Propositionens huvudsakliga innehåll

Riksdagen har beslutat en genomgripande
reform av den psykiatriska tvångsvården och
behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.
Reformen innebär bl.a. att 1966 års lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
ersätts av två nya lagar. Den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 januari 1992.
I propositionen föreslås följdändringar med
anledning av reformen. De flesta av förslagen är av
endast redaktionell art men det föreslås också vissa
sakliga ändringar i bl.a. passlagen och i
sekretesslagstiftningen. Förslaget beträffande
passlagen innebär bl.a. att socialstyrelsen på
motsvarande sätt som för närvarande
utskrivningsnämnd och chefsöverläkare skall fatta
beslut om passtillstånd m.m. Styrelsens beslut skall
kunna överklagas hos kammarrätten. I
sekretesslagen föreslås ändringar som innebär bl.a.
att förvaltningsdomstols beslut enligt den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård m.m. inte
skall omfattas av sekretess i andra fall än som följer
av de särskilda bestämmelserna om sekretess hos
domstolar. Genom en ändring i lagen om
rättspsykiatrisk vård föreslås vidare att
chefsöverläkaren skall vara skyldig att lämna ut
vissa uppgifter till kriminalvården då en patient
skall förpassas till ett häkte eller en
kriminalvårdsanstalt.
I propositionen föreslås vidare att
chefsöverläkaren i vissa situationer när
målsäganden begärt det skall underrätta
målsäganden om att en patient som genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning har avvikit från eller inte
återkommit till vårdinrättningen. Om det finns
särskilda skäl skall sådan underrättelse få lämnas
utan att målsäganden begärt det. Förslaget medför
ytterligare ändringar i sekretesslagen.
I propositionen tas slutligen också upp
begreppsbildningen rörande personer med
psykiska störningar. Det föreslås att denna inom
lagstiftningen i övrigt bringas i överensstämmelse
med vad som enligt riksdagens beslut skall gälla
inom lagstiftningen om den psykiatriska
tvångsvården och straffrätten och, enligt ett
tidigare förslag som förelagts riksdagen, inom civil-
och processrätten. Det innebär att ''''''''psykisk
störning'''''''' kommer att användas som grundläggande
sjukdomsbegrepp och att detta begrepp kvalificeras
genom tillägget ''''''''allvarlig'''''''' i vissa fall.
Lagändringarna föreslås träda i kraft samtidigt
som lagen om psykiatrisk tvångsvård och de övriga
lagändringarna som riksdagen redan beslutat om,
dvs. den 1 januari 1992.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1944:133)
om kastrering skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Kastrering får, om ej nedan annorlunda
stadgas, företas endast efter tillstånd av
socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för
någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan
ske, har beretts, om han är underårig den som har
vårdnaden om honom, om han är gift hans make
samt om han är intagen på allmän anstalt dennas
läkare och föreståndare.
På den som har fyllt På den som har fyllt
tjugotre år och är i tjugotre år och är i
stånd att lämna giltigt stånd att lämna giltigt
samtycke får kastrering samtycke får kastrering
enligt 1 § andra stycket enligt 1 § andra stycket
företagas utan företagas utan
socialstyrelsens tillstånd, socialstyrelsens tillstånd,
om den läkare som utför om den läkare som utför
ingreppet samt någon annan ingreppet samt någon annan
läkare i den läkare i den
tjänsteställning tjänsteställning
regeringen föreskriver, i regeringen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, med skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för angivande av grunden för
åtgärden på heder och åtgärden på heder och
samvete har förklarat samvete har förklarat
förutsättningarna för förutsättningarna för
densamma föreligga. Vad nu densamma föreligga. Vad nu
sagts skall dock ej gälla sagts skall dock ej gälla
den som är intagen i den som är intagen i
kriminalvårdsanstalt, kriminalvårdsanstalt,
häkte eller hem som avses i häkte eller hem som avses i
lagen (1988:870) om vård av lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall eller missbrukare i vissa fall eller
som är intagen på som är intagen på
sjukhus med stöd av lagen vårdinrättning med
(1966:293) om beredande av stöd av lagen (1991:1128)
sluten psykiatrisk vård i om psykiatrisk
vissa fall. tvångsvård eller lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.
Vid prövning som avses i andra stycket
skall i
tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra
punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1988:1476.

2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m.
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1965:61)
om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Blir legitimerad veterinär Blir legitimerad veterinär
på grund av sinnessjukdom på grund av psykisk
eller annan rubbning av störning ur stånd att
själsverksamheten ur nöjaktigt utöva
stånd att nöjaktigt veterinäryrket, skall
utöva veterinäryrket, jordbruksverket
skall jordbruksverket ofördröjligen
ofördröjligen återkalla hans
återkalla hans legitimation, om ej
legitimation, om ej särskilda skäl
särskilda skäl föranleda annat.
föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till
antagande att
veterinärs legitimation bör återkallas enligt första
stycket, äger jordbruksverket efter samråd med
socialstyrelsen förordna, att han skall undergå
läkarundersökning i den utsträckning som fordras
för att hans förmåga att utöva veterinäryrket skall
kunna bedömas.
Förordnas om läkarundersökning enligt andra
stycket, äger jordbruksverket återkalla
legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt
avgöres. Vägrar den som skall undersökas att
inställa sig till undersökning, skall polismyndighet
på verkets begäran lämna erforderlig
handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1991:383.

3 Förslag till
Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 4 § datalagen
(1973:289)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §2

Tillstånd att inrätta Tillstånd att inrätta
och föra personregister som och föra personregister som
innehåller uppgift om att innehåller uppgift om att
någon misstänks eller någon misstänks eller
har dömts för brott har dömts för brott
eller har avtjänat straff eller har avtjänat straff
eller undergått annan eller undergått annan
påföljd för brott påföljd för brott
eller har varit föremål eller har varit föremål
för tvångsingripande för tvångsingripande
enligt lagen (1990:52) med enligt lagen (1990:52) med
särskilda bestämmelser särskilda bestämmelser
om vård av unga, lagen om vård av unga, lagen
(1988:870) om vård av (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall, missbrukare i vissa fall,
lagen (1966:293) om beredande lagen (1991:1128) om
av sluten psykiatrisk vård psykiatrisk tvångsvård,
i vissa fall, lagen (1967:940) lagen (1991:1129) om
angående omsorger om vissa rättspsykiatrisk vård,
psykiskt utvecklingsstörda lagen (1967:940) angående
eller utlänningslagen omsorger om vissa psykiskt
(1989:529) får endast om utvecklingsstörda eller
synnerliga skäl utlänningslagen (1989:529)
föreligger meddelas annan får endast om synnerliga
än myndighet som enligt lag skäl föreligger meddelas
eller annan författning har annan än myndighet som
att föra förteckning enligt lag eller annan
över sådana uppgifter. författning har att föra
förteckning över
sådana uppgifter.
Tillstånd att inrätta och föra
personregister som
i övrigt innehåller uppgift om någons sjukdom,
hälsotillstånd eller sexualliv eller uppgift om att
någon fått ekonomisk hjälp eller vård inom
socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt
utlänningslagen får endast om särskilda skäl
föreligger meddelas annan än myndighet som enligt
lag eller annan författning har att föra förteckning
över sådana uppgifter.
Tillstånd att inrätta och föra personregister som
innehåller uppgift om någons ras, politiska
uppfattning, religiösa tro eller övertygelse i övrigt
får meddelas endast om särskilda skäl föreligger.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
uppgift om att någon har varit föremål för
tvångsingripande enligt lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
1 Lagen omtryckt 1982:446.
2 Senaste lydelse 1990:65.

4 Förslag till
Lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173)

Härigenom föreskrivs att 6 §
kreditupplysningslagen (1973:1173)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §2

Uppgift om någons politiska eller religiösa
uppfattning, ras eller hudfärg får icke insamlas,
lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.
Uppgift om att någon Uppgift om att någon
misstänks eller har misstänks eller har
dömts för brott eller dömts för brott eller
har avtjänat straff eller har avtjänat straff eller
undergått annan undergått annan
påföljd för brott påföljd för brott
eller har varit föremål eller har varit föremål
för åtgärd enligt för åtgärd enligt
socialtjänstlagen socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1990:52) (1980:620), lagen (1990:52)
med särskilda med särskilda
bestämmelser om vård av bestämmelser om vård av
unga, lagen (1988:870) om unga, lagen (1988:870) om
vård av missbrukare i vissa vård av missbrukare i vissa
fall, lagen (1966:293) om fall, lagen (1991:1128) om
beredande av sluten psykiatrisk tvångsvård,
psykiatrisk vård i vissa lagen (1991:1129) om
fall, lagen (1967:940) rättspsykiatrisk vård,
angående omsorger om vissa lagen (1967:940) angående
psykiskt utvecklingsstörda, omsorger om vissa psykiskt
11--14 §§ polislagen utvecklingsstörda, 11--14
(1984:387), lagen (1976:511) §§ polislagen
om omhändertagande av (1984:387), lagen (1976:511)
berusade personer m.m. eller om omhändertagande av
utlänningslagen (1989:529) berusade personer m.m. eller
får ej utan medgivande av utlänningslagen (1989:529)
datainspektionen insamlas, får ej utan medgivande av
lagras eller vidarebefordras i datainspektionen insamlas,
kreditupplysningsverksamhet. lagras eller vidarebefordras i
Detsamma gäller uppgift om kreditupplysningsverksamhet.
sjukdom, hälsotillstånd Detsamma gäller uppgift om
eller liknande. sjukdom, hälsotillstånd
eller liknande.
Medgivande som avses i andra stycket får
lämnas endast om synnerliga skäl föreligger.
Vad som anges i andra stycket utgör ej hinder
för att uppgift om näringsförbud insamlas, lagras
eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
uppgift om att någon har varit föremål för åtgärd
enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall.
1 Lagen omtryckt 1981:737.
2 Senaste lydelse 1990:58.

5 Förslag till
Lag om ändring i steriliseringslagen (1975:580)

Härigenom föreskrivs att 3 §
steriliseringslagen (1975:580) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Ansöker den som fyllt aderton men icke
tjugofem år och som är svensk medborgare eller
bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen
lämna tillstånd därtill

1. om det föreligger 1. om det föreligger
beaktansvärd risk för beaktansvärd risk för
att arvsanlag som kan att arvsanlag som kan
medföra allvarlig psykisk medföra allvarlig psykisk
sjukdom eller abnormitet, störning, svårartad
svårartad kroppslig sjukdom kroppslig sjukdom eller
eller svårt lyte av annat svårt lyte av annat slag
slag överförs till överförs till avkomling
avkomling (genetisk (genetisk indikation),
indikation),

2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd
av sjukdom, kroppsfel eller svaghet skulle medföra
allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk
indikation), eller

3. i samband med ansökan om fastställelse
enligt 1 § lagen (1972:119) om fastställande av
könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i
övrigt föreligger för sådan fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig
anställning

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
3 §

En arbetstagare som har En arbetstagare som har
rätt till statlig pension rätt till statlig pension
men inte har uppnått den men inte har uppnått den
ålder då han får ålder då han får
avgå med ålderspension, avgå med ålderspension,
får inte avskedas enligt 1 får inte avskedas enligt 1
eller 2 §, om han har eller 2 §, om han har
begått brottet eller begått brottet eller
tjänsteförseelsen under tjänsteförseelsen under
inflytande av sådan påverkan av en allvarlig
själslig abnormitet som psykisk störning och han
avses i 30 kap. 6 § lämpligen kan förflyttas
brottsbalken och han eller annars omplaceras till
lämpligen kan förflyttas någon annan anställning
eller annars omplaceras till som är förenad med
någon annan anställning sådan pensionsrätt.
som är förenad med
sådan pensionsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1991:600.

7 Förslag till
Lag om ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrivs att 10 a § högskolelagen
(1977:218) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 a §1

Regeringen får i fråga om studerande i
högskoleutbildning meddela föreskrifter om hinder
tills vidare att genomgå utbildning inom högskolan
(avskiljande).
Avskiljande skall få Avskiljande skall få
förekomma när en förekomma när en
studerande lider av psykisk studerande lider av psykisk
sjukdom eller psykisk störning, missbrukar
abnormitet, missbrukar alkohol alkohol eller narkotika eller
eller narkotika eller har har gjort sig skyldig till
gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet och det
allvarlig brottslighet och det därför bedöms
därför bedöms föreligga en påtaglig
föreligga en påtaglig risk för att han kan komma
risk för att han kan komma att skada annan person eller
att skada annan person eller värdefull egendom under
värdefull egendom under utbildningen. Ett beslut om
utbildningen. Ett beslut om avskiljande skall kunna
avskiljande skall kunna omprövas efter två
omprövas efter två år.
år.
En för högskolan gemensam nämnd skall
pröva
frågor om avskiljande. Dess ordförande skall vara
lagfaren och erfaren i domarvärv. Nämndens beslut
skall kunna överklagas hos kammarrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1987:201.

8 Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 20, 22, 24, 28, 29 och
34 §§ passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §1

Passtillstånd fordras Passtillstånd fordras
för den som är intagen för den som är intagen
på sjukhus enligt lagen för vård enligt lagen
(1966:293) om beredande av (1991:1128) om psykiatrisk
sluten psykiatrisk vård i tvångsvård eller lagen
vissa fall, inskriven i (1991:1129) om
specialsjukhus enligt 35 § rättspsykiatrisk vård,
lagen (1967:940) angående är inskriven i
omsorger om vissa psykiskt specialsjukhus enligt 35 §
utvecklingsstörda eller lagen (1967:940) angående
utskriven på försök omsorger om vissa psykiskt
från sjukhus som nu har utvecklingsstörda eller
angivits, dock endast om utskriven på försök
från sådant sjukhus,
dock endast om

1. chefsöverläkaren vid 1. chefsöverläkaren vid
sjukhuset i den ordning sjukvårdsinrättningen i
regeringen föreskriver har den ordning regeringen
gjort anmälan om att pass föreskriver har gjort
ej får utfärdas utan anmälan om att pass ej
sådant tillstånd, får utfärdas utan
sådant tillstånd,

2. sådana 2. patienten genomgår
förhållanden rättspsykiatrisk vård
föreligger som avses i 17 med särskild
§ andra stycket lagen om utskrivningsprövning eller
beredande av sluten sådana förhållanden
psykiatrisk vård i vissa föreligger som avses i 42
fall eller 42 § tredje § tredje stycket lagen
stycket lagen angående angående omsorger om vissa
omsorger om vissa psykiskt psykiskt utvecklingsstörda,
utvecklingsstörda, eller eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter
intagningen eller inskrivningen har återkallats på
grund av framställning enligt 24 § andra stycket.

22 §2

Fråga om passtillstånd Frågor om passtillstånd
enligt 20 § prövas, om enligt 20 § prövas av
sökanden är patient som socialstyrelsen.
avses i 20 § 2, av
utskrivningsnämnden och i
annat fall av
chefsöverläkaren vid
sjukhuset. Denne får dock
hänskjuta ärendet till
utskrivningsnämnden för
avgörande.
Passtillstånd skall vägras, om det med
hänsyn
till ändamålet med vården är olämpligt att
patienten har pass.

24 §3

Undergår passinnehavare kriminalvård som
anges i 19 § och föreligger sådant fall att
passtillstånd skulle ha vägrats enligt 21 § andra
stycket, kan övervakningsnämnden besluta att
framställning skall göras hos passmyndighet om att
passet skall återkallas.
Bereds passinnehavare Bereds passinnehavare vård
sjukvård som anges i 20 som anges i 20 § och är
§ och är det med det med hänsyn till
hänsyn till ändamålet ändamålet med vården
med vården olämpligt att olämpligt att han har pass,
han har pass, kan kan socialstyrelsen besluta
chefsöverläkare eller att framställning skall
nämnd, som enligt 22 § göras hos passmyndighet om
första stycket har att att passet skall
pröva fråga om återkallas.
passtillstånd för honom,
besluta att framställning
skall göras hos
passmyndighet om att passet
skall återkallas.
28 §4

Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna
lag förs talan genom besvär hos
kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos
vilken klaganden skulle ha kunnat anföra besvär
över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
En chefsöverläkares En chefsöverläkares
beslut om anmälan enligt 20 beslut om anmälan enligt 20
§ 1 får inte § 1 får inte
överklagas. Andra beslut av överklagas.
en chefsöverläkare Socialstyrelsens beslut enligt
enligt denna lag får denna lag får överklagas
överklagas hos hos kammarrätten.
utskrivningsnämnden.
Utskrivningsnämndens beslut
får överklagas hos
psykiatriska nämnden.
När ett beslut
överklagas hos
utskrivningsnämnden eller
psykiatriska nämnden, skall
skrivelsen med
överklagandet
tillställas den nämnd
som skall pröva
överklagandet. Skrivelsen
skall ha kommit in dit inom
tre veckor från den dag
klaganden fick del av
beslutet. Om skrivelsen kommit
in för sent, skall
nämnden avvisa den.
Skrivelsen skall dock inte
avvisas, om förseningen
beror på att den myndighet
som har meddelat beslutet har
lämnat klaganden en
felaktig underrättelse om
hur man överklagar. Inte
heller skall skrivelsen
avvisas, om den har kommit in
till den myndigheten innan
tiden för att överklaga
har gått ut.

29 §5

Mot beslut enligt denna lag av Beslut enligt denna lag av
kriminalvårdsnämnden, kriminalvårdsnämnden
hovrätt eller psykiatriska eller hovrätt får inte
nämnden får talan ej överklagas.
föras.

34 §6

Vad som i denna lag Vad som i denna lag
föreskrivs om föreskrivs om
chefsöverläkare chefsöverläkare
gäller även annan gäller även annan
läkare som avses i 2 § läkare som avses i 39 §
andra stycket lagen (1966:293) eller 40 § andra stycket
om beredande av sluten lagen (1991:1128) om
psykiatrisk vård i vissa psykiatrisk tvångsvård
fall. eller 23 § lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Ärenden hos en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före
ikraftträdandet och ärenden i vilka beslut enligt
äldre bestämmelser därefter överklagas hos en
sådan nämnd skall efter ikraftträdandet prövas av
socialstyrelsen.
1 Senaste lydelse 1990:604.
2 Senaste lydelse 1990:604.
3 Senaste lydelse 1990:604.
4 Senaste lydelse 1990:604.
5 Senaste lydelse 1981:221.
6 Senaste lydelse 1990:604.

9 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1, 2 och 19 §§
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.
1 §2

Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §,
inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom rättsmedicinsk och
rättspsykiatrisk undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet, abort,
sterilisering, kastrering och åtgärder mot
smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda och därmed likställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i
sådan verksamhet hos myndighet som innefattar
omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över
allmän eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst sjuttio år.
En landstingskommunal eller En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som kommunal myndighet som
bedriver verksamhet som avses bedriver verksamhet som avses
i första stycket får i första stycket får
lämna uppgift till en annan lämna uppgift till en annan
sådan myndighet för sådan myndighet för
forskning eller forskning eller
framställning av statistik framställning av statistik
eller för administration eller för administration
på verksamhetsområdet, på verksamhetsområdet,
om det inte kan antas att den om det inte kan antas att den
enskilde eller någon honom enskilde eller någon honom
närstående lider men om närstående lider men om
uppgiften röjs. Vidare uppgiften röjs. Vidare
får utan hinder av får utan hinder av
sekretessen uppgift lämnas sekretessen uppgift lämnas
till enskild enligt vad som till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination (1984:1140) om insemination,
och lagen (1988:1473) om lagen (1988:1473) om
undersökning beträffande undersökning beträffande
HIV-smitta i brottmål. HIV-smitta i brottmål och
lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.

2 §

Sekretessen enligt 1 § gäller inte

1. beslut av 1. beslut i ärende enligt
utskrivningsnämnd eller lagstiftningen om psykiatrisk
psykiatriska nämnden, tvångsvård eller
rättspsykiatrisk vård,
2. annat beslut i ärende om beslutet angår
enligt lagstiftningen om viss frihetsberövande
psykiatrisk vård, om åtgärd,
beslutet angår
frihetsberövande
åtgärd,

3. beslut enligt 2. beslut enligt
smittskyddslagen (1988:1472), smittskyddslagen (1988:1472),
om beslutet angår om beslutet angår
frihetsberövande frihetsberövande
åtgärd och avser annan åtgärd och avser annan
sjukdom än som anges i 1.3 sjukdom än som anges i 1.3
bilagan till nämnda lag, bilagan till nämnda lag,

4. anmälan och beslut i 3. anmälan och beslut i
ärende om ansvar eller ärende om ansvar eller
behörighet för personal behörighet för personal
inom hälso- och inom hälso- och
sjukvården. sjukvården.

19 §

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan
uppgift om enskilds personliga förhållanden som
hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller
annat bistånd åt enskild,

2. ärende om 2. ärende om
omhändertagande eller omhändertagande eller
handräckning enligt handräckning enligt
lagstiftningen om viss lagstiftningen om psykiatrisk
psykiatrisk vård eller om tvångsvård eller
vård av missbrukare utan rättspsykiatrisk vård
samtycke inom eller om vård av
socialtjänsten, missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen
om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller
vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
eller

5. verksamhet som innefattar handräckning
enligt smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd
åt smittskyddsläkare,

om det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688)
om besöksförbud för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i
ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden samt i fråga om ärenden enligt
lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1991:426.

10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1988:870)
om vård av missbrukare i vissa fall skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Tvångsvård skall beslutas, om någon till följd av
ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller
flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att
komma ifrån sitt missbruk och vårdbehovet inte
kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (1980:620)
eller på något annat sätt och han till följd av
missbruket

1. utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för
allvarlig fara,

2. löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv,
eller

3. kan befaras komma att allvarligt skada sig
själv eller någon närstående.
Om någon för kortare tid Om någon för kortare tid
ges vård med stöd av ges vård med stöd av
lagen (1966:293) om beredande lagen (1991:1128) om
av sluten psykiatrisk vård psykiatrisk tvångsvård,
i vissa fall, hindrar detta hindrar detta inte ett beslut
inte ett beslut om om tvångsvård enligt
tvångsvård enligt denna denna lag.
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

11 Förslag till
Lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 3 §
utlänningslagen (1989:529) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.
3 §1

Regeringen får meddela Regeringen får meddela
föreskrifter om föreskrifter om
hemsändande av hemsändande av
utlänningar, som inte är utlänningar, som inte är
flyktingar och som har tagits flyktingar och som har tagits
om hand enligt lagen (1990:52) om hand enligt lagen (1990:52)
med särskilda med särskilda
bestämmelser om vård av bestämmelser om vård av
unga, lagen (1966:293) om unga, lagen (1991:1128) om
beredande av sluten psykiatrisk tvångsvård,
psykiatrisk vård i vissa lagen (1991:1129) om
fall eller 35 § lagen rättspsykiatrisk vård
(1967:940) angående eller 35 § lagen (1967:940)
omsorger om vissa psykiskt angående omsorger om vissa
utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda
jämförd med 6 § lagen jämförd med 6 § lagen
(1985:569) om införande av (1985:569) om införande av
lagen (1985:568) om lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om särskilda omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda psykiskt utvecklingsstörda
m.fl. m.fl.
Efter avtal med annat land om behandling
av
fripassagerare får regeringen föreskriva avvikelser
från bestämmelserna i denna lag samt meddela de
föreskrifter i övrigt som behövs för tillämpning av
avtalet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1990:69.

12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

dels att nuvarande 29 § skall betecknas
30 §,

dels att 28 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 29 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Genomgår en patient Genomgår en patient
rättspsykiatrisk vård rättspsykiatrisk vård
som är förenad med som är förenad med
särskild särskild
utskrivningsprövning skall utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om chefsöverläkaren, om
brottet och övriga brottet och övriga
omständigheter gör det omständigheter gör det
påkallat, ge påkallat, ge
målsäganden möjlighet målsäganden möjlighet
att begära att bli att begära att bli
underrättad när beslut underrättad dels om att
fattas om att patienten får patienten har lämnat
vistas utanför sjukvårdsinrättningen
sjukvårdsinrättningens utan tillstånd eller inte
område eller att vården har återvänt dit sedan
skall upphöra. Önskar tiden för ett tillstånd
målsäganden att vistas utanför
underrättelse, skall en inrättningens område har
sådan ges så snart som gått ut eller
möjligt och innan patienten tillståndet har
lämnar återkallats, dels när
vårdinrättningen. beslut fattas om att patienten
får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens
område eller att vården
skall upphöra. Önskar
målsäganden
underrättelse, skall en
sådan ges så snart som
möjligt och vid beslut som
anges i denna paragraf innan
patienten lämnar
vårdinrättningen.

Om det finns särskilda
skäl får
underrättelse som avses i
första stycket lämnas
utan att målsäganden
begärt att bli
underrättad.

29 §

Utöver vad som annars
följer av lag eller
förordning är
chefsöverläkaren skyldig
att till kriminalvården
lämna ut uppgift om en
patient som efter den
rättspsykiatriska
vårdens upphörande skall
förpassas till häkte
eller kriminalvårdsanstalt,
om uppgiften behövs inom
kriminalvården.

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 31 oktober 1991

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande,
och statsråden B. Westerberg, Friggebo,
Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,
Björck, Davidsson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg och Ask

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om följdlagstiftning med anledning
av den nya lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård, m.m.
1 Inledning

Riksdagen beslutade den 30 maj 1991 om
genomgripande förändringar av den psykiatriska
tvångsvården m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13,
rskr.329 resp. JuU34, rskr. 330). Reformen
innefattar en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård och ändringar i brottsbalkens
påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare
liksom en ny lagreglering för det medicinska
utredningsförfarandet vid straffrättsliga åtgärder
mot sådana lagöverträdare. Den nya lagstiftningen
träder i kraft den 1 januari 1992.
Riksdagens ställningstaganden innebär bl.a. att
lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ersätts av två
nya lagar, dels lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård, dels lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård. Den nya
vårdlagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn
på psykiska sjukdomar och därmed jämställd
psykisk abnormitet. För att markera detta används
det nya samlingsbegreppet ''''''''allvarlig psykisk
störning''''''''. Den nya lagstiftningen innebär vidare att
organisationen med utskrivningsnämnder och
psykiatriska nämnden skall upphöra. Dessa
förändringar samt det förhållandet att LSPV ersätts
med två nya lagar medför att redaktionella och
andra ändringar bör göras i flera lagar. En del av
dessa ändringar har riksdagen redan behandlat
(SFS 1991:1130--1135). Som angavs i prop.
1990/91:58 finns det emellertid även i annan
lagstiftning en rad bestämmelser som knyter an till
reglerna om psykiatrisk tvångsvård vilka avsikten
var att återkomma till i ett senare sammanhang. Jag
lägger nu fram förslag till dessa följdändringar.
Även den straffrättsliga särregleringen för
psykiskt störda lagöverträdare har anpassats till
nutida terminologi inom psykiatrin. Också denna
förändring och den nya regleringen av bl.a. det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet medför
behov av ett flertal lagändringar. Riksdagen har i
denna del redan fattat beslut om lagen (1991:1137)
om rättspsykiatrisk undersökning och om ändringar
i brottsbalken m.fl. lagar (SFS 1991:1138--1147).
Ytterligare några följdändringar i lagar där det
finns hänvisningar till brottsbalken bör dock ske.
Jag lägger nu fram förslag även i denna fråga.
Som jag redan nämnt har terminologin inom
den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen och
inom strafflagstiftningen anpassats till nutida
terminologi inom psykiatrin. Ett förslag till
motsvarande förändring inom civilrätten och
processrätten har nyligen förelagts riksdagen
(prop. 1990/91:194). Förslaget innebär att
begreppsbildningen inom civilrätten och
processrätten rörande personer med psykiska
störningar bringas i överensstämmelse med vad
som skall gälla inom lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård och strafflagstiftningen. Också inom
dessa rättsområden kommer således ''''''''psykisk
störning'''''''' att användas som grundläggande
sjukdomsbegrepp. Detta begrepp kvalificeras
genom bestämningen ''''''''allvarlig'''''''' i vissa fall. Även
dessa lagändringar föreslås träda i kraft den 1
januari 1992.
I detta ärende tar jag upp frågan om
begreppsbildningen i lagstiftningen i övrigt rörande
personer med psykiska störningar.
I den av riksdagen antagna lagen om
rättspsykiatrisk vård finns en bestämmelse som
innebär att chefsöverläkaren i vissa situationer skall
underrätta målsäganden innan en patient lämnar
vårdinrättningen (28 §). Under
riksdagsbehandlingen uttalade sig såväl social- som
justitieutskottet för att regeringen bör överväga en
skyldighet för chefsöverläkaren att underrätta
målsäganden även i samband med att en patient
rymmer. Sådana överväganden borde enligt
socialutskottets mening lämpligen göras i samband
med den översyn av sekretesslagen som skulle äga
rum (1990/91:SoU13 s. 70). Riksdagen gav
regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Jag
lägger nu fram ett förslag till reglering av denna
underrättelseskyldighet.
Lagrådet

Regeringen beslutade den 10 oktober 1991 att
inhämta lagrådets yttrande över lagförslag som
upprättats inom socialdepartementet. De förslag
som remitterats till lagrådet bör fogas till
protokollet i detta ärende, bilaga 1.
Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till
protokollet som bilaga 2, i allt väsentligt
godtagit förslagen. Med anledning av ett
påpekande från lagrådet har i förhållande till
lagrådsremissen ett nytt andra stycke tillförts 28 § i
förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Dessutom har smärre
redaktionella ändringar gjorts i förslaget till lag om
ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning
och förslaget till lag om ändring i passlagen
(1978:302).

2 Hänvisningar till 1966 års lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Mitt förslag: Med anledning av den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård, m.m.
görs följdändringar av huvudsakligen redaktionell
art i bl.a. datalagen, kreditupplysningslagen och
utlänningslagen. Ändringarna innebär att
hänvisningar till lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall ersätts med hänvisningar
till de nya lagarna på området.

Skälen för mitt förslag: Lagen
(1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall (LSPV) skall enligt riksdagens beslut
upphöra att gälla vid utgången av år 1991 (prop.
1990/91:58, SoU13, rskr. 329). De två nya lagarna
på området -- lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård resp. lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård -- bygger på en delvis ändrad
syn på psykiska sjukdomar och därmed jämställd
psykisk abnormitet med bl.a. en annan
terminologi. Denna förändring samt det
förhållandet att LSPV ersätts med två nya lagar
innebär att redaktionella ändringar bör göras i flera
lagar. Hänvisningar till eller omnämnanden av
LSPV i andra lagar bör, i de fall det inte finns någon
anledning att ändra bestämmelsernas innebörd i
sak, ersättas med hänvisningar till de nya lagarna.
Sådana hänvisningar finns i datalagen (1973:289),
kreditupplysningslagen (1973:1173), lagen
(1944:133) om kastrering (kastreringslagen),
passlagen (1978:302), lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall (LVM) samt i
utlänningslagen (1989:529).
Datalagen och kreditupplysningslagen

I 4 § datalagen finns en bestämmelse som
innebär att tillstånd att inrätta och föra
personregister som innehåller uppgift om att någon
varit föremål för tvångsingripande enligt LSPV
endast om synnerliga skäl föreligger får meddelas
annan än myndighet som enligt lag eller annan
författning har att föra förteckning över sådana
uppgifter. Enligt 6 § kreditupplysningslagen får
motsvarande uppgift inte heller utan medgivande
av datainspektionen insamlas, lagras eller
vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet.
De integritetshänsyn som motiverar de nämnda
bestämmelserna gör sig gällande med samma styrka
när det gäller uppgift om vård enligt någon av de två
nya lagarna. Hänvisningarna till LSPV bör därför
ersättas med hänvisningar till lagarna om
psykiatrisk tvångsvård resp. om rättspsykiatrisk
vård. Äldre föreskrifter om uppgift om att någon
har varit föremål för åtgärder enligt LSPV bör
alltjämt gälla.
Kastreringslagen

I 4 § kastreringslagen finns bestämmelser bl.a.
om när kastrering får ske utan socialstyrelsens
tillstånd. Dessa bestämmelser gäller dock inte bl.a.
den som är intagen på sjukhus med stöd av LSPV.
På senare tid har behovet och utformningen av
kasteringslagen kommit att sättas i fråga. Inom
regeringskansliet pågår för närvarande en översyn
av lagen på grundval av ett förslag från
socialstyrelsen.
Utan att föregripa detta beredningsarbete kan
det konstateras att kastreringslagen inte är helt i
samklang med nutida värderingar och språkbruk. I
avvaktan på resultatet av översynen föreslår jag
inte annan ändring än att hänvisningen till LSPV
även i denna lag ersätts med hänvisningar till de nya
lagarna på området. Jag kommer senare (avsnitt
5.3) även att ta upp en fråga om terminologin i
kastreringslagen beträffande personer med
psykiska störningar.
Utlänningslagen

Enligt 29 § andra stycket lagen om psykiatrisk
tvångsvård resp. 17 § andra stycket lagen om
rättspsykiatrisk vård skall vården av en patient som
är utlänning upphöra vid verkställighet av ett beslut
om hemsändande som har meddelats med stöd av
12 kap. 3 § utlänningslagen. I sistnämnda lagrum
hänvisas för närvarande till LSPV. Hänvisning bör
i stället göras till de två nya lagarna (jfr prop.
1990/91:58 s. 270 och 485 ff.).
LVM

Ett beslut om tvångsvård enligt LVM hindras
inte av att någon för kortare tid ges vård med stöd
av LSPV (4 § andra stycket LVM). Bakgrunden till
bestämmelsen, som infördes år 1984 (prop.
1983/84:174, SoU33, rskr. 377), är att vård med
stöd av LVM inte får beslutas om vårdbehovet kan
tillgodoses på något annat sätt. Genom
bestämmelsen klargörs att vård enligt LVM kan
beslutas även om LSPV tillämpas samtidigt under
en begränsad tid, exempelvis om missbrukaren
drabbas av en alkoholpsykos som i ett
inledningsskede kräver sluten psykiatrisk vård.
Med kortare tid avses i detta sammanhang upp till
en vecka eller undantagsvis något längre (prop.
1983/84:174 s. 29).
I förarbetena till den nu gällande LVM framhöll
föredragande statsrådet att bestämmelsens
utformning fick övervägas på nytt i anslutning till
reformeringen av den psykiatriska
tvångsvårdslagstiftningen (prop. 1987/88:147).
Frågan om gränsdragningen mellan LVM och
LSPV togs också upp i prop. 1990/91:58 (avsnitt
3.1.2). Det föredragande statsrådet anförde att den
nu aktuella bestämmelsen i LVM lämpligen borde
kvarstå med oförändrat innehåll, som dock fick
jämkas i formellt hänseende, även sedan LSPV
ersatts med ny lagstiftning. Något vägande skäl att
göra en annan bedömning än den som nyss
redovisats har inte framkommit. På motsvarande
sätt som hittills bör en kortare tids vård med stöd
av lagen om psykiatrisk tvångsvård inte hindra vård
enligt LVM. Däremot bör den som vårdas med stöd
av lagen om rättspsykiatrisk vård inte kunna bli
föremål för tvångsvård enligt LVM. Det vårdbehov
beträffande missbruk som kan finnas får tillgodoses
inom ramen för den rättspsykiatriska vården.
Övrigt

Hänvisningar till LSPV återfinns även i
passlagen. Till denna lag återkommer jag i nästa
avsnitt.
3 Passlagen

Mitt förslag: Reglerna om passtillstånd
m.m. för personer som ges psykiatrisk tvångsvård
ändras i den omfattning som är direkt nödvändig på
grund av den nya lagstiftningen om sådan
tvångsvård.
Passtillstånd skall fordras för den som vårdas
enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård eller lagen
om rättspsykiatrisk vård under förutsättning att
chefsöverläkaren har gjort anmälan om att
passtillstånd behövs eller att patienten genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning.
Frågor om passtillstånd skall prövas av
socialstyrelsen. Styrelsens beslut skall få överklagas
hos kammarrätt.

Bakgrunden till mitt förslag: De
grundläggande reglerna om pass för svenska
medborgare finns i passlagen (1978:302). Varje
svensk medborgare har i princip rätt att på ansökan
få vanligt pass. Ansökan görs hos passmyndighet,
dvs. inom riket hos polismyndighet. Om sökanden
inte ger in fotografier eller om vissa andra formella
krav på passansökan inte uppfylls skall denna
avslås. I övrigt får en passansökan avslås endast
under speciella förhållanden som att sökanden t.ex.
är anhållen, har reseförbud eller är efterlyst (se 7 §
passlagen). Pass får inte heller utfärdas om en
sökande undantagsvis måste ha särskilt tillstånd till
pass men inte har fått sådant tillstånd. I ett
passtillstånd kan också föreskrivas att passet får
utfärdas endast med begränsad giltighet.
Passtillstånd krävs enligt nu gällande passlag
endast för vissa för brott dömda personer samt för
den som är intagen på sjukhus eller utskriven på
försök från sjukhuset enligt LSPV eller är inskriven
i specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967:940)
angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda (äldre omsorgslagen) eller
utskriven på försök från sådant sjukhus.
För att passtillstånd skall krävas för den som
vårdas med stöd av LSPV resp. äldre omsorgslagen
skall dessutom någon av följande förutsättningar
vara uppfylld:

1. chefsöverläkaren vid sjukhuset har gjort
anmälan om att pass inte får utfärdas utan
passtillstånd,

2. sådana förhållanden föreligger som avses i
17 § andra stycket LSPV, dvs. patienten har intagits
på grund av domstols förordnande eller under
inflytande av psykisk sjukdom begått brott mot
annans personliga säkerhet, för vilket åtal inte
väckts, eller varit intagen i kriminalvårdsanstalt för
undergående av påföljd för brott och under tiden
för anstaltsvården eller i samband med att denna
upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med
stöd av LSPV och inte skall återföras till anstalten,

3. sådana förhållanden föreligger som avses i
42 § tredje stycket äldre omsorgslagen, dvs.
patienten har av domstol överlämnats till vård i
specialsjukhus eller i annat fall beretts vård i
specialsjukhus oberoende av samtycke och under
inflytande av psykisk utvecklingsstörning begått
brott mot annans personliga säkerhet, för vilket
åtal inte väckts, eller varit intagen i
kriminalvårdsanstalt för undergående av påföljd
för brott och under tiden för anstaltsvården eller i
samband med att denna upphört inskrivits i
specialsjukhus oberoende av samtycke och inte
skall återföras till anstalten,

4. för patienten tidigare utfärdat pass efter
intagningen eller inskrivningen har återkallats på
grund av framställning av chefsöverläkaren eller
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden om
att det med hänsyn till ändamålet med vården är
olämpligt att patienten har pass.
Inom kriminalvården skall passtillstånd vägras
om det skäligen kan antas att den dömde skulle
ägna sig åt brottslig verksamhet i samband med en
utlandsresa, att han genom att resa utomlands
skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av
den ådömda påföljden eller att resan annars skulle
motverka hans anpassning i samhället. Frågor om
passtillstånd prövas av styresmannen vid anstalten
eller av frivårdsmyndigheten. Styresmannen eller
frivårdsmyndigheten får alltid och skall i vissa
situationer hänskjuta ärendet till
övervakningsnämnden. Övervakningsnämndens
beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden
eller, i vissa fall, hovrätt. Kriminalvårdsnämndens
eller hovrättens beslut får inte överklagas.
För den som är intagen på sjukhus enligt LSPV,
inskriven i specialsjukhus enligt den äldre
omsorgslagen eller utskriven på försök från sådant
sjukhus skall passtillstånd vägras om det med
hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att
patienten har pass. För de personer som här avses
prövas frågor om passtillstånd av chefsöverläkaren
vid sjukhuset eller, när det gäller de kategorier
patienter som jag tidigare redovisat under
punkterna 2 och 3, av utskrivningsnämnden.
Chefsöverläkaren får hänskjuta ärendet till
utskrivningsnämnden för avgörande. En
chefsöverläkares beslut om anmälan att pass inte
får utfärdas utan passtillstånd får inte överklagas.
Andra beslut enligt passlagen av en
chefsöverläkare får överklagas hos
utskrivningsnämnden. En sådan nämnds beslut får
överklagas hos psykiatriska nämnden. I passlagen
finns vissa regler om överklagandet.
En chefsöverläkare eller en nämnd som har att
pröva frågor om passtillstånd får vidare besluta att
framställning skall göras hos passmyndighet om att
passet skall återkallas om det med hänsyn till
ändamålet med vården är olämpligt att en patient
som måste ha passtillstånd har pass. I en sådan
framställning får begäras att passet skall återkallas
endast provisoriskt på sex månader eller kortare
tid. I stället för återkallelse får begäras begränsning
av passets giltighet.
Om en passmyndighet får kännedom om att pass
utfärdats i strid mot bestämmelserna om
passtillstånd, skall passmyndigheten omedelbart
göra anmälan till övervakningsnämnd,
chefsöverläkare eller utskrivningsnämnd, om
passinnehavaren alltjämt undergår kriminalvård
eller bereds sjukvård enligt LSPV resp. i
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
I en av den dåvarande regeringen den 11 juli
1991 beslutad lagrådsremiss om ändringar i
brottsbalken m.m. (villkorlig frigivning) har
föreslagits nya regler om villkorlig frigivning med
ikraftträdande den 1 januari 1993. Lagrådet har
den 27 september 1991 yttrat sig över remissen. Om
förslaget genomförs föranleder det ändringar i bl.a.
passlagen. Jag har dock i detta sammanhang inte
funnit anledning att särskilt beakta förslaget i den
nämnda lagrådsremissen.
Skälen för mitt förslag: Organisationen
med utskrivningsnämnder och psykiatriska
nämnden skall upphöra vid utgången av år 1991.
Rättslig prövning av frågor om psykiatrisk
tvångsvård skall göras av de allmänna
förvaltningsdomstolarna med länsrätterna som
första instans. Dessa domstolar skall också ta över
utskrivningsnämndernas och psykiatriska
nämndens uppgifter att besluta i vissa fall om vård
på vårdhem eller specialsjukhus enligt
övergångsregleringen till den nya omsorgslagen. I
prop. 1990/91:58 (s. 187) anförde föredraganden att
utskrivningsnämndernas och psykiatriska
nämndens befattning med frågor om passtillstånd
och om återkallelse av pass inte bör gå över till
domstol. Vidare uttalades att i den mån den
prövning som här avses behöver ges en
motsvarighet efter nämndernas upphörande bör
uppgiften ligga på socialstyrelsen.
De förändringar som lagen om psykiatrisk
tvångsvård resp. lagen om rättspsykiatrisk vård
innebär jämfört med LSPV, gör det nödvändigt att
för det första ta ställning till vilka patienter som
skall omfattas av de särskilda reglerna om
passtillstånd. Ändringarna innebär för det andra att
utskrivningsnämndernas och psykiatriska
nämndens uppgifter på området måste ses över
och, i den utsträckning uppgifterna behöver vara
kvar, gå över till annan myndighet. Slutligen måste
vissa ändringar av främst redaktionell art göras i
passlagen.
När det gäller frågan om vilka patienter som
skall omfattas av de särskilda reglerna om
passtillstånd kan jag konstatera att det redan i
samband med passlagens tillkomst diskuterades i
vad mån sådana regler var befogade för personer
med psykiska avvikelser (prop. 1977/78:156, JuU
39, rskr. 316). En utgångspunkt var därvid att en
passvägran i sak innebär ett förbud mot att lämna
landet och därför framstår som en begränsning av
den rätt att lämna riket som tillförsäkras varje
medborgare enligt 2 kap. 8 § regeringsformen
(RF). Begränsningar i en sådan rättighet får enligt 2
kap. 12 § RF göras endast för att tillgodose ändamål
som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och
får bl.a. aldrig gå utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som har föranlett
begränsningen. Det har å andra sidan inte ansetts
lämpligt att helt undanröja vårdmyndigheternas
möjlighet till inflytande i passfrågor i vissa mera
speciella situationer såsom då en patient kan
misstänkas vilja avvika från sjukhuset och bege sig
utomlands i samband därmed eller då en
utlandsresa för en försöksutskriven patient skulle
kunna innebära fara för honom själv eller annan.
För egen del vill jag tillägga att den kraftiga
minskningen av antalet inneliggande LSPV-
patienter och de allt kortare vårdtiderna (se prop.
1990/91:58 s. 72 resp. s. 183) kan antas ha medfört
att de särskilda reglerna om passtillstånd för dessa
patienter med tiden kommit att få en allt mindre
betydelse. Denna bedömning bekräftas av att
rikspolisstyrelsen (RPS), enligt vad jag inhämtat
under hand, hittills i år registrerat endast en
anmälan om att passtillstånd krävs för en LSPV-
patient. Utskrivningsnämnderna har enligt en
uppgift från psykiatriska nämnden under senare år
haft att pröva ett 50-tal passärenden per år.
Den avvägning mellan delvis motstående
intressen som gjorts i passlagen synes inte ha vållat
några större olägenheter vare sig för de patienter
som berörs eller de myndigheter som har att
tillämpa reglerna. Passtillståndsreglerna har inte
heller orsakat några praktiska
tillämpningsproblem. Med beaktande härav
föreslår jag att ändringarna i detta hänseende
begränsas till vad som är nödvändigt till följd av den
nya lagstiftningen på vårdområdet.
Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört
föreslår jag följande reglering. För det första bör
det, i likhet med vad som nu gäller för den som
vårdas med stöd av LSPV, krävas passtillstånd för
patienter som vårdas med stöd av lagen om
psykiatrisk tvångsvård eller lagen om
rättspsykiatrisk vård, om chefsöverläkaren gjort
anmälan om att sådant tillstånd behövs. Eftersom
antalet inneliggande patienter och vårdtiderna,
som jag redan nämnt, under senare år kraftigt
minskat (år 1988 vårdades ca 59 % av de under året
utskrivna LSPV-patienterna under högst en
månad) torde dock chefsöverläkaren mera sällan
ha anledning att göra sådan anmälan.
När det gäller de patienter som avses i
nuvarande 20 § 2 passlagen, för vilka prövning av
passtillstånd är obligatorisk, finns inte någon direkt
motsvarighet i de två nya vårdlagarna. Som jag
tidigare redovisat tar den nämnda bestämmelsen i
passlagen sikte på patienter som har beretts vård på
grund av domstols förordnande eller som under
inflytande av psykisk sjukdom har begått brott mot
annans personliga säkerhet för vilket åtal inte
väckts. Bestämmelsen tar också sikte på patienter
som har varit intagna i kriminalvårdsanstalt för
verkställighet av påföljd för brott och under tiden
för anstaltsvården eller i samband med att denna
upphört har intagits enligt LSPV och inte skall föras
åter till anstalten. Dessutom omfattar
bestämmelsen motsvarande grupper av patienter
med psykisk utvecklingsstörning. Såvitt gäller
LSPV motsvaras patientkategorierna närmast av de
patienter som avses i lagen om rättspsykiatrisk
vård, dvs. sådan patient som efter beslut av domstol
skall ges rättspsykiatrisk vård, sådan som är
anhållen, häktad eller intagen på en enhet för
rättspsykiatrisk undersökning eller sådan som är
intagen i eller skall förpassas till
kriminalvårdsanstalt. Vissa skillnader mellan de två
grupperna finns dock. Det är enligt min mening inte
nödvändigt att låta samtliga patienter som avses i
lagen om rättspsykiatrisk vård omfattas av regler
om obligatoriskt passtillstånd. För den som är
anhållen eller häktad gäller för övrigt enligt 7 §
passlagen att passansökan skall avslås oavsett om
några regler om passtillstånd är tillämpliga eller
inte. För patienter som är intagna i
kriminalvårdsanstalt finns andra regler enligt vilka
passtillstånd kan krävas. Dessutom kan
chefsöverläkaren anmäla att passtillstånd krävs
enligt vad jag nyss anfört även för dessa patienter.
Endast den patientgrupp där det typiskt sett kan
antas finnas ett särskilt starkt intresse för
vårdmyndigheterna att ha inflytande över
passfrågan bör omfattas av sådana regler som jag
nyss nämnde. De patienter för vilka ett sådant
antagande kan göras måste enligt min mening vara
de som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 §
brottsbalken överlämnats till rättspsykiatrisk vård
med särskild utskrivningsprövning. För sådana
patienter bör således pass aldrig få utfärdas utan
passtillstånd. Beträffande de patienter som efter
beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård
utan särskild utskrivningsprövning bör samma
regler gälla som för de patienter som vårdas med
stöd av lagen om psykiatrisk tvångsvård, dvs.
passtillstånd fordras endast om chefsöverläkaren
gjort anmälan härom eller om tidigare utfärdat pass
har återkallats.
När det slutligen gäller patienter enligt LSPV
som fått sitt pass återkallat efter framställning
enligt 24 § andra stycket passlagen finns det inte
tillräcklig anledning att ändra reglerna i sakligt
hänseende.
Beträffande frågan om passtillstånd för psykiskt
utvecklingsstörda gör jag följande bedömning. I
propositionen med förslag till passlag anförde det
föredragande statsrådet att han för egen del ansåg
det uppenbart att frågan om särskilda regler för den
som är omhändertagen enligt omsorgslagen har
mycket liten praktisk betydelse (prop. 1977/78:156
s. 27). Främst med hänsyn till att en psykiskt
utvecklingsstörd som har gjort sig skyldig till brott
kan överlämnas till vård i specialsjukhus av
domstol, ansågs dock inte tillräckliga skäl föreligga
att frångå gällande ordning i vad denna innebär att
en särskild passprövning kan ske beträffande den
som oberoende av eget samtycke är föremål för
vård på sådant sjukhus.
Som redovisas i prop. 1990/91:58 s. 469 har
sedan ganska lång tid tillbaka endast ett fåtal
personer årligen med stöd av 31 kap. 3 §
brottsbalken överlämnats till vård i specialsjukhus
för psykiskt utvecklingsstörda. Genom den nya
lagstiftningen kommer möjligheten att överlämna
en lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörd
till sådan vård att avskaffas (SFS 1991:1138). När
det gäller behovet av den särskilda
övergångsregleringen som alltjämt gäller för vård
oberoende av samtycke enligt 35 § äldre
omsorgslagen befanns dock, med tanke på antalet
ännu intagna enligt nyss nämnda bestämmelse, att
denna inte kunde upphävas i samband med
ändringarna beträffande den psykiatriska
tvångsvården (prop. 1990/91:58 s. 186). Som också
uttalades ligger dock inriktningen mot att upphäva
dessa tvångsbestämmelser fast. Riksdagen hade
ingen erinran mot denna bedömning
(1990/91:SoU13, rskr. 329).
Mot bakgrund av att bestämmelserna i äldre
omsorgslagen inte helt kunnat avskaffas föreslår
jag ingen ändring såvitt gäller den grupp av
patienter med psykisk utvecklingsstörning som
skall omfattas av de särskilda reglerna om
passtillstånd.
Jag delar i och för sig den tidigare nämnda
bedömningen att utskrivningsnämndernas och
psykiatriska nämndens befattning med frågor om
passtillstånd och om återkallelse av pass inte bör gå
över till domstol. Passtillstånd skall vägras, om det
med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt
att patienten har pass. Chefsöverläkaren är den
som i första hand har förutsättningar att göra denna
bedömning. Chefsöverläkarens uppgifter på detta
område bör emellertid med hänsyn till dennes
vårdansvar begränsas till att göra anmälan om att
passtillstånd krävs i enlighet med vad jag tidigare
redovisat. I likhet med vad som nu gäller enligt
passlagen bör ett sådant beslut inte kunna
överklagas.
Enligt min mening är socialstyrelsen den
myndighet som har de bästa förutsättningarna att
på ett både rättssäkert och ekonomiskt försvarbart
sätt klara uppgiften att besluta i frågor om
passtillstånd och återkallelse av pass. Inom
socialstyrelsen finns redan den medicinska och
juridiska kompetens som behövs. Styrelsen har
också ett tillsynsansvar över den psykiatriska
tvångsvården och andra uppgifter på området. Med
tanke på det fåtal passärenden som socialstyrelsen
kan förväntas få att handlägga torde inte heller
någon resursförstärkning behövas. Övervägande
skäl talar därför för att socialstyrelsen bör pröva
dessa passfrågor. Inte minst av rättssäkerhetsskäl
måste dock styrelsens beslut kunna överklagas.
Reglerna om passtillstånd har, som jag redan
nämnt, ett nära samband med den grundlagsfästa
rätten att lämna riket. En motsvarande rättighet att
lämna vilket som helst land, inbegripet sitt eget,
finns i tilläggsprotokoll nr 4 till den europeiska
konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det
torde inte helt kunna uteslutas att denna frihet kan
anses som en sådan civil rättighet som enligt
konventionen berättigar till rättegång inför en
oavhängig och opartisk domstol. Socialstyrelsen
kan inte anses som ett sådant domstolsliknande
organ som skulle kunna anses som en domstol i
konventionens mening. Trots vad jag tidigare
anfört om att passfrågor inte bör gå över till
domstol, måste därför socialstyrelsens beslut i
dessa frågor kunna prövas i domstol. En möjlighet
att överklaga till kammarrätt bör därför införas.
Det blir fråga om endast enstaka mål av detta slag i
kammarrätten. Jag vill i sammanhanget anmärka
att domstolsutredningen (Ju 1989:06), som har i
uppdrag att göra en översyn av domstolarnas
uppgifter, arbetssätt och organisation, utreder
också frågor som berör instansordningen enligt
passlagen. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete
före utgången av detta år.
I lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. lagen
om rättspsykiatrisk vård finns bestämmelser som
innebär att andra läkare än en chefsöverläkare kan
få fullgöra dennes uppgifter. Dessa bestämmelser
föranleder en ändring i 34 § passlagen.
4 Vissa sekretessfrågor

4.1 Uppgiftslämnande mellan hälso- och
sjukvården och kriminalvården

Mitt förslag:Chefsöverläkaren skall till
kriminalvården lämna ut uppgift om en patient som
efter den rättspsykiatriska vårdens upphörande
skall förpassas till ett häkte eller en
kriminalvårdsanstalt, om uppgiften behövs inom
kriminalvården.

Skälen för mitt förslag: Vårdinrättningar
där rättspsykiatrisk vård ges omfattas av sekretess
enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100, omtryckt
1989:713). Det innebär att sekretess gäller för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Sådan
sekretess gäller också i förhållande till den
vårdbehövande själv i fråga om uppgift om hans
hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet
med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt
att uppgiften inte lämnas till honom (7 kap. 3 §). En
sekretessbelagd uppgift får inte heller röjas för
annan myndighet i andra fall än som anges i
sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken
sekretesslagen hänvisar (1 kap. 3 §). En sådan
hänvisning finns i 14 kap 1 § sekretesslagen enligt
vilken sekretess inte hindrar att uppgift lämnas till
annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av
lag eller förordning. Enligt en annan
undantagsregel får sekretessbelagd uppgift lämnas
till myndighet om det är uppenbart att intresset av
att uppgiften lämnas har företräde framför det
intresse som sekretessen skall skydda (14 kap. 3 §).
Detta undantag, den s.k. generalklausulen, gäller
dock inte i fråga om bl.a. sekretess inom hälso- och
sjukvården.
Också inom kriminalvården finns
sekretessregler med hänsyn främst till skyddet för
enskilds personliga förhållanden. Med vissa
undantag gäller där sekretess för uppgift om sådana
förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider men eller att
fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs (7 kap. 21 §
sekretesslagen). För uppgifter som finns inom
hälso- och sjukvården vid en kriminalvårdsanstalt
eller ett häkte rörande intagnas och häktades
hälsotillstånd och andra personliga förhållanden
gäller däremot hälso- och sjukvårdssekretess enligt
den tidigare redovisade bestämmelsen i 7 kap. 1 §
sekretesslagen. En konsekvens av denna
sekretessreglering är att hälso- och
sjukvårdspersonal inom kriminalvården normalt
inte kan lämna uppgifter om en intagen vidare till
övrig personal inom anstalten, om inte den intagne
själv samtycker till det. Uppgift om att en intagen
lider av en sådan smittsam sjukdom som enligt
smittskyddslagen (1988:1472) utgör en
samhällsfarlig sjukdom undantas emellertid
härifrån. Enligt en bestämmelse i 37 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt skall hälso-
och sjukvårdspersonal inom kriminalvården som
får kännedom om ett sådant förhållande underrätta
styresmannen om detta, om det behövs med hänsyn
till fara för att smittan skall spridas. Denna
underrättelseskyldighet bryter igenom sekretessen
som en följd av den tidigare omnämnda
bestämmelsen i 14 kap. 1 § sekretesslagen. En
motsvarande bestämmelse om
underrättelseskyldighet finns i 4 § lagen (1976:371)
om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Såvitt gäller förhållandet till hälso- och
sjukvården finns vidare en bestämmelse i 6 §
förordningen (1976:376) om behandlingen av
häktade och anhållna m.fl. enligt vilken
föreståndaren för förvaringslokalen, då en intagen
förs över till sjukhus, skall underrätta den läkare
som är ansvarig för vården om ändamålet med
frihetsberövandet och övriga förhållanden av
betydelse för den intagnes vistelse på sjukhuset.
Någon motsvarande bestämmelse då det gäller
överförande från en kriminalvårdsanstalt till ett
sjukhus har däremot inte ansetts erforderlig. Det
finns inte heller någon uppgiftsskyldighet från
hälso- och sjukvården till kriminalvården.
Om en häktad person som förts över till en
sjukvårdsinrättning för rättspsykiatrisk vård inte
längre har behov av sådan vård innan beslutet om
frihetsberövande upphört att gälla, skall han föras
tillbaka till häktet. Motsvarande gäller en intagen
i kriminalvårdsanstalt intill dess att frigivning skall
ske. Från vårdinrättningen kan uppgifter om
patienten lämnas till kriminalvården endast om det
står klart att den enskilde eller någon honom
närstående inte lider men om uppgiften röjs eller
med patientens samtycke. Det är emellertid enligt
min mening uppenbart att uppgifter om en patient
måste få vidarebefordras till kriminalvården från de
enheter inom hälso- och sjukvården där
rättspsykiatrisk vård har getts i en situation när
patienten skall återföras till kriminalvården. Jag
tänker härvid inte minst på uppgifter om pågående
medicinering eller om fortsatta stöd- eller
behandlingsåtgärder som inte kräver
rättspsykiatrisk vård. Inom kriminalvården
förutsätter dessa åtgärder att den intagne
accepterar dem. Man torde också kunna utgå från
att de allra flesta i en sådan situation kommer att
samtycka till att uppgifterna vidarebefordras. I de
enstaka fall där samtycke inte ges måste det dock
finnas en möjlighet att trots detta lämna ut
uppgifterna. Jag föreslår därför en regel med denna
innebörd.
Den föreslagna bestämmelsen kan lämpligen tas
in i en ny paragraf i lagen om rättspsykiatrisk vård
och utformas som en uppgiftsskyldighet för
chefsöverläkaren. En sådan föreskrift gör att
annars sekretessbelagda uppgifter kan lämnas ut
med stöd av 14 kap. 1 § sekretesslagen. Det
förtjänar att framhållas att uppgifterna också inom
kriminalvårdens hälso- och sjukvård och i den
egentliga kriminalvårdsverksamheten kommer att
omfattas av sekretesskydd. Av bestämmelsen bör
framgå att uppgiftsskyldigheten -- och därmed
möjligheten att utan hinder av sekretess lämna ut
uppgiften -- endast omfattar uppgifter som behövs
inom kriminalvården. Med sådana uppgifter avses
t.ex. uppgifter om pågående medicinering och
andra vård- eller stödinsatser som kan behövas
inom kriminalvården för att anstaltsvistelsen skall
kunna utformas så att den intagnes anpassning i
samhället främjas och skadliga följder av
frihetsberövandet motverkas. Uppgifter om den
avslutade rättspsykiatriska vården och vad som
därvid förevarit bör däremot vanligen inte lämnas
ut. Att uttömmande ange vilka uppgifter som kan
behövas inom kriminalvården låter sig knappast
göra. Det måste dock betonas att bestämmelsen är
avsedd att tillämpas med urskillning och
varsamhet. I första hand bör den enskildes
samtycke till utlämnandet eftersträvas. Denne bör
vanligen också informeras om vilka uppgifter som
lämnas till kriminalvården. I den mån sekretess
gäller även gentemot den enskilde själv med stöd av
7 kap. 3 § skall givetvis så inte ske. Sådana uppgifter
som rör medicinering eller annan hälso- och
sjukvård bör lämnas ut till hälso- och sjukvården
vid kriminalvårdsanstalten eller häktet medan
andra uppgifter lämnas ut till styresmannen för
anstalten resp. föreståndaren för häktet.
4.2 Sekretess för beslut m.m.
Mitt förslag: På motsvarande sätt som
hittills skall sekretess inte gälla inom hälso- och
sjukvården för beslut enligt lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård,
om beslutet angår frihetsberövande åtgärd. Den
särskilda bestämmelsen om att hälso- och
sjukvårdssekretess inte gäller beslut av
utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden
skall upphävas. I övrigt ändras sekretessreglerna
för beslut enligt den nämnda lagstiftningen endast
redaktionellt.

Skälen för mitt förslag: Beslut inom den
psykiatriska tvångsvården omfattas av den tidigare
redovisade hälso- och sjukvårdssekretessen enligt 7
kap. 1 § sekretesslagen. Utan någon
undantagsregel skulle även beslut inom
tvångsvården om frihetsberövande åtgärder
omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess. Ett
sådant undantag finns dock i 7 kap. 2 § 2
sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller
hälso- och sjukvårdssekretess inte beslut i ärende
enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård, om
beslutet angår frihetsberövande åtgärd. Härmed
avses inte bara beslut om intagning för tvångsvård
utan även t.ex. beslut om utskrivning, tillstånd att
vistas utanför vårdinrättningens område och
återkallande av sådant tillstånd.
Rättssäkerhetsintresset av möjlighet till insyn i
dessa beslut gör sig alltjämt gällande.
Bestämmelsen bör dock jämkas i redaktionellt
hänseende. Undantagsregeln gäller även i
fortsättningen endast uppgifterna i beslutet och inte
de uppgifter som beslutet grundar sig på.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller hälso- och
sjukvårdssekretess också i sådan verksamhet hos
myndighet som innefattar omprövning av beslut i
hälso- och sjukvården. Sekretessen gäller dock inte
beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden (7 kap. 2 § 1 sekretesslagen). Som jag
tidigare nämnt skall organisationen med
utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden
upphöra vid utgången av år 1991. Den rättsliga
prövningen av frågor om psykiatrisk tvångsvård
skall göras av de allmänna förvaltningsdomstolarna
med länsrätterna som första instans. En ändring
behöver därför göras i 7 kap. 2 § 1 sekretesslagen.
Det finns däremot inte någon anledning att införa
en ny reglering i sak på området (jfr prop.
1990/91:58 s. 206).
I sekretesslagen finns särskilda bestämmelser
om sekretess hos domstolar (12 kap.
sekretesslagen). Dessa bestämmelser blir
tillämpliga även på förvaltningsdomstolarnas beslut
enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård resp. lagen
om rättspsykiatrisk vård. Av bestämmelserna följer
att om en domstol i sin rättskipande verksamhet
erhåller en uppgift som är sekretessbelagd hos
annan myndighet, gäller sekretessen också hos
domstolen (12 kap. 1 § sekretesslagen).
Sekretessen upphör dock att gälla i målet eller
ärendet om uppgiften förebringas vid offentlig
förhandling i samma mål eller ärende (12 kap. 3 §
sekretesslagen). Detsamma gäller om uppgiften tas
in i dom eller beslut. Domstolen kan dock i denna
situation förordna att sekretessen skall bestå.
Sådant förordnande får endast i
undantagssituationer omfatta domslutet eller
motsvarande del av annat beslut (12 kap. 4 §
sekretesslagen).
Mot den nu redovisade bakgrunden behövs inte
någon särskild reglering för beslut hos domstol,
motsvarande den som nu gäller hos
utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden.
I domstolarna skall i stället tillämpas de särskilda
reglerna om sekretess hos domstolar som redan
finns. Härmed uppnås en likställighet med vad som
gäller t.ex. beslut angående frihetsberövande
åtgärd enligt smittskyddslagen (1988:1472).
Eftersom den nuvarande 7 kap. 2 § 1
sekretesslagen kan upphävas bör paragrafen i
övrigt jämkas i redaktionellt hänseende.
I 7 kap. 19 § sekretesslagen bör slutligen en
redaktionell ändring göras.
4.3 Underrättelseskyldighet vid rymning m.m.
Mitt förslag: Chefsöverläkaren får
skyldighet att, om den som är målsägande i
förhållande till den som genomgår rättspsykiatrisk
vård med särskild utskrivningsprövning önskar det,
underrätta målsäganden om att patienten har
lämnat vårdinrättningen utan tillstånd eller inte har
återvänt dit sedan tiden för ett tillstånd att vistas
utanför inrättningen har gått ut eller tillståndet har
återkallats. Om det finns särskilda skäl skall
underrättelse få lämnas utan att målsäganden
begärt att bli underrättad.

Skälen för mitt förslag: I den av riksdagen
antagna lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
finns en bestämmelse (28 §) som innebär att en
chefsöverläkare är skyldig att, om den som är
målsägande i förhållande till den som genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning önskar det, ge målsäganden
information om beslut om att tvångsvården skall
upphöra. Detsamma gäller för beslut om att
patienten får vistas utanför sjukvårdsinrättningens
område. Bestämmelsen syftar till att stärka
brottsoffrens ställning. Bakgrunden till
bestämmelsen och dess närmare innebörd finns
redovisad i prop. 1990/91:58 (s. 205 f., 211 och 327
f.).
Under riksdagsbehandlingen av förslaget till lag
om rättspsykiatrisk vård uttalade sig såväl
justitieutskottet (1990/91:JuU34 s. 34 och 51 f.)
som socialutskottet (1990/91:SoU13 s. 70) för att
regeringen bör överväga en skyldighet för
chefsöverläkaren att underrätta målsäganden även
i samband med att en patient som genomgår
rättspsykiatrisk vård med särskild
utskrivningsprövning rymmer. Riksdagen gav
regeringen till känna vad socialutskottet anfört.
En skyldighet för chefsöverläkaren att
underrätta en målsägande om att en patient har
lämnat vårdinrättningen utan tillstånd bör regleras
i nära anslutning till bestämmelsen om
underrättelser vid vistelse utanför
sjukvårdsinrättningens område resp. att vården
skall upphöra. Också den nya regeln om
underrättelseskyldighet bör tas in i 28 § lagen om
rättspsykiatrisk vård och bygga på samma
förutsättningar som hittills (se angående dessa
prop. 1990/91:58 s. 327 f.). Jag vill understryka
vikten av att underrättelse sker så snart som möjligt
sedan det konstaterats att patienten avvikit.
Vid övervägandena har jag funnit att
underrättelseskyldighet bör gälla även då en
patient inte har återvänt till vårdinrättningen sedan
tiden för ett tillstånd att vistas utanför inrättningens
område gått ut eller tillståndet har återkallats. En
sådan situation är i allt väsentligt jämförbar med att
patienten utan tillstånd lämnar vårdinrättningen.
En komplikation i sammanhanget är att skälen
för att underrätta en målsägande om att en patient
har rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan
vara lika starka beträffande en målsägande som
inte uttryckt önskemål om eller förklarat sig inte
vilja ha sådan information. Om det i en sådan
situation är överhängande risk för att patienten
kommer att utöva våld mot målsäganden kan det
vara nödvändigt att vårdinrättningen snarast
möjligt försöker få kontakt med målsäganden. I
lagrådsremissen hänvisade jag till att
uppgiftslämnandet då kan ske straffritt med stöd av
nödregeln i 24 kap. 4 § brottsbalken på det sätt som
redovisats i prop. 1990/91:58. Lagrådet har påpekat
att det, med hänsyn till att skyldigheten att lämna
uppgift till målsägande som begärt att bli
underrättad fått en utförlig reglering i paragrafen,
är lämpligast att bestämmelsen får avse även det
fallet att underrättelse är nödvändig fastän
målsäganden inte begärt att bli underrättad.
Visserligen torde brottsbalkens nödregel omfatta
den åsyftade situationen. Inte minst för de
myndigheter inom den rättspsykiatriska vården
som har att bedöma om underrättelse till en
målsägande skall eller får ske, ligger det dock ett
värde i att bestämmelsen i lagen om rättspsykiatrisk
vård innefattar även sådana särskilda situationer
som nyss nämndes. Jag är därför beredd att ansluta
mig till lagrådets mening och föreslår en
bestämmelse om att underrättelse får lämnas utan
att målsäganden begärt att bli underrättad, om det
finns särskilda skäl.
Med särskilda skäl avses således situationer när
det är överhängande risk för att patienten kommer
att utöva våld mot målsäganden eller på annat sätt
utsätter målsäganden för betydande fara. Eftersom
målsäganden i de nu avsedda situationerna inte
uttryckt önskemål om att bli underrättad eller
kanske t.o.m. uttryckligen förklarat sig inte vilja bli
underrättad måste det bli en bedömning från fall till
fall av vad som skall anses som sådana särskilda skäl
som motiverar en underrättelse. Det bör inte
komma i fråga med underrättelse till en målsägande
som inte framfört önskemål härom när en patient
lämnar vårdinrättningen i enlighet med ett beslut av
chefsöverläkaren eller domstol. Jag vill också
betona skillnaden mellan underrättelse till en
målsägande som, efter att ha givits möjlighet
därtill, begärt att bli underrättad och en
målsägande som inte framfört sådan begäran. I det
första fallet skall underrättelse ske och
chefsöverläkaren skall därvid inte göra någon
bedömning av den aktuella faran för målsäganden.
Då en målsägande inte begärt att bli underrättad
måste chefsöverläkaren däremot alltid göra en
bedömning av faran i den konkreta situationen.
Chefsöverläkaren är då inte heller skyldig att
underrätta målsäganden, däremot får
chefsöverläkaren göra så om det finns särskilda
skäl.
En väsentlig skillnad mellan den typ av
underrättelse som jag nu föreslår och den redan
beslutade underrättelseskyldigheten om vistelse
utanför sjukvårdsinrättningens område eller om att
vården skall upphöra, är att de sistnämnda besluten
inte omfattas av sekretess vilket däremot en uppgift
om att en patient avvikit från pågående
rättspsykiatrisk vård gör. Som jag tidigare redovisat
bryts sekretess av en uppgiftsskyldighet som följer
av lag eller förordning. Den regel i sekretesslagen,
14 kap. 1 §, som har denna följd, gäller dock endast
uppgiftslämnande till myndighet. Den nyss
föreslagna bestämmelsen i lagen om
rättspsykiatrisk vård behöver därför kompletteras
med en regel om att sekretess inte heller gäller vid
sådan underrättelse till målsäganden.
Sekretessgenombrottet bör dock gälla endast
gentemot målsäganden. Detta får till följd bl.a. att
chefsöverläkaren eller den som är i dennes ställe
med en rimlig grad av säkerhet måste förvissa sig
om att uppgiften utlämnas till rätt
person. Bestämmelsen bör lämpligast
kunna tas in i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Undantaget
blir tillämpligt på underrättelser enligt såväl första
som andra stycket i den föreslagna 28 § lagen om
rättspsykiatrisk vård.
Det bör påpekas att de föreslagna
bestämmelserna inte innebär någon inskränkning i
polisens skyldigheter och möjligheter att lämna
målsäganden den information och det skydd som
kan behövas med hänsyn till omständigheterna.
Den nya underrättelseskyldigheten skall självfallet
inte heller påverka det samarbete som behövs
mellan en sjukvårdsinrättning och polisen då en
patient avviker från en vårdinrättning. Inte heller
är tillämpningen av regeln i 10 § 6 allmänna
läkarinstruktionen (1963:341) om underrättelser då
en patient som lämnar eller avser att lämna
sjukhuset är farlig för någon annans personliga
säkerhet eller eget liv, avsedd att påverkas av den
nu föreslagna underrättelseskyldigheten.
5 Terminologin beträffande personer med
psykiska störningar

5.1 Bakgrund

Flera författningar på olika rättsliga områden
innehåller bestämmelser med särskilda regler om
personer med någon form av psykisk störning. Den
terminologi som för närvarande används för att
beskriva denna personkrets varierar. Flera av de
uttryck som tidigare varit vanliga i författningar,
t.ex. sinnessjukdom och sinnesslöhet, har inte
längre någon motsvarighet inom det moderna
medicinska språkbruket.
I den hittillsvarande lagstiftningen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
används som grundläggande begrepp uttrycket
psykisk sjukdom. Med sådan sjukdom jämställs i
LSPV psykisk abnormitet som inte är psykisk
sjukdom eller utgörs av hämning i
förståndsutvecklingen. Den nya lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård bygger, som jag redan
redovisat, på en delvis ändrad syn på psykiska
sjukdomar och därmed jämställda tillstånd. För att
detta skall markeras används det nya gemensamma
sjukdomsbegreppet ''''''''psykisk störning'''''''' vilket
kvalificeras genom ordet ''''''''allvarlig'''''''' när det gäller
det medicinska kriteriet för psykiatrisk tvångsvård.
Begreppet allvarlig psykisk störning i den nya
lagstiftningen skall således ersätta psykisk sjukdom
och därmed jämställd abnormitet i LSPV.
Begreppet skall också träda i stället för begreppen
sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det s.k.
jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Begreppet
allvarlig psykisk störning är samanfattningsvis
avsett att vara något snävare än begreppet psykisk
sjukdom i LSPV men ha en något vidare innebörd
än begreppet sinnessjukdom i brottsbalken. När
det gäller den närmare innebörden av detta
begrepp i vårdlagstiftningen och
strafflagstiftningen vill jag i övrigt hänvisa till
uttalanden i prop. 1990/91:58 (särskilt s. 82 ff., 238
ff., 452 ff. samt 530 ff). Nämnda uttalanden har i
allt väsentligt godtagits av riksdagen (jfr
1990/91:JuU34 s. 27 ff. samt 1990/91:SoU13 s. 28
ff.).
I vapenlagen (1973:1176, omtryckt 1991:1181)
har en terminologisk anpassning till lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård m.m. redan beslutats
(prop. 1990/91:130, JuU33, rskr. 300).
I regeringens proposition 1990/91:194 om
förverkande av rätt att ta arv, m.m. har vidare
nyligen föreslagits att den begreppsbildning
rörande personer med psykiska störningar som
skall användas inom lagstiftningen om den
psykiatriska tvångsvården och straffrätten skall
användas också inom civilrätten och processrätten.
I det sammanhanget framhålls att det framstår som
angeläget att den terminologi inom civilrättslig
lagstiftning som används för att beskriva kretsen av
personer för vilka särskilda regler gäller med
hänsyn till dessa personers psykiska tillstånd,
anpassas till modernt språkbruk. Förslaget i
nämnda proposition innebär i korthet att
begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet ersätts
med allvarlig psykisk störning medan sådana
beteckningar som själslig abnormitet eller annan
rubbning av själsverksamheten ersätts med psykisk
störning. Vad detta närmare innebär redovisas
utförligare i den nyss nämnda prop. 1990/91:194.
5.2 Vissa hänvisningar till brottsbalken

Mitt förslag: Hänvisningar inom
arbetsrätten till brottsbalkens särregler för psykiskt
störda lagöverträdare anpassas till den nya
terminologin inom straffrätten.

Skälen för mitt förslag: I 11 kap. lagen
(1976:600) om offentlig anställning (LOA) finns
regler om avskedande av arbetstagare som
omfattas av lagen. Reglerna innebär i huvudsak att
en arbetstagare som har begått brott eller grov eller
upprepad tjänsteförseelse, som visar att han
uppenbarligen är olämplig att inneha sin
anställning, får avskedas. En arbetstagare som har
rätt till statlig pension men inte har uppnått den
ålder då han får avgå med ålderspension, får dock
inte avskedas om han har begått brottet eller
tjänsteförseelsen under inflytande av sådan själslig
abnormitet som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken och
han lämpligen kan förflyttas eller annars
omplaceras till någon annan anställning som är
förenad med sådan pensionsrätt (11 kap. 3 § LOA).
I den bestämmelse i brottsbalken som LOA
hänvisar till talas för närvarande om att någon
begått brott ''''''''under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så
djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom''''''''. Som jag tidigare nämnt
innebär den nya lagstiftningen på området att den
straffrättsliga särregleringen för lagöverträdare
med psykiska avvikelser anpassas till nutida
terminologi inom psykiatrin. Begreppen
''''''''sinnessjukdom'''''''' och ''''''''sinnesslöhet'''''''' liksom det s.k.
jämställdhetsbegreppet ersätts med ''''''''allvarlig
psykisk störning'''''''' (lag om ändring i brottsbalken,
SFS 1991:1138).
De skäl som ligger bakom regleringen i LOA
och hänvisningen till brottsbalkens särreglering för
lagöverträdare med psykiska avvikelser har
alltjämt sin giltighet. Hänvisningen i LOA bör dock
språkligt anpassas till den nya lydelsen av 30 kap.
6 § brottsbalken. Som dåvarande chefen för
justitiedepartementet anförde i prop. 1990/91:58
innebär detta en viss minskning av den grupp som
omfattas av särregleringen.
En avsikt med införandet av den nya
terminologin beträffande psykiska avvikelser är att
skapa enhetlighet i lagstiftningen. Begreppet
''''''''allvarlig psykisk störning'''''''' i 30 kap. 6 §
brottsbalken har sålunda samma innebörd som i
lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp.
rättspsykiatrisk vård (jfr prop. 1990/91:58 s. 531).
Avsikten med den föreslagna ändringen i LOA är
inte att begreppet ''''''''allvarlig psykisk störning'''''''' skall
få någon annan innebörd än det har i andra
lagstiftningssammanhang. Den direkta
hänvisningen till lagrummet i brottsbalken bör
därför slopas.
En motsvarande bestämmelse finns i 32 §
prästanställningslagen (1988:184). Även denna
bestämmelse bör anpassas till den ändrade lydelsen
i brottsbalken. Av övergångsbestämmelserna till
regeringsformen följer emellertid att bl.a.
grundläggande föreskrifter om prästtjänster i
svenska kyrkan meddelas i lagen om svenska
kyrkan eller i annan lag som stiftas av riksdagen
efter yttrande av kyrkomötet. Detsamma gäller i
fråga om ändring av sådan lag. Riksdagen har som
vilande antagit ett förslag i regeringens proposition
1990/91:67 om ändring i övergångsbestämmelserna
till regeringsformen som innebär att begreppet
''''''''lagen om svenska kyrkan'''''''' tas bort ur dessa
bestämmelser (1990/91:KU24, rskr. 117). Förslaget
innebär dock inte någon ändring såvitt avser
grundläggande föreskrifter om prästtjänster i
svenska kyrkan. Sedan kyrkomötets yttrande
inhämtats bör regeringen återkomma till riksdagen
med ett förslag till lag om ändring i
prästanställningslagen.
5.3 Ny terminologi inom lagstiftningen i övrigt

Mitt förslag: Den begreppsbildning
rörande personer med psykiska störningar som
skall gälla inom såväl lagstiftningen om den
psykiatriska tvångsvården och straffrätten som,
enligt förslag som förelagts riksdagen, inom civil-
och processrätten skall användas också inom
lagstiftningen i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av
det tidigare sagda har terminologin inom stora
delar av det rättsliga området anpassats eller
föreslagits anpassad till en mera nutida syn på
psykiska avvikelser. Det framstår som angeläget att
denna anpassning genomförs även inom
lagstiftningen i övrigt. Utöver de tidigare
redovisade bestämmelserna finns regler om
personer med psykiska avvikelser i bl.a. lagen
(1944:133) om kastrering, luftfartslagen
(1957:297), lagen (1965:61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m., transplantationslagen
(1975:190), steriliseringslagen (1975:580) samt
högskolelagen (1977:218). I den angivna
lagstiftningen beskrivs dessa personer på olika sätt.
Det anges ibland att reglerna skall gälla den som
lider av psykisk sjukdom eller abnormitet. I andra
lagar talas om psykisk sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller psykisk abnormitet.
Också uttrycken sinnessjukdom eller rubbning av
själsverksamhet resp. rubbad själsverksamhet
återfinns alltjämt i lagstiftningen. De mera neutrala
uttrycken psykisk lämplighet eller psykiska
förhållanden används också. Sammanfattningsvis
ger även den lagstiftning som jag här behandlar ett
splittrat och i många delar föråldrat intryck.
I lagen om behörighet att utöva
veterinäryrket m.m. anges att, om legitimerad
veterinär på grund av sinnessjukdom eller annan
rubbning av själsverksamheten blir ur stånd att
nöjaktigt utöva veterinäryrket, jordbruksverket
ofördröjligen skall återkalla hans legitimation, om
ej särskilda skäl föranleder annat. Bestämmelsen
omfattar såväl personer med allvarliga psykiska
sjukdomar som personer med lättare psykiska
störningar. Den nuvarande terminologin bör därför
ersättas med det i lagstiftningen om psykiatrisk
tvångsvård grundläggande sjukdomsbegreppet,
nämligen psykisk störning. Kvalificeringen i
bestämmelsen ligger i stället i att veterinären på
grund av sin psykiska störning skall bli ur stånd att
nöjaktigt utöva sitt yrke.
Enligt en bestämmelse i
steriliseringslagen får socialstyrelsen i vissa
situationer lämna tillstånd till sterilisering, om det
föreligger beaktansvärd risk för att arvsanlag som
kan medföra bl.a. allvarlig psykisk sjukdom eller
abnormitet överförs till avkomling. Även i detta
sammanhang omfattar således bestämmelsen
personer med såväl psykiska sjukdomstillstånd som
andra psykiska störningar. Den nuvarande
terminologin bör därför ersättas med beteckningen
psykisk störning. Att det skall vara fråga om
allvarliga sådana tillstånd framgår redan av
lagtexten.
Även i en bestämmelse i högskolelagen
om avskiljande av studerande talas om psykisk
sjukdom eller psykisk abnormitet (prop.
1986/87:100 bil. 10 s. 203 ff.). I enlighet med vad
som tidigare anförts bör de båda benämningarna
ersättas av det grundläggande sjukdomsbegreppet
psykisk störning. Bestämmelsens omfattning
kvalificeras av att det dessutom skall föreligga en
påtaglig risk för att den studerande kan komma att
skada annan person eller värdefull egendom under
utbildningen.
I transplantationslagen finns en
bestämmelse som avser ingrepp på bl.a. den som på
grund av psykisk sjukdom, hämmad
förståndsutveckling eller psykisk abnormitet av
annat slag saknar förmåga att lämna samtycke till
ingreppet. I enlighet med vad jag tidigare anfört
borde även denna bestämmelse anpassas till en
mera nutida terminologi. Emellertid pågår inom
regeringskansliet överväganden i anledning av
Transplantationsutredningens betänkande (SOU
1989:98) Transplantation -- etiska, medicinska och
rättsliga aspekter. Ett förslag till ny reglering
beräknas kunna framläggas under våren 1992. Med
hänsyn härtill bör den i och för sig önskvärda
anpassningen anstå.
Av samma skäl, dvs. pågående beredning (jfr
avsnitt 2.1), bör utrycket rubbad själsverksamhet i
kastreringslagen övergångsvis kunna stå
kvar.
För fullständighetens skull vill jag avslutningsvis
nämna att uttrycken psykisk lämplighet resp.
psykiska förhållanden som används i
luftfartslagen enligt min mening inte behöver
ändras. På motsvarande sätt bör definitionen i
stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem
m.m. av kontrollerad familjevård, dvs. sådan
sluten psykiatrisk vård som i anslutning till
sjukhuset anordnas i enskilt hem, kunna stå kvar
utan ändring.
6 Ikraftträdande

De i detta sammanhang föreslagna
lagändringarna bör träda i kraft samtidigt som den
av riksdagen redan beslutade lagstiftningen om
psykiatrisk tvångsvård m.m., dvs. den 1 januari
1992.
7 Kostnader och resursbehov

De i huvudsak redaktionella och terminologiska
ändringarna som föreslås i avsnitt 2 och 5 kan inte
antas medföra några kostnader eller något
resursbehov. De ändringar som föreslås i avsnitt 3
torde inte heller innebära att några nya kostnader
uppkommer. Som framgått av nämnda avsnitt har
frågor om passtillstånd och andra passärenden med
tiden kommit att få en allt mindre omfattning inom
den psykiatriska tvångsvården. Socialstyrelsen och
kammarrätten i Stockholm kommer dock att som
en ny uppgift få ett mindre antal sådana ärenden.
En utvärdering av denna uppgifts betydelse för
styrelsen resp. rätten bör ske två år efter
ikraftträdandet. Ändringarna som föreslås i avsnitt
4 erfordrar inte någon resursförstärkning.
8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1944:133) om
kastrering,

2. lag om ändring i lagen (1965:61) om
behörighet att utöva veterinäryrket m.m.,

3. lag om ändring i datalagen (1973:289),

4. lag om ändring i kreditupplysningslagen
(1973:1173),

5. lag om ändring i steriliseringslagen
(1975:580),

6. lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig
anställning,

7. lag om ändring i högskolelagen (1977:218),

8. lag om ändring i passlagen (1978:302),

9. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

10. lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av
missbrukare i vissa fall,

11. lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
samt

12. lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.
Förslagen under 2 -- 11 har upprättats i samråd
med andra berörda statsråd.
Förslagen frånsett det under 7 gäller lagstiftning
som faller inom lagrådets granskningsområde.
Lagförslagen under 1, 3, 4, 10 och 11 är dock av
sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse. Lagrådet har granskat övriga
förslag.
9 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att
anta lagförslagen.
10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden lagt fram.

Lagrådsremissens lagförslag

Bilaga 1

1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att
utöva veterinäryrket m.m.
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1965:61)
om behörighet att utöva veterinäryrket m.m. skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Blir legitimerad veterinär Blir legitimerad veterinär
på grund av sinnessjukdom på grund av psykisk
eller annan rubbning av störning ur stånd att
själsverksamheten ur nöjaktigt utöva
stånd att nöjaktigt veterinäryrket, skall
utöva veterinäryrket, jordbruksverket
skall jordbruksverket ofördröjligen
ofördröjligen återkalla hans
återkalla hans legitimation, om ej
legitimation, om ej särskilda skäl
särskilda skäl föranleda annat.
föranleda annat.
Föreligger grundad anledning till
antagande att
veterinärs legitimation bör återkallas enligt första
stycket, äger jordbruksverket efter samråd med
socialstyrelsen förordna, att han skall undergå
läkarundersökning i den utsträckning som fordras
för att hans förmåga att utöva veterinäryrket skall
kunna bedömas.
Förordnas om läkarundersökning enligt andra
stycket, äger jordbruksverket återkalla
legitimationen för tiden till dess ärendet slutligt
avgöres. Vägrar den som skall undersökas att
inställa sig till undersökning, skall polismyndighet
på verkets begäran lämna erforderlig
handräckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Senaste lydelse 1991:383.

2 Förslag till
Lag om ändring i steriliseringslagen (1975:580)

Bilaga 1

Härigenom föreskrivs att 3 §
steriliseringslagen (1975:580) skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Ansöker den som fyllt aderton men icke
tjugofem år och som är svensk medborgare eller
bosatt här i riket om sterilisering, får socialstyrelsen
lämna tillstånd därtill

1. om det föreligger 1. om det föreligger
beaktansvärd risk för beaktansvärd risk för
att arvsanlag som kan att arvsanlag som kan
medföra allvarlig psykisk medföra allvarlig psykisk
sjukdom eller abnormitet, störning, svårartad
svårartad kroppslig sjukdom kroppslig sjukdom eller
eller svårt lyte av annat svårt lyte av annat slag
slag överförs till överförs till avkomling
avkomling (genetisk (genetisk indikation),
indikation),

2. i fråga om kvinna, om havandeskap till följd
av sjukdom, kroppsfel eller svaghet skulle medföra
allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa (medicinsk
indikation), eller

3. i samband med ansökan om fastställelse
enligt 1 § lagen (1972:119) om fastställande av
könstillhörighet i vissa fall, om förutsättningar i
övrigt föreligger för sådan fastställelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig
anställning

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 3 § lagen
(1976:600) om offentlig anställning1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.
3 §

En arbetstagare som har En arbetstagare som har
rätt till statlig pension rätt till statlig pension
men inte har uppnått den men inte har uppnått den
ålder då han får ålder då han får
avgå med ålderspension, avgå med ålderspension,
får inte avskedas enligt 1 får inte avskedas enligt 1
eller 2 §, om han har eller 2 §, om han har
begått brottet eller begått brottet eller
tjänsteförseelsen under tjänsteförseelsen under
inflytande av sådan påverkan av sådan
själslig abnormitet som allvarlig psykisk störning
avses i 30 kap. 6 § som avses i 30 kap. 6 §
brottsbalken och han brottsbalken och han
lämpligen kan förflyttas lämpligen kan förflyttas
eller annars omplaceras till eller annars omplaceras till
någon annan anställning någon annan anställning
som är förenad med som är förenad med
sådan pensionsrätt. sådan pensionsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
1 Lagen omtryckt 1991:600.

4 Förslag till
Lag om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs att 20, 22, 24, 28, 29 och
34 §§ passlagen (1978:302) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §1

Passtillstånd fordras Passtillstånd fordras
för den som är intagen för den som intagits för
på sjukhus enligt lagen vård enligt lagen
(1966:293) om beredande av (1991:1128) om psykiatrisk
sluten psykiatrisk vård i tvångsvård eller lagen
vissa fall, inskriven i (1991:1129) om
specialsjukhus enligt 35 § rättspsykiatrisk vård,
lagen (1967:940) angående är inskriven i
omsorger om vissa psykiskt specialsjukhus enligt 35 §
utvecklingsstörda eller lagen (1967:940) angående
utskriven på försök omsorger om vissa psykiskt
från sjukhus som nu har utvecklingsstörda eller
angivits, dock endast om utskriven på försök
från sådant sjukhus,
dock endast om

1. chefsöverläkaren vid 1. chefsöverläkaren vid
sjukhuset i den ordning sjukvårdsinrättningen i
regeringen föreskriver har den ordning regeringen
gjort anmälan om att pass föreskriver har gjort
ej får utfärdas utan anmälan om att pass ej
sådant tillstånd, får utfärdas utan
sådant tillstånd,

2. sådana 2. patienten genomgår
förhållanden rättspsykiatrisk vård
föreligger som avses i 17 med särskild
§ andra stycket lagen om utskrivningsprövning eller
beredande av sluten sådana förhållanden
psykiatrisk vård i vissa föreligger som avses i 42
fall eller 42 § tredje § tredje stycket lagen
stycket lagen angående angående omsorger om vissa
omsorger om vissa psykiskt psykiskt utvecklingsstörda,
utvecklingsstörda, eller eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter
intagningen eller inskrivningen har återkallats på
grund av framställning enligt 24 § andra stycket.

22 §2

Fråga om passtillstånd Frågor om passtillstånd
enligt 20 § prövas, om enligt 20 § prövas av
sökanden är patient som socialstyrelsen.
avses i 20 § 2, av
utskrivningsnämnden och i
annat fall av
chefsöverläkaren vid
sjukhuset. Denne får dock
hänskjuta ärendet till
utskrivningsnämnden för
avgörande.
Passtillstånd skall vägras, om det med
hänsyn
till ändamålet med vården är olämpligt att
patienten har pass.

24 §3

Undergår passinnehavare kriminalvård som
anges i 19 § och föreligger sådant fall att
passtillstånd skulle ha vägrats enligt 21 § andra
stycket, kan övervakningsnämnden besluta att
framställning skall göras hos passmyndighet om att
passet skall återkallas.
Bereds passinnehavare Bereds passinnehavare vård
sjukvård som anges i 20 som anges i 20 § och är
§ och är det med det med hänsyn till
hänsyn till ändamålet ändamålet med vården
med vården olämpligt att olämpligt att han har pass,
han har pass, kan kan socialstyrelsen besluta
chefsöverläkare eller att framställning skall
nämnd, som enligt 22 § göras hos passmyndighet om
första stycket har att att passet skall
pröva fråga om återkallas.
passtillstånd för honom,
besluta att framställning
skall göras hos
passmyndighet om att passet
skall återkallas.
28 §4

Mot beslut av övervakningsnämnd enligt denna
lag förs talan genom besvär hos
kriminalvårdsnämnden eller den hovrätt, hos
vilken klaganden skulle ha kunnat anföra besvär
över beslut som avses i 37 kap. 8 § brottsbalken.
En chefsöverläkares En chefsöverläkares
beslut om anmälan enligt 20 beslut om anmälan enligt 20
§ 1 får inte § 1 får inte
överklagas. Andra beslut av överklagas.
en chefsöverläkare Socialstyrelsens beslut enligt
enligt denna lag får denna lag får överklagas
överklagas hos hos kammarrätten.
utskrivningsnämnden.
Utskrivningsnämndens beslut
får överklagas hos
psykiatriska nämnden.
När ett beslut
överklagas hos
utskrivningsnämnden eller
psykiatriska nämnden, skall
skrivelsen med
överklagandet
tillställas den nämnd
som skall pröva
överklagandet.Skrivelsen
skall ha kommit in dit inom
tre veckor från den dag
klaganden fick del av
beslutet. Om skrivelsen kommit
in för sent, skall
nämnden avvisa den.
Skrivelsen skall dock inte
avvisas, om förseningen
beror på att den myndighet
som har meddelat beslutet har
lämnat klaganden en
felaktig underrättelse om
hur man överklagar. Inte
heller skall skrivelsen
avvisas, om den har kommit in
till den myndigheten innan
tiden för att överklaga
har gått ut.

29 §5

Mot beslut enligt denna lag av Beslut enligt denna lag av
kriminalvårdsnämnden, kriminalvårdsnämnden
hovrätt eller psykiatriska eller hovrätt får inte
nämnden får talan ej överklagas.
föras.

34 §6

Vad som i denna lag Vad som i denna lag
föreskrivs om föreskrivs om
chefsöverläkare chefsöverläkare
gäller även annan gäller även annan
läkare som avses i 2 § läkare som avses i 39 §
andra stycket lagen (1966:293) eller 40 § andra stycket
om beredande av sluten lagen (1991:1128) om
psykiatrisk vård i vissa psykiatrisk tvångsvård
fall. eller 23 § lagen
(1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Ärenden hos en utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden som inte har avgjorts före
ikraftträdandet och ärenden i vilka beslut enligt
meddelad fullföljdshänvisning därefter överklagas
hos en sådan nämnd skall efter ikraftträdandet
prövas av socialstyrelsen.
1 Senaste lydelse 1990:604.
2 Senaste lydelse 1990:604.
3 Senaste lydelse 1990:604.
4 Senaste lydelse 1990:604.
5 Senaste lydelse 1981:221.
6 Senaste lydelse 1990:604.

5 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1, 2 och 19 §§
sekretesslagen (1980:100)1 skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.
1 §2

Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §,
inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds
hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden,
om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom närstående
lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk
verksamhet, såsom rättsmedicinsk och
rättspsykiatrisk undersökning, insemination,
fastställande av könstillhörighet, abort,
sterilisering, kastrering och åtgärder mot
smittsamma sjukdomar samt i verksamhet som
avser särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda och därmed likställda.
Sekretess enligt första stycket gäller också i
sådan verksamhet hos myndighet som innefattar
omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över
allmän eller enskild hälso- och sjukvård.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst sjuttio år.
En landstingskommunal eller En landstingskommunal eller
kommunal myndighet som kommunal myndighet som
bedriver verksamhet som avses bedriver verksamhet som avses
i första stycket får i första stycket får
lämna uppgift till en annan lämna uppgift till en annan
sådan myndighet för sådan myndighet för
forskning eller forskning eller
framställning av statistik framställning av statistik
eller för administration eller för administration
på verksamhetsområdet, på verksamhetsområdet,
om det inte kan antas att den om det inte kan antas att den
enskilde eller någon honom enskilde eller någon honom
närstående lider men om närstående lider men om
uppgiften röjs. Vidare uppgiften röjs. Vidare
får utan hinder av får utan hinder av
sekretessen uppgift lämnas sekretessen uppgift lämnas
till enskild enligt vad som till enskild enligt vad som
föreskrivs i lagen föreskrivs i lagen
(1984:1140) om insemination (1984:1140) om insemination,
och lagen (1988:1473) om lagen (1988:1473) om
undersökning beträffande undersökning beträffande
HIV-smitta i brottmål. HIV-smitta i brottmål och
lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.

2 §

Sekretessen enligt 1 § gäller inte

1. beslut av 1. beslut i ärende enligt
utskrivningsnämnd eller lagstiftningen om psykiatrisk
psykiatriska nämnden, tvångsvård eller
rättspsykiatrisk vård,
2. annat beslut i ärende om beslutet angår
enligt lagstiftningen om viss frihetsberövande
psykiatrisk vård, om åtgärd,
beslutet angår
frihetsberövande
åtgärd,

3. beslut enligt 2. beslut enligt
smittskyddslagen (1988:1472), smittskyddslagen (1988:1472),
om beslutet angår om beslutet angår
frihetsberövande frihetsberövande
åtgärd och avser annan åtgärd och avser annan
sjukdom än som anges i 1.3 sjukdom än som anges i 1.3
bilagan till nämnda lag, bilagan till nämnda lag,

4. anmälan och beslut i 3. anmälan och beslut i
ärende om ansvar eller ärende om ansvar eller
behörighet för personal behörighet för personal
inom hälso- och inom hälso- och
sjukvården. sjukvården.

19 §

Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan
uppgift om enskilds personliga förhållanden som
hänför sig till

1. verksamhet som enbart innefattar hjälp eller
annat bistånd åt enskild,

2. ärende om 2. ärende om
omhändertagande eller omhändertagande eller
handräckning enligt handräckning enligt
lagstiftningen om viss lagstiftningen om psykiatrisk
psykiatrisk vård eller om tvångsvård eller
vård av missbrukare utan rättspsykiatrisk vård
samtycke inom eller om vård av
socialtjänsten, missbrukare utan samtycke inom
socialtjänsten,

3. ärende om handräckning enligt lagstiftningen
om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller
vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4. ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken,
eller

5. verksamhet som innefattar handräckning
enligt smittskyddslagstiftningen eller annat bistånd
åt smittskyddsläkare,

om det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider men om uppgiften röjs.
Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688)
om besöksförbud för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i
ärendet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst sjuttio år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om
beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden samt i fråga om ärenden enligt
lagstiftningen om viss psykiatrisk vård.
1 Lagen omtryckt 1989:713.
2 Senaste lydelse 1991:426.

6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen
(1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

dels att nuvarande 29 § skall betecknas
30 §,

dels att 28 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny
paragraf, 29 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §

Genomgår en patient Genomgår en patient
rättspsykiatrisk vård rättspsykiatrisk vård
som är förenad med som är förenad med
särskild särskild
utskrivningsprövning skall utskrivningsprövning skall
chefsöverläkaren, om chefsöverläkaren, om
brottet och övriga brottet och övriga
omständigheter gör det omständigheter gör det
påkallat, ge påkallat, ge
målsäganden möjlighet målsäganden möjlighet
att begära att bli att begära att bli
underrättad när beslut underrättad dels om att
fattas om att patienten får patienten har lämnat
vistas utanför sjukvårdsinrättningen
sjukvårdsinrättningens utan tillstånd eller inte
område eller att vården har återvänt dit sedan
skall upphöra. Önskar tiden för ett tillstånd
målsäganden att vistas utanför
underrättelse, skall en inrättningens område har
sådan ges så snart som gått ut eller
möjligt och innan patienten tillståndet har
lämnar återkallats, dels när
vårdinrättningen. beslut fattas om att patienten
får vistas utanför
sjukvårdsinrättningens
område eller att vården
skall upphöra. Önskar
målsäganden
underrättelse, skall en
sådan ges så snart som
möjligt och vid beslut som
anges i denna paragraf innan
patienten lämnar
vårdinrättningen.

29 §

Utöver vad som annars
följer av lag eller
förordning är
chefsöverläkaren skyldig
att till kriminalvården
lämna ut uppgift om en
patient som efter den
rättspsykiatriska
vårdens upphörande skall
förpassas till häkte
eller kriminalvårdsanstalt,
om uppgiften behövs inom
kriminalvården.

dd

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-
21

Bilaga 2

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt
Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar Solerud,
regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den
10 oktober 1991 har regeringen på hemställan av
statsrådet Könberg beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i lagen
(1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket
m.m., m.fl. lagar.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Björn Reuterstrand.
Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård

28 §

I remissprotokollet (s. 24) sägs att skälen för att
underrätta en målsägande om att en patient har
rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan vara
lika starka beträffande en målsägande som inte
uttryckt önskemål om eller förklarat sig inte vilja ha
sådan information. Om det i en sådan situation är
överhängande risk för att patienten kommer att
utöva våld mot målsäganden kan det vara
nödvändigt att vårdinrättningen snarast möjligt
försöker få kontakt med målsäganden. Enligt
föredragande statsrådets mening kan
uppgiftslämnande då ske straffritt med stöd av
nödregeln i 24 kap. 4 § brottsbalken.
Med hänsyn till att skyldigheten att lämna
uppgift till målsägande som begärt att bli
underrättad fått en utförlig reglering i förevarande
paragraf finner lagrådet lämpligast att
bestämmelsen får avse även det fallet att
underrättelse är nödvändig fastän målsäganden inte
begärt att bli underrättad. Lagrådet föreslår ett
andra stycke i 28 § av följande lydelse: ''''''''Om det
finns särskilda skäl får underrättelse som avses i
första stycket lämnas utan att målsäganden begärt
att bli underrättad.''''''''
Undantaget från sekretessen enligt 7 kap. 1 §
sekretesslagen i fjärde stycket sista meningen av
nämnda paragraf blir därmed tillämpligt på
underrättelse i det fall som avses i det föreslagna
andra stycket.
Övriga remitterade lagförslag lämnas
utan erinran.

Innehållsförteckning

Propositionen 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1

Propositionens lagförslag 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 31 oktober 199118

1

Inledning18

2

Hänvisningar till 1966 års lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall20

3

Passlagen22

4

Vissa sekretessfrågor27

4.1

Uppgiftslämnande mellan hälso- och sjukvården
och kriminalvården27

4.2

Sekretess för beslut m.m.29

4.3

Underrättelseskyldighet vid rymning m.m.31

5

Terminologin för personer med psykiska
störningar.33

5.1

Bakgrund33

5.2

Vissa hänvisningar till brottsbalken34

5.3

Ny terminologi inom lagstiftningen i övrigt35

6

Ikraftträdande36

7

Kostnader och resursbehov37

8

Upprättade lagförslag37

9

Hemställan37

10

Beslut37

Bilaga 1

Lagrådsremissens lagförslag38

Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid lagrådets sammanträde
den 21 oktober 199147