnad mellan det som Folkparti-
ledaren säger offentligt och det han sedan gör i regeringen. Det handlar då
inte bara om Ny demokrati. På område efter område gör Bengt Westerberg
ganska kloka och bra uttalanden om välfärd, omvårdnad och om skattepoli-
tiken. Men problemet är ju att Bengt Westerberg sedan som vice statsminis-
ter är med och röstar igenom en politik som går på tvärs mot det som Bengt
Westerberg själv säger. Det är därför som Bengt Westerberg får vara med
och ta ansvaret för att det nu går riktigt illa när det gäller välfärd i Sverige,
för att författarna protesterar och för att de arbetslösa blir allt fler.
Anf. 73 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Att lyssna på Ingvar Carlsson är som att höra en vålnad från
det förgångna som inte har kraften att inse hur överspelad hans politik egent-
ligen är.
Jag undrar vart socialdemokratin egentligen är på väg. Det som en gång
var socialdemokratins styrka var ju viljan att förändra, viljan att verkligen
se problemen och välja konstruktiva lösningar. Av detta kan jag inte märka
någonting i dag.
Jag skulle kunna sammanfatta Ingvar Carlssons resonemang här i dag ge-
nom att likna honom vid Ludvig XIV som sade: Efter mig syndafloden.
Ingvar Carlsson glömmer arvet efter den socialdemokratiska regeringen,
det arv som är en ekonomisk kris - mer än 70 miljarder kronor i underskott
i statsbudgeten. Trots detta vill han låna sig ur krisen. Han föreslår ofinansie-
rade satsningar, lovar att alla skall få behålla det som de har utan att det
kostar någonting. Finansieringen skall väl ske med hjälp av sedelpressen.
En sådan politik är ett hån mot väljarna. Det går inte att likt en struts
sticka huvudet i sanden och samtidigt skrika och tro att problemen är lösta,
när man tittar upp och snappar efter luft och upptäcker att det inte hänt nå-
gonting.
Det är också ett hån mot tredje världens länder. Nyss hemkommen från
Brasilien har jag tagit del av Brasiliens problem. Brasilien har också utlands-
skulder, stora budgetunderskott, hög inflation, hög arbetslöshet, höga rän-
tor, oerhörda problem. Av sådana länder kräver vi att de skall ta sitt ansvar
och se till att de minskar sina budgetunderskott och sina utlandsskulder. Men
vi svenskar, som har en levnadsstandard som är bland de högsta i världen,
skall inte ta vårt ansvar utan fortsätta att låna som om ingenting hade hänt.
80
Vi skall fortsätta konsumera på det sätt som skedde under 80-talet under den
socialdemokratiska regeringens tid.
Om det är den sortens debatter som vi skall ha fortsättningsvis, tycker jag
att det är en aning skrämmande. Jag måste fråga Ingvar Carlsson om han
anser att det är moraliskt riktigt att ha den inställningen beträffande dessa
problem.
När det gäller satsningar på kommunikationer, som ni skryter så mycket
över, låter det som om det bara vore att sätta i gång och investera. Ni förbe-
redde ju inte ett enda dugg på det här området. Hur skall man då kunna sätta
i gång direkt? Allting var ogjort när vi tog över, och det är klart att det tar
tid med saker och ting.
Jag vill avsluta med att säga att det är samarbete och inte konfrontation
som skapar lösningar på de problem som vi har både miljömässigt och eko-
nomiskt.
Anf. 74 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur jag skall debattera med Görel Thur-
din. Hon avslutade med att säga: Allt var ogjort när vi tog över. Sverige var
alltså ett land där allt var ogjort. Men då kommer man litet för långt bort
från en rimlig debattsituation. Jag skulle inte vilja använda uttrycket ”efter
mig syndafloden”, vare sig det nu var Ludvig XV eller Ludvig XIV som ytt-
rade detta. Jag betecknar inte de borgerliga partierna som syndafloden. Inte
heller skulle jag använda uttrycket ”vålnad från det förgångna”.
Jag har här en annons med Görel Thurdin i verkligheten. Det gäller valrö-
relsen för mindre än ett år sedan. I det sammanhanget sade Görel Thurdin:
Centern har ett färdigt paket för att också sänka momsen rejält på byggande,
fastighetstjänster, sophämtning, vatten och avlopp. Den momssänkningen
skulle minska hyrorna för en normalstor trerummare med ca 2 000 kr. om
året.
Jag ställde frågan i min inledning: Hur stämmer, Görel Thurdin, det som
ni sade i valrörelsen med de chockhöjningar som ni nu föreslår för hyresgäs-
terna? Gick ni under 80-talet verkligen ut och sade att vi konsumerade för
mycket? Var det inte i stället så, att Centerpartiet angrep socialdemokratin
från vänster? Olof Johansson sade i riksdagen förra året: Det är inte de som
har fått betala under 80-talet som skall bära ytterligare bördor, utan de som
har vunnit på klippekonomin.
Men vem får betala nu: karensdagarna, delpensionen, sexdubblingen av
avgifterna till arbetslöshetskassan, 7,5 miljarder kronor från kommuner och
landsting? Ni lägger ju bördorna på just de grupper som ni i Centerpartiet
lovade skulle få det bättre under 90-talet.
Det är dessa saker som jag har försökt att ta upp i min inledning. Jag tror
inte att många människor känner igen Centerpartiet.
Så till ert eget favoritområde, miljöpolitiken. Görel Thurdin kommer från
miljökonferensen i Brasilien. Det var ju där som ni skulle vara garanten för
en bättre miljöpolitik. Men enligt Dagens Nyheter har ni endast använt de
socialdemokratiska förslagen. I övrigt har ni vikt er på de viktiga punkterna:
när det gäller energiskatten för Bo Lundgren, beträffande den gröna läropla-
nen för Beatrice Ask och rörande förslaget om ökad återvinning av förpack-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
6 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
82
ningar för Ulf Dinkelspiel. Det blev inte någon miljöpolitik trots att Center-
partiet var med - undra på att väljarna flyktar.
Anf. 75 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! När man ser på statistiken över hyror, finner man att hyrorna
visst höjdes med 60 % under Socialdemokraternas sista år. I år höjs de med
6 %. Så jag vet inte vem man skall vara mest upprörd över.
Beträffande Centerpartiets krav på att det skall vara vettiga hyror vill jag
för det första säga att den allmänna momssänkningen på 3 % innebär att hus-
hållen kompenseras för de nödvändiga utgiftsnedskärningar som vi gör på
bostadsområdet. Detta innebär faktiskt också att byggmomsen minskar. För
det andra är det absolut viktigaste när det gäller boendet och boendekostna-
derna räntenivåerna och en ekonomisk politik som gör att man inte står inför
plötsliga räntechockhöjningar. Sådant är förödande för de boende.
En socialdemokratisk ekonomisk politik med högre räntor och högre in-
flation kommer att drabba de boende, om ni får igenom det som ni tycker är
lösningen på problemen. Förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem är
i långa stycken detsamma som det vi presenterade tidigare.
Jag förvånar mig också över att man ser så oerhört enkelt på sin egen del-
aktighet när det gäller den ekonomiska situation som landet befinner sig i.
Det är ungefär som om de 70 miljarder kronor som ni åstadkom genom 1991
års beslut inte har någon som helst betydelse för hur saker och ting drabbar
det svenska folket.
Beträffande miljöpolitik kan jag tala om att regeringen har ändrat vissa
saker, t.ex. satsningarna på det som Världsbanken ägnar sig åt. Världs-
banken har helt plötsligt upptäckt att man bör inrikta sig på de fattiga i värl-
den. Det gjorde inte Socialdemokraterna när det gällde fattigdom i stora
slumområden i städerna. Här har vi gjort någonting som Socialdemokra-
terna inte alls var inne på. Dessutom tror jag att det här kommer att ha oer-
hört stor betydelse för miljösituationen i hela världen, om vi nu skall disku-
tera miljöfrågor ur detta perspektiv.
Den här regeringen fick sitt uppdrag när landet befann sig i en mycket svår
situation. Vi har gått med i regeringen för att ta ansvar och medverka till att
föra Sverige ur en allvarlig ekonomisk kris. Det är bråttom med lösningarna,
och det har varit ett högt arbetstempo. Jag vill understryka att samarbetet
inom regeringen fungerar väl, trots att den består av fyra partier med delvis
olika åsikter. Mycket har faktiskt hänt under den här tiden. Det är klart att
man inte kan se konkreta resultat på en gång. Vad vi håller på med är grund-
förstärkningar, inte nedrivning.
Anf. 76 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag gratulerar den som blir klok på vad Centern har gjort på
miljöpolitikens område. Jag nämnde tre områden där man inte har gjort nå-
got. Om Görel Thurdin har hämtat inspiration i Brasilien gratulerar jag
henne. Jag väntar med spänning på vad det kan ge för avkastning i Sverige.
Jag blev ännu mer förvirrad över byggpolitiken. Jag tror ändå att jag kan
detta område något. Ni i Centern utlovade före valet att effekterna av bygg-
momsen skulle bort. Men vi hade redan tidigare kompenserat detta. Nu tog
ni bort kompensationen, vilket kommer att innebära mycket kraftiga höj-
ningar i nyproduktionen. Samtidigt tar ni bort räntesubventionerna steg för
steg. Det kommer också att slå igenom på hyrorna.
Både Centern och Moderaterna utlovade före valet att det skulle bli
sänkta hyror. Då sade vi att det skulle bli chockhöjningar av hyrorna. Då
anklagades Ulf Lönnqvist för att vara lögnare och Allan Larsson och jag för
att sitta på ljugarbänken.
Nu sitter Centern i denna regering och chockhöjer hyrorna för männi-
skorna ute i landet. Många har inte råd att bo kvar. Men i valrörelsen lovade
ni att sänka hyrorna. Jag tycker att det är oanständigt och otillständigt. Det
är dessutom illa när ni varken före eller efter valet tycks begripa bostadspoli-
tiken, och Görel Thurdin var nu ett levande bevis på detta. Men detta kom-
mer att drabba de boende - hyresgäster, villaägare och bostadsrättsinneha-
vare. Om ni inte tror mig kan ni lyssna på representanterna för dessa grup-
per. Hyresgäströrelsen kommer snart att ha kongress, och jag förmodar att
regeringen kommer att ha någon representant där. Nej, jag hörde just att
regeringen inte skall närvara, och det kan jag också förstå.
Det räcker emellertid inte med detta. Görel Thurdin, ni i Centern lovade
en vecka före valet att det skulle bli bättre vård och omsorg, och ökade resur-
ser till vård och omsorg. Ni sade att miljardbelopp skulle behövas till en
bättre vård och omsorg, inte minst förvåra äldre. Vart har dessa pengar tagit
vägen, de miljardbelopp som ni utlovade? Ni drar ju in dem från kommuner
och landsting. Om ni åtminstone sade att det ekonomiska läget är annor-
lunda och att ni därför måste göra detta och att ni erkände att ni vilseledde
väljarna. Då är det en sak. Men ni låtsas ju, Görel Thurdin, som om ni inte
hade sagt detta. Jag har den annons framför mig i vilken Görel Thurdin själv
utlovar hyressänkningar med tusenlappar för de boende.
Jag tycker att ni efter ett års regerande skall stå till svars för detta. Ni lo-
vade ut stora fördelar till väljarna, och det har blivit det rakt motsatta både
när det gäller vård och omsorg och när det gäller hyres- och bostadskostna-
derna.
Anf. 77 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Ingvar Carlsson sade i sitt anförande att kds under valrörel-
sen talade vackert om ett mjukare och varmare samhälle. Jag vill naturligtvis
framföra ett tack för denna eloge.
Ingvar Carlsson och jag vet precis lika bra som alla andra att om ekonomin
i Sverige, eller i något annat land, havererar och befinner sig i obalans, är
det de gamla, de svaga och de sjuka som drabbas. Vi behöver inte debatterä
detta. Vi är övertygade om att om ingenting hade gjorts åt den ekonomi som
socialdemokratin lämnade efter sig hade, i varje fall i ett litet längre perspek-
tiv, just vårdsektorn drabbats än värre.
Sedan talade Ingvar Carlsson om svensk ekonomi som ett träsk. Rent bo-
taniskt eller geologiskt bildas inte ett träsk på ett år. Det som vi håller på
med är att dika ur detta träsk. Ni måste förstå att denna utdikning tar litet
tid, och jag tror att t.o.m. svenska folket innerst inne har förståelse för att
den kommer att ta litet tid. Men om vi lämnar detta träsk och vandrar ut i
den politiska geografin, möter vi gång på gång talet om att vi står och stam-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
83
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
par i Carlssons klister. Jag måste säga att det skall man berömma. Det är
utomordentligt effektivt, det finns utspretat i alla sektorer, och det tar litet
tid att göra sig kvitt det.
Beträffande träsk vilja säga följande. Ingvar Carlsson yttrade något
mycket bra om EG. Jag vill upprepa det. Han sade att EG är ett fredsprojekt
och att ett närmare samarbete mellan länderna i Europa är en förutsättning
för en fredlig och trygg utveckling.
Jag tycker att detta var mycket bra sagt. Men är det månne god reklam nu
då Sverige söker medlemskap och då Sverige skall examineras ekonomiskt
att presentera vårt rike som ett träsk? Om det nu skulle vara så att Carl Bildt
skrämmer svenskarna för Europa, vilket jag inte tror, torde risken vara up-
penbar att Ingvar Carlsson skrämmer européerna för Sverige. Eller räknar
Ingvar Carlsson med att politiker på kontinenten inte skall fästa avseende
vid vad hans säger och att ordvalet kommer till enbart för att förgifta debat-
ten här?
(Applåder)
Anf. 78 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Träsket fanns där, och träsket varnade vi för. Men inte
trodde vi att ni skulle köra rakt ned i det. Det var detta som var problemet.
Lars Tobisson lade upp denna strategi för ett år sedan. Då sade han: Först
skall vi sänka skatterna och ge stora skattesänkningar till de rika. Sedan skall
vi klara utgifterna.
Det är detta som var det grundläggande problemet, och det var detta klis-
ter som ni fastnade i, Alf Svensson, när ni förde regeringsförhandlingar. Ni
ville till varje pris komma med i en regering under Carl Bildt. Jag tror fak-
tiskt att det hade varit bättre om ni hade fastnat i Carlssons klister. Då hade
ni fortfarande befunnit er på torra land. Det hade varit bra för kds.
Sanningen är den att när vi hade regeringsansvaret uppfyllde Sverige alla
EG:s krav. Då hade Sverige kunnat vara ett fullvärdigt medlemsland. Det är
Sverige inte nu sedan vi fick en borgerlig regering. Vi har ett underskott på
100 miljarder kronor i budgeten. Det är inget dåligt träsk, Alf Svensson.
Vi har en ökande arbetslöshet. Genom ett politiskt beslut drar ni in 7,5
miljarder kronor från kommuner och landsting. Jerzy Einhorn skriver att
staten drar in 7,5 miljarder kronor i årligt resursutrymme. Men staten, Alf
Svensson, är just nu faktiskt den borgerliga regeringen med kds som en rege-
ringsmedlem. Det är ni som bestämmer att kommuner och landsting skall ha
dessa 7,5 miljarder kronor mindre. Det är därför som vi inte kan ta hand om
våra gamla och sjuka på det sätt som Jerzy Einhorn mycket engagerat talar
för. Det kommer ni inte ifrån genom att ständigt skylla på Socialdemokra-
terna.
Vi socialdemokrater har under 53 av de 60 senaste åren styrt det här
landet - det är riktigt. Vi tar ansvar för den tiden. Men är det inte något
märkligt i att så fort vi får en borgerlig regering har man en sådan otur? Då
tvingas man ta över efter Socialdemokraterna, och då är det så eländigt runt
om utomlands, och då har man sådana problem här hemma. Mellan 1976
och 1982 var det bara otur.
84
Sedan kom vi, och bruttonationalprodukten ökade med 2 % i genomsnitt-
mot bara 1 % under de borgerliga åren.
Så vann ni valet 1991, och nu är det helt plötsligt bara elände och otur. Det
är väl lika bra att vi får fortsätta att regera, så att det blir litet tur i Sverige
igen. Då blir det också en bättre atmosfär.
Jag tror faktiskt, Alf Svensson - vi har ju en sak gemensamt, nämligen att
vi har en bostad ihop - att vi kan föra en debatt som är ganska hård utan att
man för den skull behöver kalla det för att förgifta atmosfären.
Jag tycker emellertid att det är viktigt att klara ut vad som sades före valet
och vad som är fakta nu. Det är inte att förgifta atmosfären. Det är att rensa
luften, Alf Svensson, och det är nödvändigt ibland i politiken.
(Applåder)
Anf. 79 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Några missförstånd måste klaras ut. Jag vet inte, Ingvar
Carlsson, om vi har en bostad ihop. Men vi har använt samma bostad, och
jag är glad över det. Det är i alla fall något positivt med regeringsskiftet för
mitt vidkommande.
Sedan vill jag säga att jag inte är säker på om det var fråga om Ludvig XIV
eller om Ludvig XV. Jag tror t.o.m. att det kan vara fråga om Ludvig XVI.
Jag är inte helt säker.
Ingvar Carlsson talar om den socialdemokratiska perioden som något
mycket lysande. Men vi har väl ändå anledning att erinra oss att det under
80-talet talades väldigt mycket om klipp och spekulationshysteri. Det var väl
inte så väldigt mycket av solidaritet och omtanke. Men nu talar Ingvar Carls-
son om dessa saker som om de vore det förhärskande under 80-talet.
Jag kan tillstå att jag kanske var litet aningslös. Jag trodde nämligen att
Allan Larsson hade rätt när han, i samband med att han presenterade sin
budget 1991, sade att den skulle gå jämnt ut - man vill ju tro på folk - men
så blev det inte.
Efter det idoga upprepandet om vändpunkten trodde vi naturligtvis att en
sådan skulle infinna sig.
Sedan, herr talman, vill jag gärna ta upp en sats i Ingvar Carlssons tal som
ingen tidigare har berört: Ni diskuterar införandet av ett vårdnadsbidrag
som skulle försvåra för kvinnor att förvärvsarbeta.
För mig är det fullständigt obegripligt att Ingvar Carlsson är fast i förmyn-
deritänkandet. Om Ingvar Carlsson inte får bedriva en politik som innebär
att det är statsmakten eller någon annan myndighet som bestämmer över för-
äldrarna och ser till att ekonomin används så, att man får folk att förvärvsar-
beta även om viljan inte finns, är det fel - då är det oacceptabelt. Släpp de
här gamla förmyndartankarna, Ingvar Carlsson! På den punkten kan vi väl i
alla fall vara överens.
Betro den moderna svenska kvinnan med att själv välja den vård- och om-
sorgsform som hon och som pappan, ja, som föräldrarna tillsammans, är
övertygade om är bäst för just deras barn! Varken Ingvar Carlsson eller jag -
i varje fall inte jag - besitter en sådan förmåga att det går att säga vilken
vård- och omsorgsform som är bäst för alla barn Sverige över. Lämna den
gamla planekonomiska tanken när det gäller barnomsorgen.
(Applåder)
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
Anf. 80 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Herr talman! Alf Svensson har alltså hittat något positivt med regerings-
skiftet. Jag ber att få gratulera honom till att han kunde få överta min lägen-
het. Jag instämmer gärna i att det nog är det mest positiva som hände i och
med regeringsskiftet.
Ja, det fanns inslag av klippekonomi som jag tyckte var en mycket negativ
bieffekt av 80-talets ekonomi. Men det skall jämföras med att vi åstadkom
en kraftig ökning av industriinvesteringarna, en förbättring beträffande kon-
sumtionen och en bra sysselsättning. Tyvärr var klippekonomin baksidan.
De stora fördelarna övervägde emellertid.
Jag reagerar faktiskt mot vad jag kallar för en sorts dubbelmoral i kds. Ni
gick ju ut och talade vackert om det här med vård, omsorg och sjukvård.
Men nu, med politiska beslut, drar ni ner på de områdena. En sådan dubbel-
moral tycker jag att det är rimligt att peka på.
Det är inte bara det att ni drar ner på de här områdena genom att attackera
kommuner och landsting, utan det är också så, att ni flyttar över bördorna
från höginkomsttagarna till låginkomsttagarna. Ni ställer upp på Moderater-
nas ekonomi. Det som står i Bibeln - bären varandras bördor - har Alf
Svensson uppenbarligen tolkat om så, att bördorna skall lastas av dem som
har det bra och läggas över på dem som är mest utsatta.
Så vårdnadsbidraget. Jag skulle kunna uttrycka mig på två sätt. Det ena
är: Om jag inte kan förklara, fråga då Bengt Westerberg. Bengt Westerberg
har faktiskt uttryckt minst lika bra som jag vad som är risken med ett vård-
nadsbidrag. Enligt en rapport finns det en beräkning inom finansdeparte-
mentet som visar att de stora förlorarna i fråga om vårdnadsbidraget är de
heltidsarbetande kvinnorna. Även om Alf Svensson inte tror på mig hoppas
jag att relationerna i regeringen är sådana - ni skryter ju om att ni har så bra
relationer - att ni litar på resp, departement.
Hos finansdepartementet finns det beräkningar som visar just på det jag
säger, nämligen att de heltidsarbetande kvinnorna blir de stora förlorarna
om man inför ett vårdnadsbidrag.
Därför vidhåller jag min och Socialdemokraternas uppfattning: Vi i Sve-
rige har en utomordentligt bra familjepolitik med ban bidrag, med utbyggd
föräldraförsäkring och med barnomsorg. Låt oss inte riva ner och förstöra
denna, som många säger, världens bästa familjepolitik genom att av dogma-
tiska skäl införa vårdnadsbidrag som leder till en kvinnofälla, Alf Svensson!
Anf. 81 LARS WERNER (v) replik:
Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen lämnade på sin tid in
den medlemsansökan till EG som i dag diskuteras. Det skedde efter det att
en kort mening skrivits i en ekonomisk proposition.
Nu har EG svällt över alla breddar och utvecklats till den europeiska unio-
nen efter Maastrichtmötet. När den nuvarande statsministern reser ut i
Europa och möter statschefer meddelar Carl Bildt att svensk neutralitetspo-
litik har ändrats. Om man stiger på tåget till Maastricht får man åka ända
fram, säger Bildt. Därmed menar han egentligen att det föreligger ett för-
svars- och säkerhetspolitiskt samarbete - som enligt min mening kullkastar
86
den tidigare svenska säkerhetspolitiken, neutralitetspolitiken och alliansfri-
heten.
Neutraliteten skall inte vara något problem, säger Carl Bildt till vännen
Frangois, till vännen Helmut och till vännen Jacques. Carl Bildt är ju famil-
jär även ute i Europa.
Neutraliteten blir inget problem, säger alltså Carl Bildt. Vad jag egentli-
gen vill fråga den regeringschef som lämnade in medlemsansökan till EG för
ett år sedan är: Innebär detta, Ingvar Carlsson, att neutraliteten har samma
innebörd i dag för det socialdemokratiska partiet som det som Carl Bildt
förespråkar när han åker runt i Europa? Gör Ingvar Carlsson samma tolk-
ning av neutralitetsbegreppet som den dåvarande regeringen gjorde när man
lämnade in EG-ansökan? Står ni för samma sak? Jag tycker att det här är
rätt väsentligt om vi nu skall föra en hygglig debatt om EG och om den euro-
peiska unionen.
Anf. 82 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag står för den uppfattning som utrikesutskottet nyligen har
skrivit i sitt betänkande och som riksdagen har ställt sig bakom, nämligen att
vi skall vara militärt alliansfria, syftande till neutralitet i händelse av krig i
vårt närområde. Det är en precisering i förhållande till förra våren, som jag
tycker är fullt rimlig med hänsyn till den utveckling vi har upplevt. Jag tycker
att det är ett bra uttalande. Det innebär alldeles klart att vi icke skall delta i
några militära allianser.
Mot den bakgrunden tycker jag att det är olyckligt att statsministern utta-
lar sig vid resor utomlands på ett sätt som kan innebära oklarhet. Det har vi
framfört från socialdemokratins sida. Det vill jag dock inte ta upp mera nu,
eftersom vi har en debatt senare med Carl Bildt. Jag tycker att han skall få
delta. Det blir nog roligare för både Lars Werner och mig.
Anf. 83 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Detta är litet halvintressant. Ingvar Carlsson har uppenbarli-
gen ungefär samma uppfattning som jag, när jag säger att detta inte stämmer
med den uppfattning som den dåvarande regeringen hade. Jag håller också
med om att vi skall föra denna debatt med statsministern senare.
Jag vill ta upp en annan fråga. Ingvar Carlsson anklagar den nuvarande
regeringen för att skända kommunerna - regeringen skinnar kommunerna,
skulle man kunna säga. Kommunernas möjlighet att ge invånarna service
minskar med den nuvarande politiken. Många borgerligt styrda kommuner
har accepterat regeringens indragningar utan protester. På andra håll finns
det t.o.m. bland borgerliga kommunpolitiker ett missnöje med att rege-
ringen försämrar för kommunerna.
Men jag måste erinra Ingvar Carsson om att detta inte är någon uppfinning
av Carl Bildt och den nuvarande borgerliga regeringen. Det var egentligen
ni som i regeringsställning inledde indragningarna från kommunerna. Min
fråga är: Har ni ändrat uppfattning? Tror ni fortfarande på ett kommunalt
skattestopp, i en tid då det finns stora begränsningar i den kommunala ut-
vecklingen och stora, eftersatta behov? Skall jag tolka Ingvar Carlssons an-
förande här som ett omtänkande?
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
87
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
88
Anf. 84 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vi är emot ett lagstadgat kommunalt skattestopp. Vi har ut-
förligt redovisat motiven för detta i vår ekonomisk-politiska motion.
Vi föreslog mot slutet av vår regeringsperiod att kommunerna under de
goda åren skulle få betala in ett belopp som de skulle disponera senare, när
det blev sämre tider. Det är något helt annat, Lars Werner, än att, i ett ut-
omordenligt ansträngt läge för kommunerna inte bara tillfälligt omfördela
mellan olika räkenskapsår och inte bara detta år utan allt framgent, dra in
7,5 miljarder.
Det kommer att slå mycket hårt mot omsorg - barnomsorg, äldreomsorg,
sjukvård, skola, bibliotek. Det kommer inte att leda till att man sparar så
mycket som man säger. Tvärtom blir nettobesparingen förmodligen mycket
ringa. Men den slår mycket hårt mot välfärden och livskvaliteten. Därför är
och kommer vi att vara bestämt emot den sortens indragningar.
Anf. 85 IAN WACHTMEISTER (nyd):
Fru talman! Först en komplimang till er vackra klänning och ert förträff-
liga färgval.
För att knappt finnas till har vi rätt mycket att säga till om, tycks det. Det
har sagts mycket om oss redan, och man kan fråga sig vadan min ovanliga
men kanske klädsamma tystnad kommer ifrån. Den kommer ifrån något
som heter debattordningen. Jag fick inte ta replik på Ingvar Carlsson, och
Carl Bildt ville inte göra det. Jag vill inte tala om vad jag ville.
Det är synd att debatten om debattordningen inte sändes i TV. Det var en
absurd teater med Lars Tobisson som Anders de Wahl, inte direkt TV-mäs-
sig, men i alla fall.
Alla tycks nu ha bekymmer med Ny demokrati, alla partier vill säga. Vi
har det inte själva, och folk verkar inte heller ha några problem med Ny de-
mokrati. Det var faktiskt folk som valde in oss här, och inte ni.
Vårt politiska liv framlevs som ni märker bland skuggor. Vi tycks nämligen
inte göra upp med någon person. Det är intressant. Jag har böljat tänka på
det. Det är möjligt att regeringen inte finns, och inte heller socialdemokra-
tin. Det hela är bara en dröm. Vad vet jag.
Vi har i alla fall lyckats få in några ord i politiken, och vi är glada för det.
”Verkligheten” var förut ett mycket ovanligt ord. ”Träsk” har vi också fått
in - det har redan använts många gånger. ”Ölbackar” används numera även
av fru Wibble.
När riksdagsåret inleddes välkomnades Ny demokrati med insinuationer
och förolämpningar av Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg. Samband
med nynazismen i Tyskland osv. antyddes.
Nu har riksdagsåret gått. Vi har inte ändrat på oss, så herrarna borde kliva
fram här och upprepa sina oförskämdheter. Det vore bra, tror jag, för ett
stigande antal väljare och sympatisörer, som får klart för sig vilka ni tycker
att de är.
Vi hade våra tvivel om hur riksdagsarbetet fungerar, och det har vi fortfa-
rande. Vi har litet svårt att förstå hur man först låser sig för en uppfattning
och sedan debatterar det efteråt, när alltihop är klart.
Sedan undrar vi vilka utanför riksdagen, det kan inte gärna vara TV-tit-
tare, som är skräckslagna för bilder. Bilder visas inte här. Detta är år 1992.
Johan Brohult, Ny demokrati, visade en bild, och då bröt hela miljoninveste-
ringen samman. Därför hänger nu bara en bonad på väggen. Det är alltså
ständigt samma bild. En bild säger dock mer än tusen ord, sägs det. Det vore
kanske rätt upplyftande att se de bilderna. Det kanske någon redan har kom-
mit på.
Vem kan tro att ett system skapar respekt, som avslår alla motioner, alla
förslag, och som sedan får förslagsställarna att rösta emot sina egna förslag?
Leve demokratin, fru talman!
Hur kan man få respekt för politiken om det enda viktiga är vem som före-
slår någonting, och inte vad som föreslås? Jag garanterar att jag i mitt långa
liv aldrig har sett prestigetänkande i den mängd och den tappning som jag
har sett i det politiska livet.
Ny demokrati har, som ni förstår, många skepnader. Småföretagarpartiet
Ny demokrati finns. Vi vet att företagen är Sveriges ryggrad. Det är där vårt
välstånd skapas. Det skapas inte här inne. Där jobbas det hårt, ofta med hela
privatekonomin som insats. Men det behövs pengar, riskkapital.
Nyligen lyckades vi övertyga den borgerliga regeringens skuggor att det
var ovanligt vettigt att göra ett privat, börsnoterat investeringsbolag, som
kan injicera riskkapital i små och medelstora företag och vara med om att
förvandla svenska idéer och uppfinningar till världsprodukter, dvs. göra nå-
gonting för framtiden. Vi kommer att hänga med tills de varorna har levere-
rats. För oss består livet nämligen inte av en skrivning från ett utskott.
Vi måste också se till att skötsamma, ”vita” företag inte dödas av svartjob-
bare. Jag undrar hur många i riksdagen som vet hur det går till där utanför
egentligen, om man vet hur svårt det är för ett litet företag att få låna pengar
och hur många företag som går i konkurs i onödan, tack vare att lagen är
sådan att banker och staten skall ha sitt innan den i och för sig skötsamme
företagaren och leverantören får sin första krona, när en kund går i konkurs.
Det uppstår en dominoeffekt. Brickorna bara ramlar, i onödan.
Så går vi över till arbetarpartiet Ny demokrati. Vi tycker att det skall löna
sig att arbeta, och vi tycker att man aldrig skall tjäna mer än just när man
arbetar. Skatten på arbete skall sänkas, och svenska arbetare skall ha ett all-
deles eget personligt medbestämmande. De stora kollektivens och elefanter-
nas tid - facken i det här fallet - är, hoppas vi, förbi. Folk som kan arbeta
kan faktiskt tänka alldeles själva.
Jobben finns i små företag som växer, i nya företag som skapas, i stora
företag som stannar i Sverige och i utländska företag som kommer hit. När
den socialistiska regeringen och marknaden, gudbevars, tvingade svenska
industrin utomlands, skapade den svenska industrin 100 000 jobb - fast det
var utomlands.
Priset på arbetslösheten är misär och lidande och dessutom ur statlig
svensk synpunkt ungefär 200 000 kr. per år och person. 500 000 arbetslösa
betyder årligen en kostnad på 100 miljarder kronor.
Europapartiet Ny demokrati säger kanske inte riktigt detsamma som vad
vi har hört här. Vi säger att EG och Europa finns. Man samarbetar redan.
Tåget går, och vi måste koppla på. Men det skall inte vara som en gnällande
boskapsvagn, där man hela tiden drar i nödbromsen och kräver en massa
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
89
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
90
saker. I stället skall vi jobba oss fram till lokföraren och styra tåget in i framti-
den. Alla som vill något, alla som tror på framtiden och tror på Sverige, vill
givetvis vidare. Men det finns de som kräver och gnäller. De vill att vi skall
stå kvar och kratta löv i nationalparken när tåget försvinner in i fjärran. Vad
tror ni att deras barnbarn säger? ”Var ni tokiga, eller var- ni bara trötta på
90-talet?”
EG är inte en fråga om kvinnofällor, snus och brännvin. EG är en fråga
om framtiden, och den hanteras bäst av folk som tror på framtiden.
Invandrarpartiet Ny demokrati får säkert fler röster från invandrare än
Folkpartiet, och det är därför att vår politik är realistisk. Flyktingströmmen
i dag är farligt stor, större än 1989 då vi vet att vi slog huvudet i taket.
Håller vi på att importera krig? Har vi redan med öppna ögon importerat
religiösa motsättningar som bäddar för framtida problem? Har vi även en
flyktingpolitik som våra barn skall betala?
Vi menar att dessa frågor är aktuella, även om de är besvärliga. De måste
upp på bordet. Folk är illa informerade. Myndigheterna är ganska kraftlösa
och arbetar ungefär som på sjukhusen. Man tror att köer löser alla problem.
Varför måste t.ex. hemspråksundervisningen värnas? Är det för att vi skall
få fler analfabeter på svenska? Vi i Ny demokrati har inte träffat på någon
invandrare som stöder hemspråksundervisningen. Men däremot gör hem-
språkslärarfacket det. Priset betalas som vanligt av folk ute i landet. Notan
är 1,3 miljarder kronor. Det är ofattbart, för att inte säga sanslöst. Måste
Sverige ta emot fler flyktingar än något annat industriland? Förklara i så fall
varför för det svenska folket. Vi vill framför allt plocka upp dessa frågor på
bordet och få en konkret diskussion kring invandrarpolitiken. Den är inte
bra.
Alf Svensson är mycket trevlig och rolig, och jag tycker om honom, även
om jag inte delar bostad med honom.
Vidare har vi biståndspartiet Ny demokrati. Vi anser att man skall ge bi-
stånd till folk, inte till regimer. Insatser skall göras där de får störst effekt.
Man skall aldrig glömma bort sina grannar i biståndspolitiken.
Ny demokrati föreslår också - observera det, vi är ju inte så mycket för
utredningar - att en utredning skall tillsättas om vad svenskt bistånd har be-
tytt för Afrika. Om det har betytt mycket, visa då det. ”Sveriges roll i Af-
rika” - intresserade läsare är Pierre Schori m.fl.
De misslyckade projekten, och den häpnadsväckande korruptionen,
måste också upp på bordet tillsammans med det direkta stöd som vi vetande,
eller ovetande, lämnat till militära gerillarörelser. De har alltså fört krig med
svenska folkets pengar.
Mottagarländerna köper vapen för åtta gånger vår u-hjälp, allt medan lev-
nadsstandarden i samma mottagarländer sjunker. Jag påstår att de 230 mil-
jarder kronor som hittills skickats i väg från Sverige, har skickats i väg för
att tillfredsställa ledande, en gång socialistiska, politikers önskemål. Detta
har genomförts med hjälp av en olycklig blandning av inkompetens och då-
ligt samvete.
I dag har vi en situation, i budgetunderskottens tidevarv, där barnen, den
yngsta generationen, skall betala u-hjälpen. Det är fråga om ett underskott.
Vi lånar, och de skall betala. Samtidigt vägrar vi att ge pengar till den äldre
generationens fattigpensionärer. Tala om kedjebrev! U-hjälpens omfattning
och inriktning måste helt enkelt ifrågasättas. Den är ingen helig ko.
Så har vi konsumentpartiet Ny demokrati. Vi anser att det finns inget
bättre än att vara kund. Därför måste det finnas konkurrens överallt. Bort
med karteller och monopol, var de än finns i hela samhället. Konkurrens i
vården skall ge bättre kvalitet, mer personlig service och lägre kostnader.
Det är precis därför som marknadsekonomin en gång för alla slagit ut den
socialistiska planekonomin. Skall vi behöva käbbla om det igen? Det är bara
att åka över och kika på Ryssland.
Tänk om folk blev behandlade som folk i stället för personnummer. Tänk
när det blir normalt att säga: ”God morgon, fru Svensson. Tack för att ni har
valt vårt sjukhus.” Tänk! Det måste vara järnrumpornas mardröm.
En annan viktig aspekt på konkurrensen är, att om den fanns med i hela
livsmedelssektorn, tillverkningen och distributionen, skulle kostnaderna
kunna sänkas med 8 000-10 000 kr om året för en barnfamilj. Det motsvarar
30 000-40 000 kr. brutto i löneförhöjning, med arbetsgivaravgifter och allt.
Vilka möjligheter det finns, om man bara slutar att bita sig fast i bordskan-
ten!
Pensionärspartiet Ny demokrati säger att kedjebrevsekonomin inte höll.
Folk lurades av ATP:n. ATP-systemet måste läggas om. Men vi säger också
att ingen skall behöva leva under existensminimum. Det är en skandal att
det finns fattigpensionärer. De fick en utredning i present.
Jag har ett förslag om en bättre present: halva partistödet som går till Sve-
riges politiska partier, 500 milj .kr. per år. Skulle det inte kännas skönt för
alla politiker att ge? Att giva är, som bekant, saligare än att taga.
Pensionärer skall givetvis inte bestraffas om de har varit kloka nog att
spara under sin verksamma tid. Inte heller skall deras arbetsinsatser straffas.
Pensionärer är en tillgång. Det gäller allting. Man skall se till att det finns
möjligheter och tillgångar. I barnomsorgen finns många intressanta varian-
ter. Barn tycker om gamla, och gamla förstår sig på barn. Mina barnbarn
tycker väsentligt bättre om mig än vad Bengt Westerberg tycker om mig. Det
hela har med ålder och visdom att göra.
Ungdomspartiet Ny demokrati ser möjligheterna och vill göra något för
framtiden. Vi vet att ungdomsarbetslöshet är bland det värsta som finns.
Därför måste den till vaije pris undvikas. Vi har arbetat hårt för det, och det
känner kammarens ledamöter till.
Vi vet också att ungdomar måste lära sig något och att skolan måste bli
bättre. Det skall ställas högre krav på lärarna, eleverna och föräldrarna -
och den ljusnande framtid är vår.
Alla tjänar på kvalitet och kvalitetskrav på högre utbildning. Tänk på att
vi nu försöijer våra ungdomar. Snart är det tvärtom, och då är det bäst om
de kan något.
Slutligen vill jag säga något om populistpartiet Ny demokrati. Populis-
terna i Ny demokrati kommer att fortsätta att försöka uttrycka sig så att folk
förstår. Vi är väl medvetna om att detta är besvärande inom politiken och
högst opassande. Politik skall uttryckas på ett sätt som endast politiker för-
står - och knappt det.
Vi kommer också att fortsätta att vara populister i bemärkelsen att vi tar
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
91
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
92
upp frågor som folk ställer sig och problem som folk vill att riksdag och rege-
ring skall lösa.
Vidare har vi ölbackarna. Allting kan beskrivas och förklaras med öl-
backar. Livet är faktiskt att stapla ölbackar - om man har fantasi och vågar
tro på bilder.
(Applåder)
Anf. 86 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Görel Thurdin och lan Wachtmeister är svåra att debattera
med, men på helt olika sätt. Jag föredrar Görel Thurdin i det fallet.
Om man går in i ett alldeles särskilt yttrande av lan Wachtmeister ser man
ihåligheten, t.ex. när lan Wachtmeister nu säger att han inte har träffat några
invandrare som vill ha hemspråksundervisning. Men hemspråksundervis-
ningen är frivillig. Om det inte fanns några invandrare som ville ha hem-
språksundervisning, skulle den inte kosta ett öre. Då skulle lan Wachtmeis-
ter omedelbart bli bönhörd. Men han vänder sig inte till invandrare, utan
han vänder sig till fördomar hos andra som inte förstår värdet av hemspråks-
undervisningen. Finns det något positivare när man kommer över till För-
enta staterna än att träffa våra utvandrare där, som fortfarande behärskar
det svenska språket. Detta är tyvärr inte något enstaka exempel.
Vi i Ny demokrati kommer från verkligheten, säger lan Wachtmeister. Ja,
greve Wachtmeister kommer från sin verklighet och har sin uppväxt, sin bak-
grund och sina erfarenheter. Jag kommer från min verklighet, med min upp-
växt, med mina erfarenheter och min bakgrund. Jag vet vad det vill säga att
leva under knapphet, vad en klassindelad skola betyder om man lever på fel
sida och vad social och ekonomisk otrygghet innebär. Det var bl.a. detta som
gjorde att jag blev socialdemokrat. Jag förstår att lan Wachtmeister valde en
helt annan väg.
Ny demokrati vill ju verkligen riva ner mycket av det vi har byggt upp. De
säger att de vill ta bort 200 miljarder kronor från statsutgifterna. Då ryker
mycket av äldreomsorgen, barnomsorgen, skola och bistånd. Det kan inte
döljas med aldrig så smaskiga argument, aldrig så många ölbackar eller ald-
rig så tarvliga påhopp på den svenska demokratin.
Det kan heller inte längre döljas att Ny demokrati är regeringen Bildts
bästa stöd. Men därmed har ju också Ny demokrati ett ansvar för mycket av
det lan Wachtmeister angrep här och som han raljerade över, t.ex. arbetslös-
heten, den dåliga tillväxten, orättvisorna och otryggheten. I realiteten är han
en del av detta regeringsunderlag. Ny demokrati är trots alla anspråksfulla
uttalanden om att man står över, eller rättare sagt vid sidan av, partipolitiken
ett parti som helhjärtat och med större engagemang än något annat parti äg-
nat sig åt taktikspelet. I själva verket har vi aldrig upplevt maken till parti i
Sveriges riksdag i det avseendet. Jag har varit här ganska många år, så jag
tror att jag är ett sanningsvittne på den punkten.
(Applåder)
Anf. 87 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag debatterar gärna med Ingvar Carlsson. Det var detta som
Lars Tobisson ville undvika av något grumligt skäl.
De invandrare som inte vill ha hemspråksundervisning behöver inte heller
ha det. Jag vill bara tala om för Ingvar Carlsson att vi nu talar om statlig
och kommunal hemspråksundervisning. Studiecirklar och egna initiativ skall
givetvis backas upp på allt sätt. Vi är inte emot det på något sätt. Men hem-
språksundervisningen är grotesk. Det finns inget liknande i andra länder. Vi
kanske skulle lära oss någonting av det.
Man kan fråga sig om 2 200 danskar och 1 300 norrmän behöver hem-
språk. Det fick de 1990. Tänk om vi kom till Norge och sade: ”Jag skall be
att få hemspråk i svenska.” ”Da må du fare hjem igjen”, skulle de säga då.
Detta är löjligt alltihop. Det är sådant vi vill påtala. Ni som biter er fast och
skall försvara alla dumheter ni hittat på förut, rusar ju bara in i en återvänds-
gränd, vare sig ni tar er dit på den ena vägen, den andra vägen, den tredje
vägen eller den enda vägen.
Sedan har vi återigen konstaterat att jag är greve, vilket är mycket trevligt.
Under valrörelsen var jag en galen greve. Nu är jag bara greve. Det intres-
santa är att året är 1992, och mina privilegier utsträcker sig till att bli avrättad
med svärd. Jag vet att Ingvar Carlsson gärna skulle bistå med det.
Vad är det då i min bakgrund, utöver detta, som skiljer mig från Ingvar
Carlsson. Det är att jag har jobbat ute i näringslivet. Jag har även varit grov-
arbetare. Det du, Carlsson! Jag har varit ingenjör, säljare, exportchef, mark-
nadschef och verkställande direktör för stora bolag. Jag har startat egna
företag, jag har i dag 100 anställda, och jag har sålt, exporterat och sprungit
omkring i alla möjliga olika länder. Jag blev politiker för ett år sedan. Detta
skall vi då jämföra med den politiska klassens broilers som växer upp i SSU.
Det är det systemet vi attackerar. Jag förstår att det känns, eftersom ni inte
kan göra något åt det. Det är för sent.
Mitt förslag är att man skulle få sitta maximalt sex år i riksdagen. Då skulle
det hela tiden komma in nytt folk här. Då skulle det bli kul, tror jag. Det
skulle tvinga in folk från verkligheten.
Sedan kom de 200 miljarderna fram igen. Den förfärliga siffran som TV,
radio och tidningar är upphetsade över. Här kom gänget som inte kunde
räkna. 200 miljarder var förfärligt. Det var 200 miljarder på sex år. Det hand-
lade om att få ner skattetrycket från 57 % av BNP som det var då, till 47 %
i dag. I dag är det för övrigt 52 %. I Europa har de 40 %. Är de inte riktigt
kloka där ute då, enligt Ingvar Carlssons uppfattning?
Sedan är jag Bildts stöd. Jag avvaktar i vanlig spänning, eftersom vi brukar
ha en debatt om vem jag är, var jag är, hur jag mår osv. Han brukar förklara
det. Vi tar väl det sedan.
Vi står litet grand vid sidan av det hela av ett enda skäl, nämligen att vi är
nya här. Det behövs många nya här.
(Applåder)
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
Anf. 88 LARS WERNER (v):
Fru talman! Jag skall inte kommentera klädseln. Jag har synpunkter på
den också.
Jag vill bölja med det jag egentligen inte tänkte ta upp, nämligen lan
Wachtmeisters anförande. Jag tycker att det är litet pinsamt när han går upp
och hycklar här i kammaren. När lan Wachtmeister talar om solidaritet med
93
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
94
gamla och pensionärer, kan man inte komma ifrån att vi har litet olika bak-
grund när vi bedömer det. Han har vuxit upp i en ganska skyddad tillvaro på
en herrgård i Sörmland. Det har inte jag, men jag är sonson till torpare och
statare från hans trakter.
Jag har inga personliga upplevelser annat än vad far och farbröder har be-
rättat. De fick uppenbarligen en annan syn på solidaritet och gemenskap än
vad lan Wachtmeister har fått av sina upplevelser. Han har aldrig, när han
talar om pensionärer och gamla, varit i närheten av den verklighet som de
fick uppleva. Därför menar jag att det är ett slags hyckleri när en välmående
människa som lan Wachtmeister - fast han har lyckats dölja det - född med
silversked i handen, försöker tänka sig in i sina förfäders sätt att uppträda
mot dessa torpare och statare och sedan går upp i Sveriges riksdag och talar
sig varm för efterkommande till dem.
Det var inte ölbackar som de ville ha i statarfamiljerna på den tiden, lan
Wachtmeister. Det var en kanna mjölk, och lan Wachtmeisters förfäder såg
till att den var djävligt dyr.
Fru talman! I Sarajevo lever människorna i skyddsrum. Många är utan
färskt vatten, nödvändig medicin och mat, medan s.k. friskaror - en tveksam
användning av ordet fri - av serbisk milis beskjuter staden dag och natt.
FN har skärpt sanktionerna mot Serbien. Det är bra, och det är nödvän-
digt att FN intensifierar fredsansträngningarna genom att sända fler freds-
styrkor till Sarajevo.
När en hel värld sörjer vad som händer i det tidigare Jugoslavien, är det
inte bara beklagligt, utan beklämmande att det finns politiker i Sverige som
gör våldets offer och krigets flyktingar till en ekonomisk fråga och kallar dem
ekonomiska flyktingar. Det gäller Wachtmeister, eller Karlsson, om han är
här i dag.
Fru talman! Resultatet av folkomröstningen i Danmark om den euro-
peiska unionen har naturligtvis skakat oss alla i olika avseenden. Ja- och nej-
sidor i hela Europa är omskakade, politiker i olika länder häpnar, partier i
syd och nord förvånas, folk får sig en tankeställare, EG-institutioner kan inte
längre hantera vare sig den uppkomna situationen eller ens ange lösningar.
Alla är omskakade, rådlösa och husvilla, och man talar om en kris för den
ekonomiska unionen och de länder som vill ansluta sig till den. Det är bara
vår svenske tennsoldat, statsminister Carl Bildt, som inte betraktar resulta-
tet som ett bekymmer för Sverige - det är bara ett bekymmer för Danmark.
Det har jag läst i tidningarna och hört på TV.
Med folkomröstningsresultatet i Danmark kommer EG:s institutioner att
sättas på prov. Det blir en test på EG:s respekt för de mindre länderna i
Gemenskapen. EG:s grundlag, Romtraktaten, säger entydigt och klart att
alla länder måste godkänna den eventuella europeiska unionen. Nu har
Danmark i en folkomröstning underkänt den. Därför kan den inte utan vi-
dare genomdrivas.
Ändå talar en del politiker om att strunta i Danmark och köra loppet vi-
dare. Carl Bildt tillhörde dem som på valnatten om inte rekommenderade
det, så ändå utgick från det som en realitet. Men här prövas alltså respekten
för de små nationerna i Europa.
Nu genomlider EG en konstitutionell kris, som den inte hade och inte har
någon beredskap för. Bl.a. i den meningen är folkomröstningsresultatet i
Danmark nyttigt. Ja-anhängarna både här i landet och i övriga Europa har
tidigare svävat i en slags ”eurofori”. Parallellen till den svenska EG-debatten
är mycket tydlig.
Ja-anhängarna trodde att det var klappat och klart för ett ja, men det var
det inte. Trots att Danmark varit med i EG i 20 år accepterade inte en majo-
ritet av danskarna den politiska fördjupning som ligger i Maastrichtavtalet.
Jag tror också att de okritiska ja-anhängarna i Sverige har fått sig en tanke-
ställare av detta.
I Danmark liksom i Sverige har unionsförespråkarna bestått av hela eta-
blissemanget, bestående av partier, industrisammanslutningar, intresseorga-
nisationer och tidningsmedia.
Jag sade på första maj i Stockholm: ”Den planerade europeiska unionen
är ett så bräckligt bygge att inte byggmästarna själva är säkra på konstruktio-
nens hållfasthet. Att hoppa på ett sånt bygge är i hög grad riskfyllt. Därför
gör Sverige klokt i att inte nu försöka klänga sig upp på rangliga byggnads-
ställningar och hoppas på det bästa.”
Jag visste inte då att jag hade så rätt som jag fick efter det danska valresul-
tatet.
I Östeuropa föll för ett par år sedan de förut stenhårda och uttalat eviga
systemen samman i en takt som ingen hade anat. Det var mycket snabbt
gjort. Deras stabilitet var inte större än att de i dag mest är minnen.
Vem kan lova att EG är stabilare? Det räcker uppenbarligen med en folk-
omröstning i ett land för att unionsprocessen skulle påverkas. Man trodde
på hållfastheten och att ja-sidan enkelt skulle sopa hem segern. Nu ställdes
allt på huvudet.
Det finns långtgående demokratiska hänsyn att ta och omfattande demo-
kratiska krav att ställa innan unionen kan bli ett demokratiskt och folkligt
alternativ till nationernas självbestämmande.
Nog sagt om EG i dag. När det gäller Sverige har regeringens rivstart, om-
start och allt vad det kallades för åtta månader sedan givit ett omedelbart
resultat. Rivstarten gav en byggarbetslöshet utan like och en långtidsarbets-
löshet som växer. Andelen långtidsarbetslösa är den högsta någonsin.
Den borgerliga regeringen bedriver en slags omvänd fördelningspolitik
med överflyttning av rikedomar från dem som arbetar till kapital, från pen-
ningsvaga till penningstarka. Man sänker skatterna för dem som har det
hyggligt. Kapitalägarna blir rikare. Samtidigt sker också en annan överfö-
ring, där kvinnorna får betala.
Man bedriver en politik med nedskärningar av anslag till kultur, fritid och
bibliotek, nedskärningar som drabbar personal och barn på daghem. Man
bedriver en politik som skapar arbetslöshet i den offentliga sektorn och där-
med ställer en mängd kvinnor utan jobb, samtidigt som det finns stora vård-
och omsorgsbehov. Det här drabbar dagens kvinnor och morgondagens jäm-
ställdhetsarbete.
Den borgerliga regeringen, och de borgerliga kommunerna på många håll
i landet, genomför nu en politik som i första hand drabbar kvinnorna direkt.
Man har också fört en politik som under de här åtta månaderna har inne-
burit sänkt skatt för de förmögna på en rad områden.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
95
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
Omsättningsskatten på aktier har avskaffats.
Förmögenhetsskatt på vissa aktier och kapital har tagits bort, till glädje
för en del ministrar med stort personligt aktieinnehav.
Förmögenhetsskatten har sänkts för alla förmögenheter och planeras bli
helt avskaffad till 1995.
Det har blivit sänkt skatt för gåvor, och ytterligare sänkning planeras.
Sänkt skatt för kapital och ytterligare sänkning på andra områden plane-
ras också, liksom sänkt skatt för aktievinster.
Vi har tidigare talat om problemen för kommunerna, och dem skall vi
återkomma till.
Vi har fått en politik där en av huvudpunkterna har varit att avskaffa lön-
tagarfonderna. När löntagarfonderna privatiseras och statliga företag säljs
ut innebär det ju de facto att svenska folkets gemensamma egendom säljs ut
till dem som har pengar. Därmed ökar klyftorna.
Nu kan vän av ordning från regeringen säga att folk har köpt förhandsop-
tioner till aktier i SS AB, men då vill jag säga att de anställda uppenbarligen
inte har varit särskilt intresserade av detta.
Dagens pensionärer har byggt det här landet. Det är ett land där det finns
mycket att vara stolt över. Alla har rätt till vård och annan kommunal ser-
vice, oavsett om man är förmögen eller lever under små omständigheter -
sedan kan vi ha synpunkter på hur det ser ut på olika håll.
Men nu böljar vi ute i kommunerna se resultaten av den borgerliga riv-
ningspolitiken. Kommunernas pengar dras in till staten, vård och omsorg
skärs ner, och skyldiga är de mycket unga nyliberala herrar - framför allt
herrar - som nu befolkar kanslihuset.
Ekot och Dagens Industri - och dem skall man väl tro på, i vart fall
ibland - har i förra veckan rapporterat att de här människorna har haft så
bråttom in i kanslihuset att de inte ens har haft tid att avsluta sin utbildning.
Carl Bildt nickar, men han är ju inte tjänsteman utan ansvarig.
De här snabbväxande politiska broilrarna har ju ännu inte blivit flygfär-
diga, och därmed saknar de naturligtvis överblick över hela den politiska
verkligheten. I den mån de nu blir grillade, och det blir de väl ibland av pro-
tester från människor ute i landet, saknar de uppenbarligen förmågan att
sätta sig in i andra människors levnadsförhållanden, ungefär som Wacht-
meister. Han är ju likadan, men han har ändå avslutat sin utbildning. Han är
ingenjör, och det är jag också.
De här personerna förstår inte vad indragningarna i kommuner och lands-
ting innebär för dem som inte längre är unga och friska.
Fördelningspolitik handlar om mer än pengar, skatter, barnbidrag och bo-
stadsbidrag. Jag hade tänkt säga mer om detta, men måste gå vidare.
Jag såg häromdagen en ledare i Svenska Dagbladet om riksdagscirkusen,
och den var rätt intressant. Men jag tycker att regeringen uppträder ännu
mera som en cirkus.
Cirkusdirektören, outbildad eller inte - han är inte helt okunnig, det
måste jag säga - äskar största möjliga tystnad, men sedan övertar han hela
föreställningen. Resten av truppen får trängas i kulissen. Den vågar inte ta
sig in i manegen för cirkusdirektören är en mästare i dressyr.
96
Ibland hotar Johansson att han skall visa upp sina färdigheter som utbry-
tarkung, men tvingas till slut ändå att sitta still i högerburen.
En i truppen, Svensson, har annonserats som luftakrobat, men flyger mes-
tadels utanför tältet.
Cirkusprinsessan får nöja sig med att sköta kassan efter Allan. Alla på
parkett får fribiljett, så förlusterna stiger mot taket.
Men huvudfrågan är att alla krattar i manegen åt lan inför kvällens clou.
Vilka roller de två inhyrda aktörerna spelar är det ingen tvekan om. De dan-
sar in i mellanakten och gör sina volter och låter sig sedan dompteras av di-
rektören - ett nummer mer oroande än roande.
Samtidigt försöker direktören sälja stallar, inventarier och djur. Realisa-
tionen sköts av pojken med guldbyxorna. Han jonglerar med miljoner, och
allt klubbas ut. Men cirkusen sägs ändå kunna rulla vidare på den enda vä-
gen.
Åskådarna i tältet, och även talkvinnan, böljar tröttna. Föreställningen
stämmer inte med reklamaffischen. Åskådarna blir färre och färre, och snart
är bara sågspånen kvar.
Är detta är ensidigt elak bild, fru talman? Finns det inget gott att säga om
cirkus Bildt? Bildt har en svärfar vars plats jag har övertagit. Man bör vara
vänlig, som han var, på riksdagens sista dag, och jag vill därför säga att ni
inte har lyckats att försämra vädret i det här landet. Den artigheten har jag
övertagit från Gösta Bohman.
Med dessa ord önskar jag er en sommar efter förtjänst. Det har ni ju klarat
av hittills.
(Applåder)
Anf. 89 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Det är skönt att vara tillbaks i manegen, efter det att den har
krattats av Lars Werner. Tala inte om cirkus med oss! Vi har ett stort pro-
blem på den fronten, eftersom riksdagsman Karlsson i Skara för en evig strid
med ägaren av Cirkus Scott. Utgången är oviss, men stora belopp är inblan-
dade. Lars Werner och jag är stöd för andra, och vårt gemensamma problem
är att ingen av dem som vi stödjer vill säga öppet att man vill ha oss.
Även politiker och politruker har silversked i handen, såsom jag påstods
ha. Skillnaden är den att visserligen en och annan kan vara född med silver-
sked i handen, men hela Östeuropa var fullt med sådana som hade silverske-
dar, tagna från andra.
Jag skulle alltså inte kunna känna solidaritet med andra. Jo, det kan jag,
djupt och personligt. Men jag känner inte elefanternas solidaritet, den som
säger: Nu skall du vara solidarisk med oss. Om du arbetar skall du vara soli-
darisk med LO, och om du är hyresgäst någonstans skall du vara solidarisk
med hyresgästföreningen. Sådan solidaritet betyder egentligen att man skall
hålla tyst.
Även det korporativa Sverige måste bort, precis som det feodala Sverige.
Det är nu 1992. Är man livstidspolitiker är det inte så lätt att hålla reda på
åren, om det är 1882 eller 1992. Men det är 1992, och statarsystemet avskaf-
fades 1945. Om man nu skulle försöka köra i gång det igen, föra en diskus-
sion om det, och återföra klasskampen, tror jag du är ”rökt”, Werner!
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
7 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
98
Det som nu pågår är att Sarajevo systematiskt skjuts sönder - det tog Lars
Werner upp - av kommunister. Det kan inte vara särskilt roligt för svenska
kommunister, även om man har tappat den ena bokstaven efter den andra,
och nu kanske tappar den sista, den enda bokstav som jag tycker är bra i
partiet, nämligen W, för Werner.
Det är dessa kommunister som nu ödelägger sitt eget land. Det är de som
har fördärvat miljön i hela Europa, och detta är något alldeles fruktansvärt.
Observera i detta sammanhang att vi faktiskt indirekt stöder de serber som
utför dessa dåd genom att ta emot deras bussar med vilseledda betalande
kosovoalbaner, som köpt biljett till Sverige med 300 D-mark för en enkel
resa till Ystad. Det är i sanning en grym värld.
Lars Werner nämnde sänkt skatt. Det är bra, eftersom det ger fler jobb.
Kom ihåg det. Riktiga välståndsskapande jobb är det viktigaste för oss, som
jag förut sade. Ner med ungdomsarbetslösheten, och skapa riktiga jobb!
Och det skall vara jobb i industrin och i näringslivet. Alla kan inte lämpligen
jobba på länsstyrelsens miljörotel, som det var förra gången man ryckte till
i det politiska livet år 1968.
(Applåder)
Anf. 90 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Det är litet svårt att diskutera frågor med lan Wachtmeister.
Jag har aldrig gjort det tidigare när det gäller bakgrund. Jag tycker att det
egentligen inte spelar någon roll varifrån man kommer, utan det handlar all-
tid om vart man är på väg. Men när man är så fräck och så hycklande som
lan Wachtmeister här är, tycker jag att man skall påminna om att bakgrun-
den kunnat vara ganska lika. Jag hade kunnat varit dräng åt dig, Wachtmeis-
ter!
Jag har besökt lan Wachtmeister som direktör på Oxelösunds järnverk,
och där skulle lan Wachtmeister ha stannat, tycker jag. Det var rätt hyggligt
där. Men det går inte att skoja bort bakgrund och tala lyriskt om gamla män-
niskor, när lan Wachtmeister inte vet och inte har en aning om hur hans un-
derlydande, eller hans föräldrars underlydande, hade det nere på herrgår-
darna i Sörmland. Jag beskyller inte lan Wachtmeister för det. Men han skall
inte gå upp i debatten och låta påskina att han är någon slags nytänkare i
dessa frågor, för det är han inte.
Bakgrunden var egentligen att representanter för Ny demokrati har utpe-
kat dessa flyktingar från det gamla Jugoslavien som enbart ekonomiska flyk-
tingar, och det tycker jag dömer er. Jag vill inte säga mer. Sedan kan lan
Wachtmeister säga att han tycker att det är vackert med ett W, men det är
av rent egensinne, eftersom han råkar ha ett namn som börjar med samma
bokstav som mitt. Men jag är beredd att byta namn.
(Applåder)
Anf. 91 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är litet löjligt att tala om min bak-
grund. Det handlar inte om det i den här debatten. Året är 1992, och de som
valde in Ny demokrati i Sveriges riksdag var en blandning av precis den sorts
folk som Lars Werner så gärna vill tala om och göra sig till tolk för. Det har
statistiken visat, och det verkar som om antalet ökar. Jag tror att det beror
på att de vet att vårt engagemang är äkta.
Anf. 92 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Jag talar inte så ofta om bakgrunden. Det är många andra som
gör det. Jag behöver inte be om ursäkt för min bakgrund. Det är möjligt att
andra skall göra det, men jag tror inte det. Men bakgrunden styr i mycket,
lan Wachtmeister. Det är därför jag tar upp den här frågan. Den bakgrund
som lan Wachtmeister har är helt annorlunda än min. Det är det som i dag
styr era värderingar.
Det är klart att lan Wachtmeister kan gå upp i debatten och säga till mig,
att vårt parti har 2,9 % av väljaropinionen mot ert parti som har 12,5 % där-
för att ni är roliga. Det säger mindre om er rolighet än om oss övrigas tråkig-
het.
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 93 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Låt oss efter denna uppvisning av Cirkus Werner och Wacht-
meister återvända till verkligheten.
Det gångna året har varit ett förändringens år för Europa i dess helhet,
och inte minst för Sverige och svensk politik. Sasmmanbrottet för det socia-
listiska system som dominerat och styrt i halva Europa under snart ett halvt
sekel är nu totalt. Socialismen och kommunismen har förpassats till histo-
riens skräpkammare.
Men den börda de lämnat efter sig är tung. Halva Europa står med en
förödd ekonomi, med en förstörd miljö och med ett delvis förgiftat samhälls-
klimat. I det ekonomiska sammanbrottets spår ser vi nu hur de sociala pro-
blemen tornar upp sig och hur riskerna för nya motsättningar blir allt större.
Samtidigt som den röda fanan halades i Moskva, undertecknades i Maast-
richt ett avtal mellan tolv europeiska stater om att bygga vidare på det så
framgångsrika samarbetet inom EG. Mellan sammanbrottet i Moskva och
överenskommelsen i Maastricht finns ett klart och tydligt samband: det är
bara genom ett utbyggt samarbete mellan de olika europeiska nationerna
som vi kan klara av att möta alla de utmaningar som följer i det socialistiska
sammanbrottets kölvatten.
Fru talman! För mig handlar det europeiska samarbetet ytterst om freden
och om friheten. Så var det när detta samarbete först tog form efter världs-
krigens förödelser på den europeiska kontinenten, och så kommer det åter
att bli när nu på 1990-talet frågan om den europeiska framtiden åter ställs på
dagordningen.
Att säkra freden är i dag inte i första hand en militär fråga. Att säkra fre-
den är i dag främst en fråga om att säkra den politiska demokratin, att säkra
den fria marknadsekonomin och att säkra förutsättningarna för social och
ekonomisk utveckling i Europa i dess helhet.
Det kan bara göras i samarbete. När det europeiska samarbetet nu byggs
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
99
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
100
ut, handlar det därför om att försöka säkra freden och friheten i Europa för
kommande generationer.
Det är lätt att inse vad som skulle hända, om vi i stället för att stärka det
europeiska samarbetet nu skulle försvaga det. Utvecklingen skulle gå bakåt
mot en tid där nationalstat stod mot nationalstat, där gränser åter böljat re-
sas mellan nationer och individer. I ett sådant Europa skulle freden åter vara
i fara.
Den danska folkomröstningen om Maastricht-fördraget har visat EG-sam-
arbetets i grunden demokratiska karaktär. Vaije nytt steg på samarbetets
väg kräver godkännande från vart och ett av de deltagande länderna.
Danmark kan förvisso inte hindra Portugal eller Holland att gå vidare om
de så vill - det vore en orimlighet - men ingen kan heller tvinga Danmark att
gå med på någonting som Danmark i demokratisk ordning inte accepterar.
För mig är det en självklarhet att avtalet i Maastricht innebär ett bättre
europeiskt samarbete. Det är ett framsteg att man nu kan fatta majoritetsbe-
slut om miljöfrågor. Det är ett framsteg att vissa sociala frågor har kommit
in i det europeiska samarbetet. Det är ett framsteg, även om det utrikespoli-
tiska och säkerhetspolitiska samarbetet i allt väsentligt förblir av mellanstat-
lig karaktär, att också detta samarbete stärks i ett Europa där detta så tydligt
behövs.
Jag är övertygad om att Europa går mot ett fördjupat samarbete. Det
kommer gradvis att få formen av en federation av nationer där decentralise-
ring och närhet kommer att bli allt viktigare. Det blir en federation av själv-
ständiga nationer och självständiga regioner. Det blir ett mångfaldens och
möjligheternas Europa.
Till detta samarbete kommer allt fler att vilja ansluta sig. Redan i dag är
kön som bekant lång. För mig är det en självklarhet att vi måste sträva efter
att Sverige skall tillhöra kärnan och motorn i detta nya europeiska samar-
bete.
Hur Danmark kommer att hantera den fråga som uppstått efter folkom-
röstningen är det Danmarks sak att avgöra. Ett är dock klart: det finns en
mycket bred opinion i Danmark för att man i detta nya läge skall försöka att
vara med om så mycket av samarbetet som över huvud taget går. Det är en
illusion, och en farlig sådan, att tro att Danmark sagt eller skulle vilja säga
nej till EG.
Vår Europapolitik kommer vi att föra vidare. För Sverige handlar det un-
der de närmaste åren om att antingen bli en randstat till detta nya samarbete
eller att fullt ut som individer eller som nation få rösträtt och inflytande i
detta nya Europa. Därmed är det i grunden inte bara en fråga om Europas
fred och frihet, utan också om vår eget folkstyre.
Vårt folkstyre har sin lokala, regionala och nationella dimension. Här har
vi vår självklara rösträtt. Nu handlar det om att också ge vårt folkstyre dess
europeiska dimension. Att säga nej till det vore att amputera vårt folkstyres
möjligheter att utöva inflytande också på vår egen framtid. Folkstyret får
faktiskt inte göra halt vid nationsgränserna. Vi vill ha rösträtt i det nya euro-
peiska samarbete som nu byggs upp.
Fru talman! Det gångna året har varit ett förändringens år i svensk politik.
Sällan har så mycket av så stor betydelse skett på så kort tid som under detta
år.
För ett år sedan var det inte många som trodde på oss när vi talade om
inriktningen på att bilda en fyrpartiregering. De som möjligen gjorde det
trodde knappast att det skulle gå att få någon politik ur en sådan. De som
möjligen trots allt trodde att detta skulle vara möjligt, trodde nog aldrig att
vi skulle kunna få parlamentariskt stöd för den.
Men nu vet vi. Splittringsspekulanterna och dysterkvistarna har fått bita i
gräset, och de har fått göra det gång på gång. Vi bildade regering. Vi lade
fram ett starkt program och det ena förslaget efter det andra för riksdagen.
På det stora hela taget har vi också fått riksdagens majoritet med oss på våra
förslag.
Det innebär att vi har inlett den förändring och förnyelse av Sverige som
det är vår politiska uppgift att genomföra.
Vi har tydligt satt kursen i Europapolitiken. Vi har visat på den enda väg
i den ekonomiska politiken som är möjlig om vi skall få tillbaka tillväxten,
jobben och tryggheten i välfärden. Vi har påbörjat valfrihetsrevolutionen i
välfärdspolitiken. Det gäller barnomsorgen, där vårdnadsbidraget kommer.
Det gäller sjukvården, med husläkarförslaget, som också det kommer.
Vi har visat styrkan i en miljöpolitik som tror på internationellt samarbete,
tillväxt och teknik. Vi är pådrivande i Rio, och vi har varit pådrivande i den
internationella debatten om säkerheten i de sovjetiska kärnkraftverken.
Till dessa fyra huvuduppgifter kan läggas så mycket mera.
Vi har avvecklat de eländiga löntagarfonderna. Vi stärker nu ägande,
företagande och forskning.
Vi har inlett spridningen av ägandet till de statliga företagen. Privatise-
ringen av SSAB ser ut att bli en stor succé.
Vi har efter år av hattande och dattande äntligen fått ett försvarsbeslut.
Vi har klart visat kursen när det gäller arbetet med att successivt se till att
vi får Europas bästa skola. Nu kommer föräldrar och elever att kunna ställa
kvalitetskrav på skolan och välja den skola som de tycker är bäst.
Vi har gett glesbygden och inte minst Norrlands inland nya möjligheter
med sänkta löneskatter och sänkt turistmoms.
Vi har böljat avskaffa den automatiska halvtidsrabatten på de flesta fäng-
elsestraff. Vi har skärpt attityden mot narkotikabrott och annan brottslighet.
Vi har dragit i gång byggande av vägar och järnvägar för ca 12 miljarder
kronor fram till böljan av nästa år. Det är en flerdubbling i förhållande till
under tidigare år.
Vi har med förslaget om ungdomspraktik för 40 000 tjejer och killar som
annars skulle riskera arbetslöshet visat på nya grepp också i arbetsmarknads-
politiken.
Det har inte varit några långbänkar eller rosornas krig. Vi har visat att vi
vill och att vi kan genomföra den politik som vi har gått till val på och den
politik som vi har bildat regering på.
Fru talman! Det gäller inte minst i den viktiga ekonomiska politiken. Ny
statistik ger nya besked om hur Sverige har halkat efter andra länder under
de senaste decennierna. Under de senaste åren har vi halkat efter alltmer. Vi
har gått från låg tillväxt till ingen tillväxt alls och därefter till negativ tillväxt.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
101
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
102
Utvecklingen var förvisso usel under 1989 och 1990. Den vändpunkt som
vi såg under 1991 var en vändpunkt nedåt. 1991 blev ett av de allra sämsta
åren för svensk ekonomi på mycket länge. Vi fick minskad produktion, kraf-
tigt ökad arbetslöshet, påtaglig industriell utslagning och sjunkande investe-
ringar.
Så här kan det bara inte fortsätta. Det säger sig självt att den politik som
gav oss dessa allvarliga problem är den politik som har sämst förutsättningar
för att ta oss ur den. Det är misslyckandet för den tredje vägens ekonomiska
politik som vi nu ser konsekvenserna av. Det är den som bär ansvaret fram-
för allt för den tragiska sysselsättningskrisen.
Vi har avvisat de vägar som har prövats förr och som vi vet leder fel och
till misslyckande. Vi kan inte subventionera och socialisera näringslivet och
företagen ur krisen. Vi kan inte devalvera oss ur våra problem, vilket man
har försökt göra tidigare. Vi kan inte heller bara blåsa på med offentliga ut-
gifter och satsningar, eftersom detta leder till ökade underskott med ökade
räntor eller ökade skatter med nedpressad tillväxt, och sannolikt till både
det ena och det andra.
Vi måste helt enkelt se till att Sverige åter blir ett land för företagande,
nysatsningar och investeringar. Lyckas vi inte med detta, kommer vi i det
längre perspektivet inte att lyckas med så mycket annat heller. De utred-
ningar som har presenterats, långtidsutredningen, visar på mycket goda till-
växtmöjligheter för Sverige, om man följer den enda vägen som vi har lagt
fast. Redan nu ser vi hur de flyttlass som under de socialdemokratiska åren
förde investeringar, kunnande och kapital ut ur Sverige nu återvänder hem.
Europa i all ära, men det är i Sverige som de svenska framtidssatsningarna
skall ske. Nu ser vi hur det håller på att bli möjligt igen. Det är utomordent-
ligt tillfredsställande.
De sänkta skatterna på företagande och sparande betyder mycket för
detta. Det är dessa sänkta skatter som kan ge oss nya jobb, bättre tillväxt och
därmed faktiskt på sikt också bättre inkomster till staten. Den ekonomiska
politiken kräver förvisso uthållighet och styrka. Derj kräver att vi står emot
lättsinnets olika sirénsånger.
Ingvar Carlsson har nyansrikt kallat regeringen för en ”nationell kata-
strof’ och finstämt sagt att det nu förbereds en ”slakt på daghem, skolor,
fritidshem och åldringsvård.” Han hävdar nu dessutom att Sveriges ekonomi
är att jämställa med ett träsk, även om jag förstår att lan Wachtmeister säger
att det är han som har hittat på även denna finstämda formulering. Det är
sanslösa och grovt demagogiska beskyllningar som säger mer om det intel-
lektuella tillståndet i socialdemokratin än om det ekonomiska och sociala
tillståndet i Sverige.
Det alternativ som Socialdemokraterna står för saknar varje form av rea-
lism - det är höjda skatter, det är höjda skatter, det är höjda skatter och det
är höjda skatter. Det är fråga om 14 miljarder kronor i högre skatter nästa
år. Det är en skattechock som skulle bromsa alla möjligheter att få tillbaka
tillväxt och sysselsättning. Det förtroende för Sverige som ett framtidsland
för investeringar och satsningar som nu så tydligt börjar återvända skulle
bokstavligen försvinna sekundsnabbt med den typ av skattechock som soci-
aldemokratin ordinerar. Den uppgång som avtecknar sig för exportindu-
strin - vi har fått nya belägg för det i dag - och för små- och nyföretagsamhet
skulle också äventyras. Med denna politik skulle vi riskera att hamna i en
nedåtgående spiral av flyende investeringar och ökande arbetslöshet.
Fru talman! Det gångna året har varit ett förändringarnas år. Och de för-
ändringarna pekar framåt. Vi har betydande ekonomiska svårigheter. Vi
visste det och vi sade att talet om vändpunkten var felaktigt och falskt. Vi
har aldrig lovat annat än en politik som ger resultat på sikt. Vi har aldrig
lovat snabba lösningar, enkla klipp eller tillfälliga framgångar. Vi lovar var-
aktiga och bestående resultat. Vi har lovat att genomföra den politik som vi
gick till val på - den politik vi formade regeringsprogrammet på. Under detta
år har vi visat att vi kan det. Vi kan i dag säga att Sverige äntligen är på rätt
väg in i 90-talet med dess rika möjligheter.
(Applåder)
Anf. 94 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det var ett tal med mycket skryt som Carl Bildt avlevererade
här. Men det var inte mycket till vilja eller vision. Carl Bildt förbigick helt
att under hans regering har vi nu en rekordhög arbetslöshet. Vi har fått ett
mycket kraftigt underskott i budgeten på 100 miljarder. Vi kommer att få
chockhöjningar när det gäller hyrorna. Vi har minus i tillväxt. Med Carl
Bildt som statsminister har vi fått ett ökat EG-motstånd. Vi riskerar att bli
en randstat i Europa. Människor känner stark oro och otrygghet. Det är den
verklighet jag upplever när jag åker runt i Sverige. Om detta sade Carl Bildt
inte ett ord. Vi har fått ordkaskader under riksdagens avslutning om hur bra
allting är. Men, Carl Bildt, verkligheten kan inte pratas bort - inte ens av
en så pass verbalt begåvad person som Carl Bildt. Detta är människornas
verklighet i dag.
Carl Bildt talade om investeringarna. Under den socialdemokratiska rege-
ringsperioden hade vi faktiskt en rekordökning av industriinvesteringarna.
Under de borgerliga åren 1976-1982 sjönk däremot industriinvesteringarna.
Under vår tid hade vi råd att investera både utomlands och här hemma. Un-
der senare delen av vår regeringsperiod började de utländska investering-
arna. De fortsätter nu, och det är bra.
Jag anser att det är katastrof för landet när vi närmar oss ett underskott i
statsbudgeten på 100 miljarder kronor. Jag anser att det är katastrof för de
många, inte minst unga, människor som förnekats rätten att försörja sig
själva. Apropå arbetslösheten skulle jag vilja citera vad Carl Bildt sade för
ett år sedan: ”Låt det vara ett klart besked från vår sida. Vi kan aldrig säga
att vi är på rätt väg så länge arbetslösheten ökar.” Kan vi få samma besked
från Carl Bildt i dag, när han som statsminister har det yttersta ansvaret för
att arbetslösheten stiger dag för dag, månad för månad och säkerligen också
under nästa år?
Jag tycker samtidigt nästan litet synd om Carl Bildt. Stärkt av allt beröm
från borgerliga ledarskribenter i början tog han sig själv på så stort allvar att
han förklarade att han lyft politiken från det rutinartade förvaltandet till den
skapande statskonstens nivå. Det rutinartade förvaltandet ansågs väl jag
ägna mig åt, och han själv såg sig som den skapande statskonstens mästare.
Vad är det för statskonst vi har fått uppleva? I stället för breda uppgörelser
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
103
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
104
över blockgränserna, vilket krävs av en statsminister som har förmåga att ta
ansvar för våra initiativ, har Carl Bildt under våren låtit lan Wachtmeister
stå för konsterna. Därmed är lan Wachtmeister jämbördig med Bengt Wes-
terberg, Alf Svensson och Olof Johansson. Regeringens sköra kompromis-
ser måste ju nu, med den strategi Carl Bildt har valt, omförhandlas med lan
Wachtmeister. Detta tycker jag är mycket olyckligt, men så går det uppen-
barligen till där uppe på den skapande statskonstens högsta nivå.
Så något om detta med skattechock. Repriser är aldrig särskilt lyckade,
Carl Bildt. Det här är ett försök att göra en repris på det konservativa par-
tiets valagitation mot Labour. De konservativa talade om Labours skatte-
chock, och nu tänker ni göra likadant. Men det är ju ingen valrörelse än. Jag
tror att den första förutsättningen för att en sådan agitation skall lyckas är
att man kör den under mycket begränsad tid. Ja, jag har förmodat att det
inte är valrörelse än - men den kanske ligger närmare i tiden än vad vi utan-
förstående riktigt inser?
Vad ni vill göra är att låna till skattesänkningar för de högre inkomstta-
garna. Det innebär att ni belastar framtidens skattebetalare, som då skall
klara av det här för de rikas del. Ni kommer inte ifrån betalningen. Den
måste klaras i framtiden, och då lastar ni över den på löntagarna. Den skall
betalas med inkomstskatter på arbete, samtidigt som ni sänker skatten på
kapital.
Därmed är det inte längre en skattesänkningsfråga, utan en fördelnings-
fråga. Ni vill omfördela skattebördan. Ni vill lätta den för dem som har det
relativt bra och lägga över skattebördan på löntagarna. Detta kommer vi be-
stämt att motsätta oss. Jag beklagar att den delen av skattereformen inte le-
ver kvar. Där hade vi åstadkommit en rimlig fördelning av skattebördan mel-
lan arbete och kapital. Nu lättar ni bördan på kapitalet och flyttar över den
på löntagarna.
Anf. 95 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Jag är det parlamentariska stödet, eftersom ingen annan varit
det. Detta är enligt Ingvar Carlsson en olycka, som han tydligen gärna velat
dela, eftersom även han har velat ha vårt parlamentariska stöd. Det är inte
lätt att vara populär i denna kammare. Detta är bara en fråga om matematik,
som alla tycks vara så besvärade av. Verkligheten är vår största fiende, sade
en känd svensk politiker.
Regeringspartiet Ny demokrati skulle vi kunna tala om; det gjorde jag inte
förut. Det är ett parti som inte sitter i regeringen, men faktiskt har hjälpt
regeringen att få igenom ett par hundra beslut - ett par tusen antagligen, om
man räknar alla dessa egendomliga att-satser som vi sysslar med här.
För detta har regeringen säkert framfört sitt vördsamma tack, även om vi
på grund av bristande kunskaper i det politiska språket inte riktigt har kun-
nat uppfatta tacksägelserna. Men äntligen i dag stod det i Svenska Dagbladet
att vi var opportunismens lättmatroser, och sedan att vi var ansvarslösa.
Det tycker jag är ganska bra. Det rör sig åt rätt håll. Det stod inte ett ord
om att vi var galna, tokiga, farliga, löjliga och inte heller någonting om Fran-
kensteins monster, som det gjorde för exakt ett kalenderår sedan. Man ser
vad som håller på att ske.
I åtskilliga frågor här i riksdagen har vi fått utskotten att svänga, dvs. att
fatta vettigare beslut enligt vår uppfattning. I några frågor har vi gått emot
regeringen. Då har vi kunna konstatera - vilket kan vara bra för nationaleko-
nomer att känna till - att en regeringskris kostar 350 miljoner kronor. Det är
då det rycker till i Rosenbad.
Bortom det nu planerade budgetunderskottet på hundra miljarder kronor
finns det alltså potential för 300 regeringskriser per år.
Jag förmodar att regeringen därför företar en studieresa exempelvis till
Danmark, där minoritetsregeringar bevisligen kan räkna.
Och ni, kära riksdagsledamöter, behöver inte se så ledsna ut - och inte så
trötta heller som en del gör här. Ni är för tillfället inte ett transportkompani.
Ni är, för en försvinnande kort tid kanske, Sveriges lagstiftande församling.
Jag tycker man skulle ta den chansen litet oftare. Det vore väl intressant, fru
talman?
Nu vill jag fråga statsministern: Hur skall statsministern minoritetsregera
nästa år? När man hör anförandet i dag, osv. läser tidningar förstår man att
ni har varit väldigt duktiga i år. I vaije fall skrev signaturen Carl Bildt detta.
Kommer ni att fortsätta att blunda och köra och hoppas att Ny demokrati
håller er kvar på den enda vägen, eller vad har ni tänkt? Fler än jag är kanske
litet nyfikna på svaret.
Sen har vi EG. När sätter en saklig EG-information i gång? Regeringens
saktfärdighet har faktiskt spelat den otroligt dåliga, för att inte säga larviga,
EG-motståndsrörelsen i händerna. Det har gjort att dess cyniska isolatio-
nism - som går till kamp med snus, kvinnor och farlig alkohol på butikshyl-
lorna - har fått stå oemotsagd i stället för att bemötas med rak och enkel
information. Det måste nu till; annars kommer folk att bölja tro på att det
kommer utlänningar marscherande på Öresundsbron, som vi knappt vågar
bygga, för att ta snuset, jobben och allemansrätten från oss.
Detta är löjligt, men det räcker inte med att vara stöddig och självsäker,
herr statsminister. Vi måste förstå att halva befolkningen är mycket tveksam.
Jag undrar inte på det. Folk har inte fått någon vettig information.
Den socialdemokratiska regeringen hade gjort en broschyr. Felet med den
var att man använde sig av Anita Gradin som Mrs. Europa, har jag förstått.
Tänkte ni någonsin på att det hade varit en ganska trevlig gest om ni hade
behållit henne där och låtit henne vara Mrs. Europa även med en borgerlig
regering? Då hade nog många rent av kunnat tro att ni blivit objektiva och
generösa. Men i politiska sammanhang är det kanske att ta i?
Statsministern har försökt, och lyckats, att få in en del hjärnor i politiken.
Möjligen var det en innovation - min erfarenhet är inte så lång. Ändå vill
jag ställa frågan hur det är med hjärtat. Hjärnorna tycks fungera med någon
sorts stackatomässig okänslighet. För att göra en parallell med den värld jag
är van vid, företagandets värld, så är det som ett företag som inte bryr sig
om kunderna eller leverantörerna eller de anställda. Det går inte i längden.
Till sist något om skatter. Vi har sagt på vårt populistiska sätt, för att folk
skulle förstå vad det handlade om: privatisera staten, lägg ned landstingen
och rationalisera kommunerna. Det är nödvändigt och självklart.
Jag undrar nu: Vad händer med landstingen? Ni var också inne på att lägga
ned dem. Marknaden - den där med räntan ni vet - skulle säkert reagera
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
105
|
Prot. 1991/92:128 |
lugnt. Räntan sover aldrig, men den skulle nog inte hetsas upp av att Sverige |
elska.
|
Partiledardebatt |
(Applåder) Anf. 96 LARS WERNER (v) replik: Fru talman! Vi snuddade vid en EG-debatt tidigare. Jag vill fortsätta litet Statsministern har enligt tidningsuppgifter sagt att vi kommer att uppfylla Carl Bildt har uttryckt att Sverige kommer att följa Maastricht fullt ut. Sverige skall alltså kliva på ett tåg utan att veta att det går eller hur långt Nu menar antagligen statsministern att svenska folket inte kommer att Vi folkomröstar om unionen, och därmed har också svenska folket gjort Menar statsministern att om det blir ett försvarssamarbete om fyra eller Vi skall alltså kliva på tåget utan att veta vart det går. Detta är frågor som Några ord om den allmänna politiken. Det har gått åtta månader sedan Jag skall ta ett par exempel ut tidningen Etc. Jag vet inte om vi i riksdagen I samma nummer berättar man om Per Westerberg - inte om den andra |
|
106 |
sänkning av förmögenhetsskatten, har han tjänat närmare en miljon. 1995 |
slopas förmögenhetsskatten helt. Då blir det mera klirr i kassan hos Per, ca
1,9 miljoner vaije år.
Nu vill jag fråga statsministern, som inte har samma ekonomiska förutsätt-
ningar som Per, om han är helt säker på att omfördelningen från Marie till
regeringskollegan verkligen har gett en högre tillväxt här i landet. Om Carl
Bildt inte är säker på det är min sista fråga: Vad är egentligen syftet med den
här politiken?
Anf. 97 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Förutom den sedvanliga, höll jag på att säga, slagväxlingen
om det som Ingvar Carlsson har kallat ett träsk, dvs. den svenska ekonomin,
har vi nu möjlighet att också få ett meningsutbyte om EG- och Europapoliti-
ken. Det välkomnar jag, för det tror jag är viktigt och nödvändigt.
Låt mig säga till Lars Werner att vår bedömning av Maastrichtavtalet skall
ju vara en bedömning utgående från om vi tycker att detta är bra eller dåligt.
Tycker vi att det är bra att Europa samarbetar mera, då skall vi vara stolta
över att vi vill vara med. Tycker vi att det är dåligt att Europa samarbetar
mera, då skall vi självfallet inte sträva efter att komma med i detta samar-
bete.
Jag noterade under förmiddagens debatt hur Allan Larsson hade som ett
av sina huvudangreppsmål mot Anne Wibble att vi inte tillräckligt tydligt
uppfyller de s.k. konvergenskraven i den ekonomiska och monetära unionen
som lagts fast i Maastrichtavtalet. Jag delar i huvudsak Allan Larssons strä-
van i denna del, även om vi inte får göra den ekonomiska politiken enbart
till en slav under EG:s konvergenskrav, som det ibland lät i den larssonska
argumentationen.
Vi vill vara med i detta samarbete därför att vi är övertygade om att det är
bra för freden och bra för friheten, och det innebär att vårt eget folkstyre får
nya möjligheter i framtidens Europa.
Det skulle faktiskt intressera mig att veta vilket alternativ som Lars Wer-
ner och den övriga nejsägarkoalitionen egentligen står för när det gäller
Europapolitiken. Accepterar Vänsterpartiet det EES-avtal som nu ligger på
riksdagens bord? I så fall innebär ju detta att man accepterar en mycket
mycket vittgående ekonomisk integration med EG-länderna men utan nå-
gon som helst möjlighet till politiskt inflytande över villkoren för denna.
Lars Werner är ju inte ovan vid att försvara satellitstater, men vi skall inte
frivilligt sätta oss i en sådan situation att vi är beroende av någonting som vi
inte har inflytande över. Eller går Lars Werner och Vänsterpartiet och den
övriga delen av nejsägarkoalitionen på samma linje som Nej till EG-rörel-
sen, som också vill ge upp hela EES-avtalet, därmed de facto ge upp en stor
del av vårt ekonomiska samarbete med Västeuropa, därmed bygga nya bar-
riärer och därmed sätta nationalstat mot nationalstat i Europa? Vill ni kasta
Sverige tillbaka till en isolationism som de facto leder till massarbetslöshet
och de välfärdsproblem som den för med sig?
Jag tycker nog att Lars Werner och Vänstern, ni som är så mycket mot det
europeiska samarbetet och Sveriges deltagande i det europeiska samarbete
som faktiskt finns, nu har skyldighet att redovisa ett alternativ. Att säga nej
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
107
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
är en sak. Tala om vad ni säger ja till, och jag tror att ni kommer att stå där
i er nakenhet.
Så kort om Europa och säkerhetspolitiken. Det är en självklarhet att för-
utsättningarna för svensk säkerhetspolitik har förändrats när de bägge
blocken de facto har försvunnit och vi står i en annan europeisk situation.
Ta den tragiska konflikten i Jugoslavien som ett exempel. Ian Wachtmeis-
ter hade faktiskt en poäng när han påpekade att det vi ser i Sarajevo är att
en av de sista kommunistiska regimerna i Europa låter sin brutalitet gå ut
över oskyldiga människor. 1,3 miljoner människor har förlorat sina hem i
denna konflikt.
Skall vi stå neutrala i denna situation? Självfallet inte. Vi skall vara enga-
gerade för freden och för människorna. Vi skall vara engagerade i den poli-
tiska konfliktlösningen, i de humanitära insatserna, även de delar som är
svensk flyktingpolitik. Vi skall t.o.m. vara engagerade när det gäller att
sända de svenska soldater som vill delta i FN:s fredsbevarande operationer
till Jugoslavien för att försöka lindra lidandet.
Så här tror jag att det blir på 90-talet i fråga efter fråga. Det är inte isole-
ring utan det är engagemang som är huvudvägen när det gäller att ge vårt
bidrag till den europeiska freds- och säkerhetsordningen. Det innebär att
gamla frågor måste ställas på nytt och att begreppen kanske måste hanteras
på ett något annorlunda sätt än hittills.
Vilket är, Lars Werner, ert fredsalternativ i ett Europa där vi för första
gången har möjlighet att bygga en gemensam säkerhet inte på halva Europas
förtryck utan faktiskt äntligen efter kommunismens fall på hela Europas fri-
het?
Så till det parlamentariska läget och den ekonomiska politiken. Ingvar
Carlsson verkar närmast besvärad när jag talar om det som regeringen fak-
tiskt har gjort, de förslag vi har lagt fram och de förslag som riksdagen har
gett sitt stöd. Jag säger det därför att bl.a. Ingvar Carlsson sade att ingenting
av detta skulle vara möjligt. Det skulle inte kunna bildas någon regering,
den skulle inte kunna enas om någon politik, den skulle aldrig få igenom
någonting i riksdagen. Men det har faktiskt skett. Det har skett väldigt väl-
digt mycket och väldigt mycket som är bra. Ingvar Carlsson, dysterkvisten,
har fått fel på dessa punkter.
Vad skall vi göra i framtiden? frågar också lan Wachtmeister. Vi skall fort-
sätta att föra vår politik. Jag utgår ifrån att Socialdemokraterna kommer att
fortsätta att föra sin, att Ny demokrati fortsätter att föra sin, att Lars Werner
fortsätter att föra sin, vilken det nu till äventyrs kan vara. Och då, om ni
håller er till det, skall vi nog klara att föra vår politik vidare.
När vi får ert stöd - och det får vi, både Ingvar Carlssons och lan Wacht-
meisters, stundtals t.o.m. Lars Werners - är vi självfallet tacksamma för
detta. Men ni gör det ju inte därför att ni vill stödja oss utan därför att ni
anser att det vi gör är rätt och riktigt.
Vi för en ekonomisk politik för att återfå tillväxten. Grunden för de
svenska problemen är att vi har halkat efter, år efter år. Titta i Dagens Indu-
stri i dag! Där publiceras de nya OECD-siffrorna. Under 1980-talet kom
Sverige bland 24 länder på plats 22 när det gällde tillväxten. Därmed förlorar
108
vi välfärdsmöjligheter. Därmed förlorar vi sysselsättning och därmed har vi
hamnat i de ekonomiska svårigheter som vi har.
Vi kan inte klara välfärden och jobben i framtiden, om vi inte får tillbaka
tillväxten. Så är det. Och vi kan inte klara den i en situation när flyttlassen
lämnar Sverige. För så var det, Ingvar Carlsson och Allan Larsson, under er
regeringsperiod. Flyttlass efter flyttlass med företagande, med kunnande
och med investeringar lämnade Sverige. Nu kommer de flyttlassen tillbaka.
Nu ser man återigen Sverige som ett intressant land för satsningar.
Ni vill höja skatter på praktiskt taget allting. Det skulle vara intressant att
veta om Ingvar Carlsson har något enda exempel på ett område där han inte
vill höja skatten. Han kommer säkert att vilja höja momsen. Han vill höja
kommunalskatten. Han vill höja skatten på företagande. Han vill höja skat-
ten på investeringar. Han vill höja skatten på praktiskt taget allting.
Detta är ett da capo, säger Ingvar Carlsson, på den engelska valrörelsen.
Ja, måhända i den meningen att nästan alla socialistiska och socialdemokra-
tiska partier i Europa tror att man löser problem med att höja skatter. Därför
har det ju gått som det har gått med den västeuropeiska socialdemokratin,
den svenska inkluderad.
Det går inte att tro att man löser alla problem genom att höja och höja och
höja skatter. Ni har skapat problem för Sverige genom den politiken. Nu
skall vi ta Sverige ur problemen, och då skall vi inte återvända till en felaktig
politik.
Ni har kallat regeringen en nationell katastrof. Ni säger att vi bedriver
slakt på skolor, daghem och sjukhus. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Ni kallar svensk ekonomi ett träsk. Men detta är ett läge där vi måste föra
en långsiktig, uthållig och klar ekonomisk politik.
Den tredje vägens misslyckande förde Sverige in i de ekonomiska proble-
men. Nu skall vi ta Sverige ur dem. Ingvar Carlsson påstår ibland att jag har
sagt att EG på ett eller annat sätt skulle leda till arbetslöshet och ekonomiska
svårigheter. Så är det ju inte. Det är Socialdemokraterna och den tredje vä-
gens politik som bär ansvaret. Det europeiska samarbetet ger oss i själva
verket möjligheter att klara tillväxt och välfärd.
Det var utan EG och med Socialdemokraterna som vi fick problemen. Det
är med EG och utan Socialdemokraterna som vi har möjlighet att ta oss ur
dem.
(Applåder)
Anf. 98 INGVAR CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Carl Bildt frågar om jag kan ange ett område där vi Socialde-
mokrater inte vill höja skatten. Ja, och det är det allra viktigaste området: vi
vill inte höja skatten på arbete. Det är precis det som ni gör genom att ta
bort schablonavdraget. Det är en jättehöjning av skatten på arbete, samti-
digt som ni vill sänka skatten på kapital. Det är en omfördelning som är
orättvis och farlig och som ni har fått kritik för också i en lång rad borgerliga
tidningar.
Ingvar Carlsson har fått fel, säger Carl Bildt. Nej, tyvärr inte. På alla de
områden som jag angav att det fanns risker med en borgerlig politik - när
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
109
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
110
det gäller sysselsättning, tillväxt, fördelning och otrygghet - har jag tyvärr
fått mer än rätt.
Vem drabbas av vår skattepolitik? Ja, en och annan mångmiljonär och ka-
pitalägare, jag, vissa borgerliga statsråd med stora förmögenheter och höga
inkomster. Vem drabbas av den borgerliga politiken? Det gör löntagare,
pensionärer och barnfamiljer. Där ligger i ett nötskal skillnaden i skattepoli-
tiken, Carl Bildt. Och försök inte lura i svenska folket att vi står för en skatte-
chock, när vi vill återställa de jättelika skattesänkningar som ni har genom-
fört för högre inkomsttagare. Vad skall man då kalla det ni gör för Sveriges
löntagare?
Vi tycker att det är rimligt att de rika får vara med och betala sin andel.
Ni har ett budgetunderskott på 100 miljarder. Vore jag finansminister skulle
jag vara ganska glad om jag kunde få åtminstone 14 miljarder genom att de
rika får vara med och betala sin andel. Hur skall Carl Bildt klara av sina 100
miljarder? Tala om det, i stället för att skälla på Socialdemokraterna i tid och
otid!
Sedan skulle jag vilja göra klart, att när vi under vår tid har sagt att vi
uppfyller EG:s konvergenskrav och att det är viktigt, är det först och främst
ett bevis för att svensk ekonomi är bra. Dessutom råkar det vara så att vi
uppfyller kraven på att bli medlemmar i EG. Det trodde jag möjligen att
Carl Bildt också tyckte var bra. Det var det Allan Larsson uttalade tidigare.
Bildt uttalar sig tyvärr ibland otydligt om svensk säkerhetspolitik när han
är utomlands, och nu gjorde han det också här i kammaren, när han åbero-
pade att vi inte skulle vara neutrala i fallet Jugoslavien. Vi har aldrig varit
neutrala i sådana hänseenden. Vi har uttalat vår uppfattning om Tjeckoslo-
vakien, Ungern och det sovjetiska systemet. Vi har uttalat vår uppfattning
om USA:s övergrepp på Nicaragua och Vietnam. Vi har uttalat oss om Syd-
afrika. När Carl Bildt på det här sättet, med sin kunskap om utrikespolitik,
gör ett sådant inlägg här blir jag litet orolig för vad han egentligen är ute efter
i den här typen av frågor.
Ni säger att ni har kunnat enas om politiken efter valet och att regeringen
håller samman. Jag har läst många uttalanden av mannen som sitter bredvid
Carl Bildt som inte riktigt stämmer med Carls Bildts uppfattningar om bl.a.
skatter och välfärd. Det är nog för att bevisa ihåligheten på den punkten.
Anf. 99 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Fru talman! Politik är visserligen att svara på något som ingen har frågat
om och att inte svara på frågor. Tänk er själva, om ni hade det så hemma, i
gänget eller på företaget. Det är frustrerande. Man vänjer sig kanske, men
när jag har vant mig vid det lovar jag att jag kommer att sluta med det.
Jag skulle vilja ställa några frågor. Finns det dynamiska effekter, eller finns
sådana bara när det blir budgetunderskott på 100 miljarder som man inte har
tänkt sig? Det måste ju vara en dynamisk effekt - det kan inte gärna vara
något annat.
Kommer Carl Bildt att bli förargad även nästa gång som riksdagen beslu-
tar någonting utan att ha fått regeringens godkännande i förväg? Eller kom-
mer Carl Bildt bara att bli ytterst bekymrad?
Det har talats om träsket. Det träsk som vi har lanserat är det politiska
träsket; det är det vi vill dränera. Dit hör organisationsstöd, landsting, parti-
stöd, presstöd och alltihop. Det hör egentligen till regeringens politik att
göra någonting åt det. Jag tror inte att era väljare vill ha en drös av onödiga
politiker och byråkrater.
Carl Bildt säger ja till EG, och Ingvar Carlsson säger ja till EG, men de
säger ja av olika skäl. Det är nu mycket viktigt att gå ut och tala om för
svenska folket att de säger ja av olika skäl, därför att det är intressant.
Det skulle vara lika intressant att veta om Lars Werner säger nej av ett
annat skäl än Gudrun Schyman, eller om han säger nej och menar ja, eller
hur det skall vara.
Det är det här politiska beteendet som gör folk ytterst bekymrade, för att
använda statsministerns ord.
Europa är en möjlighet. Det är ungdomens Europa. Det är den fredliga
samlevnadens Europa. Det var därför man satte i gång med den europeiska
gemenskapen, för att inte slå ihjäl varandra i krig. Det är en organisation för
framtiden vi talar om. Vi som har suttit här på parkett hela tiden måste nu
göra någonting, vi måste satsa, vi måste våga någonting.
Jag är litet rädd för att det under lång tid här har utvecklats en parallell till
homo sovjeticus, nämligen homo socialdemokraticus, dvs. en människoras
som gnäller och kräver. Det duger inte längre. Vi måste arbeta, vi måste
satsa, vi måste tro på oss själva och tro på framtiden.
Jag vill bara till sist säga, vilket jag hoppas att statsministern håller med
om: Vem är det som betalar? Tror ni att det är Anne Wibble som betalar,
eller Carl Bildt? Det är det inte. Det är alltid vi själva som betalar. Det är
alltid folk som via sina skatter betalar allting. Kräv ingenting extra, därför att
det kommer nämligen från era grannar, arbetskamrater eller någon annan.
(Applåder)
Anf. 100 LARS WERNER (v) replik:
Fru talman! Ian Wachtmeister frågar hur vi har det i partiet. Det tänker vi
inte tala om här i kammaren, utan det talar vi om i massmedia. Hur har ni
det själva förresten?
Statsministern säger i fråga om EG att vi måste samarbeta mera. Ja, det
är bra - vi måste samarbeta med Europa. Men vad innebär ”mera”? Carl
Bildt har ännu inte svarat på frågan vad det betyder att man, om man stiger
på vid en station, måste följa med hela vägen. Innebär det i förlängningen
ett försvarssamarbete? Det är en konkret fråga.
Vilka slutsatser drar regeringen efter den danska folkomröstningen?
Wachtmeister säger - jag vet inte om han är något sanningsvittne - att Carl
Bildt är förargad. Men jag måste säga att Bildt aldrig är förargad. Han är
förbannad jämt, och han är bekymrad jämt. Han har ett jämt och bra humör.
Kan Carl Bildt tala om vilka slutsatser han drar efter den danska folkomröst-
ningen? I TV på natten var det första gången som den nuvarande statsminis-
tern var klädsamt bekymrad, inte för svensk del, men för den lilla danska
nationen. Hur ser han på detta för Sveriges del och för den fortsatta integra-
tionen i Europa?
Sedan frågar Carl Bildt mig: Vilka alternativ har ni? Accepterar ni EES-
avtalet? Det kan jag inte svara på fullt ut i dag. Det finns mycket i EES-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
111
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
112
avtalet som jag tycker är bra, men eftersom vi inte har fått följa med hela
vägen och inte har fått allt material, kan jag inte svara fullt ut på den frågan.
Vi skall svara i god tid före omröstningen i december i år.
Jag tycker att Carl Bildt skall sluta med de här dumheterna att säga, att
om det inte blir EG- och EES-samarbete, blir det massarbetslöshet. Det var
precis det som Uffe Elleman-Jensen gick ut och sade. Han beskyllde alla som
var emot unionen för att vara kommunister, och det skulle nästan bli en
tundra här i Norden - hur den nu skulle se ut. Ta bort de argumenten, och
låt oss diskutera EES och EG på ett sakligt sätt!
Vi skall gärna svara på frågor, om ni behandlar oss parlamentariskt kor-
rekt, vilket ni inte gör. Ni i regeringspartierna utestänger oss ju från EES-
utskottet. Tycker ni att det är rimligt? Jag vill ställa frågan till alla er fyra
representanter för regeringen som sitter här: Tycker ni att det är en bra be-
handlingsordning att ett parti utestängs i det som kallas för en ödesfråga för
Sverige?
Svaret på den frågan är avgörande för hur vi skall ha det i fortsättningen.
Ni kan inte hoppa på oss och samtidigt luta er mot Ny demokrati och vägra
att diskutera den frågan. Jag har inte plågat er med den i dag. Jag tycker att
det är illa nog att Wachtmeister uppträder som han gör här i kammaren - än
det ena och än det andra är han; men han är faktiskt en del av ert regerings-
underlag. Men min fråga är: Är ni beredda att acceptera att vi får delta i
EES-arbetet på samma villkor som ni andra?
Anf. 101 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag ställde frågan till Ingvar Carlsson om han kunde nämna
någonting som socialdemokratin inte ville höja skatten på. Han sade att man
inte ville höja skatten på arbete - ett lätt sensationellt påpekande, eftersom
det får konsekvenser i den omröstning som skall företas senare. Där finns
socialdemokratiska reservationer som faktiskt innebär höjd skatt på arbete.
Ni vill urholka inflationsskyddet i skatteskalan. Det är utan något som
helst tvivel höjd skatt på arbete. Ni vill höja arbetsgivaravgiften. Det är utan
något som helst tvivel höjd skatt på arbete. Ni vill ta bort skattetaket för
kommunerna. Det leder till höjda kommunalskatter, och det är det som är
övningens avsikt. Det är utan något som helst tvivel höjd skatt på arbete.
Därtill kommer de övriga skattehöjningarna. Ni vill höja skatterna på
företagandet; det är de s.k. rika. Jag tycker att problemet vi har med framför
allt de små och medelstora företagen runt om i Sverige är att de i själva ver-
ket inte är rika. De tvingas tyvärr varsla sina anställda därför att de inte kla-
rar av sin ekonomi. Men ni skall höja skatten för dem.
Ni vill höja skatten på sparandet, och ni vill se till att vi får högre moms
på allt. Det är intressant att konstatera - Ingvar Carlsson har nu ingen replik,
men han har möjlighet att återkomma senare. Det återstår att få svar på frå-
gan: Finns det något område som socialdemokratin inte vill höja skatten på?
Det verkar inte finnas något sådant reservat för den socialdemokratiska
skattechocken.
Låt mig då bara säga detta: Man talar så ofta om fördelningspolitik och
säger att vi sänker skatterna för de rika, som det så vackert heter. Det är
företagandet som vi vill skapa bättre villkor för. Skapar vi inte bättre villkor
för företagandet får vi inte tillbaka jobben. Vi kan inte hoppas på en framtid
där alla jobbar i den offentliga sektorn - det måste betalas med skatter - eller
en framtid där alla jobbar inom AMS; det är inte där vi får de trygga och
riktiga jobben. Vi måste få styrka och stadga i näringslivet och företagen,
och de skattesänkningar vi gör handlar om just detta. De skattesänkningar
ni föreslår riktar sig mot möjligheterna att få tillbaka tillväxten och syssel-
sättningen.
Det är ett faktum att Sverige halkat efter och halkat efter, och halkat efter
alltmer när det gäller tillväxt och möjligheter till välfärd - under 1970-talet
förvisso, inkl, de borgerliga åren, Ingvar Carlsson; det var inga lysande år
för tillväxt de heller, men ännu mycket tydligare under 1980-talet.
Ian Wachtmeister ställde frågor till mig. Jag skall försöka besvara dem i
den mån jag förstod dem. Finns det dynamiska effekter? frågade han. Själv-
fallet. Det finns - mer eller mindre - alltid dynamiska effekter. De kan vara
positiva, och de kan vara negativa. Höjer man skatter för företagandet får
man en negativ dynamisk effekt på företagandet.
Vi avskaffade i höstas resterande delar av aktieomsen; det blev en förfärlig
veklagan för det. Det fick en dynamisk effekt: det fördubblade omsätt-
ningen. Det är klart att detta innebär bättre möjligheter för Sverige. Det är
bättre att denna handel med svenska företags aktier sker i Stockholm än att
den sker i London, Frankfurt eller New York. Det är en dynamisk effekt,
och det är en bra dynamisk effekt, och sådana finns det säkert flera.
Kommer statsministern, frågade lan Wachtmeister, att bli förargad om
riksdagen fattar beslut utan hans tillstånd. Men riksdagen behöver som be-
kant inte några tillstånd. Ja, jag förbehåller mig rätten att kritisera vad jag
uppfattar som felaktig politik. Det är inget tvivel om att det som lan Wacht-
meister gjorde när han utan föregående varning lät sin riksdagsgrupp rösta
på Birgitta Dahl inte var någonting som det finns anledning att hylla.
Tvärtom. Det var billig opportunism från socialdemokratins sida, och det var
opportunism också från lan Wachtmeisters sida. Det har jag sagt, och det
tänker jag fortsätta att säga.
Sedan kan jag bara notera att lan Wachtmeister och Ingvar Carlsson tydli-
gen trots allt inte var alldeles överens om begreppet träsk. Ingvar Carlsson
ansåg att svensk ekonomi var ett träsk. Ian Wachtmeister anser att svensk
politik är ett träsk. Jag vill för ordningens skulle säga att jag inte anser att
vare sig politik eller ekonomi i detta land - trots alla de bekymmer vi kan ha -
någonsin förtjänar beteckningen träsk. Det politiska språket kräver också en
viss varsamhet.
Så till Europapolitiken och Lars Werners diskussion. Jag är inte till fullo
insatt i hur turerna har gått fram och tillbaka när det gäller tillsättandet av
EES-utskottet, men utskotten sammansätts enligt riksdagsordningens reg-
ler, och det är väljarna som avgör hur och med vilken styrka partierna där
representeras.
Det är talande att Lars Werner inte ens kan ge besked i frågan, om Väns-
terpartiet accepterar eller inte accepterar EES-avtalet. Det här är ju inte di-
rekt någon ny materia - den har vi diskuterat fram och tillbaka under flera
år. Det borde ha varit möjligt för ett parti som är så engagerat i Europapoliti-
ken att säga ja eller nej till EES-avtalet.
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
113
8 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
114
Det är inget oväsentligt ställningstagande. Ett ja till EES-avtalet är ett ja
till en mycket långtgående ekonomisk integration med Västeuropa men utan
politiskt inflytande, och det innebär ett randstatsförhållande, en satellitise-
ring för att ta till ett språkbruk som kanske är mer bekant i det gamla Väns-
terpartiet.
Jag skall inte hota med massarbetslöshet, men säger man nej till EES-av-
talet skulle det leda till att arbetslösheten blir mycket, mycket värre - det är
nog inget tvivel om det. Jag är alldeles övertygad om att investeringar skulle
söka sig bort från Sverige i en omfattning som skulle få det vi såg i slutet av
1980-talet att framstå som en rännil.
Det skulle bli floder av företagande och investeringar som sökte sig bort
från Sverige om vi följde den isolationismens politik på det ekonomiska om-
rådet som i så fall skulle bli Vänsterpartiets. Jag säger ”i så fall”, eftersom
det besked som Lars Werner har givit i dag är att Vänsterpartiet inte har
någon Europapolitik. Man vet bara vad man är emot - man har ännu inte
bestämt sig för vad man är för.
Så till liknelsen med tåget. Vi vill vara med i det europeiska samarbetet
därför att vi är övertygade om - vi som är det - att samarbetet måste byggas
vidare. Maastricht är ett bättre europeiskt samarbete än det man kom över-
ens om i Milano med den europeiska enhetsakten 1985 eller i Rom med
Romfördraget 1957. Det utvecklas framåt, och det blir ständigt bättre.
Jag tror inte att Maastricht är historiens sista ord. Jag tror att samarbetet
kommer att fortsätta att vidareutvecklas, och jag är övertygad om att Sverige
som medlem - vi alla från våra resp, politiska utgångspunkter, och de varie-
rar - kommer att medverka till att driva detta europeiska samarbete framåt.
Men det som den danska folkomröstningen visat är den i grunden demo-
kratiska karaktären i detta samarbete. Varje nytt steg på samarbetets väg -
när man bygger den nya grundlagen för den nya europeiska federationen av
nationer - måste beslutas i demokratisk ordning av vaije europeiskt land.
Ingen annan kan påtvinga Danmark någonting mot Danmarks vilja. Dan-
mark kan heller inte hindra Portugal och Holland, som jag nämnde som ex-
empel, att gå vidare om de så vill. Men det är ett i grunden demokratiskt
samarbete. Det är öppet för framtiden, och det grundas på den gemen-
samma strävan efter fred, säkerhet och frihet.
Självfallet finns det en säkerhetsdimension i det europeiska samarbetet. I
den tid som vi har kommit in i när blockmotsättningens Europa upphört
måste vi söka nya former för att säkra freden och säkerheten i Europas alla
delar. Det kan vara Bosnien-Hercegovina och Sarajevo i dag, det kan vara
Kosovo i morgon och det kan vara ytterligare någonting i övermorgon.
Men - på den punkten har Ingvar Carlsson utan tvivel rätt - Sverige har inte
stått vid sidan om förr. Sverige kan inte stå vid sidan om i framtiden.
Vi måste ha en Europapolitik som är annorlunda när det gäller fredssäk-
ringen för den typ av konflikter som vi står inför i det nya Europa, som grun-
das på engagemang i att lösa konflikter och i att säkra freden - inte isolering
från det europeiska samarbete som växer fram. Det är glädjande att riksda-
gens partier i övrigt är eniga där. Det har kommit till uttryck i utrikesutskot-
tets utlåtande; det är talande att Vänsterpartiet fortfarande lever kvar i sin
gamla isolationism.
(Applåder)
Talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till protokollet få
antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 102 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Fru talman! I en krönika i Dagens Nyheter häromdagen pekade Maciej
Zaremba på den brokiga skara av personer och grupper som sannolikt kände
gädje över resultatet av folkomröstningen i Danmark om den europeiska
unionen. Han nämnde Per Gahrton, Karl Erik Lagerlöf, Sven Wollter, Le
Pen, Slobodan Milosevic och Fremskridtspartiet i Danmark. Han kunde
också ha lagt till exempelvis Margaret Thatcher, det främlingsfientliga Sveri-
gepartiet, Gudrun Schyman och kanske också Lars Werner.
Zaremba frågade: ”Väl avgränsade stater med nationell ideologi eller et-
nisk tillhörighet som slumrande ideologi - gagnar det i dag den europeiska
demokratin eller gagnar det Le Pen och hans bröder?” Hans slutsats blev:
”Rasisternas och ytterlighetspartiernas motstånd mot den europeiska inte-
grationen är kanske, när allt kommer omkring, det starkaste argumentet för
den.”
Fru talman! Det är i vaije fall ett starkt argument, både för den och för ett
svenskt medlemskap i EG och EU.
Men aktuella opinionsundersökningar tyder nu på att nej-sidan har ett
övertag i Sverige. Det innebär att vi som företräder ja-sidan arbetar från ett
underläge. Jag tror att vi har en hel del att lära av vad som hände i Danmark.
En lärdom är att det är angeläget att ja-sidan inte är splittrad. Det må vara
att vi har olika uppfattningar om vilken politik som vi vill bedriva i EG - på
samma sätt som vi har olika uppfattningar om vilken politik vi vill bedriva i
Sverige. Men vi förenas av en önskan att Sverige skall vara med när de vik-
tiga besluten fattas om Europas framtid och vår egen. Det är trots allt det
viktiga i just den här debatten.
Därför känner jag en stark oro för den fortsatta debatten när jag hör Ing-
var Carlsson säga - det har han gjort både tidigare och här i kammaren i
dag - sådana saker som att nej-sidans främsta tillgång är Carl Bildt. Just så
skall vi inte agera, om vi vill att det skall bli ett ja i folkomröstningen om ett
par år.
En annan lärdom är att vi inte skall tro att några argument från nej-sidan
är så befängda att de inte behöver bemötas, dvs. att de faller på sin egen
orimlighet. Även de mest orimliga påståenden tycks göra intryck på männi-
skor och måste tas upp till en seriös granskning.
Men vi kan ju ändå bölja med att diskutera de vanliga och mer utbredda
invändningarna mot EG, t.ex. de som i dag framförs av kritiska socialdemo-
krater. Jag läste en artikel av avgående SCB-chefen Sten Johansson - som
förutom att han är generaldirektör är socialdemokratisk idédebattör - i tid-
skriften Tiden, där han utvecklade några av den socialdemokratiska nej-si-
dans viktigaste argument. Det är också argument som framförs från många
andra håll.
Han har två huvudinvändningar mot att Sverige skall ta steget över till
medlemskap. Han menar att om Sverige avstår från medlemskap blir det lät-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
115
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
116
tare att dels ta ut högre skatter, och därmed att finansiera välfärdsstaten,
dels ha full sysselsättning som övergripande mål i den ekonomiska politiken.
Låt mig först slå fast det självklara, som jag tror att de flesta här är överens
om, nämligen att det inom EG inte finns någon norm för skattetrycket, väl-
färdspolitiken eller arbetslösheten. Variationerna mellan EG-länderna är
mycket stora. När det t.ex. gäller arbetslösheten finns det i dag en variation
på mellan 2 % och uppåt 20 % i de länder som har den högsta arbetslöshe-
ten.
Men, frågar sig många, finns det inte en risk för att ett svenskt medlem-
skap ändå skulle tvinga oss att sänka skatterna, så att vi skulle få svårigheter
att betala för välfärdspolitiken? Mitt svar på den frågan är ett mycket be-
stämt nej. Det ena skälet är att det är vi själva som bestämmer vilket skatte-
uttag vi vill ha. Det kan vara sant att det finns vissa skattesatser som kan
behöva anpassas till den internationalisering som sker i ekonomin. Men det
sammantagna skatteuttaget bestämmer vi själva. Det andra är att det
svenska skattetrycket, eller utgiftstrycket, som kanske är viktigare att titta
på, inte är så unikt som en del hävdar i debatten. Om man jämför med andra
europeiska länder, EG-länder t.ex., framgår det bl.a. i en tabell som finns
med i den senaste långtidsutredningen att flera länder har ett högre utgift-
stryck än vi har i Sverige. Därför är det inte heller nödvändigt att av några
slags konkurrenskraftsskäl sänka det samlade skatteuttaget.
I själva verket innebär ett utanförskap ett större hot mot våra möjlighter
att ta ut skatter och finansiera välfärdspolitiken än ett medlemskap gör. Om
Sverige skulle stanna utanför EG, kommer det sannolikt att krävas extraor-
dinära åtgärder för att övertyga företag om att de bör investera i Sverige, ett
land som står utanför EG eller EU. Jag tror inte att hänvisningar till EES-
avtalet kommer att räcka i en sådan situation. Därför kan vi, för att i första
hand klara jobben, känna oss tvingade att försöka locka hit investeringar ge-
nom att t.ex. erbjuda lägre skatter. Då blir det naturligtvis svårare att finan-
siera stora delar av välfärdspolitiken.
Min slutsats, herr talman, blir därför att just våra ambitioner vad gäller
välfärd och sysselsättnig är starka argument för ett svenskt medlemskap.
EG är alltså inget hinder för en fortsatt välfärdspolitik. Parallellt med för-
beredelserna för EG-medlemskap skall vi därför i Sverige utveckla välfärds-
politiken.
Välfärden i Sverige är förvisso väl utbyggd. Vi har anledning att vara stolta
över det som har åstadkommits - stolta, men inte nöjda. Därtill är bristerna
ännu alltför stora. Man kanske kan säga att de riktigt stora välfärdsprojek-
tens tid är förbi. Vi har socialförsäkringar och vi har andra välfärdsarrange-
mang i Sverige som ger de flesta en god grundtrygghet. Men förbättringar
behövs ändå av flera olika slag.
Vid halvårsskiftet startar vi Folkhälsoinstitutet, vilket innebär en mycket
angelägen ambitionshöjning av det förebyggande hälsoarbetet. En bättre
folkhälsa är en viktig väg för att uppnå besparingar i vården och för att på
det sättet frigöra resurser som vi bl.a. kan använda för våra äldre, som allt-
jämt har en standard som inte är acceptabel i Sverige.
Mycket återstår också när det gäller grupper som tillhör det vi liberaler
brukar kalla för det glömda Sverige. Särskilt för de människorna, för handi-
kappade, utsatta barn och andra, finns det anledning att formulera visioner
om en bättre framtid.
På exempelvis handikappområdet har vi liberaler nu i vår glädjande nog
kunnat få gehör för några viktiga reformer som rikdsdagsmajoriteten, med
Socialdemokraterna i spetsen, tidigare har sagt nej till. Det gäller det ekono-
miska stödet till familjer som har barn med handikapp och det gäller pensio-
nerna till föräldrar som har sett efter handikappade barn. Vi har också ge-
nomfört det största påslaget hittills av stödet till handikapporganisationerna.
Och i höst kommer den utlovade propositionen baserad på handikapputred-
ningens huvudbetänkande.
Mycket annat är också på gång. ÄDEL-reformen håller på att genomfö-
ras. Psykiatriutredningen kommer snart med sitt slutbetänkande. Den be-
friades för övrigt i sista stund från de nolidirektiv som den fått av den social-
demokratiska regeringen. Vi ökar stödet till kvinnojourerna, vi gör en sär-
skild satsning på barnperspektivet i socialtjänsten. Vi kommer att genom-
föra en husläkarreform och mycket annat. Listan kan göras mycket lång.
Låt mig, herr talman, understryka att välfärdsstaten naturligtvis är bra för
alla, men den är faktiskt särskilt bra och särskilt viktig för kvinnorna. De
sociala tjänsterna utnyttjas ofta av kvinnor, och två tredjedelar av dem som
arbetar inom den sociala tjänstesektorn är kvinnor.
Av alla länder i hela den industrialiserade världen, förmodligen i hela värl-
den, har den svenska välfärdsstaten gjort det möjligt att förena den största
andelen personer i befolkningen över 65 år med den högsta kvinnliga för-
värvsfrekvensen. Det är inte konstigt att våra unika erfarenheter på detta
område nu studeras med stort intresse i andra länder, som ser både andelen
pensionärer och den kvinnliga förvärvsfrekvensen växa i snabb takt.
En förutsättning för denna utveckling har varit utbyggnaden av barnom-
sorgen. Visst finns det åtskilligt att göra för att bredda utbudet och öka val-
friheten inom barnomsorgen, men det är inte tal om annat än att svensk
barnomsorg är utomordentligt bra. Den är bra för barnen och för föräld-
rarna, men den är också bra för samhällsekonomin.
Länge har staten uppmuntrat utbyggnad av barnomsorgen genom special-
destinerade statsbidrag, men vid årsskiftet kommer de, enligt det beslut riks-
dagen fattade i går, att försvinna. Detta innebär att det nu, enligt regeringens
mening, är nödvändigt att skärpa socialtjänstlagen i de delar som berör barn-
omsorgen. Den som efterfrågar barnomsorg utanför hemmet måste ha rätt
till sådan. Dessutom måste kommunerna ha skyldighet att släppa fram alter-
nativ, så att valfriheten för föräldrarna kan säkerställas.
Herr talman! Hur stämmer nu talet om förbättringar för det glömda Sve-
rige, utbyggd barnomsorg och mycket annat, med de förslag till nedskär-
ningar av statsbidragen till kommunerna som jag tror att kammaren beslu-
tade om i går? Innebär inte mindre resurser också automatiskt att det blir
sämre service?
Nej, självklart inte. Det finns inget sådant enkelt samband mellan resurs-
insats och resultat. Alla fotbollslag har som bekant elva spelare, men de är
ändå inte lika bra. Detsamma gäller faktiskt inom den kommunala servicen.
Minskningen av statsbidragen är enligt vår mening nödvändig för att få
bättre ordning på samhällsekonomin. Den är ekonomiskt motiverad och inte
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
117
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
118
ideologiskt motiverad, som Ingvar Carlsson påstod. Syftet är självklart inte
att det skall leda till någon nedrustning av den välfärd som kommunerna sva-
rar för. I stället skall det leda till att vi hushållar bättre med resurserna, att
kommunerna verkligen tar sig en ordentlig funderare på vad som är god kva-
litet. Det skall inte bli sämre service, utan bättre service i kommunerna. Det
är vad förnyelsen i kommunerna syftar till, att se till att vi alla får mer valuta
för skattepengarna.
Jag påstår inte att det här är lätt, tvärtom.-Jag tror att det är en mycket
tuff uppgift som våra kommunpolitiker nu har framför sig. Men om viljan
och modet finns, kommer de också att kunna klara den uppgiften.
Herr talman! Den borgerliga minoritetsregeringen har nu regerat i åtta
månader. Det har, jag måste säga det, gått över förväntan, i alla fall bättre
än mina egna förväntningar. Jag tillhör dem som före valet varnade för den
parlamentariska situation som vi nu faktiskt har här i kammaren. Jag förut-
spådde bl.a. i en artikel i Dagens Nyheter i augusti förra året att Socialdemo-
kraterna och Nydemokraterna skulle bilda en nejsägarkoalition och därmed
vara ett effektivt hinder för en effektivt driven politik. Det har förekommit,
som bekant. Delpensionen är det mest belysande exemplet. Men det har än
så länge varit mindre vanligt än jag fruktade att det skulle bli.
Regeringen har, som Carl Bildt konstaterade förut, varit parlamentariskt
framgångsrik. Avvikelserna från vårt budgetförslag är mindre nu än avvikel-
serna från det sista socialdemokratiska budgetförslaget var. Det lades fram i
januari 1991.
Ett skäl till att regeringen har klarat sig så pass bra är förstås att den inte
är den högerregering som Socialdemokraterna så gärna vill ge sken av. Den
bild som de sprider, bl.a. i en rapport om regeringens åtta första månader,
som presenterades för någon vecka sedan, liksom i dagens debatt, är att en
hård högerpolitik genomförs med hjälp av Olof Johansson, Alf Svensson och
mig. Vi liknas närmast vid viljelösa nickedockor. Trots det hörde jag Ingvar
Carlsson säga i dag att i ett annat sällskap skulle vi ändå kunna bidra till en
bättre utveckling i Sverige. Det var ju intressant.
Ingvar Carlsson vet av personlig erfarenhet bättre än så. Han har själv vits-
ordat att t.ex. han och jag har haft åtskilliga förhandlingar där vi har givit
och tagit och där han, och Socialdemokraterna, har fått acceptera att sam-
verkan har ett pris.
Tro inte, Ingvar Carlsson, att jag och mina partivänner är mindre målmed-
vetna och sätter ett lägre pris på vår medverkan i regeringen än vad vi gjorde
när vi tillsammans förhandlade om försvaret, skatterna, ekonomin, äld-
reomsorgen och energin.
Vi liberaler är också mycket nöjda med vad vi uppnått under de gångna
åtta månaderna. Låt mig bara ge ett talande exempel. Under den socialde-
mokratiska regeringens sista månader publicerade vi en rapport som hette
”Solidaritet på undantag”. Den visade hur Socialdemokraterna på sju kon-
kreta punkter hade svikit de handikappade i Sverige, de fattiga i u-länderna
och flyktingarna. På i stort sett alla de punkterna har vi i dag - med en bor-
gerlig regering! - fått gehör för våra förslag. Det är en mycket kraftfull de-
menti av allt prat om högerpolitik.
Visst har vi också fått gå med på ett och annat som vårt hjärta inte har
klappat särskilt starkt för, t.ex. en viss höjning av försvarsanslagen. Men
även vi måste naturligtvis betala något för politisk samverkan.
Jag tycker att det, herr talman, trots dåliga opinionssiffror och svag eko-
nomi, finns anledning till optimism vad gäller såväl regeringens och Folkpar-
tiets som Sveriges framtid.
Ekonomin är på väg att vända. Snart kommer tecknen att bli tydliga. Då
kommer, herr talman, allt fler att förstå att uppoffringarna inte var förgäves.
(Applåder)
Anf. 103 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Alla tycks vara överens om att de här åtta månaderna har
gått över förväntan, även Socialdemokraterna, som tydligen hade väntat att
det skulle gå åt skogen. Den avvikelse från budgetförslaget som Bengt Wes-
terberg nämnde och som inte blev så stor åt det negativa hållet kunde ha
blivit positiv, om ni hade lyssnat på våra besparingsförslag. Det var de heliga
korna som vi var och vallade litet grand.
Nu skall jag ställa några frågor som folk ställer och som politiker inte
tycker om. Inser Bengt Westerberg att svensk invandringspolitik har stora
och eviga effekter på Sveriges framtid när det gäller sammansättningen av
det svenska folket? Tänker Bengt Westerberg någonsin på att det är den
kommande generationen som får skörda frukterna av dagens flyktingpoli-
tik? Svenska politiker är väldigt bra på att låta barn och barnbarn betala -
ATP-systemet, lån till u-hjälp osv.
Vad säger Bengt Westerberg om jag hävdar att svensk flyktingpolitik dels
kan importera kriget till Sverige, dels kan bygga upp sådana religiösa mot-
sättningar som vi själva kan se har förorsakat inbördeskrig och folkmord ute
i världen? Tror Bengt Westerberg att någon kommer att tacka för den godhet
som präglar svensk politik i dag, om svenskarna upptäcker att de plötsligt
lever i ett helt annat land? Anser Bengt Westerberg att de politiska ledarna
borde föregå med gott exempel på så sätt att man ändrar politiken när man
ser att den har misslyckats? Tycker han möjligen att flyktingpolitiken i Sve-
rige har varit lyckad? Många människor väntar på klara besked.
Folk väntar också på ett besked på frågan som låter likadant när man stäl-
ler den på olika håll, nämligen vad flyktingpolitiken kostar. Varför skall det
vara så svårt att få ett ärligt svar på det? Man väntar sig också ett svar på
frågan om flyktingmottagningen är så välorganiserad och effektiv i Sverige,
att man vet vad man gör utöver gränserna. Man har hört rykten och vill veta
om det är sant att det har förekommit kommersiell människosmuggling till
Sverige. Händer det att folk som fått flyktingstatus några månader senare
åker på semester till just det land som de så att säga flydde ifrån? Är det
riktigt att en flykting skall få mer bidrag och naturförmåner än en enkel pen-
sionär, som har betalat hela sitt liv för sina eventuella förmåner?
Frågorna ställs egentligen inte av mig. De ställs av folk ute i verkligheten,
och de måste besvaras. Fakta måste presenteras.
Anf. 104 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Det finns alldeles självklara svar på alla de frågor som lan
Wachtmeister ställde här i kulsprutefart från talarstolen. Jag kan inte be-
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
119
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
120
svara alla i mitt inlägg, men låt mig ändå poängtera en väldigt viktig utgångs-
punkt. Invandring till Sverige är ingenting nytt, utan vi är ett folk av invand-
rare. Det var inte så att Sven och Svea - låt oss kalla de första svenskarna
så - stod upp ur den svenska myllan, utan de kom faktiskt också invandrande
hit. Sedan har det kommit invandrare i generationer till Sverige. Om jag inte
tar fel är lan Wachtmeister själv en ättling av invandrare i en någorlunda
historisk tid.
Det fortsätter att komma invandrare till‘Sverige. Men påståendet att vi
inte längre skulle känna igen oss inom en eller några generationer är non-
sens. Alltid kommer det impulser utifrån, både i form av idéer och kulturella
intryck och i form av människor som kommer hit, liksom svenskar som har
slagit sig ner i andra länder. Men under efterkrigstiden har det varit en net-
toutvandring från Sverige. Fler människor har lämnat Sverige än dem som
kommit hit. Talet om risken för att det svenska folket skulle försvinna och vi
skulle översvämmas av muslimer är inte sant. Det spreds en promemoria un-
der valrörelsen som lan Wachtmeister själv hade skrivit där man talade om
detta.
En annan viktig utgångspunkt är naturligtvis att vi i Sverige har ett antal
värderingar som vi är någorlunda överens om i Sverige. Jag är inte säker på
att lan Wachtmeister ställer upp på alla, men de flesta andra är överens om
dessa värderingar. Dit hör t.ex. en syn på kvinnan och barnen som skiljer sig
mycket från en del andra länder. Dit hör att vi har religionsfrihet i Sverige.
Dessa grundläggande värderingar måste alla människor som bosätter sig i
Sverige vara beredda att acceptera. Det har nog funnits brister i informatio-
nen till dem som har kommit hit när det gäller den här typen av värderingar,
men där kan vi säkert bli bättre. Det är alldeles självklart att alla måste vara
beredda att ställa upp på dessa värderingar som vill bosätta sig i Sverige och
räknar med att få en framtid här.
Det grundläggande när det gäller flyktingarna är att det inte är i Sverige
som flyktingproblemen skapas. Jag skulle önska att det inte fanns några flyk-
tingar i världen. Vi försöker - vi kan inte göra så mycket åt det - ändå på-
verka utvecklingen i världen så att vi kan slippa att få flyktingar till Sverige.
Men nu kommer en del flyktingar hit. Det beror på den oro som råder på
olika håll i världen. Just nu minskar flyktingströmmen från praktiskt taget
alla länder, men den ökar från Jugoslavien. Vi vet precis varför den ökar från
det forna Jugoslavien. Det är oro där nere. Människor, fäder och mödrar
som vill rädda sina barns och sitt eget liv söker sig någon annanstans. Några
av dem kommer till Sverige.
Jag förstår inte var lan Wachtmeister har hjärtat när han säger att vi skall
sätta stopp för dessa människor och kasta tillbaka dem, med den oro som
finns där nere. Flyktingpolitik handlar ganska mycket om hjärta och solidari-
tet. Jag tycker att det är angeläget att vi vågar visa det också i framtiden.
(Applåder)
Anf. 105 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Bengt Westerberg säger att invandringen inte är något nytt,
utan vi har haft invandrare jämt. Det är alldeles riktigt. Hela Sverige har
byggts upp av invandrare. Det fanns inga här från böljan som bekant. Men
flyktinginvandring är någonting nytt. Tidigare har vi haft arbetskraftsin-
vandring, som bidrog till att bygga upp landet Sverige. Men flyktinginvand-
ringen är någonting annat. Den är svårare att kontrollera. Jag upprepar min
fråga: Vad kostar den?
De impulser utifrån som vi så väl behöver - jag är själv internationell till
min inställning, så det är inga problem med det - kommer i de här fallen utan
kontroll.
Jag har inte skrivit någonting om att muslimer skulle översvämma Sverige,
men jag börjar faktiskt bli rädd för vad som i dag kan ske i brist på en konkret
politik när det gäller dessa frågor.
Beträffande hjärtat och solidariteten skall vi också tänka på att vi i denna
grymma värld måste ha detta hjärta och visa denna solidaritet för alla, varav
även ingår de i Sverige som har legitima krav på sin säkerhet och sin framtid.
De kommer alltid bort i den här debatten. Man pekar på dem och säger:
Usch på er, ni är rasister om ni inte är folkpartister.
(Applåder)
Anf. 106 Socialminister BENGT WESTERBERG (fp):
Herr talman! Ian Wachtmeister frågade vad det kostar. Vad vill han egent-
ligen ha svar på? Är det hur mycket vi betalar ut i konkreta pengar för att ta
emot de människor som kommer hit under ett visst budgetår? Det kan han
läsa i budgetpropositionen. Jag vill minnas att det handlar ungefär om 6 mil-
jarder kronor. Men det är ju inte det intressanta, om man nu bara ser på det
här med ekonomiska glasögon, utan det intressanta är ju vad det innebär på
lång sikt. Vad har invandringen kostat Sverige i objektiv mening? Då är sva-
ret att invandringen inte för med sig någon kostnad, utan den är faktiskt en
samhällsekonomisk intäkt.
Invandrarna i Sverige jobbar och gör nytta. Många av de människor som
lan Wachtmeister säger att vi försummar på bekostnad av invandrarna - det
är ju inte sant - upptäcker vaije dag att de har glädje av de invandrare som
finns i Sverige. Det gäller t.ex. den gamla människa som ligger på sjukhem
eller sjukhus, handikappade och många andra. Åk ut i vården och se hur det
är! Den 21 februari, när invandrarna skulle visa sin betydelse för det svenska
samhället, var jag ute på Råcksta sjukhus, som ligger här utanför Stockholm.
Då samlades alla invandrarna under den timme då deras närvaro i Sverige
skulle manifesteras. Det visade sig att ungefär en tredjedel av de anställda
på Råcksta sjukhus var invandrare. Hur skulle det gå för de gamla, de de-
menta och för de människor som finns där om dessa invandrare plötsligt för-
svann? Hur skulle det gå om man sade så som lan Wachtmeister nu antydde,
att vi inte skall ha den här typen av personer här, utan här skall vi bara ha
sådana invandrare som kom hit för hundra år sedan och som är uppsatta i
adelskalendern? Det är bara de som får vara här, men de andra skall vi kasta
ut.
Jag förstår inte den politiken. Det är en hjärtlös politik. Ytterst handlar
det om att se individer, lan Wachtmeister. Det finns inga flockar, inga mas-
sor, inga båtlaster av invandrare. Det rör sig om individer, precis som lan
Wachtmeister och jag. Det gäller att kunna se dem i ögonen och förklara för
dem varför inte vi skulle vara beredda att erbjuda dem en bättre framtid, om
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
121
Prot. 1991/92:128
10juni 1992
Partiledardebatt
122
de nu kommer hit som flyktingar. Jag tror faktiskt att t.o.m. den hjärtlöse
lan Wachtmeister, om han såg en människa - en individ - på flykt i ögonen,
som var oroliga och talande, skulle vara beredd att sträcka ut en hjälpande
hand, även om ni inte kunde kommunicera på något gemensamt språk. Men
lan Wachtmeister vägrar att se individerna. Han säger att vi skall behandla
dem som massor och kollektiv, att vi skall skicka tillbaka flygplanen och bå-
tarna och att vi inte skall titta dem i ögonen, för då blir det så förbaskat
mycket svårare - ursäkta svordomen, men den kändes naturlig.
Jag tror att vi behöver en flykting- och invandrarpolitik med hjärta i Sve-
rige, men en sådan är lan Wachtmeister definitivt inte förmögen att stå för.
(Applåder)
Andre vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 107 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Miljöpolitiken är en ödesfråga för världens befolkning. Den
är grundläggande för om vi skall lyckas skapa en hållbar utveckling, ett krets-
loppssamhälle. Detta slogs fast i Brundtlandkommission och i det förarbete
som har inlett Riokonferensen, som pågår under dessa dagar.
Riokonferensen kan aldrig betraktas som misslyckad, eftersom den redan
har bidragit till att en mängd nätverk har skapats i hela världen för ett samar-
bete i miljöfrågor. Riokonferensen har bidragit till en ökad förståelse för
olika miljöproblem och till ett ökat kunskapsinhämtande för många männi-
skor.
Vi i Centern har valt att bedriva en långsiktig och medveten miljöpolitik
utifrån visionen om att man skall ha ett samhälle där människor ges möjlig-
het att leva miljövänligt. Det är inte alltid som vi har den möjligheten.
En av regeringens första åtgärder efter regeringsskiftet var att föra sam-
man miljöfrågor och fysisk samhällsplanering. Denna planering, som inte får
förväxlas med planhushållning, är ett viktigt instrument för att undvika
framtida miljöskador och intressekonflikter. Eftersom det är jag som är an-
svarig för mark- och planfrågor, kan jag tydligt se resultatet av en misslyckad
planering, både här och utomlands.
Det är inte många som tänker på att mer än 50 % av koldioxidutsläppen i
världen är beroende av hur vi planerar vårt boende, eftersom det styr trans-
portbehovet i samhället.
Det finns oerhört mycket kopplat till dessa frågor, som går att utveckla
och som det är absolut nödvändigt att utveckla, om man skall kunna tackla
världens miljöproblem. Jag behöver bara ta upp avfallsproblematiken som
exempel. Vi kan naturligtvis inte kräva av människor att de skall källsortera,
om inte ett sådant system byggs in i vårt boende och runt omkring oss. Vi
sviker människorna när vi inte ser till det och när de tycker att de gör en
insats, samtidigt som samhället inte kan tillgodogöra sig deras miljövänliga
insats.
Vi anstränger oss för att man så tidigt som möjligt skall få in miljökonse-
kvensbeskrivningar i alla sammanhang. Ta Öresundsförbindelsen som exem-
pel. Där kommer miljöprövningen först efter ett fattat riksdagsbeslut. Det
är klart att detta är en felaktig tågordning. Vi måste se till att sådant inte
upprepas, utan att miljöprövningar skall ske innan man fattar beslut.
Många har kritiserat energibeskattningen. Men för första gången på länge
kan vi visa att även den mest energislukande industrins energiförbrukning
beskattas fullt ut genom att taket för energibeskattningen tas bort.
Jag kommer ihåg när jag var ny i riksdagen. Då ringde jag upp ett energi-
slukande företag efter det att det hade fattats beslut om energibeskattning
och frågade vad beslutet innebar för företaget. Det betydde ingenting och
förändrade inte situationen ett dugg, blev svaret. Beslutet medförde således
inte någon styrning av energianvändningen. Det finns industrier och företag
som nu kommer att få en ökad energibeskattning på grund av att taket har
tagits bort och genom den koldioxidbeskattning som vi har. Jag tycker att
det är obegripligt att Socialdemokraterna motsätter sig en höjning av kol-
dioxidskatten, som regeringen har föreslagit.
Med det förslag till förändrad energibeskattning som har lagts fram har vi
också markerat att vi vill se en fortsatt satsning på biobränslen. Kommuner
med fjärrvärmeanläggningar får nu klartecken för det ekonomiskt fördelak-
tiga att satsa på biobränsle jämfört med att elda med olja och kol. Detta är
också viktiga signaler i miljösammanhang.
Alla system, transportsystem, energisystem och avfallssystem, är styrande
för om vi skall klara av miljöfrågorna i framtiden.
Vi har också lagt oerhört stor vikt vid det internationella arbetet när det
gäller miljöfrågorna, eftersom miljöproblemen ju är gränsöverskridande. Vi
samarbetar nu med de baltiska staterna, men vi har upptäckt att det inte är
så lätt att bevilja lån och bidrag till länder, där så självklara saker som fastig-
hetsbildning, ägaransvar och kapitalmarknad inte tidigare har funnits. Vi
måste alltså börja från grunden för att dessa länder skall kunna få möjlighe-
ter att själva hantera olika saker och investeringar och för att de skall kunna
bygga med egna insatser. Det pågår väldigt mycket arbete kring detta.
Det finns flera konkreta planer, t.ex. på att åtgärda de 100 värsta förore-
ningskällorna runt Östersjön. Det finns också mycket annat fruktbart arbete
i Östersjöområdet, som är och kommer att vara en oerhört viktig region i
Europa, där det finns många gemensamma förutsättningar som det gäller att
ta till vara och bygga på.
Jag tänker på det här med den fysiska planen över Östersjöområdet under
temat ”Östersjöområdet 2010”. Vi har arbetat för litet med visioner, det hål-
ler jag med Ingvar Carlsson om. Det kan emellertid inte ha berott på den
nuvarande regeringen, utan snarare på den förra regeringen.
Andra länder som i mycket högre utsträckning arbetar med visioner har
kommit fram till konkreta, bra resultat. Därför kommer visionen ”Öster-
sjöområdet 2010” att ha stor betydelse. Det gäller att samarbeta även när
det gäller naturresurser och lagstiftning på olika områden, så att inte vi här
i Norden, länderna runt Östersjön, konkurrerar ut varandra, utan blir en
stark region som riktar sina krafter utåt.
Vår egen världsdel, Europa, har genomgått en fantastisk utveckling under
de senaste åren. Kommunismens sammanbrott skapar tillsammans med de-
mokratins framgångar grund för avspänning, ökad frihet för människorna
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
123
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
124
och ekonomisk utveckling i ett omfattande europeiskt samarbete. Det är
egentligen en väldigt spännande period som vi befinner oss i.
Utvecklingen kommer självfallet inte automatiskt. Våldet och kriget i f.d.
Jugoslaven är ett tragiskt exempel på detta. Därför måste vi utveckla ett nära
europeiskt samarbete mellan alla demokratiska länder. Nära samarbete är
den största garanten för fred och avspänning.
EG spelar i dag en central roll i den europeiska utvecklingen. Samtidigt
utvecklas och förändras EG. Maastrichtöverenskommelsen och ambitio-
nerna att forma en politisk och ekonomisk union dominerar nu framtidsde-
batten både inom och utom EG.
Resultatet av den danska folkomröstningen ger ingen anledning till att
ompröva den svenska medlemsansökan. Den ger emellertid anledning till
stor eftertanke inom vårt eget land, därför att det danska resultatet speglar
människors oro inför en växande centralism i Bryssel, inför en utveckling där
de enskilda människorna glöms bort eller riskerar att förvandlas till enbart
produktionsfaktorer.
Precis som statsministern nämnde tidigare är frågan om demokrati viktig,
och den måste vi ha i minnet när vi diskuterar EG. Samarbetet inom EG
måste få ett mer mänskligt ansikte. Samarbetets betydelse för freden, välfär-
den och den mänskliga gemenskapen måste lyftas fram, och stormaktsdröm-
marna om väpnade insatsstyrkor och gemensamma militära kommandon
måste stå tillbaka.
Omröstningen i Danmark visar också på en mycket allvarlig förtroende-
klyfta mellan väljare och valda. Det är ett demokratins problem och ett re-
sultat av försök att föra debatten över huvudet på människorna. Jag hoppas
att resultatet leder till att kommissionens makt i Bryssel minskar i förhål-
lande till ett mer demokratiskt inflytande. Inriktningen är ju att beslut skall
fattas så nära människorna som möjligt, och då måste också människorna
ges en känsla av att det är så.
Den svenska debatten om medlemskap bör nu föras utan de glättade slag-
orden. Vi måste ge alla människor möjlighet och kunskap i syfte att föra en
öppen diskussion om såväl för- som nackdelar vid ett svenskt medlemskap,
vilket förutsätter omfattande folkbildningsinsatser. Det har regeringen
också stöttat med beslut om pengar till kunskapsutlärning och -inhämtning
när det gäller EG-frågan.
Människor skall kunna känna att de är välkomna att ställa kritiska frågor,
beskriva sin oro och samtidigt få ärliga och uppriktiga svar. Mycket av det
politikerförakt, som vi upplever finns i samhället, bottnar i att människor
inte upplever sig få komma politiker nära alltid. De upplever inte att vi poli-
tiker har tid att lyssna till dem. Det är något som vi ständigt måste bearbeta,
annars kommer vi själva att motarbeta det fina med demokratin, i vilken det
faktiskt behövs folkvalda människor för att demokratin skall fungera.
Det europeiska samarbetet har en stor betydelse för vår ekonomiska ut-
veckling, och det kan man inte komma ifrån. Redan EES-avtalet öppnar för
svenska företag och svenskt näringsliv att delta på en europeisk hemma-
marknad. Behandlingen av EES-avtalet blir en av höstens viktiga frågor i
riksdagen. EES-avtalet har förhandlats fram i nära samverkan med övriga
EFTA-länder, och även i förhandlingarna om ett medlemskap bör en nära
samverkan ske med de EFTA-länder som nu söker medlemskap. Tillsam-
mans kan vi hävda intressen och krav som vaije land enskilt kan ha svårighe-
ter att få gehör för. Även det regionala samarbetet är alltså oerhört viktigt.
Den svenska lågkonjunkturen är allvarlig. Den var från böljan hemma-
gjord, och den var resultatet av en lättsinnig och inflationsdrivande ekono-
misk politik, som den socialdemokratiska regeringen bär ansvaret för. Nu
har den även förstärkts av en allmän internationell konjunkturavmattning,
vilket inte kan lastas den nuvarande regeringen.
För den nya regeringen har det varit viktigt att snabbt skapa förutsätt-
ningar för en bättre ekonomisk utveckling, och vi har gjort vad vi har kunnat
för att näringslivet skulle få möjligheter att skapa nya arbetstillfällen. Det är
emellertid inte enkelt, när grundstrukturen har blivit så ruckad som den har
blivit under 80-talet och under den socialdemokratiska regeringen.
Priset vi får betala är högt, nämligen arbetslöshet. Även om konjunkturen
nu har vänt i vissa branscher, återstår det under lång tid en hög och på vissa
områden fortfarande växande arbetslöshet, vilket vi inte kan komma ifrån.
Från centerns sida har det varit viktigt att den nya regeringen bedriver en
ambitiös politik för att hålla sysselsättningen uppe. Det inkluderar inte en-
bart arbetsmarknadspolitiska insatser, utan även t.ex. skattesänkningar som
innebär att kapital frigörs till investeringar i syfte att öka sysselsättningen.
En alltför ensidig debatt får ej föras kring ekonomi och sysselsättning. All-
ting hänger nämligen ihop och kan ej hanteras var för sig. De bästa insat-
serna är de offensiva insatserna, de som syftar till att göra Sverige kvalitets-
mässigt bättre och mer konkurrenskraftigt.
Det är då beklagligt att vi, när vi vill tidigarelägga investeringar av vägar
och järnvägar, inte kan göra det omedelbart därför att Socialdemokraterna
inte har förberett för några sådana investeringar. Jag försökte säga det tidi-
gare vid min replikomgång med Ingvar Carlsson. Det återstår alltså ett stort
arbete för att få till stånd de insatser som man säger sig ha beslutat om.
Jag vill också understryka nödvändigheten av att vaije departement och
vaije myndighet utför vad som ankommer på dem när det gäller beslut om
tidigareläggande av investeringar, och det gäller för oss alla att arbeta
snabbt. Det gäller även oss i miljö- och naturresursdepartementet som har
ansvar för miljöprövningar. Miljöprövningar skall inte vara till för att för-
hindra utförandet av fattade beslut, utan de skall vara till för att ta fram bra
underlag i syfte att fatta rätt beslut. Inget beslut blir bättre för att man skju-
ter på det, därför att man eventuellt tycker att det är obekvämt.
Det har tidigare här i dag talats om kvinnorna. När det blir en lågkonjunk-
tur har kvinnor och ungdomar det svårt. Inom vissa branscher har det emel-
lertid inträffat att även männen är mer utsatta än tidigare när det gäller ar-
betslöshet.
Ungdomspraktiken har stor betydelse för att ungdomar, även i lågkon-
junktur, skall få en meningsfull inskolning i arbetslivet, och det beslut som
regeringen har lagt fram förslag om, och som riksdagen har fattat beslut om,
i den frågan är viktigt.
Åtskilliga saker skulle kunna återupprepas. När det gäller de olika system
som vi har böljat förändra, handlar det inte om att riva ned någonting eller
att rasera välfärden. Det hus som Socialdemokratin säger sig ha byggt var
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
125
|
Prot. 1991/92:128 |
kanske stadigt för länge sedan. Under 80-talet blev det emellertid en mer |
ramla ned.
|
Partiledardebatt |
Genom att ändra på vissa system, förstärker vi den här grunden, så att inte Anf. 108 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik: Herr talman! Görel Thurdin representerar regeringen och Centerpartiet Vi hävdar att vi lever i en värld och inte i en ankdamm och att miljöfrå- Vi måste nu vidga vår miljöpolitik och vidta åtgärder i hela Östersjöområ- Vi måste ställa om även vår miljöpolitik. Låt oss ta exemplet med miljöav- Om man, Görel Thurdin, får hundra gånger större miljöförbättringar ge- Anf. 109 Statsrådet GÖREL THURDIN (c): Herr talman! Jag vet inte vad det var för kritik som lan Wachtmeister ville |
|
126 |
att han slog in ganska öppna dörrar. |
Det ena förskjuter inte det andra. Vi måste både ta ansvar för den miljö
som vi har här hemma i Sverige och hjälpa andra att skapa en bättre miljö.
Redan i dag pågår ett enormt arbete för att hjälpa de baltiska länderna men
även de övriga länderna kring Östersjön. Ett exempel är att vi tittar på de
hundra värsta föroreningskällorna runt Östersjön. Om vi får bort dem på-
verkar det både dessa länder och våra förutsättningar. Jag tycker därför att
vi inte kan ställa det ena mot det andra, utan vi måste ständigt försöka sträva
efter att hamna i ett kretsloppssamhälle, där vi inte som i dag förbrukar na-
turresurser utan återanvänder dem. Om vi fortsätter som i dag gör vi det
ganska svårt för kommande generationer att klara av ett bra liv.
Jag läste i tidningen häromdagen om Sala och att marken kring silvergru-
van var oerhört besmittad av kadmium och bly, tror jag att det var. Där upp-
täckte man alltså helt plötsligt att stora åtgärder måste vidtas för att det inte
skall vara farligt för barn att vistas ute på dessa markområden. Det är klart
att vi måste åtgärda sådana saker även om vi behöver hjälpa de baltiska län-
derna.
Det är också viktigt att peka på att man måste ge hjälp till självhjälp, dvs.
att ge dem möjligheter att skaffa sig kunskaper och ge dem möjligheter att
organisera sig på ett sådant sätt att de klarar av att hantera demokrati och
beslut även på lokal nivå. Det tycker jag är viktigt att nämna här. Vi talar
ofta som om det var bara riksdag och regering som hade någon betydelse här
i Sverige och i andra länder. Men den lokala nivån, den kommunala nivån,
har en oerhört stor betydelse för vad som över huvud taget åstadkoms både
på miljöområdet och på det sociala området. Jag tror att det är mycket vik-
tigt för de Östersjöländer som inte är färdigutvecklade demokratier, som har
påbörjat en lång bana för att få fram ett demokratiskt system, att få hjälp
med det, så att man även lokalt kan hantera dessa frågor.
Det som lan Wachmeister sade styrker att han tycker att vi egentligen för
en ganska bra miljöpolitik. Den är dock inte tillräckligt bra, och den kommer
att förbättras, eftersom ingen av oss än så länge lever i ett kretsloppssam-
hälle.
Anf. 110 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag är inte säker på att jag är beredd att delta i samma krets-
lopp som Görel Thurdin. Men min fråga var om Görel Thurdin var beredd
att tänka om en del. Ett visst tillfrisknande har i alla fall skett. Det är i alla
fall slut med detta flum om att vi skall köra 90 km/tim på motorvägarna där-
för att världens miljö annars går åt skogen.
Man måste ställa det ena mot det andra, Görel Thurdin. Det är detta som
är problemet. Man måste hushålla, man måste prioritera, och man måste
välja, därför att de pengar som man förfogar över äger man inte själv utan
de tas från folk. Därför måste vi se var vi kan göra mest för miljön. Då går
det inte att önsketänka och mena att vi skall göra allting överallt, kosta vad
det kosta vill. Sådant håller inte längre. Vi måste prioritera. Då säger jag
bara en enkel sak. Låt oss definiera vårt ansvarsområde som något annat än
Sverige. Låt oss definiera det som hela Östersjöområdet och iskallt priori-
tera där. Det betyder i praktiken att väldigt litet faktiskt skulle göras här i
Sverige och väldigt mycket där borta för deras skull, för vår skull, för hela
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
127
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
128
området och för hela världen. Men det går inte att säga att vi skall göra all-
ting här också. Vi skall vara så duktiga.
Anf. 111 Statsrådet GÖREL THURDIN (c):
Herr talman! Jag anser inte att man skall ställa dessa saker mot varandra.
Resurser är inte heller alltid helt utbytbara.
Det var faktiskt inte så dumt att vara i Brasilien. Jag reste runt där och
träffade på litet olika lokala miljöer. Ibland är det rätt så bra för oss i i-värl-
den att förstå att vi har en del att lära också av utvecklingsländerna. Där var
det lokala beslutsfattare som sade att man får sluta att kräva pengar jämt när
man skall göra något. I stället måste man se efter vad man kan göra med de
befintliga resurser som man har. Man måste fråga sig vad man kan göra som
kanske inte kostar utan snarare ger en ekonomisk avkastning. På det sättet
jobbade man t.ex. i en stad som heter Curitiba, som är mycket liten i Brasi-
lien men lika stor som Stockholm.
När vi diskuterar olika miljösatsningar, men även när vi diskuterar omor-
ganisation i samhället, gör vi det felet att vi kräver pengar innan vi ens har
visat vilka lösningar vi har. Jag tror att det rätta sättet är att ta fram konkreta
lösningar.
Nu måste vi t.ex. hjälpa de baltiska länderna med fastighetsbildning, för
att de över huvud taget skall klara av att privatisera och skapa en kapital-
marknad. Jag kan inte se det som något som går emot vad vi gör här hemma.
När det gäller miljöavgifter o.d. är det klart att lan Wachtmeister, som har
ägnat sig åt företagande, ändå måste tycka att det är bra om de kostnader
som ett företag i realiteten åsamkar också syns i den ekonomiska kalkylen.
Det är tanken bakom milljöavgiftema. Detta har ingenting att göra med mil-
jösatsningarna som sådana i Östersjöområdet för att hjälpa de länder som i
dag är illa utsatta.
Det här med solidaritet är mycket bra. Solidariteten är nödvändig för att
vi skall kunna komma till rätta med bekymmer med ofred i världen, med
svåra situationer för flyktingar samt med bekymmer som har med miljöpro-
blem att göra - för att inte tala om bekymren med alla fattiga i världen som
över huvud taget inte har några möjligheter att försöka leva miljövänligt.
För dessa människor gäller det att skaffa mat för dagen - om det nu finns
någon sådan.
Jag tycker faktiskt att vi måste bli mer konstruktiva när vi diskuterar olika
frågor. Vi måste se positivt på saker. Som politiker måste vi tala positivt om
möjligheterna att göra saker. Oftast är det fråga om litanior som visar att det
är fullständigt omöjligt. Och vad skall de människor tro som befinner sig i
svåra situationer? De tror ju att det är omöjligt.
Nej, jag tycker att vi fr.o.m. nu gott kan böija föra en positiv debatt i Sve-
riges riksdag, så att vi får människorna att känna att det här med politik är
någonting mycket viktigt och att det är en viktig del av demokratin.
(Applåder)
Andre vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Anf. 112 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag kan tänka mig att en del tycker att det är väl att den här
debatten snart är slut efter så många timmar.
Naturligtvis undrar jag vad de tycker som sitter och lyssnar på oss -ja, nu
lyssnar de väl inte längre, för såvitt jag förstår har de som var utsända från
TV gått hem. I morgon frågar man kanske varför jag är osynlig i politiken -
vad vet jag?
Jag tror i alla fall att det finns en risk för att vi på något sätt fastnar i ett
språkbruk som skulle kunna kallas för det kallaste kalla krigets språkbruk.
Jag måste säga att jag har väldigt svårt för att riktigt acceptera uttalanden
om att välfärden slaktas, att det är en katastrof, att det - och detta är det
senaste - är ett träsk. En del verkar tro att vi som representerar olika partier
är som hund och katt mot varandra. Så är det ju inte. Jag har hela tiden sagt
”vi” för att ingen skall gå omkring och tänka att jag tror mig vara särskilt
bra när det gäller språkbruket. Jag har inga svårigheter att tycka att Ingvar
Carlsson är en bra karl. Detsamma gäller Pierre Schori. Även om han inte
är här just nu vill jag gärna ha det sagt.
Vi har olika syn på en del politiska frågor. I andra frågor är vi ganska över-
ens. Men har vi verkligen något att vinna på att använda det här gamla förle-
gade grovkalibriga ordartilleriet mot varandra, samtidigt som vi talar oss
varma för betydelsen av en vidgad europeisk gemenskap? Där skall vi ju ar-
beta för att jämka samman ännu fler önskemål och ståndpunkter. Ligger inte
både Europas och Sveriges framtid i våra möjligheter till samverkan i stället
för i konfrontation?
När nu det vedervärdiga kommunistiska oket kastats av folkens ryggar och
när de totalitära förtryckarregimernas dagar är till ända, borde demokrati-
erna här i väst blomstra som aldrig tillförne. Nu borde parlamentarism och
demokratiskt valda beslutande organ uppleva en gyllene renässans. Vi får ju
faktiskt uppleva hur ultranationalistiska och superpopulistiska rörelser bre-
der ut sig i Europa. Vi får detta, tyvärr och återigen tyvärr, i stället för en
ökande tilltro till och respekt för demokratins praxis.
Jag vill inte alls ha sagt att människor har slutat tro på demokratin. Men
jag vill påstå att alltför många misstror det politiska etablissemanget och dess
institutioner. Det finns naturligtvis många förklaringar till det. Vi borde kan-
ske någon gång ta en djupare diskussion om varför det är så. Kanske spelar
språkbruket en viss roll.
Låt mig så, herr talman, ta upp några av de här aktuella politiska debatt-
ämnena. Ett av de problem som vi har att tackla - och därom har det resone-
rats hela dagen i dag, och naturligtvis inte bara i dag - handlar om det struk-
turella budgetunderskottet i kombination med att vi för närvarande inte har
någon ekonomisk tillväxt. Det är ju den odiskutabla verklighet som vi måste
ta oss an.
Det är klart att vi kan ge oss in i en träta om varför verkligheten ser ut som
den gör. Och naturligtvis kan vi lära oss en del av vår analys av varför den
blivit som den blivit. Men den är vad den är, och vi förändrar den inte med
trollerier eller pajkastning.
Vi måste av flera skäl få ner det strukturella budgetunderskottet. Ändå
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
129
9 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
130
har vi under den senaste tiden fått uppleva en del räddningsaktioner för att
behålla det, och det tycker jag är dystert.
Och så debatten om karensdagarna. Man kommer naturligtvis att fortsätta
att resonera om dem. Det är väl inte så, att någon går omkring och älskar
karensdagarna. Jag gör det i varje fall inte. Men vi i kds har ställt upp på
besparingar, som ju måste till för att vi på sikt skall komma till rätta med
budgetunderskottet. Vi har också ställt upp på de förändringar i skattesatser
etc. som vi tror skapar förutsättningar för att svensk ekonomi kan komma
på fotter igen, så att vi kan fortsätta en positiv fördelningspolitik.
När det påstods - det kan jag, herr talman, inte låta bli att nämna - för
några dagar eller kanske för någon vecka sedan att man enbart skulle spara
1,7 miljarder kronor på karensdagarna, hördes det från flera håll kommenta-
rer om att det var en futtig besparing. Det finns nog anledning att fråga sig
hur förblindad man får vara vid handhavandet av rikets affärer. 1 700 milj .kr.
presenteras som en bagatell. Hur skall man någonsin få styrning på landets
ekonomi med så vårdslösa bedömningar? I själva verket kan vi räkna med
att besparingseffekten blir 5 å 6 miljarder kronor.
Man kan naturligtvis alltid hävda att det finns andra, klokare sätt att spara
på. Men låt oss då få dem presenterade! Att kritisera alla förslag utan att
komma med alternativ är inte särskilt kreativt. Jag skulle vilja säga att det är
otillständigt, ja, helt enkelt ett sätt att smita.
Det finns också en annan grupp, herr talman, som smiter, men på ett helt
annat sätt. Jag tänker på den grova ekonomiska brottsligheten. Vi vet att
många företag nu går i konkurs på grund av de hårda tiderna. Tyvärr är det
så. Men det finns ganska många konkurser som inte är helt ”rena”. Erfarna
konkursadvokater berättar att de funnit oegentligheter i många konkurser.
De lämnar in till åtal. Men ingenting tycks hända, och en tid senare träffar
de på samma personer i en ny härva med konkurser och oegentligheter.
Det är klart, som någon tidigare här sade, att de ärliga näringsidkare som
följer lagen, betalar sin skatt osv. kommer i en sämre konkurrenssituation
än de som lever i den svarta ekonomin. Gör vi ingenting åt det här, kommer
den svarta sektorn att öka och konkurrensen bli ännu mer snedvriden.
Herr talman! Vi får inte förlora det samhälle där ett handslag är ett hand-
slag som bekräftar en ärlig överenskommelse och där man inte försöker
skaffa sig den typ av fördelar som vanligt folk uppfattar som grovt orättfär-
diga.
För att komma till rätta med den svarta ekonomin måste det till både kort-
siktiga och långsiktiga åtgärder. När det gäller de kortsiktiga åtgärderna vill
jag framför allt se att domstolsväsendet får en nyupprättad auktoritet.
De långsiktiga åtgärderna gäller allt sådant som stärker vårt samhälles
etiska profil. Vi måste hitta en ”minsta gemensam nämnare” för det som alla
medborgare måste respektera. Vi kristdemokrater vill förstås att denna
etiska profil skall hämta sin inspiration i den kristna etiken.
Herr talman! Det är med särskild glädje som vi kristdemokrater finner att
också kristdemokraterna ute i Europa - den partigrupp som i Europaparla-
mentet kallas EPP, European Peoples Party, där för övrigt kds är associerad
medlem - söker finna en beprövad grund för det nya Europa. Så här säger
EPP i sitt nuvarande handlingsprogram:
”För oss kristdemokrater i EPP är Europa mer än ett geografiskt begrepp.
För oss betyder Europa en politisk, andlig och kulturell värdegemenskap. Vi
känner ett starkt gemensamt ansvar gentemot människovärdet och respek-
ten för livet från befruktningen till den naturliga döden. Vi kämpar för att
den enskilde fritt skall kunna utveckla sin personlighet under ansvar gent-
emot sin nästa. De grundläggande värdena frihet, solidaritet och rättfärdig-
het - måttstock på kristdemokratisk politik - är gemensamma tankar från
Europas andliga utveckling.”
Kristdemokraterna i Europa talar om social och ekologisk marknadseko-
nomi. Också miljöpolitiken hör hemma i det etiska tänkande jag talar om.
Jag citerar än en gång ur EPP-programmet:
”Vårt engagemang i miljöskyddet överensstämmer med vår kristna förstå-
else av människan och hennes ansvar för skapelsen. Vi har en plikt gentemot
kommande generationer att bevara vår omvärld och därmed trygga en livs-
värdig framtid.”
Herr talman! Jag vill gärna erkänna att mycket i vår lag och i t.ex. skolans
läroplaner och andra dokument redan i dag är speglingar av ett sådant etiskt
tänkande som vi eftersträvar. När vi kristdemokrater talar om en etisk håll-
ning inom marknadsekonomin, miljöpolitiken och andra områden är det
bara en utvidgning av samma grundsyn. Det gäller inte att vi vill skapa en
sorts livets hinderlöpning med alla möjliga knepiga häckar och vattengravar.
Det gäller en renässans för den gammaldags hederligheten och hjälpsamhe-
ten, viljan att ta tag i sin nästas problem. Det gäller en etik som gör livet
lättare att leva.
Därmed är jag osökt inne på familjepolitikens område och allt som har
med familj i vid mening att göra. Socialister har böljat framföra en sorts om-
vänd individualism. I extrema, nyliberala kretsar brukar vi känna igen indi-
vidualismen. Där är det den enskilda, isolerade människan som sitter på sitt
ödsliga plan av frihet och sköter sig själv, står för alla kostnader för sina barn,
sin sjukvård och allt det som välfärdssamhället tidigare gjort. Men vänsterin-
dividualismen säger i stället så här: Betala utan att knorra den skatt vi kräver,
så skall vi yrkesmässigt sköta dina barn, dina föräldrar och till slut ta hand
om dig själv. För de pengar du har kvar kan du leva ditt eget liv och glömma
problemen med andra människor. I det här perspektivet köper vi oss solida-
ritet med våra skatter. Det personliga ansvaret blir begränsat till skattebetal-
ningen.
Det har t.o.m. gått så långt att när vi gör mindre nedskärningar i den kom-
munala omsorgen eller i andra verksamheter, så försöker man få oss att tro
att det också måste betyda att omtanken om människan minskar. Så långt
har det alltså gått, att vi tror att endast proffs kan ge omtanke och omsorg.
Herr talman! Vi måste finna ett samhälle där man kan förena gemen-
samma insatser med personligt ansvar. Det är den kristdemokratiska ansat-
sen i samhällsarbetet, att väga gemensamt ansvar mot personligt.
Vi hoppas nu att detta personliga ansvar skall kunna förenas med person-
lig frihet också när det gäller barnomsorgen. Vår inställning är välkänd: vi
vill att den reella ekonomiska friheten skall gälla all barnomsorg, också den
som sköts av föräldrarna i det egna hemmet.
Familjen har också med samhällets etik att göra. Det är föräldrarna som
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
131
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
har den största möjligheten att på ett vänligt, omtänksamt sätt förmedla de
livsregler som gör livet lättare att leva. Det är just därför som en rejäl sats-
ning på familjepolitiken är också ekonomiskt lönsam. Det är ett bra sätt att
minska rotlöshet, minska drogskador och brottslighet.
Så har vi de oerhört viktiga vårdfrågorna. Kds har svikit, sägs det ibland.
Vi är glada över den kommission som arbetar, och vi tror att vi på sikt skall
kunna se till att alla i vårt samhälle skall få den vård och omsorg som de
behöver. Men det är klart att man först måste göra analysen.
När vi talar om den ekonomiska situationen vill jag naturligtvis gärna föra
in också biståndspolitiken i synfältet. Det finns många etiska, solidariska och
humanitära motiv för att föra en aktiv biståndspolitik gentemot världens fat-
tiga länder. Men det står alltmera klart att det också finns ekonomiska motiv
för utvecklingsbiståndet. FN:s stora miljö- och utvecklingskonferens i Rio
de Janeiro har mycket tydligt aktualiserat det växande miljöhotet i världen.
Ett litet mått på klyftan mellan världens rika och fattiga får man när man
noterar att ett barn i i-världen konsumerar 125 gånger så mycket som ett u-
landsbarn. Och samtidigt som gapet mellan rika och fattiga växer, sker hela
tiden en nettoöverföring av resurser från de fattiga länderna till de rika.
Herr talman! Vågar jag säga att jag helt nyligen varit i Albanien? Om det
är några journalister kvar, får jag be att de utökar min meritlista i reseligan
med ytterligare tre dagar. Jag for över pingsten, och det kunde väl möjligen,
herr talman, räknas som en förmildrande omständighet för en vän av denna
helg.
I Albanien mötte vi resultatet av den rättrogna kommunismens sönderfall.
Ett helt folk har kuvats, ruinerats mentalt och ekonomiskt. Lögnen och män-
niskoföraktet har härskat decennium efter decennium. I dag vet knappast
någon hur man skall kunna hjälpa denna arma befolkning till ett någorlunda
anständigt liv och leverne.
Jag kan omöjligt tycka något annat än att kommunismens och planekono-
mins hejdukar har kommit för lindrigt undan i efterdebatten. Det måtte vara
vår uppgift att se till att historien inte utelämnar kommunismens avskyvärda
brott mot hela folk. Och de från väst - vare sig de var politiker eller kulturar-
betare - som for kors och tvärs på hyllningsmöten och befryndade sig med
dessa vedervärdiga regimer, kan omöjligt bli betraktade som annat än lög-
nens och falskspelets medlöpare.
Vi har nu utökat biståndet från svensk sida till Albanien. Det är en i sam-
manhanget liten summa, 10 milj.kr. Men den är ett uttryck för vår uttryck-
liga vilja att se medmänniskorna som våra bröder och systrar. Många skulle
säkert se att vi hellre satsade pengarna i Sverige. Men vi måste nog lära oss
att se våra svenska problem i rätt perspektiv. Vi träter om rättvisan i en lyx-
kryssares passageraravdelning. De trätorna måste vi klara av. Det är klart
att vi måste ha ett rättvist samhälle. Men vi måste också ha perspektivet ut
över relingen. I de vilda och på många håll vredgade vågorna kämpar många,
inte minst kvinnor och barn, för att inte gå under - medmänniskor med
samma rätt till trygghet och trivsel som vi.
132
Anf. 113 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill gärna instämma i mycket av det som Alf Svensson
här framförde. Jag skulle i alla fall vilja ta upp några frågor, även om debat-
ten har pågått under lång tid. Jag tycker även att Alf Svensson är värd det.
Om u-hjälpen inte är effektiv - jag säger om - om den hjälper regimer att
hålla nere utvecklingen i sina länder, vilket vi har sett många exempel på,
om SIDA och dess 68 års kvinnor och män kostar en miljard i onödan - om
det vore så, skulle Alf Svensson då hålla med om att vi inte kan fortsätta att
ta skattebetalarnas pengar till sådana ändamål?
Jag ställer en rak fråga om dessa saker. Jag talar inte om hur otrevligt det
är att ha mask i magen i Indien eller om att alla givetvis vill hjälpa alla sjuka
barn.
Det finns en annan fråga som jag anser vara angelägen och inte alls särskilt
kontroversiell, såvida man inte har dåligt samvete. Det handlar om att man
skall göra en opartisk utredning om vad Sverige har gjort i Afrika under lång
tid, långt innan Alf Svensson blev biståndsminister.
Jag har en fråga om budgetunderskottet. Det finns även när vi talar om
sådana här frågor. Budgetunderskottet är 100 miljarder. Föranleder det nå-
gon som helst omprövning av miljardrullningen ut från biståndsdepartemen-
tet, eller skall vi fortsätta med att kommande generationer betalar detta?
Det är ju vad det innebär när man har ett stort budgetunderskott.
Vi brukar ju skrytsamt framhålla att vi ger 1 % av bruttonationalintäkten
i bistånd, medan 0,7 % är det som man har satt upp som mål i FN. Det lär
bara finnas fyra länder som kommer upp till de nivåerna. Mängder av högut-
vecklade länder ligger kring 0,2-0,3 %. Frågan är hur dåligt det skall gå för
Sverige innan vi vågar se över detta. Hur illa administrerad skall u-hjälpen
vara, och hur mycket korruption skall vi upptäcka, innan vi börjar ompröva
en sådan sak?
Omigen, det handlar inte om att vara god och vänlig. Det handlar om att
slösa bort andra människors pengar. Det är ekonomisk politik även i dessa
frågor.
När det gäller inriktningen av u-hjälpen behöver vi ett nytänkande. Vi tän-
ker ju allihop annorlunda i dag. Vi lever i en annan värld. Det är hemskheter
alldeles inpå knutarna. Det har ni ju själva konstaterat. I det läget gäller det
att välja.
Tidigare valde man att hjälpa socialistiska diktatorer i Afrika, Asien och
södra Amerika. Vad är då morgondagens prioritering? Jag tycker att frågan
är relevant. Det är många som ställer sig dessa frågor.
Anf. 114 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! När man lyssnar på lan Wachtmeister skall man få sig till livs
föreställningen att det går en strid ström av resurser från i-länderna till u-
länderna. Men det är ju fel. Generande nog går strömmen från u-länder till
i-länder. Det är viktigt att veta.
När man talar om vilka barn och barnbarn som skall betala, är det i själva
verket så, att det är de som icke har någon möjlighet att betala, dvs. u-län-
dernas barn och barnbarn, som skall betala den nettoström som går från u-
länder till i-länder. Detta är generande för i-länderna. Vi kommer aldrig att
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
133
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Partiledardebatt
kunna fortsätta leva i den relationen. Det handlar inte bara om solidaritet,
även om det i första hand borde göra det. Det handlar också om ren självbe-
varelsedrift när det gäller miljöpolitik, befolkningstillväxt, osv.
Det gäller för SIDA precis som för alla andra verksamheter, att om verk-
samheten inte är effektiv, skall den göras mer effektiv. Jag kan tänka mig att
det även finns andra verksamheter i Svea rike som är ineffektiva. Men då får
man hjälpas åt, i stället för att klanka och tala om hur dåligt allt är och tala
om 1968 års män och kvinnor, osv. Då får man ju göra en insats för att göra
saker bättre.
De resurser som avsätts i budgeten till de fattiga världen över behövs. Det
är inte någon som behöver leva i tvivelsmål om att resurserna gör nytta. Läs
Human Development Report, som presenterades i Stockholm för någon må-
nad sedan.
Visst finns det en hel del korruption. Jag har tillsatt en hel del utredningar,
bl.a. en utredning som för närvarande arbetar med att se över korruptionen
i Mozambique. Jag hoppas att vi skall kunna använda resultatet från den ut-
redningen när det gäller andra länder.
När vi talar om dessa länder får vi inte glömma att det är ofantligt svårt att
hjälpa länder som har en sådan liten intellektuell kapacitet och med så
mycket oförmåga i sin administration.
Trots alla dessa bekymmer och svårigheter kan vi för den skull inte vända
dem ryggen. För mig är det otänkbart.
(Applåder)
Anf. 115 IAN WACHTMEISTER (nyd) replik:
Herr talman! När det gäller i-länder och u-länder, eller nord-syd-dialo-
gen, anser även jag att det finns mycket att göra. Om vi skall vara seriösa,
skall vi köpa deras produkter. Det har jag framfört här tidigare.
Men den hjälp vi ger hjälper inte. Vad är u-hjälp för något? Titta på vad
som har hänt länderna runt Stilla Havet, den s.k. Pacific Brim med Thailand,
Taiwan, Hong Kong och Korea. Där har varit en fantastisk utveckling. Men
fick de länderna u-hjälp? Var SIDA där och hjälpte dem? Inte alls! De drog
själva i gång. Hur drog Sverige i gång en gång i tiden? Vad är det fråga om
för u-hjälp när man försöker införa personnummer i Zimbabwe? Vad är det
för u-hjälp att låta korruptionen pågå i Kaundas land Zambia? Kaundas ef-
terträdare har ju berättat för Alf Svensson hur det var.
Visst förekommer det korruption. Det har varit fråga om enorm korrup-
tion. Det måste ha varit bekant inom SIDA. Det är helt upprörande. Och
vems pengar var det fråga om, Alf Svensson? Det var inte dina eller mina,
utan svenska folkets.
Alf Svensson vill att vi skall komma med förslag. Jag har ett bra förslag.
Rationalisera SIDA - byt sida.
Kom ihåg att det vi gjort i dessa länder är att hjälpa dem att bygga upp
sin överhet. Alf Svensson talar alltid om barnen. Men det är inte med dem
kontakterna har varit. Vi har hjälpt dessa länder att bygga upp överheten,
och vi har hjälpt diktatorerna att stanna kvar vid makten. Svensk u-hjälp är
en katastrof.
134
Anf. 116 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Svensk u-hjälp är inte alls en katastrof. Det är märkligt att
nydemokraterna skall påstå detta gång efter annan. Svensk u-hjälp och
svensk biståndspolitik har haft mycket gott rykte i en lång rad länder världen
över. Jag har själv hört ministrar och andra tala mycket väl om svensk bi-
ståndspolitik, och man menar att den är ett föredöme.
Det finns korruption, och det kommer att finnas korruption. Vi skall inte
påta oss uppgiften att befria världen från korruption. I så fall vore det klokt
att bölja i vårt eget land. Jag var inne på den frågan tidigare i mitt anförande.
Vi skall självfallet göra vårt yttersta för att motarbeta korruption.
En utredning av biståndet pågår ständigt. Jag vill givetvis inte vara med
om, och jag är övertygad om att ingen annan i denna kammare vill vara med
om, att ge bistånd som gör det möjligt för korrupta och auktoritära regimer
att leva kvar. Därför har regeringen klart och entydigt uttalat att Sverige ger
bistånd åt de länder som vill stå för marknadsekonomi, mänskliga fri- och
rättigheter och för demokratisering. Men det kan inte ske i ett huj.
Ian Wachtmeister nämnde Zambia. Jag kan berätta att regeringen hade
klart och entydigt bestämt sig för, att om valet skulle gå i den riktningen att
Kenneth Kaunda skulle komma att sitta kvar vid makten, skulle Sverige dra
ned biståndet rejält. Nu blev det en ändring, och vi fick besök av den nya
presidenten Frederick Chiluba.
Vad har han nu att tampas med? Låt oss ta detta konkret. Jo, han har nu
att styra ett land där Zambias utlandsskuld är 7 miljarder USA-dollar. Vaije
zambier har ca 1 000 USA-dollar i utlandsskuld, dvs. per capita. Samtidigt
råder i det området den svåraste torkkatastrof man har sett under de senaste
hundra åren.
När Chiluba och hans ministrar var här frågade de oss vad de skulle göra.
Hur skall de ta itu med skulden och samtidigt se till att folket får mat? Det
är en ekvation som inte går ihop.
Det är inför den ekvationen som vi ställs i Sverige. Då är frågan om vi skall
hjälpa till eller inte.
Herr talman! För mig är svaret mycket enkelt. Vi skall hjälpa till.
(Applåder)
Andre vice talmannen anmälde att lan Wachtmeister anhållit att till proto-
kollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.
Partiledardebatten var härmed avslutad.
7 § (forts, från 5 §) Den ekonomiska politiken m.m. (forts. FiU30)
Anf. 117 IVAR FRANZÉN (c):
Herr talman! Jag skall dels söka begränsa mitt huvudanförande, dels vara
mycket restriktiv i mina repliker, för att denna kammardebatt om möjligt
skall ta en ände innan det är midnatt.
Jag kommer att uppehålla mig litet grand vid effekterna av de föränd-
ringar som sker i energiskatterna. Vi kommer alla ihåg, att när de blev kända
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
135
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
136
i kompletteringspropositionen, förklarade en del energiverk, att nu kommer
biobränsle att ersättas av kol och olja. Jag hävdar med bestämdhet, att det
efter de kompletteringar som har gjorts i skatte- och finansutskotten inte
finns någon grund för ett sådant påstående. Tvärtom finns det ekonomiska
motiv för de flesta energiverk att öka användningen av biobränsle.
Först och främst innebär höjningen av koldioxidskatten från 25 till 32 öre
per kilo koldioxid att biobränslen vid värmeleverans till icke industrikunder
stärker sin konkurrenskraft gentemot olja och kol med ca 2 öre per kilowatt-
timme, dvs. 200 kr. per kubikmeter olja. Detta innebär att även förädlade
biobränslen såsom briketter, pellets och trämjöl med framgång bör kunna
konkurrera med olja.
I genomsnitt går ca 10 % av leveranserna från fjärrvärmeverken till indu-
strin. Det innebär ca 4 TWh. Industrin får med de regler som nu fastläggs
starkt reducerade skatter och betalar bara 230 kr. i skatt per kubikmeter olja.
Fjärrvärmeverken betala i stället 1 460 kr., exkl. svavelskatt. Om ingenting
görs kommer industrin att elda med egen olja i stället för att köpa fjärr-
värme.
För att nå en verklig konkurrensneutralitet föreslår skatte- och finansut-
skotten att fjärrvärmeverket vid leverans till industrin skall få göra precis
samma skatteavdrag som industrin, under förutsättning att den totala mäng-
den fossila bränslen som fjärrvärmeverket använder är minst lika omfat-
tande som industrileveransen. Om industrileveransen stämmer med genom-
snittet får fjärrvärmeverket dra av 1 230 kr. i skatt för värmeleverans per ku-
bikmeter olja. Fjärrvärmeverket bibehåller på så sätt sin konkurrenskraft
gentemot industrin fullt ut. I de allra flesta fall, mer än 90 %, använder fjärr-
värmeverken olja för topplast och reserv i samma eller större omfattning än
för leveranserna till industrin. Därmed medför förslagen till ändringar som
riksdagen skall ta ställning till i allmänhet ingen ökad användning av olja och
inget ökat skattebortfall för staten.
Eftersom oljan användes i huvudsak vintertid, har skatteutskottet föresla-
git att de fjärrvärmeverk som så vill, får göra årsredovisning. Därmed får vi
en balans över året.
Genom de sänkta energiskatterna för industrin minskar naturgasens kon-
kurrenskraft. Därför har skatteutskottet föreslagit riksdagen att uttala sig på
ungefär följande sätt: ”Naturgasen måste ges sådana förutsättningar att
gjorda investeringar kan utnyttjas på ett effektivt sätt. Det är ur miljösyn-
punkt oacceptabelt att naturgasen ersätts med kol och olja. Någon extra ned-
sättning av koldioxidskatten för naturgasen bör dock inte ske. Hur naturga-
sen skall kompenseras för minskad konkurrenskraft på grund av ändrad be-
skattning bör avgöras i förhandlingar mellan ägaren, staten och Vattenfall
AB.”
I kompletteringspropositionen signaleras också att nuvarande regler för
beskattning av kraftvärme skall ändras till hösten. Nuvarande regler miss-
gynnar i hög grad biobränslen. Samtidigt är det viktigt att biobränslena även
när de användes för elproduktion får någon ersättning för sina miljöfördelar.
Biobränslenas konkurrenskraft inom industrin minskar genom de före-
slagna skatteändringarna, och det får accepteras - och det gör även Social-
demokraterna - för att stärka industrins internationella konkurrenskraft. Då
är det helt nödvändigt att biobränslenas konkurrenskraft vad gäller elpro-
duktion förstärks. Så blir det om nuvarande regler för beskattning av kraft-
värme ändras så att de fördelar som de fossila bränslena har i dag försvinner
och om någon form av koldioxidskatt eller koldioxidavgift belastar bränslen
som användes vid elproduktion. Biobränslekommissionen kommer sanno-
likt lägga fram förslag i den riktningen i sitt slutbetänkande som överlämnas
till jordbruksministern någon gång i sommar. I höst återkommer regeringen
med en proposition.
Herr talman! Under förutsättning att höstens kompletterande förslag öpp-
nar elproduktionsmarknaden för biobränslen, blir den samlade effekten av
gjorda skatteförändringar en klar miljöförbättring, effektivare energian-
vändning och ökad användning av biobränslen och annan förnybar energi.
Det finns all anledning för fjärrvärmeverk och andra energianvändare att
planera för en ökad användning av biobränslen.
Låt mig göra några andra korta kommentarer. Det bör noteras att riks-
skatteverket när vi hade dem på besök var klart positiva till förändringen och
omvandlingen av schablonavdragen till en avdragsbegränsning. Det är ju
den förändringen vi föreslår. Samtidigt har skatteutskottet påpekat att avgif-
ten till arbetslöshetsförsäkringen bör läggas utanför den schablon på 1 000
kr. som gäller exkl. resekostnader. Det är helt uppenbart för alla att såväl
förändringen från schablonavdrag till avdragsbegränsning som sänkningen
av momsen från 25 % till 22 % är fördelningspolitiskt mycket fördelaktiga.
Genom nu liggande förslag får växthusnäringen en skattesänkning med ett
par miljoner kronor. Ingen industri får skattehöjningar, men för några blir
situationen oförändrad.
Alla uppmärksamma lyssnare kan härmed konstatera hur fel Lars Hedfors
beskrivit de skatteändringar som riksdagen om en stund tar ställning till.
Han gör nästan samma felaktiga beskrivning av sina egna förslag, men då
självfallet tvärtom. Han är överdrivet positiv i stället. Det är minst sagt verk-
lighetsfrämmande att beskriva Socialdemokraternas förslag till reducerade
skatter för industrin som något som skulle vara enkelt. Det kommer att
kräva en enorm administration. Det är säkerligen Lars Hedfors helt inför-
stådd med. Det är också handelspolitiskt omöjligt. Den krassa verkligheten
är den att det inte är något realistiskt alternativ. Därmed är det egentligen
inget alternativ som Socialdemokraterna kommer med. Det skapar ingen
hållbar ekonomisk utveckling. Därmed bör det också avvisas.
Herr talman! Vid en seriös helhetsbedömning talar nästan allt för utskot-
tens förslag och det mesta emot Socialdemokraternas förslag. Därför borde
det vara lätt att välja för alla som vill vara med och satsa på en hållbar ekono-
misk utveckling och på en god miljö.
Anf. 118 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Jag förstår att det inte är särskilt populärt att begära replik
vid den här tidpunkten, men eftersom Ivar Franzén apostroferade mig
tänkte jag ta upp den kastade handsken.
Jag hörde till min oförställda häpnad att Ivar Franzén gjorde det djärva
påståendet att regeringens förslag skulle vara en klar miljöförbättring. Jag
läste i tidningen för några veckor sedan att Centerns ungdomsförbund hade
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
137
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
138
precis motsatt uppfattning. De sade i klartext så här om förslaget: Rege-
ringen sviker sina miljöambitioner.
Det är alltså CUF som säger detta. Det är fullständigt självklart att det är
på det viset. Hur skall ni kunna avskaffa kärnkraften när ni beskattar energin
med noll kronor för industrin? De bygger ju fast sig i ett energiberoende.
Hur skall ni kunna främja biobränslena när deras relativa kostnadsfördelar
i industrin försvinner? Det hjälper inte med 500 milj.kr. Det är för övrigt
pengar som inte finns. Det skulle vara intressant att höra Ivar Franzén tala
om var man skall ta dessa pengar.
Naturgasen kommer att få en sämre situation genom regeringens förslag.
Nu vet jag att skatteutskottets majoritet har ändrat på detta en smula, men
det är bara små anmärkningar i marginalen. Det är absolut inget förplik-
tande. Kan ni tala om hur ni skall stärka naturgasens ställning? Och kan ni
tala om vad det kostar? Det vore mycket intressant att höra.
Slutligen, herr talman, eftersom det är riksdagens sista arbetsdag skall jag
ägna mig litet grand åt en gissningslek med Ivar Franzén. Man får väl lov att
leka så här på sista dagen? Kan Ivar Franzén gissa vem som har skrivit det
här för ett par månader sedan?
Om elskatten inte har någon direkt miljöstyrning och därför kan slopas,
har skatterna på de fossila bränslena en betydelsefull miljöstyrning och bör
därför betalas fullt ut även av industrin.
Vem har skrivit detta mot regeringen kritiska inlägg, Ivar Franzén?
Anf. 119 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Jag har skrivit en del - bl.a. detta som nu citerades av Lars
Hedfors. Det ändrar ingenting av de slutsatser som har dragits här i dag. Jag
skall förklara varför. Det är fråga om en helhetsbedömning. Jag förutsätter
att vi på ett föredömligt sätt fullföljer vad som har utlovats i kompletterings-
propositionen. Det är klart att inom ramen för dessa 500 miljoner ligger
också en rad uppdrag som skall fullföljas. Det blir utan tvekan såsom jag har
sagt. Det leder till en förbättrad miljö, effektivare energianvändning och en
hållbar utveckling. Det är ett grepp som regeringen har tagit som ger mycket
positiva effekter.
Det är uppenbart att det skulle ha gått ännu bättre om vi till fullo skulle
ha kunnat ta med även industrisektorn. Jag hoppas att Lars Hedfors såg mar-
keringen vad gäller elproduktionen. Vi måste ge biobränslena sin chans.
Den är väsentligt större och viktigare utifrån framtida miljösynpunkter och
biobränslenas utveckling. Jag är inte övertygad om att våra mycket framtids-
medvetna och duktiga CUF-are har haft hela bilden klar för sig. Jag tror att
när de ser den helhet som vi har beskrivit här i dag kommer vi - de och jag -
att vara sams såsom vi brukar vara.
Anf. 120 LARS HEDFORS (s) replik:
Herr talman! Det var roligt att Ivar Franzén kände igen sin egen artikel.
Här står i klartext att Ivar Franzén tycker att man inte skall sänka eller av-
skaffa skatten på fossila bränslen för industrin. Jag måste konstatera att Ivar
Franzén tycker en sak och röstar precis tvärtemot. Det är inte särskilt trevligt
att behöva konstatera det.
Ivar Franzén tröstar sig med att man har anslagit 500 milj.kr. till bio-
bränsle. Men, Ivar Franzén, det har ni inte gjort. Dessa pengar finns inte.
Ni säger att de finns, men de är inte anslagna. Varifrån skall ni ta dessa
pengar? Skall ni försämra budgetunderskottet ytterligare? Har vi några ga-
rantier för att dessa pengar över huvud taget kommer? Det kanske är någon-
ting som man har lurat på Olof Johansson bara för att han skall hålla tyst.
Vad har vi för garantier?
Slutligen säger Ivar Franzén att man höjer beskattningen för hushållen.
Det är riktigt. Det är dock bara fråga om att uppmuntra energieffektivisering
och miljöförbättring där det är dyrast och ger minst effekt. Ni motverkar
energieffektivisering där det är billigast och där det ger störst effekt, nämli-
gen i industrin. De 500 miljonerna och beskattningen av hushållen är en klen
tröst, Ivar Franzén.
Anf. 121 IVAR FRANZÉN (c) replik:
Herr talman! Till att bölja med vill jag rätta Lars Hedfors på en punkt.
Det gäller inte 0 kr. i skatt för industrin utan ca 230 kr. per kubikmeter för
olja.
Det framgår mycket klart av propositionen och det sägs i betänkandet att
när vi har höjt energiskatterna har vi skapat ett utrymme för dessa 500 miljo-
ner. Som jag har sagt tidigare, Lars Hedfors, skall en rad andra åtgärder vid-
tas till hösten som kommer att ge positiva effekter. Sammantaget blir det ett
helhetsintryck. Så är det politiska livet. Man får inte rätt i varje delfråga.
Om det samlade resultatet blir bra finns det all anledning att acceptera det
för att komma så nära som möjligt den politik man bedriver. Därmed önskar
jag Lars Hedfors en trevlig sommar.
Anf. 122 ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Hanteringen av regionala sysselsättningsåtgärder för länen
Gävleborg samt Värmland, kan endast sammanfattas med:
Märkliga äro i sanning politikens vägar, för att inte säga politikernas irrvä-
gar.
Den nuvarande lågkonjunkturen har slagit särskilt hårt mot Gävleborgs
län. Samtidigt som det i länet finns en utvecklingspotential, gör flera ogynn-
samma omständigheter att länet behöver särskilda insatser för att stimulera
utvecklingen.
Antalet sysselsatta har på två år minskat med 11 000 personer. Detta trots
att vi ännu inte sett den fulla effekten av pågående neddragningar inom såväl
basindustrier som offentlig sektor.
Exportinriktade basnäringar har traditionellt en dominerande ställning i
länet. Fortsatta rationaliseringar inom bl.a. stål och massaindustrin ger yt-
terligare minskning av sysselsättningen. Verkstadsindustrin har bl.a genom
sitt beroende av basindustrierna tvingats till omfattande varsel om uppsäg-
ning.
En tredjedel av byggnadsarbetarna i länet är för närvarande arbetslösa.
Den byggnadsberoende träindustrin drabbas naturligtvis också av det mins-
kade byggandet.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
139
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
140
Sedan hösten 1990 har sammanlagt över 8 000 anställda i Gävleborgs län
varslats om uppsägning. I dag återstår fortfarande 3 000 av dessa varsel att
verkställa. Flera tusen som skulle ha varslats, har sluppit gå ut i arbetslöshet
genom att man kunnat satsa på utbildning inom företagen. Här ligger en
mycket stor dold arbetslöshet.
Rationaliseringar och nedläggning inom flera av de statliga verksamhets-
områdena - Posten, televerket, Helsinge regemente m.m. - kommer att in-
nebära att ytterligare jobb försvinner från länet.
Resultatet av ovanstående ogynnsamma utveckling har varit att Gävle-
borgs län tidvis i vinter haft den högsta öppna arbetslösheten i landet. Bort-
fallet av arbetstillfällen/ingångsjobb för i synnerhet ungdomar har gjort att
Gävleborgs län har den högsta arbetslösheten bland ungdomarna. Om vi
räknar in ungdomarna som finns i tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder så står
nu över 25 % av alla ungdomar mellan 18-24 år utan ett vanligt jobb. Samti-
digt har länet en större andel lågutbildade än de flesta andra län. Inför en
kommande konjunkturuppgång är det avgörande att förbättra utbildningsni-
vån. En stor satsning på alla utbildningsfronter måste genomföras!
Bristen på jobb för kvinnor har inneburit att länet har en lägre förvärvsfre-
kvens bland kvinnor än riket i genomsnitt. Det har även inneburit att många
kvinnor flyttat från länet. I åldrarna 18-44 år finns 4 000 färre kvinnor än
män.
En ytterligare konsekvens av länets arbetsmarknad med sina tunga jobb
inom industri och vård, är att ohälsotalet ligger bland de högsta i landet.
Detta innebär en kostsam utslagning från arbetslivet.
Den marginella satsning som regering och riksdag visar sig vara villiga att
investera i den för Norrland viktiga pulsådern ostkustbanan, kan visa sig
vara ödesdiger. Redan nu förlägger industrierna viktigare sammankomster i
Stockholm eller utomlands. Redan nu överväger vissa industrier att flytta till
andra platser där infrastrukturen är väl utbyggd.
Sammantaget betyder detta att Gävleborgs län på en rad punkter har ett
så ogynnsamt utgångsläge att det motiverar särskilda insatser för att stimu-
lera en positiv utveckling av arbetsmarknad och näringliv.
När det gäller Värmlands län bör i motsats till Gävleborgs län först poäng-
teras, att Värmland har ett läge och innevånarna en kompetens som ger goda
förutsättningar att driva företag, utvecklingsverksamhet, förvaltning och an-
nan verksamhet. Värmland har under 1970- och 1980-talen genomgått en
omställning, vilket lett till att beroendet av de traditionella basindustrierna
minskat.
Länscentrat Karlstad, som är en stark regional stödjepunkt med en stor
andel kunskapsintensiva företag, har på senare tid vunnit dragkamper om
diverse utlokaliseringar.
Tyvärr har det med tiden visat sig att Värmlands näringsliv och arbets-
marknad är relativt ensidiga och därför mycket sårbara under den djupa låg-
konjunktur som nu råder. Svårigheterna är alltså både av strukturell och
konjunkturell karaktär.
De akuta svårigheter som Värmland upplever i dag, och som kanske acce-
lererar snabbare än i andra län på grund av ovanstående nämnda samband,
rör främst Uddeholmskoncernen och Rottneroskoncernen. Uddeholms
ägare, österikiska Böhler, har beslutat att lägga ner valsverket i Hagfors, och
350 personer har därför varslats i januari. Förhandlingar pågår för närva-
rande om ytterligare varsel som kan omfatta ytterligare samma antal perso-
ner.
Rottneroskoncernen brottas med stora ekonomiska problem, vilket har
lett till att bl.a. boardfabriken i Svanskog nyligen försatts i konkurs. I veckan
som gick varslades 168 personer om uppsägning. Ytterligare 150 personer
kan beröras om ingen lösning av fabrikens framtid kan nås.
Även i Karlstad är neddragningarna av olika slag ett orosmoment. Minsk-
ningar sker av personalen i försvarsbyggnaden Karolinen, regementet I 2
skall enligt riksdagens nyligen fattade försvarsbeslut samlokaliseras med A 9
i Kristinehamn. Det innebär att några hundra militära och civila tjänster för-
svinner. FFV Ordnance minskar personalstyrkan vid Zakrisdalsverken med
800 personer under tiden 1989-1993.
Det finnes goda skäl att redan nu - nästan profylaktiskt- stödja Värmland
med regionala sysselsättningsåtgärder. Genom sin geografiska placering in-
nebär ett stöd till Värmland indirekt ett stöd till hela Sverige.
Med anledning av regeringens kompletteringsproposition 1991/92:150,
har finansutskottet berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över
arbetsmarknadssituationen - där även regionalpolitiska sysselsättningsåtgär-
der ingår - samt kommentera densamma inkl, avgivna motioner.
Denna form av remissförfarande är ett mycket bra och tillförlitligt sätt
man använder sig av för att inhämta faktauppgifter som därefter skall ligga
som grund för sunda beslut.
Hör och häpna!
Under behandlingen av motionerna i arbetsmarknadsutskottet, fann Ny
Demokrati enl. ovan, synnerligen starka skäl att stödja Socialdemokraternas
motioner 50 av Magnus Persson samt motion 60 av Axel Andersson. Dessa
motioner innebär att extra arbetsmarknadspolitiska insatser skall göras i
Värmlands resp. Gävleborgs län på grund av den rådande speciellt höga ar-
betslösheten samt det läge som kommer att råda under förutsebar tid. Gläd-
jande nog anslöt sig då även vänstern till Ny demokratis ställningstagande.
Utskottet såg ut att få majoritet för Ny demokratis stöd av motionerna. Men
se, detta var ej bra. Utskottet ajournerade sig och samtal vidtog. Då mötet
återupptogs fanns nu en skrivning. Nu var de borgerliga partierna, regerings-
partierna, ense med Ny demokrati om att från arbetsmarknadsutskottet till
finansutskottet avge följande yttrande som bl.a innehåller:
”1 de nämnda motionerna finns intressanta uppslag som bygger på länens
egna bedömningar. Enligt utskottets uppfattning bör förslagen grundligt
prövas. På grund av arbetsmarknadssituationen i de svåraste drabbade lä-
nen, t.ex Gävleborgs och Värmlands län, får dessa förslag en särskild tyngd.
Därutöver finns ej - enligt utskottets uppfattning - behov av något särskilt
uttalande.”
Detta passade nu plötsligt ej Socialdemokraterna samt vänstern, utan de
anmälde avvikande mening med hänsyn till att deras partimotion nr Fi41 -
vägar till arbete - ej har tillgodosetts. Här har alltså Socialdemokraterna
samt vänstern plötsligt ”trollat bort” sitt tidigare stöd till nämnda län.
Sensmoral:
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
141
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
142
Ett utskott med majoritet av Socialdemokraterna, vänstern samt Ny De-
mokrati verkade för att extra regionala sysselsättningsåtgärder skulle insät-
tas i Värmlands och Gävleborgs län. Detta accepterade ej de borgerliga par-
tierna! I stället - efter ajournering - anslöt sig regeringspartierna till Ny de-
mokratis uppfattning att regionala sysselsättningsåtgärder skulle insättas i
nämnda län - enl. citatet ovan. Socialdemokraterna samt vänstern tog då
plötsligt avstånd till det som de en halv timme tidigare stödde!
Hänger ni med? - Värre blir det!
När nu finansutskottet behandlar remissvaret - kör regeringspartierna i
detta utskott över sina kolleger i arbetsmarknadsutskottet - som skall kunna
detta med arbetsmarknadspolitik, och struntar totalt i de kunskapsråd de er-
hållit beträffande situationen i Värmlands och Gävleborgs län. Socialdemo-
kraterna reserverar sig, men ej till förmån för Värmlands och Gävleborgs
län, utan för sin ovan nämnda partimotion, vilken i stort omfattar hela Sve-
rige. Vänstern har vid det här laget beslutat avstå från att redovisa sin upp-
fattning i utskottet.
Inför kommande votering förväntar jag mig kammarens stöd på dessa so-
cialdemokratiska motioner. Detta baserar jag på att:
1. En motion skriven av Socialdemokraterna, skall givetvis Socialdemo-
kraterna själva stödja. Om ej, varför har de i så fall nerlagt arbete med att
skriva meningslösa motioner? De måste ju inse, att det är bättre att vinna på
två punkter och förlora på 22 än att förlora på alla 24.
2. De borgerliga partierna som förlitar sig på de arbetsmarknadsfakta som
deras eget utskott - arbetsmarknadsutskottet - är tillsatt för att kunna,
måste ju i rimlighetens namn rösta på kunskapen. Alltså röstar de på remiss-
svaret från arbetsmarknadsutskottet och stödjer Socialdemokraternas mo-
tioner för Värmland samt Gävleborgs län.
Sunt förnuft måste ju gå före partipolitik! Med stort intresse skall jag följa
denna votering samt ingående läsa påföljande voteringsprotokoll.
Med detta, herr talman, yrkar jag på bifall till de socialdemokratiska mo-
tionerna Fi50 samt Fi60 i finansutskottets betänkande 30 vid mom. 25 om
behovet av regionalpolitiska sysselsättningsåtgärder i Värmlands län resp.
Gävleborgs län.
Anf. 123 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Den här debatten har varit lång och den har i mångt och
mycket handlat om arbetslösheten, orsaker och medel att ta sig ur den. Det
kan tyckas överflödigt att förlänga debatten ytterligare, men det känns ändå
angeläget att säga något om arbetsmarknadspolitiken.
Arbetslösheten är nog den viktigaste frågan i Sverige just nu. Det är åt-
minstone det problem som berör de enskilda människorna allra starkast. För
den som drabbas av arbetslöshet är säkert alla andra politiska frågor små.
Ändå är det den ekonomiska politiken och möjligheten att skapa tillväxt
i ekonomin för utveckling i företagen, vilket i sin tur ger arbete, som är det
viktigaste. Det är den som är förutsättningen för sysselsättning och trygghet
i framtiden. Jag vill där helt och fullt instämma med det som Per-Ola Eriks-
son sagt tidigare i debatten om den ekonomiska politiken och det han sade
om arvet från den socialdemokratiska regeringspolitiken som tillsammans
med den djupa internationella lågkonjunkturen har lett oss in i nuvarande
mycket svåra arbetsmarknadssituation.
Nu gäller det akut att mildra verkningarna av detta så långt det står i vår
makt, och det är det regeringen gör. Regeringen håller fast vid arbetslinjen
och arbetar för att minska långtidsarbetslösheten. Ungdomsarbetslösheten
motverkas genom ungdomspraktiken som vi tidigare beslutat om här i kam-
maren. Inriktningen måste vara att bygga för framtiden, att satsa på utbild-
ning, investeringar och praktik ute i näringslivet. Det gäller att höja kompe-
tensen så att vi är beredda att möta de utmaningar vi kommer att ställas inför
när konjunkturen vänder.
I kompletteringspropositionen föreslogs ett helt batteri av åtgärder med
just denna inriktning. Jag skall bara ta några exempel.
Satsning på mindre vägprojekt, tidigareläggning av byggen, fler bered-
skapsjobb, fler utbildningsplatser i gymnasiet, nya högskoleplatser. 200 mil-
joner till flexibla lönebidrag och pengar till samlingslokaler och kultur. Ung-
domspraktiken skall byggas ut efter de behov som finns.
Till Arne Jansson vill jag bara säga att det är självklart att resurserna skall
satsas där behovet är störst och pengarna gör mest nytta. Den fördelningen
gör ju inte riksdagen. Det är bl.a. AMS som hanterar dessa frågor. Jag är
alldeles övertygad om att Gävleborg och Värmland kommer att få sina be-
skärda delar alldeles oavsett vad som sagts och inte sagts i de olika utskotten.
Socialdemokraterna har gjort ett omfattande kartläggningsarbete för att
samla ihop tänkbara projekt i hela landet som skulle kunna minska arbets-
lösheten. Det är bra med en sådan katalog som med säkerhet är väl känd ute
i län och kommuner. Det är ju också där besluten skall fattas.
Problemet med att åstadkomma allt detta är ”bara” finansieringen. Det är
en omöjlighet att som socialdemokraterna föreslår låna till allt detta. Det
skulle obönhörligen leda till minskat förtroende för svensk ekonomi med
höjda räntor som följd. Just ytterligare höjda räntor är det största hotet mot
sysselsättningen, vilket diskuterats ganska mycket tidigare i dag.
Herr talman! Det förslag vi kommer att besluta om är en avvägning mellan
det ekonomiskt sett möjliga och det praktiskt sett genomförbara. Vi vet att
enligt alla prognoser kommer krav på ytterligare åtgärder att finnas fram-
över, inte minst när det gäller kvinnornas situation på arbetsmarknaden. Just
om detta kommer utskottet att ha en hearing i höst.
Jag vet också att arbetsmarknadsministern och regeringen kommer att
följa utvecklingen och återkomma med ytterligare åtgärder. Utan tvivel är
alla ledamöter i arbetsmarknadsutskottet besjälade av att åstadkomma så
konstruktiva beslut som möjligt, även om vi har olika åsikter i en del frågor,
och jag hoppas att vi gemensamt skall kunna fortsätta det konstruktiva ar-
bete som vi har haft under det här året.
Till slut, herr talman, vill jag dels önska alla här en trevlig sommar, dels
yrka bifall till finansutskottets hemställan både i den del som jag har berört
och i dess helhet.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
143
|
Prot. 1991/92:128 |
Anf. 124 BO G. JENEVALL (nyd): Herr talman! Jag vill bara yrka bifall till reservation 26 vid mom. 42. |
|
Den ekonomiska |
Anf. 125 ÅKE GUSTAVSSON (s): Herr talman! Jag vill instämma i yrkandet om bifall till reservation 26 och Överläggningen var härmed avslutad. Beslut Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken) Först biträddes reservation 1 av Hans Gustafsson m.fl. med 126 röster mot Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 127 för reserva- Mom. 2 (utvecklingen på de finansiella marknaderna) Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 137 för reservation 2 av Mom. 3 (konsekvenser av en ekonomisk monetär union) Utskottets hemställan bifölls med 297 röster mot 10 för avslag på motion Mom. 5 (sjukförsäkringssystemet m.m.) Först biträddes reservation 3 av Hans Gustafsson m.fl. med 138 röster mot Härefter bifölls utskottets hemställan med 149 röster mot 136 för reserva- Mom. 6 (sänkt pensionsålder) Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 11 för utskottets hemstäl- Mom. 8 (inkomstprövat barnbidrag) Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 21 för reservation 6 av Mom. 9 (vårdnadsbidrag) Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 136 för reservation 7 av |
144
Mom. 10 (arbetsmarknadspolitikens inriktning)
Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 136 för reservation 8 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 11 (kompetenshöjande åtgärder)
Först biträddes reservation 9 av Hans Gustafsson m.fl. - som ställdes mot
utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till mo-
tion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del - med acklamation.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 168 röster mot 137 för reserva-
tion 9 av Hans Gustafsson m.fl. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 12 (översyn av arbetslöshetsförsäkringen)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 137 för reservation 10 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 13 (kvinnors situation på arbetsmarknaden)
Utskottets hemställan bifölls med 170 röster mot 137 för reservation 11 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 22 (arbetsmarknadspolitiska åtgärder)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 137 för reservation 14 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 23 (räntebidrag för ny- och ombyggnader)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 137 för reservation 15 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 24 (tiomiljadersprogram för sysselsättning)
Utskottets hemställan bifölls med 295 röster mot 10 för motion Fi44 av
Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 1 ledamot avstod från att rösta.
Mom. 25 (behovet av regionala sysselsättningsåtgärder)
Först biträddes reservation 16 av Hans Gustafsson m.fl. med 119 röster
mot 38 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motionerna Fi50 av Magnus Persson m.fl. och Fi60 av Axel Anders-
son m.fl. 151 ledamöter avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 151 röster mot 137 för reserva-
tion 16 av Hans Gustafsson m.fl. 20 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 29 (bidrag till skogsvård m.m.)
Utskottets hemställan bifölls med 294 röster mot 14 för utskottets hemstäl-
lan med den ändring däri som föranleddes av bifall till motionerna Fi56 av
Björn Samuelson och Fi57 av John Andersson m.fl.
Mom. 34 (gymnasieskolans utbyggnad)
Utskottets hemställan bifölls med 298 röster mot 10 för motion Fi44 av
Lars Werner m.fl. i motsvarande del.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
145
10 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m. m.
146
Mom. 38 (anslaget Lokala och individuella linjer samt fristående kurser)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 23 av Hans Gus-
tafsson m.fl., dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del - bifölls
med acklamation.
Mom. 42 (Moderna museets lokaler)
Reservation 26 av Hans Gustafsson m.fl. bifölls med 155 röster mot 148
för utskottets hemställan. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 46 (underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt)
Utskottets hemställan bifölls med 169 röster mot 136 för reservation 29 av
Hans Gustafsson m.fl.
Mom. 48 (riktlinjer för investeringsplaneringar)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl.
i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 57 (omläggning av energibeskattningen)
Först biträddes reservation 36 av Hans Gustafsson m.fl. med 131 röster
mot 10 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 164 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 150 röster mot 127 för reserva-
tion 36 av Hans Gustafsson m.fl. 28 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 61 (biobränslen)
Utskottets hemställan - som ställdes mot utskottets hemställan med den
ändring däri som föranleddes av bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl.
i motsvarande del - bifölls med acklamation.
Mom. 65 (schablonavdraget m.m.)
Först biträddes reservation 40 av Hans Gustafsson m.fl. med 132 röster
mot 10 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 162 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 167 röster mot 137 för reserva-
tion 40 av Hans Gustafsson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 66 (mervärdesskatt)
Först biträddes reservation 41 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster
mot 10 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 168 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 150 röster mot 137 för reserva-
tion 41 av Hans Gustafsson m.fl. 18 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 67 (omprövning av skattepolitiken)
Först biträddes reservation 42 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster
mot 11 för utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av
bifall till motion Fi44 av Lars Werner m.fl. i motsvarande del. 167 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 169 röster mot 125 för reserva-
tion 42 av Hans Gustafsson m.fl. 11 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 68 (slopad fastighetsskatt på lokalhyreshus m.m.)
Utskottets hemställan - som ställdes mot dels reservation 43 av Hans Gus-
tafsson m.fl., dels utskottets hemställan med den ändring däri som föranled-
des av bifall till yrkande 25 i motion Fi44 av Lars Werner m.fl. - bifölls med
acklamation.
Mom. 70 (allmänna riktlinjer för budgetregleringen)
Först biträddes reservation 44 av Hans Gustafsson m.fl. med 127 röster
mot 19 för reservation 45 av Bo G. Jenevall. 160 ledamöter avstod från att
rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 170 röster mot 126 för reserva-
tion 44 av Hans Gustafsson m.fl. 10 ledamöter avstod från att rösta.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Beträffande de på föredragningslistan återstående ärendena, EES-utskot-
tets betänkande EU1, näringsutskottets betänkanden NU33 och NU36, kon-
stitutionsutskottets betänkande KU35, utrikesutskottets betänkande UU31
samt jordbruksutskottets betänkande JoU24, medgav kammaren på förslag
av andre vice talmannen att de fick företas till avgörande i ett sammanhang
sedan debatten i dessa ärenden avslutats.
Föredrogs
EES-utskottets betänkande
1991/92:EU1 Uppskov med behandlingen av ärenden.
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Den ekonomiska
politiken m.m.
147
|
Prot. 1991/92:128 |
1991/92:NU33 Ombildning av domänverket till aktiebolag (prop. |
|
Ombildning av |
Anf. 126 BO FINNKVIST (s): Herr talman! Med hänvisning till den sena timmen och närheten till som- Jag vill börja med att yrka bifall till de reservationer som är fogade till De statliga företagen har vi diskuterat förut under den här riksdagsperio- Vi socialdemokrater vill absolut inte sälja ut statens naturtillgångar. Där- Den här propositionen handlar om bolagisering men också privatisering, Områden av stora naturvårdsvärden får inte mista sitt skydd. Vi anser att Rennäringen skall behandlas i samband med samepropositionen, anser vi. Avslutningsvis vill jag säga att vi i och för sig har skrivit reservationer om |
148
Anf. 127 JOHN ANDERSSON (v):
Herr talman! Det här blir ett mycket komprimerat inlägg. Vi yrkar avslag
på propositionen. Den totala bristen på utredning av de föreslagna riktlinjer-
nas effekt i praktiken på en mängd områden är helt oacceptabel. Vi noterar
också att någon remissbehandling inte heller har skett.
Det sägs att tanken är att bl.a. gynna små enskilda ägare, skogs- och jord-
brukare när man säljer ut skogsmarker. Det är ju positivt. Men erfarenhe-
terna hitintills visar ju att det inte är de små skogsägarna som får möjlighet
att köpa skogen. Priset per hektar är väldigt högt. Fjällmarker i min hem-
kommun har helt nyligen sålts för 22 000 kr. per hektar. Ett skifte på 132
hektar har fått ett pris på 2,9 miljoner. Det säger sig självt att de små skogs-
ägarna inte kan vara med i en sådan budgivning.
Eftersom propositionen om bolagisering och utförsäljning av domänver-
ket lämnas till riksdagen utan att ordentligt underlag utarbetats, finns det
risk att arbetet med att ta fram förslag till utbytesarealer och skyddsvärda
arealer inte kommer att vara klart om och när bolagiseringen sker. Domän-
verket har bl.a. avsatt ca 700 naturreservat. Man borde redan nu ha klart för
sig hur det blir i framtiden för dessa reservat.
En annan sak som jag har påpekat i min motion är att det från fjällbefolk-
ningens sida ifrågasätts om awittringen i de två nordligaste länens lappmar-
ker genomförts på ett korrekt sätt. Motioner om detta har tidigare behand-
lats här i riksdagen. Vid den behandlingen förutsattes att denna fråga skulle
genomgås och att information därvid skulle ges, något som tydligen inte har
skett på ett riktigt sätt. Den bofasta befolkningen inom de båda länens lapp-
marker anser fortfarande att den har större rätt till vissa marker, bl.a. kron-
och överloppsmarker, än den nuvarande ägaren staten. Det är en mängd frå-
geställningar som icke har fått en acceptabel lösning. Det finns en mängd
frågetecken kvar. Därför vill jag yrka avslag på propositionen under mom. 1
i utskottets hemställan.
Anf. 128 ROLF DAHLBERG (m):
Herr talman! Eftersom reservanterna har varit mycket kortfattade med
hänsyn den trånghet med tiden som kammaren har, kommer också jag att
vara det. Riksdagen har under 1991 fattat två beslut om domänverket: Först
ett principiellt beslut om bolagisering, och i samband med det större privati-
seringsbeslutet angående de statliga företagen fanns också domänverket
med.
Det regeringen nu gör är att man lägger fast de riktlinjer som bör gälla
vid överförandet av domänverkets fasta egendom och övriga tillgångar och
skulder till det nya domänbolaget.
Socialdemokraterna är med på en bolagisering men har synpunkter på hur
den skall gå till. Däremot motsätter de sig att bolaget sedan privatiseras.
I reservationerna 2 och 4 anför Socialdemokraterna att viss mark och vissa
fastigheter bör undantas eller vara tillgängliga för naturvårdsändamål eller
som kulturhistoriskt värdefulla områden. Men man preciserar inte vilka
marker, vilka fastigheter eller hur mycket mark som skall undantas. Det gör
att det förfaringssätt som man pekar på inte är godtagbart, då det skulle för-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
149
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
150
svåra, försena och kanske t.o.m. förhindra en bolagisering, med de vaga di-
rektiv som riksdagen i så fall skulle kunna ge till regeringen.
Den lösning som regeringen föreslår tillgodoser de önskemål som finns
från såväl naturvårds- som kulturvårdsintressenas sida. Regeringen pekar ju
på tre olika sätt att gå till väga. Man kommer att undanta viss mark. Man har
redan anvisat vissa områden som aldrig går över till bolaget. Man påpekar att
restriktioner i samband med avtalsskrivningen kan göras som gör att man
kan återkomma till bolaget och köpa loss mark som kan bli aktuell för dessa
ändamål. Vidare pekar man på en möjlighet till lagstiftning i vissa fall.
I de reservationer som Socialdemokraterna har på dessa punkter motsät-
ter de sig utskottsmajoritetens uppfattning. Detsamma gäller för den reser-
vation som handlar om privatisering. Där har Socialdemokraterna och Väns-
terpartiet den uppfattningen och tron att staten är bättre skickad att driva
bolag än enskilda människor. För mig är det helt obegripligt hur man i dessa
dagar fortfarande kan förfäkta denna idé, när man ser hur det ser ut runt om
i världen och ser vad som händer i andra länder. Det finns kvar en så att säga
ideologisk låsning hos Socialdemokraterna vid den socialistiska tron.
Herr talman! Med detta korta anförande vill jag yrka bifall till hemställan
i dess helhet i näringsutskottets betänkande och avslag på de reservationer
som är fogade till betänkandet.
Anf. 129 BO FINNKVIST (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte någon socialdemokratisk representant som har
påstått att staten skulle vara bättre på att driva företag. Däremot visade den
socialdemokratiska regeringsperioden i praktiken att staten kan driva före-
tag framgångsrikt. Detta är ett kort svar på de frågor som Rolf Dahlberg tog
upp.
Det finns många öppna frågor i propositionen. Vi har föreslagit att man
skall dröja ett halvår med att genomföra en bolagisering, delvis på grund av
de frågor som bl.a. Hans Dau, Rolf Dahlberg och även andra har tagit upp.
Anf. 130 GUDRUN NORBERG (fp):
Herr talman! Jag hade tänkt att ta upp två frågor, dels naturskyddet, dels
Göta kanalbolag. Nu skall jag naturligtvis inte göra det, utan jag nöjer mig
med att säga att vi tycker att det är väldigt viktigt att naturskyddet upprätt-
hålls.
Med de markeringar och skrivningar som har gjorts i utskottets betän-
kande är motionernas krav ganska väl tillgodosedda.
När det gäller Göta kanalbolag har utskottet gjort ett påpekande till rege-
ringen. Vi har uppnått en lösning som mycket väl tillgodoser trepartimotio-
nen N46.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på reservationerna. Sedan vill jag avsluta med att önska
kammarens ledamöter en skön sommar.
Anf. 131 CARL OLOV PERSSON (kds):
Herr talman! Jag är den ende här i kammaren som är en del av regerings-
underlaget och samtidigt sitter med i den skogspolitiska kommittén, som
drar upp riktlinjer för den framtida skogspolitiken och som skall ta fram ett
förslag till en ny lag. Det gör att jag känner ett speciellt ansvar för den här
frågan.
Den här propositionen, som handlar om domänverket, är en mycket in-
tressant läsning. Vaije landskap har sin domänhistoria. En del är från medel-
tiden. Annat vittnar om strukturproblem under 30-talets kris och under 70-
talet. En del handlar om väldigt gammalt innehav, såsom Upsala Öd och Ri-
döarkipelagen i Mälaren, som har tillhört staten så långt historien sträcker
sig bakåt.
Det som nu sker med statens jord- och skogsegendomar är den största för-
ändringen av ägandet av mark sedan Karl XI:s reduktion. Jag har förvånats
över hur svagt intresse en del politiker visar inför denna stora förändring.
Propositionen innehåller riktlinjer som kommer att möjliggöra för en-
skilda att köpa mark. Det är jag tacksam för och för att framför allt jord-
bruksutskottet har markerat denna positiva inställning. Men när tillgångar
och skulder överförts till Domän AB finns det en risk för att bolaget motsät-
ter sig försäljningen av mark, så att enskildas önskemål om köp av mark inte
kan fullföljas.
Just nu skrivs avtalet mellan Domän AB och staten. Domän AB måste
ges sådana instruktioner att intentionerna att sälja ut bolagets tillgångar till
enskilda skogs- och jordbruksägare fullföljs, även om det kommer att inne-
bära att bolaget tvingas att avstå värdefulla tillgångar. Detta är lika viktigt
när det gäller att Domän AB skall ha möjlighet att avsätta skogsmark för fri
utveckling. Om detta inte kan ske i tillräckligt stor omfattning, kommer det
privata skogsbruket framför allt i södra Sverige att tvingas att gå naturvårds-
intressen till mötes i större omfattning.
Herr talman! Jag har förtroende för näringsministern och för regeringen.
Därför yrkar jag bifall till hemställan i näringsutskottets betänkande.
Anf. 132 SONIA KARLSSON (s):
Herr talman! I betänkandet behandlas en väsentlig fråga för Östergötland
och Motalaregionen, men också för hela landet, nämligen Göta kanals fram-
tid.
Näringsutskottet understryker i sin behandling Göta kanals värde som så-
väl kulturhistoriskt byggnadsverk som turistattraktion.
Regeringens proposition var oklar på flera punkter, och vi kände oro för
vad som i framtiden skulle hända med Göta kanal och kanalbolaget.
Vi motionärer är nöjda med utskottets ställningstagande angående AB
Göta kanalbolag och Göta kanal. Utskottet har frångått propositionens för-
slag och i stället tagit intryck av de motioner som har väckts i frågan, vilket
är positivt.
Jag förutsätter att regeringen följer utskottets och riksdagens ställningsta-
gande och så snart som möjligt föranstaltar om nödvändiga åtgärder med
anledning av vad utskottet anfört om AB Göta kanalbolag.
Det innebär att AB Göta kanalbolag skall kvarstå i statlig ägo, att kanal-
bolaget skall behålla kanalfastigheten samt att medel för Göta kanals drift
och underhåll även i fortsättningen kommer att tillförsäkras genom stats-
makternas försorg.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
151
Prot. 1991/92:128
lOjuni 1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
Det är vidare viktigt att Göta kanalbolag så snart som möjligt erhåller be-
sked om att medel för verksamheten fördelas i och med budgetårets böljan,
så att verksamheten inte störs av oklara och sena besked, vilket skulle för-
svåra en kostnadseffektiv planering av underhållsarbetet.
I vår motion förutsatte vi att kanalbolagets produktiva skogsfastighet
skulle kvarstanna i Göta kanalbolags ägo. Utskottet föreslår att den bör
överföras till domänbolaget. Vi motsätter oss inte detta, eftersom utskottet
”anser det inte vara ändamålsenligt att finansieringen av kanalverksamhe-
ten - som därutöver kräver ytterligare statligt stöd - görs beroende av av-
kastningen av en skogsegendom, som därtill är starkt konjunkturkänslig”.
Däremot förutsätter vi att domänbolaget vid överföringen av skogsmarken
betalar AB Göta kanalbolag ett marknadsanpassat pris för produktiv skogs-
mark, vilken är värderad till ca 35-40 milj.kr.
Herr talman! Kanalen besöks årligen av ca 1,5 miljoner människor, som
på olika sätt tillbringar sin fritid på och vid kanalen. Vi förutsätter att kana-
len även i framtiden hålls tillgänglig i samma omfattning som i dag. Göta
kanal är tillgänglig för sjöfarare från den 1 maj t.o.m. september månads
utgång. Kanalområdet är tillgängligt året om.
Vi är nöjda med utskottets förslag till beslut, som innebär att denna spe-
ciella kulturmiljö säkerställs och att det nationella riksintresset skyddas.
Jag vill med hänvisning till vad jag nu har anfört yrka bifall till utskottets
förslag angående AB Göta kanalbolag.
I detta anförande instämde Lars Stjernkvist (s).
Anf. 133 OLLE LINDSTRÖM (m):
Herr talman! Utskottets ställningstagande i det här betänkandet har i de-
batten redovisats av utskottsordförande Rolf Dahlberg, varför jag enbart
skall avge några korta kommentarer och påpekanden.
Domänverket förvaltar i dag för statens räkning 10,3 milj. hektar skogs-
mark, varav 4,5 milj, hektar utgörs av produktiv mark. Det handlar alltså
om en stor del av den totala skogsarealen i Sverige. Av verkets produktiva
skogsmarksareal är 79 % belägen i Norrland.
I övre Norrland förvaltar domänverket ca 43 % av regionens produktiva
skogsmarksareal, och därtill kommer en betydande andel impediment och
fjällmark. De här siffrorna visar att statens innehav av skogsmark i landet är
betydande, för att i övre Norrland vara helt dominerande.
Det är mot denna bakgrund som det är viktigt att statens överlåtelse av
egendom sker på villkor som sammanfaller med propositionens och betän-
kandets inriktning, när domänverket ombildas till aktiebolag och på sikt pri-
vatiseras.
Det gäller för det första försäljningen av skogsmark till enskilda jord- och
skogsbrukare, för det andra att de privata köpsågverken blir tillförsäkrade
råvara och för det tredje att de artfrämmande dotterbolagen på ett eller an-
nat sätt avvecklas.
Vid försäljningen av skogsmark förutsätter jag att överlåtelseavtalet kom-
mer att innehålla direktiv som innebär att privatisering verkligen prioriteras.
152
Det är inte minst viktigt i glesbygd, där många mindre jord- och skogsbru-
kare har behov av tillskottsareal för sin verksamhet.
Det framgår även i betänkandet att försäljning till enskilda skall syfta till
att förbättra skogsbrukets struktur och sysselsättningsmöjligheter, vilket är
positivt.
Det finns ett antal privata inlandssågverk som under lång tid har varit helt
beroende av råvaruleveranser från domänverket. Dessa sågverk borde på ett
eller annat sätt tillförsäkras råvara, antingen genom försäljning av skogs-
mark, eller som ett villkor i överlåtelseavtalet.
Den tredje punkt som jag vill ta upp är domänverkets dotterbolag. Av de
drygt 30-tal dotterbolag som domänverket har är ett antal helt artfräm-
mande. Jag har svårt att tänka mig att ett skogsbolags affärsidé skulle inne-
fatta turism med stugbyar, konsultbolag av olika schatteringar och grus- och
betongförädling.
Årsredovisningen för domänverket visar också att moderbolaget under de
senaste åren har fått täcka vissa underskott hos dotterbolagen. Det är viktigt
att den artfrämmande verksamheten försäljs.
Avslutningsvis vill jag helt kort beröra den socialdemokratiska motionen
N45.1 den anförs det att det är av allmänintresse att staten ej avhänder sig
kontrollen över de svenska naturtillgångarna. Menar Socialdemokraterna
att det är endast statens mark som kan betraktas som naturtillgång? Eller
anser Socialdemokraterna att all skogsmark, även den privatägda, är en na-
turtillgång? Jag förutsätter det, och i så fall skulle det innebära att Social-
demokraterna vill att staten skall ha kontroll över all mark. Det trodde jag
faktiskt tillhörde en förgången tid.
Även i Norrbotten har det förts en väldigt hård debatt om den här privati-
seringen. Från socialdemokratiskt håll har man gjort gällande att allmänhe-
ten skulle avskärmas från vår fina natur, att skogsbilvägar skulle stängas och
att naturen inte skulle kunna nyttjas för bärplockning och annat vid en för-
säljning av domänverket eller av en del av marken. Det är beklämmande att
sådana argument har kommit in i debatten.
Jag har haft möjlighet till att både färdas och vistas på de här markerna,
privata såväl som statliga, och jag har aldrig sett någon skillnad på mark ägd
vare sig av det ena eller det andra skogsbolaget eller av privata personer.
De socialdemokratiska motiven till att Domän AB skall vara statsägt är helt
orealistiska och saknar därför verklighetsförankring.
Med det här anförda, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan i betänkande nr 33 och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 134 HANS DAU (m):
Herr talman! Det är, precis som Rolf Dahlberg sade, ont om taletid. Det
är synd, därför att den här debatten skulle ha kunnat bli en mycket intressant
sådan, inte minst med tanke på den oerhört stora betydelse som domänver-
kets marker har för svenskt näringsliv.
Det gäller i stor utsträckning de områden från vilka bl.a. Rolf Dahlberg
och jag kommer. Vi har sett fram emot den här åtgärden, varför jag klart
måste deklarera att jag är av en helt annan uppfattning än vad som kommer
till uttryck i propositionen, och det har jag också gett uttryck för i motion
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domän verket till
aktiebolag
153
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
N40. Jag anser att man inte skulle ha gjort någon bolagisering. Det är ett
socialdemokratiskt förslag från i fjol, och det är socialdemokratisk politik.
Man skulle i allra största utsträckning ha privatiserat den här marken direkt.
Anledningen därtill är de erfarenheter som vi i Norrland har av bolags-
bygd. Det finns ett gammalt uttryck som säger att bolagsbygd är död bygd,
medan bondebygd och privat ägd bygd är levande bygd. Den levande bygden
är folk intresserad av, och det finns liv och rörelse där.
I propsitionen sägs det att den berörda egendomen före aktieutförsälj-
ningen, och den formen av privatisering, skall säljas till enskilda skogs- och
jordbrukare för att öka möjligheterna att förvärva hittills statligt ägd mark.
Det tycker jag som sagt att man skulle ha gjort från början, innan man bola-
giserade det som eventuellt hade varit kvar.
Om man läser vidare i propositionen erfar man att mindre enskilda skogs-
skiften som understiger 200 hektar per enhet skall bjudas ut till försäljning.
För mig är det en gåta hur en gräns som 200 hektar kan läggas fast.
Jag viil erinra om att 200 hektar skog i Västerbottens inland - och även i
Norrbotten, där de stora statliga skogarna finns - i produktionshänseende
motsvaras av 60 hektar i Skåne eller i Småland. Att då fastställa summan 200
hektar för hela landet visar på en okänslighet som jag finner skrämmande.
Jag hoppas verkligen att man ändrar på den här inriktningen, eftersom rege-
ringen fortfarande har möjlighet att påverka detta.
Carl Olov Persson uttryckte farhågor för hur bolaget och dess styrelse
skulle komma att handla. Han hade emellertid tilltro till regeringen, vilket
jag hoppas att vi skall kunna ha.
När jag emellertid i pressen läser om den tilltänkta styrelsens sammansätt-
ning måste jag säga att mina farhågor förstärks. I den tilltänkta styrelsen
finns nämligen bolagsfolk av alla möjliga schatteringar, som är vant att driva
bolag utan att kanske tänka på de synpunkter som jag anser att man bör ta
hänsyn till. Enligt min mening är det nödvändigt att regeringen går längre
än vad som sägs i propositionen. Det är synd att denna debatt inte kan föras
på ett djupare plan, speciellt som näringsministern finns med här i kamma-
ren. Det skulle ha varit mycket intressant att få höra hans åsikt om hur man
skall gå till väga vid utförsäljningen. Det skulle kanske ha varit givande,
framför allt för oss som bor i de här bygderna, att få veta hur vi skulle kunna
se framtiden an.
Jag uppmanar näringsdepartementet och näringsministern att ta del av
den motion i vilken jag och en del andra har gett uttryck för våra uppfatt-
ningar. De skulle, enligt min mening, var helt i linje med den nuvarande re-
geringens inställning till näringspolitik och till spritt ägande. Det skulle även
vara till stor fördel för de bygder som omfattas.
Eftersom jag inte har någon reservation, yrkar jag inte heller bifall till min
motion. Skrivningen i betänkandet är trots allt positiv, även om jag anser att
näringsutskottet skulle ha kunnat gå längre.
Anf. 135 ELISABETH PERSSON (v):
Herr talman! Vänsterpartiet har yrkat avslag på regeringens proposition
om ombildning av domänverket till ett aktiebolag.
154
Vi anser att propositionen kännetecknas av brådska och av att den är då-
ligt genomtänkt. Detta blir särskilt tydligt i behandlingen av Göta kanal.
Om regeringens förslag skulle ha gått igenom när det gäller kanalen hade
det fått samma resultat som om man hade sagt att vi skulle fylla igen kanalen
och plantera granskog på kanalfastigheten, dvs. att det om några år inte hade
funnits en enda båt på kanalen.
Att över huvud taget tänka tanken att kanalen skulle kunna privatiseras
och drivas och underhållas med hjälp av enbart avgifterna för kanaltrafiken
är befängt. Om näringsministern hade skött sina privata aktieaffärer på lika
lösa grunder, hade regeringen under det gångna året inte haft några som
helst problem med hans aktieportfölj eller förmögenhet. Näringsministern
hade med intill visshet gränsande sannolikhet varit utfattig.
Propositionens förslag hade, herr talman, inneburit att AB Göta kanalbo-
lag hade blivit ett kanalbolag utan kanal, utan kanalfastighet, utan skog och
utan driftspersonal och i sista änden utan kanaltrafik och utan båtar.
Jag delar John Anderssons och Vänsterpartiets uppfattning att det bästa
vore ett avslag på propositionen i dess helhet. Men när det nu inte finns ma-
joritet för detta är det ändå väl att motioner och utskottsbehandling har räd-
dat Göta kanal, för den här gången i alla fall.
Jag beklagar dock att det inte har gått att få med vare sig kulturutskottet
eller näringsutskottet på att Kanalbolaget skulle få behålla den skog som en
gång donerats till bolaget. Jag anser att det vore kulturhistoriskt pietetsful-
lare och riktigare att låta skogen kvarstå i bolagets ägo, även om den natur-
ligtvis inte spelar samma roll för kanalen i dag som den gjorde i början av
1800-talet, då donationerna ägde rum.
Jag är emellertid glad över att riksdagen är enig om att kanalbolaget skall
behålla kanalfastigheten och att staten även i framtiden skall ansvara för ka-
nalen och garantera dess upprustning. Göta kanal är kulturhistoriskt och tu-
ristiskt ovärderlig, inte bara för Östergötland utan för hela Sverige.
Herr talman! Med det anförda vill jag önska kammarens ledamöter och
personal en skön sommar. Använd gärna en dag eller två för ett besök i Ös-
tergötland och en tur på Göta kanal, en underbart vacker 170-åring som är
väl värd ett besök.
Anf. 136 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Jag tycker att det är bra att privata skogsbrukare nu får möj-
lighet att komplettera sin mark med domänverksmark som är så belägen att
den passar.
Det är också bra att man skall kunna använda domänverksmark som byte
när privat mark skall användas för naturvård.
Jordbruksutskottet har i ett yttrande framfört synpunkter på denna propo-
sition. Vi i jordbruksutskottet ansåg att regeringen skulle ha preciserat sig
något mer än den gör i propositionen. Vi ansåg att man måste gå litet mer
grundligt till väga när det gäller att avsätta mark för naturvård, både domän-
verksmark och mark utanför domänverkets mark.
Näringsutskottet ansåg emellertid att det inte fanns någon anledning att
göra något uttalande eller att ge några speciella uppdrag till näringsminis-
tern. Man utgår från att näringsministern kommer att arbeta med utgångs-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Ombildning av
domänverket till
aktiebolag
155
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
156
punkt i dessa förutsättningar. Näringsutskottet skriver i betänkandet: ”Här-
vid bör de synpunkter som förs fram i jordbruksutskottets yttrande ligga till
grund för säkerställande av mark för naturvårdsändamål.”
Jag utgår från att det kommer att bli utgångspunkten för näringsministerns
arbete. Näringsutskottet ger ju näringsministern ett förtroende och ansvar
för att det blir på detta sätt. Jag tror att det är mycket viktigt att vi gör det.
Redan i propositionen avsätts ju ganska mycket mark, och man kan tycka
att det är mycket bra. Men vi skall tycka att detta är bra även om ett antal år
framöver. Med utgångspunkt i det som har sagts i jordbruksutskottet tror
jag att man, innan bolagsbildningen är klar, skall se över detta och följa de
rekommendationer som jordbruksutskottet har gjort och som näringsutskot-
tet har strukit under i sin skrivning.
Herr talman! Jag har inget yrkande. Jag ville bara understryka detta, och
lägga näringsministern detta på hjärtat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
näringsutskottets betänkande
1991/92:NU36 Rekonstruktion av Nordbanken (prop. 1991/92:153).
Anf. 137 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Det är beklagligt att ärenden av stor vikt skall få så dålig tid
i kammaren att man skall pressas fram och i princip inte kunna föra debatter
som är behövliga. Jag tänker närmast på föregående ärende.
Den rekonstruktion av Nordbanken som regeringen föreslår tillstyrks i
princip av ett enigt utskott.
De problem som finns i Nordbanken är bara en del av en omfattande kris
som finansmarknaden har både i Sverige och utomlands. Nu behövs lös-
ningar som håller mer än ett par månader.
Därför anvisar vi i en reservation hur man långsiktigt skall lösa dessa pro-
blem. Vi avvisar samtidigt det bemyndigande som regeringen begär för att
sälja de aktier man övertog vid rekonstruktionen.
Dessa frågor har belysts på ett mycket ingående sätt i den ekonomiska de-
batt som tidigare under dagen har förts i kammaren. Därför behöver jag inte
fördjupa mig i just finanskrisen.
Kreditförlusterna i Nordbanken har visat sig vara av en en sådan omfatt-
ning att det finns behov av ett betydande kapitaltillskott.
Staten som huvudägare i banken och staten som garant för stabilitet i vårt
betalningssystem gör att staten i detta fall har ett dubbelt ansvar.
I propositionen föreslås att de s.k. nödlidande krediterna och andra till-
gångar som belastar bankens intjänandeförmåga överförs till Securum AB,
ett nybildat dotterbolag till banken. Syftet är att bolaget skall förvalta och
avveckla dessa engagemang.
Vidare avser staten att förvärva resterande aktier i Nordbanken som i dag
inte ägs av staten. Priset på aktierna får anses rimligt.
För att trygga finansieringen, i första hand i Securum, föreslås stora stat-
liga åtaganden som lånegarantier, lån med låg eller ingen ränta samt kapital-
tillskott av betydande storlek.
På dessa punkter yrkar vi bifall till utskottets hemställan.
Men vi saknar, som framgår av vår reservation, ett samlat grepp för att
mildra den kris som finns i den finansiella sektorn.
Regeringen har genom många beslut bidragit till att fördjupa krisen. En
del beslut har lett till sänkt aktivitet i näringslivet. Andra beslut leder till
överbud på fastigheter, då framför allt på kontorsfastigheter. Osäkerhet i
riskkapitalförsöijningen är ett annat exempel då regeringen har bidragit med
ett ordentligt tillskott.
Herr talman! Det får ses som rimligt att ägandet i Nordbanken på sikt
breddas. Detta bör göras så att bankens ställning stärks och konkurrensen
främjas.
En viktig skiljelinje i det politiska synsättet är bemyndigandet att sälja de
förvärvade aktierna. Här avvisar vi regeringens förslag.
Nu liksom tidigare anser vi att riksdagen skall höras då så stora frågor skall
avgöras. Detta handlar om hela folkets egendom precis som när det gäller
övriga statliga företag.
Vi tycker att det är en respektlöshet av stora mått som den borgerliga rege-
ringen visar mot Sveriges riksdag genom att bemyndiga sig att hantera frågor
på detta sätt.
Den privatiseringsiver som nu pågår medför med stor sannolikhet en för-
svagning av banken. Den kan också leda till en ökad koncentration inom
bankvärlden som absolut inte är önskvärd.
Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till reservation 1. Vi stöder
naturligtvis även reservation 3, men vi kommer att följa upp endast reserva-
tion 1 vid voteringen. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Anf. 138 BENGT DALSTRÖM (nyd):
Herr talman! Jag tänker huvudsakligen uppehålla mig vid ansvarsfrågan
och informationen kring den sorglustiga Nordbankaffären.
Den stora allmänheten har upprörts över Nordbanksaffären, och det med
rätta. Återigen måste vi skattebetalare gå in med 20 miljarder i friskt kapital
för att undvika en samhällsförödande bankkonkurs. Samtidigt går de ansva-
riga så här långt fria och får lämna arenan med fallskärmsavtal som tillförsäk-
rar dem mångmiljonbelopp i ersättning. Hela affären är rent ut sagt en präk-
tig skandal där såväl den tidigare som den nuvarande regeringen måste vara
inblandade. Även näringsutskottet och riksdagen måste ta sitt ansvar.
Som beslutande institution beviljade riksdagen för ett halvår sedan Nord-
banken ett ekonomiskt tillskott på 5 miljarder. Detta skedde utan att det då
presenterades någon skriftlig dokumentation, vare sig från Nordbanken el-
ler finansinspektionen eller från regeringen, till de ansvariga i utskottet och
riksdagen. Detta förhållande tog vi i Ny demokrati upp då, samtidigt som vi
föreslog att en utredning skulle göras beträffande händelseförloppet, an-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
157
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
158
svarsfrågan och möjligheten till en förebyggande kontroll. Ny demokratis
förslag avvisades såväl i utskottet som i riksdagen.
Nu är vi ”plötsligt” i samma situation, men med den skillnaden att vi skat-
tebetalare skall skjuta till ytterligare 20 miljarder. Det räcker troligen inte
med det. Det kan vara toppen på ett isberg. Här måste det pågå ett spel un-
der täcket rent ut sagt mellan Nordbanken, finansinspektionen och rege-
ringen. Hur skall vi annars kunna förklara att styrelseordförande Björn
Wahlström inför näringsutskottet för drygt ett halvår sedan bekräftade att
bankens behov av att rensa upp när det gällde den trassliga Nordbankssitua-
tionen gällde 5 miljarder för att ett halvår senare växa till ytterligare 20 mil-
jarder? Huvudsakligen baserades den här utvecklingen på gamla fastighets-
krediter som man satt inne med redan ett halvår tidigare.
En bank har inte rätt att göra dåliga affärer, om gällande lagstiftning följs.
För kreditgivning gäller nämligen att ”kredit får beviljas endast om låntaga-
ren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Dessutom
krävs betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen.”
Att döma av beviljade krediter och den situation som Nordbanken ham-
nat i måste de ansvariga, inkl, styrelsen, ha brutit mot gällande lagstiftning.
Så här långt har de ansvariga gått fria, och inte bara det - de belönas dess-
utom med höga avgångsvederlag genom sina fallskärmsavtal.
Är det fråga om slarv, oskicklighet, förskingring eller trolöshet mot ban-
kens kunder - det gäller alltså ytterst oss skattebetalare? Det får allmänhe-
ten aldrig reda på; inte så här långt i vaije fall.
Man borde kunna förvänta att åtminstone vi i utskottet och riksdagen
skulle få utförlig information och dokumentation om detta, men icke!
Bankerna står ändå under tillsyn av en finansinspektion som har att se till
att en bank följer:
- dels de lagar som reglerar bankens verksamhet,
- dels andra författningar som avser banken,
- dels bankens stadgar och bestämmelser som med stöd därav meddelats
bankens stämma eller styrelse.
Finansinspektionen skall vidare med uppmärksamhet följa bankens verk-
samhet och hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en
banks säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bank-
verksamheten, enligt 7 kap. 1 § bankrörelselagen.
Mot bakgrund av dels gällande banklagstiftning, dels finansinspektionens
tillsynsverksamhet är det ett mysterium att denna bankkrasch har kunnat in-
träffa utan förebyggande varningssignaler och information. Det osannolika
har hänt. Eller vet regeringen mer om den här olyckliga utvecklingen än man
har låtit påskina? Det kan vara så. Svenska Dagbladet hade en utomordent-
ligt genomlysande artikel för någon vecka sedan i ärendet. Att döma härav
har man från regeringens sida haft och suttit inne med information som man
inte har låtit gå vidare, i vaije fall inte till oss i utskottet.
De många obesvarade frågorna leder till spekulationer, lösa antaganden
och en brist på tilltro till bank- och finanssystemet. Det är hög tid att gå till
botten och granska Nordbanken, bankväsendet i övrigt samt finansinspek-
tionens roll i den här affären i synnerhet och dess verksamhet över huvud
taget - men också regeringens agerande. Misstagen får inte upprepas. Herr
talman! Vi svenska skattebetalare vill inte bli tagna på sängen gång efter an-
nan när det gäller miljardbelopp som vi får punga ut med.
En bank- och finanskommission bör därför tillsättas som består av politi-
ker, helst representerande alla riksdagspartier, samt ekonomer och andra ex-
perter.
Utredningen förutsätts klarlägga handläggningen inom Nordbanken och
ansvarsfrågan samt granska de många stötande fallskärmsavtalen i flermil-
jonsklassen och undersöka om dessa oundgängligen måste gälla eller om de
kan jämkas. Jag tror att regeringen i den delen har en utredning på gång.
Avslutningsvis vill jag säga att vi i Ny demokrati återkommer till frågan
om insättarskydd för småsparama i stället för statliga garantier till bankerna.
Enligt pressuppgifter tittar departementet nu på olika lösningar av den här
frågan. Vi vill att regeringen tillsätter en utredning som har att lägga fram
förslag till ett insättarskydd för landets alla småsparare - ett förslag som riks-
dagen har att ta ställning till.
Herr talman! Glädjande nog framhöll även finansutskottets ordförande i
dagens finansdebatt behovet av att regeringen tillsätter en utredning som
analyserar och kartlägger situationen inom bankväsendet och granskar
Nordbankens och finansinspektionens agerande i den här affären.
Vi i Ny demokrati skulle anse det mycket märkligt om riksdagens ledamö-
ter, oberoende av partitillhörighet, inte skulle vilja medverka till att infor-
mera oss beslutsfattare i riksdagen och övriga svenska skattebetalare om
Nordbanksaffären och vidare tillförsäkra landets alla småsparare ett effek-
tivt insättarskydd mot bakgrund av vad som har inträffat och kan inträffa.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till reservationerna 2 och 4 från oss i
Ny demokrati samt till våra motionsyrkanden 2 och 3 under mom. 4 i hem-
ställan i betänkande 1991/92:NU36.
Anf. 139 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag deltog i konstitutionsutskottets granskning av rekon-
struktionen av Nordbanken, och det gav en hel del material inför den parla-
mentariska utredning om krisens orsaker som också vi i Vänsterpartiet vill
ha. I denna del kan vi ansluta oss till reservation 2 från Ny demokrati.
Regeringen och utskottsmajoriteten vill att vi nu skall ge regeringen full-
makt att först köpa resterande privatägda aktier i Nordbanken för 21 kr.
styck, placera dem i ett bolag och sedan sälja detta bolag. Man motiverar
köpet med att staten måste ta på sig hela ägaransvaret och försäljningen med
att staten inte bör äga aktier.
De som nu vill privatisera bör påminnas litet om hur krisen i banken star-
tade. De orimligt stora utlåningarna i helstatliga PKbanken inleddes med en
privatisering, försäljningen år 1984 av aktier i PKbanken till Erik Penser och
köpet av Camegie Fondkommission, varvid man så att säga knöt ihop sig
med Gamlestaden, Nobel och andra av de företag som senare skulle utlösa
krisen. Därpå följde en alltför snabb och alltför tidig avreglering på valuta-
och kreditmarknadema när den socialdemokratiska regeringen föll undan
för den borgerliga hetskampanjen mot all statlig valuta- och kreditkontroll.
Mot denna bakgrund är det svårt att instämma i reservation 1 från Social-
demokraterna, som enbart hänvisar till beslut under innevarande riksmöte
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
159
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
160
som skuld till krisen och som vill lösa krisen med enbart socialdemokratisk
politik.
Däremot följer vi upp reservation 3 från Socialdemokraterna om att det
är riksdagen och inte regeringen som skall besluta om större förändringar i
det statliga ägandet. Regeringen skall inte ha bemyndigande att sälja Nord-
banksaktierna utan hörande av riksdagen. Jag har litet svårt att förstå varför
Leif Marklund nyss sade här att ni inte tänker följa upp denna reservation.
Det förvånar mig också att Ny demokrati inte kan ställa upp på detta ele-
mentära krav. Minns ni inte hur det har gått till vid tidigare utförsäljningar
av statliga företag? Litar ni, som brukar tala om etablissemangets kompi-
sanda, så helt och fullt på att regeringen kan klara privatiseringen på ett bra
sätt på egen hand?
Ian Wachtmeister sade här förut att Ny demokrati var ett arbetarparti. Då
borde ni exempelvis kunna gå med på att vi i första hand sålde aktierna till
de bankanställda i stället för till storfinansen. Jag tycker att ni skall visa litet
ideologisk rätlinjighet för en gångs skull och rösta med oss och Socialdemo-
kraterna på denna punkt.
Bengt Dalström säger i en reservation att de statliga garantierna för ban-
kerna strider mot marknadsekonomins grunder, och det är rätt. Men hur kan
då Bengt Dalström gå med på att låta regeringen köpa aktierna för 21 kr.?
Marknadsvärdet på Nordbanksaktierna torde ju ligga på minus. Det borde
vara möjligt att pressa priserna åtminstone ner till noll.
Paradoxalt nog kräver Dalström också insättarskydd för alla banksparare i
samma reservation där han hyllar marknadsekonomin. Sparande i bank skall
tydligen vara alldeles riskfritt. Jag tillhör själv småspararna i Nordbanken,
och det är tacknämligt att Dalström vill skydda mig med hjälp av det han
kallar ”oss skattebetalare”. Men det är knappast i enlighet med marknads-
ekonomins principer.
Vi i Vänsterpartiet instämmer också i fördömandet av de orimliga av-
gångsvederlagen till bankdirektörerna, som för övrigt också strider mot
marknadsekonomins principer - jag inbillar mig att marknadsvärdet på av-
gångna bankdirektörer också torde ha fallit en hel del på senare tid. Också
dessa avgångsvederlag är, liksom de vanvettiga utlåningarna, i huvudsak ett
resultat av att Nordbanken försökt apa efter metoderna i privatbankerna.
Är det någon, t.ex. Bengt Dalström, som har kollat upp hur det förhåller sig
i de stora privata bankerna med olika typer av privilegier för bankdirektörer
och andra högre tjänstemän? Där har man en hel nomenklatura med förmå-
ner av olika slag, återigen ett bevis för skillnaden mellan begreppen kapita-
lism och marknadsekonomi.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 2 vad gäller mom. 1, till me-
ningsyttringen vad gäller mom. 2, till reservation 3 vad gäller mom. 3 samt
till utskottets hemställan vad gäller mom. 5.
Anf. 140 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! När det gäller vår inställning till konstruktionen och aktie-
värderingen i denna sorglustiga affär kan man säga att det är mera av princi-
piella skäl som vi har fått acceptera att gå med på den del som avser mom. 2
och 3, som Johan Lönnroth tar upp. Därvidlag har vi inte något motbud att
komma med. Det är viktigt att förtroendet för banksystemet bibehålls, även
om jag har framfört tankegångar och synpunkter på det bristfälliga i det nu-
varande banksystemet.
Vi nöjer oss inte med att fortsättningsvis utan vidare acceptera de lös-
ningar som vi har arbetat med. Det gäller dels ett tillskott på 5 miljarder för
ett halvår sedan, dels 20 miljarder nu. Vi tycker att det känns ansvarslöst att
fortsätta på detta sätt, utan att vi har en klarläggande dokumentation om
orsakerna. Det är viktigt att vi kan införa regler för finansinspektionen som
i förebyggande syfte kan medverka till att vi undviker dessa katastrofer. Vi
får väl nästan kalla det för katastrofer.
När det gäller insättarskyddet var vi redan tidigare inne på att det även
i ett samhälle där marknadskrafterna skall råda finns anledning att skydda
småspararna. Det skyddet saknar vi här i Sverige. Vi har sett att det har fun-
gerat delvis i Amerika. Vi ser en liknande lösning som möjlig också här i
Sverige.
Anf. 141 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag måste säga att jag inte förstod särskilt mycket av det se-
naste inlägget, Bengt Dalström. Varför skall ni gå med på att dessa aktier
säljs för 21 kr., när Bengt Dalström själv hävdar att han vill leva efter mark-
nadsekonomins principer? Ägare till dessa aktier är bl.a. diverse stora höj-
dare, som tidigare gick in i Nordbanken. Jag fattar framför allt inte varför
Bengt Dalström inte kan låta oss i denna kammare fatta beslutet om försälj-
ning först. Varför överlåter Bengt Dalström utan vidare detta till rege-
ringen? Varför vill ni inte spela den roll som ni älskar att spela i denna kam-
mare, rollen som vågmästare?
Anf. 142 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Som vågmästare reser jag mig upp och svarar helt enkelt föl-
jande. När det gäller Johan Lönnroths värdering och att vi går med på ett
aktievärde på 21 kr. är saken den att vi dess värre saknar information om
aktiernas rätta värde. Vi har helt enkelt ansett att vi får lov att följa regering-
ens linje.
Anf. 143 JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Men om ni överlåter till oss här i riksdagen att fatta det avgö-
rande beslutet, då kan Bengt Dalström skaffa den informationen innan han
går med på att rösta för en försäljning till det pris som då kommer att bli
aktuellt.
Anf. 144 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Näringsutskottets majoritet ger i betänkandet NU36 Rekon-
struktion av Nordbanken kammaren underlag för ett beslut som egentligen
inte borde ha behövt fattas. Hade riksdagsmajoriteten tidigare lyssnat på de
argument som de borgerliga partiernas företrädare - en Hadar Cars, en Per
Westerberg eller en Kjell Ericsson, för att nämna de aktivaste debattörerna
hösten 1990 - fört fram för en privatisering av Nordbanken, skulle den här
situationen aldrig ha inträffat. Nu står vi här med 77 % av aktierna i statens
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
161
11 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
ägo och därigenom med förpliktelsen att uppfylla det ägaransvar som vi med
stort eftertryck krävt av andra bankägare i liknande situationer. Det som in-
träffat visar bara att det anonyma ägandet i Nordbanken lika litet som i spar-
bankerna tidigare garanterar ett professionellt uppträdande på marknaden.
Detta ägaransvar blir ett viktigt underlag för det beslut vi skall fatta. Nord-
bankens kunder skall kunna känna förtroende för sin bank, vare sig de har
inlåning i banken eller är låntagare. Det andra skälet till ett beslut är mer
oprecist och handlar om regeringens och riksdagens samlade ansvar för sta-
biliteten i banksystemet.
Det lär enligt tidningsuppgifter finnas ledamöter i kammaren som ser
detta som en cykelställssituation, dvs. att vi står inför ett beslut som rör sig
om så svindlande belopp att vi, i stället för att föra en saklig diskussion i
huvudfrågan, i det oändliga diskuterar hur cykelstället skall se ut och var
det skall placeras. Min egen reaktion inför föredragningar och diskussioner i
utskottet handlar mer om den klarsyn man drabbas av när man samfällt inser
att det faktiskt bara finns en lösning på det problem man ställts inför, och att
denna lösning har stora statsfinansiella konsekvenser. I det här fallet innebär
det, som tidigare framkommit i debatten, att ett enigt utskott ställer sig
bakom förslaget att ett av staten helägt aktiebolag förvärvar samtliga ute-
stående aktier i Nordbanken till ett pris av 21 kr. per aktie, dvs. lika med
emissionskursen hösten 1991, till en sammanlagd kostnad av 2 050 milj.kr.
Samma princip har tillämpats tidigare i liknande situationer.
Dessutom är vi eniga om att stödja det omstruktureringsförslag som inne-
bär att nödlidande krediter, lån med avtalade ränteeftergifter och andra till-
gångar som belastar Nordbankens intjäningsförmåga, eller som av andra
skäl inte bör behållas av banken, förs över till ett nybildat dotterbolag, näm-
ligen Securum AB. Sammanlagt uppskattas garantier, lån, kapitaltillskott
och andra åtgärder i det sammanhanget kunna rymmas inom en ram på 20
miljarder kronor. Det är alltså det maximala belopp som kan komma i fråga
om inga åtgärder vidtas av vare sig banken, riksdag eller regering för att rätta
upp den finansiella situationen på marknaden. Den tidigare i kväll beslutade
sänkningen av fastighetsskatten på kommersiella lokaler är ju ett exempel
på den typ av åtgärder som kan vidtas från vår sida.
Nu har debatten kring regeringens förslag i stor utsträckning handlat om
vilka effekter beslutet kan få för övriga banker. Kommer Nordbanken att få
städmöjligheter som ligger utöver vad statens ägaransvar egentligen motive-
rar? Jag har stor förståelse för bankföreträdamas krav på att bli likvärdigt
behandlade, och jag utgår från att regeringsföreträdarna i de fortsätta över-
läggningarna kring vad som skall tillföras Securum skall ha konkurrensneu-
traliteten som ledstjärna och att processen skall genomföras med den öppen-
het som banksekretessen tillåter för att undvika ogrundade misstankar.
Cykelställsinslagen i debatten har handlat om fyra punkter:
För det första: behovet av ett samlat grepp för att mildra verkningarna av
finanskrisen. För det andra: tillsättandet av en kommission med uppgift att
granska bankväsendets utveckling och orsakerna till denna samt pröva fi-
nansinspektionens tillsynsverksamhet. För det tredje: att inte bemyndiga re-
geringen att sälja de genom dagens beslut inköpta Nordbanksaktierna utan
162
ytterligare hörande av riksdagen. För det fjärde: ett uttalande där riksdagen
anmodar regeringen att snarast lägga fram ett förslag om insättarskydd.
I alla frågorna har utskottsmajoriteten funnit starka skäl som talar för
denna uppfattning.
Den finanskris som behandlas i den socialdemokratiska motionen har sitt
ursprung i de avregleringsbeslut som började fattas i mitten av 80-talet. Det
stora misstaget var att inte samordna förändringarna i bankernas arbetsvill-
kor med skattereformen. Det blev, helt enkelt, för billigt att låna pengar ef-
ter skatt. Ovanpå detta kom så ansträngningarna att dämpa inflationen. Det
påverkade fastighetsmarknaden. Fastigheternas förväntade värdestegringar
stämde inte längre med belåningen.
På samma sätt som man försöker identifiera bankkrisens vinnare och för-
lorare, skulle man kunna tala om inflationspolitikens vinnare och förlorare.
En sak är i varje fall säker. Det är helt andra grupper som nu kan dra nytta
av den lägre inflationen och de förväntade effekterna av denna i form av
lägre räntor, än de som för några år sedan tjänade på galopperande fastig-
hetspriser. Det är viktigt att hålla detta i minnet när man då och då i media
möter alltför många ofullständiga hemma-hos-förloraren-reportage.
Utskottsmajoriteten ger finansinspektionen huvudrollen när det gäller att
pröva vilka faktorer som kan ha bidragit till den uppkomna situationen.
Detta är helt i enlighet med finansinspektionens instruktion. Bengt Dal-
ström citerade den första paragrafen i det sjunde kapitlet.
Även 2 § kan vara av intresse. Där står att bankinspektionens tillsyn ut-
övas med ledning av de handlingar som enligt denna lag skall sändas in till
bankinspektionen samt de upplysningar som inhämtas vid bankundersök-
ningar eller på något annat sätt. Bankundersökning skall genomföras så ofta
som inspektionen anser det nödvändigt eller när regeringen beslutar att så-
dan skall ske.
Eftersom utskottet utgår från att regeringen löpande följer utvecklingen
på området, innebär det att den, om den finner anledning härtill, kan besluta
om en sådan bankundersökning. Härigenom blir, i vaije fall för närvarande,
särskilda utredningar onödiga.
I detta sammanhang har också de avgångsvederlag som utbetalats i sam-
band med att krisdrabbade banker fått nya företagsledningar kritiserats. I
den överhettade arbetsmarknadssituation som rådde under senare delen av
80-talet när det gällde högre chefer - inte bara inom bankområdet; min egen
erfarenhet gäller i första hand kommunen - blev ”fallskärmsavtalen” ett
konkurrensmedel för att kunna rekrytera högre chefer. Ofta tillkom även
en rättviseaspekt som medförde att redan anställda chefer skulle ges samma
förmåner som den nyanställde. Den stora uppmärksamheten kring avtalen,
den av lågkonjunkturen präglade situationen på chefsarbetsmarknaden, och
kanske inte minst den nya skattepolitiken med bl.a. rimligare marginalskat-
ter, gör att det finns berättigad anledning att tro att kommande ”fallskärmar”
kommer att vara utformade på ett betydligt mindre stötande sätt. För de sty-
relser som står i begrepp att träffa nya avtal inom det statliga området kan
det uttalande som utskottet gör om behovet av att från etiska utgångspunk-
ter allmänt diskutera avtalens konstruktion kanske tjäna som vägledning.
När det gäller bemyndigandet för regeringen att sälja ut dels de förvärvade
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
163
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
164
aktierna i Nordbanken, dels Securum, finner utskottsmajoriteten samma
starka skäl tala för detta som när utskottet i november 1991 tillstyrkte att
statens dåvarande aktier i Nordbanken skulle kunna säljas. Den princip som
säger att bara de aktier som staten äger i ett visst ögonblick går att sälja vi-
dare, men inte de man köpt senare, är mer ett utslag av socialdemokratisk
bland- och planekonomi än av ansvar för bankkundernas intressen och
bankväsendets utveckling. Att som Leif Marklund hävda att ett 23-procen-
tigt statligt ägande skulle vara avgörande för konkurrensen inom banksek-
torn, är enligt min uppfattning att sätta alltför stor tilltro till statens affärsdri-
vande förmåga.
Slutligen några ord om insättarskyddet. Vi kan vänta oss en departements-
promemoria som har utarbetats med ett EG-direktiv i åtanke i början av hös-
ten 1992. Att nu göra ett uttalande i denna fråga, som Bengt Dalström vill i
sin reservation, skulle mot den bakgrunden sakna all praktisk och politisk
betydelse.
Herr talman! Jag yrkar bifall till näringsutskottets hemställan i betän-
kande 36 i dess helhet och avslag på samtliga reservationer.
Anf. 145 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Inspirerad av att ha läst boken om Parkinsons lag har tydli-
gen herr Backman tappat all respekt för sina motdebattörer i Sveriges riks-
dag. Jag tycker att man borde tänka sig för innan man använder sig av en
cykelställsdialog i kammaren. Det finns faktiskt vetskap utanför Backmans
sfär. Det har också visat sig att landet har styrts av en regeringen som med
fasthet har hållit i frågorna.
Vidare har vi avregleringen, Backman. Jag satt i finansutskottets som sup-
pleant. Där drevs frågan ordentligt av herr Tobisson och hans kolleger, näm-
ligen att staten inte skulle utöva någon reglering när det gäller valutamarkna-
den. Så småningom togs greppet, och marknaden avreglerades naturligtvis
av en socialdemokratisk regering. Detta gjordes i tron att marknaden skulle
klara frågan, vilket den inte gjorde. Det visar att marknadskrafterna miss-
lyckades totalt, och det är anledningen till den stora krisen.
Jag tycker att det är viktigt att påpeka att vi faktiskt inte borde ha något
stort politiskt bråk när gäller svenskt bankväsende. Där borde vi ligga lågt.
Det kommer att trilla fler huvuden i bankkrisens spår. Det är inte bara Nord-
banken som bör diskuteras. Vi har sett vad som skett i Första Sparbanken,
och vi kommer att se vad som händer i andra banker. Vi borde ligga litet lågt
när det gäller att svartmåla staten som ägare av banken.
Jag förstår inte Jan Backmans resonemang när det gäller 23 %. Staten
äger i dag 77 %. Ytterligare 23 % kommer att ägas av staten. Regeringen
har redan åtagit sig bemyndiganden när det gäller de 77 procenten. Nu skall
man skaffa sig ytterligare bemyndiganden för de 23 procenten. Det innebär
ett fullständigt bemyndigande för att hantera sådana frågor utan att höra
riksdagen. Det är respektlöst, herr Backman.
Anf. 146 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! Cykelställsparallellen var inte min egen, Leif Marklund. Det
var i en tidningsnotis i Svenska Dagbladet som man påstod att någon annan
av riksdagens ledamöter hade den känslan inför den här diskussionen.
När det gäller avregleringen delar jag uppfattningen att den var, och fort-
farande är, positiv. Problemet var förmodligen bara att man i den situationen
inte kunde överblicka alla de följdbeslut som man skulle behöva fatta. Där-
för hamnade man i en situation som man inte riktigt kunde kontrollera.
När det till sist gäller dessa 23 %, var min slutsats en följd av att vi redan
har fattat beslut om att de första 77 procenten, som staten i dag äger, skall
kunna säljas vidare och att dessa 23 % skulle bli kvar. Det är mer en fråga
om vad som blir 100 % när man lägger ihop det.
Anf. 147 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! I vår reservation ger vi uttryck för faran med regeringens
privatiseringsiver, att man snabbt går ut och försöker bli av med aktierna och
följaktligen rear bort stora tillgångar som ägs av svenska folket. Det är inte
tillfredsställande.
Den andra delen gäller detta att regeringen samtidigt förvärrar situationen
på fastighetsmarknaden genom att gå ut med ett utbud av statliga fastigheter
för ytterligare 20-25 miljarder kronor. Detta håller priserna nere, och där-
igenom förvärrar man bankkrisen.
Anf. 148 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Jag har en fråga och en reflexion som jag vill rikta till Jan
Backman. Jan Backman delar alltså inte den uppfattning som finansutskot-
tets ordförande Per-Ola Eriksson förde fram i finansdebatten om behovet
av att regeringen tillsätter en utredning för att klarlägga situationen inom
bankväsendet i allmänhet och i Nordbanken, och handläggningen av detta
ärende i synnerhet? Jag ställer den frågan till honom eftersom jag gärna vill
understryka vikten av att regeringspartierna sopar det här under mattan.
Kan han tänka sig att ansluta sig till Per-Ola Erikssons uppfattning som ord-
förande i finansutskottet?
Anf. 149 JAN BACKMAN (m) replik:
Herr talman! I utgångsläget måste vi ha förtroende för finansinspektio-
nen. Eftersom det, som vi bägge har konstaterat, är helt i enlighet med dess
instruktion att göra dessa undersökningar, måste de få slutföras först. Vi har
också sagt i utskottsbetänkandet att vi utgår ifrån att regeringen noga skall
följa den här utredningen.
Anf. 150 BENGT DALSTRÖM (nyd) replik:
Herr talman! Att jag framhärdar litet när det gäller just den här undersök-
ningen beror på att jag hellre såg att vi här i riksdagen kunde få fram en enig
uppfattning om behovet av denna än att vi kanske överlämnar granskningen
till undersökande journalistik i massmedia.
Anf. 151 JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag blev litet nyfiken på vad Jan Backman menade med det
planeringstänkande eller planhushållningstänkande som han talade om. Här
föreslår utskottsmajoriteten att vi i förväg skall bestämma priset vid uppkö-
pet av resterande aktier i Nordbanken till 21 kr. per aktie. Detta att be-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Rekonstruktion
av Nordbanken
165
|
Prot. 1991/92:128 |
stämma ett pris i förväg utan att låta det prövas av marknaden trodde jag var |
vad han menar?
|
EG-information |
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut fattades efter 13 §.) 11 § EG-information Föredrogs Anf. 152 BENGT HURTIG (v): Herr talman! Redan i december 1990 sade utrikesutskottet följande i be- I maj 1991 konstaterade utrikesutskottet ånyo i ett yttrande till finansut- Ordet allsidig har av de flesta tolkats så, att utskottet anser att sådan infor- När vi nu läser vad som sägs i konstitionsutskottets betänkande säger man För det andra skall projekten vara i tiden och till sin omfattning avgrän- Genom att man sätter på en sådan här tvångströja på dessa pengar uppfat- |
|
166 |
Detta uppfattas ju så att regeringen och ja-sidan inte är anhängare av den |
fria konkurrensen på det här området. De vill ha sitt övertag och själva an-
vända huvudparten av dessa pengar.
Jag skulle egentligen kunna vara tacksam för det, eftersom det skärper det
intryck som den allmänna opinionen har. Det förstärker människors miss-
tänksamhet inför hela projektet när man måste använda sådana metoder.
Min uppfattning är den, att skall en folkomröstning vinnas av nej-sidan,
skall det ske på grundval av saklig och omfattande information och inte på
sådana grunder. Därför vill jag ändå att det klart sägs att motrörelsen, t.ex.
Nej till EG, och andra kritiska organisationer, kan få dessa pengar.
Nu skall de tydligen användas för att skriva material som skall produceras
genom regeringskansliet och andra myndigheter för att försöka tala om för
allmänheten och för svenska folket vad det här egentligen handlar om. Jag
vet inte om det är vad som nu behövs mest.
Jag tycker att man skulle kunna använda en del av dessa resurser till att
äntligen översätta Maastrichtöverenskommelsen och göra den allmänt till-
gänglig för hela svenska folket. Man kan också dela ut den nya översättning
av Romfördraget som finns. Då kan folk få ta ställning. Man skulle kunna se
till att alla hushåll fick dessa dokument. De är grunddokument. Vi har en
hög utbildningsnivå i det här landet. Det finns gott om jurister. De kan få
rejält med tid på sig för att sätta sig in i detta. Det är så man har gjort i andra
länder för att låta den allmänna opinionen komma till tals. Vi behöver inte
ha några statliga ämbetsmän som sitter och gör förskönande omskrivningar
av hela denna union.
Jag tycker att det är litet märkligt att portföret skall vara så trögt. Det sägs
nu visserligen att pengarna skall släppas loss inför folkomröstningen, för-
hoppningsvis nästa budgetår, men det gäller här en så viktig och omfattande
informationsinsats att det borde kunna ske redan nu.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till motion K23 av Lars Werner
m.fl.
Anf. 153 BIRGER HAGÅRD (m):
Herr talman! Man har flera gånger tidigare i debatten i dag pekat på beho-
vet av en EG-information, av information om EES-avtalet och om vad ett
medlemskap kan innebära. Nu har vi alltså kommit därhän att man vill anslå
50 milj.kr. för det närmaste budgetåret och därefter ytterligare 50 milj.kr.
till information om denna problematik.
Jag tror att Bengt Hurtig om han läser betänkandet och även propositio-
nen närmare finner att det är avsikten att en hel del av pengarna under det
första året skall gå till folkbildningsarbete för detta ändamål. Det är inte
fråga om att några statliga dignitärer skall utarbeta material åt det ena eller
det andra hållet. Jag förutsätter att Maastricht-traktaten och likaså Romför-
draget mycket väl kan spridas på ett pedagogiskt sätt runt om i hela Sveriges
land. Det har inte rått någon diskussion om det här i utskottet, utan det är
ett enhälligt utskott som har avlåtit sitt betänkande.
Herr talman! Jag är inte så förmäten att jag tror mig kunna tävla med det
fotbolls-EM som just har böljat - också det ett uttryck för den europeiska
värdegemenskapen - när det gäller att väcka intresse här i kväll. Därför nö-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
EG-information
167
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
EG-information
168
jer jag mig nu med att yrka bifall till konstitutionsutskottets hemställan i be-
tänkandet.
Jag önskar också, herr talman, en trevlig sommar för talmännen, för riks-
dagskollegerna och för kammarkansliet och all annan personal som hjälper
oss i vårt, trots allt som ibland sägs, ändå kanske betydelsefulla värv.
Anf. 154 SÖREN LEKBERG (s):
Herr talman! Från socialdemokratisk sida välkomnar vi en bred debatt
och information om den europeiska integrationen. Vi tycker att det är oer-
hört viktigt att svenska folket får möjlighet att ordentligt sätta sig in i de här
frågorna. Därför välkomnar vi att regeringen, kanske något sent omsider,
men ändå, i kompletteringspropositionen lagt fram ett förslag om att pengar
skall anslås för en bred, allsidig och seriös information. Det skall vara en
tvåstegsinformation: under det kommande budgetåret skall man anslå
50 miljoner och lika mycket nästkommande budgetår.
Som redan nämnts här är det ett enigt utskott som står bakom betänkan-
det. I detta markerar utskottet det med att framhålla att informationen det
första året skall ha en folkbildningskaraktär. Bl.a. understryker utskottet att
Folkbildningsrådet skall kopplas in och vara med i fördelningen av peng-
arna. Det bör garantera att pengar kan kanaliseras ut till studieförbund och
andra organisationer som vill ge en seriös och saklig information.
I steg 2, under det därefter kommande budgetåret, då vi närmar oss den
utlovade folkomröstningen, skall medel kunna användas till kampanjerna
inför denna. Men vad det först handlar om är att det skall ges en allsidig,
seriös och objektiv information.
Jag vill också understryka att man i det sammanhanget naturligtvis bör
kunna sprida det material som finns - Maastricht-överenskommelse, Rom-
fördrag osv. - i stor omfattning.
Herr talman! Jag tycker att med de skrivningar som utskottet här har
åstadkommit kan de farhågor som Bengt Hurtig har andats anses vederlagda
och att Bengt Hurtig kan känna sig betydligt lugnare. Med detta yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 155 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag skall känna mig lugnad, säger Sören Lekberg. Såvitt jag
vet har organisationen ”Nej till EG” hittills tre gånger fått avslag på ansök-
ningar om pengar. Svenska folket fungerar naturligtvis så, att det tycker att
det är något skumt med detta. Varför skall det pumpas in pengar i alla ja-
organisationer, samtidigt som man inte har råd med frimärken i denna rö-
relse som är kritisk? Det är en fråga som svenska folket ställer sig.
Enligt dagens tongångar skall det finnas vissa möjligheter att få del av de
nya pengarna. Vi får se vad som kommer att hända. Det är tydligen så att
bara ja-sidan står för den allsidiga och seriösa informationen. I alla andra
sammanhang när man talar om fri konkurrens, marknad och sådant skall
man vara misstänksam mot en monopolsituation, när det gäller information
eller någonting annat, men i det här fallet passar det tydligen bra.
Jag tror, som sagt, att den här politiken snarare försvagar ja-sidan än stär-
ker den. Jag skulle ändå helst vilja se att folkomröstningen inte genomförs
på sådana grunder, utan på grundval av en omfattande och saklig informa-
tion, och den behöver vi börja med redan nu.
Anf. 156 SÖREN LEKBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill kort bara rekommendera Bengt Hurtig att läsa ut-
skottets betänkande ordentligt en gång till. Där framgår det klart att de in-
formationsmedel som nu ställs till förfogande och som skall fördelas via dele-
gationen, samtidigt som Folkbildningsrådet skall kopplas in, ger utrymme
för alla som är intresserade av att ta del av de europeiska integrationsfrå-
gorna att söka medel för studiekampanjer, informationsmöten osv. Ingen
utestängs alltså från att framföra seriös och saklig information.
Anf. 157 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag skall studera det här en gång till, men det står uttryckli-
gen att bidragen inte skall medverka till att bygga upp eller permanenta insti-
tutionella arrangemang. Hur skall detta tolkas?l Man kan ju tolka den här
folkrörelsen som ett sådant arrangemang, med uppbyggande av kansli osv.
Vi får nu hoppas att den tolkning som Lekberg gör är den riktiga. Vi kom-
mer naturligtvis att se till att det lämnas in nya ansökningar om pengar och
att projekt av olika slag redovisas.
Anf. 158 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Herr talman! När man reser omkring i landet och talar om EG på semina-
rier, konferenser och i andra sammanhang är det mest bestående intrycket
att okunnigheten är mycket stor, att informationsbehovet är oändligt och att
frågorna är många. De här pengarna kommer väl till pass.
Flera har här talat om att man bör översätta och sprida Maastricht-avtalet
liksom Romfördraget, och de kan möjligen vara bra att ha som uppslags-
verk, men det är sannerligen inte någon nöjsam eller lättförståelig läsning.
Snarare behöver man lättlästa och lättförståeliga sammanfattningar av både
Maastricht-avtalet och Romfördraget, just för att sprida denna information
till så många som möjligt.
Det är väl snarast så att avtalstexterna läses av dem som redan kan väldigt
mycket eller av dem som behöver gå tillbaka till dem för att kontrollera vissa
uppgifter. Det är lättförståeliga texter som mest behövs i detta grundläg-
gande skede, och då kommer, som sagt, de här pengarna väl till pass.
Jag tycker också att det är viktigt att man uppmärksammar att vi i utskotts-
betänkandet på ett par ställen har anfört att det är angeläget att kvinnornas
situation och kvinnornas frågor uppmärksammas särskilt med tanke på den
mycket speciella s.k. kvinno- och EG-debatt som förs i Sverige men som
inte förekommer någon annanstans.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets enhälliga hemställan.
Anf. 159 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag blir litet orolig när Ylva Annerstedt säger att det inte är
så viktigt att dela ut Maastricht-fördraget. Man kunde få det intrycket. Det
var, som jag uppfattade hennes inställning, hårdsmält, tråkigt och över hu-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
EG-information
169
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
i fråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
170
vud taget svårt. Kanske är det så att Europaunionens konstruktion kommer
väl till uttryck i Maastricht-fördraget.
Anf. 160 YLVA ANNERSTEDT (fp):
Fru talman! Det var inte på något sätt min avsikt att undanhålla någon
svensk innehållet i Maastricht-avtalet. Jag ville faktiskt bara understryka att
det inte är särskilt vare sig lättförståeligt eller lättläst.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU31 Tillämpning i fråga om Libyen av lagen (1971:176) om vissa
internationella sanktioner (prop. 1991/92:132).
Anf. 161 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Jag är medveten om att många ledamöter nu är stressade och
så småningom skall åka i väg med tåg. Trots det har jag behov av att använda
den tid som jag har anmält mig för, eftersom den här frågan är så viktig.
I likhet med utskottet har jag inget att erinra mot de nu införda sanktio-
nerna mot Libyen. Landet har uppenbarligen försökt undandra sig sitt an-
svar som FN-medlem. Det har inte utlämnat de libyska medborgare som
misstänks ha förövat sprängattentaten mot det amerikanska Pan Am-planet
över Lockerbie och det franska UTA 772, då sammanlagt 454 personer döda-
des. Man har hitintills inte heller ställt dem inför rätta och prövat anklagel-
serna.
Detta är Libyen skyldigt att göra enligt konventionen för bekämpande av
brott mot den civila luftfartens säkerhet, Montrealkonventionen, vars arti-
kel 7 inte tillåter något som helst undantag - där föreskrivs antingen utläm-
ning eller rättegång. Det är detta som måsta framföras till Khadafi på ett
kraftfullt sätt, vilket vänsterpartiet har föreslagit i sin motion.
Vi i Sverige har särskilt starka skäl att engagera oss i Lockerbie-fallet. Det
var ju i den flygplanssprängningen som den svenske FN-medlaren Bernt
Carlsson dödades.
Jag är inte nöjd med att utskottet ”utgår från att regeringen även fortsatt
utnyttjar de tillfällen som ges för att framföra Sveriges synpunkter”. Rege-
ringen skall inte sitta och vänta på tillfällen att framföra synpunkter. Den
skulle exempelvis kunna skriva direkt till Khadafi eller, ännu bättre, kunna
skicka en emissarie till Libyen och Khadafi.
Detta innebär inte att vi i vår motion vill att Sverige skall agera som med-
lare. Vad vi vill är att Sverige skall kräva att Libyen skall medverka till att
rättvisa skipas.
Det är angeläget att åstadkomma detta utan att tillgripa militära medel.
Därför anser vi i Vänsterpartiet det olyckligt att FN:s säkerhetsråd grundade
sitt sanktionsbeslut på kapitel VII i FN-stadgan, vilket öppnar möjligheter
till militära sanktioner. I och med att FN åberopar hot mot freden, fredsbrott
och angreppshandlingar, som kapitel VII handlar om, gör man brott mot den
civila luftfartens säkerhet till en internationell konflikt. Utskottet tolkar vårt
motionsyrkande på ett förvrängt sätt. Konflikten måste återföras till det den
ursprungligen var, nämligen en rättstvist med Libyen. Det är denna som
måste lösas på fredlig väg.
Det är därför olyckligt att Internationella domstolen i Haag inte ville ta
upp fallet med hänvisning till säkerhetsrådets beslut. Haagdomstolen är en-
ligt FN-stadgans artikel 92 Förenta nationernas främsta rättskipande organ.
Säkerhetsrådet bör enligt artikel 36 punkt 3 ”beakta, att rättstvister i regel
böra av parterna hänskjutas till den internationella domstolen”. Nu har det
omvända skett. Fallet har gått från domstolen till säkerhetsrådet. Det väcker
flera frågor om hur folkrätten skall fungera.
Jag vill fritt översatt redovisa vad den franske juridikprofessorn Gérard de
la Pradelle har sagt kring denna affär, något som jag tycker är viktigt att läsa
in till protokollet.
För det första ifrågasätter det själva begreppet rätt i de internationella för-
bindelserna - dvs. den ordning som nu har tillämpats när det gäller Libyen.
Man säger att säkerhetsrådets aktion synes vara grundad på stadgans regler.
Men är den också grundad på rätten? Är regler, vilkas verkställighet de be-
rörda parterna inte kan få prövad av en oberoende rättsinstans, verkligen
rättsregler? Frågan är inte bara akademisk. I praktiken betyder åsidosättan-
det av Internationella domstolen att prövningen av lagligheten i säkerhetsrå-
dets aktioner endast tillkommer de regeringar, vilka har majoritet i säker-
hetsrådet. Det är osunt. Man säger ju att en stat, vars förvaltning undgår all
rättslig kontroll, inte är en rättstat, och att dess politiksa regim inte är bra.
Varför skall det som är dåligt i den inre ordningen tolereras i den internatio-
nella ordningen, som inte bara gäller ett folk utan flera, ja hela jordens be-
folkning?
För det andra är det i dagens internationella läge särskilt farligt om doma-
ren avstår från att döma. FN-stadgan ställer ju organisationen under folkens
beskydd. Men inte desto mindre anförtror den FN:s viktigaste instrument till
regeringar som är mer eller mindre representativa. Viktigast är att stadgan
lägger beslutsorganet, säkerhetsrådet, i händerna på de ständiga medlem-
marna, vilka är de viktigaste militärmakterna i världen. Därigenom beror
tillämpningen av folkrättens regler, när det gäller fredens bevarande, huvud-
sakligen av dessa makter. Det faktum att de handlar utan någon rättslig kon-
troll är oroväckande.
Rivaliteten mellan Förenta staterna och f.d. Sovjetunionen ledde åtmin-
stone till att det rådde ett slags balans i organisationen. Det ledde till ett be-
svärligt förlamande ordkrig. Men man kan komma att sakna det, om den
nuvarande handlingskraften beror på att den amerikanska regeringen i reali-
teten är ensam herre i säkerhetsrådet efter Sovjets sammanbrott. Redan
Gulfkriget visade att säkerhetsrådet inte riktigt var ett organ för en statsge-
menskap, utan tenderade att bli ett instrument för den politik som Washing-
ton ville ha. Fenomenet har förstärkts av Libyenaffären, eftersom säkerhets-
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
ifråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
171
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
i fråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
172
rådet kräver att en stat utlämnar några av sina medborgare till den ameri-
kanska, nationella rättvisan och därjämte till den brittiska och franska. Ef-
tersom ”de Förenade Nationernas folk” inte har uppdragit åt USA att styra
världen, kommer ett sådant förhållningssätt att kompromettera FN folk-
rättsligt.
Det är detta som gör Internationella domstolens frånvaro särskilt beklag-
lig. Endast en rättslig kontroll av lagligheten i säkerhetsrådets handlingar
skulle kunna garantera att rådet efterlever lagen. En sådan garanti vore ännu
nödvändigare, eftersom en enda stat, den mäktigaste i världen, i realiteten
styr rådet. FN förlorar mycket mer i legitimitet än vad organisationen vinner
i effektivitet genom det amerikanska greppet.
Slut på det långa referatet.
Frågan är alltså, något tillspetsat, om det är folkrätten som skall råda eller
USA. Skall makten råda över rätten? Jag menar därför att utskottet borde
ha tagit mer seriöst på vårt yrkande om Haagdomstolens roll. Eller gäller
inte längre det som de nordiska regeringarna framförde till FN den 28 okto-
ber?
I det nordiska förslaget om FN:s fredsskapande och fredsbevarande verk-
samhet, det s.k. Skagendokumentet, sades följande:
”Parter i en konflikt borde oftare använda Internationella domstolen för
att lösa sina tvister. Medlemsstaterna borde uppmanas att acceptera domsto-
lens tvingande domslut. Ökad användning borde göras av möjligheten att
begära domstolens rådgivande mening i rättsfrågor för att förebygga eller
desarmera konflikter.”
Fru talman! Jag skall inte yrka bifall till motionen, för att något spara kam-
marens tid.
Anf. 162 NIC GRÖN VALL (m):
Fru talman! Detta ärende är sådant att man måste gendriva ett inlägg som
Bertil Måbrinks, om det så må vara den sista kvällen under riksmötet.
Bertil Måbrink - vänsterpartist, känd kommunist och känd Sovjetvän -
står här och försöker under skenhelighetens kaskader att göra frågan om ter-
rorismstöd från Libyen till en rättstvist. Det är avslöjande och pinsamt!
Frågan gäller huruvida ett land i världen skall tillåtas att öppet demon-
strera sitt förakt för internationell rättsordning och internationell samvaro.
Det gäller om ett land på vår jord skall få visa sitt förakt för FN, det organ
som 170-180 nationer i världen tillsammans har skapat för att i det åstad-
komma ett instrument för freden. Att då ställa sig i denna talarstol och kalla
frågan om huruvida Libyen skall tvingas att ställas inför rätta för en rätts-
tvist, finner jag vara uppskakande och pinsamt.
Det saken gäller är att FN:s säkerhetsråd enligt den stadga som bl.a. FN:s
medlemsnationer har antagit, och bland dem Sverige, har rätten att fatta be-
slut om sanktioner i situationer där freden är hotad.
Libyens terroriststöd riktade sig till, och riktar sig till, många källor i värl-
den. Vi vet genom Libyens egna medgivanden sedan sanktionsbesluten i FN
fattats, att Libyen nu i maj 1992 öppet medger att man har stött de värsta
terroristerna som jorden någonsin lärt känna. Därtill har man också varak-
tigt stött IRA. Att då gå upp i denna talarstol och tala om att detta skulle
handla om en rättslig tvist om folkrättens ställning, menar jag är att verkligen
dra ett skenhelighetens täcke över ett allvarligt problem, något som är oer-
hört avslöjande när det gäller Vänsterpartiets skuggor från den gamla tiden.
Anf. 163 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Nic Grönvall uppträder i talarstolen som en gammal stalinist.
Han försöker att förvägra mig rätten att gå upp i talarstolen och säga vad jag
anser bör vara den gällande ordningen för att komma till rätta med terro-
rism.
Jag skall inte sluta i riksdagen i och med den här kvällen i kammaren,
Nic Grönvall. Jag skall fortsätta två år till.
Jag har inte tagit ställning och försvarat någon terrorism. Vad jag har visat
på här när det gäller Libyen, är att jag anser att landet stöder terrorism och
bedriver terrorism. Det står att läsa i motionen, om Nic Grönvall hade be-
mödat sig om att läsa den, och inte stå här som en demagog!
För att lösa den här tvisten, eller det här problemet, borde först Interna-
tionella domstolen ha tagit sig an fallet. Om inte Internationella domstolen
hade kunnat lösa tvisten, skall ärendet naturligtvis gå till FN:s säkerhetsråd.
Nu har man tagit den omvända ordningen.
Varför har man gjort på det sättet, Nic Grönvall? Jo, därför att det är USA
som har dikterat hela denna ordning. Det är detta som vi har reagerat mot.
Detta diskuterar inte Nic Grönvall.
Har jag fel när jag säger att det är Internationella domstolen som först
skall försöka lösa sådana här konflikter? Eller har jag rätt, Nic Grönvall?
Om jag har rätt - vilket jag anser att jag har - och man har gått till väga på
det här sättet, anser jag att man har åsidosatt Internationella domstolen, den
juridiska instans som skulle ha prövat denna fråga och pressat Libyen.
Det hade kanske inte gått, och i så fall skulle man ha gått till säkerhetsrå-
det. Men om man accepterar det som nu har skett i Libyenfallet, öppnar man
ju för mycket farliga situationer runt om i världen. Den enda stora super-
makten kan då exempelvis diktera göranden och låtanden som FN och dess
organ själva skall bestämma över. Det är detta som vi har påtalat. Den
franske juridikprofessor som jag åberopade har också tagit upp detta för inte
så många veckor sedan.
Anf. 164 NIC GRÖNVALL (m) replik:
Fru talman! I denna replik avslöjar sig Bertil Måbrink på nytt. Han tycks
tro att frågan om Libyens agerande och Libyens rätt att stödja terrorismen
är en rättsfråga. Det är en politisk fråga. Den handlar om att trygga världs-
freden. De politiska frågorna avgörs inte i Haagdomstolen.
Jag anar bakom Bertil Måbrinks påståenden att han önskar se ett skydds-
täcke av varaktighet i domstolsförhandlingen så att Libyen kunde fortsätta
sin verksamhet. Bertil Måbrink vet ju lika väl som jag att en rättslig prövning
är en långsam prövning.
Jag vill gärna kommentera ett yttrande till. Bertil Måbrink hävdar att
domstolen skulle ha pressat Libyen. Jag tror att Bertil Måbrink saknar varje
kunskap om vad en domstol är. En domstol avgör en tvist mellan två parter.
Den pressar inte den ena parten.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
ifråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
173
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
i fråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
174
Till sist till detta med säkerhetsrådets röstningsformer. Vad Bertil Må-
brink säger är, att de övriga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd är inkompe-
tenta, osjälvständiga och helt USA-underkastade nationer.
Jag undrar om Bertil Måbrink vill vara vänlig och framföra det direkt till
Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Japan, Ungern, Österrike, Belgien,
Ecuador och Venezuela - nationer som biträder detta beslut. Bertil Måbrink
menar således att dessa nationer saknar vaije förmåga till egen prövning och
eget omdöme, om jag förstår Bertil Måbrink rätt.
Anf. 165 BERTIL MÅBRINK (v) replik:
Fru talman! Det är ganska meningslöst att diskutera med Nic Grönvall.
Han lyssnar inte på vad jag säger. Det vill han inte. Jag förstår att även för en
jurist som Nic Grönvall måste det vara besvärande att utskottet har kunnat
hantera den här frågan på det sätt som man har gjort. Jag förstår Nic Grön-
valls höga röstläge. Men jag vidhåller fortfarande att när det gäller att
komma åt terrorism - i det här fallet flygplanssprängningar - där man miss-
tänker och har starka bevis för att två personer, libyer, har utfört två sådana
handlingar, är det en juridisk fråga som skall avgöras av den internationella
domstolen, som är FN:s juridiska organ, i första hand. Om detta inte går
sedan denna möjlighet har prövats, får FN:s säkerhetsråd ta upp frågan.
Det bör noteras att CIA har kommit med en rapport. CIA brukar vara väl
underrättad om förhållanden runt om i världen. Rapporten från den 24 april
förra året visar att i Lockerby-fallet var krafter från både Syrien och Iran
inblandade i förberedelsen. Varför vidtar man inte åtgärder mot dem och
prövar detta påstående, som tydligen är sanningsenligt? Dessa två länder
deltog aktivt i planerandet av dådet.
Det är naturligtvis inte intressant just nu. Men för USA är Libyen intres-
sant. Därför hanterar man frågan på det här oriktiga sättet.
Jag hävdar fortfarande att det i första hand hade varit Internationella
domstolens uppgift att pröva den här frågan. Om det inte hade gått skulle
säkerhetsrådet ha kunnat ta upp frågan.
Anf. 166 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Utlåtandet från utrikesutskottet är enhälligt. Den motion från
Vänsterpartiet som nu har diskuterats har inte föranlett något särskilt ytt-
rande och inte heller något yrkande här i dag. De synpunkter som Bertil Må-
brink nu har framfört kom inte till uttryck muntligen i utskottet. Däremot
tycker jag att motionen tog upp en del problem som det finns anledning att
seriöst diskutera. Om det första yrkandet i motionen sade utskottet att man
utgår ifrån att regeringen fortsätter att utnyttja de tillfällen som ges för att
framföra Sveriges synpunkter. Det innebär att utskottet har uttalat att rege-
ringen skall verka för en fredlig lösning. Nu pågår dess bättre förhandlingar i
Geneve, som av allt att döma har vissa utsikter att leda till en fredlig lösning.
Det andra yrkandet som finns i motionen är däremot folkrättsligt omöj-
ligt. FN kan inte bli en part när det gäller en fråga som berör vad ett land, i
det här fallet Libyen, har gjort. FN är det internationella organ som skall
agera i detta fall, och FN har utnyttjat sina möjligheter att agera. Folkrätts-
ligt kan man inte göra invändningar mot att säkerhetsrådet har agerat. Bak-
grunden är ju omdiskuterad. De konsekvenser som terrordåden har fått är
fruktansvärda.
Jag vill dock säga att bakgrunden till resolutionen var att FN:s säkerhets-
råd fäste särskilt avseende vid Libyens vägran att samarbeta i den här frågan.
Resolutionen tar fasta på detta, och det är först nu i ett senare skede som
man har kommit någon vart.
Däremot är det inte folkrättsligt givet att man i det här fallet skulle ha
åberopat 7 kap. Man hade mycket väl kunnat tänka sig att i stället hänvisa
till 6 kap. Det kommer att diskuteras hur stadgan skall vara utformad i fort-
sättningen med hänsyn till det nya internationella läget.
För egen del vill jag gärna säga att jag allmänt sett tycker att det är viktigt
att man inte tillgriper alltför långtgående sanktioner innan man har utnyttjat
alla andra möjligheter. Det kan finnas politiska betänkligheter mot att göra
så. Om stadgan inte blir ändrad - vilket den förhoppningsvis blir - kan vissa
stormakter få ett för stort inflytande i nuvarande situation. Det tycker jag
att det finns anledning att säga.
När det gäller det tredje yrkandet har Internationella domstolen i Haag
med 11 röster mot 5 avvisat det yrkande som framställdes där. De gällde ett
yrkande om förbud för USA och Storbritannien att vidta åtgärder ägnade att
tvinga Libyen att lämna ut de anklagade libyerna för lagföring utanför Li-
byen. Nu ingår inte den här frågan i FN-resolutionen, utan den tar fasta på
vägran till samarbete. Sedan kan man naturligtvis säga att det som står i en
av resolutionerna, nämligen att underlåtenhet att göra något från Libyens
sida, är ett hot mot fred och säkerhet. Det kan man diskutera. Icke desto
mindre har utskottet, trots att den frågan inte var huvudfrågan, ändå sagt
att frågan om ökad användning av den Internationella domstolen i Haag för
tvistlösning i internationella konflikter är av stort intresse. Utskottet sympa-
tiserar principiellt med motionärernas förslag om att domstolens roll bör
stärkas. Detta är dock en fråga som får tas upp i annat sammanhang.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i utrikesut-
skottets betänkande.
Anf. 167 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! När muren rasade och allt hände i Öst, förväntade vi oss en
ny internationell rättsordning. Det skulle inte vara stormakterna som med
sina metoder gjorde upp världens affärer. Vi skulle således gå från den poli-
tiska ordning som Nic Grönvall talar om till en mera internationellt rättslig
ordning. Detta var förväntningarna och finessen. Om förväntningarna inte
infrias - stormakterna har ganska mycket blod på sina händer; jag tänker på
alla i säkerhetsrådet - då uppstår den situationen att många länder i tredje
världen börjar i frågasätta hela FN-systemet. Den situationen vill jag i alla
fall undvika.
Vi måste röra oss från den här politiska maktordningen till en rättsord-
ning. Det är den vägen vi måste gå och vi måste naturligtvis agera med stor
eftertänksamhet. I förlängningen hotas allas vår gemensamma säkerhet av
terrorism och andra problem om vi inte kan gå den vägen.
När man alltså i den här skrivningen i FN har gjort underlåtenhet att vidta
vissa åtgärder till ett hot mot fred och säkerhet, då har man faktiskt infört
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Tillämpning
ifråga om
Libyen av lagen
om vissa inter-
nationella sank-
tioner
175
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Förslag om slut-
lig reglering av
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93,
m.m.
176
ett nytt element, tycker jag. Om man inte har gjort någonting är det ett hot
mot fred och säkerhet - med ett sådant synsätt har man enligt min mening
gått litet långt.
Man börjar tala om att FN:s säkerhetsråd kan göra innovationer av FN-
stadgan osv. Detta är, menar jag, tendenser som vi måste se upp med.
Anf. 168 BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! När jag hör Hans Göran Franck tycker jag att det var synd att
han inte var utskottets talesman från början. Då hade vi kunnat föra debat-
ten på en vettig nivå. Men som bekant är det skillnad på jurister också, som
vi har hört här i kammaren. Mer skall jag inte säga i detta ärende.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 13 §.)
Föredrogs
jordbruksutskottets betänkande
1991/92:JoU24 Förslag om slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93, m.m. (prop. 1991/92:150 delvis).
Anf. 169 LENA KLEVENÅS (s):
Fru talman! Miljöfrågorna kommer inte i den här debatten att få den tid
som de är värda, detta av hänsyn till den sena timmen.
Jag skall fatta mig mycket kort.
Vi har tio reservationer vid detta betänkande, och de gäller miljöfrågorna.
Vi vill ha ett skattesystem som är mera miljöanpassat och vi vill ha en bre-
dare användning av ekonomiska styrmedel.
Vi föreslår också i våra reservationer att avgiften på handelsgödsel höjs
och att vi borde förbjuda kadmium i handelsgödsel.
Vi vill också ha en ny lista på miljöfarliga ämnen, sådana som bör avveck-
las.
Vi vill gå vidare med miljöanpassade fordon. Vi föreslår att nästa steg i
miljöklassningen bör tas.
Vi önskar också att företagen skall göra energiredovisningar och att man
bör ha destruktionsavgifter på kylskåp och frysar för att vi skall kunna
minska freonutsläppen ytterligare. Vi vill ha skatt på osorterat avfall och sist
men inte minst vill vi att miljöräkenskaperna skall redovisas årligen. Man
bör kunna se hur arbetet fortskrider med dem och vi bör ha ett program för
det arbetet.
Jag vill med detta yrka bifall till våra reservationer 1 och 11.
Anf. 170 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Vänsterpartiet står självfallet bakom meningsyttringen i be-
tänkandet. Jag nöjer mig med att yrka bifall till den del av meningsyttringen
som gäller mom. 2 och 15.
Anf. 171 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! I den proposition som ligger till grund för betänkandet redo-
gör miljöministern för en del av det arbete som pågår i miljödepartementet
när det gäller ekonomiska styrmedel, avveckling av kemikalier, avveckling
av freoner - både när det gäller CFC, alltså de hårda freonerna, och KFCF,
de mjuka freonerna som har kommit i stället, men som inte heller är bra för
miljön. Det finns också en redovisning av synpunkter kring Östersjön och
milj öräkenskaper.
Det arbete som pågår i departementet tar i stor utsträckning upp de frågor
som vi diskuterar i betänkandet och som också behandlas i reservationerna.
Här finns i allmänhet inte så stora skillnader i åsikter, i varje fall inte i det
här skedet, då vi har ett förberedande arbete för att så småningom komma
fram till förslag. Hur det sedan blir när förslagen är klara får vi se i höst.
Det är bara på en punkt som jag skulle vilja säga att det finns olika åsikter
mellan reservanterna och majoriteten, och det är när det gäller höjning av
avgiften på handelsgödsel.
Den sänkning som genomfördes var en återgång till det som gällde tidigare
då man höjde en avgift för att bekosta utförsäljning av överskott. Den har
ingenting med miljöfrågorna att göra, och därför skall den inte heller höjas
igen.
I övrigt, fru talman, yrkar jag bifall till hemställan i detta betänkande. Jag
slår fast att det pågår ett intensivt arbete i miljödepartementet för att lösa
dessa frågor.
Som siste talare vill jag önska fru talmannen och hennes talmanskolleger
en trevlig sommar, liksom även övrig personal här i riksdagen samt ledamö-
terna. Tack så mycket.
Överläggningen var härmed avslutad.
Företogs till avgörande EES-utskottets betänkande 1991/92:EU1, nä-
ringsutskottets betänkanden 1991/92:NU33 och NU36, konstitutionsutskot-
tets betänkande 1991/92:KU35, utrikesutskottets betänkande
1991/92:UU31 samt jordbruksutskottets betänkande 1991/92:JoU24.
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 1 (avslag på propositionen)
Utskottets hemställan bifölls med 268 röster mot 11 för meningsyttringen
av Rolf L. Nilson i motsvarande del. 3 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 2 (överföring och försäljning av viss egendom)
Utskottets hemställan bifölls med 159 röster mot 124 för reservation 1 av
Birgitta Johansson m.fl. 2 ledamöter avstod från att rösta.
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
Förslag om slut-
lig reglering av
statsbudgeten för
budgetåret 1992/93,
m.m.
177
12 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 128
|
Prot. 1991/92:128 |
Sören Lekberg (s) och Carin Lundberg (s) anmälde att de avsett att rösta Mom. 4 (naturvård) Utskottets hemställan bifölls med 156 röster mot 128 för reservation 2 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Näringsutskottets betänkande NU36 Mom. 1 (bankväsendets utveckling m.m.) Först biträddes reservation 1 av Axel Andersson m.fl. - som ställdes mot Härefter bifölls utskottets hemställan med 157 röster mot 124 för reserva- Henrik Landerholm (m) anmälde att han avsett att rösta ja men markerats Mom. 2 (omstrukturering av Nordbanken) Utskottets hemställan - som ställdes mot meningsyttringen av Rolf L. Nil- Mom. 3 (försäljning av aktier i Nordbanken, m.m.) Utskottets hemställan bifölls med 167 röster mot 123 för reservation 3 av Mom. 4 (ansvarsfrågor i Nordbanken) Utskottets hemställan bifölls med 272 röster mot 17 för motion N56, yr- Mom. 5 (insättarskydd) Utskottets hemställan bifölls med 276 röster mot 17 för reservation 4 av Övriga moment Utskottets hemställan bifölls. Konstitutionsutskottets betänkande KU35 Utskottets hemställan bifölls med 284 röster mot 9 för utskottets hemstäl- |
178
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2 (utredning om skattesystemet m.m.)
Först biträddes reservation 1 av Göran Persson m.fl. med 131 röster mot 9
för meningsyttringen av Annika Åhnberg i motsvarande del. 151 ledamöter
avstod från att rösta.
Härefter bifölls utskottets hemställan med 160 röster mot 122 för reserva-
tion 1 av Göran Persson m.fl. 8 ledamöter avstod från att rösta.
Mom. 15 (Östersjöns miljö)
Utskottets hemställan bifölls med 280 röster mot 10 för meningsyttringen
av Annika Åhnberg i motsvarande del.
Mom. 28 (miljöräkenskaper)
Utskottets hemställan bifölls med 171 röster mot 119 för reservation 11 av
Göran Persson m.fl.
Övriga moment
Utskottets hemställan bifölls.
Talmannen anmälde att Lotta Edholm (fp) fr.o.m. den 1 juli 1992 i Hadar
Cars ställe skulle tjänstgöra som ersättare för kulturminister Birgit Friggebo.
Talmannen meddelade att Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp på
grund av uppkomna vakanser anmält följande nya representanter fr.o.m.
den 1 juli 1992, nämligen Siw Persson som ledamot i justitieutskottet efter
Lars Sundin, Lars Sundin som ledamot i försvarsutskottet efter Hans Lind-
blad, Carl-Johan Wilson som ledamot i kulturutskottet efter Jan-Erik Wik-
ström, Gudrun Norberg som ledamot i näringsutskottet efter Hadar Cars,
Isa Halvarsson till ledamot i krigsdelegationen efter Jan-Erik Wikström,
Charlotte Branting som suppleant i talmanskonferensen efter Jan-Erik Wik-
ström, Karin Pilsäter som suppleant i lagutskottet efter Carl B. Hamilton,
Hans Lindblad som suppleant i försvarsutskottet efter Siw Persson, Lars
Sundin som suppleant i kulturutskottet efter Carl-Johan Wilson, Lotta Ed-
holm som suppleant i utbildningsutskottet efter Olle Schmidt, Carl B. Ha-
milton som suppleant i näringsutskottet efter Gudrun Norberg samt Lotta
Edholm som suppleant i arbetsmarknadsutskottet efter Karin Pilsäter.
Talmannen förklarade valda till
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
179
Prot. 1991/92:128 ledamot i justitieutskottet
lOjuni 1992 Siw Persson (fp)
ledamot i försvarsutskottet
Lars Sundin (fp)
ledamot i kulturutskottet
Carl-Johan Wilson (fp)
ledamot i näringsutskottet
Gudrun Norberg (fp)
ledamot i krigsdelegationen
Isa Halvarsson (fp)
suppleant i talmanskonferensen
Charlotte Branting (fp)
suppleant i lagutskottet
Karin Pilsäter (fp)
suppleant i försvarsutskottet
Hans Lindblad (fp)
suppleant i kulturutskottet
Lars Sundin (fp)
suppleant i utbildningsutskottet
Lotta Edholm (fp)
suppleant i näringsutskottet
Carl B. Hamilton (fp)
suppleant i arbetsmarknadsutskottet
Lotta Edholm (fp)
På förslag av talmannen beslöt kammaren kl. 21.41 att ajournera förhand-
lingarna till kl. 21.45 för att bereda finansutskottet tillfälle att besluta om
sammanställningen av statsbudgeten m.m. samt överlämna de ifrågavarande
betänkandena för bordläggning i kammaren.
180
Förhandlingarna återupptogs kl. 21.45.
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
att Karin Starrin (c), Edsbyn, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den
1 juli 1992 sedan Gunnar Björk (c) avsagt sig sitt uppdrag som ledamot av
riksdagen.
Till ersättare för riksdagsledamot har utsetts Sven Bergström, Forsa, och
Alice Lindgren, Hedesunda (båda c).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den lOjuni 1992
Staffan Magnusson
Annika Sandström
Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkanden
1991/92:FiU31 Sammanställning av tilläggsbudget II för budgetåret 1991/92
1991/92:FiU32 Räntor på statsskulden, m.m.
1991/92:FiU33 Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1992/93
1991/92:FiU34 Statsbudgetens utgifter för budgetåret 1992/93
1991/92:FiU35 Statsbudget för budgetåret 1992/93
Talmannen meddelade att nästa sammanträde skulle börja kl. 21.55.
19 § Kammaren åtskildes kl. 21.47.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 5 § anf. 9 (del-
vis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 9 (delvis),
Prot. 1991/92:128
lOjuni1992
181
|
Prot. 1991/92:128 |
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 18 (delvis), |
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 81 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 102 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. beslutet om samlad votering
kl. 19.03,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 158 (delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
BENGT TÖRNELL
IGunborg Apelgren
182