Prop.
1991/92:46
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollct den 24 oktober 1991.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Gun Hellsvik
Sverige deltar i internationellt samarbete på brottmålsområdet bl.a. genom
att vara anslutet till 1959 års europeiska konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål (rättshjälpskonventionen). När Sverige tillträdde rättshjälpskon-
ventionen gjordes förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen som bl.a.
innehåller regler om att en person som är berövad friheten i en stat skall
kunna kunna höras som vittne i samband med utredning av brott eller vid en
rättegång i en annan stat. Någon sådan rättshjälp som avses i artikel 11 läm-
nas således inte av Sverige.
I propositionen föreslås nu - i linje med de ifrågavarande bestämmelserna
i konventionen - att en person som är berövad friheten i Sverige, efter begä-
ran från en främmande stat, skall kunna föras över till den främmande staten
för förhör eller konfrontation i samband med utredning om brott eller vid
rättegång. Som förutsättning för att ett sådant överförande skall kunna ske
skall gälla bl.a. att förhöret eller konfrontationen avser annat än den frihets-
berövades egen brottslighet och att den frihetsberövade samtycker till åtgär-
den. Lagändringen gör det möjligt för Sverige att återta förbehållet beträf-
fande artikel 11. En följd av att Sverige återtar förbehållet är att svenska
myndigheter på motsvarande sätt hos en främmande stat kan begära att en
frihetsberövad person i den staten skall föras över till Sverige för förhör eller
konfrontation.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1992.
1 Riksdagen 1990191. 1 saml. Nr 46
Prop. 1991/92:46
Härigenom förskrivs i fråga om lagen (1991:435) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet
dels att nuvarande 2 § skall betecknas 8 § och ha följande lydelse,
dels att det närmast före 1 § skall införas en ny rubrik ”Informationsut-
byte”,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 2 - 7 §§, samt närmast
före 2, 6, 7 och 8 §§ nya rubriker av följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
Vittnesförhör m.m. med frihetsberö- Överförande av en frihetsberövad 2§ £>i person i Sverige, som är berö- 3§ En framställning om överförande 1. om ett överförande medför att ti- 2. om den frihetsberövades när- 3. om den gärning som framställ- 4. om andra tvingande skäl talar Om framställningen bifalls, skall |
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:46
Sverige eller, i förekommande fall,
försättas på fri fot.
4 §
En framställning om överförande
skall på diplomatisk väg ges in till ut-
rikesdepartementet, om inte Sverige i
förhållande till den främmande sta-
ten har kommit överens om en annan
ordning. Framställningen prövas av
regeringen.
Framställningen skall innehålla
uppgift om
1. den frihetsberövades namn och
var han är omhändertagen,
2. den brottsliga gärningen samt
tid och plats där den ägde rum,
3. vad förhöret eller konfrontatio-
nen skall avse, och
4. hur lång tid den frihetsberövade
behöver närvara i den främmande
staten.
5§
Om det inte är uppenbart att fram-
ställningen skall avslås, skall ytt-
rande över framställningen inhämtas
från den myndighet som svarar för
omhändertagandet av den frihetsbe-
rövade, Myndigheten skall i yttrandet
lämna de upplysningar som kan vara
av betydelse för prövningen enligt
3§.
Överförande av en frihetsberövad
person till Sverige
6§
En i främmande stat frihetsberö-
vad person som efter framställning
från en svensk domstol eller åklagare
förs över till Sverige för förhör eller
konfrontation skall tas i förvar av po-
lismyndighet.
Transport av en frihetsberövad per-
son genom Sverige
7§
Chefen för justitiedepartementet
kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en i främmande
stat frihetsberövad person som skall
1* Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:46
föras över till en annan stat förförhör
eller konfrontation. Meddelas sådant
tillstånd, får polismyndigheten vid
behov ta den överförde i förvar.
En framställning om tillstånd som
avses i första stycket skall göras i den
ordning som anges i 4 § första
stycket.
Immunitet för vissa vittnen m.fl.
I den utsträckning det har avtalats
i en överenskommelse som Sverige
har ingått med främmande stat, får
den som efter kallelse i enlighet med
överenskommelsen har rest in i Sve-
rige från den främmande staten för
att höras eller på annat sätt med-
verka vid utredning av brott eller i
ett rättsligt förfarande med anled-
ning av brott inte lagforas, berövas
sin frihet eller på annat sätt under-
kastas inskränkning i denna på
grund av handling, underlåtenhet el-
ler dom som härrör från tiden före
inresan i Sverige och som, när det
gäller en tilltalad, inte är avsedd
med kallelsen.
I den utsträckning det har avtalats
i en överenskommelse som Sverige
har ingått med främmande stat, får
den som efter kallelse i enlighet med
överenskommelsen har rest in i Sve-
rige från den främmande staten för
att höras eller på annat sätt med-
verka vid utredning av brott eller i
ett rättsligt förfarande med anled-
ning av brott inte lagforas eller, i vi-
dare mån än som följer av 6 §, berö-
vas sin frihet eller på annat sätt un-
derkastas inskränkning i denna på
grund av handling, underlåtenhet el-
ler dom som härrör från tiden före
inresan i Sverige och som, när det
gäller en tilltalad, inte är avsedd
med kallelsen.
Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att
han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av fem-
ton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans när-
varo inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder
hit.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
2 Förslag till Prop. 1991/92:46
Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.
brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan myndig-
het att intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvårdsstyrelsen om
det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är fråga får intagen tillfäl-
ligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.
Tiden för inställelse som avses i Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verkställig- första stycket inräknas i verkställig-
hetstiden. hetstiden. Detsamma gäller tid som
intagen vistas utanför anstalt med
stöd av 2 § lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internatio-
nellt samarbete på brottmålsområ-
det.
Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av hans talan i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1957:668) om utlämning för brott
skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:46
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22 §
Regeringen beslutar om ersätt-
ning av allmänna medel till offentlig
försvarare för arbete hos rege-
ringen.
Regeringen eller justitiedeparte-
mentet beslutar om ersättning av all-
männa medel till offentlig försvarare
för arbete hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
1 Senaste lydelse 1983:227.
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:46
20 §
Fråga om ersättning av allmänna
medel till offentlig försvarare prö-
vas, förarbete hos regeringen av
denna och för arbete hos riksåklaga-
ren av denne.
Fråga om ersättning av allmänna
medel till offentlig försvarare prö-
vas, för arbete hos regeringen av
denna eller av justitiedepartementet
och för arbete hos riksåklagaren av
denne.
Denna lag träder i kraft den 1 april 1992.
1 Senaste lydelse 1983:228.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1991
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell,
Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Hellsvik
Prop. 1991/92:46
I promemorian (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och vittnesförhör i interna-
tionella förhållanden, som upprättades inom justitiedepartementet år 1987,
föreslogs dels vissa bestämmelser om användning av tvångsmedlen beslag
och kvarstad på begäran av främmande stat, dels en ny lag om vittnesförhör
med frihetsberövade personer i internationella förhållanden.
Efter remissbehandling av promemorian utarbetades en proposition om
beslag och kvarstad i internationella förhållanden (prop. 1989/90:82). För-
slagen i propositionen antogs av riksdagen (JuU30, rskr. 264) och de nya be-
stämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990 (SFS 1990:273-276).
Jag avser nu att ta upp den kvarstående frågan om överförande av frihets-
berövade personer för förhör m.m. utomlands. Till protokollet i detta
ärende bör fogas promemorians lagförslag i den delen som bilaga 1 och en
förteckning över remissinstanserna som bilaga 2. En sammanställning över
remissvaren finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 87-1902).
Jag tar i detta lagstiftningsärende också upp en fråga om beslutanderätten
när det gäller att fastställa ersättning till offentlig försvarare i utlämnings-
ärenden som avgörs av regeringen.
Regeringen beslutade den 12 september 1991 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag om vittnesförhör m.m. i internationella förhållanden som
utarbetats i ärendet. De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran. Lagrådets granskning har
lett till några mindre redaktionella ändringar av lagförslagen.
Sverige har sedan gammalt lämnat inbördes rättshjälp i brottmål till främ-
mande stater i den utsträckning som vår lagstiftning tillåter. Sådan rättshjälp
lämnas i princip både till stater som Sverige har träffat överenskommelse
med om inbördes rättshjälp i brottmål och sådana stater som inte kan stödja
en framställning om rättshjälp på en särskild överenskommelse. I fråga om
bevisupptagning gäller t.ex. att en främmande stat enligt lagen (1946:816)
om bevisupptagning åt utländsk domstol - oavsett om en överenskommelse
mellan den främmande staten och Sverige föreligger eller inte - kan begära
medverkan av svensk domstol avseende åtgärder som hör till rättegången i
den främmande staten. Det kan gälla förhör med en part i rättegången eller
bevisupptagning genom att höra ett vittne eller en sakkunnig eller genom att
hålla syn.
Samarbetet med andra stater vad gäller inbördes rättshjälp i brottmål byg-
ger dock främst på konventioner och bilaterala avtal. Sådana överenskom-
melser mellan staterna är ofta att föredra eftersom de normalt skapar en
större klarhet mellan staterna under vilka förutsättningar som rättshjälp kan
lämnas och underlättar den rent praktiska hanteringen. Överenskommelser
som bygger på ömsesidighet innebär vidare att en stat som är villig att lämna
en viss typ av rättshjälp i allmänhet också kan räkna med att få motsvarande
hjälp från andra stater.
Den viktigaste överenskommelsen på området är den i Strasbourg år 1959
undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål
(se prop. 1961:48 samt SÖ 1968:15 och 1977:88). Sverige har tillträtt den
konventionen, som för Sveriges del trädde i kraft den 1 maj 1968. Förutom
Sverige är numera följande stater och områden anslutna till konventionen:
Belgien, Danmark, Finland, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Is-
land, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna med Aruba,
Norge, Schweiz, Spanien, Turkiet, Tyskland och Österrike.
I konventionen åtar sig de fördragslutande staterna att i enlighet med kon-
ventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra
rättshjälp i brottmål som handläggs aven judiciell myndighet i en annan kon-
ventionsstat. De former av rättshjälp som regleras i konventionen gäller
bl.a. bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bevisändamål, delgiv-
ning och utlämnande av straffregisterutdrag.
När Sverige år 1967 ratificerade konventionen gjorde vi förbehåll beträf-
fande vissa av artiklarna. Ett sådant förbehåll gjordes beträffande artikel 2 i
konventionen. Enligt den artikeln kan en framställning enligt konventionen
avslås av den anmodade staten, bl.a. om gärningen är av politisk natur eller
om den begärda åtgärden kan anses kränka landets suveränitet, medföra
fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre
public) eller mot andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sve-
rige har gjort de förbehållen beträffande artikel 2 att en framställning om
rättshjälp dessutom kan avslås a) om den gärning som framställningen avser
inte är belagd med straff enligt svensk lag, b) om förundersökning rörande
Prop. 1991/92:46
gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat, c) om den i den ansökande
staten misstänkte personen i Sverige eller i tredje stat har åtalats för gär-
ningen eller dom har meddelats rörande gärningen, d) om i Sverige eller i
tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gär-
ningen eller att inte inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen
och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag.
Sverige har vidare gjort förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen
som gäller överförande och transitering av frihetsberövade personer för för-
hör eller konfrontation utomlands. I promemorian föreslogs att Sverige skall
återta detta förbehåll. Jag återkommer i följande avsnitt till det närmare in-
nehållet i artikel 11 och vissa andra artiklar som har samband med den.
Enligt artikel 23 i konventionen skall en stat som gjort förbehåll beträf-
fande en eller flera bestämmelser i konventionen återta detta så snart om-
ständigheterna så medger (punkt 2). En avtalsslutande part som har gjort
förbehåll beträffande en bestämmelse har enligt samma artikel inte rätt att
i vidare mån än den själv har godtagit bestämmelsen kräva tillämpning av
densamma från en annan parts sida (punkt 3).
I förhållande till de nordiska länderna lämnar Sverige i åtskilliga hänseen-
den en mera långtgående rättshjälp än vad som följer av den europeiska
rättshjälpskonventionen. Bl.a. har frågan om nordisk vittnesplikt lösts ge-
nom enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna. De svenska bestämmel-
serna på området finns i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt. Vidare
har Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige undertecknat en överens-
kommelse år 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupp-
tagning (SÖ 1975:42, cirkulär 1975:301).
Det kan här nämnas att man inom ramen för Förenta Nationernas Ekono-
miska och Sociala Råd (UNESCO) arbetar med en s.k. modellkonvention
om inbördes rättshjälp i brottmål. Sverige deltar i det arbetet tillsammans
med många andra länder. Avsikten är att konventionen skall utgöra modell
för de bilaterala avtal som ingås på detta område. Bland de bestämmelser
som övervägs i sammanhanget finns regler om överförande av frihetsberö-
vade personer till andra stater för att medverka vid utredning av brott eller
i samband med rättegång.
Som jag nyss nämnde innehåller artikel 11 i konventionen bestämmelser om
överförande av personer som är frihetsberövade för förhör eller konfronta-
tion utomlands. Reglerna innebär att en person som är berövad friheten
skall föras över till den stat där förhöret eller konfrontationen skall äga rum,
om personlig inställelse begärs av konventionsstaten (punkt 1).
En framställning om överförande får vägras under vissa angivna förutsätt-
ningar (punkt 1 a - d). Det kan ske om den som skall överföras inte sam-
tycker till åtgärden, om hans närvaro behövs i en pågående rättegång i den
anmodade staten, om ett överförande skulle kunna leda till att tiden för fri-
hetsberövandet förlängs eller om andra tvingande skäl talar mot ett överför-
ande till den ansökande statens område.
Artikel 11 punkt 2 innehåller bestämmelser om transitering av personer
Prop. 1991/92:46
10
som är frihetsberövade. Enligt bestämmelserna skall transitering genom en Prop. 1991/92:46
tredje konventionsstats område i princip beviljas, om justitiedepartementet
i den ansökande staten begär det och bifogar erforderliga handlingar. Transi-
tering av egna medborgare får dock vägras.
Enligt artikel 11 punkt 3 skall den som har överförts till en annan stat hållas
i förvar på den ansökande statens område, liksom i förekommande fall på
tredje stats område, såvida inte den anmodade staten begär att han försätts
på fri fot.
I nära samband med artikel 11 står bestämmelserna i artikel 12. Den arti-
keln föreskriver en tidsbegränsad immunitet för bl.a. vittnen som inställer
sig på den ansökande statens område. Sådana bestämmelser återfinns för
svenskt vidkommande numera i 2 § lagen (1991:435) med vissa bestämmel-
ser om internationellt samarbete på brottmålsområdet.
Av artikel 20 i konventionen framgår att ersättning för kostnader som upp-
stått på den anmodade statens område för transport enligt artikel 11 av per-
soner som berövats friheten får utkrävas av den ansökande staten. Denna
bestämmelse utgör ett av de få fall där ersättningsanspråk kan ställas enligt
konventionen.
I artikel 23 punkt 3 finns en s.k. reciprocitetsbestämmelse. En avtalsslu-
tande part som gjort förbehåll i något avseende kan inte i vidare mån än den
själv har godtagit en bestämmelse kräva att en annan part skall tillämpa den.
Av de 18 stater som hittills har tillträtt konventionen har, utöver Sverige,
endast Finland och Grekland gjort förbehåll mot artikel 11 i dess helhet.
Åtta stater - Frankrike, Island, Italien, Liechtenstein, Spanien, Schweiz,
Turkiet och Israel - har inte gjort något förbehåll. Två stater - Österrike och
Tyskland - har godtagit artikeln i dess helhet men har förklarat att de alltid
avser att utnyttja de möjligheter att vägra efterkomma framställningen som
anges i punkt 1 a - c. Danmark och Norge har gjort förbehåll såvitt avser
artikel 11 punkt 2, dvs. transitering genom dess territorier. Belgien, Luxem-
burg och Nederländerna har i fråga om transitering gjort ett begränsat förbe-
håll som innebär att transitering medges endast under vissa förutsättningar.
Dessa fem stater har dock inte förbehållit sig några begränsningar i skyldig-
heten att föra över frihetsberövade personer till andra konventionsstater för
förhör eller konfrontation i den utsträckning artikeln föreskriver.
Som framhålls i promemorian var motivet till att man från svensk sida gjorde
förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen att det enligt då gällande
svensk rätt inte var möjligt att i annan ordning än i samband med utlämning
för brott lämna bistånd vid brottsutredning i en annan stat på det sätt som
avses i artikeln. Med hänsyn till att utlämning inte kunde komma i fråga an-
sågs ett förbehåll böra göras av innebörd att artikeln inte skulle tillämpas
från svensk sida (se prop. 1961:48 s. 11). Det konstaterades i sammanhanget
att en följd av det ställningstagandet var att det inte blev möjligt att t.ex.
påräkna inställelse vid svensk domstol av ett vittne som hade berövats frihe-
ten i en annan stat. I stället fick man falla tillbaka på den möjlighet som fanns
enligt svensk lagstiftning att höra vittnet vid bevisupptagning inför den ut-
ländska domstolen.
1** Riksdagen 1990/91. 1 saml. Nr 46
Sverige är i dag relativt ensamt i Europa om att vägra internationell rätts-
hjälp som består i att föra över en person som är berövad friheten till en
annan stat för förhör eller konfrontation i en där pågående rättegång eller
förundersökning. Jag kan inte se att det numera föreligger några sakliga skäl
som talar mot att lämna bistånd i detta hänseende, särskilt med tanke på
möjligheten att vägra överförande om den som skall höras inte samtycker till
åtgärden.
För ett återtagande av förbehållet talar också med styrka att konventions-
staterna är förpliktade att återta gjorda förbehåll så snart omständigheterna
medger det och att olika konventioner som Sverige har tillträtt eller kan ha
intresse av att tillträda, såväl bilaterala som multilaterala, ofta innehåller be-
stämmelser om överförande av frihetsberövade personer till andra konven-
tionsstater för vittnesförhör. Sådana bestämmelser finns bl.a. i den av För-
enta Nationerna nyligen antagna och av Sverige ratificerade konventionen
om olaglig hantering av narkotika (se prop. 1990/91:127 bil. 1 artikel 7 p.
4, JuU32, rskr. 323). I och med den allt större rörligheten i Europa är det
uppenbart att det finns ett starkt och växande behov av att kunna överföra
frihetsberövade personer för förhör m.m. mellan de europeiska länderna.
Jag ställer mig alltså - i likhet med remissinstanserna - bakom promemo-
rieförslaget att Sverige bör återta förbehållet beträffande artikel 11 i rätts-
hjälpskonventionen. I detta sammanhang kan också nämnas att man från
domstolshåll har framhållit vikten av att i allvarliga brottmål kunna höra
nyckelvittnen direkt inför svensk domstol, något som i dag inte kan ske om
de är frihetsberövade utomlands.
Ett återtagande av förbehållet beträffande artikel 11 får konsekvenser
även för förbehållet beträffande artikel 2 i konventionen. Som jag tidigare
redovisat (se avsnitt 2.1) har Sverige gjort ett allmänt förbehåll om att en
framställning om rättshjälp enligt konventionen kan avslås under vissa förut-
sättningar, bl.a. om kravet på s.k. dubbel straffbarhet inte är uppfyllt, om
förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller om den person
som är misstänkt för brott i den främmande staten har åtalats i Sverige eller
om dom beträffande gärningen har meddelats i Sverige. Om förbehållet be-
träffande artikel 11 i konventionen återtas och en särskild lagreglering införs
om överförande av frihetsberövade personer för förhör utomlands, är det
naturligt att lagstiftningen uttömmande reglerar under vilka förutsättningar
ett överförande får ske. Det finns därför anledning att ifrågasätta om de nu
nämnda förbehållen beträffande artikel 2 skall omfatta också rättshjälp som
avses i artikel 11 eller om de kan undvaras eller begränsas på något sätt.
Som jag tidigare varit inne på (se avsnitten 2.1 och 2.2) medger rättshjälp-
skonventionens artikel 2 och artikel 11 att framställningar om överförande
av frihetsberövade personer avslås på vissa särskilt angivna grunder. Dessa
avslagsgrunder lämnar i normalfallet gott handlingsutrymme för att slå vakt
om svenska intressen. Konventionen innehåller emellertid inga krav på att
den brottsliga gärning som ligger till grund för en framställning om rättshjälp
skall vara straffbar även i det land som skall lämna rättshjälpen (dubbel
straffbarhet). En sådan vägransgrund är enligt min mening nödvändig när
det gäller rättshjälp som avses i artikel 11 och överensstämmer med vad som
i Sverige gäller vid framställningar om bevisupptagning på begäran av främ-
Prop. 1991/92:46
12
mande stat (se 1 § lagen, 1946:816, om bevisupptagning åt utländsk dom- Prop. 1991/92:46
stol). Sverige bör enligt min mening kunna avslå en framställning om över-
förande av en frihetsberövad person till en främmande stat, om den gärning
som avses med framställningen inte motsvarar brott enligt svensk lag.
I samband med att Sverige återtar förbehållet enligt artikel 11 bör Sverige
därför anmäla att det förbehåll i fråga om krav på dubbel straffbarhet som
Sverige gjorde vid tillträdet till konventionen också gäller vid framställ-
ningar om rättshjälp enligt artikel 11, men att de förbehåll som i övrigt gjor-
des beträffande artikel 2 inte kommer att tillämpas vid sådana framställ-
ningar.
Danmark och Norge har, som jag tidigare nämnde, gjort förbehåll beträf-
fande bestämmelserna om transitering av frihetsberövade personer över en
tredje konventionsstats område. Behovet av transitering över de nordiska
ländernas territorier kan med hänsyn härtill inte förväntas vara särskilt stort.
Om Sverige gör ett förbehåll beträffande konventionens bestämmelser i
detta hänseende kan vi emellertid, på grund av reciprocitetsbestämmelsen i
artikel 23 punkt 3, inte påräkna transiteringstillstånd från andra konven-
tionsstater. Med hänsyn till det nu sagda finns det enligt min mening inte
anledning att göra förbehåll i fråga om transitering. Skulle omständigheterna
i något fall vara stötande föreligger möjligheter att vägra efterkomma fram-
ställningen om transiteringstillstånd under åberopande av ordre public (arti-
kel 2:b i rättshjälpskonventionen). Transitering av svenska medborgare får
såsom tidigare nämnts vägras.
Jag anser således att artikel 11 i rättshjälpskonventionen bör kunna godtas
i dess helhet och förbehållet således återtas utan inskränkningar.
13
Prop. 1991/92:46
Mitt förslag: En person i Sverige som är berövad friheten skall på be-
gäran av en främmande stat kunna föras över till den främmande sta-
ten för förhör eller konfrontation i samband med utredning om brott
eller vid rättegång, om förhöret eller konfrontationen avser annat än
den frihetsberövades egen brottslighet. På motsvarande sätt skall en i
utlandet frihetsberövad person kunna överföras till Sverige för förhör
eller konfrontation här i landet.
Regeringen skall pröva om en framställning om överförande av en
här i landet frihetsberövad person skall beviljas. En förutsättning för
att ett sådant överförande skall kunna ske är bl.a. att den frihetsberö-
vade samtycker till åtgärden. Den myndighet som svarar för omhän-
dertagandet skall yttra sig över framställningen och uttala sig om det
från andra utgångspunkter möter hinder att den frihetsberövade läm-
nar landet.
En frihetsberövad person som har överförts från en främmande stat
till Sverige för förhör eller konfrontation skall tas i förvar av polisen
under vistelsen här i landet.
Chefen för justitiedepartementet skall kunna meddela tillstånd till
transport genom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad per-
son som skall föras över till en tredje stat för förhör eller konfronta-
tion (transitering).
Promemorians förslag: Överensstämmer i stora drag med mitt förslag.
Promemorieförslaget tar emellertid sikte endast på personer som är frihets-
berövade inom ramen för kriminalvården eller som är häktade eller an-
hållna. Förslaget gäller inte för de s.k. administrativa frihetsberövandena,
dvs. personer som t.ex. är intagna för psykiatrisk tvångsvård. Enligt prome-
morieförslaget skall kriminalvårdsstyrelsen och riksåklagaren vara beslu-
tande myndigheter i fråga om de personer som skall överföras till främ-
mande stat.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har godtagit promemorians
förslag eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser har lämnat syn-
punkter av främst teknisk karaktär. En remissinstans är kritisk mot förslaget
att låta kriminalvårdsstyrelsen fatta beslut om överförande av frihetsberö-
vade personer och förordar i stället att saken prövas i domstol.
Skälen för mitt förslag: Som framgår av vad jag tidigare har sagt är avsik-
ten med det nu framlagda förslaget att Sverige i större utsträckning än vad
som för närvarande sker skall kunna delta i internationellt samarbete på
brottmålsområdet vad gäller inbördes rättshjälp mellan olika stater. Grun-
den för detta samarbete är främst den europeiska rättshjälpskonventionen,
14
och tanken är att det lagförslag som nu läggs fram skall göra det möjligt för Prop. 1991/92:46
Sverige att återta det förbehåll beträffande artikel 11 i konventionen som
gjordes i samband med ratificeringen. Utgångspunkten vid utformningen av
förslaget är således konventionens bestämmelser om överförande och transi-
tering av frihetsberövade personer (se avsnitt 2.2). Dessa regler innebär i
korthet att en person som är frihetsberövad i en stat skall överföras till en
annan stat där förhöret eller konfrontationen skall äga rum, om personlig
inställelse begärs av den senare staten (punkt 1). Enligt artikeln får en fram-
ställning om överförande vägras under vissa förutsättningar (punkt 1 a - d).
Det gäller bl.a. om den frihetsberövade själv inte vill medverka vid förhöret
eller konfrontationen. Ytterligare vägransgrunder framgår av artikel 2. En-
ligt den artikeln får en framställning om rättshjälp vägras i fråga om politiska
brott och om det föreligger hinder av ordre public-karaktär. Av konventio-
nens artikel 1 slutligen framgår att konventionen över huvud taget inte om-
fattar militära brott. Artikel 11 innehåller också bestämmelser om transite-
ring av personer som är frihetsberövade (punkt 2) och regler om att den som
har överförts till en annan stat skall hållas i förvar på den ansökande statens
område (punkt 3).
Promemorieförslaget har utarbetats med beaktande av de nu angivna hu-
vudprinciperna i konventionen, och jag ansluter mig i allt väsentligt till vad
som sägs i promemorian i dessa delar. Remissinstanserna har också över lag
godtagit den principiella uppläggningen av förslaget. Jag vill tillägga att pro-
memorians förslag ligger väl i linje med det förslag till konventionstext som
har diskuterats inom UNESCO, såvitt gäller den där aktuella modellkonvcn-
tionen (se avsnitt 2.1).
I likhet med vad som föreslås i promemorian anser jag vidare att reglerna
bör utformas så att de får generell tillämplighet och att de således bör gälla
också i förhållande till stater som står utanför rättshjälpskonventionen.
I ett par hänseenden anser jag emellertid att lagen bör ges en delvis annan
utformning än den som föreslås i promemorian. Det gäller dels frågan vilka
personer som bör omfattas av reglerna, dels frågan vilken myndighet som
lämpligen bör besluta i fråga om överförande av frihetsberövade personer.
Jag kommer i det följande att i förhållande till promemorieförslaget också
föreslå ett par mindre ändringar vad gäller möjligheten till avslag av fram-
ställningar om överförande eller transitering av frihetsberövade personer.
Slutligen skall jag ta upp frågan om lagförslagets tekniska utformning.
Promemorieförslaget innebär att endast personer som är intagna i krimi-
nalvårdsanstalt eller är anhållna eller häktade kan komma i fråga för över-
förande till en främmande stat. De personer som är frihetsberövade inom
ramen för den psykiatriska tvångsvården, socialtjänsten eller smittskyddet
faller utanför lagens tillämpningsområde. Frågan diskuteras inte närmare i
promemorian och inte heller har någon av remissinstanserna haft synpunkter
på förslaget i denna del.
Enligt min mening är den tolkning av rättshjälpskonventionens bestäm-
melser i detta hänseende som kommer till uttryck i promemorian alltför
snäv. I konventionen används uttrycket ”en person som är föremål för fri-
hetsberövande” utan att det görs någon inskränkning av innebörd att kon-
ventionen skulle omfatta endast frihetsberövade personer som har begått el-
15
ler är misstänkta för brott. Syftet med konventionen talar också för att någon Prop. 1991/92:46
sådan inskränkning knappast har varit avsedd. Meningen är ju att personer
som har något att bidra med i en rättegång i en främmande stat inte skall
vara förhindrade att närvara vid rättegången enbart av det skälet att de är
berövade friheten. Med hänsyn till det nu sagda anser jag det bäst förenligt
med konventionens bestämmelser att låta den föreslagna lagen omfatta alla
typer av frihetsberövanden, alltså även sådana som har skett på administra-
tiv väg. Det betyder att personer som tvångsvis är omhändertagna t.ex. med
stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,
lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga samt smitt-
skyddslagen (1988:1472) bör omfattas av förslaget och kunna överföras till
en främmande stat för förhör eller konfrontation under de förutsättningar i
övrigt som anges i lagen.
Med ett sådant tillämpningsområde för lagstiftningen är det inte möjligt
att, som föreslås i promemorian, låta kriminalvårdsstyrelsen och riksåklaga-
ren besluta i de frågor som här avses. Dessa myndigheter har inget tillsynsan-
svar avseende den psykiatriska tvångsvården, socialtjänsten eller smittskyd-
det och bör således inte fatta beslut som rör frihetsberövade personer på
dessa områden. Inte heller anser jag det lämpligt att vid sidan av kriminal-
vårdsstyrelsen och riksåklagaren låta ytterligare en myndighet, t.ex. social-
styrelsen, vara beslutande myndighet såvitt gäller de administrativt frihetsbe-
rövade. En sådan ordning skulle leda till att inte mindre än tre centrala myn-
digheter gavs uppgifter på området, vilket inte kan anses motiverat med hän-
syn till det antal ärenden som det kan bli fråga om. Enligt uppgift från de
åklagarmyndigheter som främst berörs av internationellt samarbete på
brottmålsområdet uppgår i dag antalet ärenden där frihetsberövade perso-
ner i Sverige hörs på begäran av främmande stat till högst 10 per år. Det
finns skäl att tro att antalet ärenden där frihetsberövade personer i Sverige
kommer att begäras överförda till främmande stat med stöd av den nya lagen
kommer att ligga på en motsvarande nivå.
Det begränsade antalet ärenden och önskvärdheten av att få en enhetlig
praxis talar för att beslutanderätten i dessa frågor bör ligga hos en myndig-
het. För egen del skulle jag kunna tänka mig att t.ex. justitiekanslern eller
möjligen en centralt placerad domstol skulle kunna handlägga ärendena. Jag
har emellertid vid mina överväganden slutligen stannat för att beslutanderät-
ten tills vidare bör ligga hos regeringen. Det har visserligen varit en strävan
under senare år att försöka avlasta regeringen de renodlade förvaltnings-
ärendena. Jag anser emellertid att de bedömningar som kan komma att be-
höva göras i dessa ärenden många gånger är av sådan art att uppgiften, i vart
fall i ett inledande skede, inte lämpligen bör anförtros någon annan än rege-
ringen. Skälen till mitt ställningstagande är följande.
Den lagstiftning som nu föreslås kommer att gälla inte bara i förhållande
till stater som är anslutna till den europeiska rättshjälpskonventionen utan
även till andra stater. I flertalet stater som kan tänkas utnyttja den svenska
lagstiftningen råder i dag stabila förhållanden från säkerhetssynpunkt. Det
finns emellertid anledning räkna med att även länder som är invecklade i
krig eller där krigsrisken är överhängande kan komma att göra framställ-
16
ningar om överförande av frihetsberövade personer. Svenska myndigheter Prop. 1991/92:46
har ett ansvar för säkerheten för de personer som är berövade friheten här i
landet. Av detta ansvar följer att en frihetsberövad person inte skall föras
över till en främmande stat, om det finns en risk för att han kan komma till
skada på grund av krigshandlingar, attentat eller liknande i den främmande
staten. Vid prövningen av en sådan framställning är det därför naturligt att
de kunskaper utnyttjas som finns inom regeringskansliet om det säkerhets-
politiska läget i det land som gjort framställningen.
Enligt rättshjälpskonventionen kan vidare en framställning om överför-
ande av en frihetsberövad person avslås, om den gärning som framställ-
ningen avser utgör ett politiskt eller militärt brott. Även vid de bedömningar
som måste göras i dessa hänseenden kan det enligt min mening vara lämpligt
att utnyttja de särskilda kunskaper som finns inom regeringskansliet.
Jag vill här tillägga att enligt den europeiska konventionen om bekäm-
pande av terrorism (SÖ 1977:12) som Sverige är ansluten till skall vissa brott,
bl.a. vissa typer av grova våldsbrott, inte betraktas som politiska brott. Det
föreskrivs uttryckligen i den konventionen (artikel 8) att begärd rättshjälp
inte får vägras enbart på grund av att rättshjälpen bedöms avse brott av poli-
tisk natur (se också prop. 1976/77:124 s. 32 ff. och 1 § andra stycket lagen,
1946:816, om bevisupptagning åt utländsk domstol). Med hänsyn härtill an-
ser jag att promemorians förslag att politiska brott alltid skall utgöra grund
för avslag på en begäran om rättshjälp är alltför kategorisk. Enligt min me-
ning bör avslagsgrunden för politiska brott göras fakultativ, vilket för övrigt
ligger i linje med rättshjälpskonventionens bestämmelser. Regeringen skall
alltså kunna avslå en framställning om överförande av en frihetsberövad per-
son på den grunden, men det skall inte vara obligatoriskt.
När det gäller handläggningen av dessa ärenden i övrigt ansluter jag mig
till promemorians förslag att en framställning på sedvanligt sätt bör ges in till
utrikesdepartementet. Med hänsyn till att den frihetsberövade enligt försla-
get skall ge sitt samtycke till överförande, bör yttrande om den frihetsberö-
vades inställning i saken inhämtas från den myndighet som svarar för omhän-
dertagandet. Mitt förslag innebär vidare - i linje med rättshjälpskonventio-
nens bestämmelser - att en framställning om överförande får vägras också
om andra vägande skäl talar mot ett överförande. Den myndighet som svarar
för omhändertagandet av den frihetsberövade bör därför också göra en egen
bedömning av om något hinder möter mot att den frihetsberövade överförs
till den främmande staten. Ett sådant hinder kan vara att en sedan länge pla-
nerad domstolsförhandling i brottmål som den frihetsberövade måste när-
vara vid kommer att äga rum under den aktuella tiden eller att den person
som avses med framställningen är sjuk och därför inte kan närvara vid utred-
ning eller domstolsförhandling utomlands. Jag återkommer till de bestäm-
melser i lagen som reglerar dessa förhållanden i samband med att jag när-
mare kommenterar de enskilda paragraferna.
I övrigt krävs en bestämmelse om omhändertagande av frihetsberövade
personer som kommer till Sverige för att här närvara i samband med förun-
dersökning eller vid en rättegång. I fråga om de närmare detaljerna vad gäl-
ler den bestämmelsen hänvisar jag till specialmotiveringen.
Artikel 11 i rättshjälpskonventionen föranleder också regler om tillstånd 17
till transitering av frihetsberövadepersoner genom Sverige. I promemorian
föreslås den begränsningen att tillstånd till transitering inte får meddelas
svenska medborgare, såvida inte förhöret skall äga rum i något av de nor-
diska länderna. Jag anser inte att någon sådan begränsning är nödvändig. I
de fall där frågan om transitering uppkommer ligger det sannolikt i de flesta
fall i den frihetsberövades eget intresse att medverka vid förhöret eller kon-
frontationen utomlands. Ett direkt förbud att medge transitering genom
Sverige skulle då framstå som ett omotiverat hinder. Om den frihetsberö-
vade inte vill medverka vid förhör utomlands, kan han enligt konventionens
bestämmelser motsätta sig ett överförande. I flertalet länder är detta tillräck-
ligt för att något överförande inte skall komma i fråga. Jag anser därför att
bestämmelsen bör utformas så att regeringen kan meddela tillstånd till trans-
port. Skulle förhållandena i det enskilda fallet vara sådana att transitering
framstår som stötande, kan framställningen alltså avslås.
I promemorian föreslås vidare att ärenden om tillstånd till transitering
skall avgöras av chefen för utrikesdepartementet. Jag anser för egen del att
dessa frågor, i överensstämmelse med vad som gäller för transiteringsären-
den enligt 26 § lagen (1957:668) om utlämning för brott, lämpligen bör avgö-
ras av chefen för justitiedepartementet.
I detta sammanhang vill jag också beröra de föreslagna reglernas förhål-
lande till reglerna om utlämning för brott. Enligt 2 § utlämningslagen får
svenska medborgare inte utlämnas. Att en svensk medborgare, som överförs
hit för att t.ex. höras som vittne i en rättegång, efter avslutat förhör återförs
till den främmande staten för att där fortsätta straffverkställigheten möter
dock inte hinder från utlämningssynpunkt. Överförande för förhör eller kon-
frontation enligt de föreslagna reglerna är ett i särskild ordning reglerat för-
farande och utlämningslagens regler blir över huvud taget inte tillämpliga i
dessa fall.
Till sist några ord om lagförslagets tekniska utformning. Inom justitiede-
partementet har inletts en översyn av de internationella straffprocessuella
frågorna. Arbetet syftar till att skapa en mer enhetlig och modern lagstift-
ning som kan svara mot de krav som i dag ställs i det internationella samarbe-
tet. Arbetet är emellertid omfattande och någon mer heltäckande lagstift-
ning kan knappast bli färdig förrän tidigast om ett par år. Regeringen lade
under våren 1991 fram en proposition om informationsutbyte i internatio-
nella förhållanden (se prop. 1990/91:131). Den i propositionen föreslagna
nya lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmål-
sområdet antogs av riksdagen (se JuU28, rskr. 297) och trädde i kraft den 1
juli 1991 (SFS 1991:435). Tanken har varit att den lagen skall bilda utgångs-
punkt för det fortsatta lagstiftningsarbetet vad gäller de internationellt straff-
processuella frågorna (se anf. prop. s. 10). Mot den nu angivna bakgrunden
är det enligt min mening lämpligt att de föreslagna nya reglerna om överför-
ande av frihetsberövade personer för förhör m.m. utomlands införs som ett
särskilt avsnitt i lagen.
Jag har vidare övervägt om några kompletterade bestämmelser om över-
förande av frihetsberövade personer behöver tas in i de lagar som reglerar
de olika typer av frihetsberövanden som nu är aktuella. Med ett undantag
har jag funnit att några sådana regleringar inte behövs. Undantaget gäller
Prop. 1991/92:46
18
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt där en särskild bestämmelse om Prop. 1991/92:46
tillgodoräknande av strafftid bör införas.
Regeringen avgör årligen omkring 25 ärenden som gäller utlämning enligt
utlämningslagstiftningen. I några av dessa ärenden uppkommer frågor om
ersättning till offentlig försvarare för arbete hos regeringen. Yrkandet om
ersättning framställs i allmänhet efter det att beslut fattats i utlämningsären-
det. Enligt den nuvarande ordningen avgörs dessa ersättningsfrågor av rege-
ringen. Vid tingsrätterna avgörs motsvarande frågor i regel av ensamdo-
mare. Med hänsyn till frågornas karaktär framstår det i flertalet fall som
olämpligt att regeringen skall behöva ta ställning till dem. Jag föreslår därför
att det införs en möjlighet för justitiedepartementet att fatta beslut om sådan
ersättning.
De föreslagna lagändringarna bör kunna träda i kraft den 1 april 1992. Några
övergångsbestämmelser behövs enligt min mening inte.
Förslagen kommer inte att medföra några ökade kostnader för staten.
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät-
tats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om interna-
tionellt samarbete på brottmålsområdet
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark,
Finland, Island och Norge
Informationsutbyte
1 §
Paragrafen är oförändrad i förhållande till motsvarande bestämmelse i nu
gällande lag. Det redaktionella tillägget har gjorts att en rubrik ”Informa-
tionsutbyte” har införts före paragrafen.
19
Vittnesförhör m.m. med frihetsberövade personer
Detta avsnitt i lagen är nytt. Det består av sex paragrafer som har samlats i
tre skilda underavsnitt. Avsnitten har försetts med rubriker i syfte att göra
reglerna mer överskådliga. I 2 - 5 §§ behandlas frågan om överförande av
frihetsberövade personer till främmande stat. Regler om överförande av fri-
hetsberövade personer till Sverige och transport av sådana personer genom
Sverige finns i 6 - 7 §§.
Överförande av en frihetsberövad person till en främmande stat
2§
I paragrafen anges att en person, som är berövad friheten, efter framställ-
ning från en främmande stat får överföras dit för förhör eller konfrontation
i samband med förundersökning eller vid rättegång, om förhöret eller kon-
frontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet. De när-
mare bestämmelserna om under vilka förutsättningar ett sådant överförande
får ske anges i 3 - 5 §§. Bestämmelsen uttrycker vad som är utgångspunkten
vid prövningen av en framställning, nämligen att Sverige ger den ifrågava-
rande internationella rättshjälpen om det inte finns starka skäl som i det en-
skilda fallet talar emot att ge sådan rättshjälp. Sveriges inställning i dessa
frågor ligger därmed i linje med bestämmelserna i den europeiska rättshjälp-
skonventionen. Det bör dock framhållas att lagen inte är tillämplig enbart i
förhållande till de stater som har tillträtt rättshjälpskonventionen utan gäller
även i förhållande till andra stater, oberoende av om något avtal om inbördes
rättshjälp har träffats med staten eller inte.
Lagen gäller alla typer av frihetsberövanden, både sådana som är föran-
ledda av att personen i fråga har begått brott och sådana som beror på att
personen på grund av sitt psykiska tillstånd eller sina personliga förhållanden
i övrigt har ansetts vara i behov av omhändertagande. Även kortvariga fri-
hetsberövanden som kan förekomma i samband med domstolsförhandling
(se t.ex. 5 kap. 9 § och 36 kap. 21 § RB) eller vid konkurs (6 kap. 9 § KL)
omfattas av bestämmelserna, även om det i praktiken knappast kommer att
bli aktuellt med överföranden i sådana situationer. Sannolikt är det i första
hand personer som är intagna i kriminalvårdsanstalt samt häktade som kom-
mer att begäras överförda till främmande stat med stöd av lagen. Men det
kan också tänkas att en framställning kan avse personer som är omhänder-
tagna enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129)
om rättspsykiatrisk vård, lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa
fall, smittskyddslagen (1988:1472) eller lagen (1990:52) med särskilda be-
stämmelser om vård av unga. Även personer som har tagits i förvar med stöd
av utlänningslagen (1989:529) omfattas av bestämmelserna.
Den frihetsberövades medverkan i den rättsliga processen i utlandet skall
avse förhör eller konfrontation. Med förhör avses både förhör under förun-
dersökning eller motsvarande och vittnesförhör eller förhör med måls-
ägande under rättegång. Detsamma gäller konfrontation. Det innebär att
framställningar enligt lagen kan härröra såväl från utländsk domstol som
från utländsk polis eller åklagare. Regleringen överenstämmer i detta hän-
seende med vad som gäller enligt 1975 års tvångsmedelslag.
Prop. 1991/92:46
20
Överförande till en främmande stat får ske endast om den frihetsberöva- Prop. 1991/92:46
des närvaro behövs i en utredning eller rättegång om brott där någon annan
än han själv är misstänkt eller åtalad för brottet. Lagen är således inte tillämp-
lig om den främmande staten har för avsikt att genom utredningen eller rät-
tegången lagfora den frihetsberövade. Om den frihetsberövade personen är
medtilltalad eller misstänkt för brott som har ett samband med den gärning
som avses i en framställning men som inte omfattas av framställningen, är
det i och för sig möjligt att få till stånd ett överförande enligt lagen. Skyddet
för den frihetsberövade ligger då i att denne alltid kan motsätta sig åtgärden
och på så sätt förhindra att ett överförande sker (se 3 §). Om den stat som
gör en framställning om överförande har tillträtt den europeiska rättshjälp-
skonventionen, har den frihetsberövade också ett immunitetsskydd mot lag-
föring m.m. som motsvarar bestämmelserna i 8 §.
3§
I paragrafen anges förutsättningarna för avslag av en framställning om över-
förande. Samtliga de grunder för avslag som upptas i paragrafen har stöd i
den europeiska rättshjälpskonventionen med de av Sverige gjorda förbehål-
len (se avsnitt 2.3). Av bestämmelsen framgår att ett avslag i vissa fall är
obligatoriskt och att det i andra fall är fakultativt.
Enligt första stycket skall en framställning om överförande alltid avslås,
om staten. Ett överförande kan alltså aldrig ske mot den frihetsberövade perso-
nens vilja. Skulle den frihetsberövade av någon anledning vägra ge klart be-
sked om han samtycker till ett överförande eller inte, får hans inställning
tolkas så att han inte har lämnat samtycke.
Om den frihetsberövade förklarar sig villig att medverka vid förhör eller
konfrontation utomlands, kan en framställning emellertid avslås av andra
skäl. Dessa grunder för avslag anges i första stycket 1-4.
Enligt punkt 1 får en framställning avslås om ett överförande medför att
tiden för frihetsberövandet förlängs. Beträffande flertalet frihetsberövanden
gäller att en lovlig vistelse utanför den anstalt, sjukhus eller motsvarande där
den frihetsberövade är omhändertagen i normalfallet inte medför att tiden
för frihetsberövandet förlängs. Ett avslag på denna grund torde därför inte
behöva förekomma annat än undantagsvis. Är den frihetsberövade intagen
i kriminalvårdsanstalt skall enligt den föreslagna nya regeln i 43 § lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt tiden som den frihetsberövade vistas
utomlands alltid inräknas i verkställighetstiden (se avnitt 4.2). Något avslag
på denna grund kommer alltså inte att ske beträffande intagna i kriminal-
vårdsanstalt. Vid andra typer av frihetsberövanden, t.ex. häktning, medför
inte heller ett överförande till en främmande stat att tiden för frihetsberö-
vandet förlängs. Undantagsvis kan det emellertid finnas anledning att vägra
ett överförande. Så kan t.ex. vara fallet om den frihetsberövade deltar i ett
vårdprogram som inte är möjligt att avbryta vid den tid som framställningen
avser utan att tiden för omhändertagandet förlängs (se t.ex. 20 § lagen,
1988:870, om vård av missbrukare i vissa fall). Även om den frihetsberövade
själv har förklarat sig villig att medverka vid förhöret utomlands, kan det i
21
en sådan situation finnas skäl att avslå framställningen. Av paragrafens Prop. 1991/92:46
andra stycke framgår att myndigheterna i den främmande stat där förhöret
eller konfrontationen äger rum skall försätta den frihetsberövade personen
på fri fot, om tiden för frihetsberövandet skulle löpa ut under vistelsen i den
främmande staten. Tiden för frihetsberövandet förlängs alltså inte i en sådan
situation av att den frihetsberövade personen medverkar vid förhör m.m.
utomlands och något avslag på den grunden kan således inte komma i fråga.
Enligt punkt 2 kan en framställning avslås, om den frihetsberövades när-
varo behövs i ett brottmål som handläggs här i landet. Det gäller i första hand
sådana brottmål där den frihetsberövade själv är tilltalad men det kan också
avse andra brottmål, t.ex. där den frihetsberövade skall höras som vittne el-
ler målsägande. Är brottmålet utsatt till t.ex. häktnings- eller huvudförhand-
ling under den tid som förhöret eller konfrontationen i den främmande sta-
ten skall äga rum, bör i regel en framställning avslås. Även om förhandlings-
dagen ännu inte är bestämd men på goda grunder kan förutsättas äga rum
inom den tid som framställningen avser, t.ex. om den frihetsberövade är an-
hållen och dagen för häktningsförhandling ännu inte är utsatt, kan en fram-
ställning avslås.
Enligt punkt 3 kan en framställning avslås, om den gärning som avses med
framställningen inte motsvarar brott enligt svensk lag eller om den utgör ett
politiskt eller militärt brott. De två sistnämnda vägransgrunderna har direkt
stöd i den europeiska rättshjälpskonventionen medan kravet på dubbel
straffbarhet följer av de av Sverige gjorda förbehållen till konventionen (se
avsnitt 2.3). Bestämmelsen har sin motsvarighet i flera andra lagar på brott-
målsområdet, t.ex. 1 § lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk
domstol, 5 - 6 §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott och 6 § lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brott-
målsdom.
I punkt 4 anges att en framställning kan avslås, om andra tvingande skäl
talar mot ett överförande. Med tvingande skäl avses såväl omständigheter
hänförliga till yttre förhållanden av ordre public-karaktär (jfr artikel 2 i rätts-
hjälpskonventionen) som omständigheter kring den frihetsberövades per-
son. Krig eller krigsrisk i den främmande staten kan vara skäl för att avslå
en framställning om överförande. En sådan möjlighet till avslag grundar sig
ytterst på att Sverige har ett ansvar för den frihetsberövades säkerhet, även
i situationer när han tillfälligt vistas utomlands. Staten har också ett ansvar
för att frihetsberövandet är effektivt och att det skall kunna fortgå sedan den
frihetsberövade har återvänt från utlandet. Om den frihetsberövade är ex-
tremt rymningsbenägen och omständigheterna ger vid handen att rimliga ga-
rantier saknas för att han kan hållas i säkert förvar, kan en framställning av-
slås med stöd av den förevarande bestämmelsen. Ytterligare ett exempel kan
vara att en person som är intagen för psykiatrisk tvångsvård inte bör lämna
sjukvårdsinrättningen på grund av sin psykiska störning eller att han är i så-
dant tillstånd att han över huvud taget inte kan medverka i en rättegång
utomlands.
Om en framställning om överförande bifalls, skall det enligt andra stycket
framgå av beslutet när den frihetsberövade senast skall återföras till Sverige.
Skall den frihetsberövade försättas på fri fot under tiden som han vistas
22
utomlands, t.ex. därför att tiden för det fängelsestraff som han är ådömd Prop. 1991/92:46
löper ut, skall även det anges i beslutet.
4§
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur en framställning från främ-
mande stat om överförande av en frihetsberövad person skall göras, vem som
beslutar och vad framställningen skall innehålla.
Enligt första stycket skall en framställning om överförande ges in till utri-
kesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om inte Sverige i för-
hållande till den främmande staten har kommit överens om en annan ord-
ning (se 5 § lagen, 1975:295, om användning av vissa tvångsmedel på begäran
av främmande stat). Framställningen prövas av regeringen.
I andra stycket anges under fyra punkter vad en framställning om överför-
ande skall innehålla. Den skall innehålla bl.a. uppgifter om den frihetsberö-
vade, var han är omhändertagen, vad förhöret eller konfrontationen i ut-
landet skall avse och hur lång tid den frihetsberövade behöver närvara i den
främmande staten. Uppgifterna skall utgöra underlag vid prövningen av
framställningen, och det är därför angeläget att de är fullständiga och kor-
rekta. Inte minst med hänsyn till att den frihetsberövade själv skall kunna
avgöra om han är villig att låta sig överföras till den främmande staten, är det
angeläget att ofullständiga uppgifter i en framställning kompletteras innan
yttrande inhämtas från den myndighet som avses i 5 §.
5 §
Om det inte är uppenbart att framställningen skall avslås, skall yttrande in-
hämtas från den myndighet som svarar för omhändertagandet av den frihets-
berövade. Den myndighet som avses är den som har det faktiska ansvaret
för den omhändertagne och som har tillagts beslutsbefogenheter rörande fri-
hetsberövandet, dvs. fattar beslut om permission, frigivning m.m. Är den
frihetsberövade intagen i kriminalvårdsanstalt, är det en kriminalvårdsmyn-
dighet som skall yttra sig över framställningen. Gäller det en frihetsberövad
person som är häktad, är det häktet och åklagaren som skall yttra sig över
framställningen. För en person som är tvångsintagen för psykiatrisk vård el-
ler med stöd av sociallagstiftningen eller smittskyddslagen är det den myn-
dighet som enligt lagstiftningen förestår vården eller annars beslutar angå-
ende vården som skall höras.
Myndigheten skall i yttrandet lämna upplysningar som kan vara av bety-
delse för prövningen av ansökan enligt 3 §. Det betyder till en början att den
frihetsberövades inställning till ett överförande enligt framställningen skall
redovisas (3 § första stycket första meningen). I övrigt skall myndigheten
yttra sig över sådana omständigheter som anges i de fakultativa avslagsgrun-
derna i 3 § första stycket och beträffande sådana uppgifter som anges i den
paragrafens andra stycke.
23
Överförande av en frihetsberövad person till Sverige
6§
Prop. 1991/92:46
Bestämmelsen tar sikte på den situationen att en person som är berövad fri-
heten utomlands förs över till Sverige för att här i landet medverka vid en
förundersökning i brottmål eller en rättegång. En framställning som gäller
en sådan person får göras av den domstol eller åklagare där frågan om förhör
eller konfrontation har aktualiserats. Inget hindrar givetvis att en advokat
som t.ex. försvarar den som är misstänkt under förundersökningen själv ini-
tierar en sådan framställning genom att ta upp frågan med åklagaren (se 23
kap. 18 § RB). Framställningen skall ges in till utrikesdepartementet som
vidarebefordrar den till den främmande staten. Någon särskild lagbestäm-
melse om det har inte ansetts nödvändig. Det är tillräckligt att komplettera
det cirkulär (1968:32) till de allmänna domstolarna och åklagarna som utfär-
dades med anledning av Sveriges tillträde till rättshjälpskonventionen med
en upplysning om att även denna form av internationell rättshjälp står till
förfogande.
Åklagaren och domstolen får bedöma i varje enskilt fall om de kostnader,
besvär och tidsutdräkt som är förenade med att föra över en frihetsberövad
person från utlandet står i rimlig proportion till de alternativa bevismedel
eller former för bevisupptagning som kan stå till buds. Av betydelse för frå-
gan om ett överförande bör ske är givetvis också brottets svårhetsgrad. Av-
sikten är främst att s.k. nyckelvittnen i allvarliga brottmål skall kunna
komma i fråga för överförande.
Enligt bestämmelsen skall den frihetsberövade personen vid ankomsten
till Sverige tas i förvar av polismyndighet. En sådan bestämmelse är nödvän-
dig, eftersom frihetsberövadet grundas på beslut av utländsk myndighet.
Den frihetsberövade kommer därmed under vistelsen i Sverige att omfattas
av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (se 18 §
i den lagen).
Transport av en frihetsberövad person genom Sverige
7§
I paragrafen ges regler om transitering av frihetsberövade personer genom
Sverige.
Chefen för justitiedepartementet kan enligt första stycket meddela till-
stånd till transport genom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad per-
son som skall överföras till en annan stat för förhör eller konfrontation.
Transporten kommer i regel att ske genom den främmande statens försorg.
I de fall svenska myndigheter skall medverka vid transporten får polisen vid
behov ta den överförde i förvar.
Enligt andra stycket skall en framställning om transitering genom Sverige
göras till utrikesdepartementet på diplomatisk väg, om staterna inte har
kommit överens om annat (se 4 § första stycket).
24
Immunitet för vissa vittnen m.fl.
Prop. 1991/92:46
8§
Paragrafen motsvarar i sak den nuvarande 2 §. En rubrik ”Immunitet för
vissa vittnen m.fl.” har införts före paragrafen.
43 §
Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om att intagna i krimi-
nalvårdsanstalt i vissa situationer kan få tillstånd att lämna anstalten för att
inställa sig t.ex. vid domstol, nämnd eller annan myndighet. Vid sådan in-
ställelse skall enligt andra stycket tiden för inställelsen inräknas i verkställig-
hetstiden.
I andra stycket föreslås nu ett tillägg av innebörd att en intagen som skall
medverka vid förhör eller konfrontation i en främmande stat med stöd av
lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på
brottmålsområdet på motsvarande sätt skall få tiden utanför anstalten inräk-
nad i verkställighetstiden.
Tredje stycket i paragrafen är oförändrat.
22 §
Den föreslagna ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen,
avsnitt 2.5.
20 §
Den föreslagna ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen, av-
snitt 2.5.
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
4. lagom ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Dan-
mark, Finland,Island och Norge
25
Prop. 1991/92:46
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
26
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Den som är intagen i anstalt enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt får efter framställning från främmande stat överföras till den staten
för vittnesförhör eller konfrontation enligt vad som föreskrivs i denna lag.
Vad som sägs i denna lag om intagen gäller även sådana frihetsberövade
personer som omfattas av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och
anhållna m.fl.
2 § Överförande enligt 1 § får inte ske utan den intagnes samtycke. Överför-
ande får heller inte ske om den gärning som framställningen avser inte mot-
svarar brott enligt svensk lag eller om den utgör ett politiskt eller militärt
brott.
Överförande får vägras om den intagnes närvaro behövs i ett brottmål som
handläggs här, om överförandet skulle kunna leda till att den intagnes vis-
telse i anstalt förlängs eller om andra tvingande skäl talar emot överförandet.
3 § En framställning om överförande skall ges in till utrikesdepartementet.
Den skall göras på diplomatisk väg om inte Sverige i förhållande till den
främmande staten har kommit överens om annan ordning.
4 § Framställningen skall innehålla uppgift om den intagnes namn, brottets
beskaffenhet, tid och plats för brottet och vad vittnesförhöret eller konfron-
tationen avser.
Av framställningen skall vidare framgå under hur lång tid den intagnes
närvaro behövs i den främmande staten.
5 § Framställningen skall av utrikesdepartementet genast överlämnas till kri-
minalvårdsstyrelsen som, efter hörande av riksåklagaren, prövar framställ-
ningen och överlämnar beslutet jämte handlingarna i ärendet till utrikesde-
partementet.
Om framställningen avser en person som är anhållen eller häktad på grund
av misstanke om brott skall prövningen göras av riksåklagaren. Utrikesde-
partementet skall i sådant fall genast överlämna framställningen till riksåkla-
garen, som prövar den och överlämnar sitt beslut jämte handlingarna i ären-
det till utrikesdepartementet.
Om framställningen bifalls skall det av beslutet framgå när den intagne
skall återföras till Sverige eller, i förekommande fall, försättas på fri fot.
6 § En i främmande stat frihetsberövad person som efter framställning från
svensk domstol eller åklagare överförs till Sverige för vittnesförhör eller
konfrontation skall tas i förvar av polismyndigheten.
7 § Chefen för utrikesdepartementet kan meddela tillstånd till transport ge-
nom Sverige av en i främmande stat frihetsberövad person som skall över-
föras till en annan stat för vittnesförhör eller konfrontation. Meddelas så-
dant tillstånd får polismyndigheten vid behov ta den överförde i förvar.
Tillstånd får inte meddelas om transporten avser en svensk medborgare
såvida inte förhöret skall äga rum i Danmark, Finland, Island eller Norge.
En framställning som avses i första stycket skall göras på diplomatisk väg.
Prop. 1991/92:46
Bilaga 1
27
Yttranden över departementspromemorian (Ds Ju 1987:12) har avgetts av
justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, krimi-
nalvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, kronofogdemyn-
digheten i Stockholm, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stock-
holms, Huddinge, Malmö, Göteborgs, Trelleborgs och Sundsvalls tingsrät-
ter, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareför-
bund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare,
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.
Prop. 1991/92:46
Bilaga 2
28
Prop. 1991/92:46
Bilaga 3
Härigenom förskrivs i fråga om lagen (1991:435) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet
dels att nuvarande 2 § skall betecknas 8 §,
dels att det i lagen skall införas sex nya paragrafer, 2 - 7 §§, samt närmast
före 1, 2, 6, 7 och 8 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Informationsutbyte
1§
Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en
främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överenskommelse
med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten att utnyttja
materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett vad som annars
är föreskrivet i lag eller annan författning.
Vittnesförhör m.m. med frihetsberö-
vade personer
Överförande av en frihetsberövad
person till en främmande stat
2§
En person i Sverige, som är berö-
vad friheten, får efter framställning
från en främmande stat föras över till
den staten för förhör eller konfronta-
tion i samband medförundersökning
eller vid rättegång, om förhöret eller
konfrontationen avser annat än den
frihetsberövades egen brottslighet.
3§
En framställning om överförande
skall avslås, om den frihetsberövade
inte samtycker till åtgärden. En fram-
ställning får också avslås,
1. om ett överförande medför att ti-
den för frihetsberövandet förlängs,
2. om den frihetsberövades när-
varo behövs i ett brottmål som hand-
läggs här i landet,
29
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3. om den gärning som framställ-
ningen avser inte motsvarar brott en-
ligt svensk lag eller om den utgör ett
politiskt eller militärt brott, eller
4. om andra tvingande skäl talar
mot ett överförande.
Om framställningen bifalls, skall
det framgå av beslutet när den frihets-
berövade senast skall återföras till
Sverige eller, i förekommande fall,
försättas på fri fot.
4§
En framställning om överförande
skall på diplomatisk väg ges in till ut-
rikesdepartementet, om inte Sverige i
förhållande till den främmande sta-
ten har kommit överens om en annan
ordning. Framställningen prövas av
regeringen.
Framställningen skall innehål-
la uppgift om
1. den frihetsberövades namn och
var han är omhändertagen,
2. den brottsliga gärningen samt
tid och plats där den ägde rum,
3. vad förhöret eller konfrontatio-
nen skall avse, och
4. hur lång tid den frihetsberövade
behöver närvara i den främmande
staten.
5§
Om det inte är uppenbart att fram-
ställningen skall avslås, skall ytt-
rande inhämtas över framställningen
från den myndighet som svarar för
omhändertagandet av den frihetsbe-
rövade, Myndigheten skall i yttrandet
lämna de upplysningar som kan vara
av betydelse för prövningen av ansö-
kan enligt 3
Överförande av en frihetsberövad
person till Sverige
6§
En i främmande stat frihetsberö-
vad person som efter framställning
från en svensk domstol eller åklagare
förs över till Sverige för förhör eller
konfrontation skall tas i förvar av po-
lismyndighet.
Prop. 1991/92:46
Bilaga 3
30
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:46
Bilaga 3
Transport av en frihetsberövad per-
son genom Sverige
7§
Chefen för justitiedepartementet
kan meddela tillstånd till transport
genom Sverige av en i främmande
stat frihetsberövad person som skall
föras över till en annan stat för förhör
eller konfrontation. Meddelas sådant
tillstånd, får polismyndigheten vid
behov ta den överförde iförvar.
En framställning som avses i första
stycket skall göras i den ordning som
anges i 4 § första stycket.
Immunitet for vissa vittnen m.fl.
8§
I den utsträckning det har avtalats i en överenskommelse som Sverige har
ingått med främmande stat, får den som efter kallelse i enlighet med över-
enskommelsen har rest in i Sverige från den främmande staten för att höras
eller på annat sätt medverka vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfa-
rande med anledning av brott inte lagforas, berövas sin frihet eller på annat
sätt underkastas inskränkning i denna på grund av handling, underlåtenhet
eller dom som härrör från tiden före inresan i Sverige och som, när det gäller
en tilltalad, inte är avsedd med kallelsen.
Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att
han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av fem-
ton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att hans när-
varo inte längre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet, återvänder
hit.
Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
31
Härigenom föreskrivs att 43 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
43 §
Intagen skall inställas vid domstol eller vid nämnd som avses i 37 kap.
brottsbalken, om domstolen eller nämnden begär det. Begär annan myndig-
het att intagen skall inställas inför denna, prövar kriminalvårdsstyrelsen om
det skall ske. I anslutning till inställelse varom nu är fråga får intagen tillfäl-
ligt placeras i allmänt häkte, om det behövs av säkerhetsskäl.
Tiden för inställelse som avses i Tiden för inställelse som avses i
första stycket inräknas i verkställig- första stycket inräknas i verkställig-
hetstiden. hetstiden. Detsamma gäller tid som
intagen vistas utanför anstalt med
stöd av 2 § lagen (1991:435) med
vissa bestämmelser om internatio-
nellt samarbete på brottmålsområ-
det.
Åtalas intagen, skall han på begäran erhålla den lättnad i verkställigheten
som erfordras för utförande av hans talan i målet.
Prop. 1991/92:46
Bilaga 3
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
32
Prop. 1991/92:46
Bilaga 4
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-10-15
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solcrud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 12 september 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Freivalds beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Håkan La-
vén.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
33
Proposition................................................ 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1991 8
1 Inledning ............................................. 8
2 Allmän motivering..................................... 9
2.1 Bakgrund......................................... 9
2.2 Närmare om den europeiska rättshjälpskonventionen. . . 10
2.3 Bör det svenska förbehållet återkallas?............... 11
2.4 En lagreglering om överförande av frihetsberövade perso-
ner för förhör m.m. utomlands...................... 14
2.5 Beslut om ersättning till offentlig försvarare i utlämnings-
ärenden .......................................... 19
2.6 Ikraftträdande m.m................................ 19
3 Upprättade lagförslag................................... 19
4 Specialmotivering...................................... 19
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området .......................................... 19
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om krimi-
nalvård i anstalt................................... 25
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utläm-
ning för brott...................................... 25
4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utläm-
ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. 25
5 Hemställan............................................ 25
6 Beslut................................................ 26
Prop. 1991/92:46
Bilaga 4
Bilagor
1. Promemorians lagförslag.................................. 27
2. Förteckning över remissinstanserna......................... 28
3. Lagrådsremissens lagförslag............................... 29
4. Lagrådets yttrande....................................... 33
34
gotab 40067, Stockholm 1991