Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om krigsmateriel.
Förslaget innebär att lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558)
om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. förs samman
till en lag i syfte att förtydliga de bestämmelser som skall
gälla för den samlade kontrollen över tillverkning och
tillhandahållande av krigsmateriel liksom med avseende på
samverkan med utlandet på området.
I den nya lagen införs regler om samverkan med utlandet
i fråga om tillverkning och utveckling av krigsmateriel,
m.m.
Propositionen innehåller en översyn och precisering av
riktlinjerna för prövning av ärenden rörande undantag från
lagens förbud, liksom av principerna för klassificering av
krigsmateriel.
Propositionen behandlar därutöver vissa frågor om
rutiner och kontrollåtgärder vid tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna, liksom vissa administrativa
frågor i sammanhanget.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1993.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag (1992:000) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition
och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt
regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel.
Definitioner

2 § I denna lag förstås med

tillverkning: framställning av sådan materiel eller
delar därav som utgör krigsmateriel,

tillhandahållande: försäljning, upplåtelse,
utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling,

tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka
krigsmateriel.
Tillverkning

3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som
avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973:1176),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition
för tillverkarens eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillhandahållande

4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och
metoder för framställning av sådan materiel får inte
bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet bedriva sådan verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte
för sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för
verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel till
svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som
har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra
stycket, om verksamheten avser tillhandahållande av
krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som finns
inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller
metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om
sådan handel med skjutvapen som regleras genom
föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan
hantering av ammunition eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte utan
tillstånd av regeringen i det enskilda fallet till någon i
utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet
eller uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel.
Utförsel

6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan
tillstånd av regeringen, om inte annat följer av denna lag
eller annan författning. I fråga om programvara likställs
med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller
som i övrigt inte är av större vikt får det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild
persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande
ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning
utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan
liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i
2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i landet i enlighet med
bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt till någon i utlandet får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
8 § Avtal med någon utom landet om att
gemensamt med denne eller för hans räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får
inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det
slag som kräver tillstånd enligt 7 eller 8 § får inte ingås utan
tillstånd av regeringen, om tillägget eller ändringen avser

1. den materiel som omfattas av avtalet,

2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt
avtalet,

3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som
inte angivits tidigare,

4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller

5. bestämmelser om sekretess.
Militärt inriktad utbildning

10 § Militärt inriktad utbildning av personer som
inte är svenska medborgare får inte bedrivas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet yrkesmässigt bedriva sådan utbildning utan tillstånd
av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av
statliga myndigheter som inte är affärsverk eller som
anordnas i samband med försäljning av krigsmateriel eller
för de anställda i sådana företag som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall, i den ordning regeringen föreskriver,
lämna redovisning till regeringen

1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs
i utlandet,

2. om åtgärder som syftar till avtal som är
tillståndspliktigt enligt 7 eller 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
redovisningsskyldighet och om undantag från denna.
Regeringen får också i det enskilda fallet medge undantag
från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall underrätta regeringen innan anbud
lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer,
innan avtal ingås om

1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i
utlandet,

2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som
avses i 7 §, eller

3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste
tidpunkt för underrättelse och om undantag från
underrättelseskyldigheten. Regeringen får också i enskilda
fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt
inte är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel medge
undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för
lämnande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant
anbud lämnas eller avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt
aktiebolag får förenas med villkor om att endast en viss
andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med
villkor om att styrelseledamöter och suppleanter för dem
samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag
förenas med villkor avseende ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 -- 10 §§ får förenas med andra
villkor än som avses i 13 § samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss
tid eller tills vidare.
Återkallelse

16 § Tillstånd enligt 3 -- 10 §§ kan återkallas av
regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i
denna lag eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har
meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra
särskilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt
någon av 7 -- 9 §§ som redan ingåtts.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt

17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande
verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt de
föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till
regeringen om ägande i utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet

18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå
under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall,
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar, till
tillsynsmyndigheten lämna deklaration på heder och
samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att

1. den som har tillstånd enligt 6 § skall lämna uppgifter
om krigsmateriel som förts ut ur landet,

2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8 § skall lämna
uppgifter om ingångna avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall
efter anmodan av tillsynsmyndigheten lämna de
upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen
samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där
verksamheten bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att
anlita biträde från andra statliga myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är
skyldig att vid ändring i förhållanden som tagits upp i
tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlighet
med de föreskrifter som regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för
tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall den
som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift som
regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för
samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade
värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll

23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet
har anmärkt på ett företags efterlevnad av bestämmelserna
enligt denna lag och anmärkningen har framförts i en sådan
revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag, skall han genast sända
in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen. En
revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande
skyldighet.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök
därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3 -- 5 §§ eller 7 --
10 §§ eller mot förbud som har meddelats med stöd av 12 §
döms,

1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller
fängelse i högst två år,

2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår
regeringen att lämna tillstånd enligt någon av 3 -- 5 §§ eller
7 -- 10 §§ och därigenom föranleder att avtal fullföljs eller
tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen
och det är att bedöma som grovt skall dömas till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas
om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor
omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit
av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller
att lämna uppgifter enligt 17 §,

2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,

3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en
oriktig uppgift i ansökan om tillstånd eller i annan handling
som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt
denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,

4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll-
eller ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas,
om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall
förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas
endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som meddelat
enligt denna.
Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas på avtal av det slag
som avses i 7 eller 8 §, även om avtalet på grund av äldre
bestämmelser inte krävt tillstånd.

2 Förslag till

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 5, 28 a och 46 §§ vapenlagen
(1973:1176)1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 § Utan tillstånd enligt denna lag får inte någon
1. inneha skjutvapen,
2. införa skjutvapen eller ammunition till Sverige, eller
3. driva handel med skjutvapen.
Om ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, som är avsett för
målskjutning, eller ett harpunvapen har en i förhållande till
andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt skall första
stycket inte tillämpas på vapnet. En enskild person får dock
inte utan tillstånd inneha, införa till Sverige eller driva
handel med sådana vapen, om han inte har fyllt arton år.
Första stycket 1 gäller Första stycket 1 gäller
inte i fråga om verksamhet inte i fråga om verksamhet
som omfattas av tillstånd som omfattas av tillstånd
enligt lagen (1983:1034 ) om enligt 3-4 §§ lagen
kontroll över (1992:000) om krigsmateriel.
tillverkningen av Första stycket 2 gäller
krigsmateriel, m.m. Första inte i fråga om den som har
stycket 3 gäller inte i tillstånd att tillverka
fråga om verksamhet som eller tillhandahålla
avses i 3 § samma lag. motsvarande materiel enligt 3
eller 4 § samma lag.
Första stycket 3 gäller
inte i fråga om verksamhet
som avses i 4 § samma lag.
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen
bestämmer bemyndigas att föreskriva undantag från kravet
på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen.
Bestämmelser om ytterligare undantag i i vissa fall från
skyldigheten att ha tillstånd finns i 13, 16, 21, 22, 25, 25 a,
26 och 45 §§.
28 a §

Skickas skjutvapen med posten, Postbefordras skjutvapen
skall försändelsen vara skall försändelsen
assurerad, om det inte är skickas som ESS-Brev Värde
fråga om vapen som avses i eller motsvarande lika
5 § andra stycket. säkert sätt, om det inte
är fråga om vapen som
avses i 5 § andra stycket.
Den som transporterar
skjutvapen eller
ammunition åt
någon annan, skall vidta betryggande åtgärder för att
förhindra att någon obehörig kommer åt vapnen eller
ammunitionen.
46 §

Om den som är intagen på Om den som är intagen på
sjukvårdsinrättning sjukvårdsinrättning
för vård av en psykisk för vård av en psykisk
störning innehar eller kan störning innehar eller kan
tänkas inneha skjutvapen tänkas inneha skjutvapen
och det kan antas att han inte och det kan antas att han
inte
bör inneha ett sådant bör inneha ett sådant
vapen, skall den läkare som vapen, skall den läkare som
är ansvarig för den är ansvarig för den
psykiatriska vården psykiatriska vården
omedelbart anmäla omedelbart anmäla
förhållandet till förhållandet till
polismyndigheten i den ort polismyndigheten i den ort
där patienten är där patienten är
kyrkobokförd. folkbokförd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Lagen omtryckt 1991:1181.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1 Lagen gäller inte 2 § Lagen gäller inte
beslut av en sådan nämnd beslut av en sådan nämnd
vars sammansättning är vars sammansättning är
bestämd i lag och vars bestämd i lag och vars
ordförande skall vara eller ordförande skall vara eller
ha varit ordinarie domare. ha varit ordinarie domare.
Lagen gäller inte heller 1. Lagen gäller inte heller 1.
beslut av en arrendenämnd, beslut av en arrendenämnd,
hyresnämnd eller hyresnämnd eller
övervakningsnämnd, 2. övervakningsnämnd, 2.
beslut om svenskt beslut om svenskt
medborgarskap, 3. beslut om medborgarskap, 3. beslut om
utlänningars vistelse i utlänningars vistelse i
riket, 4. beslut om riket, 4. beslut om
värnpliktigas eller värnpliktigas eller
reservpersonals inkallelse reservpersonals inkallelse
eller tjänstgöring inom eller tjänstgöring inom
försvarsmakten, 5. beslut försvarsmakten, 5. beslut
enligt lagen (1966:413) om enligt lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst, 6. beslut vapenfri tjänst, 6. beslut
som rör skatter eller som rör skatter eller
avgifter, 7. beslut enligt avgifter, 7. beslut enligt
lagen (1974:922) om lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel eller kreditpolitiska medel eller
beslut i frågor om beslut i frågor om
allmän allmän
likviditetsindragning eller likviditetsindragning eller
allmän prisreglering, 8. allmän prisreglering, 8.
beslut enligt lagen (1988:558) andra beslut enligt lagen
om förbud mot utförsel (1992:000) om krigsmateriel
av krigsmateriel, m.m., 9. än sådana som avser
andra beslut enligt lagen återkallelse av
(1983:1034) om kontroll tillstånd enligt 3 eller 4
över tillverkningen av §, 9. beslut om
krigsmateriel, m.m. än tillstånd till sådan
sådana som avser verksamhet som avses i 1 §
återkallelse av 3 -- 5 lagen (1984:3) om
tillstånd, 10. beslut om kärnteknisk verksamhet, 10.
tillstånd till sådan beslut enligt lagen
(1991:341)
verksamhet som avses i 1 § om förbud mot utförsel
3 -- 5 lagen (1984:3) om av vissa produkter som kan
kärnteknisk verksamhet, 11. användas i
beslut enligt lagen (1991:341) massförstörelsesyfte,
om förbud mot utförsel m.m.
av vissa produkter som kan
användas i
massförstörelsesyfte,
m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
1 Senaste lydelse 1991:342

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4
juni 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén,
Hörnlund, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik,
Wibble, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Proposition med förslag till lag om krigsmateriel

1 Inledning

Den svenska tillverkningen, försäljningen och exporten
av krigsmateriel kontrolleras av statsmakterna.
Tillverkning och tillhandahållande regleras genom lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. (tillverkningslagen, ändrad senast SFS
1991:1896) och förordningen (1983:1036, ändrad senast SFS
1989:565) i samma ämne. Båda författningarna trädde i
kraft den 1 januari 1984.
Regler om krigsmaterielexport finns i lagen (1988:558)
om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
(utförsellagen) och dithörande förordning (1988:561 ändrad
senast SFS 1992:215). Båda författningarna trädde i kraft
den 1 juli 1988.
Riksdagen godkände år 1971 regeringens proposition
(prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343) med riktlinjer för
tillståndsprövningen. Riktlinjerna har sedermera bekräftats
genom godkännandet av proposition med förslag till lag om
förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. år 1982 (prop.
1981/82:196, UU 26, rskr. 345).
Då den nuvarande utförsellagen trädde i kraft den 1 juli
1988 innebar detta en kraftig skärpning av kontrollen över
krigsmaterielexporten, bl.a. genom reglering av den
svenska krigsmaterielindustrins marknadsföring utom riket
och utvidgning av dittills gällande regler om förbud mot
teknologiöverföring till utlandet. Lagen innebar vidare
möjligheter till effektivare kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad.
I propositionen med förslag till nuvarande lag om förbud
mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (prop. 1987/88:154, UU
30, rskr. 331) anmälde föredraganden sin avsikt att föreslå
regeringen att tillkalla en parlamentarisk kommitté med
uppgift att utreda bl.a. sambandet mellan en fortsatt
livskraftig svensk försvarsindustri och denna industris
export, konsekvenserna av och villkoren för
försvarsindustriellt samarbete med utlandet samt behovet
av ändringar i nu gällande riktlinjer jämte andra frågor på
krigsmaterielexportens område. Regeringen bemyndigade
den 22 juni 1988 förutvarande utrikeshandelsministern att
tillkalla en sådan kommitté med angivna uppgifter.
Utredningen arbetade under ordförandeskap av f.
ambassadören Lennart Myrsten och antog namnet 1988 års
utredning om krigsmaterielexporten
(krigsmaterielexportutredningen, KMU).
I anslutning härtill gavs i oktober 1988 två särskilda
ekonomiska experter, professorerna Peter Jennergren och
Lennart Hjalmarsson, i uppdrag att var för sig belysa
ekonomiska aspekter på svensk krigsmaterielproduktion.
Utredningen överlämnade i december 1989 sitt
betänkande (SOU 1989:102) Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet, där de särskilda ekonomiska
rapporterna fogades som bilagor. Betänkandet har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels
utredningens sammanfattning av betänkandet som
bilaga 1a, dels utredningens lagförslag som bilaga
1b, dels ock utredningens förslag till nya riktlinjer som
bilaga 1c. Vidare bör en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av
remissyttrandena fogas till protokollet som bilaga 1d.
I nyssnämnda proposition anfördes vidare att den
tekniska utvecklingen på krigsmaterielområdet utgjorde
skäl att se över krigsmaterielbegreppet med syftet att
åstadkomma en korrekt klassificering av civil resp. militär
materiel. Regeringen bemyndigade den 22 juni 1988
dåvarande utrikeshandelsministern att tillkalla en särskild
utredare för att se över krigsmaterielbegreppet och vissa
därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta
bemyndigande förordnades universitetskansler Gunnar
Brodin att vara särskild utredare.
Utredaren överlämnade i september 1989 sitt
betänkande, SOU 1989:66, Begreppet krigsmateriel
(begreppsutredningen). Betänkandet har
remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas, som bilaga
2a, utredningens sammanfattning av betänkandet.
Dessutom bör till protokollet fogas dels utredningens
lagförslag som bilaga 2b, dels utredningens förslag till
krigsmaterielförteckning som bilaga 2c, dels en
förteckning över remissinstanserna och en sammanställning
över remissyttrandena som bilaga 2d. Därtill bör till
protokollet fogas den nuvarande förteckningen över
krigsmateriel som bilaga 3.
Regeringen hade tidigare -- den 2 april 1987 --
bemyndigat dåvarande statsministern att tillkalla en
medborgarkommission för att granska vissa uppgifter om
olaglig svensk vapenexport, m.m.
Medborgarkommissionen överlämnade i april 1988 sin
rapport (SOU 1988:15) om svensk vapenexport. I
rapporten framfördes långtgående kritik mot de sedan år
1971 gällande riktlinjerna för krigsmaterielexport liksom
mot deras tillämpning genom åren.
Medborgarkommissionen lade därvid fram vissa förslag
angående riktlinjernas utformning.
Medborgarkommissionen redovisade även synpunkter
och förslag rörande bl.a. klassificering av krigsmateriel,
slutanvändarintyg, reglering av det försvarsindustriella
samarbetet liksom i frågan om sammanslagning av
tillverkningslagen och utförsellagen. KMU har i sitt
betänkande delvis behandlat medborgarkommissionens
förslag.
Det förslag till ny lagstiftning på krigsmaterielområdet
som jag nu lägger fram innebär att de nuvarande
bestämmelserna i lagarna om kontroll över tillverkningen
av krigsmateriel, m.m. och om förbud mot utförsel av
krigsmateriel, m.m. förs samman i en lag i syfte att
förtydliga de bestämmelser som skall gälla för den samlade
kontrollen över tillverkning och tillhandahållande av
krigsmateriel liksom med avseende på samverkan med
utlandet på området.
Därutöver föreslår jag ändringar i vapenlagen
(1973:1176) och i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut.
Regeringen har den 21 maj 1992 beslutat inhämta
lagrådets yttrande över utrikesdepartementets förslag till

1. lag om krigsmateriel (1992:000),

2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut.
De till lagrådet remitterade förslagen bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har den 1 juni 1992 avgivit yttrande. Lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 5. Lagrådet har i allt väsentligt godtagit det
remitterade förslaget till lag om krigsmateriel, men
föreslagit en ändring av den inledande bestämmelsen,
definitionsbestämmelsen och bestämmelsen om återkallelse
av tillstånd samt föreslagit en övergångsbestämmelse.
Lagrådets granskning har också lett till omdisponeringar
och redaktionella ändringar i lagtexten. Övriga lagförslag
har lämnats utan erinran.
Efter sammanfattande synpunkter i avsnitt 2 kommer
jag under avsnitt 3 att redogöra för gällande regelverk på
krigsmaterielområdet. Jag kommer därvid också att lämna
uppgifter om tillverkning och utförsel samt om den
internationella regleringen av vapenhandeln. Under samma
avsnitt gör jag också en utblick där den svenska regleringen
sätts in i sitt internationella sammanhang. Här behandlas
särskilt sådana frågor, som uppkommer i anledning av en
kommande svensk anslutning till den Europeiska
gemenskapen (EG).
Under avsnitt 4 kommer jag att redovisa mina
ställningstaganden och bedömningar med anledning av
begreppsutredningens betänkande. Under avsnittet
redovisar jag också de kompletterande analyser som på
vissa punkter tett sig nödvändiga.
Avsnitt 5 redovisar mina allmänna ställningstaganden
och bedömningar i fråga om krigsmaterielindustrins
utlandssamverkan mot bakgrund av
krigsmaterielexportutredningens betänkande i dessa delar,
inkl. de särskilda ekonomiska rapporterna.
Frågan om riktlinjer för tillstånd till krigsmaterielexport
och andra former av utlandssamverkan är grundläggande
för statsmakternas befattning med dessa frågor. I avsnitt 6
kommer jag att redovisa mina ställningstaganden i detta
hänseende och i samlad form redovisa de riktlinjer som
enligt min bedömning bör ligga till grund för
tillståndsprövningen.
Behovet av en ny lag om krigsmateriel tas upp under
avsnitt 7. Jag kommer i avsnitt 8 att närmare redovisa mina
förslag rörande tillverkning av krigsmateriel inkl.
statsmakternas kontroll över utländskt ägande i sådan
industri. I avsnitt 9 kommer jag att redovisa mitt förslag till
tillståndskrav för verksamhet avseende tillhandhållande av
krigsmateriel och i avsnitt 10 tillstånd till tillhandahållande
av krigsmateriel, uppfinning rörande krigsmateriel eller
metod för framställning av sådan materiel i enskilda fall.
Mitt förslag till bestämmelse om förbud mot utförsel av
krigsmateriel motsvarar den som finns i den nu gällande
utförsellagen och redovisas i avsnitt 11, som också tar upp
frågan om slutanvändaråtaganden från de länder som
mottar svensk krigsmateriel och bestämmelser som hänför
sig till överföring av programvara i vissa fall.
I avsnitten 12 och 13 redovisar jag mina förslag till
bestämmelser avseende dels teknologiöverföring i form av
upplåtelse av tillverkningsrättigheter, m.m., vilka i
huvudsak motsvarar bestämmelserna på detta område i den
nuvarande lagstiftningen, dels de nya bestämmelser som jag
vill föreslå för reglering av svenska företags
utlandssamverkan beträffande gemensam utveckling och
tillverkning av krigsmateriel. I avsnitt 14 behandlas förbud
mot ändring m.m. av avtal.
Bestämmelser rörande tillstånd för militärt inriktad
utbildning tas upp i avsnitt 15, där förslag ges till en
utvidgning och precisering av nuvarande reglering.
I avsnitt 16 tar jag upp mina förslag rörande redovisning
till regeringen av marknadsföring av krigsmateriel, vilka i
huvudsak motsvarar de bestämmelser som återfinns i den
nuvarande utförsellagen. Bestämmelser föreslås därtill
rörande redovisning av sådana marknadsföringsåtgärder
som syftar till ingående av samarbetsavtal på
krigsmaterielområdet.
Avsnitt 17 innehåller bestämmelser om underrättelse till
regeringen om avsikten att lämna anbud resp. ingå avtal i
vissa fall samt om regeringens rätt att förbjuda sådana
åtgärder. Avsnitten 18 och 19 behandlar villkor och
återkallelse av tillstånd resp. regeringens
tillsynsverksamhet och tillståndshavares uppgiftsskyldighet.
En redovisning av mina ställningstaganden i frågan om
revisorers ansvar enligt nu gällande utförsellagstiftning
finns i avsnitt 20.
Ansvarsbestämmelser m.m. behandlas i avsnitt 21.
Avsnitt 22 behandlar vissa organisatoriska frågor
rörande berednings- och tillsynsorganisationen inom
regeringkansliet liksom KMI:s verksamhet och
finansiering.
Avsnitten 23 och 24 behandlar arbetsformerna i den
rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor resp.
det teknisk-vetenskapliga rådet för klassificering av
krigsmateriel.
Avsnitt 25 behandlar bl.a. övergångsbestämmelser och
ikraftträdande.
Specialmotiveringen till lagförslagen återfinns i avsnitt
27.
2 Sammanfattande synpunkter

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt
lands frihet och nationella oberoende. Denna
säkerhetspolitik formas väsentligen i ett samspel mellan
utrikespolitiken och försvarspolitiken. Ett viktigt inslag i
säkerhetspolitiken är, som regeringen fastslagit, att utåt
verka för avspänning, nedrustning, samarbete och
demokratisk utveckling.
Den svenska utrikes- och säkerhetspolitikens
utformning förändras i ett Europa som förändras. Det
europeiska samarbetet visar sin livskraft inte bara genom att
åstadkomma ekonomiska framsteg utan också genom att
verka som en motor för frihet och demokrati i hela Europa.
Den nya politiska situationen skapar nya möjligheter för
Sverige att delta i utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
med andra europeiska stater. Regeringen har tidigare gjort
klart att vi fullt ut vill delta i den kommande Europeiska
unionen.
I Europa avtecknar sig ett dynamiskt mönster av
multilaterala och bilaterala kontakter som kan utgöra basen
för den framtida europeiska samarbets- och
säkerhetsstrukturen. Utgångspunkten för vår
säkerhetspolitik är fortfarande, som regeringen tidigare
fastslagit, den militära alliansfriheten med skyldighet att
upprätthålla en betryggande självständig försvarsförmåga
för att vi skall kunna vara neutrala i händelse av ett krig i
vårt närområde. Denna utgångspunkt, jämte de strategiska
realiteterna i vårt geografiska närområde, innebär att den
svenska säkerhetspolitiken under överskådlig tid förblir
inriktad på att vi på egen hand skall försvara vårt
territorium. Denna säkerhetspolitiska inriktning förutsätter
ett starkt försvar. Riksdagen tar i särskild ordning ställning
till regeringens förslag i dessa frågor i propositionen (prop.
1991/92:102) om totalförsvarets utveckling till och med
budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93.
Omsorgen om de grundläggande principerna om
mänskliga rättigheter, frihet och demokrati i alla världens
delar är en integrerad del av vår utrikespolitik. Förenta
Nationerna (FN) förblir en hörnsten i den svenska
utrikespolitiken.
När jag nu lägger fram förslag till ny lag om krigsmateriel
är det mot bakgrund av att svensk försvarsindustri enligt
min mening bör ges förutsättningar att kunna delta i sådant
utlandssamarbete och kunna genomföra sådan export, som
tillgodoser angelägna svenska försvarspolitiska mål och
samtidigt är i linje med de utrikespolitiska mål som
innefattas i en säkerhetspolitisk helhetssyn.
Förslaget innebär bl.a. att bestämmelserna i nu gällande
lag angående kontroll över tillverkningen av krigsmateriel,
m.m., jämte lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m. samordnas i en lag i syfte att förtydliga de
bestämmelser som skall gälla för den samlade kontrollen
över tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel
inom riket och med avseende på samverkan med utlandet
på området.
Försvarsindustrins internationella verksamhet -- för
vilken jag använder den samlade beteckningen
utlandssamverkan -- har många olika former. Export är en
form av utlandssamverkan, licensgivning en annan. För att
tillförsäkra industrin och försvaret information om
teknikutveckling och teknologi som annars inte skulle vara
tillgänglig inom landet importeras komponenter, delsystem
och komplett utrustning. Vidare samarbetar svensk industri
med industrier och myndigheter i utlandet. Det kan gälla
t.ex. gemensam utveckling och produktion av materiel. Jag
kommer därför att nu föreslå bestämmelser som gör det
möjligt för regeringen att pröva också sådan gemensam
utveckling och produktion, utgående från en försvars-,
säkerhets- och utrikespolitisk helhetssyn.
Regeringen har fastslagit att den svenska
utrikespolitiken skall vara en klar röst för mänskliga
rättigheter, frihet och demokrati i världens alla delar. Beslut
om undantag från det principiella förbudet mot export av
krigsmateriel, eller annan samverkan med utlandet på
området, får inte stå i strid med principerna eller målen för
Sveriges utrikespolitik. Om således regeringen bedömer att
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet är angelägen
för att bevara en livskraftig inhemsk försvarsindustri eller
för att trygga försvarets försörjning med materiel eller
kunnande, är det en principiell förutsättning för tillstånd att
sådan utlandssamverkan inte möter hinder av
utrikespolitisk natur. De riktlinjer som skall ligga till grund
för regeringens ställningstaganden bör utformas med
hänsyn härtill, liksom till våra allmänna utrikespolitiska
värderingar och inte minst kravet på respekt för de
mänskliga rättigheterna. När det gäller samverkan med
eller export till de nordiska länderna, de traditionellt
neutrala länderna i Europa och länderna inom EG saknar
dessa skäl betydelse. Samverkan med dessa länder får i
princip anses stå i överensstämmelse med Sveriges
säkerhetspolitik.
Sverige har under en lång tid varit en aktiv deltagare i
det internationella arbetet för fred och avspänning. Det
internationella nedrustningsarbetet bedrivs numera i en
förändrad atmosfär. Även på detta område är det
regeringens strävan att förankra arbetet för
rustningskontroll i ett ökat samarbete i Europa.
Arbetet inom FN förblir en väsentlig del i den svenska
utrikespolitiken. Detta gäller inte minst arbetet för att
ytterligare utveckla FN:s fredsskapande och
fredsbevarande verksamhet. I detta sammanhang fyller
också det multilaterala nedrustningsarbetet inom FN:s ram
en väsentlig uppgift. På senare tid har en rad viktiga initiativ
tagits i fråga om icke-spridning såväl rörande kärnvapen och
andra massförstörelsevapen som beträffande
konventionella vapen. Förutsättningarna för ett
konstruktivt arbete inom FN:s ram i dessa frågor har ökat
väsentligt. I detta sammanhang bör särskilt nämnas arbetet
för en ökad öppenhet i den internationella handeln med
konventionella vapen som ett led i ansträngningarna att
förhindra en okontrollerad spridning av vapen och militär
teknologi. Sverige stöder aktivt detta arbete, tillsammans
med många andra stater, bl.a. länderna inom EG.
Vårt defensivt inriktade försvar, liksom det svenska
värnpliktssystemet, geografiska och klimatiska
förhållanden, m.m., ställer särskilda krav på
vapensystemen. Vi måste under kris och krig själva kunna
tillverka, anpassa och underhålla vapen och annan materiel.
En inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång i den
svenska säkerhetspolitiken.
Sverige är för sin teknologiförsörjning på många
områden, inte minst på det försvarsteknologiska området,
hänvisat till olika former av internationellt samarbete.
Sverige har enligt regeringens bedömning ett starkt
säkerhetspolitiskt behov av att i ökad utsträckning delta i
det internationella forsknings- och utvecklingssamarbete
som härvid pågår, inte minst mellan länderna i EG.
I den proposition som låg till grund för nu gällande lag
om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (prop.
1987/88:154), uttalade föredraganden att en närmare analys
borde göras av sambandet mellan den svenska
försvarsindustrins förmåga att tillgodose kravet på en ur
neutralitetspolitisk synvinkel acceptabel självförsörjning av
försvarsmateriel och denna industris beroende av
exportmöjligheter. Analysen borde genomföras i syfte att
ge underlag för en bedömning av möjligheterna att
ytterligare begränsa eller helt avbryta den svenska
krigsmaterielexporten. En analys av detta slag skedde inom
ramen för den utredning som tillkallades, och som avgav sitt
betänkande (SOU 1989:102) Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet.
Utredningen har, i likhet med flera tidigare utredningar
på försvarsmaterielområdet, pekat på sambandet mellan
försvarsindustrins förmåga att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel och industrins möjligheter att
kunna exportera. Endast härigenom kan kompetens och
kapacitet att inom landet utveckla och tillverka materiel för
det svenska försvaret säkerställas. Jag delar helt denna
uppfattning. Jag vill därtill understryka att upprätthållandet
av den svenska försvarsindustrins kompetens är en viktig
faktor för att denna industri skall kunna utgöra en intressant
partner för sådant internationellt samarbete som är av vikt
för våra egna försvarsbehov. Den svenska
försvarsindustrins internationella konkurrensförmåga ingår
i bedömningen utomlands av den svenska
försvarsförmågan.
Steget in i det europeiska samarbetet, genom arbetet för
att Sverige snarast möjligt blir medlem av EG och den
blivande Europeiska Unionen, påverkar snart sagt alla
samhällsområden. På krigsmaterielområdet ändrar dock
inte denna strävan behovet av eller förutsättningarna för en
på våra egna utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska
grunder utformad reglering och kontroll. Denna reglering
förutsätter en tydlig avgränsning av sådan materiel som bör
omfattas av bestämmelserna. I den nämnda propositionen
(prop. 1987/88:154) uttalade föredraganden att en översyn
av krigsmaterielbegreppet borde ske med syftet att
genomföra de utvidgningar som kunde behövas för att
åstadkomma en korrekt klassificering av civil resp. militär
materiel. Föredraganden konstaterade också att den
gällande förteckningen varit i princip oförändrad under en
lång följd av år. Den utredare som senare tillkallades har
lagt fram sitt betänkande (SOU 1989:66) Begreppet
krigsmateriel. Utredningen framhåller att de
klassificeringskriterier som väljs skall resultera i korrekta
och konsekventa klassificeringar och föreslår att denna
klassificering bör ske med materielens funktion och
konstruktion som grund. Produkter med såväl civil som
militär användning bör klassificeras som krigsmateriel när
de i sin militära funktion har en förstörelsebringande effekt.
Utredningen har därutöver föreslagit en indelning av
krigsmaterielen i två kategorier med hänsyn till dess
förstörelsebringande effekt.
Jag delar i stort den uppfattning som utredningen har
gett uttryck för. Med utgångspunkt i utredningens förslag
har en fortsatt analys skett, bl.a. i ljuset av motsvarande
regler i EG-länderna. Jag kommer att föreslå att
regeringen, liksom hittills, skall föreskriva vad som skall
utgöra krigsmateriel. De bedömningar jag redovisar i denna
del bör utgöra utgångspunkter för regeringens arbete med
att fastställa en förteckning över vad som i lagens mening
skall utgöra krigsmateriel. Hänsyn måste därvid tas till såväl
våra nationella krav på en sådan förteckning som de som
gör sig gällande med hänsyn till vår strävan efter
medlemskap i EG. Det leder till att fler försvarsrelaterade
produkter än i dag kan komma att klassificeras som
krigsmateriel. Jag förutser att denna förteckning kan
komma att ses över med tätare mellanrum än vad som
hittills har varit fallet.
Med den lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m. som riksdagen antog år 1988 skärptes reglerna för
krigsmaterielexporten på en rad punkter, liksom systemet
för kontroll av reglernas efterlevnad. Min bedömning är att
dessa regler i huvudsak har visat sig väl fungerande och
ändamålsenliga, och jag föreslår därför att de i huvudsak
överförs till den nya lag jag här presenterar. På några
punkter kommer jag dock senare att föreslå regeringen
vissa förenklingar i föreskrifterna som gäller företagens
deklarationsskyldigheter i ljuset av de erfarenheter som har
vunnits under den tid den nuvarande regleringen har varit i
kraft.
Samverkan med andra länder på krigsmaterielområdet
förutsätter bl.a. en stadga i relationerna och en ömsesidig
förståelse för det andra landets syn i dessa frågor, som måste
bygga på ett förtroende länderna emellan. På motsvarande
sätt har krigsmaterielindustrin ett ansvar inför det svenska
samhället som bygger på dess ställning som huvudsaklig
försörjare av materiel för den svenska försvarsmakten. De
förslag jag nu lägger fram syftar till att skapa en ram för att
denna verksamhet kan äga rum i former som står i samklang
med de försvars- och utrikespolitiska mål som innefattas i
en säkerhetspolitisk helhetssyn. De skall därtill också
tillhandahålla ett lämpligt och effektivt kontrollsystem för
att tillämpningen sker i den ordning som riksdag och
regering föreskriver.

3 Allmänna utgångspunkter

3.1 Uppgifter om tillverkning och utförsel

I Sverige finns ca. 160 tillverkare av krigsmateriel.
Krigsmaterielinspektionen (KMI) har hand om tillsynen
över de företag som fått regeringens tillstånd att tillverka
sådan materiel. Statliga myndigheter omfattades tidigare
inte av kravet på tillverkningstillstånd, medan de däremot
måste ha tillstånd enligt utförsellagen för export av
krigsmateriel och därmed sammanhängande verksamhet.
Efter en lagändring den 1 juli 1989 inbegrips även statliga
myndigheter som är affärsverk i kontrollen av tillverkare.
Bland de företag som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel finns åtskilliga som inte är aktiva eller enbart
är underleverantörer till större tillverkare. Några som
främst handlar med jakt- och sportskyttevapen har
tillverkningstillstånd för s.k. handladdning av jakt- och
sportskytteammunition. De senaste åren har ett tjugotal
företag svarat för den absoluta huvuddelen av den svenska
krigsmaterielexporten.
I propositionen (1984/85:82) om ökad insyn och samråd
i frågor som rör krigsmaterielexport uttalade regeringen sin
avsikt att varje år lämna riksdagen en redogörelse för den
svenska krigsmaterielexporten. Härigenom skulle
riksdagen förses med en samlad information om
krigsmaterielexporten samtidigt som underlag skulle ges för
en bredare allmän debatt.
I enlighet härmed har regeringen sedan år 1985 förelagt
riksdagen en årlig skrivelse med redogörelse för den
svenska krigsmaterielexporten. Den senaste skrivelsen
(Skr. 1991/92:145) som avser den svenska
krigsmaterielexporten under år 1991 överlämnades till
riksdagen i mars i år.
Av redovisningen framgår bl.a. att utförseltillstånd för
försåld krigsmateriel under år 1991 lämnats till ett värde av
2 559 milj. kr. jämfört med 2 980 milj. kr. under år 1990.
Detta innebär räknat i fasta priser en minskning med 17%.
År 1990 skedde en minskning med 60 % i förhållande till
värdet av utförseltillstånd som meddelats under år 1989.
Svenska tillverkares faktiska krigsmaterielexport under
år 1991 uppgick till 2 705 milj. kr. mot 3 327 milj. kr under
år 1990. I fasta priser motsvarar detta en minskning med
21,5 %. Värdet av krigsmaterielexporten för år 1991 ligger
därmed på den nivå som förelåg under den första delen av
1980-talet.
Skrivelsen innehåller därutöver en redovisning av den
svenska krigsmaterielexportens fördelning på länder och
regioner liksom på materielkategorier, jämte vissa uppgifter
om upplåtelse av tillverkningsrättigheter m.m. Jag får i
dessa delar hänvisa till den nämnda skrivelsen.
3.1.1 Tillverkning av krigsmateriel -- nuvarande
reglering

Den svenska tillverkningen av krigsmateriel hade år
1991 ett saluvärde av ca. 8 miljarder kr. Den svenska
försvarsindustrin levererade dessutom en betydande mängd
utrustning som inte är krigsmateriel men som ingår i det
vidare begreppet försvarsmateriel. En mindre del av
krigsmaterielproduktionen -- för några år sedan skattad till
5 à 10 % av den fakturerade volymen -- utgör leveranser
mellan de svenska försvarsindustriföretagen och räknas av
det skälet två gånger.
Tillverkning av krigsmateriel liksom verksamhet som
består i förmedling och försäljning av krigsmateriel är
underkastad tillsyn och kontroll från statsmakternas sida
genom lagen (1983:1034, ändrad senast SFS 1991:1896) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och
förordningen (1983:1036, ändrad senast SFS 1989:565) i
samma ämne. Båda författningarna trädde i kraft den 1
januari 1984. Enligt tillverkningslagen fordras regeringens
tillstånd för tillverkning av krigsmateriel. Regeringen får
meddela undantag från tillståndskravet i vissa fall.
Tillstånd fordras också för yrkesmässig försäljning och
förmedling av krigsmateriel, uppfinning avseende
krigsmateriel och metod för framställning av sådan
materiel. Tillstånd behövs dock inte för bl.a. försäljning
enbart till statliga myndigheter eller till tillverkare med
tillverkningstillstånd för materielen i fråga.
Ett tillstånd får förenas med villkor samt med kontroll-
och ordningsbestämmelser. Tillstånd kan meddelas för viss
tid eller tills vidare och kan återkallas bl.a. om givna villkor
har åsidosatts eller om det i annat fall finns skälig anledning
till det.
Tillståndshavare står under kontroll av KMI.
Tillståndshavare är skyldig att, enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar, till
kontrollmyndigheten lämna deklaration om sin verksamhet
liksom bl.a. om inneliggande beställningar, samt avseende
tillverkad och levererad krigsmateriel. I förekommande fall
skall även uppgifter lämnas om importerad materiel.
Tillståndshavare är skyldig att på anmodan av KMI
också lämna andra upplysningar och handlingar som kan
behövas för kontrollen.
3.1.2 Utförsel av krigsmateriel -- nuvarande riktlinjer
och reglering

I Sverige råder sedan länge ett förbud mot utförsel av
krigsmateriel utan regeringens tillstånd.
Regler om krigsmaterielexport finns i lagen (1988:558)
om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
(utförsellagen) och dithörande förordning (1988:561,
ändrad senast SFS 1992:215). Båda författningarna trädde i
kraft den 1 juli 1988.
Enligt utförsellagen krävs tillstånd till utförsel av varor
som utgör krigsmateriel. Tillstånd krävs vidare för att till
någon utom riket upplåta eller överlåta tillverkningsrätt
avseende krigsmateriel samt att utveckla krigsmateriel åt
någon i utlandet. Bestämmelser om vad som avses med
krigsmateriel finns i den nyssnämnda förordningen.
Tillstånd enligt utförsellagen krävs även, med vissa
undantag, för att inom riket bedriva militärt inriktad
utbildning av utländska medborgare.
Beslut i ärenden rörande undantag från utförsellagens
förbud fattas av regeringen. Prövningen sker med
utgångspunkt i de riktlinjer som har godtagits av riksdagen
(prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343 och prop. 1981/82:196,
UU 26, rskr. 345). Riktlinjerna kan delas upp i ovillkorliga
och villkorliga exporthinder. De ovillkorliga exporthindren
är förpliktelser enligt internationella avtal, beslut av FN:s
säkerhetsråd och folkrättsliga regler om export från neutral
stat under krig. När hinder mot export av denna art
föreligger skall självfallet exporttillstånd vägras.
Riktlinjerna innebär i övrigt i korthet att utrikes- och
neutralitetspolitiska skäl saknar betydelse i fråga om
krigsmaterielexport till de nordiska staterna och till de
neutrala staterna i Europa. I fråga om andra stater måste,
enligt riktlinjerna, från fall till fall bedömas om de utrikes-
och neutralitetspolitiska skälen har så ringa vikt att export
bör tillåtas. Bedömningarna styrs av den övergripande
principen om restriktivitet. De principiella överväganden
som redovisades för riksdagen i 1971 års proposition leder
till att tillstånd inte bör beviljas för export till stat som
befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är
invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till
väpnad konflikt, stat som har inre väpnade oroligheter eller
stat som kan komma att använda materielen för att
undertrycka mänskliga rättigheter.
Enligt utförsellagen är tillverkare av krigsmateriel
skyldiga att kvartalsvis redovisa den marknadsföring de
bedriver utomlands. Underrättelse måste även lämnas till
regeringen innan ett anbud lämnas eller ett avtal ingås om
försäljning eller annat tillhandahållande av krigsmateriel till
någon utom riket. Underrättelse skall också lämnas innan
anbud lämnas om rätt att utom riket tillverka krigsmateriel.
I enskilda fall får regeringen förbjuda att anbud lämnas eller
att avtal ingås.
Lagen ålägger tillverkare av krigsmateriel en skyldighet
att till regeringen lämna uppgift om ägande i utländska
rättsubjekt som bedriver utveckling, tillverkning,
marknadsföring eller försäljning av krigsmateriel.
Den som fått tillstånd att föra ut krigsmateriel ur landet,
liksom den som har fått tillstånd att till utländsk part
upplåta eller överlåta rättigheter för tillverkning av
krigsmateriel skall lämna uppgifter till regeringen om utförd
krigsmateriel och om upplåten eller överlåten
tillverkningsrätt avseende krigsmateriel.
Tillstånd får förenas med villkor samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser.
Tillstånd får återkallas av regeringen, om
tillståndshavaren åsidosatt föreskrifter, villkor eller
kontroll- eller ordningsbestämmelser eller om det finns
andra särskilda skäl.
3.2 Internationell reglering på krigsmaterielområdet

Efter det andra världskriget har flera försök gjorts att
genom FN reglera den internationella vapenhandeln.
Generalförsamlingen har antagit ett antal resolutioner,
framför allt med anledning av olika studier av denna
handel. I enskilda fall, där brott eller hot mot freden
konstaterats, har FN agerat genom beslut om sanktioner. Så
skedde bl.a. gentemot Sydafrika, där säkerhetsrådet år
1977 fattade ett bindande beslut om förbud mot all
vapenexport. Efter Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990
fattades bindande beslut om handelsembargo, som givetvis
även omfattade krigsmateriel, gentemot Irak och Kuwait.
Förbudet mot vapenexport till Irak kvarstår även sedan dess
ockupation av Kuwait upphört. På senare tid har
säkerhetsrådet fattat beslut om vapenembargo mot
Jugoslavien, Somalia och Libyen. Jag kommer senare
(avsnitt 6) att närmare redogöra för min bedömning av
konsekvenserna för svensk del av FN:s befattning med
dessa frågor.
En väsentlig fråga, som har kommit att uppmärksammas
allt mer på senare tid, gäller s.k. transparens och öppenhet
vad avser den internationella vapenhandeln. Det har
tidigare visat sig svårt att definiera och vinna gehör för en
klar FN-roll på vapenhandelns område. Detta hänger delvis
samman med många länders, inte minst i den tredje
världen, starkt kända beroende av vapenimport för sin
nationella säkerhet. Bl.a. till följd av händelserna kring det
s.k. Gulf-kriget våren 1991, liksom utvecklingen i det forna
Sovjetunionen och avvecklingen av den tidigare Warszawa-
pakten, har dock förutsättningarna för FN:s roll på området
förändrats.
FN:s generalförsamling har i december 1991 antagit en
resolution som ställer långtgående krav på
medlemsländerna att redovisa såväl sin import som export
av tyngre konventionella vapen. Härigenom torde
öppenheten i fråga om internationella vapenöverföringar
komma att öka i väsentlig grad.
Regeringens skrivelse till riksdagen om
krigsmaterielexporten under år 1990 överlämnades till FN i
engelsk översättning. Även årets redogörelse överlämnas
till FN som ett led i vår strävan efter ökad öppenhet. KMI
kommer, i samråd med försvarets myndigheter, att för
innevarande år sammanställa de uppgifter som i enlighet
med den nyss nämnda FN-resolutionen nästa år skall
överlämnas till FN:s generalsekreterare.
3.3 Europaintegrationen, GATT-förpliktelser, m.m.
Min bedömning: Sveriges deltagande i den
europeiska integrationen ändrar inte behovet av eller
förutsättningarna för en på grundval av vår egen utrikes-,
försvars- och säkerhetspolitik utformad reglering och
kontroll på krigsmaterielområdet men bör ge ökade
möjligheter till samverkan, bl.a. vad avser forskning och
utveckling inom detta område.

Utredningarna: Tidigare utredningar om svensk
utlandsverksamhet på krigsmaterielområdet har redovisat
översikter vad gäller regler och riktlinjer för
krigsmaterielexporten i olika länder, främst i Europa och
Nordamerika (se bl.a. utredningen om svensk
utlandsverksamhet på krigsmaterielområdet, SOU 1987:8,
s. 25ff och medborgarkommissionens rapport SOU 1988:15,
s. 147ff). För samtliga redovisade stater gäller att tillstånd
krävs för export av krigsmateriel. Det stora flertalet har
ungefär samma typ av reglering som Sverige i fråga om
export. En helt rättvisande jämförelse mellan olika länders
vapenexportpolitik är emellertid knappast möjlig. Även om
reglerna formellt är likartade kan nämligen den praktiska
tillämpningen vara olika.
Krigsmaterielexportutredningen, KMU, som
refererar ovannämnda utredningar, anför att det
sammantagna intrycket från de gjorda kartläggningarna är
att Sverige har en mer rigorös tillämpning än de flesta andra
länder. Bortsett från de största exportländerna är t.ex.
Sverige i det närmaste ensamt om regler för upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrättigheter (licenser) och om
marknadsföring utomlands.
KMU har i sitt betänkande vidare berört den svenska
krigsmaterielexporten mot bakgrund av Sveriges åtaganden
inom Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT), liksom
inom den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
och i förhållande till EG. KMU konstaterar att handel med
krigsmateriel är undantagen från de generella förpliktelser
som i övrigt följer av avtalen på det handelspolitiska
området. Grunden för dessa undantag är medlemsstaternas
egen bedömning av vilka åtgärder de anser nödvändiga för
att skydda sina väsentliga säkerhetsintressen, bl.a.
avseende handel med vapen, ammunition och annan
krigsmateriel.
I begreppsutredningens betänkande konstaterar
utredaren att det i Romfördraget görs uttryckligt undantag
för krigsmateriel i principen om fri varucirkulation.
Utredaren anför att vissa tecken tyder på att det nämnda
undantaget till följd av en artikel i Enhetsakten (European
Single Act) från år 1986 kan komma att tillämpas mindre
rigoröst i framtiden. Han anför dock vidare, att inget har
framkommit om någon framtida, gemensam EG-policy
beträffande krigsmaterielpolitiken. Utredaren drar därav
slutsatsen, att ingenting tyder på att ett genomförande av de
förslag som ges i betänkandet på någon punkt skulle komma
att försvåra Sveriges deltagande i det fortsatta
integrationsarbetet i Västeuropa.
Remissinstanserna har endast i mindre
utsträckning direkt tagit upp denna del av utredningarnas
redovisning. FOA påpekar dock att
omvärldsutvecklingen delvis sprungit ifrån
krigsmaterielexportutredningen och dess beskrivning av
dels struktur och samverkan inom försvarsindustrin, dels
''''''''den politiska kartan''''''''. EG-integrationens konsekvenser
borde enligt FOA ha kunnat diskuteras mer ingående.
KK påminner om att ett eventuellt kommande EES-
avtal kan tänkas komma att påverka Sveriges
handelspolitiska åtaganden och om de undantag i
säkerhetssyfte som internationella regelverk på detta
område brukar innehålla. Folkpartiets kvinnoförbund
(FPK) betecknar det som en brist i KMU:s betänkande
att ingen information där ges om de planer som finns inom
EG.
Skälen för min bedömning: Riksdagen
bemyndigade i december 1990 regeringen att ansöka om
medlemskap i EG. Den 1 juli 1991 överlämnade Sverige sin
ansökan om medlemskap.
Den 2 april i år undertecknades avtalet mellan EG och
dess medlemsstater och EFTA-länderna om ett europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES) där varor, kapital,
tjänster och personer fritt skall kunna röra sig över
gränserna. Avsikten är att EES-avtalet skall träda i kraft
den 1 januari 1993.
Genom EES-avtalet övertar Sverige de delar av EG:s
regelverk som har bedömts relevanta för att uppnå största
möjliga cirkulation av varor, kapital och tjänster liksom
personers fria rörlighet. Handel med och produktion av
krigsmateriel är undantagna från de gemensamma reglerna
enligt EES-avtalet genom en särskild klausul i avtalet
(artikel 123). Denna bestämmelse går tillbaka på det
förhållandet, att det inte heller inom EG föreligger någon
gemensam politik på krigsmaterielområdet. Enligt artikel
223 i Romfördraget har en medlemsstat rätt att vidta de
åtgärder den finner nödvändiga för att skydda väsentliga
säkerhetsintressen som har samband med produktion av
eller handel med krigsmateriel. Det finns för närvarande
inget som tyder på att denna princip kommer att förändras
under överskådlig tid.
För regleringen på krigsmaterielområdet spelar
deltagandet i det europeiska integrationsarbetet i dagsläget
därför en underordnad roll jämfört med vår nationella
lagstiftning. Däremot ser jag stora möjligheter för en
fördjupad samverkan med länderna inom EG, bl.a. vad
avser forskning och utveckling, till gagn för det svenska
försvarets behov. Jag återkommer närmare till denna fråga
under avsnitt 5.
Inte heller i förhållande till övriga medlemsländer inom
EFTA, eller i våra åtaganden inom GATT, finns för
närvarande någon förändring i de förhållanden som
utredningarna har redovisat. Jag konstaterar därför att
dessa åtaganden saknar relevans för de frågor som
innehålles i mina förslag till ny krigsmateriellag.
Jag kommer i det följande (avsnitt 4) att närmare
redovisa min bedömning vad avser krigsmaterielbegreppet
och principerna för klassificering av materiel. Denna fråga
har beröring med den praxis som finns hos EG-länderna.
Även om det förutsätts att medlemsländerna själva vidtar
de åtgärder de anser nödvändiga för att skydda sina
väsentliga säkerhetsintressen, finns det stora fördelar i att
enighet i huvudsak föreligger om vilka produktslag som i
praktiken skall omfattas av undantagsbestämmelserna
enligt artikel 223 i Romfördraget. På detta område pågår
för närvarande inom EG ett omfattande utrednings- och
samordningsarbete, vilket ännu inte är slutfört. Det finns
ingen anledning att förvänta att en sådan anpassning, som
för svensk del på sikt kan bli önskvärd, kommer att
innebära några principiella förändringar i den syn på
klassificeringsfrågorna som jag närmare redovisar i avsnitt
4.
Som kommer att framgå av redovisningen av mina
överväganden förutser jag dock att
krigsmaterielförteckningen kan komma att behöva ses över
med kortare mellanrum än vad som hittills har varit fallet.
Detta motiveras dels av den snabba tekniska utvecklingen,
dels -- och inte minst -- av de hänsyn i fråga om anpassning
till EG:s regelverk som jag nyss har nämnt.
4 Krigsmaterielbegreppet

4.1 Allmänt

Mitt förslag: I lagen anges att denna har avseende
på vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad
materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör
krigsmateriel. Regeringen får således -- liksom nu --
föreskriva vad som skall avses med krigsmateriel enligt
lagen om krigsmateriel.

Utredningarna:
Krigsmaterielbegreppsutredningen erinrar om att
den nuvarande utförsellagen inte närmare anger vilka
varuslag regleringen avser utan ger ett bemyndigande åt
regeringen att lämna föreskrifter om detta. Utredningen
föreslår en ändring på så sätt att lagen byggs ut med en
beskrivning i klartext av vilka materielslag som omfattas av
regelsystemet. Härigenom, menar utredningen, får
riksdagen en mer ingående befattning än tidigare med
avgränsningen av lagens tillämpningsområde. Den mer
detaljerade förteckningen över berörda varuslag bör det
dock liksom hittills ankomma på regeringen att fastställa.
Härvid får regeringen enligt utredningens förslag undanta
enstaka produktslag som annars skulle ha omfattats.
KMU har i sitt betänkande tagit upp
begreppsutredningens förslag. KMU anför att den
respekterar motiven bakom utredarens förslag i dessa delar,
nämligen att riksdagen skall få en mer ingående befattning
med bestämmelsernas materiella innehåll men ifrågasätter
samtidigt förslaget att inkludera kategorierna i lagtexten.
KMU anser att syftet kan uppnås genom att beskrivningen
av vilka materielslag som omfattas av regelsystemet delges
riksdagen, exempelvis i samband med förslag till ändringar i
utförsellagen. Utredningen anser således att den nuvarande
ordningen bör bibehållas, dvs. att regeringen meddelar
föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel enligt
utförsellagen.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har
kommenterat begreppsutredningens förslag i denna del
delar i stort sett dess synpunkter. Kammarrätten i
Göteborg påpekar dock att effekten av förslaget skulle
urholkas av den nämnda undantagsbestämmelsen. RÅ
anför att det skulle förtydliga reglerna om lagen
innehåller en översiktlig uppräkning av vad som innefattas
i begreppet krigsmateriel, men anser det mindre lämpligt att
föra in själva förteckningen i lagtexten.
Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar
erinrar om att definitionen av krigsmateriel enligt
utförselförordningen (1988:561) åberopas i förordningen
(1988:563) i fråga om vad som avses med krigsmateriel i
lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar. Nämnden
anser att den krigsmateriel som skall hänföras till
försvarsuppfinningar därför, om utredningens förslag
godtas, bör tas upp i en egen förordning med den
avgränsning och omfattning som i dag gäller.
Skälen för mitt förslag: Nu gällande lagar om
tillverkning resp. förbud mot utförsel av krigsmateriel
innehåller ett bemyndigande för regeringen att bestämma
vad som skall avses med krigsmateriel enligt lagen. I
enlighet härmed anges i den förteckning, som är fogad som
bilaga till förordningen (1988:561) om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, m.m., vilken materiel som utgör
krigsmateriel och som därmed omfattas av utförsellagens
bestämmelser. Förteckningen upptar 16 huvudgrupper av
materiel. Dessa är i sin tur indelade i undergrupper. (Se
bilaga 3.)
I förordningen (1983:1036) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. ( i dess lydelse efter
ändring SFS 1988:562) anges att med krigsmateriel i
tillverkningslagens mening skall avses sådana varor, som är
upptagna i den nyssnämnda förordningen om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. med undantag för två av
förteckningens materielgrupper. Dessa två undantag utgörs
av för militärt bruk utformade kameror m.m. (position 12 i
förteckningen) samt maskiner, verktyg och utrustningar,
m.m. (position 16).
Det saknas såvitt jag bedömer skäl att ha skilda
definitioner av krigsmateriel vad gäller utförsel resp.
tillverkning. Samma krigsmaterielbegrepp bör tillämpas i
alla de avseenden som berörs av mitt förslag till ny lag om
krigsmateriel.
En förteckning som den förevarande kan aldrig göras
fullständig och entydig. Detta hänger delvis samman med
svårigheterna att exakt definiera gränsdragningen mellan
civil och militär materiel.
Den nu gällande förteckningen omfattar produkter som
inte under alla förhållanden är att betrakta som
krigsmateriel och som har större eller mindre användning
även inom civila verksamhetsgrenar. För att underlätta
klassificeringen i sådana fall används i förteckningen ofta
uttrycket ''''''''för militärt bruk utformad''''''''. Därmed anges att
materielen för att falla under lagens bestämmelser skall ha
konstruerats, utrustats eller ändrats på sådant sätt att den
påtagligt avviker från motsvarande civila materiel. Andra i
förteckningen förekommande uttryck är ''''''''speciella delar
till'''''''' eller ''''''''speciella tillbehör till''''''''. Dessa bestämningar
anger att materielen inte skall ha civil användning utan vara
särskilt konstruerad eller ändrad för att infogas i en
slutprodukt som är krigsmateriel.
Det anförs i begreppsutredningen att sådana allmänna
bestämningar kan lämna alltför stort utrymme för
varierande tolkningar. Strävan bör därför vara att definiera
produkterna i så konkreta termer som möjligt. Det är dock
enligt utredarens mening inte möjligt att helt undvika
specifikationer av mer allmän art. Jag delar utredarens
uppfattning och anser att sådana bestämningar bör kunna
användas där så är ändamålsenligt.
Som skäl för att införa en närmare beskrivning av vilka
materielslag som skall utgöra krigsmateriel i lagen anför
begreppsutredningen främst att tyngden i det samlade
regelverket ökar, om den lagstiftande församlingen i mer
konkreta termer anger vilket produktkollektiv som
omfattas.
Jag delar utredningens bedömning, som också
understryks av KMU, att det ligger en styrka i att riksdagen
ges en mer ingående befattning än tidigare med
avgränsningen av lagens tillämpningsområde. Det finns
därför starka skäl för att de principiella övervägandena för
klassificering av krigsmateriel redovisas klart och ges en
bred parlamentarisk förankring. Jag bedömer dock att det
inte är möjligt att i lagen införa sådana klara definitioner att
alla svårigheter vid gränsdragningen mellan civil och militär
materiel undanröjs. Det är enligt min bedömning en uppgift
som inte bör ankomma på riksdagen att göra de tekniska
bedömningar som leder fram till fastställandet av en
krigsmaterielförteckning.
Mot bakgrund av de svårigheter som kan uppkomma vid
gränsdragningen mellan civil och miltär materiel använder
sig krigsmaterielinspektören -- inom vars ansvarsområde
det ligger att göra bedömningar i klassificeringsärenden --
av möjligheten att inhämta synpunkter och råd från teknisk-
vetenskaplig expertis på skilda områden. Sedan mitten av
år 1984 har denna ordning fått fastare form genom att
regeringen utsett sex fristående experter med erfarenhet
från skilda tekniska och vetenskapliga områden. Dessa
experter -- det s.k. tekniskt-vetenskapliga rådet -- står till
KMI:s förfogande vid bedömningen av de
avgränsningsproblem som kan uppstå vid klassificeringen
av materiel. Jag återkommer (avsnitt 24) till min bedömning
av arbetsformerna inom det tekniskt-vetenskapliga rådet.
Jag vill dock redan nu säga att jag finner nuvarande ordning
väl motiverad och ändamålsenlig.
Jag föreslår mot denna bakgrund att det av lagens
inledande bestämmelse skall framgå att den har avseende
på vapen, ammunition och annan för militärt bruk utformad
materiel som enligt regeringens föreskrifter utgör
krigsmateriel. Därmed uppnås en ökad tydlighet i lagens
tillämpningsområde, samtidigt som jag således föreslår att
regeringen ges bemyndigande att även i fortsättningen
utfärda föreskrifter om vad som skall avses med
krigsmateriel enligt lagen om krigsmateriel. Samma
definition av krigsmaterielbegreppet bör därvid gälla för
samtliga moment som lagen omfattar. Liksom i dag bör
sådana varor som har tillverkats före år 1890 inte utgöra
krigsmateriel.
Jag avser att i följande avsnitt för riksdagens information
redovisa de principiella överväganden som regeringen bör
iaktta vid utfärdandet av dessa föreskrifter.
Vad beträffar begreppet krigsmateriel i vissa andra
sammanhang, bl.a. i lagen (1971:1078) om
försvarsuppfinningar samt i luftfartslagen (1957:297) och
dithörande förordningar och kungörelser bör i särskild
ordning föreskrivas vilken typ av produkter som bör
omfattas av bestämmelserna. Frågan om prövning av
försvarsuppfinningar är vidare för närvarande föremål för
översyn (se Ds 1991:60 Granskning av
försvarsuppfinningar).
4.2 Kriterier för klassificering

Min bedömning: Klassificering av krigsmateriel
bör ske med utgångspunkt i materielens funktion och
konstruktion. Produkter med såväl civil som militär
användning bör klassificeras som krigsmateriel när de i sin
militära funktion har en förstörelsebringande effekt.

Begreppsutredningen anför att valda
klassificeringskriterier skall resultera i korrekta och
konsekventa klassificeringar. Korrekta i den meningen att
de skall ge den tillämpande myndigheten tillräcklig
vägledning om lagstiftarens intentioner. Konsekventa
såtillvida att de skall innebära samma klassificering för
likartad materiel när t.ex. beslut har fattats vid olika
tidpunkter liksom för principiellt likartad materiel inom
olika produktgrupper. Materielen bör primärt identifieras
med utgångspunkt i dess potentiella användning i en process
vars operativa slutmål är att åstadkomma
förstörelsebringande vapenverkan. Ett funktionskriterium
blir därför den överordnade principen. Därtill bör ett
konstruktionskriterium tillämpas och klassificeringen
sålunda även grundas på produktens tekniska
sammansättning och prestanda.
Mot utnyttjandet av ett köparkriterium talar bl.a. att
detta skulle leda till att samma produkt klassificeras på olika
sätt vid leverans till olika köpare med åtföljande problem
för de kontrollerande myndigheterna och risk för
bulvanaffärer.
Utredningen anför i frågan om vilken hänsyn till en
produkts civila användning som skall tas vid
klassificeringen, att nästan all teknik kan användas för
militära syften och att kopplingen mellan teknisk utveckling
för civila och för militära ändamål är och alltid har varit
stark. Detta exemplifieras inom områdena datorer,
kärnteknik, reamotorer, elektroniska komponenter,
bioteknik, rymdteknik m.m. och leder till bl.a. slutsatsen
att militära produkters prestanda och innehåll av
högteknologi framgent inte blir lika specifika för dessa
produkter som hittills. Det anförs också att egenskaper och
funktion för ett antal produktgrupper i ökande omfattning
bestäms mer av den ingående programvaran än av det
materiella innehållet. Detta utgör enligt utredningen ett
starkt motiv för att koppla krigsmaterielbegreppet starkare
till den destruktiva vapenverkan hos materielen.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som
yttrat sig i fråga om klassificeringskriterier förordar
huvuddelen användandet av funktions- och
konstruktionskriterier enligt utredningens förslag. RÅ,
regionsåklagaren i Karlstad, KK, FFV och FIF
avstyrker således ett köparkriterium. För ett utnyttjande
av ett sådant kriterium uttalar sig SSU som anser att det är
viktigt att ''''''''på något sätt kunna ingripa om det är uppenbart
att köparen använder svenska produkter (underförstått som
utförts som ej krigsmateriel) i direkt stridsverksamhet.''''''''
SSU anför som ett alternativ till ett köparkriterium ett
förslag som tidigare har anförts av
medborgarkommissionen, nämligen att ge regeringen
befogenhet att tillfälligt förordna att en vara som inte
klassificerats som krigsmateriel men som fått militär
användning skall omfattas av bestämmelserna.
Flera remissinstanser har yttrat sig avseende principen
för klassificering av materiel med såväl civil som militär
användning (dual use). FOA framhåller att det bör
göras tydligare att produkter av denna typ måste omfattas
av lagstiftningen om de har prestanda av väsentlig betydelse
för stridsförloppet. Chalmers tekniska fredsgrupp
menar att den politiska hanteringen av exportfrågor
försvåras av att viss ''''''''militärt relevant materiel'''''''' på grund av
civilt bruk klassificeras som ej krigsmateriel. Svenska
Freds- och Skiljedomsföreningen påpekar att
proportionerna mellan det militära och det civila
användandet av en produkt bör utnyttjas vid
klassificeringen och att vid prövningen av utförselärenden
såväl köpare, presumtiv användare som teknisk utformning
bör utgöra kriterier.
Skälen för min bedömning: Jag delar utredningens
uppfattning att klassificeringen av krigsmateriel bör
grundas på ett funktionskriterium jämte ett
konstruktionskriterium, samt på en anknytning av
funktionskriteriet till en förstörelsebringande vapenverkan.
Jag återkommer senare till mina bedömningar av hur olika
produkters närhet till det förstörelsebringande vapnet skall
återspeglas i krigsmaterielförteckningen.
Ytterligare två grunder för klassificering har varit
föremål för diskussion, nämligen dels om civil användning
av en produkt generellt skall innebära en klassificering som
ej krigsmateriel, dels om utnyttjandet i strid av en produkt
som klassificerats som ej krigsmateriel skall medföra
omklassificering. I den senare frågan har
medborgarkommissionen i sin rapport (SOU 1988:15)
föreslagit att man bör överväga att ge regeringen
befogenhet att tillfälligt förordna att en viss produkt
omfattas av bestämmelserna i utförsellagen.
Begreppsutredningen avvisar en sådan utvidgning av
utförsellagen bl.a. på grund av risken för påtryckningar på
den svenska regeringen från utländskt håll i fall då det skulle
vara av intresse för någon part att åstadkomma
inskränkningar i den fria handeln med en viss förnödenhet.
Jag delar utredningens bedömning som jag finner väl
motiverad och kommer inte att föreslå någon utvidgning av
lagens bestämmelser i detta avseende. Jag förutser dock att
krigsmaterielförteckningen kan komma att behöva ses över
med kortare mellanrum än vad som hittills varit fallet.
Detta motiveras dels av den snabba tekniska utvecklingen,
dels och inte minst av de hänsyn i fråga om anpassning till
bl.a. EG-ländernas regelverk som jag kommer att redovisa
närmare i det följande.
Vad avser produkter som används såväl militärt som
civilt, och som inte har särskilt utformats för militärt bruk,
bör enligt min mening den allmänna principen vara att de
inte skall utgöra krigsmateriel. För produkter med
förstörelsebringande effekt bör klassificeringskriteriet vara
kopplat till produktens militära användning.
Jag menar därmed att ammunition, vapen, raketer,
minor och andra liknande produkter som kan användas för
militär stridsinsats samt de explosivämnen som erfordras för
deras framställning bör klassificeras som krigsmateriel
oavsett att också civil användning kan påvisas i det enskilda
fallet. Däremot bör t.ex. inte andra explosivämnen för
sprängningsarbeten med dominant civil användning
klassificeras som krigsmateriel, även om en användning för
samma ändamål i militära sammanhang förekommer.
Jag vill också i detta sammanhang redovisa mina
överväganden rörande en utvidgning av
krigsmaterielbegreppet på området kunskapsöverföring i
form av bl.a. konsultverksamhet och systemkunnande.
I direktiven till krigsmaterielexportutredningen (Dir.
1988:41) angavs att utredningen borde överväga huruvida
även annan kunskapsöverföring än sådan som ingår i
begreppen upplåtelse och överlåtelse av
tillverkningsrättigheter, liksom utveckling av krigsmateriel
åt någon utom riket, m.m., borde regleras. I direktiven
angavs därvid särskilt konsultverksamhet eller
systemkunnande inom krigsmaterielområdet. I direktiven
till utredningen om krigsmaterielbegreppet (Dir. 1988:42)
angavs bl.a. att det borde utredas i vilken utsträckning
datorer och datorprogramvara skall klassificeras som
krigsmateriel.
De båda utredningarna har i sina betänkanden redovisat
överväganden härom. Begreppsutredningen har i fråga om
datorprogram kommit fram till att programvara i allmänhet
inte kan betraktas vare sig som krigsmateriel eller som
materiel i övrigt. Skälen bakom detta ställningstagande är
att programvara dels inte är ''''''''materiel'''''''' och därmed inte
möjlig att få och behålla säker kontroll över, dels inte har
någon destruktiv vapenverkan. I den mån utförsel av
programvara bör regleras, kan detta enligt utredaren ske på
samma sätt som när det gäller tjänster och andra
immateriella företeelser såsom tillverkningslicenser,
''''''''know-how'''''''' osv.
KMU för i sitt betänkande (s. 150-152) ett resonemang
kring begreppet kunskapsöverföring men avstår från att
föreslå att kunskapsöverföring underkastas ytterligare
reglering i annan mån än som kan bli följden av en
utvidgning av krigsmaterielbegreppet i detta avseende.
KMU finner det dock angeläget att främst KMI
uppmärksamt följer utvecklingen, och betonar det
önskvärda i att företagen rådgör med KMI i dessa frågor.
I proposition (1990/91:97) med förslag till förbud mot
utförsel av vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte, m.m. anförde föredraganden
beträffande utförselkontroll av programvara för vissa
produkter som omfattas av bestämmelserna, att denna är så
viktig för funktionen hos produkterna att en reglering inte
skulle nå avsett syfte, om inte även särskild programvara
reglerades.
För egen del vill jag anföra följande.
Kunskapsöverföring är ett vittgående begrepp som är svårt
att avgränsa med erforderlig klarhet. Sverige verkar allmänt
för att främja internationellt utbyte av kunnande och teknik
samt att så långt som möjligt avskaffa restriktioner och
hinder för detta. En utvidgad reglering av överföring av
kunskap går i motsatt riktning. Detta hindrar inte, att det
finns skäl att för vissa specificerade typer av
kunskapsöverföring till annat land ha en kontroll inom
krigsmateriellagstiftningens ram. Jag delar KMU:s
bedömning att en reglering på detta område i första hand
bör ske genom en utvidgning av krigsmaterielbegreppet.
Jag återkommer närmare till dessa frågor senare under
detta avsnitt (4.4).
Internationaliseringen och teknikutvecklingen har gjort
att kunskapsöverföring tar sig många olika former och
ekonomiskt blir allt viktigare. Liksom KMU finner jag det
angeläget att KMI uppmärksamt följer utvecklingen inom
detta område och att företagen rådgör med KMI i dessa
frågor. Jag återkommer också härtill i samband med mina
förslag i avsnitt 11 som även behandlar utförsel av
programvara, i avsnitt 12 rörande bestämmelser om
upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt samt under
avsnitt 15 om militärt inriktad utbildning.
4.3 Europaintegrationen

Min bedömning: Vid fastställandet av
krigsmaterielförteckningen bör hänsyn tas till det
krigsmaterielbegrepp som tillämpas av länderna inom EG.

Utredningarna har diskuterat
krigsmaterielfrågorna i förhållande till EG men inte lämnat
något förslag i denna del (jfr. avsnitt 3.3).
Skälen för min bedömning: Jag har tidigare under
avsnitt 3 redovisat min allmänna bedömning av bl.a.
Europaintegrationens konsekvenser för regleringen på
krigsmaterielområdet. Jag har också redovisat
utredningarnas synpunkter liksom remissynpunkter på
frågan. Jag har anfört som min bedömning, att Sveriges
deltagande i den europeiska integrationen inte ändrar
behovet av eller förutsättningarna för en på våra egna
utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska grunder utformad
reglering och kontroll på krigsmaterielområdet, men att det
närmare samarbetet bör ge ökade möjligheter till
samverkan, bl.a. i fråga om forskning och utveckling på
området.
Någon gemensam politik eller reglering avseende
krigsmateriel föreligger inte inom EG. Som jag tidigare har
redovisat har en medlemsstat enligt artikel 223 i
Romfördraget rätt att vidta de åtgärder den finner
nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintressen
som har samband med produktion av eller handel med
krigsmateriel.
Jag har tidigare redovisat min bedömning vad avser
krigsmaterielbegreppet och principerna för klassificering av
materiel. Denna fråga har beröring med den praxis som
finns hos EG-länderna. Även om det förutsätts att
medlemsländerna själva vidtar de åtgärder de anser
nödvändiga för att skydda sina väsentliga
säkerhetsintressen, finns det stora fördelar i att enighet i
huvudsak föreligger om vilka produktslag som i praktiken
skall omfattas av undantagsbestämmelserna enligt artikel
223 i Romfördraget. På detta område pågår för närvarande
inom EG ett omfattande utredningsarbete, vilket ännu inte
är slutfört.
I EG finns olika förteckningar som tillämpas inom
krigsmaterielområdet. Redan år 1958 definierades i en
hemlig förteckning de krigsmaterielprodukter som
medlemsländerna för skydd av sina nationella intressen
enligt artikel 223 får undanta från EG-gemensamma
bestämmelser för upphandling m.m. Denna förteckning
betraktas dock numera som föråldrad. I stället tillämpas av
berörda länder nationella förteckningar som i huvudsak
baserar sig på COCOM-förteckningens ''''''''Munitions list''''''''
(ML)1.
ML är föremål för kontinuerlig översyn och omfattar för
närvarande 24 olika materielgrupper vilkas definitition i
förteckningen i vissa fall är mycket detaljerad. Listans tio
första materielgrupper, som omfattar huvuddelen av den
förstörelsebringande materielen, har i stort samma innehåll
som de tio första grupperna i den nuvarande svenska
krigsmaterielförteckningen. Ytterligare två positioner i ML
avser förstörelsebringande vapensystem, nämligen
strålvapen och kinetiska högenergivapen av typ
elektromagnetiska kanoner. Resterande tolv
materielområden omfattar icke förstörelsebringande
produkter av vilka några även finns i den svenska
förteckningen (störutrustning, fotografisk utrustning,
hjälmar och skyddsvästar, utbildningsmateriel och
produktionsutrustningar), medan andra inte återfinns i
denna.
Man kan således konstatera att medan stor
överensstämmelse råder beträffande den
förstörelsebringande materielen omfattar den nämnda
förteckningen i övrigt många produkter som för närvarande
inte betraktas som krigsmateriel i Sverige. Häribland
återfinns ett antal produkter som med utgångspunkt från
tidigare angivna kriterier inte kan anses utgöra
krigsmateriel. En sådan utvidgning av den svenska
krigsmaterielförteckningen skulle, med oförändrade
riktlinjer för tillståndsgivning, innebära en oönskad
förändring av den svenska utförselpolitiken.
Jag anser dock att det finns skäl att regeringen vid
fastställandet av krigsmaterielförteckningen tar hänsyn till
det krigsmaterielbegrepp som tillämpas av länderna inom
EG. Detta utgör enligt min bedömning ett starkt skäl till en
indelning av krigsmaterielen i två kategorier med
utgångspunkt från dess förstörelsebringande verkan.
4.4 Kategoriindelning av krigsmateriel

Min bedömning: Krigsmaterielen indelas i två
kategorier, krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel.

Begreppsutredningen finner det inte lämpligt att
föreslå en kategoriindelning av krigsmaterielen med
utgångspunkt i om dess karaktär är defensiv eller offensiv,
med därtill kopplad differentiering av besluten i
utförselärenden. Den föreslår däremot en indelning i två
kategorier med hänsyn till materielens förstörelsebringande
effekt, ''''''''Krigsmateriel'''''''' och ''''''''Med krigsmateriel jämställd
materiel''''''''. Till den första gruppen hänförs härvid vapen och
vapensystem, ABC-stridsmedel, vapenbärare, elektronisk
utrustning för inriktning och styrning av militära vapen samt
krut och sprängämnen.
Till den andra gruppen, dvs. produkter jämställda med
krigsmateriel, hänförs störnings- och röjningsmateriel, vissa
fortifikatoriska anläggningar och tillverkningsanläggningar,
vissa delsystem och insatsvaror samt viss övningsmateriel.
Utredningen betonar att avsikten med denna indelning
av krigsmaterielen i två huvudgrupper är att vid
utformningen av det nya regelverket använda ord och
beteckningar som i möjligaste mån ansluter till gällande
språkbruk.
Remissinstanserna: Frågan om kategoriindelning
har kommenterats av FOA, FFV och
försvarsindustriföreningen, som delar utredningens
förslag att någon indelning som grundar sig på en
bedömning av materielens defensiva/offensiva karaktär inte
bör ske.
1 COCOM -- Coordinating Committee for
Multilaterial Export Controls, se bl.a. betänkandena SOU
1989:102 s. 80 och SOU 1989:66 s. 29.

Vad uppdelningen i de två grupperna ''''''''krigsmateriel''''''''
resp. ''''''''med krigsmateriel jämställd materiel'''''''' beträffar är
reaktionen hos flertalet remissinstanser negativ. Det bör
dock uppmärksammas att invändningarna delvis hänför sig
till utredningens förslag att denna kategoriindelning även
skall införas i lagen. Svea hovrätt påpekar således att
lagtexten genom förslaget tyngs och förordar en grupp
''''''''krigsmateriel''''''''. RÅ delar denna uppfattning liksom
FOA, som framhåller att begreppet ''''''''jämställd med
krigsmateriel'''''''' i sig är mycket oklart och ifrågasätter om en
indelning av denna art behövs, särskilt som den inte av
utredningen föreslås vara kopplad till någon särskild princip
för tillståndsprövning.
Kammarrätten i Stockholm är positiv till den
föreslagna gruppindelningen liksom ÖB och
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Skälen för min bedömning: Som
begreppsutredningen har redovisat är den militärt använda
materielen mångskiftande och sträcker sig från rent civila
förnödenheter till mycket speciella förstörelsebringande
vapensystem. Jag har tidigare redovisat min bedömning av
de kriterier som bör tillämpas vid fastställandet av sådan
materiel som skall anses utgöra krigsmateriel. Hithörande
produkter kan naturligtvis uppdelas i
undergrupper/kategorier efter olika kriterier. Utredningen
har föreslagit att den icke direkt förstörelsebringande
materielen skall särskiljas genom att den benämns ''''''''med
krigsmateriel jämställd materiel''''''''.
I Sverige har vi sedan utförselförbud för krigsmateriel
infördes behandlat den i krigsmaterielförteckningen
upptagna materielen som en kategori produkter. I den
förteckning som gällde fram till år 1967 indelades
materielen dock i undergrupper enligt den statistiska
varuförteckningen eller teknisk samhörighet i övrigt.
KMU påpekar i sitt betänkande avseende
kategoriindelning att det i de rådande riktlinjerna har gjorts
skillnad på offensiv och defensiv materiel. Utredningen
föreslår att man som ett av flera led i bedömningen av ett
enskilt land bör väga in materielens art och vilken betydelse
den har för landets s.k. militära potential, dvs. dess
rustningsnivå och sammansättning av krigsmateriel. Denna
aspekt kan enligt utredningens mening även ha betydelse
som ett komplement till slutanvändarintyg eller
motsvarande när det gäller att förvissa sig om att materiel
avses för mottagarlandets egna behov. KMU anser vidare
att de utrikespolitiska skäl som kan anföras mot export av
krigsmateriel torde ha mindre tyngd i fråga om viss materiel
utan förstörelsebringande egenskaper.
Vilken funktion den enskilda produkten har i det totala
militära stridsförloppet bör, som jag tidigare har redovisat,
utgöra en av bedömningsgrunderna för frågan om en
produkt utgör krigsmateriel eller ej. En grundläggande
bedömning bör avse frågan om hur aktivt en viss produkt
medverkar till att uppnå stridsverksamhetens yttersta syfte,
dvs. att åstadkomma förstörelse.
Även inom de materielgrupper som med dessa och andra
bedömningsgrunder utgör krigsmateriel, finns det
skillnader i närheten till stridsförloppet. Detta motiverar
enligt min uppfattning en indelning av krigsmaterielen i två
kategorier. De förstörelsebringande vapnen och
vapensystemen, deras omedelbara stödsystem samt de krut
och sprängmedel och kemiska och biologiska substanser
som kan utgöra verkansmediet för sådana vapen skulle då
hänföras till en kategori ''''''''krigsmateriel för strid''''''''. Den
andra kategorin, som bör benämnas ''''''''övrig krigsmateriel''''''''
kommer då att omfatta resterande materiel, som inte har
förstörelsebringande egenskaper.
Som jag tidigare har framhållit finns det praktiska skäl
att vid fastställandet av krigsmaterielförteckningen också ta
hänsyn till det krigsmaterielbegrepp som tillämpas i andra
länder med vilka Sverige har mer omfattande samarbete,
bl.a. inom EG. Flera EG-länder, däribland Tyskland,
tillämpar en uppdelning av krigsmaterielen enligt
motsvarande principer som jag här redovisat. En liknande
uppdelning tillämpas också i Norge, USA m.fl. länder.
En kategoriindelning framstår också som önskvärd med
hänsyn till den internationella registrering av vapenhandeln
i FN-regi som införs under detta år. Enligt föreliggande
resolution skall denna registrering inledningsvis omfatta
vissa tyngre förstörelsebringande vapensystem.
Jag anser mot denna bakgrund att krigsmaterielen bör
indelas i två kategorier, krigsmateriel för strid resp. övrig
krigsmateriel. Jag kommer i följande avsnitt att redovisa
mina närmare bedömningar av vilka materielslag som bör
hänföras till de olika kategorierna. Den kategoriindelning
jag här föreslår skall också ses mot bakgrund av de förslag
till riktlinjer, baserade på vad som anförts av KMU, som jag
kommer att redovisa närmare i avsnitt 6.
4.4.1 Krigsmateriel för strid

I kategorin krigsmateriel för strid bör enligt min
mening ingå materiel, ammunition och explosiva varor som
militärt kan utnyttjas för förstörelsebringande verkan i
strid. Som jag tidigare har anfört innebär detta att
huvuddelen av de produkter som upptas i de tio första
positionerna i den nuvarande förteckningen bör ingå i
denna kategori. Härutöver bör tillkomma strålvapen.
Vad avser finkalibriga vapen bör halv- och
helautomatiska gevär, kulsprutepistoler och kulsprutor ingå
i denna kategori, medan pistoler samt jakt- och
sportskyttevapen bör föras till kategorin övrig
krigsmateriel. Positionerna artilleripjäser, ammunition
samt robotar, raketer, torpeder, minor och bomber, ABC-
stridsmedel och sprängämnen anser jag med smärre
undantag bör föras till kategorin krigsmateriel för strid.
För gruppen materiel för stridsledning anser jag att en
uppdelning är motiverad. Denna bör innebära att
eldledningsutrustningar och styrsystem för vapen och
vapensystem förs till kategorin krigsmateriel för strid,
medan övrig stridsledningsmateriel som inte står i
omedelbart samband med en förstörelsebringande verkan
förs till kategorin övrig krigsmateriel. Uppdelningen bör i
princip följa den av krigsmaterielbegreppsutredningen
föreslagna definitionen.
Också inom produktområdena fartyg, flygplan och
fordon anser jag att en uppdelning bör ske. Till kategorin
krigsmateriel för strid bör föras sådana farkoster som är
beväpnade eller bepansrade för strid. Farkoster för andra
militära uppgifter såsom underhållstransporter, bärgning
etc. förs därmed till kategorin övrig krigsmateriel. Likaså
bör dit föras lättare beväpnade kustbevakningsfartyg m.m.,
som inte är utformade för militära stridshandlingar.
I EG-ländernas krigsmaterielförteckningar
utförselkontrolleras för vissa produktkategorier också
''''''''härför särskilt utformad programvara''''''''. Programvara har
inte specifikt angetts i vår nuvarande
krigsmaterielförteckning. I samband med
propositionsarbetet avseende utförselkontroll av vissa
produkter som kan användas i massförstörelsesyfte (prop.
1990/91:97) togs emellertid frågan om programvara upp till
behandling. Då gjorda överväganden resulterade i att
utförselkontroll infördes för viss programvara. Det finns
enligt min uppfattning inte anledning att välja en annan väg
när det gäller krigsmateriel. I remissbehandlingen av
begreppsutredningen har rikspolisstyrelsen anfört att
frågan om datorprogram bör uppmärksammas i den
fortsatta beredningen. Jag anser mot denna bakgrund att
särskilt utformad programvara för förstörelsebringande
produkter som missiler, bomber, granater och för
vapensystem bör utförselkontrolleras. Även för
programvara för vissa produkter inom gruppen ''''''''övrig
krigsmateriel'''''''' kan en utförselkontroll vara aktuell. Jag
återkommer närmare till denna fråga under avsnitt 11.
4.4.2 Övrig krigsmateriel

Till denna kategori anser jag bör hänföras övrig
krigsmateriel enligt nuvarande krigsmaterielförteckning.
Den kommer därmed att förutom pistoler och icke
automatiska gevär för jakt och sportskytte omfatta bl.a.
följande produkter, i den mån de är utformade för militärt
bruk, nämligen:

viss utrustning för operativ och taktisk ledning, materiel
för störning och röjning, ubåtsbatterier, ubåts- och
torpednät, markutrustning och förarutrustning för
stridsflygplan, utrustning för flygburen trupp, militära
fordon andra än sådana som är beväpnade eller bepansrade
samt IR-utrustning (infrarött ljus), ljusförstärkare och
laseravståndsmätare som inte ingår i eldledningsutrustning,
viss fotomateriel, viss personlig skyddsutrustning mot
stridsmedel, viss övningsmateriel samt övningsammunition
och viss annan, icke förstörelsebringande ammunition.
Till kategorin övrig krigsmateriel bör också föras vissa
utrustningar för produktion m.m. av krigsmateriel liksom
flertalet delar och komponenter till krigsmateriel.
Produktområdet broar m.m. bör utgå helt ur förteckningen.
Endast Sverige tar för närvarande specifikt upp denna
produktgrupp i sin förteckning.
Krigsmaterielbegreppsutredningen har föreslagit att
också vissa fortifikatoriska anläggningar skall utgöra
krigsmateriel. Fortifikationsförvaltningen (FortF) har i sitt
remissyttrande anfört att en åtskillnad bör göras mellan
fastighetskomponenten i en fortifikatorisk anläggning och
de vapen, maskiner och utrustningar som ingår där. Endast
de senare bör enligt FortF kunna utgöra krigsmateriel.
FortF framhåller bl.a. att den s.k. fastighetskomponenten i
en fortifikatorisk anläggning inte primärt är konstruerad för
vapeninsats, utan för att skydda och ge uthållighet.
Utredningens förslag avser vissa men inte alla typer av
fortifikatoriska anläggningar. Det gäller de som primärt är
konstruerade för vapeninsats eller direkt ledning av sådan
insats. Enligt förslaget faller däremot inte t.ex.
ledningscentraler för taktisk ledning, skyddsrum för
personal och materiel eller lagringsanläggningar in under
denna definition.
Det ligger i sakens natur att det i praktiken knappast kan
bli aktuellt med fysisk utförsel av en anläggning av här
definierat slag. Klassificeringen kan däremot få betydelse i
den mån ett svenskt företag t.ex. skulle vilja etablera
licenssamarbete, genomföra konstruktionsuppdrag eller
ingå metodutvecklingsavtal eller liknande med en part i
annat land. Utredningen menar att regeringen härigenom
skulle beredas möjlighet att tillståndspröva
konstruktionsverksamhet avseende sådana anläggningar
utförda i landet för någon i utlandet. I den typ av
anläggningar som åsyftas är de skydds- och
uthållighetsfaktorer som FortF angett i sitt remissvar enligt
min mening en väsentlig del. Jag delar därför utredningens
uppfattning och anser att sådana anläggningar bör hänföras
till kategorin övrig krigsmateriel.
I föregående avsnitt har en EG-anpassning av
krigsmaterielförteckningen diskuterats. I avvaktan på en
slutlig gemensam EG-förteckning bör viss utrustning, som
inte utgör krigsmateriel enligt vår nuvarande förteckning,
men som ingår i EG-ländernas förteckningar, tillföras i
förteckningen över övrig krigsmateriel. I första hand berör
detta materiel inom områdena elektronik och
fordonsmateriel, där gränsen mellan civil utrustning och
krigsmateriel är diffus och där den norm som tillämpas
bland flertalet EG-länder är mer restriktiv än den svenska.
Även inom några andra områden bör en vidgning av
krigsmaterielbegreppet övervägas.
Således bör enligt min uppfattning för militärt bruk
utformad elektronik och elektro-optisk materiel för
observation, igenkänning och identifiering samt utrustning
för integrering av sådana sensorer utgöra krigsmateriel och
föras till kategorin övrig krigsmateriel. För militärt bruk
utformad materiel kännetecknas inom detta område härvid
bl.a. av att den är skyddad mot avsiktlig elektromagnetisk
störning eller att särskilda åtgärder vidtagits för att minska
risken för upptäckt av den emitterade elektromagnetiska
strålningen.
Inom fordonsområdet skiljer sig inte EG-ländernas
definition nämnvärt från den nuvarande svenska.
Tillämpningen synes dock i synnerhet på senare tid ha blivit
striktare. För svenskt vidkommande bör detta enligt min
uppfattning innebära att en klarare produktdefinition på
fordonsområdet bör eftersträvas som grund för
klassificeringen. Enligt min bedömning bör
produktgruppen beskrivas som för militärt bruk utformade
eller modifierade fordon, varvid med modifierad menas att
en strukturell, mekanisk eller elektrisk ändring skett som
inneburit att åtminstone en militär komponent tillförts.
Andra områden inom vilka en vidgning av
krigsmaterielbegreppet bör övervägas är:utrustning för
försvar mot biologiska och kemiska stridsmedel och för
upptäckt och identifiering av sådana stridsmedel. Häri
inbegrips bl.a. varnings- och identifieringsutrustningar och
motmedel mot nervgaser;kemiska produkter inom krut-,
sprängämnes- och det pyrotekniska området vilka har
militär använding eller utgör väsentliga halvfabrikat för
tillverkning av militära produkter inom området;viss
ubåtsutrustning, bl.a. ubåtsmotorer särskilt utformade för
militärt bruk samtviss övrig elektronisk utrustning
utformad för militärt bruk, bl.a. störutrustning inom
radioområdet, och viss kryptoutrustning för datorer och
signalverksamhet.
I samtliga här uppräknade materielgrupper bör sådan
materiel som klassificeras som krigsmateriel hänföras till
kategorin övrig krigsmateriel.
Utformningen av den slutliga förteckningen bör beslutas
av regeringen. En sådan förteckning kan komma att
ytterligare anpassas t.ex. till EG:s normer, om
gemensamma sådana skulle beslutas.
Med de föreslagna nya klassificeringsreglerna kommer
vissa produkter, som hittills ej varit klassificerade som
krigsmateriel, att i framtiden kräva utförseltillstånd. Jag
anser att regeringen vid sin handläggning av ärenden
rörande tillstånd till utförsel av krigsmateriel och annan
utlandssamverkan därvid bör ta hänsyn till de
affärskontrakt som kan ha ingåtts före de nya
klassificeringsreglerna och att, där så är skäligt, tillstånd
övergångsvis beviljas till fortsatt utförsel enligt gällande
kontrakt, även om utförsel av ny materiel till vederbörande
mottagarland i övrigt inte kommer i fråga enligt de
utrikespolitiska riktlinjerna. Jag förutser samtidigt att
sådana övergångsvisa hänsyn kommer att aktualiseras
endast i begränsad omfattning.
hänsyn kommer att aktualiseras endast i begränsad
omfattning.
5 Den svenska krigsmaterielindustrin och behovet av
utlandssamverkan

Min bedömning: En inhemsk försvarsindustri
utgör en väsentlig tillgång i den svenska säkerhetspolitiken.
För att kunna upprätthålla för det svenska försvarsbehovet
nödvändig kompetens bör möjlighet finnas till
utlandssamverkan inom ramen för en försvars-, utrikes- och
säkerhetspolitisk helhetssyn.
Den pågående struktureringen av svensk försvarsindustri
måste äga rum på samma villkor som inom andra branscher.
Administrativa åtgärder, t.ex. omställningsfonder, bör
avvisas.

KMU konstaterar att riksdagen bedömt att en
livskraftig försvarsindustri är nödvändig för att fullfölja den
svenska försvars- och säkerhetspolitiken, men att vi, i
enlighet med våra strävanden att främja en fredlig
utveckling i vår omvärld, skall eftersträva en restriktiv
vapenexportpolitik. Utredningen gör bedömningen att
internationell samverkan är nödvändig för att
försvarsindustrins livskraft skall kunna vidmakthållas men
anser att sådan samverkan inte bör få leda till utveckling och
tillverkning enbart inriktad på utländska marknader. Det
svenska försvarets utvecklingsuppdrag och
seriebeställningar bör enligt KMU utgöra en regulator för
verksamhetens storlek. Varken en begränsning av
exportmarknaden, t.ex. till de nordiska länderna och de
neutrala staterna i Europa, eller av exporten av vissa
kategorier krigsmateriel, är realiserbara lösningar. KMU
konstaterar att så länge den traditionella inriktningen av
försvars- och utrikespolitiken består, är den nuvarande
avvägningen mellan skälen för och emot vapenexport rimlig
och ändamålsenlig. Därför bör enligt utredningen mer
omfattande ytterligare restriktioner för försvarsindustrins
utlandssamverkan övervägas endast om kravet på
upprätthållandet av en livskraftig inhemsk sådan industri
ändras i grunden. Utredningen understryker att staten, som
enda inhemske köpare och som tillståndsgivare när det
gäller viss utlandssamverkan har ett särskilt ansvar för
utvecklingen inom försvarsindustrin, bl.a. vad avser
sysselsättningen.
Utredningen konstaterar att den svenska vapenexporten
av konkurrensskäl kommer att minska med undantag för
tekniskt avancerad materiel, och att en sådan utveckling
innebär ökade kostnader och behov av utländsk teknik.
Man förutser därför att vapenexporten får ett ökat inslag av
internationellt samarbete och annat kunskapsutbyte.
Jämsides med krigsmaterielexportutredningen
utarbetades, som inledningsvis angetts, på särskilt uppdrag
två rapporter, ''''''''Företagsekonomiska effekter av svensk
vapenexport'''''''' av professor Peter Jennergren samt
''''''''Samhällsekonomiska synpunkter på svensk vapenexport''''''''
av professor Lennart Hjalmarsson. Rapporterna redovisas
i KMU:s betänkande.
I rapporten ''''''''Företagsekonomiska effekter av svensk
vapenexport'''''''' diskuteras dels bidragseffekten, dels
priseffekten. Det konstateras att om man önskar
upprätthålla en nationell försvarsindustri måste denna vara
större än vad som kan beläggas med beställningar enbart
från det svenska försvaret. Rapporten visar att det bidrag
krigsmaterielexporten ger för att täcka kostnaderna för
industrins upprätthållande är mycket stort, och att det inte
vore möjligt att bibehålla industrin genom bidrag i denna
storleksordning i stället för export. Detta skulle medföra en
''''''''drift i malpåse'''''''' och på lång sikt en avveckling av viktiga
kompetenser.
I rapporten diskuteras också om civil produktion inom
försvarsindustrin skulle kunna vara ett alternativ till
försvarsmaterielexport. Slutsatsen är att civil produktion
bara kan utgöra ett marginellt alternativ till export.
Effekten på det svenska försvarets
upphandlingskostnader om vapenexporten minskar eller
upphör är enligt rapporten svårbedömd. Denna priseffekt
konstateras vara principiellt mindre viktig än
bidragseffekten.
Rapporten ''''''''Samhällsekonomiska synpunkter på svensk
vapenexport'''''''' visar att skillnaden mellan
företagsekonomiska och samhällsekonomiska kostnader
för begränsningar i vapenexporten är mycket svår att
uppskatta numeriskt men att den sannolikt är liten. Det
framhålls att den omställning av produktionen som blir
följden av ett exportförbud kan leda till höga kostnader i
form av regional- och industripolitiska åtgärder.
Beträffande de försvarsekonomiska kostnaderna av ett
exportförbud konstateras i rapporten att det inte låter sig
avgöra i vilken grad försvarets utveckling och ekonomi
kommer att påverkas av variationer i storleken på den
svenska vapenexporten och vapenproduktionen. Det
existerar inget enkelt samband mellan försvarets ekonomi
och den svenska vapenproduktionens ekonomi. I rapporten
skisseras två scenarier i ett läge där huvuddelen av svensk
vapenindustri har lagts ner. I det ena, där försvaret kan
upphandla i fri internationell konkurrens, kan de
försvarsekonomiska effekterna bli positiva och därmed
uppväga andra negativa effekter. I det andra, där den
kvarvarande vapenindustrin skall subventioneras via
försvarsanslagen, blir effekterna för försvarets ekonomi
negativa.
Frågan om omställning av försvarsindustrin till civil
produktion har under det senaste årtiondet behandlats i
flera utredningar och rapporter. I detta sammanhang har
KMU enligt sina direktiv bl.a. behandlat rapporten ''''''''En
politik för nedrustning och utveckling'''''''' (Ds 1988:19). Där
framlades förslag till åtgärder för bl.a. en omställning från
militär till civil produktion som förberedelse till ett beslut
om begränsning av krigsmaterielexporten, med målet att
skapa en alternativ civil produktion som kan tillgripas när
försvarsbeställningarna inte är tillräckliga.
KMU har ingående behandlat frågeställningarna i
rapporten och tagit ställning till dess viktigare förslag.
Förslaget att företag inom försvarsindustrin skulle tvingas
avsätta medel till en strukturomvandlingsfond avvisas av
KMU, som hävdar att en strukturomvandling inom denna
industrisektor bör bedrivas på samma sätt som för annan
svensk industri. KMU påpekar att företagen här själva har
ett ansvar och goda möjligheter att i tid bedöma
marknadsförutsättningarna.
KMU ställer sig tveksam till förslag om att med statliga
bidrag stödja en alternativ civil/militär produktion och
pekar på att industriell verksamhet måste bedrivas
kontinuerligt, att det tar tid att etablera sig på en marknad,
samt att förutsättningarna för att vara kvar där är
kontinuerlig produktutveckling, marknadsbearbetning och
produktion. Detta innebär enligt KMU att den civila
produktionen därför normalt inte ens planenligt kan
överges för att tillverka krigsmateriel och sedan återupptas.
KMU kommer till slutsatsen att anpassningar i
försvarsindustrin -- vare sig de beror på teknisk utveckling
eller förändringar när det gäller svensk upphandling,
internationella marknads- och konkurrensförhållanden
eller svensk exportreglering -- inte kan betraktas
annorlunda än motsvarande situation i andra branscher.
Utredningen ställer sig därför inte bakom tanken på att få
till stånd en omställning av försvarsindustrin på
administrativ väg genom t.ex. omställningsfonder.
I den reservation av Gunnel Jonäng som har fogats vid
betänkandet anför hon, mot bakgrund av att hon anser att
staten har ett särskilt ansvar för de anställda inom
försvarsindustrin, att samhället tillsammans med berörda
företag bör utarbeta konkreta handlingsalternativ och
skapa instrument för en stegvis genomförd omställning.
Reservanten föreslår även att omställningsfonder inrättas
som stöd för de företag och orter, där exporten har stor
betydelse, genom att viss procent av värdet av företagets
krigsmaterielexport avsätts för detta ändamål. Statens
ansvar skall, enligt reservantens förslag, manifesteras
genom ett kraftigt budgetanslag till dessa fonder.
Remissinstanserna: Till utredningens uppfattning
att upprätthållandet av en livskraftig svensk försvarsindustri
förutsätter olika former av utlandssamverkan, inkl. export,
ansluter sig ett stort antal remissinstanser. FOA,
Affärsverket FFV och ett antal länsstyrelser delar
således denna uppfattning liksom ÖB, som pekar på
försvarsindustrins betydelse för den svenska
säkerhetspolitiken. ÖCB betonar försvarsindustrins
betydelse även för den civila beredskapen och FMV
hävdar att pågående omstrukturering och den ökade
komplexiteten hos moderna försvarssystem ökar behovet av
utlandssamverkan. Även Industriförbundet,
Försvarsindustriföreningen, Statsanställdas förbund och
KK betonar behovet av utlandssamverkan.
Andra remissinstanser intar en mer kritisk hållning.
Forskningspolitiska institutionen vid Universitetet i
Lund anser bl.a. inte att argumenteringen kring det
säkerhetspolitiska behovet av export är övertygande.
SSKF och SSU hävdar att utredningen inte
följt det mer restriktiva synsätt som angetts i direktiven,
utan att betänkandet snarast andas en vilja till ökad export.
SSU anser att utredningens förslag i detta avseende
kommer att få en internationalisering av den svenska
försvarsindustrin som oönskad effekt. SSU anser därför inte
att utredningen kan ligga till grund för ett ställningstagande
rörande inriktningen av den svenska vapenexporten.
FPK och IKFF anser att den svenska
krigsmaterielexporten bör minska och på sikt upphöra.
IKFF och Kristna fredsrörelsen anser, i motsats till
utredningen, att krigsmaterielexporten skadar Sveriges
trovärdighet inom nedrustningsarbetet.
Vad avser omställning till civil produktion ansluter sig
Affärsverket FFV och FOA till utredningens
synpunkter. Flera länsstyrelser liksom
Statsanställdas förbund betonar statens särskilda
ansvar för de anställda inom försvarsindustrin. CKF,
FPK, SSKF, SSU, IKFF, Kristna fredsrörelsen, Svenska
kyrkans centralstyrelse, Sveriges frikyrkoråd och
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uttalar sig
för etablerandet av omställningsfonder och för en
omställning av försvarsindustrin. SSKF anser inte att
utredningen i detta avseende följt sina direktiv och i
tillräcklig utsträckning beaktat de förslag som framförts i
''''''''En politik för nedrustning och utveckling''''''''. Man kräver att
2 % av vapenexportens värde avsätts till fonder för
utveckling av civil produktion. SSU motsätter sig att staten
ger stöd till försvarsmaterielföretagen i händelse av en
sviktande vapenmarknad.
Skälen för min bedömning: Sverige har en
avancerad krigsmaterielindustri som omfattar flertalet
materielområden. Sveriges självförsörjningsgrad med
försvarsmateriel har av tradition varit hög.
Försvarsindustrin genomgår för närvarande en period av
anpassningar och strukturförändringar. Regeringen har
nyligen lagt fram en proposition om totalförsvarets
utveckling till och med budgetåret 1996/97 (prop.
1991/92:102). Riksdagen tar i särskild ordning ställning till
vad som i propositionen redovisas om bl.a. regeringens syn
på försvarsindustrins betydelse för den svenska
säkerhetspolitiken.
Mot bakgrund av vad som har anförts i nämnda
proposition, och med hänsyn till vad utredningen har
kommit fram till i fråga om behovet av export och annan
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet, liksom vad
remissinstanserna anfört, vill jag för egen del anföra
följande.
En inhemsk försvarsindustri utgör en väsentlig tillgång
i den svenska säkerhetspolitiken. En hög egen förmåga att
tillgodose det svenska försvarets behov av materiel bidrar
till att skapa respekt för Sveriges vilja och förmåga att föra
en fast och konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik.
Den nya politiska situationen i ett Europa och en
omvärld i övrigt som förändras skapar nya möjligheter för
deltagande också i utrikes- och säkerhetspolitiskt samarbete
med andra europeiska stater. Regeringen har understrukit
att Sverige skall föra en politik med klar europeisk identitet.
Samtidigt kommer den svenska säkerhetspolitiken
under överskådlig tid att behöva inriktas på att vi på egen
hand skall försvara vårt territorium. Vårt defensivt
inriktade försvar, liksom det svenska värnpliktssystemet,
geografiska och klimatiska förhållanden m.m. ställer
särskilda krav på vapensystemen. Vi måste också under kris
och krig själva kunna tillverka och underhålla vapen och
annan materiel.
Den snabba utvecklingen av modern högteknologi
kännetecknas av höga kostnader och minskande skillnader
mellan militär och civil teknologi. En stark kompetens på
det högteknologiska området måste tillmätas stor
säkerhetspolitisk betydelse. Sverige är för sin
teknologiförsörjning på många områden emellertid
hänvisat till olika former av internationellt samarbete.
Detta gäller inte minst på det försvarsteknologiska
området. Sverige har enligt regeringens bedömning ett
starkt säkerhetspolitiskt behov av att i ökad utsträckning
delta i det internationella forsknings- och
utvecklingssamarbete som härvid pågår, inte minst mellan
länderna i EG. Här bör också erinras om vårt betydande
samarbete på teknologiområdet med Förenta Staterna.
En förutsättning för deltagande i internationellt
samarbete torde vara att varje part förmår tillföra
kompetens som bedöms som viktig för samarbetet som
helhet. Den svenska försvarsindustrin måste därför ges
förutsättningar att kunna upprätthålla en så hög kompetens
att den är intressant som samarbetspartner.
Det föreligger dock enligt min mening inte skäl för
svensk försvarsindustriell utlandssamverkan med mindre
denna tillgodoser väsentliga svenska försvars- och
säkerhetspolitiska mål och behov. Det ligger inte inom mitt
ansvarsområde inom regeringen att ange de kompetenser
och produktionsresurser som på sikt bör finnas inom landet.
Riksdagen tar i särskild ordning ställning till de förslag i
detta hänseende som regeringen har lagt fram (prop.
1991/92:102). Jag vill i detta sammanhang dock
understryka, att den svenska krigsmaterielindustrins
tillverkning och utveckling, antingen den sker på egen hand
eller i samverkan med utlandet, skall främja den tekniska
kompetens och kapacitet som kan nyttiggöras för vår egen
försvarsförmåga.
Flera tidigare utredningar på försvarsmaterielområdet
har, i likhet med vad som kommer till uttryck i nu
föreliggande betänkande, pekat på sambandet mellan
försvarsindustrins förmåga att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel och industrins möjligheter att
kunna exportera. Endast härigenom kan kompetens och
kapacitet att inom landet utveckla och tillverka materiel för
det svenska försvaret säkerställas. Jag finner inte skäl att
göra någon annan bedömning. Export av krigsmateriel och
annan utlandssamverkan bör kunna ske i den omfattning
som är betingad av våra försvars- och säkerhetspolitiska mål
och behov och inom ramen för Sveriges allmänna
utrikespolitiska principer. Jag kommer senare (avsnitt 6) att
närmare redovisa min bedömning av de riktlinjer som bör
iakttas.
Det kan konstateras att KMU, som därvid har beaktat
de särskilda ekonomrapporterna, har avvisat åtgärder för
att via förtida statliga åtgärder förbereda en omställning av
försvarsindustrin. KMU anser, med ett betonande av
statens särskilda ansvar för denna industrigren, att
försvarsindustrin vid behov skall strukturrationaliseras efter
samma principer som annan svensk industri.
Jag delar den uppfattning som utredningen gett uttryck
för. Som framgår av bl.a. regeringens proposition om
försvarets framtida inriktning, som tidigare har nämnts,
pågår för närvarande en omfattande strukturering av den
svenska försvarsindustrin. Den anpassning som kommer att
bli nödvändig -- till följd av teknisk utveckling, förändringar
när det gäller svensk upphandling, internationella
marknadsförhållanden eller regleringen av denna industris
utlandssamverkan -- sker på samma villkor som inom andra
branscher. Även med beaktande av att staten har ett särskilt
ansvar för denna industrigren måste åtgärder för att på
administrativ väg, genom t.ex. omställningsfonder, styra
denna strukturering avvisas.
6 Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan
utlandssamverkan

Min bedömning: Tillstånd till utförsel av
krigsmateriel, eller till annan samverkan med någon i
utlandet avseende krigsmateriel, bör medges endast om
sådan utförsel eller samverkan
1. bedöms erforderlig för att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärd, samt
2. inte står i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik.
Vid prövningen av ett tillståndsärende ankommer det på
regeringen att göra en totalbedömning av alla för ärendet
betydelsefulla omständigheter med utgångspunkt från de
nyss angivna grundläggande principerna.
Utrikespolitiska hinder föreligger inte i fråga om
samverkan med eller export till de nordiska länderna, de
traditionellt neutrala länderna i Europa och länderna inom
den Europeiska Gemenskapen. Samverkan med dessa
länder får i princip anses stå i överensstämmelse med
Sveriges säkerhetspolitik.
Tillstånd får endast avse stat, statlig myndighet eller av
staten auktoriserad mottagare; vidare bör vid utförsel av
materiel ett slutanvändarintyg eller ett intyg om egen
tillverkning (bearbetningsintyg) föreligga. En stat som trots
åtagande gentemot den svenska regeringen har tillåtit eller
underlåtit att förhindra vidareexport av svensk
krigsmateriel skall i princip inte komma i fråga som
mottagare av sådan materiel från Sverige så länge
omständigheterna kvarstår.
Tillstånd till utförsel eller annan utlandssamverkan enligt
krigsmateriellagen skall inte beviljas om det skulle strida
mot internationell överenskommelse som Sverige har
biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot
folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig
(ovillkorliga hinder).
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan
utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas
om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer.
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid, eller till
annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel för strid
eller övrig krigsmateriel, bör inte beviljas om det avser stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett
om krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad
i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad
konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Tillstånd bör ges till utförsel av materiel som klassificerats
som övrig krigsmateriel, förutsatt att mottagarlandet inte
befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre
väpnade oroligheter, eller det i landet förekommer
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
och om inte ovillkorligt hinder möter.
Ett meddelat tillstånd till utförsel bör återkallas, förutom
vid ovillkorliga exporthinder, om den mottagande staten
kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre
väpnade oroligheter. Undantagsvis bör, i de två senare
fallen, återkallande av tillstånd kunna underlåtas om det är
förenligt med de folkrättsliga reglerna och med principerna
och målen för Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare,
med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om
inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra
leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd.
Vad särskilt angår avtal med utländsk part om gemensam
utveckling eller tillverkning av krigsmateriel skall
tillståndsbedömningen utgå från de angivna grundläggande
kriterierna. Utförsel till samarbetslandet, som följer av
avtalet, bör medges om inte ovillkorligt hinder uppstår. Om
ett samarbetsavtal med utländsk part förutsätter export från
samarbetslandet till tredje land bör fråga om sådan export,
i den mån slutprodukten i fråga har en övervägande svensk
identitet, bedömas i enlighet med riktlinjerna för sådan
export från Sverige.
Beträffande materiel som har övervägande utländsk
identitet bör export från samarbetslandet till tredje land
medges inom ramen för samarbetslandets exportregler.
Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse av att
samarbetet kommer till stånd, och det är en förutsättning
från samarbetspartnerns sida att viss utförsel får ske från
samarbetslandet kan efter omständigheterna export till
tredje land även i övrigt medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler.
När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet bör en
regeringsöverenskommelse träffas mellan Sverige och
samverkanslandet. Innan överenskommelser av detta slag
ingås, bör utrikesnämnden höras.

Utredningarna: Medborgarkommissionen
föreslog att det principiella förbudet mot
krigsmaterielexport skulle bibehållas och att de
hittillsvarande riktlinjerna skulle ersättas med två allmänna
kriterier, vilka båda måste vara uppfyllda för att undantag
från exportförbudet skall kunna medges. Till skillnad från
riktlinjerna borde dessa kriterier enligt
medborgarkommissionens uppfattning intas i lag.
Medborgarkommissionens förslag till kriterier var att
export av krigsmateriel bör kunna tillåtas förutsatt att

1) den bedöms nödvändig för att trygga en erforderlig
försörjning med materiel till det svenska försvaret,

2) den är förenlig med principerna och målen för svensk
utrikespolitik.
KMU, som i denna fråga har tagit upp
medborgarkommissionens förslag till behandling, föreslår
två grundläggande kriterier, som till sitt sakinnehåll
överensstämmer med medborgarkommissionens förslag (se
betänkandet SOU 1989:102 s. 153). KMU anser dock inte --
till skillnad från medborgarkommissionen -- att dessa kan
ersätta de hittillsvarande riktlinjerna, även om kriterierna i
fråga återger två element som bör vara grundläggande i den
svenska krigsmaterielexportpolitiken. KMU kommer till
slutsatsen att ett principiellt förbud, kompletterat med
riktlinjer för tillståndsprövningen, bör bibehållas. KMU
påpekar i detta sammanhang att regeringens politiska
ansvar är av mer avgörande betydelse än ett juridiskt ansvar
och att det bör vara en strävan att göra det politiska ansvaret
tydligare. Enligt KMU bör förutsättningarna för undantag
från lagens förbud om utförsel mot denna bakgrund inte
lagfästas. I den till betänkandet fogade reservationen av
Gunnel Jonäng anför hon att de två övergripande
kriterierna bör tas in i utförsellagen. Reservanten finner att
dessa därigenom bl.a. ges ökad tyngd, och hänvisar vidare
till vad Europarådets parlamentariska församling uttalat
beträffande kriterier för vapenexport (se betänkandet
ss.170-171).
KMU finner vidare anledning att se över riktlinjerna och
på vissa punkter omformulera och precisera dessa.
Utredningens förslag till riktlinjer innehåller bl.a. en
strängare bedömning av stater där mänskliga rättigheter
kränks.
Utredningens förslag överensstämmer i sina huvuddrag
med min bedömning. Utredningen har tagit upp frågan om
indelning av krigsmaterielen i två kategorier men i övrigt
huvudsakligen utgått från det gällande
krigsmaterielbegreppet. Utredningen har dock anfört att i
fråga om viss materiel utan förstörelsebringande
egenskaper torde det utrikespolitiska huvudkriteriet ha
mindre tyngd.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt KMU:s förslag till nya samlade riktlinjer för
regeringens tillståndsgivning eller lämnat detta utan
erinran. Några remissinstanser, bl.a. RRV, har dock
framhållit att de föreslagna huvudkriterierna kan vara svåra
att tillämpa, om de inte preciseras. Några remissinstanser,
bl.a. FMV, Kungl. krigsvetenskapsakademien och
försvarsindustriföreningen anser att det första av de
av KMU föreslagna huvudkriterierna -- bedöms nödvändigt
för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel
eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt
önskvärd -- är för snävt formulerat. Dessa remissinstanser
framför att det svenska försvarets behov måste bedömas på
lång sikt.
SSKF anser att utredningens föreslagna
huvudkriterier inte kan godtas eftersom de är otydliga.
Även Svenska kyrkans centralstyrelse finner
formuleringen av riktlinjerna oprecis. Liksom Kristna
fredsrörelsen yrkar styrelsen på en regel om att svensk
vapenexport endast bör ske till demokratiska stater vars
militärmakt inte befinner sig utanför det egna landets
gränser, med vissa undantag.
Remissinstanserna har huvudsakligen ställt sig bakom
utredningens förslag att inte införa riktlinjerna i lagen.
Centerns kvinnoförbund har dock anfört att lagen
bör förses med kravet att dispenser från förbud mot utförsel
m.m. inte får stå i strid med principerna och målen för
svensk utrikespolitik. Även åklagarmyndigheten i
Göteborg har uttalat att en lagfästning kunde minska
risken för oklarheter (se vidare remissammanställningen,
bilaga 1d, avsnitt 4).
Folkrättsdelegationen har anfört att betänkandets
analys av de folkrättsliga aspekterna är bristfällig.
Delegationen pekar framför allt på frågan om de
folkrättsliga krav som ställs på en neutral stats vapenexport
i krig liksom på konsekvenserna av FN-stadgans
folkrättsliga regler. Delegationen utgår från att regeringen
under propositionsarbetet kommer att närmare behandla
de frågeställningar som är relevanta i ett folkrättsligt
perspektiv.
Av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om den del
av utredningens förslag till nya riktlinjer som avser
följdleveranser och reservdelar menar Svenska freds-
och skiljedomsföreningen att hela detta stycke skall
utgå. Föreningen ser detta som en mycket allvarlig
liberalisering av den svenska vapenexportpolitiken. Inte
heller SSKF och SSU säger sig kunna
acceptera utredningens förslag vad avser följdleveranser.
SSU ifrågasätter förenligheten med Haag-konventionens
neutralitetsbestämmelser. FFV anser å andra sidan
att även vissa underhållstjänster bör jämställas med
följdleveranser.
Av de remissinstanser som yttrat sig över frågan om
utredningens förslag till riktlinjer för bedömningen av avtal
om gemensam utveckling och tillverkning framhåller
FFV att om den svenska regeringen har synpunkter
på samarbetslandets val av mottagarländer för vidareexport
av gemensamt utvecklad/tillverkad krigsmateriel bör en
regeringsöverenskommelse träffas härom. FFV förutsätter
att hänsyn tas till inblandade parters nationella lagstiftning.
Försvarsindustriföreningen påpekar vikten av en
samlad bedömning i varje enskilt fall. Länsstyrelsen i
Kalmar län framhåller att det vore av värde att göra en
distinktion mellan olika avtalstyper. Här åsyftas skillnaden
mellan samarbete som innebär gemensam nyutveckling och
sådant samarbete som avser redan framtaget svenskt
systemkunnande. Några remissinstanser, däribland
Sveriges kristna socialdemokraters förbund (SKSF)
m.fl., vänder sig emot att samarbetsprojekt skall kunna
leda till tredjelandsexport som inte överensstämmer med de
svenska exportreglerna (se remissammanställningen, bilaga
1d, avsnitt 6). SSU framhåller att det bör vara ett
absolut krav att vidareexport regleras i avtal mellan
samarbetslandet och Sverige, och att den svenska
utgångspunkten skall vara att de svenska riktlinjerna för
vapenexport skall gälla. Folkpartiets kvinnoförbund
(FPK) anser att samarbetsavtal bör överensstämma med
de svenska utförselriktlinjerna i dessa fall av
utlandssamarbete. FPK säger sig vidare inte kunna
acceptera att samarbetsavtal skall kunna komma till stånd
primärt för att garantera leveranssäkerhet även i händelse
av att samarbetslandet råkar i krig. I detta sammanhang
åberopas de åtaganden som gjorts i
regeringsöverenskommelsen med Indien om fälthaubitsar.
Riksåklagaren har liksom
regionåklagarmyndigheten i Karlstad anfört att ett
åläggande bör övervägas för berörda svenska företag att
underrätta regeringen i fall man misstänker att motparten
inte följer samarbetsavtalets förpliktelser.
Skälen för min bedömning: De element i Sveriges
utrikespolitik som av tradition ligger bakom det principiella
förbudet mot vapenexport, nämligen en önskan att stå
utanför andra länders konflikter, liksom arbetet för
rustningskontroll, äger alltjämt full giltighet. Häremot står
de säkerhets- och försvarspolitiska hänsyn som, i enlighet
med vad jag tidigare har anfört i avsnitt 5, enligt min
bedömning gör utlandssamverkan nödvändig.
Frågan om riktlinjer för prövningen av ärenden om
krigsmaterielexport och övrig utlandssamverkan är
grundläggande för statsmakternas befattning med dessa
frågor. Jag har tidigare (i avsnitt 3) redogjort för
huvuddragen i de i dag tillämpade riktlinjerna för
regeringens prövning av ansökningar om undantag från
förbudet mot export av krigsmateriel. Riktlinjernas
innehåll är i sina huvuddrag detsamma som då de
formulerades år 1971 och grundar sig på principer som
etablerats långt tidigare. Min uppfattning, som också delas
av såväl medborgarkommissionen som KMU, är att
riktlinjerna inte helt motsvarar dagens krav. Innebörden av
riktlinjerna har heller inte i alla delar klargjorts med
erforderlig tydlighet. Det finns därför, enligt min
uppfattning, anledning att i samband med att jag nu lägger
fram förslag till en ny lag om krigsmateriel göra en översyn
av riktlinjernas innehåll och närmare förtydliga vad de i
praktiken bör innebära för regeringens beslut i dessa frågor.
Jag vill framhålla att det enligt min mening är av största
vikt att regeringens politiska ansvar för de enskilda beslut
som fattas står klart. Det är inte möjligt att i lag föra in alla
de kriterier som skall vägas in i en totalbedömning inför ett
beslut om undantag från förbud mot utförsel eller annan
samverkan med någon i utlandet.
Jag vill erinra om att KMU har konstaterat att det på
grund av stadgandet i 11 kap. 8 § regeringsformen (RF) inte
är förenligt med vår grundlag att riksdagen fullgör den
förvaltningsuppgift som det innebär att besluta om
utförseltillstånd. Med hänsyn till att avgörandena berör
utrikes- och försvarspolitiska frågor kan inte heller annan
ordning än den nuvarande komma i fråga, dvs. att
regeringen skall fatta besluten. Det bör i detta sammanhang
också erinras om föreskriften i regeringsformen att
regeringen i utrikesärenden av större vikt före avgörandet
skall överlägga med utrikesnämnden, om det kan ske (10
kap. 6 § RF), samt om den rådgivande nämnden i
krigsmaterielexportfrågor. Jag återkommer till frågan om
den rådgivande nämndens arbetsformer i avsnitt 23.
Det är samtidigt min bedömning att det finns mycket
starka skäl, såväl inrikes- som utrikespolitiska, för att de
allmänna, principiella övervägandena för att ge dispenser
från förbuden skall vara klarlagda så långt det går. Dessa
skall inte bara tjäna som ledning för regeringens beslut utan
även rikta sig till bedömare inom och utom landet. Jag ser
därutöver en betydande styrka i att dessa grundläggande
kriterier har bredast möjliga parlamentariska förankring.
Tillsammans med de förslag till bestämmelser som jag nu
lägger fram, finner jag det därför naturligt att inför
riksdagen i samlad form redovisa min syn på dessa riktlinjer.
Riktlinjerna bör tillämpas vid bedömningen av sådana
frågor som hänför sig till vad som enligt KMU samlat
betecknats som försvarsindustriell utlandssamverkan.
Detta innefattar export, upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrättigheter liksom samarbete avseende
gemensam utveckling och produktion av materiel.
Riktlinjerna bör också tillämpas vid bedömningen av frågor
om tillstånd till militärt inriktad utbildning och i fråga om
tillhandahållande som riktar sig mot utlandet.
Jag anser, i likhet med KMU, att det finns skäl att förse
riktlinjerna med två övergripande kriterier för när undantag
från de generella förbuden kan medges:

dels att utlandssamverkan är erforderlig för att
tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller
kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd,

dels att samverkan inte står i strid med principerna och
målen för Sveriges utrikespolitik.
Som jag tidigare har framhållit under avsnitt 5 utgör en
inhemsk försvarsindustri en väsentlig tillgång i den svenska
säkerhetspolitiken. För att kunna upprätthålla för det
svenska försvarsbehovet nödvändig kompetens bör
möjlighet finnas till utlandssamverkan inom ramen för en
försvars-, utrikes- och säkerhetspolitisk helhetssyn. Den
ena övergripande principen när det gäller att inom ramen
för regeringens dispensbefogenhet ta ställning till om sådan
verksamhet kan medges bör därför vara att den kan anses
erforderlig för att trygga det svenska försvarets behov av
materiel eller kunnande.
Såväl lång- som kortsiktiga bedömningar bör göras.
Frågan om utlandssamverkan bedöms nödvändig för att en
livskraftig inhemsk försvarsindustri skall kunna bevaras och
utvecklas är till stor del av långsiktig karaktär. Som jag
anfört i avsnitt 5 är industrins kompetens och kapacitet
beroende av att export, samarbete och annan
utlandssamverkan kan komma till stånd. Vidare är det en
ekonomisk förutsättning för betydande delar av industrin
att den genom utlandssamverkan får möjligheter till en mer
kontinuerlig beläggning. I sammanhanget vill jag erinra om
vikten av att försvarsmaktens försörjning vid kris och krig
säkras. Detta motiv har avgörande betydelse främst för
kapaciteten när det gäller vissa materielslag, t.ex.
ammunition, liksom för olika slags underhållsarbeten och
kunnande i detta sammanhang.
En faktor som enligt min mening också bör tillmätas
betydelse är om export eller annan samverkan fordras för
att i vid mening trygga import av materiel eller kunnande
som den svenska försvarsmakten behöver. En sådan
bedömning får inte ske på alltför kortsiktig grund. Jag vill i
detta sammanhang gärna ta fasta på de remissynpunkter
som har framkommit, och understryka vikten av att
regeringens bedömningar, som bör ske i samråd med
försvarets myndigheter, ges en tillräcklig långsiktighet.
I vissa fall framstår, till följd av klara prioriteringar i
försvarsbeslut eller på annat sätt, skälen för att på grund av
det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande
tillstyrka export eller utlandssamverkan som självklara. I
andra fall kan bedömningarna vara betydligt svårare. Det
kan, för vissa materielslag eller inom ett särskilt
teknikområde, förekomma situationer där begränsningar
av utlandssamverkan avsevärt skulle försvåra möjligheterna
att på längre sikt upprätthålla en för Sveriges försvarsbehov
erforderlig tillverkning eller kompetens i den egna
krigsmaterielindustrin. Till detta kommer allmänna
säkerhetspolitiska överväganden. Att export eller annan
utlandssamverkan kommer till stånd kan i sin tur i vissa fall
påverka möjligheterna att göra utländsk kvalificerad
försvarsteknologi tillgänglig för svenska försvaret. I sådana
situationer kan, som ett led i försörjningen av det svenska
försvaret, särskild tyngdpunkt behöva läggas vid det första
huvudkriteriet.
Om således regeringen för att bevara en livskraftig
inhemsk försvarsindustri eller för att trygga försvarets
försörjning med materiel eller kunnande bedömer att
undantag bör medges från de principiella förbuden, måste
detta vägas mot det andra villkoret. Ett tillstånd till utförsel
eller annan utlandssamverkan får inte stå i strid med
principerna och målen för Sveriges utrikespolitik. Främst
gäller, liksom tidigare, att utlandssamverkan inte bör
äventyra att Sverige hålls utanför andra länders konflikter.
Vid den sammanvägning av försvarspolitiska och
utrikespolitiska hänsyn som skall ske inom ramen för en
säkerhetspolitisk helhetssyn bör Sveriges historiskt
betingade nära och långvariga relationer till länderna i
Norden samt till de av tradition neutrala länderna i Europa
beaktas. Därtill kommer Sveriges avsikt att fullt ut delta i
det europeiska integrationsarbetet, vilket kommit till
uttryck i den svenska ansökan den 1 juli 1991 om
medlemskap i EG. Utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet med dessa länder, dvs. våra nordiska
grannländer, Österrike, Schweiz samt länderna inom EG,
bör därför i princip anses stå i överensstämmelse med
Sveriges säkerhetspolitik.
Flera skäl talar för att svensk utlandssamverkan på
krigsmaterielens område på sikt kommer att ändra
karaktär. En sannolik utveckling, som redan kan skönjas,
är att merparten av utlandssamverkan kommer att
koncentreras till ett mindre antal högt industrialiserade
länder, samt att den efter hand kan komma att
kännetecknas av minskad direkt export och mer inriktas på
olika samarbetsformer.
Det är i det nyss nämnda perspektivet enligt min mening
av särskild vikt att betona betydelsen av den utrikespolitiska
bedömningen när det gäller samverkan med ett land med
vilket sådan samverkan inte tidigare har ägt rum, eller på
lång tid inte har förekommit, och landet i fråga ligger
utanför den krets av länder som jag nyss har beskrivit. Detta
anknyter till den sedan länge tillämpade övergripande
principen om särskild restriktivitet i bedömningarna i fråga
om nya länder. Det kan ofta finnas skäl att ta upp ett sådant
ärende i utrikesnämnden. Det bör också kunna komma i
fråga att, till klargörande av olika förutsättningar, ställa som
villkor att en mellanstatlig överenskommelse träffas mellan
länderna. Jag återkommer senare till denna fråga.
Jag vill i detta sammanhang framhålla att långvariga
relationer på krigsmaterielområdet med ett land inte i sig
självt regelmässigt bör anses medföra att det
utrikespolitiska kriteriet är uppfyllt. Förutsättningarna för
samverkan kan ändras över tiden. Ett givet land kan
komma i fråga som mottagare av viss materiel från Sverige,
medan andra materielslag bör undantas. Det bör
understrykas att regeringens tillämpning av riktlinjerna sker
vid det bedömningstillfälle då utförseln är aktuell.
Jag vill här i korthet beröra frågan om regeringen bör
upprätta och publicera förteckningar över länder till vilka
export kan medges eller med vilka samverkan på
krigsmaterielområdet är möjlig. Frågan har rests i KMU:s
betänkande och i Gunnel Jonängs reservation till detta.
KMU avvisar en sådan länderlista, medan reservanten
anför att en sådan lista bl.a. skulle tjäna till ledning för
företagens agerande och minska risken för att ett företag
igångsätter marknadsföring i ett land, till vilket
utförseltillstånd eller motsvarande senare inte skulle
beviljas. Jag delar reservantens uppfattning, att sådana
situationer i möjligaste mån bör undvikas. Jag anser
emellertid att de regler för företagens marknadsföring, som
bl.a. innebär en redovisning till regeringen av sådana
aktiviteter, som återfinns i den nuvarande utförsellagen och
som jag kommer att föreslå ingå även i den nya lagen om
krigsmateriel, är tillräckliga. Jag bedömer, i likhet med
KMU, att en länderförteckning snarare riskerar att
föregripa regeringens politiska ansvar för de enskilda beslut
den har att fatta. Jag har därför inte för avsikt att föreslå att
någon sådan förteckning upprättas.
I detta sammanhang vill jag föra fram frågan om
materielens tekniska karaktär. I de rådande riktlinjerna
görs en skillnad mellan defensiv och offensiv materiel.
Denna skillnad har i praktiken visserligen utgjort en av flera
bedömningsgrunder vid beredningen av utförselärenden,
men har inte haft någon avgörande betydelse vid
regeringens totalbedömningar. Jag föreslår inte att denna
skillnad i sig skall ges någon utökad vikt i dessa
bedömningar. Det saknas däremot inte fog att, som ett av
flera led i bedömningen av ett enskilt land, väga in
materielens art och vilken betydelse den skulle ha på
landets s.k. militära potential, dvs. dess rustningsnivå och
sammansättning av krigsmateriel. Denna aspekt kan även,
som KMU påpekar, ha betydelse som ett komplement till
slutanvändaråtaganden när det gäller att förvissa sig om att
materielen är avsedd för mottagarlandets egna behov. I
vissa fall kan det vara motiverat att även väga in
rustningsnivån i regionen.
Därutöver anser jag att det i fråga om sådan materiel,
som klassificeras som övrig krigsmateriel enligt de
bedömningsgrunder jag tidigare redovisat (avsnitt 4), i vissa
fall inte kan sägas stå i strid med principerna och målen för
svensk utrikespolitik att exportera materielen i fråga, även
om hinder mot export av krigsmateriel avsedd för strid
bedöms föreligga. Detta gäller t.ex. viss radio- och
telekommunikationsutrustning och annan elektronisk
utrustning, fordon som inte är avsedda för stridsinsatser,
övningsmateriel, skyddsutrustning och annan materiel utan
förstörelsebringande egenskaper. I vissa fall, exempelvis i
fråga om skyddsutrustning, kan tvärtom humanitära skäl
för att medge export anses överväga.
KMU har som sin mening gett till känna att det andra
huvudkriteriet, dvs. den utrikespolitiska bedömningen, i
fråga om materiel utan förstörelsebringande egenskaper
torde ha mindre tyngd än annars. Det skulle enligt KMU
svårligen kunna anses vara en utrikespolitisk belastning att
exportera materiel av en sådan beskaffenhet. Jag delar
utredningens bedömning. Enligt min mening kan således de
utrikespolitiska skälen mot export inte göras gällande med
samma tyngd när det gäller sådan materiel som klassificeras
som övrig krigsmateriel som när det gäller utförsel av
krigsmateriel avsedd för strid. Export av övrig krigsmateriel
bör därför kunna medges, enligt min mening, om de
försvars- och säkerhetspolitiska skälen talar för detta, om
mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med
annan stat eller har väpnade inre oroligheter, eller
omfattande och grova kränkningar av de mänskliga
rättigheterna förekommer, och ovillkorligt hinder mot
export inte föreligger.

Jag avser att nu övergå till att redovisa min bedömning
av hur de riktlinjer bör fastställas som i övrigt skall tjäna
som vägledning för regeringen i dess överväganden, i
samband med den sammanhållna helhetsbedömning som
skall äga rum under beaktande av de övergripande
försvars-, utrikes- och säkerhetspolitiska kriterier som jag
nyss har redovisat. Jag redogör inledningsvis för min
bedömning avseende de ovillkorliga hindren, vilka utgörs
av folkrättsliga förpliktelser för Sverige.
Folkrättsdelegationen har i sitt remissvar med anledning
av KMU:s betänkande som sin mening anfört, att
betänkandets analys av de folkrättsliga aspekterna är
bristfällig. Delegationen pekar framför allt på frågan om de
neutralitetsrättsliga reglerna liksom på FN-stadgans
folkrättsliga regler. Jag har tagit fasta på delegationens
synpunkter i denna viktiga fråga. Jag kommer därför i det
följande ge en utförlig redovisning av såväl bakgrunden som
mina ställningstaganden i frågorna.
Internationella överenskommelser m.m.
Genom att ansluta Sverige till en internationell
överenskommelse förpliktar sig regeringen att fullgöra de
skyldigheter som följer av överenskommelsen. De
begränsningar för svensk utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet som kan följa av en
överenskommelse som Sverige har biträtt iakttas i
praktiken genom att regeringen inte medger undantag från
lagens förbud i berörda delar. De ovillkorliga hindren i
riktlinjerna utgör således en erinran om att regeringen alltid
måste fullgöra sina internationella förpliktelser.
Jag tänker här framför allt på kärnvapenområdet, där
Sverige genom sin anslutning till 1968 års icke-
spridningsavtal har åtagit sig att medverka till att förebygga
spridningen av kärnvapen och att främja internationellt
samarbete för kärnenergins fredliga utnyttjande. Genom
anslutningen till 1972 års avtal om förbud mot utveckling,
tillverkning och lagring av biologiska stridsmedel föreligger
en förpliktelse också på detta område. Jag vill i
sammanhanget också nämna att Sverige sedan år 1991
deltar i arbetet inom den s.k. Australien-gruppen för
begränsning av spridningen av kemiska prekursorer m.m.
samt i Missile Technology Control Regime (MTCR) för
kontroll av missilteknologi. De exportbegränsningar som
ligger till grund för vår anslutning till dessa
överenskommelser regleras i lagen (1991:341) om förbud
mot utförsel av vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte, m.m.
Beslut av FN:s säkerhetsråd

Den viktigaste uppgiften för FN är, enligt dess stadga, att
verka för upprätthållande av internationell fred och
säkerhet. Inom FN-systemet är det säkerhetsrådet som
enligt stadgan bär huvudansvaret för detta. Om
säkerhetsrådet konstaterar förekomsten av hot mot freden,
fredsbrott eller angreppshandling, ger FN-stadgans kapitel
VII rådet möjlighet att fatta beslut om tvångsåtgärder mot
vederbörande stat. Tvångsåtgärderna skall i första hand
vara av en art, som inte innebär bruk av vapenmakt (art.
41). I den mån dessa åtgärder bedöms eller redan har visat
sig vara otillräckliga, har rådet rätt att även besluta om
militära sanktioner (art. 42). Verkliga tvångsåtgärder enligt
stadgans kapitel VII har inte kommit till användning mer än
vid ett fåtal tillfällen. Så skedde gentemot Irak efter det
folkrättsstridiga angreppet på Kuwait år 1990. De
ekonomiska sanktioner som därvid beslutades, och som
även innefattade embargo mot vapenexport i form av ett
allmänt handelsembargo mot Irak, gäller i huvudsak
fortfarande.
Det första bindande beslutet av FN:s säkerhetsråd om
ekonomiska sanktioner, som gällde Sydrhodesia, fattades år
1966. År 1977 fattade säkerhetsrådet det första bindande
beslutet om ett vapenembargo mot ett medlemsland, vilket
gällde Sydafrika. Härutöver har säkerhetsrådet vid olika
tillfällen utfärdat rekommendationer -- utan hänvisning till
stadgans kapitel VII -- om mer eller mindre omfattande
sanktioner av ekonomisk natur, bl.a. mot Sydafrika, och två
gånger -- i frågan om Korea år 1950 och Irak år 1991 -- av
militär art.
På senare tid har säkerhetsrådet fattat beslut om
vapenembargo mot Jugoslavien (september 1991), Somalia
(januari 1992) och Libyen (april 1992).
Bindande beslut om sanktioner har alltså förekommit i
relativt begränsad omfattning. En anledning härtill är
givetvis, att de fem ständiga medlemmarna av
säkerhetsrådet har vetorätt vid omröstningarna. För
svenskt vidkommande är det värt att erinra om att
stormakternas vetorätt i fråga om sanktionsbeslut var en
förutsättning för vårt medlemskap i FN. Inställningen får
ses mot bakgrund av den dåvarande svenska
säkerhetspolitiska huvudlinjen som sammanfattats i
uttrycket ''''''''alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig''''''''.
Det är från svensk synpunkt både naturligt och
nödvändigt att aktivt och solidariskt delta i det
mellanstatliga samarbetet inom FN och andra
internationella organisationer. Genom de permanenta
medlemmarnas vetorätt i säkerhetsrådet har vi ansett oss ha
en garanti för att inte tvingas medverka i tvångsåtgärder
mot en stormakt eller dennes intressen. Därutöver har det
från svensk sida alltid ansetts vara av grundläggande
betydelse att de beslut som fattas inom FN skall ha utsikter
att bli effektiva, detta med hänsyn både till själva
sakfrågornas behandling och till organisationens eget
anseende. Endast säkerhetsrådet har bedömts ha
förutsättningar att skapa detta utgångsläge i fråga om
internationella sanktioner.
Det förekommer också att generalförsamlingen antar
resolutioner som uppmanar medlemsländerna till
sanktioner av olika slag. Eftersom generalförsamlingen till
skillnad från säkerhetsrådet inte har befogenhet att fatta
några för medlemsstaterna bindande beslut, har en
resolution av den aktuella typen närmast en moralisk
verkan. Praxis för svenskt vidkommande har varit att
deltaga i diskussioner i generalförsamlingen om frågor
rörande internationell fred och säkerhet och att deltaga i
uppmaningar till säkerhetsrådet att verka i dessa frågor i
enlighet med FN-stadgan. Uppmaningar till sanktioner från
generalförsamlingen har dock avvisats på FN-
konstitutionella och effektivitetsmässiga grunder.
För att ovillkorligt hinder för export av krigsmateriel
eller annan samverkan som avser sådan materiel skall
föreligga bör, enligt min uppfattning, principen att beslut av
eller rekommendation i FN:s säkerhetsråd är en
förutsättning ligga fast. Detta hindrar icke, att situationer
kan uppträda där säkerhetsrådet av olika skäl inte har
anledning att behandla frågan, men där förhållandena är
sådana att annat hinder för krigsmaterielexport eller annan
samverkan enligt regeringens bedömning föreligger.
Även FN-beslut som inte innebär sanktioner kan i vissa
fall utgöra hinder mot export. Jag syftar här på artikel 2.5 i
FN-stadgan, som förpliktigar medlemsstaterna att inte
lämna bistånd till stater mot vilka FN vidtar förebyggande
åtgärder eller tvångsåtgärder.
Det kan också förekomma att beslut eller
rekommendationer om vapenembargo fattas inom andra
organisationer än FN. Sådana beslut eller
rekommendationer har bl.a. fattats inom ramen för
Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK)
och inom EG. Även om sådana beslut eller
rekommendationer enligt min bedömning inte kan utgöra
ovillkorliga hinder för svensk krigsmaterielexport eller
samverkan, måste givetvis en bedömning ske av om det av
andra skäl skulle anses stå i strid med principerna och målen
för svensk utrikespolitik att bevilja ett tillstånd i sådana fall.
På grund av det nära utrikespolitiska samråd som föregår
beslut i ESK, resp. Sveriges nära relationer till länderna i
EG, torde för svenskt vidkommande i regel redan föreligga
utrikespolitiska hinder mot krigsmaterielexport, om dessa
organisationer fattar beslut om vapenembargo mot ett visst
land.
Regeringen har alltid skyldighet att mot bakgrund av
gällande riktlinjer göra en totalbedömning av alla relevanta
omständigheter innan beslut fattas i ett enskilt
exportärende. Jag återkommer till detta i det följande.
Neutralitetsreglerna

Det tredje elementet i de ovillkorliga hindren mot
svensk export av krigsmateriel utgörs av de folkrättsliga
reglerna om export från neutral stat under krig. De
folkrättsliga regler som här åsyftas är de som följer av 1907
års Haagkonventioner.
Neutralitet är ett begrepp som för sin formella
tillämpning förutsätter krigstillstånd. Den svenska militära
alliansfriheten har av tradition syftat till att i fredstid skapa
så goda förutsättningar som möjligt för att Sverige skall
kunna upprätthålla neutralitet vid krig i vår del av världen.
Genom alliansfrihet i fred skall vår strävan att vara neutrala
i krig göras trovärdig.
Neutralitetsrättens regler blir tillämpliga först i och med
ett krigsutbrott, såväl för de krigförande som för stater som
proklamerat sig neutrala. Om en väpnad konflikt utbryter,
bör den stat som önskar förhålla sig neutral i konflikten
normalt notifiera de krigförande och andra stater om ett
sådant ställningstagande. Sverige utfärdade i samband med
de båda världskrigens utbrott formliga
neutralitetsförklaringar. Det förekommer emellertid också,
att en stat icke förklarar sig neutral men trots detta
betraktar sig som icke-krigförande. Den berörs då inte av
neutralitetsrättens rättigheter och förpliktelser. En icke-
krigförande stat kan behålla speciella förbindelser med den
ena krigförande parten och även lämna visst understöd till
denna part. Sverige hade ställning som icke-krigförande
under finska vinterkriget åren 1939-1940.
1907 års Haag-konventioner om neutralitet, vilka
Sverige har biträtt, innehåller vissa neutralitetsrättsliga
restriktioner för tillhandahållande av krigsmateriel. Enligt
dessa får en neutral stat inte förse en krigförande stat med
örlogsfartyg, vapen eller annan krigsmateriel, men reglerna
kräver inte att den neutrala staten förbjuder sina undersåtar
att sälja krigsmateriel till en krigförande part. Beträffande
kontroll av exporten sägs i V Haag-konventionen i art. 7 att

''''''''En neutral makt är icke pliktig att förhindra utförsel
eller genomförsel för den ena eller andra krigförande
partens räkning av vapen, ammunition och överhuvudtaget
allt som kan vara till gagn för en armé eller flotta.''''''''
och i art. 9 att

''''''''Alla de av en neutral makt vidtagna åtgärder till
inskränkning eller förbud i de hänseenden, som omförmälas
i artiklarna 7 och 8, skola av densamma likformigt tillämpas
gentemot de krigförande.''''''''
Folkrättskommittén har i sitt betänkande Folkrätten i
krig (SOU 1984:56) anfört att innebörden av dessa regler
kan tolkas så, att opartiskheten endast skulle kräva att
tillstånd till resp. förbud mot exempelvis vapenexport
tillämpas lika för alla krigförande parter.
Folkrättskommittén säger dock vidare i sitt betänkande, att
det är tveksamt om dessa liberala regler behållit sin giltighet
i dagens läge. En neutral stats medborgare som exporterar
vapen m.m. på egen köl gör detta på egen risk. Krigförande
stater kan alltid beslagta s.k. absolut krigskontraband, dvs.
varor som är direkt användbara för krigsbruk.
Erfarenheterna från de två världskrigen visar, sägs i
folkrättskommitténs betänkande, att neutrala stater
knappast kan räkna med skydd för varor med fientlig
destination.
En fråga av särskild betydelse för tillämpningen av de
ovillkorliga riktlinjerna i regeringens handläggning av
ansökningar om utförseltillstånd är den gränsdragning som
görs i Haag-konventionerna mellan statligt och enskilt
tillhandahållande. Det har i detta sammanhang ifrågasatts
om det skulle anses rimligt att export från någon av de
privata krigsmaterieltillverkarna till den ena sidan i en
konflikt där Sverige har förklarat sig neutralt kan fortgå,
medan export från något företag som på olika sätt har
statligt majoritetsägande skulle innebära neutralitetsbrott
av Sverige. Frågan har bl.a. aktualiserats mot bakgrund av
att Sverige i vissa fall gjort utfästelser till annan stat --
exempelvis om leveransgarantier -- vars infriande enligt vad
som gjorts gällande skulle kunna innebära brott mot
reglerna.
Min bedömning på denna punkt är, att det torde
innebära ett brott mot neutralitetsreglerna om svenska
staten i eget namn överlät eller försålde krigsmateriel i den
situation som jag nyss beskrev. Detsamma skulle gälla
försäljning eller tillhandahållande genom en svensk statlig
myndighet eller affärsverk. När det däremot gäller den
krigsmaterieltillverkande industrin, som bedriver
verksamhet i bolagsform, har denna i övrigt att verka under
likartade förutsättningar oavsett ägarförhållanden. Att
staten, eller för den delen andra offentliga institutioner, kan
förekomma som ägare till industriföretag kan inte enligt
min mening innebära att någon åtskillnad i behandlingen i
detta avseende kan göras. Avgörande för bedömningen på
denna punkt är, enligt min uppfattning, huruvida företaget
i fråga utgör ett självständigt rättssubjekt och dess
affärsmässiga verksamhet således inte står under
regeringens kontroll. Det kan, enligt min bedömning, inte
hävdas att de neutralitetsrättsliga restriktionerna för
överlåtande av krigsmateriel från neutral stat bör tillämpas
på olika sätt för företag med olika ägarstruktur.
Om Sverige emellertid skulle komma att införa
restriktioner med hänvisning till de neutralitetsrättsliga
reglerna som jag här har redovisat, måste de tillämpas
likformigt med avseende på de krigförande. Om Sverige
däremot inte inför några sådana restriktioner, och då inte
heller mot den part med vilken man har en tidigare
överenskommelse om försäljning av t.ex. reservdelar,
berättigar detta inte någon annan part att utan vidare få
köpa krigsmateriel från Sverige. Den svenska regeringen
kan ha andra skäl, baserat på riktlinjerna för
krigsmaterielexporten, för att inte tillåta försäljning till
landet i fråga. Det kan enligt min mening inte anses utgöra
ett brott mot de folkrättsliga reglerna om Sverige, med
iakttagande av Haagkonventionerna, fortsätter att tillämpa
sin traditionella krigsmaterielexportpolitik i landets
intresse.
Jag vill i detta sammanhang också peka på det
förhållandet, som jag har berört nyss, att FN:s säkerhetsråd
i vissa situationer kan komma att fatta beslut som innebär
en uppmaning till medlemsstaterna att med olika medel
bistå en annan medlemsstat som utsätts för aggression.
Detta inträffade i samband med Iraks ockupation av
Kuwait. Det ligger i sådana fall som detta i vårt FN-
medlemsskap och i vår skyldighet att följa säkerhetsrådets
beslut att vi skall efterkomma sådana uppmaningar på ett
lojalt sätt. Jag vill här, i anslutning till vad jag nyss anfört
om de neutralitetsrättsliga reglerna om export, konstatera
att motiv och förutsättningar för Sverige att i en sådan
situation förklara sig neutralt inte föreligger, varför de
nämnda reglerna inte heller kan göras tillämpliga. Artikel
103 i FN-stadgan anger uttryckligen att medlemsstaternas
förpliktelser enligt denna gäller före varje annan
internationell förpliktelse. Det kan i sammanhanget erinras
om att dåvarande utrikesministern Östen Undén, när han
1946 föredrog frågan om Sveriges anslutning till FN i
riksdagens första kammare sade:

''''''''-- Vid ett krigsfall, som föranleder ett beslut av
säkerhetsrådet om sanktioner, finns för medlemsstaterna
ingen rätt att föra neutralitetspolitik. Den konsekvensen tar
alltså Sverige genom ett inträde. I själva verket tog Sverige
samma steg vid anslutningen till Nationernas förbund.''''''''
Övriga hinder mot utlandssamverkan och export

Utöver de ovillkorliga hinder mot utlandssamverkan och
utförsel av krigsmateriel från Sverige, som jag nyss har
redogjort för, finns det ytterligare faktorer som enligt min
bedömning bör utgöra hinder för att medge tillstånd till
samarbete eller export som gäller krigsmateriel. Sådana
hinder kan föreligga om det avser en stat där omfattande
och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer, stat som har väpnade inre oroligheter, stat
som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller stat
som är invecklad i en internationell konflikt som kan
befaras leda till väpnad konflikt.
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter är
inte enbart humanitärt betingat utan har också
säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Sambandet mellan
respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig
utveckling erkänns numera allmänt. Detta har bl.a. tagit sig
uttryck i den europeiska säkerhets- och
samarbetskonferensens (ESK) behandling av frågan. Även
om sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd enligt stadgans
kapitel VII inte kan fattas enbart på grundval av
konstaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna är
det numera internationellt accepterat att kritik mot
kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte utgör en
otillåten inblandning i en stats inre angelägenheter. Detta är
ett uttryck för insikten att omfattande och grova
kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot
stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.
I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör
beviljas för utförsel till stat som på grund av deklarerade
avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas
använda den aktuella materielen för att undertrycka de
mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken
har, vid regeringens totalbedömning av förhållandena, den
del i de nuvarande riktlinjerna som utgör en bedömning av
om just den aktuella materielen kan antas kunna användas
tillmätts mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med
utgångspunkt i de förslag till grundläggande kriterier som
jag har föreslagit, bedöma huruvida tillstånd kan medges
utan att detta står i strid med Sveriges utrikespolitiska mål
och principer. Det får enligt min mening betraktas som
klart, att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik
att samarbeta på krigsmaterielområdet med stater som
grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga
rättigheterna.
Det står på samma sätt klart att det inte är ett svenskt
utrikespolitiskt intresse att bedriva ett aktivt samarbete på
krigsmaterielområdet med länder som befinner sig i inre
eller yttre väpnad konflikt, eller som är invecklad i en
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad
konflikt. Det finns också i många fall skäl att vara särskilt
återhållsam då det gäller samarbete med eller leveranser av
krigsmateriel för strid till länder som befinner sig i
konfliktfyllda regioner, om det finns skäl att befara att ett
sådant land kan komma att dras in i konflikterna.
De här angivna hindren för krigsmaterielexport från
Sverige, och annan utlandssamverkan på området, har till
syfte att säkerställa att ett av de huvudsakliga ändamålen
med den lagstiftning jag nu föreslår tillgodoses, nämligen
att hålla Sverige utanför andra länders inre och yttre
stridigheter.
I bedömningen av tillståndsärenden som avser sådan
övrig krigsmateriel som inte har förstörelsebringande
egenskaper bör dock, som jag tidigare har anfört, de
försvars- och säkerhetspolitiska skälen kunna ges en större
vikt än de utrikespolitiska.
Det kan finnas skäl att i detta sammanhang också
understryka den generella förutsättning som bör gälla för
utförsel av krigsmateriel, nämligen att mottagaren är en
stat, en statlig myndighet eller en av mottagar- eller
samarbetslandet godkänd mottagare, t.ex. ett
krigsmaterieltillverkande företag. Det får således icke
förekomma att tillstånd ges till utförsel av krigsmateriel till
gerillarörelser i en stat. Vid utförsel av krigsmateriel från
Sverige bör slutanvändarintyg eller motsvarande (s.k.
bearbetningsintyg) föreligga. Jag återkommer till denna
fråga i avsnitt 11.
Det ligger i sakens natur att ett tillstånd till utförsel till
en viss stat innebär att denna stat ges fri förfoganderätt över
den aktuella materielen, med de begränsningar som följer
av de åtaganden som staten ikläder sig i slutanvändarintyg.
Det betyder bl.a. att krigsmateriel som anskaffats från
Sverige kan medföras av den mottagande statens väpnade
styrkor vid gruppering t.ex. på en militär bas i annat land,
så länge detta inte innebär någon överlåtelse till annan part
i strid med gällande slutanvändaråtagande.
Det är enligt min uppfattning en självklarhet att
krigsmateriel avsedd för strid inte bör säljas till länder som
begår folkrättsstridiga angrepp mot andra stater. Jag har
tidigare, under avsnittet om de folkrättsliga reglerna om
export av krigsmateriel, berört frågan om beslut i FN:s
säkerhetsråd om gemensamma aktioner för att upprätthålla
fred och säkerhet, t.ex. genom att bistå en medlemsstat som
utsätts för aggression av annan stat. Sådana beslut eller
rekommendationer från säkerhetsrådet om hjälp till en stat
i konflikt kan innefatta beslut om militära sanktioner mot
den angripande staten. Ett sådant beslut eller
rekommendation, som härrör från FN:s säkerhetsråd, tar i
princip över de nyss angivna skälen mot export beträffande
fortsatt tillståndsgivning till länder som deltar i den typ av
gemensamma aktioner som kan bli aktuella. En annan sak
är vilken form Sveriges bidrag till militära
sanktionsåtgärder bör få. Sådana avgöranden kan endast
fattas mot bakgrund av säkerhetsrådets faktiska beslut i det
enskilda fallet och regeringens totalbedömning av alla
relevanta omständigheter.
Återkallelse av tillstånd

Jag kommer senare (avsnitt 18) att närmare beröra
frågan om återkallelse av givna tillstånd. Sådan återkallelse
bör enligt mitt förslag, som i huvudsak överensstämmer
med gällande rätt, kunna ske om tillståndshavaren har
åsidosatt föreskrift i lagen eller föreskrift, villkor eller
bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen eller om
det finns andra särskilda skäl till återkallande.
Sådana särskilda skäl kan vara att något av de
ovillkorliga exporthindren inträder. I övrigt bör ett
meddelat tillstånd endast återkallas om den mottagande
staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får
inre väpnade oroligheter. Undantagsvis bör i sådana fall
indragning av tillståndet enligt min bedömning kunna
underlåtas, om det är förenligt med de folkrättsliga reglerna
och med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.
Frågan om indragning av utfärdat exporttillstånd togs
upp i 1971 års riktlinjer för krigsmaterielexporten.
Föredraganden anförde i denna del bl.a. att de svårigheter
som uppstår i företagens planering, om påbörjade eller
kontrakterade leveranser måste avbrytas, måste beaktas.
Föredraganden anförde i sammanhanget också att man
borde beakta de konsekvenser för sysselsättningen som kan
uppstå, även om sådana skäl inte borde anses avgörande.
Föredraganden anförde vidare att en utfärdad
exportlicens bör indragas, förutom vid ovillkorligt
exporthinder, endast om den mottagande staten kommer i
väpnad konflikt med en annan stat eller får inre väpnade
oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt bör, enligt
föredraganden, indragning av licensen kunna underlåtas,
om det är förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och
mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.
I propositionen (prop. 1987/88:154) med förslag till nu
gällande utförsellag citerade föredraganden vad som i
denna del anfördes i 1971 års proposition och angav att hon
i princip delade vad som där anförts som skäl för indragning
av ett givet exporttillstånd. Hon framhöll samtidigt att
sysselsättningskonsekvenser inte borde hindra ett
återkallande, om skäl för återkallelse annars skulle
föreligga.
KMU har i sitt samlade förslag till riktlinjer på denna
punkt angett att ett meddelat tillstånd till utförsel bör
återkallas om ovillkorligt hinder inträder samt om
mottagarlandet kommer i väpnad konflikt med annan stat
eller får inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad
konflikt, sägs i utredningens förslag, bör indragning av
tillståndet kunna underlåtas om det är förenligt med de
neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten deltar i
konflikten endast symboliskt.
Min bedömning sammanfaller med KMU:s utom vad
avser formuleringen av det senare ledet i riktlinjen. Som jag
nyss anfört kan det förhållandet att en stat deltar i av FN
beslutade gemensamma aktioner för att upprätthålla fred
och säkerhet inte i sig innebära att hinder föreligger mot
fortsatt tillståndsgivning till denna stat. På motsvarande sätt
föreligger i sådant fall inte heller skäl för återkallelse av
tillstånd, även om staten i fråga faktiskt deltar i en väpnad
konflikt. Jag anser att det står i bättre överensstämmelse
med de situationer som sannolikt kan uppstå att därför ange
att det är de folkrättsliga reglerna som bör vara avgörande.
Jag anser vidare att frågan om en stat deltar i en given
konflikt endast symboliskt torde vara svår att bedöma
utifrån några objektiva kriterier. Enligt min bedömning är
det avgörande huruvida det kan anses vara förenligt med
våra utrikespolitiska mål och principer att i ett enskilt fall
avstå från att återkalla ett givet tillstånd.
Jag vill avslutningsvis i denna del säga, att jag instämmer
i vad som anfördes i 1971 års proposition om att det är
nödvändigt att beakta de svårigheter som uppstår för
företagen om avbrott inträder i löpande affärer. Vad särskilt
angår utförsel av reservdelar återkommer jag i det följande.
Jag instämmer också i vad föredraganden av 1987/88 års
proposition anfört om att sysselsättningskonsekvenser eller
andra liknande skäl inte borde hindra att återkallelse sker,
om skäl i övrigt talar för att så bör ske. Om återkallelsen
föranleds av att tillståndshavaren har åsidosatt någon
föreskrift eller något villkor får sådana omständigheter
anses betydelselösa. När det gäller sådana andra grunder
för återkallelse, som jag nyss har redogjort för, vill jag
understryka att beslut bör fattas först efter noggranna
överväganden, som särskilt tar fasta på den utrikespolitiska
bedömningen av omständigheterna i ärendet.
Reservdelar och följdleveranser

KMU föreslår att reservdelar till tidigare, med
vederbörligt tillstånd exporterad materiel, bör kunna få
exporteras om inte ovillkorligt hinder möter. Utredningen
ställer sig därmed bakom vad som i detta avseende sägs i de
nu gällande riktlinjerna och nämner därutöver särskilt
ammunition. Detsamma gäller enligt utredningen i många
fall beträffande dels s.k. följdleveranser, dels utrustning för
att modernisera och förbättra äldre materiel som tidigare
har exporterats från Sverige.
Utredningen tar också upp frågan om leveransgarantier.
Det framhålls att när det i särskilda fall finns skäl för sådana
garantier på längre sikt bör frågan regelmässigt tas upp i
utrikesnämnden och regleras mellan de båda regeringarna i
en särskild överenskommelse.
Som jag tidigare har redovisat har det under
remissbehandlingen framkommit kritik från flera håll mot
denna del av utredningens förslag. Det hävdas bl.a. från
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen att detta skulle
utgöra en väsentlig liberalisering av exportreglerna. Några
remissinstanser ifrågasätter ingåendet av mellanstatliga
avtal för att garantera leveranser över en längre tid. Jag
delar utredningens uppfattning i denna fråga av de skäl som
jag kommer att redovisa i det följande.
Varje utförselärende skall prövas för sig av regeringen
med ledning av de riktlinjer som riksdagen ställt sig bakom.
Någon allmän skyldighet att ge tillstånd till nya leveranser
till ett land finns givetvis inte. Även med en sorgfällig
prövning i enlighet med riktlinjerna kan ändrade
förhållanden inträda. Undantagsvis kan dock en situation
uppstå där det, som en följd av tidigare leveranser eller av
andra skäl, vore obilligt att inte medge begränsade
engagemang, även om nya åtaganden inte kan komma i
fråga.
Jag vill här erinra om att föredraganden i 1971 års
proposition (1971:146) uttalade att det i fråga om
reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel föreligger
särskilda förhållanden. Med en sträng restriktivitet för
urvalet av de stater till vilka krigsmaterielexport skall
medges är det osannolikt, framhölls i propositionen, att
tveksamhet uppstår i fråga om export av reservdelar till
materiel, för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta
ändå inträffa, bör enligt dåvarande departementschefens
mening avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett
komplement till materiel, som exporterats med vederbörligt
tillstånd.
Jag delar denna bedömning. För att svensk
krigsmaterielindustri skall kunna verka på
exportmarknaden inom de ramar som jag har angivit är det
angeläget att köparna har goda garantier för att de får
reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av
reservdelar m.m. till tidigare inköpt materiel bör därför få
ske oavsett förhållanden som jag tidigare har angivit som
hinder för export, med undantag för de hinder som kan
föranledas av internationella avtal, beslut av FN:s
säkerhetsråd eller de folkrättsliga reglerna om export från
neutral stat under krig, dvs. de ovillkorliga hindren.
Återkallelse av ett givet tillstånd till export av reservdelar
m.m. bör ske endast om ovillkorliga hinder uppträder.
Jag vill i sammanhanget nämna det specialfall av
följdleveranser, som kan uppstå då viss materiel som
tidigare har levererats till ett land återsänds till den svenske
tillverkaren för reparation eller annan motsvarande åtgärd.
Det rör sig i det fallet om materiel som befinner sig i
köparlandets ägo. Icke desto mindre medför
bestämmelserna i den nuvarande utförsellagen att
regeringen måste pröva återutförsel av sådan materiel efter
att reparationen eller åtgärden har skett. Jag föreslår ingen
ändring av bestämmelserna. Regeringen bör dock enligt
min mening alltid bevilja tillstånd till återutförsel av
materiel i sådana fall, med mindre något av de ovillkorliga
hindren har uppstått.
I praktiken har regeringen bedömt utförsel av
ammunition till tidigare utförda pjäser m.m. på
motsvarande sätt som reservdelar. Jag bedömer att det av
riktlinjerna bör framgå att sådana leveranser jämställs med
reservdelsleveranser. Detta innebär ingen liberalisering
utan en bekräftelse av rådande praxis sedan lång tid
tillbaka. Motivet för att jämställa ammunition med
reservdelar ligger bl.a. i det förhållandet, att det till ett antal
typer av pjäser m.m. krävs speciell ammunition. Utan
tillgång till denna ammunition är den levererade materielen
i princip obrukbar. Det vore enligt min mening oskäligt att
inte medge rimliga leveranser av såväl reservdelar som
ammunition i sådana fall som här angetts, även om
förhållandena i övrigt skulle innebära hinder för annan
utförsel.
Vad beträffar frågan om s.k. leveranssäkerhetsavtal,
dvs. regeringsöverenskommelser i anslutning till avtal
mellan svensk och utländsk part om leveranser från Sverige
av krigsmateriel, vill jag till att börja med erinra om att
svenska regeringar i vissa fall har ansett det motiverat att
ingå sådana överenskommelser. Det rör sig sammantaget
om ett begränsat antal åtaganden under en lång följd av år,
i samtliga fall i anslutning till affärer som har eller skulle ha
inneburit mycket stora leveransåtaganden för den svenska
parten. KMU har i sitt betänkande noterat dessa
åtaganden, och också återgett de synpunkter i dessa frågor
som konstitutionsutskottet anfört i sitt betänkande
(1987/88:40, s. 38f), främst med anledning av den
regeringsöverenskommelse som ingicks med Indien i
anslutning till Bofors avtal om leverans av fälthaubitsar år
1986 (KMU s. 69).
Enligt min mening bör denna typ av överenskommelser
ingås endast efter synnerligen noggranna överväganden och
med stor urskiljning. Av avgörande betydelse för
regeringens ställningstagande skall självfallet vara
bedömningen, att de åtaganden som aktualiserat frågan om
en överenskommelse är i full överensstämmelse med de
riktlinjer som gäller för svensk krigsmaterielexport. Om det
finns önskemål om leveransgarantier, och regeringen i sin
totalbedömning finner att detta önskemål kan tillgodoses
inom ramen för de övergripande kriterierna, ser jag ingen
motsättning i att sådana överenskommelser kan ingås.
Även i sådana fall måste självfallet de ovillkorliga
exporthindren hävdas.
Jag kommer senare under avsnitt 11 att redovisa
regeringens praxis vad avser bruket av slutanvändarintyg.
Bruket av slutanvändarintyg har sedan den nu gällande
lagen om förbud mot utförsel av krigsmateriel beslutades,
och i anslutning till vad föredraganden då anförde (prop.
1987/88:154), byggts ut och effektiviserats. Som ett
komplement till slutanvändarintyg, och i synnerhet då det
gäller mycket omfattande leveranser av svensk
krigsmateriel, kan det i vissa fall finnas skäl att i en särskild
regeringsöverenskommelse med motparten bekräfta de
åtaganden som här är aktuella. Detta kan således vara ett
betydelsefullt element i den typ av
regeringsöverenskommelser som jag nyss har nämnt.
Det torde ha framgått av vad jag har anfört, att frågan
om ingående av regeringsöverenskommelser normalt
endast blir aktuell i ärenden som gäller endera
utlandssamarbete eller leveranser från Sverige till utlandet
av större omfattning. I sådana utrikesärenden av större vikt
skall regeringen före avgörandet överlägga med
utrikesnämnden, om så kan ske. I de frågor som här är
aktuella sker också ett löpande samråd med den rådgivande
nämnden i krigsmaterielexportfrågor.
Samarbete med utländsk part

Som jag tidigare har framhållit torde frågor om
samarbete med utländsk part om såväl utveckling som
tillverkning av krigsmateriel komma att öka i betydelse.
Denna utveckling bör bejakas, när det rör sig om samarbete
för att tillgodose väsentliga svenska försvars- och
säkerhetspolitiska intressen och det sker i enlighet med våra
allmänna utrikespolitiska mål.
För att kunna bedriva samarbete med andra länder
erfordras i många fall avtal och överenskommelser som
reglerar förutsättningarna för samarbetet. Detta gäller inte
minst samarbete av olika slag på krigsmaterielområdet. Jag
vill här erinra om behoven och önskvärdheten av att i vissa
fall ingå sekretess- och säkerhetsskyddsarrangemang liksom
samarbetsavtal eller överenskommelser om ett bredare
militärtekniskt samarbete. Jag vill också återknyta till vad
jag tidigare har anfört (avsnitt 5) om det svenska intresset
och behovet av ett utvidgat internationellt samarbete, inte
minst med länderna inom EG. Inom ramen för sådana på
regeringsnivå ingångna avtal eller överenskommelser kan
myndigheter och företag inom försvarssektorn, efter
regeringens godkännande, ingå de mer preciserade och
omfattande avtal som det aktuella samarbetet kräver.
Jag har tidigare angett att jag i detta sammanhang
kommer att föreslå att avtal om utlandssamverkan, i form
av gemensam utveckling och tillverkning av krigsmateriel
mellan ett svenskt företag och någon i utlandet, endast skall
få ingås med regeringens tillstånd. Jag återkommer närmare
till denna fråga senare (avsnitt 13). Jag har också angett att
de allmänna riktlinjer för utförsel och samverkan på
krigsmaterielområdet, som jag behandlar under detta
avsnitt, skall ligga till grund för regeringens prövning i dessa
frågor.
Vid prövningen av samarbetsavtal bör en
helhetsbedömning göras med utgångspunkt från de
riktlinjer jag här har angett. Valet av samarbetspartner och
därmed samarbetsland bör prövas grundligt. Kretsen av
länder som kan antas komma i fråga för det mest angelägna
samarbetet är begränsad. Det rör sig till övervägande del
om länder med vilka vi har långvariga relationer på
krigsmaterielområdet, i de flesta fall inom den krets av
länder där enligt vad jag tidigare har anfört inga
utrikespolitiska skäl föreligger mot utlandssamverkan. Det
finns i de flesta fall som torde bli aktuella lång erfarenhet
av samarbete, och sekretess- och säkerhetsskyddsfrågor har
regelmässigt diskuterats i myndighetskontakter och i flera
fall reglerats i särskilda överenskommelser. Detta medför
en ömsesidig förståelse för det andra landets syn på
krigsmaterielfrågor, stadga i relationerna och ett gott
underlag vid bedömningen av exportfrågor så att en praxis
kan etableras.
Krigsmaterielexportutredningen har ingående
behandlat denna fråga ur olika aspekter. KMU har kommit
till slutsatsen att villkoren för export från samarbetslandet
av samproducerad krigsmateriel om möjligt bör regleras i
samarbetsavtalet och därigenom underställas regeringens
prövning. Utredningen pekar vidare på möjligheten att
inom ramen för särskilda myndighetsöverenskommelser ta
särskild ställning till sådana frågor om vidareexport, som
kan uppkomma vid gemensam utveckling och produktion
av krigsmateriel.
Jag ansluter mig till KMU:s bedömning att villkoren för
export från samarbetslandet av samproducerad
krigsmateriel i första hand bör regleras i de samarbetsavtal
som ingås mellan berörda parter, t.ex. i form av en
länderlista. Saken kommer därigenom att underställas
regeringens prövning. Regeringen kan enligt de förslag jag
senare kommer att lägga fram att kunna förena ett tillstånd
med villkor, t.ex. om rapportering i anslutning till avtalets
praktiska tillämpning (se avsnitt 18). Härigenom kan
regeringen fortlöpande kontrollera att villkoren i avtalet,
t.ex. om export från samarbetslandet, respekteras.
Samarbetsavtal behöver inte alltid innebära att frågan
om utförsel, upplåtelse av tillverkningsrättigheter eller
annan liknande åtgärd från det svenska företaget blir
aktuell. Fråga härom kan i vissa fall uppkomma först i ett
senare skede. KMU anför i detta sammanhang att
regeringen i sådant fall skall pröva fråga om sådan utförsel
m.m. som senare kan uppkomma, i enlighet med
riktlinjerna. Jag ansluter mig till denna bedömning, men jag
bedömer samtidigt att sådan utförsel till samarbetslandet
för dess egen räkning, som är en konsekvens av
samarbetsavtalet, alltid bör medges om inte ovillkorligt
hinder uppstår.
Om samarbetsavtalet emellertid förutsätter export från
samarbetslandet till tredje land måste bedömningen enligt
min mening ske med hänsyn till flera faktorer.
Av avgörande betydelse är enligt min mening
slutproduktens nationella identitet. Som har framhållits av
utredningen, och ytterligare betonats av flera
remissinstanser, bör en skillnad göras mellan fall där det
svenska bidraget till samarbetet är av mer underordnad
betydelse och sådant samarbete som innebär att
slutprodukten har en utpräglad svensk identitet. Vid
bedömningen kan sådana faktorer som patent och
upphovsrätt till materielen tjäna som vägledning. Jag anser
inte att det är möjligt att på förhand fastställa någon
generell regel på denna punkt. Bedömningen måste göras
med beaktande av alla relevanta omständigheter.
I den mån slutprodukten i fråga bedöms ha en
övervägande utländsk identitet bör export till tredje land
medges inom ramen för samarbetslandets exportregler. Om
materielen däremot har en övervägande svensk identitet
bör frågor om export till tredje land avgöras i enlighet med
riktlinjerna för sådan export från Sverige. Undantag från
denna senare huvudregel bör kunna göras för de fall att
regeringen vid sin totalbedömning, och med beaktande av
de grundläggande kriterierna för utlandssamverkan,
kommer till slutsatsen att det är ett starkt svenskt
försvarspolitiskt intresse att visst samarbete kommer till
stånd. Det första huvudkriteriet, att det är försvars- och
säkerhetspolitiskt önskvärt att utlandssamverkan kommer
till stånd, bör i sådant fall ges en särskild tyngd i
bedömningen. En förutsättning är att den samverkan det
gäller i sig bedöms stå i samklang med Sveriges egna
utrikespolitiska principer och mål. Är det i ett sådant fall
en förutsättning från samarbetspartnerns sida att viss export
kan äga rum, bör i det enskilda fallet enligt min mening
export till tredje land kunna medges av regeringen inom
ramen för samarbetslandets exportregler, även om
slutprodukten inte har en övervägande utländsk identitet. I
de fall jag här anger kan det finnas skäl att ingå en särskild
överenskommelse mellan svenska och utländska
myndigheter, i viktigare fall mellan den svenska och den
utländska regeringen.

7 Ny lag om krigsmateriel

Mitt förslag: Bestämmelserna om krigsmateriel
som nu finns i lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och i lagen (1988:558)
om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. samlas i en
lag. I den nya lagen införs också vissa nya bestämmelser.

Utredningarnas förslag:
Medborgarkommissionens och KMU:s förslag
överensstämmer med mitt förslag såvitt gäller
sammanläggningen.
Remissinstanserna: Riksåklagaren ställer
sig bakom KMU:s uttalande och understryker därutöver
vikten av att enhetliga sanktionsregler kan skapas på
krigsmateriellagstiftningens område och på angränsande
områden. Även FOA förordar en samlad enhetlig
reglering av utlandssamverkan, inhemsk tillverkning samt
utförsel inom krigsmaterielområdet. FFV anser att
de gällande lagarna är svåröverskådliga och i vissa fall
svårtolkade och att en gemensam lag kanske skulle vara
fördelaktig från denna utgångspunkt.
Skälen för mitt förslag: Utförsel av krigsmateriel
är underkastad kontroll sedan år 1918. Regleringen har
byggts ut vid flera tillfällen. Nu gällande lag (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (utförsellagen)
trädde i kraft den 1 juli 1988.
Enligt utförsellagen ankommer det på regeringen att
meddela föreskrifter om vad som skall avses med
krigsmateriel. I förordningen (1988:561) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. (utförselförordningen)
anges att med krigsmateriel skall avses sådana varor som är
upptagna i en bilaga till förordningen. I förordningen finns
en förteckning över krigsmateriel som innehåller 16 grupper
materiel, vilka inom sig innehåller undergrupper. I
utförsellagen stadgas att krigsmateriel inte får föras ut ur
landet utan tillstånd av regeringen. Regeringens prövning
sker med utgångspunkt i de riktlinjer som har godkänts av
riksdagen.
Förutom utförsel regleras upplåtelse och överlåtelse av
tillverkningsrätt samt bedrivande av militärt inriktad
utbildning av utländska medborgare. Genom nu gällande
lag infördes också krav på tillstånd för att ingå avtal med
någon utom landet om att för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel. Slutligen är även marknadsföring av krigsmateriel
reglerad i lagen.
Tillverkning av krigsmateriel och därmed
sammanhängande förfaranden är under statsmakternas
kontroll sedan år 1935. En revision av bestämmelserna
gjordes genom den nu gällande lagen (1983:1034) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
(tillverkningslagen). Den grundläggande bestämmelsen
innebär att det krävs regeringens tillstånd för att få tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel. I förordningen
(1983:1036) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. (tillverkningsförordningen) har
regeringen föreskrivit att i tillverkningslagen skall tillämpas
i huvudsak samma krigsmaterielbegrepp som i
utförsellagen.
De två ursprungsförfattningarna från år 1918 resp. år
1935 reglerade olika sidor av krigsmaterielområdet.
Utvecklingen har därefter varit sådan att de båda lagarna
allt mer har kommit att gå in i varandras områden.
För en sammanslagning av lagarna talar det förhållandet
att de med två undantag tillämpar samma
krigsmaterielbegrepp och att ärenden enligt båda lagarna
bereds av krigsmaterielinspektionen. Vidare bygger båda
lagarna på principiella förbud som det huvudsakligen
ankommer på regeringen att meddela undantag från.
Vidare talar det förhållandet att lagarna går in i
varandras tillämpningsområden för en gemensam reglering.
Exempelvis regleras i dag tillverkning i utlandet i form av
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt i
utförsellagen (4 §) medan bestämmelser om tillstånd att
tillhandahålla krigsmateriel i utlandet återfinns i
tillverkningslagen (3 §).
Med hänsyn till vad jag nu har anfört samt för att öka
åskådligheten och klarheten med beaktande av att lagarna
huvudsakligen har en gemensam målgrupp föreslår jag att
tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel samt
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet skall regleras i
en lag som har avseende på vapen, ammunition och annan
för militärt bruk utformad materiel, benämnd lagen om
krigsmateriel.
Till den nya lagen förs med vissa ändringar gällande
bestämmelser i tillverknings- resp. utförsellagen samt
tillkommande bestämmelser om överföring av programvara
och samarbetsavtal.
Den nya lagen är i stora drag uppbyggd enligt följande.
Efter en inledande bestämmelse om lagens
tillämpningsområde och ett bemyndigande till regeringen
att meddela föreskrifter om vad som skall avses med
krigsmateriel samt vissa definitioner återfinns
bestämmelser som huvudsakligen rör nationella
förhållanden, dvs. tillverkning av krigsmateriel och
tillhandahållande av krigsmateriel, tillverkningsrätt eller
metod för framställning av krigsmateriel. Härefter följer
bestämmelser om utlandssamverkan. Som sådan
samverkan betecknas dels utförsel av krigsmateriel inkl.
överföring av programvara genom telekommunikation etc.
och tillhandahållande av krigsmateriel som finns i utlandet,
dels upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt,
samarbetsavtal och militärt inriktad utbildning av utländska
medborgare. Av bestämmelserna är endast bestämmelserna
om överföring av programvara och om samarbete med
någon i utlandet nya. Beträffande andra bestämmelser har
i en del fall gjorts vissa jämkningar.
Därpå följer bestämmelser som har till syfte att
möjliggöra kontroll av efterlevnaden av lagen och
meddelade tillstånd. Dessa bestämmelser överensstämmer
i huvudsak med gällande rätt.
Avslutningsvis innehåller lagen ansvarsbestämmelser.
8 Tillverkning av krigsmateriel

8.1 Tillstånd att tillverka krigsmateriel

Mitt förslag: Det skall även i fortsättningen krävas
tillstånd av regeringen för att få tillverka krigsmateriel, och
ett sådant tillstånd skall även i fortsättningen kunna förenas
med villkor avseende ägandet. Till skillnad från gällande
rätt skall det inte anges några begränsningar i lagen för
erhållande av tillstånd. Regeringen skall liksom i dag kunna
meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet för
ändring eller ombyggnad av skjutvapen som avses i 24 §
vapenlagen och tillverkning av enstaka skjutvapen och
ammunition för tillverkarens eget bruk.
Krav på tillverkningstillstånd gäller inte för statliga
myndigheter som inte är affärsverk.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Bakgrunden till mitt förslag: Jag vill redan
inledningsvis framhålla att jag bedömer det som väsentligt
att regeringen även i framtiden har möjlighet att ingripa om
det utländska inflytandet i ett svenskt
krigsmaterieltillverkande företag riskerar att överstiga vad
som regeringen i det enskilda fallet anser förenligt med
svenska nationella säkerhetspolitiska intressen. Jag vill
härvid erinra om att artikel 223 i Romfördraget tillåter att
en medlemsstat vidtar åtgärder som den anser nödvändiga
för att skydda egna väsentliga säkerhetsintressen i fråga om
tillverkning av eller handel med vapen, ammunition och
krigsmateriel. Vid ett svenskt medlemskap i EG skulle
bestämmelser som inskränker utländskt ägande i
krigsmaterieltillverkande företag inte vara i strid med
Romfördraget. I sitt betänkande över
totalförsvarspropositionen har försvarsutskottet uttalat att
det är viktigt att erforderlig kontroll över denna del av
industrin kan upprätthållas från svensk sida (prop.
1991/92:102, FöU 12).
I dag regleras rätten att tillverka krigsmateriel i 2 §
tillverkningslagen. Bestämmelsen innebär att krigsmateriel
inte får tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Sådant tillstånd får som huvudregel endast meddelas svensk
myndighet, svensk medborgare, svenskt handelsbolag i
vilket inte någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt enligt
den upphävda lagen (1982:617) om utländska förvärv av
svenska företag (företagsförvärvslagen) och svenska
aktiebolag som har utlänningsförbehåll i sin bolagsordning.
Även om dessa förutsättningar inte är uppfyllda, kan
tillstånd att tillverka krigsmateriel meddelas, om det
föreligger särskilda skäl härför. Regeringen får också
meddela undantag från tillståndskravet för vissa typer av
tillverkning.
I 4 § tillverkningslagen anges att ett tillverkningstillstånd
får förenas med villkor. Sedan mitten av 1980-talet har
tillverkningstillstånd regelmässigt förenats med villkor
avseende ägandet. Vanligen anges att tillståndet gäller
under förutsättning att det i bolagsordningen finns ett
utlänningsförbehåll som inte är mindre strängt än det som
anges i företagsförvärvslagen.
Alltsedan de första bestämmelserna om
tillverkningstillstånd infördes år 1935, har det ansetts vara
betydelsefullt att utländska intressen inte får ett avgörande
inflytande över den svenska krigsmaterieltillverkningen.
1935 års förordning om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel m.m. innehöll därför begränsningar av
möjligheterna för företag med ett utländskt inflytande att
få tillverkningstillstånd. Denna typ av begränsningar fanns i
tillverkningslagen fram till införandet av
företagsförvärvslagen år 1982. Enligt föredraganden var det
då inte längre nödvändigt att vidmakthålla ett absolut
förbud mot tillverkningstillstånd för bolag utan
utlänningsförbehåll, eftersom en betryggande ordning
ansågs kunna uppnås inom tillståndsprövningens ram.
År 1987 ändrades emellertid åter 2 § och tillfördes
föreskrifter om begränsningar avseende ägandet.
Ändringen motiverades med att regeringen regelmässigt
villkorade tillverkningstillstånden för
krigsmaterieltillverkning i aktiebolag såtillvida att det i
bolagsordningen skulle finnas ett utlänningsförbehåll som
inte är mindre strängt än det enligt företagsförvärvslagen.
Att detta krav utgjorde tillämpad praxis borde enligt
föredraganden avspegla sig i reglerna för
tillståndsgivningen.
Den 1 januari 1992 upphävdes företagsförvärvslagen.
Härmed har regeringen inte längre någon möjlighet att
förbjuda att utländska rättssubjekt förvärvar aktier i
svenska företag. I samband med upphävandet infördes i
tillverkningslagen den definition av utlänningsförbehåll
som då fanns i företagsförvärvslagen.
Begreppet utlänningsförbehåll är utgångspunkt såväl för
den nu gällande bestämmelsen om vem som kan meddelas
tillverkningstillstånd som för de villkor som anges för
tillstånden. Ett utlänningsförbehåll förutsätter att aktier
kan förklaras bundna, vilket innebär att de inte kan
förvärvas av andra än vissa i bolagsordningen angivna
grupper.
Bestämmelser om bundna och fria aktier finns i 17 kap.
aktiebolagslagen (1975:1385). Aktiebolagslagen är för
närvarande föremål för en utredning. I delbetänkandet
''''''''Bundna aktier'''''''' (SOU 1992:13) föreslår
aktiebolagskommittén att 17 kap. aktiebolagslagen skall
upphävas. Kommittén avvisar alla tankar på att behålla
systemet med bundna och fria aktier enbart på
krigsmaterielområdet. Däremot finns det enligt kommittén
inte något hinder mot att ha bestämmelser om
förvärvskontroll för aktier i denna typ av företag.
Om kommitténs förslag leder till lagstiftning, kan en
eventuell lagreglering av vem som kan medges rätt att
tillverka krigsmateriel inte bygga på begreppet
utlänningsförbehåll.
Skälen för mitt förslag: Att statsmakterna även i
framtiden bör ha kontroll över vem som tillverkar
krigsmateriel i Sverige har inte satts i fråga. Med hänsyn till
de nationella säkerhetsintressen som är förenade med
krigsmaterieltillverkning bör sådan tillverkning liksom i dag
som huvudregel kräva regeringens tillstånd.
I den nu gällande bestämmelsen om
tillverkningstillstånd (2 § tillverkningslagen) begränsas
regeringens möjlighet att meddela sådant tillstånd till att
avse svensk myndighet, svensk medborgare, handelsbolag i
vilket inte någon av bolagsmännen är kontrollsubjekt och
aktiebolag som har utlänningsförbehåll i bolagsordningen.
Jag anser att det skall överlåtas åt regeringen att utan
begränsningar i lagen besluta om vem som kan betros med
tillverkningstillstånd.
Statsmakternas intresse av att krigsmaterielindustrin
förblir i svenska händer betingas enligt min mening bl.a. av
det aktuella företagets strategiska betydelse. I normalfallet
torde regeringens inställning vara att tillverkningstillstånd
endast kan meddelas ett företag som har ett stabilt
nationellt ägande. Beträffande några av de strategiskt
mindre viktiga företagen bör regeringen i enskilda fall
kunna acceptera att meddela tillverkningstillstånd till ett
företag som har ett utländskt bestämmande inflytande.
Regeringen bör i sådana fall inte vara begränsad av
inskränkningar i lagen. I andra fall kan det vara ett
nationellt intresse att få in ett utländskt ägande i ett
krigsmaterieltillverkande bolag, om alternativet är
nedläggning av den svenska försvarsindustrin i fråga.
En kontroll av det utländska ägandet i svenska
krigsmaterieltillverkande företag, som enbart består i att
regeringen har kännedom om och kan ta hänsyn till
förhållandena vid ansökningstillfället, är inte tillräcklig.
Regeringen måste enligt min mening därutöver ha en
möjlighet att ingripa om aktier övergår i utländsk ägo i en
omfattning, som regeringen anser ger ett i det enskilda fallet
oacceptabelt utländskt inflytande i företaget. Detta bör
kunna tillgodoses genom att regeringen när den ger
tillverkningstillstånd, i fall där ett svenskt ägande är
påkallat, villkorar tillståndet såtillvida att de intressen som
dominerar företaget skall vara svenska. Jag kommer att
utveckla detta närmare i det följande avsnittet.
Enligt 2 § tillverkningslagen får regeringen meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet för
tillverkning av krigsmateriel som bedrivs på uppdrag av den
som har tillstånd att tillverka ifrågavarande krigsmateriel.
Bemyndigandet har inte utnyttjats och jag kan inte förutse
ett utnyttjande, varför bemyndigandet enligt min mening
bör utgå. Regeringen får i dag också meddela föreskrifter
om undantag från tillståndskravet för ändring eller
ombyggnad av skjutvapen i fall som avses i 24 § första
stycket vapenlagen (1973: 1176) och för tillverkning av
enstaka vapen och ammunition för tillverkarens eget bruk.
I denna del föreslår jag inte någon ändring.
Med tillverkning av krigsmateriel skall förstås
framställning av sådan materiel eller delar därav som utgör
krigsmateriel.
8.2 Kontroll över det utländska inflytandet i
krigsmaterieltillverkande företag genom villkor för
tillverkningstillstånden

Mitt förslag: Det skall i lagen uttryckligen anges att
tillstånd för aktiebolag att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel skall få förenas med villkor om att endast en
viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Tillstånd skall vidare även i
framtiden få förenas med villkor om att styrelseledamöter
och suppleanter för dem samt verkställande direktör i
bolaget skall vara svenska medborgare och bosatta i
Sverige.
Även för handelsbolag skall det av lagen framgå att
tillstånd till tillverkning och tillhandahållande får förenas
med villkor avseende ägandet.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Som jag nyss har anfört bör
kontrollen över utländskt ägande av den svenska
krigsmaterielindustrin tillgodoses genom att
tillverkningstillstånd förenas med villkor avseende ägandet.
Enligt tillverkningslagen har regeringen redan i dag en
möjlighet att förena ett tillverkningstillstånd med villkor.
Att åsidosätta ett villkor utgör grund att återkalla ett
tillstånd.
Jag har i föregående avsnitt redogjort för att
tillverkningstillstånd redan i dag regelmässigt förenas med
villkor avseende ägandet. Normalt föreskrivs i villkoret att
tillståndshavaren skall ha ett utlänningsförbehåll i sin
bolagsordning som inte är mindre strängt än det som
stadgas i företagsförvärvslagen. Om en tillståndshavare
med ett sådant villkor inför ett mindre strängt
utlänningsförbehåll eller helt upphäver detta, utgör
åtgärden ett sådant åsidosättande av villkoret som utgör
grund för återkallelse av tillverkningstillståndet.
Jag anser att denna nuvarande ordning skall bestå.
Villkoren bör dock ges en mera individuell utformning än
hittills. Ett villkor skall exempelvis kunna ange att det för
tillverkningstillståndets bestånd krävs att det bestämmande
inflytandet över ett bolag innehas av svenska rättssubjekt,
medan det för ett annat bolag kan anges att tillståndet gäller
under förutsättning att ett och samma utländska
rättssubjekt inte äger ett bestämmande inflytande i bolaget.
Olika villkor skall naturligtvis kunna förenas i ett tillstånd.
Utländskt ägande kan vara direkt genom innehav av
aktier i det krigsmaterieltillverkande företaget eller indirekt
genom innehav av aktier i ett sådant företags moderbolag.
De flesta av de krigsmaterieltillverkande företagen ingår i
koncerner där de är helägda dotterbolag. Aktierna är därför
normalt inte föremål för allmän handel. Ett villkor som
endast tar sikte på vem som äger aktierna i det
krigsmaterieltillverkande företaget blir enligt min mening
verkningslöst i ett sådant fall. Villkoret bör därför även avse
aktierna i moderbolaget eftersom moderbolaget har det
totala inflytandet över det krigsmaterieltillverkande
företaget. Ett villkor som inskränker utländska
rättssubjekts direkta inflytande i ett
krigsmaterieltillverkande företag kan i annat fall lätt
kringgås genom att ett utländskt rättssubjekt för detta
ändamål bildar ett aktiebolag i Sverige. Ett sådant bolag
utgör ett svenskt rättssubjekt och kan köpa aktier i det
krigsmaterieltillverkande företaget utan att föranleda att
detta åsidosätter det meddelade villkoret. En kontroll
genom meddelande av villkor för tillverkningstillstånd
måste alltså kunna inbegripa aktier i andra bolag i en
koncern i vilket ingår ett krigsmaterieltillverkande företag.
Detta kan ske genom att regeringen anger att tillståndet
gäller under förutsättning att ett utländsk rättssubjekt
varken direkt eller indirekt har ett bestämmande inflytande
i det krigsmaterieltillverkande företaget.
Om förvärvet avser aktier i moderbolag kan förvärvaren
vara okunnig om att hans förvärv kan komma att leda till
att tillverkningstillståndet för ett krigsmaterieltillverkande
företag i koncernen kan komma att återkallas på grund av
att villkoret har åsidosatts. När det gäller förvärv av en så
stor aktiepost bör man dock kunna förmoda att en
investerare gör en sådan undersökning av såväl företaget
och koncernen som av de nationella bestämmelser som
gäller för företaget, att han vet vilka företag som ingår i
koncernen och vilka speciella regler som gäller för dessa.
Jag anser därför inte att situationen kommer att skapa några
problem i praktiken.
När regeringen har att ta ställning till om ett företag skall
ges tillverkningstillstånd eller om ett tillverkningstillstånd
skall återkallas sedan företaget har åsidosatt ett villkor som
gäller ägandet, måste regeringen enligt min mening beakta
från vilket land det utländska ägandet utgår. Jag har i avsnitt
6 om riktlinjerna för krigsmaterielexport och
utlandssamverkan framhållit att utlandssamverkan med de
nordiska staterna, de traditionellt neutrala staterna i
Europa och med länderna inom EG i princip får anses stå i
överensstämmelse med Sveriges säkerhetspolitik.
Beträffande de strategiskt viktigaste företagen kan
regeringen göra bedömningen att det vore mindre önskvärt
att ett företag från ett sådant land fick ett bestämmande
inflytande över det svenska krigsmaterieltillverkande
företaget, men likväl kan regeringen komma till slutsatsen
att ett sådant ägande vore att föredra framför en
nedläggning av industrin.
Regeringens kontrollmöjlighet ligger sålunda i att
tillverkningstillståndet kan återkallas om det utländska
inflytandet blir större än vad regeringen i villkoret har
angivit som acceptabelt. Jag är medveten om att ett villkor
inte utgör ett hinder för att aktier förvärvas av en utländsk
konkurrent endast i avsikt att lägga ned det svenska
företaget. En möjlighet att minska denna risk vore att
införa förvärvsbestämmelser på krigsmaterielområdet.
Eftersom det inte skulle vara tillräckligt att sådana
bestämmelser omfattade företag med tillverkningstillstånd,
utan de också skulle behöva reglera förvärv av aktier i andra
bolag som ingår i en koncern i vilken det finns ett
krigsmaterieltillverkande företag, är jag för närvarande inte
beredd att föreslå det. Det kan i detta sammanhang förtjäna
att påpekas, att det inte heller i dag finns några
bestämmelser som hindrar ett krigsmaterieltillverkande
företag från att upphöra med sin verksamhet.
Jag återkommer i avsnitt 18 till bestämmelser om
återkallelse av bl.a. tillverkningstillstånd. Där föreslår jag
att ett tillstånd skall kunna återkallas bl.a. om
tillståndshavaren har åsidosatt ett villkor eller brutit mot en
kontroll- eller ordningsbestämmelse eller om andra
särskilda skäl till återkallelse föreligger. Om ett svenskt
aktiebolag, som ägs av ett svenskt och ett utländskt företag,
har fått tillstånd att tillverka krigsmateriel och det utländska
företaget sedan säljer sina aktier till någon i ett land med
vilket svenska regeringen enligt riktlinjerna inte kan
godkänna utlandssamverkan, bör det enligt min mening
föreligga skälig anledning att återkalla tillståndet.
Som jag har redovisat tidigare kan regeringen redan i
dag när ett tillstånd ges föreskriva villkor i fråga om
ägandet. Med den lösning jag har föreslagit för kontrollen
av det utländska ägandet och som således innebär att
bestämmelsen om förutsättningar för regeringens prövning
slopas, anser jag att det av lagen i stället bör framgå att
regeringen kan villkora tillstånden på det sätt jag nyss
angivit.
Enligt min mening bör regeringen noga följa
utvecklingen för de krigsmaterieltillverkande företagen i
Sverige. Allmänt sett går vi mot en ökande
internationalisering, inte minst mot bakgrund av
integrationsarbetet i Europa. Det är en utveckling som
regeringen bejakar och som har många positiva effekter för
Sverige och svenskt näringsliv. Dock kan det i enskilda fall
uppstå situationer, då det med hänsyn till våra nationella
säkerhets- och försvarsintressen är angeläget att slå vakt om
att viss försvarsteknologisk kompetens bevaras i Sverige
och i svenska händer. Om det visar sig att de regler jag
föreslår i detta lagförslag inte är tillräckliga för att tillgodose
dessa nationella intressen, får frågan tas upp till förnyad
prövning, eventuellt i form av en särskild utredning.
9 Tillhandahållande av krigsmateriel

Mitt förslag: Verksamhet som avser
tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinningar rörande
krigsmateriel och metoder för framställning av sådan
materiel skall inte heller i framtiden få bedrivas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag och den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här skall inte heller utom
landet få bedriva sådan verksamhet utan tillstånd av
regeringen.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte för
sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Undantag skall göras för verksamhet som avser
tillhandahållande av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller tillverkare som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Undantag skall också göras för innehavare av
tillverkningstillstånd, om verksamheten avser krigsmateriel
som tillhör honom och som finns inom landet eller
tillhandahållande av uppfinning eller metod för
framställning av krigsmateriel till en svensk statlig
myndighet eller tillverkare som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen skall även i fortsättningen få meddela
föreskrifter om undantag från tillståndskravet enligt första
och andra styckena i fråga om sådan handel med skjutvapen
som regleras genom föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176)
eller sådan hantering av ammunition eller annan explosiv
vara som regleras genom föreskrifterna i lagen (1988:868)
om brandfarliga och explosiva varor.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Enligt 3 §
tillverkningslagen får krigsmateriel, uppfinning avseende
krigsmateriel eller metod för framställning av krigsmateriel
inte yrkesmässigt tillhandahållas här i landet och inte heller
utom landet av svensk myndighet, svenskt företag eller den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här. Från
tillståndskravet gäller vissa undantag.
Tillstånd behövs sålunda inte för tillhandahållande till en
svensk statlig myndighet eller en tillverkare som har
tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet avser. Inte heller behövs tillstånd för en
innehavare av tillverkningstillstånd, om tillhandahållandet
avser krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som
finns inom landet eller uppfinning eller metod som tillhör
tillståndshavaren. Regeringen har också bemyndigats att
meddela föreskrifter om undantag från tillståndskravet för
handel med skjutvapen, ammunition eller annan explosiv
vara som omfattas av vapenlagen (1973:1176) eller lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.
År 1988 gjordes den senaste ändringen av 3 §
tillverkningslagen. Ändringen innebar att förbudet
utökades till att omfatta tillhandahållanden som sker utom
landet av en svensk myndighet, ett svenskt företag eller den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här. Paragrafens
undantag från tillståndskravet för innehavare av
tillverkningstillstånd om tillhandahållandet avser
krigsmateriel, uppfinning eller metod som tillhör eller
innehas av tillståndshavaren begränsades samtidigt till att
endast avse materiel som tillhör tillståndshavaren och som
fysiskt finns inom landet.
I propositionen 1987/88:154 anförde föredragande
statsrådet att särskild försiktighet måste iakttas vid
prövning av ansökningar om tillstånd att tillhandahålla
materiel eller metoder för utländska kontrahenters räkning.
Tillstånd till sådana transaktioner borde endast ges i det
enskilda fallet. Jag anser att en sådan uppdelning bör gälla
även i framtiden.
Med tillhandahållande avses i denna lag försäljning,
upplåtelse, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller
förmedling. Genom preciseringen av formerna för
tillhandahållandet framgår att åtgärder som innefattar ett
rent fysiskt tillhandahållande, t.ex. av ett transportföretag,
inte omfattas av lagens bestämmelser. Bestämmelsen om
tillståndsplikt motiveras av intresset att kunna kontrollera
svenska intressenters engagemang också vad avser denna
del av krigsmaterielhanteringen.
Tillstånd skall till en början kunna ges till verksamhet
som består i att tillhandahålla krigsmateriel inom landet.
Ett tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel torde i
allmänhet kunna vara generellt och gälla under viss tid.
Även ett tillstånd att bedriva motsvarande verksamhet i
utlandet torde kunna vara generellt, dvs. ett tillstånd att
befinna sig på marknaden i ett visst land. När det gäller
transaktioner som exempelvis innebär förmedling för
utländska kontrahenters räkning menar jag dock att det i
enlighet med hittillsvarande praxis skall krävas tillstånd i
det enskilda fallet. Detta bör regleras i en särskild paragraf.
Jag återkommer till detta i nästa avsnitt.
Att verksamhet som består i tillhandahållande till någon
i utlandet utöver de bestämmelser som regleras här kräver
tillstånd enligt bestämmelserna om utförsel och avtal om
tillverkningsrätt och samarbete framgår av de särskilda
bestämmelser som reglerar dessa områden.
Undantaget från tillståndskravet för dem som
tillhandahåller till en svensk statlig myndighet eller
tillståndshavare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel
av det slag tillhandahållandet avser gäller endast när
tillhandahållandena uteslutande avser sådana mottagare.
Avsikten är att ett företag som tillhandahåller en produkt
som klassificeras som krigsmateriel till en statlig myndighet
eller till någon som har tillstånd att tillverka motsvarande
materiel inte skall vara undantagen från tillståndskravet om
han tillhandahåller produkten till någon annan inom landet.
Denna situation torde dock vara sällsynt förekommande.
I undantaget från tillståndskravet för innehavare av
tillverkningstillstånd som tillhandahåller uppfinning
avseende krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel avviker mitt förslag från gällande rätt.
Undantaget bör enligt min mening gälla vid
tillhandahållande till svenska statliga myndigheter eller
tillverkare som har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det
slag tillhandahållandet avser.
Avtal om upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt
föreslås regleras i en särskild bestämmelse.
10 Förmedling av krigsmateriel, m.m.
Mitt förslag: Svenska myndigheter, svenska
företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här
skall inte utan tillstånd av regeringen i det enskilda fallet till
någon i utlandet få tillhandahålla bl.a. krigsmateriel som
finns i utlandet eller uppfinning rörande krigsmateriel eller
metod för framställning av sådan materiel.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Jag har i föregående avsnitt
föreslagit en bestämmelse om tillstånd till sådan verksamhet
som består i att tillhandahålla bl.a. krigsmateriel och i det
sammanhanget påpekat att det utöver detta
verksamhetstillstånd krävs tillstånd i det enskilda fallet för
exempelvis utförsel eller ingående av avtal om upplåtelse av
tillverkningsrätt.
Tillhandahållande av krigsmateriel som finns i utlandet
till någon i utlandet liksom tillhandahållande av uppfinning
rörande krigsmateriel eller metod för framställning av
krigsmateriel till någon i utlandet träffas emellertid inte av
dessa bestämmelser. Som föredraganden påpekade i
propositionen 1987/88:154 bör särskild försiktighet iakttas
vid sådana transaktioner och tillstånd endast ges i det
enskilda fallet Jag anser att denna ordning uttryckligen bör
framgå av lagen.
Således skall enligt min mening svenska myndigheter,
svenska företag samt den som är bosatt eller stadigvarande
vistas här och som har regeringens tillstånd att i utlandet
bedriva en verksamhet som består i tillhandahållande av
krigsmateriel, ansöka om tillstånd hos regeringen för att
t.ex. få förmedla krigsmateriel som finns i ett land till ett
annat land. Detsamma skall gälla för att få tillhandahålla en
uppfinning rörande krigsmateriel eller en metod avseende
sådan materiel till någon i utlandet.
En sådan ansökan skall prövas enligt de riktlinjer som
jag har redogjort för i avsnitt 6. Såvitt gäller
tillhandahållande av krigsmateriel som finns i utlandet
utgör förslaget inte någon ändring av den ordning som
gäller i dag.
11 Utförsel av krigsmateriel

Mitt förslag: Utförsel av krigsmateriel skall även i
framtiden omfattas av ett generellt förbud, från vilket
regeringen kan meddela undantag. I fråga om programvara
likställs med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt. Ärenden
som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt
inte är av större vikt får prövas av det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av
skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild persons
räkning och skjutvapen och därtill hörande ammunition för
användning vid jakt, tävling eller övning utom riket, av
skjutvapen för reparation, översyn eller annan liknande
åtgärd, av skjutvapen som förts in i landet för sådan åtgärd
samt för sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och
tillhörande ammunition som har förts in i landet i enlighet
med bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen (1973:1176).

Utredningarna: Begreppsutredningen anför
att programvara i allmänhet inte kan anses som
krigsmateriel eller som materiel i övrigt som från
exportregleringssynvinkel är att jämställa med
krigsmateriel. Utredningen anför vidare att i den mån
programvara bör regleras kan detta ske på samma sätt som
gäller för tjänster och andra immateriella företeelser.
KMU delar denna uppfattning. Utredningen
uttalar sig vidare för att ett principiellt förbud mot utförsel
kompletterat med riktlinjer för tillståndsprövningen bör
behållas.
Remissinstanserna har lämnat utredningarnas
synpunkter utan erinran, utom RPS som anser att
också klassificeringen av datorprogram bör
uppmärksammas i fortsättningen.
Skälen för mitt förslag: Det grundläggande
förbudet mot krigsmaterielexport återfinns i 2 §
utförsellagen. Mitt förslag överensstämmer med detta
stadgande.
Som jag har redovisat i avsnitt 5 har vi ett starkt
säkerhetspolitiskt behov av att på olika sätt samverka med
andra länder på krigsmaterielområdet, inte minst med
länderna i EG. Flera tidigare utredningar har pekat på
sambandet mellan försvarsindustrins förmåga att tillgodose
det svenska försvarets behov av materiel och industrins
möjlighet att kunna exportera. Genom export kan
företagen behålla kompetens och kapacitet att inom landet
utveckla och tillverka krigsmateriel för försvarets räkning.
Export av krigsmateriel bör därför kunna ske inom ramen
för våra allmänna utrikespolitiska principer i den
omfattning som är betingad av våra egna försvars- och
säkerhetspolitiska mål och behov.
En önskan att stå utanför andra länders konflikter och
arbetet för rustningskontroll är de element som av tradition
ligger bakom det generella förbudet mot vapenexport.
Dessa skäl, som alltjämt äger giltighet, står mot de
säkerhets- och försvarspolitiska skälen för export.
I avsnitt 4 har jag redogjort för min uppfattning att
särskilt utformad programvara i vissa fall bör omfattas av
krigsmaterielbegreppet. Programvara som är lagrad på fast
medium omfattas av bestämmelserna om
utförselkontrollen. En begränsning av kontrollen till dessa
fall skulle emellertid innebära att regleringen kan kringgås
genom att programvara överförs på andra sätt.
Motsvarande bedömning redovisades i propositionen
1990/91:97 om förbud mot utförsel av vissa produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
Utan en reglering skulle exempelvis ett svenskt företag
som fått i uppdrag att skapa ett program som är väsentligt
för en utländsk produkt som utgör krigsmateriel fritt kunna
överföra programvaran via telenätet mellan konstruktörens
dator och mottagarens dator i utlandet, medan utförseln av
motsvarande programvara i de fall den lagrats på medium
skulle vara underkastad ett utförselförbud.
Detta skulle enligt min mening inte vara
tillfredsställande. Jag anser därför att förbudet mot utförsel
av krigsmateriel bör kompletteras med att överföring av
programvara till någon i utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt likställs
med utförsel. Detta förbud bör alltså omfatta de fall då
programvara görs tillgänglig för någon i utlandet på annat
sätt än via utförsel av programvara lagrad på fast medium.
Jag är inte främmande för att kontrollen av
efterlevnaden av utförselförbudet i denna del kan vara
förenad med svårigheter men anser inte att dessa
svårigheter utgör skäl att avstå från en reglering.
Undantag från utförselförbudet skall även i framtiden
som huvudregel meddelas av regeringen. Denna prövning
skall ske med utgångspunkt i de riktlinjer jag har redovisat
i avsnitt 6.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller
som i övrigt inte är av större vikt får det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
pröva sådana ärenden. Antalet regeringsärenden omfattar
enligt de senaste årens statistik värdemässigt 98 %, medan
ärenden som avgörs av statsrådet är de numerärt mest
frekventa.
Jag anser att denna beslutsfördelning bör behållas. Den
nuvarande ordningen, som har varit rådande under en lång
följd av år och därvid visat sig vara i hög grad
ändamålsenlig, är till stor del betingad av praktiska skäl.
Även tidsmässiga aspekter spelar in. I många fall bör
nämligen en ansökan om utförsel föranleda skyndsam
handläggning.
Konstitutionsutskottet granskade år 1977 frågan om ett
enskilt statsråds beslutanderätt och därvid särskilt statsråds
beslutanderätt i ärenden som gäller export av krigsmateriel.
Utskottet uttalade bl.a. att granskningen inte gett anledning
till erinran mot de beslut varigenom statsråd bemyndigats
avgöra visst ärende eller grupp av ärenden (KU
1976/77:44).
Enligt 3 § utförsellagen får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter
om utförsel av skjutvapen i vissa fall. Enligt
utförselförordningen får därför enskild person vid utresa
från riket utan särskilt tillstånd för personligt bruk föra med
sig handeldvapen, som inte är helautomatiskt vapen, och
som han enligt vapenlagen är berättigad att inneha här i
landet. Regeringen har exempelvis också bemyndigat
polismyndigheten att pröva frågor om utförsel av
handeldvapen och ammunition i anslutning till jakt, tävling
eller övning utom landet, liksom utförsel från enskild
vapenhandlare av skjutvapen till enskild person eller
vapenhandlare i utlandet. Det kan härvid även röra sig om
utförsel för utbyte, reparation eller översyn.
Denna möjlighet för regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer att meddela föreskrifter bör enligt
min mening behållas. De skäl som talar för denna
särreglering är främst praktiska. I dessa fall är det inte heller
fråga om export i egentlig mening.
I detta sammanhang har jag övervägt att föreslå att även
införsel av krigsmateriel skall kontrolleras men inte funnit
det motiverat. Ett skäl är att import i allmänhet sker för
försvarets resp. krigsmaterielindustrins räkning eller
omfattas av bestämmelserna i vapenlagen. Med denna fråga
sammanhänger transitering av krigsmateriel genom
Sverige. Transitering gäller till övervägande delen
leveranser från och till våra nordiska grannländer. Av såväl
de nu tillämpade som av de föreslagna riktlinjerna följer att
utrikes- och säkerhetspolitiska hinder i dessa fall generellt
inte föreligger. Jag återkommer i avsnitt 25 i en fråga som
rör tillstånd till införsel enligt vapenlagen.
Slutanvändaråtagande

Export bör även i framtiden i princip endast kunna ske
till stater, vars regeringar har åtagit sig att se till att vapnen
inte vidareexporteras. Genom utfärdande av ett
slutanvändaråtagande förpliktar sig mottagarlandets
regering att tillse dels att den svenska materielen endast
skall disponeras av dess egen försvarsmakt, dels att
materielen i fråga inte vidareexporteras i någon form till ett
tredje land. Slutanvändarintygen kan kompletteras så att
köparen också förbinder sig att bekräfta mottagandet av
den materiel som omfattas av intyget.
Även det år 1986 införda systemet med en s.k.
deklaration om egen tillverkning bör enligt min mening
bestå. I en sådan deklarerar mottagaren av komponenter att
dessa skall ingå som integrerade delar i egna produkter, att
komponenterna inte skall ha någon inverkan på
slutprodukternas identitet och att komponenterna inte skall
vidareexporteras för sig. Även för stapelvaror som krut och
sprängämnen används deklarationen om egen tillverkning.
Om det visar sig att en mottagare inte följer åtagandet
genom att exportera till ett tredje land, skall detta påverka
dennes möjligheter att i fortsättningen köpa krigsmateriel
från Sverige. Liksom i dag bör principen därvid vara att ett
land vars regering tillåtit eller underlåtit att förhindra
vidareexport av svensk materiel inte längre bör komma i
fråga för utlandssamverkan med Sverige, så länge
omständigheterna kvarstår.
I vissa fall saknas skäl att ställa krav på
slutanvändarintyg. Det gäller i regel vid utförsel av
handeldvapen för jakt- och sportskytte, vid utförsel för
reparation, återutförsel efter reparation eller annan åtgärd,
liksom i sådana fall av transitering till och från våra nordiska
grannländer som har nämnts tidigare.
Som föredraganden betonade i propositionen
1987/88:154 åligger det polis- och åklagarmyndigheterna att
kontrollera att någon olovlig verksamhet inte äger rum och
utreda misstankar om överträdelser av bestämmelserna.
När det gäller kontrollen över gränserna åvilar uppgiften
tullmyndigheterna. Någon ändring i detta avseende åsyftas
inte.
Varje enskilt utförselärende bör bedömas utifrån de
riktlinjer som jag har redogjort för i avsnittet 6.
12 Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt

Mitt förslag: Någon ändring görs inte i gällande
regler. Detta innebär att avtal som innebär upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt till någon i utlandet inte
heller i framtiden skall få ingås här i landet utan tillstånd av
regeringen. Inte heller skall svenska myndigheter, svenska
företag samt den som är bosatt eller stadigvarande vistas här
i landet få ingå sådana avtal utom landet utan tillstånd av
regeringen.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Upplåtelse och överlåtelse
av tillverkningsrätt kan betraktas som ett alternativ till
utförsel. Denna form av kunskapsöverföring blir allt mer
frekvent och bör enligt min mening liksom i dag omfattas av
regleringen.
Mitt förslag motsvarar med en redaktionell ändring
nuvarande 4 § utförsellagen. Med tillverkningsrätt avses det
medgivande som lämnas någon annan att utnyttja viss rätt
eller att i enlighet med av upplåtaren eller överlåtaren
tillhandahållna tekniska underlag såsom ritningar,
beskrivningar eller programvara tillverka en viss produkt.
Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt innebär att
antingen en rättighet inom det industriella rättsskyddets
område och/eller kunskap mot eller utan vederlag överförs
till en utländsk mottagare. Objektet för avtalet kan utgöras
av såväl immateriellt skyddade rättigheter som
driftserfarenheter som saknar egentligt rättsskydd.
Det har rått osäkerhet rörande omfattningen av
begreppet tillverkningsrätt. Jag finner därför anledning
betona att härmed avses varje upplåtelse eller överlåtelse
av tekniskt underlag som gör det möjligt för förvärvaren att
framställa vad som utgör krigsmateriel enligt svensk
definition.
Ett tillstånd av detta slag bör kunna förenas med villkor.
Jag har tidigare i avsnitt 11 redovisat förfarandet med
slutanvändarintyg i samband med utförsel av krigsmateriel.
Upplåtelser och överlåtelser av tillverkningsrätter sker
normalt till en tillverkare i utlandet efter det att regeringen
givit tillstånd till ingående av avtalet. I samband med
prövningen av avtalet kan det dock i vissa fall vara önskvärt
att infordra ett intyg från myndigheterna i det land där
licenstillverkningen skall ske om att de är införstådda med
de begränsningar rörande nyttjandet av den
licenstillverkade materielen som har föreskrivits som villkor
i den svenska regeringens beslut.

13 Samarbete med utländsk part om gemensam
tillverkning eller utveckling av krigsmateriel

Mitt förslag: Avtal med någon utom landet om att
gemensamt med denne eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om gemensam tillverkning av krigsmateriel
får inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller i utlandet
ingå ett sådant avtal utan regeringens tillstånd.

KMU anser att regeringens tillstånd skall krävas
även i framtiden för ingående av avtal med någon i utlandet
om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel. Mot bakgrund av
den förväntade utvecklingen av försvarsindustrins
utlandssamverkan anser KMU att tiden nu är mogen att
även reglera avtal med en utländsk part om att gemensamt
utveckla eller tillverka krigsmateriel. Utredningen uttalar
sig för att det bör övervägas att samordna 5 § utförsellagen
med den föreslagna bestämmelsen. Villkoren för export
från samarbetslandet bör om möjligt regleras i
samarbetsavtalet och därigenom underställas regeringens
prövning. Om det svenska bidraget är av mer underordnad
betydelse bör slutprodukten enligt KMU kunna disponeras
fritt av samarbetspartnern. Om det är ett starkt svenskt
försvarspolitiskt intresse att samarbete kommer till stånd,
skall regeringen också i övrigt kunna medge export till
tredje land i enlighet med samarbetslandets exportregler.
KMU har föreslagit att undantag från tillståndskravet skall
göras för avtal som uteslutande avser utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel som skall införas till Sverige.
Remissinstanserna är huvudsakligen positiva till
utredningens förslag. FMV betonar dock att det
föreslagna förbudet inte bör tolkas så att erforderlig
anpassning till köparens behov av modifieringar inkluderas,
vilket helt skulle omöjliggöra export. FFV accepterar
i princip den i utredningen föreslagna uppläggningen, men
inte den uppdelning i materiel av svenskt ursprung och
materiel som är en följd av gemensamt utvecklingsarbete
som utredningen föreslår som grund för vilket lands
exportregler som skall tillämpas. FFV anser vidare att
utredningens inställning att vidareleverans av svensk
materiel skall få ske utan hänsynstagande till svenska
restriktioner endast i fall när detta är ett starkt svenskt
försvarspolitiskt intresse kommer att upplevas som en
diskriminering av ett land som missgynnas. Slutligen anser
FFV att i den mån den svenska regeringen har synpunkter
på samarbetslandets val av mottagarländer, bör i
förekommande fall en regeringsöverenskommelse omfatta
bestämmelser om detta. Kungl.
Krigsvetenskapsakademien förutser svårigheter vid
tillämpningen avseende t.ex. huruvida engagemanget är av
sådan art och omfattning att tillstånd krävs. Kritiken avser
främst att lagtexten inte tar upp graden och sättet av
engagemang vid gemensam utveckling eller tillverkning.
RPS påpekar att säkerhetsskyddsfrågorna måste
beaktas noga, vilket skulle kräva en ökad kompetens inom
säkerhetspolisen.
Skälen för mitt förslag: Genom utförsellagen
från år 1988 infördes det nu gällande förbudet mot att träffa
avtal med någon i utlandet om att för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel. Föredraganden konstaterade (prop
1987/88:154) att dåvarande regler inte täckte alla former av
överföring av tekniskt kunnande på krigsmaterielområdet
och anförde att överföring av kunnande efter beställning
eller uppdrag av någon utom riket att utveckla viss
krigsmateriel för dennes räkning är en form av
kunskapsöverföring som låg nära det då gällande förbudet
mot upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt.
Detsamma gällde utveckling av en metod för framställning
av krigsmateriel som är avsedd att inpassas i den utländska
kundens produktion. Föredraganden fann det lika
angeläget i dessa fall som i fråga om kunskapsöverföring
genom t.ex. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt
att en prövning kan ske beträffande omständigheter som
bl.a. mottagarland och mottagarens möjligheter till export.
I detta sammanhang anförde föredraganden också att sådan
verksamhet inte bör äga rum, om den inte främjar den
tekniska utveckling som kan nyttiggöras för vår
försvarskraft (s. 37-39).
I avsnittet om riktlinjer för krigsmaterielexport och
utlandssamverkan (avsnitt 6) har jag som ett av de två
grundkriterierna för att utlandssamverkan skall tillåtas
angivit att den skall vara erforderlig för att tillgodose det
svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller
i övrigt vara säkerhetspolitiskt önskvärd. Jag har i samma
avsnitt redogjort för min bedömning av hur detta kriterium
bör tolkas och understrukit vikten av att såväl lång- som
kortsiktiga bedömningar görs avseende försvarets behov.
Industrins kompetens och kapacitet är enligt min mening
beroende av att export, samarbete och annan
utlandssamverkan kan komma till stånd. En annan faktor
som bör tillmätas betydelse för om utlandssamverkan skall
tillåtas är om denna fordras för att i vid mening trygga
import av materiel eller kunnande som den svenska
försvarsmakten behöver.
I likhet med KMU anser jag att avtal med någon i
utlandet om att gemensamt eller för annans räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel liksom gemensam tillverkning skall kräva
regeringens tillstånd. Utan ett tillståndskrav finns risk för
kringgående av bestämmelserna om förbud mot upplåtelse
eller överlåtelse av tillverkningsrätt och om avtal om
utveckling av krigsmateriel för annans räkning. En oönskad
kunskapsöverföring till andra länder skulle härigenom
kunna komma till stånd. Vidare har, som KMU konstaterat,
regeringen anledning att styra svenska företags
internationella samarbete till produktslag som har eller kan
få betydelse för vår försvarsmakt. Vid gemensam
tillverkning kan det röra sig om projekt som sträcker sig
långt i tiden, och det finns därför anledning att göra en
noggrann bedömning av det presumtiva samarbetslandet.
Frågan om vidareexport till följd av gemensam tillverkning
bör också bli föremål för regeringens prövning.
Med utveckling avses ett konstruktionsarbete som syftar
till att åstadkomma ett produktionsunderlag för en
krigsmaterielprodukt. Sådan modifiering och anpassning av
en tidigare utvecklad produkt till annan standard som inte
innebär en väsentlig förändring av produktens prestanda
bör dock i detta avseende inte betecknas som utveckling.
Den föreslagna regleringen bör enligt min uppfattning
inarbetas i den nu gällande bestämmelsen om avtal om att
för annans räkning utveckla krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel. Det bör vara förbjudet att
utan regeringens tillstånd ingå avtal med någon i utlandet
om att gemensamt med eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel.
KMU har föreslagit att undantag från tillståndskravet
skall göras för avtal som uteslutande avser utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel som skall införas till Sverige.
Jag har i avsnitt 6 redogjort för de utrikespolitiska
överväganden som bör göras i samband med
utlandssamverkan. Valet av samarbetspartner och därmed
samarbetsland är härvid av avgörande betydelse. Det är min
uppfattning att också samverkan avseende materiel som
uteslutande skall införas till Sverige bör bedömas med
utgångspunkt från samma typ av överväganden och att detta
område därför inte bör falla utanför regeringens prövning.
En samverkan som inledningsvis består i en gemensam
utveckling för svensk räkning kan också senare övergå till
att bli tillverkning för samarbetslandets eller tredje lands
räkning. Däremot bör dock inte sådana avtal som en svensk
tillverkare sluter med underleverantör i utlandet för
medverkan i utveckling eller tillverkning av komponenter
omfattas av bestämmelsen.
14 Avtal om ändring av eller tillägg till avtal

Mitt förslag: Avtal som innebär tillägg till eller
ändring av avtal av det slag som kräver tillstånd enligt 7 eller
8 § i förslaget till ny lag om krigsmateriel skall inte heller i
framtiden få ingås utan tillstånd av regeringen, om tillägget
eller ändringen avser
1. den materiel som omfattas av avtalet,
2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt
avtalet,
3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som
inte har angivits tidigare,
4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller
5. bestämmelser om sekretess.
Bestämmelserna skall tillämpas på avtal av det slag som
nyss angivits, även om avtalet på grund av äldre
bestämmelser inte krävt tillstånd.

KMU föreslår att ändringar i avtal om att
gemensamt utveckla eller tillverka krigsmateriel skall
införas i den nu gällande bestämmelsen om förbud mot
ändring av avtal om upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan
erinran.
Skälen för mitt förslag: I dag krävs enligt 6 §
utförsellagen regeringens tillstånd vid ändring av ett avtal
om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till någon
i utlandet men inte för ändring av avtal med någon utom
landet om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel
eller metod för framställning av sådan materiel.
Vid prövningen av tillstånd till avtal om upplåtelse och
överlåtelse av tillverkningsrätt, liksom till avtal med någon
utom landet om att gemensamt med denne eller för dennes
räkning utveckla eller tillverka krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel eller gemensamt tillverka
krigsmateriel, skall i huvudsak samma riktlinjer tillämpas
som vid utförsel av krigsmateriel. Vid prövningen bör
regeringen lägga särskild vikt vid vad parterna har kommit
överens om i fråga om bl.a. rätten till export av tillverkad
materiel, möjlighet till vidareupplåtelse eller
vidareöverlåtelse av tillverkningsrätt, avtalets giltighetstid
samt bestämmelser om sekretess. Som jag redan har anfört
i avsnittet 6 bör export av samproducerad krigsmateriel i
första hand regleras i samarbetsavtalet.
Mot bakgrund av att dessa faktorer tillmäts stor vikt vid
regeringens prövning av en ansökan, är det naturligt att
ändringar härav skall anmälas till regeringen.
Det förtjänar att påpekas att regeringens tillstånd även
skall inhämtas för ändring i sådana äldre avtal, som har
ingåtts utan regeringens ursprungliga prövning, dvs. innan
krav på tillstånd för ingående av avtal om upplåtelse och
överlåtelse av tillverkningsrätt infördes genom 1983 års
utförsellag eller innan krav på tillstånd infördes för avtal om
att gemensamt eller för annans räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om gemensam tillverkning enligt detta
förslag. I enlighet med vad lagrådet anfört föreslår
jag att detta skall anges i en särskild övergångsbestämmelse
(se avsnitt 25).
Mitt förslag går utöver KMU:s förslag genom att även
vissa ändringar i avtal om att för annans räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel skall kräva regeringens tillstånd.
15 Militärt inriktad utbildning

Mitt förslag: Militärt inriktad utbildning av
personer som inte är svenska medborgare skall inte heller i
framtiden få bedrivas här i landet utan tillstånd av
regeringen. Svenska myndigheter, svenska företag samt den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här skall inte heller
utom landet yrkesmässigt få bedriva sådan utbildning utan
tillstånd av regeringen. Undantag från tillståndskravet skall
gälla för utbildning som anordnas av statliga myndigheter
som inte är affärsverk eller i samband med försäljning av
krigsmateriel eller för de anställda i sådana företag som har
tillstånd att tillverka krigsmateriel.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande
bestämmelse förbjuds militärt inriktad utbildning av
utländska medborgare inom landet. Med sådan utbildning
avses utbildning i handhavande av krigsmateriel som har
samband med en möjlig stridsinsats eller som syftar till att
möjliggöra utveckling eller tillverkning av krigsmateriel.
Förbudet gäller inte utbildning som anordnas av staten
och inte heller utbildning som har direkt samband med
försäljning av krigsmateriel och utbildning vid ett företag av
dess egen personal.
Vid införandet anförde föredragande statsrådet (prop.
1981/82:196 s. 21) att för den händelse utvecklingen skulle
visa att det uppställda syftet inte helt kan nås med
regleringen och den i något hänseende behöver
kompletteras, får detta tas upp mot bakgrund av gjorda
erfarenheter.
Sedan bestämmelsen infördes år 1982 har ett fåtal
ansökningar behandlats. Bestämmelsen har inte medfört
några egentliga tillämpningsproblem.
En av de grundläggande principerna bakom regleringen
av utlandssamverkan på krigsmaterielområdet är emellertid
att Sverige skall stå utanför andra länders konflikter. Detta
är motivet till att i detta sammanhang också reglera militärt
inriktad utbildning i utlandet. Vid den översyn av
lagstiftningen på krigsmaterielområdet jag nu föreslår
finner jag det lämpligt föreslå att också militärt inriktad
utbildning av personer som inte är svenska medborgare i
utlandet skall kräva regeringens tillstånd i vissa fall,
nämligen när ett svenskt företag, en svensk myndighet eller
någon som är bosatt eller stadigvarande vistas här avser att
yrkesmässigt bedriva militärt inriktad utbildning av
personer som inte är svenska medborgare. En sådan
reglering skulle motsvara förbudet mot att i utlandet
tillhandahålla produkter som inte finns i Sverige och också
i övrigt korrespondera med bestämmelserna om
kunskapsöverföring, dvs. upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt och samverkan med någon i utlandet om
att utveckla eller tillverka krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel.
Jag menar att det är lämpligt att begränsa förbudet
avseende militärt inriktad utbildning utom landet till
utbildning som anordnas yrkesmässigt.
16 Marknadsföring m.m.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel och svenska statliga
myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet skall
även i fortsättningen i den ordning regeringen föreskriver
lämna redovisning till regeringen om marknadsföring av
krigsmateriel som bedrivs utom landet. Därutöver skall
motsvarande redovisning lämnas om åtgärder som syftar till
avtal med någon i utlandet av det slag som kräver tillstånd
enligt 7 eller 8 § i förslaget till ny lag om krigsmateriel.
Regeringen skall få meddela närmare föreskrifter om
redovisningsskyldighet och om undantag från sådan
skyldighet. Regeringen får också i det enskilda fallet medge
undantag från redovisningsskyldigheten.

KMU:s förslag överensstämmer i sak med mitt i
denna del.
Remissinstanserna: KMU:s förslag har lämnats
utan erinran.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om
redovisning och underrättelse till regeringen finns i 8 §
utförsellagen under rubriken marknadsföring av
krigsmateriel. Enligt denna bestämmelse skall den som har
tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel och
statliga myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet
bl.a. vara skyldig att i den ordning regeringen föreskriver
lämna redovisning till regeringen om de länder utanför
Sverige i vilka marknadsföring av krigsmateriel bedrivs,
vilka bestämda mottagare marknadsföringen riktar sig till
och vilken materiel den avser.
Bestämmelserna syftar till att ge regeringen en bild av
pågående marknadsföringsaktiviteter. Redovisningen utgör
också ett underlag för de informella kontakter som sker
mellan industrin och KMI. Erfarenheterna av denna form
för redovisning är enligt min bedömning goda. KMI kan i
kontakter med företagen lämna upplysningar om
regeringens aktuella syn på ett visst land som mottagare av
svensk krigsmateriel. Jag anser därför att bestämmelserna i
sak bör överföras till den nya lagen.
KMU har föreslagit att redovisning också skall lämnas
till regeringen om åtgärder som syftar till ett samarbetsavtal
som är tillståndspliktigt. Enligt KMU skulle detta ge
regeringen dels en bild av den pågående utvecklingen, dels
möjlighet att i förekommande fall föra fram synpunkter på
det tänkta samarbetet. Jag delar utredningens uppfattning
och föreslår i konsekvens härmed att även åtgärder som
syftar till ingående av avtal om upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt skall omfattas av bestämmelsen.
Redovisningen bör göras på ett tidigt stadium, dvs. redan
när de första kontakterna har tagits. På detta stadium
motsvaras sådana kontakter av allmänna
marknadsföringsåtgärder, som inte innefattar några
bindande åtaganden för någon av parterna. Detta ger KMI
möjlighet att i sina informella kontakter med företaget, på
motsvarande sätt som i fråga om marknadsföring enligt
nuvarande bestämmelser, lämna upplysningar om
regeringens syn på det presumtiva samarbetslandet.
Som jag anförde inledningsvis preciseras i dag i lagen
vilka uppgifter redovisningen av marknadsföring skall
innehålla, nämligen vilken materiel marknadsföringen
avser och vilka bestämda mottagare den riktar sig till.
Utöver de uppräknade uppgifterna kan det dock finnas
andra upplysningar som det kan vara av betydelse för
regeringen att få kännedom om. Jag föreslår därför att
regeringen får meddela föreskrifter om
redovisningsskyldighetens omfattning. För planerad
gemensam utveckling eller tillverkning är exempelvis
inriktningen av samverkan och eventuell export till tredje
land av betydelse.
17 Anbudsgivning m.m.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel och svenska statliga
myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet skall
underrätta regeringen innan anbud lämnas, eller, där
anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal ingås om
1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet,
2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som avses
i 7 § i förslaget till lag om krigsmateriel, eller
3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller metod
för framställning av krigsmateriel som avses i 8 § i samma
lagförslag.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste
tidpunkt för underrättelse och om undantag från
underrättelseskyldigheten. Regeringen får också i enskilda
fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller som i
övrigt inte är av större vikt, får det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
medge undantag i det enskilda fallet från föreskrifter om tid
för lämnande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant
anbud lämnas eller avtal ingås som avses i första stycket.

Utredningarna har inte lämnat något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Skyldighet att lämna
underrättelse till regeringen innan anbud lämnas om
tillhandahållande av krigsmateriel till någon utom landet
eller om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller
avtal ingås om tillhandahållande av krigsmateriel eller
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt finns i dag i
8 § utförsellagen, medan regeringens rätt att förbjuda
sådant anbud eller avtal finns i 9 § samma lag.
Bestämmelserna infördes med anledning av att det i några
fall hade förekommit att företag hade gått längre i sin
marknadsföring i vissa länder än vad som från allmänna
synpunkter ansågs vara lämpligt.
Föredragande statsrådet motiverade förslaget med att
det måste ligga i statsmakternas intresse att ha ökad
kännedom om industrins marknadsföring i utlandet och om
åtgärder som planeras i fråga om utbjudande av
krigsmateriel och kunnande samt att regeringen i vissa
avseenden borde ha möjlighet att ingripa på ett tidigare
stadium än vad som då var fallet (prop. 1987/88:154 s.32).
Föredraganden anförde också att det även måste ligga i
företagens eget intresse att hålla tillståndsgivande
myndighet underrättad om sin verksamhet på utländska
marknader, detta inte minst för att undvika investeringar i
marknadsföring i länder till vilka tillstånd enligt lagen inte
kan komma att medges.
Den nuvarande ordningen har enligt min uppfattning
fungerat väl. Den bör nu kompletteras med en skyldighet
att underrätta regeringen även innan avtal ingås om att
gemensamt med någon i utlandet eller för dennes räkning
utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel eller om att gemensamt tillverka
krigsmateriel. Underrättelsen bör också kunna leda till
förbud från regeringen i det enskilda fallet. Utredningens
argument att underrättelseskyldigheten, med hänvisning till
att ett följande avtal skulle kräva regeringens godkännande,
inte behöver vara förenad med förbudsmöjlighet och
sanktionsbestämmelser finner jag inte väga särskilt tungt,
om man beaktar att underrättelser om anbud och avtal
avseende tillhandahållande av krigsmateriel resp.
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt enligt
nuvarande regler kan leda till ett sådant förbud. Jag finner
det önskvärt att de olika formerna av utlandssamverkan ges
en likartad hantering och kan inte se något skäl att
särbehandla denna typ av utlandssamverkan.
För att företagen skall kunna veta när underrättelse skall
lämnas krävs att detta tillfälle är klart avgränsat i lagen. Jag
föreslår därför att underrättelse skall lämnas till regeringen
innan anbud lämnas eller avtal ingås. Med avtal skall i detta
avseende förstås även sådana gemensamma
avsiktsförklaringar, exempelvis s.k. Letter of Intent, som
ofta föregår ett senare fullständigt avtal. I förslaget ges
regeringen rätt att meddela närmare föreskrifter om senaste
tidpunkt för underrättelse och om undantag från
underrättelseskyldigheten.
Jag har i avsnitt 11 föreslagit att det statsråd som har till
uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
alltjämt skall få pröva frågor om utförsel som inte är av
större omfattning eller i övrigt av större vikt. Denna
delegationsmöjlighet bör nu också införas beträffande
regeringens rätt att medge undantag från skyldigheten att
lämna underrättelse till regeringen med avseende på den tid
inom vilken underrättelse skall ske. Enligt 13 §
utförselförordningen skall underrättelse lämnas till
regeringen senast fyra veckor innan anbudet beräknas avges
eller avtalet beräknas ingås. Jag kommer senare att föreslå
regeringen en motsvarande föreskrift. Ansökan om
undantag från underrättelseskyldigheten avser i allmänhet
en begäran om förkortning av denna tidsfrist. Genom ett
sådant beslut ges företaget därigenom en möjlighet att
lämna anbudet inom kortare tid än fyra veckor. Dessa
beslut är ofta rutinartade och i materiellt hänseende av liten
vikt. Det bör därför öppnas en möjlighet för det
föredragande statsrådet att fatta beslut i stället för
regeringen i ärende rörande nedsatt tidsfrist avseende ett
anbud som inte är av större omfattning eller som i övrigt inte
är av större vikt.
18 Villkor och återkallelse av tillstånd m.m.
18.1 Villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser

Mitt förslag: Tillstånd skall även i framtiden få
förenas med villkor samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser.

KMU har inte lagt fram något förslag i denna del.
Skälen för mitt förslag: Beslut enligt lagen
måste kunna förenas med villkor samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser. Jag har i avsnitt 9 om
tillverkningstillstånd redogjort för min inställning till
statsmakternas inflytande över utländskt ägande i
krigsmaterieltillverkande företag. Resonemanget
utmynnade i att jag inte anser att det behöver slås fast i
lagen att det svenska ägandet måste utgöra en viss andel för
att tillverkningstillståndet skall bestå och att erforderlig
kontroll kan erhållas genom bestämmelserna om villkor för
tillverkningstillstånd.
Denna möjlighet finns redan i dag även om det inte
uttryckligen anges i lagen att villkor avseende ägandet är
möjliga. Som jag redovisade i avsnitt 9 är det viktigt att det
framgår att denna förutsättning beträffande
ägarförhållandena i stället kan ges som ett villkor i det
enskilda fallet när den uttryckliga begränsningen tas bort ur
bestämmelsen om tillstånd.
Regeringens villkorskrav på svenskt ägande kan ställas
högre eller lägre än vad som anges i 2 § tillverkningslagen.
Som jag anförde i avsnitt 8 är det emellertid inte min avsikt
att regeringen i normalfallet skall avvika från de villkor för
tillverkningstillstånd som i dag regelmässigt meddelas.
Ett tillverkningstillstånd bör innehålla
ordningsbestämmelser som anger var tillverkning får äga
rum. I syfte att kontrollera att levererad materiel har
kommit avsedd mottagare tillhanda bör ett utförselbeslut
kunna förenas med ett åliggande för exportören att inge en
handling som utvisar att materielen nått avsedd mottagare.
I ett utförselbeslut kan regeringen i kontrollsyfte ange
att detta skall återsändas till KMI efter verkställd leverans.
Om ett utförselbevis avser materiel exempelvis för
demonstrationsändamål, bör ett sådant beslut av samma
skäl innehålla bestämmelser som ålägger exportören att
anmäla till KMI när materielen återinförs.
Behovet av villkor samt kontroll- och
ordningsbestämmelser gör sig också gällande i fråga om
tillstånd att upplåta eller överlåta tillverkningsrätt.
Beträffande tillstånd att gemensamt med någon i utlandet
eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod
för framställning av sådan materiel eller gemensamt
tillverka krigsmateriel torde såväl villkor som kontroll- och
ordningsbestämmelser spela en mycket stor roll. Det kan
t.ex. röra sig om skyldighet att lämna rapporter till
regeringen om hur avtalet löper och omfattningen av
tillverkning enligt avtalet.
18.2 Återkallelse av tillstånd

Mitt förslag: Tillstånd att tillverka eller
tillhandahålla krigsmateriel och tillstånd att bedriva militärt
inriktad utbildning av utländska medborgare skall även i
framtiden kunna meddelas för en viss tid eller tills vidare.
Tillstånd enligt lagen skall kunna återkallas av regeringen,
om tillståndshavaren har åsidosatt föreskrifter i lagen eller
föreskrifter, villkor eller bestämmelser som har meddelats
med stöd av lagen eller det finns andra särskilda skäl till
återkallelse.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Återkallelse av
tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel
regleras i dag i 4 § tredje stycket tillverkningslagen.
Återkallelse av utförseltillstånd regleras i 13 § utförsellagen.
För vissa fall bör det finnas en möjlighet för regeringen att
återkalla ett meddelat tillstånd. Detta bör gälla i fråga om
tillstånd att tillverka eller inom landet tillhandahålla
krigsmateriel. Vidare bör tillstånd till utförsel och till
tillhandahållande av krigsmateriel som finns i utlandet
omfattas av återkallelsemöjligheten liksom tillstånd att
bedriva militärt inriktad utbildning. Härutöver kan det
finnas skäl att återkalla även sådana tillstånd att ingå avtal
som har redovisats i avsnitten 12--14. Ett skäl att återkalla
ett tillstånd kan vara att tillståndshavaren åsidosätter ett
villkor eller bryter mot en ordnings- eller
kontrollbestämmelse. Att tillstånd kan återkallas på grund
av vilseledande eller felaktiga uppgifter följer redan av
allmänna förvaltningsrättsliga principer.
Andra särskilda skäl att återkalla ett utförseltillstånd
kan vara att förhållandena i den mottagande staten har
ändrats. Jag har i avsnitt 6 redogjort för mina bedömningar
vad avser riktlinjer för regeringens tillståndsprövning. Jag
har därvid anfört att tillstånd skall återkallas om ovillkorliga
exporthinder uppstår. Även i andra fall kan sådana ändrade
förhållanden uppstå att ett tillstånd bör återkallas.
När det gäller fråga om återkallelse av tillstånd att ingå
avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt och
om avtal att gemensamt med någon i utlandet eller för
dennes räkning tillverka eller utveckla krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel vill jag säga
följande. Regeringens tillstånd krävs för avtalens ingående.
Ett återkallande av ett sådant tillstånd skulle kunna få
effekt bara under tiden mellan regeringens tillståndsgivning
och avtalets ingående. Om vilseledande är för handen, kan
ett sådant tillstånd återkallas utan särskilda föreskrifter
därom. Som lagrådet har anfört kan det emellertid
finnas annan anledning att återkalla ett meddelat tillstånd
att ingå ett avtal av det slag som kräver tillstånd enligt 7--
9 §§ i förslaget till lag om krigsmaterial. Jag instämmer i
lagrådets bedömning och föreslår därför att bestämmelsen
om återkallelse av tillstånd skall omfatta alla de tillstånd
regeringen kan meddela med stöd av den föreslagna lagen.
En sådan återkallelse får inte avse tillstånd till avtal som
redan ingåtts med stöd av regeringens beslut.
Förutsättningen för att återkalla ett givet tillstånd är
självfallet att utförseln, tillhandahållandet, utbildningen
eller avtalet helt eller delvis inte har kommit till stånd.
19 Tillsyn och uppgiftsskyldighet

19.1 Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska
rättssubjekt

Mitt förslag: Någon ändring i gällande regler görs
inte. Detta innebär att den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel, liksom svenska statliga
myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet utan
att behöva tillstånd, även i framtiden skall, enligt de
föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgift till
regeringen om ägande i utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslaget överensstämmer
med 10 § utförsellagen som trädde i kraft år 1988.
Föredraganden anförde i propositionen (1987/88:154 s. 43)
att det är av vikt att statsmakterna fortlöpande ges en bild av
den svenska krigsmaterielindustrins engagemang i utlandet
med avseende på verksamheten inom
krigsmaterielområdet. Hon förordade därför att den som
har tillstånd att tillverka eller försälja krigsmateriel och
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall vara skyldiga att enligt de närmare
föreskrifter som regeringen meddelar lämna uppgifter om
ägande i sådana utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.
Jag anser inte att det finns anledning att ändra denna
uppgiftsskyldighet och föreslår att en ny bestämmelse med
motsvarande lydelse införs i den nya krigsmateriellagen.
19.2 Tillsyn

Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel skall även i framtiden stå
under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslagets första led
motsvarar 5 § tillverkningslagen. Redan i den proposition
som låg till grund för 1935 års förordning om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m.m. (prop. 1935:89),
anfördes bl.a. att den tillsyn som kontrollen
nödvändiggjorde borde utövas av en
krigsmaterielinspektion som borde inordnas i
regeringskansliet. Kontrollmyndigheten föreslogs förläggas
till handelsdepartementet, till vilket departement
handläggningen av ärenden rörande exportförbudet av
krigsmateriel redan hörde.
Jag anser att den som har fått regeringens tillstånd att
tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel även i framtiden
skall stå under tillsyn av den myndighet som regeringen
bestämmer. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 22.
Jag föreslår vidare att regeringen bemyndigas meddela
föreskrifter om tillsynen.
19.3 Deklarationsskyldighet m.m.
Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel skall även i framtiden,
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar, till
tillsynsmyndigheten lämna deklaration på heder och
samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att den som har
tillstånd enligt 6 § i förslaget till lag om krigsmateriel skall
lämna uppgifter rörande utförd krigsmateriel och den som
har tillstånd att ingå avtal enligt 7 § om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt eller avtal enligt 8 § om
samarbete med någon i utlandet skall lämna uppgift om
ingångna avtal.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslaget motsvarar 6 §
tillverkningslagen och 12 § utförsellagen. Bestämmelsen
syftar till att möjliggöra en effektiv kontroll över
krigsmaterieltillverkningen och säkerställa att villkor som
har meddelats i samband med tillståndsgivningen efterlevs.
Denna deklarationsskyldighet bör kvarstå även i
fortsättningen.
I likhet med vad som för närvarande gäller, bör
regeringen få meddela föreskrifter om att den som fått
tillstånd till utförsel skall lämna uppgifter rörande utförd
materiel liksom att den som fått tillstånd att upplåta eller
överlåta tillverkningsrätt skall lämna uppgifter om det.
Därtill bör läggas en skyldighet för den som erhållit tillstånd
att ingå avtal om samarbete med någon i utlandet att lämna
uppgifter om sådana avtal.
19.4 Upplysningsskyldighet

Mitt förslag: Den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel är skyldig att efter
anmodan av tillsynsmyndigheten lämna de upplysningar
och handlingar som behövs för kontrollen och att lämna
tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där verksamheten
bedrivs. Tillståndsmyndigheten har rätt att ta hjälp av andra
statliga myndigheter i sin tillsyn.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: Förslaget motsvarar i
princip 7 § tillverkningslagen. Mitt förslag avviker dock från
dessa bestämmelser såtillvida att tillsynsmyndigheten
uttryckligen ges rätt att påkalla biträde av andra statliga
myndigheter i sin tillsyn.
19.5 Anmälningsskyldighet

Mitt förslag: Den som har tillstånd enligt lagen
skall vara skyldig att, vid ändring i förhållande som har
upptagits i tillståndsansökan, anmäla detta till regeringen i
enlighet med de föreskrifter regeringen meddelar.

Utredningarna har inte lagt fram något förslag i
denna del.
Skälen för mitt förslag: I flera fall fordras
tillämpningsföreskrifter till lagen. Det ankommer på
regeringen att utfärda sådana. En sådan uppgift bör vara att
närmare ange vad en ansökan om tillstånd skall innehålla.
Det kan vara lämpligt att föreskriva t.ex. att en ansökan om
tillverkningstillstånd skall innehålla en uppgift om ägande i
bolaget eller att en ansökan om utförseltillstånd skall
innehålla uppgift om slutmottagare. Uppgiftslämnandet bör
vara förenat med straffansvar.
De uppgifter som lämnas i en ansökan ligger till grund
för regeringens prövning av aktuellt tillståndsärende och för
utformningen av eventuella villkor. Med hänsyn till
uppgifternas betydelse för utgången av ärendet finner jag
det viktigt att det i lagen uttryckligen anges att
tillståndshavaren skall vara skyldig att anmäla till
regeringen om dessa förhållanden ändras. Sådan anmälan
bör ske snarast.
20 Revisorskontroll

Mitt förslag: Om en revisor i granskningen av
verksamheten har anmärkt på ett företags efterlevnad av
bestämmelserna i förslaget till lag om krigsmateriel och
anmärkningen har framförts i en revisionsberättelse enligt
aktiebolagslagen (1975:1385) eller lagen (1980:1103) om
årsredovisningar m.m. i vissa företag, skall han genast
sända in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen. En
revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande
skyldighet.

KMU har föreslagit att revisorer i aktiebolag eller
företag som omfattas av bestämmelserna i
tillverkningslagen alltid skall sända in en kopia av företagets
revisionsberättelse till regeringen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har
huvudsakligen varit positiva till förslaget eller lämnat detta
utan erinran. Svea Hovrätt anser att förslaget innebär
en förbättring eftersom revisorn enligt förslaget inte åläggs
att ta ställning till om någon misstänkt överträdelse av
utförsellagen har förekommit. Kammarrätten i
Stockholm ifrågasätter om den föreslagna ordningen är
mer ändamålsenlig än den nuvarande.
Åklagarmyndigheten i Göteborg biträder
utredningens förslag och anser att erforderlig
specialistkompetens skulle kunna utnyttjas vid behov, vilket
skulle kunna leda till större möjligheter att upptäcka
oegentligheter. Regionåklagarmyndigheten i
Karlstad anser att betydelsen av den föreslagna
bestämmelsen inte bör överskattas. RPS anför att en
förutsättning för att den föreslagna regeln skall medföra en
skärpt kontroll och bli ett effektivt sätt att upptäcka
eventuella oegentligheter är att en regelmässig granskning
av berättelserna sker även när de inte innehåller särskilda
anmärkningar. En sådan tillämpning av bestämmelsen
kommer att kräva en hög grad av sakkunskap hos
granskarna för att kontrollen skall kunna bli effektiv.
Kommerskollegium anser att det i stället bör
ankomma på de berörda företagens styrelser att sända in
revisionsberättelse och årsredovisning till regeringen.
RRV delar utredningens uppfattning att
krigsmaterielföretagens revisorer alltid skall delge
regeringen sina revisionsberättelser även när de inte
innehåller anmärkningar, medan FFV anser att
förslaget kommer att leda till stor byråkrati vars värde
förefaller tvivelaktigt. Föreningen Sverige
Auktoriserade Revisorer (FAR) avstyrker förslaget och
hänvisar till sitt remissyttrande över förslaget till den
nuvarande bestämmelsen. I detta hade FAR funnit att det
bör ingå i den offentliga tillsynen att kunna begära in
årsredovisningar och revisionsberättelser från alla
krigsmaterielexporterande företag.
Skälen för mitt förslag: I propositionen
1987/88:154, som föregick införandet av bestämmelserna
om skyldigheten för revisor att sända in en kopia av
revisionsberättelsen till regeringen om han i sin
granskningsverksamhet har framfört någon anmärkning,
anförde föredraganden, (s. 50-52) att en revisionsberättelse
skall innehålla uppgifter om de anmärkningar med
anledning av försummelser som verkställande direktören
eller någon i styrelsen kan ha gjort sig skyldig till.
Revisorerna kan dessutom där redovisa de upplysningar
som de anser bör komma till aktieägarnas kännedom.
Förvaltningsrevisionen skall bl.a. gå ut på att upptäcka och
förebygga olagliga eller eljest oförsvarliga
förvaltningsåtgärder. Föredraganden anförde vidare att
överträdelser av bestämmelserna rörande
krigsmaterielexporten riskerar att skada ett företag inom
vars verksamhetsområde det ligger att exportera materiel.
En granskning av åtgärder som strider mot
exportbestämmelserna ligger därför inom ramen för ett
revisionsuppdrag som en revisor har åtagit sig för ett
krigsmaterieltillverkande eller exporterande företag.
Olagliga åtgärder kan enligt föredraganden komma till
uttryck i det underlag som revisorerna har att gå igenom för
fullgörandet av sitt uppdrag.
KMU har nu föreslagit att revisorerna alltid skall delge
regeringen sina revisionsberättelser, sålunda även när de
inte innehåller någon anmärkning av angivet slag. Mer än
150 företag har tillstånd att tillverka krigsmateriel och
ytterligare ett tjugotal har tillstånd att tillhandahålla sådan
materiel. Av dessa tillståndshavare är den övervägande
delen aktiebolag. Utredningens förslag innebär konkret att
över ett hundra revisionsberättelser skulle ges in till
regeringen där de skulle granskas av KMI för att utröna om
det hade förekommit några överträdelser på
krigsmaterielområdet.
Jag ställer mig avvisande till en sådan ordning. KMI
skulle med givna resurser ha utomordentligt små
möjligheter att konstatera att en överträdelse skett, om
revisorn inte gjort en anmärkning om en ev. oegentlighet.
En utökning av KMI:s resurser skulle, enligt min mening,
inte stå i relation till vad som står att vinna med en sådan
utökad kontrollordning. Jag förordar därför att nuvarande
system behålls.

21 Ansvarsbestämmelser m.m.
Mitt förslag: Överträdelse av utförselförbudet
bestraffas enligt lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Överträdelse av förbudet mot att tillverka krigsmateriel
och verksamhet som avser tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinning rörande krigsmateriel eller metod
för framställning av sådan materiel, liksom av förbud mot
att i det enskilda fallet göra ett sådant tillhandahållande och
av förbudet mot att ingå avtal om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt eller om att gemensamt eller
för motpartens räkning utveckla krigsmateriel eller metod
för framställning av sådan materiel eller gemensamt
tillverka krigsmateriel skall föranleda straffansvar, om det
inte är fråga om ringa fall. Motsvarande skall gälla vid
överträdelse av förbud som regeringen har meddelat mot att
avge anbud m.m., eller mot bestämmelsen om militärt
inriktad utbildning. Detsamma gäller uppsåtligt
vilseledande av regeringen att meddela undantag från
sådant förbud som nämnts i detta stycke. I ringa fall skall
inte dömas till ansvar.
På samma sätt som gäller enligt varusmugglingslagen i
fråga om utförsel skall för de nyssnämnda gärningarna en
särskild straffskala gälla för grovt brott. Vidare skall, liksom
fallet är beträffande utbyte av brott enligt
varusmugglingslagen, utbyte av brott enligt
ansvarsbestämmelserna kunna förklaras förverkat.
Underlåtelse att lämna föreskriven underrättelse eller
anmälan till regeringen liksom lämnande av oriktig uppgift
i ansökan om tillstånd eller annan handling som är av
betydelse för prövningen av ett ärende enligt lagen eller
överträdelse av ett villkor eller en kontroll- eller
ordningsbestämmelse som meddelats med stöd av lagen
omfattas av straffansvar, om det inte är fråga om ringa fall.
Allmänt åtal för brott mot förbudet mot att tillverka eller
tillhandahålla krigsmateriel får väckas endast efter tillstånd
av tillsynsmyndigheten.

KMU:s förslag överensstämmer med mitt såvitt
gäller överträdelse av förbudet mot att gemensamt med
någon i utlandet tillverka eller utveckla krigsmateriel.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan
erinran.
Skälen för mitt förslag: I samband med
remissbehandlingen av departementspromemorian
''''''''Kontroll av vissa produkter som kan användas i
massförstörelsesyfte'''''''' (Ds 1990:4) anförde vissa
remissinstanser, bl.a. RÅ, att enhetliga straffbestämmelser
borde skapas för hela exportkontrollområdet.
Föredraganden anförde i propositionen 1990/91:97 med
förslag till lag om förbud mot utförsel av vissa produkter
som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. att
samordningen med ansvarsbestämmelserna i
krigsmateriellagstiftningen skulle kunna komma att
aktualiseras i samband med översynen av
krigsmateriellagstiftningen.
Överträdelse av ett förbud mot att utan tillstånd föra ut
krigsmateriel ur landet bestraffas som varusmuggling enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
(varusmugglingslagen). Enligt varusmugglingslagen är
dessutom ett antal andra i den lagen angivna förfaranden att
anse som varusmuggling, t.ex. försök till olovlig utförsel
eller vilseledande av tillståndsgivande myndighet att utfärda
tillstånd om man därigenom föranleder att godset förs ut.
Dessa bestämmelser blir tillämpliga när det gäller olovlig
utförsel av krigsmateriel.
Bestämmelser om överträdelse av förbudet mot att
tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel återfinns i dag i
9 § tillverkningslagen. Straffet uppgår till böter eller
fängelse i högst två år. Bestämmelsen har funnits sedan år
1983 och har inte föranlett något åtal. Det finns inte
anledning att ändra denna straffsats.
Överträdelse av förbudet mot att utan tillstånd ingå avtal
som innefattar upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt regleras i dag i 16 § utförsellagen med en
straffskala som omfattar böter eller fängelse i högst två år
för uppsåtligt brott. För överträdelse som begåtts av grov
oaktsamhet är straffskalan böter eller fängelse i högst sex
månader. För uppsåtligt brott anser jag inte att någon
ändring bör ske. Även uppsåtlig överträdelse av förbudet
mot att gemensamt med någon i utlandet eller för dennes
räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning
av sådan materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel
bör enligt min mening i ansvarshänseende jämställas
härmed.
Det jag nu har anfört beträffande straffskalan för
nyssnämnda överträdelser bör enligt min mening gälla även
för uppsåtlig överträdelse av förbudet att tillhandahålla
krigsmateriel som finns utom landet eller tillhandahålla
uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel.
Till skillnad från vad som gäller enligt 16 § utförsellagen
anser jag att straffsanktionen när det gäller gärning som har
begåtts av oaktsamhet inte bör begränsas till sådan gärning
som har begåtts av grov oaktsamhet. En sådan gradering av
det subjektiva rekvisitet kan vålla svårigheter i
rättstillämpningen. Även bestämmelsen om oaktsamt brott
bör omfatta överträdelse av förbudet mot att gemensamt
med någon i utlandet eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel. Den bör
även omfatta oaktsamt brott mot förbuden mot att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel. I ringa fall bör inte dömas
till ansvar.
Som jag redan har anfört kan den som genom
vilseledande förmår regeringen att lämna tillstånd till
utförsel som annars är förbjuden bestraffas enligt
varusmugglingslagen, om man därigenom föranleder att
krigsmateriel förs ut i strid med förbudet. Till skillnad från
varusmugglingslagen innehåller varken tillverkningslagen
eller utförsellagen bestämmelser som uttryckligen
straffbelägger vilseledande av regeringen att meddela
tillstånd enligt lagen. Enligt min mening bör dock även den
som genom att vilseleda regeringen utverkar tillstånd till
ingående av avtal om upplåtelse eller överlåtelse av
tillverkningsrätt kunna dömas till ansvar om brottet skett
uppsåtligen. Detsamma bör gälla den som genom att
vilseleda regeringen får tillstånd att gemensamt med någon
i utlandet eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel
eller metod för framställning av sådan materiel eller att
gemensamt tillverka krigsmateriel. Straffskalan bör, liksom
vad som gäller enligt varusmugglingslagen i fråga om olovlig
utförsel bestämmas till böter eller fängelse i högst två år.
Har vilseledandet skett genom oaktsamhet, bör dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall bör inte
dömas till ansvar.
I utförsellagen, men inte i tillverkningslagen, finns en
särskild straffskala för grovt brott. För egen del anser jag
att omständigheterna även vid brott mot tillverknings- och
tillhandahållandeförbuden i vissa fall kan vara sådana att en
strängare påföljd är motiverad. I enlighet med vad som
gäller enligt utförsellagen bör för brott som är att anse som
grovt dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra
år.
Den som underlåter att underrätta regeringen om
förestående anbud eller avtal eller om ägande i utländska
rättssubjekt och den som inte anmäler ändring i förhållande
som har upptagits i tillståndsansökan till regeringen liksom
den som lämnar en oriktig uppgift i en ansökan om tillstånd
eller förtiger en uppgift som kan vara av betydelse för
regeringens bedömning bör kunna straffas för detta
förfarande. Detta bör även gälla uppgifter i andra
handlingar som är av betydelse för prövningen av ett ärende
enligt lagen, t.ex. uppgifter i samband med att en fråga om
återkallelse av tillstånd aktualiseras. Den som i en
utförselanmälan uppger ett visst land som mottagare av den
aktuella krigsmaterielen kan alltså straffas enligt denna
bestämmelse, om han vid lämnandet av uppgiften visste att
denna var felaktig.
Även den som åsidosätter ett villkor eller bryter mot en
kontroll- eller ordningsbestämmelse som har meddelats
med stöd av lagen bör kunna straffas. Straffsatsen bör
bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I
ringa fall bör inte dömas till ansvar.
I fråga om förverkande av utbyte av brott återkommer
jag i specialmotiveringen.
Detta förslag innebär att bestämmelserna har
samordnats med de bestämmelser som finns i lagen
(1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte, m.m.
22 Organisatoriska frågor m.m.
22.1 Berednings- och tillsynsorganisationen inom
regeringskansliet

Min bedömning: Beredningen av ärenden om
krigsmateriel bör även i fortsättningen ske inom
krigsmaterielinspektionen (KMI).
KMI bör vara tillsynsmyndighet över den som har
tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel.

Skälen för min bedömning: KMI inrättades under
1930-talet som en följd av de genom Nationernas Förbund
initierade nedrustningsförhandlingarna i Genève. En ökad
kontroll från regeringarnas sida över vapenindustrin skulle
bidra till att förebygga nya krig. I den proposition som ligger
till grund för 1935 års förordning om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m.m. (prop. 1935:89),
vilken lag föregick den nu gällande, anfördes bl.a. att den
tillsyn som kontrollen nödvändiggjorde borde utövas av en
krigsmaterielinspektion som borde inordnas i
regeringskansliet. Kontrollmyndigheten föreslogs förläggas
till handelsdepartementet, till vilket departement
handläggningen av ärenden rörande exportförbud av
krigsmateriel redan hörde.
KMI hör efter en departementsreform år 1983 till
utrikesdepartementet; organisatoriskt inom dess
handelsavdelning. KMI utgör dels en departementsenhet
för beredning av tillståndsärenden enligt tillverkningslagen
resp. utförsellagen, dels en myndighet som utövar kontroll
enligt tillverkningslagen.
Som har framgått av mina förslag rörande ny lag om
krigsmateriel anser jag att den som har fått regeringens
tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel skall
stå under tillsyn av den myndighet som regeringen
bestämmer. Denna myndighet bör vara KMI.
Jag vill erinra om att den s.k. KMI-utredningen år 1987
(betänkandet Krigsmaterielinspektionens verksamhet och
organisation) bl.a. hade till uppgift att lämna förslag till hur
handhavandet av de uppgifter som ankommer på KMI bör
organiseras. Utredningen kom därvid fram till att de olika
delarna av krigsmaterielinspektionens verksamhet med
fördel kompletterar varandra. KMI-utredningens förslag
behandlades i den tidigare nämnda propositionen (prop.
1987/88:154). Föredraganden anslöt sig till utredningens
uppfattning. Med mitt tidigare framlagda förslag att
sammanföra tillverknings- och utförsellagarna i en lag
framstår skälen för att de olika delarna av tillstånds- och
tillsynsverksamheten sker samlat än starkare. Jag anser
alltså att KMI även i fortsättningen skall handlägga ärenden
av alla de slag som föranleds av mitt förslag till ny lag om
krigsmateriel.
22.2 Krigsmaterielinspektionens verksamhet och
finansiering

22.2.1 KMI:s verksamhet och resurser

Kraven på KMI har ökat väsentligt under senare år. De
regler som infördes genom lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. medförde ytterligare
arbetsuppgifter för inspektionen. I samband härmed
utökades KMI:s personalplan och omfattar för närvarande
nio tjänster, varav en för krigsmaterielinspektör samt tre för
handläggare.
Befattningen som krigsmaterielinspektör innehas för
närvarande av en högre tjänsteman med beskickningschefs
erfarenheter. Därutöver finns en tjänst för militär rådgivare
som för närvarande innehas av en högre militär, en tjänst
som rättssakkunnig och en utrikespolitisk handläggartjänst.
KMI har fått ytterligare arbetsuppgifter, utöver dem som
betingas av ärenden enligt krigsmateriellagstiftningen, till
följd av att även beredningen av ärenden enligt lagen
(1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som
kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. har anförtrotts
KMI. Det bör i annat sammanhang övervägas om det finns
skäl till någon förändring av berednings- och
beslutsordningen vad avser de frågor som handläggs inom
KMI.
Till följd av förslag som jag tidigare har redogjort för
kommer KMI att tillföras ärenden om tillstånd till
samverkan med utlandet i form av gemensam utveckling
och tillverkning. Samtidigt genomför KMI redan enligt
hittillsvarande praxis granskning och beredning av ett stort
antal ärenden av motsvarande karaktär. Sådana ärenden
innebär i de flesta fall även upplåtelse av
tillverkningsrättigheter eller utförsel av materiel. Rutiner
för denna beredning har därför i stor utsträckning redan
etablerats. Det är mot denna bakgrund min bedömning, att
den organisation och de personalresurser som finns inom
KMI för dagen är tillräckliga för den beredning och tillsyn
som mitt förslag till ny lag om krigsmateriel medför.
22.2.2 KMI:s finansiering

Mitt förslag: För att täcka kostnaderna för
tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall den
som har fått tillstånd till tillverkning av krigsmateriel årligen
betala en avgift som regeringen bestämmer. Avgiften
beräknas efter ett för samtliga tillverkare lika förhållande
till det fakturerade värdet av försåld krigsmateriel.
Mitt förslag överenstämmer med gällande rätt.

KMU har ansett att kostnaderna för KMI:s
verksamhet, till den del de måttliga expeditionsavgifterna
inte förslår, i princip borde finansieras över statens budget.
Remissinstanserna: Förslaget om helfinansiering
av KMI:s verksamhet över statsbudgeten har rönt
instämmanden från de flesta av de remissinstanser som har
yttrat sig särskilt över denna fråga. Centerns
kvinnoförbund anser att finansieringen fortsatt bör ske
genom avgifter från försvarsindustrin och inte över
statsbudgeten, men baserat på exportvärdet och inte på det
samlade tillverkningsvärdet.
Skälen för mitt förslag: Kostnaderna för KMI:s
organisation och verksamhet bestrids för närvarande genom
avgifter från tillverkare av krigsmateriel och genom
expeditionsavgifter främst för tillstånd till utförsel av
krigsmateriel. De avgifter som tas ut från tillverkare av
krigsmateriel och som tillförs statskassan (genom
kammarkollegiet) utgår efter visst -- för samtliga tillverkare
lika -- förhållande till det fakturerade värdet av försåld
materiel enligt föreskrifter i 8 § lagen om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
Kostnaderna utgörs till större delen av löner och
lokalkostnader. De uppgick budgetåret 1990/91 till ca 4
milj.kr. Expeditionsavgifterna uppgick för samma tid till ca
400 000 kr. och täckte således ca. tio procent av kostnaderna
för verksamheten.
I prop. 1987/88:154 anfördes att den nuvarande
ordningen borde bestå. Riksdagen fann inte anledning att
föreslå någon ändring av finansieringsordningen men ansåg
likväl att regeringen borde överväga om det nuvarande
uppbördssystemet är det mest ändamålsenliga (UU
1987/88:30, rskr. 331).
KMU har till stöd för sitt förslag, som för övrigt också
tidigare framlagts av KMI-utredningen år 1987, anfört att
det inte får finnas utrymme för misstankar om att
inspektionen inte är oväldig. Detta är avgörande i frågan
om KMI:s finansiering enligt utredningens mening.
Dessutom framhålls att inspektionens uppgifter enligt
utförsellagen numera är mer omfattande, och att endast
cirka tio procent av arbetet kan hänföras till
tillverkningslagen.
Jag kan i och för sig dela utredningens uppfattning på
den senare punkten. De förslag till nya regler som finns i
mitt förslag till ny lag om krigsmateriel innebär som jag
tidigare anfört ytterligare arbetsuppgifter som kan sägas gå
vid sidan av de uppgifter inspektionen ursprungligen
inrättades för att lösa. Det finns därför visst fog för
överväganden om gällande finansieringsformer kan anses
lämpliga för dagens verksamhet inom
krigsmaterielinspektionen.
Jag delar däremot inte uppfattningen som framförts i en
reservation till KMU:s betänkande att avgifterna skall
beräknas enbart på värdet av till utlandet försåld
krigsmateriel. Inte minst mot bakgrund av vad jag tidigare
anfört, nämligen att det kan skönjas utvecklingstendenser
mot en minskad direkt export och istället ökat samarbete av
olika slag, där inte minst gemensam utveckling och
tillverkning liksom överlåtelse av tillverkningsrättigheter
m.m. spelar stor roll, anser jag att ett avgiftsuttag baserat
på exportvärdet inte kan vara en lämplig beräkningsmetod.
Eftersom finansieringen i princip med nuvarande
ordning sker över statsbudgeten, och de uttaxerade
avgifterna således inte tillförs inspektionen direkt, kan jag
inte se att någon tveksamhet om KMI:s integritet i detta
avseende kan uppstå. Några sådana skäl att frångå
nuvarande ordning finns inte enligt min bedömning.
KMI:s funktion som tillsynsmyndighet för den
krigsmaterieltillverkande industrin utgör vidare alltjämt
kärnan i dess verksamhet. Huvuddelen av de ärenden som
inkommer till KMI rörande utförsel, upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt m.m. hänför sig till den
krigsmaterieltillverkande industrins verksamhet. Jag anser
därför att något klart behov av en förändring av
hittillsvarande principer för finansiering inte heller av detta
skäl föreligger för närvarande. Detta hindrar inte att frågan
kan behöva ses över i framtiden i ett bredare sammanhang.
Viss översyn av budgetteknisk karaktär bör också ske i det
löpande budgetarbetet. Jag vill inte föregripa de
ställningstaganden som senare kan bli aktuella och avstår
från att i detta sammanhang föreslå någon förändring vad
avser finansieringen av KMI:s verksamhet. Bestämmelsen i
8 § i tillverkningslagen bör därför överföras till den nya
lagen om krigsmateriel.
23 Rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor

Min bedömning: Nämndens verksamhet
tillgodoser intresset av en bred politisk förankring av beslut
om krigsmaterielexport. Även ärenden om annan typ av
utlandssamverkan enligt förslaget till ny lag om
krigsmateriel bör vara föremål för samråd i nämnden.

KMU har närmare beskrivit de arbetsformer som
numera tillämpas i samband med nämndens sammanträden
och särskilt den praxis som tillämpas beträffande
samrådsärendena. Utredningen har inhämtat synpunkter
från nämnden på dess arbete och noterat att den betecknar
erfarenheterna som goda.
KMU fastslår att de konstitutionella gränserna har
förblivit klara. Det är regeringen som har ansvaret för
besluten i utförselärenden; nämnden är ett rådgivande
organ på beredningsstadiet. Den har vidare avlastat
utrikesnämnden, som dock hörs i vissa ärenden, t.ex. i fråga
om länderval, samarbetsavtal med andra länder och i
ärenden av principiell innebörd.
Remissinstanserna: Några remissinstanser har
allmänt betonat behovet av största möjliga insyn och
öppenhet kring tillståndsgivningen för vapenexporten,
nämligen Kristna fredsrörelsen och Svenska
kyrkans centralstyrelse. Även Svenska freds- och
skiljedomsföreningen förordar en större öppenhet.
Endast ett par remissinstanser har yttrat sig direkt om den
rådgivande nämndens arbetsformer, nämligen
Folkpartiets kvinnoförbund, som förordar att
nämnden avskaffas för att regeringens ansvar i
utförselärenden skall göras tydligare, och Centerns
kvinnoförbund som framhåller att samråd måste ske
kontinuerligt med såväl utrikesnämnden som med den
rådgivande nämnden i krigsmaterielexportfrågor.
Skälen för min bedömning: Det är inte möjligt att
utforma riktlinjer för tillståndsprövningen så att alla
svårigheter i tillämpningen kan undanröjas. Det är därför
naturligt att prövningen av de enskilda tillståndsärendena
tillmäts särskild betydelse. Enligt 10 kap. 6 §
regeringsformen skall regeringen i utrikesärenden av större
vikt överlägga med utrikesnämnden före avgörandet, om så
kan ske. Vissa utförselärenden rörande krigsmateriel är av
den arten att överläggning med nämnden skall äga rum.
Även om sådana överläggningar inte bedöms erforderliga,
har det likväl ansetts önskvärt att prövningen av vissa
enskilda ärenden ges en bredare förankring. Riksdagen
beslutade år 1984 på grundval av propositionen
(1984/85:82) om ökad insyn och samråd i frågor som rör
krigsmaterielexport att en rådgivande nämnd i
krigsmaterielexportfrågor skulle inrättas (UU 1984/85:5,
rskr. 61).
Nämnden, som består av sex ledamöter tillsatta på
parlamentarisk grund, inledde sin verksamhet i februari
1985. Nämndens uppgift är att lämna råd i enskilda
krigsmaterielexportfrågor. Den sammanträder vanligtvis
varje månad på kallelse av krigsmaterielinspektören, som
också leder sammanträdena. Det ankommer på inspektören
att redovisa samrådet för det föredragande statsrådet.
Alla principiellt viktiga ärenden görs till föremål för
samråd inom nämnden. Dess månatliga sammanträden ger
ledamöterna en fortlöpande insyn i regeringens
handläggning av krigsmaterielexportärendena. Nämnden
ersätter dock inte utrikesnämnden i sådana ärenden som
regeringen enligt regeringsformen har att överlägga med
utrikesnämnden om.
I propositionen med förslag till lag om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. (prop. 1987/88:154) anförde
föredraganden, bl.a. mot bakgrund av att nämnden kunde
förutses tas i anspråk i större omfattning än vad som vid den
tidpunkten hade varit fallet, att arbetsformerna fortlöpande
borde förbättras och effektiviseras.
Krigsmaterielexportutredningen noterar att reformer av
arbetsformerna har lett till att nämnden kunnat fungera
effektivare och att dess ställningstaganden fått ökad tyngd.
Mot bakgrund av det anförda konstaterar KMU, under
erinran om att regeringen har ansvaret för besluten, att den
rådgivande nämnden i krigsmaterielexportfrågor nu har
funnit arbetsformer där den genom sina ledamöter och
sammansättning på parlamentarisk grund fyller
betydelsefulla uppgifter när det gäller samråd och för att
främja insyn.
Jag ansluter mig helt till utredningens bedömning.
Nämndens tillkomst har enligt min mening främjat en ökad
insyn och samråd i frågor som rör krigsmaterielexporten.
Genom sammanträdena i nämnden, och den fylliga
information som där lämnas till ledamöterna, tillgodoses
intresset av en bred politisk förankring av besluten om
vapenexport.
Jag förutser att även frågor om utlandssamarbete enligt
de nya regler som jag förordat i det föregående bör göras till
föremål för samråd i nämnden.
24 Krigsmaterielinspektionens tekniskt-vetenskapliga
råd

Min bedömning: Rådets verksamhet bidrar till att
klassificeringsfrågorna kan beredas med konsekvens och
sakkunskap och bör fortsätta som hittills.

Utredningarna har inte berört frågan.
Skälen för min bedömning: Som jag tidigare har
redovisat (avsnitt 4) föreslår jag att regeringen får
föreskriva vad som skall avses med krigsmateriel.
Krigsmaterielförteckningen kan dock inte utformas så
att den ger fullständig klarhet i gränsdragningen mellan civil
materiel och krigsmateriel. Årligen inkommer till KMI ett
stort antal förfrågningar om klassificering av enskilda
produkter. De bedömningar som i dessa fall skall göras är
inte sällan av kvalificerad teknisk natur.
Regeringen beslutade år 1984 mot denna bakgrund, på
grundval av propositionen (1981/82:196) och efter förslag i
1979 års krigsmaterielexportkommittés betänkande (SOU
1981:39), att utse fristående sakkunniga experter med
erfarenhet från skilda tekniska områden för att ge
krigsmaterielinspektören råd i frågor om gränsdragning
mellan civil och militär materiel.
Rådet, som inledde sin verksamhet i juli 1984, består av
sex ledamöter, för närvarande ledande befattningshavare
vid Försvarets forskningsanstalt (FOA), Försvarets
forskningsanstalt (FFA), Rymdstyrelsen (tidigare DFR),
Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA), Kungliga Tekniska
Högskolan (KTH) och Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK) (tidigare STU). Rådets
uppgift är att ge råd i klassificeringsfrågor. Det
sammanträder i regel varannan månad på kallelse av
krigsmaterielinspektören, som också leder
sammanträdena.
Alla principiellt viktiga klassificeringsärenden görs till
föremål för samråd i rådet. Årligen avhandlas där ca. 20
ärenden.
Rådets tillkomst har breddat krigsmaterielinspektionens
kompetens och enligt min uppfattning verksamt bidragit till
att klassificeringsfrågorna kunnat beredas med ökad
konsekvens och sakkunskap.
Det är därför min bedömning att rådet bör fortsätta sin
verksamhet på det sätt som hittills skett.
25 Övriga lagändringar, ikraftträdande m.m.
Jag föreslår att den nya lagen om krigsmateriel skall
träda i kraft den 1 januari 1993 och att lagen (1983:1034)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. och
lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel,
m.m. upphävs vid samma tidpunkt. Lagrådet har
ansett att det föreligger behov av en övergångsbestämmelse
som anger att bestämmelsen om krav på regeringens
tillstånd för ändring av avtal enligt den föreslagna 9 § skall
tillämpas även vid ändring av avtal som på grund av äldre
bestämmelser inte krävt tillstånd. Jag delar lagrådets
bedömning och har i avsnitt 14 närmare berört denna
övergångsbestämmelse.
Den nya lagens bestämmelser bör tillämpas även för
tillstånd som har meddelats med stöd av äldre
bestämmelser.
Som jag har redogjort för i avsnitt 22 bör beredningen
av ärenden liksom i dag ske inom utrikesdepartementet (vid
krigsmaterielinspektionen, KMI). Handläggningen av
ärenden kommer inte att föranleda ytterligare kostnader för
statsverket.
Den nya lagen medför ändringar i vapenlagen
(1973:1176) och lagen (1988:205) om rättsprövning av
förvaltningsbeslut. Dessa ändringar bör träda i kraft vid
samma tidpunkt.
Jag vill i detta sammanhang ta upp frågan om införsel av
sådan krigsmateriel som också omfattas av vapenlagen
(1973:1176) när införseln görs av någon som har rätt att
tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel. I dag krävs i 5 §
vapenlagen att polismyndigheten ger tillstånd till införseln.
Sådant tillstånd kan som huvudregel inte lämnas till en
juridisk person.
I samma lagrum görs undantag från kravet på tillstånd
för innehav av vapen för den som har tillstånd att tillverka
eller tillhandahålla krigsmateriel. På motsvarande sätt görs
undantag från kravet på tillstånd att handla med vapen för
den som har tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel. Jag
anser att den som har rätt att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel i analogi härmed skall ha rätt att föra in
sådana vapen som omfattas av tillståndet enligt
krigsmateriellagen. 5 § vapenlagen bör ändras i enlighet
härmed.
Jag vill i detta sammanhang också föreslå att 28 a § och
46 § vapenlagen ändras. Jag återkommer till denna fråga i
specialmotiveringen.
26 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom
utrikesdepartementet upprättats förslag till

1. lag om krigsmateriel

2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut.
De under 2.och 3. avgivna förslagen har upprättats i
samråd med chefen för justitiedepartementet respektive
med statsrådet Laurén.
Förslagen har granskats av lagrådet.
27 Specialmotivering

27.1 Förslaget till lag om krigsmateriel

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition
och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt
regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde och
innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela
föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel enligt
lagen. Bestämmelsen har sin motsvarighet i 1 §
tillverkningslagen och 1 § utförsellagen.
Definitioner

2 § I denna lag förstås med

tillverkning: framställning av sådan materiel eller
delar därav som utgör krigsmateriel,

tillhandahållande: försäljning, upplåtelse,
utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling,

tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka
krigsmateriel.
I bestämmelsen definieras tre termer som återkommer
vid upprepade tillfällen i lagen. Med tillverkningsrätt avses
således varje åtgärd varigenom en part ger en annan part
rätt att tillverka krigsmateriel. Även del till krigsmateriel
kan utgöra krigsmateriel.
Tillverkning

3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som
avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973:1176),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av
ammunition för tillverkarens eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Paragrafen innehåller i första stycket det
grundläggande kravet på regeringens tillstånd för att få
tillverka krigsmateriel här i landet. Detta grundläggande
krav finns i dag i 2 § tillverkningslagen.
Till skillnad mot gällande bestämmelser tas nu kravet på
svenskdominerat ägande bort. Regeringen är inte bunden i
sin prövning av vem som skall kunna meddelas
tillverkningstillstånd. Bestämmelsen har kommenterats
utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 8).
Andra stycket innehåller ett bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om undantag från
kravet på tillverkningstillstånd i vissa fall. Bestämmelsen
har överförts från 2 § andra stycket tillverkningslagen.
Tredje stycket innebär att statliga affärsverk
liksom för närvarande omfattas av kravet på
tillverkningstillstånd, medan detta inte gäller andra statliga
myndigheter.
Tillhandahållande

4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och
metoder för framställning av sådan materiel får inte
bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet bedriva sådan verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte
för sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för
verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel till
svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som
har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra
stycket, om verksamheten avser tillhandahållande av
krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som finns
inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller
metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om
sådan handel med skjutvapen som regleras genom
föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan
hantering av ammunition eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna
motiveringen i avsnitt 9. Den har sin motsvarighet i 3 §
tillverkningslagen. Enligt första stycket får
verksamhet avseende tillhandahållande av krigsmateriel,
uppfinning rörande krigsmateriel och metod för
framställning av sådan materiel inte bedrivas här i landet
utan tillstånd av regeringen. Vad som skall förstås med
tillhandahållande framgår av definitionen i 2 §. Enligt
andra stycket gäller motsvarande krav för svenska
myndigheter, svenska företag samt den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här som vill bedriva verksamhet
avseende tillhandahållande krigsmateriel, uppfinning
rörande krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel i utlandet.
I tredje stycket undantas andra statliga
myndigheter än affärsverk från lagens tillämpningsområde.
Från kravet på regeringens tillstånd görs vissa undantag
i fjärde stycket. Sålunda krävs inte tillstånd för
tillhandahållande av krigsmateriel till svensk statlig
myndighet eller till tillverkare som har tillstånd att tillverka
materiel av det slag som det tillhandahållandet avser. Inte
heller krävs tillstånd för innehavare av
tillverkningstillstånd, om verksamheten avser krigsmateriel
som tillhör honom och som finns inom landet eller
tillhandahållande av uppfinning eller metod till svenska
statliga myndigheter eller sådana tillverkare som har
tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Således får en tillverkare t.ex.
sälja egen materiel utan tillstånd, medan tillstånd krävs för
den som avser att förmedla materiel för en tillverkares
räkning. Om mottagaren emellertid är svenska staten eller
krigsmaterieltillverkare med tillstånd att tillverka samma
materiel krävs, i enlighet med vad som nyss sagts, inte något
tillstånd.
Femte stycket innehåller ett bemyndigande för
regeringen att meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet i vissa fall. Bestämmelsen har övertagits
från 3 § tillverkningslagen.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte utan
tillstånd av regeringen i det enskilda fallet till någon i
utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet
eller uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel.
I paragrafen slås fast att det utöver det i 4 § angivna
kravet på ett generellt tillstånd att bedriva verksamhet som
innebär tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning
rörande krigsmateriel eller metod för framställning av
sådan materiel även krävs tillstånd i det enskilda fallet för
att exempelvis förmedla krigsmateriel som finns i utlandet
till någon i ett annat land. Bestämmelsen har behandlats i
avsnitt 10.
Utförsel

6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan
tillstånd av regeringen, om inte annat följer av denna lag
eller annan författning. I fråga om programvara likställs
med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller
som i övrigt inte är av större vikt får det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild
persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande
ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning
utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan
liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses
i 2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i landet i enlighet med
bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
Paragrafens första stycke, första meningen
motsvarar 2 § första stycket i nuvarande utförsellagen
och slår fast att krigsmateriel inte får föras ut ur riket utan
tillstånd av regeringen, om inte annat följer av lagen eller
av annan författning. Sålunda finns i 17 § vapenlagen
(1973:1176) bestämmelser om utförsel av handeldvapen
från riket utan tillstånd av regeringen. Bestämmelsen avser
utförsel såväl efter tillverkning i Sverige som efter import
till Sverige eller utförsel efter transitering, förvaring på
tullager, tullupplag eller i frihamn.
Programvara kan lagras på fast medium som databand,
disketter och kretskort och omfattas därmed av
utförselförbudet. Om emellertid överföring sker t.ex. via
telenätet, kan inte utförselförbudet bli tillämpligt.
Överföring av programvara regleras i sådana situationer
genom föreskriften att i fråga om programvara jämställs
med utförsel överföring genom telekommunikation eller på
annat liknande sätt. Bestämmelsen är tillämplig exempelvis
för det fall någon i Sverige konstruerar ett dataprogram för
krigsmateriel i utlandet och för över programvaran till sin
uppdragsgivare i utlandet via telenätet.
Innehållet i andra stycket är överfört från 2 §
andra stycket utförsellagen. Denna ordning som ger ett
enskilt statsråd rätt att besluta i enklare ärenden och som
har varit rådande under en lång följd av år och därvid har
visat sig vara i hög grad ändamålsenlig är till stor del
betingad av praktiska skäl. Även tidsmässiga faktorer
spelar in. I många fall fordrar en dispensansökan i ärenden
av nyssnämnda slag omedelbara åtgärder.
Konstitutionsutskottet granskade år 1977 frågan om
beslutanderätten och omnämnde därvid särskilt enskilt
statsråds beslutanderätt i ärenden som gäller export av
krigsmateriel. Utskottet uttalade bl.a. att granskningen inte
gett anledning till erinran mot de beslut varigenom statsråd
bemyndigats att avgöra visst ärende eller viss grupp av
ärenden.
Det tredje stycket motsvarar 3 § utförsellagen och
anger inom vilket område regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel.
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt till någon i utlandet får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Materiellt motsvarar paragrafen 4 § utförsellagen och
gäller avtal som ingås här i landet eller utom landet av
svensk myndighet, svenskt företag eller den som är bosatt
eller stadigvarande vistas här.
Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 12, omfattar
inte bara upplåtelse eller överlåtelse av rättighet som
åtnjuter legalt skydd, t.ex. i form av patent, utan varje
sådant tillhandahållande av ett sådant tekniskt underlag
eller dylikt som utgör en förutsättning för mottagaren att
starta egen tillverkning.
Med tillverkningsrätt avses sålunda det medgivande som
genom ett avtal lämnas en motpart att utnyttja viss rätt eller
att i enlighet med av upplåtaren eller överlåtaren
tillhandahållna tekniska underlag, som ritningar,
beskrivningar o.d. tillverka viss krigsmateriel. I de tekniska
underlagen kan ingå upplysningar om uppfinningar och
metoder, konstruktions- och kontrollföreskrifter,
beskrivningar av arbetsprocesser, dataprogram m.m. Med
någon i utlandet förstås såväl fysiska personer med hemvist
utom landet som juridiska personer som är bildade enligt
lagen i en främmande stat liksom främmande stater och
myndigheter i sådana stater.
8 § Avtal med någon utom landet om att
gemensamt med denne eller för hans räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får
inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Paragrafen består delvis av förbudet i den nu gällande 5 §
utförsellagen mot att utan regeringens tillstånd ingå avtal
med någon utom riket om att för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel. Härutöver förbjuds ingående av avtal med någon
i utlandet om att gemensamt med denne utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel liksom att gemensamt tillverka krigsmateriel.
I första stycket förbjuds ingående av ett sådant
avtal inom landet och i andra stycket förbjuds svensk
myndighet, svenskt företag och den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här att ingå ett sådant avtal i utlandet.
Begreppet någon i utlandet har samma innebörd som i
föregående paragraf.
Med utveckling av krigsmateriel förstås den verksamhet
som bedrivs för att t.ex. med hjälp av en kravspecifikation
utforma ett tekniskt underlag för produktion av
krigsmateriel. Häri inbegrips även vidareutveckling av
befintlig krigsmateriel. Med en metod för framställning av
krigsmateriel avses det underlag som behövs för att
framställa materiel på ett specifikt sätt.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det
slag som kräver tillstånd enligt 7 eller 8 § får inte ingås utan
tillstånd av regeringen, om tillägget eller ändringen avser

1. den materiel som omfattas av avtalet,

2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt
avtalet,

3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som
inte angivits tidigare,

4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller

5. bestämmelser om sekretess.
Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14, anger att tillägg
till ett avtal genom vilket tillverkningsrätt har upplåtits eller
överlåtits till någon utom landet eller ändring av sådant
avtal inte får ingås utan tillstånd av regeringen. Detsamma
gäller tillägg till eller ändring i avtal med någon i utlandet
om att gemensamt eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel.
Sålunda skall varje tillägg till eller ändring av tidigare
avtal som rör den materiel som omfattas av avtalet
underkastas regeringens prövning. Detta kan t.ex. vara
fallet om parterna avser att utöka omfattningen av den
krigsmateriel som får tillverkas eller precisera omfattningen
av en tillverkningsrätt med avseende på materielen. Detta
kan också vara fallet om parterna avser att utvidga ett avtal
om gemensam utveckling ytterligare ett steg i förfining av
slutprodukten. Hit hör också ändringar eller tillägg som
avser att förse motparten med uppdaterad kunskap i fråga
om materielen.
Likaså skall tillägg eller ändring som innebär att en rätt
enligt avtalet upplåts eller överlåts till någon som inte
tidigare har denna rätt prövas av regeringen.
Detsamma gäller en ändring eller utvidgning av
klausuler som gäller rätten att försälja materiel till en
mottagare som inte har angivits i tidigare avtal. Detta kan
gälla export till ett annat land eller försäljning till en annan
användare i samarbetslandet.
Militärt inriktad utbildning

10 § Militärt inriktad utbildning av personer som
inte är svenska medborgare får inte bedrivas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet yrkesmässigt bedriva sådan utbildning utan tillstånd
av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av
statliga myndigheter som inte är affärsverk eller som
anordnas i samband med försäljning av krigsmateriel eller
för de anställda i sådana företag som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel.

Paragrafens första och tredje stycke motsvarar 7 §
utförsellagen. I första stycket föreskrivs att militärt
inriktad utbildning av personer som inte är svenska
medborgare inte får bedrivas här i landet utan tillstånd av
regeringen. I andra stycket föreskrivs att svenskt
företag, svensk myndighet och den som är bosatt eller
stadigvarande vistas här inte heller i utlandet får bedriva
sådan utbildning yrkesmässigt utan tillstånd av regeringen.
Allmänt sett bör utbildning som avser sådant
handhavande av krigsmateriel som har samband med en
möjlig stridsinsats vara att hänföra till begreppet militärt
inriktad utbildning. Vägledning torde också kunna hämtas
genom en jämförelse med vad som ingår i undervisningen i
en skola av vanlig typ och en skola av militär art.
Undantagen i tredje stycket motsvarar
undantagen i 7 § andra stycket utförsellagen. Där anges att
förbudet inte gäller utbildning som anordnas av statliga
myndigheter som inte är affärsverk. Statliga bolag -- som är
självständiga juridiska personer -- är alltså inte undantagna
från förbudet. Utbildning som anordnas i samband med
försäljning av krigsmateriel eller med anställning i företag
för tillverkning av sådan materiel omfattas inte heller av
förbudet.
Vid prövning av ansökan om tillstånd att bedriva sådan
utbildning som det här är fråga om hämtas stöd i de
riktlinjer som gäller för export av krigsmateriel.
Huvudprincipen är att tillstånd till militärt inriktad
undervisning inte bör meddelas om undervisningen riktar
sig till medborgare i land med vilket annan
utlandssamverkan ej skulle komma i fråga. I de fall
undervisningen riktar sig till medborgare i olika länder
måste en sammantagen bedömning göras av lämpligheten
av att undervisningen tillåts.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall, i den ordning regeringen föreskriver,
lämna redovisning till regeringen

1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs
i utlandet,

2. om åtgärder som syftar till avtal som är
tillståndspliktigt enligt 7 eller 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
redovisningsskyldighet och om undantag från denna.
Regeringen får också i det enskilda fallet medge undantag
från sådan redovisningsskyldighet.
Paragrafen föreskriver skyldighet dels för den som har
fått regeringens tillstånd att tillverka eller tillhandahålla
krigsmateriel, dels för svenska statliga myndigheter som
bedriver motsvarande verksamhet att lämna redovisning
om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs i
utlandet.
I begreppet marknadsföring ligger att det skall vara fråga
om åtgärder som syftar till att främja avsättningen av varor
och tjänster och andra nyttigheter. Hit hör framställningar
som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp av
intressenter. Termen täcker också åtgärder som är inriktade
på enskilda.
Enligt andra punkten skall redovisning också lämnas om
åtgärder som syftar till avtal som är tillståndspliktigt enligt
7 och 8 §§. Redovisningen skall göras på ett tidigt stadium
redan när de första kontakterna har tagits, alltså innan
parterna har gjort några bindande åtaganden.
Redovisningen är avsedd att ge en bild av företagens och
myndigheternas marknadsföring av krigsmateriel utom
landet. Uppgifterna bör lämnas fortlöpande. Det bör vara
en uppgift för regeringen att meddela föreskrifter om med
vilka tidsintervall redovisning skall lämnas. Skyldighet att
lämna redovisning gäller även om marknadsföringen
uppdras åt någon annan, t.ex. ett utlandsbolag.
I andra stycket ges bemyndigande till regeringen
att meddela föreskrifter om redovisningsskyldigheten och
om undantag från denna skyldighet. Härvid kan regeringen
exempelvis föreskriva att redovisningen skall avse de
bestämda mottagare som marknadsföringen riktar sig till
och den materiel marknadsföringen avser. Med stöd av
bestämmelsen kan också undantag medges exempelvis i
fråga om viss materiel.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall underrätta regeringen innan anbud
lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer,
innan avtal ingås om

1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i
utlandet,

2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt som
avses i 7 §, eller

3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste
tidpunkt för underrättelse och om undantag från
underrättelseskyldigheten. Regeringen får också i enskilda
fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt
inte är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel medge
undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för
lämnande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant
anbud lämnas eller avtal ingås, som avses i första stycket.
I paragrafens första stycke anges att
tillståndshavare och statliga myndigheter som bedriver
motsvarande verksamhet är skyldiga att lämna
underrättelse till regeringen innan anbud lämnas om
tillhandahållande av krigsmateriel till någon i utlandet, om
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt eller om
samarbete om tillverkning eller utveckling av krigsmateriel
eller metod för framställning av krigsmateriel. Där anbud
inte lämnas skall regeringen i stället underrättas innan avtal
ingås.
I andra stycket ges regeringen bemyndigande att
meddela föreskrifter om senaste tidpunkt för underrättelse
och om undantag från skyldighet att lämna underrättelser
som avses i första stycket. Med stöd av denna bestämmelse
kan undantag medges t.ex. i fråga om viss materiel eller i
fråga om mera rutinartade avtalsslut avseende
komponentleveranser o.d. En förutsättning för sådana
undantag måste vara att syftet med regleringen inte
äventyras.
I tredje stycket införs en rätt för det statsråd som
har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel att medge undantag i det enskilda fallet från
sådan föreskrift om att underrättelse skall ske inom viss tid.
Enligt fjärde stycket får regeringen i det enskilda
fallet förbjuda att anbud lämnas eller avtal ingås.
Härigenom ges regeringen möjlighet att förbjuda att vissa
åtgärder kommer till stånd och kan därmed förhindra vidare
marknadsföring i förhållande till land som inte kan godtas
som mottagare av svensk materiel eller svenskt kunnande.
Ett förbud förutsätter inte att uppgifterna om
marknadsföringen har kommit till regeringens kännedom
genom 11 §.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt
aktiebolag får förenas med villkor om att endast en viss
andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med
villkor om att styrelseledamöter och suppleanter för dem
samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag
förenas med villkor avseende ägandet.
Paragrafen anger uttryckligen att tillstånd enligt 3 eller
4 § att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel får förenas
med villkor avseende ägandet. Bestämmelsen har ingående
behandlats i avsnitt 8. Liksom enligt 4 § utförsellagen kan
tillståndet härutöver förenas med villkor om att
styrelseledamöter och suppleanter för dem samt
verkställande direktör i aktiebolag skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige.
14 § Tillstånd enligt 3--10 §§ får förenas med andra
villkor än som avses i 13 § samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser.
Paragrafen motsvarar i sak 4 § andra stycket
tillverkningslagen och 11 § utförsellagen. Tillstånd enligt 3--
10 §§ kan enligt paragrafen förenas med andra villkor än
sådana som gäller ägandet samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser. Av allmänna principer får anses
följa att villkoren samt kontroll- och
ordningsbestämmelserna inte får vara onödigt betungande.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss
tid eller tills vidare.
Paragrafen motsvarar del av 4 § tredje stycket
tillverkningslagen. Av paragrafen framgår att även ett
tillstånd att tillhandahålla krigsmateriel kan meddelas tills
vidare. Om tillhandahållandet avser krigsmateriel som finns
i utlandet och som skall levereras till någon i utlandet krävs
emellertid tillstånd i det enskilda fallet, vilket framgår av
avsnittet 10 där frågan har behandlats utförligt.
Återkallelse

16 § Tillstånd enligt 3--10 §§ kan återkallas av
regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i
denna lag eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har
meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra
särskilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt
någon av 7--9 §§ som redan ingåtts.
Paragrafen motsvarar delvis bestämmelserna i 4 §
tillverkningslagen och 13 § utförsellagen. Bestämmelsen
förskriver att alla tillstånd som har meddelats med stöd av
lagen kan återkallas.
Möjligheterna att återkalla ett tillstånd bör i princip
utnyttjas endast när detta är nödvändigt.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt

17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande
verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt de
föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till
regeringen om ägande i utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.
Paragrafen motsvarar 10 § tillverkningslagen.
Bestämmelsen ålägger såväl den som har tillstånd att
tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel som svenska
statliga myndigheter som bedriver motsvarande verksamhet
att redovisa ägande i utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel. Bestämmelsen syftar till att vid varje
tidpunkt ge regeringen möjlighet att kunna bedöma
utvecklingen av berörd industris utlandsengagemang på
området.
Med utländska rättssubjekt avses främst juridiska
personer som är bildade enligt lagen i främmande stat.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet

18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå
under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen.
Paragrafen, som har berörts i avsnittet 21,
överensstämmer i sakligt hänseende med 5 §
tillverkningslagen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall,
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar, till
tillsynsmyndigheten lämna deklaration på heder och
samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att

1. den som har tillstånd enligt 6 § skall lämna uppgifter
om krigsmateriel som förts ut ur landet,

2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8 § skall lämna
uppgifter om ingångna avtal.
Bestämmelsen överensstämmer i sakligt hänseende med
6 § första stycket första punkten och andra stycket
tillverkningslagen. Bestämmelsen har berörts i avsnitt 19.3.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall
efter anmodan av tillsynsmyndigheten lämna de
upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen
samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där
verksamheten bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att
anlita biträde från andra statliga myndigheter i sin tillsyn.
Paragrafens första mening motsvarar i huvudsak 7 §
tillverkningslagen. Uppgiftsskyldigheten som regleras i
första meningen gäller enbart den som har tillstånd enligt
lagen. En ytterligare begränsning sker genom att en
anmodan skall avse material som behövs för kontrollen. Av
detta följer att materialet måste ha relevans för kontrollen.
Vidare får inte krävas in mera än som erfordras. Anmodan
får avse upplysningar eller handlingar. Det kan gälla
exempelvis handelsböcker, inneliggande beställningar och
uppgifter angående pågående tillverkning.
Vid tillämpningen av bestämmelsen bör givetvis beaktas
att skyldighet att yttra sig eller vidta annan åtgärd enligt
allmänna principer inte bör åläggas någon i fråga om
omständighet, vars yppande skulle röja att vederbörande
har begått brott.
Tillsynsmyndigheten får anlita biträde från annan statlig
myndighet i sin tillsyn. Så kan t.ex. experthjälp behövas för
granskning av såväl tekniska underlag som bokföring.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är
skyldig att vid ändring i förhållanden som tagits upp i
tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlighet
med de föreskrifter som regeringen meddelar.
Paragrafen ålägger den som har tillstånd enligt lagen att
anmäla till regeringen om något av de förhållanden som har
redovisats i en ansökan om tillstånd ändras. Det kan t.ex.
beträffande ett tillverkningstillstånd vara
ägarförhållandena och beträffande ett utförseltillstånd
slutanvändare. Regeringen ges i paragrafen rätt att meddela
föreskrifter om anmälningsskyldigheten.
22 § För att täcka kostnaderna för
tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall den
som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift som
regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för
samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade
värdet av försåld krigsmateriel.
Paragrafen är i sak överförd från 8 § tillverkningslagen.
Revisorskontroll

23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet
har anmärkt på ett företags efterlevnad av bestämmelserna
enligt denna lag och anmärkningen har framförts i en sådan
revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag, skall han genast sända
in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen. En
revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande
skyldighet.
Paragrafen motsvarar 14 § utförsellagen.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök
därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3--5 §§ eller 7--
10 §§ eller mot förbud som har meddelats med stöd av 12 §
döms,

1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller
fängelse i högst två år,

2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår
regeringen att lämna tillstånd enligt någon av 3--5 §§ eller
7--10 §§ och därigenom föranleder att avtal fullföljs eller
tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen
och det är att bedöma som grovt skall dömas till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas
om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor
omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit
av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller
att lämna uppgifter enligt 17 §,

2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,

3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en
oriktig uppgift i ansökan om tillstånd eller i annan handling
som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt
denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,

4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll-
eller ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas,
om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall
förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas
endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten.
I 24 § har tagits in en erinran om att överträdelse av
utförselförbudet och försök därtill bestraffas enligt
bestämmelserna i varusmugglingslagen. Även den som
genom vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att
lämna tillstånd till utförsel och därigenom föranleder att
tillhandahållandet kommer till stånd kan dömas för
varusmuggling enligt varusmugglingslagen. Att olovlig
utförsel liksom vilseledande under vissa omständigheter är
att anse som grov varusmuggling och bestraffas enligt en
strängare straffskala framgår av varusmugglingslagen.
Straffbestämmelserna i 25 § avser brott mot förbuden
mot att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel, mot att
tillhandahålla krigsmateriel som finns utom landet till
någon i utlandet eller tillhandahålla uppfinning rörande
krigsmateriel eller metod för tillverkning av sådan materiel
till någon i utlandet, mot att ingå avtal om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt eller avtal om att gemensamt
med någon i utlandet eller för dennes räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller gemensamt tillverka krigsmateriel eller att
ändra ett sådant avtal samt att bedriva militärt inriktad
utbildning utan tillstånd av regeringen liksom mot förbud
att lämna anbud eller ingå avtal utan sådant tillstånd.
I andra stycket har tagits in en bestämmelse om
ansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet genom
vilseledande förmår regeringen att lämna tillstånd enligt 3--
5 §§ eller 7--10 §§ och därigenom föranleder att tillverkning,
tillhandahållande, avtal eller militärt inriktad utbildning
kommer till stånd.
Straffskalan inrymmer böter eller fängelse i högst två år.
Av tredje stycket i paragrafen följer att det i ringa
fall inte skall dömas till ansvar.
En särskild straffskala gäller om brott som avses i 25 § är
att anse som grovt. En bestämmelse om detta finns i 26 §.
Bestämmelsen tar sikte endast på uppsåtliga gärningar.
Straffskalan inrymmer fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. I bestämmelsen anges exempel på
omständigheter som skall beaktas vid bedömande av om
brottet är grovt. En gärning av särskilt allvarlig art får anses
föreligga exempelvis om överlåtelse av en tillverkningsrätt
har inneburit att materiel av utomordentligt kvalificerat slag
kunnat komma att tillverkas i ett land till vilket utförsel av
krigsmateriel från Sverige inte kan komma i fråga.
Likartade synpunkter kan anläggas i fråga om
kunskapsöverföring i form av t.ex. samarbetsavtal och
militär utbildning.
I 27 § föreskrivs straff för den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet underlåter att underrätta regeringen innan
anbud lämnas eller avtal ingås eller underlåter att anmäla
ändrade förhållanden eller i övrigt i annat fall än som avses
i 25 § eller 26 § lämnar oriktig uppgift i en ansökan om
tillstånd eller i någon annan handling som är av betydelse
för prövning av ett ärende enligt lagen eller som åsidosätter
ett villkor eller som bryter mot en kontroll- eller
ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av
lagen. Med lämnande av oriktig uppgift jämställs förtigande
av en uppgift. Bestämmelsen är subsidär till såväl
varusmugglingslagen som till denna lags bestämmelser.
Straffskalan inrymmer böter eller fängelse i högst sex
månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Straffbestämmelserna i denna lag är subsidiärt
tillämpliga, om gärningen redan är belagd med straff i
brottsbalken (BrB). En bestämmelse om detta finns i 28 §.
Närmast kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna
om osann försäkran eller osant intygande i BrB. Likaså kan
bestämmelsen om spioneri komma att aktualiseras.
Enligt 29 § skall utbyte av brottsligt förfarande som avses
i 25 och 26 §§ kunna förklaras förverkat.
När det gäller brottsligt förfarande som avses i 24 §
medför hänvisningen till varusmugglingslagen att den
lagens bestämmelser om förverkande blir tillämpliga på
sådant förfarande. Med utbyte avses den nettovinst som kan
bli följden av ett brottsligt förfarande.
Förverkande kan underlåtas om det är uppenbart
oskäligt. Detta undantag, som torde följa redan av 36 kap
16 § BrB, har för tydlighets skull förts in i lagen.
30 § innehåller en regel om att allmänt åtal vid brott mot
3 eller 4 § får väckas endast efter tillstånd av
tillsynsmyndigheten. Vid tillsynsmyndighetens prövning
kan hänsyn tas bl.a. till att lagföring skulle kunna te sig
stötande eller att en gärning, som är förbjuden, i det
enskilda fallet kan vara särskilt ursäktlig.
27.2 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176)

Hänvisningarna i 5 § vapenlagen till lagen (1983:1034)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
ändras till att i stället avse den nya lagen (1992:000) om
krigsmateriel. Samtidigt utvidgas undantaget från krav på
tillstånd till att även avse införsel av den som har tillstånd
att tillverka eller tillhandahålla motsvarande materiel. Jag
har redovisat detta förslag i avsnitt 25.
Postens tjänst ''''''''assurerad'''''''' försändelse tillhandahålls
inte längre. 28 a § har därför ändrats. Vapen, som omfattas
av paragrafen, skall postbefordras genom att skickas som
''''''''ESS-Brev Värde'''''''' eller, om den tjänsten inte tillhandahålls
av postföretaget, på motsvarande lika säkert sätt.
Uttrycket ''''''''kyrkobokförd'''''''' har i konsekvens med den
1 juli 1991 genomförda folkbokföringsreformen ändrats till
''''''''folkbokförd'''''''' i 46 §.
Jag har i denna fråga samrått med chefen för
justitiedepartementet.

27.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut

I paragrafen görs undantag från lagen om rättsprövning
av vissa förvaltningsbeslut för beslut enligt den föreslagna
lagen om krigsmateriel. Undantaget motsvarar de nu
gällande undantagen för beslut enligt lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel och andra beslut enligt
lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. än sådana som avser återkallelse av
tillstånd. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet
Laurén.

28 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om krigsmateriel,

2. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

3. lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut.
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen
tillfälle att ta del av vad jag i övrigt har anfört om bl.a.
klassificering av krigsmateriel samt riktlinjer för
krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan
(avsnitten 3--6 och 22--24).
29 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition förelägga
riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och
det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1991/92
174

Bilaga 1a

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:102)
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet

I 1987 års försvarsbeslut framhöll en enig riksdag att
inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och underhålla
försvarsmateriel är en för Sverige betydande
säkerhetspolitisk tillgång. Samma breda uppslutning
föreligger kring huvudlinjerna i svensk utrikespolitik,
däribland att verka för fred och nedrustning. I
förlängningen av denna politik ligger en restriktiv
inställning till internationell handel med krigsmateriel.
Denna kommer bl.a. till uttryck i ett principiellt förbud mot
export av krigsmateriel.
Av utförsellagen följer att export av krigsmateriel inte
får ske utan regeringens tillstånd. Det finns också
bestämmelser om marknadsföring samt om upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrättigheter (licenser) m.m. när
det gäller krigsmateriel. Till ledning för regeringens
avgöranden finns riktlinjer som har godkänts av riksdagen.
Uppgifter om oegentligheter på vapenexportens
område, vilket utretts bl.a. av medborgarkommissionen,
har ställt krigsmaterielexporten och försvarsindustrins
utlandsverksamhet i övrigt på krigsmaterielområdet -- av
utredningen benämnd utlandssamverkan -- under debatt.
Utredningen har haft tre huvuduppgifter:

Analysera sambandet mellan en fortsatt livskraftig
svensk försvarsindustri och denna industris export.
Utreda konsekvenserna av och villkoren för
försvarsindustriellt samarbete med utlandet.
Pröva behovet av ändrade riktlinjer för
krigsmaterielexporten.
I kapitel 1-3 ger utredningen en bakgrund till sina
närmare överväganden. Dessa redovisas i kapitel 4-10.
Efter att i kapitel 4 och 5 ha funnit att upprätthållandet av
en livskraftig inhemsk försvarsindustri förutsätter
utlandssamverkan, tar utredningen i kapitel 6 och 7 upp de
båda övriga huvudfrågorna. Vi föreslår att avtal med någon
utom riket om gemensam utveckling eller tillverkning av
krigsmateriel blir tillståndspliktigt. Vidare föreslås
reviderade riktlinjer för utlandssamverkan. I kapitel 8
redovisas ett samlat förslag till sådana riktlinjer.
I kapitel 1 återges huvuddragen i utrikes- och
försvarspolitiken. Vidare beskrivs principerna för
försvarsplaneringen och försvarets materielanskaffning.
Därvid berörs försvarets materielverks roll. Verket
upphandlar i princip försvarsmateriel under konkurrens.
För närvarande importeras ungefär 15 procent av denna
materiel och lika mycket importeras av försvarsindustrin.
Sveriges självförsörjningsgrad är således förhållandesvis
hög.
Försvarsanslagen har, räknat i fasta priser, legat still
under en femtonårsperiod och uppgår till cirka 28 000 milj.
kr. Deras andel av bruttonationalprodukten har under
samma tid gått ned från 3,3 till 2,5 procent efter att tidigare
ha varit ännu högre. En följd av detta har blivit minskade
beställningar hos försvarsindustrin, de har kommit glesare
och gällt kortare serier. Dessa och andra ekonomiska
svårigheter för det militära försvaret har lett till att nästa
femåriga försvarsbeslut tidigarelagts. Under 1990 skall den
försvarskommitté som nu arbetar avge sina förslag och då
bl.a. prioritera de områden i försvarsindustrin där
kompetenser och produktionsresurser skall upprätthållas
inom landet.
Under rubriken krigsmaterielexporten ger utredningen i
kapitel 2 en bakgrund när det gäller den svenska
tillverkningen och exporten av sådan materiel sedan 1970.
Exportandelen har varierat över åren och beror mycket av
det genomslag enskilda stora exportaffärer får. Den andel
av i Sverige tillverkad krigsmateriel som exporterats ökade
under andra hälften av 1970-talet från 25 till 40 procent och
har efter en nedgång ökat även under senare år. Något mer
än hälften av den inhemska tillverkningen exporterades
1988. Utförseln hade ett värde av 6 150 milj. kr. och svarade
därmed för cirka två procent av hela den svenska
varuexporten. Under senare årtionden har detta tal
fluktuerat omkring en procentenhet, men ökat på grund av
exporten till Indien av fälthaubitsar. Utan dessa leveranser,
som 1988 utgjorde nära hälften av utförseln, skulle den
svenska vapenexporten ha legat på ungefär samma nivå som
1979 och 1980 räknat i fasta priser. Vapen och ammunition,
däribland granatgevär, fältartilleri, luftvärnspjäser, robotar,
torpeder och minor, har successivt ökat sin andel av
krigsmaterielexportens värde till drygt tre fjärdedelar. En
annan produktgrupp, militära flygplan m.m., har minskat
sin exportandel sedan 1970-talet.
Merparten av den svenska exporten av krigsmateriel
under perioden 1970-1988 har gått till Västeuropa, men
exporten till länder i Asien har, bl.a. till följd av
Indienordern, ökat kraftigt under senare år. Ett sextiotal
länder har tagit emot export från Sverige 1979-1988; de
främsta mottagarländerna under denna period, räknat i
fasta priser, är Indien, Norge, Singapore, Malaysia,
Jugoslavien, Finland, USA, Storbritannien, Italien och
Förbundsrepubliken Tyskland.
Utredningen konstaterar i kapitel 2 också att även om de
flesta länder som framställer vapen och annan militär
utrustning har någon form av kontroll över försäljningen till
andra länder, är en helt rättvisande jämförelse mellan olika
länders vapenexportpolitik knappast möjlig. Även om
regler är formellt likartade kan nämligen den praktiska
tillämpningen skilja sig åt. Det sammantagna intrycket är
emellertid att Sverige har en jämfört med andra länder mer
rigorös tillämpning. När det gäller de internationella
förhållandena noteras att en tidigare snabb ökning av
världshandeln med vissa tyngre vapen har övergått i en mer
långsam ökningstakt under 1980-talet. Till detta bidrar bl.a.
en ökad efterfrågan på andra vapen och vapensystem än de
mest dyrbara, många vapens ökade livslängd samt en
alltmer utvecklad försvarsindustri i olika länder. Detta för
med sig ett ökat inslag av licenstillverkning och
teknologiöverföring på bekostnad av rena exportaffärer. En
allmän trend är också att äldre vapen och vapensystem
moderniseras i allt större omfattning. Dessa omständigheter
leder till ökad långsiktighet i utlandssamverkan, t.ex. inom
ramen för försvarsindustriellt samarbete vid utveckling och
produktion.
I kapitel 2 redovisar utredningen vidare huvuddragen i
den rådande regleringen och hur den har vuxit fram.
Avslutningsvis finns i kapitlet ett avsnitt om folkrättsliga
regler och handelspolitiska aspekter när det gäller
krigsmaterielexport.
I kapitel 3 ges en orientering om den svenska
försvarsindustrin och dess betingelser. Efter en allmän
beskrivning av de större försvarsindustriföretagen
uppmärksammas särskilt internationaliseringen och
utlandsberoendet.
Den snabba utvecklingen av modern högteknologi
kännetecknas av höga kostnader och minskande skillnader
mellan militär och civil teknologi. Högteknologisk
kompetens har internationellt alltmer kommit att tillmätas
säkerhetspolitisk betydelse. I dag torde endast USA vara
självförsörjande vad gäller högteknologi och därmed också
försvarsteknologi. Övriga nationer -- även Sverige -- är för
sin teknologiförsörjning hänvisade till olika former av
internationellt samarbete. Satsningen på olika civila och
militära utvecklingsprogram främst mellan olika europeiska
länder är ett uttryck för detta. En förutsättning för
deltagande i sådant samarbete är att varje part förmår
tillföra kompetens som bedöms som viktig för samarbetet
som helhet.
Behovet av teknologiförsörjning är en viktig orsak till
internationaliseringen inom den högteknologiska industrin.
Andra motiv är delad risktagning och ökad produktionsbas
för komplicerade och kostnadskrävande projekt.
Internationellt sett knyts därmed export och annan
samverkan samt import samman i olika gemensamma
projekt i växande grad, såväl inom militära som civila
teknik- och produktområden. Den svenska
försvarsindustrins import av kunskap, komponenter och
delsystem blir därmed i ökande grad beroende av dess
utlandssamverkan. Sverige är nettoimportör inom aktuella
tekniska områden.
Försvarsindustrin är beroende av kvalificerade
utländska underleverantörer för sin försörjning med olika
komponenter och delsystem. Totalt sett är dock
försvarsindustrin inte mer importberoende än
verkstadsindustrin i allmänhet.
Det totala importinnehållet i det svenska försvarets
upphandling är alltså cirka 30 procent. Därav är hälften
försvarets direkta upphandling hos utländska leverantörer,
medan lika mycket upphandlas av försvarsindsutrin hos
underleverantörer utomlands. Industrins största leverantör
är USA, som svarar för knappt hälften av den svenska
importen, följt av de europeiska NATO-länderna. Från de
nordiska länderna kommer endast en mindre del. För
flygplans- och elektronikområdena gäller höga
importandelar främst från USA. Importen inom områdena
vapen och ammunition har däremot en europeisk prägel.
Exporten har stor betydelse för företagen inom vapen-,
ammunitions- och elektronikområdena. Dessa företag
exporterar mellan hälften och två tredjedelar av
produktionen av krigsmateriel. Inom fartygs-, fordons- och
flygplansområdena gäller väsentligt lägre exportandelar.
Huvuddelen av exporten går till utländska
försvarsmyndigheter, men en viss del är underleveranser till
utländsk industri.
Den undersökning utredningen genomfört av
samarbetsavtal som ingåtts under senare år mellan svenska
och utländska försvarsindustriföretag ger vid handen att
antalet har ökat kraftigt sedan början av 1980-talet.
Företagen som tillverkar vapen och ammunition svarar för
de flesta avtalen. Samarbetspartnerna finns främst i
Västeuropa. Också amerikanska företag spelar en stor roll.
Den helt övervägande delen av avtalen gäller gemensam
utveckling. Tillverkning och marknadsföring i
gemensamma former har också betydelse, företagen uppger
att drygt hälften av avtalen syftar till att öka försäljningen.
Det förekommer också att ett annat lands regering ställer
krav på samarbete för att det svenska företaget skall få
leverera materiel. I andra fall har brist på kunnande eller
kapacitet eller möjligheten till kostnadsbesparingar varit en
drivfjäder för det svenska företaget. I några fall har också
svenska myndigheter krävt att en utländsk leverantör skall
samarbeta med en svensk tillverkare.
I kapitel 4 ger utredningen sin syn på
försvarsindustrins utlandssamverkan. Vi konstaterar att
Sverige har en särskilt för en liten nation avancerad
krigsmaterielindustri. Dess verksamhet kommer i
blickpunkten i tider av minskade resurser för det militära
försvaret och dess materielanskaffning.
Den inhemska försvarsindustrin omfattar flertalet
materielområden. Olika faktorer, främst kostnadsökningar,
teknisk utveckling och internationell specialisering, har
emellertid successivt lett till ändrade förhållanden.
Försvarsindustrin synes stå inför anpassningar och
strukturförändringar, där inriktningen av nästa
försvarsbeslut blir avgörande. Utredningen avstår från att
föregripa 1988 års försvarskommittés arbete, men anser
att -- vilken bredd och volym den inhemska
försvarsindustrin än kommer att få -- den bibehåller en
viktig säkerhetspolitisk roll för Sverige. Här kan särskilt
nämnas elektronikindustrin, ammunitionsindustrin och
erforderliga underhållsresurser. Vidare är det angeläget att
den svenska försvarsindustrin åtminstone på några områden
kan behålla en så hög nivå att den är intressant som
samarbetspartner internationellt; därigenom ökar
möjligheterna att delta i det internationella teknikutbytet.
Även om utlandsberoendet till följd av såväl teknisk
nödvändighet som medvetna val med hänsyn till kostnader
tenderar att öka, är det avgörande att hålla beroendet under
kontroll och att självständigt kunna säkerställa att
materielen fungerar i krig och krislägen. Särskilt på
elektronikens område är få länder oberoende av
omvärlden.
Ett totalt avbrytande av försvarsindustrins
utlandssamverkan går enligt utredningens mening inte att
förena med kravet på en livskraftig sådan industri. Motiven
för utlandssamverkan står främst att finna i behovet av
kompetens och kapacitet inom landet att utveckla och
tillverka materiel för det svenska försvaret. Den svenska
försvarsindustrins konkurrensförmåga, sådan den kommer
till uttryck i viss export i internationell konkurrens, är
vidare en positiv faktor vid bedömningen utomlands av den
svenska försvarsförmågan.
På grundval av två rapporter, utarbetade av särskilt
förordnade experter, kan utredningen konstatera att såväl
det samhällsekonomiska värdet av krigsmaterielexport som
kostnaderna för att begränsa denna export svårligen kan
beräknas. Exporten ger emellertid ett täckningsbidrag till
upprätthållandet av försvarsindustrin. Detta belopp var
1987 i storleksordningen 2 500 milj. kr. Det avgörande är
dock att denna industri har kontinuerlig beläggning genom
att svackorna mellan det svenska försvarets utvecklings- och
produktionsuppdrag fylls ut. I detta sammanhang har
utredningen också uttalat att det är angeläget att en översyn
av systemet med royalties fullföljs. Utredningen, som finner
att konsekvensen av att avstå från vapenexport är att
betydande delar av krigsmaterielindustrin läggs ned, vill
framhålla att motivet för att bevara försvarsindustrin är
säkerhetspolitiskt, inte ekonomiskt.
Med stöd av rapportering från Sveriges
utlandsmyndigheter bedömer utredningen att volymen,
inriktningen och arten hos den svenska
krigsmaterielexporten inte i sig är sådan att trovärdigheten i
den svenska utrikespolitiken sätts i fråga på grund av denna
export. Förekomsten av en självständig svensk
försvarsindustri med förmåga att ta fram komplicerade
vapensystem som stridsflygplan och ubåtar har snarare
förstärkt intrycket av beslutsamhet att fullfölja
neutralitetspolitiken. Tanken att utlandssamverkan när det
gäller krigsmateriel skulle skada den svenska
utrikespolitikens strävan att aktivt verka för internationella
överenskommelser om fred och nedrustning bekräftas inte
heller av erfarenheterna.
Utredningen ansluter sig till den av bl.a.
medborgarkommissionen framförda uppfattningen att
försvarsindustriell utlandssamverkan inte kan tilllåtas med
mindre den tillgodoser väsentliga försvarspolitiska mål och
samtidigt står i samklang med de utrikespolitiska mål som
innefattas i en säkerhetspolitisk helhetssyn. En av
restriktivet och omsorg om det egna oberoendet betingad
export m.m. av krigsmateriel omfattas av omvärldens
respekt och förståelse. Under betoning av de
utrikespolitiska skäl som allmänt sett talar för restriktivet
vid vapenexport vill utredningen därför slå fast att med en
återhållsam syn på sådan utlandssamverkan denna står i
överensstämmelse med Sveriges utrikespolitik. Däremot
får den inte motiveras med sysselsättningsskäl eller andra
ekonomiska skäl utan säkerhetspolitisk grund. Det
principiella förbudet mot export av krigsmateriel är i sig ett
ställningstagande som dels ger uttryck åt en grundsyn, dels
ger möjlighet att utöva en ingående kontroll.
En reglerad och noga övervakad handel med vapen av
Sveriges modell står således enligt utredningens mening inte
i strid med Sveriges freds- och nedrustningspolitik. Den
export och den utlandssamverkan i övrigt som är nödvändig
ger upphov till en skenbar motsägelse mellan olika inslag i
Sveriges säkerhets- och utrikespolitik. Detta, som ibland
uppfattas som ett moraliskt dilemma, löses emellertid inte
om Sverige skulle gå över till import i stället för att så långt
som möjligt inom landet tillverka sin krigsmateriel. Enligt
utredningens mening ger den nuvarande regleringen en i
huvudsak tillfredställande balans mellan olika hänsyn.
Detta utesluter inte ytterligare kontroll, t.ex. av samarbete.
För att underlätta för Sverige att föra en restriktiv
vapenexportpolitik bör den krigsmaterieltillverkande
industrin inte vara större än vad som är säkerhets- och
försvarspolitiskt motiverat. Det är en del av
försvarskommitténs uppdrag att ange de kompetenser och
produktionsresurser som på sikt bör finnas inom landet. För
utredningens del finns det dock skäl stryka under vikten av
att resurserna för utveckling och tillverkning anpassas till
försvarsmaktens behov. Någon utveckling och tillverkning
enbart inriktad på utländska marknader bör således inte
förekomma och verksamheten skall i övrigt främja den
tekniska utveckling som kan nyttiggöras för vår
försvarsförmåga. Av detta följer att försvarets
utvecklingsuppdrag och seriebeställningar hos
försvarsindustrin är en regulator för verksamhetens storlek.
De prioriteringar som görs av den sittande
försvarskommittén kan komma att leda till en minskning av
den nuvarande kapaciteten.
Vad angår möjligheterna att främst geografiskt begränsa
vapenexporten -- varvid Norden och neutrala stater i
Europa nämnts särskilt -- har utredningen funnit att denna
tanke inte är realiserbar. Det finns två skäl för detta. Det
ena är dessa länders utom för vissa materielslag begränsade
import från Sverige, det andra att de inte kan tillföra oss all
den teknik och det kunnande som vi behöver. Mer
omfattande ytterligare restriktioner för försvarsindustrins
utlandssamverkan bör övervägas endast om kravet på
upprätthållandet av en livskraftig inhemsk sådan industri
ändras i grunden.
Beträffande den internationella bilden kan noteras att
vapenhandeln för närvarande är köparens marknad. Det
minskade utrymmet för militär materiel i många avancerade
industriländers budgetar är en orsak, importländernas
ökade benägenhet att få till stånd egen produktion en
annan. Vidare har ett flertal länder etablerat sig som
exportörer av den inte mest kvalificerade men samtidigt av
många importländer efterfrågade krigsmaterielen. För
Sveriges del kan detta leda till minskad export av annat än
tekniskt avancerad krigsmateriel. Där styr i sin tur ökade
kostnader och behov av utländsk teknik utvecklingen mot
samarbete med andra framstående industrinationer. Dessa
omständigheter och en därav förändrad struktur på den
inhemska försvarsindustrin kommer enligt utredningens
åsikt sammantaget att föra med sig förändringar av Sveriges
vapenexport, bl.a. genom att den får ett ökat inslag av
internationellt samarbete och annat kunskapsutbyte.
Vad gäller frågan om omställning av försvarsindustrin till
civil produktion konstaterar utredningen i kapitel 5
att den från sina utgångspunkter inte har anledning att
närmare diskutera en fullständig nedläggning av
försvarsindustrin, dvs. en permanent omställning.
Utredningen har vidare funnit att -- med hänsyn till
försvarsindustrins särdrag -- minskad produktion som följd
av variationer i det svenska försvarets upphandling eller
bortfall av export endast i begränsad mån kan mötas genom
alternativ civil produktion.
Ett företag i försvarsindustrin som till följd av
minskande beställningar måste säga upp anställda möter i
stort samma problem som företag i andra branscher när
motsvarande situation inträffar. Utredningen vill dock
understryka att staten, som ende inhemske köpare och som
tillståndsgivare när det gäller utlandssamverkan, har ett
särskilt ansvar för utvecklingen inom försvarsindustrin,
bl.a. vad gäller sysselsättningen. Staten måste därför ha god
beredskap att gå in med tillräckligt omfattande åtgärder om
sysselsättningsproblem skulle uppstå. De medel som
kommer i fråga är enligt utredningens mening de som man
traditionellt förfogar över genom arbetsmarknads-,
utbildnings-, industri- och regionalpolitiken. Utredningen
ställer sig således inte bakom tanken på att söka få till stånd
en omställning av försvarsindustrin på administrativ väg
genom t.ex. omställningsfonder.
I kapitel 6 diskuteras bl.a. riktlinjesystemet. Här
kan erinras om att det generella förbudet mot
krigsmaterielexport, med en dispensbefogenhet för
regeringen, infördes 1918 samt att principerna för
vapenexport i sina huvuddrag har varit oförändrade sedan
de redovisades vid mitten av 1950-talet. Som en följd av
tidigare översyner har riksdagen medverkat dels 1971
genom att godkänna av regeringen förordade riktlinjer till
ledning vid avgöranden i utförselärenden, dels 1982 då
förbudet lagfästes och regleringen utsträcktes att bl.a.
omfatta licenser, dels 1988 då en ny utförsellag antogs samt
kontrollen över utlandssamverkan utvidgades.
Utredningen konstaterar att såväl själva riktlinjerna och
enskildheter däri som tillämpningen av riktlinjerna har
diskuterats i olika sammanhang. Export av krigsmateriel
aktualiserar ofta principiella problem och
tillståndsprövningen är en grannlaga uppgift. Det kan bl.a.
erinras om att medborgarkommissionen har haft kritiska
synpunkter på riktlinjerna och deras tillämpning.
Riktlinjernas sakliga innehåll är i sina grunddrag detsamma
som 1971 -- då endast utförsel av krigsmaterielvaror var
reglerad -- med påbyggnader 1982 och 1988. Det är därför
naturligt att se över riktlinjerna.
Enligt utredningens mening har inte riktlinjerna helt
anpassats till utvecklingen och de motsvarar därför inte
dagens krav. Utredningen instämmer i
medborgarkommissionens åsikt att riktlinjerna och deras
tillämpning har fört med sig trovärdighets- och
informationsproblem. Innebörden av riktlinjerna har i den
inhemska debatten inte klargjorts med erforderlig
tydlighet. Detta har gett upphov till oklarheter och misstro,
vilket tillsammans med ''''''''vapenaffärer'''''''' har skapat en
atmosfär där det blivit lätt att angripa vapenexporten som
sådan. I debatten har därvid väsentliga säkerhetspolitiska
mål och den likaledes allmänt omfattade försvarspolitikens
intressen kommit i bakgrunden.
I den inhemska debatten har -- som
medborgarkommissionen också varit inne på --
motsatsförhållandet mellan förbudet mot vapenexport samt
en av säkerhets- och försvarspolitiska skäl betingad export,
återhållen av utrikespolitiska hänsyn, uppfattats som
präglat av dubbelmoral och hyckleri. Det beror enligt
utredningens mening till stor del på att förbudet och de
återhållande delarna av de utrikespolitiska aspekterna har
setts isolerat. Eftersom export och övrig samverkan inte kan
undvaras finns enligt utredningens mening fog för att i
debatten också ge plats för motiven för en säkerhets- och
försvarspolitiskt betingad utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet.
Det har i utredningens arbete inte funnits skäl att
närmare diskutera om det finns anledning att upphäva det
hävdvunna generella förbudet mot vapenexport. Den
modell som är gängse i många andra länder och som bäst
tillgodoser intresset av en kontrollerad vapenhandel är, som
nu, ett lagfäst förbud med en dispensbefogenhet. På grund
av regeringsformens bestämmelser kan inte riksdagen
besluta i utförselärenden. Dessa bör avgöras av regeringen
under sedvanligt konstitutionellt ansvar.
Det är angeläget att den valda regleringen tillgodoser två
viktiga anspråk. Det ena är att regeringens ansvar görs
tydligt. Det andra är att motiven och förutsättningarna för
att ge dispenser är klarlagda så långt det går. Detta skall inte
bara tjäna som ledning för regeringens beslut utan även
rikta sig till bedömare inom och utom landet. Det måste
därför finnas kriterier för när dispens kan meddelas.
Utredningen har till en början haft att överväga om dessa
kriterier skall lagfästas eller inte.
För lagfästa kriterier talar enligt
medborgarkommissionen att de annars inte är rättsligt sett
bindande, utan endast uttalanden i en proposition, om än
godtagna av riksdagen. Vidare framhålls särskilt att sådana
riktlinjer ofta uppfattas som lagregler. Även om s.k.
lagstiftning genom motivuttalanden kan kritiseras i andra
sammanhang, gör sig enligt utredningens mening här andra
skäl gällande med större styrka. För det första är i detta fall
uppenbart regeringens politiska ansvar av mer avgörande
betydelse än det juridiska ansvaret. En strävan bör, som
nämnts, vara att göra regeringens politiska ansvar tydligare.
Vidare skulle i författning reglerade undantag bli upphöjda
till norm, vilket åter kan uppfattas som en rätt att få köpa
vapen enligt undantaget. Det måste framhållas att inget
land kan åberopa riktlinjerna för att kräva rätt att importera
från eller i övrigt samverka med Sverige på
krigsmaterielområdet.
Utredningen har således stannat för att den nuvarande
principen med ett lagfäst förbud, kompletterat med
riktlinjer, bör bestå. Det bör vara regeringens ansvar att
med två övergripande kriterier som grund -- dels att
utlandssamverkan är nödvändig för att tillgodose det
svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i
övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, dels att samverkan
inte står i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik -- göra en totalbedömning i enskilda ärenden.
Genom överläggningar med utrikesnämnden och samråd
med den rådgivande nämnden i krigsmaterielfrågor kan
underlaget för att ta ställning breddas. Det är enligt vår
mening av särskild vikt att regeringen -- dock under
beaktande av den sekretess som måste gälla -- i de fall då
utlandssamverkan kommer upp till allmän debatt söker
göra klart de motiv som finns bakom dess
ställningstaganden. Regeringen kan därigenom inte minst
inom landet skänka stadga åt en på de nämnda två
huvudkriterierna grundad vapenexportpolitik. Samtidigt
som det är av vikt med stadga i vapenexportpolitiken skall
emellertid riktlinjerna kunna tillämpas i situationer som
inte kan förutses fullt ut i dag. De kan därför inte vara
alltför detaljerade.
Utredningen vill stryka under några av de generella
förutsättningar som bör gälla för utförsel av krigsmateriel.
För det första skall den avse en stat, statlig myndighet eller
av mottagarlandet godtagen mottagare. För det andra skall
så långt det är möjligt, genom s.k. slutanvändarintyg eller
på annat sätt, skapas visshet om att det är mottagarlandets
egna behov som skall tillgodoses. För det tredje skall
utlandssamverkan och efterlevnaden av bestämmelserna
även i övrigt vara noggrant kontrollerad.Utredningen vill
också stryka under att utlandssamverkan inte bör få äga
rum med mindre den främjar Sveriges försvarsförmåga och
våra säkerhetspolitiska intressen. Utgångspunkten för den
inhemska krigsmaterielindustrin måste vara att den är
anpassad efter det svenska försvarets behov.
Utredningen föreslår att de för regeringen folkrättsligt
bindande ovillkorliga hindren -- internationella avtal, beslut
av FN:s säkerhetsråd och folkrättsliga regler om export från
neutral stat under krig, dvs. Haagkonventionerna från
1907 -- består oförändrade. Även de s.k. villkorliga hindren
kvarstår, dock med en annan utformning av det hinder som
beror av att mänskliga rättigheter kränks. Eftersom nya
åtaganden kan skapa bindningar för lång tid betonar
utredningen särskilt betydelsen av försiktighet när fråga
uppkommer om att inleda samverkan med ett nytt land.
De två huvudkriterierna ger, tillsammans med de
ovillkorliga och villkorliga hindren, den restriktiva
prövningen av nya mottagarländer samt den förväntade
utvecklingen när det gäller utlandssamverkans art och
inriktning, en ram för regeringens prövning. Det finns
anledning erinra om att något hinder inte möter för
regeringen att tillämpa riktlinjerna på ett än mer restriktivt
sätt.
Riktlinjerna bör, som för närvarande, också innehålla
uttalanden till ledning i ärenden om utförsel som har
samband med tidigare leveranser, t.ex. reservdelar, och om
återkallelse av utförseltillstånd. Vidare bör det anges att en
stat, som trots ett åtagande gentemot den svenska
regeringen har tillåtit eller underlåtit att förhindra
vidareexport av svensk krigsmateriel, i princip inte vidare
skall komma i fråga som mottagare av sådan materiel från
Sverige.
De av utredningen förordade riktlinjerna skall, förutom
för tillstånd till utförsel, i tillämpliga delar tjäna till ledning
också vid andra överväganden enligt utförsellagen. Vad
särskilt angår avtal med någon utom riket om att
gemensamt utveckla eller tillverka krigsmateriel
(samarbetsavtal) som inte uteslutande avser import till
Sverige föreslår utredningen i kapitel 7 en
underrättelse- och en tillståndsplikt. Om ett sådant avtal
förutsätter export från samarbetslandet skall
huvudprincipen vara att det inte får ske i strid med
riktlinjerna. Undantag kan dock göras i den mån svensk
materiel endast ingår i ringa omfattning eller i övrigt inte
är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av utländsk.
Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse av att
samarbetet kommer till stånd och är det en förutsättning
från motpartens sida att viss utförsel får ske från
samarbetslandet kan efter omständigheterna export till
tredje land även i övrigt medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler. När det gäller mer
omfattande och för Sverige viktigare samarbete bör en
regeringsöverenskommelse träffas mellan Sverige och
samarbetslandet. Innan överenskommelsen ingås bör
utrikesnämnden höras.
Ett samlat förslag till riktlinjer finns i kapitel 8.
I kapitel 7 tar utredningen också upp frågan om att
ytterligare reglera olika former av kunskapsöverföring till
andra länder. Flera skäl talar emot detta. En komplettering
av reglerna skulle visserligen göra lagstiftningen mer
heltäckande, men möjligheterna att kringgå dem vore
betydande. Det gäller här framför allt att avgränsa ett
straffbart område. Detta låter sig inte utan vidare göra med
erforderlig klarhet, vartill kommer att ett fullständigt
kontrollsystem lätt kan överskrida vad som normalt kan
accepteras i en rättsstat. Utredningen har också övervägt
dels ett förbud för vissa tillverkare eller personer att t.ex.
sälja konsulttjänster, dels ett förbud som gäller viss teknik.
Även mot sådana förslag kan resas enahanda invändningar.
Alternativet att reglera all export av högteknologi som har
strategisk betydelse, således inte bara försvarsteknologi,
skulle innebära en reglering som faller utanför utredningens
ram. Utredningen avstår från att föreslå att
kunskapsöverföring underkastas ytterligare reglering.

I kapitel 9 tas fyra olika frågor upp, nämligen den
rådgivande nämndens arbetsformer, principer och former
för regeringsöverenskommelser, revisorernas uppgifter
enligt utförsellagen samt krigsmaterielinspektionens
finansiering.
Utredningen lämnar en redogörelse för den rådgivande
nämndens rutiner och arbetsformer, vilka förändrades för
något år sedan. Vi konstaterar att nämndens verksamhet
tillgodoser intresset av en bred politisk förankring av
besluten om vapenexport. Med det nya arbetssättet har
nämnden kunnat fungera mer effektivt och dess
ställningstaganden har fått ökad tyngd. Även om
regeringen har ansvaret för besluten i utförselärenden har
enligt utredningens mening nämnden en betydelsefull
uppgift när det gäller samråd och för att främja insyn.
Regeringsöverenskommelser kan vara ett sätt att skänka
stadga och klarhet åt mellanhavanden i samband med t.ex.
långtgående försvarsindustriellt samarbete, export m.m. för
första gången till ett land och i andra mer särpräglade
situationer. Det finns, utöver vad som följer av
regeringsformen, särskilda skäl att när det gäller för
vapenexportpolitiken viktiga frågor hålla utrikesnämnden
underrättad och överlägga med den.
1988 fick revisorer i bl.a. krigsmaterielexporterande
företag en informationsplikt, nämligen att fästa regeringens
uppmärksamhet på anmärkning i en revisionsberättelse i
fråga om efterlevnaden av utförsellagens bestämmelser.
Utredningen anser att syftet med regeln i än högre grad
skulle tillgodoses om dessa revisorer alltid delger
regeringen sina revisionsberättelser, således även när de
inte innehåller någon anmärkning av angivet slag, och
föreslår därför en sådan bestämmelse.
KMI:s verksamhet finansieras främst genom särskilda
avgifter från dem som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel, oavsett om de exporterar den eller inte.
Utförselärenden tar emellertid i anspråk huvuddelen av
inspektionens resurser. Till detta kommer att det enligt
utredningens mening inte får finnas utrymme för misstankar
om att inspektionen inte är oväldig. På grund härav -- och
med hänsyn till vikten av såväl tillsynen enligt
tillverkningslagen som inspektionens mest omfattande
uppgift, den grannlaga och från många synpunkter politiskt
känsliga beredningen av regeringens avgöranden i
utförselärenden -- anser utredningen att kostnaderna, till
den del de måttliga expeditionsavgifterna inte förslår, i
princip borde finansieras över budgeten.

Bilaga 1b

Utredningens lagförslag

1 Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:558) om förbud mot utförsel
av krigsmateriel, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
dels att 1, 6, 11-12, 14 och 16-17 §§ skall ha
följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 8 § skall lyda
''''''''Marknadsföring av krigsmateriel, m.m.'''''''',

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer,
5 a § och 9 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I denna lag finns föreskrifter om förbud mot
1. utförsel av krigsmateriel,
2. upplåtelse och överlåtelse av rätt att utom riket tillverka
krigsmateriel,
3. avtal med någon utom riket om utveckling av
krigsmateriel och metod för framställning av sådan
materiel,

4. bedrivande av militärt 4. avtal med någon utom
inriktad utbildning inom riket riket om att gemensamt
av utländsk medborgare, och utveckla eller tillverka
5. marknadsföring av krigsmateriel, 5. bedrivande
krigsmateriel. av militärt inriktad
utbildning inom riket av
utländsk medborgare, och 6.
marknadsföring av
krigsmateriel.
I lagen (1983:1034) om
kontroll över
tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. finns föreskrifter om kontroll över
tillverkning av krigsmateriel och tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och
metod för framställning av sådan materiel.
Regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall
avses med krigsmateriel enligt denna lag.
5a §

Avtal med någon utom riket
om att gemensamt utveckla
eller tillverka krigsmateriel
får inte utan tillstånd
av regeringen ingås här
i riket och inte heller utom
riket av svensk myndighet,
svenskt företag eller den
som är bosatt eller
stadigvarande vistas här.
Detta gäller dock inte
sådana avtal som
uteslutande avser utveckling
eller tillverkning av
krigsmateriel som skall
införas till Sverige.

6 §

Avtal om tillägg eller Avtal om tillägg till eller
ändring av avtal som ändring av avtal som avses
innebär upplåtelse eller i 4 eller 5 a § får inte
överlåtelse av rätt ingås utan tillstånd av
att utom riket tillverka regeringen, om tillägget
krigsmateriel får inte eller ändringen avser
ingås utan tillstånd av
regeringen, om tillägget
eller ändringen avser

1. den materiel som får tillverkas,

2. rätt att vidareupplåta eller vidareöverlåta rätten att
tillverka krigsmateriel till någon annan,

3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare
som inte angivits i det ursprungliga avtalet,

4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller

5. bestämmelser om sekretess.
9a §

Den som har tillstånd
enligt 2 eller 3 § lagen
(1983:1034) om kontroll
över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. samt
svensk statlig myndighet som
bedriver motsvarande
verksamhet skall, enligt de
närmare föreskrifter som
regeringen meddelar, lämna
redovisning till regeringen
om
åtgärder som syftar till
avtal som är
tillståndspliktigt enligt 5
a §.

11 §

Tillstånd enligt 2, 4, 5, 6 Tillstånd enligt 2, 4, 5,
eller 7 § får förenas 5a, 6 eller 7 § får
med villkor samt med kontroll- förenas med villkor samt
och ordningsbestämmelser. med kontroll- och
ordningsbestämmelser.

12 §

Regeringen får meddela föreskrifter om att

1. den som har tillstånd enligt 2 § skall lämna uppgifter
rörande utförd krigsmateriel,

2. den som har tillstånd 2. den som har tillstånd
enligt 4 § skall lämna enligt 4 § skall lämna
uppgifter om upplåten eller uppgifter om upplåten eller
överlåten rätt att överlåten rätt att
utom riket tillverka utom riket tillverka
krigsmateriel. krigsmateriel,

3. den som har tillstånd
enligt 5 a § skall lämna
uppgifter om den verksamhet
som regleras i avtalet.

14 §

Om en revisor i sin Revisor i aktiebolag eller
granskningsverksamhet har företag som omfattas av
framfört någon bestämmelserna i denna lag
anmärkning i en sådan skall till regeringen sända
revisionsberättelse som in en kopia av sådan
sägs i 10 kap. 10 § revisionsberättelse som
aktiebolagslagen (1975:1385) sägs i 10 kap. 10 §
eller 4 kap. 10 § lagen aktiebolagslagen (1975:1385)
(1980:1103) om eller 4 kap. 10 § lagen
årsredovisning m.m. i vissa (1980:1103) om
företag i fråga om årsredovisning m.m. i vissa
företagets efterlevnad av företag. Motsvarande
bestämmelserna i denna lag, skyldighet åligger en
skall han genast sända in revisor vid en svensk statlig
en kopia av myndighet.
revisionsberättelsen till
regeringen. Motsvarande 16 §
skyldighet åligger en
revisor vid en svensk statlig
myndighet.

Den som bryter mot 4, 5 ,6 Den som bryter mot 4, 5, 5a,
6
eller 7 § eller förbud eller 7 § eller förbud
som har meddelats med stöd som har meddelats med stöd
av 9 § döms, av 9 § döms,

1. om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller
fängelse i högst två år,

2. om gärningen skett av grov oaktsamhet, till böter
eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
17 §

Om brott som avses i 16 § första stycket 1 är att anse som
grovt, döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet Vid bedömande om brottet
är grovt skall särskilt är grovt skall särskilt
beaktas, om det avsett beaktas, om det avsett
tillverkningsrätt av tillverkningsrätt av
betydande värde, betydande värde,
utveckling, utbildning eller utveckling, gemensam
marknadsföring av betydande utveckling eller
tillverkning,
omfattning eller varaktighet utbildning eller
eller om gärningen annars marknadsföring av betydande
varit av särskild allvarlig omfattning eller varaktighet
art. eller om gärningen annars
varit av särskilt allvarlig
art.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel, m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

I denna lag finns föreskrifter om kontroll över

1. tillverkning av krigsmateriel och

2. tillhandahållande av krigsmateriel, uppfinning
avseende krigsmateriel och metod för framställning av
sådan materiel.
I lagen (1988:558) om I lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av förbud mot utförsel av
krigsmateriel, m.m. finns krigsmateriel, m.m. finns
föreskrifter om förbud föreskrifter om förbud
mot utförsel av mot utförsel av
krigsmateriel, upplåtelse krigsmateriel, upplåtelse
och överlåtelse av och överlåtelse av
rätt att utom riket rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel, avtal tillverka krigsmateriel,
avtal
med någon utom riket om med någon utom riket om
utveckling av krigsmateriel utveckling av krigsmateriel
och metod för och metod för
framställning av sådan framställning av sådan
materiel, bedrivande av materiel, avtal med någon
militärt inriktad utom riket om att gemensamt
utbildning inom riket av utveckla eller tillverka
utländsk medborgare samt krigsmateriel, bedrivande av
mot marknadsföring av militärt inriktad
krigsmateriel. utbildning inom riket av
utländsk medborgare samt
mot marknadsföring av
krigsmateriel.
Denna lag gäller inte för
sådana
statliga myndigheter
som inte är affärsverk.
Regeringen meddelar föreskrifter om vad som skall
avses med krigsmateriel enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den

Bilaga 1c

Utredningens förslag till riktlinjer

Riktlinjer till ledning vid prövning av frågor om
tillstånd m.m. enligt lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m.
Tillstånd förutsätter att den utlandssamverkan det gäller

1. bedöms nödvändig för att tillgodose det svenska
försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärd;
2. inte står i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik.
Vid prövningen av ett tillståndsärende skall en
totalbedömning göras av alla för ärendet betydelsefulla
omständigheter.
Tillstånd får inte beviljas om det skulle strida mot
internationell överenskommelse som Sverige har biträtt,
mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga
regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga
hinder).
Tillstånd bör inte beviljas om det avser stat som befinner
sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om
krigsförklaring har avgetts eller ej, stat som är invecklad i
internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad
konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Tillstånd bör inte heller lämnas om det avser stat där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer.
Utlandssamverkan förutsätter ett förtroendefullt
förhållande till det andra landet. Övervägandena bör därför
vara särskilt ingående innan samverkan inleds med ett nytt
land. Utförsel bör, om annat inte avtalats, endast medges
till ett land vars regering har åtagit sig att se till att
materielen inte vidareexporteras och avse en stat, statlig
myndighet eller av landet godtagen mottagare; vidare bör
vid utförsel av materiel ett slutanvändarintyg eller ett intyg
om egen tillverkning (bearbetningsintyg) föreligga.
1 Senaste lydelse 1989:504

Reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd
exporterad materiel, bör kunna få exporteras om inte
ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra
leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore obilligt att inte ge
tillstånd.
Ett meddelat tillstånd till utförsel bör återkallas om
ovillkorligt hinder inträder samt om mottagarlandet
kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre
väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt bör
indragning av tillståndet kunna underlåtas om det är
förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och
mottagarstaten deltar i konflikten endast symboliskt.
Stat som trots åtagande gentemot den svenska
regeringen har tillåtit eller underlåtit att förhindra
vidareexport av svensk krigsmateriel skall i princip inte
vidare komma i fråga som mottagare av sådan materiel från
Sverige.
De angivna riktlinjerna gäller, förutom för tillstånd till
utförsel, i tillämpliga delar andra överväganden enligt
utförsellagen. Vad särskilt angår avtal om gemensam
utveckling eller tillverkning av krigsmateriel
(samarbetsavtal) gäller följande.
Förutsätter ett samarbetsavtal export från
samarbetslandet skall huvudprincipen vara att det inte får
ske i strid med riktlinjerna. Undantag kan dock göras i den
mån svensk materiel endast ingår i ringa omfattning eller i
övrigt inte är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av
utländsk. Föreligger ett starkt svenskt försvarspolitiskt
intresse av att samarbetet kommer till stånd och är det en
förutsättning från motpartens sida att viss utförsel får ske
från samarbetslandet kan efter omständigheterna export till
tredje land även i övrigt medges inom ramen för
samarbetslandets exportregler.
När det gäller mer omfattande och för Sverige viktigare
samarbete bör en regeringsöverenskommelse träffas mellan
Sverige och samarbetslandet. Innan överenskommelsen
ingås bör utrikesnämnden höras.

Bilaga 1d

Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttranden över betänkandet (SOU 1989:102)
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet (1988 års
utredning om krigsmaterielexporten)

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet i fråga
avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ),
folkrättsdelegationen (UD 1972:02), kommerskollegium
(KK), överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk
(FMV), överstyrelsen för civil beredskap ( CB), försvarets
forskningsanstalt (FOA), generaltullstyrelsen (GTS),
statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk
utveckling (STU), affärsverket FFV, riksrevisionsverket
(RRV), rikspolisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt,
kammarrätten i Stockholm, Sveriges exportråd,
forskningspolitiska institutionen vid Lunds universitet,
länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i
Södermanlands län, länsstyrelsen i Östergötlands län,
länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västmanlands
län, Svenska kyrkans centralstyrelse, Kungl.
krigsvetenskapsakademien, Sveriges Industriförbund,
Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), Sveriges
akademikers centralorganisation (SACO), Centerns
kvinnoförbund (CKF), Folkpartiets kvinnoförbund (FPK),
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF),
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU), 1988
års försvarskommitté (Fö 1988:04), Sveriges frikyrkoråd (i
samverkan med De fria kristna samfundens råd), Sveriges
kristna socialdemokraters förbund (SKSF), Svenska freds-
och skiljedomsföreningen och Sveriges
Försvarsindustriförening.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och
universitetet i Linköping har anmält att de avstår från
att yttra sig.
RÅ har bifogat yttranden från
statsåklagarmyndigheten för speciella mål, från
åklagarmyndigheten i Göteborg samt från
regionåklagarmyndigheterna i Karlstad, Linköping
och Malmö. LO har bifogat yttrande från
Statsanställdas förbund (SF). Yttranden har
dessutom inkommit från svenska sektionen av
Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF),
från Kristna fredsrörelsen och från
folkrättsforskaren Pål Wrange.
Remissyttrandena

1. Allmänna synpunkter

Utredningen har haft tre huvuduppgifter, nämligen 1) att
analysera sambandet mellan en fortsatt livskraftig svensk
försvarsindustri och denna industris export, 2) att utreda
konsekvenserna av och villkoren för försvarsindustriellt
samarbete med utlandet samt 3) att pröva behovet av
ändrade riktlinjer för krigsmaterielexporten.
Utredningen har funnit att upprätthållandet av en
livskraftig inhemsk försvarsindustri förutsätter olika former
av utlandssamverkan, inklusive export.
Utredningen har föreslagit att avtal mellan svenska och
utländska försvarsindustriella företag om gemensam
utveckling eller tillverkning av krigsmateriel skall bli
tillståndspliktiga, analogt med vad som redan gäller
beträffande utförsel av krigsmateriel och avtal om
upplåtelse eller överlåtelse av rätt att utom riket tillverka
krigsmateriel m.m. Utredningen har vidare föreslagit
reviderade riktlinjer för tillståndsgivningen i frågor som rör
utlandssamverkan. Vidare har utredningen anlagt vissa
synpunkter på bl. a. principerna och formerna för
regeringsöverenskommelser rörande krigsmaterielexport
och annan utlandssamverkan på detta område,
revisionskontrollen, finansieringen av
krigsmaterielinspektionens verksamhet och arbetsformerna
för den rådgivande parlamentariska nämnden i
krigsmaterielexportfrågor.
JK har begränsat sig till att uttala att de förslag
som framförts i utredningen inte föranleder någon erinran.
RRV instämmer i allt väsentligt med utredningens
förslag och slutsatser men påpekar samtidigt att de
säkerhetspolitiska förutsättningarna förändrats i betydande
grad sedan utredningens tillkomst. ÖB tillstyrker
utredningens förslag och generaltullstyrelsen har
ingen erinran mot dessa. SIND har heller inte något
att invända mot utredningens förslag och anser att
betänkandet omfattar en allsidig och nyanserad analys.
STU tillstyrker de föreslagna ändringarna. RPS
har inget att erinra mot grundläggande tankar, idéer och
överväganden i betänkandet men fäster uppmärksamheten
på ett antal frågeställningar som enligt styrelsens
uppfattning inte belysts tillräckligt. FMV säger sig i
allt väsentligt dela utredningens syn på utlandssamverkan.
FOA anser att utredningen ger en förtjänstfull
och ovanligt tydlig beskrivning och klar analys av motiven
för svensk försvarsindustris utlandssamverkan inom ramen
för och som ett väsentligt led i den svenska
säkerhetspolitiken. FOA anser det angeläget att vad
utredningen i dessa delar anfört slås fast och hävdas
konsekvent. Det hade dock varit önskvärt med en analys av
de avtal som svenska företag har ingått med utländska
företag inom olika områden, liksom av vad EG:s inre
marknad kan få för konsekvenser inom
högteknologiområdet. FOA påpekar också att omvärldens
utveckling delvis sprungit ifrån utredningen och dess
beskrivning av dels struktur och samverkan inom
försvarsindustrin, dels ''''''''den politiska kartan''''''''. Utredningen
har enligt FOA tydligt slagit fast att utlandssamverkan inte
bara är förenlig med utan i ökande grad nödvändig för
genomförandet av Sveriges säkerhetspolitiska linje.
Affärsverket FFV anser att utredningen har lagt
fram förslag som i allt väsentligt bedöms kunna bilda en god
grund för fortsatt utlandsverksamhet.
Universitetet i Lund har genom sitt
forskningspolitiska institut kritiserat utredningen för bl.a
avsaknad av en klar och åskådlig presentation av hur total
produktion, leveranser till det svenska försvaret och export
förhåller sig till varandra inom olika industrier och
produktområden. Institutet anser också att det föreligger en
betydande brist i faktaredovisningen och analysen vad
beträffar den s.k. grå vapenhandeln. I utredningens avsnitt
om motiven för utlandsverksamhet saknar institutet
konklusioner om varför huvuddelen av den svenska
försvarsindustrin -- och till yttermera visso de mest FoU-
intensiva delarna -- så gott som helt kan sakna
exportberoende och ändå kunna anses vara av vital
säkerhetspolitisk betydelse. Institutet anser att utredningen
på denna punkt i alltför hög grad har fastnat i ett relativt
ytligt resonemang om det säkerhetspolitiska behovet av
utlandssamverkan, i stället för att kritiskt granska under
vilka betingelser och på vilka områden detta verkligen
gäller och var det säkerhetspolitiska behovet i stället kan
komma att utgöra en legitimering för affärsverksamhet som
i realiteten tjänar andra syften. Institutet har även svårt att
dela utredningens föreställning om en okomplicerad
koppling mellan Sveriges politiska intressen,
försvarsindustrins behov och den framtida
vapenmarknaden. För institutet framstår de ändringar i
lagstiftning och riktlinjer som utredningen föreslagit därför
som otillräckliga och baserade på en i flera avseenden
ofullständig analys.
Länsstyrelsen i Stockholm har inga erinringar mot
utredningens förslag, och länsstyrelserna i Kalmar och
Västmanlands län tillstyrker i allt väsentligt
utredningens förslag. Länsstyrelsen i Västmanlands län
anför att samverkan med andra länder framstår som en
nödvändighet. En sådan samverkan måste grundas på både
ett givande och tagande, och Sverige måste därför acceptera
att en reell överföring av teknologisk kompetens sker till
företaget i det andra landet, för att den svenska
samarbetspartnern själv skall kunna bli mottagare.
SSKF hävdar i sitt yttrande att utredningen inte
följt sina direktivs mer restriktiva synsätt, att den inte gjort
någon förutsättningslös ekonomisk bedömning av följderna
av en begränsning eller ett avbrytande av vapenexporten
samt att utredningens förslag tvärtemot intentionerna är
ägnade att snarare öka än minska den svenska
vapenexporten. SSKF påminner om sitt kongressuttalande
år 1987, enligt vilket det bästa vore om ingen vapenexport
alls förekom men att den annars borde inskränkas till de
nordiska länderna och till alliansfria och neutrala länder,
främst i Europa.
SSU anser på likartat sätt att utredningen, i
motsats till den restriktiva syn som präglade dess direktiv
från regeringen, snarast andas en vilja till ökad export. En
annan viktig effekt av utredningens förslag skulle enligt
SSU bli att svensk krigsmaterielindustri ytterligare
internationaliseras, vilket försvårar en politisk styrning från
riksdag och regering och kan innebära att svenska vapen
skulle kunna hamna i länder som idag är otänkbara för
svensk krigsmaterielexport. SSU anser att utredningen inte
har följt det uppdrag den fått från regeringen och att
utredningsbetänkandet därför inte kan ligga till grund för
ett ställningstagande om den svenska
krigsmaterielproduktionen och -exporten. SSU påtalar
vidare att regeringen under 1980-talet tillåtit
krigsmaterielexport till en rad länder som enligt SSU:s
mening agerat på ett sätt som klart strider mot de svenska
riktlinjerna. Utredningen borde enligt SSU ha slagit fast att
denna dissonans mellan riktlinjerna och deras tillämpning
skadat Sveriges anseende. SSU anser att den merkostnad
som inhemskt producerade vapen belastas med till följd av
minskad export bör bestridas genom budgetmedel.
För SKSF, som av den starka ökningen av
vapenexporten säger sig ha fått intryck av en ytterst
splittrad och motsägelsefull politik, framstår utredningens
betänkande som både principiellt betydelsefullt och
samtidigt problematiskt. SKSF finner hela utvecklingen i
riktning mot storskaliga högteknologiska system av typ JAS
39 Gripen och därmed sammanhängande satsningar på
utlandssamverkan betänklig, både från kontrollsynpunkt
och utifrån säkerhetspolitiska överväganden. SKSF
hänvisar till ett av en arbetsgrupp inom förbundet framlagt
freds- och säkerhetspolitiskt program, där det föreslås en
omläggning till ett försvar med s.k. icke-provocerande
profil. I avvaktan på en sådan omläggning bör enligt SKSF
utlandssamverkan på krigsmaterielområdet bedrivas på
hittills gällande villkor.
Synpunkter sammanfallande med SKSF:s i detta
spörsmål har även framförts av Sveriges frikyrkoråd
tillsammans med De fria kristna samfundens råd
(SAMRÅD).
Ett par remissinstanser har vänt sig emot att utredningen
inkluderar vapenexport i begreppet ''''''''utlandssamverkan''''''''.
Detta betecknas som missvisande både av FPK och
av IKFF och som ett försök att åstadkomma mer
positiva attityder till vapenexporten. FPK anser att
förståelsen av utredningsbetänkandet försvåras av dess
vidlyftiga användning av begreppet utlandssamverkan.
Både FPK och IKFF-sektionen deklarerar för övrigt som sin
grundåsikt att den svenska krigsmaterielexporten bör
minska och på sikt upphöra. Detsamma gör kristna
fredsrörelsen liksom Svenska freds- och
skiljedomsföreningen i sina yttranden. FPK anger som
alternativ till upphörande att exporten begränsas till de
nordiska länderna.
I motsats till utredningen hävdar några av
remissinstanserna att krigsmaterielexporten skadar
Sveriges trovärdighet inom nedrustningsarbetet. Kristna
fredsrörelsen ser med speciell oro på att exporthandeln
till tredje världen ökar och förespråkar ett krympt militärt
försvar, som skulle omöjliggöra en omfattande svensk
försvarsindustri och därmed annat än en mindre
krigsmaterielexport. Rörelsen ser det också som rimligt att
på kort sikt acceptera höjda kostnader som följd av minskad
export. IKFF säger sig inte kunna dela utredningens
uppfattning att en livskraftig egen försvarsindustri kan ses
som ett led i alliansfriheten och finner det allt svårare att
försvara svensk vapenexport som ökat, främst dess andel till
u-länder.
2. Exportens betydelse för försvarsindustrin

KK påminner om att ett EES-avtal kan komma att
påverka Sveriges handelspolitiska åtaganden och om de
undantag i säkerhetssyfte som internationella regelverk på
detta område brukar innehålla. KK instämmer i
utredningens bedömningar vad gäller effekterna av
integrationen över gränserna på företagsnivå, främst i
Västeuropa. Särskilt i fråga om modern högteknologi blir
Sverige, enligt KK, för sin försörjning successivt alltmer
beroende av olika former av långsiktigt internationellt
samarbete, varvid det är av avgörande betydelse att även
den svenska parten aktivt kan bidra med kunnande.
ÖB biträder utredningens bedömning av
exportens betydelse för försvarsindustrin och därmed även
för den svenska säkerhetspolitiken. Basen för denna
industris beläggning utgörs av det svenska försvarets
beställningar, men som komplement därtill behövs enligt
ÖB en export och ett internationellt samarbete av ungefär
dagens omfattning.
FMV anser att den pågående omstruktureringen
av svensk försvarsindustri och den ökade komplexiteten hos
moderna försvarssystem och därmed sammanhängande
vapenexport är ett mycket viktigt led i strävan att
upprätthålla försvarets tekniska kvalitet. Från FMV:s sida
erinras vidare om att Sverige idag, i kraft av egna resurser
och egen kompetens, kan ställa villkor vid import och
utlandssamarbete, men bedömer att denna möjlighet
kommer att minska i framtiden, om inte tillräckliga åtgärder
vidtas för att säkerställa utlandssamverkan i ordnade
former.
ÖCB konstaterar att den svenska
försvarsindustrin har betydelse även för den civila delen av
totalförsvaret, dels som direkt leverantör, dels som kund till
underleverantörer främst inom verkstadsindustrin. Ur
försörjningsberedskapssynpunkt är det enligt ÖCB positivt
om de av utredningen anvisade vägarna kan bidra till
bibehållandet av en inhemsk försvarsindustri.
FFV hävdar att svensk försvarsindustri inte
kommer att kunna överleva, om inte det svenska försvarets
minskade beställningar kan kombineras med export.
Export av försvarsmateriel kommer därför att i högre grad
än tidigare vara en förutsättning för att svensk
säkerhetspolitik skall kunna upprätthållas. Ett avstående
från utlandssamverkan skulle enligt FFV leda till att Sverige
på betydande områden inte längre skulle ha någon
krigsmaterielindustri kvar.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att den
svenska försvarsindustrin bör ses som en positiv faktor vid
bedömningen utomlands av den svenska försvarsförmågan
och att industrins förmåga att ta fram komplicerade
vapensystem förstärker intrycket utomlands av vår
beslutsamhet att fullfölja den svenska neutralitetspolitiken.
Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i
utredningens allmänna bedömningar av den svenska
försvarsindustrins avgörande betydelse för landets försvars-
och säkerhetspolitik. Ett bevarande av den svenska
säkerhetspolitikens trovärdighet inför omvärlden kräver
helt enkelt att vårt land bibehåller kapacitet att konstruera
och producera egna vapensystem. Enligt länsstyrelsen finns
det emellertid faktorer som talar för att svensk
försvarsindustri i framtiden mer eller mindre tvingas att
söka samarbete med företag i andra länder för att kunna
överleva.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förutser ökade
bedömningssvårigheter vid tillståndsgivningen i takt med
att den för Sverige traditionella marknaden i politiskt
stabila länder krymper och marknaden i tredje världen blir
alltmer betydelsefull.
Länsstyrelsen i Örebro län understryker vikten av
fortsatta samarbets- och exportmöjligheter för att den
svenska försvarsindustrins konkurrensförmåga skall kunna
bibehållas och utvecklas.
Svenska kyrkans centralstyrelse ansluter sig till
utredningens förslag till klarare riktlinjer, tydligare
ansvarslinjer, bättre uppföljning och restriktivare hållning
men konstaterar samtidigt att det grundläggande
problemet, huruvida Sveriges politiska trovärdighet låter
sig förenas med en omfattande vapenexport, direkt eller via
ett utvecklings- och produktionssamarbete med andra
länder, kvarstår.
Krigsvetenskapsakademien understryker att
export och övrigt utlandssamarbete är avgörande för att
svensk försvarsindustri skall hålla sig vital, få möjligheter
till utveckling och nå en beläggning som ekonomiskt gör
verksamheten möjlig. En livskraftig försvarsindustri gör
enligt akademien svensk neutralitets- och säkerhetspolitik
trovärdig. Akademien tror att exportens totala volym
kommer att minska och produktsortimentet att förändras
under 1990-talet samt att import och utlandsberoende till
följd därav kommer att öka. De framtida reglerna för
utlandssamverkan bör enligt akademien möjliggöra
överlevnad och utlandssamarbete för i sammanhanget
väsentliga industrier.
Industriförbundet delar utredningens uppfattning
att utlandssamverkan är en förutsättning för bevarandet av
en livskraftig svensk försvarsindustri. Dess höga tekniska
kompetens och stora bredd väcker respekt i vår omvärld
och det är enligt förbundet av stor betydelse att försvarets
beställningar och försvarsindustrins export- och
samarbetsmöjligheter är sådana att denna industris
kompetens kan bevaras.
SF ställer sig helt bakom utredningens uppfattning
att upprätthållandet av en livskraftig svensk försvarsindustri
förutsätter export till och samverkan med andra länder.
Försvarsindustriföreningen påpekar bl.a att det
svenska försvaret och försvarsindustrin är på väg in i en
mycket svår ekonomisk situation, varför det inte synes vara
i nationens intresse att i detta läge snäva in ett redan snävt
område. Om nya riktlinjer för prövning av
utlandssamverkan införs, måste de enligt
försvarsindustriföreningen ge förutsättningar för
försvarsindustrins långsiktiga överlevnad inom de av det
svenska försvaret prioriterade teknik- och
produktområdena. Ny lagstiftning och nya riktlinjer för
utlandssamverkan måste enligt föreningen vara stödjande
och icke begränsande för svensk försvarsindustris
säkerhetspolitiskt motiverade verksamhet.
3. Reglering av samarbetsavtal, kunskapsöverföring

3.1 Tillståndsplikt för samarbetsavtal, ändringar därav
liksom redovisningsplikt

Utredningen har föreslagit att avtal mellan svenska och
utländska företag om gemensam utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel skall vara tillståndspliktiga, på
samma sätt som export av krigsmateriel eller avtal om
upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrättighet till
utländsk part i dag förutsätter regeringens tillstånd enligt
utförsellagen. Dessutom har utredningen föreslagit en
skyldighet att för regeringen redovisa åtgärder som syftar
till sådant samarbetsavtal.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller inte haft
något att erinra mot utredningens förslag att tillståndsplikt
införs även för samarbetsavtal med utländsk industri om
gemensam utveckling eller tillverkning av krigsmateriel.
FMV anser att utredningens förslag innebär att
ÖB och FMV ges viktiga uppgifter avseende bedömning av
de länder mot vilka industrin riktar sin marknadsföring samt
bedömning av sekretessfrågor, upprättande av
sekretessavtal för exporterade system m.m. Enligt FMV
löses dessa uppgifter i nära samverkan med KMI, dock utan
direkt koppling till KMI:s generella utrikespolitiska
bedömning. FMV påpekar att det för utlandssamverkan
avseende utveckling av gemensamma projekt fordras ett till
tid och målsättning sammanfallande behov, samarbetande
industrier i berörda länder och reglerat
myndighetssamarbete som underlag för politiskt
ställningstagande i varje enskilt fall.
FOA anser den väsentliga och viktiga effekten av
utredningens förslag vara att ett nytt och för framtiden allt
viktigare instrument ställs till regeringens förfogande,
nämligen en samlad prövning av samarbetsavtal som ofta är
kopplade till någon form av avtal rörande framtida
produktion. FOA anser dock att uttrycket ''''''''utveckling
och/eller tillverkning'''''''' vore en rimligare formulering än
''''''''utveckling eller tillverkning'''''''', som det står i utredningen.
FFV understryker att behovet av samarbete med
utländska företag har ökat och fortsätter att öka. Svenska
företags systemsammanhållande kompetens måste, för att
kunna förnyas, fortlöpande nyttiggöras genom nya projekt.
Vad beträffar utredningsförslagen om tillståndsplikt m.m
för nya samarbetsavtal påpekar FFV, att man bör skilja
mellan två slag av samarbetsformer med olika
integrationsgrad, nämligen dels underleveranser av
komponenter och delsystem, dels gemensam framtagning
och exploatering av den slutliga produkten. Den
förstnämnda samarbetsformen har att göra med den
specialisering som utbildat sig mellan företag i branschen i
Europa och Nordamerika. Denna specialisering är enligt
FFV till fördel för alla tillverkare. Om ett svenskt
deltagande i ett sådant samarbete skulle hindras av en
alltför restriktiv tillämpning av reglerna för vidareexport,
skulle detta enligt FFV komma att få en hämmande
inverkan på svensk industris möjligheter även att importera
dylik materiel. Vad beträffar den andra och mer integrerade
samarbetsformen, dvs. gemensam utveckling och
produktion, säger sig FFV inse nödvändigheten av att
överenskommelser med utlandet av denna dignitet blir
prövade av regeringen och accepterar i princip den av
utredningen förordade uppläggningen. En förutsättning för
ett lyckat samarbete är emellertid, enligt FFV:s
uppfattning, att det utländska företaget inte betraktar det
förhållandet att partnern är svensk som ett hinder för ett
utnyttjande av marknadens möjligheter.
RPS påpekar att säkerhetsskyddsfrågorna noga
måste beaktas i samband med samarbetsavtal, något som
också sägs ha vitsordats av SÄPO-kommittén. Detta
förutsätter dock en ökad kompetens inom säkerhetspolisen.
RPS erinrar också om vikten av att det skapas klara regler
beträffande de åtgärder --
säkerhetsskyddsöverenskommelser m.m. -- som behöver
vidtagas. Det finns enligt RPS risk för dubbelarbete mellan
berörda myndigheter. RPS betecknar det som viktigt att
rollfördelningen mellan ÖB, FMV och RPS blir helt klar
och att samspelet mellan dessa myndigheter och i
förhållande till KMI kommer att fungera på ett smidigt och
resurseffektivt sätt.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål
betecknar förslaget som ett viktigt komplement till
utförsellagen. Statsåklagarmyndigheten ansluter sig till den
del av den till utredningen fogade reservationen, där det
föreslås att en icke offentlig lista upprättas -- av regeringen
efter samråd med den rådgivande nämnden -- över möjliga
samverkansländer, en tanke som utredningen diskuterat
men förkastat. Enligt åklagarmyndigheten i Göteborg
torde man vid ett förverkligande av utredningens förslag
klart markera att alla former av samarbetsavtal kräver
tillstånd och även vinna fördelen att regeringen kommer in
på ett tidigare stadium av förhandlingarna och därmed på
ett bättre sätt kan kontrollera försvarsindustrin. Samma
åtgärder betecknas av regionåklagarmyndigheten i
Karlstad som lämpliga. Regionåklagarmyndigheten i
Karlstad betecknar det som angeläget att frågor rörande
export eller reexport från samarbetspartnerns land noga
regleras i samarbetsavtalen. Enligt myndighetens
uppfattning borde det svenska företaget även åläggas att
underrätta regeringen, om företaget får anledning
misstänka att motparten inte följer avtalet i dessa
avseenden. Regionåklagarmyndigheten anser det vidare
självklart att ändringar i och tillägg till samarbetsavtal också
bör underställas regeringen för prövning och att
underlåtenhet att göra detta bör straffbeläggas, något som
torde kräva ett tillägg till föreslagen ny punkt i utförsellagen
1 §. Enligt åklagarmyndigheten måste regeln emellertid
avgränsas på ett lämpligt sätt, så att den tar sikte på
ändringar och tillägg till avtalet som är av betydelse utifrån
de intressen som tillståndsplikten anses tillgodose. RÅ
hänvisar till samme regionåklagares synpunkter och anser
själv att ett åtagande av angivet slag bör övervägas.
Kungl. Krigsvetenskapsakademien påpekar att
den föreslagna nya 5 a § i utförsellagen inte tar upp graden
och sättet av engagemang vid gemensam utveckling och
tillverkning, något som kan innebära praktiska svårigheter
vid tillämpningen, t.ex. då det gäller att bedöma huruvida
engagemanget är av sådan art och omfattning att tillstånd
krävs.
SF ansluter sig till att samarbetsavtal med
utländsk partner för gemensam utveckling och tillverkning
skall prövas av regeringen.
FPK konstaterar att vårt land, som redan i hög
grad är beroende av andra stater för sin
krigsmaterielförsörjning, genom utbyggd samverkan
framgent gör sig än mer beroende. Det blir enligt FPK
därför allt svårare att hävda Sveriges självförsörjning i detta
avseende, och Sveriges pågående anpassning till EG:s inre
marknad pekar i samma riktning. FPK betecknar det som
en brist i utredningsbetänkandet, att ingen information där
ges om de planer som finns inom EG.
3.2 Författningsmässiga synpunkter på utredningens
förslag till reglering av samarbetsavtal

FMV påpekar att det i lagförslagets 5 a § angivna
förbudet att gemensamt utveckla eller tillverka
krigsmateriel inte bör tolkas så att erforderlig anpassning till
köparens specifika behov av modifieringar inkluderas.
Eljest skulle export helt omöjliggöras, framhåller FMV.
RRV ställer sig tveksam till att
kunskapsöverföring genom konsultverksamhet skall kunna
undandras från tillståndsplikt eftersom båda ofta nog
tangerar grundläggande säkerhetspolitiska förutsättningar.
RPS hänvisar till den redovisningsplikt om
åtgärder syftande till tillståndspliktiga samarbetsavtal
(enligt föreslagen ny 5 a §) om gemensam utveckling eller
tillverkning av krigsmateriel som utredningen har
föreslagit. RPS erinrar om att redovisningsplikten varken är
sanktionsbelagd eller förenad med förbudsmöjlighet, under
det att skyldigheten att ansöka om tillstånd att ingå avtalet
är straffsanktionerad. Såsom regeln om
redovisningsskyldighet presenteras i förslaget, synes det
RPS oklart i vilket skede av ett påbörjat samarbete som
redovisningsskyldigheten inträder. RPS anser det viktigt att
detta klargörs i de närmare föreskrifter som förutskickats.
RPS delar emellertid utredningens bedömning att den där
anbefallda redovisningsskyldigheten inte bör kombineras
med någon sanktion eller förbudsmöjlighet, med hänsyn till
de svårigheter som föreligger att exakt avgränsa ett
straffbart område vid tillämpningen av den föreslagna nya
9 a §. Samtidigt anser RPS att det både av principiella skäl
och med hänsyn till efterlevnaden kan vara diskutabelt att
lagstifta om en skyldighet som inte är förenad med någon
sanktion.
Kammarrätten i Stockholm finner förslaget till
ändrad 17 § i utförsellagen mindre elegant i formellt
hänseende och föreslår en viss omformulering.
Regionåklagarmyndigheten i Linköping föreslår
att sista stycket i 16 § utförsellagen (''''''''I ringa fall skall inte
dömas till ansvar'''''''') skall utgå. Enligt myndigheten medför
ett sådant stadgande att möjigheterna att beivra
överträdelse försvåras, särskilt som bagatellartade
överträdelser ändå kan sorteras bort med hjälp av
åtalsunderlåtenhetsbestämmelserna i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken.
Regionåklagarmyndigheten i Malmö finner
ansvarsbestämmelserna i 16 § mindre väl utformade och
föreslår att kravet på grov oaktsamhet tas bort, enär det
straffbara utrymmet annars blir för litet, när det krävs
kvalificerad oaktsamhet för straffbarhet och
ansvarsbefrielse inträder vid ringa fall.
Länsstyrelsen i Stockholms län har ingen erinran
mot de föreslagna författningsändringarna utan anser att de
av utredningen föreslagna materiella förändringarna i
prövningssystemet på ett adekvat sätt har transformerats till
bindande handlingsnormer och infogats i gällande
reglering.
3.3 Kunskapsöverföring

I anslutning till sitt förslag att införa tillståndsplikt för
utländska samarbetsavtal har utredningen även diskuterat
möjligheten och lämpligheten av att kontrollera och reglera
olika former av kunskapsöverföring -- frånsett upplåtelse
eller överlåtelse av tillverkningsrättigheter till utländsk part
som redan förutsätter tillstånd enligt utförsellagen -- såsom
teknisk rådgivning och annat konsultarbete. Utredningen
hänvisar till en tidigare utrednings (SOU 1987:8,
Försvarsindustrins utlandsverksamhet) slutsats, att
avgränsningssvårigheter och andra praktiska skäl talar emot
en utvidgning av utförsellagens bestämmelser till att även
omfatta sådan verksamhet. Den nu aktuella utredningen
ansluter sig i allt väsentligt till den föregående utredningens
resonemang härvidlag.
Utredningen säger sig väl medveten om att en
komplettering av reglerna i detta hänseende skulle göra
lagstiftningen mera heltäckande men påpekar att
möjligheterna att kringgå dem skulle vara betydande och att
framför allt avgränsningen av ett straffbart område skulle
vara problematisk. Detta låter sig enligt utredningen inte
göra med erforderlig klarhet, vartill kommer att ett
fullständigt kontrollsystem lätt kan överskrida vad som
normalt kan accepteras i en rättstat.
På grund härav avstår utredningen från att föreslå att
kunskapsöverföring underkastas ytterligare reglering i
annan mån än som kan bli följden av en eventuell
utvidgning av krigsmaterielbegreppet i detta avseende.
Utredningen finner det dock angeläget att främst KMI
uppmärksamt följer utvecklingen och betonar
önskvärdheten av att företagen rådgör med inspektionen
även i frågor som faller utanför det formellt reglerande
området.
Endast ett fåtal remissinstanser har specifikt berört
dessa frågeställningar.
I detta sammanhang pekar FOA på att den ökade
andelen av s.k. dual use-teknik samt av olika delsystem,
komponenter och insatsvaror med s.k. dubbel användning
utgör andra exempel på avgränsningsproblem, som berör
regleringen av både samverkan och ren export.
FFV anser att utredningen inte nöjaktigt klargjort
gränserna mellan olika slag av kunskapsöverföring och
efterfrågar närmare definitioner av begrepp som
produktunderlag, produktionsunderlag eller licens.
Åklagarmyndigheten i Göteborg anser att en
sådan reglering torde vara i det närmaste ogörlig, främst på
grund av att det förefaller svårt att etablera en effektiv
kontroll och möjligheterna att kringgå en reglering synes
betydande. Myndigheten påpekar också att det redan idag
finns viss reglering på området genom bestämmelserna i
sekretesslagen och lagen om försvarshemligheter.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad instämmer
i utredningens bedömning att kunskapsöverföring inte bör
underkastas ytterligare reglering, bl.a. med hänsyn till
svårigheterna att avgränsa det straffbara området.
4. Lagfäst exportförbud kompletterat med riktlinjer för
dispensgivning

Utredningen har efter ingående överväganden förordat
att nuvarande ordning, som innebär ett lagfäst förbud mot
export av krigsmateriel kombinerat med icke lagfästa
riktlinjer för regeringens beslut om undantag från
exportförbudet, måste bibehållas. Utredningen har till stöd
för sin uppfattning härvidlag bl.a framhållit, att regeringens
politiska ansvar i dessa sammanhang är av mer avgörande
betydelse än det juridiska och att det politiska ansvaret på
detta sätt görs tydligare än om normerna för
tillståndsgivning skulle infogas i själva lagtexten. Det måste
enligt utredningen överlämnas till regeringen att med
ledning av inte alltför detaljerade riktlinjer ta ansvaret för
att utforma politiken på detta området under sedvanligt
konstitutionellt ansvar.
Det stora flertalet av remissinstanserna har antingen
framfört sitt uttryckliga gillande av bibehållandet av denna
ordning eller förklarat sig icke ha några erinringar däremot.
CKF har dock -- i anslutning till en till utredningen
fogad reservation -- uttalat sig till förmån för lagfästning av
kriterierna för dispens från exportförbudet. Utförsellagen
bör enligt förbundet kompletteras med kravet att dispenser
inte får stå i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik. Likaså har åklagarmyndigheten i
Göteborg uttalat sin sympati för en lagfästning av de av
utredningen föreslagna två huvudkriterierna för
tillståndsgivning. Härigenom skulle man erhålla en
lättillgänglig bestämmelse med dignitet av lag, något som
enligt åklagarmyndigheten på ett bättre sätt än om
kriterierna blott återfinns i motivuttalanden skulle minska
de oklarheter och den misstro som kan finnas på
föreliggande område såväl inom som utom landet.
Till dem som å andra sidan explicit uttalat sig till förmån
för ett bibehållande av den hittillsvarande ordningen -- d.v.s
lagfäst exportförbud kombinerat med riktlinjer som anger
förutsättningarna för undantag från förbudet -- hör RÅ,
FOA, statsåklagarmyndigheten för speciella mål,
regionåklagarmyndigheterna i Malmö och Karlstad, Svea
hovrätt, kammarrätten i Stockholm, och SF.
FOA biträder utredningens principiella ståndpunkt vad
gäller regelsystemets utformning, d.v.s. lämpligheten av
lagfäst tillståndsplikt för utförsel i kombination med icke
lagfästa riktlinjer för regeringens tillståndsgivning.
Anstalten anmärker på utredningens beskrivning av
regelverket i termer som ''''''''principiellt förbud mot
krigsmaterielexport'''''''' men med dispensmöjligheter för
regeringen. FOA påpekar i detta sammanhang att det för de
flesta lekmän torde råda en klar känslomässig nyansskillnad
mellan uttrycken ''''''''tillståndsplikt'''''''' och ''''''''principiellt förbud''''''''.
FOA anser det olyckligt att man i den allmänna debatten
använder uttryck som leder tanken fel i dessa komplicerade
och känsliga spörsmål.

Svea hovrätt, som för några år sedan uttalade sig
för att principerna för tillståndsgivning åtminstone i sina
huvuddrag skulle bli lagfästa, finner nu de skäl övertygande
som anförts av den aktuella utredningen mot en
lagreglering.
Kammarrätten i Stockholm är likaså ense med
utredningen om att övervägande skäl talar för att
riktlinjerna inte lagfästs.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad anför att
det finns klara risker för att lagfästa riktlinjer skulle kunna
uppfattas som en rätt att få exportera vapen, när en affär
synes falla under någon av riktlinjerna för tillstånd, och att
det är viktigt att regleringen inte är sådan att den bidrar till
en sådan syn.

5. Reviderade riktlinjer för tillståndsgivning

5.1 Allmänt

Utredningen har föreslagit reviderade och något
utvidgade riktlinjer till ledning för regeringens prövning av
tillståndsärenden enligt utförsellagen. Till nyheterna i detta
förslag om framtida riktlinjer för dispensgivningen hör två
huvudkriterier, enligt vilka tillstånd till export av
krigsmateriel eller annan tillståndspliktig utlandssamverkan
förutsätter 1) att den bedöms nödvändig för att tillgodose
det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande
eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, och 2) att den
inte står i strid med principerna och målen för Sveriges
utrikespolitik.
I övrigt innebär de reviderade riktlinjerna bl.a. en
strängare bedömning av stater där kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer och av mottagarländer
som i strid med givna löften tillåtit vidareexport av svensk
krigsmateriel.
Huvuddelen av remissinstanserna ger sin anslutning till
utredningens förslag till nya samlade riktlinjer för
regeringens tillståndsgivning eller har inte haft några
erinringar mot förslaget.
FMV påpekar att bibehållandet av en livskraftig
svensk försvarsindustri är starkt beroende av möjligheterna
till utlandssamverkan, varför riktlinjerna avseende
förutsättningarna för dylik samverkan borde ges en mer
positiv utformning än som föreslagits i utredningen. I det
första huvudkriteriet i de nya riktlinjerna föreslår FMV mot
denna bakgrund att uttrycket ''''''''bedöms nödvändig'''''''' byts ut
mot ''''''''bedöms angelägen''''''''.
FFV säger sig kunna acceptera de båda
portalkriterier som inleder de förslagna nya riktlinjerna,
under förutsättningen att deras tillämpning inte blir alltför
snäv. Vidare bör man enligt FFV ha i åtanke
medborgarkommissionens uppfattning om hur
vidareexportfrågor lämpligen löses, nämligen med
beaktande av alla inblandade parters nationella lagstiftning
och omständigheten att ett ensidigt hävdande av svensk
lagstiftning skulle kunna göra samarbete i det närmaste
omöjligt.
Det är RRV:s uppfattning att riktlinjerna för
krigsmaterielexport så långt som möjligt bör vara
preciserade och entydiga. Krigsmaterielproducenterna kan
då lättare bedöma sannolikheten för att få tillstånd för en
tilltänkt exportaffär. Tydligare kriterier medför också enligt
RRV att allmänheten bättre än hittills kan förstå var
gränserna går för tillåten export. I förlängningen innebär
detta att allmänhetens förtroende för försvarspolitiken och
krigsmaterielföretagen ökar samtidigt som motsättningar
mellan svensk vapenexport och svenska internationella
fredssträvanden minskar. RRV anser emellertid att
utredningens förslag till ändringar i hittillsvarande riktlinjer
inte är så preciserade och entydiga som vore önskvärt.
Bland annat hävdar RRV att de båda föreslagna nya
huvudkriterierna för tillståndsgivning bör förtydligas, om
de skall vara vägledande för tillståndsmyndighetens
bedömningar. RRV påpekar att utredningen använt sig av
uttrycket ''''''''utlandssamverkan'''''''' i en vidare bemärkelse än
som täcks av den föreslagna tillståndsplikten. För att
undvika tolkningssvårigheter borde enligt RRV de
områden av utlandssamverkan som är avsedda att undantas
från tillståndsplikt anges i riktlinjerna. RRV anser vidare
att ''''''''nödvändighetskriteriet'''''''', dvs. det första huvudkriteriet,
kommer att bli svårtillämpbart på myndighetsnivå, om det
inte ges en mer preciserad innebörd. RRV finner det
uppenbart att tillståndsprövning utifrån detta kriterium
leder till ytterst intrikata allmänpolitiska överväganden och
kräver såväl lång framförhållning vad gäller försvarets
framtida materielbehov som stor kunskap om förhållanden
inom krigsmaterielindustrin, särskilt som utredningen inte
anger några metoder för hur sådana
nödvändighetsbedömningar kan eller bör göras. Ett
fruktbart tillvägagångssätt skulle enligt RRV:s mening vara
att härvid utgå från regeringens prioriteringar såsom de
uttrycks i ÖB:s perspektivplaner om försvarsmakten och
dess olika behovsnivåer. Riktlinjerna bör enligt RRV i så
fall innehålla en hänvisning till de instanser som KMI kan
stödja sin nödvändighetsbedömning på.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad
understryker vikten av att regeringens ansvar görs
tydligt och att motiven och förutsättningarna att ge
dispenser blir så klara som möjligt.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att
riktlinjerna bör kunna tillämpas i situationer som inte kan
förutses i dag varför riktlinjerna inte bör vara alltför
detaljerade.
Kungl. krigsvetenskapsakademien anför likartade
synpunkter och föreslår att uttrycket ''''''''bedöms nödvändig
för att tillgodose'''''''' ersätts av uttryck med mer konstruktivt
innehåll, t.ex. ''''''''bedöms främja''''''''. Akademien anser att en
bokstavlig tolkning av det första huvudkriteriet i den av
utredningen föreslagna formuleringen skulle kunna
omöjliggöra såväl export som annan utlandssamverkan.
Akademien undrar hur nödvändigheten skall bedömas och
i vilket tidsperspektiv bedömningen skall göras.
SSKF anser, att de av utredningen föreslagna båda
övergripande exportkriterierna inte kan godtas och därför
bör slopas. Med utgångspunkt i det första huvudkriteriet
ställer sig SSKF frågan, vad som avses med försvarets behov
och om materiel och kunnande också avser
underrättelsetjänsten. Enligt SSKF blir det uppenbara
svårigheter för regeringen att bedöma vad som inte är
nödvändiga eller önskvärda behov. Det mesta som bedöms
nödvändigt för att bevara den svenska försvarsindustrin kan
rymmas inom detta kriterium. Det andra huvudkriteriet
betecknas av SSKF som otydligt och knappast ägnat att
tillföra restriktivitet, med mindre ovillkorliga förbud
tillämpas.

Svenska kyrkans centralstyrelse säger sig icke helt
övertygad om att den av utredningen föreslagna nya
formuleringen av riktlinjerna är tillräckligt precis för att
kunna eliminera en alltför generös tillämpning. Styrelsen
yrkar i detta sammanhang på en regel, enligt vilken svensk
vapenexport endast bör ske till demokratiska stater vars
militärmakt ej befinner sig utanför det egna landets gränser,
med undantag av dels trupper i FN-tjänst, dels trupper som
finns stationerade i annat demokratiskt land efter
överenskommelse med detta.
I stort sett samma tilläggskriterium föreslås av
Kristna fredsrörelsen.
Också Försvarsindustriföreningen riktar kritik
mot det första av de föreslagna två nya huvudkriterierna i
riktlinjerna. Föreningen finner det anmärkningsvärt att
utredningen ställt sig bakom denna nya riktlinje för
regeringens prövning av all utlandssamverkan. En
bokstavlig tillämpning av ifrågavarande huvudkriterium
skulle enligt föreningen omöjliggöra en stor del av den
svenska försvarsindustrins export av krigsmateriel och
annan utlandssamverkan. Enligt föreningens bestämda
uppfattning måste detta kriterium antingen utgå ur
regelverket eller modifieras genom att uttrycket ''''''''bedöms
nödvändig för att tillgodose'''''''' byts ut mot ''''''''bedöms främja''''''''
eller ''''''''bedöms önskvärd för att tillgodose''''''''. Enligt
försvarsindustriföreningens uppfattning skulle nämligen ett
införande av det föreslagna kriteriet på längre sikt allvarligt
äventyra överlevnaden för huvuddelen av svensk
försvarsindustri till följd av att den skulle omöjliggöra
många utländska engagemang, som långsiktigt är till godo
för försvaret och försvarsindustrin men som kortsiktigt inte
kan anses strikt nödvändiga (enligt uttryckssättet i den
föreslagna regeln), eftersom behovet vid tidpunkten för
prövningen ännu inte avspeglas i försvarets materielplaner.
Ett införande av detta kriterium skulle enligt
försvarsindustriföreningen kortsiktigt också hindra svensk
försvarsindustri från att förbättra sin ekonomi genom att ta i
anspråk tillfälligt underutnyttjade resurser med tillverkning
och utveckling av materiel, som det svenska försvaret ännu
inte har för avsikt att anskaffa i samma eller liknande
utförande.
5.2 Mottagarländer

FFV ansluter sig i princip till utredningens
restriktiva inställning till tillståndsgivning avseende länder
som sedan länge inte godkänts som mottagarländer. Å
andra sidan bör enligt FFV:s mening ett land inte vara
diskvalificerat som köpare enbart på grund av att det under
lång tid inte mottagit leveranser från Sverige.
I anslutning till det sist återgivna förslaget rörande stat
som utan tillstånd vidare exporterat svensk krigsmateriel
gör kammarrätten i Stockholm påpekandet, att den
principen inte bör tillämpas om det -- exempelvis som följd
av ett regimskifte -- inte längre behöver befaras, att landet
i fråga skulle bryta mot ett åtagande gentemot den svenska
regeringen.
FPK ansluter sig helt och hållet till utredningens
förslag, att en stat som utan tillstånd vidareexporterat
krigsmateriel i princip inte vidare skall komma i fråga som
mottagare av sådan materiel från Sverige.
5.3 Följdleveranser

FFV har noterat utredningens synpunkter på
följdleveranser av reservdelar och ammunition med
tillfredställelse. Dock anser FFV att vissa underhållstjänster
bör jämställas med dylika följdleveranser.
SSKF säger sig inte kunna acceptera utredningens
förslag i de reviderade riktlinjerna vad beträffar
följdleveranser. SSKF betecknar förslaget som en
liberalisering av gällande riktlinjer, som kan leda till att
Sverige mer än nu dras in i andra länders stridigheter.
SSU säger sig heller inte kunna biträda
utredningens förslag om riktlinjer avseende följdleveranser.
SSU ifrågasätter också denna riktlinjes förenlighet med
Haag-konventionens neutralitetsbestämmelser.
Freds- och skiljedomsföreningen vill att hela det
stycke i förslaget till reviderade riktlinjer som handlar som
s.k. följdleveranser (reservdelar, ammunition m.m.) stryks.
Stycket om följdleveranser beskrivs som en mycket allvarlig
liberalisering av den svenska vapenexportpolitiken, som om
den genomförs, kommer att öka Sveriges bidrag till krig
runtom i världen.
5.4 Mänskliga rättigheter

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO)
ironiserar i sitt yttrande över förslaget till skärpning av
ifrågavarande villkorliga exportförbud för stater där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter
förekommer och säger sig utgå ifrån att den nya
formuleringen innebär att ingen export av något slag till
sådan stat skall förekomma, dvs. att ingen åtskillnad görs
mellan krigsmateriel och exempelvis livsmedel. Export av
livsmedel kan enligt organisationens yttrande vara av större
värde än vapen när det gäller att konservera en regim som
brutalt undertrycker mänskliga rättigheter. Enligt SACO:s
mening bör man därför inte generellt koppla samman
vapenexport med frågan om mänskliga rättigheter.
Svenska Freds- och skiljedomsföreningen
välkomnar de reviderade riktlinjernas skärpta
formulering beträffande export till länder som kränker
mänskliga rättigheter men betonar att det som följd härav
också måste komma till en reell skärpning i fråga om
ländervalet. Indonesien och Singapore betecknas av
föreningen som exempel på länder där omfattande och
grova kränkningar förekommer.
5.5 Sambandet mellan krigsmaterielexport och det
svenska försvarets egna behov

Om det nära samband som enligt utredningen bör råda
mellan krigsmaterielexporten och det svenska försvarets
egna behov på kortare eller längre sikt har några instanser
yttrat sig mer utförligt. Detsamma gäller uttalandet i
utredningen att någon utveckling eller tillverkning av
krigsmateriel, som är inriktad enbart på utländska
marknader, inte bör förekomma.
Enligt FMV:s uppfattning finns idag ingen onödig
utvecklingskapacitet inom den svenska försvarsindustrin,
men ändå måste en långsiktig anpassning ske till framtida
försvarsekonomiska förutsättningar.
FFV säger sig länge ha arbetat i enlighet med de
av utredningen framförda grundsatserna, att den
krigsmaterieltillverkade industrin inte bör vara större än
som är säkerhets- och försvarspolitiskt motiverat och att
någon utveckling och tillverkning enbart inriktad på
utländska marknader sålunda inte bör förekomma. FFV är
därför berett att acceptera principen, men endast under
förutsättningen att inte ett alltför snävt betraktelsesätt blir
vägledande för tillståndsgivningen. Inte enbart materiel
upptagen i försvarets fastställda anskaffningsplaner bör
enligt FFV sålunda utgöra förutsättning för exporttillstånd.
Vid sidan om beslutad anskaffning måste det kunna ligga i
försvarets intresse att viss materiel utvecklas och/eller
tillverkas för export. Det svenska försvaret kan ju vilja ha
en beredskap för att sådan materiel senare blir upptagen i
planerna eller anse att viss verksamhet och förkovran inom
ett produktområde senare kan komma försvaret till godo
beträffande samma eller likartad produkt. FFV önskar i
sammanhanget också betona att en alltför restriktiv svensk
behandling av utvecklingsuppdrag från utlandet kan
medföra en motsvarande behandling av dylika uppdrag i
motsatt riktning, varigenom risk för isolering av svensk
försvarsindustri skulle uppstå. FFV framhåller vidare att
ammunitionsindustrins betydelse för produktion i kris- och
kristider är stor och att industrin så tidigt som möjligt bör få
klara besked om de verksamhetsgrenar som prioriteras av
staten i dess egenskap av beställare. FFV understryker
också att när det talas om det svenska försvarets behov, så
är det dess behov i såväl fred som kris och krig som avses.
Det är enligt FFV med andra ord kris- och
krigsproduktionen som blir storleksnormerande även för
försvarindustrins utlandssamverkan.
RRV erinrar om att utredningen i sina direktiv
anmodats att även överväga om exportbehovet med hänsyn
till det svenska försvarets intressen är större eller mindre
beträffande olika materielkategorier men anser att
utredningen avstått från att göra sådana bedömningar.
Enligt RRV hade en sådan analys varit värdefull, eftersom
ett av de föreslagna huvudkriterierna bland annat går ut på
att exporten skall bedömas nödvändig för det egna
försvarets behov. RRV anser det möjligt att dra vissa
slutsatser redan av de i utredningen framlagda statistiska
uppgifterna. Verket ser i dessa två trender, som på sikt kan
innebära att värdet av att upprätthålla en inhemsk
försvarsindustri av beredskapsskäl minskar. Dels har
försvarsindustrins export ökat både generellt och som andel
av företagens totala produktion, dels har importandelen för
både förvarsindustrin och försvaret ökat över en längre
tidsperiod, vartill kommer att exportandelarna i hög grad
varierar mellan olika kategorier av krigsmateriel. Om
svensk försvarsindustri alltmer exporterar sin produktion
samtidigt som försvaret och försvarsindustrin alltmer blir
beroende av utländska komponenter, kan man enligt RRV
ifrågasätta om det finns något samband mellan försvarets
behov och krigsmaterielexporten. Om dessa trender
fortsätter, måste det föreligga särskilda utrikespolitiska
förhållanden för att motivera en inhemsk försvarsindustri
på nuvarande nivå, framhåller RRV.
5.6 Utveckling inriktad enbart på utländska marknader

Utredningens konstaterande, att någon utveckling och
tillverkning enbart inriktad på utländska marknader inte
bör få förekomma, har föranlett vissa kritiska påpekanden.
FOA anser att detta uttalande från utredningen
kan leda till allvarliga missförstånd och därför behöver
omformuleras. Om t.ex. en viktig svensk kompetens
riskerar att gå förlorad men kan vidmakthållas genom att
berörd industri går in som underleverantör till ett ''''''''godkänt''''''''
lands försvarsindustri i ett av dess projekt, så bör detta
enligt FOA:s tolkning av utredningens egentliga intentioner
ändå vara tillåtet. En mera adekvat formulering hade därför
enligt FOA varit: ''''''''Andra kompetenser och resurser för
utveckling och produktion av krigsmateriel än de som bör
finnas för den svenska försvarsmaktens behov och därför
inriktade på enbart utländska marknader bör sålunda inte
förekomma.''''''''
Också Krigsvetenskapsakademien anmärker på
nu ifrågavarande uttalande i utredningsbetänkandet och
påpekar att endast i undantagsfall, och då oftast mindre
utvecklade länder, godtar mottagarlandet utan vidare en
befintlig konstruktion eller produkt. Anpassningar måste
då göras till förhållandena hos köparen. Regelsystemet och
tillämpningarna måste därför enligt akademiens mening
kunna medge sådant som anpassningar, vidareutveckling
och utveckling av nya generationer av svenska lösningar i
syfte att tillmötesgå mottagarlandets önskemål eller krav.
SACO anser att det ligger en riskabel motsägelse
i den nu aktuella utredningstesen. Organisationen
frammanar antagandet att ett vänskapligt och stabilt land --
såsom ett nordiskt grannland -- vill uppdra åt svensk
försvarsindustri att utveckla och producera ett nytt
vapensystem, som Sverige under överskådlig tid inte har råd
med eller kortsiktigt behov av. Genom att avstå från en
sådan eventuell beställning, skulle vårt land kunna gå miste
om möjligheterna att vidmakthålla kompetens som i ett
senare skede kan behövas, påpekar SACO.
Försvarsindustriföreningen anser att ett
anammande av utredningsuttalandet på denna punkt i
många fall skulle kunna leda till att industrin inte kan
utnyttja teknologiskt kunnande och produktionsresurser i
svenska och utländska projekt för att få ett effektivare
resursutnyttjande och därigenom inte kunna minska det
svenska försvarets kostnader, och det också i relation till
länder vars politik i alla avseenden kan stödjas av den
svenska regeringen. I det aktuella och för försvarsindustrin
besvärliga läget borde enligt föreningens mening varje
tillfälle att få ekonomisk och teknisk stöttning från utlandet
prövas i en klart positiv anda, och inte i den negativa anda
som utredningsbetänkandet på denna punkt ger uttryck för.
Föreningen hemställer därför att utredningsuttalandet i
fråga inte tas med i kommande regeringsförslag eller att det
ersätts av följande formulering: ''''''''Utveckling och
tillverkning enbart inriktad på utländska marknader bör
sålunda förekomma endast då detta främjar det svenska
försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är
säkerhetspolitiskt önskvärd.'''''''' Föreningen anser det vidare
viktigt att regeringen gör totalbedömningar som inbegriper
såväl mottagarlandets som den exporterande industrins
situation.
6. Villkor för export eller vidareexport från
samarbetslandet till tredje land vid samarbetsavtal

Utredningen har i sitt förslag till reviderade riktlinjer för
tillståndsgivning i enlighet med utförsellagens
undantagsbestämmelser fogat ett avslutande avsnitt,
avseende export till tredje land av materiel som utgör
produkter av samarbetsavtal med försvarsindustri i annat
land för gemensam utveckling eller tillverkning av
krigsmateriel. Enligt förslaget bör en huvudprincip vara att
sådan export av gemensamt utvecklad eller producerad
materiel inte får ske i strid med riktlinjerna för export från
Sverige. Undantag kan dock göras i den mån svensk
materiel ingår endast i ringa omfattning eller i övrigt inte
är ägnad att påverka slutproduktens egenskap av utländsk.
Efter omständigheterna kan dock export till tredje land
även i övrigt medges inom ramen för samarbetslandets
exportregler, om det föreligger ett starkt svenskt
försvarspolitiskt intresse av att samarbetet kommer till
stånd och det uppställs som en förutsättning från
motpartens sida att viss utförsel får ske från
samarbetslandet. När det gäller mer omfattande och för
Sverige viktigare samarbete bör enligt samma förslag till
reviderade riktlinjer en regeringsöverkommelse träffas
mellan Sverige och samarbetslandet, efter hörande av
utrikesnämnden. Ett avsevärt antal remissinstanser har
yttrat sig över denna vidareexportaspekt av ett
samarbetsavtal mellan svensk och utländsk försvarsindustri.
Såsom inledningsvis återgetts har såväl riksåklagaren
(RÅ) som regionåklagarmyndigheten i Karlstad
betecknat det som angeläget att export eller reexport
från samarbetsland till tredje land blir noga reglerade i
samarbetsavtal. Båda instanserna har också ansett det
motiverat att ett åläggande övervägs för berörda svenska
företag att underrätta regeringen i fall av eventuella
misstankar om att motparten inte följer samarbetsavtalets
förpliktelser beträffande export eller reexport av
samproducerad materiel.
FFV säger sig inte kunna godta utredningens
synsätt som gör åtskillnad mellan materiel av svenskt
ursprung och materiel som visserligen har utländskt
ursprung men som är resultatet av ett gemensamt
utvecklingsarbete. Det är enligt FFV svårt att därvidlag se
någon principiell skillnad. Inte heller finner FFV det
acceptabelt, att svensk materiel skulle få vidarelevereras
utan hänsyn till svenska restriktioner endast i de fall det
föreligger ett starkt försvarspolitiskt intresse av att
samarbete kommer till stånd. De länder som missgynnas
enligt denna inskränkning kan enligt FFV känna sig
diskriminerade. I den mån den svenska regeringen har
synpunkter på samarbetslandets val av mottagarlandet, bör
i förekommande fall en regeringsöverkommelse omfatta
bestämmelser härom, framhåller FFV.
Länsstyrelsen i Kalmar län gör gällande att det
kan bli ett hinder för att i framtiden åstadkomma önskvärd
samarbetsprojekt, om man i fall där upphovsrätten blir
gemensam med företag i annat land insisterar på att svenska
försäljningsregler skall följas av den utländska parten. De
av utredningen anförda samarbetsexemplen, hämtade från
Indien- och Australien-avtalen, avser snarare ett
utnyttjande i utlandet av redan framtaget svenskt
systemkunnande. Enligt länsstyrelsen mening skulle det i
och för sig vara till fördel om en distinktion mellan olika
avtalstyper kunde komma till uttryck i lagen, men anser att
med lagens principiella uppbyggnad låter sig detta svårligen
göras. Det skulle emellertid vara av värde om det i
motiveringen i en kommande proposition fördes ett
resonemang härom, till stöd för framtida regeringars
bedömningar, fortsätter länsstyrelsen i Kalmar län.
SSKF redovisar en allmänt restriktiv inställning
till utlandssamverkan och accepterar inte utredningens
utgångspunkt att export och övrig samverkan inte kan
undvaras. Förbundet motsätter sig därför att de svenska
reglerna görs generösare i stället för mer restriktiva. Liksom
SSU vill SSKF erinra om att Sverige på senare år ingått
samarbetsavtal med ett flertal länder som exporterar vapen
till länder som inte godkänns för svensk
krigsmaterielexport. SSKF säger bestämt nej till en
''''''''gummiparagraf'''''''' som möjliggör export till för Sverige helt
oacceptabla länder. Om samproduktion överhuvudtaget är
nödvändig, måste enligt SSKF:s mening svensk lagstiftning
gälla även vidareexport från det samproducerande landet.
Om utlandssamverkan bedöms som nödvändig, föreslår
SSKF att dylikt samarbete söks med de neutrala och
alliansfria staterna och de nordiska länderna.
FPK kan heller inte acceptera frånsteg från de
svenska exportriktlinjerna när det gäller krigsmateriel som
utvecklats tillsammans med annat land. FPK avvisar inte
helt tanken på samarbete med utlandet vad beträffar
utveckling av krigsmateriel, men i sådana fall bör avtal
träffas som överensstämmer med de svenska
utförselriktlinjerna. FPK säger sig heller inte kunna
acceptera att samarbetsavtal skall kunna komma till stånd
primärt för att garantera leveranssäkerhet även i händelse
av att samarbetslandet råkar i krig.
Enligt vad SSU framhåller, bör det vara ett
absolut krav att sådan export regleras i avtal mellan
samarbetslandet och Sverige och att den svenska
utgångspunkten då skall vara att de svenska riktlinjerna för
vapenexport skall gälla. Utredningens förslag om att det i
vissa fall bör vara möjligt att tillåta dylik export i enlighet
med samarbetslandets egna exportregler bör enligt SSU
bestämt avvisas. En sådan ''''''''tuggummiparagraf'''''''' kan enligt
förbundet innebära att nästan samtliga svenska regler för
vapenexport sätts ur spel. Utvecklingssamarbete sker idag
bl.a. i USA, Storbritannien, Frankrike och Västtyskland,
och om utredningen förslag genomförs, skulle
samproducerad krigsmateriel kunna exporteras till länder
som Sydkorea, Egypten, Israel, Irak och Saudiarabien,
länder som enligt svenska regler är helt uteslutna,
framhåller SSU, som motsätter sig att reglerna för
utlandssamverkan görs mindre restriktiva. Regeringen bör
enligt SSU i stället verka för hårdare regler, med
målsättningen att minimera sådan samverkan.
Frikyrkorådet och De fria kristna samfundens
råd avstyrker med bestämdhet undantagsregeln, som
enligt dem skulle ge en möjlighet att från svensk synpunkt
angelägna vapensystem som utvecklats i samarbete med ett
annat land skulle kunna exporteras enligt detta lands regler,
utan hänsyn till svenska bestämmelser.
Också Kyrkans centralstyrelse påtalar den
undantagsregel som återfinns i utredningens förslag till nya
riktlinjer, vad beträffar export från ett samarbetsland till
tredje land. Styrelsen konstaterar att de försvarspolitiska
intresserna i så fall skulle få en oacceptabel övervikt över de
utrikespolitiska.
SKSF vänder sig emot att samarbetsprojekt med
andra länders försvarsindustrier i vissa fall skall kunna leda
till export till tredje land som inte överensstämmer med de
svenska exportreglerna. SKSF kan inte finna en sådan
ordning godtagbar och avstyrker utredningens förslag på
denna punkt.
Freds- och skiljedomsföreningen vill att de båda
meningar stryks som i de nya riktlinjernas avsnitt om
samarbetsavtal skulle medge undantag från vad som gäller
vid export från Sverige. Fältet skulle enligt föreningen
härigenom lämnas fritt för en omfattande vidareexport av
svensk krigsmateriel. Föreningen räknar upp de främsta
samarbetsländerna för svensk försvarsindustri och hävdar
att de flesta av dessa exporterar merparten av sin
krigsmateriel till stater som är förbjudna för svensk
vapenexport. Föreningen säger nej till alla former av
vidareexport av svensk krigsmateriel till stater som är
stängda för direkt svensk export.
Kristna fredsrörelsen säger sig vilja rikta sin
allvarligaste kritik mot det undantag från huvudriktlinjerna
för svensk vapenexport som utredningen föreslår vid export
från samarbetsland i anledning av ett samarbetsavtal. Det
föreslagna undantaget skulle enligt rörelsen göra övriga
restriktioner verkningslösa och kosmetiska till sin natur och
öka förutsättningarna för export till länder som Sverige idag
inte tillåter export till.
Svenska sektionen av Internationella
kvinnoförbundet för fred och frihet tar likaså bestämt
avstånd från utredningens förslag om möjlighet till
undantag i vissa fall från regeln om att de svenska
riktlinjerna i princip skall gälla även vid export från
samarbetsland till tredje land av samproducerad materiel.
Försvarsindustriföreningen påpekar i sitt yttrande
att utländska samarbetspartners normalt redan i
inledningsskedet av diskussionerna om gemensam
utveckling och tillverkning kräver att en eventuell export till
tredje land skall regleras enligt bestämmelserna i
samarbetslandet. Föreningen hävdar mot denna bakgrund
att det skulle vara förödande för industrin om alltför snäva
samarbetsvillkor skulle omöjliggöra utlandssamverkan och
därmed leda till en isolering av svensk försvarsindustri.
Därför bör enligt föreningens mening en samlad
bedömning, som även omfattar eventuell export till tredje
land, göras för varje enskilt samarbetsavtal i samband med
regeringens prövning därav.
7. Folkrättsliga erinringar

Den till utrikesdepartementet knutna
folkrättsdelegationen, som har till uppgift att förbereda
svenska initiativ på den internationella humanitära rättens
område samt fylla en rådgivande funktion på
nedrustningsområdet, har i sitt yttrande anmärkt på att
utredningsbetänkandet enligt delegationens mening alltför
knapphändigt och onöjaktigt utrett de neutralitetsrättsliga
reglerna och folkrättsliga restriktionerna för export av
krigsmateriel. De folkrättsliga krav som ställs på en neutral
stats vapenexport i krig, exempelvis i samband med statligt
understödda samarbetsprojekt eller vad gäller kravet på
likformig behandling av krigförande parter, har enligt
delegationen inte blivit utredda, ej heller den i detta
sammanhang viktiga distinktionen mellan privat och statlig
krigsmaterielexport eller den folkrättsliga avgränsningen av
krigsmaterielexport. Folkrättsdelegationen erinrar vidare
om att utredningen förbigått, att FN-stadgans förbud mot
våld i de internationella relationerna allt sedan år 1945 stått
för ett ovillkorligt hinder för vapenexport till stat som,
enligt vad säkerhetsrådet fastställt, begår aggression.
Konsekvenserna av denna FN-stadgans folkrätt för statligt
utfärdande leveransgarantier i fall av krig har enligt
delegationen inte blivit utredda. Folkrättsdelegationen
finner det beklagligt att utredningsbetänkandet inte
omfattar en modern utvärdering av folkrättens roll i
sammanhanget, även om den bristande analysen i detta
hänseende enligt delegationen knappast torde ha påverkat
utredningens slutsatser och förslag. Mot denna bakgrund
utgår delegationen ifrån att regeringen under
propositionsarbetet närmare behandlar och prövar de
frågeställningar som är relevanta i ett folkrättsligt
perspektiv.
Också folkrättsforskaren Pål Wrange har i sitt
enskilda yttrande kritiserat utredningens folkrättsliga
undersökning för att vara alltför kortfattad och bristfällig.
Han anser att det i de föreslagna reviderade riktlinjerna
borde ha lagts till ett fjärde ovillkorligt exporthinder,
nämligen beträffande stat som begått aggressionshandling,
samt att utredningen borde ha företagit en noggrann
folkrättslig undersökning om var gränsen mellan privat och
statlig krigsmaterielexport till länder i krig går. Särskilt
borde man enligt Wrange därvid ha granskat de
leveransgarantier som ofta förekommer i samband med
samarbetsavtal med utländsk part.
8. Omställning till civil produktion

Utredningen har -- med stöd i en specialstudie kring
överensstämmelser och skiljaktigheter mellan militär och
civil industriproduktion -- diskuterat förutsättningarna för
en omställning av försvarsindustrin till civil tillverkning och
därvid konstaterat att den från sina utgångspunkter inte har
anledning att närmare diskutera en fullständig nedläggning
av försvarsindustrin, dvs. en permanent omställning.
Utredningen har vidare funnit att -- med hänsyn till
försvarsindustrins särdrag -- minskad produktion som följd
av variationer i det svenska försvarets upphandling eller
bortfall av export endast i begränsad mån kan mötas genom
alternativ civil produktion. Utredningen understryker att
staten, som ende inhemske köparen och som
tillståndsgivare när det gäller export och annan
utlandssamverkan, har ett särskilt ansvar för utvecklingen
inom försvarsindustrin, bl.a. vad gäller sysselsättningen.
Staten måste därför ha god beredskap att gå in med
tillräckligt omfattande åtgärder av arbetsmarknads-,
utbildnings-, industri- och regionalpolitiskt slag, om
sysselsättningsproblem skulle uppstå. Utredningen ställer
sig således inte bakom tanken på att söka få till stånd en
omställning av försvarsindustrin på administrativ väg,
genom t.ex. omställningsfonder.
I en reservation till utredningsbetänkandet har en
ledamot av utredningen föreslagit att dylika
omställningsfonder inrättas som stöd för de företag och
orter, där exporten har stor betydelse, vidare att en viss
procentsats på värdet av företagens krigsmaterielexport
avsätts till fonderna och att statens ansvar manifesteras
genom ett kraftigt budgetanslag till desamma.
FOA framhåller att möjligheterna att blanda
och/eller varva civil och militär produktion i framtiden kan
tänkas bli större än som framgår av betänkandet.
FFV instämmer i utredningens konstaterande att
alternativproduktion inte löser problemet med tillfälligt
bortfallande tillverkning. Däremot finns det enligt FFV
åtskilliga exempel på såväl lyckade som mindre lyckade
permanenta omställningar till civil produktion.
Svårigheterna att satsa på civil produktion jämsides med en
militär dylik är enligt FFV stora, och i den mån sådana
satsningar lyckats har detta haft sin grund i att
tillverkningen i fråga avskiljts och överförts till en redan
existerande civil företagsdel. Alternativt har en civil
industri startats med produkten i fråga som utgångspunkt. I
likhet med utredningen finner FFV tanken på särskilda
omställningsfonder olämplig. Att för sådant ändamål öka
exportpriserna skulle enligt FFV ytterligare minska en
redan hårt ansträngd konkurrenskraft.
Exportrådet redovisar som sin erfarenhet, att
utländsk industri ofta visar stort intresse för den teknik och
utveckling i Sverige som även omfattar krigsmateriel. Rådet
framhåller vidare att avgränsningen mellan militära resp.
civila teknik- och tillämpningsområden inte alltid är lätt att
göra.
Länsstyrelsen i Stockholms län delar utredningens
uppfattning att staten har ett särskilt ansvar för
utvecklingen inom försvarsindustrin och därför måste ha
beredskap för att vidta nödvändiga åtgärder, om
sysselsättningen hos sådana företag hotas.
Länsstyrelsen i Södermanlands län vill på
motsvarande sätt markera statens ansvar för att finna
alternativ sysselsättning, om försvarsindustrins produktion
minskar, och vikten av att staten har god beredskap för att
gå in med åtgärder.
Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer i
utredningens bedömning att det är omöjligt att bibehålla en
kvalitativt högstående försvarsindustri i händelse av ett
ovillkorligt förbud mot utlandssamarbete och handel med
krigsmateriel. Ett dylikt förbud skull få stora konsekvenser
för regionen och främst då för Kockums Marine AB.
Länsstyrelsen föreslår att utredningen kompletteras med en
analys av möjligheterna för civila företag att också utveckla
och producera viss försvarsmateriel, exempelvis fordon och
vapenbärare, samt att särskilda tekniköverföringsinstitut
inrättas i landet för att dra bättre nytta av försvarsindustriell
teknik och produktutveckling i den civila produktionen.
Också länsstyrelsen i Örebro län delar
utredningens uppfattning om statens särskilda ansvar för
bl.a. sysselsättningen inom försvarsindustrin och påpekar
att nedskärningarna hittills drabbat Karlskogaregionens
näringsliv mycket hårt, trots aktiva insatser från AB Bofors
att satsa på civil produktion.
Enligt Svenska kyrkans centralstyrelse bör
samhället tillsammans med berörda företag utarbeta
konkreta handlingsalternativ för en omställning från militär
till civil produktion.
SACO pekar i sitt yttrande på risken för oönskade
tröskeleffekter vad gäller möjligheterna att rekrytera
kompetenta ingenjörsresurser, när försvarsindustrin skall
anpassas till nya kapacitetsnivåer. SACO anser att
försvarsindustrin redan idag balanserar på en farligt låg nivå
vad beträffar exempelvis civilingenjörers rörlighet på
arbetsmarknaden och att ytterligare minskningar av
försvarsindustrin kan få förödande effekter för dess
kompetensnivå. SACO saknar analyser av dessa
frågeställningar i utredningsbetänkandet. SACO anför
vidare att försvarsindustrin tillför landet ett brett
högteknologiskt kunnande, som har positiva
spridningseffekter till näringslivet i stort, varför det
framstår som angeläget att inte bara konsolidera
kompetensen utan också att fördjupa och vidareutveckla
den. Också härvidlag saknar SACO analyser och
framtidsteckningar i utredningen.
SF ansluter sig till utredningens tes att staten har
ett särskilt ansvar för de anställda inom försvarsindustrin.
Förbundet ställer sig dock tveksamt till att det skulle räcka
med en beredskap att tillgripa traditionella utbildnings-,
industri- och regionalpolitiska åtgärder. Förbundet stöder i
denna del reservantens förslag att speciella
omställningsfonder tillskapas för att komplettera den
traditionella politiken. Dessa bör enligt SF finansieras av
försvarsindustrin på lämpligt vis och kunna användas där de
traditionella metoderna icke förslår.
CKF förordar avsättning till speciella
omställningsfonder i syfte att underrätta
strukturrationaliseringar på krigsmaterielindustriberoende
orter.
FPK anser att regeringen aktivt bör agera för en
beredskap för en omställning från militär till civil
produktion och att staten måste ta ett ansvar för
försvarsindustrins strukturering. Förbundet hävdar att
denna problematik behandlats styvmoderligt av
utredningen.
SSKF anser att utredningen varken följt sina
direktiv i denna del eller beaktat de förslag som
arbetsgruppen ''''''''En politik för nedrustning och utveckling''''''''
tagit fram, ej heller följt den internationella utvecklingen.
Dessutom sägs utredningen ha förbisett att FN under svensk
ledning presenterat förslag till omställning av militär
produktion till civil och att en svensk utredning visat hur ett
sådant arbete kan gå till för att undvika arbetslöshet i
försvarsindustrierna eller en utpressningssituation där
staten får ta ansvaret i stället för industrin vid minskade
beställningar. SSKF anser att utredningens behandling av
omställningsproblematiken inte bara är bristfällig utan i
vissa delar helt oriktig. Enligt SSKF bör ett minimikrav från
samhällets sida vara att vid tillståndsgivning kräva en plan
för övergång till civil produktion, när en vapenexportorder
är effektuerad. SSKF kräver att minst två procent av
vapenexportens värde avsätts i lokala fonder inom
företagen för utveckling av civil produktion i samarbete
med de fackliga organisationerna.
SSU kritiserar utredningens negativa inställning
till omställning till civil produktion. Den internationella
vapenmarknadens minskning är enligt SSU något som även
svensk försvarsindustri bör anpassa sig till. Annars kan
denna inom ett par år tvingas att snabbt minska sin
produktion och då försätta samhället i något som liknar en
utpressningssituation för att klara regionala hänsyn och
sysselsättning. Omställningen av delar av försvarsindustrin
till civil produktion bör därför enligt SSU påbörjas
omedelbart. SSU hävdar också att utredningen tydligt
borde ha klargjort att staten ej bör utlova stöd till dessa
företag i händelse av en vikande vapenmarknad.
SKSF säger sig sedan länge ha förordat
omställningsfonder och anser det angeläget att sådana
etableras.
Sveriges frikykoråd, som yttrat sig över
utredningen tillsammans med De fria kristna
samfundens råd, anser det ytterst angeläget att
föreslagna omställningsfonder inrättas till stöd för företag
och orter som idag är starkt beroende av
krigsmaterielexporten. Utan sådana fonder löper
statsmakterna enligt yttrandet stor risk för att utsättas för
utpressning från industrins och kommunernas sida.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen hävdar i
sitt yttrande att utredningen aldrig utrett den
försvarsekonomiska kostnaden för en avveckling av den
svenska krigsmaterielexporten och hänvisar till egna studier
och beräkningar i ämnet.
Enligt IKFF måste staten ta initiativ till
omstrukturering av försvarsindustrin och
omställningsfonder inrättas för de företag och orter där
exporten har stor betydelse. Viss procentsats av värdet av
företagens krigsmaterielexport bör enligt IKFF avsättas till
dess fonder, men också staten bör medverka till deras
finansiering.
Också Kristna fredsrörelsen anser det viktigt att
Sverige börjar planera för en omställning av
försvarsindustrin och att omställningsfonder för ändamålet
inrättas, finansierade såväl av berörda företag i en minst 2-
procentig relation till deras krigsmaterielexport som av
medel anvisade över statsbudgeten.
9. Kontrollen av utförsellagens efterlevnad

9.1 Myndigheters kontroll

Ett antal remissinstanser har anlagt synpunkter på
kontrollen av utförsellagens efterlevnad. Vissa har efterlyst
närmare anvisningar för hur denna kontroll från polis-,
åklagar- och tullmyndigheters sida skall gestaltas.
Affärsverket FFV anser att en del av de
rapporteringsrutiner, som ingår i kontrollsystemet mellan
försvarsindustrin och KMI inte är nödvändiga, exempelvis
beställningsdeklaration, importdeklaration och uppgift om
uppdrag åt annan att tillverka krigsmateriel. Hanteringen
härav kompliceras enligt FFV av svårigheten att avgöra --
speciellt beträffande komponenter och
tillverkningsutrustning -- om materielen är så utformad att
den utgör krigsmateriel.
RPS, som yttrat sig över utredningen via sin
säkerhetsavdelning, påpekar att kontrollen av
utförsellagens efterlevnad åvilar polis-, åklagar- och
tullmyndigheterna, vidare att RPS och ÖB har
övergripande ansvar för säkerhetsskyddet av krigsmateriel
och FMV samordningsansvaret därvidlag, samt att KMI
både har en kontrollfunktion och är ett beredningsorgan åt
regeringen. RPS finner det angeläget att
ansvarsfördelningen och samspelet mellan alla dessa
myndigheter klarläggs, inte minst vad gäller hanteringen av
aktuella säkerhetsfrågor. RPS anser det vidare angeläget,
att regelverket får en sådan utformning att avgränsningen
mellan straffrättsliga regler och bestämmelser som inte är
förenade med någon sanktion framgår på ett klart och
tydligt sätt.
I sammanhanget må även noteras att GTS anmält
att den inte har någon erinran mot utredningens förslag med
motiveringen att de inte nämnvärt torde komma att påverka
kontrollsituationen för tullverkets vidkommande, såvitt
dess styrelse nu kunnat bedöma.
Statsåklagarmyndigheten för speciella mål
påpekar att den kontroll av utförsellagens efterlevnad
som skall utövas av polis-, åklagar- och tullmyndigheter i
huvudsak fallit utanför den aktuella utredningens uppdrag,
varför utredningen inte närmare gått in på hur denna
kontroll skall gå till. Samma åklagarmyndighet anser att det
erfordras anvisningar härom, för att kontrollen skall vara
effektiv, och att sådana borde stå att finna åtminstone i
förarbetena till lagen. Statsåklagarmyndigheten påpekar
dessutom att problem i samband med utredning av brott
mot utförsellagen ofta har sin grund i oklarheter om
försvarsindustrins upplysningsplikt i samband med
ansökningar om utförseltillstånd, ett spörsmål som
aktualiserats i samband med de s.k. vapenaffärerna. I en
kommande proposition borde därför försvarsindustrins
upplysningsplikter i tillståndsärenden betonas, heter det i
yttrandet.
Regionåklagarmyndigheten i Karlstad anser att
krigsmaterielinspektionen (KMI) bör ges en kontroll- och
tillsynsfunktion även enligt utförsellagen, analogt med den
som åvilar KMI enligt tillverkningslagen och -förordningen,
även om utförselkontrollen naturligtvis i första hand
ankommer på polis-, åklagar- och tullmyndigheter. En
sådan funktion skulle enligt samma yttrande utgöra en
naturlig del av KMI:s hantering av ärenden enligt
utförsellagen, som ju utgör huvuddelen av inspektionens
arbete. RÅ ansluter sig till
regionsåklagarmyndighetens i Karlstad uppfattning
härvidlag. RÅ efterlyser i övrigt närmare anvisningar från
lagstiftarnas sida om hur den kontroll av utförsellagens
efterlevnad som åvilar polis-, åklagar- och tullmyndigheter
skall se ut.
9.2 Revisorskontrollen

Genom en utvidgning av utförsellagen (14 §) år 1988
ålades en revisor, som i sin granskningsverksamhet framfört
någon anmärkning i revisionberättelsen i fråga om ett
företags eller en myndighets efterlevnad av utförsellagens
bestämmelser, att genast sända in en kopia av
revisionsberättelsen till regeringen och därigenom fästa
regeringens uppmärksamhet på misstänkta överträdelser.
Utredningen har föreslagit att revisorerna i berörda
företag och myndigheter i fortsättningen alltid skall sända
in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen, sålunda
även när de inte innehåller några anmärkningar av angivet
slag.
KK, som på sin tid hade principiella invändningar
mot införandet av bestämmelsen i utförsellagens nuvarande
14 §, erinrar härom och anser att dessa invändningar kan
riktas också mot det aktuella förslaget. KK anser att
berörda företags styrelser borde åläggas som obligatorisk
skyldighet att inge revisionsberättelser -- och även
årsredovisningar -- till regeringen. Det bör enligt KK:s
mening i sammanhanget också anges när dessa handlingar
senast skall inges. I fall en dylik reglering inte skulle anses
tillräcklig, kan man enligt KK överväga om revisorernas
nuvarande skyldighet dessutom skall kvarstå.
RRV liksom åklagarmyndigheten i Göteborg
biträder utredningens förslag.
FFV vill ifrågasätta den föreslagna
revisorskontrollens lämplighet av principiella skäl och med
hänsyn till risken för dubbla lojaliteter. FFV befarar att
förslaget kommer att leda till en omfattande byråkrati vars
värde förefaller tvivelaktigt.
RPS anser beträffande den föreslagna
utvidgningen av revisorers informationsplikt, att en
förutsättning för effektivare kontroll och upptäckt av
eventuella oegentligheter är att revisionsberättelserna
utsätts för regelmässig, ingående och höggradigt sakkunnig
granskning. RPS anser det dessutom diskutabelt, såväl av
principiella skäl som med hänsyn till efterlevnaden, att
lagstifta om en skyldighet som inte förenas med någon
sanktion, såsom är fallet både med utförsellagens
nuvarande 14 § och med den nya lydelse som föreslagits av
utredningen.
Svea hovrätt betecknar utredningsförslaget som
en förbättring men föreslår en förtydligad lydelse av
förslaget till 14 §.
Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om
förslaget skulle medföra en mer ändamålsenlig ordning än
den nuvarande.
Regionsåklagarmyndigheten i Karlstad anser att
den föreslagna utvidgningen av revisorernas
rapporteringsskyldighet möjligen kan göra kontrollen
effektivare men att åtgärdens betydelse inte bör
överskattas.
FAR avstyrker detta förslag och erinrar om sitt
yttrande över utredningsförslaget vid tillkomsten av
utförsellagens nuvarande 14 §. Föreningen kan inte finna att
utredningen framfört några argument som ger anledning till
ändrat ställningstagande. I sitt yttrande över SOU 1987:8
angående försvarsindustrins utlandsverksamhet hävdade
FAR att det närmast självklart bör ingå i den offentliga
tillsynen över krigsmaterielexporten att årsredovisningar
och revisionsberättelser från alla krigsmaterieltillverkande
företag inhämtas, lämpligen av KMI som därefter kan
avgöra vilka ytterligare kontrollinsatser som kan vara
påkallade.
10. Önskemål om ökad insyn och öppenhet

Några av de organisationer som yttrat sig över
utredningen har förespråkat största möjliga öppenhet kring
krigsmaterielexportfrågorna. Sålunda har både Kristna
fredsrörelsen och Svenska kyrkans centralstyrelse
velat betona behovet av största möjliga insyn och
öppenhet kring tillståndsgivningen för vapenexporten och
av en breddad debatt härom för att ge bästa underlag för
politiska beslut.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen förordar
en större öppenhet om svensk vapenexport, bl a beträffande
vilken typ av materiel som sålts till olika stater. Föreningen
föreslår vidare att regeringen årligen redovisar hur stor del
av exporten som omfattas av slutanvändarintyg eller intyg
om egen tillverkning. Föreningen vill också att regeringen
årligen redovisar hur många samarbetsavtal som tecknats
med rätt till vidareexport till stater som inte är tillåtna för
svensk vapenexport.

11. Den rådgivande nämndens arbetsformer

Utredningen har konstaterat att den rådgivande nämnd
i krigsmaterielexportfrågor, som inrättades i början av år
1985 i syfte att bl.a. avlasta utrikesnämnden i dess
befattning med hithörande spörsmål, numera har funnit
ändamålsenliga arbetsformer och fyller betydelsefulla
uppgifter som organ för parlamentariskt samråd och insyn.
Endast ett par remissinstanser har yttrat sig om
nämnden.
CKF framhåller att samråd med både
utrikesnämnden och med den rådgivande nämnden i
krigsmaterielexportfrågor måste ske kontinuerligt för att
åstadkomma bredast möjliga tillståndsunderlag. Trots att
det råder sekretess, är det värdefullt att man får en så bred
debatt i dessa frågor som möjligt.
FPK för sin del förordar att den rådgivande
nämnden avskaffas, för att regeringens ansvar i
utförselärenden skall göras tydligare. Förbundet anför att
nämnden intar en mellanställning och ofta används som
gisslan av regeringen, när diskussion uppstår om någon
vapenaffär.
12. Finansieringen av krigsmaterielinspektionens
(KMI) verksamhet

Utredningen har föreslagit att kostnaderna för KMI:s
verksamhet, som hittills väsentligen täckts med särskilda
avgifter som årligen uttagits från försvarsindustrin i
förhållande till de tillverkande företagens fakturerade värde
av såld krigsmateriel samt med expeditionsavgifter i
enskilda utförselärenden, fortsättningsvis i princip bör
finansieras över statsbudgeten, till den del som de måttliga
expeditionsavgifterna inte förslår. Utredningen har i
sammanhanget anfört att det inte får finnas utrymme för
misstankar om att inspektionen inte skulle vara oväldig och
hänvisat till vikten av såväl tillverkningstillsynen som
inspektionens mest omfattande uppgift, nämligen den
grannlaga och från många synpunkter politiskt känsliga
beredningen av regeringens avgörande i utförselärenden.
Förslaget överensstämmer med vad som i detta avseende
föreslogs av den våren 1987 genomförda översynen av
KMI:s verksamhet och organisation, den s k KMI-
utredningen. I sin tidigare proposition (1987/88:154) fann
regeringen emellertid inte anledning frångå den hävdvunna
ordningen med avgiftsfinansiering av KMI-verksamheten.
Det aktuella förslaget om helfinansiering av KMI:s
verksamhet över statsbudgeten har rönt instämmanden från
de flesta av de remissinstanser som yttrat sig särskilt över
detta spörsmål.
FFV anser av principiella skäl att KMI inte bör
finansieras av industrin utan dess kostnader täcks helt
genom anslag.
Regionåklagarmyndigheten i Malmö framhåller
att totalkostnaderna kan beaktas, när avgifterna fastställs
för de tillståndssökande inom försvarsindustrin.
CKF har däremot -- i anslutning till en till
utredningen fogad reservation -- hävdat att finansieringen
liksom hittills bör ske genom avgifter uttagna från
försvarsindustrin, men i förhållande till värdet av deras
export av krigsmateriel, och inte via statsbudgeten.
Avgiftsuttaget får enligt CKF inte innebära att
kontrollåtgärderna får någon partisk behandling.
13. Sammanslagning av tillverknings- och
utförsellagarna

Medborgarkommissionen för granskning av viss
vapenexport pekade i sin rapport våren 1988 (SOU
1988:15) på önskvärdheten att av överskådlighetsskäl slå
ihop tillverkningslagens och utförsellagens bestämmelser
till en enda lag om krigsmateriel. Härigenom skulle enligt
kommissionens uppfattning både lagstiftningens
tillgänglighet för allmänheten öka och bestämmelsernas
tillämpning förenklas såväl för berörda myndigheter som
för berörda företag.
Den nu aktuella utredningen uttalar sig för att detta bör
övervägas i lämpligt sammanhang, och ett par
remissinstanser har i likhet med medborgarkommissionen
uttalat sig till förmån för en sammanslagning av de båda
lagarna om krigsmateriel.
RÅ ställer sig sålunda bakom tanken att i lämpligt
sammanhang samordna tillverknings- och utförsellagarnas
bestämmelser.
FFV, som betecknar nu gällande lagar och
förordningar på krigsmaterielområdet som
svåröverskådliga och i en del fall svårtolkade, anser att en
gemensam lag om tillverkning och utförsel måhända skulle
vara fördelaktig.
14. Övriga frågor

14.1 Länderlista

Utredningen har behandlat frågan om det finns
anledning att upprätta en särskild lista över de länder som
kan komma i fråga för utlandssamverkan och funnit att
övervägande skäl talar mot en sådan lista.
I en reservation har framförts att det borde finnas en icke
offentlig lista över de länder med vilka samverkan är möjlig.
Statsåklagaren för speciella mål anser att en sådan
lista skulle tjäna till ledning när försvarsindustriföretagen
ämnar inleda marknadsföringsåtgärder och förhindrar
överträdelser av utförsellagen.
14.2 Import

SKSF menar att det är viktigt att inte begränsa
diskussionen till enbart exporten. I viktiga avseenden är
Sverige enligt SSKF beroende av import på vapenområdet:
dels importerar vi komponenter att ingå i de vapen svensk
industri tillverkar, dels köper vi också färdiga vapen för
försvarets behov. Om vi anser att Sverige måste förbehålla
sig rätten att importera viss krigsmateriel, är det svårt att
samtidigt fördöma all export. Enligt SKSF bidrar vi i båda
fallen till en internationell vapenhandel som i många
avseenden är fördärvlig.

Bilaga 2a

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:66)
Begreppet krigsmateriel

Utförsellagen innehåller bestämmelser som gäller
export av krigsmateriel från Sverige, avtal om
licenstillverkning eller metodutveckling utomlands m.m.
Utan särskilt tillstånd av regeringen får utförsel etc. inte äga
rum. I lagen anges dock inte närmare vilka varuslag
regleringen avser, utan det ges bemyndigande åt regeringen
att lämna föreskrifter om detta.
Huvudförslag

Krigsmaterielbegreppsutredningen föreslår nu en
ändring på så sätt att lagen byggs ut med en
beskrivning i klartext av vilka materielslag som omfattas av
regelsystemet. Härigenom får riksdagen en mer ingående
befattning än tidigare med avgränsningen av lagens
tillämpningsområde. Utredningen anser att tyngden i det
samlade regelverket ökar, om den lagstiftande församlingen
i mer konkreta termer anger vilket produktkollektiv som
omfattas. Den mer detaljerade förteckningen över berörda
varuslag bör det dock liksom hittills ankomma på
regeringen att fastställa.
Utredningen har bl.a. haft i uppgift att pröva själva
krigsmaterielbegreppet. Den har noterat att uttryck
som vapenexport, vapenhandel etc. allt oftare används i den
allmänna debatten för att beteckna just utförsel av och
handel med krigsmateriel. Trots att skäl sålunda kan finnas
för ett utbyte av den sistnämnda termen föreslår
utredningen inte en sådan förändring, eftersom
invändningar kan resas även mot de alternativ som är
tänkbara. För att få terminologin bättre anpassad till gängse
språkbruk föreslår utredningen däremot, att utförsellagens
tillämpningsområde skall definieras till att gälla
krigsmateriel och produkter jämställda med
krigsmateriel.
Utredningen specificerar sammanlagt tio
huvudkategorier av materiel som bör omfattas av
utförsellagen och uttryckligen nämnas i denna. För fem av
dessa kategorier anser utredningen att beteckningen
krigsmateriel är tekniskt och språkligt adekvat, medan de
övriga fem avser produkter som i utförsellagens mening
skall anses jämställda med krigsmateriel. Följande
materielslag hänförs till begreppet krigsmateriel:militära
vapen och vapensystem,ammunition och stridsdelar till
sådana vapen och system,fordon och farkoster
utformade för strid,utrustning för inriktning och styrning
av militära vapen,krut och sprängämnen med egenskaper
som är karaktäristiska för användning i strid.
Som produkter jämställda med krigsmateriel bör enligt
förslaget räknas:sådan materiel för störning eller röjning,
vars funktion regelmässigt har direkt samband med en
militär vapeninsats,sådana fortifikatoriska anläggningar
som primärt är konstruerade för vapeninsats eller direkt
ledning av sådan insats,anläggningar, maskiner och
annan utrustning för tillverkning eller kontroll av
krigsmateriel,delsystem, komponenter, reservdelar och
insatsvaror, som har vital betydelse för funktionen hos ett
militärt stridsmedel och som inte är tillgängliga på den civila
marknaden,sådan tekniskt kvalificerad övningsmateriel,
som utformats för ett visst vapensystem och vars
funktionella samband med den förstörelsebringande
effekten hos detta är påtagligt.
Ett konkret förslag till de ändringar i utförsellagen som
blir en konsekvens av utredningens ställningstaganden samt
förslag till en ny, omredigerad produktförteckning
redovisas i betänkandet.
Den principiella analysen

Som utgångspunkt för sina ställningstaganden
presenterar utredningen en analys av den tekniska
utvecklingens inverkan på materielklassificeringen.
Vissa trender i denna utveckling har efter hand medfört allt
större problem när det gäller att upprätthålla en distinktion
mellan militärt och civilt. Här kan exempelvis nämnas den
ökade användningen av elektronik, den ökade
standardiseringen, den allt kraftigare påverkan från civil
teknik även på rent militärtekniska tillämpningar samt den
påbörjade men ännu svårbedömbara utvecklingen inom
biotekniken.
Utredningen redovisar utförligt sina överväganden
i fråga om vilken materiel som bör -- resp. inte bör --
omfattas av utförselregleringen. Grundläggande bör vara
en bedömning av vilken funktion den enskilda produkten
har i det totala militära stridförloppet. Tre faser kan
urskiljas om man ser detta förlopp i övergripande
perspektiv. I kronologisk ordning rör det sig om

1) ett förberedelseskede, till vilket kan hänföras dels
tillverkning, utprovning och iståndsättande av materiel,
dels olika introduktionsåtgärder i form av utbildning,
övning m.m.,

2) ett skede som omfattar planering och ledning av
krigets förande i stort, inbegripet olika förflyttningar av
personal och materiel, sambandstjänst m.m., och

3) den på direkt konfrontation inriktade egentliga
stridsinsatsen.
Viss utrustning kommer givetvis till användning under
samtliga faser, men för huvuddelen kan man enligt
utredningen urskilja en principiell grundfunktion som går
att hänföra till endera av förloppets tre skeden. Detta bör
tillmätas betydelse när man avgränsar de materielkategorier
som skall omfattas av utförsellagens restriktioner. En
grundläggande bedömning bör avse frågan om hur aktivt en
viss produkt medverkar till att uppnå stridsverksamhetens
yttersta syfte, dvs. att åstadkomma förstörelse.
Ett funktionskriterium är sålunda den
överordnade principen vid utredningens avgränsning av de
varuslag som skall beröras av reglerna i utförsellagen. På
det praktiska planet bör bestämningen dock enligt
utredningen så långt möjligt bygga på tekniska och andra
verifierbara data. Vid den mer detaljerade klassificeringen
av enskilda produkter bör man sålunda, liksom hittills, utgå
från ett konstruktionskriterium.
Utredningen tar ställning mot tanken på
införandet av ett s.k. köparkriterium, som skulle
göra klassificeringen flexibel på så sätt att hänsyn i varje
särskilt fall skulle tas till den avsedda köparens
förhållanden. Detta skulle enligt utredningen motverka
strävandet efter tydlighet och konsekvens i
regeltillämpningen. En annan sak är att den tilltänkte
köparens identitet och nationalitet givetvis måste beaktas
när frågan om eventuellt utförseltillstånd etc. prövas.
Denna bedömning, som ankommer på regeringen, bör dock
principiellt vara helt skild från själva
materielklassificeringen.
Särskilda frågor och kommentarer

Utredningen diskuterar en tanke som framfördes i
slutrapporten från 1987 års medborgarkommission med
innebörden att en regel skulle införas, varigenom
regeringen skulle få rätt att tillfälligt föreskriva
exportförbud även för varor som normalt inte
omfattas av utförsellagen. Utredningen redovisar flera skäl
som talar emot att man inom utförsellagens regelsystem
skulle tillskapa en sådan specialregel. Den pekar emellertid
på möjligheten att för ändamålet stifta en särskild
fullmakts- eller beredskapslag, om det trots allt skulle anses
befogat att fullfölja medborgarkommissionens tanke.
I betänkandet kommenteras också det förhållandet att
begreppet krigsmateriel förekommer i lagstiftningen även
på helt andra rättsområden än det nu aktuella, och
därvid ibland åtföljt av speciella definitioner. Enligt
mervärdesskattelagen skall visserligen samma klassificering
som enligt utförsellagen gälla när frågan om skattefrihet för
krigsmateriel prövas. Men kopplingen mellan de båda
skilda regelsystemen har likväl medfört påtagliga
komplikationer, som enligt utredningen behöver
undanröjas. Så kommer automatiskt att ske om de nyligen
framlagda förslagen från kommittén för indirekt beskattning
godtas, varför utredningen i denna del avstår från att
presentera ett eget konkret förslag.
Utredningens ställningstagande innebär att vissa
materielslag, som inte tidigare omfattats av utförsellagen
eller beträffande vilka varierande tolkningar förekommit,
nu förs in under regleringen medan man i stället undantar
vissa andra produktgrupper som f.n. berörs av densamma.
Varken för försvarsindustrin eller för staten räknar
utredningen med att dess förslag skall medföra
ekonomiska nettoeffekter av betydelse. En viss
resursbesparing förutses dock till följd av att regelverket
blir tydligare, så att företagen får ett säkrare underlag för
sin planering samtidigt som löpande ärenden kan
handläggas smidigare hos berörda myndigheter.
Den nu slutförda utredningen har haft sitt uppdrag
begränsat till att gälla definitions- och klassificeringsfrågor.
Exportregleringens utformning i övrigt är föremål för en
översyn i annan ordning, nämligen genom den
parlamentariskt sammansatta
krigsmaterielexportutredningen.

Bilaga 2b

Utredningens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:558) om
förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.
dels att rubriken skall ha följande lydelse,

dels att 1, 2, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 §§ samt rubrikerna
närmast före 2, 4 resp. 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att en ny paragraf, 1 b §, av följande lydelse
skall införas.
Lag (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel
och därmed jämställda produkter, m.m.
Nuvarande lydelse Inledande Föreslagen lydelse
bestämmelser Inledande bestämmelser

1 §

I denna lag finns I denna lag finns
föreskrifter om förbud föreskrifter om förbud
mot mot

1. utförsel av 1. utförsel av
krigsmateriel, 2. krigsmateriel och produkter
upplåtelse och jämställda med
överlåtelse av rätt krigsmateriel, 2.
att utom riket tillverka upplåtelse och
krigsmateriel, 3. avtal med överlåtelse av rätt
någon utom riket om att utom riket tillverka
utveckling av krigsmateriel krigsmateriel och produkter
och metod för jämställda med
framställning av sådan krigsmateriel, 3. avtal med
materiel, någon utom riket om
utveckling av krigsmateriel
och produkter jämställda
med krigsmateriel samt metod
för framställning
härav.
4. bedrivande av militärt inriktad utbildning inom riket
av utländsk medborgare, och

5. marknadsföring av 5. marknadsföring av
krigsmateriel. krigsmateriel och produkter
jämställda med
krigsmateriel.
I lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. finns föreskrifter om kontroll över
tillverkning av krigsmateriel och tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinning avseende krigsmateriel och
metod för framställning av sådan materiel.
Regeringen meddelar
föreskrifter om vad som
skall avses med krigsmateriel
enligt denna lag.
1 b §

Med krigsmateriel enligt
denna
lag skall avses

1. militära vapen och
vapensystem,

2. ammunition och stridsdelar
till sådana vapen och
vapensystem,

3. fordon och farkoster,
utformade för strid,

4. utrustning för
inriktning och styrning av
militära vapen,

5. krut och sprängämnen
med egenskaper som är
karaktäristiska för
användning i strid.

Som produkter jämställda
med krigsmateriel skall
räknas

1. sådan materiel för
störning eller röjning,
vars funktion regelmässigt
har direkt samband med en
militär vapeninsats,

2. sådana fortifikatoriska
anläggningar som primärt
är konstruerade för
vapeninsats eller direkt
ledning av sådan insats,

3. anläggningar, maskiner
och annan utrustning för
tillverkning eller kontroll
av krigsmateriel,

4. delsystem, komponenter,
reservdelar och insatsvaror,
som har vital betydelse för
funktionen hos ett militärt
stridsmedel och som inte är
tillgängliga på den
civila marknaden,

5. sådan tekniskt
kvalificerad
övningsmateriel, som
utformats för ett visst
vapensystem och vars
funktionella samband med den
förstörelsebringande
effekten hos detta är
påtagligt.

Regeringen meddelar närmare
föreskrifter om vilka
produkter, komponenter,
substanser m.m. som
innefattas
i de materielkategorier som
anges i första respektive
andra stycket. Om det finns
särskilda skäl, får
regeringen därvid undanta
enstaka produktslag som
annars
skulle ha omfattats.

Utförsel av krigsmateriel Utförsel av krigsmateriel
och därmed jämställda
produkter

2 §

Krigsmateriel får inte Krigsmateriel och produkter
föras ut ur riket utan jämställda med
tillstånd av regeringen, om krigsmateriel får inte
inte annat följer av denna föras ut ur riket utan
lag eller annan tillstånd av regeringen, om
författning. inte annat följer av denna
lag eller annan
författning.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning
eller som i övrigt inte är av större vikt får det statsråd som
har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av
krigsmateriel pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.

Upplåtelse och Upplåtelse och
överlåtelse av rätt överlåtelse av rätt
att utom riket tillverka att utom riket tillverka
krigsmateriel, m.m. krigsmateriel och produkter
jämställda med
krigsmateriel, m.m.

4 §

Avtal som innebär Avtal som innebär
upplåtelse eller upplåtelse eller
överlåtelse av rätt överlåtelse av rätt
att utom riket tillverka att utom riket tillverka
krigsmateriel får inte utan krigsmateriel eller produkter
tillstånd av regeringen jämställda med
ingås här i riket och krigsmateriel får inte utan
inte heller utom riket av tillstånd av regeringen
svensk myndighet, svenskt ingås här i riket och
företag eller den som är inte heller utom riket av
bosatt eller stadigvarande svensk myndighet, svenskt
vistas här. företag eller den som är
bosatt eller stadigvarande
vistas här.

5 §

Avtal med någon utom riket Avtal med någon utom riket
om att för dennes att för dennes räkning
räkning utveckla utveckla krigsmateriel eller
krigsmateriel eller metod produkter jämställda med
för framställning av krigsmateriel eller metod
sådan materiel får inte för framställning
utan tillstånd av härav får inte utan
regeringen ingås här i tillstånd av regeringen
riket och inte heller utom ingås här i riket och
riket av svensk myndighet, inte heller utom riket av
svenskt företag eller den svensk myndighet, svenskt
som är bosatt eller företag eller den som är
stadigvarande vistas här. bosatt eller stadigvarande
vistas här.

6 §

Avtal om tillägg till eller Avtal om tillägg till eller
ändring av avtal som ändring av avtal som
innebär upplåtelse eller innebär upplåtelse eller
överlåtelse av rätt överlåtelse av rätt
att utom riket tillverka att utom riket tillverka
krigsmateriel får inte krigsmateriel eller produkter
ingås utan tillstånd av jämställda med
regeringen, om tillägget krigsmateriel får inte
avser ingås utan tillstånd av
regeringen, om tillägget
avser

1. den materiel som får 1. den materiel som får
tillverkas, 2. rätt att tillverkas, 2. rätt att
vidareupplåta eller vidareupplåta eller
vidareöverlåta rätten vidareöverlåta rätten
att tillverka krigsmateriel att tillverka krigsmateriel
till någon annan, 3. eller produkter
rätt att tillhandahålla jämställda med
krigsmateriel till mottagare krigsmateriel till någon
som inte angivits i det annan, 3. rätt att
ursprungliga avtalet, 4. tillhandahålla
förlängning av avtalets krigsmateriel eller produkter
giltighetstid, eller 5. jämställda med
bestämmelser om sekretess. krigsmateriel till mottagare
som inte angivits i det
ursprungliga avtalet, 4.
förlängning av avtalets
giltighetstid, eller 5.
bestämmelser om sekretess.

7 §

Militärt inriktad utbildning av utländsk medborgare får
inte bedrivas inom riket utan tillstånd av regeringen.
Första stycket gäller Första stycket gäller
inte inte

1. utbildning som anordnas av 1. utbildning som anordnas av
staten, staten,

2. utbildning som anordnas i 2. utbildning som anordnas i
samband med försäljning samband med försäljning
av krigsmateriel eller med av krigsmateriel eller
anställning i företag produkter jämställda med
för tillverkning av krigsmateriel eller med
sådan materiel. anställning i företag
för tillverkning härav.

Marknadsföring av Marknadsföring av
krigsmateriel krigsmateriel och produkter
jämställda med
krigsmateriel

8 §

Den som har tillstånd enligt 2 eller 3 § lagen (1983:1034)
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m. samt
svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande
verksamhet skall, i den ordning som regeringen föreskriver

1. lämna redovisning till 1. lämna redovisning till
regeringen om de länder regeringen om de länder
utanför Sverige i vilka utanför Sverige i vilka
marknadsföring av marknadsföring av
krigsmateriel bedrivs, vilka krigsmateriel eller produkter
bestämda mottagare som jämställda med
marknadsföringen riktar sig krigsmateriel bedrivs, vilka
till och vilken materiel bestämda mottagare som
marknadsföringen avser, 2. marknadsföringen riktar sig
lämna underrättelse till till och vilken materiel
regeringen a) innan anbud marknadsföringen avser, 2.
lämnas om försäljning lämna underrättelse till
eller annat regeringen a) innan anbud
tillhandahållande av lämnas om försäljning
krigsmateriel till någon eller annat
utom riket, b) innan anbud tillhandahållande av
lämnas om upplåtelse av krigsmateriel eller produkter
rätt att utom riket jämställda med
tillverka krigsmateriel, c) krigsmateriel till någon
innan avtal ingås om utom riket, b) innan anbud
försäljning eller annat lämnas om upplåtelse av
tillhandahållande av rätt att utom riket
krigsmateriel till någon tillverka krigsmateriel eller
utom riket. produkter jämställda med
krigsmateriel, c) innan avtal
ingås om försäljning
eller annat
tillhandahållande av
krigsmateriel eller produkter
jämställda med
krigsmateriel till någon
utom riket.
Regeringen får meddela
föreskrifter om
undantag från
redovisningsskyldighet som avses i första stycket.
Regeringen får också i enskilda fall medge undantag från
sådan redovisnings- och underrättelseskydlighet.
9 §

Regeringen får i enskilda Regeringen får i enskilda
fall förbjuda att fall förbjuda att

1. anbud lämnas om 1. anbud lämnas om
försäljning eller annat försäljning eller annat
tillhandahållande av tillhandahållande av
krigsmateriel till någon krigsmateriel eller produkter
utom riket, 2. anbud lämnas jämställda med
om upplåtelse eller krigsmateriel till någon
överlåtelse av rätt utom riket, 2. anbud lämnas
att utom riket tillverka om upplåtelse eller
krigsmateriel, 3. avtal överlåtelse av rätt
ingås om a) att utom riket tillverka
försäljning eller annat krigsmateriel eller produkter
tillhandahållande av jämställda med
krigsmateriel till någon krigsmateriel, 3. avtal
utom riket, b) upplåtelse ingås om a)
eller överlåtelse av försäljning eller annat
rätt att utom riket tillhandahållande av
tillverka krigsmateriel. krigsmateriel eller produkter
jämställda med
krigsmateriel till någon
utom riket, b) upplåtelse
eller överlåtelse av
rätt att utom riket
tillverka krigsmateriel eller
produkter jämställda med
krigsmateriel.

Bilaga 2c

Utredningens förslag till krigsmaterielförteckning

Förteckning över materiel som avses i 1 b § lagen
(1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel och
därmed jämställda produkter, m.m.
A. KRIGSMATERIEL (enligt 1 b § första stycket 1-5)

1. Militära vapen och vapensystem

1.1 Eldrörsvapen med kaliber 20 mm

a) Pistoler och revolvrar utom
f19R sådana med en kaliber 7,5 mm,
f19R sådana som speciellt utformats för tävlingsskytte enligt
internationella regler eller för utskjutning av rök- och
lyssignaler.
b) Gevär och karbiner som utformats för strid eller som
är halv- eller helautomatiska, samt kulsprutepistoler,
kulsprutegevär och kulsprutor.
c) Sådana delar till krigsmateriel under a) och b) som är
underkastade bestämmelserna i vapenlagen.
1.2 Eldrörsvapen med kaliber f20e 20 mm

a) Artilleripjäser, såsom kanoner och haubitsar,
granatkastare samt pansarvärnsvapen såsom granatgevär
och pansarskott.
b) Eldsprutor samt för stridsinsats utformade
anordningar för utskjutning av pyroteknisk materiel och
rökmateriel.
1.3 Robotar, raketer, torpeder, bomber m.m.
a) Robotar (missiler), raketer och torpeder för
stridsinsats.
b) Bomber, handgranater, land- och sjöminor.
c) För stridsinsats utformade apparater och anordningar
för funktionskontroll, armering, utskjutning och utläggning
av materiel under a) och b).
1.4 ABC-stridsmedel

a) Kärnladdningar samt radiologiska, biologiska och
kemiska stridsmedel.
b) Apparater och andra anordningar särskilt utformade
för spridning av radiologiska, biologiska och kemiska
stridsmedel.
1.5 Strålvapen

Laser-, partikelstråle- eller mikrovågssystem särskilt
utformade för att skada eller förstöra ett mål.
2. Ammunition och stridsdelar

Ammunition och stridsdelar användbara för materiel
under 1 utom
f19R omantlad och halvmantlad ammunition,
f19R salongsgevärsammunition,
f19R hagelpatroner.
3. Fordon och farkoster

3.1 Krigsfartyg m.m.
Fartyg, båtar och andra farkoster utformade för strid
genom att de är
f19R beväpnade eller förberedda för beväpning,
f19R utrustade eller utformade för utläggning av minor.
3.2 Stridsflygplan, stridshelikoptrar m.m.
Flygplan, helikoptrar och rymdfarkoster som utformats
för strid genom att de är
f19R beväpnade eller förberedda för beväpning,
f19R utrustade med fällningsanordningar för bomber, robotar,
raketer, torpeder eller andra stridsmedel eller förberedda
för montering av sådana anordningar.
3.3 Stridsfordon m.m.
Fordon som utformats för strid genom att de
f19R beväpnats eller förberetts för beväpning,
f19R utformats eller utrustats för utläggning av minor.
4. Utrustning för inriktning och styrning av militära
vapen

Apparater och utrustningar för inriktning och styrning
av krigsmateriel enligt 1, nämligen följande produkter:

4.1 Eldledningsutrustningar funktionellt ingående i
vapensystem, såsom vapensikten och riktinstrument samt
eldledningsradar och sonarer med en mätnoggrannhet som
medger direkt vapeninsats.
4.2 Eldledningsutrustningar ingående i
förbandsutrustning, som artillerilokaliseringsradar och
ljudmätutrustningar.
4.3 Styrsystem och målsökare för torpeder, robotar,
bomber och ammunition samt målföljningssystem som
medger direkt insats av dessa stridsmedel.
5. Krut och sprängämnen

5.1 Sprängämnen till ammunition för eldrörsvapen
samt för materiel enligt 1.3, nämligen trotyl, hexogen,
oktogen, hexanitrostilben, pentyl, PYX
(dipikrylaminodinitropyridin) och TATB
(triaminotrinitrobensen) jämte blandningar där något av
dessa ämnen ingår.
5.2 Krut till ammunition för eldrörsvapen samt för
materiel enligt 1.3 med undantag av svartkrut.
5.3 Sprängladdningar, pyroteknisk materiel,
rökmateriel och brandmedel som utformats för stridsinsats.
5.4 Tändmedel för krigsmateriel under 5.1-3.
B. PRODUKTER JÄMSTÄLLDA MED
KRIGSMATERIEL (enligt 1 b § andra stycket 1-5)

1. Materiel för störning, röjning m.m.
1.1 Materiel för störning

Apparater och utrustningar för störning vilka i samband
med strid medger aktiv verkan mot vapen eller andra
stridsmedel.
1.2 Materiel för röjning m.m.
Sådana apparater och utrustningar för svepning, röjning
och desarmering av minor, vilkas användning normalt har
direkt samband med en efterföljande vapeninsats.
2. Fortifikatoriska anläggningar

Fortifikatoriska anläggningar som primärt är
konstruerade för vapeninsats eller för direkt ledning av
sådan insats.
3. Tillverkningsanläggningar m.m.
3.1 Anläggningar, maskiner och andra särskilt
utformade utrustningar för tillverkning och kontroll av
materiel enligt A 1-3 och A 5.
3.2 Produktionsunderlag för tillverkning av materiel
under 3.1.
4. Delsystem, insatsvaror m.m.
4.1 Magasin och matningsutrustningar till militära
vapen.
4.2 Eldrör, mekanismer och lavetter till
eldrörsvapen samt eldrör och lavetter till robotar och
raketer.
4.3 Speciella drivmedel för torpeder, robotar och
raketer avsedda för stridsinsats.
4.4 Ackumulatorer till militära ubåtar.
4.5 Efterbrännkammare till motorer för militära
flygplan.
4.6 Sådana för militärt bruk utformade G-dräkter,
tryckdräkter, syrgasutrustningar, övertrycksanordningar
och hjälmar, vilka är nödvändiga tillbehör för en pilot i
stridsflygplan.
4.7 Skyddskonstruktioner innehållande explosiva
ämnen.
4.8 Andra delsystem, komponenter och reservdelar,
som har vital betydelse för funktionen hos ett militärt
stridsmedel och som inte är tillgängliga på den civila
marknaden.
4.9 De med förkortningarna QL och DF betecknade
binära prekursorerna för framställning av stridsgas.
4.10 Gelatineringsmedel för framställning av
brandstridsmedel.
4.11 Andra sådana insatsvaror av vital betydelse för
framställning av ett militärt stridsmedel, vilka inte är
tillgängliga på den civila marknaden.
5. Övningsmateriel

5.1 Simulatorer som är specifika för ett visst
robotsystem eller en viss vapenbärare.
5.2 Övningstorpeder, särskilt utformade för
utbildning i handhavande av en viss typ av stridstorped.
5.3 Övningsminor, särskilt utformade för utbildning
i handhavande av en viss typ av stridsladdade minor.
5.4 Sådan övningsmateriel i övrigt, som är särskilt
utformad för utbildning i handhavande av ett visst vapen
eller vapensystem eller en viss vapenbärare och som har
väsentlig betydelse för att man skall uppnå
förstörelsebringande vapenverkan.

Bilaga 2d

Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1989:66)
Begreppet krigsmateriel

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ),
kommerskollegium (KK), överbefälhavaren (ÖB),
försvarets sjukvårdsstyrelse (Sjus),
fortifikationsförvaltningen (FortF), försvarets materielverk
(FMV), försvarets radioanstalt (FRA), kustbevakningen,
försvarets forskningsanstalt (FOA), flygtekniska
försöksanstalten (FFA), luftfartsverket (LFV),
generaltullstyrelsen (GTS), riksskatteverket (RSV),
sprängämnesinspektionen (SÄI), styrelsen för teknisk
utveckling (STU), granskningsnämnden för
försvarsuppfinningar, affärsverket FFV (FFV),
rikspolisstyrelsen (RPS), Svea hovrätt, Karlskoga tingsrätt,
Linköpings tingsrätt, kammarrätten i Stockholm,
kammarrätten i Göteborg, Chalmers tekniska högskola,
svenska kyrkans centralstyrelse, Sveriges industriförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), 1988 års
försvarskommitté, 1988 års utredning om
krigsmaterielexporten, Sveriges försvarsindustriförening,
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, svenska
sportskytteförbundet, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund.
RÅ har bifogat yttranden från
regionåklagarmyndigheten i Linköping och
Karlstad samt från statsåklagarmyndigheten för
speciella mål. RPS har bifogat yttranden från
föreningen Sveriges polischefer och från
polismyndigheterna i Stockholm och Göteborg.
CTH har bifogat yttrande från högskolans
ledningsgrupp för teknisk fredsforskning.
Remissyttrandena

1. Allmänna synpunkter

Utredningen har genomfört en prövning av
krigsmaterielbegreppet och analyserat den tekniska
utvecklingens inverkan på materielklassificeringen och
vilka kriterier som bör uppställas vid definitionen av
begreppet. Med utgångspunkt i denna prövning har
utredningen presenterat förslag som syftar till en klarare
definition av de produktslag som skall omfattas av
utförselkontroll enligt krigsmateriellagstiftningen.
En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig över
utredningen anser att utredningens förslag skapar ökad
klarhet i begreppsfrågan. RÅ menar att utredningens
förslag står väl i samklang med dess strävanden att nå ökad
ändamålsenlighet och konsekvens vid tolkningen av
krigsmaterielbegreppet. SÄI konstaterar att
utredningens diskussioner och förslag till definition av
begreppet krigsmateriel ger ett betydligt klarare underlag
för bedömning av när en vara skall anses utgöra
krigsmateriel, samt att utredningens förslag väsentligt
skulle underlätta bedömningen av vad som är att betrakta
som krigsmateriel. GTS anser att ett genomförande
av utredningens förslag i stort kan medföra bättre
förutsättningar både för klassificeringen av krigsmateriel
och för tullens utförselkontroll. KK finner
utredningens förslag väl grundade. FOA instämmer i
huvuddragen i utredarens argumentation och slutsatser och
anser att denne skapat en god idémässig grund för
avgränsning av tillståndspliktig materiel. FMV och
FortF tillstyrker i huvudsak utredningens förslag.
ÖB finner att utredningens resonemang är
systematiskt och logiskt. Några invändningar mot
utredningens slutsatser har därför ÖB inte. FFA
ansluter sig i allt väsentligt till utredarens förslag till
definition av begreppet krigsmateriel och anser att
föreslagna regler leder till ökad klarhet inte minst för
försvarsindustrin.
Sveriges Försvarsindustriförenings inställning till
förslagen i betänkandet är att de är väl genomarbetade och
skapar förutsättningar för en mer konsekvent och mer
förutsebar klassificering än som tidigare varit fallet. Det
systematiska sätt på vilket utredaren angripit sin uppgift
välkomnas. Föreningen delar i allt väsentligt de
bedömningar utredaren gör och stödjer i stort hans förslag.
Kritik av allmän art framförs av Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund som anser att
betänkandet är mångordigt och krångligt skrivet samt att
det bitvis är svårt att tolka texten och ännu besvärligare att
bedöma effekterna av föreslagna åtgärder. Avslutningsvis
pekar man på att det ankommer på riksdagen, den allmänna
opinionen och intresserade organisationer att noga följa
vapenexportutvecklingen och att möjligheterna till detta
skulle förbättras något med det vidare krigsmaterielbegrepp
utredningen lanserar.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund
anser att utredningens förslag skulle skapa ökad klarhet
kring vad som inräknas i begreppet krigsmateriel, vilket
man tycker är positivt.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen anser att
utredningen vantolkat direktiven genom att man inte
inriktat sig på att utvidga begreppet som sådant, d.v.s. det
antal produktgrupper som bör omfattas, utan istället på en
utvidgning av bestämmelserna för att uppnå större tydlighet
och fullständighet.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH
anser att utredningens förslag visserligen ger ökad
precision och underlättar KMI:s verksamhet, men att
förslaget på väsentliga punkter avviker från vad man i
vanligt språkbruk förstår med begreppet ''''''''krigsmateriel''''''''.
2. En eller flera huvudkategorier

Några remissinstanser kommenterar utredningens
ställningstagande att någon indelning i flera
huvudkategorier (offensiv-defensiv, vapen/vapenbärare --
övrig materiel) inte bör göras.
FOA anser det förtjänstfullt att utredaren inte
föreslår en kategoriindelning, i t.ex. defensiv och offensiv
materiel, som en grund för prövning av ärenden om
utförseltillstånd. FOA delar uppfattningen att det är
materielens potentiella användning för att åstadkomma
förstörelsebringande vapenverkan som skall ligga till grund
för avgränsning av vilka materielkategorier som skall
omfattas av utförsellagen och sålunda inte bakomliggande
FoU-insats eller vem som är köparen.
FOA anser att utredaren därmed har lagt grunden till de
förändringar, främst motiverade av den tekniska
utvecklingen, som FOA finner mest angelägna ifråga om
regelverket och dess tillämpning, nämligen en förskjutning
från en klassificeringspraxis av väsentligen ''''''''single-use''''''''-
betonad natur till ett på materielens tekniska egenskaper
grundat regelverk och ett därmed sammanhängande krav
på en längre gående, teknisk precisering av de materielslag,
egenskaper och prestanda som omfattas av
tillståndstvånget.
FFV har uppfattningen att krigsmateriels
offensiva eller defensiva karaktär inte skall ligga till grund
för bedömning av ett mottagarland. Någon annan
indelningsgrund än krigsmateriel/icke krigsmateriel bör
således inte tillämpas eller utbildas. Även
försvarsindustriföreningen delar denna uppfattning.
3. Kriterier för klassificering

Flera remissinstanser kommenterar utredningens förslag
att grunda klassificeringen på ett funktionskriterium,
baserat på ett konstruktionskriterium.
RÅ biträder utredningens förslag att ett
funktionskriterium skulle vara den överordnade principen
vid avgränsningen av det ifrågavarande objektkollektivet.
Ett konstruktionskriterium bör enligt utredningen liksom
hittills användas vid den mer detaljerade klassificeringen av
enskilda produkter. Vad gäller ett s.k. köparkriterium
ansluter sig RÅ till den uppfattning som redovisats av
överåklagaren i Karlstad, som i sitt yttrande till RÅ
framfört som sin uppfattning att det är riktigt att man vid
klassificeringen inte skall ta hänsyn till vem som är köpare.
En sådan ordning skulle som utredningsmannen påpekar
leda till att viss materiel vid ett tillfälle anses vara
krigsmateriel och vid ett annat tillfälle civil materiel. Detta
verkar inte tilltalande. Frågan om betydelsen av vem som är
köpare hör till prövningen av frågan om exporttillstånd skall
medges i ett särskilt fall.
KK finner utredningens förslag bl.a. i fråga om
förordet för ett funktionskriterium och mot ett
köparkriterium välgrundat som överordnad princip.
FOA kommenterar utredningens förslag att
produkter som också förekommer på den civila marknaden,
s.k. dual-use-produkter, inte skall utgöra krigsmateriel.
FOA anför att det bör göras tydligare att produkter med
''''''''dual-use'''''''' måste omfattas av lagstiftningen om de har
prestanda av väsentlig betydelse för stridsförloppet och
hävdar att utredaren är något otydlig i detta avseende
främst i samband med att ett marknadskriterium införs.
FOA framhåller också att begreppet ''''''''den civila
marknaden'''''''' är ett oklart begrepp eftersom tillgängligheten
där varierar för olika köpare. Det kan t.ex. diskuteras om
insatsvaror som omfattas av COCOM-bestämmelser anses
tillgängliga på den civila marknaden (enligt B 4.11 i
produktförteckningen). FOA delar utredarens grundsyn att
det är verkninglöst att förbjuda utförsel av produkter som
är allmänt tillgängliga. Men utredarens förslag att utgå från
en allmänt hållen ''''''''marknadsdefinition'''''''' leder enligt FOA:s
uppfattning till att nya typer av tolkningsproblem och
oklarheter införs, tvärt emot utredningens syfte och
intentioner. Den enda tydliga och verkningsfulla vägen att
nå syftet hade enligt FOA även här varit att i förteckningen
explicit ange de produkttyper, egenskaper och prestanda
som skall underkastas tillståndsplikt.
Försvarsindustriföreningen finner det välbetänkt
att ett funktionskriterium och därunder ett
konstruktionskriterium ligger till grund för klassificeringen
och instämmer i att vem som är tilltänkt köpare icke bör
påverka klassificeringsövervägandena.
SSU förstår utredningens vilja att använda
konstruktions- och funktionskriterier istället för
köparkriterium, om det senare skulle vara alltför
komplicerat att tillämpa. Man framhåller emellertid att det
samtidigt är viktigt att på något sätt kunna ingripa om det är
uppenbart att köparen använder svenska produkter i direkt
stridsverksamhet och refererar till
Medborgarkommissionens förslag i denna fråga.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen menar
att också ett köparkriterium och ett användarkriterium
måste kunna tillmätas betydelse vid bedömning av huruvida
en produkt skall anses militär eller inte. Man föreslår
införandet av ett begrepp ''''''''Militär export'''''''', vilket skall avse
export som går till militära köpare av något slag eller som
på goda grunder kan förväntas komma till militär
användning eller avser produkter som är tillverkade,
ändrade eller konstruerade för rent militär användning.
4. Utbyggnad av lagtexten

Utredningens förslag att lagtexten skall byggas ut, och
därmed även omfatta en förteckning över de
huvudproduktgrupper som skall anses utgöra krigsmateriel,
kommenteras av flera remissinstanser.
Kammarrätten i Stockholm delar utredningens
uppfattning. Även kammarrätten i Göteborg
instämmer men påpekar att den avsedda effekten med
förslaget emellertid urholkas om det -- såsom föreslås -- i
den nya lagtexten tas in också en bestämmelse, som tillåter
regeringen att besluta om undantag från
krigsmaterielbegreppet. Betänkandet innehåller enligt
kammarrätten inte någon tillfredsställande motivering till
att också en sådan undantagsbestämmelse föreslås. Man har
svårt att förstå att utredningen samtidigt föreslår en
möjlighet för regeringen att besluta att viss sådan materiel
eller vissa sådana produkter skall falla utanför
lagstiftningen och anser att det i vart fall måste lämnas en
klargörande motivering till ett sådant undantag.
RÅ anser att förslaget att i själva lagen översiktligt räkna
upp vad som skall innefattas i begreppen krigsmateriel och
produkter jämställda med krigsmateriel förtydligar reglerna
på ett bra sätt och bejakar att den mer detaljerade
avgränsningen av de enskilda produkterna enligt förslaget
skall inrymmas i en regeringsförordning. På grund av det
omfång och den detaljrikedom som kännetecknar förslaget
om ''''''''ny förteckning'''''''' finner RÅ det vara mindre lämpligt att
införa den i lagtexten. RÅ har därför inget att erinra mot
den föreslagna uppdelningen.
1988 års utredning om krigsmaterielexporten har
en avvikande uppfattning och framför följande:

''''''''Den särskilde utredaren föreslår att utförsellagen byggs
ut med en beskrivning av vad begreppen krigsmateriel och
därmed jämställda produkter omfattar. De tio
huvudkategorier som föreslås återgivna i utförsellagen
utgör en översiktlig beskrivning av vilka produkter som
omfattas av lagen. Beskrivningen är dock inte uttömmande.
Den skall kompletteras av en särskild produktförteckning
som regeringen fastställer. Praktiska skäl eller
rimlighetsbedömningar kan föranleda att produkter
undantas i förteckningen vilka annars sakligt faller under
huvudkategorierna. Dessa senare tjänar sålunda inte syftet
att entydigt definiera de produkter på vilka lagen har
avseende. Skälen för utredarens förslag ligger i stället på det
politiska planet. Riksdagen skall få en mer ingående
befattning med bestämmelsernas materiella innehåll.
Härigenom ökar tyngden i det samlade regelverket, menar
utredaren.
Utredningen respekterar motiven men ifrågasätter
samtidigt om förslaget att inkludera kategorierna i lagtexten
utgör en lämplig metod. Den innebär att riksdagen måste ta
ställning till detaljerade, tekniska frågor. Vidare leder den
till en omfattande utökning av lagtexten, vilken för sin rätta
förståelse ändå måste kompletteras med en särskild
förteckning jämte kommentarer.
Syftet kan uppnås och olägenheterna samtidigt undgås,
synes det utredningen, om beskrivningen av vilka
materielslag som omfattas av regelsystemet delges
riksdagen, exempelvis i samband med de förslag till
ändringar i utförsellagen som begreppsutredningen i övrigt
kan föranleda. Riksdagen skulle då ges möjlighet att
framföra sina eventuella synpunkter utan att genom lag
binda sig. Utredningen anser således att den nuvarande
ordningen bör bibehållas, d.v.s. att regeringen meddelar
föreskrifter om vad som skall avses med krigsmateriel enligt
utförsellagen.''''''''
FOA instämmer i förslaget till en precisering
redan i lagen av det område inom vilket regeringen har att
bestämma det närmare innehållet genom en särskild
förteckning. FOA tar dock inte ställning till detaljerna i
utredningens förslag till lagtext.
ÖB biträder förslaget om utbyggnad av lagtexten.
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund
ställer sig också positivt härtill och anser att det är ett
vällovligt syfte att ''''''''riksdagen därmed skulle få mer
ingående befattning än tidigare med avgränsningen av
lagens tillämpningsområde''''''''.
5. Särskiljande av vissa produkter under benämningen
''''''''med krigsmateriel jämställd materiel''''''''

Utredningen föreslår en indelning av det
produktkollektiv som skall kontrolleras i två grupper:
krigsmateriel -- den förstörelsebringande materielenmed
krigsmateriel jämställd materiel -- övrig materiel som skall
kontrolleras enligt lagen.
Remissinstanserna har härvidlag haft följande
synpunkter.
Svea hovrätt påpekar att lagtexten genom
förslaget tyngs och ifrågasätter om inte lagförslagets 1 b §
istället skulle kunna bestå av tio punkter (alla under
benämningen krigsmateriel).
RÅ har samma uppfattning och framhåller att
frågan om en uppdelning skall ske i enlighet med förslaget
eller om man skall ha ett enhetligt krigsmaterielbegrepp är
mer av formell natur och inte påverkar innehållet i sak. Vid
ett val föredrar RÅ därför ett enhetligt begrepp.
Kammarrätten i Stockholm tycker att en
uppdelning i dessa två grupper bör kunna vara en lämplig
utgångspunkt för definition och klassificering.
KK har ingen erinran mot förslaget.
FOA anser att den föreslagna indelningen i
''''''''krigsmateriel'''''''' respektive ''''''''produkter jämställda med
krigsmateriel'''''''' bör omprövas eller utgå. Man anser att
begreppet ''''''''jämställda med krigsmateriel'''''''' i sig är mycket
oklart och ifrågasätter om en indelning av denna art behövs,
särskilt som den inte föreslås vara kopplad till någon
särskild princip för tillståndsprövning.
ÖB biträder utredningens förslag liksom
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH
anser att uppdelningen är semantisk, att den ökar den
begreppsliga klarheten men saknar praktisk betydelse
såvida inte olika principer tillämpas för bedömning av
exporttillstånd för de båda grupperna.
6. Krigsmaterielförteckningen

Utredningens förslag till förteckning över de produkter
som skall omfattas av kontroll enligt lagen har
kommenterats av flertalet remissinstanser.
Kammarrätten i Stockholm anser att användandet
av uttryck i förteckningen såsom ''''''''regelmässigt har direkt
samband med'''''''', ''''''''har vital betydelse för'''''''', ''''''''vars funktionella
samband med den förstörelsebringande effekten är
påtagligt'''''''' kan befaras leda till tolkningssvårigheter.

RPS påpekar att det föreslagna avförandet från
förteckningen av jakt- och sportskyttevapen måste åtföljas
av en samtidig reglering i vapenlagen avseende utförsel av
sådana vapen. RPS anser också att klassificeringen av
datorprogram bör uppmärksammas i den fortsatta
beredningen.
GTS framhåller att klarare definitioner bör skapas
bl.a. för jakt- och sportskyttevapen med ammunition,
produktionsunderlag för tillverkningsanläggningar,
eldrörsvapen och övningsmateriel.
Kustbevakningen framhåller att bl.a. uttrycken
''''''''för strid'''''''', ''''''''vilkas användning normalt har direkt samband
med en efterföljande vapeninsats'''''''' är svårförståeliga. Man
anser uttrycket ''''''''för militärt bruk'''''''' överlägset.
FOA anser inte att utredaren har lyckats
konkretisera slutsatserna av sin analys av
krigsmaterielförteckningen till en förteckning som är
tillräckligt genomarbetad, konsekvent och fullständig. En
hel del arbete anser man därför återstår innan en
förteckning i utredningens anda kan fastställas. FOA vill
här särskilt peka på ambitionen att grunda klassificeringen
på ''''''''tekniska specifikationer och verifierbara data'''''''',
sammantaget med ställningstagandet mot att se FoU-
insatsens ursprung som en klassificeringsgrund. Denna
ambition borde ha lett till att alla uttryck typ ''''''''utformats för
strid'''''''' och ''''''''speciella delar till'''''''' rensats ut ur förslaget till ny
förteckning. Dessa uttryck borde ha ersatts av en
precisering av vilka delar med vilka prestanda som bör vara
tillståndspliktiga.
Det är FOA:s uppfattning att en sådan förteckning inte
skulle behöva bli ohanterligt omfattande. FOA anför att av
de ca. 600 ''''''''speciella delar'''''''' som ingår i en fälthaubits torde
endast en liten andel vara av ''''''''avgörande betydelse'''''''' för
funktionen som haubits; en uppräkning begränsad till
eldrör, slutstycke, lavett och rekylhämmande inrättningar
bör enligt FOA:s uppfattning räcka för att hindra att någon
bygger en haubits av de övriga delarna. FOA anser vidare
att det kan finnas motiv för att i förteckningen uppta vissa
C-skyddsutrustningar som är erforderliga för att möjliggöra
insättande av C-stridsmedel.
FMV önskar förtydligade definitioner avseende
utbildningsmateriel, produktionsunderlag för tillverkning,
speciella drivmedel för torpeder, robotar och raketer samt
beträffande uttrycken ''''''''av vital betydelse'''''''' för funktionen
respektive ''''''''icke tillgänglig på civil marknad''''''''. Man befarar
annars stora tolkningsproblem. FMV föreslår också att
reservdelar som inte utgör delsystem undantas.
FortF anser att fortifikatoriska anläggningar och
anläggningar för tillverkning och kontroll av materiel inte
skall omfattas av förteckningen. Man föreslår en
uppdelning i en fastighetskomponent och en
utrustningskomponent varvid enbart den senare, om den är
utformad för strid etc., skulle utgöra krigsmateriel.
FRA anser att kryptomateriel bör klassas som
krigsmateriel om den på betydande sätt anpassats för
militärt bruk.
FFA m.fl. anmärker på att i utredningen
lagförslag och förslag till ny förteckning har olika lydelse
beträffande tillverkningsanläggningar. FFA föreslår att
även i lagen skall anges att endast anläggningar särskilt
utformade för tillverkning och kontroll av krigsmateriel
skall omfattas av kontrollen.
Svenska sportskytteförbundet ställer sig positivt
till den föreslagna klassificeringen av sportskyttevapen
liksom FFV. FFV anser liksom ÖB och
försvarsindustriföreningen att krut för s.k. handladdning i
mindre förpackning bör undantas från utförselkontroll.
Försvarsindustriföreningen anser att materiel för
skydd och överlevnad bör undantas och att sensorer för
eldledningsutrustningar inte generellt bör anses utgöra
krigsmateriel. Man framlägger därvidlag ett eget förslag till
text i förteckningen med denna inriktning. Man föreslår
också en ny formulering avseende reservdelar:

''''''''Andra delsystem, komponenter och reservdelar, som
har vital betydelse för den primära funktionen hos ett
militärt stridsmedel som klassas som krigsmateriel och som
inte i samma eller liknande utförande är tillgängliga på den
civila marknaden''''''''.
SSU framhåller att klassificeringen av materiel är
tekniska frågor som det är svårt att ha detaljerade
synpunkter på. Som gränsfall där utredarens slutsatser kan
ifrågasättas framför man stridsfordon, utrustning för
tillverkning av elektroniska produkter som elektronisk och
optisk materiel. SSU menar att det förefaller som om en
alltför restriktiv tolkning här görs av begreppet
krigsmateriel och produkter jämställda därmed,
innebärande att en del av de produkter som föreslås ligga
utanför lagens tillämpningsområde, egentligen inte används
för annat än stridsverksamhet.
Positivt anser man vara att tidigare frågetecken kring
ammunition rätats ut genom att begreppet vidgas.
Ledningsgruppen för teknisk fredsforskning vid CTH
vänder sig mot att vissa produkter som f.n. är
krigsmateriel uteslutits ur den nya förteckningen. Detta
gäller enligt CTH-gruppen bl.a. små pistoler, hjälmar,
ubåtsnät, pansrade fordon och icke helmantlad finkalibrig
ammunition.
Svenska freds- och skiljedomsföreningen anser att
utredningens slutsatser rimmar illa med
utredningsuppdraget och pekar på att inte någon av de
produkter som enligt föreningen drev fram utredningen
(Boghammarbåtar, Hägglunds bandvagnar, radar,
elektronik och speciella kranar) påverkas. Även
obeväpnade lätta flygplan, obeväpnade arméfordon och
komponenter som utförs för att monteras i militärt system
bör enligt föreningen utgöra krigsmateriel.
7. Utförselförbud av tillfällig natur

Utredningen är negativ till ett bemyndigande till
regeringen att tillfälligt kunna förordna att en vara som inte
klassificerats som krigsmateriel men som fått militär
användning skall omfattas av bestämmelserna i lagen.

Försvarsindustriföreningen instämmer i
utredningens tankegång och slutsats härvidlag.
SSU anser att ett alternativ till att införa ett
köparkriterium är att fullfölja Medborgarkommissionens
idé, att regeringen tillfälligt kan förordna att en vara som
inte klassificerats som krigsmateriel men som fått militär
användning skall omfattas av bestämmelserna. SSU anser
inte att lämpligheten att ha en speciell fullmakts- eller
beredskapslag istället för att utvidga utförsellagen är
avgörande. Man framhåller att det viktiga är att det går att
ingripa när resultatet annars blir stötande eller syftet med
lagstiftningen åsidosätts.
8. Övrigt

I övrigt har följande synpunkter framkommit i
remissbehandlingen.
Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar
pekar på att om utredningens förslag godtas måste i en
egen förordning upptas den krigsmateriel som skall
hänföras till försvarsuppfinningar med den avgränsning och
omfattning som idag gäller.
RSV framhåller att regelverket för
mervärdesbeskattning torde komma att ändras fr.o.m.
årsskiftet 1990/91. RSV anser att man om så inte sker bör
överväga att knyta mervärdesskattelagens bestämmelser
om undantag från skatteplikt för krigsmateriel närmare till
utförsellagens bestämmelser.
GTS föreslår att ett införselförbud skall införas
för krigsmateriel i den utsträckning som bedöms erforderlig
med hänsyn till övrig lagstiftning.

Bilaga 3

Nuvarande förteckning över krigsmateriel

Förteckning över krigsmateriel enligt lagen om förbud
mot utförsel av krigsmateriel, m.m. (bilaga till förordningen
(1988:561) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m.)
1. Handeldvapen m.m.
a) Pistoler, revolvrar, gevär, karbiner, kulsprutor,
kulsprutegevär och kulsprutepistoler, dock inte luft- och
fjädervapen, slätborrade hagelgevär, sådana start- eller
skrämskottsvapen (startvapen) och inte heller signalvapen
som är avsedda för patroner eller sådana skjutvapen som
inte är underkastade bestämmelserna i vapenlagen
(1973:1176).
b) Bajonetter.
c) Sådana speciella delar till krigsmateriel under a) som
är underkastade bestämmelserna i vapenlagen (1973:1176).
2. Artilleripjäser m.m.
a) Artilleripjäser, såsom kanoner och haubitsar,
granatkastare och pansarvärnsvapen, såsom granatgevär
och pansarskott.
b) Eldsprutor samt för militärt bruk utformade
anordningar för utskjutning av pyrotekniskt materiel och
rökmateriel.
c) För militärt bruk utformade anordningar och
utrustningar för hantering och uppställning av materiel
under a) och b).
d) Speciella delar till materiel under a) -- c).
3. Ammunition m.m.
a) Ammunition till materiel under 1 och 2.
b) Magasin och matningsutrustningar för ammunition.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
4. Robotar, raketer, torpeder, bomber m.m.
a) Robotar, raketer, torpeder, bomber, land- och
sjöminor samt handgranater.
b) För militärt bruk utformade apparater och andra
anordningar för hantering, kontroll, armering, utskjutning,
styrning, utläggning, lokalisering, röjning, svepning,
desarmering eller sprängning av materiel under a).
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
5. Materiel för stridsledning m.m.
a) Apparater och andra anordningar för stridsledning
och för eldledning av vapen eller vapensystem.
b) Apparater och andra anordningar för störning av
vapen eller vapensystem.
c) För militärt bruk utformade avståndsmätare,
positions- och riktningsangivare, höjdmätare och
målsökare.
d) För militärt bruk utformade anordningar för riktning.
e) Periskop för vapenbärare eller vapenplattformar.
f) Speciella delar till materiel under a)-e).
6. ABC-stridsmedel m.m.
a) Radioaktiva, biologiska och kemiska stridsmedel.
b) Apparater och andra anordningar för insättande eller
spridning av ABC-stridsmedel.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
7. Sprängämnen m.m.
a) Sprängämnen, krut och tändmedel för materiel under
3, 4 och 6.
b) För militärt bruk utformade sprängladdningar och
tändmedel till sådan materiel.
c) För militärt bruk utformad pyroteknisk materiel och
rökmateriel.
d) Drivmedel framtagna för robotar, raketer och
torpeder.
e) Gelatineringsmedel för framställning av brandmedel.
8. Fartyg m.m.
a) För militärt bruk utformade fartyg, båtar och andra
farkoster.
b) Ackumulatorer för ubåtar.
c) Ubåts- och torpednät.
d) För militärt bruk utformade apparater och andra
anordningar för transport av stridsmedel under vatten eller
för lokalisering av föremål under vatten.
e) Speciella delar och tillbehör till materiel under a)-d).
9. Luftfartyg m.m.
a) För militärt bruk utformade luft- och rymdfarkoster.
b) Motorer, utom kolvmotorer, för materiel under a).
c) För militärt bruk utformade markutrustningar för
hantering och betjäning av materiel under a).
d) För militärt bruk utformade G-dräkter, tryckdräkter,
isolerdräkter, flyghjälmar, syrgasutrustningar, utrustningar
för övertrycksandning, fallskärmar samt katapulter och
andra utskjutningsanordningar för räddning av personal.
e) Specialutrustningar för flygburen trupp.
f) Speciella delar och tillbehör till materiel under a)-e).
10. Fordon

a) Stridsvagnar.
b) Bestyckade eller pansrade fordon samt fordon med
anordningar för vapen och andra stridsmedel.
c) Pansartåg.
d) För militärt bruk utformade bandfordon.
e) För militärt bruk utformade amfibiefordon.
f) Övriga för militärt bruk utformade fordon och
transportmedel för förflyttning av materiel upptagen i
denna förteckning.
g) Speciella delar till materiel under a)-f).
11. Materiel för strålning m.m.
a) För militärt bruk utformade apparater och andra
anordningar för ljusstrålning (synligt ljus, infrarött ljus,
laserstrålning) samt utrustningar för upptäckande av sådan
strålning.
b) Speciella delar till materiel under a).
12. Fotomateriel

a) För militärt bruk utformade kameror.
b) För militärt bruk utformade apparater för fototydning
och utvärdering av flygfotografier.
c) Speciella delar till materiel under a) och b).
13. Hjälmar m.m.
a) För militärt bruk utformade hjälmar och
klädespersedlar för skydd mot stridsmedel.
b) Speciella delar till materiel under a).
14. Bromateriel

a) För militärt bruk utformad bromateriel som endast är
lämpad för användning inom försvarsmakten.
b) Speciella delar och tillbehör till materiel under a).
15. Övningsmateriel

a) För militärt bruk utformad materiel för utbildning i
handhavande av materiel upptagen i denna förteckning.
b) Speciella delar till materiel under a).
16. Maskiner, verktyg m.m.
a) Maskiner, verktyg och utrustningar särskilt utformade
för tillverkning, underhåll och kontroll av samt försök med
annan i denna förteckning upptagen materiel.
b) Speciella delar och tillbehör till materiel under a).

Bilaga 4

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag (1992:000) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse

1 § Regeringen meddelar föreskrifter om vad som
skall förstås med krigsmateriel enligt denna lag.
Definitioner

2 § Med tillhandahållande skall i denna lag förstås
försäljning, utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller
förmedling.
Med tillverkningsrätt skall i denna lag förstås en rätt att
tillverka krigsmateriel.
Tillverkning

3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet
utan tillstånd av regeringen, om inte annat följer av
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som
avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973:1176), och

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition
för tillverkarens eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillhandahållande

4 § Krigsmateriel, uppfinningar avseende
krigsmateriel och metoder för framställning av sådan
materiel får inte här i landet åt någon inom landet eller i
utlandet yrkesmässigt tillhandahållas utan tillstånd av
regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet utan sådant tillstånd yrkesmässigt tillhandahålla
krigsmateriel, uppfinningar avseende krigsmateriel eller
metoder för framställning av sådan materiel.
Tillstånd enligt första och andra stycket behövs inte för

1. tillhandahållande till svenska statliga myndigheter
eller sådana tillverkare som har tillstånd att tillverka
krigsmateriel av det slag tillhandahållandet avser,

2. innehavare av tillverkningstillstånd, om
tillhandahållandet avser sådan krigsmateriel som tillhör
tillståndshavaren och som finns inom landet eller om
tillhandahållandet avser uppfinning eller metod för
framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet avser.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet enligt första stycket i fråga om sådan handel
med skjutvapen som regleras genom föreskrifterna i
vapenlagen (1973:1176) eller sådan hantering av
ammunition eller annan explosiv vara som regleras genom
föreskrifterna i lagen (1988:868) om brandfarliga och
explosiva varor.
Bestämmelserna i första -- fjärde styckena gäller inte för
sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Utförsel

5 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan
tillstånd av regeringen, om inte annat följer av denna lag
eller annan författning.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller
som i övrigt inte är av större vikt, får det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel,
pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild
persons räkning samt av skjutvapen och därtill hörande
ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning
utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan
liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i
2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i landet i enlighet med
bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
Överföring av programvara i vissa fall

6 § Programvara som omfattas av denna lag får inte
heller genom telekommunikation eller på liknande sätt
överföras från Sverige till mottagare i utlandet utan tillstånd
av regeringen.
Tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt till någon i utlandet får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
8 § Avtal med någon i utlandet om att gemensamt
eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod
för framställning av sådan materiel eller om att gemensamt
tillverka krigsmateriel får inte ingås här i landet utan
tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller i utlandet
ingå sådant avtal utan sådant tillstånd.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal enligt
7 eller 8 § får inte ingås utan tillstånd av regeringen, om
tillägget eller ändringen avser

1. den materiel som omfattas av avtalet,

2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt
avtalet,

3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som
inte angivits tidigare,

4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller

5. bestämmelser om sekretess.
Militärt inriktad utbildning

10 § Militärt inriktad utbildning av utländska
medborgare får inte bedrivas här i landet utan tillstånd av
regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller i utlandet
yrkesmässigt bedriva sådan utbildning utan regeringens
tillstånd.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av
staten eller som anordnas i samband med försäljning av
krigsmateriel eller med anställning i företag för tillverkning
av sådan materiel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall, i den ordning regeringen föreskriver,
lämna redovisning till regeringen

1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs
i utlandet,

2. om åtgärder som syftar till avtal som är
tillståndspliktigt enligt 7 -- 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
redovisningsskyldighet och om undantag från denna.
Regeringen får också i det enskilda fallet medge undantag
från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall, inom den tid regeringen föreskriver,
underrätta regeringen innan anbud lämnas, eller, där
anbudsförfarande inte förekommer, innan avtal ingås om

1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i
utlandet,

2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt,

3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
undantag från underrättelseskyldigheten. Regeringen får
också i enskilda fall medge undantag från sådan
underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt
inte är av större vikt, får det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel pröva frågor
som avser medgivande till förkortad tidsfrist för lämnande
av sådan underrättelse som avses i första stycket.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant
anbud lämnas eller avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ för ett svenskt
aktiebolag får förenas med villkor om att endast en viss
andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med
villkor om att en styrelseledamot eller verkställande
direktör i bolaget samt suppleanter för dem skall vara
svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd att tillverka eller tillhandahålla krigsmateriel
får även för handelsbolag förenas med villkor avseende
ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 -- 8 §§ och 10 § får förenas
med andra villkor än som avses i 13 § samt med kontroll-
och ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för en
viss tid eller tills vidare.
Återkallelse m.m.
16 § Tillstånd enligt 3 -- 6 §§ och 10 § kan återkallas
av regeringen, om tillståndshavaren har åsidosatt en
föreskrift i denna lag eller föreskrift, villkor eller
bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen eller om
det finns andra särskilda skäl till återkallelse.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt

17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande
verksamhet skall, enligt de närmare föreskrifter som
regeringen meddelar, lämna uppgifter till regeringen om
ägande i utländska rättssubjekt som bedriver utveckling,
tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet

18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå
under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall,
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar, till
tillsynsmyndigheten lämna deklaration på heder och
samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
skyldighet att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att

1. den som har tillstånd enligt 5 § skall lämna uppgifter
om utförd krigsmateriel,

2. den som har tillstånd enligt 7 -- 8 §§ skall lämna
uppgifter om ingångna avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall
efter anmodan av tillsynsmyndigheten lämna de
upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen
samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där
verksamheten bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att
anlita biträde från andra statliga myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt lagen är skyldig
att vid ändring i förhållanden som tagits upp i
tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlighet
med de föreskrifter regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för
tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall den
som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift som
regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för
samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade
värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll

23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet
har anmärkt på ett företags efterlevnad av bestämmelserna
enligt denna lag och anmärkningen har framförts i en sådan
revisionsberättelse som sägs i 20 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag, skall han genast sända
in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen. En
revisor vid en svensk statlig myndighet har samma
skyldighet.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök
därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot 3 -- 4, 6 -- 10 §§ eller
förbud som har meddelats med stöd av 12 § döms,

1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller
fängelse i högst två år,

2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår
regeringen att lämna tillstånd enligt 3 -- 4 §§ eller 6 -- 10 §§
och därigenom föranleder att avtal fullföljs eller
tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 24 eller 25 § har begåtts
uppsåtligen och det är att bedöma som grovt skall dömas till
fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas
om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor
omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit
av särskilt farligt slag.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att anmäla ändring i förhållande som
upptagits i tillståndsansökan,

2. i annat fall än som avses i 25 -- 26 §§ lämnar en oriktig
uppgift i ansökan om tillstånd eller i annan handling som är
av betydelse för prövningen av ett ärende enligt denna lag
eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,

3. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll-
eller ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas,
om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses 25 -- 26 §§ skall
förklaras förverkat om inte detta är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot kravet på tillstånd
enligt 3 -- 4 §§ får väckas endast efter medgivande av
tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som meddelat
enligt denna.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:205) om rättsprövning av
vissa förvaltningsbeslut

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut skall ha följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Lagen gäller inte 2 § Lagen gäller inte
beslut av en sådan nämnd beslut av en sådan nämnd
vars sammansättning är vars sammansättning är
bestämd i lag och vars bestämd i lag och vars
ordförande skall vara eller ordförande skall vara eller
ha varit ordinarie domare. ha varit ordinarie domare.
Lagen gäller inte heller
Lagen gäller inte heller

1. beslut av arrendenämnd, 1. beslut av arrendenämnd,
hyresnämnd eller hyresnämnd eller
övervakningsnämnd, övervakningsnämnd,

2. beslut om svenskt 2. beslut om svenskt
medborgarskap, medborgarskap,

3. beslut om utlänningars 3. beslut om utlänningars
vistelse i riket, vistelse i riket,

4. beslut om värnpliktigas 4. beslut om värnpliktigas
eller reservpersonals eller reservpersonals
inkallelse eller inkallelse eller
tjänstgöring inom tjänstgöring inom
försvarsmakten, försvarsmakten,

5. beslut enligt lagen 5. beslut enligt lagen
(1966:413) om vapenfri (1966:413) om vapenfri
tjänst, tjänst,

6. beslut som rör skatter 6. beslut som rör skatter
eller avgifter, eller avgifter,

7. beslut enligt lagen 7. beslut enligt lagen
(1974:922) om kreditpolitiska (1974:922) om kreditpolitiska
medel eller beslut i frågor medel eller beslut i frågor
om allmän om allmän
likviditetsindragning eller likviditetsindragning eller
allmän prisreglering, allmän prisreglering,

8. beslut enligt lagen 8. andra beslut enligt lagen
(1988:558) om förbud mot (1992:000) om krigsmateriel
utförsel av krigsmateriel, än sådana som avser
m.m., 9. andra beslut enligt återkallelse av
lagen (1983:1034) om kontroll tillstånd enligt 3 eller 4
över tillverkningen av §, 9. beslut om
krigsmateriel, m.m. än tillstånd till sådan
sådana som avser verksamhet som avses i 1 §
återkallelse av 3 -- 5 lagen (1984:3) om
tillstånd, 10. beslut om kärnteknisk verksamhet, 10.
tillstånd till sådan beslut enligt lagen
(1991:341)
verksamhet som avses i 1 § om förbud mot utförsel
3 -- 5 lagen (1984:3) om av vissa produkter som kan
kärnteknisk verksamhet, 11. användas i
beslut enligt lagen (1991:341) massförstörelsesyfte,
om förbud mot utförsel m.m.
av vissa produkter som kan
användas i
massförstörelsesyfte,
m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

3 Förslag till

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 5 § vapenlagen (1973:1176)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 § Utan tillstånd enligt denna lag får inte någon

1. inneha skjutvapen,

2. införa skjutvapen eller ammunition till Sverige, eller

3. driva handel med skjutvapen.
Om ett kolsyre-, luft- eller fjädervapen, som är avsett
för målskjutning, eller ett harpunvapen har en i förhållande
till andra jämförliga skjutvapen begränsad effekt skall
första stycket inte tillämpas på vapnet. En enskild person
får dock inte utan tillstånd inneha, införa till Sverige eller
driva handel med sådana vapen, om han inte har fyllt arton
år.
Första stycket 1 gäller Första stycket 1 gäller
inte i fråga om verksamhet inte i fråga om verksamhet
som omfattas av tillstånd som omfattas av tillstånd
enligt lagen (1983:1034 ) om enligt 3-4 §§ lagen
kontroll över (1992:000) om krigsmateriel.
tillverkningen av Första stycket 2 gäller
krigsmateriel, m.m. Första inte i fråga om införsel
stycket 3 gäller inte i av krigsmateriel av den som
fråga om verksamhet som har tillstånd att tillverka
avses i 3 § samma lag. eller tillhandahålla
motsvarande materiel enligt 3
eller 4 § samma lag.
Första stycket 3 gäller
inte i fråga om verksamhet
som avses i 4 § samma lag.
Regeringen eller den
myndighet som
regeringen
bestämmer bemyndigas att föreskriva undantag från kravet
på tillstånd för att inneha start- eller signalvapen.
Bestämmelser om ytterligare undantag i i vissa fall från
skyldigheten att ha tillstånd finns i 13, 16, 21, 22, 25, 25 a,
26 och 45 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

Bilaga 5

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-06-01

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl,
justitierådet Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders
Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21 maj
1992 har regeringen på hemställan av statsrådet Svensson
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
krigsmateriel, m.m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
kammarrättsassessorn Lisbeth Petersson.
Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Förslaget till lag om krigsmateriel

Den inledande bestämmelsen i lagförslagets 1 §
innehåller endast att regeringen meddelar föreskrifter om
vad som förstås med krigsmateriel enligt lagen. Lagrådet
föreslår att bestämmelsen skall ge en saklig beskrivning av
ramen för regeringens föreskrifter. Vidare bör 2 § utökas
med en definition av begreppet tillverkning.
Utöver vad nu sagts bör en ändring vidtas i 16 § och
övergångsbestämmelserna kompletteras, varjämte
åtskilliga redaktionella ändringar och en viss omdisponering
av bestämmelserna bör göras. Enligt lagrådets förslag får
lagen den lydelse som framgår av bilaga till lagrådets
protokoll.
De av lagrådet föreslagna ändringarna torde föranleda
särskild kommentar endast vad gäller 16 § och
övergångsbestämmelserna.
Under rubriken Återkallelse m.m. anges i 16 § att
regeringen kan återkalla tillstånd enligt 3--6 §§ och 10 §.
Däremot ger bestämmelsen inte någon möjlighet för
regeringen att återkalla tillstånd att ingå avtal som avses i
7--9 §§. Enligt remissprotokollet (avsnitt 18.2) skulle
regeringen emellertid utan särskild föreskrift härom kunna
återkalla tillstånd enligt 7 och 8 §§ om vilseledande är för
handen. Härmed torde avses att en sådan möjlighet till
återkallelse skulle följa av allmänna förvaltningsrättsliga
principer. Eftersom den föreslagna bestämmelsen innebär
att återkallelsemöjligheten reglerats för vissa sådana fall där
samma principer eljest skulle ha kunnat tillämpas, kan
tveksamhet uppkomma om tillämpningen av principen för
icke reglerade fall. Om det inte anses tillräckligt att helt
återfalla på den i remissprotokollet angivna möjligheten att
avslå en ansökan om eller återkalla ett tillstånd till utförsel
av produkter som har samband med sådana avtal som avses
i 7 och 8 §§, synes det därför böra övervägas att i
förevarande paragraf reglera också återkallelse av tillstånd
till nämnda avtal, även om fall där sådan återkallelse kan
komma i fråga torde vara av en ren undantagskaraktär.
Anledning synes i så fall saknas att inte låta bestämmelsen
omfatta även sådana ändringsavtal som avses i 9 §.
Såsom anförs i protokollet skulle en återkallelse av
tillstånd till avtal kunna få effekt bara under tiden mellan
regeringens tillståndsgivning och avtalets ingående. En
bestämmelse om sådan återkallelse bör därför gälla endast
tillstånd till avtal som ännu inte träffats. I enlighet med det
anförda och eftersom paragrafen reglerar endast
återkallelse kan paragrafen med rubrik ges den lydelse som
framgår av bilagan.
Av avsnitt 14 i remissprotokollet framgår att avsikten är
att 9 § skall gälla inte endast avtal som omfattas av
tillståndskrav enligt 7 eller 8 § utan även avtal av samma slag
som på grund av äldre bestämmelser inte krävt tillstånd.
Enligt lagrådets mening är det önskvärt att detta kommer
till uttryck i en särskild övergångsbestämmelse. I det
bilagda förslaget har övergångsbestämmelserna
kompletterats i enlighet härmed vilket samtidigt möjliggjort
en mer preciserad lydelse av 9 §.
Övriga lagförslag lämnas utan erinran.

Bilaga 5

Bilaga till lagrådets protokoll 1992-06-01:

Förslag till

Lag (1992:000) om krigsmateriel

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har avseende på vapen, ammunition
och annan för militärt bruk utformad materiel som enligt
regeringens föreskrifter utgör krigsmateriel.
Definitioner

2 § I denna lag förstås med

tillverkning: framställning av sådan materiel eller
delar därav som utgör krigsmateriel,

tillhandahållande: försäljning, upplåtelse,
utbjudande mot vederlag, lån, gåva eller förmedling,

tillverkningsrätt: varje rätt att tillverka
krigsmateriel.
Tillverkning

3 § Krigsmateriel får inte tillverkas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
detta tillståndskrav för

1. ändring eller ombyggnad av skjutvapen i de fall som
avses i 24 § första stycket vapenlagen (1973:1176),

2. tillverkning av enstaka skjutvapen och av ammunition
för tillverkarens eget bruk.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte för sådana
statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillhandahållande

4 § Verksamhet som avser tillhandahållande av
krigsmateriel, uppfinningar rörande krigsmateriel och
metoder för framställning av sådan materiel får inte
bedrivas här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet bedriva sådan verksamhet utan regeringens tillstånd.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte
för sådana statliga myndigheter som inte är affärsverk.
Tillstånd enligt första eller andra stycket behövs inte för
verksamhet som avser tillhandahållande av krigsmateriel till
svenska statliga myndigheter eller sådana tillverkare som
har tillstånd att tillverka krigsmateriel av det slag
tillhandahållandet gäller. Inte heller behöver innehavare av
tillverkningstillstånd ha tillstånd enligt första eller andra
stycket, om verksamheten avser tillhandahållande av
krigsmateriel som tillhör tillståndshavaren och som finns
inom landet eller tillhandahållande av uppfinning eller
metod för framställning av krigsmateriel till svenska statliga
myndigheter eller sådana tillverkare som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel av det slag tillhandahållandet gäller.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
tillståndskravet enligt första och andra styckena i fråga om
sådan handel med skjutvapen som regleras genom
föreskrifterna i vapenlagen (1973:1176) eller sådan
hantering av ammunition eller annan explosiv vara som
regleras genom föreskrifterna i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
5 § Svenska myndigheter, svenska företag samt den
som är bosatt eller stadigvarande vistas här får inte utan
tillstånd av regeringen i det enskilda fallet till någon i
utlandet tillhandahålla krigsmateriel som finns i utlandet
eller uppfinning rörande krigsmateriel eller metod för
framställning av sådan materiel.
Utförsel

6 § Krigsmateriel får inte föras ut ur landet utan
tillstånd av regeringen, om inte annat följer av denna lag
eller annan författning. I fråga om programvara likställs
med utförsel överföring till utlandet genom
telekommunikation eller på annat liknande sätt.
I ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller
som i övrigt inte är av större vikt får det statsråd som har
till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel
pröva frågor om tillstånd enligt första stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer får meddela föreskrifter om utförsel av

1. skjutvapen och tillhörande ammunition för enskild
persons räkning samt skjutvapen och därtill hörande
ammunition för användning vid jakt, tävling eller övning
utom riket,

2. skjutvapen för reparation, översyn eller annan
liknande åtgärd,

3. skjutvapen som förts in i landet för åtgärd som avses i
2,

4. sådana jakt- och tävlingsskjutvapen och tillhörande
ammunition som har förts in i landet i enlighet med
bestämmelserna i 16 § 2 vapenlagen (1973:1176).
Avtal om tillverkningsrätt m.m.
7 § Avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse
av tillverkningsrätt till någon i utlandet får inte ingås här i
landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
8 § Avtal med någon utom landet om att
gemensamt med denne eller för hans räkning utveckla
krigsmateriel eller metod för framställning av sådan
materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel får
inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Ändring av avtal m.m.
9 § Avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det
slag som kräver tillstånd enligt 7 eller 8 § får inte ingås utan
tillstånd av regeringen, om tillägget eller ändringen avser

1. den materiel som omfattas av avtalet,

2. vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt
avtalet,

3. rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som
inte angivits tidigare,

4. förlängning av avtalets giltighetstid, eller

5. bestämmelser om sekretess.
Militärt inriktad utbildning

10 § Militärt inriktad utbildning av personer som
inte är svenska medborgare får inte bedrivas här i landet
utan tillstånd av regeringen.
Svenska myndigheter, svenska företag samt den som är
bosatt eller stadigvarande vistas här får inte heller utom
landet yrkesmässigt bedriva sådan utbildning utan tillstånd
av regeringen.
Tillstånd behövs inte för utbildning som anordnas av
statliga myndigheter som inte är affärsverk eller som
anordnas i samband med försäljning av krigsmateriel eller
för de anställda i sådana företag som har tillstånd att
tillverka krigsmateriel.
Marknadsföring m.m.
11 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall, i den ordning regeringen föreskriver,
lämna redovisning till regeringen

1. om den marknadsföring av krigsmateriel som bedrivs
i utlandet,

2. om åtgärder som syftar till avtal som är
tillståndspliktigt enligt 7 eller 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om
redovisningsskyldighet och om undantag från denna.
Regeringen får också i det enskilda fallet medge undantag
från sådan redovisningsskyldighet.
Anbudsgivning m.m.
12 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svenska statliga myndigheter som bedriver motsvarande
verksamhet skall underrätta regeringen innan anbud
lämnas, eller, där anbudsförfarande inte förekommer,
innan avtal ingås om

1. tillhandahållande av krigsmateriel till någon i
utlandet,

2. upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt, eller

3. tillverkning eller utveckling av krigsmateriel eller
metod för framställning av krigsmateriel som avses i 8 §.
Regeringen får meddela närmare föreskrifter om senaste
tidpunkt för underrättelse och om undantag från
underrättelseskyldigheten. Regeringen får också i enskilda
fall medge undantag från underrättelseskyldighet.
I ärenden som inte är av större omfattning eller i övrigt
inte är av större vikt får det statsråd som har till uppgift att
föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel medge
undantag i enskilda fall från föreskrifter om tid för
lämnande av underrättelse.
Regeringen får i det enskilda fallet förbjuda att sådant
anbud lämnas eller avtal ingås, som avses i första stycket.
Villkor m.m.
13 § Tillstånd enligt 3 eller 4 § för ett svenskt
aktiebolag får förenas med villkor om att endast en viss
andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med
villkor om att styrelseledamöter och suppleanter för dem
samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska
medborgare och bosatta i Sverige.
Tillstånd enligt 3 eller 4 § får även för handelsbolag
förenas med villkor avseende ägandet.
14 § Tillstånd enligt 3 -- 10 §§ får förenas med andra
villkor än som avses i 13 § samt med kontroll- och
ordningsbestämmelser.
15 § Tillstånd enligt 3 och 4 §§ får meddelas för viss
tid eller tills vidare.
Återkallelse

16 § Tillstånd enligt 3 -- 10 §§ kan återkallas av
regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i
denna lag eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har
meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra
särskilda skäl till återkallelse.
En återkallelse får inte avse tillstånd till avtal enligt
någon av 7 -- 9 §§ som redan ingåtts.
Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska rättssubjekt

17 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § liksom
svensk statlig myndighet som bedriver motsvarande
verksamhet utan att behöva tillstånd skall, enligt de
föreskrifter som regeringen meddelar, lämna uppgifter till
regeringen om ägande i utländska rättssubjekt som bedriver
utveckling, tillverkning, marknadsföring eller försäljning av
krigsmateriel.
Tillsyn och uppgiftsskyldighet

18 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall stå
under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringen får meddela föreskrifter om tillsynen.
19 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall,
enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar, till
tillsynsmyndigheten lämna deklaration på heder och
samvete rörande den verksamhet för vilken tillstånd har
meddelats.
Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från
skyldigheten att lämna deklaration.
Regeringen får meddela föreskrifter om att

1. den som har tillstånd enligt 6 § skall lämna uppgifter
om krigsmateriel som förts ut ur landet,

2. den som har tillstånd enligt 7 eller 8 § skall lämna
uppgifter om ingångna avtal.
20 § Den som har tillstånd enligt 3 eller 4 § skall
efter anmodan av tillsynsmyndigheten lämna de
upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen
samt lämna tillsynsmyndigheten tillträde till lokaler där
verksamheten bedrivs. Tillsynsmyndigheten har rätt att
anlita biträde från andra statliga myndigheter i sin tillsyn.
21 § Den som har tillstånd enligt denna lag är
skyldig att vid ändring i förhållanden som tagits upp i
tillståndsansökan anmäla detta till regeringen i enlighet
med de föreskrifter som regeringen meddelar.
22 § För att täcka kostnaderna för
tillsynsmyndighetens organisation och verksamhet skall den
som har fått tillstånd enligt 3 § årligen betala en avgift som
regeringen bestämmer. Avgiften beräknas efter ett för
samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade
värdet av försåld krigsmateriel.
Revisorskontroll

23 § Om en revisor i sin granskningsverksamhet
har anmärkt på ett företags efterlevnad av bestämmelserna
enligt denna lag och anmärkningen har framförts i en sådan
revisionsberättelse som sägs i 10 kap. 10 § aktiebolagslagen
(1975:1385) eller 4 kap. 10 § lagen (1980:1103) om
årsredovisning m.m. i vissa företag, skall han genast sända
in en kopia av revisionsberättelsen till regeringen. En
revisor vid en svensk statlig myndighet har motsvarande
skyldighet.
Ansvarsbestämmelser m.m.
24 § Bestämmelser om olovlig utförsel och försök
därtill finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
25 § Den som bryter mot någon av 3 -- 5 §§ eller 7 --
10 §§ eller mot förbud som har meddelats med stöd av 12 §
döms,

1. om gärningen har skett uppsåtligen, till böter eller
fängelse i högst två år,

2. om gärningen har skett av oaktsamhet, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Den som uppsåtligen genom vilseledande förmår
regeringen att lämna tillstånd enligt någon av 3 -- 5 §§ eller
7 -- 10 §§ och därigenom föranleder att avtal fullföljs eller
tillhandahållande kommer till stånd döms till böter eller
fängelse i högst två år. Om gärningen har skett av
oaktsamhet, döms till böter eller fängelse i högst sex
månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
26 § Om brott enligt 25 § har begåtts uppsåtligen
och det är att bedöma som grovt skall dömas till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas
om brottet avsett betydande värde, om brottet varit av stor
omfattning eller varaktighet eller om gärningen annars varit
av särskilt allvarlig art.
27 § Till böter eller fängelse i högst sex månader
döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. underlåter att underrätta regeringen enligt 12 § eller
att lämna uppgifter enligt 17 §,

2. underlåter att göra sådan anmälan som avses i 21 §,

3. i annat fall än som avses i 25 eller 26 § lämnar en
oriktig uppgift i ansökan om tillstånd eller i annan handling
som är av betydelse för prövningen av ett ärende enligt
denna lag eller som annars ges in till tillsynsmyndigheten,

4. åsidosätter ett villkor eller bryter mot en kontroll-
eller ordningsbestämmelse som har meddelats med stöd av
denna lag.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
28 § Till ansvar enligt denna lag skall inte dömas,
om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
29 § Utbyte av brott som avses i 25 eller 26 § skall
förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt.
30 § Allmänt åtal för brott mot 3 eller 4 § får väckas
endast efter medgivande av tillsynsmyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993, då lagen
(1983:1034) om kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel, m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel, m.m. skall upphöra att gälla.
Tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag skall
vid tillämpningen av den nya lagen anses som meddelat
enligt denna.
Bestämmelserna i 9 § skall tillämpas på avtal av det slag
som avses i 7 eller 8 §, även om avtalet på grund av äldre
bestämmelser inte krävt tillstånd.

Propositionens innehåll

Propositionen 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4
juni 1992 11
1 Inledning 11
2 Sammanfattande synpunkter 14
3 Allmänna utgångspunkter 18
3.1 Uppgifter om tillverkning och utförsel 18
3.1.1 Tillverkning av krigsmateriel -- nuvarande
reglering 19
3.1.2 Utförsel av krigsmateriel -- nuvarande riktlinjer och
reglering 20
3.2 Internationell reglering på krigsmaterielområdet 21
3.3 Europaintegrationen, GATT-förpliktelser m.m. 22
4 Krigsmaterielbegreppet 24
4.1 Allmänt 24
4.2 Kriterier för klassificering 27
4.3 Europaintegrationen 30
4.4 Kategoriindelning av krigsmateriel 31
4.4.1 Krigsmateriel för strid 33
4.4.2 Övrig krigsmateriel 34
5 Den svenska krigsmaterielindustrin och behovet av
utlandssamverkan 36
6 Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan
utlandssamverkan 41
7 Ny lag om krigsmateriel 61
8 Tillverkning av krigsmateriel 63
8.1 Tillstånd att tillverka krigsmateriel 63
8.2 Kontroll över det utländska inflytandet i
krigsmaterieltillverkande företag genom villkor för
tillverkningstillstånd 65
9 Tillhandahållande av krigsmateriel 68
10 Förmedling av krigsmateriel, m.m. 70
11 Utförsel av krigsmateriel 71
12 Upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätt 74
13 Samarbete med utländsk part om gemensam tillverkning
eller utveckling av krigsmateriel 75
14 Avtal om ändring av eller tillägg till avtal 77
15 Militärt inriktad utbildning 78
16 Marknadsföring m.m. 79
17 Anbudsgivning m.m. 80
18 Villkor och återkallelse av tillstånd m.m. 82
18.1 Villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser 82
18.2 Återkallelse av tillstånd 83
19 Tillsyn och uppgiftsskyldighet 85
19.1 Uppgiftsskyldighet om ägande i utländska
rättssubjekt 85
19.2 Tillsyn 85
19.3 Deklarationsskyldighet m.m. 86
19.4 Upplysningsskyldighet 86
19.5 Anmälningsskyldighet 87
20 Revisorskontroll 87
21 Ansvarsbestämmelser m.m. 89
22 Organisatoriska frågor m.m. 92
22.1 Berednings- och tillsynsorganisationen inom
regeringskansliet 92
22.2 Krigsmaterielinspektionens verksamhet och
finansiering 93
22.2.1 KMI:s verksamhet och resurser 93
22.2.2 KMI:s finansiering 93
23 Rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor 95
24 Krigsmaterielinspektionens tekniskt-vetenskapliga
råd 96
25 Övriga lagändringar, ikraftträdande m.m. 97
26 Upprättade lagförslag 98
27 Specialmotivering 98
27.1 Förslaget till lag om krigsmateriel 98
27.2 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen
(1973:1176) 110
27.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:205) om
rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut 111
28 Hemställan 111
29 Beslut 111

Bilaga 1 a

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:102)
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet 112

Bilaga 1 b

Utredningens lagförslag 122

Bilaga 1 c

Utredningens förslag till riktlinjer 126

Bilaga 1 d

Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1989:102)
Utlandssamverkan på krigsmaterielområdet 128

Bilaga 2 a

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1989:66)
Begreppet krigsmateriel 156

Bilaga 2 b

Utredningens lagförslag 159

Bilaga 2 c

Utredningens förslag till krigsmaterielförteckning 164

Bilaga 2 d

Förteckning över remissinstanser och sammanställning
av remissyttrandena över betänkandet (SOU 1989:66)
Begreppet krigsmateriel 168

Bilaga 3 d

Nuvarande förteckning över krigsmateriel 176

Bilaga 4 d

Lagrådsremissens lagförslag 179

Bilaga 5 d

Lagrådet 186