Prop.
1991/92:59
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 31 oktober 1991.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
Riksdagen har beslutat en genomgripande reform av den psykiatriska
tvångsvården och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Refor-
men innebär bl.a. att 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall ersätts av två nya lagar. Den nya lagstiftningen skall träda i kraft
den 1 januari 1992.
I propositionen föreslås följdändringar med anledning av reformen. De
flesta av förslagen är av endast redaktionell.art men det föreslås också vissa
sakliga ändringar i bl.a. passlagen och i sekretesslagstiftningen. Förslaget be-
träffande passlagen innebär bl.a. att socialstyrelsen på motsvarande sätt som
för närvarande utskrivningsnämnd och chefsöverläkare skall fatta beslut om
passtillstånd m.m. Styrelsens beslut skall kunna överklagas hos kammarrät-
ten. I sekretesslagen föreslås ändringar som innebär bl.a. att förvaltnings-
domstols beslut enligt den nya lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård
m.m. inte skall omfattas av sekretess i andra fall än som följer av de särskilda
bestämmelserna om sekretess hos domstolar. Genom en ändring i lagen om
rättspsykiatrisk vård föreslås vidare att chefsöverläkaren skall vara skyldig
att lämna ut vissa uppgifter till kriminalvården då en patient skall förpassas
till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt.
I propositionen föreslås vidare att chefsöverläkaren i vissa situationer när
målsäganden begärt det skall underrätta målsäganden om att en patient som
genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har avvi-
kit från eller inte återkommit till vårdinrättningen. Om det finns särskilda
skäl skall sådan underrättelse få lämnas utan att målsäganden begärt det.
Förslaget medför ytterligare ändringar i sekretesslagen.
I propositionen tas slutligen också upp begreppsbildningen rörande perso-
ner med psykiska störningar. Det föreslås att denna inom lagstiftningen i öv-
rigt bringas i överensstämmelse med vad som enligt riksdagens beslut skall
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 59
gälla inom lagstiftningen om den psykiatriska tvångsvården och straffrätten Prop. 1991/92:59
och, enligt ett tidigare förslag som förelagts riksdagen, inom civil- och pro-
cessrätten. Det innebär att ”psykisk störning” kommer att användas som
grundläggande sjukdomsbegrepp och att detta begrepp kvalificeras genom
tillägget ”allvarlig” i vissa fall.
Lagändringarna föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om psykiatrisk
tvångsvård och de övriga lagändringarna som riksdagen redan beslutat om,
dvs. den 1 januari 1992.
Prop. 1991/92:59
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1944:133) om kastrering skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§*
Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter till-
stånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida
inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den
som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är
intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år
och är i stånd att lämna giltigt sam-
tycke får kastrering enligt 1 § andra
stycket företagas utan socialstyrel-
sens tillstånd, om den läkare som ut-
för ingreppet samt någon annan lä-
kare i den tjänsteställning rege-
ringen föreskriver, i skriftligt utlå-
tande, med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
har förklarat förutsättningarna för
densamma föreligga. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är inta-
gen i kriminalvårdsanstalt, häkte el-
ler hem som avses i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall
eller som är intagen på sjukhus med
stöd av lagen (1966:293) om bere-
dande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.
På den som har fyllt tjugotre år
och är i stånd att lämna giltigt sam-
tycke får kastrering enligt 1 § andra
stycket företagas utan socialstyrel-
sens tillstånd, om den läkare som ut-
för ingreppet samt någon annan lä-
kare i den tjänsteställning rege-
ringen föreskriver, i skriftligt utlå-
tande, med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
har förklarat förutsättningarna för
densamma föreligga. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är inta-
gen i kriminalvårdsanstalt, häkte el-
ler hem som avses i lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall
eller som är intagen på vårdinrätt-
ning med stöd av lagen (1991:1128)
om psykiatrisk tvångsvård eller lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård.
Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas
vad i första stycket andra punkten stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1988:1476.
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1965:61) om behörighet att utöva vete-
rinäryrket m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Blir legitimerad veterinär på
grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning av själsverksamheten ur
stånd att nöjaktigt utöva veterinär-
yrket, skall jordbruksverket oför-
dröjligen återkalla hans legitima-
tion, om ej särskilda skäl föranleda
annat.
Blir legitimerad veterinär på
grund av psykisk störning ur stånd
att nöjaktigt utöva veterinäryrket,
skall jordbruksverket ofördröjligen
återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation bör
återkallas enligt första stycket, äger jordbruksverket efter samråd med so-
cialstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den ut-
sträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryrket skall
kunna bedömas.
Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, äger jordbruksver-
ket återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgöres. Väg-
rar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polis-
myndighet på verkets begäran lämna erforderlig handräckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1991:383.
Härigenom föreskrivs att 4§ datalagen (1973:289)' skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4
Tillstånd att inrätta och föra per-
sonregister som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen (1966:293) om bere-
dande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda eller utlänningslagen
(1989:529) får endast om synnerliga
skäl föreligger meddelas annan än
myndighet som enligt lag eller annan
författning har att föra förteckning
över sådana uppgifter.
,2
Tillstånd att inrätta och föra per-
sonregister som innehåller uppgift
om att någon misstänks eller har
dömts för brott eller har avtjänat
straff eller undergått annan påföljd
för brott eller har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall, lagen (1991:1128) om psy-
kiatrisk tvångsvård, lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård, lagen (1967:940) angående
omsorger om vissa psykiskt utveck-
lingsstörda eller utlänningslagen
(1989:529) får endast om synnerliga
skäl föreligger meddelas annan än
myndighet som enligt lag eller annan
författning har att föra förteckning
över sådana uppgifter.
Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift
om någons sjukdom, hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om att någon
fått ekonomisk hjälp eller vård inom socialtjänsten eller varit föremål för
åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger medde-
las annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra
förteckning över sådana uppgifter.
Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om nå-
gons ras, politiska uppfattning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt får
meddelas endast om särskilda skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa-
rande i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för tvångsingripande
enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
1 Lagen omtryckt 1982:446.
2 Senaste lydelse 1990:65.
Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973:1173)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §2
Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning, ras eller hudfärg
får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam-
het.
Prop. 1991/92:59
Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har av-
tjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit före-
mål för åtgärd enligt socialtjänstla-
gen (1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda, 11-
14 §§ polislagen (1984:387), lagen
(1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m.m. eller utlän-
ningslagen (1989:529) får ej utan
medgivande av datainspektionen in-
samlas, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet. Det-
samma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.
Uppgift om att någon misstänks
eller har dömts för brott eller har av-
tjänat straff eller undergått annan
påföljd för brott eller har varit före-
mål för åtgärd enligt socialtjänstla-
gen (1980:620), lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård, lagen (1991:1129) om rättspsy-
kiatriskvård, lagen (1967:940) angå-
ende omsorger om vissa psykiskt ut-
vecklingsstörda, 11-14 §§ polislagen
(1984:387), lagen (1976:511) om
omhändertagande av berusade per-
soner m.m. eller utlänningslagen
(1989:529) får ej utan medgivande
av datainspektionen insamlas, lagras
eller vidarebefordras i kreditupplys-
ningsverksamhet. Detsamma gäller
uppgift om sjukdom, hälsotillstånd
eller liknande.
Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om synnerliga
skäl föreligger.
Vad som anges i andra stycket utgör ej hinder för att uppgift om närings-
förbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksam-
het.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa-
rande i fråga om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd enligt
lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
1 Lagen omtryckt 1981:737.
2 Senaste lydelse 1990:58.
Härigenom föreskrivs att 3 § steriliseringslagen (1975:580) skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Ansöker den som fyllt aderton men icke tjugofem år och som är svensk
medborgare eller bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen lämna
tillstånd därtill
1. om det föreligger beaktansvärd
risk för att arvsanlag som kan med-
föra allvarlig psykisk störning, svår-
artad kroppslig sjukdom eller svårt
lyte av annat slag överförs till av-
komling (genetisk indikation),
1. om det föreligger beaktansvärd
risk för att arvsanlag som kan med-
föra allvarlig psykisk sjukdom eller
abnormitet, svårartad kroppslig
sjukdom eller svårt lyte av annat slag
överförs till avkomling (genetisk in-
dikation),
2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd av sjukdom, kroppsfel eller
svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk
indikation), eller
3. i samband med ansökan om fastställelse enligt 1 § lagen (1972:119) om
fastställande av könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i övrigt före-
ligger för sådan fastställelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3§ lagen (1976:600) om offentlig
anställning1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 kap.
3§
En arbetstagare som har rätt till
statlig pension men inte har uppnått
den ålder då han får avgå med ål-
derspension, får inte avskedas enligt
1 eller 2 §, om han har begått brottet
eller tjänsteförseelsen under infly-
tande av sådan själslig abnormitet
som avses i 30 kap. 6§ brottsbalken
och han lämpligen kan förflyttas el-
ler annars omplaceras till någon an-
nan anställning som är förenad med
sådan pensionsrätt.
En arbetstagare som har rätt till
statlig pension men inte har uppnått
den ålder då han får avgå med ål-
derspension, får inte avskedas enligt
1 eller 2 §, om han har begått brottet
eller tjänsteförseelsen under påver-
kan av en allvarlig psykisk störning
och han lämpligen kan förflyttas el-
ler annars omplaceras till någon an-
nan anställning som är förenad med
sådan pensionsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1991:600.
Härigenom föreskrivs att 10 a § högskolelagen (1977:218) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 a §'
Regeringen får i fråga om studerande i högskoleutbildning meddela före-
skrifter om hinder tills vidare att genomgå utbildning inom högskolan (av-
skiljande).
Avskiljande skall få förekomma
när en studerande lider av psykisk
sjukdom eller psykisk abnormitet,
missbrukar alkohol eller narkotika
eller har gjort sig skyldig till allvarlig
brottslighet och det därför bedöms
föreligga en påtaglig risk för att han
kan komma att skada annan person
eller värdefull egendom under ut-
bildningen. Ett beslut om avskil-
jande skall kunna omprövas efter
två år.
Avskiljande skall fa förekomma
när en studerande lider av psykisk
störning, missbrukar alkohol eller
narkotika eller har gjort sig skyldig
till allvarlig brottslighet och det där-
för bedöms föreligga en påtaglig risk
för att han kan komma att skada an-
nan person eller värdefull egendom
under utbildningen. Ett beslut om
avskiljande skall kunna omprövas
efter två år.
En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskiljande.
Dess ordförande skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Nämndens be-
slut skall kunna överklagas hos kammarrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1987:201.
Härigenom föreskrivs att 20, 22, 24, 28, 29 och 34 §§ passlagen (1978:302)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Passtillstånd fordras för den som
är intagen på sjukhus enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven
i specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda el-
ler utskriven på försök från sjukhus
som nu har angivits, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukhuset
i den ordning regeringen föreskriver
har gjort anmälan om att pass ej får
utfärdas utan sådant tillstånd,
2. sådana förhållanden föreligger
som avses i 17§ andra stycket lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller 42 § tredje
stycket lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
eller
Passtillstånd fordras för den som
är intagen för vård enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård eller lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård, är inskriven i spe-
cialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda el-
ler utskriven på försök från sådant
sjukhus, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukvårds-
inrättningen i den ordning rege-
ringen föreskriver har gjort anmälan
om att pass ej får utfärdas utan så-
dant tillstånd,
2. patienten genomgår rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivnings-
prövning eller sådana förhållanden
föreligger som avses i 42 § tredje
stycket lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
eller
3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen
har återkallats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.
22 §2
Fråga om passtillstånd enligt 20 § Frågor om passtillstånd enligt 20 §
prövas, om sökanden är patient som prövas av socialstyrelsen,
avses i 20 § 2, av utskrivningsnämn-
den och i annat fall av chefsöverläka-
ren vid sjukhuset. Denne får dock
hänskjuta ärendet till utskrivnings-
nämnden för avgörande.
Passtillstånd skall vägras, om det med hänsyn till ändamålet med vården
är olämpligt att patienten har pass.
24 §3
Undergår passinnehavare kriminalvård som anges i 19 § och föreligger så-
dant fall att passtillstånd skulle ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan över-
vakningsnämnden besluta att framställning skall göras hos passmyndighet
om att passet skall återkallas.
Bereds passinnehavare sjukvård
som anges i 20 § och är det med hän-
syn till ändamålet med vården
Bereds passinnehavare vård som
anges i 20 § och är det med hänsyn
till ändamålet med vården olämpligt
1 Senaste lydelse 1990:604.
2 Senaste lydelse 1990:604.
3 Senaste lydelse 1990:604.
10
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:59
olämpligt att han har pass, kan
chefsöverläkare eller nämnd, som
enligt 22 § första stycket har att pröva
fråga om passtillstånd för honom,
besluta att framställning skall göras
hos passmyndighet om att passet
skall återkallas.
att han har pass, kan socialstyrelsen
besluta att framställning skall göras
hos passmyndighet om att passet
skall återkallas.
28 §4
Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna lag förs talan genom be-
svär hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos vilken klaganden
skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbal-
ken.
En chefsöverläkares beslut om an-
mälan enligt 20 § 1 får inte överkla-
gas. Andra beslut av en chefsöverlä-
kare enligt denna lag får överklagas
hos utskrivningsnämnden. Utskriv-
ningsnämndens beslut får överklagas
hos psykiatriska nämnden.
När ett beslut överklagas hos ut-
skrivningsnämnden eller psykia-
triska nämnden, skall skrivelsen med
överklagandet tillställas den nämnd
som skall pröva överklagandet. Skri-
velsen skall ha kommit in dit inom tre
veckor från den dag klaganden fick
del av beslutet. Om skrivelsen kom-
mit in för sent, skall nämnden avvisa
den. Skrivelsen skall dock inte avvi-
sas, om förseningen beror på att den
myndighet som har meddelat beslutet
har lämnat klaganden en felaktig un-
derrättelse om hur man överklagar.
Inte heller skall skrivelsen avvisas,
om den har kommit in till den myn-
digheten innan tiden för att överklaga
har gått ut.
En chefsöverläkares beslut om an-
mälan enligt 20 § 1 får inte överkla-
gas. Socialstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos kam-
marrätten.
Mot beslut enligt denna lag av kri-
minalvårdsnämnden, hovrätt eller
psykiatriska nämnden får talan ej
föras.
29 §5
Beslut enligt denna lag av krimi-
nalvårdsnämnden eller hovrätt får
inte överklagas.
Vad som i denna lag föreskrivs om
chefsöverläkare gäller även annan
läkare som avses i 2§ andra stycket
lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Vad som i denna lag föreskrivs om
chefsöverläkare gäller även annan
läkare som avses i 39 § eller 40 §
andra stycket lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård eller 23 § la-
4 Senaste lydelse 1990:604.
5 Senaste lydelse 1981:221.
6 Senaste lydelse 1990:604.
11
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:59 gen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Ärenden hos en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraftträdandet
och ärenden i vilka beslut enligt äldre bestämmelser därefter överklagas hos
en sådan nämnd skall efter ikraftträdandet prövas av socialstyrelsen.
12
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1, 2 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100)'
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1§2
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2§, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksam-
het, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering och åtgärder
mot smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som avser särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda och därmed likställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndig-
het som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän
eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en an-
nan sådan myndighet för forskning
eller framställning av statistik eller
för administration på verksamhets-
området, om det inte kan antas att
den enskilde eller någon honom när-
stående lider men om uppgiften
röjs. Vidare får utan hinder av sek-
retessen uppgift lämnas till enskild
enligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och la-
gen (1988:1473) om undersökning
beträffande HIV-smitta i brottmål.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en an-
nan sådan myndighet för forskning
eller framställning av statistik eller
för administration på verksamhets-
området, om det inte kan antas att
den enskilde eller någon honom när-
stående lider men om uppgiften
röjs. Vidare får utan hinder av sek-
retessen uppgift lämnas till enskild
enligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination, lagen
(1988:1473) om undersökning be-
träffande HIV-smitta i brottmål och
lagen (1991:1129) om rättspsykia-
trisk vård.
2§
Sekretessen enligt 1 § gäller inte
1. beslut av utskrivningsnämnd el-
ler psykiatriska nämnden,
2. annat beslut i ärende enligt lag-
stiftningen om viss psykiatrisk vård,
om beslutet angår frihetsberövande
åtgärd,
3. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472), om beslutet angår fri-
hetsberövande åtgärd och avser an-
1. beslut i ärende enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård el-
ler rättspsykiatrisk vård, om beslutet
angår frihetsberövande åtgärd,
2. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472), om beslutet angår fri-
hetsberövande åtgärd och avser an-
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1991:426.
13
Nuvarande lydelse
nan sjukdom än som anges i 1.3 bila-
gan till nämnda lag,
4. anmälan och beslut i ärende om
ansvar eller behörighet för personal
inom hälso- och sjukvården.
Föreslagen lydelse
nan sjukdom än som anges i 1.3 bila-
gan till nämnda lag,
3. anmälan och beslut i ärende om
ansvar eller behörighet för personal
inom hälso- och sjukvården.
Prop. 1991/92:59
19 §
Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds person-
liga förhållanden som hänför sig till
1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om viss psykiatrisk vård eller
om vård av missbrukare utan sam-
tycke inom socialtjänsten,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård el-
ler rättspsykiatrisk vård eller om
vård av missbrukare utan samtycke
inom socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,
4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstift-
ningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare,
om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för upp-
gift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäl-
ler inte beslut i ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa-
rande i fråga om beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
samt i fråga om ärenden enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.
14
Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i
vissa fall skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§
Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av ett fortgående missbruk
av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att
komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt social-
tjänstlagen (1980:620) eller på något annat sätt och han till följd av missbru-
ket
1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara,
2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3. kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1966:293) om be-
redande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, hindrar detta inte ett be-
slut om tvångsvård enligt denna lag.
Om någon för kortare tid ges vård
med stöd av lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, hindrar detta
inte ett beslut om tvångsvård enligt
denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
15
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 § utlänningslagen (1989:529) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
12 kap.
Regeringen får meddela föreskrif-
ter om hemsändande av utlänningar,
som inte är flyktingar och som har
tagits om hand enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga, lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 §
lagen (1967:940) angående omsor-
ger om vissa psykiskt utvecklings-
störda jämförd med 6§ lagen
(1985:569) om införande av lagen
(1985:568) om särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
3 §’
Regeringen får meddela föreskrif-
ter om hemsändande av utlänningar,
som inte är flyktingar och som har
tagits om hand enligt lagen
(1990:52) med särskilda bestämmel-
ser om vård av unga, lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård, lagen (1991:1129) om rättspsy-
kiatrisk vård eller 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda
jämförd med 6§ lagen (1985:569)
om införande av lagen (1985:568)
om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl.
Efter avtal med annat land om behandling av fripassagerare får regeringen
föreskriva avvikelser från bestämmelserna i denna lag samt meddela de före-
skrifter i övrigt som behövs för tillämpning av avtalet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1990:69.
16
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård
dels att nuvarande 29 § skall betecknas 30 §,
dels att 28 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 §, av följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Nuvarande lydelse
Genomgår en patient rättspsykia-
trisk vård som är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om brottet och
övriga omständigheter gör det på-
kallat, ge målsäganden möjlighet att
begära att bli underrättad när beslut
fattas om att patienten får vistas
utanför sjukvårdsinrättningens om-
råde eller att vården skall upphöra.
Önskar målsäganden underrättelse,
skall en sådan ges så snart som möj-
ligt och innan patienten lämnar
vårdinrättningen.
Föreslagen lydelse
28 §
Genomgår en patient rättspsykia-
trisk vård som är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om brottet och
övriga omständigheter gör det på-
kallat, ge målsäganden möjlighet att
begära att bli underrättad dels om att
patienten har lämnat sjukvårdsinrätt-
ningen utan tillstånd eller inte har
återvänt dit sedan tiden för ett till-
stånd att vistas utanför inrättningens
område har gått ut eller tillståndet har
återkallats, dels när beslut fattas om
att patienten får vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens område eller att
vården skall upphöra. Önskar måls-
äganden underrättelse, skall en så-
dan ges så snart som möjligt och vid
beslut som anges i denna paragraf in-
nan patienten lämnar vårdinrätt-
ningen.
Om det finns särskilda skäl får un-
derrättelse som avses i första stycket
lämnas utan att målsäganden begärt
att bli underrättad.
29 §
Utöver vad som annars följer av
lag eller förordning är chefsöverläka-
ren skyldig att till kriminalvården
lämna ut uppgift om en patient som
efter den rättspsykiatriska vårdens
upphörande skall förpassas till häkte
eller kriminalvårdsanstalt, om upp-
giften behövs inom kriminalvården.
17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 59
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidsson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg och Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
Prop. 1991/92:59
Riksdagen beslutade den 30 maj 1991 om genomgripande förändringar av
den psykiatriska tvångsvården m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr.329
resp. JuU34, rskr. 330). Reformen innefattar en ny lagstiftning om psykia-
trisk tvångsvård och ändringar i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt
störda lagöverträdare liksom en ny lagreglering för det medicinska utred-
ningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare. Den
nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1992.
Riksdagens ställningstaganden innebär bl.a. att lagen (1966:293) om bere-
dande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersätts av två nya lagar,
dels lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, dels lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Den nya vårdlagstiftningen bygger på en delvis ändrad
syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För
att markera detta används det nya samlingsbegreppet ”allvarlig psykisk stör-
ning”. Den nya lagstiftningen innebär vidare att organisationen med utskriv-
ningsnämnder och psykiatriska nämnden skall upphöra. Dessa förändringar
samt det förhållandet att LSPV ersätts med två nya lagar medför att redak-
tionella och andra ändringar bör göras i flera lagar. En del av dessa ändringar
har riksdagen redan behandlat (SFS 1991:1130-1135). Som angavs i prop.
1990/91:58 finns det emellertid även i annan lagstiftning en rad bestämmelser
som knyter an till reglerna om psykiatrisk tvångsvård vilka avsikten var att
återkomma till i ett senare sammanhang. Jag lägger nu fram förslag till dessa
följdändringar.
Även den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda lagöverträdare
har anpassats till nutida terminologi inom psykiatrin. Också denna föränd-
ring och den nya regleringen av bl.a. det rättspsykiatriska undersökningsför-
farandet medför behov av ett flertal lagändringar. Riksdagen har i denna del
redan fattat beslut om lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning
och om ändringar i brottsbalken m.fl. lagar (SFS 1991:1138-1147). Ytterli-
18
gare några följdändringar i lagar där det finns hänvisningar till brottsbalken
bör dock ske. Jag lägger nu fram förslag även i denna fråga.
Som jag redan nämnt har terminologin inom den psykiatriska tvångsvårds-
lagstiftningen och inom strafflagstiftningen anpassats till nutida terminologi
inom psykiatrin. Ett förslag till motsvarande förändring inom civilrätten och
processrätten har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1990/91:194). Förslaget
innebär att begreppsbildningen inom civilrätten och processrätten rörande
personer med psykiska störningar bringas i överensstämmelse med vad som
skall gälla inom lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och strafflagstift-
ningen. Också inom dessa rättsområden kommer således ”psykisk störning”
att användas som grundläggande sjukdomsbegrepp. Detta begrepp kvalifi-
ceras genom bestämningen ”allvarlig” i vissa fall. Även dessa lagändringar
föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
I detta ärende tar jag upp frågan om begreppsbildningen i lagstiftningen i
övrigt rörande personer med psykiska störningar.
I den av riksdagen antagna lagen om rättspsykiatrisk vård finns en bestäm-
melse som innebär att chefsöverläkaren i vissa situationer skall underrätta
målsäganden innan en patient lämnar vårdinrättningen (28 §). Under riks-
dagsbehandlingen uttalade sig såväl social- som justitieutskottet för att rege-
ringen bör överväga en skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta måls-
äganden även i samband med att en patient rymmer. Sådana överväganden
borde enligt socialutskottets mening lämpligen göras i samband med den
översyn av sekretesslagen som skulle äga rum (1990/91:SoU13 s. 70). Riks-
dagen gav regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Jag lägger nu fram
ett förslag till reglering av denna underrättelseskyldighet.
Regeringen beslutade den 10 oktober 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över lagförslag som upprättats inom socialdepartementet. De förslag som re-
mitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende, bilaga 1.
Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 2, i
allt väsentligt godtagit förslagen. Med anledning av ett påpekande från lag-
rådet har i förhållande till lagrådsremissen ett nytt andra stycke tillförts 28 §
i förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Dessutom har smärre redaktionella ändringar gjorts i förslaget till lag om
Prop. 1991/92:59
19
ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning och förslaget till lag om Prop.
ändring i passlagen (1978:302).
Mitt förslag: Med anledning av den nya lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård, m.m. görs följdändringar av huvudsakligen redaktionell
art i bl.a. datalagen, kreditupplysningslagen och utlänningslagen.
Ändringarna innebär att hänvisningar till lagen om beredande av slu-
ten psykiatrisk vård i vissa fall ersätts med hänvisningar till de nya la-
garna på området.
Skälen för mitt förslag: Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykia-
trisk vård i vissa fall (LSPV) skall enligt riksdagens beslut upphöra att gälla
vid utgången av år 1991 (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329). De två nya
lagarna på området - lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård resp, la-
gen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård - bygger på en delvis ändrad syn
på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet med bl.a.
en annan terminologi. Denna förändring samt det förhållandet att LSPV er-
sätts med två nya lagar innebär att redaktionella ändringar bör göras i flera
lagar. Hänvisningar till eller omnämnanden av LSPV i andra lagar bör, i de
fall det inte finns någon anledning att ändra bestämmelsernas innebörd i sak,
ersättas med hänvisningar till de nya lagarna. Sådana hänvisningar finns i
datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173), lagen (1944:133)
om kastrering (kastreringslagen), passlagen (1978:302), lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) samt i utlänningslagen (1989:529).
Datalagen och kreditupplysningslagen
I 4 § datalagen finns en bestämmelse som innebär att tillstånd att inrätta och
föra personregister som innehåller uppgift om att någon varit föremål för
tvångsingripande enligt LSPV endast om synnerliga skäl föreligger får med-
delas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra
förteckning över sådana uppgifter. Enligt 6§ kreditupplysningslagen får
motsvarande uppgift inte heller utan medgivande av datainspektionen in-
samlas, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. De
integritetshänsyn som motiverar de nämnda bestämmelserna gör sig gäl-
lande med samma styrka när det gäller uppgift om vård enligt någon av de
två nya lagarna. Hänvisningarna till LSPV bör därför ersättas med hänvis-
ningar till lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp, om rättspsykiatrisk vård.
Äldre föreskrifter om uppgift om att någon har varit föremål för åtgärder
enligt LSPV bör alltjämt gälla.
Kastreringslagen
14 § kastreringslagen finns bestämmelser bl.a. om när kastrering får ske utan
socialstyrelsens tillstånd. Dessa bestämmelser gäller dock inte bl.a. den som
1991/92:59
20
är intagen på sjukhus med stöd av LSPV. På senare tid har behovet och ut- Prop. 1991/92:59
formningen av kasteringslagen kommit att sättas i fråga. Inom regerings-
kansliet pågår för närvarande en översyn av lagen på grundval av ett förslag
från socialstyrelsen.
Utan att föregripa detta beredningsarbete kan det konstateras att kastre-
ringslagen inte är helt i samklang med nutida värderingar och språkbruk. I
avvaktan på resultatet av översynen föreslår jag inte annan ändring än att
hänvisningen till LSPV även i denna lag ersätts med hänvisningar till de nya
lagarna på området. Jag kommer senare (avsnitt 5.3) även att ta upp en fråga
om terminologin i kastreringslagen beträffande personer med psykiska stör-
ningar.
Utlänningslagen
Enligt 29 § andra stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. 17 § andra
stycket lagen om rättspsykiatrisk vård skall vården av en patient som är ut-
länning upphöra vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har
meddelats med stöd av 12 kap. 3 § utlänningslagen. I sistnämnda lagrum hän-
visas för närvarande till LSPV. Hänvisning bör i stället göras till de två nya
lagarna (jfr prop. 1990/91:58 s. 270 och 485 ff.).
LVM
Ett beslut om tvångsvård enligt LVM hindras inte av att någon för kortare
tid ges vård med stöd av LSPV (4§ andra stycket LVM). Bakgrunden till
bestämmelsen, som infördes år 1984 (prop. 1983/84:174, SoU33, rskr. 377),
är att vård med stöd av LVM inte får beslutas om vårdbehovet kan tillgodo-
ses på något annat sätt. Genom bestämmelsen klargörs att vård enligt LVM
kan beslutas även om LSPV tillämpas samtidigt under en begränsad tid, ex-
empelvis om missbrukaren drabbas av en alkoholpsykos som i ett inlednings-
skede kräver sluten psykiatrisk vård. Med kortare tid avses i detta samman-
hang upp till en vecka eller undantagsvis något längre (prop. 1983/84:174
s.29).
I förarbetena till den nu gällande LVM framhöll föredragande statsrådet
att bestämmelsens utformning fick övervägas på nytt i anslutning till refor-
meringen av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (prop. 1987/88:147).
Frågan om gränsdragningen mellan LVM och LSPV togs också upp i prop.
1990/91:58 (avsnitt 3.1.2). Det föredragande statsrådet anförde att den nu
aktuella bestämmelsen i LVM lämpligen borde kvarstå med oförändrat inne-
håll, som dock fick jämkas i formellt hänseende, även sedan LSPV ersatts
med ny lagstiftning. Något vägande skäl att göra en annan bedömning än
’den som nyss redovisats har inte framkommit. På motsvarande sätt som hit-
tills bör en kortare tids vård med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård
inte hindra vård enligt LVM. Däremot bör den som vårdas med stöd av lagen
om rättspsykiatrisk vård inte kunna bli föremål för tvångsvård enligt LVM.
Det vårdbehov beträffande missbruk som kan finnas får tillgodoses inom ra-
men för den rättspsykiatriska vården.
21
Övrigt
Hänvisningar till LSPV återfinns även i passlagen. Till denna lag återkom-
mer jag i nästa avsnitt.
Mitt förslag: Reglerna om passtillstånd m.m. för personer som ges
psykiatrisk tvångsvård ändras i den omfattning som är direkt nödvän-
dig på grund av den nya lagstiftningen om sådan tvångsvård.
Passtillstånd skall fordras för den som vårdas enligt lagen om psy-
kiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård under förut-
sättning att chefsöverläkaren har gjort anmälan om att passtillstånd
behövs eller att patienten genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning.
Frågor om passtillstånd skall prövas av socialstyrelsen. Styrelsens
beslut skall få överklagas hos kammarrätt.
Bakgrunden till mitt förslag: De grundläggande reglerna om pass för
svenska medborgare finns i passlagen (1978:302). Varje svensk medborgare
har i princip rätt att på ansökan få vanligt pass. Ansökan görs hos passmyn-
dighet, dvs. inom riket hos polismyndighet. Om sökanden inte ger in foto-
grafier eller om vissa andra formella krav på passansökan inte uppfylls skall
denna avslås. I övrigt får en passansökan avslås endast under speciella för-
hållanden som att sökanden t.ex. är anhållen, har reseförbud eller är efter-
lyst (se 7 § passlagen). Pass får inte heller utfärdas om en sökande undantags-
vis måste ha särskilt tillstånd till pass men inte har fått sådant tillstånd. I ett
passtillstånd kan också föreskrivas att passet får utfärdas endast med begrän-
sad giltighet.
Passtillstånd krävs enligt nu gällande passlag endast för vissa för brott
dömda personer samt för den som är intagen på sjukhus eller utskriven på
försök från sjukhuset enligt LSPV eller är inskriven i specialsjukhus enligt
35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklings-
störda (äldre omsorgslagen) eller utskriven på försök från sådant sjukhus.
För att passtillstånd skall krävas för den som vårdas med stöd av LSPV
resp, äldre omsorgslagen skall dessutom någon av följande förutsättningar
vara uppfylld:
1. chefsöverläkaren vid sjukhuset har gjort anmälan om att pass inte får
utfärdas utan passtillstånd,
2. sådana förhållanden föreligger som avses i 17 § andra stycket LSPV,
dvs. patienten har intagits på grund av domstols förordnande eller under in-
flytande av psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet,
för vilket åtal inte väckts, eller varit intagen i kriminalvårdsanstalt för under-
gående av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i sam-
band med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd av
LSPV och inte skall återföras till anstalten,
Prop. 1991/92:59
22
3. sådana förhållanden föreligger som avses i 42 § tredje stycket äldre om- Prop.
sorgslagen, dvs. patienten har av domstol överlämnats till vård i specialsjuk-
hus eller i annat fall beretts vård i specialsjukhus oberoende av samtycke
och under inflytande av psykisk utvecklingsstörning begått brott mot annans
personliga säkerhet, för vilket åtal inte väckts, eller varit intagen i kriminal-
vårdsanstalt för undergående av påföljd för brott och under tiden för an-
staltsvården eller i samband med att denna upphört inskrivits i specialsjuk-
hus oberoende av samtycke och inte skall återföras till anstalten,
4. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen
har återkallats på grund av framställning av chefsöverläkaren eller utskriv-
ningsnämnd eller psykiatriska nämnden om att det med hänsyn till ändamå-
let med vården är olämpligt att patienten har pass.
Inom kriminalvården skall passtillstånd vägras om det skäligen kan antas
att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en ut-
landsresa, att han genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt
verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle mot-
verka hans anpassning i samhället. Frågor om passtillstånd prövas av styres-
mannen vid anstalten eller av frivårdsmyndigheten. Styresmannen eller fri-
vårdsmyndigheten får alltid och skall i vissa situationer hänskjuta ärendet till
övervakningsnämnden. Övervakningsnämndens beslut kan överklagas hos
kriminalvårdsnämnden eller, i vissa fall, hovrätt. Kriminalvårdsnämndens
eller hovrättens beslut får inte överklagas.
För den som är intagen på sjukhus enligt LSPV, inskriven i specialsjukhus
enligt den äldre omsorgslagen eller utskriven på försök från sådant sjukhus
skall passtillstånd vägras om det med hänsyn till ändamålet med vården är
olämpligt att patienten har pass. För de personer som här avses prövas frågor
om passtillstånd av chefsöverläkaren vid sjukhuset eller, när det gäller de
kategorier patienter som jag tidigare redovisat under punkterna 2 och 3, av
utskrivningsnämnden. Chefsöverläkaren får hänskjuta ärendet till utskriv-
ningsnämnden för avgörande. En chefsöverläkares beslut om anmälan att
pass inte får utfärdas utan passtillstånd får inte överklagas. Andra beslut en-
ligt passlagen av en chefsöverläkare får överklagas hos utskrivningsnämn-
den. En sådan nämnds beslut får överklagas hos psykiatriska nämnden. I
passlagen finns vissa regler om överklagandet.
En chefsöverläkare eller en nämnd som har att pröva frågor om passtill-
stånd får vidare besluta att framställning skall göras hos passmyndighet om
att passet skall återkallas om det med hänsyn till ändamålet med vården är
olämpligt att en patient som måste ha passtillstånd har pass. I en sådan fram-
ställning får begäras att passet skall återkallas endast provisoriskt på sex må-
nader eller kortare tid. I stället för återkallelse får begäras begränsning av
passets giltighet.
Om en passmyndighet får kännedom om att pass utfärdats i strid mot be-
stämmelserna om passtillstånd, skall passmyndigheten omedelbart göra an-
mälan till övervakningsnämnd, chefsöverläkare eller utskrivningsnämnd,
om passinnehavaren alltjämt undergår kriminalvård eller bereds sjukvård
enligt LSPV resp, i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
I en av den dåvarande regeringen den 11 juli 1991 beslutad lagrådsremiss
om ändringar i brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning) har föreslagits nya
1991/92:59
23
regler om villkorlig frigivning med ikraftträdande den 1 januari 1993. Lagrå-
det har den 27 september 1991 yttrat sig över remissen. Om förslaget genom-
förs föranleder det ändringar i bl.a. passlagen. Jag har dock i detta samman-
hang inte funnit anledning att särskilt beakta förslaget i den nämnda lagråds-
remissen.
Skälen för mitt förslag: Organisationen med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden skall upphöra vid utgången av år 1991. Rättslig pröv-
ning av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de allmänna förvalt-
ningsdomstolarna med länsrätterna som första instans. Dessa domstolar
skall också ta över utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämndens upp-
gifter att besluta i vissa fall om vård på vårdhem eller specialsjukhus enligt
övergångsregleringen till den nya omsorgslagen. I prop. 1990/91:58 (s. 187)
anförde föredraganden att utskrivningsnämndernas och psykiatriska nämn-
dens befattning med frågor om passtillstånd och om återkallelse av pass inte
bör gå över till domstol. Vidare uttalades att i den mån den prövning som
här avses behöver ges en motsvarighet efter nämndernas upphörande bör
uppgiften ligga på socialstyrelsen.
De förändringar som lagen om psykiatrisk tvångsvård resp, lagen om
rättspsykiatrisk vård innebär jämfört med LSPV, gör det nödvändigt att för
det första ta ställning till vilka patienter som skall omfattas av de särskilda
reglerna om passtillstånd. Ändringarna innebär för det andra att utskriv-
ningsnämndernas och psykiatriska nämndens uppgifter på området måste
ses över och, i den utsträckning uppgifterna behöver vara kvar, gå över till
annan myndighet. Slutligen måste vissa ändringar av främst redaktionell art
göras i passlagen.
När det gäller frågan om vilka patienter som skall omfattas av de särskilda
reglerna om passtillstånd kan jag konstatera att det redan i samband med
passlagens tillkomst diskuterades i vad mån sådana regler var befogade för
personer med psykiska avvikelser (prop. 1977/78:156, JuU 39, rskr. 316). En
utgångspunkt var därvid att en passvägran i sak innebär ett förbud mot att
lämna landet och därför framstår som en begränsning av den rätt att lämna
riket som tillförsäkras vaije medborgare enligt 2 kap. 8§ regeringsformen
(RF). Begränsningar i en sådan rättighet får enligt 2 kap. 12 § RF göras en-
dast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle
och får bl.a. aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ända-
mål som har föranlett begränsningen. Det har å andra sidan inte ansetts
lämpligt att helt undanröja vårdmyndigheternas möjlighet till inflytande i
passfrågor i vissa mera speciella situationer såsom då en patient kan misstän-
kas vilja avvika från sjukhuset och bege sig utomlands i samband därmed
eller då en utlandsresa för en försöksutskriven patient skulle kunna innebära
fara för honom själv eller annan. För egen del vill jag tillägga att den kraftiga
minskningen av antalet inneliggande LSPV-patienter och de allt kortare
vårdtiderna (se prop. 1990/91:58 s. 72 resp. s. 183) kan antas ha medfört att
de särskilda reglerna om passtillstånd för dessa patienter med tiden kommit
att få en allt mindre betydelse. Denna bedömning bekräftas av att rikspolis-
styrelsen (RPS), enligt vad jag inhämtat under hand, hittills i år registrerat
endast en anmälan om att passtillstånd krävs för en LSPV-patient. Utskriv-
Prop. 1991/92:59
24
ningsnämnderna har enligt en uppgift från psykiatriska nämnden under se- Prop.
nare år haft att pröva ett 50-tal passärenden per år.
Den avvägning mellan delvis motstående intressen som gjorts i passlagen
synes inte ha vållat några större olägenheter vare sig för de patienter som
berörs eller de myndigheter som har att tillämpa reglerna. Passtillståndsreg-
lerna har inte heller orsakat några praktiska tillämpningsproblem. Med
beaktande härav föreslår jag att ändringarna i detta hänseende begränsas till
vad som är nödvändigt till följd av den nya lagstiftningen på vårdområdet.
Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört föreslår jag följande reglering.
För det första bör det, i likhet med vad som nu gäller för den som vårdas
med stöd av LSPV, krävas passtillstånd för patienter som vårdas med stöd
av lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen om rättspsykiatrisk vård, om
chefsöverläkaren gjort anmälan om att sådant tillstånd behövs. Eftersom an-
talet inneliggande patienter och vårdtiderna, som jag redan nämnt, under
senare år kraftigt minskat (år 1988 vårdades ca 59 % av de under året ut-
skrivna LSPV-patienterna under högst en månad) torde dock chefsöverläka-
ren mera sällan ha anledning att göra sådan anmälan.
När det gäller de patienter som avses i nuvarande 20 § 2 passlagen, för
vilka prövning av passtillstånd är obligatorisk, finns inte någon direkt mot-
svarighet i de två nya vårdlagarna. Som jag tidigare redovisat tar den
nämnda bestämmelsen i passlagen sikte på patienter som har beretts vård på
grund av domstols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjuk-
dom har begått brott mot annans personliga säkerhet för vilket åtal inte
väckts. Bestämmelsen tar också sikte på patienter som har varit intagna i
kriminalvårdsanstalt för verkställighet av påföljd för brott och under tiden
för anstaltsvården eller i samband med att denna upphört har intagits enligt
LSPV och inte skall föras åter till anstalten. Dessutom omfattar bestämmel-
sen motsvarande grupper av patienter med psykisk utvecklingsstörning. Så-
vitt gäller LSPV motsvaras patientkategorierna närmast av de patienter som
avses i lagen om rättspsykiatrisk vård, dvs. sådan patient som efter beslut av
domstol skall ges rättspsykiatrisk vård, sådan som är anhållen, häktad eller
intagen på en enhet för rättspsykiatrisk undersökning eller sådan som är in-
tagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt. Vissa skillnader mellan
de två grupperna finns dock. Det är enligt min mening inte nödvändigt att
låta samtliga patienter som avses i lagen om rättspsykiatrisk vård omfattas
av regler om obligatoriskt passtillstånd. För den som är anhållen eller häktad
gäller för övrigt enligt 7 § passlagen att passansökan skall avslås oavsett om
några regler om passtillstånd är tillämpliga eller inte. För patienter som är
intagna i kriminalvårdsanstalt finns andra regler enligt vilka passtillstånd kan
krävas. Dessutom kan chefsöverläkaren anmäla att passtillstånd krävs enligt
vad jag nyss anfört även för dessa patienter. Endast den patientgrupp där det
typiskt sett kan antas finnas ett särskilt starkt intresse för vårdmyndigheterna
att ha inflytande över passfrågan bör omfattas av sådana regler som jag nyss
nämnde. De patienter för vilka ett sådant antagande kan göras måste enligt
min mening vara de som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbal-
ken överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
För sådana patienter bör således pass aldrig få utfärdas utan passtillstånd.
Beträffande de patienter som efter beslut av domstol skall ges rättspsykia-
1991/92:59
25
trisk vård utan särskild utskrivningsprövning bör samma regler gälla som för Prop. 1991/92:59
de patienter som vårdas med stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, dvs.
passtillstånd fordras endast om chefsöverläkaren gjort anmälan härom eller
om tidigare utfärdat pass har återkallats.
När det slutligen gäller patienter enligt LSPV som fått sitt pass återkallat
efter framställning enligt 24 § andra stycket passlagen finns det inte tillräcklig
anledning att ändra reglerna i sakligt hänseende.
Beträffande frågan om passtillstånd för psykiskt utvecklingsstörda gör jag
följande bedömning. I propositionen med förslag till passlag anförde det
föredragande statsrådet att han för egen del ansåg det uppenbart att frågan
om särskilda regler för den som är omhändertagen enligt omsorgslagen har
mycket liten praktisk betydelse (prop. 1977/78:156 s. 27). Främst med hän-
syn till att en psykiskt utvecklingsstörd som har gjort sig skyldig till brott kan
överlämnas till vård i specialsjukhus av domstol, ansågs dock inte tillräckliga
skäl föreligga att frångå gällande ordning i vad denna innebär att en särskild
passprövning kan ske beträffande den som oberoende av eget samtycke är
föremål för vård på sådant sjukhus.
Som redovisas i prop. 1990/91:58 s. 469 har sedan ganska lång tid tillbaka
endast ett fåtal personer årligen med stöd av 31 kap. 3§ brottsbalken över-
lämnats till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Genom den
nya lagstiftningen kommer möjligheten att överlämna en lagöverträdare
som är psykiskt utvecklingsstörd till sådan vård att avskaffas (SFS
1991:1138). När det gäller behovet av den särskilda övergångsregleringen
som alltjämt gäller för vård oberoende av samtycke enligt 35 § äldre om-
sorgslagen befanns dock, med tanke på antalet ännu intagna enligt nyss
nämnda bestämmelse, att denna inte kunde upphävas i samband med änd-
ringarna beträffande den psykiatriska tvångsvården (prop. 1990/91:58
s. 186). Som också uttalades ligger dock inriktningen mot att upphäva dessa
tvångsbestämmelser fast. Riksdagen hade ingen erinran mot denna bedöm-
ning (1990/91:SoU13, rskr. 329).
Mot bakgrund av att bestämmelserna i äldre omsorgslagen inte helt kun-
nat avskaffas föreslår jag ingen ändring såvitt gäller den grupp av patienter
med psykisk utvecklingsstörning som skall omfattas av de särskilda reglerna
om passtillstånd.
Jag delar i och för sig den tidigare nämnda bedömningen att utskrivnings-
nämndernas och psykiatriska nämndens befattning med frågor om passtill-
stånd och om återkallelse av pass inte bör gå över till domstol. Passtillstånd
skall vägras, om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att
patienten har pass. Chefsöverläkaren är den som i första hand har förutsätt-
ningar att göra denna bedömning. Chefsöverläkarens uppgifter på detta om-
råde bör emellertid med hänsyn till dennes vårdansvar begränsas till att göra
anmälan om att passtillstånd krävs i enlighet med vad jag tidigare redovisat.
I likhet med vad som nu gäller enligt passlagen bör ett sådant beslut inte
kunna överklagas.
Enligt min mening är socialstyrelsen den myndighet som har de bästa för-
utsättningarna att på ett både rättssäkert och ekonomiskt försvarbart sätt
klara uppgiften att besluta i frågor om passtillstånd och återkallelse av pass.
Inom socialstyrelsen finns redan den medicinska och juridiska kompetens
26
som behövs. Styrelsen har också ett tillsynsansvar över den psykiatriska Prop. 1991/92:59
tvångsvården och andra uppgifter på området. Med tanke på det fåtal passä-
renden som socialstyrelsen kan förväntas få att handlägga torde inte heller
någon resursförstärkning behövas. Övervägande skäl talar därför för att so-
cialstyrelsen bör pröva dessa passfrågor. Inte minst av rättssäkerhetsskäl
måste dock styrelsens beslut kunna överklagas.
Reglerna om passtillstånd har, som jag redan nämnt, ett nära samband
med den grundlagsfästa rätten att lämna riket. En motsvarande rättighet att
lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget, finns i tilläggsprotokoll nr 4
till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighe-
terna och de grundläggande friheterna. Det torde inte helt kunna uteslutas
att denna frihet kan anses som en sådan civil rättighet som enligt konventio-
nen berättigar till rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Social-
styrelsen kan inte anses som ett sådant domstolsliknande organ som skulle
kunna anses som en domstol i konventionens mening. Trots vad jag tidigare
anfört om att passfrågor inte bör gå över till domstol, måste därför socialsty-
relsens beslut i dessa frågor kunna prövas i domstol. En möjlighet att över-
klaga till kammarrätt bör därför införas. Det blir fråga om endast enstaka
mål av detta slag i kammarrätten. Jag vill i sammanhanget anmärka att dom-
stolsutredningen (Ju 1989:06), som har i uppdrag att göra en översyn av
domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation, utreder också frågor
som berör instansordningen enligt passlagen. Utredningen beräknas avsluta
sitt arbete före utgången av detta år.
I lagen om psykiatrisk tvångsvård resp, lagen om rättspsykiatrisk vård
finns bestämmelser som innebär att andra läkare än en chefsöverläkare kan
få fullgöra dennes uppgifter. Dessa bestämmelser föranleder en ändring i
34 § passlagen.
Mitt förslag:Chefsöverläkaren skall till kriminalvården lämna ut upp-
gift om en patient som efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande
skall förpassas till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt, om uppgif-
ten behövs inom kriminalvården.
Skälen for mitt forslag: Vårdinrättningar där rättspsykiatrisk vård ges om-
fattas av sekretess enligt 7 kap. 1§ sekretesslagen (1980:100, omtryckt
1989:713). Det innebär att sekretess gäller för uppgift om enskilds hälsotill-
stånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften
kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Sådan sekretess gäller också i förhållande till den vårdbehövande själv i
fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet
27
med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas Prop. 1991/92:59
till honom (7 kap. 3§). En sekretessbelagd uppgift får inte heller röjas för
annan myndighet i andra fall än som anges i sekretesslagen eller i lag eller
förordning till vilken sekretesslagen hänvisar (1 kap. 3 §). En sådan hänvis-
ning finns i 14 kap 1 § sekretesslagen enligt vilken sekretess inte hindrar att
uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning. Enligt en annan undantagsregel får sekretessbelagd uppgift läm-
nas till myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas
har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda (14 kap. 3 §).
Detta undantag, den s.k. generalklausulen, gäller dock inte i fråga om bl.a.
sekretess inom hälso- och sjukvården.
Också inom kriminalvården finns sekretessregler med hänsyn främst till
skyddet för enskilds personliga förhållanden. Med vissa undantag gäller där
sekretess för uppgift om sådana förhållanden, om det kan antas att den en-
skilde eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för
att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs (7 kap.
21 § sekretesslagen). För uppgifter som finns inom hälso- och sjukvården vid
en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte rörande intagnas och häktades hälso-
tillstånd och andra personliga förhållanden gäller däremot hälso- och sjuk-
vårdssekretess enligt den tidigare redovisade bestämmelsen i 7 kap. 1 § sek-
retesslagen. En konsekvens av denna sekretessreglering är att hälso- och
sjukvårdspersonal inom kriminalvården normalt inte kan lämna uppgifter
om en intagen vidare till övrig personal inom anstalten, om inte den intagne
själv samtycker till det. Uppgift om att en intagen lider av en sådan smittsam
sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfarlig
sjukdom undantas emellertid härifrån. Enligt en bestämmelse i 37 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt skall hälso- och sjukvårdspersonal inom
kriminalvården som får kännedom om ett sådant förhållande underrätta sty-
resmannen om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall
spridas. Denna underrättelseskyldighet bryter igenom sekretessen som en
följd av den tidigare omnämnda bestämmelsen i 14 kap. 1 § sekretesslagen.
En motsvarande bestämmelse om underrättelseskyldighet finns i 4§ lagen
(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Såvitt gäller förhållandet till hälso- och sjukvården finns vidare en bestäm-
melse i 6§ förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och an-
hållna m.fl. enligt vilken föreståndaren för förvaringslokalen, då en intagen
förs över till sjukhus, skall underrätta den läkare som är ansvarig för vården
om ändamålet med frihetsberövandet och övriga förhållanden av betydelse
för den intagnes vistelse på sjukhuset. Någon motsvarande bestämmelse då
det gäller överförande från en kriminalvårdsanstalt till ett sjukhus har där-
emot inte ansetts erforderlig. Det finns inte heller någon uppgiftsskyldighet
från hälso- och sjukvården till kriminalvården.
Om en häktad person som förts över till en sjukvårdsinrättning för rätts-
psykiatrisk vård inte längre har behov av sådan vård innan beslutet om fri-
hetsberövande upphört att gälla, skall han föras tillbaka till häktet. Motsva-
rande gäller en intagen i kriminalvårdsanstalt intill dess att frigivning skall
ske. Från vårdinrättningen kan uppgifter om patienten lämnas till kriminal-
vården endast om det står klart att den enskilde eller någon honom närstå-
28
ende inte lider men om uppgiften röjs eller med patientens samtycke. Det är
emellertid enligt min mening uppenbart att uppgifter om en patient måste få
vidarebefordras till kriminalvården från de enheter inom hälso- och sjukvår-
den där rättspsykiatrisk vård har getts i en situation när patienten skall åter-
föras till kriminalvården. Jag tänker härvid inte minst på uppgifter om på-
gående medicinering eller om fortsatta stöd- eller behandlingsåtgärder som
inte kräver rättspsykiatrisk vård. Inom kriminalvården förutsätter dessa åt-
gärder att den intagne accepterar dem. Man torde också kunna utgå från att
de allra flesta i en sådan situation kommer att samtycka till att uppgifterna
vidarebefordras. I de enstaka fall där samtycke inte ges måste det dock fin-
nas en möjlighet att trots detta lämna ut uppgifterna. Jag föreslår därför en
regel med denna innebörd.
Den föreslagna bestämmelsen kan lämpligen tas in i en ny paragraf i lagen
om rättspsykiatrisk vård och utformas som en uppgiftsskyldighet för chefs-
överläkaren. En sådan föreskrift gör att annars sekretessbelagda uppgifter
kan lämnas ut med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen. Det förtjänar att fram-
hållas att uppgifterna också inom kriminalvårdens hälso- och sjukvård och i
den egentliga kriminalvårdsverksamheten kommer att omfattas av sekre-
tesskydd. Av bestämmelsen bör framgå att uppgiftsskyldigheten - och där-
med möjligheten att utan hinder av sekretess lämna ut uppgiften - endast
omfattar uppgifter som behövs inom kriminalvården. Med sådana uppgifter
avses t.ex. uppgifter om pågående medicinering och andra vård- eller stödin-
satser som kan behövas inom kriminalvården för att anstaltsvistelsen skall
kunna utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skad-
liga följder av frihetsberövandet motverkas. Uppgifter om den avslutade
rättspsykiatriska vården och vad som därvid förevarit bör däremot vanligen
inte lämnas ut. Att uttömmande ange vilka uppgifter som kan behövas inom
kriminalvården låter sig knappast göra. Det måste dock betonas att bestäm-
melsen är avsedd att tillämpas med urskillning och varsamhet. I första hand
bör den enskildes samtycke till utlämnandet eftersträvas. Denne bör vanli-
gen också informeras om vilka uppgifter som lämnas till kriminalvården. I
den mån sekretess gäller även gentemot den enskilde själv med stöd av 7
kap. 3§ skall givetvis så inte ske. Sådana uppgifter som rör medicinering el-
ler annan hälso- och sjukvård bör lämnas ut till hälso- och sjukvården vid
kriminalvårdsanstalten eller häktet medan andra uppgifter lämnas ut till sty-
resmannen för anstalten resp, föreståndaren för häktet.
Prop. 1991/92:59
Mitt förslag: På motsvarande sätt som hittills skall sekretess inte gälla
inom hälso- och sjukvården för beslut enligt lagstiftningen om psykia-
trisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård, om beslutet angår frihets-
berövande åtgärd. Den särskilda bestämmelsen om att hälso- och
sjukvårdssekretess inte gäller beslut av utskrivningsnämnd eller psy-
kiatriska nämnden skall upphävas. I övrigt ändras sekretessreglerna
för beslut enligt den nämnda lagstiftningen endast redaktionellt.
29
Skälen för mitt förslag: Beslut inom den psykiatriska tvångsvården omfat-
tas av den tidigare redovisade hälso- och sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. Prop. 1991/92:59
1 § sekretesslagen. Utan någon undantagsregel skulle även beslut inom
tvångsvården om frihetsberövande åtgärder omfattas av hälso- och sjuk-
vårdssekretess. Ett sådant undantag finns dock i 7 kap. 2§ 2 sekretesslagen.
Enligt denna bestämmelse gäller hälso- och sjukvårdssekretess inte beslut i
ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård, om beslutet angår fri-
hetsberövande åtgärd. Härmed avses inte bara beslut om intagning för
tvångsvård utan även t.ex. beslut om utskrivning, tillstånd att vistas utanför
vårdinrättningens område och återkallande av sådant tillstånd. Rättssäker-
hetsintresset av möjlighet till insyn i dessa beslut gör sig alltjämt gällande.
Bestämmelsen bör dock jämkas i redaktionellt hänseende. Undantagsregeln
gäller även i fortsättningen endast uppgifterna i beslutet och inte de uppgif-
ter som beslutet grundar sig på.
Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller hälso- och sjukvårdssekretess också
i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i
hälso- och sjukvården. Sekretessen gäller dock inte beslut av utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden (7 kap. 2§ 1 sekretesslagen). Som jag ti-
digare nämnt skall organisationen med utskrivningsnämnder och psykia-
triska nämnden upphöra vid utgången av år 1991. Den rättsliga prövningen
av frågor om psykiatrisk tvångsvård skall göras av de allmänna förvaltnings-
domstolarna med länsrätterna som första instans. En ändring behöver därför
göras i 7 kap. 2§ 1 sekretesslagen. Det finns däremot inte någon anledning
att införa en ny reglering i sak på området (jfr prop. 1990/91:58 s. 206).
I sekretesslagen finns särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar
(12 kap. sekretesslagen). Dessa bestämmelser blir tillämpliga även på för-
valtningsdomstolarnas beslut enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård resp, la-
gen om rättspsykiatrisk vård. Av bestämmelserna följer att om en domstol i
sin rättskipande verksamhet erhåller en uppgift som är sekretessbelagd hos
annan myndighet, gäller sekretessen också hos domstolen (12 kap. 1 § sekre-
tesslagen). Sekretessen upphör dock att gälla i målet eller ärendet om upp-
giften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende (12 kap.
3 § sekretesslagen). Detsamma gäller om uppgiften tas in i dom eller beslut.
Domstolen kan dock i denna situation förordna att sekretessen skall bestå.
Sådant förordnande får endast i undantagssituationer omfatta domslutet el-
ler motsvarande del av annat beslut (12 kap. 4§ sekretesslagen).
Mot den nu redovisade bakgrunden behövs inte någon särskild reglering
för beslut hos domstol, motsvarande den som nu gäller hos utskrivnings-
nämnderna och psykiatriska nämnden. I domstolarna skall i stället tillämpas
de särskilda reglerna om sekretess hos domstolar som redan finns. Härmed
uppnås en likställighet med vad som gäller t.ex. beslut angående frihetsberö-
vande åtgärd enligt smittskyddslagen (1988:1472).
Eftersom den nuvarande 7 kap. 2 § 1 sekretesslagen kan upphävas bör pa-
ragrafen i övrigt jämkas i redaktionellt hänseende.
I 7 kap. 19 § sekretesslagen bör slutligen en redaktionell ändring göras.
30
Mitt förslag: Chefsöverläkaren får skyldighet att, om den som är måls-
ägande i förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk vård med
särskild utskrivningsprövning önskar det, underrätta målsäganden om
att patienten har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller inte har
återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningen
har gått ut eller tillståndet har återkallats. Om det finns särskilda skäl
skall underrättelse få lämnas utan att målsäganden begärt att bli un-
derrättad.
Skälen för mitt förslag: I den av riksdagen antagna lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård finns en bestämmelse (28 §) som innebär att en chefs-
överläkare är skyldig att, om den som är målsägande i förhållande till den
som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning öns-
kar det, ge målsäganden information om beslut om att tvångsvården skall
upphöra. Detsamma gäller för beslut om att patienten får vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens område. Bestämmelsen syftar till att stärka brottsoffrens
ställning. Bakgrunden till bestämmelsen och dess närmare innebörd finns re-
dovisad i prop. 1990/91:58 (s. 205 f., 211 och 327 f.).
Under riksdagsbehandlingen av förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård
uttalade sig såväl justitieutskottet (1990/91 :JuU34 s. 34 och 51 f.) som social-
utskottet (1990/91:SoU13 s. 70) för att regeringen bör överväga en skyldig-
het för chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även i samband med att
en patient som genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings-
prövning rymmer. Riksdagen gav regeringen till känna vad socialutskottet
anfört.
En skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta en målsägande om att
en patient har lämnat vårdinrättningen utan tillstånd bör regleras i nära an-
slutning till bestämmelsen om underrättelser vid vistelse utanför sjukvårds-
inrättningens område resp, att vården skall upphöra. Också den nya regeln
om underrättelseskyldighet bör tas in i 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård
och bygga på samma förutsättningar som hittills (se angående dessa prop.
1990/91:58 s. 327 f.). Jag vill understryka vikten av att underrättelse sker så
snart som möjligt sedan det konstaterats att patienten avvikit.
Vid övervägandena har jag funnit att underrättelseskyldighet bör gälla
även då en patient inte har återvänt till vårdinrättningen sedan tiden för ett
tillstånd att vistas utanför inrättningens område gått ut eller tillståndet har
återkallats. En sådan situation är i allt väsentligt jämförbar med att patienten
utan tillstånd lämnar vårdinrättningen.
En komplikation i sammanhanget är att skälen för att underrätta en måls-
ägande om att en patient har rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan
vara lika starka beträffande en målsägande som inte uttryckt önskemål om
eller förklarat sig inte vilja ha sådan information. Om det i en sådan situation
är överhängande risk för att patienten kommer att utöva våld mot målsägan-
den kan det vara nödvändigt att vårdinrättningen snarast möjligt försöker få
Prop. 1991/92:59
31
kontakt med målsäganden. I lagrådsremissen hänvisade jag till att uppgifts- Prop. 1991/92:59
lämnandet då kan ske straffritt med stöd av nödregeln i 24 kap. 4 § brottsbal-
ken på det sätt som redovisats i prop. 1990/91:58. Lagrådet har påpekat att
det, med hänsyn till att skyldigheten att lämna uppgift till målsägande som
begärt att bli underrättad fått en utförlig reglering i paragrafen, är lämpligast
att bestämmelsen får avse även det fallet att underrättelse är nödvändig
fastän målsäganden inte begärt att bli underrättad. Visserligen torde brotts-
balkens nödregel omfatta den åsyftade situationen. Inte minst för de myn-
digheter inom den rättspsykiatriska vården som har att bedöma om under-
rättelse till en målsägande skall eller får ske, ligger det dock ett värde i att
bestämmelsen i lagen om rättspsykiatrisk vård innefattar även sådana sär-
skilda situationer som nyss nämndes. Jag är därför beredd att ansluta mig till
lagrådets mening och föreslår en bestämmelse om att underrättelse får läm-
nas utan att målsäganden begärt att bli underrättad, om det finns särskilda
skäl.
Med särskilda skäl avses således situationer när det är överhängande risk
för att patienten kommer att utöva våld mot målsäganden eller på annat sätt
utsätter målsäganden för betydande fara. Eftersom målsäganden i de nu av-
sedda situationerna inte uttryckt önskemål om att bli underrättad eller kan-
ske t.o.m. uttryckligen förklarat sig inte vilja bli underrättad måste det bli
en bedömning från fall till fall av vad som skall anses som sådana särskilda
skäl som motiverar en underrättelse. Det bör inte komma i fråga med under-
rättelse till en målsägande som inte framfört önskemål härom när en patient
lämnar vårdinrättningen i enlighet med ett beslut av chefsöverläkaren eller
domstol. Jag vill också betona skillnaden mellan underrättelse till en måls-
ägande som, efter att ha givits möjlighet därtill, begärt att bli underrättad
och en målsägande som inte framfört sådan begäran. I det första fallet skall
underrättelse ske och chefsöverläkaren skall därvid inte göra någon bedöm-
ning av den aktuella faran för målsäganden. Då en målsägande inte begärt
att bli underrättad måste chefsöverläkaren däremot alltid göra en bedöm-
ning av faran i den konkreta situationen. Chefsöverläkaren är då inte heller
skyldig att underrätta målsäganden, däremot får chefsöverläkaren göra så
om det finns särskilda skäl.
En väsentlig skillnad mellan den typ av underrättelse som jag nu föreslår
och den redan beslutade underrättelseskyldigheten om vistelse utanför sjuk-
vårdsinrättningens område eller om att vården skall upphöra, är att de sist-
nämnda besluten inte omfattas av sekretess vilket däremot en uppgift om att
en patient avvikit från pågående rättspsykiatrisk vård gör. Som jag tidigare
redovisat bryts sekretess av en uppgiftsskyldighet som följer av lag eller för-
ordning. Den regel i sekretesslagen, 14 kap. 1 §, som har denna följd, gäller
dock endast uppgiftslämnande till myndighet. Den nyss föreslagna bestäm-
melsen i lagen om rättspsykiatrisk vård behöver därför kompletteras med en
regel om att sekretess inte heller gäller vid sådan underrättelse till målsägan-
den. Sekretessgenombrottet bör dock gälla endast gentemot målsäganden.
Detta får till följd bl.a. att chefsöverläkaren eller den som är i dennes ställe
med en rimlig grad av säkerhet måste förvissa sig om att uppgiften utlämnas
till rätt person. Bestämmelsen bör lämpligast kunna tas in i 7 kap. 1 § sekre-
32
tesslagen. Undantaget blir tillämpligt på underrättelser enligt såväl första Prop. 1991/92:59
som andra stycket i den föreslagna 28 § lagen om rättspsykiatrisk vård.
Det bör påpekas att de föreslagna bestämmelserna inte innebär någon in-
skränkning i polisens skyldigheter och möjligheter att lämna målsäganden
den information och det skydd som kan behövas med hänsyn till omständig-
heterna. Den nya underrättelseskyldigheten skall självfallet jnte heller på-
verka det samarbete som behövs mellan en sjukvårdsinrättning och polisen
då en patient avviker från en vårdinrättning. Inte heller är tillämpningen av
regeln i 10 § 6 allmänna läkarinstruktionen (1963:341) om underrättelser då
en patient som lämnar eller avser att lämna sjukhuset är farlig för någon an-
nans personliga säkerhet eller eget liv, avsedd att påverkas av den nu före-
slagna underrättelseskyldigheten.
Flera författningar på olika rättsliga områden innehåller bestämmelser med
särskilda regler om personer med någon form av psykisk störning. Den ter-
minologi som för närvarande används för att beskriva denna personkrets va-
rierar. Flera av de uttryck som tidigare varit vanliga i författningar, t.ex. sin-
nessjukdom och sinnesslöhet, har inte längre någon motsvarighet inom det
moderna medicinska språkbruket.
I den hittillsvarande lagstiftningen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall används som grundläggande begrepp uttrycket psykisk sjuk-
dom. Med sådan sjukdom jämställs i LSPV psykisk abnormitet som inte är
psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård bygger, som jag redan redovisat, på
en delvis ändrad syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställda tillstånd.
För att detta skall markeras används det nya gemensamma sjukdomsbegrep-
pet ”psykisk störning” vilket kvalificeras genom ordet ”allvarlig” när det gäl-
ler det medicinska kriteriet för psykiatrisk tvångsvård.
Begreppet allvarlig psykisk störning i den nya lagstiftningen skall således
ersätta psykisk sjukdom och därmed jämställd abnormitet i LSPV. Begrep-
pet skall också träda i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet
samt det s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Begreppet allvarlig psy-
kisk störning är samanfattningsvis avsett att vara något snävare än begreppet
psykisk sjukdom i LSPV men ha en något vidare innebörd än begreppet sin-
nessjukdom i brottsbalken. När det gäller den närmare innebörden av detta
begrepp i vårdlagstiftningen och strafflagstiftningen vill jag i övrigt hänvisa
till uttalanden i prop. 1990/91:58 (särskilt s. 82 ff., 238 ff., 452 ff. samt 530
ff). Nämnda uttalanden har i allt väsentligt godtagits av riksdagen (jfr
1990/91:JuU34 s. 27 ff. samt 1990/91:SoU13 s. 28 ff.).
I vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1991:1181) har en terminologisk an-
passning till lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. redan beslutats
(prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300). 33
3 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 59
I regeringens proposition 1990/91:194 om förverkande av rätt att ta arv,
m.m. har vidare nyligen föreslagits att den begreppsbildning rörande perso-
ner med psykiska störningar som skall användas inom lagstiftningen om den
psykiatriska tvångsvården och straffrätten skall användas också inom civil-
rätten och processrätten. I det sammanhanget framhålls att det framstår som
angeläget att den terminologi inom civilrättslig lagstiftning som används för
att beskriva kretsen av personer för vilka särskilda regler gäller med hänsyn
till dessa personers psykiska tillstånd, anpassas till modernt språkbruk. För-
slaget i nämnda proposition innebär i korthet att begreppen sinnessjukdom
och sinnesslöhet ersätts med allvarlig psykisk störning medan sådana beteck-
ningar som själslig abnormitet eller annan rubbning av själsverksamheten
ersätts med psykisk störning. Vad detta närmare innebär redovisas utförli-
gare i den nyss nämnda prop. 1990/91:194.
Mitt förslag: Hänvisningar inom arbetsrätten till brottsbalkens särreg-
ler för psykiskt störda lagöverträdare anpassas till den nya terminolo-
gin inom straffrätten.
Skälen för mitt förslag: Ill kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning
(LOA) finns regler om avskedande av arbetstagare som omfattas av lagen.
Reglerna innebär i huvudsak att en arbetstagare som har begått brott eller
grov eller upprepad tjänsteförseelse, som visar att han uppenbarligen är
olämplig att inneha sin anställning, får avskedas. En arbetstagare som har
rätt till statlig pension men inte har uppnått den ålder då han får avgå med
ålderspension, får dock inte avskedas om han har begått brottet eller tjänste-
förseelsen under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap.
6 § brottsbalken och han lämpligen kan förflyttas eller annars omplaceras till
någon annan anställning som är förenad med sådan pensionsrätt (11 kap.
3§ LOA). I den bestämmelse i brottsbalken som LOA hänvisar till talas för
närvarande om att någon begått brott ”under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom”. Som jag tidigare nämnt innebär
den nya lagstiftningen på området att den straffrättsliga särregleringen för
lagöverträdare med psykiska avvikelser anpassas till nutida terminologi
inom psykiatrin. Begreppen ”sinnessjukdom” och ”sinnesslöhet” liksom det
s.k. jämställdhetsbegreppet ersätts med ”allvarlig psykisk störning” (lag om
ändring i brottsbalken, SFS 1991:1138).
De skäl som ligger bakom regleringen i LOA och hänvisningen till brotts-
balkens särreglering för lagöverträdare med psykiska avvikelser har alltjämt
sin giltighet. Hänvisningen i LOA bör dock språkligt anpassas till den nya
lydelsen av 30 kap. 6§ brottsbalken. Som dåvarande chefen för justitiede-
partementet anförde i prop. 1990/91:58 innebär detta en viss minskning av
den grupp som omfattas av särregleringen.
En avsikt med införandet av den nya terminologin beträffande psykiska
Prop. 1991/92:59
34
avvikelser är att skapa enhetlighet i lagstiftningen. Begreppet ”allvarlig psy-
kisk störning” i 30 kap. 6 § brottsbalken har sålunda samma innebörd som i
lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp, rättspsykiatrisk vård (jfr prop.
1990/91:58 s. 531). Avsikten med den föreslagna ändringen i LOA är inte att
begreppet ”allvarlig psykisk störning” skall få någon annan innebörd än det
har i andra lagstiftningssammanhang. Den direkta hänvisningen till lagrum-
met i brottsbalken bör därför slopas.
En motsvarande bestämmelse finns i 32 § prästanställningslagen
(1988:184). Även denna bestämmelse bör anpassas till den ändrade lydelsen
i brottsbalken. Av övergångsbestämmelserna till regeringsformen följer
emellertid att bl.a. grundläggande föreskrifter om prästtjänster i svenska
kyrkan meddelas i lagen om svenska kyrkan eller i annan lag som stiftas av
riksdagen efter yttrande av kyrkomötet. Detsamma gäller i fråga om ändring
av sådan lag. Riksdagen har som vilande antagit ett förslag i regeringens pro-
position 1990/91:67 om ändring i övergångsbestämmelserna till regeringsfor-
men som innebär att begreppet ”lagen om svenska kyrkan” tas bort ur dessa
bestämmelser (1990/91:KU24, rskr. 117). Förslaget innebär dock inte någon
ändring såvitt avser grundläggande föreskrifter om prästtjänster i svenska
kyrkan. Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats bör regeringen återkomma
till riksdagen med ett förslag till lag om ändring i prästanställningslagen.
Mitt förslag: Den begreppsbildning rörande personer med psykiska
störningar som skall gälla inom såväl lagstiftningen om den psykia-
triska tvångsvården och straffrätten som, enligt förslag som förelagts
riksdagen, inom civil- och processrätten skall användas också inom
lagstiftningen i övrigt.
Skälen för mitt förslag: Som framgått av det tidigare sagda har terminolo-
gin inom stora delar av det rättsliga området anpassats eller föreslagits an-
passad till en mera nutida syn på psykiska avvikelser. Det framstår som ange-
läget att denna anpassning genomförs även inom lagstiftningen i övrigt. Ut-
över de tidigare redovisade bestämmelserna finns regler om personer med
psykiska avvikelser i bl.a. lagen (1944:133) om kastrering, luftfartslagen
(1957:297), lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.,
transplantationslagen (1975:190), steriliseringslagen (1975:580) samt hög-
skolelagen (1977:218). I den angivna lagstiftningen beskrivs dessa personer
på olika sätt. Det anges ibland att reglerna skall gälla den som lider av psy-
kisk sjukdom eller abnormitet. I andra lagar talas om psykisk sjukdom, häm-
mad förståndsutveckling eller psykisk abnormitet. Också uttrycken sinnes-
sjukdom eller rubbning av själsverksamhet resp, rubbad själsverksamhet
återfinns alltjämt i lagstiftningen. De mera neutrala uttrycken psykisk lämp-
lighet eller psykiska förhållanden används också. Sammanfattningsvis ger
även den lagstiftning som jag här behandlar ett splittrat och i många delar
föråldrat intryck.
Prop. 1991/92:59
35
I lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. anges att, om legitime- Prop. 1991/92:59
rad veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverk-
samheten blir ur stånd att nöjaktigt utöva veterinäryrket, jordbruksverket
ofördröjligen skall återkalla hans legitimation, om ej särskilda skäl föranle-
der annat. Bestämmelsen omfattar såväl personer med allvarliga psykiska
sjukdomar som personer med lättare psykiska störningar. Den nuvarande
terminologin bör därför ersättas med det i lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård grundläggande sjukdomsbegreppet, nämligen psykisk störning.
Kvalificeringen i bestämmelsen ligger i stället i att veterinären på grund av
sin psykiska störning skall bli ur stånd att nöjaktigt utöva sitt yrke.
Enligt en bestämmelse i steriliseringslagen får socialstyrelsen i vissa situa-
tioner lämna tillstånd till sterilisering, om det föreligger beaktansvärd risk
för att arvsanlag som kan medföra bl.a. allvarlig psykisk sjukdom eller ab-
normitet överförs till avkomling. Även i detta sammanhang omfattar således
bestämmelsen personer med såväl psykiska sjukdomstillstånd som andra
psykiska störningar. Den nuvarande terminologin bör därför ersättas med
beteckningen psykisk störning. Att det skall vara fråga om allvarliga sådana
tillstånd framgår redan av lagtexten.
Även i en bestämmelse i högskolelagen om avskiljande av studerande talas
om psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet (prop. 1986/87:100 bil. 10
s. 203 ff.). I enlighet med vad som tidigare anförts bör de båda benämning-
arna ersättas av det grundläggande sjukdomsbegreppet psykisk störning.
Bestämmelsens omfattning kvalificeras av att det dessutom skall föreligga en
påtaglig risk för att den studerande kan komma att skada annan person eller
värdefull egendom under utbildningen.
I transplantationslagen finns en bestämmelse som avser ingrepp på bl.a.
den som på grund av psykisk sjukdom, hämmad förståndsutveckling eller
psykisk abnormitet av annat slag saknar förmåga att lämna samtycke till in-
greppet. I enlighet med vad jag tidigare anfört borde även denna bestäm-
melse anpassas till en mera nutida terminologi. Emellertid pågår inom rege-
ringskansliet överväganden i anledning av Transplantationsutredningens be-
tänkande (SOU 1989:98) Transplantation - etiska, medicinska och rättsliga
aspekter. Ett förslag till ny reglering beräknas kunna framläggas under våren
1992. Med hänsyn härtill bör den i och för sig önskvärda anpassningen anstå.
Av samma skäl, dvs. pågående beredning (jfr avsnitt 2.1), bör utrycket
rubbad själsverksamhet i kastreringslagen övergångsvis kunna stå kvar.
För fullständighetens skull vill jag avslutningsvis nämna att uttrycken psy-
kisk lämplighet resp, psykiska förhållanden som används i luftfartslagen en-
ligt min mening inte behöver ändras. På motsvarande sätt bör definitionen i
stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m.m. av kontrollerad familjevård,
dvs. sådan sluten psykiatrisk vård som i anslutning till sjukhuset anordnas i
enskilt hem, kunna stå kvar utan ändring.
De i detta sammanhang föreslagna lagändringarna bör träda i kraft samtidigt
som den av riksdagen redan beslutade lagstiftningen om psykiatrisk tvångs-
vård m.m., dvs. den 1 januari 1992.
36
De i huvudsak redaktionella och terminologiska ändringarna som föreslås i
avsnitt 2 och 5 kan inte antas medföra några kostnader eller något resursbe-
hov. De ändringar som föreslås i avsnitt 3 torde inte heller innebära att några
nya kostnader uppkommer. Som framgått av nämnda avsnitt har frågor om
passtillstånd och andra passärenden med tiden kommit att få en allt mindre
omfattning inom den psykiatriska tvångsvården. Socialstyrelsen och kam-
marrätten i Stockholm kommer dock att som en ny uppgift få ett mindre an-
tal sådana ärenden. En utvärdering av denna uppgifts betydelse för styrelsen
resp, rätten bör ske två år efter ikraftträdandet. Ändringarna som föreslås i
avsnitt 4 erfordrar inte någon resursförstärkning.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering,
2. lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m.m.,
3. lag om ändring i datalagen (1973:289),
4. lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173),
5. lag om ändring i steriliseringslagen (1975:580),
6. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,
7. lag om ändring i högskolelagen (1977:218),
8. lag om ändring i passlagen (1978:302),
9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
10. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
11. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529) samt
12. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Förslagen under 2-11 har upprättats i samråd med andra berörda stats-
råd.
Förslagen frånsett det under 7 gäller lagstiftning som faller inom lagrådets
granskningsområde. Lagförslagen under 1, 3, 4, 10 och 11 är dock av sådan
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådet har
granskat övriga förslag.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta lagförslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
lagt fram.
Prop. 1991/92:59
37
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1965:61) om behörighet att utöva vete-
rinäryrket m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5§
Blir legitimerad veterinär på
grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning av själsverksamheten ur
stånd att nöjaktigt utöva veterinär-
yrket, skall jordbruksverket oför-
dröjligen återkalla hans legitima-
tion, om ej särskilda skäl föranleda
annat.
Blir legitimerad veterinär på
grund av psykisk störning ur stånd
att nöjaktigt utöva veterinäryrket,
skall jordbruksverket ofördröjligen
återkalla hans legitimation, om ej
särskilda skäl föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till antagande att veterinärs legitimation bör
återkallas enligt första stycket, äger jordbruksverket efter samråd med so-
cialstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning i den ut-
sträckning som fordras för att hans förmåga att utöva veterinäryrket skall
kunna bedömas.
Förordnas om läkarundersökning enligt andra stycket, äger jordbruksver-
ket återkalla legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt avgöres. Väg-
rar den som skall undersökas att inställa sig till undersökning, skall polis-
myndighet på verkets begäran lämna erforderlig handräckning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Senaste lydelse 1991:383.
38
Härigenom föreskrivs att 3§ steriliseringslagen (1975:580) skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
3§
Ansöker den som fyllt aderton men icke tjugofem år och som är svensk
medborgare eller bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen lämna
tillstånd därtill
1. om det föreligger beaktansvärd
risk för att arvsanlag som kan med-
föra allvarlig psykisk stöming, svår-
artad kroppslig sjukdom eller svårt
lyte av annat slag överförs till av-
komling (genetisk indikation),
1. om det föreligger beaktansvärd
risk för att arvsanlag som kan med-
föra allvarlig psykisk sjukdom eller
abnormitet, svårartad kroppslig
sjukdom eller svårt lyte av annat slag
överförs till avkomling (genetisk in-
dikation),
2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd av sjukdom, kroppsfel eller
svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk
indikation), eller
3. i samband med ansökan om fastställelse enligt 1 § lagen (1972:119) om
fastställande av könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i övrigt före-
ligger för sådan fastställelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
39
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3§ lagen (1976:600) om offentlig
anställning1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
11 kap.
3§
En arbetstagare som har rätt till
statlig pension men inte har uppnått
den ålder då han får avgå med ål-
derspension, får inte avskedas enligt
1 eller 2 §, om han har begått brottet
eller tjänsteförseelsen under infly-
tande av sådan själslig abnormitet
som avses i 30 kap. 6§ brottsbalken
och han lämpligen kan förflyttas el-
ler annars omplaceras till någon an-
nan anställning som är förenad med
sådan pensionsrätt.
Föreslagen lydelse
En arbetstagare som har rätt till
statlig pension men inte har uppnått
den ålder då han får avgå med ål-
derspension, får inte avskedas enligt
1 eller 2 §, om han har begått brottet
eller tjänsteförseelsen under påver-
kan av sådan allvarlig psykisk stör-
ning som avses i 30 kap. 6§ brotts-
balken och han lämpligen kan för-
flyttas eller annars omplaceras till
någon annan anställning som är för-
enad med sådan pensionsrätt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1991:600.
40
Härigenom föreskrivs att 20, 22, 24, 28, 29 och 34 §§ passlagen (1978:302)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
20 §
Passtillstånd fordras för den som
är intagen på sjukhus enligt lagen
(1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven
i specialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda el-
ler utskriven på försök från sjukhus
som nu har angivits, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukhuset i
den ordning regeringen föreskriver
har gjort anmälan om att pass ej får
utfärdas utan sådant tillstånd,
2. sådana förhållanden föreligger
som avses i 17§ andra stycket lagen
om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall eller 42 § tredje
stycket lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
eller
Passtillstånd fordras för den som
intagits för vård enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångs-
vård eller lagen (1991:1129) om rätts-
psykiatrisk vård, är inskriven i spe-
cialsjukhus enligt 35 § lagen
(1967:940) angående omsorger om
vissa psykiskt utvecklingsstörda el-
ler utskriven på försök från sådant
sjukhus, dock endast om
1. chefsöverläkaren vid sjukvårds-
inrättningen i den ordning rege-
ringen föreskriver har gjort anmälan
om att pass ej får utfärdas utan så-
dant tillstånd,
2. patienten genomgår rättspsykia-
trisk vård med särskild utskrivnings-
prövning eller sådana förhållanden
föreligger som avses i 42 § tredje
stycket lagen angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
eller
3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen
har återkallats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.
22 §2
Fråga om passtillstånd enligt 20 § Frågor om passtillstånd enligt 20 §
prövas, om sökanden är patient som prövas av socialstyrelsen,
avses i 20 § 2, av utskrivningsnämn-
den och i annat fall av chefsöverläka-
ren vid sjukhuset. Denne får dock
hänskjuta ärendet till utskrivnings-
nämnden för avgörande.
Passtillstånd skall vägras, om det med hänsyn till ändamålet med vården
är olämpligt att patienten har pass.
24 §3
Undergår passinnehavare kriminalvård som anges i 19 § och föreligger så-
dant fall att passtillstånd skulle ha vägrats enligt 21 § andra stycket, kan över-
vakningsnämnden besluta att framställning skall göras hos passmyndighet
om att passet skall återkallas.
Bereds passinnehavare sjukvård
som anges i 20 § och är det med hän-
syn till ändamålet med vården
Bereds passinnehavare vård som
anges i 20 § och är det med hänsyn
till ändamålet med vården olämpligt
1 Senaste lydelse 1990:604.
2 Senaste lydelse 1990:604.
3 Senaste lydelse 1990:604.
41
Nuvarande lydelse
olämpligt att han har pass, kan
chefsöverläkare eller nämnd, som
enligt 22 § första stycket har att pröva
fråga om passtillstånd för honom,
besluta att framställning skall göras
hos passmyndighet om att passet
skall återkallas.
Föreslagen lydelse
att han har pass, kan socialstyrelsen
besluta att framställning skall göras
hos passmyndighet om att passet
skall återkallas.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
28 §’
Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna lag förs talan genom be-
svär hos kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos vilken klaganden
skulle ha kunnat anföra besvär över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbal-
ken.
En chefsöverläkares beslut om an-
mälan enligt 20 § 1 får inte överkla-
gas. Andra beslut av en chefsöverlä-
kare enligt denna lag får överklagas
hos utskrivningsnämnden. Utskriv-
ningsnämndens beslut får överklagas
hos psykiatriska nämnden.
När ett beslut överklagas hos ut-
skrivningsnämnden eller psykia-
triska nämnden, skall skrivelsen med
överklagandet tillställas den nämnd
som skall pröva överklagandet. Skri-
velsen skall ha kommit in dit inom tre
veckor från den dag klaganden fick
del av beslutet. Om skrivelsen kom-
mit in för sent, skall nämnden avvisa
den. Skrivelsen skall dock inte avvi-
sas, om förseningen beror på att den
myndighet som har meddelat beslutet
har lämnat klaganden en felaktig un-
derrättelse om hur man överklagar.
Inte heller skall skrivelsen avvisas,
om den har kommit in till den myn-
digheten innan tiden för att överklaga
har gått ut.
En chefsöverläkares beslut om an-
mälan enligt 20 § 1 får inte överkla-
gas. Socialstyrelsens beslut enligt
denna lag får överklagas hos kam-
marrätten.
29 §5
Mot beslut enligt denna lag av kri-
minalvårdsnämnden, hovrätt eller
psykiatriska nämnden får talan ej
föras.
Beslut enligt denna lag av krimi-
nalvårdsnämnden eller hovrätt får
inte överklagas.
34 §6
Vad som i denna lag föreskrivs om
chefsöverläkare gäller även annan
läkare som avses i 2§ andra stycket
lagen (1966:293) om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Vad som i denna lag föreskrivs om
chefsöverläkare gäller även annan
läkare som avses i 39 § eller 40 §
andra stycket lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård eller 23 § la-
4 Senaste lydelse 1990:604.
5 Senaste lydelse 1981:221.
6 Senaste lydelse 1990:604.
42
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. Ärenden hos en utskrivnings-
nämnd eller psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före ikraftträdandet
och ärenden i vilka beslut enligt meddelad fullföljdshänvisning därefter
överklagas hos en sådan nämnd skall efter ikraftträdandet prövas av social-
styrelsen.
43
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1, 2 och 19 §§ sekretesslagen (1980:100)’
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
1§2
Sekretess gäller, om inte annat följer av 2§, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon
honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksam-
het, såsom rättsmedicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kastrering och åtgärder
mot smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som avser särskilda omsorger
om psykiskt utvecklingsstörda och därmed likställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndig-
het som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän
eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en an-
nan sådan myndighet för forskning
eller framställning av statistik eller
för administration på verksamhets-
området, om det inte kan antas att
den enskilde eller någon honom när-
stående lider men om uppgiften
röjs. Vidare får utan hinder av sek-
retessen uppgift lämnas till enskild
enligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination och la-
gen (1988:1473) om undersökning
beträffande HIV-smitta i brottmål.
En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som bedriver
verksamhet som avses i första
stycket får lämna uppgift till en an-
nan sådan myndighet för forskning
eller framställning av statistik eller
för administration på verksamhets-
området, om det inte kan antas att
den enskilde eller någon honom när-
stående lider men om uppgiften
röjs. Vidare får utan hinder av sek-
retessen uppgift lämnas till enskild
enligt vad som föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination, lagen
(1988:1473) om undersökning be-
träffande HIV-smitta i brottmål och
lagen (1991:1129) om rättspsykia-
trisk vård.
2§
Sekretessen enligt 1 § gäller inte
1. beslut av utskrivningsnämnd el-
ler psykiatriska nämnden,
2. annat beslut i ärende enligt lag-
stiftningen om viss psykiatrisk vård,
om beslutet angår frihetsberövande
åtgärd,
3. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472), om beslutet angår fri-
hetsberövande åtgärd och avser an-
nan sjukdom än som anges i 1.3 bila-
gan till nämnda lag,
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1991:426.
1. beslut i ärende enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård el-
ler rättspsykiatrisk vård, om beslutet
angår frihetsberövande åtgärd,
2. beslut enligt smittskyddslagen
(1988:1472), om beslutet angår fri-
hetsberövande åtgärd och avser an-
nan sjukdom än som anges i 1.3 bila-
gan till nämnda lag,
44
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4. anmälan och beslut i ärende om 3. anmälan och beslut i ärende om
ansvar eller behörighet för personal ansvar eller behörighet för personal
inom hälso- och sjukvården. inom hälso- och sjukvården.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
19 §
Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds person-
liga förhållanden som hänför sig till
1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller annat bistånd åt enskild,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om viss psykiatrisk vård eller
om vård av missbrukare utan sam-
tycke inom socialtjänsten,
2. ärende om omhändertagande
eller handräckning enligt lagstift-
ningen om psykiatrisk tvångsvård el-
ler rättspsykiatrisk vård eller om
vård av missbrukare utan samtycke
inom socialtjänsten,
3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,
4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller
5. verksamhet som innefattar handräckning enligt smittskyddslagstift-
ningen eller annat bistånd åt smittskyddsläkare,
om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om besöksförbud för upp-
gift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäl-
ler inte beslut i ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 j anuari 1992. Äldre föreskrifter gäller fortfa-
rande i fråga om beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
samt i fråga om ärenden enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.
45
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård
dels att nuvarande 29 § skall betecknas 30 §,
dels att 28 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 29 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:59
Bilaga 1
Genomgår en patient rättspsykia-
trisk vård som är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om brottet och
övriga omständigheter gör det på-
kallat, ge målsäganden möjlighet att
begära att bli underrättad när beslut
fattas om att patienten får vistas
utanför sjukvårdsinrättningens om-
råde eller att vården skall upphöra.
Önskar målsäganden underrättelse,
skall en sådan ges så snart som möj-
ligt och innan patienten lämnar
vårdinrättningen.
Genomgår en patient rättspsykia-
trisk vård som är förenad med sär-
skild utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om brottet och
övriga omständigheter gör det på-
kallat, ge målsäganden möjlighet att
begära att bli underrättad dels om att
patienten har lämnat sjukvårdsinrätt-
ningen utan tillstånd eller inte har
återvänt dit sedan tiden för ett till-
stånd att vistas utanför inrättningens
område har gått ut eller tillståndet har
återkallats, dels när beslut fattas om
att patienten får vistas utanför sjuk-
vårdsinrättningens område eller att
vården skall upphöra. Önskar måls-
äganden underrättelse, skall en så-
dan ges så snart som möjligt och vid
beslut som anges i denna paragraf in-
nan patienten lämnar vårdinrätt-
ningen.
29 §
Utöver vad som annars följer av
lag eller förordning är chefsöverläka-
ren skyldig att till kriminalvården
lämna ut uppgift om en patient som
efter den rättspsykiatriska vårdens
upphörande skall förpassas till häkte
eller kriminalvårdsanstalt, om upp-
giften behövs inom kriminalvården.
46
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-21
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Könberg beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m., m.fl. lagar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Björn Reu-
terstrand.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet'.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
28 §
I remissprotokollet (s. 24) sägs att skälen för att underrätta en målsägande
om att en patient har rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan vara lika
starka beträffande en målsägande som inte uttryckt önskemål om eller för-
klarat sig inte vilja ha sådan information. Om det i en sådan situation är över-
hängande risk för att patienten kommer att utöva våld mot målsäganden kan
det vara nödvändigt att vårdinrättningen snarast möjligt försöker få kontakt
med målsäganden. Enligt föredragande statsrådets mening kan uppgiftsläm-
nande då ske straffritt med stöd av nödregeln i 24 kap. 4§ brottsbalken.
Med hänsyn till att skyldigheten att lämna uppgift till målsägande som be-
gärt att bli underrättad fått en utförlig reglering i förevarande paragraf finner
lagrådet lämpligast att bestämmelsen får avse även det fallet att underrät-
telse är nödvändig fastän målsäganden inte begärt att bli underrättad. Lagrå-
det föreslår ett andra stycke i 28 § av följande lydelse: ”Om det finns sär-
skilda skäl får underrättelse som avses i första stycket lämnas utan att måls-
äganden begärt att bli underrättad.”
Undantaget från sekretessen enligt 7 kap. 1§ sekretesslagen i fjärde
stycket sista meningen av nämnda paragraf blir därmed tillämpligt på under-
rättelse i det fall som avses i det föreslagna andra stycket.
Övriga remitterade lagförslag lämnas utan erinran.
Prop. 1991/92:59
Bilaga 2
47
Propositionen.............................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 oktober 1991 18
1 Inledning............................................. 18
2 Hänvisningar till 1966 års lag om beredande av sluten psykia-
trisk vård i vissa fall.................................... 20
3 Passlagen ............................................. 22
4 Vissa sekretessfrågor................................... 27
4.1 Uppgiftslämnande mellan hälso- och sjukvården och kri-
minalvården ....................................... 27
4.2 Sekretess för beslut m.m............................ 29
4.3 Underrättelseskyldighet vid rymning m.m............. 31
5 Terminologin för personer med psykiska störningar......... 33
5.1 Bakgrund......................................... 33
5.2 Vissa hänvisningar till brottsbalken................... 34
5.3 Ny terminologi inom lagstiftningen i övrigt............ 35
6 Ikraftträdande......................................... 36
7 Kostnader och resursbehov.............................. 37
8 Upprättade lagförslag................................... 37
9 Hemställan............................................ 37
10 Beslut................................................ 37
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag......................... 38
Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde den 21 ok-
tober 1991........................................ 47
gotab 40063, Stockholm 1991
48