Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1991/92:9

om jakt och viltvård


 

Prop. 1991/92:9


Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 augusti 1991.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Stammarna av framför allt älg, dovhjort, kronhjort och rådjur skall anpas­sas så att det uppnås en bättre balans mellan viltstammarnas storiek och intresset av att minska de skador viltet åstadkommer. Jägare och markäga­re skall ta ett större ansvar för att balansen uppnås. Information och utbildning i jakt- och viltvårdsfrågor skall ges till markägare och jägare. Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor skall intensifieras.

Stora och stabila älgjaktsområden skall kunna registreras som älgskötsel-områden. Jakträttshavarna får själva avgöra avskjutningens storlek inom dessa områden.

Jakttiderna för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur förlängs.

Möjligheten alt erhålla ersättning för skada av älg, dovhjort och kronhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar upphör den 1 januari 1995.


 


Propositionens lagförslag                        Prop. 1991/92:9

Förslag till

Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 23, 33 och 54 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

23 § Under de tider som regeringen föreskriver får

1.   den som bor på en gård eller 1. den som bor på en gård eller
har en trädgård men saknar jakträtt
har en trädgård men saknar jakträtt
där döda eller fånga och behålla föl-
där döda eller fånga och behålla föl­
jande djur som kommer in på går-
jande djur som kommer in på går­
den eller i trädgården: vildsvin,
den eller i trädgården: vildsvin,
räv, grävling, iller, mink, hermelin,
räv, mårdhund, grävling, mård, il-
vessla, ekorre, vildkanin, mullvad,
ler, mink, hermelin, vessla, ekorre,
sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss,
vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar,
husmus, duvhök, sparvhök, kråka,
råttor, skogsmöss, husmus, duv-
råka, kaja, skata, björktrast (snö-
hök, sparvhök, kråka, råka, kaja,
skata), gråsparv eller pilfmk,
skata, björktrast (snöskata), grå­
sparv eller pilfmk,

2.    den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktod­ling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats tillfalla jakträttshavaren,

3.    den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla de fångade djuren.

Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans jaktområde. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

33 §

Jakt efter älg får ske endast efter licens av länsstyrelsen och inom ett område som länsstyrelsen har registrerat (licensområde). Detta gäller inte, om jakten endast avser älgkalv.

Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område som licensområde eller besluta om avregistrering, om området inte medger en avskjutning av minst ett vuxet djur om året.

Utan hinder av bestämmelserna i andra stycket får ett område registre­ras som licensområde med tilldelning av ett valfritt djur om året om det finns särskilda skäl för en sådan registrering.

Regeringen får meddela föreskrif­ter om undantag från första och tredje styckena.

54 §

Länsstyrelsensbeslutenligt 72oc/i Länsstyrelsens beslut enligt 33 § 33 §§ får överklagas hos statens na-     om   registrering   av   licensområde


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


Prop. 1991/92:9


 


turvårdsverk. Naturvårdsverkets be­slut i en överklagad fråga får inte överklagas. Naturvårdsverkets be­slut i övrigt med anledning av be­svärsärendet får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Föreskrifter om hur sådana be­slut/år överklagas som fattas av en myndighet med stöd av ett bemyn­digande enligt denna lag meddelas av regeringen.


får överklagas hos kammarrätten.. Beslut enligt 12 § samt övriga beslut enligt 33 §får inte överklagas.

Föreskrifter om överklagande av sådana beslut som fattas av en myndighet med stöd av bemyndi­gande enligt denna lag meddelas av regeringen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre bestämmelser tilläm­pas dock i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.


 


Jordbruksdepartementet                         Prop. 1991/92:9

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Görans­son, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, G. Andersson, Lönnqvist, Freivalds, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson

Föredragande: statsrådet Hellström

Proposition om jakt och viltvård 1  Inledning

Viltskadeutredningens förslag

Med stöd av regeringens bemyndigande den 21 april 1988 tillkallade statsrådet Lönnqvist en särskild utredare med uppdrag att se över ersätt­ningssystemet för viltskador. Utredningen om ersättning vid vissa skador av vilt, i fortsättningen benämnd viltskadeutredningen, (riksdagsledamo­ten Jan Fransson) avgav i augusti 1990 betänkandet (SOU 1990:60) Skada av vilt.

Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels det lagförslag som läggs fram som bilaga 2, dels en förteckning över remissin­stanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Statens naturvårdsverks promemoria

Regeringen uppdrog den 8 oktober 1987 åt statens naturvårdsverk att i samråd med statskontoret och övriga berörda myndigheter och organisa­tioner utarbeta lämpliga rutiner för länsstyrelsemas registrering av licens­områden och beslut om älgtilldelning. Naturvårdsverket överlämnade i maj 1990 promemorian Förenklad administration av älgjakten.

Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorians förslag som bilaga 4, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss­yttrandena som bilaga 5.

Älg/skog-gruppens slutrapport

Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet beslutade den 25 februari 1986 att tillsätta en arbetsgrupp för att närmare belysa och ge svar på vissa frågor rörande älgen och skogen. Arbetsgruppen, älg/skoggruppen, har i sin slutrapport Älgen och skogen tagit upp skadeproblemen och lämnat förslag till lösningar. Regeringen överiämnade arbetsgruppens slutrapport till vilt­skadeutredningen, varför rapporten inte har remissbehandlats separat.


 


Till protokollet i detta ärende bör fogas arbetsgruppens förslag till åtgär-     Prop. 1991/92:9 der i sammanfattning som bilaga 6.

Naturvårdsverkets organisation

Med stöd av regeringens bemyndigande den I november 1990 tillkallade chefen för miljödepartementet en särskild utredare för att utreda natur­vårdsverkets framtida uppgifter. Utredningen antog namnet Utredningen om naturvårdsverket. Utredningen avgav i april 1991 betänkandet (SOU 1991:32) Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. Utredningen före­slår bl.a. att naturvårdsverkets centrala sektoransvar för jaktfrågor förs över till skogsstyrelsen medan verket behåller sin rätt att besluta i frågor som gäller de stora rovdjuren.

Betänkandet har inte remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas betänkandets lagförslag såvitt rör jaktlagen (1987:259) som bila­ga 7.

Regeringen uppdrog den 20 juni 1991 åt generaldirektörerna för statens naturvårdsverk och skogsstyrelsen samt åt rikspolischefen att gemensamt utreda formerna för att föra över det övergripande ansvaret för jakt- och viltvårdsfrågor till skogsstyrelsen samt frågor rörande forskning inom jakt-och viltvårdsområdet till skogs- och jordbrukets forskningsråd. Vidare skall det övervägas i vilken mån och i vilka former det övergripande ansvaret rörande krav på skjutvapen och ammunition för jakt samt frågor om tillstånd till innehav av jaktvapen bör föras över till rikspolisstyrelsen. Uppdraget skall redovisas senast den 15 november 1991.

Särskilda överläggningar

Vid överläggningar i jordbruksdepartementet med företrädare för bl.a. skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelser, skogsbruket och jägarorga-nisationema om den framtida älgjakten och älgadministrationen har dessa kommenterat sina synpunkter på de framlagda förslagen.

2 Gällande bestämmelser m. m.

2.1 Ersättning för skada av vilt på jordbruksgröda och trädgårdsodling

Enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. skall för varje älg, kronhjort och dovhjort som falls betalas en fällavgift som fastställs av länsstyrelsen. De avgifter som erläggs bildar för varje län en viltskadefond. Ur viltskadefonden lämnas ersättning för skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar om de förorsakats av älg, kronhjort eller dovhjort. Ersättning kan lämnas till jordbruksföretag med minst 2 ha odlad jord eller yrkesmässiga trädgårdsföretag omfattande minst 200 m under glas eller plast eller minst 2 500 m frilandsareal. En förutsättning för ersättning är att den skadelidande vidtagit åtgärder för att


 


motverka skadan. Olika förebyggande åtgärder är t.ex. begränsning av Prop. 1991/92:9 skadegörande viltstammar genom jakt, anpassning av grödaval och areal­disposition, uppsättning av stängsel och skrämselåtgärder. Ersättning läm­nas för den del av skadan som överstiger en självrisk som beräknas för varje företag. Självrisken utgör 1,5% av gårdens skördevärde för jord­bruksfastigheter, dock lägst 1000 kr. För trädgårdsföretag är självrisken 250 kr. per ha, dock lägst 1000 kr. Värderingen av skadan utförs av gode män som utses av länsstyrelsen. Kostnaden för värderingen ersätts ur viltskadefonden i de fall ersättning för skadan lämnas. Ersättningen beslu­tas av länsstyrelsen.

Ur viltskadefonden kan länsstyrelsen även lämna bidrag till förebyggan­de åtgärder mot viltskador av älg, kronhjort och dovhjort.

2.2 Ersättning för skada av vilt på skog

Föredragande statsrådet anförde i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att skogsägare borde kunna påräkna bidrag när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårds­lagstiftningens föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog. En förutsätt­ning för sådant bidrag borde vara att skogsägaren så långt möjligt försökt skydda planteringen från skador genom avskjutning av älg. Som huvudre­gel borde enligt föredraganden gälla att bidrag skall komma i fråga först när skogsägaren skjutit sin tilldelning under den vanliga jakten och dessut­om uttömt möjligheterna att genom särskilda tillstånd till skyddsjäkt för­hindra att planteringen förstörs. Bidraget borde lämnas för skador som inträffat efter den 30 juni 1987.

I samband med utarbetandet av föreskrifter för det nya bidraget fram­kom att det råder stor osäkerhet i fråga om de årliga skadorna av älg på skog. Det råder också stor osäkerhet om vilken effekt den nya produktions-anpassade älgjakten kan få på skogsskadorna. Länens viltskadefonder tillförs omkring 20 milj. kr. årligen genom fällavgifter. För att fällavgifter-na inte skall bli oskäligt betungande för jägarna beslutade statsmaktema att en försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som ska­dats av älg skulle genomföras i några län. Härigenom skulle nödvändiga kunskaper vinnas om hur stor älgstammen bör vara för att skogsskadorna skall hållas på en acceptabel nivå (prop. 1987/88:100 bil. 11, JoU 17, rskr. 184).

Med stöd av förordningen (1988:406) om försöksverksamhet med bi­drag till omplantering av skog som skadats av älg kunde under åren 1988 — 1990 bidrag lämnas för sådan omplantering i Blekinge, Älvsborgs och Norrbottens län. Bidrag lämnades med 25% av omplanteringskostnaden när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att omplantering måste ske enligt skogsstyrelsens bestämmelser om skyldighet att anlägga ny skog. Bidrag lämnades endast om skogsägaren skjutit sin ordinarie älgtill­delning och uttömt möjlighetema till ytterligare avskjutning.


 


2.3 Ersättning för skada av vilt i övriga fall          Prop. 1991/92:9

Enligt 17§ förordningen (1980:400) om ersättning vid. vissa viltskador, m. m. får för särskilt fall ersättning lämnas av statsmedel eller ur jaktvårds­fonden om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. Fråga om ersättning prövas av na­turvårdsverket.

Enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rov­djur lämnas ersättning om tamdjur skadas eller dödas genom angrepp av bjöm, varg, järv, lo eller öm. Fråga om ersättning prövas i de fyra nordli­gaste länen av länsstyrelsen och i övrigt av naturvårdsverket.

2.4 Älgjakten

Älgjakten bedrivs i huvudsak som licensjakt. Enligt 33 § jaktlagen skall jakten ske på registrerade licensområden. Områden som tål en avskjutning av minst ett vuxet djur om året registreras som A-område. Om det finns särskilda skäl kan även områden som inte uppfyller kraven för A-område registreras för tilldelning av ett valfritt djur (vuxet djur eller kalv) om året. Dessa områden kallas B-områden. Inom område som för 1987 års jakt har registrerats som älgjaktsområde med generell tilldelning får älgjakt ske enligt äldre bestämmelser till utgången av år 1994. Dessa områden be­nämns generellområden och har en generell årlig tilldelning omfattande ett vuxet djur och en årskalv. En kort jakttid, ett fåtal dagar, gäller för jakten inom B-områden och generellområden. På övriga, icke registrerade marker bedrivs älgjakten som fri kalvjakt under en kort jakttid.

3 Allmänna överväganden

3.1 Utgångspunkterna för mina förslag och överväganden

Viltskadeutredningen tillkallades för att göra en översyn av ersättningssy­stemet för viltskador. Utgångspunkten för arbetet var att skadoma och ersättningarna tenderat att öka kraftigt, vilket medfört att fallavgifterna har måst höjas. Fällavgiftema kan emellertid inte tillåtas öka så mycket att de blir oskäligt betungande för jägama.

Utredningen har i enlighet med sitt uppdrag föreslagit ett antal åtgärder för att minska skadorna av vilt. Utredningen har bl. a. föreslagit att vilt­stammarna skall reduceras lokalt och att både markägare och jägare måste medverka till att det uppnås en balans mellan samhällets målsättning om starka viltstammar å ena sidan och närings- och trafikintressenas önske­mål om reducering av viltskadorna å den andra. För att nå detta mål föreslår utredningen bl.a. att en målinriktad information och utbildning ges till markägare och jägare under en treårsperiod. I syfte att öka det lokala ansvaret för jakten föreslår utredningen vidare att det skall bli möjligt att registrera områden av viss minimistorlek som älgskötselområ­den, där jakträttsinnehavarna själva får avgöra hur många älgar som skall fällas. Utredningen föreslår vidare att möjligheterna att erhålla ersättning


 


för skada av älg och hjort på jordbmksgröda och trädgårdsodling skall     Prop. 1991/92:9 upphöra.

Såväl viltskadeutredningen som statens naturvårdsverk har lämnat för­slag till en förenklad administration av älgjakten.

Jag anser det mycket angeläget att de mål som samhället ställt upp för viltvårdspolitiken kan uppfyllas. Samhället har ett ansvar för att vi får en lämplig utveckling av älgstammarna och att närings- och trafikintressena inte drabbas av oacceptabla skador. Det är också viktigt att jägama inte drabbas av oskäliga kostnader för viltskador eller för jaktadministra­tionen. Viltskadeutredningen och naturvårdsverket har lämnat flera för­slag för att nå dessa syften.

Många av de frågor som tagits upp faller inom regeringens kompetens­område. I en del av dessa frågor redovisar jag mina överväganden för riksdagens kännedom.

Mina förslag och överväganden harmonierar med EGs regler om jakt och om skydd för vilda djur.

Mina förslag och ställningstaganden innebär sammanfattningsvis följan­de.

   Åtgärder måste vidtas för att skapa en bättre balans mellan viltstammar­nas storlek och intresset av att minska de skador som viltet åstadkom­mer.

   Markägare, jägare och myndigheter skall ta ett större ansvar för att balansen uppnås.

   Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor skall intensifieras.

   Riktad utbildning och information i jakt- och viltvårdsfrågor skall ges till markägare och jägare.

   Viltforskningen skall prioritera forskning om åtgärder för att nå och bibehålla balansen mellan viltstammarnas storlek och ett tillfredsställan­de skydd för närings- och trafikintressena.

   Stora och stabila älgjaktsområden skall kunna registreras som älgskötsel-områden av länsstyrelsen. Jakträttshavama skall där själva besluta om avskjutningens storlek. Älgjakten i Malmöhus län skall bedrivas under allmän jakttid utanför A-områdena.

   Jakttiderna för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur förlängs.

   Jakten efter dovhjort och rådjur skall enbart ske under allmän jakttid.

   Jakten efter kronhjort skall ske som licensjakt inom särskilda kronhjorts­områden och i övrigt som allmän jakt.

   Detaljregleringen av länsstyrelsernas älgadministration skall minskas.

   Ersättningen för skada av älg, dovhjort och kronhjort på jordbruksgrö­dor och trädgårdsodlingar upphör den 1 januari 1995.

   Något bidrag till omplantering av skog som skadats av älg införs inte.

   Fällavgiftema för dovhjort, kronhjort och årskalv av älg avskaffas.

10


 


3.2 Målen för jakt- och viltvårdspolitiken


Prop. 1991/92:9


Min bedömning: Målen för jakt- och viltvårdspolitiken skall ligga fast. Samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstam­marnas storlek och å andra sidan ett rimligt skydd för andra intres­sen har i vissa avseenden inte uppfyllts.


Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer med min.

Remissinstanserna delar viltskadeutredningens bedömning. Skogsstyrel­sen anser att de omfattande skador på skog som förekommer utgör ett bevis för att målen i jakt- och viltvårdspolitiken inte uppfyllts. Länsstyrel­sen i Älvsborgs län anser att statsmaktemas målsättning måste anges tydligt i lagstiftningen och inte bara komma till uttryck i allmänt hållna uttalan­den i förarbetena.

Skälen för min bedömning: Statsmakternas målsättning för jakt- och viltvårdspolitiken anges i 4 § jaktlagen. Viltet skall enligt bestämmelsen vårdas i syfte att bl. a. främja en med hänsyn till allmänna och enskilda intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Jakten skall anpassas efter tillgången på vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren som svarar för att åtgärdema utförs och att anpassningen sker. Av gmndläggande betydel­se för artemas bevarande är att bestånden av varje art omfattar ett så stort individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. Då man uppnått att artema förekommer i tillräckligt starka stammar blir det frågan om en intresseavvägning, varvid speciell hänsyn måste tas till riskerna för uppkomsten av skador både inom skogsbraket och jordbraket samt i trafiken. Den nuvarande lagstiftningen är således uppbyggd på principen att jakt är tillåten om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. Själva jakten är även i viss utsträckning ett led i viltvården, nämligen när det är möjligt eller ändamålsenligt att genom avskjutning reglera ett vilt­bestånds storlek och sammansättning.

Det finns alltså en stark koppling mellan jakt och viltvård men med en särskild vikt lagd på skydd och vård. En balans skall följaktligen efter­strävas mellan å ena sidan intresset av att ha starka viltstammar och å andra sidan främst närings- och trafikintressena. Föredragande statsrådet ansåg i prop. 1986/87:58 om ny jaktlag, m. m. att vissa arter förekommer i så stora stammar att det krävs särskilda åtgärder om denna balans skall nås. Så t. ex. har älgstammens tillväxt lett till ett stort antal viltolyckor i trafiken årligen och betydande betesskador på gröda och skog. I fråga om vården av älgstammen anförde föredraganden att den skall inriktas mot att bevara en livskraftig älgstam av hög kvalitet. Älgstammens storlek bör genom en lämplig avskjutning anpassas till betestillgången, de areella näringama och trafiksäkerheten, dvs. älgjakten skall vara produktionsan-passad.

En möjlighet att komma till rätta med den obalans som råder var enligt föredragande statsrådet att genomföra en ökad avskjutning. Man bör dock inte övervärdera jakten som medel att lösa problemen med övertaliga


11


 


viltstammar. Jakten är följaktligen inte det enda medlet för att minska en     Prop. 1991/92:9 för stor viltstam. I fråga om vissa viltarter är det emellertid nödvändigt att både bedriva en intensiv normal jakt och ha möjlighet att vid sidan om den vanliga jakten föranstalta om en avskjutning för att förebygga viltska­dor.

Det finns enligt min uppfattning inte anledning att ändra de angivna målen för jakt- och viltvårdspolitiken. Enligt viltskadeutredningen har emellertid samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstam­marnas storlek och å andra sidan markemas förmåga att föda viltet inte uppfyllts i vissa områden. Viltskadoma på skog och jordbraksgrödor har enligt utredningen områdesvis ökat kraftigt under senare år. Detta beror särskilt på älgstammens starka utveckling under senare år. En rad ekologi­ska och biologiska faktorer bidrar givetvis till viltstammarnas utveckling. Sedan riksdagen gjorde sitt uttalande om målen för viltvårdspolitiken har, enligt viltskadeutredningens bedömning, framför allt älgskadoraa på vissa håll snarare tenderat att öka än minska trots en ökad avskjutning. Det krävs därför enligt utredningen en kraftansträngning de närmaste åren för att lokalt få en bättre balans hos framför allt älgstammen.

Enligt min uppfattning skall vi ha en livskraftig och högkvalitativ vilt­stam i Sverige. Stammen får dock inte vara större än att skador av ekono­misk betydelse för de areella näringama och för trafiken så långt möjligt undviks. Alltför stora bestånd av vilt kan dessutom medföra att sjukdomar sprids. Jag delar emellertid viltskadeutredningens uppfattning att den eftersträvade balansen mellan intresset av att ha starka viltstammar och närings- och trafikintressena inte alltid har uppnåtts. Med balans menas i detta avseende inte den biologiska bärförmågan, dvs. markemas förmåga att föda viltet. Den biologiska bärförmågan ligger i allmänhet avsevärt högre än den bärförmåga som definieras med utgångspunkt i viltskadoma. Skillnadema kan enligt Sveriges lantbraksuniversitet röra sig om 2 —5 gånger högre biologisk bärförmåga än den bärförmåga som kan tolereras från viltskadesynpunkt. Den viltvård som bedrivs måste grunda sig på den från viltskadesynpunkt definierade bärförmågan. Bärförmågan varierar givetvis inom olika delar av landet. Enligt min uppfattning har de senaste årens stora älgavskjutning medfört att skogsskadorna minskat. Lokalt förekommer dock fortfarande stora skador.

Ett mått på att balans inte råder är utvecklingen av nivån på fällavgifter-
na på älg. Avgifterna används huvudsakligen för att ersätta skada av älg,
dovhjort och kronhjort på jordbraksgröda och trädgårdsodlingar. Dessa
låg fram till jaktåret 1986/87 i genomsnitt under 300 kr. per fälld älg.
Jaktåret 1988/89 hade fällavgiftema stigit till i genomsnitt 471 kr. Varia­
tionerna mellan länen är stora. Fällavgiften för älg varierade det året
mellan 140 kr. och 750 kr. Variationerna är stora även mellan norra och
södra Sverige. I de allra flesta fall används fallavgifterna till ersättning för
skador av älg på jordbraksgrödor. I vissa län i södra Sverige är emellertid
skadoma av dovhjort och kronhjort betydligt mera kostsamma än älgska­
dorna. Även om fällavgiftema delvis används till länsstyrelsens admini­
stration, tyder ökningen enligt min mening på att den av samhället efter­
strävade balansen åtminstone lokalt inte har uppnåtts.
                            12


 


Varie enskild näring måste tåla att viltet orsakar vissa skador genom     Prop. 1991/92:9 betning m. m. Tåligheten för de areella näringarnas del är beroende av de ersättningar som utgår för skador på jordbraksgrödor och trädgårdsodling­ar. Detta har emellertid lett till de nämnda höga fallavgifterna.

De areella näringarnas problem med skador av vilt bör i första hand lösas på annat sätt än med ersättningar. Jag anser i likhet med viltskadeut­redningen att det är genom en bättre anpassning av viltstammarnas storlek som skadorna på såväl skog som jordbraksgrödor och trädgårdsodlingar skall minskas. I denna process måste både markägare och jägare medver­ka. Även myndigheternas beslut kan leda till att bättre balans i viltstam­marna uppnås. En sådan medverkan är den viktigaste föratsättningen. Men då måste både markägare och jägare ges bättre möjlighet än i dag att ta ett större ansvar för att detta mål skall kunna nås. Det motiveras särskilt av de stora lokala variationerna inom landet. Syftet måste vara att anpassa älgstammen till en nivå som är förenlig med det fastlagda målet för jakt-och viltvårdspolitiken.

Den bristande balansen kan ha flera orsaker. Eftersom vrtda djur är en värdefull resurs kan man förvänta sig att jägare och den naturintresserade allmänheten vill ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Uppmärk­samheten får därför inte ensidigt inriktas på viltets skador på skogen och jordbraksgrödorna. Det är viktigt att också se till fördelarna med en individ- och artrik viltstam. Jakten har en stor och ökande ekonomisk betydelse. Den representerar dessutom ett betydande rekreationsvärde som är svan att mäta i pengar. Viltskadeutredningen har inte närmare övervägt förhållandet mellan viltstammarnas natur- och jaktvärden och de skador som viltet orsakar. De konflikter som kan finnas mellan intresset av att behålla förhållandevis stora viltstammar och intresset av att upprätt­hålla en biologisk mångfald i skogen har inte heller behandlats. Den nya jordbmkspolitiken kommer att medföra att stora arealer jordbraksmark inom de närmaste åren kommer att användas för annat än livsmedelspro­duktion. Statligt stöd ges för anläggning av lövskog och energiskog eller för anläggning av våtmark på åkermark. Det är inte minst från naturvårdssyn­punkt önskvärt att vissa delar planteras med lövträd. Svårigheterna att etablera lövskog i områden där födotillgången för viltet är dålig har moti­verat stöd även till skyddsstängsel. Men dessutom måste viltstammarna hållas på en rimlig nivå för att dessa åtgärder i omställningsprogrammet skall vara meningsfulla.

Det är inte möjligt att i lagstiftningen konkret ange hur stora viltstam­marna skall vara eftersom förhållandena varierar så mycket inom landet. Jag föreslår i avsnitt 3.4 att det skall skapas förutsättningar för ett större lokalt ansvar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare. Enligt min uppfattning är det på den nivån som målsättningen med jakt-och viltvårdspolitiken måste få komma till ett praktiskt uttryck.

För att lösa de problem stora viltstammar för med sig krävs det insatser
och åtgärder av flera slag. Samhället kan medverka till att det skapas en
bättre balans i viltstammarna genom att lägga ett större ansvar på mark­
ägare och jägare och genom en minskad reglering av jakten. Myndigheter­
nas administration kan förenklas bl. a. genom att onödig detaljreglering av
  13


 


jakten tas bort. Föratsättningar skapas därigenom för ett ökat lokalt an­svar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare.

Ett administrativt enklare och flexiblare tilldelningssystem för licensjak­ten efter älg, ett system som möjliggör ett bättre beaktande av de lokala förhållandena, bör sålunda övervägas.

Dessa utgångspunkter ligger till grand för mina förslag till åtgärder för att bryta utvecklingen av ökande skador av vilt.


Prop. 1991/92:9


3.3 Bättre balans i viltstammarna

Min bedömning: Under de närmaste åren måste ansträngningarna ökas så att det skapas sådan balans i stammarna av framför allt älg, dovhjort, kronhjort och rådjur att skadorna på skog, jordbraksgrö­da, trädgårdsodlingar och i trafiken minskar till en acceptabel nivå.


Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer i stort med min. Ut­redningen anser dock att de balanserade viltstammarna skall nås inom en treårsperiod och att älgstammen bör kunna minskas med en tredjedel av nuvarande antal. En utvärdering av resultatet av de vidtagna åtgärderna bör göras senast år 1994.

Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget. Flera anser att stor hänsyn måste tas till de lokala variationerna i älgstammarna. Länsstyrel­sen i Västmanlands län anser att det är tveksamt om det föreslagna treårs­programmet kan bli ett effektivt instrament för att reducera älgstammen. Enligt länsstyrelsen är det jägama själva och den för tillfället rådande tillgången på älg inom ett jaktområde som avgör jaktresultatet.

Några remissinstanser, däribland skogsstyrelsen och statens naturvårds­verk, anser att utvärderingen inte kan ske så tidigt som år 1994.

Skälen för min bedömning: Skogsplanteringar betas av många djur, bl. a. hare, rådjur och älg. Man vet i dag inte tillräckligt om betningens omfatt­ning och betydelse, vilka djur som betar och när de betar. Delvis beror de ökade skadorna, särskilt rådjursskadorna, på att viltstammarna ökat. Nya metoder i skogsbraket, t. ex. plantering av täckrotsplantor som verkar vara särskilt utsatta för betning, kan emellertid också ha bidragit till skadebil­den.

Betydande skadegörelse på jordbraksgröda har skett i vissa län särskilt under år med sen skörd. Ca 98% av ersättningarna enligt viltskadeförord­ningens bestämmelser avser skador av älg. Endast ett fåtal skador i yrkes­mässiga trädgårdsodlingar orsakas av älg. Statistik visar också att skador­na under fuktiga och kalla somrar och höstar ökar, medan skadoma under torra somrar och goda skördeförhållanden minskar. De mest utsatta grö-doma är havre, grönfoderväxter, fodermärgkål och vissa oljeväxter. Det är vanligt att älgar betar på höstsäd och raps tidigt på våren.

Som jag nämnt i avsnitt 3.2 har samhällets målsättning om balans mellan viltstammarnas storiek och intresset av att hålla tillbaka de skador som viltet förorsakar inte uppfyllts i alla avseenden. Det gäller framför allt


14


 


älgstammen på många håll i landet. Jag delar därför viltskadeutredningens     Prop. 1991/92:9 uppfattning att en bättre balans i viltstammarna måste uppnås lokalt.

Ålgstammen

Sverige har en mycket tät älgstam med en i ett internationellt perspektiv mycket hög avkastning. Historiskt sett har älgstammen aldrig varit så stor som under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet. Samtidigt har avskjutningen varit så stor att den motsvarar ungefär halva vinter­stammen. Inom vissa områden finns det emellertid enligt viltskadeutred­ningen mycket mer älg än markerna tål. Den kraftiga ökningen av älgstam­men har gett upphov till betydande problem och skador. På grand av en alltför riklig älgförekomst har det på flera håll uppkommit stora skador på både skog och jordbruksgröda och allvarliga olyckor i trafiken.

Den svenska älgjakten uppskattas omsätta ca 1,5 miljard kronor om året. Den nuvarande älgstammen på 250000 — 300000 djur i vinterstam ger genom en årlig reproduktion på 130000— 150000 djur underlag för en betydande årlig avskjutning. Under år 1989 fälldes ca 136000 älgar och under år 1990 ca 130000 älgar. Älgstammen representerar både höga naturvärden och höga jaktvärden.

Genom en reglerad avskjutning av älgstammen har man syftat till att anpassa den till en lämplig nivå. Områdesvis har också en ökad avskjut­ning och andra förebyggande åtgärder lett fram till en älgstam som kan sägas vara i balans med andra intressen. De redovisningar som finns visar dock att det, trots en ökad avskjutning och en strävan till sänkt skadenivå, fortfarande finns områden med alltför stora älgstammar. Det är dock svårt att ange älgstammens storiek och sammansättning. Såväl avskjutningssta-tistiken som älginventeringar är osäkra instrument för en sådan beräkning.

Den nuvarande vinterstammen av älg orsakar problem. Betydande eko­nomiska värden går till spillo till följd av viltskadorna och vid olyckor i trafiken. Älgskadorna har ända sedan slutet av 1970-talet ökat trots att tilldelningen av älg ökat. På det statliga vägnätet inträffar årligen ca 20000 polisrapporterade viltolyckor, varav 5000 avser kollision med älg. De åtgärder som vidtas för att minska trafikolyckorna är i första hand siktröj-ningar och uppförande av viltstängsel. Särskilt uppförande av viltstängsel kostar mycket.

I skogsstyrelsens planeringsanvisningar till skogsvårdsstyrelserna finns som ett mål för styrelsernas verksamhet angivet att skadorna av vilt skall reduceras så att högst 5% av huvudstammarna i tallungskogarna har allvarliga betesskador. Möjligheterna att genom skogliga skötselåtgärder minska betesskadorna på ungskogen är emellertid begränsade. Enligt riks-skogstaxeringen är i dag 7 % av plant- och ungskogen så svårt skadad att mer än 5% av barrträdens huvudstammar har allvariiga betesskador. Detta berör mer än 400000 ha skog. Skadorna är mest omfattande i bestånd som domineras av tall. Skogarna i södra Norrland har varit värst utsatta.

Enligt Skogsindustrierna är betydligt mer än 7% av plant- och ung­
skogen svårt älgskadad. De kvalitets- och produktionsförluster som drab­
bat främst yngre tallskog har medfört ekonomiska förluster för såväl
          15


 


enskilda skogsägare som för samhället. Älgbetes- och skogsskadeinvente-     Prop. 1991/92:9 ring i Jämtlands län visar enligt länsstyrelsen på omfattande skador på skogen till ett värde av upp mot I miljard kronor.

Viltskadeutredningen föreslår att betestrycket på skog och gröda mins­kas genom att älgstammen under en treårsperiod reduceras med en tredje­del. Detta skulle innebära en avskjutning av 150000 — 200000 älgar årli­gen under perioden.

Jag delar så till vida viltskadeutredningens uppfattning att en bättre balans i älgstammen bör eftersträvas. Jag är dock inte beredd att förorda att avskjutningen skall vara 150000—200000 älgar per år under tre år. En minskning av älgskadoma bör visserligen ske i första hand genom en sänkning av älgantalet och justering av stammens täthet. Men målsättning­en för älgstammens lokala täthet måste bli flexiblare än för närvarande. De lokala skillnaderna mellan betesmarkens produktionsförmåga och älgska­dorna måste beaktas bättre. En ökad avskjutning inom de områden som drabbats av skogsskador är särskilt angelägen för att återställa balansen. Målet måste dock nås med beaktande av de skillnader som föreligger lokalt. Svårt skadade tallbestånd återhämtar sig bättre om de inte utsätts för ytterligare betning. Jag delar skogsstyrelsens uppfattning att det kan vara nödvändigt att sänka älgstammens nivå under vad som annars kan vara acceptabelt från skogsbrakets synpunkt inom sådana områden.

Anpassningen av förhållandet mellan älgstam, födotillgång och accepta­bel skadenivå är beroende av många olika faktorer. Ett av skälen till att anpassningen i vissa fall inte har lyckats kan vara att kunskapen om älgbeståndens storlek, sammansättning och populationsdynamik inte varit tillräcklig. Som en följd därav har den lokala tilldelningen ofta varit för generell och avskjutningen inte i alla avseenden svarat mot den verkliga situationen inom området.

Ett väsentligt problem är vandringsälgarna. De kommer från ett stort sommarbetesområde och samlas på en betydligt mindre vinterbetesareal där de orsakar oproportionerligt svåra skogsskador på en ofta mycket begränsad areal. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 3.5.

En målmedveten och samlad insats från samtliga intressens sida är nödvändig för att man skall kunna anpassa älgstammen till en acceptabel storlek. För att nå den eftersträvade balansen måste de berörda intressena vara beredda att komma överens om och acceptera den viltstam och den avskjutning som är lämplig. Det är angeläget att jägarorganisationerna, det samlade skogsbraket, skogsvårdsmyndigheterna och jordbraksnäringen engagerar sig i detta arbete. Det krävs både ett brett ökat ansvarstagande och kraftfulla och varaktiga insatser av markägare, jägare, myndigheter och organisationer för att nå detta mål.

Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att den jaktansvariga myndigheten skall få i uppdrag att i samråd med berörda myndigheter och organisationer följa effekten av de föreslagna åtgärderna och årligen redovisa vilket resultat som uppnåtts. Jag är alltså inte beredd att förorda någon särskild tidpunkt för utvärdering av åtgärderna.

16


 


Kronhjortsstammen                                                         Prop. 1991/92:9

Kronhjorten är ett flocklevande djur. Handjuren är emellertid betydligt mer rörliga än bindarna.

Kronhjorten är en urspranglig art i Sverige som i äldre tid reducerats hårt genom jakt. I slutet av 1950-talet frisläpptes kronhjorten från hägn och etablerade sig i södra Sverige upp till Mälardalen. I slutet av 1970-talet uppskattades stammen till ca I 500 djur. En markant tillväxt tycks ha skett i kronhjortbestånden under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet. Kronhjortsstammens storlek år 1989 har uppskattats till 2 700-3 400 djur. Alla uppgifter om stammens storlek är dock mycket osäkra.

Jakten på kronhjort har de senaste 15 åren i huvudsak bedrivits på licens. I vissa områden i anslutning till det tidigare skånska kronhjortre­servatet har allmän jakt förekommit. Under jaktåret 1990/91 fälldes totalt ca 700 djur inom drygt 650 licensområden. De flesta djuren fälldes i Södermanlands och Kalmar län. Endast i få fall når man upp till en avskjutning av hälften av tilldelat antal djur. Under senare år har tilldel­ningen utnyttjats till ca 30%. I några län har utnyttjandegraden varit så låg som 5—10%. Det tyder enligt viltskadeutredningen på att licenserna inte varit anpassade till bestånden.

De skador som kronhjorten åsamkar jordbraket är främst betes-, tramp-och liggskador i sädesfält och på oljeväxter och vall samt skador på rotfrakter. Det ingår i djurens normala beteende att äta olika jordbraks­grödor. Hur omfattande skadorna blir är beroende av antalet djur i den lokala stammen. I takt med att antalet kronhjortar blir större i mellersta Sverige ökar skadegörelsen. I det fömtvarande kronhjortreservatet i Skåne uppgick ersättningen för skador i jordbraksgrödor under enskilda år vid mitten av 1980-talet till 100000-200000 kr. Skador av kronhjort på trädgårdsodlingar är inte vanligt förekommande. Det ingår i kronhjortens naturliga födoval att föratom örter och ris äta skott, knoppar och bark av lövträd, unga tallar samt unga och medelgamla granar. När kronhjortre­servatet i Skåne avvecklades år 1988 hade 4,5 milj. kr. betalats ut i ersättning för direkta skador på skog under loppet av 17 år.

Kronhjortens beteende gör att den inte kan tillåtas bli allt för talrik. Emellertid bör fler områden än i dag kunna hysa en gles kronhjortsstam utan att oacceptabla skador uppstår. Skadegörelsen är emellertid sådan att kronhjorten måste hållas på en låg individnivå.

Dovhjortsstammen

Dovhjorten äter främst örter, gräs och jordbraksgrödor. Skador på jord­
braksgrödor av dovhjort kan t. ex. uppstå i form av trampskador och då en
grupp djur lägger sig i ett sädesfält. Däremot är betesskadorna inte så
omfattande. Dovhjortens skador på jordbraksgrödor i södra Sverige är
betydligt mer omfattande än kronhjortens. En uppskattning av förhållan­
dena i Malmöhus län visar att ca 80% av de utbetalda ersättningarna för
hjortskador gäller dovhjort. Skador av dovhjort är koncentrerade till några
få begränsade områden i Skåne där den förekommer i mycket täta bestånd.
     17

2    Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9


Jakten på dovhjort bedrivs både under allmän jaktlid och på licens. Under jaktåret 1990/91 fälldes drygt 3 500 djur, varav drygt 3000 under licensjakten. Närmare en tredjedel av djuren fälldes i Malmöhus län.

Jakten efter dovhjort bör inriktas på att bestånden inte hindras att expandera, men får samtidigt inte ske så att viltskadorna blir oacceptabelt stora.


Prop. 1991/92:9


Rådjursstammen

Under en hård vinter kan närmare 70% av rådjursstammen dö av svält. I synnerhet de nyfödda killingarna utgör en vanlig föda för räven. De senaste årens milda vintrar och glesa rävstammar till följd av rävskabb har medfört en utomordentligt stor ökning av rådjursstammen. Under de tre senaste åren har stammen ökat från uppskattningsvis 500000 djur till 1 500000. Avskjutningen har under denna tid ökat från ca 100000 till ca 300000 djur. Trots förlängda jakttider, vårjakt på råbock i vissa län och olika former av skyddsjakt har det således inte gått att hålla rådjursstam­men under kontroll.

Rådjuret har tidigare betraktats som ett ganska harmlöst djur i skade­hänseende. Skadorna av rådjur på framför allt plantskog i södra Sverige har som följd av den stora stammen nått en betydande omfattning. Rådjur åstadkommer även skador i trädgårdsodlingar och villaträdgårdar. På de svenska vägarna inträffar årligen ca 15000 trafikolyckor med rådjur in­blandade. Risken för sjukdomsspridning i form av parasiter samt för svält har ökat genom den nuvarande rådjursstammens storlek.

Det är nödvändigt att snarast försöka återställa den balans i rådjurs­stammen som fanns tidigare.

3.4 Åtgärder för att nå en bättre balans i viltstammarna

Min bedömning: Markägare, jägare och myndigheter måste ta ett större ansvar för att det eftersträvade målet om en balans mellan viltstammarnas storlek och de intressen som utsätts för viltskador skall kunna nås.

Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor bör intensifieras. Någon särskild reglering av samrådets organisatoriska former införs inte. Inom A-områdena skall dock redovisas till länsstyrelsen det lokala samråd som har skett om älgavskjutningens storlek.

En målinriktad information och utbildning skall riktas till mark­ägare och jägare under de närmaste tre åren.

I viltforskningen måste frågor om bl.a. älgstammens struktur, näringsval och åtgärder för att minska viltskadorna prioriteras.

Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer i stort med min. Ut­redningen har dock föreslagit ett obligatoriskt lokalt samråd mellan mark­ägare och jägare med Svenska jägareförbundet som huvudansvarig.


 


Remissinstanserna: Förslaget om information och utbildning tillstyrks    Prop. 1991/92:9 av remissinstanserna. Flera har påtalat behovet av medel för att utbild­ningen skall kunna genomföras.

Förslaget om lokalt samråd tillstyrks. Flera remissinstanser anser att markägaren bör få ett stärkt inflytande vid samrådet. Svenska jägareför­bundet anser att formerna för samrådet bör kunna variera från län till län.

Skälen för min bedömning: Bristande kunskaper om älgslammarna, ofullständiga älgskötselprogram, dåligt ansvarstagande och en otillräcklig samverkan mellan jägare och markägare har bidragit till dagens problem med viltskador. För att skapa en fungerande älgskötselmodell som svarar mot de krav som ställts upp av statsmakterna behövs en mera långsiktig och enhetlig älgvård. Lika viktigt är att formerna för detta accepteras av såväl jägare som markägare och att de åtgärder som beslutas verkställs inom en bestämd tid.

Viltskadeutredningen föreslår att jägare och markägare skall ges ett större ansvar för anpassningen av viltstammens storlek. Jag delar den uppfattningen. Svårigheterna att styra älgstammens storiek beror på flera faktorer såsom älgens sätt att uppträda, fastighetsstraktur, samverkan mellan jägare och markägare om jakten och viltvården och hur man värderar starka viltstammar och tolererar deras skador. En avgörande faktor för att hålla skadorna på en från de areella näringamas syiipunkt tillräckligt låg nivå är att det går att nå enighet om avskjutningens storlek. I denna fråga finns många uppfattningar men jag räknar med att det, med den föreslagna utbildningen och informationen, skall gå att nå en mycket stor grad av enighet om viltstammarnas storlek och viltets skadeverkning­ar.

En grandläggande förutsättning för utvecklandet och genomförandet av älgvården är att tillräckligt noggrant kartlägga den nuvarande situationen vad gäller älgpopulation och skadefrekvens.

För att få balans i viltstammarna krävs flera åtgärder. Jägarnas, mark­ägarnas och myndigheternas ansvar måste poängteras bättre än i dag. Informationen och utbildningen måste förbättras. Viltforskningen måste koncentreras och koordineras.

Markägarnas ansvar

Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är därför en del av fastighetens ekonomiska utnyttjande. Den är en integrerad del av ägarens fastighetsför­valtning på samma sätt som jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är mark­ägarna själva som har att bestämma över jakten på sin mark. När det gäller de ekonomiska aspekterna av jakten kan man därför egentligen inte skilja mellan markägare och jägare. Många enskilda markägare är aktiva jägare. När rollerna på så sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt entydigt. Men även om markägaren inte själv sköter jakten har han enligt jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. Markägarna måste därför vara medvetna om sitt ansvar och kan inte skylla viltskador på jägarna. När jakträtt arrenderas ut har markägaren ett ansvar för utformningen av kontrakten. Genom en längre avtalsperiod kan trygghet skapas för både


 


markägare och jägare. Detta leder förmodligen till bättre viltvård och till Prop. 1991/92:9 alt det blir lättare att nå de mål man satt upp för avskjutningen. Markägar­na måste också medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om skador inom jordbraket och skogsbruket och medverka till att begränsa viltskadorna genom olika anpassningsåtgärder vid brakningen av fastighe­terna. Jag återkommer till detta i avsnitt 3.8.

Jägarnas ansvar

Den svenska jägarkåren är välutbildad och kompetent i jaktliga frågor. Från de areella näringarnas sida framförs emellertid den synpunkten att jägama inte alltid tar hänsyn till de olägenheter som framför allt en stor älgstam medför. Orsaken till detta kan ligga i att de personer som är aktiva inom jakten har ett stort jaktintresse och därmed också en större tålighet mot förekommande olägenheter. En del av jägarkåren torde av tradition ha en benägenhet att betrakta älgstammen som ett kapital som inte får skattas alltför hårt. Samma uppfattning kan man möta även i vissa läns-viltnämnder. Under alla omständigheter står det klart att den enskilde jakträttshavaren eller markägaren kan ha betydande svårigheter att vinna gehör för sina problem i det nuvarande systemet trots att man eftersträvat bästa möjliga lokala hänsynstagande. Jägarna måste solidariskt ställa upp och verkställa den bedömda lämpliga avskjutningen.

Myndigheternas ansvar

Länsstyrelsen som handlägger jaktfrågor på länsplanet har det övergripan­de ansvaret för viltvårdsfrågorna i länet. Detta utesluter inte på något sätt ett ökat lokalt ansvarstagande. Länsviltnämnderaa fungerar som rådgivan­de organ åt länsstyrelsen i jakt- och viltvårdsfrågor. Nämnden består av nio ledamöter som utses av länsstyrelsen. Dessa har tidigare utsetts på följande sätt'. En ledamot har utsetts efter förslag av lantbruksnämnden, en ledamot efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag av jägarnas organisationer för länet. Av de övriga ledamöterna skall två representera friluftslivets och naturvårdens intressen. En ledamot skall ha särskild kunskap i fråga om trafiksäkerhet och vilt. De återstående två ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark.

En föratsättning för att länsviltnämnden skall leva upp till sin rådgivan­
de uppgift är att de olika företrädarna talar för de intressen de företräder.
Enligt viltskadeutredningen är så inte alltid fallet. En svårighet kan vara
att företrädarna för skogsbraket och jordbruket ofta också är jägare. Detta
kan innebära att jägarintressena kommer att väga alltför tungt i nämndens
bedömningar. Problemet har uppmärksammats av jordbrukets och skogs­
brakets intresseorganisationer. Det har i första hand från skogsbrakets
sida påtalats att markägarna bör få ett starkare inflytande i nämnden.
Länsstyrelsen har den I juli 1991 övertagit lantbruksnämndens uppgifter.
Samtidigt har markägarna fått möjlighet att företrädas av tre personer i
stället för som tidigare två. Genom denna ändring av bestämmelserna bör
de areella näringamas intressen i fortsättningen kunna beaktas på ett från
  20


 


dessa näringars synpunkt tillfredsställande sätt. Självfallet har jordbrakets     Prop. 1991/92:9 och skogsbrukets organisationer ansvaret för att de som nomineras företrä­der deras intressen på avsett sätt.

Det är naturligtvis viktigt att företrädarna för de areella näringama i länsviltnämnderna har god kunskap om de problem med skador som uppstår lokalt oavsett ägarkategori. För att nämnden skall få en ökad kunskap om skogsskadorna bör skogsvårdsstyrelsen årligen redovisa ska­desituationen inom sitt område. Därigenom kan ett underlag erhållas som möjliggör för såväl jägarna som länsviltnämnden att göra nödvändiga avvägningar vid fastställandet av riktlinjer för viltstammens reglering. Ett långsiktigt älgvårdsprogram för ett län eller del av ett län kan betyda mycket för att nå en större samstämmighet mellan olika intressen om skötseln av älgstammen och för tilldelningsprocessen. Nämnden bör där­för i fortsättningen ha som regel att begära in älgskötselplaner från A-områdena. Ansvaret för att dessa lämnas ligger närmast på jaktledaren. Av älgskötselplanerna bör bl. a. framgå hur man ser på skadebilden och vad det lokala samrådet mellan markägare och jägare resulterat i. Eftersom det är en viktig uppgift för länsstyrelsen att följa upp hur målen uppnåtts är det angeläget att lämpliga instrament tas fram för att bedöma detta. I detta arbete måste länsviltnämnden och andra regionala och lokala organ med­verka.

Länsviltnämnderna har hittills arbetat enligt ratiner som resp. länssty­relse själv funnit lämplig. Nämnderna kommer genom mina förslag att få ökade arbetsuppgifter. Därför bör den jaktansvariga myndigheten faststäl­la en arbetsordning för länsviltnämnderna efter samråd med länsstyrelser­na, jägarorganisationerna och den skogliga myndigheten.

Information och utbildning

För att nå det uppställda målet om balans mellan viltstammarnas storiek och de skador viltet åstadkommer är del enligt viltskadeutredningen nöd­vändigt med en målinriktad information och utbildning. Jag delar den uppfattningen.

Det är viktigt att informationen och utbildningen får ett konkret och målinriktat innehåll som snabbt kommer till praktisk nytta för jägama. Den bör inriktas på att uppmuntra en frivillig samverkan över fastighets-och jaktgränserna. Det skapar förutsättningar för markägare och jägare att själva svara för skötseln och älgstammen. Att öka kunskapen om vilka metoder som är lämpliga för bedömning av älgstammens storlek och tillväxt, skador och betestillgången är viktigt. Dessa uppgifter kan använ­das som underlag för älgskötselplaner i t. ex. jaktvårdskretsar och lokala älgskötselområden. Ett annat viktigt syfte med informationen och utbild­ningen är att skapa förståelse för ett organiserat lokalt samråd mellan markägare och jägare. Jag återkommer till detta i det följande. Även de marklösa jägarnas villkor och möjligheter till utvidgad jakt, t. ex. genom korttidsjakt i befintliga jaktlag, liksom prissättning på arrenden bör ingå i ett utbildnings- och informationsprogram.

De personer som skall delta i det lokala samrådet bör kunna analysera de 21


 


insamlade resultaten från älg- och skadeinventeringarna och dra riktiga     Prop. 1991/92:9 slutsatser av dem. De måste ha mycket goda kunskaper om både älg och skog och samspelet dem emellan. Det blir därför nödvändigt att utbilda deltagarna i samrådet i dessa frågor. I en sådan utbildning bör också länsviltnämndens ledamöter delta.

Verksamheten bör bedrivas i jägarorganisationernas regi i samråd med jordbrakets och skogsbrukets intresseorganisationer. Som bilaga 6 till det­ta protokoll har fogats älg/skog-grappens förslag till åtgärder mot viltska­dor. Bland de föreslagna åtgärderna finns informations- och utbildningsin­satser inom olika områden. Dessa förslag bör utgöra ett viktigt underlag för informationen och utbildningen.

Beträffande resurser för att genomföra informations- och utbildningsin­satserna vill jag anföra följande. En begränsning av viltskadorna är inte enbart en angelägenhet för det allmänna och för jägama. Ett stort ansvar vilar också på näringsidkarna och deras organisationer. De bör därför engagera sig i och bidra till informations- och utbildningsverksamheten. Så har även skett i viss omfattning. Bl.a. har Mellansvenska skogsskydds­kommittén tagit fram ett utbildningsmaterial för att öka förståelsen för älgskadeproblemet bland jägare och skogsbrakare. Ytterligare material behöver emellertid tas fram. Finansieringen av informations- och utbild­ningsverksamheten inklusive det underlag som behövs för denna måste i stor utsträckning ske genom omprioritering av tillgängliga medel hos myn­digheter och organisationer. Vissa ytterligare medel kan ställas till förfo­gande ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfondema. Jag har för avsikt att låta skogsstyrelsen och naturvårdsverket i samråd med berörda organisa­tioner lämna förslag till innehållet i informations- och utbildningspro­grammet, genomförandet och hur finansieringen skall ske. För genomfö­randet av informationen och utbildningen i länet bör bidrag ur länets vihskadefond kunna ges.

Lokalt samråd

Föredragande statsrådet anförde i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att det bör finns en lokal organisation för jakten och viltvården. Denna lokala samrådsgrupp borde enligt föredragandens uppfattning inte göras till något obligatorium. På vissa håll kan det Ijgga närmast till hands att kommunen tar initiativ till bildandet av en samrådsgrapp. Det bör dock enligt föredra­ganden inte vara något hinder mot att någon av jägarorganisationerna svarar för att bilda en samrådsgrapp. Grappen borde emellertid vara fristående från styrelsen för de lokala jägarsammanslutningarna. Det är enligt föredraganden förhållandena i den enskilda kommunen som bör bli avgörande för tillkomsten av samrådsgruppen och för dess sammansätt­ning.

Viltskadeutredningen anser att det behövs ett obligatoriskt lokalt sam­
råd mellan markägare och jägare. Enligt utredningen bör Svenska jägare­
förbundet vara huvudansvarig för det lokala samrådet med jordbrakets
och skogsbrukets företrädare på kretsnivå. Förbundet har enligt utredning­
en rekommenderat länsförbunden att inbjuda skogsbrakets företrädare för
  22


 


att gemensamt finna arbetssätt och former som tillgodoser ett organiserat     Prop. 1991/92:9 samråd mellan berörda parter i älgskötselfrågorna. Svenska jägareförbun­det och Lantbrakamas riksförbund (LRF) kan genom sin representation i länsviltnämnden också medverka till att det ordnas ett lokalt samråd, om detta av olika skäl annars inte skulle komma till stånd.

Älg/skog-grappen föreslår att det som lokal remissinstans och förslags­ställare i älgskötselfrågor för varje älgskötselområde skall utses en kretsviltgrapp. Denna skall bestå av fyra ledamöter om älgskötselområdet omfattar endast en krets och sex ledamöter om flera kretsar ingår. Hälften av ledamötema skall utses av resp. jaktvårdskrets och hälften av berörda markägare. Kretsviltgrappen bör vid behov adjungera lämpliga personer såsom berörd skogsvårdskonsulent.

LRF och Skogsägamas riksförbund anser att en obligatoriskt upprättad beredningsgmpp lokalt skall väga samman jordbrakets och skogsbrakets önskemål med älgvården. Beredningsgrappen skall enligt organisationema bestå av företrädare för markägarna och jaktvårdskretsen. Grappen skall lämna förslag till kretsstyrelsen om avskjutning och älgskötselplaner. Ac­cepterar kretsstyrelsen grappens avskjutningsförslag skall markägarsidan enligt förslaget föra fram sina åsikter till länsstyrelsen.

Själv gör jag följande bedömning. Flertalet län har numera lokala sam-rådsgrapper som i stort fungerar på det sätt som viltskadeutredningen och älg/skog-grappen avser. Det måste enligt min mening undvikas att det lokala samarbetet görs tvingande i bestämda organisatoriska former. Det finns annars risk för att det skapas en tungrodd och dyrbar administration. Däremot är det angeläget att ett lokalt samråd har skett i någon form innan länsstyrelsen beslutar om hur stor älgavskjutningen skall vara. Jakträtts­havama inom A-områdena bör därför årligen redovisa det samråd som har skett med berörda parter och vad deras inställning är till en lämplig älgavskjutning. Redovisningen bör utgöra en viktig del av underlaget för länsstyrelsens beslut om tilldelningen av älg. Är partema ense om avskjut­ningens storlek bör länsstyrelsen kunna bevilja den avskjutningen. Redo­visningen av samrådet medför således att länsstyrelsens administration av älgjaktsärendena minskar. I de fall parterna inte kunnat enas om avskjut­ningens storlek, eller samråd inte har skett, måste länsstyrelsen bestämma den lämpliga avskjutningen inom området på samma sätt som tidigare. Genom att delta i samrådet får jägare och markägare således en reell möjlighet att påverka älgavskjutningen samtidigt som länsstyrelsens admi­nistration minskar. För att det föreslagna samrådet skall fungera bra är det angeläget att det frivilliga samråd som sker i dag byggs ut ytterligare. Jag är övertygad om att så kommer att ske och att föratsättningarna härför kommer att öka genom de informations- och och utbildningsinsatser som jag har förordat.

Utvecklingen har gått mot en ökad lokal samverkan i större älgjaktsom­
råden. Trots det kvarstår stora lokala obalanser i viltstammen. Man kan
inte bortse från att denna obalans speglar en reell intressemotsättning
mellan skogsvårdande och jaktliga intressen. Det finns en risk för att
problemen flyttas ut lokalt utan att någon väg anvisas för hur problemen
skall lösas. 1 den planering som måste till är det därför viktigt att de areella
     23


 


näringarna ges ett reellt inflytande. Problemet är inte bara att enas om hur Prop. 1991/92:9 stor avskjutningen skall vara utan även att den bestämda avskjutningen verkligen blir genomförd. Det har från markägarhåll efterlysts en starkare ställning i jaktliga frågor för de areella näringarna. Markägarna måste enligt min mening genom mer precisa krav och överenskommelser styra avskjutningen utifrån fastighetens lokala skadebild. De måste också reage­ra på ett kraftfullt sätt om överenskommelser inte följs. Det är givetvis angeläget att parterna upplever sig ha ett reellt inflytande och möjlighet att påverka den rådande situationen. Det är också angeläget att det i det lokala samrådet finns en företrädare för trafiksäkerhetsintresset. Denna kan t. ex. utgöras av en representant för väghållaren.

Viltforskning

Den viltforskning som stöds av naturvårdsverkets forskningsnämnd syftar till att ge kunskaper för vården av landets viltbestånd. Inom forskningsom­rådet faller alla de förhållanden och åtgärder som påverkar viltbeståndens numerär och utbredning. Forskningen skall inriktas mot att skapa ökade kunskaper om de faktorer som kan ge en både artrik och individrik fauna. Avkastningen av viltbestånden under olika föratsättningar skall belysas liksom de negativa effekterna i form av viltskador.

Basresurserna för forskning och utvecklingsarbete på jakt- och viltvårds­området, dvs. lokaler, utmstning och fast personal, bekostas i stor ut­sträckning med medel som anvisas av regeringen över statsbudgeten. Jägareförbundet får bidrag ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfon­den. Statens naturvårdsverk har i rapporten Ett samlat program för vilt­forskningen tagit fram ett forskningsprogram som är vägledande vid me­delsfördelningen. Avsikten med viltforskningprogrammet är att underlätta en samordning av den samlade viltforskningen men också att skapa förut­sättningar för styrning av forskningsmedel till angelägna men eftersatta områden.

Enligt Sveriges lantbraksuniversitet finns det vissa kunskaper om meto­der för skadebegränsning. Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbe- . te måste enligt universitetet emellertid genomföras för att utreda de lämp­ligaste metoderna för skadebegränsning. Kännedom behövs exempelvis om hur hjortviltspopulationer reagerar på olika former av jaktligt uttag och tester behöver göras av skadeawärjande metoder. Det är även väsent­ligt att klarlägga vilka anpassningar av skogsskötseln och jordbraksdriften som kan göras för att begränsa skadorna. Jakttryck, val av jaktform och bytesdjur påverkar möjligheterna att nå ett önskat resultat. Ett selektivt uttag utan närmare kännedom om artens populationsdynamik kan orsaka oväntade förändringar i populationens struktur, beteende och genetiska sammansättning.

Målet för den produktionsanpassade jakten, där populationen styrs på
ett sätt som kan anses vara acceptabel från skadesynpunkt samtidigt som
en möjlighet till uthållig beskattning av en naturresurs eftersträvas, måste
grunda sig på en tillräcklig kännedom om viltet och dess beteende. För att
nå detta mål bör älgforskningen intensifieras och koordineras mer effektivt
  24


 


än hittills. Forskningsbehovet kan generellt indelas i skilda uppgiftsområ- Prop. 1991/92:9 den, nämligen dels en centralt styrd och organiserad inventering av vilt­stammen och kartläggning av dess storlek, täthet och straktur, dels plane­ring av optimal lokal täthet och lokal avskjutning och dels undersökning av förhållandet mellan vilt och livsmiljö med därtill hörande betesforsk­ning och inventering av skadefrekvens samt utvecklande av skadeförebyg­gande verksamhet.

För att en bra skötsel av älgstammen skall vara möjlig krävs uppgifter om populationens storlek, beskattning och reproduktion samt uppgifter om skador och betestryck. En sådan kunskap kräver regelbundna älginven­teringar, avskjutningsrapporter och älgskadeinventeringar. Utvecklingen av älgobsinventeringen samt insamling och utvärdering av data, försöks-och utvecklingsarbete med skadeförebyggande åtgärder samt undersök­ning av föratsättningarna att utveckla metoder för bedömning av samban­det mellan betestryck och älgstammens storlek utgör de områden som bör prioriteras i forsknings- och försöksverksamheten. Jag återkommer strax till detta.

För att erhålla ett så noggrant underlag som möjligt bör, i enlighet med naturvårdsverkets förslag, anmälan om jaktresultat göras till länsstyrelsen även om ingen älg fälls. Denna skyldighet bör gälla inom alla registrerade områden.

För budgetåret 1991/92 har regeringen anvisat 8460000 kr. ur jakt­vårdsfonden och viltskaderegleringsfonden till naturvårdsverket för vilt­forskning. Behållningen i fonderna är sådan att ytterligare medel inte kan tillföras forskningen. Den ändrade inriktningen av forskningen måste där­för ske genom omprioriteringar av befintliga medel och genom en effekti­vare användning av dem. Detta måste uppmärksammas särskilt av na­turvårdsverket vid fördelningen av medlen. Det är också viktigt att na­turvårdsverket utnyttjar sina möjligheter att aktivt styra resurser till de mest angelägna forskningsområdena för att minska viltskadorna. Alla möjligheter att tillvarata de kunskaper som finns i våra grannländer bör utnyttjas. Detta kan ske t. ex. inom ramen för det organiserade nordiska samarbetet.

Ålginventering

Generellt utgörs underlaget för viltforskningen av inventeringsresultat. En väsentlig del av uppgifterna för forskning och försök på viltområdet består i att ge den grundkunskap som är nödvändig för planering av en viss viltarts beskattning. Genom att bestämma målet för älgtätheten och ge­nom att sköta älgstammen så att dessa mål nås kan man minska de skador älgarna förorsakar omgivningen. Inventeringen är också föratsättningen för att trygga älgstammens livskraft och genetiska mångfald genom bibe­hållandet av stammens biologiskt riktiga köns- och åldersstraktur.

För att kunna svara upp mot dessa krav behövs förbättrade och förfina­
de inventeringsmetoder. Ansvaret för insamlingen av data måste i huvud­
sak ligga hos jägarna och markägama själva. Vid planering av älgstam­
mens beskattning behövs årligen information om stammens storlek och
      25


 


straktur samt prognos om kalvproduktion och vandring. Information från     Prop. 1991/92:9 vinterräkning, älgobsinventeringen samt avskjutningsstatistik och statistik över övrig dödlighet är nödvändig dels för att utveckla inventerings- och uppföljningsmetoder, dels för att utarbeta lokala älgskötselmodeller och avskjutningsrekommendationer.

Kunskap om förhållandet mellan älgstammens täthet, lokala fördelning, ålders- och könsstraktur, förökning och genetiska sammansättning är allt­så viktig. Älgobsinventeringen — älgobs — sker genom älgjägarnas direkta observationer av älgar under den första älgjaktsveckan. Den genomförs nu i hela landet men är inte helt arealtäckande i alla län. Älgobsen ger ett begrepp om trender i älgstammens utveckling men ger inte något besked om den konkreta älgtillgången. Ett utvecklingsarbete pågår för att älgobs-materialen skall kunna ge kunskap om det faktiska antalet djur. Den grandinformation som insamlas områdesvis via bl. a. älgobs bör behandlas så att den är jämförbar med resultaten från andra områden. Prognoser för älgvandringar och kalvproduktionen bör göras med hjälp av den informa­tion och kunskap som erhållits genom älgstammens långsiktiga uppfölj­ning.

Den nuvarande modellen för optimal beskattningsrekommendation bör utvecklas för att bättre anpassas till den situation som råder vid varje tillfälle. Beskattningsförslagen, deras effekt och felmarginal bör årligen följas upp och revideras. För att rekommendationerna skall ha relevans bör den lokala informationen vara kontinuerlig och täcka minst 90% av beräkningsarealen.

Betesanalys och biotopvård

För den produktionsanpassade jakten är det av stor vikt att känna till älgens foderkrav och betningsrytm under året. I detta sammanhang bör forskning angående betesanalys, biotopvård och vegetationsåterhämtning prioriteras. Det är också viktigt att det sker en fortlöpande och permanent uppföljning av utvecklingen så att åtgärdemas effekt kan konstateras.

På grand av den stora älgstammen har det speciellt i vandringsälgamas vinterbetesområde uppstått brist på näring. Eftersom det då kan uppstå stora skador på ungskog är kännedomen om älgbiotopen och älgbetestill-gången särskilt viktig.

Vandringsälgar

I de flesta älgstammar sker vissa årstidsvisa förflyttningar. I områden med
små topografiska skillnader och mindre snödjup kan dessa förflyttningar
inskränka sig till att älgarna vandrar kanske någon eller några kilometer
för att finna ett för årstiden bättre område med mindre snö och mer
lockande bete. Inom områden med större topografiska skillnader och
större snödjup gör älgama däremot regelrätta vandringar. Djuren rör sig
då ofta många mil mellan sommar- och vinterbetesområden. Dessa älgar
kallas vandringsälgar.
Den utlösande faktorn för vandringsälgarnas beteende är snödjupet
           26


 


även om födans åtkomst torde vara en grandläggande orsak. Älgarna Prop. 1991/92:9 brukar börja vandringen då snödjupet är mer än 40 cm. Sådana vandringar sker inom stora delar av Norrland, Dalarna och Värmland där enligt älg/skog-grappen uppskattningsvis 50 — 75% av älgarna är vandringsälgar. Dessa älgpopulationer har alltså både ett sommarbetesområde och ett vinterbetesområde. Under sommaren är älgarna utspridda över vidsträck­ta områden. På vintern är de koncentrerade till en areal som kanske är mindre än en tiondel av sommarbetesområdet med motsvarande större populationstäthet som följd.

De vandrande älgarna är oftast mycket lokaltrogna. De vandrar till samma vinterområde varje år och åter till samma sommarbetesområde. Tendensen att vandra kan vara medfödd. Vandringsmönstret är dock sannolikt inlärt eftersom vandrande kor får vandrande avkommor med i allmänhet samma vandringsmönster som korna. Det bör påpekas att inte alla älgar inom vandringsområdena vandrar. Har älgarna en gång börjat vandra fortsätter de emellertid med detta hela livet.

Det är först i och med de tätare älgstammarna och det modema skogs­bruket som vandringama kommit att innebära problem. Det har också blivit ett större antal älgar som vandrar. Vinterappehållsplatserna för älgama kan också ha blivit mer koncentrerade rant just tallungskogarna. Inom de delar av landet där älgvandringar förekommer kan man i allmän­het definiera de områden inom vilka vandringarna sker mellan sommar-och vinterområdena. Det går därför att göra en ganska god beräkning av älgvandringsområdenas utsträckning. En föratsättning för att komma till rätta med älgvandringsproblemet är att älgarnas rörelser avgör områdets avgränsningar och inte de administrativa gränsema.

För att få en fungerande viltvård i älgarnas vandringsområden bör hela det utnyttjade området beaktas vid inventeringar och avskjutning. Detta innebär med nödvändighet ett utökat samarbete över de traditionella gränserna mellan jaktvårdskretsar och olika län och även mellan markäga­re och jägare. Ansvaret vilar på både länsstyrelser och länsjaktvårdsföre-ningar i samförstånd med markägarna. Berörda länsstyrelser bör initiera ett sådant brett samarbete. Även de jägare som inte är med i länsjaktvårds-föreningen har givetvis ett ansvar. Det är viktigt att i det sammanhanget slå fast att jakträtt också innebär skyldighet att eftersträva att de olika jakt-och viltvårdsmål som ställts upp beträffande antalet djur, könsfördelning m. m. uppnås. I områdena ovanför odlingsgränsen förstärks svårigheterna att samordna jakten mot ett gemensamt mål av motsättningarna mellan olika ägar- och brakargrapper.

Det enklaste sättet att styra älgpopulationens storlek i vandringsområde­na är att göra en del av avskjutningen under vintern. Jakten kan då riktas mot de älgar som orsakar den största skadegörelsen och direkt på platsen där skadegörelsen sker. Det råder emellertid ofta en ovilja bland både jägare och allmänhet mot vinterjakt. Älgarna kan dessutom utsättas för skadliga påfrestningar under en period när de redan är ansträngda.

Enligt min mening finns det emellertid möjligheter att komma till rätta
med älgvandringsproblemet genom att dels öka avskjutningen inom som­
marbetesområdet, dels inrätta stora jaktområden och dels vid behov jaga
  27


 


vintertid inom de vinterbetesområden där älgen orsakar skada om snöför­hållandena medger jakt. Vidare kan tidsmässigt skilda jakttider behöva prövas inom vandringsområdena. Det krävs också att fler älgar fälls inom fjällområdena än vad som sker i dag. Statens marker där förvaltas av länsstyrelsema. Det är angeläget att öka upplåtelserna så att jakttrycket på älg ökar. En medlem i sameby har också jakträtt inom de aktuella område­na. Varje sameby erhåller en tilldelning av älg inom samebyns betesområ­de. De älgar som inte fälls av samebymedlemmarna bör kunna fällas genom att myndigheten senare upplåter rätt till jakt efter dessa älgar till andra. För att ett sådant system skall fungera är det angeläget att länssty­relsen noga följer älgavskjutningens storlek. Om samebyn utnyttjar sin tilldelning dåligt, bör länsstyrelsen överväga att i stället öka tilldelningen av älg till jaktarrendatorerna.


Prop. 1991/92:9


3.5 Regleringen av jakten efter älg m. m.

Mitt förslag: Större stabila jaktområden skall kunna registreras som särskilda älgskötselområden av länsstyrelsen. Inom ett älgskötsel­område får jakträttshavarna själva avgöra hur många älgar som skall fallas. För området skall det finnas en älgskötselplan.

Det frivilliga systemet med grapplicenstilldelning för licensjakten efter älg, s. k. kretslicenser, skall finnas kvar.

Älgjakten i Malmöhus län skall i fortsättningen bedrivas under allmän jakttid på de nuvarande B-områdena, generellområdena och kalvjaktsområdena.

Länsstyrelsens beslut om tilldelning av älg skall inte kunna över­klagas. Beslut om registrering av licensområden skall i fortsättning­en överklagas till kammarrätten.

Jakttiden för älg förlängs.

Länsstyrelsens detaljreglering av älgjakten bör minska.

Länsstyrelsens beslut om jakt på allmänt vatten skall inte kunna överklagas.


Viltskadeutredningens förslag om älgskötselområden överensstämmer i stort med mitt. Utredningen föreslår dock att minimistorleken på älgsköt-selområdena bör vara 3000-5 000 ha i södra Sverige och 5000-8 000 ha i norra Sverige. Enligt utredningen skall länen själva fastställa en minsta storlek på älgskötselområdena i länet.

Naturvårdsverkets forslag: Naturvårdsverket föreslår att storleken på ett älgskötselområde skall vara minst 2000 ha. Naturvårdsverket föreslår att ansökan om registrering av A-område ersätts med en anmälan. Avser ansökningen ett område av sådan storlek att där årligen kan fallas minst en vuxen älg registreras området utan något remissförfarande. Tilldelningen av älg beräknas schablonmässigt med hänsyn till områdets areal. Tilldel­ningen skall endast avse vuxna djur, men med en rekommendation att fälla minst lika många kalvar. Verkets förslag om älgjakten i Malmöhus län


28


 


och om länsstyrelsens reglering av älgjakten överensstämmer i stort med     Prop. 1991/92:9 mitt.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat.

Skogsstyrelsen, domänverket, några länsstyrelser och Jägarnas riksför­bund-Landsbygdens jägare tillstyrker naturvårdsverkets förslag i sin hel­het. Svenska Jägareförbundet tillstyrker i huvudsak verkets förslag.

Förslaget om älgskötselområden tillstyrks av flertalet remissinstanser. Några, däribland domänverket, efterlyser bestämmelser om hur älgskötsel­områden skall bildas och styras samt vad som skall gälla vid utträde.

Många remissinstanser har synpunkter på älgskötselområdenas mini­mistorlek. Några länsstyrelser i södra Sverige anser att minimiarealen bör vara 2000 ha, medan en del länsstyrelser i norra Sverige anser att minimi­arealen bör vara större än den av utredningen föreslagna. Några länsstyrel­ser anser att införandet av älgskötselområden medför ökad administration och att systemet med s. k. storlicenser i stället bör utvecklas.

De remissinstanser som yttrat sig om älgjakten i Malmöhus län tillstyr­ker förslaget.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att jakttiderna förlängs. Några remissinstanser anser att jakt av hänsyn till friluftslivet inte bör bedrivas under augusti och september.

Remissutfallet vad gäller länsstyrelsens reglering av älgjakten är mycket splittrat. Några av remissinstanserna, däribland skogsstyrelsen, domänver­ket och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare tillstyrker förslaget i sin helhet. Svenska jägareförbundet tillstyrker i huvudsak förslaget.

Skälen för mitt förslag:

Jakten efter älg

Älgen håller sig normalt ganska troget inom ett visst område. Den produk­
tionsanpassade älgjakten innebär att en älgstam måste ha ett tillräckligt
stort betesområde. En meningsfylld vård av älgstammen kan inte bedrivas
om jakten sker inom små områden utan samverkan. Samhällets strävan
har under de senaste tjugo åren varit att uppmuntra till samverkan över
större områden med goda föratsättningar att sköta älgstammen på ett bra
sätt. I samband med att prop. 1986/87:58 om jaktlag, m. m. behandlades
uttalade riksdagen att man bör eftersträva stora stabila licensområden.
Det är vidare enligt riksdagen angeläget att jägarorganisationerna medver­
kar i ett system som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad
samordning hela tiden eftersträvas för bildande av licensområden som är
tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt. För områden som är så
stora att man kan påverka den lokala älgstammens utveckling bör flerårsli-
censer kunna komma i fråga. Genom att området ges tillstånd att under ett
visst antal år skjuta ett givet antal djur får jakträttsinnehavarna själva
avgöra hur stor del av den totala tilldelningen de vill falla under resp. år.
På längre sikt bör man enligt riksdagens mening eftersträva ett system där
jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning övertar
ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.
                                           29


 


Utvecklingen har under senare år gått mot en ökad samverkan i större Prop. 1991/92:9 älgjaktsområden. Allt fler jägare som disponerar mindre marker har funnit det gynnsamt att samverka med andra. Det har också blivit allt vanligare att ett antal mindre licensområden frivilligt har gått samman och registre­rat området som ett A-område. Dessa områden kallas i vissa län storlicens-områden. I vissa fall har ett större eller mindre antal frivilligt anslutna jaktlag, som tidigare jagat var för sig med egen tilldelning direkt från länsstyrelsen, sökt och erhållit en gemensam licens, s. k. grupplicens. Varje grupplicens tilldelas av länsstyrelsen ett bestämt antal älgar vilka sedan fördelas mellan jaktlagen inom gruppen. I andra fall har hela eller delar av en jaktvårdskrets erhållit gemensam licens, s. k. kretslicens. Det har också blivit vanligare med flerårslicenser. I en flerårslicens beslutar länsstyrelsen det högsta antal älgar som får fallas under exempelvis en treårsperiod. Inom denna ram får jägarna och markägarna själva avgöra den årliga avskjutningen.

Utvecklingen har visat att jägarna är beredda att ta ett större lokalt ansvar för de praktiska och administrativa frågorna kring älgvården. Det är på det lokala planet kunskapen skall finnas om viktig basinformation om älgvården. Lokala problem med en alltför stor älgstam som orsakar skador bör också lösas lokalt i samverkan. Genom ett ökat lokalt ansvar skapas också goda förutsättningar att minska myndigheternas nuvarande administration och därmed nivån på fällavgiften.

Ålg.skötsdområden

Viltskadeutredningen har föreslagit att länsstyrelsen i fortsättningen inte skall besluta om tilldelningen av det antal djur som får fällas på stabila jaktområden, älgskötselområden, av en viss minimistorlek. I stället skall jakträttshavarna och markägarna själva få bestämma avskjutningen.

Viltskadeutredningen föreslår att älgskötselområdena i södra Sverige bör ha en minimistorlek av 3000 — 5 000 ha. För norra Sverige föreslås 5000 — 8 000 ha. Det skall enligt förslaget ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrifter härom. Inom dessa ramar bör länen själva fastställa en minsta storlek, lika för alla. Inom älgskötselområdena skall jägarna och markägarna själva få besluta om en avskjutning som stämmer med en god älgvård och är anpassad till vad som krävs med hänsyn till de areella näringarnas krav och trafiksäkerheten. När jägarna och markägarna själva får bedöma avskjutningen bör detta enligt utredningen ge positiva effekter på samarbetet.

Tillskapandet av älgskötselområden kommer enligt viltskadeutredning­en att erbjuda en mycket intressant möjlighet till samverkan för de älg­jaktsområden som för närvarande är registrerade för generell tilldelning. Denna form av registrering skall enligt riksdagsbeslut upphöra efter 1994 års älgjakt.

Själv gör jag följande bedömning. Många skäl talar för att det nu är dags
att ta nästa steg i en utveckling som i enlighet med riksdagens intentioner
syftar till ett system där jägarna och deras organisationer i största möjliga
utsträckning övertar ansvaret för de praktiska älgfrågorna. Det nuvarande
  30


 


tilldelningssystemet med maximerade tilldelningar för licensområdena in- Prop. 1991 /92:9 nebär å ena sidan begränsningar i möjligheterna att få till stånd en ökad avskjutning. En god tilldelning av älg, vilket ger licenshavaren stor frihet i sin jakt, ger å andra sidan inte alltid ett från skadesynpunkt tillfredsställan­de jaktresultat vad gäller antal fällda djur och fördelning efter ålder och kön. Jag delar mot denna bakgrand uppfattningen att älgskötselområden bör införas. Ett älgskötselområde innebär att jägarna och markägama får det direkta ansvaret för älgvården och att skador av älg lättare kan motver­kas. Eventuella eftersök förenklas och problemet med s. k. överskjutning elimineras. Jakten och viltvården får därmed stora likheter med den jakt och viltvård som i dag bedrivs inom de s.k. kretslicensområdena. Den stora skillnaden mellan de båda områdestypema blir att något beslut om tilldelning av älg inte behövs för älgskötselområdena.

I fråga om lämplig storlek på ett älgskötselområde vill jag anföra följande.

Jag är inte beredd att föreslå någon minimiareal för att ett jaktområde skall få registreras som älgskötselområde. Det förekommer i dag frivillig samverkan om älgjakten inom jaktvårdsområden, storlicensområden och andra älgjaklsområden. En sådan frivillig och stabil samverkan om jakten bör tillmätas stor betydelse vid registrering av älgjaktsområde och inte enbart områdets storlek. De av viltskadeutredningen föreslagna minimi-arealerna, 3 000 - 5 000 ha för södra Sverige och 5 000 - 8 000 ha för norra Sverige, bör kunna tjäna som riktmärke för ett älgskötselområdes minsta storiek. Området måste dock vara så stort att det går att få en uppfattning om älgstammens storlek och utbredning inom området. Det måste också vara möjligt att bedriva en meningsfull vård av älgstammen och finnas förutsättningar för en biologiskt riktig beskattning av den. Det bör ankom­ma på länsstyrelsen att efter samråd med länsviltnämnden avgöra om ett jaktområde bör få registreras som älgskötselområde. Fömtom de tidigare nämnda faktorerna måste även de regionala förhållandena vad gäller älg­täthet och skadefrekvens få stor betydelse vid länsstyrelsens bedömning om lämplig storlek på ett älgskötselområde. Det är därvid angeläget att älgskötselområdenas storlek kan anpassas till de skillnader som kan före­ligga i ett län mellan jordbruksbygder och skogsbygder. Även områdets arrondering måste tillmätas betydelse vid prövning av registrering av ett älgskötselområde.

Med kännedom om de på älgtätheten inverkande faktorerna är det möjligt att inom ett älgskötselområde bestämma älgtätheten i förhållande både till närings- och betessituation och till skadefrekvens eller båda gemensamt. Den acceptabla täthetsnivån kan således variera inom ett och samma älgskötselområde. Inrättande av älgskötselområden är en av de viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med problemen med vand­ringsälgar. Genom att inrätta älgskötselområden som berör flera jaktvårds­kretsar och län kan kontrollen över vandringsälgarna ökas. Om jägama och markägarna sålunda sluter upp kring en gemensam avskjutningspolitik kan älgvården förbättras.

Älgskötselområden bör enligt min mening, i likhet med licensområdena,
registreras av länsstyrelsen. De bör kunna bestå av A-områden, B-områden,
     31


 


generellområden och oregistrerade kalvjaktsområden. Anslutningen till ett Prop. 1991 /92:9 älgskötselområde skall vara frivillig. Har tillräckligt många markägare ansökt om att deras mark skall registreras som älgskötselområde registre­rar länsstyrelsen fastigheterna som älgskötselområde om fastigheterna till­sammans uppfyller de nyss angivna kraven för ett sådant område. Självfal­let kan även en enskild fastighet ha en så stor areal att den kan registreras som älgskötselområde. Vill en fastighetsägare att hans fastighet inte längre skall vara ansluten till ett älgskötselområde kan han hos länsstyrelsen ansöka om att hans mark registreras som A- eller B-område eller inte registreras alls. Ett flertal omregistreringar inom ett älgskötselområde kan leda till att området inte längre uppfyller kraven för att få vara registrerat som ett sådant. Som jag anfört tidigare bygger tanken på älgskötselområ­den på ett lokalt och frivilligt ansvarstagande för älgvården. Jag är därför inte beredd att föreslå några särskilda villkor för att få utträda ur ett älgskötselområde.

De jakträttshavare som vill få sin mark registrerad som älgskötselområ­de skall ansöka om detta hos länsstyrelsen på samma sätt som gäller för A-licens. Jakträttshavarna bör själva få besluta om hur samarbetet inom området skall ske. Någon bestämmelse om att det exempelvis skall utses en styrelse bör därför inte införas. Jakträttshavarna måste dock utse någon företrädare för dem för kontaktema med länsstyrelsen. Någon form av avtal mellan jakträttshavama inom ett älgskötselområde är nödvändig. Det krävs också normer för hur jakten och viltvården skall bedrivas. Svenska jägareförbundet har erbjudit sig att i samverkan med Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare och företrädare för markägareintressena utarbeta ett regelverk för älgskötselområdena. Ett sådant regelverk kan utgöra en lämplig modell för hur samverkan kan gå till men jakträttshavar­na bör själva få bestämma i vilken form samverkan inom området skall ske.

I likhet med viltskadeutredningen anser jag att det för ett älgskötselom­råde skall finnas en enkel plan för älgstammens skötsel. Det tidigare föreslagna samrådet bör ligga till grand för älgskötselplanen. Den bör innehålla ett principiellt mål för älgvården inom området. Planen bör dock inte utgöra något krav för registrering av området men den skall redovisas för länsstyrelsen sedan registrering har skett.

Systemet med älgskötselområden bygger således på frivillighet och sam­verkan mellan olika former av licensområden och kalvjaktsområden. Jak­ten inom området kan efter jakträttshavarnas eget bestämmande ske ge­mensamt över hela området eller för var och en enbart inom det område där resp. jägare harjakträtt.

Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit att jakträttshavarna inom A-områdena
årligen till länsstyrelsen skall redovisa det lokala samråd som har skett om
älgavskjutningen. På liknande sätt bör för ett älgskötselområde redovisas
vad som kommit fram vid det lokala samrådet samt hur årets älgjakt
uppfyllt målen i förhållande till älgskötselplanen och tidigare samråd.
Både älgskötselplanen och resultatet av det lokala samrådet bör utgöra en
viktig del av underlaget för länsstyrelsens ställningstagande till om älgsköt­
selområdet fortsättningsvis bör vara registrerat som sådant område. Detta
32


 


gäller särskilt när fråga om avregistrering av älgskötselområde uppkommer    Prop. 1991 /92:9

genom att fastighetsägare valt att inte längre vara ansluten till sådant

område.

Länsstyrelsens reglering av älgjakten utanför älgskötselområdena

1 fråga om administrationen av älgjakten utanför älgskötselområdena vill jag anföra följande.

Naturvårdsverket har redovisat ett förslag till förenklad administration av älgjakten. Jag kan till stora delar instämma i detta.

Jag delar sålunda naturvårdsverkets uppfattning att registreringsförfa­randet kan förenklas. Ansökningen skall innehålla de uppgifter som läns­styrelsen bestämmer, vilket bör innebära att samma uppgifter som i dag skall lämnas. Uppgiftema noteras i länsstyrelsens register över älgjaktsom­råden. Därefter erhålls ett beslut från länsstyrelsen om att området är registrerat och att jakt får bedrivas på området under föratsättning att uppgifterna är korrekta. Av beslutet skall vidare framgå om området har registrerats som A- eller B-område eller om området inte har registrerats alls (kalvjaktsområde). Avgörande för om området kan registreras som A-område är att arealen uppfyller de krav som länsstyrelsen beslutat om för erhållande av en tilldelning på en vuxen älg per år. Uppgifterna skall normalt inte behöva kontrolleras av länsstyrelsen. En föratsättning för att få bedriva jakt är självfallet att jägarna har jakträtt. Det måste vara jägarens ansvar att se till att han enbart jagar på mark där han disponerar jakträtt och att marken, då det gäller älgjakt, är registrerad på föreskrivet sätt. Visar det sig att de lämnade uppgifterna varit oriktiga skall registre­ringsbeslutet kunna upphävas.

Det finns ingen anledning att detaljreglera länsstyrelsens älgjaktsadmi­nistration i fortsättningen. Förhållandena mellan länen varierar avsevärt. I vissa län utför jägarorganisationerna ett stort arbete med bl. a. underlag för älgtilldelningen. Varje länsstyrelse bör därför inom givna ramar få möjlig­het att själv besluta om sin administration. Besluten att registrera licens­områden och om tilldelning får dock inte fattas av någon organisation utan måste fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsernas administration av älgjakten bör i största möjliga utsträckning datoriseras och automatiseras. Enligt vad jag erfarit finns datorprogram framtagna som är anpassade för ända­målet.

Älgjakten i Malmöhus län

Älgjaktsadministrationen och älgjakten i Malmöhus län skiljer sig markant
från vad som gäller för övriga län. Älgstammen i detta län är mycket svag.
Det beror till stor del på bristen på lämpliga älgbiotoper. Vidare är det från
bl.a. skadesynpunkt inte heller önskvärt eller möjligt att hålla en tätare
älgstam i länet. Under en rad år har endast ca 250 älgar fällts per år. Av
dessa har ca 200 fällts på A-områden. Under älgjakten 1988 och 1989
bedrevs i länet älgjakt på ca 130 A-områden, ca 40 B-områden och ca 600
generellområden. Administrationen av älgjakten i länet har kostat ca
         33

3   Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9


75000 kr. per år. Det är mer än för motsvarande arbete i Södermanlands     Prop. 1991/92:9 län där ca 3000 älgar skjuts varje år på mer än I 500 registrerade älgjakts­områden.

Arbetet med och kostnaderna för administrationen av älgjakten i Malmöhus län står enligt naturvårdsverket inte i rimlig proportion till det antal älgar som falls på B-områden och generellområden. Naturvårdsver­ket har mot denna bakgmnd föreslagit att B-områden, generellområden och kalvjaktsområden avskaffas i Malmöhus län. Förslaget innebär att samtliga dessa områden avregistreras. I stället bör älgjakt enligt verket få bedrivas som allmän jakt på alla områden som inte har registrerats som A-områden. Jakten bör ske enligt de principer som gällde för den allmänna jakt efter älg som fick bedrivas i landet fram till år 1975.

De remissinstanser som yttrat sig över förslaget tillstyrker det. Jag ser ingen anledning att motsätta mig förslaget. Erfarenhetema av denna älgjakt under allmän jakttid kan ge värdefulla erfarenheter för senare överväganden om framtidens älgjakt.


Jakten efter älgkalv inom A-områdena

För A-områdena beslutar länsstyrelsen om tilldelningen av älg. Natur­vårdsverket har föreslagit att länsstyrelsen i fortsättningen endast skall besluta om tilldelning av vuxna djur. 1 tilldelningsbeslutet skall dock anges som en rekommendation att minst lika många älgkalvar bör fällas som tilldelade vuxna djur. Jakten efter älgkalv blir enligt förslaget således fri inom dessa områden. Förslaget har enligt verket flera fördelar. Bl.a. undviks det överdrivet detaljerade tilldelningssystemet som tillämpas i många län. Vidare kan man vänta sig att fri kalvjakt kommer att medföra att kalvavskjutningen uppnår önskvärd nivå. Det är angeläget inte minst från skadesynpunkt. Kalvavskjutningen som inom många områden är alltför låg kan på detta sätt kompenseras av en högre avskjutning inom andra områden. Inom en del licensområden finns ofta ett visst motstånd mot att skjuta kalv medan man inom andra inser vikten av kalvjakten. Fri kalvjakt medför också större möjligheter att beskatta kalvarna där de just del aktuella jaktåret råkar befinna sig. Det är nämligen stora variationer beträffande tillgången på älgkalv mellan olika jaktområden och under olika år.

Själv gör jag följande bedömning. Det är önskvärt med en större avskjut­ning av kalv. Såvitt gäller de tidigare föreslagna älgskötselområdena kom­mer såväl vuxna djur som kalvar att få fällas utan någon tilldelning. Att i övrigt genomföra naturvårdsverkets förslag skulle inte medföra någon större förenkling från administrativ synpunkt. Det är inte heller givet att kalvavskjutningen ökar om kalvarna inte är antalsbestämda. Jag är av den uppfattningen att man bör vinna erfarenhet av jakten efter kalv inom älgskötselområdena innan fri kalvjakt införs även inom andra områden. Jag är därför inte beredd att nu förorda införande av fri kalvjakt inom A-områdena.


34


 


Tilldelning av älg på A-områden                                        Prop. 1991/92:9

Länsstyrelsemas handläggning av tilldelningsbeslut för A-områdena vari­erar mellan länen. Den nuvarande tilldelningen av älg baseras bl.a. på genomförda inventeringar och på uppgifter från jägarna själva om tillgång­en på älg inom varje älgvårdsdistrikt. Tilldelningen bestäms vidare med hänsyn till faktorer som skadegörelse på skog och gröda samt olyckor i trafiken.

I samtliga län torde emellertid det tidigare obligatoriska ansökningsför­farandet nu vara avskaffat. Den jakträttshavare som anser sig behöva en tilldelning som avsevärt avviker från den nivå som under de närmast föregående åren tillämpats för hans licensområde uppmanas i vissa län att höra av sig före ett angivet datum. Som regel begär länsstyrelsen genom remiss till jägarorganisationerna jägarnas synpunkter på vilken avskjut­ning som är lämplig. Länsjaktvårdsföreningarna som är mottagare av sådana remisser hör i sin tur sina jaktvårdskretsar.

Det underlag som länsstyrelsen på detta sätt samlat in överiämnas till länsviltnämnden för bedömning av lämplig älgtilldelning inom resp. älgvårdsdistrikt och älgjaktsområde. Efter länsviltnämndens genomgång av tilldelningsprincipema lämnar nämnden länsstyrelsen en rekommenda­tion om hur stor tilldelning A-områdena bör få under närmast kommande jaktår inom resp. älgvårdsdistrikt. Förslaget innehåller också rekommen­dationer om vilka och vilket antal djur (köns- och åldersfördelning) som bör få fällas, förbud mot jakt under helger och minsta areal för att erhålla A-licens.

Länsstyrelsen fattar därefter preliminära beslut om tilldelning på A-om­rådena. Dessa preliminära beslut sänds ut till företrädare för resp. licens­område för att de skall ha möjlighet att inom viss tid påverka sina tilldel­ningar. Har inga erinringar kommit in övergår det preliminära beslutet till att bli definitivt vid ett angivet datum. Om erinringar kommer in erhåller jakträttshavaren ett nytt beslut som ersätter det preliminära.

Naturvårdsverket anser att besluten om tilldelning för A-områdena före­gås av ett alltför omfattande arbete på flera nivåer. Ambitionen verkar vara att skapa absolut precision, rättvisa och demokrati. Enligt verket är det dock knappast förenat med några risker från älgskötselsynpunkt om registrerings- och tilldelningsbesluten inte är absolut precisa. Naturvårds­verket anser att beredningen av tilldelningsbesluten generellt bör kunna förenklas avsevärt.

Naturvårdsverket föreslår därför följande. Med utgångspunkt i faktorer som tillgången på älg, älgstammens tillväxt, viltskador och viltolyckor kan länsstyrelsen efter hörande av berörda myndigheter, organisationer och länsviltnämnden beräkna hur stor areal man skall förfoga över i varje älgvårdsdistrikt for att årligen få fälla ett vuxet djur. Endast den arealen skall enligt förslaget vara utgångspunkt för tilldelningens storiek. Na­turvårdsverket anser vidare att principerna för beräkning av älgtilldelning­en i möjligaste mån bör vara gemensamma för hela landet.

Beräkning av tilldelningen bör enligt naturvårdsverket göras med hjälp

av persondator eller dataterminal. I datorn föratsätts samtliga registrerade

35


 


A-områden finnas inlagda med bl. a. uppgifter om disponibel areal och till Prop. 1991/92:9 vilket älgvårdsdistrikt området hör. Genom att förse datorn med uppgift om den minimiareal som inom resp. distrikt gäller för att årligen få fälla en vuxen älg kan datorn själv räkna ut tilldelningen för varje älgjaktsområde schablonmässigt och skriva ut ett preliminärt beslut. Genom denna datori­sering och schablonmässig beräkning av tilldelningar kan handläggningen av tilldelningsbesluten enligt verket förenklas avsevärt.

Det preliminära beslutet om tilldelning bör enligt verket snarast tillstäl­las företrädare för resp. älgjaktsområde i länet. Beslutet bör åtföljas av ett meddelande om att beslutet står fast om synpunkter på tilldelningen inte inkommit före ett visst angivet datum. Kommer det in synpunkter skall länsstyrelsen ompröva det preliminära beslutet.

Älg/skog-grappen föreslår däremot, som jag redovisat i det föregående, att det skall utses lokala s. k. kretsviltgrupper som skall vara lokala remiss­instanser och förslagsställare i älgskötselfrågor. Kretsviltgrappen skall in­för varje års älgjakt, med stöd av resultaten från såväl älg- som skadeinven­teringar och sina lokala kunskaper, ge detaljerade avskjutningsförslag för resp. älgskötselområde till länsviltnämnden. Grappen skall också fungera som remissinstans till nämnden. Kretsviltgrappen och resp. jaktvårdskrets styrelse kommer enligt förslaget även att spela en avgörande roll vid genomförandet av de lokala programmen.

Min bedömning att älgjakten skall vara produktionsanpassad innebär att älgstammens storlek genom en lämplig avskjutning bör anpassas till betestillgången, de areella näringarnas fömtsättningar och trafiksäkerhe­ten. I den produktionsanpassade jakten görs ett årligt uttag av vuxna älgar och kalvar som är lika stort som älgstammens kalvproduktion. För att denna beskattningsprincip skall kunna tillämpas krävs att vinterstammen av älg är anpassad till en viss storlek som t. ex. har överenskommits lokalt.

Det nuvarande systemet för beslut om avskjutningens storlek är inte alltid ändamålsenligt för att nå målet om en balanserad älgstam och en produktionsanpassad jakt. Tilldelningen är ofta alltför schablonmässig och förändras alltför långsamt.

Huvudinsatserna mot viltskador av älg måste för A-områdenas del även
i fortsättningen göras genom avskjutning av den årliga tilldelningen av älg.
Vid prövningen av tilldelningens storiek måste i tillräcklig grad beaktas
faktorer som älgskador, viltolyckor och födosituationen. Tilldelningen
måste bygga på förslag och yttranden på bred bas från alla i sammanhanget
berörda intressenter. Det är nödvändigt att riktlinjerna för avskjutningen
fastställs länsvis. De lokala förhållandena inom länet vad gäller skadefre­
kvensen kräver emellertid att avskjutningen sker på ett riktigt sätt. Läns­
viltnämnderna bör därför eftersträva att nå lokala målsättningar inom
länet för älgstammens storlek. Den lokala älgstammens storiek skall inte
med nödvändighet förbli permanent, utan anpassas till för tillfället rådan­
de skadesituation. Jag är därför inte beredd att förorda det av naturvårds­
verket föreslagna systemet för älgtilldelning. Tilldelningen kan enligt min
mening inte göras så schablonmässig och utan individuell anpassning. Det
föreslagna tilldelningssystemet kan motverka det samråd som jag förordat
tidigare. I stället bör stor vikt fästas vid de synpunkter som kommer fram
   36


 


vid de lokala samråden. De förslag som där förs fram bör vara vägledande Prop. 1991/92:9 för länsstyrelsernas beslut om tilldelning på A-områdena. I områden med en stabil älgstam kan tilldelningen självfallet vara densamma år från år. Det kan ibland vara lämpligt att ett tilldelningsbeslut avser avskjutningen under exempelvis en treårsperiod. Med en sådan utformning av besluten uppstår inte problem med s. k. överskjutning. Jag vill betona att det är de lokala förhållandena som får avgöra hur tilldelningsbesluten skall utfor­mas.

Kretslicenser

I några län tillämpas sedan flera år ett system med grapptilldelning för licensjakten efter älg. Den praktiska utformningen av systemet varierar mellan länen. Den innebär vanligen att ett stort antal jakträttshavare i ett älgvårdsdistrikt genom fullmakter överlåter på en person att söka en gemensam tilldelning för de berörda A-områdena. Länsstyrelsen meddelar ett beslut om tilldelning för områdena sammantagna. Beslutet tillställs fullmaktshavaren. Något beslut om älgtilldelning meddelas således inte för varje enskilt A-område som ingår i kretslicensområdet. Den tilldelnings­norm som gäller för trakten tillämpas på samma sätt för A-områdena oavsett om de ingår i grapptilldelning eller inte. Ofta praktiseras ett system med extra tilldelning med hänsyn till riskema för skogsskador och trafik­olyckor. 1 praktiken har sådana extratilldelningar i stor utsträckning skett inom gmpptilldelningarnas ram. Varje A-område har dock varit oför­hindrat att söka extra tilldelning hos länsstyrelsen.

Jaktlagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att en älgtill­delning skall ske till vaije A-område. Jaktlagstiftningen bygger emellertid på tanken att länsstyrelsen för varje A-område skall besluta om en tilldel­ning i enlighet med principerna för den produktionsanpassade jakten. Jag har nyss föreslagit införandet av särskilda älgskötselområden. Som jag därvid nämnde finns det stora likheter mellan älgskötselområden och kretslicensområden. Den stora skillnaden är att jakträttshavarna själva skall besluta om avskjutningens storlek på älgskötselområdena. Enligt min mening borde det därför uppfattas som fördelaktigt för de som i dag jagar inom ett kretslicensområde att i stället registrera det som älgskötselområ­de. Det kan emellertid förekomma att kretslicensområdet är för litet för att kunna registreras som älgskötselområde eller att jakträttshavama av någon anledning inte vill registrera sin mark som älgskötselområde. Systemet med kretslicens är administrativt förhållandevis enkelt och fungerar bra. Om jakträttshavare vill bedriva älgjakten i denna form bör de därför ges möjlighet till det efter beslut av länsstyrelsen. En föratsättning för att så skall ske bör givetvis vara att jakträttshavama klart har uttalat att de vill bedriva älgjakten på detta sätt.

Jakttid för älg

Viltskadeutredningen har föreslagit att jakttiden för älg förlängs med ut­
gångspunkt i möjliga, biologiskt grandade ramar. Jakttiden bör enligt
          37


 


utredningen omfatta minst 70 dagar. Det bör i princip vara möjligt att jaga     Prop. 1991/92:9 älg under tiden den 16 augusti —den 28 febraari. Utredningen föreslår vidare att det inom älgskötselområden skall vara möjligt att bedriva skyddsjakt efter älg utan särskilt tillstånd från den 16 augusti om jakten bedrivs i direkt anslutning till det område där skadan inträffar.

Naturvårdsverket har föreslagit att jakttiden för älg generellt bör omfat­ta hela jakttidsramen, dvs. september-januari för län med septemberjakt och oktober-januari för övriga län.

Själv gör jag följande bedömning. Långa jakttider ger en lugnare jakt och ökar möjligheterna att fälla erforderiigt antal älgar för att hindra skada av älg. En lång jakttid för älg har inom de biologiska ramarna inte några negativa effekter på älgstammen. En lång jakttid medför också att behovet av skyddsjakt minskar. Jag delar därför uppfattningen att jakttiden för älg bör vara lång. Självfallet måste länsstyrelsen även i fortsättningen ha möjlighet att bestämma lämpliga tider för älgjakten. Länsstyrelsen har då att bedöma bl.a. när jakt bör ske av hänsyn till klimatet och till frilufts­livet.

De skador som älgen orsakar sommartid avser skador på gröda, främst havre. Skadorna är avsevärda i synnerhet under år med dåliga skördeför­hållanden. Jag är därför av den uppfattningen att skyddsjakt efter älg som uppehåller sig vid odlade fält med skadekänslig gröda inom registrerade älgskötselområden bör få bedrivas från den 16 augusti utan särskilt till­stånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste dock självfallet ha möjlighet att reglera denna jakt med hänsyn till bl.a. friluftslivet.

Överklagande av länsstyrelsens beslut

Enligt 54§ jaktlagen får länsstyrelsens beslut enligt I2§ lagen om tillstånd till jakt på allmänt vatten liksom beslut enligt 33 § om jakt efter älg på licens överklagas hos statens naturvårdsverk. Verkets beslut i en överkla­gad fråga får inte överklagas. Naturvårdsverkets beslut i övrigt med anled­ning av besvärsärendet får överklagas hos kammarrätten.

Naturvårdsverket har föreslagit att beslut i ärenden om tilldelning inte bör få överklagas. Älgstammens storlek och kvalitet samt det faktum att jägarnas organisationer och länsviltnämnden deltagit vid fastställandet av bastilldelningen (schablonen) för resp. älgvårdsdistrikt är enligt verket en tillräcklig garanti för att tilldelningen är anpassad till den avskjutning älgstammen tål och kräver. Enskilda företrädare för älgjaktsområden bör därför inte ha möjlighet att påverka tilldelningen på annat sätt än genom erinringar mot det preliminära tilldelningsbeslutet eller genom ansökan om skyddsjakt. Genom att slopa rätten att överklaga tilldelningsbeslut anser verket att avsevärda resurser kan frigöras hos länsstyrelserna, na­turvårdsverket och länsjaktvårdsföreningarna.

Utredningen om naturvårdsverkets uppgifter och organisation har före­
slagit att länsstyrelsens beslut om tillstånd till jakt på allmänt vatten och
andra beslut vad gäller älgjakten än registrering av områden för älgjakt inte
skall få överklagas. Utredningen anför att jakträtten är en sådan enskild
rätt som har nära anknytning till äganderätten.
                                      38


 


Själv gör jag följande bedömning. Naturvårdsverket prövar ca 600 över­klagade beslut om älgjakt om året. Ungefär 200 av ärendena avser tilldel­ningsbeslut. Naturvårdsverkets prövning i ett överklagat ärende sker nor­malt med utgångspunkt i de handlingar som redan finns i ärendet. Den tid som står till förfogande för handläggningen av ett överklagat ärende är kort. Naturvårdsverkets prövning blir därigenom mindre meningsfull. Normalt saknar verket möjligheter att göra en mer korrekt bedömning i tilldelningsfrågan än den länsstyrelsen gjort. Jag delar därför bedömningen att beslut om tilldelning av älg inte skall kunna överklagas. Det saknas vidare skäl att behålla rätten att överklaga länsstyrelsens beslut om till­stånd till jakt på allmänt vatten. Länsstyrelsens beslut om registrering av områden för älgjakt bör få överklagas hos kammarrätten.

Mina förslag i detta avsnitt medför ändringar i jaktlagen och jaktförord­ningen. I jaktlagen bör regeringen ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om licensjakt efter älg. Förslaget att länsstyrelsens beslut om registrering av områden för älgjakt skall överklagas till kammarrätt och inte till naturvårdsverket innebär ökade arbetsuppgifter för dessa domstolar.


Prop. 1991/92:9


 


3.6 Jakten efter dovhjort, kronhjort och rådjur

Min bedömning: Jakt efter kronhjort skall ske genom licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och i övrigt som allmän jakt. Jakt efter dovhjort och rådjur skall enbart ske som allmän jakt. Jakttidema för kronhjort, dovhjort och rådjur förlängs.

Viltskadeutredningens förslag överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Förslagen om jakten efter dovhjort, kronhjort och rådjur har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Naturvårdsverket påpekar att ett kronhjortsbestånd kan ha sin hemvist i mer än ett län, varför behovet av samråd då är stort.

Flera remissinstanser anser att jakten efter kapitalhjortar av dovhjort måste begränsas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det inte är lämpligt att inom ett och samma län ha både allmän och särskild jakt efter kronhjort.

Svenska Jägareförbundet anser att licensjakten efter dovhjort bör vara kvar och att det bör övervägas samma ordning som föreslås beträffande kronhjort.


39


 


Skälen för min bedömning:                                               Prop. 1991/92:9

Jakten efter kronhjort

Jakten efter kronhjort bedrivs i dag som licensjakt under en eller flera perioder som länsstyrelsen bestämmer under tiden den I oktober—den 28 (29) febraari.

Viltskadeutredningen har föreslagit att jakten efter kronhjort i princip bör vara möjlig under tiden den 16 augusti —den 28 febraari. Utredningen har vidare föreslagit att inom områden som anses tåla ett kronhjortsbe­stånd skall licensjakt få bedrivas inom särskilda av länsstyrelsen bestämda områden, kronhjortsområden. På övrig mark skall allmän jakt bedrivas. Bakgranden till förslaget är att utredningen anser att kronhjortsstammens utveckling är svårbestämd samtidigt som skadorna tenderar att öka. Detta märks särskilt på de svåra skadorna på framför allt granskog.

Jag delar viltskadeutredningens uppfattning i fråga om jakten efter kronhjort. Det bör i fortsättningen således ankomma på länsstyrelsen att ta ställning till om jakten skall få bedrivas som licensjakt eller om jakt bara skall få ske under allmän jakttid. Närmare bestämmelser om registrering av licensområden bör utfärdas av den jaktansvariga myndigheten.

Jakten efter dovhjort

Jakten efter dovhjort får i dag ske både som licensjakt och som allmän jakt.

Viltskadeutredningen har föreslagit att jakten efter dovhjort enbart skall ske under en lång allmän jakttid. Denna tid bör enligt utredningen i princip vara lika lång som tiden för jakt efter kronhjort. Bakgrunden till förslaget är att licensjakten på dovhjort enligt utredningen inte har reglerat tillväxten effektivt.

Den av länsstyrelsen beslutade tilldelningen utnyttjas endast till ca 30%. Jag delar därför viltskadeutredningens uppfattning att jakten efter dov­hjort i fortsättningen endast bör ske under allmän jakttid.

Jakten efter rådjur

Jakten efter rådjur sker i dag både som licensjakt under särskild tid och som allmän jakt. Både den allmänna och den särskilda jakttiden omfattar för hornbärande djur tiden den 16 augusti —den 30 september och för alla djur den I oktober —den 31 december. I de fyra nordligaste länen gäller dock att den allmänna jakttiden pågår till den 15 december.

Viltskadeutredningen har föreslagit att jakttiden föriängs t.o. m. den 31
januari för att stammens storlek skall kunna regleras bättre. Jag delar, mot
bakgrund av den stora ökningen av rådjursstammarna, utredningens för­
slag. Den allmänna och den särskilda jakttiden blir i fortsättningen lika
lång i hela landet. Licensjakt efter rådjur har inte förekommit under de
senaste åren. Det saknas enligt min mening anledning att behålla möjlighe­
ten att bedriva licensjakt efter rådjur.
                                                  40


 


Begränsning av jakttiden

Med hänsyn till dovhjortens och rådjurets utsatta'position vid hårt vin­terklimat bör, som bl. a. Jägareförbundet föreslagit, länsstyrelsen ges rätt att meddela föreskrifter om begränsning av jakttiden om det behövs med hänsyn till klimatförhållandena. Mina överväganden i detta avsnitt medför ändringar i jaktförordningen.


Prop. 1991/92:9


3.7 Arrendatorsjakträtt

Min bedömning: Någon särskild rätt för jordbmksarrendator att efter tillstånd av länsstyrelse bedriva skyddsjakt införs inte.


Viltskadeutredningens förslag: Om det på grand av ett viltbestånds storlek finns risk för skador på jordbraksgrödor kan länsstyrelsen efter ansökan av en jordbmksarrendator medge honom rätt till skyddsjakt även om arrendatorn annars saknar jakträtt. Djur som dödats skall tillfalla markägaren eller jakträttshavaren om annat inte har avtalats.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig avstyrker utredningens förslag. De anser att arrendatoms rätt till jakt även i fortsätt­ningen skall regleras i avtal. De påtalar också den skyddsjakt som länssty­relsen med stöd av 7§ jaktlagen kan besluta om efter ansökan av bl.a. arrendator. Hovrätten för Västra Sverige anser det inte uteslutet att man med ökad information och en generös tillämpning av bestämmelsema i 7 § jaktlagen kan uppnå det av utredningen angivna syftet utan den föreslagna ändringen. Sveriges jordägareförbund anser att förslaget utgör ett oaccepta­belt ingrepp i den privata äganderätten medan Sveriges jordbruksarrenda-torers förbund anser att markägaren i stället bör ersätta arrendatorn 90% av skadans värde.

Skälen för min bedömning: Jaktlagen bygger på principen om jordäga­rens jakträtt. I 10§ andra stycket lagen finns emellertid ett undantag från den principen. Vid jordbraksarrende har nämligen arrendatorn jakträtten på den arrenderade marken om inte annat har avtalats.

Viltskadeutredningen har inte närmare undersökt i vilken utsträckning arrendatorer saknar jakträtt. Företrädare för vissa arrendatorer har enligt utredningen uppgett att rätten till jakt i flertalet fall följer med när mark upplåts för jordbraksändamål medan andra har uppgett att arrendatorn oftast saknar jakträtt.

De vägar som står till buds för en arrendator som saknar jakträtt att förebygga skador av vilt är att söka förmå jakträttshavaren att öka avskjut­ningen eller att hos länsstyrelsen ansöka om skyddsjakt med stöd av 7§ jaktlagen. Skyddsjakt kan enligt bestämmelsen beslutas, såvitt gäller nu aktuella viltarter, av länsstyrelsen om det på grand av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt. Länsstyrelsen kan besluta att jakten skall ske genom särskilt utsedda jägare och även bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas vid jakten. Även om jakträttshavaren i första hand skall utses, kan arrendato-


41


 


rema genom bestämmelsen ges möjlighet att bedriva skyddsjakt på den arrenderade marken.

En arrendator har också möjlighet att kräva skadestånd av jakträtts­havaren enligt allmänna skadeståndsregler. För att ha någon framgång med en skadeståndstalan måste han då bevisa att jakträttshavaren vållat skada eller annorlunda uttryckt försummat sin jaktvård. Arrendatom mås­te bevisa att han själv vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan.

Det är givet att det kan uppstå konflikter mellan å ena sidan arrendato­rer och å andra sidan markägare eller andra jakträttshavare som har intresse av stora viltbestånd och att det kan vara svårt för en arrendator att förmå jakträttshavaren att decimera viltbeståndet. För att komma till rätta med detta har företrädare för arrendatorema enligt viltskadeutredningen varit inne på tanken, i vart fall när det gäller småvilt, att jakträtten på arrendestället alltid skulle tillkomma arrendatorn. En sådan ordning skulle emellertid innebära ett väsentligt ingrepp i den rådighet som en fastighets­ägare enligt jaktlagen har över sin fastighet. Föredragande statsrådet ansåg i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att det var mindre lämpligt att obligatoriskt knyta jakträtten till varie jordbraksarrende.

Vid upplåtelse av jordbraksarrende råder således avtalsfrihet. Partema kan i arrendeavtalet reglera hur viltskadoma skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador. Jag är inte beredd att föreslå en rätt för jordbmksarrendator att bedriva skyddsjakt på det sätt utredningen före­slår. Jag har i avsnitt 3.4 förordat en omfattande information till och utbildning av markägare, jägare och arrendatorer. Det är enligt min me­ning angeläget att markägarna kommer till insikt om de problem stora viltstammar kan medföra för jordbraket. Skyddsjakt med stöd av 7§ jaktlagen har skett i ytterst liten utsträckning. I den föreslagna informatio­nen bör lämpligen spridas kännedom om bestämmelsens innehåll till ar-rendatorerna. Det är också angeläget att länsstyrelsema visar stor bered­skap och snabbhet i handläggningen av sådana ärenden. Dessa åtgärder bör medföra tillräckliga möjligheter för arrendatorn att förebygga skador på jordbraket.


Prop. 1991/92:9


3.8 Ersättning för skada av vilt m. m.

Mitt förslag: Möjligheten att få bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av dovhjort, kronhjort och älg eller ersättning för skada av dessa viltslag på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar upphör den 1 januari 1995. Vid samma tidpunkt upphör även möjligheten att få bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av jaktbart vilt eller ersättning för skada av sådant vilt. Något bidrag till omplante­ring av skog som skadats av älg införs inte.

Mård och mårdhund skall ingå bland de arter som får dödas eller fångas av den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där.


Viltskadeutredningens förslag: Möjligheten att få ersättning vid skada av


42


 


dovhjort och kronhjort på jordbraksgrödor och trädgårdsodlingar samt för Prop. 1991/92:9 skada av älg på trädgårdsodlingar upphör vid utgången av år 1991. Ersätt­ning för skada av älg på jordbruksgrödor upphör vid utgången av år 1994. Enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav bör kunna få bidrag av statsmedel till omplantering av skog som skadats av älg under åren 1992 — 1994.

Utredningen föreslår vidare att bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av älg skall kunna lämnas ur viltskadefonden.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Några remissinstanser anser att möjligheterna att erhålla ersätt­ning bör upphöra vid en och samma tidpunkt. De remissinstanser som avstyrker förslaget anser att det inte går att få en sådan balans i viltstam­marna att skadorna blir acceptabla för de areella näringarna och att mind­re markinnehavare drabbas. Några av remissinstanserna, däribland skogs.tyrdsen och naturvårdsverket, anser att ersättning bör kunna utgå vid plötsliga och oföratsedda skador.

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om det är skäligt att kostnadema för skadorna helt skall bäras av trädgårdsodlingen. Kostnadema för stängsel blir oproportionerligt höga om odlingarna på grand av växtföljden måste flyttas rant. Bidrag för skadeförebyggande åtgärder bör kunna lämnas för trädgårdsförelag. Ersättningsmöjligheten bör inte slopas före år 1995 så att trädgårdsodlama hinner ställa om sig och informeras om de nya förhållan­dena. Trädgårdsnäringens riksförbund anser att kostnaden för att skydda odlingarna mot viltskador genom staket blir orimligt höga.

Skogsstyrelsen anser att bidrag till omplantering av skog bör lämnas om skadan uppstått under 1980-talet.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens Jägare anser att ersättning för skada av älg på jordbmksgröda bör lämnas även i fortsättningen.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget att bidrag till förebyg­gande åtgärder mot skada av älg skall kunna lämnas ur viltskadefonden.

Skälen för mitt förslag:

Inträffad skada

Det nuvarande ersättningssystemet för viltskador bygger på att var och en är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av förekomsten av vilt. Jag har i avsnitt 2.1 och 2.3 redogjort för gällande bestämmelser.

Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att viltskador inte helt kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan emellertid inte krävas av dem som drabbas av skador. Principen bör dock vara att viltskador skall förebyggas.

En tillräcklig stor avskjutning av de jaktbara stammarna under den
normala jakttiden är enligt min mening det viktigaste medlet för att
förebygga viltskador. Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit åtgärder för att uppnå
en bättre balans i viltstammarna.
                                                        43


 


Med det nuvarande systemet med ersättning för skador på jordbraksgrö- Prop. 1991/92:9 dor och trädgårdsodlingar skapas inte tillräckligt incitament för användar­na av marken att vidta aktiva skadeförebyggande åtgärder mot skada av dovhjort, kronhjort och älg trots att detta, som jag nyss nämnt, är avsikten. Om fallavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå krävs det ett större ansvar av jägarna för att anpassa viltstammarna till de areella näringamas fömtsättningar. Med de informations- och utbildningsåtgärder som jag har förordat i avsnitt 3.4 är jag övertygad om att jägarna kommer att känna ett ansvar för att viltstammarna inte blir så stora att de åstadkommer oaccep­tabla skador. Jag delar viltskadeutredningens uppfattning att ersättning för skador av vilt på jordbmksgröda, trädgårdsodling och skog inte skall lämnas. Ett avskaffande av ersättningsmöjligheten för skada av vilt står i överensstämmelse med en allmän princip om att viltskadeproblemen skall lösas genom en reglering av viltstammarna, kompletterad med åtgärder för att begränsa skadornas omfattning. 1 sammanhanget måste också beaktas att avkastningen av älgjakten såväl vad avser kött som rekreationsvärden är mycket stor. Jakten ger därför genom markägarens egen jakt eller genom utarrendering en avkastning för fastighetsägaren som ofta kan uppgå till högre värde än vad som förloras genom eventuella viltskador. Mina förslag i det följande skall ses mot denna bakgrand.

Skada på jordbruksgrödor av dovhjort, kronhjort och älg

Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt att ersättningsmöjligheten för skada av dovhjort, kronhjort och älg på jordbraksgröda skall upphöra. Dessa skador svarade enligt viltskadeutredningen för 98% av de ersätt­ningar som betalades ur viltskadefonderna åren 1986 och 1987. Havre var den ojämförligt mest skadade grödan följd av skador på oljeväxter och vårvete.

Jag delar alltså utredningens uppfattning att möjligheten att få ersätt­ning ur viltskadefonden vid skador av dovhjort, kronhjort och älg på jordbraksgrödor skall upphöra.

Trädgårdsodlingar

Yrkesmässig trädgårdsodling sker vid ca 6000 företag över hela landet. Enligt Trädgårdsnäringens riksförbund är det framför allt frakt- och bärod­lingar samt plantskolor och fältmässig grönsaksodling som drabbas hår­dast av viltskador. Skadorna rör sig enligt förbundet om betningsskador som förorsakas av både däggdjur och fåglar. Men även trampskador i samband med betning förekommer. De ekonomiskt mest kännbara ska­dorna orsakas av dovhjort, kronhjort, rådjur och älg. Dessutom kan bl. a. kanin, hare och fåglar orsaka skadegörelse på frakt- och bärodlingar.

Viltskadeutredningen har föreslagit att ersättning inte längre skall läm­
nas för skador på yrkesmässig trädgårdsodling som orsakats av älg, dov­
hjort och kronhjort. Bidrag bör enligt utredningen inte heller lämnas till
förebyggande av sådana skador. Enligt utredningen har endast 2% av
antalet beviljade ersättningar avsett viltskador på yrkesmässiga trädgårds-
      44


 


odlingar under de senaste åren. Det är enligt utredningen fråga om koncen-     Prop. 1991/92:9 trerade odlingar som på grand av den ofta begränsade arealen kan föratsät­tas skyddas genom stängsel till en rimlig kostnad.

På vissa frakt- och bärodlingar förekommer enligt lantbraksstyrelsen allvarliga skador trots förebyggande åtgärder i form av jakt, skrämselåtgär­der och stängsel. Skadoma uppkommer särskilt under vinterhalvåret. På gmnd av snö kan det då vara svårt att klara tillsynen av odlingarna. Problemen torde enligt lantbraksstyrelsen vara störst för frilandsodling av grönsaker, där odlingarna på grand av växtföljden måste flyttas mnt på företaget. Kostnaden för stängsel kan där bli hög. Lönsamheten för träd­gårdsnäringen är enligt lantbruksstyrelsen generellt sett ansträngd. För fruktodlarna är situationen särskilt osäker eftersom gränsskyddet på deras produkter har sänkts.

Själv gör jag följande bedömning. På odlingar med frakt, bär och plant­skoleprodukter har ofta investerats stora summor pengar i fleråriga kultu­rer. Även en mindre skada på dessa odlingar kan förorsaka kännbara förluster. Trädgårdsodlingar är emellertid intensivodlingar där en hög skyddsnivå enligt min mening kan krävas av odlaren. Avkastningen per hektar vid trädgårdsodling kan vara ända upp till tio gånger så hög som avkastningen vid spannmålsodling. Skadeförebyggande åtgärder i form av exempelvis stängsel är oftast nödvändiga för att skydda odlingama mot viltarter för vilka ersättning enligt viltskadeförordningen inte lämnas. Jag tänker då närmast på de skador som rådjur, kanin och hare kan åstadkom­ma på odlingarna. Den som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling måste därför väga in riskerna för viltskador även av älg, dovhjort och kronhjort i den normala riskbedömningen för företaget. Jag delar mot den nu angivna bakgranden viltskadeutredningens uppfattning att ersättning för skador som orsakats av älg, dovhjort och kronhjort på yrkesmässig trädgårdsod­ling bör upphöra.

Skador på skog

Jag har i avsnitt 2.2 redogjort för den försöksverksamhet som under åren
1988—1990 pågick med ersättning för skada på skog av älg. Försöksverk­
samheten har på regeringens uppdrag utvärderats av naturvårdsverket i
samråd med skogsstyrelsen. Av utvärderingen framgåratt 29 ansökningar
om bidrag kommit in till de tre berörda länsstyrelserna. Bidrag lämnades i
23 fall med totalt 73000 kr. Naturvårdsverket anför sammanfattningsvis
att verksamheten har haft liten omfattning och ganska ringa betydelse för
de drabbade skogsägarna. Detta beror främst på de villkor för bidrag som
ställts upp i förordningen om försöksverksamheten. Villkoren har allmänt
uppfattats som hårda och inte anpassade till skogsbrakarnas verklighet.
Villkoren var kopplade till skogsvårdslagens bestämmelser om föreläggan­
de om skyldighet till nyplantering av skog. Dessa bestämmelser har emel­
lertid i de här sammanhangen sällan utnyttjats av skogsvårdsstyrelsema.
Obenägenheten att förelägga om nyplantering av skog beror i huvudsak på
att skogsägama utöver älgskadan kan drabbas hårt ekonomiskt av ett
föreläggande. En omplantering inkl. nedröjning av det skadade beståndet
   45


 


kostar ca 10000 kr. per ha. I de flesta län har avsikten med 1980-talets     Prop. 1991/92:9 älgvård varit att minska älgstammen. I avvaktan på denna minskning har skogsvårdsstyrelserna varit försiktiga med nämnda förelägganden. Risken för att den nyetablerade planteringen åter förstörs om älgbetestrycket kvarstår har ansetts för stor.

Försöksverksamheten har i nuvarande form inte medfört någon omfat­tande administration. Detta beror dock i första hand på att de hårda villkoren för bidrag resulterat i ett litet antal ärenden. Ett riksomfattande bidragssystem med generösare villkor skulle enligt naturvårdsverket troli­gen medföra en omfattande administration. En viktig invändning mot ett fortsatt bidragssystem är enligt verket att generösa sådana system kan motverka både benägenheten att vidta skadeförebyggande åtgärder och nödvändig älgavskjutning. Systemet med ersättning för viltskadad gröda har dessutom medfört att vissa län årligen tömt sina viltskadefonder så att fondernas medel inte kunnat användas till andra angelägna ändamål, bl. a. älginventeringar.

Sammanfattningsvis är det naturvårdsverkets uppfattning att bidrags­systemet för omplantering av älgskadad skog i sin nuvarande form inte fyllt någon funktion. Naturvårdsverket avstyrker bestämt fortsatt försöks­verksamhet eller liknande form av bidragssystem för älgskadad skog.

Viltskadeutredningen har bedömt att den årligen tillkommande skogs­arealen som skadas så svårt av älg att reproduktionsplikt enligt skogsvårds­lagen inträder uppgår till 30000 — 45000 ha. Den beräknade omplante­ringskostnaden uppgår då till 30 — 45 milj. kr. per år. Viltskadeutredningen har föreslagit att det inte skall införas något ersättningssystem för skada av älg på skog. Däremot föreslår utredningen att bidrag till omplantering av älgskadad skog skall kunna ges till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav om älgskadan inträffat under åren 1991 — 1994. Bidraget bör enligt utredningen finansieras med statsbudgetmedel.

Enligt min uppfattning måste älgskadeproblemet i första hand hanteras genom att älgstammens storlek minskas till en nivå där skadorna kan accepteras. Jag har i avsnitt 3.3 och 3.4 föreslagit åtgärder för att uppnå en sådan balans. Det är inte rimligt med ett generellt ersättningssystem för viltskador i skogsbruket. Det kan motverka en av olika skäl nödvändig anpassning av älgstammen. 1 andra hand bör skadeproblemen som uppstår lokalt motverkas genom en snabb och generös behandling av ansökningar om skyddsjakt. Ett bidrag med exempelvis 50% av den av utredningen beräknade omplanteringskostnaden skulle för skogslänens del medföra fallavgifter som blir orimligt höga. Jag är därför inte beredd att föreslå införande av ett system med ersättning för skada av vilt på skog. Jag kan inte heller biträda utredningens förslag om bidrag av statsmedel under en övergångsperiod.

Ersättningför skador i vissa fall

Enligt gällande bestämmelser kan ersättning för viltskador lämnas även i
andra fall än då det gäller skada av älg, dovhjort och kronhjort på jord­
bruksgröda och trädgårdsodling. Som villkor gäller att det är uppenbart
      46


 


oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan     Prop. 1991/92:9 föranleder. Bidrag kan på samma villkor lämnas till åtgärder för att före­bygga skador. Ersättningarna och bidragen lämnas ur jaktvårdsfonden när det gäller jaktbara viltarter och utgår i övrigt av statsmedel.

Möjligheten att erhålla ersättning för skada av vilt bör, när det gäller annan skada än den rovdjur orsakar på tamdjur, enligt min mening finnas kvar enbart när det gäller skador av de arter där på grand av beståndens ringa storlek jakt inte är tänkbar i någon form. Jag avser då exempelvis skador förorsakade av tranor eller salar. 1 sådana fall bör även i fortsätt­ningen ersättning kunna lämnas av statsmedel för såväl skada som till förebyggande åtgärder. Dessa ärenden bör handläggas av den myndighet som har ansvaret för jaktfrågorna. Besluten bör inte kunna överklagas. Möjligheten att få ersättning tor skada av vilt i övriga fall bör upphöra vid utgången av år 1994.

Förebyggande av skada

De olika näringarna har vissa föratsättningar att i sin planering vidta åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. Nuvarande regler för ersättning av viltskador är också utformade med tanke på att förebyggande åtgärder skall vidtas. Föratom jakt kan som exempel på förebyggande åtgärder nämnas anpassning av grödval och arealdisposition, skrämselåt­gärder och hägn. Ett hägn är en effektiv men samtidigt dyr och arbetskrä-vande metod att minska viltskadoma. 1 områden med stora skador kan det emellertid vara nödvändigt att inhägna en odling.

Bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av älg, dovhjort och kronhjort beviljas av länsstyrelsen i fråga om jordbraksgrödor och träd­gårdsodlingar. Bidraget finansieras med medel ur viltskadefonden. Som framgått tidigare har fällavgiftema tenderat att öka. Bidrag till förebyggan­de av andra viltskador än sådana av älg, dovhjort och kronhjort på jordbruksgröda och trädgårdsodlingar kan lämnas av statsmedel eller ur jaktvårdsfonden. Statens naturvårdsverk beslutar om de nu nämnda bi­dragen. Verket disponerar för närvarande 200000 kr. per år för ändamålet under nionde huvudtitelns anslag Ersättning för viltskador m. m.

Jordbrukets och skogsbrukets organisationer har ett ansvar för att kun­skaperna om förebyggande åtgärder mot viltskador ökas t. ex. genom en bättre information. Möjligheterna för markägarna och jakträttshavarna att ta ett större ansvar för att förebygga skador kommer att öka genom det lokala samråd som jag föreslagit i föregående avsnitt. Genom att fällavgif-ternas storlek kan hållas nere stimuleras jakträttshavaren till jakt även i skadeförebyggande syfte. Naturvårdsverket har för avsikt att ta fram en handbok om viltskador i vilken bl.a. skall redovisas hur viltskador upp­står, hur de ser ut och hur de kan förhindras. Detta projekt är mycket viktigt. Vidare är det angeläget att behovet av att utveckla sådana metoder uppmärksammas i forskningen.

Jag anser mot den nu angivna bakgmnden att bidrag till förebyggande av
skada av jaktbart vilt bör upphöra efter utgången av år 1994.
                 47


 


Skyddsjakt                                                                    Prop. 1991/92:9

Enligt 29 § jaktförordningen får länsstyrelsen, vad gäller nu aktuella viltar­ter, besluta om jakt om det behövs för att hindra att vilt på grand av beståndens storlek orsakar avsevärda skador eller olägenhet eller av andra skäl. Sådan jakt får bl. a. ske för att förebygga viltskador.

Jag anser att de nuvarande bestämmelserna om skyddsjakt är tillräckliga för att medge ett tillfredsställande skydd mot viltskador. Även med en balanserad viltstam finns en risk för punktvisa skador som kan bli betung­ande t. ex. för ägare av mindre skogsmarker. Huvudinsatsen mot viltska­dor måste dock även i fortsättningen ske genom jakt på ordinarie jakttid. Med hänsyn till mitt förslag att möjlighetema att erhålla ersättning för skada av älg, dovhjort och kronhjort skall upphöra måste länsstyrelsen i större utsträckning än hittills vara beredd att bevilja skyddsjakt för att förebygga viltskador.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som gäller skydds­jakt. I 23 § jaktlagen regleras vissa frågor om rätten till skyddsjakt för den som inte har jakträtt. Enligt bestämmelsen har den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där, rätt att döda eller fånga och behålla vissa uppräknade arter som kommer in på gården eller i trädgår­den.

Svenska jägareförbundet har hemställt att mård och mårdhund tas med i denna uppräkning. Bakgranden till förslaget är att avskjutningen av mård har ökat från cirka 6000 djur jaktåret 1981/82 till 16 500 djur jaktåret 1989/90. Ökningen beror på rödrävens tillbakagång genom att den har drabbats av skabb. Mården söker sig inte sällan till byggnader och kan där orsaka stor skadegörelse. Mårdhunden förekommer ännu inte i något större antal i landet. Genom invandring från Finland kan man dock räkna med att fasta bestånd kommer att utvecklas lokalt. Mårdhunden är inte önskvärd i den svenska faunan. Jag delar mot denna bakgrand Jägareför­bundets uppfattning att mård och mårdhund bör intas i det angivna lagrammet.

Tidpunkten jör ersättningsrättens upphörande

Viltskadeutredningen har föreslagit att ersättning för skada av dovhjort och kronhjort på jordbraksgrödor och trädgårdsodlingar samt för skada av älg på trädgårdsodlingar skall upphöra vid utgången av år 1991. Ersättning för skada av älg på jordbraksgröda föreslås upphöra vid utgången av år 1994.

Själv gör jag följande bedömning. En av anledningarna till att införa ett
gemensamt ersättningssystem för skada av dovhjort, kronhjort och älg var
enligt prop. 1979/80:111 om ersättning vid viltskador m. m. att det borde
vara avsevärt enklare för myndigheterna att ha enhetliga regler för de tre
viltarterna. Det innebar enligt propositionen praktiska fördelar att inte
behöva göra en prövning av vilken viltart som orsakat skadan i det enskil­
da fallet. Jag anser att förändringen bör genomföras vid en senare tidpunkt
än vad utredningen föreslagit. Därigenom ges under de kommande åren
      48


 


jakträttshavarna möjligheten att minska viltstammarna till en acceptabel nivå. Jordbrakama får erforderlig tid att vidta skadeförebyggande åtgär­der. Trädgårdsodlarna måste också få rimlig tid för att genomföra skydds­åtgärder som exempelvis att sätta upp stängsel och flytta odlingar. Många företag odlar såväl trädgårds- som jordbruksgrödor. Det behövs även tid för att informera trädgårdsodlarna om de nya förhållandena.

Jag föreslår mot denna bakgmnd att ersättning för skada på jordbraks­grödor och trädgårdsodling av dovhjort, kronhjort och älg inte skall läm­nas efter utgången av år 1994.

Mina förslag i detta avsnitt innebär ändringar i jaktlagen. Bestämmelser om ersättning för skada av vilt finns i förordningen (1980:400) om ersätt­ning vid vissa viltskador, m.m. Mina förslag medför att förordningen kan upphävas. De bestämmelser som i fortsättningen behövs om ersättning för skada av vilt bör tas in i jaktförordningen. Länsstyrelsens beslut i dessa ersättningsfrågor kan i dag överklagas till kammarrätt. Domstolarna hand­lägger åriigen ett femtiotal sådana ärenden. Dessa ärenden bortfaller såle­des, men ersätts som jag nyss redovisat av ett antal överklagningar om registrering av licensområden.


Prop. 1991/92:9


3.9 Viltskadefonderna och viltskaderegleringsfonden

Mitt förslag: Fällavgiftema för dovhjort, kronhjort och årskalv av älg avskaffas.

Ur de länsvisa fonder som bildas av fällavgiftema för vuxen älg kan efter länsstyrelsens bestämmande lämnas bidrag till administra­tionen av jakten och till viltvård, information och utbildning i viltvårdsfrågor.

Den centrala viltskaderegleringsfonden upphör efter år 1994.

Länsstyrelsen skall efter regeringsbeslut med stöd av ett tidigare bemyndigande få ta ut en avgift för registrering av områden för älgjakt.


Viltskadeutredningens förslag överensstämmer i stort med mitt. Utred­ningen har dock inte föreslagit att fällavgiftema för årskalv av älg tas bort.

Naturvårdsverket har föreslagit att fällavgiftema för älgkalv slopas.

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslagen. Flertalet länsstyrel­ser har påtalat behovet av ökad ersättning för sina kostnader för älgadmi­nistrationen.

Skälen för mitt förslag: För varje län utom för Gotlands län finns en viltskadefond som länsstyrelsen förvaltar. Fonden bildas av de avgifter som jägarna betalar för varje fälld älg, dovhjort och kronhjort. Fällavgif-ternas storlek bestäms årligen av länsstyrelsen. Ur viltskadefonden lämnas ersättning för skador som älg, dovhjort och kronhjort orsakat på jord­bruksgröda eller trädgårdsodling. Bidrag kan även lämnas till förebyggan­de av sådana skador. Fondmedlen används också till administration av jakten samt till viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor.


49


4   Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9


Viltskadeutredningen har föreslagit att det inte längre skall tas ut någon Prop. 1991/92:9 fällavgift för dovhjort och kronhjort. De senaste åren har det i medeltal fällts knappt 2 800 dovhjortar och knappt 500 kronhjortar. Fällavgiftema svarar därför för endast en ringa del av viltskadefondens inkomster. Mot bakgrund av mitt förslag om att ersättningama för skada av dovhjort och kronhjort skall upphöra delar jag utredningens förslag att fallavgifterna skall slopas.

Statens naturvårdsverk har föreslagit att fällavgifterna för älgkalv slo­pas. Förslaget bör leda till en önskvärd ökad avskjutning av älgkalv. Jag anser därför att det bör genomföras. Mitt förslag innebär således att fällavgift i fortsättningen skall erläggas endast för fälld vuxen älg.

Viltskadeutredningen har föreslagit att länsviltnämnden skall lämna forslag till fällavgiftens storlek till den del avgiften avser ersättning för skador. Är länsviltnämnden inte enig bör länsstyrelsen enligt utredningen vid fastställandet av avgiften särskilt beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägamas organisationer i nämnden. Förslaget har väckt stark kritik från flertalet länsstyrelser. Mitt förslag att ersättning för skada av jaktbart vilt inte längre skall lämnas innebär att det inte blir aktuellt med någon fördelning av fallavgiften mellan ersättning för skada och dess användning för andra ändamål. Därför bör länsstyrelsen även i fortsättningen fastställa fällavgiftemas storlek. Länsstyrelsen bör självfal­let höra länsviltnämnden samt jägamas och markägarnas organisationer i anslutning härtill.

Statens naturvårdsverk har fastställt att det årliga bidraget till admini­strationen av jakten i länet får vara högst 20 kr. per fälld älg, dock sammanlagt högst 200000 kr. Om älgavskjutningen i länet är låg får dock bidraget uppgå till mer än 20 kr. per älg, dock sammanlagt högst 75 000 kr.

Ett flertal länsstyrelser har tagit upp frågan om ökade resurser till läns­styrelsernas jaktadministration. Länsstyrelsernas organisationsnämnd har i en skrivelse till regeringen den 5 oktober 1989 hemställt att naturvårds­verkets beslut om regler för länsstyrelsernas rätt till bidrag för administra­tionen av älgjakten ändras.

Administrationen av älgjakten är en viktig uppgift för länsstyrelserna. Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att det finns skäl som talar för att t.ex. ansökningar om registrering av licensområden och registerhållning beläggs med en avgift (JoU 1986/87:15). Riksdagen bemyndigade regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för älgjak­tens administration. Jag delar riksdagens uppfattning att det bör införas en avgift för registrering och omregistrering av områden för älgjakt. Jag har för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga. Däremot anser jag att bidrag till de årliga kostnaderna för registerhållning liksom för tilldelningsbesluten även i fortsättningen bör lämnas från vilt­skadefonden.

För länen finns en gemensam regleringsfond, viltskaderegleringsfonden,
vars syfte bl. a. är att balansera eventuella underskott i länens viltskadefon­
der. Viltskaderegleringsfonden tillförs medel från viltskadefonderna.
Överföringens storlek bestämmer regeringen. Viltskaderegleringsfondens
     50


 


medel har de senaste åren främst använts för bidrag till älgforskningen och     Prop. 1991 /92:9 för att täcka uppkomna underskott i viltskadefonden i Malmöhus län samt för bidrag till Jägareförbundets verksamhet. Viltskadeutredningen har fö­reslagit att viltskaderegleringsfonden skall upphöra.

De nya principer om ersättning för skada av vilt som jag förordat bör leda till att något underskott i viltskadefonderna inte längre uppkommer. Något tillskott av medel till viltskaderegleringsfonden kommer därför inte att behövas. De medel som i dag överförs från viltskadefonderna till viltskaderegleringsfonden bör i fortsättningen överföras till jaktvårdsfon­den. Bidrag till de ändamål som i övrigt utgår ur viltskaderegleringsfonden bör i fortsättningen utgå ur jaktvårdsfonden. Jag delar därför utredningens uppfattning att viltskaderegleringsfonden kan upphöra. Fonden bör kunna upphöra efter år 1994 då ersättning för skada av vilt i princip inte längre kommer att lämnas. Den behållning som då finns i viltskaderegleringsfon­den bör överföras till jaktvårdsfonden.

Mina förslag om nya principer för bidrag till förebyggande av skada av vilt och om ersättning för sådan skada medför att viltskadefonden delvis får en annan funktion än i dag. För att bättre ange fondens funktion bör den byta namn efter år 1994. Bestämmelser om viltskadefonderna och viltskaderegleringsfonden finns i förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m.m. Jag har i avsnitt 3.8 förordat att förordningen upphävs. Bestämmelser om de länsvisa fonderna bör i fortsättningen tas in i jaktförordningen.

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom jordbmksdepartementet upprät­tats förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259).

5 Lagrådets hörande

På grund av frågans beskaffenhet skulle lagrådets hörande enligt min mening sakna betydelse.

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

1.  att anta förslaget till lagom ändring i jaktlagen (1987:259),

2.  att godkänna de riktlinjer för förändringar av bidrags- och avgiftssy­stemet för viltskador som jag har angett (avsnitt 3.8 och 3.9).                                                                       51


 


7  Beslut                                                                      Prop. 1991/92:9

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

52


 


Sammanfattning av betänkandet (SOU 1990: 60) Skada av        Prop. 1991/92:9
vilt, avgivet av utredningen om ersättning vid vissa
Bilaga 1

viltskador

Mina förslag i detta betänkande innebär att målsättningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, krön- och dovhjortstammarna under de närmaste åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvarstagande för skötseln av stammarna.

Viltskadoma på skog och jordbraksgrödor har områdesvis ökat kraftigt på senare år. Detta beror särskilt på älgstammens utveckling. En rad ekologiska och biologiska faktorer är givetvis av vikt i denna utveckling. Men också den viltvård som bedrivs är av betydelse. Samhällets målsätt­ning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan markemas förmåga att föda viltet har i vissa områden inte uppfyllts. Detta konstaterade också riksdagens jordbraksutskott när förslaget till ny jaktlag behandlades i riksdagen (JoU 1986/87: 15). Sedan riksdagen gjorde sitt uttalande om målen för viltvårdspolitiken har, enligt min bedömning, framför allt älgskadorna på vissa håll snarare tenderat att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Det krävs därför en kraftansträngning de när­maste åren för att nå den ovan nämnda balansen. Huvudsyftet bör vara att bringa ner älgstammen till en nivå som är förenlig med riksdagens målsätt­ning för viltvården. Beskattningen av krön- och dovhjortsstammarna bör också skärpas i syfte att kraftigt minska skadoma.

I denna process måste både markägare och jägare medverka. En målin­riktad utbildning och information till markägare och jägare under en treårsperiod bör därför genomföras för att nå målsättningen. Även myn­digheterna kan genom sina beslut medverka till att en bättre balans i viltstammarna kan uppnås. Både markägare och jägare skall ges bättre möjlighet än i dag att ta ett större ansvar för en ökad avskjutning de närmaste åren. Detta är enligt min mening särskilt motiverat av de stora lokala variationerna i viltstammama inom landet. I norrlandslänen bör berörda länsstyrelser ta ansvar för att ett brett samarbete kommer till stånd i fråga om de problem som orsakas av älgens vandringsbeteende.

I syfte att öka det lokala ansvaret för jakten föreslår jag att det fr.o.m. 1992 öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek som älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal älgar som får fällas. På sådant område bör finnas en enkel skötselplan för älgstammen. 1 samma syfte föreslår jagen generell förlängning av jakttiden för älg, krön- och dovhjort samt rådjur och större möjligheter att bedriva skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför dessa tillämpas. För jakt på dovhjort är mitt förslag att enbart allmän jakttid prövas.

Jag föreslår också att möjligheterna att få ersättning för älgskador på
trädgårdsodling upphör den I januari 1992. Ersättning för skada av älg på
jordbruksgrödor och skog bör upphöra helt fr. o. m. år 1995. Intill dess att
ersättningssystemet avvecklas bör en större restriktivitet tillämpas vid
      53


 


ersättning av skada på jordbraksgröda. Under en övergångsperiod bör     Prop. 1991/92:9 dock bidrag till omplantering av älgskadad skog kunna ges till enskilda     Bilaga 1 skogsbrakare med mindre markinnehav. Ett villkor bör vara att detta är en följd av älgskador som inträffat under åren 1992—1994.

Möjligheten att få ersättning av medel från fallavgifter vid skador av dov- och kronhjort på jordbraksgrödor eller på trädgårdsodlingar bör också upphöra från den 1 januari 1992.

För att ge jordbraksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att skydda sig mot skador av jaktbart vilt föreslås en ändring i jaktlagen som stärker arrendatoremas ställning.

För närvarande bedömer jag det inte vara möjligt att införa något försäkringssystem mot skador på jordbraksgrödor eller trädgårdsodlingar av älg, dov- eller kronhjort.

Bidrag ur viltskadefondema skull kunna lämnas även i fortsättningen till förebyggande åtgärder mot älgskador. Ett organiserat samråd bör ske lokalt i jaktvårdskretsama mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbraket. Hur man ser på skadebilden bör framgå av den älgskötselplan som bör finnas hos varje jaktvårdskrets. Planen bör regelmässigt redovisas till länsviltnämnden.

Naturvårdsverket har i juni 1990 lämnat förslag till regeringen om en förenklad administration av älgjakten. I likhet med naturvårdsverket tror jag att administrationen av älgjakten kan bantas avsevärt genom enklare mtiner. Däremot är jag inte beredd att ställa mig bakom verkets förslag om ändrade principer för övergången från generell tilldelning till licenjakt eller förslaget om fri kalvjakt. Mitt förslag är att övergångstiden för områden som är registrerade för generell tilldelning förlängs och att utvecklingen följs och utvärderas innan några ändringar sker av de principer som riksdagen tidigare lagt fast. Vissa beslut om ersättning av viltskador bör delegeras från naturvårdsverket till länsstyrelsen.

Som en följd av mina tidigare förslag bör viltskaderegleringsfonden kunna avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1992. Fondens funktioner kan övertas av jaktvårdsfonden. En fallavgift skall enligt mina förslag även i fortsätt­ningen betalas för varje älg som fälls. För dov- och kronhjort skall emeller­tid inte någon fallavgift betalas. Fällavgifterna skall, föratom den fasta avgiften som beslutas av regeringen, även täcka de utbetalningar från de länsvisa viltskadefondema som skall göras enligt viltskadeförordningen. Som en följd av att ersättningen för viltskador i framtiden kommer att minska bedömer jag att nivån på fallavgifterna också kan minska.

En utvärdering av resultaten av de i utredningen sammantaget föreslag­na åtgärderna bör göras senast 1994. Ansvariga för uppföljningen bör vara naturvårdsverket tillsammans med skogsstyrelsen i samråd med lantbraks­styrelsen.

54


 


Viltskadeutredningens lagförslag              Prop- i99i/92:9

Bilaga 2 Förslag till

Lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 23 § jaktlagen (1987:259) och punkten 5 i övergångsbestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

23 § Under de tider som regeringen föreskriver får

1.    den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i trädgården: vildsvin, räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre, vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss, husmus, duvhök, sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), gråsparv eller pilfink,

2.    den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fraktod­ling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats tillfalla jakträttshavaren,

3.    den som innehar men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla de fångade djuren.

Om det på grund av ett viltbe­stånds storlek finns risk för skador på Jordbruksgrödor, kan länsstyrel­sen efter ansökan av Jordbruksar-rendator medge honom rätt till Jakt efter sådant vilt för att förebygga el­ler minska sådan risk (skyddsjakt). Djur som dödats tillfaller markäga­ren eller Jakträttshavaren, om inte annat har avtalats.

Har älg orsakat skada på yrkes­mässiga odlingar eller på skog inom särskilt av länsstyrelsen registrerade större licensområden (älgskötselom­råden) får älg Jagas i direkt anslut­ning till odlingen under tiden den 16 augusti—den 28 (29) februari.

Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs på annans jaktområde. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket. Övergångsbestämmelserna till jaktlagen (1987:259), punkten 5.

5. Inom område, som för 1987 5. Inom område, som för 1987
års jakt har registrerats med stöd av
års jakt har registrerats med stöd av
13 § jaktstadgan (1938:279) som
13 § jaktstadgan (1938:279) som
älgjaktsområde utan att vara licens-
älgjaktsområde utan att vara licens­
område, får älgjakt ske enligt äldre
område, får älgjakt ske enligt äldre
bestämmelser tills vidare, dock
bestämmelser tills vidare, dock
längst till utgången av år 1990.
längst till utgången av år 1994.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.                                        55


 


Sammanställning av remissyttranden över betänkandet    Prop. 1991/92:9

(SOU 1990:60) Skada av vilt, avgivet av utredningen om  Bilaga 3

ersättning vid vissa viltskador

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet lämnats av vägverket, trafik­säkerhetsverket, lantbraksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, kam­markollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk, länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), hovrätten för Västra Sverige, statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Sveriges lantbraksuniversitet (SLU), skogs- och jordbrakets forskningsråd (SJFR), samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Gotlands län, kyrkokommunala egendomsnämnden i Växjö stift, kyrkokommunala egendomsnämnden i Härnösands stift. Centralorganisationen SACO, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samrådsgruppen för arrendatorsför-eningama på och kring sydsvenska höglandet. Skogsindustrierna, Skogs­ägarnas riksförbund. Svenska jägareförbundet. Svenska samemas riksför­bund (SSR), Sveriges jordbraksarrendatorers förbund (SJA), Sveriges jordägareförbund och Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF).

Kammarkollegiet har bifogat yttranden av egendomsnämndema.

Flera av länsstyrelsema har bifogat yttranden från länets lantbraks-nämnd, skogsvårdsstyrelse, länsviltnämnd, länsjaktvårdsförening eller distriktsorganisation av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Läns­styrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från SCA Skog AB. Länssty­relsen i Västerbottens län har bifogat yttrande från Skogsägarna Västerbot-ten-Örnsköldsvik.

1 Allmänt

Vägverket: Betänkandet innebär att målsättningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, krön- och dovhjortsstammarna under de närmas­te åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvars­tagande för skötseln av stammarna.

Vägverkets uppfattning är att de föreslagna åtgärderna är positiva även för att minska de skador som viltet orsakar i trafiken.

Åriigen inträffar på det statliga vägnätet ca 23000 polisrapporterade viltolyckor. Fördelningen är ca 5000 olyckor med älg, 15000 med rådjur samt 2 800 med ren.

Ca 10% av älgolyckorna medför personskador medan skadeföljden i ren- och rådjursolyckor är lindrigare. År 1989 omkom 9 personer resp. skadades 929 personer i olycka med vilt.

De åtgärder som vägverket som väghållare gör för att minska viltolyc­
korna är framför allt viltstängsel och röjning. Vår uppfattning är dock att
trafiksäkerhetsarbetet måste bedrivas utifrån en helhetssyn varför samord-
     56


 


ning med viltvårdande myndigheter och organisationer är både önskvärd     Prop. 1991/92:9
och nödvändig.
                                                              Bilaga 3

Vår uppfattning är därför att i diskussionen kring viltets skadeverkning­ar skall även trafikolyckorna vägas in som ett underlag för beslut om åtgärder etc. En samordning med väghållaren på regional nivå är lämplig.

Vägverket noterar slutligen att diskussionen kring rådjurets skadeverk­ningar är begränsad i betänkandet. Sett ur trafiksäkerhetssynpunkt är rådjursolyckorna besvärande och därmed även trafikanternas otrygghets­känsla stor. Vägverkets uppfattning är att denna aspekt bör ges en större tyngd i betänkandet.

Trafiksäkerhetsverket: Betänkandet behandlar förslag vars detaljer ligger utanför verkets kompetensområde att bedöma. Verket avstår därför ifrån att kommentera betänkandet i detta avseende.

Verket vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på att det årligen inträffar olyckor med deltagande av vilt och motorfordon. För att komma till rätta med dessa problem krävs av väghållarna åtgärder såsom siktröj-ningar och viltstängsel. I vart fall det senare medför avsevärda kostnader. En intensifierad avskjutning skulle enligt verkets mening bidraga till att viltstammen minskar och att antalet olyckor på sikt minskas.

Lantbruksstyrelsen: Lantbraksstyrelsen delar uppfattningen att målsätt­ningen bör vara en bättre anpassning mellan viltstammarnas storlek och de skador de orsakar. Nuvarande system för att reglera jakten har uppen­barligen brister i detta avseende, främst i fråga om älg. I den mån en bättre anpassning erhålls innebär det ett minskat behov av att på olika sätt reglera viltskador. Tanken bakom förslagen att jägare och markägare skall ges bättre möjlighet och kanske också tvingas att ta ett större ansvar för nämnda anpassning är god. Förslagen innebär åtminstone i fråga om ersättning av skador förenklingar.

Enligt styrelsens mening kan dock föratses att även den föreslagna ordningen åtminstone övergångsvis kommer att vara behäftad med brister av skäl som berörs i det följande. Med hänsyn till de fördelar som kan vinnas vill dock styrelsen tillstyrka de föreslagna åtgärderna.

De problem som kan föratses beror av svårigheter att styra älgstammens storlek på ett tillfredsställande sätt. Detta beror på flera faktorer såsom älgens sätt att uppträda, fastighetsstraktur och samverkan mellan fastighe­ter samt inte minst olika sätt att se på och värdera starka viltstammar och tolerera skador. Utredningen har diskuterat dessa frågor och föreslagit åtgärder för att komma till rätta med dem. Enligt lantbraksstyrelsens mening torde trots detta inte obetydliga problem kvarstå.

En avgörande faktor för att skador av älg skall kunna hållas på tillräck­
ligt låg nivå är att det går att få enighet om en riktig avskjutning. En
grandläggande tanke bakom förslagen är att detta skall ske lokalt. Med
hänsyn till bl. a. de mångskiftande uppfattningar som finns i denna fråga
torde det kunna ifrågasättas om det kommer att vara möjligt att på ett
tillfredsställande sätt reglera avskjutningen med avseende på skador enligt
den föreslagna modellen.
                                                                   57


 


Några av skälen härtill är                                                 Prop. 1991/92:9

att det inte torde gå att undvika att enskilda fastigheter inte vill     Bilaga 3 inordna sig i ett samarbete,

att avskjutningen måste ske med beaktande av större områden än de föreslagna,

att enskilda fastigheter med hänsyn till t. ex. avvikande produktion för området kommer att kunna drabbas av betydande skador av en älgstam som kan tolereras för området i stort.

Skogsstyrelsen: Skador av vilt på skog, i huvudsak orsakade av älg, har under hela 1980-talet utgjort ett allvarligt (kanske det allvarligaste) skogs-skyddsproblemet. Mycket stora ekonomiska förluster har drabbat såväl enkilda markägare som samhället på grand av kvalitets- och produktions­förluster i främst yngre tallskog. Även skador på gran förekommer.

Föratom skador på skog och jordbruksgrödor har antalet olyckor i trafiken med älgar inblandade ökat kraftigt. Antalet rapporterade älgolyc­kor i trafiken var år 1975 2047 st. År 1980 kulminerade antalet olyckor och uppgick till 5 922 st. Därefter har antalet älgolyckor sjunkit något och fluktuerat kring ca 5 100 st. per år.

De omfattande skador på skog som förekommit och förekommer inom många områden utgör enligt skogsstyrelsens mening ett bevis för att målen i jakt- och viltvårdspolitiken inte uppfyllts. En ökad avskjutning inom drabbade områden, i syfte att anpassa viltstammarna till en nivå där skadorna blir tolerabla, är därför angelägen. Denna åtgärd bör genomföras snarast. Reduktionen måste genomföras med beaktande av de skillnader i utgångsläget som föreligger lokalt. För att begränsa skadegörelsen och ge tallbestånden möjlighet att återhämta sig inom svårt skadade områden kan det bli nödvändigt att sänka älgstammens nivå under vad som annars kan vara en från skogsbrukets synpunkt acceptabel, uthållig nivå. Skogsstyrel­sen vill betona att skogsnäringen utgör landets viktigaste exportgren me­dan jakten är en hobby, om än av stor betydelse.

Domänverket: Domänverket anser att vi i Sverige skall ha en livskraftig och högkvalitativ älgstam på en nivå, där skador av ekonomisk betydelse på skog och jordbruksgröda så långt möjligt undviks. Samma gäller för kronhjort och dovhjort inom de geografiska områden där lämpliga bioto­per för dessa finns.

De viltskador på skog, som kanske ökat mest under de senaste åren, är skador av rådjur i södra Sverige. Då dessa mycket betydande viltskador inte behandlas i betänkandet, nöjer sig domänverket i det här samman­hanget med ett konstaterande, att en kraftigt ökad avskjutning av rådjur är mycket angelägen vid sidan av de förslag som lämnas i betänkandet beträffande älg, kronhjort och dovhjort.

Domänverket delar utredningens uppfattning, att älgstammen inom delar av landet fortfarande är alltför stor i förhållande till vad som är acceptabelt från skogsbrukets synpunkt, och att en snabb reducering av stammen bör ske. I stort instämmer domänverket med utredningens för-

58


 


slag att komma till rätta med problemet med en liten reservation för att     Prop. 1991/92:9
takten i genomförandet kanske kunde vara snabbare.
           Bilaga 3

Kammarkollegiet: Kammarkollegiet är enligt sin instraktion central förvaltningsmyndighet för frågor om kyrklig egendom och bör i sådana frågor höras som central remissinstans. Kollegiet har därför inhämtat yttranden från de egendomsnämnder som inte anmodats yttra sig direkt till regeringen.

Kammarkollegiet förvaltar viltskaderegleringsfonden och jaktvårdsfon­den.

Egendomsnämndernas yttranden

Allmänt

Egendomsnämndema delar i allt väsentligt utredningens uppfattning att det råder en obalans mellan å ena sidan viltstammens storlek och å andra sidan markemas förmåga att föda viltet. Egendomsnämndema välkomnar därför utredningens förslag till en minskning av den skadegörande vilt­stammen.

Kammarkollegiet

Trossamfundet svenska kyrkan äger genom sina församlingar och pastorat ca 370000 ha produktiv skogsmark och ca 90000 ha jordbraksmark. Det motsvarar ca 1,5% av landets totala skogsmarksareal resp. 2% av jord­bruksmarken. Skogen förvaltas huvudsakligen av egendomsnämnderna medan jordbraksmarken förvaltas av pastoraten. Dessutom äger kyrko­fonden, som förvaltas av kammarkollegiet, fastigheter med ca 15000 ha produktiv skogsmark. Även denna sköts för närvarande av egendoms­nämnderna efter särskilt uppdrag av kollegiet. I egenskap av central förvaltningsmyndighet handlägger kollegiet ärenden om förvaltning, för­säljning och inköp av kyrklig egendom.

Närmare bestämmelser om förvaltningen av kyrkans fastigheter finns i lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord (LFKJ) och i förord­ningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord (FFKJ). Enligt ll§ LFKJ skall förvaltningen inriktas på att egendomens avkastningsförmåga tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Rätt till jakt på kyrklig jord upplåts huvudsakligen av egendomsnämnderna. Kollegiet saknar därför omedel­bar erfarenhet av konflikter mellan skogliga intressen och jakt- och viltvår­dens intressen.

Genom bl. a. egendomsnämnderna har dock kollegiet erfarit att skogs­skadorna av vilt inom vissa stift har ökat kraftigt under senare år.

Kammarkollegiet ansluter sig till vad egendomsnämndema anfört i sina yttranden.

Statskontoret: Sveriges älgstam är totalt sett för stor. En vinterstam i

storleksordningen 250000 — 300000 djur medför problem. Problemen ytt-   59


 


rar sig bl. a. i att betydande ekonomiska värden går till spillo som följd av     Prop. 1991/92:9

viltets skadeverkningar på den växande skogen och allvarliga olyckor vid     Bilaga 3

kollisioner mellan älg och motorfordon. Sedan slutet av 1970-talet har

älgskadoma på skog accelererat trots ökade tilldelningar för avskjutning.

De kostnader som orsakas vid viltolyckor uppgår till mycket höga men

svårberäknade belopp. Hjortstammarnas utveckling medför också vissa

problem. Statskontoret uppfattar dock vidden av dessa som mindre i

förhållande till de problem som den stora älgstammen föranleder. Vi

begränsar därför vårt yttrande till de förslag som läggs fram för att minska

älgstammens numerär.

Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket har inget att erinra mot utred­ningens förslag.

Statens naturvårdsverk:

Utvecklingen

Jakt- och viltvårdsberedningens betänkande (SOU 1979:52) Viltskador ledde till att nya bestämmelser om bl. a. ersättning för viltskador infördes den I juli 1980 (Viltskadeförordningen 1980:400). De nya bestämmelsema var avsedda att bl.a. öka kraven på näringsidkama att skydda sig mot viltskador och att tåla sådana skador.

Under senare hälften av 80-talet kunde naturvårdsverket emellertid konstatera att viltskadoma och anspråken på ersättning för sådana skador ökade i omfattning. Utvecklingen berodde bl.a. på ökande viltstammar och på tilltagande ekonomiska problem inom framför allt jordbraket. Vidare fann verket brister i de nya bestämmelserna som bl. a. ledde till onödig administration och höga kostnader.

Även principerna för ersättning av viltskador har successivt urholkats. Utvecklingen har lett till att de skadelidande närmast föratsätter att ersätt­ning skall betalas ut för uppkomna viltskador, oavsett vilken viltart som orsakat skadorna. Denna utveckling har också lett till att benägenheten hos de skadelidande att satsa medel och arbete på skadeförebyggande åtgärder minskat.

1 en skrivelse till regeringen den 12 juni 1989 sammanfattade verket sina erfarenheter och lämnade förslag till förändringar. Även i andra samman­hang har verket påtalat de nämnda problemen.

Av dessa skäl har naturvårdsverket ansett att nuvarande system med ersättning för viltskador snarast bör omprövas. Ett nytt system bör bygga på principen att viltskador skall förebyggas, inte ersättas, vilket fallet är i dag. Ett sådant system föratsätter emellertid kraftfulla insatser för att informera om hur viltskador kan förhindras eller minskas. En viktig sådan insats är att ta fram en handbok om viltskador i vilken bl. a. redovisas hur viltskador uppstår, hur skador av olika viltarter ser ut och hur viltskador kan förhindras. Verket har därför startat ett projekt med målsättningen att ta fram underlag för en sådan handbok. Boken är avsedd för i första hand jordbrakare och trädgårdsodlare, men även för allmänheten. Naturvårds­verket har i skrivelse den 14 juni 1990 till regeringen redovisat hur projek-

60


 


tet skall genomföras och begärt att erforderliga medel ställs till förfogande     Prop. 1991/92:9
ur viltskaderegleringsfonden.
                                            Bilaga 3

Successiv uppföljning

Mot denna bakgrand anser naturvårdsverket det vara mycket positivt att problemen med viltskador nu blivit föremål för ännu en utredning.

Dagens snabba förändringar av brukningsförhållandena inom framför allt jordbraket leder till förändringaräven inom viltstammarna, vilket i sin tur medför att viltskadornas omfattning och karaktär ändras. Det är därför nödvändigt att kontinuerligt följa utvecklingen inom området så att erfor­derliga åtgärder kan genomföras i tid.

Verket gör bedömningen att Skada av vilt lämnat förslag som skapar förutsättningar för att i huvusak kunna lösa viltskadeproblemen. Na­turvårdsverket får dock även påpeka att den till regeringen den 31 maj 1990 överlämnade utredningen Älgjaktens administration, också innehål­ler förslag som har föratsättningar att bidra till en minskning av pro­blemen med viltskador. Verket föratsätter därför att dessa förslag sammanvägs med förslagen i Skada av vilt.

Viltets värde ökar

Det svenska jordbraket genomgår för närvarande genomgripande föränd­ringar vilka bl. a. kommer att innebära att antalet brakningsenheter mins­kar och att behovet av alternativa avkastningsformer ökar. I det samman­hanget kan viltresurserna komma att få väsentligt större ekonomisk bety­delse än i dag. Därmed kan även attityden till viltskador förväntas komma att förändras i positiv riktning.

Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten kan inte bedöma i vad mån de föreslagna åtgärderna kan förväntas leda till åsyftat resultat att minska viltskadorna och därmed behovet av ersättning för sådana skador. Hovrät­ten har emellertid inte någon principiell erinran mot att man försöker lösa föreliggande problem på det sätt som föreslagits i betänkandet.

Sveriges lantbruksuniversitet: SLUs speciella kompetens ligger inom områ­det forskning (kunskapsuppbyggnad), utbildning och information. Granskningen av betänkandet kommer därför i betydande utsträckning att koncentreras till dessa områden.

Samhällets principer vad avser viltvården har i samband med arbetet på den nya jaktlagen bl.a. angivits som att "Storleken på stammarna bör anpassas efter tillgången på föda, de areella näringarnas krav och behovet av säkerhet i trafiken". Skador av vill skall i första hand motverkas genom begränsning av viltstammarnas storlek och andra förebyggande åtgärder. Dessa principer ligger som grund för betänkandet. SLU ansluter sig till dessa grundäggande värderingar.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen kan i stort ansluta sig till och    61


 


tillstyrka utredningens förslag utom vad gäller administration, älgskötsel-     Prop. 1991/92:9
områden, skyddsjakt och fondernas användning.
                  Bilaga 3

Utredarens egentliga huvuduppgift har varit att göra en översyn av ersättningssystemet för skador på grödor och trädgårdsodlingar. Enligt direktiven har den ökade omfattningen av skador och därmed ersättningar under senare år lett till att fallavgifterna tenderat att öka till en nivå som i ett förlängt perspektiv kan bli oskäligt betungande för jägarna. I utredarens uppdrag har därför ingått att undersöka möjligheten till ett system där finansiering och ersättning inte leder till en sådan höjning av fallavgifterna att de blir oskäliga. Uppdraget har vidare enligt riktlinjerna inneburit att pröva frågan om ett försäkringssystem samt att överväga möjligheterna att begränsa skadorna genom förebyggande åtgärder. Utredaren har härutöver fått i uppdrag att komma till rätta med de motsättningar angående utövan­det av jakt för att förebygga viltskador som kan finnas mellan jordbraksar­rendatorer och markägare som behållit jakträtten för egen del. Slutligen har utredaren uppdraget att studera de problem som uppstår inom vissa områden då s. k. vandringsälgar under vintertid samlas i vinterbetesområ­dena.

Länsstyrelsen anser att utredningen mot bakgrand av direktiven i vissa avseenden gått mycket långt när det gäller att presentera förslag till radika­la förändringar av nu gällande ordningar och förhållanden med syfte att hålla fallavgifterna nere. Särskilda synpunkter kan läggas på de omfattan­de och genomgripande förändringarna i den administrativa ordningen, inrättandet av s. k. älgskötselområden, föreslagna ändringar i jaktlagstift­ningen angående skyddsjakt samt fondernas användning.

Beträffande förhållandena i länet kan inledningsvis framhållas följande.

En stor älgstam har lokalt vållat stora skador på plant- och ungskogar. Också viltskador av rådjur, dovhjort och kronhjort är avsevärda och skapar lokalt bekymmer för skogsbraket och skogsägarna. Om inte kraftiga åtgärder företas kommer skadorna på skogen att öka.

Skadorna på jordbraksgröda har periodvis under senare år varit mycket omfattande. Följaktligen har skadeersättningar också tagit en mycket stor andel av viltskadefondens medel i anspråk. Detta har också inneburit att fällavgifterna successivt har måst höjas. Under de allra senaste åren har dock viltskadorna och därmed skadeersättningama minskat. Fällavgifter­na har till följd härav kunnat sättas ned. Anledningen till förändringen är främst att söka i de senaste två årens gynnsamma klimatförhållanden, vilka medfört tidiga skördar. Detta har inneburit avsevärt förkortade tider för exponering av grödan för viltet.

Älgstammens numerär i sig har naturligtvis alltid betydelse för storleken på skador och skadeersättningar och därmed dimensioneringen av fällav­gifterna.

Under alla förhållanden gäller att skadeviltet, även om tillgången på föda ute i skog och mark för tillfället är god, samtidigt också eftertraktar åkergrödan under den tid den är åtkomlig. Åtkomligheten kan naturiigtvis variera beroende på förekomsten eller avsaknaden av fysiska hinder eller skrämselåtgärder.

Länsstyrelsen finner mot den angivna bakgrunden att det är angeläget    62


 


att frågan om fällavgiftema tas upp till behandling samt att den därmed     Prop. 1991/92:9

sammanhängande viltskadeproblematiken m.m.  beaktas i nödvändig     Bilaga 3

mån. Emellertid bör det påpekas att det finns samhällsintressen i övrigt

som med lika berättigande också borde tillgodoses i ett sammanhang som

det förevarande. Exempel på sådant är det rörliga friluftslivets skilda

intressen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har inhämtat länsvilt­nämndens yttrande över betänkandet.

Länsstyrelsen delar viltnämndens uppfattning i de olika sakfrågoma med undantag av synpunkterna i avsnittet "Fondernas användning", de­len om bidrag till administration av älgjakten.

Länsstyrelsen fömtsätter att medel ur länets viltskadefond fortsättnings­vis får användas för bidrag till myndighetens administration. Beräknings­granden för bidraget måste dock ses över.

Länsstyrelsens yttrande över betänkandet konkreta förslag sammanfattas på följande sätt:

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om

—    en generellt kraftig nedskärning av älgstammen med upp till en tredje­
del av nuvarande omfattning;

behov av en sådan åtgärd kan finnas inom begränsade områden i landet,

—    rätt för jordbmksarrendator att bedriva skyddsjakt redan när risk för
skador befaras;

frågan om reglering av viltskadeersättning och skyddsjakt bör helt lösas genom avtal mellan markägare och jordbraksarrendator,

—      minimiareal på 2000 ha för älgskötselområden;

områdets storlek bör vara minst det dubbla och en lokal anpassning bör göras, då älgtätheten varierar stort inom landet och även inom varje län,

—      fri kalvjakt;

fri avskjutning av kalv bör tills vidare endast medges inom älgskötsel­områden, — tidpunkten för ikraftträdande;

ersättningsreglerna skall ändras samtidigt för älg- och hjortskador på grund av att båda typerna av skador kan förekomma på ett och samma skifte av en brakningsenhet. I länet begärs sedan flera år tillbaka särredovisning av skadeorsakerna. Hjortskadorna kan uppgå till i genomsnitt 20% av det totala ersättnings­beloppet för länet. För att undvika en felaktig skadevärdering finns det starka skäl att bibehålla ersätlningsmöjligheterna för hjortskador t. o. m. år 1994. Fällavgifterna för krön- och dovhjort skall som följd härav erläggas t.o.m. det året.

Länsstyrelsen tillstyrker förslagen i övrigt.

63


 


Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen delar utredningens förslag Prop. 1991/92:9 i stort. Detta gäller både förslaget att öka avskjutningen under en treårspe- Bilaga 3 riod och att efter en övergångstid ta bort ersättningen för skada av älg på gröda. Länsstyrelsen har redan under senare år arbetat efter samma mål­sättning som utredningen föreslår vad gäller vården av älg, krön- och dovhjortsstammarna, nämligen att reducera viltstammarna lokalt för att få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraksgrödor. Detta bör, som anges i förslaget, ske genom en ökad avskjutning, om möjligt med mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvarstagande för skötseln av viltstammarna. Länsstyrelsen delar även utredningens syn­punkter på att i denna process måste både markägare och jägare medverka och att en målinriktad utbildning och information till markägare och jägare under en treårsperiod därför bör genomföras.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen tillstyrker i princip utred­ningsförslaget.

Det är viktigt för länsstyrelsen att alla förslag som kan leda till en billigare och enklare älgjaktsadministration genomförs. Samtidigt måste länsstyrelsen ha möjlighet att reellt påverka älgstammens storlek och ska­deutveckling när omständigheterna så kräver.

Som bakgmnd till länsstyrelsens yttrande över enskilda delar av försla­get lämnas en redogörelse för älgstammens storlek och skadebilden inom länet.

Under den tid som förflutit sedan försöket med reglerad älgjakt startade år 1967 i vårt län har älgstammen först byggts upp för att sedan under 80-talet ha starkt fluktuerat. Exakta siffror på älgstammens storlek finns visserligen inte, men storleken på tilldelningen och avskjutning tillsam­mans med skadeutvecklingen ger ändå med stor sannolikhet en bild även av älgstammens variation. När älgstammen synes ha varit på väg nedåt, har tilldelningen och avskjutningen minskat. Resultatet har blivit en ök­ning igen av älgstammen. Det visar att älgstammen är mycket livskraftig och kan öka snabbt vid en för låg avskjutning. Trafikolyckorna med älg har i stort följt avskjutningen. Skogsskadornas omfattning har också i stort följt samma utveckling. De bedömningar som gjordes i början av 80- talet visade en minskning av skogsskadorna inom stora delar av länet. Minsk­ningen blev dock kortvarig. Skogsskadorna började sedan öka igen från mitten på 80-talet fram t.o.m. år 1988. Konsekvenserna för skogsbruket är även långsiktiga, då en för stor älgstam under längre tid innebär att betestillgången blir otillräcklig.

Under det förra och innevarande jaktåret har länsstyrelsen agerat för en kraftig avskjutning av älgstammen. Länsstyrelsen har sålunda lagt totalra­men på en högre nivå än vad jägarorganisationen förordat så att varje älgjaktsområde i praktiken kunnat skjuta så många älgar man velat. Resul­tatet för förra jaktåret blev en avskjutning på 4 590 djur. Bara en gång tidigare (1982) har vi haft en så hög avskjutning. För innevarande år räknar länsstyrelsen med en avskjutning på knappt 3000 djur. Det skall jämföras med 1975 års avskjutning på 2 802 djur. Länsviltnämnden skall

64


 


ta fram ett mer långsiktigt program för älgjakten inom länet. Arbetet med     Prop. 1991/92:9
programmet pågår för närvarande.
                                    Bilaga 3

Skogsskadornas omfattning i nuläget är svåra att bedöma. Den senaste skadebedömningen tyder dock på, enligt skogsvårdsstyrelsen i länet, att skador förorsakade av älg totalt sett för länet minskat i förhållande till tidigare år.

Länsstyrelsen vill här referera till vad lantbrakamas länsförbund yttrat till länsstyrelsen: "Vad vi förstår är problemet med för stor älgstam på väg att lösas. Vi vill peka på att problemen med rådjursskador på skogsplante­ringar nu är ett större bekymmer än skador av älg".

Skador på trädgårdsodlingar minskar. Det är i huvudsak inom ett områ­de i länet som skador uppkommer. Bidrag till stängselkostnader har utgått i flera fall under senare år.

Skador på gröda varierar stort beroende på väderlek. Ju regnigare som­mar desto större skador. Beloppen som betalas ut kan variera alltifrån några hundralappar till i enstaka fall 15000 — 20000 kr. Bidrag till stäng­selkostnader har utgått i flera fall under senare år.

Antalet trafikolyckor med älg har minskat betydligt under åren 1989 och 1990. År 1989 minskade olyckorna från tidigare 306 till totalt 268. Under år 1990 har antalet olyckor fortsatt att minska; fram t. o. m. augusti månad har totalt 95 olyckor inträffat.

Med denna redogörelse har länsstyrelsen velat visa att genom hittills vidtagna åtgärder håller älgstammens storlek redan på att anpassas till 1975 års nivå.

Länsstyrelsen i Kalmar län:

Grundläggande principer

Länsstyrelsen ansluter sig till uppfattningen om att en ökad avskjutning måste ske av främst älgstammen. Det är nödvändigt att bättre balans uppnås mellan älgstammens storlek och markernas förmåga att föda viltet utan oacceptabla skador på skog och jordbraksgröda. Länsstyrelsen till­styrker vidare en mindre detaljreglering av älgjakten samt att ett större ansvar för skötseln av aktuella viltstammar läggs på lokal nivå.

Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild

I yttrande den 16 januari 1989 till skogsstyrelsen angående rapporten
"Älgen och skogen" redovisade länsstyrelsen att åtskilliga inventeringar
och andra undersökningar gjorts angående älgbeståndet i länet och de
skador på skogen som älgarna förorsakat. Länsstyrelsen framhöll att en
minskning av älgbeståndet i länet är nödvändig för att nedbringa skogsska­
dorna och även antalet trafikolyckor, där älgar är inblandade. Enligt
uppgift år 1989 från skogsvårdsstyrelsen i länet hade råd och anvisningar
enligt skogsvårdslagstiftningen meddelats angående omplantering av skog,
65

5    Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9


som berörde cirka 900-1000 ha skogsmark. Det uppskattades, att det     Prop. 1991/92:9 fanns sammanlagt 4000—5000 ha som behövde omplanteras på grand av     Bilaga 3 älgskador på skog.

En reducering av älgstammen är alltjämt nödvändig i vissa delar av länet. Resultatet av höstens älgjakt föreligger ännu inte. Det framgår dock av olika uppgifter att älgstammen på många håll i länet numera har minskat.

Länsstyrelsen i Kristianstads iän: Enligt sina direktiv har utredaren haft att se över ersättningssystemet för viltskador. Utformningen av detta system hänger emellertid så nära samman med reglerna för själva jakten att utredaren måst ta upp också dessa regler.

En utgångspunkt för utredaren har varit att älg- och hjortstammarna på många håll behöver reduceras. Vad gäller viltskadorna anser utredaren att dessa bör kunna minska genom förebyggande åtgärder såsom ökad av­skjutning och att nuvarande ersättningssystem successivt bör avvecklas. Beträffande älg- och hjortstammarnas reducering har länsstyrelsen i prin­cip inte några invändningar mot utredarens uppfattning. Länsstyrelsen delar också uppfattningen att förebyggande åtgärder mot viltskador är bättre än att i efterhand bevilja skadeersättningar. Detta innebär dock inte automatiskt att sådana skadeersättningar behöver vara helt uteslutna. Med minskade eller slopade möjligheter att få skadeersättningar blir det för markinnehavarna ännu viktigare än hittills att kunna få bidrag för skade­förebyggande åtgärder såsom uppförande av stängsel kring odlingar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den framlagda utredningen behandlar utföriigt de olika problem och skador som förknippas med en alltför riklig förekomst av älg i landet. De skador och problem som regionalt förorsakas av dovhjort och kronvilt är förvånansvärt lite behandlade. Detta är an­märkningsvärt, i synnerhet mot bakgrand av de höga ersättningar som skador av dessa hjortslag ger upphov till, särskilt i Malmöhus län.

Kronvilt

Kronviltet har fått en överraskande svag behandling i utredningen. Det är
anmärkningsvärt att den skånska kronviltsstammens rastillhörighet —
nominatrasen — inte på något ställe i utredningen påpekas, inte heller att
en effektiv och ändamålsenlig kronviltvård förekommit inom det skånska
kronhjortsreservatet under en 17-årig försöksverksamhet. Det rika erfa­
renhetsmaterial som samlats vid länsstyrelsen och de redovisningar som
skett i olika sammanhang har uppenbarligen inte utnyttjats av utredning­
en. Den skånska kronhjorten har genom sin förekomst i Skåne och sina
mycket gamla anor en särställning i landets fauna. Det finns således ett
såväl nationellt som internationellt intresse av att rasen bevaras utan
inblandning av andra raser. En förutsättning för detta är att kronviltet kan
erbjudas en lämplig livsmiljö i det syd- och mellanskånska kulturlandska­
pet. Med hänsyn till att det måste finnas ett klart uttalat intresse att bevara
kronviltet kan skadeproblemet inte enbart lösas genom ökad avskjutning
     66


 


av hjortstammen. Man måste också inrikta sig på skadeförebyggande     Prop. 1991/92:9 åtgärder. Det måste därför finnas utrymme för att lämna bidrag till sådana     Bilaga 3 åtgärder. Visst bidrag bör kunna utgå ur viltskadefonden.

Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen delar utredarens bedömning om vikten av att viltstammarna anpassas till lokalt lämpliga nivåer och tillstyrker i allt väsentligt de förslag som syftar till mindre detaljreglering och ökat lokalt ansvarstagande. Mot denna bakgmnd finner länsstyrelsen det också följdriktigt att nuvarande ersättningsrätt för bl.a. älgskador avskaffas. Länsstyrelsen hade emellertid gärna sett att utredaren närmare jämfört förhållandet mellan viltstammarnas natur- och jaktvärden och de skador som viltet orsakar i skogsbruket. Det hade också varit värdefullt att närmare få belyst de konflikter som kan finnas mellan intresset av att bibehålla förhållandevis stora viltstammar och intresset av att upprätthål­la biologisk mångfald i skogen. Utifrån detta perspektiv kunde exempelvis utredaren närmare ha behandlat svårigheterna att etablera ädellövskog i områden där födotillgången är dålig och de effekter för floran och faunan i övrigt som detta kan föra med sig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Utredaren har konstaterat att samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan markens förmåga att föda viltet i vissa områden inte har uppfyllts.

Detta kan bero på att statsmakternas målsättning inte på ett tillräckligt tydligt sätt kommit till uttryck i jaktlagen. Det får nämligen anses viktigt att statsmaktemas målsättning inte bara kommer till uttryck i allmänt hållna uttalanden i förarbetena utan också anges tydligt i lagstiftningen. Om så sker kan myndigheterna på ett bättre sätt följa upp hur målen uppnåtts. Det är viktigt att naturvårdsverket i samråd med övriga berörda centrala myndigheter tar fram lämpliga instrument för att bedöma upp­ställda mål.

Det är en viktig uppgift för länsstyrelsen att följa upp hur målen upp­nåtts. I arbetet måste länsviltnämnden och andra regionala och lokala organ medverka. I detta län har älgavskjutningen från mitten av 1970-talet mer än tredubblats. Älgstammen har dock i varje fall inom vissa områden fortsatt att öka. Länet tillhör de län som drabbats mest av älgskador på grödor. Även skadorna på tall- och granungskog är större än skogsbraket kan tåla. De täta stammarna av älg och rådjur har bl. a. också problem vid föryngring av lövskog. Detta aktualiseras i än högre grad under den när­maste framtiden när stora arealer på grund av nya jordbrukspolitiken skall omföras till skog. Det är därvid ur naturvårdssynpunkt önskvärt att vissa delar planteras med lövträd. Detta är i dagens läge svårt på grund av de omfattande betesskadorna på plantorna.

Under senare delen av 1980-talet har vidare särskilda problem uppstått i
älgslammen inom framför allt den södra delen av länet där ett stort antal
älgar hittats döda eller döende i en tidigare ej beskriven sjukdom samtidigt
som svåra betesskador på gran har noterats i stor omfattning. Det är inte
uteslutet att dessa problem sammanhänger med en alltför stor älgstam.
     67


 


Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Betänkandet behandlar viltskadeproble-     Prop. 1991/92:9 men på ett klart och konkret sätt. Länsstyrelsen delar till största delen     Bilaga 3 utredarens bedömningar och tillstyrker flertalet förslag. De åtgärder som föreslås har diskuterats med jägare och markägare. Förutsättningar för att genomföra dessa bör därför vara goda.

Länsstyrelsen i Värmlands län ansluter sig i princip till de överväganden som kommit till uttryck i föreliggande förslag till viltskadeförordning.

Länsstyrelsen i Örebro län: Utredningen har som utgångspunkt haft att viss ersättning för skada av vilt skall lämnas även i fortsättningen, men att systemet för ersättning och finansiering inte får leda till en sådan höjning av fällavgifterna att de blir oskäliga. Direktiven gavs vid en tidpunkt då fällavgifterna över lag höjdes kraftigt av olika anledningar. Det bör dock påpekas att fällavgifterna därefter har kunnat sänkas, i Örebro län med 27% på två år.

Ansökningar om bidrag till skadeförebyggande åtgärder kommer att öka om de förslag som lagts fram genomförs. Till stor del kommer det att väga upp reduceringen av ersättningarna. Först i ett längre perspektiv torde totalt sett en minskning av utgifterna kunna erhållas. Då emellertid samti­digt en minskning av älgstammen skall åstadkommas, medför detta att även antalet fallavgifter minskar. Det är därför osäkert om fällavgifterna kommer att kunna sänkas ytterligare.

Länsstyrelsen bedömer att ett genomförande av förslagen kommer att öka länsstyrelsens arbete med jakt- och viltskadeärendena. Något utrym­me för en finansiering av merkostnaderna med medel inom ordinarie anslag finns inte. Länsstyrelsen föratsätter därför att de administrativa konsekvensema av förslagen beaktas och att erforderliga medel ställs till förfogande, antingen över statsbudgeten eller i form av bidrag ur jakt­vårds- eller viltskadefonderna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att det är positivt att viltskadeproblemen nu har blivit föremål för utredning. Inte minst inom Västmanlands län har viltskadorna under den senaste femårsperi­oden varit mycket omfattande. Detta har bl. a. haft till följd att fällavgif­terna på älg inom Västmanlands län varit bland de högsta i landet. Läns­styrelsen har därför i skrivelser under åren 1988 och 1989 uppmärksam­mat jordbruksdepartementet på de ojämlika förhållandena vad beträffar fällavgifterna mellan olika län som systemet skapar.

Sammanfattning

Länsstyrelsen kan helt ansluta sig till målsättningen att reducera älgantalet
lokalt för att få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraks­
grödor. Länsstyrelsen kan också ställa sig bakom vissa grandläggande
förslag i betänkandet som t. ex. ökad lokal avskjutning samt målinriktad
utbildning och information till markägare och jägare. Länsstyrelsen ifråga-
   68


 


sätter emellertid om de konkreta förslag som betänkandet innehåller på     Prop. 1991/92:9 något avgörande sätt kan bidra till en snabb och varaktig begränsning av     Bilaga 3 viltskadeproblemen.

Enligt länsstyrelsens bedömning är det svårt att ha en säker uppfattning om hur stor den svenska älgstammen har varit vid någon särskild tid­punkt. Ökningen av viltskadeersättningarnas storlek de senaste åren tyder dock på ett ökat viltskadeproblem. Det förefaller inte realistiskt att man medelst ett treårsprogram för ökad avskjutning av älg skall komma till rätta med viltskadeproblemen. Inte heller förefaller det särskilt troligt att man genom införande av s.k. älgskötselområden — inom vilka det förat­sätts vara fri avskjutning av älg — skulle kunna komma till rätta med skadeproblemen och åstadkomma kontrollerade frilevande stammar av älg. Även vissa betänkligheter av administrativ natur kan anföras i denna sak. Nödvändigheten av de kompletteringar utredaren föreslår vad gäller 23 § jaktlagen och 29 § jaktförordningen kan ifrågasättas. Flera av utreda­rens förslag vad gäller skyddsjakt måste diskuteras eftersom det redan i dag finns tillräckliga instrament som vid en riktig användning bör kunna bidra till en lösning av skadeproblematiken. För att en skyddsjakt skall ge avsett resultat bör denna pågå under en relativt begränsad tid och inom större sammanhängande områden. Vad gäller möjligheterna att uppbära viltskadeersättning måste kraven på brukarna väsentligen öka, bl.a. vad gäller tålighet och fällresultat. Självrisk bör i likhet med vad som nu gäller åsättas ett visst minimibelopp. När man fastställer jakttider bör särskild uppmärksamhet ägnas det rörliga friluftslivet, varför det är tveksamt om en förlängning av jakttidsramen är en lämplig väg. Slutligt ställningstagan­de till ett eventuellt avskaffande av viltskaderegleringsfonden bör inte ske förrän efter det att man kan se om treårsprogrammet lyckats. Det är rimligt att behållningen i fonden kommer lantbrakarna till del kanske i form av premiesänkande bidrag vid ett framtida försäkringssystem eller för skadeförebyggande åtgärder. Det finns samtigt anledning att efterlysa förslag på hur man efter perioden 1992-1994 skall kunna lösa de fortsatta viltskadeproblemen. Att avskaffa möjligheterna till fortsatta viltskadeer­sättningar löser definitivt inga problem.

Grandläggande principer

Det visar sig ofta att en god älgtilldelning, vilket kan ge licenshavaren större frihet i jakt, inte alltid har resulterat i ett tillfredsställande jaktresul­tat vad avser antal fällda djur samt fördelning efter ålder och kön. Lagstif­taren bör inte avhända'länsstyrelserna möjligheten att i skadeawärjande syfte bl. a. medelst föreskrifter eller rekommendationer rikta avskjutning­en mot kor eller kalvar.

Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild

Länsstyrelsen ifrågasätter om man mot bakgrund av tillgänlig avskjut­
ningsstatistik kan dra så säkra slutsatser om den svenska älgstammens
storlek vid 1970-talets mitt och om en efterföljande stark ökning av älglill-
     69


 


gången fram till börian av 1980-talet som utredaren tycks anse. Som skäl     Prop. 1991/92:9

för en sådan ökning anges regleringen av älgjakten. Det kan ju i stället vara     Bilaga 3

så att älgstammen under en relativt lång tid legat på en förhållandevis hög

nivå. Några tillförlitliga instrament för att beräkna älgstammens storiek

synes inte heller finnas. Resultat av älginventeringar är osäkra eftersom ett

antal älgar kan bli oräknade medan andra kan komma att räknas flera

gånger. Avskjutningsstatistiken kan inte heller ge en rättvisande bild av

älgstammen eftersom intensiteten i jakten kan vara helt avgörande för

jaktresultatet.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Det är av stor vikt att en bättre balans i älgstammen uppnås. Länsstyrelsen biträder förslaget att detta bör ske genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvar för skötseln av stammen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Utredningen har helt riktigt fastslagit att samhällets målsättning om balans mellan klövviltsstammarnas storiek och fördelning samt markernas förmåga att föda viltet utan alltför stora skador på skog och jordbruksgrödor inte har uppfyllts inom stora områden.

Detta anser länsstyrelsen i likhet med utredningen vara ett så stort problem att målsättningen från samhällets sida bör vara att inom tre år ha reducerat klöwiltsstammarna lokalt och regionalt till en nivå som innebär balans gentemot födotillgång och därmed ur de areella näringamas syn­punkt acceptabla skador på skog och jordbraksgröda.

Det är av vikt att avskjutningen ökas lokalt och regionalt med hänsyn till födotillgången och stammamas utveckling samt bör speciell hänsyn tas till älgvandringsproblemen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: I yttrande över jordbraksdepartemen-tets remiss av statens naturvårdsverks promemoria Förenklad administra­tion av älgjakten lämnar länsstyrelsen förslag på en avreglering av älgjakts­systemet. Skälen för förslagsställandet och den närmare utformningen av det föreslagna nya älgjaktssystemet framgår av sistnämnt yttrande, vartill hänvisas.

Det nuvarande älgjaktssystemet innebär bl. a. på grand av maximerade tilldelningar till licensområdena för älgjakt, avsevärda begränsningar i möjligheterna att få till stånd en ökad avskjutning. I det nya älgjaktssy­stem, som länsstyrelsen föreslår, blir avskjutningen fri för samtliga licens­områden vad gäller kalv och för större licensområden, med en areal av över 2000 ha i genomsnitt, vad gäller både vuxna djur och kalvar. För sådana områden med en god älgtillgång kommer sålunda inte älgjaktssy­stemet i sig att utgöra något hinder för en större avskjutning. Detta bör kunna leda till att det blir lättare än nu att genomföra den önskade minskningen av älgstammen och därmed nå den av statsmaktema fastlag­da målsättningen att begränsa älgens betningskador på skog och gröda. Förslaget innebär att ansvaret för älgstammens storlek i högre grad över­lämnas på jägama och markägarna.

70


 


Grandläggande principer — Utgångspunkter                         Prop. 1991/92:9

Länsstyrelsen instämmer i de utgångspunkter som utredningen redovisat. ' ° Särskilt vill länsstyrelsen framhålla vad som anförts om att samhället kan medverka till att få en bättre balans i älgstammen genom att lägga ett större ansvar på den lokala nivån, dvs. markägare och jägare, och genom en minskad reglering av jakten samt att myndigheternas administration kan förenklas bl. a. genom att onödig detaljreglering av jakten tas bort. Länsstyrelsen anser att man bör kunna gå avsevärt längre i dessa avseen­den än vad de förhållandevis begränsade förslag utredningsmannen fram­lagt innebär. Älgjaktssystemet bör således kunna förenklas betydligt och ansvaret för avskjutningen i högre grad överlämnas på jägarna och mark­ägama. Det är i detta sammanhang värdefullt med en utbyggd samverkan mellan jägare och markägare. Länsstyrelsen instämmer också i vad som sägs om en så kraftig avskjutning av vissa lokala älgstammar att man överskrider den avskjutning som är önskvärd i ett längre perspektiv och instämmer också i förslaget att landets älgstam skall bringas ned till den täthet vi hade i mitten av 1970-talet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Älgstammens storlek måste baseras med utgångspunkt från de värden stammen representerar och de skador som en alltför stor stam åstadkommer. Av avgörande betydelse för stammens nivå bör vara dess skadegörelse på skogen liksom antalet trafikolyckor med älgar inblandade.

För Jämtlands läns vidkommande är skadebilden ytterst alarmerande. Skogsvårdsstyrelsen företog under vårvintern 1988 en älgbetes- och skogs­skadeinventering som visade på mycket omfattande och delvis förödande betesskador på skogen. Skadoma föranleder stora kostnader för omplante­ring, tillväxtförluster och inte minst kvalitetsförluster. Det har i samman­hanget talats om skador i länet upp mot en miljard kronor.

Utifrån de aspekterna håller länsstyrelsen helt med utredaren om att det behövs kraftansträngningar från olika håll för att få en bättre balans av älgstammen och därvid en minskning av skadefrekvensen. Länsstyrelsen kan i allt väsentligt ställa sig bakom det resonemang som där förs.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen om viltskador och förslaget om förenklad administration av älgjakten angår viltvården och griper in i varandra varför länsstyrelsen föredrar att avge ett samordnat yttrande.

Målet med en förenklad administration skall, enligt naturvårdsverket, i första hand vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen. Härvidlag är det viktigt att den enskilde jägaren och markägaren uppfattar att hans speciella kunnade och intresse tillvaratas.

Så långt det är möjligt är det en självklarhet att offentlig administration skall vara motiverad. Detta gäller också länsstyrelsens arbete med älgad­ministration och reglering av viltskador men också naturvårdsverkets handhavade av dessa frågor.

1 Norrbottens län har försöksverksamhet med reglerad älgjakt bedrivits

71


 


nedanför lappmarksgränsen sedan år 1971 och fram till den nuvarande     Prop. 1991/92:9

jaktlagstiftningen började gälla år 1988. Inom länet i övrigt tillämpades     Bilaga 3

reglerna i 13§jaktlagen (1938:279) i dess äldre lydelse. Således harjakt på

"generella områden" inte bedrivits i länet. Naturvårdsverkets förslag skall

därför granskas delvis utifrån andra utgångspunkter än vad gäller riket i

övrigt.

Utredningen föreslår att målsättningen skall vara att reducera älgstam­marna lokalt för att få bättre balans gentemot skador på skog och jord­bruksgröda. Älgstammen i Norrbottens län är i stort sett i balans. Vissa lokala problem med betesskador förekommer. Betesskadorna orsakas of­tast av vandringsälg och då i anslutning till fjällområde. Utredningen föreslår att en målinriktad utbildning och information till markägare och jägare genomförs under kommande treårsperiod och att därefter utvärde­ring sker. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Egendomsnämnden i Växjö stift: Älgstammarna inom Växjö stift är i dag inte generellt så täta att oacceptabelt stora skador uppstår. En ökad av­skjutning har redan reducerat vinterstammen kraftigt. Lokalt finns mycket stora variationer, och oacceptabelt stora skogsskador förekommer om än med begränsad utbredning.

Nuvarande system för beslut om avskjutningens storlek har inte varit ändamålsenligt. Tilldelningen har blivit alltför schablonmässig och för­ändrats alltför långsamt. I de älgtätaste områdena har tilldelningen inte räckt till, för att i de älgglesaste områdena blivit alltför stor.

Under de senaste åren har avsaknaden av en livskraftig rävstam, i kombination med gröna vintrar, lett till lavinartad ökning av rådjurens betningsskador. Framför allt drabbas plantor i de yngsta åldrarna. Räv­stammen tycks inte kunna återhämta sig varaktigt och en sträng snövinter, i södra Sverige, kan inte mer än tillfälligt reducera rådjursstammen till en godtagbar nivå. Nya traditioner för rådjursjakten krävs för att uppnå ett kraftigt ökat jaktuttag.

Inom Växjö stift förekommer krön- och dovvilt mycket sparsamt, varför vi inte har någon egentlig erfarenhet av dessa skador.

Egendomsnämnden i Härnösands stift: Skador på skog av vilt är vanligt förekommande i våra skogar.

Trots detta faktum accepterar vi att det finns livskraftiga viltstammar i vårt landskap. Det är dock av vikt att antalet djur av en viss art hålls på nivå som motsvarar aktuell fodertillgång, lagom betestryck, avvägt jaktbe­hov och skadebild. För att nå detta krävs i första hand ett väl fungerande lokall samarbete mellan markägare och jägare.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Riksförbundet ansluter sig till
vad som stadgas därom i jaktlagen 4§. Utredningsmannen avslutar i denna
del med följande konstaterande: "Jordägaren har enligt jaktlagen jakträt­
ten på det markområde som tillhör honom. Härigenom har markägaren
också viss möjlighet att reglera avskjutningen så att viltstammen anpassas
till lämplig nivå". Detta reella konstaterande bör vara vägledande vid
          72


 


bedömningen av den del av betänkandet som berör administrationen och     Prop. 1991/92:9
jaktutövningen.
                                                             Bilaga 3

Utredningsmannen anger att det råder betydande obalans i viltstammar­na och då särskilt i fråga om älgstammen. Till detta kan noteras att de största skogsskadorna rapporteras från storskogsbraket där älgjakten se­dan lång tid tillbaka varit reglerad i stora sammanhängande licensområ­den. Därav kan slutsatsen dras att storskaliga jaktområden inte automa­tiskt löser problemen med exempelvis älgskador. Angående de ökade skaderapporteringama och därmed ökade ersättningskrav för viltskador är detta delvis en följd av de ändringar i lagstiftningen om viltskador som tillkom år 1980, med utökade ersättningsmöjligheter samt en kraftigt ökad medvetenhet hos allmänheten om att ersättning kunde erhållas vid inträf­fade viltskador.

Utredningsmannen föreslår en kraftigt ökad älgavskjutning med mål­sättning att minska älgstammen till den nivå som rådde vid mitten av 1970-talet. Till detta kan konstateras att ingen vet hur stor älgstammen var vid denna tidpunkt. Det enda vi med säkerhet vet var hur många älgar som årligen fälldes vid denna tidpunkt. Vi vet samtidigt att dåvarande avskjut­ning inte stod i balans mot älgstammens tillväxt. De senaste årens kraftiga älgavskjutning har medfört att stora områden i landet redan nu har en svag, och i många lokala områden mycket svag, älgstam. En ökad avskjut­ning kan därför endast ifrågakomma inom sådana områden som ännu har en påvisbart överstor älgstam.

Älgstammen

Den svenska älgstammen har ökat i antal under hela 1900-talet. Från mitten av 1970-talet blev ökningen extremt stor och kulminerade i början av 1980-talet. Huvudorsaken till älgstammens extrema tillväxt under des­sa år var en omläggning av älgjaktssystemet till samordnad älgjakt som infördes år 1976. En bidragande orsak står även att finna i förändrade skogsbruksmetoder med större inslag av föryngringsytor. Som utrednings­mannen helt riktigt kostaterat var det införandet av den samordnade älgjakten som var den avgörande orsaken till den, intemaiionellt och historiskt, exempellöst stora ökningen av älg.

Det står klart att älgstammen var överstor inom stora delar av landet i början av 1980-talet. Detta medförde att betydande skador uppkom på såväl odlade grödor som ungskogsbestånd. Den mycket kraftiga avskjut­ningen under den senaste 1 O-årsperioden har emellertid medfört en ge­nomgående minskning av den svenska älgstammen. Även om det fortfa­rande finns lokala områden med stor, och i undantagsfall överstor, älgstam — är större delen av landet på väg att få en så stark minskning att en sönderskjutning av älgstammen är en realitet. Riksförbundet kan därför inte godta förslaget om en ytterligare kraftig ökning av älgavskjutningen, annat än i de relativt få lokala områden där älgstammen fortfarande kan betraktas som överstor.

Riksförbundet konstaterar även att många skogsvårdsexperter böriar
ifrågasätta den nuvarande omfattningen av skogsskador förorsakade av
    73


 


älg. Riksförbundet delar uppfattningen att den nuvarande redovisningen Prop. 1991/92:9 av älgskador i många fall är starkt överdriven. Det finns indikationer på Bilaga 3 att en ackumulation av tidigare skador medräknas i kommande års skade­redovisningar. Detta leder till att beräkningsårets älgstam belastas med skador som förorsakats av redan bortskjutna älgar. För landets älgvård får ett sådant beräkningssätt samma praktiska konsekvenser som föratsägs i Gamla Testamentet där kommande generationer skall straffas för sina faders missgämingar. Med hänsyn till den svenska älgstammens synnerli­gen stora nationella värde, är det angeläget att redovisningen av aktuella älgskador sker på ett relevant sätt och att uppgiftema är helt tidsaktuella. Samtidigt måste skogsbraket åläggas ett större hänsynstagande till viltet i fråga om långsiktiga skötselplaner och brukningsmetoder som ger en större tålighet mot viltskador än vad som hittills förevarit.

Kronhjortsstammen

Kronhjorten har funnits i Sverige som en urspranglig djurart och har aldrig varit helt utrotad i landet. Från att ha funnits i en fåtalig stam i Skåne och Blekinge, har kronhjortama under senare år ökat i antal och spridit sig inom stora delar av landet. En viss invandring av kronhjort från Norge har även kunnat konstateras.

I sitt födosök förorsakar kronhjorten ofta betydande skador på både odlad gröda och växande skog. Barkfläng på unggransbestånd är en för kronhjorten speciell skadeföreteelse. Genom sitt skadevållande kan den svenska kronhjortsstammen inte tillåtas att bli allt för talrik. Däremot bör fler områden än i dag kunna hysa en gles kronhjortsstam utan oacceptabel skadeuppkomst.

På grand av sin skadegörelse måste stammen av kronhjort hållas nere på en relativt låg individnivå. Kombinationen av licensierad jakt och jakt under allmän tid kan hålla kronhjortsstammen på en lagom nivå.

Dovhjortsstammen

Dovhjortens ursprang i den svenska faunan är oklar. Mycket talar för att arten infördes till Sverige under I 500-talet. Dovhjorten är mer stationär än älg och kronhjort. Dovhjort förekommer i lokala stammar inom Göta­land och södra delama av Svealand. Efter utsättningar kan enstaka lokala dovhjortspopulationer förekomma även utanför nämnda områden. En långsam ökning av landets dovhjortsstam kan konstateras.

Under barmarksförhållanden lever dovhjorten företrädesvis i direkt anslutning till öppen jordbraksbygd. Därvid kan betydande skador upp­komma på odlade grödor genom betning och nedtrampning. I vissa fall kan dovhjorten vålla skador på ungskog, i huvudsak lövungskog, genom kvist- och toppbetning av späda plantor samt barkgnag på unga lövträd.

Dovhjorten är lättjagad och lång erfarenhet visar att de lokala stammar­
na utan svårighet kan hållas vid en lämplig nivå. Hittills har en stor del av
dovhjortsjakten skett efter licensgivning. Samtidigt har långa allmänna
jakttider gällt för arten. Med hänsyn till utfallet från en mångårig jakt med
  74


 


det blandade systemet finns ej längre skäl att behålla den praktiskt överflö-     Prop. 1991/92:9 diga och administrativt betungande licensgivningen för dovhjort. I föreva-     Bilaga 3 rande situation framstår en omedelbar övergång till enbart allmän jakttid motiverad.

Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksrörbund:

Sammanfattning

Förbunden delar utredningens uppfattning att markägarna tar ett större ansvar för viltstammarnas utveckling.

Förbunden tillstyrker förslaget om älgskötselområden om reglerna för dessa områden utformas så att markägarna ges det inflytande på viltstam­marnas utveckling som anges i utredningen.

Förbunden tillstyrker förslaget om förlängd jakttid på älg, dov- och kronhjort.

Förbunden tillstyrker förslaget om att ersättning för viltskador av älg på skog och jordbruksgröda kan avvecklas med utgången av år 1994.

Förbunden anser att ersättning för skador av hjort skall ges till utgången av år 1994.

Förbunden anser att frågan om uppkomna viltskador hos jordbraksar­rendatorer utan jakträtt skall lösas i avtal mellan markägaren och jord-braksarrendatom och inte via en vidgad lagstiftning.

Förbunden anser att ett organiserat samråd mellan markägare och jägare skall ske genom upprättandet av en beredningsgrupp. Grappen skall bere­da ärenden om tilldelning, viltplaner m.m. som sedan översänds till jaktvårdskretsen för beslut.

Allmänna synpunkter

Enligt förbundens uppfattning bör statens naturvårdsverks promemoria Förenklad administration av älgjakten sambehandlas och underordnas viltskadeutredningen Skada av vilt SOU 1990:60. Vissa problemställning­ar tas nämligen upp i både statens naturvärdsverks promemoria och i betänkandet, men med olika lösningar och slutsatser som följd.

Förbunden kan konstatera att utredningen Skada av vilt i sina övervä­ganden ger uttryck för en syn på jakt- och viltvårdspolitik som i stort sammanfaller med vår. Målen för viltpolitiken innebär en strävan att bevara vitala och livskraftiga viltstammar. Viltvården bör inriktas på att bevara livskraftiga viltstammar av hög kvalitet. Viltstammarnas storlek bör anpassas efter tillgången på föda, de areella näringarnas krav och behovet av säkerhet i trafiken. Det är av grandläggande betydelse för viltstammarnas fortbestånd att en bred genetisk variation kan behållas inom resp. art.

Förbunden kan i likhet med utredningen konstatera att skadorna på
skog och jordbruksgröda ökat till följd av kraftig tillväxt av viltstammama.
Skadorna har inom vissa geografiska områden ökat mycket kraftigt. Den
av samhället uppsatta målsättningen om balans mellan viltstammarnas
       75


 


storiek och markens förmåga att föda viltet har inte kunnat uppfyllas.     Prop. 1991/92:9 Framför allt älg, hjort- och rådjursstammarnas tillväxt har bidragit till     Bilaga 3 dessa förhållanden. Vinterstammen av älg kan i dag beräknas till mellan 250000-300000 djur. Rådjursstammen kan uppskattas till över 500000 djur. Stammarna av dov- och kronhjort har också under senare år expan­derat kraftigt och utgör lokalt ett stort problem.

Förbunden delar därför utredningens uppfattning att viltstammarna av älg, dov- och kronhjort samt rådjur måste nedbringas till en för alla parter acceptabel nivå. Under de kommande åren bör målsättningen vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans gentemot skador på skog och jordbraksgröda. Detta kan åstadkommas genom ökad avskjut­ning, mindre detaljreglering samt att markägarna ges ett större ansvar för skötseln av viltstammarna.

En målinriktad utbildning och information till markägare och jägare som anges i utredningen är en nödvändighet om det lokala ansvaret för viltstammarna skall öka.

Man kan konstatera att markägama enligt jaktlagen harjakträtten på det område som tillhör honom. Vad avser jakt råder avtalsfrihet, dvs. jakträt­ten kan genom avtal överföras på annan person eller grupp av personer (jägare och/eller jaktlag).

Förbunden konstaterar att utredningen vid flera tillfällen på ett förvil­lande sätt blandar begreppen markägarna/jägarna. Naturligtvis kan ibland markägarna och jägarna vara samma personer, men utredningens oklara sätt att behandla dessa begrepp leder till tolkningssvårigheter av utred­ningens förslag och slutsatser. Ett förtydligande i dessa frågor framstår som nödvändigt. För att kunna driva och hantera frågeställningar av central betydelse för jakten och jaktvården får det inte råda något tvivel om de olika intressenternas ansvarsområden.

Svenska jägareförbundet: Sammanfattningsvis finner jägareförbundet att

förslaget om en kraftig sänkning av klöwiltsstammarna är alltför gene­rellt,'

värdet av jägarnas insatser och ett utvecklat samråd mellan jägare och markägare framhålls på ett förtjänstfullt sätt,

det områdesvis behövs en ytterligare minskning av klövviltsstammama men att det samtidigt på många håll är fråga om att bygga upp sönderskjut­na älgbestånd,

de areella näringarna aktivt bör söka begränsa viltskadorna genom an­passad skogsskötsel och övervägda val av grödor inom lantbraket,

del mot bakgrund av utredningens generalisering av situationen och markering av behovet att kraftigt minska älgstammen finns risk för överre­aktioner hos licensgivande myndigheter,

konstraktiva åtgärder bör vidtas för att öka fodemtbudet för klövviltet,

strukturrationaliseringen inom jordbruket kommer att medföra att mar­ker kommer att kunna avsättas för foderproduktion för viltet — härige­nom kommer skaderisken att minska och man kan bibehålla eller områ­desvis öka viltstammarna,

ökade resurser bör ställas till viltforskningens förfogande,                      76


 


målinriktad information och utbildning riktad till markägare och jägare     Prop. 1991/92:9
skall genomföras.
                                                           Bilaga 3

skador förorsakade av dovvilt är oroande men endast berör begränsade områden,

skador förorsakade av kronvilt områdesvis är svårare än älgskadorna,

utbildningsplanen i Älgen och Skogen snarast bör genomföras,

särskilda medel måste ställas till förfogande härför,

älgskötselplaner för län, jaktvårdskretsar och älgskötselområden bör upprättas och å jourhållas,

samverkan inom älgvandringsområde måste breddas att omfatta de länsstyrelser, länsjaktvårdsföreningar och markägare som beröres av vand­ringsområdet,

en komplettering av utredningen under medverkan av markägama, jägama och samerna bör genomföras för de delar av landet där samerna har särskilda jaktliga rättigheter,

en uppföljning av utvecklingen bör genomföras efter en treårsperiod,

kontinuerlig uppföljning jämväl är nödvändig,

jägareförbundet centralt och länsjaktvårdsföreningama regionalt skall vara representerade vid uppföljningen,

ersättning för skador av dov- och kronvilt på jordbraksgrödor och träd­gårdsodlingar inte skall ges fr. o. m. år 1992,

ersättning för skador av älg på trädgårdsodlingar inte skall ges fr. o. m. år 1992,

större restriktivitet bör gälla för erhållande av ersättning för skada av älg på jordbraksgrödor,

ersättning skall kunna ges med normalt upp till högst 70% av skadans värde t.o.m. år 1994,

ersättning enligt föregående punkt fr.o.m. år 1995 skall kunna ges till brukare av fastighet där jakt inte kan anses vara en möjlighet att påverka skadesituationen,

medel ur viltskadefond även fortsättningsvis skall kunna utgå till före­byggande av skador på skogs- och jordbraksgrödor av såväl älg som kron-och dovvilt,

nuvarande försöksverksamhet vad gäller ersättning för skogsskador bör upphöra,

denna försöksverksamhet bör avlösas av ett temporärt system under tre år som ger enskilda skogsbrakare med mindre markinnehav möjlighet till visst bidrag till omplantering av älgskadad skog, detta under föratsättning bl. a. a v att skadan inträffat under åren 1992 - 1994,

möjligheter för mindre skogsfastigheter att få ersättning med 50% av omplanteringskostnaderna bör övervägas även för liden efter år 1994,

anmälan om evetuellt ersättningsberättigad skada såväl vad gäller skog som jordbraksgröda bör inges genom eller av länsstyrelsen och tillställas berörd jaktvårdskrets för yttrande,

medel för ersättning av skogsskador bör belasta statsbudgeten,

reglering av viltskador på jordbraksarrendefastigheter helt bör lösas genom avtal mellan jordbraksarrendatorn och markägaren,

77


 


förslaget om rätt för jordbraksarrendator utan jakträtt till viss skydds-     Prop. 1991/92:9
jakt bör avslås.
                                                              Bilaga 3

skyddsjakt över huvud taget bör vara något som endast skall behöva tillgripas i undantagsfall,

i skyddsjaktärenden, berörd jaktvårdskrets synpunkter i normalfallet skall inhämtas,

samråd i viltskadefrågor mellan jägare och markägare bör utvidgas och fördjupas — formerna bör emellertid kunna få variera från län till län,

samråd av ifrågavarande slag bör dokumenteras så att eventuellt delade meningar framkommer,

för jaktvårdkretsarnas del de areella näringarnas synpunkter på skade­bilden kan redovisas till länsviltnämnden och länsstyrelsen inom älgsköt-selplanens ram,

de areella näringarna till länsviltnämnden har att nominera personer som för fram näringarnas intressen,

länsviltnämndernas sammansättning bör ses över — endast representan­ter för de areella näringarna och jägarna bör ingå — övriga intressen kan adjungeras,

länsviltnämndernas arbete bör ske efter fastställd arbetsordning — par­ternas grandförslag skall skickas ut till berörda före sammanträdena,

del av länsviltnämndernas beslutsunderlag obligatoriskt skall utgöras av jaktvårdskretsarnas älgskötselplaner,

utredningens konstaterande — att man inte kan bedriva meningsfull vård av älgstammen om den delas upp på små områden utan inbördes samverkan — är synnerligen väsentligt,

skötseln av älgstammarna kan överlåtas till jägarna/markägarna om älgjakten samordnas över större områden,

erfarenheterna från storlicensområden entydigt visar detta,

stabila jaktområden, vars minimistorlek bör bestämmas av länsstyrelsen inom resp. län, bör kunna få förtroendet att själva fatta beslut om avskjut­ningens storlek,

vid fastläggandet av arealgränsen för dessa områden stor observans bör iakttagas så att man inte bryter sönder nu välfungerande system,

stor frihet måste gälla även i denna fråga att utveckla länsvisa system,

en nackdel med den "fria" avskjutningen är att den försvårar framräk-ning av utnyttjandegrader för licensjakten,

älgskötselområde kan accepteras som benämning för de stabila jaktom­råden som medges rätt att själva fatta beslut om avskjutningens storlek och inriktning,

jägareförbundet — i samverkan med Jägarnas riksförbund- Landsbyg­dens jägare och företrädare för markägarintressena — erbjuder sig att ta fram erfoderiiga avtal, bestämmelser, m. m. för älgskötselområde,

generellområdena bör förlängas t. o. m. år 1994,

det väsentligaste inom älgvården är att förhindra sönderbrytning av etablerade älgjaktsområden och en fortsatt samordning av marker till egentliga älgjaktsområden,

tillstånd även fortsättningsvis bör meddelas för jakt efter älgkalv utom
inom älgskötselområden och kalvjaktsområden,
                                      78


 


jakttiden för älg inom A-områden, älgskötselområden och andra egentli-     Prop. 1991/92:9 ga licensområden som norm bör vara 70 dagar med möjlighet för resp.     Bilaga 3 länsstyrelse att ge såväl kortare som längre tid,

länsstyrelsen skall ha rätt besluta att endast kalv får fallas under viss del av medgiven jakttid,

jakttiden för mindre jaktområden — t. ex. B-licens — inom ramen för medgivna maximalt fem dagar, skall sättas så att en samordning av jakt­områden uppmuntras,

september- resp. oktoberjakttraditionen skall respekteras,

jakt inte bör äga rum under den egentliga branstperioden,

om skyddsjakt inom älgskötselområde skall få bedrivas utan särskilt tillstånd utanför ordinarie jakttid skall genom beslut inom området ha överenskommits om att visst antal älgar skall kunna fällas under skydds­jakt,

bestämmelser om längden av sådan skyddsjakt bör fastställas av rege­ringen och inte anges i jaktlagen,

inom övriga typer av älgjaktsområden skall skyddsjakt endast få bedri­vas efter särskilt tillstånd,

i I p. 23§ jaktlagen jämväl bör upptas mård och mårdhund,

förslaget om å ena sidan kronviltsområden med licensjakt och å andra sidan allmän jakt inom områden där kronvilt inte kan accepteras, är konstruktivt och väl avvägt,

länsstyrelserna i angränsande län måste samråda i fråga om sådana kronviltsområden som går ut till länsgräns,

all jakt efter kronvilt inom kronviltsområde skall ske på licens som meddelas området och av området fördelas på de olika jaktområdena,

särskild restriktivitet bör gälla för jakt efter stora hjortar, vilken restrik­tivitet bör få genomslag vid skyddsjakt och eventuellt även inom all­mänjaktområdena,

motsvarande skyddsjaktsbestämmelser som för älg bör tillämpas dock att de vid skyddsjakt falida djuren bör avräknas medgiven licenstilldel­ning,

licensjaktsmöjligheterna för dovvilt bör kvarstå,

ett jaktsystem för dovvilt motsvarande det som gäller för kronvilt bör övervägas,

andra stycket 2 § jaktförordningen bör kompletteras så att länsstyrelsen, i likhet med vad som gäller för sjöfågel, har rätt att meddela föreskrift om begränsning av den allmänna jakttiden för rådjur och dovvilt,

de i utredningen framförda förslagen angående allmänna jakttider, m. m. kommer att övervägas i särskild ordning och redovisas till natur­vårdsverket i början av år 1991,

rätten besluta om ersättning även för andra viltskador än de som för närvarande anges i 1 § viltskadeförordningen delegeras till länsstyrelserna,

vad avser administrationen av älgjakten hänvisa till förbundets yttrande den 19 december 1990 över naturvårdsverkets promemoria i frågan,

rapportering av jaktresultat för älg skall vara obligatoriskt antingen älg
fällts eller ej utom i fråga om kalvjaktsområdena, vilka endast skall vara
skyldiga rapportera när kalv fällts,
                                                       79


 


rapporteringen av jaktresultatet skall omfatta uppgift om fällt djurs kön     Prop. 1991 /92:9
och ålder — kalv, fjoling resp. äldre djur.
                            Bilaga 3

avgift endast skall erläggas för fälld älg,

avgift skall erläggas såväl för vuxet djur som för kalv,

jaktvårdskretsarna för sitt arbete med hithörande frågor skall tilldelas medel ur resp. läns viltskadefond,

viltskaderegleringsfonden inte behövs för överföring till viltskadefond — regleringsfonden kan därför avskaffas,

de medel — de fasta avgifterna för skjuten älg — som bl.a. skall utgöra ekonomiskt underlag för viss del av älgforskningen kan tillföras jaktvårds­fonden.

Grandläggande principer

Jägareförbundet instämmer i huvudsak i de av utredningen redovisade utgångspunktema.

Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Viltskador på grödor blir ett allt större problem för jordbmket. SJA delar därför utredarnas uppfattning att älgstammen bör begränsas till den nivå som förelåg i början av 1970-talet. Huravida tillskapandet av älgskötselområden kan komma att leda till att målet uppfylls kan dock inte bedömas med det underlag som presenteras i utredningen.

Utredningen har endast berört frågor om skador av större klövvilt. Enligt SJAs uppfattning bör emellertid frågor om skador av vilt av alla slag lösas i ett sammanhang. Än mer motiverat synes detta vara då nuvarande regler om ersättning för skador av älg och hjort föreslås upphöra.

Trädgårdsnäringens riksförbund:

Sammanfattning

För att tvinga fram en ökad avskjutning av en alltmer växande viltstam föreslår utredningen bl. a. att möjligheterna till ersättning för viltskador i bl.a. trädgårdsodlingar skall tas bort. Om förslaget genomförs kommer tredje man att drabbas mycket hårt. Det gäller bl. a. odlingar med frakt, bär och plantskoleprodukter. På varje hektar av dessa odlingar har investe­rats hundratusentals kronor i form av fleråriga kulturer (träd, buskar, plantor). Även en mindre skada kan därigenom förorsaka kännbara förlus­ter. Dessa företag har inte ekonomiska möjligheter att inhägna sina odling­ar. Förbundet anser att det är helt orimligt att ålägga odlama att ta ett ekonomiskt ansvar för de viltskador, som kan komma att uppstå. TRF kan därför inte tillstyrka utredningens förslag vad avser borttagandet av ersätt­ning för viltskador i trädgårdsodlingar.

Centralorganisationen SACO: Utredningen innehåller flera goda förslag

som på sikt torde kunna skapa bättre balans mellan vilttillgång och skador  80


 


inom jord- och skogsbraket. Sålunda kan SACO i de flesta avseenden     Prop. 1991/92:9
tillstyrka utredningens förslag.
                                          Bilaga 3

Men, på några punkter tror SACO att klarlägganden och ändringar i förslagen skulle kunna hindra eller lindra framtida komplikationer.

Samrådsgruppen för arrendatorsföreningarna på och kring sydsvenska hög­landet: Av den svenska åkerjorden är ca 43% upplåten till brakande medelst arrende. Ca 1,2 milj. ha berörs således av de regler om viltskador som nu är under beredning. Grappen känner inte till i hur stor omfattning som arrendeupplåtelserna innefattar jakträtt för arrendatorn. Vi tycker oss se en tendens till ökning av de upplåtelser där rätten till jakt undantagits från jordbraksupplåtelsen. Orsaken till detta torde främst vara markäga­rens eget jaktintresse eller att denne vill upplåta jakten i inkomstbringande syfte. Samrådsgrappen ser mycket allvarligt på viltskadefrågoma. Grap­pens remissyttrande begränsas till att enbart behandla frågor kring viltska­dor i anslutning till arrendeupplåtelser.

Under efterkrigstiden har sammanslutningar av arrendatorer vid ett flertal tillfallen försökt att få till stånd regler, som på ett bättre och klarare sätt reglerar förhållandena i de fall då jakten är undantagen från arrende­upplåtelsen. Bl. a. har detta framförts i samband med förändringar i arren­delagstiftningen. Arrendatorema har fått en känsla av att jakt och viltska­defrågorna på arrendeställe kommit att hamna i ett vakuum mellan arren­de- och jaktlagstiftningarna. Gruppen ser det därför som utomordentligt tillfredsställande att utredaren sett vidden i problematiken och bemödat sig om att reflektera över olika alternativ till lösning.

Det från hälsosynpunkt ökande behovet av att locka medborgarna till fysiska aktiviteter bedöms innebära att engagemanget för naturvårdsfrå­gorna kommer att öka. Jakt och viltvård får ses som en betydande del häri. Samrådsgruppen delar utredarens uppfattning att god viltvård långtifrån alltid är detsamma som stora viltstammar.

Skogsindustrierna: Skogsindustrierna har beretts tillfälle framföra syn­punkter på utredningen Skada av vilt. Betänkandet är i stort mycket positivt och tar upp bra och konkreta exempel på hur man kan lösa i första hand älgskadeproblemen men även andra viltskadeproblem.

Sveriges jordägareförbund:

Sammanfattning

Sveriges jordägareförbund anser, att jakten och viltvården samt hanteran­det av viltskadorna bör avregleras i största möjliga utsträckning. Endast i undanlagsfall bör det bli fråga om ingripanden från myndigheternas sida.

Sveriges jordägareförbund avstyrker med skärpa förslaget att länsstyrel­sen skall kunna besluta om rätt till jakt förjordbruksarrendatorer.

Sveriges jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag om bildande av älgskötselområden.

Sveriges jordägareförbund delar utredningens uppfattning, att jägarnas   81

6   Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9


intressen ibland gått före markägamas i länsviltnämndernas arbete. För-     Prop. 1991/92:9 bundet anser, att markägarnas representation i länsviltnämndema bör     Bilaga 3 förstärkas.

Däremot avstyrker Sveriges jordägareförbund utredningens förslag om ett obligatoriskt lokalt samråd om älgjakten.

Allmänna synpunkter

Myndighetema och jakten

Betänkandet präglas av en strävan att minska myndigheternas engage­mang beträffande viltskadorna och att lägga ett större ansvar på markägare och jägare. Sveriges jordägareförbund är ense med utredningen om denna inriktning. Det bör dock vara möjligt att gå ännu längre än vad utredning­en föreslår. Det måste ifrågasättas om det över huvud taget är en politisk fråga att reglera skador av vilt på skog och jordbraksgrödor. Ägare och brukare av skogen och jorden kan med fördel själva bestämma härom utan inblandning från myndigheternas sida.

En "viltskadepolitik" innebär även en risk för att uppmärksamheten ensidigt inriktas på viltets skador på skogen och jordbruksgrödorna. Detta är dock bara en sida av saken. Mot skadorna skall ställas fördelarna med en individ- och artrik viltstam. Jakten har t. ex. stor och ökande ekono­misk betydelse. Den representerar dessutom ett betydande rekreationsvär­de som inte kan mätas i pengar. Härtill kommer att viltet kan vara av stort värde även för friluftslivet och för turismen.

Markägarna och jägarna

Jakten är en del av fastigheternas ekonomiska utnyttjande och som sådan en integrerad del av ägarens förvaltning av sin egendom på samma sätt som jordbruk, skogsbruk, fiske, etc. Vad gäller de ekonomiska aspekterna av jakten inkluderande viltskadorna saknas därför utrymme för några speciella "jägaresynpunkter". Det är markägarna själva som har att be­stämma över jakten på sin mark och att — i den mån det behövs — företräda jaktintresset gentemot myndigheterna.

Mot denna bakgrund har de särskilda jägarorganisationerna inte någon självständig funktion för att företräda jaktintresset inför myndigheter och offentliga organ. Detta bör vara markägareorganisationernas exklusiva uppgift. Av samma skäl saknas anledning för staten att föreskriva om samråd mellan "jägare" och "markägare" om älgjakten. Markägare beslu­tar inom de av myndigheterna givna ramarna själva om jakten. I den mån samråd behövs med andra än myndigheter t. ex. jägarorganisationer bör detta ske på frivillig basis. Den nuvarande ordningen, att jägarorganisa­tioner i administrationen av jakten ges uppgifter att företräda vad som i verkligheten faller under markägarnas förvaltning, föranleder komplika­tioner och bör därför ändras.

Svenska samernas riksförbund: Svenska samernas riksförbund (SSR) får     82


 


inledningsvis konstatera att varken viltskadeutredningen eller naturvårds-     Prop. 1991/92:9 verket närmare berör jakten inom renskötselområdet och därmed inte     Bilaga 3 heller frågorna om samemas jakträtt. Riksförbundet får konstatera att två mycket väsentliga aspekter helt lämnats utanför, nämligen dels frågor om rättssäkerhet, dels de näringsmässiga aspekter som måste läggas på älgjak­ten, som i likhet med annan jakt är en del av näringsunderlaget.

Riksförbundet finneratt frågorna om älgjakten inom renskötselområdet måste bli föremål för en mer genomträngande analys än den som framgår av de remitterade förslagen. För att belysa detta får riksförbundet hänvisa till jusritiekanslems beslut den 3 april 1990 (dnr 2382-89-21) samt till den skrift riksförbundet och samebyarna ingav till JK den 19 december 1989.

Även om det finns anledning att uppmärksamma flera frågeställningar i anledning av administrationen av älgjakten inom renskötselområdet vill riksförbundet i detta sammanhang särskilt hålla fram det sätt på vilket länsstyrelsen i Norrbottens län handlagt frågor om älgjakten inom skogssa­mebyarna.

Riksförbundet finner att regeringen i särskild ordning måste pröva de regler länsstyrelsen satt upp för skogssamebyarnas jakt åren 1989 och 1990 och i vad mån dessa regler är förenliga med innehållet i samernas jakträtt och det som anges i propositionen 1986/87:58 s. 45 f. Ytterligare skäl för en sådan särskild behandling av frågan är att det förekommit flera fall av polisanmälningar mot samebymedlemmar, vilket i ett fall lett till åtal (Piteå tingsrätt mål nr B 286/90).

Riksförbundet får i övrigt konstatera att viltskadeutredningens resp. naturvårdsverkets förslag såvitt gäller jakträtten inom renskötselområdet inte vilar på någon analys av innehållet i samernas jakträtt. Det enda som anförs i betänkandet är att "Samernas renskötselrätt innebär att även de har ett ansvar för att jakten i dessa områden sköts på lämpligt sätt". Det är självklart att ett sådant ansvar föreligger, men för att detta ansvar skall kunna följas upp måste också den rätt och de rättigheter som ligger i renskötselrätten vara inarbetade i det system som skall tillämpas. Det är i denna del betecknande att det inte heller nu föreslås någon samisk repre­sentation i länsviltnämnderna samtidigt som nämndernas uppgifter ytter­ligare betonas.

2 Balansen i älg- och hjortstammarna

Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att målsätt­ningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, kronhjort- och dovhjortsstammarna under de närmaste tre åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans gentemot skador på skog och jordbraksgrödor.

Målsättningen att normala populationer skall finnas inom tre år, har för
skogsbrukets del mycket hög prioritet, dels med tanke på de omfattande
skador som förekommer i dag och dels med tanke på den nya livsmedels­
politiken, där omföring av åkermark till skogsmark kan antas få betydande
omfattning. Om beskogning med lövträd skall vara tänkbar utan stängsling
  83


 


föratsätts avsevärt lägre klöv viltsstammar än dagens. Skogsstyrelsen har     Prop. 1991/92:9 under hösten 1990 låtit inventera närmare 400 lövplanteringar. De inven-     Bilaga 3 terade objekten planterades med lövplantor år 1988. Även om bearbet­ningen ännu inte är klar går det att konstatera att skadorna av klöv vilt är mycket omfattande på de inventerade objekten.

Beträffande det treåriga avskjutningsprogrammet bör beaktas att det måste föregås av ett intensivt utbildnings- och informationsskede. Med tanke på den "tröghet" som tyvärr ofta föreligger när det gäller att föränd­ra beteenden, inte minst när det gäller jakt, så torde det vara realistiskt att räkna med att programmet kan ta i anspråk ytterligare några år utöver de tre år som utredaren har satt som mål.

Utredningen innehåller inget förslag till finansiering av utbildningen. Det är nödvändigt att särskilda medel anvisas. I annat fall kommer inte den gemensamma utbildningen till stånd i den utsträckning som är angelä­gen. Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet har den 11 maj 1989 i en gemensam skrivelse till regeringen angett att resursbehovet för att genom­föra nödvändig utbildning uppgår till 1 450000 kr.

Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att det nu är dags att så långt som möjligt minska detaljregleringen av jakten och ge jägare och markägare större ansvar i avskjutningsfrågor.

Skogsstyrelsen anser att en mer detaljerad styrning av avskjutningen endast bör tillgripas i de situationer när älgjakten missköts i sådan grad att älgstammen avviker alltför kraftigt från vad som kan betraktas som rimligt och lämpligt.

För att en bra skötsel av älgstammen skall vara möjlig krävs dels uppgif­ter om populationernas storlek, beskattning och reproduktion och dels uppgifter om skador och betestryck. Detta förutsätter regelbundna älgin­venteringar, avskjutningsrapporteringar och älgskadeinventeringar.

När det gäller älgvandringsproblemen så föreslår utredaren att länssty­relsen skall ta ansvar för att ett brett samarbete kommer till stånd för en bättre hantering av detta problem. Skogsstyrelsen instämmer i detta men vill peka på att det även förekommer älgvandring lokalt i södra Sverige, vilket bör beaktas i detta sammanhang.

Domänverket: En målinriktad utbildning och information till markägare och jägare under en treårsperiod bedöms nödvändig av utredningen. Det är då synnerligen angeläget, att denna verksamhet kommer i gång med minsta möjliga dröjsmål.

För att målet en balanserad älgstam skall uppnås, måste markägare och jägare samverka på ett bra sätt. Ofta men långt ifrån alltid är det fråga om samma personer. Nya regler måste utformas så, att det är markägarna, som får det avgörande inflytandet över älgstammens storlek. Markägarna mås­te också göras medvetna om detta ansvar, att de inte kan skylla viltskador på andra. Jägarna måste solidariskt ställa upp och verkställa bedömd lämplig avskjutning med risk att annars få lämna plats för andra som står i kö för att få jaga.

Kammarkollegiet: Egendomsnämnderna i Uppsala, Strängnäs, Göteborg       84


 


och Karlstad tillstyrker en kraftig reduktion av älg- och hjortstammarna.     Prop. 1991/92:9 Även egendomsnämndema i Skara och Stockholm är positiva till utred-     Bilaga 3 ningens förslag men befarar att avskjutningen av viltet kan bli för kraftig.

Statens naturvårdsverk:

Information och utbildning

Naturvårdsverket anser liksom utredningen att viltskadorna områdesvis bör kunna begränsas genom en ökad avskjutning av älg och hjort. När så sker och i synnerhet när älg- och hjortstammarna nått en nivå som från skadesynpunkt kan tålas långsiktigt, måste de skadelidande genom infor­mation och utbildning läras hur viltskador kan minskas eller förhindras. En sådan begränsning av viltskadoma bör ske genom en kombination av balanserad jakt och andra skadeförebyggande åtgärder. Verket får i detta sammanhang åter hänvisa till ovannämnda skrivelse till regeringen den 14 juni 1990 om utarbetandet av en handbok om viltskador.

Behovet av informations- och utbildningsinsatser inom det aktuella området är stort, till stor del också beroende på att det på grand av resursbrist varit eftersatt under lång tid. I detta sammanhang bör observe­ras att ansvaret för begränsningen av viltskadoma inte enbart är en angelä­genhet för det allmänna och för jägama. Ett stort ansvar vilar också på näringsidkarna och deras organisationer. Enligt verkets mening bör därför krav ställas på att även dessa engagerar sig i och bidrar med medel till informations- och utbildningsverksamheten.

Naturvårdsverket delar i och för sig utredningens uppfattning att skador av dov- och kronhjort utgör ett betydande problem. Verket får emellertid fasta uppmärksamheten på att skador av dovhjort är koncentrerade till några få, begränsade områden i Skåne där dovhjort förekommer i mycket täta bestånd. Skador av dovhjort är i övriga delar av landet av väsentligt mindre omfattning.

Med tanke pä att viltet kommer att få ökad ekonomisk betydelse, bör en ökad jakt efter dov- och kronhjort bedrivas så att inte bestånden hindras expandera, men givetvis samtidigt så att inte viltskadorna blir oaccepta­belt stora. Verket förutsätter dock att denna målsättning kan nås utan ökad administration.

Naturvårdsverket anser att länsstyrelserna i större utsträckning än hit­tills måste vara beredda att utnyttja skyddsjakt för att förebygga viltska­dor. I det sammanhanget bör givetvis de problem uppmärksammas som jordbraksarrendatorer utan jakträtt har att genom jakt lösa problem med viltskador. Verket motsätter sig emellertid bestämt att tillstånd att bedriva skyddsjakt meddelas en sådan arrendator utan att jakträttshavaren och/el­ler markägaren först getts tillfälle att vidta åtgärder. Först om denne inte vill eller kan vidta erforderliga åtgärder, bör sådant tillstånd meddelas jordbraksarrendatorn. Krav bör dock ställas på att jakträttshavaren och/eller markägaren vidtar erforderliga åtgärder omgående, så att inte skadan förvärras.

Utredningen pekar här på svårigheterna att samordna älgjakten i områ-   85


 


dena ovaför odlingsgränsen. Naturvårdsverket har i flera sammanhang     Prop. 1991/92:9

påpektat vikten av att de problem med älgjakten som förekommer i dessa     Bilaga 3

områden snarast löses. Med hänsyn till att jakten efter älg här har stor

betydelse för möjligheterna att begränsa framför allt skogsskadorna, är det

mycket olyckligt att inte utredningen också lämnat förslag till hur jakten

skall samordnas inom dessa områden. Problemen är av sådan omfattning

att arbetet med att lösa dem måste ges högsta prioritet.

Utredningen har uttalat att en utvärdering av resultaten från de föreslag­na åtgärderna för en balanserad älg- och hjortstam måste göras senast år 1994. Naturvårdsverket anser att en sådan utvärdering inte är möjlig under den korta tid som står till förfogande fram till och med år 1994. En utvärdering torde knappast kunna avslutas förrän under år 1995.

Sveriges lantbruksuniversitet: Utgångspunkten för stora delar av betänkan­det är den målsättning som skall gälla från samhällets sida för de närmaste åren vad avser vården av älg-, krön- och dovhjortsstammama. Denna

målsättning anges som att "målsättningen  under de närmaste tre åren

bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjut­ning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvar för skötseln av stammarna".

Den inledande punkten gäller vad som kallas "bättre balans i fråga om
skador på skog och jordbraksgröda". Det är här väsentligt att balansbe­
greppet definieras på ett preciserat sätt. 1 betänkandet används ibland
begreppet balans mest som ovan men ibland uttrycks det även som att
"balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan
markernas förmåga att föda vilt". All framtida skötsel av hjortviltsstam-
marna måste bygga på en entydig definition av vad man menar. Våra
kunskaper visar att nivåerna på bestånden blir mycket olika beroende på
vilken definition man använder. Denna kunskap säger att en förenklad
biologisk bärförmåga vad gäller markernas förmåga "att föda vilt" i de
flesta fall ligger avsvärt högre än vad bärförmågan gör definierad med
utgångspunkt i skogsskador, av naturvårdsskäl, skador på gröda och trafik­
olyckor. Skillnaden kan röra sig om storleksordningen 2 — 5 gånger högre
biologisk bärförmåga än vad de övriga "ekonomiska" bärförmågoma in­
nebär. All älgvård bedriven såväl regionalt som lokalt måste således gran-
da sig på en klart fastlagd definition av vilken faktor — bärförmåga — det
gäller. Det är naturligtvis även så att dessa definitioner måste vara olika
för olika delar av landet. Även lokalt kan målsättningen vad avser bärför­
mågan variera. Att detta med definition av bärförmågan är så väsentligt
sammanhänger med att hela det basmaterial som behövs för skötseln av
älgstammen blir helt olika beroende på vilka föratsättningar man grandar
bärförmågan. Väsentligt blir naturligtvis att definiera och skaffa sig de
bästa kunskaperna om den faktor som blir den reellt begränsande i ett visst
område. Dessa förhållanden borde även beaktas då man i betänkandet
allmänt talar om att landets älgstam skall reduceras med en tredjedel.
Detta är ett mycket grovt mått som har någon realitet endast på lokalpla­
net.
                                                                                               86


 


Mycket avgörande för att tillämpa dessa bärförmågebegrepp blir att ha Prop. 1991/92:9 tillräckliga kunskaper om dem och att dessa kunskaper finns tillgängliga Bilaga 3 hos de som skall tillämpa dem i den praktiska skötseln av viltbestånden. Det finns en hel del kunskaper inom detta område. Men samtidigt måste konstateras att det fortfarande finns stora brister. Att studera relationema mellan viltpopulationema och markernas bärförmåga i olika avseenden, att ta fram och definiera olika instrument för att mäta dessa olika bärför­mågor är och måste framöver bli ett väsentligt område för forskningen att arbeta med. Möjligheten att arbeta med dessa mycket avgörande frågor är för närvarande helt otillräckliga. Utan dessa föratsättningar går det inte att bedriva en rationell älgskötsel.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Utredaren menar att målsättningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, krön- och dovhjortsstam­marna är att få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbraks­gröda genom en ökad avskjutning. I andra sammanhang i utredningen tycks balansen gälla markernas förmåga att föda viltet. Enligt SJFRs uppfattning är dessa två balanser mycket olika. Det är viktigt att framhålla skillnaden mellan markernas förmåga att ge viltet föda och den balans som minimerar skadorna på gröda, i trafiken m.m. Markerna kan oftast hysa ett betydligt högre individantal än när det råder balans mellan antalet djur och de skador de åstadkommer på skog och gröda eller den balans som minimerar antalet trafikolyckor. Ett större antal djur kan i en del områden motiveras från naturvårdssynpunkt och/eller som rekreation från en bre­dare allmänhets sida. Det är därför mycket viktigt att som Fransson understryker, hänsyn tas till lokala förhållanden men att man också klar­lägger vilken av de olika balanserna som bör gälla i ett speciellt område.

SJFR anser som utredaren att en ökad avskjutning av älg och hjortdjur kan vara nödvändig i områden, där betestrycket blivit för hårt. Skogsska­dorna bör dock ej överdramatiseras. Hänsyn måste tas till lokala förhållan­den och dessutom måste viltets och jaktens värde både ekonomiskt och som rekreation och allmänhetens rätt till rekreation i viltrik miljö ställas i relation till skogsskadorna.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Krön- och dovviltsstammar finns på sprid­da håll i Stockholms län men de är ganska små. Markägare eller jordbraks­arrendatorer har, såvitt är känt för länsstyrelsen, endast någon enstaka gång påtalat skadegörelse från dessa hjortdjur.

Utredningens beskrivning av älgstammens utveckling och skadebilden på jordbruksgrödor och skog från älg överensstämmer inte med verklighe­ten i Stockholms län.

En uppgång har skett av länets älgavskjutning under 1970-talet och en stabilisering på en jämn avskjutningsnivå har därefter inträtt. Efter bort-skjutning av en mindre topp år 1984, förlagd till några gränssocknar mot Uppsala län, harjaktuttaget legat stabilt runt 2000 djur per år. Samman­fattningsvis torde länet ha en ganska väl avvägd älgstam utom i en eller två Mälardalskommuner och i saltsjökommunerna på Södertörn. I dessa om-

87


 


råden är älgstammen delvis mycket gles. Ambitionen är här att öka älg-     Prop. 1991/92:9
stammen, vilket kan ske inom ramen för en acceptabel skaderisk.
          Bilaga 3

Några älgvandringar av norrländskt slag och därmed sammanhängande problem förekommer inte.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen instämmer i utredningens för­slag om att en kraftig avskjutning måste göras under de närmaste åren för att lokalt få en bättre balans av älg- och hjortstammama i förhållande till skador på skog och jordbraksgrödor.

Grandläggande för att detta skall lyckas är emellertid att en målinriktad information och utbildning snabbt och effektivt kan ta sin början och att därigenom under den tid som står till förfogande tillräckligt gehör kan vinnas för sådan ökad lokal avskjutning som kan anses nödvändig.

För att uppsatta mål skall nås krävs också ett brett ökat ansvarstagande samt kraftfulla, massiva och varaktiga insatser av jägare, markägare, myn­digheter och studieorganisationer m. fl. Viktigt är att alla goda krafter kan tas till vara och stimuleras samt att verksamheten i god och rätt tid kan finansieras i tillräcklig omfattning med extra medel.

Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild

Av utredningen framgår att skillnader i älg- och hjortstammarnas utbred­ning utvisar balans endast områdesvis medan på andra håll alltför rikliga stammar förorsakar allvariiga skador på växande skog och åkergrödor.

Det är därför viktigt att en hård beskattning av viltbeståndet kan ske inom de mest skadedrabbade områdena. Vidare är det av vikt att balansen bibehålls inom områden med för närvarande balanserade viltstammar.

Länsstyrelsen tillstyrker därför att avskjutningen under de närmaste åren genomförs så att bästa möjliga balans erhålls i alla områden. Länssty­relsen har för sin del ingen erinran mot att avskjutningen under de ordina­rie jaktsäsongerna tillfälligtvis får överdrivas i särskilt hårt drabbade om­råden.

Bättre balans i älg- och hjortstammama

En kraftig reduktion av älg- och hjortstammama är möjlig endast om
jägarna själva från olika utgångspunkter är motiverade att utföra jakten.
Genomförandet av det föreslagna treårsprogrammet föratsätter således att
jägama m. fl. från sina egna utgångspunkter och intressen är beredda att
acceptera nödvändiga förändringar och att göra de extrainsatser av olika
slag i praktiskt hänseende som kan krävas i förhållande till tidigare utövad
jakt. Av stor betydelse för jaktresultatet är naturligtvis den förefintliga
tillgången på vilt inom jaktlokalema under de tider då jakten kan utövas.
Vissa svårigheter kommer trots information och utbildning att hämma
arbetet med att övertyga en måhända stor del av jägarkåren om det
nödvändiga i att öka avskjutningen i föreslagen omfattning. Många jägare
har nämligen av tradition en benägenhet att betrakta den älgstam som
finns som ett kapital som inte får beskattas allför hårt. Hur utbrett detta
    88


 


synsätt är kan dock vara svårt att mera bestämt uttala sig om. Det kan     Prop. 1991/92:9 emellertid antas att utbredningen är större hos jakträttshavare som ärren-     Bilaga 3 derar jaktmarken.

Mot denna bakgrand kan befaras att ett tillfredsställande slutresultat kan vara svårt att nå inom den utsatta tidsperioden. Den fortlöpande utvärdering som avses äga ram kan ge besked om en eventuell förlängning är nödvändig.

Målet för hanterandet av älg- och hjortstammama bör vara vitala och friska viltstammar som är i balans med sin omgivning så att skador på skog och gröda förekommer endast i mindre omfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, länsviltnämnden:

Treårsprogram för ökad avskjutning

Utredaren föreslår att målet bör vara att under en treårsperiod, 1992 -1994, minska betestrycket på skog och gröda och reducera älgstammen till en balanserad nivå med avseende på viltskadoma. Antalet djur i vinter­stam bör enligt utredaren under den perioden grovt sett kunna minska med upp till en tredjedel av nuvarande numerär.

Enligt nämndens mening är utredaren för generell i sin bedömning av behovet av en stark reducering av älgstammen. Han har också inlednings­vis i sitt betänkande påpekat, att älgskadoma på sina håll snarare tenderar att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Detta kan tolkas som att avskjutningen lokalt varit otillräcklig eller att även andra faktorer än älgstammens storiek påverkat skadebilden. Han påtalar också själv i kapit­let Markägarens ansvar, att det är möjligt att genom anpassningar inom de areella näringarna begränsa viltskadorna. Det handlar såväl om anpassad skogsskötsel som om val av grödor inom jordbraket.

Även om utredaren anger att också andra åtgärder än avskjutning bör vidtas för att minska risken för viltskador och även om han i det nu kommenterade avsnittet framhåller vikten av att hänsyn tas till lokala förhållanden innebär hans generalisering och behov av kraftig minskning av älgstammen en risk för "överreaktion" hos tillståndsgivande myndighet och rådgivande organ. En så kraftig avskjutning som utredaren föreslår kan möjligen vara befogad på begränsade områden och inte för helt län eller ens för ett helt älgvårdsdistrikt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Treårsprogram för ökad avskjutning av älg

I Jönköpings län har under de tre senaste åren en kraftig avskjutning skett i
avsikt att minska älgstammen. Denna har också minskat men variationer­
na i älgstammens storlek inom olika delar av länet är stora. Det är därför
angeläget med en mer lokalt anpassad tilldelning vilket innebär en hårdare
beskattning av stammen där så erfordras. Detta i kombination med övriga
  89


 


föreslagna åtgärder bör, för Jönköpings läns vidkommande, vara tillräck-     Prop. 1991/92:9 ligt för att åstadkomma en älgstam som är anpassad efter tillgången på     Bilaga 3 föda, de areella näringarnas krav och behovet av säkerhet i trafiken.

Ökad avskjutning av dov- och kronhjort

Dov- och kronhjort utgör från skadesynpunkt inget större problem i länet. Något behov av förändrad reglering härvidlag föreligger därför inte i vad avser Jönköpings län. Däremot bör det i detta sammanhang påpekas att skador av rådjur har ökat kraftigt till följd av täta rådjursstammar. Detta synes i synnerhet gälla skador på nysatta plantor.

Utbildning och information

Länsstyrelsen delar utredarens uppfattning om att en konkret och målin­riktad utbildning och information för markägare och jägare bör genomfö­ras. Länsstyrelsen anser därvid att det är särskilt angeläget att få i gång ett organiserat lokalt samråd mellan markägare och jägare.

Uppföljning

Även jägarorganisationerna och LRF bör vara representerade i den grapp som föreslås ansvara för en utvärdering av resultatet av föreslagna åtgär­der.

Länsstyrelsen i Kalmar län har inget att erinra mot förslagen i detta avsnitt.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen instämmer i utredningens utta­lade mål i fråga om vården av älg-, krön- och dovhjortsstammarna att under de närmaste tre åren minska stammarna lokalt och därmed också skadorna på skog och jordbraksgröda. Detta är inte minst viktigt för att kunna underlätta den omställning som nu pågår inom jordbraket, då betydande arealer åker och vall kommer att omföras till skog. Med alltför täta älg- och hjortstammar försvåras eller omöjliggörs anläggandet av lövbestånd på jordbraksmarken, eftersom viltskadorna på lövkulturerna till följd av den höga djurtätheten kan bli omfattande. Risk finns då att skogskulturerna till mycket stor del anläggs med gran som skadas betydligt mindre av viltet. Anläggandet av grankulturer i odlingsbygder i stor om­fattning skulle få förödande följder för landskapsbilden och naturmiljön i övrigt.

Dovhjorten är en art som inte har naturlig hemortsrätt i Sverige. Enligt länsstyrelsens mening bör skyldigheten för markägare och jordbraksarren­dator att tåla dowiltsskador på skog och gröda vara mindre än i fråga om skador som orsakats av arter som förekommer naturligt i landet (älg, kronhjort och rådjur). Av såväl ekonomiska som viltekologiska skäl bör en ökad avskjutning av dovhjort ske.

Länsstyrelsen får i sammanhanget även framhålla att den under senare   90


 


år kraftigt ökade rådjursstammen starkt bidragit till att skadoma på sär-     Prop. 1991/92:9 skilt lövkulturer ökat. Möjligheterna att anlägga ny ädellövskog har mins-     Bilaga 3 kat till stort förfång för såväl skogsbruket som naturvården. En ökad avskjutning av rådjur är därför önskvärd i Blekinge län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen framhåller att de största ska­dorna på jordbruksgrödor orsakas av dovvilt. Länsstyrelsen är helt överens med utredningen i detta avseende. Behovet av ökad avskjutning av dovvilt för att minska de mycket omfattande skadoma på gröda, som lokalt förekommer i länet, har påpekats redan i länsstyrelsens hemställan den 5 maj 1987. Dovviltsstammen förefaller dock inte ha minskat nämnvärt trots en ökad avskjutning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsens yttrande tar i huvudsak sikte på de förslag som rör älgfrågor då kronhjort och dovhjort förekommer i mycket liten omfattning i länet.

Bättre balans i älgstammen

Länsstyrelsen delar synpunkterna i betänkandet om behovet av en ytterli­gare minskning av älgstammen inom sådana områden där skadoma av älg på de areella näringama är påtagliga. Det föreligger även behov av att i vissa områden minska älgstammen som ett led i strävan att få ner antalet trafikolyckor med älg inblandad. Länsstyrelsen har under en lång följd av år genom en förhållandevis generös tilldelning sökt verka för att åstadkom­ma en gynnsammare skadeutveckling.

Länsstyrelsens tilldelningsprinciper rönte under ett antal år liten förstå­else bland jägarna och det framfördes även synpunkter från Göteborgs och Bohus läns jaktvårdsförening om att länsstyrelsens tilldelningsnormer skulle medföra en alltför kraftig minskning av älgstammen. Avskjutningen har inom vissa områden varit avsevärt lägre än vad som varit önskvärt och någon nämnvärd förändring av älgstammens storlek har inte kunnat kon­stateras.

I syfte att ytterligare minska skadoma och trafikolyckorna orsakade av älg samt för att få en bättre förståelse bland jägama för behovet av åtgärder tillsatte länsviltnämnden i september 1988 en arbetsgmpp som fick i uppdrag att utarbeta ett förslag till målsättning för vården och regleringen av älgstammen i länet. I arbetsgruppen fanns företrädare för Göteborgs och Bohus länsjaktvårdsförening och Jägarnas riksförbund. Sedan arbets­gruppen lagt fram sitt förslag har länsviltnämnden antagit en målsättning beträffande älgstammens storlek i olika delar av länet. Målsättningen syftar till att åstadkomma en minskning av antalet trafikolyckor med älg och begränsa skadorna på jordbraksgrödor förorsakade av älg. Länsstyrel­sen grundar sina tilldelningsbeslut på den antagna målsättningen och jaktorganisationerna har tagit på sig att genom information till jägarna

verka för att de tilldelade avskjutningskvoterna så långt möjligt utnyttjas.

91


 


Utbildning och information                                                Prop. 1991/92:9

Länsstyrelsen delar utredningens bedömning om behovet av utbildning ""8  och information rörande viltskador och möjligheterna att minska dessa. Verksamheten bör enligt länsstyrelsens mening ske i jaktorganisationernas regi i samråd med jord- och skogsbmkets intresseorganisationer. Bidrag för sådan information och utbildning får lämnas ur länens viltskadefon­der. Även jaktvårdsfonden bör enligt länsstyrelsens mening lämna bidrag till en sådan verksamhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen delar helt utredningsmannens förslag att älgstammarna inom vissa områden måste minskas kraftigt. Bedömningen att antalet djur i vinterstam under de närmaste åren bör kunna minskas med en tredjedel förefaller motiverad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: En generellt hög avskjutning under de närmaste tre åren kan enligt länsstyrelsens bedömning ej tillämpas för hela länet. En kraftig avskjutning kan dock vara befogad på begränsade områ­den.

Länsstyrelsen i Örebro län: I underlaget för förslagen saknas en uttömman­de analys av orsakema till att det generellt sett fortfarande anses vara obalans i älgstammen. Arbetet med att bestämma avskjutningsnivåeroch älgtilldelningar utgår från lokala förhållanden. På denna nivå hanteras frågoma av jägamas jakfvårdskretsar. Svårighetema att åstadkomma till­räckligt stor avskjutning tyder på att de som drabbas av älgskador, dvs. jord- och skogsbrakare, inte fått ett tillräckligt starkt inflytande. Deras medverkan på lokal nivå bör därför förstärkas och ges fasta former. Det torde vara viktigt inte bara för möjlighetema att lösa skadeproblemen lokalt utan också för att markägama/näringsidkarna skall kunna hävda sina intressen i länsviltnämndema.

Älg- och hjortskadoma på gröda är mycket ojämnt fördelade inom Örebro län. Ersättningama till de skadelidande betalas dock solidariskt av jägama genom fällavgiftema, som är lika stora för hela länet. En fråga som utredaren borde ha ställt sig är, om en differentiering av fällavgiftema i förhållande till skadomas fördelning geografiskt skulle kunna öka benä­genheten hos jägama att balansera stammarna med hänsyn till skadorna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det är tveksamt om det föreslagna treårsprogrammet kan bli ett så effektivt instrament för att reducera älg­stammen som utredaren föratsätter. I själva verket är det jägama själva och den för tillfället rådande tillgången på älg inom ett jaktområde som avgör jaktresultatet. I regel är det små skillnader i jaktresultatet från ett år till ett annat inom ett och samma jaktområde. Jägama har en benägenhet att se den inom ett område befintliga älgstammen som ett kapital, som inte alltför hårt får beskattas. Tendensen kan förstärkas i de fall där jakträtts­havaren arrenderar sin jaktmark. Det förefaller inte realistiskt att åstad-

92


 


komma en så markant nedgång av älgstammen enbart genom de föreslagna     Prop. 1991 /92:9
åtgärderna.
                                                                  Bilaga 3

Den grandläggande frågan beträffande de föreslagna älgskötselplanerna är om vi i dag till en rimlig kostnad och med någorlunda säkerhet kan fastställa en älgstams storlek, sammansättning och utveckling inom ett klart avgränsat område? Den för ett älgskötselområde antagna älgskötsel­planen måste med nödvändighet innehålla vissa riktlinjer för hur många älgar som får fällas under ordinarie älgjakt för att en för området lämplig avskjutning skall komma till stånd. Planens förverkligande föratsätter att det i enskilda jaktlag inom ett älgskötselområde finns förmåga och vilja till samarbete i en inte tidigare skådad omfattning, eftersom alla begränsning­ar vad gäller avskjutningens storlek har tagits bort. Intressekonflikter och bristande förmåga till samarbete mellan olika jaktlag förekommer redan i dag inom och mellan vissa jaktområden och det är inte osannolikt att så även kan uppstå inom de föreslagna älgskötselområdena. Om intresse för samarbete saknas är det inte heller troligt att man kommer att ta verkliga kontakter jaktlagen emellan i avsikt att hålla eventuellt uppställda ramar för avskjutningens storlek samt verkställa avskjutningen inom de områden där risken för en allvarlig ökning av skadorna är som störst. En målinrik­tad utbildning och information till jägare och markägare torde dock på sikt kunna skapa förutsättningar för dessa att själv svara för skötseln av älg­stammen. En sådan utbildningsinsats bör dock prövas och utvärderas i det nuvarande systemet som ju trots allt erbjuder stora möjligheter härtill. Utbildningsinsatser bör t. ex. lätt kunna göras inom ramen för en jakt-vårdsområdesförenings eller jaktvårdskrets verksamhet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

Älgstammen — skadegörelse

I Västernorrlands län har skogen drabbats av betydande skador på grand av älgarnas betning. Tilläggas kan att länets skogsvårdsstyrelse i samband med den översiktliga skogsinventeringen, ÖSI, även företagit en provyte-inventering av skogsskadeläget. Den visar bl.a. att antalet nytillkomman­de betningsskador det senaste året åter ökat något, vilket inger oro.

Treårsprogram för ökad avskjutning av älg

Länsstyrelsen instämmer i stort i utredningens slutsatser att det inte ligger
i någons intresse att hålla en älgstam på dagens höga nivå och att antalet
djur i vinterstam under treårsperioden bör kunna minskas med upp till en
tredjedel av nuvarande numerär. — I Västernorrlands län är älgstammen
på ungefär hälften av arealen alltför stor, särskilt i de inre, västliga delarna.
I andra delar av länet, i huvudsak således i östliga delarna, är den i nivå
med eller understiger vad som från skogsskadesynpunkt betraktas som
största acceptabla storlek. Någon beräkning av hur mycket älgslammen
     93


 


totalt sett behöver minskas i länet har inte gjorts. Situationen förefaller    Prop. 1991/92:9 dock vara något bättre än i en del andra län, varför en minskning av länets     Bilaga 3 älgstam med totalt sett en tredjedel troligen inte är nödvändig.

Utbildning och information

Länsstyrelsen anser också att utbildning och information till jägare och markägare är viktig för att få en ökad förståelse för skogsskadeproblemati­ken och genomslag för de tankegångar om minskad älgstam m. m. som förs fram i betänkandet. Jägarnas och markägarnas organisationer har en bety­delsefull roll att spela i sådana utbildnings- och informationsinsatser.

I länet har, som framgått, tagits fram ett långsiktigt älgvårdsprogram. Detta har betytt mycket för att nå en större samstämmighet mellan olika intressenter kring skötseln av älgstammen och för beslutsprocessen avseen­de tilldelningar.

Älgvandringar — Ökad samverkan

Länsstyrelsen delar utredningens slutsatser i detta avsnitt att det är nöd­vändigt med ett utökat samarbete över de traditionella gränserna mellan jaktvårdskretsar och olika län och även mellan markägare och jägare och att berörda länsstyrelser bör initiera att ett sådant brett samarbete kommer till stånd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att åstadkomma ett minskat be­testryck och en reducering av älgstammen till en balanserad nivå med hänsyn till viltskadorna ligger helt i linje med det långsiktiga program för älgstammens utveckling i länet som länsstyrelsens styrelse antog i januari 1990. Programmet innebär krav på en sänkning av vinterstammen från uppskattningsvis 30000 djur till mellan 14 000 och 17 000 djur efter jakten år 1991 med viss variation av antalet djur per 1 000 ha inom länet.

Programmet som sådant har fått en mycket bred förankring hos företrä­dare för olika berörda intressen. Jämtlands län kan således sägas vara i färd med att redan före den i betänkandet angivna treårsperioden genom­föra utredningens förslag om en betydande reducering av stammen.

I sammanhanget bör dock påpekas att i samband med att tilldelningen inför 1990/91 års jakt bestämdes bedömde länsstyrelsen — mot främst bakgmnd av osäkerheten om stammens storlek — att det fanns utrymme för att nå målet om en vinterstam på 14000-17000 djur först efter 1992 års jakt.

För att nå det uppsatta målet krävs avsevärda insatser från markägarnas och jägarnas sida där inte minst det samlade skogsbruket måste vara en drivande kraft. En målmedveten och samlad insats från samtliga intres­sens sida är nödvändig för att man skall kunna nå ned till angiven storlek av stammen.

Länsstyrelsen vill också understryka betydelsen av ökad satsning på
utbildning och information liksom av ökat lokalt samråd i jaktfrågor. Här
måste   i   första   hand  jägarorganisationerna   engagera   sig.   Men   även
   94


 


skogsvårdsstyrelsen och LRF måste ta sin del av ansvaret i berörda avseen-     Prop. 1991 /92:9
den.
                                                                            Bilaga 3

Länsstyrelsen prioriterar för sin del ärenden som rör förebyggande åtgär­der och skyddsjakt och söker hålla en så hög beredskap som möjligt inom ramen för befintliga, knappa personalresurser. Länsstyrelsen har för övrigt tillsammans med företrädare för jägare, markägare m. fl. tagit fram rikt­linjer för under vilka föratsättningar skyddsjakt efter älg bör få förekom­ma.

I likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands län har länsstyrelsen i Jämt­lands län — som redan nämnts ovan — tagit fram en s. k. älgskötselplan.

Ökad samverkan

I länet pågår som bäst arbetet med att ändra kretsindelningen så att kretsområdena geografiskt anpassas utifrån djurens vandringsmönster. På så sätt får varje krets på ett bättre sätt än tidigare ansvaret för skötseln av "sin" älgstam.

Det är helt riktigt att länsstyrelsema har ett huvudansvar för att behövlig samverkan kommer till stånd.

Uppgiften kan i och för sig synas enkel och begränsad. Länsstyrelsen bedömer dock att det torde krävas en hel del engagemang och resursåtgång om man skall kunna leva upp till utredarens intentioner. Länsstyrelsema arbetar i allmänhet med knappa personella och ekonomiska resurser och ytterligare uppgifter av den här arten innebär en större anspänning för personalen.

Vi står just nu inför en länsförvaltningsreform. Det är beklagligt att det av olika skäl inte varit möjligt att till den nya organisationen knyta jaktlig expertis. Det hade varit en fördel för länsstyrelserna att inom sig ha sådan sakkunskap som finns i jägarorganisationernas regionala organ.

Ökat ansvarstagande

Det råder samstämmiga meningar om att de allvarligaste älgskadorna uppstår inom vandringsområdenas vinterkoncentrationer. Det har också visat sig att omfattningen av vandringar är avhängig av snöförhållandena. Under snöfattiga vintrar brukar vandringar från fjällområdena och de höglänta markerna närmast därintill ned till skogslandet vara mindre omfattande än under år med mycket snö.

Länsstyrelsen har i flera sammanhang understrakit viklen av att det fälls fler älgar inom fjällområdena än vad som för närvarande sker. Inom många samebyars åretrantmarker är avskjutningen alldeles för låg. I sitt yttrande över samerättsutredningen framhöll länsstyrelsen behovet av att jakttrycket ökar inom berörda marker.

Självfallet beror jaktresultatet av flera orsaker men uppenbariigen kan
jakttrycket på flera håll öka. Genom att lantbruksnämnden har möjlighet
att besluta om upplåtelse av älgjakt inom dessa marker kan nämnden —
om avskjutningen är låg —  i förekommande fall öka omfattningen av
         95


 


upplåtelser. En sådan åtgärd kan indirekt få den önskade följden att     Prop. 1991/92:9
bymedlemmarnas jaktliga insatser förbättras och intensifieras.
    Bilaga 3

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen kan instämma i huvudmå­let att minska betestrycket på skog och gröda och reducera älgstammen där den är för stor i förhållande till tillgänligt bete. Lokalt kan det även finnas behov att tillfälligt sänka stammen ytterligare för att betet skall kunna återhämta sig.

Om älgstammen som helhet skall minskas med en tredjedel torde tre år vara för kort tid, då det är nödvändigt att ta hänsyn till variationerna i älgstammen.

Utredningen föreslår en satsning på utbildning och information för bl. a. markägare och jägare. Det saknas emellertid förslag till finansiering av den föreslagna verksamheten. Det är nödvändigt att särskilda medel anvisas. Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår en skärpt beskatt­ning av krön- och dowiltsstammarna. Krön- och dovviltsskadorna är i dag obetydliga inom Växjö stift varför förslaget påverkar oss endast på lång sikt.

Egendomsnämnden i Härnösands stift: Genomsnittligt är älgstammen en­ligt vår bedömning frän skoglig synpunkt för stor. Därför måste avskjut­ningen öka relativt kraftigt under några år för att nå balans i älgstammens reproduktion. Problemet är att älgtätheten varierar mycket mellan olika områden. Den årstidsbundna vandringen kan förstärka älgtätheten och därmed ge ökade skaderisker.

Älgens skador på tall är väl kända. Skadorna på tallen ger avsevärda nedsättningar i kvalitetsproduktionen av furavirke. Av flera skäl bör pro­duktionen av lövvirke öka. Med nuvarande älgstam försvåras en sådan utveckling.

För att få en effektiv avskjutning under åren 1992—1994 krävs en god jaktlig organisation såväl på länsnivå som krets- och jaktlagsnivå. Utbild­ning och information ger en god grund men det viktigaste är ett ansvars­fullt samarbete mellan markägare och jägare på kretsnivå. Utan detta gemensamma ansvar kan lätt skapandet av lokala älgskötselplaner spoli­eras.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare:

Treårsprogram för ökad avskjutning av älg

Utredningsmannen föreslår en treårsperiod för att få en bättre kontroll över den svenska älgstammen. Som huvudsaklig åtgärd föreslås en kraftigt ökad älgavskjutning över hela landet. Motiven härtill är att ingen kan ha intresse av att hålla överstora viltstammar som vållar oacceptabla skador på gröda och skog. För treårsperioden föreslår utredningsmannen en årlig avskjutning mellan 150000 upp till 200000 älgar. Därmed uppges en balans i älgstammen kunna uppnås.

Riksförbundet delar uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att
eliminera oacceptabla viltskador. 1 fråga om ökad avskjutning kan sådan
    96


 


endast vara aktuell inom de begränsade områden av landet där älgstam-     Prop. 1991/92:9 men är påvisbart överstor i förhållande till skadesituationen. En allmän     Bilaga 3 nedskjutning av älgstammen i hela landet är inte aktuell.

Ökad avskjutning av dov- och kronhjort

Förekomsten av dov- och kronhjort är mycket ojämn med relativt täta stammar på vissa lokala områden, medan arterna helt saknas inom större delen av landet. På grand av de skador dessa båda arter förorsakar om individantalet blir för stort, är det nödvändigt att hålla nere antalet genom jakt. För dovhjort bör enbart allmän jakt tillämpas. I fråga om kronhjort bör en kombination av allmän jakt och licensgivning ge önskvärda resultat för skadebegränsningen.

Utbildning och information

För att kunna öka avskjutningen av i första hand älg föreslår utrednings­mannen att särskilda resurser anslås till jägaratbildning om jaktlig samver­kan. Motivet i denna förslagsdel ter sig något motsägelsefullt mot bak­grund av att utredningsmannen i annat sammanhang framhåller att jakt inom mindre jaktliga enheter innebär risk för överbeskattning av älgstam­men. Det råder heller ingen tvekan om att älgskadorna på skog är störst inom storskogsbrakets markinnehav, och där älgjakten sedan lång tid tillbaka är samordnad och reglerad. Stora jaktliga enheter innebär således ingen automatisk garanti för en jämn älgstam och en låg skadenivå.

I fråga om utbildning och information är detta en av de båda jägarorga­nisationernas viktigaste arbetsuppgifter. Utöver verksamheten med jägar­examen har förbunden en mycket omfattande verksamhet med utbildning och information till jägare och allmänhet. Inom ramen för den brett utbyggda utbildningsverksamheten bör en särskild kurs kunna utformas som täcker det behov utredningsmannen berör. Det bör ankomma på de båda jägarorganisationerna att i samverkan samt samråd med markägarin­tressena svara för ifrågavarande utbildning. Därvid bör en tillfällig ekono­misk resursförstärkning tillföras de båda jägarorganisationerna för denna arbetsuppgift. Riksförbundet är berett att tillsammans med Svenska jäga­reförbundet, och i samråd med markägarintressena, taga ansvaret för denna utbildningsverksamhet.

Älgvandringar

Problemen med älgvandringar har varit kända sedan lång tid tillbaka.
Under perioden 1976—1979 genomförde Jägarnas riksförbund-Landsbyg­
dens jägare, i samverkan med Umeå universitet, en bred undersökning av
älgvandringen inom Jämtlands län. Resultaten av undersökningen över­
lämnades till regeringen och naturvårdsverket under år 1980. Riksförbun­
det tog även initiativ och utformade en modell för lokal älginventering i
samband med älgjakten. Det nuvarande systemet med "älgOBS-rapporte-
ring" följer den av riksförbundet lanserade modellen.
                               97

7   Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9


Det verkligt stora problemet inom de områden av Norrlands inland som Prop. 1991/92:9 är mest utsatta för älgvandring, är att de tidigare lokaltrogna älgpopulatio- Bilaga 3 nerna i stort sett är bortskjutna. Kvar finns nu till största delen endast älgar med utpräglad vandringsbenägenhet. För att långsiktigt kunna lösa dessa problem erfordras radikala åtgärder. Det kan bl.a. bli fråga om tidsmässigt avsevärt skilda jakttider inom dessa vandringsområden för att kunna bygga upp nya lokaltrogna älgpopulationer, samtidigt som tillräck­ligt jakttryck kan bibehållas på den vandrande delen av älgstammen.

Riksförbundet är berett att även framgent deltaga och medverka i un­dersökningar och forskning som omfattar även vandringsälgarna.

Svenska jägareförbundet:

Treårsprogram för ökad avskjutning av älg

Förslaget är alltför generellt. Förhållandena varierar i hög grad såväl inom landet som inom länen. Områdesvis förekommer fortfarande övertäta stammar medan det inom andra områden är fråga om att bygga upp sönderskjutna älgbestånd som ligger under vad markerna rimligen skulle kunna bära. Enligt jägareförbundets mening är således behovet av en genomgående stark reducering av älgstammen klart övervärderat. Utreda­ren har också inledningsvis i betänkandet framhållit att älgskadorna på sina håll snarare tenderar att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Det är alltså i många fall andra faktorer än älgstammens storlek som påverkar skadebilden. I kapitlet Markägarens ansvar redovisas att det är möjligt att genom anpassningar inom de areella näringarna begränsa vilt­skadoma. Det handlar bl. a. såväl om anpassad skogsskötsel som om val av gröda inom jordbraket.

Även om utredaren anger att också andra åtgärder än avskjutning bör vidtas för att minska risken för viltskador och även om han i det efter­följande avsnittet framhåller vikten av att hänsyn tas till lokala förhållan­den, innebär generaliseringen av situationen och markeringen av behovet en kraftig minskning av älgstammen en stor risk för "överreaktion" hos tillståndsgivande myndighet och rådgivande organ. En så kraftig avskjut­ning som utredaren föreslår kan möjligen vara befogad på begränsade områden men inte för hela län eller ens för hela älgvårdsdistrikt.

Parallellt med att älgstammens storlek anpassas till en lämplig nivå med hänsyn till skador på skog och gröda, bör, enligt jägareförbundets mening, konstraktiva åtgärder vidtagas för att öka det naturliga foderatbudet. Detta kan bl. a. åstadkommas genom olika åtgärder och hänsynstaganden inom skogsbraket. För viltet vidtagna eller planerade åtgärder eller hän­synstaganden bör bl. a. redovisas i nyupprättade skogsbraksplaner. Exem­pelvis kan lågproducerande markområden avsättas och skötas som foder-områden åt hjortviltet.

Jägareförbundet vill i nu förevarande sammanhang understryka att de
strakturrationaliseringar som genomförs och kommer att genomföras
inom det svenska jordbraket områdesvis torde medföra att avsevärda
        98


 


arealer kommer att avsättas för foderproduktion åt viltet i avsikt att öka     Prop. 1991/92:9
viltstammarna.
                                                               Bilaga 3

Förbundet instämmer helt i utredarens förslag till målinriktad utbild­ning och information till markägare och jägare. Härvid hänvisas till jägare­förbundets och skogsstyrelsens gemensamma hemställan den 11 maj 1989.

I detta sammanhang vill jägareförbundet framhålla att markernas bär­förmåga när det gäller vilt är helt avgörande för den praktiska skötseln av viltbestånden. Inom ämnesområdet finns vissa kunskaper. För det fortsat­ta praktiska arbetet och när det gäller att ta fram och definiera instrument för att mäta bärförmågor av olika slag är emellertid kunskapsluckorna stora. Detta område är synnerligen viktigt att få täckt genom forskningsin­satser. Medelstillgången är emellertid helt otillräcklig. Enligt jägareförbun­dets mening måste inte minst mot bakgrand dels av viltstammarnas stora positiva värden, dels viltskadornas omfattning ökade forskningsanslag härvidlag vara en synnerligen prioriterad angelägenhet.

Ökad avskjutning av dov- och kronhjort

Dowiltsstammarna i landet är tämligen lokala. Skador förorsakade av dovvilt är i förhållande till de som förorsakas av älg och kronvilt förhållan­devis harmlösa. Diskussionerna angående de oacceptabla dovviltsskador­na hänför sig till områden som håller mycket täta bestånd. Det rör sig framför allt om vissa områden i Skåne där markägarna inom dowiltsom-rådena valt möjligheten att dels hålla mycket täta populationer som ger underlag för en verkligt betydande jakt, dels samtidigt utnyttja möjlighe­terna till skördeskadeersättning fullt ut.

Vad avser dovvilt instämmer således förbundet i utredarens synpunkt att skadeutvecklingen och den bristande anpassningen av stammen är oroande men understryker samtidigt att detta endast gäller begränsade områden.

Vad gäller kronviltet är situationen delvis en annan. Kronviltsskadorna — i första hand på skog — är inom vissa områden avsevärt svårare än de av älg.

Utredarens förslag att det även vad gäller dov- och kronvilt skall kunna ske en bedömning efter en treårsperiod, sedan de i kap. 6 föreslagna åtgärderna genomförts, är enligt jägareförbundets bedömning värt att ef­tersträva, men en fortsatt kontinuerlig uppföljning är givetvis nödvändig.

Utbildning och information

Förbundet vill understryka det väsentliga i att den utbildningsplan som presenterades i Älgen och Skogen snarast genomförs. Utredarens förslag tillstyrkes. Det är emellertid synneriigen angelägel att erforderiiga medel ställs till disposition så att utbildningspaketet kan genomföras i full skala.

Förbundet instämmer vidare i utredarens synpunkter på angelägenheten av att länsälgskötselplaner upprättas och å jourförs. Dessa älgskötselplaner skall bl. a. användas som beslutsunderlag för länsviltnämnderna.

Under avsnittet berörs även frågan om verksamheten inom "s. k. älg-     99


 


skötselområden" samt om möjlighet för skyddsjakt för jordbraksarrenda-     Prop. 1991/92:9 torer utan jakträtt. Jägareförbundet tar upp dessa frågor där de sakbehand-     Bilaga 3 las i utredningen.

Älgvandringar

Förbundet instämmer helt i de av utredaren anförda synpunkterna.

Förbundet vill emellertid vad avser älgskötselområdena inom de delar av landet där samerna har särskilda jaktliga rättigheter understryka att denna fråga kräver alldeles speciella överväganden. Inom utredningens ram har några sådana inte gjorts. En komplettering härvidlag är således nödvändig. Denna bor genomföras inom de berörda länen under medver­kan från markägarna, jägarna och samerna.

Uppföljning

Utredaren föreslår att en utvärdering av resultaten av de åtgärder för en balanserad älg- och hjortstam som han föreslår skall göras senast år 1994.

Som ovan framhållits kan år 1994 enligt jägareförbundets mening vara i tidigaste laget. Som ett etappmål kan emellertid en uppföljning vara aktu­ell.

Med hänsyn till jägareförbundets och länsjaktvårdsföreningarnas omfat­tande engagemang i den nu ifrågavarande verksamheten finner förbundet det naturligt att jägareförbundet centralt och länsjaktvårdsföreningarna regionalt skall vara representerade vid denna uppföljning.

Skogsindustrierna:

Älgstammarnas utveckling och skadebild

Under 1970-talet ökade älgstammen i Sverige dramatiskt för att sedan minska något under 1980-talet. Detta har medfört ökade risker för vilt­olyckor i trafiken men framför allt ökade problem för de areella näringar­na. Älgskadorna på skogsbestånd orsakar värdeförluster för hundratals miljoner kronor varje år. Skador i denna omfattning kan inte accepteras av skogsbrukarna.

I betänkandet har man hävdat att 7% av plant- och ungskogarna är svårt älgskadade. Denna siffra är alltför låg. Av skogsstyrelsens och olika skogs­företags egna inventeringar av älgskador framgår att skadeläget är betyd­ligt mer allvarligt än vad riksskogstaxeringens uppgifter gör gällande. Problemet får inte negligeras och radikala åtgärder måste till för att mins­ka betestrycket på skogsmark.

För riket som helhet har älgavskjutningen legat på en, historiskt sett,
mycket hög nivå under 1980-talet. Detta speglar främst älgstammens stor­
lek och ambitionen att minska denna. Inom vissa områden med stor
älgstam har dock den årliga avskjutningen varit alltför låg. Detta har lokalt
sett medfört oproportionerligt stora älgstammar och hårt betestryck. Det
  100


 


är främst inom dessa områden som en ytterligare minskning av älgstam-     Prop. 1991/92:9
men måste genomföras.
                                                  Bilaga 3

Vidare måste markägamas inflytande över jakten stärkas. För att lösa de problem som älgen orsakar markägama måste de få en starkare besluts­ställning i jaktfrågorna.

Bättre balans i älg- och hjortstammar

Målen för viltvården bör under de närmaste åren vara att reducera älg­stammarnas storlek till en från markägarsynpunkt acceptabel nivå. Man kan inte acceptera att en lokalt för stor älgstam skall slå ut eller allvarligt skada skogsföryngringar. Därför är vi helt överens med utredningens mål­sättning att under en treårsperiod reducera älgstammen till en balanserad nivå med avseende på viltskadoma.

För att uppnå ett önskvärt resultat skulle avskjutningen sannolikt behö­va ligga på 170000-200000 älgar per år. Här måste dock den lokala variationen i älgstammens täthet och betestillgången noga beaktas.

För att kunna utföra önskvärd avskjutning på effektivaste sätt behövs bättre kunskaper om älgstammens storlek samt lokala fördelning. Detta kräver ofta förbättrade och förfinade inventeringsmetoder. Dagens upp­skattningar av älgstammens storlek är gjorda med metoder som i en del fall är ytterst bristfälliga. Här behövs forskning som leder fram till att vi får inventeringsmetoder som ger säkra och mer tillförlitliga uppgifter om älgstammens storlek och fördelning. Sådan forskning bör naturligtvis fi­nansieras av viltskadefonderna.

Redan i dag finns ett förslag till forskningsprogram rörande problemen runt för stora älgstammar. Detta projekt "Balanserad älgstam" är mycket intressant och angeläget både för skogsbraket och samhället i stort. Det vore därför naturligt att man från statens sida ställde sig positiv till att tillskjuta medel så att projektet skall kunna få den utformning och omfatt­ning som är önskvärd.

Det har i betänkandet poängterats vikten av en utökad utbildning och informationsverksamhet. Detta är enligt vår mening ytterst viktigt för att målen skall kunna nås. Ökat lokalt ansvar över jakten förutsätter att en riktad utbildning och informationsverksamhet kommer till stånd. Härige­nom får markägare och jägare större möjligheter att ta sitt ökade ansvar för avskjutningen. Utbildningen får dock inte tas som skäl för att fördröja reduceringen.

Redan i dag finns ett utmärkt utbildningsmaterial, framtaget av Mellan­svenska skogsskyddskommittén. Detta material syftar till att öka förståel­sen för älgskadeproblemet bland jägarna och skogsbrakarna. På detta sätt hoppas man på att ett givande samarbete utvecklas mellan parterna. Ett väl fungerande samarbete mellan markägare/jägare är en föratsättning för att man skall kunna genomföra den lokala anpassningen av älgstammen som krävs. I detta utbildnings- och informationsarbete bör lämpligast skogsvårdsorganisationen ha en nyckelroll.

Vad beträffar problemen med vandringsälgar måste vi ställa oss tvek­
samma till dess omfattning. Enligt betänkandet anges ända upp till 75% av
       101


 


älgstammen i Norrland vara vandrande. Detta är en siffra som enligt vår     Prop. 1991/92:9
mening är alltför hög.
                                                      Bilaga 3

Dessutom är det svårt att skapa tillräckligt stora älgskötselområden för att få kontroll över vandringsälgarna. Vi är positiva till uppdelning i mindre jaktenheter där man i stort sköter älgstammen på egen hand. Men om man ser enbart till problemet med vandrande älgar så är älgskötselom­råden i storleksklassen 3000—8000 ha alltför små. För att täcka in vand­ringsälgarna behövs älgskötselområden i storleksklassen upp till 100000 ha eller mer. Detta är helt naturligt från praktisk synpunkt orealistiska arealer.

Vår uppfattning är att det effektivaste sättet att öka kontrollen över vandringsälgar är genom förlängd jakttid. Genom att kunna bedriva jakten efter det att älgarna har samlats i vinterbetesområdet bör man kunna minska problemen orsakade av dessa. Ofta samlas vandringsälgen lokalt under vintern och det är inom dessa områden de största betesskadorna uppstår. Ökad avskjutning inom dessa områden innebär att de svåraste skadorna på skog kan minskas.

Det är bra att utredningen påpekar vikten av utvärdering av resultaten år 1994. Utvärderingen får dock inte bara beakta skadorna på skog. Man måste även se på hur betestrycket, som orsakats av älg, har förändrats. Vidare måste man inse att problemet inte är löst med en ökad avskjutning under några år. Det är viktigt att även efter år 1994 arbeta för att få en älgstam som är i nivå med de areella näringarnas krav.

3 Ersättning för skada

Lantbruksstyrelsen: Fungerar inte anpassningen av älgstammen kommer betydande skador att uppträda även i fortsättningen. På enskilda fastighe­ter kan de bli omfattande. Utredningen understryker här starkt sambandet mellan det ansvar jägare/markägare har för att reglera viltet genom jakt och inträffade skador. Detta samband är ofta betydligt svagare än vad som framgår av utredningen eftersom effekten av olika åtgärder i så hög grad beror av vad som görs inom större områden. Från samma utgångspunkt blir skyddsjakten många gånger av flera skäl ett komplicerat instrument och svår att använda på ett effektivt sätt.

En sammanfattande slutsats av vad som sagts om de problem som kan följa av en övergång till den föreslagna ordningen måste därför bli att relativt omfattande skador kommer att kunna uppträda på enskilda före­tag men att detta får tolereras med hänsyn till de övriga fördelar som kan vinnas.

Särskilt hårt kan företag med skadekänslig produktion inom trädgårds­odlingen komma att drabbas. Det torde kunna diskuteras om det är skäligt att kostnaderna för skadorna helt skall bäras av produktionen.

Trots att skyddsåtgärder i form av jakt, skrämsel och elektriska stängsel
används i vissa frakt- och bärodlingar förekommer allvarliga skador på
många håll i landet. Det är särskilt under vinterhalvåret skadorna upp­
kommer. Då är det svårt med tillsynen av odlingarna på grand av snö och
  102


 


mörker. Inom frilandsodlingen av grönsaker är problemen i vissa områden     Prop. 1991/92:9 störst. Dessa odlingar måste på grand av växtföljden flyttas runt på företa-     Bilaga 3 get. Kostnaderna för stängsel blir där oproportionellt höga per arealenhet.

Det är redan i dag svårt för trädgårdsodlama att erhålla ersättning för skador som orsakas av älg. Klara och tydliga anvisningar behövs angående vad som är tillräckliga förebyggande åtgärder. Bidrag ur viltskadefonden bör även fortsättningsvis kunna utgå till trädgårdsföretag för stängsel m. m. Lönsamheten inom trädgårdsnäringen är generellt sett ansträngd och för fruktodlingen är situationen särskilt osäker eftersom gränsskyddet nyligen sänkts.

Jaktvårdarnas intresse för att minska älgstammen präglas av stora varia­tioner. Detta ger en oroande bild inför framtiden. Trädgårdsodlingarna som drabbas av viltskador är ofta inte areellt stora men betingar ett avsevärt värde för odlaren. I vissa fall är det fleråriga grödor där många års kostnader i träd och plantor kan gå förlorade. I andra fall har stort antal plantor köpts in. Även här kan skadorna bli väsentliga.

Det finns egentligen inga skäl angivna till att ta bort stödmöjlighetema för trädgårdsföretag före jordbraket. Företagama bör få rimlig tid för att genomföra skyddsåtgärder, sätta upp stängsel, flytta odlingar m. m. För att hålla nere kostnaden för stängsel väljer odlama ofta att själv utföra arbe­tet. Även detta begränsar hur snabbt skyddsåtgärdema kan göras. Många företag odlar såväl trädgårds- som jordbraksgrödor. Detta är också ett motiv till lika behandling. Om förändringarna genomförs år 1995 är det också möjligt att hinna informera trädgårdsodlama om de nya förhållan­dena.

Skogsstyrelsen: Utredningen föreslår att ersättning till omplantering av älgskadad skog ej skall utgå efter år 1994. Detta tycker skogsstyrelsen är riktigt eftersom markägama då har haft möjligheten att under större frihet och eget ansvar åtgärda viltproblemet, dvs. efter den föreslagna intensiva a vskj ut n i ngsperioden.

Om man skall kunna utnyttja möjligheten att hålla en balanserad älg­stam som ett större område kan bära finns alltid risk för punktvisa skador som kan bli betungande för mindre skogsinnehavare. Ett borttagande av ersättning måste därför kombineras med möjligheter till snabba insatser i form av skyddsjakt utan administrativa dröjsmål.

Det föreslagna bidraget till omplantering under en övergångsperiod
(1992— 1994) är positivt föratsatt att älgstammen minskas under samma
period. Bidraget bör dock inte begränsas till skador som inträffar åren
1992—1994. De svåraste skadorna uppstår genom upprepad betning un­
der flera år. Fastställer man ett treårsprogram för minskning av älgstam­
men så bör restaureringen av de bestånd som förstörts under hela perioden
med för hög älgstam ingå i "paketet". Bidrag bör utgå även till bestånd där
sönderbetningen fullbordats eller påbörjats under 1980-talet, eftersom
samhället uppenbarligen har iklätt sig ett visst ansvar för betningsskador
av älg och hjort genom att avskjutningen reglerats via myndighetsbeslut.
Bidraget bör utgå till enskilda skogsbrakare med mindre markinnehav (se
nedan) föratsatt att jakträttsinnehavaren under ordinarie jakt uthålligt har
fällt det antal älgar han årligen tilldelats genom beslut av länsstyrelsen eller
     103


 


då skyddsjakt har begärts i de fall marken inte ingår i licensområde. Det     Prop. 1991/92:9 kan givetvis finnas särskilda skäl till att dessa villkor inte uppfyllts som gör     Bilaga 3 att markägaren ändå bör vara berättigad till bidrag.

Ett mindre markinnehav bör vara liktydigt med ett innehav, som inte kan hålla en "egen" älgstam, vilket innebär att det är mindre än 3000 — 5000 ha i södra Sverige och mindre än 5000 — 8000 ha i norra Sverige. Motivet är att på större områden bör i allmänhet redan i dag ha funnits möjlighet att reglera älgstammen.

1 detta sammanhang bör påpekas att den försöksverksamhet för ersätt­ning av skada på skog som berör vissa län getts en utformning både beträffande ersättningsnivå och övriga villkor att detta är ett prov med begränsat värde. Denna verksamhet bör omgående ersättas med de regler om högst 50% bidrag som utredningen föreslår för den senare avvecklings­perioden och inte villkoras till enbart planteringar eftersom även självför-yngringar kan utsättas för skador och vara i behov av restaurering.

Ett problem som bör beaktas i samband med utformningen av bidrags­reglerna är att skilja älg- och rådjursskador åt.

Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att en ökad avskjutning under den normala jakten är det viktigaste medlet att förebygga viltskador. När det gäller åtgärder för att förebygga älgskador behövs en kontinuerlig uppföljning av både älgstammen via bl.a. den allmänt etablerade "älgob­sen" och ett stabilt system för registrering av betestryck.

Kammarkollegiet: Det förtjänar uppmärksammas vad egendomsnämnder­na i Skara, Lunds och Karistads stift framfört i sina yttranden rörande de skador som förorsakas av vildsvin, bäver, tranor och canadagäss.

Statskontoret: Som argument för att på sikt avveckla möjligheten till ersättning anför utredningen att det inte är rimligt med ett generellt ersättningssystem för skador på skog. Man kan å andra sidan också hävda att det är rimligt att jägarna är med och bidrar till kostnaden för de skador som viltet orsakar. Från renodlad skogsvårdssynpunkt skulle skogsägama helst se att älgstammen var lika med noll. Man får dock anta att skogsägar­na är beredda att tåla ett visst betestryck. I extremfall och särskilt i områden med mycket vandringsälg kan en enskild skogsägare komma att lida mycket kännbar skada, framför allt gäller detta bestånd med tallung­skog.

Statskontoret kan dela utredningens uppfattning att ett generellt ersätt­ningssystem på sikt kan avvecklas, men ifrågasätter om inte möjligheten till ersättning bör behållas för s.k. totalskador, dvs. skador som är av sådan omfattning att de måste åtgärdas enligt skogsvårdslagen. Värdering­en av sådana skador skulle inte behöva innebära någon extra kostnad då de under alla förhållanden måste utredas av skogsvårdsstyrelsen.

Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser att skador på jordbraks­
grödor och skog orsakade av älg i princip inte skall ersättas efter år 1994.
Verket är emellertid tveksamt om ersättningsmöjligheterna helt kan av­
vecklas efter denna tidpunkt. Enligt verkets mening bör det även efter år
  104


 


1994 finnas möjlighet att lämna ersättning till jord- och skogsbrakare vilka Prop. 1991/92:9 uppenbarligen inte haft några möjligheter att genom jakt eller andra skade- Bilaga 3 förebyggande åtgärder minska eller eliminera skador orsakade av älg. Ersättning skulle således kunna lämnas till sådana jord- och skogsbrakare som råkat ut för mycket plötsliga och oföratsedda skador vilka det är uppenbart oskäligt att brukaren själv skall svara för. Reglerna för ersätt­ning skall därmed vara så utformade att ersättning endast kan lämnas i rena undantagsfall. Naturvårdsverket föreslår därför att länsstyrelsema även efter år 1994 får lämna viss ersättning för älgskador med stöd av 7§ viltskadeförordningen (i dess föreslagna lydelse) efter föreskrifter som verket meddelar.

Sveriges lantbruksuniversitet: I betänkandet föreslås begränsning av och på längre sikt avskaffandet av ersättning för viltskador förorsakade av hjortdjur. I stället föreslår utredningen att en ökad satsning skall ske på olika former av förebyggande åtgärder. Ett sådant förslag står i överens­stämmelse med en allmän princip att regleringen av dessa problem framför allt skall ske genom reglering av de aktuella djurbestånden kompletterad med åtgärder som vid en viss given täthet på viltbestånden kan begränsa skadomas omfattning. SLU anser att detta är ett bra förslag som lägger en viktig grand för ett framtida system med lokal reglering av djurbestånden grundat på olika områdens varierande bärförmåga i vid bemärkelse. De resurser som i dag går till ersättning för skador av olika slag bör i framtiden i stället satsas på forskning, utveckling, utbildning och information och på de olika förebyggande åtgärder som kan bli aktuella. Detta är egentligen bara en tillämpning av de grandläggande principerna som citerades i inledningen av detta yttrande.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Rådet tillstyrker utredarens förslag om att begränsa och senare upphöra med ersättning för viltskador av älg och hjortdjur och i stället satsa på förebyggande åtgärder som t. ex. inhäg­nad av koncentrerade odlingar, anpassning av grödoval, arealdisposition m. m., vilket kan begränsa skadornas omfattning. Detta förslag är en gmnd för ett system med lokal reglering av viltbestånden, som är baserat på olika områdens möjligheter att föda viltet.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Sammanfattningsvis kan sägas att varia­tionerna i hjortskadeersättningarna snarare är ett mått på skördeföratsätt-ningarna på grand av vädersituationen under augusti-september än ger en rättvisande bild av älgstammens storlek. Vid goda mognads- och skördebe­tingelser, dvs. tidig skörd, blir grödaskadorna små. Vid omvänt förhållan­de blir exponeringstiden för skadegörelse lång och skadorna större. Läns­styrelsen kan dock konstatera att länet legat rejält under riksgenomsnittet på utbetalda viltskadeersättningar.

De skogsskador från älg och rådjur som finns, är lokalt påtagliga i norra
delen av länet utom kusten, men i övrigt måttliga. Skogsvårdsstyrelsens i
remissärendet avgivna yttrande tycks huvudsakligen avse Uppsala län.
Det överensstämmer nämligen inte med bedömningen i 1989 års broschyr
  105


 


och heller inte med den uppfattning som länsstyrelsen hittills har fått om     Prop. 1991/92:9
skogsskadornas omfattning.
                                             Bilaga 3

I motsats till utredningens uppfattning om läget på många andra håll i landet är älgstammen i Stockholms län enligt länsstyrelsens mening väl avpassad och kan även tillåtas öka på några håll.

Ersättning för skada

Länsstyrelsen tillstyrker överflyttning av beslut om ersättning för "andra skador av vilt" från naturvårdsverket till länsstyrelsema.

Ersättning för omplantering av älgskadad skog har inte hittills varit aktuell i Stockholms län och torde inte heller framdeles bli det i annat fall än som regleras i 12§ förslaget till viltskadeförordning.

Beträffande trädgårdsodlingar delar länsstyrelsen utredningens bedöm­ning. Dessa är, som utredningen framhåller, intensivodlingar där en hög skyddsnivå kan krävas av odlaren. Detta har även varit länsstyrelsens principiella ståndpunkt vid ansökningar om skyddsjakt.

Vad gäller utredningens principförslag att avskaffa ersättningsrätten för krön- och dowiltsskador har länsstyrelsen ingen erinran. Dock vill länssty­relsen i detta sammanhang erinra om att jaktarrendekontrakt normalt sluts på 5 år. Övergångstiden för ersättningsrättens avskaffande borde därför i princip vara lika lång, räknat från bestämmelsens ikraftträdande. Härige­nom bereds partema möjlighet att anpassa gällande jordbraks- och jaktar­rendekontrakt till de nya reglerna. För Stockholms läns del torde frågan i stort sett ha liten praktisk betydelse.

Förslaget att ersättning för älgskador på gröda generellt skall upphöra efter år 1994 ställer sig länsstyrelsen negativ till. Som utredningen framhål­ler kan viltskador drabba mycket hårt lokalt. Älgstammen, beräknad över ett större område, behöver likväl inte vara för stor. Samma argument, som används emot ett försäkringssystem för viltskador, kan däremot användas för bibehållande av ett viltskadeersättningssystem i begränsad utsträck­ning för ersättning för grödaskador om särskilda skäl föreligger. Sådana skäl kan vara lokalt stora skador trots skadeförebyggande åtgärder hos såväl markägare som arrendator. Ett självrisksystem liknande det nuva­rande måste dessutom finnas kvar.

Länsstyrelsen vill emellertid för sin del förorda att strängare krav på skadeförebyggande åtgärder införs. Härigenom kan vissa avarter av bi­dragskrav avslås. Som exempel på ofullkomligheter i det gällande systemet kan följande anföras. Det har förekommit att fastighetsägare/skogsbrakare som tillika är jakträttsinnehavare beviljats s. k. havreälgar att skjutas från augusti. Denna möjlighet har dock inte utnyttjats, varefter jordbraksarren­datorn på den aktuella fastigheten begärt mycket höga ersättningar för viltskador. Länsstyrelsen har här inte ansett sig kunna avslå arrendatoms skadeanspråk då han, såvitt kunnat utrönas, inte haft någon skuld till att några skyddsåtgärder genom jakt inte kommit till stånd.

Ett bibehållande av viltskadeersättning i begränsad form innebär en relativt liten administrativ insats från länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen förordar således att viss ersättningsmöjlighet för älgska-   106


 


dor på gröda bibehålls även efter år 1994. Däremot bör inte länsviltnämn- Prop. 1991/92:9 den kopplas in i bedömningen av viltskadeärenden. Länsstyrelsens be- Bilaga 3 stämda mening är att nämnden normalt inte kan tillföra viltskadeärendena någon ytterligare utredning av betydelse för beslut i ärendena. Skadornas omfattning bestäms, föratom av älgstammens storiek, till helt avgörande del av vädret och därav beroende skördemöjligheter. Inhämtande av ytt­rande beträffande viltskadorna från länsviltnämnden skulle bara skapa en extra byråkratisk omgång och medföra ytterligare kostnader och tidsspil­lan.

Utredningen har föreslagit att större restriktivitet med utbetalning av ersättningar skall iakttas under en övergångsperiod fram t. o. m. år 1994 då rätten till ersättning skall upphöra. Om regeringen följer utredningens förslag är det, enligt länsstyrelsens mening, inte lämpligt att enligt 5§ förslaget till viltskadeförordningen fixera ett visst årligt belopp (efter för­slag av länsviltnämnden) som skall räcka till det årets skador. Fällavgiften och därmed belopp för skadeersättning behöver fastställas redan före jaktårets början. Skadeersättningen per kilogram förlorad skörd skulle då bli helt beroende av hur skördevädret blir. Det kan inte vara godtagbart. Sammanfattningsvis är, enligt länsstyrelsens mening, föreslagen modell för avveckling av skadeersättningssystemet mindre lämpligt och i ett beståen­de system kan den inte användas.

Länsstyrelsen i Uppsala län: I utredningen föreslås att möjligheten till ersättning för viltskador successivt skall upphöra inom ett antal år.

Länsstyrelsen instämmer i utredningens uppfattning att övergångstidens slutmål är att uppnå balanserade viltstammar med biologiskt väl avvägd sammansättning av en sådan storlek och skötta på sådant sätt, att ersätt­ningsberättigade skador inte behöver uppkomma.

Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att ersättningar av medel från fallavgifter avseende skador av dov- och kronhjort på jordbraksgrö­dor eller pä trädgårdsodlingar skall upphöra i och med utgången av år 1991.

Vidare tillstyrker länsstyrelsen att ersättningar avseende skada av älg på trädgårdsodling samtidigt slopas.

Möjligheten till ersättning för viltskador avseende jordbraksgrödor och skog skall enligt förslaget avvecklas under en något längre tidsperiod. Intill dess ersättning för sådana skador upphör fr. o. m. år 1995 rekommenderar utredningen att en större restriktivitet bör tillämpas vid skador på jord­braksgröda. Bl.a. föratsätts för att normalt 70% av skadans värde skall erhållas att en rimlig avskjutning och skyddsjakt sker samt att nödvändiga förebyggande åtgärder vidtagits. I stort har länsstyrelsen inte något att invända häremot.

Den angivna lydelsen av 5§ i förslaget till ny viltskadeförordning synes
ge möjlighet åt företrädare i länsviltnämnden att utöva s. k. vetorätt beträf­
fande förslag om den del av fällavgift som avser ersättning för viltskador.
Dock motsägs en sådan tolkning av utredningens uttalande på s. 68 om att
länsstyrelsen för det fall nämnden inte är enig särskilt skall beakta syn­
punkterna från jägarorganisationernas företrädare i nämnden. Det är i
       107


 


stället rimligt att länsstyrelsen som fondförvaltare med ledning av länsvilt-     Prop. 1991 /92:9 nämndens yttrande/förslag får avgöra frågor om eventuella avsteg från     Bilaga 3 huvudregeln beträffande ersättningens storlek. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget i denna del.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget såvitt angår bidrag till omplantering av älgskadad skog till enskilda skogsbrakare med mindre markinnehav under en övergångsperiod.

I och med att ersättningsmöjligheterna avses slopas i stort hänvisas de skadelidande jord- och skogsbraksföretagama till att själva medverka och samråda med andra för att förebygga skador samt söka erhålla kompensa­tion för viltskadorna på andra sätt.

Enligt förslaget till ny viltskadeförordning kommer i vissa undantagsfall under avvecklingsperioden möjlighet till ersättning för viltskador att fin­nas kvar. En av föratsättningarna för ersättning är att skyddsjakt utövas efter särskilt tillstånd därom.

Om förslagen genomförs resulterar detta i ansökningar om skyddsjakt hos länsstyrelsen när viltskador börjar upptäckas på åkergrödan inför förestående skörd. Skördesäsongen i länet börjar som regel i slutet av juli eller början av augusti. Detta innebär att länsstyrelsen kanske bara någon månad efter det att ett ansträngande resurs- och tidskrävande arbete med älgjaktslicenserna klarats av måste börja behandla skyddsjaktsansökning­ar. Det administrativa arbetet förlängs och utökas därmed stick i stäv med målsättningen att minska den administrativa belastningen på länsstyrel­serna. Vidare innebär det utökade skyddsjaktsinstitutet i sig en misstroen­deförklaring och ett undergrävande av möjligheterna att genom den frivil­liga samverkansidén klara den nödvändiga avskjutningen inom den ordi­narie reglerade jakttiden.

Utredningen har angående försäkringssystem bestämt att det för närva­rande inte är möjligt att införa något sådant system för viltskador. Länssty­relsen har mot bakgrand av de skäl som utredningen anfört inte någon invändning häremot.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Nämnden har inget att erinra mot att möjligheterna till ersättning för grödaskador inte skall finnas kvar efter år 1994. Nämnden befarar dock att problem kan komma att uppstå i relatio­nerna mellan markägare-jordbraksarrendatorer-jägare.

Trädgårdsodling. I likhet med utredaren anser länsviltnämnden, att den som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling skall väga in riskerna för vilt­skador i den normala riskbedömningen för företaget. Nämnden tillstyrker alltså bifall till förslaget om att ersättning för skador av älg, krön- och dovhjort inte längre skall lämnas.

Skog. Nämnden delar utredarens uppfattning att det inte är rimligt med ett generellt ersättningssystem för viltskador på skog. Nämnden har heller inget att erinra mot förslaget om att visst bidrag skall kunna ges till enskilda skogsbrakare med mindre markinnehav som drabbas så hårt av älgskador att omplantering är nödvändig.

I likhet med utredaren anser nämnden att dessa föreslagna bidrag bör

108


 


vara obehövliga efter år 1994 och nämnden delar också uppfattningen att     Prop. 1991/92:9
kostnaderna skall belasta statsbudgeten.
                           Bilaga 3

Ersättning för skador av krön- och dovhjort

Nämnden har inget att erinra mot förslaget att betesskador förorsakade av krön- och dovhjort inte skall ersättas. Inom länet är en förhållandevis stor procent av ersättningsberättigade skador förorsakade av de båda hjortar­terna. Ofta värderas skadan viss procent älg och viss procent hjort. För att minska riskerna för felaktig skadevärdering föreslår nämnden att ersätt­ning fram t. o. m. år 1994 även kan utgå för hjortskador.

Värdering av skadan

För att tillgodose markägamas krav på att träda, vall och övrig mark inte skall ingå i basen för beräkning av självrisken vid en viltskada föreslår utredaren att 70% av skadans värde i normalfallet skall ersättas med medel ur viltskadefonden och att resterande 30% skall betraktas som markägarens självrisk. Nämnden har inget att erinra mot förslaget.

Försäkring mot vissa skador

Av de skäl som utredaren redovisat delar nämnden utredarens uppfattning att ett system med försäkring för viltskador inte är möjligt att införa.

Åtgärder för att förebygga skador av vilt

Skyddsjakt

Enligt nämndens mening skall skyddsjakt endast behöva tillgripas i undan­tagsfall, men när sådan jakt är påkallad skall givetvis handläggningen ske snabbt, dock inte snabbare än att inblandade parter får tillfälle att lämna sina synpunkter i ärendet och, när så är möjligt, initiera andra åtgärder i syfte att minska skadorna än genom jakt.

Markägarnas ansvar

Länsviltnämnden vill understryka det utredaren här framför om möjlighe­terna för markägaren att genom olika åtgärder i samband med markens brukande minska riskema för viltskador.

Inom jordbruket kan det ske genom val av gröda och arealdisposition
och i skogsbraket genom en till en önskvärd viltförekomst anpassad skogs­
skötsel.
                                                                                        109


 


Jägarnas ansvar                                                             Prop. 1991/92:9

Nämnden delar utredarens uppfattning att jägarna kan och bör ta ett större        '  ansvar vad rör viltskador. Det kan dels ske genom en till de lokala förhål­landena anpassad avskjutning, dels genom uppsättning och skötsel av tillfälliga stängsel eller liknande.

Nämnden delar utredarens uppfattning om vikten av ett utbyggt samråd mellan jägare och markägare. Detta samråd kan få vara obligatoriskt under föratsättning att det kan ske utan att tillskapa nya beslutsnivåer.

Nämnden har heller inget att erinra mot att de areella näringarnas synpunkter på skadebilden redovisas i de kretsvisa skötselplanerna som föreslås bli upprättade.

Länsviltnämndemas ansvar

Nämnden har inga invändningar mot de synpunkter och förslag som framförs.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Ersättning för skador av krön- och dovhjort

I områden där det förekommer både älg och hjort kan det vara svårt för god man vid värdering av skada att skilja ut i vilken omfattning jordbraks-skadorna orsakats av hjort resp. älg. Möjligheten att få ersättning för skador på jordbruksgrödor bör med anledning av vad ovan anförts upphö­ra samtidigt dvs. från och med år 1995 för både hjort och älg.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delar utredarens uppfatt­ning rörande slopande av ersättningsmöjligheterna för viltskador av aktu­ell art.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser sig redan ha vidtagit kraftåtgärder för att komma till rätta med skadorna på bl. a. skogen.

Länsstyrelsen anser därför att det är tveksamt om det för Kronobergs läns del kan anses sakligt motiverat att införa ett tillfälligt bidragssystem för skador på skog. Systemet medför dessutom ökad administration på regional nivå. Enligt skogsvårdsstyrelsen i länet är emellertid kraven för att få bidrag så högt ställda att det är rimligt att bidrag utgår i de fall kraven uppfylls. Länsstyrelsen vill, mot bakgrand härav, inte motsätta sig försla­get. Länsstyrelsen anser emellertid att skogsvårdsstyrelsen är mest kompe­tent att handha det föreslagna bidragssystemet och förordar en sådan lösning.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen hemställde i skrivelse den 10
december 1984 till jordbraksdepartementet att en översyn skulle ske av
bestämmelserna i viltskadeförordningen rörande skador på skog, som
förorsakats av älg. Länsstyrelsen framhöll härvid bl.a. att möjligheterna
     110


 


att få ersättning för inträffade skador var med rådande tillämpning av 17 §     Prop. 1991 /92:9 viltskadeförordningen mycket små. "Enligt länsstyrelsen har skogsskador-     Bilaga 3 na fått en sådan omfattning och är dessutom så väl belagda att en ändring av ersättningsbestämmelserna är motiverad, så att möjligheterna att få ersättning utökas".

Enligt förordningen om försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som skadats av älg (SFS 1988:406) utgår i tre län bidrag med högst 25% av kostnaderna för den nya planteringen i mån av tillgång på medel.

Länsstyrelsen avstyrker utredningens förslag om att ersättning för älg­skador på jordbraksgröda och skog skall upphöra att gälla fr. o. m. år 1995. Det är nu alltför tidigt att ta ställning till ett sådant förslag. Först måste resultatet av det föreslagna treårsprogrammet (åren 1992—1994) för ökad avskjutning av älg avvaktas. Vidare bör nyssnämnda försöksverksamhet med omplanteringsbidrag vara avslutad (år 1990) och utvärdering ske av denna verksamhet.

I betänkandet föreslås att ersättning skall kunna utgå enligt ett tempo­rärt system för skogsskador som inträffar under åren 1992—1994. Bidrag av statsmedel skall under denna tid kunna utgå med högst 50% till om­plantering av skog till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav. Något författningsförslag att lämna synpunkter på läggs tyvärr inte fram av utredningen.

Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att generell ersättning för skador som förorsakats av dovhjort och kronhjort skall upphöra efter den 1 januari 1992 samt att fallavgifterna för dessa djur avskaffas. Skador av hjort kan därefter enligt förslaget till viltskadeförordning utgå endast i särskilt fall enligt 12§. I Kalmar län torde skadorna av hjort vara av mindre omfattning. Någon ersättning enligt gällande viltskadeförordning för sådana skador har inte sökts hos länsstyrelsen.

Beträffande utredningens förslag till viltskadeförordning förordar läns­styrelsen att 5§ angående ersättningens storlek omarbetas. Ersättningen bör utgå med högst 70% av skadans värde eller det lägre belopp som länsstyrelsen beslutar efter förslag av länsviltnämnden. Beloppet bör såle­des maximeras i författningen och lägre belopp kunna bestämmas ifall tillgången på medel i viltskadefonden är begränsad. Länsstyrelsen avstyr­ker att förslag skall lämnas av "en enig länsviltnämnd". En sådan författ­ningsbestämmelse torde, såvitt länsstyrelsen känner till, vara ganska unik. Om nämnden inte är enig kan nämnden inte lämna något förslag enligt förordningen. Ersättningsbeloppet bör i stället bestämmas efter förslag av länsviltnämnden enligt vanligt majoritetsbeslut. Nämndens förslag är ju för övrigt inte bindande för länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Förslaget, att ersättning för skada av dov­hjort, kronhjort och älg efter en övergångstid upphör, förutsätter att jakt efter dessa arter kan intensifieras och bli väl anpassad till viltekologiska förutsättningar. Möjligheterna härtill torde, som utredningen framhåller, öka genom en mindre detaljreglering och ett större lokalt ansvarstagande. Denna decentralisering av befogenheter får dock inte innebära att länssty-

lll


 


relsens övergripande ansvar för viltvårdsfrågoma i länet minskar och     Prop. 1991/92:9
därmed möjligheterna att fullgöra sina myndighetsuppgifter.
   Bilaga 3

Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att möjligheterna att få ersättning för skador av älg, dovhjort och kronhjort upphör efter den av utredningen föreslagna övergångstiden. Jordbraksarrendatorerna bör, som utredningen föreslår, få ökade möjligheter att skydda sig mot skador av vilt genom att de får viss rätt till skyddsjakt. Tillstånd härtill skall kunna lämnas av länsstyrelsen i särskilda fall efter hörande av berörd markägare och jakträttsinnehavare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Vid ett slopande av nuvarande ersätt­ningsregler för viltskador kommer markinnehavarnas möjligheter att i skadesituationer få bedriva skyddsjakt i blickpunkten. Reglerna om skyddsjakt bör vara utformade så att länsstyrelsen kan medge sådan jakt efter en generös bedömning. Skyddsjakten måste anknyta till skadetillfälle-na vilka inte sällan inträffar på andra tider än den ordinarie jakttid som gäller för den berörda djurarten. Vad så beträffar licensjakten anser läns­styrelsen i likhet med utredaren att de krav som därvid ställs på områdes­storlek och arrondering inte bör sänkas. Den ägosplittring i länet som ovan berörts har medfört att man inte sällan söker få licens på spridda och dåligt arronderade marker vilka inte ansetts kunna godtas för licensjakt utifrån uppfattningen att ett licensområde skall vara produktionsanpassat. Riks­dagens jordbruksutskott har också betonat kravet på produktionsanpass­ning och en god arrondering av licensområdena.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen ser positivt på avvecklingen av den principiella rätten till ersättning för skador på jordbraksgrödor och trädgårdsodlingar där skadorna orsakats av älg, krön- eller dovhjort. För att erhålla ersättning för skador krävs i dag att jordbrakaren vidtar skade­förebyggande åtgärder. Inom länsstyrelsen är man medveten om att man i stor utsträckning underlåter att vidta sådana åtgärder annat än vid normal jakt. Uppgifterna om eventuella åtgärder är för länsstyrelsen omöjliga att kontrollera. Det är dessutom oftast omöjligt för länsstyrelsen att själv besiktiga eller att uppdra åt någon annan att kontrollera skadornas omfatt­ning när ansökningarna om ersättning kommer in. Ärendena är från hante­ringssynpunkt antalsmässigt omfattande, ca 40 — 50 per år, och tidskrävan­de att handlägga på grund av ofta ofullständiga ansökningar.

Länsstyrelsen anser att förslaget om en procentuell nedsättning av er­sättningen för den beräknade totala skadan är att föredra framför den beräkning av självrisken som för närvarande tillämpas. Enligt förslaget kan länsviltnämnden föreslå ett annat belopp. Länsstyrelsen anser att detta i och för sig är tillfredsställande men att det inte bör krävas en enig länsviltnämnd. Ett majoritetsbeslut borde vara tillräckligt.

Enligt I2§ förslaget till viltskadeförordningen kan ersättning utgå för
andra viltskador än de som orsakats av älg. Av punkt 2 framgår att
ersättning inte skall lämnas om tillstånd till skyddsjakt beviljats. Ofta är
det inte tillräckligt effektivt med enbart ett sådant tillstånd. Stora skador
kan ändå uppkomma. I undantagsfall bör det kunna finnas möjlighet till
      112


 


ersättning även om skyddsjakt medgetts. En föratsättning för undantaget     Prop. 1991/92:9
måste dock vara att skyddsjakten utnyttjats i enlighet med tillståndet.
  Bilaga 3

Utredningen föreslår att beslut om ersättning i vissa fall, som regleras i 17 § viltskadeförordningen, skall delegeras till länsstyrelsen. För närvaran­de är det länsstyrelsen med hjälp av lantbraksnämnden som står för utredningen. Lantbraksnämnden kommer att ingå i den nya länsstyrelsen fr.o.m. den I juli 1991. Detta innebär att den lokala kompetensen kom­mer att finnas inom länsstyrelsen. Förslaget att delegera beslutanderätten skulle möjliggöra en förkortad handläggningstid. Förslaget tillstyrkes.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Skada på trädgårdsodling

I utredningen föreslås att möjligheterna till ersättning för skada av älg, kronhjort och dovhjort på yrkesmässigt bedriven trädgårdsodling tas bort. Länsstyrelsen har inget att erinra mot förslaget. Det får anses rimligt att trädgårdsodlingar, som normalt ger en arealavkastning som kan vara tio gånger så hög som avkastningen vid spannmålsodling, skyddas med stängsel på ett sådant sätt att klövvilt inte kan ta sig in. Under de senaste åren har endast ett fåtal ansökningar om ersättning för skada på trädgårds­odlingar förekommit. 1 dessa fall har det kunnat konstateras att stängsling-en varit dålig och i vissa fall helt saknats.

Skada på jordbraksgrödor

I utredningen föreslås att möjligheterna till ersättning för skada på jord­braksgrödor förorsakad av kronhjort och dovhjort skall upphöra fr. o m. den 1 januari 1992 och för skador av älg fr. o. m. den I januari 1995.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsens mening är det inte rimligt att låta fastighetsägaren ta kostnaderna för exempelvis skador av älg och kronhjort, som kan vara avsevärda särskilt vid sen skördetid­punkt, om de inte samtidigt ges möjlighet att i större utsträckning än vad som föreslås i betänkandet själva få bestämma om jaktens omfattning. Länsstyrelsen delar inte heller utredningsmannens uppfattning att nuva­rande ersättningssystem inte skulle vara tillräckligt restriktivt för att moti­vera den drabbade att vidta skadeförebyggande åtgärder.

Förslag till ny viltskadeförordning

Trots att utredningen föreslår en avveckling av ersättningssystemet vad
gäller skador av älg, kronhjort och dovhjort har utredningen lämnat förslag
till ny viltskadeförordning som innebär en restriktivare hållning än vad
som gäller enligt nuvarande regler beträffande nyssnämnda typer av vilt­
skador.
Enligt länsstyrelsens bedömning är det inte meningsfullt att ändra be-
      113

8    Riksdagen 1991/92. 1 .saml. Nr 9


stämmelserna om viltskadeersättning om avsikten är att redan efter något     Prop. 1991/92:9
år helt ta bort möjligheterna till ersättning för skada av klövvilt.
  Bilaga 3

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Utredningens förslag till ändringar i princi­perna för ersättning för skada förefaller riktiga, då nuvarande ersättnings­system inte stimulerar till skadeförebyggande åtgärder. Länsstyrelsen till­styrker därför förslaget att ersättning för skada av älg på trädgårdsodling inte skall kunna utgå efter den I januari 1992 och att ersättningsskyldighe­ten för skador av älg på jordbraksmark och skog skall upphöra efter år 1994. Under en övergångstid fram till år 1994 föreslås att ersättning för omplantering av skog som skadats av älg skall kunna utgå med 50% av godkänd kostnad för lagpliktiga återväxtåtgärder. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del men anser att det närmare bör preciseras vilka enskilda skogsbrukare med mindre mark som skall vara berättigade till bidrag. Länsstyrelsen tillstyrker också förslaget att betesskador av kron-och dovhjort inte skall ersättas efter år 1995.

Vad angår detaljerna i förslaget till ny viltskadeförordning vill länssty­relsen dock påpeka att det inte bör krävas förslag av en enig länsviltnämnd för att länsstyrelsen skall kunna bevilja bidrag (se 5 §).

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det framgår inte av förslag till viltskade­förordning hur ersättning för vissa typer av skador skall lösas, exempelvis skador på skog. Det är vidare oklart om allmän eller särskild jakttid enligt 12§ andra stycket punkt 1 skall tolkas regionalt eller för riket.

Ersättningsfrågor vid skador från gäss och tranor måste lösas. Det är angeläget att möjligheterna till ersättning för dessa skador ökar och att ersättning enligt 13 § utgår fullt ut från statsmedel. Markägaren bör hållas skadeslös.

Enligt länsstyrelsens bedömning är behovet av förebyggande åtgärder stort. Det finns ett uttalat intresse hos flera markägare att t. ex. ställa upp med arealer för gåsgröda. Det är av stor vikt att medel till förebyggande åtgärder fördelas till länen så att insatser på längre sikt kan göras. Avtal behövs med olika markägare som sträcker sig över minst en tioårsperiod.

Länsstyrelsen i Värmlands län: I den nu gällande viltskadeförordningen finns det möjlighet att enligt 17§ få ersättning för andra viltskador än älg, kronhjort och dovhjort. 1 förslaget till ny viltskadeförordning föreslår utredningen en ändrad lydelse av paragrafen. Enligt förslaget skall ersätt­ning inte utgå om allmän eller särskild jakttid finns för den viltart som förorsakar skadan eller om skyddsjakt beviljats för att förebygga skadan.

Utredningen kommenterar inte närmare den föreslagna författningsän­dringen. En grundprincip som finns uttalad i andra delar av betänkandet är emellertid att större restriktivitet skall gälla för ersättning vid viltska­dor. Skador av vilt skall i första hand förebyggas genom en ökad avskjut­ning inom ordinarie jakttid eller genom skyddsjakt.

En ökad restriktivitet med att bevilja ersättning för skador kan innebära
ett större tryck för tillståndsmyndighelen att tillåta skyddsjakt. Enligt
länsstyrelsens mening kan detta vara klart olämpligt från faunavårdssyn-
   114


 


punkt. Vissa arter vilka lokalt kan orsaka stora skador förekommer regio-     Prop. 1991/92:9 nalt i så små fasta populationer att de inte tål någon skyddsjakt. Vidare bör     Bilaga 3 skyddsjakt under artemas fortplantningstid inte förekomma annat än i undantagsfall.

Enligt länsstyrelsens mening bör därför skyddsjakten tillämpas med urskillning.

Länsstyrelsen i Örebro län: För andra viltskador än sådana som orsakas av älg skall, enligt förslaget till ny viltskadeförordning, ersättning inte lämnas om allmän eller särskild jakttid finns för den viltart som orsakat skadan eller om skyddsjakt beviljats för att förebygga skadan. Länsstyrelsen finner det märkligt att rätten till ersättning gjorts beroende av "om skyddsjakt beviljats". Den skadelidande skulle därmed kunna undvika ett hinder mot ersättning genom att inte begära tillstånd till skyddsjakt. Detta torde inte rimligen vara avsikten med bestämmelsen. Ersättning bör enligt länsstyrel­sens uppfattning endast få medges om skyddsjakt inte beviljats och inte heller skulle ha kunnat påräknas. Undantag bör kunna göras för de fall den skadelidande inte haft anledning att befara skadegörelse.

Lantbraksnämnden har som exempel på problemområden när det gäller ifrågavarande skador tagit upp förhållandena vid naturreservatet Kvisma-ren. Ett ökande antal gäss rastar årligen i reservatet och förorsakar skador på odlingar i omgivningarna. Områdets status som internationellt viktig våtmark gör det olämpligt att i någon utsträckning använda jakt som förebyggande åtgärd. Andra metoder kan kanske visa sig användbara, men jordbmkarna kommer sannolikt aldrig att helt kunna undvika skador. Den enskilde brukaren kan få vidkännas mycket stora kostnader som en effekt av åtgärder som hela samhället har intresse av. Länsstyrelsen ifrågasätter om nuvarande och föreslagna principer för beviljande av ersättning och bidrag i dessa fall är rimliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beträffande föratsättningarna för att erhålla viltskadeersättning får länsstyrelsen anföra följande. Enligt 4§ för­slaget till ny viltskadeförordning får ersättning lämnas under föratsättning att försök att förebygga skadan gjorts genom att dels älgtilldelningen enligt meddelad licens skjutits, dels möjligheterna till skyddsjakt efter särskilt tillstånd uttömts. På s. 41 i betänkandet står följande: "För att få ersätt­ning bör man ha uppfyllt vissa krav. Bl. a. bör man kunna kräva en rimlig avskjutning och att man ansökt om skyddsjakt m. m." Av referaten fram­går att det råder en bristande överensstämmelse mellan förslaget till ny lagtext och den passus i utredningen som citeras. Enligt länsstyrelsens mening borde detta ha justerats innan betänkandet presenterades.

Uttrycket "rimlig avskjutning" är alltför oklart för att kunna utgöra ett kriterium för ersättning. Utredaren borde mera exakt ha belyst kraven i detta hänseende. Menas att licenstilldelningen skall ha fyllts? Länsstyrel­sen anser att det bl. a. på grund av älgstammarnas rörlighet kan vara svårt att kräva att de jagande skall ha fyllt sin licens. Till detta kommer att brukaren kanske saknar jakträtt på marken.

Kraven på ansökan om skyddsjakt har inte heller tillfredsställande defi-   115


 


nierats. Vad som avses med ordet "uttömts" i det ovan refererade förslaget     Prop. 1991/92:9

till ny lagtext är oklart. Eventuellt kan det tolkas som om skyddsjakten     Bilaga 3

skall ha genomförts med tillfredsställande resultat för att brakaren skall få

ersättning. En sådan tolkning fömtsätter ersättning för viltskador endast

om brakaren fått ett tillstånd till skyddsjakt. I de fall där skaderisken

under tidigare år varit så gott som obefintlig men sedan avsevärt ökat i

omfattning under aktuell vegetationsperiod skulle sökanden med denna

tolkning alltså få avslag, såvida detta inte faller under de "särskilda skäl"

som omtalas i paragrafens tredje stycke. Vilka dessa kan vara framgår för

övrigt inte.

Om — som texten på s. 41 kan tolkas — ansökan om skyddsjakt kan inlämnas under pågående vegetationsperiod får länsstyrelsen påpeka föl­jande. Här tycks all överensstämmelse saknas med lagtextförslaget, efter­som intet nämns om att skyddsjaktmöjlighetema skall ha uttömts. Det är sannolikt att ansökningarna om skyddsjakt kommer in samtidigt med att brakaren upptäckt viltskador inom sina marker och kallar på god man för besiktning av skadorna, dvs. i slutet av juli eller i börian av augusti. Resultatet blir att länsstyrelserna en månad efter det att älgjaktslicensema meddelats får ta itu med skyddsjaktsansökningar, av vilka många kanske kan vara av ren okynneskaraktär tillkomna för att motivera en ansökan om viltskadeersättning.

Beträffande kriterierna för att erhålla ersättning för viltskador på jord­braksgrödor anser länsstyrelsen sammanfattningsvis att avskjutningskrite-riel kan tillstyrkas men att det måste närmare klarläggas. Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till förslagen om att en inlämnad ansökan om skyddsjakt alternativt uttömda möjligheter till skyddsjakt efter särskilt tillstånd skall utgöra förutsättningar för att en brakare skall kunna få vilt­skadeersättning.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att yrkesmässig trädgårdsodling inte längre skall kunna få ersättning för skador som orsakats av älg, dov- och kronhjort eller bidrag till förebyggande åtgärder mot sådana skador.

Beträffande viltskador på skog tillstyrker länsstyrelsen förslaget att för­söksvis perioden 1992—1994 ge visst bidrag till enskilda skogsbrakare med mindre markinnehav, vilka drabbas av reproduktionsplikt enligt 5 § skogsvårdslagen. Enligt länsstyrelsens mening bör dels försöksverksamhe­ten utvärderas under år 1994 för att utröna förutsättningarna för eventuell fortsatt bidragsverksamhet, dels ifrågavarande medel i första hand hämtas ur jaktvårdsfonden.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att ersättning för betesskador på jord­bruksgrödor av krön- och dovhjort inte utgår efter den 1 januari 1992.

Länsstyrelsen tillstyrker innehållet i 12 och 13§§ av det nya förslaget till viltskadeförordning.

Länsstyrelsen finner det inte minst från rättvisesynpunkt angeläget att
ersättningens storlek anpassas efter markägarens förmåga att tåla skadorna
och tillstyrker en självrisk om 30% av skadans värde. Samtidigt är det
angeläget att självrisken även i fortsättningen åsätts ett lägsta belopp och
att storleken därav bl. a. för att hålla kostnaderna för ärendehanteringen
på en rimlig nivå dessutom avsevärt bör öka. Härigenom skulle länsstyrel-
  116


 


serna och de av myndighetema förordnade gode männen kunna befrias     Prop. 1991/92:9 från tidskrävande arbete med ärenden där ersättningsanspråken är ringa.       Bilaga 3

Det torde kunna bli svårt att samla länsviltnämndens ledamöter, som företräder skilda intressen, kring en gemensam linje vad gäller ett eventu­ellt behov att öka självriskens andel av skadevärdet. Om självrisken skall avräknas med mer än 30% från skadans värde är detta objektivt sett beroende dels på hur mycket fallavgifter som betalas in, dels på hur stor belastningen på fonden är. Höga fällavgifter får dock aldrig bli ett självän­damål. Den föreslagna lydelsen av 5§ viltskadeförordningen skulle i prin­cip kunna ge lantbrakets företrädare vetorätt mot förhöjd självrisk. (Av skrivningen på s. 68 kan eventuellt dragas slutsatsen att detta inte varit utredarens mening.) Dess storlek bör givetvis diskuteras inom nämnden, men däremot skall inte länsstyrelserna i sin egenskap av fondförvaltare förmenas rätten att i sista hand avgöra frågan om förhöjd sjävrisk. Läns­styrelsen avstyrker därför förslaget om att en enig länsviltnämnd skall ha lämnat förslag till ersättningens storlek.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Möjligheten till ersättning för skador på jordbraksgrödor och trädgårdsodling bör enligt länsstyrelsens mening fin­nas kvar. Att uppnå sådan balans i älgstammen att skador särskilt på grödor helt försvinner ter sig orealistiskt. Även om älgstammen minskar och jordbraksarrendatorerna i fortsättningen kommer att bättre kunna påverka avskjutningen kan sådana skador uppstå som det inte kan vara skäligt att brukaren själv får stå för. Stora krav bör dock ställas på att den drabbade genom förebyggande åtgärder sökt undvika skadorna. Vid en strikt tillämpning av bestämmelserna bör inte möjligheten till ersättning komma att motverka syftet att nedbringa älgstammen.

Länsstyrelsen är dock tveksam till förslaget att under en treårsperiod möjliggöra rätt till ersättning för älgskadad skog. Ett sådant ersättningssy­stem skulle med de ekonomiska föratsättningar som anges i betänkandet endast omfatta vissa markägare och avse mindre belopp. Systemet skulle däremot skapa omfattande administrativt arbete.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen är mycket tveksam till försla­get att möjlighet till ersättning för skador på skog, förorsakade av vilt, på sikt skall upphöra. Detta skulle framför allt drabba skogsägare med mindre markinnehav, vilka inte genom jakt kan kompenseras för sina förluster.

Länsstyrelsen föreslår därför att möjlighet till ersättning för skogsskador även fortsättningsvis skall finnas för markägare, om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan föranleder. Ansökningar om ersättning bör givetvis behandlas mycket restriktivt.

Ersättning för grödaskador och skador på trädgårdsodlingar anser läns­styrelsen däremot inte skall utgå fortsättningsvis, då större möjlighet till skyddsjakt föreligger om de allmänna jakttiderna föriängs och ersättning för kostnader i samband med åtgärder för förebyggande av sådana skador kan erhållas från länsviltfonderna.

Slutligen anser länsstyrelsen det vara myckel viktigt att naturvårdsver- 117


 


ket tillsammans med skogsstyrelsen och i samråd med lantbraksstyrelsen     Prop. 1991/92:9 senast år 1994 gör en utvärdering av resultaten av de i utredningen     Bilaga 3 sammantaget föreslagna åtgärder.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Ärenden rörande skador orsakade av andra viltarter än älg eller rovdjur som länsstyrelsen utreder och yttrar sig i är för länets vidkommande relativt få till antalet. Skador orsakade av gäss och tranor har ökat under senare år. Vid behov ges i särskilda fall tillstånd till skyddsjakt för att begränsa skadorna hos främst yrkesodlare. Hänsynen till fredningsintressena medför samtidigt en svår avvägning för länsstyrelsen.

Länsstyrelsen delar utredarens mening att den viktigaste och effektivaste åtgärden för att få ned skadefrekvensen är ökad avskjutning. För det krävs ett ökat ansvar från jaktutövarens sida och att alla berörda strävar mot målet.

Skador av älg på jordbraksgrödor och trädgårdsodlingar är i Jämtlands län ytterst sparsamt förekommande. Vad förslaget innehåller rörande de skadeformerna föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.

Som redovisats ovan är dock skogsskadorna i länet på många håll ytterst besvärande. Länsstyrelsen har sökt möta dessa med bl.a. lång jakttid och tillstånd till skyddsjakt. Fortsatta åtgärder av det slaget vid sidan av ökad avskjutning under ordinarie jakt är nödvändiga förebyggande insatser.

Mindre markägare kan drabbas av betesskador av älg på ett besvärande sätt, speciellt i djurens vandringsstråk. Om- eller kompletteringsplantering blir inte sällan nödvändig. Utifrån den aspekten vore det rimligt att i vart fall övergångsvis öppna möjligheten till visst bidrag. Det är då en riktig tanke att bidragen belastar statsbudgeten. Om bidrag i stället skulle tas ur viltskadefonden skulle fallavgifterna säkerligen behöva flerdubblas, något som säkerligen skulle dämpa jägarnas engagemang att på önskvärt sätt sänka älgstammen. Länets skogsvårdsstyrelse är emellertid kritisk mot förslaget. Skogsvårdsstyrelsens motiv för sin ståndpunkt verkar välgmnda-de. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam till förslaget.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen har inget att erinra mot föreslagna förändringar av möjligheterna att få ersättning för skada av vilt.

Länsstyrelsen ställer sig emellertid frågande till lydelsen i förslaget till Viltskadeförordning, 5§. "Ersättning utgår med 70% av skadans värde eller det belopp som länsstyrelsen beslutar efter förslag av en enig länsvilt­nämnd."

Innebär detta att länsstyrelsen måste besluta om ersättning med 70% av skadans värde när länsviltnämnden inte är enig? Innebär det också att länsstyrelsen måste besluta om annan procentsats när länsviltnämnden är enig? Länsstyrelsen föreslår att 5§ får följande lydelse.

"Ersättning utgår med 70% av skadans värde. Föreligger särskilda skäl får länsstyrelsen, efter hörande av länsviltnämnden, besluta om annat belopp."

118


 


Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen föreslår att möjligheterna att Prop. 1991 /92:9 få ersättning för älgskador på jordbraksgrödor och skog slopas vid utgång- Bilaga 3 en av år 1995. Försöksverksamheten med bidrag till omplantering av älgskadad skog ersätts med ett temporärt system under tre år. Ersättning för skador på trädgårdsodling föreslås upphöra vid utgången av år 1991. Jordbraksarrendatorernas möjlighet att skydda sig mot viltskador stärks genom ändring i jaktlagen. Under senare år har ersättningsanspråk vid skador på trädgårdsodling nästan helt upphört. Länsstyrelsen har genom åren verksamt bidragit till förebyggande av skador genom att vara frikostig med bidrag till uppsättande av viltstängsel framför allt till svartvinbärsod­lingar. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget om slopande av möjlighe­terna att få ersättning vid skada på trädgårdsodling. Vid skada på jord­braksgröda bör dock möjligheten att få ersättning finnas kvar i de fall odlaren gjort vad på honom ankommer för att skydda sin odling. I fråga om den försöksverksamhet med omplantering av älgskadad skog som fortfarande gäller vill länsstyrelsen framhålla att försöksverksamheten fått liten, om ens någon, betydelse för länet. Skador på plantering uppkommer som regel först när beståndet är äldre än 15 år. Skogen måste ha planterats tidigare än år 1975. Vid den tidpunkten beskogades avverkad mark mesta­dels genom självföryngring. Det är således i huvusak dessa marker som drabbats av betesskador. För självföryngrad skog utgår inget omplante­ringsbidrag. När en sådan självföryngring har kommit igång avverkas fröträden varför ytterligare självföryngring inte är möjlig. Endast kostsam plantering återstår för markägaren. Länsstyrelsen vill därför föreslå att även skadad självföryngring skall vara bidragsberättigad samt att skador på skog även i framtiden måste kunna ersättas.

Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår att möjligheten att få ersättning för älg-, dovvilt- och kronviltsskada på trädgårdsodling, jordbraksgröda och skog skall upphöra. Jordbraksarrendatorer utan jakt­rätt föreslås få möjlighet till skyddsjakt. Förslagen är bra eftersom kostsam administration förenklas samt möjligheter finns att viljan att förebygga skada ökar.

Möjlighet till skyddsjakt föreslås även i anslutning till skog inom älg­skötselområden, om skada har uppstått. Skyddsjakt skall kunna ske utan särskilt tillstånd från länsstyrelsen under perioden den 16 augusti —den 28 febraari. Förslaget är betydelsefullt då möjlighet finns att mycket lokalt reducera älgstammen just i de områden där de gör skada.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Utredningsmannen föreslår att ersättning för skador förorsakade av dov- och kronhjort på jordbruks­grödor och trädgårdsodlingar upphör med utgången av år 1991. Samma föreslås gälla för älgskador på trädgårdsodlingar. Riksförbundet tillstyrker denna inskränkning i ersättningssystemet.

Vidare föreslår utredningsmannen att ersättning för älgskador på jord­
bruksgrödor och skog upphör med utgången av 1995. Vidare föreslås att en
restriktivare bedömning tillämpas vid utbetalningen av de ersättningar
som sker under avvecklingsperioden fram till den 31 december 1995.
        119


 


Enligt riksförbundets mening kommer den föreslagna förändringen att Prop. 1991/92:9 medföra en betydligt lägre toleransnivå för älgförekomst inom jordbraket. Bilaga 3 Samtidigt kan enskilda jordbrukare drabbas av oacceptabelt stora skador och förluster. Riksförbundet föreslår därför att ersättning för älgskador inom jordbruket skall utgå även framgent, men att kontrollen av uppgivna skador bör bli föremål för omarbetning så att endast verkliga älgskador ersätts. Där så är praktiskt möjligt bör även förebyggande åtgärder komma till ökad användning.

Riksförbundet delar uppfattningen att praktiska hinder föreligger att lösa viltskadeproblematiken genom ett försäkringssystem.

Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Om utredningens principiella förslag till förändringar vinner gehör, och markägarna själva genom bl.a. älgskötselområden och effektiv skyddsjakt kan kontrollera viltstammarnas storiek, anser förbunden att viltskadeersättningen vad avser älg och hjort kan upphöra.

Förbunden tillstyrker således utredningens förslag om att ersättning för viltskador av älg på skog och jordbraksgröda avvecklas från och med utgången av år 1994.

Förbunden anser att ersättningarna för skador från dov- och kronhjort också skall ersättas fram till utgången av år 1994 och inte, som utredningen föreslår, utgången av år 1991. Det är inte motiverat att ha olika övergångs­tider för olika viltslag. Markägarna måste dessutom ges en längre över­gångstid än ett år för att lokalt kunna reglera stammarnas storlek.

I utredningen förs ett längre resonemang om ändringar i nuvarande rutiner för ersättningar av skador på jordbruksgröda och skog under över­gångsperioden. Större restriktivitet vid beviljande av ersättning av skador på jordbraksgröda samt att endast vissa markägare kan få ersättning för skador på skog föreslås.

Förbunden finner det inte motiverat att under övergångsperioden införa nya begränsningar i kretsen av dem som kan komma i åtnjutande av ersättning. Uredningens förslag skulle uppenbarligen leda till godtycke och på intet sätt befrämja uppställda mål om samarbete kring viltfrågorna.

Förbunden kan absolut inte acceptera att finansieringen av ersättnings­systemet skall gå via skogsvårdsavgiften, utan den bör liksom hitintills tas via fällavgifterna.

Däremot tillstyrks viltskadeförordningens förslag om ny beräkningsmo­dell för ersättning vid viltskador på jordbraksgröda. Nuvarande system upplevs som svårtolkat och orättvist. Stark kritik har bl.a. riktats mot sättet att beräkna självrisken vid uppkommen skada.

Om nuvarande system för ersättning av skador slopas uppkommer frå­gan om hur faktiska skador på jordbraksgröda i fortsättningen skall ersät­tas. Problemet framstår som tydligast i situationer när skador uppkommer på gröda hos en jordbraksarrendator som saknar jakträtt och därmed praktiska möjligheter att reglera viltstammarna.

Ett ökat ansvar hos markägare och jägare och ett i princip avskaffat
viltskadesystem måste med nödvändighet leda till minskad byråkrati hos
länsstyrelserna och därmed möjlighet till sänkning av fällavgiftema.
           120


 


Förbunden vill föreslå ett tillägg i viltskadeförordningens § II. För att     Prop. 1991/92:9 ytterligare förbättra statistikunderlaget, och därmed också kunskapema     Bilaga 3 om älgstammens utveckling, bör begreppet fjolårsdjur (fjoling) föras in i § 11, p. 3. Enligt viltforskarna skulle en sådan uppgift avsevärt förbättra det statistiska underlagsmaterialet och skapa föratsättningar för en bättre analys av älgstammens utveckling.

När det gäller ersättning för skador av annat vilt än älg och hjort vill vi påtala problemen med betesskador på gröda från rastande fågel. Dessa typer av skador kan inte på ett rationellt sätt förebyggas genom skyddsjakt eller annan åtgärd.

Förbunden vill därför föreslå ett tillägg i viltskadeförordningens § 12, som anger att ersättning kan utgå för skada orsakad av viltart med allmän eller särskild jakttid, om det kan anses vara ett riksintresse att viltarten får uppträda talrikt i visst område under viss tid.

Centralorganisationen SACO: När det gäller ersättning för skada av vilt inom skogs- och jordbrak samt trädgårdsodlingar, delar SACO utredning­ens uppfattning att skadeersättning skall avvecklas, vilket förhoppningsvis skall leda till lämplig avvägning mellan viltstammar och skador.

Men, den gradvisa avveckling som utredningen föreslår, är enligt SA-COs mening, onödigt komplicerad. Om exempelvis både älg och hjort förekommer samtidigt, kan det vara svårt att urskilja vem som har förorsa­kat en viss jordbruksskada — älgen eller hjorten.

Likaså föreslås att älgskador på trädgårdsodlingar skall upphöra fr. o. m. år 1992, men på jordbruksgrödor och skog fr. o. m. år 1995.

Enligt SACOs mening vore det bättre att fastställa ett datum då all skadeersättning upphör. Det underlättar information till markägare och jägare samt utbildningen av jägare.

När det sedan gäller att fastställa det datum då skadeersättningen skall upphöra, ifrågasätter SACO om inte det nya systemet med mindre reglerad älgjakt bör få vara i funktion en längre tid — flera år — för att möjliggöra utvärdering före det att möjligheterna till skadeersättning försvinner. Det kan ju tänkas att den tilltänkta avregleringen inte ger önskat resultat fullt ut och genom uteblivna ansökningar om skadeersättning, kan det bli svårare att bedöma omfattningen av viltskadorna.

Skogsindustrierna: Eftersom ersättning för skada på skog ytterst sällan utbetalats så kommenteras detta ej så fylligt. Vår uppfattning ligger dock helt i linje med utredningens. Genom att ta bort ersättningsmöjligheten helt bör motivationen till att hålla viltstammarna under kontroll öka.

Detta fömtsätter givetvis att den skadelidande, dvs. i regel markägaren, har reella möjligheter att påverka avskjutningens storlek och inriktning. Målet bör vara att minska skadorna till en nivå som kan tolereras av skogsbruket.

121


 


Svenska jägareförbundet;                                                Prop. 1991/92:9

Ersättning för skador av älg                                             Bilaga 3

Förbundet delar i princip utredarens förslag. Förbundet finner således bl.a. att avskastningen av älgjakten såväl vad avser kött som rekre­ationsvärden är så utomordentligt mycket större än jordbruksskadorna att det enbart av den anledningen kan ifrågasättas om jordbruksskador skall ersättas för medelstora och större fastigheter där markägaren själv nyttjar jakten eller harjakten utarrenderad.

Vad gäller "förenklingen av självriskberäkningen" — ersättning föreslås normalt ges upp till 70% av skadans värde — synes detta vara en väl avvägd gräns.

Förbundet finner det emellertid angeläget att viss möjlighet till ersätt­ning för skador på jordbraksgrödor finns även efter år 1994. Ersättning bör kunna ges med upp till 70% av skadans värde till brakare av sådan fastighet där jakt inte kan anses vara en möjlighet att påverka skadesitu­ationen. Det gäller i första hand mindre jordbraksfastigheter som ligger så till att oavsett vilka jaktliga åtgärder som vidtages kommer skadebilden att bli oacceptabel.

I detta sammanhang skall vikten av skadeförebyggande åtgärder under­strykas.

Enligt jägareförbundets uppfattning bör medel till meningsfulla skadefö­rebyggande åtgärder — såväl mot älg- som krön- och dowiltsskador — fortlöpande kunna erhållas.

För fastigheter som enligt ovan föreslås kunna erhålla medel ur länsvilt­skadefonden för ersättning för skador på gröda torde i många fall — kanske de flesta — bidrag kunna erhållas för permanenta skadeförebyggan­de åtgärder. Fastighet som erhållit sådant bidrag bör därefter i regel inte kunna ifrågakomma för skadebidrag.

Som ovan angivits finner jägareförbundet att ersättning enbart skall kunna ifrågakomma för mindre fastigheter där jakten i normalfallet inte kan anses som en egentlig skadeförebyggande åtgärd. Möjlighetema till ersättning efter år 1994 kommer således att bli utomordentligt begränsade, vilket även är förbundets avsikt.

Trädgårdsodling. I likhet med utredaren anser jägareförbundet att den som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling skall väga in riskerna för vilt­skador i den normala riskbedömningen för företaget. Förbundet tillstyrker alltså bifall till förslaget att ersättning för skador av älg, dov- och kronvilt inte längre skall lämnas. Inte heller bör bidrag för förebyggande av sådana skador utgå.

Skog. Jägareförbundet delar i princip utredarens uppfattning att det inte är rimligt med ett generellt ersättningssystem för viltskador. Förbundet anser emellertid under åberopande av samma skäl, som ovan redovisats vad avser ersättning för skador på jordbraksgrödor, att vissa möjligheter för mindre skogsfastigheter att få ersättning med 50% av omplanterings­kostnaderna — i de fall reproduktionsplikt föreligger enligt 5 § skogsvårds­lagen — bör övervägas även efter år 1994.

122


 


Anmälan om skada såväl vad gäller skog som jordbraksgröda bör inges     Prop. 1991/92:9
genom eller av länsstyrelsen tillställas jaktvårdskretsen för yttrande.
     Bilaga 3

Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag om en ettårig förlängning av den nuvarande ordningen samt den föreslagna treåriga temporära möj­ligheten till viss — ovan angiven — ersättning när det gäller förstörda nyplanteringar.

Förbundet tillstyrker utredarens förslag alt kostnaderna för den föreslag­na treåriga temporära verksamheten bör belasta statsbudgeten.

Jägareförbundet har ovan förordat överväganden huruvida inte vissa starkt begränsade möjligheter för mindre fastigheter att även fortsättnings­vis, efter år 1994, kunna erhålla bidrag till nyplantering borde införas. Skulle dessa överväganden leda till en sådan ordning bör även dessa bidrag belasta statsbudgeten.

Ersättning för skador av krön- och dovhjort

Jägareförbundet tillstyrker förslagen att skador på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar av krön- och dovvilt inte skall ersättas efter den 1 januari 1992. Däremot bör det enligt Svenska jägareförbundets mening alltfort vara möjligt att få bidrag till förebyggande av skador på skog och jordbruksgrödor. Förbundet finner att den omfattande erfarenhetsbank som grundats vid verksamheten inom det tidigare frireservatet för kronvilt i Skåne skall utnyttjas i detta sammanhang.

Värdering av skadan

Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag.

Försäkring av vissa skador av vilt

Jägareförbundet instämmer i de av utredaren redovisade skälen och delar uppfattningen att ett system med försäkring mot viltskador knappast torde vara möjligt att införa.

Trädgårdsnäringens riksförbund:

Viltskador inom trädgårdsodlingen

Yrkesmässig trädgårdsproduktion sker i dag vid ca 6000 företag spridda
över hela landet. Årligen inträffar ett stort antal viltskador, som i många
fall drabbar den enskilde trädgårdsodlaren hårt ekonomiskt. Framför allt
frukt- och bärodlingar, samt plantskolor och fältmässig grönsaksodling
drabbas hårdast av viltskador. I första hand rör det sig om betningsskador,
som förorsakas av både däggdjur och fåglar, men även omfattande tramp­
skador utan samband med betning förekommer. Ett exempel är bl.a.
skador orsakade av Kanadagäss som antalsmässigt starkt ökat under sena­
re år. De ekonomiskt mest kännbara skadorna orsakas av dovvilt, kronvilt,
123


 


rådjur och älg, men även kanin, hare, vildsvin och fåglar kan orsaka     Prop. 1991/92:9

skadegörelse på t. ex. frukt- och bärodlingar. Kronhjorten har t. ex. ökat i     Bilaga 3

antal. Fmktodlingar i exempelvis Kivik-Brösarpsområdet har utsatts för

omfattande skador. Möjligheten att genom hägnader utestänga t. ex. älg,

hjort och rådjur från trädgårdsodlingar är små, då detta skulle kräva höga

och stabila staket, som med nuvarande begränsade möjligheter till bidrag

skulle ställa sig alltför kostsamt för de enskilda trädgårdsodlama. I flera

fall kan t. ex. älgar "etablera" sig i en odling, dvs. de återkommer varje år

och ibland kanske flera gånger per år.

Nuvarande möjligheter till ersättning

TRF får tyvärr konstatera att det nuvarande ersättningssystemet för vilt­skador är behäftat med allvarliga brister. Som framgår av TRFs yttrande drabbas den enskilde trädgårdsodlaren oftast mycket hårt ekonomiskt, bl.a. beroende på att det är frågan om växtkulturer som representerar mycket höga värden. Även en mindre skada kan därigenom förorsaka kännbara förluster.

För skada av älg, kronhjort och dovhjort på gröda eller trädgårdsodling, lämnas ersättning med medel ur viltskadefonderna. I fråga om skador orsakade av andra viltarter måste man vända sig till naturvårdsverket för prövning i varje enskilt fall. 1 ena fallet har man alltså en generell ersätt­ningsrätt medan man i andra fallet har en betydligt hårdare prövning. Detta innebär enligt förbundet att det uppstår orättvisa i prövningen av ersättningsanspråken beroende på vilken viltart som förorsakat skadoma. För den som råkat ut för skadorna är det tämligen likgiltigt, om det t. ex. är en älg eller ett rådjur som har förorsakat skadan. De möjligheter till skadestånd som inryms inom nuvarande lagstiftning, är praktiskt taget obefintliga. Endast i undantagsfall har ersättning utgått på grand av vilt­skador inom trädgårdsodlingen. Detta har i sin tur medfört, att många viltskador ej rapporteras och myndighetema har i många fall tyvärr bi­bringats den uppfattningen, att viltskadorna ej är något större problem.

Utredningens förslag

Under avsnittet Ersättning för skador av älg anser utredningsmannen:

"Trädgårdsodling

Jag anser att yrkesmässig trädgårdsodling inte längre skall kunna få ersätt­
ning för skador som orsakats av älg, dov- och kronhjort eller bidrag till
förebyggande åtgärder mot sådana skador. Mina skäl härför är att det bör
anses ingå i den normala riskbedömningen huravida man t. ex. skall hägna
in en fruktodling. Det handlar här om koncentrerade odlingar som på
grund av den oftast begränsade arealen kan föratsättas skyddas genom
stängsel till en rimlig kostnad. Av antalet ansökningar om ersättning för
viltskador som beviljades åren 1986—1987 utgjorde ca 2% skador på
yrkesmässiga trädgårdsodlingar."
                                                        124


 


TRFs kommentar                                                            Prop. 1991/92:9

Uppenbarligen har man inom utredningen inte gjort någon djupare analys ""g J av vilka ekonomiska möjligheter som föreligger att inhägna trädgårdsod­lingar. En sådan analys skulle visa att det är förenat med mycket höga kostnader att skydda sina odlingar mot viltskador genom staket. Det rör sig alltså om orimliga kostnader, vilket berörda företag inte har möjlighet att bära. Olika utredningar har tidigare under årens lopp haft målsättning­en att på ett konstraktivt sätt försöka tillskapa tillfredsställande ersätt­ningssystem för viltskador. Detta raseras nu om förslaget genomförs och ansvaret för de allt talrikare viltskadorna överflyttas nu på bl. a. trädgårds­odlingar, som inte har ekonomiska möjligheter att skydda sig mot dessa skador av vilt. Utan egen förskyllan och i avsaknad av möjlighet att försäkringsvägen skydda sig kommer i framtiden årligen ett antal träd­gårdsföretag att riskera komma på obestånd vid större viltskador. Försla­get rimmar dessutom illa med regeringens direktiv av vilka bl. a. framgår att utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att ersättning för skada av vilt även skall kunna ges i fortsättningen.

4 Arrendators jakträtt

Domänverket: Utredningen föreslår, att jordbraksarrendator utan jakträtt skall kunna medges rätt till skyddsjakt av länsstyrelsen. Domänverket tillstyrker en sådan lösning i de fall markägare/jakträttshavare inte ser till att erforderlig avskjutning verkställs. Fällt djur bör tillfalla jakträttshava­ren, om inte annat har avtalats. Det är dock möjligt att reglerna för rätt till byte inte kan vara desamma för exempelvis älg och gäss.

Kammarkollegiet:

Skyddsjakt

För att ge jordbraksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att skyd­da sig mot skador av jaktbart vilt föreslår utredningen en ändring som stärker arrendatoremas ställning.

Förslaget tillstyrks av egendomsnämnden i Uppsala.

Egendomsnämnderna i Strängnäs och Karlstad anför att markägarens intresse måste garanteras genom att samråd sker med honom innan beslut om skyddsjakt meddelas.

Egendomsnämnderna i Skara och Lund menar att den föreslagna änd­ringen i jaktlagen är onödigt byråkratisk. Frågan bör i stället kunna lösas genom avtal mellan markägaren och jordbraksarrendatorn.

Hovrätten för Västra Sverige: Ett av förslagen går ut på att ge arrendatorer
ökade möjligheter till s. k. skyddsjakt. Det framhålls i betänkandet att det
redan i dag är möjligt för arrendatorer att få till stånd skyddsjakt med stöd
av 7 § jaktlagen. Denna möjlighet synes emellertid aldrig ha utnyttjats.
    125


 


I betänkandet analyseras inte vad som kan vara anledningen till detta. Prop. 1991/92:9 Läsaren får därför inte någon klarhet i om problemen skulle ha kunnat Bilaga 3 lösas på annat sätt än genom lagstiftning, om nuvarande regler inte tilläm­pas därför att de är för restriktiva eller om det helt enkelt förhåller sig så att arrendatorema inte känner till vilka möjligheter som finns. I stället före­slås utan närmare motivering en särskild bestämmelse som ger just arren­datorema mera långtgående möjligheter till skyddsjakt än som för envar berörd följer av 7 § jaktlagen. Bestämmelsen föreslås intagen i 23 § jakt­lagen.

Hovrätten vill till en början ifrågasätta om utredningen kan anses ha redovisat ett tillräckligt underlag för förslaget i denna del. Att arrendatorer ges längre gående möjligheter till skyddsjakt än andra innebär ett rättsligt ingrepp i konstellationen markägare — jakträttshavare — arrendator, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Hovrätten anser därför att det egent­ligen borde krävas en mera ingående diskussion om reformbehovet och förslagets för- och nackdelar innan detta läggs till grund för lagstiftning.

Enligt bestämmelserna i 23 § jaktlagen om skyddsjakt ges en del andra personer än jakträttshavare en självständig jakträtt i fråga om vissa djur. Det är alltså en i lag medgiven jakträtt som bara kan begränsas tidsmässigt genom föreskrifter av regeringen. Sådana föreskrifter har meddelats endast beträffande viss harjakt (p. 2 —5 i bil. 3 till jaktförordningen).

Den nu föreslagna rätten till skyddsjakt för arrendatorer skiljer sig i flera hänseenden från vad som sålunda gäller enligt 23 § jaktlagen. För det första är det inte fråga om någon i lag preciserad jakträtt. I stället föratsätts att länsstyrelsen från fall till fall skall fatta beslut om jakten. — Hovrätten kan här infoga att man inte — som skett i förslaget — bör i själva lagen ge något direkt bemyndigande för länsstyrelsen att besluta i hithörande frågor utan att delegationen bör ske via regeringen. — Vidare skulle arrendatoremas rätt till skyddsjakt få omfatta högvilt om sådant är talrikt förekommande, medan övriga bestämmelser i 23 § jaktlagen om jakträtt för vissa personer bara gäller mindre djur, som anses vara skadevållande oavsett beståndens storlek. I såväl sakligt som systematiskt hänseende ansluter därför bestäm­melsen om arrendatorers rätt till skyddsjakt närmast till regleringen i 7§ jaktlagen, och enligt hovrättens mening har den sin naturliga plats där. Även frågan om rätten till djur som dödas bör lämpligen regleras där. Vid en sådan lösning finns det såvitt gäller den sistnämnda frågan knappast någon anledning att frångå vad som redan gäller enligt 7§ andra stycket sista meningen, dvs. att länsstyrelsen i beslutet om skyddsjakt bestämmer hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.

De i 23 § jaktlagen noggrant angivna föratsättningarna för skyddsjakt — av vilka framgår vem som får jaga och vilka djur som får jagas — har i lagens 7§ en motsvarighet i vissa begränsade skaderekvisit. Det heter sålunda att skyddsjakt får beslutas om det på grand av ett viltbestånds storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av vilt. En annan förstärkning återkommer i jaktförordningen, där det i 29 § talas om avsevärda skador eller olägenheter.

Utredningens förslag om skyddsjakt för arrendatorer innehåller inte
något liknande förstärkningsuttryck. Det skall räcka med att det finns risk
126


 


för skador på jordbraksgrödor för att arrendatom skall kunna få utöva Prop. 1991/92:9 sådan jakt. Enligt förslagets ordalydelse skulle det alltså kunna vara fritt Bilaga 3 fram för en arrendator att få jaga t. ex. älg närhelst han kan påvisa redan en måttlig risk för viltskador. Eftersom det ligger i sakens natur att förekoms­ten av vilt alltid medför vissa skaderisker, blir förslaget härigenom mycket långtgående. Hovrätten kan inte finna att utredningen har anfört några bärande motiv för att arrendatoremas skyddsjakt skall ges en sådan sär­ställning.

Hovrätten kommer alltså på den här punkten fram till att en eventuell bestämmelse om skyddsjakt för arrendatorer lämpligen bör infogas i 7§ jaktlagen och att förutsättningama för sådan jakt bör stramas upp något jämfört med utredningens förslag. Frågan blir då om 7 § jaktlagen egentli­gen tillförs något nytt genom en sådan ändring. Arrendatorema har redan möjlighet att få till stånd skyddsjakt med stöd av den paragrafen, och utredningen har inte påvisat att det är på grund av att föratsättningarna är för restriktiva som den möjligheten inte har utnyttjats. Hovrätten anser det därför inte uteslutet att man med ökad information och en generös tillämpning kan uppnå det av utredningen angivna syftet redan inom ramen för gällande rätt.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Sålunda föratsätts i utredningen bl.a. att jordbraksarrendator framgent, i fall där jordägaren är jakträttshavare, skall kunna kompenseras av markägare för skador som viltet åstadkom­mer. 1 syfte att förenkla för arrendator utan jakträtt att utöva skyddsjakt har föreslagits vissa ändringar i jaktlagstiftningen om ökade möjligheter till jakt i detta avseende.

Det kan vidare anföras att institutet med skyddsjakt — om det kommer till okritisk användning — är ägnat att minska och undergräva möjligheten att på ett rättmätigt sätt göra rätt part, dvs. i första hand en markägare, ansvarig för inträffad skada om denne som jakträttshavare inte ser till att viltbeståndet hålls i balans. Slutligen kan i sammanhanget sägas att ut­gångspunkten för en avskjutning av mer tvingande karaktär vanligen är att den bör genomföras inom större sammanhängande markområden. Det torde endast undantagsvis föreligga tillräckligt markinnehav vid enstaka jordbruksarrenden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Viltskadeersättning vid jordbraksar­rende, då jakträtten har förbehållits jordägaren.

Nämnden delar utredarens uppfattning att frågan om hur viltskador skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador i de fall jordbruksarrendatorer saknar jakträtt på arrendefastigheten i första hand skall regleras i avtal mellan parterna.

Däremot kan nämnden inte biträda förslaget om sådan ändring av 23 § jaktlagen, att jordbraksarrendator redan när risk finns för skador på jord­bruksgrödor skall kunna medges rätt till jakt i syfte att förebygga sådana skador. Frågan om reglering av viltskador bör helt lösas genom avtal mellan jordbraksarrendator och markägare.

127


 


Länsstyrelsen i Östergötlands län: Viltskadeersättning vid jordbraksarren-     Prop. 1991/92:9
de, då jakträtten har förbehållits jordägaren.
                       Bilaga 3

Länsstyrelsen delar, liksom utredaren, uppfattningen att det i första hand är partema själva som i arrendeavtalet skall reglera frågan om viltskador. Föreslagna åtgärder angående avtalsmodeller och kontraktsfor­mulär är lämpliga och tillstyrks. Länsstyrelsen kan däremot inte tillstyrka förslaget om tillägg till 23 § jaktlagen så att länsstyrelsen fristående skulle kunna tillåta jordbraksarrendatorn att utföra skyddsjakt. Detta strider mot nuvarande civilrättsliga reglering av dessa frågor och kan innebära onödiga risker för försämring av relationerna mellan avtalsparterna. Frå­gan bör i stället lösas så att markägaren åläggs ett skadeståndsansvar för viltskador utöver vad som parterna kommit överens om att arrendatorn bör tåla. Ytterst kan detta göras genom lagstiftning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Beträffande möjligheterna till viltskadeer­sättning vid jordbraksarrende, då jakträtten har förbehållits markägaren, delar länsstyrelsen utredarens uppfattning att frågan om hur viltskador skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador i första hand bör regleras genom avtal mellan partema. Med hänsyn till bl. a. svårighe­ten för nya arrendatorer att bedöma vilttrycket och risken för eventuella skador samt med hänsyn till avtalens många gånger långa löptid anser emellertid länsstyrelsen att en förstärkning av arrendatoremas ställning bör medges genom exempelvis föreslagen möjlighet till skyddsjakt.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Förslaget till ändring av 23 § jaktlagen tillstyrks under föratsättning att författningstexten ändras, så att denna rätt till skyddsjakt skall tillkomma jordbmksarrendator, som ej harjakträtt på den arrenderade marken. Så är också den föreslagna rätten motiverad i betänk­andet. Möjligheten till skyddsjakt för främst jakträttshavare är redan reglerad i 29 § jaktförordningen. Djur som dödas vid den föreslagna skyddsjakten bör tillfalla jakträttshavaren, om inte annat har avtalats. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen om att djuren som huvudregel skall tillfalla markägaren eller jakträttshavaren avstyrkes. En sådan regle­ring löser inte den situation som uppkommer, om dessa inte kan enas om vem som skall erhålla djuret.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Arrendators ställning

Länsstyrelsen avstyrker förslaget till ändring i 23 § jaktlagen och följdänd­ringar härav. Länsstyrelsen anser att den brukare som inte genom egen jakt kan påverka sin skadesituation skall reglera detta med markägaren i avta­let om arrende.

En arrendator kan, såsom påtalats i utredningen, göra länsstyrelsen
uppmärksam på riskema för viltskador. Länsstyrelsen kan då med stöd av
7 § jaktlagen meddela tillstånd till "tvångsjakt". Länsstyrelsen i Malmöhus
län har vid två tillfallen under de senaste åren meddelat sådant beslut om
128


 


jakt efter dovhjort. Erfarenheten är dock att det eftersträvade resultatet     Prop. 1991/92:9 kan förhindras eller fördröjas genom att besluten överklagas. En utökad     Bilaga 3 möjlighet att tillåta skyddsjakt på arrendators initiativ skulle innebära att ytterligare meningsskiljaktigheter, ofta av civilrättslig karaktär, skulle få lösas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Skyddsjakt

1 utredningen föreslås att jordbruksarrendatorer av länsstyrelsen skall medges rätt till jakt om det på grand av ett viltbestånds storlek finns risk för skador på jordbraksgrödor. Avsikten med förslaget är såvitt kan utläsas av betänkandet att jordbraksarrendator skall ges möjlighet till skyddsjakt även om han inte har jakträtten på jordbmksarrendet. 1 betänkandet föreslås vidare att vid länsstyrelsens prövning av en ansökan om tillstånd till skyddsjakt för jordbraksarrendator som inte innehar jakträtten skall markägaren och jakträttshavaren om möjligt beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Förslaget innebär enligt länsstyrelsens mening en ökad byråkrati. Ge­nom att markägare och jakträttshavare skall lämnas tillfälle att yttra sig över ansökningen kommer handläggningen att ta så lång tid att skyddsjak­ten inte längre är aktuell då djuren lämnat området. Enligt 10§ jaktlagen (1987:259) har arrendatorer jakträtten vid jordbruksarrende om inte an­nat har avtalats. Med hänsyn härtill och då nuvarande bestämmelser om skyddsjakt i 7 § jaktlagen och 26 § jaktförordningen ger samma möjlighet till skyddsjakt som föreslagits i betänkandet avstyrker länsstyrelsen försla­get.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Viltskadeersättning vid jordbruksarrende då jakträtten har förbehållits jordägaren.

Det är i första hand markägare och arrendator som i arrendeavtalet skall reglera frågan om viltskador. Förslaget om ändring i 23 § jaktlagen som gör det möjligt för jordbraksarrendator utan jakträtt att bedriva skyddsjakt tillstyrks. Det bör dock framgå att det endast är arrendator utan jakträtt som enligt denna paragraf kan medges skyddsjakt om markägaren vägrat medverka till skyddsjakt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker den ändring av jaktlagen som föreslås med tillägg att djur som dödas tillfaller den skadeli­dande.

Länsstyrelsen i Örebro län: I likhet med såväl lantbruksnämnden som
länsjaktvårdsförbundet avstyrker länsstyrelsen förslaget att jordbraksar­
rendator utan jakträtt skall ges möjlighet att få bedriva skyddsjakt. I
rättsligt hänseende skulle dubbla jakträtter uppstå — markägarens och den
som arrendatorn fått genom skyddsjaktsbeslutet. Länsstyrelsen föreslår i
stället att arrendatorn ges rätt att kräva skyddsjakt av markägaren och, om
    129

9   Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9


sådan begäran inte efterföljs, möjlighet att erhålla avräkning som kompen-     Prop. 1991/92:9 sation för skada som besiktigats av god man. Bestämmelserna borde     Bilaga 3 kunna införas i lagstiftningen om jordbraksarrenden.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förslaget om förstärkning av jordbraks­arrendatorernas rättigheter kan ifrågasättas. Det finns i dag intet som hindrar jordbraksarrendatorerna att ansöka om skyddsjakt. En sådan an­sökan kan prövas i sak efter hörande av berörda remissinstanser, jakträtts­havare och markägaren.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslagen.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Angående jordbraksarrenda­torernas särställning, har utredningsmannen föreslagit ökade möjligheter för dessa att skydda sig mot viltskador. I samband med Jakt- och Vilt­vårdsberedningens utredningsarbete om viltskador framhöll Jägamas riks­förbund-Landsbygdens jägare det som nödvändigt med ett förstärkt skydd för jordbraksarrendatorer i fråga om viltskador. Riksförbundets represen­tant i nämnda beredning fick dock inget stöd för dessa synpunkter inom beredningen. Det kan därvid noteras att även jordbrakets (LRFs) företrä­dare avvisade förslaget om bättre skydd för jordbraksarrendatorerna. En­ligt riksförbundets mening kvarstår ett påtagligt behov att stärka jord­braksarrendatorernas ställning i fråga om viltskador. Viltskador förorsa­kas dock i stor utsträckning även av andra viltarter än älg och hjort. Det kan därför finnas anledning att överväga huravida här avsett skydd mot förluster i samband med viltskador bör föranleda ändring i de lagram som reglerar jordbraksarrende i övrigt.

Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Förbunden anser att, om principen om markägarnas uttalade ansvar för viltstammarnas storlek accepteras och ges en utformning som beskrivits ovan, frågan om viltskador förorsakade av älg, dov- eller kronhjort i framtiden bör lösas genom avtal mellan jordägaren och jordbruksarrendatorn och inte via en vidgad lagstiftning.

Jordbruksarrendatorns rätt till ersättning för uppkomna viltskador av älg, dov- och kronhjort skall regleras i arrendekontraktet.

Förbunden anser därför att utredningens förslag om vidgad skyddsjakt och vidhängande förändring i jaktlagen samt ändring i jaktförordningens § 29a härvid kan utgå. I konsekvens med ovanstående bör därför också viltskadeförordningens inledande paragrafer omarbetas.

Om ovan beskrivna förslag genomförs är det nödvändigt med en över­syn av gällande kontraktsformulär för jordbruksarrenden. Förbunden är härvid beredda medverka till att lämpliga arrendekontrakt arbetas fram och sprids bland berörda parter.

Förbunden kan konstatera att många arrendatorer har lång löptid på
sina arrendekontrakt och att detta kan skapa problem i samband med
borttagande av viltskadeersättningen från år 1995. Om dessa arrendatorer
inte omedelbart kommer in i det nya systemet kan deras situation bli
        130


 


mycket besvärlig. För att undvika detta bör övergångsbestämmelser till-     Prop. 1991/92:9 skapas som fångar upp och skyddar dessa arrendatorer mot orimliga     Bilaga 3 ekonomiska konsekvenser.

Centralorganisationen SACO: SACOs första invändning rör ansvarsfördel­ningen mellan å ena sidan markägare/jakträttsinnehavare/jakträttsarren-dator och å andra sidan jordbraksarrendator. Arrendeavtalet mellan markägare och jordbraksarrendator får föratsättas bygga på en viss "vilt­skadenivå", som båda parter är införstådda med och som ingår i underla­get för arrendebeloppets storlek. Om "viltskadenivån" under arrendetiden skulle stiga väsentligt, måste det entydigt vara markägarens sak att inne­hålla sin del av arrendekontraktet, dvs. att motåtgärder vidtas — t. ex. ökad avskjutning. Att i en sådan situation i stället dela upp ansvaret mellan markägare och jordbraksarrendator bäddar för konflikt dem emel­lan. Ännu värre kan det bli om — som utredningen också föreslår — en jordbraksarrendator, enligt eget bestämmande, skall kunna bedriva skyddsjakt, t. o. m. utan att dessförinnan meddela jakträttsinnehavaren (markägaren). SACO får således avråda från den föreslagna uppsplittring­en av ansvaret.

I stället bör markägarens ansvar för viltskador möjligtvis förstärkas på så sätt att i arrendeavtal med jordbraksarrendator skall inskrivas "över­enskommen viltskadenivå". Om markägaren misslyckas med att innehålla denna sin del i avtalet, kan stipuleras att markägaren i efterhand skall ersätta de viltskador som väsentligt överstiger toleransnivån under avtals­perioden.

Samrådsgruppen för arrendatorsföreningarna på och kring sydsvenska hög­landet: Samrådsgrappen menar att den vägledande grandinställningen, efter vilka reglerna bör byggas, bör vara:

att ansvaret för jakten och viltvården bör följa med vid upplåtelse av jordbraksarrende. I sådant läge har arrendatorn sådana möjligheter till påverkan att ytterligare författningsregler inte är påkallade,

att i de fall att jakträtten är undantagen från jordbruksupplåtelsen, skall markägaren svara för de skador som viltet orsakar.

Som framgår ovan ser samrådsgrappen ett bibehållande av möjligheter­na att utan särskilda skäl bryta ut jakten från jordbraksupplåtelsen som ytterst tveksamma. Vi gör det mot bakgranden av den stora erfarenhet vi har av kollisioner mellan brakaren å ena sidan och jaktutövaren och viltet å andra. Utan förändringar i arrendelagstiftningen ger ett regelsystem kring viltskadefrågorna endast en dellösning oavsett i vilken riktning syste­met än utformas. Incidenter vid jaktens utövande t. ex. av hundar eller skottlossning skrämda djur, av jägarna skadade och ej återställda hägnader och liknande elimineras inte. Har motsättningar en gång uppstått mellan parterna, finns det ett otal exempel på förtret som dessa kan hitta på för att störa varandra. Anendatorns intresse för hjälp till och skydd av viltet ökar väsentligt, om han vet, att han vid fall av senare inträffande viltskada har möjlighet att påverka viltstammarnas utveckling.

Enligt betänkandet har utredaren den av oss förordade författningsmo-  131


 


dellen som ett alternativ. Han är i sitt alternativ inte beredd att gå så långt Prop. 1991/92:9 som till ändringar i arrendelagstiftningen. Med alternativet når man dock Bilaga 3 dit hän att inflytandet över jakten och ansvaret för viltskadorna ligger på samma person. Utredaren anser också att alternativet bör införas om förstahandsförslaget efter en prövotid inte visar sig fungera väl. På ett arrendeställe är det arrendatorn som skapar betingelserna för viltets föda och det skydd som behövs för "barnkammaren" och under årstider med krävande väderförhållanden.

Företrädare för centralorganisationerna inom jordbrukets område har lovat utredaren att utforma kontraktsformulär som på ett bättre sätt regle­rar viltskadefrågorna. Den intelligente bedömaren genomskådar lätt dim­ridåerna. Löftet kan avges utan att effekterna blir särskilt påtagliga. Nämn­da organisationers formulär användes i begränsad omfattning. De större jordägarna t. ex. kyrkan, domänverket, kommunerna, jordägareförbundet och de större fideikommissen har egna formulärtryckningar, vid vilka arredatorn är låst sedan han påtecknat första gången. Villkoren vid en arrendators tillträde bestäms av jordägaren utan prövning av utomståen­de. Rätten till förlängning är sedan knuten till villkoren under tidigare arrendeperiod med de mycket begränsade ändringar en part kan övertyga arrendenämnden om.

Samrådsgruppen kan redovisa en rad fall där en presumtiv arrendator inte informerats om att arrendestället belastas med stora viltskador. Ska­dorna visar sig inte i hela sin omfattning förrän på hösten ett halvt år efter tillträdet. Svårigheterna att få rätsida på problemen behöver säkert inte belysas. 36 § i avtalslagen har visat sig vara ett ytterst trubbigt redskap. Trots arrendatoremas enträgna vädjanden och framlagda bevis hör det till undantagen att arrendenämnderna ens tar upp frågan i samband med prövning av villkoren vid förlängning. En av de arrendenämnder som tog upp frågan till behandling uttalade att det framstår "som det normala att viltskador på grödan får bäras av arrendatorn och inte av jordägaren". Var och en förstår situationen när bakgrunden i det fallet var att avskjutning av älg inte skett i tillnärmelsevis den omfattning som tilldelningen medgav. En lagstiftning med den inriktning som av oss förordas skulle lösa pro­blemen även vid nyupplåtelser.

Utredaren har på ett förtjänstfullt sätt försökt att skapa ett decentralise­rat beslutsfattande. I en tid då viltet inte längre behöver ses som en resurs ur vilken man skaffar mat för dagen, bör lokala beslut om viltpopulatio-nens numerär kunna fungera väl. Del får antas att markägaren kommer att representera fastigheten och rösta för denna när besluten skall fattas. Detta ger ytteriigare skäl till att denne gentemot brukaren bör bära ansvaret för skadorna. Om markägaren är bortkopplad från brakningen finns betydan­de risk för all jakten blir del allt annat överskuggande intresset. Utan ansvar mot brukaren kommer man i många fall inte att få markägaren att "medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om skador inom jordbruket" (Betänkandet s. 50). Utan direkt konfrontation med skadefrå­gorna är det faktiskt orimligt att begära, att markägaren på rätt sätt skall kunna göra de avvägningar som behövs inför ett omröstningsbeslut.

Vill markägaren ha en stor population av vilt elimineras motsättningar-    132


 


na gentemot brakaren genom att dennes förluster vägs upp fullt ut av     Prop. 1991/92:9 ersättning. Principen är viktig och förstås bättre om man drar ut exemplifi-     Bilaga 3 eringen till vildsvin och andra djurarter som kan vara nog så intressanta jaktbyten men som över en natt kan förorsaka stor skadegörelse.

En väsentlig del i den framtida viltvårdspolitiken är att brakaren av marken i möjligaste mån skall vidtaga åtgärder för förhindrande av vilt­skador. De åtgärder som därvid krävs kan många gånger vara av bestående karaktär t. ex. uppsättande av permanenta viltstängsel och olika typer av markarbeten. Avskrivningstiden för sådana åtgärder sträcker sig över be­tydligt längre tid än en normal arrendeperiod. Vissa av de arbeten det kan bli fråga om får en arrendator inte utföra utan att han först lämnar garantier för återställande — andra finns över huvud taget inte i en arrendators rättighetskatalog. Väljer lagstiftaren utredningens första-handslösning bör rätt till ersättning för här nämnda slag av arbeten införas i JB 9:21, första stycket.

Sett fömuftsmässigt och nationalekonomiskt bör tillfälliga lösningar undvikas. Åtgärder av ovan nämnt slag bör därför utföras av markägaren även om marken för kortare eller längre tid är upplåten på arrende. Detta lockas han lättast till om han har till uppgift att beträffande viltskador hålla arrendatorn skadeslös. Åtgärdernas utformning och omfattning kan då styras av ägaren, som också kan välja att hellre ta på sig de kostnader som blir följden av att skadoma inte förhindras. Det händer alltför ofta i arrendesammanhang att arrendatorn i sin osäkerhet om framtiden väljer enkla tillfälliga lösningar — lösningar som partema kan få hanka sig fram med under lång tid om arrendeförhållandet fortsätter under ett antal perioder. Det ger inte den rationalitet och effektivitet som kan krävas i dag.

Ett regelsystem som ger möjlighet för någon att rösta för en stor viltstam samtidigt som man vältrar över skadekostnaderna på någon annan strider mot god sed i författningsskapandet. Under stundom kan en sådan effekt av en lag inte föratses. I detta fall kan man redan nu se att systemet lämnar öppningar för spekulation, innebärande att den stora viltstammen ger möjlighet till stora upplåtelseintäkter samtidigt som skadorna inte på något sätt drabbar markägaren.

Med det alternativa förslaget till lösning ges markägaren fortfarande valfrihet. Denne kan undgå alla krav genom att inte undanta jakträtten från jordbruksupplåtelsen.

Förslaget till skyddsjakt

I författningstexten föreslås regler om hur arrendator som drabbas av
skador, av länsstyrelsen kan få tillstånd till skyddsjakt. En sådan regel är
för arrendatorskollektivet väsentligt bättre än de möjligheter som står
öppna med nuvarande system. Så långt är förslaget ett klart fall framåt.
Det är också i ett demokratiskt samhälle viktigt att berörda parter i
möjligaste mån får lämna synpunkter innan beslut fattas — i detta fall
markägare och jakträttsinnehavare. Samrådsgruppen bedömer emellertid
att det finns risk för betydande tidsutdräkt. Under tiden kan skadoma
      133


 


hinna att avsevärt öka. Så som förslaget är utformat drabbar detta arrenda-     Prop. 1991/92:9 torn och kommer att kunna utvecklas till en inkörsport till motsättningar     Bilaga 3 och tvister mellan parterna.

Utredaren tänker sig att fällda djur skall levereras till markägaren/jakt­rättsinnehavaren. Eftersom arrendatorn haft kostnader för avskjutningens genomförande bör denne tillförsäkras skälig ersättning för arbete och kostnader. Det får anses rimligt och riktigt att markägaren/jakträttsinne­havaren får svara härför, eftersom förhållandet i väsentlig mån har upp­stått på grand av slapphet och nonchalans från dennes sida. Rätt till sådan ersättning bör inskrivas i lagtexten.

Framtida skadevärdering

I betänkandet anges som slutmål att viltskadeersättningama upphör. Som en följd härav kommer viltskadevärderingsorganisationen att upphöra. Några svårigheter att få fastställt skadornas omfattning efter organisatio­nens upphörande bedöms inte föreligga. Det kommer att finnas en stor grupp av personer som kan svara härför. Försäkringsbolagens hagelska-devärderare samt tjänstemän hos hushållningssällskap och lantbraks-nämnd har genom sina arbetsuppgifter goda insikter i ämnet.

Sammanfattning

Samrådsgrappen ser med tillfredsställelse att problematiken kring viltska­dor i anslutning till arrendeupplåtelse nu tas upp.

På grand av de stora olägenheterna där jakten är avskild från jordupplå­telsen, bör på detta sätt gjord strypning av arrendeupplåtelser inte längre vara tillåten.

Om det skulle anses att föratsättningar saknas för lagstiftning i enlighet med tankama i föregående stycke, förordar samrådsgrappen, att utreda­rens altemativa förslag väljes som grand för ett regelsystem. Enligt detta får markägaren gentemot arrendatorn svara för uppkomna skador.

Om betänkandets förslag kommer att ligga till grand för en proposition bör

a.  arrendatom ges rätt att få skyddsanläggningar prövade och skyddade
på sätt som föreligger om täckdikning enligt JB 9:21,

b.  arrendatorn vid skyddsjakt vara berättigad till skälig ersättning för
arbete och kostnader.

Svenska jägareförbundet: Viltskadeersättning vid jordbruksarrende, då jakträtten har förbehållits jordägaren.

Jägareförbundet delar den i utredningen framförda uppfattningen att frågan om hur viltskador skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador i de fall jordbraksarrendatorn saknar jakträtt på arren-defastigheten skall regleras i avtal mellan partema.

Jägareförbundet motsätter sig emellertid den föreslagna ändringen av
23 § jaktlagen innebärande att en jordbraksarrendator skall kunna medges
rätt till jakt på de arrenderade markema i skadeförebyggande syfte även
   134


 


om jordbraksarrendeavtalet inte medger jakträtt. Frågan om reglering av     Prop. 1991/92:9 viltskador på jordbraksarrendefastigheter bör, enligt jägareförbundets be-     Bilaga 3 stämda uppfattning, helt lösas genom avtal mellan jordbraksarrendatorn och markägaren.

Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Endast den som harjakträtten på en fastighet kan reglera viltstammarnas storlek och därigenom även ska­dornas omfattning genom att öka avskjutningen då skadorna blir alltför betungande.

I jaktlagen föreskrivs att rätten till jakt följer arrendeupplåtelsen. Denna rätt gäller dock endast i de fall då ej annat avtalats. Tyvärr är det emellertid så att denna huvudregel, genom att jordägaren i avtalet förbehållit sig själv jakträtten, har blivit en undantagsregel.

Arrendatorn har därför i realiteten ingen möjlighet att påverka viltska­dornas omfattning på arrendestället.

Jordägaren själv däremot kan, förutom i de fall när avskjutningens storiek bestäms i särskild ordning av myndighet, bestämma hur stor av­skjutningen skall vara, antingen genom att han själv jagar eller genom att han i jakträttsupplåtelseavtal med annan föreskriver avskjutningens stor­lek.

En arrendators möjlighet att i dag begränsa viltskador är, att hos länssty­relsen begära skyddsjakt på vilt som åstadkommer skada. På grand av långa handläggningstider är dock sådana åtgärder normalt utan verkan då det gäller själva skadan. Åtgärden att begära skyddsjakt inom jordägares jaktområde kan inte sällan få betydande negativ inverkan på relationerna mellan parterna.

För att i någon mån minska effekterna och riskerna för viltskador föreslås i betänkandet att länsstyrelsen efter ansökan av jordbruksarrenda­torn kan medge honom rätt till jakt efter vilt, om det på grund av viltbe­ståndets storlek finns risk för skador på jordbruksgrödor.

SJA ser en sådan lösning som en nödlösning främst därför, att en sådan skyddsjakt endast skulle kunna komma till stånd under icke jakttid samt att en ansökan om skyddsjakt från arrendatoms sida allvariigt skulle kunna skada relationerna mellan parterna. Dessutom är det långt ifrån alla arrendatorer som jagar och som därför själva kan utföra en skyddsjakt. Att leja någon som kan utföra skyddsjakten skulle sannolikt också bli alltför dyrbart då ju falft vilt enligt förslaget skall tillfalla jakträttsinnehavaren.

Utredaren framför den åsikten att det vore bäst om parterna i arrende­avtalet själva reglerar frågan om viltskador. SJA delar denna uppfattning under förutsättning att det kan ske på även för arrendatorn rimliga villkor.

Parterna har emellertid haft en mycket lång tid på sig att lösa frågan om viltskador utan att lyckas. Detta har dock inte sin grund i, som utredaren tycks tro, att på marknaden befintliga arrendekontraktsformulär uppvisar brister när det gäller villkoren angående viltskador. Det torde finnas god möjlighet att i alla på marknaden förekommande formulär under "övriga villkor" reglera dessa frågor, om bara viljan finns.

Exempel på hur jordägarna i vissa fall söker lösa dessa frågor kan hämtas
från domänverkets utarrendering av Tullgams Kungsgård. I anbudshand-
   135


 


lingarna föreskriver jordägaren att risken för viltskador skall beaktas vid     Prop. 1991/92:9 anbudsgivningen. Anbudsgivaren ges därvid inte någon som helst infor-     Bilaga 3 mation om normal omfattning av viltskador inom området. Viltskadorna inom detta område är betydande och effekten av jordägarens agerande blir att viltskadorna till största delen kommer att belasta arrendatorn.

Att lösa denna fråga genom annorlunda utformade arrendekontraktsfor­mulär är sannolikt inte någon framkomlig väg, det torde historien utgöra bevis nog för.

Utredarens förslag att parterna först skall få tre år på sig att lösa frågan avtalsvägen innebär endast att man ytterligare förhalar en fråga som rimligen borde fått sin lösning långt tidigare.

SJA förordar således att, för det fall jakträtten på arrendestället inte följer arrendeupplåtelsen, jordägaren ges en lagstadgad tvingande skyldig­het att svara för uppkomna viltskador på arrendestället utöver vad som kan anses vara skador av normal omfattning.

Enligt SJAs uppfattning bör ersättningen utgå med 90% av dess värde. Besiktning och värdering av viltskada bör även fortsättningsvis utföras av länsstyrelsen auktoriserad värderingsman.

En lag om skyldighet att svara för viltskador enligt ovan torde på sikt tjäna båda parters intressen, då den skulle minska konfliktriskerna och irritationerna mellan partema. Härigenom skulle även ärenden som hän­skjuts till arrendenämnden kunna minska.

Sveriges jordägareförbund:

Skyddsjakt

Utredningen föreslår att länsstyrelsen skall kunna besluta om rätt till jakt förjordbruksarrendatorer för att förhindra viltskador.

Sveriges Jordägareförbund avvisar utredningens förslag.

Att länsstyrelsen tvångsvis skall kunna förordna om rätt till jakt för jordbruksarrendatorer är ett oacceptabelt ingrepp i den privata äganderät­ten som är ett grandläggande element i vårt samhälle. Möjligheterna att själv bestämma över viltstammens beskattning och dess sammansättning utgör en viktig del av markägarens rätt till sin egendom. I den mån även andra intressen berörs, t. ex. arrendatorer, måste detta lösas på samma sätt som i övrigt gäller ett samhälle baserat på enskilt ägande och marknads­ekonomi. Det innebär, att näringsidkarna själva avtalarom sina mellanha-vanden med stöd av det sanktionssystem som samhället tillhandahåller för att säkerställa att ingångna avtal respekteras.

I tider av vikande lönsamhet för det traditionella jord- och skogsbraket är det särskilt viktigt, att markägarna ges frihet att utveckla nya närings­fång, t. ex. jäkt och turism inom viltrika marker. Inom viltvården måste det liksom på andra områden av näringslivet överlämnas åt privata ägare och brukare att själva avtala om och bestämma om hur resurserna skall användas. Detta är inte en uppgift för myndigheterna.

Under senare år har lagstiftaren ingripit med tvingande bestämmelser av olika slagUilLarrendatorernas förmån. Följden har blivit, att allt fler jordägare tvekar att arrendera ut sin jord. Sveriges Jordägareförbund råder i nuvarande läge sina medlemmar att om möjligt undvika utarrendering.


Den av viltskadeutredningen föreslagna tvångsjakten för arrendatorer    Prop. 1991/92:9 kommer att bidra till att ytterligare minska utbudet av arrendejord. Detta     Bilaga 3 är mycket olämpligt.

Tvångsvis rätt till jakt för arrendatorer innebär stora praktiska problem som hittills med rätta ansetts utgöra ett hinder för sådan lagstiftning. Det innebär bl. a. risk för olyckor, särskilt som jakten bedrives på odlad mark, ofta även i närheten av bebyggelse. Av säkerhetsskäl måste föreligga ett odelat ansvar för den jakt som bedrivs inom varje jaktområde.

Ett annat praktiskt problem är att på lämpligt sätt omhänderta nedlagt vilt. Arrendatorn — som inte eljest jagar — torde normalt ej ha kompetens härför. Man kan dock inte heller räkna med att jordägaren alltid skall kunna vara beredd att ta hand om vilt som nedlagts av arrendatom. Jakten måste planeras på ett sätt som omfattar inte bara dödandet utan även omhändertagandet av det nedlagda bytet.

De av utredningen föreslagna föratsättningarna för att länsstyrelsen skall kunna besluta om tvångsjakt är alltför opreciserade. Om tvångsjakt mot jakträttsinnehavarens vilja över huvud taget skall kunna förekomma, måste av lagstiftningen klart framgå att det kan aktualiseras endast undan­tagsvis för mycket speciella fall.

Att viltskadoma är omfattande är i sig inte något godtagbart skäl för att ge länsstyrelsen rätt att ingripa. Om t. ex. jordägare och arrendator i arrendeavtalet beaktat risken för viltskador och överenskommit hur ska­doma skall regleras, är det orimligt att länsstyrelsen ändå skall kunna besluta om tvångsjakt. Inte heller är det alltid så, att intresset av att hålla en god viltstam bör vika för jordbraket. Särskilt i tider av vikande lönsam-het för jordbraket kan tänkas, att en god viltstam kan bidra till ett bättre ekonomiskt utnyttjande av marken än ett föga lönsamt jordbrak.

Bl.a. på grand av de många praktiska komplikationema i samband med en eventuell tvångsjakt för arrendatorer kan det endast undantagsvis kom­ma i fråga, att länsstyrelsen fattar beslut om tvångsjakt utan att höra jordägaren. Viktigt är även att länsstyrelsen i sitt beslut ger närmare föreskrifter för hur jakten skall bedrivas och att stor hänsyn härvid tas till de synpunkter som jordägaren framfört. En eventuell lagstiftning om tvångsjakt för arrendatorer måste kompletteras med regler som säkerstäl­ler detta.

Att jakt bedrives på odlad mark som inte utgör en naturlig samman­hängande biotop för det jagade villebrådet omöjliggör en ordnad viltvård.

Praktiska problem av olika slag uppkommer i gränserna mellan området för arrendatoms tvångsjakt och den mark där jordägaren eller hans jaktar-rendator har exklusiv jakträtt.

Från jordägarhåll läggs numera stor vikt vid att frågor om viltskador
regleras på lämpligt sätt i avtalen om jordbruksarrende. I förbundets nya
kontraktsformulär för jordbraksarrende och i rådgivningen till medlem­
marna har detta särskilt beaktats. Enligt förbundets uppfattning har även i
flertalet fall lämpliga lösningar kunnat uppnås. Det är förbundets bestäm­
da uppfattning, att en lämplig praxis kan utvecklas på detta område liksom
inom de flesta andra områden av näringslivet utan tvångsingripanden och
regleringar från myndigheternas sida.
                                                  137


 


5 Åtgärder för att förebygga skador av vilt Prop-1991/92:9

Bilaga 3 Trafiksäkerhetsverket: Verket konstaterar att utredningen inte tar upp

viltavskjutningens effekter ur trafiksäkerhetssynpunkt, vilket verket me­nar är en brist. Om det skisserade lokala samrådet aktualiseras kan det t. ex. finnas anledning till att däri överväga representation av någon som företräder trafiksäkerhetsintresset. Denna kan lämpligen utgöras av repre­sentant för väghållaren.

Skogsstyrelsen: Det föreslagna organiserade samrådet i jaktvårdskretsarna mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket är nödvändigt om avsett resultat skall kunna uppnås. Skogsvårdsstyrelserna bör åläggas att årligen redovisa viltskadesituationen på skog inom jaktvårdskretsarna så att kretsama får ett underlag som möjliggör för dem att göra nödvändiga avvägningar vid fastställandet av riktlinjer för älgstammens reglering. Skogsvårdsstyrelsernas distriktskonsulenter bör stå till förfogande när jaktvårdskretsarna behandlar dessa frågor. Det är vidare viktigt att jaktvårdskretsen, som utredaren föreslår, upprättar en enkel älgsköt­selplan, av vilken det också bör framgå hur man ser på skadebilden. Planen bör regelmässigt redovisas till länsviltnämnden.

När det gäller markägarnas ansvar anför utredningen bl. a. "För skogs­brukets del gäller det alltså att anpassa skogskötseln efter viltstammens utveckling". Detta något kategoriska påpekande behöver nyanseras. Skogsbruket kan och skall självfallet vidta åtgärder som gynnar fauna- och floravården. Det går dock inte att godta att skogsskötseln skall styras av viltstammen exempelvis vid val av trädslag eller anläggningsförband. Mo­difieringar i skogsskötseln som gynnar belesproduktion bör givetvis ingå i skötselplaner. För att dessa modifieringar skall fungera gäller att viltstam­marna är i balans. Vid alltför stora viltstammar har dessa åtgärder ingen effekt när det gäller att begränsa viltskadorna.

Skogsstyrelsen delar utredningens syn på det ansvar som bör åvila berörda intresseorganisationer när det gäller att utse lämpliga representan­ter i länsviltnämnder. Skogsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till decentralisering av ansvaret för skötseln av älgstammarna. Väl etablerade jaktområden bör kunna ta hand om dessa frågor fullt ut inom älgskötsel­områden och själva få avgöra det antal älgar som får fällas. För älgskötsel­områden bör upprättas en enkel skötselplan som successivt kan förankras allt bättre i systematisk uppföljning av älgstam och betestryck. Om de naturliga föratsättningarna varierar så bör även minimistorleken för sköt­selområdena få variera inom ett län.

Statskontoret: Den principiella utgångspunkten för utredningen om vissa
viltskador är en ökad satsning på förebyggande åtgärder samt på sikt en
avveckling av dagens system med ersättningar för viltskador. Medlen för
att åstadkomma en bättre balans i vilttillgången som utredningen föreslår
är bl.a. minskad detaljreglering från myndigheternas sida och ett ökat
lokalt ansvar för jakten.
Statskontoret anser det vara en riktig bedömning att satsa på förebyg-
    j-io


 


gande åtgärder och på sikt i huvudsak avveckla möjligheten till ersättning-     Prop. 1991/92:9 ar för älgskador. Vi stöder också förslaget om minskad detaljreglering.     Bilaga 3 ramtilldelningar för större områden och ökat lokalt ansvar. Ramstyrning och minskad detaljreglering bör enligt vår mening medföra att resultatet mer kommer i centmm. Som en konsekvens av detta bör en ökad satsning ske på uppföljning och utvärdering.

Utredningen konstaterar att utvecklingen gått mot en ökad lokal sam­verkan i större älgjaktsområden. Men såvitt statskontoret kan bedöma har detta inte i sig inneburit att balansen blivit bättre.

Vid ökat lokalt ansvar kan man, anser vi, inte bortse från att dagens obalans speglar en reell intressemotsättning mellan skogsvårdande och jaktliga intressen. Det finns en risk för att man bara flyttar ut problemen lokalt utan att anvisa någon väg för hur de ska lösas och därmed har inget vunnits. Enligt förslaget skall älgskötselplaner upprättas på olika nivåer. Vi anser det därvid vara viktigt att denna planering sker i former som ger ett reellt inflytande för skogsvårdande intressen. Det är också viktigt att ansvar och former för uppföljning av älgskötselplanerna läggs fast.

Enligt vår uppfattning är problemet kanske inte i första hand att faststäl­la hur stor avskjutningen bör vara utan att den planerade avskjutningen i praktiken blir genomförd. Hittillsvarande erfarenheter har ju visat att ökande tilldelningskvoter inte har medfört en bättre balans.

Statens naturvårdsverk: Verket får understryka vikten av att det i fortsätt­ningen blir möjligt för länsstyrelserna att mer generöst än hittills kunna lämna bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Nuvarande system bygger på principen att viltskador ersätts tämligen generöst, medan bidrag för skadeförebyggande åtgärder lämnas restriktivt. Det är en av många orsa­ker till att motivationen inom framför allt jordbraket för att vidta skadefö­rebyggande åtgärder nästan upphört.

Det är vidare principiellt fel att sätta in åtgärder när skadan redan är skedd; åtgärderna skall naturligtvis ta sikte på att förhindra att skada uppkommer. Ett exempel pä nuvarande snedvridna principer för hante­ring av viltskadorna är att naturvårdsverket disponerar obegränsade me­del för ersättning av viltskador, men endast 200000 kr. för skadeförebyg­gande åtgärder. Verket har härmed inte kunnat vidta några påtagliga åtgärder för att vända trenden mot ökande viltskador. Naturvårdsverket får därför än en gång understryka vikten av att förhållandet snarast ändras. Verkets medelsbehov för skadeförebyggande åtgärder uppgår för närva­rande till totalt 3 milj. kr. per år. Behovet gäller för förebyggande av skador av samtliga viltarter. Budgetåret 1989/90 utbetalades ca 23 milj.kr. i ersättning för viltskador.

Länsviltnämnderna har som rådgivande organ till länsstyrelsema stor betydelse för samordning av olika intressen med anknytning till jakt och viltvård. Om utredningens olika förslag genomförs kommer nämnderna att få än större betydelse.

Hittills har nämndema arbetat enligt ratiner som resp. länsstyrelse själv
funnit lämpliga. Med hänsyn till nämndernas ökade arbetsguppgifter bör
emellertid övervägas om inte arbetsuppgifter, arbetsformer, funktioner,
    139


 


etc. bör regleras för samtliga nämnder. En sådan arbetsordning skulle     Prop. 1991/92:9 kunna fastställas av naturvårdsverket efter samråd med bl. a. länsstyrelser-     Bilaga 3 nas organisationsnämnd och jägarorganisationerna.

Naturvårdsverket får i detta sammanhang särskilt påpeka vikten av att länsviltnämnderna intensifierar sitt arbete med att samordna jakten efter älg, men också efter kronhjort där detta är aktuellt. I länsviltnämndemas arbete bör därför även ingå att upprätta skötselplaner för dessa arter. Sådana planer torde nämligen vara en föratsättning för samordning av jakten samt för planering och genomförande av skadeförebyggande åtgär­der.

Sveriges lantbruksuniversitet: Vissa kunskaper finns om metoder för ska­debegränsning men ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete mås­te genomföras för att sätta de lämpligaste redskapen i händerna på dem som skall genomföra den praktiska viltskötseln ute på fältet. Det gäller här alltifrån grandläggande kunskaper om hur hjortviltspopulationer reagerar på olika former av jaktligt uttag, betydelsen av enskilda djurs beteenden till tester av direkt skadeawärjande metoder. Väsentligt är även att klar­lägga vilka anpassningar av skogsskötsel och jordbraksdrift som kan göras för att begränsa skadoma. Den väsentligaste faktom torde dock alltid vara reglering av djurpopulationernas storlek.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: SJFR delar Franssons åsikt, att den väsentligaste faktom att förebygga viltskador är en reglering av populatio-nemas storlek genom ökad avskjutning under den normala jakten. Ofta påverkar dock ett normalt jakttryck sällan viltstammama annat än margi­nellt. Milda vintrar och svaga rävstammar har t. ex. gett upphov till att rådjursstammen ökat mycket kraftigt trots att det skjuts mer rådjur än någonsin förr. En snörik och sträng vinter ger troligen en snabb minskning av stammen. Andra skadebegränsande metoder måste alltså också använ­das t. ex. att inom skogsskötseln tillgången på foderväxter gynnas genom en mer uttalad biotopvård, som reducerar den radikala landskapspåverkan modernt skogsbrak innebär. Inom jordbraket bör val av gröda och en ur viltsynpunkt planerad produktion bidra till att minska risken för skador. Det av riksdagen beslutade stödet till att anlägga viltmarker som alternativ till spannmålsproduktion bör också ha en skadereducerande inverkan.

Kunskaperna om begränsningar av viltets skadeverkningar måste bli föremål för ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete, som även bör omfatta hur hjortpopulationer påverkas av ett ökat jakttryck samt etiplogiska studier av enskilda djurs reaktioner på olika skadeförebyggan­de metoder. Resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet skall delges företrädare för jordbraks-, skogsskötsel- och jaktorganisationerna.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningens förslag till lokalt samarbete
mellan jägare-, jord-och skogsbraksintressena inom jaktvårdskretsarna ser
länsstyrelsen som positivt. I viss utsträckning förekommer det redan.
Dock måste undvikas att det görs tvingande i vissa organisatoriska former
och görs bidragsberättigat ur viltskadefonden. Risk finns då att en tung-
   140


 


rodd och mycket dyrbar lokal administration byggs upp. I detta samman- Prop. 1991/92:9 häng kan erinras om att ett förslag i samma riktning lades fram i betänkan- Bilaga 3 det (SOU 1983:21) Vilt och jakt. Förslaget genomfördes aldrig under åberopande av bl. a. osannolikheten av resurs- och rationaliseringsvinster. Utredningens förslag beträffande skyddsjaktbestämmelsen i 23 § jakt­lagen kan tillstyrkas av länsstyrelsen vad gäller första stycket. Beträffande det föreslagna andra stycket (om älgskötselområden) återkommer länssty­relsen till.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen är av den meningen att huvud­insatsen mot viltskador av älg görs genom den fortlöpande prövning av licensjakten som sker varje år och den därvid beslutade och fullföljda ordinarie avskjutningen under varje jaktsäsong. Prövningen härvidlag skall i tillräcklig mån ta med i beräkningen alla de viktiga faktorer som måste särskilt beaktas varje år, såsom älgskador på jordbruksgrödor och skog, bedömning av den aktuella födosituationen, viltolyckor med älg m. m. Utredningen och själva prövningen bygger på förslag och yttranden på bred basis från alla i sammanhanget berörda intressenter. Dessa har var och en möjlighet att föra fram specifika förhållanden inom vars och ens intressesfar som bör beaktas inför årets jakt. Vid prövningen beslutas — på grundval av vad som kommit fram och beaktats — ramen för det inneva­rande årets nödvändiga beskattning av älgstammen. Endast förhållanden som därvid inte kunnat föratses beträffande förändringar i älgstammen bör enligt länsstyrelsens mening motivera tillstånd till skyddsjakt. Det får inte vara så att tillstånd till skyddsjakt begagnas som medel i efterhand exempelvis för att korrigera en något för snäv tilldelning, försummelser att bevaka sina intressen eller försummelser att inom ordinarie tid skjuta den erhållna tilldelningen.

Där skyddsjakt enligt det sagda undantagsvis kan tillåtas inom större sammanhängande områden bör jakten tillåtas endast som en punktinsats under så få dagar som möjligt av hänsyn till bl. a. det rörliga friluftslivets intressen.

Enligt utredningens förslag till ändring av 23 § jaktlagen skall under en stor del av året möjligheter finnas till fri skyddsjakt i vissa fall inom s.k. älgskötselområden. Den föreslagna ändringen överensstämmer inte med den grund för utövandet av skyddsjakt i övrigt som anges i 29 § jaktförord­ningen. Fri avskjutning föreslås sålunda få ske till följd av redan inträffad skada. Avsikten med skyddsjakt enligt 29 § jaktförordningen är däremot att förhindra uppkomsten av avsevärda skador eller olägenheter. Genom den föreslagna nya bestämmelsen tillåts sålunda jakt ske i kompensations­syfte. Detta finner länsstyrelsen svårförenligt med intressen om förebyg­gande åtgärder genom ordinär jakt och viltvård. För det fall skyddsjakt är motiverad finns tillräckligt bra regler om lillståndsgivning i nu gällande jaktlagstiftning.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget om fri skyddsjakt inom s. k. älgskötsel­områden.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslagen. 141


 


Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker att bidrag ur viltska-     Prop. 1991/92:9 defonderna även i fortsättningen skall kunna utgå för förebyggande åtgär-     Bilaga 3 der mot älgskador. Det bör dock också finnas möjlighet att erhålla bidrag för åtgärder mot skador av kronhjort i områden belägna invid större vilthägn för kronhjort.

Det är enligt länsstyrelsens mening angeläget att samråd sker mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket. Vid dessa samråd bör även företrädare för andra intressen kunna adjungeras. Varje jaktvårds­krets bör upprätta en älgskötselplan som även behandlar viltskador.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen vitsordar utredarens slutsatser under detta avsnitt om jägamas och länsviltnämndernas ansvar. Det får anses viktigt att de ledmöter av länsviltnämnden som företräder andra intressen än jakt inte själva är jägare och att företrädare för motstående intressen deltar i beslutsprocessen också på det lokala planet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Målsättningen bör vara att använda befint­liga medel till förebyggande åtgärder för att på sikt minska skador och ersättningskrav.

Det är enligt länsstyrelsens uppfattning mycket angeläget att markägar­na kommer in i tidiga samråd med jägarna när älgskötselplaner skall upprättas och revideras. Detta mot bakgrand av att markägare och jägare inte alltid är de samma inom varje jaktområde.

Länsstyrelsen har utökat rådjursjakten de senaste två åren för att minska stammen. Jakt på rådjurskid har varit tillåten under delar av september och jakt på vuxna djur under första delen av januari. Besluten har tagits med stöd av 7§ jaktlagen och 24§ jaktförordningen för att minska ett ökande antal viltolyckor och viltskador.

Länsstyrelsen i Örebro län: Betänkandet ger intryck av en övertro på möjligheterna att alla skadeproblem kan lösas genom jakt. Alltför liten uppmärksamhet har ägnats åt frågan hur skadegörelse skall kunna förhind­ras när jakt inte är tillräckligt eller inte kan komma i fråga. Länsstyrelsen har enligt utredaren ett ansvar för att i ökad utsträckning uppmärksamma om det behövs skyddsjakt. Prövningen av behovet av skyddsjakt innehål­ler emellertid ofta svåra avvägningar. Skyddsjakt på älg på små jaktområ­den innebär avsteg från principen "produktionsanpassad avskjutning" och bör därför endast medges när starka skäl föreligger. För länsstyrelsen kan skyddsjaktsärendena därför bli betungande.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Utredaren hävdar att jakttiden är för
kort för att s. k. skyddsjakt skall kunna bedrivas. Det förtjänar påpekas att
s.k. skyddsjakt i första hand bedrivs under tider när djuret är fredat.
Skyddsjakt och ordinarie jakttid är i detta sammanhang inte beroende av
varandra. Skyddsjakt skall vidare enligt länsstyrelsens mening medges
med stor restriktivitet och endast när det är absolut nödvändigt. Normalt
sett skall ju länsstyrelserna vid licensgivningen ta hänsyn till faktorer som
älgskador på jordbruksgrödor och skog, frekvensen viltolyckor med älg
      142


 


inblandad m.m. och anpassa tilldelningarnas storlek i anslutning härtill.     Prop. 1991/92:9 Skyddsjakttillstånd bör alltså reserveras för sådana förändringar i älgstam-     Bilaga 3 men som inte kunnat föratses och får inte bli ett sätt att i efterhand korrigera alltför snäva tilldelningar i samband med licensgivningen.

Skyddsjakt inom ett område kan orsaka vissa störningar inom angrän­sande jaktområden inför en kommande licensjakt. Inte minst ur effektivi­tetssynpunkt samt med hänsyn till det rörliga friluftslivet bör skyddsjakt endast tillåtas under några få dagar och inom större sammanhängande riskområden, vilka kan bestå av ett eller flera licensområden. Jakten bör i första hand bedrivas på eller i anslutning till marker med hårt betestryck och avskjutningen inriktas mot avelstjurar, stamkor och kalvar. Om skyddsjakt medges inom flera från varandra åtskilda mindre områden och vid olika tidpunkter finns det en stor risk att stationära älgstammar kan komma i rörelse och kringströvande älgar kan vandra in i de falida djurens ställe efter avslutad jakt.

Att i detalj i lag och förordningar reglera vad länsstyrelserna särskilt skall uppmärksamma när man meddelar tillstånd till skyddsjakt förefaller inte meningsfullt. Jordbraks- och skogsskador samt viltolycksfallsrisker tillhör redan de faktorer vilka man väger in vid bedömningen av om skyddsjakt enligt 29 § jaktförordningen skall tillåtas. Skulle behov av för-tydliganden anses föreligga bör de i stället föras in i statens naturvårds­verks jaktkungörelse.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Bedömningen att Svenska jägareför­bundet bör vara huvudansvarigt för det lokala samrådet med jord- och skogsbrukets företrädare på kretsnivå delas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen delar helt utredarens mening om att en ökad avskjutning och ett större jakttryck är det bästa medlet för att förebygga viltskador. Markägare och jakträttshavare måste tillsam­mans ta på sig ett större ansvar i det avseendet.

Länsstyrelsen har för sin del den bestämda uppfattningen att jaktlag inte sällan är alltför obenägna att ta in nya jägare eller låta fler jägare bedriva jakt. Att beviljade licenser kan utnyttjas bättre är ställt utom tvivel. Jaktsammanslutningar och organisationer av olika slag har ett gemensamt ansvar för att jaktutbudet ökar och alt ett nytänkande kommer till stånd. Inte minst de lokala avdelningarna och kretsarna har här en viktig uppgift. Förmedlingen av jaktmarker bör också kunna bli bättre.

Ärenden rörande skyddssjakt efter älg har vad gäller Jämtlands län inte varit ovanliga under 1980-talet. Det har då mestadels rört sig om vand­ringsstråk i Storsjöområdet under snörika vintrar. Genom att under senare delen av 1980-talet ha tillåtit jakt t.o.m. januari månad har länsstyrelsen möjliggjort för markägarna att på ett smidigt sätt skydda sina ungskogar och nyplanteringar från skadegörande vandringsälgar. På så sätt har veder­börande inte behövt ansöka om tillstånd till skyddsjakt. Åtgärden med så lång jakttid mötte till en början häftig kritik från flera håll men tycks allt eftersom ha rönt förståelse.

Som nämnts ovan handläggs skyddsjaktärenden med högsta förtur. Det  143


 


beslutsunderiag som getts in har dock inte sällan varit magert. Genom de     Prop. 1991/92:9 riktlinjer och blanketter som länsstyrelsen tagit fram kommer förhopp-     Bilaga 3 ningsvis utredningarna  i fortsättningen att bli bättre.  Kretsarna och skogsvårdskonsulenterna kommer därvid att aktiveras i ett tidigt skede, varefter beslut kan fattas tämligen omgående efter det att ansökan getts in.

Länsstyrelsen har också för sin del märkt en skillnad mellan markägare och jaktarrendatorer i synen på behovet av jakttryck och åtgärder. Den kommer till uttryck främst i samband med att de åriiga tilldelningskvoter­na bestäms. Markägarna hävdar på sina håll att de har svårt att få gehör för sina krav på ökad avskjutning mot bakgrand av skadesituationen. Mark­ägarna blir inte sällan nedröstade vid kretsmötena.

Det är helt riktigt att markägarna genom mer precisa krav och överens­kommelser måste styra avskjutningen utifrån skadebilden. Markägarna måste också reagera på ett kraftfullt sätt om överenskommelser inte följs.

Länsstyrelsen finner det högst lämpligt och angeläget att jägarna tillsam­mans med markägarna utför skadeförebyggande åtgärder. Länsstyrelsen vill i det sammanhanget peka på möjligheterna att genom viltvårdsinsatser inom mindre värdefull skogsmark söka styra älgen dit från värdefulla föryngringsytor.

Utredaren föreslår att materialkostnader delvis skall kunna täckas med bidrag ur viltskadefonden. Länsstyrelsen finner tanken riktig. Åtgärder av det här slaget kan dock bli kostnadskrävande. Om åtgärderna sedan blir frekventa får detta lätt konsekvenser för storleken på fällavgiften. I den mån sådan bidragsgivning blir förenlig med viltskadeförordningen förut­sätts centrala anvisningar om eventuell beloppsgräns, m. m.

Kretsvisa älgskötselplaner kan säkeriigen bli ett bra dokument att ge­mensamt ta fram. Genom den i länet pågående ändringen i kretsindelning­en ökar också förutsättningarna för att man här på ett bra sätt tar ansvar för den lokala älgstammen.

Länsstyrelsen föratsätter att de av naturvårdsverket anbefallda långsik­tiga programmen för älgstammens utveckling skall finnas även i fortsätt­ningen. Det är naturligt att lokala skötselplaner och länsprogrammen anpassas till varandra.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att bi­drag ur viltskadefonderna även fortsättningsvis skall lämnas till förebyg­gande av älgskador. Utredningen föreslår organiserat samråd lokalt i varje jaktvårdskrets mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket. Länsstyrelsen anser det viktigt att det samråd som i dag förekommer utvecklas och fördjupas. På sikt kan ett sådant samråd leda till minskade skador på skog och grödor.

Egendomsnämnden i Härnösands stift: För att tydliggöra älgskötselområ­denas ansvar för avskjutning och vård av älgstammen bör de ges ansvaret fullt ut. Förebyggande åtgärder såsom skyddsjakt bör i första hand baseras på älgskötselområdets begäran. Uppenbara missförhållanden i älgstams storlek som ger påtagliga skogsskador, trafikskador eller skada på jord-

144


 


braksgrödor bör adekvat handläggas av länsstyrelsen efter hörande av     Prop. 1991/92:9
krets- och länsviltnämnd.
                                                Bilaga 3

Markägarna bör ha tre ledmöter i länsviltnämnden. Lämpligen bör frilufts- och naturvården avstå en representant till förmån för markägama.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare:

Att förebygga skador av älg och hjort

Den vilda faunan är en oskiljaktig del av den svenska naturen. Envar måste därför tåla rimliga skador förorsakade av vilt. Genom förebyggande åtgärder kan viltskadoma i stor utsträckning minskas. De förebyggande åtgärderna kan omfatta såväl sortval av grödor och trädplantor, som anordningar som hindrar eller skrämmer viltet från skadekänsliga områ­den. Även utfodring kan i vissa fall vara verksam för att begränsa viltska­dor. Såväl jordbruket som skogsbraket bör åläggas ett ökat ansvar att där så är praktiskt möjligt minska viltskadorna genom förebyggande åtgärder. För långsiktiga åtgärder till förebyggande av viltskador bör bidrag av viltskade/jaktvårdsmedel kunna utgå.

För att kunna hålla individrika stammar av älg och hjort, torde en viss grad av skyddsjakt inte kunna undvaras. Ur viltvårdssynpunkt är en begränsad skyddsjakt vid svåra skadesituationer att föredraga, mot att tvingas till kraftig minskning av hela viltstammar.

Jägarnas ansvar

Det ligger i sakens natur att det ankommer på jakträttsinnehavaraa att reglera viltstammarna genom en ändamålsenlig avskjutning. Där jakträt­ten och markutnyttjandet är skilt på olika rättshavare, bör regleringen av viltstammarna ske i samråd med berörda nyttjanderättshavare. Även före­byggande åtgärder mot viltskador bör föranleda ett samråd mellan jakt­rättsinnehavaren och övriga nyttjanderättshavare.

Även ett bredare samråd över jaktvårdsområdesgränserna kan vara till nytta för viltvården och jaktutövningen. Utredningsmannen föreslår i detta sammanhang att Svenska jägareförbundet tilldelas huvudansvaret för det lokala samrådet.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare noterar härvid vad som an­ges i regeringens prop. 1986/87:58 s. 64, där följande anges i fråga om lokala samrådsgmpper: "Gruppen bör emellertid vara fristående från sty­relserna för de lokala jägarsammanslutningarna". Riksförbundet delar den uppfattning regeringen här gett uttryck för. Med anledning därav avstyrker riksförbundet vad utredningsmannen föreslagit i denna del. Skall lokala samrådsgrupper inrättas, ställer riksförbundet som ett oavvisligt krav att jämväl riksförbundet får säte och inflytande i nämnda samrådsgrapper.

Länsviltnämndernas ansvar

Då den samordnade älgjakten infördes år 1976 befanns det föreligga behov

av ett rådgivande organ till länsstyrelserna i jakt- och viltvårdsfrågor. Som      145

10   Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9


en följd därav tillkom länsviltnämnderna. Från år 1988 har länsälgnämn- Prop. 1991/92:9 derna omvandlats till länsviltnämnder och samtidigt fått en bredare part- Bilaga 3 sammansättning. Riksförbundet delar utredningsmannens uppfattning att länsviltnämnderna bör aktiveras mer än hittills samt att kunskapsunderla­get för nämdledamöterna förbättras. Angående vad som sägs om lokala älgskötselplaner, hänvisar riksförbundet till vad förbundet tidigare har angivit beträffande lokala samrådsgrapper.

Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Enligt utredningen skall bidrag ur viltskadefonden även fortsättningsvis kunna lämnas till förebyggande åtgärder mot älgskador.

Vidare föreslår utredningen att obligatoriskt, lokalt samråd på kretsnivå tillskapas mellan jägare och företrädare för jord och skogsbrakets intres­sen. Utredningen diskuterar alternativa lösningar och föreslår att Svenska jägareförbundet skall vara huvudansvarigt för att ett "obligatoriskt lokalt samråd" i ordnade former mellan markägare och jägare kommer till stånd.

Utredningen lyfter också fram behovet av bred samverkan mellan mark­ägare och jägare i norra Sverige. Det skall åvila länsstyrelserna att initiera det nödvändiga samarbetet mellan kretsar och markägare inom dessa områden.

Förbunden delar utredningens uppfattning att bidrag till förebyggande åtgärder för förhindrande av skador av älg skall kunna lämnas även fort­sättningsvis. Motsvarande möjlighet till bidrag för förebyggande åtgärder även för hjort bör bibehållas. Behovet av förebyggande åtgärder för skador från älg är naturligtvis dominerande, men lokalt finns behov att stödja åtgärder riktade mot dov- och kronhjort.

Förbunden anser att i ett organiserat samråd är det nödvändigt att brukar- och ägarintressena ges en stark ställning.

Förbunden har den uppfattningen att de areella näringarnas synpunkter på skadebilden och jaktutövningen obligatoriskt måste redovisas till läns­viltnämnd och länsstyrelse.

Förbunden eftersträvar en smidig och effektiv modell där jord- och skogsbrukets önskemål lokalt vägs samman med älgvården. Detta skall ske genom en obligatoriskt upprättad beredningsgrupp, som får uppgiften att belysa och bearbeta olika viltfrågor. Grappen skall bestå av företrädare för jaktvårdskretsen och markägarna, vilkas representanter utses i samråd mellan LRF och skogsägarrörelsen. LRFs kommunsamrådsgrupp kan med fördel utnyttjas som bas för gruppens verksamhet. Efter utvärdering av erfarenheter och inventeringsunderlag lämnar gruppen förslag till kretssty­relsen om avskjutning och älgskötselplaner. Om kretsstyrelsen inte accep­terar grappens förslag har markägarsidan att föra sina åsikter till länsvilt-nämnden/länsstyrelsen.

Ett sådant förfarande stämmer väl överens med intentionerna i utred­ningen om större ansvarstagande för markägarna och jägarna vad avser skötseln och utvecklingen av viltstammarna.

Förbunden vill avslutningsvis påtala att man delar utredningens upp­
fattning att man inom vandringsområdena för älg breddar samarbetet så
att bättre balans kan uppnås mellan älg- och skogsvården inom områdena.
       146


 


Skogsindustrierna: Här måste markägarens ansvar påpekas. Markägaren     Prop. 1991/92:9 måste följaktligen få större inflytande över jakten eftersom skadorna drab-     Bilaga 3 bar denne och inte jägaren. Markägaren är dessutom ansvarig gentemot samhället för att t. ex. skogsvårdslagens bestämmelser uppfylls.

Vi är inte överens med utredningen om att längre avtalsperioder skapar trygghet både för markägare och jägare. Enligt vårt sätt att se skapar detta enbart en trygghet för jägarna. Ur avskjutningssynpunkt är korta avtalspe­rioder att föredra. I och med korta avtalsperioder stärks markägarens inflytande. Därmed bör jägarnas benägenhet att följa uppsatta mål öka vad gäller älgavskjutning.

Dessutom är det helt fel att de areella näringarna skall kunna anpassa sig till älgstammens storlek. Detta sätt att se på problemet är farligt. Ändrade skötselmetoder ger effekt först på lång sikt. Gårdagens skogsbrak har gett stora hygges- och ungskogsarealer, som även producerar bete för en stor älgstam. 1 framtiden kommer dessa arealer att minska vilket så småning­om resulterar i ett minskande utbud av viltbete. På kort sikt är ökad avskjutning det enda sättet att få bukt med älgskadorna. Vissa betesskador måste alltid accepteras av skogsbrakel men inte i den omfattning som är fallet i dag.

Vad gäller jägarnas ansvar måste man poängtera vikten av ett obligato­riskt lokalt samråd mellan markägare och jägare. För att man skall kunna öka ansvaret lokalt måste ett obligatoriskt samråd införas. Genom att markägare och jägare tillsammans arbetar fram en älgskötselplan inom området bör målen lättare uppnås. Om jägarorganisationerna skall tillåtas ha ansvaret för administrationen måste markägaren garanteras att deras synpunkter och krav respekteras och kommer till uttryck i avskjutnings-planerna.

Svenska jägareförbundet:

Skyddsjakt

Enligt utredarens mening har länsstyrelserna ett ansvar att i ökad utsträck­ning uppmärksamma om det behövs skyddsjakt. De är också skyldiga att skyndsamt handlägga önskemål om sådan jakt då det gäller att förebygga skador av vilt.

Enligt jägareförbundets uppfattning skall skyddsjakt endast behöva till­gripas i undantagsfall. När sådan jakt är påkallad skall givetvis handlägg­ningen ske snabbi, dock inte snabbare än alt resp. jaktvårdskrets skall ges tillfälle att lämna sina synpunkter i ärendet. När så är möjligt kommer jaktvårdskretsarna att initiera andra åtgärder än jakt i syfte att minska skadorna.

Markägarnas ansvar

Jägareförbundet vill understryka vad utredaren anför om möjligheterna

för markägarna att genom olika åtgärder i samband med markens brukan-  147


 


de minska riskerna för viltskador. Inom jordbraket kan det ske bl.a.     Prop. 1991/92:9 genom val av gröda och arealdisposition och i skogsbraket bl. a. genom en     Bilaga 3 till viltförekomsten anpassad skogsskötsel och val av plantmaterial.

Jägarnas ansvar

Jägareförbundet delar utredarens uppfattning att jägarna kan och borta ett större ansvar vad rör viltskador. Det skall bl. a. ske genom en till de lokala förhållandena anpassad avskjutning, åtgärder till förhindrande av viltska­dor (stängsel, m. m.) genom anläggande av viltbetesområden och motsva­rande "avledande" födoresurser. I utredningen anges att bidrag till materi­alkostnader, m.m. skall kunna erhållas när det gäller förebyggande av älgskador. Som ovan angivits finner emellertid jägareförbundet att bidrag till förebyggande av skador skall kunna utgå jämväl för att förhindra skador av dov- eller kronvilt.

Förbundet delar utredarens uppfattning om vikten av ett utbyggt sam­råd mellan jägare och markägare. Formen för detta samråd bör emellertid kunna få variera från län till län. Olika system har redan utbildats och accepterats av länsstyrelserna, företrädare för de areella näringarna, jaktvårdskretsarna och länsjaktvårdsföreningarna. Inom Värmlands län tillämpas ett system med kretstilläggslicenser innebärande att kretsen er­håller ett visst antal älgar i förhållande till det antal som delas ut till avskjutning på de olika jaktlagen inom kretsen. Dessa älgar fördelas av kretsen till jaktlagen med hänsyn till skadebild, älgtillgång, m. m.

Inom Gävleborgs län tillämpas redan nu i princip en arbetsordning som innebär att jaktvårdskretsarna efter samråd med övriga intressenter beslu­tar om tilldelningen av älg inom resp. älgvårdsdistrikt/jaktvårdskrets. Länsstyrelsen fungerar som överklagningsinstans.

Inom Västernorrlands län, där man tidigt anammade de signaler och förslag som presenterades i Älgen och Skogen, har det system som redovi­sas i länsjaktvårdsföreningens yttrande fallit synnerligen väl ut.

Enligt jägareförbundets mening bör således olika system — utan ökad byråkrati — kunna accepteras under förutsättning att de verkligen leder fram till ett organiserat samråd mellan berörda parter i älgskötselfrågorna. Förbundet vill understryka angelägenheten av att samrådet dokumenteras så att eventuellt olika meningar framkommer.

Förbundet instämmer till fullo i utredarens förslag om att för varje jaktvårdskrets skall upprättas en älgskötselplan. Inom älgskötselplanens ram kan de areella näringarnas synpunkter på skadebilden redovisas till länsviltnämnden och länsstyrelsen.

Länsviltnämndernas ansvar

Jägareförbundet instämmer i huvudsak i utredarens synpunkter vad gäller länsviltnämnderna. Det är uppenbart att de areella näringarna har att nominera personer som verkligen för fram näringarnas intressen.

Enligt förbundets uppfattning borde länsviltnämndernas sammansätt­
ning ses över. Det kan med skäl ifrågasättas huruvida nämnderna inte
      148


 


enbart borde bestå av representanter från de areella näringarna och de     Prop. 1991/92:9 jaktliga intressena. Övriga — nu företrädda — intressen skulle vid behov     Bilaga 3 kunna adjungeras till visst eller vissa sammanträden.

Det vore vidare av värde om nämndemas arbete skedde enligt en fast­ställd arbetsordning, innebärande bl.a. krav på att parternas grandförslag skall skickas ut till berörda i tid före varje sammanträde.

Förbundet instämmer slutligen i förslaget att länsälgnämnderna, som del av beslutsunderlaget, fortlöpande skall begära in jaktvårdskretsarnas älgskötselplaner.

Sveriges jordägareförbund:

Jägamas ansvar

Utredningen anser att den svenska jägarkåren är välutbildad och kompe­tent att ta ett större ansvar lokalt, så att länsstyrelsens reglering av älgtill­delningen inom stabila jaktområden av en viss minimistorlek (älgskötsel­områden) kan slopas.

Sveriges jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag.

Utredningen anser att det behövs ett obligatoriskt lokalt samråd mellan markägare och jägare och att Svenska jägareförbundet skall var huvudan­svarig för detta samråd.

Sveriges jordägareförbund avstyrker utredningens förslag. Mot bak­grand av den ovannämnda uppfattningen att jakten aren integrerad del av markägarens ekonomiska förvaltning som markägaren själv har att be­stämma om, saknas anledning att föreskriva ett obligatoriskt lokalt sam­råd. En helt annan sak är att det kan vara värdefullt för markägare att ta vara på de kunskaper och den vilja att göra insatser för jakten som kan finnas hos jägarnas organisationer. Detta bör emellertid ske på frivillig basis.

Länsviltnämndemas ansvar

Utredningen konstaterar, att jägarintressena ibland kommit att väga allt­
för tungt i länsviltnämndernas bedömningar. Utredningen anser, att det i
första hand bör ankomma på jord- och skogsbrakets intresseorganisationer
att beakta detta vid frågan om nomineringen av ledamöter till nämnderna.
Sveriges jordägareförbund delar utredningens uppfattning, att de speci­
ella jägarintressena kommit att väga för tungt i länsviltnämnderna i förhål­
lande till markägarna. Av ovan angivna skäl anser förbundet, att represen­
tationen för jägarnas organisationer inte fyller någon självständig funk­
tion. De areella näringarnas ställning bör förstärkas genom att ytterligare
två ledamöter utses att företräda ägarna av jordbraksmark och skogsmark
i stället för de två ledamöter som utses efter förslag av jägamas organisa­
tioner.
                                                                                          149


 


6 Regleringen av jakten                          Prop. 1991/92:9

Bilaga 3 Skogsstyrelsen: Den föreslagna längre jakttiden bör innebära klara för­delar för viltvården genom att ett mer utvecklat urvalsbeteende blir möj­ligt vid jakten. Hela tidsramen den 16 augusti —den 28 (29) febraari bör kunna disponeras för älgjakt. Därmed blir det också möjligt att delegera ansvaret för skyddsjakt till lokal nivå.

Utredningen föreslår alt kalvjakten bedrivs i nuvarande form utanför älgskötselområdena — alltså genom tilldelning. Skogsstyrelsen gör dock bedömningen att om älgskötselområdena själva får bestämma hela sin avskjutning så borde under exempelvis en treårsperiod fri kalvjakt på försök kunna medges i övrigt inom älgjaktsområden som registrerats för A-licens. Länsstyrelsens tilldelning begränsas till de vuxna djuren. Tilldel­ningen av vuxna djur bör åtföljas av en rekommendation att minst lika många kalvar bör fällas. Fri kalvjakt kan i förening med föriängd jakttid möjliggöra en ökad avskjutning i skadedrabbade områden i de fall licens­tilldelningen på vuxna djur visat sig vara för låg. I bästa fall bortfaller behoven att besluta om extraälgar och särskild skyddsjakt i skadeområden. Dessutom undviker man den stora nivåskillnaden mellan fullständig frihet inom älgskötselområden och fullständig reglering i övrigt. Rapportering av jaktresultat bör vara obligatorisk även beträffande den fria kalvjakten.

Skador av rådjur på plantskog har ökat kraftigt under senare år. Detta uppmärksammas i utredningen som föreslår förlängd jakttid t.o.m. janua­ri månads utgång. Skogsstyrelsen anser att detta är bra.

Förslaget om uppföljning senast år 1994 av älgstammens utveckling, skadebilder, effekten av förändrad reglering och resultaten av föreslagen utbildning är bra och bör genomföras.

Domänverket: Domänverket tillstyrker en ökad tillämpning av flerårsli­censer med ett högsta antal tillåtna älgar under t. ex. en treårsperiod.

Utredningen föreslår att s.k. älgskötselområden skall kunna bildas och att dessa skall ges förtroendet att själva bestämma avskjutningen. Domän­verket finner detta värt att pröva, under den uttryckliga föratsättningen att markägarna som ovan sagts får det avgörande inflytandet över avskjut­ningen. Det får absolut inte bli som det står i detta sammanhang på s. 56 i betänkandet: "När jägarna själva får bedöma avskjutningen ...".

Som minimistorlek för älgskötselområden anges 3000 — 5000 ha för södra Sverige och 5000 — 8000 ha för norra. I naturvårdsverkets prome­moria "Förenklad administration av älgjakten" sägs att ett älgskötselom­råde bör vara minst 2000 ha. För välarronderade områden i södra och mellersta Sverige är en sådan minimiareal också tänkbar. Principen med ett högre arealkrav i norra Sverige är dock riktig.

En hel del frågetecken finns kring dessa älgskötselområden. Hur bildas de, hur skall de styras, vilken status skall de ha osv. Utredningen säger, att det får ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrifter om område­nas storlek. Domänverket utgår från, att naturvårdsverket skall ges upp­drag att ta fram alla erforderliga regler för älgskötselområden och att detta

150


 


skall göras under medverkan av representanter för alla markägarkategori-     Prop. 1991/92:9
er, jägarorganisationerna och skogsstyrelsen.
                      Bilaga 3

Domänverket tillstyrker en generell förlängning av jakttiderna för älg, hjort och rådjur. Jakttiden för älg på A-licens och inom älgskötselområden skulle kunna vara den 10 september—den 31 januari i Norrland och den I oktober—den 31 januari i södra Sverige med möjlighet till skyddsjakt från den 16 augusti till den 28 (29) febraari. Detta skulle bl.a. innebära en avdramatisering av älgjakten och ge möjlighet att komma till rätta med s. k. havreälgar i söder och vandringsälgar i norr.

Det andra stycket i det föreslagna tillägget till 23 § jaktlagen bör ha följande lydelse för att vara tillämpbart även vid skada på skog.

"Har älg orsakat skada på yrkesmässiga odlingar eller på skog inom särskilt av länsstyrelsen registrerade större licensområden (älgskötselområden) får älg jagas i anslutning till skadeområdet un­der tiden den 16 augusti — den 28 (29) febraari".

Kammarkollegiet: Utredningens förslag om en generell förlängning av jakttiden tillstyrks av egendomsnämnden i Lund. Egendomsnämnden i Göteborg framhåller att jakttidens förlängning är en självklar följd av kravet på ökad avskjutning. Långa jakttider ger jägarna möjlighet att utnyttja olika jaktformer. Även egendomsnämnderna i Skara och Luleå godtar en förlängning av jakttiderna, men nämnden i Luleå anser att länsstyrelsen bör ha en möjlighet att vid behov förkorta tiden. Egendoms­nämnden i Skara anser inte att dovhjortsjakten bör släppas fri eftersom det finns risk att stammen "skjuts sönder".

Statskontoret: Målet bör vara att åstadkomma en produktionsanpassning av jakten, dvs. så att älgstammarna får ett tillräckligt stort betesområde med hänsyn till vad skogsvården kan tåla av skador.

Statens naturvårdsverk:

Lokalt inflytande

Förslagen i betänkandet går i flera avseenden ut på att öka det lokala inflytandet över framför allt jakten. Verket anser det särskilt positivt att utredningen med lokalt inflytande avser ökat ansvar för markägare och jägare i de aktuella avseendena. Även naturvårdsverket anser att en ut­veckling mot ökad avreglering av jakten och ökat ansvar på framför allt enskilda markägare och jägare för viltskadorna och viltstammama, är en nödvändighet för att lösa de aktuella problemen.

Naturvårdsverket anser att en avreglering av jakten även bör inbegripa en strävan mot minskad administration. Från den utgångspunkten kan verket inte acceptera att ökad lokal samordning och ökat inflytande med­ges leda till att ytterligare administrativa nivåer eller administration av jakten skapas.

Som redan nämnts är naturvårdsverket av uppfattningen att viltet kom­
mer att få ökad bl.a. ekonomisk betydelse. Det innebär att markägarnas
   151


 


och jägamas ansvar för viltskadoma och viltstammarna automatiskt ökar.     Prop. 1991 /92:9 Enligt verkets uppfattning kommer denna utveckling att ytterligare accen-    Bilaga 3 tuera behovet av samordning på lokal nivå av verksamheter som jakt och genomförandet av skadeförebyggande åtgärder.

Svenska jägareförbundet har statsmakternas uppdrag att svara för den praktiska jakten och viltvården i riket. Det innebär att det även åligger länsjaktvårdsförbunden att svara för det allmänna uppdragets genomfö­rande. Enligt verkets mening bör därför jaktvårdskretsarna utnyttjas för att tillgodose behoven av ökat lokalt samråd och inflytande. Verket får dock fasta uppmärksamheten på att kompetensen i kretsarna i flera viktiga avseenden ännu inte är tillräcklig för ett sådant ansvar. Jägareförbundet har emellertid själv utpekat kunskapsuppbyggnaden inom kretsarna som en av de främsta arbetsuppgifterna för organisationen under 90-talet. Det bör också uppmärksammas att jaktvårdskretsarnas verksamhetsområden i många fall är för stora för att de skall kunna leva upp till kravet på att vara lokala samordnare i de aktuella frågoma.

Naturvårdsverket anser ändå att jaktvårdskretsarna bör utnyttjas för att samordna de lokala insatser som genomförandet av betänkandets olika förslag medför. En förutsättning är emellertid att kompetensen i kretsarna ökas när det gäller bl.a. viltbiologi, jakt och skadeförebyggande åtgärder, att verksamheten mer inriktas mot de krav som det allmänna uppdraget innebär, samt att kretsarnas verksamhetsområden ses över.

1 likhet med naturvårdsverket har utredningen föreslagit att inom s. k. älgskötselområden skall jägarna själva få bestämma avskjutningens stor­lek. Beteckningen älgskötselområden, som verket lanserade i "Älgjaktens administration", har visat sig kunna sammanblandas med andra beteck­ningar med liknande eller samma betydelse. Verket ser det därför som angeläget att dels en beteckning för sådana områden fastställs, dels beteck­ningen används konsekvent, dels beteckningen definieras. Naturvårdsver­ket vill för sin del rekommendera att i stället för älgskötselområden beteck­ningen älgvårdsområden används, för att på så sätt knyta de aktuella områdena till de redan existerande älgvårdsdistrikten.

Med anledning av såväl denna utredning som "Älgjaktens administra­tion" har en livlig och delvis snedvriden debatt förts om hur stora älg-vårdsområdena bör vara. Naturvårdsverket får emellertid deklarera att verket anser att det inte bör fastställas någon arealgräns för de aktuella områdena. Verket anser det nämligen omöjligt att fastställa någon sådan gräns. Varken jaktliga eller biologiska förhållanden medger det, eftersom skillnadema är avsevärda mellan olika delar av landet. Naturvårdsverket anser därför att det bör ankomma på länsstyrelserna att själva, efter samråd med länsviltnämndema, fastställa vilken areal inom länet eller delar av det, som skall krävas för registrering av ett älgvårdsområde.

Naturvårdsverket får påpeka att det bör vara en föratsättning för att ett älgvårdsområde skall kunna registreras att avtal har slutits mellan de markägare/jakträttshavare som ingår i älgvårdsområdet. Avtalet bör bl. a. reglera hur jakten skall bedrivas, hur fällda djur skall fördelas och hur avskjutningen skall beräknas. Det bör förslagsvis ankomma på jägarorga-

152


 


nisationerna att i samråd med naturvårdsverket utforma "normalavtal"     Prop. 1991/92:9
och/eller "normalstadgar" för älgvårdsområden.
                    Bilaga 3

Naturvårdsverket delar utredningens uppfattning om att jakttiderna för älg, hjort och rådjur kan förlängas på det sätt som föreslagits.

När det särskilt gäller licensjakten efter kronhjort bör uppmärksammas att det förekommer att fler än ett län är hemvist för ett och samma bestånd. Om så är fallet, är det av stor vikt att berörda länsstyrelser samråder i fråga om jakttidens längd, regler för avskjutningen, tilldelnings­principer, etc. Behovet av samråd torde vara särskilt stort vid bildning av licensområden för jakt efter kronhjort som berör flera län.

Beträffande förslaget om utsträckt jakttid efter dovhjort och rådjur utgår naturvårdsverket från att länsstyrelserna får möjlighet att avkorta jaktti­den om det anses behövligt av klimatiska skäl. Även i detta sammanhang får verket understryka vikten av samråd mellan län med likartade klimati­ska förhållanden.

Beträffande jakttiden för rådjur får verket föreslå att jakt efter kid också får bedrivas under september månad enligt samma regler som gäller för jakt efter hornbärande rådjur under denna tid.

Samordning av älgjakten

Utredningen anser att det föreslagna programmet för minskning av vilt­skadorna skall prövas under en treårsperiod t. o. m. år 1994. Under treårs­perioden förväntas samordningen av älgjakten accelerera, för att vid perio­dens slut förhoppningsvis vara helt samordnad.

Naturvårdsverket anser att utredningen är alltför optimistisk när det gäller möjligheterna att genom utredningsförslagen åstadkomma en ökad samordning av älgjakten. Det redan genomförda förslaget att förlänga övergångstiden för de generella älgjaktsområdena (G-områden) motverkar t. ex. direkt en sådan ökad samordning. Eftersom fler älgar får fallas på dessa områden än på B-licensområden, är det uppenbart fördelaktigare att även fortsättningsvis jaga på G-områden än att samverka i A-licensområ­den eller att gå över till B-licens. Hade G-områdena avvecklats och generö­sa möjligheter att övergå till B-licensområden skapats, hade tvärtom moti­ven för samverkan i A-licensområden utan tvekan ökat.

Fri kalvjakt

Utredningen har även motsatt sig att naturvårdsverkets förslag till fri jakt
efter älgkalv på A-licensområden genomförs. Även denna inställning mot­
verkar ökad samordning. Vid anslutning av B-licensområden eller andra
mindre områden till A-licensområden, kan fri kalvjakt bidra till att bibe­
hålla eller t.o.m. öka jaktmöjligheterna för de mindre markägarna. Sam­
verkan i A-licensområden kan därmed utan tvekan bli mer attraktiv.
Vidare bör fri kalvjakt vara ytterligare ett sätt att försöka minska viltska­
dorna. Naturvårdsverket anser därför att fri kalvjakt bör prövas under
tiden fram t.o.m. år 1994.
Utredningen anser uppenbarligen att de s.k. älgskötselområdena kom-
      153


 


mer att få störst betydelse för de små markägarnas vilja att samverka i     Prop. 1991/92:9 älgjakten. Naturvårdsverket finner att utredningen på denna och andra     Bilaga 3 punkter förefaller att ha en övertro på utredningsförslagens förmåga att locka till samverkan. Flera förslag motverkar för övrigt ökad samverkan.

Samarbete och samförstånd

Under senare tid har samarbetet och samförståndet mellan jägareorganisa­tionerna ökat avsevärt. För älgjakten gäller t. ex. att organisationerna numera synes ha en i allt väsentligt samstämmig uppfattning om hur den skall bedrivas. Ett viktigt inslag i det ökade samarbetet och samförståndet är att man betonar vikten av frivillighet och frihet. Det har lett till att motståndet mot samordning av älgjakten hos framför allt de mindre mark­ägarna avtagit. Genom system med bl. a. storlicenser, i vilka mindre mark­ägare frivilligt kan ingå och bedriva jakt för sig själva, har i vissa län problemen med G-områden, B-licensområden och Kalvjaktområden minskat. Jakten har med andra ord på frivillig grand organiserats så att den uppfyller kraven på att vara produktionsanpassad.

Naturvårdsverket anser det vara viktigt att den beskrivna trenden inte bromsas. Verket avser därför att med tillgängliga medel och resurser ytteriigare stödja utvecklingen mot ökad samordning. Det är för övrigt med stor tillfredsställelse verket konstaterar att tidigare uppfattningar om behov av tvångsåtgärder övergetts till förmån för frivillighet och frihet. Dessutom visas ett ökat förtroende för den enskilde jakträttshavarens förmåga att lösa problem med t. ex. jakt och viltskador.

Hovrätten för Västra Sverige: Utredningens förslag om älgjakt inom s. k. älgskötselområden innebär i lagtekniskt hänseende inte något större avsteg från vad som redan gäller, frånsett att en viss jakttid föreslås direkt angiven i lagen. Eftersom regeringen enligt 29 § jaktlagen får meddela föreskrifter om bl.a. de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet, kan ifrågasättas om en bestämmelse av detta slag behövs i själva lagen. I förslaget anges i övrigt bara helt oförmedlat att älg får jagas — det sägs inte av vem — i direkt anslutning till odlingar som skadats inom särskilda av länsstyrelsen registrerade större licensområden (älgsköt­selområden). Men det framgår inte att denna reglering skulle innebära något avsteg från bestämmelserna i 33 § jaktlagen om licenstvång m. m.

Av vad som anförs i betänkandet får emellertid dras slutsatsen att
utredningen med sill förslag om älgskötselområden har velat tillskapa
något nytt i förhållande till reglerna om licensjakt. Avsikten är att jägarna/
markägarna inom större jaktområden — med arealer uppgående till minst
3000 — 5 000 ha — skall ges frihet att själva avgöra om avskjutningen
stämmer med en god älgvård och är anpassad till de areella näringarnas
krav och trafiksäkerheten (bel. s. 56). Det är således meningen att jägarna
själva, inom ramen för en fri avskjutning, skall beakta bl.a. sådant som,
annars kan föranleda särskilda insatser i form av skyddsjakt. I betänkandet
sägs vidare att det får ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrif­
ter om minimistorleken på älgskötselområden.
                                       154 -


 


Hovrätten anser mot denna bakgrand att utredningens intentioner med Prop. 1991/92:9 älgskötselområden skulle komma till bättre uttryck om frågan reglerades i Bilaga 3 33 § jaktlagen, som ett undantag från bestämmelsen att älgjakt får ske endast efter licens från länsstyrelse. Lagregleringen kan inskränkas till ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att för jaktområde som är av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att jakt och älgvård lämpligen kan bedrivas av jakträttshavarna under eget ansvar föreskriva undantag från reglema i den paragrafen. Närmare be­stämmelser i ämnet kan sedan meddelas i jaktförordningen. Detta gäller då också jakttiden inom sådana områden.

Däremot är det enligt hovrättens mening knappast ändamålsenligt att i jaktlagen ta in särskilda regler om skyddsjakt inom älgskötselområden. Skyddsjakt är ju typiskt sett något som innebär avsteg från annars gällande regler för jakten, antingen så att andra personer än jakträttshavaren får jaga eller också så att jakten får bedrivas på andra tider än normalt. Med en avreglering av jakten inom älgskötselområden minskar behovet av sådana undantagsregler. Skulle det emellertid visa sig att införandet av älgskötselområden ändå inte löser problemen bör skyddsjakt kunna kom­ma i fråga. Men enligt hovrättens mening bör den då bedrivas med stöd av de gällande reglerna i 7 § jaktlagen, eftersom dessa, enligt vad som har framgått ovan, ger utrymme för att beakta även andra intressen än jakt­rättshavarnas.

Hämtöver skall endast anmärkas att om, trots vad hovrätten anfört, den i betänkandet upptagna lagtekniska lösningen följs, en överarbetning, ut­över vad angetts ovan, är nödvändig från redaktionella och juridiskt-tekniska synpunkter. Bl.a. kan självfallet inte begreppet skyddsjakt -varom talas redan i 7§ — som begrepp preciseras först i 23§. Inte heller bör i 23 § uttrycket "om inte annat har avtalats" användas utan att det klart framgår vilka avtalsparterna är.

Statens veterinärmedicinska anstalt: 1 förslag till förändring av jaktförord­ningen föreslås en utökad jakttid (ram) för rådjur till 31 januari. SVA stödjer detta då det enligt aktuella kända kunskaper inte finns några biologiska hinder att jaga rådjur i januari.

På samma grand stödjer SVA förslaget om längre jakttider för älg, kronhjort och dovhjort.

Sveriges lantbruksuniversitet: All reglering (reglering = ställa in på och
vidmakthålla på en angiven nivå) av hjortdjurspopulationer måste bygga
på kunskaper om bestånden och kunskaper om hur olika ingrepp —
jaktliga uttag — påverkar beståndens utveckling. Kunskaper om bestånden
gäller deras storlek (älg/1 000 ha), sammansättning (ålder och kön) och
tillväxt. Utan att kunna skaffa sig dessa kunskaper blir det mesta av
älgvård en mycket osäker uppgift. Föratsättningen för att ta fram dessa
kunskaper är att man har goda instrument att mäta dem ute i markerna.
Ingen människa tror att man kan sköta en boskapsbesättning utan att veta
hur många djur man har, hur många kalvar de får och vilka och hur mänga
djur man tar ut till slakt. När det gäller skötseln av klövviltbestånd får man
       155


 


intrycket att man ibland tror att skötseln av dessa är möjlig utan ovan Prop. 1991/92:9 angivna kunskaper. Så är det naturiigtvis inte! Särskilt när det gäller älgen Bilaga 3 med sin stora potential för beståndstillväxt är sådana baskunskaper myc­ket väsentliga. Det är därför närmast häpnadsväckande att arbetet med att kunskapsmässigt lära oss förstå hur dessa viltpopulationer fungerar och att ta fram instrument för det praktiska arbetet med älgskötseln under en följd av år på grund av brist på resurser endast har kunnat bedrivas på en rudimentär nivå i förhållande till behovet. Som ett exempel kan anges att jägarobservationerna har framhållits som den metod som särskilt i södra Sverige skulle bli ett användbart instrument i älgvården. Trots detta har man inom forskningen i flera års tid väntat på att några reella resurser skall anslås för att genomföra det nödvändiga utvecklingsarbetet, vilket utgör en av de väsentligaste delarna i ett framtida fungerande system för skötseln av klövviltbestånden!

Det är även mycket väsentligt för förståelsen och skötseln av älgbestån­den att en tillräcklig statistik insamlas vad gäller avskjutningen och dess fördelning på olika djur. Den förenklade administrationen får inte vara ett mål i sig om man därigenom ödelägger möjligheterna att följa älgstam­mens utveckling i olika avseenden. En god statistik från avskjutningen är en nödvändighet i det framtida älgvårdssystemet.

I betänkandet föreslås - när det gäller regleringen av jakten - att denna skall föras ned på en lägre nivå med ett ökat inflytande och engagemang från jägare och markägare/skogsägare m.fl. intressenter på det lokala planet. Detta är goda idéer liksom förslaget om inrättande av ett slags älgskötselområden med utökat lokalt ansvar för jaktens bedrivande. Det är dock helt ofrånkomligt även med detta system att nödvändiga instrament och tillräcklig kunskap finns hos dem som skall ansvara för den lokala verksamheten. Ett omfattande utbildningsprogram/fortbildningsprogram måste därför finnas för att klara detta.

Diskussionen kring särskilt älgstammens skötsel går ofta ut på att be­
stånden i dag är i obalans med olika faktorer, t. ex. alltför omfattande
skador på skog. Enligt betänkandet skall älgstammen minskas i många
områden och därefter utbreder sig ett förhållande av frid över systemet!
Detta är i balans! Den obehagliga sanningen är att det på intet sätt är
lättare att sköta en älgstam bara för att den är i balans med någon given
föratsättning. Det är snarare så att det krävs ökade kunskaper - långsik­
tigt och kortsiktigt - för att verkligen vidmakthålla denna balans. Man
kan aldrig lämna systemet älgen och tro att det på ett enkelt sätt sköter sig
själv bara för att "balans" har uppnåtts. Systemet måste hela tiden inne­
hålla kontroller (feed back) och uppföljningar, korrigeringar av avskjut­
ningen från år till år för att på något sätt kunna motsvara förväntningarna
om ett system i balans. Trots detta måste vi finna oss i att avsevärda
avvikelser från de uppställda balansmålen kan uppträda vid enskilda
tidpunkter. Älgstammar är i hög grad dynamiska system där vane ingrepp
påverkar den framtida utvecklingen och där olika former av ingrepp har
radikalt olika effekter på utvecklingen. Dessa effekter har för att försvåra
det hela konstaterats vara av både kortsiktig och långsiktig karaktär. Till
detta kommer dessutom att varierande väderiek under olika år - tempe-
    156


 


ratur, nederbörd, snödjup, vintems längd — ger betydande effekter på     Prop. 1991/92:9
älgbestånden och deras tillväxt.
                                        Bilaga 3

När det gäller jakttiden föreslås generellt sett att denna skall vara lång. Detta är ett riktigt synsätt om man tror på de övriga ingredienserna i det föreslagna jaktsystemet. De begränsningar som av biologiska eller etiska skäl skall läggas på jakttidema måste dock strikt iakttas.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Utredaren föreslår i detta avsnitt av betänkandet att inflytandet skall öka för jägare och mark- och skogsägare samt andra intressenter. Detta lokala ansvar menar SJFR är ett mycket bra initiativ. Likaså förslaget om älgskötselområden, där jägarna/markägarna får avgöra om avskjutningen överensstämmer med god älgvård och med hänsyn till trafiksäkerhet, de areella näringamas intressen etc. Det är på det lokala planet älgvårdsfrågorna hör hemma. Det är dock även i detta sammanhang nödvändigt att genom vidareutbildning öka kunskaperna hos de ansvariga, vilket medför att betydligt större resurser än vad som för närvarande är fallet måste avsättas för forskning rörande de många olika faktorer som påverkar älgstammarna. Det är inte minst viktigt att en tillförlitlig statistik lämnas rörande avskjutning, könsfördelning osv. Även i fråga om dov-, kronhjort och rådjur är det nödvändigt att större resurser för forskning ställs till förfogande för att man skall kunna bedöma bestån­den och hur ingrepp av olika slag påverkar dem.

SJFR tillstyrker längre jakttider för älg, hjort och rådjur. När det gäller jakten på kronhjort bör någon form av restriktioner gälla för kapitaltjurar­na både ur biologisk synpunkt och allmän naturvårdssynpunkt.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget att införa ytterligare en registre­ringsform för älgjakten, älgskötselområden, kan länsstyrelsen inte finna något ändamålsenligt syfte med. Någon förenkling av registreringssyste­met med införande av ytterligare en områdestyp blir det inte.

Att inom ett älgjaktsområde fritt få bestämma tilldelad avskjutning kan göras redan nu inom en s. k. storlicens. Även 3000 — 5000 ha, som föreslås som minsta älgskötselområdesareal, är små områden för vård av en egen älgstam. Som jämförelse kan nämnas att det s. k. hemområdet för en älgko (med kalv) är ca 0,5x1 mil, eller 5000 ha. Älgtjurens hemområde är större. I Norrland tillkommer de regelbundna älgvandringarna höst och vår på flera mil. Risk finns för utnyttjande av jakten på grannområdenas bekostnad, särskilt med en ytterligare förlängning av jakttiderna. Det kan även uppfattas som stötande om enstaka stora jordägare får bedriva storviltjakten i praktiken helt utan extern kontroll.

Till fri skyddsjakt efter älg fr.o.m. den 16 augusti t.o.m. utgången av februari ställer sig länsstyrelsen positiv, under förutsättning att den ge­nomförs med utnyttjande av meddelad älglicens.

Älgjaktens längd har i Stockholms län sedan avsevärd tid varit två
månader. Detta har förorsakat viss kritik att jakttiden är för lång. En risk
med långa jakttider är att för stort jakttryck uppstår inom områden med
dålig älgtillgång. Det finns områden med licenser med en älg per 300 — 400
ha och sedan några år vikande älgstam. En del licensområden på omkring
  157


 


500 ha borde egentligen omregistreras till kalv- eller B-licensområden.     Prop. 1991/92:9 Omregistreringsförslag väcker naturligtvis motstånd hos jägarna och inne-     Bilaga 3 bär mer administration. Ett alternativ kan vara bl. a. sänkt jakttid. Mot den bakgranden kan förslaget om en minimitid på 70 dagar inte tillstyrkas.

En längre tid är å andra sidan heller inte lämplig. Således kan arbetet med fällstatistik inte påbörjas förrän anmälningstiden av jaktresultatet gått ut, vilket inträffar två veckor från jakttidens slut. Denna fällstatistik är oundgänglig för en rättvis tilldelning till nästa jaktår. Länsviltnämnden och dessförinnan jaktkretsarna är starkt beroende av fällstatistiken. Utan denna blir underlaget för dessa rådgivande organs beslut otillfredsställan­de och värdet av deras yttranden tveksamt.

Utredningens förslag om kronhjortsområden med licens på kronhjort resp. endast allmän jakttid på dovhjort tillstyrks. Länsstyrelsen delar läns­jaktvårdsföreningens tveksamma inställning till allmän jakttid för kronhjort.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om längre jakttid på rådjur. Om all­män jakttid på krön- och dovvilt införs bör ersättningsmöjligheten i vilt­skadeförordningen tas bort för skador av dessa viltarter.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att jakttiden för älg skall omfatta minst 70 dagar.

Emellertid kan länsstyrelsen inte acceptera en så lång tidsram för älgjak­ten som utredningen föreslagit. En tidsperiod som varar från den 15 augusti till den 1 mars innebär en allvarlig inskränkning i allemansrätten eftersom många människor verkligen upplever rädsla och ogärna vistas i naturen under älgjaktstiden. Även ovisshet om älgjakt bedrivs eller inte avhåller många människor från sådan vistelse. Säkerhetsfrågan kan inte heller negligeras. Varje år dödas eller skadas ett antal människor av våda­skott i samband med älgjakten. De förändringar som vidtas måste utgå från att antalet olycksfall i vart fall inte får öka.

En jakttid på älg särskilt under augusti och september månader är mindre lämplig i landets södra delar eftersom ett stort antal människor under den tidsperioden är ute i skog och mark för allmän rekreation och för att plocka bär och svamp. Direkt olämplig under tidsperioden måste betecknas den form av skyddsjakt utan särskilt tillstånd som utredningen föreslagit avseende s. k. älgskötselområden. Ju större rörligt friluftsliv des­to större säkerhetsproblem. Av vikt att påpeka i detta sammanhang är som ett exempel hur hårt domstolarna ser på säkerhetsfrågorna i jaktmål i sådana fall där jägare utan lov lämnat sina jaktpass. Även jakt under vissa helger samt perioden jul- trettondagshelgen är mindre lämplig med hänsyn till det rörliga friluftslivet.

Länsstyrelsen anser det inte motiverat att ytterligare en form av jaktom­
råde, s. k. älgskötselområden införs. I länet utgör för närvarande mer än
hälften av älgvårdsdistrikten storlicensområden, s.k. kretslicensområden.
Enligt länsstyrelsens mening fungerar dessa områden och områdena i
övrigt i länet mycket bra i den form den statligt reglerade tilldelningen av
älg hitintills har bedrivits. Det finns därför för närvarande inte tillräckliga
skäl att anta att det inte skulle göra så även i fortsättningen. En fortsatt
  158


 


statligt reglerad tilldelning i de arbets- och medverkansformer som tilläm-     Prop. 1991/92:9 pas för länets vidkommande anser länsstyrelsen som den bästa garantin för     Bilaga 3 att älgstammen skall komma i balans enligt högt ställda mål. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget om registrering av s. k. älgskötselområden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län; länsviltnämnden:

Älgskötselområden

Utredaren föreslår att länsstyrelsen fr.o.m. år 1992 inte skall besluta om tilldelning av det antal djur som får fällas på stabila jaktområden av en viss minimistoriek. För södra delarna av Sverige bör enligt utredaren minimi­storleken ligga inom ramen 3000—5000 ha. Inom dessa ramar bör länen själva fastställa en minsta storlek, lika för alla.

Nämnden delar utredarens uppfattning att tiden nu är mogen för att överlåta skötseln av älgstammen till jägarna/markägarna i de fall älgvår­den samordnas i större områden. Erfarenheterna från ett antal s. k. storli­censområden visar entydigt att jägarna kan och är mogna att ta det ansvar som följer av de föreslagna befogenheterna.

Med hänsyn till att minimiarealen för ett älgskötselområde skall vara lika för alla inom ett län och då älgtätheten kan variera kraftigt inom olika delar av ett sydsvenskt län bör enligt nämndens uppfattning minimiare­alen läggas nära den av utredaren föreslagna högre gränsen. I Söderman­land har 3 500 ha tillämpats som gräns för treårslicenser. Under alla omständigheter bör älgskötselområdena ha minst denna areal.

Den "fria" avskjutningen kan komma att medföra vissa administrativa svårigheter, t. ex. framräkning av utnyttjandegrad och försvårade beslut om realistiska tilldelningsramar för ett älgvårdsdistrikt.

Generellområden

Utredaren föreslår en förlängning av övergångstiden t.o.m.  1994 års älgjakt för registrerade generellområden i förhoppning om att tillskapan­det av älgskötselområden skall locka till ökad samverkan. Genom riksdagens beslut i ärendet är frågan ej längre aktuell.

Fri kalvjakt

I likhet med utredaren anser nämnden av flera skäl att en fri kalvjakt inte kan accepteras inom andra områden än älgskötselområden.

En grundförutsättning för begränsning av viltskador är att jakt efter den
skadevållande viltarten får bedrivas. Nämnden finner det därför erforder­
ligt att vuxna älgar även framgent får fällas på alla registrerade älgjaktsom­
råden.
                                                                                          159


 


Längre jakttider m.m.                                                      Prop. 1991/92:9

Älg                                                                              Bilaga 3

Utredaren föreslår att jakttiden för älg bör omfatta minst 70 dagar. Nämn­den har inga invändningar mot det förslaget och föratsätter då att utreda­ren avser jakttiden inom A-områden och älgskötselområden.

Utredarens förslag om skyddsjakt inom älgskötselområden under tiden den 16 augusti —den 28 (29) febraari utan särskilt tillstånd anser sig nämnden kunna acceptera endast under föratsättning att jägarna inom området kommer överens om, att ett antal "extraälgar" skall kunna fällas under skyddsjakt om så skulle erfordras.

Inom övriga A-områden och inom B-områden bör, som utredaren före­slår, skyddsjakt få bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Kronhjort

Utredaren föreslår att man inom varje län som hyser kronhjort skall bestämma inom vilka delar som fasta bestånd skall få finnas kvar eller etableras. Inom dessa områden skall endast licensjakt få bedrivas medan allmän jakt skall gälla övriga områden.

Inom Södermanland är problemen med kronhjort kända och den plan för länet som utredaren föreslår har nämnden i olika sammanhang aktuali­serat. Nämnden har alltså inget att erinra mot utredarens förslag.

För skyddsjakt på kronhjort föreslår utredaren att liknande principer skall gälla som han föreslår för skyddsjakt på älg med undantag av den restriktivare jakten på hanhjort.

Nämnden har inget att erinra mot förslaget men anser det lämpligt att kronhjort som falls under skyddsjakt inom kronhjortsområde skall avräk­nas den tilldelning som meddelas för licensjakten.

Dovhjort

Utredaren föreslår att licensjakten på dovhjort skall upphöra och som skäl härför anför han att licensjakten inte varit särskilt effektiv när det gäller att reglera tillväxten. Nämnden delar denna uppfattning.

Rådjur

Utredaren menar att jakttiden på rådjur bör kunna förlängas med en månad t.o.m. den 31 januari. Det framgår inte klart av hans förslag om han menar all den allmänna jakttiden skall utökas. Däremot är det, vilket framgår av hans förslag till ändring i bilaga 2 till jaktförordningen, klart att han föreslår att licensjakt efter rådjur skall få bedrivas fram t. o. m. den 31 januari.

Nämnden anser att licensjakl efter rådjur bör avskaffas enligt samma
grunder som angivits för dovhjort. Vad gäller den allmänna jakttidens
förlängning till den 31 januari, känner nämnden tveksamhet inför ett
         160


 


obligatorium i denna del. Enligt nämndens mening bör eventuella behov     Prop. 1991/92:9 av januarijakt efter rådjur lösas med delegering till länsstyrelsen av be-     Bilaga 3 slutsrätt om sådan allmän jakttid.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen anser inte att förslaget om införandet av fri jakt inom s. k. älgskötselområden är bra utan tvärtom kan leda till nya oönskade effekter. T. ex. skulle samhället förlora möjlighet att styra eventuell önskad avskjutning om viltstammen måste ändras med hänsyn till viltolyckor, skogs- och grödskador. Svårighet skulle kunna uppstå med att bedöma och dra slutsatser av avskjutningsstatistik, utnytt­jandegrad m. m. Sättet på vilket jägarna själva hanterar älgstammen inom ett s. k. älgskötselområde skulle även få följdverkan för älgstammen inom angränsande områden.

Länsstyrelsen ser hellre att frivilliga s. k. storlicenser bildas och att dessa erhåller rymliga tilldelningar och stort ansvar för älgvården. I länet finns redan ca 5 —6 storlicenser bildade med hitintills goda erfarenheter.

Länsstyrelsen avstyrker därför också förslaget om tillägg till 23 § jakt­lagen om viss tidigarelagd jakt vid yrkesmässiga odlingar inom de s. k. älgskötselområdena. En minskning av skadorna bör i stället i första hand åstadkommas genom utredningens föreslagna åtgärder för att reducera viltstammama, dvs. ökad avskjutning under ordinarie tid. Särskilda till­stånd till tidigarelagd jakt bör som hitintills endast lämnas ganska restrik­tivt. I annat fall riskerar man en omfattande tillståndshantering med tendens mot en allmän tidigareläggning av älgjaktsstarten.

Länsstyrelsen i Jönköpings län:

Älgskötselområden

Länsstyrelsen delar utredarens uppfattning om att tiden nu är mogen för att införa möjlighet till bildandet av s.k. älgskötselområden inom vilka man själv får besluta om avskjutningens storlek. Som utredaren föreslagit bör, som en konsekvens härav, en förlängning av övergångstiden för s. k. generella områden vara motiverad. Länsstyrelsen anser dock inte att ett införande av nya principer för registrering av älg inom s. k. B-licensområ­den bör vara avhängigt en utvärdering av resultatet av anslutning till älgskötselområden. Detsamma gäller naturvårdsverkets förslag till fri kalvjakt inom A-licensområden.

Längre jakttider m. m.

En generell förlängning av jakttiden för älg bör kunna medföra ökade
möjligheter att förebygga eventuella skador och åstadkomma en lokal
anpassning av älgstammen. Behovet av bl.a. skyddsjakt bör därmed mins­
ka. Länsstyrelsen tillstyrker därför att en förlängning sker av jakttiden.
Länsstyrelsen anser dock alt jakten — med hänsyn främst till friluftsintres-
sena — som hittills bör påbörjas under oktober månad. Vad gäller föreslå-
161

11    Riksdagen 1991/92. i .saml. Nr 9


gen förlängning av allmän jakttid för rådjur anser länsstyrelsen — med Prop. 1991/92:9 hänsyn till stammens utveckling — att en förlängning av jakttiden i sig är Bilaga 3 motiverad. Länsstyrelsen har i dag, enligt 24 § jaktförordningen, möjlighet att förordna om skyddsjakt om det på grund av ett viltbestånds storiek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador. Länssty­relsen, som med stöd av detta stadgande har förordnat om skyddsjakt på rådjur under januari månad under de två senaste åren, anser att denna möjlighet är tillräcklig. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att förordna om avbrytande av jakten om så är erforderligt (t. ex. på grund av svåra snöför­hållanden), vilken möjlighet inte föreligger vid allmän jakt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Minimistorieken på älgskötselområden för södra Sverige föreslås ligga inom ramen 3000—5000 ha. Det skulle för vårt län i nuläget innebära att endast 26 områden av totalt ca 690 A-licensområden övergick till att bli älgskötselområden med egen tilldelning. Naturvårdsverkets förslag skulle för vår del innebära att 81 områden skulle . bli egna älgskötselområden. I vårt län är andelen mindre fastigheter ganska stor. Det innebär att antalet fastighetsägare skulle bli högt inom varje område vid en minimiareal på 3000 ha. Det kan försvåra bildandet av älgskötselområden. Länsstyrelsen delar inte heller utredarens uppfattning att utvecklingen går mot en ökad frivillig samverkan i större älgjaktsområ­den. Länsstyrelsens arbete med licenstilldelning kommer då inte heller att förenklas nämnvärt i den delen. Länsstyrelsen anser att en minimiareal enligt naturvårdsverkets förslag, dvs. 2000 ha, bör kunna godtas.

Länsstyrelsen tillstyrker förslagen om förlängning av de allmänna jaktti­derna för älg och rådjur samt att licensjakten efter älg bör omfatta minst 70 dagar. Därigenom blir det bl.a. möjligt all bedriva en effektivare skydds­jakt på älg, samtidigt som behovet av särskilda tillstånd till skyddsjakt minskar. Förslaget om minst 70 dagars licensjakt har dock väckt en del negativa reaktioner från de myndigheter och organisationer som länssty­relsen inhämtat yttranden av. Man menar att långa jakttider inverkar menligt på bl.a. rådjursjakten. Rådjursstammen kommer framöver att vara ett större problem än älgstammen. Länsstyrelsen menar dock att en balanserad älgstam bör innebära att jägarna i fortsättningen inte behöver lägga ner så mycket tid för att hålla älgstammen på denna nivå. Därigenom bör inte heller förslaget få någon negativ inverkan på möjligheterna att bedriva annan nödvändig jakt under denna tid.

Länsstyrelsen i Kalmar län: I länsstyrelsens yttrande den 14 december
1983 över jakt- och viltvårdsberedningens betänkande Vilt och jakt (SOU
1983:21) anförde länsstyrelsen angående vården av älgstammen bl.a. föl­
jande: "Länsstyrelsen vill i detta sammanhang — med hänsyn till älgstam­
mens storlek och stadga — väcka frågan om att försöksvis inom större
jaktområden i län med riklig älgtillgång medge licensinnehavarna rätt att
själva bestämma om avskjutningens storlek. Endast licensjakttidens längd
skall fastställas av myndigheterna. Detta bör kunna regleras genom särskil­
da bestämmelser i jakttidsförordningen."
Utredningens förslag om älgskötselområden ligger i linje med vad läns-
       162


 


styrelsen i nämnda yttrande skisserade. I sådana områden får jägarna ett Prop. 1991/92:9 eget ansvar för att älgstammen hålls på en godtagbar nivå ur älgvårdssyn- Bilaga 3 punkt samt att den är anpassad till jord- och skogsbrakets krav. Enligt utredningen bör för södra Sverige minimistorieken på ett älgskötselområ­de ligga inom ramen 3000-5000 ha. Naturvårdsverket föreslår i sin promemoria den 31 maj 1990 om "Förenklad administration av älgjak­ten" att ett älgskötselområdes storiek bör vara minst 2000 ha. Länsstyrel­sen förordar sistnämnda förslag. Om älgskötselområdena inte skall bli för få till antalet bör ej alltför stränga krav ställas på arealens storiek. I Kalmar län finns för närvarande 25 licensområden med 3000 ha eller större areal och 53 licensområden med en areal av 2000 ha eller mera.

Utredningen föreslår att övergångstiden för generella områden förlängs t. o. m. 1994 års älgjakt i avvaktan på resultatet av anslutningen av sådana områden till älgskötselområden. Naturvårdsverket föreslår i sin ovan­nämnda promemoria i stället att områden för B-licens skall registreras efter anmälan på samma sätt som områden för A-licens. Länsstyrelsen ansluter sig till sistnämnda förslag. Genom detta sker en önskvärd förenk­ling av övergången från generellt område till B-licensområde jämfört med 1987 års riksdagsbeslut. Åtskilliga generella områden har för övrigt redan registrerats som B-områden med rätt att endast fälla ett valfritt djur. Dessa områden kommer att missgynnas om övriga generella områden får vara kvar t.o.m. år 1994 och ha rätt att fälla ett vuxet djur och årskalv. Det torde vara minst lika lätt att få ett B-licensområde som ett generellt område alt ansluta sig till ett älgskötselområde.

Utredningens förslag om en generell föriängning av jakttiderna tillstyr­ker länsstyrelsen. Genom en lång jakttid underiättas bl. a. möjligheterna att förebygga skador på skog och jordbraksgröda. En jakttid om minst 70 dagar för älg är när det gäller Öland dock alltför lång. Öland har en svag älgstam och jakttiden bör där kunna bestämmas till en kortare period.

Länsstyrelsen föreslår att älgjaktstiden med nuvarande älgtillgång skall tills vidare kunna bestämmas flera år i sänder. Härigenom vinns ur admi­nistrativ synpunkt bl.a. att jakttidens längd inte varje år behöver prövas av länsviltnämnden och länsstyrelsen samt — vid överklagande — av naturvårdsverket. Även för jägama själva torde det vara en fördel om man vet vilka jakttider som skall gälla för åtminstone två år framåt.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att älgsköt­selområden kan inrättas och inregistreras hos länsstyrelsen. Den sköt­selplan som föreslås bli upprättad för dessa områden bör även ta upp biotopvårdande åtgärder, t. ex. vilka viltvårdshänsyn som bör tas i skogs­bruket för att minska viltskadorna på växande produktiv skog. På grand av ägoförhållandena kommer dock förslaget om älgskötselområden knap­past att få någon större betydelse i Blekinge.

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att en förlängning av jakt­
tiderna för älg, hjort och rådjur bör kunna ske men ifrågasätter, med
hänsyn till friluftslivets intressen, om det är lämpligt att tillåta skyddsjakt
redan från den 16 augusti som utredningen föreslår. I Sydsverige bör i
princip jakt på älg inte få påbörjas före den 1 oktober.
                          163


 


Länsstyrelsen tillstyrker dock att jakttid för kronhjort får, inom de i     Prop. 1991/92:9 jaktförordningen angivna ramarna, avgöras i varje län efter de lokala     Bilaga 3 förhållandena, dels att en lång allmän jakttid införs för dovhjort. Vidare förordar länsstyrelsen att den allmänna jakttiden för rådjur förlängs med en månad t. o. m. den 31 januari.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I fråga om sättet att reducera djurstam­marna är länsstyrelsen inte enig med utredaren. Denne antar att erforder­lig reducering främst kan uppnås genom längre jakttider och genom bil­dande av stora s. k. älgskötselområden. Vad först gäller licensjaktens längd kan mycket väl senarelagda slutdagar diskuteras men någon större effekt på älgstammens storlek torde detta inte få. Och någon tidigareläggning av jakttidens början anser länsstyrelsen inte vara möjlig i Skåne särskilt med hän.syn till friluftslivet. Beträffande de föreslagna älgskötselområdena stäl­ler sig länsstyrelsen också tveksam till vad dessa kan innebära för Sydsveri­ges del. Om tillskapandet av sådana områden skall ske på frivillighetens väg - och detta torde vara en föratsättning för att en jaktsamverkan skall ge önskvärt resultat — kan man tvivla på att något större antal sådana områden kommer att bildas i Kristianstads län där den stora ägosplittring­en generellt motverkar samverkanssträvandena i jakten.

Länsstyrelsen vill i stället ta upp en annan tanke som utredaren berört, nämligen att låta jakten på älgkalvar inom licensområden bli fri. Något förslag om detta har utredaren inte velat lägga i avvaktan på vilka erfaren­heterna kan bli av samverkan i älgskötselområden. Här har länsstyrelsen en annan åsikt och anser att man inte bör dröja med att medge fri kalvjakt inom licensområden. Härigenom skulle man uppnå både en viss reduce­ring av älgstammen och förenklingar i länsstyrelsens administration. Även vissa rättvisesynpunkter skulle i så fall kunna tillgodoses. Kritik har nämli­gen framförts mot att man på relativt stora B-licensområden endast får fälla en vuxen älg medan man för närvarande på ofta betydligt mindre s. k. generella områden får fälla både ett vuxet djur och en kalv. Länsstyrelsen anser för övrigt i motsats till utredaren att dessa generella områden snarast bör avvecklas såsom var avsikten då nuvarande regler infördes. Man har redan haft tillräcklig tid på sig för att uppnå samverkan eller utverka en B-licens.

Länsstyrelsen i Malmöhus län:

Jakttid och skyddsjakt

Utredningen föreslår att skadeförebyggande åtgärder i första hand skall kunna ske genom en lång allmän jakttid med möjlighet till skyddsjakt. Länsstyrelsen delar utredningens uppfttning att en lång jakttid kan vara fördelaktigt för att minska för stora bestånd av vilt.

164


 


Jakt efter kronvilt                                                          Prop. 1991/92:9

En lång jakttid kan tillämpas för kronvilt, men denna jakt bör enligt '"äSä 3 länsstyrelsens bestämda uppfattning inte påbörjas förrän bransten är sä­kert avslutad, dvs. ungefär i mitten av oktober. Jakttiden måste sedan avslutas kring månadsskiftet januari/februari med tanke på att äldre handjur kan påbörja hornfällningen tidigt under våren och därefter svår­ligen kan särskiljas från yngre handjur.

Kronviltjakten i Malmöhus län bör huvudsakligen ske som licensjakt. Länsstyrelsen anser dock att allmän jakt bör kunna bedrivas i områden som omger kronviltets kärnområden. Avskjutningen av vuxna handjur måste därför kunna regleras, för att en ändamålsenlig och långsiktig kronviltvård skall uppnås.

Jakt efter dovvilt

Länsstyrelsen har tidigare förespråkat att licensförfarandet för dovvilt slopas och att den allmänna jakten på hornbärande djur i september snarast upphör. I det tätbefolkade Skåne med dess starka ägosplittring kan den allmänna jakten aldrig bli betydelselös. En obegränsad avskjutning utan relation till markens jaktliga produktionsförmåga kan bli förödande verkningsfull. Septemberjakten för hornbärande handjur sker dock huvud­sakligen som troféjakt. Konsekvenserna av denna jakt leder i första hand till kvalitativt negativ utveckling av dovviltstammen och inte till en reduk­tion av beståndet. Det är likväl, under förutsättning att vissa restriktioner ges, dock inte orimligt att jakt efter dovhjort bör kunna ske under septem­ber månad, när hjortarna fortfarande befinner sig på sina sommarvisten. För att främja en god dovviltvård och samtidigt ge många jakträttshavare möjlighet till jakt under september, föreslår länsstyrelsen att den allmänna jakttiden omfattar tiden den I september—den 31 januari. Länsstyrelsen anser att, för att främja en god dovviltvård, det då bör utfärdas förbud mot att falla vuxna handjur större än spetshjort under september månad. Ett förbud under september månad motsvarande det som länsstyrelsen i Malmöhus län den 26 juni 1990 meddelat beträffande kronvilt skulle otvivelaktigt bidra till att lösa den obalans som för närvarande utvecklas i dovviltsstammen.

Skyddsjakt

Skyddsjakt bör endast tillämpas när det verkligen är befogat och får inte bli ett sätt att öka tilldelningen av antalet djur som får fällas utöver vad som tilldelats i ordinarie licens. Länsstyrelsen har uppmärksammat att skador allt oftare anförs som skäl för att få ökad tilldelning utan att skadornas omfattning närmare redovisas.

Skyddsjakt bör beviljas endast efter det att verkningsfulla åtgärder vid­
tagits för att förhindra att skador uppkommer; En restriktiv tilldelning vad
gäller det vilt som skall bevaras bör tillämpas.
                                       165


 


Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:                           Prop. 1991/92:9

Älgskötselområden                                                          Bilaga 3

I utredningen föreslås att inom större områden — i norra Sverige minst 5000 ha och i södra Sverige minst 3000 ha — som registreras för älgjakt skall jägarna själva få bestämma hur många djur som varje år skall fällas. För sådana områden, som i utredningen benämnts älgskötselområden, skall enligt utredningen endast behövas en "enkel skötselplan" för älg­stammen.

Enligt utredningen syftar förslaget till att åstadkomma ett system där jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning tar över ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågoma.

Även om länsstyrelsen i princip delar uppfattningen att det bör överlåtas på fastighetsägaren såsom jakträttshavare att bestämma om vården av älgstammen och därmed i vilken omfattning älgjakten skall bedrivas, anser länsstyrelsen inte att förslaget om älgskötselområden kan tillstyrkas. I utredningen framhålls att förslaget tar sikte på "stabila jaktområden". Hur en sådan stabilitet skall garanteras har inte närmare redovisats i utredning­en. Enligt länsstyrelsens mening föratsätter förslaget att varje fastighets­ägare förbinder sig att under en viss tid ingå i ett sådant samarbete. Om ett sådant krav inte ställs skulle en jakträttshavare när som helst kunna ta ut sin fastighet ur området och därmed ändra föratsättningarna för älgsköt­selområdets fortbestånd. Det sagda visar enligt länsstyrelsens mening att förslaget ställer krav på bindande föreskrifter och sannolikt en utökad administration för länsstyrelsen. Ett något mer realistiskt förslag vore att det inom jaktvårdsområden, vars tillkomst och bestånd regleras i lagen om jaktvårdsområden, lämnades till föreningarna som administrerar sådana områden att själva bestämma om älgjakten. Med en sådan ordning skapas i vart fall inte någon ny administration. Enligt länsstyrelsens mening borde det vara möjligt att gå avsevärt längre än vad nu föreslagits när det gäller att låta markägarna bestämma om älgjakten. Länsstyrelsen återkommer nedan till denna fråga.

Längre jakttider

I betänkandet föreslås dels att älgjakten skall kunna ske under minst 70 dagar dels att älgjakten skall kunna starta redan den 16 augusti och avslutas senast sista dagen i febraari.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om jakttider. En tidigareläggning av älgjakten skulle innebära avsevärt bättre möjligheter för markägaren att värja sig för skador på jordbruksgrödan än vad som i dag är fallet. De omfattande skador älgen förorsakar i detta län på grödan gäller till största delen havre. Skadorna sker främst då havren är mogen eller nästan mogen och således från och med mitten av augusti. Genom förslaget om ändrade jakttider skulle erforderlig skyddsjakt kunna ske inom ramen för ordinarie jakttid.

Avslutningsvis vill länsstyrelsen framföra följande synpunkter. Admini­
strationen av älgjakten kräver stora resurser och kostnadema för denna
    166


 


belastar till stor del det allmänna. De förslag som lämnats i betänkandet Prop. 1991/92:9 skulle enligt länsstyrelsens mening inte medföra någon minskning av ad- Bilaga 3 ministrationen. Det borde övervägas om inte den nuvarande regleringen av älgjakten kunde slopas helt och att allmän jakttid i stället infördes fullt ut och inte bara inom vissa områden som föreslås i betänkandet. Om allmän jakttid infördes även för klövvilt skulle rätten till ersättning för skada av sådant vilt kunna slopas. I vart fall skulle mycket restriktivare regler kunna införas då fastighetsägarna då själva i mycket större utsträck­ning än vad som nu är fallet skulle kunna reglera förekomsten av älg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Som utredningsmannen anfört bör jägarna i större utsträckning än som tidigare skett överta ansvaret för de praktiska och administrativa frågoma. Länsstyrelsen vill därför förorda att jägarna inom s. k. älgskötselområden själva får avgöra avskjutningen. Förslaget föratsätter en aktiv informationsinsats för att få jägama att förstå vikten av en minskning av älgstammen enligt utredningsmannens förslag. I annat fall kommer reformen att misslyckas med svåra skador på skog och gröda som följd.

Förslaget om förlängning av övergångstiden till utgången av år 1994 av de s.k. generellområdena har nu redan beslutats genom en ändring av jaktlagen. Länsstyrelsen vill dock framhålla att registrering av B-områden i fortsättningen skall kunna ske utan att särskilda skäl föreligger. Länsstyrel­sen tillstyrker också förslaget om förlängning av jakttidema för älg, hjort och rådjur.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förslag till författningstext beträffande älgskötselområden och tillsyn av dessa saknas. Länsstyrelsen ifrågasätter om jakt inom älgskötselområden kan betraktas som licensjakt. Det behövs klara regler för under vilka föratsättningar älgskötselområden skall kunna registreras och skyddsjakt bedrivas.

Erfarenheterna från storlicenser i länet visar att älgskötselområden bör i de flesta fall ha en storlek av minst 5000 ha.

Som nämnts ovan har länsstyrelsen en möjlighet att vid behov utöka jakten på rådjur. Länsstyrelsen är tveksam till behovet av en allmän jakt på rådjur under januari. Det är angeläget att kunna styra jakten efter de lokala förhållandena och vintems utveckling vane år för att undvika lidande vid svår vinter.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör generellområden avvecklas. De utgör i dag i många fall ett hinder för en rationell viltvård. Flertalet bör kunna överföras till B-områden inom de närmaste åren.

Länsstyrelsen föratsätter att en jakttid på 70 dagar för älg gäller inom A-områden och älgskötselområden.

Inom länet bör enbart licensjakt på kronhjort gälla mot bakgrand av stammens storlek och utbredning.

Den traditionella jaktstarten inom alla typer av jaktområden för älg under andra veckan i oktober är väl inarbetad och bör bibehållas.

167


 


Länsstyrelsen i Värmlands län:                                          Prop. 1991/92:9

Älgskötselområden                                                          ''8

Länsstyrelsen har inget att erinra mot att förslaget om inrättande av älgskötselområden prövas. En förutsättning härför är dock att de lokala förhållandena i länen får bli avgörande för älgskötselområdenas storlek. Skillnaderna inom länen mellan jordbruksdominerade bygder och rena skogsbygder är i många fall så stora att länsstyrelsen bör ges möjlighet att anpassa älgskötselområdenas storlek efter de lokala förutsättningarna. Lämpligen kan länsstyrelsen för varje älgvårdsdistrikt i länet bestämma den minsta storiek som älgskötselområdena skall ha.

Utredningens överväganden i fråga om storleken på områdena delas av länsstyrelsen. Här måste dock särskilt understrykas att ett väl utvecklat samarbete inom betydligt större områden, exempelvis ett helt älgvårds­distrikt, sannolikt är en förutsättning för att ett från älgvårdssynpunkt lyckat resultat skall uppnås.

Förlängd jakttid

I länet har sedan länge ett system med förlängd jakttid på älg tillämpats. För huvuddelen av licensområdena har jakttiden förlängts till mitten av december och för områden där skogsskadefrekvensen varit förhöjd till den 31 januari. Förlängningen till den 31 januari har även omfattat hela älgvårdsdistrikt. I områden som är föremål för älgvandringar är jakt i december och januari ofta den enda möjligheten att komma tillrätta med förekommande älgproblem.

Då erfarenheterna av den förlängda jakttiden i länet har varit mycket goda, förordar länsstyrelsen att utredningens förslag om en generell för­längning genomförs.

Länsstyrelsen i Örebro län: Utredaren bedömer att bildande av älgskötsel­områden med rätt att själva bestämma avskjutningen kommer att minska myndigheternas nuvarande administration. Länsstyrelsen kan inte utan vidare instämma i detta. Även om det skulle bildas många sådana områ­den, vilket är osäkert, medför själva bildandet temporärt ökad administra­tion i form av registreringsärenden. Först på lång sikt och med många stabila skötselområden kan smärre lättnader uppnås.

I likhet med länsjaktvårdsförbundet delar länsstyrelsen inte utredarens
tro på att de älgjaktsområden som för närvarande är registrerade för
generell älgtilldelning i någon större utsträckning kommer att eftersträva
att ansluta sig till älgskötselområden. En förlängning av övergångstiden för
generellområdena skulle dessutom minska motivationen till samordning.
Nuvarande förhållande, med inte mindre än fyra olika typer av älg­
jakt/jaktområden, är besvärande i både administrativt och rättsligt hänse­
ende. Det kan inte vara rimligt från bl. a. rättvisesynpunkt att ha två olika
och tämligen slumpvis tillämpbara system (generell- och B-område) för
älgjakten på mindre områden. Med tiden blir ett sådant förhållande allt-
     168


 


mer ohållbart. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget om föriängd över-     Prop. 1991/92:9
gångstid.
                                                                                      Bilaga 3

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen avstyrker den fria skydds­jakten inom s. k. älgskötselområden enligt den föreslagna nya lydelsen av 23 § jaktlagen under tiden den 16 augusti t. o. m. den 28(29) febraari. Idén präglas av ett kompensationstänkande, vilket inte står i överensstämmelse med vad som enligt 29 § jaktförordningen skall gälla för skyddsjakt i övrigt. Enligt förslaget skall det vara fri avskjutning till följd av en redan inträffad skada medan avsikten med skyddsjakt i övrigt är att förhindra uppkomsten av avsevärda skador. Eftersom intet sägs om hur allvarliga skogsskadorna skall vara för att skyddsjakt inom älgskötselområdena skul­le tillåtas kan en ren okynnesjakt — trots föreslagna älgskötselplaner — med oriktig beskattning av älgstammen som följd inte uteslutas. Av rättvi­seskäl bör dessutom jakttiderna inom registrerade A- områden och s. k. älgskötselområden — om dessa förverkligas — vara lika långa, eftersom områden av dessa slag naturligtvis geografiskt kommer att gränsa till varandra. Det är viktigt att undvika anledningar till irritation mellan områdena. Slutligen måste med hänsyn till det rörliga friluftslivet i övrigt allvarligt ifrågasättas om en sådan inskränkning som förslaget innebär bör komma att genomföras.

Regleringen av jakten

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till införandet av ytterligare en typ av jaktområde — älgskötselområde — vid sidan av nu befintliga A- och B-områden samt oregistrerade s. k. frikalvsområden. Dessutom finns ju re­dan institutet jaktvårdsområde. Om denna nya områdestyp trots allt skulle komma att införas måste såväl de juridiska som praktiska föratsättningar­na för jaktvårdsområdenas ställning inom ett av länsstyrelsen registrerat älgskötselområde utredas. Redan i dag har det visat sig svårt för jägarna att hålla isär de olika områdestypema vad gäller jakttider och tillåtna djur inom resp. område. Av utredningen framgår inte heller hur den samver­kansform som föratsätts inom ett älgskötselområde praktiskt skall ordnas för att undvika oreda när licensgivningen är avsedd att försvinna.

Om förslaget om registrering av älgskötselområden kommer att genom­
föras erhålls på kort sikt en relativt stor ökning av länsstyrelsernas registre­
ringsärenden. De 20 kr. av avgiften per fälld älg som länsstyrelserna får
uppbära som kompensation för administrationskostnaderna förefaller då
att bli helt otillräckliga. I detta sammanhang bör även länsstyrelsemas
omkostnader för att hålla det databaserade älgjaktsregistret å jour upp­
märksammas. Några större möjligheter att minska länsstyrelsemas kom­
pensation i detta avseende föreligger inte varför en minskning av fällavgif­
terna till följd av mindre administrativa uppgifter inte förefaller realis­
tiskt. I övrigt ger förslaget ett intryck av uppgivenhet. Eftersom staten
tycks ha misslyckats med älgvården får man pröva enskilda initiativ för att
söka hålla älgstammen på en tolerabel nivå. En fortsatt statlig reglerad
tilldelning tillkommen efter samråd med länsviltnämnd, skogsvårdsstyrel-
   169


 


se, länsjaktvårdsförbund m. fl. organ är trots allt den bästa garantin för att     Prop. 1991/92:9 hålla älgskadoma på en tolerabel nivå. Det går inte heller att utesluta att     Bilaga 3 älgstammen på sina håll alltför hårt kan komma att decimeras eller råka i obalans om jakten inom vissa delar av länen släpps helt fri.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om en total jakttid för älg om 70 dagar. Däremot avstyrks en jakttidsram för älg under perioden den 16 augusti­den 28 (29) februari. Särskilt under augusti och september månader när bär- och svampplockare främst är ute i skog och mark är det mindre lämpligt att bedriva älgjakt i södra Sverige — i synnerhet om det sker i form av skyddsjakt inom älgskötselområde utan krav på särskilt tillstånd. Dessutom har en lång älgjakttid ofta uppfattats som en inskränkning i allemansrätten eftersom vissa människor ogäma vill vistas i skog och mark under pågående älgjakt.

Det är inte lämpligt att inom ett och samma län dels tillåta fri avskjut­ning av kronhjort, dels inom särskilda kronhjortsområden reglera avskjut­ning genom licenstilldelning. Systemet verkar administrativt krångligt då man kanske från ett år till ett annat på grand av förändringar i kronhjorts-stammen tvingas vidta geografiska förändringar mellan områden för all­män resp. licensierad jakt. Det kan då finnas uppenbara risker för att man av misstag råkar falla kronhjort utan licens inom ett område där sådan krävs i tro att man får bedriva allmän jakt. Systemet inger även vissa betänkligheter ur rättvisesynpunkt. Enligt länsstyrelsens bedömning bör i stället den nu gällande särskilda jakttiden kunna kompletteras med en allmän jakttid. De enligt licensen tilldelade djuren skall avse det högsta antal som får fallas under såväl allmän som särskild jakttid.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beträffande frågan om hanteringen av de områden som är registrerade för generell tilldelning anser länsstyrelsen att övergångstiden för dessa inte bör förlängas. Länsstyrelsen delar statens naturvårdsverks uppfattning som den redovisats i promemorian "Förenk­lad administration av älgjakten" och som innebär att var och en som vill bedriva jakt på s. k. B-område skall få möjlighet till detta om området ej understiger 5 ha. Länsstyrelsen anser att jakten på dessa områden har marginell effekt och inte står i motsats till målsättningen om bättre balans i älgstammen. Enligt länsstyrelsens mening bör samtliga generella områden som uppfyller arealkravet automatiskt övergå till B-områden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De storlicensområden och jaktvårdskretsar som sedan ett antal år funnits i Gävleborgs län har i stort sett fungerat bra. Länsstyrelsen ser därför inrättandet av älgskötselområden som ett steg i rätt riktning för att kunna komma tillrätta med de problem som finns i markerna med tanke på viltskador, födotillgång m. m. Älgskötselområde­na bör dock inte vara så små som naturvårdsverket föreslagit, 2000 ha. Denna areal ar för liten för att man skall kunna få en god uppfattning om älgstammens numerär och utbredning inom området. Länsstyrelsen anser att älgskötselområdena bör omfatta en areal om minst 6000 ha för att de skall kunna fungera meningsfullt.

170


 


I vissa områden bör dessa älgskötselområden vara länsöverskridande,     Prop. 1991/92:9
för att bl. a. problemen med vandringsälgarna på sikt skall kunna lösas.
Bilaga 3

Inom ett älgskötselområde bör mer än en älgskötselplan kunna upprät­tas, beroende exempelvis på att viltstammen inom området är mycket differentierad.

Länsstyrelsen anser vidare att det är av största vikt att en målinriktad utbildning och information till markägare och jägare kommer till stånd samt även ett ökat samarbete över länsgränserna, bl. a. med hänsyn tagen till vandringsproblemen, inventeringar av stammarnas storlek och lokalt betestryck.

Det är också av största vikt att markägare/arrendatorer, vilka själva inte deltar i någon jakt, bereds tillfälle att yttra sig före fastställandet av avskjutningsramama inom ett älgskötselområde.

Markägarna måste precisera vad som ekonomiskt kan tolereras i fråga om skador inom jord- och skogsbraket. Detta bör göras inom ramen för älgskötselplanema och samrådsformema bör vara obligatoriska. Som jakt­lagstiftningen nu är utformad har markägarna det yttersta ansvaret för hur jakten bedrivs.

För att kunna minska sina kostnader och sitt arbete med älgjaktsadmi­nistrationen bör länsstyrelsen till en början kunna tilldela stabila jaktom­råden flerårslicenser för jakt efter älg. På sikt bör dessa områden själva kunna avgöra, med ledning av älgobservationer och förekomsten av vilt­skador, hur många älgar som bör fallas inom området. Länsstyrelsen avlastas på så sätt det administrativa arbetet till denna del.

Den här angivna ordningen kräver dock ett mycket stort ansvar av berörda jägare.

Resultaten av de mål som uppställs lokalt och regionalt bör sedan kontinuerligt följas upp.

Länsstyrelsen ser positivt på förslaget om en förlängningav jakttiden för älg. Om jakttiden skulle omfatta tiden den 16 augusti-den 28 (29) febra­ari skulle skyddsjakt kunna bedrivas i de områden, där viltskador uppstått eller risk föreligger att skador skall uppstå. På så sätt avlastas länsstyrelsen även denna uppgift som hittills åvilat den genom att behandla ärenden om avskjutning av s.k. havreälgar och vandringsälgar under icke ordinarie jakttid.

Länsstyrelsen har förmärkt att arbetet inom de nuvarande storlicensom-rådena och jaktvårdskretsarna inte alltid har resulterat i att skogsägarnas intressen tillvaratagits i tillräcklig grad.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen hänvisar till sitt yttran­de över naturvårdsverkets promemoria Förenklad administration av älgjakten och till vad som anförts i inledningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Vad gäller Jämtlands län har man också
noterat en strävan mot ökad samverkan till större älgjaktsområden. Tak­
ten får dock sägas ha varit relativt långsam. År 1986 fanns 1 295 licensom­
råden och 1 068 s.k. generella områden. Motsvarande siffror år 1989 var
1216 resp. 943. Ansatser till att gå ihop om gmpplicenser har funnits men
171


 


dock hittills enbart resulterat i någon enstaka ansökan. Några kretslicenser    Prop. 1991/92:9
har ännu inte förekommit, ej heller flerårslicenser.
                Bilaga 3

Förslaget om älgskötselområden är helt klart intressant. Det är både rimligt och lämpligt att ge jägama ett ökat ansvar inom områden med stabilitet och viss storlek. Föreslagen ram för minimistorlek har för norra Sverige angetts till 5000 — 8 000 ha. Mycket talar dock för att det bör vara lämpligt med ännu större arealgräns. Områdena bör vara så stora att de ger förutsättningar för en biologiskt riktig beskattning. Områden i den stor­leksordningen utgörs för länets vidkommande i huvudsak av jaktvårdsom­råden och skogsbolagsmarker. Genom att få frihet att själva bestämma avskjutningens omfattning blir det nödvändigt för företrädarna för sådana älgskötselområden att samråda med angränsande licensområden i gemen­samma angelägenheter.

Länsstyrelsen har noterat att regeringen i sin prop. 1990/91:28 föreslagit att övergångstiden förlängs t.o.m. 1994 års jakt för de s.k. generella områdena. Enligt länsstyrelsens mening är det en bra åtgärd i avvaktan på vad som kommer ut av bl. a. förslagen i detta betänkande.

Länsstyrelsen förordar en lång jakttid som ger jägarna möjlighet att planera jakten på ett bra sätt och göra rätt urval av djur. En jakttid t.o.m. januari månad ger bl. a. markägarna föratsättningar för att på ett smidigt sätt skydda sina ungskogar och nyplanteringar från angrepp av skadegö­rande vandringsälgar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Inom renskötselområdet finns speciella jakträttsliga problem. Dessa bör noga övervägas innan älgskötselområden införs där. I norra Sverige bör dessutom minimistorleken ligga betydligt högre än föreslagna 5 000- 8 000 ha.

Den lokala administrationen torde öka väsentligt om särskilda älgsköt­
selområden inrättas generellt. Någon/några skall upprätta älgskötselplan,
inhämta synpunkter från de areella näringarna, polisen m.fl., svara för
fördelning av avskjutning, behandla ändringsförslag från jaktlag/licensom­
råden som har avvikande mening     Denna sannolikt ökade admini­
stration innebär inte självklart en minskning på den regionala nivån.

Älgskötselområden kan vara befogade i områden med omfattande älgvandringar. Hela vandringsområdet bör då ingå. För övriga älgvårds-distrikt/delar av älgvårdsdistrikt med "egen älgstam" kan tilldelningen sättas så högt att området i princip blir självständigt och självt kan bestäm­ma sin avskjutning. Detta innebär ingen ökad lokal administration.

Länsstyrelsen avstyrker jakttid efter älg i augusti, dels med hänsyn till väderieksförhållanden, dels därför att ökade motsättningar med friluftsin-tressena kan befaras.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lika med naturvårdsverket föreslår utred­
ningen att älgskötselområden bildas av viss minimistorlek där jägarna
själva får avgöra det antal älgar som skall fällas. Utredningen föreslår
också en generell förlängning av jakttiden samt att en enkel skötselplan bör
finnas för sådant älgskötselområde.
Länsstyrelsen har självfallet intet att invända mot skötselplaner. Endast
    172


 


om älgskötselområdena är av jaktvårdskretsstorlek finns det föratsättning- Prop. 1991 /92:9 ar för markägarna att rätt hantera sin älgstam. Detta har belysts i avsnittet Bilaga 3 om förenklad administration. Det är inte motiverat med jakttid om minst 70 dagar. Om det finns motiv för längre jakttid kan länsstyrelsen besluta om detta enligt nu gällande bestämmelser. Med Norrbottens belägenhet på Sverigekartan måste hänsyn tas de klimatiska föratsättningarna att bedri­va en meningsfull jakt. Med ett bättre samarbete mellan markägare och jägare minskar behovet av skyddsjakt vilket angetts vara ett av motiven till lång jakttid.

Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår att det skall göras möjligt att avgöra älgavskjutningen lokalt inom älgskötselområden. Det är bra att beslutet fattas så lokalt som möjligt. Älgskadorna uppträder lokalt, i vissa fall ytterst lokalt, och avskjutningen måste även den anpassas lokalt. Ur allmän synpunkt är det bra om beslutsvägarna görs så korta som möjligt. I södra Sverige skulle ett älgskötselområde kunna bildas om det omfattar 3000—5000 ha. Minimigränsen för älgskötselområde är betydel­sefull. En alltför högt satt gräns minskar sannolikt kraftigt förekomsten av älgskötselområden. 2000 — 3000 ha förefaller vara en lämplig avvägning för södra Sverige. Utredningen tar inte ställning till på vilket sätt mark-ägar- resp. jägarintresset skulle avvägas inom älgskötselområdet. Vidare framgår inte hur man skall förfara om oenighet råder om avskjutningens storlek. Dessa punkter är avgörande för huravida älgskadorna kan tacklas inom ett älgskötselområde, varför vi bedömer det som betydelsefullt att klara regler skapas.

Utredningen föreslår en förlängd allmän jakttid på rådjur t. o. m. den 31 januari. Förslaget är bra, då längre jakttid i januari ökar möjligheterna till ökad avskjutning av kid och hondjur. Jakttid på kid i åtminstone andra halvan av september borde övervägas. Under den utökade jakttiden kan de tillåtna jaktformerna mycket väl begränsas till exempelvis smyg- och vaktjakt med kulvapen. Att införa jakttid på hornbärande bock i maj, som föreslås i allmänna debatten, uppfattar vi ur markägarsynpunkt som ovik­tigt.

Utredningen föreslår en allmän jakttid på älg om minst 70 dagar. Av­skjutningen sker helt övervägande under de första veckorna av jakttiden varför vi inte tror att en förlängd jakttid är av stor vikt. Möjligheten till skyddsjakt under perioden den 16 augusti —den 28 febmari medför att behovet av lång allmän jakttid begränsas.

Utredningen föreslår att fri kalvjakt ej skall införas. Visserligen skulle fri kalvjakt bidra till en lokalt anpassad avskjutning, men samtidigt kan den omöjliggöra bildandet av älgskötselområden. Vi bedömer att för- och nackdelar balanserar varandra.

Egendomsnämnden i Härnösands stift: Det är viktigt att bredden av olika
former av jaktlig samverkan bibehålls. Vi tänker då på frivilliga samman­
slutningar som jaktlag och jaktklubbar. De har en flexibilitet som på ett
bra sätt har förutsättningar att inordnas i en effektiv jaktorganisation.
Tillskapandet av älgskötselområden är ett steg i rätt riktning. Fällavgif-
    173


 


terna skall därmed radikalt kunna sänkas särskilt med beaktande av mins-     Prop. 1991/92:9 kade viltskadeutbetalningar. Naturvårdsverket bör i sina föreskrifter beak-     Bilaga 3 ta den enskildes eller det enskilda älgskötselområdets rättssäkerhet i för­hållande till jaktvårdskrets och länsstyrelse.

Älgskötselområdet bör ha möjlighet att i sin tur avdela sektioner. Detta skulle kunna positivt medverka till att generellområdena lättare kan anslu­tas till ett älgskötselområde.

Frågan är om inte ett älgskötselområde kan ha en areal ner till 2000 ha. Genom lokal samverkan med grapplicens eller kretslicens skulle den jaktli­ga organisationen i övergångsskedet underlättas.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Den 8 oktober 1987 lämnade regeringen ett särskilt uppdrag till statens naturvårdsverk med uppgift att utreda den jaktliga administrationen samt inkomma med förslag till för­enklingar av densamma. Naturvårdsverket har slutfört sitt uppdrag och överlämnat sitt förslagom förenklad administration av älgjakten till rege­ringen. Riksförbundet har tidigare kommenterat det av naturvårdsverket framlagda förslaget. Parallellt därmed har dessa frågor även tagits upp i utredningsbetänkandet Skada av vilt.

Som framgår av riksförbundets yttrande avseende naturvårdsverkets ifrågavarande förslag om förenklad administration, har riksförbundet helt och odelat anslutit sig till vad naturvårdsverket därvid föreslagit. I de delar där förslagen om jaktens administration sammanfaller mellan de två ut­redningarna, tillstyrker riksförbundet dessa delar. Där det skiljer mellan utredningarna avstyrker riksförbundet vad som föreslås i betänkandet Skada av vilt, och förordaratt vad naturvårdsverket föreslagit i dessa delar kommer till genomförande i sin helhet.

Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: 1 utredningen före­slås ett vidgat ansvar för markägarna vad avser skötseln av viltstammarnas utveckling och storlek. Fr.o.m. år 1992 ges möjligheter till en ny förvalt­ningsform "Älgskötselområde". Inom dessa frivilligt tillskapade områden får jakträttsinnehavarna utan inblandning från länsstyrelsen besluta om hur älgavskjutningen skall tillgå, dvs. markägarna/jägama får själva avgö­ra hur många djur som skall fällas samt fördelningen kalvar/ vuxna m.m.

Utredningen föreslår att lägsta arealgräns för ett älgskötselområde bör vara ca 3000 ha.

Utredningen föreslår vidare en generell föriängning av jakttiden för älg, dov- och kronhjort.

Förbunden delar utredningens principiella uppfattning att markägama tar ett större ansvar för utvecklingen av älg- och hjortstammarna. Kunskap om älgtäthet, skadefrekvens och biotopförutsättningar vad avser lämplig älgstam finns främst bland bofasta markägare och jägare inom resp. områ­de. Det är främst dessa som över en längre tidsperiod har möjligheter att följa nämnda faktorer. Man kan konstatera att utredningens förslag angå­ende älgskötselområden i sina formuleringar är så oklart och svävande att

174


 


förbunden inte förbehållslöst kan ställa sig bakom och tillstyrka införandet     Prop. 1991 /92:9
av s. k. älgskötselområden.
                                              Bilaga 3

1 utredningen saknas en närmare beskrivning om älgskötselområdenas verksamhet och förvaltning. Vidare saknas en beskrivning om hur verk­samheten skall organiseras, vem som har initiativrätten till bildandet samt hur registrering av områdena skall gå till, för hur lång tid områdena bildas osv. Älgskötselområdenas juridiska status är därför mycket oklar.

Enligt utredningen skall detaljutformningen av regelverket rant älgsköt­selområdena komma att åvila naturvårdsverket.

Avgörande för förbundens slutliga ställningstagande blir då hur na­turvårdsverket utformar dessa regler. Om reglerna ger markägama avgö­rande inflytande över jakten och möjligheter att styra viltstammarnas storlek är förbunden beredda att verka för förslagets genomförande. Utan kunskap om dessa reglers utformning är dock förbunden inte beredda att ta slutgiltig ställning till frågan om älgskötselområden.

Om naturvårdsverket ges i uppdrag att utforma dessa regler föratsätter förbunden att detta arbete kommer att ske i nära samarbete med företräda­re för jord- och skogsbruket.

Förbunden tillstyrker förslaget om förlängd jakttid på älg, dov- och kronhjort.

Centralorganisationen SACO delar utredningens uppfattning att det — allmänt sett — bör vara markägama (jägarna) som själva får avgöra hur många djur som får fallas inom resp. älgskötselområde. Allt i det vällovliga syftet att undvika onödig byråkrati.

Men, risken är samtidigt att t. ex. avskjutningsstatistik, utnyttjandegrad m. m. — dvs. underlag för såväl forskning som exempelvis beslut om avskjutning för att uppnå uppsatta mål beträffande stammens storlek — försvåras. SACO menar därför att avreglering i sig kan vara önskvärd, men att den inte får gå så långt eller göras på ett sådant sätt att forskning och nödvändiga beslut angående viltstammens storlek med hänsyn till skador — t. ex. även trafikskador — försvåras.

Utredningen föreslår fri skyddsjaktmöjlighet på älg redan från den 16 augusti. Enligt SACOs uppfattning är förslaget — åtminstone vad gäller skador på skog — från biologisk synpunkt tveksamt. Skadorna torde ju i allt väsentligt ha tillkommit under vintern. Om syftet är att generellt nedbringa älgstammens storlek, är det enligt SACOs mening olämpligt att använda begreppet "skyddsjakt", som bör vara reserverat enbart för de speciella omständigheter som föranleder tillstånd för skyddsjakt.

Skyldiga till skador, främst på jordbraket, som ibland kan uppkomma under sommaren — i början av hösten — är i allmänhet kalvarna. Om skyddsjakt då måste genomföras till följd av akuta skadeproblem, bör skyddsjakt inte få vara "fri". Ett enkelt tillståndsförfarande, begränsat till kalv, bör vara tillfyllest för att lösa akuta skadeproblem. Normalt räcker det med att skjuta kalvar för att moderdjuren skall byta område.

Frånsett ovannämnda biologiska aspekter kan större komplikationer än senare under hösten uppkomma genom att det förmodligen är vanligare

175


 


att allmänheten vistas i skog och mark i mitten av augusti med åtföljande     Prop. 1991/92:9
risker och intressekonflikter.
                                             Bilaga 3

Skogsindustrierna: Denna del av betänkandet upplever vi som mycket positiv. Ökat lokalt ansvar inom älgskötselområden är en riktig utveckling. Detta bör innebära ökat engagemang från markägare och jägare. Dessutom kommer man på detta sätt att kunna anpassa avskjutningen till de lokala variationerna i älgstammen.

Det är bra att man på detta sätt avdramatiserar älgjakten. Man kan inte med hjälp av central styrning få bukt med älgskadorna. Ökat inflytande främst från markägama och jägama på lokal bas är rätt väg att bemöta problemen. Men naturligtvis måste en dialog föras med resp. jaktvårds­krets. Dessutom anser vi att man i likhet med förslaget bör skärpa kraven vad gäller redovisning av jaktresultatet.

Förslaget med förlängd jakttid ligger helt i linje med vår uppfattning. Förlängd jakttid ger större valmöjligheter inom jakten och det ger större utrymme för andra jaktformer. Dessutom, som tidigare nämnts, är för­längd jakttid det enda effektiva sättet att lösa problemet med vandrings­älgar.

Det är också helt riktigt att förlänga jakttiden på rådjur. Skadoma på skogsplanteringar orsakade av rådjur har ökat markant under de senaste åren. För att bättre kunna reglera viltstammarnas utveckling är det därför rätt att utöka jakttiden.

Svenska jägareförbundet:

Älgskötselområden, m. m.

Jägareförbundet instämmer i utredarens uppfattning att skötseln av älg­stammarna kan överlåtas till jägarna/markägarna om älgjakten samordnas i större områden. Erfarenhetema från ett antal s.k. storlicensområden visar entydigt att jägarna kan och är beredda att ta det ansvar som följer med de föreslagna befogenheterna.

Storlicenser/kretslicenser/motsvarande varierar avsevärt i storlek. De omfattar emellertid i regel långt större arealer än vad utredaren föreslagit, ofta över IO 000 ha — och inte sällan det tre- eller fyrdubbla — även i södra Sverige. Vissa länsjaktvårdsföreningar framhåller emellertid för sin del att redan 3000 ha kan vara i största laget som krav på "stabilt jaktområde". Å andra sidan framhålles från de länsjaktvårdsföreningar som kommit långt inom ramen för storlicenser/kretslicenser att om med "stabilt jaktområ­de", berättigat till egen avskjutningsplanering, skall föreslås så små områ­den som 3 000- 5 000 ha i södra resp. 5 000- 8 000 ha i norra Sverige kan man riskera att bryta sönder förekommande välfungerande system.

Jägareförbundet instämmer i såväl syftet som principerna med utred­
ningens förslag. Förbundet konstaterar emellertid mot bakgrand av vad
ovan anförts att stor frihet måste gälla för en vidareutveckling av de
system som nu förekommer. Målsättningen måste vara en god vård av en
balanserad älgstam. Inom ramen för den nödvändiga samverkan om älg-
    176


 


stammens vård måste i vart fall under en övergångstid finnas utrymme för    Prop. 1991/92:9 mindre jaktliga enheter, som av någon anledning önskar jaga separat.     Bilaga 3 Dessa områden kan emellertid inom ramen för den för området beslutade avskjutningskvoten medges rimlig rätt till älgjakt.

Som en nackdel med den "fria" avskjutningen måste framhållas att den omöjliggör eller i varje fall försvårar framräkningen av utnyttjandegrader för licensjakten. Den kan också försvåra beslut om realistiska totala tilldel­ningsramar för älgvårdsdistrikten. Likväl anser jägareförbundet att model­len bör prövas.

I utredningen benämns de nu ifrågavarande frijaktområdena "älgsköt­selområden". Inom älgskötseln har förekommit ett stort antal benämning­ar på "områden" av skilda slag. Älgskötselområde har bl. a. kallats det område som håller en egen älgstam — ca 200 produktiva kor. Från älg­forskningens sida har emellertid redovisats att namnet inte är "inmutat" för just denna typ av område. Älgskötselområde är, enligt jägareförbun­dets mening, ett lämpligt namn på de områden som skall kunna få förtro­endet att själva besluta om uttagen ur älgstammen och övriga skötselåtgär­der.

Skall systemet med älgskötselområden falla väl ut och innebära en på frivillig väg genomförd samordning av älgjakten/älgskötseln erfordras nå­gon form av bindande avtal för de fastigheter som sammansluter sig i älgskötselområde. Vidare erfordras någon form av bestämmelser/normer för verksamheten inom älgskötselområdet.

Jägareförbundet erbjuder sig att i samverkan med Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare och företrädare för markägarintressena utarbeta ett ändamålsenligt regelverk för ett genomförande av utredningens förslag.

Vad gäller de ca 19000 områden med generell tilldelning som enligt riksdagsbeslut skall upphöra fr.o.m. 1990 års jakt föreslår utredaren att dessa skall få kvarstå som generellområden t.o.m. 1994 års jakt — en förlängning av övergångstiden. Regeringen har genom prop. 1990/91:28 — om förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt — föresla­git en sådan ordning.

Enligt utredarens uppfattning kommer älgskötselområdena att innebära en samverkansform som bör vara positiv för generellområdena. Erfaren­heter från hittillsvarande arbete inom s.k. storlicensområden visar detta. Om resultatet efter år 1994 inte är tillfredsställande vad avser övergången från generellområden till integrerade delar i funktionella älgskötselområ­den, ligger det enligt utredarens mening "närmast till hands att fullt ut genomföra de principer som riksdagen tidigare lagt fast för övergången från generell tilldelning till licensjakt".

Jägareförbundet delar i huvudsak utredarens synsätt. Förbundet vill dock understryka att det väsentligaste inom älgvården är att förhindra en sönderbrytning av den samverkan som finns inom etablerade älgjaktsom­råden. Till dessa områden bör i stället på sikt undan för undan söka överföras övriga marker där avskjutningen inte är produktionsanpassad — generellområden, B-områden, kalvjaktsområden. Bestämmelserna angå­ende älgjakten måste således inriktas mot största möjliga samordning av

177

12   Riksdagen 1991/92. I .saml. Nr 9


marker och ett samtidigt förhindrande av sönderbrytning av etablerade     Prop. 1991/92:9
jaktområden.
                                                                 Bilaga 3

Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag att licensgivningen för licensområde som inte utgör älgskötselområde även fortsättningsvis skall avse såväl vuxna djur som kalv.

Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag om älgskötselplaner såväl för älgskötselområden som för kretsarna.

Längre jakttider m. m.

Ålg. Utredaren föreslår att jakttiden för älg bör omfatta minst 70 dagar. Enligt jägareförbundets mening torde detta vara en väl avvägd jakttid för merparten av landet. I vissa län förekommer emellertid speciella förhållan­den som gör en så lång jakttid svår att acceptera. Jägareförbundet föreslår därför att 70 dagar sättes som norm med möjlighet för länsstyrelsen att mot bakgrund av särskilda skäl medge såväl längre som kortare tid. Vidare bör länsstyrelserna ges rätt att besluta att under viss del av den medgivna tiden får jakt endast bedrivas efter visst slag av älg — exempelvis kalv.

Förbundet föratsätter att vad anförts angående lång jakttid endast avser A-områden, älgskötselområden och andra egentliga licensområden.

Enligt jägareförbundets mening bör för övriga jaktenheter generellområ­den, B-licensområden och kalvjaktsområden jakttidens längd — inom ramen för de maximalt fem dagarna — av vederbörande länsstyrelse anpassas så att en samordning av markerna uppmuntras.

Jägareförbundet förutsätter vidare att september- resp. oktoberjakttra­ditionen avses respekteras. För septemberområdet bör jakt inte medges under den egentliga brunstperioden — den 25 september—den 10 oktober.

Vad avser förslaget om skyddsjakt inom älgskötselområden under tiden den 16 augusti —den 28 (29) februari utan särskilt tillstånd anser sig jägareförbundet kunna acceptera detta endast under förutsättningen att samrådet mellan jägarna och markägarna inom området — när beslut tas om avskjutningen under den "normala" jakttiden — leder fram till att ett antal "extraälgar" skall få fällas under skyddsjakt om så skulle erfordras.

Utredaren har föreslagit att den ifrågavarande skyddsjaktbestämmelsen skulle införas i 23 § jaktlagen. Jägareförbundet instämmer i detta förslag men finner för sin del att bestämmelsen om skyddsjakttidens längd, i likhet med vad gäller för övriga stadganden under det ifrågavarande lag­rummet, bör meddelas av regeringen i bilaga till jaktförordningen. Det ifrågavarande tillägget till 23 § jaktlagen skulle då kunna utformas enligt följande.

Den som harjakträtt på fastighet där älg orsakat skada på yrkesmässiga odlingar eller skogsföryngringar inom särskilt av länsstyrelsen registrerat större licensområde (älgskötselområde) får till förebyggande av skada jaga älg i direkt anslutning till odlingen eller skogsföryngringen om älgskötsel­området beslutat om sådan skyddsjakt.

Vad gäller 1 p., 23 § jaktlagen finner jägareförbundet vidare skäl hem­
ställa att mård och mårdhund intas i det aktuella lagrammet. Avskjutning­
en av mård har ökat från ca 6000 jaktårel 1981/82 till 16 500 jaktåret
      178


 


1989/90. Ökningen torde med stor sannolikhet ha ett samband med röd-     Prop. 1991/92:9

rävens tillbakagång genom skabbepizootien. Mården söker sig inte sällan     Bilaga 3

till byggnader och kan, där den tar sig in, orsaka stor skadegörelse. Vidare

kan mårdens besök i hönsgårdar och motsvarande vara förödande. Vid

jakttidsberedningens sammanträde den 19 november 1990 redovisades

denna fråga och beredningen motsatte sig inte att mården togs upp i det

ifrågavarande lagrammet.

Mårdhunden förekommer ännu inte i några större antal i landet. Det torde emellertid vara en tidsfråga innan dess fasta bestånd utvecklas lokalt. Mårdhunden är inte önskvärd i den svenska faunan och djuret bör obetingat tillföras dem som nu är upptagna i I p., 23 § jaktlagen.

Mot bakgrand av vad nu anförts hemställer jägareförbundet att mård och mårdhund upptas i I p., 23 § jaktlagen.

Inom övriga A-områden och inom B-områden bör, som utredaren före­slår, skyddsjakt få bedrivas endast efter särskilt tillstånd.

Kronvilt. Utredaren föreslår att man inom varje län som hyser kronvilt skall bestämma inom vilka områden som fasta bestånd skall få finnas kvar eller tillåtas etablera sig. Inom dessa områden skall endast licensjakt få bedrivas medan allmän jakt skall gälla inom övriga områden.

Jägareförbundet tillstyrker förslaget till alla delar. Förbundet vill emel­lertid understryka att samråd i frågan om kronviltsområden måste ske angränsande län emellan. Vidare är det synnerligen angeläget att jakten inom de på länsnivå fastlagda kronviltsområdena sker på licens meddelad för kronviltsområdet. Genom områdets försorg fördelas antalet till av­skjutning medgivna djur på de olika i kronviltsområdet ingående jaktom­rådena. Vidare vill jägareförbundet understryka utredarens förslag om en restriktiv jakt på större hjortar. Det bör i sammanhanget övervägas huru­vida inte denna restriktivitet med hänsyn till dessa djurs stora rörlighet bör få ett genomslag även inom allmänjaktområdena.

För skyddsjakt på kronvilt föreslår utredaren att liknande principer skall gälla som föreslås för skyddsjakt efter älg med undantag av den restriktiva­re jakten på hjort.

Jägareförbundet tillstyrker förslaget men finner att kronvilt som falls under "skyddsjakt" inom kronviltsområde skall avräknas den tilldelning som meddelats för licensjakten.

Dovvilt. Utredaren föreslår att licensjakten på dovvilt skall upphöra. Som skäl anföres att licensjakten inte varit särskilt effektiv när det gäller att reglera tillväxten.

Enligt jägreförbundets mening bör möjligheten till licensjakt efter dovvilt finnas kvar även fortsättningsvis. Det bör vidare övervägas om inte den ordning som föreslås beträffande kronvilt bör genomföras även för dovvilt. Inom länen skulle då fastställas inom vilka områden som fasta bestånd av dovvilt kan accepteras. Inom dessa skulle endast licensjakt vara tillåten medan allmän jakt skulle tillämpas inom övriga delar av länen.

Rådjur. Utredaren menar alt jakttiden på rådjur bör kunna förlängas med   179


 


en månad t.o.m. den 31 januari. Det framgår inte klart av förslaget om     Prop. 1991/92:9 avsikten är att den allmänna jakttiden skall utökas. Däremot är det, vilket     Bilaga 3 framgår av förslaget till ändring i bilaga 2 till jaktförordningen, klart att licensjakt efter rådjur skall få bedrivas fram t. o. m. den 31 januari.

Jägareförbundet remissbehandlar för närvarande ett förslag om avsevärt utökad jakt efter rådjur under allmän tid.

Enligt förbundets mening är det knappast en lämplig ordning att länssty­relserna medger skyddsjakt under ofta mer än en hel månad efter det näst älgen mest värdefulla jaktviltet i Sverige. Med hänsyn till såväl rådjurens som dovviltets utsatta position vid hårt vinterklimat föreslår jägareförbun­det att andra stycket 2 § Jaktförordningen kompletteras så att länsstyrelsen ges rätt meddela föreskrifter om begränsning av den allmänna jakttiden även för rådjur och dovvilt. En sådan möjlighet skulle eliminera en avse­värd del av kritiken och tveksamheten inför långa allmänna jakttider för de två hjortviltarterna.

Vad slutligen gäller vilka tider den allmänna jakten skall omfatta fastläg-ges jakttiderna i särskild ordning av regeringen. En översyn av jakttiderna pågår för närvarande och ett förslag kommer att redovisas från jägareför­bundet till naturvårdsverket i början av år 1991. I detta sammanhang kommer de av utredningen direkt framförda förslagen angående jakttider att övervägas i särskild ordning.

Svenska samernas riksförbund: Vad gäller tider för licensjakt får riksför­bundet peka på att jakt särskilt med drivande hund kan innebära avsevär­da olägenheter för renskötselarbetet och ett betydande lidande för de renar som drivs av dessa hundar. Den utvidgning av jakttiden som föreslås kommer att medföra att älgjakt kommer att bedrivas i renarnas vinterbe­tesmarker långt in över vintern. För Norrbottens län föreslås att länsstyrel­sen inom vinterbetesmarkerna (markerna ovanför lappmarksgränsen) får besluta om tid som understiger föreslagna 70 dagar. Motsvarande förslag lämnas dock inte för Jämtlands län och Västerbottens län. Riksförbundet föreslår i första hand att tiden for älgjakten begränsas att gälla september och oktober månader. I andra hand föreslås att föreslagen bestämmelse kompletteras så att angiven tidsram om 70 dagar kan begränsas jämväl i Västerbottens län och i Jämtlands län och i Norrbottens län även nedanför lappmarksgränsen i renarnas vinterbetesmarker.

Sveriges jordägareförbund: Utredningen föreslår att det fr.o.m. år 1992 öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek som älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal älgar (vuxna och kalvar) som får fällas. På sådant område bör finnas en enkel skötselplan för älgstammen. Vidare föreslås en generell förlängning av jakttider för älg, krön- och dovhjort samt rådjur och bättre möjligheter att bedriva skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför des­sa tillämpas. Beträffande jakt på dovhjort föreslås, att enbart allmän jakttid prövas.

Sveriges Jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag.                    180


 


7 Administrationen                                Prop. 1991/92:9

Bilaga 3 Skogsstyrelsen: Målsättningen med de förslag som framförs i betänkandet

är att åstadkomma en balanserad älgstam. Det innebär bl.a. att skadoma på skog och jordbraksgrödor kommer att minska. Då bidragen för skador på skog och jordbraksgrödor skall avvecklas och förslagen torde leda till en förenklad central administration är det rimligt att nivån på fällavgiftema minskar och fallavgiften på älgkalv tas bort helt.

Kammarkollegiet: Egendomsnämnderna är genomgående positiva till för­slaget om avreglering och ökat lokalt ansvarstagande för jakten.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON tillstyrker förslaget att delege­ring sker av handläggning och beslut i ärenden om ersättning för viltskador eftersom länsstyrelsen redan nu svarar för den egentliga handläggningen i ärendena samt även handlägger ansökningar om ersättning för skadegörel­se på gröda orsakad av älg och hjort och det inte synes finnas någon annan lämplig myndighet på den regionala nivån för handläggning av dessa ärenden.

LON fömtsätter att länsstyrelsema får full täckning ur viltskadefonden för den merkostnad som ett övertagande av de nu aktuella ärendena kommer att medföra. LON delar således inte utredningens uppfattning att utbetalningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör begränsas. LON har i skrivelse den 5 oktober 1989 till jordbraksdeparte­mentet hemställt att regeringen upphäver naturvårdsverkets beslut om begränsning av länsstyrelsernas rätt till bidrag för administration av älgjakten. Vidare har LON i samma skrivelse hemställt att 28 § förordning­en om ersättning vid vissa viltskador, m. m. ändras på så sätt att natur­vårdsverkets bemyndigande att utfärda verkställighetsföreskrifter begrän­sas till att avse föreskrifter som inte berör länsstyrelsemas ekonomi. LON avvaktar regeringens ställningstagande.

Enligt LONs mening bör det ankomma på resp. länsstyrelse att avgöra i vilken omfattning medel skall tas i anspråk för administrationen av jakten.

Om naturvårdsverket även fortsättningsvis skall besluta om storleken av bidrag till länsstyrelsemas administration måste naturvårdsverket utreda länsstyrelsernas faktiska kostnader och med detta som utgångspunkt fast­ställa en rimlig ersättning för länsstyrelsemas kostnader.

Statens veterinärmedicinska anstalt stöder förslaget.

Sveriges lantbruksuniversitet: En begränsning av administrationen kan vara eftersträvansvärd. Men en sådan begränsning får inte ha den omfatt­ningen att värdefulla styrelement i älgvården går förlorade.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Samtidigt med detta yttrande yttrar sig
länsstyrelsen över statens naturvårdsverks promemoria den 31 maj 1990
Förenklad administration av älgjakten. Länsstyrelsen hänvisar även till
detta yttrande.
                                                                              joj


 


Förslaget om ytterligare delegation till länsstyrelserna av beslutanderätt     Prop. 1991/92:9
enligt viltskadeförordningen tillstyrks.
                                 Bilaga 3

Bantning av älgjaktsadministrationen genom införande av älgskötsel­områden skulle för Stockholms läns del för närvarande innebära att licens­givningen skulle upphöra endast i en handfull fall. Det skulle med andra ord inte bli någon märkbar skillnad jämfört med dagens förhållanden. Som förat anförts avstyrks införande av älgskötselområden.

Obligatorisk anmälan av jaktresultatet tillstyrks.

Som utredningen påpekar måste en viss individuell anpassning av li­censgivningen ske. Ett strikt tillämpande av naturvårdsverkets "schablon-modell" skulle allvarligt kunna skada jägarnas förhållandevis stora förtro­ende för älgjaktsadministrationens sätt att fungera inom Stockholms och säkert många andra län.

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om tilldelningsbeslut som gäller tills vidare. I Stockholms län tillämpas sedan en tid en tidsbegränsad variant av denna modell. Detta har sparat mycket arbete i 14 av totalt 16 jakt­vårdskretsar där några egentliga justeringar av licensema inte behövt göras mellan åren. I de två kretsar där större förändringar behövt företas har däremot visst merarbete uppstått i förhållande till om licenserna inte hade löpt över flera år. Sammantaget har arbetsvinsten vid tillämpning av denna modell blivit avsevärd.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Utredningen berör och föreslår förenklat anmälnings/registreringsförfarande av älgjaktsområden.

Länsstyrelsen avstyrker förslaget av följande skäl.

Enligt länsstyrelsens mångåriga erfarenhet vad gäller registrering av sådana områden är endast ett sällsynt lågt antal av dessa ansökningsären­den i ett sådant skick att de kan registreras utan att mer eller mindre omfattande kompletteringar och utredningar måste göras beträffande fas­tighetsförhållandena. Detta beror på att jakträttshavama ofta saknar till­räckliga kunskaper om fastighetsinnehavet.

Länsstyrelsens utredningar i ärendena innebär att ansökningarna korri­geras vad gäller bl.a. fastighetsinnehavet och dess relation till redan regist­rerade områden. Om så inte sker skulle ett mycket stort antal ärenden resultera i ogiltiga registreringar till följd av att registerområden skulle ha överlappat varandra (dubbelregistrering). Vidare är många sökanden i den tron att ansökan omfattar mark som i själva verket inte redovisats i ansökan. Skulle en sådan ansökan registreras utan att misstaget upptäcks genom länsstyrelsens kontrollrutiner (och sökanden därigenom erhåller klarhet) kunde denne annars antingen göra sig skyldig till olaga jakt, antingen genom att mark är oregistrerad eller genom att jakt bedrivs på mark som annan har registrerat.

Uteblivna kontrollratiner av angivna slag genom att enbart ett anmäl­
ningsförfarande utan faktakontroll introduceras skulle med hänsyn till de
faktiska förhållandena som länsstyrelsen uppfattar det resultera i ett stort
antal ogiltiga registreringar som skulle öka för varje år och när de upptäcks
föranleda polisanmälningar med tidsödande utredningar där krav på ar­
betsinsatser från länsstyrelserna inte kan uteslutas.
                              182


 


Till detta kan anföras att anmälan/registrering av ett område eller änd-     Prop. 1991/92:9 ring av förhållandena ofta berör något eller ett flertal andra områden.     Bilaga 3 Kontrollåtgärder och därav föranledda reaktioner av både myndigheter och enskilda är därför alltid i de allra flesta fall av nöden för att jakt skall kunna bedrivas lagligt.

Med hänsyn till de komplikationer och risker av legal och praktisk art som sålunda är förknippade med ett genomförande av förslaget bör enligt länsstyrelsens förmenande den nuvarande jaktsrättsliga kontrollen inte ändras.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Avslutningsvis gör länsstyrelsen den bedömningen, att föreslagna nya regler för ersättning vid viltskador m. m. sammantaget inte påtagligt kommer att minska länsstyrelsens administra­tion av viltskadeärendena.

Ansökningarna om ersättning för älg- och hjortskador på jordbruksgrö­dor försvinner (ca 30 per år). De kräver dock sällan någon ingående prövning och besluten om ersättning kan i stort sett fattas genom "mängd­beslut" (en förteckning över godkända ersättningsbelopp). 1 stället kom­mer resurser att behövas för handläggning av nya ärendegrapper/vidgning av nuvarande:

nya ärenden överförs från naturvårdsverket till länsstyrelsen

utökat antal ansökningar om bidrag till skadeförebyggande åtgärder förväntas och dessa ärenden kräver tämligen omfattande utredningar och uppföljningsinsatser

ansökningar från jordbruksarrendatorer om skyddsjakt blir en ny ären­degrupp; att döma av ansökningarna om skadeersättning enligt nuva­rande regler kan ärendemängden bli betydande

information och utbildning kommer att kräva ökade insatser av länssty­relsen.

Länsstyrelsen i Örebro län, länsviltnämnden:

Ersättning för viltskador i vissa fall

Nämnden har inget att invända emot att förslaget om rätten att besluta om ersättning för andra viltskador än sådana som avses i 1 § viltskadeförord­ningen delegeras till länsstyrelsen.

Administration av älgjakten

Nämnden har inget att erinra mot det förslag om förenklat registreringsför­farande som naturvårdsverket föreslagit och som utredaren ställer sig bakom. Inte heller har nämnden något att anföra mot förslaget om att tilldelningsbeslut skall gälla tills vidare och att det inte får överklagas.

Nämnden är i likhet med utredaren och naturvårdsverket av den upp­fattningen att anmälan om jaktresultatet i fortsättningen bör vara obligato­riskt med undantag för s. k. kalvjaktsområden.

Nämnden noterar med tillfredsställelse att utredaren tar avstånd från     .o.


 


naturvårdsverkets förslag att älgtilldelningen skall göras schablonmässig    Prop. 1991/92:9 och utan individuell anpassning. I likhet med utredaren anser också nämn-     Bilaga 3 den att kalvavskjutningen inom andra A-områden än älgskötselområden också fortsättningsvis skall vara reglerad.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: I utredningen föreslås att rätten att besluta om ersättning för andra viltskador än sådana av älg delegeras från statens naturvårdsverk till länsstyrelsen. Denna fråga har för Östergöt­lands del särskild betydelse på grand av den stora ansamlingen av gäss främst vid Tåkern men även inom andra områden i länet. En delegering föratsätter att länsstyrelsen erhåller medel dels för att tillgodose befogade ersättningsanspråk dels för administration av denna ärendegrapp.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker att tilldelningsbeslu­ten skall gälla tills vidare eller i vae fall för perioden 1992—1994, dvs. tiden för det föreslagna treårsprogrammet för ökad älgavskjutning. Om älgtillgången kommer att kunna minskas i den utsträckning utredningen förordar, kan skäl generellt sett föreligga för att nya tilldelningsbeslut meddelas till 1995 års älgjakt.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om delega­tion till länsstyrelsema av beslutsrätten i ärenden om ersättning enligt viltskadeförordningen.

Vad gäller administrativa frågor i övrigt kommer länsstyrelsen att be­handla dessa särskilt i yttrande över naturvårdsverkets promemoria För­enklad administration av älgjakten.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: En del förslag av utredaren hänför sig till ratinema i älgadministrationen. Nu har länsstyrelsen att senare yttra sig över ett förslag från naturvårdsverket om denna administration och läns­styrelsen finner det då lämpligast att avvakta till dess med att yttra sig om de berörda ratinema.

Länsstyrelsen i Hallands län: Beträffande administrationen menar länssty­
relsen, i motsats till utredaren, att tilldelningen mycket väl kan göras så
schablonmässig som naturvårdsverket föreslagit. Länsstyrelsen har sedan
flera år tillbaka tillämpat denna metod och erfarenheterna härav är goda.
Ytterligare förenklingar bör emellertid kunna övervägas. I ett enkätsvar till
naturvårdsverket den 25 maj 1989 har länsstyrelsen framfört bl.a. följan­
de. "Man bör kunna överväga att helt ersätta nuvarande statliga admini­
stration med ett system där länsjaktvårdsföreningarna ger ut rekommen­
dationer om avskjutningen inom olika områden. Med den sociala kontroll
som finns i jaktliga sammanhang torde "överskjutningar" inte bli något
större problem. Ej heller i övrigt synes skäl föreligga att bibehålla nuvaran­
de mycket personalkrävande system. Det hittillsvarande arbetet harbidra­
git till en ökad förståelse hos jägare för en "reglerad" jakt och till att en hel
del jakträttsliga frågor klarats ut. En övergång till ett friare system av
skisserat slag bör emellertid kunna övervägas nu."
                                 184


 


Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen hänvisar i denna del till sitt     Prop. 1991/92:9 yttrande över naturvårdsverkets promemoria Förenklad administration     Bilaga 3 av älgjakten.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen delar helt utredningens över­väganden och förslag beträffande administrationen av älgjakten. Vad na­turvårdsverket i detta sammanhang föreslagit om en schablonmässig älg­tilldelning utan individuell anpassning föranleder emellertid länsstyrelsen uttala att om verkets förslag genomförs detta allvarligt skulle motverka de syften som varit vägledande vid införandet av den samordnade älgjakten.

Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsens synpunkter på förslagen röran­de administrationen av jakten redovisas i huvudsak i yttrande över na­turvårdsverkets promemoria "Förenklad administration av älgjakten". Dock vill länsstyrelsen framhålla att det totalt sett inte leder till några lättnader i administrativt hänseende om utredarens förslag genomförs.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen ifrågasätter om förslagen till andra ratiner vid registrering och tilldelning i verkligheten kommer att innebära en nedbantning av administrationen. Detta har länsstyrelsen framhållit i yttrandet över naturvårdsverkets promemoria "Förenklad ad­ministration av älgjakten".

Enligt länsstyrelsens bedömning bör även fortsättningsvis kalvar fällda inom s. k. kalvjaktsområden anmälas till länsstyrelsen för att man skall få ett riktigt underlag vid älgtilldelningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen har i yttrande denna dag lämnat synpunkter på naturvårdsverkets förslag till förenklad administra­tion av älgjakten. Länsstyrelsen hänvisar till innehållet i det yttrandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker att rätten att besluta om ersättning av skador av annat vilt än älg, krön- och dovhjort, delegeras till länsstyrelsema.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker att beslutanderät­ten om ersättning i vissa fall delegeras till länsstyrelsen.

Utredningen stöder naturvårdsverkets förslag om enklare administra­tion. Dock anser utredning att tilldelningen inte kan göras så schablonmäs­sig och utan individuell anpassning som naturvårdsverket föreslår. Detta har också påpekats tidigare i yttrandet. I och med den datorisering som nu genomförs är det inte längre någon stor administrativ belastning att utfär­da årliga licenser till samtliga områden.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Utredningsmannen ansluter
sig huvudsakligen till vad naturvårdsverket föreslagit om förenklad admi­
nistration av älgjakten. Riksförbundet ansluter sig till vad naturvårdsver­
ket härvid har föreslagit, samt avstyrker vad utredningsmannen däratöver
föreslår i sitt betänkande Skada av vilt. Det bör därjämte noteras att vad
185


 


som föreslås i Skada av vilt i fråga om registrering av B-licensområden,     Prop. 1991/92:9 innebär en uppenbart större administrativ kostnad än vad naturvårdsver-     Bilaga 3 kets förslag medför. Utredningsmannen har inte angett hur denna fördy­ring skall finansieras, vilket strider mot kommittédirektiven.

Skogsindustrierna: Förslaget med fri avskjutning inom älgskötselområden innebär en avsevärd förenkling av administrationen. Även de övriga för­slagen som redovisats i betänkandet innebär mindre byråkrati och förenk­lad administration av älgjakten.

Det är dock riktigt att tilldelningsförfarandet inom områdena ej görs alltför schablonmässigt och utan lokal anpassning. Detta tror vi, liksom utredaren, skulle motverka ökad frivillig samverkan inom älgskötselområ­den.

Svenska jägareförbundet: Utredaren föreslår att rätten att besluta om er­sättning för andra viltskador än sådana som avses i I § viltskadeförord­ningen delegeras till länsstyrelserna. Jägareförbundet tillstyrker förslaget.

Administration av älgjakten

Jägareförbundet har i särskild ordning avgivit yttrande över statens na­turvårdsverks promemoria Förenklad administration av älgjakten. För­bundet får i denna del hänvisa till detta yttrande. Det skall dock framhållas att förbundet i stort har enahanda uppfattning om förslagen i Förenklad administration av älgjakten som utredningsmannen.

Jägareförbundet vill även understryka det angelägna i att anmälan om jaktresultatet bör vara obligatoriskt oavsett om älg fällts eller ej. Obligato­riet skall dock ej omfatta kalvjaktsområdena, där rapportering skall vara obligatorisk endast om kalv eller kalvar fällts.

Vad gäller anmälan av jaktresultat bör vidare understrykas att rapporte­ringen fortsättningsvis bör redovisa fällt djurs kön samt huravida djuret var kalv, fjoling (ett och ett halvt år) eller äldre djur.

Det är lätt att avgöra huruvida ett fällt djur är en fjoling eller ett äldre djur. Uppgiften angående fjoling resp. äldre djur är utomordentligt angelä­gen inte minst för att genom älgobs kunna göra kalkyler över älgstammar­nas utveckling.

8 Fondernas användning

Skogsstyrelsen: Viltskadefonderna bör på sikt kunna vara med och finan­siera åtgärder för att förebygga älgskador, ge bidrag till utbildning, infor­mation och lokal administration av älgjakten, finansiera insamling av underlag för planering av älgskötseln lokalt och regionalt samt ge bidrag till länsstyrelsens och länsviltsnämndens verksamhet.

Domänverket: Det är mycket angeläget att borttagandet av viltskadeersätt-    186


 


ningar och en förenklad administration också resulterar i en kraftig minsk-     Prop. 1991/92:9 ning av fallavgifterna till länsstyrelserna, särskilt i län som har höga     Bilaga 3 avgifter i dag på grand av stora viltskadeersättningar. Det får inte bli så, att avgifterna endast reduceras obetydligt, samtidigt som pengama för­svinner åt annat håll.

Inom A-licensområden och älgskötselområden bör fällavgiften för vage vuxet djur innefatta avgift för en kalv. Inom älgskötselområden, där mark­ägarna/jägarna själva svarar för administration som annars åligger länssty­relsen bör däremot motsvarande reducerade fällavgifter tas ut.

Inom B-licensområden och generella områden bör differentierad fallav­gift för vuxet djur och kalv tas ut. Vid fastställandet av dessa bör hänsyn tas till den avsevärt högre administrationskostnad per hektar som dessa små områden förorsakar.

Kammarkollegiet: Utredningen föreslår att varje läns viltskadefond blir helt självförsörjande. Den nuvarande delfunktionen för viltskaderegle­ringsfonden att lämna medel till viltskadefonder som behöver tillskott blir därmed överflödig. Övriga funktioner för viltskaderegleringsfonden före­slås överförda till jaktvårdsfonden, varefter det är tänkt att viltskaderegle­ringsfonden skall upphöra. En föratsättning för förslagets genomförande torde vara att jaktvårdsfondens ändamål formellt vidgas till att omfatta dessa viltskaderegleringsfondens övriga funktioner. Dessutom bör återstå­ende medel i viltskaderegleringsfonden överföras till jaktvårdsfonden. Det har vid några tillfällen förekommit att viltskaderegleringsfonden redovi­sats med ett underskott — ett förhållande som i och för sig inte är förenligt med fondbegreppet. Om läget skulle vara detsamma vid fondens avveck­ling, krävs särskilda beslut.

I kammarkollegiets uppdrag att förvalta viltskadereglerings- och jakt­vårdsfonderna ingår inte att göra medlen räntebärande, utan kapitalet är placerat räntelöst på statsverkets checkräkning. Kollegiet och Svenska jägareförbundet har vid flera tillfällen i samband med att jaktvårdsavgif­ten fastställts föreslagit regeringen att jaktvårdsfondens medel skulle göras räntebärande, vilket skulle ha avsevärt ökat möjligheten att tillgodose fondens ändamål utan att höja avgifterna till fonden. Kollegiet återkom­mer nu till denna fråga och föreslår att regeringen föreskriver att förord­ningen (1987:778) om placering av fondmedel under kammarkollegiets förvaltning skall gälla även för jaktvårdsfonden.

Enligt betänkandet skall en fällavgift även i fortsättningen betalas för älg, medan ingen fallavgift skall erläggas för krön- och dovhjort. Det är oklart hur uppbörden av fällavgifter skall ske. Ett förtydligande behövs därför.

Statskontoret: Utredningen föreslåratt fällavgifterna framgent föratom till administration och liknande även skall användas för att finansiera utbild­ning och information. Utbildningen skall syfta till en bättre balans av älgstammen, dvs. i praktiken en ökad avskjutning.

Statskontoret anser det vara rimligt att viss utbildning sker och att man
därmed möjligen på sikt åstadkommer en bättre balans. Vi ifrågasätter
      187


 


emellertid om man inte snabbare och mera direkt skulle uppnå detta Prop. 1991/92:9 resultat genom att utnyttja det ekonomiska incitament som fällavgiftema Bilaga 3 skulle kunna utgöra. Möjlighetema till detta bör öka om fällavgifterna i framtiden i huvudsak inte behövs som finansieringskälla för ersättning för viltskador. Hittills har höga fallavgifter tagits ut där skadoma varit stora, för att kunna finansiera viltskadeersättningen. Enligt vår mening bör man pröva om man inte i stället borde ha låga fällavgifter i sådana områden för att därmed stimulera till ökad avskjutning. Vi förordar också att man inom länen bör pröva möjligheten till regressiva fällavgifter. Med sådana avgifter, dvs. en lägre avgift tas ut för de älgar — t. ex. en fjärdedel av beslutad tilldelning - som fälls sist, skulle man sannolikt stimulera till ökad avskjutning. Man kan också tänka sig att de sist falida älgarna blir helt avgiftsfria, som ett slags "bonusälgar". Det inkomstbortfall för älgad­ministrationen, som därmed skulle kunna — men inte behöver — uppstå, kan man kompensera med en något högre avgift för de älgar som fälls i början. Utredningen föreslår att jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning tar över ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågoma. Därmed borde myndigheternas nuvarande administration minska och därmed behovet av fällavgifter för att finansiera denna.

Statskontoret anser vidare att inriktningen av myndigheternas verksam­het bör förskjutas mot uppföljning och utvärdering. Enligt utredningens direktiv skall fällavgiftema även i framtiden fastställas av länsstyrelsema. Avgifterna bör därvid, enligt vår uppfattning, mycket väl kunna fungera som ett instrament för korrigering, t. ex. genom en differentiering mellan olika viltvårdskretsar i enlighet med de tankegångar som vi skisserat i det föregående.

Statens naturvårdsverk: Utredningen föreslår att om länsviltnämnden inte är ening om storleken på den del av fallavgiften som skall användas för ersättning av viltskador, skall den särskilt beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägarnas organisationer i nämnden.

Naturvårdsverket kan inte acceptera att endast jägamas synpunkter särskilt skall beaktas. Frågan om ersättning för viltskador är inte enbart och definitivt inte till största delen en angelägenhet för jägarna. Enligt verkets mening bör därför den aktuella delen av fallavgiften fastställas med beaktande av de synpunkter som både jägarnas och markägarnas representanter framför.

Statens veterinärmedicinska anstalt: Det föresläs att viltskadereglerings­fonden upphör och att dess funktion övertas av jaktvårdsfonden. Verk­samheten inom SVAs viltområde bekostas med medel från jaktvårdsfon­den, och berör i vissa delar frågeställningar rörande skador orsakade av vilt. SVAs fallviltsanslag har räknat i reala termer reducerats under det senaste året. SVA har i annat sammanhang redovisat vad detta får för konsekvenser. Det är angeläget att en samordning mellan viltskaderegle­ringsfonden och jaktvårdsfonden innebär att SVAs fallviltsanslag säker­ställs.

188


 


Sveriges lantbruksuniversitet: Ett förenklat system för hanteringen av in- Prop. 1991/92:9 komsterna från jaktvårdsavgiften och fallavgifterna för älg föreslås. Den Bilaga 3 centrala viltskaderegleringsfonden avskaffas från år 1992 och dess funk­tion övertas av jaktvårdsfonden. Betänkandet är något oklart på denna punkt vad gäller de resurser som skall tillföras jaktvårdsfonden med det nya systemet. SLU utgår från att avsikten är att den av regeringen fast­ställda delen av avgiften skall gå till jaktvårdsfonden i framtiden. När det gäller hur de tillgängliga medlen skall nyttjas — både vad gäller jaktvårds­fonden och de länsvisa viltskadefonderna — anser SLU att det klart skall framgå av reglema för fondernas utnyttjande att kunskapsuppbyggnad (forskning och utveckling) skall vara ett av de väsentligaste områdena för nyttjande av de indragna medlen. Nuvarande skrivning liksom den nya som anges i betänkandet ger i stort sett inte mer än en antydan om att ett sådant nyttjande är möjlig. Det andra stora området för nyttjandet av älgmedlen skall vara till utbildning och information. Som framgått ovan måste detta vara en av grandstenarna i det framtida älgvårdssystemet.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Rådet tillstyrker att viltskaderegle­ringsfonden upphör och övertas av jaktvårdsfonden. Det mest betydande området för användning av fondens medel bör enligt SJFRs mening vara forskning och information om vård av våra viltstammar.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen har ovan avstyrkt att möjlig­heten till ersättning för grödskador av älg helt tas bort. Likaså har framhål­lits att den föreslagna ordningen att länsviltnämnden skall lämna synpunk­ter på hur mycket som skall gå till viltskadeersättning inte är realistisk om fonden skall kunna fungera som skadeersättare. Ersättningssystemet ri­skerar att därigenom bli uppfattat som godtyckligt.

Bidraget ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör be­gränsas, men på en betydligt högre nivå än den nu fastställda. Länsstyrel­sen bör således få full kostnadstäckning för administrationen.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Utredningen har beträffande viltskadefon­dens medel framhållit att dessa liksom tidigare bör användas även för bidrag till länsstyrelsens administration av älgjakten och för länsviltnämn­dens verksamhet. Härtill har utredningen uttalat sitt stöd för principen att utbetalningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör begränsas i enlighet med vad naturvårdsverket beslutat genom föreskrifter i viltskadekungörelsen (SNFS 1989:6).

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör givetvis strävan vara att admini­strationskostnaderna skall hållas så låga som möjligt. Emellertid är den begränsning som tillämpas i naturvårdsverkets föreskrifter om bidrag för direkta kostnader att anse som orealistisk vid en jämförelse med storleken av de verkliga direkta kostnaderna för älgjaktsadministrationen.

De 20 kr. av avgiften per under jaktåret fälld älg som länsstyrelsen för
närvarande får ta i anspråk som en kompensation för de direkta kostnader­
na är helt otillräckliga. Härtill kommer på relativt kort sikt kostnader för
introduktionen av ett databaserat älgjaktsregister som skall hållas uppda-
189


 


terat. Hämtöver kan förväntas ytterligare kostnader för det fall förslaget Prop. 1991/92:9 om registrering av älgskötselområden skulle genomföras. Om så skulle bli Bilaga 3 fallet kan även ökade kostnader föratses för länsviltnämndens nya arbets­uppgifter till följd av bl. a. nämndens roll vid tillblivelsen och den fortlö­pande granskningen av skötselplaner för älgskötselområdena. Länsstyrel­sens mening är därför att naturvårdsverkets föreskrifter skall ändras så att länsstyrelsen kan lämnas full kostnadstäckning i detta avseende.

Länsstyrelsen kan därför inte instämma i förslaget i denna del.

Länsstyrelsen förordar att utredningen i stället genom rekommendatio­ner medverkar till att nödvändiga ändringar företas i naturvårdsverkets föreskrifter (SNFS 1989:6) så att balans erhålls vad gäller länsstyrelsens rätt till kompensation för direkta kostnader föranledda av älgjaktsadmi­nistrationen.

Länsstyrelsen tillstyrker i stort förslaget i övrigt angående fondernas användning.

Det kan dock med viss säkerhet förutses att viltskadeproblematiken i vissa avseenden kommer att finnas kvar under avsevärd tid med åtföljan­de krav på ersättningar. Krav på ersättningar kan övergångsvis betalas ut i vissa kvalificerade fall enligt den föreslagna nya viltskadeförordningen. Men även efter år 1995 är det sannolikt troligt att ersättningsanspråk i särskilt kvalificerade fall kan behöva tillgodoses. Det är därför inte uteslu­tet att giltighetstiden för reglerna om ersättning kan behöva förlängas. Detta ställer krav på föratseende och tillräckligt utrymme i länens viltska­defonder.

Det kan därför ifrågasättas om inte avskaffandet av viltskadereglerings­fonden bör anstå, åtminstone fram tills dess den av utredningen föreslagna utvärderingen i ämnet har slutförts.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, länsviltnämnden:

Viltskadefonderna

Nämnden delar utredarens uppfattning att fällavgift även i fortsättningen skall betalas för vae fälld älg, men att däremot ingen fällavgift skall erläggas för krön- och dovhjort.

Nämnden har heller inget att erinra mot de förslag som utredaren lämnat vad avser bidragsberättigade verksamheter. Dock är nämnden tveksam till att medel ur viltskadefonderna skall användas för länsstyrel­sernas administration och anser att andra medel skall användas för denna samhällskostnad.

Viltskaderegleringsfonden

Nämnden delar utredarens principiella inställning att varje län helt skall
kunna svara för sina egna viltskador och att därför någon överföring av
medel till viltskaderegleringsfonden ej skall ske. Därav följer att nämnden
också delar utredarens uppfattning att regleringsfondens funktion kan
övertas av jaktvårdsfonden.
                                                              190


 


Länsstyrelsen i Östergötlands län: Utredaren stöder "principen att utbetal- Prop. 1991/92:9 ningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration i enlighet Bilaga 3 med naturvårdsverkets beslut bör begränsas". Länsstyrelsen kan inte ac­ceptera ett synsätt som innebär att statens naturvårdsverk skall bestämma storleken på ersättning för verksamhet som länsstyrelsen bedriver. Läns­styrelsen har tidigare framfört denna inställning i skrivelse till naturvårds­verket.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delar utredarens uppfatt­ning om att viltskaderegleringsfonden kan upphöra. Enligt förslaget fömt­sattes därvid länen vara självförsörjande och att någon överföring av medel till länsviltskadefond därmed inte skall ske. Med hänsyn härtill föratsätter länsstyrelsen att den av regeringen beslutade fasta avgiften kan sänkas efter år 1994. Beträffande bidrag till länsstyrelsens älgjaktsadmi­nistration delar länsstyrelsen inte utredarens uppfattning härvidlag utan anser att administrationen i huvudsak bör täckas av fällavgifter.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Förslagen föranleder ingen erinran av länssty­relsen.

Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Bidrag till administrationen av älgjakten, länsviltnämndens verksamhet m. m., skall finansieras med medel ur länets viltskadefond. Fonden skall byggas upp med fällavgifter för vuxna älgar. I länet fälldes under år 1989 130 vuxna älgar.

En av föratsättningarna för en långsiktig god vård av kronviltstammen är att licenstilldelningen kan ske med utgångspunkt från aktuella uppgifter om stammens numerär och genomförd avskjutning. Det har ankommit på länsviltnämnden att införskaffa dessa uppgifter. Länsstyrelsen är därför angelägen om att antalet falida kronhjortar även fortsättningsvis rapporte­ras. Rapporteringen bör avse såväl vuxna djur som kalvar.

Med hänsyn till den särställning som kronviltet har i den skånska faunan och den betydelse som länsstyrelsen tillmäter denna viltart, jämfört med älgen, anser länsstyrelsen att det är skäligt att det utgår fällavgifter även för vuxna djur av kronvilt.

Länsstyrelsen tillstyrker i övrigt förslaget att fällavgifter slopas för älg­kalv och dovhjort.

Länsstyrelsen i Hallands län: Vad gäller fondernas användning anser läns­styrelsen att viltskadefonden bör kunna användas för att bekosta admini­strationen av älgjakten i den utsträckning som varje länsstyrelse finner lämpligt. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget att naturvårdsverket skall ges rätt att meddela föreskrifter härom.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot att viltskaderegleringsfonden upphör den 1 juli 1992 och att fondens funktio-

191


 


ner övertas av jaktvårdsfonden. Vad angår de iänsvisa viltskadefonderna     Prop. 1991/92:9
vill länsstyrelsen uttala följande.
                                       Bilaga 3

Utredningsmannen har föreslagit att naturvårdsverket skall kunna med­dela föreskrifter om avgift för länsstyrelsens administrationskostnader. Länsstyrelsen anser att länsstyrelsen på eget ansvar bör kunna fatta beslut om dessa kostnader. Det får anses tillräckligt att naturvårdsverket utfärdar vägledande råd för länsstyrelserna och att riksrevisionsverket i efterhand granskar länsstyrelsernas hantering av denna fråga. Länsstyrelsen kan inte heller ställa sig bakom förslaget att länsstyrelsen särskilt skall beakta de synpunkter som framförts av representanter för jägarnas organisationer i länsviltnämnden. Det beror i så fall på vilka sakskäl som åberopas.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt länsstyrelsens mening är det orealistiskt att viltskadeproblemen helt skulle kunna försvinna inom en treårsperiod. Säkerligen kommer det att finnas akuta behov av viltskadeer­sättningar vad avser jordbruksgrödor även efter den s.k. övergångsperio­dens slut. Detta innebär att även efter denna bör länsstyrelserna ha möjlig­heter att bevilja ersättningar för viltskador inom jordbruket, varför den rörliga delen av fällavgifterna givetvis bör anpassas med hänsyn härtill.

Enligt länsstyrelsens bedömning bör viltskaderegleringsfonden inte upp­höra förrän en säker bedömning kan göras av att viltskadorna verkligen har avtagit i omfattning. Därför bör ett definitivt ställningstagande till fondens eventuella avskaffande inte ske förrän i slutet av den av utredaren föreslagna försöksperioden och mot bakgmnd av utvecklingen av viltska­deproblemen.

Intet nämns i förslaget hur det skall förfaras med fondens medel sedan uppgifterna övertagits av jaktvårdsfonden. Fonderade medel får även fortsättningsvis förutsättas komma lantbrakarna till del.

Länsstyrelsen får avslutningsvis understryka vikten av att betänkandet (SOU 1990:60) Skada av vilt sambehandlas med statens naturvårdsverks promemoria Förenklad administration av älgjakten eftersom problemom­rådena i de båda utredningarna i vissa stycken sammanfaller.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsens kostnader för admini­strationen av älgjakten avser till ca 75% de till arealen mindre områdena, som utgör endast 5 % av den totala arealen. Detta arbete syftar mest till att skapa rättvisa mellan olika jagar- och markägarkategorier, vilket primärt är ett intresse för jägarna och markägarna. Länsstyrelsen finner det rimligt att detta arbete bekostas av jägarnas fallavgifter och att länsstyrelsen ges en möjlighet att få ta ut ett bidrag till sina administrationskostnader ur länets viltskadefond. Möjligheten för länsstyrelsen att ta ut bidraget till admini­strationskostnader bör inte begränsas ytterligare genom föreskrifter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Genom ändringar i viltskadekungörelsen i april 1989 (SNFS 1986:6, NV 45) begränsades bidraget till länsstyrelsernas administrationskostnader till maximalt 200000 kr. Några länsstyrelser ifrågasatte i samband därmed naturvårdsverkets befogenhet att bestämma

192


 


sådan begränsning och gjorde gällande att åtgärden stred mot regeringsfor-    Prop. 1991/92:9
men.
                                                                           Bilaga 3

Länsstyrelsernas organisationsnämnd har också i skrivelse den 5 okto­ber 1989 till jordbruksdepartementet begärt ändringar i reglerna av den innebörden att länsstyrelsema kan ta erforderliga medel ur sin resp. fond för administrationen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har vidare i skrivelse den 5 febraari 1990 till civildepartementet föreslagit en höjning av maximibeloppet för admi­nistrationen så att länsstyrelsen får täckning för sina faktiska kostnader.

Såvitt länsstyrelsen känner till har regeringen ännu inte besvarat skrivel­ser eller vidtagit någon annan åtgärd.

Länsstyrelsens administrativa kostnader för verksamheten — uppåt en halv miljon kronor — är betungande. Länsstyrelsen föratsätter att rege­ringen i välvillig anda behandlar framförda önskemål.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Varje län bör vara självförsörjande. Länsstyrelsen stöder därför förslaget att viltskaderegleringsfonden avskaf­fas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att den centrala regleringsfon­den upphör.

Egendomsnämnden i Härnösands stift: Egendomsnämnden ansluter sig till avvecklingen av fonderna. Vi vill poängtera att verkligen fällavgiftema sänkes i minst den proportion som rationaliseringen medger.

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare:

Viltskadefonderna

De länsvisa viltskadefonderna har urspmngligen tillkommit för att möjlig­göra att jordbrukare som drabbas av oacceptabla älgskador på odlad gröda kan få skälig ersättning. Denna möjlighet till viss ersättning för viltskador har medfört en relativt hög toleransnivå inom jordbraket i fråga om vihskador. Beträffande skador förorsakade av dov- och kronhjort, bör det vara möjligt att avskaffa ersättningen på sätt som här föreslagits. Däremot ser riksförbundet det inte som praktiskt möjligt, eller lämpligt, att helt avskaffa möjligheten till framtida ersättning för älgskador på jordbraks­grödor.

Viltskaderegleringsfonden

Riksförbundet tillstyrker att viltskaderegleringsfonden avskaffas.

Centralorganisationen SACO: När möjligheterna till ersättning för viltska­
dor upphör, uppkommer frågan om hur eventuell behållning i viltskade­
fonderna skall disponeras. Enligt SACOs uppfattning bör denna fråga
        193

13   Riksdagen 1991 /92. I .saml. Nr 9


utredas ytterligare. Framför allt bör medel ur fondema kunna tas i anspråk Prop. 1991/92:9 för viltforskning, men även den lokala administrationen av älgjakten kan Bilaga 3 komma att föranleda behov av medel. Det arbete som nu läggs ned i jaktvårdskretsarna är ideellt. Om den regionala regleringen av jakten — främst älgjakten — minskas eller, som utredningen i realiteten föreslår, avskaffas, tillkommer arbete lokalt — t. ex. inom älgskötselområdena. Det är knappast sannolikt att utökat lokalt arbete i fortsättningen enbart kan vila på ideella insatser.

Skogsindustrierna: Förslaget att ta bort viltskaderegleringsfonden är bra. Man skall inte kunna erhålla ersättning som finansieras av fallavgifter från en helt annan landsdel. Ersättning till viltskador kan aldrig stimulera till ökad avskjutning.

Slutligen är det fel att som i utredningen hävda att "bör länsstyrelsen särskilt beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägar­nas organisationer" då det gäller fallavgifternas storlek. Varför skall jägar­nas intressen särskilt beaktas? Markägama bör i första hand vara den part som skall framföra synpunkter om fällavgiftens storlek.

Skogsägarnas riksförbund: Förbundet kan inte acceptera utredningens övervägande att länsstyrelsen särskilt skall beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägarnas organisationer i länsviltnämn­den. Vi kan självfallet inte bifalla ett förslag som så uppenbart favoriserar en part i nämnden.

Svenska jägareförbundet:

Viltskadefonderna

Jägareförbundet delar utredarens uppfattning att fallavgift även i fortsätt­ningen skall betalas för varje älg som falls, alltså även för kalv. Däremot skall fällavgift inte erläggas för krön- och dovvilt. .

Förbundet har heller inget att erinra mot de förslag som utredaren lämnar vad avser bidragsberättigade verksamheter och åtgärder, m. m. Av dessa synes bl. a. framgå, att bidrag ur viltskadefonderna föreslås kunna utgå till länsjaktvårdsföreningarnas/jaktvårdskretsarnas "insamling" av underlag för planering av älgskötseln lokalt och regionalt.

Med hänvisning till de allt större uppgifter i nu förevarande samman­hang som kommer att åvila jaktvårdskretsarna är det mycket angeläget att de får någon ekonomisk ersättning för sitt i regel synnerligen engagerade och uppoffrande arbete. Enligt jägareförbundets mening är resp. viltskade­fond den naturliga medelskällan härvidlag.

Slutligen bör framhållas att jägareförbundet ovan föreslagit att en be­gränsad möjlighet även framdeles bör kvarstå att i särskilda fall erhålla ersättning för jordbraksskador förorsakade av älg. Vidare har jägareför­bundet föreslagit att det bör övervägas huravida inte ett likartat förhållan­de borde gälla för skogsskador förorsakade av älg.

Den rörliga delen av fällavgiften måste framdeles anpassas till utfallet av 194


 


jägareförbundets förslag vad gäller ersättningsmöjligheterna för jordbraks-     Prop. 1991/92:9 skador. Den "treåriga övergångstiden" torde emellertid ge ingående erfa-     Bilaga 3 renheter om de ersättningsanspråk som kan komma att bli aktuella att bestrida.

Viltskaderegleringsfonden

Jägareförbundet delar utredarens principiella inställning att varje län helt skall kunna svara för sina egna kostnader för viltskadorna. Någon överfö­ring av medel från viltskaderegleringsfonden behövs därför inte. De fasta medel som från länen nu betalas till regleringsfonden bör utan olägenhet kunna tillföras jaktvårdsfonden. Denna fond får då fungera som medels­källa för älgforskningen, m. m.

195


 


Sammanfattning av statens naturvårdsverks promemoria  Prop. 1991/92:9

Förenklad administration av älgjakten                Bilaga 4

Naturvårdsverket anser att nuvarande älgjaktssystem, liksom det tidigare systemet med samordnad älgjakt, är både dyrt och komplicerat att admini­strera. Det har inte heller medfört några positiva effekter i fråga om älgjakten eller skötseln av älgstammen. Naturvårdsverket har därför läm­nat en rad förslag till ändringar av systemet. Vid utarbetandet av förslagen har verket utgått från de bestämmelser som för närvarande gäller för älgjakten.

Den försöksverksamhet med reglerad älgjakt som bedrevs under 20 år i Kronobergs, Västmanlands och delar av Norrbottens län har gett omfat­tande erfarenheter som verket delvis funnit kan ligga till grand för förslag till förändringar av nuvarande system. Verket har emellertid ansett att det inte är möjligt att införa en helt produktionsanpassad älgjakt såsom den bedrevs i försökslänen. Verket har därför utgått från att jakt på områden för B-licens och så kallade kalvjaktområden skall bedrivas även i fortsätt­ningen. Verket anser för övrigt att jakten på dessa områden har stor betydelse från rekreationssynpunkt och att det skulle kränka enskild rätt att beskära möjligheterna att få jaga på dem. Jakten på områdena i fråga har dessutom hittills inte visat sig ha någon negativ inverkan på älgstam­men.

Vidare har sådana förslag till förändringar eftersträvats som bättre till­godoser den enskilde jägarens behov och önskemål. Erfarenheterna har visat att det skapar en bättre jakt och bättre föratsättningar för älgstam­mens skötsel.

Naturvårdsverket föreslår följande ändringar av älgjaktssystemet.

1.   Registreringsförfarandet förenklas avsevärt. Den som vill jaga älg på
ett visst område skall anmäla det till länsstyrelsen. Anmälan skall innehål­
la de uppgifter som länsstyrelsen bestämmer, vilket bör innebära att sam­
ma uppgifter som i dag skall finnas i en ansökan om registrering också skall
finnas i anmälan. Uppgifterna i anmälan noteras i länsstyrelsens register
över älgjaktsområden (persondator eller dataterminal). Därefter erhåller
anmälaren ett beslut från länsstyrelsen om att området är registrerat och
att en förutsättning för att få bedriva jakt på området är att uppgifterna i
anmälan är korrekta. Av beslutet skall vidare framgå om området registre­
rats som område för A- eller B-licens eller om området inte registrerats alls
(kalvjaktområde).

Länsstyrelsen kontrollerar alltså inte uppgifterna i anmälan. Ofullstän­dig anmälan återsänds för kompletteringar.

Visar det sig senare att anmälan varit oriktig återkallas registreringsbe­slutet, varvid jakt inte får bedrivas annat än efter älgkalv. Även andra rättsliga åtgärder bör övervägas mot anmälare som medvetet lämnat orik­tiga uppgifter.

2.   Tilldelning av älg förenklas. För varje älgvårdsdistrikt fastställer
länstyrelsen, efter hörande av jaktvårdsförening, jaktvårdskretsar och
länsviltnämnd, den minimiareal för områden för A-licens som man måste

förfoga över för att få fälla en vuxen älg. Arealen fastställs med hänsyn till      195


 


tillgången på älg, skadegörelse av älg och trafikolyckor med älg inblandad.     Prop. 1991/92:9 Tilldelningen räknas därefter ut automatiskt med hjälp av persondator    Bilaga 4 eller motsvarande som också skriver ut preliminära beslut automatiskt. Tilldelningen görs således schablonmässigt inom hela eller eventuellt stora delar av älgvårdsdistrikt och utan individuell anpassning.

3.    Områden för B-licens skall registreras efter anmälan på samma sätt som för områden för A-licens. Registrering skall medges utan särskild prövning. Arealkravet bör för sådana områden vara 5 ha, liksom fallet är i dag för älgjaktsområden med Generell tilldelning. I dag finns lika många områden för B-licens och Generell tilldelning som för A-licens, trots att de förrra bara täcker ca 4% av landets älgjaktsareal. En avbyråkratisering av registreringen av dessa områden skulle leda till avsevärda besparingar för länsstyrelserna utan negativ inverkan på älgstammens skötsel.

4.    Administrationen av älgjakten på länsstyrelserna bör i största möjli­ga utsträckning datoriseras och automatiseras. Det spar arbete, tid och pengar. Dataprogram finns redan framtagna som kan anpassas enligt föreliggande förslag.

5.    För stabila älgjaktsområden som bedöms kunna få samma tilldelning under flera år, bör beslut om tilldelning gälla tills vidare (rallande tilldel­ning).

6.    Jakträttshavare med A-licens som erhållit en tilldelning som gäller tills vidare, bör tillfälligt få överskrida den årliga tilldelningen. Avskjut­ningen skall dock närmast kommande år minskas med det antal älgar som tilldelningen överskridits med föregående år. Förslaget innebär en avkri-minalisering av överskjutningarna och minskat arbete för polismyndighe­terna.

7.    Tilldelning av älgkalvar på områden för A-licens upphör. Länsstyrel­sen tilldelar endast vuxna djur. Jakten efter älgkalv blir därmed fri, vilket bl.a. innebär att kalvarna kan beskattas effektivare där de under det aktuella året för tillfället befinner sig. Förslaget bör leda till en behövlig ökad avskjutning av kalv.

8.    Fällavgifterna för älgkalv slopas. I stället ökas fällavgifterna för vux­na djur med den avgift som tidigare gällde för älgkalv. Förslaget är en följd av förslaget om fri kalvjakt. Det förväntas dessutom leda till att motiva­tionen för att skjuta älgkalv ökar.

9.    Anmälan om resultat av älgjakten på licensområden bör i fortsätt­ningen göras även om ingen älg fällts. Förslaget är bl.a. en följd av förslaget om fri kalvjakt. Dessutom har många länsstyrelser även av andra skäl begärt en återgång till den tidigare ordningen med obligatorisk skyl­dighet att anmäla jaktresultat. Genomförandet av förslaget innebär för­enklingar för hantering av älgstatistiken, som för övrigt bedöms få ökad betydelse.

10.   Ju färre tilldelningsbeslut länsstyrelsen behöver fatta, desto mindre
tid och kostnader kräver arbetet. Mycket talar därför för att jägama bör
stimuleras att på frivillig väg slå samman sina marker och därmed skapa
områden för storlicenser. Även områden för B-licenser bör ha rätt att ingå
i ett sådant storiicensområde. Naturvårdverket anser dock att ett ökat

antal storlicenser inte får medföra att ytteriigare en administrativ nivå      197


 


införs i älgjakten. I samhället gäller ju generellt att man försöker skapa     Prop. 1991/92:9

korta beslutsvägar och ökad decentralisering. Älgjakten utgör inget undan-     Bilaga 4

tag.

11.    Naturvårdsverket anser att ökad frihet genom avreglering leder till ökade kunskaper och ökat ansvar hos jägarna. Verket vill därför förorda ett system som innebär att älgjaktsområden som är minst 2000 ha och som bildats på frivillig väg, själva får svara för skötseln av sin älgstam (älgsköt­selområden). Det innebär att några beslut om tilldelning inte behöver fattas. Området bestämmer således självt år från år vilken avskjutning som är lämplig med hänsyn till tillgången på älg, älgskador och trafikolyckor med älg inblandad.

12.    Jakttiden för älg bör generellt omfatta hela jakttidsramen, det vill säga tiden september—januari (län med septemberjakt) som oktober-januari (övriga län). Långa jakttider ökar möjlighetema att fälla tilldelat antal djur, ger andra jägare bättre utrymmen för sin jakt, ger en lugnare jakt och skapar bättre möjligheter att beskatta skadegörande älgar. Dessut­om spar en lång jakttid arbete för länsstyrelserna, då behovet av att utöka jakttiden för att möjliggöra skyddsjakt bortfaller.

13.    Beslut om tilldelning bör fortsättningsvis inte få överklagas. Na­turvårdsverket kan naturiigtvis inte ha bättre föratsättningar än länsstyrel­serna att i det enskilda fallet göra en mer precis bedömning av hur stor tilldelning ett enskilt älgjaktsområde bör ha. Förvaltningslagens bestäm­melser tillgodoser på ett nöjaktigt sätt de krav den enskilde kan ha på att långt fram i beslutsprocessen kunna påverka sin sak. Härtill kommer att flera beslut enligt jaktförordningen redan i dag inte får överklagas. Försla­get skulle innebära en mycket stor avlastning för såväl länsstyrelserna som naturvårdsverket, men även för länsjaktvårdsföreningarna.

14.    B-licensområden, Generella älgjaktsområden och Kalvjaktområden avskaffas i Malmöhus län. I stället införs allmän jakt på alla områden som inte är registrerade för A-licens. Den allmänna jakten föreslås få bedrivas enligt de principer som gällde före den samordnade älgjaktens införande 1975(1976). Regler för den allmänna älgjakten i Malmöhus län bör införas iJF(2§, bilagal).

198


 


Sammanställning av remissyttranden över statens   Prop. 1991 /92:9

naturvårdsverks promemoria Förenklad administration av        Bilaga 5 älgjakten

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av skogsstyrelsen, do­mänverket, statskontoret, riksrevisionsverket, samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen i Gotlands län. Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare, Lantbrakamas riksförbund. Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund. Svenska jägareförbundet och Svenska samemas riksförbund.

Flera av länsstyrelserna har bifogat yttranden från länets lanbraks-nämnd, skogsvårdsstyrelse, länsviltnämnd, länsjaktvårdsförening eller distriktorganisation av Jägamas riksförbund-Landsbygdens jägare. Läns­styrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från SCA Skog AB. Länssty­relsen i Västerbottens län har bifogat yttrande från Skogsägarna Västerbot-ten-Örnsköldsvik.

Hämtöver har yttranden kommit in från Gällivare och Överkalix jaktvårdskretsar.

1 Allmänt

Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen är helt överens med naturvårdsverket vad gäller det angivna målet för administrationen av älgjakten.Vi vill särskilt framhålla att skötseln av älgstammen måste decentraliseras och delas av markägarna och jägarna.

Naturvårdsverket tar fasta på den enskilde jägarens krav och önskemål. Detta är riktigt men vad som saknas i skrivningen är ett erkännande även av markägarens krav och önskemål. Jägare (jakträttsinnehavare) och markägare är inte alltid samma personer, eller ense om kraven. Detta har tydligt visat sig när det gäller betesskadorna på tallungskog. Av naturliga skäl är jägaren ofta mera tolerant än markägaren/skogsbrakaren när det gäller älgbetesskadoma. Till detta kommer samhällsintresset av en "hög och värdefull virkesavkastning", som det övergripande skogspolitiska må­let uttrycks i skogsvårdslagen. Under de senaste decennierna har — inom vissa områden i ökande grad — markägar- och samhällsintressena fått stå tillbaka för jägarintressena. Det är därför nödvändigt att företrädare för de areella näringarna skogsbrak och jordbrak i framtiden får ett reellt infly­tande på älgstammens storlek och beskattning.

Administrativa system som inbjuder till långa behandlingstider och tidskrävande diskussioner mellan markägare, myndigheter, jakträttsinne­havare och jägarnas organisationer måste undvikas. Den bästa lösningen torde vara att så långt möjligt lägga ansvaret för vården av älgstammen på lokal nivå hos markägare, jägare och jakträttsinnehavare.

Sammanfattningsvis ser skogsstyrelsen positivt på förslaget att förenkla
administrationen av älgjakten och delegera ansvaret för älgstammens sköt­
sel så långt som möjligt till jägarna och markägarna. Markägamas inflytan­
de bör dock göras starkare än vad som framgår av förslaget. Endast i det
199


 


fall att älgjakten missköts i sådan grad att älgstammen avviker allför     Prop. 1991/92:9 kraftigt från vad som kan betraktas som rimligt och lämpligt kan en mer     Bilaga 5 detaljerad styrning av avskjutningen frän samhällets sida anses motiverad.

Domänverket: Naturvårdsverket anger, att målet med älgjaktens admini­stration i första hand skall vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsin­tressen. Administrationen skall så långt möjligt avbyråkratiseras. Domän­verket instämmer i detta. En god skötsel av älgstammen föratsätter ett förtroendefullt samarbete mellan markägare och jägare. Ofta men långt ifrån alltid är detta samma personer. På grand av älgskadornas ekonomis­ka betydelse på skog måste det vara markägarna som skall ha det avgöran­de inflytandet på älgstammens numerär.

Att uppnå en så långt möjligt produktionsanpassad älgjakt bör vara ett naturligt mål. Som naturvårdsverket insett är möjligheterna att admini­strera fram en sådan begränsade. Areal, arrondering och älgbonitet påver­kar möjligheterna till en produktionsanpassad jakt. Ofta krävs samverkan mellan markägare/jägare inom större jaktområden. En sådan samverkan bör uppmuntras och tryck läggas på att den kommer till stånd.

Statskontoret: Statskontoret har genom representation i referensgrupp följt arbetet med förenklingen av älgjaktsadministrationen. Vi tillstyrker statens naturvårdsverks (SNV) förslag i sin helhet.

Eftersom förslaget innebär en förändrad roll för länsstyrelsema i sam­band med jaktadministrationen vill vi dock peka på behovet att följa effekterna av förändringen. Därför bör SNV få i uppdrag att utvärdera det nya systemet. Utvärderingen bör ske när det nya systemet varit gällande i två jaktsäsonger och inrikta sig på juridiska, ekonomiska och biologiska aspekter. Statskontoret är berett att biträda SNV vid en dylik utvärdering.

Med juridiska aspekter avser vi den, i enlighet med förslaget, begränsade rätten till överprövning av länsstyrelsemas beslut om tilldelning. Denna förändring bör följas för att utröna om SNV härigenom frånhändar sig ett instrament för att vårda älgstammen.

I fråga om ekonomi anser statskontoret att administrationen av älgjak­ten bör vara självfinansierad genom uttag ur viltskadefond e. d. Eftersom det i dag inte går att ange vilka kostnader'den förenklade administrationen kommer att medföra för länsstyrelsema bör utvärderingen inrikta sig på att undersöka detta samt även att lämna förslag på ett system för att länsstyrelsema skall få full täckning för sina kostnader för älgjaktsadmi­nistrationen från annan intäktskälla än statskassan.

En utvärdering av ett nytt jaktsystem bör även omfatta vilka biologiska konsekvenser ett nytt jaktsystem medför samt vilka effekter det nya re­gelverket medför för vården av älgstammen.

Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket (RRV) noterar med tillfredsstäl­lelse den avreglering och de förenklingar av administrationen av älgjakten som föreslås i promemorian. RRV vill dock peka på att konsekvensema av

200


 


förslaget om ökat datorstöd inom administrationen av älgjakten inte är     Prop. 1991/92:9
tillräckligt belysta.
                                                          Bilaga 5

Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen yttrar sig samtidigt över utredningen "Skada av vilt" (SOU 1990:60). Denna utredning och statens naturvårdsverks PM behandlar delvis samma saker men kommer även delvis till olika slutsatser. Länsstyrelsen hänvisar därför även i förevaran­de remiss till sitt yttrande över betänkandet "Skada av vilt".

Verket hävdar att älgavskjutningen för större delar av landet i dag är för låg. Det finns därför ingen anledning att vara rädd för en avskjutning som blir högre än planerat. En älgstam återhämtar sig enligt verkets menig snabbt efter en tillfälligt för hög avskjutning. Älgjakten anges även ha en självreglerande förmåga, dvs. om tilldelningen är högre än vad jägaren subjektivt anser att älgstammen tål, minskas avskjutningen automatiskt.

Länsstyrelsens erfarenheter stämmer bara delvis överens med verkets i ovan angivna avseenden. Naturligtvis kan verkets framställning i denna del ha större relevans för andra områden i landet med annorlunda lokala förhållanden.

I Stockholms län är det ostridigt så att älgavskjutningen inte är för låg, tvärtom har delar av länet en svag och minskande stam på grund av jakt (stora delar av Södertörn).

Enligt länsstyrelsens erfarenhet gäller vidare teorin om jaktens självreg­lerande förmåga bara en del trakter med en balanserad och i storlek ganska väl avvägd älgstam. I trakter med svag stam är jakttrycket i allmänhet däremot för högt, med ytterligare vikande stam som följd. Administrativa ingripanden måste där vidtas med kraftiga licensminskningar och/eller s. k. koförbud under tillräckligt många jaktsäsonger för att höja älgstam­men.

Motsvarande gäller i områden med för stor älgstam. Här måste jaktutta­get öka, vilket också kräver administrativa styrmedel.

Det remitterade förslaget utgår från att den grandläggande strakturen i förfarandet och beslutsfattandet bibehålls. Enligt länsstyrelsens mening borde emellertid en betydligt mer omfattande reform än den nu föreslagna bli föremål för överväganden. Utgångspunkten bör därvid vara att åstad­komma en mer långtgående förenkling och ett effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser och den sakkunskap som finns på området.

Under alla omständigheter måste en bättre kostnadstäckning ges för administrationen än vad som är för handen för närvarande.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är tillfredsställande att älgjaktsadminist­
rationen nu ses över. Under de senaste 15 åren har en rad förändringar
skett i jaktlagstiftningen. Ändringar har vidtagits för att bl.a. möjliggöra
viltvårdande jakt i olika samverkansformer samtidigt som skilda av jakten
berörda samhällsintressen i övrigt skall tillgodoses. Älgjaktsadministratö­
rerna har med de resurser som ställs till förfogande — och i nivå med dessa
— haft att anpassa sig till förändringarna samt fortlöpande i det admini­
strativa arbetet fått i uppgift att på bästa möjliga sätt lösa de problemställ­
ningar som uppkommit. Det är naturligtvis av stor betydelse att de goda
  201


 


erfarenheter som därvid vunnits kan tas till vara och vinna spridning i det     Prop. 1991/92:9 fortsatta arbetet. Vidare är det av största vikt att meningsfulla förenklingar     Bilaga 5 kan genomföras av administrationen inom det vida och komplexa arbets­fältet.

Många samhällsintressen och ett stort antal människor berörs av de förslag utredningen presenterat. De konsekvenser som följer av ett genom­förande av förslagen ställer krav på att speciell hänsyn tas i många hänse­enden där intressen står i konflikt mot varandra. Utredningsförslagen är inte tillräckligt genomarbetade vad gäller allsidig genomsyn av den komplexa problematik som de ställda förslagen alstrar och hur skilda berörda intressen i tillräcklig mån skall tillgodoses. En sådan kvalité bör enligt länsstyrelsens mening prägla redovisningen av ett uppdrag av ifråga­varande karaktär. Utredningen är således enligt länsstyrelsens mening ofullgången och bristfällig vad gäller redovisningen av nödvändiga lös­ningar på problem som en del av förslagen skulle föra med sig ur både lagliga och praktiska hänseenden för det fall de genomförs.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Inledningsvis konstaterar länsstyrelsen att SNV anser att "förslaget bör ses som en enhet, som om möjligt i sin helhet antingen bör antas eller förkastas".

Länsstyrelsen anser att hela förslaget inte kan antas. Då administra­tionsvolymen bestäms av regelsystemet, ambitionsnivån och servicenivån finner länsstyrelsen ändå att delar av förslaget bör beaktas för en förenk­ling av jaktadministrationen.

Länsstyrelsen ansluter sig till målsättningen att åstadkomma sådana förändringar av jaktadministrationen som kan förmodas leda till förenk­lingar och minskade kostnader för såväl jägare som myndigheter och organisationer. Administrationen får dock inte förenklas till den grad att älgvården äventyras.

En annan viktig målsättning har varit att ta fasta på den enskilde jägarens krav och önskemål. Länsstyrelsen tror att det knappast är möjligt att åstadkomma ett system som flertalet jägare uppfattar som meningsfullt och är motiverade att anpassa sig till.

Länsstyrelsen i Östergötlands län:

Sammanfattning

Länsstyrelsen delar statens naturvårdsverks bedömning att nuvarande
älgjaktssystem är både dyrt och komplicerat att administrera. Verket utgår
dock i sitt förslag ifrån att det inte är möjligt att nu göra några ändringar i
det grundläggande regelsystemet beträffande B-licenser och den fria
kalvjakten. Verket föreslår därför endast vissa förenklingar beträffande
administrationen. En del av förslagen har helt eller delvis redan genom­
förts av länsstyrelsen, som också i övrigt kan tillstyrka flera av förslagen.
På några punkter är länsstyrelsen dock tveksam till konsekvenserna av de
föreslagna förändringarna. Detta gäller framför allt tanken att registrera
mindre s.k. B-områden utan närmare prövning. Ett större antal B-områ-
    202


 


den kan medföra att statsmaktemas målsättning med viltvården ej kan     Prop. 1991/92:9

uppfyllas då bl.a. möjligheterna att styra älgstammens storlek minskar.     Bilaga 5

Länsstyrelsen är också tveksam till en alltför schablonartad tilldelning

inom så stora områden som hela kommuner. Den kan upplevas som alltför

orättvis och därför oacceptabel av jägama. I fråga om förslaget att införa

fri avskjutning inom större s.k. älgskötselområden vill länsstyrelsen i

stället föreslå en utökning av påböqat system med storlicenser. I dessa

kvarstår vissa möjligheter för länsstyrelsen till övergripande inverkan på

älgstammensstorlek.

Länsstyrelsen vill därför inte tillstyrka att naturvårdsverkets förslag i dessa delar genomförs nu. Länsstyrelsen föreslår i stället att man under en försöksperiod prövar förslagen i ett eller två av de län som deltagit i utredningen. Erfarenhetema från dessa län kan sedan utgöra underlag för en bedöming av om förändringama i nu aktuella delar bör genomföras över hela landet.

Det är enligt länsstyrelsens mening beklagligt att det inte var möjligt att åstadkomma en radikal förenkling av systemet för älgjakten samtidigt som man säkerställer en rimlig nivå på viltvården. Länsstyrelsen måste för att hantera sin del av systemet avdela inte oväsentliga resurser i en tid när anslagen för länsstyrelsens verksamhet i sin helhet minskar. Om den radikala förenklingen inte kan göras för närvarande är det enligt länsstyrel­sens uppfattning rimligt att överväga om inte länsstyrelsens kostnader för bibehållande av en rimlig älgvård i högre grad än hittills bör finansieras via avgifterna på jakten.

Allmänt

Länsstyrelsen delar statens naturvårdsverks bedöming att B-licensområ­den svarar för en stor del av arbetsbelastningen och kostnadema för länsstyrelsen. Jakten där är ej heller anpassad efter markens och älgstam­mens storlek, vilket är anmärkningsvärt bl. a. från biologisk synpunkt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: I promemorian poängteras att målet med älgjaktens administration i första hand skall vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen. Enligt länsstyrelsens mening överensstämmer det an­givna målet med det hitintills gällande målet för älgvärden, nämligen att älgstammen bör hållas vid en god kvalitativ och lämplig kvantitativ nivå samtidigt som älgens skadegörelse på skog och växande gröda begränsas och riskerna för älgkollisioner i trafiken minskas. Länsstyrelsen anser att de ovan angivna målen kan uppnås på ett tillfredsställande sätt med den i promemorian föreslagna förenklingen av administrationen.

Ett system med en reglerad älgjakt innebär ofrånkomligt viss admini­
stration. Det radikalaste sättet att minska administrationen av älgjakten
vore att inte reglera den genom licenstilldelning utan att variera jakttidens
längd beroende på om man vill minska eller öka älgstammens storlek
eventuellt också i kombination med förbud mot fällande av djur av visst
kön eller ålder under hela eller viss del av jakttiden.
                              203


 


Förhoppningsvis kommer det av naturvårdsverket föreslagna systemet     Prop. 1991/92:9 med s. k. älgskötselområden med fri avskjutning att få en sådan omfatt-     Bilaga 5 ning att administrationen av den anledningen avsevärt kommer att förenk­las.

Det förhållandet att man har möjlighet att få registrera s.k. särskilt licensområde (B-område) skapar i sig en betydligt större administration än om man bara kunde registrera A-licensområden och få bedriva jakt på endast årskalv på all annan mark. Naturvårdsverket påpekar också i pro­memorian att orsaken till den alltför omfattande administrationen i gran­den är att systemet inte strikt bygger på en helt produktionsanpassad jakt, men att det av politiska skäl kan vara svårt att i nuvarande läge helt ompröva älgjaktssystemet.

Rent allmänt vill länsstyrelsen framhålla att tvångsåtgärder bör undvi­kas i så stor utsträckning som möjligt, då de skapar olust hos jägarna och medför en utökad administration. Systemet bör så långt som möjligt bygga på frivillighet. Systemförändringar som skapar nya administrativa nivåer måste också undvikas.

Naturvårdsverket anser att här föreliggande förslag till förenklad admi­nistration bör ses som en enhet, som om möjligt i sin helhet antingen bör antas eller förkastas. Länsstyrelsen instämmer i detta då de föreslagna åtgärderna griper in i varandra. Om man skulle avstå från att genomföra någon av de föreslagna förändringarna kan det förhindra genomförandet av andra förändringsförslag.

Som redan sagts ovan anser länsstyrelsen att de föreslagna förändringar­na av administrationen i stort sett inte påverkar gällande mål för älgvår­den. Vissa av de föreslagna åtgärderna skulle kunna underlätta att uppnå de uppställda målen. Länsstyrelsen ställer sig därför positiv till de i prome­morian föreslagna förenklingarna av älgjaktsadministrationen. Här tas därför endast de punkter upp, där länsstyrelsen har synpunkter på försla­gen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Enmansutredaren Jan Fransson har i betänkandet "Skada av vilt" (SOU 1990:60) ansett att vissa delar i na­turvårdsverkets förslag inte bör genomföras. Länsstyrelsen delar enmans­utredarens uppfattning, med undantag av övervägandena om minsta stor­lek på ett älgskötselområde. Här anser länsstyrelsen att naturvårdsverkets förslag på 2000 ha bör kunna godtas. Närmare motivering framgår av länsstyrelsens yttrande över viltskadebetänkandet. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i övrigt.

Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen delar naturvårdverkets uppfatt­
ning att det nuvarande älgjaktssystemet kräver en alltför omfattande ad­
ministration. För att underlätta det årliga arbetet med licenstilldelningar­
na använder länsstyrelsen sedan två år tillbaka persondator. Härigenom
har väsentliga fördelar vunnits ur arbetssynpunkt. Kostnaden för admini­
strationen av älgjakten har före datorisering beräknats till ca 650000
kr./år. Mot bakgrand av att denna verksamhet drar resurser från annan
väsentlig verksamhet i form av såväl personal som direkta kostnader,
       204


 


anser länsstyrelsen att alla förslag som siktar till att minska det administra-     Prop. 1991 /92:9 liva arbetet är värdefulla. Länsstyrelsen tillstyrker därför i allt väsentligt     Bilaga 5 de i promemorian framlagda förslagen till förenklingar. I det följande lämnas därför kommentarer endast i de enskilda delar där länsstyrelsen har avvikande mening.

Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vill inledningsvis instämma i naturvårdsverkets uppfattning att nuvarande älgjaktssystem kräver en allt­för omfattande administration. Det är därför synnerligen angeläget att förenklingar kommer till stånd.

Naturvårdsverket har ansett att verkets förslag bör ses som en enhet som om möjligt antingen bör antas i sin helhet eller förkastas. Länsstyrelsen tillstyrker i allt väsentligt förslagen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: Promemorian har tillkommit efter ett regeringsuppdrag till. naturvårdsverket att utarbeta lämliga rutiner för registrering av licensområden och för beslut om älgtilldelning. Naturvårds­verket har emellertid inte hållit sig till detta uppdrag utan föreslår nu också delvis ganska vittgående sakliga ändringar i gällande regleringssytem. Det­ta är otillfredsställande och innebär att naturvårdsverket också tagit upp frågor som samtidigt utretts av en statlig utredning vars betänkande "Ska­da av vilt" lagts fram i år. Beträffande de sakfrågor som rör älgjaktens reglering hänvisar länsstyrelsen till sitt nyligen avgivna yttrande över detta betänkande.

Naturvårdsverket anser att dess förslag bör ses som en enhet som om möjligt bör antingen antas helt eller förkastas. Nu föreligger avgörande invändningar mot en del av förslagen redan av det skälet att dessa står i strid mot ställningstaganden som riksdagen gjort. Efter ett samtidigt över­vägande av förslagen i promemorian och betänkandet "Skada av vilt" bör man emellertid kunna genomföra några framkomna förslag vilka — enligt den bedömning länsstyrelsen här gjort — ur olika synpunkter kan anses välmotiverade.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget med de erinringar som anges och välkomnar särskilt de föreslagna ändringarna som rör Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Hallands län: Statens naturvårdsverk beskriver inlednings­vis i sin promemoria hur handläggningen för närvarande går till på länssty­relserna. Härefter lämnar man förslag på ratiner som kan förenkla hand­läggningen. För länsstyrelsen i Hallands del är de flesta förslagen inga nyheter då de sedan länge praktiserats här i länet. Som exempel kan nämnas schablonmässig beräkning av tilldelningen med hjälp av person­dator.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen vill inledningsvis understryka
att administrationen av älgjakten måste förenklas så mycket som möjligt.
Hittills har detta försvårats av flera orsaker. Bl. a. har statsmakterna inte
205


 


insett vilket administrativt arbete som jaktlagstiftningen inneburit i prak-     Prop. 1991/92:9 tiken. Ett exempel är de s. k. B-licenserna. Vidare tar jägarna mycket tid i     Bilaga 5 anspråk genom telefonsamtal och personliga besök. Det borde i stället vara jägarnas egna organisationer som skulle svara för information till jägarna i större utsträckning än som nu sker.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Naturvårdsverket har i sin promemoria föreslagit vissa förenklingar av administrationen. Länsstyrelsen är inte i alla delar beredd att tillstyrka naturvårdsverkets förslag. Flera frågor kring älgjakten hanteras i dag av jaktvårdsföreningen. Dessa belastar inte staten utan bekostas av jägama.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Naturvårdsverkets förslag i rabricerade promemoria har i väsentliga delar berörts och kommenteras i,den särskil­da utredningen som redovisats i betänkandet "Skada av vilt" (SOU 1990:60). I sitt yttrande över betänkandet har länsstyrelsen ställt sig bak­om utredningens överväganden och förslag beträffande administrationen av älgjakten. Länsstyrelsen har därvid särskilt berört frågan om älgtilldel­ning och förslagen om förlängd jakttid och inrättande av älgskötselområ­den.

Länsstyrelsen får i nu föreliggande yttrande hänvisa till utredningens överväganden i betänkandet och till vad länsstyrelsen anfört i anslutning till detta. Häratöver vill länsstyrelsen understryka vikten av att de av riksdagen fastlagda principerna för övergången från generell älgtilldelning till licensjakt genomförs. En ändring av principerna i enlighet med vad naturvårdsverket föreslagit skulle allvarligt kunna äventyra den fortsatta samordningen av älgjakten och leda till en ökad uppsplittring av licensom­rådena. I övrigt har länsstyrelsen inget att erinra mot att de förslag till förenklingar i administrationen av älgjakten som naturvårdsverket föresla­git genomförs. Flera av förslagen har redan prövats och införts av länssty­relsen.

Länsstyrelsen i Örebro län: Reglerna för skötseln av älgstammen speglar hänsynstaganden till främst olika kategorier markägare och jägare. Följden har blivit ett komplicerat och selektivt regelsystem. Länsstyrelsen anser att den nationella målsättningen för älgvården, dvs. en älgstam av hög kvalitet och anpassad till betestillgång, de areella näringarna och trafiksäkerheten, borde ha kunnat uppnås med enklare och mera generella regler och där­med till lägre kostnader. Naturvårdsverket har konstaterat att några egent­liga rationaliseringar och kostnadsbesparingar inte är möjliga med mindre hela älgjaktssystemet omprövas. Verket har dock utgått från förutsättning­en att förenklingar skall eftersträvas inom ramen för de principer som gäller för nuvarande system. Denna föratsättning gäller därför även de synpunkter som länsstyrelsen lämnar.

Administreringen av älgjakten finansieras för närvarande till en mindre
del genom bidrag från fonderade avgifter för fällda älgar och i allt väsent­
ligt genom medel över statsbudgeten. Länsstyrelsen anser det lämpligt att
de direkta kostnadema helt täcks genom bidrag för att en rimlig service-
   206


 


nivå skall kunna upprätthållas. Varje länsstyrelse bör själv få bestämma     Prop. 1991/92:9 bidragets storlek enligt självkostnadsprincipen. Det ger också möjlighet för    Bilaga 5 länsstyrelsen att i samråd med jägarorganisationema tillhandahålla olika grader av service.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att det är positivt att naturvårdsverket nu efter några års tillämpning av den nya lagstiftning­en ser över älgjaktsadministrationen. Givetvis är det därvid bra att man tillvaratar de goda erfarenheterna av den reglerade älgjakten i bl.a. Väst­manlands län när man nu lägger förslag till en förenklad administration av älgjakten. Länsstyrelsen anser emellertid att naturvårdsverkets förslag i många fall har lagts utan att en allsidig bedömning har gjorts beträffande dess konsekvenser ur såväl legal som praktisk synpunkt. Den föreslagna avregleringen skulle skapa en inte önskvärd regellöshet. Förslaget ger inte heller några konkreta anvisningar om hur man t. ex. skall lösa problemen med de alltför stora viltskadorna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det är av stor vikt att älgjaktsadministra­tionen förenklas i så stor utsträckning som möjligt, i synnerhet i dagens läge när länsstyrelsernas resurser tydligen skall minskas kraftigt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen får inledningsvis uttala att länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att nuvarande älgjaktssystem kräver en alltför omfattande administration och att, om några egentliga rationaliseringar och kostnadsbesparingar skall vara möjli­ga, hela systemet i första hand bör omprövas.

Administrationen av älgjakten drar stora kostnader och innebär mycket krångel för älgjägarna. Det finns därför, enligt länsstyrelsens mening, anledning att noga överväga om inte hela älgjaktssystemet bör omprövas. Älgjaktssystemet som sådant är dock uppställt mot bakgrand av de mål för älgvårdspolitiken som statsmakterna ställt upp. Flera av de uppställda målen har man lyckats att uppfylla väl. Älgen är en livskraftig, individrik viltart i landet. Älgstammen erbjuder stora rekreationsmöjligheter för jägare m. fl. Köttvärdet av de falida älgarna är stort. I det stora hela kan rättvisa förhållanden sägas råda mellan olika jagar- och markägarkategori­er vad gäller avskjutningsmöjligheterna. Samhällets mål att begränsa ska­dorna av älgen, i trafiken och på skog och gröda m.m. har dock dåligt uppfyllts. Dessa skador är alltför omfattande.

Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets bedömning att det är de mindre områdena som svarar för en omotiverat stor del av arbetsbelastningen och kostnaderna för länsstyrelserna. De till arealen mindre områdena, uppgå­ende till sammanlagt 6% av den totala ägjaktsarealen i länet, svarar för uppskattningsvis ca 75% av länsstyrelsens arbete. Det är därför särskilt angeläget att få en förenkling av älgjaktssystemet för sådana områden.

Vidare innebär maxtilldelningarna för egentliga licensområden (A-om­
råden) mycket arbete för länsstyrelserna. Delvis utgör de, som länsstyrel­
sen närmare utvecklar i yttrande över betänkandet (SOU 1990:60) "Skada
av vilt", ett hinder för att åstadkomma en från skadesynpunkt ökad
         207


 


avskjutning av älg. Länsstyrelsen anser också, i likhet med vad som anförs     Prop. 1991/92:9 i betänkandet, att jägarna och markägarna bör ges ett större ansvar för    Bilaga 5 avskjutningen. Innehavarna av större licensområden bör kunna anförtros att själva bedöma lämplig avskjutning inom områdena.

Länsstyrelsen finner starka skäl tala för en långtgående avreglering av älgjakten. Risken med en avreglering är främst att jägama skulle utnyttja den frihet som avregleringen medför till att göra alltför stora avskjutning-ar. Som nämnts tidigare är det önskvärt från skadesynpunkt att avskjut­ningen ökas. Det ligger inte heller i jägarnas intresse att skjuta ned älgstam­men alltför mycket. Därigenom begränsar de ju sina egna jaktmöjligheter i framtiden. Länsstyrelsen tror därför att den nämnda risken inte är så stor.

Länsstyrelsen får således föreslå att älgjakten blir föremål för en bety­dande avreglering och tecknar nedan en skiss till hur ett nytt älgjaktssy­stem kan utformas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen välkomnar naturvårdsverkets översyn av administrationen och undersökningen av möjligheterna att förenkla densamma. Företrädare för länsstyrelsen har haft förmånen att i verkets referensgrapp redovisa fakta och erfarenheter och på så sätt lämna underlag för verkets bedömning.

Länsstyrelsen har i det följande koncentrerat sig på att redovisa vilka konsekvenser föreslagna åtgärder skulle få från administrativ synpunkt.

En hel del av förslagen är bra och bör kunna genomföras. Vissa är mer tveksamma och kan behöva utredas eller övervägas ytterligare.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att orsaken till den omfattande administrationen är att syste­met inte bygger på en helt produktionsanpassad jakt.

Länsstyrelsen har redan tidigare, av resursskäl, tvingats införa förenk­lingar och rationaliseringar av älgjaktsadministrationen. En del av försla­gen i naturvårdsverkets PM bedöms tillsammans kunna innebära ytterliga­re resursbesparingar. För länsstyrelsen i Västerbottens län torde besparing­en dock inte bli särskilt stor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Målet med en förenklad administration skall, enligt naturvårdsverket, i första hand vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen. Härvidlag är det viktigt att den enskilde jägaren och markägaren uppfattar att hans speciella kunnande och intresse tillvaratas.

Så långt det är möjligt är det en självklarhet att offentlig administration skall vara motiverad. Detta gäller också länsstyrelsens arbete med älgad­ministration och reglering av viltskador men också naturvårdsverkets handhavande av dessa frågor.

I Norrbottens län har försöksverksamhet med reglerad älgjakt bedrivits
nedanför lappmarksgränsen sedan år 1971 och fram till den nuvarande
jaktlagstiftningen började gälla år 1988. Inom länet i övrigt tillämpades
reglerna i 13§ jaktlagen (1938:279) i dess äldre lydelse. Således harjakt på
"generella områden" inte bedrivits i länet. Naturvårdsverkets förslag skall
   208


 


därför granskas delvis utifrån andra utgångspunkter än vad gäller riket i     Prop. 1991/92:9
övrigt.
                                                                                           Bilaga 5

Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Som naturvårdsverket själv framhåller, är detta förslag en bred kompromiss som beaktar de viktigaste yrkanden och behov som framkommit från berörda parter. Den referens­grapp som stått till naturvårdsverkets förfogande har enhälligt godtagit det av verket framlagda förslaget. Det enda som diskuterades i den omnämn­da referensgrappen, och som inte återfinns i naturvårdsverkets förslag, var möjligheten att uttaga någon form av registreringsavgift för licensområ­den. I övriga frågor rådde enighet om kompromissens innehåll såsom den återges i det remitterade förslaget. Det bör däratöver noteras att natur­vårdsverket har tillfört förslaget vissa synpunkter om den lokala jägarrep-resentationen som inte var förankrad i nämnda referensgrapp. Som försla­get i den delen kom att utformas, riskerar Jägamas riksförbund att ute­stängas från den lokala verksamheten, vilket uppenbart inte var meningen med ifrågavarande kompromiss.

Riksförbundet vill särskilt understryka den närmast historiska betydel­sen detta kompromissförslag innefattar. För första gången någonsin har enighet uppnåtts i älgjaktsfrågan mellan landets båda jägarorganisationer och samtliga berörda myndigheter. Det kommer att få förödande konse­kvenser om denna kompromiss skulle slås sönder. De starka motsättningar som då skulle uppkomma tillskapar kaos och omöjliggör en bred samför­ståndslösning. Både viltet, jägarna och samhället skulle åsamkas stor djup­gående skada därav.

Det ligger i sakens natur att riksförbundet inte är helt nöjt med alla delar i nämnda kompromissförslag. Enigheten om den förenklade administra­tionen för registrering av B-licensområden har haft en direkt avgörande betydelse för att riksförbundet skulle kunna ställa sig bakom hela kompro­misspaketet. Vad gäller exempelvis de extremt långa jakttidsramarna som föreslås, har föratsättningen varit att det är fråga om ramar inom vilka länsstyrelsen fastställer lämplig jakttid. Vidare skall möjligheten till lokala älgjaktsområdens ökade självbestämmanderätt ses för vad de är — möjlig­heter som kan prövas och bestå om resultaten därav faller väl ut. Samma förhållande bör naturligtvis gälla i fråga om den fria kalvjakten inom registrerade licensområden. Enligt riksförbundets mening bör vinterjakt efter älg endast komma till utnyttjande i syfte att skydda värdefull ung­skog, i de fall höstens älgjakt inte gett åsyftat resultat för begränsning av älgskador.

Under föratsättning att riksförbundet tillförsäkras reellt inflytande inom den lokala älgjaktsadministrationen, samt alt förslaget bibehålls intakt med däri angiven förenkling vid registrering av B-licensområden, tillstyrker riksförbundet naturvårdverkets kompromissförslag att genom­föras i obeskuren helhet.

209

14   Riksdagen 1991/92. I .saml. Nr 9


Lantbrukarnas riksförbund-skogsägarnas riksförbund:            Prop. 1991/92:9

Sammanfattning                                                             Bilaga 5

Förbunden delar verkets uppfattning att administrationen rant älgjakten kan minskas.

Förbunden tillstyrker att tilldelningsbeslut i fortsättningen inte kan överklagas.

Förbunden anser att beslut som i grunden berör jakträtten även fortsätt­ningsvis skall kunna överklagas till regeringen.

Förbunden tillstyrker att anmälan av jaktresultat i fortsättningen görs obligatoriskt.

Förbunden anser att verkets förslag till nytt tilldelningssystem innebär för stor schablonmässighet och saknar nödvändig individuell anpassning.

Förbunden konstaterar att frågan om överföring av generell mark till B-licens är överspelad i och med regeringens proposition om föriängning av den generella jakten t.o. m. år 1994.

Förbundens synpunkter

Statens naturvårdsverk har på regeringens uppdrag utrett administratio­nen runt älgjakten. Utredningen ger en klar och belysande bild av nuvaran­de system vad avser registrering av mark och tilldelning samt möjligheter att överklaga fattade beslut.

Man kan konstalera att handläggningen av dessa frågor varierar från län till län, men att verkets beskrivning i stort är riktig. Målet med administra­tionen är att sköta älgstammarna på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskadorna i jord- och skogsbruket, viltolyckor och andra samhällsin­tressen. En målsättning har varit att ta fasta på enskilda jägares krav och önskemål.

Förbunden delar denna målsättning men vill framhålla att verksamhe­ten, för att få acceptans inom breda led, måste vara effektiv och uppfattas av berörda parter som rättvis.

Förbunden kan konstatera överlappningar och motsättningar mellan
natuvårdsverkets förslag och de förslag som redovisas i betänkandet om
ersättning vid vissa viltskador "Skada av vilt SOU 1990:60". Genomförs
grundprinciperna i viltskadeutredningen, bl.a. tillskapandet av nya
samverkansformer för älgjakten, "älgskötselområden", och förslaget
vinner gehör i markägarkretsar måste detta automatiskt medföra en
minskning av länsstyrelsernas arbete och en administrativ besparing. Till­
skapandet av älgskötselområden kommer att medföra vidgade möjligheter
till frivillig samverkan mellan områden som i dag är registrerade för
generell tilldelning.
                                  ,

Enligt förbundens uppfattning bör statens natuvårdsverks PM "Förenk­lad administration av älgjakten" sambehandlas och underordnas viltska­deutredningen "Skada av vilt SOU 1990:60". Vissa problemställningar tas nämligen upp i både statens naturvårdsverks PM och i belänkandet, men med olika lösningar och slutsatser som följd.

Avslutningsvis vill vi påtala och ta avstånd från den ton och de nedsät- 210


 


lande omdömen om markägare och jägare som kommer till uttryck i     Prop. 1991/92:9 promemorian. 1 promemorian anförs bl. a.: "Jägarna finner systemet orätt-     Bilaga 5 vist och därför försvarligt att försöka utnyttja till egen förmån".

Naturvårdsverket vill alltså påskina att markägare och jägare på ett otillbörligt sätt och med gott samvete utnyttjar nuvarande system. Dessa påståenden är kränkande och grovt överdrivna.

Naturligtvis kan man i en krets av 100000-tals människor hitta ett fåtal personer som företräder dessa åsikter, men verkligheten är att majoriteten av markägare och jägare är solidariska och ytterst angelägna att bevara och utveckla viltstammar av god kvalitet.

Skogsindustrierna: Det kan tyckas förvånande att inte denna utredning har utarbetats tillsammans med jordbruksdepartementets utredning "Skada av vilt". Ett gemensamt betänkande hade gett större tyngd åt framför allt föreliggande utredning.

1 dag är den administrativa hanteringen av älgjaktsfrågor alltför kompli­cerad och dyrbar. Det bör genom små förändringar finnas goda möjlighe­ter att avbyråkratisera det administrativa arbetet rant älgjakten. Administ­rationsarbetet måste anpassas så att det stimulerar till ökad avskjutning på älg. Engagemanget hos markägare/jägare måste höjas. Detta för att på kort tid försöka reducera älgstammen till en ur markägarnas och samhällets synpunkt acceptabel nivå.

Vi är därför i stort positivt inställda till utredningens förslag. Dessa är till stora delar exempel på bra åtgärder som kan stimulera till att höja avskjutningen på älg. Som vi ser det är höjd avskjutning det enda sättet att få bukt med älgproblemen. De flesta av förslagen skulle även innebära avsevärda besparingar för såväl länsstyrelsema som naturvårdsverket.

Svenska jägareförbundet: Inledningsvis skall framhållas

att den svenska älgstammen representerar mycket stora ekono­miska värden

att älgjakten och "älgskådning" ger rika tillfallen till rekreation och friluftsliv för ett mycket stort antal människor.

Enligt Svenska jägareförbundets bestämda mening måste, bl.a. mot bakgrand härav, grandsynen på älg vara positiv.

Jägareförbundet redovisar nedan sina synpunkter under de av natur­vårdsverket i promemorian angivna rubrikerna.

Målsättning

Naturvårdsverket konstaterar att målet med älgadministrationen i första hand skall vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen, samt att tillvarata den enskilde jägarens krav och önskemål.

Man vill åstadkomma bestämmelser som av jägarna uppfattas som meningsfulla.

Jägareförbundet ansluter sig helt till målsättningen. Förbundet vill dock  211


 


mot bakgrand av gjorda erfarenheter understryka att det knappast är     Prop. 1991/92:9
möjligt att åstadkomma ett system som alla jägare ställer upp på.
         Bilaga 5

Förbundet vill dock betona att det stora flertalet jägare alltid ställer sig lojala men givetvis önskar en ordning för älgjakten som i huvudsak kan uppfattas som rättvis.

Nuvarande ordning

Utredningens beskrivning av nuvarande hantering av registrering, tilldel­ning och överklaganden är i huvudsak riktig. Det skall dock framhållas att handläggningen varierar mycket mellan olika län. Förenklingar har i flera fall införts. Bl.a. används dator även för automatisk beräkning av tilldel­ning för enskilda älgjaktsområden med samma tilldelningsnorm. Det skall slutligen observeras att beskrivningen ej är helt objektiv utan ger en sämre bild av hur den nuvarande ordningen fungerar än vad som är motiverat.

Synpunkter på älgjaktssystemet

Enligt naturvårdsverket innebär systemet med B-licens djupa orättvisor och medför att det saknas motiv för enskilda markägare att ingå i större älgjaktsområden med produktionsanpassad jakt. Verket poängterar vida­re, att småområden — generellområden, B-licens och kalvjaktsområden — står för en stor del av administrationen.

Jägareförbundet delar dessa naturvårdsverkets uppfattningar.

Naturvårdsverket anser inte att småområden har några negativa konse­kvenser ur älgskötselsynpunkt.

Jägareförbundet delar inte denna naturvårdsverkets uppfattning.

Den direkta betydelsen för älgvården av de älgar som skjuts på småom­råden är vid nuvarande omfattning tämligen obetydlig.

Något som däremot är synnerligen negativt för älgjakten och därmed för älgstammen är om jägare finner det attraktivt att bryta ut sin mark ur större älgjaktsområden. Vidare är det självklart så att ju större andel av älgjakten som sker i splittrad form, dessto större negativa effekter kan den få för att nå och sedemera kunna bibehålla en balanserad älgstam.

En uppsplittring är också tvärtemot de krav på samordning inom större älgskötselområden som älgforskare, m. fl. med erfarenhet av älgvård föror­dar.

I detta sammanhang vill Svenska jägareförbundet också påtala och med kraft vända sig mot det av naturvårdsverket använda generaliserande och gentemot de svenska jägarna nedvärderande uttryckssättet som verket mer eller mindre genomgående använder i sin framställning.

"Jägama har ofta svårt att hantera papper-------- kartor,  ".

Svenska jägare torde i jämförelse med många andra grapperingar i
samhället vara förhållandevis kunniga i att läsa kartor. Några jämförelser
mellan jägare och andra kategorier när det gäller skicklighet i registrering
av älgjaktsområden har, såvitt jägareförbundet har sig bekant, inte heller
förekommit.
                                                                                   212


 


Jägarna finner systemet orättvist och "därför försvarligt att försö-     Prop. 1991 /92:9
ka utnyttja till egen förmån".
                                     Bilaga 5

Naturvårdsverket låter här påskina att de svenska jägama — ca 270000 älgjägare — finner det nuvarande systemet sådant att de med gott samvete kan utnyttja det till egen vinning. Verkligheten är en helt annan. Den absoluta merparten av de svenska älgjägarna är utomordentligt angelägna om den svenska älgstammen och vill ha sådana regler och bestämmelser att dels älgstammen kan skötas på ett riktigt sätt dels jakten kan genomfö­ras under trevliga och rättvisa former.

Registrering

Statens naturvårdsverk konstaterar att registrering av älgjaktsområden utan tvekan är den "mest arbets- och resurskrävande delen av administra­tionen av älgjakten". Vidare finner verket att syftet med administrationen skall vara "att åstadkomma en biologiskt grandad skötsel av älgstammen". Detta bör enligt naturvårdsverket "rimligen leda till att älgjakt end