Prop.
1991/92:9
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 29 augusti 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Mats Hellström
Stammarna av framför allt älg, dovhjort, kronhjort och rådjur skall anpas-
sas så att det uppnås en bättre balans mellan viltstammarnas storlek och
intresset av att minska de skador viltet åstadkommer. Jägare och markäga-
re skall ta ett större ansvar för att balansen uppnås. Information och
utbildning i jakt- och viltvårdsfrågor skall ges till markägare och jägare.
Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor skall intensifieras.
Stora och stabila älgjaktsområden skall kunna registreras som älgskötsel-
områden. Jakträttshavarna får själva avgöra avskjutningens storlek inom
dessa områden.
Jakttiderna för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur förlängs.
Möjligheten att erhålla ersättning för skada av älg, dovhjort och
kronhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar upphör den 1 januari
1995.
Prop. 1991/92:9
Härigenom föreskrivs att 23, 33 och 54 §§ jaktlagen (1987:259) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Under de tider som regeringen föreskriver får
1. den som bor på en gård eller
har en trädgård men saknar jakträtt
där döda eller fånga och behålla föl-
jande djur som kommer in på går-
den eller i trädgården: vildsvin,
räv, grävling, iller, mink, hermelin,
vessla, ekorre, vildkanin, mullvad,
sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss,
husmus, duvhök, sparvhök, kråka,
råka, kaja, skata, björktrast (snö-
skata), gråsparv eller pilfink,
1. den som bor på en gård eller
haren trädgård men saknar jakträtt
där döda eller fånga och behålla föl-
jande djur som kommer in på går-
den eller i trädgården: vildsvin,
räv, mårdhund, grävling, mård, il-
ler, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar,
råttor, skogsmöss, husmus, duv-
hök, sparvhök, kråka, råka, kaja,
skata, björktrast (snöskata), grå-
sparv eller pilfink,
2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktod-
ling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för
att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats
tillfalla jakträttsha varen,
3. den som innehar mark men saknar jakträtt där fånga vildkanin och
behålla de fångade djuren.
Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs
på annans jaktområde.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.
33 §
Jakt efter älg får ske endast efter licens av länsstyrelsen och inom ett
område som länsstyrelsen har registrerat (licensområde). Detta gäller inte,
om jakten endast avser älgkalv.
Ett licensområde skall vara av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att
det är lämpat för älgjakt. Länsstyrelsen får vägra att registrera ett område
som licensområde eller besluta om avregistrering, om området inte medger
en avskjutning av minst ett vuxet djur om året.
Utan hinder av bestämmelserna i andra stycket får ett område registre-
ras som licensområde med tilldelning av ett valfritt djur om året om det
finns särskilda skäl för en sådan registrering.
Regeringen får meddela föreskrif-
ter om undantag från första och
tredje styckena.
54 §
Länsstyrelsens beslut enligt 12och Länsstyrelsens beslut enligt 33 §
33 §§ får överklagas hos statens na- om registrering av licensområde
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:9
turvårdsverk. Naturvårdsverkets be-
slut i en överklagad fråga får inte
överklagas. Naturvårdsverkets be-
slut i övrigt med anledning av be-
svärsärendet får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Föreskrifter om hur sådana be-
slut får överklagas som fattas av en
myndighet med stöd av ett bemyn-
digande enligt denna lag meddelas
av regeringen.
får överklagas hos kammarrätten.
Beslut enligt 12 § samt övriga beslut
enligt 33 § får inte överklagas.
Föreskrifter om överklagande av
sådana beslut som fattas av en
myndighet med stöd av bemyndi-
gande enligt denna lag meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre bestämmelser tilläm-
pas dock i fråga om beslut som har meddelats före ikraftträdandet.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991
Prop. 1991/92:9
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Görans-
son, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, G. Andersson,
Lönnqvist, Freivalds, Lööw, Persson, Sahlin, Larsson
Föredragande: statsrådet Hellström
Med stöd av regeringens bemyndigande den 21 april 1988 tillkallade
statsrådet Lönnqvist en särskild utredare med uppdrag att se över ersätt-
ningssystemet för viltskador. Utredningen om ersättning vid vissa skador
av vilt, i fortsättningen benämnd viltskadeutredningen, (riksdagsledamo-
ten Jan Fransson) avgav i augusti 1990 betänkandet (SOU 1990:60) Skada
av vilt.
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels det
lagförslag som läggs fram som bilaga 2, dels en förteckning över remissin-
stanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.
Regeringen uppdrog den 8 oktober 1987 åt statens naturvårdsverk att i
samråd med statskontoret och övriga berörda myndigheter och organisa-
tioner utarbeta lämpliga rutiner för länsstyrelsernas registrering av licens-
områden och beslut om älgtilldelning. Naturvårdsverket överlämnade i
maj 1990 promemorian Förenklad administration av älgjakten.
Promemorian har remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels en sammanfattning av promemorians förslag som bilaga 4, dels
en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remiss-
yttrandena som bilaga 5.
Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet beslutade den 25 februari
1986 att tillsätta en arbetsgrupp för att närmare belysa och ge svar på vissa
frågor rörande älgen och skogen. Arbetsgruppen, älg/skoggruppen, har i sin
slutrapport Älgen och skogen tagit upp skadeproblemen och lämnat förslag
till lösningar. Regeringen överlämnade arbetsgruppens slutrapport till vilt-
skadeutredningen, varför rapporten inte har remissbehandlats separat.
Till protokollet i detta ärende bör fogas arbetsgruppens förslag till åtgär- Prop. 1991/92:9
der i sammanfattning som bilaga 6.
Med stöd av regeringens bemyndigande den 1 november 1990 tillkallade
chefen för miljödepartementet en särskild utredare för att utreda natur-
vårdsverkets framtida uppgifter. Utredningen antog namnet Utredningen
om naturvårdsverket. Utredningen avgav i april 1991 betänkandet (SOU
1991:32) Naturvårdsverkets uppgifter och organisation. Utredningen före-
slår bl. a. att naturvårdsverkets centrala sektoransvar för jaktfrågor förs
över till skogsstyrelsen medan verket behåller sin rätt att besluta i frågor
som gäller de stora rovdjuren.
Betänkandet har inte remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende
bör fogas betänkandets lagförslag såvitt rör jaktlagen (1987:259) som bila-
ga 7.
Regeringen uppdrog den 20 juni 1991 åt generaldirektörerna för statens
naturvårdsverk och skogsstyrelsen samt åt rikspolischefen att gemensamt
utreda formerna för att föra över det övergripande ansvaret för jakt- och
viltvårdsfrågor till skogsstyrelsen samt frågor rörande forskning inom jakt-
och viltvårdsområdet till skogs- och jordbrukets forskningsråd. Vidare
skall det övervägas i vilken mån och i vilka former det övergripande
ansvaret rörande krav på skjutvapen och ammunition för jakt samt frågor
om tillstånd till innehav av jaktvapen bör föras över till rikspolisstyrelsen.
Uppdraget skall redovisas senast den 15 november 1991.
Vid överläggningar i jordbruksdepartementet med företrädare för bl. a.
skogsstyrelsen, naturvårdsverket, länsstyrelser, skogsbruket och jägarorga-
nisationerna om den framtida älgjakten och älgadministrationen har dessa
kommenterat sina synpunkter på de framlagda förslagen.
Enligt förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador, m. m.
skall för varje älg, kronhjort och dovhjort som falls betalas en fallavgift
som fastställs av länsstyrelsen. De avgifter som erläggs bildar för varje län
en viltskadefond. Ur viltskadefonden lämnas ersättning för skador på
jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar om de förorsakats av älg,
kronhjort eller dovhjort. Ersättning kan lämnas till jordbruksföretag med
minst 2 ha odlad jord eller yrkesmässiga trädgårdsföretag omfattande
minst 200 m2 under glas eller plast eller minst 2 500 m2 frilandsareal. En
förutsättning för ersättning är att den skadelidande vidtagit åtgärder för att
motverka skadan. Olika förebyggande åtgärder är t. ex. begränsning av
skadegörande viltstammar genom jakt, anpassning av grödaval och areal-
disposition, uppsättning av stängsel och skrämselåtgärder. Ersättning läm-
nas för den del av skadan som överstiger en självrisk som beräknas för
varje företag. Självrisken utgör 1,5% av gårdens skördevärde för jord-
bruksfastigheter, dock lägst 1 000 kr. För trädgårdsföretag är självrisken
250 kr. per ha, dock lägst 1 000 kr. Värderingen av skadan utförs av gode
män som utses av länsstyrelsen. Kostnaden för värderingen ersätts ur
viltskadefonden i de fall ersättning för skadan lämnas. Ersättningen beslu-
tas av länsstyrelsen.
Ur viltskadefonden kan länsstyrelsen även lämna bidrag till förebyggan-
de åtgärder mot viltskador av älg, kronhjort och dovhjort.
Prop. 1991/92:9
Föredragande statsrådet anförde i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m. m. att
skogsägare borde kunna påräkna bidrag när skogsplanteringar utsatts för
så svåra skador av älg att en omplantering är nödvändig enligt skogsvårds-
lagstiftningens föreskrifter om skyldighet att anlägga ny skog. En förutsätt-
ning för sådant bidrag borde vara att skogsägaren så långt möjligt försökt
skydda planteringen från skador genom avskjutning av älg. Som huvudre-
gel borde enligt föredraganden gälla att bidrag skall komma i fråga först
när skogsägaren skjutit sin tilldelning under den vanliga jakten och dessut-
om uttömt möjligheterna att genom särskilda tillstånd till skyddsjakt för-
hindra att planteringen förstörs. Bidraget borde lämnas för skador som
inträffat efter den 30 juni 1987.
I samband med utarbetandet av föreskrifter för det nya bidraget fram-
kom att det råder stor osäkerhet i fråga om de årliga skadorna av älg på
skog. Det råder också stor osäkerhet om vilken effekt den nya produktions-
anpassade älgjakten kan få på skogsskadorna. Länens viltskadefonder
tillförs omkring 20 milj. kr. årligen genom fallavgifter. För att fallavgifter-
na inte skall bli oskäligt betungande för jägarna beslutade statsmakterna
att en försöksverksamhet med bidrag till omplantering av skog som ska-
dats av älg skulle genomföras i några län. Härigenom skulle nödvändiga
kunskaper vinnas om hur stor älgstammen bör vara för att skogsskadorna
skall hållas på en acceptabel nivå (prop. 1987/88:100 bil. 11, JoU 17, rskr.
184).
Med stöd av förordningen (1988:406) om försöksverksamhet med bi-
drag till omplantering av skog som skadats av älg kunde under åren 1988 —
1990 bidrag lämnas för sådan omplantering i Blekinge, Älvsborgs och
Norrbottens län. Bidrag lämnades med 25% av omplanteringskostnaden
när skogsplanteringar utsatts för så svåra skador av älg att omplantering
måste ske enligt skogsstyrelsens bestämmelser om skyldighet att anlägga ny
skog. Bidrag lämnades endast om skogsägaren skjutit sin ordinarie älgtill-
delning och uttömt möjligheterna till ytterligare avskjutning.
Enligt 17 § förordningen (1980:400) om ersättning vid vissa viltskador,
m. m. får för särskilt fall ersättning lämnas av statsmedel eller ur jaktvårds-
fonden om det är uppenbart oskäligt att den skadelidande själv svarar för
de kostnader som skadan föranleder. Fråga om ersättning prövas av na-
turvårdsverket.
Enligt förordningen (1976:430) om ersättning vid vissa skador av rov-
djur lämnas ersättning om tamdjur skadas eller dödas genom angrepp av
björn, varg, järv, lo eller örn. Fråga om ersättning prövas i de fyra nordli-
gaste länen av länsstyrelsen och i övrigt av naturvårdsverket.
Älgjakten bedrivs i huvudsak som licensjakt. Enligt 33 § jaktlagen skall
jakten ske på registrerade licensområden. Områden som tål en avskjutning
av minst ett vuxet djur om året registreras som A-område. Om det finns
särskilda skäl kan även områden som inte uppfyller kraven för A-område
registreras för tilldelning av ett valfritt djur (vuxet djur eller kalv) om året.
Dessa områden kallas B-områden. Inom område som för 1987 års jakt har
registrerats som älgjaktsområde med generell tilldelning får älgjakt ske
enligt äldre bestämmelser till utgången av år 1994. Dessa områden be-
nämns generellområden och har en generell årlig tilldelning omfattande ett
vuxet djur och en årskalv. En kort jakttid, ett fåtal dagar, gäller för jakten
inom B-områden och generellområden. På övriga, icke registrerade marker
bedrivs älgjakten som fri kalvjakt under en kort jakttid.
Viltskadeutredningen tillkallades för att göra en översyn av ersättningssy-
stemet för viltskador. Utgångspunkten för arbetet var att skadorna och
ersättningarna tenderat att öka kraftigt, vilket medfört att fallavgifterna
har måst höjas. Fällavgifterna kan emellertid inte tillåtas öka så mycket att
de blir oskäligt betungande för jägarna.
Utredningen har i enlighet med sitt uppdrag föreslagit ett antal åtgärder
för att minska skadorna av vilt. Utredningen har bl. a. föreslagit att vilt-
stammarna skall reduceras lokalt och att både markägare och jägare måste
medverka till att det uppnås en balans mellan samhällets målsättning om
starka viltstammar å ena sidan och närings- och trafikintressenas önske-
mål om reducering av viltskadorna å den andra. För att nå detta mål
föreslår utredningen bl. a. att en målinriktad information och utbildning
ges till markägare och jägare under en treårsperiod. I syfte att öka det
lokala ansvaret för jakten föreslår utredningen vidare att det skall bli
möjligt att registrera områden av viss minimistorlek som älgskötselområ-
den, där jakträttsinnehavarna själva får avgöra hur många älgar som skall
fällas. Utredningen föreslår vidare att möjligheterna att erhålla ersättning
Prop. 1991/92:9
för skada av älg och hjort på jordbruksgröda och trädgårdsodling skall
upphöra.
Såväl viltskadeutredningen som statens naturvårdsverk har lämnat för-
slag till en förenklad administration av älgjakten.
Jag anser det mycket angeläget att de mål som samhället ställt upp för
viltvårdspolitiken kan uppfyllas. Samhället har ett ansvar för att vi får en
lämplig utveckling av älgstammama och att närings- och trafikintressena
inte drabbas av oacceptabla skador. Det är också viktigt att jägarna inte
drabbas av oskäliga kostnader för viltskador eller för jaktadministra-
tionen. Viltskadeutredningen och naturvårdsverket har lämnat flera för-
slag för att nå dessa syften.
Många av de frågor som tagits upp faller inom regeringens kompetens-
område. I en del av dessa frågor redovisar jag mina överväganden för
riksdagens kännedom.
Mina förslag och överväganden harmonierar med EGs regler om jakt
och om skydd för vilda djur.
Mina förslag och ställningstaganden innebär sammanfattningsvis följan-
de.
• Åtgärder måste vidtas för att skapa en bättre balans mellan viltstammar-
nas storlek och intresset av att minska de skador som viltet åstadkom-
mer.
• Markägare, jägare och myndigheter skall ta ett större ansvar för att
balansen uppnås.
• Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor skall intensifieras.
• Riktad utbildning och information i jakt- och viltvårdsfrågor skall ges
till markägare och jägare.
• Viltforskningen skall prioritera forskning om åtgärder för att nå och
bibehålla balansen mellan viltstammarnas storlek och ett tillfredsställan-
de skydd för närings- och trafikintressena.
• Stora och stabila älgjaktsområden skall kunna registreras som älgskötsel-
områden av länsstyrelsen. Jakträttshavarna skall där själva besluta om
avskjutningens storlek. Älgjakten i Malmöhus län skall bedrivas under
allmän jakttid utanför A-områdena.
• Jakttiderna för älg, dovhjort, kronhjort och rådjur förlängs.
• Jakten efter dovhjort och rådjur skall enbart ske under allmän jakttid.
• Jakten efter kronhjort skall ske som licensjakt inom särskilda kronhjorts-
områden och i övrigt som allmän jakt.
• Detaljregleringen av länsstyrelsernas älgadministration skall minskas.
• Ersättningen för skada av älg, dovhjort och kronhjort på jordbruksgrö-
dor och trädgårdsodlingar upphör den 1 januari 1995.
• Något bidrag till omplantering av skog som skadats av älg införs inte.
• Fällavgifterna för dovhjort, kronhjort och årskalv av älg avskaffas.
Prop. 1991/92:9
10
Prop. 1991/92:9
Min bedömning: Målen för jakt- och viltvårdspolitiken skall ligga
fast. Samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstam-
marnas storlek och å andra sidan ett rimligt skydd för andra intres-
sen har i vissa avseenden inte uppfyllts.
Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer med min.
Remissinstanserna delar viltskadeutredningens bedömning. Skogsstyrel-
sen anser att de omfattande skador på skog som förekommer utgör ett
bevis för att målen i jakt- och viltvårdspolitiken inte uppfyllts. Länsstyrel-
sen i Älvsborgs län anser att statsmakternas målsättning måste anges tydligt
i lagstiftningen och inte bara komma till uttryck i allmänt hållna uttalan-
den i förarbetena.
Skälen för min bedömning: Statsmakternas målsättning för jakt- och
viltvårdspolitiken anges i 4§ jaktlagen. Viltet skall enligt bestämmelsen
vårdas i syfte att bl. a. främja en med hänsyn till allmänna och enskilda
intressen lämplig utveckling av viltstammarna. Jakten skall anpassas efter
tillgången på vilt. Det är markägaren och jakträttshavaren som svarar för
att åtgärderna utförs och att anpassningen sker. Av grundläggande betydel-
se för arternas bevarande är att bestånden av vaije art omfattar ett så stort
individantal att en genetisk variation inom arten är säkerställd. Då man
uppnått att arterna förekommer i tillräckligt starka stammar blir det
frågan om en intresseavvägning, varvid speciell hänsyn måste tas till
riskerna för uppkomsten av skador både inom skogsbruket och jordbruket
samt i trafiken. Den nuvarande lagstiftningen är således uppbyggd på
principen att jakt är tillåten om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt.
Själva jakten är även i viss utsträckning ett led i viltvården, nämligen när
det är möjligt eller ändamålsenligt att genom avskjutning reglera ett vilt-
bestånds storlek och sammansättning.
Det finns alltså en stark koppling mellan jakt och viltvård men med en
särskild vikt lagd på skydd och vård. En balans skall följaktligen efter-
strävas mellan å ena sidan intresset av att ha starka viltstammar och å
andra sidan främst närings- och trafikintressena. Föredragande statsrådet
ansåg i prop. 1986/87:58 om ny jaktlag, m. m. att vissa arter förekommer i
så stora stammar att det krävs särskilda åtgärder om denna balans skall
nås. Så t. ex. har älgstammens tillväxt lett till ett stort antal viltolyckor i
trafiken årligen och betydande betesskador på gröda och skog. I fråga om
vården av älgstammen anförde föredraganden att den skall inriktas mot att
bevara en livskraftig älgstam av hög kvalitet. Älgstammens storlek bör
genom en lämplig avskjutning anpassas till betestillgången, de areella
näringarna och trafiksäkerheten, dvs. älgjakten skall vara produktionsan-
passad.
En möjlighet att komma till rätta med den obalans som råder var enligt
föredragande statsrådet att genomföra en ökad avskjutning. Man bör dock
inte övervärdera jakten som medel att lösa problemen med övertaliga
viltstammar. Jakten är följaktligen inte det enda medlet för att minska en
för stor viltstam. I fråga om vissa viltarter är det emellertid nödvändigt att
både bedriva en intensiv normal jakt och ha möjlighet att vid sidan om
den vanliga jakten föranstalta om en avskjutning för att förebygga viltska-
dor.
Det finns enligt min uppfattning inte anledning att ändra de angivna
målen för jakt- och viltvårdspolitiken. Enligt viltskadeutredningen har
emellertid samhällets målsättning om balans mellan å ena sidan viltstam-
marnas storlek och å andra sidan markernas förmåga att föda viltet inte
uppfyllts i vissa områden. Viltskadorna på skog och jordbruksgrödor har
enligt utredningen områdesvis ökat kraftigt under senare år. Detta beror
särskilt på älgstammens starka utveckling under senare år. En rad ekologi-
ska och biologiska faktorer bidrar givetvis till viltstammarnas utveckling.
Sedan riksdagen gjorde sitt uttalande om målen för viltvårdspolitiken har,
enligt viltskadeutredningens bedömning, framför allt älgskadoma på vissa
håll snarare tenderat att öka än minska trots en ökad avskjutning. Det
krävs därför enligt utredningen en kraftansträngning de närmaste åren för
att lokalt få en bättre balans hos framför allt älgstammen.
Enligt min uppfattning skall vi ha en livskraftig och högkvalitativ vilt-
stam i Sverige. Stammen får dock inte vara större än att skador av ekono-
misk betydelse för de areella näringarna och för trafiken så långt möjligt
undviks. Alltför stora bestånd av vilt kan dessutom medföra att sjukdomar
sprids. Jag delar emellertid viltskadeutredningens uppfattning att den
eftersträvade balansen mellan intresset av att ha starka viltstammar och
närings- och trafikintressena inte alltid har uppnåtts. Med balans menas i
detta avseende inte den biologiska bärförmågan, dvs. markernas förmåga
att föda viltet. Den biologiska bärförmågan ligger i allmänhet avsevärt
högre än den bärförmåga som definieras med utgångspunkt i viltskadorna.
Skillnaderna kan enligt Sveriges lantbruksuniversitet röra sig om 2 — 5
gånger högre biologisk bärförmåga än den bärförmåga som kan tolereras
från viltskadesynpunkt. Den viltvård som bedrivs måste grunda sig på den
från viltskadesynpunkt definierade bärförmågan. Bärförmågan varierar
givetvis inom olika delar av landet. Enligt min uppfattning har de senaste
årens stora älgavskjutning medfört att skogsskadorna minskat. Lokalt
förekommer dock fortfarande stora skador.
Ett mått på att balans inte råder är utvecklingen av nivån på fallavgifter-
na på älg. Avgifterna används huvudsakligen för att ersätta skada av älg,
dovhjort och kronhjort på jordbruksgröda och trädgårdsodlingar. Dessa
låg fram till jaktåret 1986/87 i genomsnitt under 300 kr. per fälld älg.
Jaktåret 1988/89 hade fällavgifterna stigit till i genomsnitt 471 kr. Varia-
tionerna mellan länen är stora. Fällavgiften för älg varierade det året
mellan 140 kr. och 750 kr. Variationerna är stora även mellan norra och
södra Sverige. I de allra flesta fall används fällavgifterna till ersättning för
skador av älg på jordbruksgrödor. I vissa län i södra Sverige är emellertid
skadorna av dovhjort och kronhjort betydligt mera kostsamma än älgska-
dorna. Även om fällavgifterna delvis används till länsstyrelsens admini-
stration, tyder ökningen enligt min mening på att den av samhället efter-
strävade balansen åtminstone lokalt inte har uppnåtts.
Prop.1991/92:9
12
Varje enskild näring måste tåla att viltet orsakar vissa skador genom
betning m. m. Tåligheten för de areella näringarnas del är beroende av de
ersättningar som utgår för skador på jordbruksgrödor och trädgårdsodling-
ar. Detta har emellertid lett till de nämnda höga fällavgifterna.
De areella näringarnas problem med skador av vilt bör i första hand
lösas på annat sätt än med ersättningar. Jag anser i likhet med viltskadeut-
redningen att det är genom en bättre anpassning av viltstammarnas storlek
som skadorna på såväl skog som jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar
skall minskas. I denna process måste både markägare och jägare medver-
ka. Även myndigheternas beslut kan leda till att bättre balans i viltstam-
marna uppnås. En sådan medverkan är den viktigaste förutsättningen.
Men då måste både markägare och jägare ges bättre möjlighet än i dag att
ta ett större ansvar för att detta mål skall kunna nås. Det motiveras särskilt
av de stora lokala variationerna inom landet. Syftet måste vara att anpassa
älgstammen till en nivå som är förenlig med det fastlagda målet för jakt-
och viltvårdspolitiken.
Den bristande balansen kan ha flera orsaker. Eftersom vilda djur är en
värdefull resurs kan man förvänta sig att jägare och den naturintresserade
allmänheten vill ha talrika bestånd av åtminstone vissa arter. Uppmärk-
samheten får därför inte ensidigt inriktas på viltets skador på skogen och
jordbruksgrödorna. Det är viktigt att också se till fördelarna med en
individ- och artrik viltstam. Jakten har en stor och ökande ekonomisk
betydelse. Den representerar dessutom ett betydande rekreationsvärde
som är svårt att mäta i pengar. Viltskadeutredningen har inte närmare
övervägt förhållandet mellan viltstammarnas natur- och jakt värden och de
skador som viltet orsakar. De konflikter som kan finnas mellan intresset
av att behålla förhållandevis stora viltstammar och intresset av att upprätt-
hålla en biologisk mångfald i skogen har inte heller behandlats. Den nya
jordbrukspolitiken kommer att medföra att stora arealer jordbruksmark
inom de närmaste åren kommer att användas för annat än livsmedelspro-
duktion. Statligt stöd ges för anläggning av lövskog och energiskog eller för
anläggning av våtmark på åkermark. Det är inte minst från naturvårdssyn-
punkt önskvärt att vissa delar planteras med lövträd. Svårigheterna att
etablera lövskog i områden där födotillgången för viltet är dålig har moti-
verat stöd även till skyddsstängsel. Men dessutom måste viltstammarna
hållas på en rimlig nivå för att dessa åtgärder i omställningsprogrammet
skall vara meningsfulla.
Det är inte möjligt att i lagstiftningen konkret ange hur stora viltstam-
marna skall vara eftersom förhållandena varierar så mycket inom landet.
Jag föreslår i avsnitt 3.4 att det skall skapas förutsättningar för ett större
lokalt ansvar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare.
Enligt min uppfattning är det på den nivån som målsättningen med jakt-
och viltvårdspolitiken måste få komma till ett praktiskt uttryck.
För att lösa de problem stora viltstammar för med sig krävs det insatser
och åtgärder av flera slag. Samhället kan medverka till att det skapas en
bättre balans i viltstammarna genom att lägga ett större ansvar på mark-
ägare och jägare och genom en minskad reglering av jakten. Myndigheter-
nas administration kan förenklas bl. a. genom att onödig detaljreglering av
Prop. 1991/92:9
13
jakten tas bort. Förutsättningar skapas därigenom för ett ökat lokalt an- Prop. 1991/92: 9
svar och en utbyggd samverkan mellan markägare och jägare.
Ett administrativt enklare och flexiblare tilldelningssystem för licensjak-
ten efter älg, ett system som möjliggör ett bättre beaktande av de lokala
förhållandena, bör sålunda övervägas.
Dessa utgångspunkter ligger till grund för mina förslag till åtgärder för
att bryta utvecklingen av ökande skador av vilt.
Min bedömning: Under de närmaste åren måste ansträngningarna
ökas så att det skapas sådan balans i stammarna av framför allt älg,
dovhjort, kronhjort och rådjur att skadorna på skog, jordbruksgrö-
da, trädgårdsodlingar och i trafiken minskar till en acceptabel nivå.
Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer i stort med min. Ut-
redningen anser dock att de balanserade viltstammarna skall nås inom en
treårsperiod och att älgstammen bör kunna minskas med en tredjedel av
nuvarande antal. En utvärdering av resultatet av de vidtagna åtgärderna
bör göras senast år 1994.
Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget. Flera anser att stor
hänsyn måste tas till de lokala variationerna i älgstammarna. Länsstyrel-
sen i Västmanlands län anser att det är tveksamt om det föreslagna treårs-
programmet kan bli ett effektivt instrument för att reducera älgstammen.
Enligt länsstyrelsen är det jägarna själva och den för tillfället rådande
tillgången på älg inom ett jaktområde som avgör jaktresultatet.
Några remissinstanser, däribland skogsstyrelsen och statens naturvårds-
verk, anser att utvärderingen inte kan ske så tidigt som år 1994.
Skälen för min bedömning: Skogsplanteringar betas av många djur, bl. a.
hare, rådjur och älg. Man vet i dag inte tillräckligt om betningens omfatt-
ning och betydelse, vilka djur som betar och när de betar. Delvis beror de
ökade skadorna, särskilt rådjursskadorna, på att viltstammarna ökat. Nya
metoder i skogsbruket, t. ex. plantering av täckrotsplantor som verkar vara
särskilt utsatta för betning, kan emellertid också ha bidragit till skadebil-
den.
Betydande skadegörelse på jordbruksgröda har skett i vissa län särskilt
under år med sen skörd. Ca 98% av ersättningarna enligt viltskadeförord-
ningens bestämmelser avser skador av älg. Endast ett fåtal skador i yrkes-
mässiga trädgårdsodlingar orsakas av älg. Statistik visar också att skador-
na under fuktiga och kalla somrar och höstar ökar, medan skadorna under
torra somrar och goda skördeförhållanden minskar. De mest utsatta grö-
dorna är havre, grönfoderväxter, fodermärgkål och vissa oljeväxter. Det är
vanligt att älgar betar på höstsäd och raps tidigt på våren.
Som jag nämnt i avsnitt 3.2 har samhällets målsättning om balans
mellan viltstammarnas storlek och intresset av att hålla tillbaka de skador
som viltet förorsakar inte uppfyllts i alla avseenden. Det gäller framför allt
14
älgstammen på många håll i landet. Jag delar därför viltskadeutredningens Prop. 1991/92:9
uppfattning att en bättre balans i viltstammarna måste uppnås lokalt.
Älgstammen
Sverige har en mycket tät älgstam med en i ett internationellt perspektiv
mycket hög avkastning. Historiskt sett har älgstammen aldrig varit så stor
som under senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet. Samtidigt
har avskjutningen varit så stor att den motsvarar ungefar halva vinter-
stammen. Inom vissa områden finns det emellertid enligt viltskadeutred-
ningen mycket mer älg än markerna tål. Den kraftiga ökningen av älgstam-
men har gett upphov till betydande problem och skador. På grund av en
alltför riklig älgförekomst har det på flera håll uppkommit stora skador på
både skog och jordbruksgröda och allvarliga olyckor i trafiken.
Den svenska älgjakten uppskattas omsätta ca 1,5 miljard kronor om
året. Den nuvarande älgstammen på 250000 — 300000 djur i vinterstam
ger genom en årlig reproduktion på 130 000 — 150 000 djur underlag för en
betydande årlig avskjutning. Under år 1989 fälldes ca 136000 älgar och
under år 1990 ca 130000 älgar. Älgstammen representerar både höga
naturvärden och höga jakt värden.
Genom en reglerad avskjutning av älgstammen har man syftat till att
anpassa den till en lämplig nivå. Områdesvis har också en ökad avskjut-
ning och andra förebyggande åtgärder lett fram till en älgstam som kan
sägas vara i balans med andra intressen. De redovisningar som finns visar
dock att det, trots en ökad avskjutning och en strävan till sänkt skadenivå,
fortfarande finns områden med alltför stora älgstammar. Det är dock svårt
att ange älgstammens storlek och sammansättning. Såväl avskjutningssta-
tistiken som älginventeringar är osäkra instrument för en sådan beräkning.
Den nuvarande vinterstammen av älg orsakar problem. Betydande eko-
nomiska värden går till spillo till följd av viltskadorna och vid olyckor i
trafiken. Älgskadorna har ända sedan slutet av 1970-talet ökat trots att
tilldelningen av älg ökat. På det statliga vägnätet inträffar årligen ca 20000
polisrapporterade viltolyckor, varav 5000 avser kollision med älg. De
åtgärder som vidtas för att minska trafikolyckorna är i första hand siktröj-
ningar och uppförande av viltstängsel. Särskilt uppförande av viltstängsel
kostar mycket.
I skogsstyrelsens planeringsanvisningar till skogsvårdsstyrelserna finns
som ett mål för styrelsernas verksamhet angivet att skadorna av vilt skall
reduceras så att högst 5% av huvudstammarna i tallungskogarna har
allvarliga betesskador. Möjligheterna att genom skogliga skötselåtgärder
minska betesskadorna på ungskogen är emellertid begränsade. Enligt riks-
skogstaxeringen är i dag 7 % av plant- och ungskogen så svårt skadad att mer
än 5% av barrträdens huvudstammar har allvarliga betesskador. Detta
berör mer än 400000 ha skog. Skadorna är mest omfattande i bestånd som
domineras av tall. Skogarna i södra Norrland har varit värst utsatta.
Enligt Skogsindustrierna är betydligt mer än 7% av plant- och ung-
skogen svårt älgskadad. De kvalitets- och produktionsförluster som drab-
bat främst yngre tallskog har medfört ekonomiska förluster för såväl 15
enskilda skogsägare som för samhället. Älgbetes- och skogsskadeinvente-
ring i Jämtlands län visar enligt länsstyrelsen på omfattande skador på
skogen till ett värde av upp mot 1 miljard kronor.
Viltskadeutredningen föreslår att betestrycket på skog och gröda mins-
kas genom att älgstammen under en treårsperiod reduceras med en tredje-
del. Detta skulle innebära en avskjutning av 150000 — 200000 älgar årli-
gen under perioden.
Jag delar så till vida viltskadeutredningens uppfattning att en bättre
balans i älgstammen bör eftersträvas. Jag är dock inte beredd att förorda
att avskjutningen skall vara 150000 — 200000 älgar per år under tre år. En
minskning av älgskadorna bör visserligen ske i första hand genom en
sänkning av älgantalet och justering av stammens täthet. Men målsättning-
en för älgstammens lokala täthet måste bli flexiblare än för närvarande. De
lokala skillnaderna mellan betesmarkens produktionsförmåga och älgska-
dorna måste beaktas bättre. En ökad avskjutning inom de områden som
drabbats av skogsskador är särskilt angelägen för att återställa balansen.
Målet måste dock nås med beaktande av de skillnader som föreligger
lokalt. Svårt skadade tallbestånd återhämtar sig bättre om de inte utsätts
för ytterligare betning. Jag delar skogsstyrelsens uppfattning att det kan
vara nödvändigt att sänka älgstammens nivå under vad som annars kan
vara acceptabelt från skogsbrukets synpunkt inom sådana områden.
Anpassningen av förhållandet mellan älgstam, födotillgång och accepta-
bel skadenivå är beroende av många olika faktorer. Ett av skälen till att
anpassningen i vissa fall inte har lyckats kan vara att kunskapen om
älgbeståndens storlek, sammansättning och populationsdynamik inte varit
tillräcklig. Som en följd därav har den lokala tilldelningen ofta varit för
generell och avskjutningen inte i alla avseenden svarat mot den verkliga
situationen inom området.
Ett väsentligt problem är vandringsälgarna. De kommer från ett stort
sommarbetesområde och samlas på en betydligt mindre vinterbetesareal
där de orsakar oproportionerligt svåra skogsskador på en ofta mycket
begränsad areal. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 3.5.
En målmedveten och samlad insats från samtliga intressens sida är
nödvändig för att man skall kunna anpassa älgstammen till en acceptabel
storlek. För att nå den eftersträvade balansen måste de berörda intressena
vara beredda att komma överens om och acceptera den viltstam och den
avskjutning som är lämplig. Det är angeläget att jägarorganisationema, det
samlade skogsbruket, skogsvårdsmyndighetema och jordbruksnäringen
engagerar sig i detta arbete. Det krävs både ett brett ökat ansvarstagande
och kraftfulla och varaktiga insatser av markägare, jägare, myndigheter
och organisationer för att nå detta mål.
Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med förslag om att den
jaktansvariga myndigheten skall få i uppdrag att i samråd med berörda
myndigheter och organisationer följa effekten av de föreslagna åtgärderna
och årligen redovisa vilket resultat som uppnåtts. Jag är alltså inte beredd
att förorda någon särskild tidpunkt för utvärdering av åtgärderna.
Prop. 1991/92:9
16
Kronhjortsstammen Prop. 1991/92:9
Kronhjorten är ett flocklevande djur. Handjuren är emellertid betydligt
mer rörliga än hindarna.
Kronhjorten är en ursprunglig art i Sverige som i äldre tid reducerats
hårt genom jakt. I slutet av 1950-talet frisläpptes kronhjorten från hägn
och etablerade sig i södra Sverige upp till Mälardalen. I slutet av 1970-talet
uppskattades stammen till ca 1 500 djur. En markant tillväxt tycks ha skett
i kronhjortbestånden under senare delen av 1970-talet och under 1980-
talet. Kronhjortsstammens storlek år 1989 har uppskattats till 2700—
3 400 djur. Alla uppgifter om stammens storlek är dock mycket osäkra.
Jakten på kronhjort har de senaste 15 åren i huvudsak bedrivits på
licens. I vissa områden i anslutning till det tidigare skånska kronhjortre-
servatet har allmän jakt förekommit. Under jaktåret 1990/91 fälldes totalt
ca 700 djur inom drygt 650 licensområden. De flesta djuren fälldes i
Södermanlands och Kalmar län. Endast i få fall når man upp till en
avskjutning av hälften av tilldelat antal djur. Under senare år har tilldel-
ningen utnyttjats till ca 30%. I några län har utnyttjandegraden varit så låg
som 5—10%. Det tyder enligt viltskadeutredningen på att licenserna inte
varit anpassade till bestånden.
De skador som kronhjorten åsamkar jordbruket är främst betes-, tramp-
och liggskador i sädesfält och på oljeväxter och vall samt skador på
rotfrukter. Det ingår i djurens normala beteende att äta olika jordbruks-
grödor. Hur omfattande skadorna blir är beroende av antalet djur i den
lokala stammen. I takt med att antalet kronhjortar blir större i mellersta
Sverige ökar skadegörelsen. I det förutvarande kronhjortreservatet i Skåne
uppgick ersättningen för skador i jordbruksgrödor under enskilda år vid
mitten av 1980-talet till 100000 — 200000 kr. Skador av kronhjort på
trädgårdsodlingar är inte vanligt förekommande. Det ingår i kronhjortens
naturliga födoval att förutom örter och ris äta skott, knoppar och bark av
lövträd, unga tallar samt unga och medelgamla granar. När kronhjortre-
servatet i Skåne avvecklades år 1988 hade 4,5 milj. kr. betalats ut i
ersättning för direkta skador på skog under loppet av 17 år.
Kronhjortens beteende gör att den inte kan tillåtas bli allt för talrik.
Emellertid bör fler områden än i dag kunna hysa en gles kronhjortsstam
utan att oacceptabla skador uppstår. Skadegörelsen är emellertid sådan att
kronhjorten måste hållas på en låg individnivå.
Dovhjortsstammen
Dovhjorten äter främst örter, gräs och jordbruksgrödor. Skador på jord-
bruksgrödor av dovhjort kan t. ex. uppstå i form av trampskador och då en
grupp djur lägger sig i ett sädesfält. Däremot är betesskadorna inte så
omfattande. Dovhjortens skador på jordbruksgrödor i södra Sverige är
betydligt mer omfattande än kronhjortens. En uppskattning av förhållan-
dena i Malmöhus län visar att ca 80% av de utbetalda ersättningarna för
hjortskador gäller dovhjorl. Skador av dovhjort är koncentrerade till några
få begränsade områden i Skåne där den förekommer i mycket täta bestånd. 17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Jakten på dovhjort bedrivs både under allmän jakttid och på licens. Prop. 1991/92:9
Under jaktåret 1990/91 fälldes drygt 3 500 djur, varav drygt 3000 under
licensjakten. Närmare en tredjedel av djuren falides i Malmöhus län.
Jakten efter dovhjort bör inriktas på att bestånden inte hindras att
expandera, men får samtidigt inte ske så att viltskadorna blir oacceptabelt
stora.
Rådjursstammen
Under en hård vinter kan närmare 70% av rådjursstammen dö av svält. I
synnerhet de nyfödda killingarna utgör en vanlig föda för räven. De
senaste årens milda vintrar och glesa rävstammar till följd av rävskabb har
medfört en utomordentligt stor ökning av rådjursstammen. Under de tre
senaste åren har stammen ökat från uppskattningsvis 500000 djur till
1 500000. Avskjutningen har under denna tid ökat från ca 100000 till ca
300000 djur. Trots förlängda jakttider, vårjakt på råbock i vissa län och
olika former av skyddsjakt har det således inte gått att hålla rådjursstam-
men under kontroll.
Rådjuret har tidigare betraktats som ett ganska harmlöst djur i skade-
hänseende. Skadorna av rådjur på framför allt plantskog i södra Sverige
har som följd av den stora stammen nått en betydande omfattning. Rådjur
åstadkommer även skador i trädgårdsodlingar och villaträdgårdar. På de
svenska vägarna inträffar årligen ca 15000 trafikolyckor med rådjur in-
blandade. Risken för sjukdomsspridning i form av parasiter samt för svält
har ökat genom den nuvarande rådjursstammens storlek.
Det är nödvändigt att snarast försöka återställa den balans i rådjurs-
stammen som fanns tidigare.
Min bedömning: Markägare, jägare och myndigheter måste ta ett
större ansvar för att det eftersträvade målet om en balans mellan
viltstammarnas storlek och de intressen som utsätts för viltskador
skall kunna nås.
Det lokala samrådet i jakt- och viltvårdsfrågor bör intensifieras.
Någon särskild reglering av samrådets organisatoriska former införs
inte. Inom A-områdena skall dock redovisas till länsstyrelsen det
lokala samråd som har skett om älgavskjutningens storlek.
En målinriktad information och utbildning skall riktas till mark-
ägare och jägare under de närmaste tre åren.
I viltforskningen måste frågor om bl. a. älgstammens struktur,
näringsval och åtgärder för att minska viltskadorna prioriteras.
Viltskadeutredningens bedömning överensstämmer i stort med min. Ut-
redningen har dock föreslagit ett obligatoriskt lokalt samråd mellan mark-
ägare och jägare med Svenska jägareförbundet som huvudansvarig.
18
Remissinstanserna: Förslaget om information och utbildning tillstyrks
av remissinstanserna. Flera har påtalat behovet av medel för att utbild-
ningen skall kunna genomföras.
Förslaget om lokalt samråd tillstyrks. Flera remissinstanser anser att
markägaren bör få ett stärkt inflytande vid samrådet. Svenska jägareför-
bundet anser att formerna för samrådet bör kunna variera från län till län.
Skälen för min bedömning: Bristande kunskaper om älgstammarna,
ofullständiga älgskötselprogram, dåligt ansvarstagande och en otillräcklig
samverkan mellan jägare och markägare har bidragit till dagens problem
med viltskador. För att skapa en fungerande älgskötselmodell som svarar
mot de krav som ställts upp av statsmakterna behövs en mera långsiktig
och enhetlig älgvård. Lika viktigt är att formerna för detta accepteras av
såväl jägare som markägare och att de åtgärder som beslutas verkställs
inom en bestämd tid.
Viltskadeutredningen föreslår att jägare och markägare skall ges ett
större ansvar för anpassningen av viltstammens storlek. Jag delar den
uppfattningen. Svårigheterna att styra älgstammens storlek beror på flera
faktorer såsom älgens sätt att uppträda, fastighetsstruktur, samverkan
mellan jägare och markägare om jakten och viltvården och hur man
värderar starka viltstammar och tolererar deras skador. En avgörande
faktor för att hålla skadorna på en från de areella näringarnas synpunkt
tillräckligt låg nivå är att det går att nå enighet om avskjutningens storlek. I
denna fråga finns många uppfattningar men jag räknar med att det, med
den föreslagna utbildningen och informationen, skall gå att nå en mycket
stor grad av enighet om viltstammarnas storlek och viltets skadeverkning-
ar.
En grundläggande förutsättning för utvecklandet och genomförandet av
älgvården är att tillräckligt noggrant kartlägga den nuvarande situationen
vad gäller älgpopulation och skadefrekvens.
För att få balans i viltstammarna krävs flera åtgärder. Jägarnas, mark-
ägarnas och myndigheternas ansvar måste poängteras bättre än i dag.
Informationen och utbildningen måste förbättras. Viltforskningen måste
koncentreras och koordineras.
Markägarnas ansvar
Jakträtten ingår i äganderätten. Jakten är därför en del av fastighetens
ekonomiska utnyttjande. Den är en integrerad del av ägarens fastighetsför-
valtning på samma sätt som jordbruk, skogsbruk och fiske. Det är mark-
ägarna själva som har att bestämma över jakten på sin mark. När det gäller
de ekonomiska aspekterna av jakten kan man därför egentligen inte skilja
mellan markägare och jägare. Många enskilda markägare är aktiva jägare.
När rollerna på så sätt förenas är ansvaret för viltvården och jakten helt
entydigt. Men även om markägaren inte själv sköter jakten har han enligt
jaktlagen ytterst ett ansvar för hur denna sköts. Markägarna måste därför
vara medvetna om sitt ansvar och kan inte skylla viltskador på jägarna.
När jakträtt arrenderas ut har markägaren ett ansvar för utformningen av
kontrakten. Genom en längre avtalsperiod kan trygghet skapas för både
Prop. 1991/92:9
19
markägare och jägare. Detta leder förmodligen till bättre viltvård och till Prop. 1991/92:9
att det blir lättare att nå de mål man satt upp för avskjutningen. Markägar-
na måste också medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om
skador inom jordbruket och skogsbruket och medverka till att begränsa
viltskadorna genom olika anpassningsåtgärder vid brukningen av fastighe-
terna. Jag återkommer till detta i avsnitt 3.8.
Jägarnas ansvar
Den svenska jägarkåren är välutbildad och kompetent i jaktliga frågor.
Från de areella näringarnas sida framförs emellertid den synpunkten att
jägarna inte alltid tar hänsyn till de olägenheter som framför allt en stor
älgstam medför. Orsaken till detta kan ligga i att de personer som är aktiva
inom jakten har ett stort jaktintresse och därmed också en större tålighet
mot förekommande olägenheter. En del av jägarkåren torde av tradition
ha en benägenhet att betrakta älgstammen som ett kapital som inte får
skattas alltför hårt. Samma uppfattning kan man möta även i vissa läns-
viltnämnder. Under alla omständigheter står det klart att den enskilde
jakträttshavaren eller markägaren kan ha betydande svårigheter att vinna
gehör för sina problem i det nuvarande systemet trots att man eftersträvat
bästa möjliga lokala hänsynstagande. Jägarna måste solidariskt ställa upp
och verkställa den bedömda lämpliga avskjutningen.
Myndigheternas ansvar
Länsstyrelsen som handlägger jaktfrågor på länsplanet har det övergripan-
de ansvaret för viltvårdsfrågorna i länet. Detta utesluter inte på något sätt
ett ökat lokalt ansvarstagande. Länsviltnämnderna fungerar som rådgivan-
de organ åt länsstyrelsen i jakt- och viltvårdsfrågor. Nämnden består av
nio ledamöter som utses av länsstyrelsen. Dessa har tidigare utsetts på
följande sätt. En ledamot har utsetts efter förslag av lantbruksnämnden, en
ledamot efter förslag av skogsvårdsstyrelsen och två ledamöter efter förslag
av jägarnas organisationer för länet. Av de övriga ledamöterna skall två
representera friluftslivets och naturvårdens intressen. En ledamot skall ha
särskild kunskap i fråga om trafiksäkerhet och vilt. De återstående två
ledamöterna skall företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark.
En förutsättning för att länsviltnämnden skall leva upp till sin rådgivan-
de uppgift är att de olika företrädarna talar för de intressen de företräder.
Enligt viltskadeutredningen är så inte alltid fallet. En svårighet kan vara
att företrädarna för skogsbruket och jordbruket ofta också är jägare. Detta
kan innebära att jägarintressena kommer att väga alltför tungt i nämndens
bedömningar. Problemet har uppmärksammats av jordbrukets och skogs-
brukets intresseorganisationer. Det har i första hand från skogsbrukets
sida påtalats att markägarna bör få ett starkare inflytande i nämnden.
Länsstyrelsen har den 1 juli 1991 övertagit lantbruksnämndens uppgifter.
Samtidigt har markägarna fått möjlighet att företrädas av tre personer i
stället för som tidigare två. Genom denna ändring av bestämmelserna bör
de areella näringarnas intressen i fortsättningen kunna beaktas på ett från
20
dessa näringars synpunkt tillfredsställande sätt. Självfallet har jordbrukets Prop. 1991/92:9
och skogsbrukets organisationer ansvaret för att de som nomineras företrä-
der deras intressen på avsett sätt.
Det är naturligtvis viktigt att företrädarna för de areella näringarna i
länsviltnämnderna har god kunskap om de problem med skador som
uppstår lokalt oavsett ägarkategori. För att nämnden skall få en ökad
kunskap om skogsskadorna bör skogsvårdsstyrelsen årligen redovisa ska-
desituationen inom sitt område. Därigenom kan ett underlag erhållas som
möjliggör för såväl jägarna som länsviltnämnden att göra nödvändiga
avvägningar vid fastställandet av riktlinjer för viltstammens reglering. Ett
långsiktigt älgvårdsprogram för ett län eller del av ett län kan betyda
mycket för att nå en större samstämmighet mellan olika intressen om
skötseln av älgstammen och för tilldelningsprocessen. Nämnden bör där-
för i fortsättningen ha som regel att begära in älgskötselplaner från A-
områdena. Ansvaret för att dessa lämnas ligger närmast på jaktledaren. Av
älgskötselplanema bör bl. a. framgå hur man ser på skadebilden och vad
det lokala samrådet mellan markägare och jägare resulterat i. Eftersom det
är en viktig uppgift för länsstyrelsen att följa upp hur målen uppnåtts är
det angeläget att lämpliga instrument tas fram för att bedöma detta. I detta
arbete måste länsviltnämnden och andra regionala och lokala organ med-
verka.
Länsviltnämnderna har hittills arbetat enligt rutiner som resp, länssty-
relse själv funnit lämplig. Nämnderna kommer genom mina förslag att få
ökade arbetsuppgifter. Därför bör den jaktansvariga myndigheten faststäl-
la en arbetsordning för länsviltnämnderna efter samråd med länsstyrelser-
na, jägarorganisationerna och den skogliga myndigheten.
Information och utbildning
För att nå det uppställda målet om balans mellan viltstammarnas storlek
och de skador viltet åstadkommer är det enligt viltskadeutredningen nöd-
vändigt med en målinriktad information och utbildning. Jag delar den
uppfattningen.
Det är viktigt att informationen och utbildningen får ett konkret och
målinriktat innehåll som snabbt kommer till praktisk nytta för jägarna.
Den bör inriktas på att uppmuntra en frivillig samverkan över fastighets-
och jaktgränserna. Det skapar förutsättningar för markägare och jägare att
själva svara för skötseln och älgstammen. Att öka kunskapen om vilka
metoder som är lämpliga för bedömning av älgstammens storlek och
tillväxt, skador och betestillgången är viktigt. Dessa uppgifter kan använ-
das som underlag för älgskötselplaner i t. ex. jaktvårdskretsar och lokala
älgskötselområden. Ett annat viktigt syfte med informationen och utbild-
ningen är att skapa förståelse för ett organiserat lokalt samråd mellan
markägare och jägare. Jag återkommer till detta i det följande. Även de
marklösa jägarnas villkor och möjligheter till utvidgad jakt, t. ex. genom
korttidsjakt i befintliga jaktlag, liksom prissättning på arrenden bör ingå i
ett utbildnings- och informationsprogram.
De personer som skall delta i det lokala samrådet bör kunna analysera de
21
insamlade resultaten från älg- och skadeinventeringarna och dra riktiga
slutsatser av dem. De måste ha mycket goda kunskaper om både älg och
skog och samspelet dem emellan. Det blir därför nödvändigt att utbilda
deltagarna i samrådet i dessa frågor. I en sådan utbildning bör också
länsviltnämndens ledamöter delta.
Verksamheten bör bedrivas i jägarorganisationernas regi i samråd med
jordbrukets och skogsbrukets intresseorganisationer. Som bilaga 6 till det-
ta protokoll har fogats älg/skog-gruppens förslag till åtgärder mot viltska-
dor. Bland de föreslagna åtgärderna finns informations- och utbildningsin-
satser inom olika områden. Dessa förslag bör utgöra ett viktigt underlag
för informationen och utbildningen.
Beträffande resurser för att genomföra informations- och utbildningsin-
satserna vill jag anföra följande. En begränsning av viltskadorna är inte
enbart en angelägenhet för det allmänna och för jägarna. Ett stort ansvar
vilar också på näringsidkarna och deras organisationer. De bör därför
engagera sig i och bidra till informations- och utbildningsverksamheten. Så
har även skett i viss omfattning. Bl. a. har Mellansvenska skogsskydds-
kommittén tagit fram ett utbildningsmaterial för att öka förståelsen för
älgskadeproblemet bland jägare och skogsbrukare. Ytterligare material
behöver emellertid tas fram. Finansieringen av informations- och utbild-
ningsverksamheten inklusive det underlag som behövs för denna måste i
stor utsträckning ske genom omprioritering av tillgängliga medel hos myn-
digheter och organisationer. Vissa ytterligare medel kan ställas till förfo-
gande ur jaktvårds- och viltskaderegleringsfonderna. Jag har för avsikt att
låta skogsstyrelsen och naturvårdsverket i samråd med berörda organisa-
tioner lämna förslag till innehållet i informations- och utbildningspro-
grammet, genomförandet och hur finansieringen skall ske. För genomfö-
randet av informationen och utbildningen i länet bör bidrag ur länets
viltskadefond kunna ges.
Lokalt samråd
Föredragande statsrådet anförde i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att
det bör finns en lokal organisation för jakten och viltvården. Denna lokala
samrådsgrupp borde enligt föredragandens uppfattning inte göras till något
obligatorium. På vissa håll kan det ligga närmast till hands att kommunen
tar initiativ till bildandet av en samrådsgrupp. Det bör dock enligt föredra-
ganden inte vara något hinder mot att någon av jägarorganisationerna
svarar för att bilda en samrådsgrupp. Gruppen borde emellertid vara
fristående från styrelsen för de lokala jägarsammanslutningarna. Det är
enligt föredraganden förhållandena i den enskilda kommunen som bör bli
avgörande för tillkomsten av samrådsgruppen och för dess sammansätt-
ning.
Viltskadeutredningen anser att det behövs ett obligatoriskt lokalt sam-
råd mellan markägare och jägare. Enligt utredningen bör Svenska jägare-
förbundet vara huvudansvarig för det lokala samrådet med jordbrukets
och skogsbrukets företrädare på kretsnivå. Förbundet har enligt utredning-
en rekommenderat länsförbunden att inbjuda skogsbrukets företrädare för
Prop. 1991/92:9
22
att gemensamt finna arbetssätt och former som tillgodoser ett organiserat
samråd mellan berörda parter i älgskötselfrågorna. Svenska jägareförbun-
det och Lantbrukarnas riksförbund (LRF) kan genom sin representation i
länsviltnämnden också medverka till att det ordnas ett lokalt samråd, om
detta av olika skäl annars inte skulle komma till stånd.
Älg/skog-gruppen föreslår att det som lokal remissinstans och förslags-
ställare i älgskötselfrågor för varje älgskötselområde skall utses en
kretsviltgrupp. Denna skall bestå av fyra ledamöter om älgskötselområdet
omfattar endast en krets och sex ledamöter om flera kretsar ingår. Hälften
av ledamöterna skall utses av resp, jakt vårdskrets och hälften av berörda
markägare. Kretsviltgruppen bör vid behov adjungera lämpliga personer
såsom berörd skogsvårdskonsulent.
LRF och Skogsägarnas riksförbund anser att en obligatoriskt upprättad
beredningsgrupp lokalt skall väga samman jordbrukets och skogsbrukets
önskemål med älgvården. Beredningsgruppen skall enligt organisationerna
bestå av företrädare för markägarna och jaktvårdskretsen. Gruppen skall
lämna förslag till kretsstyrelsen om avskjutning och älgskötselplaner. Ac-
cepterar kretsstyrelsen gruppens avskjutningsförslag skall markägarsidan
enligt förslaget föra fram sina åsikter till länsstyrelsen.
Själv gör jag följande bedömning. Flertalet län har numera lokala sam-
rådsgrupper som i stort fungerar på det sätt som viltskadeutredningen och
älg/skog-gruppen avser. Det måste enligt min mening undvikas att det
lokala samarbetet görs tvingande i bestämda organisatoriska former. Det
finns annars risk för att det skapas en tungrodd och dyrbar administration.
Däremot är det angeläget att ett lokalt samråd har skett i någon form innan
länsstyrelsen beslutar om hur stor älgavskjutningen skali vara. Jakträtts-
havama inom A-områdena bör därför årligen redovisa det samråd som har
skett med berörda parter och vad deras inställning är till en lämplig
älgavskjutning. Redovisningen bör utgöra en viktig del av underlaget för
länsstyrelsens beslut om tilldelningen av älg. Är parterna ense om avskjut-
ningens storlek bör länsstyrelsen kunna bevilja den avskjutningen. Redo-
visningen av samrådet medför således att länsstyrelsens administration av
älgjaktsärendena minskar. I de fall parterna inte kunnat enas om avskjut-
ningens storlek, eller samråd inte har skett, måste länsstyrelsen bestämma
den lämpliga avskjutningen inom området på samma sätt som tidigare.
Genom att delta i samrådet får jägare och markägare således en reell
möjlighet att påverka älgavskjutningen samtidigt som länsstyrelsens admi-
nistration minskar. För att det föreslagna samrådet skall fungera bra är det
angeläget att det frivilliga samråd som sker i dag byggs ut ytterligare. Jag är
övertygad om att så kommer att ske och att förutsättningarna härför
kommer att öka genom de informations- och och utbildningsinsatser som
jag har förordat.
Utvecklingen har gått mot en ökad lokal samverkan i större älgjaktsom-
råden. Trots det kvarstår stora lokala obalanser i viltstammen. Man kan
inte bortse från att denna obalans speglar en reell intressemotsättning
mellan skogsvårdande och jaktliga intressen. Det finns en risk för att
problemen flyttas ut lokalt utan att någon väg anvisas för hur problemen
skall lösas. I den planering som måste till är det därför viktigt att de areella
Prop. 1991/92:9
23
näringarna ges ett reellt inflytande. Problemet är inte bara att enas om hur
stor avskjutningen skall vara utan även att den bestämda avskjutningen
verkligen blir genomförd. Det har från markägarhåll efterlysts en starkare
ställning i jaktliga frågor för de areella näringarna. Markägarna måste
enligt min mening genom mer precisa krav och överenskommelser styra
avskjutningen utifrån fastighetens lokala skadebild. De måste också reage-
ra på ett kraftfullt sätt om överenskommelser inte följs. Det är givetvis
angeläget att parterna upplever sig ha ett reellt inflytande och möjlighet att
påverka den rådande situationen. Det är också angeläget att det i det
lokala samrådet finns en företrädare för trafiksäkerhetsintresset. Denna
kan t. ex. utgöras av en representant för väghållaren.
Viltforskning
Den viltforskning som stöds av naturvårdsverkets forskningsnämnd syftar
till att ge kunskaper för vården av landets viltbestånd. Inom forskningsom-
rådet faller alla de förhållanden och åtgärder som påverkar viltbeståndens
numerär och utbredning. Forskningen skall inriktas mot att skapa ökade
kunskaper om de faktorer som kan ge en både artrik och individrik fauna.
Avkastningen av viltbestånden under olika förutsättningar skall belysas
liksom de negativa effekterna i form av viltskador.
Basresurserna för forskning och utvecklingsarbete på jakt- och viltvårds-
området, dvs. lokaler, utrustning och fast personal, bekostas i stor ut-
sträckning med medel som anvisas av regeringen över statsbudgeten.
Jägareförbundet får bidrag ur jaktvårdsfonden och viltskaderegleringsfon-
den. Statens naturvårdsverk har i rapporten Ett samlat program för vilt-
forskningen tagit fram ett forskningsprogram som är vägledande vid me-
delsfördelningen. Avsikten med viltforskningprogrammet är att underlätta
en samordning av den samlade viltforskningen men också att skapa förut-
sättningar för styrning av forskningsmedel till angelägna men eftersatta
områden.
Enligt Sveriges lantbruksuniversitet finns det vissa kunskaper om meto-
der för skadebegränsning. Ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbe-
te måste enligt universitetet emellertid genomföras för att utreda de lämp-
ligaste metoderna för skadebegränsning. Kännedom behövs exempelvis
om hur hjortviltspopulationer reagerar på olika former av jaktligt uttag
och tester behöver göras av skadeavvärjande metoder. Det är även väsent-
ligt att klarlägga vilka anpassningar av skogsskötseln och jordbruksdriften
som kan göras för att begränsa skadorna. Jakttryck, val av jaktform och
bytesdjur påverkar möjligheterna att nå ett önskat resultat. Ett selektivt
uttag utan närmare kännedom om artens populationsdynamik kan orsaka
oväntade förändringar i populationens struktur, beteende och genetiska
sammansättning.
Målet för den produktionsanpassade jakten, där populationen styrs på
ett sätt som kan anses vara acceptabel från skadesynpunkt samtidigt som
en möjlighet till uthållig beskattning av en naturresurs eftersträvas, måste
grunda sig på en tillräcklig kännedom om viltet och dess beteende. För att
nå detta mål bör älgforskningen intensifieras och koordineras mer effektivt
Prop. 1991/92:9
24
än hittills. Forskningsbehovet kan generellt indelas i skilda uppgiftsområ-
den, nämligen dels en centralt styrd och organiserad inventering av vilt-
stammen och kartläggning av dess storlek, täthet och struktur, dels plane-
ring av optimal lokal täthet och lokal avskjutning och dels undersökning
av förhållandet mellan vilt och livsmiljö med därtill hörande betesforsk-
ning och inventering av skadefrekvens samt utvecklande av skadeforebyg-
gande verksamhet.
För att en bra skötsel av älgstammen skall vara möjlig krävs uppgifter
om populationens storlek, beskattning och reproduktion samt uppgifter
om skador och betestryck. En sådan kunskap kräver regelbundna älginven-
teringar, avskjutningsrapporter och älgskadeinventeringar. Utvecklingen
av älgobsinventeringen samt insamling och utvärdering av data, försöks-
och utvecklingsarbete med skadeförebyggande åtgärder samt undersök-
ning av förutsättningarna att utveckla metoder for bedömning av samban-
det mellan betestryck och älgstammens storlek utgör de områden som bör
prioriteras i forsknings- och försöksverksamheten. Jag återkommer strax
till detta.
För att erhålla ett så noggrant underlag som möjligt bör, i enlighet med
naturvårdsverkets förslag, anmälan om jaktresultat göras till länsstyrelsen
även om ingen älg fälls. Denna skyldighet bör gälla inom alla registrerade
områden.
För budgetåret 1991/92 har regeringen anvisat 8460000 kr. ur jakt-
vårdsfonden och viltskaderegleringsfonden till naturvårdsverket för vilt-
forskning. Behållningen i fonderna är sådan att ytterligare medel inte kan
tillföras forskningen. Den ändrade inriktningen av forskningen måste där-
för ske genom omprioriteringar av befintliga medel och genom en effekti-
vare användning av dem. Detta måste uppmärksammas särskilt av na-
turvårdsverket vid fördelningen av medlen. Det är också viktigt att na-
turvårdsverket utnyttjar sina möjligheter att aktivt styra resurser till de
mest angelägna forskningsområdena for att minska viltskadorna. Alla
möjligheter att tillvarata de kunskaper som finns i våra grannländer bör
utnyttjas. Detta kan ske t. ex. inom ramen för det organiserade nordiska
samarbetet.
Älginventering
Generellt utgörs underlaget för viltforskningen av inventeringsresultat. En
väsentlig del av uppgifterna for forskning och försök på viltområdet består
i att ge den grundkunskap som är nödvändig for planering av en viss
viltarts beskattning. Genom att bestämma målet for älgtätheten och ge-
nom att sköta älgstammen så att dessa mål nås kan man minska de skador
älgarna förorsakar omgivningen. Inventeringen är också förutsättningen
för att trygga älgstammens livskraft och genetiska mångfald genom bibe-
hållandet av stammens biologiskt riktiga köns- och åldersstruktur.
För att kunna svara upp mot dessa krav behövs förbättrade och förfina-
de inventeringsmetoder. Ansvaret för insamlingen av data måste i huvud-
sak ligga hos jägarna och markägarna själva. Vid planering av älgstam-
mens beskattning behövs årligen information om stammens storlek och
Prop. 1991/92:9
25
struktur samt prognos om kalvproduktion och vandring. Information från
vinterräkning, älgobsinventeringen samt avskjutningsstatistik och statistik
över övrig dödlighet är nödvändig dels för att utveckla inventerings- och
uppföljningsmetoder, dels för att utarbeta lokala älgskötselmodeller och
avskjutningsrekommendationer.
Kunskap om förhållandet mellan älgstammens täthet, lokala fördelning,
ålders- och könsstruktur, förökning och genetiska sammansättning är allt-
så viktig. Älgobsinventeringen — älgobs — sker genom älgjägarnas direkta
observationer av älgar under den första älgjaktsveckan. Den genomförs nu
i hela landet men är inte helt arealtäckande i alla län. Älgobsen ger ett
begrepp om trender i älgstammens utveckling men ger inte något besked
om den konkreta älgtillgången. Ett utvecklingsarbete pågår för att älgobs-
materialen skall kunna ge kunskap om det faktiska antalet djur. Den
grundinformation som insamlas områdesvis via bl. a. älgobs bör behandlas
så att den är jämförbar med resultaten från andra områden. Prognoser för
älgvandringar och kalvproduktionen bör göras med hjälp av den informa-
tion och kunskap som erhållits genom älgstammens långsiktiga uppfölj-
ning.
Den nuvarande modellen för optimal beskattningsrekommendation bör
utvecklas för att bättre anpassas till den situation som råder vid varje
tillfälle. Beskattningsförslagen, deras effekt och felmarginal bör årligen
följas upp och revideras. För att rekommendationerna skall ha relevans
bör den lokala informationen vara kontinuerlig och täcka minst 90% av
beräkningsarealen.
Betesanalys och biotopvård
För den produktionsanpassade jakten är det av stor vikt att känna till
älgens foderkrav och betningsrytm under året. I detta sammanhang bör
forskning angående betesanalys, biotopvård och vegetationsåterhämtning
prioriteras. Det är också viktigt att det sker en fortlöpande och permanent
uppföljning av utvecklingen så att åtgärdernas effekt kan konstateras.
På grund av den stora älgstammen har det speciellt i vandringsälgamas
vinterbetesområde uppstått brist på näring. Eftersom det då kan uppstå
stora skador på ungskog är kännedomen om älgbiotopen och älgbetestill-
gången särskilt viktig.
Vandringsälgar
I de flesta älgstammar sker vissa årstidsvisa förflyttningar. I områden med
små topografiska skillnader och mindre snödjup kan dessa förflyttningar
inskränka sig till att älgarna vandrar kanske någon eller några kilometer
för att finna ett för årstiden bättre område med mindre snö och mer
lockande bete. Inom områden med större topografiska skillnader och
större snödjup gör älgarna däremot regelrätta vandringar. Djuren rör sig
då ofta många mil mellan sommar- och vinterbetesområden. Dessa älgar
kallas vandringsälgar.
Den utlösande faktorn för vandringsälgamas beteende är snödjupet
Prop. 1991/92:9
26
även om födans åtkomst torde vara en grundläggande orsak. Älgarna Prop. 1991/92:9
brukar börja vandringen då snödjupet är mer än 40 cm. Sådana vandringar
sker inom stora delar av Norrland, Dalarna och Värmland där enligt
älg/skog-gruppen uppskattningsvis 50 — 75% av älgarna är vandringsälgar.
Dessa älgpopulationer har alltså både ett sommarbetesområde och ett
vinterbetesområde. Under sommaren är älgarna utspridda över vidsträck-
ta områden. På vintern är de koncentrerade till en areal som kanske är
mindre än en tiondel av sommarbetesområdet med motsvarande större
populationstäthet som följd.
De vandrande älgarna är oftast mycket lokaltrogna. De vandrar till
samma vinterområde varje år och åter till samma sommarbetesområde.
Tendensen att vandra kan vara medfödd. Vandringsmönstret är dock
sannolikt inlärt eftersom vandrande kor får vandrande avkommor med i
allmänhet samma vandringsmönster som korna. Det bör påpekas att inte
alla älgar inom vandringsområdena vandrar. Har älgarna en gång börjat
vandra fortsätter de emellertid med detta hela livet.
Det är först i och med de tätare älgstammarna och det moderna skogs-
bruket som vandringarna kommit att innebära problem. Det har också
blivit ett större antal älgar som vandrar. Vinteruppehållsplatserna för
älgarna kan också ha blivit mer koncentrerade runt just tallungskogarna.
Inom de delar av landet där älgvandringar förekommer kan man i allmän-
het definiera de områden inom vilka vandringarna sker mellan sommar-
och vinterområdena. Det går därför att göra en ganska god beräkning av
älgvandringsområdenas utsträckning. En förutsättning för att komma till
rätta med älgvandringsproblemet är att älgarnas rörelser avgör områdets
avgränsningar och inte de administrativa gränserna.
För att få en fungerande viltvård i älgarnas vandringsområden bör hela
det utnyttjade området beaktas vid inventeringar och avskjutning. Detta
innebär med nödvändighet ett utökat samarbete över de traditionella
gränserna mellan jaktvårdskretsar och olika län och även mellan markäga-
re och jägare. Ansvaret vilar på både länsstyrelser och länsjaktvårdsföre-
ningar i samförstånd med markägarna. Berörda länsstyrelser bör initiera
ett sådant brett samarbete. Även de jägare som inte är med i länsj akt vårds-
föreningen har givetvis ett ansvar. Det är viktigt att i det sammanhanget
slå fast att jakträtt också innebär skyldighet att eftersträva att de olika jakt-
och viltvårdsmål som ställts upp beträffande antalet djur, könsfördelning
m. m. uppnås. I områdena ovanför odlingsgränsen förstärks svårigheterna
att samordna jakten mot ett gemensamt mål av motsättningarna mellan
olika ägar- och brukargrupper.
Det enklaste sättet att styra älgpopulationens storlek i vandringsområde-
na är att göra en del av avskjutningen under vintern. Jakten kan då riktas
mot de älgar som orsakar den största skadegörelsen och direkt på platsen
där skadegörelsen sker. Det råder emellertid ofta en ovilja bland både
jägare och allmänhet mot vinterjakt. Älgarna kan dessutom utsättas för
skadliga påfrestningar under en period när de redan är ansträngda.
Enligt min mening finns det emellertid möjligheter att komma till rätta
med älgvandringsproblemet genom att dels öka avskjutningen inom som-
marbetesområdet, dels inrätta stora jaktområden och dels vid behov jaga
27
vintertid inom de vinterbetesområden där älgen orsakar skada om snöför- Prop. 1991/92:9
hållandena medger jakt. Vidare kan tidsmässigt skilda jakttider behöva
prövas inom vandringsområdena. Det krävs också att fler älgar falls inom
fjällområdena än vad som sker i dag. Statens marker där förvaltas av
länsstyrelserna. Det är angeläget att öka upplåtelserna så att jakttrycket på
älg ökar. En medlem i sameby har också jakträtt inom de aktuella område-
na. Varje sameby erhåller en tilldelning av älg inom samebyns betesområ-
de. De älgar som inte fälls av samebymedlemmarna bör kunna fallas
genom att myndigheten senare upplåter rätt till jakt efter dessa älgar till
andra. För att ett sådant system skall fungera är det angeläget att länssty-
relsen noga följer älgavskjutningens storlek. Om samebyn utnyttjar sin
tilldelning dåligt, bör länsstyrelsen överväga att i stället öka tilldelningen
av älg till jaktarrendatorerna.
Mitt förslag: Större stabila jaktområden skall kunna registreras som
särskilda älgskötselområden av länsstyrelsen. Inom ett älgskötsel-
område får jakträttshavarna själva avgöra hur många älgar som skall
fällas. För området skall det finnas en älgskötselplan.
Det frivilliga systemet med grupplicenstilldelning för licensjakten
efter älg, s. k. kretslicenser, skall finnas kvar.
Älgjakten i Malmöhus län skall i fortsättningen bedrivas under
allmän jakttid på de nuvarande B-områdena, generellområdena och
kalvjaktsområdena.
Länsstyrelsens beslut om tilldelning av älg skall inte kunna över-
klagas. Beslut om registrering av licensområden skall i fortsättning-
en överklagas till kammarrätten.
Jakttiden för älg förlängs.
Länsstyrelsens detaljreglering av älgjakten bör minska.
Länsstyrelsens beslut om jakt på allmänt vatten skall inte kunna
överklagas.
Viltskadeutredningens förslag om älgskötselområden överensstämmer i
stort med mitt. Utredningen föreslår dock att minimistorleken på älgsköt-
selområdena bör vara 3000 — 5 000 ha i södra Sverige och 5000 —8 000 ha
i norra Sverige. Enligt utredningen skall länen själva fastställa en minsta
storlek på älgskötselområdena i länet.
Naturvårdsverkets förslag: Naturvårdsverket föreslår att storleken på ett
älgskötselområde skall vara minst 2 000 ha. Naturvårdsverket föreslår att
ansökan om registrering av A-område ersätts med en anmälan. Avser
ansökningen ett område av sådan storlek att där årligen kan fallas minst en
vuxen älg registreras området utan något remissförfarande. Tilldelningen
av älg beräknas schablonmässigt med hänsyn till områdets areal. Tilldel-
ningen skall endast avse vuxna djur, men med en rekommendation att
falla minst lika många kalvar. Verkets förslag om älgjakten i Malmöhus län
28
och om länsstyrelsens reglering av älgjakten överensstämmer i stort med
mitt.
Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat.
Skogsstyrelsen, domänverket, några länsstyrelser och Jägarnas riksför-
bund-Landsbygdens jägare tillstyrker naturvårdsverkets förslag i sin hel-
het. Svenska jägareförbundet tillstyrker i huvudsak verkets förslag.
Förslaget om älgskötselområden tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Några, däribland domänverket, efterlyser bestämmelser om hur älgskötsel-
områden skall bildas och styras samt vad som skall gälla vid utträde.
Många remissinstanser har synpunkter på älgskötselområdenas mini-
mistorlek. Några länsstyrelser i södra Sverige anser att minimiarealen bör
vara 2 000 ha, medan en del länsstyrelser i norra Sverige anser att minimi-
arealen bör vara större än den av utredningen föreslagna. Några länsstyrel-
ser anser att införandet av älgskötselområden medför ökad administration
och att systemet med s. k. storlicenser i stället bör utvecklas.
De remissinstanser som yttrat sig om älgjakten i Malmöhus län tillstyr-
ker förslaget.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet att jakttiderna förlängs. Några
remissinstanser anser att jakt av hänsyn till friluftslivet inte bör bedrivas
under augusti och september.
Remissutfallet vad gäller länsstyrelsens reglering av älgjakten är mycket
splittrat. Några av remissinstanserna, däribland skogsstyrelsen, domänver-
ket och Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare tillstyrker förslaget i sin
helhet. Svenska jägarejorbundet tillstyrker i huvudsak förslaget.
Jakten efter älg
Älgen håller sig normalt ganska troget inom ett visst område. Den produk-
tionsanpassade älgjakten innebär att en älgstam måste ha ett tillräckligt
stort betesområde. En meningsfylld vård av älgstammen kan inte bedrivas
om jakten sker inom små områden utan samverkan. Samhällets strävan
har under de senaste tjugo åren varit att uppmuntra till samverkan över
större områden med goda förutsättningar att sköta älgstammen på ett bra
sätt. I samband med att prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. behandlades
uttalade riksdagen att man bör eftersträva stora stabila licensområden.
Det är vidare enligt riksdagen angeläget att jägarorganisationerna medver-
kar i ett system som är dynamiskt i den meningen att en förbättrad
samordning hela tiden eftersträvas för bildande av licensområden som är
tillräckligt stora för en produktionsanpassad jakt. För områden som är så
stora att man kan påverka den lokala älgstammens utveckling bör flerårsli-
censer kunna komma i fråga. Genom att området ges tillstånd att under ett
visst antal år skjuta ett givet antal djur får jakträttsinnehavarna själva
avgöra hur stor del av den totala tilldelningen de vill fälla under resp. år.
På längre sikt bör man enligt riksdagens mening eftersträva ett system där
jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning övertar
ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.
Prop. 1991/92:9
29
Utvecklingen har under senare år gått mot en ökad samverkan i större Prop. 1991/92:9
älgjaktsområden. Allt fler jägare som disponerar mindre marker har funnit
det gynnsamt att samverka med andra. Det har också blivit allt vanligare
att ett antal mindre licensområden frivilligt har gått samman och registre-
rat området som ett A-område. Dessa områden kallas i vissa län storlicens-
områden. I vissa fall har ett större eller mindre antal frivilligt anslutna
jaktlag, som tidigare jagat var for sig med egen tilldelning direkt från
länsstyrelsen, sökt och erhållit en gemensam licens, s. k. grupplicens. Varje
grupplicens tilldelas av länsstyrelsen ett bestämt antal älgar vilka sedan
fördelas mellan jaktlagen inom gruppen. I andra fall har hela eller delar av
en jaktvårdskrets erhållit gemensam licens, s. k. kretslicens. Det har också
blivit vanligare med flerårslicenser. I en flerårslicens beslutar länsstyrelsen
det högsta antal älgar som får fällas under exempelvis en treårsperiod.
Inom denna ram får jägarna och markägarna själva avgöra den årliga
avskjutningen.
Utvecklingen har visat att jägarna är beredda att ta ett större lokalt
ansvar för de praktiska och administrativa frågorna kring älgvården. Det
är på det lokala planet kunskapen skall finnas om viktig basinformation
om älgvården. Lokala problem med en alltför stor älgstam som orsakar
skador bör också lösas lokalt i samverkan. Genom ett ökat lokalt ansvar
skapas också goda förutsättningar att minska myndigheternas nuvarande
administration och därmed nivån på fällavgiften.
Älgskötselom råden
Viltskadeutredningen har föreslagit att länsstyrelsen i fortsättningen inte
skall besluta om tilldelningen av det antal djur som får fällas på stabila
jaktområden, älgskötselområden, av en viss minimistorlek. I stället skall
jakträttshavarna och markägarna själva få bestämma avskjutningen.
Viltskadeutredningen föreslår att älgskötselområdena i södra Sverige
bör ha en minimistorlek av 3000—5 000 ha. För norra Sverige föreslås
5000 — 8 000 ha. Det skall enligt förslaget ankomma på naturvårdsverket
att utfärda föreskrifter härom. Inom dessa ramar bör länen själva fastställa
en minsta storlek, lika för alla. Inom älgskötselområdena skall jägarna och
markägarna själva få besluta om en avskjutning som stämmer med en god
älgvård och är anpassad till vad som krävs med hänsyn till de areella
näringarnas krav och trafiksäkerheten. När jägarna och markägarna själva
får bedöma avskjutningen bör detta enligt utredningen ge positiva effekter
på samarbetet.
Tillskapandet av älgskötselområden kommer enligt viltskadeutredning-
en att erbjuda en mycket intressant möjlighet till samverkan för de älg-
jaktsområden som för närvarande är registrerade för generell tilldelning.
Denna form av registrering skall enligt riksdagsbeslut upphöra efter 1994
års älgjakt.
Själv gör jag följande bedömning. Många skäl talar för att det nu är dags
att ta nästa steg i en utveckling som i enlighet med riksdagens intentioner
syftar till ett system där jägarna och deras organisationer i största möjliga
utsträckning övertar ansvaret för de praktiska älgfrågorna. Det nuvarande
30
tilldelningssystemet med maximerade tilldelningar för licensområdena in- Prop. 1991/92: 9
nebär å ena sidan begränsningar i möjligheterna att få till stånd en ökad
avskjutning. En god tilldelning av älg, vilket ger licenshavaren stor frihet i
sin jakt, ger å andra sidan inte alltid ett från skadesynpunkt tillfredsställan-
de jaktresultat vad gäller antal fallda djur och fördelning efter ålder och
kön. Jag delar mot denna bakgrund uppfattningen att älgskötselområden
bör införas. Ett älgskötselområde innebär att jägarna och markägarna får
det direkta ansvaret för älg vården och att skador av älg lättare kan motver-
kas. Eventuella eftersök förenklas och problemet med s. k. överskjutning
elimineras. Jakten och viltvården får därmed stora likheter med den jakt
och viltvård som i dag bedrivs inom de s. k. kretslicensområdena. Den
stora skillnaden mellan de båda områdestyperna blir att något beslut om
tilldelning av älg inte behövs för älgskötselområdena.
I fråga om lämplig storlek på ett älgskötselområde vill jag anföra
följande.
Jag är inte beredd att föreslå någon minimiareal för att ett jaktområde
skall få registreras som älgskötselområde. Det förekommer i dag frivillig
samverkan om älgjakten inom jaktvårdsområden, storlicensområden och
andra älgjaktsområden. En sådan frivillig och stabil samverkan om jakten
bör tillmätas stor betydelse vid registrering av älgjaktsområde och inte
enbart områdets storlek. De av viltskadeutredningen föreslagna minimi-
arealerna, 3000 — 5 000 ha för södra Sverige och 5000 — 8 000 ha för norra
Sverige, bör kunna tjäna som riktmärke för ett älgskötselområdes minsta
storlek. Området måste dock vara så stort att det går att få en uppfattning
om älgstammens storlek och utbredning inom området. Det måste också
vara möjligt att bedriva en meningsfull vård av älgstammen och finnas
förutsättningar för en biologiskt riktig beskattning av den. Det bör ankom-
ma på länsstyrelsen att efter samråd med länsviltnämnden avgöra om ett
jaktområde bör få registreras som älgskötselområde. Förutom de tidigare
nämnda faktorerna måste även de regionala förhållandena vad gäller älg-
täthet och skadefrekvens få stor betydelse vid länsstyrelsens bedömning
om lämplig storlek på ett älgskötselområde. Det är därvid angeläget att
älgskötselområdenas storlek kan anpassas till de skillnader som kan före-
ligga i ett län mellan jordbruksbygder och skogsbygder. Även områdets
arrondering måste tillmätas betydelse vid prövning av registrering av ett
älgskötselområde.
Med kännedom om de på älgtätheten inverkande faktorerna är det
möjligt att inom ett älgskötselområde bestämma älgtätheten i förhållande
både till närings- och betessituation och till skadefrekvens eller båda
gemensamt. Den acceptabla täthetsnivån kan således variera inom ett och
samma älgskötselområde. Inrättande av älgskötselområden är en av de
viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med problemen med vand-
ringsälgar. Genom att inrätta älgskötselområden som berör flera jakt vårds-
kretsar och län kan kontrollen över vandringsälgama ökas. Om jägarna
och markägarna sålunda sluter upp kring en gemensam avskjutningspolitik
kan älgvården förbättras.
Älgskötselområden bör enligt min mening, i likhet med licensområdena,
registreras av länsstyrelsen. De bör kunna bestå av A-områden, B-områden, 31
generellområden och oregistrerade kalvjaktsområden. Anslutningen till ett Prop. 1991/92: 9
älgskötselområde skall vara frivillig. Har tillräckligt många markägare
ansökt om att deras mark skall registreras som älgskötselområde registre-
rar länsstyrelsen fastigheterna som älgskötselområde om fastigheterna till-
sammans uppfyller de nyss angivna kraven for ett sådant område. Självfal-
let kan även en enskild fastighet ha en så stor areal att den kan registreras
som älgskötselområde. Vill en fastighetsägare att hans fastighet inte längre
skall vara ansluten till ett älgskötselområde kan han hos länsstyrelsen
ansöka om att hans mark registreras som A- eller B-område eller inte
registreras alls. Ett flertal omregistreringar inom ett älgskötselområde kan
leda till att området inte längre uppfyller kraven for att få vara registrerat
som ett sådant. Som jag anfört tidigare bygger tanken på älgskötselområ-
den på ett lokalt och frivilligt ansvarstagande för älgvården. Jag är därför
inte beredd att föreslå några särskilda villkor för att få utträda ur ett
älgskötselområde.
De jakträttshavare som vill få sin mark registrerad som älgskötselområ-
de skall ansöka om detta hos länsstyrelsen på samma sätt som gäller för A-
licens. Jakträttshavarna bör själva få besluta om hur samarbetet inom
området skall ske. Någon bestämmelse om att det exempelvis skall utses en
styrelse bör därför inte införas. Jakträttshavarna måste dock utse någon
företrädare för dem för kontakterna med länsstyrelsen. Någon form av
avtal mellan jakträttshavarna inom ett älgskötselområde är nödvändig.
Det krävs också normer för hur jakten och viltvården skall bedrivas.
Svenska jägareförbundet har erbjudit sig att i samverkan med Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare och företrädare för markägareintressena
utarbeta ett regelverk för älgskötselområdena. Ett sådant regelverk kan
utgöra en lämplig modell för hur samverkan kan gå till men jakträttshavar-
na bör själva få bestämma i vilken form samverkan inom området skall
ske.
I likhet med viltskadeutredningen anser jag att det för ett älgskötselom-
råde skall finnas en enkel plan för älgstammens skötsel. Det tidigare
föreslagna samrådet bör ligga till grund för älgskötselplanen. Den bör
innehålla ett principiellt mål för älgvården inom området. Planen bör dock
inte utgöra något krav för registrering av området men den skall redovisas
för länsstyrelsen sedan registrering har skett.
Systemet med älgskötselområden bygger således på frivillighet och sam-
verkan mellan olika former av licensområden och kalvjaktsområden. Jak-
ten inom området kan efter jakträttshavarnas eget bestämmande ske ge-
mensamt över hela området eller för var och en enbart inom det område
där resp, jägare harjakträtt.
Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit att jakträttshavarna inom A-områdena
årligen till länsstyrelsen skall redovisa det lokala samråd som har skett om
älgavskjutningen. På liknande sätt bör för ett älgskötselområde redovisas
vad som kommit fram vid det lokala samrådet samt hur årets älgjakt
uppfyllt målen i förhållande till älgskötselplanen och tidigare samråd.
Både älgskötselplanen och resultatet av det lokala samrådet bör utgöra en
viktig del av underlaget för länsstyrelsens ställningstagande till om älgsköt-
selområdet fortsättningsvis bör vara registrerat som sådant område. Detta
32
gäller särskilt när fråga om avregistrering av älgskötselområde uppkommer Prop. 1991 /92:9
genom att fastighetsägare valt att inte längre vara ansluten till sådant
område.
Länsstyrelsens reglering av älgjakten utanför älgskötselområdena
I fråga om administrationen av älgjakten utanför älgskötselområdena vill
jag anföra följande.
Naturvårdsverket har redovisat ett förslag till förenklad administration
av älgjakten. Jag kan till stora delar instämma i detta.
Jag delar sålunda naturvårdsverkets uppfattning att registreringsförfa-
randet kan förenklas. Ansökningen skall innehålla de uppgifter som läns-
styrelsen bestämmer, vilket bör innebära att samma uppgifter som i dag
skall lämnas. Uppgifterna noteras i länsstyrelsens register över älgjaktsom-
råden. Därefter erhålls ett beslut från länsstyrelsen om att området är
registrerat och att jakt får bedrivas på området under förutsättning att
uppgifterna är korrekta. Av beslutet skall vidare framgå om området har
registrerats som A- eller B-område eller om området inte har registrerats
alls (kalvjaktsområde). Avgörande för om området kan registreras som A-
område är att arealen uppfyller de krav som länsstyrelsen beslutat om för
erhållande av en tilldelning på en vuxen älg per år. Uppgifterna skall
normalt inte behöva kontrolleras av länsstyrelsen. En förutsättning för att
få bedriva jakt är självfallet att jägarna har jakträtt. Det måste vara
jägarens ansvar att se till att han enbart jagar på mark där han disponerar
jakträtt och att marken, då det gäller älgjakt, är registrerad på föreskrivet
sätt. Visar det sig att de lämnade uppgifterna varit oriktiga skall registre-
ringsbeslutet kunna upphävas.
Det finns ingen anledning att detaljreglera länsstyrelsens älgjaktsadmi-
nistration i fortsättningen. Förhållandena mellan länen varierar avsevärt. 1
vissa län utför jägarorganisationerna ett stort arbete med bl. a. underlag för
älgtilldelningen. Varje länsstyrelse bör därför inom givna ramar få möjlig-
het att själv besluta om sin administration. Besluten att registrera licens-
områden och om tilldelning får dock inte fattas av någon organisation utan
måste fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsernas administration av älgjakten
bör i största möjliga utsträckning datoriseras och automatiseras. Enligt
vad jag erfarit finns datorprogram framtagna som är anpassade för ända-
målet.
Älgjakten i Malmöhus län
Älgjaktsadministrationen och älgjakten i Malmöhus län skiljer sig markant
från vad som gäller för övriga län. Älgstammen i detta län är mycket svag.
Det beror till stor del på bristen på lämpliga älgbiotoper. Vidare är det från
bl. a. skadesynpunkt inte heller önskvärt eller möjligt att hålla en tätare
älgstam i länet. Under en rad år har endast ca 250 älgar fällts per år. Av
dessa har ca 200 fällts på A-områden. Under älgjakten 1988 och 1989
bedrevs i länet älgjakt på ca 130 A-områden, ca 40 B-områden och ca 600
generellområden. Administrationen av älgjakten i länet har kostat ca
33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
75000 kr. per år. Det är mer än for motsvarande arbete i Södermanlands Prop. 1991/92:9
län där ca 3 000 älgar skjuts varje år på mer än 1 500 registrerade älgjakts-
områden.
Arbetet med och kostnaderna för administrationen av älgjakten i
Malmöhus län står enligt naturvårdsverket inte i rimlig proportion till det
antal älgar som fälls på B-områden och generellområden. Naturvårdsver-
ket har mot denna bakgrund föreslagit att B-områden, generellområden
och kalvjaktsområden avskaffas i Malmöhus län. Förslaget innebär att
samtliga dessa områden avregistreras. I stället bör älgjakt enligt verket få
bedrivas som allmän jakt på alla områden som inte har registrerats som A-
områden. Jakten bör ske enligt de principer som gällde för den allmänna
jakt efter älg som fick bedrivas i landet fram till år 1975.
De remissinstanser som yttrat sig över förslaget tillstyrker det. Jag ser
ingen anledning att motsätta mig förslaget. Erfarenheterna av denna
älgjakt under allmän jakttid kan ge värdefulla erfarenheter for senare
överväganden om framtidens älgjakt.
Jakten efter älgkalv inom A-områdena
För A-områdena beslutar länsstyrelsen om tilldelningen av älg. Natur-
vårdsverket har föreslagit att länsstyrelsen i fortsättningen endast skall
besluta om tilldelning av vuxna djur. I tilldelningsbeslutet skall dock anges
som en rekommendation att minst lika många älgkalvar bör fällas som
tilldelade vuxna djur. Jakten efter älgkalv blir enligt förslaget således fri
inom dessa områden. Förslaget har enligt verket flera fördelar. Bl. a.
undviks det överdrivet detaljerade tilldelningssystemet som tillämpas i
många län. Vidare kan man vänta sig att fri kalvjakt kommer att medföra
att kalvavskjutningen uppnår önskvärd nivå. Det är angeläget inte minst
från skadesynpunkt. Kalvavskjutningen som inom många områden är
alltför låg kan på detta sätt kompenseras av en högre avskjutning inom
andra områden. Inom en del licensområden finns ofta ett visst motstånd
mot att skjuta kalv medan man inom andra inser vikten av kalvjakten. Fri
kalvjakt medför också större möjligheter att beskatta kalvarna där de just
det aktuella jaktåret råkar befinna sig. Det är nämligen stora variationer
beträffande tillgången på älgkalv mellan olika jaktområden och under
olika år.
Själv gör jag följande bedömning. Det är önskvärt med en större avskjut-
ning av kalv. Såvitt gäller de tidigare föreslagna älgskötselområdena kom-
mer såväl vuxna djur som kalvar att få fällas utan någon tilldelning. Att i
övrigt genomföra naturvårdsverkets förslag skulle inte medföra någon
större förenkling från administrativ synpunkt. Det är inte heller givet att
kalvavskjutningen ökar om kalvarna inte är antalsbestämda. Jag är av den
uppfattningen att man bör vinna erfarenhet av jakten efter kalv inom
älgskötselområdena innan fri kalvjakt införs även inom andra områden.
Jag är därför inte beredd att nu förorda införande av fri kalvjakt inom A-
områdena.
34
Tilldelning av älg på A-områden Prop. 1991 /92:9
Länsstyrelsernas handläggning av tilldelningsbeslut för A-områdena vari-
erar mellan länen. Den nuvarande tilldelningen av älg baseras bl. a. på
genomförda inventeringar och på uppgifter från jägarna själva om tillgång-
en på älg inom varje älgvårdsdistrikt. Tilldelningen bestäms vidare med
hänsyn till faktorer som skadegörelse på skog och gröda samt olyckor i
trafiken.
I samtliga län torde emellertid det tidigare obligatoriska ansökningsför-
farandet nu vara avskaffat. Den jakträttshavare som anser sig behöva en
tilldelning som avsevärt avviker från den nivå som under de närmast
föregående åren tillämpats för hans licensområde uppmanas i vissa län att
höra av sig före ett angivet datum. Som regel begär länsstyrelsen genom
remiss till jägarorganisationerna jägarnas synpunkter på vilken avskjut-
ning som är lämplig. Länsjaktvårdsföreningama som är mottagare av
sådana remisser hör i sin tur sina jaktvårdskretsar.
Det underlag som länsstyrelsen på detta sätt samlat in överlämnas till
länsviltnämnden för bedömning av lämplig älgtilldelning inom resp,
älgvårdsdistrikt och älgjaktsområde. Efter länsviltnämndens genomgång
av tilldelningsprinciperna lämnar nämnden länsstyrelsen en rekommenda-
tion om hur stor tilldelning A-områdena bör få under närmast kommande
jaktår inom resp, älgvårdsdistrikt. Förslaget innehåller också rekommen-
dationer om vilka och vilket antal djur (köns- och åldersfördelning) som
bör få fällas, förbud mot jakt under helger och minsta areal för att erhålla
A-licens.
Länsstyrelsen fattar därefter preliminära beslut om tilldelning på A-om-
rådena. Dessa preliminära beslut sänds ut till företrädare för resp, licens-
område för att de skall ha möjlighet att inom viss tid påverka sina tilldel-
ningar. Har inga erinringar kommit in övergår det preliminära beslutet till
att bli definitivt vid ett angivet datum. Om erinringar kommer in erhåller
jakträttshavaren ett nytt beslut som ersätter det preliminära.
Naturvårdsverket anser att besluten om tilldelning för A-områdena före-
gås av ett alltför omfattande arbete på flera nivåer. Ambitionen verkar
vara att skapa absolut precision, rättvisa och demokrati. Enligt verket är
det dock knappast förenat med några risker från älgskötselsynpunkt om
registrerings- och tilldelningsbesluten inte är absolut precisa. Naturvårds-
verket anser att beredningen av tilldelningsbesluten generellt bör kunna
förenklas avsevärt.
Naturvårdsverket föreslår därför följande. Med utgångspunkt i faktorer
som tillgången på älg, älgstammens tillväxt, viltskador och viltolyckor kan
länsstyrelsen efter hörande av berörda myndigheter, organisationer och
länsviltnämnden beräkna hur stor areal man skall förfoga över i varje
älgvårdsdistrikt för att årligen få fälla ett vuxet djur. Endast den arealen
skall enligt förslaget vara utgångspunkt för tilldelningens storlek. Na-
turvårdsverket anser vidare att principerna för beräkning av älgtilldelning-
en i möjligaste mån bör vara gemensamma för hela landet.
Beräkning av tilldelningen bör enligt naturvårdsverket göras med hjälp
av persondator eller dataterminal. I datorn förutsätts samtliga registrerade
35
A-områden finnas inlagda med bl. a. uppgifter om disponibel areal och till
vilket älgvårdsdistrikt området hör. Genom att förse datorn med uppgift
om den minimiareal som inom resp, distrikt gäller för att årligen få fälla en
vuxen älg kan datorn själv räkna ut tilldelningen för varje älgjaktsområde
schablonmässigt och skriva ut ett preliminärt beslut. Genom denna datori-
sering och schablonmässig beräkning av tilldelningar kan handläggningen
av tilldelningsbesluten enligt verket förenklas avsevärt.
Det preliminära beslutet om tilldelning bör enligt verket snarast tillstäl-
las företrädare för resp, älgjaktsområde i länet. Beslutet bör åtföljas av ett
meddelande om att beslutet står fast om synpunkter på tilldelningen inte
inkommit före ett visst angivet datum. Kommer det in synpunkter skall
länsstyrelsen ompröva det preliminära beslutet.
Älg/skog-gruppen föreslår däremot, som jag redovisat i det föregående,
att det skall utses lokala s. k. kretsviltgrupper som skall vara lokala remiss-
instanser och förslagsställare i älgskötselfrågor. Kretsviltgruppen skall in-
för varje års älgjakt, med stöd av resultaten från såväl älg- som skadeinven-
teringar och sina lokala kunskaper, ge detaljerade avskjutningsförslag för
resp, älgskötselområde till länsviltnämnden. Gruppen skall också fungera
som remissinstans till nämnden. Kretsviltgruppen och resp, jaktvårdskrets
styrelse kommer enligt förslaget även att spela en avgörande roll vid
genomförandet av de lokala programmen.
Min bedömning att älgjakten skall vara produktionsanpassad innebär
att älgstammens storlek genom en lämplig avskjutning bör anpassas till
betestillgången, de areella näringarnas förutsättningar och trafiksäkerhe-
ten. I den produktionsanpassade jakten görs ett årligt uttag av vuxna älgar
och kalvar som är lika stort som älgstammens kalvproduktion. För att
denna beskattningsprincip skall kunna tillämpas krävs att vinterstammen
av älg är anpassad till en viss storlek som t. ex. har överenskommits lokalt.
Det nuvarande systemet för beslut om avskjutningens storlek är inte
alltid ändamålsenligt för att nå målet om en balanserad älgstam och en
produktionsanpassad jakt. Tilldelningen är ofta alltför schablonmässig och
förändras alltför långsamt.
Huvudinsatsema mot viltskador av älg måste för A-områdenas del även
i fortsättningen göras genom avskjutning av den årliga tilldelningen av älg.
Vid prövningen av tilldelningens storlek måste i tillräcklig grad beaktas
faktorer som älgskador, viltolyckor och födosituationen. Tilldelningen
måste bygga på förslag och yttranden på bred bas från alla i sammanhanget
berörda intressenter. Det är nödvändigt att riktlinjerna för avskjutningen
fastställs länsvis. De lokala förhållandena inom länet vad gäller skadefre-
kvensen kräver emellertid att avskjutningen sker på ett riktigt sätt. Läns-
viltnämnderna bör därför eftersträva att nå lokala målsättningar inom
länet för älgstammens storlek. Den lokala älgstammens storlek skall inte
med nödvändighet förbli permanent, utan anpassas till för tillfället rådan-
de skadesituation. Jag är därför inte beredd att förorda det av naturvårds-
verket föreslagna systemet för älgtilldelning. Tilldelningen kan enligt min
mening inte göras så schablonmässig och utan individuell anpassning. Det
föreslagna tilldelningssystemet kan motverka det samråd som jag förordat
tidigare. I stället bör stor vikt fastas vid de synpunkter som kommer fram
Prop. 1991/92:9
36
vid de lokala samråden. De förslag som där förs fram bör vara vägledande
för länsstyrelsernas beslut om tilldelning på A-områdena. I områden med
en stabil älgstam kan tilldelningen självfallet vara densamma år från år.
Det kan ibland vara lämpligt att ett tilldelningsbeslut avser avskjutningen
under exempelvis en treårsperiod. Med en sådan utformning av besluten
uppstår inte problem med s. k. överskjutning. Jag vill betona att det är de
lokala förhållandena som får avgöra hur tilldelningsbesluten skall utfor-
mas.
Kretslicenser
I några län tillämpas sedan flera år ett system med grupptilldelning för
licensjakten efter älg. Den praktiska utformningen av systemet varierar
mellan länen. Den innebär vanligen att ett stort antal jakträttshavare i ett
älgvårdsdistrikt genom fullmakter överlåter på en person att söka en
gemensam tilldelning för de berörda A-områdena. Länsstyrelsen meddelar
ett beslut om tilldelning för områdena sammantagna. Beslutet tillställs
fullmaktshavaren. Något beslut om älgtilldelning meddelas således inte för
vaije enskilt A-område som ingår i kretslicensområdet. Den tilldelnings-
norm som gäller för trakten tillämpas på samma sätt för A-områdena
oavsett om de ingår i grupptilldelning eller inte. Ofta praktiseras ett system
med extra tilldelning med hänsyn till riskerna för skogsskador och trafik-
olyckor. I praktiken har sådana extratilldelningar i stor utsträckning skett
inom grupptilldelningarnas ram. Varje A-område har dock varit oför-
hindrat att söka extra tilldelning hos länsstyrelsen.
Jaktlagen innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse om att en älgtill-
delning skall ske till varje A-område. Jaktlagstiftningen bygger emellertid
på tanken att länsstyrelsen för varje A-område skall besluta om en tilldel-
ning i enlighet med principerna för den produktionsanpassade jakten. Jag
har nyss föreslagit införandet av särskilda älgskötselområden. Som jag
därvid nämnde finns det stora likheter mellan älgskötselområden och
kretslicensområden. Den stora skillnaden är att jakträttshavarna själva
skall besluta om avskjutningens storlek på älgskötselområdena. Enligt min
mening borde det därför uppfattas som fördelaktigt för de som i dag jagar
inom ett kretslicensområde att i stället registrera det som älgskötselområ-
de. Det kan emellertid förekomma att kretslicensområdet är för litet för att
kunna registreras som älgskötselområde eller att jakträttshavarna av någon
anledning inte vill registrera sin mark som älgskötselområde. Systemet
med kretslicens är administrativt förhållandevis enkelt och fungerar bra.
Om jakträttshavare vill bedriva älgjakten i denna form bör de därför ges
möjlighet till det efter beslut av länsstyrelsen. En förutsättning för att så
skall ske bör givetvis vara att jakträttshavarna klart har uttalat att de vill
bedriva älgjakten på detta sätt.
Jakttidför älg
Viltskadeutredningen har föreslagit att jakttiden för älg förlängs med ut-
gångspunkt i möjliga, biologiskt grundade ramar. Jakttiden bör enligt
Prop. 1991/92:9
37
utredningen omfatta minst 70 dagar. Det bör i princip vara möjligt att jaga Prop. 1991/92:9
älg under tiden den 16 augusti —den 28 februari. Utredningen föreslår
vidare att det inom älgskötselområden skall vara möjligt att bedriva
skyddsjakt efter älg utan särskilt tillstånd från den 16 augusti om jakten
bedrivs i direkt anslutning till det område där skadan inträffar.
Naturvårdsverket har föreslagit att jakttiden för älg generellt bör omfat-
ta hela jakttidsramen, dvs. september-januari för län med septemberjakt
och oktober-januari för övriga län.
Själv gör jag följande bedömning. Långa jakttider ger en lugnare jakt och
ökar möjligheterna att fälla erforderligt antal älgar för att hindra skada av
älg. En lång jakttid för älg har inom de biologiska ramarna inte några
negativa effekter på älgstammen. En lång jakttid medför också att behovet
av skyddsjakt minskar. Jag delar därför uppfattningen att jakttiden för älg
bör vara lång. Självfallet måste länsstyrelsen även i fortsättningen ha
möjlighet att bestämma lämpliga tider för älgjakten. Länsstyrelsen har då
att bedöma bl. a. när jakt bör ske av hänsyn till klimatet och till frilufts-
livet.
De skador som älgen orsakar sommartid avser skador på gröda, främst
havre. Skadorna är avsevärda i synnerhet under år med dåliga skördeför-
hållanden. Jag är därför av den uppfattningen att skyddsjakt efter älg som
uppehåller sig vid odlade fält med skadekänslig gröda inom registrerade
älgskötselområden bör få bedrivas från den 16 augusti utan särskilt till-
stånd av länsstyrelsen. Länsstyrelsen måste dock självfallet ha möjlighet
att reglera denna jakt med hänsyn till bl. a. friluftslivet.
Överklagande av länsstyrelsens beslut
Enligt 54 § jaktlagen får länsstyrelsens beslut enligt 12 § lagen om tillstånd
till jakt på allmänt vatten liksom beslut enligt 33 § om jakt efter älg på
licens överklagas hos statens naturvårdsverk. Verkets beslut i en överkla-
gad fråga får inte överklagas. Naturvårdsverkets beslut i övrigt med anled-
ning av besvärsärendet får överklagas hos kammarrätten.
Naturvårdsverket har föreslagit att beslut i ärenden om tilldelning inte
bör få överklagas. Älgstammens storlek och kvalitet samt det faktum att
jägarnas organisationer och länsviltnämnden deltagit vid fastställandet av
bastilldelningen (schablonen) för resp, älgvårdsdistrikt är enligt verket en
tillräcklig garanti för att tilldelningen är anpassad till den avskjutning
älgstammen tål och kräver. Enskilda företrädare för älgjaktsområden bör
därför inte ha möjlighet att påverka tilldelningen på annat sätt än genom
erinringar mot det preliminära tilldelningsbeslutet eller genom ansökan
om skyddsjakt. Genom att slopa rätten att överklaga tilldelningsbeslut
anser verket att avsevärda resurser kan frigöras hos länsstyrelserna, na-
turvårdsverket och länsjaktvårdsföreningarna.
Utredningen om naturvårdsverkets uppgifter och organisation har före-
slagit att länsstyrelsens beslut om tillstånd till jakt på allmänt vatten och
andra beslut vad gäller älgjakten än registrering av områden för älgjakt inte
skall få överklagas. Utredningen anför att jakträtten är en sådan enskild
rätt som har nära anknytning till äganderätten.
38
Själv gör jag följande bedömning. Naturvårdsverket prövar ca 600 över- Prop. 1991/92: 9
klagade beslut om älgjakt om året. Ungefär 200 av ärendena avser tilldel-
ningsbeslut. Naturvårdsverkets prövning i ett överklagat ärende sker nor-
malt med utgångspunkt i de handlingar som redan finns i ärendet. Den tid
som står till förfogande för handläggningen av ett överklagat ärende är
kort. Naturvårdsverkets prövning blir därigenom mindre meningsfull.
Normalt saknar verket möjligheter att göra en mer korrekt bedömning i
tilldelningsfrågan än den länsstyrelsen gjort. Jag delar därför bedömningen
att beslut om tilldelning av älg inte skall kunna överklagas. Det saknas
vidare skäl att behålla rätten att överklaga länsstyrelsens beslut om till-
stånd till jakt på allmänt vatten. Länsstyrelsens beslut om registrering av
områden för älgjakt bör få överklagas hos kammarrätten.
Mina förslag i detta avsnitt medför ändringar i jaktlagen och jaktförord-
ningen. 1 jaktlagen bör regeringen ges ett bemyndigande att meddela
föreskrifter om undantag från bestämmelserna om licensjakt efter älg.
Förslaget att länsstyrelsens beslut om registrering av områden för älgjakt
skall överklagas till kammarrätt och inte till naturvårdsverket innebär
ökade arbetsuppgifter för dessa domstolar.
Min bedömning: Jakt efter kronhjort skall ske genom licensjakt
inom särskilda kronhjortsområden och i övrigt som allmän jakt.
Jakt efter dovhjort och rådjur skall enbart ske som allmän jakt.
Jakttiderna för kronhjort, dovhjort och rådjur förlängs.
Viltskadeutredningens förslag överensstämmer med min bedömning.
Remissinstanserna: Förslagen om jakten efter dovhjort, kronhjort och
rådjur har i allmänhet tillstyrkts av remissinstanserna. Naturvårdsverket
påpekar att ett kronhjortsbestånd kan ha sin hemvist i mer än ett län,
varför behovet av samråd då är stort.
Flera remissinstanser anser att jakten efter kapitalhjortar av dovhjort
måste begränsas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det inte är lämpligt att inom
ett och samma län ha både allmän och särskild jakt efter kronhjort.
Svenska jägareförbundet anser att licensjakten efter dovhjort bör vara
kvar och att det bör övervägas samma ordning som föreslås beträffande
kronhjort.
39
Jakten efter kronhjort
Jakten efter kronhjort bedrivs i dag som licensjakt under en eller flera
perioder som länsstyrelsen bestämmer under tiden den 1 oktober—den 28
(29) februari.
Viltskadeutredningen har föreslagit att jakten efter kronhjort i princip
bör vara möjlig under tiden den 16 augusti —den 28 februari. Utredningen
har vidare föreslagit att inom områden som anses tåla ett kronhjortsbe-
stånd skall licensjakt få bedrivas inom särskilda av länsstyrelsen bestämda
områden, kronhjortsområden. På övrig mark skall allmän jakt bedrivas.
Bakgrunden till förslaget är att utredningen anser att kronhjortsstammens
utveckling är svårbestämd samtidigt som skadorna tenderar att öka. Detta
märks särskilt på de svåra skadorna på framför allt granskog.
Jag delar viltskadeutredningens uppfattning i fråga om jakten efter
kronhjort. Det bör i fortsättningen således ankomma på länsstyrelsen att ta
ställning till om jakten skall få bedrivas som licensjakt eller om jakt bara
skall få ske under allmän jakttid. Närmare bestämmelser om registrering
av licensområden bör utfärdas av den jaktansvariga myndigheten.
Jakten efter dovhjort
Jakten efter dovhjort får i dag ske både som licensjakt och som allmän
jakt.
Viltskadeutredningen har föreslagit att jakten efter dovhjort enbart skall
ske under en lång allmän jakttid. Denna tid bör enligt utredningen i
princip vara lika lång som tiden for jakt efter kronhjort. Bakgrunden till
förslaget är att licensjakten på dovhjort enligt utredningen inte har reglerat
tillväxten effektivt.
Den av länsstyrelsen beslutade tilldelningen utnyttjas endast till ca 30%.
Jag delar därför viltskadeutredningens uppfattning att jakten efter dov-
hjort i fortsättningen endast bör ske under allmän jakttid.
Jakten efter rådjur
Jakten efter rådjur sker i dag både som licensjakt under särskild tid och
som allmän jakt. Både den allmänna och den särskilda jakttiden omfattar
for hornbärande djur tiden den 16 augusti-den 30 september och för alla
djur den 1 oktober—den 31 december. I de fyra nordligaste länen gäller
dock att den allmänna jakttiden pågår till den 15 december.
Viltskadeutredningen har föreslagit att jakttiden förlängs t. o. m. den 31
januari for att stammens storlek skall kunna regleras bättre. Jag delar, mot
bakgrund av den stora ökningen av rådjursstammarna, utredningens för-
slag. Den allmänna och den särskilda jakttiden blir i fortsättningen lika
lång i hela landet. Licensjakt efter rådjur har inte förekommit under de
senaste åren. Det saknas enligt min mening anledning att behålla möjlighe-
ten att bedriva licensjakt efter rådjur.
Prop. 1991/92:9
40
Begränsning av jakttiden Prop. 1991 /92:9
Med hänsyn till dovhjortens och rådjurets utsatta position vid hårt vin-
terklimat bör, som bl. a. Jägareförbundet föreslagit, länsstyrelsen ges rätt
att meddela föreskrifter om begränsning av jakttiden om det behövs med
hänsyn till klimatförhållandena.
Mina överväganden i detta avsnitt medför ändringar i jaktförordningen.
Min bedömning: Någon särskild rätt för jordbruksarrendator att
efter tillstånd av länsstyrelse bedriva skyddsjakt införs inte.
Viltskadeutredningens förslag: Om det på grund av ett viltbestånds
storlek finns risk för skador på jordbruksgrödor kan länsstyrelsen efter
ansökan av en jordbruksarrendator medge honom rätt till skyddsjakt även
om arrendatorn annars saknar jakträtt. Djur som dödats skall tillfalla
markägaren eller jakträttshavaren om annat inte har avtalats.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som yttrat sig avstyrker
utredningens förslag. De anser att arrendatoms rätt till jakt även i fortsätt-
ningen skall regleras i avtal. De påtalar också den skyddsjakt som länssty-
relsen med stöd av 7§ jaktlagen kan besluta om efter ansökan av bl. a.
arrendator. Hovrätten för Västra Sverige anser det inte uteslutet att man
med ökad information och en generös tillämpning av bestämmelserna i 7 §
jaktlagen kan uppnå det av utredningen angivna syftet utan den föreslagna
ändringen. Sveriges jordägareförbund anser att förslaget utgör ett oaccepta-
belt ingrepp i den privata äganderätten medan Sveriges jordbruksarrenda-
torers förbund anser att markägaren i stället bör ersätta arrendatorn 90%
av skadans värde.
Skälen för min bedömning: Jaktlagen bygger på principen om jordäga-
rens jakträtt. I 10 § andra stycket lagen finns emellertid ett undantag från
den principen. Vid jordbruksarrende har nämligen arrendatorn jakträtten
på den arrenderade marken om inte annat har avtalats.
Viltskadeutredningen har inte närmare undersökt i vilken utsträckning
arrendatorer saknar jakträtt. Företrädare för vissa arrendatorer har enligt
utredningen uppgett att rätten till jakt i flertalet fall följer med när mark
upplåts för jordbruksändamål medan andra har uppgett att arrendatorn
oftast saknar jakträtt.
De vägar som står till buds för en arrendator som saknar jakträtt att
förebygga skador av vilt är att söka förmå jakträttshavaren att öka avskjut-
ningen eller att hos länsstyrelsen ansöka om skyddsjakt med stöd av 7 §
jaktlagen. Skyddsjakt kan enligt bestämmelsen beslutas, såvitt gäller nu
aktuella viltarter, av länsstyrelsen om det på grund av ett viltbestånds
storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av
vilt. Länsstyrelsen kan besluta att jakten skall ske genom särskilt utsedda
jägare och även bestämma hur det skall förfaras med djur som dödas vid
jakten. Även om jakträttshavaren i första hand skall utses, kan arrendato-
41
rerna genom bestämmelsen ges möjlighet att bedriva skyddsjakt på den
arrenderade marken.
En arrendator har också möjlighet att kräva skadestånd av jakträtts-
havaren enligt allmänna skadeståndsregler. För att ha någon framgång
med en skadeståndstalan måste han då bevisa att jakträttshavaren vållat
skada eller annorlunda uttryckt försummat sin jaktvård. Arrendatorn mås-
te bevisa att han själv vidtagit rimliga åtgärder för att förebygga skadan.
Det är givet att det kan uppstå konflikter mellan å ena sidan arrendato-
rer och å andra sidan markägare eller andra jakträttshavare som har
intresse av stora viltbestånd och att det kan vara svårt för en arrendator att
förmå jakträttshavaren att decimera viltbeståndet. För att komma till rätta
med detta har företrädare för arrendatorerna enligt viltskadeutredningen
varit inne på tanken, i vart fall när det gäller småvilt, att jakträtten på
arrendestället alltid skulle tillkomma arrendatorn. En sådan ordning skulle
emellertid innebära ett väsentligt ingrepp i den rådighet som en fastighets-
ägare enligt jaktlagen har över sin fastighet. Föredragande statsrådet ansåg
i prop. 1986/87:58 om jaktlag, m.m. att det var mindre lämpligt att
obligatoriskt knyta jakträtten till varje jordbruksarrende.
Vid upplåtelse av jordbruksarrende råder således avtalsfrihet. Parterna
kan i arrendeavtalet reglera hur viltskadorna skall begränsas och vem som
skall svara för eventuella skador. Jag är inte beredd att föreslå en rätt för
jordbruksarrendator att bedriva skyddsjakt på det sätt utredningen före-
slår. Jag har i avsnitt 3.4 förordat en omfattande information till och
utbildning av markägare, jägare och arrendatorer. Det är enligt min me-
ning angeläget att markägarna kommer till insikt om de problem stora
viltstammar kan medföra för jordbruket. Skyddsjakt med stöd av 7 §
jaktlagen har skett i ytterst liten utsträckning. I den föreslagna informatio-
nen bör lämpligen spridas kännedom om bestämmelsens innehåll till ar-
rendatorerna. Det är också angeläget att länsstyrelserna visar stor bered-
skap och snabbhet i handläggningen av sådana ärenden. Dessa åtgärder
bör medföra tillräckliga möjligheter för arrendatorn att förebygga skador
på jordbruket.
Mitt förslag: Möjligheten att få bidrag till förebyggande åtgärder
mot skada av dovhjort, kronhjort och älg eller ersättning för skada
av dessa viltslag på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar upphör
den 1 januari 1995. Vid samma tidpunkt upphör även möjligheten
att få bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av jaktbart vilt
eller ersättning för skada av sådant vilt. Något bidrag till omplante-
ring av skog som skadats av älg införs inte.
Mård och mårdhund skall ingå bland de arter som får dödas eller
fångas av den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar
jakträtt där.
Viltskadeutredningens förslag: Möjligheten att få ersättning vid skada av
Prop. 1991/92:9
42
dovhjort och kronhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar samt för
skada av älg på trädgårdsodlingar upphör vid utgången av år 1991. Ersätt-
ning för skada av älg på jordbruksgrödor upphör vid utgången av år 1994.
Enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav bör kunna få bidrag av
statsmedel till omplantering av skog som skadats av älg under åren 1992 —
1994.
Utredningen föreslår vidare att bidrag till förebyggande åtgärder mot
skada av älg skall kunna lämnas ur viltskadefonden.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag. Några remissinstanser anser att möjligheterna att erhålla ersätt-
ning bör upphöra vid en och samma tidpunkt. De remissinstanser som
avstyrker förslaget anser att det inte går att få en sådan balans i viltstam-
marna att skadorna blir acceptabla for de areella näringarna och att mind-
re markinnehavare drabbas. Några av remissinstanserna, däribland
skogsstyrelsen och naturvårdsverket, anser att ersättning bör kunna utgå
vid plötsliga och oförutsedda skador.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om det är skäligt att kostnaderna för
skadorna helt skall bäras av trädgårdsodlingen. Kostnaderna for stängsel
blir oproportionerligt höga om odlingarna på grund av växtföljden måste
flyttas runt. Bidrag for skadeforebyggande åtgärder bör kunna lämnas for
trädgårdsforetag. Ersättningsmöjligheten bör inte slopas före år 1995 så att
trädgårdsodlarna hinner ställa om sig och informeras om de nya förhållan-
dena. Trädgårdsnäringens riksförbund anser att kostnaden for att skydda
odlingarna mot viltskador genom staket blir orimligt höga.
Skogsstyrelsen anser att bidrag till omplantering av skog bör lämnas om
skadan uppstått under 1980-talet.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare anser att ersättning för skada
av älg på jordbruksgröda bör lämnas även i fortsättningen.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget att bidrag till förebyg-
gande åtgärder mot skada av älg skall kunna lämnas ur viltskadefonden.
Inträffad skada
Det nuvarande ersättningssystemet för viltskador bygger på att var och en
är skyldig att tåla ett visst mått av intrång och olägenhet till följd av
förekomsten av vilt. Jag har i avsnitt 2.1 och 2.3 redogjort för gällande
bestämmelser.
Respekten för naturen och dess givna regler måste prägla synen på
konflikter mellan olika mänskliga aktiviteter och viltet. Detta innebär att
viltskador inte helt kan undvikas. En alltför hög grad av tålighet kan
emellertid inte krävas av dem som drabbas av skador. Principen bör dock
vara att viltskador skall förebyggas.
En tillräcklig stor avskjutning av de jaktbara stammarna under den
normala jakttiden är enligt min mening det viktigaste medlet for att
förebygga viltskador. Jag har i avsnitt 3.4 föreslagit åtgärder för att uppnå
en bättre balans i viltstammarna.
Prop. 1991/92:9
43
Med det nuvarande systemet med ersättning för skador på jordbruksgrö-
dor och trädgårdsodlingar skapas inte tillräckligt incitament för användar-
na av marken att vidta aktiva skadeförebyggande åtgärder mot skada av
dovhjort, kronhjort och älg trots att detta, som jag nyss nämnt, är avsikten.
Om fällavgifterna skall kunna hållas på en rimlig nivå krävs det ett större
ansvar av jägarna för att anpassa viltstammarna till de areella näringarnas
förutsättningar. Med de informations- och utbildningsåtgärder som jag har
förordat i avsnitt 3.4 är jag övertygad om att jägarna kommer att känna ett
ansvar för att viltstammarna inte blir så stora att de åstadkommer oaccep-
tabla skador. Jag delar viltskadeutredningens uppfattning att ersättning för
skador av vilt på jordbruksgröda, trädgårdsodling och skog inte skall
lämnas. Ett avskaffande av ersättningsmöjligheten för skada av vilt står i
överensstämmelse med en allmän princip om att viltskadeproblemen skall
lösas genom en reglering av viltstammarna, kompletterad med åtgärder för
att begränsa skadornas omfattning. I sammanhanget måste också beaktas
att avkastningen av älgjakten såväl vad avser kött som rekreationsvärden
är mycket stor. Jakten ger därför genom markägarens egen jakt eller genom
utarrendering en avkastning för fastighetsägaren som ofta kan uppgå till
högre värde än vad som förloras genom eventuella viltskador. Mina förslag
i det följande skall ses mot denna bakgrund.
Skada på jordbruksgrödor av dovhjort, kronhjort och älg
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt att ersättningsmöjligheten för
skada av dovhjort, kronhjort och älg på jordbruksgröda skall upphöra.
Dessa skador svarade enligt viltskadeutredningen för 98% av de ersätt-
ningar som betalades ur viltskadefonderna åren 1986 och 1987. Havre var
den ojämförligt mest skadade grödan följd av skador på oljeväxter och
vårvete.
Jag delar alltså utredningens uppfattning att möjligheten att få ersätt-
ning ur viltskadefonden vid skador av dovhjort, kronhjort och älg på
jordbruksgrödor skall upphöra.
Trädgårdsodlingar
Yrkesmässig trädgårdsodling sker vid ca 6000 företag över hela landet.
Enligt Trädgårdsnäringens riksförbund är det framför allt frukt- och bärod-
lingar samt plantskolor och fältmässig grönsaksodling som drabbas hår-
dast av viltskador. Skadorna rör sig enligt förbundet om betningsskador
som förorsakas av både däggdjur och fåglar. Men även trampskador i
samband med betning förekommer. De ekonomiskt mest kännbara ska-
dorna orsakas av dovhjort, kronhjort, rådjur och älg. Dessutom kan bl. a.
kanin, hare och fåglar orsaka skadegörelse på frukt- och bärodlingar.
Viltskadeutredningen har föreslagit att ersättning inte längre skall läm-
nas för skador på yrkesmässig trädgårdsodling som orsakats av älg, dov-
hjort och kronhjort. Bidrag bör enligt utredningen inte heller lämnas till
förebyggande av sådana skador. Enligt utredningen har endast 2% av
antalet beviljade ersättningar avsett viltskador på yrkesmässiga trädgårds-
Prop. 1991/92:9
44
odlingar under de senaste åren. Det är enligt utredningen fråga om koncen-
trerade odlingar som på grund av den ofta begränsade arealen kan förutsät-
tas skyddas genom stängsel till en rimlig kostnad.
På vissa frukt- och bärodlingar förekommer enligt lantbruksstyrelsen
allvarliga skador trots förebyggande åtgärder i form av jakt, skrämselåtgär-
der och stängsel. Skadorna uppkommer särskilt under vinterhalvåret. På
grund av snö kan det då vara svårt att klara tillsynen av odlingarna.
Problemen torde enligt lantbruksstyrelsen vara störst för frilandsodling av
grönsaker, där odlingarna på grund av växtföljden måste flyttas runt på
företaget. Kostnaden för stängsel kan där bli hög. Lönsamheten för träd-
gårdsnäringen är enligt lantbruksstyrelsen generellt sett ansträngd. För
fruktodlarna är situationen särskilt osäker eftersom gränsskyddet på deras
produkter har sänkts.
Själv gör jag följande bedömning. På odlingar med frukt, bär och plant-
skoleprodukter har ofta investerats stora summor pengar i fleråriga kultu-
rer. Även en mindre skada på dessa odlingar kan förorsaka kännbara
förluster. Trädgårdsodlingar är emellertid intensivodlingar där en hög
skyddsnivå enligt min mening kan krävas av odlaren. Avkastningen per
hektar vid trädgårdsodling kan vara ända upp till tio gånger så hög som
avkastningen vid spannmålsodling. Skadeförebyggande åtgärder i form av
exempelvis stängsel är oftast nödvändiga för att skydda odlingarna mot
viltarter för vilka ersättning enligt viltskadeförordningen inte lämnas. Jag
tänker då närmast på de skador som rådjur, kanin och hare kan åstadkom-
ma på odlingarna. Den som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling måste
därför väga in riskerna för viltskador även av älg, dovhjort och kronhjort i
den normala riskbedömningen för företaget. Jag delar mot den nu angivna
bakgrunden viltskadeutredningens uppfattning att ersättning för skador
som orsakats av älg, dovhjort och kronhjort på yrkesmässig trädgårdsod-
ling bör upphöra.
Skador på skog
Jag har i avsnitt 2.2 redogjort för den försöksverksamhet som under åren
1988 — 1990 pågick med ersättning för skada på skog av älg. Försöksverk-
samheten har på regeringens uppdrag utvärderats av naturvårdsverket i
samråd med skogsstyrelsen. Av utvärderingen framgår att 29 ansökningar
om bidrag kommit in till de tre berörda länsstyrelserna. Bidrag lämnades i
23 fall med totalt 73000 kr. Naturvårdsverket anför sammanfattningsvis
att verksamheten har haft liten omfattning och ganska ringa betydelse för
de drabbade skogsägarna. Detta beror främst på de villkor för bidrag som
ställts upp i förordningen om försöksverksamheten. Villkoren har allmänt
uppfattats som hårda och inte anpassade till skogsbrukarnas verklighet.
Villkoren var kopplade till skogsvårdslagens bestämmelser om föreläggan-
de om skyldighet till nyplantering av skog. Dessa bestämmelser har emel-
lertid i de här sammanhangen sällan utnyttjats av skogsvårdsstyrelsema.
Obenägenheten att förelägga om nyplantering av skog beror i huvudsak på
att skogsägarna utöver älgskadan kan drabbas hårt ekonomiskt av ett
föreläggande. En omplantering inkl, nedröjning av det skadade beståndet
Prop. 1991/92:9
45
kostar ca 10000 kr. per ha. I de flesta län har avsikten med 1980-talets Prop. 1991/92:9
älgvård varit att minska älgstammen. I avvaktan på denna minskning har
skogsvårdsstyrelserna varit försiktiga med nämnda förelägganden. Risken
för att den nyetablerade planteringen åter förstörs om älgbetestrycket
kvarstår har ansetts för stor.
Försöksverksamheten har i nuvarande form inte medfört någon omfat-
tande administration. Detta beror dock i första hand på att de hårda
villkoren för bidrag resulterat i ett litet antal ärenden. Ett riksomfattande
bidragssystem med generösare villkor skulle enligt naturvårdsverket troli-
gen medföra en omfattande administration. En viktig invändning mot ett
fortsatt bidragssystem är enligt verket att generösa sådana system kan
motverka både benägenheten att vidta skadeförebyggande åtgärder och
nödvändig älgavskjutning. Systemet med ersättning för viltskadad gröda
har dessutom medfört att vissa län årligen tömt sina viltskadefonder så att
fondernas medel inte kunnat användas till andra angelägna ändamål, bl. a.
älginventeringar.
Sammanfattningsvis är det naturvårdsverkets uppfattning att bidrags-
systemet för omplantering av älgskadad skog i sin nuvarande form inte
fyllt någon funktion. Naturvårdsverket avstyrker bestämt fortsatt försöks-
verksamhet eller liknande form av bidragssystem för älgskadad skog.
Viltskadeutredningen har bedömt att den årligen tillkommande skogs-
arealen som skadas så svårt av älg att reproduktionsplikt enligt skogsvårds-
lagen inträder uppgår till 30000 — 45000 ha. Den beräknade omplante-
ringskostnaden uppgår då till 30 — 45 milj. kr. per år. Viltskadeutredningen
har föreslagit att det inte skall införas något ersättningssystem för skada av
älg på skog. Däremot föreslår utredningen att bidrag till omplantering av
älgskadad skog skall kunna ges till enskilda skogsbrukare med mindre
markinnehav om älgskadan inträffat under åren 1991 —1994. Bidraget bör
enligt utredningen finansieras med statsbudgetmedel.
Enligt min uppfattning måste älgskadeproblemet i första hand hanteras
genom att älgstammens storlek minskas till en nivå där skadorna kan
accepteras. Jag har i avsnitt 3.3 och 3.4 föreslagit åtgärder för att uppnå en
sådan balans. Det är inte rimligt med ett generellt ersättningssystem för
viltskador i skogsbruket. Det kan motverka en av olika skäl nödvändig
anpassning av älgstammen. I andra hand bör skadeproblemen som uppstår
lokalt motverkas genom en snabb och generös behandling av ansökningar
om skyddsjakt. Ett bidrag med exempelvis 50% av den av utredningen
beräknade omplanteringskostnaden skulle för skogslänens del medföra
fällavgifter som blir orimligt höga. Jag är därför inte beredd att föreslå
införande av ett system med ersättning för skada av vilt på skog. Jag kan
inte heller biträda utredningens förslag om bidrag av statsmedel under en
övergångsperiod.
Ersättningför skador i vissa fall
Enligt gällande bestämmelser kan ersättning för viltskador lämnas även i
andra fall än då det gäller skada av älg, dovhjort och kronhjort på jord-
bruksgröda och trädgårdsodling. Som villkor gäller att det är uppenbart
46
oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan Prop. 1991/92:9
föranleder. Bidrag kan på samma villkor lämnas till åtgärder för att före-
bygga skador. Ersättningarna och bidragen lämnas ur jaktvårdsfonden när
det gäller jaktbara viltarter och utgår i övrigt av statsmedel.
Möjligheten att erhålla ersättning för skada av vilt bör, när det gäller
annan skada än den rovdjur orsakar på tamdjur, enligt min mening finnas
kvar enbart när det gäller skador av de arter där på grund av beståndens
ringa storlek jakt inte är tänkbar i någon form. Jag avser då exempelvis
skador förorsakade av tranor eller sälar. I sådana fall bör även i fortsätt-
ningen ersättning kunna lämnas av statsmedel för såväl skada som till
förebyggande åtgärder. Dessa ärenden bör handläggas av den myndighet
som har ansvaret för jaktfrågorna. Besluten bör inte kunna överklagas.
Möjligheten att få ersättning för skada av vilt i övriga fall bör upphöra vid
utgången av år 1994.
Förebyggande av skada
De olika näringarna har vissa förutsättningar att i sin planering vidta
åtgärder som minskar eller förhindrar viltskador. Nuvarande regler för
ersättning av viltskador är också utformade med tanke på att förebyggande
åtgärder skall vidtas. Förutom jakt kan som exempel på förebyggande
åtgärder nämnas anpassning av grödval och arealdisposition, skrämselåt-
gärder och hägn. Ett hägn är en effektiv men samtidigt dyr och arbetskrä-
vande metod att minska viltskadorna. I områden med stora skador kan det
emellertid vara nödvändigt att inhägna en odling.
Bidrag till förebyggande åtgärder mot skada av älg, dovhjort och
kronhjort beviljas av länsstyrelsen i fråga om jordbruksgrödor och träd-
gårdsodlingar. Bidraget finansieras med medel ur viltskadefonden. Som
framgått tidigare har fällavgifterna tenderat att öka. Bidrag till förebyggan-
de av andra viltskador än sådana av älg, dovhjort och kronhjort på
jordbruksgröda och trädgårdsodlingar kan lämnas av statsmedel eller ur
jaktvårdsfonden. Statens naturvårdsverk beslutar om de nu nämnda bi-
dragen. Verket disponerar för närvarande 200000 kr. per år för ändamålet
under nionde huvudtitelns anslag Ersättning för viltskador m. m.
Jordbrukets och skogsbrukets organisationer har ett ansvar för att kun-
skaperna om förebyggande åtgärder mot viltskador ökas t. ex. genom en
bättre information. Möjligheterna för markägarna och jakträttshavarna att
ta ett större ansvar för att förebygga skador kommer att öka genom det
lokala samråd som jag föreslagit i föregående avsnitt. Genom att fällavgif-
ternas storlek kan hållas nere stimuleras jakträttshavaren till jakt även i
skadeförebyggande syfte. Naturvårdsverket har för avsikt att ta fram en
handbok om viltskador i vilken bl. a. skall redovisas hur viltskador upp-
står, hur de ser ut och hur de kan förhindras. Detta projekt är mycket
viktigt. Vidare är det angeläget att behovet av att utveckla sådana metoder
uppmärksammas i forskningen.
Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att bidrag till förebyggande av
skada av jaktbart vilt bör upphöra efter utgången av år 1994.
47
Skyddsjakt
Enligt 29 § jaktförordningen får länsstyrelsen, vad gäller nu aktuella viltar-
ter, besluta om jakt om det behövs for att hindra att vilt på grund av
beståndens storlek orsakar avsevärda skador eller olägenhet eller av andra
skäl. Sådan jakt får bl. a. ske för att förebygga viltskador.
Jag anser att de nuvarande bestämmelserna om skyddsjakt är tillräckliga
för att medge ett tillfredsställande skydd mot viltskador. Även med en
balanserad viltstam finns en risk för punktvisa skador som kan bli betung-
ande t. ex. för ägare av mindre skogsmarker. Huvudinsatsen mot viltska-
dor måste dock även i fortsättningen ske genom jakt på ordinarie jakttid.
Med hänsyn till mitt förslag att möjligheterna att erhålla ersättning för
skada av älg, dovhjort och kronhjort skall upphöra måste länsstyrelsen i
större utsträckning än hittills vara beredd att bevilja skyddsjakt för att
förebygga viltskador.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som gäller skydds-
jakt. I 23 § jaktlagen regleras vissa frågor om rätten till skyddsjakt för den
som inte har jakträtt. Enligt bestämmelsen har den som bor på en gård
eller har en trädgård men saknar jakträtt där, rätt att döda eller fånga och
behålla vissa uppräknade arter som kommer in på gården eller i trädgår-
den.
Svenska jägareförbundet har hemställt att mård och mårdhund tas med i
denna uppräkning. Bakgrunden till förslaget är att avskjutningen av mård
har ökat från cirka 6000 djur jaktåret 1981/82 till 16500 djur jaktåret
1989/90. Ökningen beror på rödrävens tillbakagång genom att den har
drabbats av skabb. Mården söker sig inte sällan till byggnader och kan där
orsaka stor skadegörelse. Mårdhunden förekommer ännu inte i något
större antal i landet. Genom invandring från Finland kan man dock räkna
med att fasta bestånd kommer att utvecklas lokalt. Mårdhunden är inte
önskvärd i den svenska faunan. Jag delar mot denna bakgrund Jägareför-
bundets uppfattning att mård och mårdhund bör intas i det angivna
lagrummet.
Tidpunkten för ersättningsrättens upphörande
Viltskadeutredningen har föreslagit att ersättning för skada av dovhjort
och kronhjort på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar samt för skada av
älg på trädgårdsodlingar skall upphöra vid utgången av år 1991. Ersättning
för skada av älg på jordbruksgröda föreslås upphöra vid utgången av år
1994.
Själv gör jag följande bedömning. En av anledningarna till att införa ett
gemensamt ersättningssystem för skada av dovhjort, kronhjort och älg var
enligt prop. 1979/80:111 om ersättning vid viltskador m.m. att det borde
vara avsevärt enklare för myndigheterna att ha enhetliga regler för de tre
viltarterna. Det innebar enligt propositionen praktiska fördelar att inte
behöva göra en prövning av vilken viltart som orsakat skadan i det enskil-
da fallet. Jag anser att förändringen bör genomföras vid en senare tidpunkt
än vad utredningen föreslagit. Därigenom ges under de kommande åren
Prop. 1991/92:9
48
jakträttshavarna möjligheten att minska viltstammarna till en acceptabel Prop. 1991/92:9
nivå. Jordbrukarna får erforderlig tid att vidta skadeförebyggande åtgär-
der. Trädgårdsodlarna måste också få rimlig tid för att genomföra skydds-
åtgärder som exempelvis att sätta upp stängsel och flytta odlingar. Många
företag odlar såväl trädgårds- som jordbruksgrödor. Det behövs även tid
för att informera trädgårdsodlarna om de nya förhållandena.
Jag föreslår mot denna bakgrund att ersättning för skada på jordbruks-
grödor och trädgårdsodling av dovhjort, kronhjort och älg inte skall läm-
nas efter utgången av år 1994.
Mina förslag i detta avsnitt innebär ändringar i jaktlagen. Bestämmelser
om ersättning för skada av vilt finns i förordningen (1980:400) om ersätt-
ning vid vissa viltskador, m. m. Mina förslag medför att förordningen kan
upphävas. De bestämmelser som i fortsättningen behövs om ersättning för
skada av vilt bör tas in i jaktförordningen. Länsstyrelsens beslut i dessa
ersättningsfrågor kan i dag överklagas till kammarrätt. Domstolarna hand-
lägger årligen ett femtiotal sådana ärenden. Dessa ärenden bortfaller såle-
des, men ersätts som jag nyss redovisat av ett antal överklagningar om
registrering av licensområden.
Mitt förslag: Fällavgifterna för dovhjort, kronhjort och årskalv av
älg avskaffas.
Ur de länsvisa fonder som bildas av fällavgifterna för vuxen älg
kan efter länsstyrelsens bestämmande lämnas bidrag till administra-
tionen av jakten och till viltvård, information och utbildning i
viltvårdsfrågor.
Den centrala viltskaderegleringsfonden upphör efter år 1994.
Länsstyrelsen skall efter regeringsbeslut med stöd av ett tidigare
bemyndigande få ta ut en avgift för registrering av områden för
älgjakt.
Viltskadeutredningens förslag överensstämmer i stort med mitt. Utred-
ningen har dock inte föreslagit att fällavgifterna för årskalv av älg tas bort.
Naturvårdsverket har föreslagit att fällavgifterna för älgkalv slopas.
Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslagen. Flertalet länsstyrel-
ser har påtalat behovet av ökad ersättning för sina kostnader för älgadmi-
nistrationen.
Skälen för mitt förslag: För varje län utom för Gotlands län finns en
viltskadefond som länsstyrelsen förvaltar. Fonden bildas av de avgifter
som jägarna betalar för varje fälld älg, dovhjort och kronhjort. Fällavgif-
ternas storlek bestäms årligen av länsstyrelsen. Ur viltskadefonden lämnas
ersättning för skador som älg, dovhjort och kronhjort orsakat på jord-
bruksgröda eller trädgårdsodling. Bidrag kan även lämnas till förebyggan-
de av sådana skador. Fondmedlen används också till administration av
jakten samt till viltvård, information och utbildning i jaktliga frågor. 49
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Viltskadeutredningen har föreslagit att det inte längre skall tas ut någon Prop. 1991/92:9
fällavgift för dovhjort och kronhjort. De senaste åren har det i medeltal
fällts knappt 2 800 dovhjortar och knappt 500 kronhjortar. Fällavgifterna
svarar därför för endast en ringa del av viltskadefondens inkomster. Mot
bakgrund av mitt förslag om att ersättningarna för skada av dovhjort och
kronhjort skall upphöra delar jag utredningens förslag att fallavgifterna
skall slopas.
Statens naturvårdsverk har föreslagit att fällavgifterna för älgkalv slo-
pas. Förslaget bör leda till en önskvärd ökad avskjutning av älgkalv. Jag
anser därför att det bör genomföras. Mitt förslag innebär således att
fällavgift i fortsättningen skall erläggas endast för fälld vuxen älg.
Viltskadeutredningen har föreslagit att länsviltnämnden skall lämna
förslag till fällavgiftens storlek till den del avgiften avser ersättning för
skador. Ar länsviltnämnden inte enig bör länsstyrelsen enligt utredningen
vid fastställandet av avgiften särskilt beakta de synpunkter som framförts
av representanterna för jägarnas organisationer i nämnden. Förslaget har
väckt stark kritik från flertalet länsstyrelser. Mitt förslag att ersättning för
skada av jaktbart vilt inte längre skall lämnas innebär att det inte blir
aktuellt med någon fördelning av fallavgiften mellan ersättning för skada
och dess användning för andra ändamål. Därför bör länsstyrelsen även i
fortsättningen fastställa fallavgifternas storlek. Länsstyrelsen bör självfal-
let höra länsviltnämnden samt jägarnas och markägarnas organisationer i
anslutning härtill.
Statens naturvårdsverk har fastställt att det årliga bidraget till admini-
strationen av jakten i länet får vara högst 20 kr. per fälld älg, dock
sammanlagt högst 200000 kr. Om älgavskjutningen i länet är låg får dock
bidraget uppgå till mer än 20 kr. per älg, dock sammanlagt högst 75 000 kr.
Ett flertal länsstyrelser har tagit upp frågan om ökade resurser till läns-
styrelsernas jaktadministration. Länsstyrelsernas organisationsnämnd har
i en skrivelse till regeringen den 5 oktober 1989 hemställt att naturvårds-
verkets beslut om regler för länsstyrelsernas rätt till bidrag för administra-
tionen av älgjakten ändras.
Administrationen av älgjakten är en viktig uppgift för länsstyrelserna.
Riksdagen uttalade i samband med behandlingen av prop. 1986/87:58 om
jaktlag, m.m. att det finns skäl som talar för att t. ex. ansökningar om
registrering av licensområden och registerhållning beläggs med en avgift
(JoU 1986/87:15). Riksdagen bemyndigade regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för älgjak-
tens administration. Jag delar riksdagens uppfattning att det bör införas en
avgift för registrering och omregistrering av områden för älgjakt. Jag har
för avsikt att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga.
Däremot anser jag att bidrag till de årliga kostnaderna för registerhållning
liksom för tilldelningsbesluten även i fortsättningen bör lämnas från vilt-
skadefonden.
För länen finns en gemensam regleringsfond, viltskaderegleringsfonden,
vars syfte bl. a. är att balansera eventuella underskott i länens viltskadefon-
der. Viltskaderegleringsfonden tillförs medel från viltskadefonderna.
Överföringens storlek bestämmer regeringen. Viltskaderegleringsfondens 50
medel har de senaste åren främst använts för bidrag till älgforskningen och Prop. 1991/92:9
för att täcka uppkomna underskott i viltskadefonden i Malmöhus län samt
för bidrag till Jägareförbundets verksamhet. Viltskadeutredningen har fö-
reslagit att viltskaderegleringsfonden skall upphöra.
De nya principer om ersättning för skada av vilt som jag förordat bör
leda till att något underskott i viltskadefonderna inte längre uppkommer.
Något tillskott av medel till viltskaderegleringsfonden kommer därför inte
att behövas. De medel som i dag överförs från viltskadefonderna till
viltskaderegleringsfonden bör i fortsättningen överföras till jaktvårdsfon-
den. Bidrag till de ändamål som i övrigt utgår ur viltskaderegleringsfonden
bör i fortsättningen utgå ur jaktvårdsfonden. Jag delar därför utredningens
uppfattning att viltskaderegleringsfonden kan upphöra. Fonden bör kunna
upphöra efter år 1994 då ersättning för skada av vilt i princip inte längre
kommer att lämnas. Den behållning som då finns i viltskaderegleringsfon-
den bör överföras till jaktvårdsfonden.
Mina förslag om nya principer för bidrag till förebyggande av skada av
vilt och om ersättning för sådan skada medför att viltskadefonden delvis
får en annan funktion än i dag. För att bättre ange fondens funktion bör
den byta namn efter år 1994. Bestämmelser om viltskadefonderna och
viltskaderegleringsfonden finns i förordningen (1980:400) om ersättning
vid vissa viltskador, m. m. Jag har i avsnitt 3.8 förordat att förordningen
upphävs. Bestämmelser om de länsvisa fonderna bör i fortsättningen tas in
i jaktförordningen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom jordbruksdepartementet upprät-
tats förslag till
lag om ändring i jaktlagen (1987:259).
På grund av frågans beskaffenhet skulle lagrådets hörande enligt min
mening sakna betydelse.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
1. att anta förslaget till lagom ändring i jaktlagen (1987:259),
2. att godkänna de riktlinjer för förändringar av bidrags- och avgiftssy-
stemet för viltskador som jag har angett (avsnitt 3.8 och 3.9).
51
Prop. 1991/92:9
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
52
Mina förslag i detta betänkande innebär att målsättningen från samhällets
sida när det gäller vården av älg-, kron- och dovhjortstammarna under de
närmaste åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre
balans i fråga om skador på skog och jordbruksgröda. Detta bör ske genom
en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt
ansvarstagande for skötseln av stammarna.
Viltskadorna på skog och jordbruksgrödor har områdesvis ökat kraftigt
på senare år. Detta beror särskilt på älgstammens utveckling. En rad
ekologiska och biologiska faktorer är givetvis av vikt i denna utveckling.
Men också den viltvård som bedrivs är av betydelse. Samhällets målsätt-
ning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra
sidan markernas förmåga att föda viltet har i vissa områden inte uppfyllts.
Detta konstaterade också riksdagens jordbruksutskott när förslaget till ny
jaktlag behandlades i riksdagen (JoU 1986/87: 15). Sedan riksdagen gjorde
sitt uttalande om målen för viltvårdspolitiken har, enligt min bedömning,
framför allt älgskadorna på vissa håll snarare tenderat att öka än minska,
trots en ökad avskjutning. Det krävs därför en kraftansträngning de när-
maste åren för att nå den ovan nämnda balansen. Huvudsyftet bör vara att
bringa ner älgstammen till en nivå som är förenlig med riksdagens målsätt-
ning för viltvården. Beskattningen av kron- och dovhjortsstammama bör
också skärpas i syfte att kraftigt minska skadorna.
I denna process måste både markägare och jägare medverka. En målin-
riktad utbildning och information till markägare och jägare under en
treårsperiod bör därför genomföras för att nå målsättningen. Även myn-
digheterna kan genom sina beslut medverka till att en bättre balans i
viltstammarna kan uppnås. Både markägare och jägare skall ges bättre
möjlighet än i dag att ta ett större ansvar för en ökad avskjutning de
närmaste åren. Detta är enligt min mening särskilt motiverat av de stora
lokala variationerna i viltstammarna inom landet. I norrlandslänen bör
berörda länsstyrelser ta ansvar för att ett brett samarbete kommer till
stånd i fråga om de problem som orsakas av älgens vandringsbeteende.
1 syfte att öka det lokala ansvaret för jakten föreslår jag att det fr. o. m.
1992 öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek
som älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal
älgar som får fällas. På sådant område bör finnas en enkel skötselplan för
älgstammen. I samma syfte föreslår jag en generell förlängning av jakttiden
för älg, kron- och dovhjort samt rådjur och större möjligheter att bedriva
skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av licensjakt inom
särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför dessa tillämpas. För
jakt på dovhjort är mitt förslag att enbart allmän jakttid prövas.
Jag föreslår också att möjligheterna att få ersättning för älgskador på
trädgårdsodling upphör den 1 januari 1992. Ersättning för skada av älg på
jordbruksgrödor och skog bör upphöra helt fr. o. m. år 1995. Intill dess att
ersättningssystemet avvecklas bör en större restriktivitet tillämpas vid
53
ersättning av skada på jordbruksgröda. Under en övergångsperiod bör
dock bidrag till omplantering av älgskadad skog kunna ges till enskilda
skogsbrukare med mindre markinnehav. Ett villkor bör vara att detta är en
följd av älgskador som inträffat under åren 1992— 1994.
Möjligheten att få ersättning av medel från fällavgifter vid skador av
dov- och kronhjort på jordbruksgrödor eller på trädgårdsodlingar bör
också upphöra från den 1 januari 1992.
För att ge jordbruksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att
skydda sig mot skador av jaktbart vilt föreslås en ändring i jaktlagen som
stärker arrendatorernas ställning.
För närvarande bedömer jag det inte vara möjligt att införa något
försäkringssystem mot skador på jordbruksgrödor eller trädgårdsodlingar
av älg, dov- eller kronhjort.
Bidrag ur viltskadefonderna skull kunna lämnas även i fortsättningen
till förebyggande åtgärder mot älgskador. Ett organiserat samråd bör ske
lokalt i jaktvårdskretsama mellan jägare och företrädare för jord- och
skogsbruket. Hur man ser på skadebilden bör framgå av den älgskötselplan
som bör finnas hos varje jakt vårdskrets. Planen bör regelmässigt redovisas
till länsviltnämnden.
Naturvårdsverket har i juni 1990 lämnat förslag till regeringen om en
förenklad administration av älgjakten. I likhet med naturvårdsverket tror
jag att administrationen av älgjakten kan bantas avsevärt genom enklare
rutiner. Däremot är jag inte beredd att ställa mig bakom verkets förslag om
ändrade principer för övergången från generell tilldelning till licenjakt eller
förslaget om fri kalvjakt. Mitt förslag är att övergångstiden för områden
som är registrerade för generell tilldelning förlängs och att utvecklingen
följs och utvärderas innan några ändringar sker av de principer som
riksdagen tidigare lagt fast. Vissa beslut om ersättning av viltskador bör
delegeras från naturvårdsverket till länsstyrelsen.
Som en följd av mina tidigare förslag bör viltskaderegleringsfonden
kunna avvecklas fr. o. m. den 1 juli 1992. Fondens funktioner kan övertas
av jaktvårdsfonden. En fällavgift skall enligt mina förslag även i fortsätt-
ningen betalas för varje älg som fälls. För dov- och kronhjort skall emeller-
tid inte någon fällavgift betalas. Fällavgifterna skall, förutom den fasta
avgiften som beslutas av regeringen, även täcka de utbetalningar från de
länsvisa viltskadefonderna som skall göras enligt viltskadeförordningen.
Som en följd av att ersättningen för viltskador i framtiden kommer att
minska bedömer jag att nivån på fällavgifterna också kan minska.
En utvärdering av resultaten av de i utredningen sammantaget föreslag-
na åtgärderna bör göras senast 1994. Ansvariga för uppföljningen bör vara
naturvårdsverket tillsammans med skogsstyrelsen i samråd med lantbruks-
styrelsen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 1
54
Prop. 1991/92:9
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 23 § jaktlagen (1987:259) och punkten 5 i
övergångsbestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
23 §
Under de tider som regeringen föreskriver får
1. den som bor på en gård eller har en trädgård men saknar jakträtt där
döda eller fånga och behålla följande djur som kommer in på gården eller i
trädgården: vildsvin, räv, grävling, iller, mink, hermelin, vessla, ekorre,
vildkanin, mullvad, sorkar, lämlar, råttor, skogsmöss, husmus, duvhök,
sparvhök, kråka, råka, kaja, skata, björktrast (snöskata), gråsparv eller
pilfink,
2. den som har en handelsträdgård, anläggning för yrkesmässig fruktod-
ling eller plantskola men saknar jakträtt där döda hare, om det behövs för
att förhindra skador på träd eller trädplantor; därvid skall djur som dödats
tillfalla jakträttshavaren,
3. den som innehar men saknar jakträtt där fånga vildkanin och behålla
de fångade djuren.
Om det på grund av ett viltbe-
stånds storlek finns risk för skador
på jordbruksgrödor, kan länsstyrel-
sen efter ansökan av jordbruksar-
rendator medge honom rätt till jakt
efter sådant vilt för att förebygga el-
ler minska sådan risk (skyddsjakt).
Djur som dödats tillfaller markäga-
ren eller jakträttshavaren, om inte
annat har avtalats.
Har älg orsakat skada på yrkes-
mässiga odlingar eller på skog inom
särskilt av länsstyrelsen registrerade
större licensområden (älgskötselom-
råden) får älg jagas i direkt anslut-
ning till odlingen under tiden den 16
augusti—den 28 (29) februari.
Regeringen får medge att jakt efter björn, varg, järv, lo eller säl bedrivs
på annans jaktområde.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.
Övergångsbestämmelserna till jaktlagen (1987:259), punkten 5.
5. Inom område, som för 1987
års jakt har registrerats med stöd av
13 § jaktstadgan (1938:279) som
älgjaktsområde utan att vara licens-
område, får älgjakt ske enligt äldre
bestämmelser tills vidare, dock
längst till utgången av år 1990.
5. Inom område, som för 1987
års jakt har registrerats med stöd av
13 § jaktstadgan (1938:279) som
älgjaktsområde utan att vara licens-
område, får älgjakt ske enligt äldre
bestämmelser tills vidare, dock
längst till utgången av år 1994.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
55
Efter remiss har yttranden över betänkandet lämnats av vägverket, trafik-
säkerhetsverket, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, domänverket, kam-
markollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), hovrätten för Västra Sverige,
statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), Sveriges lantbruksuniversitet
(SLU), skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelsen i Gotlands län, kyrkokommunala egendomsnämnden i
Växjö stift, kyrkokommunala egendomsnämnden i Härnösands stift,
Centralorganisationen SACO, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare,
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Samrådsgruppen för arrendatorsför-
eningarna på och kring sydsvenska höglandet, Skogsindustrierna, Skogs-
ägarnas riksförbund, Svenska jägareförbundet, Svenska samemas riksför-
bund (SSR), Sveriges jordbruksarrendatorers förbund (SJA), Sveriges
jordägareförbund och Trädgårdsnäringens riksförbund (TRF).
Kammarkollegiet har bifogat yttranden av egendomsnämnderna.
Flera av länsstyrelserna har bifogat yttranden från länets lantbruks-
nämnd, skogsvårdsstyrelse, länsviltnämnd, länsjaktvårdsförening eller
distriktsorganisation av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Läns-
styrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från SCA Skog AB. Länssty-
relsen i Västerbottens län har bifogat yttrande från Skogsägarna Västerbot-
ten-Örnsköldsvik.
Prop.1991/92:9
Bilaga 3
Vägverket: Betänkandet innebär att målsättningen från samhällets sida när
det gäller vården av älg-, kron- och dovhjortsstammarna under de närmas-
te åren bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i
fråga om skador på skog och jordbruksgröda. Detta bör ske genom en ökad
avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvars-
tagande för skötseln av stammarna.
Vägverkets uppfattning är att de föreslagna åtgärderna är positiva även
för att minska de skador som viltet orsakar i trafiken.
Årligen inträffar på det statliga vägnätet ca 23000 polisrapporterade
viltolyckor. Fördelningen är ca 5 000 olyckor med älg, 15 000 med rådjur
samt 2 800 med ren.
Ca 10% av älgolyckorna medför personskador medan skadeföljden i
ren- och rådjursolyckor är lindrigare. År 1989 omkom 9 personer resp,
skadades 929 personer i olycka med vilt.
De åtgärder som vägverket som väghållare gör för att minska viltolyc-
korna är framför allt viltstängsel och röjning. Vår uppfattning är dock att
trafiksäkerhetsarbetet måste bedrivas utifrån en helhetssyn varför samord-
56
ning med viltvårdande myndigheter och organisationer är både önskvärd
och nödvändig.
Vår uppfattning är därför att i diskussionen kring viltets skadeverkning-
ar skall även trafikolyckorna vägas in som ett underlag för beslut om
åtgärder etc. En samordning med väghållaren på regional nivå är lämplig.
Vägverket noterar slutligen att diskussionen kring rådjurets skadeverk-
ningar är begränsad i betänkandet. Sett ur trafiksäkerhetssynpunkt är
rådj ursolyckorna besvärande och därmed även trafikanternas otrygghets-
känsla stor. Vägverkets uppfattning är att denna aspekt bör ges en större
tyngd i betänkandet.
Trafiksäkerhetsverket: Betänkandet behandlar förslag vars detaljer ligger
utanför verkets kompetensområde att bedöma. Verket avstår därför ifrån
att kommentera betänkandet i detta avseende.
Verket vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på att det årligen
inträffar olyckor med deltagande av vilt och motorfordon. För att komma
till rätta med dessa problem krävs av väghållarna åtgärder såsom siktröj-
ningar och viltstängsel. I vart fall det senare medför avsevärda kostnader.
En intensifierad avskjutning skulle enligt verkets mening bidraga till att
viltstammen minskar och att antalet olyckor på sikt minskas.
Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen delar uppfattningen att målsätt-
ningen bör vara en bättre anpassning mellan viltstammarnas storlek och
de skador de orsakar. Nuvarande system för att reglera jakten har uppen-
barligen brister i detta avseende, främst i fråga om älg. I den mån en bättre
anpassning erhålls innebär det ett minskat behov av att på olika sätt
reglera viltskador. Tanken bakom förslagen att jägare och markägare skall
ges bättre möjlighet och kanske också tvingas att ta ett större ansvar för
nämnda anpassning är god. Förslagen innebär åtminstone i fråga om
ersättning av skador förenklingar.
Enligt styrelsens mening kan dock förutses att även den föreslagna
ordningen åtminstone övergångsvis kommer att vara behäftad med brister
av skäl som berörs i det följande. Med hänsyn till de fördelar som kan
vinnas vill dock styrelsen tillstyrka de föreslagna åtgärderna.
De problem som kan förutses beror av svårigheter att styra älgstammens
storlek på ett tillfredsställande sätt. Detta beror på flera faktorer såsom
älgens sätt att uppträda, fastighetsstruktur och samverkan mellan fastighe-
ter samt inte minst olika sätt att se på och värdera starka viltstammar och
tolerera skador. Utredningen har diskuterat dessa frågor och föreslagit
åtgärder för att komma till rätta med dem. Enligt lantbruksstyrelsens
mening torde trots detta inte obetydliga problem kvarstå.
En avgörande faktor för att skador av älg skall kunna hållas på tillräck-
ligt låg nivå är att det går att få enighet om en riktig avskjutning. En
grundläggande tanke bakom förslagen är att detta skall ske lokalt. Med
hänsyn till bl. a. de mångskiftande uppfattningar som finns i denna fråga
torde det kunna ifrågasättas om det kommer att vara möjligt att på ett
tillfredsställande sätt reglera avskjutningen med avseende på skador enligt
den föreslagna modellen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
57
Några av skälen härtill är
— att det inte torde gå att undvika att enskilda fastigheter inte vill
inordna sig i ett samarbete,
— att avskjutningen måste ske med beaktande av större områden än de
föreslagna,
— att enskilda fastigheter med hänsyn till t. ex. avvikande produktion
för området kommer att kunna drabbas av betydande skador av en
älgstam som kan tolereras for området i stort.
Skogsstyrelsen: Skador av vilt på skog, i huvudsak orsakade av älg, har
under hela 1980-talet utgjort ett allvarligt (kanske det allvarligaste) skogs-
skyddsproblemet. Mycket stora ekonomiska förluster har drabbat såväl
enkilda markägare som samhället på grund av kvalitets- och produktions-
förluster i främst yngre tallskog. Även skador på gran förekommer.
Förutom skador på skog och jordbruksgrödor har antalet olyckor i
trafiken med älgar inblandade ökat kraftigt. Antalet rapporterade älgolyc-
kor i trafiken var år 1975 2047 st. År 1980 kulminerade antalet olyckor
och uppgick till 5 922 st. Därefter har antalet älgolyckor sjunkit något och
fluktuerat kring ca 5 100 st. per år.
De omfattande skador på skog som förekommit och förekommer inom
många områden utgör enligt skogsstyrelsens mening ett bevis för att målen
i jakt- och viltvårdspolitiken inte uppfyllts. En ökad avskjutning inom
drabbade områden, i syfte att anpassa viltstammarna till en nivå där
skadorna blir tolerabla, är därför angelägen. Denna åtgärd bör genomföras
snarast. Reduktionen måste genomföras med beaktande av de skillnader i
utgångsläget som föreligger lokalt. För att begränsa skadegörelsen och ge
tallbestånden möjlighet att återhämta sig inom svårt skadade områden kan
det bli nödvändigt att sänka älgstammens nivå under vad som annars kan
vara en från skogsbrukets synpunkt acceptabel, uthållig nivå. Skogsstyrel-
sen vill betona att skogsnäringen utgör landets viktigaste exportgren me-
dan jakten är en hobby, om än av stor betydelse.
Domänverket: Domänverket anser att vi i Sverige skall ha en livskraftig
och högkvalitativ älgstam på en nivå, där skador av ekonomisk betydelse
på skog och jordbruksgröda så långt möjligt undviks. Samma gäller för
kronhjort och dovhjort inom de geografiska områden där lämpliga bioto-
per för dessa finns.
De viltskador på skog, som kanske ökat mest under de senaste åren, är
skador av rådjur i södra Sverige. Då dessa mycket betydande viltskador
inte behandlas i betänkandet, nöjer sig domänverket i det här samman-
hanget med ett konstaterande, att en kraftigt ökad avskjutning av rådjur är
mycket angelägen vid sidan av de förslag som lämnas i betänkandet
beträffande älg, kronhjort och dovhjort.
Domänverket delar utredningens uppfattning, att älgstammen inom
delar av landet fortfarande är alltför stor i förhållande till vad som är
acceptabelt från skogsbrukets synpunkt, och att en snabb reducering av
stammen bör ske. I stort instämmer domänverket med utredningens för-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
58
slag att komma till rätta med problemet med en liten reservation för att
takten i genomförandet kanske kunde vara snabbare.
Kammarkollegiet: Kammarkollegiet är enligt sin instruktion central
förvaltningsmyndighet för frågor om kyrklig egendom och bör i sådana
frågor höras som central remissinstans. Kollegiet har därför inhämtat
yttranden från de egendomsnämnder som inte anmodats yttra sig direkt
till regeringen.
Kammarkollegiet förvaltar viltskaderegleringsfonden och jaktvårdsfon-
den.
Egendomsnämndernas yttranden
Allmänt
Egendomsnämnderna delar i allt väsentligt utredningens uppfattning att
det råder en obalans mellan å ena sidan viltstammens storlek och å andra
sidan markernas förmåga att föda viltet. Egendomsnämnderna välkomnar
därför utredningens förslag till en minskning av den skadegörande vilt-
stammen.
Kammarkollegiet
Trossamfundet svenska kyrkan äger genom sina församlingar och pastorat
ca 370000 ha produktiv skogsmark och ca 90000 ha jordbruksmark. Det
motsvarar ca 1,5% av landets totala skogsmarksareal resp. 2% av jord-
bruksmarken. Skogen förvaltas huvudsakligen av egendomsnämnderna
medan jordbruksmarken förvaltas av pastoraten. Dessutom äger kyrko-
fonden, som förvaltas av kammarkollegiet, fastigheter med ca 15000 ha
produktiv skogsmark. Även denna sköts för närvarande av egendoms-
nämnderna efter särskilt uppdrag av kollegiet. I egenskap av central
förvaltningsmyndighet handlägger kollegiet ärenden om förvaltning, för-
säljning och inköp av kyrklig egendom.
Närmare bestämmelser om förvaltningen av kyrkans fastigheter finns i
lagen (1988:183) om förvaltningen av kyrklig jord (LFKJ) och i förord-
ningen (1989:88) om förvaltningen av kyrklig jord (FFKJ). Enligt 11§
LFKJ skall förvaltningen inriktas på att egendomens avkastningsförmåga
tillgodogörs på ekonomiskt bästa sätt. Rätt till jakt på kyrklig jord upplåts
huvudsakligen av egendomsnämnderna. Kollegiet saknar därför omedel-
bar erfarenhet av konflikter mellan skogliga intressen och jakt- och viltvår-
dens intressen.
Genom bl. a. egendomsnämnderna har dock kollegiet erfarit att skogs-
skadorna av vilt inom vissa stift har ökat kraftigt under senare år.
Kammarkollegiet ansluter sig till vad egendomsnämnderna anfört i sina
yttranden.
Statskontoret: Sveriges älgstam är totalt sett för stor. En vinterstam i
storleksordningen 250000 — 300000 djur medför problem. Problemen ytt-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
rar sig bl. a. i att betydande ekonomiska värden går till spillo som följd av
viltets skadeverkningar på den växande skogen och allvarliga olyckor vid
kollisioner mellan älg och motorfordon. Sedan slutet av 1970-talet har
älgskadorna på skog accelererat trots ökade tilldelningar för avskjutning.
De kostnader som orsakas vid viltolyckor uppgår till mycket höga men
svårberäknade belopp. Hjortstammarnas utveckling medför också vissa
problem. Statskontoret uppfattar dock vidden av dessa som mindre i
förhållande till de problem som den stora älgstammen föranleder. Vi
begränsar därför vårt yttrande till de förslag som läggs fram för att minska
älgstammens numerär.
Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket har inget att erinra mot utred-
ningens förslag.
Utvecklingen
Jakt- och viltvårdsberedningens betänkande (SOU 1979:52) Viltskador
ledde till att nya bestämmelser om bl. a. ersättning för viltskador infördes
den 1 juli 1980 (Viltskadeförordningen 1980:400). De nya bestämmelserna
var avsedda att bl. a. öka kraven på näringsidkarna att skydda sig mot
viltskador och att tåla sådana skador.
Under senare hälften av 80-talet kunde naturvårdsverket emellertid
konstatera att viltskadorna och anspråken på ersättning för sådana skador
ökade i omfattning. Utvecklingen berodde bl. a. på ökande viltstammar
och på tilltagande ekonomiska problem inom framför allt jordbruket.
Vidare fann verket brister i de nya bestämmelserna som bl. a. ledde till
onödig administration och höga kostnader.
Även principerna för ersättning av viltskador har successivt urholkats.
Utvecklingen har lett till att de skadelidande närmast förutsätter att ersätt-
ning skall betalas ut för uppkomna viltskador, oavsett vilken viltart som
orsakat skadorna. Denna utveckling har också lett till att benägenheten hos
de skadelidande att satsa medel och arbete på skadeförebyggande åtgärder
minskat.
1 en skrivelse till regeringen den 12 juni 1989 sammanfattade verket sina
erfarenheter och lämnade förslag till förändringar. Även i andra samman-
hang har verket påtalat de nämnda problemen.
Av dessa skäl har naturvårdsverket ansett att nuvarande system med
ersättning för viltskador snarast bör omprövas. Ett nytt system bör bygga
på principen att viltskador skall förebyggas, inte ersättas, vilket fallet är i
dag. Ett sådant system förutsätter emellertid kraftfulla insatser för att
informera om hur viltskador kan förhindras eller minskas. En viktig sådan
insats är att ta fram en handbok om viltskador i vilken bl. a. redovisas hur
viltskador uppstår, hur skador av olika viltarter ser ut och hur viltskador
kan förhindras. Verket har därför startat ett projekt med målsättningen att
ta fram underlag för en sådan handbok. Boken är avsedd för i första hand
jordbrukare och trädgårdsodlare, men även för allmänheten. Naturvårds-
verket har i skrivelse den 14 juni 1990 till regeringen redovisat hur projek-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
60
tet skall genomföras och begärt att erforderliga medel ställs till förfogande
ur viltskaderegleringsfonden.
Successiv uppföljning
Mot denna bakgrund anser naturvårdsverket det vara mycket positivt att
problemen med viltskador nu blivit föremål for ännu en utredning.
Dagens snabba förändringar av brukningsförhållandena inom framför
allt jordbruket leder till förändringar även inom viltstammarna, vilket i sin
tur medför att viltskadornas omfattning och karaktär ändras. Det är därför
nödvändigt att kontinuerligt följa utvecklingen inom området så att erfor-
derliga åtgärder kan genomföras i tid.
Verket gör bedömningen att Skada av vilt lämnat förslag som skapar
förutsättningar for att i huvusak kunna lösa viltskadeproblemen. Na-
turvårdsverket får dock även påpeka att den till regeringen den 31 maj
1990 överlämnade utredningen Älgjaktens administration, också innehål-
ler förslag som har förutsättningar att bidra till en minskning av pro-
blemen med viltskador. Verket förutsätter därför att dessa förslag
sammanvägs med förslagen i Skada av vilt.
Viltets värde ökar
Det svenska jordbruket genomgår för närvarande genomgripande föränd-
ringar vilka bl. a. kommer att innebära att antalet brukningsenheter mins-
kar och att behovet av alternativa avkastningsformer ökar. I det samman-
hanget kan viltresurserna komma att få väsentligt större ekonomisk bety-
delse än i dag. Därmed kan även attityden till viltskador förväntas komma
att förändras i positiv riktning.
Hovrätten för Västra Sverige: Hovrätten kan inte bedöma i vad mån de
föreslagna åtgärderna kan förväntas leda till åsyftat resultat att minska
viltskadorna och därmed behovet av ersättning for sådana skador. Hovrät-
ten har emellertid inte någon principiell erinran mot att man försöker lösa
föreliggande problem på det sätt som föreslagits i betänkandet.
Sveriges lantbruksuniversitet: SLUs speciella kompetens ligger inom områ-
det forskning (kunskapsuppbyggnad), utbildning och information.
Granskningen av betänkandet kommer därför i betydande utsträckning att
koncentreras till dessa områden.
Samhällets principer vad avser viltvården har i samband med arbetet på
den nya jaktlagen bl. a. angivits som att ”Storleken på stammarna bör
anpassas efter tillgången på föda, de areella näringarnas krav och behovet
av säkerhet i trafiken”. Skador av vilt skall i första hand motverkas genom
begränsning av viltstammarnas storlek och andra förebyggande åtgärder.
Dessa principer ligger som grund för betänkandet. SLU ansluter sig till
dessa grundäggande värderingar.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen kan i stort ansluta sig till och
61
tillstyrka utredningens förslag utom vad gäller administration, älgskötsel-
områden, skyddsjakt och fondernas användning.
Utredarens egentliga huvuduppgift har varit att göra en översyn av
ersättningssystemet för skador på grödor och trädgårdsodlingar. Enligt
direktiven har den ökade omfattningen av skador och därmed ersättningar
under senare år lett till att fällavgifterna tenderat att öka till en nivå som i
ett förlängt perspektiv kan bli oskäligt betungande för jägarna. I utredarens
uppdrag har därför ingått att undersöka möjligheten till ett system där
finansiering och ersättning inte leder till en sådan höjning av fällavgifterna
att de blir oskäliga. Uppdraget har vidare enligt riktlinjerna inneburit att
pröva frågan om ett försäkringssystem samt att överväga möjligheterna att
begränsa skadorna genom förebyggande åtgärder. Utredaren har härutöver
fått i uppdrag att komma till rätta med de motsättningar angående utövan-
det av jakt för att förebygga viltskador som kan finnas mellan jordbruksar-
rendatorer och markägare som behållit jakträtten för egen del. Slutligen
har utredaren uppdraget att studera de problem som uppstår inom vissa
områden då s. k. vandringsälgar under vintertid samlas i vinterbetesområ-
dena.
Länsstyrelsen anser att utredningen mot bakgrund av direktiven i vissa
avseenden gått mycket långt när det gäller att presentera förslag till radika-
la förändringar av nu gällande ordningar och förhållanden med syfte att
hålla fallavgifterna nere. Särskilda synpunkter kan läggas på de omfattan-
de och genomgripande förändringarna i den administrativa ordningen,
inrättandet av s. k. älgskötselområden, föreslagna ändringar i jaktlagstift-
ningen angående skyddsjakt samt fondernas användning.
Beträffande förhållandena i länet kan inledningsvis framhållas följande.
En stor älgstam har lokalt vållat stora skador på plant- och ungskogar.
Också viltskador av rådjur, dovhjort och kronhjort är avsevärda och
skapar lokalt bekymmer för skogsbruket och skogsägarna. Om inte kraftiga
åtgärder företas kommer skadorna på skogen att öka.
Skadorna på jordbruksgröda har periodvis under senare år varit mycket
omfattande. Följaktligen har skadeersättningar också tagit en mycket stor
andel av viltskadefondens medel i anspråk. Detta har också inneburit att
fällavgifterna successivt har måst höjas. Under de allra senaste åren har
dock viltskadorna och därmed skadeersättningarna minskat. Fällavgifter-
na har till följd härav kunnat sättas ned. Anledningen till förändringen är
främst att söka i de senaste två årens gynnsamma klimatförhållanden,
vilka medfört tidiga skördar. Detta har inneburit avsevärt förkortade tider
för exponering av grödan för viltet.
Älgstammens numerär i sig har naturligtvis alltid betydelse för storleken
på skador och skadeersättningar och därmed dimensioneringen av fällav-
gifterna.
Under alla förhållanden gäller att skadeviltet, även om tillgången på
föda ute i skog och mark för tillfället är god, samtidigt också eftertraktar
åkergrödan under den tid den är åtkomlig. Åtkomligheten kan naturligtvis
variera beroende på förekomsten eller avsaknaden av fysiska hinder eller
skrämselåtgärder.
Länsstyrelsen finner mot den angivna bakgrunden att det är angeläget
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
62
att frågan om fällavgifterna tas upp till behandling samt att den därmed
sammanhängande viltskadeproblematiken m.m. beaktas i nödvändig
mån. Emellertid bör det påpekas att det finns samhällsintressen i övrigt
som med lika berättigande också borde tillgodoses i ett sammanhang som
det förevarande. Exempel på sådant är det rörliga friluftslivets skilda
intressen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen har inhämtat länsvilt-
nämndens yttrande över betänkandet.
Länsstyrelsen delar viltnämndens uppfattning i de olika sakfrågorna
med undantag av synpunkterna i avsnittet ”Fondernas användning”, de-
len om bidrag till administration av älgjakten.
Länsstyrelsen förutsätter att medel ur länets viltskadefond fortsättnings-
vis får användas för bidrag till myndighetens administration. Beräknings-
grunden för bidraget måste dock ses över.
Länsstyrelsens yttrande över betänkandet konkreta förslag sammanfattas
på följande sätt:
Länsstyrelsen avstyrker förslaget om
— en generellt kraftig nedskärning av älgstammen med upp till en tredje-
del av nuvarande omfattning;
behov av en sådan åtgärd kan finnas inom begränsade områden i
landet,
— rätt för jordbruksarrendator att bedriva skyddsjakt redan när risk för
skador befaras;
frågan om reglering av viltskadeersättning och skyddsjakt bör helt lösas
genom avtal mellan markägare och jordbruksarrendator,
— minimiareal på 2 000 ha för älgskötselområden;
områdets storlek bör vara minst det dubbla och en lokal anpassning bör
göras, då älgtätheten varierar stort inom landet och även inom varje
län,
— fri kalvjakt;
fri avskjutning av kalv bör tills vidare endast medges inom älgskötsel-
områden,
— tidpunkten för ikraftträdande;
ersättningsreglerna skall ändras samtidigt för älg- och hjortskador på
grund av att båda typerna av skador kan förekomma på ett och
samma skifte av en brukningsenhet. I länet begärs sedan flera år
tillbaka särredovisning av skadeorsakerna.
Hjortskadorna kan uppgå till i genomsnitt 20% av det totala ersättnings-
beloppet för länet. För att undvika en felaktig skadevärdering finns det
starka skäl att bibehålla ersättningsmöjligheterna för hjortskador t. o. m. år
1994. Fällavgifterna för kron- och dovhjort skall som följd härav erläggas
t. o. m. det året.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Länsstyrelsen tillstyrker förslagen i övrigt.
63
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen delar utredningens förslag
i stort. Detta gäller både förslaget att öka avskjutningen under en treårspe-
riod och att efter en övergångstid ta bort ersättningen för skada av älg på
gröda. Länsstyrelsen har redan under senare år arbetat efter samma mål-
sättning som utredningen föreslår vad gäller vården av älg, kron- och
dovhjortsstammama, nämligen att reducera viltstammarna lokalt för att
få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbruksgrödor. Detta
bör, som anges i förslaget, ske genom en ökad avskjutning, om möjligt med
mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvarstagande för
skötseln av viltstammarna. Länsstyrelsen delar även utredningens syn-
punkter på att i denna process måste både markägare och jägare medverka
och att en målinriktad utbildning och information till markägare och
jägare under en treårsperiod därför bör genomföras.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen tillstyrker i princip utred-
ningsförslaget.
Det är viktigt för länsstyrelsen att alla förslag som kan leda till en
billigare och enklare älgjaktsadministration genomförs. Samtidigt måste
länsstyrelsen ha möjlighet att reellt påverka älgstammens storlek och ska-
deutveckling när omständigheterna så kräver.
Som bakgrund till länsstyrelsens yttrande över enskilda delar av försla-
get lämnas en redogörelse för älgstammens storlek och skadebilden inom
länet.
Under den tid som förflutit sedan försöket med reglerad älgjakt startade
år 1967 i vårt län har älgstammen först byggts upp för att sedan under 80-
talet ha starkt fluktuerat. Exakta siffror på älgstammens storlek finns
visserligen inte, men storleken på tilldelningen och avskjutning tillsam-
mans med skadeutvecklingen ger ändå med stor sannolikhet en bild även
av älgstammens variation. När älgstammen synes ha varit på väg nedåt,
har tilldelningen och avskjutningen minskat. Resultatet har blivit en ök-
ning igen av älgstammen. Det visar att älgstammen är mycket livskraftig
och kan öka snabbt vid en för låg avskjutning. Trafikolyckorna med älg har
i stort följt avskjutningen. Skogsskadornas omfattning har också i stort
följt samma utveckling. De bedömningar som gjordes i början av 80- talet
visade en minskning av skogsskadorna inom stora delar av länet. Minsk-
ningen blev dock kortvarig. Skogsskadorna började sedan öka igen från
mitten på 80-talet fram t.o. m. år 1988. Konsekvenserna för skogsbruket
är även långsiktiga, då en för stor älgstam under längre tid innebär att
betestillgången blir otillräcklig.
Under det förra och innevarande jaktåret har länsstyrelsen agerat för en
kraftig avskjutning av älgstammen. Länsstyrelsen har sålunda lagt totalra-
men på en högre nivå än vad jägarorganisationen förordat så att varje
älgjaktsområde i praktiken kunnat skjuta så många älgar man velat. Resul-
tatet för förra jaktåret blev en avskjutning på 4 590 djur. Bara en gång
tidigare (1982) har vi haft en så hög avskjutning. För innevarande år
räknar länsstyrelsen med en avskjutning på knappt 3000 djur. Det skall
jämföras med 1975 års avskjutning på 2 802 djur. Länsviltnämnden skall
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
64
ta fram ett mer långsiktigt program for älgjakten inom länet. Arbetet med
programmet pågår for närvarande.
Skogsskadornas omfattning i nuläget är svåra att bedöma. Den senaste
skadebedömningen tyder dock på, enligt skogsvårdsstyrelsen i länet, att
skador förorsakade av älg totalt sett för länet minskat i förhållande till
tidigare år.
Länsstyrelsen vill här referera till vad lantbrukarnas länsförbund yttrat
till länsstyrelsen: ”Vad vi förstår är problemet med för stor älgstam på väg
att lösas. Vi vill peka på att problemen med rådjursskador på skogsplante-
ringar nu är ett större bekymmer än skador av älg”.
Skador på trädgårdsodlingar minskar. Det är i huvudsak inom ett områ-
de i länet som skador uppkommer. Bidrag till stängselkostnader har utgått
i flera fall under senare år.
Skador på gröda varierar stort beroende på väderlek. Ju regnigare som-
mar desto större skador. Beloppen som betalas ut kan variera alltifrån
några hundralappar till i enstaka fall 15000 — 20000 kr. Bidrag till stäng-
selkostnader har utgått i flera fall under senare år.
Antalet trafikolyckor med älg har minskat betydligt under åren 1989 och
1990. År 1989 minskade olyckorna från tidigare 306 till totalt 268. Under
år 1990 har antalet olyckor fortsatt att minska; fram t. o. m. augusti månad
har totalt 95 olyckor inträffat.
Med denna redogörelse har länsstyrelsen velat visa att genom hittills
vidtagna åtgärder håller älgstammens storlek redan på att anpassas till
1975 års nivå.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Grundläggande principer
Länsstyrelsen ansluter sig till uppfattningen om att en ökad avskjutning
måste ske av främst älgstammen. Det är nödvändigt att bättre balans
uppnås mellan älgstammens storlek och markernas förmåga att föda viltet
utan oacceptabla skador på skog och jordbruksgröda. Länsstyrelsen till-
styrker vidare en mindre detaljreglering av älgjakten samt att ett större
ansvar för skötseln av aktuella viltstammar läggs på lokal nivå.
Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild
I yttrande den 16 januari 1989 till skogsstyrelsen angående rapporten
”Älgen och skogen” redovisade länsstyrelsen att åtskilliga inventeringar
och andra undersökningar gjorts angående älgbeståndet i länet och de
skador på skogen som älgarna förorsakat. Länsstyrelsen framhöll att en
minskning av älgbeståndet i länet är nödvändig för att nedbringa skogsska-
dorna och även antalet trafikolyckor, där älgar är inblandade. Enligt
uppgift år 1989 från skogsvårdsstyrelsen i länet hade råd och anvisningar
enligt skogsvårdslagstiftningen meddelats angående omplantering av skog, 65
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
som berörde cirka 900—1000 ha skogsmark. Det uppskattades, att det
fanns sammanlagt 4000 — 5000 ha som behövde omplanteras på grund av
älgskador på skog.
En reducering av älgstammen är alltjämt nödvändig i vissa delar av
länet. Resultatet av höstens älgjakt föreligger ännu inte. Det framgår dock
av olika uppgifter att älgstammen på många håll i länet numera har
minskat.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Enligt sina direktiv har utredaren haft att
se över ersättningssystemet for viltskador. Utformningen av detta system
hänger emellertid så nära samman med reglerna för själva jakten att
utredaren måst ta upp också dessa regler.
En utgångspunkt för utredaren har varit att älg- och hjortstammarna på
många håll behöver reduceras. Vad gäller viltskadorna anser utredaren att
dessa bör kunna minska genom förebyggande åtgärder såsom ökad av-
skjutning och att nuvarande ersättningssystem successivt bör avvecklas.
Beträffande älg- och hjortstammamas reducering har länsstyrelsen i prin-
cip inte några invändningar mot utredarens uppfattning. Länsstyrelsen
delar också uppfattningen att förebyggande åtgärder mot viltskador är
bättre än att i efterhand bevilja skadeersättningar. Detta innebär dock inte
automatiskt att sådana skadeersättningar behöver vara helt uteslutna. Med
minskade eller slopade möjligheter att få skadeersättningar blir det för
markinnehavarna ännu viktigare än hittills att kunna få bidrag för skade-
förebyggande åtgärder såsom uppförande av stängsel kring odlingar.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Den framlagda utredningen behandlar
utförligt de olika problem och skador som förknippas med en alltför riklig
förekomst av älg i landet. De skador och problem som regionalt förorsakas
av dovhjort och kronvilt är förvånansvärt lite behandlade. Detta är an-
märkningsvärt, i synnerhet mot bakgrund av de höga ersättningar som
skador av dessa hjortslag ger upphov till, särskilt i Malmöhus län.
Kronvilt
Kronviltet har fått en överraskande svag behandling i utredningen. Det är
anmärkningsvärt att den skånska kronviltsstammens rastillhörighet —
nominatrasen — inte på något ställe i utredningen påpekas, inte heller att
en effektiv och ändamålsenlig kronviltvård förekommit inom det skånska
kronhjortsreservatet under en 17-årig försöksverksamhet. Det rika erfa-
renhetsmaterial som samlats vid länsstyrelsen och de redovisningar som
skett i olika sammanhang har uppenbarligen inte utnyttjats av utredning-
en. Den skånska kronhjorten har genom sin förekomst i Skåne och sina
mycket gamla anor en särställning i landets fauna. Det finns således ett
såväl nationellt som internationellt intresse av att rasen bevaras utan
inblandning av andra raser. En förutsättning för detta är att kronviltet kan
erbjudas en lämplig livsmiljö i det syd- och mellanskånska kulturlandska-
pet. Med hänsyn till att det måste finnas ett klart uttalat intresse att bevara
kronviltet kan skadeproblemet inte enbart lösas genom ökad avskjutning
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
66
av hjortstammen. Man måste också inrikta sig på skadeförebyggande
åtgärder. Det måste därför finnas utrymme för att lämna bidrag till sådana
åtgärder. Visst bidrag bör kunna utgå ur viltskadefonden.
Länsstyrelsen i Hallands län: Länsstyrelsen delar utredarens bedömning
om vikten av att viltstammarna anpassas till lokalt lämpliga nivåer och
tillstyrker i allt väsentligt de förslag som syftar till mindre detaljreglering
och ökat lokalt ansvarstagande. Mot denna bakgrund finner länsstyrelsen
det också följdriktigt att nuvarande ersättningsrätt för bl. a. älgskador
avskaffas. Länsstyrelsen hade emellertid gärna sett att utredaren närmare
jämfört förhållandet mellan viltstammarnas natur- och jakt värden och de
skador som viltet orsakar i skogsbruket. Det hade också varit värdefullt att
närmare få belyst de konflikter som kan finnas mellan intresset av att
bibehålla förhållandevis stora viltstammar och intresset av att upprätthål-
la biologisk mångfald i skogen. Utifrån detta perspektiv kunde exempelvis
utredaren närmare ha behandlat svårigheterna att etablera ädellövskog i
områden där födotillgången är dålig och de effekter för floran och faunan i
övrigt som detta kan föra med sig.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Utredaren har konstaterat att samhällets
målsättning om balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å
andra sidan markens förmåga att föda viltet i vissa områden inte har
uppfyllts.
Detta kan bero på att statsmakternas målsättning inte på ett tillräckligt
tydligt sätt kommit till uttryck i jaktlagen. Det får nämligen anses viktigt
att statsmakternas målsättning inte bara kommer till uttryck i allmänt
hållna uttalanden i förarbetena utan också anges tydligt i lagstiftningen.
Om så sker kan myndigheterna på ett bättre sätt följa upp hur målen
uppnåtts. Det är viktigt att naturvårdsverket i samråd med övriga berörda
centrala myndigheter tar fram lämpliga instrument för att bedöma upp-
ställda mål.
Det är en viktig uppgift för länsstyrelsen att följa upp hur målen upp-
nåtts. I arbetet måste länsviltnämnden och andra regionala och lokala
organ medverka. I detta län har älgavskjutningen från mitten av 1970-talet
mer än tredubblats. Älgstammen har dock i varje fall inom vissa områden
fortsatt att öka. Länet tillhör de län som drabbats mest av älgskador på
grödor. Även skadorna på tall- och granungskog är större än skogsbruket
kan tåla. De täta stammarna av älg och rådjur har bl. a. också problem vid
föryngring av lövskog. Detta aktualiseras i än högre grad under den när-
maste framtiden när stora arealer på grund av nya jordbrukspolitiken skall
omföras till skog. Det är därvid ur naturvårdssynpunkt önskvärt att vissa
delar planteras med lövträd. Detta är i dagens läge svårt på grund av de
omfattande betesskadorna på plantorna.
Under senare delen av 1980-talet har vidare särskilda problem uppstått i
älgstammen inom framför allt den södra delen av länet där ett stort antal
älgar hittats döda eller döende i en tidigare ej beskriven sjukdom samtidigt
som svåra betesskador på gran har noterats i stor omfattning. Det är inte
uteslutet att dessa problem sammanhänger med en alltför stor älgstam.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
67
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Betänkandet behandlar viltskadeproble-
men på ett klart och konkret sätt. Länsstyrelsen delar till största delen
utredarens bedömningar och tillstyrker flertalet förslag. De åtgärder som
föreslås har diskuterats med jägare och markägare. Förutsättningar för att
genomföra dessa bör därför vara goda.
Länsstyrelsen i Värmlands län ansluter sig i princip till de överväganden
som kommit till uttryck i föreliggande förslag till viltskadeförordning.
Länsstyrelsen i Örebro län: Utredningen har som utgångspunkt haft att
viss ersättning för skada av vilt skall lämnas även i fortsättningen, men att
systemet för ersättning och finansiering inte får leda till en sådan höjning
av fällavgifterna att de blir oskäliga. Direktiven gavs vid en tidpunkt då
fällavgifterna över lag höjdes kraftigt av olika anledningar. Det bör dock
påpekas att fällavgifterna därefter har kunnat sänkas, i Örebro län med
27% på två år.
Ansökningar om bidrag till skadeförebyggande åtgärder kommer att öka
om de förslag som lagts fram genomförs. Till stor del kommer det att väga
upp reduceringen av ersättningarna. Först i ett längre perspektiv torde
totalt sett en minskning av utgifterna kunna erhållas. Då emellertid samti-
digt en minskning av älgstammen skall åstadkommas, medför detta att
även antalet fällavgifter minskar. Det är därför osäkert om fällavgifterna
kommer att kunna sänkas ytterligare.
Länsstyrelsen bedömer att ett genomförande av förslagen kommer att
öka länsstyrelsens arbete med jakt- och viltskadeärendena. Något utrym-
me för en finansiering av merkostnaderna med medel inom ordinarie
anslag finns inte. Länsstyrelsen förutsätter därför att de administrativa
konsekvenserna av förslagen beaktas och att erforderliga medel ställs till
förfogande, antingen över statsbudgeten eller i form av bidrag ur jakt-
vårds- eller viltskadefonderna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att det är positivt
att viltskadeproblemen nu har blivit föremål för utredning. Inte minst
inom Västmanlands län har viltskadorna under den senaste femårsperi-
oden varit mycket omfattande. Detta har bl. a. haft till följd att fällavgif-
terna på älg inom Västmanlands län varit bland de högsta i landet. Läns-
styrelsen har därför i skrivelser under åren 1988 och 1989 uppmärksam-
mat jordbruksdepartementet på de ojämlika förhållandena vad beträffar
fallavgifterna mellan olika län som systemet skapar.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Sammanfattning
Länsstyrelsen kan helt ansluta sig till målsättningen att reducera älgantalet
lokalt för att få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbruks-
grödor. Länsstyrelsen kan också ställa sig bakom vissa grundläggande
förslag i betänkandet som t. ex. ökad lokal avskjutning samt målinriktad
utbildning och information till markägare och jägare. Länsstyrelsen ifråga-
68
sätter emellertid om de konkreta förslag som betänkandet innehåller på
något avgörande sätt kan bidra till en snabb och varaktig begränsning av
viltskadeproblemen.
Enligt länsstyrelsens bedömning är det svårt att ha en säker uppfattning
om hur stor den svenska älgstammen har varit vid någon särskild tid-
punkt. Ökningen av viltskadeersättningarnas storlek de senaste åren tyder
dock på ett ökat viltskadeproblem. Det förefaller inte realistiskt att man
medelst ett treårsprogram för ökad avskjutning av älg skall komma till
rätta med viltskadeproblemen. Inte heller förefaller det särskilt troligt att
man genom införande av s. k. älgskötselområden — inom vilka det förut-
sätts vara fri avskjutning av älg — skulle kunna komma till rätta med
skadeproblemen och åstadkomma kontrollerade frilevande stammar av
älg. Även vissa betänkligheter av administrativ natur kan anföras i denna
sak. Nödvändigheten av de kompletteringar utredaren föreslår vad gäller
23 § jaktlagen och 29 § jaktförordningen kan ifrågasättas. Flera av utreda-
rens förslag vad gäller skyddsjakt måste diskuteras eftersom det redan i
dag finns tillräckliga instrument som vid en riktig användning bör kunna
bidra till en lösning av skadeproblematiken. För att en skyddsjakt skall ge
avsett resultat bör denna pågå under en relativt begränsad tid och inom
större sammanhängande områden. Vad gäller möjligheterna att uppbära
viltskadeersättning måste kraven på brukarna väsentligen öka, bl. a. vad
gäller tålighet och fällresultat. Självrisk bör i likhet med vad som nu gäller
åsättas ett visst minimibelopp. När man fastställer jakttider bör särskild
uppmärksamhet ägnas det rörliga friluftslivet, varför det är tveksamt om
en förlängning av jakttidsramen är en lämplig väg. Slutligt ställningstagan-
de till ett eventuellt avskaffande av viltskaderegleringsfonden bör inte ske
förrän efter det att man kan se om treårsprogrammet lyckats. Det är
rimligt att behållningen i fonden kommer lantbrukarna till del kanske i
form av premiesänkande bidrag vid ett framtida försäkringssystem eller
för skadeförebyggande åtgärder. Det finns samtigt anledning att efterlysa
förslag på hur man efter perioden 1992-1994 skall kunna lösa de fortsatta
viltskadeproblemen. Att avskaffa möjligheterna till fortsatta viltskadeer-
sättningar löser definitivt inga problem.
Grundläggande principer
Det visar sig ofta att en god älgtilldelning, vilket kan ge licenshavaren
större frihet i jakt, inte alltid har resulterat i ett tillfredsställande jaktresul-
tat vad avser antal fällda djur samt fördelning efter ålder och kön. Lagstif-
taren bör inte avhända länsstyrelserna möjligheten att i skadeavvärjande
syfte bl. a. medelst föreskrifter eller rekommendationer rikta avskjutning-
en mot kor eller kalvar.
Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild
Länsstyrelsen ifrågasätter om man mot bakgrund av tillgänlig avskjut-
ningsstatistik kan dra så säkra slutsatser om den svenska älgstammens
storlek vid 1970-talets mitt och om en efterföljande stark ökning av älgtill-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
69
gången fram till början av 1980-talet som utredaren tycks anse. Som skäl
för en sådan ökning anges regleringen av älgjakten. Det kan ju i stället vara
så att älgstammen under en relativt lång tid legat på en förhållandevis hög
nivå. Några tillförlitliga instrument för att beräkna älgstammens storlek
synes inte heller finnas. Resultat av älginventeringar är osäkra eftersom ett
antal älgar kan bli oräknade medan andra kan komma att räknas flera
gånger. Avskjutningsstatistiken kan inte heller ge en rättvisande bild av
älgstammen eftersom intensiteten i jakten kan vara helt avgörande för
jaktresultatet.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Det är av stor vikt att en bättre balans i
älgstammen uppnås. Länsstyrelsen biträder förslaget att detta bör ske
genom en ökad avskjutning, mindre detaljreglering av jakten och ett större
lokalt ansvar för skötseln av stammen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Utredningen har helt riktigt fastslagit att
samhällets målsättning om balans mellan klövviltsstammamas storlek och
fördelning samt markernas förmåga att föda viltet utan alltför stora skador
på skog och jordbruksgrödor inte har uppfyllts inom stora områden.
Detta anser länsstyrelsen i likhet med utredningen vara ett så stort
problem att målsättningen från samhällets sida bör vara att inom tre år ha
reducerat klövviltsstammarna lokalt och regionalt till en nivå som innebär
balans gentemot födotillgång och därmed ur de areella näringarnas syn-
punkt acceptabla skador på skog och jordbruksgröda.
Det är av vikt att avskjutningen ökas lokalt och regionalt med hänsyn till
födotillgången och stammarnas utveckling samt bör speciell hänsyn tas till
älgvandringsproblemen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: 1 yttrande över jordbruksdepartemen-
tets remiss av statens naturvårdsverks promemoria Förenklad administra-
tion av älgjakten lämnar länsstyrelsen förslag på en avreglering av älgjakts-
systemet. Skälen för förslagsställandet och den närmare utformningen av
det föreslagna nya älgjaktssystemet framgår av sistnämnt yttrande, vartill
hänvisas.
Det nuvarande älgjaktssystemet innebär bl. a. på grund av maximerade
tilldelningar till licensområdena för älgjakt, avsevärda begränsningar i
möjligheterna att få till stånd en ökad avskjutning. I det nya älgjaktssy-
stem, som länsstyrelsen föreslår, blir avskjutningen fri för samtliga licens-
områden vad gäller kalv och för större licensområden, med en areal av
över 2000 ha i genomsnitt, vad gäller både vuxna djur och kalvar. För
sådana områden med en god älgtillgång kommer sålunda inte älgjaktssy-
stemet i sig att utgöra något hinder för en större avskjutning. Detta bör
kunna leda till att det blir lättare än nu att genomföra den önskade
minskningen av älgstammen och därmed nå den av statsmakterna fastlag-
da målsättningen att begränsa älgens betningskador på skog och gröda.
Förslaget innebär att ansvaret för älgstammens storlek i högre grad över-
lämnas på jägarna och markägarna.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
70
Grundläggande principer — Utgångspunkter
Länsstyrelsen instämmer i de utgångspunkter som utredningen redovisat.
Särskilt vill länsstyrelsen framhålla vad som anförts om att samhället kan
medverka till att få en bättre balans i älgstammen genom att lägga ett
större ansvar på den lokala nivån, dvs. markägare och jägare, och genom
en minskad reglering av jakten samt att myndigheternas administration
kan förenklas bl. a. genom att onödig detaljreglering av jakten tas bort.
Länsstyrelsen anser att man bör kunna gå avsevärt längre i dessa avseen-
den än vad de förhållandevis begränsade förslag utredningsmannen fram-
lagt innebär. Älgjaktssystemet bör således kunna förenklas betydligt och
ansvaret för avskjutningen i högre grad överlämnas på jägarna och mark-
ägarna. Det är i detta sammanhang värdefullt med en utbyggd samverkan
mellan jägare och markägare. Länsstyrelsen instämmer också i vad som
sägs om en så kraftig avskjutning av vissa lokala älgstammar att man
överskrider den avskjutning som är önskvärd i ett längre perspektiv och
instämmer också i förslaget att landets älgstam skall bringas ned till den
täthet vi hade i mitten av 1970-talet.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Älgstammens storlek måste baseras med
utgångspunkt från de värden stammen representerar och de skador som en
alltför stor stam åstadkommer. Av avgörande betydelse för stammens nivå
bör vara dess skadegörelse på skogen liksom antalet trafikolyckor med
älgar inblandade.
För Jämtlands läns vidkommande är skadebilden ytterst alarmerande.
Skogsvårdsstyrelsen företog under vårvintern 1988 en älgbetes- och skogs-
skadeinventering som visade på mycket omfattande och delvis förödande
betesskador på skogen. Skadorna föranleder stora kostnader för omplante-
ring, tillväxtförluster och inte minst kvalitetsförluster. Det har i samman-
hanget talats om skador i länet upp mot en miljard kronor.
Utifrån de aspekterna håller länsstyrelsen helt med utredaren om att det
behövs kraftansträngningar från olika håll för att få en bättre balans av
älgstammen och därvid en minskning av skadefrekvensen. Länsstyrelsen
kan i allt väsentligt ställa sig bakom det resonemang som där förs.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen om viltskador och förslaget
om förenklad administration av älgjakten angår viltvården och griper in i
varandra varför länsstyrelsen föredrar att avge ett samordnat yttrande.
Målet med en förenklad administration skall, enligt naturvårdsverket, i
första hand vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med
hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen. Härvidlag
är det viktigt att den enskilde jägaren och markägaren uppfattar att hans
speciella kunnade och intresse tillvaratas.
Så långt det är möjligt är det en självklarhet att offentlig administration
skall vara motiverad. Detta gäller också länsstyrelsens arbete med älgad-
ministration och reglering av viltskador men också naturvårdsverkets
handhavade av dessa frågor.
I Norrbottens län har försöksverksamhet med reglerad älgjakt bedrivits
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
71
nedanför lappmarksgränsen sedan år 1971 och fram till den nuvarande
jaktlagstiftningen började gälla år 1988. Inom länet i övrigt tillämpades
reglerna i 13 § jaktlagen (1938:279) i dess äldre lydelse. Således harjakt på
”generella områden” inte bedrivits i länet. Naturvårdsverkets förslag skall
därför granskas delvis utifrån andra utgångspunkter än vad gäller riket i
övrigt.
Utredningen föreslår att målsättningen skall vara att reducera älgstam-
marna lokalt för att få bättre balans gentemot skador på skog och jord-
bruksgröda. Älgstammen i Norrbottens län är i stort sett i balans. Vissa
lokala problem med betesskador förekommer. Betesskadorna orsakas of-
tast av vandringsälg och då i anslutning till fjällområde. Utredningen
föreslår att en målinriktad utbildning och information till markägare och
jägare genomförs under kommande treårsperiod och att därefter utvärde-
ring sker. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Egendomsnämnden i Växjö stift: Älgstammarna inom Växjö stift är i dag
inte generellt så täta att oacceptabelt stora skador uppstår. En ökad av-
skjutning har redan reducerat vinterstammen kraftigt. Lokalt finns mycket
stora variationer, och oacceptabelt stora skogsskador förekommer om än
med begränsad utbredning.
Nuvarande system för beslut om avskjutningens storlek har inte varit
ändamålsenligt. Tilldelningen har blivit alltför schablonmässig och för-
ändrats alltför långsamt. I de älgtätaste områdena har tilldelningen inte
räckt till, för att i de älgglesaste områdena blivit alltför stor.
Under de senaste åren har avsaknaden av en livskraftig rävstam, i
kombination med gröna vintrar, lett till lavinartad ökning av rådjurens
betningsskador. Framför allt drabbas plantor i de yngsta åldrarna. Räv-
stammen tycks inte kunna återhämta sig varaktigt och en sträng snövinter,
i södra Sverige, kan inte mer än tillfälligt reducera rådjursstammen till en
godtagbar nivå. Nya traditioner för rådjursjakten krävs för att uppnå ett
kraftigt ökat jaktuttag.
Inom Växjö stift förekommer kron- och dovvilt mycket sparsamt, varför
vi inte har någon egentlig erfarenhet av dessa skador.
Egendomsnämnden i Härnösands stift: Skador på skog av vilt är vanligt
förekommande i våra skogar.
Trots detta faktum accepterar vi att det finns livskraftiga viltstammar i
vårt landskap. Det är dock av vikt att antalet djur av en viss art hålls på
nivå som motsvarar aktuell fodertillgång, lagom betestryck, avvägt jaktbe-
hov och skadebild. För att nå detta krävs i första hand ett väl fungerande
lokalt samarbete mellan markägare och jägare.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Riksförbundet ansluter sig till
vad som stadgas därom i jaktlagen 4§. Utredningsmannen avslutar i denna
del med följande konstaterande: ”Jordägaren har enligt jaktlagen jakträt-
ten på det markområde som tillhör honom. Härigenom har markägaren
också viss möjlighet att reglera avskjutningen så att viltstammen anpassas
till lämplig nivå”. Detta reella konstaterande bör vara vägledande vid
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
72
bedömningen av den del av betänkandet som berör administrationen och
jaktutövningen.
Utredningsmannen anger att det råder betydande obalans i viltstammar-
na och då särskilt i fråga om älgstammen. Till detta kan noteras att de
största skogsskadorna rapporteras från storskogsbruket där älgjakten se-
dan lång tid tillbaka varit reglerad i stora sammanhängande licensområ-
den. Därav kan slutsatsen dras att storskaliga jaktområden inte automa-
tiskt löser problemen med exempelvis älgskador. Angående de ökade
skaderapporteringarna och därmed ökade ersättningskrav för viltskador är
detta delvis en följd av de ändringar i lagstiftningen om viltskador som
tillkom år 1980, med utökade ersättningsmöjligheter samt en kraftigt ökad
medvetenhet hos allmänheten om att ersättning kunde erhållas vid inträf-
fade viltskador.
Utredningsmannen föreslår en kraftigt ökad älgavskjutning med mål-
sättning att minska älgstammen till den nivå som rådde vid mitten av
1970-talet. Till detta kan konstateras att ingen vet hur stor älgstammen var
vid denna tidpunkt. Det enda vi med säkerhet vet var hur många älgar som
årligen fälldes vid denna tidpunkt. Vi vet samtidigt att dåvarande avskjut-
ning inte stod i balans mot älgstammens tillväxt. De senaste årens kraftiga
älgavskjutning har medfört att stora områden i landet redan nu har en
svag, och i många lokala områden mycket svag, älgstam. En ökad avskjut-
ning kan därför endast ifrågakomma inom sådana områden som ännu har
en påvisbart överstor älgstam.
Älgstammen
Den svenska älgstammen har ökat i antal under hela 1900-talet. Från
mitten av 1970-talet blev ökningen extremt stor och kulminerade i början
av 1980-talet. Huvudorsaken till älgstammens extrema tillväxt under des-
sa år var en omläggning av älgjaktssystemet till samordnad älgjakt som
infördes år 1976. En bidragande orsak står även att finna i förändrade
skogsbruksmetoder med större inslag av föryngringsytor. Som utrednings-
mannen helt riktigt kostaterat var det införandet av den samordnade
älgjakten som var den avgörande orsaken till den, internationellt och
historiskt, exempellöst stora ökningen av älg.
Det står klart att älgstammen var överstor inom stora delar av landet i
början av 1980-talet. Detta medförde att betydande skador uppkom på
såväl odlade grödor som ungskogsbestånd. Den mycket kraftiga avskjut-
ningen under den senaste 10-årsperioden har emellertid medfört en ge-
nomgående minskning av den svenska älgstammen. Även om det fortfa-
rande finns lokala områden med stor, och i undantagsfall överstor, älgstam
— är större delen av landet på väg att få en så stark minskning att en
sönderskjutning av älgstammen är en realitet. Riksförbundet kan därför
inte godta förslaget om en ytterligare kraftig ökning av älgavskjutningen,
annat än i de relativt få lokala områden där älgstammen fortfarande kan
betraktas som överstor.
Riksförbundet konstaterar även att många skogsvårdsexperter börjar
ifrågasätta den nuvarande omfattningen av skogsskador förorsakade av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
73
älg. Riksförbundet delar uppfattningen att den nuvarande redovisningen
av älgskador i många fall är starkt överdriven. Det finns indikationer på
att en ackumulation av tidigare skador medräknas i kommande års skade-
redovisningar. Detta leder till att beräkningsårets älgstam belastas med
skador som förorsakats av redan bortskjutna älgar. För landets älgvård får
ett sådant beräkningssätt samma praktiska konsekvenser som förutsägs i
Gamla Testamentet där kommande generationer skall straffas för sina
fäders missgärningar. Med hänsyn till den svenska älgstammens synnerli-
gen stora nationella värde, är det angeläget att redovisningen av aktuella
älgskador sker på ett relevant sätt och att uppgifterna är helt tidsaktuella.
Samtidigt måste skogsbruket åläggas ett större hänsynstagande till viltet i
fråga om långsiktiga skötselplaner och brukningsmetoder som ger en större
tålighet mot viltskador än vad som hittills förevarit.
Kronhj ortsstammen
Kronhjorten har funnits i Sverige som en ursprunglig djurart och har aldrig
varit helt utrotad i landet. Från att ha funnits i en fåtalig stam i Skåne och
Blekinge, har kronhjortarna under senare år ökat i antal och spridit sig
inom stora delar av landet. En viss invandring av kronhjort från Norge har
även kunnat konstateras.
I sitt födosök förorsakar kronhjorten ofta betydande skador på både
odlad gröda och växande skog. Barkfläng på unggransbestånd är en för
kronhjorten speciell skadeföreteelse. Genom sitt skadevållande kan den
svenska kronhjortsstammen inte tillåtas att bli allt för talrik. Däremot bör
fler områden än i dag kunna hysa en gles kronhjortsstam utan oacceptabel
skadeuppkomst.
På grund av sin skadegörelse måste stammen av kronhjort hållas nere på
en relativt låg individnivå. Kombinationen av licensierad jakt och jakt
under allmän tid kan hålla kronhjortsstammen på en lagom nivå.
Dovhjortsstammen
Dovhjortens ursprung i den svenska faunan är oklar. Mycket talar för att
arten infördes till Sverige under 1 5OO-talet. Dovhjorten är mer stationär
än älg och kronhjort. Dovhjort förekommer i lokala stammar inom Göta-
land och södra delarna av Svealand. Efter utsättningar kan enstaka lokala
dovhjortspopulationer förekomma även utanför nämnda områden. En
långsam ökning av landets dovhjortsstam kan konstateras.
Under barmarksförhållanden lever dovhjorten företrädesvis i direkt
anslutning till öppen jordbruksbygd. Därvid kan betydande skador upp-
komma på odlade grödor genom betning och nedtrampning. I vissa fall
kan dovhjorten vålla skador på ungskog, i huvudsak lövungskog, genom
kvist- och toppbetning av späda plantor samt barkgnag på unga lövträd.
Dovhjorten är lättjagad och lång erfarenhet visar att de lokala stammar-
na utan svårighet kan hållas vid en lämplig nivå. Hittills har en stor del av
dovhjortsjakten skett efter licensgivning. Samtidigt har långa allmänna
jakttider gällt för arten. Med hänsyn till utfallet från en mångårig jakt med
Prop.1991/92:9
Bilaga 3
74
det blandade systemet finns ej längre skäl att behålla den praktiskt överflö-
diga och administrativt betungande licensgivningen för dovhjort. I föreva-
rande situation framstår en omedelbar övergång till enbart allmän jakttid
motiverad.
Sammanfattning
Förbunden delar utredningens uppfattning att markägarna tar ett större
ansvar för viltstammarnas utveckling.
Förbunden tillstyrker förslaget om älgskötselområden om reglerna för
dessa områden utformas så att markägarna ges det inflytande på viltstam-
marnas utveckling som anges i utredningen.
Förbunden tillstyrker förslaget om förlängd jakttid på älg, dov- och
kronhjort.
Förbunden tillstyrker förslaget om att ersättning för viltskador av älg på
skog och jordbruksgröda kan avvecklas med utgången av år 1994.
Förbunden anser att ersättning för skador av hjort skall ges till utgången
av år 1994.
Förbunden anser att frågan om uppkomna viltskador hos jordbruksar-
rendatorer utan jakträtt skall lösas i avtal mellan markägaren och jord-
bruksarrendatorn och inte via en vidgad lagstiftning.
Förbunden anser att ett organiserat samråd mellan markägare och jägare
skall ske genom upprättandet av en beredningsgrupp. Gruppen skall bere-
da ärenden om tilldelning, viltplaner m.m. som sedan översänds till
jaktvårdskretsen för beslut.
Allmänna synpunkter
Enligt förbundens uppfattning bör statens naturvårdsverks promemoria
Förenklad administration av älgjakten sambehandlas och underordnas
viltskadeutredningen Skada av vilt SOU 1990:60. Vissa problemställning-
ar tas nämligen upp i både statens naturvårdsverks promemoria och i
betänkandet, men med olika lösningar och slutsatser som följd.
Förbunden kan konstatera att utredningen Skada av vilt i sina övervä-
ganden ger uttryck för en syn på jakt- och viltvårdspolitik som i stort
sammanfaller med vår. Målen för viltpolitiken innebär en strävan att
bevara vitala och livskraftiga viltstammar. Viltvården bör inriktas på att
bevara livskraftiga viltstammar av hög kvalitet. Viltstammarnas storlek
bör anpassas efter tillgången på föda, de areella näringarnas krav och
behovet av säkerhet i trafiken. Det är av grundläggande betydelse för
viltstammarnas fortbestånd att en bred genetisk variation kan behållas
inom resp. art.
Förbunden kan i likhet med utredningen konstatera att skadorna på
skog och jordbruksgröda ökat till följd av kraftig tillväxt av viltstammarna.
Skadorna har inom vissa geografiska områden ökat mycket kraftigt. Den
av samhället uppsatta målsättningen om balans mellan viltstammarnas
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
75
storlek och markens förmåga att föda viltet har inte kunnat uppfyllas.
Framför allt älg, hjort- och rådjursstammarnas tillväxt har bidragit till
dessa förhållanden. Vinterstammen av älg kan i dag beräknas till mellan
250000 — 300000 djur. Rådjursstammen kan uppskattas till över 500000
djur. Stammarna av dov- och kronhjort har också under senare år expan-
derat kraftigt och utgör lokalt ett stort problem.
Förbunden delar därför utredningens uppfattning att viltstammarna av
älg, dov- och kronhjort samt rådjur måste nedbringas till en för alla parter
acceptabel nivå. Under de kommande åren bör målsättningen vara att
reducera stammarna lokalt och få en bättre balans gentemot skador på
skog och jordbruksgröda. Detta kan åstadkommas genom ökad avskjut-
ning, mindre detaljreglering samt att markägarna ges ett större ansvar för
skötseln av viltstammarna.
En målinriktad utbildning och information till markägare och jägare
som anges i utredningen är en nödvändighet om det lokala ansvaret för
viltstammarna skall öka.
Man kan konstatera att markägarna enligt jaktlagen harjakträtten på det
område som tillhör honom. Vad avser jakt råder avtalsfrihet, dvs. jakträt-
ten kan genom avtal överföras på annan person eller grupp av personer
(jägare och/eller jaktlag).
Förbunden konstaterar att utredningen vid flera tillfällen på ett förvil-
lande sätt blandar begreppen markägarna/jägarna. Naturligtvis kan ibland
markägarna och jägarna vara samma personer, men utredningens oklara
sätt att behandla dessa begrepp leder till tolkningssvårigheter av utred-
ningens förslag och slutsatser. Ett förtydligande i dessa frågor framstår
som nödvändigt. För att kunna driva och hantera frågeställningar av
central betydelse för jakten och jaktvården får det inte råda något tvivel
om de olika intressenternas ansvarsområden.
Svenska jägareförbundet: Sammanfattningsvis finner jägareförbundet att
förslaget om en kraftig sänkning av klövviltsstammarna är alltför gene-
rellt,
värdet av jägarnas insatser och ett utvecklat samråd mellan jägare och
markägare framhålls på ett förtjänstfullt sätt,
det områdesvis behövs en ytterligare minskning av klövviltsstammarna
men att det samtidigt på många håll är fråga om att bygga upp sönderskjut-
na älgbestånd,
de areella näringarna aktivt bör söka begränsa viltskadorna genom an-
passad skogsskötsel och övervägda val av grödor inom lantbruket,
det mot bakgrund av utredningens generalisering av situationen och
markering av behovet att kraftigt minska älgstammen finns risk för överre-
aktioner hos licensgivande myndigheter,
konstruktiva åtgärder bör vidtas för att öka foderutbudet för klövviltet,
strukturrationaliseringen inom jordbruket kommer att medföra att mar-
ker kommer att kunna avsättas för foderproduktion för viltet — härige-
nom kommer skaderisken att minska och man kan bibehålla eller områ-
desvis öka viltstammarna,
ökade resurser bör ställas till viltforskningens förfogande,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
76
målinriktad information och utbildning riktad till markägare och jägare
skall genomföras,
skador förorsakade av dovvilt är oroande men endast berör begränsade
områden,
skador förorsakade av kronvilt områdesvis är svårare än älgskadorna,
utbildningsplanen i Älgen och Skogen snarast bör genomföras,
särskilda medel måste ställas till förfogande härför,
älgskötselplaner för län, jaktvårdskretsar och älgskötselområden bör
upprättas och å jourhållas,
samverkan inom älgvandringsområde måste breddas att omfatta de
länsstyrelser, länsjaktvårdsföreningar och markägare som beröres av vand-
ringsområdet,
en komplettering av utredningen under medverkan av markägarna,
jägarna och samerna bör genomföras för de delar av landet där samerna
har särskilda jaktliga rättigheter,
en uppföljning av utvecklingen bör genomföras efter en treårsperiod,
kontinuerlig uppföljning jämväl är nödvändig,
jägareförbundet centralt och länsjaktvårdsföreningarna regionalt skall
vara representerade vid uppföljningen,
ersättning för skador av dov- och kronvilt på jordbruksgrödor och träd-
gårdsodlingar inte skall ges fr. o. m. år 1992,
ersättning för skador av älg på trädgårdsodlingar inte skall ges fr. o. m. år
1992,
större restriktivitet bör gälla för erhållande av ersättning för skada av älg
på jordbruksgrödor,
ersättning skall kunna ges med normalt upp till högst 70% av skadans
värde t. o. m. år 1994,
ersättning enligt föregående punkt fr. o. m. år 1995 skall kunna ges till
brukare av fastighet där jakt inte kan anses vara en möjlighet att påverka
skadesituationen,
medel ur viltskadefond även fortsättningsvis skall kunna utgå till före-
byggande av skador på skogs- och jordbruksgrödor av såväl älg som kron-
och dovvilt,
nuvarande försöksverksamhet vad gäller ersättning för skogsskador bör
upphöra,
denna försöksverksamhet bör avlösas av ett temporärt system under tre
år som ger enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav möjlighet till
visst bidrag till omplantering av älgskadad skog, detta under förutsättning
bl. a. av att skadan inträffat under åren 1992 — 1994,
möjligheter för mindre skogsfastigheter att få ersättning med 50% av
omplanteringskostnaderna bör övervägas även för tiden efter år 1994,
anmälan om evetuellt ersättningsberättigad skada såväl vad gäller skog
som jordbruksgröda bör inges genom eller av länsstyrelsen och tillställas
berörd jaktvårdskrets för yttrande,
medel för ersättning av skogsskador bör belasta statsbudgeten,
reglering av viltskador på jordbruksarrendefastigheter helt bör lösas
genom avtal mellan jordbruksarrendatorn och markägaren,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
77
forslaget om rätt för jordbruksarrendator utan jakträtt till viss skydds-
jakt bör avslås,
skyddsjakt över huvud taget bör vara något som endast skall behöva
tillgripas i undantagsfall,
i skyddsjaktärenden, berörd jaktvårdskrets synpunkter i normalfallet
skall inhämtas,
samråd i viltskadefrågor mellan jägare och markägare bör utvidgas och
fördjupas — formerna bör emellertid kunna få variera från län till län,
samråd av ifrågavarande slag bör dokumenteras så att eventuellt delade
meningar framkommer,
för jaktvårdkretsarnas del de areella näringarnas synpunkter på skade-
bilden kan redovisas till länsviltnämnden och länsstyrelsen inom älgsköt-
selplanens ram,
de areella näringarna till länsviltnämnden har att nominera personer
som för fram näringarnas intressen,
länsviltnämndernas sammansättning bör ses över — endast representan-
ter för de areella näringarna och jägarna bör ingå — övriga intressen kan
adjungeras,
länsviltnämndernas arbete bör ske efter fastställd arbetsordning — par-
ternas grundförslag skall skickas ut till berörda före sammanträdena,
del av länsviltnämndernas beslutsunderlag obligatoriskt skall utgöras av
jaktvårdskretsarnas älgskötselplaner,
utredningens konstaterande — att man inte kan bedriva meningsfull
vård av älgstammen om den delas upp på små områden utan inbördes
samverkan — är synnerligen väsentligt,
skötseln av älgstammarna kan överlåtas till jägarna/markägarna om
älgjakten samordnas över större områden,
erfarenheterna från storlicensområden entydigt visar detta,
stabila jaktområden, vars minimistorlek bör bestämmas av länsstyrelsen
inom resp, län, bör kunna få förtroendet att själva fatta beslut om avskjut-
ningens storlek,
vid fastläggandet av arealgränsen för dessa områden stor observans bör
iakttagas så att man inte bryter sönder nu välfungerande system,
stor frihet måste gälla även i denna fråga att utveckla länsvisa system,
en nackdel med den ”fria” avskjutningen är att den försvårar framräk-
ning av utnyttjandegrader för licensjakten,
älgskötselområde kan accepteras som benämning för de stabila jaktom-
råden som medges rätt att själva fatta beslut om avskjutningens storlek och
inriktning,
jägareförbundet — i samverkan med Jägarnas riksförbund- Landsbyg-
dens jägare och företrädare för markägarintressena — erbjuder sig att ta
fram erfoderliga avtal, bestämmelser, m. m. för älgskötselområde,
generellområdena bör förlängas t. o. m. år 1994,
det väsentligaste inom älgvården är att förhindra sönderbrytning av
etablerade älgjaktsområden och en fortsatt samordning av marker till
egentliga älgjaktsområden,
tillstånd även fortsättningsvis bör meddelas för jakt efter älgkalv utom
inom älgskötselområden och kalvjaktsområden,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
78
jakttiden for älg inom A-områden, älgskötselområden och andra egentli-
ga licensområden som norm bör vara 70 dagar med möjlighet for resp,
länsstyrelse att ge såväl kortare som längre tid,
länsstyrelsen skall ha rätt besluta att endast kalv får fallas under viss del
av medgiven jakttid,
jakttiden för mindre jaktområden — t. ex. B-licens — inom ramen för
medgivna maximalt fem dagar, skall sättas så att en samordning av jakt-
områden uppmuntras,
september- resp, oktoberjakttraditionen skall respekteras,
jakt inte bör äga rum under den egentliga brunstperioden,
om skyddsjakt inom älgskötselområde skall få bedrivas utan särskilt
tillstånd utanför ordinarie jakttid skall genom beslut inom området ha
överenskommits om att visst antal älgar skall kunna fällas under skydds-
jakt,
bestämmelser om längden av sådan skyddsjakt bör fastställas av rege-
ringen och inte anges i jaktlagen,
inom övriga typer av älgjaktsområden skall skyddsjakt endast få bedri-
vas efter särskilt tillstånd,
i 1 p. 23 § jaktlagen jämväl bör upptas mård och mårdhund,
förslaget om å ena sidan kronviltsområden med licensjakt och å andra
sidan allmän jakt inom områden där kronvilt inte kan accepteras, är
konstruktivt och väl avvägt,
länsstyrelserna i angränsande län måste samråda i fråga om sådana
kronviltsområden som går ut till länsgräns,
all jakt efter kronvilt inom kronviltsområde skall ske på licens som
meddelas området och av området fördelas på de olika jaktområdena,
särskild restrikti vitet bör gälla för jakt efter stora hjortar, vilken restrik-
tivitet bör få genomslag vid skyddsjakt och eventuellt även inom all-
mänjaktområdena,
motsvarande skyddsjaktsbestämmelser som för älg bör tillämpas dock
att de vid skyddsjakt fällda djuren bör avräknas medgiven licenstilldel-
ning,
licensjaktsmöjligheterna för dovvilt bör kvarstå,
ett jaktsystem för dovvilt motsvarande det som gäller för kronvilt bör
övervägas,
andra stycket 2 § jaktförordningen bör kompletteras så att länsstyrelsen,
i likhet med vad som gäller för sjöfågel, har rätt att meddela föreskrift om
begränsning av den allmänna jakttiden för rådjur och dovvilt,
de i utredningen framförda förslagen angående allmänna jakttider,
m. m. kommer att övervägas i särskild ordning och redovisas till natur-
vårdsverket i början av år 1991,
rätten besluta om ersättning även för andra viltskador än de som för
närvarande anges i 1 § viltskadeförordningen delegeras till länsstyrelserna,
vad avser administrationen av älgjakten hänvisa till förbundets yttrande
den 19 december 1990 över naturvårdsverkets promemoria i frågan,
rapportering av jaktresultat för älg skall vara obligatoriskt antingen älg
fällts eller ej utom i fråga om kalvjaktsområdena, vilka endast skall vara
skyldiga rapportera när kalv fällts,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
79
rapporteringen av jaktresultatet skall omfatta uppgift om fällt djurs kön
och ålder — kalv, fjoling resp, äldre djur,
avgift endast skall erläggas för fälld älg,
avgift skall erläggas såväl för vuxet djur som för kalv,
jaktvårdskretsarna för sitt arbete med hithörande frågor skall tilldelas
medel ur resp, läns viltskadefond,
viltskaderegleringsfonden inte behövs för överföring till viltskadefond
— regleringsfonden kan därför avskaffas,
de medel — de fasta avgifterna för skjuten älg — som bl. a. skall utgöra
ekonomiskt underlag för viss del av älgforskningen kan tillföras jaktvårds-
fonden.
Grundläggande principer
Jägareförbundet instämmer i huvudsak i de av utredningen redovisade
utgångspunkterna.
Sveriges jordbruksarrendatorers förbund: Viltskador på grödor blir ett allt
större problem för jordbruket. SJA delar därför utredarnas uppfattning att
älgstammen bör begränsas till den nivå som förelåg i början av 1970-talet.
Huruvida tillskapandet av älgskötselområden kan komma att leda till att
målet uppfylls kan dock inte bedömas med det underlag som presenteras i
utredningen.
Utredningen har endast berört frågor om skador av större klövvilt.
Enligt SJ As uppfattning bör emellertid frågor om skador av vilt av alla slag
lösas i ett sammanhang. Än mer motiverat synes detta vara då nuvarande
regler om ersättning för skador av älg och hjort föreslås upphöra.
Sammanfattning
För att tvinga fram en ökad avskjutning av en alltmer växande viltstam
föreslår utredningen bl. a. att möjligheterna till ersättning för viltskador i
bl. a. trädgårdsodlingar skall tas bort. Om förslaget genomförs kommer
tredje man att drabbas mycket hårt. Det gäller bl. a. odlingar med frukt,
bär och plantskoleprodukter. På varje hektar av dessa odlingar har investe-
rats hundratusentals kronor i form av fleråriga kulturer (träd, buskar,
plantor). Även en mindre skada kan därigenom förorsaka kännbara förlus-
ter. Dessa företag har inte ekonomiska möjligheter att inhägna sina odling-
ar. Förbundet anser att det är helt orimligt att ålägga odlarna att ta ett
ekonomiskt ansvar för de viltskador, som kan komma att uppstå. TRF kan
därför inte tillstyrka utredningens förslag vad avser borttagandet av ersätt-
ning för viltskador i trädgårdsodlingar.
Centralorganisationen SACO: Utredningen innehåller flera goda förslag
som på sikt torde kunna skapa bättre balans mellan vilttillgång och skador
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
inom jord- och skogsbruket. Sålunda kan SACO i de flesta avseenden
tillstyrka utredningens förslag.
Men, på några punkter tror SACO att klarlägganden och ändringar i
förslagen skulle kunna hindra eller lindra framtida komplikationer.
Samrådsgruppen för arrendatorsföreningarna på och kring sydsvenska hög-
landet: Av den svenska åkerjorden är ca 43% upplåten till brukande
medelst arrende. Ca 1,2 milj, ha berörs således av de regler om viltskador
som nu är under beredning. Gruppen känner inte till i hur stor omfattning
som arrendeupplåtelserna innefattar jakträtt för arrendatorn. Vi tycker oss
se en tendens till ökning av de upplåtelser där rätten till jakt undantagits
från jordbruksupplåtelsen. Orsaken till detta torde främst vara markäga-
rens eget jaktintresse eller att denne vill upplåta jakten i inkomstbringande
syfte. Samrådsgruppen ser mycket allvarligt på viltskadefrågoma. Grup-
pens remissyttrande begränsas till att enbart behandla frågor kring viltska-
dor i anslutning till arrendeupplåtelser.
Under efterkrigstiden har sammanslutningar av arrendatorer vid ett
flertal tillfällen försökt att få till stånd regler, som på ett bättre och klarare
sätt reglerar förhållandena i de fall då jakten är undantagen från arrende-
upplåtelsen. Bl. a. har detta framförts i samband med förändringar i arren-
delagstiftningen. Arrendatorerna har fått en känsla av att jakt och viltska-
defrågorna på arrendeställe kommit att hamna i ett vakuum mellan arren-
de- och jaktlagstiftningarna. Gruppen ser det därför som utomordentligt
tillfredsställande att utredaren sett vidden i problematiken och bemödat
sig om att reflektera över olika alternativ till lösning.
Det från hälsosynpunkt ökande behovet av att locka medborgarna till
fysiska aktiviteter bedöms innebära att engagemanget för naturvårdsfrå-
gorna kommer att öka. Jakt och viltvård får ses som en betydande del häri.
Samrådsgruppen delar utredarens uppfattning att god viltvård långtifrån
alltid är detsamma som stora viltstammar.
Skogsindustrierna: Skogsindustrierna har beretts tillfälle framföra syn-
punkter på utredningen Skada av vilt. Betänkandet är i stort mycket
positivt och tar upp bra och konkreta exempel på hur man kan lösa i första
hand älgskadeproblemen men även andra viltskadeproblem.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Sammanfattning
Sveriges jordägareförbund anser, att jakten och viltvården samt hanteran-
det av viltskadorna bör avregleras i största möjliga utsträckning. Endast i
undantagsfall bör det bli fråga om ingripanden från myndigheternas sida.
Sveriges jordägareförbund avstyrker med skärpa förslaget att länsstyrel-
sen skall kunna besluta om rätt till jakt för jordbruksarrendatorer.
Sveriges jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag om bildande
av älgskötselområden.
Sveriges jordägareförbund delar utredningens uppfattning, att jägarnas
81
6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
intressen ibland gått före markägarnas i länsviltnämndernas arbete. För-
bundet anser, att markägarnas representation i länsviltnämnderna bör
förstärkas.
Däremot avstyrker Sveriges jordägareförbund utredningens förslag om
ett obligatoriskt lokalt samråd om älgjakten.
Allmänna synpunkter
Myndigheterna och jakten
Betänkandet präglas av en strävan att minska myndigheternas engage-
mang beträffande viltskadorna och att lägga ett större ansvar på markägare
och jägare. Sveriges jordägareförbund är ense med utredningen om denna
inriktning. Det bör dock vara möjligt att gå ännu längre än vad utredning-
en föreslår. Det måste ifrågasättas om det över huvud taget är en politisk
fråga att reglera skador av vilt på skog och jordbruksgrödor. Ägare och
brukare av skogen och jorden kan med fordel själva bestämma härom utan
inblandning från myndigheternas sida.
En ”viltskadepolitik” innebär även en risk for att uppmärksamheten
ensidigt inriktas på viltets skador på skogen och jordbruksgrödorna. Detta
är dock bara en sida av saken. Mot skadorna skall ställas fördelarna med
en individ- och artrik viltstam. Jakten har t. ex. stor och ökande ekono-
misk betydelse. Den representerar dessutom ett betydande rekreationsvär-
de som inte kan mätas i pengar. Härtill kommer att viltet kan vara av stort
värde även för friluftslivet och för turismen.
Markägarna och jägarna
Jakten är en del av fastigheternas ekonomiska utnyttjande och som sådan
en integrerad del av ägarens förvaltning av sin egendom på samma sätt
som jordbruk, skogsbruk, fiske, etc. Vad gäller de ekonomiska aspekterna
av jakten inkluderande viltskadorna saknas därför utrymme för några
speciella ”jägaresynpunkter”. Det är markägarna själva som har att be-
stämma över jakten på sin mark och att — i den mån det behövs —
företräda jaktintresset gentemot myndigheterna.
Mot denna bakgrund har de särskilda jägarorganisationerna inte någon
självständig funktion för att företräda jaktintresset infor myndigheter och
offentliga organ. Detta bör vara markägareorganisationernas exklusiva
uppgift. Av samma skäl saknas anledning för staten att föreskriva om
samråd mellan ”jägare” och ”markägare” om älgjakten. Markägare beslu-
tar inom de av myndigheterna givna ramarna själva om jakten. I den mån
samråd behövs med andra än myndigheter t. ex. jägarorganisationer bör
detta ske på frivillig basis. Den nuvarande ordningen, att jägarorganisa-
tioner i administrationen av jakten ges uppgifter att företräda vad som i
verkligheten faller under markägarnas förvaltning, föranleder komplika-
tioner och bör därför ändras.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Svenska samernas riksförbund: Svenska samernas riksförbund (SSR) får
82
inledningsvis konstatera att varken viltskadeutredningen eller naturvårds-
verket närmare berör jakten inom renskötselområdet och därmed inte
heller frågorna om samernas jakträtt. Riksförbundet får konstatera att två
mycket väsentliga aspekter helt lämnats utanför, nämligen dels frågor om
rättssäkerhet, dels de näringsmässiga aspekter som måste läggas på älgjak-
ten, som i likhet med annan jakt är en del av näringsunderlaget.
Riksförbundet finner att frågorna om älgjakten inom renskötselområdet
måste bli föremål for en mer genomträngande analys än den som framgår
av de remitterade förslagen. För att belysa detta får riksförbundet hänvisa
till justitiekanslems beslut den 3 april 1990 (dnr 2382-89-21) samt till den
skrift riksförbundet och samebyarna ingav till JK den 19 december 1989.
Även om det finns anledning att uppmärksamma flera frågeställningar i
anledning av administrationen av älgjakten inom renskötselområdet vill
riksförbundet i detta sammanhang särskilt hålla fram det sätt på vilket
länsstyrelsen i Norrbottens län handlagt frågor om älgjakten inom skogssa-
mebyarna.
Riksförbundet finner att regeringen i särskild ordning måste pröva de
regler länsstyrelsen satt upp för skogssamebyarnas jakt åren 1989 och 1990
och i vad mån dessa regler är förenliga med innehållet i samernas jakträtt
och det som anges i propositionen 1986/87:58 s. 45 f. Ytterligare skäl for
en sådan särskild behandling av frågan är att det förekommit flera fall av
polisanmälningar mot samebymedlemmar, vilket i ett fall lett till åtal
(Piteå tingsrätt mål nr B 286/90).
Riksförbundet får i övrigt konstatera att viltskadeutredningens resp,
naturvårdsverkets förslag såvitt gäller jakträtten inom renskötselområdet
inte vilar på någon analys av innehållet i samernas jakträtt. Det enda som
anförs i betänkandet är att ”Samernas renskötselrätt innebär att även de
har ett ansvar för att jakten i dessa områden sköts på lämpligt sätt”. Det är
självklart att ett sådant ansvar föreligger, men for att detta ansvar skall
kunna följas upp måste också den rätt och de rättigheter som ligger i
renskötselrätten vara inarbetade i det system som skall tillämpas. Det är i
denna del betecknande att det inte heller nu föreslås någon samisk repre-
sentation i länsviltnämnderna samtidigt som nämndernas uppgifter ytter-
ligare betonas.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att målsätt-
ningen från samhällets sida när det gäller vården av älg-, kronhjort- och
dovhjortsstammarna under de närmaste tre åren bör vara att reducera
stammarna lokalt och få en bättre balans gentemot skador på skog och
jordbruksgrödor.
Målsättningen att normala populationer skall finnas inom tre år, har for
skogsbrukets del mycket hög prioritet, dels med tanke på de omfattande
skador som förekommer i dag och dels med tanke på den nya livsmedels-
politiken, där omforing av åkermark till skogsmark kan antas få betydande
omfattning. Om beskogning med lövträd skall vara tänkbar utan stängsling
83
förutsätts avsevärt lägre klövviltsstammar än dagens. Skogsstyrelsen har
under hösten 1990 låtit inventera närmare 400 lövplanteringar. De inven-
terade objekten planterades med lövplantor år 1988. Även om bearbet-
ningen ännu inte är klar går det att konstatera att skadorna av klövvilt är
mycket omfattande på de inventerade objekten.
Beträffande det treåriga avskjutningsprogrammet bör beaktas att det
måste föregås av ett intensivt utbildnings- och informationsskede. Med
tanke på den ”tröghet” som tyvärr ofta föreligger när det gäller att föränd-
ra beteenden, inte minst när det gäller jakt, så torde det vara realistiskt att
räkna med att programmet kan ta i anspråk ytterligare några år utöver de
tre år som utredaren har satt som mål.
Utredningen innehåller inget förslag till finansiering av utbildningen.
Det är nödvändigt att särskilda medel anvisas. I annat fall kommer inte
den gemensamma utbildningen till stånd i den utsträckning som är angelä-
gen. Skogsstyrelsen och Svenska jägareförbundet har den 11 maj 1989 i en
gemensam skrivelse till regeringen angett att resursbehovet för att genom-
föra nödvändig utbildning uppgår till 1 450000 kr.
Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att det nu är dags att så
långt som möjligt minska detaljregleringen av jakten och ge jägare och
markägare större ansvar i avskjutningsfrågor.
Skogsstyrelsen anser att en mer detaljerad styrning av avskjutningen
endast bör tillgripas i de situationer när älgjakten missköts i sådan grad att
älgstammen avviker alltför kraftigt från vad som kan betraktas som rimligt
och lämpligt.
För att en bra skötsel av älgstammen skall vara möjlig krävs dels uppgif-
ter om populationernas storlek, beskattning och reproduktion och dels
uppgifter om skador och betestryck. Detta förutsätter regelbundna älgin-
venteringar, avskjutningsrapporteringar och älgskadeinventeringar.
När det gäller älgvandringsproblemen så föreslår utredaren att länssty-
relsen skall ta ansvar för att ett brett samarbete kommer till stånd för en
bättre hantering av detta problem. Skogsstyrelsen instämmer i detta men
vill peka på att det även förekommer älgvandring lokalt i södra Sverige,
vilket bör beaktas i detta sammanhang.
Domänverket: En målinriktad utbildning och information till markägare
och jägare under en treårsperiod bedöms nödvändig av utredningen. Det
är då synnerligen angeläget, att denna verksamhet kommer i gång med
minsta möjliga dröjsmål.
För att målet en balanserad älgstam skall uppnås, måste markägare och
jägare samverka på ett bra sätt. Ofta men långt ifrån alltid är det fråga om
samma personer. Nya regler måste utformas så, att det är markägarna, som
får det avgörande inflytandet över älgstammens storlek. Markägarna mås-
te också göras medvetna om detta ansvar, att de inte kan skylla viltskador
på andra. Jägarna måste solidariskt ställa upp och verkställa bedömd
lämplig avskjutning med risk att annars få lämna plats för andra som står i
kö för att få jaga.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Kammarkollegiet: Egendomsnämnderna i Uppsala, Strängnäs, Göteborg
84
och Karlstad tillstyrker en kraftig reduktion av älg- och hjortstammarna.
Även egendomsnämnderna i Skara och Stockholm är positiva till utred-
ningens förslag men befarar att avskjutningen av viltet kan bli för kraftig.
Information och utbildning
Naturvårdsverket anser liksom utredningen att viltskadorna områdesvis
bör kunna begränsas genom en ökad avskjutning av älg och hjort. När så
sker och i synnerhet när älg- och hjortstammarna nått en nivå som från
skadesynpunkt kan tålas långsiktigt, måste de skadelidande genom infor-
mation och utbildning läras hur viltskador kan minskas eller förhindras.
En sådan begränsning av viltskadorna bör ske genom en kombination av
balanserad jakt och andra skadeförebyggande åtgärder. Verket får i detta
sammanhang åter hänvisa till ovannämnda skrivelse till regeringen den 14
juni 1990 om utarbetandet av en handbok om viltskador.
Behovet av informations- och utbildningsinsatser inom det aktuella
området är stort, till stor del också beroende på att det på grund av
resursbrist varit eftersatt under lång tid. I detta sammanhang bör observe-
ras att ansvaret för begränsningen av viltskadorna inte enbart är en angelä-
genhet för det allmänna och för jägarna. Ett stort ansvar vilar också på
näringsidkarna och deras organisationer. Enligt verkets mening bör därför
krav ställas på att även dessa engagerar sig i och bidrar med medel till
informations- och utbildningsverksamheten.
Naturvårdsverket delar i och för sig utredningens uppfattning att skador
av dov- och kronhjort utgör ett betydande problem. Verket får emellertid
fästa uppmärksamheten på att skador av dovhjort är koncentrerade till
några få, begränsade områden i Skåne där dovhjort förekommer i mycket
täta bestånd. Skador av dovhjort är i övriga delar av landet av väsentligt
mindre omfattning.
Med tanke på att viltet kommer att få ökad ekonomisk betydelse, bör en
ökad jakt efter dov- och kronhjort bedrivas så att inte bestånden hindras
expandera, men givetvis samtidigt så att inte viltskadorna blir oaccepta-
belt stora. Verket förutsätter dock att denna målsättning kan nås utan ökad
administration.
Naturvårdsverket anser att länsstyrelserna i större utsträckning än hit-
tills måste vara beredda att utnyttja skyddsjakt för att förebygga viltska-
dor. I det sammanhanget bör givetvis de problem uppmärksammas som
jordbruksarrendatorer utan jakträtt har att genom jakt lösa problem med
viltskador. Verket motsätter sig emellertid bestämt att tillstånd att bedriva
skyddsjakt meddelas en sådan arrendator utan att jakträttshavaren och/el-
ler markägaren först getts tillfälle att vidta åtgärder. Först om denne inte
vill eller kan vidta erforderliga åtgärder, bör sådant tillstånd meddelas
jordbruksarrendatom. Krav bör dock ställas på att jakträttshavaren
och/eller markägaren vidtar erforderliga åtgärder omgående, så att inte
skadan förvärras.
Utredningen pekar här på svårigheterna att samordna älgjakten i områ-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
85
dena ovaför odlingsgränsen. Naturvårdsverket har i flera sammanhang
påpektat vikten av att de problem med älgjakten som förekommer i dessa
områden snarast löses. Med hänsyn till att jakten efter älg här har stor
betydelse for möjligheterna att begränsa framfor allt skogsskadorna, är det
mycket olyckligt att inte utredningen också lämnat förslag till hur jakten
skall samordnas inom dessa områden. Problemen är av sådan omfattning
att arbetet med att lösa dem måste ges högsta prioritet.
Utredningen har uttalat att en utvärdering av resultaten från de föreslag-
na åtgärderna för en balanserad älg- och hjortstam måste göras senast år
1994. Naturvårdsverket anser att en sådan utvärdering inte är möjlig
under den korta tid som står till förfogande fram till och med år 1994. En
utvärdering torde knappast kunna avslutas förrän under år 1995.
Sveriges lantbruksuniversitet: Utgångspunkten för stora delar av betänkan-
det är den målsättning som skall gälla från samhällets sida för de närmaste
åren vad avser vården av älg-, kron- och dovhjortsstammarna. Denna
målsättning anges som att ”målsättningen.......under de närmaste tre åren
bör vara att reducera stammarna lokalt och få en bättre balans i fråga om
skador på skog och jordbruksgröda. Detta bör ske genom en ökad avskjut-
ning, mindre detaljreglering av jakten och ett större lokalt ansvar för
skötseln av stammarna”.
Den inledande punkten gäller vad som kallas ”bättre balans i fråga om
skador på skog och jordbruksgröda”. Det är här väsentligt att balansbe-
greppet definieras på ett preciserat sätt. I betänkandet används ibland
begreppet balans mest som ovan men ibland uttrycks det även som att
”balans mellan å ena sidan viltstammarnas storlek och å andra sidan
markernas förmåga att föda vilt”. All framtida skötsel av hjortviltsstam-
mama måste bygga på en entydig definition av vad man menar. Våra
kunskaper visar att nivåerna på bestånden blir mycket olika beroende på
vilken definition man använder. Denna kunskap säger att en förenklad
biologisk bärförmåga vad gäller markernas förmåga ”att föda vilt” i de
flesta fall ligger avsvärt högre än vad bärförmågan gör definierad med
utgångspunkt i skogsskador, av naturvårdsskäl, skador på gröda och trafik-
olyckor. Skillnaden kan röra sig om storleksordningen 2 — 5 gånger högre
biologisk bärförmåga än vad de övriga ”ekonomiska” bärförmågorna in-
nebär. All älgvård bedriven såväl regionalt som lokalt måste således grun-
da sig på en klart fastlagd definition av vilken faktor — bärförmåga — det
gäller. Det är naturligtvis även så att dessa definitioner måste vara olika
för olika delar av landet. Även lokalt kan målsättningen vad avser bärför-
mågan variera. Att detta med definition av bärförmågan är så väsentligt
sammanhänger med att hela det basmaterial som behövs för skötseln av
älgstammen blir helt olika beroende på vilka förutsättningar man grundar
bärförmågan. Väsentligt blir naturligtvis att definiera och skaffa sig de
bästa kunskaperna om den faktor som blir den reellt begränsande i ett visst
område. Dessa förhållanden borde även beaktas då man i betänkandet
allmänt talar om att landets älgstam skall reduceras med en tredjedel.
Detta är ett mycket grovt mått som har någon realitet endast på lokalpla-
net.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
86
Mycket avgörande for att tillämpa dessa bärförmågebegrepp blir att ha
tillräckliga kunskaper om dem och att dessa kunskaper finns tillgängliga
hos de som skall tillämpa dem i den praktiska skötseln av viltbestånden.
Det finns en hel del kunskaper inom detta område. Men samtidigt måste
konstateras att det fortfarande finns stora brister. Att studera relationerna
mellan viltpopulationerna och markernas bärförmåga i olika avseenden,
att ta fram och definiera olika instrument för att mäta dessa olika bärför-
mågor är och måste framöver bli ett väsentligt område för forskningen att
arbeta med. Möjligheten att arbeta med dessa mycket avgörande frågor är
för närvarande helt otillräckliga. Utan dessa förutsättningar går det inte att
bedriva en rationell älgskötsel.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Utredaren menar att målsättningen
från samhällets sida när det gäller vården av älg-, kron- och dovhjortsstam-
marna är att få en bättre balans i fråga om skador på skog och jordbruks-
gröda genom en ökad avskjutning. I andra sammanhang i utredningen
tycks balansen gälla markernas förmåga att föda viltet. Enligt SJFRs
uppfattning är dessa två balanser mycket olika. Det är viktigt att framhålla
skillnaden mellan markernas förmåga att ge viltet föda och den balans som
minimerar skadorna på gröda, i trafiken m. m. Markerna kan oftast hysa
ett betydligt högre individantal än när det råder balans mellan antalet djur
och de skador de åstadkommer på skog och gröda eller den balans som
minimerar antalet trafikolyckor. Ett större antal djur kan i en del områden
motiveras från naturvårdssynpunkt och/eller som rekreation från en bre-
dare allmänhets sida. Det är därför mycket viktigt att som Fransson
understryker, hänsyn tas till lokala förhållanden men att man också klar-
lägger vilken av de olika balanserna som bör gälla i ett speciellt område.
SJFR anser som utredaren att en ökad avskjutning av älg och hjortdjur
kan vara nödvändig i områden, där betestrycket blivit för hårt. Skogsska-
dorna bör dock ej överdramatiseras. Hänsyn måste tas till lokala förhållan-
den och dessutom måste viltets och jaktens värde både ekonomiskt och
som rekreation och allmänhetens rätt till rekreation i viltrik miljö ställas i
relation till skogsskadorna.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Kron- och dovviltsstammar finns på sprid-
da håll i Stockholms län men de är ganska små. Markägare eller jordbruks-
arrendatorer har, såvitt är känt för länsstyrelsen, endast någon enstaka
gång påtalat skadegörelse från dessa hjortdjur.
Utredningens beskrivning av älgstammens utveckling och skadebilden
på jordbruksgrödor och skog från älg överensstämmer inte med verklighe-
ten i Stockholms län.
En uppgång har skett av länets älgavskjutning under 1970-talet och en
stabilisering på en jämn avskjutningsnivå har därefter inträtt. Efter bort-
skjutning av en mindre topp år 1984, förlagd till några gränssocknar mot
Uppsala län, harjaktuttaget legat stabilt runt 2000 djur per år. Samman-
fattningsvis torde länet ha en ganska väl avvägd älgstam utom i en eller två
Mälardalskommuner och i saltsjökommunerna på Södertörn. I dessa om-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
87
råden är älgstammen delvis mycket gles. Ambitionen är här att öka älg-
stammen, vilket kan ske inom ramen för en acceptabel skaderisk.
Några älgvandringar av norrländskt slag och därmed sammanhängande
problem förekommer inte.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen instämmer i utredningens för-
slag om att en kraftig avskjutning måste göras under de närmaste åren för
att lokalt få en bättre balans av älg- och hjortstammarna i förhållande till
skador på skog och jordbruksgrödor.
Grundläggande för att detta skall lyckas är emellertid att en målinriktad
information och utbildning snabbt och effektivt kan ta sin böljan och att
därigenom under den tid som står till förfogande tillräckligt gehör kan
vinnas för sådan ökad lokal avskjutning som kan anses nödvändig.
För att uppsatta mål skall nås krävs också ett brett ökat ansvarstagande
samt kraftfulla, massiva och varaktiga insatser av jägare, markägare, myn-
digheter och studieorganisationer m. fl. Viktigt är att alla goda krafter kan
tas till vara och stimuleras samt att verksamheten i god och rätt tid kan
finansieras i tillräcklig omfattning med extra medel.
Älg- och hjortstammarnas utveckling och skadebild
Av utredningen framgår att skillnader i älg- och hjortstammarnas utbred-
ning utvisar balans endast områdesvis medan på andra håll alltför rikliga
stammar förorsakar allvarliga skador på växande skog och åkergrödor.
Det är därför viktigt att en hård beskattning av viltbeståndet kan ske
inom de mest skadedrabbade områdena. Vidare är det av vikt att balansen
bibehålls inom områden med för närvarande balanserade viltstammar.
Länsstyrelsen tillstyrker därför att avskjutningen under de närmaste
åren genomförs så att bästa möjliga balans erhålls i alla områden. Länssty-
relsen har för sin del ingen erinran mot att avskjutningen under de ordina-
rie jaktsäsongerna tillfälligtvis får överdrivas i särskilt hårt drabbade om-
råden.
Bättre balans i älg- och hjortstammama
En kraftig reduktion av älg- och hjortstammarna är möjlig endast om
jägarna själva från olika utgångspunkter är motiverade att utföra jakten.
Genomförandet av det föreslagna treårsprogrammet förutsätter således att
jägarna m. fl. från sina egna utgångspunkter och intressen är beredda att
acceptera nödvändiga förändringar och att göra de extrainsatser av olika
slag i praktiskt hänseende som kan krävas i förhållande till tidigare utövad
jakt. Av stor betydelse för jaktresultatet är naturligtvis den förefintliga
tillgången på vilt inom jaktlokalema under de tider då jakten kan utövas.
Vissa svårigheter kommer trots information och utbildning att hämma
arbetet med att övertyga en måhända stor del av jägarkåren om det
nödvändiga i att öka avskjutningen i föreslagen omfattning. Många jägare
har nämligen av tradition en benägenhet att betrakta den älgstam som
finns som ett kapital som inte får beskattas allför hårt. Hur utbrett detta
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
88
synsätt är kan dock vara svårt att mera bestämt uttala sig om. Det kan
emellertid antas att utbredningen är större hos jakträttshavare som arren-
derar jaktmarken.
Mot denna bakgrund kan befaras att ett tillfredsställande slutresultat
kan vara svårt att nå inom den utsatta tidsperioden. Den fortlöpande
utvärdering som avses äga rum kan ge besked om en eventuell förlängning
är nödvändig.
Målet för hanterandet av älg- och hjortstammama bör vara vitala och
friska viltstammar som är i balans med sin omgivning så att skador på skog
och gröda förekommer endast i mindre omfattning.
Treårsprogram för ökad avskjutning
Utredaren föreslår att målet bör vara att under en treårsperiod, 1992 —
1994, minska betestrycket på skog och gröda och reducera älgstammen till
en balanserad nivå med avseende på viltskadorna. Antalet djur i vinter-
stam bör enligt utredaren under den perioden grovt sett kunna minska
med upp till en tredjedel av nuvarande numerär.
Enligt nämndens mening är utredaren för generell i sin bedömning av
behovet av en stark reducering av älgstammen. Han har också inlednings-
vis i sitt betänkande påpekat, att älgskadorna på sina håll snarare tenderar
att öka än minska, trots en ökad avskjutning. Detta kan tolkas som att
avskjutningen lokalt varit otillräcklig eller att även andra faktorer än
älgstammens storlek påverkat skadebilden. Han påtalar också själv i kapit-
let Markägarens ansvar, att det är möjligt att genom anpassningar inom de
areella näringarna begränsa viltskadorna. Det handlar såväl om anpassad
skogsskötsel som om val av grödor inom jordbruket.
Även om utredaren anger att också andra åtgärder än avskjutning bör
vidtas för att minska risken för viltskador och även om han i det nu
kommenterade avsnittet framhåller vikten av att hänsyn tas till lokala
förhållanden innebär hans generalisering och behov av kraftig minskning
av älgstammen en risk för ”överreaktion” hos tillståndsgivande myndighet
och rådgivande organ. En så kraftig avskjutning som utredaren föreslår
kan möjligen vara befogad på begränsade områden och inte för helt län
eller ens för ett helt älgvårdsdistrikt.
Treårsprogram för ökad avskjutning av älg
I Jönköpings län har under de tre senaste åren en kraftig avskjutning skett i
avsikt att minska älgstammen. Denna har också minskat men variationer-
na i älgstammens storlek inom olika delar av länet är stora. Det är därför
angeläget med en mer lokalt anpassad tilldelning vilket innebär en hårdare
beskattning av stammen där så erfordras. Detta i kombination med övriga
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
89
föreslagna åtgärder bör, för Jönköpings läns vidkommande, vara tillräck-
ligt for att åstadkomma en älgstam som är anpassad efter tillgången på
föda, de areella näringarnas krav och behovet av säkerhet i trafiken.
Ökad avskjutning av dov- och kronhjort
Dov- och kronhjort utgör från skadesynpunkt inget större problem i länet.
Något behov av förändrad reglering härvidlag föreligger därför inte i vad
avser Jönköpings län. Däremot bör det i detta sammanhang påpekas att
skador av rådjur har ökat kraftigt till följd av täta rådjursstammar. Detta
synes i synnerhet gälla skador på nysatta plantor.
Utbildning och information
Länsstyrelsen delar utredarens uppfattning om att en konkret och målin-
riktad utbildning och information för markägare och jägare bör genomfö-
ras. Länsstyrelsen anser därvid att det är särskilt angeläget att få i gång ett
organiserat lokalt samråd mellan markägare och jägare.
Uppföljning
Även jägarorganisationerna och LRF bör vara representerade i den grupp
som föreslås ansvara for en utvärdering av resultatet av föreslagna åtgär-
der.
Länsstyrelsen i Kalmar län har inget att erinra mot förslagen i detta
avsnitt.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen instämmer i utredningens utta-
lade mål i fråga om vården av älg-, kron- och dovhjortsstammama att
under de närmaste tre åren minska stammarna lokalt och därmed också
skadorna på skog och jordbruksgröda. Detta är inte minst viktigt for att
kunna underlätta den omställning som nu pågår inom jordbruket, då
betydande arealer åker och vall kommer att omföras till skog. Med alltför
täta älg- och hjortstammar försvåras eller omöjliggörs anläggandet av
lövbestånd på jordbruksmarken, eftersom viltskadorna på lövkulturerna
till följd av den höga djurtätheten kan bli omfattande. Risk finns då att
skogskulturerna till mycket stor del anläggs med gran som skadas betydligt
mindre av viltet. Anläggandet av grankulturer i odlingsbygder i stor om-
fattning skulle få förödande följder för landskapsbilden och naturmiljön i
övrigt.
Dovhjorten är en art som inte har naturlig hemortsrätt i Sverige. Enligt
länsstyrelsens mening bör skyldigheten for markägare och jordbruksarren-
dator att tåla dovviltsskador på skog och gröda vara mindre än i fråga om
skador som orsakats av arter som förekommer naturligt i landet (älg,
kronhjort och rådjur). Av såväl ekonomiska som viltekologiska skäl bör en
ökad avskjutning av dovhjort ske.
Länsstyrelsen får i sammanhanget även framhålla att den under senare
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
90
år kraftigt ökade rådjursstammen starkt bidragit till att skadorna på sär-
skilt lövkulturer ökat. Möjligheterna att anlägga ny ädellövskog har mins-
kat till stort förfång för såväl skogsbruket som naturvården. En ökad
avskjutning av rådjur är därför önskvärd i Blekinge län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Utredningen framhåller att de största ska-
dorna på jordbruksgrödor orsakas av dovvilt. Länsstyrelsen är helt överens
med utredningen i detta avseende. Behovet av ökad avskjutning av dovvilt
för att minska de mycket omfattande skadorna på gröda, som lokalt
förekommer i länet, har påpekats redan i länsstyrelsens hemställan den 5
maj 1987. Dovviltsstammen förefaller dock inte ha minskat nämnvärt
trots en ökad avskjutning.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsens yttrande tar i
huvudsak sikte på de förslag som rör älgfrågor då kronhjort och dovhjort
förekommer i mycket liten omfattning i länet.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Bättre balans i älgstammen
Länsstyrelsen delar synpunkterna i betänkandet om behovet av en ytterli-
gare minskning av älgstammen inom sådana områden där skadorna av älg
på de areella näringarna är påtagliga. Det föreligger även behov av att i
vissa områden minska älgstammen som ett led i strävan att få ner antalet
trafikolyckor med älg inblandad. Länsstyrelsen har under en lång följd av
år genom en förhållandevis generös tilldelning sökt verka för att åstadkom-
ma en gynnsammare skadeutveckling.
Länsstyrelsens tilldelningsprinciper rönte under ett antal år liten förstå-
else bland jägarna och det framfördes även synpunkter från Göteborgs och
Bohus läns jaktvårdsförening om att länsstyrelsens tilldelningsnormer
skulle medföra en alltför kraftig minskning av älgstammen. Avskjutningen
har inom vissa områden varit avsevärt lägre än vad som varit önskvärt och
någon nämnvärd förändring av älgstammens storlek har inte kunnat kon-
stateras.
I syfte att ytterligare minska skadorna och trafikolyckorna orsakade av
älg samt för att få en bättre förståelse bland jägarna för behovet av åtgärder
tillsatte länsviltnämnden i september 1988 en arbetsgrupp som fick i
uppdrag att utarbeta ett förslag till målsättning for vården och regleringen
av älgstammen i länet. I arbetsgruppen fanns företrädare for Göteborgs
och Bohus läns jaktvårdsförening och Jägarnas riksförbund. Sedan arbets-
gruppen lagt fram sitt förslag har länsviltnämnden antagit en målsättning
beträffande älgstammens storlek i olika delar av länet. Målsättningen
syftar till att åstadkomma en minskning av antalet trafikolyckor med älg
och begränsa skadorna på jordbruksgrödor förorsakade av älg. Länsstyrel-
sen grundar sina tilldelningsbeslut på den antagna målsättningen och
jaktorganisationerna har tagit på sig att genom information till jägarna
verka för att de tilldelade avskjutningskvoterna så långt möjligt utnyttjas.
91
Utbildning och information
Länsstyrelsen delar utredningens bedömning om behovet av utbildning
och information rörande viltskador och möjligheterna att minska dessa.
Verksamheten bör enligt länsstyrelsens mening ske i jaktorganisationernas
regi i samråd med jord- och skogsbrukets intresseorganisationer. Bidrag
för sådan information och utbildning får lämnas ur länens viltskadefon-
der. Även jaktvårdsfonden bör enligt länsstyrelsens mening lämna bidrag
till en sådan verksamhet.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen delar helt utredningsmannens
förslag att älgstammarna inom vissa områden måste minskas kraftigt.
Bedömningen att antalet djur i vinterstam under de närmaste åren bör
kunna minskas med en tredjedel förefaller motiverad.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: En generellt hög avskjutning under de
närmaste tre åren kan enligt länsstyrelsens bedömning ej tillämpas for hela
länet. En kraftig avskjutning kan dock vara befogad på begränsade områ-
den.
Länsstyrelsen i Örebro län: 1 underlaget for förslagen saknas en uttömman-
de analys av orsakerna till att det generellt sett fortfarande anses vara
obalans i älgstammen. Arbetet med att bestämma avskjutningsnivåer och
älgtilldelningar utgår från lokala förhållanden. På denna nivå hanteras
frågorna av jägarnas jakt vårdskretsar. Svårigheterna att åstadkomma till-
räckligt stor avskjutning tyder på att de som drabbas av älgskador, dvs.
jord- och skogsbrukare, inte fått ett tillräckligt starkt inflytande. Deras
medverkan på lokal nivå bör därför förstärkas och ges fasta former. Det
torde vara viktigt inte bara för möjligheterna att lösa skadeproblemen
lokalt utan också for att markägama/näringsidkarna skall kunna hävda
sina intressen i länsviltnämnderna.
Älg- och hjortskadoma på gröda är mycket ojämnt fördelade inom
Örebro län. Ersättningarna till de skadelidande betalas dock solidariskt av
jägarna genom fällavgifterna, som är lika stora for hela länet. En fråga som
utredaren borde ha ställt sig är, om en differentiering av fällavgifterna i
förhållande till skadornas fördelning geografiskt skulle kunna öka benä-
genheten hos jägarna att balansera stammarna med hänsyn till skadorna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det är tveksamt om det föreslagna
treårsprogrammet kan bli ett så effektivt instrument for att reducera älg-
stammen som utredaren förutsätter. I själva verket är det jägarna själva
och den for tillfället rådande tillgången på älg inom ett jaktområde som
avgör jaktresultatet. I regel är det små skillnader i jaktresultatet från ett år
till ett annat inom ett och samma jaktområde. Jägarna har en benägenhet
att se den inom ett område befintliga älgstammen som ett kapital, som inte
alltför hårt får beskattas. Tendensen kan förstärkas i de fall där jakträtts-
havaren arrenderar sin jaktmark. Det förefaller inte realistiskt att åstad-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
92
komma en så markant nedgång av älgstammen enbart genom de föreslagna
åtgärderna.
Den grundläggande frågan beträffande de föreslagna älgskötselplanema
är om vi i dag till en rimlig kostnad och med någorlunda säkerhet kan
fastställa en älgstams storlek, sammansättning och utveckling inom ett
klart avgränsat område? Den för ett älgskötselområde antagna älgskötsel-
planen måste med nödvändighet innehålla vissa riktlinjer för hur många
älgar som får fällas under ordinarie älgjakt för att en för området lämplig
avskjutning skall komma till stånd. Planens förverkligande förutsätter att
det i enskilda jaktlag inom ett älgskötselområde finns förmåga och vilja till
samarbete i en inte tidigare skådad omfattning, eftersom alla begränsning-
ar vad gäller avskjutningens storlek har tagits bort. Intressekonflikter och
bristande förmåga till samarbete mellan olika jaktlag förekommer redan i
dag inom och mellan vissa jaktområden och det är inte osannolikt att så
även kan uppstå inom de föreslagna älgskötselområdena. Om intresse för
samarbete saknas är det inte heller troligt att man kommer att ta verkliga
kontakter jaktlagen emellan i avsikt att hålla eventuellt uppställda ramar
för avskjutningens storlek samt verkställa avskjutningen inom de områden
där risken för en allvarlig ökning av skadorna är som störst. En målinrik-
tad utbildning och information till jägare och markägare torde dock på sikt
kunna skapa förutsättningar för dessa att själv svara för skötseln av älg-
stammen. En sådan utbildningsinsats bör dock prövas och utvärderas i det
nuvarande systemet som ju trots allt erbjuder stora möjligheter härtill.
Utbildningsinsatser bör t. ex. lätt kunna göras inom ramen för en jakt-
vårdsområdesförenings eller jaktvårdskrets verksamhet.
Älgstammen — skadegörelse
I Västernorrlands län har skogen drabbats av betydande skador på grund
av älgarnas betning. Tilläggas kan att länets skogsvårdsstyrelse i samband
med den översiktliga skogsinventeringen, ÖSI, även företagit en provyte-
inventering av skogsskadeläget. Den visar bl. a. att antalet nytillkomman-
de betningsskador det senaste året åter ökat något, vilket inger oro.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Treårsprogram för ökad avskjutning av älg
Länsstyrelsen instämmer i stort i utredningens slutsatser att det inte ligger
i någons intresse att hålla en älgstam på dagens höga nivå och att antalet
djur i vinterstam under treårsperioden bör kunna minskas med upp till en
tredjedel av nuvarande numerär. — I Västernorrlands län är älgstammen
på ungefar hälften av arealen alltför stor, särskilt i de inre, västliga delarna.
I andra delar av länet, i huvudsak således i östliga delarna, är den i nivå
med eller understiger vad som från skogsskadesynpunkt betraktas som
största acceptabla storlek. Någon beräkning av hur mycket älgstammen
93
totalt sett behöver minskas i länet har inte gjorts. Situationen förefaller
dock vara något bättre än i en del andra län, varför en minskning av länets
älgstam med totalt sett en tredjedel troligen inte är nödvändig.
Utbildning och information
Länsstyrelsen anser också att utbildning och information till jägare och
markägare är viktig för att få en ökad förståelse för skogsskadeproblemati-
ken och genomslag för de tankegångar om minskad älgstam m. m. som förs
fram i betänkandet. Jägarnas och markägarnas organisationer har en bety-
delsefull roll att spela i sådana utbildnings- och informationsinsatser.
I länet har, som framgått, tagits fram ett långsiktigt älgvårdsprogram.
Detta har betytt mycket för att nå en större samstämmighet mellan olika
intressenter kring skötseln av älgstammen och för beslutsprocessen avseen-
de tilldelningar.
Älgvandringar — Ökad samverkan
Länsstyrelsen delar utredningens slutsatser i detta avsnitt att det är nöd-
vändigt med ett utökat samarbete över de traditionella gränserna mellan
jaktvårdskretsar och olika län och även mellan markägare och jägare och
att berörda länsstyrelser bör initiera att ett sådant brett samarbete kommer
till stånd.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att åstadkomma ett minskat be-
testryck och en reducering av älgstammen till en balanserad nivå med
hänsyn till viltskadorna ligger helt i linje med det långsiktiga program för
älgstammens utveckling i länet som länsstyrelsens styrelse antog i januari
1990. Programmet innebär krav på en sänkning av vinterstammen från
uppskattningsvis 30000 djur till mellan 14000 och 17000 djur efter jakten
år 1991 med viss variation av antalet djur per 1 000 ha inom länet.
Programmet som sådant har fått en mycket bred förankring hos företrä-
dare för olika berörda intressen. Jämtlands län kan således sägas vara i
färd med att redan före den i betänkandet angivna treårsperioden genom-
föra utredningens förslag om en betydande reducering av stammen.
I sammanhanget bör dock påpekas att i samband med att tilldelningen
inför 1990/91 års jakt bestämdes bedömde länsstyrelsen — mot främst
bakgrund av osäkerheten om stammens storlek — att det fanns utrymme
för att nå målet om en vinterstam på 14000— 17000 djur först efter 1992
års jakt.
För att nå det uppsatta målet krävs avsevärda insatser från markägarnas
och jägarnas sida där inte minst det samlade skogsbruket måste vara en
drivande kraft. En målmedveten och samlad insats från samtliga intres-
sens sida är nödvändig för att man skall kunna nå ned till angiven storlek
av stammen.
Länsstyrelsen vill också understryka betydelsen av ökad satsning på
utbildning och information liksom av ökat lokalt samråd i jaktfrågor. Här
måste i första hand jägarorganisationerna engagera sig. Men även
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
94
skogsvårdsstyrelsen och LRF måste ta sin del av ansvaret i berörda avseen-
den.
Länsstyrelsen prioriterar för sin del ärenden som rör förebyggande åtgär-
der och skyddsjakt och söker hålla en så hög beredskap som möjligt inom
ramen för befintliga, knappa personalresurser. Länsstyrelsen har för övrigt
tillsammans med företrädare för jägare, markägare m. fl. tagit fram rikt-
linjer för under vilka förutsättningar skyddsjakt efter älg bör få förekom-
ma.
I likhet med länsstyrelsen i Västernorrlands län har länsstyrelsen i Jämt-
lands län — som redan nämnts ovan — tagit fram en s. k. älgskötselplan.
Ökad samverkan
I länet pågår som bäst arbetet med att ändra kretsindelningen så att
kretsområdena geografiskt anpassas utifrån djurens vandringsmönster. På
så sätt får vaije krets på ett bättre sätt än tidigare ansvaret för skötseln av
”sin” älgstam.
Det är helt riktigt att länsstyrelserna har ett huvudansvar för att behövlig
samverkan kommer till stånd.
Uppgiften kan i och för sig synas enkel och begränsad. Länsstyrelsen
bedömer dock att det torde krävas en hel del engagemang och resursåtgång
om man skall kunna leva upp till utredarens intentioner. Länsstyrelserna
arbetar i allmänhet med knappa personella och ekonomiska resurser och
ytterligare uppgifter av den här arten innebär en större anspänning för
personalen.
Vi står just nu inför en länsförvaltningsreform. Det är beklagligt att det
av olika skäl inte varit möjligt att till den nya organisationen knyta jaktlig
expertis. Det hade varit en fördel för länsstyrelserna att inom sig ha sådan
sakkunskap som finns i jägarorganisationernas regionala organ.
Ökat ansvarstagande
Det råder samstämmiga meningar om att de allvarligaste älgskadorna
uppstår inom vandringsområdenas vinterkoncentrationer. Det har också
visat sig att omfattningen av vandringar är avhängig av snöförhållandena.
Under snöfattiga vintrar brukar vandringar från fjällområdena och de
höglänta markerna närmast därintill ned till skogslandet vara mindre
omfattande än under år med mycket snö.
Länsstyrelsen har i flera sammanhang understrukit vikten av att det fälls
fler älgar inom fjällområdena än vad som för närvarande sker. Inom
många samebyars åretruntmarker är avskjutningen alldeles för låg. I sitt
yttrande över samerättsutredningen framhöll länsstyrelsen behovet av att
jakttrycket ökar inom berörda marker.
Självfallet beror jaktresultatet av flera orsaker men uppenbarligen kan
jakttrycket på flera håll öka. Genom att lantbruksnämnden har möjlighet
att besluta om upplåtelse av älgjakt inom dessa marker kan nämnden —
om avskjutningen är låg — i förekommande fall öka omfattningen av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
95
upplåtelser. En sådan åtgärd kan indirekt få den önskade följden att
bymedlemmarnas jaktliga insatser förbättras och intensifieras.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen kan instämma i huvudmå-
let att minska betestrycket på skog och gröda och reducera älgstammen där
den är för stor i förhållande till tillgänligt bete. Lokalt kan det även finnas
behov att tillfälligt sänka stammen ytterligare för att betet skall kunna
återhämta sig.
Om älgstammen som helhet skall minskas med en tredjedel torde tre år
vara for kort tid, då det är nödvändigt att ta hänsyn till variationerna i
älgstammen.
Utredningen föreslår en satsning på utbildning och information för bl. a.
markägare och jägare. Det saknas emellertid forslag till finansiering av den
föreslagna verksamheten. Det är nödvändigt att särskilda medel anvisas.
Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår en skärpt beskatt-
ning av kron- och dovviltsstammarna. Kron- och dovviltsskadorna är i dag
obetydliga inom Växjö stift varför förslaget påverkar oss endast på lång
sikt.
Egendomsnämnden i Härnösands stift: Genomsnittligt är älgstammen en-
ligt vår bedömning från skoglig synpunkt för stor. Därför måste avskjut-
ningen öka relativt kraftigt under några år för att nå balans i älgstammens
reproduktion. Problemet är att älgtätheten varierar mycket mellan olika
områden. Den årstidsbundna vandringen kan förstärka älgtätheten och
därmed ge ökade skaderisker.
Älgens skador på tall är väl kända. Skadorna på tallen ger avsevärda
nedsättningar i kvalitetsproduktionen av furuvirke. Av flera skäl bör pro-
duktionen av lövvirke öka. Med nuvarande älgstam försvåras en sådan
utveckling.
För att få en effektiv avskjutning under åren 1992—1994 krävs en god
jaktlig organisation såväl på länsnivå som krets- och jaktlagsnivå. Utbild-
ning och information ger en god grund men det viktigaste är ett ansvars-
fullt samarbete mellan markägare och jägare på kretsnivå. Utan detta
gemensamma ansvar kan lätt skapandet av lokala älgskötselplaner spoli-
eras.
Treårsprogram för ökad avskjutning av älg
Utredningsmannen föreslår en treårsperiod för att få en bättre kontroll
över den svenska älgstammen. Som huvudsaklig åtgärd föreslås en kraftigt
ökad älgavskjutning över hela landet. Motiven härtill är att ingen kan ha
intresse av att hålla överstora viltstammar som vållar oacceptabla skador
på gröda och skog. För treårsperioden föreslår utredningsmannen en årlig
avskjutning mellan 150000 upp till 200000 älgar. Därmed uppges en
balans i älgstammen kunna uppnås.
Riksförbundet delar uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att
eliminera oacceptabla viltskador. I fråga om ökad avskjutning kan sådan
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
96
endast vara aktuell inom de begränsade områden av landet där älgstam-
men är påvisbart överstor i förhållande till skadesituationen. En allmän
nedskjutning av älgstammen i hela landet är inte aktuell.
Ökad avskjutning av dov- och kronhjort
Förekomsten av dov- och kronhjort är mycket ojämn med relativt täta
stammar på vissa lokala områden, medan arterna helt saknas inom större
delen av landet. På grund av de skador dessa båda arter förorsakar om
individantalet blir för stort, är det nödvändigt att hålla nere antalet genom
jakt. För dovhjort bör enbart allmän jakt tillämpas. I fråga om kronhjort
bör en kombination av allmän jakt och licensgivning ge önskvärda resultat
for skadebegränsningen.
Utbildning och information
För att kunna öka avskjutningen av i första hand älg föreslår utrednings-
mannen att särskilda resurser anslås till jägarutbildning om jaktlig samver-
kan. Motivet i denna forslagsdel ter sig något motsägelsefullt mot bak-
grund av att utredningsmannen i annat sammanhang framhåller att jakt
inom mindre jaktliga enheter innebär risk för överbeskattning av älgstam-
men. Det råder heller ingen tvekan om att älgskadorna på skog är störst
inom storskogsbrukets markinnehav, och där älgjakten sedan lång tid
tillbaka är samordnad och reglerad. Stora jaktliga enheter innebär således
ingen automatisk garanti for en jämn älgstam och en låg skadenivå.
I fråga om utbildning och information är detta en av de båda jägarorga-
nisationernas viktigaste arbetsuppgifter. Utöver verksamheten med jägar-
examen har förbunden en mycket omfattande verksamhet med utbildning
och information till jägare och allmänhet. Inom ramen for den brett
utbyggda utbildningsverksamheten bör en särskild kurs kunna utformas
som täcker det behov utredningsmannen berör. Det bör ankomma på de
båda jägarorganisationerna att i samverkan samt samråd med markägarin-
tressena svara for ifrågavarande utbildning. Därvid bör en tillfällig ekono-
misk resursförstärkning tillföras de båda jägarorganisationerna for denna
arbetsuppgift. Riksförbundet är berett att tillsammans med Svenska jäga-
reförbundet, och i samråd med markägarintressena, taga ansvaret for
denna utbildningsverksamhet.
Älgvandringar
Problemen med älgvandringar har varit kända sedan lång tid tillbaka.
Under perioden 1976—1979 genomförde Jägarnas riksförbund-Landsbyg-
dens jägare, i samverkan med Umeå universitet, en bred undersökning av
älgvandringen inom Jämtlands län. Resultaten av undersökningen över-
lämnades till regeringen och naturvårdsverket under år 1980. Riksförbun-
det tog även initiativ och utformade en modell for lokal älginventering i
samband med älgjakten. Det nuvarande systemet med ”älgOBS-rapporte-
ring” följer den av riksförbundet lanserade modellen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Det verkligt stora problemet inom de områden av Norrlands inland som
är mest utsatta för älgvandring, är att de tidigare lokaltrogna älgpopulatio-
nerna i stort sett är bortskjutna. Kvar finns nu till största delen endast
älgar med utpräglad vandringsbenägenhet. För att långsiktigt kunna lösa
dessa problem erfordras radikala åtgärder. Det kan bl. a. bli fråga om
tidsmässigt avsevärt skilda jakttider inom dessa vandringsområden för att
kunna bygga upp nya lokaltrogna älgpopulationer, samtidigt som tillräck-
ligt jakttryck kan bibehållas på den vandrande delen av älgstammen.
Riksförbundet är berett att även framgent deltaga och medverka i un-
dersökningar och forskning som omfattar även vandringsälgarna.
Treårsprogram för ökad avskjutning av älg
Förslaget är alltför generellt. Förhållandena varierar i hög grad såväl inom
landet som inom länen. Områdesvis förekommer fortfarande övertäta
stammar medan det inom andra områden är fråga om att bygga upp
sönderskjutna älgbestånd som ligger under vad markerna rimligen skulle
kunna bära. Enligt jägareförbundets mening är således behovet av en
genomgående stark reducering av älgstammen klart övervärderat. Utreda-
ren har också inledningsvis i betänkandet framhållit att älgskadorna på
sina håll snarare tenderar att öka än minska, trots en ökad avskjutning.
Det är alltså i många fall andra faktorer än älgstammens storlek som
påverkar skadebilden. I kapitlet Markägarens ansvar redovisas att det är
möjligt att genom anpassningar inom de areella näringarna begränsa vilt-
skadorna. Det handlar bl. a. såväl om anpassad skogsskötsel som om val av
gröda inom jordbruket.
Även om utredaren anger att också andra åtgärder än avskjutning bör
vidtas för att minska risken för viltskador och även om han i det efter-
följande avsnittet framhåller vikten av att hänsyn tas till lokala förhållan-
den, innebär generaliseringen av situationen och markeringen av behovet
en kraftig minskning av älgstammen en stor risk för ”överreaktion” hos
tillståndsgivande myndighet och rådgivande organ. En så kraftig avskjut-
ning som utredaren föreslår kan möjligen vara befogad på begränsade
områden men inte för hela län eller ens för hela älgvårdsdistrikt.
Parallellt med att älgstammens storlek anpassas till en lämplig nivå med
hänsyn till skador på skog och gröda, bör, enligt jägareförbundets mening,
konstruktiva åtgärder vidtagas för att öka det naturliga foderutbudet.
Detta kan bl. a. åstadkommas genom olika åtgärder och hänsynstaganden
inom skogsbruket. För viltet vidtagna eller planerade åtgärder eller hän-
synstaganden bör bl. a. redovisas i nyupprättade skogsbruksplaner. Exem-
pelvis kan lågproducerande markområden avsättas och skötas som foder-
områden åt hjortviltet.
Jägareförbundet vill i nu förevarande sammanhang understryka att de
strukturrationaliseringar som genomförs och kommer att genomföras
inom det svenska jordbruket områdesvis torde medföra att avsevärda
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
98
arealer kommer att avsättas för föderproduktion åt viltet i avsikt att öka
viltstammarna.
Förbundet instämmer helt i utredarens förslag till målinriktad utbild-
ning och information till markägare och jägare. Härvid hänvisas till jägare-
förbundets och skogsstyrelsens gemensamma hemställan den 11 maj 1989.
I detta sammanhang vill jägareförbundet framhålla att markernas bär-
förmåga när det gäller vilt är helt avgörande för den praktiska skötseln av
viltbestånden. Inom ämnesområdet finns vissa kunskaper. För det fortsat-
ta praktiska arbetet och när det gäller att ta fram och definiera instrument
för att mäta bärförmågor av olika slag är emellertid kunskapsluckorna
stora. Detta område är synnerligen viktigt att få täckt genom forskningsin-
satser. Medelstillgången är emellertid helt otillräcklig. Enligt jägareförbun-
dets mening måste inte minst mot bakgrund dels av viltstammarnas stora
positiva värden, dels viltskadornas omfattning ökade forskningsanslag
härvidlag vara en synnerligen prioriterad angelägenhet.
Ökad avskjutning av dov- och kronhjort
Dovviltsstammarna i landet är tämligen lokala. Skador förorsakade av
dovvilt är i förhållande till de som förorsakas av älg och kronvilt förhållan-
devis harmlösa. Diskussionerna angående de oacceptabla dovviltsskador-
na hänför sig till områden som håller mycket täta bestånd. Det rör sig
framför allt om vissa områden i Skåne där markägarna inom dovviltsom-
rådena valt möjligheten att dels hålla mycket täta populationer som ger
underlag för en verkligt betydande jakt, dels samtidigt utnyttja möjlighe-
terna till skördeskadeersättning fullt ut.
Vad avser dovvilt instämmer således förbundet i utredarens synpunkt
att skadeutvecklingen och den bristande anpassningen av stammen är
oroande men understryker samtidigt att detta endast gäller begränsade
områden.
Vad gäller kronviltet är situationen delvis en annan. Kronviltsskadoma
— i första hand på skog — är inom vissa områden avsevärt svårare än de
av älg.
Utredarens förslag att det även vad gäller dov- och kronvilt skall kunna
ske en bedömning efter en treårsperiod, sedan de i kap. 6 föreslagna
åtgärderna genomförts, är enligt jägareförbundets bedömning värt att ef-
tersträva, men en fortsatt kontinuerlig uppföljning är givetvis nödvändig.
Utbildning och information
Förbundet vill understryka det väsentliga i att den utbildningsplan som
presenterades i Älgen och Skogen snarast genomförs. Utredarens förslag
tillstyrkes. Det är emellertid synnerligen angeläget att erforderliga medel
ställs till disposition så att utbildningspaketet kan genomföras i full skala.
Förbundet instämmer vidare i utredarens synpunkter på angelägenheten
av att länsälgskötselplaner upprättas och å jourförs. Dessa älgskötselplaner
skall bl. a. användas som beslutsunderlag för länsviltnämnderna.
Under avsnittet berörs även frågan om verksamheten inom ”s. k. älg-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
99
skötselområden” samt om möjlighet for skyddsjakt för jordbruksarrenda-
torer utan jakträtt. Jägareförbundet tar upp dessa frågor där de sakbehand-
las i utredningen.
Älgvandringar
Förbundet instämmer helt i de av utredaren anförda synpunkterna.
Förbundet vill emellertid vad avser älgskötselområdena inom de delar
av landet där samerna har särskilda jaktliga rättigheter understryka att
denna fråga kräver alldeles speciella överväganden. Inom utredningens
ram har några sådana inte gjorts. En komplettering härvidlag är således
nödvändig. Denna bör genomföras inom de berörda länen under medver-
kan från markägarna jägarna och samerna.
Uppföljning
Utredaren föreslår att en utvärdering av resultaten av de åtgärder för en
balanserad älg- och hjortstam som han föreslår skall göras senast år 1994.
Som ovan framhållits kan år 1994 enligt jägareförbundets mening vara i
tidigaste laget. Som ett etappmål kan emellertid en uppföljning vara aktu-
ell.
Med hänsyn till jägareförbundets och länsjaktvårdsföreningarnas omfat-
tande engagemang i den nu ifrågavarande verksamheten finner förbundet
det naturligt att jägareförbundet centralt och länsjaktvårdsföreningarna
regionalt skall vara representerade vid denna uppföljning.
Älgstammarnas utveckling och skadebild
Under 1970-talet ökade älgstammen i Sverige dramatiskt för att sedan
minska något under 1980-talet. Detta har medfört ökade risker för vilt-
olyckor i trafiken men framför allt ökade problem för de areella näringar-
na. Älgskadorna på skogsbestånd orsakar värdeförluster för hundratals
miljoner kronor varje år. Skador i denna omfattning kan inte accepteras av
skogsbrukarna.
I betänkandet har man hävdat att 7 % av plant- och ungskogarna är svårt
älgskadade. Denna siffra är alltför låg. Av skogsstyrelsens och olika skogs-
företags egna inventeringar av älgskador framgår att skadeläget är betyd-
ligt mer allvarligt än vad riksskogstaxeringens uppgifter gör gällande.
Problemet får inte negligeras och radikala åtgärder måste till för att mins-
ka betestrycket på skogsmark.
För riket som helhet har älgavskjutningen legat på en, historiskt sett,
mycket hög nivå under 1980-talet. Detta speglar främst älgstammens stor-
lek och ambitionen att minska denna. Inom vissa områden med stor
älgstam har dock den årliga avskjutningen varit alltför låg. Detta har lokalt
sett medfört oproportionerligt stora älgstammar och hårt betestryck. Det
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
100
är främst inom dessa områden som en ytterligare minskning av älgstam-
men måste genomföras.
Vidare måste markägarnas inflytande över jakten stärkas. För att lösa de
problem som älgen orsakar markägarna måste de få en starkare besluts-
ställning i jaktfrågorna.
Bättre balans i älg- och hjortstammar
Målen för viltvården bör under de närmaste åren vara att reducera älg-
stammarnas storlek till en från markägarsynpunkt acceptabel nivå. Man
kan inte acceptera att en lokalt för stor älgstam skall slå ut eller allvarligt
skada skogsföryngringar. Därför är vi helt överens med utredningens mål-
sättning att under en treårsperiod reducera älgstammen till en balanserad
nivå med avseende på viltskadorna.
För att uppnå ett önskvärt resultat skulle avskjutningen sannolikt behö-
va ligga på 170000—200000 älgar per år. Här måste dock den lokala
variationen i älgstammens täthet och betestillgången noga beaktas.
För att kunna utföra önskvärd avskjutning på effektivaste sätt behövs
bättre kunskaper om älgstammens storlek samt lokala fördelning. Detta
kräver ofta förbättrade och förfinade inventeringsmetoder. Dagens upp-
skattningar av älgstammens storlek är gjorda med metoder som i en del fall
är ytterst bristfälliga. Här behövs forskning som leder fram till att vi får
inventeringsmetoder som ger säkra och mer tillförlitliga uppgifter om
älgstammens storlek och fördelning. Sådan forskning bör naturligtvis fi-
nansieras av viltskadefonderna.
Redan i dag finns ett förslag till forskningsprogram rörande problemen
runt för stora älgstammar. Detta projekt ”Balanserad älgstam” är mycket
intressant och angeläget både för skogsbruket och samhället i stort. Det
vore därför naturligt att man från statens sida ställde sig positiv till att
tillskjuta medel så att projektet skall kunna få den utformning och omfatt-
ning som är önskvärd.
Det har i betänkandet poängterats vikten av en utökad utbildning och
informationsverksamhet. Detta är enligt vår mening ytterst viktigt för att
målen skall kunna nås. Ökat lokalt ansvar över jakten förutsätter att en
riktad utbildning och informationsverksamhet kommer till stånd. Härige-
nom får markägare och jägare större möjligheter att ta sitt ökade ansvar för
avskjutningen. Utbildningen får dock inte tas som skäl för att fördröja
reduceringen.
Redan i dag finns ett utmärkt utbildningsmaterial, framtaget av Mellan-
svenska skogsskyddskommittén. Detta material syftar till att öka förståel-
sen för älgskadeproblemet bland jägarna och skogsbrukarna. På detta sätt
hoppas man på att ett givande samarbete utvecklas mellan parterna. Ett
väl fungerande samarbete mellan markägare/jägare är en förutsättning för
att man skall kunna genomföra den lokala anpassningen av älgstammen
som krävs. I detta utbildnings- och informationsarbete bör lämpligast
skogsvårdsorganisationen ha en nyckelroll.
Vad beträffar problemen med vandringsälgar måste vi ställa oss tvek-
samma till dess omfattning. Enligt betänkandet anges ända upp till 75% av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
101
älgstammen i Norrland vara vandrande. Detta är en siffra som enligt vår
mening är alltför hög.
Dessutom är det svårt att skapa tillräckligt stora älgskötselområden för
att få kontroll över vandringsälgarna. Vi är positiva till uppdelning i
mindre jaktenheter där man i stort sköter älgstammen på egen hand. Men
om man ser enbart till problemet med vandrande älgar så är älgskötselom-
råden i storleksklassen 3000 — 8000 ha alltför små. För att täcka in vand-
ringsälgarna behövs älgskötselområden i storleksklassen upp till 100000
ha eller mer. Detta är helt naturligt från praktisk synpunkt orealistiska
arealer.
Vår uppfattning är att det effektivaste sättet att öka kontrollen över
vandringsälgar är genom förlängd jakttid. Genom att kunna bedriva jakten
efter det att älgarna har samlats i vinterbetesområdet bör man kunna
minska problemen orsakade av dessa. Ofta samlas vandringsälgen lokalt
under vintern och det är inom dessa områden de största betesskadorna
uppstår. Ökad avskjutning inom dessa områden innebär att de svåraste
skadorna på skog kan minskas.
Det är bra att utredningen påpekar vikten av utvärdering av resultaten
år 1994. Utvärderingen får dock inte bara beakta skadorna på skog. Man
måste även se på hur betestrycket, som orsakats av älg, har förändrats.
Vidare måste man inse att problemet inte är löst med en ökad avskjutning
under några år. Det är viktigt att även efter år 1994 arbeta för att få en
älgstam som är i nivå med de areella näringarnas krav.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Lantbruksstyrelsen: Fungerar inte anpassningen av älgstammen kommer
betydande skador att uppträda även i fortsättningen. På enskilda fastighe-
ter kan de bli omfattande. Utredningen understryker här starkt sambandet
mellan det ansvar jägare/markägare har för att reglera viltet genom jakt
och inträffade skador. Detta samband är ofta betydligt svagare än vad som
framgår av utredningen eftersom effekten av olika åtgärder i så hög grad
beror av vad som görs inom större områden. Från samma utgångspunkt
blir skyddsjakten många gånger av flera skäl ett komplicerat instrument
och svår att använda på ett effektivt sätt.
En sammanfattande slutsats av vad som sagts om de problem som kan
följa av en övergång till den föreslagna ordningen måste därför bli att
relativt omfattande skador kommer att kunna uppträda på enskilda före-
tag men att detta får tolereras med hänsyn till de övriga fördelar som kan
vinnas.
Särskilt hårt kan företag med skadekänslig produktion inom trädgårds-
odlingen komma att drabbas. Det torde kunna diskuteras om det är skäligt
att kostnaderna för skadorna helt skall bäras av produktionen.
Trots att skyddsåtgärder i form av jakt, skrämsel och elektriska stängsel
används i vissa frukt- och bärodlingar förekommer allvarliga skador på
många håll i landet. Det är särskilt under vinterhalvåret skadorna upp-
kommer. Då är det svårt med tillsynen av odlingarna på grund av snö och
102
mörker. Inom frilandsodlingen av grönsaker är problemen i vissa områden
störst. Dessa odlingar måste på grund av växtföljden flyttas runt på företa-
get. Kostnaderna för stängsel blir där oproportionellt höga per arealenhet.
Det är redan i dag svårt för trädgårdsodlarna att erhålla ersättning för
skador som orsakas av älg. Klara och tydliga anvisningar behövs angående
vad som är tillräckliga förebyggande åtgärder. Bidrag ur viltskadefonden
bör även fortsättningsvis kunna utgå till trädgårdsföretag för stängsel
m. m. Lönsamheten inom trädgårdsnäringen är generellt sett ansträngd
och för fruktodlingen är situationen särskilt osäker eftersom gränsskyddet
nyligen sänkts.
Jaktvårdarnas intresse för att minska älgstammen präglas av stora varia-
tioner. Detta ger en oroande bild inför framtiden. Trädgårdsodlingarna
som drabbas av viltskador är ofta inte areellt stora men betingar ett
avsevärt värde för odlaren. I vissa fall är det fleråriga grödor där många års
kostnader i träd och plantor kan gå förlorade. I andra fall har stort antal
plantor köpts in. Även här kan skadorna bli väsentliga.
Det finns egentligen inga skäl angivna till att ta bort stödmöjligheterna
för trädgårdsföretag före jordbruket. Företagarna bör få rimlig tid för att
genomföra skyddsåtgärder, sätta upp stängsel, flytta odlingar m. m. För att
hålla nere kostnaden för stängsel väljer odlarna ofta att själv utföra arbe-
tet. Även detta begränsar hur snabbt skyddsåtgärderna kan göras. Många
företag odlar såväl trädgårds- som jordbruksgrödor. Detta är också ett
motiv till lika behandling. Om förändringarna genomförs år 1995 är det
också möjligt att hinna informera trädgårdsodlarna om de nya förhållan-
dena.
Skogsstyrelsen: Utredningen föreslår att ersättning till omplantering av
älgskadad skog ej skall utgå efter år 1994. Detta tycker skogsstyrelsen är
riktigt eftersom markägarna då har haft möjligheten att under större frihet
och eget ansvar åtgärda viltproblemet, dvs. efter den föreslagna intensiva
avskjutningsperioden.
Om man skall kunna utnyttja möjligheten att hålla en balanserad älg-
stam som ett större område kan bära finns alltid risk för punktvisa skador
som kan bli betungande för mindre skogsinnehavare. Ett borttagande av
ersättning måste därför kombineras med möjligheter till snabba insatser i
form av skyddsjakt utan administrativa dröjsmål.
Det föreslagna bidraget till omplantering under en övergångsperiod
(1992—1994) är positivt förutsatt att älgstammen minskas under samma
period. Bidraget bör dock inte begränsas till skador som inträffar åren
1992—1994. De svåraste skadorna uppstår genom upprepad betning un-
der flera år. Fastställer man ett treårsprogram för minskning av älgstam-
men så bör restaureringen av de bestånd som förstörts under hela perioden
med för hög älgstam ingå i ”paketet”. Bidrag bör utgå även till bestånd där
sönderbetningen fullbordats eller påbörjats under 1980-talet, eftersom
samhället uppenbarligen har iklätt sig ett visst ansvar för betningsskador
av älg och hjort genom att avskjutningen reglerats via myndighetsbeslut.
Bidraget bör utgå till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav (se
nedan) förutsatt att jakträttsinnehavaren under ordinarie jakt uthålligt har
fällt det antal älgar han årligen tilldelats genom beslut av länsstyrelsen eller
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
103
då skyddsjakt har begärts i de fall marken inte ingår i licensområde. Det
kan givetvis finnas särskilda skäl till att dessa villkor inte uppfyllts som gör
att markägaren ändå bör vara berättigad till bidrag.
Ett mindre markinnehav bör vara liktydigt med ett innehav, som inte
kan hålla en ”egen” älgstam, vilket innebär att det är mindre än 3000 —
5000 ha i södra Sverige och mindre än 5 000 — 8000 ha i norra Sverige.
Motivet är att på större områden bör i allmänhet redan i dag ha funnits
möjlighet att reglera älgstammen.
I detta sammanhang bör påpekas att den försöksverksamhet för ersätt-
ning av skada på skog som berör vissa län getts en utformning både
beträffande ersättningsnivå och övriga villkor att detta är ett prov med
begränsat värde. Denna verksamhet bör omgående ersättas med de regler
om högst 50% bidrag som utredningen föreslår för den senare avvecklings-
perioden och inte villkoras till enbart planteringar eftersom även självför-
yngringar kan utsättas för skador och vara i behov av restaurering.
Ett problem som bör beaktas i samband med utformningen av bidrags-
reglerna är att skilja älg- och rådjursskador åt.
Skogsstyrelsen delar utredarens uppfattning att en ökad avskjutning
under den normala jakten är det viktigaste medlet att förebygga viltskador.
När det gäller åtgärder för att förebygga älgskador behövs en kontinuerlig
uppföljning av både älgstammen via bl. a. den allmänt etablerade ”älgob-
sen” och ett stabilt system för registrering av betestryck.
Kammarkollegiet: Det förtjänar uppmärksammas vad egendomsnämnder-
na i Skara, Lunds och Karlstads stift framfört i sina yttranden rörande de
skador som förorsakas av vildsvin, bäver, tranor och canadagäss.
Statskontoret: Som argument för att på sikt avveckla möjligheten till
ersättning anför utredningen att det inte är rimligt med ett generellt
ersättningssystem för skador på skog. Man kan å andra sidan också hävda
att det är rimligt att jägarna är med och bidrar till kostnaden för de skador
som viltet orsakar. Från renodlad skogsvårdssynpunkt skulle skogsägarna
helst se att älgstammen var lika med noll. Man får dock anta att skogsägar-
na är beredda att tåla ett visst betestryck. I extremfall och särskilt i
områden med mycket vandringsälg kan en enskild skogsägare komma att
lida mycket kännbar skada, framför allt gäller detta bestånd med tallung-
skog.
Statskontoret kan dela utredningens uppfattning att ett generellt ersätt-
ningssystem på sikt kan avvecklas, men ifrågasätter om inte möjligheten
till ersättning bör behållas för s.k. totalskador, dvs. skador som är av
sådan omfattning att de måste åtgärdas enligt skogsvård slagen. Värdering-
en av sådana skador skulle inte behöva innebära någon extra kostnad då de
under alla förhållanden måste utredas av skogsvårdsstyrelsen.
Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket anser att skador på jordbruks-
grödor och skog orsakade av älg i princip inte skall ersättas efter år 1994.
Verket är emellertid tveksamt om ersättningsmöjligheterna helt kan av-
vecklas efter denna tidpunkt. Enligt verkets mening bör det även efter år
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
104
1994 finnas möjlighet att lämna ersättning till jord- och skogsbrukare vilka
uppenbarligen inte haft några möjligheter att genom jakt eller andra skade-
förebyggande åtgärder minska eller eliminera skador orsakade av älg.
Ersättning skulle således kunna lämnas till sådana jord- och skogsbrukare
som råkat ut for mycket plötsliga och oförutsedda skador vilka det är
uppenbart oskäligt att brukaren själv skall svara for. Reglerna for ersätt-
ning skall därmed vara så utformade att ersättning endast kan lämnas i
rena undantagsfall. Naturvårdsverket föreslår därför att länsstyrelserna
även efter år 1994 får lämna viss ersättning for älgskador med stöd av 7§
viltskadeförordningen (i dess föreslagna lydelse) efter föreskrifter som
verket meddelar.
Sveriges lantbruksuniversitet: I betänkandet föreslås begränsning av och på
längre sikt avskaffandet av ersättning för viltskador förorsakade av
hjortdjur. 1 stället föreslår utredningen att en ökad satsning skall ske på
olika former av förebyggande åtgärder. Ett sådant förslag står i överens-
stämmelse med en allmän princip att regleringen av dessa problem framför
allt skall ske genom reglering av de aktuella djurbestånden kompletterad
med åtgärder som vid en viss given täthet på viltbestånden kan begränsa
skadornas omfattning. SLU anser att detta är ett bra förslag som lägger en
viktig grund för ett framtida system med lokal reglering av djurbestånden
grundat på olika områdens varierande bärförmåga i vid bemärkelse. De
resurser som i dag går till ersättning för skador av olika slag bör i framtiden
i stället satsas på forskning, utveckling, utbildning och information och på
de olika förebyggande åtgärder som kan bli aktuella. Detta är egentligen
bara en tillämpning av de grundläggande principerna som citerades i
inledningen av detta yttrande.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Rådet tillstyrker utredarens förslag
om att begränsa och senare upphöra med ersättning för viltskador av älg
och hjortdjur och i stället satsa på förebyggande åtgärder som t. ex. inhäg-
nad av koncentrerade odlingar, anpassning av grödoval, arealdisposition
m. m., vilket kan begränsa skadornas omfattning. Detta förslag är en grund
för ett system med lokal reglering av viltbestånden, som är baserat på olika
områdens möjligheter att föda viltet.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Sammanfattningsvis kan sägas att varia-
tionerna i hjortskadeersättningarna snarare är ett mått på skördeförutsätt-
ningarna på grund av vädersituationen under augusti-september än ger en
rättvisande bild av älgstammens storlek. Vid goda mognads- och skördebe-
tingelser, dvs. tidig skörd, blir grödaskadorna små. Vid omvänt förhållan-
de blir exponeringstiden för skadegörelse lång och skadorna större. Läns-
styrelsen kan dock konstatera att länet legat rejält under riksgenomsnittet
på utbetalda viltskadeersättningar.
De skogsskador från älg och rådjur som finns, är lokalt påtagliga i norra
delen av länet utom kusten, men i övrigt måttliga. Skogsvårdsstyrelsens i
remissärendet avgivna yttrande tycks huvudsakligen avse Uppsala län.
Det överensstämmer nämligen inte med bedömningen i 1989 års broschyr
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
105
och heller inte med den uppfattning som länsstyrelsen hittills har fått om
skogsskadornas omfattning.
I motsats till utredningens uppfattning om läget på många andra håll i
landet är älgstammen i Stockholms län enligt länsstyrelsens mening väl
avpassad och kan även tillåtas öka på några håll.
Ersättning för skada
Länsstyrelsen tillstyrker överflyttning av beslut om ersättning för ”andra
skador av vilt” från naturvårdsverket till länsstyrelserna.
Ersättning för omplantering av älgskadad skog har inte hittills varit
aktuell i Stockholms län och torde inte heller framdeles bli det i annat fall
än som regleras i 12 § förslaget till viltskadeförordning.
Beträffande trädgårdsodlingar delar länsstyrelsen utredningens bedöm-
ning. Dessa är, som utredningen framhåller, intensivodlingar där en hög
skyddsnivå kan krävas av odlaren. Detta har även varit länsstyrelsens
principiella ståndpunkt vid ansökningar om skyddsjakt.
Vad gäller utredningens principförslag att avskaffa ersättningsrätten för
kron- och dovviltsskador har länsstyrelsen ingen erinran. Dock vill länssty-
relsen i detta sammanhang erinra om att jaktarrendekontrakt normalt sluts
på 5 år. Övergångstiden för ersättningsrättens avskaffande borde därför i
princip vara lika lång, räknat från bestämmelsens ikraftträdande. Härige-
nom bereds parterna möjlighet att anpassa gällande jordbruks- och jaktar-
rendekontrakt till de nya reglerna. För Stockholms läns del torde frågan i
stort sett ha liten praktisk betydelse.
Förslaget att ersättning för älgskador på gröda generellt skall upphöra
efter år 1994 ställer sig länsstyrelsen negativ till. Som utredningen framhål-
ler kan viltskador drabba mycket hårt lokalt. Älgstammen, beräknad över
ett större område, behöver likväl inte vara för stor. Samma argument, som
används emot ett försäkringssystem för viltskador, kan däremot användas
för bibehållande av ett viltskadeersättningssystem i begränsad utsträck-
ning för ersättning för grödaskador om särskilda skäl föreligger. Sådana
skäl kan vara lokalt stora skador trots skadeförebyggande åtgärder hos
såväl markägare som arrendator. Ett självrisksystem liknande det nuva-
rande måste dessutom finnas kvar.
Länsstyrelsen vill emellertid för sin del förorda att strängare krav på
skadeförebyggande åtgärder införs. Härigenom kan vissa avarter av bi-
dragskrav avslås. Som exempel på ofullkomligheter i det gällande systemet
kan följande anföras. Det har förekommit att fastighetsägare/skogsbrukare
som tillika är jakträttsinnehavare beviljats s. k. havreälgar att skjutas från
augusti. Denna möjlighet har dock inte utnyttjats, varefter jordbruksarren-
datorn på den aktuella fastigheten begärt mycket höga ersättningar för
viltskador. Länsstyrelsen har här inte ansett sig kunna avslå arrendatoms
skadeanspråk då han, såvitt kunnat utrönas, inte haft någon skuld till att
några skyddsåtgärder genom jakt inte kommit till stånd.
Ett bibehållande av viltskadeersättning i begränsad form innebär en
relativt liten administrativ insats från länsstyrelsens sida.
Länsstyrelsen förordar således att viss ersättningsmöjlighet för älgska-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
106
dor på gröda bibehålls även efter år 1994. Däremot bör inte länsviltnämn-
den kopplas in i bedömningen av viltskadeärenden. Länsstyrelsens be-
stämda mening är att nämnden normalt inte kan tillföra viltskadeärendena
någon ytterligare utredning av betydelse for beslut i ärendena. Skadornas
omfattning bestäms, förutom av älgstammens storlek, till helt avgörande
del av vädret och därav beroende skördemöjligheter. Inhämtande av ytt-
rande beträffande viltskadorna från länsviltnämnden skulle bara skapa en
extra byråkratisk omgång och medföra ytterligare kostnader och tidsspil-
lan.
Utredningen har föreslagit att större restriktivitet med utbetalning av
ersättningar skall iakttas under en övergångsperiod fram t. o. m. år 1994 då
rätten till ersättning skall upphöra. Om regeringen följer utredningens
förslag är det, enligt länsstyrelsens mening, inte lämpligt att enligt 5§
förslaget till viltskadeförordningen fixera ett visst årligt belopp (efter för-
slag av länsviltnämnden) som skall räcka till det årets skador. Fällavgiften
och därmed belopp för skadeersättning behöver fastställas redan före
jaktårets början. Skadeersättningen per kilogram förlorad skörd skulle då
bli helt beroende av hur skördevädret blir. Det kan inte vara godtagbart.
Sammanfattningsvis är, enligt länsstyrelsens mening, föreslagen modell för
avveckling av skadeersättningssystemet mindre lämpligt och i ett beståen-
de system kan den inte användas.
Länsstyrelsen i Uppsala län: I utredningen föreslås att möjligheten till
ersättning för viltskador successivt skall upphöra inom ett antal år.
Länsstyrelsen instämmer i utredningens uppfattning att övergångstidens
slutmål är att uppnå balanserade viltstammar med biologiskt väl avvägd
sammansättning av en sådan storlek och skötta på sådant sätt, att ersätt-
ningsberättigade skador inte behöver uppkomma.
Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att ersättningar av medel
från fallavgifter avseende skador av dov- och kronhjort på jordbruksgrö-
dor eller på trädgårdsodlingar skall upphöra i och med utgången av år
1991.
Vidare tillstyrker länsstyrelsen att ersättningar avseende skada av älg på
trädgårdsodling samtidigt slopas.
Möjligheten till ersättning för viltskador avseende jordbruksgrödor och
skog skall enligt förslaget avvecklas under en något längre tidsperiod. Intill
dess ersättning för sådana skador upphör fr. o. m. år 1995 rekommenderar
utredningen att en större restriktivitet bör tillämpas vid skador på jord-
bruksgröda. Bl. a. förutsätts för att normalt 70% av skadans värde skall
erhållas att en rimlig avskjutning och skyddsjakt sker samt att nödvändiga
förebyggande åtgärder vidtagits. I stort har länsstyrelsen inte något att
invända häremot.
Den angivna lydelsen av 5§ i förslaget till ny viltskadeförordning synes
ge möjlighet åt företrädare i länsviltnämnden att utöva s. k. vetorätt beträf-
fande förslag om den del av fallavgift som avser ersättning för viltskador.
Dock motsägs en sådan tolkning av utredningens uttalande på s. 68 om att
länsstyrelsen för det fall nämnden inte är enig särskilt skall beakta syn-
punkterna från jägarorganisationernas företrädare i nämnden. Det är i
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
107
stället rimligt att länsstyrelsen som fondförvaltare med ledning av länsvilt-
nämndens yttrande/förslag får avgöra frågor om eventuella avsteg från
huvudregeln beträffande ersättningens storlek. Länsstyrelsen avstyrker
därför förslaget i denna del.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget såvitt angår bidrag till omplantering
av älgskadad skog till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav
under en övergångsperiod.
I och med att ersättningsmöjligheterna avses slopas i stort hänvisas de
skadelidande jord- och skogsbruksföretagarna till att själva medverka och
samråda med andra för att förebygga skador samt söka erhålla kompensa-
tion för viltskadorna på andra sätt.
Enligt förslaget till ny viltskadeförordning kommer i vissa undantagsfall
under avvecklingsperioden möjlighet till ersättning för viltskador att fin-
nas kvar. En av förutsättningarna för ersättning är att skyddsjakt utövas
efter särskilt tillstånd därom.
Om förslagen genomförs resulterar detta i ansökningar om skyddsjakt
hos länsstyrelsen när viltskador börjar upptäckas på åkergrödan inför
förestående skörd. Skördesäsongen i länet börjar som regel i slutet av juli
eller början av augusti. Detta innebär att länsstyrelsen kanske bara någon
månad efter det att ett ansträngande resurs- och tidskrävande arbete med
älgjaktslicensema klarats av måste börja behandla skyddsjaktsansökning-
ar. Det administrativa arbetet förlängs och utökas därmed stick i stäv med
målsättningen att minska den administrativa belastningen på länsstyrel-
serna. Vidare innebär det utökade skyddsjaktsinstitutet i sigen misstroen-
deförklaring och ett undergrävande av möjligheterna att genom den frivil-
liga samverkansidén klara den nödvändiga avskjutningen inom den ordi-
narie reglerade jakttiden.
Utredningen har angående försäkringssystem bestämt att det för närva-
rande inte är möjligt att införa något sådant system för viltskador. Länssty-
relsen har mot bakgrund av de skäl som utredningen anfört inte någon
invändning häremot.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Nämnden har inget att erinra mot att
möjligheterna till ersättning för grödaskador inte skall finnas kvar efter år
1994. Nämnden befarar dock att problem kan komma att uppstå i relatio-
nerna mellan markägare-jordbruksarrendatorer-jägare.
Trädgårdsodling. I likhet med utredaren anser länsviltnämnden, att den
som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling skall väga in riskerna för vilt-
skador i den normala riskbedömningen för företaget. Nämnden tillstyrker
alltså bifall till förslaget om att ersättning för skador av älg, kron- och
dovhjort inte längre skall lämnas.
Skog. Nämnden delar utredarens uppfattning att det inte är rimligt med
ett generellt ersättningssystem för viltskador på skog. Nämnden har heller
inget att erinra mot förslaget om att visst bidrag skall kunna ges till
enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav som drabbas så hårt av
älgskador att omplantering är nödvändig.
1 likhet med utredaren anser nämnden att dessa föreslagna bidrag bör
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
108
vara obehövliga efter år 1994 och nämnden delar också uppfattningen att Prop. 1991/92:9
kostnaderna skall belasta statsbudgeten. Bilaga 3
Ersättning för skador av kron- och dovhjort
Nämnden har inget att erinra mot förslaget att betesskador förorsakade av
kron- och dovhjort inte skall ersättas. Inom länet är en förhållandevis stor
procent av ersättningsberättigade skador förorsakade av de båda hjortar-
terna. Ofta värderas skadan viss procent älg och viss procent hjort. För att
minska riskerna för felaktig skadevärdering föreslår nämnden att ersätt-
ning fram t. o. m. år 1994 även kan utgå för hjortskador.
Värdering av skadan
För att tillgodose markägarnas krav på att träda, vall och övrig mark inte
skall ingå i basen för beräkning av självrisken vid en viltskada föreslår
utredaren att 70% av skadans värde i normalfallet skall ersättas med
medel ur viltskadefonden och att resterande 30% skall betraktas som
markägarens självrisk.
Nämnden har inget att erinra mot förslaget.
Försäkring mot vissa skador
Av de skäl som utredaren redovisat delar nämnden utredarens uppfattning
att ett system med försäkring för viltskador inte är möjligt att införa.
Åtgärder för att förebygga skador av vilt
Skyddsjakt
Enligt nämndens mening skall skyddsjakt endast behöva tillgripas i undan-
tagsfall, men när sådan jakt är påkallad skall givetvis handläggningen ske
snabbt, dock inte snabbare än att inblandade parter får tillfälle att lämna
sina synpunkter i ärendet och, när så är möjligt, initiera andra åtgärder i
syfte att minska skadorna än genom jakt.
Markägarnas ansvar
Länsviltnämnden vill understryka det utredaren här framför om möjlighe-
terna för markägaren att genom olika åtgärder i samband med markens
brukande minska riskerna för viltskador.
Inom jordbruket kan det ske genom val av gröda och arealdisposition
och i skogsbruket genom en till en önskvärd viltförekomst anpassad skogs-
skötsel.
109
Jägarnas ansvar
Nämnden delar utredarens uppfattning att jägarna kan och bör ta ett större
ansvar vad rör viltskador. Det kan dels ske genom en till de lokala förhål-
landena anpassad avskjutning, dels genom uppsättning och skötsel av
tillfälliga stängsel eller liknande.
Nämnden delar utredarens uppfattning om vikten av ett utbyggt samråd
mellan jägare och markägare. Detta samråd kan få vara obligatoriskt
under förutsättning att det kan ske utan att tillskapa nya beslutsnivåer.
Nämnden har heller inget att erinra mot att de areella näringarnas
synpunkter på skadebilden redovisas i de kretsvisa skötselplanerna som
föreslås bli upprättade.
Länsviltnämndernas ansvar
Nämnden har inga invändningar mot de synpunkter och förslag som
framförs.
Ersättning för skador av kron- och dovhjort
1 områden där det förekommer både älg och hjort kan det vara svårt för
god man vid värdering av skada att skilja ut i vilken omfattning jordbruks-
skadorna orsakats av hjort resp. älg. Möjligheten att få ersättning för
skador på jordbruksgrödor bör med anledning av vad ovan anförts upphö-
ra samtidigt dvs. från och med år 1995 för både hjort och älg.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delar utredarens uppfatt-
ning rörande slopande av ersättningsmöjligheterna för viltskador av aktu-
ell art.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen anser sig redan ha vidtagit
kraftåtgärder för att komma till rätta med skadorna på bl. a. skogen.
Länsstyrelsen anser därför att det är tveksamt om det för Kronobergs
läns del kan anses sakligt motiverat att införa ett tillfälligt bidragssystem
för skador på skog. Systemet medför dessutom ökad administration på
regional nivå. Enligt skogsvårdsstyrelsen i länet är emellertid kraven för att
få bidrag så högt ställda att det är rimligt att bidrag utgår i de fall kraven
uppfylls. Länsstyrelsen vill, mot bakgrund härav, inte motsätta sig försla-
get. Länsstyrelsen anser emellertid att skogsvårdsstyrelsen är mest kompe-
tent att handha det föreslagna bidragssystemet och förordar en sådan
lösning.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen hemställde i skrivelse den 10
december 1984 till jordbruksdepartementet att en översyn skulle ske av
bestämmelserna i viltskadeförordningen rörande skador på skog, som
förorsakats av älg. Länsstyrelsen framhöll härvid bl. a. att möjligheterna
Prop.1991/92:9
Bilaga 3
110
att få ersättning för inträffade skador var med rådande tillämpning av 17 §
viltskadeförordningen mycket små. ”Enligt länsstyrelsen har skogsskador-
na fått en sådan omfattning och är dessutom så väl belagda att en ändring
av ersättningsbestämmelserna är motiverad, så att möjligheterna att få
ersättning utökas”.
Enligt förordningen om försöksverksamhet med bidrag till omplantering
av skog som skadats av älg (SFS 1988:406) utgår i tre län bidrag med högst
25% av kostnaderna för den nya planteringen i mån av tillgång på medel.
Länsstyrelsen avstyrker utredningens förslag om att ersättning för älg-
skador på jordbruksgröda och skog skall upphöra att gälla fr. o. m. år 1995.
Det är nu alltför tidigt att ta ställning till ett sådant förslag. Först måste
resultatet av det föreslagna treårsprogrammet (åren 1992 — 1994) for ökad
avskjutning av älg avvaktas. Vidare bör nyssnämnda försöksverksamhet
med omplanteringsbidrag vara avslutad (år 1990) och utvärdering ske av
denna verksamhet.
I betänkandet föreslås att ersättning skall kunna utgå enligt ett tempo-
rärt system for skogsskador som inträffar under åren 1992— 1994. Bidrag
av statsmedel skall under denna tid kunna utgå med högst 50% till om-
plantering av skog till enskilda skogsbrukare med mindre markinnehav.
Något författningsförslag att lämna synpunkter på läggs tyvärr inte fram av
utredningen.
Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget att generell ersättning för
skador som förorsakats av dovhjort och kronhjort skall upphöra efter den
1 januari 1992 samt att fällavgifterna för dessa djur avskaffas. Skador av
hjort kan därefter enligt förslaget till viltskadeförordning utgå endast i
särskilt fall enligt 12§. I Kalmar län torde skadorna av hjort vara av
mindre omfattning. Någon ersättning enligt gällande viltskadeförordning
for sådana skador har inte sökts hos länsstyrelsen.
Beträffande utredningens förslag till viltskadeförordning förordar läns-
styrelsen att 5§ angående ersättningens storlek omarbetas. Ersättningen
bör utgå med högst 70% av skadans värde eller det lägre belopp som
länsstyrelsen beslutar efter förslag av länsviltnämnden. Beloppet bör såle-
des maximeras i författningen och lägre belopp kunna bestämmas ifall
tillgången på medel i viltskadefonden är begränsad. Länsstyrelsen avstyr-
ker att förslag skall lämnas av ”en enig länsviltnämnd”. En sådan författ-
ningsbestämmelse torde, såvitt länsstyrelsen känner till, vara ganska unik.
Om nämnden inte är enig kan nämnden inte lämna något förslag enligt
förordningen. Ersättningsbeloppet bör i stället bestämmas efter förslag av
länsviltnämnden enligt vanligt majoritetsbeslut. Nämndens förslag är ju
för övrigt inte bindande för länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Förslaget, att ersättning för skada av dov-
hjort, kronhjort och älg efter en övergångstid upphör, förutsätter att jakt
efter dessa arter kan intensifieras och bli väl anpassad till viltekologiska
förutsättningar. Möjligheterna härtill torde, som utredningen framhåller,
öka genom en mindre detaljreglering och ett större lokalt ansvarstagande.
Denna decentralisering av befogenheter får dock inte innebära att länssty-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
111
relsens övergripande ansvar for viltvårdsfrågorna i länet minskar och
därmed möjligheterna att fullgöra sina myndighetsuppgifter.
Länsstyrelsen tillstyrker utredningens forslag att möjligheterna att få
ersättning för skador av älg, dovhjort och kronhjort upphör efter den av
utredningen föreslagna övergångstiden. Jordbruksarrendatorerna bör, som
utredningen föreslår, få ökade möjligheter att skydda sig mot skador av
vilt genom att de får viss rätt till skyddsjakt. Tillstånd härtill skall kunna
lämnas av länsstyrelsen i särskilda fall efter hörande av berörd markägare
och jakträttsinnehavare.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Vid ett slopande av nuvarande ersätt-
ningsregler för viltskador kommer markinnehavarnas möjligheter att i
skadesituationer få bedriva skyddsjakt i blickpunkten. Reglerna om
skyddsjakt bör vara utformade så att länsstyrelsen kan medge sådan jakt
efter en generös bedömning. Skyddsjakten måste anknyta till skadetillfälle-
na vilka inte sällan inträffar på andra tider än den ordinarie jakttid som
gäller för den berörda djurarten. Vad så beträffar licensjakten anser läns-
styrelsen i likhet med utredaren att de krav som därvid ställs på områdes-
storlek och arrondering inte bör sänkas. Den ägosplittring i länet som ovan
berörts har medfört att man inte sällan söker få licens på spridda och dåligt
arronderade marker vilka inte ansetts kunna godtas för licensjakt utifrån
uppfattningen att ett licensområde skall vara produktionsanpassat. Riks-
dagens jordbruksutskott har också betonat kravet på produktionsanpass-
ning och en god arrondering av licensområdena.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen ser positivt på avvecklingen
av den principiella rätten till ersättning för skador på jordbruksgrödor och
trädgårdsodlingar där skadorna orsakats av älg, kron- eller dovhjort. För
att erhålla ersättning för skador krävs i dag att jordbrukaren vidtar skade-
förebyggande åtgärder. Inom länsstyrelsen är man medveten om att man i
stor utsträckning underlåter att vidta sådana åtgärder annat än vid normal
jakt. Uppgifterna om eventuella åtgärder är för länsstyrelsen omöjliga att
kontrollera. Det är dessutom oftast omöjligt för länsstyrelsen att själv
besiktiga eller att uppdra åt någon annan att kontrollera skadornas omfatt-
ning när ansökningarna om ersättning kommer in. Ärendena är från hante-
ringssynpunkt antalsmässigt omfattande, ca 40—50 per år, och tidskrävan-
de att handlägga på grund av ofta ofullständiga ansökningar.
Länsstyrelsen anser att förslaget om en procentuell nedsättning av er-
sättningen för den beräknade totala skadan är att föredra framför den
beräkning av självrisken som för närvarande tillämpas. Enligt förslaget
kan länsviltnämnden föreslå ett annat belopp. Länsstyrelsen anser att
detta i och för sig är tillfredsställande men att det inte bör krävas en enig
länsviltnämnd. Ett majoritetsbeslut borde vara tillräckligt.
Enligt 12 § förslaget till viltskadeförordningen kan ersättning utgå för
andra viltskador än de som orsakats av älg. Av punkt 2 framgår att
ersättning inte skall lämnas om tillstånd till skyddsjakt beviljats. Ofta är
det inte tillräckligt effektivt med enbart ett sådant tillstånd. Stora skador
kan ändå uppkomma. I undantagsfall bör det kunna finnas möjlighet till
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
112
ersättning även om skyddsjakt medgetts. En förutsättning för undantaget
måste dock vara att skyddsjakten utnyttjats i enlighet med tillståndet.
Utredningen föreslår att beslut om ersättning i vissa fall, som regleras i
17 § viltskadeförordningen, skall delegeras till länsstyrelsen. För närvaran-
de är det länsstyrelsen med hjälp av lantbruksnämnden som står för
utredningen. Lantbruksnämnden kommer att ingå i den nya länsstyrelsen
fr. o. m. den 1 juli 1991. Detta innebär att den lokala kompetensen kom-
mer att finnas inom länsstyrelsen. Förslaget att delegera beslutanderätten
skulle möjliggöra en förkortad handläggningstid. Förslaget tillstyrkes.
Skada på trädgårdsodling
I utredningen föreslås att möjligheterna till ersättning för skada av älg,
kronhjort och dovhjort på yrkesmässigt bedriven trädgårdsodling tas bort.
Länsstyrelsen har inget att erinra mot förslaget. Det får anses rimligt att
trädgårdsodlingar, som normalt ger en arealavkastning som kan vara tio
gånger så hög som avkastningen vid spannmålsodling, skyddas med
stängsel på ett sådant sätt att klövvilt inte kan ta sig in. Under de senaste
åren har endast ett fåtal ansökningar om ersättning för skada på trädgårds-
odlingar förekommit. I dessa fall har det kunnat konstateras att stängsling-
en varit dålig och i vissa fall helt saknats.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Skada på jordbruksgrödor
I utredningen föreslås att möjligheterna till ersättning för skada på jord-
bruksgrödor förorsakad av kronhjort och dovhjort skall upphöra fr. o m.
den 1 januari 1992 och för skador av älg fr. o. m. den 1 januari 1995.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget. Enligt länsstyrelsens mening är det
inte rimligt att låta fastighetsägaren ta kostnaderna för exempelvis skador
av älg och kronhjort, som kan vara avsevärda särskilt vid sen skördetid-
punkt, om de inte samtidigt ges möjlighet att i större utsträckning än vad
som föreslås i betänkandet själva få bestämma om jaktens omfattning.
Länsstyrelsen delar inte heller utredningsmannens uppfattning att nuva-
rande ersättningssystem inte skulle vara tillräckligt restriktivt för att moti-
vera den drabbade att vidta skadeförebyggande åtgärder.
Förslag till ny viltskadeförordning
Trots att utredningen föreslår en avveckling av ersättningssystemet vad
gäller skador av älg, kronhjort och dovhjort har utredningen lämnat förslag
till ny viltskadeförordning som innebär en restriktivare hållning än vad
som gäller enligt nuvarande regler beträffande nyssnämnda typer av vilt-
skador.
Enligt länsstyrelsens bedömning är det inte meningsfullt att ändra be-
113
8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
stämmelserna om viltskadeersättning om avsikten är att redan efter något
år helt ta bort möjligheterna till ersättning för skada av klövvilt.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Utredningens förslag till ändringar i princi-
perna for ersättning för skada förefaller riktiga, då nuvarande ersättnings-
system inte stimulerar till skadeförebyggande åtgärder. Länsstyrelsen till-
styrker därför förslaget att ersättning för skada av älg på trädgårdsodling
inte skall kunna utgå efter den 1 januari 1992 och att ersättningsskyldighe-
ten för skador av älg på jordbruksmark och skog skall upphöra efter år
1994. Under en övergångstid fram till år 1994 föreslås att ersättning för
omplantering av skog som skadats av älg skall kunna utgå med 50% av
godkänd kostnad för lagpliktiga återväxtåtgärder. Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget i denna del men anser att det närmare bör preciseras vilka
enskilda skogsbrukare med mindre mark som skall vara berättigade till
bidrag. Länsstyrelsen tillstyrker också förslaget att betesskador av kron-
och dovhjort inte skall ersättas efter år 1995.
Vad angår detaljerna i förslaget till ny viltskadeförordning vill länssty-
relsen dock påpeka att det inte bör krävas förslag av en enig länsviltnämnd
för att länsstyrelsen skall kunna bevilja bidrag (se 5 §).
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det framgår inte av förslag till viltskade-
förordning hur ersättning för vissa typer av skador skall lösas, exempelvis
skador på skog. Det är vidare oklart om allmän eller särskild jakttid enligt
12 § andra stycket punkt 1 skall tolkas regionalt eller för riket.
Ersättningsfrågor vid skador från gäss och tranor måste lösas. Det är
angeläget att möjligheterna till ersättning för dessa skador ökar och att
ersättning enligt 13 § utgår fullt ut från statsmedel. Markägaren bör hållas
skadeslös.
Enligt länsstyrelsens bedömning är behovet av förebyggande åtgärder
stort. Det finns ett uttalat intresse hos flera markägare att t. ex. ställa upp
med arealer för gåsgröda. Det är av stor vikt att medel till förebyggande
åtgärder fördelas till länen så att insatser på längre sikt kan göras. Avtal
behövs med olika markägare som sträcker sig över minst en tioårsperiod.
Länsstyrelsen i Värmlands län: I den nu gällande viltskadeförordningen
finns det möjlighet att enligt 17 § få ersättning för andra viltskador än älg,
kronhjort och dovhjort. I förslaget till ny viltskadeförordning föreslår
utredningen en ändrad lydelse av paragrafen. Enligt förslaget skall ersätt-
ning inte utgå om allmän eller särskild jakttid finns för den viltart som
förorsakar skadan eller om skyddsjakt beviljats för att förebygga skadan.
Utredningen kommenterar inte närmare den föreslagna författningsän-
dringen. En grundprincip som finns uttalad i andra delar av betänkandet
är emellertid att större restriktivitet skall gälla för ersättning vid viltska-
dor. Skador av vilt skall i första hand förebyggas genom en ökad avskjut-
ning inom ordinarie jakttid eller genom skyddsjakt.
En ökad restriktivitet med att bevilja ersättning för skador kan innebära
ett större tryck för tillståndsmyndigheten att tillåta skyddsjakt. Enligt
länsstyrelsens mening kan detta vara klart olämpligt från faunavårdssyn-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
114
punkt. Vissa arter vilka lokalt kan orsaka stora skador förekommer regio-
nalt i så små fasta populationer att de inte tål någon skyddsjakt. Vidare bör
skyddsjakt under arternas fortplantningstid inte förekomma annat än i
undantagsfall.
Enligt länsstyrelsens mening bör därför skyddsjakten tillämpas med
urskillning.
Länsstyrelsen i Örebro län: För andra viltskador än sådana som orsakas av
älg skall, enligt förslaget till ny viltskadeförordning, ersättning inte lämnas
om allmän eller särskild jakttid finns för den viltart som orsakat skadan
eller om skyddsjakt beviljats för att förebygga skadan. Länsstyrelsen finner
det märkligt att rätten till ersättning gjorts beroende av ”om skyddsjakt
beviljats”. Den skadelidande skulle därmed kunna undvika ett hinder mot
ersättning genom att inte begära tillstånd till skyddsjakt. Detta torde inte
rimligen vara avsikten med bestämmelsen. Ersättning bör enligt länsstyrel-
sens uppfattning endast få medges om skyddsjakt inte beviljats och inte
heller skulle ha kunnat påräknas. Undantag bör kunna göras för de fall den
skadelidande inte haft anledning att befara skadegörelse.
Lantbruksnämnden har som exempel på problemområden när det gäller
ifrågavarande skador tagit upp förhållandena vid naturreservatet Kvisma-
ren. Ett ökande antal gäss rastar årligen i reservatet och förorsakar skador
på odlingar i omgivningarna. Områdets status som internationellt viktig
våtmark gör det olämpligt att i någon utsträckning använda jakt som
förebyggande åtgärd. Andra metoder kan kanske visa sig användbara, men
jordbrukarna kommer sannolikt aldrig att helt kunna undvika skador. Den
enskilde brukaren kan få vidkännas mycket stora kostnader som en effekt
av åtgärder som hela samhället har intresse av. Länsstyrelsen ifrågasätter
om nuvarande och föreslagna principer för beviljande av ersättning och
bidrag i dessa fall är rimliga.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Beträffande förutsättningarna för att
erhålla viltskadeersättning får länsstyrelsen anföra följande. Enligt 4§ för-
slaget till ny viltskadeförordning får ersättning lämnas under förutsättning
att försök att förebygga skadan gjorts genom att dels älgtilldelningen enligt
meddelad licens skjutits, dels möjligheterna till skyddsjakt efter särskilt
tillstånd uttömts. På s. 41 i betänkandet står följande: ”För att få ersätt-
ning bör man ha uppfyllt vissa krav. Bl. a. bör man kunna kräva en rimlig
avskjutning och att man ansökt om skyddsjakt m. m.” Av referaten fram-
går att det råder en bristande överensstämmelse mellan förslaget till ny
lagtext och den passus i utredningen som citeras. Enligt länsstyrelsens
mening borde detta ha justerats innan betänkandet presenterades.
Uttrycket ”rimlig avskjutning” är alltför oklart för att kunna utgöra ett
kriterium för ersättning. Utredaren borde mera exakt ha belyst kraven i
detta hänseende. Menas att licenstilldelningen skall ha fyllts? Länsstyrel-
sen anser att det bl. a. på grund av älgstammarnas rörlighet kan vara svårt
att kräva att de jagande skall ha fyllt sin licens. Till detta kommer att
brukaren kanske saknar jakträtt på marken.
Kraven på ansökan om skyddsjakt har inte heller tillfredsställande defi-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
115
nierats. Vad som avses med ordet ”uttömts” i det ovan refererade förslaget
till ny lagtext är oklart. Eventuellt kan det tolkas som om skyddsjakten
skall ha genomförts med tillfredsställande resultat för att brukaren skall få
ersättning. En sådan tolkning förutsätter ersättning för viltskador endast
om brukaren fått ett tillstånd till skyddsjakt. I de fall där skaderisken
under tidigare år varit så gott som obefintlig men sedan avsevärt ökat i
omfattning under aktuell vegetationsperiod skulle sökanden med denna
tolkning alltså få avslag, såvida detta inte faller under de ”särskilda skäl”
som omtalas i paragrafens tredje stycke. Vilka dessa kan vara framgår för
övrigt inte.
Om — som texten på s. 41 kan tolkas — ansökan om skyddsjakt kan
inlämnas under pågående vegetationsperiod får länsstyrelsen påpeka föl-
jande. Här tycks all överensstämmelse saknas med lagtextförslaget, efter-
som intet nämns om att skyddsjaktmöjligheterna skall ha uttömts. Det är
sannolikt att ansökningarna om skyddsjakt kommer in samtidigt med att
brukaren upptäckt viltskador inom sina marker och kallar på god man för
besiktning av skadorna, dvs. i slutet av juli eller i början av augusti.
Resultatet blir att länsstyrelserna en månad efter det att älgjaktslicensema
meddelats får ta itu med skyddsjaktsansökningar, av vilka många kanske
kan vara av ren okynneskaraktär tillkomna för att motivera en ansökan
om viltskadeersättning.
Beträffande kriterierna för att erhålla ersättning för viltskador på jord-
bruksgrödor anser länsstyrelsen sammanfattningsvis att avskjutningskrite-
riet kan tillstyrkas men att det måste närmare klarläggas. Däremot ställer
sig länsstyrelsen tveksam till förslagen om att en inlämnad ansökan om
skyddsjakt alternativt uttömda möjligheter till skyddsjakt efter särskilt
tillstånd skall utgöra förutsättningar för att en brukare skall kunna få vilt-
skadeersättning.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att yrkesmässig trädgårdsodling inte
längre skall kunna få ersättning för skador som orsakats av älg, dov- och
kronhjort eller bidrag till förebyggande åtgärder mot sådana skador.
Beträffande viltskador på skog tillstyrker länsstyrelsen förslaget att för-
söksvis perioden 1992—1994 ge visst bidrag till enskilda skogsbrukare
med mindre markinnehav, vilka drabbas av reproduktionsplikt enligt 5 §
skogsvårdslagen. Enligt länsstyrelsens mening bör dels försöksverksamhe-
ten utvärderas under år 1994 för att utröna förutsättningarna för eventuell
fortsatt bidragsverksamhet, dels ifrågavarande medel i första hand hämtas
ur jaktvårdsfonden.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att ersättning för betesskador på jord-
bruksgrödor av kron- och dovhjort inte utgår efter den 1 januari 1992.
Länsstyrelsen tillstyrker innehållet i 12 och 13 §§ av det nya förslaget till
viltskadeförordning.
Länsstyrelsen finner det inte minst från rättvisesynpunkt angeläget att
ersättningens storlek anpassas efter markägarens förmåga att tåla skadorna
och tillstyrker en självrisk om 30% av skadans värde. Samtidigt är det
angeläget att självrisken även i fortsättningen åsätts ett lägsta belopp och
att storleken därav bl. a. för att hålla kostnaderna för ärendehanteringen
på en rimlig nivå dessutom avsevärt bör öka. Härigenom skulle länsstyrel-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
116
serna och de av myndigheterna fbrordnade gode männen kunna befrias
från tidskrävande arbete med ärenden där ersättningsanspråken är ringa.
Det torde kunna bli svårt att samla länsviltnämndens ledamöter, som
företräder skilda intressen, kring en gemensam linje vad gäller ett eventu-
ellt behov att öka självriskens andel av skadevärdet. Om självrisken skall
avräknas med mer än 30% från skadans värde är detta objektivt sett
beroende dels på hur mycket fallavgifter som betalas in, dels på hur stor
belastningen på fonden är. Höga fällavgifter får dock aldrig bli ett självän-
damål. Den föreslagna lydelsen av 5 § viltskadeförordningen skulle i prin-
cip kunna ge lantbrukets företrädare vetorätt mot förhöjd självrisk. (Av
skrivningen på s. 68 kan eventuellt dragas slutsatsen att detta inte varit
utredarens mening.) Dess storlek bör givetvis diskuteras inom nämnden,
men däremot skall inte länsstyrelserna i sin egenskap av fondförvaltare
förmenas rätten att i sista hand avgöra frågan om förhöjd sjävrisk. Läns-
styrelsen avstyrker därför förslaget om att en enig länsviltnämnd skall ha
lämnat förslag till ersättningens storlek.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Möjligheten till ersättning för skador på
jordbruksgrödor och trädgårdsodling bör enligt länsstyrelsens mening fin-
nas kvar. Att uppnå sådan balans i älgstammen att skador särskilt på
grödor helt försvinner ter sig orealistiskt. Även om älgstammen minskar
och jordbruksarrendatorerna i fortsättningen kommer att bättre kunna
påverka avskjutningen kan sådana skador uppstå som det inte kan vara
skäligt att brukaren själv får stå för. Stora krav bör dock ställas på att den
drabbade genom förebyggande åtgärder sökt undvika skadorna. Vid en
strikt tillämpning av bestämmelserna bör inte möjligheten till ersättning
komma att motverka syftet att nedbringa älgstammen.
Länsstyrelsen är dock tveksam till förslaget att under en treårsperiod
möjliggöra rätt till ersättning för älgskadad skog. Ett sådant ersättningssy-
stem skulle med de ekonomiska förutsättningar som anges i betänkandet
endast omfatta vissa markägare och avse mindre belopp. Systemet skulle
däremot skapa omfattande administrativt arbete.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Länsstyrelsen är mycket tveksam till försla-
get att möjlighet till ersättning för skador på skog, förorsakade av vilt, på
sikt skall upphöra. Detta skulle framför allt drabba skogsägare med mindre
markinnehav, vilka inte genom jakt kan kompenseras för sina förluster.
Länsstyrelsen föreslår därför att möjlighet till ersättning för skogsskador
även fortsättningsvis skall finnas för markägare, om det är uppenbart
oskäligt att den skadelidande själv svarar för de kostnader som skadan
föranleder. Ansökningar om ersättning bör givetvis behandlas mycket
restriktivt.
Ersättning för grödaskador och skador på trädgårdsodlingar anser läns-
styrelsen däremot inte skall utgå fortsättningsvis, då större möjlighet till
skyddsjakt föreligger om de allmänna jakttiderna förlängs och ersättning
för kostnader i samband med åtgärder för förebyggande av sådana skador
kan erhållas från länsviltfonderna.
Slutligen anser länsstyrelsen det vara mycket viktigt att naturvårdsver-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
117
ket tillsammans med skogsstyrelsen och i samråd med lantbruksstyrelsen
senast år 1994 gör en utvärdering av resultaten av de i utredningen
sammantaget föreslagna åtgärder.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Ärenden rörande skador orsakade av andra
viltarter än älg eller rovdjur som länsstyrelsen utreder och yttrar sig i är för
länets vidkommande relativt få till antalet. Skador orsakade av gäss och
tranor har ökat under senare år. Vid behov ges i särskilda fall tillstånd till
skyddsjakt för att begränsa skadorna hos främst yrkesodlare. Hänsynen till
fredningsintressena medför samtidigt en svår avvägning för länsstyrelsen.
Länsstyrelsen delar utredarens mening att den viktigaste och effektivaste
åtgärden för att få ned skadefrekvensen är ökad avskjutning. För det krävs
ett ökat ansvar från jaktutövarens sida och att alla berörda strävar mot
målet.
Skador av älg på jordbruksgrödor och trädgårdsodlingar är i Jämtlands
län ytterst sparsamt förekommande. Vad förslaget innehåller rörande de
skadeformerna föranleder ingen erinran från länsstyrelsens sida.
Som redovisats ovan är dock skogsskadorna i länet på många håll ytterst
besvärande. Länsstyrelsen har sökt möta dessa med bl. a. lång jakttid och
tillstånd till skyddsjakt. Fortsatta åtgärder av det slaget vid sidan av ökad
avskjutning under ordinarie jakt är nödvändiga förebyggande insatser.
Mindre markägare kan drabbas av betesskador av älg på ett besvärande
sätt, speciellt i djurens vandringsstråk. Om- eller kompletteringsplantering
blir inte sällan nödvändig. Utifrån den aspekten vore det rimligt att i vart
fall övergångsvis öppna möjligheten till visst bidrag. Det är då en riktig
tanke att bidragen belastar statsbudgeten. Om bidrag i stället skulle tas ur
viltskadefonden skulle fällavgifterna säkerligen behöva flerdubblas, något
som säkerligen skulle dämpa jägarnas engagemang att på önskvärt sätt
sänka älgstammen. Länets skogsvårdsstyrelse är emellertid kritisk mot
förslaget. Skogsvårdsstyrelsens motiv för sin ståndpunkt verkar välgrunda-
de. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam till förslaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen har inget att erinra mot
föreslagna förändringar av möjligheterna att få ersättning för skada av vilt.
Länsstyrelsen ställer sig emellertid frågande till lydelsen i förslaget till
Viltskadeförordning, 5§. ”Ersättning utgår med 70% av skadans värde
eller det belopp som länsstyrelsen beslutar efter förslag av en enig länsvilt-
nämnd.”
Innebär detta att länsstyrelsen måste besluta om ersättning med 70% av
skadans värde när länsviltnämnden inte är enig? Innebär det också att
länsstyrelsen måste besluta om annan procentsats när länsviltnämnden är
enig? Länsstyrelsen föreslår att 5 § får följande lydelse.
”Ersättning utgår med 70% av skadans värde. Föreligger särskilda skäl
får länsstyrelsen, efter hörande av länsviltnämnden, besluta om annat
belopp.”
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
118
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningen föreslår att möjligheterna att
få ersättning för älgskador på jordbruksgrödor och skog slopas vid utgång-
en av år 1995. Försöksverksamheten med bidrag till omplantering av
älgskadad skog ersätts med ett temporärt system under tre år. Ersättning
för skador på trädgårdsodling föreslås upphöra vid utgången av år 1991.
Jordbruksarrendatorernas möjlighet att skydda sig mot viltskador stärks
genom ändring i jaktlagen. Under senare år har ersättningsanspråk vid
skador på trädgårdsodling nästan helt upphört. Länsstyrelsen har genom
åren verksamt bidragit till förebyggande av skador genom att vara frikostig
med bidrag till uppsättande av viltstängsel framför allt till svartvinbärsod-
lingar. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget om slopande av möjlighe-
terna att få ersättning vid skada på trädgårdsodling. Vid skada på jord-
bruksgröda bör dock möjligheten att få ersättning finnas kvar i de fall
odlaren gjort vad på honom ankommer för att skydda sin odling. I fråga
om den försöksverksamhet med omplantering av älgskadad skog som
fortfarande gäller vill länsstyrelsen framhålla att försöksverksamheten fått
liten, om ens någon, betydelse för länet. Skador på plantering uppkommer
som regel först när beståndet är äldre än 15 år. Skogen måste ha planterats
tidigare än år 1975. Vid den tidpunkten beskogades avverkad mark mesta-
dels genom självföryngring. Det är således i huvusak dessa marker som
drabbats av betesskador. För självföryngrad skog utgår inget omplante-
ringsbidrag. När en sådan självföryngring har kommit igång avverkas
fröträden varför ytterligare självföryngring inte är möjlig. Endast kostsam
plantering återstår för markägaren. Länsstyrelsen vill därför föreslå att
även skadad självföryngring skall vara bidragsberättigad samt att skador
på skog även i framtiden måste kunna ersättas.
Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår att möjligheten att
få ersättning för älg-, dovvilt- och kronviltsskada på trädgårdsodling,
jordbruksgröda och skog skall upphöra. Jordbruksarrendatorer utan jakt-
rätt föreslås få möjlighet till skyddsjakt. Förslagen är bra eftersom kostsam
administration förenklas samt möjligheter finns att viljan att förebygga
skada ökar.
Möjlighet till skyddsjakt föreslås även i anslutning till skog inom älg-
skötselområden, om skada har uppstått. Skyddsjakt skall kunna ske utan
särskilt tillstånd från länsstyrelsen under perioden den 16 augusti — den 28
februari. Förslaget är betydelsefullt då möjlighet finns att mycket lokalt
reducera älgstammen just i de områden där de gör skada.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Utredningsmannen föreslår
att ersättning för skador förorsakade av dov- och kronhjort på jordbruks-
grödor och trädgårdsodlingar upphör med utgången av år 1991. Samma
föreslås gälla för älgskador på trädgårdsodlingar. Riksförbundet tillstyrker
denna inskränkning i ersättningssystemet.
Vidare föreslår utredningsmannen att ersättning för älgskador på jord-
bruksgrödor och skog upphör med utgången av 1995. Vidare föreslås att en
restriktivare bedömning tillämpas vid utbetalningen av de ersättningar
som sker under avvecklingsperioden fram till den 31 december 1995.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
119
Enligt riksförbundets mening kommer den föreslagna förändringen att
medföra en betydligt lägre toleransnivå för älgförekomst inom jordbruket.
Samtidigt kan enskilda jordbrukare drabbas av oacceptabelt stora skador
och förluster. Riksförbundet föreslår därför att ersättning för älgskador
inom jordbruket skall utgå även framgent, men att kontrollen av uppgivna
skador bör bli föremål för omarbetning så att endast verkliga älgskador
ersätts. Där så är praktiskt möjligt bör även förebyggande åtgärder komma
till ökad användning.
Riksförbundet delar uppfattningen att praktiska hinder föreligger att
lösa viltskadeproblematiken genom ett försäkringssystem.
Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Om utredningens
principiella förslag till förändringar vinner gehör, och markägarna själva
genom bl. a. älgskötselområden och effektiv skyddsjakt kan kontrollera
viltstammarnas storlek, anser förbunden att viltskadeersättningen vad
avser älg och hjort kan upphöra.
Förbunden tillstyrker således utredningens förslag om att ersättning för
viltskador av älg på skog och jordbruksgröda avvecklas från och med
utgången av år 1994.
Förbunden anser att ersättningarna för skador från dov- och kronhjort
också skall ersättas fram till utgången av år 1994 och inte, som utredningen
föreslår, utgången av år 1991. Det är inte motiverat att ha olika övergångs-
tider för olika viltslag. Markägarna måste dessutom ges en längre över-
gångstid än ett år för att lokalt kunna reglera stammarnas storlek.
I utredningen förs ett längre resonemang om ändringar i nuvarande
rutiner för ersättningar av skador på jordbruksgröda och skog under över-
gångsperioden. Större restriktivitet vid beviljande av ersättning av skador
på jordbruksgröda samt att endast vissa markägare kan få ersättning för
skador på skog föreslås.
Förbunden finner det inte motiverat att under övergångsperioden införa
nya begränsningar i kretsen av dem som kan komma i åtnjutande av
ersättning. Uredningens förslag skulle uppenbarligen leda till godtycke och
på intet sätt befrämja uppställda mål om samarbete kring viltfrågorna.
Förbunden kan absolut inte acceptera att finansieringen av ersättnings-
systemet skall gå via skogsvårdsavgiften, utan den bör liksom hitintills tas
via fällavgifterna.
Däremot tillstyrks viltskadeförordningens förslag om ny beräkningsmo-
dell för ersättning vid viltskador på jordbruksgröda. Nuvarande system
upplevs som svårtolkat och orättvist. Stark kritik har bl. a. riktats mot
sättet att beräkna självrisken vid uppkommen skada.
Om nuvarande system för ersättning av skador slopas uppkommer frå-
gan om hur faktiska skador på jordbruksgröda i fortsättningen skall ersät-
tas. Problemet framstår som tydligast i situationer när skador uppkommer
på gröda hos en jordbruksarrendator som saknar jakträtt och därmed
praktiska möjligheter att reglera viltstammarna.
Ett ökat ansvar hos markägare och jägare och ett i princip avskaffat
viltskadesystem måste med nödvändighet leda till minskad byråkrati hos
länsstyrelserna och därmed möjlighet till sänkning av fällavgifterna.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
120
Förbunden vill föreslå ett tillägg i viltskadeförordningens §11. För att
ytterligare förbättra statistikunderlaget, och därmed också kunskaperna
om älgstammens utveckling, bör begreppet fjolårsdjur (fjoling) föras in i §
11, p. 3. Enligt viltförskarna skulle en sådan uppgift avsevärt förbättra det
statistiska underlagsmaterialet och skapa förutsättningar för en bättre
analys av älgstammens utveckling.
När det gäller ersättning för skador av annat vilt än älg och hjort vill vi
påtala problemen med betesskador på gröda från rastande fågel. Dessa
typer av skador kan inte på ett rationellt sätt förebyggas genom skyddsjakt
eller annan åtgärd.
Förbunden vill därför föreslå ett tillägg i viltskadeförordningens § 12,
som anger att ersättning kan utgå för skada orsakad av viltart med allmän
eller särskild jakttid, om det kan anses vara ett riksintresse att viltarten får
uppträda talrikt i visst område under viss tid.
Centralorganisationen SACO: När det gäller ersättning för skada av vilt
inom skogs- och jordbruk samt trädgårdsodlingar, delar SACO utredning-
ens uppfattning att skadeersättning skall avvecklas, vilket förhoppningsvis
skall leda till lämplig avvägning mellan viltstammar och skador.
Men, den gradvisa avveckling som utredningen föreslår, är enligt SA-
COs mening, onödigt komplicerad. Om exempelvis både älg och hjort
förekommer samtidigt, kan det vara svårt att urskilja vem som har förorsa-
kat en viss jordbruksskada — älgen eller hjorten.
Likaså föreslås att älgskador på trädgårdsodlingar skall upphöra fr. o. m.
år 1992, men på jordbruksgrödor och skog fr. o. m. år 1995.
Enligt SACOs mening vore det bättre att fastställa ett datum då all
skadeersättning upphör. Det underlättar information till markägare och
jägare samt utbildningen av jägare.
När det sedan gäller att fastställa det datum då skadeersättningen skall
upphöra, ifrågasätter SACO om inte det nya systemet med mindre reglerad
älgjakt bör få vara i funktion en längre tid — flera år - för att möjliggöra
utvärdering före det att möjligheterna till skadeersättning försvinner. Det
kan ju tänkas att den tilltänkta avregleringen inte ger önskat resultat fullt
ut och genom uteblivna ansökningar om skadeersättning, kan det bli
svårare att bedöma omfattningen av viltskadorna.
Skogsindustrierna: Eftersom ersättning för skada på skog ytterst sällan
utbetalats så kommenteras detta ej så fylligt. Vår uppfattning ligger dock
helt i linje med utredningens. Genom att ta bort ersättningsmöjligheten
helt bör motivationen till att hålla viltstammarna under kontroll öka.
Detta förutsätter givetvis att den skadelidande, dvs. i regel markägaren,
har reella möjligheter att påverka avskjutningens storlek och inriktning.
Målet bör vara att minska skadorna till en nivå som kan tolereras av
skogsbruket.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
121
Ersättning för skador av älg
Förbundet delar i princip utredarens förslag. Förbundet finner således
bl. a. att avskastningen av älgjakten såväl vad avser kött som rekre-
ationsvärden är så utomordentligt mycket större än jordbruksskadorna att
det enbart av den anledningen kan ifrågasättas om jordbruksskador skall
ersättas för medelstora och större fastigheter där markägaren själv nyttjar
jakten eller harjakten utarrenderad.
Vad gäller ”förenklingen av självriskberäkningen” — ersättning föreslås
normalt ges upp till 70% av skadans värde — synes detta vara en väl
avvägd gräns.
Förbundet finner det emellertid angeläget att viss möjlighet till ersätt-
ning för skador på jordbruksgrödor finns även efter år 1994. Ersättning bör
kunna ges med upp till 70% av skadans värde till brukare av sådan
fastighet där jakt inte kan anses vara en möjlighet att påverka skadesitu-
ationen. Det gäller i första hand mindre jordbruksfastigheter som ligger så
till att oavsett vilka jaktliga åtgärder som vidtages kommer skadebilden att
bli oacceptabel.
I detta sammanhang skall vikten av skadeförebyggande åtgärder under-
strykas.
Enligt jägareförbundets uppfattning bör medel till meningsfulla skadefö-
rebyggande åtgärder — såväl mot älg- som kron- och dovviltsskador —
fortlöpande kunna erhållas.
För fastigheter som enligt ovan föreslås kunna erhålla medel ur länsvilt-
skadefonden för ersättning för skador på gröda torde i många fall —
kanske de flesta — bidrag kunna erhållas för permanenta skadeförebyggan-
de åtgärder. Fastighet som erhållit sådant bidrag bör därefter i regel inte
kunna ifrågakomma för skadebidrag.
Som ovan angivits finner jägareförbundet att ersättning enbart skall
kunna ifrågakomma för mindre fastigheter där jakten i normalfallet inte
kan anses som en egentlig skadeförebyggande åtgärd. Möjligheterna till
ersättning efter år 1994 kommer således att bli utomordentligt begränsade,
vilket även är förbundets avsikt.
Trädgårdsodling. I likhet med utredaren anser jägareförbundet att den
som yrkesmässigt bedriver trädgårdsodling skall väga in riskerna för vilt-
skador i den normala riskbedömningen för företaget. Förbundet tillstyrker
alltså bifall till förslaget att ersättning för skador av älg, dov- och kronvilt
inte längre skall lämnas. Inte heller bör bidrag för förebyggande av sådana
skador utgå.
Skog. Jägareförbundet delar i princip utredarens uppfattning att det inte
är rimligt med ett generellt ersättningssystem för viltskador. Förbundet
anser emellertid under åberopande av samma skäl, som ovan redovisats
vad avser ersättning för skador på jordbruksgrödor, att vissa möjligheter
för mindre skogsfastigheter att få ersättning med 50% av omplanterings-
kostnaderna — i de fall reproduktionsplikt föreligger enligt 5 § skogsvårds-
lagen — bör övervägas även efter år 1994.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
122
Anmälan om skada såväl vad gäller skog som jordbruksgröda bör inges
genom eller av länsstyrelsen tillställas jaktvårdskretsen för yttrande.
Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag om en ettårig förlängning
av den nuvarande ordningen samt den föreslagna treåriga temporära möj-
ligheten till viss — ovan angiven — ersättning när det gäller förstörda
nyplanteringar.
Förbundet tillstyrker utredarens förslag att kostnaderna för den föreslag-
na treåriga temporära verksamheten bör belasta statsbudgeten.
Jägareförbundet har ovan förordat överväganden huruvida inte vissa
starkt begränsade möjligheter för mindre fastigheter att även fortsättnings-
vis, efter år 1994, kunna erhålla bidrag till nyplantering borde införas.
Skulle dessa överväganden leda till en sådan ordning bör även dessa bidrag
belasta statsbudgeten.
Ersättning för skador av kron- och dovhjort
Jägareförbundet tillstyrker förslagen att skador på jordbruksgrödor och
trädgårdsodlingar av kron- och dovvilt inte skall ersättas efter den 1
januari 1992. Däremot bör det enligt Svenska jägareförbundets mening
alltfort vara möjligt att få bidrag till förebyggande av skador på skog och
jordbruksgrödor. Förbundet finner att den omfattande erfarenhetsbank
som grundats vid verksamheten inom det tidigare frireservatet för kronvilt
i Skåne skall utnyttjas i detta sammanhang.
Värdering av skadan
Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag.
Försäkring av vissa skador av vilt
Jägareförbundet instämmer i de av utredaren redovisade skälen och delar
uppfattningen att ett system med försäkring mot viltskador knappast torde
vara möjligt att införa.
Viltskador inom trädgårdsodlingen
Yrkesmässig trädgårdsproduktion sker i dag vid ca 6000 företag spridda
över hela landet. Årligen inträffar ett stort antal viltskador, som i många
fall drabbar den enskilde trädgårdsodlaren hårt ekonomiskt. Framför allt
frukt- och bärodlingar, samt plantskolor och fältmässig grönsaksodling
drabbas hårdast av viltskador. I första hand rör det sig om betningsskador,
som förorsakas av både däggdjur och fåglar, men även omfattande tramp-
skador utan samband med betning förekommer. Ett exempel är bl. a.
skador orsakade av Kanadagäss som antalsmässigt starkt ökat under sena-
re år. De ekonomiskt mest kännbara skadorna orsakas av dovvilt, kronvilt,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
123
rådjur och älg, men även kanin, hare, vildsvin och fåglar kan orsaka Prop. 1991/92:9
skadegörelse på t. ex. frukt- och bärodlingar. Kronhjorten har t. ex. ökat i Bilaga 3
antal. Fruktodlingar i exempelvis Kivik-Brösarpsområdet har utsatts för
omfattande skador. Möjligheten att genom hägnader utestänga t. ex. älg,
hjort och rådjur från trädgårdsodlingar är små, då detta skulle kräva höga
och stabila staket, som med nuvarande begränsade möjligheter till bidrag
skulle ställa sig alltför kostsamt för de enskilda trädgårdsodlarna. I flera
fall kan t. ex. älgar ”etablera” sig i en odling, dvs. de återkommer varje år
och ibland kanske flera gånger per år.
Nuvarande möjligheter till ersättning
TRF får tyvärr konstatera att det nuvarande ersättningssystemet för vilt-
skador är behäftat med allvarliga brister. Som framgår av TRFs yttrande
drabbas den enskilde trädgårdsodlaren oftast mycket hårt ekonomiskt,
bl. a. beroende på att det är frågan om växtkulturer som representerar
mycket höga värden. Även en mindre skada kan därigenom förorsaka
kännbara förluster.
För skada av älg, kronhjort och dovhjort på gröda eller trädgårdsodling,
lämnas ersättning med medel ur viltskadefonderna. I fråga om skador
orsakade av andra viltarter måste man vända sig till naturvårdsverket för
prövning i varje enskilt fall. I ena fallet har man alltså en generell ersätt-
ningsrätt medan man i andra fallet har en betydligt hårdare prövning.
Detta innebär enligt förbundet att det uppstår orättvisa i prövningen av
ersättningsanspråken beroende på vilken viltart som förorsakat skadorna.
För den som råkat ut för skadorna är det tämligen likgiltigt, om det t. ex. är
en älg eller ett rådjur som har förorsakat skadan. De möjligheter till
skadestånd som inryms inom nuvarande lagstiftning, är praktiskt taget
obefintliga. Endast i undantagsfall har ersättning utgått på grund av vilt-
skador inom trädgårdsodlingen. Detta har i sin tur medfört, att många
viltskador ej rapporteras och myndigheterna har i många fall tyvärr bi-
bringats den uppfattningen, att viltskadorna ej är något större problem.
Utredningens förslag
Under avsnittet Ersättning för skador av älg anser utredningsmannen:
”Trädgårdsodling
Jag anser att yrkesmässig trädgårdsodling inte längre skall kunna få ersätt-
ning för skador som orsakats av älg, dov- och kronhjort eller bidrag till
förebyggande åtgärder mot sådana skador. Mina skäl härför är att det bör
anses ingå i den normala riskbedömningen huruvida man t. ex. skall hägna
in en fruktodling. Det handlar här om koncentrerade odlingar som på
grund av den oftast begränsade arealen kan förutsättas skyddas genom
stängsel till en rimlig kostnad. Av antalet ansökningar om ersättning för
viltskador som beviljades åren 1986—1987 utgjorde ca 2% skador på
yrkesmässiga trädgårdsodlingar.” 124
TRFs kommentar
Uppenbarligen har man inom utredningen inte gjort någon djupare analys
av vilka ekonomiska möjligheter som föreligger att inhägna trädgårdsod-
lingar. En sådan analys skulle visa att det är förenat med mycket höga
kostnader att skydda sina odlingar mot viltskador genom staket. Det rör
sig alltså om orimliga kostnader, vilket berörda företag inte har möjlighet
att bära. Olika utredningar har tidigare under årens lopp haft målsättning-
en att på ett konstruktivt sätt försöka tillskapa tillfredsställande ersätt-
ningssystem för viltskador. Detta raseras nu om förslaget genomförs och
ansvaret för de allt talrikare viltskadorna överflyttas nu på bl. a. trädgårds-
odlingar, som inte har ekonomiska möjligheter att skydda sig mot dessa
skador av vilt. Utan egen förskyllan och i avsaknad av möjlighet att
försäkringsvägen skydda sig kommer i framtiden årligen ett antal träd-
gårdsföretag att riskera komma på obestånd vid större viltskador. Försla-
get rimmar dessutom illa med regeringens direktiv av vilka bl. a. framgår
att utgångspunkten för utredningsarbetet skall vara att ersättning för skada
av vilt även skall kunna ges i fortsättningen.
Domänverket: Utredningen föreslår, att jordbruksarrendator utan jakträtt
skall kunna medges rätt till skyddsjakt av länsstyrelsen. Domänverket
tillstyrker en sådan lösning i de fall markägare/jakträttshavare inte ser till
att erforderlig avskjutning verkställs. Fällt djur bör tillfalla jakträttshava-
ren, om inte annat har avtalats. Det är dock möjligt att reglerna för rätt till
byte inte kan vara desamma för exempelvis älg och gäss.
Skyddsjakt
För att ge jordbruksarrendatorer utan jakträtt ökade möjligheter att skyd-
da sig mot skador av jaktbart vilt föreslår utredningen en ändring som
stärker arrendatorernas ställning.
Förslaget tillstyrks av egendomsnämnden i Uppsala.
Egendomsnämnderna i Strängnäs och Karlstad anför att markägarens
intresse måste garanteras genom att samråd sker med honom innan beslut
om skyddsjakt meddelas.
Egendomsnämnderna i Skara och Lund menar att den föreslagna änd-
ringen i jaktlagen är onödigt byråkratisk. Frågan bör i stället kunna lösas
genom avtal mellan markägaren och jordbruksarrendatorn.
Hovrätten för Västra Sverige: Ett av förslagen går ut på att ge arrendatorer
ökade möjligheter till s. k. skyddsjakt. Det framhålls i betänkandet att det
redan i dag är möjligt för arrendatorer att få till stånd skyddsjakt med stöd
av 7 § jaktlagen. Denna möjlighet synes emellertid aldrig ha utnyttjats.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
125
I betänkandet analyseras inte vad som kan vara anledningen till detta.
Läsaren får därför inte någon klarhet i om problemen skulle ha kunnat
lösas på annat sätt än genom lagstiftning, om nuvarande regler inte tilläm-
pas därför att de är för restriktiva eller om det helt enkelt förhåller sig så att
arrendatorerna inte känner till vilka möjligheter som finns. I stället före-
slås utan närmare motivering en särskild bestämmelse som ger just arren-
datorerna mera långtgående möjligheter till skyddsjakt än som for envar
berörd följer av 7 § jaktlagen. Bestämmelsen föreslås intagen i 23 § jakt-
lagen.
Hovrätten vill till en början ifrågasätta om utredningen kan anses ha
redovisat ett tillräckligt underlag för förslaget i denna del. Att arrendatorer
ges längre gående möjligheter till skyddsjakt än andra innebär ett rättsligt
ingrepp i konstellationen markägare — jakträttshavare — arrendator, vars
konsekvenser är svåra att överblicka. Hovrätten anser därför att det egent-
ligen borde krävas en mera ingående diskussion om reformbehovet och
förslagets för- och nackdelar innan detta läggs till grund för lagstiftning.
Enligt bestämmelserna i 23 § jaktlagen om skyddsjakt ges en del andra
personer än jakträttshavare en självständig jakträtt i fråga om vissa djur.
Det är alltså en i lag medgiven jakträtt som bara kan begränsas tidsmässigt
genom föreskrifter av regeringen. Sådana föreskrifter har meddelats endast
beträffande viss harjakt (p. 2 —5 i bil. 3 till jaktförordningen).
Den nu föreslagna rätten till skyddsjakt för arrendatorer skiljer sig i flera
hänseenden från vad som sålunda gäller enligt 23 § jaktlagen. För det första
är det inte fråga om någon i lag preciserad jakträtt. I stället förutsätts att
länsstyrelsen från fall till fall skall fatta beslut om jakten. — Hovrätten kan
här infoga att man inte — som skett i förslaget — bör i själva lagen ge något
direkt bemyndigande för länsstyrelsen att besluta i hithörande frågor utan
att delegationen bör ske via regeringen. — Vidare skulle arrendatorernas
rätt till skyddsjakt få omfatta högvilt om sådant är talrikt förekommande,
medan övriga bestämmelser i 23 § jaktlagen om jakträtt för vissa personer
bara gäller mindre djur, som anses vara skadevållande oavsett beståndens
storlek. I såväl sakligt som systematiskt hänseende ansluter därför bestäm-
melsen om arrendatorers rätt till skyddsjakt närmast till regleringen i 7 §
jaktlagen, och enligt hovrättens mening har den sin naturliga plats där.
Även frågan om rätten till djur som dödas bör lämpligen regleras där. Vid
en sådan lösning finns det såvitt gäller den sistnämnda frågan knappast
någon anledning att frångå vad som redan gäller enligt 7 § andra stycket
sista meningen, dvs. att länsstyrelsen i beslutet om skyddsjakt bestämmer
hur det skall förfaras med djur som dödas eller fångas vid jakten.
De i 23 § jaktlagen noggrant angivna förutsättningarna för skyddsjakt —
av vilka framgår vem som får jaga och vilka djur som får jagas — har i
lagens 7§ en motsvarighet i vissa begränsade skaderekvisit. Det heter
sålunda att skyddsjakt får beslutas om det på grund av ett viltbestånds
storlek finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador av
vilt. En annan förstärkning återkommer i jaktförordningen, där det i 29 §
talas om avsevärda skador eller olägenheter.
Utredningens förslag om skyddsjakt för arrendatorer innehåller inte
något liknande förstärkningsuttryck. Det skall räcka med att det finns risk
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
126
för skador på jordbruksgrödor for att arrendatorn skall kunna få utöva
sådan jakt. Enligt förslagets ordalydelse skulle det alltså kunna vara fritt
fram för en arrendator att få jaga t. ex. älg närhelst han kan påvisa redan en
måttlig risk för viltskador. Eftersom det ligger i sakens natur att förekoms-
ten av vilt alltid medför vissa skaderisker, blir förslaget härigenom mycket
långtgående. Hovrätten kan inte finna att utredningen har anfört några
bärande motiv för att arrendatorernas skyddsjakt skall ges en sådan sär-
ställning.
Hovrätten kommer alltså på den här punkten fram till att en eventuell
bestämmelse om skyddsjakt for arrendatorer lämpligen bör infogas i 7 §
jaktlagen och att förutsättningarna för sådan jakt bör stramas upp något
jämfört med utredningens förslag. Frågan blir då om 7 § jaktlagen egentli-
gen tillförs något nytt genom en sådan ändring. Arrendatorerna har redan
möjlighet att få till stånd skyddsjakt med stöd av den paragrafen, och
utredningen har inte påvisat att det är på grund av att förutsättningarna är
för restriktiva som den möjligheten inte har utnyttjats. Hovrätten anser
det därför inte uteslutet att man med ökad information och en generös
tillämpning kan uppnå det av utredningen angivna syftet redan inom
ramen för gällande rätt.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Sålunda förutsätts i utredningen bl. a. att
jordbruksarrendator framgent, i fall där jordägaren är jakträttshavare,
skall kunna kompenseras av markägare for skador som viltet åstadkom-
mer. I syfte att förenkla för arrendator utan jakträtt att utöva skyddsjakt
har föreslagits vissa ändringar i jaktlagstiftningen om ökade möjligheter
till jakt i detta avseende.
Det kan vidare anföras att institutet med skyddsjakt — om det kommer
till okritisk användning — är ägnat att minska och undergräva möjligheten
att på ett rättmätigt sätt göra rätt part, dvs. i första hand en markägare,
ansvarig för inträffad skada om denne som jakträttshavare inte ser till att
viltbeståndet hålls i balans. Slutligen kan i sammanhanget sägas att ut-
gångspunkten för en avskjutning av mer tvingande karaktär vanligen är att
den bör genomföras inom större sammanhängande markområden. Det
torde endast undantagsvis föreligga tillräckligt markinnehav vid enstaka
jordbruksarrenden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Viltskadeersättning vid jordbruksar-
rende, då jakträtten har förbehållits jordägaren.
Nämnden delar utredarens uppfattning att frågan om hur viltskador
skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador i de fall
jordbruksarrendatorer saknar jakträtt på arrendefastigheten i första hand
skall regleras i avtal mellan parterna.
Däremot kan nämnden inte biträda förslaget om sådan ändring av 23 §
jaktlagen, att jordbruksarrendator redan när risk finns för skador på jord-
bruksgrödor skall kunna medges rätt till jakt i syfte att förebygga sådana
skador. Frågan om reglering av viltskador bör helt lösas genom avtal
mellan jordbruksarrendator och markägare.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
127
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Viltskadeersättning vid jordbruksarren-
de, då jakträtten har forbehållits jordägaren.
Länsstyrelsen delar, liksom utredaren, uppfattningen att det i första
hand är parterna själva som i arrendeavtalet skall reglera frågan om
viltskador. Föreslagna åtgärder angående avtalsmodeller och kontraktsfor-
mulär är lämpliga och tillstyrks. Länsstyrelsen kan däremot inte tillstyrka
förslaget om tillägg till 23 § jaktlagen så att länsstyrelsen fristående skulle
kunna tillåta jordbruksarrendatorn att utföra skyddsjakt. Detta strider
mot nuvarande civilrättsliga reglering av dessa frågor och kan innebära
onödiga risker för försämring av relationerna mellan avtalsparterna. Frå-
gan bör i stället lösas så att markägaren åläggs ett skadeståndsansvar för
viltskador utöver vad som parterna kommit överens om att arrendatorn
bör tåla. Ytterst kan detta göras genom lagstiftning.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Beträffande möjligheterna till viltskadeer-
sättning vid jordbruksarrende, då jakträtten har förbehållits markägaren,
delar länsstyrelsen utredarens uppfattning att frågan om hur viltskador
skall begränsas och vem som skall svara för eventuella skador i första hand
bör regleras genom avtal mellan parterna. Med hänsyn till bl. a. svårighe-
ten för nya arrendatorer att bedöma vilttrycket och risken för eventuella
skador samt med hänsyn till avtalens många gånger långa löptid anser
emellertid länsstyrelsen att en förstärkning av arrendatorernas ställning
bör medges genom exempelvis föreslagen möjlighet till skyddsjakt.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Förslaget till ändring av 23 § jaktlagen tillstyrks
under förutsättning att författningstexten ändras, så att denna rätt till
skyddsjakt skall tillkommajordbruksarrendator, som ej harjakträtt på den
arrenderade marken. Så är också den föreslagna rätten motiverad i betänk-
andet. Möjligheten till skyddsjakt för främst jakträttshavare är redan
reglerad i 29 § jaktförordningen. Djur som dödas vid den föreslagna
skyddsjakten bör tillfalla jakträttshavaren, om inte annat har avtalats. Den
av utredningen föreslagna bestämmelsen om att djuren som huvudregel
skall tillfalla markägaren eller jakträttshavaren avstyrkes. En sådan regle-
ring löser inte den situation som uppkommer, om dessa inte kan enas om
vem som skall erhålla djuret.
Arrendators ställning
Länsstyrelsen avstyrker förslaget till ändring i 23 § jaktlagen och följdänd-
ringar härav. Länsstyrelsen anser att den brukare som inte genom egen jakt
kan påverka sin skadesituation skall reglera detta med markägaren i avta-
let om arrende.
En arrendator kan, såsom påtalats i utredningen, göra länsstyrelsen
uppmärksam på riskerna för viltskador. Länsstyrelsen kan då med stöd av
7 § jaktlagen meddela tillstånd till ”tvångsjakt”. Länsstyrelsen i Malmöhus
län har vid två tillfallen under de senaste åren meddelat sådant beslut om
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
128
jakt efter dovhjort. Erfarenheten är dock att det eftersträvade resultatet
kan förhindras eller fördröjas genom att besluten överklagas. En utökad
möjlighet att tillåta skyddsjakt på arrendators initiativ skulle innebära att
ytterligare meningsskiljaktigheter, ofta av civilrättslig karaktär, skulle få
lösas.
Skyddsjakt
I utredningen föreslås att jordbruksarrendatorer av länsstyrelsen skall
medges rätt till jakt om det på grund av ett viltbestånds storlek finns risk
för skador på jordbruksgrödor. Avsikten med förslaget är såvitt kan utläsas
av betänkandet att jordbruksarrendator skall ges möjlighet till skyddsjakt
även om han inte har jakträtten på jordbruksarrendet. I betänkandet
föreslås vidare att vid länsstyrelsens prövning av en ansökan om tillstånd
till skyddsjakt för jordbruksarrendator som inte innehar jakträtten skall
markägaren och jakträttshavaren om möjligt beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen.
Förslaget innebär enligt länsstyrelsens mening en ökad byråkrati. Ge-
nom att markägare och jakträttshavare skall lämnas tillfälle att yttra sig
över ansökningen kommer handläggningen att ta så lång tid att skyddsjak-
ten inte längre är aktuell då djuren lämnat området. Enligt 10§ jaktlagen
(1987:259) har arrendatorer jakträtten vid jordbruksarrende om inte an-
nat har avtalats. Med hänsyn härtill och då nuvarande bestämmelser om
skyddsjakt i 7 § jaktlagen och 26 § jaktförordningen ger samma möjlighet
till skyddsjakt som föreslagits i betänkandet avstyrker länsstyrelsen försla-
get.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Viltskadeersättning vid jordbruksarrende då
jakträtten har förbehållits jordägaren.
Det är i första hand markägare och arrendator som i arrendeavtalet skall
reglera frågan om viltskador. Förslaget om ändring i 23 § jaktlagen som gör
det möjligt för jordbruksarrendator utan jakträtt att bedriva skyddsjakt
tillstyrks. Det bör dock framgå att det endast är arrendator utan jakträtt
som enligt denna paragraf kan medges skyddsjakt om markägaren vägrat
medverka till skyddsjakt.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen tillstyrker den ändring av
jaktlagen som föreslås med tillägg att djur som dödas tillfaller den skadeli-
dande.
Länsstyrelsen i Örebro län: I likhet med såväl lantbruksnämnden som
länsjaktvårdsförbundet avstyrker länsstyrelsen förslaget att jordbruksar-
rendator utan jakträtt skall ges möjlighet att få bedriva skyddsjakt. 1
rättsligt hänseende skulle dubbla jakträtter uppstå — markägarens och den
som arrendatorn fått genom skyddsjaktsbeslutet. Länsstyrelsen föreslår i
stället att arrendatorn ges rätt att kräva skyddsjakt av markägaren och, om
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
129
9 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 9
sådan begäran inte efterföljs, möjlighet att erhålla avräkning som kompen-
sation för skada som besiktigats av god man. Bestämmelserna borde
kunna införas i lagstiftningen om jordbruksarrenden.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Förslaget om förstärkning av jordbruks-
arrendatorernas rättigheter kan ifrågasättas. Det finns i dag intet som
hindrar jordbruksarrendatorerna att ansöka om skyddsjakt. En sådan an-
sökan kan prövas i sak efter hörande av berörda remissinstanser, jakträtts-
havare och markägaren.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslagen.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Angående jordbruksarrenda-
torernas särställning, har utredningsmannen föreslagit ökade möjligheter
för dessa att skydda sig mot viltskador. I samband med Jakt- och Vilt-
vårdsberedningens utredningsarbete om viltskador framhöll Jägarnas riks-
förbund-Landsbygdens jägare det som nödvändigt med ett förstärkt skydd
för jordbruksarrendatorer i fråga om viltskador. Riksförbundets represen-
tant i nämnda beredning fick dock inget stöd för dessa synpunkter inom
beredningen. Det kan därvid noteras att även jordbrukets (LRFs) företrä-
dare avvisade förslaget om bättre skydd för jordbruksarrendatorerna. En-
ligt riksförbundets mening kvarstår ett påtagligt behov att stärka jord-
bruksarrendatorernas ställning i fråga om viltskador. Viltskador förorsa-
kas dock i stor utsträckning även av andra viltarter än älg och hjort. Det
kan därför finnas anledning att överväga huruvida här avsett skydd mot
förluster i samband med viltskador bör föranleda ändring i de lagrum som
reglerar jordbruksarrende i övrigt.
Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Förbunden anser
att, om principen om markägarnas uttalade ansvar för viltstammarnas
storlek accepteras och ges en utformning som beskrivits ovan, frågan om
viltskador förorsakade av älg, dov- eller kronhjort i framtiden bör lösas
genom avtal mellan jordägaren och jordbruksarrendatorn och inte via en
vidgad lagstiftning.
Jordbruksarrendatorns rätt till ersättning för uppkomna viltskador av
älg, dov- och kronhjort skall regleras i arrendekontraktet.
Förbunden anser därför att utredningens förslag om vidgad skyddsjakt
och vidhängande förändring i jaktlagen samt ändring i jaktförordningens §
29a härvid kan utgå. I konsekvens med ovanstående bör därför också
viltskadeförordningens inledande paragrafer omarbetas.
Om ovan beskrivna förslag genomförs är det nödvändigt med en över-
syn av gällande kontraktsformulär för jordbruksarrenden. Förbunden är
härvid beredda medverka till att lämpliga arrendekontrakt arbetas fram
och sprids bland berörda parter.
Förbunden kan konstatera att många arrendatorer har lång löptid på
sina arrendekontrakt och att detta kan skapa problem i samband med
borttagande av viltskadeersättningen från år 1995. Om dessa arrendatorer
inte omedelbart kommer in i det nya systemet kan deras situation bli
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
130
mycket besvärlig. För att undvika detta bör övergångsbestämmelser till-
skapas som fångar upp och skyddar dessa arrendatorer mot orimliga
ekonomiska konsekvenser.
Centralorganisationen SACO: SACOs första invändning rör ansvarsfördel-
ningen mellan å ena sidan markägare/jakträttsinnehavare/jakträttsarren-
dator och å andra sidan jordbruksarrendator. Arrendeavtalet mellan
markägare och jordbruksarrendator får förutsättas bygga på en viss ” vilt-
skadenivå”, som båda parter är införstådda med och som ingår i underla-
get för arrendebeloppets storlek. Om ”viltskadenivån” under arrendetiden
skulle stiga väsentligt, måste det entydigt vara markägarens sak att inne-
hålla sin del av arrendekontraktet, dvs. att motåtgärder vidtas — t. ex.
ökad avskjutning. Att i en sådan situation i stället dela upp ansvaret
mellan markägare och jordbruksarrendator bäddar för konflikt dem emel-
lan. Ännu värre kan det bli om — som utredningen också föreslår — en
jordbruksarrendator, enligt eget bestämmande, skall kunna bedriva
skyddsjakt, t.o. m. utan att dessförinnan meddela jakträttsinnehavaren
(markägaren). SACO får således avråda från den föreslagna uppsplittring-
en av ansvaret.
I stället bör markägarens ansvar för viltskador möjligtvis förstärkas på
så sätt att i arrendeavtal med jordbruksarrendator skall inskrivas ”över-
enskommen viltskadenivå”. Om markägaren misslyckas med att innehålla
denna sin del i avtalet, kan stipuleras att markägaren i efterhand skall
ersätta de viltskador som väsentligt överstiger toleransnivån under avtals-
perioden.
Samrådsgruppen för arrendatorsföreningarna på och kring sydsvenska hög-
landet: Samrådsgruppen menar att den vägledande grundinställningen,
efter vilka reglerna bör byggas, bör vara:
— att ansvaret för jakten och viltvården bör följa med vid upplåtelse av
jordbruksarrende. I sådant läge har arrendatorn sådana möjligheter till
påverkan att ytterligare författningsregler inte är påkallade,
— att i de fall att jakträtten är undantagen från jordbruksupplåtelsen, skall
markägaren svara för de skador som viltet orsakar.
Som framgår ovan ser samrådsgruppen ett bibehållande av möjligheter-
na att utan särskilda skäl bryta ut jakten från jordbruksupplåtelsen som
ytterst tveksamma. Vi gör det mot bakgrunden av den stora erfarenhet vi
har av kollisioner mellan brukaren å ena sidan och jaktutövaren och viltet
å andra. Utan förändringar i arrendelagstiftningen ger ett regelsystem
kring viltskadefrågorna endast en dellösning oavsett i vilken riktning syste-
met än utformas. Incidenter vid jaktens utövande t. ex. av hundar eller
skottlossning skrämda djur, av jägarna skadade och ej återställda hägnader
och liknande elimineras inte. Har motsättningar en gång uppstått mellan
parterna, finns det ett otal exempel på förtret som dessa kan hitta på för att
störa varandra. An endatorns intresse för hjälp till och skydd av viltet ökar
väsentligt, om han vet, att han vid fall av senare inträffande viltskada har
möjlighet att påverka viltstammarnas utveckling.
Enligt betänkandet har utredaren den av oss förordade författningsmo-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
131
dellen som ett alternativ. Han är i sitt alternativ inte beredd att gå så långt
som till ändringar i arrendelagstiftningen. Med alternativet når man dock
dit hän att inflytandet över jakten och ansvaret for viltskadorna ligger på
samma person. Utredaren anser också att alternativet bör inforas om
förstahandsförslaget efter en prövotid inte visar sig fungera väl. På ett
arrendeställe är det arrendatorn som skapar betingelserna for viltets föda
och det skydd som behövs för ”barnkammaren” och under årstider med
krävande väderförhållanden.
Företrädare för centralorganisationerna inom jordbrukets område har
lovat utredaren att utforma kontraktsformulär som på ett bättre sätt regle-
rar viltskadefrågorna. Den intelligente bedömaren genomskådar lätt dim-
ridåerna. Löftet kan avges utan att effekterna blir särskilt påtagliga. Nämn-
da organisationers formulär användes i begränsad omfattning. De större
jordägarna t. ex. kyrkan, domänverket, kommunerna, jordägareförbundet
och de större fideikommissen har egna formulärtryckningar, vid vilka
arredatorn är låst sedan han påtecknat första gången. Villkoren vid en
arrendators tillträde bestäms av jordägaren utan prövning av utomståen-
de. Rätten till förlängning är sedan knuten till villkoren under tidigare
arrendeperiod med de mycket begränsade ändringar en part kan övertyga
arrendenämnden om.
Samrådsgruppen kan redovisa en rad fall där en presumtiv arrendator
inte informerats om att arrendestället belastas med stora viltskador. Ska-
dorna visar sig inte i hela sin omfattning förrän på hösten ett halvt år efter
tillträdet. Svårigheterna att få rätsida på problemen behöver säkert inte
belysas. 36 § i avtalslagen har visat sig vara ett ytterst trubbigt redskap.
Trots arrendatorernas enträgna vädjanden och framlagda bevis hör det till
undantagen att arrendenämnderna ens tar upp frågan i samband med
prövning av villkoren vid förlängning. En av de arrendenämnder som tog
upp frågan till behandling uttalade att det framstår ”som det normala att
viltskador på grödan får bäras av arrendatorn och inte av jordägaren”. Var
och en förstår situationen när bakgrunden i det fallet var att avskjutning av
älg inte skett i tillnärmelsevis den omfattning som tilldelningen medgav.
En lagstiftning med den inriktning som av oss förordas skulle lösa pro-
blemen även vid nyupplåtelser.
Utredaren har på ett förtjänstfullt sätt försökt att skapa ett decentralise-
rat beslutsfattande. I en tid då viltet inte längre behöver ses som en resurs
ur vilken man skaffar mat för dagen, bör lokala beslut om viltpopulatio-
nens numerär kunna fungera väl. Det får antas att markägaren kommer att
representera fastigheten och rösta för denna när besluten skall fattas. Detta
ger ytterligare skäl till att denne gentemot brukaren bör bära ansvaret för
skadorna. Om markägaren är bortkopplad från brukningen finns betydan-
de risk för att jakten blir det allt annat överskuggande intresset. Utan
ansvar mot brukaren kommer man i många fall inte att få markägaren att
”medverka till att precisera vad man kan tolerera i fråga om skador inom
jordbruket” (Betänkandet s. 50). Utan direkt konfrontation med skadefrå-
gorna är det faktiskt orimligt att begära, att markägaren på rätt sätt skall
kunna göra de avvägningar som behövs inför ett omröstningsbeslut.
Vill markägaren ha en stor population av vilt elimineras motsättningar-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
132
na gentemot brukaren genom att dennes förluster vägs upp fullt ut av
ersättning. Principen är viktig och förstås bättre om man drar ut exemplifi-
eringen till vildsvin och andra djurarter som kan vara nog så intressanta
jaktbyten men som över en natt kan förorsaka stor skadegörelse.
En väsentlig del i den framtida viltvårdspolitiken är att brukaren av
marken i möjligaste mån skall vidtaga åtgärder för förhindrande av vilt-
skador. De åtgärder som därvid krävs kan många gånger vara av bestående
karaktär t. ex. uppsättande av permanenta viltstängsel och olika typer av
markarbeten. Avskrivningstiden för sådana åtgärder sträcker sig över be-
tydligt längre tid än en normal arrendeperiod. Vissa av de arbeten det kan
bli fråga om får en arrendator inte utföra utan att han först lämnar
garantier för återställande — andra finns över huvud taget inte i en
arrendators rättighetskatalog. Väljer lagstiftaren utredningens första-
handslösning bör rätt till ersättning för här nämnda slag av arbeten införas
i JB 9:21, första stycket.
Sett förnuftsmässigt och nationalekonomiskt bör tillfälliga lösningar
undvikas. Åtgärder av ovan nämnt slag bör därför utföras av markägaren
även om marken för kortare eller längre tid är upplåten på arrende. Detta
lockas han lättast till om han har till uppgift att beträffande viltskador
hålla arrendatorn skadeslös. Åtgärdernas utformning och omfattning kan
då styras av ägaren, som också kan välja att hellre ta på sig de kostnader
som blir följden av att skadorna inte förhindras. Det händer alltför ofta i
arrendesammanhang att arrendatorn i sin osäkerhet om framtiden väljer
enkla tillfälliga lösningar — lösningar som parterna kan få hanka sig fram
med under lång tid om arrendeförhållandet fortsätter under ett antal
perioder. Det ger inte den rationalitet och effektivitet som kan krävas i
dag.
Ett regelsystem som ger möjlighet för någon att rösta för en stor viltstam
samtidigt som man vältrar över skadekostnaderna på någon annan strider
mot god sed i författningsskapandet. Under stundom kan en sådan effekt
av en lag inte förutses. I detta fall kan man redan nu se att systemet lämnar
öppningar för spekulation, innebärande att den stora viltstammen ger
möjlighet till stora upplåtelseintäkter samtidigt som skadorna inte på
något sätt drabbar markägaren.
Med det alternativa förslaget till lösning ges markägaren fortfarande
valfrihet. Denne kan undgå alla krav genom att inte undanta jakträtten
från jordbruksupplåtelsen.
Förslaget till skyddsjakt
1 författningstexten föreslås regler om hur arrendator som drabbas av
skador, av länsstyrelsen kan få tillstånd till skyddsjakt. En sådan regel är
för arrendatorskollektivet väsentligt bättre än de möjligheter som står
öppna med nuvarande system. Så långt är förslaget ett klart fall framåt.
Det är också i ett demokratiskt samhälle viktigt att berörda parter i
möjligaste mån får lämna synpunkter innan beslut fattas — i detta fall
markägare och jakträttsinnehavare. Samrådsgruppen bedömer emellertid
att det finns risk för betydande tidsutdräkt. Under tiden kan skadorna
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
133
hinna att avsevärt öka. Så som förslaget är utformat drabbar detta arrenda-
torn och kommer att kunna utvecklas till en inkörsport till motsättningar
och tvister mellan parterna.
Utredaren tänker sig att fällda djur skall levereras till markägaren/jakt-
rättsinnehavaren. Eftersom arrendatorn haft kostnader för avskjutningens
genomförande bör denne tillförsäkras skälig ersättning för arbete och
kostnader. Det får anses rimligt och riktigt att markägaren/jakträttsinne-
havaren får svara härför, eftersom förhållandet i väsentlig mån har upp-
stått på grund av slapphet och nonchalans från dennes sida. Rätt till sådan
ersättning bör inskrivas i lagtexten.
Framtida skadevärdering
I betänkandet anges som slutmål att viltskadeersättningama upphör. Som
en följd härav kommer viltskadevärderingsorganisationen att upphöra.
Några svårigheter att få fastställt skadornas omfattning efter organisatio-
nens upphörande bedöms inte föreligga. Det kommer att finnas en stor
grupp av personer som kan svara härför. Försäkringsbolagens hagelska-
devärderare samt tjänstemän hos hushållningssällskap och lantbruks-
nämnd har genom sina arbetsuppgifter goda insikter i ämnet.
Sammanfattning
Samrådsgruppen ser med tillfredsställelse att problematiken kring viltska-
dor i anslutning till arrendeupplåtelse nu tas upp.
På grund av de stora olägenheterna där jakten är avskild från jordupplå-
telsen, bör på detta sätt gjord strypning av arrendeupplåtelser inte längre
vara tillåten.
Om det skulle anses att förutsättningar saknas för lagstiftning i enlighet
med tankarna i föregående stycke, förordar samrådsgruppen, att utreda-
rens alternativa förslag väljes som grund för ett regelsystem. Enligt detta
får markägaren gentemot arrendatorn svara för uppkomna skador.
Om betänkandets förslag kommer att ligga till grund för en proposition
bör
a. arrendatorn ges rätt att få skyddsanläggningar prövade och skyddade
på sätt som föreligger om täckdikning enligt JB 9:21,
b. arrendatorn vid skyddsjakt vara berättigad till skälig ersättning för
arbete och kostnader.
Svenska jägareförbundet: Viltskadeersättning vid jordbruksarrende, då
jakträtten har förbehållits jordägaren.
Jägareförbundet delar den i utredningen framförda uppfattningen att
frågan om hur viltskador skall begränsas och vem som skall svara för
eventuella skador i de fall jordbruksarrendatorn saknar jakträtt på arren-
defastigheten skall regleras i avtal mellan parterna.
Jägareförbundet motsätter sig emellertid den föreslagna ändringen av
23 § jaktlagen innebärande att en jordbruksarrendator skall kunna medges
rätt till jakt på de arrenderade markerna i skadeförebyggande syfte även
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
134
om jordbruksarrendeavtalet inte medger jakträtt. Frågan om reglering av
viltskador på jordbruksarrendefastigheter bör, enligt jägareförbundets be-
stämda uppfattning, helt lösas genom avtal mellan jordbruksarrendatorn
och markägaren.
Sverigesjordbruksarrendatorers förbund: Endast den som harjakträtten på
en fastighet kan reglera viltstammarnas storlek och därigenom även ska-
dornas omfattning genom att öka avskjutningen då skadorna blir alltför
betungande.
I jaktlagen föreskrivs att rätten till jakt följer arrendeupplåtelsen. Denna
rätt gäller dock endast i de fall då ej annat avtalats. Tyvärr är det emellertid
så att denna huvudregel, genom att jordägaren i avtalet förbehållit sig själv
jakträtten, har blivit en undantagsregel.
Arrendatorn har därför i realiteten ingen möjlighet att påverka viltska-
dornas omfattning på arrendestället.
Jordägaren själv däremot kan, förutom i de fall när avskjutningens
storlek bestäms i särskild ordning av myndighet, bestämma hur stor av-
skjutningen skall vara, antingen genom att han själv jagar eller genom att
han i jakträttsupplåtelseavtal med annan föreskriver avskjutningens stor-
lek.
En arrendators möjlighet att i dag begränsa viltskador är, att hos länssty-
relsen begära skyddsjakt på vilt som åstadkommer skada. På grund av
långa handläggningstider är dock sådana åtgärder normalt utan verkan då
det gäller själva skadan. Åtgärden att begära skyddsjakt inom jordägares
jaktområde kan inte sällan få betydande negativ inverkan på relationerna
mellan parterna.
För att i någon mån minska effekterna och riskerna för viltskador
föreslås i betänkandet att länsstyrelsen efter ansökan av jordbruksarrenda-
torn kan medge honom rätt till jakt efter vilt, om det på grund av viltbe-
ståndets storlek finns risk för skador på jordbruksgrödor.
SJA ser en sådan lösning som en nödlösning främst därför, att en sådan
skyddsjakt endast skulle kunna komma till stånd under icke jakttid samt
att en ansökan om skyddsjakt från arrendatorns sida allvarligt skulle
kunna skada relationerna mellan parterna. Dessutom är det långt ifrån alla
arrendatorer som jagar och som därför själva kan utföra en skyddsjakt. Att
leja någon som kan utföra skyddsjakten skulle sannolikt också bli alltför
dyrbart då ju fällt vilt enligt förslaget skall tillfalla jakträttsinnehavaren.
Utredaren framför den åsikten att det vore bäst om parterna i arrende-
avtalet själva reglerar frågan om viltskador. SJA delar denna uppfattning
under förutsättning att det kan ske på även för arrendatorn rimliga villkor.
Parterna har emellertid haft en mycket lång tid på sig att lösa frågan om
viltskador utan att lyckas. Detta har dock inte sin grund i, som utredaren
tycks tro, att på marknaden befintliga arrendekontraktsformulär uppvisar
brister när det gäller villkoren angående viltskador. Det torde finnas god
möjlighet att i alla på marknaden förekommande formulär under ”övriga
villkor” reglera dessa frågor, om bara viljan finns.
Exempel på hur jordägarna i vissa fall söker lösa dessa frågor kan hämtas
från domänverkets utarrendering av Tullgarns Kungsgård. I anbudshand-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
135
lingarna föreskriver jordägaren att risken för viltskador skall beaktas vid
anbudsgivningen. Anbudsgivaren ges därvid inte någon som helst infor-
mation om normal omfattning av viltskador inom området. Viltskadorna
inom detta område är betydande och effekten av jordägarens agerande blir
att viltskadorna till största delen kommer att belasta arrendatorn.
Att lösa denna fråga genom annorlunda utformade arrendekontraktsfor-
mulär är sannolikt inte någon framkomlig väg, det torde historien utgöra
bevis nog för.
Utredarens förslag att parterna först skall få tre år på sig att lösa frågan
avtalsvägen innebär endast att man ytterligare förhalar en fråga som
rimligen borde fått sin lösning långt tidigare.
SJA förordar således att, för det fall jakträtten på arrendestället inte
följer arrendeupplåtelsen, jordägaren ges en lagstadgad tvingande skyldig-
het att svara för uppkomna viltskador på arrendestället utöver vad som
kan anses vara skador av normal omfattning.
Enligt SJ As uppfattning bör ersättningen utgå med 90% av dess värde.
Besiktning och värdering av viltskada bör även fortsättningsvis utföras av
länsstyrelsen auktoriserad värderingsman.
En lag om skyldighet att svara för viltskador enligt ovan torde på sikt
tjäna båda parters intressen, då den skulle minska konfliktriskerna och
irritationerna mellan parterna. Härigenom skulle även ärenden som hän-
skjuts till arrendenämnden kunna minska.
Skyddsjakt
Utredningen föreslår att länsstyrelsen skall kunna besluta om rätt till jakt
för jordbruksarrendatorer för att förhindra viltskador.
Sveriges Jordägareförbund avvisar utredningens förslag.
Att länsstyrelsen tvångsvis skall kunna förordna om rätt till jakt för
jordbruksarrendatorer är ett oacceptabelt ingrepp i den privata äganderät-
ten som är ett grundläggande element i vårt samhälle. Möjligheterna att
själv bestämma över viltstammens beskattning och dess sammansättning
utgör en viktig del av markägarens rätt till sin egendom. I den mån även
andra intressen berörs, t. ex. arrendatorer, måste detta lösas på samma sätt
som i övrigt gäller ett samhälle baserat på enskilt ägande och marknads-
ekonomi. Det innebär, att näringsidkarna själva avtalar om sina mellanha-
vanden med stöd av det sanktionssystem som samhället tillhandahåller för
att säkerställa att ingångna avtal respekteras.
I tider av vikande lönsamhet för det traditionella jord- och skogsbruket
är det särskilt viktigt, att markägarna ges frihet att utveckla nya närings-
fång, t. ex. jakt och turism inom viltrika marker. Inom viltvården måste
det liksom på andra områden av näringslivet överlämnas åt privata ägare
och brukare att själva avtala om och bestämma om hur resurserna skall
användas. Detta är inte en uppgift för myndigheterna.
Under senare år har lagstiftaren ingripit med tvingande bestämmelser
av olika slag till arrendatorernas förmån. Följden har blivit, att allt fler
jordägare tvekar att arrendera ut sin jord. Sveriges Jordägareförbund råder
i nuvarande läge sina medlemmar att om möjligt undvika utarrendering.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
136
Den av viltskadeutredningen föreslagna tvångsjakten för arrendatorer
kommer att bidra till att ytterligare minska utbudet av arrendejord. Detta
är mycket olämpligt.
Tvångsvis rätt till jakt för arrendatorer innebär stora praktiska problem
som hittills med rätta ansetts utgöra ett hinder för sådan lagstiftning. Det
innebär bl. a. risk för olyckor, särskilt som jakten bedrives på odlad mark,
ofta även i närheten av bebyggelse. Av säkerhetsskäl måste föreligga ett
odelat ansvar för den jakt som bedrivs inom vaije jaktområde.
Ett annat praktiskt problem är att på lämpligt sätt omhänderta nedlagt
vilt. Arrendatorn — som inte eljest jagar — torde normalt ej ha kompetens
härför. Man kan dock inte heller räkna med att jordägaren alltid skall
kunna vara beredd att ta hand om vilt som nedlagts av arrendatorn. Jakten
måste planeras på ett sätt som omfattar inte bara dödandet utan även
omhändertagandet av det nedlagda bytet.
De av utredningen föreslagna förutsättningarna för att länsstyrelsen
skall kunna besluta om tvångsjakt är alltför opreciserade. Om tvångsjakt
mot jakträttsinnehavarens vilja över huvud taget skall kunna förekomma,
måste av lagstiftningen klart framgå att det kan aktualiseras endast undan-
tagsvis för mycket speciella fall.
Att viltskadorna är omfattande är i sig inte något godtagbart skäl för att
ge länsstyrelsen rätt att ingripa. Om t. ex. jordägare och arrendator i
arrendeavtalet beaktat risken för viltskador och överenskommit hur ska-
dorna skall regleras, är det orimligt att länsstyrelsen ändå skall kunna
besluta om tvångsjakt. Inte heller är det alltid så, att intresset av att hålla
en god viltstam bör vika för jordbruket. Särskilt i tider av vikande lönsam-
het för jordbruket kan tänkas, att en god viltstam kan bidra till ett bättre
ekonomiskt utnyttjande av marken än ett föga lönsamt jordbruk.
Bl. a. på grund av de många praktiska komplikationerna i samband med
en eventuell tvångsjakt för arrendatorer kan det endast undantagsvis kom-
ma i fråga, att länsstyrelsen fattar beslut om tvångsjakt utan att höra
jordägaren. Viktigt är även att länsstyrelsen i sitt beslut ger närmare
föreskrifter för hur jakten skall bedrivas och att stor hänsyn härvid tas till
de synpunkter som jordägaren framfört. En eventuell lagstiftning om
tvångsjakt för arrendatorer måste kompletteras med regler som säkerstäl-
ler detta.
Att jakt bedrives på odlad mark som inte utgör en naturlig samman-
hängande biotop för det jagade villebrådet omöjliggör en ordnad viltvård.
Praktiska problem av olika slag uppkommer i gränserna mellan området
för arrendatoms tvångsjakt och den mark där jordägaren eller hans jaktar-
rendator har exklusiv jakträtt.
Från jordägarhåll läggs numera stor vikt vid att frågor om viltskador
regleras på lämpligt sätt i avtalen om jordbruksarrende. I förbundets nya
kontraktsformulär för jordbruksarrende och i rådgivningen till medlem-
marna har detta särskilt beaktats. Enligt förbundets uppfattning har även i
flertalet fall lämpliga lösningar kunnat uppnås. Det är förbundets bestäm-
da uppfattning, att en lämplig praxis kan utvecklas på detta område liksom
inom de flesta andra områden av näringslivet utan tvångsingripanden och
regleringar från myndigheternas sida.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
137
Trafiksäkerhetsverket: Verket konstaterar att utredningen inte tar upp
viltavskjutningens effekter ur trafiksäkerhetssynpunkt, vilket verket me-
nar är en brist. Om det skisserade lokala samrådet aktualiseras kan det
t. ex. finnas anledning till att däri överväga representation av någon som
företräder trafiksäkerhetsintresset. Denna kan lämpligen utgöras av repre-
sentant för väghållaren.
Skogsstyrelsen: Det föreslagna organiserade samrådet i jaktvårdskretsarna
mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket är nödvändigt om
avsett resultat skall kunna uppnås. Skogsvårdsstyrelserna bör åläggas att
årligen redovisa viltskadesituationen på skog inom jaktvårdskretsarna så
att kretsarna får ett underlag som möjliggör for dem att göra nödvändiga
avvägningar vid fastställandet av riktlinjer for älgstammens reglering.
Skogsvårdsstyrelsernas distriktskonsulenter bör stå till förfogande när
jaktvårdskretsarna behandlar dessa frågor. Det är vidare viktigt att
jaktvårdskretsen, som utredaren föreslår, upprättar en enkel älgsköt-
selplan, av vilken det också bör framgå hur man ser på skadebilden.
Planen bör regelmässigt redovisas till länsviltnämnden.
När det gäller markägarnas ansvar anför utredningen bl. a. ”För skogs-
brukets del gäller det alltså att anpassa skogskötseln efter viltstammens
utveckling”. Detta något kategoriska påpekande behöver nyanseras.
Skogsbruket kan och skall självfallet vidta åtgärder som gynnar fauna- och
floravården. Det går dock inte att godta att skogsskötseln skall styras av
viltstammen exempelvis vid val av trädslag eller anläggningsforband. Mo-
difieringar i skogsskötseln som gynnar betesproduktion bör givetvis ingå i
skötselplaner. För att dessa modifieringar skall fungera gäller att viltstam-
marna är i balans. Vid alltför stora viltstammar har dessa åtgärder ingen
effekt när det gäller att begränsa viltskadorna.
Skogsstyrelsen delar utredningens syn på det ansvar som bör åvila
berörda intresseorganisationer när det gäller att utse lämpliga representan-
ter i länsviltnämnder. Skogsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till
decentralisering av ansvaret för skötseln av älgstammarna. Väl etablerade
jaktområden bör kunna ta hand om dessa frågor fullt ut inom älgskötsel-
områden och själva få avgöra det antal älgar som får fällas. För älgskötsel-
områden bör upprättas en enkel skötselplan som successivt kan förankras
allt bättre i systematisk uppföljning av älgstam och betestryck. Om de
naturliga förutsättningarna varierar så bör även minimistorleken for sköt-
selområdena få variera inom ett län.
Statskontoret: Den principiella utgångspunkten for utredningen om vissa
viltskador är en ökad satsning på förebyggande åtgärder samt på sikt en
avveckling av dagens system med ersättningar för viltskador. Medlen för
att åstadkomma en bättre balans i vilttillgången som utredningen föreslår
är bl. a. minskad detaljreglering från myndigheternas sida och ett ökat
lokalt ansvar för jakten.
Statskontoret anser det vara en riktig bedömning att satsa på forebyg-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
138
gande åtgärder och på sikt i huvudsak avveckla möjligheten till ersättning-
ar för älgskador. Vi stöder också förslaget om minskad detaljreglering,
ramtilldelningar för större områden och ökat lokalt ansvar. Ramstyming
och minskad detaljreglering bör enligt vår mening medföra att resultatet
mer kommer i centrum. Som en konsekvens av detta bör en ökad satsning
ske på uppföljning och utvärdering.
Utredningen konstaterar att utvecklingen gått mot en ökad lokal sam-
verkan i större älgjaktsområden. Men såvitt statskontoret kan bedöma har
detta inte i sig inneburit att balansen blivit bättre.
Vid ökat lokalt ansvar kan man, anser vi, inte bortse från att dagens
obalans speglar en reell intressemotsättning mellan skogsvårdande och
jaktliga intressen. Det finns en risk för att man bara flyttar ut problemen
lokalt utan att anvisa någon väg för hur de ska lösas och därmed har inget
vunnits. Enligt förslaget skall älgskötselplaner upprättas på olika nivåer.
Vi anser det därvid vara viktigt att denna planering sker i former som ger
ett reellt inflytande för skogsvårdande intressen. Det är också viktigt att
ansvar och former för uppföljning av älgskötselplanerna läggs fast.
Enligt vår uppfattning är problemet kanske inte i första hand att faststäl-
la hur stor avskjutningen bör vara utan att den planerade avskjutningen i
praktiken blir genomförd. Hittillsvarande erfarenheter har ju visat att
ökande tilldelningskvoter inte har medfört en bättre balans.
Statens naturvårdsverk: Verket får understryka vikten av att det i fortsätt-
ningen blir möjligt för länsstyrelserna att mer generöst än hittills kunna
lämna bidrag till skadeförebyggande åtgärder. Nuvarande system bygger
på principen att viltskador ersätts tämligen generöst, medan bidrag för
skadeförebyggande åtgärder lämnas restriktivt. Det är en av många orsa-
ker till att motivationen inom framför allt jordbruket för att vidta skadefö-
rebyggande åtgärder nästan upphört.
Det är vidare principiellt fel att sätta in åtgärder när skadan redan är
skedd; åtgärderna skall naturligtvis ta sikte på att förhindra att skada
uppkommer. Ett exempel på nuvarande snedvridna principer för hante-
ring av viltskadorna är att naturvårdsverket disponerar obegränsade me-
del för ersättning av viltskador, men endast 200000 kr. för skadeförebyg-
gande åtgärder. Verket har härmed inte kunnat vidta några påtagliga
åtgärder för att vända trenden mot ökande viltskador. Naturvårdsverket
får därför än en gång understryka vikten av att förhållandet snarast ändras.
Verkets medelsbehov för skadeförebyggande åtgärder uppgår för närva-
rande till totalt 3 milj. kr. per år. Behovet gäller för förebyggande av skador
av samtliga viltarter. Budgetåret 1989/90 utbetalades ca 23 milj. kr. i
ersättning för viltskador.
Länsviltnämnderna har som rådgivande organ till länsstyrelserna stor
betydelse för samordning av olika intressen med anknytning till jakt och
viltvård. Om utredningens olika förslag genomförs kommer nämnderna
att få än större betydelse.
Hittills har nämnderna arbetat enligt rutiner som resp, länsstyrelse själv
funnit lämpliga. Med hänsyn till nämndernas ökade arbetsguppgifter bör
emellertid övervägas om inte arbetsuppgifter, arbetsformer, funktioner,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
139
etc. bör regleras för samtliga nämnder. En sådan arbetsordning skulle
kunna fastställas av naturvårdsverket efter samråd med bl. a. länsstyrelser-
nas organisationsnämnd och jägarorganisationerna.
Naturvårdsverket får i detta sammanhang särskilt påpeka vikten av att
länsviltnämnderna intensifierar sitt arbete med att samordna jakten efter
älg, men också efter kronhjort där detta är aktuellt. I länsviltnämndernas
arbete bör därför även ingå att upprätta skötselplaner för dessa arter.
Sådana planer torde nämligen vara en förutsättning för samordning av
jakten samt för planering och genomförande av skadeförebyggande åtgär-
der.
Sveriges lantbruksuniversitet: Vissa kunskaper finns om metoder för ska-
debegränsning men ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete mås-
te genomföras för att sätta de lämpligaste redskapen i händerna på dem
som skall genomföra den praktiska viltskötseln ute på fältet. Det gäller här
alltifrån grundläggande kunskaper om hur hjortviltspopulationer reagerar
på olika former av jaktligt uttag, betydelsen av enskilda djurs beteenden
till tester av direkt skadeavvärjande metoder. Väsentligt är även att klar-
lägga vilka anpassningar av skogsskötsel och jordbruksdrift som kan göras
för att begränsa skadorna. Den väsentligaste faktorn torde dock alltid vara
reglering av djurpopulationernas storlek.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd: SJFR delar Franssons åsikt, att den
väsentligaste faktorn att förebygga viltskador är en reglering av populatio-
nernas storlek genom ökad avskjutning under den normala jakten. Ofta
påverkar dock ett normalt jakttryck sällan viltstammarna annat än margi-
nellt. Milda vintrar och svaga rävstammar har t. ex. gett upphov till att
rådjursstammen ökat mycket kraftigt trots att det skjuts mer rådjur än
någonsin förr. En snörik och sträng vinter ger troligen en snabb minskning
av stammen. Andra skadebegränsande metoder måste alltså också använ-
das t. ex. att inom skogsskötseln tillgången på foderväxter gynnas genom
en mer uttalad biotopvård, som reducerar den radikala landskapspåverkan
modernt skogsbruk innebär. Inom jordbruket bör val av gröda och en ur
viltsynpunkt planerad produktion bidra till att minska risken för skador.
Det av riksdagen beslutade stödet till att anlägga viltmarker som alternativ
till spannmålsproduktion bör också ha en skadereducerande inverkan.
Kunskaperna om begränsningar av viltets skadeverkningar måste bli
föremål för ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete, som även
bör omfatta hur hjortpopulationer påverkas av ett ökat jakttryck samt
etiologiska studier av enskilda djurs reaktioner på olika skadeförebyggan-
de metoder. Resultaten av forsknings- och utvecklingsarbetet skall delges
företrädare för jordbruks-, skogsskötsel- och jaktorganisationema.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningens förslag till lokalt samarbete
mellan jägare-, jord- och skogsbruksintressena inom jaktvårdskretsarna ser
länsstyrelsen som positivt. I viss utsträckning förekommer det redan.
Dock måste undvikas att det görs tvingande i vissa organisatoriska former
och görs bidragsberättigat ur viltskadefonden. Risk finns då att en tung-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
140
rodd och mycket dyrbar lokal administration byggs upp. I detta samman-
hang kan erinras om att ett forslag i samma riktning lades fram i betänkan-
det (SOU 1983:21) Vilt och jakt. Förslaget genomfördes aldrig under
åberopande av bl. a. osannolikheten av resurs- och rationaliseringsvinster.
Utredningens förslag beträffande skyddsjaktbestämmelsen i 23 § jakt-
lagen kan tillstyrkas av länsstyrelsen vad gäller första stycket. Beträffande
det föreslagna andra stycket (om älgskötselområden) återkommer länssty-
relsen till.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen är av den meningen att huvud-
insatsen mot viltskador av älg görs genom den fortlöpande prövning av
licensjakten som sker varje år och den därvid beslutade och fullföljda
ordinarie avskjutningen under varje jaktsäsong. Prövningen härvidlag
skall i tillräcklig mån ta med i beräkningen alla de viktiga faktorer som
måste särskilt beaktas varje år, såsom älgskador på jordbruksgrödor och
skog, bedömning av den aktuella födosituationen, viltolyckor med älg
m. m. Utredningen och själva prövningen bygger på förslag och yttranden
på bred basis från alla i sammanhanget berörda intressenter. Dessa har var
och en möjlighet att föra fram specifika förhållanden inom vars och ens
intressesfär som bör beaktas inför årets jakt. Vid prövningen beslutas — på
grundval av vad som kommit fram och beaktats — ramen för det inneva-
rande årets nödvändiga beskattning av älgstammen. Endast förhållanden
som därvid inte kunnat förutses beträffande förändringar i älgstammen
bör enligt länsstyrelsens mening motivera tillstånd till skyddsjakt. Det får
inte vara så att tillstånd till skyddsjakt begagnas som medel i efterhand
exempelvis för att korrigera en något för snäv tilldelning, försummelser att
bevaka sina intressen eller försummelser att inom ordinarie tid skjuta den
erhållna tilldelningen.
Där skyddsjakt enligt det sagda undantagsvis kan tillåtas inom större
sammanhängande områden bör jakten tillåtas endast som en punktinsats
under så få dagar som möjligt av hänsyn till bl. a. det rörliga friluftslivets
intressen.
Enligt utredningens förslag till ändring av 23§ jaktlagen skall under en
stor del av året möjligheter finnas till fri skyddsjakt i vissa fall inom s. k.
älgskötselområden. Den föreslagna ändringen överensstämmer inte med
den grund för utövandet av skyddsjakt i övrigt som anges i 29 § jaktförord-
ningen. Fri avskjutning föreslås sålunda få ske till följd av redan inträffad
skada. Avsikten med skyddsjakt enligt 29 § jaktförordningen är däremot
att förhindra uppkomsten av avsevärda skador eller olägenheter. Genom
den föreslagna nya bestämmelsen tillåts sålunda jakt ske i kompensations-
syfte. Detta finner länsstyrelsen svårförenligt med intressen om förebyg-
gande åtgärder genom ordinär jakt och viltvård. För det fall skyddsjakt är
motiverad finns tillräckligt bra regler om tillståndsgivning i nu gällande
jaktlagstiftning.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget om fri skyddsjakt inom s. k. älgskötsel-
områden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslagen.
141
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker att bidrag ur viltska-
defonderna även i fortsättningen skall kunna utgå för förebyggande åtgär-
der mot älgskador. Det bör dock också finnas möjlighet att erhålla bidrag
för åtgärder mot skador av kronhjort i områden belägna invid större
vilthägn för kronhjort.
Det är enligt länsstyrelsens mening angeläget att samråd sker mellan
jägare och företrädare för jord- och skogsbruket. Vid dessa samråd bör
även företrädare för andra intressen kunna adjungeras. Varje jaktvårds-
krets bör upprätta en älgskötselplan som även behandlar viltskador.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen vitsordar utredarens slutsatser
under detta avsnitt om jägarnas och länsviltnämndernas ansvar. Det får
anses viktigt att de ledmöter av länsviltnämnden som företräder andra
intressen än jakt inte själva är jägare och att företrädare för motstående
intressen deltar i beslutsprocessen också på det lokala planet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Målsättningen bör vara att använda befint-
liga medel till förebyggande åtgärder för att på sikt minska skador och
ersättningskrav.
Det är enligt länsstyrelsens uppfattning mycket angeläget att markägar-
na kommer in i tidiga samråd med jägarna när älgskötselplaner skall
upprättas och revideras. Detta mot bakgrund av att markägare och jägare
inte alltid är de samma inom varje jaktområde.
Länsstyrelsen har utökat rådjursjakten de senaste två åren för att minska
stammen. Jakt på rådjurskid har varit tillåten under delar av september
och jakt på vuxna djur under första delen av januari. Besluten har tagits
med stöd av 7§ jaktlagen och 24 § jaktförordningen för att minska ett
ökande antal viltolyckor och viltskador.
Länsstyrelsen i Örebro län: Betänkandet ger intryck av en övertro på
möjligheterna att alla skadeproblem kan lösas genom jakt. Alltför liten
uppmärksamhet har ägnats åt frågan hur skadegörelse skall kunna förhind-
ras när jakt inte är tillräckligt eller inte kan komma i fråga. Länsstyrelsen
har enligt utredaren ett ansvar för att i ökad utsträckning uppmärksamma
om det behövs skyddsjakt. Prövningen av behovet av skyddsjakt innehål-
ler emellertid ofta svåra avvägningar. Skyddsjakt på älg på små jaktområ-
den innebär avsteg från principen ”produktionsanpassad avskjutning” och
bör därför endast medges när starka skäl föreligger. För länsstyrelsen kan
skyddsjaktsärendena därför bli betungande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Utredaren hävdar att jakttiden är för
kon för att s. k. skyddsjakt skall kunna bedrivas. Det förtjänar påpekas att
s. k. skyddsjakt i första hand bedrivs under tider när djuret är fredat.
Skyddsjakt och ordinarie jakttid är i detta sammanhang inte beroende av
varandra. Skyddsjakt skall vidare enligt länsstyrelsens mening medges
med stor restriktivitet och endast när det är absolut nödvändigt. Normalt
sett skall ju länsstyrelserna vid licensgivningen ta hänsyn till faktorer som
älgskador på jordbruksgrödor och skog, frekvensen viltolyckor med älg
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
142
inblandad m. m. och anpassa tilldelningarnas storlek i anslutning härtill.
Skyddsjakttillstånd bör alltså reserveras för sådana förändringar i älgstam-
men som inte kunnat förutses och får inte bli ett sätt att i efterhand
korrigera alltför snäva tilldelningar i samband med licensgivningen.
Skyddsjakt inom ett område kan orsaka vissa störningar inom angrän-
sande jaktområden inför en kommande licensjakt. Inte minst ur effektivi-
tetssynpunkt samt med hänsyn till det rörliga friluftslivet bör skyddsjakt
endast tillåtas under några få dagar och inom större sammanhängande
riskområden, vilka kan bestå av ett eller flera licensområden. Jakten bör i
första hand bedrivas på eller i anslutning till marker med hårt betestryck
och avskjutningen inriktas mot avelstjurar, stamkor och kalvar. Om
skyddsjakt medges inom flera från varandra åtskilda mindre områden och
vid olika tidpunkter finns det en stor risk att stationära älgstammar kan
komma i rörelse och kringströvande älgar kan vandra in i de fällda djurens
ställe efter avslutad jakt.
Att i detalj i lag och förordningar reglera vad länsstyrelserna särskilt
skall uppmärksamma när man meddelar tillstånd till skyddsjakt förefaller
inte meningsfullt. Jordbruks- och skogsskador samt viltolycksfallsrisker
tillhör redan de faktorer vilka man väger in vid bedömningen av om
skyddsjakt enligt 29 § jaktförordningen skall tillåtas. Skulle behov av för-
tydliganden anses föreligga bör de i stället föras in i statens naturvårds-
verks jaktkungörelse.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Bedömningen att Svenska jägareför-
bundet bör vara huvudansvarigt för det lokala samrådet med jord- och
skogsbrukets företrädare på kretsnivå delas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen delar helt utredarens mening
om att en ökad avskjutning och ett större jakttryck är det bästa medlet för
att förebygga viltskador. Markägare och jakträttshavare måste tillsam-
mans ta på sig ett större ansvar i det avseendet.
Länsstyrelsen har för sin del den bestämda uppfattningen att jaktlag inte
sällan är alltför obenägna att ta in nya jägare eller låta fler jägare bedriva
jakt. Att beviljade licenser kan utnyttjas bättre är ställt utom tvivel.
Jaktsammanslutningar och organisationer av olika slag har ett gemensamt
ansvar för att jaktutbudet ökar och att ett nytänkande kommer till stånd.
Inte minst de lokala avdelningarna och kretsarna har här en viktig uppgift.
Förmedlingen av jaktmarker bör också kunna bli bättre.
Ärenden rörande skyddssjakt efter älg har vad gäller Jämtlands län inte
varit ovanliga under 1980-talet. Det har då mestadels rört sig om vand-
ringsstråk i Storsjöområdet under snörika vintrar. Genom att under senare
delen av 1980-talet ha tillåtit jakt t. o. m. januari månad har länsstyrelsen
möjliggjort för markägarna att på ett smidigt sätt skydda sina ungskogar
och nyplanteringar från skadegörande vandringsälgar. På så sätt har veder-
börande inte behövt ansöka om tillstånd till skyddsjakt. Åtgärden med så
lång jakttid mötte till en början häftig kritik från flera håll men tycks allt
eftersom ha rönt förståelse.
Som nämnts ovan handläggs skyddsjaktärenden med högsta förtur. Det
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
143
beslutsunderlag som getts in har dock inte sällan varit magert. Genom de
riktlinjer och blanketter som länsstyrelsen tagit fram kommer förhopp-
ningsvis utredningarna i fortsättningen att bli bättre. Kretsarna och
skogsvårdskonsulenterna kommer därvid att aktiveras i ett tidigt skede,
varefter beslut kan fattas tämligen omgående efter det att ansökan getts in.
Länsstyrelsen har också for sin del märkt en skillnad mellan markägare
och jaktarrendatorer i synen på behovet av jakttryck och åtgärder. Den
kommer till uttryck främst i samband med att de årliga tilldelningskvoter-
na bestäms. Markägarna hävdar på sina håll att de har svårt att få gehör for
sina krav på ökad avskjutning mot bakgrund av skadesituationen. Mark-
ägarna blir inte sällan nedröstade vid kretsmötena.
Det är helt riktigt att markägarna genom mer precisa krav och överens-
kommelser måste styra avskjutningen utifrån skadebilden. Markägarna
måste också reagera på ett kraftfullt sätt om överenskommelser inte följs.
Länsstyrelsen finner det högst lämpligt och angeläget att jägarna tillsam-
mans med markägarna utför skadeförebyggande åtgärder. Länsstyrelsen
vill i det sammanhanget peka på möjligheterna att genom viltvårdsinsatser
inom mindre värdefull skogsmark söka styra älgen dit från värdefulla
föryngringsytor.
Utredaren föreslår att materialkostnader delvis skall kunna täckas med
bidrag ur viltskadefonden. Länsstyrelsen finner tanken riktig. Åtgärder av
det här slaget kan dock bli kostnadskrävande. Om åtgärderna sedan blir
frekventa får detta lätt konsekvenser för storleken på fällavgiften. I den
mån sådan bidragsgivning blir förenlig med viltskadeförordningen förut-
sätts centrala anvisningar om eventuell beloppsgräns, m. m.
Kretsvisa älgskötselplaner kan säkerligen bli ett bra dokument att ge-
mensamt ta fram. Genom den i länet pågående ändringen i kretsindelning-
en ökar också förutsättningarna för att man här på ett bra sätt tar ansvar
för den lokala älgstammen.
Länsstyrelsen förutsätter att de av naturvårdsverket anbefallda långsik-
tiga programmen för älgstammens utveckling skall finnas även i fortsätt-
ningen. Det är naturligt att lokala skötselplaner och länsprogrammen
anpassas till varandra.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att bi-
drag ur viltskadefonderna även fortsättningsvis skall lämnas till förebyg-
gande av älgskador. Utredningen föreslår organiserat samråd lokalt i varje
jaktvårdskrets mellan jägare och företrädare för jord- och skogsbruket.
Länsstyrelsen anser det viktigt att det samråd som i dag förekommer
utvecklas och fördjupas. På sikt kan ett sådant samråd leda till minskade
skador på skog och grödor.
Egendomsnämnden i Härnösands stift: För att tydliggöra älgskötselområ-
denas ansvar för avskjutning och vård av älgstammen bör de ges ansvaret
fullt ut. Förebyggande åtgärder såsom skyddsjakt bör i första hand baseras
på älgskötselområdets begäran. Uppenbara missförhållanden i älgstams
storlek som ger påtagliga skogsskador, trafikskador eller skada på jord-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
144
bruksgrödor bör adekvat handläggas av länsstyrelsen efter hörande av
krets- och länsviltnämnd.
Markägarna bör ha tre ledmöter i länsviltnämnden. Lämpligen bör
frilufts- och naturvården avstå en representant till förmån för markägarna.
Att förebygga skador av älg och hjort
Den vilda faunan är en oskiljaktig del av den svenska naturen. Envar
måste därför tåla rimliga skador förorsakade av vilt. Genom förebyggande
åtgärder kan viltskadorna i stor utsträckning minskas. De förebyggande
åtgärderna kan omfatta såväl sortval av grödor och trädplantor, som
anordningar som hindrar eller skrämmer viltet från skadekänsliga områ-
den. Även utfodring kan i vissa fall vara verksam for att begränsa viltska-
dor. Såväl jordbruket som skogsbruket bör åläggas ett ökat ansvar att där
så är praktiskt möjligt minska viltskadorna genom förebyggande åtgärder.
För långsiktiga åtgärder till förebyggande av viltskador bör bidrag av
viltskade/jaktvårdsmedel kunna utgå.
För att kunna hålla individrika stammar av älg och hjort, torde en viss
grad av skyddsjakt inte kunna undvaras. Ur viltvårdssynpunkt är en
begränsad skyddsjakt vid svåra skadesituationer att föredraga, mot att
tvingas till kraftig minskning av hela viltstammar.
Jägarnas ansvar
Det ligger i sakens natur att det ankommer på jakträttsinnehavarna att
reglera viltstammarna genom en ändamålsenlig avskjutning. Där jakträt-
ten och markutnyttjandet är skilt på olika rättshavare, bör regleringen av
viltstammarna ske i samråd med berörda nyttjanderättshavare. Även före-
byggande åtgärder mot viltskador bör föranleda ett samråd mellan jakt-
rättsinnehavaren och övriga nyttjanderättshavare.
Även ett bredare samråd över jaktvårdsområdesgränserna kan vara till
nytta för viltvården och jaktutövningen. Utredningsmannen föreslår i
detta sammanhang att Svenska jägareförbundet tilldelas huvudansvaret
for det lokala samrådet.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare noterar härvid vad som an-
ges i regeringens prop. 1986/87:58 s. 64, där följande anges i fråga om
lokala samrådsgruppen ”Gruppen bör emellertid vara fristående från sty-
relserna för de lokala jägarsammanslutningarna”. Riksförbundet delar den
uppfattning regeringen här gett uttryck for. Med anledning därav avstyrker
riksförbundet vad utredningsmannen föreslagit i denna del. Skall lokala
sam rådsgrupper inrättas, ställer riksförbundet som ett oavvisligt krav att
jämväl riksförbundet får säte och inflytande i nämnda samrådsgrupper.
Länsviltnämndernas ansvar
Då den samordnade älgjakten infördes år 1976 befanns det föreligga behov
av ett rådgivande organ till länsstyrelserna i jakt- och viltvårdsfrågor. Som
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
145
10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
en följd därav tillkom länsviltnämnderna. Från år 1988 har länsälgnämn-
derna omvandlats till länsviltnämnder och samtidigt fått en bredare part-
sammansättning. Riksförbundet delar utredningsmannens uppfattning att
länsviltnämnderna bör aktiveras mer än hittills samt att kunskapsunderla-
get for nämdledamöterna förbättras. Angående vad som sägs om lokala
älgskötselplaner, hänvisar riksförbundet till vad förbundet tidigare har
angivit beträffande lokala samrådsgrupper.
Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: Enligt utredningen
skall bidrag ur viltskadefonden även fortsättningsvis kunna lämnas till
förebyggande åtgärder mot älgskador.
Vidare föreslår utredningen att obligatoriskt, lokalt samråd på kretsnivå
tillskapas mellan jägare och företrädare för jord och skogsbrukets intres-
sen. Utredningen diskuterar alternativa lösningar och föreslår att Svenska
jägareförbundet skall vara huvudansvarigt för att ett ”obligatoriskt lokalt
samråd” i ordnade former mellan markägare och jägare kommer till stånd.
Utredningen lyfter också fram behovet av bred samverkan mellan mark-
ägare och jägare i norra Sverige. Det skall åvila länsstyrelserna att initiera
det nödvändiga samarbetet mellan kretsar och markägare inom dessa
områden.
Förbunden delar utredningens uppfattning att bidrag till förebyggande
åtgärder för förhindrande av skador av älg skall kunna lämnas även fort-
sättningsvis. Motsvarande möjlighet till bidrag för förebyggande åtgärder
även för hjort bör bibehållas. Behovet av förebyggande åtgärder för skador
från älg är naturligtvis dominerande, men lokalt finns behov att stödja
åtgärder riktade mot dov- och kronhjort.
Förbunden anser att i ett organiserat samråd är det nödvändigt att
brukar- och ägarintressena ges en stark ställning.
Förbunden har den uppfattningen att de areella näringarnas synpunkter
på skadebilden och jaktutövningen obligatoriskt måste redovisas till läns-
viltnämnd och länsstyrelse.
Förbunden eftersträvar en smidig och effektiv modell där jord- och
skogsbrukets önskemål lokalt vägs samman med älgvården. Detta skall ske
genom en obligatoriskt upprättad beredningsgrupp, som får uppgiften att
belysa och bearbeta olika viltfrågor. Gruppen skall bestå av företrädare för
jaktvårdskretsen och markägarna, vilkas representanter utses i samråd
mellan LRF och skogsägarrörelsen. LRFs kommunsamrådsgrupp kan med
fördel utnyttjas som bas för gruppens verksamhet. Efter utvärdering av
erfarenheter och inventeringsunderlag lämnar gruppen förslag till kretssty-
relsen om avskjutning och älgskötselplaner. Om kretsstyrelsen inte accep-
terar gruppens förslag har markägarsidan att föra sina åsikter till länsvilt-
nämnden/länsstyrelsen.
Ett sådant förfarande stämmer väl överens med intentionerna i utred-
ningen om större ansvarstagande för markägarna och jägarna vad avser
skötseln och utvecklingen av viltstammarna.
Förbunden vill avslutningsvis påtala att man delar utredningens upp-
fattning att man inom vandringsområdena för älg breddar samarbetet så
att bättre balans kan uppnås mellan älg- och skogsvården inom områdena.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
146
Skogsindustrierna: Här måste markägarens ansvar påpekas. Markägaren
måste följaktligen få större inflytande över jakten eftersom skadorna drab-
bar denne och inte jägaren. Markägaren är dessutom ansvarig gentemot
samhället för att t. ex. skogsvårdslagens bestämmelser uppfylls.
Vi är inte överens med utredningen om att längre avtalsperioder skapar
trygghet både för markägare och jägare. Enligt vårt sätt att se skapar detta
enbart en trygghet för jägarna. Ur avskjutningssynpunkt är korta avtalspe-
rioder att föredra. I och med korta avtalsperioder stärks markägarens
inflytande. Därmed bör jägarnas benägenhet att följa uppsatta mål öka
vad gäller älgavskjutning.
Dessutom är det helt fel att de areella näringarna skall kunna anpassa sig
till älgstammens storlek. Detta sätt att se på problemet är farligt. Ändrade
skötselmetoder ger effekt först på lång sikt. Gårdagens skogsbruk har gett
stora hygges- och ungskogsarealer, som även producerar bete för en stor
älgstam. I framtiden kommer dessa arealer att minska vilket så småning-
om resulterar i ett minskande utbud av viltbete. På kort sikt är ökad
avskjutning det enda sättet att få bukt med älgskadorna. Vissa betesskador
måste alltid accepteras av skogsbruket men inte i den omfattning som är
fallet i dag.
Vad gäller jägarnas ansvar måste man poängtera vikten av ett obligato-
riskt lokalt samråd mellan markägare och jägare. För att man skall kunna
öka ansvaret lokalt måste ett obligatoriskt samråd införas. Genom att
markägare och jägare tillsammans arbetar fram en älgskötselplan inom
området bör målen lättare uppnås. Om jägarorganisationerna skall tillåtas
ha ansvaret för administrationen måste markägaren garanteras att deras
synpunkter och krav respekteras och kommer till uttryck i avskjutnings-
planerna.
Skyddsjakt
Enligt utredarens mening har länsstyrelserna ett ansvar att i ökad utsträck-
ning uppmärksamma om det behövs skyddsjakt. De är också skyldiga att
skyndsamt handlägga önskemål om sådan jakt då det gäller att förebygga
skador av vilt.
Enligt jägareförbundets uppfattning skall skyddsjakt endast behöva till-
gripas i undantagsfall. När sådan jakt är påkallad skall givetvis handlägg-
ningen ske snabbt, dock inte snabbare än att resp, jaktvårdskrets skall ges
tillfälle att lämna sina synpunkter i ärendet. När så är möjligt kommer
jaktvårdskretsarna att initiera andra åtgärder än jakt i syfte att minska
skadorna.
Markägarnas ansvar
Jägareförbundet vill understryka vad utredaren anför om möjligheterna
för markägarna att genom olika åtgärder i samband med markens brukan-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
147
de minska riskerna för viltskador. Inom jordbruket kan det ske bl. a.
genom val av gröda och arealdisposition och i skogsbruket bl. a. genom en
till viltförekomsten anpassad skogsskötsel och val av plantmaterial.
Jägarnas ansvar
Jägareförbundet delar utredarens uppfattning att jägarna kan och bör ta ett
större ansvar vad rör viltskador. Det skall bl. a. ske genom en till de lokala
förhållandena anpassad avskjutning, åtgärder till förhindrande av viltska-
dor (stängsel, m.m.) genom anläggande av viltbetesområden och motsva-
rande ”avledande” födoresurser. I utredningen anges att bidrag till materi-
alkostnader, m.m. skall kunna erhållas när det gäller förebyggande av
älgskador. Som ovan angivits finner emellertid jägareförbundet att bidrag
till förebyggande av skador skall kunna utgå jämväl för att förhindra
skador av dov- eller kronvilt.
Förbundet delar utredarens uppfattning om vikten av ett utbyggt sam-
råd mellan jägare och markägare. Formen för detta samråd bör emellertid
kunna få variera från län till län. Olika system har redan utbildats och
accepterats av länsstyrelserna, företrädare för de areella näringarna,
jaktvårdskretsarna och länsjaktvårdsföreningarna. Inom Värmlands län
tillämpas ett system med kretstilläggslicenser innebärande att kretsen er-
håller ett visst antal älgar i förhållande till det antal som delas ut till
avskjutning på de olika jaktlagen inom kretsen. Dessa älgar fördelas av
kretsen till jaktlagen med hänsyn till skadebild, älgtillgång, m.m.
Inom Gävleborgs län tillämpas redan nu i princip en arbetsordning som
innebär att jaktvårdskretsarna efter samråd med övriga intressenter beslu-
tar om tilldelningen av älg inom resp, älgvårdsdistrikt/jaktvårdskrets.
Länsstyrelsen fungerar som överklagningsinstans.
Inom Västernorrlands län, där man tidigt anammade de signaler och
förslag som presenterades i Älgen och Skogen, har det system som redovi-
sas i länsjaktvårdsföreningens yttrande fallit synnerligen väl ut.
Enligt jägareförbundets mening bör således olika system — utan ökad
byråkrati — kunna accepteras under förutsättning att de verkligen leder
fram till ett organiserat samråd mellan berörda parter i älgskötselfrågorna.
Förbundet vill understryka angelägenheten av att samrådet dokumenteras
så att eventuellt olika meningar framkommer.
Förbundet instämmer till fullo i utredarens förslag om att för varje
jaktvårdskrets skall upprättas en älgskötselplan. Inom älgskötselplanens
ram kan de areella näringarnas synpunkter på skadebilden redovisas till
länsviltnämnden och länsstyrelsen.
Länsviltnämndernas ansvar
Jägareförbundet instämmer i huvudsak i utredarens synpunkter vad gäller
länsviltnämnderna. Det är uppenbart att de areella näringarna har att
nominera personer som verkligen för fram näringarnas intressen.
Enligt förbundets uppfattning borde länsviltnämndernas sammansätt-
ning ses över. Det kan med skäl ifrågasättas huruvida nämnderna inte
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
148
enbart borde bestå av representanter från de areella näringarna och de
jaktliga intressena. Övriga — nu företrädda — intressen skulle vid behov
kunna adjungeras till visst eller vissa sammanträden.
Det vore vidare av värde om nämndernas arbete skedde enligt en fast-
ställd arbetsordning, innebärande bl. a. krav på att parternas grundförslag
skall skickas ut till berörda i tid före varje sammanträde.
Förbundet instämmer slutligen i förslaget att länsälgnämnderna, som
del av beslutsunderlaget, fortlöpande skall begära in jaktvårdskretsarnas
älgskötselplaner.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Jägarnas ansvar
Utredningen anser att den svenska jägarkåren är välutbildad och kompe-
tent att ta ett större ansvar lokalt, så att länsstyrelsens reglering av älgtill-
delningen inom stabila jaktområden av en viss minimistorlek (älgskötsel-
områden) kan slopas.
Sveriges jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag.
Utredningen anser att det behövs ett obligatoriskt lokalt samråd mellan
markägare och jägare och att Svenska jägareförbundet skall var huvudan-
svarig för detta samråd.
Sveriges jordägareförbund avstyrker utredningens förslag. Mot bak-
grund av den ovannämnda uppfattningen att jakten är en integrerad del av
markägarens ekonomiska förvaltning som markägaren själv har att be-
stämma om, saknas anledning att föreskriva ett obligatoriskt lokalt sam-
råd. En helt annan sak är att det kan vara värdefullt för markägare att ta
vara på de kunskaper och den vilja att göra insatser för jakten som kan
finnas hos jägarnas organisationer. Detta bör emellertid ske på frivillig
basis.
Länsviltnämndernas ansvar
Utredningen konstaterar, att jägarintressena ibland kommit att väga allt-
för tungt i länsviltnämndernas bedömningar. Utredningen anser, att det i
första hand bör ankomma på jord- och skogsbrukets intresseorganisationer
att beakta detta vid frågan om nomineringen av ledamöter till nämnderna.
Sveriges jordägareförbund delar utredningens uppfattning, att de speci-
ella jägarintressena kommit att väga för tungt i länsviltnämnderna i förhål-
lande till markägarna. Av ovan angivna skäl anser förbundet, att represen-
tationen för jägarnas organisationer inte fyller någon självständig funk-
tion. De areella näringarnas ställning bör förstärkas genom att ytterligare
två ledamöter utses att företräda ägarna av jordbruksmark och skogsmark
i stället för de två ledamöter som utses efter förslag av jägarnas organisa-
tioner.
149
Skogsstyrelsen: Den föreslagna längre jakttiden bör innebära klara för-
delar för viltvården genom att ett mer utvecklat urvalsbeteende blir möj-
ligt vid jakten. Hela tidsramen den 16 augusti —den 28 (29) februari bör
kunna disponeras for älgjakt. Därmed blir det också möjligt att delegera
ansvaret for skyddsjakt till lokal nivå.
Utredningen föreslår att kalvjakten bedrivs i nuvarande form utanför
älgskötselområdena — alltså genom tilldelning. Skogsstyrelsen gör dock
bedömningen att om älgskötselområdena själva får bestämma hela sin
avskjutning så borde under exempelvis en treårsperiod fri kalvjakt på
försök kunna medges i övrigt inom älgjaktsområden som registrerats for A-
licens. Länsstyrelsens tilldelning begränsas till de vuxna djuren. Tilldel-
ningen av vuxna djur bör åtföljas av en rekommendation att minst lika
många kalvar bör fallas. Fri kalvjakt kan i förening med förlängd jakttid
möjliggöra en ökad avskjutning i skadedrabbade områden i de fall licens-
tilldelningen på vuxna djur visat sig vara for låg. I bästa fall bortfaller
behoven att besluta om extraälgar och särskild skyddsjakt i skadeområden.
Dessutom undviker man den stora nivåskillnaden mellan fullständig frihet
inom älgskötselområden och fullständig reglering i övrigt. Rapportering av
jaktresultat bör vara obligatorisk även beträffande den fria kalvjakten.
Skador av rådjur på plantskog har ökat kraftigt under senare år. Detta
uppmärksammas i utredningen som föreslår förlängd jakttid t. o. m. janua-
ri månads utgång. Skogsstyrelsen anser att detta är bra.
Förslaget om uppföljning senast år 1994 av älgstammens utveckling,
skadebilder, effekten av förändrad reglering och resultaten av föreslagen
utbildning är bra och bör genomföras.
Domänverket: Domänverket tillstyrker en ökad tillämpning av flerårsli-
censer med ett högsta antal tillåtna älgar under t. ex. en treårsperiod.
Utredningen föreslår att s. k. älgskötselområden skall kunna bildas och
att dessa skall ges förtroendet att själva bestämma avskjutningen. Domän-
verket finner detta värt att pröva, under den uttryckliga förutsättningen att
markägarna som ovan sagts får det avgörande inflytandet över avskjut-
ningen. Det får absolut inte bli som det står i detta sammanhang på s. 56 i
betänkandet: ”När jägarna själva får bedöma avskjutningen ...”.
Som minimistorlek för älgskötselområden anges 3000—5 000 ha for
södra Sverige och 5000 — 8000 ha for norra. I naturvårdsverkets prome-
moria ”Förenklad administration av älgjakten” sägs att ett älgskötselom-
råde bör vara minst 2000 ha. För välarronderade områden i södra och
mellersta Sverige är en sådan minimiareal också tänkbar. Principen med
ett högre arealkrav i norra Sverige är dock riktig.
En hel del frågetecken finns kring dessa älgskötselområden. Hur bildas
de, hur skall de styras, vilken status skall de ha osv. Utredningen säger, att
det får ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrifter om område-
nas storlek. Domänverket utgår från, att naturvårdsverket skall ges upp-
drag att ta fram alla erforderliga regler for älgskötselområden och att detta
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
150
skall göras under medverkan av representanter for alla markägarkategori-
er, jägarorganisationerna och skogsstyrelsen.
Domänverket tillstyrker en generell förlängning av jakttiderna for älg,
hjort och rådjur. Jakttiden for älg på A-licens och inom älgskötselområden
skulle kunna vara den 10 september —den 31 januari i Norrland och den 1
oktober—den 31 januari i södra Sverige med möjlighet till skyddsjakt från
den 16 augusti till den 28 (29) februari. Detta skulle bl. a. innebära en
avdramatisering av älgjakten och ge möjlighet att komma till rätta med
s. k. havreälgar i söder och vandringsälgar i norr.
Det andra stycket i det föreslagna tillägget till 23 § jaktlagen bör ha
följande lydelse för att vara tillämpbart även vid skada på skog.
”Har älg orsakat skada på yrkesmässiga odlingar eller på skog
inom särskilt av länsstyrelsen registrerade större licensområden
(älgskötselområden) får älg jagas i anslutning till skadeområdet un-
der tiden den 16 augusti —den 28 (29) februari”.
Kammarkollegiet: Utredningens förslag om en generell förlängning av
jakttiden tillstyrks av egendomsnämnden i Lund. Egendomsnämnden i
Göteborg framhåller att jakttidens förlängning är en självklar följd av
kravet på ökad avskjutning. Långa jakttider ger jägarna möjlighet att
utnyttja olika jaktformer. Även egendomsnämnderna i Skara och Luleå
godtar en förlängning av jakttiderna, men nämnden i Luleå anser att
länsstyrelsen bör ha en möjlighet att vid behov förkorta tiden. Egendoms-
nämnden i Skara anser inte att dovhjortsjakten bör släppas fri eftersom det
finns risk att stammen ”skjuts sönder”.
Statskontoret: Målet bör vara att åstadkomma en produktionsanpassning
av jakten, dvs. så att älgstammarna får ett tillräckligt stort betesområde
med hänsyn till vad skogsvården kan tåla av skador.
Lokalt inflytande
Förslagen i betänkandet går i flera avseenden ut på att öka det lokala
inflytandet över framför allt jakten. Verket anser det särskilt positivt att
utredningen med lokalt inflytande avser ökat ansvar för markägare och
jägare i de aktuella avseendena. Även naturvårdsverket anser att en ut-
veckling mot ökad avreglering av jakten och ökat ansvar på framför allt
enskilda markägare och jägare för viltskadorna och viltstammarna, är en
nödvändighet för att lösa de aktuella problemen.
Naturvårdsverket anser att en avreglering av jakten även bör inbegripa
en strävan mot minskad administration. Från den utgångspunkten kan
verket inte acceptera att ökad lokal samordning och ökat inflytande med-
ges leda till att ytterligare administrativa nivåer eller administration av
jakten skapas.
Som redan nämnts är naturvårdsverket av uppfattningen att viltet kom-
mer att få ökad bl. a. ekonomisk betydelse. Det innebär att markägarnas
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
151
och jägarnas ansvar for viltskadorna och viltstammarna automatiskt ökar.
Enligt verkets uppfattning kommer denna utveckling att ytterligare accen-
tuera behovet av samordning på lokal nivå av verksamheter som jakt och
genomförandet av skadeförebyggande åtgärder.
Svenska jägareförbundet har statsmakternas uppdrag att svara för den
praktiska jakten och viltvården i riket. Det innebär att det även åligger
länsjaktvårdsförbunden att svara för det allmänna uppdragets genomfö-
rande. Enligt verkets mening bör därför jaktvårdskretsarna utnyttjas för
att tillgodose behoven av ökat lokalt samråd och inflytande. Verket får
dock fasta uppmärksamheten på att kompetensen i kretsarna i flera viktiga
avseenden ännu inte är tillräcklig för ett sådant ansvar. Jägareförbundet
har emellertid själv utpekat kunskapsuppbyggnaden inom kretsarna som
en av de främsta arbetsuppgifterna för organisationen under 9O-talet. Det
bör också uppmärksammas att jaktvårdskretsarnas verksamhetsområden i
många fall är för stora för att de skall kunna leva upp till kravet på att vara
lokala samordnare i de aktuella frågorna.
Naturvårdsverket anser ändå att jaktvårdskretsarna bör utnyttjas för att
samordna de lokala insatser som genomförandet av betänkandets olika
förslag medför. En förutsättning är emellertid att kompetensen i kretsarna
ökas när det gäller bl. a. viltbiologi, jakt och skadeförebyggande åtgärder,
att verksamheten mer inriktas mot de krav som det allmänna uppdraget
innebär, samt att kretsarnas verksamhetsområden ses över.
I likhet med naturvårdsverket har utredningen föreslagit att inom s. k.
älgskötselområden skall jägarna själva få bestämma avskjutningens stor-
lek. Beteckningen älgskötselområden, som verket lanserade i ”Älgjaktens
administration”, har visat sig kunna sammanblandas med andra beteck-
ningar med liknande eller samma betydelse. Verket ser det därför som
angeläget att dels en beteckning för sådana områden fastställs, dels beteck-
ningen används konsekvent, dels beteckningen definieras. Naturvårdsver-
ket vill för sin del rekommendera att i stället för älgskötselområden beteck-
ningen älgvårdsområden används, för att på så sätt knyta de aktuella
områdena till de redan existerande älgvårdsdistrikten.
Med anledning av såväl denna utredning som ”Älgjaktens administra-
tion” har en livlig och delvis snedvriden debatt förts om hur stora älg-
vårdsområdena bör vara. Naturvårdsverket får emellertid deklarera att
verket anser att det inte bör fastställas någon arealgräns för de aktuella
områdena. Verket anser det nämligen omöjligt att fastställa någon sådan
gräns. Varken jaktliga eller biologiska förhållanden medger det, eftersom
skillnaderna är avsevärda mellan olika delar av landet. Naturvårdsverket
anser därför att det bör ankomma på länsstyrelserna att själva, efter
samråd med länsviltnämnderna, fastställa vilken areal inom länet eller
delar av det, som skall krävas för registrering av ett älgvårdsområde.
Naturvårdsverket får påpeka att det bör vara en förutsättning för att ett
älgvårdsområde skall kunna registreras att avtal har slutits mellan de
markägare/jakträttshavare som ingår i älgvårdsområdet. Avtalet bör bl. a.
reglera hur jakten skall bedrivas, hur fällda djur skall fördelas och hur
avskjutningen skall beräknas. Det bör förslagsvis ankomma på jägarorga-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
152
nisationerna att i samråd med naturvårdsverket utforma ”normalavtal”
och/eller ”normalstadgar” for älgvårdsområden.
Naturvårdsverket delar utredningens uppfattning om att jakttiderna for
älg, hjort och rådjur kan förlängas på det sätt som föreslagits.
När det särskilt gäller licensjakten efter kronhjort bör uppmärksammas
att det förekommer att fler än ett län är hemvist för ett och samma
bestånd. Om så är fallet, är det av stor vikt att berörda länsstyrelser
samråder i fråga om jakttidens längd, regler för avskjutningen, tilldelnings-
principer, etc. Behovet av samråd torde vara särskilt stort vid bildning av
licensområden för jakt efter kronhjort som berör flera län.
Beträffande förslaget om utsträckt jakttid efter dovhjort och rådjur utgår
naturvårdsverket från att länsstyrelserna får möjlighet att avkorta jaktti-
den om det anses behövligt av klimatiska skäl. Även i detta sammanhang
får verket understryka vikten av samråd mellan län med likartade klimati-
ska förhållanden.
Beträffande jakttiden för rådjur får verket föreslå att jakt efter kid också
får bedrivas under september månad enligt samma regler som gäller för
jakt efter hornbärande rådjur under denna tid.
Samordning av älgjakten
Utredningen anser att det föreslagna programmet för minskning av vilt-
skadorna skall prövas under en treårsperiod t. o. m. år 1994. Under treårs-
perioden förväntas samordningen av älgjakten accelerera, för att vid perio-
dens slut förhoppningsvis vara helt samordnad.
Naturvårdsverket anser att utredningen är alltför optimistisk när det
gäller möjligheterna att genom utredningsförslagen åstadkomma en ökad
samordning av älgjakten. Det redan genomförda förslaget att förlänga
övergångstiden för de generella älgjaktsområdena (G-områden) motverkar
t. ex. direkt en sådan ökad samordning. Eftersom fler älgar får fällas på
dessa områden än på B-licensområden, är det uppenbart fördelaktigare att
även fortsättningsvis jaga på G-områden än att samverka i A-licensområ-
den eller att gå över till B-licens. Hade G-områdena avvecklats och generö-
sa möjligheter att övergå till B-licensområden skapats, hade tvärtom moti-
ven för samverkan i A-licensområden utan tvekan ökat.
Fri kalvjakt
Utredningen har även motsatt sig att naturvårdsverkets förslag till fri jakt
efter älgkalv på A-licensområden genomförs. Även denna inställning mot-
verkar ökad samordning. Vid anslutning av B-licensområden eller andra
mindre områden till A-licensområden, kan fri kalvjakt bidra till att bibe-
hålla eller t. o. m. öka jaktmöjligheterna för de mindre markägarna. Sam-
verkan i A-licensområden kan därmed utan tvekan bli mer attraktiv.
Vidare bör fri kalvjakt vara ytterligare ett sätt att försöka minska viltska-
dorna. Naturvårdsverket anser därför att fri kalvjakt bör prövas under
tiden fram t. o. m. år 1994.
Utredningen anser uppenbarligen att de s. k. älgskötselområdena kom-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
153
mer att få störst betydelse för de små markägarnas vilja att samverka i
älgjakten. Naturvårdsverket finner att utredningen på denna och andra
punkter förefaller att ha en övertro på utredningsförslagens förmåga att
locka till samverkan. Flera förslag motverkar för övrigt ökad samverkan.
Samarbete och samförstånd
Under senare tid har samarbetet och samförståndet mellan jägareorganisa-
tionerna ökat avsevärt. För älgjakten gäller t. ex. att organisationerna
numera synes ha en i allt väsentligt samstämmig uppfattning om hur den
skall bedrivas. Ett viktigt inslag i det ökade samarbetet och samförståndet
är att man betonar vikten av frivillighet och frihet. Det har lett till att
motståndet mot samordning av älgjakten hos framför allt de mindre mark-
ägarna avtagit. Genom system med bl. a. storlicenser, i vilka mindre mark-
ägare frivilligt kan ingå och bedriva jakt för sig själva, har i vissa län
problemen med G-områden, B-licensområden och Kalvjaktområden
minskat. Jakten har med andra ord på frivillig grund organiserats så att
den uppfyller kraven på att vara produktionsanpassad.
Naturvårdsverket anser det vara viktigt att den beskrivna trenden inte
bromsas. Verket avser därför att med tillgängliga medel och resurser
ytterligare stödja utvecklingen mot ökad samordning. Det är för övrigt
med stor tillfredsställelse verket konstaterar att tidigare uppfattningar om
behov av tvångsåtgärder övergetts till förmån för frivillighet och frihet.
Dessutom visas ett ökat förtroende för den enskilde jakträttshavarens
förmåga att lösa problem med t. ex. jakt och viltskador.
Hovrätten för Västra Sverige: Utredningens förslag om älgjakt inom s. k.
älgskötselområden innebär i lagtekniskt hänseende inte något större avsteg
från vad som redan gäller, frånsett att en viss jakttid föreslås direkt
angiven i lagen. Eftersom regeringen enligt 29 § jaktlagen får meddela
föreskrifter om bl. a. de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda
delar av landet, kan ifrågasättas om en bestämmelse av detta slag behövs i
själva lagen. I förslaget anges i övrigt bara helt oförmedlat att älg får jagas
— det sägs inte av vem — i direkt anslutning till odlingar som skadats
inom särskilda av länsstyrelsen registrerade större licensområden (älgsköt-
selområden). Men det framgår inte att denna reglering skulle innebära
något avsteg från bestämmelserna i 33 § jaktlagen om licenstvång m.m.
Av vad som anförs i betänkandet får emellertid dras slutsatsen att
utredningen med sitt förslag om älgskötselområden har velat tillskapa
något nytt i förhållande till reglerna om licensjakt. Avsikten är att jägarna/
markägarna inom större jaktområden — med arealer uppgående till minst
3000 — 5 000 ha — skall ges frihet att själva avgöra om avskjutningen
stämmer med en god älgvård och är anpassad till de areella näringarnas
krav och trafiksäkerheten (bet. s. 56). Det är således meningen att jägarna
själva, inom ramen för en fri avskjutning, skall beakta bl. a. sådant som
annars kan föranleda särskilda insatser i form av skyddsjakt. I betänkandet
sägs vidare att det får ankomma på naturvårdsverket att utfärda föreskrif-
ter om minimistorleken på älgskötselområden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
154
Hovrätten anser mot denna bakgrund att utredningens intentioner med
älgskötselområden skulle komma till bättre uttryck om frågan reglerades i
33 § jaktlagen, som ett undantag från bestämmelsen att älgjakt får ske
endast efter licens från länsstyrelse. Lagregleringen kan inskränkas till ett
bemyndigande for regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
att för jaktområde som är av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt att
jakt och älgvård lämpligen kan bedrivas av jakträttshavarna under eget
ansvar föreskriva undantag från reglerna i den paragrafen. Närmare be-
stämmelser i ämnet kan sedan meddelas i jaktförordningen. Detta gäller
då också jakttiden inom sådana områden.
Däremot är det enligt hovrättens mening knappast ändamålsenligt att i
jaktlagen ta in särskilda regler om skyddsjakt inom älgskötselområden.
Skyddsjakt är ju typiskt sett något som innebär avsteg från annars gällande
regler för jakten, antingen så att andra personer än jakträttshavaren får
jaga eller också så att jakten får bedrivas på andra tider än normalt. Med
en avreglering av jakten inom älgskötselområden minskar behovet av
sådana undantagsregler. Skulle det emellertid visa sig att införandet av
älgskötselområden ändå inte löser problemen bör skyddsjakt kunna kom-
ma i fråga. Men enligt hovrättens mening bör den då bedrivas med stöd av
de gällande reglerna i 7 § jaktlagen, eftersom dessa, enligt vad som har
framgått ovan, ger utrymme för att beakta även andra intressen än jakt-
rättshavarnas.
Härutöver skall endast anmärkas att om, trots vad hovrätten anfört, den
i betänkandet upptagna lagtekniska lösningen följs, en överarbetning, ut-
över vad angetts ovan, är nödvändig från redaktionella och juridiskt-
tekniska synpunkter. Bl. a. kan självfallet inte begreppet skyddsjakt —
varom talas redan i 7 § — som begrepp preciseras först i 23 §. Inte heller
bör i 23 § uttrycket ”om inte annat har avtalats” användas utan att det
klart framgår vilka avtalsparterna är.
Statens veterinärmedicinska anstalt: I förslag till förändring av jaktförord-
ningen föreslås en utökad jakttid (ram) för rådjur till 31 januari. SVA
stödjer detta då det enligt aktuella kända kunskaper inte finns några
biologiska hinder att jaga rådjur i januari.
På samma grund stödjer SVA förslaget om längre jakttider för älg,
kronhjort och dovhjort.
Sveriges lantbruksuniversitet: All reglering (reglering = ställa in på och
vidmakthålla på en angiven nivå) av hjortdjurspopulationer måste bygga
på kunskaper om bestånden och kunskaper om hur olika ingrepp —
jaktliga uttag — påverkar beståndens utveckling. Kunskaper om bestånden
gäller deras storlek (älg/1000 ha), sammansättning (ålder och kön) och
tillväxt. Utan att kunna skaffa sig dessa kunskaper blir det mesta av
älgvård en mycket osäker uppgift. Förutsättningen för att ta fram dessa
kunskaper är att man har goda instrument att mäta dem ute i markerna.
Ingen människa tror att man kan sköta en boskapsbesättning utan att veta
hur många djur man har, hur många kalvar de får och vilka och hur många
djur man tar ut till slakt. När det gäller skötseln av klövviltbestånd får man
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
155
intrycket att man ibland tror att skötseln av dessa är möjlig utan ovan
angivna kunskaper. Så är det naturligtvis inte! Särskilt när det gäller älgen
med sin stora potential for beståndstillväxt är sådana baskunskaper myc-
ket väsentliga. Det är därför närmast häpnadsväckande att arbetet med att
kunskapsmässigt lära oss förstå hur dessa viltpopulationer fungerar och att
ta fram instrument för det praktiska arbetet med älgskötseln under en följd
av år på grund av brist på resurser endast har kunnat bedrivas på en
rudimentär nivå i förhållande till behovet. Som ett exempel kan anges att
jägarobservationerna har framhållits som den metod som särskilt i södra
Sverige skulle bli ett användbart instrument i älgvården. Trots detta har
man inom forskningen i flera års tid väntat på att några reella resurser skall
anslås för att genomföra det nödvändiga utvecklingsarbetet, vilket utgör
en av de väsentligaste delarna i ett framtida fungerande system för skötseln
av klövviltbestånden!
Det är även mycket väsentligt för förståelsen och skötseln av älgbestån-
den att en tillräcklig statistik insamlas vad gäller avskjutningen och dess
fördelning på olika djur. Den förenklade administrationen får inte vara ett
mål i sig om man därigenom ödelägger möjligheterna att följa älgstam-
mens utveckling i olika avseenden. En god statistik från avskjutningen är
en nödvändighet i det framtida älgvårdssystemet.
I betänkandet föreslås — när det gäller regleringen av jakten — att denna
skall föras ned på en lägre nivå med ett ökat inflytande och engagemang
från jägare och markägare/skogsägare m. fl. intressenter på det lokala
planet. Detta är goda idéer liksom förslaget om inrättande av ett slags
älgskötselområden med utökat lokalt ansvar för jaktens bedrivande. Det är
dock helt ofrånkomligt även med detta system att nödvändiga instrument
och tillräcklig kunskap finns hos dem som skall ansvara för den lokala
verksamheten. Ett omfattande utbildningsprogram/fortbildningsprogram
måste därför finnas för att klara detta.
Diskussionen kring särskilt älgstammens skötsel går ofta ut på att be-
stånden i dag är i obalans med olika faktorer, t. ex. alltför omfattande
skador på skog. Enligt betänkandet skall älgstammen minskas i många
områden och därefter utbreder sig ett förhållande av frid över systemet!
Detta är i balans! Den obehagliga sanningen är att det på intet sätt är
lättare att sköta en älgstam bara för att den är i balans med någon given
förutsättning. Det är snarare så att det krävs ökade kunskaper — långsik-
tigt och kortsiktigt — för att verkligen vidmakthålla denna balans. Man
kan aldrig lämna systemet älgen och tro att det på ett enkelt sätt sköter sig
själv bara för att ”balans” har uppnåtts. Systemet måste hela tiden inne-
hålla kontroller (feed back) och uppföljningar, korrigeringar av avskjut-
ningen från år till år för att på något sätt kunna motsvara förväntningarna
om ett system i balans. Trots detta måste vi finna oss i att avsevärda
avvikelser från de uppställda balansmålen kan uppträda vid enskilda
tidpunkter. Älgstammar är i hög grad dynamiska system där varje ingrepp
påverkar den framtida utvecklingen och där olika former av ingrepp har
radikalt olika effekter på utvecklingen. Dessa effekter har för att försvåra
det hela konstaterats vara av både kortsiktig och långsiktig karaktär. Till
detta kommer dessutom att varierande väderlek under olika år — tempe-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
156
ratur, nederbörd, snödjup, vinterns längd — ger betydande effekter på
älgbestånden och deras tillväxt.
När det gäller jakttiden föreslås generellt sett att denna skall vara lång.
Detta är ett riktigt synsätt om man tror på de övriga ingredienserna i det
föreslagna jaktsystemet. De begränsningar som av biologiska eller etiska
skäl skall läggas på jakttiderna måste dock strikt iakttas.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Utredaren föreslår i detta avsnitt av
betänkandet att inflytandet skall öka för jägare och mark- och skogsägare
samt andra intressenter. Detta lokala ansvar menar SJFR är ett mycket bra
initiativ. Likaså förslaget om älgskötselområden, där jägarna/markägarna
får avgöra om avskjutningen överensstämmer med god älgvård och med
hänsyn till trafiksäkerhet, de areella näringarnas intressen etc. Det är på
det lokala planet älgvårdsfrågorna hör hemma. Det är dock även i detta
sammanhang nödvändigt att genom vidareutbildning öka kunskaperna
hos de ansvariga, vilket medför att betydligt större resurser än vad som för
närvarande är fallet måste avsättas för forskning rörande de många olika
faktorer som påverkar älgstammarna. Det är inte minst viktigt att en
tillförlitlig statistik lämnas rörande avskjutning, könsfördelning osv. Även
i fråga om dov-, kronhjort och rådjur är det nödvändigt att större resurser
för forskning ställs till förfogande för att man skall kunna bedöma bestån-
den och hur ingrepp av olika slag påverkar dem.
SJFR tillstyrker längre jakttider för älg, hjort och rådjur. När det gäller
jakten på kronhjort bör någon form av restriktioner gälla för kapitaltjurar-
na både ur biologisk synpunkt och allmän naturvårdssynpunkt.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Förslaget att införa ytterligare en registre-
ringsform för älgjakten, älgskötselområden, kan länsstyrelsen inte finna
något ändamålsenligt syfte med. Någon förenkling av registreringssyste-
met med införande av ytterligare en områdestyp blir det inte.
Att inom ett älgjaktsområde fritt få bestämma tilldelad avskjutning kan
göras redan nu inom en s. k. storlicens. Även 3000 — 5000 ha, som föreslås
som minsta älgskötselområdesareal, är små områden för vård av en egen
älgstam. Som jämförelse kan nämnas att det s. k. hemområdet för en älgko
(med kalv) är ca 0,5X1 mil, eller 5 000 ha. Älgtjurens hemområde är
större. 1 Norrland tillkommer de regelbundna älgvandringarna höst och
vår på flera mil. Risk finns för utnyttjande av jakten på grannområdenas
bekostnad, särskilt med en ytterligare förlängning av jakttiderna. Det kan
även uppfattas som stötande om enstaka stora jordägare får bedriva
storviltjakten i praktiken helt utan extern kontroll.
Till fri skyddsjakt efter älg fr. o. m. den 16 augusti t. o. m. utgången av
februari ställer sig länsstyrelsen positiv, under förutsättning att den ge-
nomförs med utnyttjande av meddelad älglicens.
Älgjaktens längd har i Stockholms län sedan avsevärd tid varit två
månader. Detta har förorsakat viss kritik att jakttiden är för lång. En risk
med långa jakttider är att för stort jakttryck uppstår inom områden med
dålig älgtillgång. Det finns områden med licenser med en älg per 300 — 400
ha och sedan några år vikande älgstam. En del licensområden på omkring
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
157
500 ha borde egentligen omregistreras till kalv- eller B-licensområden.
Omregistreringsfbrslag väcker naturligtvis motstånd hos jägarna och inne-
bär mer administration. Ett alternativ kan vara bl. a. sänkt jakttid. Mot
den bakgrunden kan förslaget om en minimitid på 70 dagar inte tillstyrkas.
En längre tid är å andra sidan heller inte lämplig. Således kan arbetet
med fallstatistik inte påbörjas förrän anmälningstiden av jaktresultatet
gått ut, vilket inträffar två veckor från jakttidens slut. Denna fällstatistik
är oundgänglig för en rättvis tilldelning till nästa jaktår. Länsviltnämnden
och dessförinnan jaktkretsarna är starkt beroende av fällstatistiken. Utan
denna blir underlaget för dessa rådgivande organs beslut otillfredsställan-
de och värdet av deras yttranden tveksamt.
Utredningens förslag om kronhjortsområden med licens på kronhjort
resp, endast allmän jakttid på dovhjort tillstyrks. Länsstyrelsen delar läns-
jaktvårdsföreningens tveksamma inställning till allmän jakttid för
kronhjort.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om längre jakttid på rådjur. Om all-
män jakttid på kron- och dovvilt införs bör ersättningsmöjligheten i vilt-
skadeförordningen tas bort för skador av dessa viltarter.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att
jakttiden för älg skall omfatta minst 70 dagar.
Emellertid kan länsstyrelsen inte acceptera en så lång tidsram för älgjak-
ten som utredningen föreslagit. En tidsperiod som varar från den 15
augusti till den 1 mars innebär en allvarlig inskränkning i allemansrätten
eftersom många människor verkligen upplever rädsla och ogärna vistas i
naturen under älgjaktstiden. Även ovisshet om älgjakt bedrivs eller inte
avhåller många människor från sådan vistelse. Säkerhetsfrågan kan inte
heller negligeras. Varje år dödas eller skadas ett antal människor av våda-
skott i samband med älgjakten. De förändringar som vidtas måste utgå
från att antalet olycksfall i vart fall inte får öka.
En jakttid på älg särskilt under augusti och september månader är
mindre lämplig i landets södra delar eftersom ett stort antal människor
under den tidsperioden är ute i skog och mark för allmän rekreation och
för att plocka bär och svamp. Direkt olämplig under tidsperioden måste
betecknas den form av skyddsjakt utan särskilt tillstånd som utredningen
föreslagit avseende s. k. älgskötselområden. Ju större rörligt friluftsliv des-
to större säkerhetsproblem. Av vikt att påpeka i detta sammanhang är som
ett exempel hur hårt domstolarna ser på säkerhetsfrågorna i jaktmål i
sådana fall där jägare utan lov lämnat sina jaktpass. Även jakt under vissa
helger samt perioden jul- trettondagshelgen är mindre lämplig med hänsyn
till det rörliga friluftslivet.
Länsstyrelsen anser det inte motiverat att ytterligare en form av jaktom-
råde, s. k. älgskötselområden införs. I länet utgör för närvarande mer än
hälften av älgvårdsdistrikten storlicensområden, s. k. kretslicensområden.
Enligt länsstyrelsens mening fungerar dessa områden och områdena i
övrigt i länet mycket bra i den form den statligt reglerade tilldelningen av
älg hitintills har bedrivits. Det finns därför för närvarande inte tillräckliga
skäl att anta att det inte skulle göra så även i fortsättningen. En fortsatt
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
58
statligt reglerad tilldelning i de arbets- och medverkansformer som tilläm-
pas för länets vidkommande anser länsstyrelsen som den bästa garantin for
att älgstammen skall komma i balans enligt högt ställda mål. Länsstyrelsen
avstyrker därför förslaget om registrering av s. k. älgskötselområden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Älgskötselområden
Utredaren föreslår att länsstyrelsen fr. o. m. år 1992 inte skall besluta om
tilldelning av det antal djur som får fallas på stabila jaktområden av en viss
minimistorlek. För södra delarna av Sverige bör enligt utredaren minimi-
storleken ligga inom ramen 3000 — 5 000 ha. Inom dessa ramar bör länen
själva fastställa en minsta storlek, lika för alla.
Nämnden delar utredarens uppfattning att tiden nu är mogen for att
överlåta skötseln av älgstammen till jägarna/markägarna i de fall älgvår-
den samordnas i större områden. Erfarenheterna från ett antal s. k. storli-
censområden visar entydigt att jägarna kan och är mogna att ta det ansvar
som följer av de föreslagna befogenheterna.
Med hänsyn till att minimiarealen for ett älgskötselområde skall vara
lika for alla inom ett län och då älgtätheten kan variera kraftigt inom olika
delar av ett sydsvenskt län bör enligt nämndens uppfattning minimiare-
alen läggas nära den av utredaren föreslagna högre gränsen. I Söderman-
land har 3 500 ha tillämpats som gräns for treårslicenser. Under alla
omständigheter bör älgskötselområdena ha minst denna areal.
Den ”fria” avskjutningen kan komma att medföra vissa administrativa
svårigheter, t. ex. framräkning av utnyttjandegrad och försvårade beslut
om realistiska tilldelningsramar for ett älgvårdsdistrikt.
Generellområden
Utredaren föreslår en förlängning av övergångstiden t. o. m. 1994 års
älgjakt för registrerade generellområden i förhoppning om att tillskapan-
det av älgskötselområden skall locka till ökad samverkan.
Genom riksdagens beslut i ärendet är frågan ej längre aktuell.
Fri kalvjakt
I likhet med utredaren anser nämnden av flera skäl att en fri kalvjakt inte
kan accepteras inom andra områden än älgskötselområden.
En grundförutsättning för begränsning av viltskador är att jakt efter den
skadevållande viltarten får bedrivas. Nämnden finner det därför erforder-
ligt att vuxna älgar även framgent får fällas på alla registrerade älgjaktsom-
råden.
159
Längre jakttider m. m.
Älg
Utredaren föreslår att jakttiden för älg bör omfatta minst 70 dagar. Nämn-
den har inga invändningar mot det förslaget och förutsätter då att utreda-
ren avser jakttiden inom A-områden och älgskötselområden.
Utredarens förslag om skyddsjakt inom älgskötselområden under tiden
den 16 augusti —den 28 (29) februari utan särskilt tillstånd anser sig
nämnden kunna acceptera endast under förutsättning att jägarna inom
området kommer överens om, att ett antal ”extraälgar” skall kunna fallas
under skyddsjakt om så skulle erfordras.
Inom övriga A-områden och inom B-områden bör, som utredaren före-
slår, skyddsjakt få bedrivas endast efter särskilt tillstånd.
Kronhjort
Utredaren föreslår att man inom varje län som hyser kronhjort skall
bestämma inom vilka delar som fasta bestånd skall få finnas kvar eller
etableras. Inom dessa områden skall endast licensjakt få bedrivas medan
allmän jakt skall gälla övriga områden.
Inom Södermanland är problemen med kronhjort kända och den plan
för länet som utredaren föreslår har nämnden i olika sammanhang aktuali-
serat. Nämnden har alltså inget att erinra mot utredarens förslag.
För skyddsjakt på kronhjort föreslår utredaren att liknande principer
skall gälla som han föreslår för skyddsjakt på älg med undantag av den
restriktivare jakten på hanhjort.
Nämnden har inget att erinra mot förslaget men anser det lämpligt att
kronhjort som fälls under skyddsjakt inom kronhjortsområde skall avräk-
nas den tilldelning som meddelas för licensjakten.
Dovhjort
Utredaren föreslår att licensjakten på dovhjort skall upphöra och som skäl
härför anför han att licensjakten inte varit särskilt effektiv när det gäller att
reglera tillväxten.
Nämnden delar denna uppfattning.
Rådjur
Utredaren menar att jakttiden på rådjur bör kunna förlängas med en
månad t.o. m. den 31 januari. Det framgår inte klart av hans förslag om
han menar att den allmänna jakttiden skall utökas. Däremot är det, vilket
framgår av hans förslag till ändring i bilaga 2 till jaktförordningen, klart att
han föreslår att licensjakt efter rådjur skall få bedrivas fram t. o. m. den 31
januari.
Nämnden anser att licensjakt efter rådjur bör avskaffas enligt samma
grunder som angivits för dovhjort. Vad gäller den allmänna jakttidens
förlängning till den 31 januari, känner nämnden tveksamhet inför ett
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
160
obligatorium i denna del. Enligt nämndens mening bör eventuella behov
av januarijakt efter rådjur lösas med delegering till länsstyrelsen av be-
slutsrätt om sådan allmän jakttid.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen anser inte att förslaget om
införandet av fri jakt inom s. k. älgskötselområden är bra utan tvärtom kan
leda till nya oönskade effekter. T. ex. skulle samhället förlora möjlighet att
styra eventuell önskad avskjutning om viltstammen måste ändras med
hänsyn till viltolyckor, skogs- och grödskador. Svårighet skulle kunna
uppstå med att bedöma och dra slutsatser av avskjutningsstatistik, utnytt-
jandegrad m. m. Sättet på vilket jägarna själva hanterar älgstammen inom
ett s. k. älgskötselområde skulle även få följdverkan för älgstammen inom
angränsande områden.
Länsstyrelsen ser hellre att frivilliga s. k. storlicenser bildas och att dessa
erhåller rymliga tilldelningar och stort ansvar för älgvården. I länet finns
redan ca 5 — 6 storlicenser bildade med hitintills goda erfarenheter.
Länsstyrelsen avstyrker därför också förslaget om tillägg till 23 § jakt-
lagen om viss tidigarelagd jakt vid yrkesmässiga odlingar inom de s. k.
älgskötselområdena. En minskning av skadorna bör i stället i första hand
åstadkommas genom utredningens föreslagna åtgärder för att reducera
viltstammarna, dvs. ökad avskjutning under ordinarie tid. Särskilda till-
stånd till tidigarelagd jakt bör som hitintills endast lämnas ganska restrik-
tivt. I annat fall riskerar man en omfattande tillståndshantering med
tendens mot en allmän tidigareläggning av älgjaktsstarten.
Älgskötselområden
Länsstyrelsen delar utredarens uppfattning om att tiden nu är mogen för
att införa möjlighet till bildandet av s. k. älgskötselområden inom vilka
man själv får besluta om avskjutningens storlek. Som utredaren föreslagit
bör, som en konsekvens härav, en förlängning av övergångstiden för s.k.
generella områden vara motiverad. Länsstyrelsen anser dock inte att ett
införande av nya principer för registrering av älg inom s. k. B-licensområ-
den bör vara avhängigt en utvärdering av resultatet av anslutning till
älgskötselområden. Detsamma gäller naturvårdsverkets förslag till fri
kalvjakt inom A-licensområden.
Längre jakttider m. m.
En generell förlängning av jakttiden för älg bör kunna medföra ökade
möjligheter att förebygga eventuella skador och åstadkomma en lokal
anpassning av älgstammen. Behovet av bl. a. skyddsjakt bör därmed mins-
ka. Länsstyrelsen tillstyrker därför att en förlängning sker av jakttiden.
Länsstyrelsen anser dock att jakten — med hänsyn främst till friluftsintres-
sena — som hittills bör påbörjas under oktober månad. Vad gäller föresla-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
161
11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
gen förlängning av allmän jakttid för rådjur anser länsstyrelsen — med
hänsyn till stammens utveckling — att en förlängning av jakttiden i sig är
motiverad. Länsstyrelsen har i dag, enligt 24 § jaktförordningen, möjlighet
att förordna om skyddsjakt om det på grund av ett viltbestånds storlek
finns påtagliga risker för trafikolyckor eller för allvarliga skador. Länssty-
relsen, som med stöd av detta stadgande har förordnat om skyddsjakt på
rådjur under januari månad under de två senaste åren, anser att denna
möjlighet är tillräcklig. Länsstyrelsen har därvid möjlighet att förordna om
avbrytande av jakten om så är erforderligt (t. ex. på grund av svåra snöför-
hållanden), vilken möjlighet inte föreligger vid allmän jakt.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Minimistorleken på älgskötselområden för
södra Sverige föreslås ligga inom ramen 3000 — 5000 ha. Det skulle för
vårt län i nuläget innebära att endast 26 områden av totalt ca 690 A-
licensområden övergick till att bli älgskötselområden med egen tilldelning.
Naturvårdsverkets förslag skulle för vår del innebära att 81 områden skulle
bli egna älgskötselområden. I vårt län är andelen mindre fastigheter ganska
stor. Det innebär att antalet fastighetsägare skulle bli högt inom varje
område vid en minimiareal på 3000 ha. Det kan försvåra bildandet av
älgskötselområden. Länsstyrelsen delar inte heller utredarens uppfattning
att utvecklingen går mot en ökad frivillig samverkan i större älgjaktsområ-
den. Länsstyrelsens arbete med licenstilldelning kommer då inte heller att
förenklas nämnvärt i den delen. Länsstyrelsen anser att en minimiareal
enligt naturvårdsverkets förslag, dvs. 2000 ha, bör kunna godtas.
Länsstyrelsen tillstyrker förslagen om förlängning av de allmänna jaktti-
derna för älg och rådjur samt att licensjakten efter älg bör omfatta minst 70
dagar. Därigenom blir det bl. a. möjligt att bedriva en effektivare skydds-
jakt på älg, samtidigt som behovet av särskilda tillstånd till skyddsjakt
minskar. Förslaget om minst 70 dagars licensjakt har dock väckt en del
negativa reaktioner från de myndigheter och organisationer som länssty-
relsen inhämtat yttranden av. Man menar att långa jakttider inverkar
menligt på bl. a. rådjursjakten. Rådjursstammen kommer framöver att
vara ett större problem än älgstammen. Länsstyrelsen menar dock att en
balanserad älgstam bör innebära att jägarna i fortsättningen inte behöver
lägga ner så mycket tid för att hålla älgstammen på denna nivå. Därigenom
bör inte heller förslaget få någon negativ inverkan på möjligheterna att
bedriva annan nödvändig jakt under denna tid.
Länsstyrelsen i Kalmar län: 1 länsstyrelsens yttrande den 14 december
1983 över jakt- och viltvårdsberedningens betänkande Vilt och jakt (SOU
1983:21) anförde länsstyrelsen angående vården av älgstammen bl. a. föl-
jande: ”Länsstyrelsen vill i detta sammanhang — med hänsyn till älgstam-
mens storlek och stadga — väcka frågan om att försöksvis inom större
jaktområden i län med riklig älgtillgång medge licensinnehavarna rätt att
själva bestämma om avskjutningens storlek. Endast licensjakttidens längd
skall fastställas av myndigheterna. Detta bör kunna regleras genom särskil-
da bestämmelser i jakttidsförordningen.”
Utredningens förslag om älgskötselområden ligger i linje med vad läns-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
162
styrelsen i nämnda yttrande skisserade. I sådana områden får jägarna ett
eget ansvar för att älgstammen hålls på en godtagbar nivå ur älgvårdssyn-
punkt samt att den är anpassad till jord- och skogsbrukets krav. Enligt
utredningen bör för södra Sverige minimistorleken på ett älgskötselområ-
de ligga inom ramen 3000 — 5000 ha. Naturvårdsverket föreslår i sin
promemoria den 31 maj 1990 om ”Förenklad administration av älgjak-
ten” att ett älgskötselområdes storlek bör vara minst 2 000 ha. Länsstyrel-
sen förordar sistnämnda förslag. Om älgskötselområdena inte skall bli för
få till antalet bör ej alltför stränga krav ställas på arealens storlek. I Kalmar
län finns för närvarande 25 licensområden med 3 000 ha eller större areal
och 53 licensområden med en areal av 2000 ha eller mera.
Utredningen föreslår att övergångstiden för generella områden förlängs
t. o. m. 1994 års älgjakt i avvaktan på resultatet av anslutningen av sådana
områden till älgskötselområden. Naturvårdsverket föreslår i sin ovan-
nämnda promemoria i stället att områden för B-licens skall registreras
efter anmälan på samma sätt som områden för A-licens. Länsstyrelsen
ansluter sig till sistnämnda förslag. Genom detta sker en önskvärd förenk-
ling av övergången från generellt område till B-licensområde jämfört med
1987 års riksdagsbeslut. Åtskilliga generella områden har för övrigt redan
registrerats som B-områden med rätt att endast fälla ett valfritt djur. Dessa
områden kommer att missgynnas om övriga generella områden får vara
kvar t. o. m. år 1994 och ha rätt att falla ett vuxet djur och årskalv. Det
torde vara minst lika lätt att få ett B-licensområde som ett generellt
område att ansluta sig till ett älgskötselområde.
Utredningens förslag om en generell förlängning av jakttiderna tillstyr-
ker länsstyrelsen. Genom en lång jakttid underlättas bl. a. möjligheterna
att förebygga skador på skog och jordbruksgröda. En jakttid om minst 70
dagar för älg är när det gäller Öland dock alltför lång. Öland har en svag
älgstam och jakttiden bör där kunna bestämmas till en kortare period.
Länsstyrelsen föreslår att älgjaktstiden med nuvarande älgtillgång skall
tills vidare kunna bestämmas flera år i sänder. Härigenom vinns ur admi-
nistrativ synpunkt bl. a. att jakttidens längd inte vaije år behöver prövas
av länsviltnämnden och länsstyrelsen samt — vid överklagande — av
naturvårdsverket. Även för jägarna själva torde det vara en fördel om man
vet vilka jakttider som skall gälla för åtminstone två år framåt.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget att älgsköt-
selområden kan inrättas och inregistreras hos länsstyrelsen. Den sköt-
selplan som föreslås bli upprättad för dessa områden bör även ta upp
biotopvårdande åtgärder, t. ex. vilka viltvårdshänsyn som bör tas i skogs-
bruket för att minska viltskadorna på växande produktiv skog. På grund
av ägoförhållandena kommer dock förslaget om älgskötselområden knap-
past att få någon större betydelse i Blekinge.
Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att en förlängning av jakt-
tiderna för älg, hjort och rådjur bör kunna ske men ifrågasätter, med
hänsyn till friluftslivets intressen, om det är lämpligt att tillåta skyddsjakt
redan från den 16 augusti som utredningen föreslår. I Sydsverige bör i
princip jakt på älg inte få påbörjas före den 1 oktober.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
163
Länsstyrelsen tillstyrker dock att jakttid för kronhjort får, inom de i
jaktförordningen angivna ramarna, avgöras i varje län efter de lokala
förhållandena, dels att en lång allmän jakttid införs for dovhjort. Vidare
förordar länsstyrelsen att den allmänna jakttiden for rådjur förlängs med
en månad t.o. m. den 31 januari.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: I fråga om sättet att reducera djurstam-
marna är länsstyrelsen inte enig med utredaren. Denne antar att erforder-
lig reducering främst kan uppnås genom längre jakttider och genom bil-
dande av stora s. k. älgskötselområden. Vad forst gäller licensjaktens längd
kan mycket väl senarelagda slutdagar diskuteras men någon större effekt
på älgstammens storlek torde detta inte få. Och någon tidigareläggning av
jakttidens början anser länsstyrelsen inte vara möjlig i Skåne särskilt med
hänsyn till friluftslivet. Beträffande de föreslagna älgskötselområdena stäl-
ler sig länsstyrelsen också tveksam till vad dessa kan innebära for Sydsveri-
ges del. Om tillskapandet av sådana områden skall ske på frivillighetens
väg — och detta torde vara en förutsättning för att en jaktsamverkan skall
ge önskvärt resultat — kan man tvivla på att något större antal sådana
områden kommer att bildas i Kristianstads län där den stora ägosplittring-
en generellt motverkar samverkanssträvandena i jakten.
Länsstyrelsen vill i stället ta upp en annan tanke som utredaren berört,
nämligen att låta jakten på älgkalvar inom licensområden bli fri. Något
förslag om detta har utredaren inte velat lägga i avvaktan på vilka erfaren-
heterna kan bli av samverkan i älgskötselområden. Här har länsstyrelsen
en annan åsikt och anser att man inte bör dröja med att medge fri kalvjakt
inom licensområden. Härigenom skulle man uppnå både en viss reduce-
ring av älgstammen och förenklingar i länsstyrelsens administration. Även
vissa rättvisesynpunkter skulle i så fall kunna tillgodoses. Kritik har nämli-
gen framförts mot att man på relativt stora B-licensområden endast får
fälla en vuxen älg medan man för närvarande på ofta betydligt mindre s. k.
generella områden får falla både ett vuxet djur och en kalv. Länsstyrelsen
anser för övrigt i motsats till utredaren att dessa generella områden snarast
bör avvecklas såsom var avsikten då nuvarande regler infördes. Man har
redan haft tillräcklig tid på sig for att uppnå samverkan eller utverka en B-
licens.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Jakttid och skyddsjakt
Utredningen föreslår att skadeförebyggande åtgärder i första hand skall
kunna ske genom en lång allmän jakttid med möjlighet till skyddsjakt.
Länsstyrelsen delar utredningens uppfttning att en lång jakttid kan vara
fördelaktigt for att minska för stora bestånd av vilt.
164
Jakt efter kronvilt
En lång jakttid kan tillämpas för kronvilt, men denna jakt bör enligt
länsstyrelsens bestämda uppfattning inte påbörjas förrän brunsten är sä-
kert avslutad, dvs. ungefär i mitten av oktober. Jakttiden måste sedan
avslutas kring månadsskiftet januari/februari med tanke på att äldre
handjur kan påbörja hornfallningen tidigt under våren och därefter svår-
ligen kan särskiljas från yngre handjur.
Kronviltjakten i Malmöhus län bör huvudsakligen ske som licensjakt.
Länsstyrelsen anser dock att allmän jakt bör kunna bedrivas i områden
som omger kronviltets kärnområden. Avskjutningen av vuxna handjur
måste därför kunna regleras, för att en ändamålsenlig och långsiktig
kronviltvård skall uppnås.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Jakt efter dovvilt
Länsstyrelsen har tidigare förespråkat att licensförfarandet för dovvilt
slopas och att den allmänna jakten på hombärande djur i september
snarast upphör. I det tätbefolkade Skåne med dess starka ägosplittring kan
den allmänna jakten aldrig bli betydelselös. En obegränsad avskjutning
utan relation till markens jaktliga produktionsförmåga kan bli förödande
verkningsfull. Septemberjakten för hornbärande handjur sker dock huvud-
sakligen som troféjakt. Konsekvenserna av denna jakt leder i första hand
till kvalitativt negativ utveckling av dovviltstammen och inte till en reduk-
tion av beståndet. Det är likväl, under förutsättning att vissa restriktioner
ges, dock inte orimligt att jakt efter dovhjort bör kunna ske under septem-
ber månad, när hjortarna fortfarande befinner sig på sina sommarvisten.
För att främja en god dovviltvård och samtidigt ge många jakträttshavare
möjlighet till jakt under september, föreslår länsstyrelsen att den allmänna
jakttiden omfattar tiden den 1 september—den 31 januari. Länsstyrelsen
anser att, för att främja en god dovviltvård, det då bör utfärdas förbud mot
att fälla vuxna handjur större än spetshjort under september månad. Ett
förbud under september månad motsvarande det som länsstyrelsen i
Malmöhus län den 26 juni 1990 meddelat beträffande kronvilt skulle
otvivelaktigt bidra til) att lösa den obalans som för närvarande utvecklas i
dovviltsstammen.
Skyddsjakt
Skyddsjakt bör endast tillämpas när det verkligen är befogat och får inte
bli ett sätt att öka tilldelningen av antalet djur som får fällas utöver vad
som tilldelats i ordinarie licens. Länsstyrelsen har uppmärksammat att
skador allt oftare anförs som skäl för att få ökad tilldelning utan att
skadornas omfattning närmare redovisas.
Skyddsjakt bör beviljas endast efter det att verkningsfulla åtgärder vid-
tagits för att förhindra att skador uppkommer. En restriktiv tilldelning vad
gäller det vilt som skall bevaras bör tillämpas.
165
Älgskötselområden
I utredningen föreslås att inom större områden — i norra Sverige minst
5000 ha och i södra Sverige minst 3000 ha — som registreras för älgjakt
skall jägarna själva få bestämma hur många djur som varje år skall fällas.
För sådana områden, som i utredningen benämnts älgskötselområden,
skall enligt utredningen endast behövas en ”enkel skötselplan” för älg-
stammen.
Enligt utredningen syftar förslaget till att åstadkomma ett system där
jägarna och deras organisationer i största möjliga utsträckning tar över
ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.
Även om länsstyrelsen i princip delar uppfattningen att det bör överlåtas
på fastighetsägaren såsom jakträttshavare att bestämma om vården av
älgstammen och därmed i vilken omfattning älgjakten skall bedrivas, anser
länsstyrelsen inte att förslaget om älgskötselområden kan tillstyrkas. I
utredningen framhålls att förslaget tar sikte på ”stabila jaktområden”. Hur
en sådan stabilitet skall garanteras har inte närmare redovisats i utredning-
en. Enligt länsstyrelsens mening förutsätter förslaget att varje fastighets-
ägare förbinder sig att under en viss tid ingå i ett sådant samarbete. Om ett
sådant krav inte ställs skulle en jakträttshavare när som helst kunna ta ut
sin fastighet ur området och därmed ändra förutsättningarna för älgsköt-
selområdets fortbestånd. Det sagda visar enligt länsstyrelsens mening att
förslaget ställer krav på bindande föreskrifter och sannolikt en utökad
administration för länsstyrelsen. Ett något mer realistiskt förslag vore att
det inom jaktvårdsområden, vars tillkomst och bestånd regleras i lagen om
jaktvårdsområden, lämnades till föreningarna som administrerar sådana
områden att själva bestämma om älgjakten. Med en sådan ordning skapas
i vart fall inte någon ny administration. Enligt länsstyrelsens mening borde
det vara möjligt att gå avsevärt längre än vad nu föreslagits när det gäller
att låta markägarna bestämma om älgjakten. Länsstyrelsen återkommer
nedan till denna fråga.
Längre jakttider
I betänkandet föreslås dels att älgjakten skall kunna ske under minst 70
dagar dels att älgjakten skall kunna starta redan den 16 augusti och
avslutas senast sista dagen i februari.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om jakttider. En tidigareläggning av
älgjakten skulle innebära avsevärt bättre möjligheter för markägaren att
värja sig för skador på jordbruksgrödan än vad som i dag är fallet. De
omfattande skador älgen förorsakar i detta län på grödan gäller till största
delen havre. Skadorna sker främst då havren är mogen eller nästan mogen
och således från och med mitten av augusti. Genom förslaget om ändrade
jakttider skulle erforderlig skyddsjakt kunna ske inom ramen för ordinarie
jakttid.
Avslutningsvis vill länsstyrelsen framföra följande synpunkter. Admini-
strationen av älgjakten kräver stora resurser och kostnaderna för denna
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
166
belastar till stor del det allmänna. De förslag som lämnats i betänkandet
skulle enligt länsstyrelsens mening inte medföra någon minskning av ad-
ministrationen. Det borde övervägas om inte den nuvarande regleringen
av älgjakten kunde slopas helt och att allmän jakttid i stället infördes fullt
ut och inte bara inom vissa områden som föreslås i betänkandet. Om
allmän jakttid infördes även för klövvilt skulle rätten till ersättning för
skada av sådant vilt kunna slopas. I vart fall skulle mycket restriktivare
regler kunna införas då fastighetsägarna då själva i mycket större utsträck-
ning än vad som nu är fallet skulle kunna reglera förekomsten av älg.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Som utredningsmannen anfört bör jägarna i
större utsträckning än som tidigare skett överta ansvaret för de praktiska
och administrativa frågorna. Länsstyrelsen vill därför förorda att jägarna
inom s. k. älgskötselområden själva får avgöra avskjutningen. Förslaget
förutsätter en aktiv informationsinsats för att få jägarna att förstå vikten
av en minskning av älgstammen enligt utredningsmannens förslag. I annat
fall kommer reformen att misslyckas med svåra skador på skog och gröda
som följd.
Förslaget om förlängning av övergångstiden till utgången av år 1994 av
de s. k. generellområdena har nu redan beslutats genom en ändring av
jaktlagen. Länsstyrelsen vill dock framhålla att registrering av B-områden i
fortsättningen skall kunna ske utan att särskilda skäl föreligger. Länsstyrel-
sen tillstyrker också förslaget om förlängning av jakttiderna för älg, hjort
och rådjur.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förslag till författningstext beträffande
älgskötselområden och tillsyn av dessa saknas. Länsstyrelsen ifrågasätter
om jakt inom älgskötselområden kan betraktas som licensjakt. Det behövs
klara regler för under vilka förutsättningar älgskötselområden skall kunna
registreras och skyddsjakt bedrivas.
Erfarenheterna från storlicenser i länet visar att älgskötselområden bör i
de flesta fall ha en storlek av minst 5 000 ha.
Som nämnts ovan har länsstyrelsen en möjlighet att vid behov utöka
jakten på rådjur. Länsstyrelsen är tveksam till behovet av en allmän jakt på
rådjur under januari. Det är angeläget att kunna styra jakten efter de lokala
förhållandena och vinterns utveckling vaije år för att undvika lidande vid
svår vinter.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör generellområden avvecklas. De
utgör i dag i många fall ett hinder för en rationell viltvård. Flertalet bör
kunna överföras till B-områden inom de närmaste åren.
Länsstyrelsen förutsätter att en jakttid på 70 dagar för älg gäller inom A-
områden och älgskötselområden.
Inom länet bör enbart licensjakt på kronhjort gälla mot bakgrund av
stammens storlek och utbredning.
Den traditionella jaktstarten inom alla typer av jaktområden för älg
under andra veckan i oktober är väl inarbetad och bör bibehållas.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
167
Älgskötselområden
Länsstyrelsen har inget att erinra mot att förslaget om inrättande av
älgskötselområden prövas. En förutsättning härför är dock att de lokala
förhållandena i länen får bli avgörande för älgskötselområdenas storlek.
Skillnaderna inom länen mellan jordbruksdominerade bygder och rena
skogsbygder är i många fall så stora att länsstyrelsen bör ges möjlighet att
anpassa älgskötselområdenas storlek efter de lokala förutsättningarna.
Lämpligen kan länsstyrelsen för varje älgvårdsdistrikt i länet bestämma
den minsta storlek som älgskötselområdena skall ha.
Utredningens överväganden i fråga om storleken på områdena delas av
länsstyrelsen. Här måste dock särskilt understrykas att ett väl utvecklat
samarbete inom betydligt större områden, exempelvis ett helt älgvårds-
distrikt, sannolikt är en förutsättning för. att ett från älgvårdssynpunkt
lyckat resultat skall uppnås.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Förlängd jakttid
I länet har sedan länge ett system med förlängd jakttid på älg tillämpats.
För huvuddelen av licensområdena har jakttiden förlängts till mitten av
december och för områden där skogsskadefrekvensen varit förhöjd till den
31 januari. Förlängningen till den 31 januari har även omfattat hela
älgvårdsdistrikt. I områden som är föremål för älgvandringar är jakt i
december och januari ofta den enda möjligheten att komma tillrätta med
förekommande älgproblem.
Då erfarenheterna av den förlängda jakttiden i länet har varit mycket
goda, förordar länsstyrelsen att utredningens förslag om en generell för-
längning genomförs.
Länsstyrelsen i Örebro län: Utredaren bedömer att bildande av älgskötsel-
områden med rätt att själva bestämma avskjutningen kommer att minska
myndigheternas nuvarande administration. Länsstyrelsen kan inte utan
vidare instämma i detta. Även om det skulle bildas många sådana områ-
den, vilket är osäkert, medför själva bildandet temporärt ökad administra-
tion i form av registreringsärenden. Först på lång sikt och med många
stabila skötselområden kan smärre lättnader uppnås.
I likhet med länsjaktvårdsförbundet delar länsstyrelsen inte utredarens
tro på att de älgjaktsområden som för närvarande är registrerade för
generell älgtilldelning i någon större utsträckning kommer att eftersträva
att ansluta sig till älgskötselområden. En förlängning av övergångstiden för
generellområdena skulle dessutom minska motivationen till samordning.
Nuvarande förhållande, med inte mindre än fyra olika typer av älg-
jakt/jaktområden, är besvärande i både administrativt och rättsligt hänse-
ende. Det kan inte vara rimligt från bl. a. rättvisesynpunkt att ha två olika
och tämligen slumpvis tillämpbara system (generell- och B-område) för
älgjakten på mindre områden. Med tiden blir ett sådant förhållande allt-
168
mer ohållbart. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget om förlängd över-
gångstid.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen avstyrker den fria skydds-
jakten inom s. k. älgskötselområden enligt den föreslagna nya lydelsen av
23 § jaktlagen under tiden den 16 augusti t. o. m. den 28 (29) februari. Idén
präglas av ett kompensationstänkande, vilket inte står i överensstämmelse
med vad som enligt 29 § jaktförordningen skall gälla för skyddsjakt i
övrigt. Enligt förslaget skall det vara fri avskjutning till följd av en redan
inträffad skada medan avsikten med skyddsjakt i övrigt är att förhindra
uppkomsten av avsevärda skador. Eftersom intet sägs om hur allvarliga
skogsskadorna skall vara för att skyddsjakt inom älgskötselområdena skul-
le tillåtas kan en ren okynnesjakt — trots föreslagna älgskötselplaner —
med oriktig beskattning av älgstammen som följd inte uteslutas. Av rättvi-
seskäl bör dessutom jakttiderna inom registrerade A- områden och s. k.
älgskötselområden — om dessa förverkligas — vara lika långa, eftersom
områden av dessa slag naturligtvis geografiskt kommer att gränsa till
varandra. Det är viktigt att undvika anledningar till irritation mellan
områdena. Slutligen måste med hänsyn till det rörliga friluftslivet i övrigt
allvarligt ifrågasättas om en sådan inskränkning som förslaget innebär bör
komma att genomföras.
Regleringen av jakten
Länsstyrelsen ställer sig tveksam till införandet av ytterligare en typ av
jaktområde — älgskötselområde — vid sidan av nu befintliga A- och B-
områden samt oregistrerade s. k. frikalvsområden. Dessutom finns ju re-
dan institutet jakt vårdsområde. Om denna nya områdestyp trots allt skulle
komma att införas måste såväl de juridiska som praktiska förutsättningar-
na för jaktvårdsområdenas ställning inom ett av länsstyrelsen registrerat
älgskötselområde utredas. Redan i dag har det visat sig svårt för jägarna att
hålla isär de olika områdestyperna vad gäller jakttider och tillåtna djur
inom resp, område. Av utredningen framgår inte heller hur den samver-
kansform som förutsätts inom ett älgskötselområde praktiskt skall ordnas
för att undvika oreda när licensgivningen är avsedd att försvinna.
Om förslaget om registrering av älgskötselområden kommer att genom-
föras erhålls på kort sikt en relativt stor ökning av länsstyrelsernas registre-
ringsärenden. De 20 kr. av avgiften per fälld älg som länsstyrelserna får
uppbära som kompensation för administrationskostnaderna förefaller då
att bli helt otillräckliga. I detta sammanhang bör även länsstyrelsernas
omkostnader för att hålla det databaserade älgjaktsregistret å jour upp-
märksammas. Några större möjligheter att minska länsstyrelsernas kom-
pensation i detta avseende föreligger inte varför en minskning av fällavgif-
terna till följd av mindre administrativa uppgifter inte förefaller realis-
tiskt. I övrigt ger förslaget ett intryck av uppgivenhet. Eftersom staten
tycks ha misslyckats med älgvården får man pröva enskilda initiativ för att
söka hålla älgstammen på en tolerabel nivå. En fortsatt statlig reglerad
tilldelning tillkommen efter samråd med länsviltnämnd, skogsvårdsstyrel-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
169
se, länsjaktvårdsförbund m. fl. organ är trots allt den bästa garantin for att
hålla älgskadoma på en tolerabel nivå. Det går inte heller att utesluta att
älgstammen på sina håll alltför hårt kan komma att decimeras eller råka i
obalans om jakten inom vissa delar av länen släpps helt fri.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om en total jakttid för älg om 70 dagar.
Däremot avstyrks en jakttidsram för älg under perioden den 16 augusti-
den 28 (29) februari. Särskilt under augusti och september månader när
bär- och svampplockare främst är ute i skog och mark är det mindre
lämpligt att bedriva älgjakt i södra Sverige — i synnerhet om det sker i
form av skyddsjakt inom älgskötselområde utan krav på särskilt tillstånd.
Dessutom har en lång älgjakttid ofta uppfattats som en inskränkning i
allemansrätten eftersom vissa människor ogärna vill vistas i skog och mark
under pågående älgjakt.
Det är inte lämpligt att inom ett och samma län dels tillåta fri avskjut-
ning av kronhjort, dels inom särskilda kronhjortsområden reglera avskjut-
ning genom licenstilldelning. Systemet verkar administrativt krångligt då
man kanske från ett år till ett annat på grund av förändringar i kronhjorts-
stammen tvingas vidta geografiska förändringar mellan områden för all-
män resp, licensierad jakt. Det kan då finnas uppenbara risker för att man
av misstag råkar falla kronhjort utan licens inom ett område där sådan
krävs i tro att man får bedriva allmän jakt. Systemet inger även vissa
betänkligheter ur rättvisesynpunkt. Enligt länsstyrelsens bedömning bör i
stället den nu gällande särskilda jakttiden kunna kompletteras med en
allmän jakttid. De enligt licensen tilldelade djuren skall avse det högsta
antal som får fallas under såväl allmän som särskild jakttid.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Beträffande frågan om hanteringen av de
områden som är registrerade för generell tilldelning anser länsstyrelsen att
övergångstiden för dessa inte bör förlängas. Länsstyrelsen delar statens
naturvårdsverks uppfattning som den redovisats i promemorian ”Förenk-
lad administration av älgjakten” och som innebär att var och en som vill
bedriva jakt på s. k. B-område skall få möjlighet till detta om området ej
understiger 5 ha. Länsstyrelsen anser att jakten på dessa områden har
marginell effekt och inte står i motsats till målsättningen om bättre balans i
älgstammen. Enligt länsstyrelsens mening bör samtliga generella områden
som uppfyller arealkravet automatiskt övergå till B-områden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De storlicensområden och jaktvårdskretsar
som sedan ett antal år funnits i Gävleborgs län har i stort sett fungerat bra.
Länsstyrelsen ser därför inrättandet av älgskötselområden som ett steg i
rätt riktning för att kunna komma tillrätta med de problem som finns i
markerna med tanke på viltskador, födotillgång m. m. Älgskötselområde-
na bör dock inte vara så små som naturvårdsverket föreslagit, 2000 ha.
Denna areal är för liten för att man skall kunna få en god uppfattning om
älgstammens numerär och utbredning inom området. Länsstyrelsen anser
att älgskötselområdena bör omfatta en areal om minst 6 000 ha för att de
skall kunna fungera meningsfullt.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
170
I vissa områden bör dessa älgskötselområden vara länsöverskridande,
för att bl. a. problemen med vandringsälgarna på sikt skall kunna lösas.
Inom ett älgskötselområde bör mer än en älgskötselplan kunna upprät-
tas, beroende exempelvis på att viltstammen inom området är mycket
differentierad.
Länsstyrelsen anser vidare att det är av största vikt att en målinriktad
utbildning och information till markägare och jägare kommer till stånd
samt även ett ökat samarbete över länsgränserna, bl. a. med hänsyn tagen
till vandringsproblemen, inventeringar av stammarnas storlek och lokalt
betestryck.
Det är också av största vikt att markägare/arrendatorer, vilka själva inte
deltar i någon jakt, bereds tillfälle att yttra sig före fastställandet av
avskjutningsramarna inom ett älgskötselområde.
Markägarna måste precisera vad som ekonomiskt kan tolereras i fråga
om skador inom jord- och skogsbruket. Detta bör göras inom ramen för
älgskötselplanema och samrådsformerna bör vara obligatoriska. Som jakt-
lagstiftningen nu är utformad har markägarna det yttersta ansvaret för hur
jakten bedrivs.
För att kunna minska sina kostnader och sitt arbete med älgjaktsadmi-
nistrationen bör länsstyrelsen till en början kunna tilldela stabila jaktom-
råden flerårslicenser för jakt efter älg. På sikt bör dessa områden själva
kunna avgöra, med ledning av älgobservationer och förekomsten av vilt-
skador, hur många älgar som bör fallas inom området. Länsstyrelsen
avlastas på så sätt det administrativa arbetet till denna del.
Den här angivna ordningen kräver dock ett mycket stort ansvar av
berörda jägare.
Resultaten av de mål som uppställs lokalt och regionalt bör sedan
kontinuerligt följas upp.
Länsstyrelsen ser positivt på förslaget om en förlängning av jakttiden för
älg. Om jakttiden skulle omfatta tiden den 16 augusti —den 28 (29) febru-
ari skulle skyddsjakt kunna bedrivas i de områden, där viltskador uppstått
eller risk föreligger att skador skall uppstå. På så sätt avlastas länsstyrelsen
även denna uppgift som hittills åvilat den genom att behandla ärenden om
avskjutning av s. k. havreälgar och vandringsälgar under icke ordinarie
jakttid.
Länsstyrelsen har förmärkt att arbetet inom de nuvarande storlicensom-
rådena och jaktvårdskretsarna inte alltid har resulterat i att skogsägarnas
intressen tillvaratagits i tillräcklig grad.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen hänvisar till sitt yttran-
de över naturvårdsverkets promemoria Förenklad administration av
älgjakten och till vad som anförts i inledningen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Vad gäller Jämtlands län har man också
noterat en strävan mot ökad samverkan till större älgjaktsområden. Tak-
ten får dock sägas ha varit relativt långsam. År 1986 fanns 1 295 licensom-
råden och 1 068 s. k. generella områden. Motsvarande siffror år 1989 var
1216 resp. 943. Ansatser till att gå ihop om grupplicenser har funnits men
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
171
dock hittills enbart resulterat i någon enstaka ansökan. Några kretslicenser
har ännu inte förekommit, ej heller flerårslicenser.
Förslaget om älgskötselområden är helt klart intressant. Det är både
rimligt och lämpligt att ge jägarna ett ökat ansvar inom områden med
stabilitet och viss storlek. Föreslagen ram för minimistorlek har för norra
Sverige angetts till 5000 — 8 000 ha. Mycket talar dock för att det bör vara
lämpligt med ännu större arealgräns. Områdena bör vara så stora att de ger
förutsättningar för en biologiskt riktig beskattning. Områden i den stor-
leksordningen utgörs för länets vidkommande i huvudsak av jaktvårdsom-
råden och skogsbolagsmarker. Genom att få frihet att själva bestämma
avskjutningens omfattning blir det nödvändigt för företrädarna för sådana
älgskötselområden att samråda med angränsande licensområden i gemen-
samma angelägenheter.
Länsstyrelsen har noterat att regeringen i sin prop. 1990/91:28 föreslagit
att övergångstiden förlängs t.o. m. 1994 års jakt för de s. k. generella
områdena. Enligt länsstyrelsens mening är det en bra åtgärd i avvaktan på
vad som kommer ut av bl. a. förslagen i detta betänkande.
Länsstyrelsen förordar en lång jakttid som ger jägarna möjlighet att
planera jakten på ett bra sätt och göra rätt urval av djur. En jakttid t. o. m.
januari månad ger bl. a. markägarna förutsättningar för att på ett smidigt
sätt skydda sina ungskogar och nyplanteringar från angrepp av skadegö-
rande vandringsälgar.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Inom renskötselområdet finns speciella
jakträttsliga problem. Dessa bör noga övervägas innan älgskötselområden
införs där. I norra Sverige bör dessutom minimistorleken ligga betydligt
högre än föreslagna 5 000 — 8 000 ha.
Den lokala administrationen torde öka väsentligt om särskilda älgsköt-
selområden inrättas generellt. Någon/några skall upprätta älgskötselplan,
inhämta synpunkter från de areella näringarna, polisen m.fl., svara för
fördelning av avskjutning, behandla ändringsförslag från jaktlag/licensom-
råden som har avvikande mening........ Denna sannolikt ökade admini-
stration innebär inte självklart en minskning på den regionala nivån.
Älgskötselområden kan vara befogade i områden med omfattande
älgvandringar. Hela vandringsområdet bör då ingå. För övriga älgvårds-
distrikt/delar av älgvårdsdistrikt med ”egen älgstam” kan tilldelningen
sättas så högt att området i princip blir självständigt och självt kan bestäm-
ma sin avskjutning. Detta innebär ingen ökad lokal administration.
Länsstyrelsen avstyrker jakttid efter älg i augusti, dels med hänsyn till
väderleksförhållanden, dels därför att ökade motsättningar med friluftsin-
tressena kan befaras.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Lika med naturvårdsverket föreslår utred-
ningen att älgskötselområden bildas av viss minimistorlek där jägarna
själva får avgöra det antal älgar som skall fällas. Utredningen föreslår
också en generell förlängning av jakttiden samt att en enkel skötselplan bör
finnas för sådant älgskötselområde.
Länsstyrelsen har självfallet intet att invända mot skötselplaner. Endast
Prop.1991/92:9
Bilaga 3
172
om älgskötselområdena är av jaktvårdskretsstorlek finns det förutsättning-
ar för markägarna att rätt hantera sin älgstam. Detta har belysts i avsnittet
om förenklad administration. Det är inte motiverat med jakttid om minst
70 dagar. Om det finns motiv för längre jakttid kan länsstyrelsen besluta
om detta enligt nu gällande bestämmelser. Med Norrbottens belägenhet på
Sverigekartan måste hänsyn tas de klimatiska förutsättningarna att bedri-
va en meningsfull jakt. Med ett bättre samarbete mellan markägare och
jägare minskar behovet av skyddsjakt vilket angetts vara ett av motiven till
lång jakttid.
Egendomsnämnden i Växjö stift: Utredningen föreslår att det skall göras
möjligt att avgöra älgavskjutningen lokalt inom älgskötselområden. Det är
bra att beslutet fattas så lokalt som möjligt. Älgskadorna uppträder lokalt, i
vissa fall ytterst lokalt, och avskjutningen måste även den anpassas lokalt.
Ur allmän synpunkt är det bra om beslutsvägarna görs så korta som
möjligt. I södra Sverige skulle ett älgskötselområde kunna bildas om det
omfattar 3000 —5000 ha. Minimigränsen för älgskötselområde är betydel-
sefull. En alltför högt satt gräns minskar sannolikt kraftigt förekomsten av
älgskötselområden. 2000—3000 ha förefaller vara en lämplig avvägning
för södra Sverige. Utredningen tar inte ställning till på vilket sätt mark-
ägar- resp, jägarintresset skulle avvägas inom älgskötselområdet. Vidare
framgår inte hur man skall förfara om oenighet råder om avskjutningens
storlek. Dessa punkter är avgörande för huruvida älgskadorna kan tacklas
inom ett älgskötselområde, varför vi bedömer det som betydelsefullt att
klara regler skapas.
Utredningen föreslår en förlängd allmän jakttid på rådjur t. o. m. den 31
januari. Förslaget är bra, då längre jakttid i januari ökar möjligheterna till
ökad avskjutning av kid och hondjur. Jakttid på kid i åtminstone andra
halvan av september borde övervägas. Under den utökade jakttiden kan
de tillåtna jaktformerna mycket väl begränsas till exempelvis smyg- och
vaktjakt med kulvapen. Att införa jakttid på hornbärande bock i maj, som
föreslås i allmänna debatten, uppfattar vi ur markägarsynpunkt som ovik-
tigt.
Utredningen föreslår en allmän jakttid på älg om minst 70 dagar. Av-
skjutningen sker helt övervägande under de första veckorna av jakttiden
varför vi inte tror att en förlängd jakttid är av stor vikt. Möjligheten till
skyddsjakt under perioden den 16 augusti —den 28 februari medför att
behovet av lång allmän jakttid begränsas.
Utredningen föreslåratt fri kalvjakt ej skall införas. Visserligen skulle fri
kalvjakt bidra till en lokalt anpassad avskjutning, men samtidigt kan den
omöjliggöra bildandet av älgskötselområden. Vi bedömer att för- och
nackdelar balanserar varandra.
Egendomsnämnden i Härnösands stift: Det är viktigt att bredden av olika
former av jaktlig samverkan bibehålls. Vi tänker då på frivilliga samman-
slutningar som jaktlag och jaktklubbar. De har en flexibilitet som på ett
bra sätt har förutsättningar att inordnas i en effektiv jaktorganisation.
Tillskapandet av älgskötselområden är ett steg i rätt riktning. Fällavgif-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
173
terna skall därmed radikalt kunna sänkas särskilt med beaktande av mins-
kade viltskadeutbetalningar. Naturvårdsverket bör i sina föreskrifter beak-
ta den enskildes eller det enskilda älgskötselområdets rättssäkerhet i för-
hållande till jaktvårdskrets och länsstyrelse.
Älgskötselområdet bör ha möjlighet att i sin tur avdela sektioner. Detta
skulle kunna positivt medverka till att generellområdena lättare kan anslu-
tas till ett älgskötselområde.
Frågan är om inte ett älgskötselområde kan ha en areal ner till 2000 ha.
Genom lokal samverkan med grupplicens eller kretslicens skulle den jaktli-
ga organisationen i övergångsskedet underlättas.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Den 8 oktober 1987 lämnade
regeringen ett särskilt uppdrag till statens naturvårdsverk med uppgift att
utreda den jaktliga administrationen samt inkomma med förslag till för-
enklingar av densamma. Naturvårdsverket har slutfört sitt uppdrag och
överlämnat sitt förslag om förenklad administration av älgjakten till rege-
ringen. Riksförbundet har tidigare kommenterat det av naturvårdsverket
framlagda förslaget. Parallellt därmed har dessa frågor även tagits upp i
utredningsbetänkandet Skada av vilt.
Som framgår av riksförbundets yttrande avseende naturvårdsverkets
ifrågavarande förslag om förenklad administration, har riksförbundet helt
och odelat anslutit sig till vad naturvårdsverket därvid föreslagit. I de delar
där förslagen om jaktens administration sammanfaller mellan de två ut-
redningarna, tillstyrker riksförbundet dessa delar. Där det skiljer mellan
utredningarna avstyrker riksförbundet vad som föreslås i betänkandet
Skada av vilt, och förordar att vad naturvårdsverket föreslagit i dessa delar
kommer till genomförande i sin helhet.
Lantbrukarnas riksförbund-Skogsägarnas riksförbund: 1 utredningen före-
slås ett vidgat ansvar för markägarna vad avser skötseln av viltstammarnas
utveckling och storlek. Fr. o. m. år 1992 ges möjligheter till en ny förvalt-
ningsform ”Älgskötselområde”. Inom dessa frivilligt tillskapade områden
får jakträttsinnehavarna utan inblandning från länsstyrelsen besluta om
hur älgavskjutningen skall tillgå, dvs. markägarna/jägarna får själva avgö-
ra hur många djur som skall fallas samt fördelningen kalvar/
vuxna m. m.
Utredningen föreslår att lägsta arealgräns för ett älgskötselområde bör
vara ca 3 000 ha.
Utredningen föreslår vidare en generell förlängning av jakttiden för älg,
dov- och kronhjort.
Förbunden delar utredningens principiella uppfattning att markägarna
tar ett större ansvar för utvecklingen av älg- och hjortstammarna. Kunskap
om älgtäthet, skadefrekvens och biotopförutsättningar vad avser lämplig
älgstam finns främst bland bofasta markägare och jägare inom resp, områ-
de. Det är främst dessa som över en längre tidsperiod har möjligheter att
följa nämnda faktorer. Man kan konstatera att utredningens förslag angå-
ende älgskötselområden i sina formuleringar är så oklart och svävande att
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
174
förbunden inte förbehållslöst kan ställa sig bakom och tillstyrka införandet
av s. k. älgskötselområden.
1 utredningen saknas en närmare beskrivning om älgskötselområdenas
verksamhet och förvaltning. Vidare saknas en beskrivning om hur verk-
samheten skall organiseras, vem som har initiativrätten till bildandet samt
hur registrering av områdena skall gå till, för hur lång tid områdena bildas
osv. Älgskötselområdenas juridiska status är därför mycket oklar.
Enligt utredningen skall detaljutformningen av regelverket runt älgsköt-
selområdena komma att åvila naturvårdsverket.
Avgörande för förbundens slutliga ställningstagande blir då hur na-
turvårdsverket utformar dessa regler. Om reglerna ger markägarna avgö-
rande inflytande över jakten och möjligheter att styra viltstammarnas
storlek är förbunden beredda att verka för förslagets genomförande. Utan
kunskap om dessa reglers utformning är dock förbunden inte beredda att
ta slutgiltig ställning till frågan om älgskötselområden.
Om naturvårdsverket ges i uppdrag att utforma dessa regler förutsätter
förbunden att detta arbete kommer att ske i nära samarbete med företräda-
re för jord- och skogsbruket.
Förbunden tillstyrker förslaget om förlängd jakttid på älg, dov- och
kronhjort.
Centralorganisationen SACO delar utredningens uppfattning att det -
allmänt sett — bör vara markägarna (jägarna) som själva får avgöra hur
många djur som får fällas inom resp, älgskötselområde. Allt i det vällovliga
syftet att undvika onödig byråkrati.
Men, risken är samtidigt att t. ex. avskjutningsstatistik, utnyttjandegrad
m.m. — dvs. underlag för såväl forskning som exempelvis beslut om
avskjutning för att uppnå uppsatta mål beträffande stammens storlek —
försvåras. SACO menar därför att avreglering i sig kan vara önskvärd, men
att den inte får gå så långt eller göras på ett sådant sätt att forskning och
nödvändiga beslut angående viltstammens storlek med hänsyn till skador
— t. ex. även trafikskador — försvåras.
Utredningen föreslår fri skyddsjaktmöjlighet på älg redan från den 16
augusti. Enligt SACOs uppfattning är förslaget — åtminstone vad gäller
skador på skog — från biologisk synpunkt tveksamt. Skadorna torde ju i
allt väsentligt ha tillkommit under vintern. Om syftet är att generellt
nedbringa älgstammens storlek, är det enligt SACOs mening olämpligt att
använda begreppet ”skyddsjakt”, som bör vara reserverat enbart för de
speciella omständigheter som föranleder tillstånd för skyddsjakt.
Skyldiga till skador, främst på jordbruket, som ibland kan uppkomma
under sommaren — i början av hösten — är i allmänhet kalvarna. Om
skyddsjakt då måste genomföras till följd av akuta skadeproblem, bör
skyddsjakt inte få vara ”fri”. Ett enkelt tillståndsförfarande, begränsat till
kalv, bör vara tillfyllest för att lösa akuta skadeproblem. Normalt räcker
det med att skjuta kalvar för att moderdjuren skall byta område.
Frånsett ovannämnda biologiska aspekter kan större komplikationer än
senare under hösten uppkomma genom att det förmodligen är vanligare
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
175
att allmänheten vistas i skog och mark i mitten av augusti med åtföljande
risker och intressekonflikter.
Skogsindustrierna: Denna del av betänkandet upplever vi som mycket
positiv. Ökat lokalt ansvar inom älgskötselområden är en riktig utveckling.
Detta bör innebära ökat engagemang från markägare och jägare. Dessutom
kommer man på detta sätt att kunna anpassa avskjutningen till de lokala
variationerna i älgstammen.
Det är bra att man på detta sätt avdramatiserar älgjakten. Man kan inte
med hjälp av central styrning få bukt med älgskadorna. Ökat inflytande
främst från markägarna och jägarna på lokal bas är rätt väg att bemöta
problemen. Men naturligtvis måste en dialog föras med resp, jaktvårds-
krets. Dessutom anser vi att man i likhet med förslaget bör skärpa kraven
vad gäller redovisning av jaktresultatet.
Förslaget med förlängd jakttid ligger helt i linje med vår uppfattning.
Förlängd jakttid ger större valmöjligheter inom jakten och det ger större
utrymme för andra jaktformer. Dessutom, som tidigare nämnts, är för-
längd jakttid det enda effektiva sättet att lösa problemet med vandrings-
älgar.
Det är också helt riktigt att förlänga jakttiden på rådjur. Skadorna på
skogsplanteringar orsakade av rådjur har ökat markant under de senaste
åren. För att bättre kunna reglera viltstammarnas utveckling är det därför
rätt att utöka jakttiden.
Älgskötselområden, m. m.
Jägareförbundet instämmer i utredarens uppfattning att skötseln av älg-
stammarna kan överlåtas till jägarna/markägarna om älgjakten samordnas
i större områden. Erfarenheterna från ett antal s. k. storlicensområden
visar entydigt att jägarna kan och är beredda att ta det ansvar som följer
med de föreslagna befogenheterna.
Storlicenser/kretslicenser/motsvarande varierar avsevärt i storlek. De
omfattar emellertid i regel långt större arealer än vad utredaren föreslagit,
ofta över 10000 ha — och inte sällan det tre- eller fyrdubbla — även i södra
Sverige. Vissa länsjaktvårdsföreningar framhåller emellertid för sin del att
redan 3000 ha kan vara i största laget som krav på ”stabilt jaktområde”. Å
andra sidan framhålles från de länsjaktvårdsföreningar som kommit långt
inom ramen för storlicenser/kretslicenser att om med ”stabilt jaktområ-
de”, berättigat till egen avskjutningsplanering, skall föreslås så små områ-
den som 3000 — 5000 ha i södra resp. 5000 — 8000 ha i norra Sverige kan
man riskera att bryta sönder förekommande välfungerande system.
Jägareförbundet instämmer i såväl syftet som principerna med utred-
ningens förslag. Förbundet konstaterar emellertid mot bakgrund av vad
ovan anförts att stor frihet måste gälla för en vidareutveckling av de
system som nu förekommer. Målsättningen måste vara en god vård av en
balanserad älgstam. Inom ramen för den nödvändiga samverkan om älg-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
176
stammens vård måste i vart fall under en övergångstid finnas utrymme för
mindre jaktliga enheter, som av någon anledning önskar jaga separat.
Dessa områden kan emellertid inom ramen för den för området beslutade
avskjutningskvoten medges rimlig rätt till älgjakt.
Som en nackdel med den ”fria” avskjutningen måste framhållas att den
omöjliggör eller i varje fall försvårar framräkningen av utnyttjandegrader
för licensjakten. Den kan också försvåra beslut om realistiska totala tilldel-
ningsramar för älgvårdsdistrikten. Likväl anser jägareförbundet att model-
len bör prövas.
I utredningen benämns de nu ifrågavarande frijaktområdena ”älgsköt-
selområden”. Inom älgskötseln har förekommit ett stort antal benämning-
ar på ”områden” av skilda slag. Älgskötselområde har bl. a. kallats det
område som håller en egen älgstam — ca 200 produktiva kor. Från älg-
forskningens sida har emellertid redovisats att namnet inte är ”inmutat”
för just denna typ av område. Älgskötselområde är, enligt jägareförbun-
dets mening, ett lämpligt namn på de områden som skall kunna få förtro-
endet att själva besluta om uttagen ur älgstammen och övriga skötselåtgär-
der.
Skall systemet med älgskötselområden falla väl ut och innebära en på
frivillig väg genomförd samordning av älgjakten/älgskötseln erfordras nå-
gon form av bindande avtal för de fastigheter som sammansluter sig i
älgskötselområde. Vidare erfordras någon form av bestämmelser/normer
för verksamheten inom älgskötselområdet.
Jägareförbundet erbjuder sig att i samverkan med Jägarnas riksförbund-
Landsbygdens jägare och företrädare för markägarintressena utarbeta ett
ändamålsenligt regelverk för ett genomförande av utredningens förslag.
Vad gäller de ca 19000 områden med generell tilldelning som enligt
riksdagsbeslut skall upphöra fr. o. m. 1990 års jakt föreslår utredaren att
dessa skall få kvarstå som generellområden t.o. m. 1994 års jakt — en
förlängning av övergångstiden. Regeringen har genom prop. 1990/91:28
— om förlängd tid för registrering av licensområden för älgjakt — föresla-
git en sådan ordning.
Enligt utredarens uppfattning kommer älgskötselområdena att innebära
en samverkansform som bör vara positiv för generellområdena. Erfaren-
heter från hittillsvarande arbete inom s. k. storlicensområden visar detta.
Om resultatet efter år 1994 inte är tillfredsställande vad avser övergången
från generellområden till integrerade delar i funktionella älgskötselområ-
den, ligger det enligt utredarens mening ”närmast till hands att fullt ut
genomföra de principer som riksdagen tidigare lagt fast för övergången
från generell tilldelning till licensjakt”.
Jägareförbundet delar i huvudsak utredarens synsätt. Förbundet vill
dock understryka att det väsentligaste inom älgvården är att förhindra en
sönderbrytning av den samverkan som finns inom etablerade älgjaktsom-
råden. Till dessa områden bör i stället på sikt undan för undan söka
överföras övriga marker där avskjutningen inte är produktionsanpassad —
generellområden, B-områden, kalvjaktsområden. Bestämmelserna angå-
ende älgjakten måste således inriktas mot största möjliga samordning av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
177
12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
marker och ett samtidigt förhindrande av sönderbrytning av etablerade
jaktområden.
Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag att licensgivningen för
licensområde som inte utgör älgskötselområde även fortsättningsvis skall
avse såväl vuxna djur som kalv.
Jägareförbundet tillstyrker utredarens förslag om älgskötselplaner såväl
för älgskötselområden som för kretsarna.
Längre jakttider m. m.
Älg. Utredaren föreslår att jakttiden för älg bör omfatta minst 70 dagar.
Enligt jägareförbundets mening torde detta vara en väl avvägd jakttid för
merparten av landet. 1 vissa län förekommer emellertid speciella förhållan-
den som gör en så lång jakttid svår att acceptera. Jägareförbundet föreslår
därför att 70 dagar sättes som norm med möjlighet för länsstyrelsen att
mot bakgrund av särskilda skäl medge såväl längre som kortare tid. Vidare
bör länsstyrelserna ges rätt att besluta att under viss del av den medgivna
tiden får jakt endast bedrivas efter visst slag av älg — exempelvis kalv.
Förbundet förutsätter att vad anförts angående lång jakttid endast avser
A-områden, älgskötselområden och andra egentliga licensområden.
Enligt jägareförbundets mening bör för övriga jaktenheter generellområ-
den, B-licensområden och kalvjaktsområden jakttidens längd — inom
ramen för de maximalt fem dagarna — av vederbörande länsstyrelse
anpassas så att en samordning av markerna uppmuntras.
Jägareförbundet förutsätter vidare att september- resp, oktoberjakttra-
ditionen avses respekteras. För septemberområdet bör jakt inte medges
under den egentliga brunstperioden — den 25 september—den 10 oktober.
Vad avser förslaget om skyddsjakt inom älgskötselområden under tiden
den 16 augusti —den 28 (29) februari utan särskilt tillstånd anser sig
jägareförbundet kunna acceptera detta endast under förutsättningen att
samrådet mellan jägarna och markägarna inom området — när beslut tas
om avskjutningen under den ”normala” jakttiden — leder fram till att ett
antal ”extraälgar” skall få fällas under skyddsjakt om så skulle erfordras.
Utredaren har föreslagit att den ifrågavarande skyddsjaktbestämmelsen
skulle införas i 23 § jaktlagen. Jägareförbundet instämmer i detta förslag
men finner för sin del att bestämmelsen om skyddsjakttidens längd, i
likhet med vad gäller för övriga stadganden under det ifrågavarande lag-
rummet, bör meddelas av regeringen i bilaga till jaktförordningen. Det
ifrågavarande tillägget till 23 § jaktlagen skulle då kunna utformas enligt
följande.
Den som harjakträtt på fastighet där älg orsakat skada på yrkesmässiga
odlingar eller skogsföryngringar inom särskilt av länsstyrelsen registrerat
större licensområde (älgskötselområde) får till förebyggande av skada jaga
älg i direkt anslutning till odlingen eller skogsföryngringen om älgskötsel-
området beslutat om sådan skyddsjakt.
Vad gäller 1 p., 23 § jaktlagen finner jägareförbundet vidare skäl hem-
ställa att mård och mårdhund intas i det aktuella lagrummet. Avskjutning-
en av mård har ökat från ca 6000 jaktåret 1981/82 till 16 500 jaktåret
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
178
1989/90. Ökningen torde med stor sannolikhet ha ett samband med röd-
rävens tillbakagång genom skabbepizootien. Mården söker sig inte sällan
till byggnader och kan, där den tar sig in, orsaka stor skadegörelse. Vidare
kan mårdens besök i hönsgårdar och motsvarande vara förödande. Vid
jakttidsberedningens sammanträde den 19 november 1990 redovisades
denna fråga och beredningen motsatte sig inte att mården togs upp i det
ifrågavarande lagrummet.
Mårdhunden förekommer ännu inte i några större antal i landet. Det
torde emellertid vara en tidsfråga innan dess fasta bestånd utvecklas
lokalt. Mårdhunden är inte önskvärd i den svenska faunan och djuret bör
obetingat tillföras dem som nu är upptagna i 1 p., 23 § jaktlagen.
Mot bakgrund av vad nu anförts hemställer jägareförbundet att mård
och mårdhund upptas i 1 p., 23 § jaktlagen.
Inom övriga A-områden och inom B-områden bör, som utredaren före-
slår, skyddsjakt få bedrivas endast efter särskilt tillstånd.
Kronvilt. Utredaren föreslår att man inom varje län som hyser kronvilt
skall bestämma inom vilka områden som fasta bestånd skall få finnas kvar
eller tillåtas etablera sig. Inom dessa områden skall endast licensjakt få
bedrivas medan allmän jakt skall gälla inom övriga områden.
Jägareförbundet tillstyrker förslaget till alla delar. Förbundet vill emel-
lertid understryka att samråd i frågan om kronviltsområden måste ske
angränsande län emellan. Vidare är det synnerligen angeläget att jakten
inom de på länsnivå fastlagda kronviltsområdena sker på licens meddelad
för kronviltsområdet. Genom områdets försorg fördelas antalet till av-
skjutning medgivna djur på de olika i kronviltsområdet ingående jaktom-
rådena. Vidare vill jägareförbundet understryka utredarens förslag om en
restriktiv jakt på större hjortar. Det bör i sammanhanget övervägas huru-
vida inte denna restriktivitet med hänsyn till dessa djurs stora rörlighet
bör få ett genomslag även inom allmänjaktområdena.
För skyddsjakt på kronvilt föreslår utredaren att liknande principer skall
gälla som föreslås för skyddsjakt efter älg med undantag av den restriktiva-
re jakten på hjort.
Jägareförbundet tillstyrker förslaget men finner att kronvilt som fälls
under ”skyddsjakt” inom kronviltsområde skall avräknas den tilldelning
som meddelats för licensjakten.
Dovvilt. Utredaren föreslår att licensjakten på dovvilt skall upphöra. Som
skäl anföres att licensjakten inte varit särskilt effektiv när det gäller att
reglera tillväxten.
Enligt jägreförbundets mening bör möjligheten till licensjakt efter
dovvilt finnas kvar även fortsättningsvis. Det bör vidare övervägas om
inte den ordning som föreslås beträffande kronvilt bör genomföras även
för dovvilt. Inom länen skulle då fastställas inom vilka områden som fasta
bestånd av dovvilt kan accepteras. Inom dessa skulle endast licensjakt vara
tillåten medan allmän jakt skulle tillämpas inom övriga delar av länen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Rådjur. Utredaren menar att jakttiden på rådjur bör kunna förlängas med
179
en månad t.o. m. den 31 januari. Det framgår inte klart av förslaget om
avsikten är att den allmänna jakttiden skall utökas. Däremot är det, vilket
framgår av förslaget till ändring i bilaga 2 till jaktförordningen, klart att
licensjakt efter rådjur skall få bedrivas fram t.o. m. den 31 januari.
Jägareförbundet remissbehandlar för närvarande ett förslag om avsevärt
utökad jakt efter rådjur under allmän tid.
Enligt förbundets mening är det knappast en lämplig ordning att länssty-
relserna medger skyddsjakt under ofta mer än en hel månad efter det näst
älgen mest värdefulla jaktviltet i Sverige. Med hänsyn till såväl rådjurens
som dovviltets utsatta position vid hårt vinterklimat föreslår jägareförbun-
det att andra stycket 2 § Jaktförordningen kompletteras så att länsstyrelsen
ges rätt meddela föreskrifter om begränsning av den allmänna jakttiden
även för rådjur och dovvilt. En sådan möjlighet skulle eliminera en avse-
värd del av kritiken och tveksamheten inför långa allmänna jakttider för
de två hjortviltarterna.
Vad slutligen gäller vilka tider den allmänna jakten skall omfatta fastläg-
ges jakttiderna i särskild ordning av regeringen. En översyn av jakttiderna
pågår för närvarande och ett förslag kommer att redovisas från jägareför-
bundet till naturvårdsverket i början av år 1991. I detta sammanhang
kommer de av utredningen direkt framförda förslagen angående jakttider
att övervägas i särskild ordning.
Svenska samernas riksförbund: Vad gäller tider för licensjakt får riksför-
bundet peka på att jakt särskilt med drivande hund kan innebära avsevär-
da olägenheter för renskötselarbetet och ett betydande lidande för de renar
som drivs av dessa hundar. Den utvidgning av jakttiden som föreslås
kommer att medföra att älgjakt kommer att bedrivas i renarnas vinterbe-
tesmarker långt in över vintern. För Norrbottens län föreslås att länsstyrel-
sen inom vinterbetesmarkerna (markerna ovanför lappmarksgränsen) får
besluta om tid som understiger föreslagna 70 dagar. Motsvarande förslag
lämnas dock inte för Jämtlands län och Västerbottens län. Riksförbundet
föreslår i första hand att tiden för älgjakten begränsas att gälla september
och oktober månader. I andra hand föreslås att föreslagen bestämmelse
kompletteras så att angiven tidsram om 70 dagar kan begränsas jämväl i
Västerbottens län och i Jämtlands län och i Norrbottens län även nedanför
lappmarksgränsen i renarnas vinterbetesmarker.
Sveriges jordägareförbund: Utredningen föreslår att det fr. o. m. år 1992
öppnas möjligheter att registrera områden av en viss minimistorlek som
älgskötselområden där jägarna/markägarna själva får avgöra det antal
älgar (vuxna och kalvar) som får fällas. På sådant område bör finnas en
enkel skötselplan för älgstammen. Vidare föreslås en generell förlängning
av jakttider för älg, kron- och dovhjort samt rådjur och bättre möjligheter
att bedriva skyddsjakt. Vid jakt på kronhjort bör en kombination av
licensjakt inom särskilda kronhjortsområden och allmän jakt utanför des-
sa tillämpas. Beträffande jakt på dovhjort föreslås, att enbart allmän
jakttid prövas.
Sveriges Jordägareförbund tillstyrker utredningens förslag.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
180
Skogsstyrelsen: Målsättningen med de förslag som framförs i betänkandet
är att åstadkomma en balanserad älgstam. Det innebär bl. a. att skadorna
på skog och jordbruksgrödor kommer att minska. Då bidragen för skador
på skog och jordbruksgrödor skall avvecklas och förslagen torde leda till en
förenklad central administration är det rimligt att nivån på fällavgifterna
minskar och fallavgiften på älgkalv tas bort helt.
Kammarkollegiet: Egendomsnämnderna är genomgående positiva till för-
slaget om avreglering och ökat lokalt ansvarstagande för jakten.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd: LON tillstyrker förslaget att delege-
ring sker av handläggning och beslut i ärenden om ersättning för viltskador
eftersom länsstyrelsen redan nu svarar för den egentliga handläggningen i
ärendena samt även handlägger ansökningar om ersättning för skadegörel-
se på gröda orsakad av älg och hjort och det inte synes finnas någon annan
lämplig myndighet på den regionala nivån för handläggning av dessa
ärenden.
LON förutsätter att länsstyrelserna får full täckning ur viltskadefonden
för den merkostnad som ett övertagande av de nu aktuella ärendena
kommer att medföra. LON delar således inte utredningens uppfattning att
utbetalningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör
begränsas. LON har i skrivelse den 5 oktober 1989 till jordbruksdeparte-
mentet hemställt att regeringen upphäver naturvårdsverkets beslut om
begränsning av länsstyrelsernas rätt till bidrag för administration av
älgjakten. Vidare har LON i samma skrivelse hemställt att 28 § förordning-
en om ersättning vid vissa viltskador, m. m. ändras på så sätt att natur-
vårdsverkets bemyndigande att utfärda verkställighetsföreskrifter begrän-
sas till att avse föreskrifter som inte berör länsstyrelsernas ekonomi. LON
avvaktar regeringens ställningstagande.
Enligt LONs mening bör det ankomma på resp, länsstyrelse att avgöra i
vilken omfattning medel skall tas i anspråk för administrationen av jakten.
Om naturvårdsverket även fortsättningsvis skall besluta om storleken av
bidrag till länsstyrelsernas administration måste naturvårdsverket utreda
länsstyrelsernas faktiska kostnader och med detta som utgångspunkt fast-
ställa en rimlig ersättning för länsstyrelsernas kostnader.
Statens veterinärmedicinska anstalt stöder förslaget.
Sveriges lantbruksuniversitet: En begränsning av administrationen kan
vara eftersträvansvärd. Men en sådan begränsning får inte ha den omfatt-
ningen att värdefulla styrelement i älgvården går förlorade.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Samtidigt med detta yttrande yttrar sig
länsstyrelsen över statens naturvårdsverks promemoria den 31 maj 1990
Förenklad administration av älgjakten. Länsstyrelsen hänvisar även till
detta yttrande.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
181
Förslaget om ytterligare delegation till länsstyrelserna av beslutanderätt
enligt viltskadeförordningen tillstyrks.
Bantning av älgjaktsadministrationen genom införande av älgskötsel-
områden skulle for Stockholms läns del för närvarande innebära att licens-
givningen skulle upphöra endast i en handfull fall. Det skulle med andra
ord inte bli någon märkbar skillnad jämfört med dagens förhållanden.
Som förut anförts avstyrks införande av älgskötselområden.
Obligatorisk anmälan av jaktresultatet tillstyrks.
Som utredningen påpekar måste en viss individuell anpassning av li-
censgivningen ske. Ett strikt tillämpande av naturvårdsverkets ”schablon-
modell” skulle allvarligt kunna skada jägarnas förhållandevis stora förtro-
ende för älgjaktsadministrationens sätt att fungera inom Stockholms och
säkert många andra län.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om tilldelningsbeslut som gäller tills
vidare. I Stockholms län tillämpas sedan en tid en tidsbegränsad variant
av denna modell. Detta har sparat mycket arbete i 14 av totalt 16 jakt-
vårdskretsar där några egentliga justeringar av licenserna inte behövt göras
mellan åren. I de två kretsar där större förändringar behövt företas har
däremot visst merarbete uppstått i förhållande till om licenserna inte hade
löpt över flera år. Sammantaget har arbetsvinsten vid tillämpning av
denna modell blivit avsevärd.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Utredningen berör och föreslår förenklat
anmälnings/registreringsforfarande av älgjaktsområden.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget av följande skäl.
Enligt länsstyrelsens mångåriga erfarenhet vad gäller registrering av
sådana områden är endast ett sällsynt lågt antal av dessa ansökningsären-
den i ett sådant skick att de kan registreras utan att mer eller mindre
omfattande kompletteringar och utredningar måste göras beträffande fas-
tighetsforhållandena. Detta beror på att jakträttshavarna ofta saknar till-
räckliga kunskaper om fastighetsinnehavet.
Länsstyrelsens utredningar i ärendena innebär att ansökningarna korri-
geras vad gäller bl. a. fastighetsinnehavet och dess relation till redan regist-
rerade områden. Om så inte sker skulle ett mycket stort antal ärenden
resultera i ogiltiga registreringar till följd av att registerområden skulle ha
överlappat varandra (dubbelregistrering). Vidare är många sökanden i den
tron att ansökan omfattar mark som i själva verket inte redovisats i
ansökan. Skulle en sådan ansökan registreras utan att misstaget upptäcks
genom länsstyrelsens kontrollrutiner (och sökanden därigenom erhåller
klarhet) kunde denne annars antingen göra sig skyldig till olaga jakt,
antingen genom att mark är oregistrerad eller genom att jakt bedrivs på
mark som annan har registrerat.
Uteblivna kontrollrutiner av angivna slag genom att enbart ett anmäl-
ningsförfarande utan faktakontroll introduceras skulle med hänsyn till de
faktiska förhållandena som länsstyrelsen uppfattar det resultera i ett stort
antal ogiltiga registreringar som skulle öka för varje år och när de upptäcks
föranleda polisanmälningar med tidsödande utredningar där krav på ar-
betsinsatser från länsstyrelserna inte kan uteslutas.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
182
Till detta kan anföras att anmälan/registrering av ett område eller änd-
ring av förhållandena ofta berör något eller ett flertal andra områden.
Kontrollåtgärder och därav föranledda reaktioner av både myndigheter
och enskilda är därför alltid i de allra flesta fall av nöden för att jakt skall
kunna bedrivas lagligt.
Med hänsyn till de komplikationer och risker av legal och praktisk art
som sålunda är förknippade med ett genomförande av förslaget bör enligt
länsstyrelsens förmenande den nuvarande jaktsrättsliga kontrollen inte
ändras.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Avslutningsvis gör länsstyrelsen den
bedömningen, att föreslagna nya regler för ersättning vid viltskador m. m.
sammantaget inte påtagligt kommer att minska länsstyrelsens administra-
tion av viltskadeärendena.
Ansökningarna om ersättning för älg- och hjortskador på jordbruksgrö-
dor försvinner (ca 30 per år). De kräver dock sällan någon ingående
prövning och besluten om ersättning kan i stort sett fattas genom ”mängd-
beslut” (en förteckning över godkända ersättningsbelopp). I stället kom-
mer resurser att behövas för handläggning av nya ärendegrupper/vidgning
av nuvarande:
— nya ärenden överförs från naturvårdsverket till länsstyrelsen
— utökat antal ansökningar om bidrag till skadeförebyggande åtgärder
förväntas och dessa ärenden kräver tämligen omfattande utredningar
och uppföljningsinsatser
— ansökningar från jordbruksarrendatorer om skyddsjakt blir en ny ären-
degrupp; att döma av ansökningarna om skadeersättning enligt nuva-
rande regler kan ärendemängden bli betydande
— information och utbildning kommer att kräva ökade insatser av länssty-
relsen.
Länsstyrelsen i Örebro län, länsviltnämnden:
Ersättning för viltskador i vissa fall
Nämnden har inget att invända emot att förslaget om rätten att besluta om
ersättning för andra viltskador än sådana som avses i 1 § viltskadeförord-
ningen delegeras till länsstyrelsen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Administration av älgjakten
Nämnden har inget att erinra mot det förslag om förenklat registreringsför-
farande som naturvårdsverket föreslagit och som utredaren ställer sig
bakom. Inte heller har nämnden något att anföra mot förslaget om att
tilldelningsbeslut skall gälla tills vidare och att det inte får överklagas.
Nämnden är i likhet med utredaren och naturvårdsverket av den upp-
fattningen att anmälan om jaktresultatet i fortsättningen bör vara obligato-
riskt med undantag för s. k. kalvjaktsområden.
Nämnden noterar med tillfredsställelse att utredaren tar avstånd från
183
naturvårdsverkets förslag att älgtilldelningen skall göras schablonmässig
och utan individuell anpassning. I likhet med utredaren anser också nämn-
den att kalvavskjutningen inom andra A-områden än älgskötselområden
också fortsättningsvis skall vara reglerad.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: I utredningen föreslås att rätten att
besluta om ersättning för andra viltskador än sådana av älg delegeras från
statens naturvårdsverk till länsstyrelsen. Denna fråga har för Östergöt-
lands del särskild betydelse på grund av den stora ansamlingen av gäss
främst vid Tåkern men även inom andra områden i länet. En delegering
förutsätter att länsstyrelsen erhåller medel dels för att tillgodose befogade
ersättningsanspråk dels för administration av denna ärendegrupp.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillstyrker att tilldelningsbeslu-
ten skall gälla tills vidare eller i varje fall för perioden 1992—1994, dvs.
tiden för det föreslagna treårsprogrammet för ökad älgavskjutning. Om
älgtillgången kommer att kunna minskas i den utsträckning utredningen
förordar, kan skäl generellt sett föreligga för att nya tilldelningsbeslut
meddelas till 1995 års älgjakt.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om delega-
tion till länsstyrelserna av beslutsrätten i ärenden om ersättning enligt
viltskadeförordningen.
Vad gäller administrativa frågor i övrigt kommer länsstyrelsen att be-
handla dessa särskilt i yttrande över naturvårdsverkets promemoria För-
enklad administration av älgjakten.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: En del förslag av utredaren hänför sig till
rutinerna i älgadministrationen. Nu har länsstyrelsen att senare yttra sig
över ett förslag från naturvårdsverket om denna administration och läns-
styrelsen finner det då lämpligast att avvakta till dess med att yttra sig om
de berörda rutinerna.
Länsstyrelsen i Hallands län: Beträffande administrationen menar länssty-
relsen, i motsats till utredaren, att tilldelningen mycket väl kan göras så
schablonmässig som naturvårdsverket föreslagit. Länsstyrelsen har sedan
flera år tillbaka tillämpat denna metod och erfarenheterna härav är goda.
Ytterligare förenklingar bör emellertid kunna övervägas. I ett enkätsvar till
naturvårdsverket den 25 maj 1989 har länsstyrelsen framfört bl. a. följan-
de. ”Man bör kunna överväga att helt ersätta nuvarande statliga admini-
stration med ett system där länsjaktvårdsföreningarna ger ut rekommen-
dationer om avskjutningen inom olika områden. Med den sociala kontroll
som finns i jaktliga sammanhang torde ”överskjutningar” inte bli något
större problem. Ej heller i övrigt synes skäl föreligga att bibehålla nuvaran-
de mycket personalkrävande system. Det hittillsvarande arbetet har bidra-
git till en ökad förståelse hos jägare för en ”reglerad” jakt och till att en hel
del jakträttsliga frågor klarats ut. En övergång till ett friare system av
skisserat slag bör emellertid kunna övervägas nu.”
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
184
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen hänvisar i denna del till sitt
yttrande över naturvårdsverkets promemoria Förenklad administration
av älgjakten.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Länsstyrelsen delar helt utredningens över-
väganden och förslag beträffande administrationen av älgjakten. Vad na-
turvårdsverket i detta sammanhang föreslagit om en schablonmässig älg-
tilldelning utan individuell anpassning föranleder emellertid länsstyrelsen
uttala att om verkets förslag genomförs detta allvarligt skulle motverka de
syften som varit vägledande vid införandet av den samordnade älgjakten.
Länsstyrelsen i Örebro län: Länsstyrelsens synpunkter på förslagen röran-
de administrationen av jakten redovisas i huvudsak i yttrande över na-
turvårdsverkets promemoria ”Förenklad administration av älgjakten”.
Dock vill länsstyrelsen framhålla att det totalt sett inte leder till några
lättnader i administrativt hänseende om utredarens förslag genomförs.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen ifrågasätter om förslagen
till andra rutiner vid registrering och tilldelning i verkligheten kommer att
innebära en nedbantning av administrationen. Detta har länsstyrelsen
framhållit i yttrandet över naturvårdsverkets promemoria ”Förenklad ad-
ministration av älgjakten”.
Enligt länsstyrelsens bedömning bör även fortsättningsvis kalvar fallda
inom s. k. kalvjaktsområden anmälas till länsstyrelsen för att man skall få
ett riktigt underlag vid älgtilldelningen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen har i yttrande denna dag
lämnat synpunkter på naturvårdsverkets förslag till förenklad administra-
tion av älgjakten. Länsstyrelsen hänvisar till innehållet i det yttrandet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker att rätten att
besluta om ersättning av skador av annat vilt än älg, kron- och dovhjort,
delegeras till länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker att beslutanderät-
ten om ersättning i vissa fall delegeras till länsstyrelsen.
Utredningen stöder naturvårdsverkets förslag om enklare administra-
tion. Dock anser utredning att tilldelningen inte kan göras så schablonmäs-
sig och utan individuell anpassning som naturvårdsverket föreslår. Detta
har också påpekats tidigare i yttrandet. I och med den datorisering som nu
genomförs är det inte längre någon stor administrativ belastning att utfär-
da årliga licenser till samtliga områden.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Utredningsmannen ansluter
sig huvudsakligen till vad naturvårdsverket föreslagit om förenklad admi-
nistration av älgjakten. Riksförbundet ansluter sig till vad naturvårdsver-
ket härvid har föreslagit, samt avstyrker vad utredningsmannen därutöver
föreslår i sitt betänkande Skada av vilt. Det bör därjämte noteras att vad
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
185
som föreslås i Skada av vilt i fråga om registrering av B-licensområden,
innebär en uppenbart större administrativ kostnad än vad naturvårdsver-
kets förslag medför. Utredningsmannen har inte angett hur denna fördy-
ring skall finansieras, vilket strider mot kommittédirektiven.
Skogsindustrierna: Förslaget med fri avskjutning inom älgskötselområden
innebär en avsevärd förenkling av administrationen. Även de övriga för-
slagen som redovisats i betänkandet innebär mindre byråkrati och förenk-
lad administration av älgjakten.
Det är dock riktigt att tilldelningsförfarandet inom områdena ej görs
alltför schablonmässigt och utan lokal anpassning. Detta tror vi, liksom
utredaren, skulle motverka ökad frivillig samverkan inom älgskötselområ-
den.
Svenska jägareförbundet: Utredaren föreslår att rätten att besluta om er-
sättning för andra viltskador än sådana som avses i 1 § viltskadeförord-
ningen delegeras till länsstyrelserna.
Jägareförbundet tillstyrker förslaget.
Administration av älgjakten
Jägareförbundet har i särskild ordning avgivit yttrande över statens na-
turvårdsverks promemoria Förenklad administration av älgjakten. För-
bundet får i denna del hänvisa till detta yttrande. Det skall dock framhållas
att förbundet i stort har enahanda uppfattning om förslagen i Förenklad
administration av älgjakten som utredningsmannen.
Jägareförbundet vill även understryka det angelägna i att anmälan om
jaktresultatet bör vara obligatoriskt oavsett om älg fällts eller ej. Obligato-
riet skall dock ej omfatta kalvjaktsområdena, där rapportering skall vara
obligatorisk endast om kalv eller kalvar fällts.
Vad gäller anmälan av jaktresultat bör vidare understrykas att rapporte-
ringen fortsättningsvis bör redovisa fällt djurs kön samt huruvida djuret
var kalv, fjoling (ett och ett halvt år) eller äldre djur.
Det är lätt att avgöra huruvida ett fällt djur är en fjoling eller ett äldre
djur. Uppgiften angående fjoling resp, äldre djur är utomordentligt angelä-
gen inte minst för att genom älgobs kunna göra kalkyler över älgstammar-
nas utveckling.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
Skogsstyrelsen: Viltskadefonderna bör på sikt kunna vara med och finan-
siera åtgärder för att förebygga älgskador, ge bidrag till utbildning, infor-
mation och lokal administration av älgjakten, finansiera insamling av
underlag för planering av älgskötseln lokalt och regionalt samt ge bidrag
till länsstyrelsens och länsviltsnämndens verksamhet.
Domänverket: Det är mycket angeläget att borttagandet av viltskadeersätt-
186
ningar och en förenklad administration också resulterar i en kraftig minsk-
ning av fällavgifterna till länsstyrelserna, särskilt i län som har höga
avgifter i dag på grund av stora viltskadeersättningar. Det får inte bli så,
att avgifterna endast reduceras obetydligt, samtidigt som pengarna för-
svinner åt annat håll.
Inom A-licensområden och älgskötselområden bör fällavgiften för varje
vuxet djur innefatta avgift för en kalv. Inom älgskötselområden, där mark-
ägarna/jägarna själva svarar för administration som annars åligger länssty-
relsen bör däremot motsvarande reducerade fallavgifter tas ut.
Inom B-licensområden och generella områden bör differentierad fällav-
gift för vuxet djur och kalv tas ut. Vid fastställandet av dessa bör hänsyn
tas till den avsevärt högre administrationskostnad per hektar som dessa
små områden förorsakar.
Kammarkollegiet: Utredningen föreslår att varje läns viltskadefond blir
helt självförsörjande. Den nuvarande delfunktionen för viltskaderegle-
ringsfonden att lämna medel till viltskadefonder som behöver tillskott blir
därmed överflödig. Övriga funktioner för viltskaderegleringsfonden före-
slås överförda till jaktvårdsfonden, varefter det är tänkt att viltskaderegle-
ringsfonden skall upphöra. En förutsättning för förslagets genomförande
torde vara att jaktvårdsfondens ändamål formellt vidgas till att omfatta
dessa viltskaderegleringsfondens övriga funktioner. Dessutom bör återstå-
ende medel i viltskaderegleringsfonden överföras till jaktvårdsfonden. Det
har vid några tillfällen förekommit att viltskaderegleringsfonden redovi-
sats med ett underskott — ett förhållande som i och för sig inte är förenligt
med fondbegreppet. Om läget skulle vara detsamma vid fondens avveck-
ling, krävs särskilda beslut.
I kammarkollegiets uppdrag att förvalta viltskadereglerings- och jakt-
vårdsfonderna ingår inte att göra medlen räntebärande, utan kapitalet är
placerat räntelöst på statsverkets checkräkning. Kollegiet och Svenska
jägareförbundet har vid flera tillfällen i samband med att jaktvårdsavgif-
ten fastställts föreslagit regeringen att jaktvårdsfondens medel skulle göras
räntebärande, vilket skulle ha avsevärt ökat möjligheten att tillgodose
fondens ändamål utan att höja avgifterna till fonden. Kollegiet återkom-
mer nu till denna fråga och föreslår att regeringen föreskriver att förord-
ningen (1987:778) om placering av fondmedel under kammarkollegiets
förvaltning skall gälla även för jaktvårdsfonden.
Enligt betänkandet skall en fällavgift även i fortsättningen betalas för
älg, medan ingen fällavgift skall erläggas för kron- och dovhjort. Det är
oklart hur uppbörden av fallavgifter skall ske. Ett förtydligande behövs
därför.
Statskontoret: Utredningen föreslår att fällavgifterna framgent förutom till
administration och liknande även skall användas för att finansiera utbild-
ning och information. Utbildningen skall syfta till en bättre balans av
älgstammen, dvs. i praktiken en ökad avskjutning.
Statskontoret anser det vara rimligt att viss utbildning sker och att man
därmed möjligen på sikt åstadkommer en bättre balans. Vi ifrågasätter
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
187
emellertid om man inte snabbare och mera direkt skulle uppnå detta
resultat genom att utnyttja det ekonomiska incitament som fällavgifterna
skulle kunna utgöra. Möjligheterna till detta bör öka om fällavgifterna i
framtiden i huvudsak inte behövs som finansieringskälla för ersättning för
viltskador. Hittills har höga fällavgifter tagits ut där skadorna varit stora,
för att kunna finansiera viltskadeersättningen. Enligt vår mening bör man
pröva om man inte i stället borde ha låga fallavgifter i sådana områden för
att därmed stimulera till ökad avskjutning. Vi förordar också att man
inom länen bör pröva möjligheten till regressiva fällavgifter. Med sådana
avgifter, dvs. en lägre avgift tas ut för de älgar — t. ex. en fjärdedel av
beslutad tilldelning — som fälls sist, skulle man sannolikt stimulera till
ökad avskjutning. Man kan också tänka sig att de sist fällda älgarna blir
helt avgiftsfria, som ett slags ”bonusälgar”. Det inkomstbortfall för älgad-
ministrationen, som därmed skulle kunna — men inte behöver — uppstå,
kan man kompensera med en något högre avgift för de älgar som fälls i
början. Utredningen föreslår att jägarna och deras organisationer i största
möjliga utsträckning tar över ansvaret för de praktiska älgvårdsfrågorna.
Därmed borde myndigheternas nuvarande administration minska och
därmed behovet av fällavgifter för att finansiera denna.
Statskontoret anser vidare att inriktningen av myndigheternas verksam-
het bör förskjutas mot uppföljning och utvärdering. Enligt utredningens
direktiv skall fällavgifterna även i framtiden fastställas av länsstyrelserna.
Avgifterna bör därvid, enligt vår uppfattning, mycket väl kunna fungera
som ett instrument för korrigering, t. ex. genom en differentiering mellan
olika viltvårdskretsar i enlighet med de tankegångar som vi skisserat i det
föregående.
Statens naturvårdsverk: Utredningen föreslår att om länsviltnämnden inte
är ening om storleken på den del av fallavgiften som skall användas för
ersättning av viltskador, skall den särskilt beakta de synpunkter som
framförts av representanterna för jägarnas organisationer i nämnden.
Naturvårdsverket kan inte acceptera att endast jägarnas synpunkter
särskilt skall beaktas. Frågan om ersättning för viltskador är inte enbart
och definitivt inte till största delen en angelägenhet för jägarna. Enligt
verkets mening bör därför den aktuella delen av fällavgiften fastställas
med beaktande av de synpunkter som både jägarnas och markägarnas
representanter framför.
Statens veterinärmedicinska anstalt: Det föreslås att viltskadereglerings-
fonden upphör och att dess funktion övertas av jaktvårdsfonden. Verk-
samheten inom SVAs viltområde bekostas med medel från jaktvårdsfon-
den, och berör i vissa delar frågeställningar rörande skador orsakade av
vilt. SVAs fallviltsanslag har räknat i reala termer reducerats under det
senaste året. SVA har i annat sammanhang redovisat vad detta får för
konsekvenser. Det är angeläget att en samordning mellan viltskaderegle-
ringsfonden och jaktvårdsfonden innebär att SVAs fallviltsanslag säker-
ställs.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
188
Sveriges lantbruksuniversitet: Ett förenklat system för hanteringen av in-
komsterna från jaktvårdsavgiften och fällavgifterna för älg föreslås. Den
centrala viltskaderegleringsfonden avskaffas från år 1992 och dess funk-
tion övertas av jaktvårdsfonden. Betänkandet är något oklart på denna
punkt vad gäller de resurser som skall tillföras jaktvårdsfonden med det
nya systemet. SLU utgår från att avsikten är att den av regeringen fast-
ställda delen av avgiften skall gå till jaktvårdsfonden i framtiden. När det
gäller hur de tillgängliga medlen skall nyttjas — både vad gäller jaktvårds-
fonden och de länsvisa viltskadefonderna — anser SLU att det klart skall
framgå av reglerna för fondernas utnyttjande att kunskapsuppbyggnad
(forskning och utveckling) skall vara ett av de väsentligaste områdena för
nyttjande av de indragna medlen. Nuvarande skrivning liksom den nya
som anges i betänkandet ger i stort sett inte mer än en antydan om att ett
sådant nyttjande är möjlig. Det andra stora området för nyttjandet av
älgmedlen skall vara till utbildning och information. Som framgått ovan
måste detta vara en av grundstenarna i det framtida älgvårdssystemet.
Skogs- och jordbrukets forskningsråd: Rådet tillstyrker att viltskaderegle-
ringsfonden upphör och övertas av jaktvårdsfonden. Det mest betydande
området för användning av fondens medel bör enligt SJFRs mening vara
forskning och information om vård av våra viltstammar.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen har ovan avstyrkt att möjlig-
heten till ersättning för grödskador av älg helt tas bort. Likaså har framhål-
lits att den föreslagna ordningen att länsviltnämnden skall lämna synpunk-
ter på hur mycket som skall gå till viltskadeersättning inte är realistisk om
fonden skall kunna fungera som skadeersättare. Ersättningssystemet ri-
skerar att därigenom bli uppfattat som godtyckligt.
Bidraget ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör be-
gränsas, men på en betydligt högre nivå än den nu fastställda. Länsstyrel-
sen bör således få full kostnadstäckning för administrationen.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Utredningen har beträffande viltskadefon-
dens medel framhållit att dessa liksom tidigare bör användas även för
bidrag till länsstyrelsens administration av älgjakten och för länsviltnämn-
dens verksamhet. Härtill har utredningen uttalat sitt stöd för principen att
utbetalningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration bör
begränsas i enlighet med vad naturvårdsverket beslutat genom föreskrifter
i viltskadekungörelsen (SNFS 1989:6).
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör givetvis strävan vara att admini-
strationskostnaderna skall hållas så låga som möjligt. Emellertid är den
begränsning som tillämpas i naturvårdsverkets föreskrifter om bidrag för
direkta kostnader att anse som orealistisk vid en jämförelse med storleken
av de verkliga direkta kostnaderna för älgjaktsadministrationen.
De 20 kr. av avgiften per under jaktåret fälld älg som länsstyrelsen för
närvarande får ta i anspråk som en kompensation för de direkta kostnader-
na är helt otillräckliga. Härtill kommer på relativt kort sikt kostnader för
introduktionen av ett databaserat älgjaktsregister som skall hållas uppda-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
189
terat. Härutöver kan förväntas ytterligare kostnader för det fall förslaget
om registrering av älgskötselområden skulle genomföras. Om så skulle bli
fallet kan även ökade kostnader förutses för länsviltnämndens nya arbets-
uppgifter till följd av bl. a. nämndens roll vid tillblivelsen och den fortlö-
pande granskningen av skötselplaner för älgskötselområdena. Länsstyrel-
sens mening är därför att naturvårdsverkets föreskrifter skall ändras så att
länsstyrelsen kan lämnas full kostnadstäckning i detta avseende.
Länsstyrelsen kan därför inte instämma i förslaget i denna del.
Länsstyrelsen förordar att utredningen i stället genom rekommendatio-
ner medverkar till att nödvändiga ändringar företas i naturvårdsverkets
föreskrifter (SNFS 1989:6) så att balans erhålls vad gäller länsstyrelsens
rätt till kompensation för direkta kostnader föranledda av älgjaktsadmi-
nistrationen.
Länsstyrelsen tillstyrker i stort förslaget i övrigt angående fondernas
användning.
Det kan dock med viss säkerhet förutses att viltskadeproblematiken i
vissa avseenden kommer att finnas kvar under avsevärd tid med åtföljan-
de krav på ersättningar. Krav på ersättningar kan övergångsvis betalas ut i
vissa kvalificerade fall enligt den föreslagna nya viltskadeförordningen.
Men även efter år 1995 är det sannolikt troligt att ersättningsanspråk i
särskilt kvalificerade fall kan behöva tillgodoses. Det är därför inte uteslu-
tet att giltighetstiden för reglerna om ersättning kan behöva förlängas.
Detta ställer krav på förutseende och tillräckligt utrymme i länens viltska-
defonder.
Det kan därför ifrågasättas om inte avskaffandet av viltskadereglerings-
fonden bör anstå, åtminstone fram tills dess den av utredningen föreslagna
utvärderingen i ämnet har slutförts.
Viltskadefonderna
Nämnden delar utredarens uppfattning att fällavgift även i fortsättningen
skall betalas för varje fälld älg, men att däremot ingen fällavgift skall
erläggas för kron- och dovhjort.
Nämnden har heller inget att erinra mot de förslag som utredaren
lämnat vad avser bidragsberättigade verksamheter. Dock är nämnden
tveksam till att medel ur viltskadefonderna skall användas för länsstyrel-
sernas administration och anser att andra medel skall användas för denna
samhällskostnad.
Viltskaderegleringsfonden
Nämnden delar utredarens principiella inställning att varje län helt skall
kunna svara för sina egna viltskador och att därför någon överföring av
medel till viltskaderegleringsfonden ej skall ske. Därav följer att nämnden
också delar utredarens uppfattning att regleringsfondens funktion kan
övertas av jaktvårdsfonden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
190
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Utredaren stöder ”principen att utbetal-
ningar ur viltskadefonden till länsstyrelsernas administration i enlighet
med naturvårdsverkets beslut bör begränsas”. Länsstyrelsen kan inte ac-
ceptera ett synsätt som innebär att statens naturvårdsverk skall bestämma
storleken på ersättning för verksamhet som länsstyrelsen bedriver. Läns-
styrelsen har tidigare framfört denna inställning i skrivelse till naturvårds-
verket.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen delar utredarens uppfatt-
ning om att viltskaderegleringsfonden kan upphöra. Enligt förslaget förut-
sättes därvid länen vara självförsörjande och att någon överföring av
medel till länsviltskadefond därmed inte skall ske. Med hänsyn härtill
förutsätter länsstyrelsen att den av regeringen beslutade fasta avgiften kan
sänkas efter år 1994. Beträffande bidrag till länsstyrelsens älgjaktsadmi-
nistration delar länsstyrelsen inte utredarens uppfattning härvidlag utan
anser att administrationen i huvudsak bör täckas av fällavgifter.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Förslagen föranleder ingen erinran av länssty-
relsen.
Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Bidrag till administrationen av älgjakten,
länsviltnämndens verksamhet m. m., skall finansieras med medel ur länets
viltskadefond. Fonden skall byggas upp med fällavgifter för vuxna älgar. 1
länet falides under år 1989 130 vuxna älgar.
En av förutsättningarna för en långsiktig god vård av kronviltstammen
är att licenstilldelningen kan ske med utgångspunkt från aktuella uppgifter
om stammens numerär och genomförd avskjutning. Det har ankommit på
länsviltnämnden att införskaffa dessa uppgifter. Länsstyrelsen är därför
angelägen om att antalet fällda kronhjortar även fortsättningsvis rapporte-
ras. Rapporteringen bör avse såväl vuxna djur som kalvar.
Med hänsyn till den särställning som kronviltet har i den skånska faunan
och den betydelse som länsstyrelsen tillmäter denna viltart, jämfört med
älgen, anser länsstyrelsen att det är skäligt att det utgår fällavgifter även för
vuxna djur av kronvilt.
Länsstyrelsen tillstyrker i övrigt förslaget att fällavgifter slopas för älg-
kalv och dovhjort.
Länsstyrelsen i Hallands län: Vad gäller fondernas användning anser läns-
styrelsen att viltskadefonden bör kunna användas för att bekosta admini-
strationen av älgjakten i den utsträckning som varje länsstyrelse finner
lämpligt. Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget att naturvårdsverket
skall ges rätt att meddela föreskrifter härom.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot att
viltskaderegleringsfonden upphör den 1 juli 1992 och att fondens funktio-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
ner övertas av jaktvårdsfonden. Vad angår de länsvisa viltskadefonderna
vill länsstyrelsen uttala följande.
Utredningsmannen har föreslagit att naturvårdsverket skall kunna med-
dela föreskrifter om avgift för länsstyrelsens administrationskostnader.
Länsstyrelsen anser att länsstyrelsen på eget ansvar bör kunna fatta beslut
om dessa kostnader. Det får anses tillräckligt att naturvårdsverket utfärdar
vägledande råd för länsstyrelserna och att riksrevisionsverket i efterhand
granskar länsstyrelsernas hantering av denna fråga. Länsstyrelsen kan inte
heller ställa sig bakom förslaget att länsstyrelsen särskilt skall beakta de
synpunkter som framförts av representanter för jägarnas organisationer i
länsviltnämnden. Det beror i så fall på vilka sakskäl som åberopas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt länsstyrelsens mening är det
orealistiskt att viltskadeproblemen helt skulle kunna försvinna inom en
treårsperiod. Säkerligen kommer det att finnas akuta behov av viltskadeer-
sättningar vad avser jordbruksgrödor även efter den s. k. övergångsperio-
dens slut. Detta innebär att även efter denna bör länsstyrelserna ha möjlig-
heter att bevilja ersättningar för viltskador inom jordbruket, varför den
rörliga delen av fällavgifterna givetvis bör anpassas med hänsyn härtill.
Enligt länsstyrelsens bedömning bör viltskaderegleringsfonden inte upp-
höra förrän en säker bedömning kan göras av att viltskadorna verkligen
har avtagit i omfattning. Därför bör ett definitivt ställningstagande till
fondens eventuella avskaffande inte ske förrän i slutet av den av utredaren
föreslagna försöksperioden och mot bakgrund av utvecklingen av viltska-
deproblemen.
Intet nämns i förslaget hur det skall förfaras med fondens medel sedan
uppgifterna övertagits av jaktvårdsfonden. Fonderade medel får även
fortsättningsvis förutsättas komma lantbrukarna till del.
Länsstyrelsen får avslutningsvis understryka vikten av att betänkandet
(SOU 1990:60) Skada av vilt sambehandlas med statens naturvårdsverks
promemoria Förenklad administration av älgjakten eftersom problemom-
rådena i de båda utredningarna i vissa stycken sammanfaller.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsens kostnader för admini-
strationen av älgjakten avser till ca 75% de till arealen mindre områdena,
som utgör endast 5 % av den totala arealen. Detta arbete syftar mest till att
skapa rättvisa mellan olika jägar- och markägarkategorier, vilket primärt
är ett intresse för jägarna och markägarna. Länsstyrelsen finner det rimligt
att detta arbete bekostas av jägarnas fällavgifter och att länsstyrelsen ges en
möjlighet att få ta ut ett bidrag till sina administrationskostnader ur länets
viltskadefond. Möjligheten för länsstyrelsen att ta ut bidraget till admini-
strationskostnader bör inte begränsas ytterligare genom föreskrifter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Genom ändringar i viltskadekungörelsen i
april 1989 (SNFS 1986:6, NV 45) begränsades bidraget till länsstyrelsernas
administrationskostnader till maximalt 200000 kr. Några länsstyrelser
ifrågasatte i samband därmed naturvårdsverkets befogenhet att bestämma
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
192
sådan begränsning och gjorde gällande att åtgärden stred mot regeringsfor-
men.
Länsstyrelsernas organisationsnämnd har också i skrivelse den 5 okto-
ber 1989 till jordbruksdepartementet begärt ändringar i reglerna av den
innebörden att länsstyrelserna kan ta erforderliga medel ur sin resp, fond
för administrationen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har vidare i skrivelse den 5 februari 1990
till civildepartementet föreslagit en höjning av maximibeloppet för admi-
nistrationen så att länsstyrelsen får täckning för sina faktiska kostnader.
Såvitt länsstyrelsen känner till har regeringen ännu inte besvarat skrivel-
ser eller vidtagit någon annan åtgärd.
Länsstyrelsens administrativa kostnader för verksamheten — uppåt en
halv miljon kronor — är betungande. Länsstyrelsen förutsätter att rege-
ringen i välvillig anda behandlar framförda önskemål.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Varje län bör vara självförsörjande.
Länsstyrelsen stöder därför förslaget att viltskaderegleringsfonden avskaf-
fas.
Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker att den centrala regleringsfon-
den upphör.
Egendomsnämnden i Härnösands stift: Egendomsnämnden ansluter sig till
avvecklingen av fonderna. Vi vill poängtera att verkligen fällavgifterna
sänkes i minst den proportion som rationaliseringen medger.
Viltskadefonderna
De länsvisa viltskadefonderna har ursprungligen tillkommit för att möjlig-
göra att jordbrukare som drabbas av oacceptabla älgskador på odlad gröda
kan få skälig ersättning. Denna möjlighet till viss ersättning för viltskador
har medfört en relativt hög toleransnivå inom jordbruket i fråga om
viltskador. Beträffande skador förorsakade av dov- och kronhjort, bör det
vara möjligt att avskaffa ersättningen på sätt som här föreslagits. Däremot
ser riksförbundet det inte som praktiskt möjligt, eller lämpligt, att helt
avskaffa möjligheten till framtida ersättning för älgskador på jordbruks-
grödor.
Viltskaderegleringsfonden
Riksförbundet tillstyrker att viltskaderegleringsfonden avskaffas.
Centralorganisationen SACO: När möjligheterna till ersättning för viltska-
dor upphör, uppkommer frågan om hur eventuell behållning i viltskade-
fonderna skall disponeras. Enligt SACOs uppfattning bör denna fråga
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
193
13 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 9
utredas ytterligare. Framfor allt bör medel ur fondema kunna tas i anspråk
för viltforskning, men även den lokala administrationen av älgjakten kan
komma att föranleda behov av medel. Det arbete som nu läggs ned i
jaktvårdskretsarna är ideellt. Om den regionala regleringen av jakten —
främst älgjakten — minskas eller, som utredningen i realiteten föreslår,
avskaffas, tillkommer arbete lokalt — t. ex. inom älgskötselområdena. Det
är knappast sannolikt att utökat lokalt arbete i fortsättningen enbart kan
vila på ideella insatser.
Skogsindustrierna: Förslaget att ta bort viltskaderegleringsfonden är bra.
Man skall inte kunna erhålla ersättning som finansieras av fällavgifter från
en helt annan landsdel. Ersättning till viltskador kan aldrig stimulera till
ökad avskjutning.
Slutligen är det fel att som i utredningen hävda att ”bör länsstyrelsen
särskilt beakta de synpunkter som framförts av representanterna för jägar-
nas organisationer” då det gäller fallavgifternas storlek. Varför skall jägar-
nas intressen särskilt beaktas? Markägarna bör i första hand vara den part
som skall framföra synpunkter om fällavgiftens storlek.
Skogsägarnas riksförbund: Förbundet kan inte acceptera utredningens
övervägande att länsstyrelsen särskilt skall beakta de synpunkter som
framförts av representanterna för jägarnas organisationer i länsviltnämn-
den. Vi kan självfallet inte bifalla ett förslag som så uppenbart favoriserar
en part i nämnden.
Viltskadefonderna
Jägareförbundet delar utredarens uppfattning att fallavgift även i fortsätt-
ningen skall betalas för varje älg som falls, alltså även för kalv. Däremot
skall fällavgift inte erläggas för kron- och dovvilt.
Förbundet har heller inget att erinra mot de förslag som utredaren
lämnar vad avser bidragsberättigade verksamheter och åtgärder, m. m. Av
dessa synes bl. a. framgå, att bidrag ur viltskadefonderna föreslås kunna
utgå till länsjaktvårdsföreningarnas/jaktvårdskretsarnas ”insamling” av
underlag för planering av älgskötseln lokalt och regionalt.
Med hänvisning till de allt större uppgifter i nu förevarande samman-
hang som kommer att åvila jaktvårdskretsarna är det mycket angeläget att
de får någon ekonomisk ersättning för sitt i regel synnerligen engagerade
och uppoffrande arbete. Enligt jägareförbundets mening är resp, viltskade-
fond den naturliga medelskällan härvidlag.
Slutligen bör framhållas att jägareförbundet ovan föreslagit att en be-
gränsad möjlighet även framdeles bör kvarstå att i särskilda fall erhålla
ersättning för jordbruksskador förorsakade av älg. Vidare har jägareför-
bundet föreslagit att det bör övervägas huruvida inte ett likartat förhållan-
de borde gälla för skogsskador förorsakade av älg.
Den rörliga delen av fallavgiften måste framdeles anpassas till utfallet av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
194
jägareförbundets förslag vad gäller ersättningsmöjligheterna för jordbruks-
skador. Den ”treåriga övergångstiden” torde emellertid ge ingående erfa-
renheter om de ersättningsanspråk som kan komma att bli aktuella att
bestrida.
Viltskaderegleringsfonden
Jägareförbundet delar utredarens principiella inställning att varje län helt
skall kunna svara för sina egna kostnader för viltskadorna. Någon överfö-
ring av medel från viltskaderegleringsfonden behövs därför inte. De fasta
medel som från länen nu betalas till regleringsfonden bör utan olägenhet
kunna tillföras jaktvårdsfonden. Denna fond får då fungera som medels-
källa för älgforskningen, m. m.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 3
195
Naturvårdsverket anser att nuvarande älgjaktssystem, liksom det tidigare
systemet med samordnad älgjakt, är både dyrt och komplicerat att admini-
strera. Det har inte heller medfört några positiva effekter i fråga om
älgjakten eller skötseln av älgstammen. Naturvårdsverket har därför läm-
nat en rad förslag till ändringar av systemet. Vid utarbetandet av förslagen
har verket utgått från de bestämmelser som för närvarande gäller för
älgjakten.
Den försöksverksamhet med reglerad älgjakt som bedrevs under 20 år i
Kronobergs, Västmanlands och delar av Norrbottens län har gett omfat-
tande erfarenheter som verket delvis funnit kan ligga till grund för förslag
till förändringar av nuvarande system. Verket har emellertid ansett att det
inte är möjligt att införa en helt produktionsanpassad älgjakt såsom den
bedrevs i försökslänen. Verket har därför utgått från att jakt på områden
för B-licens och så kallade kalvjaktområden skall bedrivas även i fortsätt-
ningen. Verket anser för övrigt att jakten på dessa områden har stor
betydelse från rekreationssynpunkt och att det skulle kränka enskild rätt
att beskära möjligheterna att få jaga på dem. Jakten på områdena i fråga
har dessutom hittills inte visat sig ha någon negativ inverkan på älgstam-
men.
Vidare har sådana förslag till förändringar eftersträvats som bättre till-
godoser den enskilde jägarens behov och önskemål. Erfarenheterna har
visat att det skapar en bättre jakt och bättre förutsättningar för älgstam-
mens skötsel.
Naturvårdsverket föreslår följande ändringar av älgjaktssystemet.
1. Registreringsförfarandet förenklas avsevärt. Den som vill jaga älg på
ett visst område skall anmäla det till länsstyrelsen. Anmälan skall innehål-
la de uppgifter som länsstyrelsen bestämmer, vilket bör innebära att sam-
ma uppgifter som i dag skall finnas i en ansökan om registrering också skall
finnas i anmälan. Uppgifterna i anmälan noteras i länsstyrelsens register
över älgjaktsområden (persondator eller dataterminal). Därefter erhåller
anmälaren ett beslut från länsstyrelsen om att området är registrerat och
att en förutsättning för att få bedriva jakt på området är att uppgifterna i
anmälan är korrekta. Av beslutet skall vidare framgå om området registre-
rats som område för A- eller B-licens eller om området inte registrerats alls
(kalvjaktområde).
Länsstyrelsen kontrollerar alltså inte uppgifterna i anmälan. Ofullstän-
dig anmälan återsänds för kompletteringar.
Visar det sig senare att anmälan varit oriktig återkallas registreringsbe-
slutet, varvid jakt inte får bedrivas annat än efter älgkalv. Även andra
rättsliga åtgärder bör övervägas mot anmälare som medvetet lämnat orik-
tiga uppgifter.
2. Tilldelning av älg förenklas. För varje älgvårdsdistrikt fastställer
länstyrelsen, efter hörande av jaktvårdsförening, jaktvårdskretsar och
länsviltnämnd, den minimiareal för områden för A-licens som man måste
förfoga över för att få fälla en vuxen älg. Arealen fastställs med hänsyn till
Prop. 1991/92:9
Bilaga 4
196
tillgången på älg, skadegörelse av älg och trafikolyckor med älg inblandad.
Tilldelningen räknas därefter ut automatiskt med hjälp av persondator
eller motsvarande som också skriver ut preliminära beslut automatiskt.
Tilldelningen görs således schablonmässigt inom hela eller eventuellt stora
delar av älgvårdsdistrikt och utan individuell anpassning.
3. Områden för B-licens skall registreras efter anmälan på samma sätt
som för områden för A-licens. Registrering skall medges utan särskild
prövning. Arealkravet bör för sådana områden vara 5 ha, liksom fallet är i
dag för älgjaktsområden med Generell tilldelning. I dag finns lika många
områden för B-licens och Generell tilldelning som för A-licens, trots att de
förrra bara täcker ca 4% av landets älgjaktsareal. En avbyråkratisering av
registreringen av dessa områden skulle leda till avsevärda besparingar för
länsstyrelserna utan negativ inverkan på älgstammens skötsel.
4. Administrationen av älgjakten på länsstyrelserna bör i största möjli-
ga utsträckning datoriseras och automatiseras. Det spar arbete, tid och
pengar. Dataprogram finns redan framtagna som kan anpassas enligt
föreliggande förslag.
5. För stabila älgjaktsområden som bedöms kunna få samma tilldelning
under flera år, bör beslut om tilldelning gälla tills vidare (rullande tilldel-
ning).
6. Jakträttshavare med A-licens som erhållit en tilldelning som gäller
tills vidare, bör tillfälligt få överskrida den årliga tilldelningen. Avskjut-
ningen skall dock närmast kommande år minskas med det antal älgar som
tilldelningen överskridits med föregående år. Förslaget innebär en avkri-
minalisering av överskjutningarna och minskat arbete för polismyndighe-
terna.
7. Tilldelning av älgkalvar på områden för A-licens upphör. Länsstyrel-
sen tilldelar endast vuxna djur. Jakten efter älgkalv blir därmed fri, vilket
bl. a. innebär att kalvarna kan beskattas effektivare där de under det
aktuella året för tillfället befinner sig. Förslaget bör leda till en behövlig
ökad avskjutning av kalv.
8. Fällavgifterna för älgkalv slopas. I stället ökas fällavgifterna för vux-
na djur med den avgift som tidigare gällde för älgkalv. Förslaget är en följd
av förslaget om fri kalvjakt. Det förväntas dessutom leda till att motiva-
tionen för att skjuta älgkalv ökar.
9. Anmälan om resultat av älgjakten på licensområden bör i fortsätt-
ningen göras även om ingen älg fällts. Förslaget är bl. a. en följd av
förslaget om fri kalvjakt. Dessutom har många länsstyrelser även av andra
skäl begärt en återgång till den tidigare ordningen med obligatorisk skyl-
dighet att anmäla jaktresultat. Genomförandet av förslaget innebär för-
enklingar för hantering av älgstatistiken, som för övrigt bedöms få ökad
betydelse.
10. Ju farre tilldelningsbeslut länsstyrelsen behöver fatta, desto mindre
tid och kostnader kräver arbetet. Mycket talar därför för att jägarna bör
stimuleras att på frivillig väg slå samman sina marker och därmed skapa
områden för storlicenser. Även områden för B-licenser bör ha rätt att ingå
i ett sådant storlicensområde. Naturvårdverket anser dock att ett ökat
antal storlicenser inte får medföra att ytterligare en administrativ nivå
Prop. 1991/92:9
Bilaga 4
197
införs i älgjakten. I samhället gäller ju generellt att man försöker skapa
korta beslutsvägar och ökad decentralisering. Älgjakten utgör inget undan-
tag.
11. Naturvårdsverket anser att ökad frihet genom avreglering leder till
ökade kunskaper och ökat ansvar hos jägarna. Verket vill därför förorda
ett system som innebär att älgjaktsområden som är minst 2000 ha och som
bildats på frivillig väg, själva får svara för skötseln av sin älgstam (älgsköt-
selområden). Det innebär att några beslut om tilldelning inte behöver
fattas. Området bestämmer således självt år från år vilken avskjutning som
är lämplig med hänsyn till tillgången på älg, älgskador och trafikolyckor
med älg inblandad.
12. Jakttiden för älg bör generellt omfatta hela jakttidsramen, det vill
säga tiden september—januari (län med septemberjakt) som oktober—
januari (övriga län). Långa jakttider ökar möjligheterna att fälla tilldelat
antal djur, ger andra jägare bättre utrymmen för sin jakt, ger en lugnare
jakt och skapar bättre möjligheter att beskatta skadegörande älgar. Dessut-
om spar en lång jakttid arbete för länsstyrelserna, då behovet av att utöka
jakttiden för att möjliggöra skyddsjakt bortfaller.
13. Beslut om tilldelning bör fortsättningsvis inte få överklagas. Na-
turvårdsverket kan naturligtvis inte ha bättre förutsättningar än länsstyrel-
serna att i det enskilda fallet göra en mer precis bedömning av hur stor
tilldelning ett enskilt älgjaktsområde bör ha. Förvaltningslagens bestäm-
melser tillgodoser på ett nöjaktigt sätt de krav den enskilde kan ha på att
långt fram i beslutsprocessen kunna påverka sin sak. Härtill kommer att
flera beslut enligt jaktförordningen redan i dag inte får överklagas. Försla-
get skulle innebära en mycket stor avlastning för såväl länsstyrelserna som
naturvårdsverket, men även för länsjaktvårdsföreningarna.
14. B-licensområden, Generella älgjaktsområden och Kalvjaktområden
avskaffas i Malmöhus län. I stället införs allmän jakt på alla områden som
inte är registrerade för A-licens. Den allmänna jakten föreslås få bedrivas
enligt de principer som gällde före den samordnade älgjaktens införande
1975 (1976). Regler för den allmänna älgjakten i Malmöhus län bör införas
i JF (2§, bilaga 1).
Prop. 1991/92:9
Bilaga 4
198
Efter remiss har yttranden över rapporten lämnats av skogsstyrelsen, do-
mänverket, statskontoret, riksrevisionsverket, samtliga länsstyrelser utom
länsstyrelsen i Gotlands län, Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare,
Lantbrukarnas riksförbund, Skogsindustrierna, Skogsägarnas riksförbund,
Svenska jägareförbundet och Svenska samernas riksförbund.
Flera av länsstyrelserna har bifogat yttranden från länets lanbruks-
nämnd, skogsvårdsstyrelse, länsviltnämnd, länsjaktvårdsförening eller
distriktorganisation av Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare. Läns-
styrelsen i Jämtlands län har bifogat yttrande från SCA Skog AB. Länssty-
relsen i Västerbottens län har bifogat yttrande från Skogsägarna Västerbot-
ten-Örnsköldsvik.
Härutöver har yttranden kommit in från Gällivare och Överkalix
jakt vårdskretsar.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen är helt överens med naturvårdsverket vad
gäller det angivna målet för administrationen av älgjakten.Vi vill särskilt
framhålla att skötseln av älgstammen måste decentraliseras och delas av
markägarna och jägarna.
Naturvårdsverket tar fasta på den enskilde jägarens krav och önskemål.
Detta är riktigt men vad som saknas i skrivningen är ett erkännande även
av markägarens krav och önskemål. Jägare (jakträttsinnehavare) och
markägare är inte alltid samma personer, eller ense om kraven. Detta har
tydligt visat sig när det gäller betesskadorna på tallungskog. Av naturliga
skäl är jägaren ofta mera tolerant än markägaren/skogsbrukaren när det
gäller älgbetesskadorna. Till detta kommer samhällsintresset av en ”hög
och värdefull virkesavkastning”, som det övergripande skogspolitiska må-
let uttrycks i skogsvårdslagen. Under de senaste decennierna har — inom
vissa områden i ökande grad — markägar- och samhällsintressena fått stå
tillbaka för jägarintressena. Det är därför nödvändigt att företrädare för de
areella näringarna skogsbruk och jordbruk i framtiden får ett reellt infly-
tande på älgstammens storlek och beskattning.
Administrativa system som inbjuder till långa behandlingstider och
tidskrävande diskussioner mellan markägare, myndigheter, jakträttsinne-
havare och jägarnas organisationer måste undvikas. Den bästa lösningen
torde vara att så långt möjligt lägga ansvaret för vården av älgstammen på
lokal nivå hos markägare, jägare och jakträttsinnehavare.
Sammanfattningsvis ser skogsstyrelsen positivt på förslaget att förenkla
administrationen av älgjakten och delegera ansvaret för älgstammens sköt-
sel så långt som möjligt till jägarna och markägarna. Markägarnas inflytan-
de bör dock göras starkare än vad som framgår av förslaget. Endast i det
199
fall att älgjakten missköts i sådan grad att älgstammen avviker allför
kraftigt från vad som kan betraktas som rimligt och lämpligt kan en mer
detaljerad styrning av avskjutningen från samhällets sida anses motiverad.
Domänverket: Naturvårdsverket anger, att målet med älgjaktens admini-
stration i första hand skall vara att sköta älgstammen på ett biologiskt
riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsin-
tressen. Administrationen skall så långt möjligt avbyråkratiseras. Domän-
verket instämmer i detta. En god skötsel av älgstammen förutsätter ett
förtroendefullt samarbete mellan markägare och jägare. Ofta men långt
ifrån alltid är detta samma personer. På grund av älgskadomas ekonomis-
ka betydelse på skog måste det vara markägarna som skall ha det avgöran-
de inflytandet på älgstammens numerär.
Att uppnå en så långt möjligt produktionsanpassad älgjakt bör vara ett
naturligt mål. Som naturvårdsverket insett är möjligheterna att admini-
strera fram en sådan begränsade. Areal, arrondering och älgbonitet påver-
kar möjligheterna till en produktionsanpassad jakt. Ofta krävs samverkan
mellan markägare/jägare inom större jaktområden. En sådan samverkan
bör uppmuntras och tryck läggas på att den kommer till stånd.
Statskontoret: Statskontoret har genom representation i referensgrupp
följt arbetet med förenklingen av älgjaktsadministrationen. Vi tillstyrker
statens naturvårdsverks (SNV) förslag i sin helhet.
Eftersom förslaget innebär en förändrad roll för länsstyrelserna i sam-
band med jaktadministrationen vill vi dock peka på behovet att följa
effekterna av förändringen. Därför bör SNV få i uppdrag att utvärdera det
nya systemet. Utvärderingen bör ske när det nya systemet varit gällande i
två jaktsäsonger och inrikta sig på juridiska, ekonomiska och biologiska
aspekter. Statskontoret är berett att biträda SNV vid en dylik utvärdering.
Med juridiska aspekter avser vi den, i enlighet med förslaget, begränsade
rätten till överprövning av länsstyrelsernas beslut om tilldelning. Denna
förändring bör följas för att utröna om SNV härigenom frånhändar sig ett
instrument för att vårda älgstammen.
I fråga om ekonomi anser statskontoret att administrationen av älgjak-
ten bör vara självfinansierad genom uttag ur viltskadefond e. d. Eftersom
det i dag inte går att ange vilka kostnader den förenklade administrationen
kommer att medföra för länsstyrelserna bör utvärderingen inrikta sig på
att undersöka detta samt även att lämna förslag på ett system för att
länsstyrelserna skall få full täckning för sina kostnader för älgjaktsadmi-
nistrationen från annan intäktskälla än statskassan.
En utvärdering av ett nytt jaktsystem bör även omfatta vilka biologiska
konsekvenser ett nytt jaktsystem medför samt vilka effekter det nya re-
gelverket medför för vården av älgstammen.
Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket (RRV) noterar med tillfredsstäl-
lelse den avreglering och de förenklingar av administrationen av älgjakten
som föreslås i promemorian. RRV vill dock peka på att konsekvenserna av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
200
förslaget om ökat datorstöd inom administrationen av älgjakten inte är
tillräckligt belysta.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Länsstyrelsen yttrar sig samtidigt över
utredningen ”Skada av vilt” (SOU 1990:60). Denna utredning och statens
naturvårdsverks PM behandlar delvis samma saker men kommer även
delvis till olika slutsatser. Länsstyrelsen hänvisar därför även i förevaran-
de remiss till sitt yttrande över betänkandet ”Skada av vilt”.
Verket hävdar att älgavskjutningen för större delar av landet i dag är för
låg. Det finns därför ingen anledning att vara rädd för en avskjutning som
blir högre än planerat. En älgstam återhämtar sig enligt verkets menig
snabbt efter en tillfälligt för hög avskjutning. Älgjakten anges även ha en
självreglerande förmåga, dvs. om tilldelningen är högre än vad jägaren
subjektivt anser att älgstammen tål, minskas avskjutningen automatiskt.
Länsstyrelsens erfarenheter stämmer bara delvis överens med verkets i
ovan angivna avseenden. Naturligtvis kan verkets framställning i denna
del ha större relevans för andra områden i landet med annorlunda lokala
förhållanden.
I Stockholms län är det ostridigt så att älgavskjutningen inte är för låg,
tvärtom har delar av länet en svag och minskande stam på grund av jakt
(stora delar av Södertörn).
Enligt länsstyrelsens erfarenhet gäller vidare teorin om jaktens självreg-
lerande förmåga bara en del trakter med en balanserad och i storlek ganska
väl avvägd älgstam. I trakter med svag stam är jakttrycket i allmänhet
däremot för högt, med ytterligare vikande stam som följd. Administrativa
ingripanden måste där vidtas med kraftiga licensminskningar och/eller
s. k. koförbud under tillräckligt många jaktsäsonger för att höja älgstam-
men.
Motsvarande gäller i områden med för stor älgstam. Här måste jaktutta-
get öka, vilket också kräver administrativa styrmedel.
Det remitterade förslaget utgår från att den grundläggande strukturen i
förfarandet och beslutsfattandet bibehålls. Enligt länsstyrelsens mening
borde emellertid en betydligt mer omfattande reform än den nu föreslagna
bli föremål för överväganden. Utgångspunkten bör därvid vara att åstad-
komma en mer långtgående förenkling och ett effektivare utnyttjande av
tillgängliga resurser och den sakkunskap som finns på området.
Under alla omständigheter måste en bättre kostnadstäckning ges för
administrationen än vad som är för handen för närvarande.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Det är tillfredsställande att älgjaktsadminist-
rationen nu ses över. Under de senaste 15 åren har en rad förändringar
skett i jaktlagstiftningen. Ändringar har vidtagits för att bl. a. möjliggöra
viltvårdande jakt i olika samverkansformer samtidigt som skilda av jakten
berörda samhällsintressen i övrigt skall tillgodoses. Älgjaktsadministratö-
rerna har med de resurser som ställs till förfogande — och i nivå med dessa
— haft att anpassa sig till förändringarna samt fortlöpande i det admini-
strativa arbetet fått i uppgift att på bästa möjliga sätt lösa de problemställ-
ningar som uppkommit. Det är naturligtvis av stor betydelse att de goda
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
201
erfarenheter som därvid vunnits kan tas till vara och vinna spridning i det
fortsatta arbetet. Vidare är det av största vikt att meningsfulla förenklingar
kan genomföras av administrationen inom det vida och komplexa arbets-
fältet.
Många samhällsintressen och ett stort antal människor berörs av de
förslag utredningen presenterat. De konsekvenser som följer av ett genom-
förande av förslagen ställer krav på att speciell hänsyn tas i många hänse-
enden där intressen står i konflikt mot varandra. Utredningsförslagen är
inte tillräckligt genomarbetade vad gäller allsidig genomsyn av den
komplexa problematik som de ställda förslagen alstrar och hur skilda
berörda intressen i tillräcklig mån skall tillgodoses. En sådan kvalité bör
enligt länsstyrelsens mening prägla redovisningen av ett uppdrag av ifråga-
varande karaktär. Utredningen är således enligt länsstyrelsens mening
ofullgången och bristfällig vad gäller redovisningen av nödvändiga lös-
ningar på problem som en del av förslagen skulle fora med sig ur både
lagliga och praktiska hänseenden för det fall de genomförs.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Inledningsvis konstaterar länsstyrelsen
att SNV anser att ”förslaget bör ses som en enhet, som om möjligt i sin
helhet antingen bör antas eller förkastas”.
Länsstyrelsen anser att hela förslaget inte kan antas. Då administra-
tionsvolymen bestäms av regelsystemet, ambitionsnivån och servicenivån
finner länsstyrelsen ändå att delar av förslaget bör beaktas för en förenk-
ling av jaktadministrationen.
Länsstyrelsen ansluter sig till målsättningen att åstadkomma sådana
förändringar av jaktadministrationen som kan förmodas leda till förenk-
lingar och minskade kostnader for såväl jägare som myndigheter och
organisationer. Administrationen får dock inte förenklas till den grad att
älgvården äventyras.
En annan viktig målsättning har varit att ta fasta på den enskilde
jägarens krav och önskemål. Länsstyrelsen tror att det knappast är möjligt
att åstadkomma ett system som flertalet jägare uppfattar som meningsfullt
och är motiverade att anpassa sig till.
Sammanfattning
Länsstyrelsen delar statens naturvårdsverks bedömning att nuvarande
älgjaktssystem är både dyrt och komplicerat att administrera. Verket utgår
dock i sitt förslag ifrån att det inte är möjligt att nu göra några ändringar i
det grundläggande regelsystemet beträffande B-licenser och den fria
kalvjakten. Verket föreslår därför endast vissa förenklingar beträffande
administrationen. En del av förslagen har helt eller delvis redan genom-
förts av länsstyrelsen, som också i övrigt kan tillstyrka flera av förslagen.
På några punkter är länsstyrelsen dock tveksam till konsekvenserna av de
föreslagna förändringarna. Detta gäller framför allt tanken att registrera
mindre s. k. B-områden utan närmare prövning. Ett större antal B-områ-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
202
den kan medföra att statsmakternas målsättning med viltvården ej kan
uppfyllas då bl. a. möjligheterna att styra älgstammens storlek minskar.
Länsstyrelsen är också tveksam till en alltför schablonartad tilldelning
inom så stora områden som hela kommuner. Den kan upplevas som alltför
orättvis och därför oacceptabel av jägarna. I fråga om förslaget att införa
fri avskjutning inom större s. k. älgskötselområden vill länsstyrelsen i
stället föreslå en utökning av påbörjat system med storlicenser. I dessa
kvarstår vissa möjligheter för länsstyrelsen till övergripande inverkan på
älgstammens storlek.
Länsstyrelsen vill därför inte tillstyrka att naturvårdsverkets förslag i
dessa delar genomförs nu. Länsstyrelsen föreslår i stället att man under en
försöksperiod prövar förslagen i ett eller två av de län som deltagit i
utredningen. Erfarenheterna från dessa län kan sedan utgöra underlag för
en bedöming av om förändringarna i nu aktuella delar bör genomföras
över hela landet.
Det är enligt länsstyrelsens mening beklagligt att det inte var möjligt att
åstadkomma en radikal förenkling av systemet för älgjakten samtidigt som
man säkerställer en rimlig nivå på viltvården. Länsstyrelsen måste för att
hantera sin del av systemet avdela inte oväsentliga resurser i en tid när
anslagen för länsstyrelsens verksamhet i sin helhet minskar. Om den
radikala förenklingen inte kan göras för närvarande är det enligt länsstyrel-
sens uppfattning rimligt att överväga om inte länsstyrelsens kostnader för
bibehållande av en rimlig älgvård i högre grad än hittills bör finansieras via
avgifterna på jakten.
Allmänt
Länsstyrelsen delar statens naturvårdsverks bedöming att B-licensområ-
den svarar för en stor del av arbetsbelastningen och kostnaderna för
länsstyrelsen. Jakten där är ej heller anpassad efter markens och älgstam-
mens storlek, vilket är anmärkningsvärt bl. a. från biologisk synpunkt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: I promemorian poängteras att målet med
älgjaktens administration i första hand skall vara att sköta älgstammen på
ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra
samhällsintressen. Enligt länsstyrelsens mening överensstämmer det an-
givna målet med det hitintills gällande målet för älgvården, nämligen att
älgstammen bör hållas vid en god kvalitativ och lämplig kvantitativ nivå
samtidigt som älgens skadegörelse på skog och växande gröda begränsas
och riskerna för älgkollisioner i trafiken minskas. Länsstyrelsen anser att
de ovan angivna målen kan uppnås på ett tillfredsställande sätt med den i
promemorian föreslagna förenklingen av administrationen.
Ett system med en reglerad älgjakt innebär ofrånkomligt viss admini-
stration. Det radikalaste sättet att minska administrationen av älgjakten
vore att inte reglera den genom licenstilldelning utan att variera jakttidens
längd beroende på om man vill minska eller öka älgstammens storlek
eventuellt också i kombination med förbud mot fallande av djur av visst
kön eller ålder under hela eller viss del av jakttiden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
203
Förhoppningsvis kommer det av naturvårdsverket föreslagna systemet
med s. k. älgskötselområden med fri avskjutning att få en sådan omfatt-
ning att administrationen av den anledningen avsevärt kommer att förenk-
las.
Det förhållandet att man har möjlighet att få registrera s. k. särskilt
licensområde (B-område) skapar i sig en betydligt större administration än
om man bara kunde registrera A-licensområden och få bedriva jakt på
endast årskalv på all annan mark. Naturvårdsverket påpekar också i pro-
memorian att orsaken till den alltför omfattande administrationen i grun-
den är att systemet inte strikt bygger på en helt produktionsanpassad jakt,
men att det av politiska skäl kan vara svårt att i nuvarande läge helt
ompröva älgjaktssystemet.
Rent allmänt vill länsstyrelsen framhålla att tvångsåtgärder bör undvi-
kas i så stor utsträckning som möjligt, då de skapar olust hos jägarna och
medför en utökad administration. Systemet bör så långt som möjligt bygga
på frivillighet. Systemförändringar som skapar nya administrativa nivåer
måste också undvikas.
Naturvårdsverket anser att här föreliggande förslag till förenklad admi-
nistration bör ses som en enhet, som om möjligt i sin helhet antingen bör
antas eller förkastas. Länsstyrelsen instämmer i detta då de föreslagna
åtgärderna griper in i varandra. Om man skulle avstå från att genomföra
någon av de föreslagna förändringarna kan det förhindra genomförandet
av andra förändringsförslag.
Som redan sagts ovan anser länsstyrelsen att de föreslagna förändringar-
na av administrationen i stort sett inte påverkar gällande mål för älgvår-
den. Vissa av de föreslagna åtgärderna skulle kunna underlätta att uppnå
de uppställda målen. Länsstyrelsen ställer sig därför positiv till de i prome-
morian föreslagna förenklingarna av älgjaktsadministrationen. Här tas
därför endast de punkter upp, där länsstyrelsen har synpunkter på försla-
gen.
Länsstyrelsen i Kronobergs län: Enmansutredaren Jan Fransson har i
betänkandet ”Skada av vilt” (SOU 1990:60) ansett att vissa delar i na-
turvårdsverkets förslag inte bör genomföras. Länsstyrelsen delar enmans-
utredarens uppfattning, med undantag av övervägandena om minsta stor-
lek på ett älgskötselområde. Här anser länsstyrelsen att naturvårdsverkets
förslag på 2000 ha bör kunna godtas. Närmare motivering framgår av
länsstyrelsens yttrande över viltskadebetänkandet.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i övrigt.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen delar naturvårdverkets uppfatt-
ning att det nuvarande älgjaktssystemet kräver en alltför omfattande ad-
ministration. För att underlätta det årliga arbetet med licenstilldelningar-
na använder länsstyrelsen sedan två år tillbaka persondator. Härigenom
har väsentliga fördelar vunnits ur arbetssynpunkt. Kostnaden för admini-
strationen av älgjakten har före datorisering beräknats till ca 650000
kr./år. Mot bakgrund av att denna verksamhet drar resurser från annan
väsentlig verksamhet i form av såväl personal som direkta kostnader,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
204
anser länsstyrelsen att alla förslag som siktar till att minska det administra-
tiva arbetet är värdefulla. Länsstyrelsen tillstyrker därför i allt väsentligt
de i promemorian framlagda förslagen till förenklingar. I det följande
lämnas därför kommentarer endast i de enskilda delar där länsstyrelsen
har avvikande mening.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Länsstyrelsen vill inledningsvis instämma i
naturvårdsverkets uppfattning att nuvarande älgjaktssystem kräver en allt-
för omfattande administration. Det är därför synnerligen angeläget att
förenklingar kommer till stånd.
Naturvårdsverket har ansett att verkets förslag bör ses som en enhet som
om möjligt antingen bör antas i sin helhet eller förkastas. Länsstyrelsen
tillstyrker i allt väsentligt förslagen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Promemorian har tillkommit efter ett
regeringsuppdrag till naturvårdsverket att utarbeta lämliga rutiner för
registrering av licensområden och för beslut om älgtilldelning. Naturvårds-
verket har emellertid inte hållit sig till detta uppdrag utan föreslår nu också
delvis ganska vittgående sakliga ändringar i gällande regleringssytem. Det-
ta är otillfredsställande och innebär att naturvårdsverket också tagit upp
frågor som samtidigt utretts av en statlig utredning vars betänkande ”Ska-
da av vilt” lagts fram i år. Beträffande de sakfrågor som rör älgjaktens
reglering hänvisar länsstyrelsen till sitt nyligen avgivna yttrande över detta
betänkande.
Naturvårdsverket anser att dess förslag bör ses som en enhet som om
möjligt bör antingen antas helt eller förkastas. Nu föreligger avgörande
invändningar mot en del av förslagen redan av det skälet att dessa står i
strid mot ställningstaganden som riksdagen gjort. Efter ett samtidigt över-
vägande av förslagen i promemorian och betänkandet ”Skada av vilt” bör
man emellertid kunna genomföra några framkomna förslag vilka — enligt
den bedömning länsstyrelsen här gjort — ur olika synpunkter kan anses
välmotiverade.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget med de
erinringar som anges och välkomnar särskilt de föreslagna ändringarna
som rör Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Hallands län: Statens naturvårdsverk beskriver inlednings-
vis i sin promemoria hur handläggningen för närvarande går till på länssty-
relserna. Härefter lämnar man förslag på rutiner som kan förenkla hand-
läggningen. För länsstyrelsen i Hallands del är de flesta förslagen inga
nyheter då de sedan länge praktiserats här i länet. Som exempel kan
nämnas schablonmässig beräkning av tilldelningen med hjälp av person-
dator.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Länsstyrelsen vill inledningsvis understryka
att administrationen av älgjakten måste förenklas så mycket som möjligt.
Hittills har detta försvårats av flera orsaker. Bl. a. har statsmakterna inte
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
205
insett vilket administrativt arbete som jaktlagstiftningen inneburit i prak-
tiken. Ett exempel är de s. k. B-licenserna. Vidare tar jägarna mycket tid i
anspråk genom telefonsamtal och personliga besök. Det borde i stället vara
jägarnas egna organisationer som skulle svara för information till jägarna i
större utsträckning än som nu sker.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Naturvårdsverket har i sin promemoria
föreslagit vissa förenklingar av administrationen. Länsstyrelsen är inte i
alla delar beredd att tillstyrka naturvårdsverkets förslag. Flera frågor kring
älgjakten hanteras i dag av jaktvårdsföreningen. Dessa belastar inte staten
utan bekostas av jägarna.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Naturvårdsverkets förslag i rubricerade
promemoria har i väsentliga delar berörts och kommenteras i den särskil-
da utredningen som redovisats i betänkandet ”Skada av vilt” (SOU
1990:60). I sitt yttrande över betänkandet har länsstyrelsen ställt sig bak-
om utredningens överväganden och förslag beträffande administrationen
av älgjakten. Länsstyrelsen har därvid särskilt berört frågan om älgtilldel-
ning och förslagen om förlängd jakttid och inrättande av älgskötselområ-
den.
Länsstyrelsen får i nu föreliggande yttrande hänvisa till utredningens
överväganden i betänkandet och till vad länsstyrelsen anfört i anslutning
till detta. Härutöver vill länsstyrelsen understryka vikten av att de av
riksdagen fastlagda principerna för övergången från generell älgtilldelning
till licensjakt genomförs. En ändring av principerna i enlighet med vad
naturvårdsverket föreslagit skulle allvarligt kunna äventyra den fortsatta
samordningen av älgjakten och leda till en ökad uppsplittring av licensom-
rådena. I övrigt har länsstyrelsen inget att erinra mot att de förslag till
förenklingar i administrationen av älgjakten som naturvårdsverket föresla-
git genomförs. Flera av förslagen har redan prövats och införts av länssty-
relsen.
Länsstyrelsen i Örebro län: Reglerna för skötseln av älgstammen speglar
hänsynstaganden till främst olika kategorier markägare och jägare. Följden
har blivit ett komplicerat och selektivt regelsystem. Länsstyrelsen anser att
den nationella målsättningen för älgvården, dvs. en älgstam av hög kvalitet
och anpassad till betestillgång, de areella näringarna och trafiksäkerheten,
borde ha kunnat uppnås med enklare och mera generella regler och där-
med till lägre kostnader. Naturvårdsverket har konstaterat att några egent-
liga rationaliseringar och kostnadsbesparingar inte är möjliga med mindre
hela älgjaktssystemet omprövas. Verket har dock utgått från förutsättning-
en att förenklingar skall eftersträvas inom ramen för de principer som
gäller för nuvarande system. Denna förutsättning gäller därför även de
synpunkter som länsstyrelsen lämnar.
Administreringen av älgjakten finansieras för närvarande till en mindre
del genom bidrag från fonderade avgifter för fällda älgar och i allt väsent-
ligt genom medel över statsbudgeten. Länsstyrelsen anser det lämpligt att
de direkta kostnaderna helt täcks genom bidrag för att en rimlig service-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
206
nivå skall kunna upprätthållas. Varje länsstyrelse bör själv få bestämma
bidragets storlek enligt självkostnadsprincipen. Det ger också möjlighet för
länsstyrelsen att i samråd med jägarorganisationerna tillhandahålla olika
grader av service.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen anser att det är positivt
att naturvårdsverket nu efter några års tillämpning av den nya lagstiftning-
en ser över älgjaktsadministrationen. Givetvis är det därvid bra att man
tillvaratar de goda erfarenheterna av den reglerade älgjakten i bl. a. Väst-
manlands län när man nu lägger förslag till en förenklad administration av
älgjakten. Länsstyrelsen anser emellertid att naturvårdsverkets förslag i
många fall har lagts utan att en allsidig bedömning har gjorts beträffande
dess konsekvenser ur såväl legal som praktisk synpunkt. Den föreslagna
avregleringen skulle skapa en inte önskvärd regellöshet. Förslaget ger inte
heller några konkreta anvisningar om hur man t. ex. skall lösa problemen
med de alltför stora viltskadorna.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det är av stor vikt att älgjaktsadministra-
tionen förenklas i så stor utsträckning som möjligt, i synnerhet i dagens
läge när länsstyrelsernas resurser tydligen skall minskas kraftigt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen får inledningsvis uttala
att länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning att nuvarande
älgjaktssystem kräver en alltför omfattande administration och att, om
några egentliga rationaliseringar och kostnadsbesparingar skall vara möjli-
ga, hela systemet i första hand bör omprövas.
Administrationen av älgjakten drar stora kostnader och innebär mycket
krångel för älgjägarna. Det finns därför, enligt länsstyrelsens mening,
anledning att noga överväga om inte hela älgjaktssystemet bör omprövas.
Älgjaktssystemet som sådant är dock uppställt mot bakgrund av de mål för
älgvårdspolitiken som statsmakterna ställt upp. Flera av de uppställda
målen har man lyckats att uppfylla väl. Älgen är en livskraftig, individrik
viltart i landet. Älgstammen erbjuder stora rekreationsmöjligheter för
jägare m. fl. Köttvärdet av de fällda älgarna är stort. I det stora hela kan
rättvisa förhållanden sägas råda mellan olika jägar- och markägarkategori-
er vad gäller avskjutningsmöjligheterna. Samhällets mål att begränsa ska-
dorna av älgen, i trafiken och på skog och gröda m.m. har dock dåligt
uppfyllts. Dessa skador är alltför omfattande.
Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets bedömning att det är de mindre
områdena som svarar för en omotiverat stor del av arbetsbelastningen och
kostnaderna för länsstyrelserna. De till arealen mindre områdena, uppgå-
ende till sammanlagt 6% av den totala ägjaktsarealen i länet, svarar för
uppskattningsvis ca 75% av länsstyrelsens arbete. Det är därför särskilt
angeläget att få en förenkling av älgjaktssystemet för sådana områden.
Vidare innebär maxtilldelningarna för egentliga licensområden (A-om-
råden) mycket arbete för länsstyrelserna. Delvis utgör de, som länsstyrel-
sen närmare utvecklar i yttrande över betänkandet (SOU 1990:60) ”Skada
av vilt”, ett hinder för att åstadkomma en från skadesynpunkt ökad
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
207
avskjutning av älg. Länsstyrelsen anser också, i likhet med vad som anförs
i betänkandet, att jägarna och markägarna bör ges ett större ansvar for
avskjutningen. Innehavarna av större licensområden bör kunna anförtros
att själva bedöma lämplig avskjutning inom områdena.
Länsstyrelsen finner starka skäl tala för en långtgående avreglering av
älgjakten. Risken med en avreglering är främst att jägarna skulle utnyttja
den frihet som avregleringen medför till att göra alltför stora avskjutning-
ar. Som nämnts tidigare är det önskvärt från skadesynpunkt att avskjut-
ningen ökas. Det ligger inte heller i jägarnas intresse att skjuta ned älgstam-
men alltför mycket. Därigenom begränsar de ju sina egna jaktmöjligheter i
framtiden. Länsstyrelsen tror därför att den nämnda risken inte är så stor.
Länsstyrelsen får således föreslå att älgjakten blir föremål for en bety-
dande avreglering och tecknar nedan en skiss till hur ett nytt älgjaktssy-
stem kan utformas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen välkomnar naturvårdsverkets
översyn av administrationen och undersökningen av möjligheterna att
förenkla densamma. Företrädare för länsstyrelsen har haft förmånen att i
verkets referensgrupp redovisa fakta och erfarenheter och på så sätt lämna
underlag for verkets bedömning.
Länsstyrelsen har i det följande koncentrerat sig på att redovisa vilka
konsekvenser föreslagna åtgärder skulle få från administrativ synpunkt.
En hel del av förslagen är bra och bör kunna genomföras. Vissa är mer
tveksamma och kan behöva utredas eller övervägas ytterligare.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets
uppfattning att orsaken till den omfattande administrationen är att syste-
met inte bygger på en helt produktionsanpassad jakt.
Länsstyrelsen har redan tidigare, av resursskäl, tvingats införa förenk-
lingar och rationaliseringar av älgjaktsadministrationen. En del av försla-
gen i naturvårdsverkets PM bedöms tillsammans kunna innebära ytterliga-
re resursbesparingar. För länsstyrelsen i Västerbottens län torde besparing-
en dock inte bli särskilt stor.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Målet med en förenklad administration
skall, enligt naturvårdsverket, i första hand vara att sköta älgstammen på
ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra
samhällsintressen. Härvidlag är det viktigt att den enskilde jägaren och
markägaren uppfattar att hans speciella kunnande och intresse tillvaratas.
Så långt det är möjligt är det en självklarhet att offentlig administration
skall vara motiverad. Detta gäller också länsstyrelsens arbete med älgad-
ministration och reglering av viltskador men också naturvårdsverkets
handhavande av dessa frågor.
I Norrbottens län har försöksverksamhet med reglerad älgjakt bedrivits
nedanför lappmarksgränsen sedan år 1971 och fram till den nuvarande
jaktlagstiftningen började gälla år 1988. Inom länet i övrigt tillämpades
reglerna i 13 § jaktlagen (1938:279) i dess äldre lydelse. Således harjakt på
”generella områden” inte bedrivits i länet. Naturvårdsverkets förslag skall
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
208
därför granskas delvis utifrån andra utgångspunkter än vad gäller riket i
övrigt.
Jägarnas riksförbund-Landsbygdens jägare: Som naturvårdsverket själv
framhåller, är detta förslag en bred kompromiss som beaktar de viktigaste
yrkanden och behov som framkommit från berörda parter. Den referens-
grupp som stått till naturvårdsverkets förfogande har enhälligt godtagit det
av verket framlagda förslaget. Det enda som diskuterades i den omnämn-
da referensgruppen, och som inte återfinns i naturvårdsverkets förslag, var
möjligheten att uttaga någon form av registreringsavgift för licensområ-
den. I övriga frågor rådde enighet om kompromissens innehåll såsom den
återges i det remitterade förslaget. Det bör därutöver noteras att natur-
vårdsverket har tillfört förslaget vissa synpunkter om den lokala jägarrep-
resentationen som inte var förankrad i nämnda referensgrupp. Som försla-
get i den delen kom att utformas, riskerar Jägarnas riksförbund att ute-
stängas från den lokala verksamheten, vilket uppenbart inte var meningen
med ifrågavarande kompromiss.
Riksförbundet vill särskilt understryka den närmast historiska betydel-
sen detta kompromissförslag innefattar. För första gången någonsin har
enighet uppnåtts i älgjaktsfrågan mellan landets båda jägarorganisationer
och samtliga berörda myndigheter. Det kommer att få förödande konse-
kvenser om denna kompromiss skulle slås sönder. De starka motsättningar
som då skulle uppkomma tillskapar kaos och omöjliggör en bred samför-
ståndslösning. Både viltet, jägarna och samhället skulle åsamkas stor djup-
gående skada därav.
Det ligger i sakens natur att riksförbundet inte är helt nöjt med alla delar
i nämnda kompromissförslag. Enigheten om den förenklade administra-
tionen för registrering av B-licensområden har haft en direkt avgörande
betydelse för att riksförbundet skulle kunna ställa sig bakom hela kompro-
misspaketet. Vad gäller exempelvis de extremt långa jakttidsramarna som
föreslås, har förutsättningen varit att det är fråga om ramar inom vilka
länsstyrelsen fastställer lämplig jakttid. Vidare skall möjligheten till lokala
älgjaktsområdens ökade självbestämmanderätt ses för vad de är — möjlig-
heter som kan prövas och bestå om resultaten därav faller väl ut. Samma
förhållande bör naturligtvis gälla i fråga om den fria kalvjakten inom
registrerade licensområden. Enligt riksförbundets mening bör vinterjakt
efter älg endast komma till utnyttjande i syfte att skydda värdefull ung-
skog, i de fall höstens älgjakt inte gett åsyftat resultat för begränsning av
älgskador.
Under förutsättning att riksförbundet tillförsäkras reellt inflytande
inom den lokala älgjaktsadministrationen, samt att förslaget bibehålls
intakt med däri angiven förenkling vid registrering av B-licensområden,
tillstyrker riksförbundet naturvårdverkets kompromissförslag att genom-
föras i obeskuren helhet.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
209
14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Sammanfattning
Förbunden delar verkets uppfattning att administrationen runt älgjakten
kan minskas.
Förbunden tillstyrker att tilldelningsbeslut i fortsättningen inte kan
överklagas.
Förbunden anser att beslut som i grunden berör jakträtten även fortsätt-
ningsvis skall kunna överklagas till regeringen.
Förbunden tillstyrker att anmälan av jaktresultat i fortsättningen görs
obligatoriskt.
Förbunden anser att verkets förslag till nytt tilldelningssystem innebär
för stor schablonmässighet och saknar nödvändig individuell anpassning.
Förbunden konstaterar att frågan om överföring av generell mark till B-
licens är överspelad i och med regeringens proposition om förlängning av
den generella jakten t. o. m. år 1994.
Förbundens synpunkter
Statens naturvårdsverk har på regeringens uppdrag utrett administratio-
nen runt älgjakten. Utredningen ger en klar och belysande bild av nuvaran-
de system vad avser registrering av mark och tilldelning samt möjligheter
att överklaga fattade beslut.
Man kan konstatera att handläggningen av dessa frågor varierar från län
till län, men att verkets beskrivning i stort är riktig. Målet med administra-
tionen är att sköta älgstammarna på ett biologiskt riktigt sätt med hänsyn
till viltskadorna i jord- och skogsbruket, viltolyckor och andra samhällsin-
tressen. En målsättning har varit att ta fasta på enskilda jägares krav och
önskemål.
Förbunden delar denna målsättning men vill framhålla att verksamhe-
ten, för att få acceptans inom breda led, måste vara effektiv och uppfattas
av berörda parter som rättvis.
Förbunden kan konstatera överlappningar och motsättningar mellan
natuvårdsverkets förslag och de förslag som redovisas i betänkandet om
ersättning vid vissa viltskador ”Skada av vilt SOU 1990:60”. Genomförs
grundprinciperna i viltskadeutredningen, bl. a. tillskapandet av nya
samverkansformer för älgjakten, ”älgskötselområden”, och förslaget
vinner gehör i markägarkretsar måste detta automatiskt medföra en
minskning av länsstyrelsernas arbete och en administrativ besparing. Till-
skapandet av älgskötselområden kommer att medföra vidgade möjligheter
till frivillig samverkan mellan områden som i dag är registrerade för
generell tilldelning.
Enligt förbundens uppfattning bör statens natuvårdsverks PM ”Förenk-
lad administration av älgjakten” sambehandlas och underordnas viltska-
deutredningen ”Skada av vilt SOU 1990:60”. Vissa problemställningartas
nämligen upp i både statens naturvårdsverks PM och i betänkandet, men
med olika lösningar och slutsatser som följd.
Avslutningsvis vill vi påtala och ta avstånd från den ton och de nedsät-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
210
tande omdömen om markägare och jägare som kommer till uttryck i
promemorian. I promemorian anförs bl. a.: ”Jägarna finner systemet orätt-
vist och därför försvarligt att försöka utnyttja till egen förmån”.
Naturvårdsverket vill alltså påskina att markägare och jägare på ett
otillbörligt sätt och med gott samvete utnyttjar nuvarande system. Dessa
påståenden är kränkande och grovt överdrivna.
Naturligtvis kan man i en krets av lOOOOO-tals människor hitta ett fåtal
personer som företräder dessa åsikter, men verkligheten är att majoriteten
av markägare och jägare är solidariska och ytterst angelägna att bevara och
utveckla viltstammar av god kvalitet.
Skogsindustrierna: Det kan tyckas förvånande att inte denna utredning har
utarbetats tillsammans med jordbruksdepartementets utredning ”Skada
av vilt”. Ett gemensamt betänkande hade gett större tyngd åt framför allt
föreliggande utredning.
I dag är den administrativa hanteringen av älgjaktsfrågor alltför kompli-
cerad och dyrbar. Det bör genom små förändringar finnas goda möjlighe-
ter att avbyråkratisera det administrativa arbetet runt älgjakten. Administ-
rationsarbetet måste anpassas så att det stimulerar till ökad avskjutning på
älg. Engagemanget hos markägare/jägare måste höjas. Detta för att på kort
tid försöka reducera älgstammen till en ur markägarnas och samhällets
synpunkt acceptabel nivå.
Vi är därför i stort positivt inställda till utredningens förslag. Dessa är
till stora delar exempel på bra åtgärder som kan stimulera till att höja
avskjutningen på älg. Som vi ser det är höjd avskjutning det enda sättet att
få bukt med älgproblemen. De flesta av förslagen skulle även innebära
avsevärda besparingar för såväl länsstyrelserna som naturvårdsverket.
Svenska jägareförbundet: Inledningsvis skall framhållas
att den svenska älgstammen representerar mycket stora ekono-
miska värden
att älgjakten och ”älgskådning” ger rika tillfällen till rekreation
och friluftsliv för ett mycket stort antal människor.
Enligt Svenska jägareförbundets bestämda mening måste, bl. a. mot
bakgrund härav, grundsynen på älg vara positiv.
Jägareförbundet redovisar nedan sina synpunkter under de av natur-
vårdsverket i promemorian angivna rubrikerna.
Målsättning
Naturvårdsverket konstaterar att målet med älgadministrationen i första
hand skall vara att sköta älgstammen på ett biologiskt riktigt sätt med
hänsyn till viltskador, viltolyckor och andra samhällsintressen, samt att
tillvarata den enskilde jägarens krav och önskemål.
Man vill åstadkomma bestämmelser som av jägarna uppfattas som
meningsfulla.
Jägareförbundet ansluter sig helt till målsättningen. Förbundet vill dock
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
211
mot bakgrund av gjorda erfarenheter understryka att det knappast är
möjligt att åstadkomma ett system som alla jägare ställer upp på.
Förbundet vill dock betona att det stora flertalet jägare alltid ställer sig
lojala men givetvis önskar en ordning för älgjakten som i huvudsak kan
uppfattas som rättvis.
Nuvarande ordning
Utredningens beskrivning av nuvarande hantering av registrering, tilldel-
ning och överklaganden är i huvudsak riktig. Det skall dock framhållas att
handläggningen varierar mycket mellan olika län. Förenklingar har i flera
fall införts. Bl. a. används dator även för automatisk beräkning av tilldel-
ning för enskilda älgjaktsområden med samma tilldelningsnorm. Det skall
slutligen observeras att beskrivningen ej är helt objektiv utan ger en sämre
bild av hur den nuvarande ordningen fungerar än vad som är motiverat.
Synpunkter på älgjaktssystemet
Enligt naturvårdsverket innebär systemet med B-licens djupa orättvisor
och medför att det saknas motiv för enskilda markägare att ingå i större
älgjaktsområden med produktionsanpassad jakt. Verket poängterar vida-
re, att småområden — generellområden, B-licens och kalvjaktsområden —
står för en stor del av administrationen.
Jägareförbundet delar dessa naturvårdsverkets uppfattningar.
Naturvårdsverket anser inte att småområden har några negativa konse-
kvenser ur älgskötselsynpunkt.
Jägareförbundet delar inte denna naturvårdsverkets uppfattning.
Den direkta betydelsen för älgvården av de älgar som skjuts på småom-
råden är vid nuvarande omfattning tämligen obetydlig.
Något som däremot är synnerligen negativt för älgjakten och därmed för
älgstammen är om jägare finner det attraktivt att bryta ut sin mark ur
större älgjaktsområden. Vidare är det självklart så att ju större andel av
älgjakten som sker i splittrad form, dessto större negativa effekter kan den
få för att nå och sedemera kunna bibehålla en balanserad älgstam.
En uppsplittring är också tvärtemot de krav på samordning inom större
älgskötselområden som älgforskare, m. fl. med erfarenhet av älgvård föror-
dar.
I detta sammanhang vill Svenska jägareförbundet också påtala och med
kraft vända sig mot det av naturvårdsverket använda generaliserande och
gentemot de svenska jägarna nedvärderande uttryckssättet som verket mer
eller mindre genomgående använder i sin framställning.
”Jägarna har ofta svårt att hantera papper---kartor,---”.
Svenska jägare torde i jämförelse med många andra grupperingar i
samhället vara förhållandevis kunniga i att läsa kartor. Några jämförelser
mellan jägare och andra kategorier när det gäller skicklighet i registrering
av älgjaktsområden har, såvitt jägareförbundet har sig bekant, inte heller
förekommit.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
212
Jägarna finner systemet orättvist och ”därför försvarligt att försö-
ka utnyttja till egen förmån”.
Naturvårdsverket låter här påskina att de svenska jägarna — ca 270000
älgjägare — finner det nuvarande systemet sådant att de med gott samvete
kan utnyttja det till egen vinning. Verkligheten är en helt annan. Den
absoluta merparten av de svenska älgjägarna är utomordentligt angelägna
om den svenska älgstammen och vill ha sådana regler och bestämmelser
att dels älgstammen kan skötas på ett riktigt sätt dels jakten kan genomfö-
ras under trevliga och rättvisa former.
Registrering
Statens naturvårdsverk konstaterar att registrering av älgjaktsområden
utan tvekan är den ”mest arbets- och resurskrävande delen av administra-
tionen av älgjakten”. Vidare finner verket att syftet med administrationen
skall vara ”att åstadkomma en biologiskt grundad skötsel av älgstammen”.
Detta bör enligt naturvårdsverket ”rimligen leda till att älgjakt endast får
bedrivas på älgjaktsområden av sådan storlek att de årligen kan förväntas
tåla en årlig avskjutning av minst en vuxen älg”.
Svenska jägareförbundet delar i princip dessa naturvårdsverkets upp-
fattningar. Förbundet vill emellertid i detta sammanhang redovisa och
understryka att merparten av arbetet med älgadministrationen sker på
faltet och i huvudsak av ideellt arbetande krafter. Inte minst genom
jaktvårdskretsarnas försorg genomförs ett utomordentligt omfattande ar-
bete till gagn för älgvården. Vad gäller tesen att den minsta jaktliga
enheten skall medge avskjutning av en vuxen älg årligen kan denna emel-
lertid klart ifrågasättas och får under inga förhållanden drivas för långt.
Målsättningen bör alltfort vara att samordna jakten till alltfler flerälgsli-
censer. Först då kan målsättningen om en biologiskt grundad skötsel av
älgstammen uppnås. Härför talar även administrativa skäl, då åtminstone
de mindre enälgslicenserna kommer att ”pendla” mellan A- och B-licensal-
ternativen, vilket ökar kraven på administrativa insatser.
Vad i övrigt anföres under den ifrågavarande rubriken utgöres huvud-
sakligen av värderingar, vilka utmynnar i principiella ställningstaganden
som vid en tillämpning allvarligt skulle kunna skada den svenska älgjakten
och rasera det i huvudsak goda samarbete kring älgvården som i dag finns
mellan markägare och jägare.
Naturvårdsverket påstår bl. a. att
älgavskjutningen inom större delen av landet är för låg
negativa konsekvenser för älgstammen inte uppstår även om av-
skjutningen blir högre än vad som planerats
en älgstam återhämtar sig snabbt efter en tillfälligt för hög av-
skjutning
från skadesynpunkt anses ingen älgstam liten nog
jägarna — oavsett tilldelningens storlek — bara skjuter det antal
älgar de anser att stammen tål.
Mot bakgrund av dessa påståenden, vilka några kan ifrågasättas och
andra är uppenbart felaktiga, finner naturvårdsverket att man genom en
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
213
noggrann registrering av älgjaktsområden inte kan åstadkomma en god
skötsel av älgstammen.
Svenska jägareförbundet finner i likhet med verket detta fullständigt
självklart. Noggrannhet i registreringen av älgjaktsområden har över hu-
vud taget inget med skötseln av älgstammen att göra. Den för skötseln av
älgstammen helt avgörande faktorn är att jägare och markägare gemen-
samt, för tillräckligt stora områden, som skall kunna anses hålla en egen
älgstam, fastlägger en polyci för denna stams utveckling och beskattning
samt genomför den fastlagda polycin i praktiken. Vid en sådan skötsel/
hantering av en älgstam kan såväl numerär som kvalitet och/eller ålders-
sammansättning påverkas i beslutad riktning.
Denna grundläggande princip bygger emellertid på att markägarna och
jägarna beslutar om en samordning av älgvården och tar beslut om beskatt-
ningsprinciper för stora områden. Naturvårdsverket har här missuppfattat
vad frågan gäller. Verket konstaterar nämligen dels att samordningen inte
får göras till ett självändamål dels att krav på samordning ”naturligtvis
bara bör ställas när ett visst markområde arealmässigt inte uppnår grund-
kravet för att årligen få tillstånd att fälla en vuxen älg”.
Naturvårdsverket hävdar vidare att samordning av jakten inte i något
fall får ske med tvång och att samordningen tar bort den lustbetonade
delen av jakten. Samordning försämrar också, enligt naturvårdsverket,
den enskilde jägarens ansvar för älgstammen och innebär ökad admini-
stration och ökade kommunikationsproblem.
Jägareförbundet finner denna negativa inställning till samordning av
älgjakten synnerligen anmärkningsvärd. Den innebär i första hand ett
misstroende mot alla de småmarkägare som i åratal lagt ner ett uppoffran-
de arbete på att sammanföra marker för att få en säkrare och mer menings-
full jakt och framför allt för att kunna sköta älgstammen på ett riktigt sätt.
Därvid har naturligtvis även arronderingen av älgjaktsområdena en högst
avsevärd betydelse.
Av landets ca 300000 markägare har ca 280000 — de flesta små mark-
ägare — insett betydelsen av samverkan och bildat jaktvårdsområden,
jaktvårdsföreningar, älgjaktsföreningar eller på liknande sätt gått samman
för att få en meningsfull produktionsanpassad jakt och i regel en bättre
social samvaro under jakten.
Vidare redovisas från älgforskningens sida att man vid skötseln av en
älgstam bör utgå från ett område som håller minst 200 produktiva kor.
Detta innebär givetvis inte att jakten skall ske samordnat över hela are-
alen. För arealen måste emellertid fastställas vissa beskattningsprinciper
som skall följas av de olika jaktlagen inom området. Detta kräver obe-
tingat en samordning av älgskötseln/-jakten.
Tilldelning
I sin vällovliga strävan att minska administrationen kring älgjakten före-
slår verket en beräkningsrutin för ”hur stor areal man skall förfoga över i
varje älgvårdsdistrikt för att årligen få fälla ett vuxet djur. Endast den
arealen skall vara utgångspunkt för tilldelningens storlek”.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
214
Det är få jaktliga frågor som orsakat så mycket tvister och irritation som
just frågan om älgtilldelning för visst markområde. Den absoluta rättvisan
kan aldrig uppnås. Det är emellertid en högprioriterad angelägenhet att
verkligen kunna ge den tilldelning som är aktuell for de olika jaktområde-
na. Älgförekomsten är nämligen ofta mycket ojämnt fördelad beroende på
födotillgång, biotop, m.m., och älgarna måste skjutas där de finns. Ett
annat synsätt leder lätt till underbeskattning av stammen med åtföljande
ökning av risken för skadegörelse.
Under förutsättning av stora älgskötselområden kan tilldelningen till
varje sådant område göras tämligen schablonartad. Älgskötselområdet
ordnar därefter detaljtilldelningen till de i älgskötselområdet ingående
jaktområdena. Som ovan redovisats har emellertid naturvårdsverket
underkänt älgskötselområdena. Då man inte både kan äta kakan och ha
den kvar finner Svenska jägareförbundet att man antingen får lägga ner ett
synnerligen stort arbete på älgtilldelningen till de enskilda områdena —
små som stora — eller ställa upp på storlicenser av något slag där man utan
”myndighetsadministration” inom storlicensens ram fördelar älgarna på
de olika i storlicensen ingående jaktliga enheterna.
Enligt jägareförbundets uppfattning bör naturvårdsverkets promemoria
sambehandlas och underordnas ”Skada av vilt”. Vissa av problem-
komplexen tas nämligen upp både i naturvårdsverkspromemorian och i
betänkandet.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen anser att förutom B- och kalvjaktsområden
bör även G-områden behållas tills effekterna av de förslag som framförs i
betänkandet ”Skada av vilt” kunnat utvärderas. En förlängning av över-
gångstiden för G-områden t. o. m. år 1994 syns därför motiverad. Någon
administrativ belastning bör detta inte innebära.
Skogsstyrelsen har inget att erinra mot de föreslagna förenklingarna i
registreringsförfarandet som innebär att anmälan ersätter ansökan, att
länsstyrelsens kontroll av lämnade uppgifter begränsas starkt samt att
registreringen skall gälla tills vidare.
Domänverket: Naturvårdsverket föreslår att systemet med A-licens, B-
licens och oregistrerat s. k. kalvjaktsområde skall bestå. Domänverket
tillstyrker detta. Vid avvecklingen av dagens generella områden bör regler
skapas, så att dessa så långt möjligt övergår till eller uppgår i A-licenser och
inte B-licenser. Den föreslagna förenklade registreringen av A- och B-
områden tillstyrkes.
Minsta areal för A-licens bör tillåta en årlig avskjutning på minst en
vuxen älg och en kalv.
1 övrigt tillstyrker domänverket att registrering skall gälla tills vidare
liksom formerna för underrättelse till sökanden m. m.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Beträffande nuvarande älgjaktsområden
215
upptäcker länsstyrelsen inte sällan att angiven registrerad markareal är for
stort angiven. Av naturvårdsverket föreslagen anmälan, utan egentlig kon-
troll, torde efter en tid resultera i såväl dubbelregistreringar av fastigheter
som en sammanlagt avsevärt för stor registrerad jaktareal.
Länsälgkartan förutsätter verket behöver vara kvar. Då torde ändå bara
en blygsam del av förutsatt vinst med anmälan för registrering vara gjord.
Vid inritning eller tidigare kontroll av älgkarta upptäcks nämligen en del
ofullkomligheter i ansöknings-/anmälningshandlingarna.
Verkets förslag företer dessutom ett antal ofullkomligheter. Hur skall
t. ex. förfaras vid övertagande av registrering av ett område? Skall inte
befintlig registerhavare kommuniceras enligt förvaltningslagen (1986:223)
innan han avregistreras? Dessa frågor besvaras inte i förslaget.
Verkets förslag till ändringar i kraven för registrering av A-licensområ-
den avstyrks med hänsyn till vad som anförts. Förslagen kommer annars
på sikt att ge mer arbete än nuvarande system.
Länsstyrelsen vill vidare uttrycka betänkligheter vid avskaffandet av
älgjaktsområden med generell tilldelning, G-områden, enligt punkt 5 i
övergångsbestämmelserna till jaktlagen (1987:259). Dessa områden är i
länet ca 1000 st. Det kan antas att när övergångstiden för dessa områdens
existens går ut kommer huvuddelen av registerhavama att begära område-
na registrerade som B-licensområden. Detta skulle medföra en mycket stor
arbetsbelastning med hänsyn till de krav som enligt riksdagens beslut ställs
på områdena.
En ändring av kraven på B-licensområden enligt naturvårdsverkets för-
slag skulle innebära en arbetsbesparing som skulle vara betydande det år
G-licensområdena löper ut. Förslaget i denna del tillstyrks därför.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen avstyrker förslaget om förenklat
anmälnings/registreringsförfarande av älgjaktsområden av följande skäl.
Enligt länsstyrelsens mångåriga erfarenhet vad gäller registrering av
sådana älgjaktsområden är endast ett sällsynt lågt antal av dessa ansök-
ningsärenden i ett sådant skick att de kan registreras utan att mer eller
mindre omfattande kompletteringar och utredningar måste göras beträf-
fande fastighetsförhållandena. Detta beror på att jakträttshavarna ofta
saknar tillräckliga kunskaper om fastighetsinnehavet.
Länsstyrelsens utredningar i ärendet innebär att ansökningarna korrige-
ras vad gäller bl. a. fastighetsinnehavet och dess relation till redan registre-
rade områden. Om så inte sker skulle ett mycket stort antal ärenden
resultera i ogiltiga registreringar till följd av att registerområden skulle ha
överlappat varandra (dubbelregistrering). Vidare är många sökanden i den
tron att ansökan omfattar mark som i själva verket inte redovisats i själva
ansökan. Skulle en sådan ansökan registreras utan att misstaget upptäcks
genom länsstyrelsens kontrollrutiner (och sökanden därigenom erhåller
klarhet) kunde denne annars antingen göra sig skyldig till olaga jakt,
antingen genom att mark är oregistrerad eller genom att jakt bedrivs på
mark som annan har registrerat.
Uteblivna kontrollrutiner av angivna slag genom att enbart ett anmäl-
ningsförfarande utan faktakontroll introduceras skulle med hänsyn till de
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
216
faktiska förhållandena som länsstyrelsen uppfattar det resultera i ett stort
antal ogiltiga registreringar som skulle öka för varje år och när de upptäcks
föranleda polisanmälningar med tidsödande utredningar där krav på ar-
betsinsatser från länsstyrelserna inte kan uteslutas.
Till detta kan anföras att anmälan/registrering av ett område eller änd-
ring av förhållandena ofta berör något eller ett flertal andra områden.
Kontrollåtgärder och därav föranledda reaktioner av både myndigheter
och enskilda är därför alltid i de allra flesta fall av nöden för att jakt skall
kunna bedrivas lagligt.
Med hänsyn till de komplikationer och risker av legal och praktisk art
som sålunda är förknippade med ett genomförande av förslaget bör enligt
länsstyrelsens förmenande den nuvarande jakträttsliga kontrollen inte
ändras.
Registrering av områden för B-licens
Registrering av B-licensområden skall enligt utredningen medges utan
annat villkor än att arealkravet (5 ha) uppfylls.
Länsstyrelsen anser att det finns skäl till fortsatt försiktighet när det
gäller registreringen av sådana områden. Det kan därför vara nödvändigt
att behålla någon eller några av spärrarna för att förhindra utbrytningar
som kan hota eller hindra en samordnad produktionsanpassad och biolo-
giskt riktigt grundad skötsel av älgstammen där hänsyn tas till såväl areella
intressen som övriga allmänna intressen. Till följd av ett ökat antal utbryt-
ningar kan det bli svårare att genom samverkan genomföra och fullfölja
åtgärder för att minska exempelvis viltskador.
Av stor betydelse i detta sammanhang är ett bibehållande av regeln om
licensområdes inställning till utbrytning av mark. För att mark från A-
licensområde skall få registreras som B-licensområde bör också i fortsätt-
ningen gälla att företrädare för A-området tillstyrker registrering.
Länsstyrelsen avstyrker att de särskilda skälen för registrering av B-
licensområden helt tas bort.
Länsstyrelsen anser för övrigt att frågan om bibehållande av B-licensom-
råden på nytt bör utvärderas. Om dessa registerområden avvecklas inne-
bär det på sikt en samordning till större jaktliga enheter, vilket betyder
bättre anpassad viltvård och samtidigt kan man räkna med minskade
administrativa kostnader.
Datorisering m.m.
Länsstyrelsen delar uppfattningen att administrationen av älgjakten på
länsstyrelsen bör ske med stöd i ökad omfattning av datorisering och
automatisering. Sådana förändringar sparar på sikt resurser. Introduk-
tionen och utveckling/anpassing av datorer/terminaler kommer emellertid
tidvis att innebära tillfälligt ökade kostnader och därmed krav på extra
tillskott av penningmedel.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Utredningens beskrivning av rutinerna
217
med registrering m. m. kan i stort sett anses vara riktig, men rutinerna lär
variera mycket mellan olika län. Beskrivningen stämmer t. ex. inte särskilt
väl in på de rutiner som tillämpas i Södermanlands län. Sedan ett flertal år
tillämpas ett enklare system utan att det synes ha varit till men for
älgvården eller antastligt vad rättssäkerheten beträffar.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget om hur registrering skall göras.
En ”anmälan” skall enligt SNV innehålla uppgifter som länsstyrelsen
inte skall kontrollera men ändå registrera i ett beslut möjligt att överklaga.
Om det ”senare visar sig att anmälan varit oriktig” skall enligt förslaget
registreringsbeslutet återkallas. Länsstyrelsen ser ingen rationell hantering
i detta. Det är dessutom inte korrekt att hänvisa till kalvjakt på mark för
vilket registreringsbeslut upphävts.
Samregistrering av marker minskar administrationen. För att älgvårds-
arbetet skall ge gott resultat är det angeläget att det skapas så stora och
välarronderade områden att en produktionsanpassad jakt kan bedrivas
efter enhetliga beskattningsprinciper for området.
1 länet finns nu ca 690 A-områden mot 830 for tio år sedan och ”gene-
rellområdenas” antal har minskat från 900 till 650 under samma tid. Det
är i huvudsak resultatet av samarbete över fastighetsgränserna. Flerårsli-
censer meddelas för tillräckligt stora områden (minst 3 500 ha). Denna
utveckling har minskat administrationen. Länsstyrelsen delar inte SNVs
farhågor beträffande storlicenser. Erfarenheterna från jakt i sådana områ-
den föranleder länsstyrelsen att förorda en fortsatt utveckling i den rikt-
ningen.
Länsstyrelsen använder sedan år 1988 datorstöd (modell E län).
Kontroll
Länsstyrelsen har redan infört en i många stycken förenklad kontroll av
inkomna uppgifter.
Arealkrav för A-licens
En registrering går redan nu till så på länsstyrelsen att området registreras
utan remisser som regel men efter kontroll på älgkartan att området inte
redan är upptaget. Länsstyrelsen kan inte finna att den av naturvårdsver-
ket föreslagna ordningen att endast ”notera” anmälan leder till någon
verklig besparingsvinst då ändå beslut från länsstyrelsen att området ”re-
gistrerats” föreslås tillsändas anmälaren.
Krav för B-licens
Regering och riksdag betonade i samband med antagandet av den nya
jaktlagen det angelägna i att de licensområden som bildas är så stora och
stabila att de är lämpliga för en produktionsanpassad jakt. Riksdagen har
uttalat att samtliga generellområden kan bli föremål för prövning av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
218
registrering som B-område, men samtidigt betonat att detta skall ske efter
särskild ansökan och att särskilda skäl for en sådan registrering skall
föreligga.
Om förslaget att ett generellområde skall kunna registreras som B-
område utan någon särskild prövning antas kommer en sådan ordning att
innebära att den av statsmakterna uttalade målsättningen, att det bör
bildas stora och stabila licensområden i viktiga hänseenden, inte kan
genomföras.
Länsstyrelsen anser med anledning av vad ovan anförts att förslaget om
slopande av prövning av B-område inte bör antas nu. Det är i stället
angeläget att ansträngningarna fortsätts för att samordna älgjakten så långt
det är möjligt for att uppnå en med hänsyn till markarealen och älgstam-
mens storlek lämpligt anpassad jakt.
Länsälgkartan
Länsstyrelsen finner länsälgkartan vara ett så värdefullt instrument i
älgjaktshandläggningen att den bör föras fortlöpande.
Datorisering
För att nå målsättningen — förenklingar, minskade kostnader, effektiv och
rationell älgjaktshandläggning bör persondator eller dataterminaler använ-
das i ökad omfattning och befintliga dataprogram anpassas och utvecklas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har för att förenkla älgjaktshantering-
en arbetat fram ett ADB-program som under år 1988 vidareutvecklats och
distribuerats av LänsData AB även till andra län i landet.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Förslaget att inge en anmälan om registre-
ring av älgjaktsområde i stället för en ansökan har länsstyrelsen inget att
erinra mot även om det inte innebär någon större förenkling av admini-
strationen. I stort sett är enda skillnaden i jämförelse med hur dessa
ärenden handläggs i dag att man inte regelmässigt skulle kräva in kopior av
arrendekontrakt eller markägarintyg. De mest arbetskrävande av dessa
typer av ärenden är de fall där flera ansöker om registrering av samma
mark. Även i det nu föreslagna systemet måste länsstyrelsen avgöra vilket
jaktlag som skall få registrera marken och en utredning av de jakträttsliga
förhållandena måste göras.
Kontrollen av inkomna anmälningar föreslås bli väsentligt förenklad.
En viss kontroll av lämnade arealuppgifter för älgjaktsområdet torde dock
bli nödvändig, eftersom licenstilldelningen enligt naturvårdsverkets för-
slag i än högre grad skall ske schablonmässigt och baseras på jaktområdets
areal.
Krav för B-licens
Enligt förslaget skall kravet om att man skall ha särskilda skäl för att få
registrera ett B-licensområde slopas. Att detta skulle leda till avsevärda
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
219
besparingar for länsstyrelserna ställer sig länsstyrelsen tveksam till. Läns-
styrelsen har i dag få ansökningar om registrering av B-områden, sannolikt
beroende på att man inte uppfyller ovannämnda krav. Länsstyrelsen får en
stor mängd förfrågningar per telefon, framför allt under januari månad,
om reglerna för registrering av B-områden. Förfrågningarna kommer of-
tast från sådana som avser att bryta sig ut från större jaktområden. Då de
får upplysningen att de i sådana fall får svårt att få gehör for sin ansökan,
avstår de i regel från att söka. Antingen står man kvar i det gamla jaktom-
rådet eller också jagar man enbart årskalv. Om kravet på särskilda skäl
skulle slopas, skulle antagligen antalet ansökningar/anmälningar öka avse-
värt. Visserligen behöver ingen prövning göras, men anmälningarna skall
handläggas och av erfarenhet vet länsstyrelsen att de jaktområden som blir
av med mark i stor utsträckning inte anmäler detta. En anmälan om
registrering av B-licensområde föranleder därför ofta, liksom vid en anmä-
lan om registrering av ett A-licensområde, en förfrågan hos det område
som blir av med marken. Det senare området får då också i regel komma
in med en anmälan med karta om förändring av sitt område.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Enligt den erfarenhet länsstyrelsen har svarar
i dag prövningen av ansökningar om att registrera och omregistrera älgli-
censområden för en stor del av det totala administrationsarbetet. I det
sammanhanget får länsstyrelsen t. ex. ofta ta ställning till registreringsan-
sökningar för områden där det råder stridigheter om jakträtten mellan
olika parter. Dessa tvistigheter kan dessutom inte lösas av länsstyrelsen,
något som jägarna många gånger har svårt att inse. Naturvårdsverkets
förslag till förenklat förfarande vid registrering av A-licensområden måste
därför hälsas med tillfredsställelse.
Vad särskilt gäller B-licensområdena delar länsstyrelsen naturvårdsver-
kets uppfattning att alltför stor möda i dag läggs ned för att utreda förut-
sättningarna för att registrera ett sådant område. Som verket anfört vore
det en förenkling om registrering av B-områden kunde ske utan annan
prövning än att arealkravet om minst 5 ha är uppfyllt. I sammanhanget
måste dock hänsyn tas till att riksdagens ställningstagande för älgjaktens
bedrivande innebär att jakten skall vara produktionsanpassad och bedri-
vas inom större, välarronderade områden.
Länsstyrelsen tillstyrker, med beaktande av vad som nyss sagts om
riksdagens ställningstagande, sammanfattningsvis naturvårdsverkets för-
slag när det gäller hanteringen av registreringsfrågorna. Det bör härvid
betonas vikten av att naturvårdsverket även samordnar och driver frågan
om datorhjälp för länsstyrelsens hantering av bl. a. registreringsärendena.
Med datorstöd skulle förmodlingen ytterligare stora vinster vara att häm-
ta, särskilt med avseende på den tidsåtgång som varje ärende kräver.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Huvudprincipen bakom riksdagens ställ-
ningstaganden i fråga om älgjaktsregleringen är att en produktionsanpas-
sad jakt på större välarronderade jaktmarker skall eftersträvas. Samtidigt
har man av hänsyn till jägare som av olika skäl inte kan beredas plats i en
samordnad jakt godtagit att en begränsad jakt på mindre marker under
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
220
vissa förutsättningar kan medges. Att man av vad som kan kallas rättvise-
skäl alltså gett något avkall på den nyssnämnda huvudprincipen innebär
emellertid inte att denna nu skall ges minskad tyngd. Riksdagens principi-
ella ställningstaganden bl. a. i fråga om förutsättningarna för tilldelningen
av A- och B-licenser måste givetvis följas så länge inte riksdagen ändrat
sina ställningstaganden.
Med utgångspunkt från vad som anförts ovan faller vissa förslag i
promemorian. Bl. a. då förslaget att mark med en minimiareal på 5 ha utan
prövning skall registreras för B-licens. Likaså förslaget om schablonbeslut
utan individuell prövning i fråga om A-licenser vilka beslut skulle grunda
sig endast på områdets areal och inte på arronderingen. I ett län som
Kristianstads där ägosplittringen är stor betyder nuvarande arronderings-
krav mycket. Att arronderingskraven inte passar för rena s. k. databeslut
kan givetvis inte tillmätas någon betydelse. De dataprogram för älgregi-
strering som hittills presenterats har vidare inte fyllt de anspråk i fråga om
sökmöjligheter som länsstyrelsen såsom användare ställt och för länets del
har de vinster som presenterade dataprogram skulle kunna tänkas ge vid
en preliminär kalkyl fortfarande inte ansetts vara sådana att kostnaderna
för en datorisering därmed skulle intjänas.
Förslaget att registreringsanmälningar skall leda till registrering efter en
rent formell granskning av lämnade uppgifter innebär, såsom också med-
ges i promemorian, att man i efterhand kan bli nödsakad att återkalla
registreringar som visar sig vara oriktiga. Länsstyrelsen kan inte inse några
fördelar med detta. För jägarnas del måste det vara en klar fördel att utan
dröjsmål få en sakgranskning som kan förebygga oklarheter och eventuella
återkallelser av gjorda registreringar.
I promemorian uttalas att principerna för beräkning av älgtilldelning i
möjligaste mån bör vara gemensamma för hela landet. Länsstyrelsen anser
emellertid att de jaktliga förhållandena i olika landsdelar är så skiftande att
det inte kan bli fråga om någon slags central styrning, särskilt som en
inriktning mot ökad decentralisering av förvaltningsuppgifter på senare
tid allt kraftigare betonas, bl. a. av regeringsföreträdare. Denna inriktning
måste självfallet gälla också beträffande jaktfrågorna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: I punkten 6.2 anför verket att länsstyrelser-
nas prövning av jaktområdenas arrondering är av underordnad betydelse.
Länsstyrelsen delar inte denna uppfattning. Ett delat älgjaktsområde bör
vara arronderat på ett sådant sätt att en ”samordnad” jakt kan ske på de
olika delområdena. Krav bör därför även fortsättningsvis ställas på att
avstånden mellan delarna i ett splittrat A-licensområde inte får vara för
stora och att minst ett av delområdena fyller vissa krav på storlek. Ett A-
licensområde skulle i annat fall kunna komma att bestå av ett stort antal
småbitar med i vissa fall flera mils inbördes avstånd.
I punkten 6.3 anges att endast arealen skall vara utgångspunkt för
tilldelningens storlek. Länsstyrelsen anser att markens fördelning på odlad
och icke odlad mark också måste vägas in i bedömningen av vilken
tilldelning som skall medges. Det är inte rimligt att en markägare med
enbart åkermark erhåller samma tilldelning som en markägare med sam-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
221
ma areal skogsmark. I Malmöhus län sker tilldelning på sätt att 100% av
skogsarealen får tillgodoräknas, till detta läggs sedan 25% av den odlade
marken. Summan av dessa tal utgör sedan ett jämförelsetal för tilldelning-
en. Ordningen fungerar utmärkt och medför inget merarbete, (jämförelse-
talet räknas ut av dator).
I punkten 7.2.2 föreslås att en anmälan om registrering skall innehålla de
uppgifter och det kartmaterial som krävs för registrering enligt nuvarande
älgjaktssystem. Eftersom frågan om vem som har rätt att bedriva jakt är en
civilrättslig fråga i första hand mellan markägare och jakträttshavare,
anser länsstyrelsen att kravet på att sökanden skall styrka sin rätt att jaga
genom jakträttsintyg eller arendekontrakt slopas. Det är tillräckligt att den
sökande själv intygar att han och/eller jaktlaget har jaktutövningsrätt på
det sökta området (i synnerhet mot bakgrund av den minskade kontroll
som föreslås).
I punkterna 7.2.3 och 7.2.4 föreslår naturvårdsverket att länsstyrelsen
endast skall kontrollera om ansökan innehåller de uppgifter som länssty-
relsen bestämt. Någon kontroll av uppgifternas riktighet skall, enligt ver-
kets mening, inte ske. Tanken är helt främmande för länsstyrelsen. Avsik-
ten med en offentlig reglering av jakten är att jakten skall styras så att
älgstammen sköts på ett biologiskt riktigt sätt. Om sökandenas uppgifter
beträffande områdena över huvud inte skall kontrolleras kommer den
biologiska skötseln att äventyras. Länsstyrelsen anser dock att kontrollen
avsevärt kan förenklas. Det är inte nödvändigt att kontrollera alla de
uppgifter som anges i punkten 5.2.2. Kontrollen bör i första hand inriktas
på en granskning av områdets areal eftersom denna dels skall ligga till
grund för prövningen av om området skall hänföras till A-licensområde
eller annat område, dels ligga till grund för tilldelningen. Att slopa kontrol-
len ter sig också ur rättvisesynpunkt mycket betänkligt. Jägare med rymligt
samvete skulle med den föreslagna ordningen komma i mer gynnsamt läge
än de mer samvetsömma.
I punkten 7.2.7 sägs att det finns ett löpande behov av att se över
registreringsbesluten med hänsyn till behovet av avskjutning. Om avskjut-
ningen långsiktigt måste öka, minskar arealkraven. Länsstyrelsen vill
framhålla att avskjutningen även kan ökas på andra sätt; jakttiden kan
förlängas, tilldelningen kan ökas, information om nödvändigheten av
ökad avskjutning kan ges till jägarna. En löpande översyn medför att stora
arbetsinsatser måste till for att ändra ett stort antal registreringar och i
följd härav även tilldelningar.
Länsstyrelsen i Hallands län: Verket tar i promemorian upp registrerings-
förfarandet. Att registrera B-områden utan föregående prövning är utan
tvekan en klar administrativ vinst, men, ett sådant förfarande har inte stöd
i nuvarande lagstiftning. Verkets förslag om att ersätta nuvarande ansökan
om registrering med anmälan torde knappast innebära någon reell föränd-
ring, vad gäller det administrativa arbetet. Frågan om minsta tilldelning
på A-licens har länsstyrelsen i motsats till naturvårdsverket tolkat jakt-
lagen så att minimiarealen för A-licens grundar sig på en årlig tilldelning
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
222
av en vuxen älg. Kartarbetet i samband med registreringar är nödvändigt
for att förhindra dubbelregistreringar.
Anmälan
Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets uppfattning om vilka uppgifter en
anmälan om registrering bör innehålla. Sista ansökningsdagen for sådana
registreringar bör enligt länsstyrelsens mening sättas till den 31 januari. En
månads senareläggning skulle medföra risk för att besluten om registrering
inte kan sändas ut i rimlig tid före älgjakten. Just registreringsarbetet är
den del av administrationen av älgjakten som tar mest resurser i anspråk.
På grund av att kompletteringar ofta behöver begäras blir handläggningen
ganska långdragen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Kontroll
Det ligger i sakens natur att uppgifter som enskilda i olika ärenden skall
lämna till en myndighet och som skall läggas till grund för myndighetsut-
övning kontrolleras. Behovet och omfattningen av en sådan kontroll får,
om inte särskilda föreskrifter eller anvisningar meddelats, bestämmas med
hänsyn till vilken betydelse myndighetens beslut har såväl från allmän
synpunkt som för den enskilde. Några regler eller föreskrifter rörande
kontrollen i nu aktuellt avseende finns inte.
1 linje med vad som ovan anförts har länsstyrelsen begränsat kontrollar-
betet när det gäller registrering av älgjaktsområden så långt möjligt. Läns-
styrelsen kontrollerar endast stickprovsvis att lämnade arealuppgifter är
riktiga. Då sökanden själv uppger sig vara fastighetsägare kontrollerar
länsstyrelsen inte att uppgiften är riktig. Om registrering avser mark som
arrenderas begärs regelmässigt bevis om upplåtelsen. Om registrering be-
gärs av ett område på uppdrag av fastighetsägarna inom området utan att
de överlåtit jakträtten till den sökande krävs att uppdraget kan styrkas.
Länsstyrelsen kontrollerar alltid att de fastigheter för vilka registrering
begärts, inte redan finns registrerade inom något annat älgjaktsområde.
För att på ett tillfredsställande sätt klara en kontroll i sistnämnda avseende
nödgas länsstyrelsen rita in varje älgjaktsområde på ekonomiska kartan
där varje enskild fastighet kan urskiljas. Detta arbete är mycket tidskrä-
vande. Ett betydligt effektivare system hade varit att ha ett datoriserat
register där det för varje älgjaktsområde även kunde registreras vilka
fastigheter som ingick i området. Ett sådant system skulle medföra en
avsevärd förenkling av registreringsarbetet.
Sammanfattningsvis anser länsstyrelsen det vara olämpligt att i före-
skrift eller som allmänt råd ange att någon kontroll inte skall göras av de
uppgifter som lämnas av sökanden och som skall utgöra underlag för
länsstyrelsens beslut om registrering och tilldelning.
223
Arealkrav för A-licens
I avsnittet under denna rubrik redovisar naturvårdsverket ett förslag till
hur registrering av A-licensområden kan göras. Förslaget innebär enligt
naturvårdsverket en ”kraftig förenkling” av registreringssytemet.
Naturvårdsverkets förslag till handläggningsordning för att bestämma
minsta areal för registrering av A-licensområde överensstämmer väl med
hur länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län under de senaste 7 — 8 åren
handlagt licensjakten. De i principbeslut för varje älgvårdsdistrikt fastlag-
da arealkraven för A-licens har vidare använts som schablon vid beräkning
av årets tilldelning.
Såvitt framgår av promemorian överensstämmer naturvårdsverkets för-
slag även beträffande beräkning av tilldelning med hur denna länsstyrelse
sedan länge behandlat dessa frågor.
Länsstyrelsen tillstyrker naturvårdsverkets förslag om bestämmande av
arealkrav för A-licensområde och beräkning av tilldelningen inom sådana
områden.
Krav för B-licens
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Beslutets giltighetstid m. m.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att registrering skall gälla tills vidare.
Denna ordning tillämpas redan sedan länge i Göteborgs och Bohus län.
Naturvårdsverket föreslår vidare att beslut rörande registrering som helt
eller till viss del går sökanden emot skall tillställas sökanden i ”försändelse
med mottagningsbevis”. Enligt länsstyrelsens mening är det fullt tillräck-
ligt att sända sådana beslut i lösbrev med delgivningskvitto.
Länsälgkarta
Se länsstyrelsens synpunkter ovan.
Datorisering
Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets bedömning. Som ovan anförts bör
ett dataprogram för administrationen av älgjakten innehålla ett fastighets-
register för varje älgjaktsområde.
Avslutningsvis vill länsstyrelsen framföra följande synpunkter. Admini-
strationen av älgjakten kräver stora resurser och kostnaderna för denna
belastar till stor del det allmänna. Det är tveksamt om resultatet av'
regleringen av älgjakten står i rimlig proportion till de resurser som krävs.
Det borde därför övervägas om inte den nuvarande regleringen av älgjak-
ten kunde slopas helt och att allmän jakttid i stället infördes fullt ut och
inte bara inom vissa områden som föreslås i promemorian. Om allmän
jakttid infördes även för klövvilt skulle rätten till ersättning för skada av
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
224
sådant vilt kunna slopas. I vart fall skulle mycket restriktivare regler kunna
inforas då fastighetsägarna själva i mycket större utsträckning än vad som
nu är fallet skulle kunna reglera förekomsten av älg på sina marker.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Det nuvarande registreringsförfarandet är
mycket arbetskrävande. Systemet kräver bl. a. en länsälgkarta som stän-
digt måste åjourföras. Detta har lett till höga personalkostnader, speciellt i
detta län som har ett stort antal registrerade områden. Om systemet skall
fortsätta är det ett oeftergivligt krav att jägarna själva betalar kostnaderna.
Hittills har länsstyrelserna genom bl. a. administrativa beslut av natur-
vårdsverket förhindrats att ta ut de verkliga kostnaderna för administra-
tionen.
Länsstyrelsen ser i första hand att jägarna helt tar över hanteringen av
älgjakten. Länsstyrelsen skulle endast behöva ha ansvaret för att fastställa
en älgskötselplan för länet. Planen skulle ange ramar för älgavskjutningen
inom älgvårdsdistrikten. Härefter skulle jägarna själva få i uppdrag att
genomföra planen. Jakten inom jaktvårdsområden och s. k. älgskötselom-
råden skulle få pågå i 70 dagar. Härutöver skulle få bedrivas allmän jakt
under en kortare tid. Skulle detta förslag inte kunna genomföras bör i vart
fall naturvårdsverkets förslag till förenkling av älgadministrationen ge-
nomföras i sina huvuddrag. Det bör således vara tillräckligt med ett
anmälningsförfarande för att ett område skall kunna registreras.
Länsstyrelsen i Örebro län: Förslaget om generella arealkrav för registre-
ring som A-område kommenteras under rubriken ”Tilldelning” nedan.
Registrering av B-område behandlas under rubriken ”Krav för B-licens”.
Att slopa kontrollen av jakträtt och arealuppgifter kan visa sig vanskligt.
Även om noggranheten i registreringsförfarandet inte är avgörande för
möjligheterna att sköta älgstammen, kan den vara av betydelse ur rättvise-
och rättssäkerhetssynpunkt. Detta markeras också av att naturvårdsverket
anser att beslut om registrering bör kunna överklagas. Det bör därför
klarläggas hur felaktigheter som upptäcks efter hand skall behandlas i
rättsligt hänseende.
I nuvarande registreringsrutiner ingår att markera älgjaktsområdena på
en gemensam länskarta med fastighetsindelning. Kostnaderna för å jour-
hållningen av denna karta får anses vara små i förhållande till det värde
som finns nedlagt i den och den nytta som jägare m. fl. kan ha av den.
Med hjälp av länsälgkartan konstateras bl. a. om två eller flera jaktlag
gör anspråk på att inneha jakträtten på ett och samma markområde.
Länsstyrelsen måste rimligen (även vid en förenklad registrering) reagera
på att ett sådant förhållande föreligger. En utredning för att nå klarhet i
jakträttsfrågan innebär emellertid administration som kostar. Således ger
länsälgkartan på olika sätt upphov till annan administration än den som
följer av själva å jourhållningen. Frågan är då om de totala kostnaderna
som föranledes av kartan kan motiveras av behovet av den. Örebro läns
jaktvårdsförbund anser att kartan bör finnas även i fortsättningen. Na-
turvårdsverket bedömer det som sannolikt att behovet av kartan ökar med
en förenklad registrering och föreslår att det bör stå länsstyrelsen fritt att
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
225
15 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
även fortsättningsvis hålla sig med en sådan. Länsstyrelsen tillstyrker att
varje länsstyrelse själv får besluta om kartan skall behållas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Registreringsförfarandet föreslås ”för-
enklas avsevärt”. Länsstyrelsen anser att det finns anledning befara att
handläggningen hos länsstyrelserna kommer att bli mera komplicerad än
de summariska rutiner utredningsförslaget förutsätter. En ändring av ett
område berör — vilket naturvårdsverket själv påpekat — ofta ett eller flera
andra områden. Det finns all anledning anta att även enligt naturvårdsver-
kets förslag kommer någon form av utredning att krävas beträffande
berörda marker, eftersom jakträttshavarna ofta saknar exakt kunskap om
vilka fastigheter och därmed areal som deras jaktområde omfattar. I detta
sammanhang bör även de uppenbara riskerna för dubbelanslutning upp-
märksammas. Därför bör det enligt länsstyrelsens bedömning inte ske
någon ändring vad avser den hittillsvarande jakträttsliga kontrollen. Där-
med blir de ”andra rättsliga åtgärder” för de som medvetet lämnar oriktiga
uppgifter, som naturvårdsverket indirekt berör, uppenbart obehövliga,
eftersom en grundlig kontroll undanröjer medvetna eller omedvetna felak-
tigheter. Man måste också fråga sig som om allt det arbete som länsstyrel-
serna utförde i samband med den ursprungliga registreringen av befintliga
jaktområden har varit förgäves? En ovärderlig kunskapsbank om jakträtts-
liga förhållanden inom länen har skapats bl. a. till nytta för jakträttshavar-
na och det vore både opraktiskt och ett resursslöseri att inte utnyttja detta
material i det framtida registreringsarbetet. För övrigt kan det av principi-
ella skäl ifrågasättas om ett så summariskt förfarande som det föreslagna
skall utmynna i ett överklagbart beslut om registrering. Länsstyrelsen skall
ju enligt förslaget inte göra någon kontroll eller annan prövning utan bara
föra in älgjaktsområdet — om det uppges omfatta mer än 5 ha — i
registret. Länsstyrelsen avstyrker således förslaget om att ersätta ansök-
ningsförfarandet med ett anmälningsförfarande.
Ansökan om registrering bör liksom tidigare vara inne hos länsstyrelser-
na den 31 januari, eftersom det annars kan finnas risk att handläggningsti-
den kan bli knapp för att hinna fastställa registreringen innan licensgiv-
ningen.
Under den tid som den nya jaktlagstiftningen varit i kraft har en stor
uppfinningsrikedom kunnat iakttas vad det gäller försök att få marker
registrerade som B-område trots att dessa egentligen inte fyllt kraven
härför. Även vissa tendenser till att vilja splittra upp registrerade B-
områden i mindre B-områden har kunnat iakttas. En sådan splittring
skulle motverka en effektiv samordning av jaktmarkerna och förutsätt-
ningarna för en produktionsanpassning av jakten minskar. Länsstyrelsen
anser i motsats till naturvårdsverket att det även i fortsättningen är angelä-
get med vissa spärrar för att förhindra ytterligare uppsplittringar av etable-
rade licensområden. Bl. a. måste regler skapas för att förhindra jakträtts-
havare inom registrerade B-områden att splittra sådana i ett antal mindre
av samma typ av områden för att under hänvisning till femhektarsregeln
kunna få fälla flera älgar. Som huvudregel vid utbrytning ur registrerade A-
områden måste även fortsättningsvis gälla att registrering av utbruten
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
226
mark som B-område inte får ske med mindre än att företrädare för A-
området tillstyrker detta. Skulle markerna i ett sådant fall vara helt omslut-
na av ett A-område och inte sammantaget uppfylla arealkravet för A-
område inom det aktuella älgvårdsdistriktet bör en registrering helt kunna
vägras med hänsyn till att sökanden aktivt medverkar till att splittra upp
jakten inom en etablerad jaktenhet.
Länsstyrelsen delar inte naturvårdsverkets positiva syn till förutsätt-
ningarna för att även fortsättningsvis kunna bedriva en omfattande sam-
ordnad älgjakt samtidigt som man genom att luckra upp nu gällande regler
underlättar för jakträttshavare att splittra upp etablerade jaktområden i
mindre enheter med begränsade möjligheter till jakt. På så sätt kan man
t. ex. inte minska viltskadorna.
Länsstyrelsen kan i detta sammanhang konstatera att registrering och
registerhållning av B-områdena är lika kostnads- och arbetskrävande som
för A-områdena men de uppvisar förhållandevis låga fällresultat. Om B-
områdena helt avskaffades kunde det förmodlingen bli lättare att få mind-
re markägare att samordna sin älgjakt med andra varvid administrations-
kostnaderna sett mot bakgrund av det totala antalet fällda älgar avsevärt
torde komma att minska.
Länsstyrelsen instämmer utifrån egna erfarenheter till fullo i vad na-
turvårdsverket anför beträffande datorisering och automatisering. Regi-
strerings- och tilldelningsarbetet har avsevärt förenklats sedan det databa-
serade älgjaktsprogrammet togs i bruk.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar naturvårdsverkets
uppfattning att nuvarande älgjaktssystem kräver en allför omfattande
administration. Det arbete som från myndighetens sida läggs ner vid
registrering och tilldelning bör till stor del kunna minskas utan att det
innebär några negativa konsekvenser för balansen i älgstammen.
Sålunda bör det vara tillräckligt med anmälan i enlighet med statens
naturvårdsverks förslag vid registrering av älgjaktsområde. Handlingar
som styrker den sökandes jakträtt skall tillsammans med uppgifter om den
aktuella marken sändas in till länsstyrelsen. Någon prövning av jakträtten
sker dock ej utan handlingarna skall ligga till grund för bedömning vid
ifrågasättande av registreringen.
Förslaget att var och en som önskar bedriva jakt på B-område skall få
möjlighet till detta under förutsättning av att marken inte understiger 5 ha
tillstyrkes av länsstyrelsen. Den mark som för närvarande utgöres av
generella områden bör automatiskt omregistreras till B-områden under
förutsättning av att marken omfattar 5 ha. Med hänsyn till de fördelar som
finns vid jakt inom A-områden bör det inte finnas någon nämnvärd risk
att antalet B-områden ökar i oönskad grad.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Registreringen av älgjaktsområden kan
förenklas mycket om man bl. a. inför en enda blankett, som kan användas
både som ansökan, remiss och beslut. En sådan blankett har tagits fram
och används av länsstyrelsen.
1 dag ägnas mycket tid åt att utreda om ett område kan registreras som
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
227
ett B-licensområde. I slutändan finns det alltid något ”särskilt skäl” som
kan åberopas av den sökande.
Att slopa denna prövning och i stället kräva en minsta areal om exem-
pelvis 25 ha vore ett sätt att förenkla länsstyrelsens arbete och samtidigt få
färre B-licensområden.
Om däremot minsta areal för B-område skall vara 5 ha bör de generella
områden som finns i dag på ett enkelt sätt kunna ändras till B-omården.
Detta innebär dock att antalet registrerade områden blir större, men
förenklar länsstyrelsens prövning.
Det finns ingen anledning att ha en bestämmelse om att vägra registre-
ring av ett B-område för den som bryter ut sitt markområde ur en redan
fungerande jaktsammanslutning. Det är endast under första året som man
enkelt kan kontrollera detta. Efter några år blir det svårt att veta vilka som
tidigare brutit sig ur ett större område.
Länsälgkartan är oerhört viktig som dokumentation över de registrerade
älgjaktsområden som finns i länet och kan därför inte bortrationaliseras.
Datorisering är en självklarhet som Gävleborgs län tillämpat sedan år
1986.
Översynen av om ett område skall vara registrerat som ett A- eller B-
område borde kunna göras av resp, jaktvårdskrets.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Förslag till nytt älgjaktssystem
Länsstyrelsen anser att det fortsättningsvis bör finnas licensområden med
maxtilldelning av endast vuxna djur och större licensområden med helt fri
avskjutning medan övriga områdestyper kan övergå till en allmän jakttid
utan att markerna behöver registreras.
Nedan anges de huvudsakliga reglerna som föreslås för licensområdena
resp, allmän jakttid.
Allmän jakttid
Ersätter nuvarande kalvjakts-, generella och B-licensområden. Ingen re-
gistrering behövs. Endast tidsbegränsning skall gälla. Jakttiden skall vara
kort, högst 5 dagar.
Licensområden
Motsvarar nuvarande A-licensområden; samma areal- och arronderings-
krav skall gälla. Registrering behövs. Tilldelningen skall vara maximerad
endst vad gäller vuxna djur; kalvjakten skall vara fri. Jakttiden skall vara
lång.
228
Större licensområden
Fri avskjutning även av vuxna djur. Minsta areal bör kunna varieras efter
de olika förhållandena i landet. Som ett genomsnitt bör av naturvårdsver-
ket föreslagna 2 000 ha kunna gälla. I övrigt samma regler som för övriga
licensområden, se ovan.
Kommentarer
Om registrering av de mindre områdena slopas, vilket är angeläget, kan
avskjutningsmöjligheterna endast begränsas med tidsbestämmandet, inte
med tilldelningen.
Det är med hänsyn till rättviseaspekter m. m. angeläget att avskjutning-
en under den allmänna jakttiden inte blir större per arealenhet än för
licensområdena. Detta bör beaktas vid bestämmandet av antalet dagar för
den allmänna jakttiden.
Det föreslagna systemet bör gynna ett bildande av större licensområden
och därmed målet att nå en ökad samordning av jakten. Det är angeläget
att bl. a. denna aspekt beaktas vid den uppföljning av föreslagen reform,
som bör ske.
Nedan lämnas synpunkter på följande avsnitt i promemorian, varvid
länsstyrelsen utgår från nuvarande älgjaktssystem, om inte annat sägs.
Registrering
Verket menar att det skall räcka med en anmälan till länsstyrelsen och att
någon prövning av anmälan inte skall ske hos länsstyrelsen.
Systemet skulle fungera väl om samtliga innehavare av områden anmäl-
de till länsstyrelsen när jakträtten upphört. Detta fungerar dåligt i dagslä-
get och det finns nog inte skäl att hoppas på någon större förbättring i
framtiden. Därmed uppkommer ofta problemet hur länsstyrelsen skall
förfara när registrering anmäls för marker som sedan tidigare är registrera-
de på annan. Rimligen kan inte samma marker registreras på två eller flera
skilda innehavare. Därmed måste länsstyrelsen, enligt förvaltningslagen,
kommunicera den nya anmälan med den tidigare registrerade innehava-
ren. Det blir då ungefar samma arbetsgång som i dagsläget.
Krav för B-licens
Länsstyrelsen instämmer i att en minimiareal om 5 ha bör föreskrivas för
B-områden och att anmälda marker, utan annan prövning än från areal-
synpunkt skall registreras som B-områden. Förslaget innebär en minskning
av länsstyrelsens arbete och minskat krångel för de berörda jägarna.
Länsälgkarta
Länsälgkartan motiveras även av behovet att kontrollera att inte samma
marker registreras på flera innehavare.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
229
Löpande översyn
Förslaget att från början skapa marginaler vid beslut om minimiarealer
och tilldelningar torde kräva förtydliganden av jaktlagen.
Nuvarande ordning
Redovisningen av hanteringen av älgfrågorna är i allt väsentligt riktig.
Länsstyrelsen nöjer sig med att under detta avsnitt lämna vissa kommenta-
rer och upplysningar.
Registreringsärendena är för länsstyrelsen en resurskrävande uppgift
främst under våren. Som mest har det årliga antalet berörda licensområ-
den uppgått till ca 600 (början och mitten av 1980-talet). Numera är
antalet nere i ca 250. Det rör sig för det mesta om omflyttning av marker
mellan licensområdena eller utbrytning av mark.
Såsom beskrivits i rapporten föranleder kvotförändringar att områden
förs över från att ha omfattats av A-licens till B-licens eller vice versa.
Sådan omregistrering blir i tiden aktuell efter det att kvoterna bestämts
vilket moment sker under första hälften av maj månad. Vid den tidpunk-
ten är administrationsarbetet mycket intensivt och krävande för berörd
personal.
För närvarande finns i länet registrerade 1216 A-licensområden, 85 B-
områden och 943 generellområden (räknat före årets jakt).
Länsstyrelsen i Jämtlands län har hittills inte haft någon datoriserad
hantering av älgjaktsadministrationen. En övergång till ADB-stöd är dock
högst aktuell till följd av ett samarbete med länsstyrelsen i Norrbotten. Där
har en programvara tagits fram som efter vissa justeringar och komplette-
ringar kan passa även vår länsstyrelse. Såvitt nu kan bedömas bör systemet
kunna spara resurser och underlätta arbetet framöver.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Synpunkter på älgjaktssystemet
Länsstyrelsen håller helt med om att rådande system inte är helt produk-
tionsanpassat, i vart fall om man utgår från tilldelningen för B-områden
och generella områden. Resultatet av jakten inom dessa områden är myc-
ket växlande. Ofta kan det gå flera eller många år innan det fälls något djur
inom ett sådant område. Inom älgrika trakter kan däremot jaktlyckan vara
god och uttaget på ett markant sätt överstiga vad den registrerade marken
producerar. Jakt inom dessa båda typer av områden kan med hänsyn till
den begränsade jakttiden och markens omfattning betraktas som en ha-
zardbetonad verksamhet och närmast ses som en eftergift åt markägare
som av någon anledning inte vill eller kan ha samordning med andra.
Utslaget på den sammanlagda arealen är skillnaden mellan vad som fälls
inom A-licensmark och s. k. generell mark inte alltför påtaglig. Under
älgjakten åren 1986—1989 falides inom A-licensmark ett djur per 322,
230
326, 373 resp. 357 ha. Motsvarande siffror för den generella marken var
273, 293, 309 resp. 320 ha.
Den sammanlagda markarealen för A-licensområdena är i länet ca 3,8
milj, ha, medan motsvarande siffror för generella områden och B-områden
är 67 000 resp. 19 700 ha. Under år 1989 fälldes där 13054, 209 resp. 23
älgar.
Den generella jakten och B-licensjakten är således i länet av relativt liten
betydelse. Jaktformerna som sådana splittrar trots allt upp älgjaktsområ-
dena på ett sätt som inte alltid är så bra.
Länsstyrelsen stöder helt åsikten att registreringsarbetet inte bör vara
mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt och att inriktningen
bör vara att söka förenkla detsamma så långt möjligt.
Man får lätt den uppfattningen av innehållet i promemorian att länssty-
relserna skulle vara ”skyldiga” till att registreringsarbetet blivit så pass
omfattande, resurskrävande och omständligt som fallet är. Länsstyrelsen
vill här bestämt understryka att verksamheten styrs av regelverk från
riksdag och regering och inte minst från naturvårdsverket. Med det som
grund har länsstyrelserna gjort det bästa av situationen och sökt leva upp
till intentionerna bakom lagstiftningen.
Verket synes nu vilja sänka ambitionerna vad gäller kravet på samord-
ning och lämplig arrondering. I vad mån man därmed vill sätta kraven
lägre än vad som lagstiftaren åsyftat med nuvarande lagstiftning framgår
inte med klarhet (prop. 1986/87:58, bl. a. s. 39 — 44).
Länsstyrelsen har i och för sig inte något att invända mot det resone-
mang som förs i promemorian. Det är från vissa aspekter inte alltid bra att
driva samordningskraven alltför långt. Samtidigt är det tveklöst så att i
många trakter är uppsplittringen av jaktenheterna betydande och tveklöst
till men för jaktvården och ett hinder för en effektiv jakt. Såväl länsstyrel-
sen som jägarorganisationerna i länet har för sin del engagerat sig en hel
del under årens lopp för att främja ett samgående där ett sådant bedömts
behövligt. Det arbetet har dock alltid skett med lämpor och förnuft och
lyckats bra på många håll. Det övervägande antalet markägare har också
insett värdet av samverkan för att få en meningsfull produktionsanpassad
jakt.
Helt visst kräver nuvarande system en omfattande administration. För
länsstyrelsens vidkommande åtgår mellan 1,5 och 2,0 årsarbetskrafter för
uppgiften. Den sammanlagda kostnaden överstiger en halv milj. kr. Arbe-
tet är som intensivast från januari/februari t. o. m. juni månad.
Den produkt som berörda intressen får ut av administrationen är av hög
kvalitet, man får god service och rättssäkerhetskraven är väl tillgodosedda.
Produktiviteten i verksamheten hävdar sig väl i jämförelse med mången
annan offentlig förvaltningsuppgift.
Vid i stort sett oförändrat system torde det vara svårt att uppnå rationa-
liseringar och besparingar vid denna länsstyrelse bortsett från vad förestå-
ende datorisering medför. Även smärre ändringar i hanteringen torde inte
betyda så mycket kostnadsmässigt. Om man vill uppnå några ordentliga
vinster krävs därför — som påpekas — betydande förändringar i systemet.
Senareläggning till utgången av februari månad då registreringsansökan
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
231
skall vara ingiven kan accepteras. Ansökningar därefter bör ej komma i
fråga för behandling infor det årets jakt.
I jämtlands län bestäms för hela eller delar av älgvårdsdistrikten hur
många djur som får fällas per 1 000 ha. Det bör i och for sig gå lika bra att
på föreslaget sätt ange en minimiareal för en vuxen älg. Älgvårdsdistrikten
är här arealmässigt stora och det är för flertalet av dem nödvändigt med en
differentiering av arealstorleken inom distrikten. I länet pågår som bäst
arbetet med att ändra kretsindelningen så att kretsområdena geografiskt
anpassas utifrån djurens vandringsmönster. På så sätt förväntas varje krets
på ett bättre sätt än tidigare få ansvaret för skötseln av ”sin” älgstam. Den
ändringen bör rimligen leda till ett något minskat behov av differentiering.
Registrering avses skola ske oavsett markens arrondering. Uppenbarli-
gen skall man enligt förslaget helt bortse från om marken hänger samman
eller inte. Från ren jaktutövningssynpunkt måste förslaget på den punkten
anses olämpligt. En uppsplittring av markerna är att befara med den
lösningen. Ett alternativt förslag vore att ställa krav på att i vart fall någon
del av den mark som avses registreras uppfyller minimikravet for en vuxen
älg. Den prövningen kan ej bli alltför betungande för länsstyrelsen.
Länsstyrelsen vill i sammanhanget erinra om det synsätt som ligger till
grund för nuvarande jaktlagsstiftning, nämligen värdet i god samordning
till stabila jaktområden och främjandet av jaktlig samverkan.
Naturvårdsverket gör gällande att det bedrivits ”klappjakt” på små
älgjaktsområden. Länsstyrelsen ställer sig frågande till det uttryckssättet.
För egen del vill länsstyrelsen betona att företrädare för småområdena
behandlas med full respekt och under hänsynstagande till deras berättiga-
de intressen.
Som påpekas ovan spelar B-licensjakt och den generella jakten inte
någon större roll från älgskötselsynpunkt i det här länet, i vart fall inte for
närvarande. Mot den bakgrunden motsätter sig länsstyrelsen inte förslaget
att dessa små områden kan registreras utan speciell prövning. Föreslagen
minimiareal verkar rimlig. Ett område i den storleken bör dock vara
sammanhängande.
Länsstyrelsen anser dock att åtgärden leder till en uppsplittring av
jaktmarkerna eller att man bryter etablerad jaktsamverkan. Regeringen
har for övrigt redan i prop. 1990/91:28 tagit avstånd från tankten att just
nu genomföra förslaget under detta avsnitt.
Länsstyrelsen betraktar kartan som ett helt nödvändigt hjälpmedel i
registrerings- och registerarbetet. Handhavandet och uppdateringen av det
omfattande kartmaterialet är ett resurskrävande men nödvändigt arbets-
moment.
Älgjaktsområdena är inlagda på den s. k. länskartan som daterar sig här
från år 1977 och börjar bli sliten och svåröverskådlig. Nytt kartmaterial är
nödvändig men samtidgt mycket kostsamt. Kostnaden för ett kartbyte
måste tas ur viltskadefonden, utöver det maximibelopp på 200000 kr. som
länsstyrelsen får använda for sin älgjaktsadministration.
Ändringar i arealkraven for A-licensområde i de olika distrikten har
gjort att länsstyrelsen varje år måste se över registreringarna och vidta
erforderliga justeringar. Nedgång i älgstammen har i förekommande fall
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
232
lett till att A-licensområden blivit B-licensmark, generell mark eller kalv-
mark.
De två sista meningarna i avsnittet är förbryllande. Den ändring i kravet
på minimiareal som bestäms för älgvårdsdistrikt eller delar därav måste
vara styrande för översynen. Länsstyrelsen torde inte kunna undvika att
omgående och på ett konsekvent sätt anpassa registreringarna till den
minimiareal som bestäms. Däremot är det angeläget att jägarorganisatio-
nernas och länsviltnämndens förslag till avskjutning har sådana margina-
ler att i vart fall smärre ändringar i stammens tillväxt, skadesituationen
m.m. inte automatiskt behöver leda till omedelbara förändringar i areal-
kravet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Naturvårdsverket föreslår att registre-
ringsförfarandet skall förenklas så att länsstyrelsen skall registrera licens-
områden utan prövning.
Exempel 1
Hur skall länsstyrelsen förfara om område A anmäler fastigheter för regist-
rering, som enligt länsälgkartan, ingår i område B som inte har anmält
minskning av sitt område (detta är mycket vanligt med nuvarande hante-
ring). Skall registreringen av område B återkallas i särskilt beslut? Skall
fastigheterna vara ”dubbelregistrerade” i avvaktan på eventuell anmälan
om minskning av område B? Om länsstyrelsen återkallar registreringen
hävdar område B att det innehar gällande avtal om jakträtt. Skall länssty-
relsen då återkalla registreringen av både område A och område B?
Exempel 2
När område C i början av juni får sitt preliminära beslut om tilldelning
konstaterar de att grannjaktlaget, område D, utökat sitt område och där-
med fått högre tilldelning. Vid förfrågan hos länsstyrelsen konstateras att
område D anmält ytterligare fastigheter till sitt område. Dessa fastigheter
ingår även i område C. Område C ”är i god tro”. Vilken/Vilka registrering-
ar skall återkallas?
Med ovanstående exempel vill länsstyrelsen visa att det förmodlingen
krävs en faktisk prövning av varje anmälan. Det finns annars stor risk för
att en hel del av älgjaktsadministrationen förskjuts från vintern/våren till
sommaren/veckorna före älgjaktens början.
Länsstyrelsen konstaterar att det föreslagna systemet med anmälan om
registrering sannolikt innebär att arbetsbelastningen förskjuts i tiden på ett
icke önskvärt sätt. Vidare bedöms systemet innebära en ökad arbetsbelast-
ning eller i bästa fall oförändrad belastning.
Enligt naturvårdsverket saknar B-licensområden betydelse för skötseln
av älgstammen. Verket föreslår därför att B-licensområden skall registre-
ras utan någon annan prövning än från arealsynpunkt.
Det är enligt riksdagen angeläget att främja jakt i samverkan samt att
motverka en fortsatt uppsplittring av licensområden. Naturvårdsverkets
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
233
förslag kan komma att innebära en ökning av antalet B-licensområden.
Befintliga större licensområden kommer då att splittras. B-licensområden
kommer alltså att få betydelse för skötseln av älgstammen.
Vidare blir följden att en jakträttshavare med ett registrerat B-licensom-
råde på 50 ha, enligt naturvårdsverkets förslag, kan få sitt B-licensområde
uppdelat i tio B-licensområden och därmed få en tilldelning av tio älgar.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget att registrera B-licensområden utan
prövning.
Länsstyrelsen sänder redan i dag beslut om registrering i vanligt brev,
även om beslutet går sökanden emot. Av kostnadsskäl används mottag-
ningsbevis endast i undantagsfall.
Karta med inritade registrerade områden är en förutsättning för länssty-
relsens älgjaktsadministration oavsett om ett ansöknings- eller anmäl-
ningsförfarande används.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger ja till anmälan om
registrering vad gäller egentliga licensområden (A-områden). Det kan här
invändas att länsstyrelsen åsamkas merarbete i de fall anmälan är oriktig.
Det får dock förutsättas att detta hör till undantagen. Någon större
besparing innebär inte anmälan eftersom länsstyrelsen genom den bedriv-
na försöksverksamheten har de flesta licensområdena registrerade i dag.
Länsstyrelsen säger nej till anmälan om registrering när det gäller sär-
skilda licensområden (B-områden). Skälen till detta är flera. I 33 § jakt-
lagen anges att ett område kan registreras som licensområde med tilldel-
ning av ett vuxet djur om året om det finns särskilda skäl för en sådan
registrering. Vid riksdagsbehandlingen uttalade jordbruksutskottet vissa
principer som skulle vara vägledande vid bedömningen om särskilda skäl
kunde föreligga. Principerna var i korthet:
1. Jakträttshavaren vägrats anslutning till angränsande licensområden.
2. Registrering tillstyrks av angränsande licensområden.
3. Alla jägare på ett mindre område kan inte utan vidare få plats i en ny
jaktgemenskap.
4. Äldre jakträttshavare som tidigare inte deltagit i jaktsamverkan söker
om registrering.
5. Praktiska möjligheter saknas för samgående med annat licensområde.
Naturvårdsverket föreslår att denna av riksdagen fastställda ordningen
skall ändras. Verket anser att jakten på dessa områden inte har någon
negativ verkan på skötseln av älgstammen. Från rekreationssynpunkt har
möjligheterna till jakt på dessa områden stor betydelse. Så långt natur-
vårdsverket. Det som, enligt lässtyrelsens mening, talar emot förslaget att
alla områden som begär att bli registrerade för B-licens och som är minst 5
ha utan särskild prövning skall få sin anmälan registrerad, är följande.
Genom en slopad prövning vid B-licens kommer helt visst antalet B-
områden att öka. Detta får till följd att i dag bestående A-områden får en
sämre arrondering eftersom B-områden kan komma att finnas inne i
området. Vilka konsekvenser detta kommer att få vid jakt med hund är
lätt att förstå. Många A-områden kan komma att tvingas övergå till B-
områden därför att de arealmässigt inte längre fyller kravet för A-område.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
234
Inom vissa jakt vårdskretsar bedrivs i dag arbete med att sammanslå mind-
re jaktområden till större enheter.
Att detta arbete leder till bättre jakt- och viltvård är ett obestritt förhål-
lande. Jaktvårdskretsarnas arbete bedrivs helt på ideell basis. Om ett
värdefullt arbete genom ett penndrag omintetgörs så är det förståeligt om
den ideella insats som i dag görs inte längre känns så meningsfull.
Länsstyrelsen befarar att den samverkan och dialog, som naturvårdsver-
ket eftersträvar mellan jägare och markägare, uteblir. Detta gagnar ingen.
Det är visserligen sant att arbetet med prövning vid B-licens är omfattande
och tidsödande men detta är nödvändigt om begreppet ”god älgvård” skall
få vara en ledstjärna. Arbetet med att pröva om ett ”splittrat” A-område
fortsättningsvis kan vara ett sådant område har inte berörts i naturvårds-
verkets förslag men kan på goda grunder också antas bli omfattande. Till
länsstyrelsens kännedom har kommit att markägarna inom ett A-område
planerar att var för sig söka B-licens. Markägarna är 31 till antalet. Genom
att ändra licensform ökas antalet älgar som får fallas från 2 till 31. Om ett
sådant extremt exempel får efterföljare är det lätt att inse de negativa
konsekvenserna för vården av älgstammen. Utan att vara siare kommer
nog markägarna att samordna sina jaktintressen och falla ett för trakten
alltför högt antal älgar. Förutom de negativa konsekvenserna för viltvår-
den tillkommer ett administrativt merarbete som inte gagnar någon. Na-
turvårdsverket har i sitt förslag betonat att dessa små områden svarar för
en omotiverad stor del av arbetsbelastningen och kostnaderna hos länssty-
relsen. Naturvårdsverket förenklar inom ett område men föreslår samti-
digt åtgärder som skapar merarbete. Logiken är svår att spåra.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund: Förbundet de-
lar verkets uppfattning att administrationen runt jakten kan minskas ge-
nom enklare rutiner, exempelvis genom förenklat registerförfarande av
jaktmark samt att vissa överklagningsrutiner ändras.
Man kan konstatera att regeringen lagt en proposition med förslag om
att älgjakten på generell mark, som enligt tidigare riksdagsbeslut skall
upphöra fr.o.m. 1990 års älgjakt, kommer att förlängas t.o.m. den i
viltskadeutredningen föreslagna övergångstiden, dvs. t.o.m. år 1994. Na-
turvårdsverkets förslag vad avser omregistrering av generella marker till B-
licensområden är därför överspelat.
I anslutning till införandet av nya samverkansformer framstår det föga
meningsfullt att genomföra administrativa omläggningar av det slag som
förespråkas av naturvårdsverket. Frågan om nya rutiner på detta område
bör enligt vår uppfattning anstå och komma till övervägande först efter
den av viltskadeutredningen föreslagna treåriga försöksperioden 1992 —
1994.
Skogsindustrierna: Registreringsförfarandet är i dag den del av admini-
strationen som är mest resurskrävande. Det är också inom detta område
som de största förutsättningarna finns för förenklingar och besparingar.
Enligt förslaget skall ingen kontroll av uppgifterna göras vid anmälan av
älgjaktsområde. Uppgifterna noteras bara i länsstyrelsens register. Däref-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
235
ter beslutas om området registreras som A- eller B-licens eller inte alls
(kalvjaktsområde).
Vår uppfattning är att det inte är positivt att forenkla registreringsförfa-
randet for mycket. Genom en sådan schablonisering ökas möjligheterna
till att erhålla B-licens på små marker. Därmed är risken stor att angeläget
samarbete inom A-licensområden upphör. I stället bör man verka för att
A-licensområden består och att samarbeten mellan jaktområden upptas.
Dessutom finns en markant risk att kontrollen över älgjakten försvinner
vid ett uppsplittrande till mindre jaktenheter. Registreringsförfarandet bör
dock kunna förenklas utan att man för den delen underlättar en uppsplitt-
ring av större jaktområden.
Allmänt
Svenska jägareförbundet delar i huvudsak de synpunkter som naturvårds-
verket här redovisar. Förbundet vill emellertid understryka det angelägna i
att såväl B-områden som kalvjaktsområden stimuleras att ingå i någon
form av jaktlig samverkan. Förutsättningar härför torde obetingat förelig-
ga. Medlen bör vara kunskapsuppbyggnad, utbildning och information.
”Tvång” bör förekomma endast i den balanserade omfattning som följer
av gällande lagstiftning.
Vidare får förbundet understryka att naturvårdsverkets ståndpunkt att
den separata älgjakten på småområden ”inte har någon egentlig negativ
inverkan på älgstammen” i sig är korrekt — dock endast under förutsätt-
ning att de små områdena utgör en liten andel av helheten. Däremot har
den ifrågavarande jakten en så negativ inverkan på alla jaktliga och
viltvårdande samordningssträvanden att denna betydelse knappast kan
övervärderas. Mot bakgrund härav kan Svenska jägareförbundet inte dela
naturvårdsverkets tankegångar om att underlätta tillkomsten av små sepa-
rata älgjaktsområden för att minska administrationen.
Registrering
Svenska jägareförbundet tillstyrker i princip en förenkling av registrerings-
förfarandet.
Naturvårdsverkets förslag är emellertid av flera skäl synnerligen svårbe-
dömt.
Svenska jägareförbundet får för sin del framhålla följande principiella
synpunkter.
Den svenska älgstammen skall, enligt jägareförbundets mening, inte
skötas enligt ett schablonmönster med minsta A-områden inom resp,
älgvårdsdistrikt som norm. Förutom vad i frågan anförts ovan finns skäl
att erinra om de synpunkter som redovisas i ”Vilt och jakt” — Jakt- och
viltvårdsberedningens slutbetänkande SOU 1983:21 — och i jordbruksut-
skottets betänkande 1986/87:21.1 fråga om älgjakten betonas bl. a. vikten
av att
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
236
en förbättrad samordning till stora och stabila älgjaktsområden
eftersträvas,
främja en jaktlig samverkan och motverka en fortsatt uppsplitt-
ring av licensområden,
redan registrerade älgjaktsområden med generell tilldelning får
behållas under en övergångstid, och under vissa förutsättningar
efter ansökan kunna registreras som särskilda licensområden (B-
licens),
om en jakträttshavare på en mindre mark bryter sig ur en redan
etablerad samverkan skall han inte ha möjlighet att få marken
registrerad som eget licensområde.
Detta synes bl. a., enligt Svenska jägareförbundets mening innebära att
riksdagen i sitt beslut den 29 april 1987 ansett att älgjakten skall bedrivas
inom områden av sådan storlek att älgstammen kan vårdas och att enbart
tidigare registrerade generellområden skall kunna registreras för B-licens.
Förbundet anser i likhet med verket att det av politiska skäl är svårt att
för närvarande ompröva älgjaktssystemet med B-licensområden och
kalvjaktsområden. Från älgskötselsynpunkt finner emellertid Svenska jä-
gareförbundet det direkt felaktigt att underlätta bildandet av sådana områ-
den inom redan etablerade älgskötselområden.
I särskild ordning har jordbruksdepartementet berett Svenska jägareför-
bundet möjligheter att avge yttrande över ett förslag den 27 april 1990 från
statens naturvårdsverk ”Registrering av särskilt licensområde, B-område,
för jakt efter älg”. Naturvårdsverket föreslår i denna framställning ett
automatiskt överförande av de ca 20000 generellområdena till område
med B-licens.
I remissvar den 23 augusti 1990 avstyrker jägareförbundet naturvårds-
verkets förslag:
Svenska jägareförbundet avstyrker mot bakgrund av vad ovan
anförts SNVs förslag och föreslår att de generella områdena med
oförändrade bestämmelser får kvarstå t. o. m. år 1994. Under tiden
intill dess skall så långt möjligt jakten söka samordnas i egentliga
älgvårdsområden. Samordningen bör eftersträvas ske på frivillig
väg. 1 de fall inte en sådan samordning kan åstadkommas bör
övervägas om de ifrågavarande områdena verkligen fortsättningsvis
— efter år 1994 — bör ha tillstånd fälla vuxen älg.
Svenska jägareförbundet vidhåller denna sin uppfattning och avstyrker
således natuvårdsverkets förslag vad avser det principiella innehållet i
punkt 7.2.5 i sin helhet.
Samtidigt vill förbundet understryka att en rimlig förståelse måste fin-
nas för de problem av olika slag som finns när det gäller samordning av
mindre jaktområden. Målsättningen bör, som tidigare sagts, vara att ge-
nom information och utbildning successivt nå största möjliga samordning.
Till den del detta inte leder till önskat resultat kan de fastlagda målen för
älgvården ändock uppnås, förutsatt att separat älgjakt på mindre områden
inte når större omfattning än nu.
Förbundet vill härutöver framhålla följande:
Naturvårdsverket finner att registreringen bör kunna genomföras utan
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
237
något remissförfarande. Jägareförbundet delar denna uppfattning. I prin-
cip skall registreringen enbart kunna grundas på de lämnade uppgifterna. I
den mån ett registreringsbeslut emellertid berör andra älgjaktsområden
måste dessa ovillkorligen underrättas om nyregistreringen.
Vidare finner naturvårdsverket att det av beslutet bör framgå att det
”kan komma att återkallas om uppgifterna senare visar sig vara felaktiga,
varvid jakt inte får bedrivas, annat än efter älgkalv”. Detta att jakt får ske
efter älgkalv även om uppgifterna är felaktiga är, enligt jägareförbundets
mening, äventyrligt. En felaktighet som någon gång förekommit är nämli-
gen att man av misstag (?) söker registrera fastigheter där sökanden inte
disponerar jakträtt över huvud taget.
Naturvårdsverket anför att då den totala arealen med B-licenser är så
liten — mindre än 4% av den totala älgjaktsarealen — och jakten på dessa
områden inte har någon negativ inverkan på skötseln av älgstammen bör
”klappjakten” på de små älgjaktsområdena upphöra.
Naturvårdsverket återkommer i promemorian gång efter gång till att
småområdena saknar betydelse för skötseln av älgstammen. Som ett utflö-
de härav förordas att mindre områden ”som bryter sig ur större områden
registrerade för A-licens, regelmässigt utan annan prövning än från areal-
synpunkt skall registreras som älgjaktsområden för B-licens”.
Totalt finns för A-licens registrerat ca 18200 jaktområden. Generellom-
råden och B-licensområden utgör ca 21 000.
De problem som de små jaktområdena skapar vad avser påverkan av
möjligheterna till frivilliga överenskommelser angående avskjutningsprin-
ciper, m.m., rättvisesynpunkter, flytande registrering — en jaktmark ena
året i ett A-licensområde — nästa år eget B-licensområde — tredje året i ett
annat A-licensområde — oförståelse inför riktad avskjutning, m. m. har i
någon mån ovan berörts. Dessa förhållanden torde emellertid kunna vidi-
meras av envar som arbetat med skötseln av älgstammar i Sverige.
Naturvårdsverkets förslag att ”utbrytningar” skall accepteras utan in-
vändningar och om den ”utbrutna” arealen är större än 5 ha omgående
resultera i B-licens kan förbundet inte samtycka till. Naturvårdsverkets
förslag innebär nämligen i sig en direkt ”försvårad administration av
älgjakten” och strider helt mot riksdagens beslut.
Vad gäller naturvårdsverkets uttryckssätt — ”klappjakten” på små
älgjaktsområden — har detta inte exemplifierats och får stå helt för na-
turvårdsverkets räkning.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsälgkarta
Svenska jägareförbundet finner länsälgkartan vara ett av de viktigaste
instrumenten i älgjaktsadministrationen. Länsälgkarta skall, enligt jägare-
förbundets mening, fortlöpande föras.
238
Löpande översyn
Under denna rubrik utvecklar naturvårdsverket det angelägna i att dels
”skapa marginaler” dels vid ”förändringar som bedöms ge långsiktiga
effekter på älgstammen” se över arealkravet för minsta (?) A-licensområ-
de.
Såväl under denna rubrik som vad avser övriga frågor i naturvårdsver-
kets förslag har verket förträngt att länsjaktvårdsföreningen och jaktvårds-
kretsarna i resp, län är organ som fortlöpande följer de aktuella frågorna.
Baserat på samråd och lokal kunskap ger länsjaktvårdsföreningen länssty-
relsen fortlöpande information och förslag till när arealgränser, m. m. bör
justeras.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: I promemorian föreslås förenklingar i tilldelningen inom
områden med A-licens. Grundläggande skall vara den minimiareal som
krävs för att få falla ett vuxet djur. Minimiarealen fastställs efter hörande
av jaktvårdsorganisationema, övriga berörda myndigheter och organisa-
tioner samt länsviltnämnden. Skogsstyrelsen vill poängtera att det är vik-
tigt att även markägare/skogsbrukare får ett reellt inflytande vid denna
process.
Skogsstyrelsen anser att naturvårdsverkets förslag till schablonmässig
älgtilldelning till A-licensområden inom älgvårdsdistrikten, trots detta kan
uppfattas som ett avsteg från önskemålet om en beskattning av älgstam-
men på ett produktionsanpassat sätt, bör genomföras under en försökspe-
riod. Naturvårdsverkets bedömning att skötseln av älgstammen inte moti-
verar det i dag tillsynes exakta tilldelningsförfarandet är förmodligen
riktigt.
Förslagen om fri kalvjakt inom A-licensområden och långa jakttider
avdramatiserar, om de genomförs, älgjakten på ett för viltvård och skogs-
bruk välgörande sätt. Fri kalvjakt kan lämpligen inledningsvis prövas
under en försöksperiod.
Domänverket: Domänverket tillstyrker naturvårdsverkets förslag, att till-
delningen inom A-licensområden skall avse vuxna djur jämte en rekom-
mendation att minst lika många kalvar bör fällas.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Ett införande av ”Hallandsmodellen” i
Stockholms län för preliminära beslut skulle inte ge några administrativa
vinster, sannolikt det motsatta. För närvarande tillämpas följande rutiner i
Stockholms län. Alla A-licensregistrerade områdeshavare tillskrivs i de-
cember varje år. Därvid erinras om anmälningsskyldigheten och fällav-
giftsinbetalning. Det upplyses vidare om att licenstilldelningen kommer
att ske automatiskt och bli densamma som föregående år, om inte länsvilt-
nämnden föreslår annat. Slutligen upplyses om att eventuell ansökan om
omregistrering eller egna synpunkter på älgtilldelningen skall göras senast
239
den 31 januari påföljande år. Länsstyrelsen anser att detta brev väl uppfyl-
ler områdeshavarnas berättigade krav på myndighetsservice.
Till följd av utsändandet av decemberbrevet behöver kommunicering
bara ske av sådana länsviltnämndsyttranden i vilka föreslås mindre licens-
tilldelning än förut eller som innebär en minskad tilldelning i förhållande
till registerhavarens yrkande. Preliminära beslut enligt utredningens mo-
dell skulle enligt länsstyrelsens mening bara medföra ytterligare arbete och
kostnader.
Databaserade licenstilldelningsberäkningar enligt Hallandsmodellen
kan innebära att den enskilde får göra samma invändningar varje år och
länsstyrelsen på samma sätt korrigera tilldelningen vid slutligt beslut varje
år. Systemet förefaller från Stockholms regionala horisont inte att medföra
någon arbetsbesparing.
Förslaget om licenstilldelningar som gäller tills vidare vill länsstyrelsen
med kraft framhålla som arbetsbesparande och rationellt varför det till-
styrks. Det har även kommenterats i yttrandet över ”Skada av vilt”, vartill
hänvisas.
Att slopa tilldelningen av älgkalv till A-licensområden medför ingen
administrativ vinst om inte både rapporteringsplikt och fällavgifter för
kalv slopas. Någon större ökning av det faktiska kalvskyttet är inte trolig.
Erfarenhetsmässigt kan det vara svårt att få tag på de sista kalvarna på
licensen. Ett bibehållande av kalvlicensgivningen förordas.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Naturvårdsverket föreslår en schablonmässig
tilldelning av älg i direkt relation till disponibel areal för resp. A-licensom-
råde inom ett älgvårdsdistrikt (jaktvårdskrets). Enligt verket erfordrar
skötseln av älgstammen inte större exakthet i nyss angivet hänseende.
Häremot kan anföras att marker, där tillgången av älg är stor och där
riskerna för allvarliga skador är störst, bör utsättas för ett proportionellt
hårdare jakttryck än områden med mindre tillgång på älg och lindrigare
skador. Möjligheterna att nå godtagbara resultat enbart med rent matema-
tiska beräkningar av tilldelningarna i förhållande till arealtalen kan inte
betecknas som realistiska. Om förslaget genomfördes skulle skadorna på
många håll öka drastiskt genom en för låg tilldelning/avskjutning medan
avskjutningsresultaten för områden med låg/dålig tillgång på älg skulle bli
anmärkningsvärt låga jämfört med tilldelningsnormen.
Beträffande Uppsala län kan anföras att för närvarande utgör mer än
hälften av älgvårdsdistrikten storlicensområden, s. k. kretslicensområden.
Älgvårdsdistrikten är i flertalet fall så stora att älgtätheten i markerna
varierar avsevärt. Länets system med arealgränser, som sedan länge tilläm-
pats för tilldelningen inom älgvårdsdistrikten, möjliggör att tilldelningen
successivt kan anpassas med hänsyn till älgtillgången och skadorna. Enligt
länsstyrelsens mening fungerar tilldelningssystemet med individuell an-
passning inom distrikten/kretsarna i länet mycket bra. De principer som
sålunda utbildats och som innebär att olika hård beskattning av älg kan
regleras och ske efter lokala behov inom älgvårdsdistrikten är enligt läns-
styrelsens bedömning användbara utan några påtagliga olägenheter och
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
240
ökade arbetskostnader för det fall automatisk databehandling introduce-
ras.
En fortsatt statligt reglerad tilldelning enligt de arbets- och medverkans-
former som nu tillämpas för länets vidkommande (inkl, eventuellt tillkom-
mande stöd med hjälp av ADB) anser länsstyrelsen som den bästa garantin
för att älgstammen skall komma i balans enligt högt ställda mål.
Länsstyrelsen avstyrker därför förslaget i denna del.
Naturvårdsverket har i sammanhanget förordat ett nytt system angå-
ende själva tilldelningsbesluten. Det system som föreslås innebär att läns-
styrelsen angående älgtilldelningen till jägarna skulle sända ut beslutsför-
slag betecknade som ”preliminära tilldelningsbeslut”. Dessa skulle övergå
till slutliga beslut om jägarna inte hör av sig inom viss tid.
Länsstyrelsen ifrågasätter nyttan och de praktiska fördelarna av den
förordade nyordningen rörande tilldelningsbesluten. Vidare ifrågasätter
länsstyrelsen de lagenliga förutsättningarna för en nyordning av sådant
slag.
Angående besluts giltighetstid s. k. rullande tilldelning
Länsstyrelsen avstyrker förslaget av följande skäl.
Länsstyrelsen är av den meningen att huvudinsatsen mot viltskador av
älg görs genom den fortlöpande prövning av licensjakten som sker varje år
och den därvid beslutade och fullföljda ordinarie avskjutningen under
varje jaktsäsong. Prövningen härvidlag skall i tillräcklig mån ta med i
beräkningen alla de viktiga faktorer som måste särskilt beaktas varje år,
såsom älgskador på jordbruksgrödor och skog, bedömning av den aktuella
födosituationen, viltolyckor med älg m. m. Utredningen och själva pröv-
ningen bygger på förslag och yttranden på bred basis från alla i samman-
hanget berörda intressenter. Dessa har var och en möjlighet att föra fram
specifika förhållanden inom vars och ens intressesfär som bör beaktas
inför årets jakt. Vid prövningen beslutas — på grundval av vad som
kommit fram och beaktats — ramen för det innevarande årets nödvändiga
beskattning av älgstammen.
Det system med arealgränser, som sedan länge tillämpats för tilldelning-
en inom älgvårdsdistrikten, möjliggör att tilldelningen successivt kan an-
passas med hänsyn till älgtillgången och skadorna. Enligt länsstyrelsens
mening fungerar tilldelningssystemet med individuell anpassning inom
distrikten/kretsarna i länet mycket bra.
Enligt länsstyrelsens uppfattning är denna ordning betydelsefull, särskilt
i ett inledningsskede till en period, under vilken en kraftig decimering av
älgstammen skall ske.
När förhållandena i en framtid blivit mer stabila och älgstammen kom-
mit i eftersträvad balans kan frågan om s. k. rullande tilldelning eventuellt
tas upp till ny behandling.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
241
16 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Fri kalvjakt på vissa områden
Utredningens förslag innebär att länsstyrelsen i fortsättningen endast skall
besluta om tilldelning av vuxna älgar inom A-licensområden. Dock skall i
beslutet ges en rekommendation om att minst lika många älgkalvar skall
fällas. Jakten efter älgkalv inom A-områden blir härigenom fri.
Enligt utredningen kan det förväntas att kalvavskjutningen — med
hänsyn till de fördelar som förslaget har — uppnår en önskvärd nivå, vilket
inte minst från skadesynpunkt är angeläget.
Häremot kan anföras att ett system med fri kalvjakt inte har prövats i
praktiken. Det finns anledning att också räkna med andra förhållanden
som kan ge negativa effekter vid en tillämpning. Sålunda finns det fortfa-
rande en del jägare som har motvilja att skjuta kalvar. Dessutom är det
ofta svårare att skjuta älgkalv än vuxna älgar. De vuxna djuren enligt
licenstilldelningen skjuts därför regelmässigt först. Den återstående tilldel-
ningen enligt licensen utgörs således av kalvar. Den antalsbestämning som
gjorts genom licensen kan antas utöva ett tryck på jägaren att fylla den
bestämda kvoten. En rekommendation däremot kan antas ha svagare
effekt på jägaren, vilket kan innebära att kalvjakt underlåts.
Det kan sålunda inte uteslutas att det föreslagna systemet med fri
kalvjakt kan ge den effekten att kalvjakten sammantaget minskar. Detta är
minst av allt önskvärt med tanke på den kraftansamling som är nödvändig
om älgstammen totalt skall nedbringas till balansnivå genom jaktinsatser
de allra närmaste åren. Oprövade och osäkra system av aktuell karaktär
bör därför anstå tills vidare. Eventuellt kan ett förslag om fri kalvjakt tas
upp till behandling om några år.
Länsstyrelsen avstyrker på grund av vad sålunda anförts förslaget om
införande av fri kalvjakt inom A-licensområden.
Tilldelning
Länsstyrelsen avstyrker bestämt förslaget om schablontilldelning för ett
helt älgvårdsdistrikt. Det bedöms verklighetsfrämmande, då älgförekoms-
ten ofta är ojämnt fördelad beroende på födotillgång m.m. Någon admi-
nistrativ vinst synes förslaget inte innebära, eftersom jaktvårdskretsarna
föreslås lämna förslag på arealkrav för A-områden. Det förutsätts att dessa
förslag skall anpassas efter lokala behov av beskattning av stammen.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Registrering av B-område
Länsstyrelsen anser liksom SNV att dessa områden kan komma att svara
för en omotiverad stor del av arbetsbelastningen och kostnaderna när de
generella områdena upphör. Förenklade regler behövs men länsstyrelsen
är tveksam till så drastiska ändringar som föreslås.
Länsstyrelsen bedömer att ett system med flerårslicens i samtliga områ-
den vore bästa lösningen på problemen.
242
Fri kalvjakt
Tilldelning av älgkalv bör tills vidare ske inom andra områden än älgsköt-
selområden. Erfarenheterna från jakten i sistnämnda områden bör utvär-
deras innan en helt fri kalvavskjutning skall kunna bedrivas.
Beräkning av tilldelning
Älgtätheten är i vårt län högst varierande främst beroende på stora skillna-
der på älgbiotoper (bete, vatten, m. m.) i länet. I norr och söder finns
storskog och mitt i länet ett mera renodlat slättlandskap. Dessa skillnader
på biotop och älgtäthet förekommer även ofta starkt inom ett och samma
älgvårdsdistrikt. Att därför gå in för statens naturvårdsverks förslag om att
tillämpa mera schablonmässig beräkning av älgtilldelning för ett helt
älgvårdsdistrikt förefaller inte realistiskt och kan komma att av jägarna i
länet upplevas som orättvist och oacceptabelt. En eventuell schablonmäs-
sig tilldelning måste, för att accepteras av älgjägarna, vara mer lokalanpas-
sad. Det bör i och för sig vara möjligt att via dator göra en mer nyanserad
schablontilldelning inom delar av kommuner med hjälp av vissa försam-
lingsgränser.
Jakt efter älgkalv
Länsstyrelsen bedömer att om önskemålet om högre kalvavskjutning skall
uppnås bör jägarna i klartext få se hur många kalvar som bör fällas.
Dessutom är det inget stort merarbete för länsstyrelsen att även tilldela
kalv.
Schablonmässig tilldelning
Licenstilldelningen bör enligt förslaget kunna ske schablonmässigt efter
areal för hela älgvårdsdistrikt. Enligt länsstyrelsens uppfattning är älg-
stammen allför ojämnt fördelad över ytan för att man skall kunna ha
samma tilldelning per areal i ett helt älgvårdsdistrikt. Däremot skulle,
vilket i stor utsträckning också sker i dag, tilldelningen kunna ske scha-
blonmässigt inom en församling. Hanteringen skulle inte behöva bli så
mycket vidlyftigare, eftersom dator kan användas även vid en schablon-
mässig tilldelning för en församling. Om behov föreligger att differentiera
tilldelningen inom en församling, bör den möjligheten fortfarande kvarstå.
Jakt efter årskalv inom A-licensområden
Förslaget att tilldela endast vuxna djur för A-licensområden kommer att
avsevärt minska administrationen. Fördelningen mellan vuxna djur och
årskalvar i licenstilldelningen utgör i dag ett stort irritationsmoment hos
jägarna och ger upphov till ett flertal erinringar och överklaganden, som
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
243
skall handläggas. I dag utnyttjas kalvtilldelningen dåligt vid avskjutningen
till stor del beroende på att tillgången är ojämnt fördelad mellan jaktområ-
dena. Med det nya systemet skulle kalvarna kunna fällas där de finns och
där det finns behov av en större kalvavskjutning. Om förslaget i betänkan-
det ”Skada av vilt” SOU 1990:60 att ersättning för skada av vilt på skog
och gröda inte skall utgå, genomförs, blir också behovet att kunna fälla
erforderligt antal årskalvar där de finns och gör skada, större. I Jönköpings
län var det under ett flertal år fri kalvavskjutning inom generella jaktområ-
den, vilket inte innebar några nackdelar ur älgvårdssynpunkt.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Länsstyrelsen tillämpar sedan två år tillbaka
metoden med att meddela preliminära beslut om tilldelning. Det grundläg-
gande arbetet med att ta fram tilldelningsförslagen utförs av jaktvårdskret-
sarna. Länsstyrelsen upplever att kretsarna under senare år har lagt allt
större vikt vid att uppnå en med hänsyn till de lokala förhållandena rätt
tilldelning. Länstyrelsens arbete med de preliminära besluten kräver admi-
nistrativa resurser, men har numera med stöd av persondator underlättats
väsentligt.
Det av verket framlagda förslaget hindrar inte att hänsyn även i fortsätt-
ningen kan tas till lokala förhållanden. Länsstyrelsen skall således även i
fortsättningen kunna göra ändringar i de preliminära förslagen med hän-
syn till framförda erinringar. Förslaget har emellertid en inriktning mot en
schabloniserad tilldelning som kan innebära att jägarnas organisationer
inte längre kommer att uppleva arbetet med att utarbeta tilldelningsförsla-
gen som angeläget.
Det huvudsakliga praktiska arbetet med att ta fram tilldelningsförslagen
utförs av jaktvårdskretsarna. Enligt länsstyrelsen finns i kretsarna en vär-
defull kunskap om älgstammens lokala utveckling som bör tas till vara.
Förslaget om tillsvidaretilldelning minskar också behovet av en schabloni-
serad tilldelning. Mot bakgrund härav och då ett motstånd mot förslaget i
denna del finns bland jägarna, är länsstyrelsen tveksam till värdet av att
införa en schabloniserad tilldelning.
Länsstyrelsen i Blekinge län: I Blekinge län håller för närvarande på att
genomföras ett strikt arealbaserat tilldelningssystem. Bestämmandet av
tilldelningen med ledning av arealen innebär i sig en sådan mera schablon-
mässig bestämning av tilldelningarna som naturvårdsverket eftersträvar
genom sitt förslag. När det gäller kompletteringar m. m. av tilldelningsbe-
slut konstaterar länsstyrelsen att verkets förslag överensstämmer med den
ordning som i dag redan tillämpas i Blekinge.
Länsstyrelsen godtar naturvårdsverkets förslag om att införa fri kalvjakt
inom A-licensområden. Möjligen bör dock den fria jakten efter kalv först
ske under en prövotid.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Eftersom frågan om minsta tilldelning
för A-licens tas upp i promemorian kan framhållas att länsstyrelsen i
motsats till naturvårdsverket hela tiden uppfattat riksdagsbeslutet så, att
minimiarealen för A-licenser grundat sig på en årlig tilldelning av enbart
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
244
en vuxen älg. Den nu vidtagna ändringen i jaktkungörelsen påverkar
därför inte den registreringsprövning som tillämpas i länet.
Ett förslag i promemorian innebär en klar rationaliseringsvinst, nämli-
gen att tilldelningsbesluten skall gälla tills vidare. Detta förslag tillstyrker
länsstyrelsen. Negativa beslut tillställer länsstyrelsen sökanden mot delgiv-
ningskvitto, inte i försändelse mot mottagningsbevis såsom anges i prome-
morian. Denna länsstyrelsens rutin har inte medfört några olägenheter och
innebär icke oväsentliga besparingar i portokostnader.
Ett generellt frisläppande av kalvjakten inom licensområden har länssty-
relsen tidigare förordat i sitt yttrande över betänkandet ”Skada av vilt”.
Det skall nu betonas att detta också skulle innebära förenklingar i den
administrativa ärendehanteringen. Länsstyrelsen vill alltså instämma i
den i promemorian framförda uppfattningen att en önskvärd rationalise-
ring därmed kan uppnås. Däremot anser länsstyrelsen det inte nödvändigt
att i besluten ta in rekommendationer om hur många älgkalvar som minst
bör fällas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: I punkten 7.3.4 sägs att ett s. k. ”prelimi-
närt beslut” om tilldelning bör tillställas företrädarna för resp, älgjaktsom-
råde. Företrädarna får sedan tillfälle att inom viss tid lämna synpunkter på
tilldelningen till länsstyrelsen som sedan skall ompröva beslutet. Länssty-
relsen avstyrker förslaget i denna del. Förfarandet synes överflödigt och
skulle inte innebära någon förenkling. När besluten om tilldelning skall
fattas kan föregående års avskjutning ge god vägledning om tilldelningarna
skall ändras eller inte. Är någon missnöjd med en tilldelning kan ompröv-
ningsinstitutet användas när det slutliga beslutet fattas.
I punkten 7.3.7 talas om s. k. storlicenser. Länsstyrelsen är tveksam till
om älgtillgången i Malmöhus län medger att denna typ av områden införs i
länet. Länsstyrelsen anser därför att det bör ankomma på varje länsstyrelse
att själv besluta om vilken minimiareal som skall krävas för ett sådant
område.
Länsstyrelsen i Hallands län: Som redan nämnts praktiserar länsstyrelsen i
Hallands län en schablonmässig tilldelning. Ansökan om tilldelningen har
sedan länge slopats i länet. Licensinnehavaren får ett preliminärt beslut,
som om inte någon erinran inkommer till lässtyrelsen inom en viss tid,
automatiskt blir slutligt. Inkommer erinran mot tilldelningsbeslutet, tas
det upp till prövning i varje enskilt fall. På detta sätt hindras de flesta
överklagningar till naturvårdsverket. Förslaget om att tilldelningsbesluten
skall gälla tills vidare är däremot en stor rationaliseringsvinst. Fri kalvav-
skjutning bör ge ökad frihet åt jägarna och mindre administration for
länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har inget att invän-
da mot naturvårdsverkets synpunkter. Länsstyrelsen har ovan beskrivit
hur en schablonmässig beräkning av tilldelningen sker i detta län.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
245
Kompletteringar m. m.
Det i promemorian beskrivna systemet med preliminära tilldelningsbeslut
är enligt länsstyrelsens mening inte förenligt med förvaltningslagens be-
stämmelser. Eftersom länsstyrelsen emellertid numera enligt 27 § förvalt-
ningslagen som första instans har möjlighet att ompröva denna typ av
beslut kan syftet med naturvårdsverkets förslag ändå uppnås. Möjligheter-
na till omprövning anges i besvärshänvisningen. Om rätten att överklaga
ett beslut om tilldelning tas bort bör en upplysning om omprövningsmöj-
ligheten lämnas i beslutet.
Jakt efter älgkalv
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Inom licensområden utanför s. k. älgskötsel-
områden bör tilldelningen kunna ske schablonmässigt. Beslut om tilldel-
ning bör kunna gälla tills vidare.
Länsstyrelsen tillstyrker också att tilldelningen av älgkalvar inom A-
licensområden upphör samt att fällavgifterna för älgkalvar slopas.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: En schablonmässig tilldelning på det sätt
som föreslås kan enligt länsstyrelsens uppfattning ej genomföras i länet.
Den mångskiftande karaktären i länet medför att viltstammarna har en
stor lokal variation som gör en mer anpassad tilldelning nödvändig. Arbe-
tet utförs dessutom till stor del av jaktvårdsföreningen.
Länsstyrelsen kan inte tillstyrka att kalvjakt släpps fri annat än inom
kommande älgskötselområden. Risken för bl. a. åldersförskjutningar i
stammarna med negativa följder för viltvården som följd bör inte under-
skattas.
Länsstyrelsen i Örebro län: Naturvårdsverket bortser i förslaget om schab-
loniserad älgtilldelning från den betydelse som rättviseaspekten har i till-
delningssammanhang. En i hög grad schabloniserad älgtilldelning torde
mötas av oförstående och kritik. Jägarna ser det som värdefullt att få
medverka med lokala kunskaper vid bestämmandet av älgtilldelning. Om
tilldelningsbesluten dessutom inte skall få överklagas, vilket verket har
föreslagit, kan de ge upphov till ytterligare irritation. För länsstyrelsens del
innebär schablontilldelningen inte någon påtaglig förenkling men en
tidsvinst i beredningsarbetet genom att jägarnas medverkan reduceras.
Länsstyrelsen anser det tveksamt om fördelarna med det föreslagna förfa-
randet väger upp nackdelarna.
Krav för B-licens
Naturvårdsverket föreslår att jaktområde som är större än fem hektar men
som inte uppfyller kraven för att få registreras som egentligt licensområde
(A-område) efter ansökan skall få registreras som särskilt licensområde (B-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
246
område) generellt utan särskild prövning. Detta innebär att nuvarande
krav att ”särskilda skäl” skall föreligga för en registrering som B-område
slopas. Prövningen av de särskilda skälen medför i många fall omfattande
utredningar och skönsmässiga bedömningar. Reglerna är i forvaltnings-
rättsligt hänseende svåra att hantera. Länsstyrelsen delar därför verkets
uppfattning att en förenkling och besparing åstadkoms om kravet tas bort.
Härvidlag är verkets förslag bättre än förslaget i betänkandet ”Skada av
vilt” att endast förlänga övergångstiden for områden med generell älgtill-
delning. En effekt kan bli att jägarna på mindre jaktområden i större
utsträckning väljer att inte samordna sin älgjakt med angränsande områ-
dens. Ett enkelt sätt att motverka sådana tendenser skulle kunna vara att
begränsa jakttiden for B-områdena ytterligare vad avser vuxna djur.
På lång sikt borde det vara en målsättning att den icke produktionsan-
passade jaktformen B-licens avvecklas. Det skulle nämligen ge den största
besparingseffekten. Ett uttalande av statsmakterna i den riktningen skulle
dessutom verka pådrivande i strävandena att öka samordningen och bil-
dandet av A-områden eller älgskötselområden.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Älgvårdsdistrikten är i regel så stora att
älgtätheten i jaktmarkerna kraftigt varierar. Det är därför inte realistiskt
att ersätta de individuella bedömningarna vid tilldelning av älg med auto-
matisk databehandling. Jakt bör i första hand bedrivas på marker med stor
älgtillgång och där risken för allvarliga älgskador är som störst. Att mate-
matiskt beräkna tilldelningarna utifrån arealstorleken är ingen framkomlig
väg. På vissa håll kommer skadorna att öka okontrollerat medan ett stort
antal älgar blir oskjutna på andra med mindre älgtillgång. Jakten bör enligt
länsstyrelsens mening — inte minst på grund av vad som anförts i utred-
ningen ”Skada av vilt” — vara individuellt anpassad. Det behöver dock
inte innebära något större merarbete för länsstyrelserna eftersom tilldel-
ningarna i de flesta fall kan vara ungefär de samma från ett år till ett annat.
Länsstyrelsen ifrågasätter införandet av ett system med ”preliminära
beslut”, vilka enligt förslaget skulle vinna laga kraft om registreringshavar-
na i resp, fall inom viss tid inte har anfört några erinringar mot angiven
tilldelning. Detta skulle innebära att man med resp, licensområde kommu-
nicerar ett förslag till beslut. Någon sådan skyldighet föreligger inte enligt
förvaltningslagen. Det kan också ifrågasättas om systemet har så stora
praktiska fördelar. Enligt länsstyrelsens bedömning måste jaktvårdsför-
bundet även fortsättningsvis höras vad gäller tilldelningarna for resp. A-
licensområde, eftersom man inom jägarorganisationen äger en god känne-
dom om lokala variationer i älgtillgången. Deras förslag behöver kommu-
niceras med resp, registreringshavare bara om man avser att gå sökanden
emot och/eller ändra tidigare års tilldelning. Därefter kan beslut fattas om
tilldelning.
Länsstyrelsen tillstyrker systemet med rullande tilldelning. Det är ratio-
nellt och minskar behovet av administrativa åtgärder som t. ex. kommuni-
cering.
Några tungt vägande skäl för en fri kalvjakt inom A-områdena har
utredningen inte presenterat. Länsstyrelsen har beträffande Västmanlands
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
247
län under en följd av år kunnat konstatera att inom vissa licensområden
fälls aldrig någon kalv eller för få under älgjakten. Det finns enligt länssty-
relsens bedömning i dessa fall anledning misstänka att jaktlagen inte är
intresserade av att bedriva jakt efter kalv. Även i fortsättningen måste i
resp, licensområdes tilldelning ingå ett antal kalvar för att en balanserad
avskjutning skall komma till stånd. Om man önskar en större kalvavskjut-
ning kan i stället kalvandelen av tilldelningen för resp, licensområde ökas
till den procentuella andel som inom resp, älgvårdsdistrikt kan vara lämp-
lig. Därmed kan jaktlagen bli mer belägna att bedriva jakt efter kalv.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Som naturvårdsverket angett finns det
inte skäl att försöka uppnå någon exakthet i tilldelningen inom A-områ-
den. Denna bör i stället kunna ske schablonmässigt inom hela eller stora
delar av älgvårdsdistrikt och utan individuell anpassning. Med hänsyn till
de små förändringar som normalt sker från ett år till ett annat kan länssty-
relsen inte se annat än fördelar med att tilldelningen dessutom sker tills
vidare. Skulle behov av ändrad tilldelning uppstå finns ändå möjligheten
att meddela nytt beslut. Möjligheten för länsstyrelsen att besluta om s. k.
storlicenser bör finnas under förutsättning av att de grundar sig på frivillig-
het. Dock bör B-områden inte kunna ingå i dessa licenser. B-områdena bör
enligt länsstyrelsens mening vara renodlade vad avser såväl tid som tilldel-
ning. Den innehavare av B-licens som önskar ingå i större gemenskap har
ofta möjlighet att omregistrera sin mark till A-område.
Länsstyrelsen avstyrker förslaget om att tilldelning av älgkalvar inom A-
områden upphör. Det finns enligt länsstyrelsens mening ett stort värde i
att ha kvar styrningen av denna tilldelning i systemet för att snabbt kunna
gripa in när behov uppstår. Med ett förenklat tilldelningssystem medför
detta inte någon belastning för administrationen. Skäl att slopa fällavgif-
terna för kalv föreligger inte heller enligt länsstyrelsens mening.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det är av stor vikt att tilldelningen bestäms
efter samråd med både markägare och jägare. Eftersom det för närvarande
finns alltför stora älgstammar lokalt bör det avvaktas med en tilldelning
som gäller tills vidare. En tillsvidaretilldelning kan införas när läget har
stabiliserats. På grund av stora lokala variationer är det inte heller lämpligt
att i dag införa schablonmässig tilldelning.
Länsstyrelsen ser i dag inga administrativa vinster med att införa fri
kalvavskjutning på A-licensområdena.
Besluten om tilldelning bör vara i form av preliminärt/slutligt beslut.
Dertna ordning har tillämpats under många år i Gävleborgs län och har
fungerat utomordentligt bra.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Denna länsstyrelse tillämpar inte
några ”preliminärbeslut” om tilldelning som innehavarna får yttra sig om.
Tilldelningen räknas ut och områdena får endast ett slutligt beslut om
tilldelning. Den föreslagna ordningen leder till mer arbete för länsstyrelser-
na och avstyrks.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
248
Länsstyrelsen tillstyrker att avskjutningen av kalv blir fri for A-licens-
områdena.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Utifrån grundkvoter för delar av älgvårds-
distrikten som tagits fram i samråd med jägarorganisationerna m. fl. — har
såvitt gäller detta län — tilldelning skett för vart och ett av A-licensområ-
dena efter vissa matematiska beräkningar. Systemet som har tillämpats
från slutet av 1970-talet kan i och för sig synas alltför precist. Måhända
kan det inte alltid till fullo vara anpassat till de lokala förhållandena.
Länsstyrelsen har dock haft jägarorganisationernas fulla stöd för beräk-
ningsmetoden och alltid varit konsekvent i tillämpningen, något som
respekterats av jaktutövarna. Det har för länsstyrelsens del också av re-
sursskäl varit nödvändigt med ett rakt och strikt system.
Självklart är det en fördel att ha en beräkningsmetodik gemensam för
hela landet. Om det från centralt håll ges anvisningar om att fortsättnings-
vis använda en viss bestämd metod är det angeläget att den blir enkel och
tydlig. Den modell Jämtlands län tillämpar bör mycket väl kunna tjäna
som förebild.
Lång jakttid under en följd av år och därmed automatiskt fördröjd
statistik, tillika förskjutning av tidpunkten för sammanträden med kretsar,
länsjaktvårdsförening och länsviltnämnd, begränsade resurser, tidspress
och tung arbetsbörda för berörd personal har medfört att länsstyrelsen
hittills nödgats fatta definitiva beslut direkt, dvs. inte föregångna av några
preliminära beslut. Till grund för tilldelningarna har då legat ett kvotbeslut
för samtliga älgvårdsdistrikt. I den mån licenshavare hört av sig efter
expedieringen av beslut har i förekommande fall rättelse självfallet kunnat
ske av besluten (i fall av felräkning e. d.).
Datorisering, tidigareläggning av sammanträden samt ändring av vissa
interna rutiner bör möjliggöra för länsstyrelsen att framöver fatta prelimi-
nära beslut på sätt som förutsätts i avsnittet.
Självklart måste man i sammanhanget arbeta med vissa schabloner.
Älgtäthet, skadebild m.m. varierar dock även inom älgvårdsdistrikten,
som i de norra delarna av landet normalt är ytmässigt stora. De faktorerna
måste beaktas i sammanhanget och schabloniseringen får inte drivas för
långt.
Under jaktåret 1988/89 och 1989/90 fälldes inom A-områdena i länet
5 613 resp. 5 386 kalvar. Antalet kalvar som fick fällas uppgick samtidigt
till 7904 resp. 7 985. Av de djur som fälldes de åren avar 43 resp. 42%
kalvar. Jägarerfarenheter som delgetts länsstyrelsen ger vid handen att det
totalt sett är relativt svårt rent praktiskt att fälla tillåtet antal kalvar.
Utifrån detta och vad som anförts i berört avsnitt i promemorian samt
det ansvar som jägarkåren känner för sin verksamhet har länsstyrelsen inte
någon erinran mot fri kalvavskjutning.
Självfallet skulle fri kalvavskjutning innebära en viss administrativ lätt-
nad. Besparingen resursmässigt är dock svår att bedöma. Berörd personal
bedömer den bli tämligen marginell.
Länsjaktvårdsföreningen har i sina kommentarer till förslaget på denna
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
249
punkt redovisat troliga konsekvenser av om förslaget genomförs. Syn-
punkterna är beaktansvärda.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Nuvarande tilldelningsförfarande där
jaktvårdskretsar föreslår tilldelning för licensområde inom ramen för årli-
gen fastställda tilldelningsramar fungerar i stort sett bra. En mer schablon-
mässig tilldelning skulle möjligen innebära viss resursbesparing. Man får
dock inte förringa kraven på rättvis tilldelning.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om att tilldelningsbeslutet endast skall
omfatta vuxna djur. Möjligen bör systemet först prövas försöksvis i några
älgvårdsdistrikt.
Länsstyrelsen tillstyrker även förslaget om slopande av fällavgiften på
kalv.
Den lokala administrationen (jaktvårdskretsarna/motsvarande) torde
öka väsentligt om särskilda älgskötselområden inrättas. Detta utan att
administrationen regionalt minskar. Älgskötselområden kan dock vara
befogade i områden med omfattande älgvandring. Hela vandringsområdet
bör då ingå.
Naturvårdsverkets förslag att tilldelningsbesluten bör gälla tills vidare
torde på sikt innebära en reell minskning av administrationen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger ja till datorisering. För
närvarande tas ett program i drift, producerat inom länsstyrelsen, vilket
kommer att underlätta det rutinmässiga arbetet avsevärt.
Länsstyrelsen är tveksam till rullande tilldelningar. Arbetet inom
jaktvårdskretsarna är meningsfullt endast om vården av älgstammen om-
fattar hela kretsen. Med ett rullande system sker inte någon anpassning till
förändringar i älgstammens sammansättning över tiden. Först när någon
jaktvårdskrets efterfrågar rullande tilldelning är länsstyrelsen beredd att
pröva denna form av förenkling. Den rullande tilldelningen bör då omfatta
all mark inom jaktvårdskretsen eller älgvårdsdistriktet. Om inte tillkom-
mer ytterligare en typ av licens som belastar administrationen.
Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om avkriminalisering av överskjut-
ningarna. Som en konsekvens av detta är det inte möjligt att tillämpa
rullande tilldelningar. Hur kommer länsstyrelsen tillrätta med systemati-
ska överskjutningar om det inte finns ett korrigerande system?
Länsstyrelsen är tveksam till fri kalvjakt på A-områden. Inom länet har
under en följd av år ambitionen varit att höja andelen kalv av de fällda
djuren. Inom vissa jaktvårdskretsar har andelen kalv av tilldelade djur
varit 60% dvs. över den målsättning som normalt gäller. I licenserna anges
att vuxna djur får bytas ut mot kalv. Något hinder mot att skjuta fler
kalvar finns därför inte. Fri kalvjakt kan leda till att älgkalven betraktas
som ett ringare byte och därför inte behöver jagas. Det kan paradoxalt nog
innebära att det skjuts färre antal kalvar om endast vuxna djur anges i
licensen.
Länsstyrelsen säger nej till schabloniserad tilldelning. I vatje jaktvårds-
krets finns i dag en god kännedom om var älgarna finns inom området
under jakttiden. Länsstyrelsen har under flera år i samband med de s. k.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
250
rambesluten även angett att jaktvårdskretsen vid sitt förslag till fördelning
skall beakta lokala variationer i älgstammen. Detta har fungerat utmärkt
och jaktvårdskretsarna känner sitt ansvar och är de som bättre än länssty-
relsen kan bedöma var avskjutningen skall sättas in. Naturvårdsverkets
förslag innebär en återgång till gamla tiders tilldelningsbeslut. Om detta
genomförs minskar utan tvekan engagemanget från jaktvårdskretsarnas
sida.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund: Förbunden stäl-
ler sig tveksamma till verkets förslag att tilldelningen kan göras på ett så
schablonmässigt sätt och utan individuell anpassning. Det är få frågor på
jaktens område som förorsakar så mycket tvister som frågan om älgtilldel-
ningen för visst område. Någon absolut rättvisa kan naturligtvis aldrig
uppnås, men målet måste vara att verkligen kunna ge en tilldelning som är
relevant för olika jaktområden. Tanken med en schablonmässig tilldelning
stämmer dåligt med tidigare framförda tankegångar om större lokalt an-
svar för viltstammarnas utveckling. En tanke som också förespråkas av
naturvårdsverket.
Skogsindustrierna: Utredningen anser att tilldelningen helt skall göras
schablonmässigt och utan individuell anpassning till lokala variationer
inom älgvårdsdistriktet. Detta kan vara mindre lämpligt och kan leda till
att vissa extremt älgtäta områden endast påverkas marginellt av jakten.
Här är det bättre att följa utredningens ”Skada av vilt” förslag där avskjut-
ningsnivån inom särskilda älgskötselområden bestäms av markägarna och
jägarna tillsammans. Större ansvar kan läggas på markägare/jägare i denna
fråga. Därmed skulle det administrativa arbetet runt tilldelningsfrågan
minskas hos länsstyrelsen samtidigt som man får en tilldelningsprincip
med lokal förankring.
Inom de jaktområden där man ej bildar ”självverksamma” älgskötsel-
områden bör länsstyrelsen i likhet med förslaget endast besluta om tilldel-
ning av vuxna djur. Jakten efter älgkalv inom A-licensområden blir härige-
nom fri. Detta bör innebära att kalvavskjutningen ökar och i förlängning-
en får man en bättre balans i älgstammen.
Svenska jägareförbundet: Naturvårdsverket föreslår att samtliga A-licens-
områden inom ett älgvårdsdistrikt schablonmässigt skall erhålla samma
tilldelning per 1 000 ha och uppmanar länsstyrelserna att öka graden av
schablonhantering av tilldelningen — skötseln av älgstammen erfordrar
enligt naturvårdsverket inte någon exakthet.
Jägareförbundet tar helt avstånd från naturvårdsverkets uppfattning och
ställningstagande härvidlag. Älgtätheten inom ett och samma älgvårdsdi-
strikt varierar ofta starkt.
Med användning av ADB innebär det inga större olägenheter att variera
tilldelningsnormerna även inom älgvårdsdistrikten.
Som ovan redovisats torde emellertid det mest rationella vara att ett
älgvårdsdistrikt får en gemensam licens som fördelas av jägareförbundets
jaktvårdskretsar. Redan nu tar kretsarna fram det mesta av underlaget för
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
251
länsstyrelsernas tilldelningsbeslut. Vid kretsarnas arbete med hithörande
frågor adjungeras i regel representanter för bl. a. kommun, LRF och skogs-
bruket. Det skall emellertid understrykas att systemen för rationell tilldel-
ning av älg varierar mellan länen. I vissa län kan s. k. kretslicenser vara det
mest rationella medan i andra har arbetet inriktats mot storiicenser av
andra slag.
Naturvårdsverket föreslår att jaktområden som uppnår viss storlek skall
ges möjlighet till fri avskjutning, innebärande bl. a. fri avskjutning av kalv.
Förbundet tillstyrker i princip en sådan ordning men endast under förut-
sättningar som anges i det följande.
Att därutöver ge fri kalvjakt på övriga licensområden ter sig mer tvek-
samt. Någon nämnvärd förenkling ur administrativ synpunkt uppnås inte
heller av ett sådant system.
Att pröva den av naturvårdsverket föreslagna verksamheten i liten skala
kan övervägas i ett senare skede. Uppläggning med fri kalvjakt har aldrig
testats praktiskt. Minst lika många negativa effekter, som de av natur-
vårdsverket uppräknade positiva, är tänkbara som en direkt följd av det
föreslagna systemet. Den allvarligaste negativa effekten skulla vara om
kalvavskjutningen minskade, vilket är ett fullt möjligt utfall. En del jägare
har fortfarande viss aversion mot att skjuta kalv. I regel är det dessutom
svårare att skjuta kalv än äldre djur. När de vuxna djuren på ett tillstånd är
fällda återstår således normalt några kalvar. Om man har kalvarna antals-
bestämda kan detta ge ett tryck att försöka fylla kvoten. Om det däremot
endast är fråga om en rekommendation att fälla lika många kalvar som
vuxna bortfaller ett av motiven för en ren kalvjakt.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen anser liksom naturvårdsverket att fällavgif-
ter för kalv kan slopas. Då administrationen av älgjakten enligt förslaget
kommer att avsevärt förenklas bör också prövas om inte fällavgiften totalt
kan minskas.
Domänverket: Den särskilda fallavgiften för kalv bör tas bort inom A-
licensområden. I stället bör fällavgiften för vuxet djur ökas med ett belopp
motsvarande avgiften för en kalv. Sambandet med förslag i betänkandet
”Skada av vilt” bör observeras. Om viltskadeersättningarna tas bort, mås-
te detta också resultera i väsentligt reducerade fällavgifter.
För att inte uppmuntra att jakten inom B-licensområden ensidigt skall
inriktas mot vuxna djur bör en differentierad fällavgift tas ut för vuxen älg
resp, kalv i dessa licensområden. Inom kalvjaktsområden bör avgift för
fälld kalv erläggas. Vid fastställande av fällavgifter inom B-licensområden
och kalvjaktsområden bör hänsyn tas till den betydligt högre administra-
tionskostnad per hektar som dessa områden orsakar.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Lämpligheten av avgiftsfrihet för älgkalv
är svår att ta ställning till nu. Eventuell avgiftsfrihet bör göras beroende av
252
utvecklingen av antalet B-områden och jakten på kalvområden när G-
områden upphör. Sannolikheten for att betydligt fler kalvar kommer att
skjutas på kalvområden i framtiden (år 1989 rapporterades i Stockholms
län sex kalvar) är stor om nuvarande krav for B-områdesregistrering kvar-
står. Blir det i stället lika lätt att registrera B-områden som G-områden
kommer däremot kalvområdesjakten även i framtiden bli relativt sett
betydelselös.
Tills vidare bör lämpligen länsstyrelserna själva ges möjlighet att be-
stämma fällavgiften för kalv från 0 kr. och uppåt.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen som i det föregående avstyrkt
införandet av fri kalvjakt avstyrker i linje därmed också förslaget om
slopande av fällavgift för älgkalv.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Avgiftsbefrielse för älgkalv kan eventu-
ellt stimulera till ökad avskjutning, vilket vore positivt ur älgskötselsyn-
punkt. Länsstyrelsen ser dock ingen större administrativ vinst i detta och
förordar att avgiften behålls tills vidare.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen finner att förslaget om att
slopa fällavgift för kalv kan medföra viss risk för att man nedvärderar
detta högvilt. Förslaget kan medföra att jägarna får en nonchalant attityd
gentemot kalvjakt.
Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse förslaget om återinförande
av skyldigheten att anmäla resultatet av älgjakten även om ingen älg fällts,
vilket länsstyrelsen redan tidigare särskilt begärt. Härigenom förenklas
avsevärt kontrollen av att anmälningsskyldigheten fullgörs om antalet
fällda älgar och var dessa fällts vilket är betydelsefullt för hela älgjaktshan-
teringen, älgforskningen m. m. Länsstyrelsen förutsätter, bl. a. för älgstati-
stiken inom landet att även den som fällt kalv inom s. k. kalvjaktsområde
skall anmäla detta till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Blekinge län: När det gäller slopandet av fällavgiften för
kalvar är länsstyrelsens bedömning att en sådan åtgärd inte är behövlig för
att motivera en ökad avskjutning av kalv inom vårt län. Detta förslag
avstyrks därför.
Länsstyrelsen i Hallands län: I promemorian föreslås att fällavgifterna för
kalv slopas. Om så blir fallet bör anmälningsplikt för samtliga älgjaktsom-
råden återinföras. 1 annat fall blir statistiken så bristfällig att den ej kan
ligga till grund för kommande tilldelningsbeslut.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget
om att slopa fällavgiften för kalv.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Fällavgifterna för kalv bör vara kvar.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
253
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Fällavgift för kalv bör utgå även i
fortsättningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Förslaget att lägga kalvavgiften på det
vuxna djuret kan få den positiva effekten att man skjuter fler kalvar om
man får betala för dem även om de inte skjuts. I sådant fall skall i beslutet
anges att älgavgiften för ett vuxet djur inkluderar en kalv.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslagen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Den föreslagna åtgärden bör stimulera till
ökad kalvavskjutning och tillstyrks. Berörd personal här bedömer att
åtgärden skulle kunna innebära en sammantagen årlig inbesparing av ett
par arbetsdagar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger nej till att fällavgifter-
na för kalv slopas. Det är inte rättvist att överföra denna avgift på de
vuxna djuren och ger inte heller några administrativa vinster.
Skogsindustrierna: För att stimulera kalvavskjutningen ytterligare är det
lämpligt att fällavgiften tas bort på kalv.
Svenska jägareförbundet: Vad gäller avgiftsbefrielse för älgkalv kan detta
möjligen stimulera till en något ökad kalvjakt. Ett bibehållande av avgiften
for kalv torde emellertid enligt jägareförbundets mening medföra en säkra-
re rapportering av fällda djur. Vidare är avgifterna för kalv så förhållande-
vis låga att en total avgiftsbefrielse inte torde ha någon reell betydelse för
jaktansträngningarna. Mot bakgrund härav motsätter sig Svenska jägare-
förbundet att kalv befrias från avgift till länsviltfonden.
Naturvårdsverket anser att verkets förslag möjliggör ett återinförande av
skyldigheten för licensområdena att oavsett om älg fällts eller ej göra
anmälan till länsstyrelsen.
Svenska jägareförbundet anser i likhet med naturvårdsverket att det är
synnerligen väsentligt att skjutna älgar, vuxna såväl som kalvar, blir rap-
porterade på ett korrekt sätt. Detta är angeläget då säkra avskjutningsre-
sultat utgör en grundsten for såväl älgobssystem som inventeringar och
produktionsberäkningar vilka är en förutsättning för en riktig hantering av
älgstammarna. Enligt jägareförbundets mening skulle korrekta redovis-
ningar av avskjutningsresultaten underlättas av ett krav på anmälan av
jaktresultat oavsett om älg fällts eller ej. Den obligatoriska anmälnings-
skyldigheten bör därför återinföras.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
254
Skogsstyrelsen: I promemorian föreslås att det skall bli obligatoriskt att
anmäla jaktresultatet. Detta tycker skogsstyrelsen är bra. Därigenom
underlättas bl. a. uppföljning av hur en eventuell fri kalvjakt kommer att
fungera. Obligatoriet är också en förutsättning för uppföljning av jaktresul-
tatet inom eventuella älgskötselområden.
Domänverket: Anmälan om fällda älgar bör ske till länsstyrelsen inom viss
tid efter resp, jakttids slut. Detta bör gälla även kalvjaktsområden i mot-
sats till vad naturvårdsverket föreslår. Samtidigt skall fällavgifter betalas
in utan anmodan för att förenkla administrationen.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Länsstyrelsen anser att det är av väsentlig
betydelse för främst älgjaktsstatistiken att anmälan om jaktresultatet av
älgjakten nu åter görs obligatorisk. Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslaget om återinförande av obliga-
torisk anmälan om jaktresultat tillstyrkes. Årligen rapporteras 10—20% av
fällda älgar för sent, vilket ger merarbete och osäkerhet beträffande tillför-
litligheten i avskjutningsstatistiken.
Länsstyrelsen tillämpar fr. o. m. i år en förenklad rapportrutin innebä-
rande att jaktresultatet endast redovisas i antalet fällda djur på inbetal-
ningskortet för fällavgiften. Det ger betydande rationaliseringsvinster.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Som naturvårdsverket antytt skulle ett återin-
förande av möjligheten att föreskriva om anmälningsskyldighet till läns-
styrelsen, oavsett om älg fällts eller inte, ha vissa positiva inslag. Med
tanke på den ökade byråkrati förslaget medför bör dock ett genomförande
vara knutet till att förslaget om fri kalvjakt inom A-licensområdena införs.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: I promemorian föreslås ett återinförande
av skyldigheten för licensinnehavare att göra anmälan till länsstyrelsen
inte bara om fällda älgar utan också om att älgar inte fällts, detta bl. a. av
hänsyn till älgstatisktiken. Länsstyrelsen vill dock erinra om att en sådan
utvidgad anmälningsskyldighet under den tid den tidigare gällde kritisera-
des som ett exempel på onödig byråkrati. Man bör därför inte utan mycket
starka skäl återinföra denna utvidgade anmälningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen avstyrker bestämt
ett återinförande av skyldigheten att lämna anmälan även om någon älg
inte fällts. En sådan skyldighet skulle med rätta uppfattas som onödig och
byråkratisk. Det bör i sammanhanget framhållas att underlåtenhet en att
anmäla att älg fällts, medför straffansvar.
Länsstyrelsen i Örebro län: Erfarenheterna från tidigare period (1975 —
1978) med obligatorisk skyldighet att göra anmälan till länsstyrelsen om
utfallet av jakten är att möjligheterna till kontroll ökar i viss mån, men att
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
255
någon minskning av administrationen knappast uppnås. Att behöva an-
mäla ”nollor” upplevdes av många jägare som onödigt byråkratiskt. Läns-
styrelsen befarar att förståelsen inte ökat sedan dess.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen tillstyrker helt förslaget
om obligatorisk anmälan av jaktresultatet utifrån de erfarenheter som
årligen erhållits i samband med arbetet med att sammanställa statistiken
över älgavskjutningen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Förslaget om att resultatet av älgjakten på
licensområdena skall lämnas även om ingen älg fällts medför mindre
administrativt arbete hos länsstyrelsen och tillstyrks.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: För att få en tillförlitlig statistik är det en
nödvändighet att bestämmelsen om obligatorisk anmälningsplikt återin-
förs. I dagens läge finns ingen möjlighet att påminna alla som inte inkom-
mit med anmälan. Detta gör att man aldrig vet när man kan färdigställa
statistiken.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen välkomnar förslaget om skyl-
digheten att göra anmälan oavsett utgången av jakten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger ja till obligatorisk
anmälan om jaktresultatet. Förslaget innebär att hanteringen av avskjut-
ningsstatistiken väsentligt förenklas.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund tillstyrker att
anmälan av jaktresultatet i fortsättningen bör vara obligatoriskt med un-
dantag for s. k. kalvjaktsområden.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: Naturvårdsverket föreslår att älgskötselområden skall
kunna registreras. Inom dessa skall älgjakten kunna skötas självständigt
under förutsättning att de är tillräckligt stora för att ha en egen älgstam.
Skogsstyrelsen är positiv till denna idé men vill poängtera vikten av att
minimiarealen for sådana områden verkligen anpassas så att där går att
bedriva en meningsfylld vård av älgstammen. Det torde innebära att
minimistorleken för dessa områden bör vara 3000 — 5000 ha i södra
Sverige och 5 000 — 8 000 har i norra Sverige istället för den minimiareal på
2 000 ha som anges i naturvårdsverkets förslag.
Inom älgskötselområdena är det nödvändigt att även skogsbrukets före-
trädare kommer till tals när de biologiska förutsättningarna för älgstam-
mens storlek bedöms och avskjutningen beslutas. Skogsvårdsstyrelserna
bör åläggas att årligen redovisa viltskadesituationen på skog så att man får
ett underlag för att göra nödvändiga avvägningar vid fastställandet av
256
riktlinjer för älgstammens reglering. Skogsvårdsstyrelsernas distriktskon-
sulenter bör även stå till förfogande när dessa frågor behandlas.
Domänverket: Naturvårdsverket anser, att man inom s. k. älgskötselområ-
den själv skall kunna bestämma avskjutningen. Domänverket anser detta
intressant och värt att prova under förutsättning, att markägarna ges det
avgörande inflytandet över avskjutningen i ett naturligt samråd med jägar-
na. Minimiarealen för ett älgskötselområde kan generellt vara mindre i
södra och mellersta Sverige än i norra på grund av allmän skillnad i
viltbonitet. Hänsyn bör också tas till om området är välarronderat eller
inte, utan att för den skull några invecklade kriterier ställs upp för minimi-
areal.
En rad frågetecken finns för hur dessa älgskötselområden skall bildas,
hur de skall styras, vilken status de skall ha osv. Om SNV får i uppdrag att
utforma regler för detta, bör markägare- och jägarorganisationer jämte
skogsstyrelsen beredas tillfälle att delta i arbetet med möjlighet till reellt
inflytande.
Om älgskötselområden avlastar länsstyrelserna en del av administratio-
nen kring älgjakten bör detta rimligen också resultera i lägre fallavgifter till
länsstyrelsen inom älgskötselområden. Därigenom skulle bildandet av så-
dana stimuleras.
Länsstyrelsen i Stockholms län: En ny registreringsform, älgskötselområ-
den, föreslås. Detta har länsstyrelsen kommenterat och avstyrkt i yttrandet
över ”Skada av vilt”.
Länsstyrelsen i Uppsala län: I länet utgör för närvarande mer än hälften av
älgvårdsdistrikten storlicensområden, s. k. kretslicensområden. Enligt
länsstyrelsens mening fungerar dessa områden och områdena i övrigt i
länet mycket bra i den form den statligt reglerade tilldelningen av älg
hittintills har bedrivits. Det finns därför för närvarande inte tillräckliga
skäl att anta att det inte skulle göra så även i fortsättningen. En fortsatt
statligt reglerad tilldelning i de arbets- och medverkansformer som tilläm-
pas för länets vidkommande anser länsstyrelsen som den bästa garantin för
att älgstammen skall komma i balans enligt högt ställda mål.
Länsstyrelsen delar utredningens syn vad gäller möjligheter att etablera
samarbete på frivillighetens väg i s. k. storlicensområden.
Länsstyrelsen anser det däremot inte motiverat att ytterligare en form av
jaktområde, s. k. älgskötselområden införs. Länsstyrelsen avstyrker därför
förslaget i den delen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen ser mycket positivt på
samregistrering till större jaktområden.
Länsstyrelsen tillstyrker att avreglering av jakten får ske inom tillräckligt
stora områden med en egen stam att vårda. Länsstyrelsen avstyrker dock
bestämt att ”allmän jakt” blir möjlig inom ett område på 2000 ha och
bedömer att även den nedre gränsen på 3 500 ha, som gäller för flerårsli-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
257
17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
cens i länet, är for låg generellt sett. Lokal anpassning bör ske vid bestäm-
mande av lämplig areal för ett älgskötselområde.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Länsstyrelsen anser inte att förslaget om
införandet av älgskötselområden utan några beslut om tilldelning är bra.
Förslaget kan sägas innebära att man återinför en slags allmän älgjakt på
jaktområden om minst 2000 ha. Ett område av den föreslagna storleksord-
ningen är alldeles for litet för vård av en egen älgstam. Dessutom skulle
samhället förlora möjlighet att styra eventuell önskad avskjutning om
viltstammen måste ändras med hänsyn till viltolyckor, skogs- och grödska-
dor. Svårighet skulle kunna uppstå med att bedöma och dra slutsatser av
avskjutningsstatistik, utnyttjandegrad m.m. Sättet på vilket jägrna själva
hanterar älgstammen inom ett s. k. älgskötselområde skulle även få
följdverkan för älgstammen inom angränsande områden etc.
Länsstyrelsen förordar i stället bildandet av frivilliga s. k. storlicensom-
råden och att dessa erhåller rymliga tilldelningar och får stort ansvar för
älgvården. I länet finns redan ca 5 —6 storlicenser blidade med hittintills
goda erfarenheter.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om möj-
ligheten att bilda älgskötselområden med fri avskjutning, men vill i sam-
manhanget understryka vikten av att det sker på frivillig väg. Den föreslag-
na arealgränsen 2 000 ha är sannolikt för låg och bör höjas till förslagsvis
3000-5000 ha.
Skapandet av älgskötselområden utgör dock sannolikt ingen administra-
tiv besparing för länsstyrelsen, eftersom konstruktionen med olika typer
av älgjaktsområden i sig skapar administration.
Länsstyrelsen i Kalmar län: Verket föreslår att jakträttshavarna inom vad
som kallas älgskötselområden själva skall få bestämma hur många älgar
som skall fällas. Ett sådant område bör enligt verket ha en areal på minst
2 000 ha. I betänkandet ”Skada av vilt” förs ett liknande förslag fram, dock
med ett arealkrav för södra Sverige på 3000 — 5000 ha. En minimiareal på
3000 ha skulle i Kalmar län endast beröra 25 licensområden. För att ett
införande av älgskötselområden skall kunna ge några administrativa vins-
ter vill länsstyrelsen understryka att kravet på en viss minimiareal för att
få registrera ett sådant område inte får sättas högre än vad naturvårdsver-
ket föreslår.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Naturvårdsverkets förslag att områden av
viss större storlek skall kunna utgöra älgskötselområden som själva sköter
sin älgstam är utan tvekan ett förslag som kan bidra till att förenkla
administrationen. För Blekinge läns vidkommande kommer emellertid
förslaget i denna del knappast att få någon större effekt med hänsyn till den
stora splittring på förhållandevis många små licensområden som råder i
länet. Förslaget tillstyrkes dock. Detsamma gäller förslaget om att skapa
områden för storlicenser.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
258
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har i yttrande den
22 november 1990 över betänkandet (SOU 1990:60) ”Skada av vilt”
framfört synpunkter rörande förslag om älgskötselområden.
Med hänvisning till vad länsstyrelsen anfört i nämnda yttrande avstyr-
ker länsstyrelsen förslaget om älgskötselområden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Förslaget om en minsta areal om 2000 ha
inom de s. k. älgskötselområdena innebär enligt länsstyrelsens mening en
alltför liten areal. Länsstyrelsen förordar i stället en minsta areal av
3000 — 5000 ha i enlighet med förslaget i betänkandet ”Skada av vilt”.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Älgskötselområden bör i de flesta fall ha en
storlek av minst 5000 ha för att ge möjligheter till en effektiv viltvård på
längre sikt.
Länsstyrelsen tillstyrker ett ökat antal s. k. storlicenser som kan ses som
ett första steg mot älgskötselområden. De medger ökade möjligheter för
jägarna att själva utöva viltvård i ett större område.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen är tveksam till förslaget
om storlicensområden. Länsstyrelsen vill här hänvisa till de samordnings-
möjligheter som finns i nuvarande lagstiftning genom att slå samman
marker till lämpliga licensområden liksom genom att bilda ett jaktvårds-
område. Över huvud taget borde utredningen mera kunnat ta fasta på och
belysa jaktvårdsområdenas roll för samordningen av den produktionsan-
passade älgjakten. Risken är också att ytterligare en administrativ nivå
skapas genom storlicensområden.
Länsstyrelsen är tveksam till införande av älgskötselområden. Som läns-
styrelsen också anfört i sitt yttrande över remissen ”Skada av vilt” (SOU
1990:60) så förefaller det inte realistiskt att man härigenom skulle komma
till rätta med skadeproblemen och åstadkomma kontrollerade frilevande
älgstammar. Det har redan i dag visat sig vara svårt för jägarna att hålla
isär de olika områdestyperna vad gäller jakttider och vilka djur som är
tillåtna inom resp, område. Att skapa ytterligare en områdestyp löser inte
de praktiska samverkansproblem som finns utan torde tvärtom, liksom
när det gäller förslaget till storlicensområden, medföra en ökad byråkrati-
sering. Hur jaktvårdsområdena praktiskt och formellt skall kunna anslutas
till älgskötselområden har inte heller berörts.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget om
älgskötselområden. Dock bör stora krav ställas på dessa områden såväl
vad avser storlek som stabilitet. Främst bör jaktvårdsområden och marker
med en ägare komma ifråga. Som förutsättning bör gälla att älgskötselplan
upprättas.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Storlicensområden har funnits i flera år i
Gävleborgs län och erfarenheterna är mycket positiva. Överklagandena
har minskat och jaktlagen har snabbt fått en extra tilldelning av den
”reservpott” som varje storlicensområde avsätter av länsstyrelsens tilldel-
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
259
ning till området. Storlicensområden är ett steg i rätt riktning för att införa
älgskötselområden. Någon minimigräns för älgskötselområden bör dock
inte fastställas utan bör kunna prövas efter lokala förhållanden från fall till
fall.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen får hänvisa till vad som
anförts tidigare i yttrandet angående större licensområden.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Visst intresse har här i länet funnits för s. k.
storlicenser men hittills enbart resulterat i ett område om drygt 50000 ha.
Enligt uppgift är ytterligare någon enstaka ansökan om storlicens under
förberedelse.
Länsstyrelsen anser att det bör kunna vara möjligt för företrädare för ett
antal älgjaktsområden att gå samman om en gemensam licens. En fördel
med en storlicens är att man lättare kan styra jakten utifrån älgförekoms-
ten som lokalt kan vara högst varierande. Självfallet skall storlicenser vara
helt frivilliga och inte förenade med någon form av tvång.
I sammanhanget bör nämnas att i länet finns omfattande arealer skogs-
bolagsmarker och bolagens licensområden är ofta mycket stora. Bolagsli-
censerna i de olika distrikten omfattar arealer från ca 10000—135 000 ha.
De flesta områdena ligger i intervallet 20000 — 50000 ha. I områden i den
storleksordningen finns goda möjligheter att planera jakten på ett effektivt
sätt och fylla kvoterna, något som tyvärr inte alltid sker.
Frågan om älgskötselområden berörs även i SOU 1990:60 ”Skada av
vilt”. Förslaget om sådana områden är helt klart intressant. Jägarkåren är i
hög grad ansvarskännande och det är både rimligt och lämpligt att ge den
ett ökat ansvar inom områden med stabilitet och viss storlek. Storleken på
sådana områden är för norra Sverige föreslagen till 5 000 ha. Mycket talar
för att den minimiarealen bör vara ännu högre. Områdena bör vara så
stora att de ger förutsättningar för en biologiskt riktig beskattning. Områ-
den i den storleken och uppåt utgörs för länets vidkommande i huvudsak
av jaktvårdsområden och skogsbolagsmarker. Genom att få frihet att
själva bestämma avskjutningens omfattning blir det än mer nödvändigt
för företrädarna för sådana älgskötselområden att samråda och samverka
med angränsande licensområden i gemensamma angelägenheter.
Från jägarhåll framförs ofta krav på att den bör få ett ökat ansvar för
skötseln av älgstammen. Den föreslagna åtgärden tillgodoser de önske-
målen.
Förslaget medför emellertid även vissa nackdelar. Det förhållandet att
avskjutningens storlek enligt förslaget inte bestäms för vissa områden
medför att det inte blir möjligt att få ett begrepp om den sammanlagda
tilldelningen. Någon jämförelse mellan antalet tilldelade djur och fällda
djur blir inte möjlig i berörda distrikt men inte heller i länet som sådant.
Uppföljningsmöjlighetema begränsas också. Från statistisk synpunkt med-
för föreslagen åtgärd således försämringar, något som måste beaktas i
sammanhanget.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse
260
förslaget om att stimulera jägarna att på frivillig väg slå samman sina
marker.
Länsstyrelsen är positiv till förslaget om älgskötselområden. Områdena
måste emellertid vara avsevärt större än vad verket föreslår. Områdenas
företrädare måste dessutom besitta den kunskap som i dag förutsättes
finnas hos länsviltnämnden. Först när älgskötselområdena är av jaktvårds-
kretsstorlek är det meningsfullt att från länsstyrelsen delegera beslut om
avskjutning. I Norrbottens län förekommer dessutom älgvandringar vilket
gör att älgvården måste ses i ett större sammanhang än vad naturvårdsver-
ket uppenbarligen tänkt sig.
Svenska jägareförbundet: Inom många län bedrivs arbetet med storlicenser
intensivt. Svenska jägareförbundet har bl. a. tagit fram ett OH-material i
frågan. De erfarenheter som hittills vunnits är positiva och intresset från
lokalt håll är ökande.
Genom storlicenserna löses i princip alla de administrativa problem
som naturvårdsverket tar upp på olika sätt i promemorian. Naturvårdsver-
ket synes emellertid inte fullt införstått med hur storlicenserna fungerar.
Med hänvisning inte minst till att storlicenser av något olika slag och
inriktning torde komma att bli den framtida älgskötselmodellen i merpar-
ten av landet noterar Svenska jägareförbundet med tillfredsställelse att
naturvårdsverket inte vill motsätta sig att länsstyrelserna ges möjlighet att
även fortsättningsvis besluta om storlicenser.
Svenska jägareförbundet avstyrker därmed naturvårdsverkets förslag
om återinförande av allmän älgjakt på jaktområden som ”bör vara minst
2000 ha”. Ett område av den storleksordningen räcker i vissa delar av
landet knappast till en A-licens.
Svenska jägareförbundet förordar i stället att möjlighet till fri avskjut-
ning utan licensprövning medges för områden som visat tillfredsställande
stabilitet i sin inriktning att vårda och beskatta älgstammen på ett långsik-
tigt sätt. De ifrågavarande områdenas storlek kan således komma att
variera högst avsevärt inom olika delar av landet. Det bör ankomma på
länsstyrelserna att besluta härvidlag. När det gäller vandringsområden är
det en nödvändighet att såväl vinter- som sommarlandet ingår i älgskötsel-
området.
Frågan om självständiga älgskötselområden är svår och fordrar ingående
överväganden inte minst inom renskötselområdet. De speciella problem
som följer av jakträttsförhållandena där har över huvud taget inte berörts i
promemorian. Särskilt mot bakgrund av de motsättningar angående bl. a.
jakten, som förekommer mellan olika befolkningsgrupper i detta område,
är det nödvändigt att frågan om fri avskjutning övervägs noga.
Förbundet avser att utveckla ovan redovisade tankegångar i sitt yttrande
över betänkandet (SOU 1990:60) ”Skada av vilt”.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
261
18 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 9
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen är mycket positiv till utredningens förslag
om förlängd jakttid som bör omfatta hela jakttidsramen. Det finns ingen
anledning att med begränsad jakttid, utöver vad som är ”biologiskt”
motiverat, eller andra administrativa regleringar begränsa jägarnas möjlig-
heter att uppfylla tilldelningen.
Domänverket: Domänverket finner naturvårdsverkets motiv for en lång
jakttid väl motiverade. Utöver föreslagen jakttidsram anser domänverket
att skyddsjakt bör vara möjligt fr. o. m. den 16 augusti t. o. m. den 28 (29)
februari i enlighet med förslag i betänkandet ”Skada av vilt”. Detta skulle
bl. a. ge nya möjligheter att komma till rätta med vandringsproblemen.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Jakttidens längd har länsstyrelsen berört i
yttrandet över ”Skada av vilt”, vartill hänvisas.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Jakttiden för älg kan enligt läsnsstyrelsens
uppfattning i och för sig omfatta en sammanlagd tidsrymd av minst 70
dagar.
Länsstyrelsen är emellertid med hänsyn till det rörliga friluftslivets
intressen inte beredd att acceptera att älgjakt utövas tidsperioden oktober
månads början och tidsperioden julhelgen —trettondagshelgen. Länsstyrel-
sen är av den uppfattningen att många människor verkligen upplever
rädsla och ogärna vistas i naturen under älgjaktstiden. Även ovisshet om
älgjakt bedrivs eller inte avhåller många människor från sådan vistelse.
Säkerhetsfrågan kan inte heller negligeras. Varje år dödas eller skadas ett
antal människor av vådaskott i samband med älgjakten. De förändringar
som vidtas måste utgå från att antalet olycksfall i vart fall inte får öka.
En jakttid på älg under oktober månads början är mindre lämplig i
landets södra delar eftersom ett stort antal människor under den tidsperi-
oden är ute i skog och mark för allmän rekreation och för att plocka bär
och svamp. Ju större rörligt friluftsliv desto större säkerhetsproblem. Av
vikt att påpeka i detta sammanhang är som ett exempel hur hårt domsto-
larna ser på säkerhetsfrågorna i jaktmål i sådana fall där jägare utan lov
lämnat sina jaktpass. Jakt under tidsperioden jul —trettondagshelgen kan
inte anses lämplig med hänsyn till det rörliga friluftslivet. Även under
vissa andra helger kan det vara motiverat med jaktuppehåll.
Det kan från djurskyddssynpunkt ifrågasättas om jakt är lämplig under
januari månad till följd av att djuren ofta kan förorsakas lidande vid jakt
på grund av snöförhållanden.
Länsstyrelsen i Södermanlands län tillstyrker förslaget om förlängd jakttid.
Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer i förslaget och tillämpar
redan maximal jakttid.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsstyrelsen i Kalmar län: Frågan om hur lång jakttiden på älg skall vara
262
inom Kalmar län har debatterats under en lång rad år. Motståndet mot en
lång jakttid har varit stort bland jägarna. Länsstyrelsens beslut om jaktti-
der har regelbundet överklagats. För årets jakt gäller, i enlighet med
länsviltnämndens förslag, för fastlandet en jakttid på 50 dagar varav under
de 10 sista dagarna endast kalv får fällas. Härtill kommer 14 dagars
kalvjakt under januari. Med hänsyn härtill finner länsstyrelsen att det
inom Kalmar län inte finns något uttalat önskemål om en så lång jakttid
som verket föreslår. Enligt länsstyrelsens mening är den i betänkandet
”Skada av vilt” föreslagna jakttiden på 70 dagar tillfyllest för att inom
Kalmar län uppnå en urvalsinriktad och lugn jakt.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Naturvårdsverkets förslag om längre jakttid
ligger väl i linje med tanken om ett ökat ansvar för jägarna. Förslaget
tillstyrks därför.
Länsstyrelsen i Hallands län: Naturvårdsverkets förslag till långa jakttider
är möjligen positivt från jaktlig synpunkt men medför inte någon nämn-
värd rationaliseringsvinst för länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar naturvårds-
verkets bedömning om fördelarna med lång jakttid. För att öka markäga-
rens möjligheter att skydda sina jordbruksgrödor från viltskador bör
älgjakten i enlighet med vad som föreslås i betänkandet ”Skada av vilt” ta
sin början redan i mitten av augusti.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Enligt länsstyrelsens mening bör inte
jakttiden inom de egentliga licensområdena överstiga sjuttio dagar och
helst inte utsträckas att omfatta början av oktober eller januari månad
påföljande år. Häremot talar hänsynen till det rörliga friluftslivets intres-
sen, vars företrädare i många fall kan se en lång jakttid som en allvarlig
inskränkning av allemansrätten. Även ur djurskyddshänseende vore det
önskvärt att slippa januarijakt med tanke på det lidande djuren kan
orsakas vid eventuell riklig snötillgång. Dryga två månaders jakttid torde i
de allra flesta fall vara tillräcklig om jakten är väl planerad.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län tillstyrker förslaget om förlängd jakttid.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Jakttiden bör omfatta hela jakttidsramen
(september t. o. m. januari). 1 synnerhet i de län som drabbats av Tjerno-
bylolyckan är det viktigt med en lång jakttid eftersom det visat sig att
cesiumhalten sjunker ju senare man jagar under perioden. Dessutom ökar
möjligheten att skjuta de skadegörande djuren vid skadetillfallet under
ordinarie jakttid (grödaskador i september och skogsskador i januari) och
därmed minskar också länsstyrelsens arbete med ansökningar om skydds-
jakt av den orsaken. En maximalt lång jakttid minskar också ansökningar-
na om förlängd jakttid.
Länsstyrelsen ifrågasätter dock om inte möjlighet att bedriva skyddsjakt
efter älg ges redan från den 16 augusti och även under fabruari månad,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
263
vilket föreslagits i betänkandet av utredningen om ersättning vid vissa
viltskador.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen är i princip positiv till
långa jakttider for älg. I län med septemberjakt som Västernorrlands län
bör således jakttiden i princip kunna omfatta hela jakttidsramen, dvs.
tiden september-januari. Undantag bör dock göras for brunsttiden. Vidare
bör, med större hänsynstagande till andra intressenter vad gäller tillgäng-
ligheten till markerna, dessa i högre grad än som sker kunna hållas fria från
älgjakt under de för bär- och svampplockning särskilt intressanta tiderna.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Av bl. a. de i promemorian angivna skälen
har länet under mitten och slutet av 1980-talet haft en lång jakttid, t. o. m.
januari månad. Skogsskadebilden i länet har på sina håll varit så alarme-
rande att det varit nödvändigt att få så hög avskjutning som möjligt, vilken
åtgärd underlättas av lång jakttid. Jakt under den tiden kan inriktas mot
speciellt de skadegörande vandringsälgarna. Från jägarhåll mötte åtgärden
inledningsvis häftig kritik som dock verkar ha dämpats avsevärt under de
allra senaste åren. Länsstyrelsen biträder således verkets syn på värdet av
lång jakttid.
Åtgärden har dock den följden att avskjutningsstatistiken försenas och
kan bli klar först under senare delen av februari månad. Den statistiken
ligger till grund for analyser och förberedelser inför nästkommande jakt.
Januarijakt påverkar därför tidpunkten för starten för förberedelsearbetet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger nej till lång jakttid.
Det är viktigt att beslut som rör jaktfrågorna är förankrade hos dem det
angår. Länets jägarorganisationer har hittills inte ansökt om förlängd
jakttid. Hänsyn måste också tas till renskötselns intressen. Speciellt vid
jakt med hund kan renskötselarbetet försvåras. Bestämmelsen om minst
30 dagars jakttid ger länsstyrelsen möjlighet att utöka jakttiden när så
erfordras. Helt visst kan det finnas situationer när lång jakttid skulle
kunna vara befogad t. ex. vid betesskador på skog. För att kunna utnyttja
den längre jakttiden måste emellertid älgar sparas från den egentliga jak-
ten. Med bättre och snabbare beslutsvägar kan beslut fattas tämligen
snabbt vid betesskador på skog. Vid betesskador på trädgårdsodlingar har
beslut om avskjutning meddelats dagen efter det att ansökan kom till
länsstyrelsen. Ansökningar om skyddsjakt i stor omfattning är inte vanli-
gen förekommande.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund tillstyrker försla-
get om längre jakttider.
Skogsindustrierna: Förslaget med förlängd jakttid på älg ligger helt i linje
med vår uppfattning. Förlängd jakttid ger större valmöjligheter inom
jakten och det ger större utrymme för andra jaktformer. Dessutom anser vi
att förlängd jakttid är det enda effektiva sättet att lösa problemet med
vandringsälgar.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
264
Svenska jägareförbundet: Jägareförbundet instämmer i naturvårdsverkets
bedömning att jakttiden för A-licensområden i princip skulle kunna om-
fatta hela jakttidsramen med undantag av brunsttiden. September- resp,
oktoberjakttraditionerna skall dock ”respekteras”. Det bör emellertid,
enligt jägareförbundets mening, även fortsättningsvis ankomma på resp,
länsstyrelse att besluta om jakttidens längd liksom om eventuella särbe-
stämmelser — t. ex. ”endast kalv” under viss tid.
Svenska samernas riksförbund: Vad gäller tider för licensjakt får riksför-
bundet peka på att jakt särskilt med drivande hund kan innebära avsevär-
da olägenheter för renskötselarbetet och ett betydande lidande för de renar
som drivs av dessa hundar. Den utvidgning av jakttiden som föreslås
kommer att medföra att älgjakt kommer att bedrivas i renarnas vinterbe-
tesmarker långt in över vintern. För Norrbottens län föreslås att länsstyrel-
sen inom vinterbetesmarkerna (markerna ovanför lappmarksgränsen) får
besluta om tid som understiger föreslagna 70 dagar. Motsvarande förslag
lämnas dock inte för Jämtlands län och Västerbottens län. Riksförbundet
föreslår i första hand att tiden för älgjakten begränsas att gälla september
och oktober månader. I andra hand föreslås att föreslagen bestämmelse
kompletteras så att angiven tidsram om 70 dagar kan begränsas jämväl i
Västerbottens län och Jämtlands län och i Norrbottens län även nedanför
lappmarksgränsen i renarnas vinterbetesmarker.
Länsstyrelsen i Östergötlands län tillämpar redan den beskrivna principen.
Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen har ingen erinran
mot förslaget men anser att en tidigareläggning av älgjakten enligt vad som
ovan föreslagits skulle vara effektivare och mindre byråkratiskt.
Länsstyrelsen i Örebro län: Uppfattningen att ”tills vidare-licenser” skulle
kunna minska administrationen är riktig under förutsättning att mycket
stor stabilitet uppnåtts och få förändringar sker från det ena året till det
andra. Av rationella skäl meddelas ett gemensamt beslut för varje älg-
vårdsdistrikt (14 st.). I beslutet anges älgtilldelningen för respektive licens-
område (50—100 st.) inom distriktet samt en mängd gemensamma eller
separata bestämmelser i övrigt. Att ur detta beslut årligen skilja ut det som
skall ändras och meddela nytt beslut är inte rationellt om det inte rör sig
om några få data. Efter några år skulle gällande licenser bestå av ett
”lapptäcke” av beslut, som det skulle vara svårt att överblicka.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Överskridandet av den årliga tilldelning-
en bör endast få ske med ett mycket begränsat antal och avräknas från
tilldelningen kommande år.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
265
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Tilldelningarna bör, för att minimera
arbetet, i största möjliga mån göras schabloniserade på länsstyrelserna.
Förslaget avstyrks.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: De kvoter som länsstyrelsen fastställer för
älgvårdsdistrikten eller delar därav är resultatet av omfattande och nog-
granna överväganden hos kretsar/avdelningar, länsjaktvårdsföreningen
och länsviltnämnden. Berörda organ väger därvid in älgtillgång, stammens
utveckling och sammansättning, skadesituationen, m. m. Vid lokala mö-
ten får företrädare för registerområdena möjlighet att argumentera för sin
sak och redovisa situationen ute i markerna. Från jägarhåll har man sett
det som angeläget att länsstyrelsen följer sålunda uppgjorda förslag och
inte i onödan gör ändringar. Länsstyrelsens strävan har också varit lyhörd-
het för jägarnas synpunkter och önskemål.
Önskemål om speciella insatser — i form av s. k. extra tilldelning — bör
således vägas in i övervägandena om lämplig tilldelning och det är natur-
ligt att det är på lokalt håll där förslagen tas fram som avvägningarna görs.
Inom en hel del älgvårdsdistrikt i länet är också tilldelningen av bl. a. den
anledningen differentierad.
Under 1988/89 och 1989/90 års jakt fick företrädare för A-licensområ-
dena under löpande jakt möjlighet att under vissa förutsättningar och
inom en viss given ram söka extra tilldelning. På det sättet kunde man med
samtidigt lång jakttid anpassa avskjutningen till varierande älgtillgång och
skogsskadesituationen. Handläggningen hos länsstyrelsen sköttes på ett
smidigt sätt. Möjligheten till extra tilldelning utnyttjades till övervägande
delen av små licensområden. Med hänvisning främst till det förhållandet
bedömde skogsvårdsstyrelsen för sin del åtgärden vara av tämligen begrän-
sad betydelse från skadesynpunkt. Inför 1990/91 års jakt förelåg ej tillräck-
ligt intresse hos jägarkåren m. fl. för att åtgärden skulle upprepas.
Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet tillstyrker i princip na-
turvårdsverkets förslag, men förutsätter att ”extra tilldelning” skall bli ett
förhållandevis sällan utnyttjat instrument.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslaget om rullande tilldelning till-
styrkes. Det bör dock ur effektivitetssynpunkt avse samtliga A-områden.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Länsstyrelsen har i och för sig inget emot
att tilldelningsbesluten gäller tills vidare, men någon större minskning av
länsstyrelsens administration innebär inte förslaget. Tilldelningsbeslut till
sådana jaktområden där tilldelningen anses böra vara densamma år från år
skickas visserligen inte ut, men även till sådana områden måste årligen
skickas ut blanketter för anmälan om jaktresultat, älgobsblanketter, be-
stämmelser för jakten samt annat material, som normalt bifogas tilldel-
ningsbesluten.
266
Länsstyrelsen i Blekinge län tillstyrker förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget
om att beslut om tilldelning skall gälla tills vidare.
Naturvårdsverkets synpunkter om hur s. k. överskjutningar skall be-
handlas kan länsstyrelsen däremot inte dela. Det är olämpligt att medvetet
tillskapa otydliga gränser mellan vad som är tillåtet och vad som innebär
en överträdelse.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser att det är positivt med
en rullande tilldelning.
Länsstyrelsen i Örebro län: Ett slopande av rätten till överklagning av
tilldelningsbeslut innebär inte, som naturvårdsverket påstår, att avsevärda
resurser frigörs hos länsstyrelserna. Endast ett tiotal överklagningar har
gjorts årligen i Örebro län.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Länsstyrelsen ställer sig positiv till tillsvida-
rebeslut på föreslaget sätt. I tider med stabil älgstam och små förändringar
i avskjutningen måste åtgärden bli resursbesparande.
Skogsindustrierna: Förslaget att tilldelningen skall gälla tills vidare är bra.
Det är inte rätt att länsstyrelserna årligen behandlar varje jaktenhet vad
gäller tilldelningen.
Svenska jägareförbundet: Svenska jägareförbundet tillstyrker i princip na-
turvårdsverkets förslag. Förbundet finner emellertid att frågan ytterligare
bör behandlas och genomarbetas innan dess det kan utgöra grund för ett
regelverk. Bl. a. kan det av principiella skäl vara tveksamt med beslut som
gäller ”tills vidare”. En årlig översyn av tilldelningsprinciper, m. m. kan
dessutom vara vitaliserande för älgfrågorna. Avkriminaliseringarna av
överskjutningarna får inte heller föras så långt att direkta brott kan sopas
under mattan.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Skogsstyrelsen: Förslaget att avkriminalisera överskridna licenser är posi-
tivt. Överskjutningen kan avräknas mot tilldelningen nästkommande år.
Förslaget att tilldelningsbeslut inte får överklagas, utgör ett led i en
förenklad administration. Enligt skogsstyrelsen kan detta accepteras, en-
dast under förutsättning att de areella näringarnas intressen får tillräcklig
tyngd i de beslut som berör tilldelning.
Domänverket: Avkriminaliseringen av överskjutningar är riktig. En annan
närbesläktad, tänkbar principlösning än den av naturvårdsverket föreslag-
na, är att tillämpa treårslicenser. Domänverket tillstyrker, att beslut om
registrering skall kunna överklagas men inte beslut om tilldelning. Genom
267
enkla regler for A-licenser och B-licenser bör antalet överklagningar kunna
minimeras och handläggningen av dessa göras enkel.
Länsstyrelsen i Stockholms län: Avkriminalisering av enstaka överskjut-
ning ställer sig länsstyrelsen positiv till. Möjligheten till avräkning måste
dock begränsas, så att urholkning av licensgivningen inte kan sättas i
system. Högst bör ett djur kunna avräknas, vilket skall ske påföljande år.
Om rätten till överklagande av länsstyrelsens beslut tas bort torde inga
resurser på länsjaktvårdsföreningen i Stockholms län eller på länsstyrelsen
påverkas. Några yttranden till överinstansen skulle visserligen inbesparas.
Å andra sidan skulle sannolikt i stället nya försök göras med ansökningar
hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Uppsala län: Hänsynen till främst laglydnad är betydligt
mer beaktansvärd än de skäl utredningen anfört för att överskjutningarna
skall avkriminaliseras. Länsstyrelsen avstyrker förslaget.
På grund av de skäl utredningen anfört vill länsstyrelsen inte motsätta
sig förslaget om att länsstyrelsens beslut om tilldelning i fortsättningen inte
skall få överklagas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förslaget om överskjutning av till-
delad kvot avstyrkes, då det inte synes vara lagenligt. Även om en rullande
tilldelning kommer att tillämpas gäller den för ett jaktår i taget.
Länsstyrelsen anser att varken beslut om tilldelning eller jakttidens
längd skall kunna överklagas, men däremot registreringsbeslut.
Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer i förslaget om att slopa rätten
att överklaga tilldelningsbeslut.
Länsstyrelsen i Jönköpings län: Förslaget att avkriminalisera överskjut-
ning är positivt. För länsstyrelsen innebär det dock ett merarbete att hålla
reda på och ta hänsyn till överskjutningar i samband med tilldelningsbe-
slut kommande år. Med hjälp av dator torde dock uppgiften kunna lösas
utan någon större arbetsinsats. För andra myndigheter som polis och
åklagare borde det innebära en betydande arbetsbesparing.
Länsstyrelsen i Blekinge län: Förslaget att tillfälligt få överskrida den
årliga tilldelningen bör genomföras.
Den rätt som i dag finns att överklaga länsstyrelsernas tilldelningsbeslut
måste, med hänsyn till den stora mängd överklaganden det handlar om
och naturvårdsverkets begränsade resurser att verkligen göra en ordentlig
omprövning av länsstyrelsernas beslut, anses vara mindre meningsfull.
Från rättssäkerhetssynpunkt kan knappast heller några bärande skäl för ett
bibehållande av överklagningsrätten anföras. Länsstyrelsen tillstyrker där-
för förslaget även i denna del.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Enligt promemorian bör beslut att tillde-
la ett jaktområde visst antal djur som får fällas inte längre få överklagas.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
268
Förbiseenden i detta hänseende kan emellertid undantagsvis förekomma.
Enligt länsstyrelsen bör man därför vid ett eventuellt slopande av över-
klagningsrätten i besluten lämna en uttrycklig erinran om de omprövnings-
möjligheter som föreligger enligt förvaltningslagen. Detta är en lämpligare
ordning än de i promemorian omnämnda s. k. preliminärbesluten som
efter viss tid blir definitiva. Förbiseenden kan ju upptäckas också efter den
tidsfrist som därvid anges.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: I punkten 7.3.10 föreslås att de s. k. över-
skjutningarna skall avkriminaliseras. Länsstyrelsen instämmer i detta.
Den föreslagna ordningen får dock inte medföra att det upplevs som
enbart fördelaktigt att göra en överskjutning. Av denna anledning bör det i
föreskrifterna som reglerar förfarandet införas en bestämmelse som med-
för minskad tilldelning efterföljande år. Länsstyrelsen anser dessutom att
det för det överskjutande djuret skall utgå en högre fällavgift än för de
”tillåtna djuren”. Avgiften bör utgå med sådant belopp att det inte upplevs
som meningsfullt att göra en avsiktlig överskjutning. Länsstyrelsen finner
det angeläget att de s. k. utbytesskjutningama regleras i samma ordning.
Om en över- eller utbytesskjutning har gjorts bör det ställas krav på att en
omedelbar anmälan till länsstyrelsen äger rum samt att den förhöjda
fällavgiften betalas samtidigt med denna anmälan.
Länsstyrelsen i Hallands län: Rätten att överklaga länsstyrelsens slutliga
beslut till naturvårdsverket kan, bl. a. av tidsskäl slopas. Att man för den
skull kan frigöra ”avsevärda resurser” vid länsstyrelserna som verket
skriver är en klar överdrift.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget
om att beslut om tilldelning inte skall kunna överklagas.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län: Överskridande av tilldelningen bör inte vara
kriminaliserad utan avräknas vid nästa års tilldelning.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: En avkriminalisering av oavsiktliga över-
skjutningar tillstyrks mot bakgrund av målsättningen att få ner viltstam-
marna till en acceptabel nivå. Länsstyrelsen är medveten om att detta kan
innebära vissa svårigheter men bedömer att fördelar i form av besparingar
totalt för samhället överväger.
Länsstyrelsen i Örebro län: Ett slopande av rätten till överklagning av
tilldelningsbeslut innebär inte, som naturvårdsverket påstår, att avsevärda
resurser frigörs hos länsstyrelserna. Endast ett tiotal överklagningar har
gjorts årligen i Örebro län.
Länsstyrelsen i Västmanlands län: Det finns ingen anledning att med
utgångspunkt från de överväganden som naturvårdsverket anför avkrimi-
nalisera överskjutningama. Inte minst ur etisk och allmän laglydnadssyn-
punkt måste en given tilldelning hållas. Noggrannhet och vaksamhet,
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
269
vilket bör vara ledstjärnor for all jakt, kräver att tillfredsställande sam-
bandsmöjligheter finns inom jaktlagen för att jaktdeltagarna sinsemellan
skall hålla reda på hur många djur återstår att falla av enligt licensen.
Länsstyrelsen kan inte se att naturvårdsverket i sitt förslag angivit några
vägande skäl för att frångå dessa principer.
Under hänsvisning till vad ovan anges angående s. k. preliminära beslut
bör registreringshavarna även i fortsättningen med hänsyn till rättssäker-
heten ha möjlighet att överklaga tilldelningsbesluten till naturvårdsverket.
Nuvarande tillämpning visar att naturvårdsverket många gånger ansett sig
ha skäl att ändra på länsstyrelsens tilldelningsbeslut.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: I konsekvens med att tilldelningen sker
på ett mer schablonmässigt sätt bedömer länsstyrelsen att det är riktigt att
avkriminalisera överskjutning inom A-områden med tillsvidaretilldelning.
Länsstyrelsen tillstyrker vidare förslaget om borttagande av möjligheten
att överklaga länsstyrelsens beslut om tilldelning.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Det verkar vettigt att låta A-licensområde-
na justera ett eventuellt överskridande av tilldelning vid kommande års
jakt. Vid upprepade överskjutningar skall naturligtvis fallet gå till åtal.
Eftersom naturvårdsverket inte har någon lokalkännedom och därför
också har sämre möjlighet än länsstyrelsen att avgöra om tilldelningen är
riktig ser länsstyrelsen inga hinder mot att slopa möjligheterna till överkla-
gande av tilldelningsbesluten. Möjligheten för licensinnehavare att ytterli-
gare påverka beslutet och få rättelse finns genom användandet av prelimi-
nära beslut. Sedan detta system infördes har också antalet besvär minskat
väsentligt.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Länsstyrelsen avstyrker förslaget att
tilldelningsbesluten inte skall få överklagas. Från rättssäkerhetssynpunkt
är rätten att överklaga myndigheters beslut av stor vikt. Från denna
synpunkt kan det dock accepteras att endast länsstyrelsens beslut om
tilldelningsnormer för olika delar av länet fick överklagas medan tillämp-
ningsbesluten härtill, för de skilda licensområdena, inte fick överklagas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att avkriminalisera överskjutning
verkar förnuftigt. Såvitt länsstyrelsen känner till uppkommer de situatio-
nerna inte särskilt ofta. Självfallet bör reglerna inte utformas så att det kan
sättas i system att överskrida tilldelningen.
Bedömningen att naturvårdsverkets prövning av tilldelningsbeslut ej är
meningsfull är riktigt. Verket har rimligtvis inte mycket att tillföra de
ärendena. Det omfattande samråd och den breda beredning som föregår
tilldelningsbesluten liksom den rutinerade administration som länsstyrel-
sen har borgar för en fullgod bedömning och riktig handläggning. Resurs-
besparingen på den här punkten berör i huvudsak verket, länsstyrelsen
däremot ytterst marginellt.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker att rätten att
270
överklaga tilldelningsbeslut slopas. Visserligen kommer länsstyrelserna
övergångsvis att överhopas av ”klagoskrivelser” som ökar arbetsbelast-
ningen. Förslaget minskar administrationen hos naturvårdsverket och
kanske på sikt även hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen säger ja till förslaget att
länsstyrelsens beslut om tilldelning inte skall få överklagas.
Lantbrukarnas riksförbund och Skogsägarnas riksförbund: Förbunden in-
stämmer i verkets uppfattning att det inte är meningsfullt att behålla
nuvarande system med möjlighet till att överklaga tilldelningsbeslut. Be-
slut, som i grunden berör jakträtten och möjligheten att utöva denna, t. ex.
registrering av jaktmark samt jakttidens längd, bör liksom hittills kunna
överklagas till regeringen.
Skogsindustrierna: Förslaget att avkriminalisera ett överskridande av till-
delningen är bra. En för hög avskjutning ena året kompenseras med att
avskjutningen minskas nästa år.
Det är vidare rätt att tilldelningsbesluten fortsättningsvis inte får över-
klagas. Detta dock under förutsättning att markägarnas synpunkter kom-
mer till uttryck i besluten.
Svenska jägareförbundet: Naturvårdsverket föreslår att beslut om registre-
ring och jakttidens längd skall kunna överklagas, däremot ej beslut om
tilldelning.
Förbundet tillstyrker att beslut om registrering alltfort skall kunna över-
klagas. Däremot finner jägareförbundet att beslut om jakttidens längd är
jämförbara med beslut om tilldelning. Vare sig beslut om jakttidens längd
eller tilldelningen bör således vara möjliga att överklaga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län: Naturvårdsverket har föreslagit att älgjak-
ten i Malmöhus län inte skall följa de regler för älgjakten som avses gälla
för landet i övrigt. Verkets förslag innebär att generella älgjaktsområden
och B-licensområden skall avskaffas samt att den s. k. fria kalvjakten skall
upphöra. I stället skall allmän jakt införas på dessa marker. Länsstyrelsen,
som till SNV uttryckt önskemål om att särskilda regler införs för länet,
välkomnar det föreslagna systemet.
Länsstyrelsen vill framhålla vikten av att förslaget i ovan nämnd del kan
genomföras redan till 1991 års jakt. I annat fall kommer ett omfattande
merarbete att krävas för att först registrera om de flesta generella område-
na till B-licensområden och därefter att avregistrera områdena.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län: Om man inför allmän jakt även i övriga
landet skulle det naturligtvis medföra en avsevärd förenkling av älgjakts-
administrationen för länsstyrelserna.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
271
Svenska jägareförbundet: Naturvårdsverket föreslår av anförda skäl att B-
licensområden, generella älgjaktsområden och kalvjaktsområden avskaffas
i Malmöhus län. På de områden som inte är registrerade för A-licens skall
allmän jakttid införas.
Inom vissa delar av Malmöhus län finns obetingat skäl för den av
naturvårdsverket förordade ordningen. Inom andra delar av länet —
älgjaktsområdena — bör emellertid gälla samma regler för älgjakten som i
övriga delar av landet. Hur dessa områden skall utskiljas och anges bör tas
upp i samråd mellan länsstyrelsen och Skånska jägarsällskapet.
Vidare skulle avsevärda administrationsvinster stå att göra om älgadmi-
nistrationen i Malmöhus län överfördes till Kristianstads län, vilket bl. a.
föreslagits av länsviltnämnden i Malmöhus län. Svenska jägareförbundet
tillstyrker en sådan ordning.
Prop. 1991/92:9
Bilaga 5
272
Central nivå
1 Älgobsinventeringen utvecklas vidare
2 Ansvariga lärare för utbildning/information på länsnivå utses och ut-
bildas
3 Skogsstyrelsens skadeinventeringsinstruktion ses över
4 Program för skogliga, biotopförbättrande åtgärder tas fram
5 Forskningsprogram för älgvandringsområden tas fram
6 Nya kretsstadgar tas fram
7 Utredning av behovet av ytterligare resurser, ekonomiska och perso-
nella avseende forskning, inventeringar och administration
Länsnivå
1 Älgobsinventeringarna utförs mer heltäckande
2 Älgskötselområden och deras kretstäckning definieras, samarbete mel-
lan kretsar initieras
3 Länsvisa älgskötselprogram upprättas
4 Bättre avskjutningsrapportering genomförs
5 Organ- och tandinsamling införs
6 Organisation för bearbetning av insamlat material inrättas
7 Lärare utses för att på länsnivå utbilda kretsviltgrupps- och länsvilt-
nämndsledamöter
8 Älgskötselområdesvisa skadeinventeringar utförs
9 Utläggning av provytor för uppföljning av betesintensiteten
10 Länsvisa biotopförbättrande skogsskötselprogram tas fram
11 Program för kompletterande flyginventeringar tas fram
12 Försök läggs ut i vandringsområden (om aktuellt)
Lokal nivå
1 Mer heltäckande älgobsinventering genomförs
2 Bättre avskjutningsrapportering genomförs
3 Organ- och tandinsamling genomförs
4 Kretsviltgruppsledamöter utses
5 Kretsviltgruppsledamöter utbildas
6 Skadeinventeringar genomförs
7 Skadeprovytor utläggs
8 Biotopförbättrande åtgärder utförs
9 Skogsvårdskonsulenterna utbildas
10 Vandringsområdesförsök utförs (om aktuellt)
Prop. 1991/92:9
Bilaga 6
273
Prop. 1991/92:9
Bilaga 7
Härigenom föreskrivs att 54 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
54 §
Länsstyrelsens beslut enligt 12
och 33 §§ får överklagas hos statens
naturvårdsverk. Naturvårdsverkets
beslut i en överklagad fråga får inte
överklagas. Naturvårdsverkets be-
slut i övrigt med anledning av be-
svärsärendet får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.
Länsstyrelsens beslut enligt 33 §
om registrering av licensområde får
överklagas hos kammarrätten. Be-
slut enligt 12 § samt övriga beslut
enligt 33 § får inte överklagas.
Föreskrifter om hur sådana beslut får överklagas som fattas av en
myndighet med stöd av ett bemyndigande enligt denna lag meddelas av
regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
274
Prop. 1991/92:9
Proposition.................................................. 3
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 3
Propositionens lagförslag...................................... 4
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991
1 Inledning.................................................. 6
2 Gällande bestämmelser m. m................................. 7
2.1 Ersättning för skada av vilt på jordbruksgröda och träd-
gårdsodling ............................................ 7
2.2 Ersättning för skada av vilt på skog ....................... 8
2.3 Ersättning för skada av vilt i övriga fall.................... 9
2.4 Älgjakten.............................................. 9
3 Allmänna överväganden .................................... 9
3.1 Utgångspunkterna för mina förslag och överväganden....... 9
3.2 Målen för jakt-och viltvårdspolitiken ..................... 11
3.3 Bättre balans i viltstammarna ............................ 14
3.4 Åtgärder för att nå en bättre balans i viltstammarna......... 18
3.5 Regleringen av jakten efter älg m. m....................... 28
3.6 Jakten efter dovhjort, kronhjort och rådjur................. 39
3.7 Arrendators jakträtt..................................... 41
3.8 Ersättning för skada av vilt m. m.......................... 42
3.9 Viltskadefonderna och viltskaderegleringsfonden ........... 49
4 Upprättat lagförslag ........................................ 51
5 Lagrådets hörande.......................................... 51
6 Hemställan................................................ 51
7 Beslut .................................................... 52
Bilaga 1 Sammanfattning av viltskadeutredningens betänkande . 53
Bilaga 2 Viltskadeutredningens lagförslag .................... 55
Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över betänkandet. 56
Bilaga 4 Sammanfattning av statens naturvårdsverks prome-
moria ............................................ 196
Bilaga 5 Sammanställning av remissyttranden över promemorian 199
Bilaga 6 Älg/skog-gruppens förslag ..........................273
Bilaga 7 Utredningens om naturvårdsverket lagförslag.........274
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991
275