Regeringens proposition

1991/92:61

om vissa läkares anställningsform m.m.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 31 oktober 1991 för
de åtgärder och det ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.
På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Könberg

Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att läkare under den nya
specialiseringstjänstgöringen (ST-läkare) enligt huvudregeln
inte skall förordnas för viss tid på sina tjänster. Undantag
föreslås kunna ske med hänsyn till utbildningens eller
forskningens behov när det gäller sådan läkare med tjänst vid en

s.k. upplåten enhet, dvs. en hälso- och sjukvårdsenhet som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare. Med hänvisning
bl.a. till ett av parterna på arbetsmarknaden ingånget
kollektivavtal föreslås inte någon ytterligare reglering av ST-
läkares förflyttningsskyldighet.
Vidare föreslås att specialistkompetenta läkare i skälig
omfattning även i fortsättningen tjänstgör för begränsad tid vid
upplåtna enheter. Om en sådan läkare anställs vid enheten får
detta ske med tidsbegränsat förordnande. Samtidigt föreslås
vissa redaktionella ändringar i den lag som reglerar detta.
I propositionen föreslås slutligen vissa redaktionella
ändringar i hälso-och sjukvårdslagen, tandvårdslagen och lagen
om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård
samt en rättelse i socialtjänstlagen.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.


Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att 15 § hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 §1
Läkare under allmäntjänst- Läkare under allmäntjänst-
göring eller specialistut- göring enligt lagen (1984:542)
bildning enligt lagen om behörighet att utöva yrke
(1984:542) om behörighet att inom hälso- och sjukvården m.m.
utöva yrke inom hälso- och skall förordnas för viss tid.
sjukvården m.m. skall förord-
nas för viss tid. Regeringen får föreskriva att
läkare under specialise-
ringstjänstgöring enligt nämnda
lag med tjänst vid en enhet som
har upplåtits för grundläggande
högskoleutbildning av läkare
skall förordnas för viss tid.
_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämt för läkare som har
påbörjat sin specialistutbildning före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 1990:601.

Prop. 1991/92:61
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstingskommunala hälso- och

sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, m.m.
Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (1982:764) om
vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m.m. samt 1, 4 och 5 §§ lagen skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Lag om vissa läkartjänster vid Lag om vissa läkartjänster vid
enheter inom den landstings- upplåtna enheter, m.m.
kommunala hälso- och sjukvården
som har upplåtits för grund-
läggande utbildning av läkare,
m. m.
1 §

I denna lag ges bestämmelser I denna lag ges bestämmelser om
om vissa läkartjänster vid vissa läkartjänster vid sådana
sådana enheter inom den lands- enheter inom landstingens
tingskommunala hälso- och hälso- och sjukvård som har
sjukvården som har upplåtits upplåtits för den grundläggande
för den grundläggande hög- högskoleutbildningen på läkar-
skoleutbildningen på läkar- linjen (upplåtna enheter).
linjen. Vad som sägs om landstingens
Vad som sägs om landstings- hälso- och sjukvård gäller
kommunal hälso- och sjukvård också den hälso- och sjukvård
gäller också den hälso- och som anordnas av kommuner som
sjukvård som anordnas av kom- inte ingår i ett landsting.
muner som inte ingår i en
landstingskommun.
4 §

Andra specialistutbildade Vid upplåtna enheter skall
läkare än överläkare, dist- det i skälig omfattning finnas
riktsläkare och läkare som läkare med specialistkompetens
avses i 3 § anställs med för- som tjänstgör för begränsad
ordnande för sex år om inte tid. En sådan läkare får an-
särskilda skäl föranleder ställas med förordnande tills
förordnande för kortare tid. vidare, dock längst för sex år.
Socialstyrelsen får dock medge
att förordnande meddelas att
gälla tills vidare utan tidsbe-
gränsning.
5 §

Varje läkare som är anställd Varje läkare som är anställd
vid sådan hälso- och sjuk- vid en upplåten enhet är
vårdsenhet som avses i denna skyldig att biträda vid hand-
lag är skyldig att biträda vid ledningen av medicine stude-
handledningen av medicine rande.
studerande.

Prop. 1991/92:61

Specialistutbildad läkare Specialistutbildad läkare
anställd vid enheten är, i den anställd vid enheten är, i den
mån hälso- och sjukvårdsnämnden mån den eller de nämnder som
medger det, skyldig att inom utövar ledningen av hälso- och
sitt verksamhetsområde sjukvården medger det, skyldig
ombesörja den undervisning och att inom sitt verksamhetsområde
den examination som behövs för ombesörja den undervisning och
att den grundläggande hög- den examination som behövs för
skoleutbildningen av läkare att den grundläggande hög-
skall kunna bedrivas på ett skoleutbildningen av läkare
ändamålsenligt sätt. skall kunna bedrivas på ett
ändamålsenligt sätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Prop. 1991/92:61
3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1990:1404) om
kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård ordet
"kyrkobokförda" skall bytas ut mot "folkbokförda".

Prop. 1991/92:61

4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763)

Härigenom föreskrivs att 3 § hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763) i paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1465) om
ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §

Varje landstingskommun skall Varje landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och erbjuda en god hälso- och
sjukvård åt dem som är bosatta sjukvård åt dem som är bosatta
inom landstingskommunen. Även i inom landstingskommunen. Även i
övrigt skall landstingskom- övrigt skall landstingskommunen
munen verka för en god hälsa verka för en god hälsa hos hela
hos hela befolkningen. Vad som befolkningen. Vad som i denna
i denna lag sägs om lands- lag sägs om landstingskommuner
tingskommuner gäller också kom- gäller också kommuner som inte
muner som inte ingår i en ingår i en landstingskommun, i
landstingskommun, i den mån den mån inte annat följer av 17
inte annat följer av 17 §. §. Vad här sagts utgör inte
Bestämmelser om för- hinder för annan att bedriva
valtningsutskott skall därvid hälso- och sjukvård.
avse kommunstyrelsen. Vad här
sagts utgör inte hinder för
annan att bedriva hälso- och
sjukvård.
Landstingskommunens ansvar omfattar dock inte sådan hälso- och
sjukvård som en kommun inom landstingskommunen har ansvar för
enligt 18 § första och tredje styckena.

Prop. 1991/92:61
5 Förslag till
Lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)

Härigenom föreskrivs att 5 § tandvårdslagen (1985:125) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §
Varje landstingskommun skall erbjuda en god tandvård åt dem

som är bosatta inom landstingskommunen. Även i övrigt skall
landstingskommunen verka för en god tandhälsa hos befolkningen.
Tandvård som landstingskommunen själv bedriver benämns i denna
lag folktandvård.
Vad som i denna lag sägs om Vad som i denna lag sägs om
landstingskommuner gäller också landstingskommuner gäller också
kommuner som inte ingår i en kommuner som inte ingår i en
landstingskommun. Föreskrifter landstingskommun.
om förvaltningsutskottet skall
därvid avse kommunstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Prop. 1991/92:61
6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 10 § socialtjänstlagen (1980:620)1 i
paragrafens lydelse enligt lagen (1990:1403) om ändring i nämnda
lag skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §
Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service samt dagverksamheter underlätta för den enskilde att bo
hemma och ha kontakter med andra.
Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster
genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social
jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.
Nämnden kan utse en särskild Nämnden kan utse en särskild
person (kontaktperson) eller en person (kontaktperson) eller en
familj med uppgift att hjälpa familj med uppgift att hjälpa
den enskilde och hans närmaste den enskilde och hans närmaste
i personliga angelägenheter, om i personliga angelägenheter, om
den enskilde begär eller den enskilde begär eller
samtycker till det. samtycker till det. För barn
som inte har fyllt 15 år får
kontaktperson utses endast om
barnets vårdnadshavare begär
eller samtycker till det. Har
barnet fyllt 15 år får
kontaktperson utses endast om
barnet självt begär eller sam-
tycker till det.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

Prop. 1991/92:61
Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson,
Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg och Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om vissa läkares anställningsform m.m.

1 Inledning
Utredningen om läkarnas specialistutbildning m.m. (LSU 85)
överlämnade i oktober 1987 betänkandet (SOU 1987:53)
Kompetensutvecklingen efter läkarexamen jämte en huvudbilaga
(SOU 1987:54) Målbeskrivningar. På grundval av betänkandet har
riksdagen tidigare förelagts en proposition om riktlinjer för
specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. (prop. 1988/89:138).
En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av
remissyttrandena över betänkandet har redovisats i den nämnda
propositionen. Propositionen innebär bl.a. att den nuvarande
ordningen för läkarnas specialistutbildning, med tidsmässigt
fixerade huvud- och sidoutbildningar, skall ersättas av ett
system som utgår från målbeskrivningar för resp. specialitet.
Riksdagen har godkänt dessa nya riktlinjer (1989/90:SoU9, rskr.
16). Den nya vidareutbildningen skall gälla fr.o.m. år 1992.
Bestämmelser om detta finns i förordningen (1984:545) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (SFS
1991:1325).
I prop. 1988/89:138 togs vidare upp bl.a. frågan om läkarnas
anställningsform under den nya specialiseringstjänstgöringen
(ST) och frågan om de specialistutbildade läkarnas
anställningsförhållanden vid enheter inom hälso- och sjukvården
som har upplåtits för den grundläggande utbildningen av läkare,
s.k. upplåtna enheter. Föredraganden, till vars överväganden den
dåvarande regeringen anslöt sig, ansåg att specialise-
ringstjänstgöringen liksom hittills skulle fullgöras på
tidsbegränsade förordnanden. I propositionen gjordes vidare den
bedömningen att den särskilda ordningen med tidsbegränsade
förordnanden för specialistkompetenta läkare vid de s.k. under-
visningssjukhusen borde bibehållas.
Socialutskottet fann emellertid för sin del att övervägande

skäl talar för att läkare under sin specialistutbildning bör
kunna förordnas tills vidare på sina tjänster (1989/90:SoU9 s.
11). Utskottet fann det samtidigt väsentligt att en
tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen

Prop. 1991/92:61
kan förenas med en tjänstgöringsskyldighet inom
landstingsområdet och att undantag måste kunna göras bl.a. när
det gäller undervisningssjukhusen. Utskottet instämde däremot i
att det behövs ett tjänsteutrymme för att läkare genom mera
tillfällig tjänstgöring vid undervisningssjukhus skall kunna
komplettera sin kompetens inom regionsjukvårdsspecialiteter och
att det därför kan vara nödvändigt att ge möjligheter till
sådana tidsbegränsade anställningar. Utskottet uttalade vidare
att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag
som kan tillgodose de av utskottet framförda kraven och
hemställde att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört. Riksdagen biföll utskottets
hemställan (rskr. 1989/90:16).
Jag avser nu att ta upp vissa frågor om läkarnas
anställningsform under specialiseringstjänstgöringen och vid de
nyss nämnda upplåtna enheterna. I sistnämnda fråga har jag
samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
I propositionen tas därutöver upp vissa redaktionella
ändringar i hälso-och sjukvårdslagen (1982:763), tandvårdslagen
(1985:125) och lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar
för viss hälso- och sjukvård samt en rättelse avseende
socialtjänstlagen (1980:620).

2 Allmän motivering

2.1 Bakgrund

Specialiseringstjänstgöringen
Riksdagen fattade år 1969 beslut om längden av läkares
grundutbildning och om ett system och en organisation för
vidareutbildning av läkare (prop. 1969:35, SU 83, rskr. 215).
Grundtanken bakom förändringen var att läkarutbildningen i
allmänhet och vidareutbildningen i synnerhet skulle utgöra ett
led i sjukvårdsplaneringen och vara ett instrument i denna.
Grundutbildningen av läkare omfattar alltjämt studier under fem
och ett halvt år som avslutas med läkarexamen. Den fortsatta
kompetensutvecklingen genom utbildningen därefter är uppdelad i
två delar. Den första delen, som är lika för alla läkare, utgörs
av allmäntjänstgöring (AT) under 21 månader. Efter genomgången
sådan tjänstgöring med godkända AT-prov erhålls läkarlegitima-
tion. Endast den som har legitimation som läkare får yrkes-
mässigt bedriva enskild läkarverksamhet. Den andra delen av den-
na utbildning är det som för närvarande kallas fortsatt
vidareutbildning (FV) eller specialistutbildning. Denna leder
fram till specialistkompetens.
Enligt 4 § lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom

hälso-och sjukvården (behörighetslagen) skall bl.a. en
legitimerad läkare som har genomgått den vidareutbildning som
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
socialstyrelsen föreskriver på ansökan få specialistkompetens.
Frågor om meddelande av specialistkompetens prövas av

Prop. 1991/92:61
socialstyrelsen. Närmare bestämmelser om läkares
specialistutbildning finns i förordningen (1984:545) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.
(behörighetsförordningen).
Den hittillsvarande ordningen för specialistutbildning av
läkare bygger på tidsmässigt fixerade och relativt
detaljreglerade huvud- och sidoutbildningar. Tiden för
specialistutbildningen varierar för de olika specialiteterna -
från fyra till fem och ett halvt år. Fr.o.m. år 1992 kommer
denna ordning att ersättas av ett kompetensutvecklingssystem som
utgår från målbeskrivningar för resp. specialitet men med krav
på vidareutbildning under minst fem år. I målbeskrivningarna
skall anges de kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som
läkaren skall ha tillägnat sig för att denne skall anses ha
uppnått specialistkompetens (prop. 1988/89:138, 1989/90:SoU9,
rskr.16, SFS 1991:1325). Tjänstgöringen kommer att benämnas
specialiseringstjänstgöring (ST).
Utbildningen efter läkarexamen utgörs främst av tjänstgöring
som läkare inom hälso- och sjukvård. Så kommer även fort-
sättningsvis att vara fallet. All sådan tjänstgöring förutsätts
vara motiverad av ett sjukvårdsbehov och kunna inordnas i hälso-
och sjukvårdens organisation. AT- och ST-läkare utför således
ett normalt, avlönat arbete under eget medicinskt yrkesansvar.

Upplåtna enheter
Med stöd av lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid enheter
inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården som har
upplåtits för grundläggande utbildning av läkare, m.m. är en
stor andel av de specialistutbildade läkarna vid dessa enheter
förordnade för viss tid. Enligt lagen skall andra
specialistutbildade läkare än överläkare, distriktsläkare och
sådana läkare som förenar sin läkartjänst med en tjänst som
lärare anställas med förordnande för sex år om inte särskilda
skäl föranleder förordnande för kortare tid. Socialstyrelsen får
dock medge att förordnande meddelas att gälla tills vidare utan
tidsbegränsning. Lagens tillämpningsområde anknyter till avtalet
mellan svenska staten och vissa landsting/kommuner om samarbete
om läkarutbildning och forskning m.m. Det nu gällande
samarbetsavtalet ingicks den 19 december 1989 och godkändes av
den dåvarande regeringen den 18 januari 1990 (avtalet har
redovisats i propositionen 1989/90:90 om forskning, bilaga 2).
På grundval av samarbetsavtalet skall berörd högskoleenhet och
landsting resp. kommun träffa särskilt avtal med lokalt
anpassade bestämmelser för samarbetet. I de särskilda (lokala)
avtalen skall anges de enheter beträffande vilka lagen
(1982:764) skall tillämpas. En sådan enhet kallas enligt
samarbetsavtalet upplåten enhet.

Ledningsansvaret inom offentlig hälso- och sjukvård

Riksdagen har beslutat om en förändring av ledningsansvaret inom
landstingens hälso- och sjukvård (prop. 1989/90:81, SoU24, rskr.
313). Beslutet har medfört ändringar i bl.a. hälso- och
sjukvårdslagen

Prop. 1991/92:61
(1982:763) som började gälla den 1 juli 1991 (SFS 1990:601). Den
nya regleringen innebär att det vid en enhet för diagnostik
eller vård och behandling, om det behövs med hänsyn till
patientsäkerheten, skall finnas en särskild läkare med
specialistkompetens som svarar för den samlade ledningen av
verksamheten. En sådan läkare benämns chefsöverläkare.
Benämningarna överläkare och distriktsläkare har samtidigt ut-
mönstrats ur hälso- och sjukvårdslagen. Som en konsekvens av
ändringen i denna lag har följdändringar skett i flera andra
lagar (SFS 1990:602-607). Beträffande lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso-
och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, m.m. ansågs dock att ändringarna borde anstå. I
propositionen uttalades att lagen inte borde ändras i nu
förevarande sammanhang i avvaktan på resultatet av bered-
ningsarbetet inom socialdepartementet avseende
behörighetsbestämmelser för olika läkartjänster och frågan om
läkarnas anställningsform. Riksdagen hade inte någon avvikande
uppfattning i denna fråga.

Vissa tjänster för utbildning och forskning
Den 1 juli 1986 trädde en ny arbets- och tjänsteorganisation i
kraft inom högskolan (prop. 1984/85:57, UbU9, rskr. 115).
Reformen omfattade inte tjänsterna som klinisk lärare, lärare i
medicinskt ämne med klinisk anknytning eller klinisk amanuens
inom det medicinska området. De båda första tjänstetyperna
ersattes efter förslag i 1990 års forskningsproposition (prop.
1989/90:90 avsnitt 17, UbU25, rskr. 328) med tjänster som
högskolelektor. Innehavare på högskolelektorstjänster förordnas
med tillsvidareförordnanden. I propositionen föreslogs också att
tjänst som högskolelektor inom det medicinska området borde
kunna förenas med läkartjänst på specialistnivå. För dessa
tjänster gäller inte regleringen i den tidigare nämnda lagen
(1982:764).
Efter förslag i propositionen ersattes också tjänst som
klinisk amanuens med tjänst som klinisk assistent. Detta förslag
innebar att en särskild tjänstekategori inrättades för medicinsk
utbildning och forskning. På sikt borde, enligt propositionen,
emellertid dessa delar av högskolan använda de tjänstekategorier
som ingår i den gemensamma tjänsteorganisationen. Utskottet
ansåg att denna tjänstekategori borde kunna få förekomma under
de närmaste fem åren. Innan periodens utgång borde, enligt ut-
skottet, en utvärdering av dessa tjänster ske. Universitets- och
högskoleämbetet har i uppdrag att göra en sådan utvärdering.

Prop. 1991/92:61

2.2 Anställningsform under specialiseringstjänstgöringen

Mitt förslag: Läkares tjänstgöring för att uppnå
specialistkompetens skall inte längre fullgöras på
tidsbegränsade förordnanden utan på förordnanden tills
vidare. Undantag skall dock kunna göras när det gäller
läkartjänster vid enheter som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare om det behövs med
hänsyn till utbildningens eller forskningens behov.
Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag
(betänkandet s. 73 - 74, 87).
Remissinstanserna: Så som redovisats i prop. 1988/89:138 om

riktlinjer för specialiseringstjänstgöring för läkare m.m. (s.
11) var remissopinionen delad i denna fråga.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss redovisat har frågan om
läkarnas anställningsform under specialiseringstjänstgöringen
nyligen varit föremål för överväganden såväl hos den tidigare
regeringen som hos riksdagen. För ytterligare bakgrund till den
ändring som jag nu ämnar föreslå hänvisar jag till vad som då
anfördes (prop. 1988/89:138, 1989/90:SoU9, rskr. 16).
Utredningen föreslog således att huvudregeln skall vara
tillsvidareförordnande under specialiseringstjänstgöringen.
Förslaget motiverades med att det från utbildningssynpunkt inte
längre skulle finnas behov av fasta block och tidsbegränsningar
av tjänstgöringen i form av visstidsförordnanden. Utredningen
anförde vidare att det från såväl praktiska som principiella
utgångspunkter är tillfredsställande att nuvarande ordning med
visstidsförordnande under specialiseringstjänstgöringen ersätts
med läkartjänster med tillsvidareförordnande i enlighet med de
på arbetsmarknaden gängse reglerna.
Föredraganden framhöll häremot i prop. 1988/89:138 att
vidareutbildningssystemet har två syften. Systemet skall dels
garantera läkare specialistutbildning och dels fungera som ett
planerings- och fördelningssystem med inriktning på att ge hela
landet tillgång till erforderlig läkararbetskraft. Utrednings-
förslaget tog enligt föredragandens uppfattning sikte enbart på
syftet att utbilda nya specialister. Föredraganden ansåg, i
likhet med bl.a. socialstyrelsen, universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) och de medicinska fakulteterna, att om
tillsvidareförordnanden infördes enligt utredningens modell,
risk fanns för att den avtagande rörligheten på läkarnas
arbetsmarknad skulle övergå i ren stagnation. Det borde därför
finnas ett sätt att vidmakthålla en viss arbetsmarknads-
rörlighet. Visstidsförordnande för de icke "färdigutbildade"
läkarna borde därför bibehållas även i fortsättningen.
Föredraganden förklarade sig dock beredd att ompröva sin
inställning om det framöver kan visas att incitament för ökad
rörlighet kan skapas på annat sätt, exempelvis genom nya löne-
och tjänstekonstruktioner.
I samband med att socialutskottet behandlade förslagen i prop.
1988/89:138 och de motioner som väckts med anledning av proposi

Prop. 1991/92:61
tionen anordnade utskottet en utfrågning. Vid denna framfördes
av Sveriges läkarförbund att tillsvidareanställning har varit
ett starkt fackligt krav från läkarnas sida under det senaste
decenniet. Från socialdepartementet redovisades att man haft
diskussioner om möjligheterna att erbjuda läkarna
tillsvidareanställning under specialiseringstjänstgöringen. En
förutsättning för att vidareutbildningssystemet skall fungera är
dock att det sker en genomströmning i systemet. Om läkarna får
tillsvidareanställning knuten till landstinget med skyldighet
att vid behov flytta till en annan del av landstinget kan
genomströmningsbehovet tillgodoses. Under de förda
diskussionerna hade emellertid läkarförbundet inte velat
acceptera att tillsvidareanställning sker inom landstinget. Det
skulle enligt departementsföreträdarna vara ett avsteg från de
principer som gäller på arbetsmarknaden att ingripa med
lagstiftning för att läkarna skall anställas i landstinget.
Landstingsförbundets styrelse ställde sig i princip bakom
förslaget att läkarna skulle vara tillsvidareanställda under
specialiseringstjänstgöringen men tillade att detta förutsätter
att tillsvidareanställningen är förenad med en skyldighet att
tjänstgöra på annat håll i landstinget. Om en lösning av denna
fråga inte kunde nås genom förhandlingar mellan
arbetsmarknadsparterna föredrog Landstingsförbundet att
nuvarande bestämmelser om tidsbegränsade anställningar består.
Läkarförbundet uttalade sig för en tillsvidareanställning på
kliniknivå men förklarade sig inte ovilligt att förhandla i
frågan.
Socialutskottet fann för sin del vid en samlad bedömning att
övervägande skäl talar för att läkare under sin
specialistutbildning bör ha samma anställningstrygghet som de
flesta andra grupper i samhället och att de alltså bör kunna
förordnas tills vidare på sina tjänster. Utskottet anförde att
det samtidigt är väsentligt att ett nytt vidareutbildningssystem
tillgodoser kraven såväl på en genomströmning i systemet som en
rättvis fördelning av läkarresurserna. Utskottet, som lade stor
vikt vid att det nya vidareutbildningssystemet kan tillgodose
kravet på en rättvis fördelning av läkarresurserna, fann det
angeläget att en tillsvidareanställning under
specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en tjänstgörings-
skyldighet inom landstingsområdet.
Utskottet hemställde att riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna vad utskottet anfört beträffande
tidsbegränsade förordnanden för läkare under
specialistutbildning. Som jag tidigare nämnt biföll riksdagen
utskottets hemställan. En minoritet om sju av utskottets
ledamöter ansåg dock att frågan om i vilken utsträckning
tillsvidareanställning bör avse viss klinik eller visst
sjukvårdsområde eller om annan begränsning bör göras i första

hand är en fråga för arbetsmarknadens parter. Ut-
skottsminoriteten förutsatte att frågan kan lösas i
avtalsförhandlingar mellan berörda parter.
För egen del anser jag att de redovisade argumenten för och
emot att införa tillsvidareförordnanden för läkare under
specialiseringstjänstgöring i huvudsak alltjämt har sin
giltighet. Det finns skäl såväl för att behålla det nuvarande
systemet med visstidsförordnanden som för att förändra detta.
Jag har stor förståelse för läkarnas fackliga krav på samma
anställningstrygghet som de flesta andra grupper i samhället.
Sam-

Prop. 1991/92:61
tidigt är det, som bl.a. utskottet betonade, av stor vikt att
vidareutbildningssystemet kan medverka till att tillgodose
kravet på en rättvis fördelning av läkarresurserna. En
förändring som innebär förordnanden tills vidare måste därför
förenas med möjligheter att förhindra stagnation i systemet. En
sådan möjlighet är att läkarna under sin specialiserings-
tjänstgöring är anställda i landstinget med därav följande
skyldighet att tjänstgöra på olika platser inom landstinget. En
lagstiftning av denna innebörd skulle dock, så som tidigare
framhållits, vara ett avsteg från de principer som gäller på
arbetsmarknaden. En annan möjlighet är att införa någon form av
förflyttningsskyldighet för läkare under specialiseringstjänst-
göringen. Till denna fråga återkommer jag i avsnitt 2.3.
Mot bakgrund av socialutskottets, av riksdagen bifallna,
tidigare ställningstagande och den diskussion som varit föreslår
jag nu att läkare under den nya specialiseringstjänstgöringen
skall anställas med förordnanden tills vidare. En sådan
förändring ger landstingen och de landstingsfria kommunerna ett
större ansvar för att åstadkomma en godtagbar fördelning av
läkarresurserna. En viktig del i detta sammanhang - och
ytterligare exempel på hur rörligheten i systemet kan bibehållas
eller förstärkas - är vilka lösningar parterna på
arbetsmarknaden kan uppnå när det gäller löner och andra
anställningsförhållanden för olika läkargrupper.
På ett område är förhållandena i viss mån så särpräglade att
särskilda lösningar är befogade. Jag avser de s.k. upplåtna
enheterna där grundutbildning av läkare samt forskning och
forskarhandledning är tjänsteåligganden. För dessa enheter finns
särskilda regler i bl.a. den tidigare omnämnda lagen (1982:764)
om vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som upplåtits för grundläggande utbildning
av läkare, m.m. Jag återkommer till denna lag i avsnitt 2.5.
Utbildningens och forskningens särskilda behov gör det
nödvändigt att genomströmningen av läkare på de upplåtna
enheterna är relativt hög. Som framgår av redogörelserna i prop.
1988/89:138 och betänkandet 1989/90:SoU9 råder stor enighet om
att förhållandena vid de s.k. undervisningssjukhusen/upplåtna
enheterna kräver särskilda lösningar. Det måste dock i
sammanhanget noteras att någon författningsmässig definition av
begreppet undervisningssjukhus numera inte finns. Mellan svenska
staten och vissa landsting/kommuner har den 19 december 1989
ingåtts avtal om samarbete om läkarutbildning och forskning m.m.
(Avtalet har redovisats i prop. 1989/90:90 bilaga 2). Enligt
detta avtal skall berörd högskoleenhet och landsting, varmed
även avses kommun som inte ingår i något landsting, på grundval
av samarbetsavtalet, träffa särskilt avtal med lokalt anpassade
bestämmelser för samarbetet. I de särskilda (lokala) avtalen
skall anges de enheter beträffande vilka lagen (1982:764) skall

tillämpas. Det går alltså inte att utan vidare bilda sig en
uppfattning om vilken omfattning en generell särlösning för de
upplåtna enheterna kommer att få. För detta krävs en genomgång
av resp. lokala avtal. Förhållandena i landet kan komma att
variera. Trots detta avgränsningsproblem bör läkare under
specialiseringstjänstgöring

Prop. 1991/92:61
vid en upplåten enhet, av den orsak som jag tidigare nämnt,
kunna förordnas på viss tid. I likhet med utredningen anser jag
att det bör ankomma på regeringen att meddela särskilda
bestämmelser härom.
2.3 Förflyttningsskyldighet

Min bedömning: Med hänvisning bl.a. till ett av parterna
på arbetsmarknaden ingånget kollektivavtal föreslås ingen
författningsmässigt reglerad förflyttningsskyldighet
eller annan begränsning i tillsvidareanställningarna för
läkare under specialiseringstjänstgöring.
Utredningens förslag: Utredningen tar inte upp frågan om

förflyttningsskyldighet.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare anfört betonade
både det föredragande statsrådet (prop. 1988/89:138) och
socialutskottet (1989/90:SoU9) att rörlighet i
vidareutbildningssystemet och en möjlighet till rättvis
fördelning av läkarresurser var nödvändigt. Utskottet fann det
angeläget att en tillsvidareanställning under
specialiseringstjänstgöringen kan förenas med en
tjänstgöringsskyldighet inom landstingsområdet. En minoritet
inom utskottet ansåg dock att detta var en fråga för
arbetsmarknadens parter och förutsatte att den kunde lösas i
avtalsförhandlingar mellan berörda parter.
Under den tidigare omnämnda utfrågning som socialutskottet
anordnade, framkom att Landstingsförbundet och Sveriges
läkarförbund hade olika uppfattning när det gällde om en
tillsvidareanställning skulle ske på kliniknivå (numera vanligen
basenheter) och om hur frågan om tjänstgöringsskyldighet på
annat håll inom landstinget skulle lösas. En förhandlingslösning
hade vid denna tidpunkt inte kunnat uppnås. Vid fortsatta
förhandlingar mellan Landstingsförbundet och läkarförbundet med
anledning av ny specialiseringstjänstgöring för läkare har
parterna dock enats om att det för år 1992 gällande
kollektivavtalet "Specialbestämmelser för läkare" (BOL nr 4)
skall tillföras bl.a. följande:
Allmänna åligganden (AB 89 § 6)

Paragrafen tillförs följande
A Tillsvidareanställd underläkare under
specialiseringstjänstgöring.
Parterna är ense om att sådan arbetstagare är
skyldig att låta sig förflyttas till arbetsplats på
annan ort i enlighet med upprättad plan för
specialiseringstjänstgöring.
Anmärkning
Parterna är medvetna om att en plan för
specialiseringstjänstgöring kan komma att revideras
till följd av ändrade förutsättningar som ej kunnat
förutses vid upprättandet.
B Tillsvidareanställd underläkare som erhållit eller
uppfyller kraven för specialistkompetens.

Prop. 1991/92:61
Oavsett vad som stadgas i AB § 6 är arbetstagare
skyldig att antingen för att bereda plats för annan
läkares möjlighet till kompetensutveckling eller av
verksamhetsmässiga skäl, låta sig stadigvarande
förflyttas till sådan annan arbetsplats inom
landstingskommunen, som arbetsgivaren anvisar.
I tilläggsavtalet, som reglerar även vissa andra frågor, har
parterna avslutningsvis konstaterat att den slutliga
utformningen av den nya specialiseringstjänstgöringen för läkare
i alla delar ej föreligger vid upprättandet av överenskommelsen.
Parterna har förklarat sig därför beredda att, om det uppstår
situationer som medför konsekvenser av sådan karaktär att de
avviker från intentionerna med det nya specialiseringstjänst-
göringssystemet, på begäran av endera parten omgående uppta nya
överläggningar.
En förflyttningsskyldighet som den av parterna avtalade, kan
enligt min mening tillgodose det av utskottet framhållna kravet
på att en tillsvidareanställning kan förenas med tjänstgörings-
skyldighet inom landstingsområdet. Under förutsättning att
parterna står fast vid sin överenskommelse behövs det därför
enligt min mening inte någon ytterligare reglering. Risken för
att ett avtalslöst tillstånd kan uppkomma måste bedömas som
mindre. Om så skulle ske eller om parterna vid nya förhandlingar
sluter ett avtal som motverkar den eftersträvade rörligheten
inom läkarkåren kan regeringen återkomma med ett förslag till
lagreglerad förflyttningsskyldighet eller annan begränsning i
tillsvidareanställningarna. För närvarande bör dock ett sådant
förslag inte läggas fram.
2.4 Den lagtekniska lösningen

Förslaget om tillsvidareanställning av läkare under
specialiseringstjänstgöringen tillgodoses lagtekniskt genom att
orden "eller specialistutbildning" tas bort i 15 § hälso- och
sjukvårdslagen. Därigenom kommer huvudregeln att
anställningsavtal gäller tills vidare i 4 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd att omfatta även denna kategori. I samma
paragraf i hälso- och sjukvårdslagen bör tas in bestämmelsen om
att regeringen får föreskriva undantag från huvudregeln för
läkare vid s.k. upplåtna enheter. Detta skall ske om det behövs
med hänsyn till utbildningens och forskningens behov. Sistnämnda
förutsättning behöver dock inte tynga lagtexten.

Prop. 1991/92:61

2.5 Anställningsform för vissa läkare vid s.k. upplåtna
enheter

Mitt förslag: Vid de upplåtna enheterna får
specialistkompetenta läkare även i fortsättningen
anställas med tidsbegränsade förordnanden. I lag-
stiftningen regleras däremot inte närmare vilka läkar-
grupper som skall omfattas av denna regel eller undantas
därifrån. I stället föreskrivs att läkare med specialist-

kompetens i skälig omfattning skall finnas vid upplåtna
enheter för kortare tid. Om en sådan läkare anställs vid
enheten får detta ske för begränsad tid.
Skälen för mitt förslag: För de flesta läkare som uppnått
specialistkompetens gäller samma lagstiftning beträffande
anställningsform som för merparten andra yrkesgrupper i
samhället. Läkarna är med andra ord anställda med förordnanden
tills vidare. Vid hälso- och sjukvårdsenheter där statligt
finansierad och reglerad utbildning och forskning bedrivs har
det dock ansetts att särskilda lösningar måste väljas. Stor sam-
stämmighet har rått om att utbildningens och forskningens
särskilda behov inom det medicinska området gör det nödvändigt
att omsättningen av läkare är relativt hög vid sådana enheter.
Jag finner inte anledning att nu göra någon annan bedömning.
Enligt min uppfattning ligger det också fortfarande i alla par-
ters intresse - statens, sjukvårdshuvudmännens, enskilda läkares
och inte minst patienternas - att läkare får möjlighet att genom
mera tillfällig tjänstgöring skaffa sig fördjupade kunskaper vid
sjukhus där utbildning och forskning bedrivs liksom att en andel
av de specialistkompetenta läkarna vid upplåtna enheter
"omsätts" relativt snabbt.
Enligt den gällande regleringen skall alla specialistutbildade
läkare vid upplåtna enheter, utom överläkare, distriktsläkare
och läkare som förenar sin läkartjänst med en tjänst som lärare,
anställas med förordnanden för högst sex år. Socialstyrelsen får
dock medge att förordnande meddelas att gälla utan
tidsbegränsning. Det finns inte heller något uttryckligt hinder
mot att en specialist med tidsbegränsad anställning, efter
utgången av sin förordnandetid, anställs på ett nytt tidsbe-
gränsat förordnande. Bestämmelsen omfattar de läkare vid enheten
med specialistkompetens som vanligen benämns biträdande
överläkare resp. avdelningsläkare. Bakgrunden är att dessa
tjänster har ansetts som regel böra vara genomgångstjänster vid
undervisningssjukhusen för att läkare skall få möjlighet att
under sin läkarbana skaffa sig fördjupade kunskaper vid dessa
högspecialiserade sjukhus (prop. 1981/82:97 s. 86).
En anledning till att det nuvarande systemet för anställning
av specialistkompetenta läkare vid upplåtna enheter måste ändras
är utmönstringen av begreppen överläkare och distriktsläkare ur
hälso- och sjukvårdslagen. Denna utmönstring kommer visserligen
knappast att medföra att dessa tjänstebenämningar försvinner i
den dagliga hälso- och sjukvårdsverksamheten. Eftersom tjänster-
na som överläkare och distriktsläkare inte längre är
obligatoriska eller i övrigt definierade i lagstiftningen

Prop. 1991/92:61
såvitt gäller landstingens verksamhet bör däremot en annan
lagteknisk lösning väljas.
Den nuvarande bestämmelsens syfte är att garantera en rimligt
stor omsättning av läkare vid de enheter där undervisning och
forskning bedrivs. Enligt min uppfattning behövs alltjämt en
sådan bestämmelse. Den nya bestämmelsen skall däremot inte, lika
lite som den hittillsvarande, avse att garantera att vissa
kategorier av läkare skall anställas med förordnande tills
vidare.
Jag föreslår att landstingen och de landstingsfria kommunerna
fortsättningsvis får en skyldighet att se till att läkare med
specialistkompetens tjänstgör vid en upplåten enhet för kortare
tid. Detta åliggande kan sjukvårdshuvudmännen uppfylla på olika
sätt. Om en sådan läkare anställs vid en upplåten enhet skall
läkaren dock få anställas för begränsad tid. Med denna reglering
finns inte längre något behov av möjligheten för socialstyrelsen
att medge tidsmässigt obegränsade förordnanden. Den nya
regleringen bör ersätta den nuvarande bestämmelsen i lagen om
vissa läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m.m. Också de nya bestämmelserna
innefattar ett undantag från den annars gällande huvudregeln i
lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Genom den föreslagna författningsregleringen åligger det
sjukvårdshuvudmännen att reservera visst tjänsteutrymme för
tidsbegränsade anställningar vid undervisningssjukhus och andra
enheter där grundläggande läkarutbildning bedrivs. Vilken
omfattning detta tjänsteutrymme skall ha anges däremot inte
närmare i lagen. Omfattningen bestäms självfallet bäst på lokal
nivå och i nära samverkan med högskolan och läkarnas fackliga
organ. Om dessa frågor inte skall detaljregleras av staten måste
det dock ytterst ankomma på sjukvårdshuvudmännen att bestämma
vilka läkare eller hur stor andel av dessa som skall anställas
med tidsbegränsade förordnanden.
Jag har tidigare redovisat att det i lokala avtal mellan
berörd högskoleenhet och sjukvårdshuvudman skall anges på vilka
enheter lagen (1982:764) skall tillämpas. Lagens tillämpnings-
område kan således komma att variera mellan olika
sjukvårdshuvudmän. Inte minst mot denna bakgrund är den valda
lösningen enligt min mening lämplig. Med hänsyn till att
landstingen och de kommuner som berörs redan idag har möjlighet
att meddela ett nytt sexårs-förordnande efter utgången av en
förordnandetid bör inte heller omsättningen av läkare vid
upplåtna enheter väsentligt minska till följd av den nya
regleringen. Jag vill dock betona vikten av att en inte alltför
liten andel av de specialistkompetenta läkarna vid upplåtna
enheter även i fortsättningen är förordnade för begränsad tid.
Samtidigt är det naturligt att de grupper som för närvarande

tillsätts med förordnanden tills vidare inte får en försämrad
ställning i detta hänseende. En sådan utveckling ligger inte i
linje med syftet bakom detta förslag. En lämplig utgångspunkt
synes vara att i vart fall omkring hälften av specialisterna vid
en upplåten enhet bör tjänstgöra där för begränsad tid. Att
denna andel kan och bör variera ligger i vad jag redan sagt om
olika lokala förhållanden och inte minst i den skillnad

Prop. 1991/92:61
som naturligen finns mellan vad som ofta kallas under-
visningssjukhus och andra enheter där läkarutbildning bedrivs i
mera begränsad omfattning.
En ytterligare fördel med den föreslagna lösningen är att
sjukvårdshuvudmännen kan uppfylla sin skyldighet genom olika
lösningar. Det borde t.ex. enligt min mening ofta vara möjligt
att låta en specialistkompetent läkare ha kvar en anställning
med tillsvidareförordnande på "hemmaenheten" under den tid
läkaren i kompetenshöjande syfte tjänstgör vid en upplåten
enhet. Genom en sådan lösning skulle såväl kravet på rörlighet i
läkarkåren vid dessa enheter som läkarnas krav på anställnings-
trygghet kunna tillgodoses.
En dynamisk strukturförändring med nya verksamhetsformer pågår
inom hälso- och sjukvården. Jag förutsätter i detta sammanhang
att huvudmännen, om man genom t.ex. entreprenadavtal överlåter
åt annan att svara för t.ex. en vårdcentral där grundutbildning
och forskning bedrivs, i avtalet lägger fast att de här angivna
kraven på läkares anställningsförhållanden uppfylls.
De specialistkompetenta läkare som även i fortsättningen skall
anställas med tidsbegränsade förordnanden bör enligt min mening
anställas med förordnanden tills vidare, dock längst för sex år.
Detta medför att läkaren vid t.ex. en omorganisation inte kan
kräva att, trots förändringen, ha kvar sin tjänst vid enheten.
Under anställningstiden gäller även i övrigt samma villkor som
vid en tillsvidareanställning utan tidsbegränsning om inte
parterna på arbetsmarknaden inom sin behörighet reglerar frågan
på annat sätt.

2.6 Vissa redaktionella ändringar

Mitt förslag: I hälso- och sjukvårdslagen och i
tandvårdslagen upphävs hänvisningarna till bestämmelser
om förvaltningsutskott och i lagen om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård byts ordet
"kyrkobokförda" ut mot "folkbokförda".
Skälen för mitt förslag: I samband med att den nya kommunal-
lagen beslutades (SFS 1991:900) gjordes vissa ändringar i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763) och tandvårdslagen (1985:125),
SFS 1991:903, 905, 909. Ändringarna innebar bl.a. att
bestämmelser om förvaltningsutskott upphörde att gälla. I såväl
hälso-och sjukvårdslagen som i tandvårdslagen finns dock
alltjämt en föreskrift enligt vilken bestämmelser om
förvaltningsutskott skall avse kommunstyrelsen. De nämnda före-
skrifterna bör som en redaktionell följd av tidigare ändringar
utgå ur resp. lag. Övriga ändringar till följd av den nya
kommunallagen i dessa lagar får tas upp i annat sammanhang.

Prop. 1991/92:61
I lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss
hälso-och sjukvård finns föreskrifter om viss ersättning för
kostnader för hälso- och sjukvård åt personer som är kyrkobok-
förda i kommunen. Som en följd av den nya folkbokföringslagen
(1991:481) bör ordet "kyrkobokförda" bytas ut mot
"folkbokförda."
2.7 Rättelse i socialtjänstlagen

Mitt förslag: En rättelse görs i 10 § socialtjänstlagen
(1980:620) för att förhindra att en tidigare beslutad
ändring i paragrafen upphör att gälla.
Skälen för mitt förslag: I 10 § socialtjänstlagen (1980:620)

ges vissa allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet.
Bestämmelsen ändrades efter beslut av riksdagen den 5 december
1990 genom lagen (1990:1527) om ändring i socialtjänstlagen
(1980:620) som trädde i kraft den 1 mars 1991. Därvid gjordes i
paragrafens tredje stycke ett tillägg som berör möjligheten att
utse en kontaktperson för barn. Vid en av riksdagen den 13
december 1990 beslutad ändring i paragrafen (SFS 1990:1403) med
ikraftträdande den 1 januari 1992 beaktades av förbiseende inte
den vidtagna ändringen i tredje stycket. En rättelse bör nu ske
så att ändringen beträffande möjligheten att utse kontaktperson
för barn inte upphör att gälla vid sistnämnda tidpunkt.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala hälso-
och sjukvården som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620).
I fråga om förslagen under 3 och 6 har jag samrått med chefen
för socialdepartementet.
Förslagen under 1 och 2 gäller lagstiftning som faller inom
lagrådets granskningsområde. Med hänsyn till lagförslagens
beskaffenhet skulle lagrådets hörande sakna betydelse.

Prop. 1991/92:61

4 Specialmotivering

Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen

(1982:763)
15 §

Läkare under allmäntjänstgöring enligt lagen (1984:542) om
behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall
förordnas för viss tid.
Regeringen får föreskriva att läkare under
specialiseringstjänstgöring enligt nämnda lag med tjänst vid en
enhet som har upplåtits för grundläggande utbildning av läkare
skall förordnas för viss tid.
I paragrafens första stycke anges, liksom hittills, att läkare
under allmäntjänstgöring enligt lagen (1984:542) om behörighet
att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. skall förordnas
för viss tid. Till skillnad mot tidigare skall detta dock inte
längre gälla även läkare under specialistutbildning enligt
nämnda lag. Sådan utbildning skall fortsättningsvis benämnas
specialiseringstjänstgöring (ST). Denna terminologi anger på ett
bättre sätt vad utbildningen i själva verket innebär och
ansluter till benämningen allmäntjänstgöring.
Specialiseringstjänstgöringens närmare innehåll kommer, liksom
för närvarande, att regleras i särskild ordning (förordningen
1984:545 om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården
m.m. samt socialstyrelsens föreskrifter). För läkare under
specialiseringstjänstgöring kommer huvudregeln i 4 § lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS) att gälla. En sådan läkare
skall därför vanligen förordnas tills vidare på sin tjänst.
Enligt LAS gäller anställningsavtal, med vissa undantag som
inte är aktuella i detta sammanhang, tills vidare. Finns det i
annan lag eller i förordning som har meddelats med stöd av lag
särskilda föreskrifter som avviker från LAS, gäller de
föreskrifterna. Paragrafens nya andra stycke utgör ett sådant
författningsstöd. I detta stycke regleras i vilka situationer en
läkare under specialiseringstjänstgöring undantagsvis kan komma
att förordnas för viss tid. Detta gäller när läkaren har tjänst
vid en enhet som har upplåtits för grundläggande utbildning av
läkare, dvs. en enhet som omfattas av ett lokalt avtal mellan en
högskoleenhet och ett landsting eller en kommun på grundval av
gällande avtal mellan staten och vissa landsting/kommuner om
samarbete om läkarutbildning och forskning m.m. Som framgår av
den allmänna motiveringen är skälet härtill att rörlighet i
läkarkåren vid dessa enheter behövs med hänsyn till ut-
bildningens eller forskningens behov.

Övergångsbestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
2. Äldre föreskrifter gäller alltjämt för läkare som påbörjat
sin specialistutbildning före ikraftträdandet.

Prop. 1991/92:61

Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. Vid
denna tidpunkt skall även den nya specialiseringstjänstgöringen
för läkare börja tillämpas. Det ankommer på regeringen att
meddela de övergångsbestämmelser som behövs med anledning av den
nya specialiseringstjänstgöringen (se SFS 1991:1325). Om en
läkare påbörjat sin specialistutbildning enligt äldre ordning
bör läkaren dock alltjämt vara förordnad för viss tid. Före-
skrift härom har ansetts behövlig i övergångsbestämmelser till
den föreslagna lagändringen. Föreskriften hindrar inte att
läkaren kan få en ny anställning med förordnande tills vidare
och genom denna tjänstgöring uppnå specialistkompetens enligt
den ordning som gäller fr.o.m. år 1992.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för grundläggande
utbildning av läkare, m.m.
Lagens rubrik
Lag om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.
Rubriken har av språkliga skäl förenklats.
1 §

I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana
enheter inom landstingens hälso- och sjukvård som har upplåtits
för den grundläggande högskoleutbildningen på läkarlinjen (upp-
låtna enheter).
Vad som sägs om landstingens hälso- och sjukvård gäller också
den hälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår
i ett landsting.
I paragrafen har den förändringen skett att ordet
landstingskommun i olika former bytts ut mot landsting i
motsvarande form. Ändringen är en redaktionell följd av den nya
kommunallagen (SFS 1991:900). Därutöver har i förtydligande
syfte den i allmänhet använda benämningen på de enheter som
avses i lagen angivits inom parentes i första stycket, dvs.
upplåtna enheter.
4 §

Vid upplåtna enheter skall det i skälig omfattning finnas läkare
med specialistkompetens som tjänstgör för begränsad tid. En
sådan läkare får anställas med förordnande tills vidare, dock
längst för sex år.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.5). I paragrafen slås fast att det vid en upplåten
enhet skall finnas läkare med specialistkompetens i skälig
omfattning som tjänstgör för begränsad tid. Av lagens 1 § följer
att skyldigheten gäller även kommuner som inte ingår i ett
landsting. Som redovisats i den allmänna motiveringen blir
bestämmelsens tillämplighet beroende av vad landstingen och

Prop. 1991/92:61
högskolorna/universiteten överenskommer i lokala avtal som skall
ingås på grundval av avtalet mellan staten och vissa sjukvårds-
huvudmän om samarbete om läkarutbildning och forskning m.m. Be-
stämmelsen reglerar inte närmare i vilken omfattning det skall
finnas specialistkompetenta läkare med sådan tidsbegränsad
tjänstgöring som avses i paragrafen. Som angivits i den allmänna
motiveringen är dock utgångspunkten att i vart fall omkring
hälften av läkarna skall tjänstgöra vid en upplåten enhet för
begränsad tid. Bestämmelsen reglerar inte heller på vilket sätt
landstingen skall uppfylla sin skyldighet. Om landstingen väljer
att anställa en specialistkompetent läkare vid enheten på mot-
svarande sätt som för närvarande får dock denne anställas för
begränsad tid. Anställningen får därvid ske tills vidare, dock
längst för sex år. Att även kortare tider kan komma i fråga
ligger i sakens natur. Bestämmelsen innebär inte någon
inskränkning i de möjligheter att tidsbegränsa anställningar som
följer av lagen (1980:80) om anställningsskydd.
5 §

Varje läkare som är anställd vid en upplåten enhet är skyldig
att biträda vid handledningen av medicine studerande.
Specialistutbildad läkare anställd vid enheten är, i den mån
den eller de nämnder som utövar ledningen av hälso- och
sjukvården medger det, skyldig att inom sitt verksamhetsområde
ombesörja den undervisning och den examination som behövs för
att den grundläggande högskoleutbildningen av läkare skall kunna
bedrivas på ett ändamålsenligt sätt.
I paragrafens första stycke har endast en språklig förenkling
skett.
I andra stycket har endast den förändringen skett att "hälso-
och sjukvårdsnämnden" bytts ut mot "den eller de nämnder som
utövar ledningen av hälso-och sjukvården". Ändringen är
föranledd av tidigare beslutade ändringar i hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), SFS 1991:903.
Övriga lagförslag

Förslagen till lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård, lagen (1990:1465)
om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
tandvårdslagen (1985:125) och lagen (1990:1403) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620) har redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.6 och 2.7).

Prop. 1991/92:61

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763),
2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa
läkartjänster vid enheter inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården som har upplåtits för
grundläggande utbildning av läkare, m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1990:1404) om kommunernas
betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård,
4. lag om ändring i lagen (1990:1465) om ändring i
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
5. lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125),
6. lag om ändring i lagen (1990:1403) om ändring i
socialtjänstlagen (1980:620).
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen
tillfälle att ta del av vad jag anfört om
förflyttningsskyldighet m.m. (avsnitt 2.3).

6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och
beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad
föredraganden anfört för de åtgärder och det ändamål som han
hemställt om.

Prop. 1991/92:61
Innehållsförteckning

Propositionen 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober
1991 9
1 Inledning 9
2 Allmän motivering 10
2.1Bakgrund 10
2.2Anställningsform under
specialiseringstjänstgöringen 13
2.3Förflyttningsskyldighet 16
2.4Den lagtekniska lösningen 17
2.5Anställningsform för vissa läkare vid s.k. upplåtna
enheter 18
2.6Vissa redaktionella ändringar 20
2.7Rättelse i socialtjänstlagen 21
3 Upprättade lagförslag 21
4 Specialmotivering 22
5 Hemställan 25
6 Beslut 25