Måndagen den 25 maj
Kl. 12.00-14.41
Protokoll
1991/92:119
Upplästes och lades till handlingarna följande från valprövningsnämnden
inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsledamot och ersättare för riks-
dagsledamöter
Till valprövningsnämnden har från riksskatteverket inkommit bevis om
att Alf Eriksson (s), Varberg, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den
22 maj 1992 sedan Ulla-Britt Åbark (s) avlidit.
Till ersättare för riksdagsledamöter har utsetts Stig Andersson, Elds-
berga, och Rose-Marie Henriksson, Halmstad (båda s).
Valprövningsnämnden har denna dag granskat bevisen och därvid funnit
att de blivit utfärdade i enlighet med 15 kap. 1 § vallagen.
Stockholm den 22 maj 1992
Lars Tottie
Sven-Georg Grahn
Talmannen meddelade att Socialdemokratiska riksdagsgruppen på grund
av uppkomna vakanser i justitieutskottet anmält Kent Carlsson som ledamot
efter Ulla-Britt Åbark och Alf Eriksson som suppleant efter Kent Carlsson.
Talmannen förklarade valda till
ledamot i justitieutskottet
Kent Carlsson (s)
suppleant i justitieutskottet
Alf Eriksson (s)
1 Riksdagens protokoll 199U92. Nr 119
Prot, 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Talmannen meddelade att Margareta Israelsson (s) fr.o.m. den 23 maj
återtagit sin plats i riksdagen, varigenom tjänstgöringen som ersättare upp-
hört för Yngve Wernersson.
Justerades protokollen för den 18 och 19 maj.
Anf. 1 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Gudrun Schyman har frågat mig om min inställning till folk-
omröstningen om svenskt medlemskap i EG, om tolkningen av riksdagens
beslut att ansöka om medlemskap i EG samt om regeringens inställning till
ett eventuellt militärt samarbete inom ramen för Europeiska unionen.
Vad gäller den första frågan vill jag bara erinra om regeringsförklaringens
formulering om att resultatet av folkomröstningen kommer att vara avgö-
rande för det slutgiltiga godkännandet av det avtal om medlemskap som re-
geringen avser att träffa med EG.
Detta ändrar dock självfallet icke det faktum, att en klar majoritet av
denna riksdag, liksom regeringen, strävar efter svenskt medlemskap. Vi ser
ett sådant som avgörande såväl för våra möjligheter att stärka förutsättning-
arna för vår egen välfärdsutveckling som för våra möjligheter att bidra till
fred, säkerhet och utveckling för Europa i stort.
Vad gäller Gudrun Schymans andra och tredje fråga vill jag hänvisa till att
riksdagens utrikesutskott i ett betänkande nyligen framhållit: ”Den svenska
säkerhetspolitiken karakteriseras i den nya situationen tvärtom av ett aktivt
och fullvärdigt deltagande i arbetet för de mål som numera delas av alla
europeiska stater.”
Utskottet konstaterar vidare: ”Ett fullvärdigt deltagande i det europeiska
samarbetet, redan nu inom ESK och vid ett medlemskap även inom den
Europeiska unionen, är tvärtom en förutsättning för att ett land skall kunna
påverka utvecklingen och aktivt bidra till att skapa en ny freds- och säker-
hetsordning på vår kontinent.”
Det rör sig således om en i grunden förändrad situation i Europa, och där-
med i grunden förändrade förutsättningar för viktiga delar av den svenska
säkerhetspolitiken.
Efter hörande av utrikesnämnden vid dess sammanträde den 11 december
1991 sade jag, att vid ett medlemskap ”kommer Sverige också att aktivt med-
verka i det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete som beslut nu fattats
om i Maastricht”. Utrikesutskottets uttalande utgör nu ytterligare en bekräf-
telse på att den uppfattning som jag då gav uttryck för har stöd i en bred
riksdagsmajoritet.
Jag framhöll då också, att ”vi har samma intresse som andra stater av att
detta samarbete i framtiden kan vidareutvecklas i enlighet med den euro-
peiska utvecklingens krav och de individuella nationernas intressen”.
Hur det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet kommer att ske är det
i dag inte möjligt att ha någon bestämd mening om. Det europeiska säker-
hets- och samarbetssystemet befinner sig i en formativ fas, som sannolikt
kommer att vara under åtskillig tid framöver.
Som jag framhöll i ett interpellationssvar till Gudrun Schyman den 15 ja-
nuari innebär detta bl.a., att vi inte har anledning att stänga några dörrar
eller att i onödan låsa oss för framtiden.
Det säkerhetspolitiska samarbete som Sverige deltar i inom ramen för
ESK och som vi strävar efter att delta i inom ramen för Europeiska unionen
är självfallet förpliktande. Vi känner oss förpliktade av de avtal vi ingått
inom ramen för ESK. Detta kommer också att gälla inom ramen för Euro-
peiska unionen.
Låt mig i detta sammanhang också erinra om att det inom ramen för För-
enta nationerna finns förpliktande säkerhets- och försvarspolitiska bestäm-
melser. Det är inte uteslutet att de i de nya internationella lägen som nu rå-
der kan komma till mer aktiv användning. Sverige skulle för sin del väl-
komna en sådan utveckling.
Det rent försvarspolitiska samarbetet inom ramen för Europeiska unionen
kommer att bedrivas i Västeuropeiska unionen (VEU). Hur detta kommer
att utvecklas är det för tidigt att i dag ha en bestämd mening om. Det är mot
denna bakgrund varken nödvändigt eller möjligt att i dag avgöra vilken form
av anknytning till eller kontakt med dess arbete som kan komma att bli ak-
tuell för Sveriges del.
I den formativa fas som Europa nu befinner sig mitt uppe i måste det vara
vår strävan att aktivt medverka till en så fast och fungerande europeisk sä-
kerhetsordning som möjligt samtidigt som vi bibehåller vår egen förmåga
att, vid ett allvarligt bakslag i utvecklingen, värna om vår egen säkerhet och
vårt eget oberoende.
Detta är utgångspunkten för regeringens politik. Det är tillfredsställande
och glädjande att den har ett starkt stöd i riksdagen.
Anf. 2 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag skall be att få tacka statsministern för svaret.
Det har tagit litet tid - jag lämnade in interpellationen för ungefär två må-
nader sedan. Å andra sidan tycker jag att frågeställningen har legat till sig
och kanske är mer aktuell i dag än vad den har varit på länge. Det går kanske
att göra sig bättre konkreta föreställningar om hur det försvars- och säker-
hetspolitiska samarbetet inom ramen för den europeiska unionen kommer
att se ut i framtiden, i dag klarare än någonsin, inte minst med tanke på det
senaste utspelet av president Mitterrand och förbundskansler Kohl, som re-
dan har satt sig i sinnet att förverkliga just det gemensamma försvarsarbetet
och den gemensamma armén.
Jag förstår att statsministern är nöjd med att det finns ett sådant stort stöd
för den här politiken i riksdagen, men jag skulle ändå vilja veta hur han ser
på det faktum att den här politiken har väldigt litet stöd utanför riksdagen.
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Det var det som gjorde att jag ställde den första frågan, om regeringen verk-
ligen är seriös i sin syn på folkomröstningen. Man ger dubbla budskap: Å
ena sidan skall vi ha en folkomröstning - det är medborgarna i Sverige som
skall ta ställning i denna mycket svåra fråga. Men å andra sidan skall vi veta
att det inte finns någon annan väg - allt som inte leder till ett medlemskap i
den europeiska unionen kommer att försätta Sverige i någon form av stenål-
dersfas. Om regeringen då är så ansvarstagande, skall man då verkligen låta
människor få avgöra det här på egen hand? Det är den frågeställningen som
många menar, med all rätt, att man måste få ett klart svar på.
Är det möjligt att hitta några alternativa vägar - vilket jag anser att det
är - skall regeringen också presentera dem, och åtminstone se till att de som
anser att det finns alternativa vägar också får möjlighet att på ett likvärdigt
sätt presentera de bilderna. Jag tänker då på möjligheten för oss som är kriti-
ker att föra fram våra synpunkter i olika fora och gå ut med information på
samma sätt som både regeringen och de partier som är förespråkare har möj-
lighet att göra. Det handlar konkret om pengar till information.
Jag skulle också vilja få en kommentar av statsministern till det faktum att
opinionen utanför det här huset växer mot den av regeringen förda politiken.
Det gäller framför allt uppfattningen om vi skall medverka i en gemensam
försvarspolitik. En undersökning som GP gjorde under våren visade att ca
77 % av de tillfrågade var klart emot ett medlemskap i Europeiska unionen,
om det skulle innebära att Sverige också deltar i en försvarsallians och ett
försvarspolitiskt samarbete.
Nu säger statsministern i svaret att det inte går att i dag säga hur det kom-
mer att se ut och att det inte är en fråga som finns inom den europeiska unio-
nen, utan den ligger i VEU. Samtidigt är det så, Carl Bildt, att i och med
mötet i Maastricht och de beslut som fattades där det framgår mycket klart
och tydligt att VEU är en integrerad del av den europeiska unionen och skall
bli det i ännu större utsträckning. 1996 skall man ha ett nytt möte och konsta-
tera hur samarbetet har gått och se om det då inte är dags att slå ihop organi-
sationerna. Det finns en mycket klart uttalad vilja från en mycket klar majo-
ritet av EG:s medlemsländers ministrar att det är detta man vill.
Då är det ohederligt att föra en diskussion i Sverige, utifrån att det här inte
är någonting som vi behöver ta ställning till ännu, när vi diskuterar konse-
kvenserna för Sverige av ett medlemskap i den europeiska unionen. Detta
är ju en av konsekvenserna. Det är omöjligt, och det kommer att bli omöjligt
på sikt, att förena ett svenskt medlemskap i den europeiska unionen med
en neutralitetspolitik som säger att vi inte skall delta i några militära eller
försvarspolitiska allianser.
Detta har många av EG:s förespråkare också klart uttryckt. Det sades
också på det möte som Mitterrand och Kohl hade, att man förutsätter att nya
medlemsländer klart deklarerar att de inte tänker sätta några käppar i hjulet
för den utveckling som man vill ha i den europeiska unionens försvarspoli-
tiska samarbete. Det spekuleras i tidningarna i dag, att de neutrala länderna
möjligen får skriva på något papper där de säger att de inte skall uppföra sig
illa vid kommande regeringskonferenser.
Det står mycket tydligt i traktatstexten från Maastricht, att de länder som
tänker sig ett medlemskap förbinder sig att aktivt verka för de politiska mål
som har slagits fast, nämligen att bilda ett säkerhets- och försvarspolitiskt
samarbete, som på sikt kan innebära en gemensam armé. Detta står svart på
vitt - jag har traktatstexten här.
Frågan måste ställas i den svenska riksdagen: Är det regeringens eller
statsministerns och Moderaternas uppfattning, att Sverige skall delta i ett
förpliktigande försvarspolitiskt samarbete, dvs. vara med i en gemensam
armé, som skall försvara den europeiska unionens s.k. intressen runt om i
världen? Är det den politiken som Sverige skall föra som medlem i Euro-
peiska unionen? Eller går det en gräns där för statsministern?
Anf. 3 STEN SÖDERBERG (-):
Fru talman! Statsministern! Sverige är populärt i världen, just såsom neu-
tral stat. Vi har klarat två krig, och vi vill klara ett tredje krig, där EG-armén
är involverad. Jag misstänker att Bildt vill göra Sverige till en satellit, ena
gången till USA, andra gången till EG. Vad menade exempelvis statsminis-
tern när han kom hem och sade att han stödde den hårda linjen mot Libyen?
Det innebär ju bara krig.
EG riskerar att få framtida konflikter med USA. Hur ser Bildt på det?
Det är ett svårt trollerinummer som Bildt ger sig in på. Hur skall detta
trollerinummer sluta? Det här sammantaget är dåligt för vår ekonomi, att
inte värna om andra länder, t.ex. länderna runt Gulfen. Vi kommer nog att
lida mer av den här EG-politiken totalt sett, i vår industri och vårt näringsliv,
än vad Bildt kan ha en aning om.
Min slutliga fråga till Bildt är: Varför vill ni utsudda allt det egna, enbart
för att stödja stormakter?
Anf. 4 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! I statsministerns svar görs hänvisningar till det senaste ut-
skottsutlåtandet i detta ärende. Jag vill återge några andra centrala passusar
i utlåtandet. Där sägs: ”Det är först vid ett medlemskap i den Europeiska
unionen som ett ställningstagande beträffande WEU kan ske för svensk del.
Dessförinnan saknar frågan aktualitet. Den militära alliansfriheten består
alltjämt såsom utskottet utvecklar senare i detta betänkande.” Man skriver
där: ”Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som riksda-
gen slagit fast i flera tidigare betänkanden”, och man talar sedan ytterligare
om handlingsfriheten. Därefter kommer den centrala passusen: ”Sveriges
militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i hän-
delse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande för-
svarsförmåga upprätthålls.”
Statsministern har inte gjort någon hänvisning till dessa viktiga passager i
utskottsutlåtandet. Jag vill gärna höra hans mening om vad som är sagt i
detta utlåtande.
Riksdagens beslut från den 12 december 1990, som följs upp med en ansö-
kan om medlemskap i EG, är alltjämt gällande och har bindande verkan för
Sveriges agerande i kommande förhandlingar. Denna ansökan avser formellt
inte anslutning till Europaunionen, vilket inte är en oväsentlig skillnad, och
den uppfattas inte heller så på många håll i den offentliga debatten. Jag
skulle önska få statsministerns kommentar också till den frågan.
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Decemberbeslutet var entydigt i sitt ställningstagande för en bibehållen
neutralitetspolitik. Det är också den formuleringen som används i regerings-
förklaringen från den 4 oktober förra året, nämligen att vi skall ha alliansfri-
het i fred syftande till neutralitet i krig. I regeringsdeklarationen från den
14 juni 1991 hette det: Grunden för svensk säkerhetspolitik är en fast och
konsekvent neutralitetspolitik.
Den omständigheten att Maastrichtöverenskommelsen öppnar vägen för
ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete mellan Europaunionens med-
lemsländer bör enligt min mening inte ändra någonting i det ställningsta-
gande som har gjorts. Jag och även andra socialdemokrater uttalade i den
debatt som fördes att något förpliktande militärt samarbete inte bör komma
i fråga. Det innebär också att något försvarspolitiskt samarbete med för Sve-
rige bindande verkan inte bör komma i fråga med vare sig WEU eller NATO
så länge den av riksdagen fastställda försvars- och säkerhetspolitiken upp-
rätthålls. Som jag uppfattar det har denna uppfattning också ett starkt stöd
i de opinionsmätningar som tid efter annan har företagits.
Anf. 5 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Låt mig börja med att säga till Gudrun Schyman att det där
med att få möjlighet att besvara interpellationer har sina sidor. Senast var
det ju faktiskt Gudrun Schyman som inte hade möjlighet att ta emot svaret.
Men bättre sent än aldrig, kan vi kanske vara överens om.
Opinionsundersökningar hit och dit - jag tillhör inte den kategori av politi-
ker som utformar sin politik mot bakgrund av opinionsundersökningar. Jag
tror egentligen inte att Gudrun Schyman heller gör det, med tanke på de
föga spektakulära framgångar det parti och den ideologi som hon företräder
har skördat i den västliga och svenska opinionen under senare decennier.
Hade Gudrun Schyman varit en person som låtit sig formas enbart av opi-
nionsundersökningar, skulle hon aldrig ha kommit i närheten av den parti-
rest som hon för närvarande ägnar sitt politiska engagemang.
Det vi skall ägna oss åt är självfallet att utforma den politik som vi är över-
tygade om är bra för Sverige, den politik som är bra för Sveriges medborgare
i dag och i framtiden och som är bra för våra möjligheter att göra en aktiv
insats för egen välfärd, för egen fred och för andras fred. Det är då bara att
konstatera att vi lever i ett Europa som förändras dramatiskt. Dessutom tror
jag att förändringarna är mer djupgående än vad många ännu har förmått
sig själva att inse. Många ligger mentalt ännu kvar i det kalla krigets värld, i
blocktänkandets föreställningar, och de har svårt att föreställa sig hur för-
ändrade säkerhetsfrågorna är i ett skede när demokratin håller på att bryta
igenom i Ryssland, när blockuppdelningen av Europa har försvunnit och när
kommunismen faktiskt har fallit sönder och samman.
Det är mot denna bakgrund som det har varit möjligt för Sverige att an-
söka om medlemskap i den europeiska gemenskapen. Att vi ansökte om
medlemskap grundade sig inte på några missuppfattningar eller missförstånd
eller på bristande kunskap - tvärtom. Ju mer olika partier och olika personer
lärde sig om det som var på gång, desto starkare blev de i sitt stöd för denna
medlemskapsansökan.
De förändringar som har ägt rum är också bakgrunden till det som jag har
sagt vid olika tillfällen, nämligen att neutralitet inte passar som etikett på
den samlade svenska utrikes- och säkerhetspolitiken i detta läge. Det blir allt
svårare att intellektuellt förstå vad det är man skall vara neutral emellan i
ett Europa som faktiskt kännetecknas av samarbete också i säkerhetsfrågor.
Detta har jag sagt i olika sammanhang här i denna kammare. Det kom till
uttryck i ett uttalande efter utrikesnämndens sammanträde den 11 decem-
ber, och det diskuterades här i kammaren den 15 januari. Det är i grunden
samma mening som nu återfinns i utrikesutskottets utlåtande.
Hans Göran Franck tycker tydligen att man skall citera allt i utrikesutkot-
tets betänkande. Låt mig här bara citera ett av utskottets konstateranden,
som jag tycker är viktigt: ”Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säker-
hetspolitikens mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen runt-
omkring oss. Riksdagen har tidigare avvisat en permanent bindning av
svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid.”
Gudrun Schyman och Sten Söderberg uppehåller sig en del vid frågan om
ett förpliktande samarbete. Låt mig då säga att jag uppfattar varje interna-
tionell överenskommelse som vi ingår som förpliktande. Det är min för-
hoppning att företrädare för riksdagen i dess helhet skall vara av samma upp-
fattning. Vi är med i ett förpliktande samarbete - också militärt - inom ra-
men för Förenta nationerna. Det var bakgrunden till att man i samband med
att man gick med i FN sade att medlemskap icke var förenligt med en strikt
neutralitetspolitik. Det är för övrigt en ståndpunkt som ännu denna dag -
om än inte så länge till - upprätthålls av Schweiz. Det är klart att vi går in i ett
förpliktande utrikes- och delvis säkerhetspolitiskt samarbete i fredens tjänst
både när vi går med i ESK och när vi går med i den europeiska unionen.
Det är min personliga övertygelse att fredsfrågorna kommer att bli allt vik-
tigare i Europa på 90-talet. Men det är fredsfrågor av förändrad karaktär.
De är inte framför allt militära. Det är inte fråga om att räkna divisioner,
brigader, flygplan och kärnvapen, utan det är fråga om sociala, ekonomiska,
ekologiska och nationella motsättningar, problem och utmaningar som
måste lösas. Det är där fredsfrågorna ligger. Vi ser konsekvenserna när miss-
lyckanden kommer. Konflikten i Jugoslavien har till denna dag krävt 12 000
döda, och 1,2 miljoner människor har förlorat sina hem. Skall vi förklara
neutralitet inför dessa europeiska tragedier? Skall inte den svenska politiken
vara ett aktivt engagemang som syftar till att hjälpa till att lösa de nationella,
de sociala, de ekonomiska och de politiska problem som annars drabbar
människorna där och ytterst också oss? Det är av den anledningen jag är så
övertygad om att vi måste vara med i ansträngningarna att bygga en fredsal-
lians som kan hantera, möta, lösa och klara alla de säkerhetsproblem i vid
bemärkelse som Europa kommer att stå inför på 1990-talet.
Därmed ställs också frågorna om den svenska säkerhetspolitiken på ett
nytt sätt. Jag tror inte att vi i dag har svaren. Det är för tidigt att i dag ge svar
på alla frågor. Ingen annan kan det i den formativa fas som Europa är inne
i. Men låt oss vara öppna för framtiden, öppna för debatten, och låt oss inte
glömma engagemanget för den europeiska freden.
Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Vi har en statsminister som slingrar sig till fulländning och
som avslutar sitt anförande med att ställa just den fråga jag har ställt. Vi
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
måste ju diskutera hur Sverige skall förhålla sig i den nya säkerhetspolitiska
ordningen, men låt oss då diskutera det, Carl Bildt, och inte en massa annat.
Det är väl klart att vi med engagemang skall delta i den process som pågår i
Norden, i Västeuropa, i Östeuropa, i Centraleuropa, ja i hela världen. Det
gör vi också. Vi gör det utifrån en utrikes- och säkerhetspolitik som vilar på
landets eget självbestämmande, och vi agerar i världen på olika sätt. Detta
har inte att göra med den fråga jag tar upp i min interpellation.
Jag ställde i min interpellation en mycket enkel och rak fråga: Anser stats-
minister Carl Bildt att Sverige kan delta i ett förpliktigande militärt samar-
bete och att vi som medlem i den europeiska unionen skall göra det? Jag
menar att det är så man måste ställa frågan, eftersom det inte finns något
annat val. Det kommer inte att vara möjligt för länder att delta som medlem-
mar i den europeiska unionen med mindre än att man också deltar i det för-
svars- och säkerhetspolitiska samarbetet, inkluderande en armé, inklude-
rande divisioner som skall kunna sättas in vid militära konflikter. Det hand-
lar inte om FN-stadgan. Det handlar om en armé som kan sättas in vid kon-
flikter - i Östeuropa, vid Persiska viken eller var de nu kan komma att upp-
stå.
Jag begriper inte att man i det läget och med den utveckling som sker i
världen i dag kan säga att neutralitetspolitiken har spelat ut sin roll. Även
om det inte finns någon Berlinmur, även om NATO och Warszawapakten
inte står mot varandra, så finns NATO fortfarande kvar, och det finns nord,
och det finns syd. Det kommer naturligtvis också framöver att uppstå mäng-
der av konflikter i världen. Det kommer att ta ett tag innan tillräckligt många
har blivit tillräckligt kloka för att förstå att man inte löser konflikter med
militära medel. Detta vet vi. Det finns fortfarande en mängd herrar som tror
att det här är det enda och bästa sättet att lösa konflikter. Tyvärr kommer
det att ta ganska lång tid innan en majoritet har insett att det är fullständigt
fel väg, att man inte kan bygga fred genom krig.
Men till dess, Carl Bildt, är det av stort värde att Sverige kan bedriva en
utrikes- och säkerhetspolitik som innebär att vi inte är tvungna att dras in i
militära handlingar som vi själva inte har möjlighet att fatta beslut om. Det
är ju det som kommer att hända vid ett medlemskap i den europeiska unio-
nen. Det kommer att bli de befolkningstäta ländernas ministrar som genom
att forma sina majoriteter kommer att avgöra på vilket sätt Sverige skall
agera vid kommande militära konflikter runt om i världen. Det är följden av
ett medlemskap i den europeiska unionen. Jag tycker då att vi skall vara är-
liga nog att tala i klartext om det.
Anf. 7 HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Jag hoppas att regeringsdeklarationen och vad som är sagt i
den står fast. Det gäller både den tidigare regeringens deklaration och den
nuvarande. Vad som står där går ut på att vi skall föra en alliansfri politik i
fred syftande till neutralitet i krig.
Det är den formuleringen som gäller för vår utrikespolitik till dess att nå-
got annat beslut har fattats. Jag kan därför inte riktigt förstå varför statsmi-
nistern inte klart och tydligt kan ställa sig bakom detta i stället för att tala
om att neutralitet och neutralitetspolitik inte passar. Det är klart att mycket
har förändrats, men ändå är detta vår politik. Den kommer att gälla för avse-
värd tid framåt.
När det gäller politikens innehåll vill statsministern tala om vad som hän-
der i Jugoslavien. Jag kan dela hans uppfattning att det behövs aktiva insat-
ser både av humanitärt slag och fredsbevarande karaktär. Det är emellertid
något annat än att vi skall ha ett militärt engagemang. Det är viktigt att inte
blanda ihop begreppen så att man av den anledningen kan misstyda.
Jag delar statsministerns uppfattning att det har skett en förändring beträf-
fande blocken i dag. Men runt om i världen finns ändock ett antal militärpak-
ter. Jag skulle önska att vi kom i den situationen att alla dessa militärpakter,
inte bara Warszawapakten, kunde nedläggas och upphöra med sin verksam-
het. Det skulle skapa en mycket större tilltro till att en verklig förändring har
ägt rum. Men så länge som man trots allt vill upprätthålla pakter tror jag att
den politik vi har fört och bör föra i fortsättningen, dvs. att inte ge oss in på
något förpliktande militärt samarbete, bör gälla.
Anf. 8 STEN SÖDERBERG (-):
Fru talman! Jag håller med Gudrun Schyman, men jag får akta mig för att
använda liknande ordval. Paret Schyman-Söderberg har samma uppfattning
i den här frågan, nämligen att statsministern är vältalig och slingrar sig.
Eftersom Jugoslavien kom upp i diskussionen vill jag passa på tillfället att
tacka statsrådet Svensson som befinner sig här för att han engagerar sig hu-
manitärt för slaktade bosnier. Jag vill samtidigt kritisera statsministern för
att man inte har vidtagit mer effektiva åtgärder mot regeringen i Belgrad
genom att t.ex. kalla hem ambassadören. Det har jag bett om flera gånger i
kammaren.
(Statsminister Carl Bildt (m), inpass: Nu är det gjort.)
Det har ni gjort. Då är vi tacksamma.
Jag återkommer till frågan om EG. Numera är det bara Europa som exis-
terar i Bildts vokabulär. Våra handelspartner i arabvärlden, i Israel och på
andra håll tycks plötsligt inte existera. Jag tror för min del att Europa, och
framför allt Tyskland, är på väg mot en ekonomisk kollaps. Vi behöver nog
värna om hela världen och se till att behålla den neutralitet och det anseende
vi har på det här området. Jag tror att vi är inne på en mycket farlig väg när
vi skall gå samman i ett militärt samarbete. Skall våra unga män gå in i en
armé som skall sättas in i etniska krig på Balkan eller i arabländerna? Det här
är mycket allvarliga frågor som dessa länder nu studerar. Det gäller Sveriges
anseende. Den här frågan måste verkligen hanteras seriöst.
Anf. 9 CARL B. HAMILTON (fp):
Fru talman! Man kan få intrycket att målet för den svenska politiken är att
Sverige skall vara neutralt. Det är i så fall en missuppfattning. Målet för den
svenska politiken uttryckt i utrikesutskottets betänkande - liknande formu-
leringar har funnits tidigare - är att i alla lägen och i former som vi själva
väljer trygga en handlingsfrihet för oss att som enskild nation eller i självvald
samverkan med andra länder kunna utveckla vårt samhälle politiskt, ekono-
miskt, socialt och i varje annat hänseende.
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
10
Att vara neutral har tidigare alltså bara varit ett medel att driva neutrali-
tetspolitik. Om öst-väst-konflikten har fallit bort, gentemot vem skall man
då vara neutral? Skall vi vara neutrala mot månen, eller vad har Gudrun
Schyman för tanke? Skall vi liksom Irland och Schweiz vara neutrala därför
att vi vill ställa oss vid sidan av världens larm och inte engagera oss? Jag
trodde inte att detta var en politik som socialister brukade driva. Det bru-
kade, åtminstone förr, finnas ett internationalistiskt drag. Men det är tydli-
gen borta. Tanken är nu att politiken i länder som Irland och Schweiz utgör
ett riktmärke, om jag har förstått det rätt.
Alliansfrihet är inte heller ett mål för den svenska politiken. Vi skall
överge neutralitetspolitiken och den alliansfria politiken om det är så att må-
len för den svenska säkerhetspolitiken uppfylls på ett bättre och effektivare
sätt om vi överger dessa principer och t.ex. går in i ett militärt förpliktigande
samarbete. Det svenska folkets säkerhet och trygghet kan faktiskt ligga i ett
samarbete snarare än i ett utanförstående.
Om t.ex. ESK-staterna skulle enas om att utse NATO som sin militära
arm, skulle vi då inte, Gudrun Schyman, gå med i detta NATO? Det är ju
inte längre dagens NATO, det är ett annat. Skulle Gudrun Schyman välja
att stå utanför detta? Detta är en tanke som har varit uppe vid flera tillfällen.
Låt mig avslutningsvis säga att det inte är fråga om Bulgarien, Rumänien
och liknande länder. Det centrala för oss är situationen runt Östersjön. Det
gäller länder som Ryssland, Finland och Baltikum. Det är där de centrala
säkerhetspolitiska frågorna finns i vårt närområde.
Anf. 10 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Gudrun Schyman och Sten Söderberg anser att jag slingrar
mig när jag talar om verkligheten. Jag tror dock att det är viktigt att tala
om verkligheten. Om man inte talar om verkligheten så förstår man inte de
förändringar som har inträffat i Europa. Mycket av Gudrun Schymans tes-
tuggande utgår fortfarande ifrån att vi sitter kvar i blockkonfrontationens
Europa. Det gör vi inte.
Det finns ingen avgörande risk för att vi skall hamna i ett storkrig mellan
NATO och Warszawapakten. Warszawapakten finns inte. Ryssland håller på
att avveckla sin offensiva militära potential mot Västeuropa. Ryssland har
förklarat att dess långsiktiga intresse är att bli medlem av NATO. Den fram-
tidsvision som Carl B. Hamilton skisserade är inte mycket till framtidsvision.
Den kan komma att realiseras redan inom loppet av de närmaste veckorna,
med den snabba diplomatiska utveckling som nu pågår mellan de olika väst-
europeiska, atlantiska länderna och den ryska regeringen.
Situationen har förändrats. Kom upp från blocktänkandets gamla vallgra-
var i denna mening, Gudrun Schyman, och inse hur det nya Europa ser ut.
Men det nya Europa är inte problemfritt. Det nya Europa har säkerhetspro-
blem i t.ex. Bosnien-Hercegovina. Det är den typ av konfliker och tragedier
som finns i det nya Europa.
Vi hade en typ av politik för att värna vår säkerhet och bidra till fred i
ett Europa där blocken stod mot varandra - ett Europa då Berlinmuren och
kommunismen fortfarande fanns. Nu måste vi i stället vara öppna för att
andra instrument kan vara riktiga i det nya Europa med de nya konflikterna.
I Bosnien-Hercegovina i Jugoslavien har man konflikt. Vi går in med om-
fattande humanitära insatser, det har nämnts. Regeringen går in med 40-50
milj.kr. som hjälp till flyktingsituationen där nere. Vi har också att hantera
en flyktingsituation i vårt eget land. Vi samtalar med andra europeiska rege-
ringar om hur man skall samordna detta, så att det inte blir en kapplöpning
av något slag mellan olika europeiska länder. Man har sammankallat en stor
diplomatkonferens som EG driver. Man driver en annan via Förenta natio-
nerna. Sverige är engagerat i båda konferenserna.
Det har emellertid också visat sig vara nödvändigt att vidta direkt militära
åtgärder genom att sätta in fredsbevarande FN-styrkor. Sverige deltar i
dessa. Vi deltar med en militär enhet som tyvärr hamnade i Sarajevo. Man
har tvingats att dra tillbaka den till Belgrad eftersom den hamnade i stridszo-
nen. Det var nödvändigt att sätta kraft bakom de diplomatiska orden, fram-
för allt gentemot den jugoslaviska armén och i någon utsträckning gentemot
regeringen i Belgrad. Detta skedde. Jag tror att detta kommer att ske igen.
Jag tror att hela denna spännvidd av instrument kommer att vara nödvändig
i europeisk fredspolitik i framtiden. Det är om detta det handlar.
Sten Söderberg var av någon anledning inne på Mellersta östern. Jag
trodde att vi diskuterade Europa, men för min del kan vi gärna diskutera
Mellersta östern. Vi följer FN när det gäller Libyen. Vi är icke neutrala när
det gäller vad Khadafi har för sig och när det gäller internationell terrorism -
tvärtom. Vi stöder FN-samfundets ansträngningar att få Kadhafi att upphöra
även med sådant som kan misstänkas vara stöd till internationell terrorism.
Vi var inte neutrala gentemot Saddam Hussein. Vi stödde FN-koalitionens
åtgärder. Vi bidrog också i någon utsträckning genom ett fältsjukhus.
Det var inte neutraliteten som var viktig i dessa bägge konflikter, utan det
var det engagemang som Sverige hade på folkrättens sida. På samma sätt blir
det i den typ av konflikter vi nu ser i Bosnien-Hercegovina. Skulle vi följa
klassisk neutralitetsdoktrin av den mest puristiska skolan, skulle vi säga att
det som händer i Jugoslavien inte angår oss. Vi deltar inte i någon utrikespo-
litisk samordning för att försöka lösa konflikten. Vi deltar inte i några FN-
operationer. Vi tycker att det som de gör med varandra bara angår dem och
inte oss svenskar. Detta skulle vara en från fredsutgångspunkt oansvarig po-
litik. Det tror jag inte att någon av oss i grunden har ett intresse att verka
för. Vi är en nation som är öppen för samverkan med omvärlden och som är
engagerad i fredsfrågorna. När de ser ut på ett annat sätt i en ny europeisk
verklighet skall vi också vara beredda att angripa dem på ett nytt sätt.
Gudrun Schyman målar upp de hiskeligaste bilder och menar att det här
skulle kunna leda till att vi går in i en militär samverkan där vi själva mot vår
egen vilja dras in med svenska soldater i militära operationer i främmande
länder. Detta är en fantasibild utan förankring i verkligheten. Sådant disku-
teras inte, sådant är inte aktuellt och sådant kommer vi inte heller att vara
intresserade av. Däremot diskuterar man olika typer av fredsbevarande ope-
rationer, där man fattar beslut om vad man skall göra. Man kan göra det
inom FN:s ram eller inom ramen för den europeiska samverkan. Det kan
vara EEK, den europeiska unionen, och det kan i framtiden möjligen vara
den västeuropeiska unionen eller det s.k. NACC som blir operativt i detta
sammanhang. Det är dock enskilda länders fria beslut som avgör. Svenska
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
11
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
12
värnpliktiga försvarar Sverige och ingenting annat. Gudrun Schymans för-
sök att måla upp bilden av motsatsen visar litet av argumentnöden hos väns-
tern.
Talmannen anmälde att Sten Söderberg anhållit att till protokollet få an-
tecknat att han inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 11 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag debatterar inte utifrån någon nöd. Jag läser innantill i pap-
per som har producerats i Bryssel. Det gäller bl.a. papper som är diskus-
sionsunderlag inför de kommande besluten om hur det skall gå till när den
europeiska gemenskapen skall utvidgas, när den europeiska unionen också
skall fatta beslut om säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Jag läser i de
papper där det står att det kommer att vara mycket svårt att ha ett säkerhets-
och försvarspolitiskt samarbete där något land skall ha vetorätt.
Det kommer i så fall att innebära att i ett krisläge vid en konflikt någon-
stans i världen finns det något land som kan sabotera allt. Det kommer man
naturligtvis inte att tillåta. Man kommer självfallet att fatta majoritetsbeslut,
som de länder som är medlemmar får finna sig i vare sig de har tyckt något
annat eller inte. Det är så beslutsfattandet i allt högre grad går till och skall
gå till i framtiden inom den europeiska unionen. Det här har jag läst innantill
i de diskussionsunderlag som cirkulerar. Det är inte alls fråga om någon nöd
på argument.
Jag tycker att det är hederligt att man sätter sig in i frågorna och för ut den
information som faktiskt finns och inte viftar bort den genom att säga att det
inte är aktuellt för oss, att det inte står på den politiska dagordningen. Det
här är en mycket central fråga för väldigt många människor i Sverige: Inne-
bär ett medlemskap i den europeiska unionen också ett medlemskap i en
västeuropeisk försvarsallians? Det är en mycket central fråga, och den måste
man svara ja eller nej på. Man måste förhålla sig till den frågan; man måste
ha en åsikt i den - om man tycker att det är okej att det blir så eller om man
i så fall säger: hit men inte längre.
Hamilton säger ju att han tycker att det är bra om det blir så; han tycker
att det är ett sätt att lösa problemen och att Sveriges säkerhet på det sättet
kan bli större. Vi har olika uppfattningar, men jag tycker att det är hederligt
att man talar om vilken uppfattning man har - om det är en önskvärd utveck-
ling eller inte och om man vill arbeta för den utvecklingen eller inte.
Det är någonting som jag efterlyser också från statsministern: Är det rege-
ringens syn på saken att det är önskvärt att den europeiska unionen utvecklar
den här försvarsalliansen, vilket den kommer att göra vare sig vi tycker att
det är önskvärt eller inte? Är det önskvärt att Sverige då är med? Är det det
som är den nya neutralitetspolitiken med europeisk profil? Det frågar jag
mig, och jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan.
Det är inte jag som sitter fast i blocktänkande. Problemet är större - den
europeiska unionen är en produkt av det kalla kriget och är i sig ett nytt,
västeuropeiskt stormaktsblock, som kommer att förhålla sig som en stor-
makt i alla politikens internationella fora och som en stormakt, tala med en
röst i alla ekonomiska och politiska frågor. Det är ett stormakts- och ett
blocktänkande som borde vara passerat - det håller jag med om - men i stäl-
let håller man alltså på och bygger upp ett nytt stormaktsblock.
Anf. 12 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Flera talare i den här debatten har erinrat om utrikesutskot-
tets betänkande om säkerhetspolitik och nedrustning, som diskuterades här
i kammaren i torsdags. Det kommer att företas till omröstning i morgon bitti.
Jag tror att det är angeläget att kort summera vad det betänkandet gick ut
på.
Det är första gången som riksdagen har behandlat vår utrikespolitik sedan
valet 1991. När vi i betänkandet gör detta noterar vi i vår utrikespolitik både
drag som är konstanta och nya drag. Till det nya hör att den utrikespolitiska
situationen radikalt har förändrats genom Warszawapaktens upplösning och
genom Sovjetunionens upplösning. En helt ny säkerhetspolitisk situation
finns i vår omvärld.
Utskottet betonar också att det i olika institutioner pågår parallella, kom-
pletterande strävanden att stärka den europeiska säkerheten - det pågår
inom den europeiska säkerhetskonferensen, inom Atlantpakten, inom NA-
TO:s s.k. koordinerade råd, där de östeuropeiska staterna medverkar, och
inom Västeuropeiska unionen, som har fått ett nytt mandat genom toppmö-
tet i Maastricht.
Utskottet säger-och nu avser jag inte säkerhetsbetänkandet utan det som
gäller Sverige och EG - att utskottet delar regeringens uppfattning att ansö-
kan om medlemskap grundas på insikten att Sverige måste ansluta sig till alla
delar av samarbetet i EG. Sverige har ett starkt intresse av att så snabbt som
möjligt kunna medverka i Europeiska unionens utveckling. Utskottets sam-
manfattande bedömning är att resultatet från Europeiska rådets möte i
Maastricht och unionsfördraget är förenligt med Sveriges strävanden att bli
medlem i EG. - Detta är, betonar jag, fru talman, ett enhälligt utskottsbe-
tänkande.
Det här innebär inte att vi som medlemmar i Europeiska unionen omedel-
bart kommer att blandas in i något gemensamt försvar. Vad man i Maastricht
kom överens om var att ha en gemensam säkerhetspolitik, som med tiden
kan leda till ett gemensamt försvar. Man gav också den västeuropeiska unio-
nen i uppdrag att intensifiera sitt samarbete.
De nio medlemmar i Europeiska gemenskapen som är medlemmar i Väst-
europeiska unionen utfärdade samtidigt en inbjudan i två riktningar. Man
inbjöd NATO-medlemmar som står utanför Europeiska gemenskapen att bli
associerade medlemmar. Man inbjöd samtidigt EG-medlemmar som inte är
medlemmar i NATO, dvs. Irland, Danmark och Grekland, att bli antingen
observatörer eller medlemmar.
Den inbjudan riktades alltså enbart till andra länder än Sverige. Sverige
har inte fått någon sådan inbjudan, och utskottet konstaterar därför att det
inte har någon aktualitet för Sverige att i dag ta ställning till medlemskap
eller någon annan typ av förbindelse med Västeuropeiska unionen. Däremot
kommer den frågan med tiden att bli aktuell för oss - vi måste så småningom
ta ställning till om vi önskar delta i det samarbete som sker inom denna väst-
europeiska union, men det är alltså inte så att det är en nödvändig ingrediens
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
13
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
i medlemskap i den europeiska gemenskapen - det framgår alldeles klart och
tydligt av de deklarationer som gjordes i Maastricht.
Anf. 13 CARL B. HAMILTON (fp):
Fru talman! Gudrun Schymans problem är kommunisters vanliga pro-
blem, nämligen föreställningen att det skall råda något slags planmässig hus-
hållning. Gudrun Schyman tänker sig att man nu skall kunna göra upp en
femårsplan över Europas säkerhetspolitik framöver, och vill veta exakt hur
det ser ut den 31 december planens sista år.
Men så ser det inte ut. Här har vi, som Carl Bildt uttryckte det, en formativ
process, och vi vet inte exakt var det hela kommer att landa, men vad vi vet
är att det är ett sökande mellan ett stort antal europeiska länder efter ett visst
mål, nämligen en ökad stabilitet och säkerhet för den här regionen.
Sedan dyker det här upp olika bokstavskombinationer - WEU, NATO,
NACC, ESK, osv. Gudrun Schyman behöver inte hänga upp sig så mycket
som hon gör på exakt vilken bokstavskombination som gäller - det som är
det centrala är strävan: Man försöker möta en efterfrågan på säkerhet och
stabilitet, och det kommer att ske i en eller annan form.
Jag menar att om Sveriges säkerhetspolitiska mål bättre uppfylls genom
att vi är med i detta, skall vi vara med i det, även om det innebär att vi ger
upp vår alliansfrihet. Låt mig ta det mest drastiska exemplet: Vi har tidigare
talat om ESK och om att NATO blir ESK:s militära arm.
Ett annat exempel är om Sverige, Baltikum och Ryssland tillsammans
med övriga Norden och övriga Europa var med i samma allians - då skulle
vårt säkerhetspolitiska problem i närområdet mer eller mindre bortfalla.
Gudrun Schyman kan väl ändå inte önska att vi skulle stå vid sidan av en
sådan möjlighet! Även Gudrun Schyman skulle väl kunna tänka sig att gå
med i ett sådant samarbete.
Det är naturligtvis så att om Europa får en starkare ställning i världen kan
man inte bara säga att detta är dåligt. Man måste ju bedöma om det är bra
eller dåligt, och det beror på vilken politik som Europa då kommer att driva.
Alternativet kan ju vara att japanerna eller amerikanarna eller någon annan
grupp av länder får ett starkt inflytande i världen. Det är kanske bättre att
européerna får det.
Anf. 14 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi är inne i en övergångsperiod - det är inget tvivel om det.
Det är en formativ fas för hela det europeiska säkerhets- och samarbetssyste-
met, och det leder till nya frågor och så småningom också till nya svar.
Som jag konstaterade när vi den 15 januari diskuterade detta här i kamma-
ren är detta i och för sig ingen nyhet. Det var en motsvarande situation efter
första världskrigets slut. Det fanns då de som ville att Sverige skulle gå med
i Nationernas förbund, och det fanns de som ansåg att detta var alldeles fel
och att den klassiska neutralitetspolitiken skulle ligga kvar. Då var det väns-
tern som stod för internationalismen och den dåvarande högern som ville stå
kvar vid en klassisk neutralitet.
Jag råkar tillhöra dem som tycker det var rätt att gå in i Nationernas för-
14
bund, att verka för en europeisk fredsordning, och jag tror trots allt att
mycket hade blivit sämre i Europa om det försöket inte hade skett.
Nästa gång vi stod i samma situation var i samband med andra världskri-
gets slut. Frågeställningen var: Skall vi gå med i Förenta nationerna eller
inte? Den som hade varit utrikesminister under neutralitetsperioden under
kriget - Christian Gunther - var starkt emot detta. Han sade: Går vi med i
Nationernas förbund med dess bestämmelser om förpliktande militär sam-
verkan överger vi neutralitetslinjen. Östen Undén och en bred opinion sade:
Det är värt att göra detta - det ligger i fredens intresse, och vi kan bibehålla
en nationell säkerhetspolitik i alla fall.
Nu är vi där igen. Nu är det inte ett hett världskrig som är slut - nu är det
det kalla kriget som är slut, och nu måste vi också fatta nya beslut.
Vänsterpartiet har utmärkt sig för att ha svårt att frigöra sig från både sitt
eget och andras förgångna. Det är dess mest utmärkande drag i den debatt
som nu pågår. Att man är så låst vid gamla blockstereotyper i sin bild av den
europeiska utvecklingen är trots allt förvånande.
Gudrun Schyman svarade inte på min fråga vad hon vill göra i Kroatien.
Skall vi förklara neutralitet? Skall vi ställa oss utanför de europeiska fredsan-
strängningama? Skall vi säga att vi inte vill ha medverkan i den militära ope-
ration som under FN:s regi pågår i Kroatien; ett förband fanns också i Bos-
nien-Hercegovina? Vad menar Gudrun Schyman egentligen med sin politik
i den nya europeiska situationen? Det skulle vara intressant att få ett svar på
det.
De papper som Gudrun Schyman påstår att hon har läst skulle det vara
bra intressant att få se. Det står ingenting på några papper som skulle leda
till att andra kan fatta beslut om att mot svenska regeringens vilja och där-
med mot riksdagens vilja sända svenska värnpliktiga att slåss i främmande
länder. Sådana papper finns inte - det är skräckföreställningar avsedda att
vilseleda i debatten. Detta är argumentnöden. Ni har i Vänsterpartiet lagt
fredsfrågan åt sidan och ägnar er åt skräckpropaganda. Det är inte något
vidare hedrande.
Anf. 15 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag kan naturligtvis vända mig till Daniel Tarschys, och i och
med det också till Carl B. Hamilton - ni tillhör ju samma parti; jag får väl
göra på det sättet - och även till statsministern.
Anf. 16 TALMANNEN:
Formellt är det alltså Daniel Tarschys som Gudrun Schyman vänder sig
till.
Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Daniel Tarschys! Det är inte så att Vänsterpartiet eller den
EG-kritiska opinion som finns i Sverige i dag förespråkar en isolationistisk
linje eller att Sverige skall ställa sig utanför - detta förhatliga ord! Vem vill
vara utanför?
Vad vi säger är att vi vill ha ett internationellt samarbete, byggt på varje
lands egen självbestämmanderätt - det är den det handlar om. Den bör vara
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
15
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
grunden för det aktiva internationella samarbete som vi skall bedriva i alla
politiska frågor, inkl, säkerhetspolitiska frågor. Men det skall finnas en be-
slutanderätt hos varje land. Vi vill inte att Sverige skall bli en delstat i den
västeuropeiska unionen som överlåter sin beslutanderätt i viktiga politiska
frågor, inkl, säkerhets- och försvarspolitiska, till ett ministerråd i Bryssel.
Det är vad vi säger.
När jag säger att jag läser papper om hur det skall gå till när det skall ske
en utvidgning av den europeiska unionen är det just den typen av diskussio-
ner jag tänker på där man har sagt att man inte kan ha enskilda länder som
lägger in sitt veto mot de beslut som man vill utforma i ministerrådet. Det
kommer också att gälla säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Det framgår
ganska klart av de diskussioner som förts.
Det framgår t.ex. av en intervju som Hans Dietrich Genscher gav i augusti
1991. Han sade där att föreställningen att man kan avgöra utrikespolitiska
frågor, därtill i krissituationer, enligt enhällighetsprincipen under hänsynsta-
gande till alla, även mycket särskilda intressen, är en illusion. Vi måste för-
bättra de europeiska organens beslutsprocess, och det betyder också utrikes-
och säkerhetspolitiska frågor. Med det menar man att veto inte kommer att
vara möjligt i sådana frågor heller.
Det här var alltså före besluten i Maastricht. Efter dem har det blivit än
tydligare. Det kommer inte att tillåtas att några länder beter sig på det sättet.
Unionens intressen står över de nationella, och medlemmarna skall vara lo-
jala, står det i traktatstexterna.
Detta säger jag inte därför att jag lider av argumentnöd utan därför att det
är fakta. Jag tycker att det vore hedervärt om vi kunde diskutera fakta i den
här frågan. Sedan kan vi respektera att vi har olika ståndpunkter och att vi
ser olika på det här.
Min uppfattning är att det är bra med en aktiv neutralitetspolitik, och jag
tycker att Sverige i dag borde vara mycket mer aktivt i sin neutralitetspolitik
än vad man är. Jag menar att det kommer att uppstå konflikter i världen,
som kanske mer kommer att handla om nord och syd än om öst och väst, där
det kommer att vara mycket värdefullt för många länder att det också finns
neutrala, alliansfria brobyggande länder, som kan medla i konflikter.
Anf. 18 DANIEL TARSCHYS (fp):
Fru talman! Om man går till Maastrichtdokumenten finner man att det är
fullkomligt glasklart att varje medlemsland har vetorätt när det gäller överlå-
tande av befogenheter inom säkerhetspolitiken. Av dessa dokument framgår
det helt klart att det är krav på enhällighet när man vill överlåta befogenhe-
ter när det gäller säkerhetspolitiken.
Om Gudrun Schyman tvivlar på att detta är den gängse tolkningen inom
EG, skulle jag gärna vilja hänvisa till den vitbok som den irländska rege-
ringen just har utfärdat inför folkomröstningen på Irland. Irland är intres-
sant från vårt perspektiv, eftersom Irland har en speciell säkerhetspolitik
som i vissa avseenden påminner om den svenska. Irland har därför varit
mycket angeläget om att Maastrichtöverenskommelsen inte skulle skapa
problem för den irländska utrikespolitiken. Man har noga bevakat detta per-
spektiv.
Den irländska regeringen redovisar nu i sin vitbok för befolkningen på Ir-
land att det är precis på detta sätt, nämligen att någon skada inte har skett i
fråga om den traditionella säkerhetspolitiken. Det blir inte möjligt att ge-
nom majoritetsbeslut pressa på Irland någon säkerhetspolitik som Irland
inte önskar, utan det krävs enhällighet för överlåtande av säkerhetspolitiska
befogenheter.
Jag tror att detta irländska dokument kan vara av värde för att skapa ord-
ning och reda i debatten. Det är precis på det sätt som Carl Bildt sade, nämli-
gen att det krävs enhällighet på säkerhetspolitikens område för överlåtande
av befogenheter.
Fru talman! Jag vill till sist i denna debatt säga att det är viktigt att det
dokument som utrikesutskottet diskuterade i torsdags och som det skall fat-
tas beslut om i morgon, Säkerhet och nedrustning, och det betänkande som
heter Sverige och EG, noga studeras. De inrymmer en framflyttning av posi-
tionerna när det gäller svensk utrikespolitik. Det är första gången efter valet
som riksdagen definierar utrikespolitiken. Här finns viktiga element av kon-
tinuitet. Traditionella mål för svensk säkerhetspolitik och svensk utrikespoli-
tik bekräftas, men vår hållning anpassas också efter det som har inträffat i
vår omvärld sedan tidigare viktiga deklarationer gjordes. Här finns en
mycket klart deklarerad öppenhet från svensk sida att delta i det gemen-
samma arbete som nu pågår för att stärka säkerheten och skapa en ny freds-
ordning i Europa.
I detta arbete kommer vi inte att låta oss hindras av en inaktuell bild av
den säkerhetspolitiska omgivningen. Vi är helt på det klara med att det har
skett viktiga förändringar, att vi måste söka vår säkerhet i ett breddat säker-
hetsbegrepp och att vi måste söka samarbete med andra stater i Europa.
Talmannen anmälde att Gudrun Schyman anhållit att till protokollet få an-
tecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare inlägg.
Anf. 19 Statsminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Jag skall försöka att inte polemisera mot Gudrun Schyman.
Jag vill bara göra ett konstaterande. Hon säger att Vänsterpartiet inte vill
isolera sig utan samverka på något annat sätt med några andra. Men det bör-
jar bli litet öde på den kanten. Alla europeiska länder vill ju vara med i det
samarbete som EG och Europeiska unionen innebär. I dag har samtliga väst-
europeiska länder, med undantag av Island, ansökt om eller kommer att an-
söka om medlemskap i Europeiska gemenskapen. Detta inkluderar numera
t.o.m. Schweiz, som tidigare har varit så bokstavstroende när det gäller neu-
tralitetspolitiken att man inte ens ansökt om medlemskap i Förenta natio-
nerna, eftersom man inte har ansett detta vara förenligt med neutralitetspo-
litiken. Det kommer därför att bli ett enkelt samarbete för Vänsterpartiet,
eftersom man kommer att få samarbeta med sig själv. Ingen annan vill vara
med i detta.
Jag vill bara understryka det som Daniel Tarschys har sagt om utrikesut-
skottets betänkande. Det är ett viktigt dokument. Det innebär en betydelse-
full framflyttning av svenska positioner. Det visar den breda förankring som
finns för den svenska Europapolitiken. Det utgår från det ställningstagande
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
2 Riksdagens protokoll 1991/92. Nr 119
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
5var på
interpellationer
18
som har gjorts av de europeiska regeringarna i Maastricht och som nu ratifi-
ceras av det ena parlamentet efter det andra och i olika folkomröstningar.
Om det skulle ske förändringar därutöver kräver de nya regeringskonferen-
ser. De kräver enhällighet mellan samtliga de deltagande staterna, och de
kräver en ratifikationsprocedur i olika former i var och en av dessa stater.
Det är ingen liten sak att ändra detta.
När det gäller de tankar som finns inför framtiden, vidhåller jag vad jag
har sagt, nämligen att det inte finns några tankar och inga planer som går ut
på att några andra genom majoritetsbeslut, mot någon stats vilja, skulle
kunna skicka den statens soldater till något främmande land. Det gäller all-
mänt, och det gäller i all synnerhet svenska värnpliktiga. Det svenska värn-
pliktssystemet är till sin natur ett system där vi alla har plikten att vara med
och försvara Sverige, men det är också där som gränsen går.
Detta tvingar oss emellertid aldrig till passivitet när det gäller de euro-
peiska fredsfrågorna. Vi vill aktivt vara med och bygga upp en europeisk
fredsallians. Vi kan inte stå likgiltiga inför europeiska tragedier som den vi
ser i Bosnien-Hercegovina. Vi inser att freden och säkerheten bara kan
bygga på samarbete. Den isolationismens väg som de företräder som har
svårt att frigöra sig från det förgångna kommer aldrig att bli Sveriges väg.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 20 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg har ställt en interpellation med fyra frågor
till statsministern om åtgärder mot koldioxidutsläppen.
Den första frågan är om regeringen övergett sina ambitioner när det gäller
koldioxidutsläppen. Den andra frågan gäller tidpunkten för en redovisning
av hur målen skall nås om svaret på den första frågan är nej. Den tredje
frågan avser vad regeringen ämnar göra åt trafikens koldioxidutsläpp. Den
sista frågan är om regeringen kommer att skärpa kraven på kommunernas
energiplaner.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
På den första frågan kan jag svara ett klart nej. Jag vill inledningsvis erinra
om att inriktningen av regeringens politik syftar till att skapa en hållbar eko-
nomisk utveckling som ger en förutsättning för att utveckla ny miljömässigt
bättre teknik och att stimulera effektiv resursanvändning inom alla områ-
den. En sådan inriktning har stor betydelse för att bemästra de problem som
följer av utsläpp av växthusgaser.
Regeringen har senast i samband med kompletteringspropositionen redo-
visat sin syn vad gäller klimatfrågan och behovet av insatser för att begränsa
koldioxidutsläppen. Regeringens förslag i kompletteringspropositionen in-
nebär bl.a. en höjning av koldioxidskatten från 25 öre per kg koldioxid till
32 öre. Vidare innebär förslaget att även den konkurrensutsatta industrin
kommer att omfattas av en likformig koldioxidskatt. Omläggningen av ener-
gibeskattningen innebär att Sverige i ännu högre grad kommer att inta en
tätposition internationellt sett vad gäller åtgärder på klimatområdet. Det är
i dagsläget bara de nordiska länderna och Holland som har infört en kol-
dioxidskatt på bränslen. Den finska och holländska skattesatsen understiger
1 öre/kg koldioxid, medan skattesatsen i Danmark uppgår till 10 öre/kg för
hushållen. I Norge varierar koldioxidskatten beroende på bränsleslaget och
uppgår för t.ex. olja och kol till ca 10 öre/kg koldioxid.
Jag vill här också hänvisa till att regeringen avsatt ytterligare 500 milj.kr.
årligen för att bl.a. främja energihushållning och användning av förnybara
energikällor. Vidare kommer biobränslekommissionen i juli detta år att fö-
reslå åtgärder för att stödja biobränslen.
Sveriges fortsatta insatser på klimatområdet måste vidare ses i ljuset av
det nyligen avslutade arbetet med att utforma en global ramkonvention om
klimatfrågan. Förhandlingsresultatet visar att alla deltagande länder, inkl.
USA, är medvetna om klimatfrågans allvar och är beredda att vidta åtgärder
för att begränsa utsläpp av växthusgaser. Konventionen, som fått en uttalat
processinriktad karaktär, innehåller åtaganden för industriländerna att anta
program och vidta åtgärder för att begränsa utsläppen av alla växthusgaser.
Till detta är kopplat en rapporteringsskyldighet som skall läggas till grund
för utvärdering och successiva förändringar av åtgärderna. Konventionen
ger en klar signal att åtgärder för att begränsa utsläppen av alla växthusgaser
kommer att vidtagas, trots de osäkerheter rörande växthuseffekten som
ännu föreligger. En stor fördel är att man har skapat en institutionell upp-
byggnad för att säkra implementeringen av konventionen. Alla parter är
också överens om att inte vänta på det formella ikraftträdandet utan vidta
åtgärder omedelbart efter undertecknandet i Rio.
Naturvårdsverket har regeringens uppdrag att göra en bred redovisning av
vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas i Sverige för att begränsa utsläpp av
koldioxid och andra växthusgaser. Uppdraget som kommer att redovisas till
regeringen senast den 1 november i år kommer att omfatta kostnader och
åtgärdsmöjligheter inom alla samhällssektorer. Regeringen kommer däref-
ter att bereda frågan och redovisa Sveriges fortsatta arbete inom klimatom-
rådet. I detta sammanhang kommer också regeringen under våren 1993 att
föreslå riksdagen att ratificera klimatkonventionen. Därmed har jag svarat
även på Annika Åhnbergs andra fråga.
Beträffande den tredje frågan, om vad regeringen ämnar göra åt trafikens
koldioxidutsläpp, kan jag också hänvisa till naturvårdsverkets kommande
klimatrapport, där bl.a. åtgärdsmöjligheter inom trafiksektorn skall redovi-
sas. Naturvårdsverket har dessutom inom den s.k. Stockholmsgruppen lagt
fram ett förslag till gränsvärden för utsläpp av koldioxid från vägtrafikfor-
don. Stockholmsgruppen utgör ett forum för diskussion och samordning av
bilavgaskrav. I gruppen deltar länder med förhållandevis höga ambitioner
på bilavgasområdet - f.n. EFTA-länderna, Danmark, Storbritannien, USA,
Canada, Tyskland och Holland. Ett framgångsrikt arbete på detta område
kräver en internationell koordinering. Sverige deltar därför aktivt i EG/EF-
TA-samarbetet för att utforma framtida normer för fordon. Förslaget till
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar pä
interpellationer
19
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
gränsvärden för koldioxidutsläpp kommer att användas som underlag i dessa
diskussioner.
Åtgärder för att minska utsläppen av koldioxid från trafiksektorn inriktar
sig inte enbart på direkta åtgärder avseende fordonen. I kompletteringspro-
positionen föreslås att en samlad översyn av ekonomiska styrmedel inom
transportsektorn inleds. Det gäller i första hand en översyn av beskattningen
av bilförmåner, ändrad miljöklassindelning för bensin och beskattning av
den tunga trafiken. Ekonomiska styrmedel har den effekten att de kan på-
skynda teknisk utveckling i miljöanpassad riktning så att en bättre fördelning
av trafikslagen åstadkommes. I kompletteringspropositionen beskrivs också
en vidareutveckling av miljöklassningen av fordon och storstädernas möjlig-
heter att använda sig av ekonomiska styrmedel. Alla dessa frågor har bety-
delse för trafikens koldioxidutsläpp.
I sin fjärde och sista fråga tar Annika Åhnberg upp kommunernas energi-
planering. Jag delar Annika Åhnbergs uppfattning att den kommunala ener-
giplaneringen är ett viktigt instrument. Lagen om kommunal energiplane-
ring har också nyligen ändrats så att en miljökonsekvensbeskrivning skall
fogas till kommunens energiplan. Miljökonsekvensbeskrivningen skall möj-
liggöra en samlad bedömning av vilka effekter planen har på miljön, hälsan
och hushållningen med naturresurser.
Det praktiska miljöarbetet måste ske på lokal nivå även när det gäller glo-
bala miljöfrågor. Kommunerna har stora kunskaper om de lokala möjlighe-
terna att ta till vara förnybara energislag. De har ofta också, som huvudmän
för energianläggningar, de operativa verktygen för att välja energiformer
som är uthålliga. Det är därför viktigt att kommunerna inventerar de lokala
möjligheter som står till buds för att bidra till att ett miljöanpassat energisys-
tem med liten klimatpåverkan kan skapas. Samtidigt vill jag emellertid un-
derstryka att åtgärder på den lokala nivån inte är tillräckliga för att styra ut-
vecklingen i önskvärd riktning. Det är därför angeläget att utforma generella
styrmedel för att uppnå ett miljöanpassat energisystem.
Anf. 21 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tackar för svaret på min interpellation.
Naturligtvis vet jag att det är miljöministern som har ansvaret för detta
område. Men bakgrunden till att interpellationen ursprungligen framställdes
till statsministern var det konkreta faktum att Moderata samlingspartiet,
som ju är det största och såvitt jag förstår det växande regeringspartiet, un-
der sin tid som oppositionsparti avlämnade förslag till riksdagen som var
långtgående när det gällde reduktionen av koldioxidutsläppen.
Man föreslog en höjning av koldioxidskatten till 46 öre. Dessutom före-
slog man en sänkning av de svenska koldioxidutsläppen med minst 20 %
fram till år 2005.
Nu måste det konstateras att det i fråga om det som regeringen hittills har
gjort inte finns någonting som pekar på att man skulle uppnå avsedda resul-
tat. Eller är det så, att miljöministern och regeringen menar att man når upp-
satta mål genom de förslag som hittills har lagts fram?
Dessutom är det så, att inte heller de mål som Moderata samlingspartiet
20
har med i sina förslag är tillräckliga. Vi vet ju att det skulle behövas en reduk-
tion av koldioxidutsläppen med 60-80 %.
Vi vet också att det här är ett av de största miljöproblemen i det globala
perspektivet. Och vi vet att ett land som Kina räknar med att kanske 20 % av
jordbruksproduktionen i de södra delarna av landet kommer att gå förlorad.
Vidare vet vi att läget för länder som är lågt belägna, t.ex. Bangladesh, är
katastrofalt. Redan nu ser vi ju hur områden drabbas av översvämningska-
tastrofer.
Var finns alltså bromsklossarna i regeringen, och hur kan det komma sig
att man inte har kommit längre med förslagen?
Det förslag till ny energibeskattning som regeringen nyligen har lagt fram
styr på intet sätt utvecklingen i nämnda riktning. Tvärtom kommer det att
leda till att industrin i högre grad använder sig av fossila bränslen. Men sam-
tidigt vet vi att det är just förbrukningen av fossila bränslen som i väldigt
hög grad orsakar koldioxidutsläppen och den s.k. växthuseffekten. 70 % av
förbrukningen av fossila bränslen noteras i industriländerna.
Jag har all förståelse för att man, när man lägger fram ett förslag till energi-
beskattning, måste ta hänsyn till den svenska industrins konkurrensvillkor
och att det kanske är nödvändigt med någon typ av undantagsregler. Men
kravet måste ändå ställas att ett skatteförslag skall ha en styrande effekt, så
att man kommer bort från en ökad användning av fossila bränslen. Så är
dock alls inte fallet.
Det finns många olika metoder när det gäller att åstadkomma ett energi-
skatteförslag som får nämnda effekter:
Man kunde ha använt sig av en konstruktion liknande den som användes
när miljöavgiften på kväveutsläpp infördes.
Man kunde ha tänkt sig ett införande av en trappstegstariff. Utifrån de
internationella åtaganden som Sverige har gjort och de behov som finns
skulle man fastställa en gräns. När företag överskrider den gränsen infaller
skattskyldigheten - och ganska kraftigt.
Man kunde ha tänkt sig att förslagen om en reduktion också var förenade
med kravet på att företagen tar fram planer för hur man skulle kunna gå över
till en annan typ av energiförbrukning eller för hur koldioxidutsläppen skulle
kunna minskas.
Man kunde ha tänkt sig att använda miljöskyddslagen mera aktivt. Dess-
utom kunde man ha tänkt sig hårda krav i samband med de många ompröv-
ningar som skall göras under de närmaste åren när det gäller koldioxidut-
släppen.
Inga signaler om att någonting i denna riktning äger rum har vi sett från
regeringens sida. För de flesta företag innebär det nya skatteförslaget en sti-
mulans till ökad användning av fossila bränslen. Så var det inte för SSAB,
som skulle drabbas av mycket kraftigt höjda kostnader. Men nu har en majo-
ritet i näringsuskottet gått med på att bevilja undantag för SSAB. Det kol
som används i industriprocessen skall inte räknas. Ingen avgift skall tas ut
fram till 1995. Sedan skall regeringen utreda vidare.
Jag undrar just hur regeringen ser på framtiden i detta avseende, dvs. hur
man ser på det som skall ske efter 1995.
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
21
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
22
Det aktuella förslaget är alltså inte bra, och det är mycket beklagligt. Det
finns ingen som helst möjlighet att få minskade koldioxidutsläpp.
En grupp forskare redovisade för några år sedan att det skulle vara möjligt
att minska koldioxidutsläppen globalt med 50 % fram till år 2020, om det
fanns en konsekvent styrning bort från användningen av fossila bränslen.
Inom EG har en grupp forskare kommit med liknande förslag, och också
inom Norden har utredningar gjorts som pekar i samma riktning.
Varför använder sig regeringen inte av de här forskningsunderlagen och
lägger fram förslag som överensstämmer med dessa? Varför gör man raka
motsatsen?
Sverige har haft ett gott anseende internationellt. Men i samband med det
här förslaget till ny energiskatt har vi mötts av en annan typ av uppmärksam-
het från omvärlden. Nu talar man i stället om att Sverige förlorar sin position
som ledande miljönation. Det tycker jag är mycket beklagligt. Inte heller
gynnas våra möjligheter att aktivt arbeta för att den klimatkonvention som
skall antas på Riokonferensen blir så stark som möjligt.
Till sist vill jag när det gäller trafiken säga följande. I Tyskland talas det
allt oftar om ”Verkehrsinfarkt”, trafikinfarkten. Tyska trafikpolitiker och
forskare kräver nu att EG gör något åt trafiken. Man räknar nämligen med
att förverkligandet av den inre marknaden kommer att innebära att antalet
varutransporter i Tyskland fördubblas. Samma bild gäller för övriga Europa.
Var finns Sverige i den debatten? Jag har inte hört att den svenska regeringen
har tagit ställning för de tyska ståndpunkterna eller att man aktivt försöker
åstadkomma förändringar på trafikpolitikens område.
Anf. 22 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Låt mig repetera förutsättningarna för det förslag som nu lig-
ger på riksdagens bord.
Som både Annika Åhnberg och jag känner till är det underlag som vi har
haft till vårt förfogande producerat av en utredare med direktiv från den tidi-
gare regeringen. Det är alltså inte fråga om en fullständig klimatstrategi. Jag
trodde att det stod fullständigt klart i det här sammanhanget.
Det vi har anledning att göra härefter kan jag gärna återkomma till. En
del av det har jag berört i interpellationssvaret. Det är det självklara att vi
skall återkomma till uppföljningen av Rio och det självklara att vi mot denna
bakgrund skall återkomma till uppföljningen av vår egen klimatstrategi.
Men vi har haft att hantera en annan situation, dvs. hur man skulle skapa
en avvägning mellan konkurrensneutralitet och miljökrav. Då hävdar jag att
de förslag som har förelagts riksdagen ökar miljöstyrningen inom energibe-
skattningen, inte motsatsen. Vi lyckas dessutom kombinera det med en rim-
lig fördelning. Men jag skall inte gå in på de komponenter som ligger vid
sidan av den direkta kopplingen till koldioxidutvecklingen.
Styrningen mot bättre miljö förstärks alltså. Varför kan jag säga det? Jo,
därför att vi tar in mer skatt än sänkningen motsvarar. Det är klart att man
kan säga att effektiviteten är mindre på de områden som får en höjning än
på de som får en sänkning. Men det återstår verkligen att se. Dessutom finns
det en skillnad mellan de 4 miljarder som vi ökar och de 3,4 som vi sänker.
500 miljoner ytterligare - alltså lika mycket till årligen som hela energiöver-
enskommelsen innehöll - går till det förnybara området. Man måste vara en
total pessimist för att tycka att detta är en sänkt ambitionsnivå.
Jag har naturligtvis hur många argument som helst. Jag åberopar dem inte
gärna. Men jag tycker hjärtligt illa om debattörer här i Sverige som hela ti-
den talar illa om sitt lands ambitioner på det här området, när vårt problem,
Annika Åhnberg, är de länder som omger oss och som inte alls har våra am-
bitioner. Det är vårt problem, i Rio och i Europa.
EG lyckas inte samla sig till ett enhetligt beslut. Vi får se vad som händer
i morgon eller på onsdag, om de kan göra det. Men alla deras yrkanden har
hittills gjorts i förhållande till det USA och Japan gör. Hur är det med våra
nordiska grannländer? Ligger de före oss på det här området? Jag har i mitt
svar redogjort för hur situationen är. Detta är vårt problem. Vi är fem sex
länder i världen som har infört koldioxidskatt över huvud taget. Då står
Annika Åhnberg här och ifrågasätter Sveriges ledande roll på detta område.
Jag tycker att det är så häpnadsväckande att jag inte har ord för det. Men
hon är tyvärr inte ensam om det. Så gör också socialdemokrater och miljö-
partister i den allmänna debatten. Det förefaller som om man över huvud
taget inte vet vad man talar om eller var problemen finns. Observera alltså
att syftet med regeringens förslag var att skapa en avvägning mellan kost-
nadsneutralitet och miljöansvar. Vi har lyckats att klara miljöansvaret i det
sammanhanget. Jag har ingenting att redovisa på den punkten som skulle
vara en nackdel.
Det finns problem, det är jag den förste att erkänna. Det har jag sagt
också. Det är smärtsamt att behöva sänka skatten på fossila bränslen. Samti-
digt har vi ökat möjligheterna till marginaleffekter på detta område, dvs. de
gamla utomordentligt dåliga nedsättningsreglerna på energiområdet föränd-
ras så att industrin får känna av varje ökning av sin fossilbränsleeldning i
fortsättningen. De flesta företag kommer inte upp till taket på den nya nivån.
Det är klart att det ökar pressen på företagen, mer än det gamla systemet,
som fungerade mer som en fiskal pålaga. Det togs ut en kloss i botten, lika
för alla. När man hade passerat den nivån, 1,2 % av försäljningsvärdet, på-
verkades man inte längre.
Vi har dessutom anmält i propositionen, och det har en direkt koppling
till koldioxiden, att vi skall återkomma till översynen av nedsättningen av
skatt på fossila bränslen som används i kraftvärmeverk. Det finns, som må-
hända Annika Åhnberg också känner till, utredningar i biobränslekommis-
sionen som redan är klara och som det bara är att hämta ut.
När det gäller trafiken har jag i detta sammanhang aviserat att vi kommer
att ge naturvårdsverket ett uppdrag som innebär miljöklassning av bensin.
Det innebär naturligtvis möjligheter att differentiera hårdare mellan det som
vi vill ha in och det som vi vill ha ut, sådant som skapar koldioxidutsläpp.
Det innebär också en ytterligare chans för förnybara bränslen.
Sammanfattningsvis är detta naturligtvis bara ett steg ett knappt år efter
det att vi hade den förra diskussionen om klimatstrategi.
Anf. 23 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag måste säga att miljöministerns upprördhet förvånar mig
litet. Det är faktiskt en oppositionspolitikers roll att avslöja det man tycker
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
23
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
24
är brister i regeringens politik. Jag kan inte påminna mig att Olof Johansson
under sin tid som oppositionspolitiker var så angelägen om att ständigt vårda
det svenska ryktet eller mån om att hålla den dåvarande socialdemokratiska
regeringen under armarna. Jag tycker faktiskt att en regering får tåla kritik.
Dessutom hänvisade jag till uttalanden som har gjorts internationellt, till
beskrivningar som har funnits i internationell press av hur man upplever att
bilden av Sverige som föregångsland på miljöområdet nu förskjuts i sin mot-
sats. Det får uppröra miljöministern hur mycket som helst. Jag vet inte om
han har för avsikt att fara världen runt och peka finger åt de journalister som
uttrycker sig på det sättet.
Vad skatten kommer att leda till är det inte jag som står här och påstår.
Det finns utredningar, från NUTEK t.ex., som redovisar att detta troligen
kommer att leda till att man inom industrin använder fossilbränslen i ökad
omfattning. Jag har frågat: Hur bedömer regeringen att man kommer att nå
de mål som är uppsatta för koldioxidutsläppen? Är de förslag som man nu
har lagt fram steg i rätt riktning när det gäller utsläppen av koldioxid? Jag
fick inget svar på de frågorna. Har regeringen gjort en bedömning? Vilka
ytterligare åtgärder anser man behövs? Jag skulle mycket gärna vilja ha svar
på de frågorna.
När vi diskuterar skatter och avgifter tror jag att vi när det handlar om
energin måste diskutera helhetsbilden, energipriserna totalt. Det blir inte in-
tressant att bara diskutera vilka koldioxidavgifter olika länder har. Det in-
tressanta är vilken den totala kostnaden för olika typer av energi är för indu-
strier i andra länder.
Sedan säger miljöministern att förslaget har miljöprofil, därför att man tar
in mer pengar än man ger ut. Men det är olika skattekollektiv vi talar om.
Man tar in mer pengar från hushållen. Vi har i Vänsterpartiet sagt att vi ac-
cepterar det, för vi har sett att energiförbrukningen ökar inom hushållen. Vi
accepterar den åtgärden. Men det kan på intet sätt vara ett argument för att
man skall acceptera en utveckling som leder till ökad användning av fossil-
bränslen inom industrisektorn.
Jag skulle också gärna vilja upprepa en fråga som fanns med i min interpel-
lation, men som jag inte har fått svar på. Avser regeringen att utvärdera de
kommunala energiplanerna och se vilken effekt de har haft på energiför-
brukningen? Tycker regeringen att det vore värt att pröva att komma med
förslag till riksdagen om att sätta upp styrande mål för den kommunala ener-
giplaneringen? Det skulle i så fall finnas ett övergripande mål att förbruk-
ningen av fossilbränslen skulle minska och att man över huvud taget skulle
hushålla med energin.
Anf. 24 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vet att det är ungefär samma sorts uttalanden som roterar,
bl.a. har The European åberopats. Jag har sagt det tidigare, och jag står för
det, att den inte är något sanningsvittne.
De utredningar som vi har gjort är klara och tydliga. Vi ökar koldioxid-
skatten för ett större område, ett större underlag, än det område för vilket
vi sänker den. Skillnader i effektivitet kan uppstå på marginalen. Jag är den
förste att erkänna det. Men då har vi möjlighet att, med hjälp av de nya 500
miljoner kronorna till fömybar energi, se till att effekterna blir de rätta. Det
är där som vi återkommer med förslag. Det är därför som man inte heller
kan säga någonting exakt, inte kan mäta exakt. Detta är sådant som inte har
utretts.
Däremot är det helt riktigt som Annika Åhnberg säger, att det finns en
NUTEK-utredning, det finns en miljökonsekvensanalys i den meningen,
och naturvårdsverket har tittat på detta på samma sätt. De två dokumenten
har varit underlag för våra bedömningar i miljödepartementet.
Vi hade aldrig accepterat den här uppläggningen, om vi inte hade varit
övertygade om att vi flyttar fram miljöpositionerna, men med det undanta-
get - jag upprepar det - att vi på en sektor av konkurrensneutralitetsskäl
sänker skatten på det som vi vill bli av med, dvs. fossila bränslen. Det är
naturligtvis smärtsamt, det erkänner jag.
Då är vi inne på nästa steg i denna fråga. Där är naturligtvis miljölagstift-
ningen det medel som kan användas. Om man av konkurrensskäl inte kan
använda ekonomiska styrmedel, måste man använda reglerande medel. Jag
har frågat industrin direkt om man är intresserad av sådant, men då får jag
inget svar. Vi kommer naturligtvis inte att nöja oss med detta icke-svar, utan
vi kommer att se vilka möjligheter som finns, när vi nu gör om den nuva-
rande miljöskyddslagen till en miljöbalk, att i det sammanhanget också om-
pröva tillstånden. Det betyder alltså att man sätter restriktioner för utsläp-
pen i stället. Vi har inte för avsikt att öka miljöbelastningarna.
Jag är fullt medveten om att det här är ett trubbigare instrument. Därför
utgår jag från att vi självfallet skall gå vidare med att utveckla klimatstrate-
gin. Det var inte syftet med förslaget, som hade ett annat syfte, ärvt från den
tidigare regeringen.
Frågan om den kommunala energiplaneringen har vi ännu inte diskuterat
i regeringen, det är riktigt. Men jag delar uppfattningen att den kommunala
energiplaneringen är ett viktigt instrument, som jag sade i svaret, och att
kommunerna har en viktig roll att spela för att förverkliga energipolitiken.
Det gäller inte bara det här området, utan det gäller också avfallsområdet. I
vaije fall i den senare delen, det som ligger på mitt bord, har vi för avsikt att
återkomma till riksdagen.
Jag tog med mig för säkerhets skull en av de utredningar som naturvårds-
verket har gjort om växthusgaserna. Ett arbete är alltså på gång, som jag
delvis redovisade i svaret. Arbetet är upplagt i två etapper. Det är viktigt att
vi med den här utredningen, som kom vid årsskiftet, den kommande utred-
ningen i slutet av det här året och klimatkonventionen, som finns för under-
tecknande i Rio, skall kunna vidareutveckla klimatstrategin och lägga fram
förslag till Sveriges riksdag. På den punkten vill jag säga att jag har kritiserat
klimatkonventionen för dess brist på substans, och jag står för det å regering-
ens vägnar. Självfallet har förhandlarna uppnått ganska stora framgångar,
och det har jag redogjort för i mitt interpellationssvar.
I förhållande till vår ambitionsnivå är klimatkonventionen utomordentligt
medioker. Den innebär inga förpliktelser, men det är viktigt att få i gång en
process för att sedan kunna utveckla detta vidare, sätta press på de länder
som deltar i arbetet och se till att de helt enkelt får möjligheter att lägga
fram nationella handlingsplaner. Sedan bevakar vi varandra inom ramen för
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
25
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
konventionen. Däremot finns det knappast någon möjlighet att i Rio ta upp
en ny förhandling om en klimatkonvention. Den har förhandlats fram av ett
annat organ vid sidan av UNCED-processen och öppnas alltså för under-
tecknande i Rio. Därför är det bra att det finns en resolution som innebär
att man kan börja arbeta omedelbart utan att behöva avvakta ratificering
från en rad länder.
Anf. 25 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Får jag först säga att jag delar miljöministerns uppfattning när
han säger att det behövs en ekonomisk utveckling som grund för bättre
miljö. Men det finns naturligtvis ingen automatik i detta. Det leder inte auto-
matiskt till bättre miljö. Därför behövs en kraftig styrning från samhällets
sida också.
När det gäller miljöskyddslagen behöver man inte förändra lagen för att
kunna använda den aktivt när det gäller omprövningar, koncessioner och till-
stånd. Det är fullt möjligt att göra det med den nuvarande lagen, om man
inbegriper koldioxidutsläppen i de utsläpp som betraktas som miljöfarliga.
Det var närmast på den punkten som jag ville ha en precisering om miljömi-
nistern delar min uppfattning, att man skulle kunna använda den nuvarande
miljöskyddslagen i de närmaste årens omprövningsarbete på det sättet.
Sedan vill jag ha sagt att jag tycker att klimatkonventionen, som kommer
att öppnas för undertecknande i Rio, är ett steg i rätt riktning, men ett alltför
litet steg. Där delar jag miljöministerns uppfattning. Jag har inte förstått det
så att klimatkonventionen kommer att få några pådrivande effekter för det
svenska arbetet. Jag uppfattade att miljöministern avsåg detta. Jag uppfat-
tade det så att vi har en högre ambitionsnivå än vad som läggs fast i konven-
tionen.
Det är bra att det avsätts 500 milj.kr. årligen bl.a. för förnyelsebara energi-
källor. Men det kan aldrig bli så att man kan kompensera ett i grunden felak-
tigt skattesystem med att årligen avsätta budgetmedel. Man måste ha ett
skattesystem som från början har den styrande effekten, i rätt riktning, så
att vi får en ökad andel av sådana energislag som är varsamma för miljön och
en minskning av användningen av de energityper som är skadliga för miljön.
Det går inte i längden att upprätthålla biobränslen eller andra förnyelsebara
energikällor med årliga anslag via statsbudgeten.
Jag vill gärna upprepa min fråga: Hur ser regeringen nu på de svenska kol-
dioxidutsläppen i förhållande till de mål som tidigare har uppsatts? Bedömer
man det så att de åtgärder som har vidtagits är tillräckliga, eller behövs det
ytterligare åtgärder? Där vill jag gärna ha någon typ av precisering när det
gäller trafikpolitiken. Jag hänvisade till den diskussion som förs alltmer ak-
tivt i Europa och bland EG-länder, där man inser att förverkligandet av den
inre marknaden kommer att leda till en stor ökning av trafiken. Det i sin tur
kommer att leda till oerhörda miljöproblem - koldioxidutsläppen är ett av
dem - om man inte vidtar åtgärder också på det miljöpolitiska området. Jag
undrar: Vad gör Sverige i den diskussionen? Jag har inte hört någonting från
regeringen.
26
Anf. 26 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Man kan aldrig kompensera med bidrag, säger Annika Åhn-
berg. Nu råkar det vara så på det här området att det finns en del förnybara
energislag som faktiskt är nollbeskattade. Det betyder, att skall man upprätt-
hålla prisrelationema på energimarknaden, måste man använda någon me-
tod för att stimulera användning av förnybar energi i stället för fossila bräns-
len, som gör att man inte försvagar skillnaden utan vidmakthåller, helst ökar,
skillnaden mellan de olika energislagen, dvs. sätter pris på miljön. Det är
precis vad vi har gjort. Man måste alltså gå under nollstrecket skattemässigt
för att få denna skillnad, om man av konkurrensskäl måste sänka fossilbräns-
leskatten. Det ansågs nödvändigt av konkurrensskäl.
Detta är inte så märkligt. Det är en metod som har använts i samband med
energiöverenskommelsen om t.ex. kraftvärmen. Man har i och för sig gått
på investeringsbidragslinjen och inte på driftbidragslinjen. Det är väl den
linje som man i första hand bör söka sig fram till också när det gäller förnybar
energi.
Jag upprepar: Det skulle vara bra mycket enklare ocn lättare om andra
länder hade någorlunda likvärdiga nivåer med vår inom energibeskatt-
ningen. Då skulle man inte behöva den här hanteringen av fossila bränslen
inom industrin. Jag kan konstatera att Danmark, som införde koldioxidskatt
den 15 maj 1992, väljer en differentiering på samma sätt som vi har gjort. I
Danmark är skatten 5 öre/kg när det gäller näringsverksamhet. Detta bety-
der alltså att man i Danmark ligger klart under den svenska nivån. Det-
samma gäller beträffande hushållen och övrigsektorn.
Som exempel vill jag nämna att det från konkurrenssynpunkt hade varit
mycket enklare om nivåerna i våra grannländer och i Europa hade varit
högre. Inom EG diskuteras priset 3 dollar per fat som en introduktionsnivå,
vilket alltså motsvarar 4 öre/kg - detta sagt som en jämförelse.
Detta är bara ett första steg. Jag har svarat på fråga nummer två. I fråga
om trafikpolitiken har jag hänvisat till kompletteringspropsitionen. Vi åter-
kommer med åtgärder, av vilka en del gäller tjänstebilar och annat, som har
diskuterats under senare tid.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 27 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg har frågat mig om, och i så fall när och hur,
regeringen har för avsikt att genomföra sin regeringsdeklaration i vad gäller
miljöpolitiken. Hon preciserar också frågeställningen till att gälla ett antal
områden såsom miljö och handel, europeisk luftvårdsfond, europeiskt mil-
jövårdsarbete, förpackningar, trafiken, övrigt internationellt miljöarbete,
ett ekologiskt samhälle samt sysselsättningspolitiken.
Regeringen har höga ambitioner på miljöpolitikens område och flera be-
slut har redan fattats som kommer att ge positiva förändringar. Stora sats-
ningar görs t.ex. på det internationella miljöarbetet, den fysiska planeringen
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
27
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
28
och för att minska miljöstörningarna från trafiken. Finansplanen innehöll i
år för första gången en grön bilaga, och i kompletteringspropositionen har
jag vidareutvecklat strategin för ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Det är nödvändigt att miljö- och resurshushållningsaspekterna i allt större
utsträckning får påverka inriktningen av politiken inom alla samhällssekto-
rer. I regeringens arbete har också miljöfrågorna givits ökad tyngd genom
att ärenden av betydelse för den yttre miljön skall beredas med miljö- och
naturresursdepartementet. Helhetssynen på miljön får därmed ökat genom-
slag inom sektorer som trafik, energi och jordbruk.
På den fysiska planeringens område pågår också ett långsiktigt arbete för
att utveckla instrument för den förebyggande miljövården. Bl.a. studeras
kommunernas översiktsplaner, trafikverkens långsiktiga investeringsplane-
ring, dialogen mellan kommuner och stat samt användningen av miljökonse-
kvensbeskrivningar.
När det gäller frågor om miljö och handel pågår i OECD ett analysarbete
som syftar till att skapa ökad klarhet om sambanden mellan handelspolitik
och miljöpolitik inom ramen för GATT. Arbetsgruppen redovisar sina resul-
tat av hittillsvarande arbete i en ministerkommuniké från handels- och fi-
nansministrarna i maj i år.
GATT beslutade år 1973 att inrätta en arbetsgrupp för miljö och handel.
Arbetsgruppen, som har varit vilande under många år, inledde sitt egentliga
arbete under förra året. Även i denna grupp pågår ett arbete motsvarande
det i OECD. Regeringen verkar aktivt i båda grupperna för att skapa större
utrymme för miljöskyddsåtgärder.
Inom ramen för konventionen om långväga gränsöverskridande luftför-
oreningar har förhandlingar nyligen inletts om ett nytt svavelprotokoll. I
samband med dessa förhandlingar finns många frågor att lösa. En sådan
fråga är hur de nödvändiga utsläppsminskningarna skall fördelas mellan
olika länder. Sannolikt är det i de östeuropeiska länderna som de stora ut-
släppsminskningama måste ske. Frågan är då hur kostnaderna för dessa ut-
släppsminskningar skall fördelas. Det är i detta sammanhang som tanken på
en europeisk luftvårdsfond ånyo aktualiserats. Arbetet med finansieringsfrå-
gan har nu kommit så långt att ordföranden i förhandlingsgruppen inom kon-
ventionen har fått i uppdrag att tillsammans med ordföranden i det beslu-
tande organet kontakta ett antal länder och institutioner för att diskutera
olika lösningar på finansieringsproblemet. Rapport om detta arbete skall
lämnas vid förhandlingsgruppens nästa möte i augusti i år. I detta samman-
hang vill jag påminna om att den nyupprättade europeiska utvecklingsban-
ken kommer att få en tydlig miljöprofil i sin utlåningsverksamhet.
En stor del av arbetet under regeringens första nio månader har ägnats åt
europeiskt miljövårdsarbete. Det har bl.a. handlat om EES och om förbere-
delse för förhandlingar om svenskt medlemskap i EG, där högsta miljöambi-
tion gäller. Regeringen har vidare varit pådrivande i arbetet inom Helsing-
forskonventionen (HELCOM) för att få till stånd åtgärdsprogram för att
rädda Östersjön. Avtal om miljösamarbete har slutits med Estland, Lettland
och Litauen. Regeringen gör också stora insatser för att förbättra kärnsäker-
heten i Östeuropa.
Eftersom Annika Åhnberg speciellt nämner förpackningar, vill jag infor-
mera om att en särskild strategi för förpackningsområdet avses tas upp i en
proposition till riksdagen i höst. Jag kommer där att ge en samlad syn på hur
nuvarande hantering kan anpassas till ett ekologiskt kretslopp.
Den ändrade beskattningen av etanol skall ses som ett led i införandet av
alternativa bränslen. I övrigt är vidareutvecklingen av de obligatoriska av-
gaskraven och miljöklasserna för fordon av stor betydelse för hur snabbt in-
troduktionen av icke fossila bränslen kommer att ske. Exempelvis kan inför-
ande av en miljöklass med mycket långtgående miljökrav bli ett kraftfullt
incitament till introduktion av alternativa drivmedel. Överläggningar med
biltillverkarna är ett led i detta arbete. Utvecklingen av avgaskraven måste
ske i nära samarbete med övriga Europa, om de skall få avsedd effekt. Det
satsas också mycket på forskning och utveckling när det gäller alternativa
bränslen. Som exempel kan nämnas att transportforskningsberedningen har
tilldelats 120 milj.kr. för stöd till utvecklings- och demonstrationsprojekt rö-
rande användning av motoralkoholer. För att inte fossila bränslen skall få
större genomslag avser jag att föreslå regeringen att naturvårdsverket får i
uppdrag att utreda utformningen av ett miljöklassystem för bensin, för att
därigenom på kort sikt minska de skadliga utsläppen från bensindrivna for-
don.
Energipolitiken har jag tagit upp i mitt svar tidigare i dag på Annika Åhn-
bergs interpellation som rör denna fråga.
UNCED-konferensen i Rio blir en mycket omfattande FN-konferens.
Därför har regeringen vidtagit åtgärder för att förankra det svenska förbere-
delsearbetet och deltagandet i Sverige. En speciell nationalkommitté, med
deltagande av bl.a. samtliga riksdagspartier har varit verksam. Stöd har vi-
dare lämnats till miljörörelserna för att göra en aktiv medverkan möjlig från
deras sida.
Riksdagen har hållits fortlöpande informerad om processen genom infor-
mation i årets budgetproposition, genom deltagande i nationalkommittén
och på andra sätt. Dessutom vill jag påminna om att jag den 14 maj lämnade
en omfattande redogörelse för regeringens ställningstaganden inför UN-
CED. Miljövårdsberedningens möte den 15 maj har helt ägnats åt UNCED-
konferensen. Jag kommer också att den 26 maj redogöra för UNCED i utri-
kesnämnden. Regeringen har således gjort betydande insatser för att infor-
mera och ta emot synpunkter.
När det gäller frågan om arbetslösheten vill jag påminna om att regeringen
i samband med kompletteringspropositionen har avsatt ytterligare medel för
att bekämpa arbetslösheten. Det föreslås att AMS får 500 milj.kr. för bered-
skapsarbeten, som bl.a. avser arbeten inom naturvårdsområdet.
På motsvarande sätt kommer regeringen att steg för steg förverkliga de
miljömål som anges i regeringsdeklarationen. De långtgående ambitioner
som regeringen har angett kommer att fullföljas.
Anf. 28 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! För inte så länge sedan begärde vi i Vänsterpartiet en aktuell
debatt - aktuella debatter är ju en del i riksdagens nya arbetsformer - med
temat Miljöpolitik. Men vi fick avslag med motiveringen att det inte hade
hänt någonting särskilt som motiverade en debatt av det här slaget. Som vi
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
29
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
bedömde det var det just detta, att det inte hade hänt något särskilt på miljö-
politikens område, som var vårt huvudargument för att det behövdes en så-
dan här debatt i riksdagen.
Att det är ett oppositionspartis självklara uppgift att kritisera regeringen
döljer kanske i det här fallet hur allvarlig bristen är. Nu är det ju inte bara
den politiska oppositionen som har reagerat. I en debattartikel för en tid se-
dan gav den moderate riksdagsledamoten Ulf Kristersson uttryck för sin be-
svikelse. Han talade om en märklig ambitionslöshet inom miljöområdet och
lade för sin del skulden på miljöministern. Jag kan inte bedöma det interna
regeringsarbetet och avgöra vems skulden är, men jag konstaterar bara att
utifrån sett gäller Ulf Kristerssons omdöme för den här regeringens miljöpo-
litik.
I regeringsdeklarationen sade man att detta var ett av fyra prioriterade
områden, men det enda som vi sedan dess i stort sett har hört är att man skall
tillsätta nya utredningar och göra ytterligare undersökningar. De konkreta
förslagen har varit väldigt få.
Miljöministern sade i sitt svar att regeringen präglas av en helhetssyn, som
ger miljöpolitiken genomslag. Han nämnde trafik, energi och jordbruk som
exempel.
När det gäller trafik, anser jag för min del inte att det fortsatta arbetet
med genomdrivandet av en Öresundsbro tyder på att en sådan miljöpolitisk
helhetssyn har fått något genomslag.
Beträffande energin har vi nyss diskuterat det nya skatteförslaget, som le-
der till ökad användning av fossilbränslen, vilket inte heller pekar på någon
ökad miljöhänsyn.
I fråga om jordbruket kan jag inte se att den nya regeringen har lagt fram
några förslag som skulle bidra till att öka miljöhänsynen. Det kanske är för-
slaget om återgång till det gamla med exportfinansiering av överskottspro-
duktion som skall vara ett utslag av denna helhetssyn, men jag tror att alla
som värnar om miljön betackar sig för detta.
De ständigt återkommande utfästelserna som handlar om sådant som skall
inträffa någon gång i en mer eller mindre avlägsen framtid motsvarar helt
enkelt inte vad som sades i regeringsdeklarationen. I kompletteringsproposi-
tionen, som nu behandlas i riksdagen, redovisar man återigen att det på ett
antal områden skall tillsättas utredningar eller att det skall göras nya utred-
ningar av redan befintliga verk.
Vad är det som ytterligare behöver utredas när det gäller en avgift på klo-
rerade, organiska ämnen som släpps ut från pappersindustrin? Detta har re-
dan utretts av miljöavgiftsutredningen, och vi föreslår att det framlagda för-
slaget genomförs.
Varför kan man inte förbjuda blyhaltig bensin, i stället för att dela in bensi-
nen i olika klasser? Det finns ju alternativ, varför man inte behöver denna
typ av bensin.
Varför kan man inte visa modet och redan nu säga att miljöavgifter på han-
delsgödsel och bekämpningsmedel inte får understiga dagens totala avgifter?
Varför kan man inte förbjuda kadmium i handelsgödsel, eller åtminstone
införa en miljöavgift som naturvårdsverket har krävt? Vi vet att det i dag i
30
Skåne finns områden där kadmiumhalten i vete överstiger de av WHO och
FAO, de olika FN-organen, rekommenderade gränsvärdena.
Varför kan man inte ha en miljöavgift på kylar och frysar som vi har före-
slagit från Vänsterpartiets sida? Dessa medel skulle kunna användas till att
möjliggöra för kommuner att ta om hand om förekommande innehåll av
CFC - som vi kallar de freoner som finns i olika typer av frysutrustningar.
Varför skall vi ännu i flera år fortsätta att deponera kylar och frysar på
soptippar och därmed få ut freonet i naturen, när vi sedan många år tillbaka
vet hur farligt det är och när vi skulle kunna gå fram snabbare.
Redan i mars talade miljöministern om att man skulle komma med förslag
till ekonomiska styrmedel när det gäller de mildare formerna av freoner, som
kallas HCFC. I kompletteringspropositionen kommer emellertid återigen
enbart förslag om ytterligare utredning.
Samma sak är det när det gäller avfall och förpackningar. I många länder
i Europa agerar man betydligt mer beslutskraftigt än vi gör i Sverige. I både
Frankrike och Tyskland har man kommit längre på det här området. I Tysk-
land förbereder man t.ex. förslag om returflaskor för alla typer av drycker.
Det finns många flaskor som inte är returflaskor, som saftflaskor och cider-
flaskor. I Tyskland sätter man upp konkreta mål, som att år 2002 94 % av
dryckesförpackningar för öl och mineralvatten och 85 % av läskflaskorna
skall vara returflaskor. Från den svenska regeringens sida saknas emellertid
den här typen av konkret inriktat arbete, där man sätter upp mål och däref-
ter målmedvetet arbetar för dem. Allting skall i stället endast utredas och
utredas.
Varför inför man inte t.ex. en miljöavgift på arsenik och krom, när man
vet hur oerhört farliga dessa ämnen är? Den tidigare regeringen sade att man
skulle återkomma med förslag härom, om användningen inte drastiskt mins-
kade. Såvitt jag kan förstå har användningen inte minskat dramatiskt.
Varför kan man inte indela elapparatur i klasser beroende på hur mycket
energi apparaterna förbrukar? Varför har man inte kommit med ett enda
konkret förslag när det gäller att minska den militära användningen? Man
skulle dels kunna belägga den militära verksamheten med miljöavgifter, dels
överföra militära resurser till miljöarbete. Det skulle ha varit ett bra under-
lag för Sveriges agerande i den frågan vid Rio-konferensen. Det är ju en
fråga som man i Sverige vill agera aktivt i. Det skulle vara bra med något
konkret att komma med.
Min taletid är snart slut varför jag återgår till att fråga: Varför gör man
inte mer för att företag skall komma in i bättre miljöanpassad verksamhet?
Anf. 29 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Annika Åhnberg må ha sina profeter. Ulf Kristersson tillhör
i vaije fall inte mina. Han har ingen egen trovärdighet i miljöfrågorna, och
jag har aldrig tidigare sett att han över huvud taget har ägnat sig åt dessa
frågor och ställt några krav.
Att ställa hur många frågor som helst, är i och för sig oppositionens rätt,
men det som förvånar mig är att minnet hos oppositionen är så pass kort.
Den förra regeringen hade en planering som innebar att man samlade ihop
en stor del av det miljöpolitiska handlandet till en samlad proposition, som
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
31
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
32
riksdagen i slutet av perioden, dvs. i juni förra året omedelbart före valet,
därefter beslutade om. Självfallet präglar det förhållandet arbetssituationen
i ett departement. Det betyder att den första arbetsperioden har varit dikte-
rad av de förutsättningar som har skapats och av tidigare fattade riksdagsbe-
slut och av genomförandet av fattade beslut, vilka vi har varit ense om. Där-
efter har vi haft som uppgift att vidare tillsätta ytterligare utredningar, därav
utredningsdominansen. Jag trodde att Annika Åhnberg förstod att arbetet
måste föras vidare på det sätt som vi har arbetat. Jag kan naturligtvis gå in
på de olika förändringarna i övrigt och de beslut som har fattats på olika
områden av regeringen. Jag har långa listor över det. Låt mig i stället se
framåt.
Miljödepartementet publicerade förra veckan en verksamhetsplan som in-
nehåller mängder av aktiviteter för hela valperioden. I denna verksamhets-
plan finns både mål och aktiviteter beskrivna. Det är inte så vanligt att i vaije
fall alla departement gör så.
Jag kan börja med att under rubriken ”kretsloppssamhället” nämna något
som är på gång, för att Annika Åhnberg skall få en känsla av vad det handlar
om: en kretsloppsproposition inom avfallsområdet när det gäller förpack-
ningar m.m. håller på att utarbetas, en proposition om miljöfarligt avfall
skall utarbetas och Basel-konventionen skall följas upp, en proposition om
ny miljöskadeförsäkring skall utarbetas, kommunernas arbete med avfalls-
planen skall följas upp och möjligheterna att utvidga planerna till kretslopps-
banor skall prövas.
Under rubriken ”skärpta miljökrav och effektiva styrmedel” meddelas att
en proposition om en ny miljöbalk kommer att utarbetas, ett antal Haag-
överläggningar bland ledande företrädare för regeringen i olika samhällssek-
torer skall genomföras, för att diskutera vad som krävs för en hållbar ut-
veckling - det arbetet är inlett -, en proposition om en handlingsplan mot
buller i samhället skall utarbetas, förslag till den forskningspolitiska proposi-
tionen avseende miljöforskningens innehåll och omfattning skall utarbetas,
förslag till hur medlen från löntagarfonderna kan användas i miljöforskning
av stratetisk betydelse skall utarbetas, innehåll i och finansiering av svensk
miljöövervakning skall presenteras i budgetspropositionen år 1993, en miljö-
redovisning till riksdagen skall ske i budgetspropositionen 1993/94, använd-
ning av miljökonsekvensbeskrivningen skall följas upp och utvecklas, kom-
pletterande utredning om ekonomiska styrmedel och om samhällsekono-
miska analyser som hjälpmedel i beslutsprocessen skall genomföras, ÖB:s
rapport om militär miljöpåverkan - för att besvara en av frågorna - skall
utvärderas och en policy för försvarssektorn skall läggas fast i samarbete med
försvarsdepartementet och användning av utbildning och information som
styrmedel inom miljöpolitiken skall stärkas.
Så här kan jag gå igenom område efter område. Här handlade det bara
om två områden. Vi har också områden som god naturvård, biologisk mång-
fald och ansvarsfull bioteknik, minskad klimatpåverkan och försurning -
som vi har haft anledning att diskutera tidigare - och övrigt internationellt
samarbete. Låt mig med tanke på det sistnämnda området nämna det stora
arbete som i dagarna har lämnats till oss när det gäller Östersjön och Öster-
sjöns överlevnad, och där vi i samband med HELCOM-samarbetet i Hel-
singfors den 8-9 april, utöver de frågor som gäller finansieringen av mellan
100 och 150 miljarder särskilt allvarliga utsläpp, har frågan om internatio-
nellt samarbete när det gäller dumpning av militärt avfall i Östersjön. Detta
har vi tagit upp i HELCOM och det kommer att från svensk sida tas upp i
ESK-processen.
Vi har dessutom frågan om kloret, som Annika Åhnberg litet kritiskt
nämnde. Finland är naturligtvis i det här sammanhanget ett viktigt land, och
nu är det hela Östersjön som det gäller. I de förhandlingar som vi står inför
när det gäller Östersjöns överlevnad tänker vi använda det här som ett för-
handlingsinstrument. Vi tänker se till att andra också gör någonting. Det är
skälet till att avgiftsfrågan kom upp på nytt. Det är alltså inte enbart en
svensk fråga, om det nu var någon som trodde det.
I fredags gick en departementsstencil ut från miljödepartementet angå-
ende EES-avtalet, och vi håller för närvarande på att förbereda de kom-
mande förhandlingarna med Europeiska gemenskapen.
Anf. 30 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag tycker att det verkar som om regeringens miljöpolitiska
förslag befinner sig i något slags märkligt kretslopp som påminner om galten
Särimners i den fornnordiska mytologin. De dyker upp pigga och omfat-
tande på morgonen, de slaktas så småningom av verkligheten för att sedan
dyka upp på nytt i en ny proposition i form av någonting som skall infrias i
framtiden - så småningom.
Låt mig ta ett litet exempel, som miljöministern inte har berört, som gäller
bioteknik. I ett pressmeddelande för en tid sedan uttalade miljöministern att
det är dags att infria de löften som gavs på området i regeringsdeklarationen.
Miljöministern avsåg då en proposition som skall läggas fram för riksdagen
om ungefär ett år och som skall behandla frågan om hur den biologiska
mångfalden skall bevaras och hur avancerade biotekniska förfaranden skall
regleras.
Det här är oacceptabelt. En regeringsdeklaration skall väl avse det riks-
möte då deklarationen presenterades? Det är orimligt att på detta sätt stän-
digt tala om sådant som skall inträffa långt in i framtiden.
Splittringen inom regeringspartierna är vad jag förstår total när det gäller
frågan om biotekniken - åtminstone skulle det gälla arbetet inom den gen-
tekniska beredningen. Ett sådant agerande är inte trovärdigt.
Jag noterade att miljöministern i stort sett inte svarade på någon av mina
konkreta frågor om varför inte några definitiva förslag lades fram i samband
med kompletteringspropositionen utan att man i stället fortsätter med ytter-
ligare utredningar.
En fråga jag vill ta upp rör företagens arbete för att förbättra sin egen
verksamhet. I en ny undersökning, som har genomförts bl.a. i samarbete
med Lunds universitet, konstaterar man att egenaktiviteten framför allt för
de små och medelstora företagen är liten. Med ett aktivt engagemeang från
samhällets sida - det kan vara pengar från de kommunala miljö- och hälso-
skyddsförvaltningarna eller särskilt avsatta statliga projektpengar - går det
att uppnå bra resultat. Det redovisas t.ex. i en försöksverksamhet som har
pågått i Landskrona.
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
3 Riksdagens protokoll 1991192. Nr 119
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
34
En lågkonjunktur, som för det mesta ställer till med besvär, kan också er-
bjuda möjligheter att t.ex. utbilda personal och genomföra investeringar och
förändringar som inte är möjliga i en högkonjunktur.
Regeringen har inte förmått att ta tillfället i akt och föreslå den typen av
stöd som skulle göra det möjligt för företagen att komma längre i det avseen-
det.
Miljöministern berörde frågan om Östersjön. Det är en mycket viktig
fråga. Vi vet att det kommar att kosta i storleksordningen 130 miljarder kro-
nor att restaurera Östersjön. Jag skulle gärna vilja höra litet mer om denna
fråga. Jag tar inte upp denna fråga därför att jag skulle sitta inne med några
bra svar, utan därför att det här är en oerhört svår fråga som vi behöver dis-
kutera mer. Vilka förslag avser den svenska regeringen att lägga fram för att
bidra till att fylla detta oerhörda behov av resurser på 130 miljarder kronor?
Anf. 31 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Den sista frågan är typisk för miljöpolitiken, dvs. att vi under
en lång tid har dragit på oss stora miljöskulder. De behöver inte alltid vara
lika dramatiska som när det gäller Östersjön. Men när det gäller Östersjön,
är det fråga om havets överlevnad.
Det är klart att marginalerna smalnar med åren. Det är därför så viktigt att
bevaka miljökonsekvenserna, beskriva och miljöpröva - t.ex. när det gäller
Öresundsbron. Det här skall inte bli en fråga för lokala och regionala intres-
sen mellan Malmö och Köpenhamn. Det handlar här om hela Östersjön och
alla Östersjöländer.
Den andra genomgående frågan, förutom de miljöskulder vi har ådragit
oss, är de långa tidsperspektiven. Annika Åhnberg säger då att det som sägs
i en regeringsförklaring skall uppfyllas under innevarande riksmöte. Men i
så fall hade man gjort miljöpolitiken den största otjänst som det går att göra.
Det gäller att även ta tag i de stora frågor som inte ryms inom det nästkom-
mande riksmötet. De är nästan alla av samma karaktär.
Vidare har vi frågan om planeringen av propositionerna. Jag har här en
promemoria som berör planeringen av propositionen om biologisk mång-
fald. Här behandlas allt det som riksdagen har fattat beslut om, en uppfölj-
ning av den livsmedelspolitiska reformen, anslagen för landskapsvården och
lagstiftning för hotade arter. På alla dessa områden förekommer ofta utred-
ningar. När det gäller skogspolitiken finns det frågor som gäller miljön. Det
finns ju som sagt en skogspolitisk kommitté. Precis som Annika Åhnberg
sade skall genteknikberedningen bli klar i höst. Det är klart att den bered-
ningen måste tas med här. Natten mellan fredag och lördag i förra veckan
förhandlades konventionen om biologisk mångfald till skydd för hotade ar-
ter färdigt i Nairobi.
Det är här fråga om ett enormt arbete. Då frågar Annika Åhnberg varför
inte några förslag har lagts fram nu. Det hade varit fel att lägga fram förslag
nu. Jag beklagar att arbetet inte startades tidigare, och jag hoppas att det här
svaret är tillräckligt tydligt. Så arbetar regeringen på område efter område.
Annika Åhnberg har faktiskt fel när hon hävdar att det är bara att genom-
föra saker. För det mesta krävs faktiskt utredningar, bedömningar och sam-
ordning. Miljön är inte ett sektorsområde. Här måste ske en samordning
med en rad andra delar av samhället för att få bästa möjliga lösningar. Det
är alltså inte fråga om någon beslutsvånda, utan vi arbetar i planerade for-
mer. Det borde Annika Åhnberg känna igen från sitt eget parti - åtminstone
när det gäller att hålla ordning och reda på saker och ting, även om det inte
gäller Vänsterpartiet.
Jag skall också nämna HCFC som ett exempel. Det är självklart att jag
har för avsikt att försöka lösa frågan om de avlagda kylskåpen och frysarna,
som har lämnats åt denna regering. Det har ju inte gjorts tillräckligt mycket
tidigare. Det är ju fråga om 5 100 ton som redan finns i befintliga kylskåp
och frysar, och ingen har talat om hur detta skall betalas. Ingen har heller
betalat under den tid dessa tjänster från kylar och frysar har konsumerats,
och det är ju den vanliga situationen på miljöområdet. Den här regeringen
har ärvt frågorna, och vi skall ta tag i dem. Det är därför jag har föreslagit
miljöavgifter på HCFC plus att pressa hastigheten på annan teknisk utveck-
ling för att få fram alternativ. Alla vet att HCFC inte är någon uthållig lös-
ning på ersättningen av CFC.
Jag kan naturligtvis använda min tid till att svara på olika frågeställningar.
När det gäller ekonomiska styrmedel pågår ett arbete som omfattar mängder
av olika saker. Det gäller inte bara sådant som är aviserat som utredningar i
kompletteringspropositionen. Regeringen visar också intresse för andra far-
liga ämnen såsom arsenik och krom.
Annika Åhnberg tog upp frågan om att förbjuda blyad bensin. Det är ty-
värr inte så enkelt. Jag har också varit inne på den linjen. Men experterna
avråder från något sådant. Därmed får man se om deras argumentation är
hållbar och vilka problem som skapas för de ungefär en miljon trafikanter
som i dag kör bilar med blyad bensin. Jag tycker inte att man skall bortse
från detta och därmed skapa kaos. I så fall motarbetar man endast miljöpoli-
tikens intressen. Folk i allmänhet blir mer retade än miljövännerna. Det har
jag inte tänkt att medverka till, utan det får i så fall andra stå för.
Anf. 32 ANNIKA ÅHNBERG (v):
Fru talman! Jag begär inte att regeringen skall ha löst miljöproblemen un-
der innevarande riksmöte. Det kravet tror jag inte någon har ställt på vare
sig denna eller den tidigare regeringen.
Men om man i regeringsförklaringen hävdar - och regeringsförklaringen
avser väl ändå detta riksmöte - att regeringen kommer att ange tydliga miljö-
mål, ställa bestämda miljökrav och använda effektiva styrmedel, t.ex. mil-
jöavgifter, men sedan inte gör så utan ständigt kommer med förslag om ytter-
ligare utredningar, är det inte så konstigt att man blir besviken. Uppenbarli-
gen sträcker sig besvikelsen in i de egna leden, med tanke på den debattarti-
kel jag tidigare hänvisade till.
Det är klart att det behövs utredningar. Men jag tvivlar på att utredning-
arna skall behöva göras om. Det gäller t.ex. de avgifter som finns på handels-
gödsel och bekämpningsmedel, där det är fråga om att få fram en samlad
miljöavgift som inte understiger dagens nivå. Där fanns för flera år sedan en
bred politisk enighet om den frågan i den livsmedelpolitiska arbetsgrupp
som jag själv deltog i. Nu är det något som plötsligt måste utredas på nytt.
Det är den typen av glidningar på väg bort från konkreta förslag och i stället
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
35
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
36
till ökat antal utredningar som jag tycker att det finns all anledning att vara
mycket kritisk mot.
Miljöministern säger att blyad bensin inte kan förbjudas därför att exper-
terna avråder från detta. Men om inte miljöministern också i så fall redovisar
vilka deras sakargument är, blir diskussionen omöjlig att föra. Man kan ju
inte avfärda frågan bara genom att tala om att experterna anser det vara fel.
Flera stora bensinbolag saluför nu bensin som inte är blyad men som är an-
passad även till fordon som tidigare bara kunde köras på blyad bensin.
Den här typen av vag argumentation från miljömininstern kan jag inte
vara nöjd med.
När det gäller diskussionen om Östersjön: Javisst, det är ett arv som vi alla
har. Det är inte så att hela den samlade miljöbördan vilar enbart på regering-
ens axlar. Vi försöker väl alla ta vår del av ansvaret, som politiskt förtroende-
valda, som enskilda konsumenter osv.
Jag fick inget svar när det gäller frågan om Östersjön och de stora miljö-
problemen där. Det behövs 130 miljarder. När man först diskuterade detta
vid Ronnebykonferensen, var det ekonomiska läget litet annorlunda i flera
av de berörda länderna, och det fanns större entusiasm och större tro på att
man skulle få loss pengarna. Men nu verkar det här arbetet att gått i stå; det
går mycket långsamt. Vad gör Sverige för att driva på? Vad tänker vi oss att
vi själva kan göra, utöver det vi redan gjort, för att vara med och få fram de
här nödvändiga resurserna?
Till sist vill jag ställa ännu en fråga. När miljömininstern informerade riks-
dagen om läget inför Riokonferensen, redovisade han att det enligt konfe-
renssekretariatet behövs 125 miljarder dollar per år att föras över från rika
till fattiga länder för att klara detta med miljö och utveckling. Men han sade
samtidigt: Denna siffra är inte realistisk. Då undrar jag: Vad menar miljömi-
ninstem med att den inte var realistisk?
Anf. 33 Miljöminister OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Nej, det finns ingen glidning på väg bort, utan det är en
mycket handlingsinriktad verksamhet som pågår både i miljö- och naturre-
sursdepartementet och i de sektordepartement som också hanterar s.k. mil-
jöstörande verksamhet. Jag räknade upp en del av alla dessa verksamheter
och de planer som finns. De är tidsbestämda, och de kommer efter hand att
redovisas för riksdagen.
När det gäller bensin och bly är miljöklassning ett sätt att hantera både
inblandning av motoralkohol och blyfrågan i ett sammanhang, och därför
kommer ett förslag på det området.
När det gäller Östersjön är det tidsperspektiv som har nämnts 20-årigt; det
är den bedömning som har gjorts av andra länder än Sverige. Jag konstaterar
bara att vi sannolikt inte har den tiden på oss. För svenskt vidkommande har
vi anvisat öststatsanslag i särskild ordning - 1 miljard kronor per år i tre år.
Det är naturligtvis bara en början. Men det är viktigt att man avgränsar detta
så att man inte har en ständig konflikt med de fattiga sydländerna.
Det är felaktigt att påstå att det här arbetet har gått i stå. Jag har bara
konstaterat att arbetet inte kom i gång så fort som det borde har gjort efter
Ronnebykonferensen - nu när jag har insyn i dessa frågor. Därför har det
tagit längre tid, och därför var det en preliminär rapport som vi fick den 8-
9 april i Helsingfors. Därefter gjordes den rapporten fullständig, och vi har
sagt att kring kommande årsskifte skall vi vara färdiga för att ha en ”insam-
lingskonferens” när det gäller resurser.
Det är därför som jag i olika sammanhang förbereder mig för de här ökade
insatserna genom att också nämna att man som en del av de 500 miljonerna
skall kunna satsa på Östersjön när det är kostnadseffektivt. På samma sätt
är det med miljöavgifter. Exempelvis kloravgiften är ju avsedd att kunna be-
kosta en del av detta gigantiska arbete - och så skall det vara på område efter
område.
Jag tror inte att det finns särskilt mycket lediga och lösa pengar, utan det
krävs en finansiering som slår två flugor i en smäll - både förbättrar miljön
och finansierar de reparationer som är nödvändiga.
Överläggningen var härmed avslutad.
Anf. 34 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Eva Zetterberg har frågat mig vilka ansträngningar Sverige
gör för att Chile skall frige de återstående politiska fångarna och om rege-
ringen avser att genom biståndsinsatser stödja den sociala återanpassningen
av f.d. politiska fångar i Chile. Hon har också frågat om regeringen avser att
genom andra insatser stödja uppbyggandet av politisk demokrati i Chile.
Sedan sitt tillträde i mars 1990 har den demokratiskt valda regeringen un-
der president Aylwin strävat efter nationell försoning.
Ett problem för den chilenska regeringen vid behandlingen av frågan om
de politiska fångarna är att vissa vänstergrupper har vägrat att acceptera
övergången till demokrati. De betraktar Aylwin-regeringen som en fortsätt-
ning på militärregimen. Ett annat problem har varit militärens och den poli-
tiska oppositionens motstånd mot frigivning av särskilt hårt belastade för-
övare av brott med politiska motiv.
Redan från början gavs högsta prioritet åt att ge alla kvarvarande politiska
fångar rättvis behandling. Vid Aylwin-regeringens tillträde i mars 1990 fanns
drygt 380 politiska fångar kvar i de chilenska fängelserna. Många av fång-
arna var inte dömda och hade genomgått tortyr. En del hade dömts till ex-
tremt hårda straff av militärdomstolar. Nästan alla fall med politisk anknyt-
ning hade under diktaturen överförts till det militära rättsväsendet.
Amnesti i samband med maktövertagandet övervägdes. Men amnestin
hade också måst omfatta brott mot de mänskliga rättigheterna. Detta var,
enligt den chilenska regeringens bedömning, inte en politiskt sett möjlig väg.
Den demokratiska regeringen ansåg i stället att alla de politiska fångarna
skulle ges möjlighet att få sina fall prövade i civil domstol. Efter en långdra-
gen behandling i kongressen antogs en ny lag med denna innebörd i februari
1991.
För närvarande granskas fallen enskilt. Presidenten kan ta ställning till an-
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
37
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
sökan om benådning efter dom. När benådning inte är möjlig finns laglig
möjlighet att erbjuda s.k. straffomvandling. Detta innebär att fången frivil-
ligt accepterar att under bestämd tid bosätta sig utomlands. Sådan straffom-
vandling förutsätter att fången själv begär att få straffet omvandlat till exil i
särskilt angivet land. Givetvis förutsätter denna lösning också ett villigt mot-
tagarland.
Den 30 april i år hade, enligt uppgift, de politiska fångarnas antal sjunkit
till ca 50 personer.
Vad som återstår att pröva är i huvudsak sådana fall där personer miss-
tänks för s.k. blodsbrott, som ofta lett till dödlig utgång.
Som svar på Eva Zetterbergs första fråga om vilka ansträngningar Sverige
gör för att Chile skall frige de återstående politiska fångarna vill jag särskilt
framhålla att den svenska regeringen ej har anledning att ifrågasätta det sätt
på vilket den chilenska regeringen valt att ta itu med arvet från militärdikta-
turen.
Den svenska regeringen intämmer i den chilenska regeringens förhopp-
ning att problemet med de politiska fångarna skall få en snar lösning.
Beträffande frågan om eventuellt stöd för de politiska fångarnas återan-
passning vill jag erinra om att Sverige under lång tid lämnat humanitärt bi-
stånd till Chile.
Sådant bistånd har under en övergångsperiod fortsatt att utgå efter demo-
kratins seger i mars 1990. Biståndet motiveras med behovet av att stödja re-
habilitering av dem som föll offer för militärregimens brott mot mänskliga
rättigheter.
Ett omfattande humanitärt bistånd till Chile är enligt regeringens mening
inte längre motiverat. Vi förutser emellertid fortsatt stöd framöver till
svenska enskilda organisationer, vilka sedan länge bistått med bl.a. insatser
för social återanpassning av förutvarande politiska fångar i Chile.
Den tredje frågan är om regeringen genom andra insatser avser att stödja
uppbyggandet av politisk demokrati i Chile.
Sverige lämnar redan ett ansenligt bistånd till Chile i syfte att stärka demo-
kratin. Detta bistånd riktar sig huvudsakligen till de sociala sektorerna. Bl.a.
stöder Sverige ett projekt för bostadsbyggande i områden av kåkstäder utan-
för städerna Santiago, Valparaiso och Talca. Stöd har även lämnats till reha-
bilitering av eftersatta skolor.
Det svenska biståndet understöder därmed den chilenska regeringens an-
strängningar att tillmötesgå uppdämda förväntningar om att landets demo-
krati också skall medföra materiellt förbättrade villkor.
Fru talman! Den demokratiska regeringen i Chile har genom en rad åtgär-
der visat att den vill göra upp med de oförrätter som begicks under militär-
diktaturen. Jämfört med diktaturåren blir kränkningar av de mänskliga rät-
tigheterna nu i mycket stor utsträckning föremål för utredning och domstols-
behandling. Två generaler har lagförts som misstänkta för delaktighet i det
uppmärksammade mordet på förre utrikesministern Letelier.
Den senaste tiden har demokratin i Latinamerika utsatts för påtagliga hot.
Därför är det desto viktigare för den svenska regeringen att uttrycka sitt stöd
för demokratins konsolidering i Chile. Att döma av utvecklingen hittills
38
finns det anledning att uttrycka beundran över hur väl det chilenska samhäl-
let klarat övergången från diktatur till demokrati.
Anf. 35 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag vill först tacka Alf Svensson för svaret på min interpella-
tion. Inledningsvis vill jag också konstatera att det är bra att regeringen ak-
tivt stöder, och aktivt har stött, det chilenska folkets kamp för att återupp-
rätta demokratin i sitt land.
När den demokratiskt valda regeringen tillträdde i mars 1990 var det ett
stort steg framåt för det chilenska folket, men också också en stor glädje för
alla dem som ute i världen och här hemma i Sverige aktivt hade stött kampen
mot den mångåriga militärdiktaturen.
När det gäller arvet från diktaturen, de politiska fångarna, hoppas jag att
Alf Svensson och jag är överens om att det är en brist i demokratin att det
över huvud taget förekommer politiska fångar. Jag tycker att det hade varit
bra att få det bekräftat i svaret på min interpellation.
Det är självfallet glädjande att antalet politiska fångar nu har sjunkit jäm-
fört med när regeringen Aylwin tillträdde och är nere i drygt 50 personer.
Men räcker det, Alf Svensson? Skall inte ambitionerna vara högre - att över
huvud taget inte ha några politiska fångar?
I svaret talar Alf Svensson om dem som har begått s.k. blodsbrott, men
faktum är att det finns en hel del personer kvar som ännu inte har fått juri-
disk prövning av de anklagelser som riktas mot dem. Det finns också flera
exempel på politiska fångar som är villkorligt frigivna, men som t.ex. inte
kan resa ut därför att de inte har fått ett mottagarland. De saknar vissa med-
borgerliga rättigheter under den tid de lever kvar i Chile.
Det finns flera sådana exempel. José Moya, Mario Huyes och Fermin
Montes är exempel på sådana personer. Det finns flera. Jag undrar om stats-
rådet Alf Svensson anser det tillfredsställande att människor som anklagas
för våldsbrott inte ens skall få sin sak prövad i domstol. Det måste ändå vara
ett brott mot de mänskliga rättigheterna.
I interpellationssvaret talar statsrådet om att det inte är regeringens sak
att gå vidare och att man är nöjd med den chilenska regeringens behandling.
Jag tycker att vi kan kräva en mer aktiv roll av den svenska regeringen och
dess sändebud i Chile på ambassaden. Skulle inte den svenska ambassaden
kunna spela en mer aktiv roll genom att exempelvis erbjuda dem som skulle
få en straffomvandling att komma till Sverige? Bara det faktum att man har
visum till ett land skulle kanske möjliggöra för en del personer att få resa ut.
Fru talman! I svaret på min interpellation nämner statsrådet att regeringen
med kraft har tagit itu med arvet från diktaturen. I mina ögon är det en kraf-
tig överdrift. Jag vet att det är en svår avvägning mot intresset att samtidigt
skapa nationell enighet i landet.
Exemplet att regeringen i Chile har lagfört de två generalerna som miss-
tänkta för mordet på den förra utrikesministern Letelier tycker jag är mycket
litet. Vad jag känner till, är det hittills en eller ett ytterst litet antal personer
som över huvud taget har blivit dömda för brott mot de mänskliga rättighe-
terna under militärdiktaturen. Det är mycket små anspråk vi ställer på den
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
39
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
40
chilenska regeringen när vi säger att den har tagit itu med arvet från diktatu-
ren.
Det finns färska Amnestyrapporter från september och november 1991 •
om mer än 40 fall där människor har blivit utsatta för tortyr, sexuellt miss-
bruk, våldtäkter m.m. Det är alltså efter det att en demokratisk regering har
tillträtt. Det har skett mot människor som har blivit häktade eller som befin-
ner sig i fängelse. Dessa Amnestyrapporter talar sitt tydliga språk om att
detta fortfarande förekommer. Även om regeringen har velat ta itu med frå-
gan genom vissa dekret, är inte den delen löst.
Fru talman! De andra frågorna som jag tog upp i min interpellation gällde
möjligheter till bistånd och det bistånd som existerar för att återanpassa poli-
tiska fångar, humanitärt bistånd och bistånd för att befrämja den politiska
demokratin.
Det humanitära biståndet minskar faktiskt i dag, vilket jag beklagar. Det
finns ju många bra biståndsprojekt. Jag är övertygad om att Alf Svensson
vid sin resa tidigare i år hade möjlighet att ta del av vilket värdefullt bidrag
de utgör till demokratin och för att skapa bättre levnadsvillkor för människor
i Chile.
Därför är det beklagligt att de insatserna dras ner i dag. Det strider litet
mot den borgerliga regeringens övriga politik, eftersom den i biståndssam-
manhang minskar biståndet till länder som inte uppfyller demokratiska krav.
Då borde Chile vara ett viktigt land, eftersom man där även enligt rege-
ringen har klara demokratiska mål och försöker leva upp till dem. Skulle inte
det vara ett bra sätt att aktivt stödja de demokratiska insatserna i Chile?
Anf. 36 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Fru talman! Låt mig först på en gång svara Eva Zetterberg att jag tycker
det är en brist i demokratin att det finns politiska fångar. Samtidigt finns det
problem som man har att hantera, som Eva Zetterberg var inne på. Även en
person som går under beteckningen politisk fånge kan ha begått brott, och
har det av och till, som man också måste ta hänsyn till. Det gäller dessa
blodsbrott som jag nämnde.
Jag är övertygad om att det är nödvändigt att vi sätter in den chilenska
regeringens situation i sitt rätta sammanhang. Det känner säkert Eva Zetter-
berg till. Vi vet att den här demokratiska regeringen har sin rörelsefrihet be-
gränsad. Det gäller även när den skall behandla de politiska fångarna. Den
avgående militärjuntan stiftade en rad lagar för att kringskära manöverut-
rymmet för den tillträdande regeringen.
Dessa lagar innebar bl.a. att ett antal militären närstående personer t.ex.
utsågs till senatorer. De här lagarna innebar också att den civila makten för-
hindrades att avsätta general Pinochet, att militären gavs vetorätt i det natio-
nella säkerhetsrådet och att ledamöterna i författningsdomstolen skall utses
i odemokratiska former. Den var den ena sidan.
Ä den andra sidan har regeringen att ta hänsyn till de vänstergrupper som
fortsätter den s.k. väpnade kampen. De använder sig av attentat och även
politiska mord. Dessa våldsdåd inverkar naturligtvis negativt på möjlighe-
terna att konsolidera den unga demokratin. Om presidenten benådar perso-
ner som öppet sympatiserar med grupper som vill fortsätta den väpnade
kampen riskerar han att några av dessa f.d. fångar senare kan bli inblandade
i nya blodiga attentat. Det skulle naturligtvis omgående utnyttjas av opposi-
tionen.
Regeringen har alltså att ta hänsyn till både höger och vänster. Den befin-
ner sig i en till dels klämd situation. Den måste då ta hänsyn till armén som
med kraft kan motsätta sig vaije benådning av fångar som är dömda för
mord på militärer. Det är likväl så att president Aylwin har benådat betydligt
fler personer än man haft anledning att förvänta sig, särskilt om man beaktar
den komplicerade inrikespolitiska situationen.
Fru talman! Jag håller också med om att det är viktigt att nu finnas till
hands för den nyunga demokratiska regimen i Chile och hjälpa till med hu-
manitärt bistånd. Samtidigt vet vi att Chile har en relativt hög BNP per ca-
pita. Det rör sig om ca 1 800 USA-dollar. Vi har begränsade resurser. Den
resurs vi har att hantera räcker inte till allt som vi skulle önska. Det är likväl
så att de satsningar vi gör, görs för att förstärka demokratin och förbättra
demokratin. Jag vill påstå att Sverige var mycket snabbt framme inne i Chile
för att visa president Aylwin och hans regering att vi inte sitter på åskådar-
läktaren längre, utan att vi vill vara med och hjälpa till.
Som också antyddes av Eva Zetterberg finns det anledning att vara mycket
tillfreds med de insatser som gjorts och som görs. Jag är personligen överty-
gad om att dessa insatser främjar den demokratiska utvecklingen.
Anf. 37 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Vad gäller frågan om våldsbrott begångna av vänsterextre-
mister i Chile, är det självklart att sådana brott skall bedömas som de brott
de är. Det är fråga om kriminella handlingar i de fall där det har skett vålds-
aktioner och människor blivit dödade eller allvarligt skadade. Det är inte
politisk opposition. Jag menar därför att det inte kan komma i fråga att detta
skall jämställas med övriga politiska brott.
Vad det handlar om i Chile är att människor sedan flera år tillbaka många
gånger blivit falskeligen anklagade för att ha begått våldsbrott som de inte
har begått. De människorna måste ha rätt att kräva en politisk rättegång och
få sin sak prövad, och de skall ha vårt stöd. Det är inte vår sak att i förväg
göra bedömningen att anklagelserna är riktiga. Det bör prövas vid en dom-
stol. Det trodde jag att vi kunde vara överens om, Alf Svensson.
Vad gäller de personer som finns i fängelse, i exempelvis Carcel publica i
Santiago, finns i dag 48 politiska fångar. Ca 10 av dem kan få straffomvand-
ling om de får resa till ett annat land. De har fått vissa löften från andra län-
der. Men det har krävts påtryckningar för att de skulle få en möjlighet att
göra den resan och tillfälligt lämna sitt land. Det är i och för sig något att
beklaga att de är tvungna att lämna sitt land, men för dessa personer vore
det mycket värdefullt.
Det finns också personer som är villkorligt frigivna och som på grund av
byråkrati och olika processer som försvårar det hela får vänta mycket lång
tid för att få sin sak helt avgjord, för att därefter kunna avtjäna eventuellt
straff eller som fria personer lämma Chile eller stanna kvar där.
Jag menar att insatserna från svensk sida vad gäller de mänskliga rättighe-
terna trots allt är för svaga. Jag tycker att det borde vara en hjärtefråga för
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
41
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
Alf Svensson att stärka de mänskliga rättigheterna. Sverige skall stå upp runt
om i världen där de mänskliga rättigheterna kränks. Jag vill än en gång fråga
om det inte finns anledning för Sverige att mer aktivt ingripa i dessa frågor.
Där borde den svenska ambassaden kunna spela en mycket viktig roll.
Vad gäller biståndsfrågorna finns det självfallet mycket angelägna projekt
runt om i världen, och jag har förståelse för att man inte kan satsa lika
mycket. Men hur stämmer detta överens med inställningen till andra bi-
ståndsprojekt i andra länder där det brister i demokrati? I dessa fall ger det
anledning till att skära ned, men i Chile är det tvärtom. Där skulle man be-
höva stöd för att bygga upp demokratin.
Anf. 38 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Jag svarade alldeles nyss att chilenarna visst behöver stöd
för att bygga upp sin demokrati, och sådant stöd ges. Men de har också en
ekonomisk tillväxt som är imponerande. Till mångt och mycket har de själva
resurser, och man är inriktad på att använda dessa resurser till att bygga upp
sin demokrati, sanera samhället exempelvis miljömässigt och skapa en helt
annan social situation.
Som Eva Zetterberg sade är det för mig en hjärtefråga att få understryka
MR-frågornas betydelse i alla tänkbara sammanhang. När jag var i Chile ta-
lade vi åtskilligt om denna problematik. Man bör med glädje konstatera att
Aylwin-regeringen deklarerar sin avsikt att ta fram sanningen, skapa rättvisa
i fråga om mänskliga rättigheter och demokratisera de politiska institutio-
nerna på både lokal och nationell nivå. Detta är ett arbete man är inbegripen
i, och man gör, vilket jag tidigare sade, påtagliga och rejäla ansträngningar
för att öka den sociala rättvisan och komma till rätta med fattigdomen.
Det är också rim och reson, Eva Zetterberg, att känna en viss tillfredsstäl-
lelse över att antalet politiska fångar, som var ca 380 när Aylwin-regeringen
tillträdde, nu är nere i 47 eller 50 - det beror på vilken källa som anlitas.
Jag kan hålla med om att det kan tyckas något märkligt att människor skall
behöva få sitt straff omvandlat på ett sådant sätt att de behöver lämna sitt
eget land. Det kanske kan finnas en del praktiska förklaringar till detta. De
uppgifter jag har säger att det enbart är - eller hur man nu vill uttrycka det -
8-10 f.d. fångar som är intresserade av denna typ av straffomvandling. Det
hävdas också att flertalet av dessa uttryckt en önskan om att få slå sig ner i
ett EG-land, och att det dessutom helst skulle vara Belgien. Jag har fått det
beskedet att mottagningserbjudanden därifrån också har presenterats.
Anf. 39 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag vill först och främst säga att det självfallet är tillfredsstäl-
lande att det chilenska folket självt tar itu med sin situation och startar olika
projekt för att återuppbygga ekonomin och försöka skapa ett socialt väl-
stånd.
Självfallet är det bra att antalet politiska fångar har minskat. Men jag
tycker inte att det räcker. Det behövs ett svenskt stöd för att driva på och för
att minska det antal politiska fångar som finns. När det gäller straffomvand-
ling finns det en del politiska fångar som vill till Sverige. Det finns dessutom
42
personer som är villkorligt frigivna och har familjer i Sverige och som vill
komma till Sverige. Sverige skulle där kunna göra en mycket positiv insats.
Jag vill återigen hänvisa till de två Amnestyrapporter som kom i höstas.
Man pekar i dessa på att det beklagligtvis förekommit en rad fall av tortyr
och olika sexuella övergrepp. Det är sådant som man inte förknippar med
en demokrati, och det finns också här anledning från svensk sida att enga-
gera sig.
När det slutligen gäller biståndsprojekten, Alf Svensson, ser jag positivt
på svaret vad gäller de enskilda organisationerna. Jag vet att det finns ett
flertal - Rädda barnen, Diakonia m.fl. - som gör ett förtjänstfullt arbete.
Jag vet också att Diakonia håller på att förbereda en ansökan om ett konkret
stöd till anhöriga till försvunna och de som tidigare har varit politiska fångar,
och man hoppas där på regeringens stöd framöver. Med detta svar som grund
uppfattar jag att de kan förvänta sig en oerhört positiv bedömning av sina
ansökningar och att de, liksom andra organisationer som vill fortsätta att ar-
beta som enskilda organisationer, kan påräkna regeringens stöd i framtiden.
Anf. 40 Statsrådet ALF SVENSSON (kds):
Herr talman! Tortyr och våld skall naturligtvis aldrig accepteras. Var det
än förekommer skall det självfallet fördömas, och det med kraft. Jag vill än
en gång försäkra Eva Zetterberg, som jag tror är väl underkunnig om detta,
att Aylwin-regeringen gör rejäla insatser för att komma till rätta med proble-
men och utrota de förhållanden som på intet vis kan accepteras i en demo-
krati.
Vi är säkert också överens om att demokrati inte byggs på en dag, utan
man måste ständigt vara i verksamhet för att utveckla den. Det skall kanske
också erinras om att Aylwin-regeringen har antagit en lag som föreskriver
gottgörelse till offrens familjemedlemmar. Jag tycker i och för sig att det en-
bart är positivt att enskilda svenska organisationer hjälper till i detta arbete.
Sedan nämnde Eva Zetterberg också att det finns politiska fångar som har
anknytning till Sverige. Det är helt rätt. Nu har dessa fall inte slutbehandlats
i högre instans. Fram till dess detta inte är klart i Chile kan de knappast få
inresevisering till Sverige, men därefter torde den möjligheten stå till buds.
Överläggningen var härmed avslutad.
Föredrogs men bordlädes åter
Konstitutionsutskottets betänkande 1991/92:KU22
Skatteutskottets betänkanden 1991/92:SkU29 och SkU32
Lagutskottets betänkande 1991/92:LU36
Utrikesutskottets betänkanden 1991/92:UU20, UU21, UU27 och UU28
Kulturutskottets betänkanden 1991/92:KrU30 och KrU32
Utbildningsutskottets betänkanden 1991/92:UbU19, UbU20, UbU23 och
UbU28
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Svar på
interpellationer
43
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
Anmäldes och bordlädes
Finansutskottets betänkanden
1991/92:FiU23 Förenklad statistikreglering
1991/92:FiU28 Oförutsedda utgifter för budgetåret 1992/93
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU38 Uppskov med behandlingen av vissa ärenden
Utrikesutskottets betänkanden
1991/92:UU13 Avskaffandet av sanktioner mot Sydafrika
1991/92:UU29 Godkännande av protokoll nr 10 till konventionen angående
skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
Jordbruksutskottets betänkanden
1991/92:JoU18 Miljöpolitik
1991/92:JoU20 Reglering av priserna på fisk m.m.
Bostadsutskottets betänkande
1991/92:BoU22 Övergång från hyresrätt till bostadsrätt, m.m.
11 § Kammaren åtskildes kl. 14.41.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets böljan t.o.m. 8 § anf. 36 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets slut.
Vid protokollet
LISBET HANSING ENGSTRÖM
/Barbro Nordström
44
Innehållsförteckning
Måndagen den 25 maj
Prot. 1991/92:119
25 maj 1992
1 § Ny riksdagsledamot m.m.............................. 1
2 § Anmälan om kompletteringsval till justitieutskottet......... 1
3 § Anmälan om återtagande av plats i riksdagen.............. 2
4 § Justering av protokoll................................ 2
5 § Svar på interpellation 1991/92:163 om neutralitetspolitiken och
ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen......... 2
Statsminister Carl Bildt (m)
Gudrun Schyman (v)
Sten Söderberg (-)
Hans Göran Franck (s)
Carl B. Hamilton (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Talmannen (om debattreglerna)
6 § Svar på interpellation 1991/92:190 om åtgärder mot koldioxidut-
släppen ......................................... 18
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg (v)
7 § Svar på interpellation 1991/92:193 om miljöpolitiken........ 27
Miljöminister Olof Johansson (c)
Annika Åhnberg
8 § Svar på interpellation 1991/92:191 om de politiska fångarna i
Chile ......................................... 37
Statsrådet Alf Svensson (kds)
Eva Zetterberg (v)
9 § Förnyad bordläggning ............................... 43
10 § Bordläggning ..................................... 44
45
gotab 41574, Stockholm 1992