Prop.
1991/92:174
Regeringen förelägger riksdagen vad som upptagits i bifogade utdrag ur re-
geringsprotokollet den 4 juni 1992 för de åtgärder och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Ulf Dinkelspiel
I propositionen föreslås en ny lag om krigsmateriel. Förslaget innebär att
lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. förs
samman till en lag i syfte att förtydliga de bestämmelser som skall gälla för
den samlade kontrollen över tillverkning och tillhandahållande av krigsma-
teriel liksom med avseende på samverkan med utlandet på området.
I den nya lagen införs regler om samverkan med utlandet i fråga om till-
verkning och utveckling av krigsmateriel, m.m.
Propositionen innehåller en översyn och precisering av riktlinjerna för
prövning av ärenden rörande undantag från lagens förbud, liksom av princi-
perna för klassificering av krigsmateriel.
Propositionen behandlar därutöver vissa frågor om rutiner och kontrollåt-
gärder vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, liksom vissa ad-
ministrativa frågor i sammanhanget.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition och annan för militärt
bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmate-
riel.
Definitioner
2 § I denna lag förstås med
tillverkning-, framställning av sådan materiel eller delar därav som utgör
krigsmateriel,
tillhandahållande-, försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån,
gåva eller förmedling,
tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka krigsmateriel.
Tillverkning
3§ Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav
för
1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i 24 § första
stycket vapenlagen (1973:1176),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens
eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter
som inte är affärsverk.
Tillhandahållande
4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får
inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan
regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter el-
ler sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av tillverkningstill-
stånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om verksamheten avser
tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som
finns inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller metod för fram-
ställning av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana till-
verkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahål-
landet gäller.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet en- Prop. 1991/92:174
ligt första och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan hante-
ring av ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom föreskrif-
terna i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här får inte utan tillstånd av regeringen i det enskilda fallet
till någon i utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet eller
uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan ma-
teriel.
Utförsel
6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om program-
vara likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation
eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som
har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till nå-
gon i utlandet får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
8 § Avtal med någon utom landet om att gemensamt med denne eller för
hans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det slag som kräver tillstånd
enligt 7 eller 8 § får inte ingås utan tillstånd av regeringen, om tillägget eller
ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits tidi- Prop. 1991/92:174
gare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Militärt inriktad utbildning
10 § Militärt inriktad utbildning av personer som inte är svenska medborgare
får inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet yrkesmässigt bedriva sådan ut-
bildning utan tillstånd av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av statliga myndigheter
som inte är affärsverk eller som anordnas i samband med försäljning av
krigsmateriel eller för de anställda i sådana företag som har tillstånd att till-
verka krigsmateriel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall, i den ordning regeringen
föreskriver, lämna redovisning till regeringen
1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet,
2. om åtgärder som syftar till avtal som är tillståndspliktigt enligt 7 eller
8§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet
och om undantag från denna. Regeringen får också i det enskilda fallet
medge undantag från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall underrätta regeringen innan
anbud lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal in-
gås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som avses i 7 §, eller
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod för framställ-
ning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste tidpunkt för un-
derrättelse och om undantag från underrättelseskyldigheten. Regeringen får
också i enskilda fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt inte är av större
vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel medge undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för läm-
nande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant anbud lämnas eller
avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt aktiebolag får förenas med vill-
kor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas
av utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att
styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bo- Prop. 1991/92:174
laget skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag förenas med villkor
avseende ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 - 10 §§ får förenas med andra villkor än som avses i
13 § samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss tid eller tills vidare.
Återkallelse
16 § Tillstånd enligt 3 -10 §§ kan återkallas av regeringen, om tillståndshava-
ren åsidosatt en föreskrift i denna lag eller föreskrift, villkor eller bestäm-
melse som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra sär-
skilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt någon av 7 - 9 §§ som
redan ingåtts.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt
17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svensk statlig myndighet
som bedriver motsvarande verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt
de föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till regeringen om
ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning, mark-
nadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet
18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå under tillsyn av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen får meddela föreskrifter om
tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall, enligt de närmare föreskrif-
ter som regeringen meddelar, till tillsynsmyndigheten lämna deklaration på
heder och samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har medde-
lats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att
lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
1. den som har tillstånd enligt 6§ skall lämna uppgifter om krigsmateriel
som förts ut ur landet,
2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8 § skall lämna uppgifter om ingångna
avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall efter anmodan av tillsyns-
myndigheten lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrol-
len samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att anlita biträde från andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är skyldig att vid ändring i förhål-
landen som tagits upp i tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlig-
het med de föreskrifter som regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall den som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift
som regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för samtliga tillver- Prop. 1991/92:174
kare lika förhållande till det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll
23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet har anmärkt på ett företags
efterlevnad av bestämmelserna enligt denna lag och anmärkningen har fram-
förts i en sådan revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i
vissa företag, skall han genast sända in en kopia av revisionsberättelsen till
regeringen. En revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande skyl-
dighet.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3 - 5 §§ eller 7 - 10 §§ eller mot förbud
som har meddelats med stöd av 12 § döms,
1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
år,
2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår regeringen att lämna till-
stånd enligt någon av 3 - 5 §§ eller 7 - 10 §§ och därigenom föranleder att
avtal fullföljs eller tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av oaktsamhet, döms till bö-
ter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen och det är att bedöma som
grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett
betydande värde, om brottet varit av stor omfattning eller varaktighet eller
om gärningen annars varit av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller att lämna uppgifter
enligt 17 §,
2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,
3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en oriktig uppgift i ansö-
kan om tillstånd eller i annan handling som är av betydelse för prövningen
av ett ärende enligt denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,
4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll- eller ordningsbe-
stämmelse som har meddelats med stöd av denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall förklaras förverkat om det
inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas endast efter medgivande
av tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1983:1034) om kon-
troll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om för-
bud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall vid tillämpningen
av den nya lagen anses som meddelat enligt denna.
Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas på avtal av det slag som avses i 7 eller
8 §, även om avtalet på grund av äldre bestämmelser inte krävt tillstånd.
Prop. 1991/92:174
Härigenom föreskrivs att 5, 28 a och 46 §§ vapenlagen (1973:1176)* skall
ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:174
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 § Utan tillstånd enligt denna lag får inte någon
1. inneha skjutvapen,
2. införa skjutvapen eller ammunition till Sverige, eller
3. driva handel med skjutvapen.
Om ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, som är avsett för målskjutning,
eller ett harpunvapen har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen
begränsad effekt skall första stycket inte tillämpas på vapnet. En enskild per-
son får dock inte utan tillstånd inneha, införa till Sverige eller driva handel
med sådana vapen, om han inte har fyllt arton år.
Första stycket 1 gäller inte i fråga
om verksamhet som omfattas av till-
stånd enligt lagen (1983:1034 ) om
kontroll över tillverkningen av krigs-
materiel, m.m. Första stycket 3 gäl-
ler inte i fråga om verksamhet som
avses i 3§ samma lag.
Första stycket 1 gäller inte i fråga
om verksamhet som omfattas av till-
stånd enligt 3-4 §§ lagen (1992:000)
om krigsmateriel. Första stycket 2
gäller inte ifråga om den som har till-
stånd att tillverka eller tillhandahålla
motsvarande materiel enligt 3 eller
4§ samma lag. Första stycket 3 gäl-
ler inte i fråga om verksamhet som
avses i 4§ samma lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
att föreskriva undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller sig-
nalvapen.
Bestämmelser om ytterligare undantag i i vissa fall från skyldigheten att
ha tillstånd finns i 13, 16, 21, 22, 25, 25 a, 26 och 45 §§.
28a§
Skickas skjutvapen med posten,
skall försändelsen vara assurerad,
om det inte är fråga om vapen som
avses i 5 § andra stycket.
Postbefordras skjutvapen skall
försändelsen skickas som ESS-Brev
Värde eller motsvarande lika säkert
sätt, om det inte är fråga om vapen
som avses i 5 § andra stycket.
Den som transporterar skjutvapen eller ammunition åt någon annan, skall
vidta betryggande åtgärder för att förhindra att någon obehörig kommer åt
vapnen eller ammunitionen.
Om den som är intagen på sjuk-
vårdsinrättning för vård av en psy-
kisk störning innehar eller kan tän-
kas inneha skjutvapen och det kan
antas att han inte bör inneha ett så-
dant vapen, skall den läkare som är
ansvarig för den psykiatriska vården
omedelbart anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där pa-
tienten är kyrkobokförd.
46 §
Om den som är intagen på sjuk-
vårdsinrättning för vård av en psy-
kisk störning innehar eller kan tän-
kas inneha skjutvapen och det kan
antas att han inte bör inneha ett så-
dant vapen, skall den läkare som är
ansvarig för den psykiatriska vården
omedelbart anmäla förhållandet till
polismyndigheten i den ort där pa-
tienten är folkbokförd.
1 Lagen omtryckt 1991:1181.
Prop. 1991/92:174
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §' Lagen gäller inte beslut av en
sådan nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande
skall vara eller ha varit ordinarie do-
mare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av en arrendenämnd, hy-
resnämnd eller övervaknings-
nämnd,
2. beslut om svenskt medborgar-
skap,
3. beslut om utlänningars vistelse i
riket,
4. beslut om värnpliktigas eller re-
servpersonals inkallelse eller tjänst-
göring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller avgif-
ter,
7. beslut enligt lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel eller beslut i
frågor om allmän likviditetsindrag-
ning eller allmän prisreglering,
8. beslut enligt lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m.,
9. andra beslut enligt lagen
(1983:1034) om kontroll över till-
verkningen av krigsmateriel, m.m.
än sådana som avser återkallelse av
tillstånd,
10. beslut om tillstånd till sådan verk-
samhet som avses i 1 § 3 - 5 lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
11. beslut enligt lagen (1991:341) om
förbud mot utförsel av vissa produk-
ter som kan användas i massförstö-
relsesyfte, m.m.
2 § Lagen gäller inte beslut av en
sådan nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande
skall vara eller ha varit ordinarie do-
mare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av en arrendenämnd, hy-
resnämnd eller övervaknings-
nämnd,
2. beslut om svenskt medborgar-
skap,
3. beslut om utlänningars vistelse i
riket,
4. beslut om värnpliktigas eller re-
servpersonals inkallelse eller tjänst-
göring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller avgif-
ter,
7. beslut enligt lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel eller beslut i
frågor om allmän likviditetsindrag-
ning eller allmän prisreglering,
8. andra beslut enligt lagen
(1992:000) om krigsmateriel än så-
dana som avser återkallelse av till-
stånd enligt 3 eller 4 §,
9. beslut om tillstånd till sådan verk-
samhet som avses i 1 § 3 - 5 lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
10. beslut enligt lagen (1991:341) om
förbud mot utförsel av vissa produk-
ter som kan användas i massförstö-
relsesyfte, m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
'Senaste lydelse 1991:342
10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Svensson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Hellsvik, Wibble, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Dinkelspiel
Den svenska tillverkningen, försäljningen och exporten av krigsmateriel
kontrolleras av statsmakterna.
Tillverkning och tillhandahållande regleras genom lagen (1983:1034) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (tillverkningslagen, änd-
rad senast SFS 1991:1896) och förordningen (1983:1036, ändrad senast SFS
1989:565) i samma ämne. Båda författningarna trädde i kraft den 1 januari
1984.
Regler om krigsmaterielexport finns i lagen (1988:558) om förbud mot ut-
försel av krigsmateriel, m.m. (utförsellagen) och dithörande förordning
(1988:561 ändrad senast SFS 1992:215). Båda författningarna trädde i kraft
den 1 juli 1988.
Riksdagen godkände år 1971 regeringens proposition (prop. 1971:146,
UU 21, rskr. 343) med riktlinjer för tillståndsprövningen. Riktlinjerna har
sedermera bekräftats genom godkännandet av proposition med förslag till
lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. år 1982 (prop.
1981/82:196, UU 26, rskr. 345).
Då den nuvarande utförsellagen trädde i kraft den 1 juli 1988 innebar detta
en kraftig skärpning av kontrollen över krigsmaterielexporten, bl.a. genom
reglering av den svenska krigsmaterielindustrins marknadsföring utom riket
och utvidgning av dittills gällande regler om förbud mot teknologiöverföring
till utlandet. Lagen innebar vidare möjligheter till effektivare kontroll av be-
stämmelsernas efterlevnad.
I propositionen med förslag till nuvarande lag om förbud mot utförsel av
krigsmateriel, m.m. (prop. 1987/88:154, UU 30, rskr. 331) anmälde föredra-
ganden sin avsikt att föreslå regeringen att tillkalla en parlamentarisk kom-
mitté med uppgift att utreda bl.a. sambandet mellan en fortsatt livskraftig
svensk försvarsindustri och denna industris export, konsekvenserna av och
villkoren för försvarsindustriellt samarbete med utlandet samt behovet av
ändringar i nu gällande riktlinjer jämte andra frågor på krigsmaterielexpor-
tens område. Regeringen bemyndigade den 22 juni 1988 förutvarande utri-
keshandelsministern att tillkalla en sådan kommitté med angivna uppgifter.
Utredningen arbetade under ordförandeskap av f. ambassadören Lennart
Prop. 1991/92:174
11
Myrsten och antog namnet 1988 års utredning om krigsmaterielexporten
(krigsmaterielexportutredningen, KMU).
I anslutning härtill gavs i oktober 1988 två särskilda ekonomiska experter,
professorerna Peter Jennergren och Lennart Hjalmarsson, i uppdrag att var
för sig belysa ekonomiska aspekter på svensk krigsmaterielproduktion.
Utredningen överlämnade i december 1989 sitt betänkande (SOU
1989:102) Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, där de särskilda eko-
nomiska rapporterna fogades som bilagor. Betänkandet har remissbehand-
lats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning
av betänkandet som bilaga la, dels utredningens lagförslag som bilaga Ib,
dels ock utredningens förslag till nya riktlinjer som bilaga lc. Vidare bör en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttran-
dena fogas till protokollet som bilaga ld.
I nyssnämnda proposition anfördes vidare att den tekniska utvecklingen
på krigsmaterielområdet utgjorde skäl att se över krigsmaterielbegreppet
med syftet att åstadkomma en korrekt klassificering av civil resp, militär ma-
teriel. Regeringen bemyndigade den 22 juni 1988 dåvarande utrikeshandels-
ministern att tillkalla en särskild utredare för att se över krigsmaterielbe-
greppet och vissa därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta be-
myndigande förordnades universitetskansler Gunnar Brodin att vara sär-
skild utredare.
Utredaren överlämnade i september 1989 sitt betänkande, SOU 1989:66,
Begreppet krigsmateriel (begreppsutredningen). Betänkandet har remissbe-
handlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas, som bilaga 2a, utredningens sam-
manfattning av betänkandet. Dessutom bör till protokollet fogas dels utred-
ningens lagförslag som bilaga 2b, dels utredningens förslag till krigsmateriel-
förteckning som bilaga 2c, dels en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning över remissyttrandena som bilaga 2d. Därtill bör till proto-
kollet fogas den nuvarande förteckningen över krigsmateriel som bilaga 3.
Regeringen hade tidigare - den 2 april 1987 - bemyndigat dåvarande stats-
ministern att tillkalla en medborgarkommission för att granska vissa uppgif-
ter om olaglig svensk vapenexport, m.m. Medborgarkommissionen över-
lämnade i april 1988 sin rapport (SOU 1988:15) om svensk vapenexport. I
rapporten framfördes långtgående kritik mot de sedan år 1971 gällande rikt-
linjerna för krigsmaterielexport liksom mot deras tillämpning genom åren.
Medborgarkommissionen lade därvid fram vissa förslag angående riktlinjer-
nas utformning.
Medborgarkommissionen redovisade även synpunkter och förslag rö-
rande bl.a. klassificering av krigsmateriel, slutanvändarintyg, reglering av
det försvarsindustriella samarbetet liksom i frågan om sammanslagning av
tillverkningslagen och utförsellagen. KMU har i sitt betänkande delvis be-
handlat medborgarkommissionens förslag.
Det förslag till ny lagstiftning på krigsmaterielområdet som jag nu lägger
fram innebär att de nuvarande bestämmelserna i lagarna om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och om förbud mot utförsel av krigs-
materiel, m.m. förs samman i en lag i syfte att förtydliga de bestämmelser
Prop. 1991/92:174
12
som skall gälla för den samlade kontrollen över tillverkning och tillhandahål- Prop. 1991/92:174
lande av krigsmateriel liksom med avseende på samverkan med utlandet på
området.
Därutöver föreslår jag ändringar i vapenlagen (1973:1176) och i lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut.
Regeringen har den 21 maj 1992 beslutat inhämta lagrådets yttrande över
utrikesdepartementets förslag till
1. lag om krigsmateriel (1992:000),
2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvalt-
ningsbeslut.
De till lagrådet remitterade förslagen bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 4.
Lagrådet har den 1 juni 1992 avgivit yttrande. Lagrådets yttrande bör fo-
gas till protokollet i detta ärende som bilaga 5. Lagrådet har i allt väsentligt
godtagit det remitterade förslaget till lag om krigsmateriel, men föreslagit en
ändring av den inledande bestämmelsen, definitionsbestämmelsen och be-
stämmelsen om återkallelse av tillstånd samt föreslagit en övergångsbestäm-
melse. Lagrådets granskning har också lett till omdisponeringar och redak-
tionella ändringar i lagtexten. Övriga lagförslag har lämnats utan erinran.
Efter sammanfattande synpunkter i avsnitt 2 kommer jag under avsnitt 3
att redogöra för gällande regelverk på krigsmaterielområdet. Jag kommer
därvid också att lämna uppgifter om tillverkning och utförsel samt om den
internationella regleringen av vapenhandeln. Under samma avsnitt gör jag
också en utblick där den svenska regleringen sätts in i sitt internationella
sammanhang. Här behandlas särskilt sådana frågor, som uppkommer i an-
ledning av en kommande svensk anslutning till den Europeiska gemenska-
pen (EG).
Under avsnitt 4 kommer jag att redovisa mina ställningstaganden och be-
dömningar med anledning av begreppsutredningens betänkande. Under av-
snittet redovisar jag också de kompletterande analyser som på vissa punkter
tett sig nödvändiga.
Avsnitt 5 redovisar mina allmänna ställningstaganden och bedömningar i
fråga om krigsmaterielindustrins utlandssamverkan mot bakgrund av krigs-
materielexportutredningens betänkande i dessa delar, inkl, de särskilda eko-
nomiska rapporterna.
Frågan om riktlinjer för tillstånd till krigsmaterielexport och andra former
av utlandssamverkan är grundläggande för statsmakternas befattning med
dessa frågor. I avsnitt 6 kommer jag att redovisa mina ställningstaganden i
detta hänseende och i samlad form redovisa de riktlinjer som enligt min be-
dömning bör ligga till grund för tillståndsprövningen.
Behovet av en ny lag om krigsmateriel tas upp under avsnitt 7. Jag kom-
mer i avsnitt 8 att närmare redovisa mina förslag rörande tillverkning av
krigsmateriel inkl, statsmakternas kontroll över utländskt ägande i sådan in-
dustri. I avsnitt 9 kommer jag att redovisa mitt förslag till tillståndskrav för
verksamhet avseende tillhandhållande av krigsmateriel och i avsnitt 10 till-
stånd till tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning rörande krigsmate-
riel eller metod för framställning av sådan materiel i enskilda fall.
13
Mitt förslag till bestämmelse om förbud mot utförsel av krigsmateriel mot- Prop. 1991/92:174
svarar den som finns i den nu gällande utförsellagen och redovisas i avsnitt
11, som också tar upp frågan om slutanvändaråtaganden från de länder som
mottar svensk krigsmateriel och bestämmelser som hänför sig till överföring
av programvara i vissa fall.
I avsnitten 12 och 13 redovisar jag mina förslag till bestämmelser avseende
dels teknologiöverföring i form av upplåtelse av tillverkningsrättigheter,
m.m., vilka i huvudsak motsvarar bestämmelserna på detta område i den
nuvarande lagstiftningen, dels de nya bestämmelser som jag vill föreslå för
reglering av svenska företags utlandssamverkan beträffande gemensam ut-
veckling och tillverkning av krigsmateriel. I avsnitt 14 behandlas förbud mot
ändring m.m. av avtal.
Bestämmelser rörande tillstånd för militärt inriktad utbildning tas upp i
avsnitt 15, där förslag ges till en utvidgning och precisering av nuvarande
reglering.
I avsnitt 16 tar jag upp mina förslag rörande redovisning till regeringen av
marknadsföring av krigsmateriel, vilka i huvudsak motsvarar de bestämmel-
ser som återfinns i den nuvarande utförsellagen. Bestämmelser föreslås där-
till rörande redovisning av sådana marknadsföringsåtgärder som syftar till
ingående av samarbetsavtal på krigsmaterielområdet.
Avsnitt 17 innehåller bestämmelser om underrättelse till regeringen om
avsikten att lämna anbud resp, ingå avtal i vissa fall samt om regeringens
rätt att förbjuda sådana åtgärder. Avsnitten 18 och 19 behandlar villkor och
återkallelse av tillstånd resp, regeringens tillsynsverksamhet och tillstånds-
havares uppgiftsskyldighet. En redovisning av mina ställningstaganden i frå-
gan om revisorers ansvar enligt nu gällande utförsellagstiftning finns i avsnitt
20.
Ansvarsbestämmelser m.m. behandlas i avsnitt 21.
Avsnitt 22 behandlar vissa organisatoriska frågor rörande berednings- och
tillsynsorganisationen inom regeringkansliet liksom KMI:s verksamhet och
finansiering.
Avsnitten 23 och 24 behandlar arbetsformerna i den rådgivande nämnden
för krigsmaterielexportfrågor resp, det teknisk-vetenskapliga rådet för klas-
sificering av krigsmateriel.
Avsnitt 25 behandlar bl.a. övergångsbestämmelser och ikraftträdande.
Specialmotiveringen till lagförslagen återfinns i avsnitt 27.
Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands frihet och na-
tionella oberoende. Denna säkerhetspolitik formas väsentligen i ett samspel
mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Ett viktigt inslag i säkerhets-
politiken är, som regeringen fastslagit, att utåt verka för avspänning, ned-
rustning, samarbete och demokratisk utveckling.
Den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens utformning förändras i ett
Europa som förändras. Det europeiska samarbetet visar sin livskraft inte
bara genom att åstadkomma ekonomiska framsteg utan också genom att
14
verka som en motor för frihet och demokrati i hela Europa. Den nya poli- Prop. 1991/92:174
tiska situationen skapar nya möjligheter för Sverige att delta i utrikes- och
säkerhetspolitiskt samarbete med andra europeiska stater. Regeringen har
tidigare gjort klart att vi fullt ut vill delta i den kommande Europeiska unio-
nen.
I Europa avtecknar sig ett dynamiskt mönster av multilaterala och bilate-
rala kontakter som kan utgöra basen för den framtida europeiska samarbets-
och säkerhetsstrukturen. Utgångspunkten för vår säkerhetspolitik är fortfa-
rande, som regeringen tidigare fastslagit, den militära alliansfriheten med
skyldighet att upprätthålla en betryggande självständig försvarsförmåga för
att vi skall kunna vara neutrala i händelse av ett krig i vårt närområde.
Denna utgångspunkt, jämte de strategiska realiteterna i vårt geografiska
närområde, innebär att den svenska säkerhetspolitiken under överskådlig
tid förblir inriktad på att vi på egen hand skall försvara vårt territorium.
Denna säkerhetspolitiska inriktning förutsätter ett starkt försvar. Riksdagen
tar i särskild ordning ställning till regeringens förslag i dessa frågor i proposi-
tionen (prop. 1991/92:102) om totalförsvarets utveckling till och med bud-
getåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93.
Omsorgen om de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter,
frihet och demokrati i alla världens delar är en integrerad del av vår utrikes-
politik. Förenta Nationerna (FN) förblir en hörnsten i den svenska utrikes-
politiken.
När jag nu lägger fram förslag till ny lag om krigsmateriel är det mot bak-
grund av att svensk försvarsindustri enligt min mening bör ges förutsätt-
ningar att kunna delta i sådant utlandssamarbete och kunna genomföra så-
dan export, som tillgodoser angelägna svenska försvarspolitiska mål och
samtidigt är i linje med de utrikespolitiska mål som innefattas i en säkerhets-
politisk helhetssyn.
Förslaget innebär bl.a. att bestämmelserna i nu gällande lag angående
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m., jämte lagen om förbud
mot utförsel av krigsmateriel, m.m. samordnas i en lag i syfte att förtydliga
de bestämmelser som skall gälla för den samlade kontrollen över tillverkning
och tillhandahållande av krigsmateriel inom riket och med avseende på sam-
verkan med utlandet på området.
Försvarsindustrins internationella verksamhet - för vilken jag använder
den samlade beteckningen utlandssamverkan - har många olika former. Ex-
port är en form av utlandssamverkan, licensgivning en annan. För att tillför-
säkra industrin och försvaret information om teknikutveckling och teknologi
som annars inte skulle vara tillgänglig inom landet importeras komponenter,
delsystem och komplett utrustning. Vidare samarbetar svensk industri med
industrier och myndigheter i utlandet. Det kan gälla t.ex. gemensam utveck-
ling och produktion av materiel. Jag kommer därför att nu föreslå bestäm-
melser som gör det möjligt för regeringen att pröva också sådan gemensam
utveckling och produktion, utgående från en försvars-, säkerhets- och utri-
kespolitisk helhetssyn.
Regeringen har fastslagit att den svenska utrikespolitiken skall vara en
klar röst för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i världens alla delar.
Beslut om undantag från det principiella förbudet mot export av krigsmate-
15
riel, eller annan samverkan med utlandet på området, får inte stå i strid med
principerna eller målen för Sveriges utrikespolitik. Om således regeringen
bedömer att utlandssamverkan på krigsmaterielområdet är angelägen för att
bevara en livskraftig inhemsk försvarsindustri eller för att trygga försvarets
försörjning med materiel eller kunnande, är det en principiell förutsättning
för tillstånd att sådan utlandssamverkan inte möter hinder av utrikespolitisk
natur. De riktlinjer som skall ligga till grund för regeringens ställningstagan-
den bör utformas med hänsyn härtill, liksom till våra allmänna utrikespoli-
tiska värderingar och inte minst kravet på respekt för de mänskliga rättighe-
terna. När det gäller samverkan med eller export till de nordiska länderna,
de traditionellt neutrala länderna i Europa och länderna inom EG saknar
dessa skäl betydelse. Samverkan med dessa länder får i princip anses stå i
överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik.
Sverige har under en lång tid varit en aktiv deltagare i det internationella
arbetet för fred och avspänning. Det internationella nedrustningsarbetet be-
drivs numera i en förändrad atmosfär. Även på detta område är det regering-
ens strävan att förankra arbetet för rustningskontroll i ett ökat samarbete i
Europa.
Arbetet inom FN förblir en väsentlig del i den svenska utrikespolitiken.
Detta gäller inte minst arbetet för att ytterligare utveckla FN:s fredsska-
pande och fredsbevarande verksamhet. I detta sammanhang fyller också det
multilaterala nedrustningsarbetet inom FN:s ram en väsentlig uppgift. På se-
nare tid har en rad viktiga initiativ tagits i fråga om icke-spridning såväl rö-
rande kärnvapen och andra massförstörelsevapen som beträffande konven-
tionella vapen. Förutsättningarna för ett konstruktivt arbete inom FN:s ram
i dessa frågor har ökat väsentligt. I detta sammanhang bör särskilt nämnas
arbetet för en ökad öppenhet i den internationella handeln med konventio-
nella vapen som ett led i ansträngningarna att förhindra en okontrollerad
spridning av vapen och militär teknologi. Sverige stöder aktivt detta arbete,
tillsammans med många andra stater, bl.a. länderna inom EG.
Vårt defensivt inriktade försvar, liksom det svenska värnpliktssystemet,
geografiska och klimatiska förhållanden, m.m., ställer särskilda krav på va-
pensystemen. Vi måste under kris och krig själva kunna tillverka, anpassa
och underhålla vapen och annan materiel. En inhemsk försvarsindustri utgör
en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken.
Sverige är för sin teknologiförsöijning på många områden, inte minst på
det försvarsteknologiska området, hänvisat till olika former av internatio-
nellt samarbete. Sverige har enligt regeringens bedömning ett starkt säker-
hetspolitiskt behov av att i ökad utsträckning delta i det internationella
forsknings- och utvecklingssamarbete som härvid pågår, inte minst mellan
länderna i EG.
I den proposition som låg till grund för nu gällande lag om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. (prop. 1987/88:154), uttalade föredraganden
att en närmare analys borde göras av sambandet mellan den svenska för-
svarsindustrins förmåga att tillgodose kravet på en ur neutralitetspolitisk
synvinkel acceptabel självförsörjning av försvarsmateriel och denna indu-
stris beroende av exportmöjligheter. Analysen borde genomföras i syfte att
ge underlag för en bedömning av möjligheterna att ytterligare begränsa eller
Prop. 1991/92:174
16
helt avbryta den svenska krigsmaterielexporten. En analys av detta slag
skedde inom ramen för den utredning som tillkallades, och som avgav sitt
betänkande (SOU 1989:102) Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet.
Utredningen har, i likhet med flera tidigare utredningar på försvarsmate-
rielområdet, pekat på sambandet mellan försvarsindustrins förmåga att till-
godose det svenska försvarets behov av materiel och industrins möjligheter
att kunna exportera. Endast härigenom kan kompetens och kapacitet att
inom landet utveckla och tillverka materiel för det svenska försvaret säker-
ställas. Jag delar helt denna uppfattning. Jag vill därtill understryka att upp-
rätthållandet av den svenska försvarsindustrins kompetens är en viktig fak-
tor för att denna industri skall kunna utgöra en intressant partner för sådant
internationellt samarbete som är av vikt för våra egna försvarsbehov. Den
svenska försvarsindustrins internationella konkurrensförmåga ingår i be-
dömningen utomlands av den svenska försvarsförmågan.
Steget in i det europeiska samarbetet, genom arbetet för att Sverige sna-
rast möjligt blir medlem av EG och den blivande Europeiska Unionen, på-
verkar snart sagt alla samhällsområden. På krigsmaterielområdet ändrar
dock inte denna strävan behovet av eller förutsättningarna för en på våra
egna utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska grunder utformad reglering
och kontroll. Denna reglering förutsätter en tydlig avgränsning av sådan ma-
teriel som bör omfattas av bestämmelserna. I den nämnda propositionen
(prop. 1987/88:154) uttalade föredraganden att en översyn av krigsmateriel-
begreppet borde ske med syftet att genomföra de utvidgningar som kunde
behövas för att åstadkomma en korrekt klassificering av civil resp, militär
materiel. Föredraganden konstaterade också att den gällande förteckningen
varit i princip oförändrad under en lång följd av år. Den utredare som senare
tillkallades har lagt fram sitt betänkande (SOU 1989:66) Begreppet krigsma-
teriel. Utredningen framhåller att de klassificeringskriterier som väljs skall
resultera i korrekta och konsekventa klassificeringar och föreslår att denna
klassificering bör ske med materielens funktion och konstruktion som grund.
Produkter med såväl civil som militär användning bör klassificeras som
krigsmateriel när de i sin militära funktion har en förstörelsebringande ef-
fekt. Utredningen har därutöver föreslagit en indelning av krigsmaterielen i
två kategorier med hänsyn till dess förstörelsebringande effekt.
Jag delar i stort den uppfattning som utredningen har gett uttryck för. Med
utgångspunkt i utredningens förslag har en fortsatt analys skett, bl.a. i ljuset
av motsvarande regler i EG-länderna. Jag kommer att föreslå att regeringen,
liksom hittills, skall föreskriva vad som skall utgöra krigsmateriel. De be-
dömningar jag redovisar i denna del bör utgöra utgångspunkter för regering-
ens arbete med att fastställa en förteckning över vad som i lagens mening
skall utgöra krigsmateriel. Hänsyn måste därvid tas till såväl våra nationella
krav på en sådan förteckning som de som gör sig gällande med hänsyn till
vår strävan efter medlemskap i EG. Det leder till att fler försvarsrelaterade
produkter än i dag kan komma att klassificeras som krigsmateriel. Jag förut-
ser att denna förteckning kan komma att ses över med tätare mellanrum än
vad som hittills har varit fallet.
Med den lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. som riksdagen
antog år 1988 skärptes reglerna för krigsmaterielexporten på en rad punkter,
Prop. 1991/92:174
17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
liksom systemet för kontroll av reglernas efterlevnad. Min bedömning är att Prop. 1991/92:174
dessa regler i huvudsak har visat sig väl fungerande och ändamålsenliga, och
jag föreslår därför att de i huvudsak överförs till den nya lag jag här presente-
rar. På några punkter kommer jag dock senare att föreslå regeringen vissa
förenklingar i föreskrifterna som gäller företagens deklarationsskyldigheter
i ljuset av de erfarenheter som har vunnits under den tid den nuvarande reg-
leringen har varit i kraft.
Samverkan med andra länder på krigsmaterielområdet förutsätter bl.a. en
stadga i relationerna och en ömsesidig förståelse för det andra landets syn i
dessa frågor, som måste bygga på ett förtroende länderna emellan. På mot-
svarande sätt har krigsmaterielindustrin ett ansvar inför det svenska samhäl-
let som bygger på dess ställning som huvudsaklig försöijare av materiel för
den svenska försvarsmakten. De förslag jag nu lägger fram syftar till att
skapa en ram för att denna verksamhet kan äga rum i former som står i sam-
klang med de försvars- och utrikespolitiska mål som innefattas i en säker-
hetspolitisk helhetssyn. De skall därtill också tillhandahålla ett lämpligt och
effektivt kontrollsystem för att tillämpningen sker i den ordning som riksdag
och regering föreskriver.
I Sverige finns ca. 160 tillverkare av krigsmateriel. Krigsmaterielinspektio-
nen (KMI) har hand om tillsynen över de företag som fått regeringens till-
stånd att tillverka sådan materiel. Statliga myndigheter omfattades tidigare
inte av kravet på tillverkningstillstånd, medan de däremot måste ha tillstånd
enligt utförsellagen för export av krigsmateriel och därmed sammanhäng-
ande verksamhet. Efter en lagändring den 1 juli 1989 inbegrips även statliga
myndigheter som är affärsverk i kontrollen av tillverkare.
Bland de företag som har tillstånd att tillverka krigsmateriel finns åtskil-
liga som inte är aktiva eller enbart är underleverantörer till större tillverkare.
Några som främst handlar med jakt- och sportskyttevapen har tillverknings-
tillstånd för s.k. handladdning av jakt- och sportskytteammunition. De se-
naste åren har ett tjugotal företag svarat för den absoluta huvuddelen av den
svenska krigsmaterielexporten.
I propositionen (1984/85:82) om ökad insyn och samråd i frågor som rör
krigsmaterielexport uttalade regeringen sin avsikt att vaije år lämna riksda-
gen en redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten. Härigenom
skulle riksdagen förses med en samlad information om krigsmaterielexpor-
ten samtidigt som underlag skulle ges för en bredare allmän debatt.
I enlighet härmed har regeringen sedan år 1985 förelagt riksdagen en årlig
skrivelse med redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten. Den se-
naste skrivelsen (Skr. 1991/92:145) som avser den svenska krigsmaterielex-
porten under år 1991 överlämnades till riksdagen i mars i år.
Av redovisningen framgår bl.a. att utförseltillstånd för försåld krigsmate-
riel under år 1991 lämnats till ett värde av 2 559 milj. kr. jämfört med 2 980
18
milj. kr. under år 1990. Detta innebär räknat i fasta priser en minskning med Prop. 1991/92:174
17%. År 1990 skedde en minskning med 60% i förhållande till värdet av
utförseltillstånd som meddelats under år 1989.
Svenska tillverkares faktiska krigsmaterielexport under år 1991 uppgick
till 2 705 milj. kr. mot 3 327 milj, kr under år 1990.1 fasta priser motsvarar
detta en minskning med 21,5 %. Värdet av krigsmaterielexporten för år 1991
ligger därmed på den nivå som förelåg under den första delen av 1980-talet.
Skrivelsen innehåller därutöver en redovisning av den svenska krigsmate-
rielexportens fördelning på länder och regioner liksom på materielkatego-
rier, jämte vissa uppgifter om upplåtelse av tillverkningsrättigheter m.m. Jag
får i dessa delar hänvisa till den nämnda skrivelsen.
3.1.1 Tillverkning av krigsmateriel - nuvarande reglering
Den svenska tillverkningen av krigsmateriel hade år 1991 ett saluvärde av
ca. 8 miljarder kr. Den svenska försvarsindustrin levererade dessutom en be-
tydande mängd utrustning som inte är krigsmateriel men som ingår i det vi-
dare begreppet försvarsmateriel. En mindre del av krigsmaterielproduktio-
nen - för några år sedan skattad till 5 ä 10 % av den fakturerade volymen -
utgör leveranser mellan de svenska försvarsindustriföretagen och räknas av
det skälet två gånger.
Tillverkning av krigsmateriel liksom verksamhet som består i förmedling
och försäljning av krigsmateriel är underkastad tillsyn och kontroll från
statsmakternas sida genom lagen (1983:1034, ändrad senast SFS 1991:1896)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och förordningen
(1983:1036, ändrad senast SFS 1989:565) i samma ämne. Båda författning-
arna trädde i kraft den 1 januari 1984. Enligt tillverkningslagen fordras rege-
ringens tillstånd för tillverkning av krigsmateriel. Regeringen får meddela
undantag från tillståndskravet i vissa fall.
Tillstånd fordras också för yrkesmässig försäljning och förmedling av
krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och metod för framställ-
ning av sådan materiel. Tillstånd behövs dock inte för bl.a. försäljning en-
bart till statliga myndigheter eller till tillverkare med tillverkningstillstånd
för materielen i fråga.
Ett tillstånd får förenas med villkor samt med kontroll- och ordningsbe-
stämmelser. Tillstånd kan meddelas för viss tid eller tills vidare och kan åter-
kallas bl.a. om givna villkor har åsidosatts eller om det i annat fall finns skälig
anledning till det.
Tillståndshavare står under kontroll av KMI.
Tillståndshavare är skyldig att, enligt de närmare föreskrifter som rege-
ringen meddelar, till kontrollmyndigheten lämna deklaration om sin verk-
samhet liksom bl.a. om inneliggande beställningar, samt avseende tillverkad
och levererad krigsmateriel. I förekommande fall skall även uppgifter läm-
nas om importerad materiel.
Tillståndshavare är skyldig att på anmodan av KMI också lämna andra
upplysningar och handlingar som kan behövas för kontrollen.
19
3.1.2 Utförsel av krigsmateriel - nuvarande riktlinjer och reglering
I Sverige råder sedan länge ett förbud mot utförsel av krigsmateriel utan re-
geringens tillstånd.
Regler om krigsmaterielexport finns i lagen (1988:558) om förbud mot ut-
försel av krigsmateriel, m.m. (utförsellagen) och dithörande förordning
(1988:561, ändrad senast SFS 1992:215). Båda författningarna trädde i kraft
den 1 juli 1988.
Enligt utförsellagen krävs tillstånd till utförsel av varor som utgör krigsma-
teriel. Tillstånd krävs vidare för att till någon utom riket upplåta eller över-
låta tillverkningsrätt avseende krigsmateriel samt att utveckla krigsmateriel
åt någon i utlandet. Bestämmelser om vad som avses med krigsmateriel finns
i den nyssnämnda förordningen.
Tillstånd enligt utförsellagen krävs även, med vissa undantag, för att inom
riket bedriva militärt inriktad utbildning av utländska medborgare.
Beslut i ärenden rörande undantag från utförsellagens förbud fattas av re-
genngen. Prövningen sker med utgångspunkt i de riktlinjer som har godta-
gits av riksdagen (prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343 och prop. 1981/82:196,
UU 26, rskr. 345). Riktlinjerna kan delas upp i ovillkorliga och villkorliga
exporthinder. De ovillkorliga exporthindren är förpliktelser enligt interna-
tionella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och folkrättsliga regler om export
från neutral stat under krig. När hinder mot export av denna art föreligger
skall självfallet exporttillstånd vägras.
Riktlinjerna innebär i övrigt i korthet att utrikes- och neutralitetspolitiska
skäl saknar betydelse i fråga om krigsmaterielexport till de nordiska staterna
och till de neutrala staterna i Europa. I fråga om andra stater måste, enligt
riktlinjerna, från fall till fall bedömas om de utrikes- och neutralitetspolitiska
skälen har så ringa vikt att export bör tillåtas. Bedömningarna styrs av den
övergripande principen om restriktivitet. De principiella överväganden som
redovisades för riksdagen i 1971 års proposition leder till att tillstånd inte bör
beviljas för export till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat,
stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väp-
nad konflikt, stat som har inre väpnade oroligheter eller stat som kan komma
att använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter.
Enligt utförsellagen är tillverkare av krigsmateriel skyldiga att kvartalsvis
redovisa den marknadsföring de bedriver utomlands. Underrättelse måste
även lämnas till regeringen innan ett anbud lämnas eller ett avtal ingås om
försäljning eller annat tillhandahållande av krigsmateriel till någon utom ri-
ket. Underrättelse skall också lämnas innan anbud lämnas om rätt att utom
riket tillverka krigsmateriel. I enskilda fall får regeringen förbjuda att anbud
lämnas eller att avtal ingås.
Lagen ålägger tillverkare av krigsmateriel en skyldighet att till regeringen
lämna uppgift om ägande i utländska rättsubjekt som bedriver utveckling,
tillverkning, marknadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Den som fått tillstånd att föra ut krigsmateriel ur landet, liksom den som
har fått tillstånd att till utländsk part upplåta eller överlåta rättigheter för
tillverkning av krigsmateriel skall lämna uppgifter till regeringen om utförd
krigsmateriel och om upplåten eller överlåten tillverkningsrätt avseende
krigsmateriel.
Prop. 1991/92:174
20
Tillstånd får förenas med villkor samt med kontroll- och ordningsbestäm- Prop. 1991/92:174
melser.
Tillstånd får återkallas av regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt före-
skrifter, villkor eller kontroll- eller ordningsbestämmelser eller om det finns
andra särskilda skäl.
Efter det andra världskriget har flera försök gjorts att genom FN reglera den
internationella vapenhandeln. Generalförsamlingen har antagit ett antal re-
solutioner, framför allt med anledning av olika studier av denna handel. I
enskilda fall, där brott eller hot mot freden konstaterats, har FN agerat ge-
nom beslut om sanktioner. Så skedde bl.a. gentemot Sydafrika, där säker-
hetsrådet år 1977 fattade ett bindande beslut om förbud mot all vapenexport.
Efter Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990 fattades bindande beslut om
handelsembargo, som givetvis även omfattade krigsmateriel, gentemot Irak
och Kuwait. Förbudet mot vapenexport till Irak kvarstår även sedan dess
ockupation av Kuwait upphört. På senare tid har säkerhetsrådet fattat beslut
om vapenembargo mot Jugoslavien, Somalia och Libyen. Jag kommer se-
nare (avsnitt 6) att närmare redogöra för min bedömning av konsekvenserna
för svensk del av FN:s befattning med dessa frågor.
En väsentlig fråga, som har kommit att uppmärksammas allt mer på se-
nare tid, gäller s.k. transparens och öppenhet vad avser den internationella
vapenhandeln. Det har tidigare visat sig svårt att definiera och vinna gehör
för en klar FN-roll på vapenhandelns område. Detta hänger delvis samman
med många länders, inte minst i den tredje världen, starkt kända beroende
av vapenimport för sin nationella säkerhet. Bl.a. till följd av händelserna
kring det s.k. Gulf-kriget våren 1991, liksom utvecklingen i det forna Sovjet-
unionen och avvecklingen av den tidigare Warszawa-pakten, har dock förut-
sättningarna för FN:s roll på området förändrats.
FN:s generalförsamling har i december 1991 antagit en resolution som
ställer långtgående krav på medlemsländerna att redovisa såväl sin import
som export av tyngre konventionella vapen. Härigenom torde öppenheten i
fråga om internationella vapenöverföringar komma att öka i väsentlig grad.
Regeringens skrivelse till riksdagen om krigsmaterielexporten under år
1990 överlämnades till FN i engelsk översättning. Även årets redogörelse
överlämnas till FN som ett led i vår strävan efter ökad öppenhet. KMI kom-
mer, i samråd med försvarets myndigheter, att för innevarande år samman-
ställa de uppgifter som i enlighet med den nyss nämnda FN-resolutionen
nästa år skall överlämnas till FN:s generalsekreterare.
21
Min bedömning: Sveriges deltagande i den europeiska integrationen
ändrar inte behovet av eller förutsättningarna för en på grundval av
vår egen utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik utformad reglering
och kontroll på krigsmaterielområdet men bör ge ökade möjligheter
till samverkan, bl.a. vad avser forskning och utveckling inom detta
område.
Utredningarna: Tidigare utredningar om svensk utlandsverksamhet på
krigsmaterielområdet har redovisat översikter vad gäller regler och riktlinjer
för krigsmaterielexporten i olika länder, främst i Europa och Nordamerika
(se bl.a. utredningen om svensk utlandsverksamhet på krigsmaterielområ-
det, SOU 1987:8, s. 25ff och medborgarkommissionens rapport SOU
1988:15, s. 147ff). För samtliga redovisade stater gäller att tillstånd krävs för
export av krigsmateriel. Det stora flertalet har ungefär samma typ av regle-
ring som Sverige i fråga om export. En helt rättvisande jämförelse mellan
olika länders vapenexportpolitik är emellertid knappast möjlig. Även om
reglerna formellt är likartade kan nämligen den praktiska tillämpningen vara
olika.
Krigsmaterielexportutredningen, KMU, som refererar ovannämnda utred-
ningar, anför att det sammantagna intiycket från de gjorda kartläggningarna
är att Sverige har en mer rigorös tillämpning än de flesta andra länder. Bort-
sett från de största exportländerna är t.ex. Sverige i det närmaste ensamt om
regler för upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrättigheter (licenser)
och om marknadsföring utomlands.
KMU har i sitt betänkande vidare berört den svenska krigsmaterielexpor-
ten mot bakgrund av Sveriges åtaganden inom Allmänna tull- och handels-
avtalet (GATT), liksom inom den Europeiska frihandelssammanslutningen
(EFTA) och i förhållande till EG. KMU konstaterar att handel med krigsma-
teriel är undantagen från de generella förpliktelser som i övrigt följer av av-
talen på det handelspolitiska området. Grunden för dessa undantag är med-
lemsstaternas egen bedömning av vilka åtgärder de anser nödvändiga för att
skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, bl.a. avseende handel med vapen,
ammunition och annan krigsmateriel.
I begreppsutredningens betänkande konstaterar utredaren att det i Rom-
fördraget görs uttryckligt undantag för krigsmateriel i principen om fri varu-
cirkulation. Utredaren anför att vissa tecken tyder på att det nämnda undan-
taget till följd av en artikel i Enhetsakten (European Single Act) från år 1986
kan komma att tillämpas mindre rigoröst i framtiden. Han anför dock vi-
dare, att inget har framkommit om någon framtida, gemensam EG-policy
beträffande krigsmaterielpolitiken. Utredaren drar därav slutsatsen, att ing-
enting tyder på att ett genomförande av de förslag som ges i betänkandet på
någon punkt skulle komma att försvåra Sveriges deltagande i det fortsatta
integrationsarbetet i Västeuropa.
Remissinstanserna har endast i mindre utsträckning direkt tagit upp denna
Prop. 1991/92:174
22
del av utredningarnas redovisning. FOA påpekar dock att omvärldsutveck- Prop. 1991/92:174
lingen delvis sprungit ifrån krigsmaterielexportutredningen och dess beskriv-
ning av dels struktur och samverkan inom försvarsindustrin, dels ”den poli-
tiska kartan”. EG-integrationens konsekvenser borde enligt FOA ha kunnat
diskuteras mer ingående. Å7C påminner om att ett eventuellt kommande
EES-avtal kan tänkas komma att påverka Sveriges handelspolitiska åtagan-
den och om de undantag i säkerhetssyfte som internationella regelverk på
detta område brukar innehålla. Folkpartiets kvinnoförbund (FPK) beteck-
nar det som en brist i KMU:s betänkande att ingen information där ges om
de planer som finns inom EG.
Skälen för min bedömning: Riksdagen bemyndigade i december 1990 re-
geringen att ansöka om medlemskap i EG. Den 1 juli 1991 överlämnade Sve-
rige sin ansökan om medlemskap.
Den 2 april i år undertecknades avtalet mellan EG och dess medlemsstater
och EFTA-länderna om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)
där varor, kapital, tjänster och personer fritt skall kunna röra sig över grän-
serna. Avsikten är att EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993.
Genom EES-avtalet övertar Sverige de delar av EG:s regelverk som har
bedömts relevanta för att uppnå största möjliga cirkulation av varor, kapital
och tjänster liksom personers fria rörlighet. Handel med och produktion av
krigsmateriel är undantagna från de gemensamma reglerna enligt EES-avta-
let genom en särskild klausul i avtalet (artikel 123). Denna bestämmelse går
tillbaka på det förhållandet, att det inte heller inom EG föreligger någon
gemensam politik på krigsmaterielområdet. Enligt artikel 223 i Romfördra-
get har en medlemsstat rätt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga för
att skydda väsentliga säkerhetsintressen som har samband med produktion
av eller handel med krigsmateriel. Det finns för närvarande inget som tyder
på att denna princip kommer att förändras under överskådlig tid.
För regleringen på krigsmaterielområdet spelar deltagandet i det euro-
peiska integrationsarbetet i dagsläget därför en underordnad roll jämfört
med vår nationella lagstiftning. Däremot ser jag stora möjligheter för en för-
djupad samverkan med länderna inom EG, bl.a. vad avser forskning och ut-
veckling, till gagn för det svenska försvarets behov. Jag återkommer när-
mare till denna fråga under avsnitt 5.
Inte heller i förhållande till övriga medlemsländer inom EFTA, eller i våra
åtaganden inom GATT, finns för närvarande någon förändring i de förhål-
landen som utredningarna har redovisat. Jag konstaterar därför att dessa
åtaganden saknar relevans för de frågor som innehålles i mina förslag till ny
krigsmateriellag.
Jag kommer i det följande (avsnitt 4) att närmare redovisa min bedömning
vad avser krigsmaterielbegreppet och principerna för klassificering av mate-
riel. Denna fråga har beröring med den praxis som finns hos EG-länderna.
Även om det förutsätts att medlemsländerna själva vidtar de åtgärder de an-
ser nödvändiga för att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, finns det
stora fördelar i att enighet i huvudsak föreligger om vilka produktslag som
i praktiken skall omfattas av undantagsbestämmelserna enligt artikel 223 i
Romfördraget. På detta område pågår för närvarande inom EG ett omfat-
tande utrednings- och samordningsarbete, vilket ännu inte är slutfört. Det
23
finns ingen anledning att förvänta att en sådan anpassning, som för svensk Prop. 1991/92:174
del på sikt kan bli önskvärd, kommer att innebära några principiella föränd-
ringar i den syn på klassificeringsfrågorna som jag närmare redovisar i av-
snitt 4.
Som kommer att framgå av redovisningen av mina överväganden förutser
jag dock att krigsmaterielförteckningen kan komma att behöva ses över med
kortare mellanrum än vad som hittills har varit fallet. Detta motiveras dels
av den snabba tekniska utvecklingen, dels - och inte minst - av de hänsyn i
fråga om anpassning till EG:s regelverk som jag nyss har nämnt.
Mitt förslag: I lagen anges att denna har avseende på vapen, ammuni-
tion och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt rege-
ringens föreskrifter utgör krigsmateriel. Regeringen får således - lik-
som nu - föreskriva vad som skall avses med krigsmateriel enligt lagen
om krigsmateriel.
Utredningarna: Krigsmaterielbegreppsutredningen erinrar om att den nu-
varande utförsellagen inte närmare anger vilka varuslag regleringen avser
utan ger ett bemyndigande åt regeringen att lämna föreskrifter om detta. Ut-
redningen föreslår en ändring på så sätt att lagen byggs ut med en beskriv-
ning i klartext av vilka materielslag som omfattas av regelsystemet. Härige-
nom, menar utredningen, får riksdagen en mer ingående befattning än tidi-
gare med avgränsningen av lagens tillämpningsområde. Den mer detalje-
rade förteckningen över berörda varuslag bör det dock liksom hittills an-
komma på regeringen att fastställa. Härvid får regeringen enligt utredning-
ens förslag undanta enstaka produktslag som annars skulle ha omfattats.
KMU har i sitt betänkande tagit upp begreppsutredningens förslag. KMU
anför att den respekterar motiven bakom utredarens förslag i dessa delar,
nämligen att riksdagen skall få en mer ingående befattning med bestämmel-
sernas materiella innehåll men ifrågasätter samtidigt förslaget att inkludera
kategorierna i lagtexten. KMU anser att syftet kan uppnås genom att be-
skrivningen av vilka materielslag som omfattas av regelsystemet delges riks-
dagen, exempelvis i samband med förslag till ändringar i utförsellagen. Ut-
redningen anser således att den nuvarande ordningen bör bibehållas, dvs. att
regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel
enligt utförsellagen.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat begreppsut-
redningens förslag i denna del delar i stort sett dess synpunkter. Kammarrät-
ten i Göteborg påpekar dock att effekten av förslaget skulle urholkas av den
nämnda undantagsbestämmelsen. R/f anför att det skulle förtydliga reglerna
om lagen innehåller en översiktlig uppräkning av vad som innefattas i be-
24
greppet krigsmateriel, men anser det mindre lämpligt att föra in själva för- Prop. 1991/92:174
teckningen i lagtexten.
Granskningsnämnden förförsvarsuppfinningar erinrar om att definitionen
av krigsmateriel enligt utförselförordningen (1988:561) åberopas i förord-
ningen (1988:563) i fråga om vad som avses med krigsmateriel i lagen
(1971:1078) om försvarsuppfinningar. Nämnden anser att den krigsmateriel
som skall hänföras till försvarsuppfinningar därför, om utredningens förslag
godtas, bör tas upp i en egen förordning med den avgränsning och omfatt-
ning som i dag gäller.
Skälen for mitt förslag: Nu gällande lagar om tillverkning resp, förbud mot
utförsel av krigsmateriel innehåller ett bemyndigande för regeringen att be-
stämma vad som skall avses med krigsmateriel enligt lagen. I enlighet här-
med anges i den förteckning, som är fogad som bilaga till förordningen
(1988:561) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m., vilken materiel
som utgör krigsmateriel och som därmed omfattas av utförsellagens bestäm-
melser. Förteckningen upptar 16 huvudgrupper av materiel. Dessa är i sin
tur indelade i undergrupper. (Se bilaga 3.)
I förordningen (1983:1036) om kontroll över tillverkningen av krigsmate-
riel, m.m. (i dess lydelse efter ändring SFS 1988:562) anges att med krigsma-
teriel i tillverkningslagens mening skall avses sådana varor, som är upptagna
i den nyssnämnda förordningen om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m. med undantag för två av förteckningens materielgrupper. Dessa två
undantag utgörs av för militärt bruk utformade kameror m.m. (position 12 i
förteckningen) samt maskiner, verktyg och utrustningar, m.m. (position 16).
Det saknas såvitt jag bedömer skäl att ha skilda definitioner av krigsmate-
riel vad gäller utförsel resp, tillverkning. Samma krigsmaterielbegrepp bör
tillämpas i alla de avseenden som berörs av mitt förslag till ny lag om krigs-
materiel.
En förteckning som den förevarande kan aldrig göras fullständig och enty-
dig. Detta hänger delvis samman med svårigheterna att exakt definiera
gränsdragningen mellan civil och militär materiel.
Den nu gällande förteckningen omfattar produkter som inte under alla
förhållanden är att betrakta som krigsmateriel och som har större eller
mindre användning även inom civila verksamhetsgrenar. För att underlätta
klassificeringen i sådana fall används i förteckningen ofta uttrycket ”för mili-
tärt bruk utformad”. Därmed anges att materielen för att falla under lagens
bestämmelser skall ha konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt att
den påtagligt avviker från motsvarande civila materiel. Andra i förteck-
ningen förekommande uttryck är ”speciella delar till” eller ”speciella tillbe-
hör till”. Dessa bestämningar anger att materielen inte skall ha civil använd-
ning utan vara särskilt konstruerad eller ändrad för att infogas i en slutpro-
dukt som är krigsmateriel.
Det anförs i begreppsutredningen att sådana allmänna bestämningar kan
lämna alltför stort utrymme för varierande tolkningar. Strävan bör därför
vara att definiera produkterna i så konkreta termer som möjligt. Det är dock
enligt utredarens mening inte möjligt att helt undvika specifikationer av mer
allmän art. Jag delar utredarens uppfattning och anser att sådana bestäm-
ningar bör kunna användas där så är ändamålsenligt.
25
Som skäl för att införa en närmare beskrivning av vilka materielslag som
skall utgöra krigsmateriel i lagen anför begreppsutredningen främst att tyng-
den i det samlade regelverket ökar, om den lagstiftande församlingen i mer
konkreta termer anger vilket produktkollektiv som omfattas.
Jag delar utredningens bedömning, som också understryks av KMU, att
det ligger en styrka i att riksdagen ges en mer ingående befattning än tidigare
med avgränsningen av lagens tillämpningsområde. Det finns därför starka
skäl för att de principiella övervägandena för klassificering av krigsmateriel
redovisas klart och ges en bred parlamentarisk förankring. Jag bedömer
dock att det inte är möjligt att i lagen införa sådana klara definitioner att alla
svårigheter vid gränsdragningen mellan civil och militär materiel undanröjs.
Det är enligt min bedömning en uppgift som inte bör ankomma på riksdagen
att göra de tekniska bedömningar som leder fram till fastställandet av en
krigsmaterielförteckning.
Mot bakgrund av de svårigheter som kan uppkomma vid gränsdragningen
mellan civil och miltär materiel använder sig krigsmaterielinspektören -
inom vars ansvarsområde det ligger att göra bedömningar i klassificerings-
ärenden - av möjligheten att inhämta synpunkter och råd från teknisk-veten-
skaplig expertis på skilda områden. Sedan mitten av år 1984 har denna ord-
ning fått fastare form genom att regeringen utsett sex fristående experter
med erfarenhet från skilda tekniska och vetenskapliga områden. Dessa ex-
perter - det s.k. tekniskt-vetenskapliga rådet - står till KMI:s förfogande vid
bedömningen av de avgränsningsproblem som kan uppstå vid klassifice-
ringen av materiel. Jag återkommer (avsnitt 24) till min bedömning av ar-
betsformerna inom det tekniskt-vetenskapliga rådet. Jag vill dock redan nu
säga att jag finner nuvarande ordning väl motiverad och ändamålsenlig.
Jag föreslår mot denna bakgrund att det av lagens inledande bestämmelse
skall framgå att den har avseende på vapen, ammunition och annan för mili-
tärt bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigs-
materiel. Därmed uppnås en ökad tydlighet i lagens tillämpningsområde,
samtidigt som jag således föreslår att regeringen ges bemyndigande att även i
fortsättningen utfärda föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel
enligt lagen om krigsmateriel. Samma definition av krigsmaterielbegreppet
bör därvid gälla för samtliga moment som lagen omfattar. Liksom i dag bör
sådana varor som har tillverkats före år 1890 inte utgöra krigsmateriel.
Jag avser att i följande avsnitt för riksdagens information redovisa de prin-
cipiella överväganden som regeringen bör iaktta vid utfärdandet av dessa
föreskrifter.
Vad beträffar begreppet krigsmateriel i vissa andra sammanhang, bl.a. i
lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar samt i luftfartslagen (1957:297)
och dithörande förordningar och kungörelser bör i särskild ordning föreskri-
vas vilken typ av produkter som bör omfattas av bestämmelserna. Frågan
om prövning av försvarsuppfinningar är vidare för närvarande föremål för
översyn (se Ds 1991:60 Granskning av försvarsuppfinningar).
Prop. 1991/92:174
26
Prop. 1991/92:174
Min bedömning: Klassificering av krigsmateriel bör ske med utgångs-
punkt i materielens funktion och konstruktion. Produkter med såväl
civil som militär användning bör klassificeras som krigsmateriel när
de i sin militära funktion har en förstörelsebringande effekt.
Begreppsutredningen anför att valda klassificeringskriterier skall resultera
i korrekta och konsekventa klassificeringar. Korrekta i den meningen att de
skall ge den tillämpande myndigheten tillräcklig vägledning om lagstiftarens
intentioner. Konsekventa såtillvida att de skall innebära samma klassifice-
ring för likartad materiel när t.ex. beslut har fattats vid olika tidpunkter lik-
som för principiellt likartad materiel inom olika produktgrupper. Materielen
bör primärt identifieras med utgångspunkt i dess potentiella användning i
en process vars operativa slutmål är att åstadkomma förstörelsebringande
vapenverkan. Ett funktionskriterium blir därför den överordnade principen.
Därtill bör ett konstruktionskriterium tillämpas och klassificeringen sålunda
även grundas på produktens tekniska sammansättning och prestanda.
Mot utnyttjandet av ett köparkriterium talar bl.a. att detta skulle leda till
att samma produkt klassificeras på olika sätt vid leverans till olika köpare
med åtföljande problem för de kontrollerande myndigheterna och risk för
bulvanaffärer.
Utredningen anför i frågan om vilken hänsyn till en produkts civila an-
vändning som skall tas vid klassificeringen, att nästan all teknik kan använ-
das för militära syften och att kopplingen mellan teknisk utveckling för civila
och för militära ändamål är och alltid har varit stark. Detta exemplifieras
inom områdena datorer, kärnteknik, reamotorer, elektroniska komponen-
ter, bioteknik, rymdteknik m.m. och leder till bl.a. slutsatsen att militära
produkters prestanda och innehåll av högteknologi framgent inte blir lika
specifika för dessa produkter som hittills. Det anförs också att egenskaper
och funktion för ett antal produktgrupper i ökande omfattning bestäms mer
av den ingående programvaran än av det materiella innehållet. Detta utgör
enligt utredningen ett starkt motiv för att koppla krigsmaterielbegreppet
starkare till den destruktiva vapenverkan hos materielen.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om klassifi-
ceringskriterier förordar huvuddelen användandet av funktions- och kon-
struktionskriterier enligt utredningens förslag. RÅ, regionsåklagaren i Karl-
stad, KK, FFV och FIF avstyrker således ett köparkriterium. För ett utnytt-
jande av ett sådant kriterium uttalar sig SSU som anser att det är viktigt att
”på något sätt kunna ingripa om det är uppenbart att köparen använder
svenska produkter (underförstått som utförts som ej krigsmateriel) i direkt
stridsverksamhet.” SSU anför som ett alternativ till ett köparkriterium ett
förslag som tidigare har anförts av medborgarkommissionen, nämligen att
ge regeringen befogenhet att tillfälligt förordna att en vara som inte klassifi-
cerats som krigsmateriel men som fått militär användning skall omfattas av
bestämmelserna.
27
Flera remissinstanser har yttrat sig avseende principen för klassificering av
materiel med såväl civil som militär användning (dual use). FOA framhåller
att det bör göras tydligare att produkter av denna typ måste omfattas av lag-
stiftningen om de har prestanda av väsentlig betydelse för stridsförloppet.
Chalmers tekniska fredsgrupp menar att den politiska hanteringen av export-
frågor försvåras av att viss ”militärt relevant materiel” på grund av civilt bruk
klassificeras som ej krigsmateriel. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
påpekar att proportionerna mellan det militära och det civila användandet
av en produkt bör utnyttjas vid klassificeringen och att vid prövningen av
utförselärenden såväl köpare, presumtiv användare som teknisk utformning
bör utgöra kriterier.
Skälen för min bedömning: Jag delar utredningens uppfattning att klassifi-
ceringen av krigsmateriel bör grundas på ett funktionskriterium jämte ett
konstruktionskriterium, samt på en anknytning av funktionskriteriet till en
förstörelsebringande vapenverkan. Jag återkommer senare till mina bedöm-
ningar av hur olika produkters närhet till det förstörelsebringande vapnet
skall återspeglas i krigsmaterielförteckningen.
Ytterligare två grunder för klassificering har varit föremål för diskussion,
nämligen dels om civil användning av en produkt generellt skall innebära en
klassificering som ej krigsmateriel, dels om utnyttjandet i strid av en produkt
som klassificerats som ej krigsmateriel skall medföra omklassificering. I den
senare frågan har medborgarkommissionen i sin rapport (SOU 1988:15) fö-
reslagit att man bör överväga att ge regeringen befogenhet att tillfälligt för-
ordna att en viss produkt omfattas av bestämmelserna i utförsellagen. Be-
greppsutredningen avvisar en sådan utvidgning av utförsellagen bl.a. på
grund av risken för påtryckningar på den svenska regeringen från utländskt
håll i fall då det skulle vara av intresse för någon part att åstadkomma in-
skränkningar i den fria handeln med en viss förnödenhet.
Jag delar utredningens bedömning som jag finner väl motiverad och kom-
mer inte att föreslå någon utvidgning av lagens bestämmelser i detta av-
seende. Jag förutser dock att krigsmaterielförteckningen kan komma att be-
höva ses över med kortare mellanrum än vad som hittills varit fallet. Detta
motiveras dels av den snabba tekniska utvecklingen, dels och inte minst av
de hänsyn i fråga om anpassning till bl.a. EG-ländernas regelverk som jag
kommer att redovisa närmare i det följande.
Vad avser produkter som används såväl militärt som civilt, och som inte
har särskilt utformats för militärt bruk, bör enligt min mening den allmänna
principen vara att de inte skall utgöra krigsmateriel. För produkter med för-
störelsebringande effekt bör klassificeringskriteriet vara kopplat till produk-
tens militära användning.
Jag menar därmed att ammunition, vapen, raketer, minor och andra lik-
nande produkter som kan användas för militär stridsinsats samt de explosiv-
ämnen som erfordras för deras framställning bör klassificeras som krigsma-
teriel oavsett att också civil användning kan påvisas i det enskilda fallet. Där-
emot bör t.ex. inte andra explosivämnen för sprängningsarbeten med domi-
nant civil användning klassificeras som krigsmateriel, även om en använd-
ning för samma ändamål i militära sammanhang förekommer.
Jag vill också i detta sammanhang redovisa mina överväganden rörande
Prop. 1991/92:174
28
en utvidgning av krigsmaterielbegreppet på området kunskapsöverföring i
form av bl.a. konsultverksamhet och systemkunnande.
I direktiven till krigsmaterielexportutredningen (Dir. 1988:41) angavs att
utredningen borde överväga huruvida även annan kunskapsöverföring än så-
dan som ingår i begreppen upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrättig-
heter, liksom utveckling av krigsmateriel åt någon utom riket, m.m., borde
regleras. I direktiven angavs därvid särskilt konsultverksamhet eller system-
kunnande inom krigsmaterielområdet. I direktiven till utredningen om
krigsmaterielbegreppet (Dir. 1988:42) angavs bl.a. att det borde utredas i
vilken utsträckning datorer och datorprogramvara skall klassificeras som
krigsmateriel.
De båda utredningarna har i sina betänkanden redovisat överväganden
härom. Begreppsutredningen har i fråga om datorprogram kommit fram till
att programvara i allmänhet inte kan betraktas vare sig som krigsmateriel
eller som materiel i övrigt. Skälen bakom detta ställningstagande är att pro-
gramvara dels inte är ”materiel” och därmed inte möjlig att få och behålla
säker kontroll över, dels inte har någon destruktiv vapenverkan. I den mån
utförsel av programvara bör regleras, kan detta enligt utredaren ske på
samma sätt som när det gäller tjänster och andra immateriella företeelser
såsom tillverkningslicenser, ”know-how” osv.
KMU för i sitt betänkande (s. 150-152) ett resonemang kring begreppet
kunskapsöverföring men avstår från att föreslå att kunskapsöverföring un-
derkastas ytterligare reglering i annan mån än som kan bli följden av en ut-
vidgning av krigsmaterielbegreppet i detta avseende. KMU finner det dock
angeläget att främst KMI uppmärksamt följer utvecklingen, och betonar det
önskvärda i att företagen rådgör med KMI i dessa frågor.
I proposition (1990/91:97) med förslag till förbud mot utförsel av vissa pro-
dukter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. anförde föredragan-
den beträffande utförselkontroll av programvara för vissa produkter som
omfattas av bestämmelserna, att denna är så viktig för funktionen hos pro-
dukterna att en reglering inte skulle nå avsett syfte, om inte även särskild
programvara reglerades.
För egen del vill jag anföra följande. Kunskapsöverföring är ett vittgående
begrepp som är svårt att avgränsa med erforderlig klarhet. Sverige verkar
allmänt för att främja internationellt utbyte av kunnande och teknik samt att
så långt som möjligt avskaffa restriktioner och hinder för detta. En utvidgad
reglering av överföring av kunskap går i motsatt riktning. Detta hindrar inte,
att det finns skäl att för vissa specificerade typer av kunskapsöverföring till
annat land ha en kontroll inom krigsmateriellagstiftningens ram. Jag delar
KMU:s bedömning att en reglering på detta område i första hand bör ske
genom en utvidgning av krigsmaterielbegreppet. Jag återkommer närmare
till dessa frågor senare under detta avsnitt (4.4).
Internationaliseringen och teknikutvecklingen har gjort att kunskapsöver-
föring tar sig många olika former och ekonomiskt blir allt viktigare. Liksom
KMU finner jag det angeläget att KMI uppmärksamt följer utvecklingen
inom detta område och att företagen rådgör med KMI i dessa frågor. Jag
återkommer också härtill i samband med mina förslag i avsnitt 11 som även
behandlar utförsel av programvara, i avsnitt 12 rörande bestämmelser om
Prop. 1991/92:174
29
upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt samt under avsnitt 15 om mili- Prop. 1991/92:174
tärt inriktad utbildning.
Min bedömning: Vid fastställandet av krigsmaterielförteckningen bör
hänsyn tas till det krigsmaterielbegrepp som tillämpas av länderna
inom EG.
Utredningarna har diskuterat krigsmaterielfrågorna i förhållande till EG
men inte lämnat något förslag i denna del (jfr. avsnitt 3.3).
Skälen för min bedömning: Jag har tidigare under avsnitt 3 redovisat min
allmänna bedömning av bl.a. Europaintegrationens konsekvenser för regle-
ringen på krigsmaterielområdet. Jag har också redovisat utredningarnas syn-
punkter liksom remissynpunkter på frågan. Jag har anfört som min bedöm-
ning, att Sveriges deltagande i den europeiska integrationen inte ändrar be-
hovet av eller förutsättningarna för en på våra egna utrikes-, försvars- och
säkerhetspolitiska grunder utformad reglering och kontroll på krigsmaterie-
lområdet, men att det närmare samarbetet bör ge ökade möjligheter till sam-
verkan, bl.a. i fråga om forskning och utveckling på området.
Någon gemensam politik eller reglering avseende krigsmateriel föreligger
inte inom EG. Som jag tidigare har redovisat har en medlemsstat enligt arti-
kel 223 i Romfördraget rätt att vidta de åtgärder den finner nödvändiga för
att skydda väsentliga säkerhetsintressen som har samband med produktion
av eller handel med krigsmateriel.
Jag har tidigare redovisat min bedömning vad avser krigsmaterielbegrep-
pet och principerna för klassificering av materiel. Denna fråga har beröring
med den praxis som finns hos EG-länderna. Även om det förutsätts att med-
lemsländerna själva vidtar de åtgärder de anser nödvändiga för att skydda
sina väsentliga säkerhetsintressen, finns det stora fördelar i att enighet i hu-
vudsak föreligger om vilka produktslag som i praktiken skall omfattas av un-
dantagsbestämmelserna enligt artikel 223 i Romfördraget. På detta område
pågår för närvarande inom EG ett omfattande utredningsarbete, vilket ännu
inte är slutfört.
I EG finns olika förteckningar som tillämpas inom krigsmaterielområdet.
Redan år 1958 definierades i en hemlig förteckning de krigsmaterielproduk-
ter som medlemsländerna för skydd av sina nationella intressen enligt artikel
223 får undanta från EG-gemensamma bestämmelser för upphandling m.m.
Denna förteckning betraktas dock numera som föråldrad. I stället tillämpas
av berörda länder nationella förteckningar som i huvudsak baserar sig på
COCOM-förteckningens ”Munitions list” (ML)1.
ML är föremål för kontinuerlig översyn och omfattar för närvarande 24
olika materielgrupper vilkas definitition i förteckningen i vissa fall är mycket
detaljerad. Listans tio första materielgrupper, som omfattar huvuddelen av
1COCOM - Coordinating Committee for Multilaterial Export Controls, se bl.a. be-
tänkandena SOU 1989:102 s. 80 och SOU 1989:66 s. 29.
30
den förstörelsebringande materielen, har i stort samma innehåll som de tio
första grupperna i den nuvarande svenska krigsmaterielförteckningen. Yt-
terligare två positioner i ML avser förstörelsebringande vapensystem, nämli-
gen strålvapen och kinetiska högenergivapen av typ elektromagnetiska ka-
noner. Resterande tolv materielområden omfattar icke förstörelsebringande
produkter av vilka några även finns i den svenska förteckningen (störutrust-
ning, fotografisk utrustning, hjälmar och skyddsvästar, utbildningsmateriel
och produktionsutrustningar), medan andra inte återfinns i denna.
Man kan således konstatera att medan stor överensstämmelse råder be-
träffande den förstörelsebringande materielen omfattar den nämnda för-
teckningen i övrigt många produkter som för närvarande inte betraktas som
krigsmateriel i Sverige. Häribiand återfinns ett antal produkter som med ut-
gångspunkt från tidigare angivna kriterier inte kan anses utgöra krigsmate-
riel. En sådan utvidgning av den svenska krigsmaterielförteckningen skulle,
med oförändrade riktlinjer för tillståndsgivning, innebära en oönskad för-
ändring av den svenska utförselpolitiken.
Jag anser dock att det finns skäl att regeringen vid fastställandet av krigs-
materielförteckningen tar hänsyn till det krigsmaterielbegrepp som tillämpas
av länderna inom EG. Detta utgör enligt min bedömning ett starkt skäl till
en indelning av krigsmaterielen i två kategorier med utgångspunkt från dess
förstörelsebringande verkan.
Min bedömning: Krigsmaterielen indelas i två kategorier, krigsmate-
riel för strid och övrig krigsmateriel.
Begreppsutredningen finner det inte lämpligt att föreslå en kategoriindel-
ning av krigsmaterielen med utgångspunkt i om dess karaktär är defensiv
eller offensiv, med därtill kopplad differentiering av besluten i utförselären-
den. Den föreslår däremot en indelning i två kategorier med hänsyn till ma-
terielens förstörelsebringande effekt, ”Krigsmateriel” och ”Med krigsmate-
riel jämställd materiel”. Till den första gruppen hänförs härvid vapen och
vapensystem, ABC-stridsmedel, vapenbärare, elektronisk utrustning för in-
riktning och styrning av militära vapen samt krut och sprängämnen.
Till den andra gruppen, dvs. produkter jämställda med krigsmateriel, hän-
förs störnings- och röjningsmateriel, vissa fortifikatoriska anläggningar och
tillverkningsanläggningar, vissa delsystem och insatsvaror samt viss övnings-
materiel.
Utredningen betonar att avsikten med denna indelning av krigsmaterielen
i två huvudgrupper är att vid utformningen av det nya regelverket använda
ord och beteckningar som i möjligaste mån ansluter till gällande språkbruk.
Remissinstanserna: Frågan om kategoriindelning har kommenterats av
FOA, FFV och försvarsindustriföreningen, som delar utredningens förslag
att någon indelning som grundar sig på en bedömning av materielens defen-
siva/offensiva karaktär inte bör ske.
Prop. 1991/92:174
31
Vad uppdelningen i de två grupperna ”krigsmateriel” resp, ”med krigsma- Prop. 1991/92:174
teriel jämställd materiel” beträffar är reaktionen hos flertalet remissinstan-
ser negativ. Det bör dock uppmärksammas att invändningarna delvis hänför
sig till utredningens förslag att denna kategoriindelning även skall införas i
lagen. Svea hovrätt påpekar således att lagtexten genom förslaget tyngs och
förordar en grupp ”krigsmateriel”. RÅ delar denna uppfattning liksom
FOA, som framhåller att begreppet ”jämställd med krigsmateriel” i sig är
mycket oklart och ifrågasätter om en indelning av denna art behövs, särskilt
som den inte av utredningen föreslås vara kopplad till någon särskild princip
för tillståndsprövning.
Kammarrätten i Stockholm är positiv till den föreslagna gruppindelningen
liksom ÖB och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Skälen för min bedömning: Som begreppsutredningen har redovisat är den
militärt använda materielen mångskiftande och sträcker sig från rent civila
förnödenheter till mycket speciella förstörelsebringande vapensystem. Jag
har tidigare redovisat min bedömning av de kriterier som bör tillämpas vid
fastställandet av sådan materiel som skall anses utgöra krigsmateriel. Hithö-
rande produkter kan naturligtvis uppdelas i undergrupper/kategorier efter
olika kriterier. Utredningen har föreslagit att den icke direkt förstörelse-
bringande materielen skall särskiljas genom att den benämns ”med krigsma-
teriel jämställd materiel”.
I Sverige har vi sedan utförselförbud för krigsmateriel infördes behandlat
den i krigsmaterielförteckningen upptagna materielen som en kategori pro-
dukter. I den förteckning som gällde fram till år 1967 indelades materielen
dock i undergrupper enligt den statistiska varuförteckningen eller teknisk
samhörighet i övrigt.
KMU påpekar i sitt betänkande avseende kategoriindelning att det i de
rådande riktlinjerna har gjorts skillnad på offensiv och defensiv materiel.
Utredningen föreslår att man som ett av flera led i bedömningen av ett en-
skilt land bör väga in materielens art och vilken betydelse den har för landets
s.k. militära potential, dvs. dess rustningsnivå och sammansättning av krigs-
materiel. Denna aspekt kan enligt utredningens mening även ha betydelse
som ett komplement till slutanvändarintyg eller motsvarande när det gäller
att förvissa sig om att materiel avses för mottagarlandets egna behov. KMU
anser vidare att de utrikespolitiska skäl som kan anföras mot export av krigs-
materiel torde ha mindre tyngd i fråga om viss materiel utan förstörelse-
bringande egenskaper.
Vilken funktion den enskilda produkten har i det totala militära stridsför-
loppet bör, som jag tidigare har redovisat, utgöra en av bedömningsgrun-
derna för frågan om en produkt utgör krigsmateriel eller ej. En grundläg-
gande bedömning bör avse frågan om hur aktivt en viss produkt medverkar
till att uppnå stridsverksamhetens yttersta syfte, dvs. att åstadkomma förstö-
relse.
Även inom de materielgrupper som med dessa och andra bedömnings-
grunder utgör krigsmateriel, finns det skillnader i närheten till stridsförlop-
pet. Detta motiverar enligt min uppfattning en indelning av krigsmaterielen
i två kategorier. De förstörelsebringande vapnen och vapensystemen, deras
omedelbara stödsystem samt de krut och sprängmedel och kemiska och bio-
32
logiska substanser som kan utgöra verkansmediet för sådana vapen skulle då
hänföras till en kategori ”krigsmateriel för strid”. Den andra kategorin, som
bör benämnas ”övrig krigsmateriel” kommer då att omfatta resterande ma-
teriel, som inte har förstörelsebringande egenskaper.
Som jag tidigare har framhållit finns det praktiska skäl att vid fastställan-
det av krigsmaterielförteckningen också ta hänsyn till det krigsmaterielbe-
grepp som tillämpas i andra länder med vilka Sverige har mer omfattande
samarbete, bl.a. inom EG. Flera EG-länder, däribland Tyskland, tillämpar
en uppdelning av krigsmaterielen enligt motsvarande principer Som jag här
redovisat. En liknande uppdelning tillämpas också i Norge, USA m.fl. län-
der.
En kategoriindelning framstår också som önskvärd med hänsyn till den
internationella registrering av vapenhandeln i FN-regi som införs under
detta år. Enligt föreliggande resolution skall denna registrering inledningsvis
omfatta vissa tyngre förstörelsebringande vapensystem.
Jag anser mot denna bakgrund att krigsmaterielen bör indelas i två katego-
rier, krigsmateriel för strid resp, övrig krigsmateriel. Jag kommer i följande
avsnitt att redovisa mina närmare bedömningar av vilka materielslag som
bör hänföras till de olika kategorierna. Den kategoriindelning jag här före-
slår skall också ses mot bakgrund av de förslag till riktlinjer, baserade på vad
som anförts av KMU, som jag kommer att redovisa närmare i avsnitt 6.
Prop. 1991/92:174
4.4.1 Krigsmateriel för strid
I kategorin krigsmateriel för strid bör enligt min mening ingå materiel,
ammunition och explosiva varor som militärt kan utnyttjas för förstörelse-
bringande verkan i strid. Som jag tidigare har anfört innebär detta att huvud-
delen av de produkter som upptas i de tio första positionerna i den nuva-
rande förteckningen bör ingå i denna kategori. Härutöver bör tillkomma
strålvapen.
Vad avser finkalibriga vapen bör halv- och helautomatiska gevär, kulspru-
tepistoler och kulsprutor ingå i denna kategori, medan pistoler samt jakt-
och sportskyttevapen bör föras till kategorin övrig krigsmateriel. Positio-
nerna artilleripjäser, ammunition samt robotar, raketer, torpeder, minor och
bomber, ABC-stridsmedel och sprängämnen anser jag med smärre undantag
bör föras till kategorin krigsmateriel för strid.
För gruppen materiel för stridsledning anser jag att en uppdelning är moti-
verad. Denna bör innebära att eldledningsutrustningar och styrsystem för
vapen och vapensystem förs till kategorin krigsmateriel för strid, medan öv-
rig stridsledningsmateriel som inte står i omedelbart samband med en förstö-
relsebringande verkan förs till kategorin övrig krigsmateriel. Uppdelningen
bör i princip följa den av krigsmaterielbegreppsutredningen föreslagna defi-
nitionen.
Också inom produktområdena fartyg, flygplan och fordon anser jag att en
uppdelning bör ske. Till kategorin krigsmateriel för strid bör föras sådana
farkoster som är beväpnade eller bepansrade för strid. Farkoster för andra
militära uppgifter såsom underhållstransporter, bärgning etc. förs därmed
till kategorin övrig krigsmateriel. Likaså bör dit föras lättare beväpnade 33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
kustbevakningsfartyg m.m., som inte är utformade för militära stridshand-
lingar.
I EG-ländernas krigsmaterielförteckningar utförselkontrolleras för vissa
produktkategorier också ”härför särskilt utformad programvara”. Program-
vara har inte specifikt angetts i vår nuvarande krigsmaterielförteckning. I
samband med propositionsarbetet avseende utförselkontroll av vissa pro-
dukter som kan användas i massförstörelsesyfte (prop. 1990/91:97) togs
emellertid frågan om programvara upp till behandling. Då gjorda övervä-
ganden resulterade i att utförselkontroll infördes för viss programvara. Det
finns enligt min uppfattning inte anledning att välja en annan väg när det
gäller krigsmateriel. I remissbehandlingen av begreppsutredningen har riks-
polisstyrelsen anfört att frågan om datorprogram bör uppmärksammas i den
fortsatta beredningen. Jag anser mot denna bakgrund att särskilt utformad
programvara för förstörelsebringande produkter som missiler, bomber, gra-
nater och för vapensystem bör utförselkontrolleras. Även för programvara
för vissa produkter inom gruppen ”övrig krigsmateriel” kan en utförselkont-
roll vara aktuell. Jag återkommer närmare till denna fråga under avsnitt 11.
4.4.2 Övrig krigsmateriel
Till denna kategori anser jag bör hänföras övrig krigsmateriel enligt nuva-
rande krigsmaterielförteckning. Den kommer därmed att förutom pistoler
och icke automatiska gevär för jakt och sportskytte omfatta bl.a. följande
produkter, i den mån de är utformade för militärt bruk, nämligen:
viss utrustning för operativ och taktisk ledning, materiel för störning och
röjning, ubåtsbatterier, ubåts- och torpednät, markutrustning och förarut-
rustning för stridsflygplan, utrustning för flygburen trupp, militära fordon
andra än sådana som är beväpnade eller bepansrade samt IR-utrustning
(infrarött ljus), ljusförstärkare och laseravståndsmätare som inte ingår i eld-
ledningsutrustning, viss fotomateriel, viss personlig skyddsutrustning mot
stridsmedel, viss övningsmateriel samt övningsammunition och viss annan,
icke förstörelsebringande ammunition.
Till kategorin övrig krigsmateriel bör också föras vissa utrustningar för
produktion m.m. av krigsmateriel liksom flertalet delar och komponenter till
krigsmateriel. Produktområdet broar m.m. bör utgå helt ur förteckningen.
Endast Sverige tar för närvarande specifikt upp denna produktgrupp i sin
förteckning.
Krigsmaterielbegreppsutredningen har föreslagit att också vissa fortifika-
toriska anläggningar skall utgöra krigsmateriel. Fortifikationsförvaltningen
(FortF) har i sitt remissyttrande anfört att en åtskillnad bör göras mellan fas-
tighetskomponenten i en fortifikatorisk anläggning och de vapen, maskiner
och utrustningar som ingår där. Endast de senare bör enligt FortF kunna ut-
göra krigsmateriel. FortF framhåller bl.a. att den s.k. fastighetskomponen-
ten i en fortifikatorisk anläggning inte primärt är konstruerad för vapenin-
sats, utan för att skydda och ge uthållighet.
Utredningens förslag avservissa men inte alla typer av fortifikatoriska an-
läggningar. Det gäller de som primärt är konstruerade för vapeninsats eller
direkt ledning av sådan insats. Enligt förslaget faller däremot inte t.ex. led-
Prop. 1991/92:174
34
ningscentraler för taktisk ledning, skyddsrum för personal och materiel eller
lagringsanläggningar in under denna definition.
Det ligger i sakens natur att det i praktiken knappast kan bli aktuellt med
fysisk utförsel av en anläggning av här definierat slag. Klassificeringen kan
däremot få betydelse i den mån ett svenskt företag t.ex. skulle vilja etablera
licenssamarbete, genomföra konstruktionsuppdrag eller ingå metodutveck-
lingsavtal eller liknande med en part i annat land. Utredningen menar att
regeringen härigenom skulle beredas möjlighet att tillståndspröva konstruk-
tionsverksamhet avseende sådana anläggningar utförda i landet för någon i
utlandet. I den typ av anläggningar som åsyftas är de skydds- och uthållig-
hetsfaktorer som FortF angett i sitt remissvar enligt min mening en väsentlig
del. Jag delar därför utredningens uppfattning och anser att sådana anlägg-
ningar bör hänföras till kategorin övrig krigsmateriel.
I föregående avsnitt har en EG-anpassning av krigsmaterielförteckningen
diskuterats. I avvaktan på en slutlig gemensam EG-förteckning bör viss ut-
rustning, som inte utgör krigsmateriel enligt vår nuvarande förteckning, men
som ingår i EG-ländernas förteckningar, tillföras i förteckningen över övrig
krigsmateriel. I första hand berör detta materiel inom områdena elektronik
och fordonsmateriel, där gränsen mellan civil utrustning och krigsmateriel
är diffus och där den norm som tillämpas bland flertalet EG-länder är mer
restriktiv än den svenska. Även inom några andra områden bör en vidgning
av krigsmaterielbegreppet övervägas.
Således bör enligt min uppfattning för militärt bruk utformad elektronik
och elektro-optisk materiel för observation, igenkänning och identifiering
samt utrustning för integrering av sådana sensorer utgöra krigsmateriel och
föras till kategorin övrig krigsmateriel. För militärt bruk utformad materiel
kännetecknas inom detta område härvid bl.a. av att den är skyddad mot av-
siktlig elektromagnetisk störning eller ati särskilda åtgärder vidtagits för att
minska risken för upptäckt av den emitterade elektromagnetiska strål-
ningen.
Inom fordonsområdet skiljer sig inte EG-ländernas definition nämnvärt
från den nuvarande svenska. Tillämpningen synes dock i synnerhet på se-
nare tid ha blivit striktare. För svenskt vidkommande bör detta enligt min
uppfattning innebära att en klarare produktdefinition på fordonsområdet
bör eftersträvas som grund för klassificeringen. Enligt min bedömning bör
produktgruppen beskrivas som för militärt bruk utformade eller modifierade
fordon, varvid med modifierad menas att en strukturell, mekanisk eller
elektrisk ändring skett som inneburit att åtminstone en militär komponent
tillförts.
Andra områden inom vilka en vidgning av krigsmaterielbegreppet bör
övervägas är:
- utrustning för försvar mot biologiska och kemiska stridsmedel och för
upptäckt och identifiering av sådana stridsmedel. Häri inbegrips bl.a.
varnings- och identifieringsutrustningar och motmedel mot nervgaser;
- kemiska produkter inom krut-, sprängämnes- och det pyrotekniska om-
rådet vilka har militär använding eller utgör väsentliga halvfabrikat för
tillverkning av militära produkter inom området;
Prop. 1991/92:174
35
- viss ubåtsutrustning, bl.a. ubåtsmotorer särskilt utformade för militärt Prop. 1991/92:174
bruk samt
- viss övrig elektronisk utrustning utformad för militärt bruk, bl.a. störut-
rustning inom radioområdet, och viss kryptoutrustning för datorer och
signalverksamhet.
I samtliga här uppräknade materielgrupper bör sådan materiel som klassi-
ficeras som krigsmateriel hänföras till kategorin övrig krigsmateriel.
Utformningen av den slutliga förteckningen bör beslutas av regeringen.
En sådan förteckning kan komma att ytterligare anpassas t.ex. till EG:s nor-
mer, om gemensamma sådana skulle beslutas.
Med de föreslagna nya klassificeringsreglerna kommer vissa produkter,
som hittills ej varit klassificerade som krigsmateriel, att i framtiden kräva
utförseltillstånd. Jag anser att regeringen vid sin handläggning av ärenden
rörande tillstånd till utförsel av krigsmateriel och annan utlandssamverkan
därvid bör ta hänsyn till de affärskontrakt som kan ha ingåtts före de nya
klassificeringsreglerna och att, där så är skäligt, tillstånd övergångsvis bevil-
jas till fortsatt utförsel enligt gällande kontrakt, även om utförsel av ny mate-
riel till vederbörande mottagarland i övrigt inte kommer i fråga enligt de utri-
kespolitiska riktlinjerna. Jag förutser samtidigt att sådana övergångsvisa
hänsyn kommer att aktualiseras endast i begränsad omfattning.
Min bedömning: En inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig till-
gång i den svenska säkerhetspolitiken. För att kunna upprätthålla för
det svenska försvarsbehovet nödvändig kompetens bör möjlighet fin-
nas till utlandssamverkan inom ramen för en försvars-, utrikes- och
säkerhetspolitisk helhetssyn.
Den pågående struktureringen av svensk försvarsindustri måste äga
rum på samma villkor som inom andra branscher. Administrativa åt-
gärder, t.ex. omställningsfonder, bör avvisas.
KMU konstaterar att riksdagen bedömt att en livskraftig försvarsindustri
är nödvändig för att fullfölja den svenska försvars- och säkerhetspolitiken,
men att vi, i enlighet med våra strävanden att främja en fredlig utveckling i
vår omvärld, skall eftersträva en restriktiv vapenexportpolitik. Utredningen
gör bedömningen att internationell samverkan är nödvändig för att försvars-
industrins livskraft skall kunna vidmakthållas men anser att sådan samver-
kan inte bör få leda till utveckling och tillverkning enbart inriktad på ut-
ländska marknader. Det svenska försvarets utvecklingsuppdrag och seriebe-
ställningar bör enligt KMU utgöra en regulator för verksamhetens storlek.
Varken en begränsning av exportmarknaden, t.ex. till de nordiska länderna
och de neutrala staterna i Europa, eller av exporten av vissa kategorier krigs-
materiel, är realiserbara lösningar. KMU konstaterar att så länge den tradi-
36
tionella inriktningen av försvars- och utrikespolitiken består, är den nuva-
rande avvägningen mellan skälen för och emot vapenexport rimlig och ända-
målsenlig. Därför bör enligt utredningen mer omfattande ytterligare restrik-
tioner för försvarsindustrins utlandssamverkan övervägas endast om kravet
på upprätthållandet av en livskraftig inhemsk sådan industri ändras i grun-
den. Utredningen understryker att staten, som enda inhemske köpare och
som tillståndsgivare när det gäller viss utlandssamverkan har ett särskilt an-
svar för utvecklingen inom försvarsindustrin, bl.a. vad avser sysselsätt-
ningen.
Utredningen konstaterar att den svenska vapenexporten av konkurrens-
skäl kommer att minska med undantag för tekniskt avancerad materiel, och
att en sådan utveckling innebär ökade kostnader och behov av utländsk tek-
nik. Man förutser därför att vapenexporten får ett ökat inslag av internatio-
nellt samarbete och annat kunskapsutbyte.
Jämsides med krigsmaterielexportutredningen utarbetades, som inled-
ningsvis angetts, på särskilt uppdrag två rapporter, ”Företagsekonomiska ef-
fekter av svensk vapenexport” av professor Peter Jennergren samt ”Sam-
hällsekonomiska synpunkter på svensk vapenexport” av professor Lennart
Hjalmarsson. Rapporterna redovisas i KMU:s betänkande.
I rapporten ”Företagsekonomiska effekter av svensk vapenexport” disku-
teras dels bidragseffekten, dels priseffekten. Det konstateras att om man
önskar upprätthålla en nationell försvarsindustri måste denna vara större än
vad som kan beläggas med beställningar enbart från det svenska försvaret.
Rapporten visar att det bidrag krigsmaterielexporten ger för att täcka kost-
naderna för industrins upprätthållande är mycket stort, och att det inte vore
möjligt att bibehålla industrin genom bidrag i denna storleksordning i stället
för export. Detta skulle medföra en ”drift i malpåse” och på lång sikt en av-
veckling av viktiga kompetenser.
I rapporten diskuteras också om civil produktion inom försvarsindustrin
skulle kunna vara ett alternativ till försvarsmaterielexport. Slutsatsen är att
civil produktion bara kan utgöra ett marginellt alternativ till export.
Effekten på det svenska försvarets upphandlingskostnader om vapenex-
porten minskar eller upphör är enligt rapporten svårbedömd. Denna prisef-
fekt konstateras vara principiellt mindre viktig än bidragseffekten.
Rapporten ”Samhällsekonomiska synpunkter på svensk vapenexport” vi-
sar att skillnaden mellan företagsekonomiska och samhällsekonomiska kost-
nader för begränsningar i vapenexporten är mycket svår att uppskatta nume-
riskt men att den sannolikt är liten. Det framhålls att den omställning av pro-
duktionen som blir följden av ett exportförbud kan leda till höga kostnader
i form av regional- och industripolitiska åtgärder.
Beträffande de försvarsekonomiska kostnaderna av ett exportförbud kon-
stateras i rapporten att det inte låter sig avgöra i vilken grad försvarets ut-
veckling och ekonomi kommer att påverkas av variationer i storleken på den
svenska vapenexporten och vapenproduktionen. Det existerar inget enkelt
samband mellan försvarets ekonomi och den svenska vapenproduktionens
ekonomi. I rapporten skisseras två scenarier i ett läge där huvuddelen av
svensk vapenindustri har lagts ner. I det ena, där försvaret kan upphandla i
fri internationell konkurrens, kan de försvarsekonomiska effekterna bli po-
Prop. 1991/92:174
37
sitiva och därmed uppväga andra negativa effekter. I det andra, där den
kvarvarande vapenindustrin skall subventioneras via försvarsanslagen, blir
effekterna för försvarets ekonomi negativa.
Frågan om omställning av försvarsindustrin till civil produktion har under
det senaste årtiondet behandlats i flera utredningar och rapporter. I detta
sammanhang har KMU enligt sina direktiv bl.a. behandlat rapporten ”En
politik för nedrustning och utveckling” (Ds 1988:19). Där framlades förslag
till åtgärder för bl.a. en omställning från militär till civil produktion som för-
beredelse till ett beslut om begränsning av krigsmaterielexporten, med målet
att skapa en alternativ civil produktion som kan tillgripas när försvarsbeställ-
ningarna inte är tillräckliga.
KMU har ingående behandlat frågeställningarna i rapporten och tagit
ställning till dess viktigare förslag. Förslaget att företag inom försvarsindu-
strin skulle tvingas avsätta medel till en strukturomvandlingsfond avvisas av
KMU, som hävdar att en strukturomvandling inom denna industrisektor bör
bedrivas på samma sätt som för annan svensk industri. KMU påpekar att
företagen här själva har ett ansvar och goda möjligheter att i tid bedöma
marknadsförutsättningarna.
KMU ställer sig tveksam till förslag om att med statliga bidrag stödja en
alternativ civil/militär produktion och pekar på att industriell verksamhet
måste bedrivas kontinuerligt, att det tar tid att etablera sig på en marknad,
samt att förutsättningarna för att vara kvar där är kontinuerlig produktut-
veckling, marknadsbearbetning och produktion. Detta innebär enligt KMU
att den civila produktionen därför normalt inte ens planenligt kan överges
för att tillverka krigsmateriel och sedan återupptas.
KMU kommer till slutsatsen att anpassningar i försvarsindustrin - vare sig
de beror på teknisk utveckling eller förändringar när det gäller svensk upp-
handling, internationella marknads- och konkurrensförhållanden eller
svensk exportreglering - inte kan betraktas annorlunda än motsvarande si-
tuation i andra branscher. Utredningen ställer sig därför inte bakom tanken
på att få till stånd en omställning av försvarsindustrin på administrativ väg
genom t.ex. omställningsfonder.
I den reservation av Gunnel Jonäng som har fogats vid betänkandet anför
hon, mot bakgrund av att hon anser att staten har ett särskilt ansvar för de
anställda inom försvarsindustrin, att samhället tillsammans med berörda
företag bör utarbeta konkreta handlingsalternativ och skapa instrument för
en stegvis genomförd omställning. Reservanten föreslår även att omställ-
ningsfonder inrättas som stöd för de företag och orter, där exporten har stor
betydelse, genom att viss procent av värdet av företagets krigsmaterielexport
avsätts för detta ändamål. Statens ansvar skall, enligt reservantens förslag,
manifesteras genom ett kraftigt budgetanslag till dessa fonder.
Remissinstanserna: Till utredningens uppfattning att upprätthållandet av
en livskraftig svensk försvarsindustri förutsätter olika former av utlandssam-
verkan, inkl, export, ansluter sig ett stort antal remissinstanser. FOA, Af-
färsverket FFVoch ett antal länsstyrelser delar således denna uppfattning lik-
som ÖB, som pekar på försvarsindustrins betydelse för den svenska säker-
hetspolitiken. ÖCB betonar försvarsindustrins betydelse även för den civila
beredskapen och FMV hävdar att pågående omstrukturering och den ökade
Prop. 1991/92:174
38
komplexiteten hos moderna försvarssystem ökar behovet av utlandssamver- Prop. 1991/92:174
kan. Även Industriförbundet, Försvarsindustriföreningen, Statsanställdas
förbund och KK betonar behovet av utlandssamverkan.
Andra remissinstanser intar en mer kritisk hållning. Forskningspolitiska
institutionen vid Universitetet i Lund anser bl.a. inte att argumenteringen
kring det säkerhetspolitiska behovet av export är övertygande. SSKF och
SSU hävdar att utredningen inte följt det mer restriktiva synsätt som angetts
i direktiven, utan att betänkandet snarast andas en vilja till ökad export. SSU
anser att utredningens förslag i detta avseende kommer att få en internatio-
nalisering av den svenska försvarsindustrin som oönskad effekt. SSU anser
därför inte att utredningen kan ligga till grund för ett ställningstagande rö-
rande inriktningen av den svenska vapenexporten. FPK och IKFF anser att
den svenska krigsmaterielexporten bör minska och på sikt upphöra. IKFF
och Kristna fredsrörelsen anser, i motsats till utredningen, att krigsmateriel-
exporten skadar Sveriges trovärdighet inom nedrustningsarbetet.
Vad avser omställning till civil produktion ansluter sig Affärsverket FFV
och FOA till utredningens synpunkter. Flera länsstyrelser liksom Statsanställ-
das förbund betonar statens särskilda ansvar för de anställda inom försvars-
industrin. CKF, FPK, SSKF, SSU, IKFF, Kristna fredsrörelsen, Svenska kyr-
kans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd och Svenska Freds- och Skiljedoms-
föreningen uttalar sig för etablerandet av omställningsfonder och för en om-
ställning av försvarsindustrin. SSKF anser inte att utredningen i detta av-
seende följt sina direktiv och i tillräcklig utsträckning beaktat de förslag som
framförts i ”En politik för nedrustning och utveckling”. Man kräver att 2 %
av vapenexportens värde avsätts till fonder för utveckling av civil produk-
tion. SSU motsätter sig att staten ger stöd till försvarsmaterielföretagen i
händelse av en sviktande vapenmarknad.
Skälen för min bedömning: Sverige har en avancerad krigsmaterielindustri
som omfattar flertalet materielområden. Sveriges självförsörjningsgrad med
försvarsmateriel har av tradition varit hög.
Försvarsindustrin genomgår för närvarande en period av anpassningar och
strukturförändringar. Regeringen har nyligen lagt fram en proposition om
totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 (prop.
1991/92:102). Riksdagen tar i särskild ordning ställning till vad som i proposi-
tionen redovisas om bl.a. regeringens syn på försvarsindustrins betydelse för
den svenska säkerhetspolitiken.
Mot bakgrund av vad som har anförts i nämnda proposition, och med hän-
syn till vad utredningen har kommit fram till i fråga om behovet av export
och annan utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, liksom vad remissin-
stanserna anfört, vill jag för egen del anföra följande.
En inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång i den svenska sä-
kerhetspolitiken. En hög egen förmåga att tillgodose det svenska försvarets
behov av materiel bidrar till att skapa respekt för Sveriges vilja och förmåga
att föra en fast och konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik.
Den nya politiska situationen i ett Europa och en omvärld i övrigt som
förändras skapar nya möjligheter för deltagande också i utrikes- och säker-
hetspolitiskt samarbete med andra europeiska stater. Regeringen har under-
strukit att Sverige skall föra en politik med klar europeisk identitet.
39
Samtidigt kommer den svenska säkerhetspolitiken under överskådlig tid Prop. 1991/92:174
att behöva inriktas på att vi på egen hand skall försvara vårt territorium. Vårt
defensivt inriktade försvar, liksom det svenska värnpliktssystemet, geogra-
fiska och klimatiska förhållanden m.m. ställer särskilda krav på vapensyste-
men. Vi måste också under kris och krig själva kunna tillverka och under-
hålla vapen och annan materiel.
Den snabba utvecklingen av modern högteknologi kännetecknas av höga
kostnader och minskande skillnader mellan militär och civil teknologi. En
stark kompetens på det högteknologiska området måste tillmätas stor säker-
hetspolitisk betydelse. Sverige är för sin teknologiförsöijning på många om-
råden emellertid hänvisat till olika former av internationellt samarbete.
Detta gäller inte minst på det försvarsteknologiska området. Sverige har en-
ligt regeringens bedömning ett starkt säkerhetspolitiskt behov av att i ökad
utsträckning delta i det internationella forsknings- och utvecklingssamarbete
som härvid pågår, inte minst mellan länderna i EG. Här bör också erinras
om vårt betydande samarbete på teknologiområdet med Förenta Staterna.
En förutsättning för deltagande i internationellt samarbete torde vara att
vaije part förmår tillföra kompetens som bedöms som viktig för samarbetet
som helhet. Den svenska försvarsindustrin måste därför ges förutsättningar
att kunna upprätthålla en så hög kompetens att den är intressant som samar-
betspartner.
Det föreligger dock enligt min mening inte skäl för svensk försvarsindust-
rien utlandssamverkan med mindre denna tillgodoser väsentliga svenska för-
svars- och säkerhetspolitiska mål och behov. Det ligger inte inom mitt an-
svarsområde inom regeringen att ange de kompetenser och produktionsre-
surser som på sikt bör finnas inom landet. Riksdagen tar i särskild ordning
ställning till de förslag i detta hänseende som regeringen har lagt fram (prop.
1991/92:102). Jag vill i detta sammanhang dock understryka, att den svenska
krigsmaterielindustrins tillverkning och utveckling, antingen den sker på
egen hand eller i samverkan med utlandet, skall främja den tekniska kompe-
tens och kapacitet som kan nyttiggöras för vår egen försvarsförmåga.
Flera tidigare utredningar på försvarsmaterielområdet har, i likhet med
vad som kommer till uttryck i nu föreliggande betänkande, pekat på samban-
det mellan försvarsindustrins förmåga att tillgodose det svenska försvarets
behov av materiel och industrins möjligheter att kunna exportera. Endast
härigenom kan kompetens och kapacitet att inom landet utveckla och till-
verka materiel för det svenska försvaret säkerställas. Jag finner inte skäl att
göra någon annan bedömning. Export av krigsmateriel och annan utlands-
samverkan bör kunna ske i den omfattning som är betingad av våra försvars-
och säkerhetspolitiska mål och behov och inom ramen för Sveriges allmänna
utrikespolitiska principer. Jag kommer senare (avsnitt 6) att närmare redo-
visa min bedömning av de riktlinjer som bör iakttas.
Det kan konstateras att KMU, som därvid har beaktat de särskilda eko-
nomrapporterna, har avvisat åtgärder för att via förtida statliga åtgärder för-
bereda en omställning av försvarsindustrin. KMU anser, med ett betonande
av statens särskilda ansvar för denna industrigren, att försvarsindustrin vid
behov skall strukturrationaliseras efter samma principer som annan svensk
industri. 40
Jag delar den uppfattning som utredningen gett uttryck för. Som framgår
av bl.a. regeringens proposition om försvarets framtida inriktning, som tidi-
gare har nämnts, pågår för närvarande en omfattande strukturering av den
svenska försvarsindustrin. Den anpassning som kommer att bli nödvändig -
till följd av teknisk utveckling, förändringar när det gäller svensk upphand-
ling, internationella marknadsförhållanden eller regleringen av denna indu-
stris utlandssamverkan - sker på samma villkor som inom andra branscher.
Även med beaktande av att staten har ett särskilt ansvar för denna industri-
gren måste åtgärder för att på administrativ väg, genom t.ex. omställnings-
fonder, styra denna strukturering avvisas.
Prop. 1991/92:174
Min bedömning: Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller till annan
samverkan med någon i utlandet avseende krigsmateriel, bör medges
endast om sådan utförsel eller samverkan
1. bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets be-
hov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt
önskvärd, samt
2. inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespo-
litik.
Vid prövningen av ett tillståndsärende ankommer det på regeringen
att göra en totalbedömning av alla för ärendet betydelsefulla omstän-
digheter med utgångspunkt från de nyss angivna grundläggande prin-
ciperna.
Utrikespolitiska hinder föreligger inte i fråga om samverkan med
eller export till de nordiska länderna, de traditionellt neutrala län-
derna i Europa och länderna inom den Europeiska Gemenskapen.
Samverkan med dessa länder får i princip anses stå i överensstäm-
melse med Sveriges säkerhetspolitik.
Tillstånd får endast avse stat, statlig myndighet eller av staten auk-
toriserad mottagare; vidare bör vid utförsel av materiel ett slutanvän-
darintyg eller ett intyg om egen tillverkning (bearbetningsintyg) före-
ligga. En stat som trots åtagande gentemot den svenska regeringen
har tillåtit eller underlåtit att förhindra vidareexport av svensk krigs-
materiel skall i princip inte komma i fråga som mottagare av sådan
materiel från Sverige så länge omständigheterna kvarstår.
Tillstånd till utförsel eller annan utlandssamverkan enligt
krigsmateriellagen skall inte beviljas om det skulle strida mot interna-
tionell överenskommelse som Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s
säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat
under krig (ovillkorliga hinder).
41
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamver-
kan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekom-
mer.
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till annan ut-
landssamverkan som avser krigsmateriel för strid eller övrig krigsma-
teriel, bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad
konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller
ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda
till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Tillstånd bör ges till utförsel av materiel som klassificerats som öv-
rig krigsmateriel, förutsatt att mottagarlandet inte befinner sig i väp-
nad konflikt med annan stat eller har inre väpnade oroligheter, eller
det i landet förekommer omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter och om inte ovillkorligt hinder möter.
Ett meddelat tillstånd till utförsel bör återkallas, förutom vid ovill-
korliga exporthinder, om den mottagande staten kommer i väpnad
konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Undantags-
vis bör, i de två senare fallen, återkallande av tillstånd kunna underlå-
tas om det är förenligt med de folkrättsliga reglerna och med princi-
perna och målen för Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med veder-
börligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder
möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition,
som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskä-
ligt att inte ge tillstånd.
Vad särskilt angår avtal med utländsk part om gemensam utveck-
ling eller tillverkning av krigsmateriel skall tillståndsbedömningen
utgå från de angivna grundläggande kriterierna. Utförsel till samar-
betslandet, som följer av avtalet, bör medges om inte ovillkorligt hin-
der uppstår. Om ett samarbetsavtal med utländsk part förutsätter ex-
port från samarbetslandet till tredje land bör fråga om sådan export,
i den mån slutprodukten i fråga har en övervägande svensk identitet,
bedömas i enlighet med riktlinjerna för sådan export från Sverige.
Beträffande materiel som har övervägande utländsk identitet bör
export från samarbetslandet till tredje land medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler. Föreligger ett starkt svenskt försvars-
politiskt intresse av att samarbetet kommer till stånd, och det är en
förutsättning från samarbetspartnerns sida att viss utförsel får ske från
samarbetslandet kan efter omständigheterna export till tredje land
även i övrigt medges inom ramen för samarbetslandets exportregler.
När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare utlands-
samverkan på krigsmaterielområdet bör en regeringsöverenskom-
melse träffas mellan Sverige och samverkanslandet. Innan överens-
kommelser av detta slag ingås, bör utrikesnämnden höras.
Prop. 1991/92:174
Utredningarna: Medborgarkommissionen föreslog att det principiella för-
42
budet mot krigsmaterielexport skulle bibehållas och att de hittillsvarande
riktlinjerna skulle ersättas med två allmänna kriterier, vilka båda måste vara
uppfyllda för att undantag från exportförbudet skall kunna medges. Till
skillnad från riktlinjerna borde dessa kriterier enligt medborgarkommissio-
nens uppfattning intas i lag.
Medborgarkommissionens förslag till kriterier var att export av krigsmate-
riel bör kunna tillåtas förutsatt att
1) den bedöms nödvändig för att trygga en erforderlig försörjning med ma-
teriel till det svenska försvaret,
2) den är förenlig med principerna och målen för svensk utrikespolitik.
KMU, som i denna fråga har tagit upp medborgarkommissionens förslag
till behandling, föreslår två grundläggande kriterier, som till sitt sakinnehåll
överensstämmer med medborgarkommissionens förslag (se betänkandet
SOU 1989:102 s. 153). KMU anser dock inte - till skillnad från medborgar-
kommissionen - att dessa kan ersätta de hittillsvarande riktlinjerna, även om
kriterierna i fråga återger två element som bör vara grundläggande i den
svenska krigsmaterielexportpolitiken. KMU kommer till slutsatsen att ett
principiellt förbud, kompletterat med riktlinjer för tillståndsprövningen, bör
bibehållas. KMU påpekar i detta sammanhang att regeringens politiska an-
svar är av mer avgörande betydelse än ett juridiskt ansvar och att det bör
vara en strävan att göra det politiska ansvaret tydligare. Enligt KMU bör
förutsättningarna för undantag från lagens förbud om utförsel mot denna
bakgrund inte lagfästas. I den till betänkandet fogade reservationen av Gun-
nel Jonäng anför hon att de två övergripande kriterierna bör tas in i utförsel-
lagen. Reservanten finner att dessa därigenom bl.a. ges ökad tyngd, och
hänvisar vidare till vad Europarådets parlamentariska församling uttalat be-
träffande kriterier för vapenexport (se betänkandet ss.170-171).
KMU finner vidare anledning att se över riktlinjerna och på vissa punkter
omformulera och precisera dessa. Utredningens förslag till riktlinjer inne-
håller bl.a. en strängare bedömning av stater där mänskliga rättigheter
kränks.
Utredningens förslag överensstämmer i sina huvuddrag med min bedöm-
ning. Utredningen har tagit upp frågan om indelning av krigsmaterielen i två
kategorier men i övrigt huvudsakligen utgått från det gällande krigsmateriel-
begreppet. Utredningen har dock anfört att i fråga om viss materiel utan för-
störelsebringande egenskaper torde det utrikespolitiska huvudkriteriet ha
mindre tyngd.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt KMU:s förslag
till nya samlade riktlinjer för regeringens tillståndsgivning eller lämnat detta
utan erinran. Några remissinstanser, bl.a. RRV, har dock framhållit att de
föreslagna huvudkriterierna kan vara svåra att tillämpa, om de inte precise-
ras. Några remissinstanser, bl.a. FMV, Kungl. krigsvetenskapsakademien
och försvarsindustriföreningen anser att det första av de av KMU föreslagna
huvudkriterierna - bedöms nödvändigt för att tillgodose det svenska försva-
rets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt
önskvärd - är för snävt formulerat. Dessa remissinstanser framför att det
svenska försvarets behov måste bedömas på lång sikt.
SSKF anser att utredningens föreslagna huvudkriterier inte kan godtas ef-
Prop. 1991/92:174
43
tersom de är otydliga. Även Svenska kyrkans centralstyrelse finner formule-
ringen av riktlinjerna oprecis. Liksom Kristna fredsrörelsen yrkar styrelsen
på en regel om att svensk vapenexport endast bör ske till demokratiska stater
vars militärmakt inte befinner sig utanför det egna landets gränser, med vissa
undantag.
Remissinstanserna har huvudsakligen ställt sig bakom utredningens för-
slag att inte införa riktlinjerna i lagen.
Centerns kvinnoförbund har dock anfört att lagen bör förses med kravet
att dispenser från förbud mot utförsel m.m. inte får stå i strid med princi-
perna och målen för svensk utrikespolitik. Även åklagarmyndigheten i Göte-
borg har uttalat att en lagfästning kunde minska risken för oklarheter (se
vidare remissammanställningen, bilaga ld, avsnitt 4).
Folkrättsdelegationen har anfört att betänkandets analys av de folkrättsliga
aspekterna är bristfällig. Delegationen pekar framför allt på frågan om de
folkrättsliga krav som ställs på en neutral stats vapenexport i krig liksom på
konsekvenserna av FN-stadgans folkrättsliga regler. Delegationen utgår från
att regeringen under propositionsarbetet kommer att närmare behandla de
frågeställningar som är relevanta i ett folkrättsligt perspektiv.
Av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om den del av utredningens
förslag till nya riktlinjer som avser följdleveranser och reservdelar menar
Svenska freds- och skiljedomsföreningen att hela detta stycke skall utgå. För-
eningen ser detta som en mycket allvarlig liberalisering av den svenska va-
penexportpolitiken. Inte heller SSKF och SSU säger sig kunna acceptera ut-
redningens förslag vad avser följdleveranser. SSU ifrågasätter förenligheten
med Haag-konventionens neutralitetsbestämmelser. FFU anser å andra si-
dan att även vissa underhållstjänster bör jämställas med följdleveranser.
Av de remissinstanser som yttrat sig över frågan om utredningens förslag
till riktlinjer för bedömningen av avtal om gemensam utveckling och tillverk-
ning framhåller FFV att om den svenska regeringen har synpunkter på sam-
arbetslandets val av mottagarländer för vidareexport av gemensamt utveck-
lad/tillverkad krigsmateriel bör en regeringsöverenskommelse träffas
härom. FFV förutsätter att hänsyn tas till inblandade parters nationella lag-
stiftning. Försvarsindustriföreningen påpekar vikten av en samlad bedöm-
ning i vaije enskilt fall. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att det vore av
värde att göra en distinktion mellan olika avtalstyper. Här åsyftas skillnaden
mellan samarbete som innebär gemensam nyutveckling och sådant samar-
bete som avser redan framtaget svenskt systemkunnande. Några remissin-
stanser, däribland Sveriges kristna socialdemokraters förbund (SKSF) m.fl.,
vänder sig emot att samarbetsprojekt skall kunna leda till tredjelandsexport
som inte överensstämmer med de svenska exportreglerna (se remissam-
manställningen, bilaga ld, avsnitt 6). SSU framhåller att det bör vara ett ab-
solut krav att vidareexport regleras i avtal mellan samarbetslandet och Sve-
rige, och att den svenska utgångspunkten skall vara att de svenska riktlin-
jerna för vapenexport skall gälla. Folkpartiets kvinnoförbund (FPK) anser
att samarbetsavtal bör överensstämma med de svenska utförselriktlinjerna i
dessa fall av utlandssamarbete. FPK säger sig vidare inte kunna acceptera
att samarbetsavtal skall kunna komma till stånd primärt för att garantera le-
veranssäkerhet även i händelse av att samarbetslandet råkar i krig. I detta
Prop. 1991/92:174
44
sammanhang åberopas de åtaganden som gjorts i regeringsöverenskommel-
sen med Indien om fälthaubitsar.
Riksåklagaren har liksom regionåklagarmyndigheten i Karlstad anfört att
ett åläggande bör övervägas för berörda svenska företag att underrätta rege-
ringen i fall man misstänker att motparten inte följer samarbetsavtalets för-
pliktelser.
Skälen för min bedömning: De element i Sveriges utrikespolitik som av
tradition ligger bakom det principiella förbudet mot vapenexport, nämligen
en önskan att stå utanför andra länders konflikter, liksom arbetet för rust-
ningskontroll, äger alltjämt full giltighet. Häremot står de säkerhets- och
försvarspolitiska hänsyn som, i enlighet med vad jag tidigare har anfört i av-
snitt 5, enligt min bedömning gör utlandssamverkan nödvändig.
Frågan om riktlinjer för prövningen av ärenden om krigsmaterielexport
och övrig utlandssamverkan är grundläggande för statsmakternas befattning
med dessa frågor. Jag har tidigare (i avsnitt 3) redogjort för huvuddragen i
de i dag tillämpade riktlinjerna för regeringens prövning av ansökningar om
undantag från förbudet mot export av krigsmateriel. Riktlinjernas innehåll
är i sina huvuddrag detsamma som då de formulerades år 1971 och grundar
sig på principer som etablerats långt tidigare. Min uppfattning, som också
delas av såväl medborgarkommissionen som KMU, är att riktlinjerna inte
helt motsvarar dagens krav. Innebörden av riktlinjerna har heller inte i alla
delar klargjorts med erforderlig tydlighet. Det finns därför, enligt min upp-
fattning, anledning att i samband med att jag nu lägger fram förslag till en ny
lag om krigsmateriel göra en översyn av riktlinjernas innehåll och närmare
förtydliga vad de i praktiken bör innebära för regeringens beslut i dessa frå-
gor.
Jag vill framhålla att det enligt min mening är av största vikt att regering-
ens politiska ansvar för de enskilda beslut som fattas står klart. Det är inte
möjligt att i lag föra in alla de kriterier som skall vägas in i en totalbedömning
inför ett beslut om undantag från förbud mot utförsel eller annan samverkan
med någon i utlandet.
Jag vill erinra om att KMU har konstaterat att det på grund av stadgandet
i 11 kap. 8 § regeringsformen (RF) inte är förenligt med vår grundlag att riks-
dagen fullgör den förvaltningsuppgift som det innebär att besluta om utför-
seltillstånd. Med hänsyn till att avgörandena berör utrikes- och försvarspoli-
tiska frågor kan inte heller annan ordning än den nuvarande komma i fråga,
dvs. att regeringen skall fatta besluten. Det bör i detta sammanhang också
erinras om föreskriften i regeringsformen att regeringen i utrikesärenden av
större vikt före avgörandet skall överlägga med utrikesnämnden, om det kan
ske (10 kap. 6§ RF), samt om den rådgivande nämnden i krigsmaterielex-
portfrågor. Jag återkommer till frågan om den rådgivande nämndens arbets-
former i avsnitt 23.
Det är samtidigt min bedömning att det finns mycket starka skäl, såväl
inrikes- som utrikespolitiska, för att de allmänna, principiella övervägan-
dena för att ge dispenser från förbuden skall vara klarlagda så långt det går.
Dessa skall inte bara tjäna som ledning för regeringens beslut utan även rikta
sig till bedömare inom och utom landet. Jag ser därutöver en betydande
styrka i att dessa grundläggande kriterier har bredast möjliga parlamenta-
Prop. 1991/92:174
45
riska förankring. Tillsammans med de förslag till bestämmelser som jag nu
lägger fram, finner jag det därför naturligt att inför riksdagen i samlad form
redovisa min syn på dessa riktlinjer.
Riktlinjerna bör tillämpas vid bedömningen av sådana frågor som hänför
sig till vad som enligt KMU samlat betecknats som försvarsindustrien ut-
landssamverkan. Detta innefattar export, upplåtelse eller överlåtelse av till-
verkningsrättigheter liksom samarbete avseende gemensam utveckling och
produktion av materiel. Riktlinjerna bör också tillämpas vid bedömningen
av frågor om tillstånd till militärt inriktad utbildning och i fråga om tillhanda-
hållande som riktar sig mot utlandet.
Jag anser, i likhet med KMU, att det finns skäl att förse riktlinjerna med
två övergripande kriterier för när undantag från de generella förbuden kan
medges:
dels att utlandssamverkan är erforderlig för att tillgodose det svenska för-
svarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt
önskvärd,
dels att samverkan inte står i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik.
Som jag tidigare har framhållit under avsnitt 5 utgör en inhemsk försvars-
industri en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken. För att kunna
upprätthålla för det svenska försvarsbehovet nödvändig kompetens bör möj-
lighet finnas till utlandssamverkan inom ramen för en försvars-, utrikes- och
säkerhetspolitisk helhetssyn. Den ena övergripande principen när det gäller
att inom ramen för regeringens dispensbefogenhet ta ställning till om sådan
verksamhet kan medges bör därför vara att den kan anses erforderlig för att
trygga det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande.
Såväl lång- som kortsiktiga bedömningar bör göras. Frågan om utlands-
samverkan bedöms nödvändig för att en livskraftig inhemsk försvarsindustri
skall kunna bevaras och utvecklas är till stor del av långsiktig karaktär. Som
jag anfört i avsnitt 5 är industrins kompetens och kapacitet beroende av att
export, samarbete och annan utlandssamverkan kan komma till stånd. Vi-
dare är det en ekonomisk förutsättning för betydande delar av industrin att
den genom utlandssamverkan får möjligheter till en mer kontinuerlig be-
läggning. I sammanhanget vill jag erinra om vikten av att försvarsmaktens
försöijning vid kris och krig säkras. Detta motiv har avgörande betydelse
främst för kapaciteten när det gäller vissa materielslag, t.ex. ammunition,
liksom för olika slags underhållsarbeten och kunnande i detta sammanhang.
En faktor som enligt min mening också bör tillmätas betydelse är om ex-
port eller annan samverkan fordras för att i vid mening trygga import av ma-
teriel eller kunnande som den svenska försvarsmakten behöver. En sådan
bedömning får inte ske på alltför kortsiktig grund. Jag vill i detta samman-
hang gärna ta fasta på de remissynpunkter som har framkommit, och under-
stryka vikten av att regeringens bedömningar, som bör ske i samråd med för-
svarets myndigheter, ges en tillräcklig långsiktighet.
I vissa fall framstår, till följd av klara prioriteringar i försvarsbeslut eller
på annat sätt, skälen för att på grund av det svenska försvarets behov av ma-
teriel eller kunnande tillstyrka export eller utlandssamverkan som själv-
klara. 1 andra fall kan bedömningarna vara betydligt svårare. Det kan, för
Prop. 1991/92:174
46
vissa materielslag eller inom ett särskilt teknikområde, förekomma situatio- Prop. 1991/92:174
ner där begränsningar av utlandssamverkan avsevärt skulle försvåra möjlig-
heterna att på längre sikt upprätthålla en för Sveriges försvarsbehov erfor-
derlig tillverkning eller kompetens i den egna krigsmaterielindustrin. Till
detta kommer allmänna säkerhetspolitiska överväganden. Att export eller
annan utlandssamverkan kommer till stånd kan i sin tur i vissa fall påverka
möjligheterna att göra utländsk kvalificerad försvarsteknologi tillgänglig för
svenska försvaret. I sådana situationer kan, som ett led i försörjningen av
det svenska försvaret, särskild tyngdpunkt behöva läggas vid det första hu-
vudkriteriet.
Om således regeringen för att bevara en livskraftig inhemsk försvarsindu-
stri eller för att trygga försvarets försörjning med materiel eller kunnande
bedömer att undantag bör medges från de principiella förbuden, måste detta
vägas mot det andra villkoret. Ett tillstånd till utförsel eller annan utlands-
samverkan får inte stå i strid med principerna och målen för Sveriges utrikes-
politik. Främst gäller, liksom tidigare, att utlandssamverkan inte bör även-
tyra att Sverige hålls utanför andra länders konflikter.
Vid den sammanvägning av försvarspolitiska och utrikespolitiska hänsyn
som skall ske inom ramen för en säkerhetspolitisk helhetssyn bör Sveriges
historiskt betingade nära och långvariga relationer till länderna i Norden
samt till de av tradition neutrala länderna i Europa beaktas. Därtill kommer
Sveriges avsikt att fullt ut delta i det europeiska integrationsarbetet, vilket
kommit till uttryck i den svenska ansökan den 1 juli 1991 om medlemskap i
EG. Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet med dessa länder, dvs.
våra nordiska grannländer, Österrike, Schweiz samt länderna inom EG, bör
därför i princip anses stå i överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik.
Flera skäl talar för att svensk utlandssamverkan på krigsmaterielens om-
råde på sikt kommer att ändra karaktär. En sannolik utveckling, som redan
kan skönjas, är att merparten av utlandssamverkan kommer att koncentre-
ras till ett mindre antal högt industrialiserade länder, samt att den efter hand
kan komma att kännetecknas av minskad direkt export och mer inriktas på
olika samarbetsformer.
Det är i det nyss nämnda perspektivet enligt min mening av särskild vikt
att betona betydelsen av den utrikespolitiska bedömningen när det gäller
samverkan med ett land med vilket sådan samverkan inte tidigare har ägt
rum, eller på lång tid inte har förekommit, och landet i fråga ligger utanför
den krets av länder som jag nyss har beskrivit. Detta anknyter till den sedan
länge tillämpade övergripande principen om särskild restriktivitet i bedöm-
ningarna i fråga om nya länder. Det kan ofta finnas skäl att ta upp ett sådant
ärende i utrikesnämnden. Det bör också kunna komma i fråga att, till klargö-
rande av olika förutsättningar, ställa som villkor att en mellanstatlig överens-
kommelse träffas mellan länderna. Jag återkommer senare till denna fråga.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att långvariga relationer på krigs-
materielområdet med ett land inte i sig självt regelmässigt bör anses medföra
att det utrikespolitiska kriteriet är uppfyllt. Förutsättningarna för samverkan
kan ändras över tiden. Ett givet land kan komma i fråga som mottagare av
viss materiel från Sverige, medan andra materielslag bör undantas. Det bör
47
understrykas att regeringens tillämpning av riktlinjerna sker vid det bedöm-
ningstillfälle då utförseln är aktuell.
Jag vill här i korthet beröra frågan om regeringen bör upprätta och publi-
cera förteckningar över länder till vilka export kan medges eller med vilka
samverkan på krigsmaterielområdet är möjlig. Frågan har rests i KMU:s be-
tänkande och i Gunnel Jonängs reservation till detta. KMU avvisar en sådan
länderlista, medan reservanten anför att en sådan lista bl.a. skulle tjäna till
ledning för företagens agerande och minska risken för att ett företag igång-
sätter marknadsföring i ett land, till vilket utförseltillstånd eller motsvarande
senare inte skulle beviljas. Jag delar reservantens uppfattning, att sådana si-
tuationer i möjligaste mån bör undvikas. Jag anser emellertid att de regler
för företagens marknadsföring, som bl.a. innebär en redovisning till rege-
ringen av sådana aktiviteter, som återfinns i den nuvarande utförsellagen och
som jag kommer att föreslå ingå även i den nya lagen om krigsmateriel, är
tillräckliga. Jag bedömer, i likhet med KMU, att en länderförteckning sna-
rare riskerar att föregripa regeringens politiska ansvar för de enskilda beslut
den har att fatta. Jag har därför inte för avsikt att föreslå att någon sådan
förteckning upprättas.
I detta sammanhang vill jag föra fram frågan om materielens tekniska ka-
raktär. I de rådande riktlinjerna görs en skillnad mellan defensiv och offensiv
materiel. Denna skillnad har i praktiken visserligen utgjort en av flera be-
dömningsgrunder vid beredningen av utförselärenden, men har inte haft nå-
gon avgörande betydelse vid regeringens totalbedömningar. Jag föreslår inte
att denna skillnad i sig skall ges någon utökad vikt i dessa bedömningar. Det
saknas däremot inte fog att, som ett av flera led i bedömningen av ett enskilt
land, väga in materielens art och vilken betydelse den skulle ha på landets
s. k. militära potential, dvs. dess rustningsnivå och sammansättning av krigs-
materiel. Denna aspekt kan även, som KMU påpekar, ha betydelse som ett
komplement till slutanvändaråtaganden när det gäller att förvissa sig om att
materielen är avsedd för mottagarlandets egna behov. I vissa fall kan det
vara motiverat att även väga in rustningsnivån i regionen.
Därutöver anser jag att det i fråga om sådan materiel, som klassificeras
som övrig krigsmateriel enligt de bedömningsgrunder jag tidigare redovisat
(avsnitt 4), i vissa fall inte kan sägas stå i strid med principerna och målen
för svensk utrikespolitik att exportera materielen i fråga, även om hinder
mot export av krigsmateriel avsedd för strid bedöms föreligga. Detta gäller
t. ex. viss radio- och telekommunikationsutrustning och annan elektronisk
utrustning, fordon som inte är avsedda för stridsinsatser, övningsmateriel,
skyddsutrustning och annan materiel utan förstörelsebringande egenskaper.
I vissa fall, exempelvis i fråga om skyddsutrustning, kan tvärtom humanitära
skäl för att medge export anses överväga.
KMU har som sin mening gett till känna att det andra huvudkriteriet, dvs.
den utrikespolitiska bedömningen, i fråga om materiel utan förstörelsebring-
ande egenskaper torde ha mindre tyngd än annars. Det skulle enligt KMU
svårligen kunna anses vara en utrikespolitisk belastning att exportera mate-
riel av en sådan beskaffenhet. Jag delar utredningens bedömning. Enligt min
mening kan således de utrikespolitiska skälen mot export inte göras gällande
med samma tyngd när det gäller sådan materiel som klassificeras som övrig
Prop. 1991/92:174
48
krigsmateriel som när det gäller utförsel av krigsmateriel avsedd för strid. Prop.
Export av övrig krigsmateriel bör därför kunna medges, enligt min mening,
om de försvars- och säkerhetspolitiska skälen talar för detta, om mottagar-
landet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har väpnade
inre oroligheter, eller omfattande och grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna förekommer, och ovillkorligt hinder mot export inte föreligger.
Jag avser att nu övergå till att redovisa min bedömning av hur de riktlinjer
bör fastställas som i övrigt skall tjäna som vägledning för regeringen i dess
överväganden, i samband med den sammanhållna helhetsbedömning som
skall äga rum under beaktande av de övergripande försvars-, utrikes- och
säkerhetspolitiska kriterier som jag nyss har redovisat. Jag redogör inled-
ningsvis för min bedömning avseende de ovillkorliga hindren, vilka utgörs
av folkrättsliga förpliktelser för Sverige.
Folkrättsdelegationen har i sitt remissvar med anledning av KMU:s betän-
kande som sin mening anfört, att betänkandets analys av de folkrättsliga
aspekterna är bristfällig. Delegationen pekar framför allt på frågan om de
neutralitetsrättsliga reglerna liksom på FN-stadgans folkrättsliga regler. Jag
har tagit fasta på delegationens synpunkter i denna viktiga fråga. Jag kom-
mer därför i det följande ge en utförlig redovisning av såväl bakgrunden som
mina ställningstaganden i frågorna.
Internationella överenskommelser m.m.
Genom att ansluta Sverige till en internationell överenskommelse förpliktar
sig regeringen att fullgöra de skyldigheter som följer av överenskommelsen.
De begränsningar för svensk utlandssamverkan på krigsmaterielområdet
som kan följa av en överenskommelse som Sverige har biträtt iakttas i prakti-
ken genom att regeringen inte medger undantag från lagens förbud i berörda
delar. De ovillkorliga hindren i riktlinjerna utgör således en erinran om att
regeringen alltid måste fullgöra sina internationella förpliktelser.
Jag tänker här framför allt på kärnvapenområdet, där Sverige genom sin
anslutning till 1968 års icke-spridningsavtal har åtagit sig att medverka till att
förebygga spridningen av kärnvapen och att främja internationellt samar-
bete för kärnenergins fredliga utnyttjande. Genom anslutningen till 1972 års
avtal om förbud mot utveckling, tillverkning och lagring av biologiska strids-
medel föreligger en förpliktelse också på detta område. Jag vill i samman-
hanget också nämna att Sverige sedan år 1991 deltar i arbetet inom den s.k.
Australien-gruppen för begränsning av spridningen av kemiska prekursorer
m.m. samt i Missile Technology Control Regime (MTCR) för kontroll av
missilteknologi. De exportbegränsningar som ligger till grund för vår anslut-
ning till dessa överenskommelser regleras i lagen (1991:341) om förbud mot
utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
Beslut av FN:s säkerhetsråd
Den viktigaste uppgiften för FN är, enligt dess stadga, att verka för upprätt-
hållande av internationell fred och säkerhet. Inom FN-systemet är det säker-
hetsrådet som enligt stadgan bär huvudansvaret för detta. Om säkerhetsrå-
1991/92:174
49
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
det konstaterar förekomsten av hot mot freden, fredsbrott eller angrepps-
handling, ger FN-stadgans kapitel VII rådet möjlighet att fatta beslut om
tvångsåtgärder mot vederbörande stat. Tvångsåtgärderna skall i första hand
vara av en art, som inte innebär bruk av vapenmakt (art. 41). I den mån
dessa åtgärder bedöms eller redan har visat sig vara otillräckliga, har rådet
rätt att även besluta om militära sanktioner (art. 42). Verkliga tvångsåtgär-
der enligt stadgans kapitel VII har inte kommit till användning mer än vid
ett fåtal tillfällen. Så skedde gentemot Irak efter det folkrättsstridiga angrep-
pet på Kuwait år 1990. De ekonomiska sanktioner som därvid beslutades,
och som även innefattade embargo mot vapenexport i form av ett allmänt
handelsembargo mot Irak, gäller i huvudsak fortfarande.
Det första bindande beslutet av FN:s säkerhetsråd om ekonomiska sank-
tioner, som gällde Sydrhodesia, fattades år 1966. Ar 1977 fattade säkerhets-
rådet det första bindande beslutet om ett vapenembargo mot ett medlems-
land, vilket gällde Sydafrika. Härutöver har säkerhetsrådet vid olika tillfäl-
len utfärdat rekommendationer - utan hänvisning till stadgans kapitel VII -
om mer eller mindre omfattande sanktioner av ekonomisk natur, bl.a. mot
Sydafrika, och två gånger - i frågan om Korea år 1950 och Irak år 1991 - av
militär art.
På senare tid har säkerhetsrådet fattat beslut om vapenembargo mot Jugo-
slavien (september 1991), Somalia (januari 1992) och Libyen (april 1992).
Bindande beslut om sanktioner har alltså förekommit i relativt begränsad
omfattning. En anledning härtill är givetvis, att de fem ständiga medlem-
marna av säkerhetsrådet har vetorätt vid omröstningarna. För svenskt vid-
kommande är det värt att erinra om att stormakternas vetorätt i fråga om
sanktionsbeslut var en förutsättning för vårt medlemskap i FN. Inställningen
får ses mot bakgrund av den dåvarande svenska säkerhetspolitiska huvudlin-
jen som sammanfattats i uttrycket ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet
• krig”.
Det är från svensk synpunkt både naturligt och nödvändigt att aktivt och
solidariskt delta i det mellanstatliga samarbetet inom FN och andra interna-
tionella organisationer. Genom de permanenta medlemmarnas vetorätt i sä-
kerhetsrådet har vi ansett oss ha en garanti för att inte tvingas medverka i
tvångsåtgärder mot en stormakt eller dennes intressen. Därutöver har det
från svensk sida alltid ansetts vara av grundläggande betydelse att de beslut
som fattas inom FN skall ha utsikter att bli effektiva, detta med hänsyn både
till själva sakfrågornas behandling och till organisationens eget anseende.
Endast säkerhetsrådet har bedömts ha förutsättningar att skapa detta ut-
gångsläge i fråga om internationella sanktioner.
Det förekommer också att generalförsamlingen antar resolutioner som
uppmanar medlemsländerna till sanktioner av olika slag. Eftersom general-
församlingen till skillnad från säkerhetsrådet inte har befogenhet att fatta
några för medlemsstaterna bindande beslut, har en resolution av den ak-
tuella typen närmast en moralisk verkan. Praxis för svenskt vidkommande
har varit att deltaga i diskussioner i generalförsamlingen om frågor rörande
internationell fred och säkerhet och att deltaga i uppmaningar till säkerhets-
rådet att verka i dessa frågor i enlighet med FN-stadgan. Uppmaningar till
Prop. 1991/92:174
50
sanktioner från generalförsamlingen har dock avvisats på FN-konstitutio- Prop. 1991/92:174
nella och effektivitetsmässiga grunder.
För att ovillkorligt hinder för export av krigsmateriel eller annan samver-
kan som avser sådan materiel skall föreligga bör, enligt min uppfattning,
principen att beslut av eller rekommendation i FN:s säkerhetsråd är en förut-
sättning ligga fast. Detta hindrar icke, att situationer kan uppträda där säker-
hetsrådet av olika skäl inte har anledning att behandla frågan, men där för-
hållandena är sådana att annat hinder för krigsmaterielexport eller annan
samverkan enligt regeringens bedömning föreligger.
Även FN-beslut som inte innebär sanktioner kan i vissa fall utgöra hinder
mot export. Jag syftar här på artikel 2.5 i FN-stadgan, som förpliktigar med-
lemsstaterna att inte lämna bistånd till stater mot vilka FN vidtar förebyg-
gande åtgärder eller tvångsåtgärder.
Det kan också förekomma att beslut eller rekommendationer om vapen-
embargo fattas inom andra organisationer än FN. Sådana beslut eller rekom-
mendationer har bl.a. fattats inom ramen för Konferensen om säkerhet och
samarbete i Europa (ESK) och inom EG. Även om sådana beslut eller re-
kommendationer enligt min bedömning inte kan utgöra ovillkorliga hinder
för svensk krigsmaterielexport eller samverkan, måste givetvis en bedöm-
ning ske av om det av andra skäl skulle anses stå i strid med principerna och
målen för svensk utrikespolitik att bevilja ett tillstånd i sådana fall. På grund
av det nära utrikespolitiska samråd som föregår beslut i ESK, resp. Sveriges
nära relationer till länderna i EG, torde för svenskt vidkommande i regel
redan föreligga utrikespolitiska hinder mot krigsmaterielexport, om dessa
organisationer fattar beslut om vapenembargo mot ett visst land.
Regeringen har alltid skyldighet att mot bakgrund av gällande riktlinjer
göra en totalbedömning av alla relevanta omständigheter innan beslut fattas
i ett enskilt exportärende. Jag återkommer till detta i det följande.
Neutralitetsreglema
Det tredje elementet i de ovillkorliga hindren mot svensk export av krigsma-
teriel utgörs av de folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under
krig. De folkrättsliga regler som här åsyftas är de som följer av 1907 års
Haagkonventioner.
Neutralitet är ett begrepp som för sin formella tillämpning förutsätter
krigstillstånd. Den svenska militära alliansfriheten har av tradition syftat till
att i fredstid skapa så goda förutsättningar som möjligt för att Sverige skall
kunna upprätthålla neutralitet vid krig i vår del av världen. Genom alliansfri-
het i fred skall vår strävan att vara neutrala i krig göras trovärdig.
Neutralitetsrättens regler blir tillämpliga först i och med ett krigsutbrott,
såväl för de krigförande som för stater som proklamerat sig neutrala. Om
en väpnad konflikt utbryter, bör den stat som önskar förhålla sig neutral i
konflikten normalt notifiera de krigförande och andra stater om ett sådant
ställningstagande. Sverige utfärdade i samband med de båda världskrigens
utbrott formliga neutralitetsförklaringar. Det förekommer emellertid också,
att en stat icke förklarar sig neutral men trots detta betraktar sig som icke-
krigförande. Den berörs då inte av neutralitetsrättens rättigheter och för-
51
pliktelser. En icke-krigförande stat kan behålla speciella förbindelser med
den ena krigförande parten och även lämna visst understöd till denna part.
Sverige hade ställning som icke-krigförande under finska vinterkriget åren
1939-1940.
1907 års Haag-konventioner om neutralitet, vilka Sverige har biträtt, inne-
håller vissa neutralitetsrättsliga restriktioner för tillhandahållande av krigs-
materiel. Enligt dessa får en neutral stat inte förse en krigförande stat med
örlogsfartyg, vapen eller annan krigsmateriel, men reglerna kräver inte att
den neutrala staten förbjuder sina undersåtar att sälja krigsmateriel till en
krigförande part. Beträffande kontroll av exporten sägs i V Haag-konventio-
nen i art. 7 att
”En neutral makt är icke pliktig att förhindra utförsel eller genomförsel
för den ena eller andra krigförande partens räkning av vapen, ammunition
och överhuvudtaget allt som kan vara till gagn för en armé eller flotta.”
och i art. 9 att
”Alla de av en neutral makt vidtagna åtgärder till inskränkning eller för-
bud i de hänseenden, som omförmälas i artiklarna 7 och 8, skola av den-
samma likformigt tillämpas gentemot de krigförande.”
Folkrättskommittén har i sitt betänkande Folkrätten i krig (SOU 1984:56)
anfört att innebörden av dessa regler kan tolkas så, att opartiskheten endast
skulle kräva att tillstånd till resp, förbud mot exempelvis vapenexport tilläm-
pas lika för alla krigförande parter. Folkrättskommittén säger dock vidare i
sitt betänkande, att det är tveksamt om dessa liberala regler behållit sin gil-
tighet i dagens läge. En neutral stats medborgare som exporterar vapen
m.m. på egen köl gör detta på egen risk. Krigförande stater kan alltid be-
slagta s.k. absolut krigskontraband, dvs. varor som är direkt användbara för
krigsbruk. Erfarenheterna från de två världskrigen visar, sägs i folkrättskom-
mitténs betänkande, att neutrala stater knappast kan räkna med skydd för
varor med fientlig destination.
En fråga av särskild betydelse för tillämpningen av de ovillkorliga riktlin-
jerna i regeringens handläggning av ansökningar om utförseltillstånd är den
gränsdragning som görs i Haag-konventionerna mellan statligt och enskilt
tillhandahållande. Det har i detta sammanhang ifrågasatts om det skulle an-
ses rimligt att export från någon av de privata krigsmaterieltillverkarna till
den ena sidan i en konflikt där Sverige har förklarat sig neutralt kan fortgå,
medan export från något företag som på olika sätt har statligt majoritets-
ägande skulle innebära neutralitetsbrott av Sverige. Frågan har bl.a. aktuali-
serats mot bakgrund av att Sverige i vissa fall gjort utfästelser till annan stat -
exempelvis om leveransgarantier - vars infriande enligt vad som gjorts gäl-
lande skulle kunna innebära brott mot reglerna.
Min bedömning på denna punkt är, att det torde innebära ett brott mot
neutralitetsreglerna om svenska staten i eget namn överlät eller försålde
krigsmateriel i den situation som jag nyss beskrev. Detsamma skulle gälla
försäljning eller tillhandahållande genom en svensk statlig myndighet eller
affärsverk. När det däremot gäller den krigsmaterieltillverkande industrin,
som bedriver verksamhet i bolagsform, har denna i övrigt att verka under
likartade förutsättningar oavsett ägarförhållanden. Att staten, eller för den
delen andra offentliga institutioner, kan förekomma som ägare till industri-
Prop. 1991/92:174
52
företag kan inte enligt min mening innebära att någon åtskillnad i behand- Prop. 1991/92:174
lingen i detta avseende kan göras. Avgörande för bedömningen på denna
punkt är, enligt min uppfattning, huruvida företaget i fråga utgör ett själv-
ständigt rättssubjekt och dess affärsmässiga verksamhet således inte står un-
der regeringens kontroll. Det kan, enligt min bedömning, inte hävdas att de
neutralitetsrättsliga restriktionerna för överlåtande av krigsmateriel från
neutral stat bör tillämpas på olika sätt för företag med olika ägarstruktur.
Om Sverige emellertid skulle komma att införa restriktioner med hänvis-
ning till de neutralitetsrättsliga reglerna som jag här har redovisat, måste de
tillämpas likformigt med avseende på de krigförande. Om Sverige däremot
inte inför några sådana restriktioner, och då inte heller mot den part med
vilken man har en tidigare överenskommelse om försäljning av t.ex. reserv-
delar, berättigar detta inte någon annan part att utan vidare få köpa krigsma-
teriel från Sverige. Den svenska regeringen kan ha andra skäl, baserat på
riktlinjerna för krigsmaterielexporten, för att inte tillåta försäljning till
landet i fråga. Det kan enligt min mening inte anses utgöra ett brott mot de
folkrättsliga reglerna om Sverige, med iakttagande av Haagkonventionerna,
fortsätter att tillämpa sin traditionella krigsmaterielexportpolitik i landets in-
tresse.
Jag vill i detta sammanhang också peka på det förhållandet, som jag har
berört nyss, att FN:s säkerhetsråd i vissa situationer kan komma att fatta
beslut som innebär en uppmaning till medlemsstaterna att med olika medel
bistå en annan medlemsstat som utsätts för aggression. Detta inträffade i
samband med Iraks ockupation av Kuwait. Det ligger i sådana fall som detta
i vårt FN-medlemsskap och i vår skyldighet att följa säkerhetsrådets beslut
att vi skall efterkomma sådana uppmaningar på ett lojalt sätt. Jag vill här, i
anslutning till vad jag nyss anfört om de neutralitetsrättsliga reglerna om ex-
port, konstatera att motiv och förutsättningar för Sverige att i en sådan situa-
tion förklara sig neutralt inte föreligger, varför de nämnda reglerna inte hel-
ler kan göras tillämpliga. Artikel 103 i FN-stadgan anger uttryckligen att
medlemsstaternas förpliktelser enligt denna gäller före varje annan interna-
tionell förpliktelse. Det kan i sammanhanget erinras om att dåvarande utri-
kesministern Östen Undén, när han 1946 föredrog frågan om Sveriges an-
slutning till FN i riksdagens första kammare sade:
”-Vid ett krigsfall, som föranleder ett beslut av säkerhetsrådet om sank-
tioner, finns för medlemsstaterna ingen rätt att föra neutralitetspolitik. Den
konsekvensen tar alltså Sverige genom ett inträde. I själva verket tog Sverige
samma steg vid anslutningen till Nationernas förbund.”
Övriga hinder mot utlandssamverkan och export
Utöver de ovillkorliga hinder mot utlandssamverkan och utförsel av krigs-
materiel från Sverige, som jag nyss har redogjort för, finns det ytterligare
faktorer som enligt min bedömning bör utgöra hinder för att medge tillstånd
till samarbete eller export som gäller krigsmateriel. Sådana hinder kan före-
ligga om det avser en stat där omfattande och grova kränkningar av mänsk-
liga rättigheter förekommer, stat som har väpnade inre oroligheter, stat som
befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller stat som är invecklad i en 53
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt.
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter är inte enbart humani-
tärt betingat utan har också säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Samban-
det mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling
erkänns numera allmänt. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i den europeiska
säkerhets- och samarbetskonferensens (ESK) behandling av frågan. Även
om sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd enligt stadgans kapitel VII inte kan
fattas enbart på grundval av konstaterade kränkningar av de mänskliga rät-
tigheterna är det numera internationellt accepterat att kritik mot kränk-
ningar av de mänskliga rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i en
stats inre angelägenheter. Detta är ett uttryck för insikten att omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabilite-
ten såväl inom ett land som i dess omgivning.
I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör beviljas för utför-
sel till stat som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska för-
hållanden kan antas använda den aktuella materielen för att undertrycka de
mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken har, vid regering-
ens totalbedömning av förhållandena, den del i de nuvarande riktlinjerna
som utgör en bedömning av om just den aktuella materielen kan antas kunna
användas tillmätts mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med utgångs-
punkt i de förslag till grundläggande kriterier som jag har föreslagit, bedöma
huruvida tillstånd kan medges utan att detta står i strid med Sveriges utrikes-
politiska mål och principer. Det får enligt min mening betraktas som klart,
att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigs-
materielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker
de mänskliga rättigheterna.
Det står på samma sätt klart att det inte är ett svenskt utrikespolitiskt in-
tresse att bedriva ett aktivt samarbete på krigsmaterielområdet med länder
som befinner sig i inre eller yttre väpnad konflikt, eller som är invecklad i en
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Det finns
också i många fall skäl att vara särskilt återhållsam då det gäller samarbete
med eller leveranser av krigsmateriel för strid till länder som befinner sig i
konfliktfyllda regioner, om det finns skäl att befara att ett sådant land kan
komma att dras in i konflikterna.
De här angivna hindren för krigsmaterielexport från Sverige, och annan
utlandssamverkan på området, har till syfte att säkerställa att ett av de hu-
vudsakliga ändamålen med den lagstiftning jag nu föreslår tillgodoses, näm-
ligen att hålla Sverige utanför andra länders inre och yttre stridigheter.
I bedömningen av tillståndsärenden som avser sådan övrig krigsmateriel
som inte har förstörelsebringande egenskaper bör dock, som jag tidigare har
anfört, de försvars- och säkerhetspolitiska skälen kunna ges en större vikt än
de utrikespolitiska.
Det kan finnas skäl att i detta sammanhang också understryka den gene-
rella förutsättning som bör gälla för utförsel av krigsmateriel, nämligen att
mottagaren är en stat, en statlig myndighet eller en av mottagar- eller samar-
betslandet godkänd mottagare, t.ex. ett krigsmaterieltillverkande företag.
Det får således icke förekomma att tillstånd ges till utförsel av krigsmateriel
till gerillarörelser i en stat. Vid utförsel av krigsmateriel från Sverige bör slu-
Prop. 1991/92:174
54
tanvändarintyg eller motsvarande (s.k. bearbetningsintyg) föreligga. Jag Prop. 1991/92:174
återkommer till denna fråga i avsnitt 11.
Det ligger i sakens natur att ett tillstånd till utförsel till en viss stat innebär
att denna stat ges fri förfoganderätt över den aktuella materielen, med de
begränsningar som följer av de åtaganden som staten ikläder sig i slutanvän-
darintyg. Det betyder bl.a. att krigsmateriel som anskaffats från Sverige kan
medföras av den mottagande statens väpnade styrkor vid gruppering t.ex. på
en militär bas i annat land, så länge detta inte innebär någon överlåtelse till
annan part i strid med gällande slutanvändaråtagande.
Det är enligt min uppfattning en självklarhet att krigsmateriel avsedd för
strid inte bör säljas till länder som begår folkrättsstridiga angrepp mot andra
stater. Jag har tidigare, under avsnittet om de folkrättsliga reglerna om ex-
port av krigsmateriel, berört frågan om beslut i FN:s säkerhetsråd om ge-
mensamma aktioner för att upprätthålla fred och säkerhet, t.ex. genom att
bistå en medlemsstat som utsätts för aggression av annan stat. Sådana beslut
eller rekommendationer från säkerhetsrådet om hjälp till en stat i konflikt
kan innefatta beslut om militära sanktioner mot den angripande staten. Ett
sådant beslut eller rekommendation, som härrör från FN:s säkerhetsråd, tar
i princip över de nyss angivna skälen mot export beträffande fortsatt till-
ståndsgivning till länder som deltar i den typ av gemensamma aktioner som
kan bli aktuella. En annan sak är vilken form Sveriges bidrag till militära
sanktionsåtgärder bör få. Sådana avgöranden kan endast fattas mot bak-
grund av säkerhetsrådets faktiska beslut i det enskilda fallet och regeringens
totalbedömning av alla relevanta omständigheter.
Återkallelse av tillstånd
Jag kommer senare (avsnitt 18) att närmare beröra frågan om återkallelse
av givna tillstånd. Sådan återkallelse bör enligt mitt förslag, som i huvudsak
överensstämmer med gällande rätt, kunna ske om tillståndshavaren har åsi-
dosatt föreskrift i lagen eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har
meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra särskilda skäl till åter-
kallande.
Sådana särskilda skäl kan vara att något av de ovillkorliga exporthindren
inträder. I övrigt bör ett meddelat tillstånd endast återkallas om den motta-
gande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade
oroligheter. Undantagsvis bör i sådana fall indragning av tillståndet enligt
min bedömning kunna underlåtas, om det är förenligt med de folkrättsliga
reglerna och med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.
Frågan om indragning av utfärdat exporttillstånd togs upp i 1971 års rikt-
linjer för krigsmaterielexporten. Föredraganden anförde i denna del bl.a.
att de svårigheter som uppstår i företagens planering, om påbörjade eller
kontrakterade leveranser måste avbrytas, måste beaktas. Föredraganden
anförde i sammanhanget också att man borde beakta de konsekvenser för
sysselsättningen som kan uppstå, även om sådana skäl inte borde anses avgö-
rande.
Föredraganden anförde vidare att en utfärdad exportlicens bör indragas,
förutom vid ovillkorligt exporthinder, endast om den mottagande staten
55
kommer i väpnad konflikt med en annan stat eller får inre väpnade orolighe- Prop. 1991/92:174
ter. Även i fall av väpnad konflikt bör, enligt föredraganden, indragning av
licensen kunna underlåtas, om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga
reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.
I propositionen (prop. 1987/88:154) med förslag till nu gällande utförsellag
citerade föredraganden vad som i denna del anfördes i 1971 års proposition
och angav att hon i princip delade vad som där anförts som skäl för indrag-
ning av ett givet exporttillstånd. Hon framhöll samtidigt att sysselsättnings-
konsekvenser inte borde hindra ett återkallande, om skäl för återkallelse an-
nars skulle föreligga.
KMU har i sitt samlade förslag till riktlinjer på denna punkt angett att ett
meddelat tillstånd till utförsel bör återkallas om ovillkorligt hinder inträder
samt om mottagarlandet kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får
inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt, sägs i utredningens
förslag, bör indragning av tillståndet kunna underlåtas om det är förenligt
med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten
endast symboliskt.
Min bedömning sammanfaller med KMU:s utom vad avser formuleringen
av det senare ledet i riktlinjen. Som jag nyss anfört kan det förhållandet att
en stat deltar i av FN beslutade gemensamma aktioner för att upprätthålla
fred och säkerhet inte i sig innebära att hinder föreligger mot fortsatt till-
ståndsgivning till denna stat. På motsvarande sätt föreligger i sådant fall inte
heller skäl för återkallelse av tillstånd, även om staten i fråga faktiskt deltar
i en väpnad konflikt. Jag anser att det står i bättre överensstämmelse med de
situationer som sannolikt kan uppstå att därför ange att det är de folkrätts-
liga reglerna som bör vara avgörande. Jag anser vidare att frågan om en stat
deltar i en given konflikt endast symboliskt torde vara svår att bedöma ut-
ifrån några objektiva kriterier. Enligt min bedömning är det avgörande huru-
vida det kan anses vara förenligt med våra utrikespolitiska mål och principer
att i ett enskilt fall avstå från att återkalla ett givet tillstånd.
Jag vill avslutningsvis i denna del säga, att jag instämmer i vad som anför-
des i 1971 års proposition om att det är nödvändigt att beakta de svårigheter
som uppstår för företagen om avbrott inträder i löpande affärer. Vad särskilt
angår utförsel av reservdelar återkommer jag i det följande. Jag instämmer
också i vad föredraganden av 1987/88 års proposition anfört om att syssel-
sättningskonsekvenser eller andra liknande skäl inte borde hindra att åter-
kallelse sker, om skäl i övrigt talar för att så bör ske. Om återkallelsen föran-
leds av att tillståndshavaren har åsidosatt någon föreskrift eller något villkor
får sådana omständigheter anses betydelselösa. När det gäller sådana andra
grunder för återkallelse, som jag nyss har redogjort för, vill jag understryka
att beslut bör fattas först efter noggranna överväganden, som särskilt tar
fasta på den utrikespolitiska bedömningen av omständigheterna i ärendet.
Reservdelar och följdleveranser
KMU föreslår att reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd expor-
terad materiel, bör kunna få exporteras om inte ovillkorligt hinder möter.
Utredningen ställer sig därmed bakom vad som i detta avseende sägs i de nu
56
gällande riktlinjerna och nämner därutöver särskilt ammunition. Detsamma
gäller enligt utredningen i många fall beträffande dels s.k. följdleveranser,
dels utrustning för att modernisera och förbättra äldre materiel som tidigare
har exporterats från Sverige.
Utredningen tar också upp frågan om leveransgarantier. Det framhålls att
när det i särskilda fall finns skäl för sådana garantier på längre sikt bör frågan
regelmässigt tas upp i utrikesnämnden och regleras mellan de båda regering-
arna i en särskild överenskommelse.
Som jag tidigare har redovisat har det under remissbehandlingen fram-
kommit kritik från flera håll mot denna del av utredningens förslag. Det häv-
das bl.a. från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen att detta skulle ut-
göra en väsentlig liberalisering av exportreglerna. Några remissinstanser
ifrågasätter ingåendet av mellanstatliga avtal för att garantera leveranser
över en längre tid. Jag delar utredningens uppfattning i denna fråga av de
skäl som jag kommer att redovisa i det följande.
Varje utförselärende skall prövas för sig av regeringen med ledning av de
riktlinjer som riksdagen ställt sig bakom. Någon allmän skyldighet att ge till-
stånd till nya leveranser till ett land finns givetvis inte. Även med en sorgfäl-
lig prövning i enlighet med riktlinjerna kan ändrade förhållanden inträda.
Undantagsvis kan dock en situation uppstå där det, som en följd av tidigare
leveranser eller av andra skäl, vore obilligt att inte medge begränsade enga-
gemang, även om nya åtaganden inte kan komma i fråga.
Jag vill här erinra om att föredraganden i 1971 års proposition (1971:146)
uttalade att det i fråga om reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel
föreligger särskilda förhållanden. Med en sträng restriktivitet för urvalet av
de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt, fram-
hölls i propositionen, att tveksamhet uppstår i fråga om export av reservde-
lar till materiel, för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta ändå inträffa,
bör enligt dåvarande departementschefens mening avgörande vikt fästas vid
att reservdelarna är ett komplement till materiel, som exporterats med ve-
derbörligt tillstånd.
Jag delar denna bedömning. För att svensk krigsmaterielindustri skall
kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag har angivit är det
angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt
materiel. Följdleveranser av reservdelar m.m. till tidigare inköpt materiel
bör därför få ske oavsett förhållanden som jag tidigare har angivit som hin-
der för export, med undantag för de hinder som kan föranledas av internatio-
nella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller de folkrättsliga reglerna om ex-
port från neutral stat under krig, dvs. de ovillkorliga hindren. Återkallelse
av ett givet tillstånd till export av reservdelar m.m. bör ske endast om ovill-
korliga hinder uppträder.
Jag vill i sammanhanget nämna det specialfall av följdleveranser, som kan
uppstå då viss materiel som tidigare har levererats till ett land återsänds till
den svenske tillverkaren för reparation eller annan motsvarande åtgärd. Det
rör sig i det fallet om materiel som befinner sig i köparlandets ägo. Icke desto
mindre medför bestämmelserna i den nuvarande utförsellagen att rege-
ringen måste pröva återutförsel av sådan materiel efter att reparationen eller
åtgärden har skett. Jag föreslår ingen ändring av bestämmelserna. Rege-
Prop. 1991/92:174
57
ringen bör dock enligt min mening alltid bevilja tillstånd till återutförsel av
materiel i sådana fall, med mindre något av de ovillkorliga hindren har upp-
stått.
I praktiken har regeringen bedömt utförsel av ammunition till tidigare ut-
förda pjäser m.m. på motsvarande sätt som reservdelar. Jag bedömer att det
av riktlinjerna bör framgå att sådana leveranser jämställs med reservdelsle-
veranser. Detta innebär ingen liberalisering utan en bekräftelse av rådande
praxis sedan lång tid tillbaka. Motivet för att jämställa ammunition med re-
servdelar ligger bl.a. i det förhållandet, att det till ett antal typer av pjäser
m.m. krävs speciell ammunition. Utan tillgång till denna ammunition är den
levererade materielen i princip obrukbar. Det vore enligt min mening oskä-
ligt att inte medge rimliga leveranser av såväl reservdelar som ammunition i
sådana fall som här angetts, även om förhållandena i övrigt skulle innebära
hinder för annan utförsel.
Vad beträffar frågan om s.k. leveranssäkerhetsavtal, dvs. regeringsöver-
enskommelser i anslutning till avtal mellan svensk och utländsk part om leve-
ranser från Sverige av krigsmateriel, vill jag till att börja med erinra om att
svenska regeringar i vissa fall har ansett det motiverat att ingå sådana över-
enskommelser. Det rör sig sammantaget om ett begränsat antal åtaganden
under en lång följd av år, i samtliga fall i anslutning till affärer som har eller
skulle ha inneburit mycket stora leveransåtaganden för den svenska parten.
KMU har i sitt betänkande noterat dessa åtaganden, och också återgett de
synpunkter i dessa frågor som konstitutionsutskottet anfört i sitt betänkande
(1987/88:40, s. 38f), främst med anledning av den regeringsöverens-
kommelse som ingicks med Indien i anslutning till Bofors avtal om leverans
av fälthaubitsar år 1986 (KMU s. 69).
Enligt min mening bör denna typ av överenskommelser ingås endast efter
synnerligen noggranna överväganden och med stor urskiljning. Av avgö-
rande betydelse för regeringens ställningstagande skall självfallet vara be-
dömningen, att de åtaganden som aktualiserat frågan om en överenskom-
melse är i full överensstämmelse med de riktlinjer som gäller för svensk
krigsmaterielexport. Om det finns önskemål om leveransgarantier, och rege-
ringen i sin totalbedömning finner att detta önskemål kan tillgodoses inom
ramen för de övergripande kriterierna, ser jag ingen motsättning i att sådana
överenskommelser kan ingås. Även i sådana fall måste självfallet de ovill-
korliga exporthindren hävdas.
Jag kommer senare under avsnitt 11 att redovisa regeringens praxis vad
avser bruket av slutanvändarintyg. Bruket av slutanvändarintyg har sedan
den nu gällande lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel beslutades,
och i anslutning till vad föredraganden då anförde (prop. 1987/88:154),
byggts ut och effektiviserats. Som ett komplement till slutanvändarintyg, och
i synnerhet då det gäller mycket omfattande leveranser av svensk krigsmate-
riel, kan det i vissa fall finnas skäl att i en särskild regeringsöverenskommelse
med motparten bekräfta de åtaganden som här är aktuella. Detta kan såle-
des vara ett betydelsefullt element i den typ av regeringsöverenskommelser
som jag nyss har nämnt.
Det torde ha framgått av vad jag har anfört, att frågan om ingående av
regeringsöverenskommelser normalt endast blir aktuell i ärenden som gäller
Prop. 1991/92:174
58
endera utlandssamarbete eller leveranser från Sverige till utlandet av större
omfattning. I sådana utrikesärenden av större vikt skall regeringen före av-
görandet överlägga med utrikesnämnden, om så kan ske. I de frågor som här
är aktuella sker också ett löpande samråd med den rådgivande nämnden i
krigsmaterielexportfrågor.
Samarbete med utländsk part
Som jag tidigare har framhållit torde frågor om samarbete med utländsk part
om såväl utveckling som tillverkning av krigsmateriel komma att öka i bety-
delse. Denna utveckling bör bejakas, när det rör sig om samarbete för att
tillgodose väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och
det sker i enlighet med våra allmänna utrikespolitiska mål.
För att kunna bedriva samarbete med andra länder erfordras i många fall
avtal och överenskommelser som reglerar förutsättningarna för samarbetet.
Detta gäller inte minst samarbete av olika slag på krigsmaterielområdet. Jag
vill här erinra om behoven och önskvärdheten av att i vissa fall ingå sekre-
tess- och säkerhetsskyddsarrangemang liksom samarbetsavtal eller överens-
kommelser om ett bredare militärtekniskt samarbete. Jag vill också åter-
knyta till vad jag tidigare har anfört (avsnitt 5) om det svenska intresset och
behovet av ett utvidgat internationellt samarbete, inte minst med länderna
inom EG. Inom ramen för sådana på regeringsnivå ingångna avtal eller över-
enskommelser kan myndigheter och företag inom försvarssektorn, efter re-
geringens godkännande, ingå de mer preciserade och omfattande avtal som
det aktuella samarbetet kräver.
Jag har tidigare angett att jag i detta sammanhang kommer att föreslå att
avtal om utlandssamverkan, i form av gemensam utveckling och tillverkning
av krigsmateriel mellan ett svenskt företag och någon i utlandet, endast skall
få ingås med regeringens tillstånd. Jag återkommer närmare till denna fråga
senare (avsnitt 13). Jag har också angett att de allmänna riktlinjer för utför-
sel och samverkan på krigsmaterielområdet, som jag behandlar under detta
avsnitt, skall ligga till grund för regeringens prövning i dessa frågor.
Vid prövningen av samarbetsavtal bör en helhetsbedömning göras med ut-
gångspunkt från de riktlinjer jag här har angett. Valet av samarbetspartner
och därmed samarbetsland bör prövas grundligt. Kretsen av länder som kan
antas komma i fråga för det mest angelägna samarbetet är begränsad. Det
rör sig till övervägande del om länder med vilka vi har långvariga relationer
på krigsmaterielområdet, i de flesta fall inom den krets av länder där enligt
vad jag tidigare har anfört inga utrikespolitiska skäl föreligger mot utlands-
samverkan. Det finns i de flesta fall som torde bli aktuella lång erfarenhet
av samarbete, och sekretess- och säkerhetsskyddsfrågor har regelmässigt
diskuterats i myndighetskontakter och i flera fall reglerats i särskilda över-
enskommelser. Detta medför en ömsesidig förståelse för det andra landets
syn på krigsmaterielfrågor, stadga i relationerna och ett gott underlag vid
bedömningen av exportfrågor så att en praxis kan etableras.
Krigsmaterielexportutredningen har ingående behandlat denna fråga ur
olika aspekter. KMU har kommit till slutsatsen att villkoren för export från
samarbetslandet av samproducerad krigsmateriel om möjligt bör regleras i
Prop. 1991/92:174
59
samarbetsavtalet och därigenom underställas regeringens prövning. Utred-
ningen pekar vidare på möjligheten att inom ramen för särskilda myndig-
hetsöverenskommelser ta särskild ställning till sådana frågor om vidareex-
port, som kan uppkomma vid gemensam utveckling och produktion av krigs-
materiel.
Jag ansluter mig till KMU:s bedömning att villkoren för export från sam-
arbetslandet av samproducerad krigsmateriel i första hand bör regleras i de
samarbetsavtal som ingås mellan berörda parter, t.ex. i form av en länder-
lista. Saken kommer därigenom att underställas regeringens prövning. Re-
geringen kan enligt de förslag jag senare kommer att lägga fram att kunna
förena ett tillstånd med villkor, t.ex. om rapportering i anslutning till avtalets
praktiska tillämpning (se avsnitt 18). Härigenom kan regeringen fortlöpande
kontrollera att villkoren i avtalet, t.ex. om export från samarbetslandet, res-
pekteras.
Samarbetsavtal behöver inte alltid innebära att frågan om utförsel, upplå-
telse av tillverkningsrättigheter eller annan liknande åtgärd från det svenska
företaget blir aktuell. Fråga härom kan i vissa fall uppkomma först i ett se-
nare skede. KMU anför i detta sammanhang att regeringen i sådant fall skall
pröva fråga om sådan utförsel m.m. som senare kan uppkomma, i enlighet
med riktlinjerna. Jag ansluter mig till denna bedömning, men jag bedömer
samtidigt att sådan utförsel till samarbetslandet för dess egen räkning, som
är en konsekvens av samarbetsavtalet, alltid bör medges om inte ovillkorligt
hinder uppstår.
Om samarbetsavtalet emellertid förutsätter export från samarbetslandet
till tredje land måste bedömningen enligt min mening ske med hänsyn till
flera faktorer.
Av avgörande betydelse är enligt min mening slutproduktens nationella
identitet. Som har framhållits av utredningen, och ytterligare betonats av
flera remissinstanser, bör en skillnad göras mellan fall där det svenska bidra-
get till samarbetet är av mer underordnad betydelse och sådant samarbete
som innebär att slutprodukten har en utpräglad svensk identitet. Vid bedöm-
ningen kan sådana faktorer som patent och upphovsrätt till materielen tjäna
som vägledning. Jag anser inte att det är möjligt att på förhand fastställa nå-
gon generell regel på denna punkt. Bedömningen måste göras med beak-
tande av alla relevanta omständigheter.
I den mån slutprodukten i fråga bedöms ha en övervägande utländsk iden-
titet bör export till tredje land medges inom ramen för samarbetslandets ex-
portregler. Om materielen däremot har en övervägande svensk identitet bör
frågor om export till tredje land avgöras i enlighet med riktlinjerna för sådan
export från Sverige. Undantag från denna senare huvudregel bör kunna gö-
ras för de fall att regeringen vid sin totalbedömning, och med beaktande av
de grundläggande kriterierna för utlandssamverkan, kommer till slutsatsen
att det är ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse att visst samarbete kom-
mer till stånd. Det första huvudkriteriet, att det är försvars- och säkerhetspo-
litiskt önskvärt att utlandssamverkan kommer till stånd, bör i sådant fall ges
en särskild tyngd i bedömningen. En förutsättning är att den samverkan det
gäller i sig bedöms stå i samklang med Sveriges egna utrikespolitiska princi-
per och mål. Är det i ett sådant fall en förutsättning från samarbetspartnerns
Prop. 1991/92:174
60
sida att viss export kan äga rum, bör i det enskilda fallet enligt min mening Prop. 1991/92:174
export till tredje land kunna medges av regeringen inom ramen för samar-
betslandets exportregler, även om slutprodukten inte har en övervägande ut-
ländsk identitet. I de fall jag här anger kan det finnas skäl att ingå en särskild
överenskommelse mellan svenska och utländska myndigheter, i viktigare fall
mellan den svenska och den utländska regeringen.
Mitt förslag: Bestämmelserna om krigsmateriel som nu finns i lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
och i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
samlas i en lag. I den nya lagen införs också vissa nya bestämmelser.
Utredningarnas förslag: Medborgarkommissionens och KMU:s förslag
överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller sammanläggningen.
Remissinstanserna: Riksåklagaren ställer sig bakom KMU:s uttalande och
understryker därutöver vikten av att enhetliga sanktionsregler kan skapas
på krigsmateriellagstiftningens område och på angränsande områden. Även
FOA förordar en samlad enhetlig reglering av utlandssamverkan, inhemsk
tillverkning samt utförsel inom krigsmaterielområdet. FFV anser att de gäl-
lande lagarna är svåröverskådliga och i vissa fall svårtolkade och att en ge-
mensam lag kanske skulle vara fördelaktig från denna utgångspunkt.
Skälen för mitt förslag: Utförsel av krigsmateriel är underkastad kontroll
sedan år 1918. Regleringen har byggts ut vid flera tillfällen. Nu gällande lag
(1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utförsellagen)
trädde i kraft den 1 juli 1988.
Enligt utförsellagen ankommer det på regeringen att meddela föreskrifter
om vad som skall avses med krigsmateriel. I förordningen (1988:561) om för-
bud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utförselförordningen) anges att
med krigsmateriel skall avses sådana varor som är upptagna i en bilaga till
förordningen. I förordningen finns en förteckning över krigsmateriel som in-
nehåller 16 grupper materiel, vilka inom sig innehåller undergrupper. I ut-
försellagen stadgas att krigsmateriel inte får föras ut ur landet utan tillstånd
av regeringen. Regeringens prövning sker med utgångspunkt i de riktlinjer
som har godkänts av riksdagen.
Förutom utförsel regleras upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt
samt bedrivande av militärt inriktad utbildning av utländska medborgare.
Genom nu gällande lag infördes också krav på tillstånd för att ingå avtal med
någon utom landet om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller
metod för framställning av sådan materiel. Slutligen är även marknadsföring
av krigsmateriel reglerad i lagen.
Tillverkning av krigsmateriel och därmed sammanhängande förfaranden
är under statsmakternas kontroll sedan år 1935. En revision av bestämmel-
serna gjordes genom den nu gällande lagen (1983:1034) om kontroll över
61
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (tillverkningslagen). Den grundläg- Prop. 1991/92:174
gande bestämmelsen innebär att det krävs regeringens tillstånd för att få till-
verka eller tillhandahålla krigsmateriel. I förordningen (1983:1036) om kon-
troll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. (tillverkningsförordningen)
har regeringen föreskrivit att i tillverkningslagen skall tillämpas i huvudsak
samma krigsmaterielbegrepp som i utförsellagen.
De två ursprungsförfattningarna från år 1918 resp, år 1935 reglerade olika
sidor av krigsmaterielområdet. Utvecklingen har därefter varit sådan att de
båda lagarna allt mer har kommit att gå in i varandras områden.
För en sammanslagning av lagarna talar det förhållandet att de med två
undantag tillämpar samma krigsmaterielbegrepp och att ärenden enligt båda
lagarna bereds av krigsmaterielinspektionen. Vidare bygger båda lagarna på
principiella förbud som det huvudsakligen ankommer på regeringen att med-
dela undantag från.
Vidare talar det förhållandet att lagarna går in i varandras tillämpnings-
områden för en gemensam reglering. Exempelvis regleras i dag tillverkning
i utlandet i form av upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt i utförsel-
lagen (4 §) medan bestämmelser om tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel
i utlandet återfinns i tillverkningslagen (3 §).
Med hänsyn till vad jag nu har anfört samt för att öka åskådligheten och
klarheten med beaktande av att lagarna huvudsakligen har en gemensam
målgrupp föreslår jag att tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel
samt utlandssamverkan på krigsmaterielområdet skall regleras i en lag som
har avseende på vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad
materiel, benämnd lagen om krigsmateriel.
Till den nya lagen förs med vissa ändringar gällande bestämmelser i till-
verknings- resp, utförsellagen samt tillkommande bestämmelser om överfö-
ring av programvara och samarbetsavtal.
Den nya lagen är i stora drag uppbyggd enligt följande. Efter en inledande
bestämmelse om lagens tillämpningsområde och ett bemyndigande till rege-
ringen att meddela föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel
samt vissa definitioner återfinns bestämmelser som huvudsakligen rör natio-
nella förhållanden, dvs. tillverkning av krigsmateriel och tillhandahållande
av krigsmateriel, tillverkningsrätt eller metod för framställning av krigsma-
teriel. Härefter följer bestämmelser om utlandssamverkan. Som sådan sam-
verkan betecknas dels utförsel av krigsmateriel inkl, överföring av program-
vara genom telekommunikation etc. och tillhandahållande av krigsmateriel
som finns i utlandet, dels upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt,
samarbetsavtal och militärt inriktad utbildning av utländska medborgare. Av
bestämmelserna är endast bestämmelserna om överföring av programvara
och om samarbete med någon i utlandet nya. Beträffande andra bestämmel-
ser har i en del fall gjorts vissa jämkningar.
Därpå följer bestämmelser som har till syfte att möjliggöra kontroll av ef-
terlevnaden av lagen och meddelade tillstånd. Dessa bestämmelser överens-
stämmer i huvudsak med gällande rätt.
Avslutningsvis innehåller lagen ansvarsbestämmelser.
62
Mitt förslag: Det skall även i fortsättningen krävas tillstånd av rege-
ringen för att få tillverka krigsmateriel, och ett sådant tillstånd skall
även i fortsättningen kunna förenas med villkor avseende ägandet.
Till skillnad från gällande rätt skall det inte anges några begränsningar
i lagen för erhållande av tillstånd. Regeringen skall liksom i dag kunna
meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet för ändring el-
ler ombyggnad av skjutvapen som avses i 24 § vapenlagen och tillverk-
ning av enstaka skjutvapen och ammunition för tillverkarens eget
bruk.
Krav på tillverkningstillstånd gäller inte för statliga myndigheter som
inte är affärsverk.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Bakgrunden till mitt förslag: Jag vill redan inledningsvis framhålla att jag
bedömer det som väsentligt att regeringen även i framtiden har möjlighet att
ingripa om det utländska inflytandet i ett svenskt krigsmaterieltillverkande
företag riskerar att överstiga vad som regeringen i det enskilda fallet anser
förenligt med svenska nationella säkerhetspolitiska intressen. Jag vill härvid
erinra om att artikel 223 i Romfördraget tillåter att en medlemsstat vidtar
åtgärder som den anser nödvändiga för att skydda egna väsentliga säkerhets-
intressen i fråga om tillverkning av eller handel med vapen, ammunition och
krigsmateriel. Vid ett svenskt medlemskap i EG skulle bestämmelser som
inskränker utländskt ägande i krigsmaterieltillverkande företag inte vara i
strid med Romfördraget. I sitt betänkande över totalförsvarspropositionen
har försvarsutskottet uttalat att det är viktigt att erforderlig kontroll över
denna del av industrin kan upprätthållas frän svensk sida (prop. 1991/92:102,
FöU 12).
I dag regleras rätten att tillverka krigsmateriel i 2 § tillverkningslagen. Be-
stämmelsen innebär att krigsmateriel inte får tillverkas här i landet utan till-
stånd av regeringen. Sådant tillstånd får som huvudregel endast meddelas
svensk myndighet, svensk medborgare, svenskt handelsbolag i vilket inte nå-
gon av bolagsmännen är kontrollsubjekt enligt den upphävda lagen
(1982:617) om utländska förvärv av svenska företag (företagsförvärvslagen)
och svenska aktiebolag som har utlänningsförbehåll i sin bolagsordning.
Även om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan tillstånd att tillverka
krigsmateriel meddelas, om det föreligger särskilda skäl härför. Regeringen
får också meddela undantag från tillståndskravet för vissa typer av tillverk-
ning.
I 4 § tillverkningslagen anges att ett tillverkningstillstånd får förenas med
villkor. Sedan mitten av 1980-talet har tillverkningstillstånd regelmässigt
förenats med villkor avseende ägandet. Vanligen anges att tillståndet gäller
under förutsättning att det i bolagsordningen finns ett utlänningsförbehåll
som inte är mindre strängt än det som anges i företagsförvärvslagen.
Prop. 1991/92:174
63
Alltsedan de första bestämmelserna om tillverkningstillstånd infördes år Prop. 1991/92:174
1935, har det ansetts vara betydelsefullt att utländska intressen inte får ett av-
görande inflytande över den svenska krigsmaterieltillverkningen. 1935 års
förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. innehöll
därför begränsningar av möjligheterna för företag med ett utländskt infly-
tande att få tillverkningstillstånd. Denna typ av begränsningar fanns i tillverk-
ningslagen fram till införandet av företagsförvärvslagen år 1982. Enligt före-
draganden var det då inte längre nödvändigt att vidmakthålla ett absolut för-
bud mot tillverkningstillstånd för bolag utan utlänningsförbehåll, eftersom en
betryggande ordning ansågs kunna uppnås inom tillståndsprövningens ram.
År 1987 ändrades emellertid åter 2§ och tillfördes föreskrifter om be-
gränsningar avseende ägandet. Ändringen motiverades med att regeringen
regelmässigt villkorade tillverkningstillstånden för krigsmaterieltillverkning
i aktiebolag såtillvida att det i bolagsordningen skulle finnas ett utlännings-
förbehåll som inte är mindre strängt än det enligt företagsförvärvslagen. Att
detta krav utgjorde tillämpad praxis borde enligt föredraganden avspegla sig
i reglerna för tillståndsgivningen.
Den 1 januari 1992 upphävdes företagsförvärvslagen. Härmed har rege-
ringen inte längre någon möjlighet att förbjuda att utländska rättssubjekt
förvärvar aktier i svenska företag. I samband med upphävandet infördes i
tillverkningslagen den definition av utlänningsförbehåll som då fanns i före-
tagsförvärvslagen .
Begreppet utlänningsförbehåll är utgångspunkt såväl för den nu gällande
bestämmelsen om vem som kan meddelas tillverkningstillstånd som för de
villkor som anges för tillstånden. Ett utlänningsförbehåll förutsätter att ak-
tier kan förklaras bundna, vilket innebär att de inte kan förvärvas av andra
än vissa i bolagsordningen angivna grupper.
Bestämmelser om bundna och fria aktier finns i 17 kap. aktiebolagslagen
(1975:1385). Aktiebolagslagen är för närvarande föremål för en utredning.
I delbetänkandet ”Bundna aktier” (SOU 1992:13) föreslår aktieboi agskom-
mittén att 17 kap. aktiebolagslagen skall upphävas. Kommittén avvisar alla
tankar på att behålla systemet med bundna och fria aktier enbart på krigsma-
terielområdet. Däremot finns det enligt kommittén inte något hinder mot att
ha bestämmelser om förvärvskontroll för aktier i denna typ av företag.
Om kommitténs förslag leder till lagstiftning, kan en eventuell lagregle-
ring av vem som kan medges rätt att tillverka krigsmateriel inte bygga på
begreppet utlänningsförbehåll.
Skälen för mitt förslag: Att statsmakterna även i framtiden bör ha kontroll
över vem som tillverkar krigsmateriel i Sverige har inte satts i fråga. Med
hänsyn till de nationella säkerhetsintressen som är förenade med krigsmate-
rieltillverkning bör sådan tillverkning liksom i dag som huvudregel kräva re-
geringens tillstånd.
I den nu gällande bestämmelsen om tillverkningstillstånd (2§ tillverk-
ningslagen) begränsas regeringens möjlighet att meddela sådant tillstånd till
att avse svensk myndighet, svensk medborgare, handelsbolag i vilket inte
någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt och aktiebolag som har utlän-
ningsförbehåll i bolagsordningen. Jag anser att det skall överlåtas åt rege-
64
ringen att utan begränsningar i lagen besluta om vem som kan betros med
tillverkningstillstånd.
Statsmakternas intresse av att krigsmaterielindustrin förblir i svenska hän-
der betingas enligt min mening bl.a. av det aktuella företagets strategiska
betydelse. I normalfallet torde regeringens inställning vara att tillverknings-
tillstånd endast kan meddelas ett företag som har ett stabilt nationellt
ägande. Beträffande några av de strategiskt mindre viktiga företagen bör re-
geringen i enskilda fall kunna acceptera att meddela tillverkningstillstånd till
ett företag som har ett utländskt bestämmande inflytande. Regeringen bör i
sådana fall inte vara begränsad av inskränkningar i lagen. I andra fall kan
det vara ett nationellt intresse att få in ett utländskt ägande i ett krigsmate-
rieltillverkande bolag, om alternativet är nedläggning av den svenska för-
svarsindustrin i fråga.
En kontroll av det utländska ägandet i svenska krigsmaterieltillverkande
företag, som enbart består i att regeringen har kännedom om och kan ta hän-
syn till förhållandena vid ansökningstillfället, är inte tillräcklig. Regeringen
måste enligt min mening därutöver ha en möjlighet att ingripa om aktier
övergår i utländsk ägo i en omfattning, som regeringen anser ger ett i det
enskilda fallet oacceptabelt utländskt inflytande i företaget. Detta bör kunna
tillgodoses genom att regeringen när den ger tillverkningstillstånd, i fall där
ett svenskt ägande är påkallat, villkorar tillståndet såtillvida att de intressen
som dominerar företaget skall vara svenska. Jag kommer att utveckla detta
närmare i det följande avsnittet.
Enligt 2 § tillverkningslagen får regeringen meddela föreskrifter om un-
dantag från tillståndskravet för tillverkning av krigsmateriel som bedrivs på
uppdrag av den som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel.
Bemyndigandet har inte utnyttjats och jag kan inte förutse ett utnyttjande,
varför bemyndigandet enligt min mening bör utgå. Regeringen får i dag
också meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet för ändring el-
ler ombyggnad av skjutvapen i fall som avses i 24 § första stycket vapenlagen
(1973: 1176) och för tillverkning av enstaka vapen och ammunition för till-
verkarens eget bruk. I denna del föreslår jag inte någon ändring.
Med tillverkning av krigsmateriel skall förstås framställning av sådan ma-
teriel eller delar därav som utgör krigsmateriel.
Prop. 1991/92:174
Mitt förslag: Det skall i lagen uttryckligen anges att tillstånd för aktie-
bolag att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel skall få förenas
med villkor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indi-
rekt, får ägas av utländska rättssubjekt. Tillstånd skall vidare även i
framtiden få förenas med villkor om att styrelseledamöter och supple-
anter för dem samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige.
5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
Även för handelsbolag skall det av lagen framgå att tillstånd till till-
verkning och tillhandahållande får förenas med villkor avseende
ägandet.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss har anfört bör kontrollen över ut-
ländskt ägande av den svenska krigsmaterielindustrin tillgodoses genom att
tillverkningstillstånd förenas med villkor avseende ägandet. Enligt tillverk-
ningslagen har regeringen redan i dag en möjlighet att förena ett tillverk-
ningstillstånd med villkor. Att åsidosätta ett villkor utgör grund att återkalla
ett tillstånd.
Jag har i föregående avsnitt redogjort för att tillverkningstillstånd redan i
dag regelmässigt förenas med villkor avseende ägandet. Normalt föreskrivs
i villkoret att tillståndshavaren skall ha ett utlänningsförbehåll i sin bolags-
ordning som inte är mindre strängt än det som stadgas i företagsförvärvsla-
gen. Om en tillståndshavare med ett sådant villkor inför ett mindre strängt
utlänningsförbehåll eller helt upphäver detta, utgör åtgärden ett sådant åsi-
dosättande av villkoret som utgör grund för återkallelse av tillverkningstill-
ståndet.
Jag anser att denna nuvarande ordning skall bestå. Villkoren bör dock ges
en mera individuell utformning än hittills. Ett villkor skall exempelvis kunna
ange att det för tillverkningstillståndets bestånd krävs att det bestämmande
inflytandet över ett bolag innehas av svenska rättssubjekt, medan det för ett
annat bolag kan anges att tillståndet gäller under förutsättning att ett och
samma utländska rättssubjekt inte äger ett bestämmande inflytande i bola-
get. Olika villkor skall naturligtvis kunna förenas i ett tillstånd.
Utländskt ägande kan vara direkt genom innehav av aktier i det krigsma-
terieltillverkande företaget eller indirekt genom innehav av aktier i ett så-
dant företags moderbolag. De flesta av de krigsmaterieltillverkande företa-
gen ingår i koncerner där de är helägda dotterbolag. Aktierna är därför nor-
malt inte föremål för allmän handel. Ett villkor som endast tar sikte på vem
som äger aktierna i det krigsmaterieltillverkande företaget blir enligt min
mening verkningslöst i ett sådant fall. Villkoret bör därför även avse aktierna
i moderbolaget eftersom moderbolaget har det totala inflytandet över det
krigsmaterieltillverkande företaget. Ett villkor som inskränker utländska
rättssubjekts direkta inflytande i ett krigsmaterieltillverkande företag kan i
annat fall lätt kringgås genom att ett utländskt rättssubjekt för detta ändamål
bildar ett aktiebolag i Sverige. Ett sådant bolag utgör ett svenskt rättssubjekt
och kan köpa aktier i det krigsmaterieltillverkande företaget utan att föran-
leda att detta åsidosätter det meddelade villkoret. En kontroll genom med-
delande av villkor för tillverkningstillstånd måste alltså kunna inbegripa ak-
tier i andra bolag i en koncern i vilket ingår ett krigsmaterieltillverkande
företag. Detta kan ske genom att regeringen anger att tillståndet gäller under
förutsättning att ett utländsk rättssubjekt varken direkt eller indirekt har ett
bestämmande inflytande i det krigsmaterieltillverkande företaget.
Om förvärvet avser aktier i moderbolag kan förvärvaren vara okunnig om
att hans förvärv kan komma att leda till att tillverkningstillståndet för ett
Prop. 1991/92:174
66
krigsmaterieltillverkande företag i koncernen kan komma att återkallas på
grund av att villkoret har åsidosatts. När det gäller förvärv av en så stor aktie-
post bör man dock kunna förmoda att en investerare gör en sådan undersök-
ning av såväl företaget och koncernen som av de nationella bestämmelser
som gäller för företaget, att han vet vilka företag som ingår i koncernen och
vilka speciella regler som gäller för dessa. Jag anser därför inte att situatio-
nen kommer att skapa några problem i praktiken.
När regeringen har att ta ställning till om ett företag skall ges tillverknings-
tillstånd eller om ett tillverkningstillstånd skall återkallas sedan företaget har
åsidosatt ett villkor som gäller ägandet, måste regeringen enligt min mening
beakta från vilket land det utländska ägandet utgår. Jag har i avsnitt 6 om
riktlinjerna för krigsmaterielexport och utlandssamverkan framhållit att ut-
landssamverkan med de nordiska staterna, de traditionellt neutrala staterna
i Europa och med länderna inom EG i princip får anses stå i överensstäm-
melse med Sveriges säkerhetspolitik. Beträffande de strategiskt viktigaste
företagen kan regeringen göra bedömningen att det vore mindre önskvärt
att ett företag från ett sådant land fick ett bestämmande inflytande över det
svenska krigsmaterieltillverkande företaget, men likväl kan regeringen
komma till slutsatsen att ett sådant ägande vore att föredra framför en ned-
läggning av industrin.
Regeringens kontrollmöjlighet ligger sålunda i att tillverkningstillståndet
kan återkallas om det utländska inflytandet blir större än vad regeringen i
villkoret har angivit som acceptabelt. Jag är medveten om att ett villkor inte
utgör ett hinder för att aktier förvärvas av en utländsk konkurrent endast i
avsikt att lägga ned det svenska företaget. En möjlighet att minska denna
risk vore att införa förvärvsbestämmelser på krigsmaterielområdet. Efter-
som det inte skulle vara tillräckligt att sådana bestämmelser omfattade före-
tag med tillverkningstillstånd, utan de också skulle behöva reglera förvärv
av aktier i andra bolag som ingår i en koncern i vilken det finns ett krigsmate-
rieltillverkande företag, är jag för närvarande inte beredd att föreslå det.
Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas, att det inte heller i dag
finns några bestämmelser som hindrar ett krigsmaterieltillverkande företag
från att upphöra med sin verksamhet.
Jag återkommer i avsnitt 18 till bestämmelser om återkallelse av bl.a. till-
verkningstillstånd. Där föreslår jag att ett tillstånd skall kunna återkallas
bl.a. om tillståndshavaren har åsidosatt ett villkor eller brutit mot en kon-
troll- eller ordningsbestämmelse eller om andra särskilda skäl till återkallelse
föreligger. Om ett svenskt aktiebolag, som ägs av ett svenskt och ett ut-
ländskt företag, har fått tillstånd att tillverka krigsmateriel och det utländska
företaget sedan säljer sina aktier till någon i ett land med vilket svenska rege-
ringen enligt riktlinjerna inte kan godkänna utlandssamverkan, bör det en-
ligt min mening föreligga skälig anledning att återkalla tillståndet.
Som jag har redovisat tidigare kan regeringen redan i dag när ett tillstånd
ges föreskriva villkor i fråga om ägandet. Med den lösning jag har föreslagit
för kontrollen av det utländska ägandet och som således innebär att bestäm-
melsen om förutsättningar för regeringens prövning slopas, anser jag att det
av lagen i stället bör framgå att regeringen kan villkora tillstånden på det sätt
jag nyss angivit.
Prop. 1991/92:174
67
Enligt min mening bör regeringen noga följa utvecklingen för de krigsma-
terieltillverkande företagen i Sverige. Allmänt sett går vi mot en ökande in-
ternationalisering, inte minst mot bakgrund av integrationsarbetet i Europa.
Det är en utveckling som regeringen bejakar och som har många positiva
effekter för Sverige och svenskt näringsliv. Dock kan det i enskilda fall upp-
stå situationer, då det med hänsyn till våra nationella säkerhets- och försvars-
intressen är angeläget att slå vakt om att viss försvarsteknologisk kompetens
bevaras i Sverige och i svenska händer. Om det visar sig att de regler jag
föreslår i detta lagförslag inte är tillräckliga för att tillgodose dessa nationella
intressen, får frågan tas upp till förnyad prövning, eventuellt i form av en
särskild utredning.
Mitt forslag: Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmate-
riel, uppfinningar rörande krigsmateriel och metoder för framställ-
ning av sådan materiel skall inte heller i framtiden få bedrivas här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag och den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här skall inte heller utom landet få bedriva sådan
verksamhet utan tillstånd av regeringen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Undantag skall göras för verksamhet som avser tillhandahållande av
krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller tillverkare som
har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet
gäller. Undantag skall också göras för innehavare av tillverkningstill-
stånd, om verksamheten avser krigsmateriel som tillhör honom och
som finns inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller me-
tod för framställning av krigsmateriel till en svensk statlig myndighet
eller tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller.
Regeringen skall även i fortsättningen få meddela föreskrifter om un-
dantag från tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga
om sådan handel med skjutvapen som regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (1973:1176) eller sådan hantering av ammunition eller an-
nan explosiv vara som regleras genom föreskrifterna i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 § tillverkningslagen får krigsmateriel, upp-
finning avseende krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel
inte yrkesmässigt tillhandahållas här i landet och inte heller utom landet av
svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt eller stadigva-
rande vistas här. Från tillståndskravet gäller vissa undantag.
Prop. 1991/92:174
68
Tillstånd behövs sålunda inte för tillhandahållande till en svensk statlig
myndighet eller en tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av
det slag tillhandahållandet avser. Inte heller behövs tillstånd för en inneha-
vare av tillverkningstillstånd, om tillhandahållandet avser krigsmateriel som
tillhör tillståndshavaren och som finns inom landet eller uppfinning eller me-
tod som tillhör tillståndshavaren. Regeringen har också bemyndigats att
meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet för handel med
skjutvapen, ammunition eller annan explosiv vara som omfattas av vapenla-
gen (1973:1176) eller lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
År 1988 gjordes den senaste ändringen av 3§ tillverkningslagen. Änd-
ringen innebar att förbudet utökades till att omfatta tillhandahållanden som
sker utom landet av en svensk myndighet, ett svenskt företag eller den som
är bosatt eller stadigvarande vistas här. Paragrafens undantag från tillstånds-
kravet för innehavare av tillverkningstillstånd om tillhandahållandet avser
krigsmateriel, uppfinning eller metod som tillhör eller innehas av tillstånds-
havaren begränsades samtidigt till att endast avse materiel som tillhör till-
ståndshavaren och som fysiskt finns inom landet.
I propositionen 1987/88:154 anförde föredragande statsrådet att särskild
försiktighet måste iakttas vid prövning av ansökningar om tillstånd att till-
handahålla materiel eller metoder för utländska kontrahenters räkning. Till-
stånd till sådana transaktioner borde endast ges i det enskilda fallet. Jag an-
ser att en sådan uppdelning bör gälla även i framtiden.
Med tillhandahållande avses i denna lag försäljning, upplåtelse, utbju-
dande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling. Genom preciseringen av for-
merna för tillhandahållandet framgår att åtgärder som innefattar ett rent fy-
siskt tillhandahållande, t.ex. av ett transportföretag, inte omfattas av lagens
bestämmelser. Bestämmelsen om tillståndsplikt motiveras av intresset att
kunna kontrollera svenska intressenters engagemang också vad avser denna
del av krigsmaterielhanteringen.
Tillstånd skall till en början kunna ges till verksamhet som består i att till-
handahålla krigsmateriel inom landet. Ett tillstånd att tillhandahålla krigs-
materiel torde i allmänhet kunna vara generellt och gälla under viss tid.
Även ett tillstånd att bedriva motsvarande verksamhet i utlandet torde
kunna vara generellt, dvs. ett tillstånd att befinna sig på marknaden i ett visst
land. När det gäller transaktioner som exempelvis innebär förmedling för
utländska kontrahenters räkning menar jag dock att det i enlighet med hit-
tillsvarande praxis skall krävas tillstånd i det enskilda fallet. Detta bör regle-
ras i en särskild paragraf. Jag återkommer till detta i nästa avsnitt.
Att verksamhet som består i tillhandahållande till någon i utlandet utöver
de bestämmelser som regleras här kräver tillstånd enligt bestämmelserna om
utförsel och avtal om tillverkningsrätt och samarbete framgår av de särskilda
bestämmelser som reglerar dessa områden.
Undantaget från tillståndskravet för dem som tillhandahåller till en svensk
statlig myndighet eller tillståndshavare som har tillstånd att tillverka krigs-
materiel av det slag tillhandahållandet avser gäller endast när tillhandahål-
landena uteslutande avser sådana mottagare. Avsikten är att ett företag som
tillhandahåller en produkt som klassificeras som krigsmateriel till en statlig
myndighet eller till någon som har tillstånd att tillverka motsvarande mate-
Prop. 1991/92:174
69
riel inte skall vara undantagen från tillståndskravet om han tillhandahåller Prop. 1991/92:174
produkten till någon annan inom landet. Denna situation torde dock vara
sällsynt förekommande.
I undantaget från tillståndskravet för innehavare av tillverkningstillstånd
som tillhandahåller uppfinning avseende krigsmateriel eller metod för fram-
ställning av sådan materiel avviker mitt förslag från gällande rätt. Undanta-
get bör enligt min mening gälla vid tillhandahållande till svenska statliga
myndigheter eller tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av
det slag tillhandahållandet avser.
Avtal om upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt föreslås regleras i
en särskild bestämmelse.
Mitt förslag: Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här skall inte utan tillstånd av rege-
ringen i det enskilda fallet till någon i utlandet få tillhandahålla bl.a.
krigsmateriel som finns i utlandet eller uppfinning rörande krigsmate-
riel eller metod för framställning av sådan materiel.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Jag har i föregående avsnitt föreslagit en bestäm-
melse om tillstånd till sådan verksamhet som består i att tillhandahålla bl.a.
krigsmateriel och i det sammanhanget påpekat att det utöver detta verksam-
hetstillstånd krävs tillstånd i det enskilda fallet för exempelvis utförsel eller
ingående av avtal om upplåtelse av tillverkningsrätt.
Tillhandahållande av krigsmateriel som finns i utlandet till någon i ut-
landet liksom tillhandahållande av uppfinning rörande krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel till någon i utlandet träffas emeller-
tid inte av dessa bestämmelser. Som föredraganden påpekade i propositio-
nen 1987/88:154 bör särskild försiktighet iakttas vid sådana transaktioner
och tillstånd endast ges i det enskilda fallet Jag anser att denna ordning ut-
tryckligen bör framgå av lagen.
Således skall enligt min mening svenska myndigheter, svenska företag
samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här och som har regering-
ens tillstånd att i utlandet bedriva en verksamhet som består i tillhandahål-
lande av krigsmateriel, ansöka om tillstånd hos regeringen för att t.ex. få
förmedla krigsmateriel som finns i ett land till ett annat land. Detsamma
skall gälla för att få tillhandahålla en uppfinning rörande krigsmateriel eller
en metod avseende sådan materiel till någon i utlandet.
En sådan ansökan skall prövas enligt de riktlinjer som jag har redogjort
för i avsnitt 6. Såvitt gäller tillhandahållande av krigsmateriel som finns i ut-
landet utgör förslaget inte någon ändring av den ordning som gäller i dag.
70
Mitt förslag: Utförsel av krigsmateriel skall även i framtiden omfattas
av ett generellt förbud, från vilket regeringen kan meddela undantag.
I fråga om programvara likställs med utförsel överföring till utlandet
genom telekommunikation eller på annat liknande sätt. Ärenden som
inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte är av
större vikt får prövas av det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om utförsel av krigsmateriel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om utförsel av skjutvapen och tillhörande am-
munition för enskild persons räkning och skjutvapen och därtill hö-
rande ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning utom
riket, av skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åt-
gärd, av skjutvapen som förts in i landet för sådan åtgärd samt för
sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som
har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
Utredningarna: Begreppsutredningen anför att programvara i allmänhet
inte kan anses som krigsmateriel eller som materiel i övrigt som från export-
regleringssynvinkel är att jämställa med krigsmateriel. Utredningen anför
vidare att i den mån programvara bör regleras kan detta ske på samma sätt
som gäller för tjänster och andra immateriella företeelser.
KMU delar denna uppfattning. Utredningen uttalar sig vidare för att ett
principiellt förbud mot utförsel kompletterat med riktlinjer för tillstånds-
prövningen bör behållas.
Remissinstanserna har lämnat utredningarnas synpunkter utan erinran,
utom RPS som anser att också klassificeringen av datorprogram bör upp-
märksammas i fortsättningen.
Skälen för mitt förslag: Det grundläggande förbudet mot krigsmaterielex-
port återfinns i 2§ utförsellagen. Mitt förslag överensstämmer med detta
stadgande.
Som jag har redovisat i avsnitt 5 har vi ett starkt säkerhetspolitiskt behov
av att på olika sätt samverka med andra länder på krigsmaterielområdet, inte
minst med länderna i EG. Flera tidigare utredningar har pekat på sambandet
mellan försvarsindustrins förmåga att tillgodose det svenska försvarets be-
hov av materiel och industrins möjlighet att kunna exportera. Genom export
kan företagen behålla kompetens och kapacitet att inom landet utveckla och
tillverka krigsmateriel för försvarets räkning. Export av krigsmateriel bör
därför kunna ske inom ramen för våra allmänna utrikespolitiska principer i
den omfattning som är betingad av våra egna försvars- och säkerhetspoli-
tiska mål och behov.
En önskan att stå utanför andra länders konflikter och arbetet för rust-
ningskontroll är de element som av tradition ligger bakom det generella för-
budet mot vapenexport. Dessa skäl, som alltjämt äger giltighet, står mot de
säkerhets- och försvarspolitiska skälen för export.
Prop. 1991/92:174
71
I avsnitt 4 har jag redogjort för min uppfattning att särskilt utformad pro- Prop. 1991/92:174
gramvara i vissa fall bör omfattas av krigsmaterielbegreppet. Programvara
som är lagrad på fast medium omfattas av bestämmelserna om utförselkon-
trollen. En begränsning av kontrollen till dessa fall skulle emellertid inne-
bära att regleringen kan kringgås genom att programvara överförs på andra
sätt. Motsvarande bedömning redovisades i propositionen 1990/91:97 om
förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelse-
syfte, m.m.
Utan en reglering skulle exempelvis ett svenskt företag som fått i uppdrag
att skapa ett program som är väsentligt för en utländsk produkt som utgör
krigsmateriel fritt kunna överföra programvaran via telenätet mellan kon-
struktörens dator och mottagarens dator i utlandet, medan utförseln av mot-
svarande programvara i de fall den lagrats på medium skulle vara underkas-
tad ett utförselförbud.
Detta skulle enligt min mening inte vara tillfredsställande. Jag anser där-
för att förbudet mot utförsel av krigsmateriel bör kompletteras med att över-
föring av programvara till någon i utlandet genom telekommunikation eller
på annat liknande sätt likställs med utförsel. Detta förbud bör alltså omfatta
de fall då programvara görs tillgänglig för någon i utlandet på annat sätt än
via utförsel av programvara lagrad på fast medium.
Jag är inte främmande för att kontrollen av efterlevnaden av utförselför-
budet i denna del kan vara förenad med svårigheter men anser inte att dessa
svårigheter utgör skäl att avstå från en reglering.
Undantag från utförselförbudet skall även i framtiden som huvudregel
meddelas av regeringen. Denna prövning skall ske med utgångspunkt i de
riktlinjer jag har redovisat i avsnitt 6.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva sådana ärenden. Antalet regeringsärenden
omfattar enligt de senaste årens statistik värdemässigt 98 %, medan ärenden
som avgörs av statsrådet är de numerärt mest frekventa.
Jag anser att denna beslutsfördelning bör behållas. Den nuvarande ord-
ningen, som har varit rådande under en lång följd av år och därvid visat sig
vara i hög grad ändamålsenlig, är till stor del betingad av praktiska skäl.
Även tidsmässiga aspekter spelar in. I många fall bör nämligen en ansökan
om utförsel föranleda skyndsam handläggning.
Konstitutionsutskottet granskade år 1977 frågan om ett enskilt statsråds
beslutanderätt och därvid särskilt statsråds beslutanderätt i ärenden som gäl-
ler export av krigsmateriel. Utskottet uttalade bl.a. att granskningen inte
gett anledning till erinran mot de beslut varigenom statsråd bemyndigats av-
göra visst ärende eller grupp av ärenden (KU 1976/77:44).
Enligt 3 § utförsellagen får regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddela föreskrifter om utförsel av skjutvapen i vissa fall. Enligt
utförselförordningen får därför enskild person vid utresa från riket utan sär-
skilt tillstånd för personligt bruk föra med sig handeldvapen, som inte är hel-
automatiskt vapen, och som han enligt vapenlagen är berättigad att inneha
här i landet. Regeringen har exempelvis också bemyndigat polismyndighe-
ten att pröva frågor om utförsel av handeldvapen och ammunition i anslut-
72
ning till jakt, tävling eller övning utom landet, liksom utförsel från enskild Prop. 1991/92:174
vapenhandlare av skjutvapen till enskild person eller vapenhandlare i ut-
landet. Det kan härvid även röra sig om utförsel för utbyte, reparation eller
översyn.
Denna möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen bestäm-
mer att meddela föreskrifter bör enligt min mening behållas. De skäl som
talar för denna särreglering är främst praktiska. I dessa fall är det inte heller
fråga om export i egentlig mening.
I detta sammanhang har jag övervägt att föreslå att även införsel av krigs-
materiel skall kontrolleras men inte funnit det motiverat. Ett skäl är att im-
port i allmänhet sker för försvarets resp, krigsmaterielindustrins räkning el-
ler omfattas av bestämmelserna i vapenlagen. Med denna fråga samman-
hänger transitering av krigsmateriel genom Sverige. Transitering gäller till
övervägande delen leveranser från och till våra nordiska grannländer. Av så-
väl de nu tillämpade som av de föreslagna riktlinjerna följer att utrikes- och
säkerhetspolitiska hinder i dessa fall generellt inte föreligger. Jag återkom-
mer i avsnitt 25 i en fråga som rör tillstånd till införsel enligt vapenlagen.
Slutanvändaråtagande
Export bör även i framtiden i princip endast kunna ske till stater, vars rege-
ringar har åtagit sig att se till att vapnen inte vidareexporteras. Genom utfär-
dande av ett slutanvändaråtagande förpliktar sig mottagarlandets regering
att tillse dels att den svenska materielen endast skall disponeras av dess egen
försvarsmakt, dels att materielen i fråga inte vidareexporteras i någon form
till ett tredje land. Slutanvändarintygen kan kompletteras så att köparen
också förbinder sig att bekräfta mottagandet av den materiel som omfattas
av intyget.
Även det år 1986 införda systemet med en s.k. deklaration om egen till-
verkning bör enligt min mening bestå. I en sådan deklarerar mottagaren av
komponenter att dessa skall ingå som integrerade delar i egna produkter, att
komponenterna inte skall ha någon inverkan på slutprodukternas identitet
och att komponenterna inte skall vidareexporteras för sig. Även för stapel-
varor som krut och sprängämnen används deklarationen om egen tillverk-
ning.
Om det visar sig att en mottagare inte följer åtagandet genom att expor-
tera till ett tredje land, skall detta påverka dennes möjligheter att i fortsätt-
ningen köpa krigsmateriel från Sverige. Liksom i dag bör principen därvid
vara att ett land vars regering tillåtit eller underlåtit att förhindra vidareex-
port av svensk materiel inte längre bör komma i fråga för utlandssamverkan
med Sverige, så länge omständigheterna kvarstår.
I vissa fall saknas skäl att ställa krav på slutanvändarintyg. Det gäller i re-
gel vid utförsel av handeldvapen för jakt- och sportskytte, vid utförsel för
reparation, återutförsel efter reparation eller annan åtgärd, liksom i sådana
fall av transitering till och från våra nordiska grannländer som har nämnts
tidigare.
Som föredraganden betonade i propositionen 1987/88:154 åligger det po-
lis- och åklagarmyndigheterna att kontrollera att någon olovlig verksamhet
73
inte äger rum och utreda misstankar om överträdelser av bestämmelserna. Prop. 1991/92:174
När det gäller kontrollen över gränserna åvilar uppgiften tullmyndigheterna.
Någon ändring i detta avseende åsyftas inte.
Varje enskilt utförselärende bör bedömas utifrån de riktlinjer som jag har
redogjort för i avsnittet 6.
Mitt förslag: Någon ändring görs inte i gällande regler. Detta innebär
att avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
till någon i utlandet inte heller i framtiden skall få ingås här i landet
utan tillstånd av regeringen. Inte heller skall svenska myndigheter,
svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här
i landet få ingå sådana avtal utom landet utan tillstånd av regeringen.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt kan
betraktas som ett alternativ till utförsel. Denna form av kunskapsöverföring
blir allt mer frekvent och bör enligt min mening liksom i dag omfattas av
regleringen.
Mitt förslag motsvarar med en redaktionell ändring nuvarande 4 § utför-
sellagen. Med tillverkningsrätt avses det medgivande som lämnas någon an-
nan att utnyttja viss rätt eller att i enlighet med av upplåtaren eller överlåta-
ren tillhandahållna tekniska underlag såsom ritningar, beskrivningar eller
programvara tillverka en viss produkt. Upplåtelse eller överlåtelse av till-
verkningsrätt innebär att antingen en rättighet inom det industriella rätts-
skyddets område och/eller kunskap mot eller utan vederlag överförs till en
utländsk mottagare. Objektet för avtalet kan utgöras av såväl immateriellt
skyddade rättigheter som driftserfarenheter som saknar egentligt rättsskydd.
Det har rått osäkerhet rörande omfattningen av begreppet tillverknings-
rätt. Jag finner därför anledning betona att härmed avses varje upplåtelse
eller överlåtelse av tekniskt underlag som gör det möjligt för förvärvaren att
framställa vad som utgör krigsmateriel enligt svensk definition.
Ett tillstånd av detta slag bör kunna förenas med villkor. Jag har tidigare
i avsnitt 11 redovisat förfarandet med slutanvändarintyg i samband med ut-
försel av krigsmateriel. Upplåtelser och överlåtelser av tillverkningsrätter
sker normalt till en tillverkare i utlandet efter det att regeringen givit tillstånd
till ingående av avtalet. I samband med prövningen av avtalet kan det dock
i vissa fall vara önskvärt att infordra ett intyg från myndigheterna i det land
där licenstillverkningen skall ske om att de är införstådda med de begräns-
74
ningar rörande nyttjandet av den licenstillverkade materielen som har före- Prop. 1991/92:174
skrivits som villkor i den svenska regeringens beslut.
Mitt förslag: Avtal med någon utom landet om att gemensamt med
denne eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel eller om gemensam tillverkning av
krigsmateriel får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här får inte heller i utlandet ingå ett sådant avtal
utan regeringens tillstånd.
KMU anser att regeringens tillstånd skall krävas även i framtiden för ingå-
ende av avtal med någon i utlandet om att för dennes räkning utveckla krigs-
materiel eller metod för framställning av krigsmateriel. Mot bakgrund av
den förväntade utvecklingen av försvarsindustrins utlandssamverkan anser
KMU att tiden nu är mogen att även reglera avtal med en utländsk part om
att gemensamt utveckla eller tillverka krigsmateriel. Utredningen uttalar sig
för att det bör övervägas att samordna 5 § utförsellagen med den föreslagna
bestämmelsen. Villkoren för export från samarbetslandet bör om möjligt re-
gleras i samarbetsavtalet och därigenom underställas regeringens prövning.
Om det svenska bidraget är av mer underordnad betydelse bör slutproduk-
ten enligt KMU kunna disponeras fritt av samarbetspartnern. Om det är ett
starkt svenskt försvarspolitiskt intresse att samarbete kommer till stånd,
skall regeringen också i övrigt kunna medge export till tredje land i enlighet
med samarbetslandets exportregler. KMU har föreslagit att undantag från
tillståndskravet skall göras för avtal som uteslutande avser utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel som skall införas till Sverige.
Remissinstanserna är huvudsakligen positiva till utredningens förslag.
FMUbetonar dock att det föreslagna förbudet inte bör tolkas så att erforder-
lig anpassning till köparens behov av modifieringar inkluderas, vilket helt
skulle omöjliggöra export. FFVaccepterar i princip den i utredningen före-
slagna uppläggningen, men inte den uppdelning i materiel av svenskt ur-
sprung och materiel som är en följd av gemensamt utvecklingsarbete som
utredningen föreslår som grund för vilket lands exportregler som skall till-
lämpas. FFV anser vidare att utredningens inställning att vidareleverans av
svensk materiel skall få ske utan hänsynstagande till svenska restriktioner
endast i fall när detta är ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse kommer
att upplevas som en diskriminering av ett land som missgynnas. Slutligen an-
ser FFV att i den mån den svenska regeringen har synpunkter på samarbets-
landets val av mottagarländer, bör i förekommande fall en regeringsöverens-
kommelse omfatta bestämmelser om detta. Kungl. Krigsvetenskapsakade-
mien förutser svårigheter vid tillämpningen avseende t.ex. huruvida engage-
75
manget är av sådan art och omfattning att tillstånd krävs. Kritiken avser Prop. 1991/92:174
främst att lagtexten inte tar upp graden och sättet av engagemang vid gemen-
sam utveckling eller tillverkning. RPS påpekar att säkerhetsskyddsfrågorna
måste beaktas noga, vilket skulle kräva en ökad kompetens inom säkerhets-
polisen.
Skälen för mitt förslag: Genom utförsellagen från år 1988 infördes det nu
gällande förbudet mot att träffa avtal med någon i utlandet om att för dennes
räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan mate-
riel. Föredraganden konstaterade (prop 1987/88:154) att dåvarande regler
inte täckte alla former av överföring av tekniskt kunnande på krigsmateriel-
området och anförde att överföring av kunnande efter beställning eller upp-
drag av någon utom riket att utveckla viss krigsmateriel för dennes räkning
är en form av kunskapsöverföring som låg nära det då gällande förbudet mot
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt. Detsamma gällde utveckling
av en metod för framställning av krigsmateriel som är avsedd att inpassas i
den utländska kundens produktion. Föredraganden fann det lika angeläget
i dessa fall som i fråga om kunskapsöverföring genom t.ex. upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt att en prövning kan ske beträffande omstän-
digheter som bl.a. mottagarland och mottagarens möjligheter till export. I
detta sammanhang anförde föredraganden också att sådan verksamhet inte
bör äga rum, om den inte främjar den tekniska utveckling som kan nyttiggö-
ras för vår försvarskraft (s. 37-39).
I avsnittet om riktlinjer för krigsmaterielexport och utlandssamverkan
(avsnitt 6) har jag som ett av de två grundkriterierna för att utlandssamver-
kan skall tillåtas angivit att den skall vara erforderlig för att tillgodose det
svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt vara säker-
hetspolitiskt önskvärd. Jag har i samma avsnitt redogjort för min bedömning
av hur detta kriterium bör tolkas och understrukit vikten av att såväl lång-
som kortsiktiga bedömningar görs avseende försvarets behov.
Industrins kompetens och kapacitet är enligt min mening beroende av att
export, samarbete och annan utlandssamverkan kan komma till stånd. En
annan faktor som bör tillmätas betydelse för om utlandssamverkan skall till-
låtas är om denna fordras för att i vid mening trygga import av materiel eller
kunnande som den svenska försvarsmakten behöver.
I likhet med KMU anser jag att avtal med någon i utlandet om att gemen-
samt eller för annans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för fram-
ställning av sådan materiel liksom gemensam tillverkning skall kräva rege-
ringens tillstånd. Utan ett tillståndskrav finns risk för kringgående av be-
stämmelserna om förbud mot upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
och om avtal om utveckling av krigsmateriel för annans räkning. En oönskad
kunskapsöverföring till andra länder skulle härigenom kunna komma till
stånd. Vidare har, som KMU konstaterat, regeringen anledning att styra
svenska företags internationella samarbete till produktslag som har eller kan
få betydelse för vår försvarsmakt. Vid gemensam tillverkning kan det röra
sig om projekt som sträcker sig långt i tiden, och det finns därför anledning
att göra en noggrann bedömning av det presumtiva samarbetslandet. Frågan
om vidareexport till följd av gemensam tillverkning bör också bli föremål för
regeringens prövning. 76
Med utveckling avses ett konstruktionsarbete som syftar till att åstad-
komma ett produktionsunderlag för en krigsmaterielprodukt. Sådan modi-
fiering och anpassning av en tidigare utvecklad produkt till annan standard
som inte innebär en väsentlig förändring av produktens prestanda bör dock
i detta avseende inte betecknas som utveckling.
Den föreslagna regleringen bör enligt min uppfattning inarbetas i den nu
gällande bestämmelsen om avtal om att för annans räkning utveckla krigs-
materiel eller metod för framställning av sådan materiel. Det bör vara för-
bjudet att utan regeringens tillstånd ingå avtal med någon i utlandet om att
gemensamt med eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod
för framställning av sådan materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel.
KMU har föreslagit att undantag från tillståndskravet skall göras för avtal
som uteslutande avser utveckling eller tillverkning av krigsmateriel som skall
införas till Sverige.
Jag har i avsnitt 6 redogjort för de utrikespolitiska överväganden som bör
göras i samband med utlandssamverkan. Valet av samarbetspartner och där-
med samarbetsland är härvid av avgörande betydelse. Det är min uppfatt-
ning att också samverkan avseende materiel som uteslutande skall införas till
Sverige bör bedömas med utgångspunkt från samma typ av överväganden
och att detta område därför inte bör falla utanför regeringens prövning. En
samverkan som inledningsvis består i en gemensam utveckling för svensk
räkning kan också senare övergå till att bli tillverkning för samarbetslandets
eller tredje lands räkning. Däremot bör dock inte sådana avtal som en svensk
tillverkare sluter med underleverantör i utlandet för medverkan i utveckling
eller tillverkning av komponenter omfattas av bestämmelsen.
Mitt förslag: Avtal som innebär tillägg till eller ändring av avtal av det
slag som kräver tillstånd enligt 7 eller 8 § i förslaget till ny lag om krigs-
materiel skall inte heller i framtiden få ingås utan tillstånd av rege-
ringen, om tillägget eller ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte har an-
givits tidigare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Bestämmelserna skall tillämpas på avtal av det slag som nyss angi-
vits, även om avtalet på grund av äldre bestämmelser inte krävt till-
stånd.
KMU föreslår att ändringar i avtal om att gemensamt utveckla eller till-
verka krigsmateriel skall införas i den nu gällande bestämmelsen om förbud
mot ändring av avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt.
Prop. 1991/92:174
77
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I dag krävs enligt 6 § utförsellagen regeringens till-
stånd vid ändring av ett avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverknings-
rätt till någon i utlandet men inte för ändring av avtal med någon utom landet
om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställ-
ning av sådan materiel.
Vid prövningen av tillstånd till avtal om upplåtelse och överlåtelse av till-
verkningsrätt, liksom till avtal med någon utom landet om att gemensamt
med denne eller för dennes räkning utveckla eller tillverka krigsmateriel el-
ler metod för framställning av sådan materiel eller gemensamt tillverka
krigsmateriel, skall i huvudsak samma riktlinjer tillämpas som vid utförsel
av krigsmateriel. Vid prövningen bör regeringen lägga särskild vikt vid vad
parterna har kommit överens om i fråga om bl.a. rätten till export av tillver-
kad materiel, möjlighet till vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av till-
verkningsrätt, avtalets giltighetstid samt bestämmelser om sekretess. Som
jag redan har anfört i avsnittet 6 bör export av samproducerad krigsmateriel
i första hand regleras i samarbetsavtalet.
Mot bakgrund av att dessa faktorer tillmäts stor vikt vid regeringens pröv-
ning av en ansökan, är det naturligt att ändringar härav skall anmälas till
regeringen.
Det förtjänar att påpekas att regeringens tillstånd även skall inhämtas för
ändring i sådana äldre avtal, som har ingåtts utan regeringens ursprungliga
prövning, dvs. innan krav på tillstånd för ingående av avtal om upplåtelse
och överlåtelse av tillverkningsrätt infördes genom 1983 års utförsellag eller
innan krav på tillstånd infördes för avtal om att gemensamt eller för annans
räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan mate-
riel eller om gemensam tillverkning enligt detta förslag. I enlighet med vad
lagrådet anfört föreslår jag att detta skall anges i en särskild övergångsbe-
stämmelse (se avsnitt 25).
Mitt förslag går utöver KMU:s förslag genom att även vissa ändringar i
avtal om att för annans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för fram-
ställning av sådan materiel skall kräva regeringens tillstånd.
Prop. 1991/92:174
Mitt förslag: Militärt inriktad utbildning av personer som inte är
svenska medborgare skall inte heller i framtiden få bedrivas här i
landet utan tillstånd av regeringen. Svenska myndigheter, svenska
företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här skall inte
heller utom landet yrkesmässigt få bedriva sådan utbildning utan till-
stånd av regeringen. Undantag från tillståndskravet skall gälla för ut-
bildning som anordnas av statliga myndigheter som inte är affärsverk
eller i samband med försäljning av krigsmateriel eller för de anställda
i sådana företag som har tillstånd att tillverka krigsmateriel.
78
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande bestämmelse förbjuds militärt
inriktad utbildning av utländska medborgare inom landet. Med sådan utbild-
ning avses utbildning i handhavande av krigsmateriel som har samband med
en möjlig stridsinsats eller som syftar till att möjliggöra utveckling eller till-
verkning av krigsmateriel.
Förbudet gäller inte utbildning som anordnas av staten och inte heller ut-
bildning som har direkt samband med försäljning av krigsmateriel och ut-
bildning vid ett företag av dess egen personal.
Vid införandet anförde föredragande statsrådet (prop. 1981/82:196 s. 21)
att för den händelse utvecklingen skulle visa att det uppställda syftet inte helt
kan nås med regleringen och den i något hänseende behöver kompletteras,
får detta tas upp mot bakgrund av gjorda erfarenheter.
Sedan bestämmelsen infördes år 1982 har ett fåtal ansökningar behand-
lats. Bestämmelsen har inte medfört några egentliga tillämpningsproblem.
En av de grundläggande principerna bakom regleringen av utlandssam-
verkan på krigsmaterielområdet är emellertid att Sverige skall stå utanför
andra länders konflikter. Detta är motivet till att i detta sammanhang också
reglera militärt inriktad utbildning i utlandet. Vid den översyn av lagstift-
ningen på krigsmaterielområdet jag nu föreslår finner jag det lämpligt före-
slå att också militärt inriktad utbildning av personer som inte är svenska
medborgare i utlandet skall kräva regeringens tillstånd i vissa fall, nämligen
när ett svenskt företag, en svensk myndighet eller någon som är bosatt eller
stadigvarande vistas här avser att yrkesmässigt bedriva militärt inriktad ut-
bildning av personer som inte är svenska medborgare. En sådan reglering
skulle motsvara förbudet mot att i utlandet tillhandahålla produkter som inte
finns i Sverige och också i övrigt korrespondera med bestämmelserna om
kunskapsöverföring, dvs. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt och
samverkan med någon i utlandet om att utveckla eller tillverka krigsmateriel
eller metod för framställning av sådan materiel.
Jag menar att det är lämpligt att begränsa förbudet avseende militärt inrik-
tad utbildning utom landet till utbildning som anordnas yrkesmässigt.
Prop. 1991/92:174
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel och svenska statliga myndigheter som bedriver motsva-
rande verksamhet skall även i fortsättningen i den ordning regeringen
föreskriver lämna redovisning till regeringen om marknadsföring av
krigsmateriel som bedrivs utom landet. Därutöver skall motsvarande
redovisning lämnas om åtgärder som syftar till avtal med någon i ut-
landet av det slag som kräver tillstånd enligt 7 eller 8 § i förslaget till
ny lag om krigsmateriel.
79
Regeringen skall få meddela närmare föreskrifter om redovisnings-
skyldighet och om undantag från sådan skyldighet. Regeringen får
också i det enskilda fallet medge undantag från redovisningsskyldig-
heten.
Prop. 1991/92:174
KMU:s förslag överensstämmer i sak med mitt i denna del.
Remissinstanserna: KMU:s förslag har lämnats utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om redovisning och underrättelse
till regeringen finns i 8§ utförsellagen under rubriken marknadsföring av
krigsmateriel. Enligt denna bestämmelse skall den som har tillstånd att till-
verka eller tillhandahålla krigsmateriel och statliga myndigheter som bedri-
ver motsvarande verksamhet bl.a. vara skyldig att i den ordning regeringen
föreskriver lämna redovisning till regeringen om de länder utanför Sverige
i vilka marknadsföring av krigsmateriel bedrivs, vilka bestämda mottagare
marknadsföringen riktar sig till och vilken materiel den avser.
Bestämmelserna syftar till att ge regeringen en bild av pågående mark-
nadsföringsaktiviteter. Redovisningen utgör också ett underlag för de infor-
mella kontakter som sker mellan industrin och KMI. Erfarenheterna av
denna form för redovisning är enligt min bedömning goda. KMI kan i kon-
takter med företagen lämna upplysningar om regeringens aktuella syn på ett
visst land som mottagare av svensk krigsmateriel. Jag anser därför att be-
stämmelserna i sak bör överföras till den nya lagen.
KMU har föreslagit att redovisning också skall lämnas till regeringen om
åtgärder som syftar till ett samarbetsavtal som är tillståndspliktigt. Enligt
KMU skulle detta ge regeringen dels en bild av den pågående utvecklingen,
dels möjlighet att i förekommande fall föra fram synpunkter på det tänkta
samarbetet. Jag delar utredningens uppfattning och föreslår i konsekvens
härmed att även åtgärder som syftar till ingående av avtal om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt skall omfattas av bestämmelsen. Redovis-
ningen bör göras på ett tidigt stadium, dvs. redan när de första kontakterna
har tagits. På detta stadium motsvaras sådana kontakter av allmänna mark-
nadsföringsåtgärder, som inte innefattar några bindande åtaganden för nå-
gon av parterna. Detta ger KMI möjlighet att i sina informella kontakter
med företaget, på motsvarande sätt som i fråga om marknadsföring enligt
nuvarande bestämmelser, lämna upplysningar om regeringens syn på det
presumtiva samarbetslandet.
Som jag anförde inledningsvis preciseras i dag i lagen vilka uppgifter redo-
visningen av marknadsföring skall innehålla, nämligen vilken materiel mark-
nadsföringen avser och vilka bestämda mottagare den riktar sig till. Utöver
de uppräknade uppgifterna kan det dock finnas andra upplysningar som det
kan vara av betydelse för regeringen att få kännedom om. Jag föreslår därför
att regeringen får meddela föreskrifter om redovisningsskyldighetens om-
fattning. För planerad gemensam utveckling eller tillverkning är exempelvis
inriktningen av samverkan och eventuell export till tredje land av betydelse.
80
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel och svenska statliga myndigheter som bedriver motsva-
rande verksamhet skall underrätta regeringen innan anbud lämnas,
eller, där anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal ingås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som avses i 7 § i för-
slaget till lag om krigsmateriel, eller
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod för fram-
ställning av krigsmateriel som avses i 8 § i samma lagförslag.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste tidpunkt
för underrättelse och om undantag från underrättelseskyldigheten.
Regeringen får också i enskilda fall medge undantag från underrät-
telseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller som i övrigt inte är
av större vikt, får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden
om utförsel av krigsmateriel medge undantag i det enskilda fallet från
föreskrifter om tid för lämnande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant anbud läm-
nas eller avtal ingås som avses i första stycket.
Utredningarna har inte lämnat något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Skyldighet att lämna underrättelse till regeringen
innan anbud lämnas om tillhandahållande av krigsmateriel till någon utom
landet eller om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller avtal in-
gås om tillhandahållande av krigsmateriel eller upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt finns i dag i 8 § utförsellagen, medan regeringens rätt att
förbjuda sådant anbud eller avtal finns i 9 § samma lag. Bestämmelserna in-
fördes med anledning av att det i några fall hade förekommit att företag hade
gått längre i sin marknadsföring i vissa länder än vad som från allmänna syn-
punkter ansågs vara lämpligt.
Föredragande statsrådet motiverade förslaget med att det måste ligga i
statsmakternas intresse att ha ökad kännedom om industrins marknadsfö-
ring i utlandet och om åtgärder som planeras i fråga om utbjudande av krigs-
materiel och kunnande samt att regeringen i vissa avseenden borde ha möj-
lighet att ingripa på ett tidigare stadium än vad som då var fallet (prop.
1987/88:154 s.32). Föredraganden anförde också att det även måste ligga i
företagens eget intresse att hålla tillståndsgivande myndighet underrättad
om sin verksamhet på utländska marknader, detta inte minst för att undvika
investeringar i marknadsföring i länder till vilka tillstånd enligt lagen inte kan
komma att medges.
Den nuvarande ordningen har enligt min uppfattning fungerat väl. Den
bör nu kompletteras med en skyldighet att underrätta regeringen även innan
avtal ingås om att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel eller
Prop. 1991/92:174
81
6 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 174
om att gemensamt tillverka krigsmateriel. Underrättelsen bör också kunna Prop. 1991/92:174
leda till förbud från regeringen i det enskilda fallet. Utredningens argument
att underrättelseskyldigheten, med hänvisning till att ett följande avtal skulle
kräva regeringens godkännande, inte behöver vara förenad med förbuds-
möjlighet och sanktionsbestämmelser finner jag inte väga särskilt tungt, om
man beaktar att underrättelser om anbud och avtal avseende tillhandahål-
lande av krigsmateriel resp, upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
enligt nuvarande regler kan leda till ett sådant förbud. Jag finner det önsk-
värt att de olika formerna av utlandssamverkan ges en likartad hantering och
kan inte se något skäl att särbehandla denna typ av utlandssamverkan.
För att företagen skall kunna veta när underrättelse skall lämnas krävs att
detta tillfälle är klart avgränsat i lagen. Jag föreslår därför att underrättelse
skall lämnas till regeringen innan anbud lämnas eller avtal ingås. Med avtal
skall i detta avseende förstås även sådana gemensamma avsiktsförklaringar,
exempelvis s.k. Letter of Intent, som ofta föregår ett senare fullständigt av-
tal. I förslaget ges regeringen rätt att meddela närmare föreskrifter om se-
naste tidpunkt för underrättelse och om undantag från underrättelseskyldig-
heten.
Jag har i avsnitt 11 föreslagit att det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om utförsel av krigsmateriel alltjämt skall få pröva frågor om utför-
sel som inte är av större omfattning eller i övrigt av större vikt. Denna dele-
gationsmöjlighet bör nu också införas beträffande regeringens rätt att medge
undantag från skyldigheten att lämna underrättelse till regeringen med av-
seende på den tid inom vilken underrättelse skall ske. Enligt 13 § utförselför-
ordningen skall underrättelse lämnas till regeringen senast fyra veckor innan
anbudet beräknas avges eller avtalet beräknas ingås. Jag kommer senare att
föreslå regeringen en motsvarande föreskrift. Ansökan om undantag från
underrättelseskyldigheten avser i allmänhet en begäran om förkortning av
denna tidsfrist. Genom ett sådant beslut ges företaget därigenom en möjlig-
het att lämna anbudet inom kortare tid än fyra veckor. Dessa beslut är ofta
rutinartade och i materiellt hänseende av liten vikt. Det bör därför öppnas
en möjlighet för det föredragande statsrådet att fatta beslut i stället för rege-
ringen i ärende rörande nedsatt tidsfrist avseende ett anbud som inte är av
större omfattning eller som i övrigt inte är av större vikt.
Mitt förslag: Tillstånd skall även i framtiden få förenas med villkor
samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
KMU har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Beslut enligt lagen måste kunna förenas med vill-
kor samt med kontroll- och ordningsbestämmelser. Jag har i avsnitt 9 om
82
tillverkningstillstånd redogjort för min inställning till statsmakternas infly-
tande över utländskt ägande i krigsmaterieltillverkande företag. Resone-
manget utmynnade i att jag inte anser att det behöver slås fast i lagen att
det svenska ägandet måste utgöra en viss andel för att tillverkningstillståndet
skall bestå och att erforderlig kontroll kan erhållas genom bestämmelserna
om villkor för tillverkningstillstånd.
Denna möjlighet finns redan i dag även om det inte uttryckligen anges i
lagen att villkor avseende ägandet är möjliga. Som jag redovisade i avsnitt 9
är det viktigt att det framgår att denna förutsättning beträffande ägarförhål-
landena i stället kan ges som ett villkor i det enskilda fallet när den uttryck-
liga begränsningen tas bort ur bestämmelsen om tillstånd.
Regeringens villkorskrav på svenskt ägande kan ställas högre eller lägre
än vad som anges i 2 § tillverkningslagen. Som jag anförde i avsnitt 8 är det
emellertid inte min avsikt att regeringen i normalfallet skall avvika från de
villkor för tillverkningstillstånd som i dag regelmässigt meddelas.
Ett tillverkningstillstånd bör innehålla ordningsbestämmelser som anger
var tillverkning får äga rum. I syfte att kontrollera att levererad materiel har
kommit avsedd mottagare tillhanda bör ett utförselbeslut kunna förenas med
ett åliggande för exportören att inge en handling som utvisar att materielen
nått avsedd mottagare.
I ett utförselbeslut kan regeringen i kontrollsyfte ange att detta skall åter-
sändas till KMI efter verkställd leverans. Om ett utförselbevis avser materiel
exempelvis för demonstrationsändamål, bör ett sådant beslut av samma skäl
innehålla bestämmelser som ålägger exportören att anmäla till KMI när ma-
terielen återinförs.
Behovet av villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser gör sig också
gällande i fråga om tillstånd att upplåta eller överlåta tillverkningsrätt. Be-
träffande tillstånd att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räk-
ning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel
eller gemensamt tillverka krigsmateriel torde såväl villkor som kontroll- och
ordningsbestämmelser spela en mycket stor roll. Det kan t.ex. röra sig om
skyldighet att lämna rapporter till regeringen om hur avtalet löper och om-
fattningen av tillverkning enligt avtalet.
Mitt förslag: Tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel
och tillstånd att bedriva militärt inriktad utbildning av utländska med-
borgare skall även i framtiden kunna meddelas för en viss tid eller tills
vidare. Tillstånd enligt lagen skall kunna återkallas av regeringen, om
tillståndshavaren har åsidosatt föreskrifter i lagen eller föreskrifter,
villkor eller bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen eller
det finns andra särskilda skäl till återkallelse.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Återkallelse av tillstånd att tillverka eller tillhan-
Prop. 1991/92:174
83
dahålla krigsmateriel regleras i dag i 4§ tredje stycket tillverkningslagen.
Återkallelse av utförseltillstånd regleras i 13 § utförsellagen. För vissa fall
bör det finnas en möjlighet för regeringen att återkalla ett meddelat tillstånd.
Detta bör gälla i fråga om tillstånd att tillverka eller inom landet tillhanda-
hålla krigsmateriel. Vidare bör tillstånd till utförsel och till tillhandahållande
av krigsmateriel som finns i utlandet omfattas av återkallelsemöjligheten lik-
som tillstånd att bedriva militärt inriktad utbildning. Härutöver kan det fin-
nas skäl att återkalla även sådana tillstånd att ingå avtal som har redovisats
i avsnitten 12-14. Ett skäl att återkalla ett tillstånd kan vara att tillståndsha-
varen åsidosätter ett villkor eller bryter mot en ordnings- eller kontrollbe-
stämmelse. Att tillstånd kan återkallas på grund av vilseledande eller felak-
tiga uppgifter följer redan av allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Andra särskilda skäl att återkalla ett utförseltillstånd kan vara att förhål-
landena i den mottagande staten har ändrats. Jag har i avsnitt 6 redogjort för
mina bedömningar vad avser riktlinjer för regeringens tillståndsprövning.
Jag har därvid anfört att tillstånd skall återkallas om ovillkorliga exporthin-
der uppstår. Även i andra fall kan sådana ändrade förhållanden uppstå att
ett tillstånd bör återkallas.
När det gäller fråga om återkallelse av tillstånd att ingå avtal om upplåtelse
eller överlåtelse av tillverkningsrätt och om avtal att gemensamt med någon
i utlandet eller för dennes räkning tillverka eller utveckla krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel vill jag säga följande. Regeringens
tillstånd krävs för avtalens ingående. Ett återkallande av ett sådant tillstånd
skulle kunna få effekt bara under tiden mellan regeringens tillståndsgivning
och avtalets ingående. Om vilseledande är för handen, kan ett sådant till-
stånd återkallas utan särskilda föreskrifter därom. Som lagrådet har anfört
kan det emellertid finnas annan anledning att återkalla ett meddelat tillstånd
att ingå ett avtal av det slag som kräver tillstånd enligt 7-9 §§ i förslaget till
lag om krigsmaterial. Jag instämmer i lagrådets bedömning och föreslår där-
för att bestämmelsen om återkallelse av tillstånd skall omfatta alla de till-
stånd regeringen kan meddela med stöd av den föreslagna lagen. En sådan
återkallelse får inte avse tillstånd till avtal som redan ingåtts med stöd av
regeringens beslut.
Förutsättningen för att återkalla ett givet tillstånd är självfallet att utför-
seln, tillhandahållandet, utbildningen eller avtalet helt eller delvis inte har
kommit till stånd.
Prop. 1991/92:174
84
Mitt förslag: Någon ändring i gällande regler görs inte. Detta innebär
att den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel,
liksom svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande verk-
samhet utan att behöva tillstånd, även i framtiden skall, enligt de före-
skrifter som regeringen meddelar, lämna uppgift till regeringen om
ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning,
marknadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen for mitt förslag: Förslaget överensstämmer med 10 § utförsellagen
som trädde i kraft år 1988. Föredraganden anförde i propositionen
(1987/88:154 s. 43) att det är avvikt att statsmakterna fortlöpande ges en bild
av den svenska krigsmaterielindustrins engagemang i utlandet med avseende
på verksamheten inom krigsmaterielområdet. Hon förordade därför att den
som har tillstånd att tillverka eller försälja krigsmateriel och svenska statliga
myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet skall vara skyldiga att
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar lämna uppgifter om
ägande i sådana utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverk-
ning, marknadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Jag anser inte att det finns anledning att ändra denna uppgiftsskyldighet
och föreslår att en ny bestämmelse med motsvarande lydelse införs i den nya
krigsmateriellagen.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel skall även i framtiden stå under tillsyn av den myndighet
som regeringen bestämmer. Regeringen får meddela föreskrifter om
tillsynen.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslagets första led motsvarar 5 § tillverkningsla-
gen. Redan i den proposition som låg till grund för 1935 års förordning om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. (prop. 1935:89), anfördes
bl.a. att den tillsyn som kontrollen nödvändiggjorde borde utövas av en
krigsmaterielinspektion som borde inordnas i regeringskansliet. Kontroll-
myndigheten föreslogs förläggas till handelsdepartementet, till vilket depar-
tement handläggningen av ärenden rörande exportförbudet av krigsmateriel
redan hörde.
Jag anser att den som har fått regeringens tillstånd att tillverka eller till-
handahålla krigsmateriel även i framtiden skall stå under tillsyn av den myn-
85
dighet som regeringen bestämmer. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt
22.
Jag föreslår vidare att regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om till-
synen.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel skall även i framtiden, enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar, till tillsynsmyndigheten lämna deklaration
på heder och samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldighe-
ten att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som har tillstånd
enligt 6 § i förslaget till lag om krigsmateriel skall lämna uppgifter rö-
rande utförd krigsmateriel och den som har tillstånd att ingå avtal en-
ligt 7 § om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller avtal
enligt 8 § om samarbete med någon i utlandet skall lämna uppgift om
ingångna avtal.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslaget motsvarar 6 § tillverkningslagen och 12 §
utförsellagen. Bestämmelsen syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll
över krigsmaterieltillverkningen och säkerställa att villkor som har medde-
lats i samband med tillståndsgivningen efterlevs. Denna deklarationsskyldig-
het bör kvarstå även i fortsättningen.
I likhet med vad som för närvarande gäller, bör regeringen få meddela
föreskrifter om att den som fått tillstånd till utförsel skall lämna uppgifter
rörande utförd materiel liksom att den som fått tillstånd att upplåta eller
överlåta tillverkningsrätt skall lämna uppgifter om det. Därtill bör läggas en
skyldighet för den som erhållit tillstånd att ingå avtal om samarbete med nå-
gon i utlandet att lämna uppgifter om sådana avtal.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel är skyldig att efter anmodan av tillsynsmyndigheten
lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen och
att lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillståndsmyndigheten har rätt att ta hjälp av andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Prop. 1991/92:174
86
Skälen för mitt förslag: Förslaget motsvarar i princip 7 § tillverkningsla-
gen. Mitt förslag avviker dock från dessa bestämmelser såtillvida att tillsyns-
myndigheten uttryckligen ges rätt att påkalla biträde av andra statliga myn-
digheter i sin tillsyn.
Mitt förslag: Den som har tillstånd enligt lagen skall vara skyldig att,
vid ändring i förhållande som har upptagits i tillståndsansökan, an-
mäla detta till regeringen i enlighet med de föreskrifter regeringen
meddelar.
Utredningarna har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: I flera fall fordras tillämpningsföreskrifter till la-
gen. Det ankommer på regeringen att utfärda sådana. En sådan uppgift bör
vara att närmare ange vad en ansökan om tillstånd skall innehålla. Det kan
vara lämpligt att föreskriva t.ex. att en ansökan om tillverkningstillstånd
skall innehålla en uppgift om ägande i bolaget eller att en ansökan om utför-
seltillstånd skall innehålla uppgift om slutmottagare. Uppgiftslämnandet bör
vara förenat med straffansvar.
De uppgifter som lämnas i en ansökan ligger till grund för regeringens
prövning av aktuellt tillståndsärende och för utformningen av eventuella vill-
kor. Med hänsyn till uppgifternas betydelse för utgången av ärendet finner
jag det viktigt att det i lagen uttryckligen anges att tillståndshavaren skall
vara skyldig att anmäla till regeringen om dessa förhållanden ändras. Sådan
anmälan bör ske snarast.
Mitt förslag: Om en revisor i granskningen av verksamheten har an-
märkt på ett företags efterlevnad av bestämmelserna i förslaget till lag
om krigsmateriel och anmärkningen har framförts i en revisionsberät-
telse enligt aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1980:1103) om
årsredovisningar m.m. i vissa företag, skall han genast sända in en ko-
pia av revisionsberättelsen till regeringen. En revisor vid en svensk
statlig myndighet har motsvarande skyldighet.
KMU har föreslagit att revisorer i aktiebolag eller företag som omfattas av
bestämmelserna i tillverkningslagen alltid skall sända in en kopia av företa-
gets revisionsberättelse till regeringen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har huvudsakligen varit positiva
till förslaget eller lämnat detta utan erinran. Svea Hovrätt anser att förslaget
innebär en förbättring eftersom revisorn enligt förslaget inte åläggs att ta
Prop. 1991/92:174
87
ställning till om någon misstänkt överträdelse av utförsellagen har förekom- Prop. 1991/92:174
mit. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om den föreslagna ordningen är
mer ändamålsenlig än den nuvarande. Åklagarmyndigheten i Göteborg bi-
träder utredningens förslag och anser att erforderlig specialistkompetens
skulle kunna utnyttjas vid behov, vilket skulle kunna leda till större möjlig-
heter att upptäcka oegentligheter. Regionåklagarmyndigheten i Karlstad an-
ser att betydelsen av den föreslagna bestämmelsen inte bör överskattas. RPS
anför att en förutsättning för att den föreslagna regeln skall medföra en
skärpt kontroll och bli ett effektivt sätt att upptäcka eventuella oegentlighe-
ter är att en regelmässig granskning av berättelserna sker även när de inte
innehåller särskilda anmärkningar. En sådan tillämpning av bestämmelsen
kommer att kräva en hög grad av sakkunskap hos granskarna för att kontrol-
len skall kunna bli effektiv. Kommerskollegium anser att det i stället bör an-
komma på de berörda företagens styrelser att sända in revisionsberättelse
och årsredovisning till regeringen. RRV delar utredningens uppfattning att
krigsmaterielföretagens revisorer alltid skall delge regeringen sina revisions-
berättelser även när de inte innehåller anmärkningar, medan FFV anser att
förslaget kommer att leda till stor byråkrati vars värde förefaller tvivelaktigt.
Föreningen Sverige Auktoriserade Revisorer (FAR) avstyrker förslaget och
hänvisar till sitt remissyttrande över förslaget till den nuvarande bestämmel-
sen. I detta hade FAR funnit att det bör ingå i den offentliga tillsynen att
kunna begära in årsredovisningar och revisionsberättelser från alla krigsma-
terielexporterande företag.
Skälen för mitt förslag: I propositionen 1987/88:154, som föregick införan-
det av bestämmelserna om skyldigheten för revisor att sända in en kopia av
revisionsberättelsen till regeringen om han i sin granskningsverksamhet har
framfört någon anmärkning, anförde föredraganden, (s. 50-52) att en revi-
sionsberättelse skall innehålla uppgifter om de anmärkningar med anledning
av försummelser som verkställande direktören eller någon i styrelsen kan ha
gjort sig skyldig till. Revisorerna kan dessutom där redovisa de upplysningar
som de anser bör komma till aktieägarnas kännedom. Förvaltningsrevisio-
nen skall bl.a. gå ut på att upptäcka och förebygga olagliga eller eljest oför-
svarliga förvaltningsåtgärder. Föredraganden anförde vidare att överträdel-
ser av bestämmelserna rörande krigsmaterielexporten riskerar att skada ett
företag inom vars verksamhetsområde det ligger att exportera materiel. En
granskning av åtgärder som strider mot exportbestämmelserna ligger därför
inom ramen för ett revisionsuppdrag som en revisor har åtagit sig för ett
krigsmaterieltillverkande eller exporterande företag. Olagliga åtgärder kan
enligt föredraganden komma till uttryck i det underlag som revisorerna har
att gå igenom för fullgörandet av sitt uppdrag.
KMU har nu föreslagit att revisorerna alltid skall delge regeringen sina
revisionsberättelser, sålunda även när de inte innehåller någon anmärkning
av angivet slag. Mer än 150 företag har tillstånd att tillverka krigsmateriel
och ytterligare ett tjugotal har tillstånd att tillhandahålla sådan materiel. Av
dessa tillståndshavare är den övervägande delen aktiebolag. Utredningens
förslag innebär konkret att över ett hundra revisionsberättelser skulle ges
in till regeringen där de skulle granskas av KMI för att utröna om det hade
förekommit några överträdelser på krigsmaterielområdet.
88
Jag ställer mig avvisande till en sådan ordning. KMI skulle med givna re- Prop.
surser ha utomordentligt små möjligheter att konstatera att en överträdelse
skett, om revisorn inte gjort en anmärkning om en ev. oegentlighet. En utök-
ning av KMI:s resurser skulle, enligt min mening, inte stå i relation till vad
som står att vinna med en sådan utökad kontrollordning. Jag förordar därför
att nuvarande system behålls.
Mitt förslag: Överträdelse av utförselförbudet bestraffas enligt lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
Överträdelse av förbudet mot att tillverka krigsmateriel och verk-
samhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning rö-
rande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel,
liksom av förbud mot att i det enskilda fallet göra ett sådant tillhanda-
hållande och av förbudet mot att ingå avtal om upplåtelse eller över-
låtelse av tillverkningsrätt eller om att gemensamt eller för motpar-
tens räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel skall föranleda
straffansvar, om det inte är fråga om ringa fall. Motsvarande skall
gälla vid överträdelse av förbud som regeringen har meddelat mot att
avge anbud m.m., eller mot bestämmelsen om militärt inriktad utbild-
ning. Detsamma gäller uppsåtligt vilseledande av regeringen att med-
dela undantag från sådant förbud som nämnts i detta stycke. I ringa
fall skall inte dömas till ansvar.
På samma sätt som gäller enligt varusmugglingslagen i fråga om ut-
försel skall för de nyssnämnda gärningarna en särskild straffskala
gälla för grovt brott. Vidare skall, liksom fallet är beträffande utbyte
av brott enligt varusmugglingslagen, utbyte av brott enligt ansvarsbe-
stämmelserna kunna förklaras förverkat. Underlätelse att lämna före-
skriven underrättelse eller anmälan till regeringen liksom lämnande
av oriktig uppgift i ansökan om tillstånd eller annan handling som är
av betydelse för prövningen av ett ärende enligt lagen eller överträ-
delse av ett villkor eller en kontroll- eller ordningsbestämmelse som
meddelats med stöd av lagen omfattas av straffansvar, om det inte är
fråga om ringa fall.
Allmänt åtal för brott mot förbudet mot att tillverka eller tillhanda-
hålla krigsmateriel får väckas endast efter tillstånd av tillsynsmyndig-
heten.
KMU:s förslag överensstämmer med mitt såvitt gäller överträdelse av för-
budet mot att gemensamt med någon i utlandet tillverka eller utveckla krigs-
materiel.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Skälen för mitt förslag: I samband med remissbehandlingen av departe-
1991/92:174
89
mentspromemorian ”Kontroll av vissa produkter som kan användas i mass- Prop. 1991/92:174
förstörelsesyfte” (Ds 1990:4) anförde vissa remissinstanser, bl.a. RÅ, att en-
hetliga straffbestämmelser borde skapas för hela exportkontrollområdet.
Föredraganden anförde i propositionen 1990/91:97 med förslag till lag om
förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelse-
syfte, m.m. att samordningen med ansvarsbestämmelserna i krigsmateriel-
lagstiftningen skulle kunna komma att aktualiseras i samband med översy-
nen av krigsmateriellagstiftningen.
Överträdelse av ett förbud mot att utan tillstånd föra ut krigsmateriel ur
landet bestraffas som varusmuggling enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling (varusmugglingslagen). Enligt varusmugglingslagen är dess-
utom ett antal andra i den lagen angivna förfaranden att anse som varu-
smuggling, t.ex. försök till olovlig utförsel eller vilseledande av tillståndsgi-
vande myndighet att utfärda tillstånd om man därigenom föranleder att god-
set förs ut. Dessa bestämmelser blir tillämpliga när det gäller olovlig utförsel
av krigsmateriel.
Bestämmelser om överträdelse av förbudet mot att tillverka eller tillhan-
dahålla krigsmateriel återfinns i dag i 9 § tillverkningslagen. Straffet uppgår
till böter eller fängelse i högst två år. Bestämmelsen har funnits sedan år 1983
och har inte föranlett något åtal. Det finns inte anledning att ändra denna
straffsats.
Överträdelse av förbudet mot att utan tillstånd ingå avtal som innefattar
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt regleras i dag i 16 § utförsella-
gen med en straffskala som omfattar böter eller fängelse i högst två år för
uppsåtligt brott. För överträdelse som begåtts av grov oaktsamhet är straff-
skalan böter eller fängelse i högst sex månader. För uppsåtligt brott anser jag
inte att någon ändring bör ske. Även uppsåtlig överträdelse av förbudet mot
att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning utveckla krigs-
materiel eller metod för framställning av sådan materiel eller gemensamt till-
verka krigsmateriel bör enligt min mening i ansvarshänseende jämställas
härmed.
Det jag nu har anfört beträffande straffskalan för nyssnämnda överträdel-
ser bör enligt min mening gälla även för uppsåtlig överträdelse av förbudet
att tillhandahålla krigsmateriel som finns utom landet eller tillhandahålla
uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan ma-
teriel.
Till skillnad från vad som gäller enligt 16 § utförsellagen anser jag att
straffsanktionen när det gäller gärning som har begåtts av oaktsamhet inte
bör begränsas till sådan gärning som har begåtts av grov oaktsamhet. En så-
dan gradering av det subjektiva rekvisitet kan vålla svårigheter i rättstillämp-
ningen. Även bestämmelsen om oaktsamt brott bör omfatta överträdelse av
förbudet mot att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel eller
gemensamt tillverka krigsmateriel. Den bör även omfatta oaktsamt brott
mot förbuden mot att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel. I ringa fall
bör inte dömas till ansvar.
Som jag redan har anfört kan den som genom vilseledande förmår rege-
ringen att lämna tillstånd till utförsel som annars är förbjuden bestraffas en- 90
ligt varusmugglingslagen, om man därigenom föranleder att krigsmateriel
förs ut i strid med förbudet. Till skillnad från varusmugglingslagen innehåller
varken tillverkningslagen eller utförsellagen bestämmelser som uttryckligen
straffbelägger vilseledande av regeringen att meddela tillstånd enligt lagen.
Enligt min mening bör dock även den som genom att vilseleda regeringen
utverkar tillstånd till ingående av avtal om upplåtelse eller överlåtelse av till-
verkningsrätt kunna dömas till ansvar om brottet skett uppsåtligen. Det-
samma bör gälla den som genom att vilseleda regeringen får tillstånd att ge-
mensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning utveckla krigsmate-
riel eller metod för framställning av sådan materiel eller att gemensamt till-
verka krigsmateriel. Straffskalan bör, liksom vad som gäller enligt varu-
smugglingslagen i fråga om olovlig utförsel bestämmas till böter eller fäng-
else i högst två år. Har vilseledandet skett genom oaktsamhet, bör dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall bör inte dömas till ansvar.
I utförsellagen, men inte i tillverkningslagen, finns en särskild straffskala
för grovt brott. För egen del anser jag att omständigheterna även vid brott
mot tillverknings- och tillhandahållandeförbuden i vissa fall kan vara sådana
att en strängare påföljd är motiverad. I enlighet med vad som gäller enligt
utförsellagen bör för brott som är att anse som grovt dömas till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.
Den som underlåter att underrätta regeringen om förestående anbud eller
avtal eller om ägande i utländska rättssubjekt och den som inte anmäler änd-
ring i förhållande som har upptagits i tillståndsansökan till regeringen liksom
den som lämnar en oriktig uppgift i en ansökan om tillstånd eller förtiger
en uppgift som kan vara av betydelse för regeringens bedömning bör kunna
straffas för detta förfarande. Detta bör även gälla uppgifter i andra hand-
lingar som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt lagen, t.ex.
uppgifter i samband med att en fråga om återkallelse av tillstånd aktualise-
ras. Den som i en utförselanmälan uppger ett visst land som mottagare av
den aktuella krigsmaterielen kan alltså straffas enligt denna bestämmelse,
om han vid lämnandet av uppgiften visste att denna var felaktig.
Även den som åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll- eller ord-
ningsbestämmelse som har meddelats med stöd av lagen bör kunna straffas.
Straffsatsen bör bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I
ringa fall bör inte dömas till ansvar.
I fråga om förverkande av utbyte av brott återkommer jag i specialmotive-
ringen.
Detta förslag innebär att bestämmelserna har samordnats med de bestäm-
melser som finns i lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produk-
ter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
Prop. 1991/92:174
91
Min bedömning: Beredningen av ärenden om krigsmateriel bör även
i fortsättningen ske inom krigsmaterielinspektionen (KMI).
KMI bör vara tillsynsmyndighet över den som har tillstånd att till-
verka eller tillhandahålla krigsmateriel.
Prop. 1991/92:174
Skälen för min bedömning: KMI inrättades under 1930-talet som en följd
av de genom Nationernas Förbund initierade nedrustningsförhandlingama i
Geneve. En ökad kontroll från regeringarnas sida över vapenindustrin skulle
bidra till att förebygga nya krig. I den proposition som ligger till grund för
1935 års förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m.
(prop. 1935:89), vilken lag föregick den nu gällande, anfördes bl.a. att den
tillsyn som kontrollen nödvändiggjorde borde utövas av en krigsmaterielin-
spektion som borde inordnas i regeringskansliet. Kontrollmyndigheten före-
slogs förläggas till handelsdepartementet, till vilket departement handlägg-
ningen av ärenden rörande exportförbud av krigsmateriel redan hörde.
KMI hör efter en departementsreform år 1983 till utrikesdepartementet;
organisatoriskt inom dess handelsavdelning. KMI utgör dels en departe-
mentsenhet för beredning av tillståndsärenden enligt tillverkningslagen resp,
utförsellagen, dels en myndighet som utövar kontroll enligt tillverkningsla-
gen.
Som har framgått av mina förslag rörande ny lag om krigsmateriel anser
jag att den som har fått regeringens tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel skall stå under tillsyn av den myndighet som regeringen be-
stämmer. Denna myndighet bör vara KMI.
Jag vill erinra om att den s.k. KMI-utredningen år 1987 (betänkandet
Krigsmaterielinspektionens verksamhet och organisation) bl.a. hade till
uppgift att lämna förslag till hur handhavandet av de uppgifter som ankom-
mer på KMI bör organiseras. Utredningen kom därvid fram till att de olika
delarna av krigsmaterielinspektionens verksamhet med fördel kompletterar
varandra. KMI-utredningens förslag behandlades i den tidigare nämnda pro-
positionen (prop. 1987/88:154). Föredraganden anslöt sig till utredningens
uppfattning. Med mitt tidigare framlagda förslag att sammanföra tillverk-
nings- och utförsellagarna i en lag framstår skälen för att de olika delarna av
tillstånds- och tillsynsverksamheten sker samlat än starkare. Jag anser alltså
att KMI även i fortsättningen skall handlägga ärenden av alla de slag som
föranleds av mitt förslag till ny lag om krigsmateriel.
92
22.2.1 KMI:s verksamhet och resurser
Kraven på KMI har ökat väsentligt under senare år. De regler som infördes
genom lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. med-
förde ytterligare arbetsuppgifter för inspektionen. I samband härmed utöka-
des KMI:s personalplan och omfattar för närvarande nio tjänster, varav en
för krigsmaterielinspektör samt tre för handläggare.
Befattningen som krigsmaterielinspektör innehas för närvarande av en
högre tjänsteman med beskickningschefs erfarenheter. Därutöver finns en
tjänst för militär rådgivare som för närvarande innehas av en högre militär,
en tjänst som rättssakkunnig och en utrikespolitisk handläggartjänst.
KMI har fått ytterligare arbetsuppgifter, utöver dem som betingas av ären-
den enligt krigsmateriellagstiftningen, till följd av att även beredningen av
ärenden enligt lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter
som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. har anförtrotts KMI. Det bör
i annat sammanhang övervägas om det finns skäl till någon förändring av
berednings- och beslutsordningen vad avser de frågor som handläggs inom
KMI.
Till följd av förslag som jag tidigare har redogjort för kommer KMI att
tillföras ärenden om tillstånd till samverkan med utlandet i form av gemen-
sam utveckling och tillverkning. Samtidigt genomför KMI redan enligt hit-
tillsvarande praxis granskning och beredning av ett stort antal ärenden av
motsvarande karaktär. Sådana ärenden innebär i de flesta fall även upplå-
telse av tillverkningsrättigheter eller utförsel av materiel. Rutiner för denna
beredning har därför i stor utsträckning redan etablerats. Det är mot denna
bakgrund min bedömning, att den organisation och de personalresurser som
finns inom KMI för dagen är tillräckliga för den beredning och tillsyn som
mitt förslag till ny lag om krigsmateriel medför.
22.2.2 KMI:s finansiering
Mitt förslag: För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens orga-
nisation och verksamhet skall den som har fått tillstånd till tillverkning
av krigsmateriel årligen betala en avgift som regeringen bestämmer.
Avgiften beräknas efter ett för samtliga tillverkare lika förhållande till
det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Mitt förslag överenstämmer med gällande rätt.
KMU har ansett att kostnaderna för KMI:s verksamhet, till den del de
måttliga expeditionsavgifterna inte förslår, i princip borde finansieras över
statens budget.
Remissinstanserna: Förslaget om helfinansiering av KMI:s verksamhet
över statsbudgeten har rönt instämmanden från de flesta av de remissinstan-
ser som har yttrat sig särskilt över denna fråga. Centerns kvinnoförbund an-
Prop. 1991/92:174
93
ser att finansieringen fortsatt bör ske genom avgifter från försvarsindustrin Prop. 1991/92:174
och inte över statsbudgeten, men baserat på exportvärdet och inte på det
samlade tillverkningsvärdet.
Skälen för mitt förslag: Kostnaderna för KMI:s organisation och verksam-
het bestrids för närvarande genom avgifter från tillverkare av krigsmateriel
och genom expeditionsavgifter främst för tillstånd till utförsel av krigsmate-
riel. De avgifter som tas ut från tillverkare av krigsmateriel och som tillförs
statskassan (genom kammarkollegiet) utgår efter visst - för samtliga tillver-
kare lika - förhållande till det fakturerade värdet av försåld materiel enligt
föreskrifter i 8§ lagen om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel,
m.m.
Kostnaderna utgörs till större delen av löner och lokalkostnader. De upp-
gick budgetåret 1990/91 till ca 4 milj.kr. Expeditionsavgifterna uppgick för
samma tid till ca 400 000 kr. och täckte således ca. tio procent av kostnaderna
för verksamheten.
I prop. 1987/88:154 anfördes att den nuvarande ordningen borde bestå.
Riksdagen fann inte anledning att föreslå någon ändring av finansieringsord-
ningen men ansåg likväl att regeringen borde överväga om det nuvarande
uppbördssystemet är det mest ändamålsenliga (UU 1987/88:30, rskr. 331).
KMU har till stöd för sitt förslag, som för övrigt också tidigare framlagts
av KMI-utredningen år 1987, anfört att det inte får finnas utrymme för miss-
tankar om att inspektionen inte är oväldig. Detta är avgörande i frågan om
KMI:s finansiering enligt utredningens mening. Dessutom framhålls att in-
spektionens uppgifter enligt utförsellagen numera är mer omfattande, och
att endast cirka tio procent av arbetet kan hänföras till tillverkningslagen.
Jag kan i och för sig dela utredningens uppfattning på den senare punkten.
De förslag till nya regler som finns i mitt förslag till ny lag om krigsmateriel
innebär som jag tidigare anfört ytterligare arbetsuppgifter som kan sägas gå
vid sidan av de uppgifter inspektionen ursprungligen inrättades för att lösa.
Det finns därför visst fog för överväganden om gällande finansieringsformer
kan anses lämpliga för dagens verksamhet inom krigsmaterielinspektionen.
Jag delar däremot inte uppfattningen som framförts i en reservation till
KMU:s betänkande att avgifterna skall beräknas enbart på värdet av till ut-
landet försåld krigsmateriel. Inte minst mot bakgrund av vad jag tidigare an-
fört, nämligen att det kan skönjas utvecklingstendenser mot en minskad di-
rekt export och istället ökat samarbete av olika slag, där inte minst gemen-
sam utveckling och tillverkning liksom överlåtelse av tillverkningsrättigheter
m.m. spelar stor roll, anser jag att ett avgiftsuttag baserat på exportvärdet
inte kan vara en lämplig beräkningsmetod.
Eftersom finansieringen i princip med nuvarande ordning sker över stats-
budgeten, och de uttaxerade avgifterna således inte tillförs inspektionen di-
rekt, kan jag inte se att någon tveksamhet om KMI:s integritet i detta av-
seende kan uppstå. Några sådana skäl att frångå nuvarande ordning finns
inte enligt min bedömning.
KMI:s funktion som tillsynsmyndighet för den krigsmaterieltillverkande
industrin utgör vidare alltjämt kärnan i dess verksamhet. Huvuddelen av de
ärenden som inkommer till KMI rörande utförsel, upplåtelse eller överlå-
telse av tillverkningsrätt m.m. hänför sig till den krigsmaterieltillverkande
94
industrins verksamhet. Jag anser därför att något klart behov av en föränd- Prop.
ring av hittillsvarande principer för finansiering inte heller av detta skäl före-
ligger för närvarande. Detta hindrar inte att frågan kan behöva ses över i
framtiden i ett bredare sammanhang. Viss översyn av budgetteknisk karak-
tär bör också ske i det löpande budgetarbetet. Jag vill inte föregripa de ställ-
ningstaganden som senare kan bli aktuella och avstår från att i detta sam-
manhang föreslå någon förändring vad avser finansieringen av KMI:s verk-
samhet. Bestämmelsen i 8 § i tillverkningslagen bör därför överföras till den
nya lagen om krigsmateriel.
Min bedömning: Nämndens verksamhet tillgodoser intresset av en
bred politisk förankring av beslut om krigsmaterielexport. Även ären-
den om annan typ av utlandssamverkan enligt förslaget till ny lag om
krigsmateriel bör vara föremål för samråd i nämnden.
KMU har närmare beskrivit de arbetsformer som numera tillämpas i sam-
band med nämndens sammanträden och särskilt den praxis som tillämpas
beträffande samrådsärendena. Utredningen har inhämtat synpunkter från
nämnden på dess arbete och noterat att den betecknar erfarenheterna som
goda.
KMU fastslår att de konstitutionella gränserna har förblivit klara. Det är
regeringen som har ansvaret för besluten i utförselärenden; nämnden är ett
rådgivande organ på beredningsstadiet. Den har vidare avlastat utrikes-
nämnden, som dock hörs i vissa ärenden, t.ex. i fråga om länderval, samar-
betsavtal med andra länder och i ärenden av principiell innebörd.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har allmänt betonat behovet av
största möjliga insyn och öppenhet kring tillståndsgivningen för vapenexpor-
ten, nämligen Kristna fredsrörelsen och Svenska kyrkans centralstyrelse.
Även Svenska freds- och skiljedomsföreningen förordar en större öppenhet.
Endast ett par remissinstanser har yttrat sig direkt om den rådgivande nämn-
dens arbetsformer, nämligen Folkpartiets kvinnoförbund, som förordar att
nämnden avskaffas för att regeringens ansvar i utförselärenden skall göras
tydligare, och Centerns kvinnoförbund som framhåller att samråd måste ske
kontinuerligt med såväl utrikesnämnden som med den rådgivande nämnden
i krigsmaterielexportfrågor.
Skälen for min bedömning: Det är inte möjligt att utforma riktlinjer för
tillståndsprövningen så att alla svårigheter i tillämpningen kan undanröjas.
Det är därför naturligt att prövningen av de enskilda tillståndsärendena till-
mäts särskild betydelse. Enligt 10 kap. 6§ regeringsformen skall regeringen
i utrikesärenden av större vikt överlägga med utrikesnämnden före avgöran-
det, om så kan ske. Vissa utförselärenden rörande krigsmateriel är av den
arten att överläggning med nämnden skall äga rum. Även om sådana över-
1991/92:174
95
läggningar inte bedöms erforderliga, har det likväl ansetts önskvärt att pröv-
ningen av vissa enskilda ärenden ges en bredare förankring. Riksdagen be-
slutade år 1984 på grundval av propositionen (1984/85:82) om ökad insyn
och samråd i frågor som rör krigsmaterielexport att en rådgivande nämnd i
krigsmaterielexportfrågor skulle inrättas (UU 1984/85:5, rskr. 61).
Nämnden, som består av sex ledamöter tillsatta på parlamentarisk grund,
inledde sin verksamhet i februari 1985. Nämndens uppgift är att lämna råd i
enskilda krigsmaterielexportfrågor. Den sammanträder vanligtvis varje må-
nad på kallelse av krigsmaterielinspektören, som också leder sammanträ-
dena. Det ankommer på inspektören att redovisa samrådet för det föredra-
gande statsrådet.
Alla principiellt viktiga ärenden görs till föremål för samråd inom nämn-
den. Dess månatliga sammanträden ger ledamöterna en fortlöpande insyn i
regeringens handläggning av krigsmaterielexportärendena. Nämnden ersät-
ter dock inte utrikesnämnden i sådana ärenden som regeringen enligt rege-
ringsformen har att överlägga med utrikesnämnden om.
I propositionen med förslag till lag om förbud mot utförsel av krigsmate-
riel, m.m. (prop. 1987/88:154) anförde föredraganden, bl.a. mot bakgrund
av att nämnden kunde förutses tas i anspråk i större omfattning än vad som
vid den tidpunkten hade varit fallet, att arbetsformerna fortlöpande borde
förbättras och effektiviseras. Krigsmaterielexportutredningen noterar att re-
former av arbetsformerna har lett till att nämnden kunnat fungera effekti-
vare och att dess ställningstaganden fått ökad tyngd. Mot bakgrund av det
anförda konstaterar KMU, under erinran om att regeringen har ansvaret för
besluten, att den rådgivande nämnden i krigsmaterielexportfrågor nu har
funnit arbetsformer där den genom sina ledamöter och sammansättning på
parlamentarisk grund fyller betydelsefulla uppgifter när det gäller samråd
och för att främja insyn.
Jag ansluter mig helt till utredningens bedömning. Nämndens tillkomst
har enligt min mening främjat en ökad insyn och samråd i frågor som rör
krigsmaterielexporten. Genom sammanträdena i nämnden, och den fylliga
information som där lämnas till ledamöterna, tillgodoses intresset av en bred
politisk förankring av besluten om vapenexport.
Jag förutser att även frågor om utlandssamarbete enligt de nya regler som
jag förordat i det föregående bör göras till föremål för samråd i nämnden.
Min bedömning: Rådets verksamhet bidrar till att klassificeringsfrå-
gorna kan beredas med konsekvens och sakkunskap och bör fortsätta
som hittills.
Utredningarna har inte berört frågan.
Prop. 1991/92:174
96
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare har redovisat (avsnitt 4) före-
slår jag att regeringen får föreskriva vad som skall avses med krigsmateriel.
Krigsmaterielförteckningen kan dock inte utformas så att den ger fullstän-
dig klarhet i gränsdragningen mellan civil materiel och krigsmateriel. Årli-
gen inkommer till KMI ett stort antal förfrågningar om klassificering av en-
skilda produkter. De bedömningar som i dessa fall skall göras är inte sällan
av kvalificerad teknisk natur.
Regeringen beslutade år 1984 mot denna bakgrund, på grundval av propo-
sitionen (1981/82:196) och efter förslag i 1979 års krigsmaterielexportkom-
mittés betänkande (SOU 1981:39), att utse fristående sakkunniga experter
med erfarenhet från skilda tekniska områden för att ge krigsmaterielinspek-
tören råd i frågor om gränsdragning mellan civil och militär materiel.
Rådet, som inledde sin verksamhet i juli 1984, består av sex ledamöter,
för närvarande ledande befattningshavare vid Försvarets forskningsanstalt
(FOA), Försvarets forskningsanstalt (FFA), Rymdstyrelsen (tidigare DFR),
Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Kungliga Tekniska Högskolan (KTH)
och Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) (tidigare STU). Rådets
uppgift är att ge råd i klassificeringsfrågor. Det sammanträder i regel varan-
nan månad på kallelse av krigsmaterielinspektören, som också leder sam-
manträdena.
Alla principiellt viktiga klassificeringsärenden görs till föremål för samråd
i rådet. Årligen avhandlas där ca. 20 ärenden.
Rådets tillkomst har breddat krigsmaterielinspektionens kompetens och
enligt min uppfattning verksamt bidragit till att klassificeringsfrågorna kun-
nat beredas med ökad konsekvens och sakkunskap.
Det är därför min bedömning att rådet bör fortsätta sin verksamhet på det
sätt som hittills skett.
Prop. 1991/92:174
Jag föreslår att den nya lagen om krigsmateriel skall träda i kraft den 1 ja-
nuari 1993 och att lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigs-
materiel, m.m. upphävs vid samma tidpunkt. Lagrådet har ansett att det
föreligger behov av en övergångsbestämmelse som anger att bestämmelsen
om krav på regeringens tillstånd för ändring av avtal enligt den föreslagna
9 § skall tillämpas även vid ändring av avtal som på grund av äldre bestäm-
melser inte krävt tillstånd. Jag delar lagrådets bedömning och har i avsnitt
14 närmare berört denna övergångsbestämmelse.
Den nya lagens bestämmelser bör tillämpas även för tillstånd som har
meddelats med stöd av äldre bestämmelser.
Som jag har redogjort för i avsnitt 22 bör beredningen av ärenden liksom
i dag ske inom utrikesdepartementet (vid krigsmaterielinspektionen, KMI).
Handläggningen av ärenden kommer inte att föranleda ytterligare kostnader
för statsverket.
Den nya lagen medför ändringar i vapenlagen (1973:1176) och lagen
97
7 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 174
(1988:205) om rättsprövning av förvaltningsbeslut. Dessa ändringar bör Prop. 1991/92:174
träda i kraft vid samma tidpunkt.
Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om införsel av sådan krigsmate-
riel som också omfattas av vapenlagen (1973:1176) när införseln görs av nå-
gon som har rätt att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel. I dag krävs i
5 § vapenlagen att polismyndigheten ger tillstånd till införseln. Sådant till-
stånd kan som huvudregel inte lämnas till en juridisk person.
I samma lagrum görs undantag från kravet på tillstånd för innehav av va-
pen för den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel.
På motsvarande sätt görs undantag från kravet på tillstånd att handla med
vapen för den som har tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel. Jag anser att
den som har rätt att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel i analogi här-
med skall ha rätt att föra in sådana vapen som omfattas av tillståndet enligt
krigsmateriellagen. 5 § vapenlagen bör ändras i enlighet härmed.
Jag vill i detta sammanhang också föreslå att 28 a § och 46 § vapenlagen
ändras. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen.
I enlighet med det anförda har inom utrikesdepartementet upprättats förslag
till
1. lag om krigsmateriel
2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvalt-
ningsbeslut.
De under 2.och 3. avgivna förslagen har upprättats i samråd med chefen
för justitiedepartementet respektive med statsrådet Laurén.
Förslagen har granskats av lagrådet.
Inledande bestämmelse
1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition och annan för militärt
bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmate-
riel.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och innehåller ett bemyndi-
gande för regeringen att meddela föreskrifter om vad som skall avses med
krigsmateriel enligt lagen. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 § tillverk-
ningslagen och 1 § utförsellagen.
Definitioner
2 § I denna lag förstås med
tillverkning: framställning av sådan materiel eller delar därav som utgör
krigsmateriel,
98
tillhandahållande: försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, Prop. 1991/92:174
gåva eller förmedling,
tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka krigsmateriel.
I bestämmelsen definieras tre termer som återkommer vid upprepade tillfäl-
len i lagen. Med tillverkningsrätt avses således varje åtgärd varigenom en
part ger en annan part rätt att tillverka krigsmateriel. Även del till krigsmate-
riel kan utgöra krigsmateriel.
Tillverkning
3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav
för
1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i 24 § första
stycket vapenlagen (1973:1176),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens
eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter
som inte är affärsverk.
Paragrafen innehåller i första stycket det grundläggande kravet på regering-
ens tillstånd för att få tillverka krigsmateriel här i landet. Detta grundläg-
gande krav finns i dag i 2§ tillverkningslagen.
Till skillnad mot gällande bestämmelser tas nu kravet på svenskdominerat
ägande bort. Regeringen är inte bunden i sin prövning av vem som skall
kunna meddelas tillverkningstillstånd. Bestämmelsen har kommenterats ut-
förligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 8).
Andra stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om undantag från kravet på tillverkningstillstånd i vissa fall. Be-
stämmelsen har överförts från 2 § andra stycket tillverkningslagen.
Tredje stycket innebär att statliga affärsverk liksom för närvarande omfat-
tas av kravet på tillverkningstillstånd, medan detta inte gäller andra statliga
myndigheter.
Tillhandahållande
4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får
inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan
regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter el-
ler sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av tillverkningstill-
stånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om verksamheten avser
tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som
finns inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller metod för fram-
ställning av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana till- 99
verkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahål- Prop. 1991/92:174
landet gäller.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet en-
ligt första och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan hante-
ring av ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom föreskrif-
terna i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 9. Den
har sin motsvarighet i 3§ tillverkningslagen. Enligt första stycket får verk-
samhet avseende tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning rörande
krigsmateriel och metod för framställning av sådan materiel inte bedrivas
här i landet utan tillstånd av regeringen. Vad som skall förstås med tillhanda-
hållande framgår av definitionen i 2§. Enligt andra stycket gäller motsva-
rande krav för svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt
eller stadigvarande vistas här som vill bedriva verksamhet avseende tillhan-
dahållande krigsmateriel, uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel i utlandet.
I tredje stycket undantas andra statliga myndigheter än affärsverk från la-
gens tillämpningsområde.
Från kravet på regeringens tillstånd görs vissa undantag i fjärde stycket.
Sålunda krävs inte tillstånd för tillhandahållande av krigsmateriel till svensk
statlig myndighet eller till tillverkare som har tillstånd att tillverka materiel
av det slag som det tillhandahållandet avser. Inte heller krävs tillstånd för
innehavare av tillverkningstillstånd, om verksamheten avser krigsmateriel
som tillhör honom och som finns inom landet eller tillhandahållande av upp-
finning eller metod till svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare
som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäl-
ler. Således får en tillverkare t.ex. sälja egen materiel utan tillstånd, medan
tillstånd krävs för den som avser att förmedla materiel för en tillverkares räk-
ning. Om mottagaren emellertid är svenska staten eller krigsmaterieltillver-
kare med tillstånd att tillverka samma materiel krävs, i enlighet med vad som
nyss sagts, inte något tillstånd.
Femte stycket innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet i vissa fall. Bestämmelsen har
övertagits från 3 § tillverkningslagen.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här får inte utan tillstånd av regeringen i det enskilda fallet
till någon i utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet eller
uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan ma-
teriel.
I paragrafen slås fast att det utöver det i 4 § angivna kravet på ett generellt
tillstånd att bedriva verksamhet som innebär tillhandahållande av krigsmate-
riel, uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel även krävs tillstånd i det enskilda fallet för att exempelvis förmedla
krigsmateriel som finns i utlandet till någon i ett annat land. Bestämmelsen
har behandlats i avsnitt 10.
100
Utförsel
Prop. 1991/92:174
6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om program-
vara likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation
eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som
har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
Paragrafens första stycke, första meningen motsvarar 2§ första stycket i nu-
varande utförsellagen och slår fast att krigsmateriel inte får föras ut ur riket
utan tillstånd av regeringen, om inte annat följer av lagen eller av annan för-
fattning. Sålunda finns i 17 § vapenlagen (1973:1176) bestämmelser om ut-
försel av handeldvapen från riket utan tillstånd av regeringen. Bestämmel-
sen avser utförsel såväl efter tillverkning i Sverige som efter import till Sve-
rige eller utförsel efter transitering, förvaring på tullager, tullupplag eller i
frihamn.
Programvara kan lagras på fast medium som databand, disketter och
kretskort och omfattas därmed av utförselförbudet. Om emellertid överfö-
ring sker t.ex. via telenätet, kan inte utförselförbudet bli tillämpligt. Överfö-
ring av programvara regleras i sådana situationer genom föreskriften att i
fråga om programvara jämställs med utförsel överföring genom telekommu-
nikation eller på annat liknande sätt. Bestämmelsen är tillämplig exempelvis
för det fall någon i Sverige konstruerar ett dataprogram för krigsmateriel i
utlandet och för över programvaran till sin uppdragsgivare i utlandet via tele-
nätet.
Innehållet i andra stycket är överfört från 2§ andra stycket utförsellagen.
Denna ordning som ger ett enskilt statsråd rätt att besluta i enklare ärenden
och som har varit rådande under en lång följd av år och därvid har visat sig
vara i hög grad ändamålsenlig är till stor del betingad av praktiska skäl. Även
tidsmässiga faktorer spelar in. I många fall fordrar en dispensansökan i ären-
den av nyssnämnda slag omedelbara åtgärder.
Konstitutionsutskottet granskade år 1977 frågan om beslutanderätten och
omnämnde därvid särskilt enskilt statsråds beslutanderätt i ärenden som gäl-
ler export av krigsmateriel. Utskottet uttalade bl.a. att granskningen inte
gett anledning till erinran mot de beslut varigenom statsråd bemyndigats att
avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden.
Det tredje stycket motsvarar 3 § utförsellagen och anger inom vilket om-
råde regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel.
101
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till nå-
gon i utlandet får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
Materiellt motsvarar paragrafen 4 § utförsellagen och gäller avtal som ingås
här i landet eller utom landet av svensk myndighet, svenskt företag eller den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 12, omfattar inte bara upplåtelse
eller överlåtelse av rättighet som åtnjuter legalt skydd, t.ex. i form av patent,
utan varje sådant tillhandahållande av ett sådant tekniskt underlag eller dy-
likt som utgör en förutsättning för mottagaren att starta egen tillverkning.
Med tillverkningsrätt avses sålunda det medgivande som genom ett avtal
lämnas en motpart att utnyttja viss rätt eller att i enlighet med av upplåtaren
eller överlåtaren tillhandahållna tekniska underlag, som ritningar, beskriv-
ningar o.d. tillverka viss krigsmateriel. I de tekniska underlagen kan ingå
upplysningar om uppfinningar och metoder, konstruktions- och kontroll-
föreskrifter, beskrivningar av arbetsprocesser, dataprogram m.m. Med nå-
gon i utlandet förstås såväl fysiska personer med hemvist utom landet som
juridiska personer som är bildade enligt lagen i en främmande stat liksom
främmande stater och myndigheter i sådana stater.
8 § Avtal med någon utom landet om att gemensamt med denne eller för
hans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
Paragrafen består delvis av förbudet i den nu gällande 5 § utförsellagen mot
att utan regeringens tillstånd ingå avtal med någon utom riket om att för den-
nes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel. Härutöver förbjuds ingående av avtal med någon i utlandet om att
gemensamt med denne utveckla krigsmateriel eller metod för framställning
av sådan materiel liksom att gemensamt tillverka krigsmateriel.
I första stycket förbjuds ingående av ett sådant avtal inom landet och i
andra stycket förbjuds svensk myndighet, svenskt företag och den som är bo-
satt eller stadigvarande vistas här att ingå ett sådant avtal i utlandet. Begrep-
pet någon i utlandet har samma innebörd som i föregående paragraf.
Med utveckling av krigsmateriel förstås den verksamhet som bedrivs för
att t.ex. med hjälp av en kravspecifikation utforma ett tekniskt underlag för
produktion av krigsmateriel. Häri inbegrips även vidareutveckling av befint-
lig krigsmateriel. Med en metod för framställning av krigsmateriel avses det
underlag som behövs för att framställa materiel på ett specifikt sätt.
Prop. 1991/92:174
102
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det slag som kräver tillstånd
enligt 7 eller 8§ får inte ingås utan tillstånd av regeringen, om tillägget eller
ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits tidi-
gare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14, anger att tillägg till ett avtal genom
vilket tillverkningsrätt har upplåtits eller överlåtits till någon utom landet el-
ler ändring av sådant avtal inte får ingås utan tillstånd av regeringen. Det-
samma gäller tillägg till eller ändring i avtal med någon i utlandet om att ge-
mensamt eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmate-
riel.
Sålunda skall varje tillägg till eller ändring av tidigare avtal som rör den
materiel som omfattas av avtalet underkastas regeringens prövning. Detta
kan t.ex. vara fallet om parterna avser att utöka omfattningen av den krigs-
materiel som får tillverkas eller precisera omfattningen av en tillverknings-
rätt med avseende på materielen. Detta kan också vara fallet om parterna
avser att utvidga ett avtal om gemensam utveckling ytterligare ett steg i förfi-
ning av slutprodukten. Hit hör också ändringar eller tillägg som avser att
förse motparten med uppdaterad kunskap i fråga om materielen.
Likaså skall tillägg eller ändring som innebär att en rätt enligt avtalet upp-
låts eller överlåts till någon som inte tidigare har denna rätt prövas av rege-
ringen.
Detsamma gäller en ändring eller utvidgning av klausuler som gäller rät-
ten att försälja materiel till en mottagare som inte har angivits i tidigare av-
tal. Detta kan gälla export till ett annat land eller försäljning till en annan
användare i samarbetslandet.
Militärt inriktad utbildning
10 § Militärt inriktad utbildning av personer som inte är svenska medbor-
gare får inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet yrkesmässigt bedriva sådan ut-
bildning utan tillstånd av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av statliga myndigheter
som inte är affärsverk eller som anordnas i samband med försäljning av
krigsmateriel eller för de anställda i sådana företag som har tillstånd att till-
verka krigsmateriel.
Paragrafens första och tredje stycke motsvarar 7§ utförsellagen. I första
stycket föreskrivs att militärt inriktad utbildning av personer som inte är
svenska medborgare inte får bedrivas här i landet utan tillstånd av rege-
ringen. I andra stycket föreskrivs att svenskt företag, svensk myndighet och
den som är bosatt eller stadigvarande vistas här inte heller i utlandet får be-
driva sådan utbildning yrkesmässigt utan tillstånd av regeringen.
Prop. 1991/92:174
103
Allmänt sett bör utbildning som avser sådant handhavande av krigsmate-
riel som har samband med en möjlig stridsinsats vara att hänföra till begrep-
pet militärt inriktad utbildning. Vägledning torde också kunna hämtas ge-
nom en jämförelse med vad som ingår i undervisningen i en skola av vanlig
typ och en skola av militär art.
Undantagen i tredje stycket motsvarar undantagen i 7 § andra stycket ut-
försellagen. Där anges att förbudet inte gäller utbildning som anordnas av
statliga myndigheter som inte är affärsverk. Statliga bolag - som är självstän-
digajuridiska personer - är alltså inte undantagna från förbudet. Utbildning
som anordnas i samband med försäljning av krigsmateriel eller med anställ-
ning i företag för tillverkning av sådan materiel omfattas inte heller av förbu-
det.
Vid prövning av ansökan om tillstånd att bedriva sådan utbildning som det
här är fråga om hämtas stöd i de riktlinjer som gäller för export av krigsmate-
riel. Huvudprincipen är att tillstånd till militärt inriktad undervisning inte
bör meddelas om undervisningen riktar sig till medborgare i land med vilket
annan utlandssamverkan ej skulle komma i fråga. I de fall undervisningen
riktar sig till medborgare i olika länder måste en sammantagen bedömning
göras av lämpligheten av att undervisningen tillåts.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall, i den ordning regeringen
föreskriver, lämna redovisning till regeringen
1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet,
2. om åtgärder som syftar till avtal som är tillståndspliktigt enligt 7 eller
8§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet
och om undantag från denna. Regeringen får också i det enskilda fallet
medge undantag från sådan redovisningsskyldighet.
Paragrafen föreskriver skyldighet dels för den som har fått regeringens till-
stånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel, dels för svenska statliga
myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet att lämna redovisning
om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet.
I begreppet marknadsföring ligger att det skall vara fråga om åtgärder som
syftar till att främja avsättningen av varor och tjänster och andra nyttigheter.
Hit hör framställningar som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp av
intressenter. Termen täcker också åtgärder som är inriktade på enskilda.
Enligt andra punkten skall redovisning också lämnas om åtgärder som syf-
tar till avtal som är tillståndspliktigt enligt 7 och 8 §§. Redovisningen skall
göras på ett tidigt stadium redan när de första kontakterna har tagits, alltså
innan parterna har gjort några bindande åtaganden.
Redovisningen är avsedd att ge en bild av företagens och myndigheternas
marknadsföring av krigsmateriel utom landet. Uppgifterna bör lämnas fort-
löpande. Det bör vara en uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om
med vilka tidsintervall redovisning skall lämnas. Skyldighet att lämna redo-
visning gäller även om marknadsföringen uppdras åt någon annan, t.ex. ett
utlandsbolag.
Prop. 1991/92:174
104
I andra stycket ges bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter Prop. 1991/92:174
om redovisningsskyldigheten och om undantag från denna skyldighet. Här-
vid kan regeringen exempelvis föreskriva att redovisningen skall avse de be-
stämda mottagare som marknadsföringen riktar sig till och den materiel
marknadsföringen avser. Med stöd av bestämmelsen kan också undantag
medges exempelvis i fråga om viss materiel.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall underrätta regeringen innan
anbud lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal in-
gås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som avses i 7 §, eller
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod för framställ-
ning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste tidpunkt för un-
derrättelse och om undantag från underrättelseskyldigheten. Regeringen får
också i enskilda fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt inte är av större
vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel medge undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för läm-
nande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant anbud lämnas eller
avtal ingås, som avses i första stycket.
I paragrafens första stycke anges att tillståndshavare och statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet är skyldiga att lämna underrät-
telse till regeringen innan anbud lämnas om tillhandahållande av krigsmate-
riel till någon i utlandet, om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
eller om samarbete om tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel. Där anbud inte lämnas skall rege-
ringen i stället underrättas innan avtal ingås.
I andra stycket ges regeringen bemyndigande att meddela föreskrifter om
senaste tidpunkt för underrättelse och om undantag från skyldighet att
lämna underrättelser som avses i första stycket. Med stöd av denna bestäm-
melse kan undantag medges t.ex. i fråga om viss materiel eller i fråga om
mera rutinartade avtalsslut avseende komponentleveranser o.d. En förut-
sättning för sådana undantag måste vara att syftet med regleringen inte även-
tyras.
I tredje stycket införs en rätt för det statsråd som har till uppgift att föredra
ärenden om utförsel av krigsmateriel att medge undantag i det enskilda fallet
från sådan föreskrift om att underrättelse skall ske inom viss tid.
Enligt fjärde stycket får regeringen i det enskilda fallet förbjuda att anbud
lämnas eller avtal ingås. Härigenom ges regeringen möjlighet att förbjuda
att vissa åtgärder kommer till stånd och kan därmed förhindra vidare mark-
nadsföring i förhållande till land som inte kan godtas som mottagare av
svensk materiel eller svenskt kunnande.
Ett förbud förutsätter inte att uppgifterna om marknadsföringen har kom-
mit till regeringens kännedom genom 11 §.
105
Villkor m.m.
Prop. 1991/92:174
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt aktiebolag får förenas med vill-
kor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas
av utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att
styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bo-
laget skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag förenas med villkor
avseende ägandet.
Paragrafen anger uttryckligen att tillstånd enligt 3 eller 4 § att tillverka eller
tillhandahålla krigsmateriel får förenas med villkor avseende ägandet. Be-
stämmelsen har ingående behandlats i avsnitt 8. Liksom enligt 4 § utförsella-
gen kan tillståndet härutöver förenas med villkor om att styrelseledamöter
och suppleanter för dem samt verkställande direktör i aktiebolag skall vara
svenska medborgare och bosatta i Sverige.
14 § Tillstånd enligt 3 -10 §§ får förenas med andra villkor än som avses i 13 §
samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
Paragrafen motsvarar i sak 4§ andra stycket tillverkningslagen och 11 § ut-
försellagen. Tillstånd enligt 3 —10 §§ kan enligt paragrafen förenas med
andra villkor än sådana som gäller ägandet samt med kontroll- och ordnings-
bestämmelser. Av allmänna principer får anses följa att villkoren samt kon-
troll- och ordningsbestämmelserna inte får vara onödigt betungande.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss tid eller tills vidare.
Paragrafen motsvarar del av 4§ tredje stycket tillverkningslagen. Av para-
grafen framgår att även ett tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel kan med-
delas tills vidare. Om tillhandahållandet avser krigsmateriel som finns i ut-
landet och som skall levereras till någon i utlandet krävs emellertid tillstånd
i det enskilda fallet, vilket framgår av avsnittet 10 där frågan har behandlats
utförligt.
Återkallelse
16 § Tillstånd enligt 3 -10 §§ kan återkallas av regeringen, om tillståndshava-
ren åsidosatt en föreskrift i denna lag eller föreskrift, villkor eller bestäm-
melse som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra sär-
skilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt någon av 7-9 §§ som
redan ingåtts.
Paragrafen motsvarar delvis bestämmelserna i 4 § tillverkningslagen och 13 §
utförsellagen. Bestämmelsen förskriver att alla tillstånd som har meddelats
med stöd av lagen kan återkallas.
Möjligheterna att återkalla ett tillstånd bör i princip utnyttjas endast när
detta är nödvändigt.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt
17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svensk statlig myndighet
som bedriver motsvarande verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt
106
de föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till regeringen om
ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning, mark-
nadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Paragrafen motsvarar 10 § tillverkningslagen. Bestämmelsen ålägger såväl
den som har tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel som
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet att re-
dovisa ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning,
marknadsföring eller försäljning av krigsmateriel. Bestämmelsen syftar till
att vid varje tidpunkt ge regeringen möjlighet att kunna bedöma utveck-
lingen av berörd industris utlandsengagemang på området.
Med utländska rättssubjekt avses främst juridiska personer som är bildade
enligt lagen i främmande stat.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet
18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå under tillsyn av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen får meddela föreskrifter om
tillsynen.
Paragrafen, som har berörts i avsnittet 21, överensstämmer i sakligt hän-
seende med 5 § tillverkningslagen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall, enligt de närmare föreskrif-
ter som regeringen meddelar, till tillsynsmyndigheten lämna deklaration på
heder och samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har medde-
lats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att
lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
1. den som har tillstånd enligt 6 § skall lämna uppgifter om krigsmateriel
som förts ut ur landet,
2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8§ skall lämna uppgifter om in-
gångna avtal.
Bestämmelsen överensstämmer i sakligt hänseende med 6 § första stycket
första punkten och andra stycket tillverkningslagen. Bestämmelsen har be-
rörts i avsnitt 19.3.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4§ skall efter anmodan av tillsyns-
myndigheten lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrol-
len samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att anlita biträde från andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
Paragrafens första mening motsvarar i huvudsak 7 § tillverkningslagen. Upp-
giftsskyldigheten som regleras i första meningen gäller enbart den som har
tillstånd enligt lagen. En ytterligare begränsning sker genom att en anmodan
skall avse material som behövs för kontrollen. Av detta följer att materialet
måste ha relevans för kontrollen. Vidare får inte krävas in mera än som er-
fordras. Anmodan får avse upplysningar eller handlingar. Det kan gälla ex-
empelvis handelsböcker, inneliggande beställningar och uppgifter angående
pågående tillverkning.
Vid tillämpningen av bestämmelsen bör givetvis beaktas att skyldighet att
Prop. 1991/92:174
107
yttra sig eller vidta annan åtgärd enligt allmänna principer inte bör åläggas Prop. 1991/92:174
någon i fråga om omständighet, vars yppande skulle röja att vederbörande
har begått brott.
Tillsynsmyndigheten får anlita biträde från annan statlig myndighet i sin
tillsyn. Så kan t.ex. experthjälp behövas för granskning av såväl tekniska un-
derlag som bokföring.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är skyldig att vid ändring i förhål-
landen som tagits upp i tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlig-
het med de föreskrifter som regeringen meddelar.
Paragrafen ålägger den som har tillstånd enligt lagen att anmäla till rege-
ringen om något av de förhållanden som har redovisats i en ansökan om till-
stånd ändras. Det kan t.ex. beträffande ett tillverkningstillstånd vara ägar-
förhållandena och beträffande ett utförseltillstånd slutanvändare. Rege-
ringen ges i paragrafen rätt att meddela föreskrifter om anmälningsskyldig-
heten.
22 § För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall den som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift
som regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för samtliga tillver-
kare lika förhållande till det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Paragrafen är i sak överförd från 8§ tillverkningslagen.
Revisorskontroll
23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet har anmärkt på ett företags
efterlevnad av bestämmelserna enligt denna lag och anmärkningen har fram-
förts i en sådan revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i
vissa företag, skall han genast sända in en kopia av revisionsberättelsen till
regeringen. En revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande skyl-
dighet.
Paragrafen motsvarar 14 § utförsellagen.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3 - 5 §§ eller 7 -10 §§ eller mot förbud som
har meddelats med stöd av 12 § döms,
1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
år,
2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår regeringen att lämna till-
stånd enligt någon av 3 - 5 §§ eller 7-10 §§ och därigenom föranleder att av-
tal fullföljs eller tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av oaktsamhet, döms till bö-
ter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen och det är att bedöma som
grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
108
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett
betydande värde, om brottet varit av stor omfattning eller varaktighet eller
om gärningen annars varit av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller att lämna uppgif-
ter enligt 17 §,
2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,
3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en oriktig uppgift i ansö-
kan om tillstånd eller i annan handling som är av betydelse för prövningen
av ett ärende enligt denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,
4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll- eller ordningsbe-
stämmelse som har meddelats med stöd av denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall förklaras förverkat om det
inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas endast efter medgivande
av tillsynsmyndigheten.
I 24 § har tagits in en erinran om att överträdelse av utförselförbudet och
försök därtill bestraffas enligt bestämmelserna i varusmugglingslagen. Även
den som genom vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att lämna
tillstånd till utförsel och därigenom föranleder att tillhandahållandet kom-
mer till stånd kan dömas för varusmuggling enligt varusmugglingslagen. Att
olovlig utförsel liksom vilseledande under vissa omständigheter är att anse
som grov varusmuggling och bestraffas enligt en strängare straffskala fram-
går av varusmugglingslagen.
Straffbestämmelserna i 25 § avser brott mot förbuden mot att tillverka el-
ler tillhandahålla krigsmateriel, mot att tillhandahålla krigsmateriel som
finns utom landet till någon i utlandet eller tillhandahålla uppfinning rörande
krigsmateriel eller metod för tillverkning av sådan materiel till någon i ut-
landet, mot att ingå avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
eller avtal om att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel eller
gemensamt tillverka krigsmateriel eller att ändra ett sådant avtal samt att
bedriva militärt inriktad utbildning utan tillstånd av regeringen liksom mot
förbud att lämna anbud eller ingå avtal utan sådant tillstånd.
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om ansvar för den som uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet genom vilseledande förmår regeringen att lämna
tillstånd enligt 3-5 §§ eller 7-10§§ och därigenom föranleder att tillverk-
ning, tillhandahållande, avtal eller militärt inriktad utbildning kommer till
stånd.
Straffskalan inrymmer böter eller fängelse i högst två år.
Av tredje stycket i paragrafen följer att det i ringa fall inte skall dömas till
ansvar.
En särskild straffskala gäller om brott som avses i 25 § är att anse som
grovt. En bestämmelse om detta finns i 26 §. Bestämmelsen tar sikte endast
Prop. 1991/92:174
109
på uppsåtliga gärningar. Straffskalan inrymmer fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år. I bestämmelsen anges exempel på omständigheter som
skall beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. En gärning av särskilt
allvarlig art får anses föreligga exempelvis om överlåtelse av en tillverknings-
rätt har inneburit att materiel av utomordentligt kvalificerat slag kunnat
komma att tillverkas i ett land till vilket utförsel av krigsmateriel från Sverige
inte kan komma i fråga. Likartade synpunkter kan anläggas i fråga om kun-
skapsöverföring i form av t.ex. samarbetsavtal och militär utbildning.
127 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet under-
låter att underrätta regeringen innan anbud lämnas eller avtal ingås eller un-
derlåter att anmäla ändrade förhållanden eller i övrigt i annat fall än som
avses i 25 § eller 26 § lämnar oriktig uppgift i en ansökan om tillstånd eller i
någon annan handling som är av betydelse för prövning av ett ärende enligt
lagen eller som åsidosätter ett villkor eller som bryter mot en kontroll- eller
ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av lagen. Med lämnande
av oriktig uppgift jämställs förtigande av en uppgift. Bestämmelsen är subsi-
där till såväl varusmugglingslagen som till denna lags bestämmelser. Straff-
skalan inrymmer böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall skall
inte dömas till ansvar.
Straffbestämmelserna i denna lag är subsidiärt tillämpliga, om gärningen
redan är belagd med straff i brottsbalken (BrB). En bestämmelse om detta
finns i 28 §. Närmast kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna om
osann försäkran eller osant intygande i BrB. Likaså kan bestämmelsen om
spioneri komma att aktualiseras.
Enligt 29 § skall utbyte av brottsligt förfarande som avses i 25 och 26 §§
kunna förklaras förverkat.
När det gäller brottsligt förfarande som avses i 24 § medför hänvisningen
till varusmugglingslagen att den lagens bestämmelser om förverkande blir
tillämpliga på sådant förfarande. Med utbyte avses den nettovinst som kan
bli följden av ett brottsligt förfarande.
Förverkande kan underlåtas om det är uppenbart oskäligt. Detta undan-
tag, som torde följa redan av 36 kap 16 § BrB, har för tydlighets skull förts
in i lagen.
30 § innehåller en regel om att allmänt åtal vid brott mot 3 eller 4 § får
väckas endast efter tillstånd av tillsynsmyndigheten. Vid tillsynsmyndighe-
tens prövning kan hänsyn tas bl.a. till att lagföring skulle kunna te sig stö-
tande eller att en gärning, som är förbjuden, i det enskilda fallet kan vara
särskilt ursäktlig.
Hänvisningarna i 5 § vapenlagen till lagen (1983:1034) om kontroll över till-
verkningen av krigsmateriel, m.m. ändras till att i stället avse den nya lagen
(1992:000) om krigsmateriel. Samtidigt utvidgas undantaget från krav på till-
stånd till att även avse införsel av den som har tillstånd att tillverka eller till-
handahålla motsvarande materiel. Jag har redovisat detta förslag i avsnitt 25.
Postens tjänst ”assurerad” försändelse tillhandahålls inte längre. 28 a § har
därför ändrats. Vapen, som omfattas av paragrafen, skall postbefordras ge-
Prop. 1991/92:174
110
nom att skickas som ”ESS-Brev Värde” eller, om den tjänsten inte tillhanda-
hålls av postföretaget, på motsvarande lika säkert sätt.
Uttrycket ”kyrkobokförd” har i konsekvens med den 1 juli 1991 genom-
förda folkbokföringsreformen ändrats till ”folkbokförd” i 46 §.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för justitiedepartementet.
I paragrafen görs undantag från lagen om rättsprövning av vissa förvaltnings-
beslut för beslut enligt den föreslagna lagen om krigsmateriel. Undantaget
motsvarar de nu gällande undantagen för beslut enligt lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel och andra beslut enligt lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. än så-
dana som avser återkallelse av tillstånd. Jag har i denna fråga samrått med
statsrådet Laurén.
Prop. 1991/92:174
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen före-
slår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om krigsmateriel,
2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa för-
valtningsbeslut.
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av
vad jag i övrigt har anfört om bl.a. klassificering av krigsmateriel samt rikt-
linjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan (avsnitten 3-6
och 22-24).
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de
åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.
111
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
I 1987 års försvarsbeslut framhöll en enig riksdag att inhemsk kapacitet att
utveckla, tillverka och underhålla försvarsmateriel är en för Sverige bety-
dande säkerhetspolitisk tillgång. Samma breda uppslutning föreligger kring
huvudlinjerna i svensk utrikespolitik, däribland att verka för fred och ned-
rustning. I förlängningen av denna politik ligger en restriktiv inställning till
internationell handel med krigsmateriel. Denna kommer bl.a. till uttryck i
ett principiellt förbud mot export av krigsmateriel.
Av utförsellagen följer att export av krigsmateriel inte får ske utan rege-
ringens tillstånd. Det finns också bestämmelser om marknadsföring samt om
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrättigheter (licenser) m.m. när
det gäller krigsmateriel. Till ledning för regeringens avgöranden finns rikt-
linjer som har godkänts av riksdagen.
Uppgifter om oegentligheter på vapenexportens område, vilket utretts
bl.a. av medborgarkommissionen, har ställt krigsmaterielexporten och för-
svarsindustrins utlandsverksamhet i övrigt på krigsmaterielområdet - av ut-
redningen benämnd utlandssamverkan - under debatt.
Utredningen har haft tre huvuduppgifter:
Analysera sambandet mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri
och denna industris export.
Utreda konsekvenserna av och villkoren för försvarsindustrielit samarbete
med utlandet.
Pröva behovet av ändrade riktlinjer för krigsmaterielexporten.
I kapitel 1-3 ger utredningen en bakgrund till sina närmare överväganden.
Dessa redovisas i kapitel 4-10. Efter att i kapitel 4 och 5 ha funnit att upprätt-
hållandet av en livskraftig inhemsk försvarsindustri förutsätter utlandssam-
verkan, tar utredningen i kapitel 6 och 7 upp de båda övriga huvudfrågorna.
Vi föreslår att avtal med någon utom riket om gemensam utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel blir tillståndspliktigt. Vidare föreslås revide-
rade riktlinjer för utlandssamverkan. I kapitel 8 redovisas ett samlat förslag
till sådana riktlinjer.
I kapitel 1 återges huvuddragen i utrikes- och försvarspolitiken. Vidare be-
skrivs principerna för försvarsplaneringen och försvarets materielanskaff-
ning. Därvid berörs försvarets materielverks roll. Verket upphandlar i prin-
cip försvarsmateriel under konkurrens. För närvarande importeras ungefär
15 procent av denna materiel och lika mycket importeras av försvarsindu-
strin. Sveriges självförsörjningsgrad är således förhållandesvis hög.
Försvarsanslagen har, räknat i fasta priser, legat still under en femtonårs-
period och uppgår till cirka 28 000 milj. kr. Deras andel av bruttonational-
produkten har under samma tid gått ned från 3,3 till 2,5 procent efter att
tidigare ha varit ännu högre. En följd av detta har blivit minskade beställ-
ningar hos försvarsindustrin, de har kommit glesare och gällt kortare serier.
Dessa och andra ekonomiska svårigheter för det militära försvaret har lett
till att nästa femåriga försvarsbeslut tidigarelagts. Under 1990 skall den för-
svarskommitté som nu arbetar avge sina förslag och då bl.a. prioritera de
112
områden i försvarsindustrin där kompetenser och produktionsresurser skall
upprätthållas inom landet.
Under rubriken krigsmaterielexporten ger utredningen i kapitel 2 en bak-
grund när det gäller den svenska tillverkningen och exporten av sådan mate-
riel sedan 1970. Exportandelen har varierat över åren och beror mycket av
det genomslag enskilda stora exportaffärer får. Den andel av i Sverige tillver-
kad krigsmateriel som exporterats ökade under andra hälften av 1970-talet
från 25 till 40 procent och har efter en nedgång ökat även under senare år.
Något mer än hälften av den inhemska tillverkningen exporterades 1988. Ut-
förseln hade ett värde av 6 150 milj. kr. och svarade därmed för cirka två
procent av hela den svenska varuexporten. Under senare årtionden har detta
tal fluktuerat omkring en procentenhet, men ökat på grund av exporten till
Indien av fälthaubitsar. Utan dessa leveranser, som 1988 utgjorde nära hälf-
ten av utförseln, skulle den svenska vapenexporten ha legat på ungefär
samma nivå som 1979 och 1980 räknat i fasta priser. Vapen och ammunition,
däribland granatgevär, fältartilleri, luftvärnspjäser, robotar, torpeder och
minor, har successivt ökat sin andel av krigsmaterielexportens värde till
drygt tre fjärdedelar. En annan produktgrupp, militära flygplan m.m., har
minskat sin exportandel sedan 1970-talet.
Merparten av den svenska exporten av krigsmateriel under perioden 1970-
1988 har gått till Västeuropa, men exporten till länder i Asien har, bl.a. till
följd av Indienordern, ökat kraftigt under senare år. Ett sextiotal länder har
tagit emot export från Sverige 1979-1988; de främsta mottagarländerna un-
der denna period, räknat i fasta priser, är Indien, Norge, Singapore, Malay-
sia, Jugoslavien, Finland, USA, Storbritannien, Italien och Förbundsrepub-
liken Tyskland.
Utredningen konstaterar i kapitel 2 också att även om de flesta länder som
framställer vapen och annan militär utrustning har någon form av kontroll
över försäljningen till andra länder, är en helt rättvisande jämförelse mellan
olika länders vapenexportpolitik knappast möjlig. Även om regler är for-
mellt likartade kan nämligen den praktiska tillämpningen skilja sig åt. Det
sammantagna intrycket är emellertid att Sverige har en jämfört med andra
länder mer rigorös tillämpning. När det gäller de internationella förhållan-
dena noteras att en tidigare snabb ökning av världshandeln med vissa tyngre
vapen har övergått i en mer långsam ökningstakt under 1980-talet. Till detta
bidrar bl.a. en ökad efterfrågan på andra vapen och vapensystem än de mest
dyrbara, många vapens ökade livslängd samt en alltmer utvecklad försvars-
industri i olika länder. Detta för med sig ett ökat inslag av licenstillverkning
och teknologiöverföring på bekostnad av rena exportaffärer. En allmän
trend är också att äldre vapen och vapensystem moderniseras i allt större
omfattning. Dessa omständigheter leder till ökad långsiktighet i utlandssam-
verkan, t.ex. inom ramen för försvarsindustrielit samarbete vid utveckling
och produktion.
I kapitel 2 redovisar utredningen vidare huvuddragen i den rådande regle-
ringen och hur den har vuxit fram. Avslutningsvis finns i kapitlet ett avsnitt
om folkrättsliga regler och handelspolitiska aspekter när det gäller krigsma-
terielexport.
I kapitel 3 ges en orientering om den svenska försvarsindustrin och dess
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
113
8 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 174
betingelser. Efter en allmän beskrivning av de större försvarsindustriföreta-
gen uppmärksammas särskilt internationaliseringen och utlandsberoendet.
Den snabba utvecklingen av modern högteknologi kännetecknas av höga
kostnader och minskande skillnader mellan militär och civil teknologi. Hög-
teknologisk kompetens har internationellt alltmer kommit att tillmätas sä-
kerhetspolitisk betydelse. I dag torde endast USA vara självförsörjande vad
gäller högteknologi och därmed också försvarsteknologi. Övriga nationer -
även Sverige - är för sin teknologiförsörjning hänvisade till olika former av
internationellt samarbete. Satsningen på olika civila och militära utveck-
lingsprogram främst mellan olika europeiska länder är ett uttryck för detta.
En förutsättning för deltagande i sådant samarbete är att varje part förmår
tillföra kompetens som bedöms som viktig för samarbetet som helhet.
Behovet av teknologiförsörjning är en viktig orsak till internationalise-
ringen inom den högteknologiska industrin. Andra motiv är delad risktag-
ning och ökad produktionsbas för komplicerade och kostnadskrävande pro-
jekt.
Internationellt sett knyts därmed export och annan samverkan samt im-
port samman i olika gemensamma projekt i växande grad, såväl inom mili-
tära som civila teknik- och produktområden. Den svenska försvarsindustrins
import av kunskap, komponenter och delsystem blir därmed i ökande grad
beroende av dess utlandssamverkan. Sverige är nettoimportör inom aktuella
tekniska områden.
Försvarsindustrin är beroende av kvalificerade utländska underleverantö-
rer för sin försörjning med olika komponenter och delsystem. Totalt sett är
dock försvarsindustrin inte mer importberoende än verkstadsindustrin i all-
mänhet.
Det totala importinnehållet i det svenska försvarets upphandling är alltså
cirka 30 procent. Därav är hälften försvarets direkta upphandling hos ut-
ländska leverantörer, medan lika mycket upphandlas av försvarsindsutrin
hos underleverantörer utomlands. Industrins största leverantör är USA,
som svarar för knappt hälften av den svenska importen, följt av de euro-
peiska NATO-länderna. Från de nordiska länderna kommer endast en
mindre del. För flygplans- och elektronikområdena gäller höga importande-
lar främst från USA. Importen inom områdena vapen och ammunition har
däremot en europeisk prägel.
Exporten har stor betydelse förföretagen inom vapen-, ammunitions- och
elektronikområdena. Dessa företag exporterar mellan hälften och två tred-
jedelar av produktionen av krigsmateriel. Inom fartygs-, fordons- och flyg-
plansområdena gäller väsentligt lägre exportandelar. Huvuddelen av expor-
ten går till utländska försvarsmyndigheter, men en viss del är underleveran-
ser till utländsk industri.
Den undersökning utredningen genomfört av samarbetsavtal som ingåtts
under senare år mellan svenska och utländska försvarsindustriföretag ger vid
handen att antalet har ökat kraftigt sedan början av 1980-talet. Företagen
som tillverkar vapen och ammunition svarar för de flesta avtalen. Samar-
betspartnerna finns främst i Västeuropa. Också amerikanska företag spelar
en stor roll.
Den helt övervägande delen av avtalen gäller gemensam utveckling. Till-
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
114
verkning och marknadsföring i gemensamma former har också betydelse,
företagen uppger att drygt hälften av avtalen syftar till att öka försäljningen.
Det förekommer också att ett annat lands regering ställer krav på samarbete
för att det svenska företaget skall få leverera materiel. I andra fall har brist
på kunnande eller kapacitet eller möjligheten till kostnadsbesparingar varit
en drivfjäder för det svenska företaget. I några fall har också svenska myn-
digheter krävt att en utländsk leverantör skall samarbeta med en svensk till-
verkare.
I kapitel 4 ger utredningen sin syn på försvarsindustrins utlandssamverkan.
Vi konstaterar att Sverige har en särskilt för en liten nation avancerad krigs-
materielindustri. Dess verksamhet kommer i blickpunkten i tider av mins-
kade resurser för det militära försvaret och dess materielanskaffning.
Den inhemska försvarsindustrin omfattar flertalet materielområden.
Olika faktorer, främst kostnadsökningar, teknisk utveckling och internatio-
nell specialisering, har emellertid successivt lett till ändrade förhållanden.
Försvarsindustrin synes stå inför anpassningar och strukturförändringar, där
inriktningen av nästa försvarsbeslut blir avgörande. Utredningen avstår från
att föregripa 1988 års försvarskommittés arbete, men anser att - vilken bredd
och volym den inhemska försvarsindustrin än kommer att få - den bibehåller
en viktig säkerhetspolitisk roll för Sverige. Här kan särskilt nämnas elektro-
nikindustrin, ammunitionsindustrin och erforderliga underhållsresurser. Vi-
dare är det angeläget att den svenska försvarsindustrin åtminstone på några
områden kan behålla en så hög nivå att den är intressant som samarbetspart-
ner internationellt; därigenom ökar möjligheterna att delta i det internatio-
nella teknikutbytet.
Även om utlandsberoendet till följd av såväl teknisk nödvändighet som
medvetna val med hänsyn till kostnader tenderar att öka, är det avgörande
att hålla beroendet under kontroll och att självständigt kunna säkerställa att
materielen fungerar i krig och krislägen. Särskilt på elektronikens område är
få länder oberoende av omvärlden.
Ett totalt avbrytande av försvarsindustrins utlandssamverkan går enligt ut-
redningens mening inte att förena med kravet på en livskraftig sådan in-
dustri. Motiven för utlandssamverkan står främst att finna i behovet av kom-
petens och kapacitet inom landet att utveckla och tillverka materiel för det
svenska försvaret. Den svenska försvarsindustrins konkurrensförmåga, så-
dan den kommer till uttiyck i viss export i internationell konkurrens, är vi-
dare en positiv faktor vid bedömningen utomlands av den svenska försvars-
förmågan.
På grundval av två rapporter, utarbetade av särskilt förordnade experter,
kan utredningen konstatera att såväl det samhällsekonomiska värdet av
krigsmaterielexport som kostnaderna för att begränsa denna export svårli-
gen kan beräknas. Exporten ger emellertid ett täckningsbidrag till upprätt-
hållandet av försvarsindustrin. Detta belopp var 1987 i storleksordningen
2 500 milj. kr. Det avgörande är dock att denna industri har kontinuerlig be-
läggning genom att svackorna mellan det svenska försvarets utvecklings- och
produktionsuppdrag fylls ut. I detta sammanhang har utredningen också ut-
talat att det är angeläget att en översyn av systemet med royalties fullföljs.
Utredningen, som finner att konsekvensen av att avstå från vapenexport är
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
115
att betydande delar av krigsmaterielindustrin läggs ned, vill framhålla att
motivet för att bevara försvarsindustrin är säkerhetspolitiskt, inte ekono-
miskt.
Med stöd av rapportering från Sveriges utlandsmyndigheter bedömer ut-
redningen att volymen, inriktningen och arten hos den svenska krigsmate-
rielexporten inte i sig är sådan att trovärdigheten i den svenska utrikespoliti-
ken sätts i fråga på grund av denna export. Förekomsten av en självständig
svensk försvarsindustri med förmåga att ta fram komplicerade vapensystem
som stridsflygplan och ubåtar har snarare förstärkt intrycket av beslutsamhet
att fullfölja neutralitetspolitiken. Tanken att utlandssamverkan när det gäl-
ler krigsmateriel skulle skada den svenska utrikespolitikens strävan att aktivt
verka för internationella överenskommelser om fred och nedrustning be-
kräftas inte heller av erfarenheterna.
Utredningen ansluter sig till den av bl.a. medborgarkommissionen fram-
förda uppfattningen att försvarsindustrien utlandssamverkan inte kan till-
låtas med mindre den tillgodoser väsentliga försvarspolitiska mål och samti-
digt står i samklang med de utrikespolitiska mål som innefattas i en säker-
hetspolitisk helhetssyn. En av restriktivet och omsorg om det egna oberoen-
det betingad export m.m. av krigsmateriel omfattas av omvärldens respekt
och förståelse. Under betoning av de utrikespolitiska skäl som allmänt sett
talar för restriktivet vid vapenexport vill utredningen därför slå fast att med
en återhållsam syn på sådan utlandssamverkan denna står i överensstäm-
melse med Sveriges utrikespolitik. Däremot får den inte motiveras med sys-
selsättningsskäl eller andra ekonomiska skäl utan säkerhetspolitisk grund.
Det principiella förbudet mot export av krigsmateriel är i sig ett ställningsta-
gande som dels ger uttryck åt en grundsyn, dels ger möjlighet att utöva en
ingående kontroll.
En reglerad och noga övervakad handel med vapen av Sveriges modell
står således enligt utredningens mening inte i strid med Sveriges freds- och
nedrustningspolitik. Den export och den utlandssamverkan i övrigt som är
nödvändig ger upphov till en skenbar motsägelse mellan olika inslag i Sveri-
ges säkerhets- och utrikespolitik. Detta, som ibland uppfattas som ett mora-
liskt dilemma, löses emellertid inte om Sverige skulle gå över till import i
stället för att så långt som möjligt inom landet tillverka sin krigsmateriel.
Enligt utredningens mening ger den nuvarande regleringen en i huvudsak
tillfredställande balans mellan olika hänsyn. Detta utesluter inte ytterligare
kontroll, t.ex. av samarbete.
För att underlätta för Sverige att föra en restriktiv vapenexportpolitik bör
den krigsmaterieltillverkande industrin inte vara större än vad som är säker-
hets- och försvarspolitiskt motiverat. Det är en del av försvarskommitténs
uppdrag att ange de kompetenser och produktionsresurser som på sikt bör
finnas inom landet. För utredningens del finns det dock skäl stryka under
vikten av att resurserna för utveckling och tillverkning anpassas till försvars-
maktens behov. Någon utveckling och tillverkning enbart inriktad på ut-
ländska marknader bör således inte förekomma och verksamheten skall i öv-
rigt främja den tekniska utveckling som kan nyttiggöras för vår försvarsför-
måga. Av detta följer att försvarets utvecklingsuppdrag och seriebeställ-
ningar hos försvarsindustrin är en regulator för verksamhetens storlek. De
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
116
prioriteringar som görs av den sittande försvarskommittén kan komma att
leda till en minskning av den nuvarande kapaciteten.
Vad angår möjligheterna att främst geografiskt begränsa vapenexporten -
varvid Norden och neutrala stater i Europa nämnts särskilt - har utredningen
funnit att denna tanke inte är realiserbar. Det finns två skäl för detta. Det
ena är dessa länders utom för vissa materielslag begränsade import från Sve-
rige, det andra att de inte kan tillföra oss all den teknik och det kunnande
som vi behöver. Mer omfattande ytterligare restriktioner för försvarsindu-
strins utlandssamverkan bör övervägas endast om kravet på upprätthållan-
det av en livskraftig inhemsk sådan industri ändras i grunden.
Beträffande den internationella bilden kan noteras att vapenhandeln för
närvarande är köparens marknad. Det minskade utrymmet för militär mate-
riel i många avancerade industriländers budgetar är en orsak, importländer-
nas ökade benägenhet att få till stånd egen produktion en annan. Vidare har
ett flertal länder etablerat sig som exportörer av den inte mest kvalificerade
men samtidigt av många importländer efterfrågade krigsmaterielen. För
Sveriges del kan detta leda till minskad export av annat än tekniskt avance-
rad krigsmateriel. Där styr i sin tur ökade kostnader och behov av utländsk
teknik utvecklingen mot samarbete med andra framstående industrinatio-
ner. Dessa omständigheter och en därav förändrad struktur på den inhemska
försvarsindustrin kommer enligt utredningens åsikt sammantaget att föra
med sig förändringar av Sveriges vapenexport, bl.a. genom att den får ett
ökat inslag av internationellt samarbete och annat kunskapsutbyte.
Vad gäller frågan om omställning av försvarsindustrin till civil produktion
konstaterar utredningen i kapitel 5 att den från sina utgångspunkter inte har
anledning att närmare diskutera en fullständig nedläggning av försvarsindu-
strin, dvs. en permanent omställning. Utredningen har vidare funnit att -
med hänsyn till försvarsindustrins särdrag - minskad produktion som följd
av variationer i det svenska försvarets upphandling eller bortfall av export
endast i begränsad mån kan mötas genom alternativ civil produktion.
Ett företag i försvarsindustrin som till följd av minskande beställningar
måste säga upp anställda möter i stort samma problem som företag i andra
branscher när motsvarande situation inträffar. Utredningen vill dock under-
stryka att staten, som ende inhemske köpare och som tillståndsgivare när
det gäller utlandssamverkan, har ett särskilt ansvar för utvecklingen inom
försvarsindustrin, bl.a. vad gäller sysselsättningen. Staten måste därför ha
god beredskap att gå in med tillräckligt omfattande åtgärder om sysselsätt-
ningsproblem skulle uppstå. De medel som kommer i fråga är enligt utred-
ningens mening de som man traditionellt förfogar över genom arbetsmark-
nads-, utbildnings-, industri- och regionalpolitiken. Utredningen ställer sig
således inte bakom tanken på att söka få till stånd en omställning av försvars-
industrin på administrativ väg genom t.ex. omställningsfonder.
I kapitel 6 diskuteras bl.a. riktlinjesystemet. Här kan erinras om att det
generella förbudet mot krigsmaterielexport, med en dispensbefogenhet för
regeringen, infördes 1918 samt att principerna för vapenexport i sina huvud-
drag har varit oförändrade sedan de redovisades vid mitten av 1950-talet.
Som en följd av tidigare översyner har riksdagen medverkat dels 1971 genom
att godkänna av regeringen förordade riktlinjer till ledning vid avgöranden i
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
117
utförselärenden, dels 1982 då förbudet lagfästes och regleringen utsträcktes
att bl.a. omfatta licenser, dels 1988 då en ny utförsellag antogs samt kontrol-
len över utlandssamverkan utvidgades.
Utredningen konstaterar att såväl själva riktlinjerna och enskildheter däri
som tillämpningen av riktlinjerna har diskuterats i olika sammanhang. Ex-
port av krigsmateriel aktualiserar ofta principiella problem och tillstånds-
prövningen är en grannlaga uppgift. Det kan bl.a. erinras om att medborgar-
kommissionen har haft kritiska synpunkter på riktlinjerna och deras tillämp-
ning. Riktlinjernas sakliga innehåll är i sina grunddrag detsamma som 1971 -
då endast utförsel av krigsmaterielvaror var reglerad - med påbyggnader
1982 och 1988. Det är därför naturligt att se över riktlinjerna.
Enligt utredningens mening har inte riktlinjerna helt anpassats till utveck-
lingen och de motsvarar därför inte dagens krav. Utredningen instämmer i
medborgarkommissionens åsikt att riktlinjerna och deras tillämpning har
fört med sig trovärdighets- och informationsproblem. Innebörden av riktlin-
jerna har i den inhemska debatten inte klargjorts med erforderlig tydlighet.
Detta har gett upphov till oklarheter och misstro, vilket tillsammans med
”vapenaffärer” har skapat en atmosfär där det blivit lätt att angripa vapenex-
porten som sådan. I debatten har därvid väsentliga säkerhetspolitiska mål
och den likaledes allmänt omfattade försvarspolitikens intressen kommit i
bakgrunden.
I den inhemska debatten har - som medborgarkommissionen också varit
inne på - motsatsförhållandet mellan förbudet mot vapenexport samt en av
säkerhets- och försvarspolitiska skäl betingad export, återhållen av utrikes-
politiska hänsyn, uppfattats som präglat av dubbelmoral och hyckleri. Det
beror enligt utredningens mening till stor del på att förbudet och de återhål-
lande delarna av de utrikespolitiska aspekterna har setts isolerat. Eftersom
export och övrig samverkan inte kan undvaras finns enligt utredningens me-
ning fog för att i debatten också ge plats för motiven för en säkerhets- och
försvarspolitiskt betingad utlandssamverkan på krigsmaterielområdet.
Det har i utredningens arbete inte funnits skäl att närmare diskutera om
det finns anledning att upphäva det hävdvunna generella förbudet mot va-
penexport. Den modell som är gängse i många andra länder och som bäst
tillgodoser intresset av en kontrollerad vapenhandel är, som nu, ett lagfäst
förbud med en dispensbefogenhet. På grund av regeringsformens bestäm-
melser kan inte riksdagen besluta i utförselärenden. Dessa bör avgöras av
regeringen under sedvanligt konstitutionellt ansvar.
Det är angeläget att den valda regleringen tillgodoser två viktiga anspråk.
Det ena är att regeringens ansvar görs tydligt. Det andra är att motiven och
förutsättningarna för att ge dispenser är klarlagda så långt det går. Detta
skall inte bara tjäna som ledning för regeringens beslut utan även rikta sig
till bedömare inom och utom landet. Det måste därför finnas kriterier för
när dispens kan meddelas. Utredningen har till en början haft att överväga
om dessa kriterier skall lagfästas eller inte.
För lagfästa kriterier talar enligt medborgarkommissionen att de annars
inte är rättsligt sett bindande, utan endast uttalanden i en proposition, om
än godtagna av riksdagen. Vidare framhålls särskilt att sådana riktlinjer ofta
uppfattas som lagregler. Även om s.k. lagstiftning genom motivuttalanden
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
118
kan kritiseras i andra sammanhang, gör sig enligt utredningens mening här
andra skäl gällande med större styrka. För det första är i detta fall uppenbart
regeringens politiska ansvar av mer avgörande betydelse än det juridiska an-
svaret. En strävan bör, som nämnts, vara att göra regeringens politiska an-
svar tydligare. Vidare skulle i författning reglerade undantag bli upphöjda
till norm, vilket åter kan uppfattas som en rätt att få köpa vapen enligt un-
dantaget. Det måste framhållas att inget land kan åberopa riktlinjerna för
att kräva rätt att importera från eller i övrigt samverka med Sverige på krigs-
materielområdet.
Utredningen har således stannat för att den nuvarande principen med ett
lagfäst förbud, kompletterat med riktlinjer, bör bestå. Det bör vara regering-
ens ansvar att med två övergripande kriterier som grund - dels att utlands-
samverkan är nödvändig för att tillgodose det svenska försvarets behov av
materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, dels att
samverkan inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikes-
politik - göra en totalbedömning i enskilda ärenden. Genom överläggningar
med utrikesnämnden och samråd med den rådgivande nämnden i krigsmate-
rielfrågor kan underlaget för att ta ställning breddas. Det är enligt vår me-
ning av särskild vikt att regeringen - dock under beaktande av den sekretess
som måste gälla - i de fall då utlandssamverkan kommer upp till allmän de-
batt söker göra klart de motiv som finns bakom dess ställningstaganden. Re-
geringen kan därigenom inte minst inom landet skänka stadga åt en på de
nämnda två huvudkriterierna grundad vapenexportpolitik. Samtidigt som
det är avvikt med stadga i vapenexportpolitiken skall emellertid riktlinjerna
kunna tillämpas i situationer som inte kan förutses fullt ut i dag. De kan där-
för inte vara alltför detaljerade.
Utredningen vill stryka under några av de generella förutsättningar som
bör gälla för utförsel av krigsmateriel. För det första skall den avse en stat,
statlig myndighet eller av mottagarlandet godtagen mottagare. För det andra
skall så långt det är möjligt, genom s.k. slutanvändarintyg eller på annat sätt,
skapas visshet om att det är mottagarlandets egna behov som skall tillgodo-
ses. För det tredje skall utlandssamverkan och efterlevnaden av bestämmel-
serna även i övrigt vara noggrant kontrollerad.Utredningen vill också stryka
under att utlandssamverkan inte bör få äga rum med mindre den främjar
Sveriges försvarsförmåga och våra säkerhetspolitiska intressen. Utgångs-
punkten för den inhemska krigsmaterielindustrin måste vara att den är an-
passad efter det svenska försvarets behov.
Utredningen föreslår att de för regeringen folkrättsligt bindande ovillkor-
liga hindren - internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och folk-
rättsliga regler om export från neutral stat under krig, dvs. Haagkonventio-
nerna från 1907 - består oförändrade. Även de s.k. villkorliga hindren kvar-
står, dock med en annan utformning av det hinder som beror av att mänsk-
liga rättigheter kränks. Eftersom nya åtaganden kan skapa bindningar för
lång tid betonar utredningen särskilt betydelsen av försiktighet när fråga
uppkommer om att inleda samverkan med ett nytt land.
De två huvudkriterierna ger, tillsammans med de ovillkorliga och villkor-
liga hindren, den restriktiva prövningen av nya mottagarländer samt den för-
väntade utvecklingen när det gäller utlandssamverkans art och inriktning, en
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
119
ram för regeringens prövning. Det finns anledning erinra om att något hin-
der inte möter för regeringen att tillämpa riktlinjerna på ett än mer restrik-
tivt sätt.
Riktlinjerna bör, som för närvarande, också innehålla uttalanden till led-
ning i ärenden om utförsel som har samband med tidigare leveranser, t.ex.
reservdelar, och om återkallelse av utförseltillstånd. Vidare bör det anges att
en stat, som trots ett åtagande gentemot den svenska regeringen har tillåtit
eller underlåtit att förhindra vidareexport av svensk krigsmateriel, i princip
inte vidare skall komma i fråga som mottagare av sådan materiel från Sve-
rige.
De av utredningen förordade riktlinjerna skall, förutom för tillstånd till
utförsel, i tillämpliga delar tjäna till ledning också vid andra överväganden
enligt utförsellagen. Vad särskilt angår avtal med någon utom riket om att
gemensamt utveckla eller tillverka krigsmateriel (samarbetsavtal) som inte
uteslutande avser import till Sverige föreslår utredningen i kapitel 7 en un-
derrättelse- och en tillståndsplikt. Om ett sådant avtal förutsätter export från
samarbetslandet skall huvudprincipen vara att det inte får ske i strid med
riktlinjerna. Undantag kan dock göras i den mån svensk materiel endast in-
går i ringa omfattning eller i övrigt inte är ägnad att påverka slutproduktens
egenskap av utländsk. Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse
av att samarbetet kommer till stånd och är det en förutsättning från motpar-
tens sida att viss utförsel får ske från samarbetslandet kan efter omständighe-
terna export till tredje land även i övrigt medges inom ramen för samarbets-
landets exportregler. När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare
samarbete bör en regeringsöverenskommelse träffas mellan Sverige och
samarbetslandet. Innan överenskommelsen ingås bör utrikesnämnden hö-
ras.
Ett samlat förslag till riktlinjer finns i kapitel 8.
I kapitel 7 tar utredningen också upp frågan om att ytterligare reglera olika
former av kunskapsöverföring till andra länder. Flera skäl talar emot detta.
En komplettering av reglerna skulle visserligen göra lagstiftningen mer hel-
täckande, men möjligheterna att kringgå dem vore betydande. Det gäller
här framför allt att avgränsa ett straffbart område. Detta låter sig inte utan
vidare göra med erforderlig klarhet, vartill kommer att ett fullständigt kon-
trollsystem lätt kan överskrida vad som normalt kan accepteras i en rättsstat.
Utredningen har också övervägt dels ett förbud för vissa tillverkare eller per-
soner att t.ex. sälja konsulttjänster, dels ett förbud som gäller viss teknik.
Även mot sådana förslag kan resas enahanda invändningar. Alternativet att
reglera all export av högteknologi som har strategisk betydelse, således inte
bara försvarsteknologi, skulle innebära en reglering som faller utanför utred-
ningens ram. Utredningen avstår från att föreslå att kunskapsöverföring un-
derkastas ytterligare reglering.
I kapitel 9 tas fyra olika frågor upp, nämligen den rådgivande nämndens
arbetsformer, principer och former för regeringsöverenskommelser, reviso-
rernas uppgifter enligt utförsellagen samt krigsmaterielinspektionens finan-
siering.
Utredningen lämnar en redogörelse för den rådgivande nämndens rutiner
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
120
och arbetsformer, vilka förändrades för något år sedan. Vi konstaterar att
nämndens verksamhet tillgodoser intresset av en bred politisk förankring av
besluten om vapenexport. Med det nya arbetssättet har nämnden kunnat
fungera mer effektivt och dess ställningstaganden har fått ökad tyngd. Även
om regeringen har ansvaret för besluten i utförselärenden har enligt utred-
ningens mening nämnden en betydelsefull uppgift när det gäller samråd och
för att främja insyn.
Regeringsöverenskommelser kan vara ett sätt att skänka stadga och klar-
het åt mellanhavanden i samband med t.ex. långtgående försvarsindustriellt
samarbete, export m.m. för första gången till ett land och i andra mer sär-
präglade situationer. Det finns, utöver vad som följer av regeringsformen,
särskilda skäl att när det gäller för vapenexportpolitiken viktiga frågor hålla
utrikesnämnden underrättad och överlägga med den.
1988 fick revisorer i bl.a. krigsmaterielexporterande företag en informa-
tionsplikt, nämligen att fästa regeringens uppmärksamhet på anmärkning i
en revisionsberättelse i fråga om efterlevnaden av utförsellagens bestämmel-
ser. Utredningen anser att syftet med regeln i än högre grad skulle tillgodoses
om dessa revisorer alltid delger regeringen sina revisionsberättelser, således
även när de inte innehåller någon anmärkning av angivet slag, och föreslår
därför en sådan bestämmelse.
KMI:s verksamhet finansieras främst genom särskilda avgifter från dem
som har tillstånd att tillverka krigsmateriel, oavsett om de exporterar den
eller inte. Utförselärenden tar emellertid i anspråk huvuddelen av inspektio-
nens resurser. Till detta kommer att det enligt utredningens mening inte får
finnas utrymme för misstankar om att inspektionen inte är oväldig. På grund
härav - och med hänsyn till vikten av såväl tillsynen enligt tillverkningslagen
som inspektionens mest omfattande uppgift, den grannlaga och från många
synpunkter politiskt känsliga beredningen av regeringens avgöranden i ut-
förselärenden - anser utredningen att kostnaderna, till den del de måttliga
expeditionsavgifterna inte förslår, i princip borde finansieras över budgeten.
Prop. 1991/92:174
Bilaga la
121
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:558) om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, m.m.
dels att 1, 6, 11-12, 14 och 16-17 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubriken närmast före 8 § skall lyda ”Marknadsföring av krigsma-
teriel, m.m.”,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 5 a § och 9 a §, av föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:174
Bilaga lb
1§
I denna lag finns föreskrifter om förbud mot
1. utförsel av krigsmateriel,
2. upplåtelse och överlåtelse av rätt att utom riket tillverka krigsmateriel,
3. avtal med någon utom riket om utveckling av krigsmateriel och metod för
framställning av sådan materiel,
4. bedrivande av militärt inriktad
utbildning inom riket av utländsk
medborgare, och
5. marknadsföring av krigsmate-
riel.
4. avtal med någon utom riket om
att gemensamt utveckla eller tillverka
krigsmateriel,
5. bedrivande av militärt inriktad
utbildning inom riket av utländsk
medborgare, och
6. marknadsföring av krigsmate-
riel.
I lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
finns föreskrifter om kontroll över tillverkning av krigsmateriel och tillhan-
dahållande av krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och metod
för framställning av sådan materiel.
Regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall avses med krigsmate-
riel enligt denna lag.
5a §
Avtal med någon utom riket om att
gemensamt utveckla eller tillverka
krigsmateriel får inte utan tillstånd av
regeringen ingås här i riket och inte
heller utom riket av svensk myndig-
het, svenskt företag eller den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här.
Detta gäller dock inte sådana avtal
som uteslutande avser utveckling el-
ler tillverkning av krigsmateriel som
skall införas till Sverige.
Avtal om tillägg eller ändring av
avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt att utom riket till-
6§
Avtal om tillägg till eller ändring
av avtal som avses i 4 eller 5 a § får
inte ingås utan tillstånd av rege-
122
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
verka krigsmateriel får inte ingås
utan tillstånd av regeringen, om till-
lägget eller ändringen avser
1. den materiel som får tillverkas,
ringen, om tillägget eller ändringen
avser
Prop. 1991/92:174
Bilaga lb
2. rätt att vidareupplåta eller vidareöverlåta rätten att tillverka krigsmate-
riel till någon annan,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits i det
ursprungliga avtalet,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Tillstånd enligt 2, 4, 5, 6 eller 7 §
får förenas med villkor samt med
kontroll- och ordningsbestämmel-
ser.
Den som har tillstånd enligt 2 eller
3§ lagen (1983:1034) om kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel,
m.m. samt svensk statlig myndighet
som bedriver motsvarande verksam-
hetskall, enligt de närmare föreskrif-
ter som regeringen meddelar, lämna
redovisning till regeringen om åtgär-
der som syftar till avtal som är till-
ståndspliktigt enligt 5 a§.
§
Tillstånd enligt 2, 4, 5, 5a, 6 eller
7 § får förenas med villkor samt med
kontroll- och ordningsbestämmel-
ser.
12 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att
1. den som har tillstånd enligt 2§
krigsmateriel,
2. den som har tillstånd enligt 4§
skall lämna uppgifter om upplåten
eller överlåten rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel.
skall lämna uppgifter rörande utförd
2. den som har tillstånd enligt 4§
skall lämna uppgifter om upplåten
eller överlåten rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel,
3. den som har tillstånd enligt 5 a §
skall lämna uppgifter om den verk-
samhet som regleras i avtalet.
14 §
Revisor i aktiebolag eller företag
som omfattas av bestämmelserna i
denna lag skall till regeringen sända
in en kopia av sådan revisionsberät-
telse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebo-
lagslagen (1975:1385) eller 4 kap.
10 § lagen (1980:1103) om årsredo-
visning m.m. i vissa företag. Motsva-
rande skyldighet åligger en revisor
vid en svensk statlig myndighet.
Om en revisor i sin gransknings-
verksamhet har framfört någon an-
märkning i en sådan revisionsberät-
telse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebo-
lagslagen (1975:1385) eller 4 kap.
10 § lagen (1980:1103) om årsredo-
visning m.m. i vissa företag i fråga
om företagets efterlevnad av bestäm-
melserna i denna lag, skall han ge-
nast sända in en kopia av revisions-
berättelsen till regeringen. Motsva-
123
Nuvarande lydelse
rande skyldighet åligger en revisor
vid en svensk statlig myndighet.
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:174
Bilaga lb
16 §
Den som bryter mot 4, 5 ,6 eller Den som bryter mot 4, 5,5a, 6 el-
7 § eller förbud som har meddelats ler 7 § eller förbud som har medde-
med stöd av 9 § döms, lats med stöd av 9 § döms,
1. om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år,
2. om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
17 §
Om brott som avses i 16 § första stycket 1 är att anse som grovt, döms till
fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är Vid bedömande om brottet är
grovt skall särskilt beaktas, om det
avsett tillverkningsrätt av betydande
värde, utveckling, utbildning eller
marknadsföring av betydande om-
fattning eller varaktighet eller om
gärningen annars varit av särskild
allvarlig art.
grovt skall särskilt beaktas, om det
avsett tillverkningsrätt av betydande
värde, utveckling, gemensam ut-
veckling eller tillverkning, utbildning
eller marknadsföring av betydande
omfattning eller varaktighet eller
om gärningen annars varit av särskilt
allvarlig art.
Denna lag träder i kraft den
124
Härigenom föreskrivs att 1 § skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:174
Bilaga lb
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§>
I denna lag finns föreskrifter om kontroll över
1. tillverkning av krigsmateriel och
2. tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel
och metod för framställning av sådan materiel.
I lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. finns
föreskrifter om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, upplåtelse och
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel, avtal med nå-
gon utom riket om utveckling av
krigsmateriel och metod för fram-
ställning av sådan materiel, bedri-
vande av militärt inriktad utbildning
inom riket av utländsk medborgare
samt mot marknadsföring av krigs-
materiel.
I lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. finns
föreskrifter om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, upplåtelse och
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel, avtal med nå-
gon utom riket om utveckling av
krigsmateriel och metod för fram-
ställning av sådan materiel, avtal
med någon utom riket om att gemen-
samt utveckla eller tillverka krigsma-
teriel, bedrivande av militärt inrik-
tad utbildning inom riket av ut-
ländsk medborgare samt mot mark-
nadsföring av krigsmateriel.
Denna lag gäller inte för sådana statliga myndigheter som inte är affärs-
verk.
Regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall avses med krigsmate-
riel enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den
1 Senaste lydelse 1989:504
125
Prop. 1991/92:174
Bilaga lc
Riktlinjer till ledning vid prövning av frågor om tillstånd m.m. enligt lagen
(1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
Tillstånd förutsätter att den utlandssamverkan det gäller
1. bedöms nödvändig för att tillgodose det svenska försvarets behov av
materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd;
2. inte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.
Vid prövningen av ett tillståndsärende skall en totalbedömning göras av
alla för ärendet betydelsefulla omständigheter.
Tillstånd får inte beviljas om det skulle strida mot internationell överens-
kommelse som Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot
folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga hin-
der).
Tillstånd bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad kon-
flikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som
är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad kon-
flikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Tillstånd bör inte heller lämnas om det avser stat där omfattande och
grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Utlandssamverkan förutsätter ett förtroendefullt förhållande till det andra
landet. Övervägandena bör därför vara särskilt ingående innan samverkan
inleds med ett nytt land. Utförsel bör, om annat inte avtalats, endast medges
till ett land vars regering har åtagit sig att se till att materielen inte vidareex-
porteras och avse en stat, statlig myndighet eller av landet godtagen motta-
gare; vidare bör vid utförsel av materiel ett slutanvändarintyg eller ett intyg
om egen tillverkning (bearbetningsintyg) föreligga.
Reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad materiel,
bör kunna få exporteras om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör
gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare
utförsel eller där det annars vore obilligt att inte ge tillstånd.
Ett meddelat tillstånd till utförsel bör återkallas om ovillkorligt hinder in-
träder samt om mottagarlandet kommer i väpnad konflikt med annan stat
eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt bör indrag-
ning av tillståndet kunna underlåtas om det är förenligt med de neutralitets-
rättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.
Stat som trots åtagande gentemot den svenska regeringen har tillåtit eller
underlåtit att förhindra vidareexport av svensk krigsmateriel skall i princip
inte vidare komma i fråga som mottagare av sådan materiel från Sverige.
De angivna riktlinjerna gäller, förutom för tillstånd till utförsel, i tillämp-
liga delar andra överväganden enligt utförsellagen. Vad särskilt angår avtal
om gemensam utveckling eller tillverkning av krigsmateriel (samarbetsavtal)
gäller följande.
Förutsätter ett samarbetsavtal export från samarbetslandet skall huvud-
principen vara att det inte får ske i strid med riktlinjerna. Undantag kan dock
göras i den mån svensk materiel endast ingår i ringa omfattning eller i övrigt
126
inte är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av utländsk. Föreligger
ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse av att samarbetet kommer till
stånd och är det en förutsättning från motpartens sida att viss utförsel får ske
från samarbetslandet kan efter omständigheterna export till tredje land även
i övrigt medges inom ramen för samarbetslandets exportregler.
När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare samarbete bör en
regeringsöverenskommelse träffas mellan Sverige och samarbetslandet. In-
nan överenskommelsen ingås bör utrikesnämnden höras.
Prop. 1991/92:174
Bilaga lc
127
Förteckning över remissinstanser och
sammanställning av remissyttranden över
betänkandet (SOU 1989:102) Utlandssamverkan
på krigsmaterielområdet (1988 års utredning om
krigsmaterielexporten)
Efter remiss har yttranden över betänkandet i fråga avgetts av justitiekans-
lem (JK), riksåklagaren (RA), folkrättsdelegationen (UD 1972:02), kom-
merskollegium (KK), överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk
(FMV), överstyrelsen för civil beredskap ( CB), försvarets forskningsanstalt
(FOA), generaltullstyrelsen (GTS), statens industriverk (SIND), styrelsen för
teknisk utveckling (STU), affärsverket FFV, riksrevisionsverket (RRV), riks-
polisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm, Sveriges ex-
portråd, forskningspolitiska institutionen vid Lunds universitet, länsstyrelsen
i Stockholms län, länsstyrelsen i Södermanlands län, länsstyrelsen i Östergöt-
lands län, länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrel-
sen i Örebro län, länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska kyrkans central-
styrelse, Kungl. krigsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund, För-
eningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges akademikers centralorgani-
sation (SACO), Centerns kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets kvinnoförbund
(FPK), Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF), Sveriges social-
demokratiska ungdomsförbund (SSU), 1988 års försvarskommitté (Fö
1988:04), Sveriges frikyrkoråd (i samverkan med De fria kristna samfundens
råd), Sveriges kristna socialdemokraters förbund (SKSF), Svenska freds-och
skiljedomsföreningen och Sveriges Försvarsindustriförening.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och universitetet i Linköping har an-
mält att de avstår från att yttra sig.
RÅ har bifogat yttranden från statsåklagarmyndigheten för speciella mål,
från åklagarmyndigheten i Göteborg samt från regionåklagarmyndighetema
i Karlstad, Linköping och Malmö. LO har bifogat yttrande från Statsanställ-
das förbund (SF). Yttranden har dessutom inkommit från svenska sektionen
av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), från Kristna
fredsrörelsen och från folkrättsforskaren Pål Wrange.
Remissyttrandena
Utredningen har haft tre huvuduppgifter, nämligen 1) att analysera samban-
det mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri och denna industris
export, 2) att utreda konsekvenserna av och villkoren för försvarsindustriellt
samarbete med utlandet samt 3) att pröva behovet av ändrade riktlinjer för
krigsmaterielexporten.
Utredningen har funnit att upprätthållandet av en livskraftig inhemsk för-
svarsindustri förutsätter olika former av utlandssamverkan, inklusive ex-
port.
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
128
Utredningen har föreslagit att avtal mellan svenska och utländska för-
svarsindustriella företag om gemensam utveckling eller tillverkning av krigs-
materiel skall bli tillståndspliktiga, analogt med vad som redan gäller beträf-
fande utförsel av krigsmateriel och avtal om upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka krigsmateriel m.m. Utredningen har vidare före-
slagit reviderade riktlinjer för tillståndsgivningen i frågor som rör utlands-
samverkan. Vidare har utredningen anlagt vissa synpunkter på bl. a. princi-
perna och formerna för regeringsöverenskommelser rörande krigsmateriel-
export och annan utlandssamverkan på detta område, revisionskontrollen,
finansieringen av krigsmaterielinspektionens verksamhet och arbetsfor-
merna för den rådgivande parlamentariska nämnden i krigsmaterielexport-
frågor.
JK har begränsat sig till att uttala att de förslag som framförts i utred-
ningen inte föranleder någon erinran.
RRV instämmer i allt väsentligt med utredningens förslag och slutsatser
men påpekar samtidigt att de säkerhetspolitiska förutsättningarna föränd-
rats i betydande grad sedan utredningens tillkomst. ÖB tillstyrker utredning-
ens förslag och generaltullstyrelsen har ingen erinran mot dessa. SIND har
heller inte något att invända mot utredningens förslag och anser att betän-
kandet omfattar en allsidig och nyanserad analys. STU tillstyrker de före-
slagna ändringarna. RPS har inget att erinra mot grundläggande tankar,
idéer och överväganden i betänkandet men fäster uppmärksamheten på ett
antal frågeställningar som enligt styrelsens uppfattning inte belysts tillräck-
ligt. FMV säger sig i allt väsentligt dela utredningens syn på utlandssamver-
kan.
FOA anser att utredningen ger en förtjänstfull och ovanligt tydlig beskriv-
ning och klar analys av motiven för svensk försvarsindustris utlandssamver-
kan inom ramen för och som ett väsentligt led i den svenska säkerhetspoliti-
ken. FOA anser det angeläget att vad utredningen i dessa delar anfört slås
fast och hävdas konsekvent. Det hade dock varit önskvärt med en analys av
de avtal som svenska företag har ingått med utländska företag inom olika
områden, liksom av vad EG:s inre marknad kan få för konsekvenser inom
högteknologiområdet. FOA påpekar också att omvärldens utveckling delvis
sprungit ifrån utredningen och dess beskrivning av dels struktur och samver-
kan inom försvarsindustrin, dels ”den politiska kartan”. Utredningen har en-
ligt FOA tydligt slagit fast att utlandssamverkan inte bara är förenlig med
utan i ökande grad nödvändig för genomförandet av Sveriges säkerhetspoli-
tiska linje.
Affärsverket FFV anser att utredningen har lagt fram förslag som i allt vä-
sentligt bedöms kunna bilda en god grund för fortsatt utlandsverksamhet.
Universitetet i Lund har genom sitt forskningspolitiska institut kritiserat
utredningen för bl.a avsaknad av en klar och åskådlig presentation av hur
total produktion, leveranser till det svenska försvaret och export förhåller
sig till varandra inom olika industrier och produktområden. Institutet anser
också att det föreligger en betydande brist i faktaredovisningen och analysen
vad beträffar den s.k. grå vapenhandeln. I utredningens avsnitt om motiven
för utlandsverksamhet saknar institutet konklusioner om varför huvuddelen
av den svenska försvarsindustrin - och till yttermera visso de mest FoU-in-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
129
9 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 174
tensiva delarna - så gott som helt kan sakna exportberoende och ändå kunna
anses vara av vital säkerhetspolitisk betydelse. Institutet anser att utred-
ningen på denna punkt i alltför hög grad har fastnat i ett relativt ytligt resone-
mang om det säkerhetspolitiska behovet av utlandssamverkan, i stället för
att kritiskt granska under vilka betingelser och på vilka områden detta verk-
ligen gäller och var det säkerhetspolitiska behovet i stället kan komma att
utgöra en legitimering för affärsverksamhet som i realiteten tjänar andra syf-
ten. Institutet har även svårt att dela utredningens föreställning om en okom-
plicerad koppling mellan Sveriges politiska intressen, försvarsindustrins be-
hov och den framtida vapenmarknaden. För institutet framstår de ändringar
i lagstiftning och riktlinjer som utredningen föreslagit därför som otillräck-
liga och baserade på en i flera avseenden ofullständig analys.
Länsstyrelsen i Stockholm har inga erinringar mot utredningens förslag,
och länsstyrelserna i Kalmar och Västmanlands län tillstyrker i allt väsentligt
utredningens förslag. Länsstyrelsen i Västmanlands län anför att samverkan
med andra länder framstår som en nödvändighet. En sådan samverkan
måste grundas på både ett givande och tagande, och Sverige måste därför
acceptera att en reell överföring av teknologisk kompetens sker till företaget
i det andra landet, för att den svenska samarbetspartnern själv skall kunna
bli mottagare.
SSKF hävdar i sitt yttrande att utredningen inte följt sina direktivs mer
restriktiva synsätt, att den inte gjort någon förutsättningslös ekonomisk be-
dömning av följderna av en begränsning eller ett avbrytande av vapenexpor-
ten samt att utredningens förslag tvärtemot intentionerna är ägnade att sna-
rare öka än minska den svenska vapenexporten. SSKF påminner om sitt
kongressuttalande år 1987, enligt vilket det bästa vore om ingen vapenexport
alls förekom men att den annars borde inskränkas till de nordiska länderna
och till alliansfria och neutrala länder, främst i Europa.
SSU anser på likartat sätt att utredningen, i motsats till den restriktiva syn
som präglade dess direktiv från regeringen, snarast andas en vilja till ökad
export. En annan viktig effekt av utredningens förslag skulle enligt SSU bli
att svensk krigsmaterielindustri ytterligare internationaliseras, vilket försvå-
rar en politisk styrning från riksdag och regering och kan innebära att
svenska vapen skulle kunna hamna i länder som idag är otänkbara för svensk
krigsmaterielexport. SSU anser att utredningen inte har följt det uppdrag
den fått från regeringen och att utredningsbetänkandet därför inte kan ligga
till grund för ett ställningstagande om den svenska krigsmaterielproduktio-
nen och -exporten. SSU påtalar vidare att regeringen under 1980-talet tillåtit
krigsmaterielexport till en rad länder som enligt SSU:s mening agerat på ett
sätt som klart strider mot de svenska riktlinjerna. Utredningen borde enligt
SSU ha slagit fast att denna dissonans mellan riktlinjerna och deras tillämp-
ning skadat Sveriges anseende. SSU anser att den merkostnad som inhemskt
producerade vapen belastas med till följd av minskad export bör bestridas
genom budgetmedel.
För SKSF, som av den starka ökningen av vapenexporten säger sig ha fått
intryck av en ytterst splittrad och motsägelsefull politik, framstår utredning-
ens betänkande som både principiellt betydelsefullt och samtidigt problema-
tiskt. SKSF finner hela utvecklingen i riktning mot storskaliga högteknolo-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
130
giska system av typ JAS 39 Gripen och därmed sammanhängande satsningar
på utlandssamverkan betänklig, både från kontrollsynpunkt och utifrån sä-
kerhetspolitiska överväganden. SKSF hänvisar till ett av en arbetsgrupp
inom förbundet framlagt freds- och säkerhetspolitiskt program, där det före-
slås en omläggning till ett försvar med s.k. icke-provocerande profil. I avvak-
tan på en sådan omläggning bör enligt SKSF utlandssamverkan på krigsma-
terielområdet bedrivas på hittills gällande villkor.
Synpunkter sammanfallande med SKSF:s i detta spörsmål har även fram-
förts av Sveriges frikyrkoråd tillsammans med De fria kristna samfundens råd
(SAMRÅD).
Ett par remissinstanser har vänt sig emot att utredningen inkluderar va-
penexport i begreppet ”utlandssamverkan”. Detta betecknas som missvi-
sande både av FPK och av IKFF och som ett försök att åstadkomma mer
positiva attityder till vapenexporten. FPK anser att förståelsen av utred-
ningsbetänkandet försvåras av dess vidlyftiga användning av begreppet ut-
landssamverkan. Både FPK och IKFF-sektionen deklarerar för övrigt som
sin grundåsikt att den svenska krigsmaterielexporten bör minska och på sikt
upphöra. Detsamma gör kristna fredsrörelsen liksom Svenska freds- och skil-
jedomsföreningen i sina yttranden. FPK anger som alternativ till upphörande
att exporten begränsas till de nordiska länderna.
I motsats till utredningen hävdar några av remissinstanserna att krigsmate-
rielexporten skadar Sveriges trovärdighet inom nedrustningsarbetet. Kristna
fredsrörelsen ser med speciell oro på att exporthandeln till tredje världen
ökar och förespråkar ett krympt militärt försvar, som skulle omöjliggöra en
omfattande svensk försvarsindustri och därmed annat än en mindre krigsma-
terielexport. Rörelsen ser det också som rimligt att på kort sikt acceptera
höjda kostnader som följd av minskad export. IKFF säger sig inte kunna dela
utredningens uppfattning att en livskraftig egen försvarsindustri kan ses som
ett led i alliansfriheten och finner det allt svårare att försvara svensk vapen-
export som ökat, främst dess andel till u-länder.
KK påminner om att ett EES-avtal kan komma att påverka Sveriges handels-
politiska åtaganden och om de undantag i säkerhetssyfte som internationella
regelverk på detta område brukar innehålla. KK instämmer i utredningens
bedömningar vad gäller effekterna av integrationen över gränserna på före-
tagsnivå, främst i Västeuropa. Särskilt i fråga om modern högteknologi blir
Sverige, enligt KK, för sin försörjning successivt alltmer beroende av olika
former av långsiktigt internationellt samarbete, varvid det är av avgörande
betydelse att även den svenska parten aktivt kan bidra med kunnande.
ÖB biträder utredningens bedömning av exportens betydelse för försvars-
industrin och därmed även för den svenska säkerhetspolitiken. Basen för
denna industris beläggning utgörs av det svenska försvarets beställningar,
men som komplement därtill behövs enligt ÖB en export och ett internatio-
nellt samarbete av ungefär dagens omfattning.
FMV anser att den pågående omstruktureringen av svensk försvarsindu-
stri och den ökade komplexiteten hos moderna försvarssystem och därmed
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
131
sammanhängande vapenexport är ett mycket viktigt led i strävan att upprätt-
hålla försvarets tekniska kvalitet. Från FMV:s sida erinras vidare om att Sve-
rige idag, i kraft av egna resurser och egen kompetens, kan ställa villkor vid
import och utlandssamarbete, men bedömer att denna möjlighet kommer
att minska i framtiden, om inte tillräckliga åtgärder vidtas för att säkerställa
utlandssamverkan i ordnade former.
ÖCB konstaterar att den svenska försvarsindustrin har betydelse även för
den civila delen av totalförsvaret, dels som direkt leverantör, dels som kund
till underleverantörer främst inom verkstadsindustrin. Ur försörj ningsbe-
redskapssynpunkt är det enligt ÖCB positivt om de av utredningen anvisade
vägarna kan bidra till bibehållandet av en inhemsk försvarsindustri.
FFV hävdar att svensk försvarsindustri inte kommer att kunna överleva,
om inte det svenska försvarets minskade beställningar kan kombineras med
export. Export av försvarsmateriel kommer därför att i högre grad än tidi-
gare vara en förutsättning för att svensk säkerhetspolitik skall kunna upp-
rätthållas. Ett avstående från utlandssamverkan skulle enligt FFV leda till
att Sverige på betydande områden inte längre skulle ha någon krigsmateriel-
industri kvar.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den svenska försvarsindustrin bör
ses som en positiv faktor vid bedömningen utomlands av den svenska för-
svarsförmågan och att industrins förmåga att ta fram komplicerade vapen-
system förstärker intrycket utomlands av vår beslutsamhet att fullfölja den
svenska neutralitetspolitiken.
Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i utredningens allmänna bedöm-
ningar av den svenska försvarsindustrins avgörande betydelse för landets
försvars- och säkerhetspolitik. Ett bevarande av den svenska säkerhetspoliti-
kens trovärdighet inför omvärlden kräver helt enkelt att vårt land bibehåller
kapacitet att konstruera och producera egna vapensystem. Enligt länsstyrel-
sen finns det emellertid faktorer som talar för att svensk försvarsindustri i
framtiden mer eller mindre tvingas att söka samarbete med företag i andra
länder för att kunna överleva.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förutser ökade bedömningssvårigheter vid
tillståndsgivningen i takt med att den för Sverige traditionella marknaden i
politiskt stabila länder krymper och marknaden i tredje världen blir alltmer
betydelsefull.
Länsstyrelsen i Örebro län understryker vikten av fortsatta samarbets- och
exportmöjligheter för att den svenska försvarsindustrins konkurrensförmåga
skall kunna bibehållas och utvecklas.
Svenska kyrkans centralstyrelse ansluter sig till utredningens förslag till
klarare riktlinjer, tydligare ansvarslinjer, bättre uppföljning och restriktivare
hållning men konstaterar samtidigt att det grundläggande problemet, huru-
vida Sveriges politiska trovärdighet låter sig förenas med en omfattande va-
penexport, direkt eller via ett utvecklings- och produktionssamarbete med
andra länder, kvarstår.
Krigsvetenskapsakademien understryker att export och övrigt utlandssam-
arbete är avgörande för att svensk försvarsindustri skall hålla sig vital, få
möjligheter till utveckling och nå en beläggning som ekonomiskt gör verk-
samheten möjlig. En livskraftig försvarsindustri gör enligt akademien svensk
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
132
neutralitets- och säkerhetspolitik trovärdig. Akademien tror att exportens
totala volym kommer att minska och produktsortimentet att förändras under
1990-talet samt att import och utlandsberoende till följd därav kommer att
öka. De framtida reglerna för utlandssamverkan bör enligt akademien möj-
liggöra överlevnad och utlandssamarbete för i sammanhanget väsentliga in-
dustrier.
Industriförbundet delar utredningens uppfattning att utlandssamverkan är
en förutsättning för bevarandet av en livskraftig svensk försvarsindustri.
Dess höga tekniska kompetens och stora bredd väcker respekt i vår omvärld
och det är enligt förbundet av stor betydelse att försvarets beställningar och
försvarsindustrins export- och samarbetsmöjligheter är sådana att denna in-
dustris kompetens kan bevaras.
SF ställer sig helt bakom utredningens uppfattning att upprätthållandet av
en livskraftig svensk försvarsindustri förutsätter export till och samverkan
med andra länder.
Försvarsindustriföreningen påpekar bl.a att det svenska försvaret och för-
svarsindustrin är på väg in i en mycket svår ekonomisk situation, varför det
inte synes vara i nationens intresse att i detta läge snäva in ett redan snävt
område. Om nya riktlinjer för prövning av utlandssamverkan införs, måste
de enligt försvarsindustriföreningen ge förutsättningar för försvarsindustrins
långsiktiga överlevnad inom de av det svenska försvaret prioriterade teknik-
och produktområdena. Ny lagstiftning och nya riktlinjer för utlandssamver-
kan måste enligt föreningen vara stödjande och icke begränsande för svensk
försvarsindustris säkerhetspolitiskt motiverade verksamhet.
3.1 Tillståndsplikt för samarbetsavtal, ändringar därav liksom
redovisningsplikt
Utredningen har föreslagit att avtal mellan svenska och utländska företag
om gemensam utveckling eller tillverkning av krigsmateriel skall vara till-
ståndspliktiga, på samma sätt som export av krigsmateriel eller avtal om
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrättighet till utländsk part i dag
förutsätter regeringens tillstånd enligt utförsellagen. Dessutom har utred-
ningen föreslagit en skyldighet att för regeringen redovisa åtgärder som syf-
tar till sådant samarbetsavtal.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot
utredningens förslag att tillståndsplikt införs även för samarbetsavtal med
utländsk industri om gemensam utveckling eller tillverkning av krigsmate-
riel.
FMV anser att utredningens förslag innebär att ÖB och FMV ges viktiga
uppgifter avseende bedömning av de länder mot vilka industrin riktar sin
marknadsföring samt bedömning av sekretessfrågor, upprättande av sekre-
tessavtal för exporterade system m.m. Enligt FMV löses dessa uppgifter i
nära samverkan med KMI, dock utan direkt koppling till KMI:s generella
utrikespolitiska bedömning. FMV påpekar att det för utlandssamverkan av-
seende utveckling av gemensamma projekt fordras ett till tid och målsättning
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
133
sammanfallande behov, samarbetande industrier i berörda länder och regle-
rat myndighetssamarbete som underlag för politiskt ställningstagande i varje
enskilt fall.
FOA anser den väsentliga och viktiga effekten av utredningens förslag
vara att ett nytt och för framtiden allt viktigare instrument ställs till regering-
ens förfogande, nämligen en samlad prövning av samarbetsavtal som ofta är
kopplade till någon form av avtal rörande framtida produktion. FOA anser
dock att uttrycket ”utveckling och/eller tillverkning” vore en rimligare for-
mulering än ”utveckling eller tillverkning”, som det står i utredningen.
FFIZ understryker att behovet av samarbete med utländska företag har
ökat och fortsätter att öka. Svenska företags systemsammanhållande kom-
petens måste, för att kunna förnyas, fortlöpande nyttiggöras genom nya pro-
jekt. Vad beträffar utredningsförslagen om tillståndsplikt m.m för nya sam-
arbetsavtal påpekar FFV, att man bör skilja mellan två slag av samarbetsfor-
mer med olika integrationsgrad, nämligen dels underleveranser av kompo-
nenter och delsystem, dels gemensam framtagning och exploatering av den
slutliga produkten. Den förstnämnda samarbetsformen har att göra med den
specialisering som utbildat sig mellan företag i branschen i Europa och Nord-
amerika. Denna specialisering är enligt FFV till fördel för alla tillverkare.
Om ett svenskt deltagande i ett sådant samarbete skulle hindras av en alltför
restriktiv tillämpning av reglerna för vidareexport, skulle detta enligt FFV
komma att få en hämmande inverkan på svensk industris möjligheter även
att importera dylik materiel. Vad beträffar den andra och mer integrerade
samarbetsformen, dvs. gemensam utveckling och produktion, säger sig FFV
inse nödvändigheten av att överenskommelser med utlandet av denna digni-
tet blir prövade av regeringen och accepterar i princip den av utredningen
förordade uppläggningen. En förutsättning för ett lyckat samarbete är emel-
lertid, enligt FFV:s uppfattning, att det utländska företaget inte betraktar
det förhållandet att partnern är svensk som ett hinder för ett utnyttjande av
marknadens möjligheter.
RPS påpekar att säkerhetsskyddsfrågorna noga måste beaktas i samband
med samarbetsavtal, något som också sägs ha vitsordats av SÄPO-kommit-
tén. Detta förutsätter dock en ökad kompetens inom säkerhetspolisen. RPS
erinrar också om vikten av att det skapas klara regler beträffande de åtgär-
der - säkerhetsskyddsöverenskommelser m.m. - som behöver vidtagas. Det
finns enligt RPS risk för dubbelarbete mellan berörda myndigheter. RPS be-
tecknar det som viktigt att rollfördelningen mellan ÖB, FMV och RPS blir
helt klar och att samspelet mellan dessa myndigheter och i förhållande till
KMI kommer att fungera på ett smidigt och resurseffektivt sätt.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål betecknar förslaget som ett vik-
tigt komplement till utförsellagen. Statsåklagarmyndigheten ansluter sig till
den del av den till utredningen fogade reservationen, där det föreslås att en
icke offentlig lista upprättas - av regeringen efter samråd med den rådgi-
vande nämnden - över möjliga samverkansländer, en tanke som utredningen
diskuterat men förkastat. Enligt åklagarmyndigheten i Göteborg torde man
vid ett förverkligande av utredningens förslag klart markera att alla former
av samarbetsavtal kräver tillstånd och även vinna fördelen att regeringen
kommer in på ett tidigare stadium av förhandlingarna och därmed på ett
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
134
bättre sätt kan kontrollera försvarsindustrin. Samma åtgärder betecknas av
regionåklagarmyndigheten i Karlstad som lämpliga. Regionåklagarmyndig-
heten i Karlstad betecknar det som angeläget att frågor rörande export eller
reexport från samarbetspartnerns land noga regleras i samarbetsavtalen. En-
ligt myndighetens uppfattning borde det svenska företaget även åläggas att
underrätta regeringen, om företaget får anledning misstänka att motparten
inte följer avtalet i dessa avseenden. Regionåklagarmyndigheten anser det
vidare självklart att ändringar i och tillägg till samarbetsavtal också bör un-
derställas regeringen för prövning och att underlåtenhet att göra detta bör
straffbeläggas, något som torde kräva ett tillägg till föreslagen ny punkt i ut-
försellagen 1 §. Enligt åklagarmyndigheten måste regeln emellertid avgrän-
sas på ett lämpligt sätt, så att den tar sikte på ändringar och tillägg till avtalet
som är av betydelse utifrån de intressen som tillståndsplikten anses tillgo-
dose. RÅ hänvisar till samme regionåklagares synpunkter och anser själv att
ett åtagande av angivet slag bör övervägas.
Kungl. Krigsvetenskapsakademien påpekar att den föreslagna nya 5 a § i
utförsellagen inte tar upp graden och sättet av engagemang vid gemensam
utveckling och tillverkning, något som kan innebära praktiska svårigheter
vid tillämpningen, t.ex. då det gäller att bedöma huruvida engagemanget är
av sådan art och omfattning att tillstånd krävs.
SF ansluter sig till att samarbetsavtal med utländsk partner för gemensam
utveckling och tillverkning skall prövas av regeringen.
FPK konstaterar att vårt land, som redan i hög grad är beroende av andra
stater för sin krigsmaterielförsörjning, genom utbyggd samverkan framgent
gör sig än mer beroende. Det blir enligt FPK därför allt svårare att hävda
Sveriges självförsörjning i detta avseende, och Sveriges pågående anpass-
ning till EG:s inre marknad pekar i samma riktning. FPK betecknar det som
en brist i utredningsbetänkandet, att ingen information där ges om de planer
som finns inom EG.
3.2 Författningsmässiga synpunkter på utredningens förslag till reglering
av samarbetsavtal
FMV påpekar att det i lagförslagets 5 a § angivna förbudet att gemensamt
utveckla eller tillverka krigsmateriel inte bör tolkas så att erforderlig anpass-
ning till köparens specifika behov av modifieringar inkluderas. Eljest skulle
export helt omöjliggöras, framhåller FMV.
RRV ställer sig tveksam till att kunskapsöverföring genom konsultverk-
samhet skall kunna undandras från tillståndsplikt eftersom båda ofta nog
tangerar grundläggande säkerhetspolitiska förutsättningar.
RPS hänvisar till den redovisningsplikt om åtgärder syftande till tillstånds-
pliktiga samarbetsavtal (enligt föreslagen ny 5 a §) om gemensam utveckling
eller tillverkning av krigsmateriel som utredningen har föreslagit. RPS erin-
rar om att redovisningsplikten varken är sanktionsbelagd eller förenad med
förbudsmöjlighet, under det att skyldigheten att ansöka om tillstånd att ingå
avtalet är straffsanktionerad. Såsom regeln om redovisningsskyldighet pre-
senteras i förslaget, synes det RPS oklart i vilket skede av ett påbörjat samar-
bete som redovisningsskyldigheten inträder. RPS anser det viktigt att detta
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
135
klargörs i de närmare föreskrifter som förutskickats. RPS delar emellertid
utredningens bedömning att den där anbefallda redovisningsskyldigheten
inte bör kombineras med någon sanktion eller förbudsmöjlighet, med hän-
syn till de svårigheter som föreligger att exakt avgränsa ett straffbart område
vid tillämpningen av den föreslagna nya 9a§. Samtidigt anser RPS att det
både av principiella skäl och med hänsyn till efterlevnaden kan vara diskuta-
belt att lagstifta om en skyldighet som inte är förenad med någon sanktion.
Kammarrätten i Stockholm finner förslaget till ändrad 17 § i utförsellagen
mindre elegant i formellt hänseende och föreslår en viss omformulering.
Regionåklagarmyndigheten i Linköping föreslår att sista stycket i 16 § ut-
försellagen (”I ringa fall skall inte dömas till ansvar”) skall utgå. Enligt myn-
digheten medför ett sådant stadgande att möjigheterna att beivra överträ-
delse försvåras, särskilt som bagatellartade överträdelser ändå kan sorteras
bort med hjälp av åtalsunderlåtenhetsbestämmelserna i 20 kap. 7§ rätte-
gångsbalken.
Regionåklagarmyndigheten i Malmö finner ansvarsbestämmelserna i 16 §
mindre väl utformade och föreslår att kravet på grov oaktsamhet tas bort,
enär det straffbara utrymmet annars blir för litet, när det krävs kvalificerad
oaktsamhet för straffbarhet och ansvarsbefrielse inträder vid ringa fall.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ingen erinran mot de föreslagna författ-
ningsändringarna utan anser att de av utredningen föreslagna materiella för-
ändringarna i prövningssystemet på ett adekvat sätt har transformerats till
bindande handlingsnormer och infogats i gällande reglering.
3.3 Kunskapsöverföring
I anslutning till sitt förslag att införa tillståndsplikt för utländska samarbets-
avtal har utredningen även diskuterat möjligheten och lämpligheten av att
kontrollera och reglera olika former av kunskapsöverföring - frånsett upplå-
telse eller överlåtelse av tillverkningsrättigheter till utländsk part som redan
förutsätter tillstånd enligt utförsellagen - såsom teknisk rådgivning och an-
nat konsultarbete. Utredningen hänvisar till en tidigare utrednings (SOU
1987:8, Försvarsindustrins utlandsverksamhet) slutsats, att avgränsningssvå-
righeter och andra praktiska skäl talar emot en utvidgning av utförsellagens
bestämmelser till att även omfatta sådan verksamhet. Den nu aktuella utred-
ningen ansluter sig i allt väsentligt till den föregående utredningens resone-
mang härvidlag.
Utredningen säger sig väl medveten om att en komplettering av reglerna
i detta hänseende skulle göra lagstiftningen mera heltäckande men påpekar
att möjligheterna att kringgå dem skulle vara betydande och att framför allt
avgränsningen av ett straffbart område skulle vara problematisk. Detta låter
sig enligt utredningen inte göra med erforderlig klarhet, vartill kommer att
ett fullständigt kontrollsystem lätt kan överskrida vad som normalt kan ac-
cepteras i en rättstat.
På grund härav avstår utredningen från att föreslå att kunskapsöverföring
underkastas ytterligare reglering i annan mån än som kan bli följden av en
eventuell utvidgning av krigsmaterielbegreppet i detta avseende. Utred-
ningen finner det dock angeläget att främst KMI uppmärksamt följer utveck-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
136
lingen och betonar önskvärdheten av att företagen rådgör med inspektionen
även i frågor som faller utanför det formellt reglerande området.
Endast ett fåtal remissinstanser har specifikt berört dessa frågeställningar.
I detta sammanhang pekar FOA på att den ökade andelen av s.k. dual
use-teknik samt av olika delsystem, komponenter och insatsvaror med s.k.
dubbel användning utgör andra exempel på avgränsningsproblem, som be-
rör regleringen av både samverkan och ren export.
FFVanser att utredningen inte nöjaktigt klargjort gränserna mellan olika
slag av kunskapsöverföring och efterfrågar närmare definitioner av begrepp
som produktunderlag, produktionsunderlag eller licens.
Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att en sådan reglering torde vara i
det närmaste ogörlig, främst på grund av att det förefaller svårt att etablera
en effektiv kontroll och möjligheterna att kringgå en reglering synes bety-
dande. Myndigheten påpekar också att det redan idag finns viss reglering på
området genom bestämmelserna i sekretesslagen och lagen om försvarshem-
ligheter.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad instämmer i utredningens bedöm-
ning att kunskapsöverföring inte bör underkastas ytterligare reglering, bl.a.
med hänsyn till svårigheterna att avgränsa det straffbara området.
Utredningen har efter ingående överväganden förordat att nuvarande ord-
ning, som innebär ett lagfäst förbud mot export av krigsmateriel kombinerat
med icke lagfästa riktlinjer för regeringens beslut om undantag från export-
förbudet, måste bibehållas. Utredningen har till stöd för sin uppfattning här-
vidlag bl.a framhållit, att regeringens politiska ansvar i dessa sammanhang
är av mer avgörande betydelse än det juridiska och att det politiska ansvaret
på detta sätt görs tydligare än om normerna för tillståndsgivning skulle info-
gas i själva lagtexten. Det måste enligt utredningen överlämnas till rege-
ringen att med ledning av inte alltför detaljerade riktlinjer ta ansvaret för att
utforma politiken på detta området under sedvanligt konstitutionellt ansvar.
Det stora flertalet av remissinstanserna har antingen framfört sitt uttryck-
liga gillande av bibehållandet av denna ordning eller förklarat sig icke ha
några erinringar däremot. CKF har dock - i anslutning till en till utredningen
fogad reservation - uttalat sig till förmån för lagfästning av kriterierna för
dispens från exportförbudet. Utförsellagen bör enligt förbundet komplette-
ras med kravet att dispenser inte får stå i strid med principerna och målen för
Sveriges utrikespolitik. Likaså har åklagarmyndigheten i Göteborg uttalat sin
sympati för en lagfästning av de av utredningen föreslagna två huvudkrite-
rierna för tillståndsgivning. Härigenom skulle man erhålla en lättillgänglig
bestämmelse med dignitet av lag, något som enligt åklagarmyndigheten på
ett bättre sätt än om kriterierna blott återfinns i motivuttalanden skulle
minska de oklarheter och den misstro som kan finnas på föreliggande om-
råde såväl inom som utom landet.
Till dem som å andra sidan explicit uttalat sig till förmån för ett bibehål-
lande av den hittillsvarande ordningen - d.v.s lagfäst exportförbud kombine-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
137
rat med riktlinjer som anger förutsättningarna för undantag från förbudet -
hör/öd, FOA, statsåklagarmyndigheten för speciella mål, regionåklagarmyn-
dighetema i Malmö och Karlstad, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm,
och SF.
FOA biträder utredningens principiella ståndpunkt vad gäller regelsyste-
mets utformning, d.v.s. lämpligheten av lagfäst tillståndsplikt för utförsel i
kombination med icke lagfästa riktlinjer för regeringens tillståndsgivning.
Anstalten anmärker på utredningens beskrivning av regelverket i termer
som ”principiellt förbud mot krigsmaterielexport” men med dispensmöjlig-
heter för regeringen. FOA påpekar i detta sammanhang att det för de flesta
lekmän torde råda en klar känslomässig nyansskillnad mellan uttrycken ”till-
ståndsplikt” och ”principiellt förbud”. FOA anser det olyckligt att man i den
allmänna debatten använder uttryck som leder tanken fel i dessa komplice-
rade och känsliga spörsmål.
Svea hovrätt, som för några år sedan uttalade sig för att principerna för
tillståndsgivning åtminstone i sina huvuddrag skulle bli lagfästa, finner nu de
skäl övertygande som anförts av den aktuella utredningen mot en lagregle-
ring.
Kammarrätten i Stockholm är likaså ense med utredningen om att övervä-
gande skäl talar för att riktlinjerna inte lagfästs.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad anför att det finns klara risker för
att lagfästa riktlinjer skulle kunna uppfattas som en rätt att få exportera va-
pen, när en affär synes falla under någon av riktlinjerna för tillstånd, och att
det är viktigt att regleringen inte är sådan att den bidrar till en sådan syn.
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
5.1 Allmänt
Utredningen har föreslagit reviderade och något utvidgade riktlinjer till led-
ning för regeringens prövning av tillståndsärenden enligt utförsellagen. Till
nyheterna i detta förslag om framtida riktlinjer för dispensgivningen hör två
huvudkriterier, enligt vilka tillstånd till export av krigsmateriel eller annan
tillståndspliktig utlandssamverkan förutsätter 1) att den bedöms nödvändig
för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande
eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, och 2) att den inte står i strid
med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.
I övrigt innebär de reviderade riktlinjerna bl.a. en strängare bedömning
av stater där kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer och av mot-
tagarländer som i strid med givna löften tillåtit vidareexport av svensk krigs-
materiel.
Huvuddelen av remissinstanserna ger sin anslutning till utredningens för-
slag till nya samlade riktlinjer för regeringens tillståndsgivning eller har inte
haft några erinringar mot förslaget.
FMVpåpekar att bibehållandet av en livskraftig svensk försvarsindustri är
138
starkt beroende av möjligheterna till utlandssamverkan, varför riktlinjerna
avseende förutsättningarna för dylik samverkan borde ges en mer positiv ut-
formning än som föreslagits i utredningen. I det första huvudkriteriet i de
nya riktlinjerna föreslår FMV mot denna bakgrund att uttrycket ”bedöms
nödvändig” byts ut mot ”bedöms angelägen”.
FFV säger sig kunna acceptera de båda portalkriterier som inleder de för-
slagna nya riktlinjerna, under förutsättningen att deras tillämpning inte blir
alltför snäv. Vidare bör man enligt FFV ha i åtanke medborgarkommissio-
nens uppfattning om hur vidareexportfrågor lämpligen löses, nämligen med
beaktande av alla inblandade parters nationella lagstiftning och omständig-
heten att ett ensidigt hävdande av svensk lagstiftning skulle kunna göra sam-
arbete i det närmaste omöjligt.
Det är RRV:s uppfattning att riktlinjerna för krigsmaterielexport så långt
som möjligt bör vara preciserade och entydiga. Krigsmaterielproducenterna
kan då lättare bedöma sannolikheten för att få tillstånd för en tilltänkt ex-
portaffär. Tydligare kriterier medför också enligt RRV att allmänheten
bättre än hittills kan förstå var gränserna går för tillåten export. I förläng-
ningen innebär detta att allmänhetens förtroende för försvarspolitiken och
krigsmaterielföretagen ökar samtidigt som motsättningar mellan svensk va-
penexport och svenska internationella fredssträvanden minskar. RRV anser
emellertid att utredningens förslag till ändringar i hittillsvarande riktlinjer
inte är så preciserade och entydiga som vore önskvärt. Bland annat hävdar
RRV att de båda föreslagna nya huvudkriterierna för tillståndsgivning bör
förtydligas, om de skall vara vägledande för tillståndsmyndighetens bedöm-
ningar. RRV påpekar att utredningen använt sig av uttrycket ”utlandssam-
verkan” i en vidare bemärkelse än som täcks av den föreslagna tillståndsplik-
ten. För att undvika tolkningssvårigheter borde enligt RRV de områden av
utlandssamverkan som är avsedda att undantas från tillståndsplikt anges i
riktlinjerna. RRV anser vidare att ”nödvändighetskriteriet”, dvs. det första
huvudkriteriet, kommer att bli svårtillämpbart på myndighetsnivå, om det
inte ges en mer preciserad innebörd. RRV finner det uppenbart att till-
ståndsprövning utifrån detta kriterium leder till ytterst intrikata allmänpoli-
tiska överväganden och kräver såväl lång framförhållning vad gäller försva-
rets framtida materielbehov som stor kunskap om förhållanden inom krigs-
materielindustrin, särskilt som utredningen inte anger några metoder för hur
sådana nödvändighetsbedömningar kan eller bör göras. Ett fruktbart tillvä-
gagångssätt skulle enligt RRV:s mening vara att härvid utgå från regeringens
prioriteringar såsom de uttrycks i ÖB:s perspektivplaner om försvarsmakten
och dess olika behovsnivåer. Riktlinjerna bör enligt RRV i så fall innehålla
en hänvisning till de instanser som KMI kan stödja sin nödvändighetsbedöm-
ning på.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad understryker vikten av att regering-
ens ansvar görs tydligt och att motiven och förutsättningarna att ge dispenser
blir så klara som möjligt.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att riktlinjerna bör kunna till-
lämpas i situationer som inte kan förutses i dag varför riktlinjerna inte bör
vara alltför detaljerade.
Kungl. krigsvetenskapsakademien anför likartade synpunkter och föreslår
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
139
att uttrycket ”bedöms nödvändig för att tillgodose” ersätts av uttryck med
mer konstruktivt innehåll, t.ex. ”bedöms främja”. Akademien anser att en
bokstavlig tolkning av det första huvudkriteriet i den av utredningen före-
slagna formuleringen skulle kunna omöjliggöra såväl export som annan ut-
landssamverkan. Akademien undrar hur nödvändigheten skall bedömas och
i vilket tidsperspektiv bedömningen skall göras.
SSKF anser, att de av utredningen föreslagna båda övergripande export-
kriterierna inte kan godtas och därför bör slopas. Med utgångspunkt i det
första huvudkriteriet ställer sig SSKF frågan, vad som avses med försvarets
behov och om materiel och kunnande också avser underrättelsetjänsten. En-
ligt SSKF blir det uppenbara svårigheter för regeringen att bedöma vad som
inte är nödvändiga eller önskvärda behov. Det mesta som bedöms nödvän-
digt för att bevara den svenska försvarsindustrin kan rymmas inom detta kri-
terium. Det andra huvudkriteriet betecknas av SSKF som otydligt och knap-
past ägnat att tillföra restriktivitet, med mindre ovillkorliga förbud tilläm-
pas.
Svenska kyrkans centralstyrelse säger sig icke helt övertygad om att den av
utredningen föreslagna nya formuleringen av riktlinjerna är tillräckligt pre-
cis för att kunna eliminera en alltför generös tillämpning. Styrelsen yrkar i
detta sammanhang på en regel, enligt vilken svensk vapenexport endast bör
ske till demokratiska stater vars militärmakt ej befinner sig utanför det egna
landets gränser, med undantag av dels trupper i FN-tjänst, dels trupper som
finns stationerade i annat demokratiskt land efter överenskommelse med
detta.
I stort sett samma tilläggskriterium föreslås av Kristna fredsrörelsen.
Också Försvarsindustriföreningen riktar kritik mot det första av de före-
slagna två nya huvudkriterierna i riktlinjerna. Föreningen finner det an-
märkningsvärt att utredningen ställt sig bakom denna nya riktlinje för rege-
ringens prövning av all utlandssamverkan. En bokstavlig tillämpning av ifrå-
gavarande huvudkriterium skulle enligt föreningen omöjliggöra en stor del
av den svenska försvarsindustrins export av krigsmateriel och annan utlands-
samverkan. Enligt föreningens bestämda uppfattning måste detta kriterium
antingen utgå ur regelverket eller modifieras genom att uttrycket ”bedöms
nödvändig för att tillgodose” byts ut mot ”bedöms främja” eller ”bedöms
önskvärd för att tillgodose”. Enligt försvarsindustriföreningens uppfattning
skulle nämligen ett införande av det föreslagna kriteriet på längre sikt allvar-
ligt äventyra överlevnaden för huvuddelen av svensk försvarsindustri till
följd av att den skulle omöjliggöra många utländska engagemang, som lång-
siktigt är till godo för försvaret och försvarsindustrin men som kortsiktigt
inte kan anses strikt nödvändiga (enligt uttryckssättet i den föreslagna re-
geln), eftersom behovet vid tidpunkten för prövningen ännu inte avspeglas i
försvarets materielplaner. Ett införande av detta kriterium skulle enligt för-
svarsindustriföreningen kortsiktigt också hindra svensk försvarsindustri från
att förbättra sin ekonomi genom att ta i anspråk tillfälligt underutnyttjade
resurser med tillverkning och utveckling av materiel, som det svenska för-
svaret ännu inte har för avsikt att anskaffa i samma eller liknande utförande.
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
140
5.2 Mottagarländer
FFV ansluter sig i princip till utredningens restriktiva inställning till till-
ståndsgivning avseende länder som sedan länge inte godkänts som mottagar-
länder. Ä andra sidan bör enligt FFV:s mening ett land inte vara diskvalifice-
rat som köpare enbart på grund av att det under lång tid inte mottagit leve-
ranser från Sverige.
I anslutning till det sist återgivna förslaget rörande stat som utan tillstånd
vidare exporterat svensk krigsmateriel gör kammarrätten i Stockholm påpe-
kandet, att den principen inte bör tillämpas om det - exempelvis som följd
av ett regimskifte - inte längre behöver befaras, att landet i fråga skulle bryta
mot ett åtagande gentemot den svenska regeringen.
FPK ansluter sig helt och hållet till utredningens förslag, att en stat som
utan tillstånd vidareexporterat krigsmateriel i princip inte vidare skall
komma i fråga som mottagare av sådan materiel från Sverige.
5.3 Följdleveranser
FFVhar noterat utredningens synpunkter på följdleveranser av reservdelar
och ammunition med tillfredställelse. Dock anser FFV att vissa underhålls-
tjänster bör jämställas med dylika följdleveranser.
SSKF säger sig inte kunna acceptera utredningens förslag i de reviderade
riktlinjerna vad beträffar följdleveranser. SSKF betecknar förslaget som en
liberalisering av gällande riktlinjer, som kan leda till att Sverige mer än nu
dras in i andra länders stridigheter.
SSU säger sig heller inte kunna biträda utredningens förslag om riktlinjer
avseende följdleveranser. SSU ifrågasätter också denna riktlinjes förenlighet
med Haag-konventionens neutralitetsbestämmelser.
Freds- och skiljedomsföreningen vill att hela det stycke i förslaget till revi-
derade riktlinjer som handlar som s.k. följdleveranser (reservdelar, ammu-
nition m.m.) stryks. Stycket om följdleveranser beskrivs som en mycket all-
varlig liberalisering av den svenska vapenexportpolitiken, som om den ge-
nomförs, kommer att öka Sveriges bidrag till krig runtom i världen.
5.4 Mänskliga rättigheter
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) ironiserar i sitt yttrande
över förslaget till skärpning av ifrågavarande villkorliga exportförbud för
stater där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter före-
kommer och säger sig utgå ifrån att den nya formuleringen innebär att ingen
export av något slag till sådan stat skall förekomma, dvs. att ingen åtskillnad
görs mellan krigsmateriel och exempelvis livsmedel. Export av livsmedel kan
enligt organisationens yttrande vara av större värde än vapen när det gäller
att konservera en regim som brutalt undertrycker mänskliga rättigheter. En-
ligt SACO:s mening bör man därför inte generellt koppla samman vapenex-
port med frågan om mänskliga rättigheter.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen välkomnar de reviderade riktlin-
jernas skärpta formulering beträffande export till länder som kränker
mänskliga rättigheter men betonar att det som följd härav också måste
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
141
komma till en reell skärpning i fråga om ländervalet. Indonesien och Singa-
pore betecknas av föreningen som exempel på länder där omfattande och
grova kränkningar förekommer.
5,5 Sambandet mellan krigsmaterielexport och det svenska försvarets egna
behov
Om det nära samband som enligt utredningen bör råda mellan krigsmateriel-
exporten och det svenska försvarets egna behov på kortare eller längre sikt
har några instanser yttrat sig mer utförligt. Detsamma gäller uttalandet i ut-
redningen att någon utveckling eller tillverkning av krigsmateriel, som är in-
riktad enbart på utländska marknader, inte bör förekomma.
Enligt FMV:s uppfattning finns idag ingen onödig utvecklingskapacitet
inom den svenska försvarsindustrin, men ändå måste en långsiktig anpass-
ning ske till framtida försvarsekonomiska förutsättningar.
FFVsäger sig länge ha arbetat i enlighet med de av utredningen framförda
grundsatserna, att den krigsmaterieltillverkade industrin inte bör vara större
än som är säkerhets- och försvarspolitiskt motiverat och att någon utveckling
och tillverkning enbart inriktad på utländska marknader sålunda inte bör
förekomma. FFV är därför berett att acceptera principen, men endast under
förutsättningen att inte ett alltför snävt betraktelsesätt blir vägledande för
tillståndsgivningen. Inte enbart materiel upptagen i försvarets fastställda an-
skaffningsplaner bör enligt FFV sålunda utgöra förutsättning för exporttill-
stånd. Vid sidan om beslutad anskaffning måste det kunna ligga i försvaiets
intresse att viss materiel utvecklas och/eller tillverkas för export. Det
svenska försvaret kan ju vilja ha en beredskap för att sådan materiel senare
blir upptagen i planerna eller anse att viss verksamhet och förkovran inom
ett produktområde senare kan komma försvaret till godo beträffande samma
eller likartad produkt. FFV önskar i sammanhanget också betona att en allt-
för restriktiv svensk behandling av utvecklingsuppdrag från utlandet kan
medföra en motsvarande behandling av dylika uppdrag i motsatt riktning,
varigenom risk för isolering av svensk försvarsindustri skulle uppstå. FFV
framhåller vidare att ammunitionsindustrins betydelse för produktion i kris-
och kristider är stor och att industrin så tidigt som möjligt bör få klara besked
om de verksamhetsgrenar som prioriteras av staten i dess egenskap av bestäl-
lare. FFV understryker också att när det talas om det svenska försvarets be-
hov, så är det dess behov i såväl fred som kris och krig som avses. Det är
enligt FFV med andra ord kris- och krigsproduktionen som blir storleksnor-
merande även för försvarindustrins utlandssamverkan.
RRV erinrar om att utredningen i sina direktiv anmodats att även över-
väga om exportbehovet med hänsyn till det svenska försvarets intressen är
större eller mindre beträffande olika materielkategorier men anser att utred-
ningen avstått från att göra sådana bedömningar. Enligt RRV hade en sådan
analys varit värdefull, eftersom ett av de föreslagna huvudkriterierna bland
annat går ut på att exporten skall bedömas nödvändig för det egna försvarets
behov. RRV anser det möjligt att dra vissa slutsatser redan av de i utred-
ningen framlagda statistiska uppgifterna. Verket ser i dessa två trender, som
på sikt kan innebära att värdet av att upprätthålla en inhemsk försvarsindu-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
142
stri av beredskapsskäl minskar. Dels har försvarsindustrins export ökat både
generellt och som andel av företagens totala produktion, dels har importan-
delen för både förvarsindustrin och försvaret ökat över en längre tidsperiod,
vartill kommer att exportandelarna i hög grad varierar mellan olika katego-
rier av krigsmateriel. Om svensk försvarsindustri alltmer exporterar sin pro-
duktion samtidigt som försvaret och försvarsindustrin alltmer blir beroende
av utländska komponenter, kan man enligt RRV ifrågasätta om det finns nå-
got samband mellan försvarets behov och krigsmaterielexporten. Om dessa
trender fortsätter, måste det föreligga särskilda utrikespolitiska förhållanden
för att motivera en inhemsk försvarsindustri på nuvarande nivå, framhåller
RRV.
5.6 Utveckling inriktad enbart på utländska marknader
Utredningens konstaterande, att någon utveckling och tillverkning enbart
inriktad på utländska marknader inte bör få förekomma, har föranlett vissa
kritiska påpekanden.
FOA anser att detta uttalande från utredningen kan leda till allvarliga
missförstånd och därför behöver omformuleras. Om t.ex. en viktig svensk
kompetens riskerar att gå förlorad men kan vidmakthållas genom att berörd
industri går in som underleverantör till ett ”godkänt” lands försvarsindustri
i ett av dess projekt, så bör detta enligt FOA:s tolkning av utredningens
egentliga intentioner ändå vara tillåtet. En mera adekvat formulering hade
därför enligt FOA varit: ”Andra kompetenser och resurser för utveckling
och produktion av krigsmateriel än de som bör finnas för den svenska för-
svarsmaktens behov och därför inriktade på enbart utländska marknader bör
sålunda inte förekomma.”
Också Krigsvetenskapsakademien anmärker på nu ifrågavarande utta-
lande i utredningsbetänkandet och påpekar att endast i undantagsfall, och
då oftast mindre utvecklade länder, godtar mottagarlandet utan vidare en
befintlig konstruktion eller produkt. Anpassningar måste då göras till förhål-
landena hos köparen. Regelsystemet och tillämpningarna måste därför en-
ligt akademiens mening kunna medge sådant som anpassningar, vidareut-
veckling och utveckling av nya generationer av svenska lösningar i syfte att
tillmötesgå mottagarlandets önskemål eller krav.
SACO anser att det ligger en riskabel motsägelse i den nu aktuella utred-
ningstesen. Organisationen frammanar antagandet att ett vänskapligt och
stabilt land - såsom ett nordiskt grannland - vill uppdra åt svensk försvarsin-
dustri att utveckla och producera ett nytt vapensystem, som Sverige under
överskådlig tid inte har råd med eller kortsiktigt behov av. Genom att avstå
från en sådan eventuell beställning, skulle vårt land kunna gå miste om möj-
ligheterna att vidmakthålla kompetens som i ett senare skede kan behövas,
påpekar SACO.
Försvarsindustri föreningen anser att ett anammande av utredningsuttalan-
det på denna punkt i många fall skulle kunna leda till att industrin inte kan
utnyttja teknologiskt kunnande och produktionsresurser i svenska och ut-
ländska projekt för att få ett effektivare resursutnyttjande och därigenom
inte kunna minska det svenska försvarets kostnader, och det också i relation
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
143
till länder vars politik i alla avseenden kan stödjas av den svenska rege-
ringen. I det aktuella och för försvarsindustrin besvärliga läget borde enligt
föreningens mening vaije tillfälle att få ekonomisk och teknisk stöttning från
utlandet prövas i en klart positiv anda, och inte i den negativa anda som ut-
redningsbetänkandet på denna punkt ger uttryck för. Föreningen hemställer
därför att utredningsuttalandet i fråga inte tas med i kommande regerings-
förslag eller att det ersätts av följande formulering: ”Utveckling och tillverk-
ning enbart inriktad på utländska marknader bör sålunda förekomma endast
då detta främjar det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande
eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd.” Föreningen anser det vidare
viktigt att regeringen gör totalbedömningar som inbegriper såväl mottagar-
landets som den exporterande industrins situation.
Utredningen har i sitt förslag till reviderade riktlinjer för tillståndsgivning i
enlighet med utförsellagens undantagsbestämmelser fogat ett avslutande av-
snitt, avseende export till tredje land av materiel som utgör produkter av
samarbetsavtal med försvarsindustri i annat land för gemensam utveckling
eller tillverkning av krigsmateriel. Enligt förslaget bör en huvudprincip vara
att sådan export av gemensamt utvecklad eller producerad materiel inte får
ske i strid med riktlinjerna för export från Sverige. Undantag kan dock göras
i den mån svensk materiel ingår endast i ringa omfattning eller i övrigt inte
är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av utländsk. Efter omständig-
heterna kan dock export till tredje land även i övrigt medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler, om det föreligger ett starkt svenskt försvars-
politiskt intresse av att samarbetet kommer till stånd och det uppställs som
en förutsättning från motpartens sida att viss utförsel får ske från samarbets-
landet. När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare samarbete
bör enligt samma förslag till reviderade riktlinjer en regeringsöverkommelse
träffas mellan Sverige och samarbetslandet, efter hörande av utrikesnämn-
den. Ett avsevärt antal remissinstanser har yttrat sig över denna vidareex-
portaspekt av ett samarbetsavtal mellan svensk och utländsk försvarsindu-
stri.
Såsom inledningsvis återgetts har såväl riksåklagaren (RÅ) som region-
åklagarmyndigheten i Karlstad betecknat det som angeläget att export eller
reexport från samarbetsland till tredje land blir noga reglerade i samarbets-
avtal. Båda instanserna har också ansett det motiverat att ett åläggande
övervägs för berörda svenska företag att underrätta regeringen i fall av even-
tuella misstankar om att motparten inte följer samarbetsavtalets förpliktel-
ser beträffande export eller reexport av samproducerad materiel.
FFV säger sig inte kunna godta utredningens synsätt som gör åtskillnad
mellan materiel av svenskt ursprung och materiel som visserligen har ut-
ländskt ursprung men som är resultatet av ett gemensamt utvecklingsarbete.
Det är enligt FFV svårt att därvidlag se någon principiell skillnad. Inte heller
finner FFV det acceptabelt, att svensk materiel skulle få vidarelevereras
utan hänsyn till svenska restriktioner endast i de fall det föreligger ett starkt
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
144
försvarspolitiskt intresse av att samarbete kommer till stånd. De länder som
missgynnas enligt denna inskränkning kan enligt FFV känna sig diskrimine-
rade. I den mån den svenska regeringen har synpunkter på samarbetslandets
val av mottagarlandet, bör i förekommande fall en regeringsöverkommelse
omfatta bestämmelser härom, framhåller FFV.
Länsstyrelsen i Kalmar län gör gällande att det kan bli ett hinder för att i
framtiden åstadkomma önskvärd samarbetsprojekt, om man i fall där upp-
hovsrätten blir gemensam med företag i annat land insisterar på att svenska
försäljningsregler skall följas av den utländska parten. De av utredningen
anförda samarbetsexemplen, hämtade från Indien- och Australien-avtalen,
avser snarare ett utnyttjande i utlandet av redan framtaget svenskt system-
kunnande. Enligt länsstyrelsen mening skulle det i och för sig vara till fördel
om en distinktion mellan olika avtalstyper kunde komma till uttryck i lagen,
men anser att med lagens principiella uppbyggnad låter sig detta svårligen
göras. Det skulle emellertid vara av värde om det i motiveringen i en kom-
mande proposition fördes ett resonemang härom, till stöd för framtida rege-
ringars bedömningar, fortsätter länsstyrelsen i Kalmar län.
SSKF redovisar en allmänt restriktiv inställning till utlandssamverkan och
accepterar inte utredningens utgångspunkt att export och övrig samverkan
inte kan undvaras. Förbundet motsätter sig därför att de svenska reglerna
görs generösare i stället för mer restriktiva. Liksom SSU vill SSKF erinra
om att Sverige på senare år ingått samarbetsavtal med ett flertal länder som
exporterar vapen till länder som inte godkänns för svensk krigsmaterielex-
port. SSKF säger bestämt nej till en ”gummiparagraf’ som möjliggör export
till för Sverige helt oacceptabla länder. Om samproduktion överhuvudtaget
är nödvändig, måste enligt SSKF:s mening svensk lagstiftning gälla även vi-
dareexport från det samproducerande landet. Om utlandssamverkan be-
döms som nödvändig, föreslår SSKF att dylikt samarbete söks med de neu-
trala och alliansfria staterna och de nordiska länderna.
FPK kan heller inte acceptera frånsteg från de svenska exportriktlinjerna
när det gäller krigsmateriel som utvecklats tillsammans med annat land. FPK
avvisar inte helt tanken på samarbete med utlandet vad beträffar utveckling
av krigsmateriel, men i sådana fall bör avtal träffas som överensstämmer
med de svenska utförselriktlinjerna. FPK säger sig heller inte kunna accep-
tera att samarbetsavtal skall kunna komma till stånd primärt för att garan-
tera leveranssäkerhet även i händelse av att samarbetslandet råkar i krig.
Enligt vad SSU framhåller, bör det vara ett absolut krav att sådan export
regleras i avtal mellan samarbetslandet och Sverige och att den svenska ut-
gångspunkten då skall vara att de svenska riktlinjerna för vapenexport skall
gälla. Utredningens förslag om att det i vissa fall bör vara möjligt att tillåta
dylik export i enlighet med samarbetslandets egna exportregler bör enligt
SSU bestämt avvisas. En sådan ”tuggummiparagraf’ kan enligt förbundet
innebära att nästan samtliga svenska regler för vapenexport sätts ur spel. Ut-
vecklingssamarbete sker idag bl.a. i USA, Storbritannien, Frankrike och
Västtyskland, och om utredningen förslag genomförs, skulle samproducerad
krigsmateriel kunna exporteras till länder som Sydkorea, Egypten, Israel,
Irak och Saudiarabien, länder som enligt svenska regler är helt uteslutna,
framhåller SSU, som motsätter sig att reglerna för utlandssamverkan görs
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
145
10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
mindre restriktiva. Regeringen bör enligt SSU i stället verka för hårdare reg-
ler, med målsättningen att minimera sådan samverkan.
Frikyrkorådet och De fria kristna samfundens råd avstyrker med bestämd-
het undantagsregeln, som enligt dem skulle ge en möjlighet att från svensk
synpunkt angelägna vapensystem som utvecklats i samarbete med ett annat
land skulle kunna exporteras enligt detta lands regler, utan hänsyn till
svenska bestämmelser.
Också Kyrkans centralstyrelse påtalar den undantagsregel som återfinns i
utredningens förslag till nya riktlinjer, vad beträffar export från ett samar-
betsland till tredje land. Styrelsen konstaterar att de försvarspolitiska intres-
serna i så fall skulle få en oacceptabel övervikt över de utrikespolitiska.
SKSF vänder sig emot att samarbetsprojekt med andra länders försvarsin-
dustrier i vissa fall skall kunna leda till export till tredje land som inte över-
ensstämmer med de svenska exportreglerna. SKSF kan inte finna en sådan
ordning godtagbar och avstyrker utredningens förslag på denna punkt.
Freds- och skiljedomsföreningen vill att de båda meningar stryks som i de
nya riktlinjernas avsnitt om samarbetsavtal skulle medge undantag från vad
som gäller vid export från Sverige. Fältet skulle enligt föreningen härigenom
lämnas fritt för en omfattande vidareexport av svensk krigsmateriel. För-
eningen räknar upp de främsta samarbetsländerna för svensk försvarsindu-
stri och hävdar att de flesta av dessa exporterar merparten av sin krigsmate-
riel till stater som är förbjudna för svensk vapenexport. Föreningen säger
nej till alla former av vidareexport av svensk krigsmateriel till stater som är
stängda för direkt svensk export.
Kristna fredsrörelsen säger sig vilja rikta sin allvarligaste kritik mot det un-
dantag från huvudriktlinjerna för svensk vapenexport som utredningen före-
slår vid export från samarbetsland i anledning av ett samarbetsavtal. Det
föreslagna undantaget skulle enligt rörelsen göra övriga restriktioner verk-
ningslösa och kosmetiska till sin natur och öka förutsättningarna för export
till länder som Sverige idag inte tillåter export till.
Svenska sektionen av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet tar
likaså bestämt avstånd från utredningens förslag om möjlighet till undantag
i vissa fall från regeln om att de svenska riktlinjerna i princip skall gälla även
vid export från samarbetsland till tredje land av samproducerad materiel.
Försvarsindustriföreningen påpekar i sitt yttrande att utländska samar-
betspartners normalt redan i inledningsskedet av diskussionerna om gemen-
sam utveckling och tillverkning kräver att en eventuell export till tredje land
skall regleras enligt bestämmelserna i samarbetslandet. Föreningen hävdar
mot denna bakgrund att det skulle vara förödande för industrin om alltför
snäva samarbetsvillkor skulle omöjliggöra utlandssamverkan och därmed
leda till en isolering av svensk försvarsindustri. Därför bör enligt föreningens
mening en samlad bedömning, som även omfattar eventuell export till tredje
land, göras för varje enskilt samarbetsavtal i samband med regeringens pröv-
ning därav.
Den till utrikesdepartementet knutna folkrättsdelegationen, som har till
uppgift att förbereda svenska initiativ på den internationella humanitära rät-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
146
tens område samt fylla en rådgivande funktion på nedrustningsområdet, har
i sitt yttrande anmärkt på att utredningsbetänkandet enligt delegationens
mening alltför knapphändigt och onöjaktigt utrett de neutralitetsrättsliga
reglerna och folkrättsliga restriktionerna för export av krigsmateriel. De
folkrättsliga krav som ställs på en neutral stats vapenexport i krig, exempel-
vis i samband med statligt understödda samarbetsprojekt eller vad gäller
kravet på likformig behandling av krigförande parter, har enligt delegatio-
nen inte blivit utredda, ej heller den i detta sammanhang viktiga distinktio-
nen mellan privat och statlig krigsmaterielexport eller den folkrättsliga av-
gränsningen av krigsmaterielexport. Folkrättsdelegationen erinrar vidare
om att utredningen förbigått, att FN-stadgans förbud mot våld i de interna-
tionella relationerna allt sedan år 1945 stått för ett ovillkorligt hinder för va-
penexport till stat som, enligt vad säkerhetsrådet fastställt, begår aggression.
Konsekvenserna av denna FN-stadgans folkrätt för statligt utfärdande leve-
ransgarantier i fall av krig har enligt delegationen inte blivit utredda. Folk-
rättsdelegationen finner det beklagligt att utredningsbetänkandet inte om-
fattar en modern utvärdering av folkrättens roll i sammanhanget, även om
den bristande analysen i detta hänseende enligt delegationen knappast torde
ha påverkat utredningens slutsatser och förslag. Mot denna bakgrund utgår
delegationen ifrån att regeringen under propositionsarbetet närmare be-
handlar och prövar de frågeställningar som är relevanta i ett folkrättsligt per-
spektiv.
Också folkrättsforskaren Pål Wrange har i sitt enskilda yttrande kritiserat
utredningens folkrättsliga undersökning för att vara alltför kortfattad och
bristfällig. Han anser att det i de föreslagna reviderade riktlinjerna borde ha
lagts till ett fjärde ovillkorligt exporthinder, nämligen beträffande stat som
begått aggressionshandling, samt att utredningen borde ha företagit en nog-
grann folkrättslig undersökning om var gränsen mellan privat och statlig
krigsmaterielexport till länder i krig går. Särskilt borde man enligt Wrange
därvid ha granskat de leveransgarantier som ofta förekommer i samband
med samarbetsavtal med utländsk part.
Utredningen har - med stöd i en specialstudie kring överensstämmelser och
skiljaktigheter mellan militär och civil industriproduktion - diskuterat förut-
sättningarna för en omställning av försvarsindustrin till civil tillverkning och
därvid konstaterat att den från sina utgångspunkter inte har anledning att
närmare diskutera en fullständig nedläggning av försvarsindustrin, dvs. en
permanent omställning. Utredningen har vidare funnit att - med hänsyn till
försvarsindustrins särdrag - minskad produktion som följd av variationer i
det svenska försvarets upphandling eller bortfall av export endast i begrän-
sad mån kan mötas genom alternativ civil produktion. Utredningen under-
stryker att staten, som ende inhemske köparen och som tillståndsgivare när
det gäller export och annan utlandssamverkan, har ett särskilt ansvar för ut-
vecklingen inom försvarsindustrin, bl.a. vad gäller sysselsättningen. Staten
måste därför ha god beredskap att gå in med tillräckligt omfattande åtgärder
av arbetsmarknads-, utbildnings-, industri- och regionalpolitiskt slag, om
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
147
sysselsättningsproblem skulle uppstå. Utredningen ställer sig således inte
bakom tanken på att söka få till stånd en omställning av försvarsindustrin på
administrativ väg, genom t.ex. omställningsfonder.
I en reservation till utredningsbetänkandet har en ledamot av utredningen
föreslagit att dylika omställningsfonder inrättas som stöd för de företag och
orter, där exporten har stor betydelse, vidare att en viss procentsats på vär-
det av företagens krigsmaterielexport avsätts till fonderna och att statens an-
svar manifesteras genom ett kraftigt budgetanslag till desamma.
FOA framhåller att möjligheterna att blanda och/eller varva civil och mili-
tär produktion i framtiden kan tänkas bli större än som framgår av betänkan-
det.
FFV instämmer i utredningens konstaterande att alternativproduktion
inte löser problemet med tillfälligt bortfallande tillverkning. Däremot finns
det enligt FFV åtskilliga exempel på såväl lyckade som mindre lyckade per-
manenta omställningar till civil produktion. Svårigheterna att satsa på civil
produktion jämsides med en militär dylik är enligt FFV stora, och i den mån
sådana satsningar lyckats har detta haft sin grund i att tillverkningen i fråga
avskiljts och överförts till en redan existerande civil företagsdel. Alternativt
har en civil industri startats med produkten i fråga som utgångspunkt. I lik-
het med utredningen finner FFV tanken på särskilda omställningsfonder
olämplig. Att för sådant ändamål öka exportpriserna skulle enligt FFV ytter-
ligare minska en redan hårt ansträngd konkurrenskraft.
Exportrådet redovisar som sin erfarenhet, att utländsk industri ofta visar
stort intresse för den teknik och utveckling i Sverige som även omfattar
krigsmateriel. Rådet framhåller vidare att avgränsningen mellan militära
resp, civila teknik- och tillämpningsområden inte alltid är iätt att göra.
Länsstyrelsen i Stockholms län delar utredningens uppfattning att staten
har ett särskilt ansvar för utvecklingen inom försvarsindustrin och därför
måste ha beredskap för att vidta nödvändiga åtgärder, om sysselsättningen
hos sådana företag hotas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län vill på motsvarande sätt markera sta-
tens ansvar för att finna alternativ sysselsättning, om försvarsindustrins pro-
duktion minskar, och vikten av att staten har god beredskap för att gå in med
åtgärder.
Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i utredningens bedömning att det
är omöjligt att bibehålla en kvalitativt högstående försvarsindustri i händelse
av ett ovillkorligt förbud mot utlandssamarbete och handel med krigsmate-
riel. Ett dylikt förbud skull få stora konsekvenser för regionen och främst då
för Kockums Marine AB. Länsstyrelsen föreslår att utredningen komplette-
ras med en analys av möjligheterna för civila företag att också utveckla och
producera viss försvarsmateriel, exempelvis fordon och vapenbärare, samt
att särskilda tekniköverföringsinstitut inrättas i landet för att dra bättre nytta
av försvarsindustrien teknik och produktutveckling i den civila produktio-
nen.
Också länsstyrelsen i Örebro län delar utredningens uppfattning om sta-
tens särskilda ansvar för bl.a. sysselsättningen inom försvarsindustrin och
påpekar att nedskärningarna hittills drabbat Karlskogaregionens näringsliv
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
148
mycket hårt, trots aktiva insatser från AB Bofors att satsa på civil produk-
tion.
Enligt Svenska kyrkans centralstyrelse bör samhället tillsammans med be-
rörda företag utarbeta konkreta handlingsalternativ för en omställning från
militär till civil produktion.
SACO pekar i sitt yttrande på risken för oönskade tröskeleffekter vad gäl-
ler möjligheterna att rekrytera kompetenta ingenjörsresurser, när försvars-
industrin skall anpassas till nya kapacitetsnivåer. SACO anser att försvarsin-
dustrin redan idag balanserar på en farligt låg nivå vad beträffar exempelvis
civilingenjörers rörlighet på arbetsmarknaden och att ytterligare minsk-
ningar av försvarsindustrin kan få förödande effekter för dess kompetens-
nivå. SACO saknar analyser av dessa frågeställningar i utredningsbetänkan-
det. SACO anför vidare att försvarsindustrin tillför landet ett brett högtek-
nologiskt kunnande, som har positiva spridningseffekter till näringslivet i
stort, varför det framstår som angeläget att inte bara konsolidera kompeten-
sen utan också att fördjupa och vidareutveckla den. Också härvidlag saknar
SACO analyser och framtidsteckningar i utredningen.
SF ansluter sig till utredningens tes att staten har ett särskilt ansvar för de
anställda inom försvarsindustrin. Förbundet ställer sig dock tveksamt till att
det skulle räcka med en beredskap att tillgripa traditionella utbildnings-, in-
dustri- och regionalpolitiska åtgärder. Förbundet stöder i denna del reser-
vantens förslag att speciella omställningsfonder tillskapas för att komplet-
tera den traditionella politiken. Dessa bör enligt SF finansieras av försvarsin-
dustrin på lämpligt vis och kunna användas där de traditionella metoderna
icke förslår.
CKF förordar avsättning till speciella omställningsfonder i syfte att under-
rätta strukturrationaliseringar på krigsmaterielindustriberoende orter.
FPK anser att regeringen aktivt bör agera för en beredskap för en omställ-
ning från militär till civil produktion och att staten måste ta ett ansvar för
försvarsindustrins strukturering. Förbundet hävdar att denna problematik
behandlats styvmoderligt av utredningen.
SSKF anser att utredningen varken följt sina direktiv i denna del eller be-
aktat de förslag som arbetsgruppen ”En politik för nedrustning och utveck-
ling” tagit fram, ej heller följt den internationella utvecklingen. Dessutom
sägs utredningen ha förbisett att FN under svensk ledning presenterat förslag
till omställning av militär produktion till civil och att en svensk utredning
visat hur ett sådant arbete kan gå till för att undvika arbetslöshet i försvarsin-
dustrierna eller en utpressningssituation där staten får ta ansvaret i stället för
industrin vid minskade beställningar. SSKF anser att utredningens behand-
ling av omställningsproblematiken inte bara är bristfällig utan i vissa delar
helt oriktig. Enligt SSKF bör ett minimikrav från samhällets sida vara att
vid tillståndsgivning kräva en plan för övergång till civil produktion, när en
vapenexportorder är effektuerad. SSKF kräver att minst två procent av va-
penexportens värde avsätts i lokala fonder inom företagen för utveckling av
civil produktion i samarbete med de fackliga organisationerna.
SSU kritiserar utredningens negativa inställning till omställning till civil
produktion. Den internationella vapenmarknadens minskning är enligt SSU
något som även svensk försvarsindustri bör anpassa sig till. Annars kan
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
149
denna inom ett par år tvingas att snabbt minska sin produktion och då för-
sätta samhället i något som liknar en utpressningssituation för att klara regio-
nala hänsyn och sysselsättning. Omställningen av delar av försvarsindustrin
till civil produktion bör därför enligt SSU påbörjas omedelbart. SSU hävdar
också att utredningen tydligt borde ha klargjort att staten ej bör utlova stöd
till dessa företag i händelse av en vikande vapenmarknad.
SKSF säger sig sedan länge ha förordat omställningsfonder och anser det
angeläget att sådana etableras.
Sveriges frikykoråd, som yttrat sig över utredningen tillsammans med De
fria kristna samfundens råd, anser det ytterst angeläget att föreslagna om-
ställningsfonder inrättas till stöd för företag och orter som idag är starkt be-
roende av krigsmaterielexporten. Utan sådana fonder löper statsmakterna
enligt yttrandet stor risk för att utsättas för utpressning från industrins och
kommunernas sida.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen hävdar i sitt yttrande att utred-
ningen aldrig utrett den försvarsekonomiska kostnaden för en avveckling av
den svenska krigsmaterielexporten och hänvisar till egna studier och beräk-
ningar i ämnet.
Enligt IKFF måste staten ta initiativ till omstrukturering av försvarsindu-
strin och omställningsfonder inrättas för de företag och orter där exporten
har stor betydelse. Viss procentsats av värdet av företagens krigsmaterielex-
port bör enligt IKFF avsättas till dess fonder, men också staten bör medverka
till deras finansiering.
Också Kristna fredsrörelsen anser det viktigt att Sverige börjar planera för
en omställning av försvarsindustrin och att omställningsfonder för ändamå-
let inrättas, finansierade såväl av berörda företag i en minst 2-procentig rela-
tion till deras krigsmaterielexport som av medel anvisade över statsbudge-
ten.
9.1 Myndigheters kontroll
Ett antal remissinstanser har anlagt synpunkter på kontrollen av utförsella-
gens efterlevnad. Vissa har efterlyst närmare anvisningar för hur denna kon-
troll från polis-, åklagar- och tullmyndigheters sida skall gestaltas.
Affärsverket FFV anser att en del av de rapporteringsrutiner, som ingår i
kontrollsystemet mellan försvarsindustrin och KMI inte är nödvändiga, ex-
empelvis beställningsdeklaration, importdeklaration och uppgift om upp-
drag åt annan att tillverka krigsmateriel. Hanteringen härav kompliceras en-
ligt FFV av svårigheten att avgöra - speciellt beträffande komponenter och
tillverkningsutrustning - om materielen är så utformad att den utgör krigs-
materiel.
RPS, som yttrat sig över utredningen via sin säkerhetsavdelning, påpekar
att kontrollen av utförsellagens efterlevnad åvilar polis-, åklagar- och tull-
myndigheterna, vidare att RPS och ÖB har övergripande ansvar för säker-
hetsskyddet av krigsmateriel och FMV samordningsansvaret därvidlag, samt
att KMI både har en kontrollfunktion och är ett beredningsorgan åt rege-
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
150
ringen. RPS finner det angeläget att ansvarsfördelningen och samspelet mel-
lan alla dessa myndigheter klarläggs, inte minst vad gäller hanteringen av
aktuella säkerhetsfrågor. RPS anser det vidare angeläget, att regelverket får
en sådan utformning att avgränsningen mellan straffrättsliga regler och be-
stämmelser som inte är förenade med någon sanktion framgår på ett klart
och tydligt sätt.
I sammanhanget må även noteras att GTS anmält att den inte har någon
erinran mot utredningens förslag med motiveringen att de inte nämnvärt
torde komma att påverka kontrollsituationen för tullverkets vidkommande,
såvitt dess styrelse nu kunnat bedöma.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål påpekar att den kontroll av ut-
försellagens efterlevnad som skall utövas av polis-, åklagar- och tullmyndig-
heter i huvudsak fallit utanför den aktuella utredningens uppdrag, varför ut-
redningen inte närmare gått in på hur denna kontroll skall gå till. Samma
åklagarmyndighet anser att det erfordras anvisningar härom, för att kontrol-
len skall vara effektiv, och att sådana borde stå att finna åtminstone i förar-
betena till lagen. Statsåklagarmyndigheten påpekar dessutom att problem i
samband med utredning av brott mot utförsellagen ofta har sin grund i oklar-
heter om försvarsindustrins upplysningsplikt i samband med ansökningar om
utförseltillstånd, ett spörsmål som aktualiserats i samband med de s.k. va-
penaffärerna. I en kommande proposition borde därför försvarsindustrins
upplysningsplikter i tillståndsärenden betonas, heter det i yttrandet.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad anser att krigsmaterielinspektionen
(KMI) bör ges en kontroll- och tillsynsfunktion även enligt utförsellagen,
analogt med den som åvilar KMI enligt tillverkningslagen och -förord-
ningen, även om utförselkontrollen naturligtvis i första hand ankommer på
polis-, åklagar- och tullmyndigheter. En sådan funktion skulle enligt samma
yttrande utgöra en naturlig del av KMI:s hantering av ärenden enligt utför-
sellagen, som ju utgör huvuddelen av inspektionens arbete. RÅ ansluter sig
till regionsåklagarmyndighetens i Karlstad uppfattning härvidlag. RÅ efter-
lyser i övrigt närmare anvisningar från lagstiftarnas sida om hur den kontroll
av utförsellagens efterlevnad som åvilar polis-, åklagar- och tullmyndigheter
skall se ut.
9.2 Revisorskontrollen
Genom en utvidgning av utförsellagen (14 §) år 1988 ålades en revisor, som
i sin granskningsverksamhet framfört någon anmärkning i revisionberättel-
sen i fråga om ett företags eller en myndighets efterlevnad av utförsellagens
bestämmelser, att genast sända in en kopia av revisionsberättelsen till rege-
ringen och därigenom fästa regeringens uppmärksamhet på misstänkta över-
trädelser.
Utredningen har föreslagit att revisorerna i berörda företag och myndig-
heter i fortsättningen alltid skall sända in en kopia av revisionsberättelsen
till regeringen, sålunda även när de inte innehåller några anmärkningar av
angivet slag.
KK, som på sin tid hade principiella invändningar mot införandet av be-
stämmelsen i utförsellagens nuvarande 14 §, erinrar härom och anser att
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
151
dessa invändningar kan riktas också mot det aktuella förslaget. KK anser att
berörda företags styrelser borde åläggas som obligatorisk skyldighet att inge
revisionsberättelser - och även årsredovisningar - till regeringen. Det bör
enligt KK:s mening i sammanhanget också anges när dessa handlingar senast
skall inges. I fall en dylik reglering inte skulle anses tillräcklig, kan man en-
ligt KK överväga om revisorernas nuvarande skyldighet dessutom skall kvar-
stå.
RRV liksom åklagarmyndigheten i Göteborg biträder utredningens för-
slag.
FFVvill ifrågasätta den föreslagna revisorskontrollens lämplighet av prin-
cipiella skäl och med hänsyn till risken för dubbla lojaliteter. FFV befarar att
förslaget kommer att leda till en omfattande byråkrati vars värde förefaller
tvivelaktigt.
RPS anser beträffande den föreslagna utvidgningen av revisorers informa-
tionsplikt, att en förutsättning för effektivare kontroll och upptäckt av even-
tuella oegentligheter är att revisionsberättelserna utsätts för regelmässig, in-
gående och höggradigt sakkunnig granskning. RPS anser det dessutom dis-
kutabelt, såväl av principiella skäl som med hänsyn till efterlevnaden, att lag-
stifta om en skyldighet som inte förenas med någon sanktion, såsom är fallet
både med utförsellagens nuvarande 14 § och med den nya lydelse som före-
slagits av utredningen.
Svea hovrätt betecknar utredningsförslaget som en förbättring men före-
slår en förtydligad lydelse avförslaget till 14§.
Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om förslaget skulle medföra en
mer ändamålsenlig ordning än den nuvarande.
Regionsåklagarmyndigheten i Karlstad anser att den föreslagna utvidg-
ningen av revisorernas rapporteringsskyldighet möjligen kan göra kontrol-
len effektivare men att åtgärdens betydelse inte bör överskattas.
FAR avstyrker detta förslag och erinrar om sitt yttrande över utrednings-
förslaget vid tillkomsten av utförsellagens nuvarande 14 §. Föreningen kan
inte finna att utredningen framfört några argument som ger anledning till
ändrat ställningstagande. I sitt yttrande över SOU 1987:8 angående försvars-
industrins utlandsverksamhet hävdade FAR att det närmast självklart bör
ingå i den offentliga tillsynen över krigsmaterielexporten att årsredovis-
ningar och revisionsberättelser från alla krigsmaterieltillverkande företag in-
hämtas, lämpligen av KMI som därefter kan avgöra vilka ytterligare kon-
trollinsatser som kan vara påkallade.
Några av de organisationer som yttrat sig över utredningen har förespråkat
största möjliga öppenhet kring krigsmaterielexportfrågorna. Sålunda har
både Kristna fredsrörelsen och Svenska kyrkans centralstyrelse velat betona
behovet av största möjliga insyn och öppenhet kring tillståndsgivningen för
vapenexporten och av en breddad debatt härom för att ge bästa underlag för
politiska beslut.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen förordar en större öppenhet om
svensk vapenexport, bl a beträffande vilken typ av materiel som sålts till
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
152
olika stater. Föreningen föreslår vidare att regeringen årligen redovisar hur
stor del av exporten som omfattas av slutanvändarintyg eller intyg om egen
tillverkning. Föreningen vill också att regeringen årligen redovisar hur
många samarbetsavtal som tecknats med rätt till vidareexport till stater som
inte är tillåtna för svensk vapenexport.
Utredningen har konstaterat att den rådgivande nämnd i krigsmaterielex-
portfrågor, som inrättades i början av år 1985 i syfte att bl.a. avlasta utrikes-
nämnden i dess befattning med hithörande spörsmål, numera har funnit än-
damålsenliga arbetsformer och fyller betydelsefulla uppgifter som organ för
parlamentariskt samråd och insyn.
Endast ett par remissinstanser har yttrat sig om nämnden.
CKF framhåller att samråd med både utrikesnämnden och med den rådgi-
vande nämnden i krigsmaterielexportfrågor måste ske kontinuerligt för att
åstadkomma bredast möjliga tillståndsunderlag. Trots att det råder sekre-
tess, är det värdefullt att man får en så bred debatt i dessa frågor som möjligt.
FPK för sin del förordar att den rådgivande nämnden avskaffas, för att
regeringens ansvar i utförselärenden skall göras tydligare. Förbundet anför
att nämnden intar en mellanställning och ofta används som gisslan av rege-
ringen, när diskussion uppstår om någon vapenaffär.
Utredningen har föreslagit att kostnaderna för KMI:s verksamhet, som hit-
tills väsentligen täckts med särskilda avgifter som årligen uttagits från för-
svarsindustrin i förhållande till de tillverkande företagens fakturerade värde
av såld krigsmateriel samt med expeditionsavgifter i enskilda utförselären-
den, fortsättningsvis i princip bör finansieras över statsbudgeten, till den del
som de måttliga expeditionsavgifterna inte förslår. Utredningen har i sam-
manhanget anfört att det inte får finnas utrymme för misstankar om att in-
spektionen inte skulle vara oväldig och hänvisat till vikten av såväl tillverk -
ningstillsynen som inspektionens mest omfattande uppgift, nämligen den
grannlaga och från många synpunkter politiskt känsliga beredningen av re-
geringens avgörande i utförselärenden.
Förslaget överensstämmer med vad som i detta avseende föreslogs av den
våren 1987 genomförda översynen av KMI:s verksamhet och organisation,
den sk KMI-utredningen. I sin tidigare proposition (1987/88:154) fann rege-
ringen emellertid inte anledning frångå den hävdvunna ordningen med av-
giftsfinansiering av KMI-verksamheten.
Det aktuella förslaget om helfinansiering av KMI:s verksamhet över stats-
budgeten har rönt instämmanden från de flesta av de remissinstanser som
yttrat sig särskilt över detta spörsmål.
FFV anser av principiella skäl att KMI inte bör finansieras av industrin
utan dess kostnader täcks helt genom anslag.
Regionåklagarmyndigheten i Malmö framhåller att totalkostnaderna kan
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
153
beaktas, när avgifterna fastställs för de tillståndssökande inom försvarsindu-
strin.
CKF har däremot - i anslutning till en till utredningen fogad reservation -
hävdat att finansieringen liksom hittills bör ske genom avgifter uttagna från
försvarsindustrin, men i förhållande till värdet av deras export av krigsmate-
riel, och inte via statsbudgeten. Avgiftsuttaget får enligt CKF inte innebära
att kontrollåtgärderna får någon partisk behandling.
Medborgarkommissionen för granskning av viss vapenexport pekade i sin
rapport våren 1988 (SOU 1988:15) på önskvärdheten att av överskådlighets-
skäl slå ihop tillverkningslagens och utförsellagens bestämmelser till en enda
lag om krigsmateriel. Härigenom skulle enligt kommissionens uppfattning
både lagstiftningens tillgänglighet för allmänheten öka och bestämmelsernas
tillämpning förenklas såväl för berörda myndigheter som för berörda före-
tag.
Den nu aktuella utredningen uttalar sig för att detta bör övervägas i lämp-
ligt sammanhang, och ett par remissinstanser har i likhet med medborgar-
kommissionen uttalat sig till förmån för en sammanslagning av de båda la-
garna om krigsmateriel.
RÅ ställer sig sålunda bakom tanken att i lämpligt sammanhang samordna
tillverknings- och utförsellagarnas bestämmelser.
FFV, som betecknar nu gällande lagar och förordningar på krigsmateriel-
området som svåröverskådliga och i en del fall svårtolkade, anser att en ge-
mensam lag om tillverkning och utförsel måhända skulle vara fördelaktig.
14.1 Länderlista
Utredningen har behandlat frågan om det finns anledning att upprätta en
särskild lista över de länder som kan komma i fråga för utlandssamverkan
och funnit att övervägande skäl talar mot en sådan lista.
I en reservation har framförts att det borde finnas en icke offentlig lista
över de länder med vilka samverkan är möjlig.
Statsåklagaren för speciella mål anser att en sådan lista skulle tjäna till led-
ning när försvarsindustriföretagen ämnar inleda marknadsföringsåtgärder
och förhindrar överträdelser av utförsellagen.
14.2 Import
SKSF menar att det är viktigt att inte begränsa diskussionen till enbart ex-
porten. I viktiga avseenden är Sverige enligt SSKF beroende av import på
vapenområdet: dels importerar vi komponenter att ingå i de vapen svensk
industri tillverkar, dels köper vi också färdiga vapen för försvarets behov.
Om vi anser att Sverige måste förbehålla sig rätten att importera viss krigs-
materiel, är det svårt att samtidigt fördöma all export. Enligt SKSF bidrar vi
Prop. 1991/92:174
Bilaga ld
154
i båda fallen till en internationell vapenhandel som i många avseenden är Prop. 1991/92:174
fördärvlig. Bilaga ld
155
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2a
Utförsellagen innehåller bestämmelser som gäller export av krigsmateriel
från Sverige, avtal om licenstillverkning eller metodutveckling utomlands
m.m. Utan särskilt tillstånd av regeringen får utförsel etc. inte äga rum. I
lagen anges dock inte närmare vilka varuslag regleringen avser, utan det ges
bemyndigande åt regeringen att lämna föreskrifter om detta.
Huvudförslag
Krigsmaterielbegreppsutredningen föreslår nu en ändring på så sätt att lagen
byggs ut med en beskrivning i klartext av vilka materielslag som omfattas
av regelsystemet. Härigenom får riksdagen en mer ingående befattning än
tidigare med avgränsningen av lagens tillämpningsområde. Utredningen an-
ser att tyngden i det samlade regelverket ökar, om den lagstiftande försam-
lingen i mer konkreta termer anger vilket produktkollektiv som omfattas.
Den mer detaljerade förteckningen över berörda varuslag bör det dock lik-
som hittills ankomma på regeringen att fastställa.
Utredningen har bl.a. haft i uppgift att pröva själva krigsmaterielbegrep-
pet. Den har noterat att uttryck som vapenexport, vapenhandel etc. allt of-
tare används i den allmänna debatten för att beteckna just utförsel av och
handel med krigsmateriel. Trots att skäl sålunda kan finnas för ett utbyte av
den sistnämnda termen föreslår utredningen inte en sådan förändring, efter-
som invändningar kan resas även mot de alternativ som är tänkbara. För att
få terminologin bättre anpassad till gängse språkbruk föreslår utredningen
däremot, att utförsellagens tillämpningsområde skall definieras till att gälla
krigsmateriel och produkter jämställda med krigsmateriel.
Utredningen specificerar sammanlagt tio huvudkategorier av materiel som
bör omfattas av utförsellagen och uttryckligen nämnas i denna. För fem av
dessa kategorier anser utredningen att beteckningen krigsmateriel är tek-
niskt och språkligt adekvat, medan de övriga fem avser produkter som i ut-
försellagens mening skall anses jämställda med krigsmateriel. Följande ma-
terielslag hänförs till begreppet krigsmateriel:
- militära vapen och vapensystem,
- ammunition och stridsdelar till sådana vapen och system,
- fordon och farkoster utformade för strid,
- utrustning för inriktning och styrning av militära vapen,
- krut och sprängämnen med egenskaper som är karaktäristiska för an-
vändning i strid.
Som produkter jämställda med krigsmateriel bör enligt förslaget räknas:
- sådan materiel för störning eller röjning, vars funktion regelmässigt har
direkt samband med en militär vapeninsats,
- sådana fortifikatoriska anläggningar som primärt är konstruerade för va-
peninsats eller direkt ledning av sådan insats,
156
- anläggningar, maskiner och annan utrustning för tillverkning eller kon-
troll av krigsmateriel,
- delsystem, komponenter, reservdelar och insatsvaror, som har vital bety-
delse för funktionen hos ett militärt stridsmedel och som inte är tillgäng-
liga på den civila marknaden,
- sådan tekniskt kvalificerad övningsmateriel, som utformats för ett visst
vapensystem och vars funktionella samband med den förstörelsebring-
ande effekten hos detta är påtagligt.
Ett konkret förslag till de ändringar i utförsellagen som blir en konsekvens
av utredningens ställningstaganden samt förslag till en ny, omredigerad pro-
duktförteckning redovisas i betänkandet.
Den principiella analysen
Som utgångspunkt för sina ställningstaganden presenterar utredningen en
analys av den tekniska utvecklingens inverkan på materielklassificeringen.
Vissa trender i denna utveckling har efter hand medfört allt större problem
när det gäller att upprätthålla en distinktion mellan militärt och civilt. Här
kan exempelvis nämnas den ökade användningen av elektronik, den ökade
standardiseringen, den allt kraftigare påverkan från civil teknik även på rent
militärtekniska tillämpningar samt den påbörjade men ännu svårbedömbara
utvecklingen inom biotekniken.
Utredningen redovisar utförligt sina överväganden i fråga om vilken mate-
riel som bör - resp, inte bör - omfattas av utförselregleringen. Grundläg-
gande bör vara en bedömning av vilken funktion den enskilda produkten har
i det totala militära stridförloppet. Tre faser kan urskiljas om man ser detta
förlopp i övergripande perspektiv. I kronologisk ordning rör det sig om
1) ett förberedelseskede, till vilket kan hänföras dels tillverkning, utprov-
ning och iståndsättande av materiel, dels olika introduktionsåtgärder i
form av utbildning, övning m.m.,
2) ett skede som omfattar planering och ledning av krigets förande i stort,
inbegripet olika förflyttningar av personal och materiel, sambandstjänst
m.m., och
3) den på direkt konfrontation inriktade egentliga stridsinsatsen.
Viss utrustning kommer givetvis till användning under samtliga faser, men
för huvuddelen kan man enligt utredningen urskilja en principiell grund-
funktion som går att hänföra till endera av förloppets tre skeden. Detta bör
tillmätas betydelse när man avgränsar de materielkategorier som skall om-
fattas av utförsellagens restriktioner. En grundläggande bedömning bör avse
frågan om hur aktivt en viss produkt medverkar till att uppnå stridsverksam-
hetens yttersta syfte, dvs. att åstadkomma förstörelse.
Ett funktionskriterium är sålunda den överordnade principen vid utred-
ningens avgränsning av de varuslag som skall beröras av reglerna i utförsella-
gen. På det praktiska planet bör bestämningen dock enligt utredningen så
långt möjligt bygga på tekniska och andra verifierbara data. Vid den mer
detaljerade klassificeringen av enskilda produkter bör man sålunda, liksom
hittills, utgå från ett konstruktionskriterium.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2a
157
Utredningen tar ställning mot tanken på införandet av ett s.k. köparkrite-
rium, som skulle göra klassificeringen flexibel på så sätt att hänsyn i varje
särskilt fall skulle tas till den avsedda köparens förhållanden. Detta skulle
enligt utredningen motverka strävandet efter tydlighet och konsekvens i re-
geltillämpningen. En annan sak är att den tilltänkte köparens identitet och
nationalitet givetvis måste beaktas när frågan om eventuellt utförseltillstånd
etc. prövas. Denna bedömning, som ankommer på regeringen, bör dock
principiellt vara helt skild från själva materielklassificeringen.
Särskilda frågor och kommentarer
Utredningen diskuterar en tanke som framfördes i slutrapporten från 1987
års medborgarkommission med innebörden att en regel skulle införas, var-
igenom regeringen skulle få rätt att tillfälligt föreskriva exportförbud även
förvaror som normalt inte omfattas av utförsellagen. Utredningen redovisar
flera skäl som talar emot att man inom utförsellagens regelsystem skulle till-
skapa en sådan specialregel. Den pekar emellertid på möjligheten att för än-
damålet stifta en särskild fullmakts- eller beredskapslag, om det trots allt
skulle anses befogat att fullfölja medborgarkommissionens tanke.
I betänkandet kommenteras också det förhållandet att begreppet krigsma-
teriel förekommer i lagstiftningen även på helt andra rättsområden än det nu
aktuella, och därvid ibland åtföljt av speciella definitioner. Enligt mervär-
desskattelagen skall visserligen samma klassificering som enligt utförsella-
gen gälla när frågan om skattefrihet för krigsmateriel prövas. Men kopp-
lingen mellan de båda skilda regelsystemen har likväl medfört påtagliga
komplikationer, som enligt utredningen behöver undanröjas. Så kommer
automatiskt att ske om de nyligen framlagda förslagen från kommittén för
indirekt beskattning godtas, varför utredningen i denna del avstår från att
presentera ett eget konkret förslag.
Utredningens ställningstagande innebär att vissa materielslag, som inte ti-
digare omfattats av utförsellagen eller beträffande vilka varierande tolk-
ningar förekommit, nu förs in under regleringen medan man i stället undan-
tar vissa andra produktgrupper som f.n. berörs av densamma. Varken för
försvarsindustrin eller för staten räknar utredningen med att dess förslag
skall medföra ekonomiska nettoeffekter av betydelse. En viss resursbespa-
ring förutses dock till följd av att regelverket blir tydligare, så att företagen
får ett säkrare underlag för sin planering samtidigt som löpande ärenden kan
handläggas smidigare hos berörda myndigheter.
Den nu slutförda utredningen har haft sitt uppdrag begränsat till att gälla
definitions- och klassificeringsfrågor. Exportregleringens utformning i övrigt
är föremål för en översyn i annan ordning, nämligen genom den parlamenta-
riskt sammansatta krigsmaterielexportutredningen.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2a
158
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:558) om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, m.m.
dels att rubriken skall ha följande lydelse,
dels att 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 §§ samt rubrikerna närmast före 2, 4 resp.
8 §§ skall ha följande lydelse,
dels att en ny paragraf, lb §, av följande lydelse skall införas.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Inledande bestämmelser Inledande bestämmelser
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2b
1§
I denna lag finns föreskrifter om
förbud mot
1. utförsel av krigsmateriel,
2. upplåtelse och överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka krigsma-
teriel,
3. avtal med någon utom riket om
utveckling av krigsmateriel och me-
tod för framställning av sådan mate-
riel,
I denna lag finns föreskrifter om
förbud mot
1. utförsel av krigsmateriel och
produkter jämställda med krigsmate-
riel,
2. upplåtelse och överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka krigsma-
teriel och produkter jämställda med
krigsmateriel,
3. avtal med någon utom riket om
utveckling av krigsmateriel och pro-
dukter jämställda med krigsmateriel
samt metod för framställning härav.
4. bedrivande av militärt inriktad utbildning inom riket av utländsk med-
borgare, och
5. marknadsföring av krigsmate- 5. marknadsföring av krigsmate-
riel. riel och produkter jämställda med
krigsmateriel.
I lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
finns föreskrifter om kontroll över tillverkning av krigsmateriel och tillhan-
dahållande av krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och metod
för framställning av sådan materiel.
Regeringen meddelar föreskrifter
om vad som skall avses med krigsma-
teriel enligt denna lag.
lb §
Med krigsmateriel enligt denna lag
skall avses
1. militära vapen och vapensys-
tem,
2. ammunition och stridsdelar till
sådana vapen och vapensystem,
159
Nuvarande lydelse
Utförsel av krigsmateriel
Föreslagen lydelse
3. fordon och farkoster, utformade
för strid,
4. utrustning för inriktning och
styrning av militära vapen,
5. krut och sprängämnen med
egenskaper som är karaktäristiska
för användning i strid.
Som produkter jämställda med
krigsmateriel skall räknas
1. sådan materiel för störning eller
röjning, vars funktion regelmässigt
har direkt samband med en militär
vapeninsats,
2. sådana fortifikatoriska anlägg-
ningar som primärt är konstruerade
för vapeninsats eller direkt ledning av
sådan insats,
3. anläggningar, maskiner och an-
nan utrustning för tillverkning eller
kontroll av krigsmateriel,
4. delsystem, komponenter, re-
servdelar och insatsvaror, som har vi-
tal betydelse för funktionen hos ett
militärt stridsmedel och som inte är
tillgängliga på den civila marknaden,
5. sådan tekniskt kvalificerad öv-
ningsmateriel, som utformats för ett
visst vapensystem och vars funktio-
nella samband med den förstörelse-
bringande effekten hos detta är på-
tagligt.
Regeringen meddelar närmare
föreskrifter om vilka produkter,
komponenter, substanser m.m. som
innefattas i de materielkategorier som
anges i första respektive andra
stycket. Om det finns särskilda skäl,
får regeringen därvid undanta en-
staka produktslag som annars skulle
ha omfattats.
Utförsel av krigsmateriel och där-
med jämställda produkter
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2b
Krigsmateriel får inte föras ut ur
riket utan tillstånd av regeringen,
om inte annat följer av denna lag el-
ler annan författning.
2§
Krigsmateriel och produkter jäm-
ställda med krigsmateriel får inte
föras ut ur riket utan tillstånd av re-
geringen, om inte annat följer av
denna lag eller annan författning.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
160
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Upplåtelse och överlåtelse av rätt att Upplåtelse och överlåtelse av rätt att
utom riket tillverka krigsmateriel, utom riket tillverka krigsmateriel
m.m. och produkter jämställda med krigs-
materiel, m.m.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2b
4§
Avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel får inte utan till-
stånd av regeringen ingås här i riket
och inte heller utom riket av svensk
myndighet, svenskt företag eller den
som är bosatt eller stadigvarande
vistas här.
Avtal med någon utom riket om
att för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för fram-
ställning av sådan materiel får inte
utan tillstånd av regeringen ingås
här i riket och inte heller utom riket
av svensk myndighet, svenskt före-
tag eller den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här.
Avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel eller produkter
jämställda med krigsmateriel får inte
utan tillstånd av regeringen ingås
här i riket och inte heller utom riket
av svensk myndighet, svenskt före-
tag eller den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här.
5§
Avtal med någon utom riket att
för dennes räkning utveckla krigs-
materiel eller produkter jämställda
med krigsmateriel eller metod för
framställning härav får inte utan till-
stånd av regeringen ingås här i riket
och inte heller utom riket av svensk
myndighet, svenskt företag eller den
som är bosatt eller stadigvarande
vistas här.
Avtal om tillägg till eller ändring
av avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel får inte ingås
utan tillstånd av regeringen, om till-
lägget avser
1. den materiel som får tillverkas,
2. rätt att vidareupplåta eller vida-
reöverlåta rätten att tillverka krigs-
materiel till någon annan,
3. rätt att tillhandahålla krigsma-
teriel till mottagare som inte angivits
i det ursprungliga avtalet,
4. förlängning av avtalets giltig-
hetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Avtal om tillägg till eller ändring
av avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt att utom riket till-
verka krigsmateriel eller produkter
jämställda med krigsmateriel får inte
ingås utan tillstånd av regeringen,
om tillägget avser
1. den materiel som får tillverkas,
2. rätt att vidareupplåta eller vida-
reöverlåta rätten att tillverka krigs-
materiel eller produkter jämställda
med krigsmateriel till någon annan,
3. rätt att tillhandahålla krigsma-
teriel eller produkter jämställda med
krigsmateriel till mottagare som inte
angivits i det ursprungliga avtalet,
4. förlängning av avtalets giltig-
hetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
7§
Militärt inriktad utbildning av utländsk medborgare får inte bedrivas inom
riket utan tillstånd av regeringen.
Första stycket gäller inte Första stycket gäller inte
161
11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
Nuvarande lydelse
1. utbildning som anordnas av sta-
ten,
2. utbildning som anordnas i sam-
band med försäljning av krigsmate-
riel eller med anställning i företag
för tillverkning av sådan materiel.
Marknadsföring av krigsmateriel
Föreslagen lydelse
1. utbildning som anordnas av sta-
ten,
2. utbildning som anordnas i sam-
band med försäljning av krigsmate-
riel eller produkter jämställda med
krigsmateriel eller med anställning i
företag för tillverkning härav.
Marknadsföring av krigsmateriel
och produkter jämställda med krigs-
materiel
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2b
8§
Den som har tillstånd enligt 2 eller 3 § lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. samt svensk statlig myndighet som be-
driver motsvarande verksamhet skall, i den ordning som regeringen föreskri-
ver
1. lämna redovisning till rege-
ringen om de länder utanför Sverige
i vilka marknadsföring av krigsmate-
riel bedrivs, vilka bestämda motta-
gare som marknadsföringen riktar
sig till och vilken materiel mark-
nadsföringen avser,
2. lämna underrättelse till rege-
ringen
a) innan anbud lämnas om försälj-
ning eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel till någon utom riket,
b) innan anbud lämnas om upplå-
telse av rätt att utom riket tillverka
krigsmateriel,
c) innan avtal ingås om försäljning
eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel till någon utom riket.
1. lämna redovisning till rege-
ringen om de länder utanför Sverige
i vilka marknadsföring av krigsmate-
riel eller produkter jämställda med
krigsmateriel bedrivs, vilka be-
stämda mottagare som marknadsfö-
ringen riktar sig till och vilken mate-
riel marknadsföringen avser,
2. lämna underrättelse till rege-
ringen
a) innan anbud lämnas om försälj-
ning eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel eller produkter jäm-
ställda med krigsmateriel till någon
utom riket,
b) innan anbud lämnas om upplå-
telse av rätt att utom riket tillverka
krigsmateriel eller produkter jäm-
ställda med krigsmateriel,
c) innan avtal ingås om försäljning
eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel eller produkter jäm-
ställda med krigsmateriel till någon
utom riket.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från redovisningsskyl-
dighet som avses i första stycket. Regeringen får också i enskilda fall medge
undantag från sådan redovisnings- och underrättelseskydlighet.
Regeringen får i enskilda fall för-
bjuda att
1. anbud lämnas om försäljning
eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel till någon utom riket,
2. anbud lämnas om upplåtelse el-
ler överlåtelse av rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel,
Regeringen får i enskilda fall för-
bjuda att
1. anbud lämnas om försäljning
eller annat tillhandahållande av
krigsmateriel eller produkter jäm-
ställda med krigsmateriel till någon
utom riket,
2. anbud lämnas om upplåtelse el-
162
Nuvarande lydelse
3. avtal ingås om
a) försäljning eller annat tillhan-
dahållande av krigsmateriel till nå-
gon utom riket,
b) upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka krigsma-
teriel.
Föreslagen lydelse
ler överlåtelse av rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel eller produk-
ter jämställda med krigsmateriel,
3. avtal ingås om
a) försäljning eller annat tillhan-
dahållande av krigsmateriel eller
produkter jämställda med krigsmate-
riel till någon utom riket,
b) upplåtelse eller överlåtelse av
rätt att utom riket tillverka krigsma-
teriel eller produkter jämställda med
krigsmateriel.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2b
163
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2c
Förteckning över materiel som avses i lb § lagen (1988:558) omförbud
mot utförsel av krigsmateriel och därmed jämställda produkter, m.m.
A. KRIGSMATERIEL (enligt lb § första stycket 1-5)
1. Militära vapen och vapensystem
1.1 Eldrörsvapen med kaliber < 20 mm
a) Pistoler och revolvrar utom
□ sådana med en kaliber < 7,5 mm,
□ sådana som speciellt utformats för tävlingsskytte enligt internatio-
nella regler eller för utskjutning av rök- och lyssignaler.
b) Gevär och karbiner som utformats för strid eller som är halv- eller helau-
tomatiska, samt kulsprutepistoler, kulsprutegevär och kulsprutor.
c) Sådana delar till krigsmateriel under a) och b) som är underkastade be-
stämmelserna i vapenlagen.
1.2 Eldrörsvapen med kaliber 3= 20 mm
a) Artilleripjäser, såsom kanoner och haubitsar, granatkastare samt pansar-
värnsvapen såsom granatgevär och pansarskott.
b) Eldsprutor samt för stridsinsats utformade anordningar för utskjutning
av pyroteknisk materiel och rökmateriel.
1.3 Robotar, raketer, torpeder, bomberm.m.
a) Robotar (missiler), raketer och torpeder för stridsinsats.
b) Bomber, handgranater, land- och sjöminor.
c) För stridsinsats utformade apparater och anordningar för funktionskon-
troll, armering, utskjutning och utläggning av materiel under a) och b).
1.4 ABC-stridsmedel
a) Kärnladdningar samt radiologiska, biologiska och kemiska stridsmedel.
b) Apparater och andra anordningar särskilt utformade för spridning av ra-
diologiska, biologiska och kemiska stridsmedel.
1.5 Strålvapen
Laser-, partikelstråle- eller mikrovågssystem särskilt utformade för att skada
eller förstöra ett mål.
164
2. Ammunition och stridsdeiar
Ammunition och stridsdeiar användbara för materiel under 1 utom
□ omantlad och halvmantlad ammunition,
□ salongsgevärsammunition,
□ hagelpatroner.
3. Fordon och farkoster
3.1 Krigsfartyg m.m.
Fartyg, båtar och andra farkoster utformade för strid genom att de är
□ beväpnade eller förberedda för beväpning,
□ utrustade eller utformade för utläggning av minor.
3.2 Stridsflygplan, stridshelikoptrar m.m.
Flygplan, helikoptrar och rymdfarkoster som utformats för strid genom att
de är
□ beväpnade eller förberedda för beväpning,
□ utrustade med fällningsanordningar för bomber, robotar, raketer,
torpeder eller andra stridsmedel eller förberedda för montering av så-
dana anordningar.
3.3 Stridsfordon m.m.
Fordon som utformats för strid genom att de
o beväpnats eller förberetts för beväpning,
□ utformats eller utrustats för utläggning av minor.
4. Utrustning för inriktning och styrning av militära vapen
Apparater och utrustningar för inriktning och styrning av krigsmateriel en-
ligt 1, nämligen följande produkter:
4.1 Eldledningsutrustningar funktionellt ingående i vapensystem, såsom va-
pensikten och riktinstrument samt eldledningsradar och sonarer med en
mätnoggrannhet som medger direkt vapeninsats.
4.2 Eldledningsutrustningar ingående i förbandsutrustning, som artillerilo-
kaliseringsradar och ljudmätutrustningar.
4.3 Styrsystem och målsökare för torpeder, robotar, bomber och ammuni-
tion samt målföljningssystem som medger direkt insats av dessa stridsmedel.
5. Krut och sprängämnen
5.1 Sprängämnen till ammunition för eldrörsvapen samt för materiel enligt
1.3, nämligen trotyl, hexogen, oktogen, hexanitrostilben, pentyl, PYX (di-
pikrylaminodinitropyridin) och TATB (triaminotrinitrobensen) jämte
blandningar där något av dessa ämnen ingår.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2c
165
5.2 Krut till ammunition för eldrörsvapen samt för materiel enligt 1.3 med
undantag av svartkrut.
5.3 Sprängladdningar, pyroteknisk materiel, rökmateriel och brandmedel
som utformats för stridsinsats.
5.4 Tändmedel för krigsmateriel under 5.1-3.
B. PRODUKTER JÄMSTÄLLDA MED KRIGSMATERIEL (enligt 1 b §
andra stycket 1-5)
1. Materiel för störning, röjning m.m.
1.1 Materiel för störning
Apparater och utrustningar för störning vilka i samband med strid medger
aktiv verkan mot vapen eller andra stridsmedel.
1.2 Materiel för röjning m. m.
Sådana apparater och utrustningar för svepning, röjning och desarmering av
minor, vilkas användning normalt har direkt samband med en efterföljande
vapeninsats.
2. Fortifikatoriska anläggningar
Fortifikatoriska anläggningar som primärt är konstruerade för vapeninsats
eller för direkt ledning av sådan insats.
3. Tillverkningsanläggningar m.m.
3.1 Anläggningar, maskiner och andra särskilt utformade utrustningar
för tillverkning och kontroll av materiel enligt A 1-3 och A 5.
3.2 Produktionsunderlag för tillverkning av materiel under 3.1.
4. Delsystem, insatsvaror m.m.
4.1 Magasin och matningsutrustningar till militära vapen.
4.2 Eldrör, mekanismer och lavetter till eldrörsvapen samt eldrör och lavet-
ter till robotar och raketer.
4.3 Speciella drivmedel för torpeder, robotar och raketer avsedda för strids-
insats.
4.4 Ackumulatorer till militära ubåtar.
4.5 Efterbrännkammare till motorer för militära flygplan.
4.6 Sådana för militärt bruk utformade G-dräkter, tryckdräkter, syrgasut-
rustningar, övertrycksanordningar och hjälmar, vilka är nödvändiga tillbe-
hör för en pilot i stridsflygplan.
4.7 Skyddskonstruktioner innehållande explosiva ämnen.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2c
166
4.8 Andra delsystem, komponenter och reservdelar, som har vital betydelse
för funktionen hos ett militärt stridsmedel och som inte är tillgängliga på den
civila marknaden.
4.9 De med förkortningarna QL och DF betecknade binära prekursorerna
för framställning av stridsgas.
4.10 Gelatineringsmedel för framställning av brandstridsmedel.
4.11 Andra sådana insatsvaror av vital betydelse för framställning av ett mi-
litärt stridsmedel, vilka inte är tillgängliga på den civila marknaden.
5. Övningsmateriel
5.1 Simulatorer som är specifika för ett visst robotsystem eller en viss
vapenbärare.
5.2 Övningstorpeder, särskilt utformade för utbildning i handhavande av en
viss typ av stridstorped.
5.3 Övningsminor, särskilt utformade för utbildning i handhavande av en
viss typ av stridsladdade minor.
5.4 Sådan övningsmateriel i övrigt, som är särskilt utformad för utbildning i
handhavande av ett visst vapen eller vapensystem eller en viss vapenbärare
och som har väsentlig betydelse för att man skall uppnå förstörelsebringande
vapenverkan.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2c
167
Förteckning över remissinstanser och
sammanställning av remissyttrandena över
betänkandet (SOU 1989:66) Begreppet
krigsmateriel
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslem (JK),
riksåklagaren (RÅ), kommerskollegium (KK), överbefälhavaren (ÖB), för-
svarets sjukvårdsstyrelse (Sjus), fortifikationsförvaltningen (FortF), försva-
rets materielverk (FMV), försvarets radioanstalt (FRA), kustbevakningen,
försvarets forskningsanstalt (FOA), flygtekniska försöksanstalten (FFA),
luftfartsverket (LFV), generaltullstyrelsen (GTS), riksskatteverket (RSV),
sprängämnesinspektionen (SÅI), styrelsen för teknisk utveckling (STU),
granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, affärsverket FFV (FFV),
rikspolisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt, Karlskoga tingsrätt, Linköpings tings-
rätt, kammarrätten i Stockholm, kammarrätten i Göteborg, Chalmers tek-
niska högskola, svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges industriförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), 1988 års försvarskommitté,
1988 års utredning om krigsmaterielexporten, Sveriges försvarsindustriföre-
ning, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, svenska sportskytteförbun-
det, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges socialdemokra-
tiska ungdomsförbund.
RÅ har bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheten i Linköping och
Karlstad samt från statsåklagarmyndigheten för speciella mål. RPS har bifo-
gat yttranden från föreningen Sveriges polischefer och från polismyndighe-
terna i Stockholm och Göteborg.
CTH har bifogat yttrande från högskolans ledningsgrupp för teknisk freds-
forskning.
1. Allmänna synpunkter
Utredningen har genomfört en prövning av krigsmaterielbegreppet och ana-
lyserat den tekniska utvecklingens inverkan på materielklassificeringen och
vilka kriterier som bör uppställas vid definitionen av begreppet. Med ut-
gångspunkt i denna prövning har utredningen presenterat förslag som syftar
till en klarare definition av de produktslag som skall omfattas av utförsel-
kontroll enligt krigsmateriellagstiftningen.
En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig över utredningen anser
att utredningens förslag skapar ökad klarhet i begreppsfrågan. JUf menar att
utredningens förslag står väl i samklang med dess strävanden att nå ökad
ändamålsenlighet och konsekvens vid tolkningen av krigsmaterielbegreppet.
SÅI konstaterar att utredningens diskussioner och förslag till definition av
begreppet krigsmateriel ger ett betydligt klarare underlag för bedömning av
när en vara skall anses utgöra krigsmateriel, samt att utredningens förslag
väsentligt skulle underlätta bedömningen av vad som är att betrakta som
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
168
krigsmateriel. GTS anser att ett genomförande av utredningens förslag i
stort kan medföra bättre förutsättningar både för klassificeringen av krigs-
materiel och för tullens utförselkontroll. KK finner utredningens förslag väl
grundade. FOA instämmer i huvuddragen i utredarens argumentation och
slutsatser och anser att denne skapat en god idémässig grund för avgränsning
av tillståndspliktig materiel. FMVoch FortF tillstyrker i huvudsak utredning-
ens förslag. ÖB finner att utredningens resonemang är systematiskt och lo-
giskt. Några invändningar mot utredningens slutsatser har därför ÖB inte.
FFA ansluter sig i allt väsentligt till utredarens förslag till definition av be-
greppet krigsmateriel och anser att föreslagna regler leder till ökad klarhet
inte minst för försvarsindustrin.
Sveriges Försvarsindustriförenings inställning till förslagen i betänkandet
är att de är väl genomarbetade och skapar förutsättningar för en mer konse-
kvent och mer förutsebar klassificering än som tidigare varit fallet. Det syste-
matiska sätt på vilket utredaren angripit sin uppgift välkomnas. Föreningen
delar i allt väsentligt de bedömningar utredaren gör och stödjer i stort hans
förslag.
Kritik av allmän art framförs av Sveriges socialdemokratiska kvinnoför-
bund som anser att betänkandet är mångordigt och krångligt skrivet samt att
det bitvis är svårt att tolka texten och ännu besvärligare att bedöma effek-
terna av föreslagna åtgärder. Avslutningsvis pekar man på att det ankommer
på riksdagen, den allmänna opinionen och intresserade organisationer att
noga följa vapenexportutvecklingen och att möjligheterna till detta skulle
förbättras något med det vidare krigsmaterielbegrepp utredningen lanserar.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anser att utredningens för-
slag skulle skapa ökad klarhet kring vad som inräknas i begreppet krigsmate-
riel, vilket man tycker är positivt.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen anser att utredningen vantolkat
direktiven genom att man inte inriktat sig på att utvidga begreppet som så-
dant, d.v.s. det antal produktgrupper som bör omfattas, utan istället på en
utvidgning av bestämmelserna för att uppnå större tydlighet och fullständig-
het.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH anser att utredning-
ens förslag visserligen ger ökad precision och underlättar KMI:s verksamhet,
men att förslaget på väsentliga punkter avviker från vad man i vanligt språk-
bruk förstår med begreppet ”krigsmateriel”.
2. En eller flera huvudkategorier
Några remissinstanser kommenterar utredningens ställningstagande att nå-
gon indelning i flera huvudkategorier (offensiv-defensiv, vapen/vapenbä-
rare - övrig materiel) inte bör göras.
FOA anser det förtjänstfullt att utredaren inte föreslår en kategoriindel-
ning, i t.ex. defensiv och offensiv materiel, som en grund för prövning av
ärenden om utförseltillstånd. FOA delar uppfattningen att det är materie-
lens potentiella användning för att åstadkomma förstörelsebringande vapen-
verkan som skall ligga till grund för avgränsning av vilka materielkategorier
som skall omfattas av utförsellagen och sålunda inte bakomliggande FoU-
insats eller vem som är köparen.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
169
FOA anser att utredaren därmed har lagt grunden till de förändringar,
främst motiverade av den tekniska utvecklingen, som FOA finner mest an-
gelägna ifråga om regelverket och dess tillämpning, nämligen en förskjut-
ning från en klassificeringspraxis av väsentligen ”single-use”-'oetonad natur
till ett på materielens tekniska egenskaper grundat regelverk och ett därmed
sammanhängande krav på en längre gående, teknisk precisering av de mate-
rielslag, egenskaper och prestanda som omfattas av tillståndstvånget.
FFKhar uppfattningen att krigsmateriels offensiva eller defensiva karak-
tär inte skall ligga till grund för bedömning av ett mottagarland. Någon an-
nan indelningsgrund än krigsmateriel/icke krigsmateriel bör således inte till-
lämpas eller utbildas. Även försvarsindustriföreningen delar denna uppfatt-
ning.
3. Kriterier för klassificering
Flera remissinstanser kommenterar utredningens förslag att grunda klassifi-
ceringen på ett funktionskriterium, baserat på ett konstruktionskriterium.
RA biträder utredningens förslag att ett funktionskriterium skulle vara
den överordnade principen vid avgränsningen av det ifrågavarande objekt-
kollektivet. Ett konstruktionskriterium bör enligt utredningen liksom hittills
användas vid den mer detaljerade klassificeringen av enskilda produkter.
Vad gäller ett s.k. köparkriterium ansluter sig RÅ till den uppfattning som
redovisats av överåklagaren i Karlstad, som i sitt yttrande till RÅ framfört
som sin uppfattning att det är riktigt att man vid klassificeringen inte skall ta
hänsyn till vem som är köpare. En sådan ordning skulle som utredningsman-
nen påpekar leda till att viss materiel vid ett tillfälle anses vara krigsmateriel
och vid ett annat tillfälle civil materiel. Detta verkar inte tilltalande. Frågan
om betydelsen av vem som är köpare hör till prövningen av frågan om ex-
porttillstånd skall medges i ett särskilt fall.
KKfinner utredningens förslag bl.a. i fråga om förordet för ett funktions-
kriterium och mot ett köparkriterium välgrundat som överordnad princip.
FOA kommenterar utredningens förslag att produkter som också före-
kommer på den civila marknaden, s.k. dual-use-produkter, inte skall utgöra
krigsmateriel. FOA anför att det bör göras tydligare att produkter med
”dual-use” måste omfattas av lagstiftningen om de har prestanda av väsentlig
betydelse för stridsförloppet och hävdar att utredaren är något otydlig i detta
avseende främst i samband med att ett marknadskriterium införs. FOA
framhåller också att begreppet ”den civila marknaden” är ett oklart begrepp
eftersom tillgängligheten där varierar för olika köpare. Det kan t.ex. disku-
teras om insatsvaror som omfattas av COCOM-bestämmelser anses tillgäng-
liga på den civila marknaden (enligt B 4.11 i produktförteckningen). FOA
delar utredarens grundsyn att det är verkninglöst att förbjuda utförsel av
produkter som är allmänt tillgängliga. Men utredarens förslag att utgå från
en allmänt hållen ”marknadsdefinition” leder enligt FOA:s uppfattning till
att nya typer av tolkningsproblem och oklarheter införs, tvärt emot utred-
ningens syfte och intentioner. Den enda tydliga och verkningsfulla vägen att
nå syftet hade enligt FOA även här varit att i förteckningen explicit ange de
produkttyper, egenskaper och prestanda som skall underkastas tillstånds-
plikt.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
170
Försvarsindustriföreningen finner det välbetänkt att ett funktionskrite-
rium och därunder ett konstruktionskriterium ligger till grund för klassifice-
ringen och instämmer i att vem som är tilltänkt köpare icke bör påverka klas-
sificeringsövervägandena.
SSU förstår utredningens vilja att använda konstruktions- och funktions-
kriterier istället för köparkriterium, om det senare skulle vara alltför kompli-
cerat att tillämpa. Man framhåller emellertid att det samtidigt är viktigt att
på något sätt kunna ingripa om det är uppenbart att köparen använder
svenska produkter i direkt stridsverksamhet och refererar till Medborgar-
kommissionens förslag i denna fråga.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen menar att också ett köparkrite-
rium och ett användarkriterium måste kunna tillmätas betydelse vid bedöm-
ning av huruvida en produkt skall anses militär eller inte. Man föreslår infö-
randet av ett begrepp ”Militär export”, vilket skall avse export som går till
militära köpare av något slag eller som på goda grunder kan förväntas
komma till militär användning eller avser produkter som är tillverkade, änd-
rade eller konstruerade för rent militär användning.
4. Utbyggnad av lagtexten
Utredningens förslag att lagtexten skall byggas ut, och därmed även omfatta
en förteckning över de huvudproduktgrupper som skall anses utgöra krigs-
materiel, kommenteras av flera remissinstanser.
Kammarrätten i Stockholm delar utredningens uppfattning. Även kam-
marrätten i Göteborg instämmer men påpekar att den avsedda effekten med
förslaget emellertid urholkas om det - såsom föreslås - i den nya lagtexten
tas in också en bestämmelse, som tillåter regeringen att besluta om undantag
från krigsmaterielbegreppet. Betänkandet innehåller enligt kammarrätten
inte någon tillfredsställande motivering till att också en sådan undantagsbe-
stämmelse föreslås. Man har svårt att förstå att utredningen samtidigt före-
slår en möjlighet för regeringen att besluta att viss sådan materiel eller vissa
sådana produkter skall falla utanför lagstiftningen och anser att det i vart fall
måste lämnas en klargörande motivering till ett sådant undantag.
RÅ anser att förslaget att i själva lagen översiktligt räkna upp vad som
skall innefattas i begreppen krigsmateriel och produkter jämställda med
krigsmateriel förtydligar reglerna på ett bra sätt och bejakar att den mer de-
taljerade avgränsningen av de enskilda produkterna enligt förslaget skall in-
rymmas i en regeringsförordning. På grund av det omfång och den detaljri-
kedom som kännetecknar förslaget om ”ny förteckning” finner RÅ det vara
mindre lämpligt att införa den i lagtexten. RÅ har därför inget att erinra mot
den föreslagna uppdelningen.
1988 års utredning om krigsmaterielexporten har en avvikande uppfattning
och framför följande:
”Den särskilde utredaren föreslår att utförsellagen byggs ut med en be-
skrivning av vad begreppen krigsmateriel och därmed jämställda produkter
omfattar. De tio huvudkategorier som föreslås återgivna i utförsellagen ut-
gör en översiktlig beskrivning av vilka produkter som omfattas av lagen. Be-
skrivningen är dock inte uttömmande. Den skall kompletteras av en särskild
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
171
produktförteckning som regeringen fastställer. Praktiska skäl eller rimlig-
hetsbedömningar kan föranleda att produkter undantas i förteckningen vilka
annars sakligt faller under huvudkategorierna. Dessa senare tjänar sålunda
inte syftet att entydigt definiera de produkter på vilka lagen har avseende.
Skälen för utredarens förslag ligger i stället på det politiska planet. Riksda-
gen skall få en mer ingående befattning med bestämmelsernas materiella in-
nehåll. Härigenom ökar tyngden i det samlade regelverket, menar utreda-
ren.
Utredningen respekterar motiven men ifrågasätter samtidigt om förslaget
att inkludera kategorierna i lagtexten utgör en lämplig metod. Den innebär
att riksdagen måste ta ställning till detaljerade, tekniska frågor. Vidare leder
den till en omfattande utökning av lagtexten, vilken för sin rätta förståelse
ändå måste kompletteras med en särskild förteckning jämte kommentarer.
Syftet kan uppnås och olägenheterna samtidigt undgås, synes det utred-
ningen, om beskrivningen av vilka materielslag som omfattas av regelsyste-
met delges riksdagen, exempelvis i samband med de förslag till ändringar
i utförsellagen som begreppsutredningen i övrigt kan föranleda. Riksdagen
skulle då ges möjlighet att framföra sina eventuella synpunkter utan att ge-
nom lag binda sig. Utredningen anser således att den nuvarande ordningen
bör bibehållas, d.v.s. att regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall
avses med krigsmateriel enligt utförsellagen.”
FOA instämmer i förslaget till en precisering redan i lagen av det område
inom vilket regeringen har att bestämma det närmare innehållet genom en
särskild förteckning. FOA tar dock inte ställning till detaljerna i utredning-
ens förslag till lagtext.
ÖB biträder förslaget om utbyggnad av lagtexten.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ställer sig också positivt härtill
och anser att det är ett vällovligt syfte att ”riksdagen därmed skulle få mer
ingående befattning än tidigare med avgränsningen av lagens tillämpnings-
område”.
5. Särskiljande av vissa produkter under benämningen ”med
krigsmateriel jämställd materiel”
Utredningen föreslår en indelning av det produktkollektiv som skall kontrol-
leras i två grupper:
- krigsmateriel - den förstörelsebringande materielen
- med krigsmateriel jämställd materiel - övrig materiel som skall kontrol-
leras enligt lagen.
Remissinstanserna har härvidlag haft följande synpunkter.
Svea hovrätt påpekar att lagtexten genom förslaget tyngs och ifrågasätter
om inte lagförslagets 1 b § istället skulle kunna bestå av tio punkter (alla un-
der benämningen krigsmateriel).
/M har samma uppfattning och framhåller att frågan om en uppdelning
skall ske i enlighet med förslaget eller om man skall ha ett enhetligt krigsma-
terielbegrepp är mer av formell natur och inte påverkar innehållet i sak. Vid
ett val föredrar RÅ därför ett enhetligt begrepp.
Kammarrätten i Stockholm tycker att en uppdelning i dessa två grupper
bör kunna vara en lämplig utgångspunkt för definition och klassificering.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
172
KK har ingen erinran mot förslaget.
FOA anser att den föreslagna indelningen i ”krigsmateriel” respektive
”produkter jämställda med krigsmateriel” bör omprövas eller utgå. Man an-
ser att begreppet ”jämställda med krigsmateriel” i sig är mycket oklart och
ifrågasätter om en indelning av denna art behövs, särskilt som den inte före-
slås vara kopplad till någon särskild princip för tillståndsprövning.
ÖB biträder utredningens förslag liksom Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH anser att uppdel-
ningen är semantisk, att den ökar den begreppsliga klarheten men saknar
praktisk betydelse såvida inte olika principer tillämpas för bedömning av ex-
porttillstånd för de båda grupperna.
6. Krigsmaterielförteckningen
Utredningens förslag till förteckning över de produkter som skall omfattas
av kontroll enligt lagen har kommenterats av flertalet remissinstanser.
Kammarrätten i Stockholm anser att användandet av uttryck i förteck-
ningen såsom ”regelmässigt har direkt samband med”, ”har vital betydelse
för”, ”vars funktionella samband med den förstörelsebringande effekten är
påtagligt” kan befaras leda till tolkningssvårigheter.
RPS påpekar att det föreslagna avförandet från förteckningen av jakt- och
sportskyttevapen måste åtföljas av en samtidig reglering i vapenlagen av-
seende utförsel av sådana vapen. RPS anser också att klassificeringen av da-
torprogram bör uppmärksammas i den fortsatta beredningen.
GTS framhåller att klarare definitioner bör skapas bl.a. för jakt- och
sportskyttevapen med ammunition, produktionsunderlag för tillverknings-
anläggningar, eldrörsvapen och övningsmateriel.
Kustbevakningen framhåller att bl.a. uttrycken ”för strid”, ”vilkas an-
vändning normalt har direkt samband med en efterföljande vapeninsats” är
svårförståeliga. Man anser uttrycket ”för militärt bruk” överlägset.
FOA anser inte att utredaren har lyckats konkretisera slutsatserna av sin
analys av krigsmaterielförteckningen till en förteckning som är tillräckligt
genomarbetad, konsekvent och fullständig. En hel del arbete anser man där-
för återstår innan en förteckning i utredningens anda kan fastställas. FOA
vill här särskilt peka på ambitionen att grunda klassificeringen på ”tekniska
specifikationer och verifierbara data”, sammantaget med ställningstagandet
mot att se FoU-insatsens ursprung som en klassificeringsgrund. Denna ambi-
tion borde ha lett till att alla uttryck typ ”utformats för strid” och ”speciella
delar till” rensats ut ur förslaget till ny förteckning. Dessa uttryck borde ha
ersatts av en precisering av vilka delar med vilka prestanda som bör vara
tillståndspliktiga.
Det är FOA:s uppfattning att en sådan förteckning inte skulle behöva bli
ohanterligt omfattande. FOA anför att av de ca. 600 ”speciella delar” som
ingår i en fälthaubits torde endast en liten andel vara av ”avgörande bety-
delse” för funktionen som haubits; en uppräkning begränsad till eldrör, slut-
stycke, lavett och rekylhämmande inrättningar bör enligt FOA:s uppfattning
räcka för att hindra att någon bygger en haubits av de övriga delarna. FOA
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
173
anser vidare att det kan finnas motiv för att i förteckningen uppta vissa C-
skyddsutrustningar som är erforderliga för att möjliggöra insättande av C-
stridsmedel.
FMVönskar förtydligade definitioner avseende utbildningsmateriel, pro-
duktionsunderlag för tillverkning, speciella drivmedel för torpeder, robotar
och raketer samt beträffande uttrycken ”av vital betydelse” för funktionen
respektive ”icke tillgänglig på civil marknad”. Man befarar annars stora tolk-
ningsproblem. FMV föreslår också att reservdelar som inte utgör delsystem
undantas.
FortF anser att fortifikatoriska anläggningar och anläggningar för tillverk-
ning och kontroll av materiel inte skall omfattas av förteckningen. Man före-
slår en uppdelning i en fastighetskomponent och en utrustningskomponent
varvid enbart den senare, om den är utformad för strid etc., skulle utgöra
krigsmateriel.
anser att kryptomateriel bör klassas som krigsmateriel om den på
betydande sätt anpassats för militärt bruk.
FFA m.fl. anmärker på att i utredningen lagförslag och förslag till ny för-
teckning har olika lydelse beträffande tillverkningsanläggningar. FFA före-
slår att även i lagen skall anges att endast anläggningar särskilt utformade
för tillverkning och kontroll av krigsmateriel skall omfattas av kontrollen.
Svenska sportskytteförbundet ställer sig positivt till den föreslagna klassifi-
ceringen av sportskyttevapen liksom FFV. FFV anser liksom ÖB och för-
svarsindustriföreningen att krut för s.k. handladdning i mindre förpackning
bör undantas från utförselkontroll.
Försvarsindustriföreningen anser att materiel för skydd och överlevnad
bör undantas och att sensorer för eldledningsutrustningar inte generellt bör
anses utgöra krigsmateriel. Man framlägger därvidlag ett eget förslag till text
i förteckningen med denna inriktning. Man föreslår också en ny formulering
avseende reservdelar:
”Andra delsystem, komponenter och reservdelar, som har vital betydelse
för den primära funktionen hos ett militärt stridsmedel som klassas som
krigsmateriel och som inte i samma eller liknande utförande är tillgängliga
på den civila marknaden”.
SSU framhåller att klassificeringen av materiel är tekniska frågor som det
är svårt att ha detaljerade synpunkter på. Som gränsfall där utredarens slut-
satser kan ifrågasättas framför man stridsfordon, utrustning för tillverkning
av elektroniska produkter som elektronisk och optisk materiel. SSU menar
att det förefaller som om en alltför restriktiv tolkning här görs av begreppet
krigsmateriel och produkter jämställda därmed, innebärande att en del av
de produkter som föreslås ligga utanför lagens tillämpningsområde, egentli-
gen inte används för annat än stridsverksamhet.
Positivt anser man vara att tidigare frågetecken kring ammunition rätats
ut genom att begreppet vidgas.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH vänder sig mot att
vissa produkter som f.n. är krigsmateriel uteslutits ur den nya förteckningen.
Detta gäller enligt CTH-gruppen bl.a. små pistoler, hjälmar, ubåtsnät, pans-
rade fordon och icke helmantlad finkalibrig ammunition.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen anser att utredningens slutsatser
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
174
rimmar illa med utredningsuppdraget och pekar på att inte någon av de pro-
dukter som enligt föreningen drev fram utredningen (Boghammarbåtar,
Hägglunds bandvagnar, radar, elektronik och speciella kranar) påverkas.
Även obeväpnade lätta flygplan, obeväpnade arméfordon och komponenter
som utförs för att monteras i militärt system bör enligt föreningen utgöra
krigsmateriel.
7. Utförselförbud av tillfällig natur
Utredningen är negativ till ett bemyndigande till regeringen att tillfälligt
kunna förordna att en vara som inte klassificerats som krigsmateriel men
som fått militär användning skall omfattas av bestämmelserna i lagen.
Försvarsindustriföreningen instämmer i utredningens tankegång och slut-
sats härvidlag.
SSU anser att ett alternativ till att införa ett köparkriterium är att fullfölja
Medborgarkommissionens idé, att regeringen tillfälligt kan förordna att en
vara som inte klassificerats som krigsmateriel men som fått militär använd-
ning skall omfattas av bestämmelserna. SSU anser inte att lämpligheten att
ha en speciell fullmakts- eller beredskapslag istället för att utvidga utförsella-
gen är avgörande. Man framhåller att det viktiga är att det går att ingripa när
resultatet annars blir stötande eller syftet med lagstiftningen åsidosätts.
8. Övrigt
I övrigt har följande synpunkter framkommit i remissbehandlingen.
Granskningsnämnden förförsvarsuppfinningar pekar på att om utredning-
ens förslag godtas måste i en egen förordning upptas den krigsmateriel som
skall hänföras till försvarsuppfinningar med den avgränsning och omfattning
som idag gäller.
RSV framhåller att regelverket för mervärdesbeskattning torde komma
att ändras fr.o.m. årsskiftet 1990/91. RSV anser att man om så inte sker bör
överväga att knyta mervärdesskattelagens bestämmelser om undantag från
skatteplikt för krigsmateriel närmare till utförsellagens bestämmelser.
GTS föreslår att ett införselförbud skall införas för krigsmateriel i den ut-
sträckning som bedöms erforderlig med hänsyn till övrig lagstiftning.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 2d
175
1. Handeldvapen m. m.
a) Pistoler, revolvrar, gevär, karbiner, kulsprutor, kulsprutegevär och kul-
sprutepistoler, dock inte luft- och fjädervapen, slätborrade hagelgevär, så-
dana start- eller skrämskottsvapen (startvapen) och inte heller signalvapen
som är avsedda för patroner eller sådana skjutvapen som inte är underkas-
tade bestämmelserna i vapenlagen (1973:1176).
b) Bajonetter.
c) Sådana speciella delar till krigsmateriel under a) som är underkastade
bestämmelserna i vapenlagen (1973:1176).
2. Artilleripjäser m.m.
a) Artilleripjäser, såsom kanoner och haubitsar, granatkastare och pansar-
värnsvapen, såsom granatgevär och pansarskott.
b) Eldsprutor samt för militärt bruk utformade anordningar för utskjut-
ning av pyrotekniskt materiel och rökmateriel.
c) För militärt bruk utformade anordningar och utrustningar för hantering
och uppställning av materiel under a) och b).
d) Speciella delar till materiel under a) - c).
3. Ammunition m.m.
a) Ammunition till materiel under 1 och 2.
b) Magasin och matningsutrustningar för ammunition.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
4. Robotar, raketer, torpeder, bomber m.m.
a) Robotar, raketer, torpeder, bomber, land- och sjöminor samt handgra-
nater.
b) För militärt bruk utformade apparater och andra anordningar för han-
tering, kontroll, armering, utskjutning, styrning, utläggning, lokalisering,
röjning, svepning, desarmering eller sprängning av materiel under a).
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
5. Materiel för stridsledning m. m.
a) Apparater och andra anordningar för stridsledning och för eldledning
av vapen eller vapensystem.
b) Apparater och andra anordningar för störning av vapen eller vapensys-
tem.
c) För militärt bruk utformade avståndsmätare, positions- och riktnings-
angivare, höjdmätare och målsökare.
d) För militärt bruk utformade anordningar för riktning.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 3
176
e) Periskop för vapenbärare eller vapenplattformar.
f) Speciella delar till materiel under a)-e).
6. ABC-stridsmedel m.m.
a) Radioaktiva, biologiska och kemiska stridsmedel.
b) Apparater och andra anordningar för insättande eller spridning av
ABC-stridsmedel.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
7. Sprängämnen m.m.
a) Sprängämnen, krut och tändmedel för materiel under 3, 4 och 6.
b) För militärt bruk utformade sprängladdningar och tändmedel till sådan
materiel.
c) För militärt bruk utformad pyroteknisk materiel och rökmateriel.
d) Drivmedel framtagna för robotar, raketer och torpeder.
e) Gelatineringsmedel för framställning av brandmedel.
8. Fartyg m.m.
a) För militärt bruk utformade fartyg, båtar och andra farkoster.
b) Ackumulatorer för ubåtar.
c) Ubåts- och torpednät.
d) För militärt bruk utformade apparater och andra anordningar för trans-
port av stridsmedel under vatten eller för lokalisering av föremål under vat-
ten.
e) Speciella delar och tillbehör till materiel under a)-d).
9. Luftfartyg m.m.
a) För militärt bruk utformade luft- och rymdfarkoster.
b) Motorer, utom kolvmotorer, för materiel under a).
c) För militärt bruk utformade markutrustningar för hantering och betjä-
ning av materiel under a).
d) För militärt bruk utformade G-dräkter, tryckdräkter, isolerdräkter,
flyghjälmar, syrgasutrustningar, utrustningar för övertrycksandning, fall-
skärmar samt katapulter och andra utskjutningsanordningar för räddning av
personal.
e) Specialutrustningar för flygburen trupp.
f) Speciella delar och tillbehör till materiel under a)-e).
10. Fordon
a) Stridsvagnar.
b) Bestyckade eller pansrade fordon samt fordon med anordningar för va-
pen och andra stridsmedel.
c) Pansartåg.
d) För militärt bruk utformade bandfordon.
e) För militärt bruk utformade amfibiefordon.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 3
177
12 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 174
f) Övriga för militärt bruk utformade fordon och transportmedel för för-
flyttning av materiel upptagen i denna förteckning.
g) Speciella delar till materiel under a)-f).
11. Materiel för strålning m.m.
a) För militärt bruk utformade apparater och andra anordningar för ljus-
strålning (synligt ljus, infrarött ljus, laserstrålning) samt utrustningar för
upptäckande av sådan strålning.
b) Speciella delar till materiel under a).
12. Fotomateriel
a) För militärt bruk utformade kameror.
b) För militärt bruk utformade apparater för fototydning och utvärdering
av flygfotografier.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
13. Hjälmar m.m.
a) För militärt bruk utformade hjälmar och klädespersedlar för skydd mot
stridsmedel.
b) Speciella delar till materiel under a).
14. Bromateriel
a) För militärt bruk utformad bromateriel som endast är lämpad för an-
vändning inom försvarsmakten.
b) Speciella delar och tillbehör till materiel under a).
15. Övningsmateriel
a) För militärt bruk utformad materiel för utbildning i handhavande av
materiel upptagen i denna förteckning.
b) Speciella delar till materiel under a).
16. Maskiner, verktyg m.m.
a) Maskiner, verktyg och utrustningar särskilt utformade för tillverkning,
underhåll och kontroll av samt försök med annan i denna förteckning uppta-
gen materiel.
b) Speciella delar och tillbehör till materiel under a).
Prop. 1991/92:174
Bilaga 3
178
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall förstås med krigsma-
teriel enligt denna lag.
Definitioner
2§ Med tillhandahållande skall i denna lag förstås försäljning, utbjudande
mot vederlag, lån, gåva eller förmedling.
Med tillverkningsrätt skall i denna lag förstås en rätt att tillverka krigsma-
teriel.
Tillverkning
3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen,
om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av denna
lag-
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav
för
1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i 24 § första
stycket vapenlagen (1973:1176), och
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens
eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter
som inte är affärsverk.
Tillhandahållande
4§ Krigsmateriel, uppfinningar avseende krigsmateriel och metoder för
framställning av sådan materiel får inte här i landet åt någon inom landet
eller i utlandet yrkesmässigt tillhandahållas utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet utan sådant tillstånd yrkesmäs-
sigt tillhandahålla krigsmateriel, uppfinningar avseende krigsmateriel eller
metoder för framställning av sådan materiel.
Tillstånd enligt första och andra stycket behövs inte för
1. tillhandahållande till svenska statliga myndigheter eller sådana tillver-
kare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållan-
det avser,
2. innehavare av tillverkningstillstånd, om tillhandahållandet avser sådan
krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som finns inom landet eller
om tillhandahållandet avser uppfinning eller metod för framställning av
krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som
har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet avser.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet en-
ligt första stycket i fråga om sådan handel med skjutvapen som regleras ge-
nom föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan hantering av ammu-
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
179
nition eller annan explosiv vara som regleras genom föreskrifterna i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
Bestämmelserna i första - fjärde styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Utförsel
5 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt, får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel, pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt av skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som
har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
Överföring av programvara i vissa fall
6 § Programvara som omfattas av denna lag får inte heller genom telekom-
munikation eller på liknande sätt överföras från Sverige till mottagare i ut-
landet utan tillstånd av regeringen.
Tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till nå-
gon i utlandet får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
8 § Avtal med någon i utlandet om att gemensamt eller för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel eller
om att gemensamt tillverka krigsmateriel får inte ingås här i landet utan till-
stånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller i utlandet ingå sådant avtal utan sådant till-
stånd.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal enligt 7 eller 8 § får inte ingås
utan tillstånd av regeringen, om tillägget eller ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits tidi-
gare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
180
Militärt inriktad utbildning
10 § Militärt inriktad utbildning av utländska medborgare får inte bedrivas
här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller i utlandet yrkesmässigt bedriva sådan ut-
bildning utan regeringens tillstånd.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av staten eller som an-
ordnas i samband med försäljning av krigsmateriel eller med anställning i
företag för tillverkning av sådan materiel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall, i den ordning regeringen
föreskriver, lämna redovisning till regeringen
1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet,
2. om åtgärder som syftar till avtal som är tillståndspliktigt enligt 7 - 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet
och om undantag från denna. Regeringen får också i det enskilda fallet
medge undantag från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall, inom den tid regeringen fö-
reskriver, underrätta regeringen innan anbud lämnas, eller, där anbudsförfa-
rande inte förekommer, innan avtal ingås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt,
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod för framställ-
ning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om undantag från underrät-
telseskyldigheten. Regeringen får också i enskilda fall medge undantag från
sådan underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt inte är av större
vikt, får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel pröva frågor som avser medgivande till förkortad tidsfrist för
lämnande av sådan underrättelse som avses i första stycket.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant anbud lämnas eller
avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ för ett svenskt aktiebolag får förenas med vill-
kor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att en
styrelseledamot eller verkställande direktör i bolaget samt suppleanter för
dem skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel får även för han-
delsbolag förenas med villkor avseende ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 - 8 §§ och 10 § får förenas med andra villkor än som
avses i 13 § samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för en viss tid eller tills vidare.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
181
13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 174
Återkallelse m.m.
16 § Tillstånd enligt 3 - 6 §§ och 10 § kan återkallas av regeringen, om till-
ståndshavaren har åsidosatt en föreskrift i denna lag eller föreskrift, villkor
eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns
andra särskilda skäl till återkallelse.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt
17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svensk statlig myndighet
som bedriver motsvarande verksamhet skall, enligt de närmare föreskrifter
som regeringen meddelar, lämna uppgifter till regeringen om ägande i ut-
ländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning, marknadsföring
eller försäljning av krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet
18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå under tillsyn av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen får meddela föreskrifter om
tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall, enligt de närmare föreskrif-
ter som regeringen meddelar, till tillsynsmyndigheten lämna deklaration på
heder och samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har medde-
lats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldighet att
lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
1. den som har tillstånd enligt 5 § skall lämna uppgifter om utförd krigsma-
teriel,
2. den som har tillstånd enligt 7 - 8 §§ skall lämna uppgifter om ingångna
avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4§ skall efter anmodan av tillsyns-
myndigheten lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrol-
len samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att anlita biträde från andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt lagen är skyldig att vid ändring i förhållan-
den som tagits upp i tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlighet
med de föreskrifter regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall den som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift
som regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för samtliga tillver-
kare lika förhållande till det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll
23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet har anmärkt på ett företags
efterlevnad av bestämmelserna enligt denna lag och anmärkningen har fram-
förts i en sådan revisionsberättelse som sägs i 20 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i
vissa företag, skall han genast sända in en kopia av revisionsberättelsen till
regeringen. En revisor vid en svensk statlig myndighet har samma skyldig-
het.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
182
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot 3 - 4, 6 - 10 §§ eller förbud som har meddelats med
stöd av 12 § döms,
1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
är,
2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår regeringen att lämna till-
stånd enligt 3 - 4 §§ eller 6 -10 §§ och därigenom föranleder att avtal fullföljs
eller tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller fängelse i högst
två år. Om gärningen har skett av oaktsamhet, döms till böter eller fängelse
i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 24 eller 25 § har begåtts uppsåtligen och det är att be-
döma som grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra
år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett
betydande värde, om brottet varit av stor omfattning eller varaktighet eller
om gärningen annars varit av särskilt farligt slag.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. underlåter att anmäla ändring i förhållande som upptagits i tillståndsan-
sökan,
2. i annat fall än som avses i 25 - 26 §§ lämnar en oriktig uppgift i ansökan
om tillstånd eller i annan handling som är av betydelse för prövningen av ett
ärende enligt denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,
3. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll- eller ordningsbe-
stämmelse som har meddelats med stöd av denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses 25 - 26 §§ skall förklaras förverkat om inte
detta är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot kravet på tillstånd enligt 3 - 4 §§ får väckas
endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1983:1034) om kon-
troll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om för-
bud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall vid tillämpningen
av den nya lagen anses som meddelat enligt denna.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
183
Härigenom föreskrivs att 2§ lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
Nuvarande lydelse
2§ Lagen gäller inte beslut av en
sådan nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande
skall vara eller ha varit ordinarie do-
mare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av arrendenämnd, hyres-
nämnd eller övervakningsnämnd,
2. beslut om svenskt medborgar-
skap,
3. beslut om utlänningars vistelse
i riket,
4. beslut om värnpliktigas eller re-
servpersonals inkallelse eller tjänst-
göring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413)
om vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller av-
gifter,
7. beslut enligt lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel eller beslut
i frågor om allmän likviditetsindrag-
ning eller allmän prisreglering,
8. beslut enligt lagen (1988:558)
omförbud mot utförsel av krigsmate-
riel, m.m.,
9. andra beslut enligt lagen
(1983:1034) om kontroll över till-
verkningen av krigsmateriel, m.m.
än sådana som avser återkallelse av
tillstånd,
10. beslut om tillstånd till sådan
verksamhet som avses i 1 §3-5 lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
11. beslut enligt lagen (1991:341)
omförbud mot utförsel av vissa pro-
dukter som kan användas i massför-
störelsesyfte, m.m.
Föreslagen lydelse
2 § Lagen gäller inte beslut av en
sådan nämnd vars sammansättning
är bestämd i lag och vars ordförande
skall vara eller ha varit ordinarie do-
mare.
Lagen gäller inte heller
1. beslut av arrendenämnd, hyres-
nämnd eller övervakningsnämnd,
2. beslut om svenskt medborgar-
skap,
3. beslut om utlänningars vistelse
i riket,
4. beslut om värnpliktigas eller re-
servpersonals inkallelse eller tjänst-
göring inom försvarsmakten,
5. beslut enligt lagen (1966:413)
om vapenfri tjänst,
6. beslut som rör skatter eller av-
gifter,
7. beslut enligt lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel eller beslut
i frågor om allmän likviditetsindrag-
ning eller allmän prisreglering,
8. andra beslut enligt lagen
(1992:000) om krigsmateriel än så-
dana som avser återkallelse av till-
stånd enligt 3 eller 4 §,
9. beslut om tillstånd till sådan
verksamhet som avses i 1 § 3 -5 lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksam-
het,
10. beslut enligt lagen (1991:341)
om förbud mot utförsel av vissa pro-
dukter som kan användas i massför-
störelsesyfte, m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
184
Härigenom föreskrivs att 5 § vapenlagen (1973:1176) skall ha följande ly-
delse.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 4
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 § Utan tillstånd enligt denna lag får inte någon
1. inneha skjutvapen,
2. införa skjutvapen eller ammunition till Sverige, eller
3. driva handel med skjutvapen.
Om ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, som är avsett för målskjutning,
eller ett harpunvapen har en i förhållande till andra jämförliga skjutvapen
begränsad effekt skall första stycket inte tillämpas på vapnet. En enskild per-
son får dock inte utan tillstånd inneha, införa till Sverige eller driva handel
med sådana vapen, om han inte har fyllt arton år.
Första stycket 1 gäller inte i fråga
om verksamhet som omfattas av till-
Första stycket 1 gäller inte i fråga
om verksamhet som omfattas av till-
stånd enligt lagen (1983:1034 ) om
kontroll över tillverkningen av krigs-
materiel, m.m. Första stycket 3 gäl-
ler inte i fråga om verksamhet som
avses i 3 § samma lag.
stånd enligt 3-4 §§ lagen (1992:000)
om krigsmateriel. Första stycket 2
gäller inte i fråga om införsel av
krigsmateriel av den som har tillstånd
att tillverka eller tillhandahålla mot-
svarande materiel enligt 3 eller 4§
samma lag. Första stycket 3 gäller
inte i fråga om verksamhet som av-
ses i 4§ samma lag.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas
att föreskriva undantag från kravet på tillstånd för att inneha start- eller sig-
nalvapen.
Bestämmelser om ytterligare undantag i i vissa fall från skyldigheten att
ha tillstånd finns i 13,16, 21, 22, 25, 25 a, 26 och 45 §§.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
185
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-06-01
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gunnar
Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 maj 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Svensson beslutat inhämta lagrådets yttrande
över förslag till lag om krigsmateriel, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Lisbeth
Petersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om krigsmateriel
Den inledande bestämmelsen i lagförslagets 1 § innehåller endast att rege-
ringen meddelar föreskrifter om vad som förstås med krigsmateriel enligt
lagen. Lagrådet föreslår att bestämmelsen skall ge en saklig beskrivning av
ramen för regeringens föreskrifter. Vidare bör 2 § utökas med en definition
av begreppet tillverkning.
Utöver vad nu sagts bör en ändring vidtas i 16 § och övergångsbestämmel-
serna kompletteras, varjämte åtskilliga redaktionella ändringar och en viss
omdisponering av bestämmelserna bör göras. Enligt lagrådets förslag får la-
gen den lydelse som framgår av bilaga till lagrådets protokoll.
De av lagrådet föreslagna ändringarna torde föranleda särskild kommen-
tar endast vad gäller 16 § och övergångsbestämmelserna.
Under rubrikenÅterkallelse m.m. anges i 16 § att regeringen kan återkalla
tillstånd enligt 3 - 6 §§ och 10 §. Däremot ger bestämmelsen inte någon möj-
lighet för regeringen att återkalla tillstånd att ingå avtal som avses i 7 — 9 §§.
Enligt remissprotokollet (avsnitt 18.2) skulle regeringen emellertid utan sär-
skild föreskrift härom kunna återkalla tillstånd enligt 7 och 8 §§ om vilsele-
dande är för handen. Härmed torde avses att en sådan möjlighet till återkal-
lelse skulle följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Eftersom den
föreslagna bestämmelsen innebär att återkallelsemöjligheten reglerats för
vissa sådana fall där samma principer eljest skulle ha kunnat tillämpas, kan
tveksamhet uppkomma om tillämpningen av principen för icke reglerade
fall. Om det inte anses tillräckligt att helt återfalla på den i remissprotokollet
angivna möjligheten att avslå en ansökan om eller återkalla ett tillstånd till
utförsel av produkter som har samband med sådana avtal som avses i 7 och
8 §§, synes det därför böra övervägas att i förevarande paragraf reglera också
återkallelse av tillstånd till nämnda avtal, även om fall där sådan återkallelse
kan komma i fråga torde vara av en ren undantagskaraktär. Anledning synes
i så fall saknas att inte låta bestämmelsen omfatta även sådana ändringsavtal
som avses i 9 §.
Såsom anförs i protokollet skulle en återkallelse av tillstånd till avtal
kunna få effekt bara under tiden mellan regeringens tillståndsgivning och av-
talets ingående. En bestämmelse om sådan återkallelse bör därför gälla en-
dast tillstånd till avtal som ännu inte träffats. I enlighet med det anförda och
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
186
eftersom paragrafen reglerar endast återkallelse kan paragrafen med rubrik
ges den lydelse som framgår av bilagan.
Av avsnitt 14 i remissprotokollet framgår att avsikten är att 9 § skall gälla
inte endast avtal som omfattas av tillståndskrav enligt 7 eller 8 § utan även
avtal av samma slag som på grund av äldre bestämmelser inte krävt tillstånd.
Enligt lagrådets mening är det önskvärt att detta kommer till uttryck i en
särskild övergångsbestämmelse. I det bilagda förslaget har övergångsbestäm-
melserna kompletterats i enlighet härmed vilket samtidigt möjliggjort en
mer preciserad lydelse av 9§.
Övriga lagförslag lämnas utan erinran.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
187
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse
1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition och annan för militärt
bruk utformad materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör krigsmate-
riel.
Definitioner
2 § I denna lag förstås med
tillverkning: framställning av sådan materiel eller delar därav som utgör
krigsmateriel,
tillhandahållande: försäljning, upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån,
gåva eller förmedling,
tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka krigsmateriel.
Tillverkning
3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav
för
1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som avses i 24 § första
stycket vapenlagen (1973:1176),
2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition för tillverkarens
eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana statliga myndigheter
som inte är affärsverk.
Tillhandahållande
4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar
rörande krigsmateriel och metoder för framställning av sådan materiel får
inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet bedriva sådan verksamhet utan
regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för sådana statliga
myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för verksamhet som
avser tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter el-
ler sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av tillverkningstill-
stånd ha tillstånd enligt första eller andra stycket, om verksamheten avser
tillhandahållande av krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som
finns inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller metod för fram-
ställning av krigsmateriel till svenska statliga myndigheter eller sådana till-
verkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahål-
landet gäller.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
188
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet en-
ligt första och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen som
regleras genom föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan hante-
ring av ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom föreskrif-
terna i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller sta-
digvarande vistas här får inte utan tillstånd av regeringen i det enskilda fallet
till någon i utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet eller
uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för framställning av sådan ma-
teriel.
Utförsel
6§ Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan tillstånd av regeringen, om
inte annat följer av denna lag eller annan författning. I fråga om program-
vara likställs med utförsel överföring till utlandet genom telekommunikation
eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om
utförsel av krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om utförsel av
1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons räkning
samt skjutvapen och därtill hörande ammunition för användning vid jakt,
tävling eller övning utom riket,
2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande åtgärd,
3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i 2,
4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande ammunition som
har förts in i landet i enlighet med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen
(1973:1176).
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till nå-
gon i utlandet får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
8 § Avtal med någon utom landet om att gemensamt med denne eller för
hans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd
av regeringen.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det slag som kräver tillstånd
enligt 7 eller 8 § får inte ingås utan tillstånd av regeringen, om tillägget eller
ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet,
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
189
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits tidi-
gare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Militärt inriktad utbildning
10 § Militärt inriktad utbildning av personer som inte är svenska medborgare
får inte bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller stadig-
varande vistas här får inte heller utom landet yrkesmässigt bedriva sådan ut-
bildning utan tillstånd av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av statliga myndigheter
som inte är affärsverk eller som anordnas i samband med försäljning av
krigsmateriel eller för de anställda i sådana företag som har tillstånd att till-
verka krigsmateriel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall, i den ordning regeringen
föreskriver, lämna redovisning till regeringen
1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i utlandet,
2. om åtgärder som syftar till avtal som är tillståndspliktigt enligt 7 eller
8§.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om redovisningsskyldighet
och om undantag från denna. Regeringen får också i det enskilda fallet
medge undantag från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svenska statliga myndighe-
ter som bedriver motsvarande verksamhet skall underrätta regeringen innan
anbud lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal in-
gås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt, eller
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod för framställ-
ning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste tidpunkt för un-
derrättelse och om undantag från underrättelseskyldigheten. Regeringen får
också i enskilda fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt inte är av större
vikt får det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel medge undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för läm-
nande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant anbud lämnas eller
avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt aktiebolag får förenas med vill-
kor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas
av utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
190
styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bo-
laget skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag förenas med villkor
avseende ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 - 10 §§ får förenas med andra villkor än som avses i
13 § samt med kontroll- och ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss tid eller tills vidare.
Återkallelse
16 § Tillstånd enligt 3 -10 §§ kan återkallas av regeringen, om tillståndshava-
ren åsidosatt en föreskrift i denna lag eller föreskrift, villkor eller bestäm-
melse som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra sär-
skilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt någon av 7 - 9 §§ som
redan ingåtts.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt
17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom svensk statlig myndighet
som bedriver motsvarande verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt
de föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till regeringen om
ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling, tillverkning, mark-
nadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet
18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå under tillsyn av den myn-
dighet som regeringen bestämmer. Regeringen får meddela föreskrifter om
tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall, enligt de närmare föreskrif-
ter som regeringen meddelar, till tillsynsmyndigheten lämna deklaration på
heder och samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har medde-
lats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att
lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att
1. den som har tillstånd enligt 6 § skall lämna uppgifter om krigsmateriel
som förts ut ur landet,
2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8 § skall lämna uppgifter om ingångna
avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall efter anmodan av tillsyns-
myndigheten lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrol-
len samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att anlita biträde från andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är skyldig att vid ändring i förhål-
landen som tagits upp i tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlig-
het med de föreskrifter som regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens organisation och
verksamhet skall den som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
191
som regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för samtliga tillver-
kare lika förhållande till det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll
23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet har anmärkt på ett företags
efterlevnad av bestämmelserna enligt denna lag och anmärkningen har fram-
förts i en sådan revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i
vissa företag, skall han genast sända in en kopia av revisionsberättelsen till
regeringen. En revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande skyl-
dighet.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök därtill finns i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3 - 5 §§ eller 7 - 10 §§ eller mot förbud
som har meddelats med stöd av 12 § döms,
1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två
år,
2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst
sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår regeringen att lämna till-
stånd enligt någon av 3 - 5 §§ eller 7 — 10§§ och därigenom föranleder att
avtal fullföljs eller tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av oaktsamhet, döms till bö-
ter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen och det är att bedöma som
grovt skall dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet avsett
betydande värde, om brottet varit av stor omfattning eller varaktighet eller
om gärningen annars varit av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet
1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller att lämna uppgifter
enligt 17 §,
2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,
3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en oriktig uppgift i ansö-
kan om tillstånd eller i annan handling som är av betydelse för prövningen
av ett ärende enligt denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,
4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll- eller ordningsbe-
stämmelse som har meddelats med stöd av denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas, om gärningen är belagd
med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall förklaras förverkat om det
inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas endast efter medgivande
av tillsynsmyndigheten.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
192
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen (1983:1034) om kon-
troll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om för-
bud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall vid tillämpningen
av den nya lagen anses som meddelat enligt denna.
Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas på avtal av det slag som avses i 7 eller
8 §, även om avtalet på grund av äldre bestämmelser inte krävt tillstånd.
Prop. 1991/92:174
Bilaga 5
193
Propositionen.............................................. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll......................... 1
Propositionens lagförslag.................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 juni 1992 .. 11
1 Inledning............................................. 11
2 Sammanfattande synpunkter............................. 14
3 Allmänna utgångspunkter............................... 18
3.1 Uppgifter om tillverkning och utförsel................ 18
3.1.1 Tillverkning av krigsmateriel - nuvarande regle-
ring ....................................... 19
3.1.2 Utförsel av krigsmateriel - nuvarande riktlinjer
och reglering............................... 20
3.2 Internationell reglering på krigsmaterielområdet....... 21
3.3 Europaintegrationen, GATT-förpliktelser m.m......... 22
4 Krigsmaterielbegreppet................................. 24
4.1 Allmänt.......................................... 24
4.2 Kriterier för klassificering........................... 27
4.3 Europaintegrationen............................... 30
4.4 Kategoriindelning av krigsmateriel................... 31
4.4.1 Krigsmateriel för strid....................... 33
4.4.2 Övrig krigsmateriel......................... 34
5 Den svenska krigsmaterielindustrin och behovet av utlands-
samverkan ....................,........................ 36
6 Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamver-
kan .................................................. 41
7 Ny lag om krigsmateriel................................. 61
8 Tillverkning av krigsmateriel............................ 63
8.1 Tillstånd att tillverka krigsmateriel................... 63
8.2 Kontroll över det utländska inflytandet i krigsmaterieltill-
verkande företag genom villkor för tillverkningstillstånd 65
9 Tillhandahållande av krigsmateriel....................... 68
10 Förmedling av krigsmateriel, m.m........................ 70
11 Utförsel av krigsmateriel................................ 71
12 Upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt............. 74
13 Samarbete med utländsk part om gemensam tillverkning eller
utveckling av krigsmateriel.............................. 75
14 Avtal om ändring av eller tillägg till avtal................. 77
15 Militärt inriktad utbildning.............................. 78
16 Marknadsföring m.m................................... 79
17 Anbudsgivning m.m.................................... 80
18 Villkor och återkallelse av tillstånd m.m................... 82
18.1 Villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser 82
18.2 Återkallelse av tillstånd...................... 83
19 Tillsyn och uppgiftsskyldighet............................ 85
19.1 Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rätts-
subjekt .................................... 85
Prop. 1991/92:174
194
19.2 Tillsyn .................................... 85
19.3 Deklarationsskyldighet m.m.................. 86
19.4 Upplysningsskyldighet....................... 86
19.5 Anmälningsskyldighet....................... 87
20 Revisorskontroll....................................... 87
21 Ansvarsbestämmelser m.m................ 89
22 Organisatoriska frågor m.m.............................. 92
22.1 Berednings- och tillsynsorganisationen inom re-
geringskansliet ............................. 92
22.2 Krigsmaterielinspektionens verksamhet och fi-
nansiering ................................. 93
22.2.1 KMI:s verksamhet och resurser............... 93
22.2.2 KMI:s finansiering.......................... 93
23 Rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor........ 95
24 Krigsmaterielinspektionens tekniskt-vetenskapliga råd...... 96
25 Övriga lagändringar, ikraftträdande m.m.................. 97
26 Upprättade lagförslag................................... 98
27 Specialmotivering...................................... 98
27.1 Förslaget till lag om krigsmateriel............ 98
27.2 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176)................................ 110
27.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut....... 111
28 Hemställan............................................ 111
29 Beslut................................................
111
Prop. 1991/92:174
Bilaga 1 a Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:102) Ut-
landssamverkan på krigsmaterielområdet............ 112
Bilaga 1 b Utredningens lagförslag............................ 122
Bilaga 1 c Utredningens förslag till riktlinjer................... 126
Bilaga 1 d Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1989:102)
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet.......... 128
Bilaga 2 a Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:66) Begrep-
pet krigsmateriel.................................. 156
Bilaga 2 b Utredningens lagförslag............................ 159
Bilaga 2 c Utredningens förslag till krigsmaterielförteckning..... 164
Bilaga 2 d Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1989:66)
Begreppet krigsmateriel........................... 168
Bilaga 3 Nuvarande förteckning över krigsmateriel............ 176
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag........................ 179
Bilaga 5 Lagrådet......................................... 186
195
gotab 41516, Stockholm 1992