Prop.
1991/92:83
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp
i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 december 1991.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
I propositionen läggs fram förslag till en ny konsumentkreditlag. Den
nya konsumentkreditlagen är anpassad till EGs regler om konsument-
krediter. Den får ett bredare tillämpningsområde än den nu gällande
lagen. Många regler som i dag omfattar enbart krediter i samband
med köp och vissa tjänster kommer i fortsättningen att gälla för i
princip alla konsumentkrediter.
Genom den nya lagen införs bl.a. regler som begränsar kredit-
givarens rätt att höja räntan under löpande avtal. Förutsättningarna för
räntehöjningar skall preciseras i avtalet och räntan får höjas bara som
en följd av vissa slag av kostnadsökningar. Lagen innehåller också
begränsningar i rätten att ta ut avgifter för krediten och att höja
avgifterna under avtalsperioden.
Vidare inskränks kreditgivarens möjligheter att säga upp kredit-
avtalet till betalning i förtid. Konsumenten får å sin sida rätt att betala
sin skuld tidigare än enligt avtalet. Kreditgivaren får inte ta ut någon
särskild ersättning av konsumenten vid förtidsbetalning. Undantag från
denna regel gäller bara när avtalet löper med bunden ränta.
Konsumenten blir också bättre skyddad i sådana fall då det
förekommer flera parter på näringsidkarsidan. Om han av misstag
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
betalar till fel näringsidkare, får han normalt ändå tillgodoräkna sig
betalningen.
Avtal om konsumentkrediter skall i fortsättningen ingås skriftligen.
Den nya konsumentkreditlagen blir, liksom den nu gällande,
tvingande till konsumentens förmån. Lagen föreslås träda i kraft den
1 oktober 1992.
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare
1 dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om
kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten
förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel
och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen
(1949:722) om pantlånerörelse.
2 § I lagen avses med
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige
kreditgivarens fordran,
kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet
vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed
anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och
andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad
på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att
delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.
3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-
ningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller
av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan
denne och säljaren.
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats
som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,
om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte
annat anges i lagen.
Näringsidkarens allmänna skyldigheter Prop. 1991/92:83
5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg.
Marknadsföring och information
6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en
särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden
och kontantpriset anges.
När kreditavtalet innebär en rätt för kredittagaren att fortlöpande
utnyttja ett kreditutrymme (löpande kredit) skall dels den effektiva
räntan anges som en årlig ränta beräknad på det belopp som mot-
svarar kreditutrymmet, dels den effektiva räntan anges för minst ett
fall där beloppet utgör endast en andel av kreditutrymmet. Är
kreditutrymmet inte bestämt i avtalet skall det därvid anses vara
15 000 kronor.
Information enligt första eller andra stycket behöver inte lämnas,
om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor eller
om krediten skall återbetalas inom tre månader.
7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller
förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden
och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas
skriftligen.
8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och
7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).
Kreditavtalet
9 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av
konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.
Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom
i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-
ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en
jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när
kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på
en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som
uppgår till högst 1 500 kronor.
Ränta och avgifter Prop. 1991/92:83
10 § Ränta som tas ut för krediten skall i avtalet anges som en
räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid
obetalda delen av skulden.
11 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
12 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta,
betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan
ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om
avgiften har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får
avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.
I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren
får ändra de avgifter som tas ut för krediten.
Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i
den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som
skall täckas av avgifterna.
13 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade
ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast
när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till
konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-
rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.
Kontantinsats vid kreditköp
14 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen
i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara
minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden
föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får
låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en
överenskommelse mellan denne och säljaren.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen
(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal- Prop. 1991/92:83
ningsvillkor vid kreditköp.
15 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen
(1975:1418).
Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av fordringen, m. m.
16 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett
kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma
invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.
Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt
kreditavtalet.
Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra
mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning
till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.
Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att
ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om
köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig
kunskap om detta.
Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på
återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-
tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.
Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har
mottagit av köparen med anledning av krediten.
17 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen
ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av
kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett
av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne
ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt
att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld-
förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är
utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms
till böter.
18 § Bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt 17 §
gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §
angående köp.
Förbud mot viss avräkning Prop. 1991/92:83
19 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-
fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
Betalning av skulden i förtid
20 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden.
21 § Kreditgivaren har rätt att få betalning i förtid endast om han har
gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-
heter föreligger:
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.
2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-
fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid
olika tidpunkter.
3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.
4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.
5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan
egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.
Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om
återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund
av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försäm-
rats.
22 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 21 § första stycket 1-3
gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt
då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-
menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller
uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket
1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före
utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte
dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning
enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter
uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar
säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra
stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte
bestämmelserna i det stycket.
23 § Utan hinder av vad som sägs i 21 § första stycket 4 får Prop. 1991/92:83
kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i
förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har
försämrats. Bestämmelserna i 21 § hindrar vidare inte att banker eller
andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i
förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon
annan författning.
24 § Vid förtidsbetalning enligt 20-23 §§ skall följande iakttas när
kreditgivarens fordran beräknas:
1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten
för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid
beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med
god kreditgivningssed.
2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att
skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller
en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll
om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut
ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya
krediter av motsvarande slag.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en
konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,
tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan
parterna.
o
Atertaganderätt vid kreditköp
25 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger
kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin
del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under
förutsättning
1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att
trygga sin rätt till betalning, samt
2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 21 och 22 §§
skall fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.
Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad
som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt
de grunder som anges i 27 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren
inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten
på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar
sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen Prop. 1991/92:83
innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
26 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid
försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt
värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad
som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i
liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i
övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i kon-
sumentförhållanden.
Uppgörelse när en vara återtas
27 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall
avräkning göras mellan honom och köparen.
Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-
tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut
genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-
fordringen efter avräkning enligt 24 § samt i förekommande fall
dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §
räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande
kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig
kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-
ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att
tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse
tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna
medel till vittne.
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig
ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till
ombud eller biträde.
28 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-
lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-
myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala
en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket
tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens
förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter
återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att
betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får
kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall Prop. 1991/92:83
än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen
vanvårdat varan.
Återlösande av en vara som återtagits
29 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har
återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren
varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas
enligt avräkningen.
Handräckning för återtagande av vara, m.m.
30 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-
räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har
upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen
skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om
kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-
fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.
En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen
skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om
kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen
också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen
skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.
31 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de
förutsättningar för återtagande som anges i 25 § andra och tredje
styckena föreligger.
Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud
enligt 26 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har
förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om
återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt
5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.
32 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges
i 31 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena
samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan närings-
idkare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första
stycket skall avse 28 § första stycket i denna lag.
Förbud mot utmätning
33 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte
utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m. Prop. 1991/92:83
34 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara
betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett
kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande
endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet har
1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller
3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast
efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.
Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första
stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att
kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-
havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit
svikligt.
Tillsyn
35 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets
tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står
under tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv
myndighet.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
36 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver
varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,
förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av
samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall
lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar
upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får kon-
sumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin
skyldighet.
37 § Om konsumentverket enligt 36 § andra stycket har förelagt en
näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas
hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 36 § får
inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-
lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det
följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens Prop. 1991/92:83
ikraftträdande.
3. Har kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom
överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 16 § i den
nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.
4. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har
förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens
föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.
12
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 25 § konsumentkreditlagen
(1992:000) eller enligt 5 § lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. Är ej
någon av dessa lagar tillämplig
på avtalet, bestäms fordringen
likväl enligt sistnämnda paragraf,
varvid jämkning får ske efter vad
som är skäligt.
Föreslagen lydelse
9 kap.
10 §
Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på
kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får
egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av
kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke
i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 13 § konsumentkreditlagen
(1977:981) eller enligt 5 § lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. Är ej
någon av dessa lagar tillämplig
på avtalet, bestäms fordringen
likväl enligt sistnämnda paragraf,
varvid jämkning får ske efter vad
som är skäligt.
Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar
därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för
dennes skyldigheter enligt avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då gäldenären
har förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
13
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §'
Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta
affärshändelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt
5 a §.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter
upptagas i redovisningen.
Atertages vara med stöd av
förbehåll om återtaganderätt
enligt konsumentkreditlagen
(1977:981) eller lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl. får
avdrag göras för vad säljaren vid
avräkning gottskriver köparen för
värdet av den återtagna varan,
endast om det kan visas att köpa-
ren helt saknat rätt till avdrag för
ingående skatt som hänför sig
till dennes förvärv av varan.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter
upptagas i redovisningen.
Återtages vara med stöd av
förbehåll om återtaganderätt
enligt konsumentkreditlagen
(1992:000) eller lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl. får
avdrag göras för vad säljaren vid
avräkning gottskriver köparen för
värdet av den återtagna varan,
endast om det kan visas att köpa-
ren helt saknat rätt till avdrag för
ingående skatt som hänför sig till
dennes förvärv av varan.
1 Senaste lydelse 1990:576.
14
Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k. Prop. 1991/92:83
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-
sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande
den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna
förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges
redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall
avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av hand-
lingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.
Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för
avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.
Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje
stycket, inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket
skattskyldighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del
därav till annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av
åtnjutna avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller
del därav återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre
men inte sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under
vilket skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring
göras med hälften av det belopp som nu sagts.
Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar
uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för använd-
ning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller
upplåten fastighet säljs.
Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod
under vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har
upphört eller fastigheten har sålts.
Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående
mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om
den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-
diga. De varor som avses är
1) andra varor än sådana som avses i 18 § fjärde stycket och som
helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,
2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,
3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,
tenn, brons eller nysilver,
4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av
vapenlagen (1973:1176),
5) alster av bildkonst,
6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,
7) möbler,
8) fartyg eller luftfartyg.
Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den
redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.
Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt
punkt 2 första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser
15
nyttjande av personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden Prop. 1991/92:83
under det kalenderår nyttjandet har skett.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då förbehåll om
återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
16
Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1968:576) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
29 §
Prop. 1991/92:83
För förenings utlåning gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna
om utlåning från kassan till
föreningarna. Förening skall
lämna lån på samma villkor som
gäller för föreningens motsva-
rande lån hos kassan.
För förenings utlåning gäller i
tillämpliga delar bestämmelserna
om utlåning från kassan till
föreningarna. Förening skall
lämna lån på samma villkor som
gäller för föreningens motsva-
rande lån hos kassan. För ett
sådant lån som föreningen läm-
nar gäller dock inte bestäm-
melserna i 10 §, om konsument-
kreditlagen är tillämplig på
lånet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. Äldre föreskrifter
gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens
ikraftträdande.
17
2 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83
Härigenom föreskrivs att 39, 40 och 44 §§ reglementet (1968:654)
för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för stads-
hypoteksföreningar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 §*
Försummar låntagare att göra föreskriven inbetalning skall han
betala ränta på det förfallna beloppet efter högst en och en halv
procent i månaden, om föreningen beslutar det. Har likvid ej skett
inom trettio dagar från förfallodagen, är låntagaren skyldig att inom
tre månader betala hela det återstående kapitalet med ränta, om
föreningen beslutat det.
Om konsumentkreditlagen
(1992:000) är tillämplig på lånet,
gäller bestämmelserna i den
lagen framför bestämmelserna i
första stycket.
40 §2
Har byggnad som hör till belånad fast egendom eller tomträtt
brandskadats, skall föreningen bestämma, om det lånebelopp, för
vilket panträtt i den fasta egendomen eller tomträtten utgör säkerhet,
skall inbetalas eller kvarstå helt eller delvis. Detsamma gäller i fråga
om lån mot pantsäkerhet i bostadsrätt, om den byggnad vari bostads-
rätten är upplåten har brandskadats.
Har pantsäkerheten av annan anledning förlorat i värde eller
säkerhet i form av borgen försämrats under lånetiden i sådan
utsträckning att den inte längre kan anses utgöra betryggande
säkerhet, kan föreningen kräva att låntagaren omedelbart ställer
nöjaktig fyllnadssäkerhet. Om låntagaren ej gör detta, kan föreningen
säga upp lånet till betalning.
Gäller ej längre betryggande brandförsäkring av byggnad och har
kravet på sådan försäkring ej eftergivits enligt 35 § andra stycket eller
36 a §, skall lånet ofördröj ligen uppsägas till omedelbar betalning.
1 Senaste lydelse 1978:24.
2 Senaste lydelse 1983:959.
Prop. 1991/92:83
18
Detta gäller också, om villkor för eftergift av kravet på brandförsäk- Prop. 1991/92:83
ring åsidosätts.
Ansluts belånad fast egendom eller tomträtt till gemensamhets-
anläggning enligt anläggningslagen (1973:1149), skall föreningen
pröva om panten med hänsyn till omständigheterna fortfarande kan
anses utgöra betryggande säkerhet för lånet. Är detta ej fallet, skall
lånet i motsvarande mån ofördröjligen sägas upp till omedelbar
betalning.
Föreningen kan säga upp lån åt samfällighetsförening till omedelbar
betalning, om sådant fall inträffar som avses i 43 § andra stycket
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter eller om betalning
av lånet äventyras av annan anledning, såsom händelse som anges i
första - tredje styckena i denna paragraf.
Bestämmelserna i andra stycket
gäller inte för lån som konsu-
mentkreditlagen (1992:000) är
tillämplig på.
44 §3
Betalas lån till förening i förtid, får föreningen betinga sig ränte-
skillnadsersättning av låntagaren på sätt och med belopp som kassan
bestämmer. I annat fall än som avses i 10 § första stycket lagen
(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar far föreningen även betinga sig ersättning
för förlorade förvaltnings- och fondbidrag med belopp som kassan
bestämmer.
Om konsumentkreditlagen
(1992:000) är tillämplig på lånet,
gäller den lagens bestämmelser
framför bestämmelserna i första
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. Äldre föreskrifter
gäller dock i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens
ikraftträdande.
3 Senaste lydelse 1976:226.
19
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:83
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller avbetalnings-
köp som sluts mellan närings-
idkare i deras yrkesmässiga
verksamhet eller som annars
faller utanför konsument-
Denna lag gäller avbetalnings-
köp som sluts mellan närings-
idkare i deras yrkesmässiga
verksamhet eller som annars
faller utanför konsument-
kreditlagen (1977:981). kreditlagen (1992:000).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en
sedan varan har lämnats ut till köparen, och
2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga
varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om
återtaganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag
för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett
att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992.
20
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 december 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
Den nuvarande konsumentkreditlagen gäller sedan den 1 juli 1979.
Inom sitt tillämpningsområde ersatte den 1915 års lag om avbetal-
ningsköp samt vissa bestämmelser om kreditköp i den dåvarande
konsumentköplagen. Genom konsumentkreditlagen infördes en i
princip heltäckande konsumentskyddande reglering för krediter som
lämnas i samband med köp av varor. Senare har flera av lagens regler
gjorts tillämpliga även på vissa tjänster som tillhandahålls på kredit.
När det gäller sådana kreditavtal som inte har ett direkt samband
med köp eller tjänster - s.k. fristående krediter - saknas i huvudsak
lagreglering. I konsumentkreditlagen finns för dessa krediter bara
vissa regler om marknadsföring och information. Under senare år har
ofta påtalats att konsumentskyddet på detta område behöver komplet-
teras.
Behovet av konsumentskydd vid kreditavtal har uppmärksammats
inom EG. Ett direktiv antogs av ministerrådet i december 1986
(87/102/EEG) och kompletterades i februari 1990 (90/88/EEG).
Direktivet och tilläggsdirektivet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1 resp, bilaga 2. I de flesta EG-länderna har
lagstiftning med anledning av direktivet och tilläggsdirektivet
genomförts och i de övriga pågår lagstiftningsarbete.
I Danmark trädde en ny lag om kreditavtal i kraft den 1 januari
1991. Den bygger på EG-direktivet men har i vissa avseenden fått en
utformning som ger en högre grad av konsumentskydd än vad
EG-direktivet gör. I de övriga nordiska länderna pågår eller planeras
en översyn av reglerna om konsumentkrediter.
Det har skett en snabb utveckling på konsumentkreditområdet under
21
det senaste decenniet. Krediter har blivit vanligare både i samband Prop. 1991/92:83
med varuköp och annars och en rad nya kreditformer har tillkommit.
Till utvecklingen hör också att hushållens sammanlagda skuldbelopp
ökade markant under 1980-talet. Expansionen var särskilt kraftig
under åren 1986-1988, sedan omfattande avregleringar på kredit-
marknaden medfört att tillgången på krediter ökat avsevärt. År 1989
vände emellertid utvecklingen. Hushållens sammanlagda skuldbelopp
ökar nu inte längre.
Ökningen av skulderna medförde problem för många människor.
Åtskilliga försatte sig i en ekonomisk situation som blev omöjlig att
klara upp. I riksdagen uppmärksammades denna s.k. överskuldsätt-
ning vid flera tillfällen och riksdagen efterlyste ändamålsenliga
åtgärder för att komma till rätta med förhållandena (se senast
1989/90:LU4 s. 14).
År 1988 tillkallades en kommitté med uppgift att utreda hushållens
skuldsättning. Kommittén överlämnade samma år betänkandet (SOU
1988:55) Hushållens skuldsättning. Betänkandet innehåller en rad
förslag till åtgärder.
Justitiedepartementet inledde en översyn av konsumentkreditlagen
år 1987 då en hearing hölls med bl.a. företrädare för konsument- och
kreditgivarintressen. År 1990 hölls överläggningar såväl med svenska
myndigheter och organisationer som med företrädare för regerings-
kanslierna i de övriga nordiska länderna.
I december 1990 presenterade justitiedepartementet, som ett resultat
av översynen, departementspromemorian (Ds 1990:84) Ny kon-
sumentkreditlag (i fortsättningen benämnd "promemorian"). Den har
remissbehandlats. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av promemorian som bilaga 3, dels promemorians
lagförslag som bilaga 4, dels en förteckning över remissinstanserna
som bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (justitiedepartementet, diarienummer
87-231).
I oktober 1990 överlämnade insolvensutredningen (Ju 1988:02)
delbetänkandet (SOU 1990:74) Skuldsaneringslag. Enligt förslaget
skall vissa överskuldsatta fysiska personer kunna befrias helt eller
delvis från sina skulder. Betänkandet har remissbehandlats och ärendet
bereds för närvarande inom justitiedepartementet.
Lagrådet
Den förra regeringen överlämnade den 29 augusti 1991 för lagrådets
yttrande förslag till ny konsumentkreditlag m.m. Lagrådsremissens
lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6.
Lagrådet har yttrat sig över förslagen. Därvid har lagrådet haft vissa
synpunkter på den formella utformningen av förslaget till ny konsu-
22
mentkreditlag men menat att lagförslaget ändå bör godtas i detta Prop. 1991/92:83
hänseende. När det gäller det materiella innehållet har förslaget i
huvudsak inte gett anledning till erinringar från lagrådets sida. Särskilt
1 två hänseenden har emellertid lagrådet ställt sig kritiskt. Det gäller
dels ett förslag om jämkning vid bristande kreditprövning, dels
föreslagna begränsningar i kreditgivarens rätt att säga upp krediten
när en säkerhet som lämnats för krediten har försämrats. Även
beträffande andra frågor har lagrådet anfört synpunkter (se avsnitten
2.1.4, 2.2, 2.3, 2.4.1, 2.4.2, 2.5, 2.8, 2.9, 2.11.1, 2.14 och 2.15).
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 7.
Jag har följt lagrådets förslag på alla punkter. Detta har inneburit
vissa ändringar i förslaget till ny konsumentkreditlag. Jag har även
gjort ett par ändringar i sak utöver sådana som har föranletts av
lagrådets påpekanden. Dessa ändringar är inte av sådan karaktär att
det finns anledning att på nytt höra lagrådet. Jag har också gjort ett
antal redaktionella ändringar i lagtexterna.
2.1.1 Reformbehovet
Konsumentkreditlagen (1977:981) trädde i kraft år 1979. Sedan dess
har mycket hänt på konsumentkreditmarknaden. Nya former av
krediter har tillkommit och vissa äldre kredittyper har förlorat i
betydelse. Framför allt i fråga om kontokrediter har det skett en
kraftig utveckling och dessa krediter har blivit avsevärt vanligare än
tidigare. Inom handeln är det numera självklart i så gott som varje
butik att betalning kan ske med kontokort, vare sig det sker med
utnyttjande av en kredit eller inte. Många butikskedjor har dessutom
egna kreditkortsarrangemang. Att tillhandahålla kredit har - ofta
tillsammans med olika specialerbjudanden - kommit att bli ett
betydelsefullt medel i konkurrensen om kunderna. Även inom
tjänsteområdet har denna utveckling gått långt. I avsnitt 2.1 i
promemorian beskrivs olika typer av konsumentkrediter.
Till utvecklingen på konsumentkreditområdet hör också att hushål-
lens skuldsättning ökade kraftigt under 1980-talet. Ökningen var
särskilt markant under åren 1986-1988, då en omfattande avreglering
på kreditmarknaden hade medfört att det blev betydligt lättare än
tidigare att få låna pengar av banker och andra professionella
kreditgivare. Att värdet på belåningsbara tillgångar steg kraftigt
verkade i samma riktning.
Riksbanken upprättar statistik över hushållens skuldsättning. Banken
23
redovisar för åren 1985-1988 följande årliga procentuella ökningar av Prop. 1991/92:83
nettoutlåningen från banker, finansbolag och bostadsinstitut (netto-
utlåning = bruttoutlåning med avdrag för dels lån som går till
förtidsbetalning av skulder, dels amorteringar): Ar 1985 var ökningen
7,6 %, år 1986 24,5 %, år 1987 18,7 % och år 1988 20,1 %.
Många hushåll ökade alltså sin skuldbörda markant under 1980-
talet. De flesta har kunnat bära denna börda utan påtagliga ekono-
miska påfrestningar men en del hushåll har fått problem. Många har
skaffat sig skulder i en omfattning som inte har stått i rimlig
proportion till den långsiktiga betalningsförmågan. Att problemen har
stor spridning framgår bl.a. av undersökningar som konsumentverket
har gjort och av erfarenheter som kommunernas konsumentvägledare
och socialkontor har redovisat.
I en studie som gjordes av konsumentverket år 1989 kom det fram
bl.a. att den genomsnittliga skuldsättningen hos de skuldsatta hushåll
som sökte socialbidrag i vissa kommuner var - exklusive bostads-
krediter - 55 000 kr, att 13 % av dessa hushåll hade konsum-
tionsskulder som uppgick till över 100 000 kr och att endast 23 % av
socialbidragssökande hushåll med konsumtionsskulder hade ett så stort
betalningsutrymme att de utöver räntekostnaderna klarade att amortera
något på skulderna. Socialbidrag gick i praktiken inte sällan till
betalning av konsumtionsskulder. Beräkningar utifrån det studerade
materialet ledde till uppskattningen att över 200 000 hushåll i landet
hade större skulder än de kunde klara.
I riksdagen har problemet med överskuldsättningen upp-
märksammats vid flera tillfällen. När frågan senast togs upp framhöll
lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande (1989/90:LU4 s.
14) att den ökande skuldsättningen visat sig medföra inte bara
ekonomiska svårigheter utan även allvarliga sociala problem. Utskottet
ansåg det nödvändigt "att det snarast vidtas ändamålsenliga åtgärder
för att komma till rätta med förhållandena på kreditmarknaden".
År 1989 vände emellertid utvecklingen i fråga om hushållens
skulder. Ökningstakten avtog och var år 1989 9,0 %. År 1990 var
den nere i 4,8 %. Under år 1991 har denna utveckling fortsatt.
Hushållens skulder mätta i fasta priser - dvs. med hänsyn tagen till
penningvärdeförsämringen - minskar nu. Denna utveckling kan antas
bero bl.a. på att det tidigare funnits ett efterfrågeöverskott när det
gäller krediter och att efterfrågan blivit i väsentlig mån tillgodosedd
under slutet av 1980-talet. En annan viktig faktor kan antas vara att
kreditgivarna på grund av kreditförluster och annat blivit mer
restriktiva än tidigare när det gäller att bevilja krediter.
I lagrådsremissen (se avsnitt 1) angav den förra regeringen
problemet med överskuldsättningen som ett huvudskäl för en
reformering av konsumentkreditlagen. Flera av de olika delförslagen
i lagrådsremissen angavs syfta till att motverka överskuldsättningen.
24
Enligt min mening är emellertid de föreslagna förändringarna alltför Prop. 1991/92:83
långtgående. De skulle, om de genomfördes, innebära alltför
omfattande ingrepp i den fria marknaden, ökad byråkrati och fler
tvister. Vissa av de föreslagna reglerna skulle också kunna missbrukas
av den som vill undandra sig att betala sina skulder.
Utvecklingen inom kreditmarknaden under den senaste tiden visar
att kreditgivarna nu själva har reagerat mot den tidigare alltför
bristfälliga kreditprövningen. Omfattande kreditförluster på grund av
alltför lättsinnig kreditgivning har medfört en självsanering på
kreditgivarsidan. Det ligger naturligtvis i kreditgivarnas eget intresse
att se till att kredit inte beviljas personer som inte har förmåga att
betala. Kreditprövningen har således förbättrats.
Jag anser därför att det - i vart fall för närvarande - inte behövs
några särskilda lagstiftningsåtgärder för att motverka överskuldsätt-
ningen.
I stället är det ett annat skäl för en reformering av konsumentkredit-
lagen som kommer i blickpunkten. Mellan EFTA-länderna och EG
har nyligen slutförts förhandlingar om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde, EES, där samtliga EFTAs och EGs medlemsländer
skall ingå. Till följd av avtalet, som ännu inte är underskrivet, skall
EFTA-länderna anpassa sin lagstiftning till vissa delar av EGs
regelverk. En sådan del är direktivet om konsumentkrediter (se
avsnitten 1 och 2.1.3).
En anpassning till EGs regelsystem om konsumentkrediter innebär
att vi i Sverige måste nå upp till minst den konsumentskyddsnivå som
direktivet föreskriver. På flera punkter går direktivet längre till skydd
för konsumenterna än den nuvarande svenska konsumentkreditlagen.
Innehållet i direktivet presenteras närmare i avsnitt 2.1.3 nedan.
I EG-direktivet omfattar konsumentskyddsreglema inte bara - som
i huvudsak är fallet i den gällande svenska lagen - kreditköp utan
också de s.k. fristående krediterna, dvs. lån och andra krediter som
saknar direkt samband med ett särskilt köp eller en viss tjänst. I den
gällande svenska lagen saknas nästan helt regler om de fristående
krediterna till skydd för konsumenterna. Detta har kritiserats av bl.a.
konsumentverket. Det har framhållits att avtal om fristående krediter
har stor ekonomisk betydelse för hushållen och att konsumenterna
i dag har små möjligheter att hävda sina intressen mot kreditgivarna.
Enligt min mening är det en fördel med EG-anpassningen av den
svenska konsumentkreditlagstiftningen att konsumenterna därmed far
ett skydd också när det gäller de fristående krediterna.
I Sverige har det också förekommit kritik mot specifika avtalsvillkor
som används på konsumentkreditområdet. Det gäller bl.a. klausuler
som hindrar låntagarna att lösa lån i förtid utan stora kostnader och
förbehåll som ger kreditgivarna rätt att ensidigt ändra kreditvillkoren.
Enligt min mening bör dessa frågor tas upp i detta sammanhang.
25
En avtalstyp som befinner sig på gränsen till konsumentkreditema
är s.k. privatleasing. Det har i flera sammanhang framhållits att
konsumentskyddet vid sådana avtal är bristfälligt. En särskild
utredning, leasingutredningen (Ju 1988:01), arbetar med bl.a. dessa
frågor. Leasing berörs därför inte ytterligare här.
Det finns vidare ett samband mellan konsumentkreditområdet och
vissa konsumentskyddsfrågor i samband med s.k. elektronisk
betalningsöverföring. Dessa behandlas emellertid i annat samman-
hang. Bl.a. pågår för närvarande inom justitiedepartementet, i
samarbete med det finska justitieministeriet, en kartläggning och
analys av sådana konsumentskyddsfrågor. Inte heller dessa berörs
därför ytterligare här.
Som jag redan har nämnt (se avsnitt 1) bereds inom justitiedepar-
tementet frågan om införandet av en skuldsaneringslag. Den frågan
behandlas inte i detta sammanhang. Justitieministern avser att senare
återkomma till regeringen med ett förslag till ställningstagande i den
frågan.
Jag skall strax återkomma till vad en reform på konsument-
kreditområdet närmare bör innehålla. Dessförinnan skall jag dock
kortfattat redovisa dels nuvarande lagstiftning om konsumentkrediter,
dels EG-direktivet om konsumentkrediter.
2.1.2 Nuvarande lagstiftning
Konsumentkreditlagen innebar vid sin tillkomst en värdefull förstärk-
ning av konsumentskyddet vid kreditköp. Lagen innehåller en i stort
sett heltäckande tvingande reglering av kreditköpen. Vissa krav ställs
på information till konsumenterna vid marknadsföring och i samband
med att avtal träffas. Till skydd mot oöverlagda kreditåtaganden ställs
vissa krav på kontantinsats. Särskilda regler finns om rätt för köparen
att göra köprättsliga invändningar mot kreditgivarens betalnings-
anspråk i sådana fall då någon annan än säljaren tillhandahåller
krediten. Vidare finns bestämmelser som ger köparen möjlighet att
lösa krediten före avtalstidens utgång och som skyddar honom mot
alltför stränga följder av betalningsdröjsmål och andra kontraktsbrott.
I samband med att konsumenttjänstlagen trädde i kraft år 1986
infördes i konsumentkreditlagen en regel (23 a §) som innebar att
denna lags bestämmelser om kreditköp blev i stor utsträckning
tillämpliga även på de tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen.
Sådana konsumentkrediter som inte har direkt samband med något
köp eller någon tjänst, s.k. fristående krediter, lämnas i stort sett
oreglerade i konsumentkreditlagen. Regler finns bara om marknads-
föringen samt om betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Det
betyder att det råder en i det närmaste oinskränkt avtalsfrihet i fråga
om de fristående krediterna. Den enda begränsningen av betydelse är
Prop. 1991/92:83
26
regeln i 36 § avtalslagen (1915:218) om jämkning av oskäliga
avtalsvillkor.
Detsamma som nu har sagts om fristående krediter gäller för
krediter som har samband med andra tjänster än sådana som omfattas
av konsumenttjänstlagen, exempelvis resor.
Även i vissa andra lagar finns bestämmelser som har betydelse på
konsumentkreditområdet. I fråga om marknadsföring av konsument-
krediter gäller, förutom de särskilda reglerna i konsumentkreditlagen,
marknadsföringslagen (1975:1418). Här finns bl.a. en allmän
bestämmelse om förbud mot otillbörlig marknadsföring (2 §) och en
regel om näringsidkares informationsskyldighet (3 §). Vidare finns en
bestämmelse om straff för den som uppsåtligen använder vilseledande
framställning i marknadsföringen (6 §).
Oskäliga avtalsvillkor kan förbjudas enligt avtalsvillkorslagen
(1971:112). Denna lag gäller även för konsumentkrediter. Lagens
betydelse för kreditavtal är emellertid begränsad därigenom att den
inte gäller i fråga om verksamhet som står under tillsyn av finans-
inspektionen. Därigenom ligger de flesta fristående krediter utanför
lagens tillämpningsområde.
I lagen (1988:606) om finansbolag finns regler om vilka företag
som får ägna sig åt kreditgivning till konsumenter. I princip krävs det
tillstånd för sådan verksamhet. Den som producerar eller säljer varor
behöver dock inte tillstånd för verksamhet som avser finansiering i
samband med avsättning av varorna. Detsamma gäller för den som
säljer tjänster.
Även vissa regler i bankrörelselagen (1987:617) har betydelse för
konsumentkreditema. I 2 kap. 13 § finns en regel om kreditprövning
och i 2 kap. 19 § bestämmelser om förfallotider och uppsägningstider
vid bankernas utlåning. Syftet med de sistnämnda reglerna är främst
att tillgodose önskemålet om balans mellan inlåning och utlåning i
bankerna.
Före år 1990 gällde särskilda bestämmelser om bl. a. kontantinsats
enligt en tidsbegränsad förordning om betalningsvillkor vid kreditköp
(senast SFS 1988:160). Giltighetstiden för förordningen gick ut i och
med utgången av år 1989 och förlängdes inte. Det ansågs att reglerna
inte hade avsedd effekt och att de medförde vissa negativa konse-
kvenser. Fortfarande gäller dock en särskild lag (1986:1202) som
bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor
vid kreditköp.
Regler av viss betydelse på konsumentkreditområdet finns även i
kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182).
Prop. 1991/92:83
27
2.1.3 EG-direktivet
Prop. 1991/92:83
EG-direktivet om konsumentkrediter (87/102/EEG) antogs den 22
december 1986 och ändrades genom ett nytt direktiv (90/88/EEG) den
22 februari 1990. Direktiven finns i bilaga 1 resp, bilaga 2. När här
talas om "direktivet" avses det första direktivet, varvid dock reglerna
beskrivs sådana de är efter ändringarna.
I den artikel som bestämmer direktivets tillämpningsområde (Art. 2)
undantas ett flertal typer av konsumentkrediter. Sålunda gäller inte
direktivet för
- fastighetskrediter (kreditavtal avsedda huvudsakligen för att
konsumenten skall kunna förvärva eller behålla äganderätten till en
fastighet eller en byggnad eller för renoverings- eller förbättrings-
arbeten på en byggnad),
- hyresavtal (utom om hyresmannen enligt avtalet skall överta
äganderätten),
- krediter som är helt kostnadsfria,
- krediter som, under förutsättning att konsumenten betalar hela sin
skuld på en gång, löper utan ränta,
- kredit i form av lyft på ett löpande konto som tillhandahålls av ett
kredit- eller finansinstitut, om det inte är fråga om ett kredit-
kortskonto,
- kreditavtal avseende belopp som understiger 200 ECU (ca 1 500 kr)
eller överstiger 20 000 ECU (ca 150 000 kr),
- kreditavtal enligt vilka konsumenten skall återbetala hela krediten
antingen inom tre månader eller i maximalt fyra betalningar inom
tolv månader,
- kreditavtal för vilka lämnats säkerhet i fast egendom (i den mån
dessa avtal inte är undantagna redan på grund av de tidigare
punkterna).
För ett par av de undantagna kategorierna gäller ändå vissa av
direktivets regler.
I övrigt gäller direktivet för alla konsumentkrediter. Det innehåller
alltså inte den begränsning till kreditköp och vissa tjänster som görs
i den svenska konsumentkreditlagen.
Direktivet innehåller motsvarigheter till de flesta av de regler som
finns i den gällande svenska konsumentkreditlagen och dessutom vissa
bestämmelser som vi i Sverige inte har någon motsvarighet till. Här
skall översiktligt anges vilka typer av regler som återfinns i direktivet.
I de följande avsnitten kommer sedan de olika artiklarna i direktivet
att behandlas mer ingående.
I Art. 3 finns en bestämmelse om hur effektiv ränta skall anges vid
marknadsföring av krediter. I Art. 1 a (som lagts till genom 1990 års
tilläggsdirektiv) finns detaljerade föreskrifter om hur effektiv ränta
skall beräknas.
28
Art. 4 innehåller ett krav på skriftlig form och föreskrifter om vilka Prop. 1991/92:83
avtalsvillkor som måste tas in i det skriftliga avtalet.
Art. 6 innehåller föreskrifter om den information som skall lämnas
till konsumenten i samband med s.k. löpande krediter.
I Art. 7 finns en regel om återtagande av varor som köpts på
kredit.
En bestämmelse om rätt för konsumenten att säga upp krediten i
fortid återfinns i Art. 8.
Art. 9-11 innehåller regler om konsumentskydd i s.k. trepartsförhål-
landen.
I Art. 12 finns föreskrifter om bl.a. auktorisation och tillsyn.
Medlemsländerna förpliktades att bringa sin lagstiftning i överens-
stämmelse med direktivet senast den 1 januari 1990. De flesta länder
har genomfört lagstiftning på grundval av direktivet och i de övriga
pågår arbetet. Reglerna i tilläggsdirektivet skall medlemsländerna ha
infört i sin lagstiftning senast den 31 december 1992.
EG-direktivet är ett s.k. minimidirektiv, vilket här innebär att
medlemsländerna måste uppnå minst den konsumentskyddsnivå som
direktivet föreskriver men har frihet att behålla eller införa regler som
ligger över denna nivå, dvs. som är förmånligare för konsumenterna
(Art. 15). Den enda begränsningen härvidlag ligger däri att medlems-
länderna måste följa sina åtaganden enligt Romfördraget. Det betyder
att bestämmelserna inte får komma i konflikt med den grundläggande
principen i EG om fri rörlighet av varor och tjänster.
2.1.4 Några huvudlinjer i en ny konsumentkreditlag
De flesta remissinstanserna förefaller att vara införstådda med att det
finns ofullkomligheter i den nuvarande konsumentkreditlagen.
Däremot råder delade meningar om hur lagen bör ändras. Förslagen
i promemorian har kritiserats från olika utgångspunkter. Kritiken
föranledde inte den förra justitieministern att i lagrådsremissen avvika
från huvudlinjerna i promemorieförslaget. På enskilda punkter valdes
dock till följd av remissynpunkter andra lösningar än dem som
föreslagits i promemorian.
En del av den remisskritik som lämnats obeaktad i lagrådsremissen
bör enligt min mening tillgodoses. Bl.a. anser jag, som jag redan har
nämnt (se avsnitt 2.1.1), att det inte behövs några särskilda lagstift-
ningsåtgärder för att motverka s.k. överskuldsättning. Jag anser också
att lagrådets kritik mot några av de remitterade lagförslagen väger
tungt och bör föranleda ändringar. Jag har därför på viktiga punkter
valt andra lösningar än dem som lagrådsremissen innehåller.
Lagrådet har synpunkter på lagförslagets uppbyggnad. Lagrådet
påpekar sålunda att en del av reglerna, liksom i den gällande lagen,
är av marknadsrättslig art medan andra har civilrättslig karaktär. Vid
29
den nuvarande lagens tillkomst anmärkte det då tjänstgörande lagrådet Prop. 1991/92:83
att det hade varit en fördel om det i lagen hade gjorts en klarare
markering av reglernas olika natur. Lagrådet menar nu att denna
invändning kan sägas få ökad betydelse när nu även de fristående
konsumentkreditema kommer in i bilden.
Vidare anmärker lagrådet att inarbetandet av de fristående krediterna
i lagen erbjuder också ett annat problem. Enligt lagrådet skiljer sig
dessa krediter till typen avsevärt från krediter i samband med köp.
Målsättningen att alla slags konsumentkrediter i möjligaste mån skall
behandlas lika över hela fältet synes, enligt lagrådet, kunna ge upphov
till vissa gränsdragningsproblem som vid tillämpningen av den
nuvarande lagen saknar praktisk betydelse. Lagrådet pekar också på
att regleringen på sina håll blivit ganska komplicerad. De motive-
ringar som lämnats till föreslagna bestämmelser är dock enligt
lagrådet i allmänhet utförliga och vägledande. Med hänsyn härtill och
då någon mera ingripande formell omarbetning enligt lagrådet inte
kan komma i fråga i detta skede av lagstiftningsarbetet, får det
framlagda lagförslaget enligt lagrådets mening godtas i nu berörda
hänseenden.
Jag instämmer till stor del i lagrådets synpunkter. Utan tvivel blir
regleringen mer komplicerad när bestämmelserna skall gälla för alla
konsumentkrediter. Vid tillämpningen uppkommer nya, ofta svåra
problem. Det vore dock enligt min mening inte lämpligt att - som
lagrådet närmast tycks vara inne på - ha skilda regler för kreditköp
resp, övriga konsumentkrediter. Flera skäl talar mot en sådan lösning.
Ett är att EG-direktivet inte är uppbyggt på detta sätt. Ett annat är att
skillnaden mellan köpkrediter och fristående krediter i praktiken ofta
är enbart formell och att den knappast har någon betydelse när det
gäller de avtalsrättsliga frågor som nu är aktuella. Ett tredje skäl,
slutligen, är att det skulle medföra svårigheter att dra en skarp gräns
i lagen mellan de olika kategorierna.
Lagrådets synpunkter visar dock att konsekvenserna av att de
fristående krediterna inarbetas i lagen måste övervägas noggrant. Jag
har funnit att motivuttalandena på några punkter behöver byggas ut
med klargöranden beträffande dessa krediter. På en punkt har jag
funnit att de olika kategorierna av krediter bör hållas isär (se avsnitt
2.8).
När det gäller lagens struktur och lagtekniska lösningar i övrigt har
jag alltså inte funnit anledning att avvika från lagrådsremissen. Den
nya regleringens tillämpningsområde bör sålunda omfatta i princip alla
konsumentkrediter. Detta är en stor förändring jämfört med gällande
lag. En anpassning till EG-direktivet innebär dessutom att vissa regler
som inte har någon motsvarighet i den nuvarande lagen behöver
läggas till. Ändringarna blir alltför omfattande för att det skall vara
lämpligt att genomföra dem inom ramen för den gällande lagen.
30
Denna bör i stället ersättas med en ny konsumentkreditlag. Prop. 1991/92:83
Den nya lagen bör dock vara uppbyggd på väsentligen samma sätt
som den gamla. Det innebär att den bör inledas med vissa allmänna
bestämmelser och att paragraferna därefter i huvudsak bör följa den
ordning som ett händelseförlopp följer i verkligheten. Först bör
sålunda komma regler om marknadsföring, information och annat som
föregår kreditavtalet. Sedan bör följa regler om kreditavtalets
innehåll, vissa regler om parternas befogenheter under avtalstidens
gång samt civilrättsliga och exekutionsrättsliga regler avseende
upplösning av avtalsförhållandet. Avslutningsvis bör liksom i dag
finnas bl.a. regler om tillsyn.
Utgångspunkten i lagen bör vara att reglerna gäller för alla
konsumentkrediter. Emellertid kan det finnas skäl att begränsa
tillämpningsområdet i olika avseenden. Undantag bör dock göras
endast när det finns särskilda och tungt vägande skäl. Om undantag
görs, bör de i princip avse enskilda bestämmelser, inte hela lagen.
Frågan huruvida vissa krediter bör undantas behandlas därför i första
hand i samband med att de olika bestämmelserna diskuteras. I avsnitt
2.14 behandlas dock även frågan om det finns anledning att för vissa
krediter göra generella undantag från lagens tillämpningsområde.
Som tidigare sagts skall den nya konsumentkreditlagen anpassas till
EG-direktivet om konsumentkrediter. Eftersom direktivet är ett
minimidirektiv (se avsnitt 2.1.3) skall de svenska reglerna nå upp till
minst samma konsumentskyddsnivå som direktivets. På flera punkter
går dock redan den nuvarande konsumentkreditlagen längre än
direktivet och det finns inte anledning att nu försämra konsument-
skyddet på dessa punkter. Det finns inte heller i övrigt skäl att på
grund av direktivet lägga konsumentskyddsnivån lägre än som anses
befogat vid en ren ändamålsbedömning. Den enda inskränkning i
handlingsfriheten som en EG-anpassning innebär i detta avseende är,
som tidigare sagts, den begränsning som följer av den allmänna
principen i EG om fri rörlighet för varor och tjänster. Det betyder att
det inte får införas någon regel som innebär ett handelshinder i den
meningen att den förhindrar en sådan fri rörlighet.
Lagrådsremissen innehåller vissa förslag som innebär ett mera
långtgående konsumentskydd än EG-direktivets miniminivå. Flera av
dessa förslag har även jag funnit motiverade.
Självfallet bör den nya konsumentkreditlagen liksom den nuvarande
vara tvingande till konsumentens förmån.
Närmandet till EG innebär en internationalisering på många
områden. På konsumentkreditområdet kan det förutses att inter-
nationella aspekter även i övrigt kommer att spela en alltmer
framträdande roll. Inte minst det allt flitigare bruket av kontokort för
handel i utlandet pekar i den riktningen. Detta aktualiserar vissa
frågor av internationellt privaträttslig art. I den översyn av kon-
31
sumentkreditlagen som nu genomförts har det inte varit möjligt att
beakta andra internationella aspekter än förhållandet till EG-rätten.
Sålunda finns inte några internationellt privaträttsliga regler i förslaget
till ny konsumentkreditlag.
Som tidigare har sagts kommer inte frågan om en utvidgning av
konsumentskyddet vid leasing att diskuteras här. På detta område bör
leasingutredningens arbete avvaktas. Den avgränsning i förhållande till
hyresavtal som i dag finns i 3 § andra stycket bör därför behållas tills
vidare. Detta är samma avgränsning som den som görs i EG-
direktivet (Art. 2.1 b).
I det följande behandlar jag i avsnitten 2.2 - 2.14 vissa sakfrågor
som det kan finnas anledning att överväga vid utformningen av en ny
konsumentkreditlag. I avsnitt 2.15 tar jag upp frågan om den nya
lagens ikraftträdande m.m. och i avsnitt 2.16 behandlar jag reformens
kostnadseffekter. Specialmotiveringen till den föreslagna lagen finns
i avsnitt 4.
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: En särskild regel om näringsidkarens allmänna
skyldigheter införs. Näringsidkaren skall vara skyldig att iaktta
"god kreditgivningssed".
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt (se
promemorian s. 43-45).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
flertalet remissinstanser. Svenska Bankföreningen, Svenska Spar-
banksföreningen och Finansbolagens förening avstyrker dock.
Skälen för mitt förslag: Krediter av olika slag har blivit ett vanligt
och viktigt inslag i många hushålls ekonomi. De villkor som gäller
för krediterna har stor betydelse för den enskilde. Bankers och andra
kreditgivares bedömningar och handlande i olika sammanhang kan
påverka kredittagamas ekonomiska förhållanden avsevärt.
Under andra hälften av 1980-talet blev den s.k. överskuldsättningen
ett stort problem. En viktig orsak till problemet var en rik tillgång på
krediter och en ofta skarp konkurrens kreditgivarna emellan. Krediter
marknadsfördes aktivt på ett sätt som inte hade förekommit tidigare
och många konsumenter föll för de frestelser som var förenade med
de lätt tillgängliga krediterna. Kreditgivarnas bedömningar av
kundernas återbetalningsförmåga var inte sällan alltför lättsinniga.
Marknadsläget är nu ett annat, krediter är inte längre lika lättill-
gängliga och hushållens skulder har börjat minska. Det är inte
motiverat att nu göra omfattande ingrepp i kreditmarknaden för att
32
stävja en alltför expansiv kreditgivning. Jag kommer bl.a. därför inte Prop. 1991/92:83
att lägga fram några förslag som innefattar sådana ingrepp (se
närmare nedan i avsnitten 2.3 och 2.4.1). Men erfarenheterna visar
att kreditgivarnas handlande är en viktig faktor för hushållens
skuldsättning. Det gäller särskilt marknadsföringen och kreditbedöm-
ningama.
Kreditavtalens stora betydelse för hushållens ekonomiska förhållan-
den medför att det måste fordras av kreditgivarna att de känner ett
visst ansvar gentemot låntagarna och tar tillvara deras intressen med
tillbörlig omsorg. De flesta kreditgivare svarar redan i dag mot detta
krav, men det förekommer också undantag.
För att betona näringsidkamas skyldigheter vid kreditgivning bör det
införas en allmän bestämmelse härom i konsumentkreditlagen. En
motsvarande allmän bestämmelse finns redan i konsumenttjänstlagen
(4 § första stycket). Regler av detta slag har, även om de inte är
förenade med någon direkt sanktion, en positiv betydelse dels för att
markera ett ansvar som annars kanske inte är en självklarhet för alla
näringsidkare men dels också för att utgöra en grundval för lagens
mer konkreta regler och en utfyllande norm när det gäller kraven på
näringsidkarens handlande i situationer som inte närmare har reglerats
i lagen eller i avtalet mellan parterna.
Regeln om näringsidkarens allmänna skyldigheter kan utformas i
huvudsak efter mönster av den nämnda regeln i konsumenttjänstlagen.
Det finns anledning att i regeln särskilt framhålla att kreditgivaren
skall ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg. I
övrigt kan kraven på näringsidkarens handlande uttryckas med en
hänvisning till "god kreditgivningssed".
Det har invänts mot en regel av detta slag att den inte medför någon
förändring i förhållande till de allmänna krav på "god sed" som
institut under finansinspektionens tillsyn måste uppfylla redan i dag.
Att sådana allmänna krav redan i dag upprätthålls i fråga om vissa
kreditgivares verksamhet utgör dock enligt min mening inte något
vägande argument mot en regel som särskilt avser kreditgivning till
konsumenter och som skall gälla och ha samma innehåll för alla
kreditgivare. En särskild lagregel innebär dessutom en markering som
bör medföra att genomslagskraften blir större än annars.
Vidare har det invänts att god sed vid kreditgivning är starkt
föränderlig i tiden och att det därför finns en risk att det leder till
stelbenthet om man drar upp riktlinjer i lag och motiv. För min del
anser jag denna risk obetydlig. För det första torde det principiella
synsätt som ligger till grund för begreppet god sed vara väsentligen
detsamma oavsett förändringar på marknaden. För det andra bör det,
som framhålls i specialmotiveringen, finnas utrymme för att utveckla
begreppets innehåll allt eftersom förhållandena ändras.
Det har också hävdats att det åligger bankerna att i första hand
3 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 83
bevaka insättarnas intressen och att en konfliktsituation kan uppstå,
om även låntagarnas intressen skall tillvaratas. För min del har jag
svårt att se att det skulle ligga någon motsättning i att bankerna med
tillbörlig omsorg värnar om båda dessa gruppers intressen.
Begreppet god kreditgivningssed får sitt innehåll till stor del genom
de etiska regler som branschföreträdare och tillsynsmyndigheter har
kommit överens om. Vidare kan uttalanden av tillsynsmyndigheterna
ge vägledning vid begreppets tolkning.
När det gäller marknadsföringsåtgärder kan innebörden av begreppet
god kreditgivningssed i viss utsträckning bestämmas inom ramen för
det marknadsrättsliga regelsystemet. En näringsidkare som vid sin
marknadsföring bryter mot god kreditgivningssed torde nämligen ofta
göra sig skyldig till otillbörlig marknadsföring enligt 2 § marknads-
föringslagen. Det bör ankomma på konsumentverket och finansinspek-
tionen att genom förhandlingar och överenskommelser med närings-
idkarsidan få till stånd riktlinjer för vad som skall anses vara god
kreditgivningssed i detta hänseende. Myndigheterna kan också ensidigt
utfärda allmänna råd eller riktlinjer. I sista hand kan det bli en uppgift
för marknadsdomstolen att avgöra vad som skall anses vara god
kreditgivningssed vid marknadsföring av krediter till konsumenter.
Lagrådet har inte haft något att erinra mot att en grundläggande
bestämmelse av angivet slag tas in i lagen. Men lagrådet har på en
punkt anmärkt på bestämmelsens innehåll i lagrådsremissen. Där
föreskrivs särskilt att näringsidkaren skall "lämna konsumenten
information i den utsträckning som behövs och är möjligt". Lagrådet
anmärker att regler om information finns i andra paragrafer i lagen
och att det därför är något osäkert vilken räckvidd som den nu
angivna bestämmelsen har i fråga om kravet på information. Lagrådet
föreslår att den särskilda föreskriften om information tas bort ur
bestämmelsen.
Jag instämmer i lagrådets synpunkter. Regeln bör formuleras i
enlighet med lagrådets förslag.
I specialmotiveringen (avsnitt 4.1) diskuteras begreppet god
kreditgivningssed något ytterligare.
Prop. 1991/92:83
Min bedömning: Det bör inte i konsumentkreditlagen införas
någon särskild regel med krav på kreditprövning.
Promemorians förslag: Innan en kredit beviljas skall kreditgivaren
normalt vara skyldig att särskilt pröva om konsumenten har eko-
nomiska förutsättningar att klara åtagandet. Kreditprövning skall dock
34
inte krävas vid vanliga fakturakrediter, inte heller när krediten är Prop. 1991/92:83
högst 2 000 kr eller när lån lämnas i pantlånerörelse. Vid bristfällig
kreditprövning kan fordringen jämkas efter vad som är skäligt (se
promemorian s. 45-58).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna avstyrker
promemorieförslaget - bl.a. datainspektionen, advokatsamfundet och
flertalet organisationer på näringslivssidan - eller riktar invändningar
mot det. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget eller
förklarar sig inte ha några invändningar finns konsumentverket,
riksskatteverket, kommunförbundet och de fackliga organisationerna.
Skälen för min bedömning: I lagrådsremissen föreslås kreditpröv-
ningsregler motsvarande dem i promemorian, varvid dock tillämp-
ningsområdet begränsats avsevärt bl.a. genom att alla krediter upp till
10 000 kr undantas från kravet på kreditprövning. Vidare har regeln
om jämkning gjorts mera restriktiv bl.a. för att minska tillämpnings-
svårighetema.
Lagrådet godtar förslaget såvitt gäller föreskriften om att kredit-
prövning skall ske. Men lagrådet riktar allvarlig kritik mot den
föreslagna jämkningsregeln. Enligt lagrådet kan en jämkningsregel av
föreslaget innehåll befaras vålla avsevärda problem i den praktiska
tillämpningen. Lagrådet framhåller också att jämkningsmöjligheten
kan få negativa effekter i olika hänseenden, t.ex. i form av illojala
utnyttjanden. Vidare anmärker lagrådet att det inte finns någon
motsvarande regel i EG-direktivet eller i andra länder. Lagrådets
slutsats är att övervägande skäl talar mot att en sanktionsbestämmelse
av detta innehåll upptas i lagen.
Jag instämmer i lagrådets kritik mot den föreslagna jämkningsregeln
och anser att en sådan regel inte bör komma i fråga.
Förslaget om lagstiftning angående kreditprövning motiveras i
lagrådsremissen främst med att det behövs regler för att motverka en
fortsatt s.k. överskuldsättning. Som jag redan har nämnt i avsnitt
2.1.1 anser jag att det inte bör införas några särskilda regler för att
motverka överskuldsättning. Däremot råder det ingen tvekan om att
kreditprövning normalt bör göras innan en kredit beviljas. Det ligger
i kreditgivarnas eget intresse att göra en i förhållande till omständig-
heterna i det enskilda fallet lämplig kreditprövning, inte minst i syfte
att undvika framtida kreditförluster. Visserligen kan det utan tvekan
konstateras att många kreditgivare under 1980-talet underskattat
betydelsen av en kreditprövning och beviljat krediter alltför lättvin-
digt. De omfattande kreditförluster som drabbat en del kreditgivare
har emellertid - tillsammans med andra omständigheter - medfört att
man från kreditgivarhåll numera fäster stort avseende vid en kredit-
prövning innan kredit beviljas. Att avstå från varje form av kredit-
prövning måste för övrigt i de flesta fall enligt min mening anses stå
i strid med god kreditgivningssed (jfr föregående avsnitt). Det
35
ankommer på tillsynsmyndigheterna att i detta avseende liksom i Prop. 1991/92:83
övrigt övervaka att god kreditgivningssed iakttas.
En särskild regel om kreditprövning av det slag som lagråds-
remissen innehåller medför, som många remissinstanser påpekar,
nackdelar av inte obetydligt slag. Jag vill särskilt framhålla svårig-
heterna att anpassa en sådan regel tillräckligt väl till de verkliga
behoven i det enskilda fallet. Regeln blir lätt alltför stelbent. De
detaljerade motivuttalanden som lagrådsremissen innehåller avslöjar
enligt min mening tydligt detta problem och visar vilka svårigheter
som uppkommer vid tillämpningen av en sådan regel.
Det jag nu sagt leder mig till slutsatsen att det inte bör införas
någon särskild regel om kreditprövning i konsumentkreditlagen.
2.4.1 Tillhandahållande av ansökningsformulär
Min bedömning: Det bör inte införas något förbud mot att i vissa
sammanhang tillhandahålla ansökningsformulär för kredit.
Promemorians förslag: Handling för ansökan eller avtal om kredit
skall få tillhandahållas, förutom i lokaler som disponeras av kredit-
givaren eller den som förmedlar krediten, endast om konsumenten
efterfrågar krediten. Den som bryter mot regeln skall kunna åläggas
att betala en avgift, lägst 5 000 kr och högst 500 000 kr (se prome-
morian s. 59-68).
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär hälften av
de remissinstanser som uttalar sig om förslaget tillstyrker det eller
lämnar det utan erinran. Övriga avstyrker eller framför invändningar.
Många av de remissinstanser som är kritiska har invändningar mot
den föreslagna sanktionen.
Skälen för min bedömning: Lagrådsremissen tar upp prome-
morians förslag om ett marknadsföringsförbud, varvid dock sanktions-
regeln ändrats. I remissen föreslås att marknadsföringslagens
sanktionssystem skall tillämpas, om en näringsidkare bryter mot
förbudet.
Även detta förslag motiveras i lagrådsremissen främst med behovet
av regler för att motverka överskuldsättningen. Jag vill därför hänvisa
till vad jag sagt tidigare (avsnitten 2.1.1 och 2.3) angående min
uppfattning om behovet av sådana regler. Jag menar kort sagt att detta
behov har överskattats i lagrådsremissen.
Det föreslagna förbudet angående tillhandahållande av ansöknings-
formulär missgynnar de näringsidkare som utnyttjar postbefordran
36
som det huvudsakliga medlet att hålla kontakt med kunderna. För
exempelvis postorderföretagen skulle förbudet medföra betydande
konkurrensnackdelar. Sådana nackdelar kan också uppkomma för
svenska kreditgivare i förhållande till utländska.
Även andra nackdelar finns med förslaget. Av motiven till den
föreslagna regeln framgår t.ex. att den ger upphov till svårlösta
tillämpningsproblem.
Min slutsats är att inte heller detta förslag bör genomföras.
Vad jag nu har anfört innebär inte att det blir fritt fram för oseriös
marknadsföring. En alltför påträngande eller vilseledande marknads-
föring torde stå i strid med god kreditgivningssed. Det får anses
ankomma på tillsynsmyndigheterna att bevaka att kreditgivarna inte
gör sig skyldiga till övertramp i detta avseende. Det är också
angeläget att man inom kreditgivarkretsar själva ser till att sådana
övertramp motverkas. Det kan ske genom att man - som redan skett
i viss utsträckning - kommer överens om vissa etiska regler som skall
iakttas vid marknadsföringen av krediter. I arbetet på att utforma
sådana etiska regler kan även tillsynsmyndigheterna spela en roll. Att
också marknadsföringslagens (1975:1418) regler om otillbörlig
marknadsföring kan bli tillämpliga återkommer jag till i special-
motiveringen (avsnitt 4).
2.4.2 Effektiva räntan
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Skyldigheten att upplysa om effektiva räntan vid
marknadsföring av krediter och i samband med att avtal ingås
kvarstår. Sådan information behöver dock inte lämnas, om krediten
avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kr eller om krediten
skall återbetalas inom tre månader.
Promemorians förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt.
Undantagen från informationskravet är annorlunda utformade (se
promemorian s. 68-71).
Remissinstanserna: Inga invändningar görs mot förslaget. En
remissinstans föreslår att det skall införas ett krav om att räntan skall
anges vid aviseringar.
Skälen för mitt förslag: I 5 och 6 §§ i den gällande kon-
sumentkreditlagen föreskrivs att näringsidkaren i sin marknadsföring
och när avtal träffas skall lämna uppgift om den s.k. effektiva räntan
för krediten. Effektiva räntan är "kreditkostnaden angiven som en
årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under
hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande
kredittiden". Att det behövs information om effektiv ränta vid sidan
av den vanliga nominella räntan hänger samman med fyra faktorer.
37
För det första inkluderar den effektiva räntan avgifterna och ger
därmed en fullständigare bild av de samlade kostnaderna för krediten.
För det andra anger vissa kreditgivare den nominella räntan som en
s.k. "rak ränta", vilket innebär att räntan beräknas på det ursprungliga
kreditbeloppet utan hänsynstagande till att avbetalningar görs. För det
tredje beaktas i den effektiva räntan den s.k. ränta-på-ränta-effekt som
uppstår i de fall då räntebetalning sker mer än en gång per år eller i
förskott. För det fjärde slutligen får man genom den effektiva räntan
ett enhetligt mått på kreditkostnaden vid jämförelser mellan sådana
krediter - exempelvis banklån - där priset för krediten i huvudsak
anges som en räntesats och sådana krediter - exempelvis avbetal-
ningsköp - där priset annars anges i kronor.
Effektiva räntan är alltså ett neutralt och i princip fullständigt mått
på kreditkostnaden.
Jag kommer att föreslå att rak ränta förbjuds i den nya lagen. Ett
av skälen för att kräva information om effektiva räntan försvinner
därmed. Denna information kommer uppenbarligen ändå att bli av
stor betydelse även i fortsättningen. Eftersom EG-direktivet innehåller
en regel om effektiv ränta, fordrar även anpassningen till EG att
kravet på angivande av effektiv ränta behålls.
EG-direktivets regel om effektiv ränta är mycket detaljerad (Art. la
i tilläggsdirektivet, bilaga 2). Den innehåller bl.a. en matematisk
formel och fyra exempel för illustration av beräkningssättet. Formeln
överensstämmer med den som har rekommenderats av bankinspek-
tionen och konsumentverket i Sverige. Den är väl etablerad bland
kreditgivarna och torde numera vara oomtvistad.
Formeln för effektiva räntan lämpar sig mindre väl att ta in i lagen.
Enligt min mening är det inte heller nödvändigt. Det är tillräckligt att
formeln framgår av en särskild föreskrift som har utfärdats av
regeringen eller den myndighet som regeringen utser. En sådan
föreskrift är en verkställighetsföreskrift enligt 8 kap. 13 § 1 rege-
ringsformen. Den kan således meddelas utan särskilt bemyndigande
i lag.
I EG-direktivet räknas vidare upp vissa kostnader som inte ingår i
"total cost of the credit to the consumer" (Art. la.2, som lagts till
genom Art. 1.2 i tilläggsdirektivet). Detta motsvarar det svenska
begreppet "kreditkostnad", som diskuteras i nästföljande avsnitt.
Avgränsningen i EG-direktivet motsvarar väsentligen vad som får
anses gälla enligt svensk rätt i dag. Som sägs i det följande avsnittet
kommer den föreslagna nya definitionen av kreditkostnad att utesluta
alla de kostnader som inte utgör kreditkostnader enligt EG-direktivet.
Undantag från kravet på information om effektiva räntan gäller
i dag "om krediten är av ringa omfattning eller det annars finns
särskilda skäl" (5 § andra stycket). Något motsvarande undantag finns
inte i EG-direktivet, som alltså på denna punkt har en högre kon-
Prop. 1991/92:83
38
sumentskyddsnivå än den svenska lagen. Emellertid är EG-direktivets Prop. 1991/92:83
allmänna tillämpningsområde begränsat genom en rad undantag
(Art. 2; se avsnitt 2.1.3 och bilaga 1). Undantagen omfattar delvis
samma krediter som de som undantas i den nu diskuterade regeln.
Skillnader finns dock. En anpassning till EGs regler kräver därför
vissa ändringar i den svenska lagen.
Även i fortsättningen bör undantag göras för krediter som är av
ringa omfattning. En anpassning till EG-reglema bör föranleda att
detta undantag specificeras till att gälla dels krediter som uppgår till
högst 1 500 kr (vilket belopp, något avrundat, motsvarar 200 ECU
som anges i EG-direktivet; jfr Art. 2.1 f och 13.1), dels sådana
krediter där beloppet skall återbetalas inom tre månader.
Det i dag gällande undantaget för fall där det finns "särskilda skäl"
är avsett framför allt för löpande krediter och sådana krediter som är
mycket långfristiga. När det gäller löpande krediter skall dock, enligt
konsumentverkets riktlinjer, effektiv ränta anges. För sådana krediter
lämnar för övrigt EG-direktivet inte utrymme för undantag. Jag
återkommer strax till en särskild fråga som rör beräkningen av
effektiv ränta för löpande krediter.
Fastighetskrediter är generellt undantagna från EG-direktivets
tillämpningsområde och det kan ifrågasättas om de borde undantas
från kravet på angivande av effektiv ränta i den svenska lagen. Dessa
krediter gäller i regel för lång tid och den information som före
avtalsslutet lämnas om effektiva räntan är därför aktuell under en
relativt kort tid. Det hindrar emellertid inte att effektiva räntan kan ha
betydelse som jämförelseinstrument även för dessa krediter. Härtill
kommer att kreditgivaren inte kan veta säkert om krediten verkligen
är avsedd att användas för fastighetsändamål.
Något särskilt undantag bör därför inte göras heller för fas-
tighetskrediter.
Inte heller i övrigt synes det finnas anledning till undantag från
kravet på angivande av effektiv ränta.
När det gäller löpande krediter, dvs. avtal som innebär en rätt för
kredittagaren att fortlöpande utnyttja ett kreditutrymme, finns ett
speciellt problem vid beräkning av effektiva räntan. Enligt den i dag
gällande definitionen på effektiv ränta skall denna ränta beräknas på
"kreditbeloppet". Detta uttryck är emellertid inte definierat för
löpande krediter i den gällande svenska lagen utan bara för betal-
ningsanstånd och lån (2 §). Det framgår alltså inte hur effektiva
räntan skall beräknas när det gäller löpande krediter. Enligt konsu-
mentverkets riktlinjer (KOVFS 1985:7 p. 3.2.1) skall effektiva räntan
beräknas på ett s.k. standardbelopp, varvid detta skall anses vara
4 OCK) kr om kreditutrymmet uppgår till högst 10 000 kr och 15 000
kr om kreditutrymmet överstiger 10 000 kr.
Inte heller i EG-direktivet eller i den danska lagen anges uttryck-
39
ligen hur den effektiva räntan skall beräknas för löpande krediter. I Prop. 1991/92:83
direktivets definition på effektiv ränta sägs att beräkningen skall ske
på "the amount of the credit granted" (Art. 1.2 e, ändrad genom Art.
1.1 i tilläggsdirektivet). En tolkningsregel finns för det fallet att
kreditutrymmet inte är bestämt i avtalet. För detta fall skall "the
amount of credit granted" anses vara ett belopp som medlemsstaterna
bestämmer och som inte skall överstiga 2 000 ECU, ungefär 15 000
kr. Denna tolkningsregel tyder närmast på att direktivet skall tolkas
så att effektiva räntan i de fall då kreditutrymmet är bestämt skall
beräknas på ett belopp motsvarande detta utrymme. Detta ger en
jämförelsevis låg räntesats. Mer rättvisande är normalt att effektiva
räntan beräknas på ett lägre belopp. De flesta kredittagare torde
nämligen inte utnyttja kreditutrymmet fullt ut.
Det bör sägas uttryckligen i lagen hur effektiva räntan skall
bestämmas i fråga om löpande krediter. För att regeln skall stämma
med EG-direktivet och dessutom innebära att konsumenten får
tillräckligt god information bör det föreskrivas att räntan skall anges
dels för ett belopp som motsvarar hela kreditutrymmet, dels för ett
eller flera belopp som motsvarar andelar av detta utrymme. En sådan
regel kan preciseras ytterligare genom tillämpningsföreskrifter. Det
kan nämnas att det i Danmark träffats en överenskommelse mellan
myndigheter och kreditgivare om att effektiva räntan för löpande
krediter skall anges för tre olika tänkta kreditbelopp, nämligen
100 %, 50 % resp. 25 % av kreditutrymmet.
Vidare bör det föreskrivas att kreditutrymmet, om detta inte är
bestämt i avtalet, skall anses vara 15 000 kr.
Genom dessa regler tillgodoses i allt väsentligt en anmärkning som
lagrådet riktar mot 2 § i förslaget, där ett antal begrepp definieras.
Anmärkningen avser den omständigheten att de flesta definitioner
omfattar även löpande krediter, vilket enligt lagrådet medför vissa
tolkningsproblem. Jag återkommer till tolkningen av definitionerna i
specialmotiveringen till 2 §.
Om kreditgivaren underlåter att lämna information om effektiva
räntan vid marknadsföringen eller i samband med att avtal träffas,
gäller marknadsföringslagens sanktionssystem. Detta innebär
huvudsakligen att marknadsdomstolen kan ålägga näringsidkaren vid
vite att informera om effektiva räntan i fortsättningen. För närvarande
arbetar en särskild utredning (marknadsföringsutredningen,
C 1991:10) med en översyn av marknadsföringslagen, däribland
sanktionssystemet. Det finns därför inte anledning att nu föreslå några
nya sanktionsregler.
I lagrådsremissen föreslås en regel som ålägger kreditgivaren att vid
varje avisering upplysa konsumenten om den aktuella effektiva räntan.
Enligt förslaget skall räntan beräknas på den skuld som kvarstår sedan
de betalningar gjorts som aviseringen avser. Som skäl för regeln
40
anges (lagrådsremissen s. 42) att konsumenten, om han får kontinuer-
lig information om effektiva räntan, kan jämföra med andra krediter
och bättre bedöma om det är motiverat att säga upp krediten i förtid.
Detta skulle enligt lagrådsremissen leda till effektivare konkurrens och
ökad rörlighet på marknaden.
En förpliktelse som den angivna skulle emellertid innebära en inte
oväsentlig ny pålaga för kreditgivarna. Att beräkna den aktuella
effektiva räntan för varje enskild kredit vid alla aviseringar skulle bli
tidsödande och kostnadskrävande, särskilt för de kreditgivare som är
ovana vid dessa beräkningar. Kostnadsökningen skulle i sista hand
komma att drabba konsumenterna. Vidare skulle informationen kunna
bli missvisande för vissa typer av krediter, särskilt mot slutet av
kredittiden. Härtill kommer att regeln för att bli användbar skulle
behöva ges ett annat innehåll för löpande krediter.
Enligt min mening är värdet för konsumenterna av regeln inte så
stort att det uppväger nackdelarna. Det bör därför inte införas någon
skyldighet för kreditgivaren att upplysa om effektiva räntan vid varje
avisering.
2.4.3 Annan information som skall lämnas
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Reglerna om krav på information om kreditkostnad
och kontantpris behålls i huvudsak oförändrade men undantagen
från informationsskyldigheten utformas på samma sätt som i fråga
om effektiva räntan.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt, dock utan att
regeln helt anpassats till EG-direktivet (se promemorian s. 71 och
72).
Remissinstanserna: Det görs inga invändningar mot förslaget.
Några remissinstanser anser att kreditkostnaden skall anges även vid
fristående krediter. Enligt konsumentverket behövs en föreskrift om
totalpriset för varor och tjänster som köps på kredit samt en föreskrift
om att kredittid eller antal delbetalningar skall anges i vissa fall.
Skälen för mitt förslag: Kravet på information om effektiva räntan
gäller för alla krediter utom vissa som uttryckligen undantas. För
fristående krediter är detta det enda informationskrav som uppställs
i den nu gällande lagen.
För krediter som ges för förvärv av någon särskild vara, tjänst eller
annan nyttighet gäller ytterligare vissa informationskrav (se 5-7 §§
konsumentkreditlagen). Då skall även kreditkostnaden - i kronor - och
kontantpriset anges. Dessa regler - som inte har någon motsvarighet
i EG-direktivet - har till syfte främst att avhålla konsumenten från
oöverlagda kreditengagemang genom att han far klart för sig hur
41
mycket dyrare det blir att handla på kredit. För att avhålla från Prop. 1991/92:83
otillräckligt genomtänkta åtaganden finns även för kreditköp en regel
med krav på kontantinsats. Jag återkommer till denna regel i avsnitt
2.5.
Kravet på information om kreditkostnaden och kontantpriset innebär
att kreditgivaren skall lämna dessa uppgifter dels vid marknads-
föringen av krediten, dels innan ett avtal träffas. Liksom beträffande
effektiv ränta gäller ett undantag från informationskravet för sådana
fall då krediten är av ringa omfattning eller det annars finns särskilda
skäl. Om kreditgivaren underlåter att upplysa om kreditkostnaden och
kontantpriset, gäller, precis som i fråga om effektiva räntan, mark-
nadsföringslagens sanktionssystem.
Mot kravet på att kreditkostnaden skall anges har invänts att den är
ett dåligt mått för jämförelser med andra krediter, eftersom den inte
alls tar hänsyn till betalningstidens längd. Avsikten med denna regel
är emellertid inte främst att konsumenten skall få möjlighet att
jämföra med andra krediter utan att han skall kunna bedöma hur
mycket dyrare det blir att ta varan eller tjänsten på kredit än att betala
kontant. Om kreditkostnaden och kontantpriset anges, får konsumen-
ten enkel och lättillgänglig information om detta. Så länge det inte rör
sig om stora skillnader i fråga om betalningstidens längd får informa-
tionen även anses tillräckligt rättvisande för sitt ändamål. Kravet på
angivande av kreditkostnad och kontantpris bör därför finnas kvar vid
köp av varor och tjänster på kredit. Som uttalas i promemorian finns
det inte skäl att kräva att kreditgivaren anger kreditkostnaden som ett
belopp som diskonterats till nuvärde.
Några remissinstanser anser att kreditkostnaden i kronor borde
anges även vid fristående krediter. På grund av vad som nyss sagts
om ändamålet med kravet på angivande av kreditkostnaden och risken
för att informationen blir missvisande anser jag emellertid att någon
sådan utvidgning inte bör göras. Eftersom information skall lämnas
om såväl kontantpriset som kreditkostnaden, finns det inte heller
tillräckliga skäl att kräva att totalkostnaden (kontantpriset + kredit-
kostnaden) anges.
Konsumentverket anser att marknadsföringsreglerna behöver
kompletteras med en föreskrift om att kredittid eller antal delbetal-
ningar skall anges i de fall då det lämnas uppgift om delbetalningarnas
storlek. Konsumentvägledamas förening anför liknande synpunkter.
Det som ligger bakom förslaget är främst att information om
delbetalningarnas storlek lätt ger ett missvisande och förskönande
intryck när kredittiden är lång. Jag instämmer i denna synpunkt och
har förståelse för förslaget. Lagregleringen bör emellertid inte göras
alltför detaljerad och marknadsföring som är direkt vilseledande kan
ofta angripas med stöd av marknadsföringslagens regelsystem. Jag
menar därför att skälen för att införa en föreskrift om kredittidens
42
längd inte väger tillräckligt tungt. Det är dock en angelägen uppgift Prop. 1991/92:83
för tillsynsmyndigheterna att se till att kreditgivarna i sin marknads-
föring håller sig inom ramarna för vad som kan anses tillbörligt och
för god kreditgivningssed.
Undantag från informationsskyldigheten görs i dag - liksom
beträffande effektiva räntan - för sådana fall då krediten är av ringa
omfattning eller det annars föreligger särskilda skäl. I föregående
avsnitt har föreslagits att denna undantagsregel, såvitt gäller informa-
tion om effektiva räntan, ändras något för att anpassas till EG-
direktivet. Motsvarande ändring bör göras i fråga om undantag från
skyldigheten att upplysa om kreditkostnad och kontantpris. Undantaget
för fastighetskrediter blir dock inte aktuellt, eftersom kravet på
information om kreditkostnad och kontantpris bara skall gälla vid
kreditköp.
Underlåtenhet att lämna information om kreditkostnaden och
kontantpriset skall bedömas enligt marknadsföringslagen. Detsamma
gäller annan information som är "av särskild betydelse från konsu-
mentsynpunkt". Detta bör gälla även fortsättningsvis, åtminstone i
avvaktan på resultatet av den kommande översynen av marknads-
föringslagen.
När det gäller definitionen av kreditkostnad (2 §) bör en mindre
justering göras. I dag definieras begreppet på följande sätt: "det
sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som
konsumenten har att erlägga med anledning av krediten". Denna
formulering kom till när avgifter var betydligt mindre vanliga än i dag
och då gränsdragningen inte innebar några större problem. I dag kan
vi emellertid se att vissa avgifter, som knappast bör rymmas under
begreppet kreditkostnad, med visst berättigande ändå kan beskrivas
som "kostnader med anledning av krediten". Detta gäller bl.a.
avgifter för småtransaktioner och avgifter för kontantuttag på en
löpande kredit. Även övertrasseringsavgifter och påminnelseavgifter
kan på sätt och vis sägas utgöra "kostnader med anledning av
krediten", även om de i motiven till konsumentkreditlagen sägs falla
utanför definitionen.
De tillägg och avgifter som man velat inrymma under begreppet
kreditkostnad - vilket i sin tur ligger till grund för definitionen av
effektiv ränta - är sådana som drabbar alla kredittagare och som är i
princip omöjliga för dessa att påverka. Främst handlar det om
avbetalningstillägg, uppläggningsa vgifter (inklusive avgift för
kreditupplysning), värderingsavgifter, aviseringsavgifter och fasta
årsavgifter. Det som är gemensamt för dessa kan närmast sägas vara
att de är kostnader för krediten. Detta kan inte sägas om avgifter för
kontraktsbrott eller småtransaktionsavgifter.
I enlighet med det sagda bör definitionen på kreditkostnad ändras
till: "det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och andra
43
kostnader som konsumenten skall betala för krediten".
Som sagts i föregående avsnitt innehåller EG-direktivet en upp-
räkning av vissa kostnader som inte skall anses ingå i "total cost of
the credit to the consumer" och därför inte ingå i underlaget för
beräkning av effektiva räntan. Uppräkningen stämmer väl överens
med vad som får anses gälla enligt den nu föreslagna definitionen av
begreppet kreditkostnad.
Prop. 1991/92:83
Min bedömning: De gällande reglerna om kontantinsats bör
behållas.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se promemo-
rian s. 153-156).
Remissinstanserna: Har inga invändningar. Några remissinstanser
menar dock att kravet på kontantinsats bör gälla även vid kontoköp.
Skälen för min bedömning: I konsumentkreditlagen föreskrivs
(8 §) att en kontantinsats skall uttas vid kreditköp "i enlighet med god
sed på marknaden" och att kontantinsatsen skall motsvara minst 20 %
av varans kontantpris, om inte annat föranleds av "särskilda förhållan-
den".
Syftet med kravet på kontantinsats är att detta skall verka återhål-
lande på konsumenternas benägenhet att handla på kredit.
Sedan år 1986 gäller vid sidan av konsumentkreditlagen en särskild
lag (1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-
ningsvillkor vid kreditköp. Enligt denna lag kan regeringen utfärda
särskilda föreskrifter om bl.a. kontantinsats. För närvarande finns
inga sådana särskilda föreskrifter, varför regeln i 8 § kon-
sumentkreditlagen är det enda stadgandet om kontantinsats.
Regeln om att 20 % av kontantpriset normalt skall betalas kontant
fyller en värdefull tillbakahållande funktion och stämmer med vad
handeln enligt lång tradition betraktar som rimligt och naturligt.
Kravet på en normalt 20-procentig kontantinsats bör därför behållas.
En särskild fråga är om kravet på kontantinsats i konsumentkredit-
lagen bör gälla - som några remissinstanser anser - även vid konto-
köp. I relativt utförliga förarbetsuttalanden motiverades i proposi-
tionen till konsumentkreditlagen (1976/77:123 s. 102 f.) varför
kontoköpen i princip borde vara undantagna. Departementschefen
framhöll särskilt att ordningen med kontokortskrediter på flera sätt
kunde vara praktisk för konsumenten och därför inte borde kompli-
ceras i vidare mån än konsumentskyddsintresset från andra synpunkter
verkligen påkallade. Något generellt undantag borde det enligt
44
departementschefen inte bli fråga om, men de flesta kontoköp avsågs
falla utanför regleringen genom bestämmelsens lydelse, "i enlighet
med god sed på marknaden". Eftersom det inte var praxis med
kontantinsats vid kontoköp kunde det inte anses strida mot god sed att
underlåta att ta ut en sådan insats.
I dag torde i praktiken så gott som alla kontoköp genomföras utan
någon kontantinsats över huvud taget.
Till de skäl som sålunda anförts mot ett krav på kontantinsats vid
kontoköp kan fogas att det, om man vill ha kvar kontoköpen som en
smidig betalningsordning, är svårt att utforma kravet så att det utgör
en faktor som verkligen effektivt avhåller konsumenterna från
oöverlagda kreditköp. Ställer man krav på att kontantinsats skall
erläggas vid själva köpet, blir systemet svårarbetat och tanken med
denna betalningsordning går till stor del förlorad. Om kravet i stället
ges den innebörden att konsumenten skall amortera "kontantinsatsen"
senare, tillgodoses inte tanken att konsumenten skall tvingas lägga ut
en betydande del av priset för att få varan utlämnad till sig.
Slutsatsen är att det inte heller i fortsättningen bör uppställas något
krav på kontantinsats vid kontoköp.
I lagrådsremissen föreslås att hänvisningen i gällande lag till "god
sed på marknaden" skall behållas. Lagrådet påpekar att 5 § i
lagförslaget innehåller en generell bestämmelse om att näringsidkaren
i sitt förhållande till konsumenten skall "iaktta god kreditgivningssed".
Detta aktualiserar enligt lagrådet frågan om orden "i enlighet med god
sed på marknaden" behövs i lagtexten till bestämmelsen om kontant-
insats. Om så anses vara fallet, torde enligt lagrådet för förståelsens
skull de båda uttryckssättens förhållande till varandra böra klargöras.
Enligt min mening bör lagrummet innehålla en precisering av kravet
på kontantinsats som - liksom är fallet i dag - ger utrymme för en
viss flexibilitet. Uttrycket "god sed på marknaden" är etablerat och
kreditgivarna är relativt väl förtrogna med dess innebörd. Lagen bör
emellertid inte innehålla mer än ett uttryck om "god sed", om det inte
finns en bestämd skillnad mellan uttrycken. Så är knappast fallet här.
Eftersom de krav som bör ställas på kreditgivaren när det gäller
kontantinsats lika väl synes kunna beskrivas med uttrycket "god
kreditgivningssed", bör sålunda detta uttryck tas in i regeln i stället
för det gamla "god sed på marknaden".
Det förekommer att man försöker kringgå kravet på kontantinsats
bl.a. genom att konsumenten får låna beloppet i fråga. Om detta finns
en regel i konsumentkreditlagen (8 § andra stycket). Där stadgas att
"betalning med medel som köparen far låna av säljaren eller av annan
kreditgivare på grund av överenskommelse mellan denne och säljaren"
inte godtas som kontantinsats. Kravet på kontantinsats kan alltså inte
"kringgås" genom ett lån till konsumenten, låt vara att det i ett enskilt
fall kan vara svårt att avgöra huruvida en lånetransaktion grundar sig
Prop. 1991/92:83
45
på en överenskommelse mellan kreditgivaren och säljaren.
Någon ny regel behövs alltså inte för att komma till rätta med det
nu nämnda fallet. Möjligen är dock regeln i 8 § andra stycket inte
tillräckligt känd i handeln, varför det kan finnas skäl att informera om
den.
Vidare förekommer att varor lämnas ut till konsumenten utan
kontantinsats och utan att det vid utlämningstillfället bestäms hur
betalning skall erläggas. En bakomliggande tanke kan vara att
kontantinsats inte behövs, eftersom det inte skulle vara fråga om ett
kreditköp. Enligt min mening måste emellertid ett sådant avtal anses
utgöra ett kreditköp, varvid en kontantinsats skall tas ut enligt 8 §
konsumentkreditlagen. Detta måste gälla även om konsumenten - som
ofta är fallet - ges rätt att ångra köpet inom viss tid. Skulle avtalet
konstrueras så att en mindre "hyra" utgår efter att varan utlämnats,
blir regeln i 3 § andra stycket tillämplig. Regler om kreditköp skall
alltså tillämpas, om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till
varan.
Inte heller för detta fall synes det alltså behövas någon komplette-
ring av lagen.
Innebörden av regeln om kontantinsats bestäms ytterst av marknads-
domstolen. I 9 § konsumentkreditlagen föreskrivs att försäljning i
strid med kravet på kontantinsats skall anses utgöra "handling som
avses i 2 § marknadsföringslagen", dvs. otillbörlig marknadsföring.
Den sanktion som då står till buds är att marknadsdomstolen på talan
av konsumentombudsmannen kan förbjuda näringsidkaren att fortsätta
med sitt förfarande. Ett förbud skall normalt förenas med vite.
Det blir alltså i dessa fall fråga om ett förbud i efterhand. En sådan
reaktion är naturligtvis i regel mindre effektiv än en "direktverkande"
sanktion. Marknadsföringslagen ses emellertid över för närvarande av
en särskild utredning, som bl.a. har till uppgift att överväga sank-
tionssystemet. I avvaktan på resultatet av utredningens arbete bör den
nu aktuella regeln inte ändras.
Sammanfattningsvis bör alltså de nuvarande reglerna om kontant-
insats i konsumentkreditlagen behållas.
Prop. 1991/92:83
46
2.6.1 Kreditgivarens rätt att ändra räntan
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Kreditgivarens rätt att höja räntan under löpande
avtalsperiod begränsas. Förutsättningarna för ändringar i ränte-
satsen skall anges i avtalet och räntan får höjas endast som en följd
av vissa i lagen angivna händelser. Kreditgivaren skall vara
skyldig att tillämpa avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt
till konsumentens fördel som till hans nackdel. Dessutom skall
kreditgivaren vara skyldig att underrätta konsumenten om beslutade
ränteändringar.
Promemorians förslag: Enligt promemorieförslaget skall kredit-
givaren få ändra räntesatsen till konsumentens nackdel endast i
anslutning till variationer i en referensränta som han har hänvisat till
i avtalet. Även andra ränteändringar skall dock få göras när "särskilda
skäl" föreligger (se promemorian s. 72-86).
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna avstyrker
förslaget - däribland bankinspektionen och riksbanken - eller riktar
invändningar mot det. Bland dem som tillstyrker förslaget finns
konsumentverket, näringsfrihetsombudsmannen och allmänna
reklamationsnämnden.
Skälen för mitt förslag: Kreditgivaren förbehåller sig ofta en rätt
att ensidigt ändra räntan under löpande avtalsperiod. I regel får
kreditgivaren enligt avtalet justera räntan dels vid ändringar i
diskontot, dels då det motiveras av någon kreditpolitisk åtgärd och
dels vid förändringar i det "allmänna ränteläget". I många avtal - bl.a.
i de skuldebrevsformulär som förhandlats fram mellan bankinspek-
tionen och bankerna - föreskrivs dessutom att kreditgivaren får ändra
räntan "av annan anledning" som inte närmare specificeras. För en
sådan ränteändring gäller dock att kredittagaren skall underrättas viss
tid innan ränteändringen träder i kraft.
Från konsumentskyddssynpunkt framstår vissa av dessa ensidiga
klausuler som tvivelaktiga. För det första ger de kreditgivarna en stor
frihet att flytta över kostnadsökningar på kredittagarna. För det andra
lämnar de utrymme för osäkerhet om grunderna för ränteändringar.
Kredittagarna har inte någon reell möjlighet att kontrollera om och i
vad mån räntehöjningar är - i en eller annan mening - motiverade.
Marknadsdomstolen har i en dom år 1987 (MD 1987:13) förbjudit en
kreditgivare att använda ett villkor med innebörd att räntan fick
ändras "då långivaren beslutar om förändring av räntan för lån av
denna art".
Svensk rätt innehåller inte någon regel som direkt avser kredit-
givarens rätt att justera räntan. Däremot finns en föreskrift i EG-
47
direktivet. Där sägs (Art. 4.2 b) att avtalet skall innehålla en Prop. 1991/92:83
bestämmelse om de förutsättningar under vilka den effektiva räntan
får ändras. Hur preciserade dessa förutsättningar behöver vara anges
dock inte och det finns inte någon begränsning i fråga om vilka skäl
för en ränteändring som är godtagbara.
I den nya danska kreditavtalslagen har man gått något längre för att
skydda konsumenten vid ränteändringar. Det utvidgade skyddet gäller
dock bara gentemot vissa kreditgivare. Beträffande avtal med rörlig
ränta gäller enligt den danska lagen (§ 15) att andra kreditgivare än
sådana som har tillåtelse att driva verksamhet enligt "lov om banker
og sparekasser m.v." eller enligt "realkreditloven" endast får avtala
att räntan helt eller delvis skall variera med "st^rrelsen af National-
bankens diskonto eller lignende forhold, som kreditgiver er uden
indflydelse på". För bl.a. finansbolag gäller alltså att ränteändringar
skall knytas till en referensränta. Undantaget för banker m.fl.
motiveras med att dessa kreditinstitut är underkastade särskild tillsyn
(Forslag till Lov om kreditaftaler, L 78, 1989-90, s. 26). För dessa
kreditinstitut gäller bara en regel motsvarande den i EG-direktivet.
Den svenska konsumentkreditlagstiftningen skall, enligt vad jag
tidigare har anfört (se avsnitt 2.1.1), anpassas till EG-direktivet. På
grund härav skall i varje fall en regel motsvarande EG-direktivets tas
in i svensk lag. Det skall alltså föreskrivas att förutsättningarna för
ändring av räntan skall anges i kreditavtalet. Frågan är om villkoren
för kreditgivarens rätt att ändra räntan bör preciseras mer än så.
Obligatorisk referensränta?
Från ren konsumentsynpunkt ter det sig rimligt att förutsättningarna
för ränteändringar preciseras exakt i förväg, så att kreditgivaren inte
ensidigt kan bestämma räntan. Det blir då också möjligt för kon-
sumenten att kontrollera att gjorda räntejusteringar står i överensstäm-
melse med avtalet. Förslaget i promemorian bygger på denna
utgångspunkt. Det föreslås att kreditgivaren skall få ändra räntesatsen
till konsumentens nackdel endast i anslutning till variationer i en
referensränta som kreditgivaren har hänvisat till i avtalet och som han
saknar inflytande på. När "särskilda skäl" föreligger skall dock även
andra ränteändringar få göras.
Det står emellertid klart att en regel som den föreslagna innefattar
betydande olägenheter. En del av invändningarna behandlas i
promemorian (s. 79 f.) och under remissbehandlingen har argumen-
ten mot förslaget preciserats och skärpts. De argument som de flesta
kritiska remissinstanserna - bland dem bankinspektionen och riks-
banken - har lagt störst vikt vid kan sammanfattas enligt följande.
Kreditinstitutens upplåning sker ofta på olika marknader, såväl
inhemska som utländska. Instituten strävar efter att uppnå så förmån-
48
liga upplåningsvillkor som möjligt. Det går inte att bestämma en Prop. 1991/92:83
referensränta på ett sådant sätt att den avspeglar de faktiska upp-
låningskostnadema. Detta gäller även om kreditgivaren får full frihet
att själv bestämma hur referensräntan skall vara utformad.
Det sagda betyder att en obligatorisk anknytning till en referensränta
skulle innebära en introduktion av en ny ränterisk för kreditinstituten.
Att införa en sådan ränterisk är olämpligt, särskilt när det gäller
bankerna, och står i motsatsställning inte minst till internationella
strävanden att minska sådana risker. Ökad ränterisk medför också
ökade kostnader, vilka får betalas av kredittagarna.
För att undgå ränterisken skulle kreditinstituten tvingas att begränsa
sin upplåning till enstaka förutbestämda marknader och sålunda
tvingas agera med minskad flexibilitet. Detta påverkar marknadens
struktur i en stagnerande riktning och innebär bl.a. dyrare krediter för
de svenska konsumenterna.
En referensränta som har konstruerats vid en viss tidpunkt tenderar
också att bli inaktuell genom förändringarna på marknaden. När
referensräntan blir föråldrad måste den kunna bytas ut. Detta orsakar
problem i de kreditavtal som löper.
Jag har kommit till slutsatsen att olägenheterna med en obligatorisk
referensränta är så stora att promemorieförslaget inte bör genomföras.
Som bankinspektionen påpekar står det fritt för varje kreditgivare att
som ett alternativ för kunderna erbjuda krediter där räntan knyts till
en referensränta. Om sådana krediter erbjuds kan konsumenternas
intresse för dem avläsas, vilket på sikt kan få till följd att denna typ
av krediter blir ett konkurrenskraftigt alternativ.
En mindre långtgående regel bör införas
Flera remissinstanser som avstyrker förslaget om en obligatorisk
referensränta instämmer i bedömningen att räntejusteringsklausulema
behöver vara tydligare och ge bättre kontrollmöjligheter för kon-
sumenterna. Många vitsordar behovet av en lagbestämmelse. Bl.a.
riksbanken och bankinspektionen antyder egna förslag om hur en
mindre långtgående regel skulle kunna utformas.
Med hänsyn till konsumenternas utsatta läge i kreditavtal med rörlig
ränta är det enligt min mening angeläget att konsumentskyddet
förstärks på denna punkt. En bestämmelse som kan åstadkomma det
bör därför införas i konsumentkreditlagen.
Förhållandena på kreditmarknaden medför att det torde få accepteras
att de flesta kreditinstitut erbjuder krediter där utlåningsräntan i
huvudsak är beroende av institutets kostnader på ett sådant sätt att det
är svårt för konsumenten att kontrollera om räntehöjningar står i
överensstämmelse med avtalet. Det innebär att det väsentligen får
överlämnas åt tillsynsmyndigheterna att svara för sådan kontroll.
49
4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 83
En lagbestämmelse om ränteändringar bör bl.a. syfta till att Prop. 1991/92:83
förbättra förutsättningarna för en effektiv tillsyn. I bestämmelsen bör
preciseras vilka slags omständigheter som kan ge kreditgivaren rätt att
höja räntan. Härmed vinner man framför allt att det klarläggs att inga
andra omständigheter får åberopas som skäl för en räntehöjning. Detta
klargör rättsläget och underlättar tillsynsmyndigheternas arbete.
I de skuldebrevsformulär som används av de flesta banker anges de
omständigheter som enligt kreditavtalet kan ge kreditgivaren rätt att
höja räntan:
- ändring av riksbankens diskonto,
- annan kreditpolitisk åtgärd,
- ändring i det allmänna ränteläget.
Dessutom får räntesatsen ändras "av annan anledning" men endast
med verkan från och med dagen efter förfallodag för ränta.
Med hänsyn till vad jag nyss har anfört anser jag att det i skulde-
brevsformulären använda uttrycket "av annan anledning" är alltför
oprecist för att vara godtagbart i detta sammanhang. I en lagregel bör
därför i stället - som jag nyss har varit inne på - preciseras vilka slags
omständigheter som kan utgöra grund för en ränteändring.
För det första bör räntan få ändras till följd av sådana förändringar
som innebär att kreditgivarens upplåning fördyras. Det finns knappast
anledning att närmare precisera förutsättningarna. Att förändringarna
måste ha inträffat sedan föregående ränteändring är självklart.
Diskontots roll är numera så begränsad att det inte finns skäl att
särskilt anknyta till diskontot i regeln.
För det andra bör räntan få ändras till följd av sådana beslut av
statsmakterna som direkt påverkar förutsättningarna för kreditgivning,
exempelvis ändrade kassa- och kapitalkrav för bankerna. Denna typ
av beslut har i kreditavtalen brukat sammanfattas under benämningen
"kreditpolitiska åtgärder" eller "kreditpolitiska beslut". Det kan
visserligen ifrågasättas om detta är en helt adekvat benämning. Ser
man begreppet "kreditpolitiska beslut" i vid mening - innefattande alla
offentligrättsliga beslut som direkt avser kreditmarknaden - är det
dock godtagbart. Det bör därför kunna användas även i en lagregel.
För det tredje är det rimligt, med hänsyn till att avtalen ofta sträcker
sig över lång tid, att även andra förändringar som påverkar kredit-
givarens kostnader får föranleda räntehöjningar. Sådana kostnads-
höjningar som kan förutses redan när kreditavtalet ingås bör därvid
inte kunna åberopas. De kostnadsökningar som här kan godtas som
skäl för en räntehöjning bör därför lämpligen preciseras som "andra
kostnadsökningar som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när
avtalet ingicks".
Givetvis kan inte varje förändring av de slag som nu nämnts ge
kreditgivaren rätt till en obegränsad höjning av räntan. Höjning bör
få ske endast i den utsträckning som det motiveras av förändringen.
50
Det är visserligen ofta svårt att avgöra vilken räntehöjning som är Prop. 1991/92:83
motiverad i ett enskilt fall. Dels går det ofta inte att avgöra säkert hur
en viss kreditgivares kostnader påverkas av en förändring, dels är det
ofta inte givet om och i vilken utsträckning en kostnadsökning skall
inverka på räntan för en viss kredit.
På grund av det senast sagda är det ofrånkomligt att en bestämmelse
av detta slag får fungera som en allmän handlingsregel snarare än
som en preciserad föreskrift. En sådan regel har dock ett värde
genom att den ger tillsynsmyndigheterna hållpunkter för en kontroll
samtidigt som den klargör för kreditgivarna vad som under alla
förhållanden inte är acceptabelt.
Vissa kreditgivare har kritiserats för att de är snabba när det gäller
att ändra räntan i egen favör, medan de är mera senfärdiga när det
blir aktuellt att sänka räntan. Såväl konsumentverket som bankinspek-
tionen har noterat att många kreditgivare över huvud taget är avgjort
mer benägna att höja räntan under löpande avtalstid än att sänka den.
Detta är givetvis oacceptabelt från konsumentsynpunkt.
I lagen bör därför också tas in en föreskrift om att kreditgivaren är
skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt
till konsumentens förmån som till hans nackdel. Promemorian
innehåller ett förslag om en sådan regel. Detta förslag tillstyrks eller
lämnas utan erinran av remissinstanserna.
Som bankinspektionen framhåller i sitt yttrande bör kreditgivaren
slutligen åläggas en viss informationsskyldighet i förhållande till
konsumenten. Det är ett minimikrav att konsumenten får information
i rimlig tid om beslutade ränteändringar. Ofta kan konsumenten ha
anledning att överväga att slutbetala krediten i förtid, eventuellt att
byta kreditgivare, vid en räntehöjning. I sådana fall då en ränte-
höjning motiveras framför allt av den enskilde kreditgivarens
förhållanden, bör konsumenten därför få ett meddelande i så god tid
att han ges möjlighet att agera innan ränteändringen träder i kraft. Att
ge ett sådant meddelande senare får anses strida mot god kreditgiv-
ningssed.
I övriga fall bör det vara tillräckligt att konsumenten får ett besked
om ränteändringen senast när ändringen börjar gälla. En sådan regel
finns i EG-direktivet (Art. 6.3). Konsumenten bör alltid få ett
personligt meddelande om ränteändringar. I normalfallet bör det dock
räcka om ett sådant meddelande kommer med nästa avisering eller
kontoutdrag, under förutsättning att kreditgivaren senast när ändringen
börjar gälla annonserar om den i dagspressen. Detta torde stå i
överensstämmelse med den praxis som de flesta kreditgivare tillämpar
redan i dag. En likadan regel har tagits in i den nya danska lagen.
Reglerna om ändringar av räntesatsen bör gälla för i princip alla
kredittyper som berörs. I fråga om lån i pantlånerörelse är situationen
speciell genom de regler som gäller enligt lagen om pantlånerörelse
51
och som innebär att länsstyrelsen skall fastställa räntan. Som jag Prop. 1991/92:83
återkommer till i avsnitt 2.14 är emellertid förhållandena i pantlåne-
verksamheten även i andra avseenden på olika sätt så särpräglade att
det finns skäl att hålla sådan verksamhet helt och hållet utanför
konsumentkreditlagens tillämpningsområde.
2.6.2 Hur räntan skall anges i avtalet
Mitt förslag: Det skall inte vara tillåtet att ange räntesatsen som
en månadsränta, inte heller i form av s.k. rak ränta.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 87).
Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Särskilt vid kontokrediter är det vanligt
med månads räntor, dvs. räntesatser som inte är beräknade på årsbasis
utan per månad. Räntesatsen motsvarar då relationen mellan kredit-
kostnaderna per månad och kapitalbeloppet. Månadsräntan är en
tolftedel av årsräntan.
Att räntan anges per månad är ägnat att försvåra konsumentens
bedömning av krediten. Det vanligaste är att räntan anges per år och
det är dessa tal som konsumenterna lättast känner igen. Det kan inte
finnas något rimligt behov för kreditgivarna att få uttrycka räntesatsen
som en månadsränta. Det bör därför föreskrivas i lagen att räntan
skall anges per år.
Det förekommer också kreditavtal med s.k. rak ränta. Räntesatsen
anges då som en viss procent av det ursprungliga kreditbeloppet, trots
att den utestående krediten successivt minskar genom delbetalningar.
Det normala är s.k. fallande ränta, som innebär att räntan beräknas
på det vid varje tid kvarstående kapitalbeloppet. Det säger sig självt
att räntesatsen för ett lån som avbetalas efter hand blir betydligt lägre
om den anges som rak ränta. De flesta konsumenter torde sakna
kunskap om vad rak ränta innebär. Även om det uttryckligen sägs i
avtalet att räntesatsen avser rak ränta, har de därför inga realistiska
möjligheter att bedöma den faktiska räntenivån och jämföra med de
räntesatser som de är vana att se. Det torde inte vara ovanligt att man
får intrycket att krediten är billigare än den verkligen är. Härtill
kommer att rak ränta i regel är ett dåligt och missvisande mått på den
verkliga kostnaden för krediten.
Användandet av rak ränta innebär alltså avsevärda nackdelar för
konsumenterna. Det är svårt att finna att kreditgivarna skulle ha något
befogat intresse av att ange räntan på detta sätt. I konsumentkredit-
sammanhang bör därför endast fallande ränta accepteras. En särskild
lagbestämmelse härom bör införas.
52
Rättsföljden Prop. 1991/92:83
Att räntesatsen anges med en månadsräntesats eller som rak ränta
behöver inte i och för sig innebära att räntan är oskälig. Den kan
rentav vara mycket förmånlig för konsumenten. Det är därför inte
lämpligt att föreskriva att avtalsvillkor om rak ränta eller månadsränta
är ogiltiga. I stället bör det marknadsrättsliga regelsystemet tillämpas.
Har kreditgivaren använt rak ränta eller månadsränta torde det i regel
få anses att han har "underlåtit att lämna information som är av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt". Därmed blir
marknadsföringslagens regler tillämpliga (jfr 7 § i den gällande
konsumentkreditlagen).
Mitt förslag: Kreditgivaren får ta ut avgifter för krediten endast
om avgiften anges särskilt i avtalet och avser en kostnad som
kreditgivaren har för krediten. I avtalet skall anges under vilka
förutsättningar avgifterna får ändras under löpande avtalsperiod.
Höjningar får ske bara i den utsträckning som det motiveras av
ökningar i de kostnader som avgifterna skall täcka. Kreditgivaren
skall vara skyldig att informera konsumenten om avgiftsändringar.
Promemorians förslag: Med ett par undantag förbjuds alla avgifter
som avser kostnader för krediten i egentlig mening (se promemorian
s. 90-100).
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är starkt
kritiska mot förslaget. Endast få remissinstanser tillstyrker.
Skälen för mitt förslag: Det har blivit allt vanligare med olika
typer av avgifter för krediter. Bland avgifter som ofta förekommer
kan nämnas uppläggningsavgifter, aviseringsavgifter, årsavgifter för
kontokrediter, avgifter för småtransaktioner, uttagsavgifter, övertras-
seringsavgifter och påminnelseavgifter. Vid avbetalningsköp tas ofta
s.k. avbetalningstillägg ut.
Avgifterna har medfört vissa nackdelar från konsumentskydds-
synpunkt. De gör det många gånger svårt för konsumenterna att
bedöma den verkliga kostnaden för en kredit och att jämföra olika
krediter. Vidare finns det skäl att tro att avgifterna kan tendera att i
någon mån fördyra krediterna för konsumenterna, inte minst därför
att det kan förmodas att de flesta konsumenter är mindre observanta
på avgifterna än på räntan.
Ett särskilt problem med avgifterna är att kreditgivarnas information
om dessa många gånger är bristfällig och att kreditavtalen ofta inte
53
alls specificerar avgifterna vare sig till art eller till belopp. Det är Prop. 1991/92:83
vanligt med formuleringar i avtalen av typen "för krediten uttas de
avgifter som kreditgivaren vid varje tid tillämpar för krediter av detta
slag". Kreditgivarna förbehåller sig alltså ofta frihet både att höja
avgifterna och att införa nya avgifter.
Förbud mot vissa avgifter?
För att komma till rätta med de konsumentskyddsproblem som följer
med avgifterna föreslås i promemorian att avgifter för krediter i
princip skall förbjudas. Ett par undantag föreslås från detta förbud
och avgifter som inte är kostnader "för krediten" i egentlig mening
skall enligt förslaget inte alls omfattas av förbudet.
Förslaget avstyrks av en rad remissinstanser, bl.a. bankinspek-
tionen, NO och SPK. Det möts av invändningar från många andra
och tillstyrks av bara ett fåtal.
Den kritik som riktas mot förslaget grundar sig väsentligen på de
invändningar som diskuteras i promemorian (s. 92 f.). Särskilt
betonas att varje kredittagare i princip bör bära de kostnader som han
själv förorsakar och att kostnadsövervältringar till nackdel för de
konsumenter som föranleder små kostnader bör motverkas. Det
framhålls att de flesta hanteringskostnader för en kredit är i huvudsak
lika stora oberoende av kreditens storlek, medan finansierings-
kostnaden är proportionell mot kreditbeloppet; det anses motiverat att
detta får avspegla sig även i prissättningen gentemot kredittagarna.
Vidare framhålls att gränsen mellan avgifter som enligt förslaget får
förekomma och sådana som förbjuds är oskarp och därför medför
tillämpnings- och rättssäkerhetsproblem. Några remissinstanser
nämner också att avgifterna inom bankväsendet har strukturell
betydelse och bl.a. påverkar datoriseringen, personaltätheten och
möjligheterna att erbjuda service även i glesbygdsområden.
Jag anser att kritiken mot förslaget är berättigad och noterar att det
redan i promemorian konstateras att ett avgiftsförbud skulle medföra
nackdelar av betydelse. Enligt min mening finns det därför anledning
att först pröva om en mindre långtgående konsumentskyddsregel
beträffande avgifterna kan tillgodose de behov av ett förstärkt
konsumentskydd som föreligger på detta område. Skulle det visa sig
att så inte är fallet, kan det senare finnas anledning att återkomma i
saken.
Förslaget om ett avgiftsförbud bör alltså inte genomföras.
En mindre långtgående regel bör införas
Som jag nyss framhöll bör konsumentskyddet i fråga om avgifter
förstärkas på annat sätt än genom ett avgiftsförbud. Särskilt viktigt är
att kreditgivarnas möjlighet att införa nya avgifter i gällande avtal och
54
att ensidigt höja befintliga avgifter begränsas. En begränsning i Prop. 1991/92:83
kreditgivarnas rätt att ändra räntan (se ovan i avsnitt 2.6.1) kan bli
näst intill meningslös om kreditgivarna i stället kan fritt höja vissa
avgifter.
Det finns också skäl att även i övrigt begränsa kreditgivarnas
möjligheter att ersätta räntan med avgifter. Om detta kan ske
obegränsat, försämras konsumenternas möjligheter att bedöma de
verkliga kostnaderna för krediten. Det gäller även om den effektiva
räntan anges. En förutsättning för att kreditgivaren skall ha rätt att ta
ut särskilda avgifter för krediten bör därför vara att avgiften avser en
kostnad som kreditgivaren har för just den ifrågavarande krediten.
Kostnaden för en resurs hos kreditgivaren bör därvid anses hänförlig
till krediten i den mån resursen används för hanteringen av krediten.
Den nu angivna begränsningen i kreditgivarens rätt att ta ut avgifter
bör inte gälla för sådana avgifter som inte kan sägas utgöra ersättning
för krediten i egentlig mening, t.ex. övertrasseringsavgifter, påmin-
nelseavgifter och avgifter för små eller många uttag. Dessa avgifter
syftar till att styra konsumenternas beteende och de skulle fungera
mindre effektivt, om det krävdes att de var direkt knutna till kredit-
givarens egna kostnader.
En regel av nu angivet slag kan visserligen föranleda vissa gräns-
dragningssvårigheter. Den synes dock kunna fylla en viktig funktion
som stöd för tillsynsmyndigheternas övervakning av kreditgivarnas
avgiftsuttag.
Det bör vidare krävas att avgifterna anges särskilt i kreditavtalet.
Jag kommer visserligen att förorda (avsnitt 2.11.1) att ett krav på
skriftlig form för kreditavtal införs och att villkor som är till nackdel
för konsumenten skall vara ogiltiga om de inte tas in i det skriftliga
avtalet. Redan denna regel innebär i och för sig att kreditgivaren har
anledning att ange avgifterna i det skriftliga avtalet. Av skäl som jag
återkommer till i det följande (avsnitt 2.9) bör det emellertid
föreskrivas uttryckligen att avgifterna skall anges.
Även när det gäller rätten för kreditgivaren att ändra befintliga
avgifter under löpande avtal finns det anledning att hålla isär olika
typer av avgifter. Konsumenternas situation är uppenbarligen
känsligast i fråga om de avgifter som de inte kan undgå så länge
avtalet löper, t.ex. aviseringsavgifter. När det gäller sådana avgifter
som konsumenten kan påverka genom sitt beteende - exempelvis
övertrasseringsavgifter och avgifter för små transaktioner - har
konsumenten mindre behov av ett skydd genom lagstiftning. Beträf-
fande den sistnämnda typen av avgifter tillkommer dessutom att det
är effektivt från allmän kostnadssynpunkt, om kreditgivaren - inom
skäliga ramar - har relativt stora möjligheter att styra kredittagarnas
beteende genom att ändra avgifterna. Många remissinstanser har
framhållit vikten av att sådana avgifter inte regleras i lag.
55
En lagregel om ändringar i avgifterna bör inriktas på "avgifter för
krediten" i egentlig mening. Detta är för övrigt samma avgifter som
ingår i beräkningsunderlaget för den s.k. effektiva räntan (jfr avsnitt
2.4.2).
Det som motiverar att kreditgivaren över huvud taget får höja
avgifterna under löpande avtal är att avtalet ofta gäller under lång tid
och att de kostnader som avgiften avses täcka kan stiga avsevärt under
denna tid. En begränsning i kreditgivarens rätt att höja avgifterna bör
därför formuleras så att avgifterna får höjas i den utsträckning som
det motiveras av ökningar i de kostnader som avses bli täckta genom
avgifterna. Detta överensstämmer med den nyss angivna principen
att avgifter skall avse kostnader som kreditgivaren har för krediten.
I EG-direktivet sägs att förutsättningarna för ändringar av effektiva
räntan måste anges i avtalet (Art. 4.2 b). Som tidigare sagts ingår de
avgifter som är avgifter "för krediten" i egentlig mening i underlaget
för beräkning av den effektiva räntan. EG-regeln innebär därför att
avtalet måste ange förutsättningarna för ändringar av inte bara
nominella räntan utan även avgifterna. En sådan regel är väsentlig
från konsumentskyddssynpunkt genom att det därmed klargörs att
avgifterna inte får ändras av någon annan anledning än som angetts
i avtalet.
Även en regel om att förutsättningarna för avgiftsändringar skall
anges i avtalet bör - liksom i EG-direktivet - begränsas till de avgifter
som ingår i beräkningsunderlaget för effektiva räntan. När det gäller
övriga avgifter har jag konstaterat att kreditgivarna bör ha en viss
frihet att ändra dem med hänsyn till även annat än kostnadsökningar.
Den inskränkning som bör gälla därvidlag är den som ligger i kravet
på god kreditgivningssed. Detta krav får här anses innebära att de
avgifter som tas ut måste vara skäliga.
Liksom i fråga om ränteändringar (se avsnitt 2.6.1) gäller beträffan-
de avgiftsändringar att konsumenten har ett befogat intresse av
information. Detta gäller för alla typer av avgifter, således inte bara
avgifter "för krediten". Kravet på information synes lämpligen kunna
utformas på samma sätt som beträffande ränteändringar. Kreditgivaren
skall alltså underrätta kredittagaren om avgiftshöjningar senast när
ändringen träder i kraft. Underrättelsen skall lämnas genom ett
särskilt meddelande till konsumenten eller genom annonsering i
dagspressen. I det senare fallet skall ett meddelande om ändringen
också lämnas med nästa avisering eller kontoutdrag.
Prop. 1991/92:83
56
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Enligt gällande regler får kreditgivaren vid kredit-
köp ta betalt i förtid endast vid väsentliga betalningsdröjsmål.
Väsentligt dröjsmål skall i fortsättningen krävas vid alla kon-
sumentkrediter. Därjämte skall kreditgivaren ha rätt till förtida
betalning när en säkerhet som har ställts för krediten har försäm-
rats avsevärt. Om säkerheten utgörs av återtagandeförbehåll, skall
det därvid också krävas att konsumenten har orsakat försämringen
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Vidare skall kredit-
givaren kunna få betalt i förtid när det står klart att kredittagaren
undandrar sig betalning. Vid betalningsdröjsmål skall konsumenten
ha rätt till fyra veckors uppsägningstid, räknat från den tidpunkt
då meddelande om uppsägning avsändes i rekommenderat brev till
konsumentens vanliga adress eller utan en sådan åtgärd kom
konsumenten till handa. Konsumenten skall också ha vissa
möjligheter att omintetgöra en uppsägning genom att betala före
uppsägningstidens utgång. När uppsägningen beror på att säker-
heten har försämrats eller betalningsundandragande befaras kan
konsumenten häva uppsägningen genom att genast eller inom
medgiven uppsägningstid ställa godtagbar säkerhet för sin betal-
ning.
Promemorians förslag: Överensstämmer i stor utsträckning med mitt
men skiljer sig från detta på några punkter. Enligt promemorian skall
det krävas att säkerhet som har ställts för krediten har försämrats
avsevärt genom uppsåt eller grov vårdslöshet för att uppsägning skall
få ske. För rätt till uppsägning vid befarat betalningsundandragande
räcker det enligt promemorian att detta kan skäligen befaras.
Konsumentens möjligheter att undgå uppsägningen är vidare mera
begränsade än enligt mitt förslag. Slutligen skall uppsägningstiden
enligt promemorian räknas från den tidpunkt då uppsägningen kom
konsumenten till handa (se promemorian s. 105-114).
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Ungefär hälften av
de remissinstanser som uttalar sig om förslaget tillstyrker det eller
lämnar det utan erinran. Till dessa hör bankinspektionen och
konsumentverket. Övriga - främst näringslivsorganisationer -
avstyrker eller framför invändningar.
Skälen för mitt förslag: Så gott som alla kreditavtal innehåller
förbehåll om rätt för kreditgivaren att i vissa fall säga upp krediten till
betalning i förtid (s.k. förfalloklausuler). Beträffande kreditköp och
vissa tjänster på kredit innehåller konsumentkreditlagen en regel (12 §
andra stycket) om sådana klausuler. Denna lyder:
57
Kreditgivaren får kräva betalning i förtid endast om han gjort
förbehåll härom samt köparen sedan mer än en månad är i
dröjsmål med att erlägga förfallen del av kreditfordringen som
uppgår till mer än en tiondel av hela kreditfordringen eller, om
dröjsmålet avser två eller flera vid olika tidpunkter förfallna
poster, till mer än en tjugondei av hela kreditfordringen.
Att märka är att denna regel inte ger kreditgivaren rätt att säga upp
krediten i förtid på grund av några andra omständigheter än betal-
ningsdröjsmål. Att exempelvis en säkerhet som lämnats för krediten
försämrats avsevärt medför således enligt regeln inte någon rätt till
betalning i förtid, inte heller den omständigheten att det finns
anledning att befara att konsumenten kommer att undandra sig
betalning. Som sägs i promemorian (s. 101 f.) är det dock möjligt att
kreditgivaren i vissa fall har rätt till omedelbar betalning på andra
grunder.
För konsumentkrediter i övrigt saknas reglering av kreditgivarens
rätt till förtidsbetalning. Den allmänna regeln i 36 § avtalslagen ger
dock ett visst skydd åt konsumenten.
EG-direktivet innehåller över huvud taget inte någon regel om
förfalloklausuler. Den danska kreditavtalslagens regel härom (§ 29)
avser enbart kreditköp och överensstämmer i sak med 12 § andra
stycket i den gällande svenska lagen.
Utgångspunkter för en ny reglering
Promemorieförslaget bygger på några grundläggande utgångspunkter,
nämligen dels att den regel som i dag gäller för kreditköp och vissa
tjänster bör behållas väsentligen oförändrad, dels att regleringen bör
vara densamma för alla konsumentkrediter i den mån det inte finns
sakliga skäl för en annan ordning, dels slutligen att förtida uppsägning
inte skall kunna ske i andra fall än sådana som preciseras i lagen.
Vidare bygger förslaget i väsentliga delar på de avtalsvillkor som i
dag tillämpas av de flesta banker och finansbolag (s. 103 f. i
promemorian).
Remissinstanserna har inte några invändningar mot de angivna
utgångspunkterna. Kritiken riktar sig i stället mot vissa enskildheter
i förslaget. Det gäller särskilt frågan om uppsägningsrätten när en
säkerhet har gått ner i värde och frågan om konsumentens rätt till
uppsägningstid.
De föreslagna reglerna är förhållandevis detaljerade och jag avser
att behandla förslaget punkt för punkt. Jag vill dock inledningsvis
säga att jag har samma principiella uppfattning i fråga om utgångs-
punkterna för en ny reglering som den som kommer till uttryck i
promemorieförslaget och som jag nyss redovisat.
Prop. 1991/92:83
58
Betalningsdröjsmål Prop. 1991/92:83
Som har framgått tidigare innebär den nuvarande regeln i konsument-
kreditlagen att betalning i förtid bara får krävas vid vissa väsentliga
betalningsdröjsmål. Regeln har kritiserats för att vara svårtillgänglig
men är i fråga om materiellt innehåll allmänt godtagen. Som jag
redan har nämnt bör den nuvarande regeln (12 § andra stycket) göras
tillämplig på alla konsumentkrediter. En omformulering med den
innebörden föreslås i promemorian (23 § första stycket punkterna 1
och 2). Den torde också medföra att regeln blir lättare att förstå.
Emellertid är den gällande regeln inte godtagbar för alla typer av
krediter. Den har tillkommit främst med tanke på sådana fall där
avbetalningar görs relativt tätt och den är inte alls avpassad för sådana
lån där avbetalningar görs mycket sällan. För att regeln skall passa
även för sådana krediter bör det läggas till en punkt som medför att
uppsägning får ske också när konsumenten på annat sätt är i väsentligt
dröjsmål med betalning. Uttrycket "väsentligt dröjsmål" bör därvid
tolkas efter samma principer som andra förekommande väsentlighets-
rekvisit (se bl.a. 40 § första stycket konsumentköplagen). Vid
bedömningen bör sålunda främst beloppets storlek och dröjsmålets
varaktighet tillmätas betydelse. Rekvisitet "väsentligt dröjsmål"
diskuteras ytterligare i specialmotiveringen (avsnitt 4.1).
Ett undantag från dessa begränsningar i uppsägningsrätten bör göras
för vissa fall då lagen kräver att kreditgivaren förbehåller sig en
längre gående uppsägningsrätt. Till den frågan skall jag strax
återkomma.
Försämring av säkerhet som ställts för krediten
Vid fristående krediter är det brukligt att kreditgivarna förbehåller sig
en rätt att säga upp krediten när säkerheten inte längre är betryg-
gande. Detta har hittills i huvudsak godtagits. Vid kreditköp medför
emellertid en försämring av säkerheten i princip ingen uppsägnings-
rätt. I propositionen till konsumentkreditlagen uttalades att det när
köparen sköter sina betalningar inte finns anledning att likväl tillåta
kreditgivaren att fordra betalning med frångående av gällande
betalningsplan (prop. 1976/77:123 s. 119).
Det är svårt att motivera en skillnad mellan olika typer av krediter.
Om en konsument har ställt exempelvis en bostadsrätt eller aktier som
säkerhet, bör samma regler gälla oavsett om säkerheten avser en
kredit för ett köp eller en fristående kredit. Det kan däremot finnas
anledning att behandla vissa typer av säkerheter annorlunda än andra.
Jag återkommer till det.
Säkerheten är oftast ett avgörande villkor för krediten. Försämras
säkerheten allvarligt har en viktig förutsättning för avtalet brustit. Att
säkerheten försämras kan i vissa fall rentav äventyra kreditgivarens
59
möjligheter att fortsätta sin verksamhet, vilket inte minst visas av Prop. 1991/92:83
utvecklingen på fastighetsmarknaden under hösten 1990. Detta talar
för att kreditgivaren bör ha rätt att säga upp avtalet, dvs. kräva betalt
i förtid, när säkerheten inte längre är betryggande.
Det står klart att en förtida uppsägning kan få mycket besvärande
konsekvenser för konsumenten. Att tvingas betala skulden i förtid kan
medföra stora ekonomiska svårigheter. Särskilt om konsumenten
hamnat i denna situation utan egen förskyllan, ter det sig från ren
konsumentsynpunkt hårt att konsumenten skulle drabbas på detta sätt.
Slutsatsen i lagrådsremissen är att konsumentens intresse bör äga
företräde i detta fall och att kreditgivaren skall kunna säga upp
krediten till betalning i förtid endast om konsumenten själv har
orsakat försämringen i säkerhetens värde uppsåtligen eller av
vårdslöshet. Dessutom skall det enligt lagrådsremissens förslag gälla
ett väsentlighetskrav på det sättet att rätt till betalning i förtid skall
föreligga endast om säkerheten har försämrats avsevärt. Samma regel
skall gälla för alla typer av säkerheter, dock att undantag skall göras
för de situationer som är särskilt reglerade i andra lagar och för vilka
det föreskrivs en längre gående uppsägningsrätt.
Lagrådet menar att det kan diskuteras om den föreslagna bestäm-
melsen är ändamålsenlig för fristående krediter. Ett upphävande av
rätten att avtala om förtida betalning vid försämrad säkerhet kommer,
enligt lagrådet, allmänt sett att minska betydelsen av realsäkerhet när
kreditgivaren skall bedöma om en fristående kredit kan beviljas. Detta
torde, enligt lagrådet, försvåra konsumentens möjlighet att få kredit
och är ägnat att medföra oförmånligare lånevillkor än vad som annars
skulle ha gällt. Lagrådet påpekar att systemet inte lämnar utrymme
för att ge en låntagare, som accepterar att lånet kan komma att sägas
upp om säkerheten försämras, bättre lånevillkor än en låntagare som
motsätter sig en sådan uppsägningsrätt.
Lagrådet pekar vidare på vissa tillämpningssvårigheter samt på
uppkommande lagkonflikter. Jag återkommer strax till dessa frågor.
Lagrådets slutsats är att det kan finnas skäl att överväga om inte den
föreslagna begränsningen av kreditgivares rätt att få betalning i förtid
vid försämrad säkerhet kan undvaras i fråga om fristående krediter.
Om de föreslagna reglerna likväl anses böra behållas, synes enligt
lagrådet uppsägningsförbudets räckvidd böra preciseras ytterligare.
Jag instämmer i lagrådets betänkligheter mot den föreslagna regeln.
Det kan tilläggas att - som framhållits av ett par remissinstanser - en
regel som den föreslagna kan negativt påverka svenska kreditinstituts
ställning på den internationella marknaden och därmed försämra
institutens möjligheter till upplåning på förmånliga villkor. Detta
skulle öka kostnaderna för de svenska kredittagarna.
Enligt min mening väger skälen mot den föreslagna regeln så tungt
att lagrådsremissens förslag inte bör genomföras. Kreditgivaren bör
60
sålunda ha rätt till betalning i förtid när säkerheten har försämrats, Prop. 1991/92:83
även om försämringen inte har orsakats av kredittagaren.
Krediten bör dock inte kunna sägas upp i förtid, om inte försäm-
ringen av säkerheten är väsentlig. En möjlighet för kreditgivaren att
få betalt i förtid så snart en ringa försämring skett skulle innebära en
alltför kraftig obalans till konsumentens nackdel.
En reglering som den nu angivna skulle försämra konsumentskyddet
vid kreditköp avsevärt. Detta framstår som olyckligt när det gäller
sådana krediter för vilka säkerhet ställts i form av återtaganderätt till
den köpta varan. En sådan säkerhet, exempelvis en bil, kan relativt
ofta vara utsatt för påtaglig värdeminskning utan att det kan anses
anmärkningsvärt. Att så sker bör inte medföra att konsumenten måste
betala sin skuld omedelbart. Så länge denne sköter sina betalningar
bör kreditgivaren i princip anses tillräckligt tillgodosedd. Som sägs i
promemorian (s. 109) bör dock konsumenten få bära konsekvenserna
av sitt handlande om han med uppsåt eller av grov vårdslöshet
orsakar att säkerheten försämras. En vårdslöshet som inte är grov bör
enligt min mening inte vara nog i dessa fall. Det skulle innebära en
betydande försämring för konsumenten jämfört med gällande rätt.
Jag föreslår alltså att kreditgivare som huvudregel får rätt att ta
betalt i förtid när en säkerhet som ställts för krediten försämras
avsevärt men att när säkerhet ställts i form av återtagandeförbehåll det
dessutom skall krävas att konsumenten orsakat försämringen uppsåt-
ligen eller genom grov vårdslöshet.
En sådan regel överensstämmer i väsentlig utsträckning med
motsvarande regler angående minskning av säkerheters värde i vissa
andra lagar (se t.ex. 6 kap. 6 § jordabalken, 2 kap. 7 § första stycket
andra punkten lagen, 1984:649, om företagshypotek och 10 kap.
10 § handelsbalken). Behovet av en undantagsregel av innebörd att
sådana bestämmelser har företräde framför konsumentkreditlagens
regel - som föreslås i promemorian, 24 § första meningen - minskar
därför avsevärt. Utan en sådan regel kan dock i vissa fall tveksam-
heter uppkomma om vad som gäller. För att undvika problem av detta
slag bör därför en undantagsregel trots allt tas med i lagen.
Det finns dock inte anledning att göra undantag från konsument-
kreditlagens regel på ett sådant sätt att vissa kreditgivare får avgjort
större möjligheter än andra att ta betalt i förtid på grund av försämrad
säkerhet. Det betyder att det i ett par bestämmelser angående
hypoteksinstitut bör göras tillägg av innebörd att konsumentkredit-
lagens regel äger företräde. Jag återkommer till detta nedan under
rubriken "Konflikter med regler i andra författningar".
Som föreslås i promemorian (24 § andra meningen) bör emellertid
undantag göras för de situationer då det i någon författningsbestäm-
melse krävs av kreditgivaren att han förbehåller sig en mera långt-
gående uppsägningsrätt än den som medges enligt konsumentkredit-
61
lagen. Detta undantag skall jag strax återkomma till under rubriken Prop. 1991/92:83
"Kreditgivaren har skyldighet att förbehålla sig uppsägningsrätt".
Konsumenten undandrar sig att betala
Det kan förekomma att kreditgivaren får anledning att befara att
konsumenten tänker fly från sin betalningsskyldighet genom att
exempelvis lämna landet eller göra sig av med sina tillgångar. För
sådana fall är det rimligt att borgenären kan förbehålla sig en rätt att
kräva omedelbar betalning. En sådan rätt torde för övrigt stämma
med vad som i allmänhet antas gälla.
Som sägs i promemorian bör uppsägningsrätt inte föreligga bara för
att konsumenten har manifesterade betalningssvårigheter. En uppsäg-
ningsrätt bör i stället grundas på kreditgivarens behov av att snabbt
kunna skaffa sig en exekutionstitel. Promemorieförslaget bygger på
denna utgångspunkt. Enligt förslaget skall uppsägningsrätt föreligga
när det kan "skäligen befaras att konsumenten genom att avvika,
skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att
betala sin skuld". Förslaget godtas av så gott som alla remiss-
instanser.
Enligt min mening går emellertid kreditgivarens uppsägningsrätt i
promemorieförslaget för långt. Det bör inte vara tillräckligt att det
kan "skäligen befaras" att konsumenten undandrar sig att betala. Ett
så försiktigt beviskrav innebär att kreditgivaren många gånger kan
säga upp krediten fastän konsumenten i verkligheten inte alls gjort
något för att undandra sig att betala. Att märka är också att kon-
sumenten enligt promemorieförslaget har mycket begränsade möjlig-
heter att omintetgöra uppsägningen.
Här bör i stället gälla samma beviskrav som föreskrivs för ett
likartat fall i exempelvis köplagen (62 §). Det innebär att det för rätt
till uppsägning bör krävas att det står klart att konsumenten kommer
att undandra sig att betala.
Någon remissinstans menar att omedelbar uppsägningsrätt borde
föreligga även i det fallet att kredittagaren under viss tid inte går att
nå och inte hör av sig. Detta kan dock enligt min mening inte vara
tillräckligt, om det inte står klart att kredittagaren håller sig undan
betalning. Kreditgivaren får avvakta att dröjsmålet blir så väsentligt
som krävs för att-uppsägning skall få ske på den grunden.
Uppsägningstid och rätten att omintetgöra uppsägning
Vid uppsägning av skulden på grund av betalningsdröjsmål har
kredittagaren enligt de flesta kreditavtal rätt till fyra veckors uppsäg-
ningstid samt en möjlighet att omintetgöra uppsägningen genom att
betala de förfallna delarna av skulden jämte dröjsmålsränta före
utgången av uppsägningstiden. Promemorieförslaget innebär att en
62
regel med detta innehåll införs i lagen. Enligt förslaget skall uppsäg- Prop. 1991/92:83
ningstiden räknas från den tidpunkt "då uppsägningen kom konsumen-
ten till handa".
Huvudpunkterna i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av
så gott som alla remissinstanser. Några invänder dock att tiden mellan
ett första betalningsdröjsmål och uppsägningstidens utgång blir för
lång genom att det även krävs ett väsentligt betalningsdröjsmål innan
uppsägning kan ske. Det sägs att kreditgivare kan komma att se sig
nödsakade att gå till domstol och söka indrivning redan på grund av
att enstaka avbetalningar försummas. Vidare anförs att en säkerhet
som ställts för krediten kan komma att förlora i värde under den
relativt långa tid som gäldenären får möjlighet att disponera över
säkerheten.
Dessa invändningar bör vägas noggrant mot de fördelar som ligger
i att konsumenten får en viss uppsägningstid. Dessa fördelar är
påtagliga. För konsumenten kan det, som tidigare sagts, leda till stora
svårigheter att behöva betala hela skulden. Det är viktigt - inte minst
psykologiskt - att han har en viss tid på sig att reda upp situationen
sedan den blivit akut genom en uppsägning. Det framhålls från flera
håll att många konsumenter ser till att förhindra en hotande uppsäg-
ning först sedan den tidpunkt börjat närma sig då hela skulden
förfaller till betalning. Trots invändningarna anser jag därför att en
uppsägningstid bör finnas vid sidan av kravet på att betalnings-
dröjsmålet skall vara väsentligt.
Rätten till en viss frist bör gälla inte bara när hela skulden sägs upp
till betalning utan också när kreditgivaren säger upp en del av skulden
eller kräver att amorteringstakten skall öka.
Flera remissinstanser framhåller att det är olämpligt att uppsäg-
ningstiden räknas från den dag då uppsägningen kommer konsumenten
till handa. Jag har förståelse för den invändningen. En sådan regel
skulle göra det möjligt för vissa gäldenärer att hålla sig undan
uppsägningen och därigenom äventyra kreditgivarens rätt. Vid
kreditköp med återtagandeförbehåll skulle detta innebära en betydande
försvagning av den påtryckningsmöjlighet som kreditgivaren annars
har genom sin rätt att begära handräckning för att återta varan.
Värdet av återtagandeförbehåll som säkerhet skulle därmed försämras.
Konsumenten ges ett betydande skydd vid betalningsdröjsmål, dels
genom att dröjsmålet måste vara väsentligt för att uppsägning skall få
ske, dels genom att han kan omintetgöra uppsägningen genom att
betala under uppsägningstiden. Härigenom kan konsumenten i regel
undgå uppsägning i de fall då han förhindrats att betala på grund av
något "socialt prestationshinder", exempelvis för att han varit
allvarligt sjuk när betalning skulle ske och därför inte kunnat fullgöra
sina skyldigheter. Som skydd mot återtagande tillkommer dessutom
att konsumenten kan undgå detta genom att betala innan varan återtas
63
(16 § i den gällande konsumentkreditlagen). Vidare finns en "återlös- Prop. 1991/92:83
ningsrätt" (19 § i den gällande konsumentkreditlagen).
Med hänsyn till det anförda anser jag det inte tillräckligt motiverat
att konsumenten också ges det skydd som skulle ligga i att uppsäg-
ningstiden räknas först från den tidpunkt då uppsägningen kommer
honom till handa.
I stället bör uppsägningstiden räknas från det att kreditgivaren vidtar
en åtgärd som normalt är tillräcklig för att kredittagaren skall få
besked om uppsägningen. Detta är fallet om kreditgivaren sänder ett
meddelande om uppsägningen till kredittagaren under dennes vanliga
adress (jfr t.ex. 12 kap. 8 § tredje stycket jordabalken). Med hänsyn
till vikten av att kredittagaren verkligen får del av uppsägningen - på
grund av de allvarliga konsekvenser som den kan få för kredittagaren
- är det lämpligt att kräva att försändelsen rekommenderas. Att
försändelsen rekommenderas innebär att den hanteras på ett sådant
sätt att man kan vara förvissad om att den kommer fram till adres-
saten. Det innebär också att kreditgivaren får ett bevis om att
försändelsen har skickats. Härtill kommer att kostnaden för ett sådant
förfarande är relativt begränsad. Uppsägningstiden bör i dessa fall
räknas från den tidpunkt då meddelandet sänds. Får kredittagaren
meddelandet på något annat sätt, bör uppsägningstiden räknas från
den tidpunkt då meddelandet kommer honom till handa.
Promemorieförslaget innehåller också att kredittagaren i vissa fall
skall kunna omintetgöra även en uppsägning som görs på grund av
försämrad säkerhet eller anteciperat betalningsundandragande. I
sådana fall bör konsumenten inte ha rätt till uppsägningstid, men om
kreditgivaren ändå ger kredittagaren en frist skall kredittagaren enligt
förslaget kunna undgå uppsägningen genom att undanröja grunden för
den före fristens utgång.
Promemorieförslaget innebär alltså att konsumenten har möjlighet
att undgå uppsägningen endast om kreditgivaren har gett en betal-
ningsfrist. Enligt min mening ger detta konsumenten ett alltför dåligt
skydd. Särskilt när kreditvillkoren är förmånliga för konsumenten är
det viktigt att det är möjligt för honom att undgå uppsägningen.
Konsumenten bör vara skyldig att betala sin skuld genast endast om
detta verkligen fordras för att kreditgivarens rätt skall vara tryggad.
Konsumenten bör i enlighet med vad jag nu har anfört kunna undgå
uppsägningen om han förmår att genast ställa säkerhet för sin skuld.
Detta framstår som en naturlig regel i det fallet att säkerheten har
försämrats; kan konsumenten genast skaffa fram en ny säkerhet
försämras inte kreditgivarens rätt. För det andra fallet - befarat
betalningsundandragande - motsvarar en sådan regel vad som gäller
enligt köplagen (62 §). I det fallet att kreditgivaren har gett en
betalningsfrist bör konsumenten ha möjlighet att ställa säkerhet fram
till fristens utgång.
64
Enligt promemorieförslaget skall konsumenten kunna undgå Prop. 1991/92:83
uppsägningen genom att "undanröja grunden" för denna. Vid
uppsägning på grund av befarat betalningsundandragande sägs
grunden kunna undanröjas genom att konsumenten vidtar åtgärder
som gör att det inte längre kan skäligen befaras att han skall undandra
sig att betala sin skuld. Som jag tidigare har anfört bör beviskravet
skärpas i detta fall; det bör krävas att det "står klart" att konsumenten
kommer att undandra sig betalning. Med ett sådant beviskrav - som
stärker konsumentens ställning betydligt jämfört med promemorie-
förslaget - behövs inte den nu angivna möjligheten.
Rätten att omintetgöra en uppsägning genom att erlägga betalning
eller ställa säkerhet bör inte kunna utnyttjas mer än en gång för varje
skuld. Promemorieförslaget har detta innehåll och godtas i denna del
av alla remissinstanser. Även jag ansluter mig till förslaget. En regel
av detta slag bör gälla även med de justeringar i bestämmelserna som
jag har föreslagit ovan.
Jag vill slutligen framhålla att en förutsättning för att konsumenten
skall vara skyldig att betala i förtid bör vara att kreditgivaren
framställer ett uttryckligt krav. Bestämmelsen bör formuleras så att
det inte kan råda någon tvekan om detta.
Kreditgivaren har skyldighet att förbehålla sig uppsägningsrätt
Bankerna har en skyldighet, enligt 2 kap. 19 § bankrörelselagen, att
förbehålla sig rätt att säga upp krediter inom ett år, om krediten enligt
avtalet löper under längre tid än så. Denna skyldighet beror på
önskemålet om balans mellan inlåning och utlåning i bankerna, vilket
i sin tur hänger samman med att insättarnas medel skall vara väl
skyddade.
I den gällande konsumentkreditlagen görs ett undantag i 12 § tredje
stycket för dessa fall. Den begränsning i kreditgivarens uppsägnings-
rätt som annars gäller hindrar sålunda inte att banker eller andra
kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i förtid, om
de har en skyldighet att uppställa förbehållet enligt någon annan
författning.
Förbehåll om uppsägningsrätt som grundar sig på den nämnda
lagstadgade skyldigheten utnyttjas mycket restriktivt av bankerna.
Enligt bankerna själva sker det bara i sådana fall då bankrörelselagens
bestämmelser annars inte kan följas, t.ex. om bankens likviditet
äventyras, eller om uppsägning framtvingas genom något beslut av
riksbanken. Bankinspektionen vitsordar att uppsägningsrätten tillämpas
på detta sätt.
Så länge bankerna tillämpar uppsägningsrätten så som nyss sagts
finns det, som framhålls i promemorian, inte skäl att begränsa denna
rätt i konsumentkreditlagen, särskilt som en sådan begränsning
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
uppenbarligen skulle medföra komplikationer sett utifrån andra Prop. 1991/92:83
synpunkter som måste beaktas i bankernas verksamhet. Enligt min
mening bör en motsvarande reglering av saken tas med även i den
nya konsumentkreditlagen.
Lagrådet påpekar att de allmänna krav som ställs på bl.a. banker
om en sund utveckling av verksamheten skulle kunna anses innebära
att det föreligger en skyldighet för kreditgivaren att uppställa sådana
strängare förbehåll om betalning i förtid som nu sagts.
Regeln i fråga bör emellertid gälla endast för de fall då skyldigheten
för kreditgivaren framgår direkt av en författning. Den bör sålunda
inte omfatta de fall då kreditgivaren har en lagstadgad skyldighet som
möjligen indirekt innebär att kreditgivaren i vissa fall borde ta betalt
i förtid. Om regeln skulle omfatta även dessa fall, skulle den bli
alltför svårtillämpad.
Lagrådet påpekar vidare att det finns regler i 40 § reglementet
(1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och för
stadshypoteksföreningama samt i 21 § fondkommissionslagen
(1979:748) som skulle kunna anses innefatta en skyldighet att
uppställa strängare förbehåll om betalning i förtid. Lagrådet anser det
ovisst om dessa regler skall anses omfattade av det nu diskuterade
undantaget men framhåller att uppsägningsförbudet inte gäller om så
är fallet.
Jag vill framhålla att det nu angivna undantaget är avsett att gälla
för sådana fall då kreditgivaren verkligen enligt lagen har en
skyldighet att förbehålla sig en längre gående uppsägningsrätt. Så får
anses vara fallet om det i lagen sägs att kreditgivaren "skall" se till
att avtalet utformas på ett visst sätt eller kräva betalt i förtid under
vissa omständigheter. Detta innebär att undantaget kommer att omfatta
bl.a. även vissa bestämmelser i reglementet (1968:654) för Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar.
Sägs det däremot att kreditgivaren "kan" eller "får" agera på ett
visst sätt, föreligger inte någon sådan skyldighet som nu sagts.
Däremot kan det i sådana fall uppkomma en lagkonflikt. Den frågan
återkommer jag strax till (se under den följande rubriken).
Konflikter med regler i andra författningar
I ett par författningar finns i dag regler som kan komma i konflikt
med bestämmelserna i en ny konsumentkreditlag enligt mitt förslag.
Det gäller dels lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stads-
hypotekskassa och om stadshypoteksföreningar (10 § jämförd med
29 §), dels reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar (39, 40 och
44 §§). Reglerna gäller kreditgivarens rätt att fa betalt i förtid resp,
dennes rätt till ersättning vid förtida betalning (se sist i avsnitt 2.9).
66
Avsikten är att de nya tvingande reglerna om förtidsbetalning i
konsumentkreditlagen skall gälla för i princip alla konsumentkrediter,
dvs. även sådana som ges av hypoteksföreningar. Bestämmelserna i
de nämnda båda författningarna gäller emellertid inte bara konsument-
krediter. Det är därför inte möjligt att upphäva de aktuella bestäm-
melserna för att på det sättet uppnå överensstämmelse med konsu-
mentkreditlagen. I stället bör särskilda regler tas in i de nämnda
författningarna om att konsumentkreditlagens bestämmelser gäller i
den mån lagkonflikter uppkommer.
De båda nämnda författningarna innehåller också bestämmelser
enligt vilka kreditgivaren är skyldig att ta betalt i förtid. På grund av
vad som sagts under den föregående rubriken kommer dessa regler
inte i konflikt med konsumentkreditlagen. De kommer att fortsätta att
gälla även för konsumentkrediter.
Hur mycket skall konsumenten betala ?
När kreditgivaren har rätt till betalning i förtid enligt en förfallo-
klausul i avtalet uppkommer frågan hur fordringen skall beräknas. I
vad mån skall kreditgivaren ha rätt att tillgodoräkna sig ränta och
andra kostnader? Samma fråga uppkommer när kredittagaren på eget
initiativ löser krediten i förtid (se nedan i avsnitt 2.9). Enligt den
gällande konsumentkreditlagen skall beräkningen i dessa båda fall
göras på samma sätt (13 §). Jag återkommer därför till dessa frågor
efter att jag i nästföljande avsnitt har behandlat frågan om konsumen-
tens rätt att lösa krediten i förtid.
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Konsumenten skall ha rätt att utan kostnad betala
sin skuld i förtid. Kreditgivaren skall få tillgodoräkna sig endast
ränta och ersättning för kostnader som är hänförliga till tiden före
betalningen, bl.a. hela kostnaden för uppläggning av krediten. När
räntan är bunden för hela eller en del av avtalstiden skall kredit-
givaren dessutom ha rätt till skälig ersättning för eventuell
ränteförlust för återstående del av den tiden.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom i fråga om
andra kostnader än ränta. Enligt promemorian skall kreditgivaren inte
ha rätt att tillgodoräkna sig ersättning för kostnader över huvud taget
(se promemorian s. 115-122).
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan erinran. De invändningar som riktas
mot förslaget avser främst två frågor. Flera remissinstanser menar att
67
kreditgivaren bör ha rätt att tillgodoräkna sig ersättning för upp- Prop. 1991/92:83
läggningskostnad och andra kostnader som är hänförliga till tiden
före betalningen. Några menar att vid lån med bunden ränta kredit-
givaren bör ha rätt till ersättning i vidare mån än som föreslås i
promemorian.
Skälen för mitt förslag: Vid kreditköp enligt konsumentkreditlagen
har köparen alltid rätt att betala sin skuld till kreditgivaren i förtid
(12 § första stycket). I 13 § finns en regel om hur köparens skuld
skall beräknas i dessa fall. Vid beräkningen skall den obetalda delen
av kreditfordringen minskas med "den del av kreditkostnaden som
enligt beräkningsgrunder, som står i överensstämmelse med god sed
på marknaden, är att hänföra till den ej utnyttjade kredittiden". I
fordringen ingår bl.a. ränta beräknad för hela kredittiden. Eftersom
kredittagaren inte utnyttjar hela denna kredittid, blir han inte heller
skyldig att betala ränta för hela tiden. Detsamma gäller kostnader som
kan vara inräknade i kreditfordringen men som avser tiden efter
betalningen.
Enligt en särskild regel i 13 § andra stycket måste kredittagaren
betala kreditgivarens hela kostnad för uppläggning av krediten, under
förutsättning att denna kostnad angetts i avtalet och att den är skälig.
Att kredittagaren får svara för denna kostnad beror på att den helt och
hållet hänför sig till tiden före uppsägningen.
Genom en hänvisning i 23 a § gäller bestämmelserna om rätt till
förtidsbetalning och avräkning även för krediter som ges i samband
med tjänster enligt konsumenttjänstlagen.
För fristående krediter finns i dag inte någon regel om rätt till
förtidsbetalning. Kreditgivaren förbehåller sig i många fall en rätt till
viss ersättning om betalning sker för tidigt. Det förekommer också att
kredittagaren helt nekas att betala i förtid. Detta sammanhänger
naturligtvis med att kreditgivaren ofta har ett intresse av att inte
förlora de ränteinkomster som avtalet ger. Det är inte säkert att han
kan få samma avkastning genom en annan placering av kapitalet.
Särskilt svårt är detta i tider när räntorna sjunker och konkurrensen
om låntagarna är hård.
Ofta är det dyrt för konsumenten att komma ifrån krediten.
Kostnaden består inte sällan av en särskild avgift som utgör en viss
procentandel av kvarstående kapitalbelopp. Många konsumenter
reagerar starkt mot att bli avkrävda en sådan särskild avgift för att få
betala krediten i förtid. Både konsumentverket och finansinspektionen
får många klagomål som avser just förtidsbetalningar. I flera
sammanhang har framförts den synpunkten att rätten till förtidsbetal-
ning utan kostnad borde gälla inte bara vid kreditköp utan vid alla
konsumentkrediter. För en sådan ordning har anförts, förutom
konsumentskyddsaspekter, att den skulle främja rörligheten på
marknaden och därmed öka konkurrensen.
68
I EG-direktivet föreskrivs (Art. 8) att konsumenten alltid skall ha Prop. 1991/92:83
rätt att betala i förtid. Han skall då enligt direktivet vara berättigad
till en rimlig nedsättning ("an equitable reduction”) av den totala
kreditkostnaden. Den nya danska lagen innehåller motsvarande regel
(§ 26) och dessutom bestämmelser om hur avräkningen närmare
bestämt skall ske (§ 27). Avräkningsreglema liknar mycket de
svenska men är något mer detaljerade.
Att regeln om kredittagarens rätt att lösa krediten inte gäller för
fristående krediter har sin huvudsakliga förklaring i att lagstiftaren
hittills valt att helt avstå från en avtalsrättslig reglering av dessa
krediter. Vid den reformering av konsumentkreditlagstiftningen som
nu är aktuell är emellertid utgångspunkten den att samma regler skall
gälla för alla konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl
att göra skillnad (jfr avsnitt 2.1.4).
Liksom majoriteten av remissinstanserna anser jag att det finns lika
starka skäl för att ge kredittagaren rätt att lösa krediten i förtid vid
fristående krediter som vid köpkrediter. Särskilt tungt väger kon-
sumentens intresse av att kunna avsluta ett kreditavtal för att därige-
nom minska sina kreditkostnader. Härtill kommer att en EG-
anpassning förutsätter att rätten att lösa krediten i förtid utvidgas till
att gälla även för fristående krediter.
Jag anser därför att kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid bör
utsträckas till att omfatta i princip alla konsumentkrediter. Liksom i
dag är fallet beträffande köpkrediter bör kreditgivaren vid betalning
i förtid få tillgodoräkna sig ränta och kostnader som är hänförliga till
tiden före betalningen men inte för tiden därefter. Någon särskild
ersättning därutöver bör kreditgivaren i princip inte få ta ut.
Av det sagda följer att kreditgivaren bör ha rätt att tillgodoräkna sig
full ersättning för uppläggningskostnad. Denna kostnad måste
nämligen anses helt hänförlig till tiden före betalningen. I promemo-
rian föreslås att kreditgivaren inte alls skall få ta ut ersättning för
denna kostnad. Detta förslag är en konsekvens av promemorieförsla-
get om ett förbud mot avgifter. Som framgått i avsnitt 2.7 föreslår jag
emellertid inte något sådant förbud.
I praktiken har regeln såvitt gäller uppläggningskostnad sällan någon
betydelse vid fristående krediter, eftersom kostnaden normalt betalas
helt och hållet redan när krediten läggs upp. Då skall kredittagaren
naturligtvis inte betala något ytterligare i samband med att han löser
krediten i förtid. Men om i stället uppläggningskostnaden slås ut på
avbetalningarna, bör kreditgivaren alltså ha rätt till ersättning för vad
som inte redan har betalats av denna kostnad.
I den gällande lagen (13 § andra stycket) sägs att kreditgivarens rätt
till full kompensation för uppläggningskostnad förutsätter att kostna-
den särskilt har angetts i avtalet och inte är oskälig. Frågan är om det
behövs en sådan uttrycklig bestämmelse i den nya lagen.
69
I det följande (avsnitt 2.11.1) kommer jag att förorda att kreditavtal Prop. 1991/92:83
i fortsättningen skall vara skriftliga. Detta innebär att kostnader skall
anges i det skriftliga avtalet för att kredittagaren skall vara skyldig att
betala dem. Detta gäller alla kostnader, således även uppläggnings-
kostnad. Även om det alltså redan av kravet på skriftligt avtal följer
att kostnader som kredittagaren skall betala måste anges i avtalet,
finns det enligt min mening, med hänsyn till de konsumentskyddsskäl
som ligger bakom utformningen av 13 § andra stycket i den gällande
konsumentkreditlagen, anledning att också i den nya lagen ta in en
motsvarande uttrycklig bestämmelse om att kostnaderna måste anges
särskilt. Med hänsyn till att - enligt vad jag nyss har anfört - kravet
på skriftligt avtal är generellt bör den nya bestämmelsen gälla inte
bara uppläggningskostnad utan också andra kostnader som kredit-
tagaren skall betala. Den bör vidare av samma skäl gälla också i
andra situationer än vid förtida betalning.
I den nya bestämmelsen behöver inte anges att kostnaden inte får
vara oskälig. Detta följer redan av allmänna avtalsrättsliga regler.
Jag går nu över till att behandla ett särskilt problem vid förtids-
inlösen, nämligen hur man i sådana fall skall förfara med lån där
räntesatsen enligt avtalet är bunden för hela avtalstiden eller för en
del av denna tid. I dessa fall är avtalssituationen sådan att det måste
diskuteras om konsumenten skall vara skyldig att betala en särskild
ersättning till kreditgivaren för att lånet löses i förtid.
En överenskommelse om att räntesatsen skall ligga fast under hela
eller en del av kredittiden har den fördelen för konsumenten att han
inte behöver riskera räntestegringar under denna tid. Omvänt har
avtalet den nackdelen för konsumenten att han inte får del av
räntesänkningar som inträffar på marknaden. Om konsumenten ges
rätt att säga upp ett sådant avtal när som helst utan ersättnings-
skyldighet, kan han utnyttja fördelarna med avtalet utan att behöva
beröras av nackdelarna. En sådan ordning skulle helt förrycka
förutsättningarna för avtalet. Detta talar starkt för att konsumenten
skall kunna bli skyldig att betala ersättning till kreditgivaren om han
väljer att säga upp ett sådant avtal i förtid.
Till det sagda kommer att kreditgivaren vid lån med bunden ränta
ofta själv har lånat upp kapital till en ränta som är bunden för
motsvarande tid och som står i ett visst förhållande till den bundna
utlåningsräntan. En rätt för konsumenten att utan kostnad säga upp
krediten i förtid skulle därför öka kreditgivarens finansiella risk och
nödvändiggöra större marginaler mellan utlånings- och upplånings-
räntor.
På grund av det sagda bör kredittagaren vara skyldig att betala
ersättning för den förlust som kan drabba kreditgivaren vid betalning
i förtid. En förutsättning bör dock vara, som föreslås i promemorian,
70
att kreditgivaren gjort förbehåll om rätt till sådan ersättning. Frågan Prop. 1991/92:83
är då när en förlust uppstår och hur ersättningen skall beräknas.
Enligt promemorian skall kredittagaren betala "skälig ersättning för
ränteförlust". Av motiven framgår att avsikten är att ersättning skall
betalas när den bundna räntan är högre än den aktuella marknads-
räntan för motsvarande lån. Det sägs vidare att en utgångspunkt för
skälighetsbedömningen kan vara det belopp som motsvarar ränteskill-
naden vid betalningstidpunkten för det förtidsbetalade beloppet under
återstoden av den räntebundna tiden (se promemorian s. 211).
En remissinstans invänder att kreditgivaren även bör ges kompensa-
tion för den risk som ligger i att nyutlåningsräntan på marknaden
under lånets resterande löptid kan komma att sjunka under nivån för
institutets upplåningsränta. Det påpekas att kreditgivaren inte alltid har
möjlighet att omedelbart placera om kapitalet till gällande marknads-
ränta. Vidare invänds det att kreditgivarna i dag kan erbjuda en
relativt låg bunden ränta på grund av de fördelar som det innebär att
ha pengarna säkert placerade och att kreditgivarna, för att de även
fortsättningsvis skall kunna erbjuda en låg ränta, måste kompenseras
för risken att lånet sägs upp i förtid.
Den föreslagna regeln innebär att låneinstitutet inte gör någon
förlust, om det kan placera om pengarna till gällande marknadsränta.
Om en "riskersättning" utgår, kommer institutet därmed att bli
överkompenserat i dessa fall. Med hänsyn till att marknadsläget är
starkt föränderligt är det också svårt att i förväg bestämma en rimlig
nivå för en riskersättning. En sådan ersättning innebär vidare att
rörligheten på marknaden minskar. Slutligen är det inte givet att
konsumenten skall svara för den ifrågavarande risken; att utlåning inte
kan ske till gällande ränta är ju i fri konkurrens strängt taget ett
uttryck för att räntan är för hög.
I promemorian nämns inte den reglering som numera gäller
beträffande statliga bostadslån. Enligt 30 a § förordningen (1986:694)
om handläggning, förvaltning, m.m. av bostadslån och räntebidrag
skall vid förtida betalning låntagaren betala "ränteskillnadsersättning",
om den ränta som har fastställts för lånet överstiger kreditgivarens
upplåningsränta. Boverket får meddela ytterligare föreskrifter om
ränteskillnadsersättning (senast i BFS 1991:4). Denna regel gäller lån
som har lämnats av Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB)
efter den 1 juli 1988. Nyligen har riksdagen beslutat (prop.
1990/91:193, BoU 21, rskr. 381) att ränteskillnadsersättning skall
betalas även för äldre lån som sägs upp i förtid. Detta sammanhänger
med de ändringar som skett i systemet för bostadsfinansiering (prop.
1990/91:34, BoU4, rskr. 92) och som bl.a. innebär att låntagarna i
fortsättningen kan se anledning att säga upp äldre bostadslån i förtid.
Enligt den nya regeln - som tagits in i 3 § lagen om ändring i lagen
(1989:567) om ändrade betalningsvillkor för vissa statliga bostadslån
71
m.m. - har SBAB "rätt att av låntagaren ta ut ersättning för skillnaden Prop. 1991/92:83
mellan räntan på lånet och räntan på nya lån". Bestämmelsen träder
i kraft den 1 januari 1992.
Den sist citerade formuleringen tillkom på förslag av lagrådet.
Regeln synes stämma väl överens med de i promemorian förordade
principerna för beräkning av ränteförlust. Det finns enligt min mening
goda skäl för att tillämpa väsentligen samma ersättningsgrunder vid
alla lån med bunden ränta.
Regeln i konsumentkreditlagen kan lämpligen formuleras i nära
anslutning till den nyss citerade regeln. Formuleringen har den
fördelen framför promemorieförslaget ("rätt till skälig ersättning för
ränteförlust") att den tydligare anger principerna för beräkning av
ersättningen.
Beträffande problem som ändå uppkommer vid denna beräkning
hänvisas till specialmotiveringen.
Jag går nu över till att behandla den närmare utformningen av de
bestämmelser som bör gälla för avräkningen mellan parterna i
samband med en förtidsbetalning.
Den regel som i dag gäller vid avräkning i samband med förtids-
betalning (se 13 § i den gällande konsumentkreditlagen) gör inte
någon skillnad mellan de fall då kreditgivaren begär betalt och de
fall då konsumenten tar initiativet. I promemorian föreslås att även i
fortsättningen samma avräkningsregel skall gälla. Regeln gäller ju i
dag bara för kreditköp och vissa tjänster på kredit men skulle i
fortsättningen bli tillämplig för alla konsumentkrediter.
Ingen remissinstans invänder mot förslaget i denna del. Även jag
menar att samma avräkningsregel bör gälla oavsett om det är
kreditgivaren eller kredittagaren som tar initiativ till förtidsbetal-
ningen.
Den gällande bestämmelsen innebär, som jag nyss framhållit, att
den obetalda delen av kreditfordringen skall minskas med den del av
kreditkostnaden som "enligt beräkningsgrunder, som står i överens-
stämmelse med god sed på marknaden" är hänförlig till den del av
kredittiden som inte har utnyttjats. Kreditgivaren får tillgodoräkna sig
hela kostnaden för uppläggning av krediten, om denna kostnad särskilt
anges i avtalet och ej är oskälig.
Detta stämmer i sak väl överens med det som jag redan anfört om
principerna för avräkningen. Det finns därför inte anledning att göra
någon saklig ändring i regeln. Ett tillägg behöver dock göras
angående konsumentens ersättningsskyldighet vid lån med bunden
ränta.
Den gällande bestämmelsen har kritiserats för att den ger dålig
ledning. Bl.a. därför föreslås i promemorian en ny lydelse som på ett
mera konkret sätt anger att avräkningen skall göras med utgångspunkt
från tiden för förtidsbetalningen. Som påpekas av en remissinstans
72
saknar emellertid den föreslagna regeln helt anvisning om vilka Prop. 1991/92:83
beräkningsgrunder som skall tillämpas när det skall avgöras vad som
är att hänföra till tiden före resp, efter betalningen. Matematiskt är
detta i själva verket relativt komplicerat. Att i lagen precisera
beräkningsgrunderna låter sig därför inte göra. Det bör dock finnas
någon form av anvisning. Den bästa lösningen synes vara att behålla
den nuvarande hänvisningen till "god sed på marknaden". Även om
detta är ett oprecist uttryck föranleder det i dag knappast några
problem. Som sägs i promemorian används nämligen numera ett väl
etablerat beräkningssätt som ger ett matematiskt exakt resultat. Enligt
konsumentverket fungerar detta väl för alla typer av krediter.
Riksskatteverket påpekar att kronofogdemyndigheterna fortfarande
använder den s.k. 78-regeln (se bl.a. LU 1977/78:5 s. 31 f.) för att
beräkna kredittagarens skuld. Även denna beräkningsmetod far i och
för sig anses stå i överensstämmelse med "god sed på marknaden".
Det är dock tydligt att den matematiskt exakta beräkningsmetoden är
att föredra, eftersom 78-regeln ger missvisande resultat i vissa fall.
Lagrådet hänvisar beträffande uttrycket "god sed på marknaden" till
sitt påpekande angående detta uttryck i anslutning tilll regeln om
kontantinsats (avsnitt 2.5). Sålunda ifrågasätter lagrådet om uttrycket
behövs i lagtexten. Vidare anser lagrådet att förhållandet mellan detta
uttryck och orden "god kreditgivningssed" bör klargöras.
Som jag har sagt tidigare behöver regeln innehålla någon form av
anvisning om vilken beräkningsgrund som skall tillämpas. Emellertid
bör uttrycket "god sed på marknaden" ersättas med det uttryck som
i övrigt används i lagen enligt mitt förslag, "god kreditgivningssed"
(jfr avsnitt 2.5 angående motsvarande fråga). De båda uttrycken får
anses ha samma innebörd i detta sammanhang, varför ändringen inte
innebär någon skillnad jämfört med gällande rätt.
Den gällande regeln i 13 § första stycket innehåller också en
bestämmelse om vad som skall gälla, om betalningen sker på annan
tid än i avtalet bestämd förfallodag. Då skall den outnyttjade
kredittiden räknas från första förfallodagen efter betalningen. Denna
regel sammanhänger med att det vid kreditköp skulle vara mycket
komplicerat att göra avräkningen med utgångspunkt från en betal-
ningsdag som ligger mellan två förfallodagar. Konsumenterna har
därför ansetts böra få finna sig i den lilla nackdel som det innebär att
få räkna tiden fram till nästa förfallodag som utnyttjad kredittid.
Skälen för denna regel består även fortsättningsvis och den bör därför
behållas i den nya konsumentkreditlagen. När det gäller fristående
krediter är emellertid praxis i dag att avräkning vid förtidsbetalning
normalt sker med utgångspunkt från betalningsdagen, oavsett när
denna infaller. För de fristående krediterna innebär detta inte någon
större komplikation. Att låta den nu angivna regeln gälla även för
fristående krediter skulle innebära en försämring för konsumenterna
73
jämfört med den praxis som nu tillämpas. Det saknas därför anledning Prop. 1991/92:83
att låta den gälla även för fristående krediter.
Det bör till sist noteras att de regler som sålunda föreslås står väl
i överensstämmelse med EG-direktivets föreskrift om att kon-
sumenten skall vara berättigad till en "rimlig nedsättning" av
kreditkostnadema (se Art. 8).
Mitt förslag: Konsumentskyddet i s.k. trepartsförhållanden
förstärks. Om konsumenten efter ett kreditköp felaktigt betalar till
säljaren i stället för till kreditgivaren, skall betalningen gälla mot
kreditgivaren. På motsvarande sätt skall kreditgivaren bli bunden,
om konsumenten felaktigt ingår en överenskommelse med säljaren
som berör krediten. Endast om konsumenten vet att säljaren saknar
behörighet eller om han uppsåtligt eller grovt oaktsamt underlåter
att skaffa sig sådan kunskap, far han själv svara för sitt fel.
Om en kreditgivare överlåter en fordran som han har mot en
konsument, skall konsumenten alltid ha rätt att gentemot förvär-
varen göra gällande alla invändningar som han kunde göra mot
överlåtaren.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.
Enligt promemorieförslaget saknar det betydelse att konsumenten
underlåtit att skaffa sig vetskap om säljarens bristande behörighet (se
promemorian s. 131-140).
Remissinstanserna: Förslaget lämnas utan erinran av nästan alla
som över huvud taget berör det. Sveriges advokatsamfund och
Sveriges Föreningsbankers Förbund avstyrker förslaget.
Skälen för mitt förslag: Det är inte ovanligt att tre parter är
inblandade i kreditavtal. Komplikationer vid sådana "trepartsförhål-
landen" uppkommer särskilt i samband med kreditköp. Det är vanligt
att någon annan än säljaren svarar för finansieringen av sådana köp.
Det kan ske exempelvis genom att säljaren överlåter eller pantsätter
en avbetalningsfordran mot köparen, genom att köparen efter
förmedling av säljaren tar upp ett lån för att kunna genomföra köpet
(s.k. låneköp) eller genom att köparen utnyttjar en kontokredit som
han har beviljats hos någon fristående kreditgivare (se vidare
promemorian s. 122-128).
I alla de nämnda situationerna kan det uppstå frågor rörande
köparens möjligheter att gentemot kreditgivaren åberopa invänd-
ningar som han har mot säljaren. Sådana invändningar kan exem-
74
pelvis ha sin grund i att den köpta varan är felaktig eller att köparen
har betalat till säljaren fastän det rätteligen skulle ha skett till
kreditgivaren.
Gällande rätt m.m.
I den nuvarande konsumentkreditlagen finns en regel (10 § första
stycket) med den innebörden att köparen mot kreditgivarens krav får
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra
mot säljaren. Det sägs också (i andra stycket) att kreditgivaren svarar
"lika med säljaren" för fullgörande av penninganspråk som köparen
har mot säljaren på grund av köpet. Kreditgivaren svarar dock inte
för ett större belopp än han mottagit av köparen med anledning av
krediten. För att köparen över huvud taget skall kunna åberopa dessa
rättigheter mot kreditgivaren fordras att det rör sig om ett "kreditköp"
i lagens mening. Det betyder i detta sammanhang att det måste finnas
en bakomliggande överenskommelse mellan säljaren och kredit-
givaren.
Regeln i 10 § gäller alltså bara för invändningar "på grund av
köpet". Detta innebär en viktig begränsning i skyddet för konsumen-
ten. I praxis har sålunda slagits fast (NJA 1986 s. 44 och NJA 1986
s. 696) att bestämmelsen inte gäller för det viktiga fallet att kon-
sumenten av misstag har erlagt betalning till säljaren eller ingått en
överenskommelse med denne som rör krediten. I de fall då säljaren
själv gett krediten och överlåtit sin fordran har dock konsumenten ett
visst skydd genom regeln i 29 § skuldebrevslagen. Denna bestämmel-
se - som gäller direkt bara för enkla skuldebrev men som tillämpas
analogt på andra fordringar (se bl.a. Walin, Lagen om skuldebrev
m.m., 1977, s. 180) - innebär att konsumenten får tillgodoräkna sig
en betalning till säljaren, om han var i god tro om att denne inte
längre hade rätt att uppbära betalning (inte "visste ... eller hade skälig
anledning att det misstänka"). Vid pantsättning av fordringen gäller
detsamma som vid överlåtelse (10 § skuldebrevslagen). När gäldenä-
ren inte har betalat till säljaren men träffat en överenskommelse med
denne som påverkar skulden, anses regeln i 29 § skuldebrevslagen
analogt tillämplig (se bl.a. NJA 1989 s. 671 och Walin, a.a. s. 194).
När säljaren har överlåtit fordringen finns alltså ett visst skydd för
konsumenten även vid felaktiga betalningar. Att detta skydd emellertid
är bräckligt framgår av de nämnda rättsfallen. Skyddet kan också
elimineras genom en avtalsklausul som sätter 29 § skul- debrevslagen
ur spel. I de fall då ett trepartsförhållande uppkommer utan att
fordringen har överlåtits från säljaren är skyddet för konsumenten vid
felbetalningar ännu sämre. Sålunda kan denne vid låneköp och
kontoköp aldrig gentemot kreditgivaren tillgodoräkna sig en felaktig
betalning, även om den skulle ha gjorts i god tro.
Prop. 1991/92:83
75
Det som nu har sagts om kreditköp gäller även - på grund av en Prop. 1991/92:83
hänvisning i 23 a § i den nuvarande lagen - när tjänster enligt
konsumenttjänstlagen köps på kredit.
Även vid jristående krediter kan konsumentskyddsproblem upp-
komma i samband med trepartsförhållanden. Vad det då handlar om
är kredittagarens skydd när kreditgivaren överlåter fordringen. Som
nyss sagts gäller för dessa fall 29 § skuldebrevslagen, som innebär att
kredittagaren får tillgodoräkna sig en felbetalning till den ursprunglige
kreditgivaren, om han är i god tro om att denne inte längre har rätt
till betalningen. Av betydelse är också 27 § skuldebrevslagen, som
innebär att kredittagaren har rätt att åberopa alla invändningar mot
förvärvaren som han vid överlåtelsen kunde åberopa mot den förste
kreditgivaren.
Båda de nu angivna bestämmelserna i skuldebrevslagen är emel-
lertid dispositiva. Kreditgivaren har alltså möjlighet att avtala bort
det skydd som bestämmelserna ger åt konsumenten. Vidare gäller
reglerna bara för enkla skuldebrev och - analogt - för andra enkla
fordringar. Har fordringen manifesterats i ett löpande skuldebrev, är
konsumentens möjligheter att göra invändningar mot förvärvarens
krav ytterligt begränsade (se 15-17 §§ skuldebrevslagen).
Det finns alltså vissa brister i konsumentskyddet vid trepartsförhål-
landen. Jag skall nu ta upp frågan huruvida detta skydd bör förstär-
kas.
EG-direktivet
I EG-direktivet behandlas konsumentskyddet i trepartsförhållanden i
två artiklar (Art. 9 och Art. 11). Dessa återges och analyseras i
promemorian (s. 128 f.). Direktivet finns i bilaga 1.
Direktivet går på en punkt längre i fråga om konsumentskydd än
svensk rätt. Enligt direktivet skall konsumenten vid överlåtelse av
fordringen alltid ha rätt att mot förvärvaren rikta alla invändningar
som han vid överlåtelsetidpunkten kunde göra gällande mot över-
låtaren. Det innebär att den regel som i Sverige finns i 27 § skulde-
brevslagen görs tvingande till konsumentens förmån.
När det gäller kreditköp är direktivets regel betydligt mindre
konsumentvänlig än gällande svenska bestämmelser. För det första
gäller direktivets regel bara gentemot kreditgivare som har ensam-
rätt till kreditgivning hos säljaren. För det andra skall konsumenten,
enligt EG-regeln, ha misslyckats med att få ersättning från säljaren
innan han har rätt att vända sig mot kreditgivaren med sina krav.
På en punkt är EG-direktivet förmånligare för kreditköparen än
gällande svensk rätt. Konsumentens rätt till ersättning från kredit-
givaren (jfr 10 § andra stycket) är inte begränsad till vad denne har
mottagit av konsumenten med anledning av krediten. Enligt direk-
76
tivet får emellertid medlemsstaterna själva bestämma i vilket omfång Prop. 1991/92:83
och på vilka villkor konsumenten kan göra sina påföljder gällande.
Direktivet hindrar alltså inte en regel som den svenska.
Invändning om betalning m.m. vid kreditköp
Den praktiskt sett viktigaste frågan när det gäller att förstärka
konsumentskyddet i trepartsförhållanden är om konsumenten bör ges
en mera vidsträckt rätt att åberopa felaktiga betalningar eller överens-
kommelser som är att jämställa med betalningar. Särskilt när det
gäller kreditköp har denna fråga stor betydelse, i synnerhet när
kreditfordringen har överlåtits eller pantsatts.
Det är uppenbarligen många gånger svårt för en kreditköpare att
förstå den fulla innebörden av en anteckning på ett köpeavtal om att
säljaren har överlåtit eller pantsatt sin fordran. Många konsumenter
nöjer sig med att betala i enlighet med de anvisningar som de får
angående tidpunkter och sätt för betalning. De reflekterar inte över
vem det är som uppbär betalningarna. De flesta har inte heller
anledning att fundera över huruvida säljaren har någon kvarstående
rätt enligt kontraktet. Om säljaren uppträder som om han har en sådan
rätt, finner många därför inte anledning att ifrågasätta detta. Särskilt
i de fall när det blir aktuellt att ingå en ny överenskommelse med
säljaren, som berör det tidigare kontraktet, torde många se säljaren
som den naturlige motparten även enligt det gamla kontraktet (jfr NJA
1986 s. 696).
Denna situation skall alltså i dag bedömas enligt regeln i 29 §
skuldebrevslagen. Där stadgas att gäldenären/konsumenten får
tillgodoräkna sig en (felaktig) betalning till en förutvarande borgenär
om han inte "visste, att den andre ej längre ägde uppbära betalning,
eller hade skälig anledning att det misstänka". När detta godtros-
rekvisit formulerades avsågs givetvis främst frågan om gäldenären har
eller borde ha någon kännedom om överlåtelsen som sådan. Det är
tveksamt om man över huvud taget övervägde frågan om samma sak
borde gälla när det i stället är tveksamt om gäldenären har eller borde
ha kännedom om den fulla innebörden av överlåtelsen. Detta
diskuterades inte i förarbetena till skuldebrevslagen (se NJA II 1936
s. 110 f.).
Frågan vad en konsument förstått angående innebörden av en
överlåtelse avser i själva verket en helt annan typ av bedömning än
frågan huruvida han känt till överlåtelsen. Bl.a. de rättsfall som finns
(NJA 1986 s. 44, 1986 s. 696 och 1989 s. 671) visar att regeln i 29 §
skuldebrevslagen inte fungerar alldeles tillfredsställande när det är den
förstnämnda frågan som aktualiseras. Detta beror bl.a. på att
tillämpningssvårighetema är stora. Vidare kan konsumenter genom
regelns utformning drabbas hårt av en bristande uppmärksamhet som
77
för de flesta vanliga människor framstår som ursäktlig.
Det nuvarande rättsläget medför att konsumenten i dessa situationer
blir skyldig att göra rätt för sig ytterligare en gång och därefter får
kräva tillbaka från säljaren vad han har betalat för mycket. Det
alternativ som enligt min mening bör övervägas är att rättsförlusten
på grund av konsumentens misstag i stället får drabba kreditgivaren,
som sedan i sin tur får kräva säljaren.
Redan i dag har kreditgivaren ett relativt vidsträckt ansvar mot
köparen genom regeln i 10 §. Detta ansvar har motiverats huvudsak-
ligen med att kreditgivaren genom sin överenskommelse med säljaren
möjliggör att kreditköpsformen kan användas och även själv drar
fördel av detta. Denna omständighet talar med viss styrka för att
kreditgivaren bör få bära kreditförlusten i samtliga fall då konsumen-
ten har gjort ett misstag som kan anses ursäktligt. Härtill kommer att
kreditgivaren normalt drabbas betydligt mindre hårt än konsumenten
av en eventuell förlust och att det i regel är lättare för kreditgivaren
än för konsumenten att bevaka sitt anspråk gentemot säljaren.
Kreditgivaren har dessutom själv i sin hand att se till att konsumenten
verkligen får helt klart för sig att han inte får betala till säljaren.
Övervägande skäl talar för att skyddet för konsumenten förbättras
i den nu diskuterade situationen. Konsumenten bör ges rätt att
tillgodoräkna sig en felaktig betalning i alla de fall då hans misstag
kan anses ursäktligt.
Konsumentens "misstag" är naturligtvis inte ursäktligt om han har
helt klart för sig att säljaren inte är behörig. Jag delar emellertid den
uppfattning som har framförts under remissbehandlingen att ett krav
på faktisk kunskap är för långtgående. Misstaget är inte heller
ursäktligt om konsumenten medvetet låter bli att sätta sig in i vad
som gäller. I övrigt bör det läggas ett ansvar på kreditgivaren att se
till, så långt det över huvud taget är möjligt, att misstag undviks.
Med denna utgångspunkt bör konsumenten skyddas i sådana fall då
han kan anses ha varit oaktsam i vanlig mening men inte grovt
oaktsam.
I lagen bör ett nytt godtrosrekvisit formuleras så tydligt som
möjligt. Det bör uttryckas så att köparen får tillgodoräkna sig en
felaktig betalning utom om han visste att säljaren saknade behörighet
eller av uppsåt eller grov oaktsamhet underlät att skaffa sig sådan
kunskap. Konsumenten bör också under motsvarande förutsättningar
få åberopa en överenskommelse, som han ingår med säljaren trots att
denne inte är behörig.
I promemorian diskuteras (s. 134 f.) om motsvarande regel bör
gälla beträffande invändning om kvittning. Den situation som
diskuteras är den att köparen får en kvittningsgill motfordran mot
säljaren sedan huvudfordringen har överlåtits eller pantsatts. Frågan
är om han skall kunna utnyttja denna motfordran för kvittning mot
Prop. 1991/92:83
78
kreditgivarens krav. Slutsatsen i promemorian är att det praktiska Prop. 1991/92:83
behovet är så begränsat att regleringen inte bör kompliceras med en
sådan skyddsregel. Ingen av remissinstanserna har någon invändning
mot denna slutsats. I denna fråga har jag samma uppfattning som den
som redovisas i promemorian.
Hittills har diskuterats det fallet att en kreditköpsfordran har
överlåtits eller pantsatts. Det är inte självklart att samma regel skall
gälla för andra trepartssituationer som uppkommer i samband med
kreditköp. Vad bör gälla när köparen felaktigt betalar eller på annat
sätt gör upp med säljaren vid låneköp och kontoköp?
Risken för att konsumenten i dessa fall felaktigt gör upp med
säljaren torde normalt vara betydligt mindre än när säljaren först gett
kredit och sedan överlåtit sin fordran. Det kan dock förekomma. Man
kan exempelvis tänka sig det fallet att en konsument köper en
kapitalvara med användande av en fristående kontokredit och kort tid
därefter byter varan hos säljaren mot en annan modell. Säljaren tar
den första apparaten i byte och räknar därvid ut vad som skall betalas
för den nya apparaten. Om han därvid själv tillgodoräknar sig vad
konsumenten har kvar att betala till kreditgivaren för den första
apparaten, kan det vara svårt för konsumenten att genomskåda att
säljaren egentligen inte har rätt till detta.
Även här finns alltså ett visst behov av skydd för konsumenten.
Detta talar för att det inte görs någon skillnad mellan överlåtelsefallet
och övriga kreditköpssituationer. Det framstår även i övrigt som
mindre lämpligt att göra en sådan skillnad. Ofta är det mer eller
mindre en tillfällighet vilken kreditform som används och det är svårt
att finna något bärande skäl för att missgynna exempelvis en
kontokortsköpare jämfört med en avbetalningsköpare vars kontrakt
säljaren kanske redan i förväg överlåtit eller pantsatt till ett kredit-
institut. Särskilt gäller detta om kontokortsföretaget är närstående till
säljaren.
Av betydelse i detta sammanhang är vidare att den nuvarande regeln
i 10 § konsumentkreditlagen - angående invändningar "på grund av
köpet" - inte gör skillnad mellan de olika kreditköpsfallen. En
reglering som gör en sådan åtskillnad beträffande en typ av invänd-
ningar men inte beträffande en annan skulle bli komplicerad och svår
att förstå, inte minst för vanliga konsumenter.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att den föreslagna
regeln bör gälla vid alla kreditköp.
Som jag har sagt tidigare gäller regeln i 10 § konsumentkreditlagen
även för krediter i samband med tjänster enligt konsumenttjänstlagen.
Det saknas anledning att nu göra skillnad mellan köp och sådana
tjänster. Även den nya regeln bör alltså gälla för tjänster enligt
konsumenttjänstlagen.
79
Betalningsinvändning vid fristående krediter, hyresavtal m.m.
Som framgått finns det i fråga om fristående krediter inte några
särskilda regler till skydd för konsumenten i trepartsförhållanden.
Konsumenten får lita till de dispositiva bestämmelserna i skulde-
brevslagen, främst 27 och 29 §§.
Jag har tidigare framhållit att utgångspunkten i en ny konsument-
kreditlagstiftning bör vara att samma regler skall gälla för alla
konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl för att göra
skillnad mellan olika situationer (se avsnitt 2.1.4). Frågan är då om
det beträffande trepartsförhållanden finns anledning att ha olika regler
eller om de skyddsregler som jag föreslår för kreditköp och vissa
tjänster bör gälla generellt för alla konsumentkrediter. En sådan
generellt giltig regel skulle innebära att alla konsumenter, bl.a. den
som tar ett fristående lån i en bank, får rätt att åberopa en felaktig
betalning till överlåtaren så länge felet inte är uppsåtligt eller grovt
oaktsamt på det sätt som sagts ovan.
Man kan mycket väl tänka sig situationer där ett utvidgat konsu-
mentskydd ter sig befogat även i fråga om fristående krediter. Antag
exempelvis att ett finansbolag i ekonomiska svårigheter överlåter alla
sina konsumentfordringar till en konkurrent och att konsumenterna
underrättas om överlåtelsen men att det överlåtande bolaget sänder ut
betalningsanmaningar som vanligt. Om någon konsument då av
misstag följer anmaningen, kan detta många gånger betraktas som
ursäktligt, fastän konsumenten i regel inte kan anses vara i god tro
vid en bedömning enligt 29 § skuldebrevslagen.
Till förmån för att konsumentskyddsregeln bör gälla även för
fristående krediter talar även den omständigheten att situationer som
i praktiken framstår som i stort sett likvärdiga annars kommer att
behandlas olika. Detta blir särskilt märkbart i fråga om tjänster, om
endast vissa sådana inordnas i samma kategori som kreditköp.
Emellertid är det uppenbart att det praktiska behovet av ett utsträckt
konsumentskydd i trepartsförhållanden främst sammanhänger med de
partsrelationer som uppkommer på grund av finansieringsbehovet i
samband med köp av kapitalvaror och liknande avtal. För fristående
krediter har över huvud taget inte framkommit något praktiskt sådant
behov. Detta talar mot att nu införa en tvingande reglering på detta
område.
Mot en utvidgning av konsumentskyddet i nu aktuellt hänseende
kan också åberopas att detta skulle innebära ett ingrepp i en allmänt
erkänd princip i fordringsrätten, nämligen den princip som finns
uttryckt i 29 § skuldebrevslagen. Gentemot detta kan visserligen å
andra sidan sägas att redan förslaget beträffande kreditköp och vissa
tjänster innebär att principen urholkas. Det kan emellertid med fog
hävdas att ett ingrepp i en vedertagen grundsats bör göras med
Prop. 1991/92:83
80
försiktighet och inte alls i den mån det är opåkallat.
Mot den diskuterade utvidgningen talar slutligen att EG-direktivet
gör skillnad mellan kreditköp och andra konsumentkrediter. Avsteg
från direktivet bör inte göras i onödan.
En samlad bedömning leder enligt min mening till slutsatsen att det
inte finns tillräckliga skäl att utsträcka reglerna om konsumentskyddet
vid trepartsförhållanden till att gälla även för fristående krediter.
Som framgått tidigare behandlas i dag vissa kreditavtal som
fristående krediter, fastän de inte är fristående i egentlig mening. Det
gäller krediter som har samband med hyresavtal eller med andra
tjänster än sådana som omfattas av konsumenttjänstlagen, exempelvis
reseavtal. Det kan ifrågasättas om inte reglerna för kreditköp borde
gälla för åtminstone dessa avtalstyper.
När det gäller hyresavtal är konsumentskyddsbehovet i treparts-
förhållanden påtagligt. Detta framgår inte minst av rättsfallet
NJA 1989 s. 671, vilket refereras på s. 126 i promemorian. Frågor
rörande konsumentskyddet i hyresförhållanden aktualiseras emeller-
tid på flera områden och gäller långtifrån bara felaktiga betalningar
i trepartsförhållanden. Den pågående leasingutredningen skall enligt
sina direktiv (dir. 1988:15) analysera konsumentskyddsaspektema vid
s.k. finansiell leasing och får därvid enligt direktiven ta upp även
traditionella hyresavtal ("operationell leasing"). I direktiven nämns
särskilt att utredaren bör belysa gränsdragningsproblemen mellan
finansiell leasing och kreditköp. Olika leasingformer torde härvid stå
i ett sådant samband med varandra att en samordning behöver ske vid
en eventuell lagreglering.
Även när det gäller krediter i samband med vissa andra tjänster än
sådana som regleras i konsumenttjänstlagen finns ett klart konsument-
skyddsbeho v för trepartsförhållanden. Det gäller exempelvis reseavtal.
Här finns emellertid, bl.a. vad gäller gränsen mellan hyra och
tjänster, problem som behöver övervägas noggrant. Också beträffande
tjänster finns dessutom ett vidare lagstiftningsbehov. Frågor om
konsumentskyddet vid tjänster bör därför övervägas samlat vid en
kommande översyn av konsumenttjänstlagen.
I avvaktan på en lagreglering rörande hyresavtal och andra
tjänsteavtal än dem som omfattas av konsumenttjänstlagen torde den
nya regeln för kreditköp ofta kunna tillämpas analogt. Från allmänna
reklamationsnämnden har upplysts att nämnden har tillämpat de
nuvarande bestämmelserna analogi vis på reseavtal.
Som tidigare sagts innehåller EG-direktivet en regel som innebär
att den regel som i svensk rätt återfinns i 27 § skuldebrevslagen görs
tvingande i konsumentförhållanden. Konsumenten skall alltså alltid ha
rätt att gentemot en förvärvare av fordringen åberopa samma
invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.
En sådan regel bör införas även i svensk rätt. Som framgår av
Prop. 1991/92:83
81
6 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83
analysen i promemorian är emellertid EG-regeln något oklart Prop. 1991/92:83
formulerad. För tydlighets skull bör i den svenska regeln uttryckligen
sägas att den avser invändningar som kredittagaren kunde göra mot
överlåtaren redan vid överlåtelsen. Därmed kommer regeln att omfatta
exempelvis sådana avbetalningar som skett före överlåtelsen men inte
betalningar som görs därefter.
Givetvis bör den nu nämnda bestämmelsen gälla inte bara vid
överlåtelse av fordringar utan också vid pantsättning (jfr 10 §
skuldebrevslagen). Detta bör sägas uttryckligen i lagen.
Man kunde även ifrågasätta att göra regeln i 29 § skuldebrevslagen
tvingande. Frågan berörs inte i promemorian eller av någon remiss-
instans. För de krediter som jag nu behandlar torde det dock knappast
föreligga något praktiskt behov av att göra regeln tvingande.
Konsumentens betalningsanspråk
Enligt 10 § andra stycket konsumentkreditlagen svarar kreditgivaren
"lika med säljaren" för fullgörande av penninganspråk som köparen
har mot säljaren på grund av köpet. Det har inte kommit fram någon
anledning att ändra på denna regel. I samma stycke anges vidare att
kreditgivaren dock aldrig behöver betala mer än vad han har mottagit
av köparen med anledning av krediten. När den regeln infördes (se
prop. 1976/77:123 s. 45 och s. 114) motiverades den med att det
annars skulle kunna bli fråga om mycket långtgående krav mot
kreditgivaren samt att det huvudsakliga syftet med regleringen - att
garantera konsumenten att få tillbaka vad han betalat - ändå skulle
vara tillgodosett. Dessa argument äger fortfarande bärkraft.
Till förmån för begränsningen kan också anföras att den som köper
på kredit med anlitande av en utomstående kreditgivare annars får en
bättre ställning än den som betalar kontant.
Regeln får anses innebära en rimlig avvägning mellan kreditgiva-
rens och konsumentens befogade intressen. Jag förordar därför att
den behålls oförändrad. Eftersom EG-direktivet - som jag redan
nämnt - överlämnar åt medlemsstaterna att bestämma i vilket omfång
och på vilka villkor konsumenten kan göra påföljder gällande, blir det
inte fråga om något otillåtet avsteg från direktivet.
I den gällande svenska konsumentkreditlagen uppställs inte - som
i EG-direktivet - något krav på att konsumenten först skall framställa
sitt anspråk mot säljaren och visa att han har misslyckats med att få
ersättning från denne (jfr prop. 1976/77:123 s. 115). Det finns inte
skäl att nu försämra det svenska konsumentskyddet genom att införa
en regel som denna.
Beträffande 10 § andra stycket i gällande konsumentkreditlag anser
jag således sammanfattningsvis att bestämmelserna bör behållas som
de är.
82
Löpande handlingar vid kreditköp m.m.
En speciell fråga är vad som gäller i de fall då det vid ett kreditköp
upprättas en löpande fordringshandling. I dag anses det - utan att det
finns någon uttrycklig regel härom - att reglerna i skuldebrevslagen
och växellagen har företräde framför regeln i 10 § konsumentkredit-
lagen. Detta innebär i praktiken att konsumenten nästan aldrig kan
göra gällande invändningar och anspråk enligt denna paragraf
gentemot en godtroende förvärvare av ett löpande skuldebrev eller en
växel. Som sägs i promemorian bör denna ordning behållas.
Det kan då ifrågasättas om det borde synas i lagen att skulde-
brevslagens regler äger företräde. Det behövs dock knappast,
eftersom detta framgår indirekt av bestämmelsen i 11 § konsument-
kreditlagen och med hänsyn till att det i realiteten inte råder någon
tvekan om vad som gäller.
11 § konsumentkreditlagen innehåller ett förbud mot vissa ford-
ringsbevis i samband med kreditköp. De handlingar som förbjuds är
växlar (dock med undantag för vissa s.k. egna växlar) och löpande
skuldebrev samt "annan ... skuldförbindelse, vars överlåtande eller
pantsättning inskränker köparens rätt att framställa invändningar på
grund av köpet, om en ny borgenär i god tro förvärvar fordrings-
handlingen". Av detta citat framgår syftet med bestämmelsen. Om
konsumentens skuld manifesteras i en löpande fordringshandling,
riskerar han att förlora det skydd som han har enligt 10 §. En
godtroende förvärvare av en sådan handling berörs nämligen nästan
aldrig av sådana gäldenärens invändningar som grundar sig på ett
bakomliggande köp (se 15 och 17 §§ skuldebrevslagen samt 17 §
växellagen).
Förbudet mot löpande fordringshandlingar är straffsanktionerat i
tredje stycket i 11 § konsumentkreditlagen. Men förbudet får inte
någon effekt på handlingens giltighet; den är alltså fullt giltig.
Det råder ingen tvekan om att förbudet mot löpande fordringsbevis
bör vara kvar. Vad som kan ifrågasättas är om förbudet bör utsträc-
kas till även andra konsumentkrediter än sådana som har samband
med kreditköp. Det kan inte uteslutas att det förekommer situationer
där det vore befogat med en sådan regel. För närvarande saknas
emellertid underlag för att bedöma om ett förbud är motiverat. Det
har inte kommit fram att det i några konkreta fall skulle ha behövts
en sådan regel.
Det har någon gång uttalats att fordringshandlingar som är
förbjudna enligt denna regel borde vara ogiltiga och således över
huvud taget inte kunna göras gällande mot konsumenten. En sådan
ogiltighet skulle emellertid komma i konflikt med de principer i skul-
debrevslagen som skyddar en godtroende förvärvare av löpande
Prop. 1991/92:83
83
skuldebrev. Dessa principer är grundläggande inom värdepappers- Prop. 1991/92:83
rätten och överensstämmer med motsvarande regler i Danmark,
Finland och Norge. De bör därför inte ändras annat än om det
bedöms vara mycket starkt påkallat. Så är inte fallet här.
Inte heller i övrigt har det kommit fram någon anledning att ändra
innehållet i 11 §. Enligt min mening bör den således överföras till den
nya konsumentkreditlagen utan några ändringar i sak.
Mitt förslag: Kreditavtal skall enligt huvudregeln ingås skriftligen
och undertecknas av konsumenten. Ett avtal som inte har ingåtts
skriftligen skall ändå vara giltigt utom i fråga om villkor som är
till nackdel för konsumenten. Skriftlig form skall inte krävas för
sådana krediter där kreditbeloppet är högst 1 500 kr eller för
sådana engångskrediter där kredittiden är högst 45 dagar och hela
kreditbeloppet skall betalas på en gång.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på två
punkter. Enligt promemorieförslaget skall även kreditgivaren skriva
under avtalet och innan så skett skall konsumenten ha rätt att ångra
sitt åtagande. Undantaget från kravet på skriftlig form skall gälla
krediter på högst 2 000 kr (se promemorian s. 141-146).
Remissinstanserna: Många remissinstanser invänder mot förslaget
om att kreditgivaren skall skriva under avtalet och att konsumenten
skall kunna ångra sig fram till dess. I övrigt tillstyrks förslaget eller
lämnas det utan erinran av så gott som alla.
Skälen för mitt förslag: I gällande svensk rätt finns inte något
krav på att konsumentkreditavtal skall ha skriftlig form. I de allra
flesta fall då avtalet innefattar åtaganden från kredittagarens sida
utöver att betala skulden efter ett visst anstånd ingås ändå kreditavtal
skriftligen. I EG-direktivet uppställs ett krav på skriftform. Som
tidigare sagts undantas dock många kreditavtal från direktivets
tillämpningsområde, bl.a. alla sådana avtal som avser ett mindre
belopp än 200 ECU (ca 1 500 kr) och alla sådana som avser en
kredittid kortare än tre månader.
En väsentlig fördel med ett krav på skriftlig form i detta samman-
hang är att de åtaganden som konsumenten gör måste tas in i det
skriftliga avtalet för att konsumenten skall vara bunden av dem.
Därmed motverkas bevisproblem och tvister liksom risken för att
konsumenten utsätts för avtalsvillkor som står i strid med lagens
tvingande bestämmelser.
84
En annan viktig fördel med ett krav på skriftform är att konsumen- Prop. 1991/92:83
ten får anledning att bättre än annars överväga sitt åtagande. Det blir
bl.a. inte möjligt för konsumenter att binda sig för ett kreditåtagande
genom en ansökan om kredit per telefon.
Några påtagliga nackdelar med ett skriftlighetskrav finns knappast,
förutsatt att det görs erforderliga undantag i lagen. Ett skriftlighets-
krav far sålunda inte bli till en tyngande formalitet i avtalsrelationer
som är så okomplicerade att en skriftlig handling skulle vara
meningslös.
Skriftlig form bör krävas för alla kreditavtal där ett sådant form-
krav är meningsfullt utifrån de nu angivna synpunkterna. På grund
av anpassningen till EG skall skriftform krävas för åtminstone alla
avtal som måste vara skriftliga enligt EG-direktivet.
Kravet på skriftlig form bör naturligtvis inte gälla för helt obetyd-
liga krediter, exempelvis vid kortare betalningsanstånd i handeln. Det
är uppenbarligen inte heller lämpligt vid vanliga "fakturakrediter".
Detta gäller även om kreditgivaren förbehåller sig rätten att ta ut en
faktureringsavgift. Däremot bör skriftlighetskravet gälla för alla
löpande krediter, dvs. även sådana där kredittiden är mycket kort. Ett
undantag för fakturakrediter kan då formuleras så att det gäller för
engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar eller hela kredit-
beloppet skall betalas på en gång (jfr promemorian s. 49 f. och
s. 142 f.).
Vidare bör generellt undantas alla krediter med ett förhållandevis
obetydligt kreditbelopp. Här framstår det som lämpligt att direkt
anknyta till den beloppsgräns som gäller i EG-direktivet. Gränsen
bör då sättas vid 1 500 kr. I övrigt synes det inte finnas anledning
till undantag.
I promemorian föreslås att både konsumenten och kreditgivaren
skall underteckna avtalet. En rad remissinstanser invänder mot detta
förslag och menar att det inte bör vara nödvändigt med kreditgivarens
underskrift. I dag förekommer det, enligt de kritiska remissinstan-
serna, knappast över huvud taget att kreditgivaren skriver under och
det skulle innebära en avsevärd omgång och stora kostnader om ett
sådant krav blir infört. Det ifrågasätts om det spelar någon roll från
konsumentskyddssynpunkt om kreditgivaren skriver under avtalet.
Promemorians förslag om att kreditgivaren skall skriva under avtalet
har samband med ett förslag om att konsumenten skall ha rätt att
ångra sig fram till dess att kreditgivaren har skrivit under. Det sägs
i promemorian att en sådan ångerrätt visserligen inte har stor
betydelse vid sidan av den rätt, som också föreslås, att när som helst
betala skulden i förtid utan kostnader. Denna rätt innebär ju bl.a. att
konsumenten kan säga upp avtalet innan han ens fått ut kreditbelop-
pet. Inte minst psykologiskt torde det dock, enligt promemorian, vara
en fördel för konsumenten om han har rätt att ångra sig innan
85
kreditgivaren blivit bunden av avtalet; för de flesta konsumenter bär Prop. 1991/92:83
det emot mera att säga upp ett avtal som de vet att de blivit bundna
av.
Jag instämmer i att det från konsumentskyddssynpunkt skulle ligga
ett visst värde i om konsumenten hade möjlighet att ångra sig innan
kreditgivaren för sin del tagit ställning till avtalet. Enligt allmänna
avtalsrättsliga grundsatser är han annars bunden av det "anbud" som
han anses ha avgett genom en skriftlig ansökan. Med hänsyn till att
jag tidigare förordat att reglerna om konsumentens rätt att betala
skulden i förtid och reglerna om avgifter vid konsumentkrediter skall
få en delvis annan utformning än i promemorians förslag kan det
sägas att behovet av en ångerrättsregel i viss mån ökat. Det kan
emellertid ändå antas att en sådan ångerrätt skulle komma att utnyttjas
mycket sällan. I praktiken förutsätter ångerrätten att det samtidigt
krävs att kreditgivaren skriver under avtalet för att det skall bli
bindande. Med hänsyn till de påtagliga praktiska nackdelar som skulle
följa med ett sådant krav bör promemorieförslaget i denna del trots
allt inte genomföras.
Ingen remissinstans har riktat invändningar mot förslaget om att
konsumenten skall underteckna avtalet. Att konsumenten bör
underteckna är enligt min mening uppenbart och en naturlig konse-
kvens av att avtalet skall vara skriftligt.
Sammanfattningsvis skall alltså enligt mitt förslag kreditavtal vara
skriftliga i den mån de inte avser krediter på högst 1 500 kr eller
sådana engångskrediter där kredittiden är högst 45 dagar och hela
kreditbeloppet skall betalas på en gång (fakturakrediter). Kon-
sumenten men inte kreditgivaren skall skriva under avtalet.
I enlighet med vad som föreskrivs i EG-direktivet bör även i den
svenska lagen tas in en regel om att konsumenten skall erhålla en
kopia av det skriftliga avtalet.
Rättsföljden av att kravet på skriftform åsidosätts
Det är inte självklart vad som bör gälla om ett kreditavtal helt eller
delvis har ingåtts utan iakttagande av skrifitlighetskravet. Om detta
sägs inget i EG-direktivet. Huvudfrågan är om avtalet bör anses
ogiltigt eller inte.
Många gånger har kredittagaren ordnat sin ekonomi med hänsyn
tagen till krediten på ett sådant sätt att han inte har något intresse av
att avtalet ogiltigförklaras. Att avtalet har ingåtts muntligen behöver
vidare inte betyda att det är oförmånligt för kredittagaren. En
ogiltighetspåföljd skulle också många gånger - särskilt vid kreditköp
- medföra besvärande komplikationer i samband med att prestatio-
nerna skall återgå.
Det sagda talar med styrka för att kreditavtal som har ingåtts helt
86
eller delvis muntligen inte för den skull skall anses ogiltiga. Detta är
också promemorians inställning och endast en remissinstans har en
avvikande uppfattning.
Den från konsumentskyddssynpunkt mest adekvata rättsföljden är,
som framhålls i promemorian, att avtalsvillkor som är till nackdel för
konsumenten blir ogiltiga. På så sätt får kreditgivaren ansvaret för att
skriftform iakttas, vilket är naturligt bl.a. med hänsyn till styrkeför-
hållandet mellan parterna. Kreditgivaren tvingas se till att alla
konsumentens åtaganden preciseras i det skriftliga avtalet, vilket står
i överensstämmelse med tankarna bakom skriftlighetskravet.
Det sagda betyder att bl.a. eventuella avgifter som följer eller kan
följa med krediten måste anges i avtalet (jfr avsnitt 2.7 och 2.9).
Detsamma gäller andra åtaganden som konsumenten gör liksom
villkor som ger kreditgivaren en rätt att säga upp avtalet före
avtalstidens utgång. Också villkor som ger kreditgivaren rätt att ändra
förutsättningarna för krediten till kredittagarens nackdel på något sätt
måste tas in i det skriftliga avtalet.
När skall i övrigt ett villkor anses vara till "nackdel" för kon-
sumenten? Vid denna bedömning bör man i princip jämföra med vad
som skulle ha gällt utan villkoret. Om det exempelvis framgår av det
skriftliga avtalet att ränta skall utgå men räntesatsen bestämts
muntligen, bör man jämföra med en situation där inget sagts om
räntesatsen över huvud taget. I enlighet med vad som numera får
anses vara allmänna principer för bestämmande av pris i konsument-
sammanhang (se t. ex. 36 § konsumenttjänstlagen och 35 §konsument-
köplagen) betyder detta att räntan i dessa fall torde få fastställas efter
vad som är skäligt med hänsyn till kreditens art, gängse ränta vid
tiden för avtalet och övriga relevanta omständigheter. I praktiken
innebär detta att en muntligt avtalad ränta ofta får godtas. Med en
regel som den nu sagda kommer alltså även avtal som har träffats helt
och hållet muntligen att vara i princip giltiga. Undantag gäller dock
för sådana delar av avtalet som är till nackdel för konsumenten vid en
jämförelse med vad som skulle ha gällt utan villkoret i fråga.
Lagrådet anmärker att en regel som den angivna far anses innebära
att såväl skriftliga som muntliga avtal i princip är giltiga och bindande
mellan parterna. Bestämmelsen om skriftlig form kan därför, enligt
lagrådet, till en del ses som en ordningsföreskrift som kan få
betydelse vid bedömningen av om näringsidkaren iakttar god
kreditgivningssed.
Jag instämmer i denna beskrivning av bestämmelsernas innebörd.
Lagrådet menar vidare att det trots vissa exempel i special-
motiveringen kvarstår en viss osäkerhet om regelns innebörd. Detta
gäller, enligt lagrådet, framför allt det fallet att avtalet om kredit i
sin helhet är muntligt. Det kan då enligt lagrådet vara svårt att avgöra
hur avtalet skall tillämpas om vissa villkor är bättre för konsumenten
Prop. 1991/92:83
87
än vad som är normalt på kreditmarknaden medan andra villkor är
oförmånligare. En tillämpning av avtalet med uteslutning enbart av de
oförmånligare villkoren kan, enligt lagrådet, leda till ett resultat som
knappast framstår som rimligt. Mot detta kan dock invändas,
framhåller lagrådet, att en ordning som innebär att muntliga avtal
eller avtalsdelar är giltiga bara när de är till konsumentens fördel, är
ägnad att inskärpa för kreditgivaren att samtliga villkor för en kredit
skall ges skriftlig form. Vidare finns det enligt lagrådet anledning anta
att förekomsten av muntliga villkor är kopplad till krediter avseende
smärre belopp och att den föreslagna ogiltighetsregeln därför kommer
att få förhållandevis begränsad betydelse. Mot bakgrund härav godtar
lagrådet förslaget. För att bestämmelsens innebörd skall framgå
tydligare föreslår dock lagrådet att andra stycket formuleras om.
Jag har samma uppfattning som lagrådet. För tydlighets skull vill
jag dock framhålla att muntliga avtal och avtalsvillkor kan vara giltiga
även om de inte direkt kan sägas vara till konsumentens fördel,
nämligen så länge de inte är till hans nackdel.
Prop. 1991/92:83
Mitt förslag: Ett belopp som kredittagaren erlägger för avräkning
på en viss kreditfordran skall kreditgivaren inte först få avräkna på
en annan fordran. Detta förbud mot "avräkningsförbehåll" gäller
i dag vid kreditköp och vissa tjänster men skall i fortsättningen
gälla för alla konsumentkrediter. Däremot införs inte något särskilt
förbud mot s.k. kopplingsförbehåll, dvs. avtalsklausuler enligt
vilka kreditgivaren kan utnyttja en säkerhet som har ställts för en
kredit även för en annan kredit till samma kredittagare.
Promemorians Förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 146-148).
Remissinstanserna: En remissinstans föreslår ett uttryckligt förbud
mot kopplingsförbehåll. I övrigt tillstyrks förslaget eller lämnas det
utan erinran.
Skälen För mitt förslag: Av 14 § konsumentkreditlagen framgår
att ett belopp som köparen erlägger för avräkning på en viss kredit-
fordran i anledning av ett kreditköp skall avräknas på denna fordran
och att kreditgivaren således inte far räkna av beloppet på någon
annan fordran som han har mot konsumenten. Genom en hänvisning
i 23 a § gäller regeln även vid tjänster enligt konsumenttjänstlagen.
Bakgrunden till denna regel är följande. Den som har flera förfallna
skulder till samma kreditgivare har i princip rätt att själv bestämma
på vilken av skulderna en betalning som han erlägger skall avräknas.
88
Det förekommer emellertid att det i kreditavtalet tas in förbehåll som
flyttar över denna bestämmanderätt på kreditgivaren, s.k. avräknings-
förbehåll. Anledningen till att kreditgivaren vill ha en sådan bestäm-
manderätt är främst att den kan ge honom fördelar när det gäller
möjligheten att utnyttja en säkerhet som kredittagaren har ställt.
Vid konsumentkreditlagens tillkomst ansåg man att avräknings-
förbehåll borde förbjudas vid kreditköp, bl.a. eftersom de kan
medföra att konsumenten hamnar i ett slags beroendeförhållande till
kreditgivaren och eftersom stötande konsekvenser kan uppkomma för
konsumenten, t.ex. när han har betalat större delen av sin skuld på
grund av själva köpet (se prop. 1976/77:123 s. 124 f.). Avräknings-
förbehållen är även till nackdel för konsumenten därför att de ger
kreditgivaren möjlighet att låta avbetalningar först avräknas på det
kreditavtal som har de för konsumenten bästa villkoren, vilket medför
att det blir avtal med sämre - men för kreditgivaren förmånligare -
villkor som blir kvar.
Avräkningsförbehållen är nära besläktade med de s.k. kopplingsför-
behållen. Dessa är förbehåll enligt vilka två eller flera kreditavtal
mellan samma parter kopplas till varandra på ett sådant sätt att
kreditgivaren kan utnyttja en säkerhet som har ställts för enbart en av
krediterna som säkerhet också för den eller de andra. Kopplings-
förbehåll vid avbetalningsköp var förbjudna enligt den tidigare
gällande lagen om avbetalningsköp. I konsumentkreditlagen är de inte
uttryckligen förbjudna, men reglerna om återtagande av den köpta
varan är så utformade att kopplingsförbehåll blir utan verkan vid
kreditköp.
Reglerna i den nya konsumentkreditlagen skall gälla för alla
konsumentkrediter i den mån det inte finns särskilda skäl för att göra
skillnad mellan olika typer av krediter. Finns det då anledning att
göra skillnad mellan olika krediter när det gäller förbudet mot
avräkningsförbehåll?
Det är svårt att finna något godtagbart skäl för att avräkningsför-
behåll skall få förekomma i konsumentkreditavtal över huvud taget.
Förutom de tidigare nämnda nackdelarna för konsumenten med sådana
förbehåll är det ett starkt skäl för ett förbud att konsumenten sällan
förmår inse den verkliga innebörden av ett avräkningsförbehåll och
därför i realiteten har dåliga möjligheter att skydda sig mot det.
Förbudet mot avräkningsförbehåll bör sålunda utvidgas till att gälla
även för fristående krediter.
När det gäller kopplingsförbehållen förhåller det sig något annor-
lunda. Dessa förbehåll har betydelse för en eventuell säkerhet enbart
och kan alltså inte, som ett avräkningsförbehåll, fa någon inverkan på
frågan om vilket skuldförhållande som avslutas först och vilket som
blir kvar. Kopplingsförbehåll är vidare tydligare till sin innebörd och
lättare att förstå för konsumenten. Att kopplingsförbehållen gjordes
Prop. 1991/92:83
89
overksamma i samband med kreditköp är naturligt, eftersom kon-
sumenten inte skall behöva vänta på att få full förfoganderätt över den
köpta varan till dess att han har betalat även andra skulder till
kreditgivaren. När det gäller andra former av säkerheter är detta
argument inte på samma sätt relevant. Ett generellt förbud mot
kopplingsförbehåll vid konsumentkrediter skulle dessutom sällan fylla
någon funktion. Det torde endast medföra att kreditgivaren, när han
anser sig behöva säkerhet för ett nytt lån, i stället begär en särskild
utfästelse härom från kredittagaren. För det nya lånet kan då ställas
samma säkerhet som för ett tidigare. Att en viss tillgång kan användas
som säkerhet för flera skulder är i sig ofta önskvärt även för
konsumenten.
Det man vänder sig mot när det gäller kopplingsförbehållen är
främst att kreditgivaren i efterhand skaffar sig säkerhet för ett lån
som tidigare har lämnats utan säkerhet. Kreditgivaren kan ju dock
som villkor för den nya krediten kräva, i stället för ett kopplings-
förbehåll, att säkerheten i fråga skrivs in i det gamla kreditavtalet.
På grund av det sagda och då regeln i 36 § avtalslagen gör det
möjligt att jämka oskäliga verkningar av kopplingsförbehåll bör det
enligt min mening inte införas något generellt förbud mot sådana
förbehåll.
Mitt förslag: Vid kreditköp skall kreditgivaren ha rätt att återta
varan i samma mån som han har rätt att säga upp avtalet i förtid
(jfr avsnitt 2.8). Konsumenten skall dock ha möjlighet att för-
hindra återtagande ända fram till dess att varan återtas.
Prop. 1991/92:83
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.
Enligt promemorian måste konsumenten agera före uppsägningstidens
utgång för att kunna hindra återtagande (se promemorian s. 148-
152).
Remissinstanserna: Förslaget godtas allmänt. Riksskatteverket
påpekar dock att förslaget innebär den försämringen för konsumenten
att denne får mindre tid på sig än enligt gällande rätt för att förhindra
ett återtagande.
Skälen för mitt förslag: I 15-19 §§ i den nuvarande konsument-
kreditlagen finns bestämmelser om kreditgivarens rätt att vid
kreditköp återta den köpta varan. Reglerna i 15 och 16 §§ handlar
om återtaganderätten som sådan, medan 17-19 §§ handlar om den
uppgörelse som skall göras i samband med att varan återtas samt om
konsumentens rätt att återlösa varan efter återtagandet. Reglerna är
tillämpliga enbart på kreditköp och kan helt naturligt inte bli aktuella
90
i fråga om andra konsumentkreditavtal. Prop. 1991/92:83
I 15 § finns bl.a. den regel som jag nämnt i avsnitt 2.11.2 och som
medför att kopplingsförbehåll inte får verkan vid kreditköp. I regeln
sägs att återtagandeförbehåll får göras gällande "endast under
förutsättning att förbehållet har gjorts av säljaren i samband med
köpet för att trygga säljarens rätt till betalning". En eventuell
misskötsel av andra skulder som konsumenten har till kreditgivaren
kan således inte medföra att kreditgivaren får utöva återtaganderätten.
Att förbehållet skall ha gjorts för att trygga säljarens rätt till betalning
innebär vidare att återtagandeförbehållet inte kan användas vid
låneköp eller vid kontoköp med fristående kreditgivare (se prop.
1976/77:123 s. 178).
I 15 § anges även förutsättningarna i övrigt för återtaganderätt.
Reglerna anknyter nära till bestämmelserna i 12 § andra stycket om
kreditgivarens rätt att kräva betalning i förtid. Det är naturligt att
förutsättningarna för uppsägningsrätten och för återtaganderätten är
väsentligen desamma.
I avsnitt 2.8 har jag föreslagit att reglerna om uppsägningsrätt vid
betalningsdröjsmål behålls som i dag med ett visst tillägg som
föranleds av att reglerna föreslås gälla även för fristående krediter,
att kreditgivaren ges en rätt att säga upp krediten till omedelbar
betalning när värdet av ett återtagandeförbehåll har försämrats
avsevärt genom uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande från
konsumentens sida samt att kreditgivaren skall ha en uppsägningsrätt
i vissa fall när det kan befaras att konsumenten kommer att undandra
sig sin betalningsskyldighet. Som jag nyss har sagt bör förutsätt-
ningarna för uppsägningsrätten vid kreditköp med återtagandeförbehåll
väsentligen överensstämma med förutsättningarna för att åter-
taganderätten skall få utnyttjas.
Vidare har jag i avsnitt 2.8 föreslagit regler om uppsägningstid när
krediten sägs upp på grund av betalningsdröjsmål och om rätt för
konsumenten att omintetgöra uppsägningen genom att före uppsäg-
ningstidens utgång ställa godtagbar säkerhet för fordringen. Som
framgår av promemorian bör dessa regler motsvaras av bestämmelser
som förhindrar återtagande före uppsägningstidens utgång.
Riksskatteverket påpekar emellertid att promemorieförslaget innebär
en försämring för konsumenten genom att denne skulle förlora den
rätt han har - enligt 16 § i den nuvarande lagen - att förhindra
återtagande ända fram till dess att återtagandet kommer till stånd.
Enligt riksskatteverket är det vanligt att konsumenter utnyttjar hela
tiden fram till återtagandet innan de betalar det som behövs för att få
behålla varan.
Det finns knappast anledning att genomföra en sådan försämring
för konsumenterna som nu sagts. Den nuvarande regeln om rätt för
köparen att ända fram till återtagandet förhindra att återtagande sker
91
bör sålunda behållas. Återtagandet bör som i dag alltid kunna Prop. 1991/92:83
förhindras genom att konsumenten betalar vad han är skyldig jämte
ränta och kostnader. I de fall då uppsägningen beror på att säker-
heten har försämrats eller det står klart att köparen undandrar sig att
betala sin skuld, bör köparen få möjlighet att förhindra återtagandet
genom att ställa godtagbar säkerhet för fordringen. Säkerheten skall
då ställas innan återtagande sker.
Det särskilda problem som jag har diskuterat i avsnitt 2.8 rörande
bankernas skyldighet i vissa fall att ställa upp strängare förbehåll om
betalning i förtid blir inte aktuellt när det gäller krediter med
återtagandeförbehåll, eftersom det i dessa fall alltid är säljaren som
är förste kreditgivare. Återtagandeförbehåll måste ju ha uppställts för
att säkra säljarens rätt till betalning. Skulle en bank inträda som
kreditgivare, dvs. överta säljarens rätt, gäller enligt allmänna
rättsgrundsatser (27 § skuldebrevslagen analogt) att den nye kredit-
givaren inte mot köparen förvärvar någon bättre rätt än säljaren själv
hade. I dessa fall kan banken alltså inte åberopa de speciella bankreg-
lema till stöd för en särskilt långtgående uppsägningsrätt (se prop.
1976/77:123 s. 178).
Så långt har jag diskuterat återtaganderätten som sådan, dvs. det
som i dag regleras i 15 och 16 §§. De delar av 15 § som jag inte
särskilt har berört - en definition av återtagandeförbehåll, första
stycket, och en regel med möjlighet att förbjuda näringsidkare att
använda återtagandeförbehåll i fråga om varor som inte är lämpade
som kreditsäkerhet, tredje stycket - bör överföras till den nya
konsumentkreditlagen utan några ändringar i sak.
När det gäller övriga regler som hör till detta avsnitt, alltså reglerna
om uppgörelsen vid återtagande och om köparens rätt att återlösa vara
som har återtagits (17 - 19 §§ i den gällande lagen), har det inte
kommit fram något som gör att reglerna behöver ändras. De bör
därför behållas.
Ett nära samband med de nu nämnda civilrättsliga bestämmelserna
har de exekutionsrättsliga regler som finns i 20 - 23 §§ i den
nuvarande lagen. Dem behandlar jag senare i avsnitt 2.12.
Min bedömning: De nuvarande reglerna om betalningsansvar
vid förlust av kontokort bör tills vidare behållas i sak oföränd-
rade.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se prome-
morian s. 152 och 153).
Remissinstanserna: Bedömningen har lämnats utan erinran.
Skälen för min bedömning: Regeln i 24 § nuvarande konsument- Prop. 1991/92:83
kreditlag skiljer sig en del från de övriga bestämmelserna i lagen.
Den är inte inriktad på kreditgivningen som sådan utan i stället på det
hjälpmedel - kontokortet - som används för förmedling av betalningar
från ett konto. Huruvida kontot är ett kreditkonto eller ett tillgångs-
konto borde egentligen sakna betydelse för frågan om vilka regler
som skall gälla när kontokortet används obehörigen. Regeln i 24 § är
emellertid avsedd att gälla enbart för sådana kontokort som är knutna
till en kredit (se Westerlind m.fl., Kommentar till konsumentkredit-
lagen s. 221 f.).
Det huvudsakliga innehållet i bestämmelsen är att konsumen-
ten/kontohavaren blir ansvarig för obehöriga uttag på kontot endast
när han har hanterat kortet på vissa särskilt klandervärda sätt. Sålunda
blir han ansvarig om han har lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
om han har förlorat det "genom grov oaktsamhet" samt om han har
förlorat det på något annat sätt och inte "snarast efter upptäckten
anmält förlusten hos kreditgivaren". Om något belopp påförs kontot
efter det att kreditgivaren har mottagit anmälan om att kortet har
förlorats, blir kontohavaren ansvarig för beloppet i fråga endast om
han har förfarit svikligt.
Inom EG finns på detta område en s.k. rekommendation, utfärdad
av EG-kommissionen. Rekommendationen avser "betalningssystem,
särskilt relationen mellan kortinnehavare och kortutställare". Rekom-
mendationen innehåller regler (punkterna 8.1 - 8.4) om förlust av
kontokort. Reglerna är för de flesta fall något mindre fördelaktiga för
konsumenten än de svenska reglerna. De stora bankorganisationerna
inom EG har i sina förhållningsregler för bankerna i huvudsak
anammat rekommendationen. Enligt uppgift betyder detta att det för
närvarande inte är aktuellt med något EG-direktiv på området.
Obehöriga förfaranden med kontokort kan sägas i princip före-
komma i två olika typer av fall. Den ena typen av fall är sådana då
någon annan än kontohavaren har obehörigen använt kortet. Det är
denna situation som behandlas i den nämnda 24 §. Den andra
situationen är den att kontohavaren själv använder kortet på ett
obehörigt sätt. Det vanligaste missbruket av detta slag är att konto-
havaren övertrasserar sitt konto.
För kontohavarens eget missbruk av kontokortet finns inga särskilda
lagbestämmelser. På handelns och kreditkortsföretagens eget initiativ
har emellertid införts s.k. spärrlistor där "spärrade" kort - dvs.
sådana som inte får användas - förtecknas. I spärrlistoma antecknas
även borttappade kort, varför listorna även motverkar att kontokorten
kan användas obehörigen av någon annan än kontohavaren.
En annan åtgärd som har tillkommit till förebyggande av missbruk
är legitimationskontroll vid betalningar som överstiger ett visst
belopp.
93
Trots de åtgärder som har företagits förekommer ett visst missbruk Prop. 1991/92:83
av kontokorten, både från kredittagarna själva och från personer som
har kommit över kort obehörigen. I riksdagen har flera gånger
motionerats rörande dessa frågor, se senast 1989/90:LU4, s. 5 f. och
s. 16. I sitt av riksdagen godkända betänkande hänvisade lagutskottet
till en inom regeringskansliet pågående kartläggning av de juridiska
och tekniska spörsmål som kan tänkas uppkomma från konsument-
skyddssynpunkt i samband med användande av olika elektroniska
former för betalning, en kartläggning som då beräknades pågå till
årsskiftet 1989-90. Vidare uttalade lagutskottet, i fråga om legitima-
tionskontroll av kontokortsinnehavare, att utskottet utgick från att
spörsmålet uppmärksammades i samband med den pågående över-
synen av konsumentkreditlagen.
Den nämnda kartläggningen av spörsmål rörande olika frågor
hänförliga till elektroniska betalningsformer sker i samarbete med det
finska justitieministeriet. Analysen av olika problem som har kommit
fram under kartläggningen pågår alltjämt. Resultatet av arbetet, som
innefattar även frågor rörande legitimationskontroll vid användande
av kontokort, kan väntas få betydelse för bl.a. frågan om hur
betalningsansvaret vid förlust av kontokort bör regleras.
I avvaktan på resultatet av det arbete som sålunda pågår saknas det
anledning att nu gå närmare in på dessa frågor. Jag anser därför att
reglerna i 24 § konsumentkreditlagen tills vidare bör behållas
oförändrade i sak.
Min bedömning: De nuvarande reglerna om handräckning och
utmätning bör behållas i sak oförändrade.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med min (se prome-
morian s. 156 och 157).
Remissinstanserna: Lämnar bedömningen utan erinran.
Skälen för min bedömning: Vissa exekutionsrättsliga regler finns
i den nuvarande konsumentkreditlagen i 20-23 §§. Dessa regler avser
alla den situationen att konsumenten gjort sig skyldig till betalnings-
dröjsmål efter att ha köpt en vara på kredit med återtagandeförbehåll.
I 20 - 22 §§ finns regler om förutsättningarna för handräckning för
återtagande av varan och om förfarandet vid sådan handräckning. I
23 § finns en bestämmelse med den innebörden att en vara som har
sålts med förbehåll om återtaganderätt inte far utmätas för en fordran
på grund av kreditköpet. Den sistnämnda bestämmelsen är till för att
de konsumentskyddande reglerna om återtagandeförbehåll inte skall
kunna omintetgöras genom att kreditgivaren i stället går vägen över
94
utmätning för att tillgodogöra sig värdet av varan. Prop. 1991/92:83
Det har inte kommit fram något som ger anledning att ändra
reglerna om handräckning och utmätning. Dessa bör därför - med
ett tillägg som innebär en anpassning till de nya reglerna om
återtaganderätt - överföras till den nya lagen.
Mitt förslag: Beloppsbegränsningen för det vite som konsument-
verket kan förelägga för att få näringsidkare att tillhandahålla
handlingar och lämna upplysningar tas bort. I övrigt ändras inte
reglerna om tillsyn.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt (se promemorian
s. 157).
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har någon invändning mot
förslaget om obegränsat vitesbelopp. Sveriges domareförbund menar
att konsumentverkets beslut bör överklagas till länsrätten i stället för
kammarrätten. Någon remissinstans anser att all tillsyn enligt lagen
bör anförtros åt konsumentverket.
Skälen för mitt förslag: Tillsyn över efterlevnaden av konsument-
kreditlagen utövas av konsumentverket. Verkets befogenheter omfattar
dock inte sådan verksamhet som står under finansinspektionens
tillsyn. Verksamhet hos Sveriges riksbank och exekutiva myndigheter
är undantagen från tillsyn. Med utformningen av den nya konsument-
kreditlagen - som i betydligt större utsträckning än den gamla
kommer att gälla för fristående krediter - blir finansinspektionens
andel av tillsynsområdet betydande.
Den nuvarande organisationen av tillsynen innebär visserligen dels
en splittring av tillsynen, dels att konsumentverkets resp, finans-
inspektionens tillsyn överlappar varandra i vissa delar. De båda
myndigheterna har emellertid hittills kunnat lösa detta på ett praktiskt
sätt genom olika former av samverkan. Jag utgår från att det kan ske
även i fortsättningen. Enligt min mening finns det därför inte
anledning att nu överväga någon ändring i fråga om organisationen av
tillsynen.
Här bör anmärkas att pantlåneverksamhet står under länsstyrelsens
tillsyn. Jag kommer i det följande avsnittet att föreslå att denna
verksamhet helt undantas från konsumentkreditlagens tillämpnings-
område. Detta innebär bl.a. att verksamheten blir kvar under
länsstyrelsernas tillsyn.
Reglerna om konsumentverkets tillsyn, bl.a. verkets befogenheter
för att utöva denna tillsyn, finns i 25 , 26 och 29 §§ i den gällande
95
konsumentkreditlagen (27 och 28 §§ är upphävda). Det saknas Prop. 1991/92:83
anledning att nu överväga några ingripande ändringar i dessa
bestämmelser. En ändring bör dock göras.
Det vitesbelopp som konsumentverket kan tillgripa enligt 26 § andra
stycket, 10 000 kr, framstår numera som alltför lågt för att vara
effektivt. Det synes över huvud taget inte nödvändigt att regeln
innehåller någon beloppsbegränsning, särskilt som numera lagen
(1985:206) om viten är tillämplig på myndigheters lagstadgade viten
i den mån det inte finns särskilda föreskrifter.
Sveriges domareförbund har anfört att det, bl.a. efter tillkomsten
av lagen (1985:206) om viten, framstår som egendomligt att kon-
sumentverkets vitesförelägganden överklagas till kammarrätt, medan
länsrätt skall pröva frågan om utdömande av samma vite. Med hänsyn
till att det kan röra sig om affärshemligheter finns det, enligt
domareförbundet, skäl att låta även länsrätten pröva krav från
konsumentverket att få ut handlingar m.m.
Frågan om besvärsordningen vid sådana myndighetsbeslut som i
dag överklagas till kammarrätt övervägs för närvarande av dom-
stolsutredningen. I avvaktan på ett brett ställningstagande till denna
fråga, bör de nuvarande reglerna i konsumentkreditlagen behållas.
Mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen bör inte gälla för
författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel och inte heller
för krediter som ges enligt lagen (1949:722) om pantlånerörelse.
Promemorians förslag: Överensstämmmer med mitt såvitt gäller
författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel (se promemorian
s. 158-160).
Remissinstanserna: Endast en remissinstans har ifrågasatt försla-
get i promemorian.
Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.1.4 har jag lagt fast några
huvudlinjer för den nya konsumentkreditlagens tillämpningsområde
och de lagtekniska lösningarna. Beträffande några frågor rörande
lagens tillämpningsområde har jag där hänvisat till senare ställnings-
taganden. Jag återkommer nu till dessa ställningstaganden. Ytterligare
någon fråga som rör tillämpningsområdet behöver dessutom beröras.
Jag återkommer först till frågan huruvida vissa konsumentkrediter
bör undantas helt eller delvis från lagens tillämpningsområde. I denna
fråga har jag i avsnitt 2.1.4 uttalat att utgångspunkten bör vara att
reglerna skall gälla för alla konsumentkrediter, att undantag skall
96
göras endast i den mån det finns speciella och tungt vägande skäl Prop. 1991/92:83
samt att eventuella undantag i princip bör avse enskilda bestämmelser,
inte hela lagen. Jag har sedan berört frågan om undantag i samband
med att jag har diskuterat de olika bestämmelserna.
Enligt min mening bör man alltså vara restriktiv när det gäller
generella undantag från lagens tillämpningsområde. Sådana undan-
tag är förenade med avgränsningssvårigheter och medför tröskel-
effekter som framstår som oacceptabla. Även rättslikhetsprinciper
och intresset av en effektiv konkurrens talar mot generella undantag.
Vidare har genomgången av de olika bestämmelserna i lagen inte gett
mig anledning att överväga generella undantag, utom på någon punkt
som jag strax skall återkomma till.
Det sagda betyder att det enligt min mening inte bör göras några
vidsträckta undantag från tillämpningsområdet av det slag som görs
i EG-direktivet (Art. 2, jfr avsnitt 2.1.3). Sådana undantag skulle för
övrigt på vissa punkter innebära inskränkningar i det nuvarande
svenska konsumentskyddet.
I promemorieförslaget görs ett enda generellt undantag från
tillämpningsområdet, nämligen för "författningsreglerade lån som
lämnas av statsmedel". Skälen för att uttryckligen undanta dessa
krediter är, enligt promemorian, att det utan ett sådant uttryckligt
undantag skulle kunna uppstå tvekan om lagens tillämplighet, att det
uppkommer vissa komplikationer om även konsumentkreditlagen är
tillämplig på lånen samt att konsumentskyddsbehovet får anses
tillräckligt tillgodosett genom lånens ändamål och innehållet i de
särskilda författningarna. Endast en remissinstans har ifrågasatt detta
undantag. Jag instämmer för min del i promemorians ståndpunkt.
När jag har gått igenom de olika bestämmelserna har jag kommit
till slutsatsen att flera av reglerna inte bör tillämpas på pantlåne-
rörelse. Detta hänger samman dels med de speciella förhållandena
vid den typen av kreditgivning, dels också med den omständigheten
att verksamheten är reglerad genom en särskild lag, lagen (1949:722)
om pantlånerörelse. I den lagen är bl.a. tillsynen ordnad på ett sätt
som inte har någon motsvarighet i fråga om annan kreditgivning till
konsumenter. På grund av det sagda, och då det såvitt framkommit
inte uppdagats några anmärkningsvärda konsumentskyddsproblem vid
denna typ av verksamhet, är det enligt min mening lämpligast att
pantlånerörelse undantas helt från konsumentkreditlagens tillämpnings-
område.
I övrigt bör det alltså inte göras några generella undantag från
lagens tillämpningsområde.
Ett par remissinstanser menar att den nya konsumentkreditlagen
bör göras generellt tillämplig på tjänster. På denna punkt instämmer
jag i slutsatsen i promemorian (s. 159 f.), nämligen att förnyade
överväganden kring konsumentskyddet i samband med tjänster inte
7 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83
bör göras nu utan under en kommande översyn av konsument- Prop. 1991/92:83
tjänstlagen. Jag vill understryka att den stora utvidgningen av
tillämpningsområdet som görs i den nya konsumentkreditlagen, dvs.
att lagen i princip görs tillämplig på alla typer av konsumentkrediter,
får stor betydelse för konsumentskyddet även när det gäller tjänster.
Jag vill också framhålla, liksom har gjorts i promemorian, att lagens
regler om kreditköp i stor utsträckning torde kunna tillämpas analogt.
Jag har för övrigt nämnt detta även i samband med genomgången av
de regler där en sådan tillämpning kan komma att aktualiseras.
Lagrådet har - mot bakgrund av att den nya lagen avses få ett
betydligt vidare tillämpningsområde än den nu gällande - pekat på
vissa tillämpningsproblem. Fråga uppkommer, påpekar lagrådet, om
uttrycket "för enskilt bruk" kan anses innefatta den begränsningen att
krediten skall avse något som kan brukas av konsumenten. Tvekan
kan enligt lagrådet uppstå exempelvis om en enskild person avser att
använda ett lån för inköp av aktier eller andra värdepapper. Vad
särskilt gäller aktier kan det vidare diskuteras, anför lagrådet, om ett
köp, som görs i syfte att den nye ägaren skall bli företagsledare i
bolaget, är enskilt eller hänförligt till förvärvarens näringsverksamhet.
Med hänsyn inte minst till att krediter för förvärv av detta och
liknande slag kan avse mycket stora belopp är det enligt lagrådets
mening önskvärt att tillämpningsområdet för den nya lagen preciseras
ytterligare.
De tillämpningsproblem som lagrådet pekar på har inte tillräckligt
uppmärksammats i promemorian eller lagrådsremissen. Jag åter-
kommer till dem i specialmotiveringen (1 §).
Mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen skall träda i kraft
den 1 oktober 1992. För kreditavtal som ingåtts dessförinnan
gäller äldre lag. För vissa trepartsförhållanden skall den nya lagen
dock gälla, även om avtalet om köp av varan har ingåtts före
ikraftträdandet.
Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt utom på en punkt.
I promemorian föreslås att konsumenten skall ha rätt att lösa lån i
förtid enligt bestämmelserna i den nya lagen även om kreditavtalet
ingåtts före ikraftträdandet (se promemorian s. 160-162).
Remissinstanserna: Flera remissinstanser framhåller att ikraft-
trädandetidpunkten inte bör ligga för nära inpå att lagen antagits. I
övrigt görs inga erinringar.
Skälen för mitt förslag: Den nya konsumentkreditlagen bör träda
98
i kraft så snart som möjligt och måste vara i kraft senast den 1 januari Prop. 1991/92:83
1993 för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt det
blivande EES-avtalet. En del av de föreslagna lagändringarna
förutsätter dock betydande omläggningar av avtalstexter och rutiner
hos kreditgivarna. De medför också en del förberedelsearbete för de
berörda myndigheterna. Det bör vidare gå viss tid, inte understigande
tre månader, mellan riksdagsbeslutet om den nya lagen och lagens
ikraftträdande. Mot denna bakgrund förordar jag att den nya lagen får
träda i kraft den 1 oktober 1992.
Den nya lagen skall tillämpas på alla kreditavtal som ingås efter
ikraftträdandet och på marknadsföring och information efter denna
tidpunkt.
På avtal som har träffats före ikraftträdandedagen bör, i enlighet
med vad som är normalt inom avtalsrätten (även i konsument-
förhållanden, se bl.a. prop. 1989/90:89, Ny konsumentköplag,
s. 58), den gamla konsumentkreditlagen tillämpas. Det innebär att
kreditgivarna i fråga om sådana avtal får fortsätta att tillämpa gamla
avtalsvillkor om bl.a. ränta, avgifter och rätt till återtagande av varor.
Ett undantag från det sist sagda bör dock gälla beträffande regler-
na om trepartsförhållanden för de fall då dessa handlar om övergång
av fordringsrätten. I dessa fall handlar reglerna om en intresse-
kollision mellan konsumenten å ena sidan och en kreditgivare som
övertagit fordringsrätten å den andra. Då är det naturligt och rimligt
att tidpunkten för övergången av fordringsrätten blir avgörande för
vilket regelsystem som skall tillämpas. Detta får betydelse när
konsumenten har köpt en vara före ikraftträdandet men kreditgivaren
förvärvar fordringsrätten efter denna tidpunkt. Då blir de nya reglerna
om bl.a. rätt för konsumenten att tillgodoräkna sig en betalning till
säljaren gällande.
I sådana trepartsförhållanden som uppkommer på grund av låneköp
eller kontoköp bör dock de gamla bestämmelserna tillämpas om
kreditavtalet ligger i tiden före ikraftträdandet. Tidpunkten för köpet
bör alltså inte bli avgörande. Man bör nämligen utgå från att kredit-
givaren vid avtalstidpunkten handlar med utgångspunkt från de då
gällande reglerna och således inte har anledning att vidta de åtgärder
för sitt eget rättsliga skydd som de nya reglerna aktualiserar. Då bör
inte heller de nya reglerna tillämpas.
I lagrådsremissen föreslås också ett annat undantag från huvud-
regeln att den gamla lagens bestämmelser skall tillämpas på avtal som
ingåtts före ikraftträdandet. Det gäller konsumentens rätt att säga upp
lånet i förtid. Enligt förslaget i lagrådsremissen skall konsumenten ha
rätt att säga upp även gamla lån i förtid, dvs. sådana lån som tagits
innan den nya lagen trätt i kraft.
Lagrådet ställer sig tveksamt till detta förslag. Lagrådet framhåller
att konsumentens uppsägningsrätt enligt de föreslagna nya reglerna
99
kan medföra beaktansvärda ränteförluster för kreditgivaren. Enligt Prop. 1991/92:83
lagrådets mening ger grundsatsen, att ny civillagstiftning inte skall
rubba innehållet i avtal som träffats innan lagen trätt i kraft, uttryck
för en viktig rättssäkerhetsprincip. Avsteg från denna bör enligt
lagrådet komma i fråga endast om starka skäl talar därför. Den
allmänna hänvisningen i remissen till konsumentskyddsintresset kan
enligt lagrådet knappast utgöra ett skäl av sådan natur. Med tanke på
frågans principiella vikt anser lagrådet att ett slopande av punkten 4
i övergångsbestämmelserna bör övervägas.
Jag instämmer i lagrådets kritik även på denna punkt. Det ifråga-
varande undantaget från huvudprincipen att nya regler skall gälla
endast för avtal som har träffats efter ikraftträdandet bör slopas.
Den nya konsumentkreditlagen medför också behov av följdänd-
ringar i vissa lagar. Tidigare har nämnts (avsnitt 2.8) lagen
(1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar samt reglementet (1968:654) för Konunga-
riket Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar.
Ifrågavarande bestämmelser i reglementet är sådana att de skall ändras
genom beslut av riksdagen. Till dessa kommer lagen (1978:599) om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl., utsökningsbalken och
lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Jag återkommer till dessa
lagändringar i specialmotiveringen (avsnitt 4.2).
Det är att räkna med att den föreslagna nya konsumentkreditlagen
kommer att medföra en del initialkostnader för företagen inom konsu-
mentkreditbranschen, t.ex. i samband med att standardavtal behöver
ändras. Dessa initialkostnader är dock av engångskaraktär och torde
inte bli betungande.
Genom de regler som föreslås i den nya lagen försämras kredit-
givarnas ställning i vissa hänseenden. Detta verkar i höjande riktning
på det pris konsumenterna får betala för krediterna. Å andra sidan
syftar reglerna till att främja konkurrensen på marknaden för
konsumentkrediter, varigenom priserna hålls nere. Det går inte att
säga vilken av dessa varandra motverkande effekter som kommer att
ge kraftigast utslag. Genom de förändringar av reformen som mitt
förslag innebär jämfört med promemorians och lagrådsremissens
förslag torde risken för kostnadsökningar ha minskat väsentligt.
Allmänt sett finns det inte anledning att befara någon nämnvärd
prisökning.
Som tillsynsmyndigheter kommer konsumentverket och finans-
inspektionen att få spela betydelsefulla roller när den nya lagen införs.
Deras medverkan kommer att krävas bl.a. när det gäller information
100
om de nya reglerna och vid förhandlingar om avtalsvillkor m.m. Prop. 1991/92:83
Härvidlag är det dock inte fråga om uppgifter som är nya för dessa
myndigheter.
När den nya lagen har trätt i kraft kommer tillsynsmyndigheterna
- liksom hittills - att ha viktiga uppgifter i samband med lagens
tillämpning. Exempelvis ankommer det på dem att övervaka de nya
reglerna om ränteändringar och avgiftsändringar. Inte heller detta är
uppgifter som innebär principiella nyheter för myndigheterna. Upp-
gifterna ryms inom befintliga organisatoriska och ekonomiska ramar.
I övrigt torde de framlagda förslagen inte komma att medföra några
beaktansvärda kostnadsef2fekter för det allmänna.
I enlighet med vad jag har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. konsumentkreditlag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,
6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl.
Lagrådet har granskat förslagen under punkterna 1-3 och 6.
Samråd har skett med chefen för civildepartementet och statsrådet
Lundgren.
En ny konsumentkreditlag föreslås ersätta den nu gällande. Den nya
lagen är i stora delar uppbyggd som den tidigare men har ett betydligt
vidare tillämpningsområde. Medan den nuvarande lagen nästan enbart
avser kreditköp, gäller de allra flesta bestämmelserna i den nya lagen
för i princip alla konsumentkrediter. Dessutom finns vissa nya regler
om det materiella avtalsinnehållet i kreditavtal, bl.a. regler som
begränsar kreditgivarens rätt att höja ränta och avgifter under löpande
avtalstid.
101
Först i den nya lagen finns inledande bestämmelser som nästan helt Prop. 1991/92:83
motsvarar de gamla reglerna samt en regel om näringsidkarens
allmänna skyldigheter. Därefter följer paragraferna i huvudsak den
ordning som ett händelseförlopp följer i verkligheten. Först kommer
regler om marknadsföring och information, därefter regler om vad
kreditavtalet skall resp, får innehålla, vissa regler om parternas
befogenheter under avtalstidens gång samt civilrättsliga och exeku-
tionsrättsliga regler avseende upplösning av avtalsförhållandet.
Avslutningsvis finns en regel om förlust av kontokort m.m. samt
regler om tillsyn.
Många av bestämmelserna i den nya lagen är identiska med de
gamla reglerna eller ändrade enbart språkligt. När det gäller dessa
bestämmelser lämnas i specialmotiveringen i regel enbart hänvisningar
till de uttalanden som gjordes när de gamla bestämmelserna tillkom.
Som bilaga 8 till protokollet i detta ärende bör fogas en samman-
ställning där det kan utläsas vilka bestämmelser i den gällande resp,
den föreslagna lagen som närmast motsvarar varandra och hur dessa
förhåller sig till artiklarna i EG-direktivet om konsumentkrediter.
Under rubriken inledande bestämmelser finns fyra paragrafer. Den
första behandlar lagens tillämpningsområde. Därefter följer en
paragraf med vissa definitioner (2 §) och en som klargör innebörden
av begreppet kreditköp (3 §). I 4 § anges att lagen är tvingande till
konsumentens förmån.
1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare
i dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om
kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten
förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel
och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen
(1949:722) om pantlånerörelse.
(Jfr 1 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen, som anger lagens tillämpningsområde, är jämfört med den
gamla lagen (1 §) i sak oförändrad bortsett från att ett nytt tredje
stycke med generella undantag från tillämpningsområdet har lagts till.
Den tidigare i första stycket inom parentes angivna definitionen på
kredit ("betalningsanstånd eller lån") har slopats. Att så skett beror på
att uttrycket kredit i dagligt tal används även för s.k. löpande kredit,
dvs. en rätt för kredittagaren att fortlöpande utnyttja ett kredit-
utrymme som kreditgivaren ställer till förfogande. Lagen gäller även
102
för löpande krediter och det finns ett behov av att kunna använda Prop. 1991/92:83
uttrycket kredit i denna vidare mening i lagtexten. Det har därför
ansetts olämpligt att behålla den tidigare definitionen. I lagtexten har
alltså ordet kredit i princip en mer vidsträckt betydelse och omfattar
även löpande krediter.
I tredje stycket anges två undantag från tillämpningsområdet. Det
sägs först att lagen inte gäller författningsreglerade lån som lämnas av
statsmedel. Bland lån som undantaget syftar på kan nämnas lån enligt
studiestödslagen (1973:349). När det gäller dessa lån har det ansetts
att den särskilda författningsregleringen tillgodoser konsument-
sky ddsbeho vet. Härtill kommer att en reglering av dessa lån i
konsumentkreditlagen skulle medföra komplikationer på de punkter
där de särskilda författningarna har regler som delvis motsvarar
konsumentkreditlagens bestämmelser.
Det görs också undantag för pantlåneverksamhet enligt lagen härom.
Undantaget beror främst på att pantlåneverksamheten på flera sätt
skiljer sig från annan verksamhet på konsumentkreditområdet. Flera
av bestämmelserna i konsumentkreditlagen passar illa för pantlåne-
verksamheten, som dessutom är reglerad i en särskild lag. Frågan har
behandlats i avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen.
I 1 § har i övrigt gjorts endast smärre språkliga justeringar. Här kan
därför hänvisas till förarbetena till konsumentkreditlagen, prop.
1976/77:123 s. 152 f. (specialmotiveringen).
I fortsättningen aktualiseras dock vissa delvis nya avgränsnings-
problem som en följd av att större delen av den nya lagen gäller även
för fristående krediter, medan i den gamla lagen flertalet bestäm-
melser gällde enbart för kreditköp. Särskilt vid tolkningen av
rekvisitet "huvudsakligen för enskilt bruk" ställs man inför delvis nya
och ganska besvärliga problem.
Uttrycket "för enskilt bruk" får dock anses ha samma innebörd
oavsett vilken typ av kredit det handlar om. Däri ligger att krediten
skall vara avsedd för kredittagarens privata ändamål och inte för
användning i exempelvis ett företag eller en förening. Men däri ligger
också att krediten inte får användas yrkesmässigt eller i ett sådant
sammanhang att en rörelse får anses föreligga. Avser krediten förvärv
av en vara, en fastighet eller en tjänst, är det avgörande om varan,
fastigheten resp, tjänsten skall användas för enskilt bruk. Finns det
inte någon sådan anknytning till ett specifikt förvärv skall frågan
bedömas i princip efter hur kredittagaren tänker sig att använda
pengarna eller - i fråga om löpande krediter - kreditutrymmet.
Avgörande är det huvudsakliga ändamålet.
Beträffande vissa användningsområden kan det vara tveksamt om
de skall ses som "enskilda" eller inte. Den omständigheten att
kredittagaren tänker använda krediten för exempelvis spekulation
hindrar inte i och för sig att krediten anses vara för enskilt bruk. Men
103
så snart sådan verksamhet bedrivs yrkesmässigt eller får karaktär av
näringsverksamhet faller krediterna utanför konsumentkreditlagen.
Som exempel kan sägas att en kredit får anses vara för enskilt bruk
om den används för inköp av ett konstverk även om köparen ser
köpet som en investering. Används krediten däremot för omfattande
konstköp för magasinering och spekulation i en värdestegring, kan det
knappast anses vara fråga om en konsumentkredit. En kredit som en
privatperson tar för ett aktieköp för egen räkning är normalt "för
enskilt bruk", men är det fråga om omfattande affärer eller uppköp
av en majoritetspost kan det i allmänhet inte längre anses röra sig om
"enskilt bruk" i lagens bemärkelse.
EG-direktivets motsvarande uttryck är "outside his trade or
profession". Det finns visserligen en viss nyansskillnad mellan detta
uttryck och det svenska "huvudsakligen för enskilt bruk". Man torde
dock ha anledning att räkna med att de båda uttrycken kommer att ges
1 allt väsentligt samma innebörd i rättspraxis.
Det får överlämnas åt rättstillämpningen att lägga fast innebörden
närmare.
2 § I lagen avses med
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige
kreditgivarens fordran,
kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet
vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed
anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och
andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad
på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att
delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.
(Jfr 2 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § i den gamla konsumentkredit-
lagen. Utöver ett par språkliga justeringar har en ändring gjorts i en
av definitionerna.
Den definition som ändrats avser "kreditkostnad". Det gamla
uttrycket "med anledning av krediten" har där ersatts av uttrycket "för
krediten". Denna ändring är föranledd av att det numera förekommer
vissa avgifter som inte bör anses som kreditkostnader men som med
den gamla lydelsen möjligen kunde anses falla under detta begrepp.
Det gäller bl.a. sådana särskilda avgifter som tas ut för transaktioner
avseende små belopp. Den nya definitionen utgör alltså en precisering
som medför att begreppet kreditkostnad omfattar direkta kostnader för
krediten, men däremot inte kostnader som har ett mindre omedelbart
Prop. 1991/92:83
104
samband med krediten. Något avsteg från de uttalanden som gjordes Prop. 1991/92:83
i förarbetena till den gamla konsumentkreditlagen (se prop.
1976/77:123 s. 156) är dock inte avsett. I specialmotiveringen till
12 § första stycket - som handlar om "särskild ersättning för
krediten", dvs. avgifter som ingår i kreditkostnaden - ges några
exempel som belyser innebörden av begreppet.
Effektiv ränta har behandlats i avsnitt 2.4.2 i den allmänna
motiveringen. Där sägs bl.a. att en matematisk formel för effektiva
räntan bör fastställas - i enlighet med EG-direktivet - av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Det är att märka att definitionerna formellt avser alla typer av
krediter, dvs. även löpande sådana. Några av definitionerna saknar
dock bestämd mening när det gäller löpande krediter. Så förhåller det
sig med uttrycket "kreditbelopp" och därmed också - eftersom
definitionerna bygger på uttrycket kreditbelopp - med uttrycken
"effektiv ränta" och "kreditfordran". Detta saknar betydelse i
praktiken utom när det gäller effektiv ränta. I 6 § finns en särskild
regel (andra stycket) om hur effektiv ränta skall beräknas för löpande
krediter.
I övrigt kan beträffande innehållet i 2 § hänvisas till prop.
1976/77:123 s. 155 f.
3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-
ningen erläggs med ett belopp som köparen får låna av säljaren eller
av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan
denne och säljaren.
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats
som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,
om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.
(Jfr 3 § i promemorians lagförslag)
I 3 § första stycket bestäms innebörden av uttrycket kreditköp.
Bortsett från en mindre språklig ändring är bestämningen densamma
som i den gamla lagen (3 §), varför här kan hänvisas till special-
motiveringen i prop. 1976/77:123 s. 157 f. Det är bl.a. att märka att
de s.k. låneköpen och kontoköpen - även köp med kort kredittid, s.k.
månadskrediter - faller under definitionen.
Det får i fortsättningen mindre betydelse än tidigare om en kredit är
hänförlig till ett kreditköp eller inte. Till skillnad från förr gäller ju,
som tidigare har sagts, de allra flesta bestämmelser i lagen för i
princip alla konsumentkrediter.
Regeln i andra stycket behandlar sådana avtal som kläs i uthymings-
avtalets form fastän de i själva verket är att anse som kreditköpsavtal.
105
Bestämmelsen har formulerats något annorlunda än den gamla regeln Prop. 1991/92:83
men överensstämmer i sak med den. Se prop. 1976/77:123 s. 158 f.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte
annat anges i lagen.
(Jfr 4 § i promemorians lagförslag)
Denna regel anger att lagens civilrättsliga regler är tvingande till
förmån för konsumenten. Regeln är något omformulerad i jämförelse
med motsvarande regel (4 §) i den gamla konsumentkreditlagen
(specialmotivering, se prop. 1976/77:123 s. 159). Någon ändring i
sak är inte avsedd därmed.
Under denna rubrik finns en bestämmelse om näringsidkarens
allmänna skyldigheter vid kreditgivning till konsumenter.
5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg.
(Jfr 5 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen är ny. Den har tillkommit för att betona kreditgivarnas
ansvar gentemot konsumenterna. Den skall dessutom utgöra en
grundval för lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyl-
digheter i olika hänseenden samt inträda som en utfyllande norm när
det gäller kraven på näringsidkarens handlande m.m. i situationer
som inte närmare har reglerats i lagen eller i avtalet. Dessa frågor har
behandlats i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen.
Näringsidkaren är skyldig att iaktta "god kreditgivningssed" i sitt
förhållande till konsumenten. Häri ligger att kreditgivaren både inför
ett kreditavtal och medan avtalet gäller skall handla omdömesgillt och
ansvarsfullt mot konsumenten. Kreditgivaren måste agera med
utgångspunkt från att kreditavtal ofta har stor betydelse för kundens
ekonomiska förhållanden och därför är känsligare från konsument-
synpunkt än de flesta andra avtal. Det är särskilt detta som är avsett
att hållas fram när det i paragrafen sägs att kreditgivaren är skyldig
att ta till vara konsumentens intressen med tillbörlig omsorg.
I kreditgivarens ansvar ligger bl.a. att försöka medverka till att
privatpersoner inte skuldsätter sig på ett sätt som är alltför långt-
106
gående i betraktande av deras inkomster och övriga ekonomiska Prop. 1991/92:83
förhållanden. Det innebär att kreditgivaren, om krediten inte är ringa,
normalt måste göra en seriös kreditprövning innan kredit lämnas. Rör
det sig om en kredit som kan antas ha betydelse för kundens
ekonomi, får det anses strida mot god kreditgivningssed att avstå från
kreditprövning, om inte kreditgivaren har särskild anledning att utgå
från att konsumenten har utrymme i sin ekonomi för det nya
åtagandet.
Vad gäller kreditgivarens handlande i samband med prövningen av
om kunden skall beviljas kredit bör också framhållas kundens
berättigade anspråk på information. Kreditgivaren bör upplysa
konsumenten om vad prövningen innebär och hur den sker. Om
prövningen utfaller negativt - dvs. kredit inte beviljas - far det anses
följa av kravet på god kreditgivningssed att kreditgivaren underrättar
kunden om orsaken så långt han har möjlighet att utläsa denna och i
den mån kunden är intresserad av upplysningen.
Genom kravet på god kreditgivningssed ställs också vissa anspråk
på kreditgivarens marknadsföring. Redan regeln i 2 § marknads-
föringslagen innebär visserligen att näringsidkare är skyldiga att hålla
sig inom ramen för vad som i detta sammanhang anses vara god sed.
Genom förevarande paragraf i den nya konsumentkreditlagen
markeras dock särskilt kravet på god sed vid marknadsföring av
krediter. Kravet på god sed får här anses innefatta att näringsidkaren
är skyldig att iaktta viss återhållsamhet och måttfullhet i sin mark-
nadsföring. Häri ligger bl.a. att en kredit inte får framställas på ett
sätt som är ägnat att missleda kunden i fråga om de ekonomiska
konsekvenserna av krediten. Marknadsföring som framställer krediten
som en helt bekymmersfri lösning på kundens eventuella ekonomiska
problem får anses strida mot god sed. Detsamma gäller sådan
marknadsföring som lockar kunden att fatta ett oöverlagt beslut om
att binda sig för krediten. Marknadsföring av kredit bör i princip vara
neutral i den meningen att den bör överlåta åt kunden själv att avgöra
i vad mån krediten är förmånlig för honom. Däremot finns det
naturligtvis inte något som hindrar att fördelarna med en kredit
jämfört med andra krediter framhålls på ett sakligt sätt.
Eftersom marknadsföring som står i strid med god kreditgivningssed
samtidigt ofta torde innefatta otillbörlig marknadsföring enligt 2 §
marknadsföringslagen, blir regelsystemet i den lagen tillämpligt. Det
innebär att marknadsdomstolen kan på talan av konsumentombuds-
mannen förbjuda näringsidkaren vid vite att fortsätta med marknads-
föringen i fråga (2 och 5 §§ marknadsföringslagen). Ibland kan
konsumentombudsmannen själv utfärda ett förbudsföreläggande (14 §
marknadsföringslagen).
God kreditgivningssed innefattar vidare ett krav på god och
rättvisande information om krediten. Informationen skall vara saklig
107
och korrekt samt fullständig såvitt avser sådant som kunden bör känna Prop. 1991/92:83
till. Att på en kunds fråga lämna upplysningar som är ofullständiga
och som döljer någon nackdel med krediten får anses strida mot god
kreditgivningssed. I övrigt gäller naturligtvis också de särskilda
bestämmelserna om information i 6 och 7 §§. Kravet på god
kreditgivningssed gäller utöver dessa särskilda regler. Kreditgivarens
sätt att informera kan alltså komma i konflikt med god kreditgiv-
ningssed även om det inte strider mot reglerna i 6 och 7 §§.
Regeln om att god sed skall iakttas vid kreditgivning får också anses
innebära att vissa krav ställs på avtalet. Avtalsformulär skall vara
tillräckligt lättbegripliga och inte innehålla missvisande eller undan-
gömda villkor. Avtalsvillkoren skall vara skäliga och inte brista i
balans till kreditgivarens favör.
I övrigt ger de etiska villkor som branschföreträdare och myndig-
heter har förhandlat fram god ledning för tolkningen av begreppet god
kreditgivningssed. På banksidan är sedan länge begreppet "god
banksed" etablerat, och den vedertagna tolkningen av detta begrepp
torde ofta kunna ge vägledning även i fråga om uttrycket god
kreditgivningssed. Vidare kan framdeles rekommendationer och
uttalanden från tillsynsmyndigheterna komma att tjäna till ytterligare
ledning.
I viss mån kan innebörden i uttrycket god kreditgivningssed ändras
med tiden och påverkas av kringliggande omständigheter, såsom
tillgången på krediter, kredittagarens person och avtalsvillkoren. Det
bör naturligtvis finnas utrymme för sådana ändringar i begreppets
innehåll som nödvändiggörs av utvecklingen. Huruvida kreditgivaren
iakttagit god sed får i övrigt ofta bedömas med utgångspunkt från
omständigheterna i det enskilda fallet.
Bestämmelsen är osanktionerad. Som har sagts i den allmänna
motiveringen syftar den också främst till att markera kreditgivarens
ansvar, varjämte den skall utgöra en grundval för lagens mer konkreta
regler och en utfyllande norm för tolkning. Att en kreditgivare har
brutit mot god kreditgivningssed kan också få betydelse vid tillämp-
ningen av t.ex. 36 § avtalslagen. Givetvis kan också brott mot god
kreditgivningssed föranleda påpekanden från tillsynsmyndigheterna
och i förlängningen till och med indragning av förekommande
tillstånd.
Under denna rubrik finns tre paragrafer. I 6 och 7 §§ finns regler
om vilken information som kreditgivaren skall lämna i samband med
konsumentkrediter. I 8 § finns regler om sanktioner vid brott mot 6
och 7 §§.
108
6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande Prop. 1991/92:83
marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en
särskild vara, tjänst eller annan nyttighet, skall även kreditkostnaden
och kontantpriset anges.
När kreditavtalet innebär en rätt för kredittagaren att fortlöpande
utnyttja ett kreditutrymme (löpande kredit) skall dels den effektiva
räntan anges som en årlig ränta beräknad på det belopp som motsva-
rar kreditutrymmet, dels den effektiva räntan anges for minst ett fall
där beloppet utgör endast en andel av kreditutrymmet. Är kreditut-
rymmet inte bestämt i avtalet skall det därvid anses vara 15 000
kronor.
Information enligt första eller andra stycket behöver inte lämnas,
om krediten avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kronor eller
om krediten skall återbetalas inom tre månader.
(Jfr 6 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen innehåller regler om marknadsföring av kredit och om
näringsidkarens informationsskyldighet i samband därmed. Den har
behandlats i avsnitten 2.4.2 och 2.4.3 i den allmänna motiveringen.
Paragrafen motsvarar 5 § i den gamla konsumentkreditlagen men har
ändrats en del i förhållande till denna. Andra stycket har lagts till för
att det skall framgå hur effektiv ränta skall beräknas när det gäller
löpande krediter. Tredje stycket - som motsvarar andra stycket i den
gamla bestämmelsen - har getts ett delvis nytt innehåll för att reglerna
skall anpassas till EG-direktivet.
I första stycket anges vilken information som skall lämnas om
krediten och när informationen skall lämnas. Beträffande tillämp-
ningen kan hänvisas till de uttalanden som gjordes i specialmotive-
ringen i prop. 1976/77:123, s. 159 f. Som sagts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.4.2) bör det ankomma på regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att utfärda verkställighetsföre-
skrifter angående beräkningen av effektiva räntan. Avsikten är att
sådana föreskrifter skall anpassas till EG-direktivet, som innehåller
detaljerade regler för beräkningen. EG-direktivets formel för effektiv
ränta är densamma som den som är etablerad i Sverige. Formeln
finns som bilaga till tilläggsdirektivet till EG-direktivet, se bilaga 2.
I andra stycket, som är nytt, finns föreskrifter om hur effektiva
räntan skall beräknas i fråga om löpande krediter. Regeln behövs av
den anledningen att definitionen av effektiv ränta i 2 § inte omfattar
löpande krediter. Begreppet "kreditbelopp", som är det belopp som
den effektiva räntan beräknas på, har sålunda ingen definierad
betydelse för dessa krediter.
Vid angivande av effektiva räntan för en löpande kredit skall enligt
regeln minst två olika räntesatser presenteras. Den ena skall räknas
fram med utgångspunkt från ett antagande att kundens skuld mot-
109
svarar hela kreditutrymmet. För den andra räntesatsen skall antas att
skulden motsvarar en viss andel av kreditutrymmet, t.ex. 50 % eller
25 %. Genom de nyssnämnda verkställighetsföreskriftema kan det
komma att preciseras ytterligare hur effektiva räntan skall anges i
dessa fall.
Om kreditutrymmet inte har bestämts i avtalet, skall det vid
beräkning av effektiva räntan anses vara 15 000 kr. Detta är i
överensstämmelse med en särskild tolkningsregel i EG-direktivet.
Tredje stycket innehåller en uttömmande uppräkning av de krediter
som är undantagna från informationskravet. Gränserna 1 500 kr resp,
tre månader är valda med hänsyn till EG-direktivet (Art. 2 f).
Beloppet har emellertid avrundats något. Beträffande vissa tillämp-
ningsfrågor rörande beloppsgränsen, se specialmotiveringen till 9 §
tredje stycket.
7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller
förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden
och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas
skriftligen.
(Jfr 7 § i promemorians lagförslag)
Näringsidkaren är skyldig att innan ett kreditavtal sluts lämna samma
information som han enligt 6 § skall lämna vid marknadsföring av
krediten. En motsvarande regel gällde tidigare (6 § i den gamla
lagen). Här kan hänvisas till de uttalanden som gjordes vid den gamla
lagens tillkomst (se prop. 1976/77:123 s. 162 f.).
Undantagsregeln i 6 § andra stycket är tillämplig även i de fall som
omfattas av 7 §.
Man kan fråga sig vilken funktion regeln i 7 § har när de allra flesta
kreditavtal ändå skall ingås skriftligen (se 9 §). Härvid är att märka
att skriftlighetskravet och informationskyldigheten fyller delvis olika
funktioner. Skyldigheten att informera finns för att säkerställa att
konsumenten, innan han binder sig för avtalet, verkligen får känne-
dom om de moment i kreditavtalet som är särskilt viktiga för honom
att känna till. Detta uppfylls inte alltid genom ett skriftlighetskrav
enbart. Informationsplikten innebär alltså att kreditgivaren är skyldig
att aktivt se till att de ifrågavarande avtalsmomenten kommer till
konsumentens kännedom. Näringsidkaren kan inte alltid anses ha
uppfyllt denna plikt enbart genom att konsumenten har skrivit på ett
avtal som innehåller de aktuella uppgifterna. Vidare är skriftlighets-
kravet så utformat att vissa villkor i praktiken inte behöver tas in i ett
skriftligt avtal utan blir gällande även om de har avtalats endast
muntligen. Se härom specialmotiveringen till 9 §.
Prop. 1991/92:83
110
8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och Prop. 1991/92:83
7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsumentsyn-
punkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).
(Jfr 8 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen har samma innehåll som motsvarande bestämmelse i den
gamla konsumentkreditlagen (7 §). Innebörden av regeln är att
marknadsdomstolen kan ålägga näringsidkaren - normalt vid vite - att
lämna informationen (3 § marknadsföringslagen). I enklare fall kan
konsumentombudsmannen uppnå detsamma genom ett s.k. informa-
tionsföreläggande (15 § marknadsföringslagen). Se vidare i special-
motiveringen till den gällande bestämmelsen, prop 1976/77:123 s.
164 f.
Under denna rubrik finns en paragraf, 9 §, som handlar om kravet
på skriftligt avtal vid konsumentkrediter.
9 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av
konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.
Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom
i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-
ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en
jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när
kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på
en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som
uppgår till högst 1 500 kronor.
(Jfr 11 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen innehåller en ny bestämmelse om att kreditavtal skall ingås
skriftligen och undertecknas av konsumenten. Vissa avtal undantas
från kravet på skriftlig form. De frågor som regleras i paragrafen har
behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.11.1.
I första stycket sägs att avtalet skall vara skriftligt och undertecknas
av konsumenten. Skriftlighetskravet innebär på vanligt sätt att
avtalsvillkoren skall tas in i en skriftlig handling.
Avsikten är att även överenskommelser om ändringar av avtals-
villkoren - exempelvis om höjd s.k. kreditlimit - skall omfattas av
skriftlighetskravet och kravet på konsumentens underskrift. Sådana
ändringar som i enlighet med avtalsvillkoren görs ensidigt - exempel-
vis en räntehöjning - är däremot inte "avtal om kredit". Följaktligen
gäller då inte något skriftlighetskrav.
111
Kravet på att konsumenten skall underteckna avtalet får anses
tillgodosett om konsumenten skriver under en kreditansökan som
innehåller avtalsvillkoren.
I första stycket sägs också att konsumenten skall erhålla en kopia av
avtalet. Om konsumenten får behålla en kopia av sin kreditansökan,
får kravet anses uppfyllt om ansökningshandlingen innehåller
avtalsvillkoren.
I andra stycket anges rättsföljden av att kravet på skriftform inte
iakttas. Detta gör inte avtalet ogiltigt, utan i princip gäller vad som
avtalats även om det skett muntligen. Ett villkor som inte har avtalats
skriftligen är dock ogiltigt, om det är till nackdel för konsumenten.
Om ett villkor är ogiltigt enligt denna regel, gäller avtalet i övrigt
utan det ogiltiga villkoret.
I bestämmelsen preciseras också vad som i detta sammanhang skall
avses med "nackdel". En jämförelse skall göras med vad som gäller
om villkoret inte tillämpas. Det handlar alltså om villkor som på ett
eller annat sätt förskjuter balansen i avtalet till kreditgivarens förmån.
I de flesta fall bereder en sådan bedömning inte några problem. En
muntligt avtalad avgift torde alltid få anses vara till nackdel för
konsumenten. Detsamma gäller andra förpliktelser som inte är en
självklar del av avtalet, exempelvis ett åtagande att utnyttja ett
kreditkort i viss omfattning eller att betala dröjsmålsränta utöver vad
räntelagen föreskriver. Andra exempel på muntliga villkor som blir
ogiltiga är villkor som begränsar kreditgivarens ansvar vid kontrakts-
brott eller som innebär att en säkerhet som har lämnats för krediten
skall gälla som säkerhet även för en annan kredit som kreditgivaren
har lämnat samma kredittagare. Sådana "kopplingsförbehåll" är för
övrigt i vissa fall overksamma även om de tas in i det skriftliga
avtalet, se 25 § andra stycket 1.
Ibland kan det dock vara tveksamt om ett muntligt avtalat villkor är
till nackdel för konsumenten. Vad gäller exempelvis när räntesatsen
bestämts muntligen? Skulle den muntligt avtalade räntan vara högre
än en ränta som angetts i det skriftliga avtalet är det muntliga
villkoret naturligtvis till konsumentens nackdel. Svårigheter uppkom-
mer dock om räntesatsen nämnts endast muntligen. I ett sådant fall
skall det alltså prövas vad som skulle ha gällt om inget sagts om
räntesatsen. Frågan blir då om den muntligt avtalade räntan avviker
från vad som skulle ha gällt om räntan skulle ha bestämts efter
allmänna principer för bestämmande av pris i konsumentförhållanden
när uttryckligt avtal om priset saknas. Därvid får hänsyn tas till
kreditens art, gängse ränta vid tiden för avtalet och andra relevanta
omständigheter (jfr 36 § konsumenttjänstlagen, 1985:716, och 35 §
konsumentköplagen, 1990:932). Om den muntligt avtalade räntesatsen
framstår som rimlig, finns det därvid inte anledning att avvika från
den.
Prop. 1991/92:83
112
Också beträffande vissa andra typer av avtalsvillkor kan tveksamhet Prop. 1991/92:83
uppkomma om huruvida villkoret är till konsumentens nackdel. Ofta
får bedömningen ske utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Att
konsumenten själv anser villkoret vara till hans nackdel kan naturligt-
vis i sig ofta vara en indikation på att så också verkligen är fallet.
Den angivna rättsföljden gäller både när något enstaka villkor
avtalats muntligen i ett i övrigt skriftligt avtal och när hela kredit-
avtalet träffats muntligen. Ett muntligt avtal om kredit blir alltså inte
ogiltigt men däri ingående villkor som är till nackdel för konsumenten
i enlighet med vad som nyss sagts är ogiltiga. Det är givet att detta
kan komma att framstå som påfallande oförmånligt för kreditgivaren.
Särskilt gäller detta om avtalet är så utformat att vissa för konsumen-
ten ogynnsamma villkor kompenseras av att andra villkor är påtagligt
förmånliga. Detta får dock ses som en konsekvens av att regeln avser
att inskärpa för kreditgivarna vikten av att kreditavtal ingås skriftli-
gen. Den angivna situationen torde för övrigt beskriva ett problem
som är nästan enbart teoretiskt. Åtminstone gäller detta i fråga om
kreditavtal som är av någon betydelse för parterna.
Det framgår av det sagda att vissa kreditavtal kommer att vara
giltiga även i fortsättningen även om de ingås helt och hållet muntli-
gen. Så är fallet med sådana avtal som inte kan sägas innehålla några
villkor som är till nackdel för konsumenten. Detta gäller ofta för
exempelvis kreditköp som är helt och hållet ränte- och avgiftsfria.
Skulle tvist uppkomma om innehållet i något villkor som har
avtalats endast muntligen, bör kreditgivaren anses ha bevisbördan för
sin ståndpunkt.
Vid sidan av den allmänna bestämmelsen i 9 § finns i lagen flera
särskilda regler om att avtalsvillkor måste finnas med i det skriftliga
avtalet för att kreditgivaren skall kunna åberopa dem mot konsumen-
ten; se bl.a. 11, 12 och 21 §§. Vidare finns - på grund av att lagen
är tvingande - bestämmelser som innebär att vissa villkor är ogiltiga
oavsett om de har tagits in i det skriftliga avtalet eller inte. Regeln i
9 § andra stycket har alltså betydelse endast för sådana muntliga av-
talsvillkor till konsumentens nackdel som hade varit giltiga, om de
hade tagits in i det skriftliga avtalet, och som inte nämns särskilt i
lagen.
Ett nära samband med reglerna i andra stycket har kreditgivarens
skyldighet enligt 7 § att före avtalsslutet informera konsumenten om
vissa villkor. Se i övrigt specialmotiveringen till 7 § om förhållandet
mellan informationsskyldigheten och kravet på skriftlig form.
I tredje stycket undantas vissa kreditavtal från kravet på skriftform.
Det gäller för det första de s.k. fakturakreditema. Undantaget är
utformat så att skriftligt avtal inte behövs när kredittiden är högst 45
dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på en gång. Med uttrycket
"engångskrediter" avses krediter med ett fast lånebelopp till skillnad
113
8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
från löpande krediter. Undantaget omfattar alltså inte sådana löpande
krediter vars betalningsvillkor i och för sig är snarlika dem som gäller
vid vanliga fakturakrediter.
Normalt uppkommer inga problem att avgöra från vilken tidpunkt
de 45 dagarna skall räknas. När det gäller vissa tjänster eller
produkter som tillhandahålls löpande mot betalning i efterskott -
såsom telefon, elektricitet och vatten - får vid tillämpning av den nu
diskuterade regeln kredittiden normalt anses löpa från den tidpunkt då
fordringens storlek konstateras genom avläsning e.d., med andra ord
den tidpunkt då det finns tillräckligt underlag för ett preciserat
betalningsanspråk.
Vidare undantas från skriftlighetskravet krediter som uppgår till
högst 1 500 kr. När det gäller löpande krediter avser beloppsgränsen
kreditutrymmet. Om kreditutrymmet inte har begränsats i avtalet,
gäller skriftlighetskravet även om kreditgivaren i praktiken skulle se
till att skulden aldrig får överstiga 1 500 kr. Givetvis kan ett avtal om
att krediten inte får överstiga 1 500 kr träffas muntligen.
För tydlighets skull bör sägas att skriftligt avtal inte krävs när
kredittagaren gör "lyft" från en löpande kredit. Detta får anses framgå
direkt av första stycket där det sägs att skriftkravet gäller "avtal om
kredit". Att ett redan beviljat kreditutrymme utnyttjas kan inte sägas
innebära att det träffas ett nytt sådant avtal.
Skulle tveksamhet uppkomma om vad som har avtalats och innebär
tveksamheten därvid att det är osäkert om skriftlighetskravet gäller,
får kreditgivaren anses ha bevisbördan för sin uppfattning om vad
som har förekommit mellan parterna.
Under denna rubrik finns fyra paragrafer. Den första (10 §) behandlar
hur ränta skall anges i avtalet. Därefter kommer en paragraf, 11 §,
som reglerar ändringar i räntesatsen. I 12 § finns regler om avgifter
för konsumentkrediter. Den ljärde paragrafen, 13 §, anger kredit-
givarens skyldighet att underrätta konsumenten om ränte- och
avgiftsändringar.
10 § Ränta som tas ut för krediten skall i avtalet anges som en
räntesats motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid
obetalda delen av skulden.
(Jfr 12 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen innehåller en ny bestämmelse om hur räntan skall anges
i avtalet. Denna fråga har behandlats i avsnitt 2.6.2 i den allmänna
motiveringen. Regeln innebär för det första att det blir förbjudet att
använda den metod för ränteberäkning - s.k. rak ränta - som innebär
Prop. 1991/92:83
114
att räntan beräknas på den ursprungliga kapitalskulden oberoende av Prop. 1991/92:83
om avbetalningar har gjorts på denna. Räntan skall i fortsättningen
alltid anges som en s.k. fallande ränta, dvs. den skall beräknas på den
vid varje tid kvarstående kapitalskulden. För det andra innebär regeln
att räntan skall anges per år, vilket betyder att de i dag vanligt
förekommande avtalsvillkoren innehållande ränta per månad måste
ersättas med en uppgift om årsräntan.
Reglerna motiveras av konsumenternas intresse av att det skall vara
lätt att förstå innebörden av avtalsvillkoren. Ett villkor om rak ränta
eller ränta per månad behöver inte i och för sig vara oskäligt och
bestämmelsen har därför inte försetts med någon civilrättslig sanktion.
Det betyder att ett sådant villkor, om det förekommer trots förbudet,
i princip är giltigt. När det gäller klausuler om rak ränta är det dock
möjligt att de i vissa fall kan bedömas vara oskäliga enligt 36 §
avtalslagen.
Skulle ränta anges som rak ränta eller på annat sätt än som årsränta
måste det i regel anses att kreditgivaren har "underlåtit att lämna
information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt".
Därmed blir marknadsföringslagens regler tillämpliga i enlighet med
vad som sägs i 8 §.
11 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
(Jfr 13 och 14 §§ i promemorians lagförslag)
Paragrafen, som är ny, innehåller regler som begränsar kreditgivarens
rätt att höja räntan under löpande avtalsperiod. Kreditgivaren blir
också skyldig att tillämpa samma principer vid räntesänkning som vid
höjning av räntan. Den allmänna motiveringen för dessa nya regler
finns i avsnitt 2.6.1.
I första stycket sägs att förutsättningarna för ändringar i räntesatsen
skall anges i avtalet. Finns det ingen klausul om ändring av räntan,
löper avtalet med fast ränta. Det innebär att den ursprungligen
fastställda räntesatsen gäller under hela avtalstiden. Angående vilken
ränta som skall gälla om ingen räntesats alls finns angiven i det
skriftliga avtalet, se specialmotiveringen till 9 §.
Innehåller avtalet en föreskrift om ränteändringar, skall andra och
tredje styckena tillämpas.
115
Att förutsättningarna för ränteändringar skall anges innebär att Prop. 1991/92:83
avtalet måste innehålla en uppräkning av de omständigheter som
berättigar resp, förpliktar kreditgivaren att ändra räntan. Av andra
stycket framgår vilka omständigheter som därvid kommer i fråga när
det gäller räntehöjningar. Att förutsättningarna för ändringar skall
anges innebär inte att det måste preciseras hur den nya räntan
närmare bestämt skall räknas fram. En sådan precisering går ofta inte
att göra.
Ett avtalsvillkor om ränteändring måste formuleras så att det
framgår om kreditgivaren alltid är skyldig att ändra räntan när en
händelse som berättigar honom till det har inträffat, eller om han har
frihet att avstå. I det sammanhanget får dock bestämmelsen i tredje
stycket betydelse.
Enligt andra stycket får räntehöjningar ske endast i den utsträckning
som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade upplånings-
kostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.
Med "kreditpolitiska beslut" avses här alla offentligrättsliga beslut
som direkt avser kreditmarknaden och därigenom påverkar kredit-
givarnas kostnader, t.ex beslut om ändringar i kassakrav eller
kapitalkrav.
Vad som avses med ökade upplåningskostnader för kreditgivaren
torde stå klart. Främst avses uppgångar i det allmänna ränteläget,
vilka normalt medför fördyringar för kreditgivaren. Men även andra
räntehöjningar som påverkar kreditgivarens upplåning ger en rätt att
höja räntan. Även en räntehöjning i utlandet kan därigenom i vissa
fall ge kreditgivaren en sådan rätt.
Slutligen får alltså räntan höjas även vid andra kostnadsökningar
som kreditgivaren "inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks".
Av denna lydelse framgår att kreditgivaren inte får kompensera sig
genom räntehöjningar för vad som kan anses vara normal inflation.
Däremot kan exempelvis vissa växelkursförändringar eller vissa beslut
av statsmakterna, som inte är "kreditpolitiska" men som ändå
påtagligt påverkar kreditgivarens kostnader, ge kreditgivaren rätt att
höja räntan.
Räntehöjningar får bara ske "i den utsträckning som det motiveras
av" den inträffade förändringen. Det är givet att det är utomordentligt
svårt att avgöra säkert vilken räntehöjning som är motiverad i ett
enskilt fall. Dels är det ofta svårt att bedöma i vilken utsträckning
kreditgivaren drabbas av en viss kostnadsökning, dels är det ofta långt
ifrån självklart i vilken mån kostnadsökningen skall drabba just den
ifrågavarande krediten genom en räntehöjning.
Det sagda innebär att regeln i andra stycket måste uppfattas som en
allmän handlingsregel snarare än som en preciserad föreskrift. Den
innebär dock att kreditgivarna måste vara beredda att inför tillsyns-
116
myndigheterna ange grunderna för en räntehöjning. Vidare klargör Prop. 1991/92:83
regeln att inga andra skäl än de nämnda får åberopas. Det betyder
exempelvis att kreditgivaren inte kan höja räntan för att låntagarens
förbindelser med kreditgivaren allmänt sett har försämrats eller för att
kreditgivaren bedömer säkerheten mindre värd än när avtalet ingicks.
En annan sak är om säkerheten försämrats i en sådan omfattning att
kreditgivaren har rätt att säga upp krediten till omedelbar betalning
(se 21 § första stycket 4). Då kan han givetvis i stället erbjuda
kredittagaren ett nytt avtal med högre räntesats än tidigare.
Av regeln följer självfallet också att kreditgivaren inte - som har
förekommit - kan hänvisa till enbart exempelvis "de grunder som
kreditgivaren vid var tid tillämpar för krediter av detta slag".
För tydlighets skull bör tilläggas att den förändring som åberopas
för en räntehöjning måste ha inträffat efter den föregående räntejuste-
ringen.
Till följd av lagens tvingande karaktär får ett avtalsvillkor som
avviker från bestämmelsen i andra stycket inte tillämpas till nackdel
för konsumenten. Konsekvensen av en sådan ogiltighet blir att räntan
inte får ändras i enlighet med villkoret till konsumentens nackdel.
Höjningar av räntan som kreditgivaren har gjort utan att ha rätt till
det skall justeras. Har kredittagaren betalat ett för högt belopp till
kreditgivaren är denne skyldig att återbetala mellanskillnaden.
I tredje stycket slås fast att kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett
avtalsvillkor om ränteändringar på samma sätt till konsumentens
förmån som till hans nackdel. Kreditgivaren är alltså skyldig att se
till att det inte råder obalans i detta avseende till konsumentens
nackdel. Kravet på balans gäller i fråga om storleken på ränteändring-
ama men innebär också att kreditgivaren i jämförbara fall är skyldig
att agera lika snabbt för att sänka räntan som för att höja den.
Konsumenten får alltså inte missgynnas vid tillämpning av en
ränteändringsklausul.
Givetvis är det i praktiken svårt att avgöra i vad mån en ränte-
ändring är motiverad av en viss förändring (se ovan angående andra
stycket). Tillämpningsproblem uppstår särskilt i det fallet att ränte-
ändringsvillkoret i avtalet innebär att kreditgivaren har rätt men inte
skyldighet att ändra räntan, om vissa förutsättningar uppstår.
Rimligast förefaller då vara att ge regeln den innebörden att kredit-
givare som har utnyttjat möjligheten att höja räntan är skyldiga att
sänka den, om förutsättningarna för det uppstår. En kreditgivare som
haft rätt att höja räntan men inte utnyttjat den rätten bör däremot
anses ha motsvarande utrymme att inte sänka räntan. Sedan detta
utrymme förbrukats, bör han dock vara skyldig att sänka räntan. Med
hänsyn till svårigheterna att mera exakt beräkna utrymmet (jfr vad
som sagts ovan beträffande andra stycket) får det förda resonemanget
emellertid ses mera som en princip än som en beräkningsteknik.
117
Att kreditgivaren är skyldig att lämna information om ränte- Prop. 1991/92:83
ändringar till konsumenten framgår av 13 §.
12 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta, betala
särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan ersättning
avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om avgiften
har angetts särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får avgift
tas ut särskilt för varje sådan kostnad.
I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren
får ändra de avgifter som tas ut för krediten.
Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i
den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som
skall täckas av avgifterna.
(Jfr 15 § i promemorians lagförslag)
Också denna paragraf är ny. Den innehåller bestämmelser om vad
som krävs för att kredittagaren skall ha rätt att - vid sidan av eller i
stället för ränta - ta ut avgifter för krediten (första stycket). Den
innehåller också regler som begränsar kreditgivarens rätt att ändra
avgifterna för krediten. Den allmänna motiveringen för dessa nya
bestämmelser finns i avsnitt 2.7.
Bestämmelserna i första stycket klargör att kredittagaren är skyldig
att - utöver eller i stället för ränta - betala ersättning till kreditgivaren
för krediten bara om två förutsättningar är uppfyllda. Den ena
förutsättningen är att skyldigheten är intagen i avtalet. En kreditgivare
som - utöver eller i stället för ränta - vill ha ersättning (i vilken form
det vara må) av kredittagaren för krediten måste alltså se till att detta
anges i avtalet. Den andra förutsättningen är att den ersättning som
kreditgivaren betingar sig motsvarar kostnader som kreditgivaren har
för krediten. Detta innebär att det - vid sidan av ränta - inte får tas ut
ersättning av konsumenten för annat än kostnader som kreditgivaren
har för krediten. Som exempel på sådana kostnader kan anges
uppläggningskostnader, kostnader för värdering av säkerheter och
aviseringskostnader.
Däremot är inte kreditgivarens kostnader för exempelvis allmän
administration hänförliga till krediten i den mening som här avses.
Detsamma gäller kostnader för exempelvis anställda som arbetar i
inlåningsverksamhet eller med andra kredittyper än den aktuella. En
kostnad för en resurs i kreditgivarens organisation bör anses hänförlig
till krediten endast i den mån resursen används för hanteringen av
krediten.
Bestämmelserna i första stycket innebär att kreditgivarna har
möjlighet att låta varje kredit eller grupp av krediter belastas av de
kostnader som just den krediten eller gruppen av krediter medför för
118
kreditgivaren. Detta har från kreditgivarhåll ansetts vara betydelse- Prop. 1991/92:83
fullt.
Det kan emellertid antas att kreditgivarna kommer att tillämpa vissa
schabloniserade avgifter för t.ex. låneuppläggning och avisering. Det
får - vid sidan av den möjlighet som varje enskild konsument har att
få avgiftens avtals- och lagenlighet prövad - ankomma på tillsyns-
myndigheterna att övervaka bl.a. att dessa avgifter håller sig inom de
i förevarande stycke angivna ramarna.
Bestämmelserna gäller endast för sådan särskild ersättning som tas
ut "för krediten". Med detta uttryck avses samma avgränsning som
i uttrycket "avgifter som tas ut för krediten" i andra stycket.
Avgränsningen behandlas mera ingående i specialmotiveringen till det
stycket. Se även de uttalanden om uttrycket "för krediten" som görs
i specialmotiveringen till 2 §.
Bestämmelserna är följaktligen inte tillämpliga på sådana avgifter
som inte kan sägas utgöra ersättning för krediten som sådan,
exempelvis påminnelseavgifter och övertrasseringsavgifter. Sådana
avgifter behöver alltså inte motsvara kostnader för kreditgivaren.
Däremot måste de anges i ett skriftligt avtal till följd av bestäm-
melserna i 9 §.
Det bör observeras att bestämmelserna i första stycket har utformats
så att de blir tillämpliga på den del av ett avbetalningstillägg som inte
utgör ränta. Denna del av ett avbetalningstillägg måste således avse
kostnader som kreditgivaren har för krediten.
Av andra meningen i första stycket framgår, att kreditgivaren - om
olika kostnader för krediten kan särskiljas - har rätt men inte
skyldighet att ta betalt särskilt för varje sådan kostnad. Kreditgivaren
kan alltså välja om han i avtalet skall betinga sig en avgift som täcker
alla kostnader eller om han där skall ange olika avgifter för de olika
kostnaderna. Han kan också baka ihop vissa av kostnaderna till en
avgift men ta ut särskilda avgifter för de övriga.
Bestämmelserna i första stycket innebär att avgifter i avtalet måste
anges med belopp. Det räcker således inte med att ange i avtalet att
en viss typ av avgift tas ut.
Regeln i andra stycket bygger på en bestämmelse i EG-direktivet.
Det föreskrivs att avtalet skall innehålla en uppgift om de förutsätt-
ningar som gäller för ändringar i de avgifter som tas ut för krediten.
Uttrycket "avgifter som tas ut för krediten" innefattar en viss
begränsning såtillvida att regeln inte omfattar sådana avgifter som inte
kan anses vara avgifter "för krediten" i egentlig mening. Detta är
samma begränsning som gäller i definitionen av "kreditkostnad" och
därmed i definitionen av "effektiv ränta". (Jfr även uttrycket
"ersättning för krediten" i första stycket.) Det är inte alltid lätt att
avgöra vad som är "avgifter för krediten" och vad som inte är det.
Gränsen är i någon mån flytande och får preciseras i rättspraxis. För
119
kreditgivarna kan uttalanden från tillsynsmyndigheterna ge vägled-
ning. Som ett riktmärke kan tjäna att ersättning för vad som kan
betecknas som "bastjänster" är avgifter för krediten, medan ersättning
för "tilläggstjänster" normalt inte tillhör denna kategori. Det betyder
att vissa avgifter ibland är hänförliga till kreditkostnader, ibland inte.
Det kan gälla exempelvis kostnader för kontoutdrag. Det får anses
tillhöra "bastjänsterna" att kreditgivaren tillhandahåller ett mindre
antal sådana utdrag. I den mån någon kredittagare vill ha kontoutdrag
tätare kan det däremot ses som en tilläggstjänst, varvid avgiften för
sådana kontoutdrag kan ändras utan den begränsning som stadgas i
paragrafen.
Den nu angivna begränsningen innebär att regeln främst synes få
betydelse för aviseringsavgifter och för de årsavgifter som tas ut för
de flesta kontokrediter. Exempelvis övertrasseringsavgifter, påmin-
nelseavgifter, småtransaktionsavgifter och uttagsavgifter omfattas inte
av regeln. Regeln i 9 § om krav på skriftform innebär dock att dessa
avgifter måste nämnas i det skriftliga kreditavtalet för att kredit-
givaren skall ha rätt att debitera kredittagaren. Vill kreditgivaren ha
möjlighet att ändra en sådan avgift till konsumentens nackdel, måste
även detta klargöras i det skriftliga avtalet.
I fråga om "avgifter för krediten" måste alltså avtalet ange de
omständigheter som berättigar resp, förpliktar kreditgivaren att ändra
avgifterna. Finns det ingen föreskrift om förutsättningarna för ändring
av avgifterna, får de ursprungliga beloppen inte höjas under avtals-
tiden.
I tredje stycket sägs att avgifter för krediten får ändras till konsu-
mentens nackdel endast i den utsträckning som det motiveras av
ökningar av de kostnader som skall täckas av avgiften. Kreditgivarna
kan alltså inte ändra dessa avgifter endast i syfte att försöka påverka
kredittagamas beteende. Genom att även tredje stycket är begränsat
till "avgifter för krediten" har kreditgivaren däremot frihet att ändra
andra avgifter i sådant syfte, exempelvis påminnelseavgifter,
övertrasseringsavgifter och avgifter för små och många transaktioner.
Friheten begränsas dock givetvis av kravet på iakttagande av god
kreditgivningssed (5 §).
Regeln innebär att exempelvis en höjning av aviseringsavgiften för
en kredit skall vara motiverad av att kostnaderna för de ifrågavarande
aviseringama har stigit sedan föregående höjning. Det är sällan
möjligt att exakt ange hur stor avgiftshöjning som är motiverad,
varför bestämmelsen delvis får ses som en allmän handlingsregel för
kreditgivarna och en utgångspunkt för tillsynsmyndigheternas kontroll.
Regeln klargör dock dessutom att inga andra skäl än kostnadsökningar
kan åberopas för att höja avgifterna.
Prop. 1991/92:83
120
En avgift eller avgiftshöjning som strider mot reglerna i denna
paragraf gäller inte mot kredittagaren. Skulle denne ha betalat avgiften
resp, den högre avgiften är kreditgivaren återbetalningsskyldig.
I 13 § stadgas att kreditgivaren skall underrätta kredittagaren om
avgiftshöjningar.
13 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade
ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast
när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till
konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-
rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.
(Jfr 14 § andra meningen i promemorians lagförslag; i övrigt saknas
motsvarighet i promemorians lagförslag)
Paragrafen är ny och saknar motsvarighet i promemorian. Den
innehåller ett krav på information om ränte- och avgiftsändringar.
Den allmänna motiveringen återfinns beträffande ränteändringar i
avsnitt 2.6.1 och beträffande avgiftsändringar i avsnitt 2.7.
Kreditgivaren är skyldig att underrätta konsumenten om ränte- och
avgiftsändringar senast när ändringen börjar gälla. Underrättelsen kan
lämnas, förutom genom ett särskilt meddelande till konsumenten,
genom annonsering i dagspressen. Lämnas informationen på detta
sätt, skall dock konsumenten ges ett meddelande om ändringen med
nästa avisering eller kontoutdrag.
Ett meddelande i samband med en avisering måste uttryckligen tala
om att räntan resp, någon avgift ändrats. Det räcker således inte att
den aktuella räntesatsen resp, aktuellt avgiftsbelopp anges.
I fråga om avgiftsändringar gäller kravet naturligtvis bara beträf-
fande sådana avgifter som hör samman med krediten i fråga.
Bestämmelsen anger minimiföreskrifter för informationen. God
kreditgivningssed kan ibland fordra mer av kreditgivaren, exempelvis
att informationen lämnas tidigare än som anges i paragrafen. Särskilt
när det gäller ränte- eller avgiftshöjningar som beror huvudsakligen
på den enskilde kreditgivarens speciella förhållanden har konsumenten
ofta ett berättigat intresse av att få beskedet i så god tid att han har
möjlighet att säga upp krediten innan höjningen träder i kraft.
Det föreskrivs inte någon sanktion för förseelser mot bestämmelsen.
Det ankommer på tillsynsmyndigheterna att övervaka att informations-
kravet iakttas. Tillsynsmyndigheterna kan också genom rekommen-
dationer och överenskommelser med kreditgivarna precisera vad som
bör krävas i fråga om information om ränte- och avgiftsändringar.
Prop. 1991/92:83
121
Kontantinsats vid kreditköp Prop. 1991/92:83
Under denna rubrik finns två paragrafer. Den ena, 14 §, anger vad
som gäller beträffande kontantinsats vid kreditköp. Den andra, 15 §,
innehåller en bestämmelse om sanktioner vid brott mot 14 §. De båda
paragraferna behandlas i det följande tillsammans.
14 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen
i enlighet med god kreditgivningssed. Kontantinsatsen skall motsvara
minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden
föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får
låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en
överenskommelse mellan denne och säljaren.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen
(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-
ningsvillkor vid kreditköp.
(Jfr 16 § i promemorians lagförslag)
15 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen
(1975:1418).
(Jfr 17 § i promemorians lagförslag)
Reglerna om kontantinsats är oförändrade (jfr 8, 9 och 30 §§ i den
gamla konsumentkreditlagen) sånär som på att uttrycket "god
kreditgivningssed" ersatt det tidigare "god sed på marknaden".
Dessutom har vissa språkliga justeringar gjorts. Den allmänna
motiveringen i denna del finns i avsnitt 2.5. Avsikten är att bestäm-
melserna skall tillämpas som tidigare, varför här kan hänvisas till
specialmotiveringen till de gamla bestämmelserna, se prop.
1976/77:123 s. 166 f. Beträffande vissa företeelser som kan uppfattas
som försök till kringgåenden av kravet på kontantinsats hänvisas till
den allmänna motiveringen.
Att märka är att det för närvarande inte gäller några särskilda
sådana föreskrifter om kontantinsats som nämns i 14 § tredje stycket.
Under denna rubrik finns tre paragrafer. Den första, 16 §, handlar
om konsumentens rätt i s.k. trepartsförhållanden. Den andra, 17 §,
förbjuder användningen av vissa typer av fordringshandlingar i
samband med kreditköp. I 18 § klargörs att bestämmelserna i 16 och
17 §§ om kreditköp gäller också vid kredit i samband med konsu-
menttjänster.
122
16 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett Prop. 1991/92:83
kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma
invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.
Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt
kreditavtalet.
Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra
mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning
till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.
Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att
ta emot betalningen eller inga överenskommelsen och inte heller om
köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig
kunskap om detta.
Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på
återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-
tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.
Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har
mottagit av köparen med anledning av krediten.
(Jfr 18 § i promemorians lagförslag)
Denna paragraf motsvarar i stora delar 10 § i den tidigare lagen, men
ett par viktiga tillägg har gjorts. Paragrafen, som handlar om
konsumentens rätt i s.k. trepartsförhållanden, har behandlats i den
allmänna motiveringen under avsnitt 2.10.
Inledningsvis bör anmärkas att förhållandet mellan första stycket -
som är nytt - och andra stycket är relativt komplicerat. I huvudsak
kan detta förhållande beskrivas på följande sätt. Medan första stycket
avser alla konsumentkrediter gäller andra stycket bara vid kreditköp
(och genom hänvisningen i 18 § även vissa tjänster på kredit). Medan
första stycket gäller bara vid fordringsöverlåtelse och bara beträffande
invändningar som har sitt ursprung i tiden före överlåtelsen, gäller
andra stycket även vid låneköp och kontoköp samt även beträffande
vissa invändningar om sådant som inträffat efter en överlåtelse av
fordringen. Härav framgår att det finns en viss överlappning styckena
emellan.
Första stycket i paragrafen är alltså en nyhet. Bestämmelsen avser
den situationen att kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett
kreditavtal. Konsumenten har då rätt att mot förvärvaren göra
gällande samma invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra
mot den ursprunglige kreditgivaren. Som sagts gäller bestämmelsen
- till skillnad från 10 § i den gamla lagen och till skillnad från andra
och tredje styckena i den nya lagen - för alla konsumentkrediter. Den
gäller således även för vanliga lån och fristående löpande krediter.
Bestämmelsen gäller även vid kreditköp i den situationen att kredit-
givaren har överlåtit sin fordran och förvärvaren kräver köparen på
betalning. Däremot gäller den inte vid kreditköp i köparens förhållan-
123
de till den ursprunglige kreditgivaren. Då får i stället andra stycket Prop. 1991/92:83
tillämpas.
En motsvarighet till regeln i första stycket finns i 27 § skulde-
brevslagen, vilken gäller för enkla skuldebrev men därutöver anses
analogt tillämplig på andra icke löpande fordringar. Bestämmelsen i
konsumentkreditlagen får betydelse därigenom att den är tvingande till
konsumentens förmån och således inte - som skuldebrevslagens regel
- kan avtalas bort genom en s.k. cut-off-klausul.
Alla typer av invändningar omfattas av första stycket, bl.a.
invändningar om avtalsrättslig ogiltighet och invändningar om att
konsumenten har träffat en överenskommelse med den ursprunglige
kreditgivaren som inte framgår av det skriftliga avtalet. Skulle
konsumenten exempelvis av den ursprunglige kreditgivaren ha fått ett
betalningsanstånd som går längre än det skriftliga avtalet, kan han
åberopa detta även gentemot förvärvarens krav. Detta gäller - liksom
i övrigt enligt bestämmelsen - oberoende av förvärvarens eventuella
goda tro om invändningens existens.
En skillnad jämfört med 27 § skuldebrevslagen är att den bestäm-
melsen - men inte den nu berörda - särskilt nämner skuldebrev som
upprättats för skens skull. Det sägs i 27 § skuldebrevslagen att
avtalslagen skall gälla beträffande sådana skenavtal. Avtalslagens regel
finns i 34 § och innebär att den som förvärvar en handling som
upprättats för skens skull får åberopa den, om han vid förvärvet är i
god tro om skeninvändningen. Denna regel i avtalslagen gäller alltså
framför 27 § skuldebrevslagen. Den gäldenär som medverkar i en
skenhandling anses få skylla sig själv.
Att konsumentkreditlagens regel tiger om skenhandlingar innebär
inte att konsumenten skulle ha rätt att åberopa en invändning om sken
gentemot en förvärvare i vidare mån än som sägs i 34 § avtalslagen.
Skenavtal kan inte anses över huvud taget rymmas under definitionen
på konsumentkrediter i 1 §. Lagen blir alltså över huvud taget inte
tillämplig. I stället gäller 34 § avtalslagen även när det är en
konsument som är gäldenär enligt ett skenavtal.
Också en invändning om kvittning som konsumenten hade kunnat
göra mot överlåtaren omfattas av bestämmelsen. Här gäller dock även
regeln i 28 § skuldebrevslagen, som innebär att gäldenären får
använda en motfordran som han har mot överlåtaren för kvittning
gentemot förvärvaren, under förutsättning dels att motfordringen
uppkom innan gäldenären blev i ond tro om överlåtelsen, dels att
motfordringen förföll senast samtidigt med huvudfordringen. Eftersom
skuldebrevslagens regel är dispositiv kan dock bestämmelsen i
konsumentkreditlagen få betydelse om parterna avtalat bort kvittnings-
rätten i skuldebrevslagen. Då är emellertid att märka att regeln i 16 §
första stycket nya konsumentkreditlagen är begränsad till invändningar
som kunde göras vid överlåtelsen. Konsumenten kan därför inte enligt
124
denna regel för kvittning mot förvärvarens krav åberopa en fordran
som han har skaffat sig gentemot överlåtaren efter överlåtelsen.
Som sagts ovan gäller första stycket även vid kreditköp, nämligen
i den situationen att en kreditgivare (som kan vara t.ex. säljaren) har
överlåtit kreditfordringen. Om exempelvis en avbetalningssäljare har
överlåtit sin fordran till ett finansbolag, kan köparen gentemot
finansbolagets krav göra invändningar om bl.a. fel i den köpta varan.
Detta kan han emellertid göra även enligt andra stycket, som i denna
del motsvarar 10 § första stycket i den gamla konsumentkreditlagen.
Konsumentens rätt enligt första stycket har därför inte någon
nämnvärd självständig betydelse vid kreditköp vid sidan av rätten
enligt andra stycket. I speciella fall kan dock första stycket få
betydelse även vid kreditköp, nämligen när det gäller vissa invänd-
ningar som inte omfattas av regeln i andra stycket. Det gäller
exempelvis invändning om kvittning med en motfordran som köparen
hade mot överlåtaren redan före överlåtelsen.
Regeln i första stycket gäller inte när kreditgivarens rättigheter har
manifesterats i ett löpande skuldebrev eller en växel. Då gäller i
stället skuldebrevslagens resp, växellagens regler om gäldenärens rätt
att göra invändningar. Det har inte ansetts nödvändigt att uttryckligen
påpeka detta i lagen. Att de nämnda reglerna tar över konsument-
kreditlagens bestämmelse framgår indirekt av 17 § första stycket, som
motsvarar 11 § första stycket i den tidigare lagen.
I andra meningen i stycket sägs att detsamma som vid överlåtelse
gäller vid pantsättning av kreditgivarens rättigheter. Denna regel har
en direkt motsvarighet i 10 § skuldebrevslagen.
Regeln i första meningen i andra stycket motsvarar helt och hållet
det tidigare första stycket i 10 §. Beträffande tillämpningen kan
hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 169 f. Det kan även hänvisas till
genomgången av gällande rätt i promemorian (s. 122 f.). Att märka
är dock att de där refererade rättsfallen kommer att förlora i betydelse
genom den utvidgning av konsumentskyddet som nu sker genom
bestämmelsen i förevarande andra styckes andra mening.
Den viktigaste nyheten i 16 § är bestämmelsen i andra meningen i
andra stycket. Enligt denna regel har konsumenten en mycket
vidsträckt rätt att tillgodoräkna sig betalningar som han felaktigt har
gjort till säljaren i stället för till kreditgivaren, liksom överenskom-
melser om krediten som han har träffat med säljaren trots att denne
inte var behörig. Endast om konsumenten har handlat - på närmare
angivet sätt - uppsåtligt eller grovt oaktsamt, förlorar han rätten att
åberopa en sådan betalning eller överenskommelse.
Konsumenten far inte tillgodoräkna sig betalningar till säljaren eller
överenskommelser med denne, om han visste att säljaren saknade
behörighet. Det skall vara fråga om en faktisk vetskap härom, alltså
en subjektivt ond tro. Härav framgår att det inte alltid räcker med att
Prop. 1991/92:83
125
konsumenten har fått ett besked om att överlåtelse eller pantsättning
har skett och därför kanske är i "normal ond tro" (jämför rättsfallen
NJA 1986 s. 44, NJA 1986 s. 696 och NJA 1989 s. 671). Om han
inte rent faktiskt har insett innebörden av ett sådant besked, alltså att
säljaren inte längre har rätt att ta emot betalning eller att ingå
överenskommelser som avser kreditfordringen, kan han gentemot
kreditgivaren åberopa en felaktig betalning till säljaren eller en
överenskommelse med denne.
Med faktisk vetskap jämställs att köparen uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet underlåtit att skaffa sig kunskap. Härmed avses i första
hand rena missbruksfall, dvs. att köparen avsiktligt håller sig
ovetande. Praktiskt sett viktigare torde dock vara fall där köparen av
nonchalans eller uppenbart ointresse ignorerar meddelanden om vem
som är rätt betalningsmottagare.
För att kreditgivaren skall kunna hävda att köparen varit grovt
oaktsam bör det krävas att han på ett så tydligt sätt som möjligt sökt
göra denne uppmärksam på att säljaren inte är behörig. En överlå-
telse- eller pantsättningsmening på ett avbetalningskontrakt bör
sålunda formuleras så att det därav klart framgår att köparen kan få
betala på nytt om han betalar till säljaren eller på något annat sätt gör
upp med denne. Men även om kreditavtalet är alldeles tydligt i detta
avseende är konsumenten alltså skyddad av regeln så länge han inte
kan anses ha förfarit grovt oaktsamt. Kan det förmodas att köparen
gjort sitt bästa för att göra rätt för sig, bör han bli skyldig att betala
på nytt endast om hans misstag är alldeles oförsvarligt.
Vid kontoköp kommer bedömningen av vad köparen visste i
praktiken helt och hållet att avse frågan om denne insett innebörden
och förstått konsekvenserna av att kreditgivaren är en annan än
säljaren. Därvid är det naturligtvis ofrånkomligt att vars och ens
personliga kunskap och förutsättningar i övrigt kan få betydelse för
prövningen. Dessa förhållanden blir ändå mindre betydelsefulla när
som här prövningen avser vetskap än när den avser "vanlig ond tro".
I praktiken torde man i de flesta fall vid kontoköp kunna utgå från
att köparen vet att han skall betala sin skuld till kreditgivaren och
inte till säljaren. Misstag torde uppkomma i mycket få fall. Regeln
torde främst få betydelse om säljaren bedrägligt försöker få köparen
att betala till honom. Regeln innebär för dessa fall i praktiken att det
är kreditgivaren och inte köparen som bär risken för att sådana
bedrägeriförsök lyckas.
Vid kontoköp torde det ytterst sällan kunna hävdas att köparen
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att skaffa sig kunskap
om säljarens bristande behörighet.
Bevisbördan för konsumentens vetskap bör i princip ligga på
kreditgivaren. Därvid måste det dock naturligen ankomma på
konsumenten att visa på omständigheter som gör att det åtminstone
Prop. 1991/92:83
126
framstår som sannolikt att han inte hade den relevanta vetskapen. Om Prop. 1991/92:83
den underrättelse som lämnas till konsumenten om en överlåtel-
se/pantsättning mycket tydligt anger att köparen inte får betala till
säljaren eller med denne träffa överenskommelser som berör krediten,
bör kreditgivaren så gott som alltid vara skyddad om det framgår att
köparen har haft tillfälle att läsa underrättelsen. Kontokreditgivare
torde ha anledning att klargöra att en skuld på kontot minskar bara
genom betalningar till kreditgivaren och inte påverkas av överenskom-
melser med säljaren i efterhand.
Om det hävdas att konsumenten handlat uppsåtligt eller grovt
oaktsamt, bör kreditgivaren i princip ha bevisbördan för sitt påstående
om vad som förekommit.
Under remissbehandlingen har diskuterats hur bestämmelserna i
andra stycket skall tillämpas i exempelvis det fallet att någon anställd
hos säljaren ger felaktiga upplysningar om betalningsanstånd eller
andra kreditvillkor och köparen åberopar dessa upplysningar mot
kreditgivaren. I den mån ett uttalande från säljaren får formen av en
utfästelse rörande kreditavtalet, får det anses vara fråga om en
överenskommelse i den mening som avses i regeln. Ett sådant
uttalande som görs av en anställd hos säljaren kan därför åberopas
mot kreditgivaren under förutsättning att den anställde var behörig att
företräda säljaren enligt allmänna regler om representation.
Lämnas de felaktiga upplysningarna redan när kreditavtalet ingås,
kan de få betydelse för avtalets innehåll. Då saknar bestämmelserna
i förevarande stycke i princip betydelse.
Liksom beträffande invändningar enligt första stycket gäller att de
nu diskuterade invändningarna faller, om en löpande handling har
utfärdats och överlåtits. Att upprätta en löpande handling är visser-
ligen förbjudet och straffbart i dessa fall (se 17 §), men handlingen
blir trots förbudet inte ogiltig utan får alla de rättsliga verkningar som
framgår av skuldebrevslagen och växellagen.
Tredje stycket överensstämmer helt med andra stycket i 10 § i den
tidigare konsumentkreditlagen bortsett från någon språklig justering.
Bestämmelserna ger konsumenten rätt att rikta anspråk i anledning av
ett kreditköp mot kreditgivaren. Konsumenten behöver inte först kräva
betalt av säljaren utan kan vända sig direkt mot kreditgivaren. En
inskränkning i kreditgivarens ansvar ligger däri att han aldrig blir
skyldig att betala mera än han har mottagit av köparen med anledning
av krediten. Se i övrigt prop. 1976/77:123 s. 170 f.
17 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen
ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av
kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett
av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne
ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt
127
att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld- Prop. 1991/92:83
förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är
utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms
till böter.
(Jfr 19 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen föreskriver förbud mot utfärdande av löpande fordrings-
handlingar vid kreditköp. På grund av regeln i 18 § gäller den även
för vissa tjänster på kredit. Den motsvarar 11 § i den gamla lagen.
I paragrafen har endast språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Här kan därför hänvisas till de uttalanden som gjordes vid tillkomsten
av den gamla lagen (prop. 1976/77:123 s. 172 f.).
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.10 i den allmänna motive-
ringen.
18 § Bestämmelserna i 16 § andra och tredje styckena samt 17 §
gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §
angående köp.
(Jfr 20 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen innehåller, i fråga om sådana tjänster som avses i
konsumenttjänstlagen, en hänvisning till reglerna i 16 och 17 §§ om
kreditköp (jfr 23 a § i den gamla lagen). Vad som har sagts i dessa
paragrafer om kreditköp gäller därför även i det fallet att en tjänst
enligt konsumenttjänstlagen har utförts på kredit. Däremot gäller det
inte beträffande andra tjänster eller nyttigheter, exempelvis hyra av
lös egendom eller reseavtal. Reglerna i 16 § andra stycket torde dock
i stor utsträckning kunna tillämpas analogt på sådana avtal. Vidare har
i fråga om dessa avtal konsumentens skydd utvidgats genom regeln i
16 § första stycket.
Under denna rubrik finns en paragraf, 19 §, som innebär ett förbud
mot s.k. avräkningsförbehåll.
19 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss
kreditfordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
(Jfr 21 § i promemorians lagförslag)
128
Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.11.2 i den allmänna motive- Prop. 1991/92:83
ringen. Den motsvarar 14 § i den gamla lagen med den utvidgningen
att den i fortsättningen gäller för alla konsumentkrediter. Den innebär
ett förbud mot s.k. avräkningsförbehåll, dvs. att kreditgivaren
förbehåller sig rätten att bestämma i vilken ordning betalningar som
kredittagaren erlägger skall avräknas på olika skulder som kredit-
tagaren har till kreditgivaren. Om kredittagaren har gjort en avbetal-
ning på en bestämd skuld, är alltså kreditgivaren skyldig att avräkna
betalningen på denna skuld. Skulle kredittagaren däremot ha gjort en
betalning som inte kan härledas till någon särskild skuld, har
kreditgivaren i enlighet med allmänna regler rätt att avräkna betal-
ningen på vilken fordran han vill.
De uttalanden om regeln som gjordes i specialmotiveringen när den
gamla lagen kom till har fortfarande giltighet (se prop. 1976/77:123
s. 177 f.). Några nämnvärda komplikationer synes inte uppkomma
för att bestämmelsen görs tillämplig på även andra konsumentkrediter
än sådana som har samband med kreditköp.
Under denna rubrik finns fem paragrafer. Den första, 20 §, anger
konsumentens rätt att betala sin skuld i förtid. Därefter följer tre
paragrafer, 21 - 23 §§, som behandlar kreditgivarens rätt att under
vissa förutsättningar få betalt i förtid. I 24 § behandlas sedan hur
kreditgivarens fordran skall beräknas vid betalning i förtid.
20 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden.
(Jfr 22 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen behandlar konsumentens rätt att lösa krediten i förtid. I
den gamla konsumentkreditlagen motsvaras den närmast av 12 §
första stycket, som dock bara gäller för kreditköp och vissa tjänster.
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.9 i den allmänna motive-
ringen.
Enligt paragrafen har konsumenten alltid rätt att betala sin skuld till
kreditgivaren i förtid. Denna princip skall tillämpas i fråga om alla
konsumentkrediter. Bestämmelsen är tänkt att tolkas så att konsumen-
ten normalt även kan betala en del av skulden i förtid.
Att konsumenten har rätt att göra förtidsbetalning innebär att
kreditgivaren inte far förbehålla sig någon ersättning för att avtalet
upphör i förtid. Detta sägs uttryckligen i 24 § första stycket andra
punkten, som också innehåller ett undantag för krediter med bunden
ränta.
129
9 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83
Ibland kan det vara komplicerat att avgöra hur mycket konsumenten Prop. 1991/92:83
skall betala när avtalet upphör i förtid. I 24 § anges vilka principer
som skall tillämpas vid den beräkningen.
21 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har
gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-
heter föreligger:
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.
2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-
fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid
olika tidpunkter.
3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.
4. Säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.
5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan
egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.
Om säkerhet som ställts för krediten utgörs av förbehåll om
återtaganderätt, har kreditgivaren rätt till betalning i förtid på grund
av försämrad säkerhet endast om konsumenten uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten avsevärt försäm-
rats.
(Jfr 23 § första stycket i promemorians förslag)
Paragrafen behandlar kreditgivarens rätt att få betalning i förtid. Den
har diskuterats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.8.
Paragrafen innehåller i stora delar en helt ny reglering. För
kreditköpens del finns det i den gamla lagen delvis en motsvarighet
i 12 § andra stycket konsumentkreditlagen. Denna regel gäller, enligt
23 a §, även för vissa tjänster. Den viktigaste förändringen är att den
nya bestämmelsen omfattar alla konsumentkrediter, således inte bara
kreditköpsfallen. Den nya regleringen medför att kreditgivarens rätt
att säga upp krediter till betalning i förtid begränsas avsevärt.
Det skall anmärkas att regeln enbart handlar om kreditgivarens rätt
att få betalning i förtid. Den berör alltså inte rätten att säga upp ett
avtal om löpande kredit på annat sätt än att den begränsar konsumen-
tens skyldighet att betala den skuld som kan utestå på krediten.
Frågan om kreditgivarens rätt att säga upp ett avtal om löpande kredit
behandlas inte i övrigt i konsumentkreditlagen. Vid bedömningen av
den frågan kan i stället bl.a. den allmänna regeln i 36 § avtalslagen
få betydelse.
I första stycket anges de omständigheter under vilka kreditgivaren
har rätt att få betalning i förtid. Det sägs uttryckligen att rätten gäller
endast i dessa fall. Uttrycket "få betalning i förtid" innefattar både det
fallet att hela eller en del av krediten sägs upp till betalning och det
fallet att betalningsvillkoren ändras så att betalningar skall erläggas
vid tidigare tidpunkter än som ursprungligen överenskommits. Det
130
utan jämförelse viktigaste fallet är att hela krediten sägs upp till Prop. 1991/92:83
betalning. I det följande diskuteras främst denna situation.
En första förutsättning för uppsägningsrätt är att kreditgivaren har
gjort förbehåll i kreditavtalet om en sådan rätt. Detta överensstämmer
med vad som hittills gällt enligt 12 § andra stycket i den gamla
konsumentkreditlagen. Har inget förbehåll gjorts, föreligger alltså
ingen uppsägningsrätt över huvud taget, utan avtalet skall gälla enligt
villkoren. Klausulen om uppsägningsrätt skall uttryckligen ange för
vilka fall kreditgivaren förbehåller sig en sådan rätt. Det räcker
således inte med att det i avtalet sägs att uppsägningsrätt föreligger
"enligt lag". Detta följer för övrigt redan därav att det inte finns
någon lagstadgad uppsägningsrätt.
Härefter anges i fem punkter de fall då uppsägning får ske under
förutsättning att förbehåll har gjorts. De första tre punkterna handlar
om betalningsdröjsmål, punkt 4 om försämring av säkerhet som ställts
för krediten och punkt 5 om befarat betalningsundandragande.
Punkterna 1 och 2 motsvarar den regel om uppsägningsrätt vid
betalningsdröjsmål som finns i den gamla konsumentkreditlagen (12 §
andra stycket) och som hittills har gällt för kreditköp och vissa
tjänster. Regeln, som innebär att dröjsmålet måste vara på visst sätt
kvalificerat, är avfattad främst med tanke på sådana avtal där
kredittagaren skall göra ett flertal avbetalningar under en förhållande-
vis lång tid. I andra fall torde främst regeln i tredje punkten komma
till användning. Vad gäller tillämpningen i övrigt kan hänvisas till de
uttalanden som gjordes i prop. 1976/77:123 s. 174 f.
Punkt 3, som är ny, avser också betalningsdröjsmål. Den har
tillkommit med tanke främst på sådana avtal där kredittagaren skall
göra glesa avbetalningar eller amortera i endast liten utsträckning. I
sådana fall passar inte bestämmelserna i punkterna 1 och 2. Det
föreskrivs att uppsägning får ske när konsumenten är "på annat sätt
i väsentligt dröjsmål med betalning".
Uttrycket "väsentligt dröjsmål" bör tolkas efter samma principer
som i andra sammanhang där väsentlighetsrekvisit förekommer. Vid
bedömningen bör sålunda främst beloppets storlek och dröjsmålets
varaktighet tillmätas betydelse, både omfattningen i kronor resp,
dagar och omfattningen i relation till kreditbeloppet resp, den totala
kredittiden. I övrigt kan innehållet i punkterna 1 och 2 tjäna som ett
riktmärke för väsentlighetsbedömningen. Nivån bör vara ungefär
densamma enligt punkt 3.
Punkt 4 är ny. Den ger kreditgivaren en rätt att säga upp krediten
- under förutsättning att han har gjort förbehåll om detta i avtalet -
när en säkerhet som har ställts för krediten har försämrats avsevärt.
Vad som har orsakat försämringen saknar betydelse (jfr andra stycket
som nar en annan regel angående återtagandeförbehåll).
131
För att uppsägningsrätt skall föreligga enligt denna punkt måste Prop. 1991/92:83
alltså säkerheten ha försämrats "avsevärt". Normal förslitning av en
villa eller en bostadsrättslägenhet kan aldrig innebära en sådan
avsevärd försämring, inte heller rimligt förutsebara nedgångar i
aktiekurser o.d. Det skall alltså röra sig om en onormal försämring.
Uttrycket "säkerhet" bör relateras till den aktuella krediten. Det
avgörande vid bedömningen bör sålunda vara om säkerheten i det
enskilda fallet har försämrats avsevärt eller inte.
Den omständigheten att egendom som ställts som säkerhet för
krediten minskat i värde i sådan omfattning att den inte utgör
betryggande säkerhet är inte i sig tillräcklig för att det också skall
kunna sägas att säkerheten försämrats avsevärt. Detta framgår redan
därav att säkerheten inte alltid är betryggande ens när den ställs. Om
säkerheten var tillräcklig från början men sedan försämrats så att den
inte längre är betryggande, kan det dock många gånger vara en
indikation på att rekvisitet "avsevärt försämrats" är uppfyllt.
Kreditgivarens uppsägningsrätt enligt denna regel gäller vid alla
konsumentkrediter, alltså även vid kreditköp och de tjänster som
i dag regleras på samma sätt som köp. När det gäller köp för vilka
säkerhet ställts i form av återtagandeförbehåll gäller dock en särskild
regel som är förmånligare för konsumenten, se andra stycket.
I punkt 5 behandlas uppsägningsrätten i det fallet att det av någon
anledning finns skäl att befara att konsumenten kommer att undandra
sig betalning. För att uppsägningsrätt skall föreligga i detta fall krävs
att det "står klart" att konsumenten kommer att undandra sig att betala
skulden. Beviskravet är alltså högt.
Den omständigheten att konsumenten undandrar sig att betala en
viss kredit innebär inte att kreditgivaren far säga upp även andra
skulder, som konsumenten kan ha till honom, till omedelbar betal-
ning.
I andra stycket finns ett undantag från regeln i första stycket 4
angående uppsägningsrätt på grund av att en säkerhet för krediten har
försämrats. Undantaget gäller återtagandeförbehåll. Att återtagande-
förbehållet minskat avsevärt i värde - vilket normalt beror på att den
egendom som förbehållet avser har varit utsatt för värdeminskning -
ger inte automatiskt kreditgivaren rätt att kräva betalt i förtid. I detta
fall får kreditgivaren en sådan rätt bara om konsumenten uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har orsakat att säkerheten har avsevärt
försämrats. Detta hänger samman främst med säkerhetens speciella
karaktär och den omständigheten att säkerheten ofta kan vara utsatt
för påtaglig värdeminskning utan att något anmärkningsvärt inträffat.
Med "grov vårdslöshet" bör här förstås detsamma som i allmänhet
avses med detta uttryck. Det skall sålunda vara fråga om ett hand-
lande eller en underlåtenhet som innebär eller gränsar till total
likgiltighet för vad som händer med säkerheten i fråga. Om kon-
132
sumenten har visat nonchalans för det värde som säkerheten represen- Prop. 1991/92:83
terar för kreditgivaren, är detta en omständighet som talar för att hans
vårdslöshet skall anses grov. Däremot kan slarv, glömska och allmänt
dåligt handlag inte konstituera grov vårdslöshet. Ett exempel på grov
vårdslöshet i detta sammanhang kan vara att konsumenten använder
en bil, som han har köpt med återtagandeförbehåll, för mycket
oaktsam köming i höga hastigheter på små vägar.
22 § Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt 21 § första stycket 1-3
gäller en uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt
då kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-
menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller
uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.
Har kreditgivaren krävt betalning i förtid enligt 21 § första stycket
1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före
utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte
dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning
enligt 21 § första stycket 4 eller 5 eller andra stycket genast efter
uppsägningen eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar
säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelserna i andra
stycket befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte
bestämmelserna i det stycket.
(Jfr 23 § andra - fjärde styckena i promemorians förslag)
I denna paragraf finns regler om uppsägningstid när kreditgivaren vill
ha betalt i förtid och om vissa möjligheter för kredittagaren att
undanröja verkningarna av en uppsägning. Bestämmelserna saknar
motsvarighet i den gamla konsumentkreditlagen.
\ första stycket finns en bestämmelse om uppsägningstid i de fall då
uppsägning till förtida betalning sker på grund av betalningsdröjsmål.
Konsumenten måste ges minst fyra veckor att betala. Tiden skall
räknas från den dag då ett meddelande om uppsägningen skickas i
rekommenderat brev till kredittagaren under dennes vanliga adress
eller, om kredittagaren får meddelandet på något annat sätt, från den
dag då uppsägningen kommer denne till handa.
Uppsägningen innebär att hela eller en del av skulden förfaller till
betalning vid uppsägningstidens utgång. Givetvis innebär inte detta att
konsumenten får ett betalningsanstånd för de delar av skulden som
förfaller före eller under uppsägningstiden. För dessa belopp är han
betalningsskyldig enligt avtalet.
Rätten till uppsägningstid gäller även när kreditgivaren, utan att
säga upp hela eller en del av skulden till omedelbar betalning, kräver
att amorteringstakten skall öka.
När kreditgivaren har rätt till betalning i förtid på grund av
omständigheter som sägs i punkt 4 eller punkt 5 i 21 § första stycket
133
är han inte skyldig att medge konsumenten någon uppsägningstid. Prop. 1991/92:83
Skulden förfaller till betalning vid anfordran, om inte kreditgivaren
särskilt medger annat. Att skulden inte förfaller till betalning redan
genom att någon förutsättning enligt punkt 4 eller punkt 5 inträder
- och alltså utan uppsägning - framgår av bestämmelserna i andra
stycket. Där sägs att konsumenten kan slippa betala omedelbart genom
att vidta åtgärder "genast efter uppsägningen".
Uppsägningstiden tas till utgångspunkt för bestämmelserna i andra
stycket. Enligt dessa bestämmelser kan konsumenten uppnå att
skyldigheten att betala i förtid bortfaller, om han före uppsägnings-
tidens utgång betalar vad som har förfallit jämte dröjsmålsränta eller
- när uppsägningen gjorts enligt 21 § första stycket 4 eller 5 - om han
genast eller inom medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet
för fordringen.
Om grunden för uppsägningen är att säkerheten har försämrats eller
att betalningsundandragande befaras, måste alltså konsumenten i
normalfallet ställa säkerhet "genast". Han måste därmed i princip ha
säkerheten omedelbart tillgänglig och har bara den tid på sig som kan
krävas för att vidta de nödvändiga praktiska åtgärderna. Kreditgivaren
behöver inte vänta på att konsumenten gör efterforskningar för att
undersöka om han kan skaffa fram en säkerhet.
Uttrycket "godtagbar säkerhet" bör här ges samma innebörd som i
allmänhet anses gälla (jfr t.ex. 11 kap. 9 och 10 §§ äktenskapsbalken
och prop. 1986/87:1 s. 182 samt 2 kap. 25 § utsökningsbalken och
prop. 1980/81:8 s. 269 f.).
Regeln i tredje stycket innehåller en inskränkning i rätten för
konsumenten att undanröja verkningarna av en uppsägning. Om
konsumenten tidigare vid något tillfälle har undgått skyldighet att
betala skulden i förtid enligt andra stycket, kan han inte på nytt
omintetgöra uppsägningen. För att konsumenten enligt denna regel
skall ha förlorat sin rätt enligt andra stycket måste dock det tidigare
tillfället ha avsett samma skuld.
23 § Utan hinder av vad som sägs i 21 § första stycket 4 får
kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i
förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har
försämrats. Bestämmelserna i 21 § hindrar vidare inte att banker eller
andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om betalning i
förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll enligt någon
annan författning.
(Jfr 24 § i promemorians lagförslag)
I denna paragraf föreskrivs två undantag från bestämmelserna i 21 §
om begränsningar i rätten att fa betalt i förtid. Enligt första meningen
skall kreditgivaren, i de fall då en säkerhet som har ställts för
134
krediten försämras, ha den rätt till betalning i förtid som kan följa
av andra lagbestämmelser. Som exempel på bestämmelser som
tillerkänner borgenären en sådan rätt kan nämnas 6 kap. 6 § jorda-
balken om försämring av pantsatt fastighet, 10 kap. 10 § andra
meningen handelsbalken om borgensmans död och 2 kap. 7 § första
stycket andra punkten lagen (1984:649) om företagshypotek angående
försämring av företagsintecknad egendom. Dessa regler gäller före
bestämmelsen i 21 § konsumentkreditlagen (första stycket punkt 4),
även om inte kreditgivaren har gjort förbehåll om det. Att märka är
dock att de ifrågavarande bestämmelserna i de andra lagarna är
dispositiva och att parterna således kan komma överens om att något
annat skall gälla. Därvid skall dock konsumentkreditlagens reglering
förstås så att den innebär ett hinder mot överenskommelser som i
jämförelse med den dispositiva regeln i den tillämpliga andra lagen
försämrar konsumentens rätt.
De lagbestämmelser som enligt första meningen har företräde
framför konsumentkreditlagens regel är sådana som handlar "om rätt
till betalning i förtid på grund av att en säkerhet som ställts för
krediten har försämrats". Regler som ger kreditgivaren en mera
allmän rätt att ta betalt i förtid när han bedömer det erforderligt
omfattas inte av bestämmelsen. Som ett exempel på en sådan allmän
regel kan nämnas bestämmelsen i 10 § första stycket lagen (1968:576)
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stads-
hypoteksföreningar jämförd med 29 § i samma lag.
En regel om rätt till betalning på grund av försämrad säkerhet finns
i 40 § andra stycket reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar. Genom
att ett nytt stycke fogas till 40 § med innebörd att bestämmelserna i
andra stycket inte gäller för konsumentkrediter (se lagförslag 5),
åstadkoms att undantagsregeln i 23 § första meningen i förevarande
lag inte kommer att omfatta regeln i det nämnda andra stycket i
reglementet.
Regeln i andra meningen i förevarande paragraf motsvarar
bestämmelsen i 12 § tredje stycket i den gamla konsumentkreditlagen.
Liksom tidigare har en kreditgivare rätt att göra gällande strängare
förbehåll om betalning i förtid, om han har en skyldighet att göra
sådana förbehåll enligt någon annan författning. En sådan skyldighet
finns föreskriven för bankernas del i 2 kap. 19 § andra stycket
bankrörelselagen (1987:617).
Undantaget i andra meningen kommer även att omfatta vissa regler
i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
om stadshypoteksföreningar (9 § tredje stycket jämfört med 29 §)
samt i motsvarande nyssnämnda reglemente (40 § första, tredje och
fjärde styckena).
Prop. 1991/92:83
135
24 § Vid förtidsbetalning enligt 20 - 23 §§ skall följande iakttas när Prop. 1991/92:83
kreditgivarens fordran beräknas:
1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten
för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid
beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med
god kreditgivningssed.
2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att
skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller
en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll
om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut
ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya
krediter av motsvarande slag.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en
konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 25 §,
tillämpas 27 och 28 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan
parterna.
(Jfr 25 § i promemorians förslag)
Paragrafen behandlar frågan om hur kreditgivarens fordran skall
beräknas när betalning sker i förtid, antingen på grund av konsumen-
tens uppsägning enligt 20 § eller på grund av kreditgivarens uppsäg-
ning enligt 21 - 23 §§. Bestämmelsen motsvarar 13 § i den gamla
lagen men gäller inte bara för köpkrediter utan för konsumentkrediter
i allmänhet. Uttrycket "god sed på marknaden" i den gamla lagen har
ersatts med "god kreditgivningssed". Paragrafen är dessutom
omredigerad och något mer detaljerad till sitt innehåll. Den allmänna
motiveringen finns i avsnitten 2.8 och 2.9.
I den mån paragrafen motsvarar den gamla bestämmelsen är någon
ändring i rättsläget inte avsedd. De beräkningar som behöver göras
bör även i fortsättningen ske i enlighet med den praxis som växt fram
och som enligt konsumentverket fungerar väl. Den omständigheten att
uttrycket "god kreditgivningssed" nu används i stället för som tidigare
"god sed på marknaden" är inte avsedd att innebära någon saklig
ändring.
Paragrafen gäller både när hela kreditbeloppet betalas i förtid och
när enbart en del av beloppet erläggs för tidigt.
Det centrala för avräkningen är det som sägs i första stycket
punkt 1. Innebörden härav är främst att kreditgivaren inte får
tillgodoräkna sig någon ränta för den outnyttjade delen av kredittiden.
Om betalningsvillkoren är sådana att det ingår någon sådan ränta i
den obetalda delen av kreditgivarens fordran, vilket är fallet vid s.k.
annuitetslån och normalt vid avbetalningsköp, skall alltså fordringen
reduceras. Detsamma gäller om fordringen innehåller andra kostnader
136
som avser den outnyttjade kredittiden eller om kredittagaren redan
betalat några sådana kostnader. I fråga om de flesta vanliga fristående
krediter, där räntan betalas helt i efterskott, blir det inte aktuellt med
någon reducering av kreditgivarens fordran. Regeln innebär då bara
att kredittagaren inte skall betala något mer än kapitalbeloppet.
Den reduktion av fordringen som alltså ibland skall göras är
matematiskt relativt komplicerad. Beräkningen skedde tidigare allmänt
med tillämpning av den s.k. 78-regeln (se LU 1977/78:5 s. 62 f.). I
denna metod tillämpas en reduktionsfaktor som är approximerad och
som således inte ger en matematiskt exakt reduktion av kredit-
kostnaderna. Metoden missgynnar kredittagarna, särskilt i höga
räntelägen och med avbetalningar i många poster. Numera används
ofta en beräkningsmetod där reduktionsfaktom visserligen är
komplicerad men där resultatet blir matematiskt exakt. Denna metod
är att föredra och beräkningar kan numera göras utan svårigheter med
hjälp av elektroniska räknehjälpmedel. Konsumentverket har stor vana
att beräkna restskulder enligt denna metod.
Tveksamhet kan ibland uppstå när det gäller att avgöra om en viss
kostnad är hänförlig till tiden före betalningen eller inte. Till skillnad
från den nuvarande regeln nämns inte uppläggningskostnad särskilt i
den föreslagna bestämmelsen. En sådan kostnad får anses helt
hänförlig till tiden före betalningen. Om uppläggningskostnaden inte
preciserats i avtalet utan förts ihop med andra kostnader till ett
gemensamt belopp, får vid tvist kreditgivaren anses ha skyldighet att
utreda vilken del av den samlade kostnaden som hänför sig till
uppläggningen av krediten. Har hela uppläggningskostnaden erlagts
i början av kredittiden - vilket är vanligt - är kredittagaren självfallet
inte skyldig att betala mer för uppläggningen av krediten.
Andra kostnader som slagits ut på de löpande avbetalningarna får
- på samma sätt som räntan - anses proportionellt hänförliga till den
utnyttjade kredittiden, om det inte visas att fördelningen bör ske på
annat sätt. Det kan gälla exempelvis administrationsavgifter och
avbetalningstillägg. Om förtidsbetalningen sker efter en tredjedel av
tiden, skall alltså kredittagaren normalt betala en tredjedel av
kostnaden i fråga. Kan kreditgivaren emellertid visa att han drabbas
av hela kostnaden trots förtidsbetalningen, får kostnaden - om inte
annat följer av kreditavtalet - anses helt hänförlig till den utnyttjade
kredittiden.
Om full betalning för en kostnad har skett, betyder detta normalt att
konsumenten skall stå för hela kostnaden. Någon återbetalning skall
då inte ske. Detta gäller dock inte utan undantag. Står det klart att
betalningen avser exempelvis framtida aviseringar eller annan framtida
administration av krediten, och slipper kreditgivaren kostnaden på
grund av förtidsbetalningen, bör regeln tolkas så att den ersättning
Prop. 1991/92:83
137
som inte har utnyttjats skall tillgodoräknas kredittagaren. Denne får Prop. 1991/92:83
i sådana fall alltså en fordran som skall avräknas mot skulden.
Ett avtal om kontokredit berörs i princip inte av att en skuld på
kontot betalas i förtid; därmed upphör ju inte avtalet. Reglerna om
förtidsbetalning är över huvud taget inte tillämpliga på en rättshand-
ling som innebär att ett avtal om löpande kredit sägs upp. Kostnader
som avser själva kontokreditavtalet, och som är oberoende av skulden
på kontot, berörs därför inte av den nu diskuterade avräkningsregeln.
För uppsägning av ett kontokreditavtal gäller i stället vanliga
avtalsrättsliga regler. Konsumenten är således normalt bunden av
avtalets bestämmelser härom. Detta betyder bl.a. att han - om inte
detta kan anses oskäligt enligt 36 § avtalslagen - får finna sig i att
kreditgivaren behåller en årsavgift som har erlagts i förskott.
Regeln att konsumenten inte skall betala någon ränta för tiden efter
en förtidsbetalning innehåller inte någon minimigräns i fråga om tid
eller belopp. Här skall dock observeras att regeln i punkt 3 medför
att förtidsbetalningar vid kreditköp och vissa tjänster skall anses
gjorda på den första förfallodagen efter betalningen.
Punkt 2 innehåller en uttrycklig föreskrift om att kreditgivaren inte
får tillgodoräkna sig någon ersättning för att kreditavtalet upphör i
förtid. Detta innebär bl.a. att kreditgivaren inte kan utforma avtalet
på ett sådant sätt att han förbehåller sig rätt till ersättning för vissa
kostnader endast för det fallet att konsumenten betalar skulden i
förtid.
I andra meningen görs undantag för sådana kreditavtal enligt vilka
räntan är bunden för hela avtalstiden eller en del av denna tid. I
sådana fall har kreditgivaren rätt till ersättning för sin ränteförlust
under förutsättning att han har gjort förbehåll därom i avtalet. Om
krediten är försedd med räntejusteringsdagar, skall kreditgivaren få
ersättning bara för tiden fram till nästa räntejusteringsdag. Bestäm-
melsen är utformad på i huvudsak samma sätt som en motsvarande
bestämmelse rörande statliga bostadslån (se avsnitt 2.9 i den allmänna
motiveringen). Avsikten är att väsentligen samma principer skall
tillämpas som i fråga om sådana lån. Som framgår av bestämmelsens
lydelse kommer ersättning för ränteförlust i fråga bara då räntenivån
för motsvarande krediter vid förtidsbetalningen är lägre än den
avtalade bundna räntan. Ersättningens storlek blir beroende av dels
ränteskillnaden, dels det förtidsbetalade beloppets storlek och dels
tiden fram till nästa räntejusteringstillfälle eller - om ingen justering
av räntan skall göras - tiden fram till slutbetalning enligt avtalet.
Hänsyn bör tas till att betalningen görs i förtid, dvs. ett nuvärde bör
räknas fram.
Vid beräkningen skall en jämförelse göras med "nya lån av
motsvarande slag”. Normalt innebär detta att jämförelsen kan göras
med den aktuella kreditgivarens lån av samma typ. Skulle låne-
138
konstruktionerna ha förändrats, så att lånet i fråga inte längre ges,
får jämförelsen avse något annat lån hos kreditgivaren som tillräckligt
mycket liknar det gamla eller något motsvarande lån hos en annan
kreditgivare.
Denna rätt till ersättning finns alltså bara om räntan är "bunden".
I detta uttryck ligger att räntan inte kan ändras under en viss i avtalet
angiven tid. Denna tid kan i princip vara hur kort som helst. Även
vissa lån som normalt betecknas som "ränterörliga" - där räntan kan
ändras exempelvis var tredje eller var fjärde månad - har därför
"bunden" ränta. En annan sak är att ersättningen för ränteförlust
sällan blir särskilt stor i dessa fall, eftersom ersättningen omfattar
bara tiden fram till nästa räntejusteringsdag.
I punkt 3 finns en bestämmelse om vad som skall anses vara
utnyttjad resp, outnyttjad kredittid när förtidsbetalning sker vid någon
annan tidpunkt än en i avtalet bestämd förfallodag. Den outnyttjade
kredittiden skall då, vid kreditköp och kredit i samband med tjänster
enligt konsumenttjänstlagen, räknas från första förfallodagen efter
betalningen. Denna regel motsvarar vad som gällt hittills enligt 13 §
första stycket andra meningen i den gamla konsumentkreditlagen. I
fråga om andra krediter än de nyss nämnda skall en förtidsbetalning
anses ha skett den dag då den faktiskt gjordes.
I andra stycket hänvisas till 27 och 28 §§ i fråga om den avräkning
som skall ske när en vara återtas.
Under denna rubrik finns två paragrafer, 25 och 26 §§. I 25 § finns
regler om återtaganderätten medan 26 § handlar om möjligheten att
i vissa fall förhindra användningen av återtaganderättsförbehåll. De
båda paragraferna behandlas tillsammans.
25 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger
kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin
del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt far göras gällande endast under
förutsättning
1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att
trygga sin rätt till betalning, samt
2. att den tidpunkt har inträtt då konsumenten enligt 21 och 22 §§
skall fullgöra sin skyldighet att betala i förtid.
Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad
som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt
de grunder som anges i 27 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren
inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten
på att säkerhet för krediten har försämrats eller att köparen undandrar
sig att betala sin skuld, får kreditgivaren inte återta varan om köparen
innan varan återtas ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
(Jfr 26 § i promemorians lagförslag)
Prop. 1991/92:83
139
26 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid Prop. 1991/92:83
försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt
värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad
som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i
liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i
övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden .
(Jfr 27 § i promemorians lagförslag)
Dessa paragrafer, som avser kreditgivarens rätt att återta en vara som
har sålts genom ett kreditköp, motsvarar i stora delar 15 och 16 §§
i den gamla lagen. Vissa ändringar har dock gjorts. Reglerna har
behandlats i avsnitt 2.11.3 i den allmänna motiveringen.
Reglerna i 25 § första stycket och andra stycket 1 överensstämmer
i sak med motsvarande regler i den gamla lagen (se 15 § första
stycket och del av andra stycket i den gamla lagen). I andra stycket 2
finns en hänvisning till 21 och 22 §§, som reglerar förutsättningarna
för att kreditgivaren skall få betalt i förtid. Dessa förutsättningar blir
därmed också de grundläggande förutsättningarna för att kreditgivaren
skall få återta en vara som har sålts med återtaganderättsförbehåll.
Det är att märka att återtagande inte kan ske förrän en uppsägningstid
om fyra veckor gått ut. Se i övrigt specialmotiveringen till 21 och
22 §§.
Tredje stycket i förevarande 25 § motsvarar delvis 16 § i den gamla
lagen. Köparen ges möjlighet att förhindra återtagande ända fram till
den tidpunkt då återtagandet sker. Vid betalningsdröjsmål är förutsätt-
ningarna för att förhindra återtagande desamma som tidigare.
Konsumenten skall betala fordringen jämte ränta och vissa kostnader.
I övriga fall skall köparen för att förhindra återtagande ställa
godtagbar säkerhet för fordringen. Angående innebörden av "godtag-
bar säkerhet" kan hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till
22 §.
Bestämmelserna i 15 § tredje stycket i den gamla lagen har brutits
ut och bildar i den nya lagen en egen paragraf, 26 §. I övrigt har
endast gjorts smärre språkliga ändringar i dessa bestämmelser. I fråga
om uttalanden rörande tillämpningen hänvisas till prop. 1976/77:123
s. 179 f.
Under denna rubrik finns två paragrafer. Den ena, 27 §, reglerar
uppgörelsen när en vara återtas. Den andra, 28 §, ställer upp vissa
villkor för att varan skall få återtas i fall då köparen vid avräkningen
tillgodoräknas ett större belopp än kreditgivaren. Paragrafen reglerar
140
också vad som gäller beträffande s.k. restskuld. Paragraferna Prop. 1991/92:83
behandlas tillsammans.
27 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall
avräkning göras mellan honom och köparen.
Vid avrakningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid
återtagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut
genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-
fordringen efter avräkning enligt 24 § samt i förekommande fall
dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §
räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande
kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig
kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-
ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att
tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse
tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna
medel till vittne.
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig
ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till
ombud eller biträde.
(Jfr 28 § i promemorians lagförslag)
28 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar
mellanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-
myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala
en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket
tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens
förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter
återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att
betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får
kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall
än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen
vanvårdat varan.
(Jfr 29 § i promemorians lagförslag)
Dessa paragrafer reglerar uppgörelsen när en vara återtas. Bestäm-
melserna är i sak oförändrade jämfört med gamla konsumentkredit-
lagen, där de återfanns i 17 och 18 §§. Vissa språkliga och redak-
tionella justeringar har dock gjorts. Vidare kan anmärkas att upp-
görelsen enligt 27 § får ett annat innehåll än enligt dagens regler,
eftersom regeln om avräkning i 24 § - vartill 27 § hänvisar - ändrats
något.
Här kan i övrigt hänvisas till de uttalanden som gjordes i special-
motiveringen till den tidigare lagen, se prop. 1976/77:123 s. 181 f.
141
Bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna medel till Prop. 1991/92:83
vittne återfinns numera i förordningen (1982:805) om ersättning av
allmänna medel till vittnen, m.m. De föreskrifter som åsyftas i 27 §
femte stycket har hittills funnits intagna i förordningen (1979:330) om
ersättning för kostnader i mål om handräckning enligt konsument-
kreditlagen (1977:981) m.m. Att en ny konsumentkreditlag nu införs
medför ett behov av ändring i den förordningen. Det torde få
ankomma på regeringen att se till att en sådan ändring görs.
Paragraferna har berörts i korthet i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.11.3.
Under denna rubrik finns en paragraf, 29 §, som handlar om
köparens möjlighet att återlösa en vara som har återtagits.
29 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har
återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren
varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas
enligt avräkningen.
(Jfr 30 § i promemorians lagförslag)
Paragrafen överensstämmer i sak med 19 § i den gamla konsument-
kreditlagen. Se i övrigt de uttalanden om paragrafen som gjorts i
prop. 1976/77:123 s. 184.
Under denna rubrik finns tre paragrafer. Den första, 30 §, handlar
om möjligheten att söka handräckning hos kronofogdemyndighet för
att återta en vara som sålts med återtaganderättsförbehåll. Därefter
följer en paragraf, 31 §, som anger under vilka förutsättningar som
handräckning får beviljas. I 32 § hänvisas i vissa frågor rörande
handräckning och verkställighet av dom till bestämmelser i lagen
(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m. fl. Paragrafer-
na behandlas tillsammans.
30 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-
räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har
upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen
skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om
kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-
fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.
En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen
skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om
kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen
också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen
skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.
142
(Jfr 31 § i promemorians lagförslag)
Prop. 1991/92:83
31 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de
förutsättningar för återtagande som anges i 25 § andra och tredje
styckena föreligger.
Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud
enligt 26 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har
förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om
återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt
5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.
(Jfr 32 § i promemorians lagförslag)
32 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges
i 31 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena
samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsid-
kare m.fl., varvid hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första
stycket skall avse 28 § första stycket i denna lag.
(Jfr 33 § i promemorians lagförslag)
Dessa tre paragrafer reglerar förutsättningarna för handräckning för
återtagande av en vara samt förfarandet vid sådan handräckning. De
överensstämmer i sak nästan helt med reglerna i 20-22 §§ i den gamla
konsumentkreditlagen. Här kan därför hänvisas till specialmotive-
ringen i prop. 1976/77:123 s. 185 f. Reglerna har berörts i korthet i
den allmänna motiveringen, avsnitt 2.12.
Prövningen i 31 § första stycket av huruvida det är uppenbart att
förutsättningarna för återtaganderätt föreligger kommer i fortsätt-
ningen att omfatta några nya moment, vilka tillkommit i 21, 22 och
25 §§ (jämfört med 12, 15 och 16 §§). Det gäller bl.a. frågan om vad
som är "väsentligt dröjsmål" i 21 § första stycket 3 och frågan om det
står klart att konsumenten undandrar sig att betala i 21 § första
stycket 5. Vidare gäller det frågan om konsumenten kan anses ha
ställt godtagbar säkerhet för fordringen i 22 § andra stycket.
Angående dessa frågor, se specialmotiveringen till 21 och 22 §§.
Under denna rubrik finns en paragraf (33 §) om utmätningsförbud.
33 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte
utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
(Jfr 34 § i promemorians lagförslag)
143
I denna paragraf, som - med vissa smärre språkliga justeringar - Prop. 1991/92:83
överensstämmer med 23 § i den gamla lagen, stadgas ett förbud mot
utmätning av den vara som har sålts med återtaganderättsförhåll för
en fordran som grundar sig på köpet i fråga.
Angående tillämpningen kan hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 190.
Under denna rubrik finns en paragraf om kontokort (34 §).
34 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara
betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett
kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande
endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet har
1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller
3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast
efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.
Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första
stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att
kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-
havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit
svikligt.
(Jfr 35 § i promemorians lagförslag)
Denna paragraf skiljer sig från lagens övriga bestämmelser därigenom
att den inte är inriktad på kreditgivningen som sådan utan i stället på
hjälpmedlet, kontokortet. Paragrafen behandlar frågan om vem som
skall ansvara för obehöriga uttag på ett kreditkonto på grund av
obehörigt användande av kontokortet. Paragrafen är direkt tillämplig
endast på kontokort som är knutna till krediter. En annan sak är att
den torde kunna tillämpas analogt även på andra kontokort. Den
överensstämmer i sak med 24 § i den gamla lagen. Här kan därför
hänvisas till de uttalanden som gjordes i prop. 1976/77:123, s. 190 f.
Under denna rubrik finns tre avslutande paragrafer. I den första,
35 §, anges bl.a. vem som svarar för tillsyn över att konsumentkredit-
lagen efterlevs. I 36 § regleras vissa tillsynsbefogenheter m.m. 37 §
reglerar i anslutning till tillsynen möjligheten att överklaga vissa
beslut. Paragraferna behandlas tillsammans.
35 § Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag följs. Verkets
tillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står
144
under tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv Prop. 1991/92:83
myndighet.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
(Jfr 36 § i promemorians lagförslag)
36 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver
varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,
förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av
samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall
lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar
upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får konsu-
mentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyl-
dighet.
(Jfr 37 § i promemorians lagförslag)
37 § Om konsumentverket enligt 36 § andra stycket har förelagt en
näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas
hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 36 § får
inte överklagas.
(Jfr 38 § i promemorians lagförslag)
Reglerna om tillsyn har berörts i korthet i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.13. De är i sak oförändrade jämfört med den gamla lagen
(25, 26 och 29 §§) sånär som på två punkter. I syfte att öka konsu-
mentverkets möjligheter att agera på ett effektivt sätt har maxime-
ringen av vitesbeloppet i 26 § andra stycket i den gamla lagen
(10 000 kr) tagits bort (jfr 36 § andra stycket i förevarande nya lag).
Konsumentverket får avgöra den lämpliga storleken på vitesbeloppet
med tillämpning av reglerna i 3 § lagen (1985:206) om viten.
Det är att märka att konsumentverkets tillsynsområde är mindre nu
än när den gamla konsumentkreditlagen tillkom. Detta hänger samman
med den nuvarande lagstiftningen om finansbolag (se lag 1988:606
om finansbolag) som bl.a. innebär att alla finansbolag måste ha
tillstånd för sin verksamhet och står under finansinspektionens tillsyn.
I fråga om finansbolagens efterlevnad av konsumentkreditlagen är det
alltså finansinspektionen som utövar tillsyn. Detsamma gäller för bl.a.
bankerna. Det är angeläget att konsumentverkets och finansinspek-
tionens praxis i huvudsak överensstämmer. Detta förutsätter att
myndigheterna - såsom är fallet i dag - samråder med varandra i
tillsynsfrågor.
Även om det sålunda är finansinspektionen som utövar tillsyn över
bl.a. banker och finansbolag, kan även konsumentverket i vissa
145
10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
sammanhang få med dessa institut att göra. Detta hänger samman med
den särskilda behörighet som konsumentombudsmannen tilldelas i
vissa fall. I förevarande lag finns regler om det i 8 och 15 §§ genom
de hänvisningar som görs till marknadsföringslagen. Sådan behörighet
kan emellertid också finnas till följd av andra bestämmelser, se t.ex.
förordningen (1991:194) om försöksverksamhet med grupptalan i
allmänna reklamationsnämnden.
I övrigt hänvisas till prop. 1976/77:123 s. 192 f.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-
lagen. (1977:981) skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det
följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens
ikraftträdande.
3. Har kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom
överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 16 § i den
nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.
4. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har
förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens
föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.
(Jfr övergångsbestämmelserna i promemorians lagförslag)
Den nya konsumentkreditlagen avses träda i kraft den 1 oktober 1992.
Enligt övergångsreglerna skall, i enlighet med allmänna principer
inom förmögenhetsrätten, äldre bestämmelser tillämpas på avtal som
har ingåtts före ikraftträdandet.
Punkt 3 behandlar det enda fall där den nya lagen kan bli tillämplig
på ett kreditavtal som har ingåtts före ikraftträdandet. Om fordrings-
rätten har övergått genom pantsättning eller överlåtelse efter ikraft-
trädandetidpunkten, gäller 16 § i den nya lagen (om rätt för kon-
sumenten att rikta invändningar mot kreditgivarens krav) även om
kreditavtalet ingicks före denna tidpunkt.
Däremot skall de gamla reglerna tillämpas på förhållandet mellan
den ursprunglige kreditgivaren och konsumenten när ett avtal om
kredit - exempelvis kontokredit - har ingåtts före ikraftträdandet men
konsumenten efter ikraftträdandet har utnyttjat krediten för ett köp.
Vid handräckning som äger rum efter ikraftträdandet gäller de nya
reglerna, vilka i och för sig är så gott som helt identiska med de
gamla. Punkt 4 behandlar dock ett fall där gamla regler blir tillämp-
liga vid handräckning efter ikraftträdandet. Det gäller bestämmelsen
om förutsättningarna för handräckning (31 § i nya lagen, 21 § i den
gamla). När handräckning aktualiseras för återtagande av en vara som
köpts på kredit med tillämpning av de gamla reglerna skall, i enlighet
med punkt 2, de gamla reglerna gälla i fråga om förutsättningarna för
Prop. 1991/92:83
146
återtagande och därmed även - som alltså sägs i punkt 4 - i fråga om Prop. 1991/92:83
förutsättningarna för handräckning.
Den nya konsumentkreditlagen föranleder följdändringar i utsöknings-
balken, lagen (1968:430) om mervärdeskatt, lagen (1968:576) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stads-
hypoteksföreningar, reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar samt lagen
(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl.
Ändringarna i utsökningsbalken, mervärdeskattelagen och lagen om
avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. innebär enbart att
hänvisningar till den gamla konsumentkreditlagen och vissa av dess
bestämmelser i fortsättningen kommer att avse den nya lagen. En
sådan ändrad hänvisning i utsökningsbalken (9 kap. 10 §) får
betydelse för beräkningen av kreditgivarens fordran. I övrigt torde de
ändrade hänvisningarna inte få någon saklig betydelse.
Ändringarna i de båda författningarna om stadshypotekskassan och
stadshypoteksföreningama innebär att konsumentkreditlagen genom
särskilda stadganden ges företräde framför sådana bestämmelser i de
båda författningarna som kan komma i konflikt med stadganden i
konsumentkreditlagen. De aktuella reglerna i de båda författningarna
avser även andra krediter än konsumentkrediter. Av ue nyinförda
stadgandena framgår det självklara att konsumentkreditlagens
företräde gäller inom bara den lagens tillämpningsområde, dvs. för
konsumentkrediter. De stadganden i konsumentkreditlagen som kan
komma att gälla framför regler i de båda nämnda författningarna
återfinns i 21, 22 och 24 §§.
Lagen om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. innehåller
flera bestämmelser med samma innehåll som motsvarande regler i den
gamla konsumentkreditlagen. Genom tillkomsten av en ny konsument-
kreditlag uppkommer ett antal olikheter mellan lagarna. Enbart detta
förhållande motiverar dock inte att det görs ändringar i lagen om
avbetalningsköp. Det har inte framkommit några skäl i övrigt för
sådana ändringar.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. konsumentkreditlag,
2. lag om ändring i utsökningsbalken,
147
3. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,
4. lag om ändring i lagen (1968:576) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
5. lag om ändring i reglementet (1968:654) för Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och för stadshypoteksföreningar,
6. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl.
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Prop. 1991/92:83
148
Bilaga 1 Prop. 1991/92:83
COUNCIL DIRECTIVE
of 22 December 1986
for the approximation of the laws, regulations and administrative
provisions of the Member States conceming consumer credit
(87/102/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Artide 100 thereof,
Having regard to the proposal from the Commission (1),
Having regard to the opinion of the European Parliament (2),
Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee
(3),
Whereas wide differences exist in the laws of the Member States in
the field of consumer credit;
Whereas these differences of law can lead to distortions of
competition between grantors of credit in the common market;
Whereas these differences limit the opportunities the consumer has to
obtain credit in other Member States; whereas they affect the volume
and the nature of the credit sought, and also the purchase of goods
and services;
Whereas, as a result, these differences have an influence on the free
movement of goods and services obtainable by consumers on credit
and thus directly affect the functioning of the common market;
Whereas, given the increasing volume of credit granted in the
Community to consumers, the establishment of a common market in
consumer credit would benefit alike consumers, grantors of credit,
manufacturers, wholesalers and retailers of goods and pro viders of
services;
149
Whereas the programmes of the European Economic Community for Prop. 1991/92:83
a consumer protection and information policy (4) provide, inter alia,
that the consumer should be protected against unfair credit terms and
that a harmonization of the general conditions governing consumer
credit should be undertaken as a priority;
Whereas differences of law and practice result in unequal consumer
protection in the field of consumer credit from one Member State to
another;
Whereas there has been much change in recent years in the types of
credit available to and used by consumers; whereas new forms of
consumer credit have emerged and continue to develop;
Whereas the consumer should receive adequate information on the
conditions and cost of credit and on his obligations; whereas this
information should include, inter alia, the annual percentage rate of
charge for credit, or, failing that, the total amount that the consumer
must pay for credit; whereas, pending a decision on a Community
method or methods of calculating the annual percentage rate of
charge, Member States should be able to retain existing methods or
practices for calculating this rate, or failing that, should establish
provisions for indicating the total cost of the credit to the consumer;
Whereas the terms of credit may be disadvantageous to the consumer;
whereas better protection of consumers can be achieved by adopting
certain requirements which are to apply to all forms of credit;
Whereas, having regard to the character of certain credit agreements
or types of transaction, these agreements or transactions should be
partially or entirely excluded from the field of application of this
Directive;
Whereas it should be possible for Member States, in consulation with
the Commission, to exempt from the Directive certain forms of credit
of a non-commercial character granted under particular conditions;
Whereas the practices existing in some Member States in respect of
authentic acts drawn up before a notary or judge are such as to render
the application of certain provisions of this directive unnecessary in
the case of such acts; whereas it should therefore be possible for
Member States to exempt such acts from those provisions;
Whereas credit agreements for very large financial amounts tend to
differ from the usual consumer credit agreements; whereas the
150
application of the provisions of this Directive to agreements for very Prop. 1991/92:83
small amounts could create unnecessary administrative burdens both
for consumers and grantors of credit; whereas therefore, agreements
above or below specified financial limits should be excluded from the
Directive;
Whereas the provisions of information on the cost of credit in
advertising and at the business premises of the creditor or credit
broker can make it easier for the consumer to compare different
offers;
Whereas consumer protection is further improved if credit agreements
are made in writing and contain certain minimum particulars
conceming the contractual terms;
Whereas, in the case of credit granted for the acquisition of goods,
Member States should lay down the conditions on which goods may
be repossessed, particularly if the consumer has not given his consent;
whereas the account between the parties should upon repossession be
made up in such manner as to ensure that the repossession does not
entail any unjustified enrichment;
Whereas the consumer should be allowed to discharge his obligations
before the due date; whereas the consumer should then be entitled to
an equitable reduction in the total cost of the credit;
Whereas the assignment of the creditor's rights arising under a credit
agreement should not be allowed to weaken the position of the
consumer;
Whereas those Member States which pennit consumers to use bilis of
exchange, promissory notes or cheques in connection with credit
agreements should ensure that the consumer is suitably protected
when so using such instruments;
Whereas, as regards goods or services which the consumer has
contracted to acquire on credit, the consumer should, at least in the
circumstances defined below, have rights vis-å-vis the grantor of
credit which are in addition to his normal contractual rights against
him and aginst the supplier of the goods or services; whereas the
circumstances referred to above are those where the grantor of credit
and the supplier of goods or services have a pre-existing agreement
whereunder credit is made available exclusively by that grantor of
credit to customers of that supplier for the purpose of enabling the
consumer to acquire goods or services from the latter;
151
Whereas the ECU is as defined in Council Regulation (EEC) No Prop. 1991/92:83
3180/78 (5), as last amended by Regulation (EEC) No 2626/84 (6);
whereas Member States should to a limited extent be at liberty to
round off the amounts in national currency resulting from the
conversion of amounts of this Directive expressed in ECU; whereas
the amounts in this directive should be periodically re-examined in the
light of economic and monetary trends in the Community, and, if
need be, revised;
Whereas suitable measures should be adopted by Member States for
authorizing persons offering credit or offering to arrange credit
agreements or for inspecting or monitoring the activities of persons
granting credit or arranging for credit to be granted or for enabling
consumers to complain about credit agreements or credit conditions;
Whereas credit agreements should not derogate, to the detriment of
the consumer, from the provisions adopted in implementation of this
Directive or corresponding to its provisions; whereas thoseprovisions
should not be circumvented as a result of the way in which
agreements are formulated;
Whereas, since this Directive provides for a certain degree of
approximation of the laws, regulations and administrative provisions
of the Member States conceming consumer credit and for a certain
level of consumer protection, Member States should not be prevented
from retaining or adopting more stringent measures to protect the
consumer, with due regard for their obligations under the Treaty;
Whereas, not later than 1 Januari 1995, the Commission should
present to the council a report conceming the operation of this
Directive,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Artide 1
1. This Directive applies to credit agreements.
2. For the purpose of this Directive:
(a) "consumer" means a natural person who, in transactions covered
by this Directive, is acting for purposes which can be regarded as
outside his trade or profession;
152
(b) "creditor" means a natural or legal person who grants credit in the Prop. 1991/92:83
course of his trade, business or profession, or a group of such
persons;
(c) "credit agreement" means an agreement whereby a creditor grants
or promises to grant to a consumer a credit in the form of a deferred
payment, a loan or other similar financial accommodation.
Agreements for the provision on a continuing basis of a service or a
utility, where the consumer has the right to pay for them, for the
duration of their provision, by means of instalments, are not deemed
to be credit agreements for the purpose of this Directive;
(d) "total cost of the credit to the consumer" means all the costs of
the credit including interest and other charges directly connected with
the credit agreement, determined in accordance with the provisions or
practices existing in, or to be established by, the Member States.
(e) "annual percentage rate of charge" means the total cost of the
credit to the consumer expressed as an annual percentage of the
amount of the credit granted and calculated according to existing
methods of the Member States.
Artide 2
1. This Directive shall not apply to:
(a) credit agreements or agreements promising to grant credit:
— intended primarily for the purpose of acquiring or retaining
property rights in land or in an existing or projected building,
— intended for the purpose of renovating or improving a building as
such;
(b) hiring agreements except where these provide that the title will
pass ultimately to the hirer;
(c) credit granted or made available without payment of interest or
any other charge;
(d) credit agreements under which no interest is charged provided the
consumer agrees to repay the credit in a single payment;
(e) credit in the form of advances on a current account granted by a
credit institution or financial institution other than on credit card
accounts.
153
Nevertheless, the provisions of Artide 6 shall apply to such credits; Prop. 1991/92:83
(f) credit agreements involving amounts less than 200 ECU or more
than 20 000 ECU;
(g) credit agreements under which the consumer is required to repay
the credit:
— either, within a period not exceeding three months,
— or, by a maximum number of four payments within a period not
exceeding 12 months.
2. A Member State may, in consultation with the Commission,
exempt from the application of this Directive certain types of credit
which fulfil the following conditions:
— they are granted at rates of charge below those prevailing in the
market, and
— they are not offered to the public generally.
3. The provisions of Artide 4 and of Artides 6 to 12 shall not apply
to credit agreements or agreements promising to grant credit, secured
by mortgage on immovable property, in so far as these are not
already excluded from the directive under paragraph 1 (a) of this
Artide.
4. Member States may exempt from the provisions of Artides 6 to 12
credit agreements in the form of an authentic act signed before a
notary or judge.
Artide 3
Without prejudice to Council Directive 84/450/EEC of 10 September
1984 relating to the approximation of the laws, regulations and
administrative provisions of the Member States conceming misleading
advertising (7), and to the rules and principles applicable to unfair
advertising, any advertisement, or any offer which is displayed at
business premises, in which a person offers credit or offers to arrange
a credit agreement and in which a rate of interest or any figures
relating to the cost of the credit are indicated, shall also include a
statement of the annual percentage rate of charge, by means of a
representative example if no other means is practicable.
154
Artide 4
Prop. 1991/92:83
1. Credit agreements shall be made in writing. The consumer shall
receive a copy of the written agreement.
2. The written agreement shall include:
(a) a statement of the annual percentage rate of charge;
(b) a statement of the conditions under which the annual percentage
rate of charge may be amended.
In cases where it is not possible to State the annual percentage rate of
charge, the consumer shall be provided with adequate information in
the written agreement. This information shall at least include the
information provided for in the second indent of Artide 6 (1).
3. The written agreement shall further include the other essential
terms of the contract.
By way of illustration, the Annex to this Directive contains a list of
terms which Member States may require to be included in the written
agreement as being essential.
Artide 5
By way of derogation from Artides 3 and 4 (2), and pending a
decision on the introduction of a Community method or methods of
calculating the annual percentage rate of charge, those Member States
which, at the time of notification of this Directive, do not require the
annual percentage rate of charge to be shown or which do not have
an established method for its calculation, shall at least require the
total cost of the credit to the consumer to be indicated.
Artide 6
1. Notwithstanding the exclusion provided for in Artide 2 (1) (e),
where there is an agreement between a credit institution or financial
institution and a consumer for the granting of credit in the form of an
advance on a current account, other than on credit card accounts, the
consumer shall be informed at the time or before the agreement is
concluded:
— of the credit limit, if any,
155
— of the annual rate of interest and the charges applicable from the Prop. 1991/92:83
time the agreement is concluded and the conditions under which these
may be amended,
— of the procedure for terminating the agreement.
This information shall be confirmed in writing.
2. Furthermore, during the period of the agreement, the consumer
shall be informed of any change in the annual rate of interest or in the
relevant charges at the time it occurs. Such information may be given
in a statement of account or in any other manner acceptable to
Member States.
3. In Member States where tacitly accepted overdrafts are
permissible, the Member States concemed shall ensure that the
consumer is informed of the annual rate of interest and the charges
applicable, and of any amendment thereof, where the overdraft
extends beyond a period of three months.
Artide 7
In the case of credit granted for the acqusition of goods, Member
States shall lay down the conditions under which goods may be
repossessed, in particular if the consumer has not given his consent.
They shall further ensure that where the creditor recovers possession
of the goods the account between the parties shall be made up so as
to ensure that the repossession does not entail any unjustified
enrichment.
Artide 8
The consumer shall be entitled to discharge his obligations under a
credit aggreement before the time fixed by the agreement. In this
event, in accordance with the rules laid down by the Member States,
the consumer shall be entitled to an equitable reduction in the total
cost of the credit.
Artide 9
Where the creditor's rights under a credit agreement are assigned to
a third person, the consumer shall be entitled to plead against that
third person any defence which was available to him against the
original creditor, including set-off where the latter is permitted in the
Member State concemed.
156
Artide 10
Prop. 1991/92:83
The Member States which, in connection with credit agreements,
pennit the consumer:
(a) to make payment by means of bilis of exchange including
promissory notes;
(b) to give security by means of bilis of exchange including
promissory notes and cheques,
shall ensure that the consumer is suitably protected when using these
instruments in those ways.
Artide 11
1. Member States shall ensure that the existence of a credit agreement
shall not in any way affect the rights of the consumer against the
supplier of goods or services purchased by means of such an
agreement in cases where the goods or services are not supplied or
are otherwise not in conformity with the contract for their supply.
2. Where:
(a) in order to buy goods or obtain services the consumer enters into
a credit agreement with a person other than the supplier of them;
and
(b) the grantor of the credit and the supplier of the goods or services
have a pre-existing agreement whereunder credit is made available
exclusively by that grantor of credit to customers of that supplier for
the acquisition of goods or services from that supplier; and
(c) the consumer referred to in subparagraph (a) obtains his credit
pursuant to that pre-existing agreement; and
(d) the goods or services covered by the credit agreement are not
supplied, or are supplied only in part, or are not in conformity with
the contract for supply of them; and
(e) the consumer has pursued his remedies against the supplier but has
failed to obtain the satisfaction to which he is entitled,
157
the consumer shall have the right to pursue remedies against the Prop. 1991/92:83
grantor of credit. Member States shall determine to what extent and
under what conditions these remedies shall be exercisable.
3. Paragraph 2 shall not apply where the individual transaction in
question is for an amount less than the equivalent of 200 ECU.
Artide 12
1. Member States shall:
(a) ensure that persons offering credit or offering to arrange credit
agreements shall obtain official authorization to do so, either
specifically or as suppliers of goods and services; or
(b) ensure that persons granting credit or arranging for credit to be
granted shall be subject to inspection or monitoring of their activities
by an institution or official body; or
(c) promote the establishment of appropriate bodies to receive
complaints conceming credit agreements or credit conditions and to
provide relevant information or advice to consumers regarding them.
2. Member States may provide that the authorization referred to in
paragraph 1 (a) shall not be required where persons offering to
conclude or arrange credit agreements satisfy the definition in Artide
1 of the first council Directive of 12 December 1977 on the
coordination of laws, regulations and administrative provisions
relating to the taking up and pursuit of the business of credit
institutions (8) and are authorized in accordance with the provisions
of that Directive.
Where persons granting credit or arranging for credit to be granted
have been authorized both specifically, under the provisions of
paragraph 1 (a) and also under the provisions of the aforementioned
Directive, but the latter authorization is subsequently withdrawn, the
competent authority responsible for issuing the specific authorization
to grant credit under paragraph 1 (a) shall be informed and shall
decide whether the persons concemed may continue to grant credit,
or arrange for credit to be granted, or whether the specific
authorization granted under paragraph 1 (a) should be withdrawn.
158
Article 13
Prop. 1991/92:83
1. For the purposes of this Directive, the ECU shall be that defined
by Regulation (EEC) No 3180/78, as amended by Regulation (EEC)
No 2626/84. The equivalent in national currency shall initially be
calculated at the rate obtaining on the date of adoption of this
Directive.
Member States may round off the amounts in national currency
resulting from the conversion of the amounts in ECU provided such
rounding off does not exceed 10 ECU.
2. Every five years, and for the first time in 1995, the Council,
acting on a proposal from the commission, shall examine and, if need
be, revise the amounts in this Directive, in the light of economic and
monetary trends in the Community.
Article 14
1. Member States shall ensure that credit agreements shall not
derogate, to the detriment of the consumer, from the provisions of
national law implementing or corresponding to this Directive.
2. Member States shall further ensure that the provisions which they
adopt in implementation of this directive are not circumvented as a
result of the way in which agreements are formulated, in particular
by the device of distributing the amount of credit over several
agreements.
Article 15
This Directive shall not preclude member States from retaining or
adopting more stringent provisions to protect consumers consistent
with their obligations under the Treaty.
Article 16
1. Member States shall bring into force the measures necessary to
comply with this Directive not later than 1 Januari 1990 and shall
forthwith inform the Commission thereof.
2. Member States shall communicate to the Commission the texts of
the main provisions of national law which they adopt in the field
covered by this Directive.
159
Article 17
Prop. 1991/92:83
Not later than 1 Januari 1995 the Commission shall present a report
to the Council conceming the operation of this Directive.
Article 18
This Directive is adressed to the Member States.
Done at Brussels, 22 December 1986.
For the council
The President
G. Shaw
Notes
(1) OJ No C 80, 27.3.1979, p. 4 and OJ No C 183, 10.7.1984, p. 4.
(2) OJ NO C 242, 12.9.1983, p. 10.
(3) OJ No C 113, 7.5.1980, p. 22.
(4) OJ No C 92, 25.4.1975, p. 1 and OJ No C 133, 3.6.1981, p 1.
(5) OJ No L 379, 30.12.1978, p.l.
(6) OJ No L 247, 16.9.1984, p.l.
(7) OJ No L 250, 19.9.1984, p. 17.
(8) OJ No L 322, 17.12.1977, p. 30.
160
Prop. 1991/92:83
LIST OF TERMS REFERRED TO IN ARTICLE 4 (3)
(i) a description of the goods or services covered by the agreement;
(ii) the cash price and the price payable under the credit agreement;
(iii) the amount of the deposit, if any, the number and amount of
instalments and the dates on which they fall due, or the method of
ascertaining any of the same if unknown at the time the agreement is
concluded;
(iv) an indication that the consumer will be entitled, as provided in
Article 8, to a reduction if he repays early;
(v) who owns the goods (if ownership does not pass immediately to
the consumer) and the terms on which the consumer becomes the
owner of them;
(vi) a description of the security required, if any;
(vii) the cooling-off period, if any;
(viii) an indication of the insurance (s) required, if any, and, when the
choice of insurer is not left to the consumer, an indication of the cost
thereof.
(i) the amount of the credit limit, if any;
(ii) the terms of repayment or the means of determining them;
(iii) the cooling-off period, if any.
(i) the amount of the credit limit, if any, or the method of
determining it;
161
11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
(ii) the terms of use and repayment;
(iii) the cooling-off period, if any.
Prop. 1991/92:83
(i) the amount of the credit limit, if any;
(ii) an indication of the security required, if any;
(iii) the terms of repayment;
(iv) the cooling-off period, if any;
(v) an indication that the consumer will be entitled, as provided in
Article 8, to a reduction if he repays early.
162
Bilaga 2 Prop. 1991/92:83
COUNCIL DIRECTIVE
of 22 February 1990
amending Directive 87/102/EEC for the approximation of the laws,
regulations and administrative provisions of the Member States
conceming consumer credit
(90/88/EEC)
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES.
Having regard to the Treaty establishing the European Economic
Community, and in particular Article 100a thereof,
Having regard to the proposal from the Commission (1),
In cooperation with the European Parliament (2),
Having regard to the opinion of the Economic and Social Committe
(3),
Whereas Article 5 of Council Directive 87/102/EEC (4) provides for
the introduction of a Community method or methods of calculating
the annual percentage rate of charge for consumer credit;
Whereas it is desirable, in order to promote the establishment and
functioning of the intemal market and to ensure that consumers
benefit from a high level of protection, that one method of calculating
the said annual percentage rate of charge should be used throughout
the Community;
Whereas it is desirable, with a view to introducing such a method and
in accordance with the definition of the total cost of credit to the
consumer, to draw up a single mathematical formula for calculating
the annual percentage rate of charge and for determining credit cost
items to be used in the calculation by indicating those costs which
must not be taken into account;
Whereas, during a transitional period, Member States which prior to
the date of notification of this Directive, apply laws which permit the
163
use of another mathematical formula for calculating the annual Prop. 1991/92:83
percentage rate of charge may continue to apply such laws;
Whereas, before expiry of the transitional period and in the light of
experience, the council will, on the basis of a proposal from the
Commission, take a decision which will make it possible to apply a
single community mathematical formula;
Whereas it is desirable, whenever necessary, to adopt certain
hypotheses for calculating the annual percentage rate of charge;
Whereas by virtue of the special nature of loans guaranteed by a
mortgage secured on immoveable property it is desirable that such
credit should continue to be partially excluded from this Directive;
Whereas the information which must be communicated to the
consumer in the written contract should be amplified,
HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:
Article 1
Directive 87/102/EEC is hereby amended as follows:
1. In Article 1 (2), points (d) and (e) shall be replaced by the
following:
(d) "total cost of the credit to the consumer" means all the costs,
including interest and other charges, which the consumer has to pay
for the credit,
(e) "annual percentage rate of charge" means the total cost of the
credit to the consumer, expressed as an annual percentage of the
amount of the credit granted and calculated in accordance with
Article la.
2. The following Article shall be inserted:
Article la
1. (a) The annual percentage rate of charge, which shall be that
equivalent, on an annual bases, to the present value of all
commitments (loans, repayments and charges), future or existing,
agreed by the creditor and the borrower, shall be calculated in
accordance with the mathematical formula set out in Annex II.
164
(b) Four examples of the method of calculation are given in Annex Prop. 1991/92:83
III, by way of illustration.
2. For the purpose of calculating the annual percentage rate of
charge, the "total cost of the credit to the consumer" as defined in
Article 1 (2) (d) shall be determined, with the exception of the
following charges:
(i) charges payable by the borrower for non-compliance with any
of his commitments laid down in the credit agreement;
(ii) charges other than the purchase price which, in purchases of
goods or services, the consumer is obliged to pay whether the
transaction is paid in cash or by credit;
(iii) charges for the transer of funds and charges for keeping an
account intended to receive payments towards the reimbursement of
the credit the payment of interest and other charges except where
the consumer does not have reasonable freedom of choice in the
matter and where such charges are abnormally high; this provision
shall not, however, apply to charges for collection of such
reimbursements or payments, whether made in cash or otherwise;
(iv) membership subscriptions to associations or groups and arising
from agreements separate from the credit agreement, even though
such subscriptions have an effect on the credit terms;
(v) charges for insurance or guarantees; included are, however,
those designed to ensure payment to the creditor, in the event of the
death, invalidity, illness or unemployment of the consumer, of a
sum equal to or less than the total amount of the credit together
with relevant interest and other charges which have to be imposed
by the creditor as a condition for credit being granted.
3. (a) Where credit transactions referred to in this Directive are
subject to the provisions of national laws in force on 1 March 1990
which impose maximum limits on the annual percentage rate of
charge for such transactions and, where such provisions permit
standard costs other than those described in paragraph 2 (i) to (v)
not to be included in those maximum limits, Member States may,
solely in respect of such transactions, not include the
aforementioned costs when calculating the annual percentage rate of
charge, as stipulated in this Directive, provided that there is a
requirement, in the cases mentioned in Article 3 and in the credit
165
agreement, that the consumer be informed of the amount and Prop. 1991/92:83
inclusion thereof in the payments to be made.
(b) Member States may no longer apply point (a) from the date of
entry into force of the single mathematical formula for calculating
the annual percentage rate of charge in the community, pursuant to
the provisions of paragraph 5 (c).
4. (a) The annual percentage rate of charge shall be calculated at
the time the credit contract is concluded, without prejudice to the
provisions of Article 3 conceming advertisements and special
offers.
(b) The calculation shall be made on the assumption that the credit
contract is valid for the period agreed and that the creditor and the
consumer fulfil their obligations under the terms and by the dates
agreed.
5. (a) As a transitional measure, notwithstanding the provisions of
paragraph 1 (a), Member States which, prior to 1 March 1990,
applied legal provisions whereby a mathematical formula different
from that given in Annex II could be used for calculating the annual
percentage rate of charge, may continue applying that formula
within their territory for a period of three years starting from 1
January 1993.
Member States shall take the appropriate measures to ensure that
only one mathematical formula for calculating the annual percentage
rate of charge is used within their territory.
(b) Six months before the expiry of the time limit laid down in
point (a) the Commission shall submit to the Council a report,
accompanied by a proposal, which will make it possible in the light
of experience, to apply a single Community mathematical formula
for calculating the annual percentage rate of charge.
(c) The Council shall, acting by a qualified majority on the basis of
the proposal from the commission, take a decision before 1 January
1996.
6. In the case of credit contracts containing clauses allowing
variations in the rate of interest and the amount or level of other
charges contained in the annual percentage rate of charge but
unquantifiable at the time when it is calculated, the annual
percentage rate of charge shall be calculated on the assumption that
166
interest and other charges remain fixed and will apply until the end Prop. 1991/92:83
of the credit contract.
7. Where necessary, the following assumptions may be made in
calculating the annual percentage rate of charge:
— if the contract does not specify a credit limit, the amount of
credit granted shall be equal to the amount fixed by the relevant
Member State, without exceeding a figure equivalent to ECU 2 000;
— if there is no fixed timetable for repayment, and one cannot be
deduced from the terms of the agreement and the means for
repaying the credit granted, the duration of the credit shall be
deemed to be one year;
— unless otherwise specified, where the contract provides for more
than one repayment date, the credit will be made available and the
repayments made at the earliest time provided for in the agreement.
3. Article 2 (3) shall be replaced by the following:
3. The provisions of Article la and of Artides 4 to 12 shall not
apply to credit agreements or agreements promising to grant credit,
secured by mortgage on immovable property, insofar as these are
not already excluded from the Directive under paragraph 1 (a).
4. The following subparagraph shall be added to Article 4 (2):
(c) a statement of the amount, number and frequency or dates of the
payments which the consumer must make to repay the credit, as
well as of the payments for interest and other charges; the total
amount of these payments should also be indicated where possible;
(d) a statement of the cost items referred to in Article la (2) with
the exception of expenditure related to the breach of contractual
obligations which were not included in the calculation of the annual
percentage rate of charge but which have to be paid by the
consumer in given circumstances, together with a statement
identifying such circumstances. Where the exact amount of those
items is known, that sum is to be indicated; if that is not the case,
either a method of calculation or as accurate an estimate as possible
is to be provided where possible.
5. Article 5 shall be deleted.
167
6. The Annex shall become Annex 1 and the following point shall be Prop. 1991/92:83
added to paragraph 1:
(ix) the obligation on the consumer to save a certain amount of
money which must be placed in a special account.
7. Annexes II and III attached hereto shall be added.
Article 2
1. Member States shall take the measures necessary to comply with
this Directive not later than 31 December 1992 and shall forthwith
inform the commission thereof.
2. Member States shall communicate to the commission the texts of
the main provisions of national law which they adopt in the field
govemed by this Directive.
Article 3
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels, 22 February 1990.
For the Council
The President
D.J. O'MALLEY
NOTES
(1) OJ No C 155, 14.6.1988, p. 10.
(2) OJ No C 96, 17.4.1989, p. 87 and OJ No C 291, 20.11.1989,
p. 50.
(3) OJ No C 337, 31.12.1988, p. 1.
(4) OJ No L 42, 12.2.1987, p. 48.
168
ANNEX
Prop. 1991/92:83
ANNEX II
THE BASIC EQUATION EXPRESSING THE EQUIVALENCE OF LOANS ON THE ONE
HAND, AND REPAYMENTS AND CHARGES ON THE OTHER :
|
K ■= m |
K' = m’ |
a'k' | ||
|
\ |
K |
_ | ||
|
/ |
(1 + >)tK |
(1 + i)‘K’ | ||
|
K = 1 |
K' = 1 | |||
Meaning of letters and symbols :
|
K |
is the number of a loan |
|
K' |
is the number of a repayment or a payment of charges |
|
ak |
is the amount of loan number K |
|
A'k' |
is the amount of repayment number K' represents a sum |
|
m |
is the number of the last loan |
|
m' |
is the number of the last repayment or payment of charges |
|
'K |
is the interval, expressed in years and fractions of a year, between the date of loan No 1 and those |
|
'K' i |
is the interval expressed in years and fractions of a year between the date of loan No 1 and those is the percentage rate that can be calculated (either by algebra, by successive approximations, or by |
Remarks
(a) The amounts paid by both parties at different times shall not necessarily be equal and shall not necessa-
rily be paid at equal intervals.
(b) The starting date shall be that of the first loan.
(c) Intervals between dates used in the calculations shall be expressed in years or in fractions of a year.
169
ANNEX III
Prop. 1991/92:83
EXAMPLES OF CALCULATIONS
First example
Sum loaned S = ECU 1 000.
It is repaid in a single payment of ECU 1 200 made 18 months, i. e. 1,5 years, after the date of the loan.
The equation becomes 1 000 = —*. 2-99...
(1+0 14
or (1+i)1-3 = 1,2
1+i = 1,129243...
i = 0,129243...
This amount will be rounded down to 12,9 % or 12,92 % depending on whether the State or habitual prac-
tice allows the percentage to be rounded off to the first or second decimal.
Second example
The sum agreed is S = ECU 1 000 but the creditor retains ECU 50 for enquiry and administrative expenses,
so that the loan is in fact ECU 950 ; the repayment of ECU 1 200, as in the first example, is made 18
months after the date of the loan.
The equation becomes 950 =
1 200
(1+i)
or (1+i)1-3 = 1 200 = 1,263157...
950
1+i = 1,16851 .. .
i = 0,16851... rounded off to 16,9% or 16,85%.
Third example
The sum lent is ECU 1 000, repayable in two amounts each of ECU 600, paid after one and two years
respectively.
The equation becomes 1 000 = .999 + —929—
1+i (1+i)2;
it is solved by algebra and produces i = 0,1306623, rounded off to 13,1 % or 13,07 %.
170
Fourth example
The sum lent is ECU 1 000 and the amounts to be paid by the borrower are :
Prop. 1991/92:83
After three months (0,25 years)
After six months (0,50 years)
After twelve months (1 year)
Total
ECU 272
ECU 272
ECU 544
ECU 1 088
The equation becomes :
1 000
272 + 272 544
(1+i)»-25 (l+o)°S0 1+i
This equation allows i to be calculated by successive approximations, which can be programmed on a ocket
Computer.
The result is :
i = 0,1321 rounded off 13,2 or 13,21 %.’
171
Bilaga 3 Prop. 1991/92:83
I promemorian föreslås att en ny lag om konsumentkrediter skall
ersätta den sedan år 1979 gällande konsumentkreditlagen. Förslaget
innebär att lagen får ett vidare tillämpningsområde, att den tillförs
vissa nya bestämmelser och att konsumentskyddet utvidgas i flera
hänseenden. Den nya lagen, som liksom den gamla skall vara
tvingande till konsumentens förmån, föreslås gälla för alla konsument-
krediter.
Promemorian är resultatet av en översyn av konsumentkreditlagen
som genomförts inom justitiedepartementet. En viktig anledning till
denna översyn är att hushållens skuldsättning har ökat kraftigt under
1980-talet och att skuldbördan för vissa personer har blivit så
omfattande att de inte har haft någon möjlighet att klara de utgifter
som följt med skulderna. Det har bl. a. blivit vanligt att socialbidrag
går direkt till betalning av konsumtionsskulder. Det har ansetts
nödvändigt att införa regler som förbättrar konsumenternas skydd mot
sådan överskuldsättning.
Två helt nya bestämmelser föreslås i promemorian i syfte att
motverka överskuldsättningen. För det första föreslås att det införs ett
krav på att kreditgivarna innan kredit beviljas gör en s. k. kreditpröv-
ning, dvs. en prövning av om kunden har ekonomiska förutsättningar
att klara åtagandet. Enligt motiven för bestämmelsen innebär kravet
på kreditprövning att det många gånger blir nödvändigt för kredit-
givaren att upprätta en förenklad budget för kunden. Vid bristfällig
kreditprövning skall fordringen kunna jämkas efter vad som är
skäligt.
Från kravet på kreditprövning undantas enligt förslaget vanliga s.k.
fakturakrediter liksom alla krediter som inte överstiger 2 000 kr.
Vidare undantas lån som lämnas i pantlånerörelse.
Det andra förslaget som syftar till att motverka överskuldsättningen
tar sikte på påträngande marknadsföring. Det föreslås att handlingar
för ansökan eller avtal om kredit skall få tillhandahållas endast om
konsumenten har efterfrågat krediten. Förslaget har sin grund i att
marknadsföringen av krediter under senare år har blivit intensiv, i
vissa fall påträngande, och att konsumenterna har lockats till
förhastade åtaganden. Detta har skett särskilt genom direktreklam till
vilken kreditgivarna har bifogat ansöknings- eller reversformulär och
därigenom möjliggjort att konsumenterna kunnat sända in en bindande
ansökan i direkt anslutning till att de har läst igenom krediterbjudan-
den som ofta tett sig mycket lockande.
172
Förbudet mot att tillhandahålla vissa handlingar tillsammans med Prop. 1991/92:83
reklam för krediter skall inte gälla när marknadsföringen sker i
lokaler tillhörande kreditgivaren eller den som förmedlar krediten.
En näringsidkare som överträder förbudet skall kunna åläggas att
betala en avgift, lägst 5 000 kr och högst 500 000 kr.
Vidare föreslås i promemorian ett flertal regler som på olika sätt
syftar till att förstärka konsumentskyddet. Bland dessa förslag finns
en regel om näringsidkarens allmänna skyldigheter som bl. a.
föreskriver att denne skall iaktta "god kreditgivningssed" i sina
kontakter med konsumenter.
Enligt huvudregeln skall avtal om konsumentkrediter i fortsättningen
ingås skriftligen. Konsumenten skall inte vara bunden av avtalet förrän
även kreditgivaren har skrivit under det samt överlämnat en kopia av
avtalet till konsumenten.
I fråga om kreditgivarens rätt att ändra räntan föreslås vissa
begränsningar. Kreditgivaren skall få ändra räntesatsen endast i
anslutning till variationer i en referensränta - exempelvis diskontot -
som kreditgivaren har hänvisat till i avtalet och som han saknar
inflytande på. Kreditgivarna ges dock enligt förslaget en möjlighet att
vid särskilda skäl göra även andra ränteändringar. I sådana fall skall
kredittagaren och tillsynsmyndigheten underrättas om ränteändringen
och om skälen för den.
I syfte att förbättra konsumenternas möjligheter att bedöma
räntevillkor föreslås också dels ett uttryckligt förbud mot s. k. rak
ränta, dels en skyldighet för kreditgivaren att ange räntan som en
årsränta. Det sistnämnda innebär att det inte blir tillåtet att ange
räntesatsen enbart som "ränta per månad".
Vidare begränsas kreditgivarnas rätt att ta ut avgifter för krediten.
Det skall vara tillåtet att ta ut en avgift för rätten att disponera ett
kreditutrymme, men i övrigt får endast förekomma avgifter som inte
är kostnader för krediten i egentlig mening. Alla andra kredit-
kostnader får kreditgivaren alltså ta ut i form av ränta. De avgifter
som förekommer skall vara skäliga och anges i avtalet.
Den gällande konsumentkreditlagen begränsar kreditgivarnas rätt att
säga upp kreditavtalet i förtid med tillämpning av s. k. förfalloklausu-
ler, men regeln gäller bara för kreditköp och krediter vid vissa
tjänster. Enligt förslaget skall en motsvarande begränsning införas i
fråga om andra konsumentkrediter.
Enligt gällande lag har konsumenten rätt att lösa krediten i förtid
utan att drabbas av några avgifter eller extra räntekostnader. Även
denna regel gäller emellertid endast för kreditköp och krediter i
samband med vissa tjänster. Det föreslås att konsumentens rätt
utsträcks till alla konsumentkrediter. Detta innebär alltså ett slags
ångerrätt för konsumenten. När det gäller krediter med s. k. bunden
173
ränta skall dock kreditgivaren ha rätt till ersättning för eventuell
ränteförlust som han gör på grund av att konsumenten betalar i förtid.
Vidare förstärks konsumentskyddet i s. k. trepartsförhållanden. I
fortsättningen skall en kreditköpare gentemot kreditgivarens krav få
åberopa betalningar som han felaktigt har gjort till säljaren liksom
överenskommelser som berör krediten och som han har träffat med
säljaren trots att denne saknade behörighet. Endast om köparen visste
att säljaren saknade behörighet får han själv svara för sitt fel.
När kreditgivaren överlåter sina rättigheter enligt ett kreditavtal
gäller i dag regeln i 27 § skuldebrevslagen, som innebär att förvärva-
ren inte kan få bättre rätt mot gäldenären än överlåtaren hade. Denna
regel är emellertid dispositiv och kan således avtalas bort till en
gäldenärs/konsuments nackdel. Genom en särskild bestämmelse i den
nya konsumentkreditlagen föreslås den regel som uttrycks i 27 § skul-
debrevslagen bli tvingande i konsumentförhållanden.
Enligt förslaget skall s.k. avräkningsförbehåll i fortsättningen vara
förbjudna i alla konsumentkreditavtal.
De i dag gällande reglerna om kontantinsats behålls i den nya lagen.
Slutligen föreslås, i fråga om konsumentverkets tillsyn, att det i
fortsättningen inte skall gälla någon beloppsbegränsning för det vite
som konsumentverket kan förelägga för att få näringsidkare att
tillhandahålla handlingar och lämna upplysningar.
I den översyn av konsumentkreditlagen som redovisas i denna
promemoria har beaktats det EG-direktiv om konsumentkrediter som
antogs av EG:s ministerråd år 1986 samt det tillägg till detta direktiv
som antagits i februari 1990.
Den nya konsumentkreditlagen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.
Prop. 1991/92:83
174
Bilaga 4 Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare
1 dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om
kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten
förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av stats-
medel.
2 § I lagen avses med
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprung-
lige kreditgivarens fordran,
kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet
vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset
varmed anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor och avgifter
som konsumenten skall erlägga för krediten,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta
beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagan-
de till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.
3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-
ningen erläggs med ett belopp som köparen far låna av säljaren eller
av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan
denne och säljaren.
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats
som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,
om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.
175
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte
annat anges i lagen.
5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed. Han skall ta till vara konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg och lämna denne information i den utsträckning som
det behövs och är möjligt.
6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av en särskild
vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, skall även kreditkostnaden
och kontantpriset anges.
Information enligt första stycket behöver inte lämnas, om krediten
är av ringa omfattning eller det annars finns särskilda skäl.
7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller
förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden
och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas
skriftligen.
8 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och
7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418).
9 § Handling för ansökan eller avtal om kredit får tillhandahållas
endast om konsumenten efterfrågar krediten. En sådan handling får
dock alltid tillhandahållas i lokaler tillhörande kreditgivaren eller den
som förmedlar krediten.
En näringsidkare som handlar i strid mot första stycket får åläggas
att betala en avgift, lägst 5 000 och högst 500 000 kr. Talan om
åläggande av en sådan avgift förs vid allmän domstol av konsument-
ombudsmannen.
En näringsidkare är skyldig att på anmaning av konsumentombuds-
mannen komma in med yttrande eller upplysning när fråga om
åläggande av avgift har uppkommit hos konsumentombudsmannen.
Efterkommer inte näringsidkaren en sådan anmaning, får konsument-
ombudsmannen förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin
skyldighet.
Prop. 1991/92:83
176
Mål om åläggande av avgift enligt andra stycket skall handläggas Prop. 1991/92:83
enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott för vilket
svårare straff än böter inte är föreskrivet.
10 § Näringsidkaren skall, innan kredit beviljas, pröva om kon-
sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar
sig enligt kreditavtalet (kreditprövning).
Kravet på kreditprövning gäller inte
1. för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela
kreditbeloppet skall betalas på en gång,
2. för krediter som uppgår till högst 2 000 kr,
3. för lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen (1949:722)
om pantlånerörelse.
Underlåter näringsidkaren att göra kreditprövning när det skall ske,
eller gör han en bristfällig sådan prövning, kan fordringen jämkas
efter vad som är skäligt, om en tillfredsställande kreditprövning borde
ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja krediten. Därvid får även
andra avtalsvillkor jämkas, om det är lämpligt.
11 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av
båda parterna. Det är bindande för konsumenten först när kredit-
givaren har skrivit under avtalet och lämnat konsumenten en kopia av
det.
Ett villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till
nackdel för konsumenten. Vid bedömning av om ett villkor är till
nackdel för konsumenten skall en jämförelse göras med vad som
gäller om villkoret inte tillämpas.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när
kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på
en gång, inte heller för krediter som uppgår till högst 2 000 kr.
12 § Räntan skall anges som en räntesats motsvarande räntekostnaden
per år för den vid varje tid obetalda delen av skulden.
13 § Om avtalet inte löper med fast ränta, skall förutsättningarna för
ändringar i räntesatsen anges.
Räntesatsen får ändras till nackdel för konsumenten endast i
anslutning till variationer i en referensränta som kreditgivaren saknar
177
12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
inflytande på. En sådan ändring får göras när referensräntan har Prop. 1991/92:83
ändrats med minst en halv procentenhet sedan föregående ändring av
räntesatsen. Dessutom får en sådan ändring göras på bestämda tider,
högst en gång i månaden.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränteänd-
ringar i samma utsträckning till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
14 § Löper inte avtalet med fast ränta får kreditgivaren göra även
andra ändringar i räntesatsen än sådana som är tillåtna enligt 13 §
andra stycket, om det finns särskilda skäl. I sådana fall skall
kreditgivaren, så snart det kan ske, underrätta kredittagaren och
tillsynsmyndigheten om ränteändringen och om skälen för den.
15 § Kreditgivaren får inte ta ut någon kreditkostnad utöver ränta
och, när ett kreditutrymme hålls tillgängligt, en skälig avgift för detta.
För engångskrediter får dock faktureringsavgift debiteras, om avgiften
angivits till sitt belopp i avtalet och ingen annan kreditkostnad tas ut.
Kreditgivaren får ta ut följande avgifter i den mån de är skäliga:
1. avgifter som är hänförliga till kontraktsbrott av kredittagaren,
2. avgifter för kredituttag från ett av kreditgivaren tillhandahållet
kreditutrymme i den mån uttagen understiger ett i avtalet angivet
belopp eller överstiger ett i avtalet angivet antal och
3. andra avgifter som har samband med krediten utan att vara
kreditkostnader.
16 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen
i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara
minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden
föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får
låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en
överenskommelse mellan denne och säljaren.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen
(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-
ningsvillkor vid kreditköp.
17 § Säljer en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning
en vara utan att iaktta vad som sägs i 16 §, skall det anses utgöra en
sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen (1975:1418).
178
18 § Har kreditgivaren överlåtit sina rättigheter enligt ett kreditavtal,
får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma invändningar
som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren. Detsamma
gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt kredit-
avtalet.
Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra
mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning
till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne,
under förutsättning att han inte visste att säljaren saknade rätt att ta
emot betalning eller ingå överenskommelsen.
Har köparen på grund av ett kreditköp anspråk mot säljaren på
återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-
tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för anspråkets fullgöran-
de. Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har
mottagit av köparen med anledning av krediten.
19 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen
ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av
kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett
av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne
ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt
att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuldför-
bindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte beträffande egna växlar
som är utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms
till böter.
20 § Bestämmelserna i 18 § andra och tredje styckena samt 19 §
gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3
§ angående köp.
21 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-
fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
22 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden.
179
23 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har
gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständighe-
ter föreligger.
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.
2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kreditford-
ringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid
olika tidpunkter.
3. Konsumenten har genom uppsåt eller grov vårdslöshet orsakat
att säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.
4. Det kan skäligen befaras att konsumenten genom att avvika,
skaffa undan egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att
betala sin skuld.
När kreditgivaren säger upp skulden till betalning enligt första
stycket 1 eller 2 skall gälla en uppsägningstid av minst fyra veckor
från den dag då uppsägningen kom konsumenten till handa.
Om kreditgivaren har sagt upp skulden till betalning enligt första
stycket 1 eller 2, är konsumenten ändå inte skyldig att erlägga
betalning i förtid, om han före utgången av uppsägningstiden betalar
vad som förfallit jämte dröjsmålsränta. Detsamma gäller om kredit-
givaren vid uppsägning enligt första stycket 3 eller 4 har medgett en
uppsägningstid och konsumenten före utgången av den tiden undan-
röjer grunden för uppsägningen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelsen i tredje stycket
befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte
bestämmelsen i det stycket.
24 § Utan hinder av vad som sägs i 23 § första stycket 3 får
kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i
förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har
försämrats. Bestämmelserna i 23 § första stycket hindrar vidare inte
att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra detta enligt någon
annan författning.
25 § Vid förtidsbetalning enligt 22, 23 eller 24 § skall följande
iakttas när kreditgivarens fordran beräknas.
1. Konsumenten skall betala avtalad ränta för tiden fram till
förtidsbetalningen men inte för tiden därefter.
2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för
kostnader som han har haft för krediten, inte heller i övrigt någon
ersättning för att skulden betalas i förtid. Är räntan bunden för hela
Prop. 1991/92:83
180
eller en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort Prop. 1991/92:83
förbehåll om det, rätt till skälig ersättning för ränteförlust.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallo-dag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första för- fallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en
konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.
26 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger
kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin
del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under
förutsättning
1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att
trygga sin rätt till betalning samt
2. att rätt att säga upp skulden till betalning i förtid föreligger
enligt 23 § första stycket.
Varan får inte återtas före utgången av uppsägningstid enligt 23 §
andra stycket. Varan får inte heller återtas, om köparen erlägger
betalning eller undanröjer grunden för uppsägningen enligt 23 § tredje
stycket.
27 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid
försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt
värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad
som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i
liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i
övrigt bestämmelserna i lagen (1971:12) om avtalsvillkor i konsu-
mentförhållanden .
28 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall
avräkning göras mellan honom och köparen.
Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-
tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut
genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kreditford-
ringen efter avräkning enligt 25 § samt i förekommande fall dröjs-
målsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §
räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande
kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig
181
kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-
ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att
tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse
tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna
medel till vittne.
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig
ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till
ombud eller biträde.
29 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-
lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-
myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala
en skuld som köparen har, får kreditgivaren när bestämmelserna i
första stycket tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till
köparens förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan
efter återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen
att betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får
kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall
än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen
vanvårdat varan.
30 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har
återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren
varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas
enligt avräkningen.
31 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka handräck-
ning för att återta varan under förutsättning att parterna har upprättat
och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen skall
innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om
kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-
fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.
En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen
skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om
kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta skall i ansökningen också
uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen skall
fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.
Prop. 1991/92:83
182
32 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de Prop. 1991/92:83
förutsättningar för återtagande som anges i 26 § andra och tredje
styckena föreligger.
Har ett förbehåll om återtaganderätt använts i strid mot förbud enligt
27 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har
förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om
återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt
5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.
33 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges
i 32 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena
samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsid-
kare m. fl. Hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket
skall då avse 29 § första stycket i denna lag.
34 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte
utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
35 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara
betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett
kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande
endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet har
1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet eller
3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte
snarast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.
Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första
stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att
kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-
havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit
svikligt.
36 § Konsumentverket ser till att denna lag efterlevs. Verkets tillsyn
omfattar dock inte Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank
aktiebolag, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen
183
eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myn- Prop. 1991/92:83
dighet.
Tillsynen skall utövas så, att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
37 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver
varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,
förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av
samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall
lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar
upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får konsu-
mentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin skyl-
dighet.
38 § Har konsumentverket enligt 37 § andra stycket förelagt en
näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas
hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 37 § får
inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992, då konsumentkredit-
lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.
2. Äldre bestämmelser gäller dock i fråga om kreditavtal som har
ingåtts före den nya lagens ikraftträdande.
3. När kreditgivaren har förvärvat sin fordran mot konsumenten
genom överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, skall 18 §
i den nya lagen tillämpas även om kreditavtalet ingicks före ikraft-
trädandet.
4. Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden i enlighet med bestämmelserna i den nya
lagen även om kreditavtalet har ingåtts före den nya lagens ikraft-
trädande.
5. När handräckning begärs för återtagande av en vara som
förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, skall den äldre lagens
bestämmelser om förutsättningarna för handräckning tillämpas.
184
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl. skall
Nuvarande lydelse
1
Denna lag gäller avbetalningsköp
som sluts mellan näringsidkare i
deras yrkesmässiga verksamhet
eller som annars faller utanför
konsumentkreditlagen
(1977:981).
ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
§
Denna lag gäller avbetalningsköp
som sluts mellan näringsidkare i
deras yrkesmässiga verksamhet
eller som annars faller utanför
konsumentkreditlagen
(1991:000).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan
varan har lämnats ut till köparen, och
2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga
varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om åter-
taganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag
för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett
att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
185
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
10 §
Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på
kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får
egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av
kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke
i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 13 § konsumentkreditlagen
(1977:981) eller enligt 5 § lagen
om avbetalningsköp mellan nä-
ringsidkare m.fl. Är ej någon av
dessa lagar tillämplig på avtalet,
bestäms fordringen likväl enligt
sistnämnda paragraf, varvid
jämkning får ske efter vad som
är skäligt.
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 25 § konsumentkreditlagen
(1991:000) eller enligt 5 § lagen
om avbetalningsköp mellan nä-
ringsidkare m.fl. Är ej någon av
dessa lagar tillämplig på avtalet,
bestäms fordringen likväl enligt
sistnämnda paragraf, varvid
jämkning får ske efter vad som
är skäligt.
Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar
därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för
dennes skyldigheter enligt avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. I fall då gäldenären har
förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
186
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §‘
Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärs-
händelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter upp-
tagas i redovisningen. Återtages
vara med stöd av förbehåll om
återtaganderätt enligt konsument-
kreditlagen (1977:981) eller
lagen (1978:599) om avbetal-
ningsköp mellan näringsidkare
m. fl. får avdrag göras för vad
säljaren vid avräkning gottskriver
köparen för värdet av den åter-
tagna varan, endast om det kan
visas att köparen helt saknat rätt
till avdrag för ingående skatt som
hänför sig till dennes förvärv av
varan.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter upp-
tagas i redovisningen. Återtages
vara med stöd av förbehåll om
återtaganderätt enligt konsument-
kreditlagen (1991:000) eller
lagen (1978:599) om avbetal-
ningsköp mellan näringsidkare
m. fl. får avdrag göras för vad
säljaren vid avräkning gottskriver
köparen för
den återtagna varan, endast om
det kan visas att köparen helt
saknat rätt till avdrag för ingåen-
de skatt som hänför sig till den-
nes förvärv av varan.
1 Senaste lydelse 1990:576
187
Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k. Prop. 1991/92:83
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-
sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande
den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna
förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges
redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall
avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av
handlingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.
Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för
avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.
Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket,
inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyl-
dighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till
annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna
avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller del därav
återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre men inte
sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under vilket
skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring göras
med hälften av det belopp som nu sagts.
Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar
uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för använd-
ning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när uthyrd eller
upplåten fastighet säljs.
Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under
vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört
eller fastigheten har sålts.
Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående
mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om
den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-
diga. De varor som avses är
1) andra varor än sådana som avses i 18 § fjärde stycket och som helt
eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,
2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,
3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,
tenn, brons eller nysilver,
188
4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapen- Prop. 1991/92:83
lagen (1973:1176),
5) alster av bildkonst,
6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,
7) möbler,
8) fartyg eller luftfartyg.
Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den
redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.
Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2
första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av
personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden under det
kalenderår nyttjandet har skett. Lag (1990:576).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. I fall då förbehåll om
återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
189
Bilaga 5 Prop. 1991/92:83
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten för
Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Bank-
inspektionen, Konsumentverket, Riksskatteverket, Konjunk-
turinstitutet, Marknadsdomstolen, Näringsfrihetsombudsmannen,
Statens Pris- och konkurrensverk, Allmänna reklamationsnämnden,
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, Riksbanken, Datainspektionen, Kommers-
kollegium, Leasingutredningen (Ju 1988:01), Insolvensutredningen (Ju
1988:02), Svenska kommunförbundet, Göteborgs kommun,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisa-
tion (TCO), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund,
Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Småföretagens
riksorganisation, Kooperativa förbundet (KF), Svenska bankförening-
en, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund,
Finansbolagens förening, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,
Föreningen för köpmannakonton, Direkthandelsföretagens förening,
Svenska postorderföreningen, Petroleumhandelns riksförbund,
Elektriska hushållsapparatleverantörer - EHL, Svenska Pantbanksföre-
ningen, Motorbranschens riksförbund, Sveriges Villaägareförbund, Vi
i Småhus VIS Riksförbund, Upplysningscentralen AB, Esselte
Soliditet AB, Svenska Inkassoföreningen och Konsumentvägledamas
förening.
Riksskatteverket har till sitt remissvar fogat yttranden från krono-
fogdemyndigheten i Stockholms län och kronofogdemyndigheten i
Kristianstads län. Kommerskollegium har till sitt remissvar fogat
yttranden från Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handels-
kammaren. Svenska sparbanksföreningen har till sitt remissvar fogat
ett yttrande från Sparbankernas inteckningsaktiebolag (SPINTAB).
Yttranden har också kommit in från Svenska Fondhandlareföre-
ningen, Bokförläggare Robert Strömberg, Volvofinans Konto AB,
Swedish Direct Marketing Association (Swedma), Sveriges Marknads-
förbund, Kreditmannaföreningen i Stockholm och SEB Kort.
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) har beretts
tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.
190
Bilaga 6 Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag gäller kredit som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk och som lämnas eller erbjuds en konsument av en näringsidkare
1 dennes yrkesmässiga verksamhet.
Lagen gäller under motsvarande förutsättningar även i fråga om
kredit som lämnas av någon annan än en näringsidkare, om krediten
förmedlas av en näringsidkare som ombud för kreditgivaren.
Lagen gäller inte författningsreglerade lån som lämnas av statsmedel
och inte heller lån som lämnas i pantlånerörelse enligt lagen
(1949:722) om pantlånerörelse.
2 § I lagen avses med
kreditgivare: den som lämnar krediten eller övertar den ursprunglige
kreditgivarens fordran,
kontantpris: det pris till vilket en vara, tjänst eller annan nyttighet
vanligen erbjuds konsumenter mot kontant betalning,
kreditbelopp: vid betalningsanstånd den del av kontantpriset varmed
anstånd lämnas samt vid lån det lånade beloppet,
kreditkostnad: det sammanlagda beloppet av de räntor, tillägg och
andra kostnader som konsumenten skall betala för krediten,
effektiv ränta: kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad
på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att
delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden,
kreditfordran: summan av kreditbeloppet och kreditkostnaden.
3 § Med kreditköp avses köp av en vara, då säljaren lämnar köparen
anstånd med någon del av betalningen eller då någon del av betal-
ningen erläggs med ett belopp som köparen far låna av säljaren eller
av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan
denne och säljaren.
191
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen betecknats
som ersättning för rätten att nyttja varan föreligger ändå ett kreditköp,
om det är avsett att konsumenten skall bli ägare till varan.
4 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag
är till nackdel för konsumenten är utan verkan mot denne, om inte
annat anges i lagen.
5 § Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed. Han skall ta till vara konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg och lämna denne information i den utsträckning som
det behövs och är möjligt.
6 § Näringsidkare skall vid annonsering, skyltning och liknande
marknadsföring beträffande kredit lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Om det är fråga om kredit för förvärv av en
särskild vara, en tjänst eller någon annan nyttighet, skall även
kreditkostnaden och kontantpriset anges.
Information enligt första stycket behöver inte lämnas, om krediten
avser ett belopp som uppgår till högst 1 500 kr eller om krediten skall
återbetalas inom tre månader.
7 § Innan ett kreditavtal sluts skall näringsidkare som lämnar eller
förmedlar krediten lämna konsumenten information i de hänseenden
och i den omfattning som anges i 6 §. Informationen skall lämnas
skriftligen.
8 § Handling för ansökan eller avtal om kredit får tillhandahållas
endast om konsumenten efterfrågar krediten. En sådan handling får
dock alltid tillhandahållas i lokaler som disponeras av kreditgivaren
eller den som förmedlar krediten.
9 § I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i 6 och
7 §§ eller som annars är av särskild betydelse från konsument-
synpunkt gäller marknadsföringslagen (1975:1418). Denna lag gäller
också när en näringsidkare handlar i strid med 8 §.
Prop. 1991/92:83
192
Prop. 1991/92:83
10 § Näringsidkaren skall, innan kredit beviljas, pröva om kon-
sumenten har ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar
sig enligt kreditavtalet (kreditprövning).
Kreditprövning behöver inte göras om kreditgivaren på grund av sin
kännedom om konsumenten eller andra omständigheter har grundad
anledning att utgå från att konsumenten har ekonomiska förutsätt-
ningar att fullgöra vad han åtar sig.
Kravet på kreditprövning gäller inte heller
1. för engångskrediter när kredittiden är högst 45 dagar och hela
kreditbeloppet skall betalas på en gång,
2. för krediter som avser ett belopp som uppgår till högst 10 000
kr.
Underlåter näringsidkaren att göra kreditprövning när det skall ske
eller gör han en bristfällig sådan prövning, kan fordringen jämkas
efter vad som är skäligt, om det står klart att en tillfredsställande
kreditprövning borde ha föranlett kreditgivaren att inte bevilja
krediten. Därvid fär även andra avtalsvillkor jämkas, om det är
lämpligt.
11 § Ett avtal om kredit skall ingås skriftligen och undertecknas av
konsumenten. Denne skall få en kopia av avtalet.
Ett villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till
nackdel för konsumenten. Vid bedömning av om ett villkor är till
nackdel för konsumenten skall en jämförelse göras med vad som
gäller om villkoret inte tillämpas.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte för engångskrediter när
kredittiden är högst 45 dagar och hela kreditbeloppet skall betalas på
en gång. Det gäller inte heller för krediter som avser ett belopp som
uppgår till högst 1 500 kr.
12 § Ränta som tas ut för krediten skall anges som en räntesats
motsvarande räntekostnaden per år för den vid varje tid obetalda
delen av skulden.
13 § Förutsättningarna för ändringar i räntesatsen skall anges i
avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens nackdel endast i den
utsträckning som det motiveras av kreditpolitiska beslut, ökade
193
13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
upplåningskostnader för kreditgivaren eller andra kostnadsökningar Prop. 1991/92:83
som kreditgivaren inte skäligen kunde förutse när avtalet ingicks.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa ett avtalsvillkor om ränte-
ändringar på samma sätt till konsumentens förmån som till hans
nackdel.
14 § Kredittagaren är skyldig att, utöver eller i stället för ränta,
betala särskild ersättning för krediten (avgift) endast om sådan
ersättning avser kostnader som kreditgivaren har för krediten och om
avgiften anges särskilt i avtalet. Om kostnader kan särskiljas, får
avgift tas ut särskilt för varje sådan kostnad.
I avtalet skall också anges under vilka förutsättningar kreditgivaren
får ändra de avgifter som tas ut för krediten.
Avgifter för krediten får ändras till konsumentens nackdel endast i
den utsträckning som det motiveras av ökningar av de kostnader som
skall täckas av avgifterna.
15 § Kreditgivaren skall underrätta konsumenten om beslutade
ränteändringar och avgiftsändringar. Underrättelse skall lämnas senast
när ändringen börjar gälla, antingen genom ett särskilt meddelande till
konsumenten eller genom annonsering i dagspressen. Sker under-
rättelsen genom annonsering, skall meddelande om ändringen också
lämnas när nästa avisering eller kontoutdrag sänds till konsumenten.
Vid varje avisering skall kreditgivaren lämna information om den
aktuella effektiva räntan för den effektiva räntan för den del av
krediten som kvarstår sedan de betalningar gjorts som aviseringen
avser.
16 § Vid kreditköp skall säljaren ta ut en kontantinsats av köparen
i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara
minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden
föranleder annat.
Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får
låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en
överenskommelse mellan denne och säljaren.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte kreditköp för vilka
föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen
(1986:1202) med bemyndigande att meddela föreskrifter om betal-
ningsvillkor vid kreditköp.
17 § Om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 16 §, skall det anses
194
utgöra en sådan handling som avses i 2 § marknadsföringslagen Prop. 1991/92:83
(1975:1418).
18 § Om kreditgivaren har överlåtit sina rättigheter enligt ett
kreditavtal, får konsumenten mot den nye kreditgivaren göra samma
invändningar som han vid överlåtelsen kunde göra mot överlåtaren.
Detsamma gäller när kreditgivaren har pantsatt sina rättigheter enligt
kreditavtalet.
Vid kreditköp får köparen mot kreditgivares krav på betalning
framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra
mot säljaren. Köparen får även invända att han har erlagt betalning
till säljaren eller att han har träffat en överenskommelse med denne.
Detta gäller dock inte om köparen visste att säljaren saknade rätt att
ta emot betalningen eller ingå överenskommelsen och inte heller om
köparen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlät att skaffa sig
kunskap om detta.
Om köparen på grund av ett kreditköp har anspråk mot säljaren på
återbetalning av köpeskilling, skadestånd eller annan penningpresta-
tion, svarar kreditgivaren lika med säljaren för att anspråket fullgörs.
Kreditgivaren är dock inte skyldig att betala mer än vad han har
mottagit av köparen med anledning av krediten.
19 § Vid kreditköp får kreditgivaren inte ta emot en av köparen
ingången växelförbindelse som avser en fordran på grund av
kreditköpet. Han får inte heller till bevis för sin fordran ta emot ett
av köparen utfärdat löpande skuldebrev eller någon annan av denne
ingången skuldförbindelse som är av ett sådant slag att köparens rätt
att framställa invändningar på grund av köpet inskränks om skuld-
förbindelsen överlåts eller pantsätts till en borgenär som är i god tro.
Första stycket första meningen gäller inte egna växlar som är
utställda av banker.
Den som uppsåtligen bryter mot förbud enligt denna paragraf döms
till böter.
20 § Bestämmelserna i 18 § andra och tredje styckena samt 19 §
gäller även när en konsument vid avtal om en tjänst som avses i
konsumenttjänstlagen (1985:716) fått kredit enligt vad som sägs i 3 §
angående köp.
21 § Belopp som kredittagaren erlägger för avräkning på viss kredit-
fordran får kreditgivaren inte först avräkna på annan fordran.
195
Prop. 1991/92:83
22 § Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden.
23 § Kreditgivaren har rätt att fä betalning i förtid endast om han har
gjort förbehåll om detta i avtalet samt någon av följande omständig-
heter föreligger.
1. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger tio procent av kreditfordringen.
2. Konsumenten är sedan mer än en månad i dröjsmål med
betalning av ett belopp som överstiger fem procent av kredit-
fordringen och dröjsmålet avser två eller flera poster som förfallit vid
olika tidpunkter.
3. Konsumenten är på annat sätt i väsentligt dröjsmål med betalning.
4. Konsumenten har uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakat att
säkerhet som ställts för krediten har avsevärt försämrats.
5. Det står klart att konsumenten genom att avvika, skaffa undan
egendom eller förfara på annat sätt undandrar sig att betala sin skuld.
Vill kreditgivaren få betalt i förtid enligt första stycket 1-3 gäller en
uppsägningstid av minst fyra veckor räknat från den tidpunkt då
kreditgivaren sänder ett meddelande om uppsägningen i rekom-
menderat brev till konsumenten under dennes vanliga adress eller
uppsägningen utan en sådan åtgärd kommer konsumenten till handa.
Om kreditgivaren har krävt betalning i förtid enligt första stycket
1-3, är konsumenten ändå inte skyldig att betala i förtid, om han före
utgången av uppsägningstiden betalar vad som förfallit jämte
dröjsmålsränta. Detsamma gäller om konsumenten vid uppsägning
enligt första stycket 4 eller 5 genast efter uppsägningen eller inom
medgiven uppsägningstid ställer godtagbar säkerhet för fordringen.
Har konsumenten tidigare med stöd av bestämmelsen i tredje stycket
befriats från skyldigheten att betala skulden i förtid, gäller inte
bestämmelsen i det stycket.
24 § Utan hinder av vad som sägs i 23 § första stycket 4 får
kreditgivaren åberopa andra lagbestämmelser om rätt till betalning i
förtid på grund av att en säkerhet som ställts för krediten har
försämrats. Bestämmelserna i 23 § första stycket hindrar vidare inte
att banker eller andra kreditgivare gör gällande strängare förbehåll om
betalning i förtid, om de har en skyldighet att göra sådana förbehåll
enligt någon annan författning.
25 § Vid förtidsbetalning enligt 22, 23 eller 24 § skall följande
iakttas när kreditgivarens fordran beräknas.
196
1. Konsumenten skall betala ränta och andra kostnader för krediten
för tiden fram till förtidsbetalningen men inte för tiden därefter. Vid
beräkningen skall tillämpas grunder som står i överensstämmelse med
god sed på marknaden.
2. Kreditgivaren får inte tillgodoräkna sig någon ersättning för att
skulden betalas i förtid. Är räntan för en kredit bunden för hela eller
en del av avtalstiden har dock kreditgivaren, om han gjort förbehåll
om det, rätt att för återstående del av den tiden av konsumenten ta ut
ersättning för skillnaden mellan räntan på krediten och räntan på nya
krediter av motsvarande slag.
3. Om vid kreditköp förtidsbetalning sker på annan tid än en
förfallodag som har bestämts i avtalet, skall den anses ha skett den
första förfallodagen efter betalningen. Detsamma gäller när en
konsument vid avtal om en tjänst som avses i konsumenttjänstlagen
(1985:716) har fått kredit enligt vad som sägs i 3 § angående köp.
Om kreditgivaren utnyttjar en rätt att återta en vara enligt 26 §,
tillämpas 28 och 29 §§ vid den uppgörelse som då skall ske mellan
parterna.
26 § Med förbehåll om återtaganderätt avses ett avtalsvillkor som ger
kreditgivaren möjlighet att återta varan, om köparen inte fullgör sin
del av kreditköpsavtalet.
Ett förbehåll om återtaganderätt får göras gällande endast under
förutsättning
1. att säljaren har gjort förbehållet i samband med köpet för att
trygga sin rätt till betalning samt
2. att kreditgivaren har rätt att säga upp skulden till betalning i
förtid enligt 23 § första stycket.
Om vid betalningsdröjsmål köparen, innan varan återtas, betalar vad
som förfallit till betalning jämte dröjsmålsränta och kostnader enligt
de grunder som anges i 28 § tredje - femte styckena, får kreditgivaren
inte återta varan på grund av dröjsmålet. Grundas återtaganderätten
på 23 § första stycket 4 eller 5, får kreditgivaren inte återta varan om
köparen innan varan återtas undanröjer grunden för återtaganderätten.
27 § Använder näringsidkare förbehåll om återtaganderätt vid
försäljning av en vara som med hänsyn till sin beskaffenhet eller sitt
värde eller på grund av förhållandena på marknaden inte är lämpad
som kreditsäkerhet, kan näringsidkaren förbjudas att framdeles i
liknande fall använda sådana förbehåll. I fråga om förbud gäller i
övrigt bestämmelserna i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i kon-
sumentförhållanden .
Prop. 1991/92:83
197
14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 83
Prop. 1991/92:83
28 § Om kreditgivaren vill utnyttja en rätt att återta varan, skall
avräkning göras mellan honom och köparen.
Vid avräkningen skall köparen tillgodoräknas varans värde vid åter-
tagandet. Värdet beräknas efter vad kreditgivaren kan antas få ut
genom att på lämpligt sätt sälja varan.
Kreditgivaren får tillgodoräkna sig den obetalda delen av kredit-
fordringen efter avräkning enligt 25 § samt i förekommande fall
dröjsmålsränta, dock inte enligt högre räntesats än som anges i 6 §
räntelagen (1975:635).
Kreditgivaren får dessutom tillgodoräkna sig ersättning för följande
kostnader för återtagande av varan, nämligen utsökningsavgift, skälig
kostnad för transport av varan samt utgift för inställelse vid förrätt-
ning för återtagande, om kreditgivaren har behövt inställa sig för att
tillvarata sin rätt. När ersättning bestäms för utgift för inställelse
tillämpas bestämmelserna om beräknande av ersättning av allmänna
medel till vittne.
I mål om handräckning för återtagande får kreditgivaren, enligt vad
regeringen närmare föreskriver, tillgodoräkna sig även skälig
ersättning för eget arbete med anledning av målet samt arvode till
ombud eller biträde.
29 § Om köparen vid avräkningen tillgodoräknas ett större belopp än
kreditgivaren, får varan återtas endast om kreditgivaren betalar mel-
lanskillnaden till köparen eller, när varan värderats av kronofogde-
myndigheten, nedsätter mellanskillnaden hos myndigheten.
Har kreditgivaren för att kunna återta varan varit tvungen att betala
en skuld som köparen har, får kreditgivaren när första stycket
tillämpas avräkna sådan betalning mot mellanskillnad till köparens
förmån. Detsamma gäller om kreditgivaren för att varan efter
återtagande skall kunna användas på avsett sätt har varit tvungen att
betala en sådan skuld.
Tillgodoräknas kreditgivaren ett större belopp än köparen, får
kreditgivaren inte kräva ut mellanskillnaden (restskulden) i annat fall
än då varan har minskat väsentligt i värde genom att köparen
vanvårdat varan.
30 § Köparen får inom fjorton dagar återlösa en vara som har
återtagits. Vill köparen återlösa varan, skall han betala kreditgivaren
varans värde vid återtagandet samt den restskuld som kan finnas
enligt avräkningen.
198
Prop. 1991/92:83
31 § Kreditgivaren får hos kronofogdemyndigheten söka hand-
räckning för att återta varan under förutsättning att parterna har
upprättat och skrivit under en handling om kreditköpet. Handlingen
skall innehålla ett förbehåll om återtaganderätt samt uppgifter om
kontantpriset, kreditbeloppet, kreditkostnaden, kredittiden, kredit-
fordringen och de tidpunkter när betalning skall erläggas.
En ansökan om handräckning skall göras skriftligen. I ansökningen
skall anges hur stor del av kreditfordringen som är obetald. Om
kreditgivaren gör anspråk på dröjsmålsränta, skall i ansökningen
också uppges vad kreditgivaren fordrar i den delen. Vid ansökningen
skall fogas en styrkt kopia av den handling som anges i första stycket.
32 § Handräckning får beviljas endast om det är uppenbart att de
förutsättningar för återtagande som anges i 26 § andra och tredje
styckena föreligger.
Om ett förbehåll om återtaganderätt har använts i strid mot förbud
enligt 27 §, får handräckning inte beviljas.
Handräckning eller verkställighet av dom, varigenom köparen har
förpliktats att lämna tillbaka en vara som har sålts med förbehåll om
återtaganderätt, får inte beviljas beträffande sådana varor som enligt
5 kap. 1-3 §§ utsökningsbalken skall undantas från utmätning.
33 § I fråga om handräckning och verkställighet av dom, som anges
i 32 § tredje stycket, tillämpas i övrigt 12 § andra och tredje styckena
samt 14-18 §§ lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan närings-
idkare m.fl. Hänvisningen i 16 § tredje stycket till 10 § första stycket
skall då avse 29 § första stycket i denna lag.
34 § En vara som har sålts med förbehåll om återtaganderätt får inte
utmätas för en fordran som grundar sig på kreditköpet.
35 § Ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara
betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett
kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande
endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är
behörig att använda kontokortet har
1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller
199
3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte snarast Prop. 1991/92:83
efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.
Om ett belopp har påförts kontot på det sätt som sägs i första
stycket efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att
kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att
använda kontokortet inte längre har detta i sin besittning, är konto-
havaren betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit
svikligt.
36 § Konsumentverket ser till att denna lag följs. Verkets tillsyn
omfattar dock inte Sveriges riksbank, verksamhet som står under
tillsyn av finansinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet.
Tillsynen skall utövas så att den inte vållar större kostnad eller
olägenhet än som är nödvändigt.
37 § För tillsynen har konsumentverket eller den som verket
förordnar rätt att företa inspektion hos näringsidkare som bedriver
varuförsäljning eller som i sin yrkesmässiga verksamhet lämnar,
förmedlar eller övertar kredit som avses i denna lag och att ta del av
samtliga handlingar som behövs för tillsynen. Näringsidkaren skall
lämna de upplysningar om verksamheten som begärs för tillsynen.
Om en näringsidkare inte tillhandahåller handlingar eller lämnar
upplysningar i ett sådant fall som avses i första stycket, får kon-
sumentverket förelägga näringsidkaren vid vite att fullgöra sin
skyldighet.
38 § Om konsumentverket enligt 37 § andra stycket har förelagt en
näringsidkare att tillhandahålla en handling, får beslutet överklagas
hos kammarrätten. Andra beslut av konsumentverket enligt 37 § får
inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992, då konsumentkredit-
lagen (1977:981) skall upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock, med de undantag som anges i det
följande, i fråga om kreditavtal som har ingåtts före den nya lagens
ikraftträdande.
3. När kreditgivaren har förvärvat sin fordran mot konsumenten
genom överlåtelse eller pantsättning efter ikraftträdandet, gäller 18 §
i den nya lagen även om kreditavtalet ingicks före ikraftträdandet.
4. Konsumenten har rätt att betala sin skuld till kreditgivaren före
den avtalade förfallotiden i enlighet med föreskrifterna i den nya
200
lagen även om kreditavtalet har ingåtts före den nya lagens
ikraftträdande. Föreskriften i 25 § första stycket 2 om kreditgivarens
rätt i vissa fall till ersättning för att krediten sägs upp i förtid skall
dock tillämpas även om kreditgivaren inte har gjort något förbehåll
om rätt till ersättning.
5. När handräckning begärs för återtagande av en vara som har
förvärvats innan den nya lagen trätt i kraft, gäller den äldre lagens
föreskrifter om förutsättningarna för handräckning.
Prop. 1991/92:83
201
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m.fl. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Denna lag gäller avbetalningsköp
som sluts mellan näringsidkare i
deras yrkesmässiga verksamhet
eller som annars faller utanför
konsumentkreditlagen
(1977:981).
Föreslagen lydelse
§
Denna lag gäller avbetalningsköp
som sluts mellan näringsidkare i
deras yrkesmässiga verksamhet
eller som annars faller utanför
konsumentkreditlagen
(1992:000).
Med avbetalningsköp avses avtal om köp av vara, om
1. betalningen skall erläggas i särskilda poster, varav minst en sedan
varan har lämnats ut till köparen, och
2. avtalet innehåller villkor som ger säljaren möjlighet att återtaga
varan om köparen ej fullgör sin del av avtalet (förbehåll om
återtaganderätt).
Har avtalet betecknats som uthyrning eller betalningen som vederlag
för varans nyttjande föreligger ändå avbetalningsköp, om det är avsett
att den till vilken varan utlämnas skall bli ägare av denna.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992.
202
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § utsökningsbalken skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
10 §
Har utmätning skett av egendom som gäldenären har förvärvat på
kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren, får
egendomen säljas endast om köpeskillingen förslår till betalning av
kreditgivarens fordran eller försäljningen med kreditgivarens samtycke
i målet sker med förbehåll för hans rätt enligt avtalet.
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 13 § konsumentkreditlagen
(1977:981) eller enligt 5 § lagen
om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. Är ej någon
av dessa lagar tillämplig på
avtalet, bestäms fordringen likväl
enligt sistnämnda paragraf,
varvid jämkning får ske efter vad
som är skäligt.
Kreditgivarens fordran bestäms
enligt 25 § konsumentkreditlagen
(1992:000) eller enligt 5 § lagen
om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. Är ej någon
av dessa lagar tillämplig på
avtalet, bestäms fordringen likväl
enligt sistnämnda paragraf,
varvid jämkning får ske efter vad
som är skäligt.
Sker försäljningen med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar
därefter den som förvärvar egendomen i stället för gäldenären för
dennes skyldigheter enligt avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då gäldenären har
förvärvat varan före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
203
Prop. 1991/92:83
Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §*
Redovisning av skatt för viss redovisningsperiod skall omfatta affärs-
händelser genom vilka redovisningsskyldighet har inträtt enligt 5 a §.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter
upptagas i redovisningen.
Återtages vara med stöd av
förbehåll om återtaganderätt
enligt konsumentkreditlagen
(1977:981) eller lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl. får
avdrag göras för vad säljaren vid
avräkning gottskriver köparen för
värdet av den återtagna varan,
endast om det kan visas att
köparen helt saknat rätt till
avdrag för ingående skatt som
hänför sig till dennes förvärv av
varan.
Uppkommer förlust på fordran,
för vilken utgående skatt har
redovisats, får ett mot denna
skatt svarande belopp avdragas i
redovisningen för den period då
förlusten uppkommer. Inflyter
därefter betalning för sådan
fordran skall beloppet åter
upptagas i redovisningen.
Återtages vara med stöd av
förbehåll om återtaganderätt
enligt konsumentkreditlagen
(1992:000) eller lagen
(1978:599) om avbetalningsköp
mellan näringsidkare m. fl. får
avdrag göras för vad säljaren vid
avräkning gottskriver köparen för
värdet av den återtagna varan,
endast om det kan visas att köpa-
ren helt saknat rätt till avdrag för
ingående skatt som hänför sig till
dennes förvärv av varan.
1 Senaste lydelse 1990:576
204
Lämnas återbäring, bonus eller annan rabatt, som icke utgör s. k.
villkorlig rabatt, i efterhand och avser förmånen skattepliktig om-
sättning, för vilken utgående skatt redovisats, får belopp motsvarande
den del av den tidigare redovisade skatten som belöpt på den utgivna
förmånen avdragas i den ordning som gäller för den skattskyldiges
redovisning av utgående skatt. Utges förmånen till skattskyldig skall
avdraget grundas på kreditnota eller motsvarande handling. Av
handlingen skall framgå minskningen av både vederlag och skatt.
Handling som avses i tredje stycket skall ligga till grund även för
avdrag för annan kundkreditering som avser skattepliktig omsättning.
Uthyr eller upplåter den som är skattskyldig enligt 2 § tredje stycket,
inom tre år från utgången av det kalenderår under vilket skattskyl-
dighet inträtt enligt meddelat beslut, fastigheten eller del därav till
annan än som anges i 2 § tredje stycket, skall beloppet av åtnjutna
avdrag för ingående skatt för ifrågavarande fastighet eller del därav
återföras. Sker sådan uthyrning eller upplåtelse sedan tre men inte
sex år har förflutit från utgången av det kalenderår under vilket
skattskyldighet har inträtt enligt meddelat beslut skall återföring göras
med hälften av det belopp som nu sagts.
Vad som sägs i femte stycket tillämpas även när fastighetsägaren tar
uthyrd eller upplåten fastighet eller del därav i anspråk för
användning i verksamhet som ej medför skattskyldighet samt när
uthyrd eller upplåten fastighet säljs.
Återföring skall ske i deklarationen för den redovisningsperiod under
vilken den skattepliktiga uthyrningen eller upplåtelsen har upphört
eller fastigheten har sålts.
Exporteras en vara av det slag som anges nedan, skall den ingående
mervärdeskatt som hänför sig till förvärvet av varan återföras, om
den skattskyldige inte visar att varan har innehafts endast av skattskyl-
diga. De varor som avses är
1) andra varor än sådana som avses i 18 § ijärde stycket och som helt
eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,
2) naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar,
3) varor, som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,
tenn, brons eller nysilver,
Prop. 1991/92:83
205
15 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 83
4) vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av vapen- Prop. 1991/92:83
lagen (1973:1176),
5) alster av bildkonst,
6) konstalster av glas, porslin eller annan keramik,
7) möbler,
8) fartyg eller luftfartyg.
Återföring enligt åttonde stycket skall ske i deklarationen för den
redovisningsperiod under vilken varan har exporterats.
Redovisningen av skatt, som hänför sig till omsättning enligt punkt 2
första stycket g) av anvisningarna till 2 § och som avser nyttjande av
personbil, får anstå till den sista redovisningsperioden under det
kalenderår nyttjandet har skett. Lag (1990:576).
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1992. I fall då förbehåll om
återtaganderätt har gjorts före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
206
Prop. 1991/92:83
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-21
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 augusti 1991 har
regeringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. konsumentkreditlag,
2. lag om ändring i lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m. fl.,
3. lag om ändring i utsökningsbalken,
4. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran
Lambertz.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till konsumentkreditlag
Den nuvarande konsumentkreditlagen, som har gällt sedan år 1979,
innehåller bestämmelser till skydd för konsumenter vid kreditköp och
avtal om tjänster. Sådana konsumentkrediter som inte har samband
med köp eller tjänster faller i huvudsak utanför lagens tillämpnings-
område. Den betydelsefulla kategori av krediter som utgörs av
banklån och motsvarande (fristående krediter) är alltså i stort sett
oreglerad från konsumentskyddssynpunkt.
Det remitterade förslaget till en ny konsumentkreditlag är uppbyggd
på grundval av och i nära anslutning till den nuvarande lagen. I sak
finns det emellertid betydande olikheter. En grundläggande sådan
skillnad är att lagen i princip skall gälla alla slag av konsument-
krediter, sålunda även de fristående krediterna. Utvidgningen av
tillämpningsområdet till att omfatta dessa krediter är föranledd bland
annat av EG-direktivet om konsumentkrediter. En annan framträdande
nyhet är kravet att kreditgivaren skall pröva, om kredittagaren har
ekonomiska förutsättningar att fullgöra vad han åtar sig enligt
kreditavtalet. Om kreditgivaren brister i denna kreditprövning, skall
hans fordran kunna jämkas. Bland andra nya inslag märks regler om
hur ränta får beräknas, om vilka avgifter som får tas ut för krediten
och om kredittagarens rätt att betala sin skuld i förtid.
Vad först angår den formella sidan av lagförslaget är att märka att,
i likhet med den gällande lagen, en del av reglerna är av marknads-
rättslig art medan andra har civilrättslig karaktär. Vid den nuvarande
lagens tillkomst anmärkte lagrådet att det hade varit en fördel, om det
207
i lagen hade gjorts en klarare markering av reglernas olika natur, men
påyrkade inte någon ändring i detta hänseende (prop. 1976/77:123 s.
345 f). Dessa invändningar kan sägas få ökad betydelse när nu även
de fristående konsumentkreditema kommer in i bilden.
Inarbetandet av de fristående krediterna, vilka faller inom finans-
inspektionens tillsynsområde, i regelverket erbjuder också ett annat
problem. Dessa krediter skiljer sig till typen avsevärt från krediter i
samband med köp. I princip är det något annat att ta ett banklån än
att köpa en vara på kredit. Målsättningen vid utformningen av den
nya lagen har emellertid varit att alla slags konsumentkrediter i
möjligaste mån skall behandlas lika över hela fältet. Bestämmelser
om betalning av skuld i förtid (22-25 §§ i förslaget) skall t.ex. gälla
inte bara, som nu, kreditköp utan också fristående krediter. Utvidg-
ningen av lagens tillämpningsområde synes kunna ge upphov till vissa
gränsdragningsproblem som vid tillämpningen av den nuvarande lagen
saknar praktisk betydelse.
Den föreslagna regleringen har vidare på sina håll blivit ganska
komplicerad. Som exempel kan pekas på 18 §. I anslutning till den
paragrafen har emellertid till stöd för tolkningen gjorts ingående
motivuttalanden. Även de motiveringar som i övrigt har lämnats till
föreslagna bestämmelser är i allmänhet utförliga och vägledande. Med
hänsyn härtill och då någon mera ingripande formell omarbetning inte
kan komma i fråga i detta skede av lagstiftningsarbetet får det
framlagda lagförslaget enligt lagrådets mening godtas i nu berörda
hänseenden.
När det sedan gäller lagförslagets materiella innehåll ger detta i
huvudsak inte anledning till erinringar från lagrådets sida. I två
hänseenden som bör nämnas särskilt ställer sig lagrådet emellertid
kritiskt till förslaget. Här avses dels den som en jämkningsregel
utformade sanktionen vid bristande kreditprövning, dels förbudet mot
uppsägning av en kredit när säkerheten försämras. Lagrådet åter-
kommer härtill i det följande. Där framförs även de övriga anmärk-
ningar och påpekanden som lagrådet vid sin granskning har funnit
anledning till.
1 §
Enligt första stycket i paragrafen gäller den nya lagen krediter som är
avsedda huvudsakligen för enskilt bruk och som lämnas eller erbjuds
en konsument av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet.
I specialmotiveringen sägs att lagen - bortsett från undantagen i tredje
stycket - är avsedd att ha i sak oförändrat tillämpningsområde jämfört
med den gamla lagen.
Både den gamla och den nya lagen är sålunda begränsade till
krediter som huvudsakligen är avsedda för en konsuments enskilda
Prop. 1991/92:83
208
bruk. Enligt förarbetena till den gamla lagen (prop. 1976/77:123 s. Prop. 1991/92:83
152 ff) markeras härigenom att reglerna tar sikte endast på krediter
till fysiska personer. Lån till andra rättssubjekt, exempelvis dödsbon
och stiftelser, omfattas alltså inte av lagstiftningen (se härom även
förarbetena till lagen /1978:697/ om avbetalningsköp mellan närings-
idkare m.fl., prop. 1977/78:142 s. 158 och 166). Mot denna tolkning
har lagrådet inget att invända. Fråga uppkommer emellertid om
uttrycket "för enskilt bruk" kan anses innefatta den ytterligare
begränsningen att krediten skall avse något som kan brukas av
konsumenten. Tvekan kan uppstå exempelvis om en enskild person
avser att använda ett lån för inköp av aktier eller andra värdepapper.
Vad särskilt gäller aktier kan det vidare diskuteras om ett köp, som
görs i syfte att den nye ägaren skall bli företagsledare i bolaget, är
enskilt eller hänförligt till förvärvarens näringsverksamhet. Med
hänsyn inte minst till att krediter för förvärv av detta och liknande
slag kan avse mycket stora belopp är det enligt lagrådets mening
önskvärt att tillämpningsområdet för den nya lagen preciseras
ytterligare.
2 §
Paragrafen överensstämmer, frånsett viss ändring av definitionen på
"kreditkostnad", med motsvarande bestämmelse i den gamla lagen. En
svaghet som alltjämt består ligger i att samtliga termer i bestämmelsen
utom "kontantpris" omfattar även löpande krediter. Så skall t.ex. vid
marknadsföring näringsidkaren lämna information om den effektiva
räntan för krediten. Frågan är då hur denna skall beräknas för en
löpande kredit. Något utnyttjat belopp finns vid denna tidpunkt inte
och en beräkning baserad på kreditgränsbeloppet blir oftast miss-
visande. Av intresse för den blivande konsumenten är rimligen den
effektiva räntan för det på årsbasis genomsnittligt utnyttjade beloppet.
Liknande svårigheter uppkommer vid angivande av "kreditkostnad"
och "kreditfordran" liksom vid fullgörandet av aviseringsskyldigheten
enligt 15 § andra stycket.
Den nu berörda problematiken synes böra övervägas ytterligare.
5 §
De allmänt hållna bestämmelserna i denna paragraf har enligt vad som
sägs i motiven tillkommit för att betona kreditgivarnas ansvar mot
konsumenterna. Den är dessutom avsedd att utgöra en grundval för
lagens mer konkreta regler om näringsidkarens skyldigheter i olika
hänseenden och skall inträda som en utfyllande norm när det gäller
kraven på näringsidkarens handlande m.m. i situationer som inte
närmare har reglerats i lagen eller avtalet. Lagrådet har inte något att
209
erinra mot att en grundläggande allmän bestämmelse med angivna Prop. 1991/92:83
inriktning tas in i lagen.
Till sådan god kreditgivningssed som näringsidkaren skall iaktta
enligt paragrafen måste anses höra att lämna konsumenten vederbörlig
information om krediten. I den föreslagna paragrafen föreskrivs
emellertid särskilt att näringsidkaren - utöver att han skall iaktta god
kreditgivningssed - skall lämna konsumenten information i den
utsträckning som behövs och är möjlig. Under rubriken "Marknads-
föring och information" följer därefter i 6, 7 och 9 §§ särskilda
bestämmelser om information i vissa fall. Även i 15 § andra stycket
återfinns en föreskrift om information. Lagförslaget inger i nu
berörda hänseende viss osäkerhet i fråga om räckvidden av före-
varande 5 §. Den allmänna inriktning som paragrafen avser att ange
synes med fördel kunna begränsas enligt följande:
"Näringsidkaren skall i sitt förhållande till konsumenten iaktta god
kreditgivningssed och därvid ta till vara konsumentens intressen med
tillbörlig omsorg."
10 §
Syftet med den kreditprövning som föreskrivs i denna paragraf är
enligt motiveringen framför allt att motverka att privatpersoner raserar
sin ekonomi genom att sätta sig i skuld i en omfattning som inte står
i proportion till deras långsiktiga betalningsförmåga. Regleringen är
sålunda avsedd som ett skydd för kredittagaren/konsumenten mot
överskuldsättning.
Någon bestämmelse med denna inriktning finns inte i nuvarande
lagstiftning. Den föreskrift om kreditprövning som enligt 2 kap. 13 §
första stycket bankrörelselagen (1987:617) gäller för banker syftar
inte i första hand till att skydda låntagare mot överskuldsättning utan
tar sikte på att kreditförluster skall undvikas med hänsyn till bankens
och insättarnas intressen. Även de kreditgivare som inte faller in
under bankrörelselagen torde av affärsmässiga skäl normalt göra en
sådan kreditprövning innan lån beviljas.
Enligt vad som anges i remissprotokollet är erfarenheterna sådana
att ett lagstadgat generellt krav på kreditprövning nu bör införas som
ett konsumentskydd. Utformningen av regleringen härom i första-
tredje styckena i denna paragraf föranleder inte någon erinran från
lagrådets sida.
När det så gäller jämkningsbestämmelsen i fjärde stycket vill
lagrådet anföra följande.
Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår att jämknings-
möjligheten är avsedd som en sanktion mot kreditgivaren för att
reglerna om kreditprövning skall bli effektiva. Som berörs i remiss-
protokollet skulle en straffrättslig eller marknadsrättslig påföljd i och
210
för sig kunna tänkas. Den nu föreslagna påföljden, som är av Prop. 1991/92:83
civilrättslig natur, har emellertid ansetts vara att föredra. Lagrådet vill
framhålla att en sådan reglering har en vidare innebörd än en sanktion
i vanlig mening. Sett från konsumentens synpunkt innebär jämknings-
regeln sålunda en möjlighet för honom att få sin skuld nedsatt eller
helt avskriven. I remissprotokollet har uppmärksammats att detta kan
få negativa effekter i olika hänseenden, t.ex. i form av illojala
utnyttjanden. Denna sida av den föreslagna regleringen har emellertid
inte blivit närmare belyst.
En jämkningsregel av föreslaget innehåll kan också befaras vålla
avsevärda problem i den praktiska tillämpningen. Såvitt gäller det
rättsliga förfarandet avses härvid inte bara handräckning eller
summarisk process hos kronofogdemyndigheterna utan också
rättegång vid domstol. Vid prövning av jämkningsfrågan är det
kredittagarens ekonomiska och andra förhållanden vid tidpunkten för
kreditavtalets ingående som skall vara avgörande för bedömningen.
Svårigheterna att kanske lång tid efteråt förebringa bevisning och
annan utredning i dessa hänseenden är påtagliga. Särskilt vanskligt
kan det vara att utreda vad som vid muntliga samtal eller i övrigt har
förekommit mellan parterna i samband med kreditens beviljande. Det
nu sagda har avseende i första hand på frågan, om jämkning över
huvud taget är motiverad, men också när det gäller att komma fram
till det skäliga jämkningsresultat som stadgandet syftar till.
Lagrådet vill mot bakgrund av de olägenheter som här har berörts
sätta i fråga, om jämkningsregeln verkligen är påkallad som sanktion
för att kreditprövning skall göras. Enligt vad som framgår av
remissprotokollet finns det inte någon motsvarande regel i EG-
direktivet och inte heller i lagstiftningen i andra länder. I det
föregående har konstaterats att kreditprövning - på andra bevekelse-
grunder än konsumentskyddsintresset - utgör ett naturligt led i en
kreditgivares verksamhet. När nu ett lagstadgande om skyldighet att
göra kreditprövning införs i konsumentkreditlagen, blir det klart att
den kreditprövning som skall göras omfattar även konsumentskydds-
synpunkten. Att den nya handlingsregeln om kreditprövning efterlevs
torde det ankomma på tillsynsmyndigheterna att bevaka.
Med hänsyn till det sagda anser lagrådet att övervägande skäl talar
mot att en sanktionsbestämmelse av föreslaget innehåll upptas i lagen.
U §
I första stycket anges att avtal om kredit skall ingås skriftligen och
undertecknas av konsumenten. Därefter sägs i andra stycket att ett
villkor som inte har avtalats skriftligen är ogiltigt om det är till
nackdel för konsumenten. Sammantagna får nu nämnda bestämmelser
anses innebära att såväl skriftliga som muntliga avtal i princip är
211
giltiga och bindande mellan parterna. Bestämmelsen i första stycket Prop. 1991/92:83
om skriftlig form kan därför till en del ses som en ordningsföreskrift
som kan få betydelse vid bedömningen av om näringsidkaren iakttar
god kreditgivningssed.
Enligt andra stycket är, som nyss påpekats, ett muntligt avtalsvillkor
ogiltigt om det är till nackdel för konsumenten. I specialmotiveringen
lämnas vissa exempel på hur denna bestämmelse skall tillämpas.
Enligt lagrådets mening kvarstår trots detta viss osäkerhet om regelns
innebörd. Detta gäller framför allt det fallet att avtalet om kredit i sin
helhet är muntligt. Det kan då vara svårt att avgöra hur avtalet skall
tillämpas om vissa villkor är bättre för konsumenten än vad som är
normalt på kreditmarknaden medan andra villkor är oförmånligare.
En tillämpning av avtalet med uteslutning enbart av de oförmånligare
villkoren kan leda till ett resultat som knappast framstår som rimligt.
Mot det anförda kan invändas att en ordning, som innebär att
muntliga avtal eller avtalsdelar är giltiga bara när de är till konsumen-
tens fördel, är ägnad att inskärpa för kreditgivaren att samtliga villkor
för en kredit skall ges skriftlig form. Det finns också anledning anta
att förekomsten av muntliga avtalsvillkor är kopplade till krediter
avseende smärre belopp. Den föreslagna ogiltighetsregeln torde därför
komma att få förhållandevis begränsad ekonomisk betydelse. Lagrådet
kan mot denna bakgrund godta vad som i remissen föreslagits
beträffande muntliga kreditvillkor. För att bestämmelsens innebörd
skall framgå tydligare bör dock andra stycket omformuleras på
förslagsvis följande sätt:
"Ett kreditavtal som inte har ingåtts skriftligen är ändå giltigt utom
i fråga om villkor som är till nackdel för konsumenten. Vid bedöm-
ning av om ett villkor är till nackdel för konsumenten skall en
jämförelse göras med vad som gäller om villkoret inte tillämpas".
16 §
I denna paragraf föreskrivs som huvudregel att säljaren vid kreditköp
skall ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god sed på
marknaden. Föreskriften är hämtad från 8 § i gällande konsument-
kreditlag. I motiveringen till den bestämmelsen gjordes vissa
uttalanden i anslutning till uttrycket god sed på marknaden (se prop.
1976/77:123 s. 104 f och 166 f).
I det nu föreliggande lagförslaget har som en nyhet i 5 § upptagits
en generell bestämmelse om att näringsidkaren i sitt förhållande till
konsumenten skall "iaktta god kreditgivningssed". Detta aktualiserar
frågan om orden "i enlighet med god sed på marknaden" behövs i
lagtexten till förevarande 16 §. Om så anses vara fallet, torde för
förståelsens skull de båda citerade uttryckssättens förhållande till
varandra böra klargöras.
212
23 och 24 §§
Prop. 1991/92:83
Till skillnad mot vad som gäller för närvarande skall de föreslagna
reglerna om begränsning av kreditgivarens rätt till förtidsbetalning
tillämpas inte bara på kreditköp utan också på fristående krediter.
Som lagrådet har berört vid 1 § är det i fråga om fristående krediter
inte helt klart hur långt den nya lagens tillämpningsområde sträcker
sig. Tydligt är dock att lagen omfattar exempelvis lån som en bank
eller ett finansbolag lämnar till en enskild person för att denne skall
kunna finansiera ett förvärv av en fastighet eller en bostadsrätt. Som
säkerhet för lån av dessa slag kan panträtt upplåtas i fastighet,
bostadsrätt eller andra kapitaltillgångar, t.ex. aktier. Enligt lagrådet
kan det diskuteras om den föreslagna bestämmelsen om förbud för
kreditgivaren att förbehålla sig rätt till förtida betalning om säkerheten
för lånet försämras (23 § första stycket) är ändamålsenlig för denna
typ av krediter.
Som utgångspunkt för diskussionen kan tas det fallet att säkerheten
för ett lån utgörs av börsnoterade aktier vilkas värde vid lånetillfället
klart överstiger kreditbeloppet. Efter en tid faller emellertid aktie-
kursen så mycket att värdet på säkerheten och kreditbeloppet
ungefärligen sammanfaller. Eftersom försämringen av säkerheten inte
orsakats av låntagaren är långivaren enligt förslaget förhindrad att
kräva betalning i förtid. Sådan rätt föreligger inte heller om kursfallet
fortsätter med konsekvens att säkerhetens värde kommer att påtagligt
understiga kreditbeloppet.
Som framhållits i remissprotokollet kan vissa argument anföras för
att fristående krediter och kreditköp bör behandlas på samma sätt även
vad gäller kreditgivarens rätt att få betalning i förtid. Sociala skäl kan
också tala mot att ålägga en låntagare att betala tidigare än vad som
angetts i amorteringsplanen. Det går dock inte att bortse från att den
föreslagna ordningen synes ha flera nackdelar. Ett upphävande av
rätten att avtala om förtida betalning vid försämrad säkerhet kommer
allmänt sett att minska betydelsen av realsäkerhet när kreditgivaren
skall bedöma om en fristående kredit kan beviljas. Detta torde
försvåra såväl kreditprövningen (se 10 §) som konsumentens
möjlighet att få kredit. För det fall att kredit lämnas är ett uppsäg-
ningsförbud av detta slag vidare ägnat att medföra oförmånligare
lånevillkor än vad som annars skulle ha gällt. Räntesatsen kan bli
högre och kreditperioden kortare. Systemet lämnar nämligen inte
utrymme för att ge en låntagare, som accepterar att lånet kan komma
att sägas upp om säkerheten försämras, bättre lånevillkor än en
låntagare som motsätter sig en sådan uppsägningsrätt.
I 24 § föreskrivs vissa undantag från bestämmelserna i 23 § första
stycket. Av 24 § första meningen framgår att en långivare får - utan
213
att förbehåll därom gjorts - åberopa andra lagbestämmelser om rätt till Prop. 1991/92:83
betalning i förtid. Enligt paragrafens andra mening hindrar uppsäg-
ningsbestämmelserna i 23 § vidare inte att banker eller andra
kreditgivare gör strängare förbehåll om betalning i förtid, om de har
en skyldighet därtill enligt någon annan författning. I special-
motiveringen hänvisas här till 2 kap. 19 § bankrörelselagen
(1987:617). Av sistnämnda lagrum framgår att en bank beträffande
merparten av sina lån måste - oavsett avtalad förfallodag - förbehålla
sig rätt att säga upp lånet till återbetalning inom ett år.
I bankrörelselagen finns inte någon uttrycklig bestämmelse enligt
vilken en bank skall eller kan förbehålla sig rätten att säga upp ett lån
i förtid om säkerheten för lånet försämras. Avsaknaden av en sådan
regel behöver emellertid inte med nödvändighet innebära att banker
generellt kan underlåta att förbehålla sig en sådan uppsägningsrätt.
Det kan nämligen hävdas att en bank som inte förbehåller sig rätten
att säga upp lån i förtid inte uppfyller kravet på en sund utveckling av
bankverksamheten (jfr 7 kap. 1 och 8 §§ bankrörelselagen). Med
detta synsätt blir således - såvitt gäller banker - omfattningen av de
föreslagna bestämmelserna i 24 § till en del beroende av vilken
räckvidd som skall tillerkännas bankrörelselagens sundhetskrav. Vid
tillämpningen av 24 § andra meningen synes också hänsyn böra tas
till andra författningar på bankområdet, t.ex. föreskrifter som
utfärdats av finansinspektionen. I vad mån sådana föreskrifter
uppställer krav på bevakning av bankernas krediter och säkerheter är
inte känt för lagrådet.
De tillämpningsproblem som i enlighet med det sagda kan uppkom-
ma beträffande bankkrediter synes även kunna gälla krediter som
lämnas av finansbolag och kreditaktiebolag enligt lagen (1988:606)
om finansbolag resp, lagen (1963:76) om kreditaktiebolag.
I detta sammanhang kan det även finnas anledning framhålla att 40 §
reglementet (1968:654) för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och för stadshypoteksföreningarna innehåller bestämmelser som rör
försämrad säkerhet för lån. Av paragrafens andra stycke framgår att
en stadshypoteksförening kan kräva att låntagaren omedelbart ställer
nöjaktig tilläggssäkerhet om pantens värde nedgått i sådan utsträck-
ning att den inte kan anses utgöra betryggande säkerhet. Gör
låntagaren inte detta kan föreningen säga upp lånet till betalning.
Den uppsägningsrätt som en stadshypoteksförening har enligt 40 §
reglementet är inte utan vidare förenlig med de föreslagna bestäm-
melserna i 23 och 24 §§. Den springande punkten synes vara om
bestämmelsen i 40 § reglementet medför en skyldighet för en förening
att i låneavtal göra förbehåll om förtida betalning för det fall att
säkerheten försämras. Anses så vara fallet gäller inte uppsägnings-
förbudet i 23 § första stycket. Huruvida 40 § reglementet kan ges en
sådan långtgående innebörd synes dock ovisst. Motsvarande svårig-
214
heter torde kunna uppkomma vid tillämpning av 21 § fondkommis- Prop. 1991/92:83
sionslagen (1979:748). För krediter som ett fondkommissionsbolag
lämnar skall enligt paragrafens första stycke betryggande säkerhet
finnas i fondpapper som har inregistrerats vid fondbörs eller vissa
andra värdepapper. Enligt tredje stycket får likväl, om säkerhet som
har ställts vid kreditens beviljande nedgår i värde under kredittiden,
även annan egendom eller borgen godtas som tilläggssäkerhet.
Av det anförda följer sammanfattningsvis att den föreslagna
inskränkningen i kreditgivarens rätt att kräva betalning i förtid inger
vissa betänkligheter. Förbudet torde sålunda inte sällan kunna ge
konsumenten oförmånligare lånevillkor än vad som annars skulle ha
varit fallet. Till detta kan läggas att det enligt lagrådets mening på
flera punkter föreligger osäkerhet om hur förbudsregeln skall
tillämpas i fråga om krediter från banker och andra finansiella institut.
Med tanke på den mycket stora kreditvolym som hanteras av sådana
institut måste det osäkra rättsläget betecknas som olyckligt.
Lagrådets slutsats är att det kan finnas skäl att överväga om inte
den föreslagna begränsningen av kreditgivares rätt att få betalning i
förtid vid försämrad säkerhet kan undvaras i fråga om fristående
krediter. Om de föreslagna reglerna likväl anses böra behållas synes
enligt lagrådets mening uppsägningsförbudets räckvidd böra preciseras
ytterligare.
25 §
Beträffande uttrycket "i överensstämmelse med god sed på markna-
den" i första stycket 1 får lagrådet hänvisa till vad som har sagts vid
16 §.
I gällande konsumentkreditlag (13 § andra stycket) anges att
kreditgivarens rätt till full ersättning för uppläggningskostnad
förutsätter bl.a. att den avtalade kostnaden inte är oskälig. I den
allmänna motiveringen till förevarande paragraf (avsnitt 2.9) sägs att
det i den nya bestämmelsen inte behöver föreskrivas att kostnaden ej
får vara oskälig, då detta följer redan av allmänna avtalsrättsliga
regler. Vad som härvid åsyftas torde vara bestämmelserna i 36 §
avtalslagen. Dessa får också enligt lagrådets mening anses utgöra en
tillräcklig reglering av frågan. I sammanhanget kan beträffande vissa
kreditgivare även hänvisas till föreskrifterna till motverkande av
oskäliga villkor i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsument-
förhållanden.
Övergångsbestämmelserna
Den nya lagen avses träda i kraft den 1 oktober 1992. En allmän
princip i övergångsbestämmelserna är att äldre bestämmelser skall
215
gälla i fråga om kreditavtal som ingåtts före ikraftträdandet. Lagrådet Prop. 1991/92:83
delar denna uppfattning och kan också godta det i punkt 3 angivna
undantaget från principen. Enligt lagrådets mening möter således inte
något hinder mot att generellt tillämpa 18 § i den nya lagen i de fall
då kreditgivaren förvärvat sin fordran mot konsumenten genom
överlåtelse eller pantsättning som skett efter ikraftträdandet.
Lagrådet ställer sig emellertid något tveksamt till förslaget i punkt 4
att de nya reglerna i 22 och 25 §§ om rätt för konsumenten att betala
sin skuld i förtid skall tillämpas även på gamla kreditavtal. Förslaget
synes möjligen kunna accepteras i fråga om lån med bunden ränta
eftersom kreditgivaren i dessa fall har rätt till ersättning för eventuell
ränteförlust. Sådan ersättning utgår dock inte om lånet löper med
rörlig ränta.
Såvitt lagrådet förstår bygger den föreslagna punkten 4 på antagan-
det att en kreditgivare inte kan göra någon beaktansvärd ränteförlust
om ett lån med rörlig ränta betalas i förtid. Frågan är emellertid om
detta gäller utan undantag. Ett lån med rörlig ränta - exempelvis en
räntesats som med ett bestämt antal procentenheter överstiger
statslåneräntan - kan mycket väl vara långfristigt. En kreditgivare kan
ha finansierat en kredit av detta slag med egen upplåning på liknande
villkor. En absolut rätt för låntagaren att lösa krediten i förtid torde
kunna försätta kreditgivaren i en besvärlig position och för denne
framstå som en retroaktiv försämring av avtalsvillkoren.
Enligt lagrådets mening ger grundsatsen, att ny civillagstiftning inte
skall rubba innehållet i avtal som träffats innan lagen trätt i kraft,
uttryck för en viktig rättssäkerhetsprincip. Avsteg från denna bör
komma i fråga endast om starka skäl talar därför. Den allmänna
hänvisningen i remissen till konsumentskyddsintresset kan knappast
utgöra ett skäl av sådan natur. Med tanke på frågans principiella vikt
anser lagrådet att ett slopande av punkten 4 i övergångsbestämmel-
serna bör övervägas.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
216
Bilaga 8 Prop. 1991/92:83
JÄMFÖRELSETABELL
med en sammanställning av bestämmelserna i den föreslagna nya
konsumentkreditlagen samt närmast motsvarande bestämmelser i
konsumentkreditlagen (1977:981) och berörda EG-direktiv. I spalt 3
avses, om inte annat sägs, direktivet den 22 december 1986. I de fall
direktivet den 22 februari 1990 avses anges (1990) efter hänvisningen.
|
Nya lagen |
Gamla lagen |
EG-direktivet |
|
1 § |
1 § |
Art. 1 (1) Art. 1 (2) (c) Art. 1 (2) (1,3,6,7) (1990) Art. 2 (1,2,4) Art. 6 Art. 1 (3) (1990) |
|
2 § |
2 § |
Art. 1 (2) (a,b) Art. 1 (1) (1990) |
|
3 § |
3 § |
- |
|
4 § |
4 § |
- |
|
5 § |
- |
- |
|
6 § |
5 § |
Art. 3; jfr Art. 2 (1) (f) |
|
7 § |
6 § |
Art. 4 (2,3) Art. 1 (2) (4) (1990) Art. 6 |
|
8 § |
7 § |
- |
|
9§ |
- |
Art. 4 Art. 1 (4) (1990) |
|
10 § |
- |
- |
|
H § |
- |
Art. 4 (2) (b) |
|
12 § |
- |
Art. 4 (2) (b) Art. 1 (4) (1990) |
|
13 § |
- |
Art. 6 (2) |
|
14 § |
8 § och 30 § |
- |
|
15 § |
9 § |
- |
|
16 § |
10 § |
Art. 9 - 11 |
|
17 § |
11 § |
Art. 10 |
|
18 § |
23 a § |
- |
|
19 § |
14 § |
- |
|
20 § |
12 § 1 st. |
Art. 8 |
|
21 § |
12 § 2 st. |
- |
|
22 § |
16 § |
- |
217
|
23 § |
12 § 3 st. |
- |
|
24 § |
13 § och 23 a § |
Art. 8 |
|
25 § |
15 § och 16 § |
Art. 7 |
|
26 § |
15 § 3 st. |
Art. 7 |
|
27 § |
17 § |
Art. 7 |
|
28 § |
18 § |
Art. 7 |
|
29 § |
19 § | |
|
30 § |
20 § | |
|
31 § |
21 § | |
|
32 § |
22 § | |
|
33 § |
23 § | |
|
34 § |
24 § | |
|
35 § |
25 § |
Art. 12 (1) (b) (c) |
|
36 § |
26 § |
Art. 12 (1) (b) |
|
37 § |
29 § |
- |
Prop. 1991/92:83
218
Prop. 1991/92:83
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 12 december 1991 21
1 Inledning 21
2 Allmän motivering 23
2.1 Allmänna utgångspunkter 23
2.1.1 Reformbehovet 23
2.1.2 Nuvarande lagstiftning 26
2.1.3 EG-direktivet 28
2.1.4 Några huvudlinjer i en ny konsumentkreditlag 29
2.2 Näringsidkarens allmänna skyldigheter 32
2.3 Kreditprövning 34
2.4 Marknadsföring och information 36
2.4.1 Tillhandahållande av ansökningsformulär 36
2.4.2 Effektiva räntan 37
2.4.3 Annan information som skall lämnas 41
2.5 Kontantinsats 44
2.6 Ränta 47
2.6.1 Kreditgivarens rätt att ändra räntan 47
2.6.2 Hur räntan skall anges i avtalet 52
2.7 Avgifter 53
2.8 Kreditgivarens rätt att säga upp krediten i förtid 57
2.9 Kredittagarens rätt att lösa krediten i förtid 67
2.10 Trepartsförhållanden 74
2.11 Andra civilrättsliga frågor 84
2.11.1 Krav på skriftlig form 84
2.11.2 Avräkningsförbehåll och kopplingsförbehåll 88
2.11.3 Återtagande av vara 90
2.11.4 Betalningsansvar vid förlust av konto-
kort, m.m. 92
2.12 Handräckning och utmätning 94
2.13 Tillsyn 95
2.14 Tillämpningsområde 96
2.15 Ikraftträdande m.m. 98
2.16 Förslagens kostnadseffekter 100
3 Upprättade lagförslag 101
4 Specialmotivering 101
4.1 Förslaget till ny konsumentkreditlag 101
Inledande bestämmelser 102
Näringsidkarens allmänna skyldigheter 106
Marknadsföring och information 108
219
Kreditavtalet
Ränta och avgifter
Kontantinsats vid kreditköp
Konsumentens befogenheter vid överlåtelse av
fordringen m.m.
Förbud mot viss avräkning
Betalning av skulden i förtid
Återtaganderätt vid kreditköp
Uppgörelse när en vara återtas
Återlösande av en vara som återtagits
Handräckning för återtagande av vara, m.m.
Förbud mot utmätning
Betalningsansvar vid förlust av kontokort, m.m.
Tillsyn
Övergångsbestämmelser
4.2 Följdlagstiftning
5 Hemställan
6 Beslut
111 Prop. 1991/92:83
114
122
122
128
129
139
140
142
142
143
144
144
146
147
147
148
Bilaga 1 EG-direktiv om konsumentkrediter (87/102/EEC) 149
Bilaga 2 Supplerande EG-direktiv om konsumentkrediter
(90/88/EEC) 163
Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian (1990:84) 172
Bilaga 4 Promemorians lagförslag 175
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 190
Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 191
Bilaga 7 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 21 oktober 1991 207
Bilaga 8 Jämförelsetabell (lagrum i förslaget, gällande
konsumentkreditlag och EG-direktiv om
konsumentkrediter) 217
gotab 40422, Stockholm 1991
220