Prop.
1991/92:88
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 februari 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Per Westerberg
I propositionen föreslås att kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts
med ett registreringsförfarande. Alla utländska företag och utomlands
bosatta svenska eller utländska medborgare som lämnar begärda uppgifter
blir registrerade och får driva näring i Sverige. Utländska företag får
således fri möjlighet att välja etablering genom svenskt dotterföretag eller
genom filial.
I en ny lag om utländska filialer m. m. tas upp bestämmelser som främst
gäller hur verksamhet genom filial skall bedrivas i Sverige. Bestämmelser-
na innebär inga större förändringar i förhållande till gällande rätt.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller formerna för näringsverksamhet som bedrivs i
Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländs-
ka medborgare.
För verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra föreskrifter om
näringsverksamhet i Sverige.
2 § Utländska foretag skall bedriva sin näringsverksamhet i Sverige ge-
nom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).
För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatta
svenska eller utländska medborgare skall det finnas en i Sverige bosatt
föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten.
Regeringen får för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om
undantag från kravet på filial eller föreståndare, om iakttagande av detta
krav inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, medge undantag från kravet på filial eller förestån-
dare.
3 § Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige
finns särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,
3. för finansbolag 5 a § lagen (1988:606) om finansbolag,
4. för utländska försäkringsföretag 1 § lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
4 § Utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare
skall anses som svenska rättssubjekt vid bedömning av om de i ett rättsför-
hållande, som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet, lyder
under svensk lag och av om de i ett sådant rättsförhållande är skyldiga att
svara inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgö-
rande.
Vid tillämpning av växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131)
anses dock utländska företag och utländska medborgare som anges i första
stycket som utländska rättssubjekt.
Prop. 1991/92:88
Firma
5 § Det utländska företagets verksamhet genom filial i Sverige skall
drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet
filial och som tydligt anger företagets nationalitet.
Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut
införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Firman för ett utländskt Prop. 1991/92:88
bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av
filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).
6 § Firman tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bank-
företags filial skall firman i stället tecknas av två eller flera personer i
förening.
7 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmare-
gistrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).
Anser någon i annat fall än som avses i första stycket att han lider skada
av registrering som gjorts i filialregistret, får han hos domstol föra talan om
registreringens hävande och om skadestånd.
Verkställande direktör
8 § Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Dessut-
om kan vice verkställande direktör utses.
Vad som sägs i denna lag om verkställande direktör gäller också vice
verkställande direktör.
9 § Verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige, om inte rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för särskilt fall
tillåter annat. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad närings-
förbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte
vara verkställande direktör.
10 § Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det
utländska företaget skall utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som
rör verksamheten i Sverige, handla på det utländska företagets vägnar
samt mottaga stämning för det utländska företaget och själv eller genom
annan tala och svara för detta.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, medge undantag i fråga om fullmaktens innehåll
för filial till utländskt bankföretag.
Bokföring och revision
11 § Filialen skall ha en egen bokföring, som är skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt.
12 § Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper
skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även
utses auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Dessutom kan revisors-
suppleant utses. Verkställande direktören skall se till att revisor utses och
att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får
redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.
13 § Verkställande direktören skall varje år till registreringsmyndighe-
ten ge in en bestyrkt kopia av
1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det
senaste räkenskapsåret,
2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offent-
liga i företagets hemland.
Handlingarna skall ges in inom tre månader efter det att det utländska
företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse har lagts fram Prop. 1991/92:88
för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens
räkenskapsår har utgått.
14 § För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskri-
vits i 11 —13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag
av motsvarande slag.
Registrering av filial
15 § Den som utsetts till verkställande direktör enligt 8 § skall göra
anmälan om filialen till patent- och registreringsverket (registreringsmyn-
digheten), som för ett filialregister för registreringar enligt denna lag.
Verkställande direktören skall också till registreringsmyndigheten sna-
rast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering.
Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligt första stycket har
skett.
16 § Om den som gjort anmälan för registrering inte har följt vad som
föreskrivits om anmälan eller om det finns något annat hinder mot regist-
rering på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den som
gjort anmälan föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse.
Följs inte föreläggandet, skall anmälan avskrivas. Underrättelse om att
detta kan ske skall tas in i föreläggandet.
Föreligger även efter det att yttrande har avgetts hinder mot registrering
och har den som gjort anmälan haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall
registrering vägras, om det inte finns anledning att utfärda ett nytt föreläg-
gande.
17 § Om anmälningsskyldigheten fullgjorts och något hinder inte finns
på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den anmälda
filialen registreras i filialregistret.
Avregistrering
18 § Filialen skall på anmälan avföras ur registret (avregistreras), om
1. det utländska företaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller
om av annat skäl företagets eller filialens verksamhet skall upphöra
enligt lagen i företagets hemland,
2. av annat skäl det utländska företagets eller filialens verksamhet skall
upphöra enligt beslut av företaget,
3. filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte av-
hjälps utan dröjsmål, eller
4. vid försök till utmätning av företagets tillgångar i Sverige för fordran,
som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inte fått full betal-
ning och fordringen inte heller därefter har betalats.
19 § Om sådant förhållande som avses i 18 § 1 eller 2 inträder, skall
verkställande direktören snarast anmäla detta till registreringsmyndighe-
ten. Anmälan kan också göras av annan behörig ställföreträdare för det
utländska företaget.
1 fall som avses i 18 § 3 kan anmälan göras av den vars rätt är beroende
av att det finns någon med behörighet att företräda filialen och, i fall som
avses i 18 § 4, av borgenären.
20 § Registreringsmyndigheten kan även utan anmälan avregistrera fili- Prop. 1991/92: 88
alen, om det klarläggs att företaget eller filialen har upphört med sin
verksamhet eller att sådant fall som avses i 18 § 3 föreligger, eller om
handlingar enligt 13 § inte sänts in till registreringsmyndigheten för något
av de två senaste räkenskapsåren.
21 § Sker avregistrering, får det utländska företaget inte driva verksam-
het i Sverige genom filialen.
För avveckling av filialens verksamhet får anstånd medges med avregist-
reringen. Under avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av or-
den ”under avveckling”.
Kungörande av uppgifter i registret
22 § Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål i Post- och Inrikes
Tidningar kungöra vad som förs in i filialregistret. En kungörelse som
avser ändring i ett förhållande som tidigare har forts in i registret skall
endast ange ändringens art.
23 § Det som enligt denna lag har förts in i filialregistret och kungjorts i
Post- och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans känne-
dom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till
eller hade bort känna till det som kungjorts.
24 § Föreståndare enligt 2 § andra stycket får inte vara underårig, i
konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken.
Näringsidkaren skall utfärda fullmakt för föreståndaren att i alla frågor,
som rör verksamheten i Sverige, handla på näringsidkarens vägnar samt
mottaga stämning för näringsidkaren och själv eller genom annan tala och
svara för denne.
25 § Skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för
denne skall inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakli-
gen skall bedrivas.
26 § Näringsverksamheten i Sverige skall ha en egen bokföring som är
skild från verksamheten i utlandet.
27 § Beslut som avses i 16 § andra eller tredje stycket, 18 eller 20 §, 21 §
andra stycket eller 30 § får överklagas hos kammarrätten.
Beslut enligt denna lag i andra fall får överklagas på det sätt och i den
ordning som regeringen bestämmer.
28 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
29 § Till böter döms
1. den som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår närings-
verksamhet i Sverige utan att verkställande direktör utsetts enligt i 8 §
första stycket och 9 §,
2. den som, när föreståndare krävs enligt 2 § andra stycket, driver eller
förestår näringsverksamhet i Sverige utan att anmälan har skett eller
fullmakt ingetts enligt 25 §.
30 § Registreringsmyndigheten får vid vite förelägga verkställande
direktören för filial att fullgöra skyldighet att
1. göra anmälan enligt 15 § eller 19 § första stycket,
2. sända in handlingar enligt 13 § inom där föreskriven tid.
Frågor om utdömande av viten prövas av registreringsmyndigheten.
Prop. 1991/92:88
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall upphöra
att gälla.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan be-
stämmelse i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag
att idka näring här i riket som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen,
skall den nya bestämmelsen tillämpas.
3. Den nya lagen tillämpas även när filialen har registrerats enligt äldre
bestämmelser. Sådan äldre registrering skall anses som registrering enligt
den nya lagen.
4. Näringstillstånd för utomlands bosatt utländsk medborgare som
meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla som anmälan enligt 25 §.
5. Utomlands bosatt svensk medborgare som i Sverige bedriver närings-
verksamhet vid den nya lagens ikraftträdande är inte skyldig att göra
anmälan och inge fullmakt enligt 25 § före den 1 oktober 1992.
Prop. 1991/92:88
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
4§‘
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelningskontor
med självständig förvaltning (filial) eller
2. efter anmälan till finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från
kontor eller annat fast driftställe (representationskontor).
En bank får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, finansinspektionen inrätta filial i utlandet.
Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skall
lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om en banks förvärv av aktier
eller andelar i utländska bankföretag finns i 2 kap. 6 § första stycket.
För utländska bankers verksam-
het genom filial i Sverige gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. I övrigt gäller för sådana
företag lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket.
För utländska bankers verksam-
het genom filial i Sverige gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. I övrigt gäller för sådana
företag lagen (1992:000) om ut-
ländska filialer m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Senaste lydelse 1991:1768.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
7§
Ett utländskt företag får efter tillstånd av finansinspektionen driva vär-
depappersrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (fili-
al).
Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under tillsyn
av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den plane-
rade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.
För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1968:555)
om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,
om inte annat följer av denna lag.
För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1992:000)
om utländska filialer m. m., om inte
annat följer av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Prop. 1991/92:88
Härigenom föreskrivs att 2 a och 5 a §§ lagen (1988:606) om finansbolag
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2a§‘
Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 23 § lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.
Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 11 § lagen
(1992:000) om utländska fdialer
m. m.
5a§2
Tillstånd för ett utländskt företag får meddelas endast om
1. verksamheten drivs från avdelningskontor med självständig förvalt-
ning (filial),
2. företaget i sitt hemland driver finansieringsverksamhet och där står
under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,
3. företaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet här i lan-
det, och
4. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna.
För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
näring här i riket.
För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1992:000) om utländska filialer
m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Senaste lydelse 1991:1024.
Senaste lydelse 1991:1024.
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1950:272) om rätt för utländska
fösäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Generalagenten skall vara bosatt
här i riket. Han får inte vara under-
årig eller i konkurs eller ha förvalta-
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabal-
ken. Om han är utländsk medborga-
re gäller bestämmelserna i lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.
Generalagenten skall vara bosatt
här i landet. Han får inte vara un-
derårig eller i konkurs eller ha för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldra-
balken.
Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesi-
digt försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga
bolagsmän äga behörighet enligt vad i första stycket sägs. För fullgörande
av de skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar
styrelseledamot och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kom-
manditdelägare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Lagen omtryckt 1989:1082.
10
Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1986:436) om näringsförbud skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §'
Den som är underkastad näringsförbud får inte
1. driva näringsverksamhet,
2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller
komplementär i ett kommanditbolag,
3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller ett
försäkringsbolag,
4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bankak-
tiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag eller en
ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som
driver näringsverksamhet,
5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktie-
bolag eller ett försäkringsbolag,
6. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som
anges vid 4,
7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan
juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver nä-
ring,
8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäk-
ringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget
överstiger femtio procent.
Beträffande verkställande direk-
tör och vice verkställande direktör
för en filial enligt lagen (1992:000)
om utländska filialer m. m. och fö-
reståndare för en verksamhet enligt
samma lag finns bestämmelser om
näringsförbud i den lagen.
Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som
innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1 § regeringsformen eller 1
kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen eller
1 kap. 1 §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Senaste lydelse 1991:1567.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugg-
las, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet P. Westerberg
Regler om näringstillstånd finns i lagen (1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka näring här i riket och i förordningen
(1968:556) om näringstillstånd m. m. Lagen innebär att det krävs tillstånd
för att en utländsk medborgare eller ett utländskt företag skall få bedriva
näringsverksamhet i Sverige. Lagen innehåller också vissa betsämmelser
om formerna för denna näringsverksamhet.
Begränsningar i etableringsfriheten har negativa effekter från konkur-
renssynpunkt och det är av värde att kunna vidga konkurrensen genom
åtgärder som innebär ökad utländsk konkurrens.
Inför ett EES-samarbete (EES = Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsom-
råde) och ett medlemskap i EG kan vi i Sverige inte ha etableringsbestäm-
melser som står i strid med EG:s regler om förutsättningar för näringsverk-
samhet.
Enligt Romfördraget är ingen särbehandling som grundar sig på nationa-
litet tillåten när det gäller etablering och utförande av tjänster. Detta
innebär dock inte något hinder mot att ett enskilt medlemsland har en
nationell lagstiftning av ifrågavarande slag under förutsättning att den inte
medför särbehandling av andra medlemsländers medborgare.
Inom EG har det år 1962 antagits ett allmänt program som tar upp och
definierar vad som menas med diskriminerande föreskrifter för utlänning-
ar. Klara exempel på sådana diskriminerande föreskrifter utgör regler som
gör en utländsk etablering eller utövande av självständig verksamhet av-
hängig av ett tillstånd.
Den internationella utvecklingen har under senare år inneburit en avreg-
lering av regelsystem av nu nämnt slag. Inom OECD har det år 1976
antagits riktlinjer om medlemsstaternas behandling av utlandsägda företag
(nationell behandling). OECD skall underrättas om lagstiftning som inne-
bär undantag från nationell behandling. OECD har vidare rekommenderat
bl. a. Sverige att se över denna lagstiftning eller begränsa dess tillämpning.
Prop.1991/92:88
12
Det omfattande samarbete som EFTA-länderna vill verka för tillsam- Prop. 1991/92:88
mans med EG inom ramen för EES syftar till att främja samhällsutveck-
lingen i ett brett europeiskt perspektiv.
År 1989 fattade EFTA-ländernas och EG:s ministrar beslut om att
inleda förhandlingar om ett EES-avtal. Avsikten är att ett EES-avtal skall
träda i kraft den 1 januari 1993. Målet är att uppnå fri rörlighet för varor,
tjänster, kapital och personer. Samarbetet skall dessutom syfta till att
utjämna sociala och regionala olikheter i EES-området. Avtalet skall även
utveckla och bredda samarbetet på angränsande politikområden, såsom
miljö, forskning och utveckling, utbildning, socialpolitik och konsument-
skydd. Som grund för samarbetet skall gälla tillämpliga delar av EG:s
existerande regelverk.
Det har i Sverige sedan lång tid tillbaka ansetts vara ett viktigt allmänt
intresse att förhindra ett alltför starkt utländskt inflytande över Sveriges
näringsliv och naturtillgångar. Grundläggande regler med detta syfte finns
i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. och fanns
även i den numera upphävda lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag m. m. (företagsförvärvslagen).
Den internationella utvecklingen och särskilt ett svenskt deltagande i
det västeuropeiska samarbetet har nödvändiggjort en översyn av bestäm-
melser av detta slag. Regeringen föreslog i prop. 1991/92:71 om upphä-
vande av regler om utländska företagsförvärv m.m. att förvärvslagstift-
ningen för företag och aktier samt för fastigheter som är avsedda för
näringsverksamhet i huvudsak skulle avskaffas. Den s. k. företagsförvärvs-
lagen har upphört att gälla vid utgången av år 1991. Bestämmelser med
syfte att kontrollera utländskt inflytande kommer däremot att finnas i
lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m. m.
Inom näringsdepartementet har upprättats en promemoria Ds 1991:36
där en översyn görs av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ut-
ländskt företag att idka näring här i riket. I promemorian föreslås att
kravet på näringstillstånd tas bort och att bestämmelserna i 1968 års lag
om filial och föreståndare något omarbetade förs in i en ny lag som ersätter
1968 års lag.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan-
serna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokol-
let i detta ärende som bilaga 1.
Mot bakgrund av vad som redovisats lade jag vid regeringssammanträde
den 19 december 1991 fram förslag om ett avskaffande av reglerna om
näringstillstånd.
Regeringen beslutade samma dag att inhämta lagrådets yttrande över de
lagförslag som hade utarbetats i ärendet. Lagförslagen bör fogas till proto-
kollet i detta ärende som bilaga 2.
Lagrådet har den 17 januari 1992 avgett yttrande över de remitterade
lagförslagen. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 3.
Lagrådet har beträffande förslaget till lag om utländska filialer m.m.
bl. a. framhållit behovet av sanktioner om vissa av lagens bestämmelser
inte iakttas. Jag återkommer till frågan under rubriken straff och vite i den
13
allmänna motiveringen (avsnitt 3). Beträffande lagrådets synpunkter i Prop. 1991/92:88
övrigt har jag följt dessa på alla punkter och redogör för dem i specialmo-
tiveringen (avsnitt 6).
Vissa redaktionella ändringar i lagtexten har vidtagits.
De nuvarande reglerna om näringstillstånd tillkom 1968 i samband med
att förordningen (1864:41) angående utvidgad näringsfrihet och lagen
(1955:383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i
riket (filiallagen) upphävdes.
Lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka
näring här i riket uppställer olika krav för tillstånd beroende på om det är
fråga om en utländsk medborgare eller ett utländskt företag.
En utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehålls-
tillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge är
likställd med svensk medborgare beträffande rätt att idka näring (3 §).
Något tillstånd fordras därför inte. Även annan här bosatt utlänning är
likställd med svensk medborgare beträffande vissa näringar nämligen jord-
bruk, skogsbruk, fiske, viss rederirörelse, undervisningsverksamhet och
verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär (4 §). Kravet på närings-
tillstånd har därför kommit att avse
a. utlänningar som är bosatta utanför Sverige
b. i Sverige bosatta utomnordiska utlänningar som saknar permanent
uppehållstillstånd (5 §).
Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är underårig eller som har
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken eller som i eller utom riket är
försatt i konkurs (7 §).
I annat fall än som nu nämnts äger en utlänning som är bosatt här i riket
erhålla näringstillstånd om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt
intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning får
beviljas näringstillstånd, om det föranleds av överenskommelse med främ-
mande stat eller andra särskilda skäl föreligger (8 §).
Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall
det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Föreståndaren utses
av näringsidkaren och skall vara bosatt här i riket och får inte vara
underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Förestånda-
ren är ansvarig för näringsverksamheten och näringsidkaren skall utfärda
fullmakt för föreståndaren att i alla frågor som rör verksamheten här i riket
handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidka-
ren och själv eller genom annan tala och svara för denne (9 §).
Näringstillståndet skall avse verksamhet av visst slag och gäller viss tid
eller tills vidare. Det kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter
(10§).
Näringstillstånd kan återkallas när särskilda skäl föreligger (11 §).
14
Avlider utlänning som idkar näring med stöd av 1968 års lag får närings- Prop. 1991/92:88
verksamheten fortsättas av dödsboet under högst ett år (12 §).
Enligt 29 § anses som näringsidkande även deltagande som bolagsman i
näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag. Detta innebär att
det krävs tillstånd för utlänning för att ingå i sådant bolag.
I prop. 1968:98 s. 115 f angavs att man vid tillståndsprövningen borde
beakta:
1. samhällsekonomiska synpunkter
2. näringspolitiska synpunkter
3. utlänningens personliga förhållanden
Vid en avvägning mellan dessa intressen uttalade departementschefen
att de samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna skulle till-
mätas underordnad betydelse och att praxis i tillståndsärenden borde vara
liberal. Prövningen av utlänningens pesonliga förhållanden borde gå ut på
att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar var att rikta mot sökandens
person och skötsamhet. Vidare uttalades att det borde beaktas hur länge
utlänningen varit bosatt i Sverige och att prövningen skulle vara summa-
risk och inte omfatta någon ingående granskning av sökandens alla person-
liga omständigheter. Tillstånd skulle endast i undantagsfall behöva vägras
utlänning som är bosatt i landet.
Frågor om näringstillstånd för utlänningar prövas av länsstyrelsen i det län
där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Om en utlänning söker
tillstånd till verksamhet som får utövas endast efter medgivande från
regeringen skall regeringen även pröva frågan om näringstillstånd. Det-
samma gäller om en utlänning söker näringstillstånd i samband med en
ansökan om tillstånd att ingå i handelsbolag som prövas av regeringen (1 §
förordningen (1968:556) om näringstillstånd m. m.).
Länsstyrelsens beslut får överklagas till kommerskollegium.
Av den tidigare nämnda förordningen framgår att länsstyrelsen från polis-
myndigheten eller andra lokala myndigheter skall inhämta yttrande om
sökandens personliga förhållanden. Polismyndigheten undersöker om ut-
länningen i fråga begått några brott i Sverige eller om han är restförd för
någon skuld hos kronofogdemyndigheten. Det föreskrivs vidare att läns-
styrelsen också skall samråda med statens invandrarverk. Förordningen
upptar också bestämmelser om vilka uppgifter en ansökan om näringstill-
stånd skall innehålla.
Av en studie från riksrevisionsverket (RRV), ”Samordnat myndighets-
agerande” Dnr 1986:100, framgår att ansökan om näringstillstånd avsla-
15
gits ett fåtal gånger. Skälet till avslagen har i flertalet fall varit utlänningens Prop. 1991/92:88
personliga förhållanden dvs. kriminalitet eller stora restförda skulder.
Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd. Tillstånd
får beviljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag
eller ekonomisk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. An-
nat företag kan erhålla tillstånd om särskilda skäl föreligger (13 §).
Verksamheten skall drivas genom ett avdelningskontor med självständig
förvaltning (filial). Filialen skall stå under ledning av en verkställande
direktör, som är ansvarig för filialens verksamhet och som handlar på
näringsidkarens vägnar i alla frågor som rör den svenska verksamheten.
Den verkställande direktören skall vara bosatt här i riket och får inte vara
underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken (16 — 17 §§).
Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt (23 §). Regeringen får i vissa fall medge
undantag från bestämmelse i 1968 års lag (31 §). Detta innebär att dispens
från filialkravet också kan medges. Övriga bestämmelser om filial reglerar
firma och registreringsfrågor (20 — 22 §§ och 24 — 28 §§).
Såsom tillståndspliktigt näringsidkande avses även ett utländskt företags
deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt
handelsbolag (29 §).
Bestämmelserna om filial i 1968 års lag bygger på lagen (1955:383) om rätt
för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Genom 1955
års lag blev det möjligt för utländska företag att driva verksamhet i Sverige
på annat sätt än genom svensk juridisk person. I 1968 års lagstiftnings-
ärende (prop. 1968:98, 3 LU63, rskr. 333) hänvisas till de motivuttalan-
den som gjordes 1955 (prop. 1955:87, 2 LU29, rskr. 337). Det framhölls
(prop. 1955:87 s. 50 f) att filialformen borde finnas av det skälet att
Sverige inte borde inta någon särställning i förhållande till andra länder
och att det låg i linje med de allmänna strävandena för ett friare internatio-
nellt ekonomiskt utbyte.
Av lagens förarbeten (prop. 1955:87 s. 52, 2 LU 29 s. 46) framgår att
prövningen inte bara skall vara formellt inriktad utan också avse vissa
inhemska näringspolitiska intressen och omfatta både ekonomiska och
sociala faktorer såsom svenska arbetstagares möjligheter till sysselsättning
och trygghet i anställningen. Den grundläggande prövningen som för när-
varande görs i ett filialärende gäller om företaget är seriöst och får en
tillräcklig anknytning till Sverige. Enligt förarbetena är dotterbolagsfor-
men att föredra från svensk synpunkt.
Det kan nämnas att skillnader finns i skattereglerna för filialer respekti-
ve dotterbolag. Skillanderna är dock inte så stora.
För utländska banker gäller särskilda regler. Enligt 1 kap. 4 § bankrörel-
selagen (1987:617) har utländska banker rätt att öppna filial i Sverige om
16
den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund Prop. 1991/92: 88
bankverksamhet. I övrigt tillämpas bestämmelserna om filial i 1968 års lag
(prop. 1989/90:116).
När det gäller utländska värdepappersföretag finns också särskilda reg-
ler. Enligt 2 kap. 7§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse får ett
utländskt företag efter tillstånd av finansinspektionen driva värdepappers-
rörelse från filial i Sverige. Tillstånd till filialetablering skall lämnas om
företaget står under tillsyn av myndighet eller något annat behörigt organ i
hemlandet och den planerade verksamheten här i landet kan antas komma
att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Om inte annat följer
av lagen om värdepappersrörelse gäller bestämmelserna i 1968 års lag för
verksamheten i filialen (prop. 1990/91:142).
Enligt lagen (1988:606) om finansbolag krävs tillstånd för ett utländskt
företag som driver finansieringsverksamhet under vissa i lagen angivna
förutsättningar. Tillstånd får meddelas ett utländskt företag endast om
verksamheten drivs från filial, företaget i sitt hemland driver finansie-
ringsverksamhet och där står under tillsyn av myndighet eller annat behö-
rigt organ, företaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet
här i landet och verksamheten inte kan antas bli till skada för det allmän-
na. För utländska företag gäller lagen om finansbolag i tillämpliga delar. I
övrigt gäller bestämmelserna i 1968 års lag (prop. 1990/91:154).
Ett utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning att företaget
erhållit tillstånd (koncession), i Sverige driva försäkringsrörelse genom
generalagent som syssloman och i övrigt under de villkor som följer av
lagen (1950:272) om rätt for utländska försäkringsföretag att driva försäk-
ringsrörelse i Sverige.
Frågor om tillstånd för utländska företag att idka näring i Sverige prövas
av kommerskollegium. Om ett ärende är av större vikt från allmän syn-
punkt skall dock kommerskollegium med eget yttrande hänskjuta ärendet
till regeringen (8 § förordningen).
Kommerskollegiums beslut får överklagas till regeringen.
Ansökan om tillstånd görs skriftligen hos länsstyrelsen i det län där verk-
samheten huvudsakligen skall bedrivas. Förordningen upptar också be-
stämmelser om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd skall innehålla och
att länsstyrelsen med eget yttrande skall insända handlingarna till kom-
merskollegium.
Enligt 30 § gäller bestämmelserna i 1968 års lag inte utländsk försäkrings-
anstalts rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige eller utländskt bankföre-
tags rätt att här driva verksamhet från representationskontor. 17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88
31 § föreskriver att regeringen får medge undantag från lagens bestäm- Prop. 1991/92: 88
melser, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främ-
mande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet. Regeringen får
vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse i lagen, som
föranleds av särskilda omständigheter. Detta innebär som tidigare nämnts
att dispens kan ges från filialkravet.
I 32 § anges vissa beslut som får överklagas till kammarrätten.
I 34 —36 §§ stadgas straff för den som bryter mot vissa av lagens bestäm-
melser.
Vad gäller reglernas praktiska tillämpning och gränsdragningen gent-
emot utlänningslagen hänvisas till den redogörelse som lämnas i prome-
morian Ds 1991:36.
Ett av EG:s huvudmål är att upprätta en gemensam marknad (artikel 2 i
Romfördraget, RomF). Medlet för att uppnå detta mål är de fyra friheter-
na, dvs. att inom Gemenskapen skapa fri rörlighet för varor, personer,
tjänster och kapital (artikel 3 RomF). Dessa friheter uppnås främst genom
att all diskriminering på grund av nationalitet förbjuds (artikel 7 RomF).
En av de fyra friheterna är alltså fri rörlighet för personer. Den friheten
inbegriper ”right to establishment”, etableringsrätt (artiklarna 52 — 58
RomF).
Medlemsstaterna skall avskaffa alla diskriminerande bestämmelser vad
gälller etableringsrätten (artikel 52 RomF) och får inte heller införa diskri-
minerande bestämmelser utan stöd i RomF:s bestämmelser (artikel 53
RomF). Bestämmelserna om etableringsrätt gäller för såväl fysiska som
juridiska personer (artikel 58 RomF). Detta innebär att också juridiska
personer omfattas av kravet på att inte diskrimineras på grund av nationa-
litet.
I artiklarna 55 — 56 RomF anges vissa undantag från bestämmelserna
om etableringsrätt. Enligt artikel 55 gäller inte bestämmelserna om etable-
ringsrätt sådan verksamhet som är förenad med myndighetsutövning.
Enligt artikel 56 utgör inte bestämmelserna om etableringsrätt hinder mot
nationella bestämmelser som är föranledda av ”public policy, public secu-
rity or public health”, allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
När det gäller etablering gör man skillnad på primär etablering som
innebär att verksamheten förläggs till landet i fråga och sekundär etable-
ring som innebär att verksamheten bedrivs genom agenturer, filialer eller
dotterbolag.
Vad gäller etableringsrätt för självständiga näringsidkare behandlar ett
antal direktiv näringsidkares rätt att etablera sig och driva verksamhet i ett
annat EG-land. Direktiven avser undanröjande av restriktioner gällande
etablering och tillhandahållande av tjänster inom ett antal olika branscher/
yrkesområden. Enligt dessa direktiv skall diskriminerande regler för andra
än landets egna medborgare, vad gäller rätten att etablera sig och driva
verksamhet i ett land, avskaffas. Härutöver anges i direktiven ett antal
bestämmelser som skall iakttas. Om t. ex. en stat kräver viss kunskap för
18
rätt att etablera sig skall staten som bevis om sådan kunskap acceptera viss Prop. 1991/92:88
tids verksamhet i en annan stat. Vidare skall utlänning garanteras samma
rätt att ansluta sig till branschorganisation och uppnå befattningar i orga-
nisationen som landets egna invånare. Det sägs också att om en stat för rätt
att etablera sig kräver bevis om god vandel och bevis om att man inte har
varit försatt i konkurs skall den staten som bevis för detta acceptera intyg
från vederbörande myndighet i utlänningens hemland. Krävs det intyg om
vederbörandens finansiella ställning för rätt att etablera sig skall den staten
acceptera intyg som utfärdats av banker i utlänningens hemland. Slutligen
nämns för det fall att det för rätt att etablera sig krävs att man avlägger en ed
så skall eden vara utformad på sådant sätt att den kan avläggas också av
utlänningar.
EG:s elfte bolagsdirektiv (89/666/EEG) upptar regler som innebär att
medlemsländerna är skyldiga att ställa krav på viss offentlighet beträffande
verksamheten vid filialer. Enligt detta direktiv skall handlingar och upp-
gifter som avser en filial vilken har öppnats i en medlemsstat av ett bolag
som lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat och som omfattas
av det första bolagsdirektivet (68/151/EEG), offentliggöras enligt lagstift-
ningen i den medlemsstat där filialen är belägen. Om de bestämmelser om
offentlighet som gäller för filialen avviker från dem som gäller för bolaget,
skall bestämmelserna för filialen tillämpas när det är fråga om förfaranden
som berör denna. Artikel 2 i elfte direktivet preciserar informationskravet
på filialen. Skyldigheten att offentliggöra räkenskapshandlingar begränsas
enligt artikel 3 i elfte direktivet till de bolagets räkenskapshandlingar som
upprättats, reviderats och offentliggjorts enligt lagstiftningen i den med-
lemsstat som bolaget lyder under.
Mitt forslag: Kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts med
ett registreringsförfarande. Alla utländska företag och utomlands
bosatta svenska eller utländska medborgare som lämnar begärda
uppgifter får driva näring i Sverige. Utländska företag får således fri
möjlighet att välja etablering genom svenskt dotterföretag eller ge-
nom filial.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran. Några har haft synpunkter på vissa frågor till vilka jag
återkommer.
Skälen för mitt förslag: Allmänna näringspolitiska skäl talar för att
avskaffa etableringshinder som kan ha negativa effekter från konkurrens-
synpunkt. Av den tidigare redovisningen framgår att det inför ett utvidgat
västeuropeiskt samarbete är nödvändigt att åtminstone för EES-medbor-
gare avskaffa bestämmelserna i 1968 års lag om näringstillstånd för utlän-
ningar och utländska företag.
19
I likhet med vad som föreslås i promemorian bör kravet på näringstill-
stånd upphävas generellt. Av den tidigare nämnda studien från riksrevi-
sionsverket (avsnitt 2.1 samt Ds 1991:36) framgår att den nuvarande
prövningen inte är särskilt ändamålsenlig. Den medför ibland praktiska
svårigheter och kan upplevas som meningslös. Avslag meddelas ytterst
sällan. Från näringspolitisk utgångspunkt saknas därför grund för att be-
hålla prövningen ens i någon form. Förslaget att generellt avskaffa kravet
på näringstillstånd har godtagits av remissinstanserna och uttryckligen
stötts av länsstyrelsernas organisationsnämnd och näringsfrihetsombuds-
mannen. En remissinstans, hovrätten för Västra Sverige, har dock ifråga-
satt om näringsfrihet skall medges för samtliga länder i världen och om
detta kan anses förenligt med de fördrag som ingåtts eller kan komma att
ingås med EG- och EES-länderna. Något hinder enligt EG-rätten eller den
rättsordning som följer av ett EES-avtal att i princip låta utländska företag
och utländska medborgare bedriva näring finns inte.
Den speciella prövningen av utländska medborgare och utländska före-
tag enligt 1968 års lag bör alltså upphöra. Lagen innehåller emellertid,
enligt vad som tidigare anförts, också vissa bestämmelser om formerna för
näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utom-
lands bosatta utländska medborgare. Här kan särskilt nämnas reglerna om
filial och att dessa skall registreras hos patent- och registreringsverket
(PRV) samt att det skall finnas en föreståndare om en utomlands bosatt
utlänning bedriver näringsverksamhet i Sverige. Dessa bestämmelser
syftar till att ge här bedriven verksamhet en viss garanterad anknytning till
Sverige och göra det möjligt för domstolar och myndigheter att vid behov
kunna nå företaget eller utöva viss kontroll. Sådana regler är inte diskrimi-
nerande och väl förenliga med det elfte bolagsdirektivet (89/666/EEG). De
krav i vissa detaljhänseenden som direktivet uppställer kan meddelas i
förordning. Genom lagen och kompletterande föreskrifter uppfylls i stort
sett de krav som direktivet ställer för svensk del. I ett par avseenden kan
dock kompletteringar behöva göras senare i samband med ställningstagan-
det till motsvarande frågor i aktiebolagslagen.
Direktivets krav på uppgift om filialregister och registreringsnummer på
brev och orderblanketter som en filial använder har nära samband med
motsvarande krav för bolag enligt det första bolagsdirektivet (68/151/
EEG). Frågan om hur detta krav skall regleras i aktiebolagslagen och vilka
sanktioner som kan bli nödvändiga i detta sammanhang utreds för närva-
rande av aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). I avvaktan på kommitténs
ställningstagande i fråga om aktiebolagslagen regleras det nu nämnda
kravet inte i den föreslagna lagen om utländska filialer m. m. Jag återkom-
mer till frågan om lagens bestämmelser om kungörande av vissa uppgifter i
filialregistret överensstämmer med det första bolagsdirektivet.
Nuvarande regler om filialer bör således behållas utan större förändring-
ar. En strävan bör vara att i jämförbara avseenden ha samma regler för
verksamhet i filialform som för verksamhet i aktiebolagsform. Även svens-
ka medborgare bosatta utomlands som vill bedriva näringsverksamhet i
Sverige bör vara skyldiga att utse en föreståndare. Jag återkommer till
detta i det följande.
Prop. 1991/92:88
20
Eftersom den näringspolitiska prövningen upphör, får utländska företag Prop. 1991/92: 88
i fortsättningen full valfrihet mellan att bedriva verksamhet i filialform
eller genom ett svenskt dotterföretag. Om filialformen väljs, är det tillräck-
ligt att göra en anmälan med erforderliga uppgifter till PRV. Det finns
knappast någon anledning att anta att filialformen skulle komma att väljas
i nämnvärt ökad omfattning. Dotterbolagsformen blir säkerligen även i
fortsättningen den normala.
I det följande behandlar jag vissa frågor av central betydelse.
Enligt promemorian skall begreppet näringsverksamhet ha samma inne-
börd som i annan civilrättslig lagstiftning. Som näringsidkare räknas varje
fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och
av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Kommerskolle-
gium har efterlyst ett klargörande av begreppet näringsverksamhet och
hänvisat till motiven till 1968 års lag där viss näringsverksamhet inte
omfattas av kravet på tillstånd.
Begreppet näringsverksamhet finns även i 1968 års lag. Enligt förarbete-
na (prop. 1968:98) skulle byggentreprenad som drivs under kortare tid och
transportföretags försäljning av egna transporter till eller från Sverige falla
utanför tillämpningsområdet och alltså inte kräva tillstånd. Klart är att det
i berörda exempel är fråga om näringsverksamhet i vanlig mening. Någon
anledning att kräva iakttagande av den nya lagens formföreskrifter i vidare
omfattning än tidigare finns dock inte. Det är därför nödvändigt att infora
en bestämmelse som bemyndigar regeringen att för viss typ av verksamhet
meddela förskrifter om undantag från kravet på filial eller föreståndare där
detta inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag.
Dessutom bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
kunna medge undantag från kravet på filial eller föreståndare, om det finns
särskilda skäl. Härigenom får registreringsmyndigheten möjlighet att från
fall till fall avgöra om verksamheten måste bedrivas genom filial eller
föreståndare.
I 1968 års lag anges särskilt att som näringsidkande även anses deltagan-
de såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbo-
lag. 1 detta fall krävs således näringstillstånd. Dispensregeln i 1968 års lag
har ofta kommit till användning i dessa fall och dispens från filialkravet har
regelmässigt beviljats. Det saknas anledning att kräva registrering av sådan
verksamhet och någon motsvarande bestämmelse bör inte finnas i den nya
lagen.
Utlandssvenskar dvs. svenska medborgare bosatta utomlands är enligt
gällande rätt inte underkastade reglerna om näringstillstånd. I promemo-
rian uttalas att man inte velat låta dessa omfattas av lagen eftersom detta
skulle bli en utvidgning i förhållande till gällande rätt. Kommerskollegium
21
har förordat att även dessa bör vara skyldiga att utse föreståndare. I likhet Prop. 1991/92:88
med kommerskollegium finner jag det inte motiverat att undanta denna
kategori. Det finns ingen anledning att ställa lägre krav på svenska med-
borgare bosatta utomlands och ordningsskäl talar således for att även
utlandssvenskar bör omfattas av lagen. I praktiken torde detta få mycket
liten betydelse.
Beträffande den som skall utses till verkställande direktör uppställs vissa
krav. I aktiebolagslagen (1975:1385) fanns tidigare ett krav på att stiftare,
styrelseledamöter och verkställande direktör skulle vara svenska medbor-
gare och bosatta i Sverige. Kravet på svenskt medborgarskap har upphört
att gälla den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:160). Numera finns enligt 8
kap. 4 § aktiebolagslagen endast ett krav på bosättning i Sverige for halva
antalet styrelseledamöter och verkställande direktören med dispensmöjlig-
heter för särskilda fall.
Efter mönster från aktiebolagslagen bör motsvarande regel finnas for
verkställande direktör i filial dvs. verkställande direktören skall vara bo-
satt i Sverige om inte regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer för särskilt fall tillåter annat. För aktiebolag prövas dessa
frågor av kommerskollegium. Jag anser det lämpligt att kommerskolle-
gium också prövar frågor om dispens när det gäller bosättningskravet för
verkställande direktör i filial och jag kommer därför föreslå regeringen att
det i förordning intas bestämmelser härom. De uttalanden som gjorts i
prop. 1989/90:160 torde kunna vara till vägledning när det gäller frågan
om dispens skall beviljas.
Reglerna om filial grundar sig på nuvarande bestämmelser och endast
vissa ändringar har företagits. Det är lämpligt att bestämmelserna om filial
är kopplade till ett anmälningsförfarande. Med hänsyn till att det endast är
fråga om en kontroll av att vissa formföreskrifter är uppfyllda, är det
lämpligt att patent- och registreringsverket (PRV), som ju redan är regist-
reringsmyndighet, tar emot anmälningar om filial och ansvarar for den
närmare utformningen av de rutiner som kan bli erforderliga i detta
sammanhang. Det är lämpligt att i förordning ta in bestämmelser om vad
anmälan skall innehålla och vilka handlingar som skall inges i samband
härmed. Som exempel kan nämnas att PRV bör infordra uppgift om att
företaget är registrerat och bedriver näringsverksamhet i sitt hemland.
Enligt promemorians förslag skall registreringsmyndigheten i Post- och
Inrikes Tidningar kungöra vad som förs in i filialregistret. Det som förts in
i filialregistret och kungjorts skall anses ha kommit till tredje mans känne-
dom om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till
eller bort känna till det som kungjorts. Denna bestämmelse överensstäm-
mer med motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen. Det kan ifrågasät-
tas om denna bestämmelse är förenlig med EG:s första bolagsdirektiv (68/
22
151/EEG) artikel 3 punkten 6. För det fall att registerinnehåll och kungö-
relse inte stämmer överens får bolaget enligt vad som där sägs inte åberopa
innehållet i kungörelsen men detta kan alltid åberopas av tredje man om
inte bolaget visar att han kände till den i registret intagna texten. Kravet på
tredje mans kännedom om registerinnehållet synes vara ett krav på vet-
skap. Det är därför tveksamt om bestämmelsens ordalydelse är tillräcklig
för att uppfylla EG-direktivet. Motsvarande frågeställning finns beträffan-
de aktiebolagslagen, vars förenlighet med EG:s regler för närvarande ut-
reds av aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). I avvaktan på ställningstagan-
det i fråga om aktiebolagslagen bör bestämmelsen utformas på det sätt som
skett i gällande aktiebolagslag.
Enligt vad som tidigare anförts prövar länsstyrelserna frågan om närings-
tillstånd för fysiska personer. Prövningen görs av länsstyrelsen i det län där
verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Länsstyrelsernas organisa-
tionsnämnd har ifrågasatt om inte kravet på föreståndare bör utgå och om
det är lämpligt att ha olika registreringsmyndigheter för filialer och före-
ståndare.
Kravet på föreståndare bör enligt min mening finnas kvar även i fort-
sättningen av de skäl som berörts inledningsvis. Jag finner det lämpligt att
tills vidare låta länsstyrelserna ha hand om dessa frågor eftersom de har ett
nära samband med handelsregistret vilket förs hos länsstyrelsen i varje län.
I prop. 1991 /92:51 om en ny småföretagspolitik har regeringen anmält att
handelsregistren avses bli överförda till patent- och registreringsverket
(PRV) den 1 januari 1993. Detta förutsätter ändringar i handelsregister-
lagen (1974:157) vilka ännu inte genomförts. I avvaktan på att dessa
ändringar görs bör skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och
fullmakt för denne inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten
huvudsakligen skall bedrivas. När handelsregistren överförs till PRV bör
även dessa frågor handhas av PRV.
I promemorian har föreslagits att böter kan ådömas dels den som driver
eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att iaktta vad som gäller om
föreståndare dels verkställande direktör som inte fullgör i lagen föreskri-
ven anmälningsskyldighet. Patent- och registreringsverket (PRV) har ifrå-
gasatt det lämpliga i att ha kvar bötesinstitutet för försummade anmäl-
ningar om filial och föreslår att vite i stället används i dessa fall i likhet
med vad som gäller enligt aktiebolagslagen. Jag delar denna uppfattning
och föreslår därför att vite får föreläggas även i det fall att anmälningsskyl-
digheten inte iakttas.
Några remissinstanser har ifrågasatt om det inte bör finnas straffbestäm-
melser även för vissa andra fall t. ex. när näringsverksamheten påbörjas
innan filialen registrerats. När det gäller filialer torde marknaden själv
reglera dessa situationer genom att det ter sig svårt att underlåta registre-
Prop. 1991/92:88
23
ring eftersom detta ofta kontrolleras av banker och leverantörer m.fl. Prop. 1991/92:88
Straffbestämmelser har således begränsat värde och mindre praktisk bety-
delse i dessa sammanhang.
Lagrådet har framhållit att ett utländskt foretag utan sanktioner kan
driva näringsverksamhet i Sverige trots att lagens bestämmelser om regist-
rering och verkställande direktör m. m. inte har iakttagits och att denna
avsaknad av straffbestämmelser kan tänkas bli utnyttjad av mindre seriösa
foretag. Enligt lagrådets mening kan det t. ex. inte uteslutas att en i Sverige
bosatt fysisk person i syfte att undandra sig olika skyldigheter väljer att
förvärva ett företag med säte i utlandet och bedriva sin verksamhet här
genom detta utländska företag.
Med hänsyn till lagrådets påpekande finner jag det motiverat att införa
en straffbestämmelse. Denna straffbestämmelse bör dock ha den innebör-
den att den kan dömas till böter som för ett utländskt företags räkning
driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att verkställande
direktör utsetts. Underlåtenhet att utse vice verkställande direktör skall
givetvis inte föranleda straff. Enligt vad som tidigare anförts är det den
verkställande direktören som skall göra anmälan om registrering av filia-
len och som kan föreläggas vite av registreringsmyndigheten om han
underlåter detta.
Vite får enligt promemorians förslag användas när vissa handlingar inte
insänts till registreringsmyndigheten. Genom en ändring i aktiebolagsla-
gen (prop. 1990/91:198) har det införts skärpta regler beträffande underlå-
tenhet att till PRV inge årsredovisning och revisionsberättelse. Om verk-
ställande direktören och styrelseledamöterna underlåter att inom femton
månader från räkenskapsårets utgång inge dessa handlingar kan de drab-
bas av personligt betalningsansvar för bolagets därefter uppkommande
förpliktelser. Lagändringen har trätt i kraft den 1 januari 1992. Kommers-
kollegium har föreslagit att motsvarande regel bör finnas även för verkstäl-
lande direktör i filial. Med hänsyn till filialformens speciella karaktär
finner jag det inte nödvändigt att införa en regel av nu nämnt slag utan
vitessanktionen får anses vara tillräcklig i detta fall.
Vad gäller utdömandet av vite har det i promemorian föreslagits att
förelagt vite får utdömas av registreringsmyndigheten. Hovrätten för Väst-
ra Sverige och kammarrätten i Stockholm har båda invänt att detta inte
överensstämmer med vad som uttalades i förarbetena till lagen (1985:206)
om viten och att legalitetssynpunkter talar för att den myndighet som
förelagt vitet inte bör ges befogenhet att också döma ut vitet. I förarbetena
till lagen om viten (prop. 1984/85:96 s. 38) uttalades bl. a. att ett utdöman-
de av vite måste föregås av en noggrann prövning med hänsyn till att s. k.
materiella viten kan avse betydande belopp. Vidare uttalades att princi-
piella skäl talar mot en ordning enligt vilken denna prövning mera gene-
rellt görs av den myndighet som förelagt vitet och att denna myndighet
måste anses inta en motpartsställning gentemot den mot vilken föreläggan-
det riktas. Enligt min mening bör dock registreringsmyndigheten utdöma
vitet i de fall det här blir fråga om. Av aktiebolagslagen framgår att vite i
liknande fall utdöms av registreringsmyndigheten och det kan knappast
komma i fråga att ha en annan reglering när det gäller filialer. Någon
24
ändring av aktiebolagslagen i detta avseende förbereds för närvarande Prop. 1991/92:88
inte.
Några remissinstanser bl. a. kammarrätten i Stockholm har föreslagit att
lagen skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer med hänsyn till
ovissheten när EES-avtalet undertecknas. Frågan om när EES-avtalet un-
dertecknas är emellertid inte avgörande eftersom även andra skäl talar för
att införa en ny lag. Jag föreslår därför att den nya lagen träder i kraft den 1
juli 1992. Vissa övergångsbestämmelser är nödvändiga. Jag återkommer
till detta i specialmotiveringen (avsnitt 6).
Administrativt innebär den avskaffade tillståndsprövningen besparingar.
Kommerskollegiums uppgifter enligt 1968 års lag (näringstillstånd för
utländska företag och överklagade näringstillstånd för utlänningar) upp-
hör. Även länsstyrelsernas uppgifter vad gäller näringstillstånd för utlän-
ningar upphör. Endast den mycket begränsade uppgiften att administrera
anmälan om föreståndare och förvara fullmakt för denne kommer att
återstå för länsstyrelsernas del. För regeringens del bortfaller överklagan-
den av kommerskollegiums beslut. Dessa har emellertid endast uppgått till
ett eller två fall om året. Patent- och registreringsverkets uppgifter blir i
stort sett oförändrade. Möjligen kan de komma att öka något genom att
verket får den första kontakten med utländska företag i filialärenden.
Den nya lagen föranleder några redaktionella ändringar i bankrörelselagen
(1987:617), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1988:606)
om finansbolag och lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige. I lagen (1986:436) om nä-
ringsförbud har vidare, i enlighet med lagrådets förslag, intagits en hänvis-
ning till den nya lagen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom näringsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om utländska filialer m.m.,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,
5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings-
företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,
25
6. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Jag har beträffande förslagen 2 — 5 samrått med statsrådet Lundgren.
Med hänsyn till remissinstansernas påpekanden har lagens namn änd-
rats på så sätt att det tydligare framgår att det är utländska filialer som
avses.
I första stycket anges lagens tillämpningsområde. Vad som avses med
näringsverksamhet och vilka rättssubjekt som omfattas av lagen har ut-
vecklats i den allmänna motiveringen och jag hänvisar därför till denna.
I andra stycket erinras om att även andra föreskrifter om näringsverk-
samhet i Sverige kan gälla för den verksamhet som omfattas av lagen. Med
detta avses bl. a. sådana bestämmelser om tillstånd som kan gälla för viss
typ av verksamhet. Som exempel på verksamheter som kräver olika typer
av tillstånd kan nämnas hotell- och restaurangnäringen. Vidare kan näm-
nas att de rättssubjekt som omfattas av lagen givetvis är underkastade
reglerna om bokföring i bokföringslagen (1976:125). När det gäller bokfö-
ringslagens tillämpning på verksamhet som bedrivs genom föreståndare
återkommer jag till denna fråga i specialmotiveringen till 24 — 26 §§.
I det till lagrådet remitterade förslaget fanns en definition på vad som
skulle avses med utländskt företag. Enligt denna definition skulle härmed
avses en juridisk person som är bildad enligt lagen i en främmande stat.
Under lagen skulle således falla alla utländska sammanslutningar och
inrättningar, som enligt den svenska rättsordningen kan förvärva rättighe-
ter och ikläda sig skyldigheter.
Några remissinstanser har invänt att begreppet juridisk person inte är
entydigt och att det i vissa länders lagstiftning finns associationsformer
som inte betraktas som juridiska personer samt att alla utländska rättsord-
ningar inte använder begreppet.
Lagrådet har anfört att definitionen är olämplig och att det inte kan
utläsas att bedömningen skall ske på grundval av den svenska rättsord-
ningen. Även lagrådet har framhållit att det finns utländska företagsformer
som enligt svensk rätt skulle betraktas som juridiska personer men som inte
tillerkänns sådan ställning enligt den främmande statens rättsordning och
att även det omvända fallet kan förekomma. Enligt lagrådets mening är det
därför inte helt lätt att med utgångspunkt i begreppet juridisk person
definiera vilka utländska företag som skall omfattas av den nya lagen.
Lagrådet ifrågasätter också om ett i så många hänseenden svårbemästrat
begrepp som juridisk person är ägnat att ligga till grund för bestämning av
Prop. 1991/92:88
26
tillämpningsområdet för en internationellt inriktad lagstiftning. Enligt Prop. 1991/92:88
lagrådets mening kan problemet lösas genom att man avstår från en
uttrycklig definition på utländskt företag. Av 1 § första stycket får anses
följa att ett utländskt företag är någon som — utan att vara fysisk person
eller svenskt företag — bedriver näringsverksamhet i Sverige. Med hänsyn
till lagens utformning i övrigt synes denna negativa bestämning av ut-
ländskt företag vara tillfyllest och lagrådet har erinrat om de möjligheter
som enligt 2 § tredje och fjärde stycket föreligger för regeringen att undan-
ta vissa utländska företag från kravet på filial.
Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning och definitionen har därför
fått utgå ur lagtexten.
Enligt denna bestämmelse skall ett utländskt företag bedriva sin närings-
verksamhet genom filial. För utomlands bosatta svenska eller utländska
medborgare som vill bedriva näringsverksamhet i Sverige skall det finnas
en i Sverige bosatt i föreståndare.
Paragrafens tredje stycke ger regeringen möjlighet att för viss typ av
verksamhet meddela föreskrifter om undantag från kravet på filial eller
föreståndare om iakttagande av detta krav inte bedöms nödvändigt för att
tillgodose syftet med denna lag. Sådan verksamhet som enligt 1968 års lag
inte kräver tillstånd torde härigenom kunna undantas. Genom denna
möjlighet för regeringen att meddela föreskrifter om undantag kan bestäm-
melserna också på ett smidigt sätt anpassas till ändrade förhållanden.
Enligt paragrafens fjärde stycke får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer medge undantag från kravet på filial eller förestån-
dare, om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen är dock avsedd att
tillämpas restriktivt och i kravet på särskilda skäl ligger att behovet av den
särskilda anknytningen till Sverige ter sig överflödigt i det aktuella fallet. I
enlighet med lagrådets förslag har den i lagtexten tidigare inskjutna be-
gränsningen ”för särskilt fall” fått utgå eftersom det ändå framgår att
tillämpning av denna bestämmelse kan komma i fråga endast i enskilt fall.
I denna paragraf erinras om att särskilda bestämmelser gäller för vissa
utländska företag att driva verksamhet i Sverige. I lagarna som upptas
under punkterna 1 — 3 hänvisas till bestämmelserna om filial i denna lag.
Denna bestämmelse överensstämmer med vad som sägs i 1968 års lag.
Bestämmelserna upptar regler om firma och har med vissa redaktionella
ändringar förts över från 1968 års lag.
27
Paragraferna upptar regler om verkställande direktör och vilka krav som
ställs på denne. Angående frågan om dispens från bosättningskravet hänvi-
sas till vad som sagts i den allmänna motiveringen.
Enligt 9 £ får verkställande direktören inte vara underkastad näringsför-
bud. Kommerskollegium har föreslagit att denna fråga regleras i lagen
(1986:436) om näringsförbud i likhet med vad som bl. a. gäller för styrelse-
ledamot och verkställande direktör i aktiebolag. Med hänsyn till denna
lags speciella karaktär är det av värde att direkt kunna utläsa vilka krav
som uppställs.
Lagrådet har framhållit att intresset av att upprätthålla en konsekvent
systematik i lagstiftningen starkt talar för att frågan om näringsförbud tas
upp i näringsförbudslagen. Lagrådet har emellertid godtagit att regleringen
om näringsförbud får sin plats i 9 § men för tydlighetens skull föreslagit
att det i näringsförbudslagen tas in en erinran om regleringen i filiallagen. I
enlighet med lagrådets förslag har det i näringsförbudslagen intagits en
hänvisning med denna innebörd.
Om det finns särskilda skäl får enligt 10 § andra stycket regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i fråga om
fullmaktens innehåll för filial till utländskt bankföretag. Det bör således
tillkomma finansinspektionen att medge sådant undantag. Bestämmelsen
har förts över från 1968 års lag. I likhet med vad som uttalades i prop.
1989/90:116 kan det inte uteslutas att utländsk lagstiftning i vissa fall
hindrar en bank att utfärda en så omfattande fullmakt som krävs enligt
bestämmelsens första stycke. Undantag bör dock inte ges med mindre in-
spektionen fått garantier för att verkställande direktören eller någon annan
här i landet bosatt person har behörighet att ta emot stämning och föra
bankens talan inför domstol. Av samma skäl som redovisats beträffande 2 §
fjärde stycket har i enlighet med lagrådets förslag begränsningen ”för särskilt
fall” fått utgå ur lagtexten.
Paragraferna innehåller regler om bokföring och revision och på förslag av
lagrådet har rubriken till paragraferna ändrats.
Beträffande revisor har företaget enligt 12 § möjlighet att välja mellan
auktoriserad eller godkänd revisor. Med hänsyn till filialformens speciella
karaktär saknas anledning att införa motsvarande bestämmelser som finns
för aktiebolag med krav på auktoriserad revisor i vissa fall.
I 14 § uttalas att för filialens bokföring och revision gäller, utöver vad
som föreskrivits i 11 — 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett
svenskt företag av motsvarande slag. Bokföringsnämnden och Industriför-
bundet har båda påpekat att tillämpningsproblem kan uppstå genom hän-
visningen till svenskt företag av motsvarande slag. Industriförbundet har
hänvisat till att det för svenska aktiebolag gäller olika stränga krav beroen-
de på bolagets storlek.
Flera bestämmelser i aktiebolagslagen angående redovisning hänvisar
Prop. 1991/92:88
28
till 10 kap. 3 § aktiebolagslagen där det närmare anges vilka bolag som är Prop. 1991/92: 88
skyldiga att ha en auktoriserad revisor. Här nämns att en av bolagsstäm-
man utsedd revisor skall vara auktoriserad bl. a. om tillgångarnas nettovär-
de enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren
överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1000 gånger det basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista
månaden av respektive räkenskapsår.
Hänvisningen till företag av motsvarande slag finns i 1968 års lag och
har såvitt känt inte föranlett några praktiska problem. Enligt min mening
är det naturligt att vid jämförelsen låta filialens storlek vara avgörande och
beträffande kravet på redovisning ta ledning av bestämmelsen i aktiebo-
lagslagen.
Lagrådet har påpekat att det av lagtexten klarare bör framgå om de för
ett svenskt företag gällande bestämmelsena skall tillämpas inte bara i fråga
om filialens bokföring utan också beträffande filialens revision. Avsikten
är att det svenska regelsystemet skall vara vägledande även på revisions-
området och i enlighet med lagrådets förslag har därför det tidigare i
lagtexten använda ordet redovisning bytts ut mot revision. Efter förslag av
lagrådet har vidare hänvisningen till de för svenska företag gällande regler-
na flyttats från 11 § till en ny 14 § så att den allmänna hänvisningen till de
regler som gäller för svenska företag blir sekundär i förhållande till bestäm-
melserna i 12 och 13 §§.
Paragraferna upptar vissa regler om vad som skall iakttas vid registrering.
Paragraferna behandlar frågor om avregistrering. Här anges i vilka situa-
tioner en filial skall avregistreras. Vidare föreskrivs i vilka fall anmälan om
sådan avregistrering skall göras av verkställande direktören och när anmä-
lan kan göras av annan.
Enligt 20 § kan filialen avregistreras även utan anmälan, bl. a. om det
klarläggs att företaget eller filialen upphört med sin verksamhet eller att
filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte avhjälps
utan dröjsmål. Det förutsätts att registreringsmyndigheten innan avregist-
rering sker tar kontakt med det utländska företagets ägare. Avregistrering
kan också ske för det fall att handlingar enligt 13 § inte sänts in till
registreringsmyndigheten för något av de två senaste räkenskapsåren.
Denna grund för avregistrering motsvarar en av likvidationsgrunderna i
aktiebolagslagen.
Paragraferna upptar vissa regler om kungörande av uppgifter i filialregist-
ret. Angående frågan om dessa reglers överensstämmelse med EG:s direk-
tiv hänvisar jag till vad som sagts i den allmänna motiveringen.
29
Paragraferna reglerar vad som gäller för verksamhet genom föreståndare.
När det gäller kravet i 24 § på att föreståndaren inte får vara underkastad
näringsförbud och av vilken lag detta skall framgå hänvisas till vad som
sagts i specialmotiveringen till 9 §. Lagrådet har framhållit att hänvisning-
en i näringsförbudslagen även bör avse föreståndare och förslaget till
ändring i näringsförbudslagen upptar också denna kategori.
Beträffande skälen till varför länsstyrelserna tills vidare bör ha hand om
anmälningarna och fullmakterna för föreståndare vill jag hänvisa till vad
som sagts i den allmänna motiveringen.
Lagrådet har anfört att det i det remitterade lagförslaget finns komplett-
erande regler om bokföring för företag som bedriver verksamhet genom
filial, men att några sådana bestämmelser inte finns för näringsverksamhet
som bedrivs av en i utlandet bosatt fysisk person. Av 1 § andra stycket
framgår att för verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra före-
skrifter om näringsverksamhet i Sverige. Enligt lagrådet kan det diskuteras
om denna allmänna hänvisning i 1 § andra stycket ger fysiska personer
tillräcklig vägledning om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras. Be-
drivs verksamheten enbart i Sverige gäller bokföringslagen fullt ut men
tvekan kan uppstå om en näringsidkare, som bedriver verksamhet såväl
inom som utanför Sverige, skall låta all verksamhet omfattas av bokföring-
slagens regler eller om bokföringslagen bara skall gälla den svenska delen av
verksamheten. För att undanröja osäkerheten om hur en fysisk person skall
fullgöra sin bokföringsskyldighet har lagrådet föreslagit att lagtexten kom-
pletteras med en uttrycklig föreskrift om att näringsverksamheten i Sverige
skall ha en egen bokföring som är skild från verksamheten i utlandet. Av den
allmänna bestämmelsen i 1 § andra stycket följer då att bokföringslagen blir
tillämplig på den svenska delen av verksamheten.
Jag delar lagrådets uppfattning och i lagen har därför införts en ny
paragraf med det angivna innehållet.
Prop. 1991/92:88
I första stycket anges vilka beslut som får överklagas till kammarrätten.
Enligt promemorians förslag skulle beslut som här avses kunna överklagas
inom två månader från beslutets dag. Kammarrätten i Stockholm har
föreslagit att bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om
tre veckors besvärstid bör gälla och att överklagandetiden räknas från den
dag klaganden fick del av beslutet. Eftersom denna besvärstid gäller för
flertalet målgrupper som handläggs vid kammarrätt finner jag det lämpligt
att ha samma besvärstid för beslut av nu nämnt slag. Lagtexten har därför
utformats i enlighet härmed.
30
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter i
registreringsärenden. Eftersom det här är frågan om mer än verkställig-
hetsföreskrifter är ett särskilt bemyndigande nödvändigt.
Paragraferna innehåller bestämmelser om i vilka situationer böter och vite
kan komma i fråga. Detta har ingående berörts i den allmänna motivering-
en och jag hänvisar därför till denna.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992 och härigenom upphävs lagen
(1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en bestäm-
melse i 1968 års lag som ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen,
skall den nya bestämmelsen tillämpas. Den nya lagen tillämpas även när
filialen har registrerats enligt äldre bestämmelser. Sådan äldre registrering
anses som registrering enligt den nya lagen. Näringstillstånd för utomlands
bosatt utländsk medborgare som meddelats enligt äldre bestämmelser skall
gälla som anmälan enligt den nya lagen. Utomlands bosatt svensk medbor-
gare som i Sverige bedriver näringsverksamhet vid den nya lagens ikraft-
trädande är inte skyldig att göra anmälan och inge fullmakt enligt 25 § före
den 1 oktober 1992.
Prop. 1991/92:88
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om utländska filialer m. m.,
2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,
5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäk-
ringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,
6. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
31
Promemorian (Ds 1991: 36) Utlänningars rätt att idka näring i Sverige har
remissbehandlats.
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kommerskolle-
gium, överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), finansinspektionen, riks-
skatteverket (RSV), närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), pa-
tent- och registreringsverket (PRV), riksrevisionsverket (RRV), statistiska
centralbyrån (SCB), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), rikspo-
lisstyrelsen (RPS), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och
konkurrensverk (SPK), Hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i
Stockholm, Bokföringsnämnden (BN), Grossistförbundet Svensk Handel,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF),
Svensk Industriförening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Bank-
föreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsför-
bund. Sparbanksgruppen AB, Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), Sveri-
ges Industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Ak-
tiebolagskommittén har förklarat att kommittén avstår från att yttra sig.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 1
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat förslaget
utan erinran.
Kommerskollegium delar de överväganden som görs i promemorian
beträffande behovet av att slopa kravet på tillstånd för utlänningar och
utländska företag som skall driva näring i Sverige. När det gäller den
närmare utformningen av förslaget lämnar kollegiet bl. a. följande syn-
punkter.
Begreppet näringsverksamhet och frågan under vilka förutsättningar
man skall anse att näringsverksamheten drivs i Sverige behandlas ytterst
kortfattat i promemorian. Där anges endast att någon ändring i förhållan-
de till vad som tidigare gällt inte är avsedd och att begreppet därför har
samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. I motiven till den
nu gällande lagen (prop. 1968:98) ges en del exempel på dels vad som
avses med näringsverksamhet, dels näringsverksamhet för vilken tillstånd
inte krävs. Som exempel på näringsverksamhet som inte kräver tillstånd
kan nämnas byggentreprenad som drivs under kortare tid och transportfö-
retags försäljning av egna transporter till och från Sverige. Av förslaget
framgår inte om sådan näringsverksamhet som för närvarande kan drivas
utan tillstånd och därmed utan registrering i framtiden skall registreras.
För tillämpningen av den nu föreslagna lagen är det väsentligt att det står
klart vad som i detta sammanhang menas med att driva näring i Sverige.
Kollegiet efterlyser därför ett klargörande.
I promemorian föreslås (3 §) att ansökningar om undantag från lagens
bestämmelser skall prövas av regeringen. De frågor som främst torde bli
32
aktuella är undantag från kravet att for en filial eller en utomlands bosatt
utländsk medborgare utse en i Sverige bosatt verkställande direkör respek-
tive föreståndare. Även kravet på att över huvud taget registrera en filial
liksom andra frågor kan bli aktuella. Förvaltningsärenden bör i möjligaste
mån delegeras till myndigheter. Kollegiet prövar för närvarande dels frå-
gor om tillstånd för utländska företag att idka näring i Sverige, dels
överklaganden av länsstyrelsens beslut i fråga om näringstillstånd för
utländsk medborgare. Kollegiet prövar vidare frågor om undantag från
aktiebolagslagens krav på bl. a. bosättning i Sverige för styrelseledamot och
verkställande direktör. Även undantag från krav som uppställs i det nu
aktuella lagförslaget kan därför lämpligen prövas av kollegiet.
Enligt 2 § i förslaget skall det finnas en i Sverige bosatt föreståndare för
näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatt utländsk
medborgare. I promemorian hänvisas till att Romfördraget inte hindrar
utlänningskontroll som motiveras av allmän ordning, säkerhet och hälsa.
Kollegiet kan emellertid inte finna det motiverat att i detta hänseende
ställa lägre krav på svenska än på utländska medborgare. Här kan en
jämförelse göras med de bestämmelser som gäller enligt aktiebolagslagen
för styrelseledamot, verkställande direktör, m. fl. I aktiebolagslagen ställs
vissa krav vad gäller bosättning i Sverige medan samtliga krav som rör
medborgarskap har slopats. Kollegiet, som har förståelse för att man inte
vill införa nya restriktioner genom att kräva att även svenska medborgare
bosatta utomlands skall utse föreståndare för näringsverksamhet i Sverige,
vill ändå förorda en sådan ordning.
För utländska företag som vill driva näring i Sverige är filialformen ett
alternativ till aktiebolagsformen. Enligt kollegiets uppfattning är det där-
för lämpligt att i möjligaste mån anpassa de krav som ställs på filialer till
vad som gäller enligt aktiebolagslagen.
Enligt förslagets 17 § skall verkställande direktörens förvaltning och
filialens räkenskaper granskas av en auktoriserad revisor. Här anser kolle-
giet att aktiebolagslagens bestämmelser bör tjäna som förebild och att även
en godkänd revisor bör kunna utses som revisor i vissa filialer.
När det gäller verkställande direktörens åligganden i fråga om att ge in
årsredovisning och revisionsberättelse till registreringsmyndigheten (18 §)
vill kollegiet erinra om förslaget i regeringens proposition 1990/91:198 om
vissa ändringar i aktiebolagslagen. Där föreslås att underlåtenhet att ge in
ifrågavarande handlingar i vissa kvalificerade fall skall medföra att styrel-
seledamöter och verkställande direktörer blir personligt ansvariga för bo-
lagets förpliktelser. Skäl att i detta hänseende göra skillnad mellan verk-
ställande direktör för filial till utländska företag respektive för svenskt
aktiebolag torde inte föreligga.
I lagförslagets 12 och 27 §§ har skrivits in att en verkställande direktör
respektive en föreståndare inte får ha näringsförbud. I likhet med vad som
gäller för exempelvis styrelseledamot och verkställande direktör i aktiebo-
lag bör denna fråga regleras i lagen (1986:436) om näringsförbud.
Finansinspektionen har från sina utgångspunkter ingen annan erinran
mot promemorieförslaget än att det bör noteras, vilket inte direkt sker i
promemorian, att särskilda bestämmelser om rätt för utländska företag att
Prop. 1991/92:88
Bilaga 1
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88
driva verksamhet gäller även för värdepappersföretag enligt 2 kap. 7 §
lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och för finansbolag enligt 5 a §
lagen (1988:606) om finansbolag. Även om dessa bestämmelser också
fortsättningsvis kommer att gälla med den uppläggning lagförslaget har
vore det att föredra om detta direkt framgår av den föreslagna lagen på sätt
som sker i den lag om ändring (1991:1022) i 1968 års lag som trädde i kraft
den 1 augusti i år.
Riksskatteverket (RSV) tillstyrker förslaget men vill samtidigt göra föl-
jande påpekanden.
Det framhålls i specialmotiveringen (s. 35) att begreppet ”näringsverk-
samhet” har samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. Det
kan tilläggas att uttrycket numera även används inom skattelagstiftningen.
Lagen är tillämplig på näringsverksamhet ”som bedrivs i Sverige...”.
Detta uttryckssätt är enligt RSV:s mening alltför vagt och bör utvecklas
ytterligare. Uttrycket ger inte besked huruvida ett utländskt företag bedri-
ver näringsverksamhet här i riket enbart genom att från utlandet admini-
strera och tillhandahålla svensk eller utländsk arbetskraft vid en entrepre-
nad i Sverige. I skattelagstiftningen har detta klarlagts genom att till
definitionen av fast driftställe lagts ”plats för byggnads-, anläggnings- eller
installationsverksamhet” (p. 3 av anvisningarna till 53 § kommunalskatte-
lagen). Trots detta upplever skatteförvaltningen att betydande kontrollsvå-
righeter föreligger att kartlägga sådan typ av verksamhet här i landet. Som
en följd av den eftersatta kontrollen erlägger många företag inga eller för
låga arbetsgivaravgifter och en stor andel av arbetstagarna betalar ingen
eller för låg skatt på sina inkomster.
Lagförslaget gäller utländska företag och utomlands bosatta utländska
medborgare. Med utländskt företag förstås en juridisk person som är
bildad enligt lagen i en främmande stat. Om begreppet juridisk person
skall bedömas enligt hemlandets lagstiftning kommer vissa associationer
som inte betraktas som juridiska personer i hemlandet att kunna bedriva
näring i Sverige utan registreringsskyldighet. I Sverige betraktas t. ex.
handels- och kommanditbolag som juridiska personer medan motsvaran-
de bolagstyper i Tyskland, offene Handelsgesellschaft och Kommanditge-
sellschaft, inte behandlas som juridiska personer.
RSV påpekar att ansvarsbestämmelser saknas när det gäller utländska
företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige innan registrering har
skett och utan att utse verkställande direktör.
RSV efterlyser vidare uttalanden om hur tillsynen kommer att ske över
att lagen efterlevs. Det vore olyckligt om lagen kommer att uppfattas som
verkningslös beträffande sådana företag och företagare, vilka det är sär-
skilt angeläget att tidigt få kännedom om.
Patent- och registreringsverket (PRV) tillstyrker promemorians huvud-
förslag att kravet på näringstillstånd avskaffas. PRV är också positivt till
den förenkling i regelsystemet som ligger i att ett företag som vill starta en
filial i Sverige i fortsättningen normalt bara skall behöva vända sig till en
svensk myndighet (PRV) för att få den nödvändiga registreringen.
PRV uppfattar förslaget så att frågan huruvida en juridisk person skall
anses föreligga eller ej primärt skall bedömas efter lagen i det land där det
Prop.1991/92:88
Bilaga 1
34
utländska företaget är registrerat. Härvid kan i vissa fall tveksamheter
uppstå eftersom alla utländska rättsordningar inte använder begreppet
juridisk person. Vidare kan enligt utländsk lag andra företagsformer om-
fattas av begreppet juridisk person, än vad som är fallet i Sverige. Det kan
därför finnas behov av att utreda detta närmare vid registreringstillfället.
PRV föreslår därför att registreringsmyndigheten skall ges rätt att, i före-
kommande fall, av sökanden kräva in bevis om att registrering skett i
hemlandet och att företaget är juridisk person.
PRV anser att förslaget ej tillräckligt klart anger den nya lagens sakliga
tillämpningsområde. Exempelvis saknas egentlig belysning i motiven av
hur de historiska undantagen på kravet på näringstillstånd och därmed
registrering i fortsättningen skall uppfattas. Vidare föreligger oklarhet
beträffande institutet filial för deltagande i svenskt handelsbolag och om
registrering fortfarande skall krävas i sådana fall (jfr 29 § i nuvarande
filiallagen). PRV föreslår därför att ett klarläggande i detta avseende sker i
lagförslaget.
Beträffande bestämmelsen rörande filialens revisorer vill PRV föreslå
att det även skall ges möjlighet att utse en revisorssuppleant. För att få
överensstämmelse med aktiebolagslagens bestämmelser bör det även före-
skrivas att huvudansvarig för revisionen skall anmälas och registreras om
revisionsbolag utses till revisor.
PRV föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse som ålägger filialens
verkställande direktör att anmäla för registrering det utländska företagets
(och därmed filialens) räkenskapsår. Motivet för detta förslag är att det bör
råda likhet mellan filialer och aktiebolag när det gäller PRV:s möjligheter
till bevakning av att årsredovisning m. m. sänds in till registreringsmyndig-
heten i rätt tid och omfattande rätt räkenskapsperiod.
För att få överensstämmelse med aktiebolagslagen föreslår PRV även att
ordet ”redovisningshandlingar” byts ut mot ordet ”årsredovisning”. En-
ligt 11 kap. 1 § aktiebolagslagen definieras årsredovisning såsom omfattan-
de resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse.
PRV ifrågasätter det lämpliga i att ha kvar bötesinstitutet för försumma-
de ansökningar om filial. PRV föreslår i stället att man, i likhet med vad
som gäller i aktiebolagslagen, använder vite i dessa fall. De situationer, där
enligt aktieholagslagen böter förekommer, har ingen tillämplighet i försla-
get till ny filiallag.
Angående tidpunkten för lagens ikraftträdande framhåller PRV det
angelägna i att en ny filialförordning kan föreligga fastställd till sitt inne-
håll åtminstone två månader före den tänkta tidpunkten för lagens och
förordningens ikraftträdande. PRV bedömer att två månader är den tid
som behövs för att ta fram nytt informationsmaterial och för att utbilda
personalen i de nya rutiner som behöver införas bl. a. på grund av att PRV
övertar granskning som förut gjorts på kommerskollegium.
PRV föreslår vidare att det i övergångsbestämmelserna stadgas en skyl-
dighet för verkställande direktör i redan befintliga filialer att anmäla för
registrering de förhållanden som skall registreras enligt den nya lagen.
Härvid bör lagens bestämmelser om föreläggande och vite vid försummad
anmälan äga motsvarande tillämpning.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 1
35
Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har, i enlighet med remiss-
listan, skickat promemorian på underremiss till samtliga länsstyrelser. 23
länsstyrelser har svarat på remissen. Samtliga tillstyrker eller har ingen
erinran mot förslaget att slopa tillståndsplikten. Några länsstyrelser ifråga-
sätter dock om kravet på näringstillstånd skall slopas även för medborgare
från länder utanför EG.
LON tillstyrker att kravet på näringstillstånd slopas enligt förslaget i
promemorian. Om institutet näringstillstånd skall utmönstras ur lagstift-
ningen bör detta ske generellt. Institutet har, vilket också framhålls av en
del länsstyrelser, spelat ut sin roll. Antalet ärenden är få och det är i ett
ytterst ringa antal fall som tillstånd vägras. I och för sig kan man väl tänka
sig att redan kravet på tillstånd är avhållande såtillvida att de mest belasta-
de potentiella sökandena avstår från att över huvud taget söka. Några
belägg för att det föhåller sig på det viset finns emellertid inte. LON kan
dock tänka sig att gå längre och ifrågasätter om inte även kravet på
föreståndare bör utgå ur förslaget till ny lag. Detta har föreslagits av ett par
länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län.
Hovrätten för Västra Sverige har inga invändningar mot en reglering av
det huvudsakliga innehåll som skisseras i promemorian men anser att
vissa av de frågor som behandlas i denna bör övervägas ytterligare.
Lagförslaget innebär en näringsfrihet i Sverige inte bara för rättssubjekt
inom EG och EES utan också för sådana i samtliga länder i världen. Detta
väcker frågan dels vilka konsekvenser en sådan generell öppning kan
tänkas få, dels om en sådan näringsfrihet är förenlig med de fördrag som
ingåtts eller övervägs med EG- och EES-länderna eller mellan dessa län-
der.
Näringsverksamhet kan i andra länder bedrivas under ett stort antal
former bl. a. genom olika typer av juridiska personer. Det finns anledning
att anta, att dessa inte alla gånger är jämförbara med juridiska personer i
Sverige. Detta kan förutsättas ge upphov till svårigheter för registrerings-
myndigheten. När det gäller EFTA- och EG-länderna är problemet kanske
överblickbart, men det är knappast fallet i fråga om hela världen.
En straffbestämmelse bör övervägas även för det fall att någon driver
eller förestår näringsverksamhet i Sverige innan registrering av eller anmä-
lan om verksamheten har skett.
Det föreslagna bemyndigandet för registreringsmyndigheten att få döma
ut ett förelagt vite stämmer inte överens med de allmänna intentioner som
kommit till uttryck i lagen (1985:206) om viten (jmfr prop. 1984/85:96
särskilt s. 38). Man bör undvika att ge den myndighet som förelagt ett vite
befogenhet att också döma ut detta.
Kammarrätten i Stockholm ansluter sig till förslaget att upphäva kravet
på näringstillstånd för utlänning och utländskt företag att idka näring här i
riket.
Domstolen har inte några erinringar mot att vissa beslut i registrerings-
frågor skall få överklagas hos kammarrätt. I promemorian föreslås emeller-
tid att överklagandetiden skall vara två månader från beslutets dag. Kam-
marrätten förordar — särskilt med hänsyn till att registrering enligt försla-
Prop. 1991/92:88
Bilaga 1
36
get kommer att ske efter endast ett anmälningsförfarande — att i stället, i
enlighet med vad som gäller för flertalet målgrupper som handläggs vid
kammarrätt, bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen (1971:291)
om tre veckors besvärstid får gälla. I överensstämmelse med vad som
gäller enligt nämnda lagrum bör vidare överklagandetiden räknas inte från
beslutets dag utan från den dag då klaganden fick del av beslutet. Möjligen
kan vad som föreslagits i promemorian i denna del förklaras av att delgiv-
ning i vissa fall kan behöva ske med företag i utlandet vilka kan ha upphört
med sin verksamhet. Det kan här påpekas att tiden för överklagande av
kammarrättsavgöranden i dessa mål, liksom hittills, kommer att vara tre
veckor från delgivningen.
Det ankommer enligt förslaget på registreringsmyndigheten att utdöma
viten. Enligt 6 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen) prövas frågor om
utdömande av viten av länsrätt, i allmänhet på ansökan av den myndighet
som har utfärdat vitesföreläggandet. Inför valet av prövningsinstans disku-
terades i förarbetena olika lösningar. Föredragande departementschefen
anförde (prop. 1984/85:96 s. 36 ff) bl. a. att med hänsyn till att s.k.
materiella viten (jfr prop. s. 18) ibland kan avse betydande belopp det är
uppenbart att ett utdömande av vite måste föregås av en noggrann pröv-
ning, bl. a. från legalitetssynpunkter. Principiella skäl talade enligt depar-
tementschefen mot en ordning enligt vilken denna prövning mera generellt
skulle göras av den myndighet som har förelagt vitet. Denna måste nämli-
gen anses inta en motpartsställning gentemot den mot vilken föreläggandet
har riktats. På sålunda anförda skäl finner kammarrätten att även på här
förevarande område den gängse ordningen bör gälla och föreslår därför att
frågor om utdömande av viten prövas i den ordning som föreskrivs i
viteslagen.
Enligt promemorian skall den föreslagna lagstiftningen träda i kraft den
1 juli 1992. Med hänsyn till ovissheten om när EFTA-staterna kan komma
att underteckna ett avtal om Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde
(EES) förordar kammarrätten att riksdagen överlåter åt regeringen att
besluta om dagen för ikraftträdande.
Bokföringsnämnden (BFN) anser att lagförslaget i huvudsak väl reglerar
bokföringen hos utländska företags filialer i Sverige. Det kan dock eventu-
ellt uppkomma svårigheter att definiera vad som avses med svenskt före-
tag av motsvarande slag, då utländska företagsformer inte självklart kan
jämföras med svenska.
När det gäller utomlands bosatt utländsk medborgare som bedriver
näringsverksamhet i Sverige anser BFN att det i lagen bör anges att för
dennes bokföring och redovisning gäller samma regler som för i Sverige
bosatt näringsidkare. Genom ett sådant tillägg blir reglerna för näringsid-
kare tydligare och likformiga med reglerna för utländska filialer.
Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför
bl. a. att för utländska bankers möjlighet att bedriva verksamhet genom
filial gäller särskilda regler. Enligt 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617)
har utländska banker rätt att öppna filial i Sverige om den planerade
rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksam-
het. En hänvisning till nämnda lagrum finns också i den nuvarande lagen
Prop. 1991/92:88
Bilaga 1
37
om rätt för utlänning och utländskt foretag att idka näring här i riket. I Prop. 1991/92: 88
lagförslaget saknas emellertid en motsvarande hänvisning. Den nya lagen Bilaga 1
bör till undvikande av missförstånd kompletteras med en hänvisning till 1
kap. 4 § bankrörelselagen såvitt avser bankföretag.
Industriförbundet anför bl. a. att bestämmelsen om filialens bokföring
och redovisning, som hänvisar till vad som gäller för ett svenskt bolag ”av
motsvarande slag”, är oklar. För svenska aktiebolag gäller på flera punkter
olika stränga krav beroende på bolagets storlek (se t. ex. ABL 11:5, 11:9
och 11:12 jämförda med ABL 10:3). Det vore därför önskvärt att det i
bestämmelsen om filialers redovisning klart framgick hur denna gräns-
dragning skall göras beträffande filialer.
38
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sve-
rige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska
medborgare.
Med ett utländskt företag avses i denna lag en juridisk person, som är
bildad enligt lagen i en främmande stat.
För verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra föreskrifter om
näringsverksamhet i Sverige.
2 § Utländska företag skall bedriva sin näringsverksamhet i Sverige ge-
nom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).
För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatta
svenska eller utländska medborgare skall det finnas en i Sverige bosatt
föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten.
Regeringen får för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om
undantag från kravet på filial eller föreståndare där detta inte bedöms
nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, för särskilt fall, medge undantag från kravet på
filial eller föreståndare.
3 § Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige
finns särskilda bestämmelser, nämligen
1. för bankföretag 1 kap 4 § bankrörelselagen (1987:617),
2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse,
3. för finansbolag 5 a § lagen (1988:606) om finansbolag,
4. för utländska försäkringsföretag 1 § lagen (1950:272) om rätt för ut-
ländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
4 § Utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare skall
anses som svenska rättssubjekt vid bedömning, om de i ett rättsförhållan-
de som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet lyder under
svensk lag och om de i ett sådant rättsförhållande är skyldiga att svara
inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgörande.
Vid tillämpning av växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131)
anses dock utländska företag och utländska medborgare som anges i första
stycket som utländska rättssubjekt.
Firma
5 § Det utländska företagets verksamhet genom filial i Sverige skall
drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet
filial och som tydligt anger företagets nationalitet.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 2
39
Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut Prop. 1991/92:88
införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Firman för ett utländskt Bilaga 2
bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av
filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).
6 § Firman tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bank-
företags filial skall firman i stället tecknas av två eller flera personer i
förening.
7 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregist-
rering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).
Anser någon i annat fall än som avses i första stycket att han lider skada
av registrering som gjorts i filialregistret, får han hos domstol föra talan om
registreringens hävande och om skadestånd.
Verkställande direktör
8 § Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Dessut-
om kan en vice verkställande direktör utses.
Vad som sägs i denna lag om verkställande direktör gäller också vice
verkställande direktör.
9 § Verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige, om inte regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer för särskilt fall tillåter
annat. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud
eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara
verkställande direktör.
10 § Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det
utländska företaget skall utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som
rör verksamheten i Sverige, handla på det utländska företagets vägnar
samt mottaga stämning för det utländska företaget och själv eller genom
annan tala och svara för detta.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer, för särskilt fall, medge undantag i fråga om full-
maktens innehåll för filial till utländskt bankföretag.
Bokföring och redovisning
11 § Filialen skall ha egen bokföring, som är skild från det utländska
företagets bokföring i övrigt.
För filialens bokföring och redovisning gäller i tillämpliga delar detsam-
ma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.
12 § Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall
granskas av en auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även
utses auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Dessutom kan en revisors-
suppleant utses. Verkställande direktören skall se till att en revisor utses
och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning
får redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.
13 § Verkställande direktören skall varje år till registreringsmyndigheten
ge in en bestyrkt kopia av
1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det
senaste räkenskapsåret, 40
2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offent- Prop. 1991/92:88
liga i företagets hemland. Bilaga 2
Handlingarna skall ges in inom tre månader efter det att det utländska
företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse har lagts fram
för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens
räkenskapsår har utgått.
Registrering av filial
14 § Den som utsetts till verkställande direktör enligt 8§ skall göra
anmälan om filialen till patent- och registreringsverket (registreringsmyn-
digheten) som för ett filialregister för registreringar enligt denna lag.
Verkställande direktören skall också till registreringsmyndigheten sna-
rast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering.
Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligt första stycket har
skett.
15 § Om den som gjort anmälan för registrering inte har följt vad som
föreskrivits om anmälan eller om det finns något annat hinder mot regist-
rering på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den som
gjort anmälan föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse.
Följs inte föreläggandet, skall anmälan avskrivas. Underrättelse om att
detta kan ske skall tas in i föreläggandet.
Föreligger även efter det att yttrande har avgetts hinder mot registrering
och har den som gjort anmälan haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall
registrering vägras, om det inte finns anledning att utfärda ett nytt föreläg-
gande.
16 § Om anmälingsskyldigheten fullgjorts och något hinder inte finns på
grund av denna lag eller någon annan författning, skall den anmälda
filialen registreras i filialregistret.
Avregistrering
17 § Filialen skall på anmälan avföras ur registret (avregistreras), om
1. det utländska företaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller
om av annat skäl företagets eller filialens verksamhet skall upphöra
enligt lagen i företagets hemland,
2. av annat skäl det utländska företagets eller filialens verksamhet skall
upphöra enligt beslut av företaget,
3. filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte av-
hjälps utan dröjsmål, eller
4. vid försök till utmätning av företagets tillgångar i Sverige för fordran,
som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inte fått full betal-
ning och fordringen inte heller därefter har betalats.
18 § Om sådant förhållande som avses i 17 § 1 eller 2 inträder, skall
verkställande direktören snarast anmäla detta till registreringsmyndighe-
ten. Anmälan kan också göras av annan behörig ställföreträdare för det
utländska företaget.
I fall som avses i 17 § 3 kan anmälan göras av den vars rätt är beroende
av att det finns någon med behörighet att företräda filialen och i fall som
avses i 17 § 4 av borgenären.
19 § Registreringsmyndigheten kan även utan anmälan avregistrera fili- 41
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88
alen, om det klarläggs att företaget eller filialen har upphört med sin Prop. 1991/92:88
verksamhet eller att sådant fall som avses i 17 § 3 föreligger, eller om Bilaga 2
handlingar enligt 13 § inte sänts in till registreringsmyndigheten för något
av de två senaste räkenskapsåren.
20 § Sker avregistrering, får det utländska företaget inte driva verksamhet
i Sverige genom filialen.
För avveckling av filialens verksamhet får anstånd medges med avregist-
reringen. Under avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av or-
den ”under avveckling”.
Kungörande av uppgifter i registret
21 § Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål i Post- och Inrikes
Tidningar kungöra vad som förs in i filialregistret. En kungörelse som
avser ändring i ett förhållande som tidigare har förts in i registret skall
endast ange ändringens art.
22 § Det som enligt denna lag har förts in i filialregistret och kungjorts i
Post- och Inrikes Tidningar, skall anses ha kommit till tredje mans känne-
dom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till
eller hade bort känna till det som kungjorts.
23 § Föreståndare enligt 2 § andra stycket får inte vara underårig, i
konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt 11 kap.
7 § föräldrabalken.
Näringsidkaren skall utfärda fullmakt för föreståndaren att i alla frågor,
som rör verksamheten i Sverige, handla på näringsidkarens vägnar samt
mottaga stämning för näringsidkaren och själv eller genom annan tala och
svara för denne.
24 § Skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för denne
skall inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall
bedrivas.
25 § Beslut som avses i 15 § andra eller tredje stycket, 17 eller 19 §, 20 §
andra stycket eller 28 § får överklagas hos kammarrätten.
Beslut enligt denna lag i andra fall får överklagas på det sätt och i den
ordning som regeringen bestämmer.
26 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag med-
delas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
27 § Till böter döms den som, när föreståndare krävs enligt 2 § andra
stycket, driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att anmälan
har skett eller fullmakt ingetts enligt 24 §.
42
28 § Registreringsmyndigheten får vid vite förelägga verkställande direk-
tör for filial att fullgöra skyldighet att
1. göra anmälan enligt 14 § eller 18 § första stycket,
2. sända in handlingar enligt 13 § inom där föreskriven tid.
Frågor om utdömande av viten prövas av registreringsmyndigheten.
Prop.1991/92:88
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1968:555) om rätt
för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall upphöra
att gälla.
2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till sådan be-
stämmelse i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag
att idka näring här i riket som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen,
skall den nya bestämmelsen tillämpas.
3. Den nya lagen tillämpas ävan när filialen har registrerats enligt äldre
bestämmelser. Sådan äldre registrering skall anses som registrering enligt
den nya lagen.
4. Näringstillstånd för utomlands bosatt utländsk medborgare som
meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla som anmälan enligt 24 §.
5. Utomlands bosatt svensk medborgare som i Sverige bedriver närings-
verksamhet vid den nya lagens ikraftträdande skall senast den 1 oktober
1992 göra anmälan och inge fullmakt enligt 24 §.
43
Prop. 1991/92:88
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse'
Föreslagen lydelse
1 kap.
4§2
Ett utländskt bankföretag får
1. efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelningskontor
med självständig förvaltning (filial) eller
2. efter anmälan till finansinspektionen driva verksamhet, som huvud-
sakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor
eller annat fast driftställe (representationskontor).
En bank får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, finansinspektionen inrätta filial i utlandet.
Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skall
lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven
på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om en banks förvärv av aktier
eller andelar i utländska bankföretag finns i 2 kap. 6 § första stycket.
För utländska bankers verksam-
het genom filial i Sverige gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. I övrigt gäller för sådana
företag lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att
idka näring här i riket.
För utländska bankers verksam-
het genom filial i Sverige gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. I övrigt gäller för sådana
företag lagen (1992:000) om ut-
ländska filialer m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
1 Enligt prop. 1991/92:37.
2 Senaste lydelse 1990:821.
44
|
3 Förslag till |
Prop. 1991/92:88 |
|
Lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse |
Bilaga 2 |
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappers-
rörelse skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
7§
Ett utländskt foretag får efter tillstånd av finansinspektionen driva vär-
depappersrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (fili-
al).
Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under tillsyn
av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den plane-
rade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en
sund värdepappersrörelse.
För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1968:555)
om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket,
om inte annat följer av denna lag.
För verksamheten i filialen gäller
bestämmelserna i lagen (1992:000)
om utländska filialer m. m., om inte
annat följer av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
45
Prop.1991/92:88
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 2 a och 5 a §§ lagen (1988:606) om finansbolag
skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
2a§
Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 23 § lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utlänskt företag att idka näring
här i riket.
Tillstånd krävs för ett utländskt
företag som driver finansierings-
verksamhet under de förutsättning-
ar som anges i 2 § första och andra
styckena. Vad som sägs i 2 § första
stycket 3 och 4 skall gälla värdet av
de tillgångar som omfattas av den
bokföring som avses i 11 § lagen
(1992:000) om utländska filialer
m.m.
5a§2
Tillstånd för ett utländskt företag får meddelas endast om
1. verksamheten drivs från avdelningskontor med självständig förvalt-
ning (filial),
2. företaget i sitt hemland driver finansieringsverksamhet och där står
under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,
3. företaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet här i
landet, och
4. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna.
För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt företag att idka nä-
ring här i riket.
För utländska företag gäller be-
stämmelserna i denna lag i tillämp-
liga delar. Ett föreläggande enligt
denna lag får riktas såväl mot ett
utländskt företag som mot den som
här i landet är verksam för företa-
gets räkning. I övrigt gäller lagen
(1992:000) om utländska filialer
m. m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
Senaste lydelse 1991:1024.
Senaste lydelse 1991:1024.
1992.
46
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Generalagenten skall vara bosatt
här i riket. Han får inte vara under-
årig eller i konkurs eller ha förvalta-
re enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Om han är utländsk medborgare
gäller bestämmelserna z lagen
(1968:555) om rätt för utlänning
och utländskt foretag att idka nä-
ring här i riket.
Generalagenten skall vara bosatt
här i landet. Han får inte vara un-
derårig eller i konkurs eller ha för-
valtare enligt 11 kap. 7 § föräldra-
balken.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 2
Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesi-
digt försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga
bolagsmän äga behörighet enligt vad i första stycket sägs. För fullgörande
av de skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar
styrelseledamot och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kom-
manditdelägare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Lagen omtryckt 1989:1082.
47
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-01-17
Prop. 1991/92:88
Bilaga 3
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991 har
regeringen på hemställan av statsrådet Per Westerberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om utländska filialer m. m.,
2. lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617),
3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,
5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsfö-
retag att driva försäkringsrörelse i Sverige.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Margareta
Gårdmark.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
I den föreslagna lagen finns regler om formerna för näringsverksamhet
som bedrivs i Sverige av utländska företag och av fysiska personer som är
bosatta i utlandet. Den viktigaste förändringen i förhållande till vad som
f.n. gäller enligt lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt
företag att idka näring här i riket (i det följande kallad 1968 års lag) är att
kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts med ett registreringsförfa-
rande. För utländska företag synes dock registreringsförfarandet vara fri-
villigt i den meningen att någon sanktion inte kan riktas mot ett företag
som avstår från att anmäla till registreringsmyndigheten att det bedriver
näringsverksamhet här. Även i övrigt synes de föreslagna reglerna ge föga
underlag för ingripande mot ett här verksamt utländskt företag som under-
låter att registrera sig.
Bedrivs näringsverksamhet i Sverige av en i utlandet bosatt fysisk per-
son, skall det enligt förslaget finnas en i Sverige bosatt föreståndare med
ansvar för den här bedrivna verksamheten. Skriftlig anmälan om vem som
är föreståndare skall inges till länsstyrelsen. Den som, när föreståndare
krävs, driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att anmälan
har skett döms enligt förslaget till böter.
Lagrådet har inget att erinra mot att det nuvarande kravet på närings-
tillstånd upphävs. En övergång från ett tillståndssystem — förenat med
sanktioner om tillstånd inte har meddelats eller om villkor som kopplats
till tillståndet överskrids — till enbart ett registreringsförfarande kräver
emellertid ingående överväganden. En grundläggande uppgift är att klar-
lägga vilka syften registreringen skall tillgodose och hur dessa syften skall
uppnås. I sistnämnda hänseende måste ställning tas till behovet av sank-
tioner, om registreringsskyldigheten inte fullgörs på föreskrivet sätt.
48
En annan principfråga är i vad mån en utländsk näringsidkares rättsliga
status bör påverka registreringssystemets utformning. Frågan gäller när-
mare bestämt om det är motiverat att ha ett system för näringsverksamhet
som bedrivs av en i utlandet bosatt fysisk person och ett helt annat för
verksamhet som bedrivs av ett utländskt aktiebolag, handelsbolag eller
liknande rättssubjekt. Det ligger i sakens natur att en för olika företagsfor-
mer gemensam reglering är lättare att tillämpa och svårare att utnyttja
illojalt än om två olika system väljs. Att skilda rättssubjekt i princip
behandlas enhetligt hindrar inte att särregler vid behov införs på enstaka
punkter.
De nu nämnda frågorna är inte tillräckligt analyserade i remissprotokol-
let. Valda lösningar beträffande t. ex. registrering, redovsining och sanktio-
ner ger delvis intryck av att ha flyttats över från 1968 års lag utan mer
ingående överväganden. Liknande kritik kan riktas mot att uppdelningen i
1968 års lag mellan å ena sidan företag och å andra sidan fysiska personer
har behållits.
Det anförda ger vid handen att det remitterade förslaget inte är fritt från
invändningar. Lagrådet vill emellertid inte gå så långt som att föreslå en
genomgripande omarbetning av lagförslaget. Detta får därför godtas i sina
huvuddrag och kan — med beaktande av lagrådets i det följande lämnade
synpunkter — läggas till grund för lagstiftning.
Prop.1991/92:88
Bilaga 3
Enligt första stycket gäller lagen formerna för näringsverksamhet som
bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller
utländska medborgare. I andra stycket definieras begreppet utländskt före-
tag. Enligt denna definition — som i sak överensstämmer med vad som
gäller enligt 1 § tredje stycket i 1968 års lag — avses med utländskt företag
en juridisk person som är bildad enligt lagen i en främmande stat.
I specialmotiveringen anges att begreppet juridisk person skall bedömas
enligt svensk rättsordning. Under den nya lagens tillämpning faller således
— sägs det vidare — alla utländska sammanslutningar och inrättningar
som enligt den svenska rättsordningen kan förvärva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter.
Att bedömningen, huruvida ett utländskt företag utgör en juridisk per-
son eller inte, skall ske på grundval av den svenska rättsordningen kan
enligt lagrådets mening inte utläsas av lagtexten. Denna ger närmast vid
handen att frågan, om det utländska företaget är en juridisk person, skall
lösas enligt den rättsordning som gäller i den främmande staten. Av
förarbetena till motsvarande bestämmelse i 1968 års lag synes också fram-
gå att den utländska rättsordningen avsetts vara avgörande vid bedöm-
ningen av om ett utländskt företag skall anses som en juridisk person (se
prop. 1968:98 s. 128 och 148 f).
Det anförda leder lagrådet till slutsatsen att den i det remitterade försla-
get valda definitionen på utländskt företag är olämplig, om svensk rätts-
ordning avses vara avgörande för frågan om en juridisk person bildats.
49
Åsyftas den i specialmotiveringen angivna ordningen bör lagtexten formu-
leras om.
Som framgår av det remitterade förslaget finns det utländska företags-
former som enligt svensk rätt skulle betraktas som juridiska personer men
som inte tillerkänns sådan ställning enligt den främmande statens rättsord-
ning. Även det omvända fallet kan förekomma. Det är därför inte helt lätt
att med utgångspunkt i begreppet juridisk person definiera vilka utländska
foretag som skall omfattas av den nya lagen. Rent allmänt synes det också
kunna sättas i fråga om ett i så många hänseenden svårbemästrat begrepp
som juridisk person är ägnat att ligga till grund för bestämning av tillämp-
ningsområdet för en internationellt inriktad lagstiftning.
Ett sätt att lösa det föreliggande problemet kan enligt lagrådets mening
vara att avstå från en uttrycklig definition på utländskt företag. Av 1 §
första stycket i lagförslaget får nämligen anses följa att ett utländskt företag
är någon som — utan att vara fysisk person eller svenskt företag —
bedriver näringsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till lagens utformning i
övrigt synes denna negativa bestämning av utländskt företag vara tillfyl-
lest. Därvid är att beakta bl. a. de möjligheter som enligt 2 § tredje och
fjärde styckena föreligger för regeringen att undanta vissa utländska före-
tag från kravet på filial.
Lagrådet förordar mot bakgrund av det anförda att 1 § andra stycket
slopas.
I det remitterade förslagets tredje stycke finns en allmän bestämmelse
om att föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige också skall gälla för
verksamhet som omfattas av den nya lagen. Enligt specialmotiveringen
innebär denna bestämmelse bl. a. att de rättssubjekt som omfattas av den
föreslagna lagen är underkastade reglerna om bokföring i bokföringslagen
(1976:125, BFL).
För utländska företag, dvs. företag som bedriver verksamhet genom
filial, finns kompletterande regler om bokföring i 11 —13 §§. Några sådana
bestämmelser finns däremot inte för näringsverksamhet som bedrivs av en
i utlandet bosatt fysisk person. Det kan diskuteras om den allmänna
hänvisningen i 1 § tredje stycket ger fysiska personer tillräcklig vägledning
om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras.
Som anförs i specialmotiveringen synes det i och för sig klart att BFL:s
regler skall tillämpas på verksamhet som bedrivs här av en i utlandet
bosatt fysisk person. Bedrivs verksamheten enbart i Svergie gäller BFL
rimligen fullt ut. Tvekan kan emellertid uppstå om en näringsidkare, som
bedriver verksamhet såväl inom som utanför Sverige, skall låta all verk-
samhet omfattas av BFL:s regler eller om BFL bara skall gälla den svenska
delen av verksamheten.
Såvitt lagrådet förstår är det inte möjligt att kräva att BFL:s regler om
löpande bokföring och arkivering skall tillämpas på verksamhet som en i
utlandet bosatt person bedriver i utlandet. Denna del av BFL:s regelsystem
tar bara sikte på verksamheten i Sverige. Bestämmelserna i BFL om
årsbokslut är dock av något annorlunda karaktär. Det skulle därför kunna
hävdas att den föreslagna regeln i 1 § tredje stycket medför en skyldighet
för näringsidkaren att upprätta årsbokslut enligt BFL för hela verksamhe-
Prop.1991/92:88
Bilaga 3
50
ten. Huruvida lagtexten ger utrymme för en så långtgående redovisnings-
skyldighet för en enskild näringsidkare måste dock betecknas som högst
ovisst. Något motsvarande krav uppställs inte för utländska företag (jfr
13 § första stycket). Trots att lagförslaget vad gäller fysiska personer inte
innehåller några bestämmelser om filialredovisning, talar därför åtskilligt
för att sådana näringsidkares skyldighet att tillämpa BFL även såvitt avser
årsbokslut endast omfattar den svenska verksamheten.
Den berörda osäkerheten om hur en fysisk person skall fullgöra sin
bokföringsskyldighet bör undanröjas. En möjlighet som kan komma i fråga
är att komplettera lagtexten med en uttrycklig föreskrift om att närings-
verksamheten i Sverige skall ha en egen bokföring som är skild från
verksamheten i utlandet. Av den allmänna bestämmelsen i 1 § tredje
stycket följer då att BFL blir tillämplig på den svenska delen av verksam-
heten. Ett praktiskt argument för en sådan lösning är att en i utlandet
bosatt fysisk person under alla förhållanden torde vara skyldig att i sin
svenska självdeklaration avseende inkomstskatt lämna en på BFL baserad
redovisning for den svenska verksamheten. Ändringen medför dessutom
den fördelen att samma redovisningsprinciper kommer att gälla for ut-
ländska fysiska personer som för utländska företag. En komplettering av
den föreslagna lagen med denna inriktning synes böra övervägas.
Anmärkas kan slutligen att om — som lagrådet förordat — 1 § andra
stycket slopas blir paragrafens tredje stycke enligt det remitterade förslaget
i stället andra stycket.
I denna paragraf anges i vilka två olika former den aktuella näringsverk-
samheten skall bedrivas, nämligen genom en filial till det utländska företa-
get (första stycket) eller, vid näringsverksamhet bedriven här av utom-
lands bosatt fysisk person, under ledning av en i Sverige bosatt förestånda-
re (andra stycket).
Genom tredje stycket ges regeringen rätt att för viss typ av verksamhet
och på visst villkor meddela föreskrifter om undantag från de krav som har
uppställts i de två första styckena. Fråga är här om generella, normgivande
föreskrifter.
Fjärde stycket är däremot en dispensbestämmelse. Den ger en möjlighet
för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att om det finns
särskilda skäl medge undantag från samma krav. Tillämpning av denna
bestämmelse kan komma i fråga endast i enskilt fall. Den i lagtexten
inskjutna begränsningen, ”för särskilt fall”, framstår med hänsyn härtill
som en dubbelreglering. Lagrådet föreslår därför att det citerade får utgå ur
lagtexten.
I denna paragraf uppställs vissa krav beträffande verkställande direktören
för filialen. Han skall bl. a. vara bosatt i Sverige, om inte regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer ”för särskilt fall” tillåter annat.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 3
51
Bestämmelsen finns i gällande 1968 års lag och överensstämmer med
reglerna i 8 kap. 4§ aktiebolagslagen (1975:1385). Samma innehåll åter-
finns i 79 § i 1944 års aktiebolagslag och, beträffande styrelseledamot eller
av styrelsen bemyndigad bolagsföreträdare, redan i 1910 års aktiebolags-
lag.
I lagtexten anges inte någon grund eller restriktion, t. ex. krav på att det
skall finnas särskilda skäl, som ledning för tillämpningen av den berörda
dispensregeln. Denna obegränsade dispensmöjlighet innebär att en av
riksdagen beslutad bestämmelse om verkställande direktörens bosättning i
Sverige delvis kan komma att sättas ur spel. En sådan lagstiftningsteknik
är enligt lagrådets mening ej invändningsfri. Det får emellertid förutsättas
att regeringen eller vederbörande myndighet är restriktiv med att tillåta en
avvikelse från huvudbestämmelsen. Med hänsyn härtill och framfor allt
till att motsvarande dispensregel sedan länge finns i aktiebolagslagstifning-
en vill lagrådet inte i detta sammanhang motsätta sig den föreslagna
regleringen.
Enligt förevarande paragraf kan vidare den som är underkastad närings-
förbud inte vara verkställande direktör för en utländsk filial. Av 8 § andra
stycket följer att detta också gäller beträffande vice verkställande direktör.
Som framgår av remissprotokollet har övervägts om inte den nu angivna
regleringen i stället borde tas in i lagen (1986:436) om näringsförbud. Den
valda placeringen har emellertid motiverats av att det med hänsyn till
filiallagens speciella karaktär är av värde att där kunna direkt utläsa vilka
krav som uppställs på en verkställande direktör och vice verkställande
direktör.
Lagen om näringsförbud innehåller i 6 och 7 §§ detaljerade och till synes
uttömmande regler om vad den som är underkastad näringsförbud inte får
göra. I 6 § första stycket 5 föreskrivs bl. a. att den som har näringsförbud
inte får vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett
aktiebolag. Intresset av att upprätthålla en konsekvent systematik i lag-
stiftningen talar starkt för att motsvarande reglering beträffande verkstäl-
lande direktör och vice verkställande direktör för en utländsk filial också
tas upp i näringsförbudslagen. Lagrådet har dock förståelse för det i
remissen anförda motivet för att låta regleringen få sin plats i filiallagen
och anser förslaget i detta hänseende godtagbart. Som lagrådet strax åter-
kommer till finns redan exempel på liknande specialreglering. Särskilt med
tanke på den nära släktskapen mellan den berörda föreskriften i 9 § i
lagförslaget och bestämmelsen i 6 § första stycket 5 näringsförbudslagen
bör emellertid i den sistnämnda lagen för tydlighets skull tas in en erinran
om regleringen i filiallagen.
Det sagda gäller också i fråga om motsvarande regel i 23 § första stycket i
lagförslaget avseende föreståndare.
I enlighet med det anförda får lagrådet föreslå att som ett andra stycke i
6 § lagen om näringsförbud införs en bestämmelse av följande lydelse:
”Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för
en filial enligt lagen () om utländska filialer m. m. och föreståndare för en
verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den
lagen.”
Prop. 1991/92:88
Bilaga 3
52
Om detta förslag följs blir andra stycket i 6 § i dess nuvarande lydelse i Prop. 1991/92: 88
stället tredje stycket. Bilaga 3
Som nyss har antytts finns det även på andra håll i lagstiftningen
särskilda bestämmelser om verkan av näringsförbud. Lagrådet vill här
peka på vad som föreskrivs beträffande revisorer i 10 kap. 2 § första
stycket aktiebolagslagen, 4 kap. 2§ första stycket lagen (1980:1103) om
årsredovisning m. m. i vissa företag, 3 kap. 3 § första stycket bankrörelse-
lagen (1987:617) och 8 kap. 3 § första stycket lagen (1987:667) om ekono-
miska föreningar. Ur förarbetena till denna lagstiftning kan hänvisas bl. a.
till prop. 1986/87:12 s. 259 och 1989/90:160 s. 37 f samt LU 1986/87:20 s.
11 f.
Det kan ifrågasättas om inte existensen av nu angivna — och eventuellt
annan förekommande — specialreglering angående verkan av näringsför-
bud också borde på ett eller annat sätt komma till uttryck i lagen om
näringsförbud. Lagrådet saknar emellertid anledning att i detta lagstift-
ningsärende gå närmare in på denna fråga.
Av samma skäl som anförts vid 2 § föreslår lagrådet att uttrycket, ”för
särskilt fall”, i andra stycket utgår.
Enligt 11 § andra stycket skall för en filials bokföring och redovisning i
tillämpliga delar gälla detsamma som för ett svenskt företag av motsvaran-
de slag.
Den omständigheten att såväl bokföring som redovisning nämns kan —
trots att termerna ofta används i samma betydelse — ge intryck av att
termen redovisning avsetts ha en vidare innebörd än normalt. Detta
intryck förstärks av att rubriken till 11 — 13 §§ fått lydelsen ”Bokföring och
redovisning”. Eftersom dessa paragrafer innehåller bestämmelser om både
bokföring och revision kan onekligen termen redovisning i rubriken och
11 § andra stycket uppfattas som innefattande även begreppet revision.
Utformningen av 11 —13 §§ bör enligt lagrådets mening förtydligas i
angivna hänseenden. Rubriken till paragraferna bör för det första ändras,
förslagsvis till ”Bokföring och revision”. Vad sedan gäller 11 § andra
stycket bör klarare framgå om de för ett svenskt företag gällande bestäm-
melserna skall tillämpas inte bara i fråga om filialens bokföring utan också
beträffande filialens revision. Skall jämförelsen med den svenska företags-
formen ta sikte endast på bokföringen bör orden ”och redovisning” slopas.
Är avsikten å andra sidan att det svenska regelsystemet skall vara vägle-
dande även på revisionsområdet, bör ordet ”redovisning” bytas ut mot
”revision”. Från saklig synpunkt synes närmast den sistnämnda lösningen
vara att föredra.
Oavsett räckvidden av hänvisningen i 11 § andra stycket till vad som
gäller för ett svenskt företag av motsvarande slag bör enligt lagrådets
uppfattning övervägas om inte bestämmelsen kan flyttas från 11 § till en
53
ny 14 §. Det synes nämligen logiskt att den allmänna hänvisningen till de
regler som gäller for svenska foretag blir sekundär i förhållande till bestäm-
melserna i 12 och 13 §§. Med den i remissen föreslagna placeringen synes
viss motsättning föreligga mellan bestämmelsen i 11 § andra stycket å den
ena och bestämmelserna i 12 och 13 §§ å den andra sidan.
Om hänvisningen till de för svenska företag gällande reglerna skall avse
både bokföring och revision kan den nya 14 § få föreslagsvis följande
lydelse:
”För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i
11 — 13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av
motsvarande slag.”
Detta förslag föranleder en omnumrering av 14 —28 §§ i det remitterade
förslaget.
Enligt 27 § i den föreslagna lagen döms den till böter som, när föreståndare
krävs, driver eller förestår näringsverksamhet här utan att anmälan har
skett eller fullmakt ingetts.
När det gäller utländska företag innehåller förslaget inte någon straffbe-
stämmelse utan endast en föreskrift i 28 § om att verkställande direktören
kan föreläggas vite för att fullgöra vissa skyldigheter av ordningskaraktär.
Av det sagda följer att ett utländskt företag kan utan sanktioner driva
näringsverksamhet i Sverige trots att lagens bestämmelser om registrering
och verkställande direktör m. m. inte har iakttagits. Denna avsaknad av
straffbestämmelser kan tänkas bli utnyttjad av mindre seriösa företag. Det
kan t. ex. inte uteslutas att en i Sverige bosatt fysisk person i syfte att
undandra sig olika skyldigheter väljer att förvärva ett företag med säte i
utlandet och bedriva sin verksamhet här genom detta utländska företag.
Skillnaden i ansvarsbestämmelserna vad gäller näringsverksamhet be-
driven av fysisk person och av utländskt företag har inte närmare motive-
rats. Frågan synes böra övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsar-
betet.
Lagrådet vill endast erinra om att den senaste lydelsen av 1 kap. 4 §
numera finns i SFS 1991:1768.
Prop. 1991/92:88
Bilaga 3
54
Under föredragningen har upplysts att det för närvarande pågår en över-
syn av denna lag inom finansdepartementet. I samband därmed torde
frågan om näringsförbud som hinder för att vara generalagent enligt lagen
komma att övervägas. Med hänsyn härtill synes något vidare uttalande
från lagrådets sida i den frågan nu inte vara påkallat.
Prop.1991/92:88
Bilaga 3
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992
55