Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 juni 1991.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
I propositionen föreslås en ny lag om särskild personutredning i brottmål,
m.m. Syftet med lagen är att åstadkomma ett mer flexibelt förfarande för
att inhämta personutredning i brottmål.
Enligt den föreslagna lagen skall rätten i brottmål inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten, om det för att avgöra påföljdsfrågan eller annars
behövs särskild utredning om den misstänktes personliga förhållanden
eller om vilka åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från
fortsatt brottslighet. Rätten får besluta att inhämta yttrande så snart
allmänt åtal har väckts eller tidigare, om den misstänkte har erkänt
gärningen eller det annars finns sannolika skäl att anta att han har begått
den. Frivårdsmyndigheten skall enligt förslaget ombesörja den utredning
som behövs för yttrandet och får därvid förordna en särskild personutre-
dare att bistå med sådan utredning. Vidare får rätten i likhet med vad som
nu gäller förordna en läkare att avge läkarintyg beträffande den misstänkte.
En misstänkt är skyldig att för personutredning inställa sig hos frivårds-
myndigheten. Om den misstänkte inte inställer sig, får polismyndigheten
lämna handräckning.
Som nu får frivårdsmyndigheten förordna en förtroendeman för den
misstänkte om han samtycker till det.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2
1 § När det i ett brottmål för att avgöra påfoljdsfrågan eller annars behövs
en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om
åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslig-
het, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som
behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-
ningen på annat sätt.
2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-
las så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får
beslut meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt
gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har
begått brottet.
3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs
för yttrandet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten för-
ordna en särskild personutredare att bistå med utredning.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning
på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte
uteblir, får polismyndigheten lämna handräckning för inställelsen.
4 § Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver person-
ligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroen-
deman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär
det, skall förtroendemannen entledigas.
Ett uppdrag som förtroendeman upphör när
1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
2. åtalet läggs ned,
3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri
från påföljd eller påföljd efterges,
4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-
lig dom, eller
5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-
tänkte.
5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot
det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att
bistå med personutredningen ta del av anteckningar och andra handlingar
från förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med
den misstänkte.
6 § En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller frivårds-
myndigheten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgär-
der som nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället.
7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra
meningen. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget om-
fatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge
utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett
sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.
Prop. 1991/92:2
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun- Prop. 1991/92: 2
dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte
inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall
komma till undersökningen.
8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder
av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för
ett läkarintyg enligt 7 §.
9 § I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen
inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-
nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med-
delar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare
enligt 3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare enligt 7 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande
om personundersökning och läkarundersökning som har meddelats före
ikraftträdandet skall bestämmelserna i den gamla lagen fortfarande tilläm-
pas.
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 22 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
22 §
Prop. 1991/92:2
Sekretess gäller hos domstol i
brottmål samt i annat mål eller
ärende, i fråga om vilket be stäm-
melserna om förundersökning i
brottmål är tillämpliga, för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller an-
dra personliga förhållanden som
framkommer vid personundersök-
ning, rättspsykiatrisk undersökning
eller annan sådan utredning, om
det av särskild anledning kan antas
att den som uppgiften rör eller nå-
gon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Motsvarande se-
kretess gäller i annan myndighets
verksamhet för att gå domstol till
handa med utredning som nu har
nämnts.
Sekretess gäller hos domstol i
brottmål samt i annat mål eller
ärende, i fråga om vilket bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål är tillämpliga, för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller an-
dra personliga förhållanden som
framkommer vid särskild personut-
redning, rättspsykiatrisk undersök-
ning eller annan sådan utredning,
om det av särskild anledning kan
antas att den som uppgiften rör el-
ler någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Motsva-
rande sekretess gäller i annan myn-
dighets verksamhet för att gå dom-
stol till handa med utredning som
nu har nämnts.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Lagen omtryckt 1989:713
Härigenom föreskrivs att 9 och 12 §§ lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:2
9§2
Den som är under arton år får inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn,
om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så
lämpligen kunnat ske.
Innan någon som är under tju-
goett år döms till påföljd som avses i
första stycket skall den som har ut-
fört personundersökning i målet hö-
ras, om det finns skäl till det.
Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det
innehåll som avses i 3 §. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns
särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till
fängelse i mer än tre månader.
Vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning och
förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas
av staten.
12 §3
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.
Väcks allmänt åtal mot den som inte fyllt arton år för ett brott, för vilket
är föreskrivet fängelse i mer än ett år, skall de tidsfrister iakttas som är
föreskrivna för åtgärder i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den
tid om en vecka, som i 45 kap. 14
hållande av huvudförhandling, skall
Inhämtar rätten yttrande från so-
cialnämnden enligt 9 § tredje styc-
ket, skall nämnden yttra sig inom
sådan tid att rätten kan hålla
huvudförhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets beskaf-
fenhet föranleder det, får dock ytt-
randet med rättens medgivande av-
ges senare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
§ rättegångsbalken är föreskriven för
gälla en tid om två veckor.
Inhämtar rätten yttrande från so-
cialnämnden enligt 9 § andra styc-
ket, skall nämnden yttra sig inom
sådan tid att rätten kan hålla
huvudförhandling enligt reglerna i
andra stycket. Om ärendets beskaf-
fenhet föranleder det, får dock ytt-
randet med rättens medgivande av-
ges senare.
1992.
2 Senaste lydelse 1985:398. Ändringen innebär att andra stycket upphävs.
'Senaste lydelse 1988:822.
fl Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2
Härigenom föreskrivs att 4 § i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk under-
sökning
Prop. 1991/92:2
4§4
Rätten får överlämna någon till
rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förut-
sättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller
har inhämtats ett läkarintyg enligt 7
§ lagen (1964:542) om personunder-
sökning i brottmål, som omfattar de
medicinska förutsättningarna för
att döma till sådan påföljd.
Rätten får överlämna någon till
rättspsykiatrisk vård utan särskild
utskrivningsprövning under förut-
sättning att det i målet har gjorts en
rättspsykiatrisk undersökning eller
har inhämtats ett läkarintyg enligt 7
§ lagen (1991:000) om särskild per-
sonutredning i brottmål, m. m., som
omfattar de medicinska förutsätt-
ningarna för att döma till sådan på-
följd.
Om den misstänkte vårdas enligt lagen (1991:000) om psykiatrisk tvångs-
vård eller lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk vård, behöver rätten dock
endast inhämta utlåtande om de medicinska förutsättningarna från den
chefsöverläkare som är ansvarig för vården.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Lydelse enligt prop. 1990/91:58, SoU13, JuU34, rskr. 329.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 1991
Prop. 1991/92:2
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Eng-
ström, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lind-
qvist, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin och
Åsbrink
Föredragande: statsrådet Freivalds
Inom justitiedepartementet upprättades år 1990 promemorian (Ds
1990:88) Ny lag om personutredning i brottmål. Promemorian innehåller
förslag till en ny lag om personutredning i brottmål som skall ersätta lagen
(1964:542) om personundersökning i brottmål (LPU). En sammanfattning
av promemorian samt promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1 och 2.
Departementspromemorian har remissbehandlats. Till protokollet i
detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstanserna, bilaga 3. En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom justitiedepartemen-
tet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 84—1909).
Regeringen beslutade den 23 maj 1991 att inhämta lagrådets yttrande över
lagförslag, som upprättats inom justitiedepartementet. De förslag som
remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende, bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas
till protokollet i detta ärende, bilaga 5. I förhållande till lagrådsremissen
har mitt förslag utvidgats med vissa följdändringar och i förslagen i övrigt
vidtagits vissa redaktionella justeringar.
Nuvarande ordning m. m.
Den misstänktes personliga förhållanden kan i många fall vara av avgö-
rande betydelse för domstolens ställningstagande i påföljdsfrågan. Enligt
46 kap. 9 § rättegångsbalken skall domstolen, när det är fråga om att ådöma
annan påföljd än böter, se till att det finns utredning om de straff som den Prop. 1991/92:2
tilltalade tidigare dömts till och om hans levnadsomständigheter och andra
personliga förhållanden som kan antas vara av betydelse. För att tillgodose
behovet av utredning i den delen har domstolen bl. a. möjlighet att för-
ordna om personundersökning av den misstänkte.
LPU infördes i samband med brottsbalkens (BrB) ikraftträdande år
1965. Lagen innehåller två särskilda personutredningsinstitut: personun-
dersökning och läkarundersökning enligt 7 § LPU (s. k. § 7-intyg). Enligt
lagen kan domstolen även inhämta upplysningar från bl.a. socialnämnd.
Vid sidan av dessa personutredningsformer kan domstolen bl.a. in-
hämta följande utredningar om den tilltalades person.
1) Yttrande från frivårdsmyndigheten under pågående övervakning
(25 § frivårdsförordningen).
2) Yttrande från socialnämnd angående underårig (3 § lagen 1964:167
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).
3) Yttrande från länsstyrelse eller styrelse för hem för vård av missbru-
kare (31 kap. 2 § brottsbalken).
4) Rättspsykiatrisk undersökning enligt lagen (1966:301) om rättspsy-
kiatrisk undersökning.
När det gäller den som är dömd tidigare har domstolen även möjlighet
att inhämta kriminalvårdens akt.
Även i de fall då domstolen inte i övrigt inhämtar någon särskild
personutredning finns regelmässigt personbevis och kriminalregisterutdrag
tillgängliga när målet avgörs.
I förundersökningsprotokollet finns vidare på personbladet vissa anteck-
ningar om den misstänkte. Dessa är emellertid mycket kortfattade. I de fall
då villkorlig dom skulle kunna komma i fråga skall den misstänkte beredas
tillfälle att lämna vissa kompletterande upplysningar på en blankett (21 a §
förundersökningskungörelsen 1947:948).
Vid huvudförhandlingen finns möjlighet for rätten, åklagaren och för-
svararen att ställa frågor till den tilltalade och på det sättet få en bild av
dennes personliga förhållanden. Den formen av utredning kommer i all-
mänhet mest till användning for att komplettera övrig personutredning.
Vissa ändringar gjordes i LPU i samband med 1973 års kriminalvårds-
reform. Dessa innebar framför allt att tyngdpunkten i förfarandet vid
personundersökning försköts från domstolen till frivårdsmyndigheterna.
Domstolen fick vända sig till frivårdsmyndigheten för att få en personun-
dersökning. Frivårdsmyndigheterna förstärktes med vissa tjänster för att
kunna svara för utbildning och handledning av personundersökare samt
svara för administration av undersökningsverksamheten. Avsikten var
bl.a. att personundersökningarna härigenom, förutom att utgöra underlag
för påfölj ds valet, skulle kunna utgöra ett bättre underlag för kriminalvår-
dens åtgärder. Frivårdsmyndigheten skulle också vid behov svara för hjälp
och stöd åt den misstänkte under utredningstiden och fick därför bl.a.
möjlighet att förordna en förtroendeman för honom (prop. 1973:173, JuU
41. rskr.374).
År 1979 genomfördes den förändringen i LPU att kravet på personun-
dersökning som förutsättning för att döma till villkorlig dom avskaffades
(prop. 1978/79:76, JuU 38, rskr. 408). Bakgrunden varatt rättspraxis hade Prop. 1991/92:2
utvecklats i den riktningen att tidigare ostraffade personer regelmässigt
dömdes till villkorlig dom vid vissa typer av brott och att det därför i
åtskilliga fall där personundersökning var obligatorisk inte rådde någon
tvekan om påföljden. Enligt vad som uttalades i propositionen skulle
domstolarnas behov av information ofta kunna tillgodoses genom de
registerutdrag som finns tillgängliga i målet jämte den tilltalades egna
uppgifter under förhandlingen. Samtidigt underströks att uppmjukningen
av kravet på personundersökning tog sikte endast på sådana brottstyper,
där enligt rådande praxis tidigare ostraffade tilltalade regelmässigt får
villkorlig dom, bl.a. egendomsbrott av inte alltför svår beskaffenhet, försäk-
ringskassebedrägeri och vållande till annans död genom trafikolycka. Vid
andra typer av brott borde enligt propositionen domstolen som regel inte
döma till villkorlig dom utan att en personundersökning genomförts.
Personundersökningsförfarandet har enligt nuvarande lagstiftning till
syfte
— att tjäna som underlag för domstolens påföljdsval,
— att tjäna som underlag för kriminalvårdens åtgärder
under straffverkställigheten,
— att vid behov bereda den misstänkte möjlighet att få hjälp och stöd fram
till dess att dom meddelas.
Det är rätten som beslutar om vilken personutredning som skall utgöra
underlag för de beslut som skall fattas i ett brottmål. Det är således rättens
behov av personutredning som i det nuvarande systemet avgör när en
personundersökning tas in. Enligt nu gällande regler är personundersök-
ning dessutom obligatorisk vid skyddstillsyn och fängelse i sex månader
eller mer samt vid överlämnande till särskild vård (2 § LPU). I dessa fall
kan rätten underlåta att ta in personundersökning bara om motsvarande
utredning ändå finns tillgänglig för rätten.
Personundersökningsförfarandet har alltså dessutom syftet att tjäna som
underlag för kriminalvårdens åtgärder samt att bereda den misstänkte
möjligheter till hjälp och stöd fram till dess dom meddelas. Eftersom en
dom på skyddstillsyn verkställs omedelbart fyller personundersökningen
en viktig funktion som underlag till den behandlingsplan som bör upprät-
tas så snart som möjligt. När det gäller fängelse är förhållandena något
annorlunda. Med de nuvarande reglerna för personundersökning är det
naturligt att många fängelsedomar inte föregås av en sådan undersökning
eftersom den endast behöver utföras i mål där fängelse i sex månader eller
mer kan komma i fråga. Av det totala antalet fängelsedomar är nämligen
70 % på mindre än sex månader. Det kan dessutom gå relativt lång tid
mellan det att personundersökning utförs och straffverkställigheten börjar.
RR V-rapporten
Riksrevisionsverket (RRV) har genomfört en förvaltningsrevision av per-
sonundersökningsinstitutet. Syftet med granskningen var främst att analy-
sera målen för verksamheten, kartlägga hur institutet fungerar i praktiken
och bedöma om kostnaderna för verksamheten är rimliga i förhållande till
resultaten. RRVs arbete överlämnades till regeringen år 1984 (dnr. 84- Prop. 1991/92:2
1909). I revisionsrapporten finns förslag till sådana begränsade föränd-
ringar som enligt RRV kunde åstadkommas inom ramen för det nuvarande
personundersökningsinstitutet. RRV framhöll emellertid att det för att
tillgodose de krav som enligt RRVs bedömning bör ställas på ett effektivt
personutredningssystem krävs en mer genomgripande förändring, som
innebär att det nuvarande institutet ersätts med ett mer flexibelt utrednings-
förfarande. RRV lämnade i revisionsrapporten en skiss till ett sådant
förfarande. En sammanfattning av revisionsrapporten finns fogad som
bilaga till departementspromemorian.
Nya regler för påföljdsbestämning
Den 1 januari 1989 infördes två nya kapitel, 29 och 30 kap., i BrB med
regler om påföljdsbestämning (prop 1987/88:120, JuU 45, rskr. 404). Den
nya lagstiftningen innehåller allmänna regler om vad domstolarna skall ta
hänsyn till vid påföljdsbestämningen. En av avsikterna med de nya reg-
lerna var att främja tydligare motiveringar för domstolarnas ställingstagan-
den i påföljdsfrågan. Domstolarna skall vid sin bedömning skilja mellan
faktorer som hänför sig till brottslighetens straffvärde och andra faktorer
som kan vara av betydelse för påföljdsbestämningen som t.ex. gärnings-
mannens personliga förhållanden. Den nya regleringen har inte minskat
utrymmet för att ta hänsyn till gärningsmannens personliga förhållanden.
Enligt 30 kap. 4 § BrB skall rätten fasta särskilt avseende vid omständighe-
ter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Sådana omständigheter
är till övervägande del av det slaget att de är hänförliga till den tilltalades
personliga förhållanden.
De nya reglerna för påföljdsbestämning torde alltså inte ha minskat
domstolarnas behov av att ha tillgång till särskild personutredning i brott-
målen. Reglernas utformning gör emellertid att utredningarna i många fall
torde kunna begränsas i förhållande till den omfattning som en normal
personundersökning i dag har. Samtidigt har utvecklingen av påföljdssy-
stemet medfört att det i andra fall finns ett ökat behov av grundliga
personutredningar.
Ökat behov av personutredning genom nya varianter av skyddstillsyn
Under senare år har skyddstillsynspåföljden utvecklats väsentligt genom
en vidgad och utförligare reglering av möjligheterna att förena påföljden
med olika föreskrifter. Syftet bakom denna utveckling har varit att öka
domstolarnas möjlighet att döma till skyddstillsyn i stället för fängelse.
År 1988 infördes kontraktsvården som ny sanktion för brott (prop.
1986/87:106, JuU32, rskr. 279). Kontraktsvården är lagtekniskt konstrue-
rad som en kvalificerad föreskrift vid dom på skyddstillsyn. Om den
planerade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skydds-
tillsyn, skall domstolen i domen meddela en föreskrift om den behandlings-
plan som den dömde har åtagit sig att följa (BrB 28 kap. 6 a § andra
stycket). Frivårdsmyndigheten har det övergripande ansvaret för den ut-
10
redning som skall göras för att domstolen skall kunna ta ställning till en Prop. 1991/92: 2
konkret behandlingsplan. I förhållande till den som skall ansvara för den
tänkta behandlingen har frivårdsmyndigheten i detta liksom i andra sam-
manhang i första hand en förmedlande roll. Frivårdsmyndigheten har
också ett stort inflytande över om förutsättningarna för kontraktsvård skall
tas upp i samband med personundersökning eller yttrande till domstolen.
Det förekommer att åklagare, försvarare eller domstol väcker frågan om
kontraktsvård, men det normala är att frivårdsmyndigheten själv under
personutredningen — personundersökning eller yttrande till domstolen —
initierar en sådan utredning.
I januari 1990 startades försöksverksamhet på fem platser med samhälls-
tjänst som sanktion för brott (prop. 1989/90:7, JuUlO, rskr. 55, SFS
1989:928). Samhällstjänsten är också den lagtekniskt konstruerad som en
föreskrift inom ramen för en dom på skyddstillsyn. Frivårdsmyndigheten
administrerar samhällstjänsten. Det betyder att frivården tar fram lämp-
liga arbetsplatser, utreder den tilltalades lämplighet att utföra samhälls-
tjänst samt upprättar arbetsplan och kontrollerar att planen fullföljs. Frå-
gan om samhällstjänst kan komma i fråga bör enligt vad jag uttalade i
propositionen i största möjliga utsträckning aktualiseras under personut-
redningsskedet. Jag påpekade vidare att det är viktigt att den som utför
personutredningen i målet i de fall det kan vara aktuellt överväger möjlig-
heterna till samhällstjänst (prop. 1989/90:7 s. 30 ). I likhet med vad som
gäller för kontraktsvården har således frivårdsmyndigheten ett stort infly-
tande över förslag till samhällstjänst i det enskilda fallet.
Om systemet med föreskrifter vid dom på skyddstillsyn utvidgas ytter-
ligare, kommer domstolarnas behov av personutredningar, och därmed
också speciella insatser från frivårdsmyndigheten, att öka i motsvarande
grad. Skall domstolarna ersätta fängelse med skyddstillsyn, krävs ofta en
kvalificerad personutredning och en beskrivning av vad en föreskrift kan
innebära i det enskilda fallet.
Särskilt om personutredning i rattfyllerimål
Den påföljdspraxis som tillämpats när det gäller rattfylleri har förändrats
under de senaste tjugo åren. År 1965 dömdes endast 1 % till annan påföljd
än fängelse för rattfylleri. Därefter har en förskjutning skett mot fler icke
frihetsberövande påföljder främst skyddstillsyn i förening med föreskrift
om behandling. År 1988 bestämdes påföljden till skyddstillsyn för 18 % av
dem som dömdes för rattfylleri (1159 av totalt 6478). I ökad utsträckning
har domstolarna således tagit hänsyn till den tilltalades personliga förhål-
landen.
Frågan om påföljd för rattfylleri behandlades av statsmakterna senast i
samband med de ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen som trädde i
kraft den 1 juli 1990 (prop. 1989/90:2, JuU2, rskr. 106, SFS 1990:149).
Dessa innebar bl. a. att det grövre trafiknykterhetsbrottet, dvs. motsva-
rande det tidigare rattfylleriet, betecknas grovt rattfylleri, medan den
mindre grova formen, som svarar mot det som förut vanligen kallades
rattonykterhet, benämns rattfylleri. 11
Justitieutskottet uttalade i lagstiftningsärendet bl.a. att det är angeläget
att ta tillvara de möjligheter som finns att söka motverka fortsatt brottslig-
het — och därmed ett trafikfarligt beteende — genom behandling och andra
former av stöd- och hjälpåtgärder. Utskottet underströk vidare att man vid
flera tillfällen uttalat att det var angeläget att vid sidan av traditionell
behandling även forsöka ta tillvara de pedagogiska och andra effekter som
utbildningsprogram av olika slag kan ge. Utskottet framhöll att någon
särskild lagstiftning inte krävdes för att öppna möjligheter att förena
skyddstillsyn med föreskrifter om deltagande i sådan utbildning och att det
inom kriminalvården redan fanns utvecklade kurser och erfarenheter från
området. Enligt utskottets mening borde verksamheten av det här slaget
kunna ges en väsentligt bredare tillämpning och i det arbetet hade
nykterhetsrörelsen, motororganisationerna och andra folkrörelser en viktig
uppgift både när det gäller att utveckla kursmaterial och genom att aktivt
delta i genomförandet av verksamheten (1989/90:JuU2 s. 24 och 26).
Personutredningen i rattfyllerimålen har en stor betydelse när det gäller
förutsättningarna för domstolen att döma till skyddstillsyn med föreskrift
om behandling eller utbildning. Behovet av och möjligheterna till att
förena en skyddstillsynsdom med särskilda förskrifter kan prövas i sam-
band med personutredningen och då förankras hos den tilltalade och
berörda vårdgivare samt andra som skall svara för vård och behandling
eller utbildning i exempelvis s.k. rattfälleprogram. Domstolen får genom
personutredningen information om vad skyddstillsynen kommer att inne-
bära i det enskilda fallet.
I den mån domstolarna väljer att döma till skyddstillsyn for grovt
rattfylleri har de också behov av personutredning som redovisar möjlighe-
terna till behandling mot alkoholproblem och utbildning i alkoholfrågor
m. m. i det enskilda fallet.
Mitt förslag: Nuvarande regler om personundersökning ersätts med
en föreskrift om att domstolen skall inhämta yttrande från frivårds-
myndigheten, om det i ett brottmål behövs en särskild utredning om
den misstänktes personliga förhållanden eller om åtgärder som kan
antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt brottslig-
het. Något yttrande behöver dock inte inhämtas, om domstolen
redan har tillräcklig utredning eller inhämtar sådan på annat sätt.
Det obligatoriska kravet på personundersökning vid vissa påföljder
avskaffas.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt
eller lämnat förslaget utan erinran i denna del. Några remissinstanser anser
att domstolen skall vara skyldig att inhämta yttrande från frivårdsmyndig-
heten för att kunna döma till skyddstillsyn.
Prop. 1991/92:2
12
Skälen för mitt förslag: Den kriminalpolitiska utvecklingen efter BrBs Prop. 1991/92:2
ikraftträdande har medfört ganska omfattande ändringar i påfölj dssyste-
met. De tidsobestämda påföljderna ungdomsfängelse och internering har
avskaffats samtidigt som strävandena generellt sett har gått i riktning mot
minskad användning av fängelsestraffet. Denna utveckling har även på-
verkat inställningen till personutredning i brottmål. Slopandet år 1979 av
kravet på personundersökning vid villkorlig dom är ett exempel på detta
(jfr prop. 1978/79:76). I promemorian görs bedömningen att personunder-
sökning också ofta framstår som överflödig i fall då det står klart att ett
längre fängelsestraff måste ådömas oavsett de personliga förhållandena
liksom när det gäller utlänningar utan anknytning till Sverige. I andra fall
torde personutredningen kunna göras -betydligt enklare än vad som är
normalt inom ramen för det nuvarande personundersökningsinstitutet.
Å andra sidan har påföljden skyddstillsyn utvecklats till att omfatta
kontraktsvård, samhällstjänst samt olika andra former av föreskrifter om
behandling m.m. Denna utveckling har ökat domstolarnas behov av per-
sonutredning. När det gäller kontraktsvård och samhällstjänst krävs ofta
en omfattande personutredning innan domstolen kan döma till sådan
påföljd.
Enligt 46 kap. 9 § rättegångsbalken skall — om brottet är sådant att
annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma eller om det finns
särskild anledning till det — utredning förebringas rörande straff som
tidigare ådömts den tilltalade samt angående hans levnadsomständigheter
och de förhållanden som kan antas vara av betydelse. I promemorian
redogörs för vissa typfall vid vilka domstolen i allmänhet vid påföljdsbe-
stämningen bör vara betjänt av någon form av kvalificerad och aktuell
personutredning. Dessa är:
a) vid vissa typer av förstagångsbrott när skyddstillsyn kan komma i
fråga, vare sig alternativet är villkorlig dom eller fängelse;
b) vid återfall, när den tidigare påföljden är skyddstillsyn eller villkorlig
dom;
c) vid återfall, när den tidigare påföljden är fängelse men det nya brottet
och omständigheterna i övrigt är sådana att skyddstillsyn eller villkorlig
dom kan övervägas;
d) när omständigheterna tyder på att överlämnande till särskild vård bör
övervägas;
e) när fängelse är den normala påföljden men där det finns skäl att anta
att den tilltalades personliga förhållanden med styrka talar för att annan
påföljd väljs;
f) i vissa fall när det visserligen står klart att fängelse skall ådömas men
en närmare utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden kan
få betydelse för straffets längd (jfr 29 kap. 5 § BrB).
De remissinstanser som berört denna fråga har instämt i att det behövs
en kvalificerad personutredning i de uppräknade fallen.
För egen del anser jag att de uppräknade typfallen i stort täcker de fall då
domstolen normalt kan tänkas ha behov av en kvalificerad personutred-
ning. I fall när det står klart att domstolen skall döma till ett längre
fängelsestraff torde det enligt min mening normalt inte krävas någon 13
t2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 2
särskild personutredning, om det inte finns anledning att anta att det Prop. 1991/92:2
föreligger sådana omständigheter som avses i 29 kap. 5 § BrB som kan ha
betydelse för fängelsestraffets längd.
I promemorian görs bedömningen att ett system där domstolarna själva
i betydande utsträckning svarar för personutredningen är förenad med
nackdelar från både praktiska och principiella synpunkter. Med en sådan
ordning skulle det enligt promemorian otvivelaktigt föreligga avsevärd risk
för att domstolarnas underlag blir bristfälligt. Det kan exempelvis inte
komma i fråga att enbart hålla sig till uppgifter som den misstänkte lämnar
vid huvudförhandlingen. Mot en sådan ordning talar dels behovet av att i
viss utsträckning kontrollera uppgifterna, dels svårigheterna att vid en i
princip offentlig rättegång skapa goda förutsättningar för ett tillräckligt
ingående uppgiftslämnande i ofta djupt personliga hänseenden. Därtill
kommer den utveckling som skett av påföljden skyddstillsyn som jag
redogjort för tidigare.
Den kompetens som finns inom frivården när det gäller verkställigheten
av skyddstillsynsdomar och eventuella föreskrifter som förenas med do-
men kan domstolen inte tillgodogöra sig om inte frivårdsmyndigheten får
tillfälle att yttra sig. Bl.a. detta talar enligt promemorian med styrka för att
frivården bör få ett större ansvar för personutredningen än vad som gäller
i dag, då de flesta personundersökningarna utförs av utredare utanför
frivårdsorganisationen. En stor majoritet av remissinstanserna delar denna
uppfattning.
Även jag anser att frivården bör få ett vidgat ansvar för personutred-
ningen i brottmål. Som påpekas i promemorian skulle domstolarna knap-
past kunna åläggas någon mera detaljerad och långtgående utredningsplikt
utom huvudförhandlingen. Det ligger i domstolarnas och parternas in-
tresse att personutredningen är koncentrerad och vederhäftig. Lika fall
skall naturligtvis även när det gäller personutredning behandlas lika. Detta
förutsätter att den utförs av kvalificerad personal med erfarenhet bl.a. av
domstolarnas praxis och behov av utredning. Det sagda innebär, som
påpekas i promemorian, att man även i framtiden behöver yrkesmässigt
utförda personutredningar av det slag som personundersökningar och
yttrande från en frivårdsmyndighet utgör.
Om den misstänkte står under övervakning eller om övervakningen
nyligen har upphört, inhämtar domstolarna i dag tämligen regelmässigt
yttranden från frivårdsmyndigheten (se 25 § frivårdsförordningen
1983:250) i stället för att förordna om en personundersökning. Den
misstänkte är då känd hos myndigheten och yttrandet innehåller en kort
redogörelse för den misstänktes aktuella förhållanden och ofta ett påföljds-
förslag. Enligt promemorian svarar dessa yttranden till innehåll och om-
fattning i de flesta fall väl mot domstolarnas behov av särskild personut-
redning i de fall då läkarundersökning eller särskilda yttranden inte är
föreskrivet eller annars påkallat. Ingen remissinstans har haft någon annan
uppfattning. Yttrandena bygger i allmänhet på att en personundersökning
har utförts i samband med den tidigare lagföringen. Yttrandet blir därför
en påbyggnad till den tidigare personutredningen som regelmässigt finns
tillgänglig för domstolen och frivårdsmyndigheten.
14
I promemorian föreslås att personundersökningsinstitutet i sin nuva- Prop. 1991/92:2
rande form ersätts med ett system där frivårdsmyndigheterna får till
uppgift att avge yttranden inte bara beträffande sina aktuella klienter utan
även beträffande andra. En stor majoritet av remissinstanserna har ställt
sig bakom förslaget. Även jag är av den uppfattningen att yttranden från
frivårdsmyndigheten väl kan fylla domstolarnas behov av underlag för sina
beslut i påfoljdsfrågor. Ett yttrande i ett fall där tidigare personutredning
inte finns måste naturligtvis vara mer allsidigt till sitt innehåll än de
nuvarande yttrandena enligt 25 § fri vårdsförordningen. Ett system med
yttranden från frivårdsmyndigheterna bör emellertid enligt min mening,
inte minst tack vare frivårdsmyndighetens höga kompetens, kunna bli
mindre formbundet än det nuvarande personundersökningsinstitutet. Där-
med kan personutredningens innehåll och omfattning anpassas ytterligare
till behovet i det enskilda fallet.
Obligatoriska regler om yttrande?
Enligt 2 § LPU får ingen dömas till fängelse i sex månader eller mer eller till
skyddstillsyn eller överlämnas till särskild vård utan att personundersök-
ning har ägt rum. En personundersökning krävs dock inte, om någon annan
motsvarande utredning finns tillgänglig för rätten.
Jag har tidigare med utgångspunkt från promemorieförslaget angett sex
typfall då det i allmänhet är motiverat att inhämta särskild personutred-
ning. En annan fråga är emellertid i vilka fall det bör vara i princip
obligatoriskt att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Beträffande överlämnande till särskild vård anges i samtliga fall i lag
vilka yttranden eller läkarundersökningar som krävs för att överlämnande
skall få ske. Sådan personutredning är i allmänhet tillräcklig för att man
skall kunna bedöma påföljdsfrågan och detta även om annan påföljd trots
allt skulle komma i fråga. I likhet med vad som föreslås i promemorian och
som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av en bred majoritet av remiss-
instanserna anser jag därför att det nuvarande obligatoriet för sådana fall
kan tas bort.
Som skäl för att välja skyddstillsyn som påföljd skall rätten beakta om
det finns anledning att anta att den påföljden kan bidra till att den tilltalade
avhåller sig från fortsatt brottslighet (30 kap. 9 § första stycket BrB).
Skyddstillsyn anses vara utesluten endast om det helt saknas anledning att
anta att påföljden kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt
brottslighet (prop. 1987/88: 120 s. 105). Rätten behöver vid skyddstillsyns-
domar regelmässigt en utredning om den misstänktes personliga förhållan-
den. Det är, såsom framhålls i promemorian, i allmänhet inte tillräckligt
att domstolen endast lägger anteckningar i förundersökningsprotokollet
och eventuella registerutdrag samt uppgifter av den misstänkte vid huvud-
förhandlingen till grund for sin bedömning. I promemorian framhålls
dessutom att frivårdsmyndigheten genom att ge en beskrivning av vad en
övervakning eller särskilda föreskrifter kan komma att innebära i det
enskilda fallet kan ge domstolen ytterligare grund för sitt ställningstagande
i påföljdsfrågan. Som jag påpekat tidigare förutsätter de nya varianterna av
15
skyddstillsyn — kontraktsvård och samhällstjänst — att domstolen har en Prop. 1991/92: 2
kvalificerad utredning om förutsättningarna för verkställigheten av en
sådan skyddstillsyn. Enligt förslaget i promemorian avskaffas visserligen
den obligatoriska skyldigheten att företa personundersökning vid dom till
skyddstillsyn. Samtidigt uttalas emellertid att principen bör vara att ytt-
rande från frivårdsmyndigheten inhämtas i dessa fall. De flesta remissin-
stanserna har instämt i promemorians förslag men några remissinstanser
anser att det bör vara formellt obligatoriskt med yttrande innan någon
döms till skyddstillsyn.
För egen del anser jag att övervägande skäl talar för att det inte heller vid
skyddstillsyn bör vara formellt obligatoriskt att inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten. Jag vill dock i sammanhanget stryka under att en
domstol enligt mitt förslag alltid skall inhämta yttrande från frivårdsmyn-
digheten då det behövs en särskild utredning om den misstänktes person-
liga förhållanden eller om åtgärder som kan antas bidra till att den miss-
tänkte avhåller sig från fortsatt brottslighet. Enda undantaget härifrån
gäller fall där domstolen på annat sätt fått tillgång till eller inhämtar en
sådan utredning. Skillnaden mot nuvarande ordning är således i praktiken
inte särskilt stor i det här avseendet. Om det nuvarande formella obligato-
riet avskaffas bör emellertid domstolarna kunna handlägga vissa mål där
valet av påföljd framstår som uppenbart, på ett enklare och smidigare sätt.
I detta sammanhang finns det anledning att särskilt ta upp frågan om
personutredning vid trafiknykterhetsbrott.
Ett av de brott där det nuvarande kravet på personundersökning för att
få döma till skyddstillsyn torde ha påverkat påföljdspraxis är de grova
trafiknykterhetsbrotten. Särskilt vid vissä domstolar har det vid den typen
av brott varit sällsynt att det förordnats om personundersökning. I prakti-
ken har detta inneburit att domstolen redan på formella grunder varit
förhindrad att döma till skyddstillsyn. De vidgade möjligheter att döma till
en inte frihetsberövande påföljd vid grovt rattfylleri, som är ett resultat av
den lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1990, har ökat behovet av
personutredning i denna typ av mål. Såsom påpekades i propositionen och
utskottsbetänkandet (prop. 1989/90:2, JuU2) torde utrymmet för villkorlig
dom i dessa fall vara begränsat till följd av att en stor majoritet av de
dömda har kroniska alkoholproblem. Även om sådana problem inte auto-
matiskt kan tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt rattfylleri-
brottslighet, är detta naturligtvis ofta förhållandet. Den påföljd som då
kommer i fråga som alternativ till fängelse är skyddstillsyn (prop.
1989/90:2 s. 41).
Även om mitt förslag innebär att det kommer att vara möjligt att döma
till skyddstillsyn vid grovt rattfylleri utan något yttrande från frivårdsmyn-
digheten, vill jag stryka under att ett sådant yttrande självfallet normalt bör
inhämtas när det inte står klart att annan påföljd än fängelse är utesluten.
Samtidigt är det naturligtvis viktigt att yttrandet i så fall begränsas till
sådana frågor som är av särskild betydelse för domstolens påföljdsval. En
stor del av det slag av upplysningar som i dag normalt finns i en personun-
dersökning torde härvid vara av mindre betydelse. Vad som är av särskild
betydelse är framför allt uppgifter om den misstänktes alkoholberoende
16
samt om förutsättningarna för att förena en skyddstillsynsdom med even- Prop. 1991/92:2
tuella föreskrifter om vård och behandling eller utbildning exempelvis i
form av s.k. rattfälleprogram. Här, liksom i andra fall, är det naturligtvis
angeläget att domstolarna och frivårdsmyndigheterna generellt diskuterar
hur yttrandena bör utformas och vilken typ av uppgifter som bör ligga till
grund för dessa i syfte att undvika onödigt merarbete och uppnå en
koncentration på sådana förhållanden som är av direkt betydelse för
domstolarnas beslutsfattande.
Jag vill i sammanhanget också på nytt framhålla att det finns starka skäl
att anta att de flesta som döms för grovt rattfylleri har sådana betydande
alkoholproblem att risken för återfall är påtaglig. Detta bekräftas också av
att så stor andel av de grova rattfyllerierna — trots ett högt mörkertal —
utgör återfall. Insikten om alkoholproblemens betydelse för de grova
rattfyllerierna har också varit en utgångspunkt för de nya reglerna om
körkortstillstånd, som trafiksäkerhetsverket har beslutat och som skall
gälla från och med den 1 juni 1991, för den som har dömts för brott mot
4 § eller 4 a § trafikbrottslagen (1951:649) och därvid haft en alkoholkon-
centration i blodet som uppgått till minst 1,5 promille (prop. 1988/89:134
s. 24, TSVFS 1990: 70). Den dömde skall för att få körkortstillstånd ge in
ett utlåtande till körkortsmyndigheten, utfärdat av läkare med specialist-
kompetens, som styrker att kravet på ett nyktert levnadssätt enligt 7 §
andra stycket körkortslagen (1977:477) är uppfyllt. Utlåtandet skall belysa
den dömdes alkohol- och drogvanor och grundas på en tids observation,
resultaten av laboratorieundersökningar med avseende på missbruk samt
psykologisk testning, om detta bedöms lämpligt.
Inte minst mot bakgrund av dessa regler bör den misstänkte redan vid
den personutredning som görs i brottmålet ha ett betydande intresse av att
hans alkoholproblem utreds och att han får hjälp och stöd med att komma
till rätta med dessa. Både utländska och svenska erfarenheter talar för att
inte minst s.k. rattfälleprogram kan utgöra ett viktigt led i ett sådant arbete.
Jag återgår nu till frågan om särskild personutredning skall vara obliga-
torisk i vissa fall.
Det finns många fall då det står klart att påföljden måste bestämmas till
ett fängelsestraff av betydande längd oavsett den tilltalades personliga
förhållanden. För domstolens avgörande av påföljdsfrågan är det då endast
i undantagsfall — främst när det föreligger vissa av det slags omständighe-
ter som avses i 29 kap. 5 § BrB — som det kan krävas någon särskild
personutredning.
Från den utgångspunkt jag tidigare redovisat — att personutredningen
inom ramen för den av mig föreslagna lagstiftningen i princip bör begrän-
sas till vad som behövs för domstolens avgörande av påföljdsfrågan —
anser jag det naturligt att även det nu gällande kravet på personundersök-
ning för dom på fängelse sex månader eller mer bör avskaffas. Också i detta
avseende har jag stöd av remissinstanserna för min uppfattning.
Jag vill emellertid i sammanhanget erinra om att det i promemorian
framhålls att domstolens och kriminalvårdens behov av personutredning i
stor utsträckning sammanfaller när det gäller skyddstillsyn, medan förhål-
landena är annorlunda när det gäller kriminalvård i anstalt. Med det
17
nuvarande systemet får kriminalvården viss information genom personun-
dersökningar som kan användas vid anstaltsplaceringen. Vid en genom-
gång i november 1989 av dem som tagits in i kriminalvårdsanstalt första
gången — och tidigare inte dömts till skyddstillsyn — visade det sig att det
endast beträffande en tredjedel hade utförts personundersökning. Således
saknar kriminalvården i dag i de flesta fall personutredning som underlag
för beslutet om anstaltsplacering. Detta är en följd av att det är obligato-
riskt för domstolen att ta in en personundersökning först om det är fråga
om att döma till fängelse i sex månader eller mer.
Att personundersökning saknas vid så många fängelsedomar har uppen-
barligen inte medfört några svårare olägenheter för kriminalvården. Att
kravet på särskild personundersökning avskaffas för domar på fängelse i
sex månader eller mer bör inte heller förorsaka några nämnvärda problem.
Har den dömde varit häktad före domen, har kriminalvården möjlighet att
under häktningstiden göra den utredning som behövs för anstaltsplace-
ringen. Beträffande en fängelsedömd som inte varit häktad förflyter det
ofta en tid mellan domen och straffverkställigheten som bör lämna tillräck-
ligt utrymme för att inhämta de uppgifter som behövs för beslut om
anstaltsplacering. Mot denna bakgrund anser jag, i likhet med vad som
anförts i promemorian, att kriminalvården själv bör ta in den utredning
som behövs för anstaltsplaceringen och/eller åtgärder under verkställighe-
ten av ett fängelsestraff och att den utredning som domstolen får från
frivårdsmyndigheten skall vara inriktad på uppgifter som behövs för att
avgöra påföljdsfrågan.
Min slutsats är således, liksom den som redovisats i promemorian, att
det inte bör finnas några fall då domstolen obligatoriskt skall inhämta
yttrande från frivårdsmyndigheten. Det är i stället domstolens behov av
sådan utredning för att besluta i påföljdsfrågan m.m. som avgör om det
skall genomföras någon utredning.
Prop. 1991/92:2
Mitt förslag: Domstolen får inhämta yttrande från frivårdsmyndig-
heten så snart allmänt åtal är väckt mot den misstänkte. I de fall då
allmänt åtal ännu inte är väckt, liksom när det gäller enskilt åtal,
bibehålls det nuvarande kravet på att yttrande får inhämtas endast
om den misstänkte har erkänt gärningen eller om det annars finns
sannolika skäl för misstanke att han har begått brottet.
I normalfallet bör personalen vid frivårdsmyndigheten genomföra
utredningen och svara för yttrandet till domstolen. Myndigheten får
emellertid förordna en särskild personutredare för att bistå med den
utredning som behövs för yttrandet.
Den misstänkte är skyldig att inställa sig hos frivårdsmyndigheten
för utredning. Myndigheten får begära polishandräckning för att
kunna utföra utredningen.
18
Promemorians förslag överensstämmer i stort med mitt förslag. Något Prop. 1991/92:2
förslag om att frivårdsmyndigheten skall kunna begära polishämtning av
den misstänkte för att kunna genomföra utredningen fanns dock inte i
promemorian.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i stort tillstyrkt eller
lämnat förslaget utan erinran när det gäller den föreslagna ordningen för
att inhämta yttrande. Flera remissinstanser har förordat att den misstänkte
skall kunna hämtas genom polisens försorg för utredning hos frivårdsmyn-
digheten. Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm anser att det bör
införas en regel som gör det möjligt att införskaffa socialutredning som
underlag för § 7-undersökning.
Skälen för mitt förslag: Enligt LPU får domstolen förordna om person-
undersökning endast om den misstänkte har erkänt gärningen eller annars
sannolika skäl föreligger att han har begått den. Beträffande yttranden från
frivårdsmyndigheten finns i dag inga motsvarande villkor.
Enligt promemorian får det från integritetssynpunkt anses rimligt att
varje beslut om att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall kräva
tillräckligt hög grad av misstanke mot den som skall bli föremål för
personutredningen. Någon särbehandling i detta hänseende av dem som
redan är föremål för kriminalvård bör enligt promemorian inte ske.
En ordning, som för ett förordnande om personutredning kräver att den
misstänkte har erkänt gärningen eller att det annars finns sannolika skäl för
misstanken att han har begått brottet, innebär naturligtvis att den miss-
tänkte inte utan goda grunder blir föremål för det intrång i hans personliga
integritet som en sådan utredning medför. Ibland medför emellertid en
sådan regel att det måste hållas en särskild förhandling på grund av
personundersökningsfrågan. Detta är naturligtvis negativt från effek-
tivitets- och kostnadssynpunkt och har nackdelar också för den misstänkte.
Ett åtal föregås av en åklagarprövning huruvida tillräckliga skäl för åtal
föreligger. Kravet är härvid att åklagaren, med utgångspunkt från den
föreliggande utredningen, skall kunna räkna med en fällande dom. Mot
denna bakgrund hävdas i promemorian att en särskild prövning från
domstolens sida i frågan om sannolika skäl föreligger normalt inte är
motiverad i de fall då allmänt åtal är väckt. I promemorian framhålls att en
regel som inte kräver någon prövning i dessa fall förenklar domstolarnas
hantering av frågan. Den olägenhet från integritetssynpunkt som en sådan
ordning kan innebära för de misstänkta som förnekar brott uppvägs enligt
promemorian av att domstolen inte behöver göra en från olika synpunkter
olämplig förhandsbedömning av skuldfrågan. Enligt promemorian kan det
dock finnas vissa situationer då domstolen inte bör inhämta yttrande trots
att åtal har väckts och påföljdsfrågan är sådan att det i och för sig finns
behov av ett yttrande. Det kan vara därför att brottet verkar vara preskri-
berat eller att det annars finns särskilda skäl att anta att åtalet kan komma
att ogillas.
De remissinstanser som har behandlat frågan om förutsättningarna för
att inhämta ett yttrande från frivårdsmyndigheten har ställt sig bakom
promemorians förslag.
Också för egen del anser jag att övervägande skäl talar för att domstolen
19
skall kunna inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten så snart allmänt Prop. 1991/92:2
åtal är väckt mot den misstänkte. Detta torde inte heller i praktiken
innebära någon större skillnad i förhållande till vad som nu tillämpas. I de
fall då allmänt åtal ännu inte är väckt liksom när det gäller enskilt åtal bör,
i likhet med vad som föreslås i promemorian, de nuvarande kraven på
erkännande eller sannolika skäl gälla. Jag kan också instämma i att det
finns vissa undantagsfall när domstolen, trots att allmänt åtal har väckts,
inte bör begära något yttrande.
En annan fråga som tas upp i promemorian är om domstolen i beslutet
om att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten också bör ange i vilket
syfte yttrandet begärs. I den nuvarande ordningen skall domstolen vid
behov ange ”vilken behandlingsform personundersökningen företrädesvis
bör avse” (1 § förordningen 1964:567 om personundersökning i brottmål).
Det är dock sällan som domstolen i beslutet om personundersökning anger
att undersökningen skall inriktas på någon speciell påföljd. Enligt prome-
morian är det vanligare att frivårdsmyndigheten, åklagaren, försvararen
eller domstolen under hand tar upp frågan om vilken inriktning undersök-
ningen bör ha.
Det är förmodligen sällan som domstolen redan vid beslutet om att
inhämta ett yttrande har tillräcklig grund för att styra in personutredningen
på förutsättningarna för någon viss typ av åtgärd. Allmänt sett gäller
naturligtvis att yttrande normalt kommer att inriktas på om det finns
särskilda skäl för att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn. När så är
fallet finns det inte anledning att särskilt ange detta i beslutet. När det gäller
sådana skäl som kan föreligga för att välja ett fängelsestraff, dvs. brottslig-
hetens straffvärde och art samt om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig
till brott, är dessa av ett sådant slag att det regelmässigt saknas anledning
för frivårdsmyndigheten att yttra sig i den delen. Har emellertid åklagaren
eller den tilltalade väckt frågan om exempelvis kontraktsvård eller andra
särskilda föreskrifter inom ramen för en skyddstillsyn, bör domstolen
enligt min mening i beslutet om att inhämta yttrande upplysa om detta.
Samma sak bör gälla om det exempelvis finns anledning att anta att det
föreligger personliga förhållanden av det slag som avses i 29 kap. 5 § BrB
eller yttrandet begärs enbart för att utgöra underlag för beslut i en viss
fråga. Detta kan exempelvis gälla beslut om utvisning förutsatt att person-
utredningen i en sådan fråga inte bättre inhämtas genom invandrarverket.
Personutredningen och yttrandet
Som underlag för sitt yttrande enligt den nya ordningen bör enligt prome-
morian frivårdsmyndigheten ta in den utredning som bedöms nödvändig i
det särskilda fallet. Utgångspunkten skall vara domstolens behov av under-
lag för sin påföljdsbestämning. I sitt yttrande skall frivårdsmyndigheten
lämna en sammanfattning av utredningen.
Den föreslagna ordningen innebär att det nuvarande formaliserade
personundersökningssystemet måste ersättas av ett mer flexibelt utred-
ningsförfarande. Utredningarna bör vara betydligt mer anpassade till för-
20
hållandena i det enskilda fallet än vad personundersökningarna är i dag. Prop. 1991/92: 2
Det kan enligt promemorian ibland kanske vara tillräckligt att frivårds-
myndigheten konstaterar att det inte behövs någon ytterligare utredning
eftersom det i det enskilda fallet står klart att det inte finns någon risk för
fortsatt brottslighet, medan det andra gånger kanske behövs en förhållan-
devis omfattande utredning och planering av behandlingsinsatser t.ex. när
det gäller kontraktsvård. I likhet med de flesta av remissinstanserna delar
jag denna uppfattning.
I normalfallet bör enligt promemorian personalen vid frivårdsmyndig-
heten genomföra utredningen och svara för yttrandet till domstolen. Några
remissinstanser har uttryckt farhågor för att detta i grunden kommer att
förändra frivårdsarbetet och att det blir ett utredningsarbete i stället för
som nu ett behandlingsarbete. Vidare har det vid remissbehandlingen
framhållits att det kan bli svårt för en mindre frivårdsmyndighet att klara
variationer i mängden yttranden som domstolarna kommer att begära. För
egen del ser jag det inte så. Som jag senare skall återkomma till bör
självfallet frivårdsorganisationen tillföras resurser som motsvarar behovet
på grund av att nya uppgifter läggs på den. Även med sådana nya uppgifter
kommer dock behandlingsarbetet att utgöra det klart dominerande inslaget
i verksamheten. Med de kunskaper och den erfarenhet som finns inom
frivården bör också förutsättningarna för ett ändamålsenligt och effektivt
utredningsarbete förbättras väsentligt. Hur resurserna bäst utnyttjas är en
fråga som torde lösas bäst på den lokala nivån. Det kan dessutom natur-
ligtvis i vissa fall bli nödvändigt att anlita en särskilt förordnad personu-
tredare. Detta gäller särskilt inom frivårdsmyndigheter vars versamhet-
sområde omfattar geografiskt så stora områden att det är svårt för den fast
anställda personalen hos myndigheten att utan alltför stora insatser genom-
föra utredningen.
Som framgår av vad jag nyss har anfört skall utgångspunkten för utred-
ningen vara domstolens behov av underlag för påföljdsbestämningen.
Detta innebär att utredningen bör koncentreras på sådana omständigheter
rörande den misstänkte som i allmänhet tillmäts betydelse vid denna
prövning. Tyngdpunkten bör ligga på den misstänktes aktuella situation.
Det är från effektivitetssynpunkt viktigt att — såsom också sker i flertalet
fall i dag — alla möjligheter tas till vara att utnyttja redan existerande
utredning, t.ex. kriminalvårdens och socialtjänstens akter. Jag utgår ifrån
att vissa uppgifter som den misstänkte själv lämnar bör kontrolleras på
något sätt, i vart fall om de skall läggas till grund för yttrandet till
domstolen. I det nu gällande systemet med personundersökningar är det
snarast regel att under utredningen höra en eller flera referenspersoner.
Behovet av att kontrollera uppgifter genom referenser eller på annat sätt
bör avgöras från fall till fall. Min bedömning är att frivårdsmyndigheterna
bör kunna avgöra vilka uppgifter som här behöver kontrolleras.
Vid sidan om en bedömning av hur grovt brottet är — vilken inte
ankommer på frivårdsmyndigheten — och eventuell tidigare kriminalitet
torde enligt promemorian domstolen vid valet av påföljd i de flesta fall
framför allt fästa avseende vid risken för fortsatt brottslighet samt behovet
av och de praktiska förutsättningarna för sådana åtgärder som kan vidtas 21
inom ramen för en dom på skyddstillsyn. En kortfattad redogörelse för
sådana omständigheter som kan ha betydelse i detta avseende bör därför Prop. 1991/92: 2
enligt promemorian lämnas i yttrandet.
Jag anser, i likhet med remissinstanserna, att yttranden som mer direkt
än dagens personundersökningar tar sikte på möjliga åtgärder för att
minska risken för återfall i brott bättre fyller domstolarnas behov av
personutredning än nuvarande ordning. Beträffande sådana brott där
fängelse är normalstraffet och endast starka personliga skäl eller sådana
särskilda skäl som avses i 30 kap. 9 § andra stycket BrB kan medföra att en
icke frihetsberövande påföljd väljs är det, som påpekas i promemorian,
viktigt att en noggrann redogörelse lämnas för de. speciella omständigheter
som erfarenhetsmässigt tillmäts betydelse av domstolarna. I vissa typer av
mål är det nödvändigt att tämligen utförligt redogöra för en misstänkts
missbruksproblem och de åtgärder som har vidtagits eller som planeras för
att komma till rätta med problemen.
I likhet med flera remissinstanser vill jag betona att ett väl fungerande
personutredningsförfarande förutsätter att det finns väl utvecklade och
regelbundna kontakter mellan framför allt domstolar och frivårdsmyndig-
heter såväl när det gäller inriktningen av enskilda yttranden, vilken även
bör diskuteras med den misstänkte och hans försvarare, som när det gäller
uppläggningen av och underlaget för yttrandena i olika typer av situatio-
ner. Ett av de främsta syftena med mitt förslag är att skapa förutsättningar
för ett mer flexibelt och till domstolens behov avpassat personutrednings-
förfarande. För att detta syfte skall kunna uppnås är det nödvändigt att
berörda myndigheter gemensamt och i samråd verkar för att tillgängliga
resurser utnyttjas på ett så ändamålsenligt och effektivt sätt som möjligt.
Statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm anser i sitt remissvar att det
nya förfarandet kan komma att försvåra § 7-undersökningarna och göra de
rättspsykiatriska undersökningarna mer tidskrävande och att det därför
bör finnas bestämmelser som gör det möjligt att införskaffa socialutredning
som underlag för § 7-undersökningar. Socialstyrelsen har i sitt remissvar
påpekat att läkare, när de i dag utfärdar § 7-intyg, normalt har tillgång till
en personundersökning. Styrelsen förmodar att kvalitén på personutred-
ningarna, i jämförelse med nuläget, kommer att höjas när de i det före-
slagna systemet kommer att utföras av frivårdsmyndigheten.
Min bedömning är att även i fortsättningen ett beslut om att inhämta
§ 7-intyg normalt kommer att föregås av ett yttrande från frivårdsmyndig-
heten. Domstolen torde i regel inte ha underlag för ett beslut om § 7-intyg
förrän det finns någon annan social utredning tillgänglig i brottmålet som
pekar på behovet av ett sådant intyg. Jag vill i detta sammanhang även
peka på bestämmelsen i 8 § som innebär att de uppgifter om den miss-
tänkte som finns hos hälso- och sjukvården och socialtjänsten och som
behövs för ett § 7-intyg skall lämnas ut till undersökningsläkaren. I den
mån dessa uppgifter inte redan finns tillgängliga för läkaren kan denne
alltså själv införskaffa dem. Jag anser därför att det nya förfarandet inte
behöver innebära att läkaren vid utfärdandet av ett § 7-intyg har ett sämre
underlag än tidigare. I sammanhanget vill jag emellertid peka på den
kvalificerade form av § 7-intyg som enligt vad riksdagen nyligen beslutat
skall kunna ligga till grund för överlämnande till psykiatrisk tvångsvård
22
som brottspåföljd (rättspsykiatrisk vård) i vissa fall (prop. 1990/91:58, Prop. 1991/92:2
JuU34, SoU13, rskr. 329). Ordningen med sådana kvalificerade § 7-intyg,
som i princip skall utfärdas av rättspsykiatriker, infors den 1 januari 1992.
I dessa fall är det naturligtvis särskilt angeläget att undersökningsläkaren
har tillgång till tillräcklig social utredning om den misstänkte för att kunna
ta ställning till om de medicinska förutsättningarna för rättspsykiatrisk
vård är uppfyllda. Det får ankomma på socialstyrelsen som tillsynsmyndig-
het att här noga följa tillämpningen och ta de initiativ som kan visa sig
behövas för att säkerställa att undersökningsläkaren får tillgång till det
underlag som behövs.
Det kan ibland vara svårt att få fram en personutredning på grund av att
den misstänkte inte svarar på kallelser eller helt låter bli att komma till
avtalade samtal. När det gäller § 7-intyg har läkaren möjlighet att få
handräckning från polismyndigheten för att få den misstänkte till en
undersökning. I promemorian diskuteras, utan att något förslag läggs fram,
om inte också frivårdsmyndigheten bör ha sådan möjlighet.
Frivårdsmyndigheten kan i dag använda sig av handräckning från polis-
myndigheten för att få kontakt med den som har en pågående övervakning
(38 kap. 12 § BrB). I praktiken används denna möjlighet i liten utsträck-
ning beroende på att polisen sällan prioriterar denna typ av uppgifter och
att det ofta rör sig om personer som saknar fast bostad och arbete och som
därför ofta kräver inte obetydliga insatser för att polisen skall få tag i dem.
Som skäl för att inte lägga fram något förslag om möjlighet för frivårds-
myndigheten att begära polishandräckning anförs i promemorian att den
misstänkte i de flesta fall har ett eget intresse av att inställa sig hos
frivårdsmyndigheten för personutredning eftersom det kan vara fråga om
att ersätta fängelse med en annan påföljd.
Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser, bl.a. kriminalvårds-
styrelsen, Malmö tingsrätt och Föreningen Sveriges åklagare, framhållit att
det enligt deras mening bör vara möjligt för frivårdsmyndigheten att
besluta om polishämtning för att kunna genomföra personutredningen.
Det finns regler som både under förundersökningen i ett brottmål och i
samband med huvudförhandlingen medger rätt för berörd myndighet att
med tvångsmedel verkställa olika åtgärder mot den misstänkte. De person-
liga förhållandena har stor betydelse för bl.a. domstolens val av påföljd. Att
utredningen i denna del genomförs snabbt och effektivt är också en förut-
sättning för att prövningen i domstol inte skall fördröjas i onödan. Om,
såsom förutsätts i promemorian, den misstänkte i eget intresse inställer sig
till utredningen behövs självfallet inte någon polishandräckning. Att ge-
nomgående enbart förlita sig på att den misstänkte uppfattar personutred-
ningen som något för honom meningsfullt är enligt min mening orealis-
tiskt. Jag anser därför att frivårdsmyndigheten bör få möjlighet att begära
polishandräckning för att kunna genomföra personutredningen.
23
Prop. 1991/92:2
Mitt förslag: En förtroendeman skall även i fortsättningen kunna
förordnas för att ge en misstänkt i brottmål hjälp och stöd under
personutredningen.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan erinran i denna del.
Skälen för mitt förslag: Det finns inget skäl att göra några ändringar i de
åligganden som frivårdsmyndigheterna har när det gäller att lämna den
misstänkte stöd och hjälp under utredningsskedet. Möjligheten att för-
ordna förtroendeman bör därför finnas kvar. Förordnande av en förtroen-
deman kan vara ett bra sätt att få en snabb start på en lekmannaövervak-
ning. Frågan om lekmannaövervakare behandlas närmare i promemorian
(Ds 1991:10) Frivårdens arbetsformer och resurser som nu remiss-
behandlas. Min avsikt är att förslagen i den promemorian skall behandlas
i samband med 1992 års budgetproposition. Med en aktivare insats från
frivårdspersonalen under personutredningen bör enligt min mening även
förutsättningarna att få fram fler lekmannaövervakare kunna öka.
Som framgår av vad jag tidigare anfört är avsikten med de föreslagna
ändringarna inte att begränsa domstolarnas möjligheter att införskaffa
särskild personutredning i brottmål. Förslagen syftar i stället till att åstad-
komma ett mera nyanserat och flexibelt utredningsförfarande. Självfallet
bör man undvika att utföra mer omfattande utredningar än som behövs i
det enskilda fallet.
För att frivården skall klara av de nya arbetsuppgifterna skall medel som
i dag används för personundersökningar föras över till kriminalvården.
Flera remissinstanser har ifrågasatt om dessa resurser räcker för att klara
de krav som domstolarna kommer att ställa när det gäller kvalitén på
utredningarna. Min bedömning är att de medel som i dag avsätts för
personundersökningar kan användas på ett effektivare sätt i det av mig
föreslagna systemet. Det är naturligtvis svårt att i detalj förutse hur
domstolarna kommer att tillämpa de nya reglerna. Min bedömning är att
det totalt inte kommer att bli fler utredningar men att utredningarnas
omfattning kommer att variera mer än i det nuvarande systemet. Avsikten
är att domstolar, åklagare och frivårdsmyndigheter tillsammans skall
komma fram till hur yttrandena och den för dessa nödvändiga utredningen
skall utformas.
För att utnyttja resurserna inom frivården på bästa sätt bör, som jag
tidigare påpekat, de lokala myndigheterna ha ett avgörande inflytande över
hur de nya resurserna skall användas. Jag avser att återkomma till denna
fråga i samband med 1992 års budgetproposition.
24
Den nya lagstiftningen bör träda i kraft den 1 juli 1992, dvs. vid Prop. 1991/92:2
ingången till budgetåret 1992/93. Jag förutsätter att kriminalvårdsstyrelsen
och domstolsverket, inom ramen för vad som åligger dem beträffande
utvärdering m.m. av verksamheten på sina områden, kommer att följa upp
tillämpningen av den nya lagstiftningen.
I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare,
4. lag om ändring i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk under sökning.
Övergången till ett nytt eller åtminstone i väsentliga delar ändrat system
sker genom att LPU ersätts av en ny lag. Av rubriken framgår att lagen
innehåller bestämmelser om vissa former av personutredning i brottmål. I
lagen har också bestämmelserna om § 7-intyg inarbetats i enlighet med det
förslag som har lagts fram i propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m.
(prop. 1990/91:58).
1§
När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars behövs en
särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller om
åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslig-
het, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som
behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-
ningen på annat sätt.
I paragrafen slås fast under vilka omständigheter rätten skall inhämta
yttrande från frivårdsmyndigheten. Om domstolen beslutar att inhämta ett
yttrande, är frivårdsmyndigheten skyldig att lämna ett sådant.
I avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen har angetts några typfall då en
domstol i allmänhet vid påföljdsbestämningen bör vara betjänt av någon
form av personutredning. I avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen
behandlas frågan om ordningen för att inhämta personutredning, bl.a.
frågan om när yttrande skall inhämtas från frivårdsmyndigheten.
Beträffande dom på skyddstillsyn är avsikten att domstolen normalt bör
25
inhämta ett yttrande. Endast i undantagsfall bör skyddstillsyn ådömas utan Prop. 1991/92: 2
att frivårdsmyndigheten har fått tillfälle att yttra sig. Även om rätten har
tillgång till utredning från någon annan myndighet kan det finnas anled-
ning att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten i frågan om åtgärder
som kan antas bidra till att den misstänkte avhåller sig från fortsatt
brottslighet. Den tillgängliga utredningen bör då bifogas med begäran om
yttrande.
Bestämmelsen i första stycket innebär att rätten skall inhämta yttrande
från frivårdsmyndigheten, om det behövs för att avgöra påföljdsfrågan
eller annars. Den misstänktes personliga förhållanden kan ha betydelse
förutom i påföljdsfrågan även när det gäller t.ex. särskild rättsverkan av
brott enligt 36 kap. BrB och utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 7 §
utlänningslagen (1989:529).
2§
Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall meddelas så
snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får beslut
meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt gär-
ningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har
begått brottet.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) har redogjorts för i vilket
skede domstolen skall begära yttrande från frivårdsmyndigheten. Skillna-
den mot vad som gäller enligt LPU är att domstolen kan inhämta yttrande
så snart allmänt åtal är väckt mot den misstänkte. Domstolen bör i sitt
beslut ange inom vilken tid yttrandet skall lämnas. För att frivårdsmyndig-
heten skall ha rimlig tid att genomföra utredningen och lämna ett yttrande
bör myndigheten normalt få minst fyra veckor till sitt förfogande. Är den
misstänkte häktad kan naturligtvis tiden för yttrande behöva sättas väsent-
ligt kortare.
3§
Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs för ytt-
randet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten förordna en
särskild personutredare att bistå med utredning.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning
på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte
uteblir, får polismyndigheten lämna handräckning för inställelsen.
Frågan om innehållet i yttrandet och den bakomliggande utredningen
behandlas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Som framgår av
paragrafen får frivårdsmyndigheten förordna en särskild personutredare
för att hjälpa till med den utredning som behövs för yttrandet. Det kan
vara nödvändigt för frivårdsmyndigheten att i vissa situationer anlita en
extern utredare för att få fram utredningen inom rimlig tid och till en rimlig
kostnad, t.ex. vid en frivårdsmyndighet som har ett till ytan stort verksam-
hetsområde eller för att undvika dyr övertidsersättning. I vissa fall kan det
26
också vara befogat att utnyttja speciell sakkunskap hos en extern person- Prop. 1991/92: 2
utredare. Det ankommer på frivårdsmyndigheten att se till att den som
förordnas som särskild personutredare har genomgått för ändamålet av-
sedd utbildning eller att han ändå har tillräckliga kunskaper.
I andra stycket slås fast att en misstänkt som inte är häktad är skyldig att
inställa sig för utredning på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestäm-
mer. Polismyndigheten får lämna handräckning för att den misstänkte
skall inställa sig hos frivårdssmyndigheten.
4§
Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver personligt stöd
eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroendeman för
honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär det, skall
förtroendemannen entledigas.
Ett uppdrag som förtroendeman upphör när
1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
2. åtalet läggs ned,
3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri
från påföljd eller påföljd efterges,
4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-
lig dom, eller
5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-
tänkte.
Paragrafen överensstämmer i sak med 4 § andra stycket LPU (se avsnitt
2.4).
5§
Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot det, får
frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att bistå
med personutredningen ta del av anteckningar och andra handlingar från
förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med den
misstänkte.
Paragrafen överensstämmer i sak med 5 § LPU.
6§
En socialnämnd skall på begäran av rätten, åklagaren eller frivårdsmyndig-
heten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som
nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället.
Paragrafen överensstämmer i sak med 6 § LPU.
7§
Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge läkarintyg
om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra meningen. Om
rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget omfatta de medi-
27
cinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till rättspsykia- Prop. 1991/92: 2
trisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge
utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett
sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-
dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte
inte inställer sig, får polismyndigheten lämna handräckning för att han
skall komma till undersökningen.
Riksdagen beslutade den 30 maj 1991 nya lagar om den psykiatriska
tvångsvården (prop. 1990/91: 58, JuU34, SoU13, rskr. 329). Bl.a. beslut-
ade riksdagen om ny lydelse av 7 § LPU, s.k. § 7-intyg. Paragrafen överens-
stämmer i sak med den av riksdagen beslutade ändringen. I förtydligande
syfte har dock i första stycket första meningen tagits in en hänvisning till
2 § andra meningen så att den formella förutsättningen för ätt inhämta
§ 7-intyg är densamma som för särskild personutredning.
Frågan om förordnande av läkare som skall utfärda intyg tas upp i
proposition 1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksam-
heten, m. m. (s. 25).
8§
Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 § första och
tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder av sekretes-
sen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för ett
läkarintyg enligt 7 §.
Paragrafen överensstämmer i sak med 8 § LPU.
9§
I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen in-
hämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-
nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.
Paragrafen överensstämmer i sak med 9 § LPU med det tillägget att
justitiedepartementet och högsta domstolen i ärenden om nåd också kan
inhämta upplysningar från socialnämnden enligt 6 §.
10 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare enligt
3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare enligt 7 §.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 § LPU. Bestämmelsen har utfor-
mats så att den skall ge ett klart stöd för bl.a. överenskommelser mellan
28
staten och sjukvårdshuvudmännen om avgivande av § 7-intyg (se prop. Prop. 1991/92:2
1991/91:120 s. 25).
7 kap. 22 §
Ändringen 7 kap. 22 § är föranledd av att LPU ersätts med lagen om
särskild personutredning i brottmål, m.m. Begreppet särskild personutred-
ning täcker också det som hittills benämnts personundersökning.
9§
Andra stycket i 9 § upphävs eftersom institutet personundersökning ersätts
av yttranden från frivårdsmyndigheten. Om det finns behov av det, skall
naturligtvis rätten höra personer som har utfört den utredning som legat till
grund för frivårdsmyndighetens yttrande.
12§
Ändringen i tredje stycket är en följd av ändringen i 9 §.
4§
Ändringen är föranledd av att LPU ersätts med lagen om särskild person-
utredning i brottmål, m.m. 7 § LPU motsvaras av 7 § i den nya lagen.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.,
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser
om unga lagöverträdare,
4. lag om ändring i lagen (1991:000) om rättspsykiatrisk undersök-
ning.
29
Prop. 1991/92:2
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
30
Inom justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till ny ordning for
personutredning i brottmål. Förslaget innebär i korthet följande.
Det nuvarande personundersökningsinstitutet avskaffas. Domstolarnas
behov av personutredning skall i stället normalt tillgodoses genom yttran-
den från frivårdsmyndigheten. Sådant yttrande skall inhämtas när domsto-
len behöver en särskild utredning om den misstänktes personliga förhål-
landen eller om lämpliga åtgärder som kan vidtas for att minska riskerna
för fortsatt brottslighet. Ett yttrande — och den utredning som ligger till
grund för yttrandet — skall inte göras mer omfattande än som behövs för
att domstolen skall kunna fatta beslut i påföljdsfrågan i det enskilda fallet.
Det nuvarande formella kravet på personundersökning för att någon
skall kunna dömas till fängelse i sex månader eller däröver eller skyddstill-
syn eller överlämnas till särskild vård avskaffas.
Avsikten är att den utredning som skall ligga till grund för frivårdsmyn-
dighetens yttrande normalt skall utföras av frivårdspersonalen. En fördel
med att arbetet utförs av frivårdstjänstemännen är att frivården redan på
utredningsstadiet kan planera vilka åtgärder som skall vidtas under över-
vakningstiden och att övervakningen därför kan komma igång snabbare.
Om frivårdsmyndigheten i större utsträckning än idag ges möjlighet att
utreda och planera en kommande övervakning redan före domen på
skyddstillsyn bör innehållet i verkställigheten av olika varianter av skydds-
tillsyn dessutom på ett bättre sätt än vad som sker i dag kunna förmedlas
till domstolen. Detta torde i sin tur kunna bidra till att skyddstillsyn kan
komma till ökad användning på bekostnad av fängelse.
Möjligheten att förordna särskilda personutredare bör dock finnas kvar.
Det kan vara nödvändigt för att i vissa fall få fram utredningar inom rimlig
tid och till en rimlig kostnad, t.ex. vid en frivårdsmyndighet som har ett till
ytan stort verksamhetsområde. Om kriminalvården själv disponerar med-
len för personutredningar — till skillnad från vad som gäller i dag då
domstolen beslutar om ersättningar till personundersökare — får person-
utredningsverksamheten vägas mot annan verksamhet som frivården skall
genomföra. En sådan avvägning är ett incitament att använda de totala
resurserna på ett mer rationellt sätt än vad som sker i dag. De medel som i
dag disponeras av domstolarna för ersättningar till personundersökare bör
därför föras över till kriminalvården.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 1
31
1 § När det i ett brottmål för avgörandet av påföljdsfrågan eller annars
behövs särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden eller
om vilka åtgärder som kan vidtas för att minska risken för fortsatt brotts-
lighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Yttrande som avses i första stycket behöver dock inte inhämtas, om den
utredning som behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten
inhämtar utredningen på annat sätt.
2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-
las så snart det lämpligen kan ske. Innan allmänt åtal har väckts får sådant
beslut endast meddelas om den misstänkte har erkänt gärningen eller det
annars föreligger sannolika skäl för att han har begått den.
3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs
för yttrandet. I yttrandet skall myndigheten redogöra för den misstänktes
personliga förhållanden samt föreslå lämpliga åtgärder som kan vidtas för
att minska risken för fortsatt brottslighet.
Frivårdsmyndigheten får förordna en särskild personutredare för att
bistå med utredning som behövs för yttrandet.
4 § Om det under utredningen visar sig att den misstänkte behöver
personligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en
förtroendeman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte
begär det skall förtroendemannen entledigas.
Ett uppdrag som förtroendeman upphör när
1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
2. åtalet läggs ned,
3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri
från påföljd eller påföljd efterges,
4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-
lig dom,
5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-
tänkte.
5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot
det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utser ta
del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen samt
vara närvarande vid förhör som hålls med den misstänkte.
6 § Socialnämnden skall på begäran av frivårdsmyndigheten, åklaga-
ren eller rätten lämna upplysningar beträffande den misstänkte och föreslå
de åtgärder som nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i
samhället.
7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge
läkarintyg angående den misstänkte. Om rätten särskilt anger det i för-
ordnandet, skall intyget omfatta de medicinska förutsättningarna för att
överlämna den misstänkte till rättspsykiatrisk vård utan särskild utskriv-
ningsprövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge
Prop. 1991/92:2
Bilaga 2
32
utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett
sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-
dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte
inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall
komma till undersökningen.
8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall utan hinder av
sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för ett
läkarintyg enligt 7 §.
9 § I ärenden om nåd får justitiedepartementet inhämta yttrande från
frivårdsmyndigheten eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.
10 § Den som har anlitats som särskild personutredare enligt 3 §, den
som har förordnats till förtroendeman enligt 4 § och den som har avgett
läkarintyg enligt 7 § har rätt till ersättning av allmänna medel enligt
bestämmelser som fastställs av regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den , då lagen (1964:542) om personunder-
sökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande om personun-
dersökning som har meddelats före ikraftträdandet skall 4 — 6 och 10 §§ i
den gamla lagen fortfarande tillämpas.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 2
33
Yttranden över promemorian (Ds 1990:88) Ny lag om personutredning i
brottmål har kommit in från domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), krimi-
nalvårdsstyrelsen (KVS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen,
riksrevisionsverket, rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, Huddinge, Norrköpings, Malmö, Göteborgs och Haparanda
tingsrätter, kriminalvårdens regionkanslier i Göteborg, Malmö och Stock-
holm, frivårdsmyndigheterna i Karlstad, Landskrona, Luleå och Uppsala
Norra distrikt, statens rättspsykiatriska klinik i Stockholm, påföljdsutred-
ningen (JU 1990:02), chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh (JO),
domstolsutredningen (JU 1989:06), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges domareförbund, Sveri-
ges advokatsamfund, Föreningen Sveriges Frivårdstjänstemän, Svenska
fångvårdssällskapet, Föreningen Styresmän och Assistenter m. fl. vid Kri-
minalvårdsanstalterna (SAK), Föreningen Sveriges åklagare samt Nämn-
demännens riksförbund.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna vid regionåklagarmyn-
digheterna i Härnösand, Kalmar, Luleå och Vänersborg samt från åklagar-
myndigheten i Östersund.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttranden från polismyndigheterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö. SACO/SR har översänt yttranden från
medlemsförbunden JUSEK och Sveriges Psykologförbund.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 3
34
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När det i ett brottmål för att avgöra påföljdsfrågan eller annars
behövs en särskild utredning om en misstänkts personliga förhållanden
eller om åtgärder som kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt
brottslighet, skall rätten inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten.
Ett sådant yttrande behöver dock inte inhämtas, om den utredning som
behövs ändå finns tillgänglig för rätten eller om rätten inhämtar utred-
ningen på annat sätt.
2 § Beslut att inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten skall medde-
las så snart det lämpligen kan ske. Om allmänt åtal inte har väckts, får
beslut meddelas endast under förutsättning att den misstänkte har erkänt
gärningen eller det annars finns sannolika skäl för misstanken att han har
begått brottet.
3 § Frivårdsmyndigheten skall ombesörja den utredning som behövs
för yttrandet. Om det behövs för yttrandet, får frivårdsmyndigheten för-
ordna en särskild personutredare att bistå med utredning.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för utredning
på tid och plats som frivårdsmyndigheten bestämmer. Om den misstänkte
inte inställer sig, får polismyndigheten lämna handräckning för att han
skall komma till utredningen.
4 § Visar det sig under utredningen att den misstänkte behöver person-
ligt stöd eller annan hjälp, får frivårdsmyndigheten förordna en förtroen-
deman för honom, om han samtycker till det. Om den misstänkte begär
det, skall förtroendemannen entledigas.
Ett uppdrag som förtroendeman upphör när
1. förundersökningen avslutas utan att åtal väcks,
2. åtalet läggs ned,
3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikänns eller förklaras fri
från påföljd eller påföljd efterges,
4. dom meddelas varigenom den misstänkte döms till böter eller villkor-
lig dom eller
5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss-
tänkte.
5 § Om det behövs för yttrandet och om inte särskilda skäl talar mot
det, får frivårdsmyndigheten eller den som frivårdsmyndigheten utsett att
bistå med personutredning ta del av anteckningar och andra handlingar
från förundersökningen samt vara närvarande vid förhör som hålls med
den misstänkte.
6 § En socialnämnd skall på begäran av rätten eller frivårdsmyndighe-
ten lämna upplysningar om den misstänkte och föreslå de åtgärder som
nämnden anser behövs för att främja hans anpassning i samhället. Även på
begäran av åklagaren skall socialnämnden lämna sådana upplysningar, om
det behövs för att åklagaren skall kunna fatta beslut om en misstänkt i ett
brottmål.
7 § Rätten får, när det finns skäl till det, förordna en läkare att avge
läkarintyg om en misstänkt, under förutsättning som anges i 2 § andra
meningen. Om rätten särskilt anger det i förordnandet, skall intyget om-
fatta de medicinska förutsättningarna för att överlämna den misstänkte till
rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
Prop. 1991/92:2
Bilaga 4
35
föreskrifter om avfattningen av läkarintyget. Endast en läkare som får avge
utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning får förordnas att avge ett
sådant intyg som avses i första stycket andra meningen.
En misstänkt som inte är häktad är skyldig att inställa sig för läkarun-
dersökning på tid och plats som läkaren bestämmer. Om den misstänkte
inte inställer sig får polismyndigheten lämna handräckning för att han skall
komma till undersökningen.
8 § Från en verksamhet där sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § eller 4 §
första och tredje styckena sekretesslagen (1980:100) skall det utan hinder
av sekretessen lämnas ut sådana uppgifter om en misstänkt som behövs för
ett läkarintyg enligt 7 §.
9 § I ett ärende om nåd får justitiedepartementet och högsta domstolen
inhämta yttrande från frivårdsmyndigheten, upplysningar från en social-
nämnd enligt 6 § eller förordna om läkarintyg enligt 7 §.
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde-
lar föreskrifter om ersättning för uppdrag som särskild personutredare
enligt 3 §, förtroendeman enligt 4 § och undersökningsläkare 7 §.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1964:542) om
personundersökning i brottmål upphör att gälla. I fråga om förordnande
om personundersökning som har meddelats före ikraftträdandet skall 4 —
6 och 10 §§ i den gamla lagen, fortfarande tillämpas.
36
Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Prop. 1991/92:2
Bilaga 4
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 22 § sekretesslagen (1980:100) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
22 §
Sekretess gäller hos domstol i
brottmål samt i annat mål eller
ärende, i fråga om vilket bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål är tillämpliga, för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller an-
dra personliga förhållanden som
framkommer vid personundersök-
ning, rättspsykiatrisk undersökning
eller annan sådan utredning, om
det av särskild anledning kan antas
att den som uppgiften rör eller nå-
gon honom närstående lider men
om uppgiften röjs. Motsvarande se-
kretess gäller i annan myndighets
verksamhet för att gå domstol till
handa med utredning som nu har
nämnts.
Sekretess gäller hos domstol i
brottmål samt i annat mål eller
ärende, i fråga om vilket bestäm-
melserna om förundersökning i
brottmål är tillämpliga, för uppgift
om enskilds hälsotillstånd eller an-
dra personliga förhållanden som
framkommer vid särskild personut-
redning, rättspsykiatrisk undersök-
ning eller annan sådan utredning,
om det av särskild anledning kan
antas att den som uppgiften rör el-
ler någon honom närstående lider
men om uppgiften röjs. Motsva-
rande sekretess gäller i annan myn-
dighets verksamhet för att gå dom-
stol till handa med utredning som
nu har nämnts.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess i högst femtio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
37
Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmel-
ser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.
9 §5
Den som är under arton år får inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn,
om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så
lämpligen kunnat ske.
Innan någon som är under tju-
goett år döms till påföljd som avses i
första stycket skall den som har ut-
fört personundersökning i målet hö-
ras, om det finns skäl till det.
Rätten får överlämna åt socialnämnden att föranstalta om vård inom
socialtjänsten endast om det i målet finns ett yttrande av nämnden med det
innehåll som avses i 3 §. Ett sådant yttrande krävs också, om det inte finns
särskilda skäl, för att rätten skall få döma den som är under tjugoett år till
fängelse i mer än tre månader.
Vårdnadshavare som hörs enligt första stycket har rätt till ersättning och
förskott enligt vad som är föreskrivet om vittne. Ersättningen skall betalas
av staten.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 4
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Senaste lydelse 1985: 398.
38
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-05-28
Närvarande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Sigvard Berglöf,
justitierådet Lars K Beckman.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 1991 har rege-
ringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrå-
dets yttrande över förslag till
1. lag om särskild personutredning i brottmål, m.m.
2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverträdare.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Owe
Horned.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1991/92:2
Bilaga 5
39
Prop. 1991/92:2
Propositionens huvudsakliga innehåll........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 juni 1991 ... 7
1 Inledning ................................................. 7
2 Allmän motivering ......................................... 7
2.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 7
2.2 När skall särskild personutredning inhämtas? .............. 12
2.3 Ordningen för att inhämta personutredning................ 18
2.4 Kurativa åtgärder ...................................... 24
3 Genomförande............................................. 24
4 Upprättade lagförslag....................................... 25
5 Specialmotivering.......................................... 25
5.1 Förslaget till lag om särskild personutredning i brottmål..... 25
5.2 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)..... 29
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare..................... 29
5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:000) om rätts-
psykiatrisk undersökning................................ 29
6 Hemställan................................................ 29
7 Beslut .................................................... 30
Bilaga 1 Sammanfattningen av promemorian.................... 31
Bilaga 2 Promemorians lagförslag.............................. 32
Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna .................... 34
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ........................... 35
Bilaga 5 Lagrådets yttrande ................................... 39
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991
40