Prop.
1991/92:61
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut-
drag ur regeringsprotokollet den 31 oktober 1991 för de åtgärder och det
ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås att läkare under den nya specialiseringstjänst-
göringen (ST-läkare) enligt huvudregeln inte skall förordnas för viss tid
på sina tjänster. Undantag föreslås kunna ske med hänsyn till utbild-
ningens eller forskningens behov när det gäller sådan läkare med tjänst
vid en s.k. upplåten enhet, dvs. en hälso- och sjukvårdsenhet som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare. Med hänvisning bl.a.
till ett av parterna på arbetsmarknaden ingånget kollektivavtal föreslås
inte någon ytterligare reglering av ST-läkares förflyttningsskyldighet.
Vidare föreslås att specialistkompetenta läkare i skälig omfattning även
i fortsättningen tjänstgör för begränsad tid vid upplåtna enheter. Om en
sådan läkare anställs vid enheten får detta ske med tidsbegränsat förord-
nande. Samtidigt föreslås vissa redaktionella ändringar i den lag som
reglerar detta.
I propositionen föreslås slutligen vissa redaktionella ändringar i hälso-
och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen om kommunernas betal-
ningsansvar för viss hälso- och sjukvård samt en rättelse i socialtjänst-
lagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 61
Prop. 1991/92:61
Härigenom föreskrivs att 15 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 §'
Läkare under allmäntjänstgöring
eller specialistutbildning enligt
lagen (1984:542) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och
sjukvården m.m. skall förordnas
för viss tid.
Läkare under allmäntjänstgöring
enligt lagen (1984:542) om be-
hörighet att utöva yrke inom häl-
so- och sjukvården m.m. skall
förordnas för viss tid.
Regeringen får föreskriva att
läkare under specialiseringstjänst-
göring enligt nämnda lag med
tjänst vid en enhet som har upp-
låtits för grundläggande högskole-
utbildning av läkare skall förord-
nas för viss tid.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämt för läkare som har påböljat sin
specialistutbildning före ikraftträdandet.
1 Senaste lydelse 1990:601.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster
vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning
av läkare, m.m.
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:764) om vissa läkar-
tjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjuk-
vården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.
samt 1, 4 och 5 §§ lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om vissa läkartjänster vid Lag om vissa läkartjänster vid
Prop. 1991/92:61
enheter inom den landstmgs-
kommunala hälso- och sjuk-
vården som har upplåtits för
grundläggande utbildning av
läkare, m. m.
upplåtna enheter, m.m.
I denna lag ges bestämmelser
om vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom den landstingskom-
munala hälso- och sjukvården som
har upplåtits för den grund-
läggande högskoleutbildningen på
läkarlinjen.
Vad som sägs om landstings-
kommunal hälso- och sjukvård
gäller också den hälso- och sjuk-
vård som anordnas av kommuner
som inte ingår i en landstingskom-
mun.
Andra specialistutbildade läkare
än överläkare, distriktsläkare och
läkare som avses i 3 § anställs
med förordnande för sex år om
inte särskilda skäl föranleder
förordnande för kortare tid.
Socialstyrelsen får dock medge att
förordnande meddelas att gälla
tills vidare utan tidsbegränsning.
i
Vaije läkare som är anställd vid
sådan hälso- och sjukvårdsenhet
som avses i denna lag är skyldig
att biträda vid handledningen av
medicine studerande.
§
I denna lag ges bestämmelser om
vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom landstingens hälso-
och sjukvård som har upplåtits för
den grundläggande högskoleutbild-
ningen på läkarlinjen (upplåtna
enheter).
Vad som sägs om landstingens
hälso- och sjukvård gäller också
den hälso- och sjukvård som
anordnas av kommuner som inte
ingår i ett landsting.
§
Vid upplåtna enheter skall det i
skälig omfattning finnas läkare
med specialistkompetens som
tjänstgör för begränsad tid. En
sådan läkare får anställas med
förordnande tills vidare, dock
längst för sex år.
§
Vaije läkare som är anställd vid
en upplåten enhet är skyldig att
biträda vid handledningen av
medicine studerande.
1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 61
Nuvarande lydelse
Specialistutbildad läkare anställd
vid enheten är, i den mån hälso-
och sjukvårdsnämnden medger det,
skyldig att inom sitt verksamhets-
område ombesöija den under-
visning och den examination som
behövs för att den grundläggande
högskoleutbildningen av läkare
skall kunna bedrivas på ett ända-
målsenligt sätt.
Föreslagen lydelse
Specialistutbildad läkare anställd
vid enheten är, i den mån den
eller de nämnder som utövar led-
ningen av hälso- och sjukvården
medger det, skyldig att inom sitt
verksamhetsområde ombesöija
den undervisning och den exami-
nation som behövs för att den
grundläggande högskoleutbild-
ningen av läkare skall kunna be-
drivas på ett ändamålsenligt sätt.
Prop. 1991/92:61
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård ordet "kyrkobokförda"
skall bytas ut mot "folkbokförda".
Prop. 1991/92:61
Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) i
paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1465) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:61
Nuvarande lydelse
Vaije landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta
inom landstingskommunen. Även
i övrigt skall landstingskom-
munen verka för en god hälsa hos
hela befolkningen. Vad som i
denna lag sägs om lands-
tingskommuner gäller också kom-
muner som inte ingår i en lands-
tingskommun, i den mån inte
annat följer av 17 §. Bestäm-
melser om förvaltningsutskott skall
därvid avse kommunstyrelsen.
Vad här sagts utgör inte hinder
för annan att bedriva hälso- och
sjukvård.
Föreslagen lydelse
3 §
Vaije landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta
inom landstingskommunen. Även
i övrigt skall landstingskommunen
verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. Vad som i denna
lag sägs om landstingskommuner
gäller också kommuner som inte
ingår i en landstingskommun, i
den mån inte annat följer av 17 §.
Vad här sagts utgör inte hinder
för annan att bedriva hälso- och
sjukvård.
Landstingskommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och sjuk-
vård som en kommun inom landstingskommunen har ansvar för enligt
18 § första och tredje styckena.
Härigenom föreskrivs att 5 § tandvårdslagen (1985:125) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1991/92:61
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
Vaije landstingskommun skall erbjuda en god tandvård åt dem som är
bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall landstingskom-
munen verka för en god tandhälsa hos befolkningen. Tandvård som
landstingskommunen själv bedriver benämns i denna lag folktandvård.
Vad som i denna lag sägs om
landstingskommuner gäller också
kommuner som inte ingår i en
landstingskommun. Föreskrifter
om förvaltningsutskottet skall
därvid avse kommunstyrelsen.
Vad som i denna lag sägs om
landstingskommuner gäller också
kommuner som inte ingår i en
landstingskommun.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1** Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr61
Härigenom föreskrivs att 10 § socialtjänstlagen (1980:620)* i paragra-
fens lydelse enligt lagen (1990:1403) om ändring i nämnda lag skall ha
följande lydelse.
Prop. 1991/92:61
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service samt dagverksamheter underlätta för den enskilde att bo hemma
och ha kontakter med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom råd-
givningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan
därmed jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det.
Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa den
enskilde och hans närmaste i per-
sonliga angelägenheter, om den
enskilde begär eller samtycker till
det. För barn som inte har fyllt 15
år får kontaktperson utses endast
om barnets vårdnadshavare begär
eller samtycker till det. Har barnet
fyllt 15 år får kontaktperson utses
endast om barnet självt begär eller
samtycker till det.
1 Lagen omtryckt 1988:871.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991
Prop. 1991/92:61
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg och Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Utredningen om läkarnas specialistutbildning m.m. (LSU 85) överläm-
nade i oktober 1987 betänkandet (SOU 1987:53) Kompetensutvecklingen
efter läkarexamen jämte en huvudbilaga (SOU 1987:54) Målbeskriv-
ningar. På grundval av betänkandet har riksdagen tidigare förelagts en
proposition om riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m.
(prop. 1988/89:138). En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena över betänkandet har redovisats i
den nämnda propositionen. Propositionen innebär bl.a. att den nuvaran-
de ordningen för läkarnas specialistutbildning, med tidsmässigt fixerade
huvud- och sidoutbildningar, skall ersättas av ett system som utgår från
målbeskrivningar för resp, specialitet. Riksdagen har godkänt dessa nya
riktlinjer (1989/90:SoU9, rskr. 16). Den nya vidareutbildningen skall
gälla fr.o.m. år 1992. Bestämmelser om detta finns i förordningen
(1984:545) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. (SFS 1991:1325).
I prop. 1988/89:138 togs vidare upp bl.a. frågan om läkarnas anställ-
ningsform under den nya specialiseringstjänstgöringen (ST) och frågan
om de specialistutbildade läkarnas anställningsförhållanden vid enheter
inom hälso- och sjukvården som har upplåtits för den grundläggande
utbildningen av läkare, s.k. upplåtna enheter. Föredraganden, till vars
överväganden den dåvarande regeringen anslöt sig, ansåg att specialise-
ringstjänstgöringen liksom hittills skulle fullgöras på tidsbegränsade
förordnanden. I propositionen gjordes vidare den bedömningen att den
särskilda ordningen med tidsbegränsade förordnanden för specialist-
kompetenta läkare vid de s.k. undervisningssjukhusen borde bibehållas.
Socialutskottet fann emellertid för sin del att övervägande skäl talar för
att läkare under sin specialistutbildning bör kunna förordnas tills vidare
på sina tjänster (1989/90:SoU9 s. 11). Utskottet fann det samtidigt
väsentligt att en tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen
kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet inom landstingsområdet och Prop. 1991/92:61
att undantag måste kunna göras bl.a. när det gäller undervisningssjuk-
husen. Utskottet instämde däremot i att det behövs ett tjänsteutrymme
för att läkare genom mera tillfällig tjänstgöring vid undervisningssjukhus
skall kunna komplettera sin kompetens inom regionsjukvårdsspecialiteter
och att det därför kan vara nödvändigt att ge möjligheter till sådana
tidsbegränsade anställningar. Utskottet uttalade vidare att regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett lagförslag som kan tillgodose de av
utskottet framförda kraven och hemställde att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (rskr. 1989/90:16).
Jag avser nu att ta upp vissa frågor om läkarnas anställningsform
under specialiseringstjänstgöringen och vid de nyss nämnda upplåtna
enheterna. I sistnämnda fråga har jag samrått med chefen för utbild-
ningsdepartementet .
I propositionen tas därutöver upp vissa redaktionella ändringar i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen (1985:125) och lagen
(1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjuk-
vård samt en rättelse avseende socialtjänstlagen (1980:620).
Specialiseringstjänstgöringen
Riksdagen fattade år 1969 beslut om längden av läkares grundutbildning
och om ett system och en organisation för vidareutbildning av läkare
(prop. 1969:35, SU 83, rskr. 215). Grundtanken bakom förändringen
var att läkarutbildningen i allmänhet och vidareutbildningen i synnerhet
skulle utgöra ett led i sjukvårdsplaneringen och vara ett instrument i
denna. Grundutbildningen av läkare omfattar alltjämt studier under fem
och ett halvt år som avslutas med läkarexamen. Den fortsatta kompe-
tensutvecklingen genom utbildningen därefter är uppdelad i två delar.
Den första delen, som är lika för alla läkare, utgörs av allmäntjänst-
göring (AT) under 21 månader. Efter genomgången sådan tjänstgöring
med godkända AT-prov erhålls läkarlegitimation. Endast den som har
legitimation som läkare får yrkesmässigt bedriva enskild läkarverksam-
het. Den andra delen av denna utbildning är det som för närvarande
kallas fortsatt vidareutbildning (FV) eller specialistutbildning. Denna
leder fram till specialistkompetens.
Enligt 4 § lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-
och sjukvården (behörighetslagen) skall bl.a. en legitimerad läkare som
har genomgått den vidareutbildning som regeringen eller, efter rege-
ringens bemyndigande, socialstyrelsen föreskriver på ansökan få specia-
listkompetens. Frågor om meddelande av specialistkompetens prövas av
10
socialstyrelsen. Närmare bestämmelser om läkares specialistutbildning
finns i förordningen (1984:545) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m. (behörighetsförordningen).
Den hittillsvarande ordningen för specialistutbildning av läkare bygger
på tidsmässigt fixerade och relativt detalj reglerade huvud- och sido-
utbildningar. Tiden för specialistutbildningen varierar för de olika
specialiteterna - från fyra till fem och ett halvt år. Fr.o.m. år 1992
kommer denna ordning att ersättas av ett kompetensutvecklingssystem
som utgår från målbeskrivningar för resp, specialitet men med krav på
vidareutbildning under minst fem år. I målbeskrivningarna skall anges
de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som läkaren skall ha
tillägnat sig för att denne skall anses ha uppnått specialistkompetens
(prop. 1988/89:138, 1989/90:SoU9, rskr. 16, SFS 1991:1325). Tjänst-
göringen kommer att benämnas specialiseringstjänstgöring (ST).
Utbildningen efter läkarexamen utgörs främst av tjänstgöring som
läkare inom hälso- och sjukvård. Så kommer även fortsättningsvis att
vara fallet. All sådan tjänstgöring förutsätts vara motiverad av ett sjuk-
vårdsbehov och kunna inordnas i hälso- och sjukvårdens organisation.
AT- och ST-läkare utför således ett normalt, avlönat arbete under eget
medicinskt yrkesansvar.
Upplåtna enheter
Med stöd av lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inom
den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare, m.m. är en stor andel av de specia-
listutbildade läkarna vid dessa enheter förordnade för viss tid. Enligt
lagen skall andra specialistutbildade läkare än överläkare, distriktsläkare
och sådana läkare som förenar sin läkartjänst med en tjänst som lärare
anställas med förordnande för sex år om inte särskilda skäl föranleder
förordnande för kortare tid. Socialstyrelsen får dock medge att förord-
nande meddelas att gälla tills vidare utan tidsbegränsning. Lagens
tillämpningsområde anknyter till avtalet mellan svenska staten och vissa
landsting/kommuner om samarbete om läkarutbildning och forskning
m.m. Det nu gällande samarbetsavtalet ingicks den 19 december 1989
och godkändes av den dåvarande regeringen den 18 januari 1990 (avtalet
har redovisats i propositionen 1989/90:90 om forskning, bilaga 2). På
grundval av samarbetsavtalet skall berörd högskoleenhet och landsting
resp, kommun träffa särskilt avtal med lokalt anpassade bestämmelser
för samarbetet. I de särskilda (lokala) avtalen skall anges de enheter
beträffande vilka lagen (1982:764) skall tillämpas. En sådan enhet kallas
enligt samarbetsavtalet upplåten enhet.
Prop. 1991/92:61
Ledningsansvaret inom offentlig hälso- och sjukvård
Riksdagen har beslutat om en förändring av ledningsansvaret inom
landstingens hälso- och sjukvård (prop. 1989/90:81, SoU24, rskr. 313).
Beslutet har medfört ändringar i bl.a. hälso- och sjukvårdslagen
11
(1982:763) som började gälla den 1 juli 1991 (SFS 1990:601). Den nya
regleringen innebär att det vid en enhet för diagnostik eller vård och
behandling, om det behövs med hänsyn till patientsäkerheten, skall fin-
nas en särskild läkare med specialistkompetens som svarar för den sam-
lade ledningen av verksamheten. En sådan läkare benämns chefsöver-
läkare. Benämningarna överläkare och distriktsläkare har samtidigt ut-
mönstrats ur hälso- och sjukvårdslagen. Som en konsekvens av änd-
ringen i denna lag har följdändringar skett i flera andra lagar (SFS
1990:602-607). Beträffande lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m. ansågs dock att
ändringarna borde anstå. I propositionen uttalades att lagen inte borde
ändras i nu förevarande sammanhang i avvaktan på resultatet av bered-
ningsarbetet inom socialdepartementet avseende behörighetsbestämmel-
ser för olika läkartjänster och frågan om läkarnas anställningsform.
Riksdagen hade inte någon avvikande uppfattning i denna fråga.
Prop. 1991/92:61
Vissa tjänster för utbildning och forskning
Den 1 juli 1986 trädde en ny arbets- och tjänsteorganisation i kraft inom
högskolan (prop. 1984/85:57, UbU9, rskr. 115). Reformen omfattade
inte tjänsterna som klinisk lärare, lärare i medicinskt ämne med klinisk
anknytning eller klinisk amanuens inom det medicinska området. De
båda första tjänstetyperna ersattes efter förslag i 1990 års forsknings-
proposition (prop. 1989/90:90 avsnitt 17, UbU25, rskr. 328) med tjäns-
ter som högskolelektor. Innehavare på högskolelektorstjänster förordnas
med tillsvidareförordnanden. I propositionen föreslogs också att tjänst
som högskolelektor inom det medicinska området borde kunna förenas
med läkartjänst på specialistnivå. För dessa tjänster gäller inte regle-
ringen i den tidigare nämnda lagen (1982:764).
Efter förslag i propositionen ersattes också tjänst som klinisk amanuens
med tjänst som klinisk assistent. Detta förslag innebar att en särskild
tjänstekategori inrättades för medicinsk utbildning och forskning. På sikt
borde, enligt propositionen, emellertid dessa delar av högskolan använda
de tjänstekategorier som ingår i den gemensamma tjänsteorganisationen.
Utskottet ansåg att denna tjänstekategori borde kunna få förekomma
under de närmaste fem åren. Innan periodens utgång borde, enligt ut-
skottet, en utvärdering av dessa tjänster ske. Universitets- och högskole-
ämbetet har i uppdrag att göra en sådan utvärdering.
12
Mitt förslag: Läkares tjänstgöring för att uppnå specialistkompe-
tens skall inte längre fullgöras på tidsbegränsade förordnanden
utan på förordnanden tills vidare. Undantag skall dock kunna
göras när det gäller läkartjänster vid enheter som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare om det behövs med hänsyn till
utbildningens eller forskningens behov.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet
s. 73 - 74, 87).
Remissinstanserna: Så som redovisats i prop. 1988/89:138 om rikt-
linjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. (s. 11) var remisso-
pinionen delad i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss redovisat har frågan om läkar-
nas anställningsform under specialiseringstjänstgöringen nyligen varit
föremål för överväganden såväl hos den tidigare regeringen som hos
riksdagen. För ytterligare bakgrund till den ändring som jag nu ämnar
föreslå hänvisar jag till vad som då anfördes (prop. 1988/89:138,
1989/90:SoU9, rskr. 16).
Utredningen föreslog således att huvudregeln skall vara tillsvidare-
förordnande under specialiseringstjänstgöringen. Förslaget motiverades
med att det från utbildningssynpunkt inte längre skulle finnas behov av
fasta block och tidsbegränsningar av tjänstgöringen i form av visstids-
förordnanden. Utredningen anförde vidare att det från såväl praktiska
som principiella utgångspunkter är tillfredsställande att nuvarande ord-
ning med visstidsförordnande under specialiseringstjänstgöringen ersätts
med läkartjänster med tillsvidareförordnande i enlighet med de på ar-
betsmarknaden gängse reglerna.
Föredraganden framhöll häremot i prop. 1988/89:138 att vidareutbild-
ningssystemet har två syften. Systemet skall dels garantera läkare
specialistutbildning och dels fungera som ett planerings- och fördelnings-
system med inriktning på att ge hela landet tillgång till erforderlig läkar-
arbetskraft. Utredningsförslaget tog enligt föredragandens uppfattning
sikte enbart på syftet att utbilda nya specialister. Föredraganden ansåg,
i likhet med bl.a. socialstyrelsen, universitets- och högskoleämbetet
(UHÄ) och de medicinska fakulteterna, att om tillsvidareförordnanden
infördes enligt utredningens modell, risk fanns för att den avtagande
rörligheten på läkarnas arbetsmarknad skulle övergå i ren stagnation.
Det borde därför finnas ett sätt att vidmakthålla en viss arbetsmarknads-
rörlighet. Visstidsförordnande för de icke "färdigutbildade" läkarna
borde därför bibehållas även i fortsättningen. Föredraganden förklarade
sig dock beredd att ompröva sin inställning om det framöver kan visas
att incitament för ökad rörlighet kan skapas på annat sätt, exempelvis
genom nya löne- och tjänstekonstruktioner.
I samband med att socialutskottet behandlade förslagen i prop.
1988/89:138 och de motioner som väckts med anledning av proposi-
13
tionen anordnade utskottet en utfrågning. Vid denna framfördes av
Sveriges läkarförbund att tillsvidareanställning har varit ett starkt fack-
ligt krav från läkarnas sida under det senaste decenniet. Från social-
departementet redovisades att man haft diskussioner om möjligheterna
att erbjuda läkarna tillsvidareanställning under specialiseringstjänst-
göringen. En förutsättning för att vidareutbildningssystemet skall funge-
ra är dock att det sker en genomströmning i systemet. Om läkarna far
tillsvidareanställning knuten till landstinget med skyldighet att vid behov
flytta till en annan del av landstinget kan genomströmningsbehovet till-
godoses. Under de förda diskussionerna hade emellertid läkarförbundet
inte velat acceptera att tillsvidareanställning sker inom landstinget. Det
skulle enligt departementsföreträdama vara ett avsteg från de principer
som gäller på arbetsmarknaden att ingripa med lagstiftning för att läkar-
na skall anställas i landstinget. Landstingsförbundets styrelse ställde sig
i princip bakom förslaget att läkarna skulle vara tillsvidareanställda
under specialiseringstjänstgöringen men tilläde att detta förutsätter att
tillsvidareanställningen är förenad med en skyldighet att tjänstgöra på
annat håll i landstinget. Om en lösning av denna fråga inte kunde nås
genom förhandlingar mellan arbetsmarknadspartema föredrog Lands-
tingsförbundet att nuvarande bestämmelser om tidsbegränsade anställ-
ningar består. Läkarförbundet uttalade sig för en tillsvidareanställning på
kliniknivå men förklarade sig inte ovilligt att förhandla i frågan.
Socialutskottet fann för sin del vid en samlad bedömning att över-
vägande skäl talar för att läkare under sin specialistutbildning bör ha
samma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället och
att de alltså bör kunna förordnas tills vidare på sina tjänster. Utskottet
anförde att det samtidigt är väsentligt att ett nytt vidareutbildningssystem
tillgodoser kraven såväl på en genomströmning i systemet som en rättvis
fördelning av läkarresurserna. Utskottet, som lade stor vikt vid att det
nya vidareutbildningssystemet kan tillgodose kravet på en rättvis fördel-
ning av läkarresurserna, fann det angeläget att en tillsvidareanställning
under specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en tjänstgörings-
skyldighet inom landstingsområdet.
Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen
till känna vad utskottet anfört beträffande tidsbegränsade förordnanden
för läkare under specialistutbildning. Som jag tidigare nämnt biföll riks-
dagen utskottets hemställan. En minoritet om sju av utskottets ledamöter
ansåg dock att frågan om i vilken utsträckning tillsvidareanställning bör
avse viss klinik eller visst sjukvårdsområde eller om annan begränsning
bör göras i första hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Ut-
skottsminoriteten förutsatte att frågan kan lösas i avtalsförhandlingar
mellan berörda parter.
För egen del anser jag att de redovisade argumenten för och emot att
införa tillsvidareförordnanden för läkare under specialiseringstjänst-
göring i huvudsak alltjämt har sin giltighet. Det finns skäl såväl för att
behålla det nuvarande systemet med visstidsförordnanden som för att
förändra detta. Jag har stor förståelse för läkarnas fackliga krav på sam-
ma anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället. Sam-
Prop. 1991/92:61
14
tidigt är det, som bl.a. utskottet betonade, av stor vikt att vidareutbild-
ningssystemet kan medverka till att tillgodose kravet på en rättvis fördel-
ning av läkarresurserna. En förändring som innebär förordnanden tills
vidare måste därför förenas med möjligheter att förhindra stagnation i
systemet. En sådan möjlighet är att läkarna under sin specialiserings-
tjänstgöring är anställda i landstinget med därav följande skyldighet att
tjänstgöra på olika platser inom landstinget. En lagstiftning av denna
innebörd skulle dock, så som tidigare framhållits, vara ett avsteg från de
principer som gäller på arbetsmarknaden. En annan möjlighet är att
införa någon form av förflyttningsskyldighet för läkare under specialise-
ringstjänstgöringen. Till denna fråga återkommer jag i avsnitt 2.3.
Mot bakgrund av socialutskottets, av riksdagen bifallna, tidigare ställ-
ningstagande och den diskussion som varit föreslår jag nu att läkare
under den nya specialiseringstjänstgöringen skall anställas med förord-
nanden tills vidare. En sådan förändring ger landstingen och de lands-
tingsfria kommunerna ett större ansvar för att åstadkomma en godtagbar
fördelning av läkarresurserna. En viktig del i detta sammanhang - och
ytterligare exempel på hur rörligheten i systemet kan bibehållas eller
förstärkas - är vilka lösningar parterna på arbetsmarknaden kan uppnå
när det gäller löner och andra anställningsförhållanden för olika läkar-
grupper.
På ett område är förhållandena i viss mån så särpräglade att särskilda
lösningar är befogade. Jag avser de s.k. upplåtna enheterna där grundut-
bildning av läkare samt forskning och forskarhandledning är tjänste-
åligganden. För dessa enheter finns särskilda regler i bl. a. den tidigare
omnämnda lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter inom den
landstingskommunala hälso- och sjukvården som upplåtits för grund-
läggande utbildning av läkare, m.m. Jag återkommer till denna lag i
avsnitt 2.5. Utbildningens och forskningens särskilda behov gör det
nödvändigt att genomströmningen av läkare på de upplåtna enheterna är
relativt hög. Som framgår av redogörelserna i prop. 1988/89:138 och
betänkandet 1989/90: SoU9 råder stor enighet om att förhållandena vid
de s.k. undervisningssjukhusen/upplåtna enheterna kräver särskilda
lösningar. Det måste dock i sammanhanget noteras att någon författ-
ningsmässig definition av begreppet undervisningssjukhus numera inte
finns. Mellan svenska staten och vissa landsting/kommuner har den 19
december 1989 ingåtts avtal om samarbete om läkarutbildning och forsk-
ning m.m. (Avtalet har redovisats i prop. 1989/90:90 bilaga 2). Enligt
detta avtal skall berörd högskoleenhet och landsting, varmed även avses
kommun som inte ingår i något landsting, på grundval av samarbets-
avtalet, träffa särskilt avtal med lokalt anpassade bestämmelser för sam-
arbetet. I de särskilda (lokala) avtalen skall anges de enheter beträffande
vilka lagen (1982:764) skall tillämpas. Det går alltså inte att utan vidare
bilda sig en uppfattning om vilken omfattning en generell särlösning för
de upplåtna enheterna kommer att fa. För detta krävs en genomgång av
resp, lokala avtal. Förhållandena i landet kan komma att variera. Trots
detta avgränsningsproblem bör läkare under specialiseringstjänstgöring
Prop. 1991/92:61
15
vid en upplåten enhet, av den orsak som jag tidigare nämnt, kunna för- Prop. 1991/92:61
ordnas på viss tid. I likhet med utredningen anser jag att det bör ankom-
ma på regeringen att meddela särskilda bestämmelser härom.
Min bedömning: Med hänvisning bl.a. till ett av parterna på
arbetsmarknaden ingånget kollektivavtal föreslås ingen författ-
ningsmässigt reglerad förflyttningsskyldighet eller annan begräns-
ning i tillsvidareanställningarna för läkare under specialiserings-
tjänstgöring.
Utredningens förslag: Utredningen tar inte upp frågan om förflytt-
ningsskyldighet.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare anfört betonade både
det föredragande statsrådet (prop. 1988/89:138) och socialutskottet
(1989/90:SoU9) att rörlighet i vidareutbildningssystemet och en möjlig-
het till rättvis fördelning av läkarresurser var nödvändigt. Utskottet fann
det angeläget att en tillsvidareanställning under specialiseringstjänst-
göringen kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet inom landstingsom-
rådet. En minoritet inom utskottet ansåg dock att detta var en fråga för
arbetsmarknadens parter och förutsatte att den kunde lösas i avtals-
förhandlingar mellan berörda parter.
Under den tidigare omnämnda utfrågning som socialutskottet anordna-
de, framkom att Landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund hade
olika uppfattning när det gällde om en tillsvidareanställning skulle ske på
kliniknivå (numera vanligen basenheter) och om hur frågan om tjänst-
göringsskyldighet på annat håll inom landstinget skulle lösas. En för-
handlingslösning hade vid denna tidpunkt inte kunnat uppnås. Vid fort-
satta förhandlingar mellan Landstingsförbundet och läkarförbundet med
anledning av ny specialiseringstjänstgöring för läkare har parterna dock
enats om att det för år 1992 gällande kollektivavtalet "Specialbestämmel-
ser för läkare" (BOL nr 4) skall tillföras bl.a. följande:
Allmänna åligganden (AB 89 § 6)
Paragrafen tillförs följande
A Tillsvidareanställd underläkare under specialiseringstjänst-
göring.
Parterna är ense om att sådan arbetstagare är skyldig att låta sig
förflyttas till arbetsplats på annan ort i enlighet med upprättad
plan för specialiseringstjänstgöring.
Anmärkning
Parterna är medvetna om att en plan för specialiseringstjänst-
göring kan komma att revideras till följd av ändrade förutsätt-
ningar som ej kunnat förutses vid upprättandet.
B Tillsvidareanställd underläkare som erhållit eller uppfyller
kraven för specialistkompetens.
16
Oavsett vad som stadgas i AB § 6 är arbetstagare skyldig att
antingen för att bereda plats för annan läkares möjlighet till kom-
petensutveckling eller av verksamhetsmässiga skäl, låta sig stadig-
varande förflyttas till sådan annan arbetsplats inom landstingskom-
munen, som arbetsgivaren anvisar.
I tilläggsavtalet, som reglerar även vissa andra frågor, har parterna
avslutningsvis konstaterat att den slutliga utformningen av den nya spe-
cialiseringstjänstgöringen för läkare i alla delar ej föreligger vid upprät-
tandet av överenskommelsen. Parterna har förklarat sig därför beredda
att, om det uppstår situationer som medför konsekvenser av sådan ka-
raktär att de avviker från intentionerna med det nya specialiseringstjänst-
göringssystemet, på begäran av endera parten omgående uppta nya över-
läggningar.
En förflyttningsskyldighet som den av parterna avtalade, kan enligt
min mening tillgodose det av utskottet framhållna kravet på att en tillsvi-
dareanställning kan förenas med tjänstgöringsskyldighet inom landstings-
området. Under förutsättning att parterna står fast vid sin överenskom-
melse behövs det därför enligt min mening inte någon ytterligare regle-
ring. Risken för att ett avtalslöst tillstånd kan uppkomma måste bedömas
som mindre. Om så skulle ske eller om parterna vid nya förhandlingar
sluter ett avtal som motverkar den eftersträvade rörligheten inom läkar-
kåren kan regeringen återkomma med ett förslag till lagreglerad förflytt-
ningsskyldighet eller annan begränsning i tillsvidareanställningarna. För
närvarande bör dock ett sådant förslag inte läggas fram.
Förslaget om tillsvidareanställning av läkare under specialiseringstjänst-
göringen tillgodoses lagtekniskt genom att orden "eller specialistutbild-
ning" tas bort i 15 § hälso- och sjukvårdslagen. Därigenom kommer
huvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare i 4 § lagen (1982:80)
om anställningsskydd att omfatta även denna kategori. I samma paragraf
i hälso- och sjukvårdslagen bör tas in bestämmelsen om att regeringen
får föreskriva undantag från huvudregeln för läkare vid s.k. upplåtna
enheter. Detta skall ske om det behövs med hänsyn till utbildningens
och forskningens behov. Sistnämnda förutsättning behöver dock inte
tynga lagtexten.
Prop. 1991/92:61
17
Mitt förslag: Vid de upplåtna enheterna får specialistkompetenta
läkare även i fortsättningen anställas med tidsbegränsade förord-
nanden. I lagstiftningen regleras däremot inte närmare vilka läkar-
grupper som skall omfattas av denna regel eller undantas därifrån.
I stället föreskrivs att läkare med specialistkompetens i skälig om-
fattning skall finnas vid upplåtna enheter för kortare tid. Om en
sådan läkare anställs vid enheten får detta ske för begränsad tid.
Skälen för mitt förslag: För de flesta läkare som uppnått specialist-
kompetens gäller samma lagstiftning beträffande anställningsform som
för merparten andra yrkesgrupper i samhället. Läkarna är med andra ord
anställda med förordnanden tills vidare. Vid hälso- och sjukvårdsen-
heter där statligt finansierad och reglerad utbildning och forskning be-
drivs har det dock ansetts att särskilda lösningar måste väljas. Stor sam-
stämmighet har rått om att utbildningens och forskningens särskilda
behov inom det medicinska området gör det nödvändigt att omsättningen
av läkare är relativt hög vid sådana enheter. Jag finner inte anledning att
nu göra någon annan bedömning. Enligt min uppfattning ligger det
också fortfarande i alla parters intresse - statens, sjukvårdshuvudmän-
nens, enskilda läkares och inte minst patienternas - att läkare får möjlig-
het att genom mera tillfällig tjänstgöring skaffa sig fördjupade kunskaper
vid sjukhus där utbildning och forskning bedrivs liksom att en andel av
de specialistkompetenta läkarna vid upplåtna enheter "omsätts" relativt
snabbt.
Enligt den gällande regleringen skall alla specialistutbildade läkare vid
upplåtna enheter, utom överläkare, distriktsläkare och läkare som före-
nar sin läkartjänst med en tjänst som lärare, anställas med förordnanden
för högst sex år. Socialstyrelsen får dock medge att förordnande med-
delas att gälla utan tidsbegränsning. Det finns inte heller något uttryck-
ligt hinder mot att en specialist med tidsbegränsad anställning, efter
utgången av sin förordnandetid, anställs på ett nytt tidsbegränsat förord-
nande. Bestämmelsen omfattar de läkare vid enheten med specialistkom-
petens som vanligen benämns biträdande överläkare resp, avdelnings-
läkare. Bakgrunden är att dessa tjänster har ansetts som regel böra vara
genomgångstjänster vid undervisningssjukhusen för att läkare skall få
möjlighet att under sin läkarbana skaffa sig fördjupade kunskaper vid
dessa högspecialiserade sjukhus (prop. 1981/82:97 s. 86).
En anledning till att det nuvarande systemet för anställning av specia-
listkompetenta läkare vid upplåtna enheter måste ändras är utmönstring-
en av begreppen överläkare och distriktsläkare ur hälso- och sjukvårds-
lagen. Denna utmönstring kommer visserligen knappast att medföra att
dessa tjänstebenämningar försvinner i den dagliga hälso- och sjukvårds-
verksamheten. Eftersom tjänsterna som överläkare och distriktsläkare
inte längre är obligatoriska eller i övrigt definierade i lagstiftningen
18
såvitt gäller landstingens verksamhet bör däremot en annan lagteknisk
lösning väljas.
Den nuvarande bestämmelsens syfte är att garantera en rimligt stor
omsättning av läkare vid de enheter där undervisning och forskning
bedrivs. Enligt min uppfattning behövs alltjämt en sådan bestämmelse.
Den nya bestämmelsen skall däremot inte, lika lite som den hittillsvaran-
de, avse att garantera att vissa kategorier av läkare skall anställas med
förordnande tills vidare.
Jag föreslår att landstingen och de landstingsfria kommunerna fort-
sättningsvis får en skyldighet att se till att läkare med specialistkompe-
tens tjänstgör vid en upplåten enhet för kortare tid. Detta åliggande kan
sjukvårdshuvudmännen uppfylla på olika sätt. Om en sådan läkare an-
ställs vid en upplåten enhet skall läkaren dock få anställas för begränsad
tid. Med denna reglering finns inte längre något behov av möjligheten
för socialstyrelsen att medge tidsmässigt obegränsade förordnanden. Den
nya regleringen bör ersätta den nuvarande bestämmelsen i lagen om
vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso- och
sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare,
m.m. Också de nya bestämmelserna innefattar ett undantag från den
annars gällande huvudregeln i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Genom den föreslagna författningsregleringen åligger det sjukvårdshu-
vudmännen att reservera visst tjänsteutrymme för tidsbegränsade anställ-
ningar vid undervisningssjukhus och andra enheter där grundläggande
läkarutbildning bedrivs. Vilken omfattning detta tjänsteutrymme skall ha
anges däremot inte närmare i lagen. Omfattningen bestäms självfallet
bäst på lokal nivå och i nära samverkan med högskolan och läkarnas
fackliga organ. Om dessa frågor inte skall detalj regleras av staten måste
det dock ytterst ankomma på sjukvårdshuvudmännen att bestämma vilka
läkare eller hur stor andel av dessa som skall anställas med tidsbegränsa-
de förordnanden.
Jag har tidigare redovisat att det i lokala avtal mellan berörd högskole-
enhet och sjukvårdshuvudman skall anges på vilka enheter lagen
(1982:764) skall tillämpas. Lagens tillämpningsområde kan således kom-
ma att variera mellan olika sjukvårdshuvudmän. Inte minst mot denna
bakgrund är den valda lösningen enligt min mening lämplig. Med hän-
syn till att landstingen och de kommuner som berörs redan idag har
möjlighet att meddela ett nytt sexårs-förordnande efter utgången av en
förordnandetid bör inte heller omsättningen av läkare vid upplåtna en-
heter väsentligt minska till följd av den nya regleringen. Jag vill dock
betona vikten av att en inte alltför liten andel av de specialistkompetenta
läkarna vid upplåtna enheter även i fortsättningen är förordnade för
begränsad tid. Samtidigt är det naturligt att de grupper som för närva-
rande tillsätts med förordnanden tills vidare inte får en försämrad ställ-
ning i detta hänseende. En sådan utveckling ligger inte i linje med syftet
bakom detta förslag. En lämplig utgångspunkt synes vara att i vart fall
omkring hälften av specialisterna vid en upplåten enhet bör tjänstgöra
där för begränsad tid. Att denna andel kan och bör variera ligger i vad
jag redan sagt om olika lokala förhållanden och inte minst i den skillnad
Prop. 1991/92:61
19
som naturligen finns mellan vad som ofta kallas undervisningssjukhus
och andra enheter där läkarutbildning bedrivs i mera begränsad omfatt-
ning.
En ytterligare fordel med den föreslagna lösningen är att sjukvårdshu-
vudmännen kan uppfylla sin skyldighet genom olika lösningar. Det bor-
de t.ex. enligt min mening ofta vara möjligt att låta en specialistkompe-
tent läkare ha kvar en anställning med tillsvidareförordnande på "hem-
maenheten" under den tid läkaren i kompetenshöj ande syfte tjänstgör vid
en upplåten enhet. Genom en sådan lösning skulle såväl kravet på rörlig-
het i läkarkåren vid dessa enheter som läkarnas krav på anställnings-
trygghet kunna tillgodoses.
En dynamisk strukturförändring med nya verksamhetsformer pågår
inom hälso- och sjukvården. Jag förutsätter i detta sammanhang att
huvudmännen, om man genom t.ex. entreprenadavtal överlåter åt annan
att svara för t.ex. en vårdcentral där grundutbildning och forskning
bedrivs, i avtalet lägger fast att de här angivna kraven på läkares an-
ställningsförhållanden uppfylls.
De specialistkompetenta läkare som även i fortsättningen skall anställas
med tidsbegränsade förordnanden bör enligt min mening anställas med
förordnanden tills vidare, dock längst för sex år. Detta medför att läka-
ren vid t.ex. en omorganisation inte kan kräva att, trots förändringen, ha
kvar sin tjänst vid enheten. Under anställningstiden gäller även i övrigt
samma villkor som vid en tillsvidareanställning utan tidsbegränsning om
inte parterna på arbetsmarknaden inom sin behörighet reglerar frågan på
annat sätt.
Prop. 1991/92:61
Mitt förslag: I hälso- och sjukvårdslagen och i tandvårdslagen
upphävs hänvisningarna till bestämmelser om förvaltningsutskott
och i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och
sjukvård byts ordet "kyrkobokförda" ut mot "folkbokförda".
Skälen för mitt förslag: I samband med att den nya kommunallagen
beslutades (SFS 1991:900) gjordes vissa ändringar i hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125), SFS 1991:903,
905, 909. Ändringarna innebar bl.a. att bestämmelser om förvaltningsut-
skott upphörde att gälla. I såväl hälso-och sjukvårdslagen som i tand-
vårdslagen finns dock alltjämt en föreskrift enligt vilken bestämmelser
om förvaltningsutskott skall avse kommunstyrelsen. De nämnda före-
skrifterna bör som en redaktionell följd av tidigare ändringar utgå ur
resp. lag. Övriga ändringar till följd av den nya kommunallagen i dessa
lagar får tas upp i annat sammanhang.
20
I lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso-
och sjukvård finns föreskrifter om viss ersättning för kostnader för häl-
so- och sjukvård åt personer som är kyrkobokförda i kommunen. Som
en följd av den nya folkbokföringslagen (1991:481) bör ordet "kyrko-
bokförda" bytas ut mot "folkbokförda."
Prop. 1991/92:61
Mitt förslag: En rättelse görs i 10 § socialtjänstlagen (1980:620)
för att förhindra att en tidigare beslutad ändring i paragrafen upp-
hör att gälla.
Skälen för mitt förslag: I 10 § socialtjänstlagen (1980:620) ges vissa
allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet. Bestämmelsen ändra-
des efter beslut av riksdagen den 5 december 1990 genom lagen
(1990:1527) om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) som trädde i kraft
den 1 mars 1991. Därvid gjordes i paragrafens tredje stycke ett tillägg
som berör möjligheten att utse en kontaktperson för barn. Vid en av
riksdagen den 13 december 1990 beslutad ändring i paragrafen (SFS
1990:1403) med ikraftträdande den 1 januari 1992 beaktades av förbise-
ende inte den vidtagna ändringen i tredje stycket. En rättelse bör nu ske
så att ändringen beträffande möjligheten att utse kontaktperson för barn
inte upphör att gälla vid sistnämnda tidpunkt.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upp-
rättats förslag till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid en-
heter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betalnings-
ansvar,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620).
I fråga om förslagen under 3 och 6 har jag samrått med chefen för
socialdepartementet.
Förslagen under 1 och 2 gäller lagstiftning som faller inom lagrådets
granskningsområde. Med hänsyn till lagförslagens beskaffenhet skulle
lagrådets hörande sakna betydelse.
21
Prop. 1991/92:61
15 §
Läkare under allmän tjänstgöring enligt lagen (1984:542) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall forordnas för viss
tid.
Regeringen får föreskriva att läkare under specialiseringstjänstgöring
enligt nämnda lag med tjänst vid en enhet som har upplåtits för grund-
läggande utbildning av läkare skall förordnas för viss tid.
I paragrafens första stycke anges, liksom hittills, att läkare under all-
mäntjänstgöring enligt lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. skall förordnas för viss tid. Till skill-
nad mot tidigare skall detta dock inte längre gälla även läkare under
specialistutbildning enligt nämnda lag. Sådan utbildning skall fort-
sättningsvis benämnas specialiseringstjänstgöring (ST). Denna terminolo-
gi anger på ett bättre sätt vad utbildningen i själva verket innebär och
ansluter till benämningen allmäntjänstgöring. Specialiseringstjänst-
göringens närmare innehåll kommer, liksom för närvarande, att regleras
i särskild ordning (förordningen 1984:545 om behörighet att utöva yrke
inom hälso- och sjukvården m.m. samt socialstyrelsens föreskrifter). För
läkare under specialiseringstjänstgöring kommer huvudregeln i 4 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS) att gälla. En sådan läkare skall
därför vanligen förordnas tills vidare på sin tjänst.
Enligt LAS gäller anställningsavtal, med vissa undantag som inte är
aktuella i detta sammanhang, tills vidare. Finns det i annan lag eller i
förordning som har meddelats med stöd av lag särskilda föreskrifter som
avviker från LAS, gäller de föreskrifterna. Paragrafens nya andra stycke
utgör ett sådant författningsstöd. I detta stycke regleras i vilka situatio-
ner en läkare under specialiseringstjänstgöring undantagsvis kan komma
att förordnas för viss tid. Detta gäller när läkaren har tjänst vid en enhet
som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, dvs. en enhet
som omfattas av ett lokalt avtal mellan en högskoleenhet och ett lands-
ting eller en kommun på grundval av gällande avtal mellan staten och
vissa landsting/kommuner om samarbete om läkarutbildning och forsk-
ning m.m. Som framgår av den allmänna motiveringen är skälet härtill
att rörlighet i läkarkåren vid dessa enheter behövs med hänsyn till ut-
bildningens eller forskningens behov.
Övergångsbestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämtför läkare som påbörjat sin specia-
listutbildning före ikraftträdandet.
22
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Vid denna tid-
punkt skall även den nya specialiseringstjänstgöringen för läkare bölja
tillämpas. Det ankommer på regeringen att meddela de övergångsbe-
stämmelser som behövs med anledning av den nya specialiseringstjänst-
göringen (se SFS 1991:1325). Om en läkare påböljat sin specialistutbild-
ning enligt äldre ordning bör läkaren dock alltjämt vara förordnad för
viss tid. Föreskrift härom har ansetts behövlig i övergångsbestämmelser
till den föreslagna lagändringen. Föreskriften hindrar inte att läkaren kan
få en ny anställning med förordnande tills vidare och genom denna
tjänstgöring uppnå specialistkompetens enligt den ordning som gäller
fr.o.m. år 1992.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m.m.
Lagens rubrik
Lag om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Rubriken har av språkliga skäl förenklats.
1 §
I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter
inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits för den grund-
läggande högskoleutbildningen på läkarlinjen (upplåtna enheter).
Vad som sägs om landstingens hälso- och sjukvård gäller också den
hälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i ett
landsting.
I paragrafen har den förändringen skett att ordet landstingskommun i
olika former bytts ut mot landsting i motsvarande form. Ändringen är en
redaktionell följd av den nya kommunallagen (SFS 1991:900). Där-
utöver har i förtydligande syfte den i allmänhet använda benämningen på
de enheter som avses i lagen angivits inom parentes i första stycket,
dvs. upplåtna enheter.
4 §
Vid upplåtna enheter skall det i skälig omfattning finnas läkare med
specialistkompetens som tjänstgör för begränsad tid. En sådan läkare får
anställas med förordnande tills vidare, dock längst för sex år.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5). I paragrafen slås fast att det vid en upplåten enhet skall finnas
läkare med specialistkompetens i skälig omfattning som tjänstgör för
begränsad tid. Av lagens 1 § följer att skyldigheten gäller även kommu-
ner som inte ingår i ett landsting. Som redovisats i den allmänna motive-
ringen blir bestämmelsens tillämplighet beroende av vad landstingen och
Prop. 1991/92:61
23
högskoloma/universiteten överenskommer i lokala avtal som skall ingås
på grundval av avtalet mellan staten och vissa sjukvårdshuvudmän om
samarbete om läkarutbildning och forskning m.m. Bestämmelsen regle-
rar inte närmare i vilken omfattning det skall finnas specialistkompetenta
läkare med sådan tidsbegränsad tjänstgöring som avses i paragrafen.
Som angivits i den allmänna motiveringen är dock utgångspunkten att i
vart fall omkring hälften av läkarna skall tjänstgöra vid en upplåten
enhet för begränsad tid. Bestämmelsen reglerar inte heller på vilket sätt
landstingen skall uppfylla sin skyldighet. Om landstingen väljer att an-
ställa en specialistkompetent läkare vid enheten på motsvarande sätt som
för närvarande får dock denne anställas för begränsad tid. Anställningen
får därvid ske tills vidare, dock längst för sex år. Att även kortare tider
kan komma i fråga ligger i sakens natur. Bestämmelsen innebär inte
någon inskränkning i de möjligheter att tidsbegränsa anställningar som
följer av lagen (1980:80) om anställningsskydd.
5§
Vaije läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig att biträda
vid handledningen av medicine studerande.
Specialistutbildad läkare anställd vid enheten är, i den mån den eller de
nämnder som utövar ledningen av hälso- och sjukvården medger det,
skyldig att inom sitt verksamhetsområde ombesöija den undervisning
och den examination som behövs för att den grundläggande högskole-
utbildningen av läkare skall kunna bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.
I paragrafens första stycke har endast en språklig förenkling skett.
I andra stycket har endast den förändringen skett att "hälso- och sjuk-
vårdsnämnden" bytts ut mot "den eller de nämnder som utövar led-
ningen av hälso-och sjukvården". Ändringen är föranledd av tidigare
beslutade ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), SFS
1991:903.
Övriga lagförslag
Förslagen till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, lagen (1990:1465) om
ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) och lagen (1990:1403) om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6 och
2.7).
Prop. 1991/92:61
24
Prop. 1991/92:61
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården
som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas betal-
ningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i social-
tjänstlagen (1980:620).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta
del av vad jag anfört om förflyttningsskyldighet m.m. (avsnitt 2.3).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för
de åtgärder och det ändamål som han hemställt om.
25
Prop. 1991/92:61
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagförslag...........................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991 9
1 Inledning ................................9
2 Allmän motivering..........................10
2.1 Bakgrund............................10
2.2 Anställningsform under specialiseringstjänstgöringen . . 13
2.3 Förflyttningsskyldighet....................16
2.4 Den lagtekniska lösningen..................17
2.5 Anställningsform för vissa läkare vid s.k. upplåtna
enheter .......................... 18
2.6 Vissa redaktionella ändringar................20
2.7 Rättelse i socialtjänstlagen..................21
3 Upprättade lagförslag........................21
4 Specialmotivering ..........................22
5 Hemställan ..............................25
6 Beslut .................................25
26
gotab 40099, Stockholm 1991