Regeringens proposition
1991/92:31

om vissa internationella åtaganden på
atomansvarsområdet, m.m.

Prop.

1991/92:31

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 17 oktober 1991.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Reidunn Laurén

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige skall ratificera det s.k. gemensamma
protokollet rörande tillämpningen av Wien- och Pariskonventionerna om
atomansvar. Protokollet upprättades den 21 september 1988 inom FNs
atomenergiorgan IAEA i Wien och har hittills undertecknats av ett tjugotal
stater.

Wienkonventionen och Pariskonventionen reglerar det civilrättsliga
skadeståndsansvaret gentemot tredje man vid atomolyckor. Protokollet
länkar samman de båda konventionssystemen. Detta sker genom att det
geografiska tillämpningsområdet för båda konventionerna utvidgas. Häri-
genom kan fler skadelidande än för närvarande få ekonomisk ersättning
enligt någon av konventionerna. Detta är till fördel för svenska skadeli-
dande i händelse av en atomolycka utom riket i en stat som har tillträtt
Wienkonventionen och det gemensamma protokollet.

I propositionen föreslås vidare att det högsta belopp som innehavaren av
en atomanläggning i Sverige ansvarar för vid en atomolycka höjs från 800
milj, kr till 1 200 milj. kr. Detta förslag grundas bl.a. på partiledaröverens-
kommelsen i januari 1991 rörande utformningen av den framtida energi-
politiken.

Det sistnämnda förslaget föranleder en ändring av atomansvarighetsla-
gen. Ändringen avses träda i kraft den 1 januari 1992.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 31

Förslag till

Lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Härigenom föreskrivs att 17 § atomansvarighetslagen (1968:45) skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:31

17§‘

För innehavare av atomanlägg-
ning i Sverige är ansvarigheten en-
ligt denna lag begränsad till 800
miljoner kronor för varje atom-
olycka. Såvitt gäller anläggning en-
bart för framställning, behandling
eller förvaring av obestrålat uran är
ansvarigheten dock begränsad till
100 miljoner kronor for varje
olycka. Detsamma gäller i fråga om
atomolyckor som uppkommer un-
der transport av sådant uran. För
innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarig-
hetsbeloppet enligt anläggningssta-
tens lag. I fråga om atomolycka som
inträffar under transport av atom-
substans avser anläggningsinneha-
varens ansvarighet enligt denna lag
för andra skador än skada på tran-
sportmedlet icke i något fall lägre
sammanlagt belopp än 100 miljo-
ner kronor.

För innehavare av atomanlägg-
ning i Sverige är ansvarigheten en-
ligt denna lag begränsad till 1 200
miljoner kronor för varje atom-
olycka. Såvitt gäller anläggning en-
bart för framställning, behandling
eller förvaring av obestrålat uran är
ansvarigheten dock begränsad till
100 miljoner kronor för varje
olycka. Detsamma gäller i fråga om
atomolyckor som uppkommer un-
der transport av sådant uran. För
innehavare av atomanläggning
utom riket bestämmes ansvarig-
hetsbeloppet enligt anläggningssta-
tens lag. I fråga om atomolycka som
inträffar under transport av atom-
substans avser anläggningsinneha-
varens ansvarighet enligt denna lag
för andra skador än skada på tran-
sportmedlet icke i något fall lägre
sammanlagt belopp än 100 miljo-
ner kronor.

De belopp som anges i första stycket innefattar icke ränta eller ersättning
för rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Senaste lydelse 1988:875.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 oktober 1991

Prop. 1991/92:31

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thur-
din, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Laurén

Proposition om vissa internationella åtaganden på
atomansvarsområdet, m. m.

1 Inledning

Frågor om civilrättsligt skadeståndsansvar i samband med atomolyckor
regleras bl.a. i två internationella överenskommelser, konventionen den 29
juli 1960 om skadeståndsansvar på atomenergins område (Pariskonven-
tionen) och konventionen den 21 maj 1963 om ansvarighet for atomskada
(Wienkonventionen). Under 1980-talet fördes diskussioner mellan det till
Organisationen for ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) hö-
rande atomenergiorganet Nuclear Energy Agency (NEA) och FNs atom-
energiorgan International Atomic Energy Agency (IAEA) om att åstad-
komma en koppling mellan de båda konventionerna i syfte att utvidga
deras geografiska tillämpningsområde. Arbetet ledde fram till att ett Ge-
mensamt protokoll rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pa-
riskonventionen antogs vid en diplomatisk konferens i Wien den 21
september 1988.

Texten till det gemensamma protokollet i engelsk lydelse och i svensk
översättning bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Inom justitiedepartementet utarbetades därefter promemorian (Ds
1991:6) Förutsättningarna för ett svenskt tillträde till det gemensamma
protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskon-
ventionen. I promemorian föreslås att Sverige skall ratificera det gemen-
samma protokollet. Promemorian innehåller också överväganden om be-
hovet av lagstiftningsåtgärder for att en ratifikation skall kunna ske.

Promemorian har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av
justitiekanslern, hovrätten över Skåne och Blekinge, räddningsverket, försäk-
ringsinspektionen, statens strålskyddsinstitut, statens vattenfallsverk, sta-
tens kärnkraftinspektion, ABB Atom AB, Forsmarks kraftgrupp AB, Sjöas-
suradörernas förening, Svenska atomförsäkringspoolen, Sveriges Ångfartygs
Assurans Förening samt Sydkraft AB. En sammanställning av remissyttran-
dena har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 91-333).

I januari 1991 slutfördes överläggningar mellan socialdemokraterna,                    3

fl Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 31

folkpartiet liberalerna och centerpartiet angående utformningen av energi- Prop. 1991/92: 31
politiken. I den överenskommelse som slöts mellan partierna den 15
januari 1991, benämnd Partiledaröverenskommelse om energipolitiken,
uttalas i samband med behandlingen av vissa kärnsäkerhetsfrågor bl.a. att
en höjning av ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavare bör genomföras.
Regeringen har härefter förelagt riksdagen vissa på överenskommelsen
grundade förslag. Frågan om en höjning av ansvarsbeloppet togs dock inte
upp i det sammanhanget (se prop. 1990/91:88).

Under ärendets beredning i justitiedepartementet har beträffande sist-
nämnda fråga yttrande inhämtats från den svenska atomförsäkringspoolen
rörande försäkringsutrymmet för ansvarsförsäkring på atomskadeområ-
det. Vidare har överläggningar hållits den 4 juni 1991 med företrädare för
atomförsäkringspoolen och kärnkraftsindustrin angående de närmare för-
utsättningarna för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp.

Jag avser nu att ta upp frågan om att genomföra dessa båda förslag.

2 Ansvaret för atomskador

2.1 Allmänt

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som har orsakats
av atomolyckor finns i den år 1960 avslutade Pariskonventionen. Enligt
den konventionen är innehavaren av en atomanläggning strikt ansvarig för
skador som uppkommer i samband med driften av anläggningen upp till ett
visst belopp för varje olycka.

Pariskonventionen kompletteras av en i Bryssel år 1963 avslutad kon-
vention om supplerande statsansvar (tilläggskonventionen). Denna kon-
vention syftar till en civilrättslig reglering av frågan om ersättning av
statsmedel vid stora olyckor. Enligt tilläggskonventionen utgår ersättning
av statsmedel i den mån ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen
inte förslår till full ersättning åt de skadelidande. Härigenom har ett system
med gemensamma bidrag till en fond för särskilt omfattande katastrofer
byggts upp. Endast stater som har ratificerat Pariskonventionen får till-
träda tilläggskonventionen. Dessa båda konventioner syftar till en regional
reglering för Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Sverige har ratifi-
cerat båda konventionerna.

Det finns också en världsomfattande konvention i ämnet, nämligen den
år 1963 avslutade Wienkonventionen. Sverige har inte tillträtt denna
konvention.

Wienkonventionen och Pariskonventionen överensstämmer i fråga om
de grundläggande principerna och i stor utsträckning även när det gäller
utformningen av de enskilda bestämmelserna. Konventionerna utarbeta-
des i nära samråd mellan dåvarande organisationen för ekonomiskt sam-
arbete (OEEC), numera OECD, och IAEA.

Paris- och Wienkonventionerna vilar båda på fyra huvudprinciper:

— strikt ansvar;

— ansvaret kan endast utkrävas av innehavaren av en atomanläggning (s.k.

kanalisering);

— ansvaret är begränsat till beloppet;

— anläggningsinnehavaren är skyldig att vara försäkrad för skador, eller ha
annan godkänd ekonomisk garanti, upp till begränsningsbeloppet.

Pariskonventionen har ratificerats av 14 stater och tilläggskonventionen
av 11 stater, alla västeuropeiska. 14 stater, varav tre europeiska (Jugosla-
vien, Ungern och Polen), har anslutit sig till Wienkonventionen. Ingen stat
har tillträtt både Pariskonventionen och Wienkonventionen.

Sverige har som nämnts ratificerat såväl Pariskonventionen som tilläggs-
konventionen. Till båda konventionerna hör vidare två tilläggsprotokoll
från år 1964 och två tilläggsprotokoll från år 1982. Sverige har tillträtt även
dessa protokoll. Denna konventionsreglering ligger till grund för de
svenska bestämmelserna om ansvarighet för skador orsakade av atom-
olyckor, se atomansvarighetslagen (1968:45).

Även lagstiftningen i Danmark, Norge och Finland bygger på Pariskon-
ventionen och tilläggskonventionen. Mellan de nordiska länderna råder på
detta område en praktiskt taget fullständig rättslikhet, utom såvitt avser
storleken av gällande ansvarsbelopp där Sverige har de högsta.

Pariskonventionen och tilläggskonventionen i de engelska och franska
versionerna samt översättningar till svenska finns intagna i prop. 1968:25
med förslag till atomansvarighetslag m.m. Wienkonventionen i de eng-
elska och franska versionerna samt översättning till svenska finns intagen i
en inom justitiedepartementet år 1966 utarbetad promemoria (SOU
1966:29) Atomansvarighet III.

2.2 Ansvaret enligt Paris- och tiiläggskonventionerna

Enligt artikel 7 i Pariskonventionen kan anläggningsinnehavarens ansvar
bestämmas till 15 milj, särskilda dragningsrätter, SDR (1 SDR = ca 8 kr).
Beloppet får dock sättas högre eller lägre än detta riktvärde, dock lägst 5
milj. SDR.

Pariskonventionens regler om anläggningsinnehavarens ansvar kom-
pletteras av tilläggskonventionens ersättningssystem. Enligt tilläggskon-
ventionen bär anläggningsinnehavaren det primära ansvaret i enlighet med
de nationella regler som fastställts på grundval av bestämmelserna i Paris-
konventionen. Därtill kommer enligt tilläggskonventionen ett subsidiärt
ansvar för staterna. Detta bärs i första hand av den stat där den skadeor-
sakande atomanläggningen finns (anläggningsstaten). I andra hand ansva-
rar samtliga konventionsstater gemensamt. Anläggningsstatens ansvar är
begränsat till att täcka skador upp till 70 milj. SDR (ca 560 milj. kr). För
den del av en skada som ligger inom intervallet 70-120 milj. SDR (ca 960
milj kr) bidrar gemensamt de stater som är anslutna till tilläggskonventio-
nen enligt en särskild formel beräknad efter bruttonationalprodukt resp,
kraftproduktion.

Eftersom den övre gränsen för anläggningsinnehavarnas ansvar kan
variera från stat till stat (jfr vad jag tidigare har sagt om artikel 7 i
Pariskonventionen), innebär det nu anförda att det intervall inom vilket
anläggningsstaten svarar får en nedre gräns som varierar från stat till stat.

Prop. 1991/92:31

Genom kombinationen av Pariskonventionen och tilläggskonventionen Prop. 1991/92: 31
bildas således ett ersättningssystem med tre steg. I det första steget finns
anläggningsinnehavarens ansvar upp till en viss, för varje stat individuell
nivå. Därefter tar anläggningsstatens ansvar vid upp till nivån 70 milj.
SDR. Vid den nivån går ansvaret över på konventionsstaterna gemensamt
upp till nivån 120 milj. SDR.

Genom 1982 års tilläggsprotokoll till tilläggskonventionen höjdes belop-
pen för den övre gränsen i det andra resp, tredje steget till 175 milj. SDR
(ca 1 400 milj, kr) resp. 300 milj. SDR (ca 2 400 milj. kr).

Sverige har tillträtt protokollen och har också genomfört de lagändringar
som är påkallade med anledning härav (prop. 1981/82:163, LU
1982/83:15, rskr. 88). Beträffande 1 och 31 §§ atomansvarighetslagen gäller
dock att dessa lagändringar ännu ej har satts i kraft i avvaktan på proto-
kollens ikraftträdande, jfr SFS 1982:1275 och 1988:1162. Protokollen har
emellertid nyligen trätt i kraft sedan Nederländerna som sista konven-
tionsstat ratificerat dessa den 1 augusti 1991. Regeringen avser därför att
genom förordning sätta i kraft resterande delar av 1982 års lagstiftning så
snart notifiering om protokollens ikraftträdande har erhållits från den
Belgiska regeringen som är depositarie avseende dessa.

Vad gäller de båda konventionernas närmare innehåll får här hänvisas
till prop. 1968:25 med förslag till atomansvarighetslag m.m. och till prop.
1981/82:163 Ändring i atomansvarighetslagen.

2.3 Ansvaret enligt atomansvarighetslagen

I 17 § atomansvarighetslagen har de svenska anläggningsinnehavarnas
ansvar fastställts till 800 milj, kr per olycka. För en anläggning som är
avsedd enbart för framställning, behandling eller förvaring av obestrålat
uran — samt vid transport av sådant uran — är motsvarande belopp 100
milj. kr. Ansvaret skall vara täckt av försäkring, som skall motsvara 120 %
av ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti.

Frågan om skadeståndsansvaret vid atomolyckor prövades senast våren
1988 i samband med att riksdagen tog ställning till och biföll ett förslag i
proposition 1987/88: 139 angående en höjning av anläggningsinnehava-
rens ansvar från 500 milj, kr till 800 milj, kr per olycka (LU 1987/88: 32,
rskr.321). Den nya högre ansvarsgränsen trädde i kraft den 1 januari 1989
(SFS 1988: 875).

Utgångspunkten för den svenska lagstiftningen är att ansvaret för atom-
skador i första hand skall bäras av kärnkraftsindustrin (jfr NU 1986/87:12
s. 33). Enligt de internationella konventioner på vilka den svenska lagstift-
ningen vilar måste emellertid som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.1)
anläggningsinnehavarens ansvar vara täckt av försäkring eller annan eko-
nomisk garanti.

När riksdagen våren 1988 behandlade frågan om en höjning av ansvars-
beloppet tillät kapaciteten på återförsäkringsmarknaden — såvitt avsåg
ansvarsförsäkring — inte en större höjning än den som då gjordes. Därvid
beaktades dels att ansvarsförsäkringen måste tecknas så att den motsvarar
120 % av ansvarsbeloppet, dels att kapaciteten på sakförsäkringsområdet

inte fick påverkas i sådan omfattning att säkerheten för de lån som tagits i Prop. 1991/92: 31
kärnkraftverken skulle påverkas i nämnvärd mån (jfr prop. 1987/88: 139 s.

8).

Riksdagen har förutsatt att regeringen med hänsyn till frågans vikt noga
följer utvecklingen på området och efter hand som förhållandena på
försäkringsområdet medger det återkommer till riksdagen med förslag om
höjning av ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavarna (se
1989/90: LU29).

Jag återkommer i avsnitt 3.2 till frågan om en höjning av ansvarsbelop-
pet.

Utöver de ersättningsregler som har föranletts av konventionerna (28-
31 §§) infördes i atomansvarighetslagen genom 1982 års lagstiftning ett
”fjärde steg”. Enligt detta skall svenska staten, i de fall en anläggningsin-
nehavare här i riket är ansvarig, under vissa förutsättningar utge ersättning
med sammanlagt tre miljarder kr (31 a §). I detta belopp är ersättningarna
for första — tredje stegen inräknade. Om inte heller detta belopp förslår för
att täcka skadorna, kan riksdagen besluta om ytterligare ersättning enligt
grunder som fastställs i särskild lag (33 §). En närmare redogörelse för det
geografiska tillämpningsområdet för ersättningsnivåerna i de olika stegen
och för omfattningen av de åtaganden som dessa föranleder för den
svenska staten finns intagen i prop. 1987/88:139 s. 6 och 7. Jag får här
hänvisa till den redogörelsen.

2.4 Det gemensamma protokollet

2.4.1 Bakgrunden till arbetet

Trots de likheter som finns mellan Pariskonventionen och Wienkonventio-
nen har det hittills inte funnits någon koppling mellan dem. Den ursprung-
liga tanken var att parter som tillträtt Pariskonventionen också skulle
kunna ansluta sig till Wienkonventionen. Denna idé kom emellertid aldrig
att förverkligas, huvudsakligen av det skälet att en samtidig tillämpning av
konventionerna visade sig kunna ge upphov till konflikter och tillämpnings-
problem.

Följden är att stater som är anslutna till Wienkonventionen betraktas
som icke-konventionsstater i Pariskonventionens mening och vice versa.
Ingen av konventionerna blir därför tillämplig på skador som uppstår i en
stat som är ansluten till det ena konventionssystemet, om den olycka som
orsakat skadan har inträffat i en stat som är ansluten till det andra
konventionssystemet. Om t.ex. en atomolycka inträffar i en atomanlägg-
ning som är belägen i en stat som är ansluten till Pariskonventionen och
orsakar skador på personer eller egendom i en stat som är ansluten till
Wienkonventionen, är varken Pariskonventionen eller Wienkonventionen
tillämplig på sådana skador. Rättsläget är i princip detsamma i den
omvända situationen. Också i fall då en atomolycka inträffar under tran-
sport av nukleärt material mellan en atomanläggning som är belägen i en
stat som är ansluten till Wienkonventionen och en atomanläggning i en stat
som är ansluten till Pariskonventionen blir reglerna om förhållandet till                    7

f 2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 31

icke-konventionsstater tillämpliga. Enligt Pariskonventionen (artikel 2) Prop. 1991/92:31
kan dock en stat genom nationell lagstiftning utsträcka tillämpningsområ-
det så att även skador i icke-konventionsstater täcks, jfr 3 § andra stycket
atomansvarighetslagen. Många (men inte alla) stater har utnyttjat den
möjligheten. Wienkonventionen innehåller ingen motsvarande bestäm-
melse.

Mot denna bakgrund påbörjade NEA och IAEA redan under början av
1970-talet diskussioner om att åstadkomma en koppling mellan Paris- och
Wienkonventionerna. Arbetet syftade bl.a. till att undanröja eventuella
lagkonflikter som skulle kunna uppstå vid en samtidig tillämpning av
konventionerna. Huvudsyftet var emellertid att ge de skadelidande bättre
möjligheter att få ersättning vid atomolyckor. Tanken var att det skulle ske
genom att de skadelidande i en stat som var ansluten till någon av de båda
konventionerna skulle få möjlighet att kräva ersättning enligt någon av
konventionerna även om den skadeorsakande anläggningen var belägen i
en stat som var ansluten till den andra konventionen. Diskussionerna om
detta dog dock ut på 1970-talet. Orsaken till det torde ha varit brist på
intresse för saken i de berörda staterna.

Under början av 1980-talet stod det klart att anslutningen till de båda
huvudkonventionerna sannolikt inte skulle bli mycket större än den varit
redan från början. Arbetet inom NEA och IAEA togs upp igen och fick
särskild aktualitet efter den svåra olyckan 1986 i kärnkraftverket i staden
Tjernobyl i Sovjetunionen. I ljuset av denna olycka framstod den begrän-
sade och splittrade anslutningen till konventionsregleringen som en allvar-
lig brist. Konsekvenserna av att stå utan ett heltäckande internationellt
instrument som reglerar ansvarsförhållandena gentemot offren for en
olycka med gränsöverskridande effekter kom att demonstreras på ett
mycket påtagligt sätt.

De styrande organen inom de båda organisationerna blev ense om att
den enklaste och mest praktiska lösningen för att uppnå de tidigare angivna
målsättningarna var att formalisera förhållandet mellan de båda konven-
tionerna genom ett gemensamt protokoll. Genom protokollet avsåg man
att åstadkomma en ”kvasi-kontraherande” situation, samtidigt som man
genom lagvalsregler skulle garantera att endast en av konventionerna kan
bli tillämplig i varje särskilt fall. Man hade också förhoppningen att en
sådan lösning skulle kunna medverka till en bredare anslutning till Wien-
konventionen.

Sedan en gemensamt sammansatt grupp av regeringsföreträdare inom
NEA och IAEA enats om texten till det gemensamma protokollet antogs
detta enhälligt vid en diplomatkonferens den 21 september 1988.

Protokollet har hittills undertecknats av ett tjugotal stater, däribland
Danmark, Finland, Norge och Sverige. Danmark har som första nordiska
land ratificerat protokollet 1989. Norge har ratificerat detta under våren
1991. Förberedelser för att kunna ratificera protokollet pågår enligt uppgift
för närvarande i Finland. Av övriga Parisstater har Italien ratificerat
protokollet under våren 1991 och Nederländerna i augusti 1991. Av
Wienstaterna har Chile, Egypten, Ungern och Polen ratificerat protokollet.
För att protokollet skall träda i kraft fordras att fem stater ur vardera

konventionsgruppen har ratificerat detta (jfr artikel VII). För närvarande Prop. 1991/92: 31
saknas således endast en stat från vardera konventionsgruppen för att
kraven på ikraftträdande skall vara uppfyllda.

I detta sammanhang bör vidare framhållas att ett arbete inom IAEA med
en revision av Wienkonventionen påbörjades år 1989 av en för ändamålet
särskilt tillsatt arbetsgrupp. Arbetet bedrivs sedan våren 1990 av IAEAs
ständiga utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor.

Avsikten är att en konferens om revision av Wienkonventionen skall äga
rum under år 1992/93. I detta arbete deltar ett mycket stort antal stater
(däribland Sverige) och internationella organisationer.

I det följande avsnittet kommer jag att lämna en kortfattad beskrivning
av innehållet i det gemensamma protokollet.

2.4.2 Innehållet i det gemensamma protokollet

Protokollet vilar på två huvudprinciper. Den första principen innebär att
det skapas en länk eller en ”bro” mellan de två konventionerna genom att
protokollet — såvitt gäller stater som är anslutna till någon av konventio-
nerna — avskaffar skillnaden mellan konventionsstater och icke-
konventionsstater (Contracting Parties and non-Contracting States) vad
gäller de operativa bestämmelserna i endera konventionen. Den andra
principen innebär att antingen Wienkonventionen eller Pariskonventionen
görs exklusivt tillämplig på en atomolycka genom lagvalsregler.

Preambeln

Efter en hänvisning till de berörda konventionerna framhåller preambeln
de punkter som nämnts tidigare: likheten mellan konventionerna när det
gäller det materiella innehållet, de svårigheter som kan uppstå vid en
samtidig tillämpning av dem och det dubbla syftet med det gemensamma
protokollet.

Artikel I

Artikeln innehåller definitioner av Wienkonventionen resp. Pariskonven-
tionen. Med dessa begrepp avses den konventionstext som vid varje
särskild tidpunkt är gällande för en stat som är ansluten till protokollet.

Under utarbetandet av protokollet diskuterades ingående vilken bety-
delse det kunde få att olika textversioner kan tänkas bli tillämpliga i kraft
av det gemensamma protokollet samt frågan huruvida man kunde hänvisa
i protokollet till texter som ännu inte tillkommit vid tiden för antagandet
av protokollet. Man enades därvid om att alla gällande versioner skall
kunna tillämpas, även framtida sådana. En stat som är ansluten till
Pariskonventionen och dessutom till tilläggsprotokollet från 1982 är alltså
skyldig att i förhållande till stater anslutna till Wienkonventionen och det
gemensamma protokollet tillämpa 1982 års version av Pariskonventionen.

Artikel II

Prop. 1991/92:31

Denna artikel ger uttryck for den grundläggande regeln i protokollet enligt
vilken anläggningsinnehavarens ansvar för en atomolycka utvidgas till att
omfatta skador som inträffat i en stat som är ansluten till det andra
konventionssystemet. Om således en atomolycka inträffar i en atomanlägg-
ning som är belägen i en stat som är ansluten till Pariskonventionen och
olyckan ger upphov till t.ex. skador på personer eller egendom i en stat som
är ansluten till Wienkonventionen, så är anläggningsinnehavaren ansvarig
också för dessa skador. Motsvarande gäller om anläggningen ligger i en stat
som är ansluten till Wienkonventionen och skadan inträffar i en stat som är
ansluten till Pariskonventionen. Anläggningsinnehavarens ansvar bestäms
enligt den konvention till vilken den stat är ansluten inom vars område
anläggningen ligger och ansvarsbeloppet bestäms enligt lagen i den staten.

En viktig förutsättning för att kopplingen mellan Wienkonventionen och
Pariskonventionen skall fungera på avsett vis är att ingen stat har tillträtt
båda konventionerna. Som jag har anfört i avsnitt 2.1 är detta inte fallet för
närvarande. Skulle mot förmodan någon stat i framtiden tillträda såväl
Pariskonventionen som Wienkonventionen, uppstår den situationen att
två konventioner kan bli tillämpliga samtidigt, vilket protokollet (se artikel
III) syftar till att undvika.

Det bör framhållas att det särskilda civilrättsliga statsansvaret enligt
tilläggskonventionen inte omfattas av det gemensamma protokollet. Det
ansvaret bygger på helt andra förutsättningar än Pariskonventionen och
Wienkonventionen, och Wienkonventionen saknar en motsvarande på-
byggnad. Skulle ett liknande supplerande ansvar tillkomma som komple-
ment till Wienkonventionen, t.ex. som en följd av det pågående revisions-
arbetet inom IAEA, är det emellertid inget som hindrar att man tar upp en
diskussion om ett ytterligare protokoll för att täcka den situationen.

Slutligen bör framhållas att varken Wienkonventionen eller Pariskon-
ventionen uttryckligen reglerar det fallet att en atomolycka leder till skador
på eller över det fria havet. Bland de berörda staterna föreligger det dock
allmän enighet om att båda konventionerna är tillämpliga i sådana situa-
tioner. I det nu aktuella gemensamma protokollet har dessa situationer
därför inte nämnts. Protokollet förutsätts ändå vara tillämpligt på sådana
fall. För svenskt vidkommande kan tilläggas att regleringen i atomansva-
righetslagen utgår från att dessa fall skall omfattas av anläggningsinneha-
varens ansvar (se prop. 1968:25 s. 86 f.).

Artikel III

Denna artikel ger uttryck för den andra huvudprincipen i protokollet,
nämligen att regleringen skall klart utpeka vilken av konventionerna som
är tillämplig i varje enskilt fall.

I första stycket anges därför att antingen Wienkonventionen eller Pari-
skonventionen skall vara tillämplig. Endast en av konventionerna kan
alltså vara tillämplig i ett enskilt fall. Genom lagvalsregler i artikeln
klargörs vilken av konventionerna som i ett sådant fall skall tillämpas.

10

Eftersom båda konventionerna är tillämpliga inte endast på atom- Prop. 1991/92:31
olyckor som inträffar i själva anläggningen utan också på atomolyckor som
uppstår under transport av atomsubstans innehåller artikeln två lagvalsreg-
ler.

Andra stycket innehåller en grundregel som vilar på territorialitetsprin-
cipen. Regeln avser det enklare fallet då en olycka har inträffat i en
atomananläggning, alltså på en bestämd plats som är lätt identifierbar.
Detta skadefall skall regleras av den konvention till vilken den stat är
ansluten inom vars område atomanläggningen är belägen (anläggnings-
staten). En olycka i en anläggning belägen i en stat som är ansluten till
Pariskonventionen medför således att den konventionen blir tillämplig.
Inträffar olyckan i en anläggning i en stat som är ansluten till Wienkonven-
tionen blir, å andra sidan, den konventionen tillämplig.

Tredje stycket innehåller en lagvalsregel för transportfallen som är mera
komplicerad. Detta beror på att reglerna om ansvaret för olyckor under
transport enligt konventionerna är detaljerade och delvis invecklade. Ut-
gångspunkten för lagvalet är här artikel II. 1 (b) och (c) i Wienkonventio-
nen resp, artikel 4 (a) och (b) i Pariskonventionen. Enligt lagvalsregeln i
detta stycke skall ansvaret i transportfallen bestämmas av reglerna i den av
konventionerna till vilken den stat är ansluten i vilken den anläggning finns
vars innehavare bär ansvaret enligt de nyss berörda reglerna i Wienkon-
ventionen resp. Pariskonventionen.

En närmare redogörelse för de effekter som dessa regler får — sett ur
svensk synvinkel — har lämnats i promemorian Ds 1991: 6 s. 14-16. Jag får
här hänvisa till den redogörelsen. Något förenklat kan reglerna samman-
fattas på följande sätt. I förhållandet mellan en Parisstat som Sverige och
en icke-konventionsstat (varmed likställs en Wienstat som inte har anslutit
sig till det gemensamma protokollet) så får anläggningsinnehavaren i
Sverige ett ansvar för en större del av transporten än om motparten varit en
konventionsstat (inkl. Wienstater som anslutit sig till det gemensamma
protokollet). Vid en transport från Sverige till en icke-konventionsstat
övergår ansvaret senare till den mottagande anläggningsinnehavaren än
det gör om mottagarstaten är en konventionsstat. Vid en transport från en
icke-konventionsstat till Sverige övertar anläggningsinnehavaren i Sverige
ansvaret i ett tidigare skede än om avsändarstaten är en konventionsstat.
Mellan en anläggningsinnehavare i Sverige och en i en annan Parisstat
(varmed likställs en Wienstat som har anslutit sig till det gemensamma
protokollet) kommer däremot i princip avtalsfrihet att råda när det gäller
ansvarets övergång.

Artikel IV

Bestämmelserna i denna artikel kompletterar reglerna i artiklarna II och III
och innebär att den i det särskilda fallet tillämpliga konventionen skall
tillämpas i förhållande till de till det gemensamma protokollet anslutna
staterna som om dessa var anslutna till den konventionen. Att märka är att
de artiklar i respektive konvention som uttryckligen omfattas av denna

regel endast är de artiklar som innehåller den materiellt-rättsliga regle- Prop. 1991/92:31
ringen av skadeståndsansvaret. Procedurbestämmelsema i de båda kon-
ventionerna utesluts däremot från tillämpning.

Artikel V - XI

Artiklarna V-XI innehåller slutbestämmelser, vilka är av sedvanligt slag.

3 Förslag

3.1 Sveriges tillträde till det gemensamma protokollet

Mitt förslag: Sverige skall ratificera det gemensamma protokollet.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Samtliga har tillstyrkt att Sverige tillträder det ge-
mensamma protokollet.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt tidigare är det övergripande
syftet med det gemensamma protokollet att förbättra det ekonomiska
skyddet för dem som lider skada till följd av en atomolycka. Genom den
koppling som protokollet etablerar betraktas fler stater (för närvarande 28
i stället förde 14 som är anslutna till Pariskonventionen) som konventions-
stater. En skadelidande i en stat kan alltså med stöd av konventionerna få
ersättning för skador till följd av atomolyckor, även om olyckan inträffar i
en stat som är ansluten till det andra konventionssystemet. Genom att det
geografiska tillämpningsområdet för var och en av konventionerna utvid-
gas kommer en skadelidande i Sverige att få bättre möjligheter än för
närvarande att få skadestånd vid en olycka. Någon förbättring av de
materiella reglerna i konventionerna, t.ex. de som rör ansvarsbeloppens
storlek, innebär dock inte protokollet.

En i det gemensamma protokollet outtalad men under arbetet inom
NEA och IAEA starkt närd förhoppning är vidare att protokollet skall
utgöra ett incitament för ett stort antal stater som idag står utanför
konventionsregleringen att tillträda Wienkonventionen. Denna förhopp-
ning avser särskilt staterna i Östeuropa. Först därigenom kan syftet med
det gemensamma protokollet till fullo uppnås. Inom IAEAs ständiga ut-
skott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor pågår — som jag redan
har nämnt - ett arbete som syftar till en revidering av Wienkonventionen.
Förhoppningsvis skall det arbetet inom en inte alltför avlägsen framtid
leda till en modernisering av konventionen och en väsentlig höjning av
ansvarsbeloppen. Det bör leda till ett ökat intresse för att tillträda denna
konvention. Skulle detta inträffa ökar givetvis i motsvarande mån bety-
delsen av det gemensamma protokollet som en brobyggare mellan konven-
tionssystemen. Efter tillkomsten av protokollet har Wienkonventionen
tillträtts av fyra stater: Chile, Mexico, Ungern och Polen.

Enligt min mening innebär en ratifikation av det gemensamma proto-

12

kollet påtagliga fördelar för Sverige. Mina överväganden leder mig vidare Prop. 1991/92: 31
till slutsatsen att en ratifikation inte kräver några lagändringar. Jag skall i
fortsättningen närmare utveckla skälen för mitt förslag.

När det gäller att bedöma, om ett svenskt tillträde till protokollet kan
anses önskvärt och vilka fördelar eller eventuella nackdelar som en svensk
ratifikation skulle medföra, finns det anledning att skilja mellan två hu-
vudsituationer. Den första situationen avser det fallet att en olycka inträf-
far i en atomanläggning varvid man dessutom bör hålla i sär olyckor i
Sverige och olyckor utom riket. Den andra situationen avser fall då en
atomolycka inträffar under transport av atomsubstans mellan anläggningar
i skilda länder. Jag behandlar de olika situationerna var för sig i det
följande. Jag avser att i samband därmed också ta upp frågan om behovet
av författningsändringar.

Olyckor i en atomanläggning i Sverige

Om en olycka inträffar i en atomanläggning, är det som jag tidigare nämnt
territorialitetsprincipen, dvs. platsen för olyckan som enligt lagvalsregeln i
artikel III andra stycket i det gemensamma protokollet avgör vilken kon-
vention som blir tillämplig. Enligt Pariskonventionen, som Sverige har
tillträtt, är huvudregeln att anläggningsinnehavarens ansvarighet endast
gäller olycka som har inträffat i en konventionsstat och som ger upphov till
skador i en sådan stat. Konventionen tillåter emellertid att en konven-
tionsstat genom nationell lag utsträcker denna ansvarighet till att täcka
skador även i icke-konventionsstater.

När Sveriges anslutning till Pariskonventionen och tilläggskonventionen
om supplerande statsansvar övervägdes valde statsmakterna att utsträcka
Pariskonventionens tillämpningsområde så att lagen täcker skador även i
icke-konventionsstater i följd av en atomolycka för vilken en svensk
anläggningsinnehavare är ansvarig (se prop. 1968:25, 1LU 13, rskr. 77).
Föredragande statsrådet framhöll (se prop. s. 62) att en sådan regel följde
av det folkrättsliga grannelagsansvar som ansågs föreligga på atomska-
deområdet. Utvidgningen borde dock kunna begränsas enligt reciprocitets-
principen. Atomansvarighetslagen innehåller följaktligen en sådan regel
om reciprocitet (3 § tredje stycket), enligt vilken regeringen beträffande stat
som ej är konventionsstat kan förordna att ersättning för atomskada som
uppkommer i den staten inte skall lämnas i Sverige i vidare mån än
ersättning i samma stat skulle lämnas för atomskada som uppkommer här.
Ett sådant förordnande får dock inte tillämpas i den mån tillämpningen
skulle vara oförenlig med Sveriges förpliktelser enligt något internationellt
fördrag. Något förordnande av detta slag har hittills inte meddelats av
regeringen.

Skulle en olycka inträffa i en svensk atomanläggning gäller således redan
i dag att anläggningsinnehavarens ansvar täcker skador som uppstår i en
stat som är ansluten till Wienkonventionen (trots att en sådan stat är att
anse som icke-konventionsstat). Ett svenskt tillträde till det gemensamma
protokollet — vilket medför att en stat som är ansluten till Wienkonven-

13

tionen och som också har tillträtt det gemensamma protokollet skall Prop. 1991/92:31
betraktas som en konventionsstat — innebär därför inte några nya ekono-
miska åtaganden för svenska anläggningsinnehavares del. Anläggningsin-
nehavaren kommer liksom idag att svara för en olycka intill gränsen för sitt
ansvarsbelopp enligt 17 § atomansvarighetslagen. Detta belopp är nu 800
milj. kr. Som framgår av avsnitt 3.2 föreslår jag att det skall höjas till 1 200
milj. kr.

Staternas åtaganden enligt tilläggskonventionen (det s.k. Brysselsyste-
met), däribland den svenska statens åtagande att gemensamt med övriga
stater som är med i Brysselsystemet svara för ytterligare ersättning av
statsmedel, påverkas inte direkt av det gemensamma protokollet. Ersätt-
ning enligt Brysselsystemet kan nämligen inte utgå för skador i andra stater
än stater som är med i systemet. Det är endast anläggningsinnehavarens
ansvar som enligt det gemensamma protokollet utnyttjas för att ersätta
skador i Wienstater som är anslutna till det protokollet. Indirekt kan
emellertid staternas åtaganden enligt tilläggskonventionen komma att på-
verkas.

Vid en större olycka i Sverige som i stater anslutna till Paris/Brysselsy-
stemet föranleder skador som överstiger 800 milj, kr är tilläggskonventio-
nen tillämplig, dvs. Sverige har rätt att begära bidrag från övriga stater
anslutna till den konventionen för att täcka sådana skador. För olyckor i
andra stater som är med i Brysselsystemet gäller det omvända förhållandet,
dvs. att Sverige blir skyldigt att bidra. En anslutning till det gemensamma
protokollet innebär att ett större antal tänkbara skadelidande skulle omfat-
tas av Pariskonventionen. Det kan leda till att tilläggskonventionens ersätt-
ningssystem skulle kunna komma att behöva tas i anspråk i fler fall än
hittills. Anläggningsinnehavarens ansvar kan nämligen komma att tas i
anspråk för att ersätta skador i stater som är anslutna till Wienkonventio-
nen. Härigenom kan det inträffa att skador som inträffar i stater som är
anslutna till Paris/Brysselsystemet inte ryms inom ramen för anläggnings-
innehavarens ansvar.

Denna situation är förutsedd i tilläggskonventionen och uppmärksam-
mades också vid arbetet med det gemensamma protokollet. Enligt artikel
14 (b) i tilläggskonventionen krävs samtycke för att den utvidgning som
protokollet medför av tillämpningsområdet för Pariskonventionen skall bli
gällande mot en medlemstat. Efter en rekommendation av styrkommittén
för OECDs atomenergiorgan NEA har den svenska regeringen genom
beslut den 17 augusti 1989 (dnr 89-1722) lämnat samtycke enligt 14 (b)
tilläggskonventionen. De flesta övriga Brysselstater har också lämnat sitt
samtycke och det förväntas att samtliga skall ha gjort detta före utgången
av år 1991.

Ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet innebär således
inte några nya åtaganden för svensk del, varken för anläggningsinneha-
varna eller för den svenska staten, såvitt gäller atomolyckor som inträffar i
Sverige. Frågan är då om det i denna del föreligger något behov av att ändra
atomansvarighetslagen.

Reciprocitetsregeln i 3 § atomansvarighetslagen innebär att Sverige efter
ett tillträde till det gemensamma protokollet skulle vara förhindrat att

14

gentemot stater som tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma
protokollet — men inte gentemot andra icke-konventionsstater — utnyttja
möjligheten att begränsa svenska anläggningsinnehavares ansvar på reci-
procitetsbasis. En sådan begränsning skulle ju stå i strid med åtagandena i
det gemensamma protokollet.

I promemorian diskuteras (se s. 29-31) om denna situation kräver
ändring av atomansvarighetslagen genom att denna tillförs en uttrycklig
föreskrift som begränsar möjligheterna att meddela ett reciprocitetsförord-
nande. Den ståndpunkt som intas i promemorian är att ett sådant förtyd-
ligande skulle vara överflödigt.

Denna slutsats har emellertid ifrågasatts under remissbehandlingen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar bl.a. att lagrummets formule-
ring innebär att regeringen i förhållande till konventionsstat är förhindrad
att meddela förordnande som inskränker svenskt ansvar. Ett tillträde till
det gemensamma protokollet medför att Sverige åtar sig samma folkrätts-
liga förpliktelser i förhållande till Wienstater som gentemot konventions-
stater i lagens mening. Med hänsyn härtill och i konsekvens med lagens
nuvarande utformning kan det enligt hovrätten vara lämpligt att lagrum-
met ändras så att det av lagtexten framgår att förordnande om begränsning
av svenskt ansvar inte heller får ges i förhållande till en Wienstat som
tillträtt det gemensamma protokollet. Hovrätten förordar därför att detta
uttryckligen anges i det berörda lagrummet. Försäkringsinspektionen har
anfört liknande synpunkter.

För egen del menar jag att den ståndpunkt som intas i promemorian har
goda skäl för sig. Som jag nyss har nämnt anges det särskilt i 3 § atoman-
svarighetslagen att ett förordnande om begränsning av svenskt ansvar inte
får tillämpas i den mån tillämpningen skulle vara oförenlig med Sveriges
förpliktelser enligt något internationellt fördrag. Det gemensamma proto-
kollet är just ett sådant internationellt fördrag som avses i bestämmelsen.
Enligt min mening finns det därför inte något behov av någon särskild
reglering av detta fall i lagtexten.

Jag finner mot bakgrund av det sagda att en ratifikation av det gemen-
samma protokollet inte gör det påkallat med någon lagändring i den nu
aktuella delen.

Olyckor i en atomanläggning utom riket

Fördelarna med ett svenskt tillträde till det gemensamma protokollet visar
sig främst då det gäller en olycka som inträffar i en atomanläggning utom
riket i en stat som idag är att betrakta som en icke-konventionsstat i
förhållande till Pariskonventionen. Om en sådan olycka får effekter som
drabbar svenskt territorium och svenska skadelidande, får dessa skadeli-
dande inte någon ersättning i nuläget, i varje fall inte på konventionsrätts-
lig grund. Som bekant har ingen ersättning av detta slag utgått till svenska
skadelidande efter olyckan 1986 i Tjernobyl i Sovjetunionen (jfr dock
prop. 1986/87:18 s. 5).

Av geografiska skäl är risken idag visserligen inte så stor att en olycka i en
atomanläggning i en stat som är ansluten till Wienkonventionen skulle

Prop.1991/92:31

15

komma att drabba Sverige. Endast tre av de stater som är anslutna till Prop. 1991/92:31
Wienkonventionen är europeiska stater. Ur den synvinkeln kan ett svenskt
tillträde till det gemensamma protokollet kanske anses vara av begränsat
intresse. Betydelsen av det gemensamma protokollet kan dock snabbt
växa, om Wienkonventionen som en följd av det pågående revisionsarbe-
tet skulle komma att få ökad attraktivitet bland stater i vårt geografiska
närområde, t.ex. de östeuropeiska staterna. Det finns också klara tecken på
att en sådan utveckling är på gång. Både Polen och Ungern har som jag
tidigare har nämnt nyligen tillträtt Wienkonventionen (jfr avsnitt 2.4.1).

Om många stater i vårt närområde i framtiden anser det förenligt med
sina intressen att tillhöra Wienkonventionen och det gemensamma proto-
kollet, skulle svenska skadelidande till skillnad från idag få ersättning vid
atomolyckor i dessa länder under förutsättning att Sverige ansluter sig till
det gemensamma protokollet. Skulle t.ex. Sovjetunionen ratificera dessa
instrument vore svenska skadelidande berättigade till skadestånd vid en
olycka i Sovjetunionen liknande den i Tjernobyl.

De ökade möjligheterna för svenska skadelidande att få ersättning för
skador till följd av atomolyckor som inträffar i stater som är anslutna till
Wienkonventionen och det gemensamma protokollet talar enligt min me-
ning starkt för ett tillträde till detta protokoll. Inte heller i detta avseende
kräver en svensk ratifikation någon ändring av svensk lagstiftning. Det blir
i stället en fråga för andra stater som tillträder det gemensamma protokol-
let att göra erforderliga ändringar i sina regelsystem för att tillförsäkra
andra kontraherande stater de rättigheter som följer av protokollet.

Olyckor under transport av atomsubstans

När det gäller ansvaret under transportsituationer är bilden mer komplice-
rad och det står inte utan vidare klart att en ratifikation av det gemen-
samma protokollet innebär fördelar för svenska skadelidande.

Problematiken har utförligt belysts i promemorian Ds 1991:6 s. 23-27.
Jag får här hänvisa till den redogörelsen, men vill för egen del framhålla
följande.

Som jag har nämnt tidigare gäller i förhållandet mellan en Parisstat och
en icke-konventionsstat att anläggningsinnehavaren i Parisstaten har ett
ansvar för en större del av transporten än vad som är fallet vid transporter
mellan konventionsstater. Detta är givetvis av betydelse om anläggningsin-
nehavaren i Parisstaten har ett högre ansvarsbelopp än innehavaren i en
Wienstat (vilket normalt är fallet med de nuvarande ansvarsnivåerna i de
olika konventionerna). Att anläggningsinnehavaren i en Parisstat är ansva-
rig medför vidare att tilläggskonventionens regler om supplerande statsan-
svar normalt blir tillämpliga (på skador i sådana Parisstater som är med i
Brysselsystemet) eftersom samtliga Parisstater utom tre också har tillträtt
tilläggskonventionen.

Reglerna i det gemensamma protokollet får formellt den effekten att
nyssnämnda bestämmelser om ansvaret vid transporter till eller från icke-
konventionsstater inte blir tillämpliga i förhållandet mellan stater som
tillträtt det gemensamma protokollet. Protokollet kan då i vissa fall leda till

16

dels att ett lägre ansvarsbelopp står till förfogande för att täcka eventuella Prop. 1991 /92: 31
skador under transporten, dels att tilläggskonventionens regler om supple-
rande statsansvar inte är tillämpliga där detta hade varit fallet om inte det
gemensamma protokollet hade funnits. Det kan alltså tänkas fall — åtmin-
stone teoretiskt — då skyddet för skadelidande här i landet skulle bli sämre
vid en svensk anslutning till det gemensamma protokollet än vad som för
närvarande gäller. Att låta en anläggningsinnehavare utanför Paris/Brys-
selsystemet ansvara för en sådan transport — med lägre ansvarsnivåer och
bortfall av tilläggskonventionens supplerande ersättningsregler som konse-
kvens — kan enligt min mening inte komma ifråga, såvitt svenskt territo-
rium och svenska intressen skulle bli berörda därav.

De problem som jag här kortfattat har berört och som avser hur man kan
bevara effekterna av det skydd som tilläggskonventionen normalt erbjuder
även i här avsedda transportsituationer har uppmärksammats inom NEAs
expertgrupp för atomansvarighetsfrågor och övervägts under arbetet där.
Som en följd härav har inom OECD antagits en rekommendation som
syftar till att komma till rätta med dessa problem.

Rekommendationen innebär att stater som är anslutna till tilläggskon-
ventionen och som ansluter sig till det gemensamma protokollet skall se till
att innehavare av en anläggning i stater som tillhör Paris/Brysselsystemet
tar på sig ansvar för skador som kan uppstå under transporter mellan hans
anläggning och anläggningsinnehavaren i en Wienstat, om tilläggskonven-
tionen skulle ha gällt för skadan i fall det gemensamma protokollet inte
hade funnits. Som jag har nämnt tidigare är det en förutsättning för
tillämpningen av tilläggskonventionen att en anläggningsinnehavare i en
stat som tillhör Paris/Brysselsystemet är ansvarig för skadorna. På vilket
sätt staterna skall se till att så sker anges inte närmare i rekommendationen
utan det lämnas öppet för skilda lösningar i nationell rätt. Klart är emel-
lertid att en svensk anläggningsinnehavare måste kunna hållas ansvarig i
nuvarande omfattning även i de transportfall som jag här har berört.

Det sagda innebär att så länge det är fråga om skador som enligt
nuvarande regler inte faller under Pariskonventionen, t.ex. transporter
med anknytning bara till en Wienstat, innebär en anslutning till det
gemensamma protokollet en fördel från svensk synpunkt. Frågan är då om
de olägenheter när det gäller Pariskonventionen som jag redogjort för kan
undvikas samtidigt som protokollet ratificeras.

Det torde enligt min mening inte med utgångspunkt endast i det gemen-
samma protokollet föreligga något hinder mot att ålägga svenska anlägg-
ningsinnehavare större ansvar än som följer av det protokollet. Det pro-
blem som finns gäller i stället våra åtaganden gentemot Parisstaterna.
Genom den nämnda rekommendationen får detta problem anses undan-
röjt.

Om Sverige följer rekommendationen, kan således svenska anläggnings-
innehavare behålla det ansvar för transporter av atomsubstans som de idag
har enligt 6 och 7 §§ atomansvarighetslagen. Det gäller även i förhållande
till stater som har tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma proto-
kollet. För anläggningsinnehavare i sådana stater uppstår därmed, i den
mån den svenska lagen är tillämplig, en motsvarande lättnad i deras

17

ansvar jämfört med vad som följer av artikel IV i det gemensamma Prop. 1991/92:31
protokollet.

Vad jag nu har anfört talar starkt för att Sverige i samband med en
ratifikation av det gemensamma protokollet — för att inte försämra de
skadelidandes ställning — bör följa rekommendationen. Det innebär att
det inte heller för transportfallen bör göras några ändringar i atomansva-
righetslagen. Med konventionsstat bör i den lagen således även i fortsätt-
ningen avses endast stat som har tillträtt Pariskonventionen. Stater som
har tillträtt Wienkonventionen och det gemensamma protokollet skall
alltså vid tillämpningen av atomansvarighetslagen i transportfallen även i
fortsättningen betraktas som icke-konventionsstater.

3.2 Ansvarsbeloppet höjs för svenska anläggningsinnehavare

Mitt förslag: Ansvarsbeloppet höjs från för närvarande 800 milj, kr
till 1 200 milj. kr.

Remissinstanserna: Den berörda industrin och dess försäkringsgivare
har tillstyrkt den av mig förordade höjningen.

Skälen för mitt förslag: Som jag har nämnt tidigare höjdes ansvarsbelop-
pet för svenska anläggningsinnehavare den 1 januari 1989 från 500 milj, kr
till 800 milj. kr. Denna nivå innebär i sig att ansvarsbeloppet ligger relativt
högt vid en internationell jämförelse. Det är dock inte något skäl att inte gå
högre om förutsättningar visar sig finnas för det. Avgörande för ansvarsni-
vån är enligt vad riksdagen har slagit fast Gfr NU 1986/87:12 s. 33 och
1989/90: LU29) att ansvaret för atomskador i första hand bör bäras av
kärnkraftsindustrin men att ansvarsbeloppet inte kan sättas högre än att
det kan täckas av försäkring.

I januari 1991 slutfördes överläggningar mellan socialdemokraterna,
folkpartiet liberalerna och centerpartiet angående utformningen av energi-
politiken. I den överenskommelse som slöts mellan partierna den 15
januari 1991, benämnd Partiledaröverenskommelse om energipolitiken,
uttalas i avsnitt 5 ”Vissa kärnsäkerhetsfrågor” bl.a. att en höjning av
ansvarsbeloppet för anläggningsinnehavare bör genomföras. Samtidigt
konstateras att det inte torde vara förenligt med Pariskonventionen att
ålägga anläggningsinnehavaren ett obegränsat ansvar. Denna och andra
frågor som berörs av överenskommelsen har därefter följts upp inom
regeringskansliet. I den proposition om energipolitiken som avlämnades
till riksdagen under våren 1991 (se prop. 1990/91:88 s. 33 och 34) förut-
skickades att frågan skulle komma att tas upp inom justitedepartementet.

Enligt uppgifter som den svenska atomförsäkringspoolen har lämnat till
justitiedepartementet har kapaciteten på försäkringsmarknaden avseende
ansvarsförsäkring under senare år ökat med ca 10-15 % per år och kan även
framdeles väntas utvecklas gynnsamt. Enligt poolen finns det därför för
närvarande utrymme för en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvars-
belopp till högst 1 200 milj. kr.

18

Vid de överläggningar som därefter har hållits mellan företrädare för Prop. 1991/92: 31
justitedepartementet, kärnkraftsindustrin och atomförsäkringspoolen har
dessa uppgifter bekräftats. Ett belopp om 1 200 milj, kr skulle alltså nu
kunna ansvarsförsäkras med bibehållande av försäkringsskyddet på egen-
domssidan.

En höjning av ansvarsbeloppet kommer givetvis att föranleda en ökning
av utgående premier för ansvarsförsäkring. Företrädarna för kärnkraftsin-
dustrin har vid överläggningarna förklarat att den accepterar en höjning av
ansvarsbeloppet till föreslagen nivå. Jag kan alltså konstatera att det
föreligger enighet mellan den berörda industrin och dess försäkringsgivare
om att ansvarsbeloppet nu kan höjas till 1 200 milj. kr.

OECDs atomenergiorgan NEA har under år 1990 antagit en rekommen-
dation enligt vilken staterna bör sträva efter att höja ersättningsnivåerna i
sin interna lagstiftning avseende anläggningsinnehavarnas ansvar. Enligt
rekommendationen bör en höjning ske till en enhetlig nivå om 150 milj.
SDR (motsvarande ca 1 200 milj. kr).

Rekommendationen har tillkommit mot bakgrund av att ersättningsni-
våerna i de olika Parisstaterna har kommit att variera kraftigt under de år
som har gått sedan Pariskonventionen trädde i kraft. Vissa stater har höjt
nivåerna med betydande belopp medan andra har kommit att ligga kvar i
närheten av de miniminivåer som konventionen ställer upp (jfr avsnitt
2.2). Det har inom NEA ansetts önskvärt med en mer enhetlig ersättnings-
nivå. Enligt undersökningar som har företagits av den internationella
försäkringsindustrin har också kapaciteten på försäkringsmarknaden ut-
vecklats så gynnsamt under senare år att en höjning av ansvaret till en nivå
om 150 milj. SDR är möjlig i de flesta medlemsstaterna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag att ansvarsbeloppet
för svenska anläggningsinnehavare höjs till 1 200 milj. kr.

Någon anledning att justera den lägre gräns om 100 milj, kr som enligt
vad jag har anfört (se avsnitt 2.3) gäller for hantering och transport av
obestrålat uran anser jag inte föreligga. Riskerna vid hantering av sådant
material är väsentligt lägre än vid en reaktorolycka (jfr prop. 1987/88:139
s. 9).

I detta sammanhang vill jag också kort beröra frågan om en höjning av
den svenska statens ansvar (jfr LU 1987/88:23). I prop. 1987/88:139
framhöll föredraganden att den frågan borde övervägas först i samband
med att 1982 års ändringsprotokoll till Paris- och tilläggskonventionerna
träder i kraft, eftersom de fulla statsfmansiella konsekvenserna av en sådan
reform inte kan överblickas förrän då (se prop. s. 9).

Som jag har nämnt tidigare (se avsnitt 2.2) har 1982 års ändringsproto-
koll till tilläggskonventionen nyligen trätt i kraft. Frågan om protokollens
ikraftträdande utgör således inte längre något skäl att inte nu ta upp frågan
om den svenska statens ansvar till förnyat övervägande. Av betydelse för
frågan om omfattningen och den framtida utformningen av statsansvaret
är emellertid också det arbete på en revision av Wienkonventionen som för
närvarande pågår inom IAEA (jfr avsnitt 2.4.1). Statsansvarets framtida
utformning och den rättsliga grunden för detta, bl.a. staternas folkrättsliga
ansvar för s.k. rättsenliga handlingar, är några av de frågor som diskuteras

19

inom IAEA. Resultatet av detta arbete får givetvis betydelse även för Prop. 1991/92:31
svensk del och det utgör enligt min mening ytterligare ett skäl att avvakta
något innan förslag rörande den svenska statens ansvar föreläggs riksda-
gen.

4 Ikraftträdande m. m.

Förhållandena på försäkringsmarknaden är sådana att den lagändring som
föranleds av förslaget om en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvar
bör träda i kraft vid ett årsskifte. Bl.a. löper återförsäkringsavtalen i
allmänhet per kalenderår. Höjningarna bör således göras per den 1 januari
1992. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte erfordras. Av
allmänna civilrättsliga grundsatser följer att äldre lag alltjämt skall tilläm-
pas i fråga om skadefall som har inträffat före ikraftträdandet. De nya
bestämmelserna blir således tillämpliga på skadefall som inträffar därefter.

5 Förslagets kostnadseffekter

Som har framgått av den tidigare redogörelsen innebär förslaget att pre-
mierna för kärnkraftsindustrins ansvarsförsäkringar kommer att höjas.
Den berörda industrin har dock förklarat sig godta det. Den ifrågavarande
höjningen torde ha en helt marginell betydelse för kärnkraftsindustrins
produktpriser.

I övrigt torde den föreslagna reformen inte få några nämnvärda kost-
nadseffekter.

6 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45).

Föreslaget är sådant att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

1. att godkänna det gemensamma protokollet rörande tillämpningen av
Wienkonventionen och Pariskonventionen,

2. att anta förslaget till lag om ändring i atomansvarighetslagen
(1968:45).

20

8 Beslut

Prop. 1991/92:31

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.

21

Prop. 1991/92:31

Bilaga

GEMENSAMT PROTOKOLL RÖRANDE
TILLÄMPNINGEN AV
WIENKONVENTIONEN OCH
PARISKONVENTIONEN

22

Prop. 1991/92:31

Bilaga

JOINT PROTOCOL RELATING TO
THE APPLICATION OF THE VIENNA
CONVENTION AND THE PARIS CON-
VENTION

THE CONTRACTING PARTIES

HAVING REGARD to the Vienna Con-
vention on Civil Liability for Nuclear Dam-
age of 21 May 1963;

HAVING REGARD to the Paris Conven-
tion on Third Party Liability in the Field of
Nuclear Energy of 29 July 1960 as amended
by the Additional Protocol of 28 January
1964 and by the Protocol of 16 November
1982;

CONSIDERING that the Vienna Conven-
tion and the Paris Convention are similar in
substance and that no State is at present a
Party to both Conventions;

CONVINCED that adherence to either
Convention by Parties to the other Conven-
tion could lead to difficulties resulting from
the simultaneous application of both Con-
ventions;

DESIROUS to etablish a link between the
Vienna Convention and the Paris Conven-
tion by mutually extending the benefit of the
special regime of civil liability for nuclear
damage set forth under each Convention and
to eliminate conflicts arising from the simul-
taneous applications of both Conventions to
a nuclear incident;

HAVE AGREED as follows:

Article I

In this Protocol:

(a) ”Vienna Convention” means the Vienna
Convention on Civil Liability for Nuclear
Damage of 21 May 1963 and any amend-
ment thereto which is in force for a Con-
tracting Party to this Protocol;

GEMENSAMT PROTOKOLL RÖR-
ANDE TILLÄMPNINGEN AV WIENKON-
VENTIONEN OCH PARISKONVENTIO-
NEN

DE FÖRDRAGSSLUTANDE PAR-
TERNA

SOM BEAKTAR Wienkonventionen den
21 maj 1963 om ansvarighet för atomskada;

SOM BEAKTAR Pariskonventionen den
29 juli 1960 om skadeståndsansvar på atom-
energins område i dess genom tilläggsproto-
kollet den 28 januari 1964 och protokollet
den 16 november 1982 ändrade lydelse;

SOM TAR HÄNSYN TILL att Wienkon-
ventionen och Pariskonventionen är likar-
tade till sitt materiella innehåll och att ingen
stat för närvarande är ansluten till båda kon-
ventionerna;

SOM ÄR ÖVERTYGADE om att anslut-
ning till endera konvention av stater som
tillrätt den andra konventionen kan leda till
svårigheter orsakade av en samtidig tillämp-
ning av båda konventionerna;

SOM ÖNSKAR etablera en länk mellan
Wienkonventionen och Pariskonventionen
genom att ömsesidigt utsträcka de förmåner
som följer av den särskilda reglering av ska-
deståndsansvaret för atomolyckor som läggs
fast i vardera konventionen och att undan-
röja konflikter som kan uppstå vid en samti-
dig tillämpning av konventionerna på en ato-
molycka;

HAR KOMMIT ÖVERENS om följande:

Artikel I

I detta protokoll förstås med

(a) ”Wienkonventionen” — Wienkonventio-
nen den 21 maj 1963 om ansvarighet för
atomskada och varje tillägg till den som
är i kraft för en stat som har tillträtt detta
protokoll;

23

Prop. 1991/92:31

Bilaga

(b) ”Paris Convention” means the Paris
Convention on Third Party Liability in
the Field of Nuclear Energy of 29 July
1960 and any amendment thereto which
is in force for a Contracting Party to this
Protocol.

Article II

For the purpose of this Protocol:

(a) The operator of a nuclear installation situ-
ated in the territory of a Party to the
Vienna Convention shall be liable in ac-
cordance with that Convention for nu-
clear damage suffered in the territory of a
Party to both the Paris Convention and
this Protocol;

(b) The operator of a nuclear installation sit-
uated in the territory of a Party to the
Paris Convention shall be liable in accord-
ance with that Convention for nuclear
damage suffered in the territory of a
Party to both the Vienna Convention and
this Protocol.

Article III

1. Either the Vienna Convention or the
Paris Convention shall apply to a nuclear
incident to the exclusion of the other.

2. In the case of a nuclear incident occur-
ring in a nuclear installation, the applicable
Convention shall be that to which the State is
a Party within whose territory that installa-
tion is situated.

3. In the case of a nuclear incident outside a
nuclear installation and involving nuclear
material in the course of carriage, the applic-
able Convention shall be that to which the
State is a Party within whose territory the
nuclear installation is situated whose oper-
ator is liable pursuant to either Article II. 1 (b)
and (c) of the Vienna Convention or Article
4(a) and (b) of the Paris Convention.

(b) ”Pariskonventionen” — Pariskonventio-
nen den 29 juli 1960 om skadeståndsan-
svar på atomenergins område och varje
tillägg till den som är i kraft för en stat
som har tillträtt detta protokoll.

Artikel II

För det ändamål som detta protokoll avser
gäller att:

(a) Innehavaren av en atomanläggning som
är belägen inom territoriet till en stat som
tillträtt Wienkonventionen skall vara an-
svarig enligt den konventionen för atom-
skada som uppkommer inom territoriet
till en stat som tillträtt såväl Pariskonven-
tionen som detta protokoll;

(b) Innehavaren av en atomanläggning som
är belägen inom territoriet till en stat som
tillträtt Pariskonventionen skall vara an-
svarig enligt den konventionen för atom-
skada som uppkommer inom territoriet
till en stat som tillträtt såväl Wienkon-
ventionen som detta protokoll.

Artikel III

1. Vid en atomolycka skall uteslutande en-
dera Wienkonventionen eller Pariskonven-
tionen tillämpas.

2. Om en atomolycka inträffar i en atoman-
läggning skall den tillämpliga konventionen
vara den till vilken den stat är ansluten inom
vars territorium anläggningen är belägen.

3. Om en atomolycka inträffar utanför en
atomanläggning och avser nukleärt material
under transport skall den tillämpliga konven-
tionen vara den till vilken den stat är ansluten
inom vars territorium den atomanläggning är
belägen vars innehavare är ansvarig enligt
antingen Wienkonventionen artikel II. 1 (b)
och (c) eller Pariskonventionen artikel 4 (a)
och (b).

24

Prop. 1991/92:31

Bilaga

Article IV

1. Articles I to XV of the Vienna Conven-
tion shall be applied, with respect to the Con-
tracting Parties to this Protocol which are
Parties to the Paris Convention, in the same
manner as between Parties to the Vienna
Convention.

2. Articles 1 to 14 of the Paris Convention
shall be applied, with respect to the Contract-
ing Parties to this Protocol which are Parties
to the Vienna Convention, in the same man-
ner as between Parties to the Paris Conven-
tion.

Article V

This Protocol shall be open for signature,
from 21 September 1988 until the date of its
entry into force, at the Headquarters of the
International Atomic Energy Agency by all
States which have signed, ratified or acceded
to either the Vienna Convention or the Paris
Convention.

Article VI

1. This Protocol is subject to ratification,
accepetance, approval or accession. Instru-
ments of ratification, acceptance or approval
shall only be accepted from States Party to
either the Vienna Convention or the Paris
Convention. Any such State which has not
signed this Protocol may accede to it.

2. The instruments of ratification, accept-
ance, approval or accession shall be depos-
ited with the Director General of the Interna-
tional Atomic Energy Agency, who is hereby
designated as the depositary of this Protocol.

Artikel IV

1. Wienkonventionen artikel I-XV skall
tillämpas i förhållande till sådana stater som
är fördragsslutande parter till detta protokoll
och till Pariskonventionen, i samma utsträck-
ning som mellan fördragsslutande parter till
Wienkonventionen.

2. Pariskonventionen artikel 1-14 skall
tillämpas i förhållande till sådana stater som
är fördragsslutande parter till detta protokoll
och till Wienkonventionen i samma utsträck-
ning som mellan fördragslutande parter till
Pariskonventionen.

Artikel V

Detta protokoll är öppet för underteck-
nande, från den 21 september 1988 till den
dag det träder i kraft, vid det internationella
atomenergiorganets högkvarter, av alla stater
som har undertecknat, ratificerat eller anslu-
tit sig till endera av Wienkonventionen eller
Pariskonventionen.

Artikel VI

1. Detta protokoll gäller med förbehåll för
ratifikation, antagande, godkännande eller
anslutning. Instrument angående ratifi-
kation, antagande eller godkännande skall en-
dast accepteras från fördragsslutande stater
till endera av Wienkonventionen eller Paris-
konventionen. En sådan stat som inte har
undertecknat detta protokoll får ansluta sig
till det.

2. Instrumenten avseende ratifikation, an-
tagande, godkännande eller anslutning skall
deponeras hos generaldirektören för det in-
ternationella atomenergiorganet, som här-
med utses till depositarie av detta protokoll.

25

Prop. 1991/92:31

Bilaga

Article VII

1. This Protocol shall come into force three
months after the date of deposit of instru-
ments of ratification, acceptance, approval or
accession by at least five States Party to the
Vienna Convention and five States Party to
the Paris Convention. For each State ratify-
ing, accepting, approving or acceding to this
Protocol after the deposit of the above-
mentioned instruments this Protocol shall en-
ter into force three months after the date of
deposit of the instrument of ratification, ac-
ceptance, approval or accession.

2. This Protocol shall remain in force as
long as both the Vienna Convention and the
Paris Convention are in force.

Article VIII

1. Any Contracting Party may denounce
this Protocol by written notification to the
depositary.

2. Denunciation shall take effect one year
after the date on which the notification is
received by the depositary.

Article IX

1. Any Contracting Party which ceases to
be a Party to either the Vienna Convention or
the Paris Convention shall notify the depos-
itary of the termination of the application of
that Convention with respect to it and of the
date such termination takes effect.

2. This Protocol shall cease to apply to a
Contracting Party which has terminated ap-
plication of either the Vienna Convention or
the Paris Convention on the date such ter-
mination takes effect.

Artikel VII

1. Detta protokoll träder i kraft tre måna-
der efter den dag då instrument avseende
ratifikation, antagande, godkännade eller an-
slutning har deponerats av minst fem
fördragsslutande stater till Wienkonventio-
nen och fem fördragsslutande stater till Paris-
konventionen. För varje stat som ratificerar,
antar, godkänner eller ansluter sig till detta
protokoll efter det att de tidigare nämnda
instrumenten har deponerats träder protokol-
let i kraft tre månader efter det att den staten
har deponerat instrumentet avseende ratifi-
kation, antagande, godkännande eller anslut-
ning.

2. Detta protokoll förblir i kraft så länge
som både Wienkonventionen och Pariskon-
ventionen är i kraft.

Artikel VIII

1. En fördragsslutande stat får säga upp
detta protokoll genom skriftlig underrättelse
till depositarien.

2. En uppsägning träder i kraft ett år efter
den dag då underrättelsen mottas av deposi-
tarien.

Artikel IX

1. En fördragsslutande stat som upphör att
vara ansluten till endera Wienkonventionen
eller Pariskonventionen skall underrätta de-
positarien om att anslutningen till konventio-
nen har upphört beträffande den staten och
om vilken dag uppsägningen får effekt.

2. Detta protokoll upphör att gälla beträff-
ande en fördragsslutande stat som har sagt
upp tillämpningen av endera Wienkonven-
tionen eller Pariskonventionen den dag som
uppsägningen får effekt.

26

Prop. 1991/92:31

Bilaga

Article X

The depositary shall promptly notify Con-
tracting Parties and States invited to the Con-
ference on the relationship between the Paris
Convention and the Vienna Convention as
well as the Secretary General of the Organisa-
tion for Economic Co-operation and Devel-
opment of:

(a) Each signature of this Protocol;

(b) Each deposit of an instrument of rati-
fication, acceptance, approval or accession
concerning this Protocol;

(c) The entry into force of this Protocol;

(d) Any denunciation; and

(e) Any information received pursuant to
Article IX.

Article XI

The original of this Protocol, of which the
Arabic, Chinese, English, French, Russian
and Spanish texts are equally authentic, shall
be deposited with the depositary, who shall
send certified copies to Contracting Parties
and States invited to the Conference on the
relationship between the Paris Convention
and the Vienna Convention as well as the
Secretary General of the Organisation for
Economic Co-operation and Development.

IN WITNESS WHEREOF the undersigned
being duly authorized by their respective
Governments for that purpose have signed
the present Joint Protocol.

DONE at Vienna this twenty-first day of
September, one thousand nine hundred and
eighty-eight.

Artikel X

Depositarien skall utan dröjsmål under-
rätta fördragsslutande stater och stater in-
bjudna till konferensen rörande förhållandet
mellan Pariskonventionen och Wienkonven-
tionen samt generalsekreteraren för organisa-
tionen för ekonomiskt samarbete och utveck-
ling om:

(a) Varje undertecknade av protokollet;

(b) Varje deposition av instrument rörande
ratifikation, antagande, godkännande eller
anslutning avseende protokollet;

(c) Ikraftträdandet av protokollet;

(d) Varje uppsägning; och

(e) Varje information mottagen enligt arti-
kel IX.

Artikel XI

Orginalet till detta protokoll av vilket de
arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska
och spanska texterna äger lika vitsord, skall
deponeras hos depositarien som skall sända
bestyrkta kopior till fördragsslutande stater
och stater inbjudna till konferensen rörande
förhållandet mellan Pariskonventionen och
Wienkonventionen samt till generalsekrete-
raren för organisationen för ekonomiskt sam-
arbete och utveckling.

TILL BEKRÄFTELSE HÄRAV har under-
tecknade, vederbörligen befullmäktigade av
sina respektive regeringar, undertecknat
detta gemensamma protokoll.

SOM SKEDDE i Wien den 21 september
1988.

27

Innehåll                                                        Prop. 1991/92:31

Bilaga

Proposition................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll............................ 1

Propositionens lagförslag....................................... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 17 oktober 1991 ........................................... 3

1  Inledning ................................................. 3

2  Ansvaret för atomskador.................................... 4

2.1  Allmänt.............................................. 4

2.2  Ansvaret enligt Paris- och tilläggskonventionerna.......... 5

2.3  Ansvaret enligt atomansvarighetslagen................... 6

2.4  Det gemensamma protokollet........................... 7

2.4.1  Bakgrunden till arbetet .......................... 7

2.4.2  Innehållet i det gemensamma protokollet .......... 9

3  Förslag ................................................... 12

3.1  Sveriges tillträde till det gemensamma protokollet ......... 12

3.2  Ansvarsbeloppet höjs för svenska anläggningsinnehavare ... 18

4  Ikraftträdande m.m......................................... 20

5  Förslagets kostnadseffekter.................................. 20

6  Upprättat lagförslag ........................................ 20

7  Hemställan................................................ 20

8  Beslut .................................................... 21

Bilaga Det gemensamma protokollet rörande

tillämpningen av Wienkonventionen och

Pariskonventionen jämte översättning till svenska .......... 22

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991

28