Regeringens proposition

1991/92:170

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES)

Prop.

1991/92: 170

Bilaga 1

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 27 maj 1992 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Bengt Westerberg

Ulf Dinkelspiel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sverige har tillsammans med övriga sex EFTA-länder undertecknat ett
omfattande avtal med EG och dess medlemsländer om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES). I anslutning till EES-avtalet har EFTA-
länderna undertecknat tre avtal sinsemellan, nämligen ett om upprättande
av en övervakningsmyndighet och en domstol, ett om en ständig kommitté
och ett om parlamentarikersamverkan på EFTA-sidan.

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner de undertecknade
avtalen samt antager förslag till en lag om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-lagen) med grundläggande bestämmelser om inför-
livande av avtalsåtagandena med svensk rätt. Vidare föreslås att riksdagen
antager förslag till annan lagstiftning som fordras för anpassning av svensk
rätt till EES-avtalets regelverk.

I övrigt redogörs för den anpassning av svenska regler som redan skett
eller som avses ske senare.

1 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
27 maj 1992

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, och statsråden Frig-
gebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkel-
spiel, Hellsvik, Björck, Davidson, Lundgren, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsråden Dinkelspiel, Hellsvik, Laurén, Björck, B. Wes-
terberg, Svensson, Lundgren, Ask, Olsson, Hörnlund, Friggebo, P. Wester-
berg, Davidson, Johansson

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

Statsrådet Dinkelspiel anför:

”Den första stora uppgiften som kommer att dominera arbetet under
denna mandatperiod är att fullt ut föra Sverige in i det europeiska samar-
betet genom förhandlingar om medlemskap i den Europeiska Gemenska-
pen”. Så formulerade sig regeringen när den i sin regeringsförklaring till
riksdagen i oktober förra året drog upp riktlinjerna för arbetet under de
närmaste åren.

Sveriges strävan att bli medlem i EG bottnar i en insikt om att integra-
tionen har utvecklats till ett allt mer framgångsrikt och fördjupat samar-
bete för att säkra demokrati, frihet och ekonomiska framsteg i vår del av
världen. De omvälvande händelserna i Central- och Östeuropa har också
skapat helt andra förutsättningar än tidigare att förverkliga ett brett all-
europeiskt samarbete. Det råder heller ingen tvekan om att EG kommer att
spela en central roll i denna utveckling. Mot den bakgrunden har riksdagen
med bred enighet ställt sig bakom den svenska ansökan om medlemskap i
EG.

Det avtal om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet)
som nu bör föreläggas riksdagen är ett betydelsefullt avtal i sig. Men det
utgör också ett viktigt steg på vägen till ett svenskt medlemskap i EG.

Avtalet, som undertecknades i staden Oporto i Portugal den 2 maj,
innebär att en ny dimension tillförs det europeiska samarbetet. Mellan de
avtalsslutande parterna upprättas världens största ekonomiska samarbets-
område med ca 380 miljoner människor. Detta innebär dock ingen sluten-
het gentemot omvärlden i övrigt. I vår allmänt frihandelsvänliga politik
ligger att vi verkar för ett Västeuropa öppet mot den övriga världen.

Avtalet spänner över snart sagt alla områden i samhället men kärnan är
deltagandet i EG: s inre marknad. Genom avtalet skapas i allt väsentligt fri
rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital jämte en enhetlig konkur-
renspolitik. Avtalet innefattar också samarbete på en rad andra viktiga
områden som miljövård, arbetsmiljö, konsumentskydd, forskning och

utveckling samt utbildning. Genom avtalet skapas vidare ett institutionellt
system som syftar till att ge EFTA-länderna ett inflytande inom EES som
motsvarar ländernas åtaganden i fråga om avtalets materiella innehåll.

I anslutning till EES-avtalet har EFTA-länderna sinsemellan träffat avtal
om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervak-
ningsavtalet) samt om en ständig kommitté (kommittéavtalet). Dessutom
har EFTA-länderna undertecknat ett avtal om parlamentarikersamarbete
mellan ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Samtliga avtal avses
träda i kraft den 1 januari 1993, dvs. samtidigt som EG:s inre marknad
förverkligas.

Huvudmålet for regeringens politik är att bryta den ekonomiska stagna-
tionen och återge Sverige en stark och växande ekonomi. Ett deltagande i
det internationella samarbetet är en avgörande förutsättning för en positiv
utveckling av det svenska välståndet. Denna utveckling är sedan mer än
hundra år exportledd. Den svenska ekonomin måste fortsätta att vara
konkurrenskraftig. Ett deltagande på lika villkor i den gemensamma väst-
europeiska marknaden, som bildas genom EES-avtalet, är i det ljuset en
viktig förutsättning for Sveriges förmåga att stärka sin ställning som
livskraftig industrination.

Det är mot denna bakgrund naturligt att det rått en bred politisk
uppslutning kring det mandat riksdagen givit om ett deltagande tillsam-
mans med övriga EFTA-länder i EG:s inre marknad så snart denna
etableras. EES-avtalet är ett naturligt steg i den fortlöpande integrations-
processen. Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser
som yttrat sig över avtalet.

Genom den fria rörligheten för varor kan svenskt näringsliv konkurrera
på världens i köpkraft räknat största hemmamarknad. EES svarar för nära
tre fjärdedelar av svensk utrikeshandel. Svenska företag får också möjlig-
het att delta i en ny marknad för offentlig upphandling, som uppgår till ca
12 miljarder kr. per dag.

Principen om personers fria rörlighet och etablerandet av en fri väst-
europeisk arbetsmarknad innebär en helt ny frihet, som inte täcks av
tidigare avtal mellan EFTA-länderna och EG. Avtalet får här en rad
konkreta följder för medborgarna inom EES och ges här en viktig ”social
dimension”. Alla EES-medborgare får rätt att fritt flytta inom hela EES för
att ta anställning, starta egen verksamhet, studera, bo och leva. De kan
också föra med sig intjänade förmåner från socialförsäkringssystem i andra
EES-länder. Den fria rörligheten underlättas av ett system för ömsesidiga
erkännanden av kompetens. Vad jag nu nämnt kan inte uppnås utan
EES-avtalet.

EES-avtalet får också stor betydelse på tjänsteområdet, där rörligheten
tidigare varit begränsad. Som exempel på tjänster som omfattas av avtalet
kan nämnas finansiella tjänster, informationstjänster och telekommunika-
tioner samt inte minst tjänsterna på transportområdet. En liberalisering av
tjänstehandeln får stor betydelse för Sverige med hänsyn till tjänstesek-
torns allmänt växande roll i den svenska ekonomin. En förutsättning för fri
tjänstehandel är en liberalisering av kapitalrörelserna. Genom EES-avtalet
skapas en helt integrerad västeuropeisk kapitalmarknad.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Det intensifierade europeiska samarbete, som EES-avtalet lägger grun- Prop. 1991/92:170
den till inom en rad angränsande områden, kan också väntas påverka vårt Bilaga 1
lands utveckling mycket positivt. Som exempel kan nämnas forskningsom-
rådet, där Sverige får möjlighet att aktivt delta i EG:s omfattande
programverksamhet, utbildningsområdet med dess program för samarbete
och ungdomsutbyte samt miljöområdet, där regionala och internationella
problem kan hanteras lättare genom samarbete inom EES än enbart på
nationell grund.

Sammanfattningsvis kommer den europeiska integrationen genom EES-
avtalet att leda till att Sverige redan år 1993 står inför en inre marknad med
betydande rörlighet och öppenhet. En stor del av innehållet i ett EG-
medlemskap omfattas av EES-avtalet. För Sveriges del innebär avtalet en
mycket påtaglig förstärkning av vårt samarbete med EG och inom EFTA.

Avtalet är emellertid inte en tillräcklig bas för relationen till EG i ett
längre perspektiv. Ett skäl härtill är att det system för inflytande avtalet
innebär på det institutionella området inte ger samma medbestämmande-
rätt som ett medlemskap. Dessutom är gemenskapen nu inne i en dyna-
misk utvecklingsfas med siktet inställt på en fortsatt breddning och för-
djupning av integrationen till nya områden som inte täcks av EES-avtalet.
Det handlar inte längre enbart om den gemensamma, gränslösa marknaden
utan om ett ekonomiskt och monetärt samarbete som skall leda till en
ekonomisk och monetär union, ett närmare utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete, sociala frågor inkl, arbetsmarknads- och jämställdhetsaspekter,
miljövård, energifrågor och forskning m. m.

Det ligger i vårt nationella intresse att delta fullt ut i den process som nu
pågår för att bygga ett nytt Europa, grundat på en varaktig fredsordning
och stabil ekonomisk tillväxt. Sverige måste kunna tillhöra EG: s institu-
tioner med fullt medbestämmande.

De närmaste åren blir avgörande för Sveriges framtida roll i Europa.
Vägen mot ett svenskt medlemskap i EG inleddes när Sverige sommaren
1991 formellt ansökte om medlemskap. Vi har därmed börjat den sista
etappen mot att fullt ut delta i det fördjupade europeiska samarbete där
Sverige historiskt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt har en naturlig roll
att spela.

Jag kommer i fortsättningen tillsammans med övriga berörda statsråd
att ge en bild av EES-avtalets konsekvenser för vårt land och av de åtgärder
på olika plan som behöver vidtas för en anpassning till EG: s omfattande
regelverk. Även om det är svårt att i detalj förutspå utfallet av avtalet på
skilda fält för svenskt vidkommande är den samlade bilden av avtalets
återverkningar klart positiv och innebär en rad möjligheter och utma-
ningar för vårt land. Både som självständig form för avancerad integration
mellan EFTA-länderna och EG och som ett viktigt steg på vägen mot ett
medlemskap i EG utgör EES-avtalet en möjlighet till starkt positiv utveck-
ling för hela samhället. Helhjärtade ansträngningar har också lagts ned på
att få avtalet till stånd. Bakom dessa ansträngningar har sedan flera år rått
bred enighet i Sveriges riksdag. Riksdagens målsättning om att svenska
medborgare, institutioner och företag bör delta i den inre marknaden på
samma villkor som EG-länderna själva har i allt väsentligt kunnat uppnås.

Jag förordar därför att det nu undertecknade avtalet tillsammans med de
andra tidigare angivna avtalen föreläggs riksdagen för dess godkännande.

Under arbetet med förhandlingar om EES-avtalet och förberedelserna
för detta har omfattande samråd ägt rum med myndigheter och organisa-
tioner, bl. a. genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper
knutna till tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning
av de olika sakfrågorna.

En följd av avtalets vittomfattande natur är att samtliga departement i
större eller mindre grad engagerats i det arbete som fordras för att anpassa
svenska regler till dem som gäller i EG och enligt avtalet skall tillämpas i
Sverige efter ikraftträdandet. Sådana anpassningar har skett successivt
sedan ett par år och når sin kulmen genom de beslut som nu är aktuella. De
statsråd, vilkas ansvarsområden berörs av EES-avtalet, redogör i det föl-
jande för läget inom sina områden såvitt avser anpassning till EES-avtalet
och övriga berörda rättsakter. De presenterar de förslag till lagstiftning,
som i detta sammanhang blir aktuella. I flera fall avses dock förslag till
lagreglering ske genom propositioner som framläggs senare. I sådana fall
görs i det här sammanhanget sådana hänvisningar till EG: s regelverk att
den huvudsakliga innebörden av den tillämnade framtida anpassningen
ändå klarläggs.

I de fall motsvarigheten i EES-avtalet till EG-förordningar skall införli-
vas med svensk rätt genom lag kommer varje förslag till lag om inkorpore-
ring av en sådan förordning att framläggas, varvid förordningen bifogas
lagförslaget in extenso. Om å andra sidan motsvarigheten till EG: s direktiv
skall föranleda lagstiftning kommer förslag att läggas fram, varigenom
direktivet transformeras till svensk lag. Själva direktivet bifogas emellertid
inte. Sådana direktiv avses bli tillgängliga i särskilda sammanställningar.
Till förordningar eller direktiv, som skall inkorporeras resp, transformeras
genom andra författningar än lagar, kommer hänvisning i allmänhet att ske
på sådant sätt att det ändå finns möjlighet att identifiera reglerna i EG: s
sekundärrättsliga regelverk.

EES- och EFTA-avtalen bör bifogas propositionen som bilagor. Jag vill
nämna att vad som ingår i EES-avtalet av EG: s regelverk (sekundärrätten)
till största del föreligger i svensk översättning, som granskats av EG:s
rådssekretariat. De översatta och granskade delarna är under tryckning och
kommer att bli tillgängliga så snart det kan ske. Beträffande återstående
delar fortsätter översättningsarbetet.

De ekonomiska konsekvenserna av EES-avtalet har behandlats i bud-
getpropositionen (prop. 1991/92:100 bil. 1 och bil. 4). Totalt beräknades
kostnaderna inom statsbudgeten för den västeuropeiska integrationen
uppgå till ca 930 milj. kr. budgetåret 1992/93. Härav svarar programsamar-
betet inom de s. k. angränsande politikområdena samt administration
inom svenska myndigheter för ca 612 milj, kr., EES- och EFTA-
institutionerna för ca 50 milj. kr. (totalt inkl. EFTA-sekretariatet 110 milj,
kr.) och fonden för social och ekonomisk utjämning inom EES för ca 270
milj. kr.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Statsråden anmäler härefter de frågor med anknytning till ett godkän-
nande av EES-avtalen m.m., som tillhör deras resp, ansvarsområden.
Anförandena redovisas i underprotokollen for resp, departement.

Statsrådet Dinkelspiel avslutar:

Jag hemställer att regeringen i en gemensam proposition förelägger riks-
dagen vad jag och övriga föredragande anfört for de åtgärder och ändamål
som vi har hemställt om.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i underpro-
tokollen och de avtal jämte protokoll m.m., som underställs riksdagens
prövning, skall bifogas propositionen enligt följande:

Utrikesdepartementet	Bilaga	1
J ustitiedepartementet	Bilaga	2
Försvarsdepartementet	Bilaga	3
Socialdepartementet	Bilaga	4
Kommunikationsdepartementet	Bilaga	5
F inansdepartementet	Bilaga	6
Utbildningsdepartementet	Bilaga	7
J ordbruksdepartementet	Bilaga	8
Arbetsmarknadsdepartementet	Bilaga	9
Kulturdepartementet	Bilaga 10
Näringsdepartementet	Bilaga 11
Civildepartementet	Bilaga 12
Miljö- och naturresursdepartementet	Bilaga 13
EES-avtalet på svenska	Bilaga 14
EES-avtalet på engelska	Bilaga 15
EFTA-avtalen på svenska och engelska	Bilaga 16

UTRIKESDEPARTEMENTET

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

1 Inledning

Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europe-
iska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt
medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)
om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) underteckna-
des den 2 maj 1992. Samtidigt undertecknades två avtal mellan EFTA-
länderna, nämligen dels ett om upprättande av en övervakningsmyndighet
och en domstol (övervakningsavtalet), dels ett om en ständig kommitté
(kommittéavtalet). Den 20 maj 1992 har EFTA-länderna därutöver under-
tecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet).

Avtalen bör i svensk och engelsk text fogas till protokollet i detta ärende
som bilagorna 14—16.

EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 49 protokoll och 22
bilagor. I bilagorna görs hänvisning till ca 1 500 EG-rättsakter som med
nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett
antal protokollsanteckningar och deklarationer jämte viss brevväxling.

Övervakningsavtalet omfattar en huvuddel med 53 artiklar och sju
protokoll jämte två bilagor. Kommittéavtalet omfattar likaså en huvuddel
med 14 artiklar samt därutöver två protokoll och en bilaga med tillhörande
bihang. Även till dessa avtal är fogade protokollsanteckningar m. m.

Under förhandlingsarbetet och förberedelserna för detta har regeringen
haft ett omfattande samråd med myndigheter och organisationer, bl. a.
genom rådet för Europafrågor och särskilda referensgrupper knutna till
tjugotalet arbetsgrupper inom regeringskansliet för beredning av de olika
sakfrågorna. I ett par fall har frågor som varit aktuella i förhandlingarna
gjorts till föremål för särskilda remissförfaranden. Det gäller t. ex. EES och
den svenska grundlagen (Ds 1990:58) och Romfördragets artikel 30 — Om
EG-rättens s. k. Cassis de Dijon-princip (Ds 1990:76). I båda dessa fall har
också sammanställningar över remissyttrandena publicerats (Ds 1990:89
resp. 1991:46).

Information har vidare lämnats bl. a. i en serie s.k. grönböcker från
utrikesdepartementets handelsavdelning. I en sådan grönbok från april
1990 redovisas fakta om de EG-rättsakter som då bedömdes komma att
ingå i avtalet.

Efter förhandlingarnas avslutande i februari i år har inom utrikesdepar-

tementets handelsavdelning utarbetats dels en grönbok som beskriver Prop. 1991/92:170
framfor allt EES-avtalet, men också i korthet övervakningsavtalet och Bilaga 1
kommittéavtalet, dels departementspromemorian (Ds 1992:14) EES-
avtalets införlivande m.m., vari bl.a. lämnas förslag till en lag om ett
Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES). Samtidigt har EES-
avtalet jämte dess protokoll och bilagor ävensom till avtalet fogade överens-
komna protokollsanteckningar, deklarationer och brevväxling publicerats i
engelsk text sådant det förelåg medio februari 1992. Därefter har några
tillägg gjorts. Texterna har sedermera varit föremål för rättslig och språklig
granskning.

Promemorian har remissbehandlats. Därvid har remissinstansernas syn
på EES-avtalet efterfrågats. Därutöver har några remissinstanser beretts
tillfälle att anlägga synpunkter på en specifik fråga som har samband med
en kommande EFTA-domstols funktion. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels promemorians lagförslag (bilaga 1.1), dels en förteckning över
remissinstanserna (bilaga 1.2). Remissinstansernas yttranden finns till-
gängliga i departementspromemorian (Ds 1992:35) Yttranden över depar-
tementspromemorian (Ds 1992:14) EES-avtalets införlivande m. m.

Regeringen beslöt den 28 april 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
inom utrikesdepartementet upprättat förslag till lag om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES). Det sålunda remitterade förslaget
bör fogas till protokollet som bilaga 1.3.

Lagrådet har yttrat sig över lagförslaget den 15 maj 1992. Yttrandet bör
fogas till protokollet som bilaga 1.4.

Lagrådet har inledningsvis uttalat att EES-avtalet formellt sett är ett
folkrättsligt avtal av traditionellt slag men att den anpassning av svensk
rätt till EG: s rättssystem som skall äga rum innebär en så genomgripande
förändring av vårt rättssystem att avtalet, i belysning även av de anslu-
tande övervaknings- och kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betrak-
tas som unikt.

Lagrådet har hänvisat till att EES-avtalet samt övervaknings- och kom-
mittéavtalen medför att en synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande
ny lagstiftning kommer att införas i vår rättsordning. Lagrådet menar
därför att man med hänsyn till omfattningen och arten av den nya text-
massa som sålunda skall gälla som svensk rätt får räkna med att svårigheter
kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av avtalens materiella
bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna sedda för sig —
många med en utformning och ett innehåll som ter sig främmande för
svensk lagstiftningsteknik — utan också deras förhållande till jämsides
gällande svenska författningar.

Också i andra hänseenden synes enligt lagrådet tveksamheter kunna
uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Detta gäller
omfattningen av införlivade regler och framtida avtalsändringar. Lagrådet
tar också upp frågan om en inkorporering av EES-avtalet kan anses
innebära att svensk normgivningskompetens överlåtits till en internatio-
nell organisation.

Lagrådet har vidare föreslagit att bestämmelserna som rör kommunala
stödåtgärder skall preciseras och gjort vissa påpekanden och kommentarer

i fråga om förslagets konkurrensregler och vad som i remissen anförts om
publiceringsfrågor. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpnings-
fråga rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis har lagrådet funnit att det remitterade förslaget,
med beaktande av vad som sägs i yttrandet, kan godtas och således antas
som lag.

Jag kommer i det följande under de berörda avsnitten att närmare
återkomma till lagrådets synpunkter och förslag. Som skall framgå kommer
jag i de delar lagrådet lämnar förslag i stor utsträckning att ansluta mig till
dessa. Jag kommer också i övrigt att i stora delar beakta de synpunkter som
lagrådet har lämnat.

Det till lagrådet remitterade förslaget har dels jämkats redaktionellt på
vissa punkter, dels i ett par hänseenden ytterligare förtydligats. Också de
avtalstexter som fogats som bilagor till EES-lagen har jämkats redaktionellt
i vissa delar.

Jag ämnar i det följande teckna en historisk bakgrund till EES-avtalet.
Först (avsnitt A) kommer jag att redovisa EES-förhandlingarnas gång och
beredningsarbetet. Efter en presentation av EES-avtalet och EFTA-
avtalens huvudsakliga innehåll kommer jag att redovisa mina över-
väganden i fråga om godkännande av avtalen. Sedan (avsnitt B) kommer
jag att lämna en närmare beskrivning av avtalen. Som inledning till detta
avsnitt kommer jag att översiktligt redogöra för EG: s rättsliga struktur. En
sådan redogörelse bedömer jag som angelägen för att avtalen skall kunna
sättas in i sitt rättsliga sammanhang.

Därefter (avsnitt C) kommer jag att ta upp frågor som rör införlivandet
med svensk rätt av avtalet och de lagstiftningsåtgärder som detta förutsät-
ter. I det sammanhanget kommer jag också att behandla vissa publicerings-
frågor m. m.

Slutligen (avsnitt D) tar jag upp vissa lagstiftningsfrågor på specifika
områden.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

2 Historisk återblick

Redan år 1951 beslöt Västtyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederlän-
derna och Luxemburg att gå samman i den europeiska kol- och stålgemen-
skapen (EKSG). Organisationen avsåg att samordna de deltagande län-
dernas kol- och stålindustri. Syftet var både ekonomiskt och politiskt. På
det ekonomiska planet skulle gemenskapen främja tillväxt och sysselsätt-
ning. Politiskt skulle samordningen leda till att risken för krig eliminerades
mellan de deltagande länderna. Den skulle också jämna vägen för ett enat
Europa. Länderna kom snart att sträva mot ett mer omfattande samarbete.
Ett försök att bilda en gemensam armé misslyckades dock år 1954.

År 1957 inleddes en ny fas i den europeiska integrationsprocessen. Då
undertecknades Romfördraget om den Europeiska ekonomiska gemenska-
pen. Genom Romfördraget åtog sig de sex medlemsländerna i Europeiska
kol- och stålgemenskapen inte bara att bilda en tullunion utan också att
successivt gå vidare mot ett alltmer intensivt ekonomiskt och politiskt
samarbete. För detta ändamål skapades ett antal institutioner med över-
statlig kompetens. Samtidigt med Romfördraget undertecknades också
fördraget om den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

För att undvika att den planerade Europeiska ekonomiska gemenskapen
skulle leda till en ekonomisk och politisk splittring av Västeuropa, inleddes
redan år 1956 överläggningar inom OEEC (Organisation for European
Economic Cooperation) som syftade till att bilda ett frihandelsområde
omfattande alla de sjutton medlemsländerna. Dessa s. k. Maudlingför-
handlingar blev dock resultatlösa och avbröts i slutet av år 1958. Sju av
länderna utanför EG, däribland Sverige, tog då upp överläggningar om att
skapa ett frihandelsområde av mer begränsad omfattning. År 1959 slöts
den s. k. Stockholmskonventionen genom vilken den europeiska frihan-
delssammanslutningen EFTA bildades. Två målsättningar angavs för orga-
nisationen; dels att skapa ett frihandelsområde för industrivaror, dels att
skapa ett bättre utgångsläge för eventuella förhandlingar med EG.

Sommaren 1961 ansökte Storbritannien om medlemskap i EG. Dan-
mark och Norge följde det brittiska exemplet medan Sverige, Schweiz och
Österrike ansökte om s.k. association. Förhandlingar inleddes men av-
bröts redan i början av år 1963 efter ett franskt veto mot ett brittiskt
inträde.

I gengäld drevs det interna arbetet inom EFTA och EG med stor
framgång. Tullavvecklingen mellan medlemsländerna i EFTA var genom-
förd år 1966. Inom ramen för EG skapades en tullunion samt en gemensam
jordbruks- och handelspolitik.

År 1967 ansökte Storbritannien tillsammans med Norge, Danmark och
Irland återigen om medlemskap i EG. Samtidigt förnyade Sverige sin
ansökan, och denna gång uteslöts ingen av de former för samarbete som
Romfördraget förutser. Avgörande för svensk del var att de förbehåll som
neutralitetspolitiken föranledde kunde tillgodoses. Denna öppna ansökan
får ses mot bakgrund av den nedtoning av det överstatliga elementet i
samarbetet, som blev följden av den s. k. Luxemburgkompromissen från år
1966 genom vilken medlemsländerna i praktiken gavs vetorätt i frågor som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

betraktades som vitala från nationell synpunkt. Några egentliga förhand-
lingar kom inte till stånd denna gång och samtalen avbröts återigen på
grund av ett franskt veto mot ett brittiskt inträde.

I detta läge aktualiserades frågan om ett utvidgat nordiskt ekonomiskt
samarbete, den s. k. NORDEK-planen som syftade till bl. a. en tullunion.
NORDEK kom dock aldrig att förverkligas.

En tredje framstöt mot en utvidgning av EG gjordes år 1969. Förhand-
lingar om medlemskap inleddes med Storbritannien, Irland och Danmark,
vilka utmynnade i att dessa länder inträdde i Gemenskapen den 1 januari
1973.

Även Norge hade undertecknat anslutningsakten, men sedan en majori-
tet av valmanskåren i en rådgivande folkomröstning uttalat sig mot en
anslutning valde Norge att inte ratificera den.

Jämsides med dessa förhandlingar fördes överläggningar mellan EG och
de återstående EFTA-länderna. Från svensk sida gjordes inga andra för-
behåll i förhandlingarna än de som föranleddes av neutralitetspolitiken.
Varken tullunion eller deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken
uteslöts. Liksom vid 1967 års ansökan lämnades formen för samarbetet
öppen.

Vid slutet av år 1970 kom enhetstanken återigen i fokus genom
Davignon- och Werner-rapporterna. Där drogs riktlinjerna upp för ett
närmare utrikespolitiskt resp, ekonomiskt-politiskt samarbete mellan
EG: s medlemsländer med syfte att på lång sikt uppnå en mycket långtgå-
ende samordning på dessa områden.

Därmed ändrades förutsättningarna för Sveriges position i de påbörjade
förhandlingarna. Regeringen konstaterade i mars 1971 att neutralitetspo-
litiken inte kunde förenas med ett närmare utrikespolitiskt samarbete i
enlighet med Davignon-rapportens slutsatser. Därtill bedömdes att neutra-
litetspolitiken satte gränser för hur långt Sverige kunde medverka inom en
ekonomisk och monetär union, som innebar uppgivande av betydelsefulla
områden av nationell beslutanderätt. Slutsatsen blev att ett svenskt med-
lemskap inte längre var aktuellt.

Förhandlingarna mellan Sverige och EG avslutades i juli 1972. De
resulterade i ett frihandelsavtal för industrivaror. Avtalet trädde i kraft den
1 januari 1973 (prop. 1972:135, UU 20, rskr. 311). Liknande bilaterala
frihandelsavtal slöts mellan EG och övriga EFTA-länder. Genom avtalen
bevarades i stort den frihandel som uppnåtts mellan EFTA-länderna och
utsträcktes successivt till att omfatta hela EFTA/EG-området.

Oljekrisen år 1973 fick långtgående negativa konsekvenser för de väst-
europeiska länderna. Tillväxten minskade samtidigt som inflation och
arbetslöshet sköt i höjden. Nationella problem fick förtur framför interna-
tionellt samarbete. I EFTA-samarbetet var Stockholmskonventionens am-
bitioner på frihandelsområdet redan infriade. Tonvikten lades nu på att
undanröja tekniska handelshinder. En del framsteg gjordes men takten i
arbetet var låg.

EG-arbetet präglades under större delen av 1970-talet och början av
1980-talet av budgetfrågan, som kom att försvåra samarbetet i övrigt. Det
visade sig svårt att inordna Storbritannien i den gemensamma jordbruks-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

politiken och dess finansiering. Integrationsprocessen gick långsamt. Det
kan dock noteras att det informella politiska samarbete som Davignonrap-
porten lagt grund for utvecklades. Ett förstärkt europeiskt valutasamar-
bete, EMS, inleddes år 1978. År 1981 utvidgades Gemenskapen med
Grekland. En ytterligare utvidgning skedde år 1986 då Spanien och den
tidigare EFTA-medlemmen Portugal inträdde som medlemmar.

Den 1 januari 1984 var den successiva tullavveckingen mellan EG och
EFTA: s medlemsländer genomförd. Därmed hade ett frihandelsområde
for industrivaror omfattande 350 milj, människor skapats. Ett nytt viktigt
steg i relationerna mellan EFTA-länderna och EG togs i april 1984, då ett
första gemensamt ministermöte mellan EFTA-länderna och EG hölls i
Luxemburg. Ministrarna enades vid mötet om en deklaration, som lade
den politiska grunden för ett utvidgat samarbete mellan EG och EFTA: s
medlemsländer med yttersta mål att skapa ett dynamiskt europeiskt eko-
nomiskt samarbetsområde (EES) omfattande hela Västeuropa. Sverige
tillhörde initiativtagarna till deklarationen.

EG-kommissionen lade i juni 1985 fram en vitbok med sammanfattande
förslag om hur Gemenskapens ursprungliga målsättning borde kunna upp-
nås. Denna sammanfattades i begreppet inre marknad, vilken enligt vitbo-
ken skall vara genomförd till utgången av år 1992. Senare samma år höll
EG: s medlemsländer en konferens om revidering av beslutsreglerna i bl. a.
Romfördraget. Fördragsändringarna sammanställdes i den europeiska en-
hetsakten, som förutom en ändring av Gemenskapens beslutsregler också
innehåller bestämmelser om EG: s inre marknad, valutapolitik, regional-
politik, forskning och utveckling, utrikes- och säkerhetspolitik, social-
politik, miljövård och förhållandet mellan EG: s institutioner. Enhetsakten
trädde i kraft den 1 juli 1987. Genom den skapades de institutionella
förutsättningarna for att genomföra bl. a. vitbokens målsättning.

EG: s beslut om den inre marknaden ändrade också förutsättningarna
för samarbetet mellan Sverige och EG. Det stod alltmer klart att visionen
om ett EES, såsom den gestaltade sig vid ministermötet i Luxemburg,
knappast skulle kunna förverkligas genom den gradvisa utvidgning av
samarbetet som skett inom Luxemburgdeklarationens ram. Den dåva-
rande regeringen lade därför hösten 1987 fram en proposition om Sverige
och den västeuropeiska integrationen (prop. 1987/88:66) i vilken riktlin-
jerna för ett breddat och fördjupat samarbete med EG lades fast. Målsätt-
ningen var att Sverige tillsammans med övriga EFTA-länder skulle bli
delaktig i den inre marknaden. Riksdagen konstaterade också i sitt betän-
kande över propositionen (UU 1987/88:24) att Sverige bör eftersträva ett
så nära och varaktigt samarbete med EG som möjligt på alla de områden
som innefattas av den inre marknaden. Som mål angavs, att integrations-
arbetet skulle leda till samma fördelar och åtaganden för medborgare,
företag och institutioner i Sverige som i EG: s medlemsländer. Man fastslog
också att ett svenskt medlemskap inte var ett mål for de förhandlingar som
då förestod.

Under sommaren och hösten 1988 intensifierades samarbetet EFTA-
EG. Vid EFTA:s ministermöte i Tammerfors i juni 1988 lades, på svenskt
initiativ, en handlingsplan för ett breddat samarbete fast.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

EFTA-länderna inledde under hösten år 1988 samtal med EG om
förutsättningarna för ett samarbete i linje med handlingsplanen. I ett tal
inför EG-parlamentet den 17 januari 1989 föreslog EG-kommissionens
ordförande Jacques Delors att samarbetet med EFTA-länderna breddades
och gavs en fastare ram. Förslaget välkomnades av EFTA-ländernas rege-
ringschefer vid ett möte i Oslo i mars samma år. Det blev upptakten till en
intensiv dialog om det framtida samarbetets utformning. Under somma-
ren och hösten 1989 kartlades de möjliga samarbetsområdena. Därtill
diskuterades den institutionella och rättsliga ramen för samarbetet. Kart-
läggningen utmynnade i den samstämmiga bedömningen att det fanns
förutsättningar för förhandlingar om ett EES-avtal. Vid ett gemensamt
ministermöte mellan EG och EFTA den 19 december 1989 beslutades att
formella förhandlingar om ett brett upplagt avtal skulle inledas, vilket
också skedde den 20 juni 1990.

Vid sidan av förhandlingen med EFTA-länderna har sedan år 1989
särskilt tre frågor kommit att stå i fokus för Gemenskapens intresse,
nämligen relationerna till Öst- och Centraleuropa, arbetet i riktning mot en
ekonomisk och monetär union samt arbetet mot en politisk union.

Genom kommunismens sammanbrott i Centraleuropa ändrades förut-
sättningarna för Gemenskapens relationer med de berörda länderna. Ge-
nom det tyska enandet år 1990 införlivades det förutvarande DDR i EG.
Förhandlingar om associationsavtal mellan EG och Tjeckoslovakien, Po-
len och Ungern har inletts. EG-kommissionen har vidare samordningsan-
svaret för de gemensamma biståndsinsatserna gentemot Östeuropa inom
ramen för den s. k. G 24-processen.

Under år 1990 togs det första steget mot ett fullt genomförande av en
ekonomisk och monetär union inom EG. Kapitalrörelserna, som succes-
sivt liberaliserats under de senaste åren, släpptes helt fria i flertalet
medlemsländer den 1 juli samma år. Spanien, Portugal, Grekland och
Irland behåller dock i ett övergångsskede vissa begränsade valutaregle-
ringar. Vidare fördjupades det ekonomisk-politiska samarbetet. En rege-
ringskonferens tillsattes den 15 december samma år med uppgift att
bestämma innehållet i och tidtabellen för den följande utvecklingen mot en
ekonomisk och monetär union.

Med den inre marknaden, den successiva utvecklingen mot en ekono-
misk och monetär union och de yttre förändringarna i Europa aktualisera-
des under år 1990 också frågan om en förstärkning av det politiska
samarbetet inom gemenskapen. Europeiska rådet beslutade därför att
parallellt med konferensen om den monetära unionen också inleda en
konferens om den politiska unionen.

Efter ett år av förhandlingar mellan EG och regeringarna träffades
överenskommelsen om den Europeiska unionen vid det Europeiska rådets
möte i Maastricht den 9 december 1991. Överenskommelsen innebär att
den Europeiska gemenskapen gradvis omvandlas till en Europeisk union.
Senast år 1999 skall en ekonomisk och monetär union med gemensam
valuta och centralbank vara verklighet. Samarbetet fördjupas samtidigt
som det breddas till en rad nya områden. Beslutsprocessen görs mer
effektiv genom ökad användning av majoritetsbeslut och parlamentet får

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

större befogenheter. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik infors
successivt. Samarbetet omkring invandrarpolitiska, polisiära och juridiska
frågor förstärks.

Den Europeiska unionen vilar institutionellt på tre pelare: en avsevärt
utvecklad europeisk gemenskap med en institutionell uppbyggnad motsva-
rande den som gäller för EG i dag, en gemensam utrikes- och säkerhetspo-
litik där medlemsländerna ges ett starkt inflytande över den fortsatta
utvecklingen samt ett förstärkt samarbete omkring invandrarpolitiska,
polisiära och juridiska frågor där ansvaret helt vilar på medlemsländerna.

Maastrichtöverenskommelsen kommer att följas upp av en ny regerings-
konferens under år 1996.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

A GODKÄNNANDE AV EES-AVTALET M.M.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

3 EES-förhandlingarnas gång

Vid ett gemensamt ministermöte EFTA/EG i Bryssel den 19 december
1989 togs beslut om att under första halvåret 1990 inleda formella förhand-
lingar om ett brett upplagt avtal om EES. Målet var att på EG-regelverkets
grund uppnå fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital. Eventu-
ella övergångs- eller andra arrangemang var en förhandlingsfråga. Minist-
rarna underströk dock att utrymmet för undantag från enskilda EG-regler
var begränsat och måste grunda sig på verkligt vitala nationella intressen.

Samarbetet skulle vila på lika konkurrensvillkor. Det skulle också om-
fatta angränsande områden som sociala frågor, konsumentskydd, forsk-
ning och utveckling, miljövård, utbildning, program för små och medel-
stora företag samt turism. Avtalet skulle vidare innefatta instrument för att
utjämna ekonomiska och sociala skillnader mellan olika regioner. Beträff-
ande de institutionella frågorna underströk ministrarna att parternas be-
slutsautonomi skulle respekteras. Procedurer ägnade att underlätta sam-
förståndslösningar borde förhandlas fram.

Likformig tillämpning och övervakning skulle på lämpligt sätt tillförsäk-
ras och en effektiv tvistlösning komma till stånd. Förhandlingarna skulle
enligt ministrarna avslutas så snart som möjligt och avtalet träda i kraft
den 1 januari 1993, dvs. samtidigt med att den inre marknaden förverkli-
gades i EG.

Efter ytterligare förberedelsearbete under det svenska ordförandeskapet
i EFTA våren 1990 inleddes de formella förhandlingarna om ett EES-avtal
den 20 juni 1990. Förhandlingarna leddes på tjänstemannanivå av en
särskild gemensam chefsförhandlargrupp, High Level Negotiating Group
(HLNG). Gruppen tillsatte fem förhandlingsgrupper — en för varor, en för
tjänster och kapital, en för personers rörlighet, en för s. k. angränsande
politikområden samt en femte grupp för rättsliga och institutionella frågor.
EG företräddes i förhandlingsgrupperna av EG-kommissionen biträdd av
medlemsländerna.

Redan under den föregående kartläggningsfasen hade EFTA-länderna
försökt att så långt som möjligt agera samordnat, något som de också
fortsatte med under förhandlingarna. EG hade tidigt understrukit be-
tydelsen av att ha en enda part att diskutera med. Mycket arbete kom
därför att läggas ner på att utforma gemensamma ställningstaganden i
EFTA-kretsen.

I de olika förhandlingsgrupperna deltog samtliga EFTA-länder men
företräddes gentemot EG av en gemensam ordförande. I chefsförhandlar-
gruppen växlade ordförandeskapet mellan EFTA-länderna halvårsvis i
överensstämmelse med cirkulationen av ordförandeskapet i EFTA. Ordfö-
randeuppdragen i övriga förhandlingsgrupper var uppdelade mellan
EFTA-länderna. Sverige ansvarade för förhandlingsgruppen för varor.

Två frågekomplex kom att dominera förhandlingarna. Det ena rörde

tillämpningen av de relevanta EG-reglerna. Utgångspunkten för samarbe-
tet var att EFTA-länderna skulle överta de relevanta delarna av EG: s s. k.
sekundära regelverk, dvs. främst direktiv och förordningar. Denna regel-
massa måste således identifieras och konsekvenserna av ett övertagande
noga analyseras av de enskilda EFTA-länderna. Av olika skäl visade det sig
att dessa i flera fall hade behov av övergångsarrangemang eller andra
särlösningar. Stora ansträngningar kom att läggas ner på utformningen av
dessa arrangemang både inom EFTA och i förhandlingarna med EG. Detta
gällde i synnerhet arbetet med att förena EFTA-ländernas i vissa avseenden
högre krav vad gäller skydd för liv, hälsa och miljö med den fria varumark-
nad som eftersträvas inom EES.

Den andra frågan rörde avtalets institutionella och rättsliga form. Det
handlade här om att skapa en institutionell och rättslig struktur som å ena
sidan tillgodosåg EFTA-ländernas krav på medinflytande och å andra
sidan garanterade EG: s önskan om bibehållen beslutsautonomi. Till detta
kom frågan om utformningen av övervakningen och tillämpningen av
avtalet samt former för bl. a. tvistlösning mellan parterna.

Vid ett gemensamt ministermöte i Geneve den 19 december 1990
nåddes enighet om den övergripande strukturen för avtalets institutionella
uppbyggnad och huvuddragen i en gemensam beslutsordning.

Förhandlingarna fortsatte under våren 1991 med ökad intensitet. Vid ett
gemensamt ministermöte i Bryssel den 13 maj gjordes betydande framsteg
beträffande lösningen av de rättsliga och institutionella frågorna. Bl. a.
träffades en överenskommelse om att en gemensam EES-domstol skulle
inrättas. Parterna hade då också funnit lösningar på flertalet av de frågor
där EFTA-länderna önskade övergångsarrangemang eller andra särlös-
ningar.

Parallellt med dessa framsteg började frågan om fiskets behandling i
EES-avtalet att tona fram som en allt svårare förhandlingsfråga. EFTA-
länderna önskade fullt tillträde till EG-marknaden för fisk, vilket flera
EG-länder motsatte sig. EG önskade för sin del visst tillträde till norska och
isländska fiskevatten. En annan känslig och svårbemästrad fråga gällde
transittrafiken genom Schweiz och Österrike. I avvaktan på en lösning av i
första hand fiskefrågan var EFTA-sidan ovillig att diskutera den slutliga
omfattningen av och formerna för bidrag till ekonomisk och social utjäm-
ning inom EES.

Under juni och juli månad 1991 gjordes stora men fruktlösa ansträng-
ningar att lösa dessa frågor. Vid ett ministermöte i Bryssel den 30 juli 1991
kunde ministrarna konstatera att fiskefrågan fortfarande var olöst. Dess-
förinnan hade parterna enats om att skjuta avslutningen av förhandling-
arna rörande transittrafiken till den 15 oktober 1991. Övriga utestående
frågor föreföll i allt väsenligt vara lösta.

Sedan förhandlingarna återupptagits i september enades parterna vid ett
ministermöte den 21 oktober om en lösning av fiskefrågan. Dessförinnan
hade övriga utestående frågor, inkl, frågan om transittrafiken lösts.

Under sensommaren 1991 hade EG-kommissionen begärt ett yttrande
från EG-domstolen om den förutsedda kontrollmekanismen, dvs. främst
den gemensamma EES-domstolen, var förenlig med Romfördraget. I sitt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

yttrande som avgavs den 14 december 1991, konstaterade domstolen att
den enligt avtalet tilltänkta judiciella kontrollen inte var förenlig med
Romfördraget.

Domstolens ställningstaganden ledde till att förhandlingarna återupp-
togs i syfte att finna en lösning på de uppkomna problemen. Efter intensiva
förhandlingar nåddes den 14 februari 1992 enighet om de judiciella frågor
som sålunda hade berörts i EG-domstolens yttrande.

EG-kommissionen beslutade den 27 februari 1992 att på nytt inhämta
EG-domstolens yttrande, nu över den lösning som nåtts i omförhandling-
arna. EG-domstolen förklarade i yttrande den 10 april 1992 att de nu
uppnådda lösningarna är förenliga med Romfördraget.

Avtalet liksom övervakningsavtalet och kommittéavtalet har därefter
undertecknats den 2 maj 1992. Undertecknande av parlamentarikeravtalet
skedde den 20 maj 1992.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

4 Beredningsarbetet

Bredden i förhandlingsarbetet har ställt stora krav på beredningsarbetet i
Sverige. Inte minst samrådet mellan regeringen och riksdagen har varit
omfattande. Detta har skett på flera sätt. Vidare har alla viktiga integra-
tionspolitiska ställningstaganden föregåtts av samråd i utrikesnämnden.
Dessutom har riksdagens EFTA-delegation, som bl. a. har till uppgift att
fungera som ett forum för informationsutbyte mellan regering och riksdag
i frågor med anknytning till integrationsarbetet, spelat en viktig roll.
Delegationen har under förhandlingarnas gång sammanträffat med repre-
sentanter för regeringen ungefar varannan månad. Slutligen har regeringen
i de utrikes- och handelspolitiska debatterna samt vid riksdagens informa-
tionsstunder fortlöpande redovisat sin politik på området. I svar på inter-
pellationer och frågor har regeringen kunnat klarlägga enskilda aspekter
eller delar av integrationsarbetet. Vidare har utrikesutskottet och andra
utskott i riksdagen haft möjlighet att inhämta informationer från reger-
ingen och dess myndigheter.

Beredningsarbetet i regeringen har skett inom ramen för den särskilda
organisation som upprättades i anslutning till riksdagsbeslutet år 1988
(UU 1987/88:24). Sammanlagt har mer än 400 personer involverats från
departement, myndigheter, näringsliv, fackliga organisationer och andra
intressenter.

Arbetet har letts av en särskild statsrådsgrupp under ledning av statsmi-
nistern och med deltagande av utrikes-, utrikeshandels-, finans- och indu-
striministrarna. En statssekreterargrupp under ledning av statssekretera-
ren i utrikesdepartementets handelsavdelning har svarat för den fortlö-
pande styrningen.

Själva förhandlingsarbetet har letts av en särskild chefsförhandlare.
Denne har också varit ordförande i beredningsgruppen för europafrågor
som har fungerat som ett samordningsorgan. I gruppen har ingått bl. a.
ordförandena i de sammanlagt 26 arbetsgrupper som har funnits på olika
sakområden.

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Arbetsgrupperna har svarat för det grundläggande arbetet i integrations-
processen och det är inom dessa grupper som de för EES-avtalet relevanta
EG-reglerna har analyserats och förutsättningarna för en svensk anpass-
ning har utretts. Vanligtvis har arbetsgrupperna letts av en enhetschef från
det fackdepartement vartill gruppen närmast hört och i övrigt bestått av
representanter från berörda departement och myndigheter.

Samrådet med intressenter utanför departement och myndigheter har
under hela arbetet tillmätts stor betydelse. Redan år 1988 tillsatte reger-
ingen ett särskilt råd för Europafrågor. I rådet, som letts av statsministern,
har förutom statsrådsgruppen också deltagit företrädare för bl. a. fackför-
eningsrörelsen och näringslivet. Rådet som har haft en enbart rådgivande
roll, har mötts minst en gång i kvartalet.

På samma sätt har särskilda referensgrupper knutits till så gott som alla
arbetsgrupper. Referensgrupperna har bestått av representanter för nä-
ringslivsorganisationer, fackliga organisationer och övriga intressen.

Genom rådet för Europafrågor och referensgrupperna har departement
och arbetsgrupper — och genom dem regeringen — löpande under för-
handlingsarbetets gång kunnat avläsa berörda intressenters inställning i
uppkommande frågor. Omvänt har intressenterna haft möjlighet att fästa
regeringens uppmärksamhet på frågor eller förhållanden som bedömts vara
av vikt. Därutöver har enskilda förhandlingsfrågor av betydelse i flera fall
varit föremål för skriftligt remissförfarande.

5 EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga
innehåll

5.1 EES-avtalet

EES-avtalet är väsentligen ett vanligt folkrättsligt avtal men har särdrag
som sammanhänger med dess nära samband med det EG-rättsliga sys-
temet. Avtalet innehåller en huvuddel med de materiella bestämmelserna
om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (de fyra friheterna)
samt s. k. angränsande politikområden. Denna del motsvarar den primära
EG-rätten, i första hand Romfördragets regler. Dessutom finns bestämmel-
ser om de olika institutioner som etableras genom avtalet.

I det följande ges en kortfattad beskrivning av EES-avtalets innehåll. En
närmare redogörelse finns i avsnitt 8.

Målet för EES-avtalet är att med enhetliga regler främja handel och övrig
ekonomisk samverkan mellan parterna i syfte att skapa ett enhetligt Euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde. EES avses fungera i huvudsak som
en enda marknad med fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital.

Dessa fyra friheter bygger framför allt på ett förbud mot särbehandling på
grund av nationalitet. Länderna är också förpliktade att samarbeta så att
inte strävandena att förverkliga målen med EES-avtalet försvåras eller
äventyras.

I fråga om varor förutsätter den fria rörligheten ett regelsystem för
avskaffande av tullar och kvantitativa import- och exportrestriktioner

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

samt åtgärder med motsvarande verkan. EES-avtalet omfattar regler för fri
varucirkulation som nära svarar mot bestämmelser i Romfördraget,
EFTA-konventionen och gällande frihandelsavtal mellan EG och EFTA-
länderna. EES-avtalet innebär ett avsevärt fördjupat och breddat frihan-
delsområde med förenklade ursprungsregler och gränsformaliteter. EES
utgör emellertid ingen motsvarighet till den tullunion som EG är.

EG: s gemensamma jordbrukspolitik omfattas inte av EES-avtalet. Där-
emot underlättas handeln med särskilt angivna fiske- och jordbrukspro-
dukter. Dessutom har parallellt med EES-avtalet bilaterala avtal på
jordbruks- och fiskeområdena förhandlats fram.

Fri rörlighet för varor och tjänster förutsätter ett system för fri konkur-
rens. Genom avtalet övertas de regler på konkurrensområdet som gäller
enligt Romfördraget. Det gäller framför allt förbud mot avtal och andra
förfaranden med konkurrensbegränsande verkan och förbud mot missbruk
av dominerande marknadsställning samt en prövning av vissa företagskon-
centrationer. Övervakningen av att konkurrensreglerna tillämpas på rätt
sätt ankommer på EG-kommissionen och på en oberoende övervaknings-
myndighet som EFTA-länderna har åtagit sig att inrätta.

Avtalet innehåller också regler om antidumpningsåtgärder m. m. Vidare
föreskrivs att offentligt stöd och offentliga monopol inte får snedvrida
konkurrensen med verkan på handeln. Offentlig upphandling skall ske i full
konkurrens mellan företag i de olika länderna.

1 fråga om rörlighet för personer skapar EES-avtalet förutsättningar för
en gemensam arbetsmarknad. Reglerna omfattar socialförsäkringsskydd
för migrerande arbetstagare m.fl., etableringsrätt för självständiga närings-
idkare, ömsesidigt erkännande av examina och förenklad gränskontroll.

Avtalet innebär rätt för medborgare i alla EES-länder att flytta mellan de
avtalsslutande länderna för att söka anställning, att ha anställning i ett land
enligt de regler som gäller för arbetstagare i det landet samt att stanna i ett
land där man haft anställning. Rätten gäller även familjemedlemmar.

På den sociala trygghetens område innebär avtalet i huvudsak rätt att
lägga samman alla försäkringsperioder från trygghetssystem i olika
medlemsländer och att föra med sig denna rätt inom hela EES-området.

Etableringsfriheten inom EES gäller både fysiska och juridiska personer,
t. ex. när kontor, filialer och dotterbolag upprättas. Friheten omfattar rätt
att uppta och utöva självständig förvärvsverksamhet på de villkor som
etableringslandet föreskriver för sina egna medborgare. Avtalet innebär
här i princip att förvärv av både företag och fastigheter skall vara möjliga
för rättssubjekt inom EES.

Avtalet innehåller också regler som liberaliserar handeln med tjänster
samt kapitalrörelser, dessa skall i princip vara fria.

EES-avtalet medger liksom Romfördraget generellt undantag från prin-
cipen om fri rörlighet när nationella åtgärder är nödvändiga för att tillgo-
dose tvingande krav på skydd för bl. a. allmän ordning, säkerhet eller hälsa.
Sådana frågor har belysts i den inledningsvis nämnda departementsprome-
morian om EG-rättens s. k. Cassis de Dijon-princip. Undantag skall be-
gränsas till vad som är nödvändigt och minst störande för den fria rörlig-
heten. Sverige har dessutom förbehållit sig rätten att vidmakthålla ett antal

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

förbud mot farliga ämnen med hänsyn till redan etablerade högre skydds-
normer.

Ett avsnitt i EES-avtalet innehåller övergripande bestämmelser med
anknytning till de fyra friheterna. Det gäller fem områden, nämligen
sociala frågor (bl. a. jämställdhet), miljö, konsumentskydd, statistik och
bolagsrätt. Syftet med gemensamma regler på det sociala området är att
bidra till bättre arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard för arbets-
tagare. På konsumentskyddsområdet är avsikten att stärka konsumentens
ställning på marknaden och i fråga om miljön bl. a. att säkerställa ett klokt
och rationellt utnyttjande av naturresurserna.

EES-avtalet omfattar därutöver en rad angränsande områden for gemen-
sam politik, som inte hänför sig direkt till de fyra friheterna men som har
ansetts utgöra viktiga komponenter i ett utvidgat europeiskt samarbete.
Sammanlagt omfattas tolv delområden. Dessa är bl. a. dels de delar av
områdena bolagsrätt, sociala frågor, miljö och konsumentskydd som inte
är direkt handelsrelaterade, dels områden som forskning och utveckling,
utbildning, små och medelstora företag, turism och regional utjämning. På
dessa områden förutsätts samarbetet ske via gemensamma aktiviteter, som
i fråga om innehållet kan variera från dialoger mellan EFTA-länderna och
EG till regelrätt deltagande i EG-program eller gemensamt utarbetade
program.

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses gemensamma organ
och procedurer for utveckling, administration, samråd, beslutsfattande
och tvistlösning. En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall
kunna fungera effektivt är att det institutionella samarbetet bygger på
överenskomna och ändamålsenliga samrådsmekanismer. Därför har
parterna enats om inrättandet av ett antal EES-institutioner.

På ministernivå skapas ett EES-råd för politisk vägledning och utveck-
ling av EES. Rådet behandlar också de frågor som en eller flera avtalsparter
begär att få diskuterade. Vidare inrättas en gemensam EES-kommitté med
ansvar för avtalets löpande administration. Den blir också central instans
för den gemensamma beslutsprocessen inom EES. Beslut skall fattas enhäl-
ligt av EG, å ena sidan, och av EFTA-länderna gemensamt, å andra sidan.

Samarbete mellan parlamentariker och mellan arbetsmarknadens parter
m. fl. i EES-länderna skall ske i särskilda samrådsorgan.

EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, skall ha i huvudsak samma funk-
tion inom EFTA som kommissionen har inom EG när det gäller övervak-
ningen av att avtalet efterlevs. EFTA-domstolen skall pröva frågor avse-
ende avtalets efterlevnad såvitt avser EFTA-länderna samt överklaganden
på konkurrensområdet i ärenden som har prövats av EFTA: s övervaknings-
myndighet. Domstolen skall också pröva tvister mellan EFTA-länderna.

Bestämmelser om övervakningsmyndigheten och domstolen har intagits
i övervakningsavtalet.

Tvister mellan å ena sidan ett eller flera EFTA-länder och å den andra
sidan EG eller ett eller flera EG-länder avses biläggas i den gemensamma
kommittén. Frågan om tolkningen av avtalsbestämmelser som har sin
motsvarighet i EG-rätten kan avgöras av EG-domstolen efter hemställan

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

av parterna. Vissa tvister rörande specifika EES-förhållanden kan hän-
skjutas till skiljenämnd.

Grundtanken med EES-avtalet är således att skapa ett dynamiskt och
enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde grundat på gemen-
samma regler och lika konkurrensvillkor för foretag och enskilda. Till
grundförutsättningarna har också hört att skapa så stor rättslikhet som
möjligt för enskilda och företag liksom att åstadkomma enhetlighet vid
tolkningen och tillämpningen av de gemensamma reglerna, både vad avser
nationella myndigheters och domstolars handhavande av reglerna och
statsmakternas uppfyllelse av sina förpliktelser enligt avtalet.

I ett samarbetsområde som EES får sådan rättslikhet uppnås på delvis
annat sätt än vad som gäller inom EG. Ett led i detta är att välja sådana
implementeringsmetoder för avtalet som ger största möjliga likhet med
EG:s ordning, ett annat att genom angivande av målen för samarbetet
understryka viljan att nå en enhetlighet i tillämpningen och tolkningen av
EES-regler och motsvarande EG-regler. Upprättandet av en övervaknings-
myndighet mellan EFTA-länderna och en domstol är också delar i främ-
jandet av rättslikhet.

5.2 EFTA — avtalen

I EES-avtalet förutsätts att EFTA-staterna i ett avtal dem emellan, det
förutnämnda övervakningsavtalet, skall upprätta en oberoende övervak-
ningsmyndighet, EFTA Surveillance Authority (ESA) samt skapa förfa-
randen, som överensstämmer med dem som finns inom EG för att säker-
ställa att förpliktelserna såväl enligt EES-avtalet som enligt ESA-avtalet
efterlevs. Detta innebär att ESA ges uppgifter motsvarande EG-
kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte skall delta i
beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen inom EG.

Förutom regler som rör den allmänna övervakningen innehåller avtalet
bestämmelser om övervakning på områdena för offentlig upphandling,
statsstöd och konkurrens. ESA skall också ha en viktig funktion vad gäller
handhavandet av vissa administrativa uppgifter gentemot EFTA-länderna.

I EES-avtalet förutsätts vidare att EFTA-länderna skall upprätta en
EFTA-domstol med kompetens bl. a. att döma i fall som gäller EFTA-
ländernas efterlevnad av EES-avtalet, överpröva beslut av ESA i konkur-
rensärenden samt slita tvister mellan EFTA-länderna. I övervakningsavta-
let regleras närmare EFTA-domstolens sammansättning, uppgifter och
verksamhet.

I avsnitt 9.1 ges en närmare beskrivning av övervakningsavtalets inne-
håll.

I samband med EES-avtalet har EFTA-länderna också undertecknat det
förutnämnda avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna,
kommittéavtalet. Kommittén skall bl. a. handha beslutsfattande, administ-
ration och konsultationer mellan EFTA-länderna när det gäller EES-
samarbetet. I avsnitt 9.3 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Därutöver har också EFTA-länderna undertecknat ett avtal om en Prop. 1991/92: 170
kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament. Kommittén Bilaga 1
skall vara ett rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

I avsnitt 9.5 lämnas en närmare redogörelse för det avtalet.

6 Överväganden

6.1 Inledning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Mitt förslag: Regeringen inhämtar riksdagens godkännande av av-
talet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt avtalen inom
EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet och en dom-
stol (övervakningsavtalet), om en ständig kommitté (kommit-
téavtalet) och om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet).

Remissinstanserna: Av de ca 130 remissinstanserna har endast ett begrän-
sat antal uttalat sig i frågan huruvida Sverige bör ansluta sig till EES-
avtalet. Det stora flertalet instanser har ingenting att invända mot avtalet.
Av de instanser som går närmare in på frågan om godkännande av avtalet
välkomnar flertalet detta och hälsar förhandlingsresultatet i stort med
tillfredsställelse. Så är fallet med televerket, Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas Riks-
förbund (LRF) och Sparbanksgruppen AB. Industriförbundet, SAF och
LRF understryker att avtalet kan ses som ett låt vara stort och betydelse-
fullt steg, men att bara ett medlemskap på sikt kan vara fullt tillfredsstäl-
lande för landet, bl. a. med hänsyn till det medinflytande det skänker. LO
fäster för sin del stort avseende vid bl. a. att Sveriges politik på forsknings-
och utvecklingsområdet samt på det sociala området blir sådan att landets
allmänna konkurrensläge inom EES inte försvagas.

Ett godkännande av EES-avtalet tillstyrks också av exempelvis riksban-
ken, socialstyrelsen, läkemedelsverket, vägverket, statskontoret, statens pris-
och konkurrensverk (SPK) och näringsfrihetsombudsmannen (NO). Sist-
nämnda två remissorgan understryker framförallt EES-avtalets positiva
betydelse på konkurrensområdet. Även Moderata kvinnoförbundet, Folk-
partiets kvinnoförbund och Centerkvinnorna redovisar en i huvudsak posi-
tiv inställning till EES-avtalet.

Statens naturvårdsverk anser att EES-avtalet sammantaget skapar nya
möjligheter till ett intensifierat miljösamarbete och ger en plattform för att
påverka miljöproblemen i Europa.

Miljöpartiet De Gröna och Grön Ungdom anser dock att EES-avtalet
bereder vägen för en ytterligare försämring av miljön. Kritiska mot EES-
avtalet från miljösynpunkter är också Svenska naturskyddsföreningen. Jor-
dens vänner, Fältbiologerna och Green-Peace. Miljöpartiet anser vidare
bl. a. att avtalet äventyrar den svenska demokratin och grunderna för vår
rättsordning, att avtalet ökar arbetslösheten i Sverige och att avtalet gör
Sverige till en randstat i norr. Förutom av de nämnda remissorganen
avstyrks EES-avtalet av Centerns ungdomsförbund och av Ung Vänster.

Några instanser har framhållit att remisstiden varit alltför knapp för en
tillfredsställande utvärdering.

Skälen för mitt förslag: Sverige är en del av Europa. Här är vår geogra-
fiska hemvist, våra historiska och kulturella rötter. Utvecklingen i vår
europeiska omvärld är av avgörande betydelse när vi skall utforma dagens
och morgondagens politik. Som del av Europa är det naturligt for Sverige
att främja ett brett europeiskt samarbete.

Samverkan inom de Europeiska gemenskaperna (EG), den Europeiska
frihandelssammanslutningen (EFTA) och Organisationen for ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD) har verksamt bidragit till att liberali-
sera handeln och betalningsströmmarna och därmed också främja den
ekonomiska utvecklingen inom Västeuropa. Ett brett samarbete har eta-
blerats, som befordrar avspänning och fredlig samlevnad i vår världsdel.
Den historiska roll som EG har spelat i denna process förtjänar understry-
kas. Mellan forna fiendestater har ett så nära samarbete byggts upp att nya
krig mellan dem framstår som otänkbara.

Sveriges starka uppslutning kring det nordiska samarbetet, vårt medlem-
skap i OECD och EFTA och vårt frihandelsavtal med EG har naturligtvis
till stor del drivits fram av våra ekonomiska intressen. Men det speglar
också en känsla av samhörighet som har flera andra dimensioner än de rent
ekonomiska. Vi har en djupgående värdegemenskap som omfattar begrepp
som demokrati och försvar av mänskliga rättigheter. På denna grundval
har ett vidsträckt samarbete byggts upp på en rad olika områden. Växande
turistströmmar, intensifierat studentutbyte, ökad migration och ett större
kulturellt och vetenskapligt utbyte är uttryck härför. Sett i detta perspektiv
är det naturligt att intresset i Sverige för de västeuropeiska integrationsfrå-
gorna växer.

När man blickar tillbaka var år 1984 något av en milstolpe i integrations-
arbetet för Sveriges del. Från det året råder full tullfrihet för alla industri-
varor i handeln mellan EFTA och EG.

Sverige var en av initiativtagarna bakom det första gemensamma mini-
stermötet mellan EFTA och EG i Luxemburg i april 1984. Vid detta möte
enades ministrarna om en deklaration, som lade den politiska grunden för
ett utvidgat samarbete. Luxemburgdeklarationen var det första uttrycket
för EG- och EFTA-ländernas gemensamma strävan att bygga ut samarbetet
utöver frihandelsavtalet. Den har följts upp av andra uttalanden som syftar
till det gemensamma målet att skapa ett dynamiskt europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES).

Ett viktigt steg mot förverkligandet av EES utgjordes av den europeiska
enhetsakten inom EG år 1987, som skapade de institutionella förutsätt-
ningarna för att genomföra EG:s inre marknad. EG lade då fast ett
ambitiöst program för utveckling av integrationen. Fysiska, tekniska och
fiskala hinder skulle avlägsnas. Man skulle genomföra Romfördragets
ursprungliga mål om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
till den 1 januari 1993. Genom enhetsakten år 1987 reviderades och
kompletterades gemenskapsfördragen och en väsentligt ökad användning
av majoritetsbeslut infördes.

Riktlinjerna för integrationsarbetet i Sverige lades fast som ett resultat
av riksdagens behandling under våren 1988 av propositionen Sverige och
den västeuropeiska integrationen (Prop. 1987/88:66,UU 1987/88:24,

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

rskr.245). ”Vad som förestår är en översyn av våra kontakter på olika
sakområden for att om möjligt uppnå att integrationsarbetet inom EG,
som nu accelereras, leder till samma fördelar och åtaganden för medbor-
gare, institutioner och företag i Sverige som det gör i EG: s medlemslän-
der.” Detta allmänna mål for Sveriges samarbete med EG bekräftades av
riksdagen våren 1989.

Utgångspunkten för Sveriges deltagande i ett EES-samarbete är den-
samma som vid de tidigare tillfällen då vi sökt stärka relationerna till EG,
nämligen en vilja att konstruktivt bidra till ett brett västeuropeiskt samar-
bete. Omfattningen och inriktningen av det samarbete som söks inom
ramen for EES stämmer väl överens med Sveriges ambitioner att fortlö-
pande stärka och utveckla relationerna med EG.

Den starka tonvikt som vi lägger på det västeuropeiska samarbetet står
på intet sätt i motsats till vår allmänna strävan att öka utbytet med andra
länder i Europa och med omvärlden i övrigt. Att vi driver frihandeln längre
gentemot EFTA och EG än vad som för närvarande är möjligt med andra
länder innebär inte en ökad slutenhet gentemot dessa. I vår allmänt
frihandelsvänliga politik ligger att vi vill verka for ett Västeuropa som är
öppet mot omvärlden och som därvid beaktar u-ländernas utsatta ställ-
ning. I detta ligger inte minst en önskan att utveckla handeln med de
central- och östeuropeiska länderna. Frihandelsavtal har nyligen under-
tecknats med Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen och Turkiet.
Avtal kommer inom kort att ingås även med Polen och Ungern. Sverige
deltar också aktivt i de pågående GATT-forhandlingarna med siktet in-
ställt på fortsatt liberalisering av världshandelssystemet.

Världsekonomin präglas av en fortlöpande intemationaliseringsprocess.
För att behålla sin position som utvecklat industriland måste Sverige delta
i denna process och möta dess krav på anpassning. Den svenska ekonomin
kan inte avskärma sig från internationaliseringen. Integrationen illustreras
av den utveckling som ägt rum i Sverige och omvärlden och som accelere-
rat under senare år. Bl. a. markeras den av den långtgående liberaliseringen
inom utrikeshandeln och den allt större friheten såvitt avser kapitalrörel-
ser. I ett internationellt perspektiv har sådana steg framstått som naturliga
och nödvändiga.

Integrationsprocessen kommer att fortsätta under alla omständigheter.
Utrikeshandeln utvecklas, de internationella kapitalströmmama växer,
direktinvesteringarna likaså. Arbetskraftens rörlighet ökar, liksom företa-
gens. Miljöfrågor, forskning och utveckling kräver internationellt samar-
bete. Det ökade utbytet mellan länderna blir en grundläggande förutsätt-
ning för en god ekonomisk utveckling.

Den för Sverige viktigaste delen av internationaliseringen är tveklöst
den europeiska integrationen. Sveriges viktigaste handelspartner finns i
Västeuropa. Mer än hälften av den svenska utrikeshandeln sker med EG
och sammanlagt svarar EES för nära tre fjärdedelar av svensk utrikes-
handel. Besluten inom EG får därför avgörande betydelse för den svenska
ekonomin, vilken anknytning till EG Sverige än väljer.

Vårt land har haft stora fördelar av det frihandelsavtal som träffades

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

med EG for ungefär tjugo år sedan. Men i den integrationsprocess som nu
pågår framstår ett sådant avtal som otillräckligt. Exempelvis omfattar
frihandelsavtalet varken tjänstesektorn eller personers rörlighet. Om vi
hade valt att stå utanför den europeiska inre marknaden skulle de negativa
konsekvenserna ha blivit betydande och av en helt annan storleksordning
än de problem som kan uppstå vid en anpassning till denna marknad.

När ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde skapas avvecklas
gränshindren i handeln med varor och tjänster mellan de berörda länderna
samt de tekniska handelshinder som beror på skillnader i nationella lagar
och bestämmelser. Kapital kan röra sig fritt över gränserna och samtidigt
avvecklas begränsningarna i fråga om arbetskraftens rörlighet. En sådan
utveckling är av flera skäl ägnad att öka den ekonomiska effektiviteten och
främja en gynnsam ekonomisk utveckling.

Hela det svenska samhället kommer i praktiken att beröras av EES-
avtalet. Vissa element gäller hela näringslivet som konkurrensreglerna,
bestämmelserna om etableringsfrihet m. m. Andra element är mer riktade
till de enskilda människorna som reglerna om arbetskraftens rörlighet och
utbildningssamarbete.

Jag vill i det följande särskilt peka på ett antal fördelar som bör uppstå
som följd av ett deltagande i den inre marknaden. Inledningsvis berörs de
övergripande ekonomiska konsekvenserna.

Frihandeln mellan avtalsländerna tillåter en större internationell spe-
cialisering grundad på komparativa fördelar och detta leder via ökad
handel till högre välfärd. Det är av väsentlig betydelse for Sverige att vår
exportindustri har samma förutsättningar på den europeiska marknaden
som konkurrentländerna. För många större svenska företag blir en ”hem-
mamarknad” med uppemot 50 gånger fler människor än den nuvarande av
mycket stor betydelse. Risken for en fortsatt foretagsutflyttning minskar
påtagligt.

Genom de ökade möjligheterna att utnyttja stordriftsfordelar bidrar den
större marknaden till en produktivitetsökning och sänkta enhetskostnader.
Samtidigt främjas behövliga strukturrationaliseringar. Dessa är en naturlig
del av förnyelsen i varje växande ekonomi och hade blivit nödvändiga
oavsett Sveriges anknytning till EG. Naturligtvis ger rationaliseringarna
upphov till anpassningskostnader. Men ju högre grad av flexibilitet i
ekonomin desto lägre kostnader.

Besparingar blir möjliga till följd av att onödiga kostnader i form av bl. a.
förseningar och administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller och
att produktanpassningar som påkallats av skillnader i nationella standar-
der inte längre behövs. En minskning av dessa kostnader leder i sin tur till
växande handel inom marknaden.

En större rörlighet for varor, personer, tjänster och kapital leder till
effektivare konkurrens som pressar kostnader och priser inom både pro-
duktion och distribution på ett sätt som gynnar konsumenten. Inflations-
takten kan väntas sjunka. Reglerna för offentlig upphandling av varor och
tjänster liberaliseras. Svenska företag får möjlighet att delta i konkurrensen
på denna mycket stora marknad.

En stor marknad främjar innovationer och förnyelse. Härigenom gynnas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

den ekonomiska tillväxten. Det växande samarbetet inom forskning och
utveckling, som EES-avtalet innebär, bör leda till ytterligare förstärkning
av de dynamiska effekterna av integrationen. EES-avtalet ger EFTA-
länderna tillträde till större delen av EG: s ramprogram för forskning.

De bedömningar av den inre marknadens ekonomiska effekter som
gjorts inom EG visar att områdets bruttonationalprodukt på medellång
sikt blir betydligt större och inflationstakten lägre (den s. k. Cecchini-
rapporten). Tillväxten väntas öka till följd av att resurser fördelas och
används effektivare än tidigare.

Förberedelserna för den inre marknaden har redan ökat investeringarna
i EG-länderna och därigenom höjt sysselsättningen och ökat välståndet.
Detta avspeglar en förstärkt framtidstro hos företagen.

Som jag nämnt tidigare inskränker sig de positiva elementen i EES-
avtalet inte till de rent ekonomiska. Principen om personers fria rörlighet
innebär en helt ny frihet som inte täcks av tidigare avtal mellan EFTA och
EG. EES-avtalet innebär tillgång för den individuella arbetssökaren till en
mycket stor gemensam arbetsmarknad och den frie yrkesutövaren kan fritt
välja att etablera sig i vilket EES-land som helst utan tyngande administ-
rativa procedurer. Svenska studenter kan lättare välja att studera utanför
Sveriges gränser. Även pensionärer kommer att fritt kunna slå sig ned i de
andra EES-länderna. Den fria rörligheten för personer ger människorna
möjlighet till nya erfarenheter och ökade kontakter över gränserna och blir
en naturlig del av det växande mellanfolkliga samarbetet på en rad olika
områden i samhället.

Undanröjandet av administrativa hinder för personers rörlighet kan
tänkas medföra att arbetstagarna i ökad omfattning söker sig till de länder
som erbjuder de högsta lönerna,eller där arbetslösheten är lägre. Inom EG
råder märkbara skillnader i fråga om arbetslöshetsnivåer och i någon mån
i fråga om löner, eftersom arbetstagarnas rörlighet fortfarande är begrän-
sad av många olika skäl, t. ex. språkkunskaper. Verkningarna av den inre
marknaden på arbetskraftens rörlighet kommer erfarenhetsmässigt knap-
past att bli vare sig snabba eller stora.

EES-avtalet har också stor betydelse för miljöområdet. Genom ett för-
stärkt samarbete kommer Sverige att kunna medverka i formuleringen av
en gemensam miljöpolitik inom EES. Detta är särskilt viktigt då flera av de
miljöutmaningar som vi står inför är regionala till sin karaktär. De fordrar
internationell samordning för att effektivt kunna mötas. Tillsammans med
likasinnade EG- och EFTA-länder kommer vi att genom EES-avtalet ha
ökade möjligheter att verka för en ambitiös miljöpolitik.

I EG sker också ett omfattande samarbete inom ramen för gemensamma
program. I synnerhet på området för forskning och utveckling och utbild-
ningsområdet har detta arbete kommit långt. Genom EES-avtalet öppnas
detta samarbete också för EFTA-länderna.

Om Sverige stod utanför den inre marknaden skulle detta med all
sannolikhet medföra negativa konsekvenser på flera av de områden som
nämnts i det föregående. De fördelar som redovisats skulle utebli. Svenska
företag skulle inte kunna konkurrera på lika villkor på den inre marknaden.
Hinder för svenska företags export av produkter och tjänster skulle uppstå,

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

som företag i andra länder i Västeuropa kunde undgå. Svenska företags
konkurrensmöjligheter skulle därmed försämras betydligt. Vidare skulle de
kostnadsbesparingar och produktivitetsförbättringar en ökad konkurrens
medför utebli. Svenska företag skulle inte heller ha samma möjligheter att
delta i europeiska forsknings- och utvecklingsprogram. Sannolikt skulle ett
snart synligt resultat av ett beslut att stanna utanför den inre marknaden bli
en ökning av de svenska företagens investeringar i utlandet och minskade
utländska investeringar i vårt land. Sverige skulle också tvingas till ensidig
anpassning i många fall där ett deltagande i den inre marknaden ger ett
visst medinflytande.

Kravet på en ökad effektivitet och konkurrens kan naturligtvis, åtmin-
stone på kort sikt, leda till bortfall av arbetstillfällen i vissa sektorer. Det
mest kännbara anpassningstrycket riktar sig mot skyddade sektorer, inom
vilka prisförhållandena har snedvridits och effektiviteten blivit låg på
grund av avsaknaden av konkurrens. Detta gäller förutom vissa industri-
grenar tjänstesektorn, som först nu är på väg att utsättas för en effektiv
internationell konkurrens. En fortsatt strukturrationalisering kan dock inte
undvikas i längden och det råder enligt min mening inget tvivel om att den
samlade effekten på sysselsättningen av EES-avtalet är positiv för svensk
del.

Jag vill i det följande närmare beröra konsekvenserna av EES-avtalet på
ett antal viktiga områden, som är gemensamma för flera departement. I det
därefter följande (bil. 2 — 13) kommer berörda statsråd att närmare redo-
visa de sakområden var och en svarar för.

6.2 Fri rörlighet för varor — några huvuddrag

Varucirkulation

Målet för EES-avtalet på varuområdet är att genom enhetliga regler och
förenklade administrativa rutiner främja handel och annan ekonomisk
samverkan mellan parterna och uppnå fri rörlighet för varor inom hela
EES-området. Sverige och övriga EFTA-länder får genom EES-avtalet
tillträde till EG: s inre marknad.

Jag vill särskilt understryka två ekonomiska fördelar av den fria varurö-
relsen.

Ökad konkurrens uppstår på många områden, vilket innebär större
produktivitet, sänkta kostnader och priser. Den ökade konkurrensen bör
kunna leda till en större dynamik i den meningen att förnyelsetakten och
mångfalden på marknaderna ökar.

Besparingar till följd av att kostnader i form av bl. a. förseningar och
administrativt merarbete vid gränspassager bortfaller. Olika produktan-
passningar som påkallats av skillnader i nationell standard behövs inte
längre.

De kanske mest påtagliga effekterna av en fri varumarknad är att vänta
— och har i en del fall redan börjat märkas — inom områden där handeln
försvårats eller snedvridits eller t. o.m. omöjliggjorts till följd av handels-
hinder som nu undanröjs genom EES-avtalet. När det gäller industrivaror

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

är de största förändringarna att vänta i branscher där styrd offentlig
upphandling utestängt eller hindrat utländska leverantörer eller där skill-
nader i teknisk standard fördyrat tillverkningen. En annan konsekvens
torde bli att många insatsvaror och komponenter blir billigare i inköp och
urvalet av leverantörer bredare.

EG-kommissionen har i sina undersökningar av den inre marknadens
effekter bl. a. pekat på att flera högteknologiska och växande sektorer har
hämmats av handelshinder. Det gäller t. ex. delar av verkstadsindustrin
(elektriska produkter, elektronik, telekommunikationer, bilindustri) och
läkemedel. Detta har medfört att europeisk industri inom dessa branscher
inte har kunnat utnyttja sin fulla potential. Det är för svensk del intressant
att konstatera att viktiga delar av vår exportindustri är verksam just inom
dessa områden.

EES-avtalet kan väntas medföra en större öppenhet på marknader där
den internationella konkurrensen har varit liten, som inom livsmedelsin-
dustri och byggnadsmaterialindustri. Vad gäller jordbrukssektorn i övrigt
bör dock påpekas att viktiga gränsskydd kommer att stå kvar, eftersom
EES-avtalet inte medför någon svensk anslutning till EG: s gemensamma
jordbrukspolitik (CAP). Avtalet innebär för övrigt inte heller att gränskon-
trollerna mellan EFTA-länderna och EG-länderna avskaffas, även om
formaliteterna förenklas.

Ursprungsregler, tullbestämmelser och gränsformaliteter förenklas såle-
des samtidigt som direkta begränsningar av import och export förbjuds.
Eftersom den fria varucirkulationen omfattar även kol- och stålområdet
innebär EES-avtalet att de svenska exportrestriktionerna för järn- och
stålskrot kommer att avvecklas inom EES.

Gemensamma varuregler

EES-avtalet innebär för enskilda produkter att Sverige och övriga EFTA-
länder övertar EG: s gemensamma föreskrifter och produktkrav, principen
att erkänna nationella likvärdiga regler (den s. k. Cassis de Dijon-
principen) samt EG: s system för att fastställa hur produkter skall provas,
kontrolleras och märkas. Detta innebär vissa ändringar i förhållande till
dagsläget. EG:s produktregler syftar till att upprätthålla viss väsentlig
säkerhet och samtidigt trygga den fria varucirkulationen. Bedömningen av
varors överensstämmelse med angivna regler samt provning och kontroll
av dessa skiljer sig i stora delar från det nuvarande svenska systemet med
förhandsgodkännande och myndighetskontroll. EG:s system utgår från
tillverkardeklarationer och i vissa fall kontroll genom utomstående organ,
som utför kontrollen enligt uppdrag på privaträttslig grund.

Huvudprincipen i EG: s system innebär att en tillverkare som utformat
en produkt i enlighet med harmoniserad europeisk standard kan intyga
detta genom en s. k. tillverkardeklaration. Detta utgör ett bevis på att
aktuella krav är uppfyllda. Produkter som överensstämmer med gällande
krav skall innan de släpps ut på marknaden märkas med ett EG-märke.På
de områden där detta system till följd av EES-avtalet kommer att införas,
försvinner således det traditionella svenska systemet med förhandsprov-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

ning och myndighetsgodkännande. Jag förutser att en rad myndigheter kan
behöva ändra sin nuvarande inriktning och t. ex. i ökad utsträckning syssla
med kontroll av att produkter på marknaden uppfyller ställda krav. EG: s
system förutsätter att de nationella myndigheterna i medlemsstaterna
aktivt övervakar att de produkter som förekommer på marknaden upp-
fyller de krav som är angivna i direktiven samt att föreskrivna förfaranden
för bedömning av överensstämmelse har följts.

I och med EES-avtalet kommer svenska intressenter att fullt ut kunna
delta i den inre marknaden på lika villkor. Svenska organ kommer att
kunna genomföra kontroller som accepteras i hela EES-området. Detta
innebär en avsevärd förenkling och kostnadsbesparing.

Totalt kommer Sverige i och med EES-avtalet att överta omkring 700
EG-direktiv rörande produkters utformning. Alla svenska produkter som
uppfyller kraven i dessa direktiv kommer att kunna säljas fritt inom hela
EES-området. Detsamma gäller alla varor, som inte berörs av något EG-
direktiv över huvudtaget. På motsvarande sätt kommer sådana produkter,
som tillverkats i andra EES-länder, att beredas fritt tillträde till den
svenska marknaden.

För vissa varor har vi i förhandlingarna avtalat om särlösningar och
övergångsarrangemang för att med bibehållande av våra nationella regler
slå vakt om väsentliga skyddsintressen som hälsa, miljö och säkerhet.
Dessa särlösningar gäller för svensk del framför allt miljöområdet (bilav-
gaser, kemikalier m.m.). Jag återkommer till dessa frågor i det följande
under ett särskilt avsnitt om miljöskydd.

Konkurrensregler

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till
EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är
en förutsättning för att EES-marknadens fulla potential skall kunna ut-
nyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till
godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen skulle de
hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa
restriktioner m. m. som avskaffats genom avtalet kunna ersättas av nya
hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden, eller av
protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall
hindra en sådan svedvridning.

Konkurrensreglerna i EES-avtalet har till syfte att skapa så lika konkur-
rensvillkor som möjligt för företagen inom de 19 länderna. Dessa gemen-
samma regler väntas leda till vidgad konkurrens inom ett flertal sektorer
och därmed till ökad effektivitet på marknaden, högre tillväxt, lägre priser
och större valfrihet för konsumenterna.

Konkurrensreglerna i avtalet riktar sig i huvudsak mot två olika fall där
företagen genom sitt agerande kan hämma den fria konkurrensen. I det ena
fallet är det fråga om ett konkurrensstörande samarbete mellan företag och
i det andra ett ensidigt handlande av ett företag med dominerande ställning
på marknaden. Reglerna är i materiellt hänseende identiska med EG:s
konkurrensregler. Samma regler kommer således att gälla inom hela EES.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Övervakningen av konkurrensreglerna skall handhas av EG-kom-
missionen och av EFTA: s övervakningsmyndighet ESA.

En viktig fråga för den konkurrensövervakande verksamheten är kon-
trollen av företagskoncentrationer. Enligt EES-avtalet skall EFTA-
länderna ta över EG: s materiella regler på området, dvs. EG: s rådsförord-
ning om kontroll av företagskoncentrationer. EG-kommissionen kommer
därmed att ha befogenhet att granska olika typer av koncentration mellan
EFTA-företag i den mån de har effekt på marknaden inom EG. Så har för
övrigt redan skett i sådana fall som Volvo — Renault och Tetra Pak — Alfa
Laval. EES-avtalets bestämmelser utgör i princip inte mer än en formali-
sering av dessa i dag rådande faktiska förhållanden. Kontrollen är en fråga
som befinner sig i skärningspunkten mellan konkurrens- och industripoli-
tik. Kommissionens tillämpning av gällande regler synes på det stora hela
ha varit väl avvägd. Den ligger väl i linje med den svenska uppfattningen
att en effektiv konkurrens på utländska marknader förutsätter fri konkur-
rens även på hemmaplan. Med tanke på storleken av fusioner med s. k.
EG-dimension är det enligt min mening angeläget att ha tillgång till en
transnationell övervakningsregim.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Offentligt stöd

En annan viktig konkurrensfråga rör den offentliga stödgivningen till olika
företag. Genom EES-avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att tillämpa
samma regler för statsstöd som råder inom EG. Den restriktiva syn som
dessa regler ger uttryck för delas helt av den svenska regeringen, som
strävar efter att i görlig mån avveckla stödet till olika industrisektorer i
syfte att undvika snedvridning av handeln och skapa sunda konkurrensför-
utsättningar. Det är dock angeläget att även framdeles kunna lämna stöd
till företag i områden med regionalpolitiska problem. Avtalet ger denna
möjlighet. Dessutom har avtalsparterna i en gemensam deklaration i
anslutning till EES-avtalet uttalat bl. a. att låg befolkningstäthet är ett
kriterium som skall vägas in när förutsättningarna för stödgivning enligt
avtalet bedöms.

Övervakningen av statsstödsreglerna i EES-avtalet är fördelad så att ESA
övervakar det stöd som lämnas av EFTA-länderna och EG-kommissionen
det stöd som EG-länderna lämnar.

För att understryka betydelsen av lika konkurrensvillkor inom EES-
området har i avtalet föreskrivits att en avtalspart kan vidta åtgärder för att
motverka stödgivning från annan part som snedvrider eller hotar att
snedvrida konkurrensen i handeln mellan parterna. Sådana motåtgärder
kan dock endast vidtas efter det att ärendet hänskjutits till EES-kommittén
och denna inte kunnat finna en för alla parter godtagbar lösning. För
Sveriges och övriga EFTA-länders del är det positivt att på politisk nivå få
insyn i och möjlighet till kontroll av stödgivningen inom EG-länderna och
i övriga EFTA-länder.

Offentlig upphandling

EES-avtalet innebär att EG: s regler om offentlig upphandling blir tillämp-
liga inom hela EES-området. Reglerna omfattar upphandling inom om-
rådena varor, bygg- och anläggningsarbeten samt inom sektorerna vatten,
energi, transporter och telekommunikationer som till år 1993 varit undan-
tagna från internationell konkurrens även inom EG. Vidare finns ett
förslag till direktiv om offentlig upphandling av tjänster. Den gemen-
samma nämnaren för EG: s regelverk på området är den öppna markna-
den. I detta begrepp ligger omsorgen om att ingen upphandling får göras på
ett sådant sätt att vissa leverantörer särbehandlas. Grunden för all upp-
handling skall vara att den sker affärsmässigt och i fri konkurrens. Den
offentliga upphandlingen inom EG beräknas årligen uppgå till ca 4.500
miljarder kr. dvs. mer än 12 miljarder kr. per dag. Inom EG rör det sig
således om en enorm marknad som hittills till klart övervägande del varit
förbehållen nationella företag. I och med att EES-avtalet träder i kraft
öppnas denna marknad även för svenska företag.

Nuvarande svenska bestämmelser på området finns i upphandlingsför-
ordningen för statliga upphandlingar och i det kommunala upphandlings-
reglementet. Dessa regelverk bygger redan på principen om likabehandling
av svenska och utländska leverantörer, varför anpassningen till EG: s regler
inte bör innebära några svårigheter i detta avseende. Även vad gäller varor
med ursprung i länder utanför EES kommer likabehandlingsprincipen att
äga fortsatt giltighet, eftersom den diskriminering av tredjelandsprodukter
som för vissa fall föreskrivs i EG: s direktiv om upphandling inom sekto-
rerna vatten, energi, transporter och telekommunikationer inte omfattas
av EES-avtalet.

De förändringar som förslaget innebär rör främst tillvägagångssättet vid
offentlig upphandling, som bl. a. omfattar krav på annonsering i Europe-
iska gemenskapernas officiella tidning av de upphandlingar som svenska
upphandlare gör. Vidare införs bl. a. bestämda tidsfrister för anbudsgiv-
ning. Endast vissa angivna upphandlingsförfaranden får tillämpas, vilka i
viss utsträckning avviker från dem som i dag tillämpas i Sverige.

Det kommer också att bli möjligt att få upphandlingsbeslut överprövade
av domstol. Detta kommer att bidra till att öka effektiviteten och rättssä-
kerheten på detta viktiga område.

Upphandlingsfrågorna belyses närmare av statsrådet Lundgren (bil. 6).

6.3 Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen

Fri rörlighet för personer

Den fria rörligheten för personer kommer att omfatta alla EES-medborgare
när avtalet träder i kraft. Att avtalet omfattar denna frihet är en betydelse-
full nyhet i EFTA-ländernas relationer till EG.

EES-avtalet skapar möjligheter till ökad välfärd och en stabil ekonomisk
utveckling, vilket är av stor betydelse för de enskilda människorna i
EES-länderna. Avtalet får emellertid också en rad konkreta följder som
medborgare inom EES påtagligt kommer att erfara och få nytta av i sin

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

vardag. Alla dessa effekter samlas ibland under rubriken "Den sociala
dimensionen".

EES-avtalet innebär att EES-medborgare får rätt att fritt flytta mellan de
avtalsslutande länderna för att ta anställning, starta egen verksamhet,
studera, bo och leva — allt enligt ett enhetligt regelsystem. Det skulle inte
vara möjligt att uppnå detta utan EES-avtalet.

EES-medborgare får rätt att utan krav på arbetstillstånd ta arbete var
som helst inom hela EES-området, inneha anställning och stanna kvar efter
anställningens slut. Vissa offentliga tjänster är dock undantagna. Diskrimi-
nering på grund av nationalitet får inte förekomma i fråga om sysselsätt-
ning, lön och andra arbetsvillkor. Likabehandling gäller även för sociala
och skattemässiga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsak-
tiviteter, medlemskap i fackföreningar etc. Även självständigt förvärvs-
verksamma personer omfattas av reglerna för fri rörlighet av personer.
Familjemedlemmar täcks också.

Reglerna i EES-avtalet främjar inte bara den arbetande befolkningens
rörlighet utan även rörligheten för de icke ekonomiskt aktiva männi-
skorna. Det gäller studerande, pensionärer och övriga icke ekonomiskt
aktiva. Ett villkor för uppehållsrätten är att man inte skall ligga värdlandet
till last utan måste kunna försörja sig själv.

Detta enhetliga regelsystem ger EES-medborgarna en unik möjlighet att
fritt välja i vilket av de 19 länderna de vill leva och verka. Det ger också
fördelar för svenska företag som lättare kan placera sin personal i dotter-
bolag i andra EES-länder.

Regelverket om personers rörlighet m.m. belyses närmare av cheferna
för arbetsmarknads-, kultur- och näringsdepartementen (bil. 9—11).

För att människor på ett smidigt sätt skall kunna utnyttja sin rätt till fri
rörlighet har denna rätt kompletterats med ett heltäckande system för att
säkerställa den sociala tryggheten för personer som flyttar. Systemet grun-
dar sig i korthet på att en persons intjänade försäkringsperioder från olika
länder sammanläggs vid prövning av rätten till eller vid beräkning av
storleken av en förmån. Utbetalningen sker där vederbörande bor, men
berörda länder bidrar med sina resp, delar av det totala försäkringsbelop-
pet. Systemet ger ett skydd som i regel är mer omfattande än vad svenska
medborgare i dag åtnjuter utomlands utanför Norden.

Uppehållsrätten för pensionärer tillsammans med reglerna för samord-
ning av flyttande personers sociala trygghet gör att svenska pensionärer nu
för första gången får en verklig möjlighet att vid pensionering bosätta sig i
hela avtalsområdet efter fritt val.

Ett tänkbart hinder för arbetande människors fria rörlighet har varit
svårigheterna att jämföra olika utbildningar och kompetenser. Inom EG
har man sökt undanröja detta problem genom att skapa regler för ömsesi-
digt erkännande av utbildnings- och examensbevis och andra behörighets-
bevis. Genom EES-avtalet och de anpassningar som nu görs i de olika
EFTA-länderna kommer alla EES-medborgare även på denna punkt att
omfattas av ett enhetligt regelsystem.

En närmare beskrivning av regelsystemen om social trygghet och erkän-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

3 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

nande av examina m. m. ges i det följande av chefen för socialdepartemen-
tet och statsrådet Ask (bil. 4 och 7).

Den fria rörligheten för personer sträcker sig inte ännu så långt att man
inte behöver använda pass inom EES-området. Kanske kan det bli så i
framtiden men inte som en direkt följd av EES-avtalet. Gränskontrollfrå-
gorna har inte ingått i EES-förhandlingarna annat än såvitt avser förenk-
lade regler för varuhandel och tullsamarbete. I anslutning till avtalet finns
dock en gemensam deklaration där de avtalsslutande parterna förbinder sig
att fortsätta samarbetet i syfte att förenkla gränskontrollen för personer.

Ett utkast till konvention om den yttre gränskontrollen har redan färdig-
ställts men har ännu inte kunnat antas. En lösning har emellertid arbetats
fram som innebär att konventionen och den nordiska passunionen skall
kunna existera parallellt. Därmed skulle man kunna likabehandla nordiska
medborgare som reser inom EG-området med EG-medborgare som reser i
Norden. När konventionen träder i kraft kommer nordiska medborgare att
kunna passera interna gränser inom EES i samma kö som EG-medborgare.
Man kan däremot inte avstå från att ha passet med sig på resan eftersom
passet behövs för att visa i vilket land man är medborgare t. ex. vid en
stickprovskontroll. För svenskt vidkommande är passet än så länge det
enda dokument som kan fylla den funktionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Gemensam arbetsmarknad

EES-avtalet skapar förutsättningar för en gemensam arbetsmarknad inom
hela EES-området. Tidigare har det funnits en gemensam arbetsmarknad
inom EG och en inom Norden. Nu får vi i stället en fri arbetsmarknad för
samtliga 19 stater i EG och EFTA baserad på ett enhetligt regelsystem för
de anställdas och för egenföretagarnas rörlighet.

En annan följd av insatserna för att underlätta rörligheten är det samar-
bete som bedrivs inom EG när det gäller förmedling av anställningserbju-
danden och ansökningar över gränserna samt om utbyte av information
om arbets- och levnadsvillkor. Genom EES-avtalet blir EFTA-länderna
delaktiga i detta samarbete.

Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden öppnar möjligheter för
svenska medborgare som så önskar att söka sig ut i Europa. På samma
villkor kan också andra EES-medborgare söka sig till Sverige och svenska
företag rekrytera inom hela EES-området. En gemensam arbetsmarknad
innebär att det blir lättare att motverka överhettningstendenser på arbets-
marknaden vilket på sikt ökar sysselsättningsmöjligheten. Enligt EES-
reglerna är det anställningen som ger rätten till bosättning och inte
tvärtom.

Erfarenheterna från den nordiska arbetsmarknaden och från arbets-
marknaden inom EG tyder inte på att det kommer att röra sig om något
större antal människor som flyttar till andra länder för längre tid. Den
gemensamma EES-arbetsmarknaden kan främst väntas ha vissa utjäm-
nande effekter mellan brist- och överskottsområden. För de enskilda
människorna kan den gemensamma arbetsmarknaden komma att upple-

vas som en stor tillgång. Den kan spela en roll som jämförelsenorm och en
frihet kan vara mycket värd även om man inte utnyttjar den.

Vad gäller eventuella farhågor att vi med EES-avtalet skulle få se flera av
de bäst kvalificerade lämna landet kan konstateras att sådana tendenser
noterats redan tidigare. Lönespridningen har emellertid ökat i Sverige och
skattesystemet ändrats. Ökad konkurrenskraft i Sverige förutsätter sats-
ningar på utbildning och kompetens. Bättre villkor for dem som satsar på
utbildning och kompetensutveckling i Sverige är oundvikliga oavsett EES-
avtalet.

Sammanfattningsvis är den gemensamma EES-arbetsmarknaden positiv
för den svenska medborgaren liksom för företagaren och för den svenska
ekonomin. Reglerna för den gemensamma arbetsmarknaden innebär emel-
lertid inte att arbetsmarknadspolitiken samordnas inom EES. Arbetsmark-
nadspolitiken är inom EES en nationell angelägenhet. Sverige kommer
alltså att kunna fortsätta bedriva sin egen arbetsmarknadspolitik.

Att få tillgång till det samarbete som EG-länderna utvecklat på det
arbetsmarknadspolitiska området kommer att bli en fordel för Sverige.
Samarbetet innefattar olika nätverk för utbyte av erfarenheter, analyser
och information om t. ex. allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
lokala sysselsättningsinitiativ och insatser för att integrera långtidsarbets-
lösa och ungdomar i arbetslivet. Ett fruktbart givande och tagande är att
vänta, vilket också är det främsta motivet för avtalet i detta stycke.

På det arbetsrättsliga området finns ett fåtal EG-direktiv som också blir
del av EES-avtalet. Bl. a. gäller detta skydd för anställdas rättigheter vid
arbetsgivares insolvens och vid företagsöverlåtelser. Svensk lagstiftning
uppfyller dessa bestämmelser och behöver därför inte ändras. Området är
dock under utveckling i samband med EG: s sociala stadga och det hand-
lingsprogram som EG-kommissionen presenterat för att få fram förslag till
åtgärder bl. a. på det arbetsrättsliga området. Sålunda har t. ex. förslag
väckts om lagstiftning beträffande deltidsarbete samt arbetstider. Allmänt
kan sägas att kollektivavtal har väsentligt större betydelse i Sverige än vad
de hittills har haft i EG-länderna.

Utbildning och ungdomsutbyte

Vid sidan av de utbildnings- och ungdomsfrågor som anknyter till reglerna
om arbetskraftens och övriga personers rörlighet är utbildningspolitiken en
nationell angelägenhet inom EG och inom ramen för EES-avtalet. Hur vi
vill utforma vår skolpolitik och vår högre utbildning för att klara våra egna
behov kommer vi alltså också fortsättningsvis att avgöra själva.

Inom EG förekommer emellertid ett mycket intensivt samarbete på
utbildningsområdet som öppnar sig för EFTA-länderna i och med EES-
avtalet. Övergången kommer att ske stegvis fram till år 1995. Till att böija
med kommer EFTA-länderna att på jämställd fot med EG-länderna kunna
delta i COMETT- och ERASMUS-programmen i vilka Sverige redan
medverkar. COMETT är ett stort program för samarbete mellan universi-
tet och företag medan ER ASMUS är ett program för samarbete och utbyte
mellan universitet och högskolor.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

EFTA-länderna får också tillträde till ungdomsutbytesprogrammet
”Youth for Europé” från avtalets ikraftträdande. Detsamma gäller EG:s
organ för yrkesutbildning CEDEFOP, som ligger i Berlin. Även annat
informationsutbyte, t. ex. rörande utbildningssystemen och utbildningspo-
litiken inom EES, kommer att inledas år 1993.

EFTA får tillträde till övriga utbildningsprogram år 1995.

Inom EG pågår för närvarande ett stort arbete med att strama upp och
effektivisera utbildnings- och utbytesprogrammen. Jag vill betona att in-
tresset från svenska företag, universitet och högskolor att delta i EG:s
utbildnings- och utbytesprogram är betydande.

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen om likabehandling av kvinnor och män är en viktig utgångs-
punkt för EES-avtalet och skall tillämpas av de avtalsslutande parterna.
EFTA-länderna övertar därför all EG: s lagstiftning på detta område inklu-
sive den om lika lön för kvinnor och män. För EG:s regelsystem på olika
områden redogörs närmare i bilaga 10. Redan här kan dock konstateras att
den nya svenska jämställdhetslagen (1991:433) är anpassad till EG:s
regler.

Avtalet öppnar möjligheter för EFTA-länderna att delta i EG-ländernas
samarbete på jämställdhetsområdet. Härigenom banas vägen för ett ömse-
sidigt erfarenhetsutbyte som gagnar kvinnorna både i Sverige och i EG-
länderna.

Regeringens bedömning av EES-avtalet och dess effekter är att de totalt
sett kommer att vara till fördel för den svenska ekonomins utveckling.
Våra möjligheter att upprätthålla den fulla sysselsättningen och öka välfär-
den blir större med EES-avtalet än utan. Detta kommer kvinnorna lika väl
som männen till del. Den omständigheten att Sverige har kommit långt på
jämställdhetsområdet — över 80% av kvinnorna förvärvsarbetar i vårt
land samtidigt som goda möjligheter finns att kombinera förvärvsarbetet
med föräldraskap — är ett positivt element i den svenska ekonomin.
Många EG-länder visar stort intresse för svenska erfarenheter på detta
område.

EES-avtalet innebär inte någon harmonisering av skatte-, familje- och
socialpolitiken. EG: s nuvarande och kommande regler på jämställdhets-
området syftar till att lägga fast miniminivåer och hindrar alltså inte
enskilda medlemsländer att föra en politik med längre gående krav.

Arbetsmiljö

Arbetsmiljöfrågorna utgör en central del av arbetet med att utveckla den
sociala dimensionen. Genom EES-avtalet övertar Sverige och övriga
EFTA-länder ett betydande antal direktiv på arbetsmiljöområdet. Det rör
sig dels om produktrelaterade harmoniseringsdirektiv, dels om minimidi-
rektiv som reglerar förhållanden eller verksamheten på arbetsplatsen.

Produktdirektiven syftar till att fastställa en gemensam kravnivå avse-
ende hälsa och säkerhet och samtidigt undanröja hinder för den fria

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

varucirkulationen. Direktiven har i flertalet fall kunnat övertas utan några
särskilda undantags- eller övergångsregler. För vissa kemiska produkter,
bl. a. asbest, har emellertid en övergångsperiod tagits in i avtalet, som
innebär att Sverige tills vidare kan hindra att sådana produkter fors in på
den svenska marknaden. Vi också kan fortsätta att tillämpa våra strängare
regler för bl. a. asbest. Avtalsparterna skall gemensamt se över situationen
under år 1995.

Avsikten med minimidirektiven är att säkerställa en viss lägsta skydds-
nivå på arbetsplatserna for att värna om arbetstagarna och samtidigt
motverka snedvridande konkurrens. Dessa direktiv innebär inget hinder
for enskilda länder att tillämpa strängare regler.

I EES-avtalet har parterna förbundit sig att sträva efter att förbättra
arbetsmiljön, och man uttrycker också en gemensam önskan att främja
högre levnadsstandard och bättre arbetsvillkor inom hela EES.

Det gemensamma regelverk som tillskapas och de nya möjligheter till
erfarenhetsutbyte och samarbete i övrigt på arbetsmiljöområdet som öpp-
nas genom EES-avtalet ger oss förutsättningar att medverka i arbetet med
att förbättra arbetsmiljön inom hela den gemensamma EES-arbets-
marknaden.

Arbetsmiljöfrågorna behandlas närmare i det följande av chefen for
arbetsmarknadsdepartementet (bil. 9).

Den sociala dialogen och den sociala stadgan

Den sociala dialogen mellan fack och arbetsgivare äger inom EG rum på
olika nivåer. Ett viktigt forum är kommissionens möten med arbetstagare
och arbetsgivare på europeisk nivå. Ett annat är EG: s ekonomiska och
sociala kommitté där nationella representanter for arbetsmarknadens par-
ter träffas. Enligt EES-avtalet upprättas en rådgivande EES-kommitté som
skall bestå av medlemmar av EG: s ekonomiska och sociala kommitté och
EFTA: s rådgivande kommitté. De avtalsslutande parterna har också för-
bundit sig att sträva efter att främja dialogen mellan arbetsgivare och
arbetstagare på europeisk nivå.

Det kan vidare vara lämpligt att peka på en deklaration som EFTA-
länderna gemensamt gjort i samband med avtalet där man ställer sig
bakom principerna och de grundläggande rättigheterna i den s. k. ”sociala
stadga” som elva av EG:s medlemsländer antog år 1989. Deklarationen
betonar än en gång vikten av samtidiga ekonomiska och sociala framsteg,
av samarbetet med arbetsmarknadens parter och av EFTA-ländernas vilja
att aktivt bidra till utvecklingen av den sociala dimensionen inom EES.

Avslutningsvis kan nämnas att avtalet även uppmärksammar exempel-
vis handikappfrågor och de äldres situation som områden för samarbete
mellan avtalsparterna.

6.4 Kapitalrörelser och företagsetablering m. m.

Reglerna om rätt till fri etablering inom EES-området utgör en mycket
viktig del av EES-avtalet. För att fri etablering skall vara möjlig krävs att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

kapitalrörelserna mellan länderna helt liberaliseras. Förutsättningarna för
fri etablering påverkas också av de regler som gäller för förvärv av företag
och fastigheter, och av bolagsrätten.

Kapitalliberalisering är en grundläggande faktor i den ökande integratio-
nen på det finansiella och ekonomiska området i Europa. Under 1980-talet
har utvecklingen mot en fullständig liberalisering av kapitalrörelserna i
Västeuropa intensifierats. Inom OECD beslutades år 1989 en utvidgning
av medlemsländernas liberaliseringsförpliktelser gällande kapitalrörelser.

Ett avgörande steg i liberaliserande riktning inom EG togs år 1988 då EG
antog ett direktiv (88/361/EEG) där det fastslogs att återstående restriktio-
ner för kapitalets rörlighet skulle vara avskaffade före den 1 juli 1990. Vid
EES-avtalets ikraftträdande är därmed kapitalrörelser inom EG praktiskt
taget helt liberaliserade.

Det kan här påpekas att för Sveriges vidkommande är friheten för
kapitalets rörlighet i stort sett förverkligad redan före EES-avtalet. Detta
har skett genom att Sverige i juli 1989 i princip avskaffade alla ditills
gällande valutarestriktioner utom förbudet för privatpersoner att ha inlå-
ningskonto i utlandet. Vad gäller denna återstående begränsning har för-
slag om anpassning av svensk lagstiftning nyligen lagts fram (Ds 1992:37
Uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet, m. m.).

För näringslivet innebär kapitalets fria rörlighet över gränserna att
näringsverksamhet kan finansieras lättare. Den ökande konkurrensen om
och tillgången på kapital bör leda till ett mer effektivt utnyttjande av det
tillgängliga kapitalet inom EES-området.

En grundprincip i EES-avtalet är icke-diskriminering, som innebär att
svenska medborgare eller företag i andra EES-länder inte får särbehandlas
till följd av nationalitet. På motsvarande sätt får medborgare och företag
från andra EES-länder inte särbehandlas i Sverige på grund av nationalitet.
Denna princip betyder bl. a. att svenska företag i de flesta avseenden blir
likställda med företag i andra EES-länder i fråga om konkurrensregler och
andra viktiga rättsregler. Farhågor för en eventuell framtida diskrimine-
ring torde ha medverkat till svenska företags kraftigt ökade direktinveste-
ringar i EG i slutet av 1980-talet och under år 1990.

Det går inte att göra bestämda förutsägelser om de strukturförändringar
som EES-avtalet kan medföra. Sannolikt kommer många företag att för-
söka utnyttja de ökade stordriftsfördelar som den stora inre marknaden i
högre grad kan väntas erbjuda. Detta kan ske genom företagssamgåenden
och koncentration av produktionsanläggningar. Redan innan den inre
marknaden är förverkligad har mängden företagsköp och samgåenden över
gränserna ökat kraftigt i Europa. Som nämnts har svenska företag varit
mycket aktiva i denna process, som ett led i sina långsiktiga internationa-
liseringsstrategier. De kan förmodas fortsatt delta i de strukturföränd-
ringar som sker till följd av skapandet av en gemensam marknad inom
EES-området.

Den svenska regleringen av utländska förvärv av företag — inkl, bank-
aktiebolag, andra kreditinstitut och värdepappersbolag — och fastigheter
upphävdes i väsentliga delar vid utgången av år 1991 (försäkringsaktiebo-
lagen har aldrig omfattats av företagsförvärvslagen). Syftet med liberalise-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

ringen var att främja direktinvesteringar från utlandet för att därigenom
förbättra effektiviteten och öka tillväxten i näringslivet, bl. a. genom att
öka konkurrensen i Sverige.

Enligt EES-avtalet har Sverige möjligheter att upprätthålla särskilda
förvärvsrestriktioner gentemot andra länder än EG- och EFTA-länderna.
Med hänsyn till att ett väsentligt motiv för att upphäva företagsförvärvsla-
gen var att ge en signal om en önskan om ökade utländska investeringar i
Sverige har regeringen ansett att det inte heller finns skäl att upprätthålla
ett tillståndsförfarande för investeringar från länder utanför EG- och
EFTA-kretsen.

Inom området finansiella tjänster — bank, försäkring, värdepappershan-
del — har den internationella konkurrensen tidigare varit begränsad.
Genom en rad åtgärder har hindren successivt avvecklats. Denna interna-
tionella utveckling förstärks genom EES-avtalet. På den inre marknaden
skall t. ex. banktjänster och flertalet försäkringstjänster kunna säljas fritt
över gränserna och etableringsfrihet råda. Hittills har utvecklingen nått
längst på bankområdet, och i Sverige finns numera möjlighet för utländska
banker, andra kreditinstitut och värdepappersinstitut att etablera s. k.
filialer. Förändringarna kan komma att innebära en större närvaro i
Sverige av utländska banker och liknande, liksom större möjligheter för
svenska företag på samma område att bedriva verksamhet i andra EES-
länder.

Förändringarna på området finansiella tjänster väntas enligt bl. a.
kommissionens egna analyser ge betydande ekonomiska vinster. Detta sker
för närvarande genom att tillgången till en större kapitalmarknad och ökad
konkurrens leder till sänkta kostnader och priser. Företagens finansiering
kan därigenom förbilligas.

För att underlätta fri etablering inom EES-området har aktiebolagskom-
mittén föreslagit att reglerna om bundna aktier som vanligen syftar till att
begränsa det utländska ägandet i aktiebolag skall avskaffas. I övrigt kom-
mer bolagsrätten att harmoniseras i enlighet med EG: s direktiv på detta
område. Därmed förbättras förutsättningarna för etablering av företag i
samtliga EES-länder. Vidare övervägs inom justitiedepartementet ett av-
skaffande av bosättningskravet för styrelseledamöter och andra befatt-
ningshavare i bolag.

6.5 Ett par viktiga samarbetsområden

Forskning och utveckling

Sveriges andel av världens forskning är liten. Av OECD-ländernas samlade
FoU-utgifter utgör de svenska 1,5%. Samtidigt tillhör Sverige som utveck-
lat industriland de mer forskningsberoende länderna. Internationellt sam-
arbete är därför absolut nödvändigt för Sverige. Sverige deltar också sedan
länge i internationellt forskningssamarbete i olika organisatoriska former.

Innehållet i och motiven för vårt internationella forskningsengagemang
växlar. För grundforskningens del är den kvalitetshöjande aspekten domi-
nerande både vad gäller själva kunskapstillflödet och de ökade möjligheter

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

som ges till kritisk prövning och debatt. I många fall är därtill kontakter
över gränserna nödvändiga för att en forskningsinsats över huvud taget
skall kunna genomföras.

För den tillämpade forskningen är resursbesparande motiv mer framträ-
dande. Svensk industri är i allt högre utsträckning beroende av kunskap
och teknik for förnyelse och konkurrensförmåga. Det gäller inte bara de
högteknologiska företagen. Internationell samverkan öppnar genvägar till
en högre kunskapsnivå och snabbare idéutveckling. Resurskrävande insat-
ser kan delas mellan flera.

Insikten om att Europas konkurrenskraft är beroende av gemensamma
insatser för att utveckla ny kunskap och nya teknologier, samt insikten om
att en enhetlig marknad inte kan skapas utan en gemensam teknologisk
bas, har resulterat i att EG under 8O-talet blivit en allt viktigare aktör inom
forskningssamarbetet i Västeuropa. Sedan år 1984 är de gemensamma
FoU-insatserna i EG inordnade under fleråriga ramprogram. En tydlig
industriell orientering kom till uttryck i EG: s andra ramprogram för FoU
(1987-1991) med stora satsningar på informationsteknologi, tele-
kommunikation, produktionsteknik, bioteknik och materialforskning.

I april 1990 tog EG: s forskningsministrar beslut om det tredje rampro-
grammet för forskning och utveckling som skall gälla under perioden
1990-94, med en budget på 5,7 miljarder ECU (ca 42 miljarder kr.). Detta
program syftar i högre grad än de tidigare till att förstärka den vetenskap-
liga basen och öka den europeiska industrins internationella konkurrens-
kraft. Områdena miljö, bioteknologi, agroindustri och forskarrörlighet har
fått stora resurstillskott även om tyngdpunkterna i absoluta tal fortfarande
ligger på informations-, kommunikations-, produktions- och materialtek-
nologi samt energi.

EG-programmen har resulterat i nya och varaktiga informationskanaler
mellan företag och forskningsinstitutioner i medlemsländerna. De kunska-
per om varandras kapacitet och kompetens som deltagarna skaffar sig utgör
en grund för en rationell strukturomvandling av såväl industri som forsk-
ningssystem inom EG:s medlemsländer. En sådan strukturomvandling
ligger i linje med strävandena att realisera en inre marknad år 1993. Det är
av strategisk betydelse för svensk industri och forskning att kunna delta i
denna process.

EES-avtalet innebär för FoU-området att Sverige ansluts till EG:s nyss-
nämnda ramprogram för forskning och teknisk utveckling och alla dess
delprogram, utom de två som styrs av Euratomfördraget, dvs. fusionsener-
giforskning och kämkraftssäkerhet. I de senare deltar dock Sverige redan i
dag på programnivå genom separata avtal. Mot att Sverige erlägger en
BNP-baserad andel av EG:s FoU-budget får svenska forskare samma
rättigheter som forskare inom EG att föreslå projekt och få godkända
projekt finansierade ur EG:s FoU-budget. Svenska forskare får också
samma rättigheter som deltagare i EG vad gäller spridning, utvärdering
och utnyttjande av forskningsresultat.

Vidare får Sverige delta i programmens styrkommittéer och andra
kommittéer som har effekter på programmens genomförande, liksom i
EG:s rådgivande kommitté för vetenskaplig och teknisk forskning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

(CREST). Svenska experter får inflytande i planering av nya program.
Särskilt viktigt är givetvis medverkan i planeringen infor EG:s fjärde
ramprogram som inleds år 1994.

EG:s FoU-politik påverkar svensk FoU-politik och svenska priorite-
ringar. En växande andel av den svenska FoU-budgeten går i dag till
EG-samarbete. Av strategiska skäl har Sverige byggt upp ett omfattande
samarbete inom flertalet av de program som omfattas av EES. Hittills har
samarbetet skett huvudsakligen på projektnivå vilket innebär att Sverige
varit utestängt från programmens styrkommittéer. Genom EES får Sverige
avsevärt bättre möjligheter att medverka i utformningen och genomföran-
det av EG:s FoU-politik.

Miljöskydd

Många av de miljöpolitiska utmaningar som Europas stater står infor är
gemensamma. De fordrar internationell samverkan för att effektivt kunna
mötas. Ett omfattande europeiskt samarbete blir därför en naturlig och
viktig del av Sveriges miljöpolitik.

EG har fått en allt mer central roll i det europeiska miljösamarbetet.
Genom EES-avtalet kommer Sverige och övriga EFTA-länder att knytas
till det miljöarbete som pågår inom EG. En gemensam västeuropeisk
miljöpolitik kommer därmed att växa fram inom avtalets ram. Härmed
skapas förutsättningar för att på ett effektivt sätt kunna svara på morgon-
dagens miljöpolitiska krav. Ett antal remissinstanser, däribland miljöpar-
tiet och Svenska Naturskyddsföreningen har haft invändningar mot avtalet
med hänsyn till miljöproblematiken. Chefen för miljö- och naturresursde-
partementet återkommer i det följande till detta (bil. 13).

Investeringarna beräknas öka som följd av EES-avtalet och kan därmed
leda till ett ökat genomslag för nya och mer miljövänliga teknologier.
Tillväxten bidrar också till att ekonomiska förutsättningar skapas som kan
användas för att förbättra miljön. Men med den väntade tillväxten ökar
också belastningen på miljön. Ett exempel är transportsektorn. Ett annat
exempel är energisektorn. Den politiska utmaningen ligger i att genom
miljöpolitiska åtgärder tillse att den ekonomiska tillväxten som följer med
EES också blir miljömässigt hållbar.

Liksom på andra områden innebär avtalet på miljöområdet att EFTA-
länderna kommer att medverka i EG: s gemensamma ansträngningar.
EG:s miljöpolitik har under de senaste åren genomgått en snabb och
dynamisk utveckling. Ett alltmer omfattande och ambitiöst regelverk med
för medlemsländerna bindande föreskrifter har upprättats. Arbetet styrs av
närhetsprincipen, dvs. åtgärder vidtas på gemensam nivå först om det
önskade resultatet inte kan uppnås lika effektivt eller bättre på nationell
eller lägre nivå. De gemensamma reglerna rör frågor som kemikaliehante-
ring, utsläpp i luft och vatten.

En viktig fråga som gäller flera departement är miljökonsekvenserna av
EES-avtalet. Regeringen avser att under implementeringsfasen löpande
bevaka de miljömässiga aspekterna av EES-avtalet. Bl. a. kommer miljö-
konsekvenserna att belysas i de skilda sammanhang då förslag om imple-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

menteringen framläggs. Därvid kommer bl. a. transporternas miljöprob-
lem att tas upp till granskning med sikte på att uppfylla högsta tillämpade
och tillämpbara ambitionsnivå. När effekterna på olika områden klarlagts
bör en samlad bedömnng av miljökonsekvenserna göras.

En viktig förutsättning for en effektiv miljöpolitik är tillgång till objek-
tiva, tillförlitliga och jämförbara uppgifter om europeiska miljöförhållan-
den. Dessa kan sedan utgöra underlag för framtida åtgärder och utvärde-
ring av redan vidtagna åtgärder. Den av EG beslutade men ännu inte
upprättade europeiska miljöbyrån kommer bl. a. i detta avseende att få en
viktig roll. EES-avtalet tillförsäkrar Sverige och de övriga EFTA-länderna
ett deltagande i myndighetens arbete.

Det har ibland rests farhågor för att Sverige genom EES-avtalet skulle
tvingas anpassa redan etablerade svenska miljöbestämmelser till mindre
långtgående EG-bestämmelser. Så är emellertid inte fallet. Eftersom hu-
vuddelen av EG: s regler är av minimikaraktär dvs. fastställer de lägsta
kravnivåer som måste uppfyllas, är faltet fritt för de stater som så önskar
att inom dessa områden välja en högre ambitionsnivå. Flera medlems-
länder har också valt att tillämpa mer långtgående bestämmelser än vad de
gemensamma EG-reglerna föreskriver. Inget hindrar Sverige från att göra
på samma sätt.

I de fall EG: s regler syftar till en harmonisering, vilket är fallet inom
framförallt varuområdet, är situationen en annan. Avsikten i dessa fall är
att tillgodose miljöskyddskravet och samtidigt undanröja hindren för var-
ors fria rörlighet mellan medlemsländerna. Endast i undantagsfall har här
ett enskilt land rätt att tillämpa strängare krav än de som fastställts
gemensamt.

Under EES-förhandlingarna visade det sig att de svenska reglerna på det
harmoniserade området i en del fall klart avvek från vad som gäller inom
EG. I något fall där EG: s regler var strängare än Sveriges, som t. ex. i fråga
om buller, har Sverige antagit dessa regler. I de fall åter där våra egna regler
var mer långtgående än EG: s — det gäller bl. a. bilavgasbestämmelserna
och kemikalielagstiftningen — har särordningar förhandlats fram. Annars
skulle ju en anpassning i dessa fall ha inneburit en sänkning av redan
etablerade miljökrav.

Lösningen har blivit övergångsarrangemang och vissa andra särlös-
ningar i avvaktan på en fortsatt skärpning av EG: s regelverk. För bilavgas-
bestämmelserna innebär detta att Sverige även fortsättningsvis kommer att
kunna tillämpa nationella regler. Fram till den 1 januari 1995 har vi rätt att
vägra godkänna bilar för försäljning inom landet som inte uppfyller de
svenska kraven. Därefter kommer bilar som uppfyller EG: s då strängare
krav att kunna säljas fritt i Sverige. Framtida hårdare regler skall utarbetas
gemensamt av EFTA-länderna och EG inom ramen för EES. Allmänt kan
sägas att EG: s regler utvecklas och går i riktning mot de nuvarande svenska
kravnivåerna.

På kemikalieområdet ger avtalet Sverige möjlighet att fortsätta tillämpa
de mer långtgående bestämmelser som förbjuder användningen av vissa
farliga ämnen, asbest, organiska lösningsmedel m. m. En gemensam över-
syn kommer att göras år 1995. Vidare är avsikten att bestämmelserna för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

klassificering och märkning av kemikalier skall harmoniseras. Dessa lik-
som andra övergångsarrangemang redovisas i det följande av chefen för
miljö- och naturresursdepartementet (bil 13).

En annan fråga är om EES-avtalet medför begränsningar i våra framtida
möjligheter att bedriva en ambitiös miljöpolitik. EES-avtalet innebär ju att
vi inordnas i ett betydligt mer långtgående samarbete än vi tidigare varit
delaktiga i.

Jag delar inte denna oro. Visserligen ligger det i samarbetets natur att
våra internationella åtaganden begränsar vårt nationella manöverut-
rymme. Men karakteristiskt för de miljöfrågor som regleras inom EG är att
de i allmänhet är gränsöverskridande. Genom att agera tillsammans med
våra västeuropeiska partner ökar vi effektiviteten i det miljöpolitiska
arbetet. EES-avtalet skapar förutsättningar för en sådan gemensam miljö-
politik. EG kommer här liksom på andra områden att vara huvudaktör
men vi kommer tillsammans med övriga EFTA-länder att få ett icke
obetydligt inflytande. Vi kan därigenom påverka den gemensamma miljö-
politiken i ambitös riktning.

För svensk del utgör EES en välkommen förstärkning av Sveriges miljö-
politiska arsenal. Regeringen avser att inom dess ram aktivt bidra till att
den tillväxt som kommer att följa med EFTA-ländernas anknytning till den
inre marknaden också leder till en miljömässigt hållbar utveckling.

6.6 Vissa institutionella frågor

Beredning av och beslut om nya EES-regler

Från EFTA: s sida har strävan varit att få till stånd ett så nära samarbete
med EG som möjligt när det gäller utformningen av nya EES-regler, såväl
i förberedelsefasen som vid beslutsfattandet. EFTA-sidans ambitioner i
denna riktning har dock inte vunnit stöd hos EG under förhandlingarnas
gång. EG har hävdat att ett formellt deltagande från EFTA-ländernas sida
i EG: s beslutsprocess inkräktar på gemenskapens beslutsautonomi.

Inom EG är det bara kommissionen som har formell initiativrätt beträf-
fande förslag till nya regler. När kommissionen utarbetar sådana förslag får
emellertid enligt EES-avtalet experter från EFTA-länderna göra sina röster
hörda på samma sätt som experter från EG: s medlemsländer.

Inom EG ger rådet ofta kommissionen befogenhet att genomföra regler
som rådet har beslutat om. Då biträds kommissionen ofta av en kommitté.
Även vad gäller medverkan i sådana kommittéer har en lösning nåtts som
kan anses tillgodose EFTA-staternas intresse. EES-avtalet anger sålunda
olika former för medverkan av EFTA-experter beroende på vilken typ av
kommitté det rör sig om.

EFTA-sidan har också en initiativrätt, som följer av allmänna folkrätt-
sliga regler. Den innebär inte enbart en rätt att ta upp en fråga till
diskussion utan också att ta initiativ till nya EES-regler.

De beslut om nya EES-regler som formellt fattas av EES-kommittén
utgör nya folkrättsliga avtal för EFTA-ländernas del. Dessa avtal skall
införlivas med den nationella lagstiftningen i varje land. Denna process

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

måste ske snabbt och smidigt så att en beslutad EES-regel kan träda i kraft
samtidigt inom hela EES-området. Därför skall beslut av EES-kommittén
införlivas med de nationella rättsordningarna inom vissa tidsramar.

Om EES-kommittén inom en viss angiven tidsfrist inte har kunnat nå
enighet om ett förslag till ny EES-regel, kan en del av avtalet, t. ex. en bilaga
eller del därav som förslaget berör, under vissa omständigheter bli provi-
soriskt suspenderad.

De avtalsslutande parterna förutsätts vara angelägna att undvika att en
sådan situation uppstår. Det understryker betydelsen av att EFTA-
ländernas synpunkter på förslag till EG-regler lämnas så tidigt som möjligt.
Det bör betonas att enskilda och juridiska personers redan förvärvade
rättigheter inte påverkas av att EES-avtalet upphävs till viss del.

Sammanfattningsvis anser jag att formerna för beslutsfattandet inom
EES ger tillfredsställande möjligheter för Sverige och övriga EFTA-länder
att få gehör både för sina synpunkter på föreslagen EG-lagstiftning och för
egna förslag. Det är likväl klart att det endast är inom medlemskapets ram
som en balans mellan åtaganden i sak och ett motsvarande inflytande över
utformningen av regelverket kan uppnås.

Tvistlösning

I förhandlingarna om EES-avtalet var parterna tidigt överens om att det
inom EES borde finnas ett gemensamt organ för tvistlösning på judiciell
nivå, dvs. en domstol med i stort sett samma uppgifter som EG-domstolen
inom EG. Tankarna på en sådan gemensam EES-domstol fick dock avskri-
vas till följd av att EG-domstolen i sitt första yttrande över EES-avtalet
förklarade att en sådan konstruktion skulle strida mot Romfördraget.

I de omförhandlingar som aktualiserades till följd av EG-domstolens
yttrande hade parterna som utgångspunkt att en mekanism för judiciell
tvistlösning alltjämt behövdes, främst av hänsyn till den eftersträvade
enhetligheten i reglernas tolkning och tillämpning. Siktet ställdes då bl. a.
in på en lösning med skilda mekanismer för EG- resp. EFTA-sidan.
Resultatet blev att parterna enades om att en särskild EFTA-domstol skulle
upprättas för EES-ändamål med uppgift att på EFTA-sidan svara för de
uppgifter som EG-domstolen fullgör inom EG.

EFTA-domstolens huvudsakliga uppgifter skall därför vara att pröva
frågor om EFTA-staternas efterlevnad av EES-avtalet, att pröva vissa
överklagade beslut av EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, på konkur-
rensområdet samt att avgöra tvister mellan en eller flera EFTA-stater. För
dessa kategorier av tvister och ärenden råder en ordning liknande den som
finns inom EG.

För tvister mellan ett eller flera av EFTA-länderna och EG eller ett av
dess medlemsländer gäller däremot att de skall hänskjutas till EES-
kommittén. Denna mera traditionella folkrättsliga lösning har komplette-
rats med en regel om att parterna kan enas om att begära ett tolkningsbe-
sked från EG-domstolen, om tvisten rör tolkningen av EES-regler som i sak
är identiska med EG-regler och EES-kommittén inom viss tid inte lyckats
lösa tvisten. Allmänt sett är en begäran om sådant tolkningsbesked ägnad

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

att främja en enhetlig tillämpning av EES-reglerna. Huruvida Sverige som
part i en tvist skall begagna sig av denna möjlighet eller ej får avgöras från
fall till fall.

Om en tvist inte kunnat lösas av EES-kommittén inom viss angiven tid
eller parterna inte kunnat enas om att inhämta tolkningsbesked, kan
parterna utlösa skyddsåtgärder eller aktualisera en partiell suspension av
relevant del av EES-avtalet.

Det finns också visst utrymme för att använda sig av skiljedom som
tvistlösningsmekanism i EES-avtalet. Detta utrymme är dock begränsat.
Det inskränker sig till tvister om omfattningen eller varaktigheten av vissa
skyddsåtgärder eller proportionerna av motåtgärder mot skyddsåtgärder.
Ett sådant skiljeförfarande, som är bindande för parterna, får inte innefatta
tolkning av sådana avtalsbestämmelser som i sak är identiska med motsva-
rande EG-regler.

Övervakning

EES-avtalets institutionella bestämmelser bygger som tidigare nämnts på
vad som under förhandlingarna har kallats en ”två-pelar modell”. Som ett
uttryck härför anger EES-avtalet att EFTA-länderna skall upprätta en
oberoende övervakningsmyndighet (ESA) samt en domstol (EFTA-
domstolen). Vidare anges att övervakningen av att förpliktelserna enligt
avtalet iakttas åligger å ena sida ESA och å andra sidan kommissionen.

Såväl ESA som EFTA-domstolen inrättas genom ett separat avtal mellan
EFTA-länderna, kallat övervakningsavtalet.

ESA: s uppgifter kan indelas i övervakning och administration. ESA får
samma uppgifter mot EFTA-länderna härvidlag som kommissionen har
mot EG: s medlemsländer.

Att ESA och kommissionen inom sina resp, kompetensområden överva-
kar att EES-avtalets förpliktelser iakttas kommer att vara avgörande för att
EES-reglerna tillämpas på samma sätt i alla länder som är anslutna till EES.
Samarbetet mellan ESA och kommissionen blir viktigt.

ESA:s administrativa uppgifter specificeras i ett särskilt protokoll till
övervakningsavtalet. Dessa uppgifter följer av att kommissionen, utöver
sina övervakningsuppgifter, också utför en mängd administrativa upp-
gifter för EG: s medlemsstater.

Genom verksamheten i ständiga kommittén kommer EFTA-länderna
att få möjlighet att enas om en samfälld linje inför beslut i den gemen-
samma EES-kommittén.

Genom avtalet om en parlamentarikerkommitté mellan EFTA-länderna
slutligen skapas bättre förutsättningar för samarbetet mellan EFTA-
parlamentariker i den gemensamma parlamentarikerkommittén i EES.

* * ♦

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Avtalet mellan EFTA-länderna och EG samt dess medlemsländer om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet innebär att EFTA: s ställning
stärks, förbindelserna med EG utvecklas kraftigt på en rad områden och
det nordiska samarbetet fördjupas. Avtalet innebär också att Sverige
bidrar till att främja det europeiska samarbetet. Sammanfattningsvis kon-
staterar jag att Sverige har ett starkt intresse av att ansluta sig till avtalet.
Denna uppfattning delas av det stora flertalet remissinstanser.

Några instanser har emellertid ansett att remisstiden varit for kort att
medge en närmare granskning av alla frågor. Jag hyser förståelse för denna
uppfattning. Det har emellertid inte varit möjligt att medge längre remiss-
tid med hänsyn till det planerade tidsschemat med ikraftträdande av
avtalen den 1 januari 1993. Som framgår av vad jag tidigare sagt (avsnitt 4)
har beredningsarbetet på svensk sida varit mycket omfattande. Utöver vad
som visas där har i stor omfattning ordnats seminarier, kurser och infor-
mationsmöten. Under remisstiden inbjöds även remissinstanserna att
delta i ett informationsmöte, som samlade ett stort antal deltagare. Jag vill
i denna del påpeka att lagrådet, som haft att granska förslaget till EES-
lagen, funnit att med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet
de framförda anmärkningarna är befogade och att det alltså varit önskvärt
med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som framgått om bered-
ningen av lagförslaget har lagrådet emellertid ansett att föreskrifterna i 7
kap. 2 § regeringsformen måste anses vara uppfyllda.

Bakom ansträngningarna att få EES-avtalet till stånd har stått en nästan
enhällig svensk riksdag. Avtalet är nu undertecknat liksom de s. k. EFTA-
avtalen. De bör nu samtliga föreläggas riksdagen för dess godkännande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES-
AVTALET M.M.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

7 Översikt över EG: s rättsliga system

7.1 Inledning

Eftersom EES-avtalet syftar till en integrering av EFTA-ländernas resp,
marknader med EG: s inre marknad innebär avtalet en anpassning till de
regler och principer som gäller inom EG. För att förstå innebörden av
EES-avtalet måste man därför förstå de integrationssträvanden som Rom-
fördraget är ett uttryck för och hur EG: s gemensamma marknad fungerar.

Detta avsnitt innehåller en kortfattad beskrivning av EG:s grundläg-
gande struktur och principer med en översiktlig redogörelse för de samar-
betsområden som är av särskild betydelse för EES-avtalet.

7.2 EG: s grundläggande struktur

Fördragen

Grunden för samarbetet inom EG, primärrätten, utgörs främst av de tre
EG-fördragen om upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenska-
pen, den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget) samt den
Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).

Romfördraget är det mest övergripande av EG-fördragen. Det brukar
beskrivas som ett ramfördrag, vars målinriktade och allmänt hållna be-
stämmelser fylls ut och preciseras genom sekundärrättsliga regler av olika
slag.

Det är på fördragen som EG:s institutioner grundar sin kompetens.
Deras åtgärder skall enligt legalitetsprincipen grundas på befogenheter som
fördragen ger dem. Inom denna ram har staterna förbundit sig att utöva sin
statsmakt gemensamt under hänsynstagande till samfällda intressen.

Gemenskapens mål och medel

Inledningen i Romfördragets ingress (preambel) uttrycker medlemsländer-
nas föresats att lägga grunden till ett ständigt fastare förbund mellan
Europas folk och deras vilja att genom samfällda åtgärder säkra ekono-
miska och sociala framsteg genom att avlägsna barriärer inom Europa.
Fördraget är alltså ett uttryck för en strävan efter integration. Redan av
ingressen framgår att integrationsmålet är av både ekonomisk och allmänt
politisk karaktär. Ingressens innehåll är en viktig utgångspunkt för tolk-
ningen av fördragets regler.

EG är en ekonomisk gemenskap, grundad på en tullunion. I begreppet
ekonomisk gemenskap ligger att åtgärder som är protektionistiska, dvs.
sådana som skyddar inhemska ekonomiska intressen, principiellt är för-
bjudna mellan medlemsländerna.

I själva fördraget (art. 2) anges fem övergripande mål för gemenskapen:

— en harmonisk utveckling av den ekonomiska verksamheten inom ge-
menskapen som helhet,

— en fortgående och balanserad expansion,

— en ökad stabilitet,

— en allt snabbare höjning av levnadsstandarden samt

— närmare förbindelser mellan de länder som gemenskapen förenar.

Dessa mål har ansetts innebära att integrationen skall ses som en
dynamisk process.

Målen förverkligas enligt samma artikel genom upprättande av en ge-
mensam marknad och genom ett gradvist närmande av medlemsländernas
ekonomiska politik. Begreppet ekonomisk politik har här en vidsträckt
betydelse och samordningen har efterhand utsträckts till allt fler områden.
Detta ligger i integrationsprocessens natur.

Gemensam marknad

Den gemensamma marknaden skall skapa ekonomisk tillväxt och stabilitet
och därmed ökat välstånd. Medlemsländernas produktionsresurser skall
utnyttjas så rationellt som möjligt. Under lika och ostörda konkurrensför-
hållanden skall man på den gemensamma marknaden kunna handla och
byta tjänster, arbeta, investera och producera och därigenom främja ge-
menskapens mål.

Begreppet inre marknad infördes i Romfördraget genom enhetsakten
och uttrycker det som är den gemensamma marknadens kärna. Den inre
marknaden skall sålunda enligt fördraget (art. 8 a) innefatta ett område
utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital
säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget — de s. k. fyra
friheterna. Benämningen inre marknad syftar på att förhållandena bör vara
desamma som på en hemmamarknad. Fullbordandet av EG:s inre mark-
nad under tiden fram till år 1993 ses som ett avgörande steg i den
gemensamma marknadens utveckling.

Romfördraget innehåller skilda förbud, riktade mot nationella åtgärder
som skapar hinder för handel och annan verksamhet över gränserna. Den
fria rörligheten för varor kan t. ex. hindras om nationella regler med krav
på varors beskaffenhet är olika utformade så att varor inte utan fördyrande
produktionsanpassning kan marknadsföras i andra länder än de där de
produceras. På motsvarande sätt förhåller det sig i fråga om andra friheter.
Utgångspunkten är att fördragets regler inte tillåter hinder av sådant slag.
Detsamma gäller regler om kontroll av varor, bevis om genomgången
yrkesutbildning osv. Viktiga regleringsintressen, som t. ex. skydd for hälsa
och säkerhet, måste likväl alltid tillgodoses. Den fria rörligheten kräver i
sådana fall att det skapas samordnade regler inom hela gemenskapen.
Detta kallas harmonisering.

Genom att anta gemensamma regler eller besluta om harmonisering på
ett område avstår medlemsländerna från att där i fortsättningen ensidigt
utöva regleringsmakt. De är förpliktade att i fortsättningen gemensamt
utöva befogenheten att meddela föreskrifter. Angelägna nationella in-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

tressen kan ändå tillgodoses, t. ex. med stöd av särskilda säkerhetsklausu-
ler, men inte på samma sätt som förut.

Samordning av politik

På vissa områden finns inom EG en samfälld politik. Eftersom EG är en
tullunion måste det finnas en gemensam handelspolitik mot omvärlden.
För den gemensamma marknadens funktion behövs en gemensam konkur-
renspolitik, som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids genom före-
tagens eller medlemsländernas åtgärder. Det rör sig vidare om jordbruks-
och transportområdena. På de nu nämnda områdena krävs gemensamma
regler som gäller lika inom hela gemenskapen. Där sådana regler gäller
finns inget utrymme för nationella föreskrifter.

Som förut nämnts anger fördraget en samordning av medlemsländernas
ekonomiska politik såsom ett från den gemensamma marknaden fristå-
ende medel för att närma sig de genom fördraget uppställda målen. Den
gemensamma marknaden kräver för att fungera ett visst mått av
ekonomisk-politisk samordning, på samma sätt som marknaden påverkar
förutsättningarna for den ekonomiska politiken. Samordningen inom EG
omfattar exempelvis viss regionalpolitik, industripolitik, socialpolitik och
energipolitik. Samordningen av politik sträcker sig utanför det i snäv
mening ekonomiska området. Utbildning, forskning och utveckling, miljö,
arbetsmiljö och konsumentpolitik är exempel på områden, där en samord-
ning fått allt större aktualitet under senare år. En sådan samordning kan
ofta syfta till att förbättra förutsättningarna för den fria rörligheten eller till
att korrigera icke önskade bieffekter av en helt fri marknad. Ibland beror
samordningen dock på andra, mer allmänna politiska ambitioner. Denna
aspekt har understrukits genom enhetsakten som tillfört fördraget en rad
nya bestämmelser om bl. a. ekonomiskt och socialt samarbete, forskning
och utveckling samt miljö.

EG: s institutioner och deras verksamhet

EG:s institutioner är fyra: ministerrådet (rådet), kommissionen, parla-
mentet och domstolen. Institutionerna är skyldiga att genom sina åtgärder
arbeta för att fördragets mål förverkligas. Kommissionen och domstolen är
oavhängiga nationella politiska intressen. Av andra organ bör här särskilt
nämnas den rådgivande ekonomiska och sociala kommittén, som består av
företrädare for arbetsmarknadens parter, konsumenter, jordbrukare och
olika andra yrkesgrupper. Det finns dessutom en mångfald andra organ,
kommittéer och arbetsgrupper, som i allmänhet inte regleras i själva
fördragen.

I rådet kommer medlemsländernas politiska intressen till uttryck. Där
bestäms politiken och fattas i allmänhet de slutliga avgörandena rörande
nya gemensamma regler. Rådet består av regeringsledamöter från medlems-
länderna och kan ha skilda sammansättningar. Besluten fattas enhälligt
eller som majoritetsbeslut, beroende på vad fördragen föreskriver för olika
fall.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

4 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Parlamentet består av direktvalda ledamöter från medlemsländerna och
är ett viktigt forum för politisk debatt. Dess funktioner är bl. a. av rådgi-
vande och kontrollerande karaktär. Enhetsakten har gett parlamentet en
större roll än tidigare vid tillkomsten av nya regler. Maastricht-
överenskommelsen är ännu ett steg i denna riktning.

Kommissionens viktigaste funktioner är att lägga fram förslag för rådet
och övervaka gemenskapsrättens tillämpning. Den har vissa självständiga
beslutsbefogenheter, bl. a. i fråga om tillämpningen av EG: s konkurrens-
rätt i förhållande till såväl medlemsstaterna som företagen på marknaden.
Kommissionen har vidare viss självständig rätt att meddela föreskrifter.
Dessutom ger rådet ofta kommissionen i uppdrag att svara för närmare
föreskrifter beträffande sådant det själv har beslutat om.

Vid övervakningen av gemenskapsrättens tillämpning i medlemslän-
derna kan kommissionen i sista hand väcka talan vid domstolen för
fördragsbrott. Det sker dock först efter en utredning som innebär åtskilliga
kontakter mellan nationella myndigheter och kommissionens tjänstemän.
Oftast kommer man då överens. Det händer inte sällan att resultatet blir att
kommissionen tar initiativ till nya eller ändrade regler.

Domstolen är ansvarig för att EG-rätten tolkas enhetligt och den har att
i sista hand avgöra dess innebörd. I viktiga hänseenden har EG-rätten fått
sin form genom dess domar. Domstolen dömer bl. a. i mål mellan medlems-
länderna och mellan institutionerna inbördes samt i mål mellan kommis-
sionen och medlemsländerna. Dess domar är bindande. En viktig uppgift
för domstolen är vidare att på begäran av nationella domstolar lämna
förhandsbesked om EG-reglernas innebörd. EG-domstolens rättstillämp-
ning anses allmänt ha haft stor betydelse för integrationens utveckling.

Rådsbeslut om nya regler tillkommer i ett samspel främst mellan
kommissionen och rådet. Andra organ medverkar huvudsakligen genom
att yttra sig över förslag framtagna av kommissionen, som har en exklusiv
initiativrätt. Sedan förslaget överlämnats från kommissionen till rådet
yttrar sig parlamentet och i en del fall EG:s ekonomiska och sociala
kommitté. Rådets ställningstagande bereds därefter på tjänstemannanivå.

I många fall skall parlamentet enligt den s. k. samarbetsproceduren inte
bara höras utan även medverka vid det slutliga avgörandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Olika slag av rättsakter

I betydande utsträckning skall EG-rätten tillämpas av nationella myndig-
heter på samma sätt som inhemsk rätt. Man brukar säga att reglerna är
direkt tillämpliga, eftersom de används utan mellankommande nationell
rättsbildning.

Romfördragets artikel 189 anger tre typer av bindande rättsakter, som
rådet och kommissionen kan utfärda. Det är fråga om förordningar, direk-
tiv och beslut. Förordningar är gällande inom hela EG och är direkt
tillämpliga i medlemsländerna. Direktiv riktar sig till medlemsländerna
och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid men
överlåter åt länderna att bestämma form och tillvägagångssätt för den

nationella implementeringen. Beslut är bindande i alla delar för dem som
de är riktade till.

Bindande gemenskapsrättsliga bestämmelser kan grunda rättigheter och
skyldigheter inte bara för medlemsländerna utan också för enskilda, om de
är tillräckligt tydliga och inte lämnar länderna utrymme för val i samband
med nationell implementering. Sådana rättigheter skall skyddas av dom-
stolar och andra myndigheter. Man brukar då säga att bestämmelserna har
direkt effekt. Uttryckliga förbud, t. ex. mot diskriminering, uppfyller de
nyss nämnda kraven och har därför direkt effekt. Fördragets bestämmelser
om fri rörlighet på marknaden och dess förbud mot könsdiskriminering
kan sålunda grunda individuella rättigheter. Även bestämmelser i direktiv
kan få denna verkan, om den nationella rätten inte anpassas till direktivets
krav på ett korrekt sätt eller det inte har införlivats alls inom den före-
skrivna tiden.

Om en domstol i ett medlemsland skulle finna att en nationell bestäm-
melse strider mot en EG-bestämmelse som är direkt tillämplig, skall
domstolen inte tillämpa den nationella bestämmelsen i det aktuella målet.
Enligt EG-domstolens praxis har EG-regeln nämligen företräde framför
nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskrivet i
den nationella rättsordningen. Detta sammanhänger med EG-domstolens
synsätt att EG-rätten är en egen rättsordning som är autonom i förhållande
till traditionell folkrätt.

Det finns också rättsakter som inte är bindande, t. ex. rekommendatio-
ner och yttranden, vilka också nämns i artikel 189. Andra slag av icke
bindande rättsakter än de i fördraget nämnda har tillkommit.

Med länder utanför gemenskapen kan EG ingå bl. a. associerings- och
handelsavtal. Skillnaden mellan dessa bägge slag av avtal är främst att de
förra innebär en starkare markering av nära och varaktig anknytning till
gemenskapen. Sveriges och övriga EFTA-länders frihandelsavtal med EG
är handelsavtal. EES-avtalet, vilket är ett associationsavtal, kan ses som en
utbyggnad av detta samarbete. EG:s folkrättsliga avtal hör också till
EG-rätten.

Medlemsländerna kan också ingå folkrättsliga överenskommelser med
varandra. Romfördraget innehåller en regel om skyldighet att vid behov
förhandla om sådana överenskommelser i vissa fall.

Samarbete och icke-diskriminering

Grundläggande gemenskapsrättsliga principer kommer till uttryck i ar-
tiklarna 5 och 7 i Romfördraget, som har nära motsvarigheter i EES-
avtalet.

Romfördragets artikel 5 bygger på en allmän solidaritets- eller lojalitets-
princip. Enligt denna är medlemsländerna och gemenskapens institutioner
alla förpliktade att lojalt samarbeta med varandra. Många av EG-
domstolens viktigaste domar, bl. a. om EG-reglernas verkan i nationell
rättstillämpning, bygger på denna förpliktelse. Länderna skall respektera
varandras och gemenskapens intressen och söka undvika att handla i strid
med dessa. Institutionerna skall likaså beakta viktiga nationella intressen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Medlemsländernas förpliktelser enligt artikel 5 kan indelas i skyldigheter Prop. 1991/92:170
att vara positivt verksamma och skyldigheter att avhålla sig från vissa Bilaga 1
åtgärder. Dessa kallas sammanfattande för samarbetsförpliktelsen.

Denna förpliktelse innebär till att börja med att länderna skall vidta alla
allmänna eller särskilda åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla
förpliktelserna enligt fördraget och sekundärrätten.

Länderna skall vidare underlätta institutionernas verksamhet. Denna
skyldighet omfattar inte bara uttryckligen förutsedd verksamhet utan gäller
generellt på alla de områden där institutionerna är verksamma.

Därutöver gäller att länderna skall avhålla sig från alla åtgärder som kan
äventyra fördragets mål. Denna förpliktelse sträcker sig längre än till ett
förbud mot åtgärder som konkret hotar fördragsmålen. Det är förbjudet
redan att skapa en risk för en sådan effekt. Med fördragsmål avses såväl
sådana som innefattas i ingressen och i de grundläggande artiklarna som
sådana som läggs fast i fördragets särskilda bestämmelser på skilda om-
råden. Förbudet gäller varje slag av statligt handlande på alla områden,
även sådana som faller utanför fördragets egentliga tillämpningsområde.
Fördragsmålen kan nämligen äventyras även genom t. ex. kulturpolitiska
eller försvarspolitiska åtgärder.

Fördragets artikel 7 uttrycker principen om rättvis likabehandling utan
avseende på nationalitet (icke-diskriminering). Denna princip gäller inom
fördragets tillämpningsområde.

Diskriminering betyder särbehandling som inte är sakligt grundad; lika
fall skall behandlas lika. Det är lätt att förstå att inte nationalitet kan vara
saklig grund för särbehandling inom gemenskapen. Romfördraget syftar ju
till integration av Europas länder bl. a. genom skapandet av en gemensam
marknad. Då kan inte nationaliteten utgöra saklig grund för särbehandling.

Fördraget innehåller andra mer preciserade regler rörande diskrimine-
ring på grund av nationalitet, till vilka artikel 7 också hänvisar. De kan
innehålla närmare regler om kriterier som inte får användas så att de
medför särbehandling, men de kan också ge anvisningar om omständighe-
ter som legitimerar särbehandling. Det finns regler av detta slag i fråga om
bl. a. arbetskraftens fria rörlighet, rätten till fritt yrkesutövande samt den
fria rörligheten för tjänsteprestationer och kapital. Därutöver finns diskri-
mineringsförbud som utvecklats företrädesvis genom domstolspraxis. Så
är fallet t. ex. på varuområdet (jfr betänkandet Ds 1990:76 Romfördragets
art. 30, särskilt s. 55 — 59).

Diskriminering kan vara öppen eller dold. Regler som är så utformade att
de måste leda till en mindre gynnsam behandling av det som härrör från ett
annat land är öppet diskriminerande, även om de inte är direkt knutna till
nationalitetskriterier. En regel som rör en importsituation är ett exempel
på en sådan regel. Sådana regler kan också beskrivas som formellt diskri-
minerande. Även till synes likabehandlande åtgärder kan ha diskrimine-
rande verkningar i praktiken. Då är det fråga om dold, eller faktisk,
diskriminering. En regel som är knuten t. ex. till språkkunskaper eller
bosättningsort kan sålunda innebära förbjuden särbehandling. Huruvida
särbehandling föreligger beror alltså inte av åtgärdens utformning. Det
beror inte heller på om syftet med åtgärden i sig är godtagbart. Om t. ex. ett

land låter utföra en generell kontroll av vissa varor eller tjänster eller kräver Prop. 1991/92:170
en särskild märkning for att garantera landets konsumenter en produkt Bilaga 1
med utlovad kvalitet, kan utländska produkter som uppfyllt motsvarande
eller liknande krav i ursprungslandet komma i ett sämre konkurrensläge än
inhemska produkter.

I vad mån särbehandlande åtgärder är förbjudna varierar från område till
område. Vad som kan godtas är ytterst en rättstillämpningsfråga. EG-
domstolens bedömning i sådana fall beror ofta av en intresseavvägning,
där åtgärdens ändamål och utformning vägs mot intresset av fri rörlighet.
Man talar därvid om principerna om nödvändighet och proportionalitet.

7.3 Särskilt om reglerna som rör marknaden

Fri rörlighet för varor

EG är — som tidigare sagts — en tullunion med en gemensam yttre
tullgräns. Tullunionen gäller all handel med varor, och tullar kan inte
förekomma vare sig på export eller import mellan medlemsländerna.
Också avgifter med motsvarande verkan som tullar är förbjudna. Sedan en
vara passerat den gemensamma tullgränsen och därvid tullformaliteterna
har fullgjorts samt tullar och avgifter erlagts är den i fri omsättning inom
gemenskapen och omfattas av fördragets regler om fri rörlighet för varor.

Vidare får ländernas skattesystem inte skapa hinder för den fria rörlig-
heten. Därför innehåller fördraget bestämmelser som riktar sig mot fiskal
diskriminering. Det är förbjudet att pålägga andra medlemsländers pro-
dukter skatt utöver vad som direkt eller indirekt drabbar liknande in-
hemska produkter eller att genom beskattningen indirekt skydda vissa
produkter. Om likartade varor belastas olika, måste skillnaden bero på
objektiva skäl.

EG har, som förut nämnts, en gemensam jordbrukspolitik. De mark-
nadsordningar som inom ramen för denna tillskapats för olika jordbruks-
produkter — och sålunda omfattar en betydande del av livsmedelssektorn
— reglerar produktions- och distributionsleden men inte detaljhandeln.
Den gemensamma jordbrukspolitiken påverkar inte de grundläggande
principerna om varors fria rörlighet. Inom ramen för den gemensamma
jordbrukspolitiken finns det också en gemensam fiskepolitik, som uppvisar
viktiga särdrag. Den bygger bl. a. på principen om bevarande av havets
resurser och lika tillgång till dessa.

De hinder för den gränsöverskridande varutrafiken som inte omfattas av
de nu nämnda reglerna täcks i stället av Romfördragets artikel 30. Denna
artikel innehåller ett förbud mot kvantitativa, alltså mängdmässiga, import-
restriktioner och alla åtgärder med motsvarande verkan. Detta förbud har
direkt effekt och har av EG-domstolen getts en mycket vidsträckt tillämp-
ning. Rättspraxis på detta område är rikhaltig och mycket belysande för
EG-rättens syn på hinder för fri rörlighet. För export finns i artikel 34 ett
motsvarande förbud, vilket dock inte har getts en lika vid tolkning.

I ett grundläggande rättsfall (8/74 ”Dassonville” [1974] E.C.R. 837) har
domstolen förklarat att förbudet i artikel 30 innefattar varje åtgärd som

”direkt eller indirekt, aktuellt eller potentiellt” kan negativt påverka han-
deln. 1 princip omfattas sålunda varje åtgärd som kan tänkas avhålla någon
från att föra in varor i ett medlemsland från ett annat.

Handelshindrande åtgärder kan legitimeras med stöd av fördragets
artikel 36, om de grundas på bestämda hänsyn. Dessa hänsyn är allmän
moral, allmän ordning och allmän säkerhet, skydd for människors och
djurs hälsa och liv eller växters bevarande, skydd av nationella skatter av
konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller skydd av industriell
och kommersiell äganderätt. Åtgärder som grundas på dessa hänsyn behö-
ver inte vara likabehandlande. De får emellertid inte vara godtyckligt
särbehandlande eller protektionistiska. De nämnda regleringsintressena är
alla av icke-ekonomisk natur, och artikeln tolkas restriktivt.

I praxis har härutöver ett antal tvingande hänsyn erkänts, vilka kan
tillåtas medföra handelshinder. De kallas ofta for Cassishänsyn efter EG-
domstolens grundläggande avgörande på området (120/78 ”Cassis de Di-
jon” [1979] E.C.R. 649). Sådana hänsyn är t. ex. skattekontroll, god han-
delssedvana samt konsument- och miljöskydd. Hänsyn av detta slag får
emellertid aldrig tillgodoses genom formellt särbehandlande åtgärder.

För att legitimera undantag från principen om fri rörlighet för varor
krävs alltid att de nationella åtgärderna är nödvändiga för sitt ändamål och
proportionerligt utformade. När ett regleringsändamål blivit tillgodosett
genom harmonisering kan det inte längre legitimera undantag från princi-
pen om varors fria rörlighet.

Följden av domstolens stränga praxis på varuområdet är att harmonise-
ringen kan inriktas på sådana områden som omfattas av undantagen i
artikel 36 eller av Cassishänsynen. Inte desto mindre krävs en omfattande
harmoniseringsverksamhet, särskilt for att eliminera de s. k. tekniska
handelshinder, som uppkommer genom att det ställs varierande krav på
varors beskaffenhet samt på provning och kontroll. På detta område finns
en stor mängd harmoniseringsdirektiv.

Fri rörlighet för personer

De grundläggande reglerna om personers fria rörlighet finns i RomfÖrdra-
gets artikel 48, som gäller arbetskraft, och i artikel 52, som gäller etable-
ring. Bestämmelserna, som har givits direkt effekt efter övergångsperio-
dens utgång, rör avvecklingen av hinder för den fria rörligheten. På detta
område råder i huvudsak ett förbud mot formell diskriminering.

Den fria rörligheten for personer innebär för det första en rätt för
individer att fritt få resa in och uppehålla sig i en annan medlemsstat och
där behandlas på samma sätt som landets egna medborgare när det gäller
möjligheten att söka arbete eller bedriva näringsverksamhet.

Rätten att få resa in och uppehålla sig i landet har preciserats i två
direktiv, ett for arbetstagare och ett för självständiga näringsidkare. Den
omfattar även familjemedlemmar, och dessa behöver inte vara EG-
medborgare. Den fria rörligheten gäller emellertid inte bara individer.
Bolag och andra associationer som är bildade enligt ett EG-lands lag har
samma rätt till etablering. Den fria rörligheten kräver att det finns möjlig-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

het att starta en ny verksamhet i ett annat land genom bolagsbildning
(primäretablering) eller genom upprättande av dotterbolag, filialer eller
agenturer (sekundäretablering).

Inte heller fri rörlighet för personer är undantagslös. Hänsyn till allmän
ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som
hindrar rörligheten. Undantagen finns närmare preciserade i rådets direk-
tiv (64/221/EEG) och skall tolkas snävt. Domstolen har uttalat att endast
ett realistiskt och allvarligt hot mot sådana intressen i det särskilda fallet
kan motivera inskränkningar i den fria rörligheten (67/74 ”Bonsignore”
[1975] E.C.R. 297). Ett exempel är att beslut om utvisning eller avvisning
inte får grunda sig på omständigheter som medlemsstaten inte vidtar
effektiva åtgärder för att komma till rätta med på hemmaplan (115 och
116/81 ”Adoui & Cornuaille” [1982] E.C.R. 1665). Beslut måste vara
motiverade och kunna överklagas (36/75 ”Rutili” [1975] E.C.R. 1219).

Det är emellertid att märka att anställning i offentlig tjänst inte omfattas
av den fria rörligheten. Verksamhet som är förbunden med offentlig
maktutövning får reserveras för egna medborgare. Enligt praxis begränsar
sig dock undantagen till anställningar där det krävs särskild solidaritet med
staten (149/79 kommissionen ./. Belgien [1982] E.C.R 1845).

Fri rörlighet för personer innebär en skyldighet att inte missgynna andra
medlemsstaters medborgare med hänsyn till nationella behörighetsregler
för viss yrkesutövning. Ömsesidigt erkännande av examina är därför ett
ämne för harmonisering men även om gemensamma bestämmelser saknas
är en medlemsstat skyldig att ta hänsyn till likvärdig kompetens. Kompe-
tent myndighet är därför skyldig att undersöka om likvärdighet föreligger
(71/76 ”Thieffry” [1977] E.C.R. 765).

På detta område spelar harmoniseringen likväl inte samma roll som på
andra områden. Den som vill vara verksam i ett land, får normalt inrätta
sig efter de regler som gäller där, även om de skulle avvika från vad han är
van vid. Det är dock givet att verksamheten över gränserna underlättas
genom enhetliga bestämmelser i vissa hänseenden. Detta gäller inte minst
på bolagsrättens område.

Det finns även andra skäl till att harmonisering sker. Stora skillnader i
arbetsmiljön kan uppfattas som en snedvridning av konkurrensen. En
gemensam minimistandard i fråga om arbetsmiljö främjar sunda konkur-
rensförhållanden. Ökat socialt välstånd är samtidigt ett sådant fristående
mål som i sig motiverar politisk samordning.

Fri rörlighet for tjänster

EG: s tjänstebegrepp är ett uppsamlingsbegrepp. Artikel 60 i Romfördraget
definierar tjänst som en prestation som normalt utförs mot ersättning i den
utsträckning den inte faller in under bestämmelserna om fri rörlighet för
varor, personer och kapital.

Detta hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära
knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan
reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

rörlighet i övrigt. Dessutom förutsätter fri tjänstehandel att kapitalet är
fritt rörligt.

En tjänst kan emellertid utföras utan att personer flyttar över gränser.
Många tjänster kan utföras i ett land och därifrån omsättas i andra länder.
Situationen påminner då om den när varor omsätts över gränserna.

Ett fritt tjänsteutbyte skall innebära frihet för den som erbjuder en tjänst
att resa till ett annat land och prestera tjänsten där, men också en rätt för
tjänstemottagaren att motta tjänsten i annat land än det egna. Vidare
omfattas även det fallet att ingen person passerar någon gräns. Ett tyskt
konsultföretag skall t. ex. utföra ett uppdrag i hemlandet, men för en
beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet är här endast själva
tjänsten.

Den grundläggande regeln om fri rörlighet för tjänster finns i artikel 59 i
Romfördraget, enligt vilken inskränkningarna i friheten att tillhandahålla
tjänster inom gemenskapen gradvis skall avskaffas. Artikeln, som blivit
direkt tillämplig efter övergångsperiodens utgång, har fyllts ut av EG-
domstolen, vars domar på detta område i många hänseenden påminner om
praxis på varuområdet.

Förbudet mot hinder för fri rörlighet för tjänster har sålunda getts en vid
tillämpning. Det omfattar inte bara öppen diskriminering. Huvudregeln är
därför att tjänst som utövas lagligt i ett medlemsland skall få utövas utan
ytterligare kontrollåtgärder i övriga medlemsländer. Offentligrättslig verk-
samhet är dock undantagen på samma sätt som i fråga om personers
rörlighet.

Ett krav på enbart formell likabehandling utesluter t. ex. inte att tjän-
steutövaren utsätts för dubbla kontrollåtgärder. Både hemlandet och det
land där tjänsten utövas kan ha intresse av att kontrollera t. ex. ett bolags
soliditet för att skydda sina konsumenter. En upprepning av kontrollåtgär-
der som redan genomgåtts i hemlandet är en konkurrensmässig nackdel
och i princip en form av förbjuden diskriminering.

Inte heller denna EG-regel är undantagslös. Undantagen för personers
fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till allmän ordning, säkerhet och
hälsa, gäller också när det är fråga om att utföra en tjänst. Som framgått har
dessa undantag motsvarigheter i artikel 36, som gäller inom varuområdet.

Enligt praxis kan också andra hänsyn motsvarande dem på varuområdet
göras gällande på tjänsteområdet, dock inte för att hindra den personliga
rörligheten. Det gäller både sådana hänsyn som uttryckligen anges i artikel
36 och sådana andra tvingande samhällsbehov som domstolen erkänt. Det
finns därför också på tjänsteområdet ett behov av harmonisering.

Fri rörlighet för kapital

Kapitalets fria rörlighet innefattar frihet för dels löpande betalningar, dels
fria kapitalrörelser. Dessa två friheter, särskilt den förra, har en väsentligen
komplementär funktion. Om de löpande betalningarna inte vore fria från
restriktioner skulle inte sedvanliga kommersiella krediter kunna beviljas
och återbetalas över gränserna.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Vidare skulle etableringsfriheten begränsas avsevärt om det inte vore
möjligt att överfora det för etableringen erforderliga kapitalet.

Konkurrensreglerna

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement till
fördragets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens är en
forutsättning för att den gemensamma marknadens fulla potential skall
kunna utnyttjas för att förverkliga gemenskapens mål och komma konsu-
menterna till godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen,
skulle de hinder for den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvanti-
tativa restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas
av nya hinder, tillkomna genom företagens egna ageranden på marknaden
eller av protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspoliti-
ken skall förhindra en sådan snedvridning. Fördragets konkurrensregler
riktar sig både mot staterna och företagen.

De grundläggande bestämmelserna på konkurrensområdet är förbudet
mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 85 och förbudet mot missbruk
av dominerande ställning i artikel 86. Båda bestämmelserna gäller i de fall
samhandeln mellan länderna kan påverkas, och de har i praxis givits direkt
effekt.

Det rör sig om två olika situationer där företagen genom sitt agerande
hämmar den fria konkurrensen. I det ena fallet är det fråga om ett
konkurrensstörande samarbete mellan företag och i det andra om ett
ensidigt handlande av ett företag med en dominerande ställning på den
relevanta marknaden.

Artikel 85 förbjuder alla former av avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som har till syfte
eller som verkan att konkurrensen på marknaden hindras, begränsas eller
snedvrids samt ger exempel på förbjudna förfaranden. Överenskommelser
som strider mot förbudet är ogiltiga.

Artikeln är ämnad att förbjuda all konkurrensskadlig samverkan mellan
företag. Ett avtal i artikelns mening behöver inte vara bindande. Det
väsentliga är att det finns en avsikt att förvanska konkurrensen på mark-
naden. Någon faktisk störning behöver inte ha skett (se t.ex 41/69 ”AFC
Chemie Pharma” [1970] E.C.R. 661).

Förbudet omfattar både horisontella konkurrensbegränsningar, dvs.
mellan företag i samma led i produktionskedjan, och vertikala konkurrens-
begränsningar, dvs. mellan företag i skilda led, t. ex. produktions- och
distributionsled.

Huruvida ett avtal har ingåtts kan ofta vara svårt att styrka. Ett samord-
nat förfarande förutsätter inte att ett avtal har kommit till stånd. Det
räcker att någon form av kontakt bedöms ha skett. Av väsentlig betydelse
är företagens beteende på marknaden. Ett typexempel är parallella prishöj-
ningar. Dessa är i sig inte förbjudna men är ett indicium på att ett
samordnat förfarande föreligger. Vid bedömningen måste en samlad vär-
dering av alla indicier göras och särskild vikt fastas vid vad som är att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

betrakta som normalt marknadsbeteende (48/69 ICI mot kommissionen Prop. 1991/92:170
[1972] E.C.R. 619). Bilagal

Slutligen omfattas även beslut av företagssammanslutningar. Dessa be-
höver inte vara bindande för dess medlemmar för att anses konkurrensbe-
gränsande.

Vidare skall handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Begreppet har
getts en vidsträckt innebörd. Det är tillräckligt att handeln påverkas
indirekt eller potentiellt, om detta kan förutses med en tillräcklig grad av
sannolikhet (56/65 ”La Technique Miniéero” [1966] E.C.R. 235).

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är emellertid inte
absolut. Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterfö-
retag, förutsatt att företagen utgör en ekonomisk enhet, inom vilket dotter-
företaget inte har någon reell självständighet med avseende på dess mark-
nadsuppträdande, och om avtalet har till syfte att åstadkomma en intern
arbetsfördelning mellan företagen. I ett sådant fall ansvarar moderföreta-
get för dotterföretagets marknadsuppträdande (se t. ex. 15/74 ”Centra-
farm” [1974] E.C.R. 1147). Förbudet i artikel 85 tillämpas inte heller
beträffande avtal vars ekonomiska verkningar inte är tillräckligt bety-
dande, s. k. bagatellkarteller.

Ett konkurrensbegränsande samarbete mellan företag behöver emeller-
tid inte alltid vara negativt for gemenskapen. Under vissa betingelser kan
begränsningar som bidrar till förbättrad produktion eller distribution av
varor eller som främjar ett tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,
undantas från förbudet. Det kan ske antingen genom att kommissionen
meddelar undantag i särskilda fall eller genom generella s. k. gruppundan-
tag for vissa typfall.

Artikel 86 förbjuder allt missbruk av dominerande ställning samt ger
exempel på förbjudna förfaranden. Missbruket kan t. ex. bestå i att företa-
get påtvingar någon oskäliga affarsvillkor eller tillämpar olika villkor för
likvärdiga prestationer. Förbudet är undantagslöst. Ett företag som vill
vara säkert på att det inte skall anses missbruka sin ställning kan begära
kommissionens förklaring att missbruk inte föreligger. Att ett företag köper
upp ett annat företag och därigenom förstärker en redan dominerande
ställning har ansetts kunna vara ett missbruk. Kontrollen av företagsför-
värv finns nu reglerad i en särskild förordning.

Enligt EG-domstolens och kommissionens praxis innebär en domine-
rande ställning att ett företag har en sådan ekonomisk styrka, att det på den
relevanta marknaden har möjlighet att agera utan att ta någon större
hänsyn till vare sig konkurrenter, kunder eller leverantörer (se t. ex. 6/72
”Continental Can” [1973] E.C.R. 215).

Det är naturligtvis av största vikt att avgränsa den relevanta marknaden.
Det tillämpade tillvägagångssättet inom EG-rätten är att avgöra dels vad
som utgör den relevanta produktmarknaden, dels den relevanta geogra-
fiska marknaden.

Den relevanta produktmarknaden är i många fall svårbedömd. EG-
domstolen har t. ex. fått ta ställning till huruvida bananer är en självständig
marknad i förhållande till övrig färskfrukt. Ett väsentligt kriterium i
sammanhanget var i vad mån bananerna var utbytbara mot övrig farsk-

frukt. Domstolen fastslog att så inte var fallet utan att det existerade en
självständig bananmarknad (27/76 ”United Brands” [1978] E.C.R. 207).

Den relevanta geografiska marknaden uttrycks i artikel 86 som den
gemensamma marknaden eller en väsentlig del av denna. Det är frågan om
att fastställa ett område inom vilket konkurrensvillkoren är enhetliga. En
väsentlig del har ansetts innefatta relativt små delar av Gemenskapen. Som
exempel kan nämnas att den sydtyska marknaden har bedömts som väsent-
lig del (40/73 suiker Unie mot kommissionen [1975] E.C.R. 1663).

Avslutningsvis bör påpekas att det krävs ett missbruk for att artikel 86
skall vara tillämplig. Det avgörande kriteriet huruvida missbruk föreligger
torde vara vilka valmöjligheter som kvarstår för marknadens övriga aktö-
rer i den situation som skall bedömas (85/76 ”Hoffman La Roche” [1979]
E.C.R. 461).

Kommissionen är det övervakande organet i konkurrensärenden och
kan utdöma böter om foretagen bryter mot de gällande reglerna. Riktlin-
jerna för kommissionens handhavande av konkurrensreglerna finns fram-
förallt i rådsförordning (EEG) nr 17/62.

De nu behandlade konkurrensreglerna kompletteras med konkurrens-
regler riktade mot staterna.

De regler om fria varurörelser som berörts i det föregående riktar sig mot
sådant handlande från staternas sida som består i att de genom normgiv-
ning och annan offentligrättsligt präglad verksamhet lägger fast villkoren
för import och export. En stat kan emellertid också uppträda som köpare
och säljare. EG: s konkurrensregler gäller visserligen statliga affärsdrivande
företag lika väl som enskilda företag. Staten som sådan har emellertid
möjligheter att påverka marknaden som enskilda företag saknar. Detta är
t. ex. fallet vid olika slag av statliga handelsmonopol. Därför innehåller
Romfördragets avsnitt om fria varurörelser en särskild bestämmelse, enligt
vilken de statliga monopolen inte får diskriminera medlemsstaternas rätts-
subjekt med avseende på försörjnings- och avsättnings villkor. Som förut
nämnts finns det också bestämmelser med förbud mot fiskal diskrimine-
ring.

Staten som sådan är emellertid enligt artikel 5 underkastad skyldigheten
att vara solidarisk med fördragets mål, till vilka ju också hör orubbade
konkurrensförhållanden på marknaden. Mot denna bakgrund stadgas i
artikel 90 att medlemsstaterna beträffande offentliga företag och företag
som de beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter inte skall vidta eller
behålla någon åtgärd som strider mot fördraget, i synnerhet diskrimine-
ringsförbudet i artikel 7 och konkurrensreglerna i artiklarna 85 — 94.

I artiklarna 92 — 94 finns särskilda regler som syftar till att motverka
sådana stödåtgärder från det allmännas sida som kan leda till snedvridning
i konkurrensförhållandena, s. k. statsstöd. De riktar sig mot skilda åtgärder
som statliga eller kommunala myndigheter kan använda för att favorisera
ett företag i förhållande till andra. Det kan röra sig om direkta eller
indirekta stödåtgärder.

Många stödåtgärder är tillåtna. Det gäller bl. a. stöd av social karaktär
och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer. Andra

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

stödåtgärder kan vara tillåtna, om de är förenliga med den gemensamma
marknaden. Detta gäller t. ex. regional- och sektorstöd.

Ett påfallande drag i EG-rätten, när det gäller stödåtgärder, är att det är
kommissionen som är det beslutande och övervakande organet. Kommis-
sionen skall därför underrättas om planer som syftar till att vidta eller
ändra stödåtgärder. Sådana åtgärder kan inte träda i kraft förrän de
godkänts av kommissionen. Kommissionen skall vidare se över exister-
ande statsstöd. Finner den att ett stöd är oförenligt med gemenskapsrätten
skall det upphävas eller jämkas.

Konkurrensreglerna tillämpas alltså på åtgärder som vidtas inom ge-
menskapen och på företag som annars lyder under gemenskapsrätten.
Enligt den s. k. effektdoktrinen tillämpas de också på andra företags hand-
lande utanför gemenskapen när förbjudna åtgärder får konkurrensbegrän-
sande verkningar inom gemenskapen.

EG: s konkurrensrätt reglerar uttömmande konkurrensstörningar på ge-
menskapsnivå. Mellan EG: s medlemsländer tillämpas alltså inte åtgärder
mot dumpning, dvs. mot export till alltför låga priser. Sådana åtgärder kan
emellertid riktas mot länder utanför den gemensamma marknaden, vilka
exporterar till EG. Detsamma gäller för s. k. utjämningstullar, riktade mot
statlig subvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

8 Närmare om EES-avtalet

8.1 Ingress

EES-avtalets huvuddel inleds med en s. k. ingress och består i övrigt av nio
kapitel eller delar.

Ingressen knyter an till de långvariga särskilda förhållandena mellan EG
och EFTA-länderna. Där bekräftas målsättningen att skapa ett dynamiskt
och enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, grundat på gemen-
samma regler. Ett sådant område uppfattas som ett bidrag till uppbyggan-
det av ett Europa, grundat på fred, demokrati och mänskliga rättigheter.
Inom samarbetsområdet skall i möjligaste mån fri rörlighet förverkligas for
varor, personer, tjänster och kapital och ett ökat politiskt samarbete
komma till stånd på viktiga områden. Särskilt betonas handelns frigörelse
inom ramen for de mer övergripande överenskommelserna inom GATT
och OECD. Marknadsekonomin skall vara basen för samarbetet.

Ingressen innehåller deklarationer rörande åtskilliga övergripande mål
för det gemensamma arbetet, t. ex. i fråga om ekonomiskt och socialt
framåtskridande, miljöpolitik och jämställdhet. En del av formuleringarna
anknyter nära till sådana som återfinns i Romfördraget. Det gäller bl. a.
den princip som skall gälla för det framtida samarbetet om gemensamma
regler, nämligen att dessa skall syfta till en hög nivå i fråga om hälsa,
säkerhet samt skydd för miljö och konsumenter. Detta är en motsvarighet
till artikel 100 a. 3 i Romfördraget som innehåller den garanti som de mer
utvecklade EG-länderna krävt för att medverka i harmonisering genom
majoritetsbeslut för förverkligandet av den inre marknaden den 1 januari
1993.

I ingressen uttalar parterna också syftet att nå och vidmakthålla en
enhetlig tillämpning och tolkning av EES-avtalet och sådana bestämmelser
i EG-rätten som i sak är identiska med bestämmelser i avtalet.

8.2 DEL I Mål och principer

Artiklarna 1—7

Avtalets första kapitel innehåller liksom Romfördraget en beskrivning av
mål och grundläggande principer.

I artikel 1 beskrivs avtalet som ett associationsavtal, som syftar till att
främja stärkandet av handel och ekonomiska förbindelser mellan de
fördragsslutande parterna. Formuleringarna ger vid handen att det är fråga
om en fortlöpande och välbalanserad process som avses skapa ett homo-
gent eller enhetligt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. Däri
ligger att samarbetet efterhand skall utvecklas, att det skall råda balans
mellan de fördragsslutande parternas rättigheter och skyldigheter. Av
preciseringar i artikelns andra punkt framgår att sammanslutningen skall
realisera dessa mål genom

— fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital,

— ett system som säkerställer att inte konkurrensen snedvrids och att
reglerna därom respekteras lika samt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

— närmare samarbete på andra områden, sådana som socialpolitik, forsk- Prop. 1991 /92: 170
ning och utveckling, miljö och utbildning. Bilaga 1

Artikel 2 innehåller definitioner. Där förklaras för det första att termen
”avtalet” innefattar såväl avtalets huvuddel, protokollen och bilagorna
som de rättsakter som det hänvisas till däri.

Begreppet ”EFTA-stater” skall i avtalet innebära de avtalsparter som är
medlemmar av EFTA. Eftersom EES-avtalet för EG:s del är ett s. k.
blandat avtal, dvs. både gemenskapen och medlemsländerna är avtalspar-
ter, sägs slutligen att begreppet ”avtalspart” för EG-sidans vidkommande i
varje enskilt fall skall förstås i enlighet med EG: s interna kompetensför-
delning.

Artiklarna 3 och 4 återger motsvarigheter till Romfördragets principer
om samarbete och icke-diskriminering. Den förra artikeln är språkligt
något modifierad med hänsyn till EES-avtalets särskilda institutionella
förhållanden.

Artikel 5 klargör att parterna när som helst och på vilken samarbetsnivå
som helst kan ta upp frågor som de anser angelägna. Denna rätt att
anhängiggöra frågor, ”droit d’évocation”, preciseras närmare på andra
ställen i avtalet.

Artikel 6 innehåller en viktig tolkningsregel, som slår fast att sådana
regler i avtalet som är materiellt identiska med motsvarande regler i
Romfördraget resp, fördraget om upprättande av kol- och stålgemenska-
pen vid implementering och tillämpning skall tolkas i enlighet med EG-
domstolens domar fram till dagen för fördragets undertecknande.

Artikel 7 anger att de rättsakter som finns fogade som bilagor till avtalet
eller vartill detta hänvisar, liksom sådana som de fördragsslutande
parterna längre fram enas om, skall vara bindande för parterna och
införlivas med deras resp, rättsordningar. Artikeln klargör att rättsakter
som motsvarar EG-förordningar skall som sådana göras till del av dessa
rättsordningar, medan det liksom i EG skall vara fritt för avtalsparterna att
välja form och metod för att införliva rättsakter som motsvarar EG-
direktiv.

8.3 DEL II Fri rörlighet för varor

Kapitel 1 Grundläggande principer

Artiklarna 8—16

Enligt artikel 8, som inleder EES-avtalets avsnitt om fri rörlighet för varor,
skall mellan de avtalsslutande parterna åstadkommas fri rörlighet för varor
i enlighet med bestämmelserna i avtalet. Avsnittet bygger i hög grad på
relevanta artiklar i Romfördraget.

EG utgör en tullunion, ett enda tullområde med en yttre tullgräns och en
samfälld handelspolitik mot omvärlden. Varor är i fri cirkulation på den
gemensamma marknaden, om de har sitt ursprung i unionen eller införtul-
lats dit.

EES-avtalet innebär däremot i handelspolitiskt hänseende upprättandet
av ett frihandelsområde, innefattande de tullområden som bildas å ena

sidan av EG och å andra sidan av vart och ett av EFTA: s medlemsländer.

Det är som regel endast varor med ursprung inom EES som omfattas av
den fria rörligheten enligt avtalet (art. 8.2). Detta innehåller särskilda
bestämmelser om hur sådant ursprung fastställs (art. 9.1).

Eftersom EES-avtalet inte leder till en tullunion utan till ett utvidgat och
förstärkt frihandelsområde måste ursprungsreglerna i handeln mellan EG-
och EFTA-länderna finnas kvar. En tullunion innebär, förutom tullfrihet
internt, även en gemensam tullmur mot utanförstående länder. I ett frihan-
delsområde däremot avvecklar parterna tullarna sinsemellan men behåller
sina nationella tullar mot länder som står utanför. Det är därför nöd-
vändigt att i ett frihandelsområde uppställa regler som hindrar att varor
från utanförstående länder kommer in i frihandelsområdet via det land
som har de lägsta tullarna. Tullarna i frihandelsområdet EES är avskaffade
för varor som har ursprung inom frihandelsområdet, dvs. är s. k.”ur-
sprungs varor”. Detta begrepp definieras i ”ursprungsreglerna”.

EES-avtalet innebär att ursprungsreglerna i förhållande till nu gällande
ordning förenklas och förbättras på en rad olika punkter (art. 9 och
protokoll 4). Kravet att fastställa om en vara har ursprung i EG eller i ett
enskilt EFTA-land slopas. Genom EES-avtalet blir det tillräckligt att ange
att en vara har ursprung i EES.

Varors fria rörlighet kan hindras på olika sätt. Ett sätt är att belasta
gränshandel med tullar och andra liknande avgifter. Enligt artikel 10 är
tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan
förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Regeln gäller uttryckligen
också tullar av fiskal natur.

En annan kategori av hinder utgörs av direkta mängdmässiga begräns-
ningar av import eller export, s. k. kvantitativa restriktioner. Sådana be-
gränsningar kan emellertid uppstå även av andra skäl, s. k. ”åtgärder med
motsvarande verkan”. Detta slag av handelshinder är förbjudna enligt
EES-avtalets artiklar 11 — 13, vilka motsvarar Romfördragets artiklar 30,
34 och 36 i relevanta delar. EG-domstolen tolkar förbudet mot detta slag
av handelshinder strängt. Domstolens praxis har en avgörande betydelse
for förståelsen av artiklarnas innebörd (se avsnitt 7.3).

Utöver förbudet mot handelshinder krävs en omfattande harmonise-
ringsverksamhet, särskilt för att eliminera de s. k. tekniska handelshinder,
som uppkommer genom att det ställs varierande krav på varors beskaffen-
het samt på provning och kontroll. På detta område finns en stor mängd
harmoniseringsdirektiv. Uppgiften att begränsa antalet kvarstående tek-
niska handelshinder har hög prioritet inom både EG och EFTA. Arbetet är
en förutsättning för att målsättningen om ett fritt varuutbyte inom det
europeiska samarbetsområdet skall uppnås.

I artikel 14 förbjuds de avtalsslutande parterna att direkt eller indirekt
lägga interna avgifter på varor från andra avtalsslutande parter som är
högre än avgifter på liknande inhemska varor. Inte heller får parterna lägga
interna avgifter på varor från de andra parterna som är av sådan art att de
skyddar andra varor.

Avtalets artiklar 15 och 16 motsvarar i relevanta delar Romfördragets
artiklar 95 och 96, som är riktade mot s. k. fiskal diskriminering, resp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

artikel 37 om statliga handelsmonopol. Befintliga monopol får inte ha
diskriminerande verkan på handeln inom EES. I en särskild deklaration
som är fogad till avtalet erinrar de nordiska länderna emellertid om att
deras vin- och spritmonopol grundar sig på hälsomässiga och sociala
hänsyn.

Kapitel 2 Jordbruks- och fiskeprodukter

Artiklarna 17—20

EES-avtalet innebär som nämnts inte att EFTA-länderna ansluts till EG: s
gemensamma jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy, CAP). Där-
emot omfattar avtalet vissa frågor med anknytning till jordbruket. Det
gäller livsmedelsfrågor, bestämmelser for vin och sprit, ett nytt system för
råvarukostnadsutjämning, veterinära frågor samt foder-, utsädes- och
växtskyddsfrågor liksom frågor om handelsgödsel.

I artikel 17 finns en hänvisning till bilaga I till avtalet som innehåller
särskilda bestämmelser och arrangemang som avser veterinära frågor och
växtskyddsfrågor.

I artikel 18 sägs att de avtalsslutande parterna skall säkerställa att
bestämmelserna i den nyssnämnda bilagan och i artikel 23 första stycket a
och b (tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering, och
avveckling av handelshinder vid handel med vin) inte äventyras genom
andra tekniska handelshinder. Härvid anges att artikel 13 (undantag på
grund av allmän hälsa, säkerhet, moral etc.) är tillämplig.

Enligt artikel 19 skall parterna undersöka varje svårighet som kan uppstå
i handeln med jordbruksvaror och fortsätta sina ansträngningar att nå en
gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter. Parterna skall i
detta syfte före utgången av år 1993 och därefter med tvåårsintervaller se
över villkoren för handeln med jordbruksprodukter. Därefter skall
parterna i ljuset av dessa översyner och med hänsyn till resultatet av de
pågående förhandlingarna i GATT (Uruguay-rundan) inom ramen för
EES-avtalet besluta om ytterligare nedskärningar av alla slag av handels-
hinder inom jordbrukssektorn.

EFTA-länderna skall enligt protokoll 42 till avtalet sluta bilaterala jord-
bruksavtal med EG. Dessa avtal är inte en del av EES-avtalet även om de
har förhandlats fram inom ramen för EES-förhandlingarna.

Inom EG finns en omfattande lagstiftning rörande den tekniska hante-
ringen av handeln med vin och i viss mån sprit. Lagstiftningen omfattar
bl. a. definitioner, regler för märkning och storlekar på buteljer, geografiska
ursprungsbenämningar, tillsatser, tillverkningsmetoder, analysmetoder,
handelsdokument m. m. EFTA-länderna har accepterat att handeln med
dessa varor inom EES skall baseras på EG: s regelverk i dessa avseenden
(prot. 47). Hittills har dessa frågor inte i någon väsentlig mån reglerats i
lagstiftning i Sverige. Vissa speciallösningar finns för olika EFTA-länder
bl. a. avseende produktionsmetoder, benämningar och tillsatser.

Ett nytt system för råvarukostnadsutjämning för beredda livsmedelsin-
dustriprodukter har överenskommits inom ramen för EES-avtalet (prot.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

3). Det nya systemet innehåller en gemensam varulista for samtliga EES-
länder. (I EES-avtalet behandlas frågan i Kap. 1, art. 8.3 b.).

EG:s lagstiftning avseende växtskydd är för närvarande föremål för
översyn. I EES-avtalet konstateras därför endast att detta är ett samarbets-
område för EES (gemensam deklaration nr 26). Den exakta utformningen
och omfattningen av samarbetet fastställs när EG beslutat om sin nya
lagstiftning. Däremot innehåller EES-avtalet bestämmelser för det veteri-
nära området.

I artikel 20 sägs att bestämmelser och arrangemang som avser fisk och
andra marina produkter finns i protokoll 9 till avtalet. EES-avtalet innebär
som nyss sagts inte att EFTA-länderna ansluts till EG:s gemensamma
fiskeripolitik (Common Fishery Policy, CFP). I protokoll 9 behandlas dock
många för fisket väsentliga områden. Det gäller bl. a. tullättnader för
fiskprodukter, bestämmelser om statsstöd, direktlandningar och utländska
direktinvesteringar.

Kapitel 3 Samarbete i tullfrågor och om handelslättnader

Artiklarna 21 — 22

Tullsamarbetet mellan EG och EFTA:s medlemsländer förstärks dels ge-
nom ett samarbetsprotokoll om multilateralt tullsamarbete för att be-
kämpa den internationella ekonomiska brottsligheten, dels genom ett
samarbetsprotokoll om förenkling av gränsformaliteter (art. 21 och prot.
10 och 11).

Genom tullsamarbetsprotokollet utsträcks för svensk del samarbetet
med andra länders tulladministrationer. Avtalet innehåller regler om in-
formationsutbyte, övervakning av misstänkta personer, varor och trans-
portmedel, delgivning av utländsk tullhandling m. m.

Protokollet får bl. a. betydelse för bekämpning av narkotikasmuggling
samt för kontroll av importsändningars värde och av att export verkligen
går till det land som uppgivits.

Protokollet om gränsformaliteter syftar till att förenkla tidsödande
gränsformaliteter för den internationella godstrafiken. En ledande princip
i avtalet är att formaliteter och kontroller skall utföras så snabbt som
möjligt och om möjligt på en och samma plats. Vidare bör kontroller göras
i form av stickprov. Andra åtgärder för ett friktionsfritt flöde av gods är
harmoniserade öppethållandetider, expressfiler för tomma lastbilar eller
lastbilar med enbart transitvaror. Bestämmelserna hindrar inte berörda
länder att komma överens om ytterligare förenklingar.

EES-avtalet innebär ett ökat samarbete och inflytande för EFTA-
länderna på områden som rör förenkling av handelsprocedurer (art. 21.3).

Kapitel 4 Andra regler som avser fri rörlighet av varor

Artiklarna 23 — 26

Antalet EG-rättsakter som avser tekniska föreskrifter är betydande. I
artikel 23 hänvisas till bilaga II till avtalet, som upptar omkring 650 olika

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

EG-rättsakter. Dessa är fördelade på ett stort antal produkter som motor- Prop. 1991/92: 170
fordon, hushållsmaskiner, övriga maskiner, elektrisk materiel, livsmedel, Bilaga 1
läkemedel, farliga ämnen/kemikalier m.m. I avtalet finns också bestäm-
melser som gäller generellt för hela TBT-området, t. ex. regler om infor-
mationsutbyte samt provning och kontroll.

Speciallösningar och övergångsarrangemang kommer att gälla för EFTA-
länderna på vissa områden i syfte att slå vakt om väsentliga skyddsintres-
sen för hälsa, miljö och säkerhet. För svensk del berörs här bl. a. motorfor-
don (avgasregler och säkerhetsbälten), kemikalier, lösningsmedel, asbest,
kvicksilver, arsenik, freoner och andra ozonnedbrytande ämnen samt
bekämpningsmedel.

Antagandet av de tekniska regler som finns i direktiven och godtagandet
av varor som svarar mot kraven är en förutsättning för anslutning till EG: s
system för fria varurörelser och gör det möjligt att på motsvarande sätt fritt
sälja svenska produkter inom hela EES-området.

I det regelverk som omfattas av EES-avtalet ingår vissa bestämmelser
om produktansvar (art. 23, bilaga III). Hit hör rådsdirektivet angående
lagstiftning om produktansvar (85/374/EEG). Detta direktiv föreskriver
strikt ansvar för skador som orsakats av defekta produkter. Skadestånds-
ansvarig är i första hand den som har tillverkat produkten eller importerat
den.

Artikel 24 innehåller en hänvisning till bilaga IV i vilken återfinns
särskilda bestämmelser och arrangemang på energiområdet.

De EG-bestämmelser som rör energiområdet avser energiberedskap,
ökad handel och konkurrens samt vissa allmänna energipolitiska frågor.

Under EES-förhandlingarna framkom att ett antal EG-bestämmelser om
energiberedskap, bl. a. viss oljelagringsskyldighet, i stort sett motsvarar de
åtaganden som Sverige redan gjort genom medlemskapet i det till OECD
knutna samarbetsorganet IEA (International Energy Agency). Att föra in
dessa bestämmelser i EES-avtalet visade sig innebära avsevärda institutio-
nella svårigheter. Av bl. a. det skälet saknas de flesta EG-bestämmelser
avseende energiberedskap i avtalet. Vissa bestämmelser med liknande
bakgrund — om information och konsultation beträffande oljepriser, möj-
ligheter till registerering av oljeimport och begränsning av oljeanvändning
i kraftverk — har dock tagits in i avtalet.

De bestämmelser på området som nu har tagits in i EES-avtalet syftar
främst till att inom energiområdet komplettera generella bestämmelser
som avser undanröjande av konkurrenshinder. De ligger väl i linje med
svenska strävanden att öka konkurrensen och få effektivare marknader på
energiområdet.

Ytterligare några EG-bestämmelser på energiområdet har tagits in i
avtalet, bl. a. om skyldighet att informera om större energiprojekt, om vissa
oljeersättande tillsatser (etanol m.m.) i bensin och om funktionskrav för
varmvattenberedare m. m.

Rätten till vissa skyddsåtgärder mot följder av återutförsel av varor eller
bristsituationer på grund av den överenskomna tullfriheten eller förbudet
mot exportrestriktioner regleras i artikel 25.

I artikel 26 återfinns slutligen också en bestämmelse, enligt vilken

åtgärder mot dumpning, s. k. utjämningstullar och andra sådana åtgärder
för att hindra otillåtet handelsbruk i princip inte får tillämpas inom EES
såvida inte detta särskilt angetts. Detta är en följd av att parterna kunnat
enas om gemensamma konkurrensregler.

Kapitel 5 Kol- och stålprodukter

Artikel 27

Kol- och stålmarknaden regleras inom EG i första hand av fördraget om
upprättandet av den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG, tidigare
kallat CECA efter den franska förkortningen). Detta äldre fördrag skiljer
sig väsentligt från Romfördraget i fråga om bl. a. strukturen och om
reglernas högre grad av konkretion.

EKSG-fördraget innebär en specialreglering i förhållande till Romför-
dragets regler.

Handeln mellan Sverige och EKSG regleras genom ett särskilt frihandel-
savtal (jfr SFS 1973:1080, ändrad senast 1980:1080, samt prop.
1972:135). Avtalet innebär bl. a. att EKSG:s prisregler för järn och stål
skall gälla i Sverige (jfr CECA-lagen 1972:762, ändrad senast 1984:421,
CECA-kungörelsen 1973: 720, ändrad senast 1974:1003, samt med stöd av
den senare av kommerskollegium utfärdade föreskrifter). Frihandelsavta-
let har i vissa hänseenden ändrats. Överenskommelsen därom underteck-
nades för Sverige den 12 april 1989, men den har ännu inte trätt i kraft.

EES-avtalets varuavsnitt hänvisar i artikel 27 till särskilda bestämmelser
om kol- och stålvaror i protokollen 14 och 25.

Bestämmelserna i protokoll 14 innebär att frihandelsavtalet med dess
institutionella bestämmelser som huvudregel skall gälla. Där det inte är
tillämpligt används i stället EES-avtalets bestämmelser (art. 2.1). Förhål-
landet mellan de bägge avtalen kan sägas ungefär motsvara det mellan
EKSG- och Romfördragen.

Enligt en uttrycklig bestämmelse (art. 2.2) skall kvantitativa import- och
exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan liksom tullar
och avgifter avskaffas. Det medför bl. a. att förekommande svenska export-
restriktioner för järnskrot måste avvecklas gentemot EES-länderna. Den
fria varucirkulationen får inte heller försvåras genom införande av regler-
ingar av teknisk eller administrativ natur, t. ex. import- eller övervaknings-
licenser.

EES-avtalet i denna del innebär i förening med förut gällande överens-
kommelser sammanfattningsvis att den fria varucirkulationen förbättras
och att Sverige deltar i EG-samarbetet vad gäller bl. a. prisregler, konkur-
rensregler, tillåtet statsstöd samt utbyte av statistik och annan ekonomisk
information.

De delar av EES-avtalet som inte har någon motsvarighet i frihandelsav-
talet med EKSG, t. ex. offentlig upphandling, TBT och produktansvar,
skall gälla även för EKSG-varor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

8.4 DEL III Fri rörlighet för personer, tjänster och kapital

Prop. 1991/92:170

Kapitel 1 Arbetstagare och egenföretagare

Artiklarna 28—30

Bilaga 1

I EES-avtalet är artiklarna 28, 29 och 30 placerade under en rubrik som
avser såväl arbetstagare som självständigt förvärvsverksamma personer.
Detta gäller även den tillhörande sekundärlagstiftningen. Motsvarigheten
till de två förstnämnda artiklarna i Romfördraget begränsas till endast
arbetstagare (art. 48 och 51 i Romfördraget) medan den sistnämnda
artikeln är placerad under en avdelning som behandlar etableringsrätt (art.
57 i Romfördraget).

Avtalets artikel 28 återger nästan ordagrant Romfördragets artikel 48.1
artikeln säkerställs arbetskraftens fria rörlighet inom och mellan EG- och
EFTA-länderna. Den fria rörligheten innebär att diskriminering på grund
av nationalitet inte får förekomma vad gäller sysselsättning, lön och andra
arbetsvillkor.

Den fria rörligheten innebär bl. a. rätt att flytta mellan de avtalsslutande
länderna för att söka anställningar som erbjuds där. Därutöver ger den
möjlighet att vistas i ett EG- eller EFTA-land för att inneha en anställning
där i överensstämmelse med de lagar som gäller för arbetstagare i det
landet. Den som har haft anställning i ett EG- eller EFTA-land får även
stanna kvar där.

Den fria rörligheten är dock inte undantagslös. Hänsyn till allmän
ordning, allmän säkerhet och allmän hälsa kan legitimera regler som
hindrar rörligheten. Undantagna från artikelns bestämmelser är vidare ett
ganska begränsat antal offentliga tjänster. De motsvarande undantagen har
tolkats strikt inom EG-rätten (jfr avsnitt 7.3).

Artikeln kompletteras av en omfattande sekundärlagstiftning som är
intagen som bilaga V till avtalet. Den mest betydelsefulla förordningen,
(EEG) nr 1612/68, reglerar den fria rörligheten närmare. I förordningen
fastställs att likabehandlingsprincipen även gäller sociala och skattemäs-
siga förmåner, deltagande i utbildnings- och omskolningsaktiviteter, med-
lemskap i fackföreningar m. m.

Den fria rörligheten innebär också att en arbetstagares familjemedlem-
mar (make/maka samt barn under 21 år) — som inte behöver vara
medborgare i något EG- eller EFTA-land — har rätt att arbeta i det aktuella
landet. Förordningen förutser även samarbete om förmedling av anställ-
ningserbjudanden och ansökningar över gränserna och om utbyte av infor-
mation om arbets- och levnadsvillkor.

Avtalet innebär vidare att medborgare i EG- och EFTA-länderna inte
behöver arbetstillstånd för att arbeta i något av de andra länderna. Med-
borgare i EG-ländema, och således vid EES-avtalets ikraftträdande även
medborgare i EFTA-länderna, som erhåller anställning i ett annat avtals-
slutande land, samt deras familjedlemmar, skall erhålla uppehållstillstånd
(”residence permit”) för minst fem år. Tillståndet skall därefter ”utan
vidare förlängas”. Förlängningen måste avse minst tolv månader. Uppe-

hållstillståndet upphör inte om arbetstagaren är arbetslös. Däremot kan
tillståndet begränsas för den som varit arbetslös i mer än tolv månader.

Korttidsanställda som pendlar mellan länderna behöver inte uppehålls-
tillstånd men kan åläggas anmälningsplikt. Den som blir oförmögen att
arbeta på grund av sjukdom eller olycka eller som blir ofrivilligt arbetslös
kan inte på dessa grunder fråntas sitt uppehållstillstånd.

Arbetstagare har rätt att stanna i ett medlemsland efter att ha arbetat
där.

Icke ekonomiskt aktiva personer, dvs. studerande, pensionärer och öv-
riga icke ekonomiskt aktiva medges rätt att uppehålla sig i de andra
avtalsslutande länderna oavsett om de för tillfallet eller inte längre utövar
någon ekonomisk aktivitet. Denna rättighet avser även de berördas famil-
jemedlemmar.

Artikel 29 om den sociala tryggheten har sin motsvarighet i Romfördra-
gets artikel 51. Den sistnämnda är i första hand en institutionell bestäm-
melse som ger EG kompetens att lagstifta om rättigheter på den sociala
trygghetens (socialförsäkringens) område för migrerande arbetstagare och
deras familjemedlemmar. Artikeln anger dock även bestämda ramar för
hur denna sekundärlagstiftning skall utformas och vilka mål som skall
uppnås genom denna. Artikel 51 i Romfördraget har haft stor betydelse för
tolkningen av sekundärlagstiftningen och i flera fall har domstolen baserat
sina talrika avgöranden i mål rörande social trygghet direkt på denna
artikel.

Fram till år 1981 rörde sekundärlagstiftningen på området social trygg-
het endast arbetstagare och deras familjemedlemmar. Då beslöt EG att
utvidga lagstiftningen till att även omfatta självständigt förvärvsverk-
samma personer och deras familjemedlemmar.

Artikel 29 anger två principer som de fördragsslutande parterna skall
tillämpa i vad avser arbetstagare och självständigt förvärvsverksamma
personer och deras familjemedlemmar för att trygga dessas fria rörlighet.
Den första är sammanläggningsprincipen. Den innebär sammanläggning
av alla försäkringsperioder i de olika länderna för att förvärva och behålla
eller beräkna storleken av en förmån från ett lands system för social
trygghet. Den andra i artikeln angivna principen innebär en skyldighet för
de fördragsslutande parterna att utbetala förmåner till personer bosatta
inom hela EES-området. Detta brukar kallas exportabilitetsprincipen. Av
artikel 4 (motsv. art. 7 i Romfördraget) följer en tredje princip nämligen
likabehandlingsprincipen som innebär att alla medborgare i ett annat EG-
eller EFTA-land skall likabehandlas med ett lands egna medborgare vid
tillämpningen av landets lagstiftning om social trygghet.

Som redan nämnts omfattar EG-rätten om social trygghet arbetstagare
och självständigt förvärvsverksamma personer samt deras familjemedlem-
mar. Detta tolkas vanligen på sådant sätt att det räcker att en person under
någon tid har omfattats av ett lands lagstiftning om social trygghet som
arbetstagare eller självständigt förvärvsverksam person för att han fortsatt
rent principiellt skall omfattas av rätten till social trygghet. En arbetande
person och dennes familjemedlemmar skall omfattas av lagstiftningen om
social trygghet i det land där han arbetar oavsett bosättningsland.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Artikel 30 om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis baseras på
artikel 57 i Romfördraget. Enligt denna skall de avtalsslutande parterna
söka säkerställa ett ömsesidigt erkännande av utbildnings- och examensbe-
vis och andra behörighetsbevis i syfte att underlätta det faktiska utövandet
av etableringsrätten och friheten att tillfälligt tillhandahålla tjänster. Ar-
tikeln omfattar även verksamhet som utövas som anställd.

Parterna skall vidare enligt artikeln säkerställa viss samordning av
bestämmelser i lagar och andra författningar i sina interna rättssystem
beträffande rätten att påbörja och utöva yrkesverksamhet, som regel ge-
nom införande av minimikrav på utbildningen i fråga.

I sekundärrätten ges detaljerade föreskrifter om hur detta skall ske. I
denna ställs bl. a. vissa minimikrav på de utbildningar som berörs för att de
skall kunna omfattas av avtalet. I bilaga VII återfinns de anpassningar och
kompletteringar i dessa som avser EFTA-länderna och som överenskom-
mits under EES-förhandlingarna. Bl. a. läkare, sjuksköterskor, tandläkare,
barnmorskor, farmaceuter och veterinärer omfattas av direktiv med mini-
mikrav på utbildning etc.

Ett generellt direktiv (89/48/EEG) omfattar alla högskoleutbildningar
längre än tre år. Huvudsyftet med direktivet är att examensbevis, som i
hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva
yrket i andra EG-länder, och vid EES-avtalets ikraftträdande även i EFTA-
länderna. Om yrket inte är reglerat i hemlandet, skall examen likväl
godkännas som grund för att utöva ett reglerat yrke i ett annat EES-land,
under förutsättning att personen i fråga har varit verksam i yrket under
minst två år under den senaste tioårsperioden. Om utbildningen i hemlan-
det är mer än ett år kortare än den som krävs i vistelselandet, kan detta
kräva att personen i fråga genomgår handledd praktik på högst tre år eller
ett lämplighetsprov för att få behörighet. De yrkesgrupper som i Sverige
berörs av detta direktiv är bl. a. advokater, revisorer, logopeder, kiroprak-
torer, psykologer och psykoterapeuter.

Inom området personers rörlighet har två deklarationer tagits in i anslut-
ning till avtalet. Den ena avser förenklad gränskontroll för personer.
Kommissionen har inte haft mandat att föra förhandlingar inom detta
område. Gränskontrollfrågorna behandlas därför inte på annat sätt än i
den nämnda deklarationen. Den innebär en avsiktsförklaring från parterna
om samarbete och samverkan i framtiden.

Den andra deklarationen rör förstärkt samarbete om yrkesutbildning.
Enligt deklarationen skall parterna sträva efter förstärkt samarbete om
yrkesutbildning och söka underlätta för studenter som vill studera i annat
EES-land. Läroanstalter som redan före avtalets ikraftträdande tagit ut
studieavgifter från utländska studenter har rätt till det även fortsättnings-
vis. Inom EG regleras frågan i artikel 128 i Romfördraget.

Kapitel 2 Etableringsrätt

Artiklarna 31 — 35

Etableringsfriheten föreskrivs i avtalets artikel 31. Denna rätt bygger på
artikel 52 i Romfördraget. Enligt artikeln i avtalet skall det inte finnas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

några inskränkningar i rätten att fritt etablera sig inom EG/EFTA-
området. Detta gäller även när agenturer, filialer eller dotterbolag upprät-
tas. Etableringsfriheten omfattar rätten att uppta och utöva självständig
förvärvsverksamhet på de villkor som etableringslandets lagstiftning före-
skriver för det egna landets rättssubjekt.

Även denna artikel kompletteras av sekundärlagstiftning. De olika di-
rektiven avser i första hand etablering och tillhandahållande av tjänster
inom olika branscher och yrkeskategorier.

Artikel 32 (motsv. art. 55 i Romfördraget) stadgar att verksamhet, om än
tillfällig, som är förbunden med myndighetsutövning undantas från den
fria etableringsrätten.

Undantag görs vidare i artikel 33 (art. 56 i Romfördraget) av hänsyn till
allmän ordning, allmän säkerhet och hälsa.

Vad gäller tolkningen av denna artikel i Romfördraget har rådet antagit
ett direktiv om samordning av olika bestämmelser om utlänningars inresa
och vistelse i ett annat land som grundar sig på hänsyn till allmän ordning,
säkerhet och folkhälsa.

Direktivet innebär att diskriminerande åtgärder inte får vidtas av eko-
nomiska skäl utan måste motiveras av utlänningens personliga uppförande
i det enskilda fallet. Åtgärderna får inte vara av generell natur och får inte
basera sig på omständigheter som inte föreligger i det aktuella fallet.
Direktivet torde innebära att åtgärderna bara får rikta sig mot fysiska
personer och alltså inte mot juridiska personer. Utan hinder av avtalets
bestämmelser får dock en fördragsslutande part och medlemsstat vidta de
åtgärder man anser nödvändiga för att skydda väsentliga säkerhetsintres-
sen som sammanhänger med produktionen av och handel med vapen,
ammunition och krigsmateriel (art. 123).

Artikel 34 i avtalet innebär att de fördragsslutande staterna åtagit sig att
ge företag etablerade i annat fördragsslutande land samma behandling som
företagen i det egna landet, s. k. nationell behandling.

Av EES-avtalet följer att länderna har möjlighet att upprätthålla be-
gränsningar i fråga om etableringsrätt i förhållande till länder som inte
räknas till de fördragsslutande parterna. Dessutom har parterna kommit
överens om ett särskilt protokoll enligt vilket en fördragsslutande part har
rätt att vidta åtgärder för att hindra att regler som begränsar etablerings-
rätten eller tillträde till marknaden från tredje land kringgås via andra
kontraktsslutande parters territorium. Innan sådana åtgärder vidtas skall
man dock enligt de allmänna reglerna i EES-avtalet eftersträva att utforma
gemensamma regler för hela EES-området.

Kapitel 3 Tjänster

Artiklarna 36—39

Fri tjänstehandel utgör i EES-avtalet — liksom i Romfördraget — en av de
fyra grundläggande friheterna. Rätten att fritt tillhandahålla tjänster inom
EES-området fastslås i artikel 36 i EES-avtalet (motsv. art. 59 i Romför-
draget). I bilagorna IX —XI återfinns särskilda bestämmelser om friheten
att tillhandahålla tjänster.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

I artikel 37 (motsv. art. 60 i Romfördraget) definieras tjänster allmänt
som prestationer som vanligen utförs mot ersättning och som inte berörs
av bestämmelserna för varor, kapital eller personer. Detta uppsamlingsbe-
grepp hänger samman med tjänstens speciella karaktär. Tjänsten är nära
knuten till någon som utför den. Därför finns det ett samband mellan
reglerna om tjänster och reglerna om etableringsrätt och personers fria
rörlighet i övrigt. Vidare förutsätter fri tjänstehandel fri rörlighet för
kapitalet.

EES-avtalet stipulerar i artikel 37 att tjänster särskilt avser verksamhet
av industriellt eller kommersiellt slag, inom hantverk samt inom fria
yrken. Vidare fastslås att den person som tillhandahåller en tjänst tillfäl-
ligtvis får utöva sin verksamhet i det land där tjänsten utförs på samma
villkor som landet ställer på sina egna rättssubjekt.

Tjänstebegreppet innefattar även det fallet att ingen person passerar
någon gräns. Ett tyskt konsultföretag skall t. ex. kunna utföra ett uppdrag i
hemlandet, för en beställare i Belgien. Det gränsöverskridande momentet
är här endast själva tjänsten.

Av särskilt intresse är tjänster inom det finansiella området. Dessa
tjänsters lättrörliga karaktär gör att dubbla kontrollåtgärder måste undvi-
kas om det skall råda rättvisa konkurrensförhållanden inom EES-området.
Detta kommer till uttryck i principen om en enda auktorisation (”one
single licence”) för i första hand banker och andra kreditinstitut vilken
innebär att en auktorisation som ett sådant företag fått i det medlemsland
där företaget har sitt huvudkontor skall gälla i hela EES-området. Företaget
skall från hemlandet kunna obehindrat sälja tjänster över gränserna (”cross
border-handel”) och även fritt kunna etablera filialer i andra medlemssta-
ter.

Vidare skall ett kreditinstituts verksamhet, var i gemenskapen den än
bedrivs, i princip stå under hemlandstillsyn, dvs. hemlandets myndigheter
skall ha huvudansvaret för övervakning även av filialer etablerade i andra
medlemsstater.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter
att vaije medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell
rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose värdlandets
anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast minimi-
nivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten i bl. a.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

banker och andra kreditinstitut. För att de integrerade finansiella Prop. 1991/92:170
marknaderna skall kunna fungera störningsfritt har också antagits regler Bilaga 1
om rutiner for administrativt samarbete mellan medlemsstaternas tillsyns-
myndigheter.

Andra viktiga tjänster är försäkringstjänster, informationstjänster, tele-
kommunikationer och audiovisuella tjänster.

Inte heller regeln avseende fri rörlighet för tjänster är utan undantag.
Undantagen för personers fria rörlighet, dvs. reglerna om hänsyn till
allmän ordning, säkerhet och hälsa, gäller också när det är fråga om att
utföra en tjänst (art. 39).

Kapitel 4 Kapital

Artiklarna 40—45

En av huvudprinciperna i EES-avtalet — liksom i Romfördraget (art. 67)
— är att kapital skall kunna röra sig fritt över gränserna. Denna princip
fastslås i artikel 40 i EES-avtalet och preciseras närmare i det s. k. slutlibe-
raliseringsdirektivet 88/361/EEG. Fria kapitalrörelser är en förutsättning
för fri etablering.

Artikel 41 (motsv. art. 67.2 i Romfördraget) utgör ett naturligt komple-
ment till artikel 40. I artikeln fastslås att löpande betalningar mellan
avtalsparterna skall vara fria från restriktioner.

I den efterföljande artikel 42.1 behandlas principen om icke-
diskriminering. I de fall nationella regler på kapital- eller kreditmarkna-
derna avser liberaliserade kapitalrörelser skall reglerna tillämpas på ett
icke-diskriminerande sätt. Artikel 42.2 stipulerar att lån för direkt eller
indirekt finansiering av EG- eller EFTA-stat eller dess regionala eller lokala
myndigheter inte skall emitteras eller placeras i andra sådana länder utan
att överenskommelser träffats mellan de berörda länderna.

Möjlighet att åberopa en skyddsklausul, om störningar i kapitalrörel-
serna skulle uppstå, återfinns i artikel 43. Denna artikel medger att be-
gränsningar av kapitalrörelserna får införas i någon av följande skilda
situationer:

Artikel 43.1 (motsv art. 70.2 i Romfördraget) ger en avtalspart som för
vissa transaktioner inte liberaliserat mot alla länders rätt att vidta ågärder
för att hindra att dess regler för kapitalrörelser till och från tredje land
kringgås via andra EES-länder.

Artikel 43.2 (motsv. art. 73 i Romfördraget) låter avtalsparterna införa
skyddsåtgärder på kapitalrörelseområdet om störningar på kapitalmarkna-
derna i ett EG- eller EFTA-land uppstår till följd av kapitalrörelser mellan
dem.

Artikel 43.3 (motsv. art. 107.2 i Romfördraget) ger möjlighet att under
en begränsad period vidta åtgärder för att motverka konsekvenserna av att
en avtalspart genomför en konkurrenssnedvridande devalvering.

Artikel 43.4 (motsv. art. 108.1 i Romfördraget) låter en avtalspart införa
skyddsåtgärder, om den har svårigheter eller hotas av svårigheter med
betalningsbalansen och detta kan äventyra EES-avtalet.

För genomförande av artikel 43 skall EG- och EFTA-länderna enligt
artikel 44 först tillämpa resp, interna förfarande. Beslut, åtgärder och
rekommendationer gällande skyddsåtgärder vidtagna enligt artikel 43 skall
rapporteras till EES-kommittén. Alla skyddsåtgärder skall vara föremål för
föregående konsultationer och information utom i brådskande fall.

Kapitel 5 Ekonomiskt och monetärt samarbete

Artikeli 46

EES-avtalet omfattar inte — såsom är fallet inom EG — frågor som rör
samordning av växelkurspolitiken och av den ekonomiska politiken i
övrigt. Det framtida ekonomiska och monetära samarbetet enligt EES-
avtalet bygger enbart på ett utökat informations- och åsiktsutbyte. Inga
formellt bindande beslut för avtalsparterna avses bli fattade inom ramen
för det ekonomiska och monetära samarbetet. EES-avtalets överens-
kommelse skiljer sig sålunda från Romfördraget och därmed kan inga
direkta hänvisningar till Romfördraget heller göras.

I artikel 46 stipuleras att avtalsparterna skall utbyta information och
synpunkter gällande dels hur implementeringen av EES-avtalet fortskrider
ur ekonomisk synvinkel, dels hur avtalsparternas ekonomiska och mone-
tära politik bedrivs. Utbyte av synpunkter och information skall ske på en
icke-bindande basis.

Kapitel 6 Transporter

Artiklarna 47—52

Allmänt

En klar målsättning saknas för transportavsnittet i EES-avtalet, eftersom
avtalet inte har någon motsvarighet till artikel 74 i Romfördraget, som
föreskriver att en gemensam transportpolitik skall föras inom EG. Genom
att anpassa sig till EG: s regelsystem kommer Sverige och övriga EFTA-
länder ändå att faktiskt integreras i en gemensam transportpolitik. Beträf-
fande vägtransportfrågor finns en avsiktsförklaring för framtiden i den
gemensamma deklaration beträffande samarbete i vägtransportfrågor som
fogats till EES-avtalet. Artiklarna i transportavsnittet motsvarar i övrigt i
huvudsak Romfördragets transportartiklar. Detta betyder att avsnittet i
likhet med Romfördraget enbart gäller för landtransporter. Det bör dock i
detta sammanhang erinras om att EG-domstolen i ett antal avgöranden
förklarat att Romfördragets ”allmänna regler” också gäller både sjö- och
lufttransporter, åtminstone i den mån ministerrådet inte beslutat annat
enligt artikel 84.2. Denna princip får — med tanke på innehållet i artikel 6
i EES-avtalet — anses gälla även på transportområdet i EES.

Artikel 47 i EES-avtalet anger kapitlets tillämpningsområde. Artikel 48
innehåller ett förbud mot försämrade villkor för medborgare i övriga
EES-stater än vad som gäller egna medborgare (jfr art. 76 i Romfördraget).
Artikel 49 reglerar statsstöd liksom artikel 77 i Romfördraget. Artikel 50
innehåller vissa diskrimineringsförbud. Den motsvaras av artikel 79.1 och

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

79.4 i Romfördraget. Artikel 51 innehåller regler om stöd och skydd. Den
motsvaras av artikel 80 i Romfördraget.

Artikel 52, slutligen, innehåller föreskrifter om kostnader vid gränsöver-
skridande och motsvaras av artikel 81 i Romfördraget.

Den sekundärlagstiftning som intagits i bilaga XIII till EES-avtalet
reglerar sådana förhållanden som tekniska normer och säkerhet, vissa
skatter, sociala frågor, marknadstillträde och cabotage, taxor, kompetens-
krav och förhyrning av fordon, allt vad gäller godstransport på landsväg. I
fråga om passagerartrafik på landsväg regleras marknadstillträde och kom-
petenskrav. Beträffande järnvägstrafik regleras strukturella åtgärder och
taxor.

I enlighet med vad som sagts ovan får avtalets allmänna bestämmelser
anses gälla även på sjöfartsområdet, i den mån inte annat särskilt bestämts.
Av den sekundärlagstiftning i form av förordningar, direktiv m. m. som
gäller inom EG har emellertid bara en del intagits i bilaga XIII till
EES-avtalet. Dessa gäller bl. a. sjösäkerhet och frihet att tillhandahålla
tjänster på sjöfartsområdet.

8.5 DEL IV Konkurrensregler och andra gemensamma
regler

Kapitel 1 Regler tillämpliga på företag

Artiklarna 53 — 60

Grundläggande bestämmelser

EES-avtalet återspeglar EG:s gällande konkurrensregler. Konkurrensbe-
stämmelserna gäller förfaranden med effekter på den gränsöverskridande
handeln, dvs. handeln mellan länderna inom EFTA och mellan ett EFTA-
land och ett EG-land. För konkurrensbegränsande förfaranden med verkan
bara inom ett land gäller nationella konkurrensbestämmelser.

Inom EG-rätten har en omfattande sekundärrätt och praxis utvecklats
på konkurrensområdet. EG:s sekundärrätt utgör en integrerad del av
avtalet (art. 60 och bilaga XIV) och EG-domstolens existerande praxis
skall, i den mån EES-bestämmelserna är i sak identiska med motsvarande
EG-bestämmelser, ligga till grund för EES-bestämmelsernas tolkning (art.
6). EG:s konkurrensrätt (avsnitt 7.3) är alltså viktig för förståelsen av
EES-artiklamas innebörd.

Den gemensamma konkurrenspolitiken är ett nödvändigt komplement
till EES-avtalets regler om fri rörlighet över gränserna. Effektiv konkurrens
är en förutsättning for att EES-marknadens fulla potential skall kunna
utnyttjas för att förverkliga avtalets mål och komma konsumenterna till
godo. Utan regler riktade mot snedvridning av konkurrensen, skulle de
hinder för den fria rörligheten i form av tullar, avgifter, kvantitativa
restriktioner m. m. som avskaffats genom fördraget kunna ersättas av nya
hinder, tillkomna genom företagens eget agerande på marknaden eller av
protektionism i annan form. Den gemensamma konkurrenspolitiken skall
förhindra en sådan snedvridning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Konkurrensreglerna i avtalet är inte bara folkrättsligt bindande för
avtalsparterna utan innebär skyldigheter även för enskilda rättssubjekt.
Flera av konkurrensbestämmelserna medför dessutom rättigheter för en-
skilda som skall kunna åberopas vid nationella domstolar och myndighe-
ter.

De grundläggande konkurrensbestämmelserna utgörs av tre artiklar i
huvudavtalet. Det rör sig om tre situationer där företagen genom sitt
agerande hämmar den fria konkurrensen.

Artikel 53 (motsv. art. 85 i Romfördraget) förbjuder alla avtal mellan
företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden
som kan påverka handeln mellan parterna i EES-avtalet och om de har till
syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom
EES.

Artikel 53 medför vidare att förbjudna överenskommelser som anges i
artikeln automatiskt är ogiltiga från sin tillkomst. Denna civilrättsliga
verkan skall en nationell domstol eller myndighet respektera. En part skall
exempelvis inte kunna få förbjudna bestämmelser i ett avtal tvångsvis
genomdrivna med hjälp av en nationell domstol.

Artikel 54 (motsv. art. 86 i Romfördraget) förbjuder ett eller flera
företags missbruk av dominerande ställning på EES-marknaden eller en
väsentlig del av den, om det kan påverka handeln mellan parterna i
EES-avtalet.

Enligt artikel 57.1 (motsv. art. 2 i förordningen (EEG) nr 4064/89) skall
en företagskoncentration förklaras oförenlig med EES-avtalet, om den
skapar eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att en
effektiv konkurrens inom EES-området eller en väsentlig del av detta
hämmas påtagligt.

Särskilda regler om offentliga företag m.m.

Bestämmelserna i artikel 59 i huvudavtalet (motsv. art. 90.1 i Romfördra-
get) utgår från att konkurrensreglerna i EES-avtalet i princip skall vara
tillämpliga även på offentliga företag och på företag som av staten beviljas
särskilda eller exklusiva rättigheter. Genom artikeln har parterna sålunda
bundit sig att beträffande sådana företag inte vidta och inte heller bibehålla
någon åtgärd som strider mot reglerna i avtalet, i synnerhet mot konkur-
rensbestämmelserna.

Vidare anges i artikel 59.2 (motsv. art. 90.2 i Romfördraget) att företag
som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmännyttig natur eller som
har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i
EES-avtalet, särskilt konkurrensreglerna. Detta gäller dock bara i den
utsträckning tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken
hindrar att de särskilda uppgifter som tillagts dem fullgörs.

Särskilda regler på kol- och stålområdet

På kol- och stålområdet införs särskilda konkurrensregler som ansluter till
bestämmelserna i den europeiska kol- och stålgemenskapen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Även om konkurrensbestämmelserna avseende kol och stål i vissa av-
seenden skiljer sig något från de allmänna konkurrensreglerna i EES-
avtalet förutses att den praktiska tillämpningen på de olika varuområdena
i huvudsak kommer att ske på ett enhetligt sätt.

De grundläggande konkurrensreglerna på kol- och stålområdet har tagits
in i artiklarna 1 och 2 i protokoll 25 till avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Undantag från förbuden m.m.

Förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden är enligt artikel 53 inte
absolut.

Till en början gäller det inte avtal mellan moder- och dotterföretag.
Förbudet tillämpas inte heller beträffande mindre s. k. bagatellkarteller.
Detta medför att exempelvis avtal som har liten inverkan på konkurrensen
tillåts. I ett tillkännagivande, det s. k. bagatellmeddelandet, har kommis-
sionen angett riktlinjer för denna avgränsning.

I andra fall finns det möjligheter för företagen att genom särskilt beslut
och under vissa förutsättningar beviljas undantag från förbudet. Undantag
kan medges för förfaranden som bidrar till att förbättra produktionen eller
distributionen av produkter eller som främjar tekniska eller ekonomiska
framsteg, om vinsten kommer konsumenterna till godo. Om de positiva
effekterna av ett förfarande överväger de negativa, kan alltså ett i och för
sig förbjudet avtal tillåtas.

Undantag för ett visst förfarande kan beviljas efter ansökan av berörda
företag hos de organ som har att övervaka konkurrensreglerna i EES-
avtalet, dvs. EG-kommissionen eller EFTArs övervakningsorgan. Hos
vilket organ en ansökan skall göras är beroende av vilket organ som är
behörigt att handlägga ärendet.

Det finns också möjligheter att hos det kompetenta organet ansöka om
s. k. icke-ingripandebesked, dvs. en förklaring om att ett avtal, beslut eller
samordnat förfarande inte strider mot förbudet i artikel 53 eller att ett
förfarande inte strider mot artikel 54.

För vissa grupper av avtal finns i EES-avtalet undantag från förbudet i
artikel 53. Detta har skett genom att kommissionsförordningar om s. k.
gruppundantag kommit att utgöra del av EES-avtalet. De har tagits in i
bilaga XIV till avtalet. I artikel 60 i huvudavtalet hänvisas till denna bilaga.

Avtal som omfattas av en gruppundantagsförordning behöver inte an-
mälas för beviljande av individuella undantag. Frågan huruvida ett avtal
omfattas av ett gruppundantag får företagen avgöra på egen risk.

Företagskoncentrationer (fusioner m. m.) som kontrolleras enligt artikel
57 skall anmälas och prövas av det kompetenta organet, när de har en EG-
eller EFTA-dimension. En sådan prövning kan utmynna i ett beslut om att
fusionen godkänns eller inte godkänns. Endast mycket stora företagsfusio-
ner anses ha denna dimension.

Organ som skall tillämpa konkurrensreglerna

Uppgiften att övervaka och tillämpa konkurrensbestämmelserna i EES-
avtalet läggs som nämnts dels på EG-kommissionen, dels på EFTA:s
övervakningsmyndighet, ESA. Vissa grundläggande regler om organens
uppgifter vid tillämpningen av artiklarna 53 och 54 har tagits in i artikel 55
i huvudavtalet.

Med undantag av att ESA saknar normgivningskompetens skall denna
myndighet vid tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestämmelser ha
samma befogenheter som EG-kommissionen i dag har enligt EG: s konkur-
rensbestämmelser.

EES-avtalets s.k. tvåpelarmodell bygger på att EG-kommissionen vid
handläggning av enskilda ärenden enligt avtalet följer sina egna procedur-
regler så som de anges huvudsakligen i EG: s s. k. sekundärrätt. De centrala
bestämmelserna som reglerar EG-kommissionens befogenheter på konkur-
rensområdet finns intagna i ett antal rådsförordningar.

På kol- och stålområdet finns liknande bestämmelser dels i artiklarna 65
och 66 i kol- och stålavtalet, dels i olika beslut meddelade av kommissio-
nen.

I protokoll 21 till avtalet har EFTA-länderna åtagit sig att i ett särskilt
avtal mellan dem ge ESA samma befogenheter som EG-kommissionen har
vid tillämpningen av EG: s konkurrensregler. Detta har skett genom att de
rättsakter som reglerar kommissionens befogenheter har anpassats och
gjorts tillämpliga på ESA. Bestämmelser om förfaranden och påföljder
m.m. finns vad beträffar ESA i protokoll 4 till det övervakningsavtal som
EFTA-länderna upprättat inbördes. Vad som på konkurrensområdet gäller
för företagen och för övervakningsmyndigheten framgår alltså på skilda
håll i huvudavtalen samt olika protokoll och bilagor. Hur detta skall
införlivas med svensk rätt behandlas i avsnitten 14.8.1 ff.

På det nationella planet förutsätter EES-avtalet att Sverige utser en
myndighet att vara behörig nationell myndighet med de uppgifter som
framgår av konkurrensbestämmelserna. Det gäller t. ex. att på begäran av
ESA vidta undersökningar hos företag här i landet. Möjlighet måste finnas
att vidta vissa tvångsåtgärder.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Fördelning av ärenden mellan organen m. m.

Fördelningen av enskilda ärenden enligt artiklarna 53 och 54 mellan de
båda övernationella organen sker genom regler i avtalet som också styr till
vilket av organen företagen skall vända sig med anmälningar och ansök-
ningar. Bestämmelser om detta har tagits in i artikel 56 i huvudavtalet.

Artikel 56 innebär att ett ärende enligt artikel 53 skall handläggas av
ESA, om det bara berör handeln mellan EFTA-länder eller om de berörda
företagens omsättning inom EFTA-länderna uppgår till minst 33 % av
deras omsättning inom hela EES och handeln mellan ett eller flera EFTA-
länder och endast ett EG-land berörs. Andra ärenden skall handläggas av
EG-kommissionen.

Ärenden om missbruk av dominerande ställning enligt artikel 54 skall

handläggas av det organ inom vars område den dominerande ställningen
föreligger. Om en dominerande ställning föreligger inom såväl EFTA som
EG, tillämpas ovannämnda omsättningskriterium, försåvitt inte handeln
mellan EG-länder berörs. I sistnämnda fall skall ärendet handläggas av
EG-kommissionen.

Om emellertid ett ärende som enligt det sagda skall handläggas av
EG-kommissionen inte har någon märkbar effekt på handeln mellan EG-
länder eller på konkurrensen inom EG, skall ärendet handläggas av ESA.
Uttrycket ”märkbar effekt” skall här tolkas på samma sätt som uttrycket
tolkas i EG-rätten, särskilt som det kommer till uttryck i det s. k. bagatell-
meddelandet.

Vad som avses med företag resp, omsättning vid tillämpning av artikel
56 anges i protokoll 22 till avtalet. Artikel 56 skall också tillämpas på kol-
och stålområdet.

När det gäller handläggningen av företagskoncentrationer gäller andra
fördelningsregler, som också avgör om de övernationella organen över
huvud taget har rätt att pröva en fusion.

Enligt artikel 57.2 i huvudavtalet är EG-kommissionen behörig att pröva
alla fusionsärenden som faller under rådsförordningen (EEG) nr 4064/89.
Det innebär att kommissionen skall pröva ett fusionsärende om

— den sammanlagda omsättningen i hela världen för samtliga de berörda
företagen överstiger 5 000 milj. ECU (ca 35 miljarder SEK), och

— den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen i dess helhet för
minst två av de berörda företagen överstiger 250 milj. ECU (ca 1 250
milj. SEK), om inte vart och ett av de berörda företagen uppnår mer än
två tredjedelar av sin sammanlagda omsättning inom gemenskapen
som helhet inom en och samma medlemsstat.

Endast för det fall en fusion inte omfattas av denna förordning men de
tröskelvärden som anges i förordningen uppfylls inom EFTA-länderna i
stället för inom EG-länderna är ESA kompetent att pröva ärendet. Denna
rätt för ESA att handlägga fusionsärenden skall dock inte påverka ett
enskilt EG-lands rätt att i vissa fall handlägga sådana ärenden.

Vad avser ländernas efterlevnad av artikel 59 om offentliga företag, skall
ESA sköta övervakningen av EFTA-länderna och EG-kommissionen av
EG-länderna. Blir det däremot fråga om åtgärder som riktar sig direkt mot
företagen tillämpas fördelningsreglerna i artiklarna 56 och 57.2.

EES-avtalet innehåller regler om ett omfattande samarbete mellan de
båda organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de
gemensamma konkurrensreglerna. I artikel 58 i huvudavtalet finns en
upplysning om att regler för samarbetet är intagna i protokoll 23 och 24.
När det gäller det handläggande organets förhållande till de behöriga
nationella myndigheterna skall åtgärderna i konkurrensärenden vidtas i
nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter
som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Närmare bestämmelser om påföljder och förfaranden

De regler som kommissionen resp. ESA skall tillämpa vid handläggningen
av konkurrensärenden innebär bl. a. följande.

Ett ärende aktualiseras hos EG-kommissionen eller ESA

— genom att ett företag anmäler ett avtal för att erhålla icke-
ingripandebesked eller undantag,

— genom att en företagskoncentration anmäls för prövning,

— genom att klagomål ges in från en stat, från det andra organet eller från
en fysisk eller juridisk person som har ett legitimt intresse i saken, eller

— genom att organet, ex. oflicio tar initiativ till en undersökning.

För att få fram det material ett organ behöver för sitt ställningstagande
har det rätt att begära in upplysningar från länderna och deras behöriga
myndigheter samt från företag och företagssammanslutningar. Om ett land
eller dess behöriga myndighet inte lämnar begärda upplysningar, är detta
att anse som ett fördragsbrott. Det är alltså här fråga om en folkrättslig
förpliktelse. Om däremot ett företag inte tillhandahåller begärda uppgifter,
kan företaget vid vite åläggas att göra det. Lämnas sedan felaktiga uppgifter
eller inga uppgifter alls, kan företaget åläggas böter.

Uppgifter från företag kan också begäras in vid s. k. sektorvisa under-
sökningar. Vägran att lämna uppgifter vid sådana undersökningar kan inte
leda till att böter åläggs. Däremot kan böter beslutas om felaktiga uppgifter
lämnas.

Möjligheter finns också att få fram uppgifter hos företag genom under-
sökningar, s. k. inspektioner. Vägrar företagen att underkasta sig undersök-
ningar kan de föreläggas vite. De kan också åläggas böter för sin vägran.
Undersökningar skall ytterst kunna genomföras med tvång.

Enligt EES-avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att under-
sökningar skall kunna genomföras hos företag här i landet.

Endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag i Sve-
rige. Undersökningarna kan utföras av tjänstemän antingen från ESA eller
från den behöriga svenska myndigheten.

Eftersom endast ESA skall kunna besluta om undersökningar hos företag
här i landet, måste EG-kommissionen vända sig till ESA om behov av
undersökningar skulle uppkomma i Sverige i konkurrensärenden som
handläggs av kommissionen. I avtalet finns bestämmelser om att ESA är
skyldigt att bifalla en begäran från EG-kommissionen om undersökning
hos företag i EFTA-länderna. Vid sådana undersökningar skall tjänstemän
från EG-kommissionen ha rätt att delta.

Skulle ESA anse att det behöver göras en undersökning hos ett företag i
ett EG-land gäller — utom i fusionsärenden — att ESA på motsvarande sätt
får vända sig till EG-kommissionen med en begäran om detta.

Anser sedan det kompetenta organet efter den utredning som gjorts att
det föreligger en kränkning av konkurrensbestämmelserna, skall organet
utfärda en ”notice of objection”, som innehåller en sakframställan och
anger vad det är som läggs företaget till last. Denna handling skall de
berörda företagen få tillfälle att yttra sig över.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Det finns också möjligheter for företagen att lägga fram synpunkter vid
en muntlig förhandling där även vittnen kan höras.

Innan ett organ meddelar beslut i ett ärende, skall det höra en rådgi-
vande kommitté som är knuten till organet. På konkurrensområdet finns
två slags rådgivande kommittéer, nämligen en kommitté för kartell- och
monopolfrågor och en kommitté för koncentrationsfrågor. Vilken kom-
mitté som skall höras beror på ärendets art.

Kommer EG-kommissionen eller ESA fram till att en överträdelse av
konkurrensreglerna föreligger kan beslutet innebära ett åläggande för före-
tagen att upphöra med viss åtgärd eller att vidta en åtgärd. Ett sådant
åläggande kan förenas med vite. Har överträdelsen av konkurrensreglerna
skett uppsåtligen eller av oaktsamhet kan böter åläggas.

Beslutet kan emellertid också vara gynnande för företagen på så sätt att
negativattest beviljas, undantag medges eller en fusion godkänns.

Ett ärende kan också avslutas informellt genom att organet förklarar att
det lägger ner ärendet, dvs. inte finner anledning att driva saken vidare.

För överträdelser av konkurrensbestämmelsema i artiklarna 53 och 54
kan böter på mellan ett tusen och en milj. ECU eller det högre belopp som
inte överstiger 10 procent av omsättningen för varje företag beslutas. För
att inte ha följt beslutade åligganden, exempelvis att lämna begärda upp-
lysningar, kan böter på mellan etthundra och femtusen ECU åläggas.
Vitesbeloppen kan uppgå till lägst femtio och högst ettusen ECU per dag.
Böter som döms ut med stöd av konkurrensreglerna är inte av straffrättslig
natur.

Genom avtalet har Sverige folkrättsligt åtagit sig att se till att böter och
viten som beslutas enligt de gemensamma konkurrensreglerna skall kunna
drivas in här i landet, oavsett om det är ESA eller EG-kommissionen som
har beslutat dem.

Kapitel 2 Offentliga stödåtgärder

Artiklarna 61 — 64

De grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet om offentliga stödåtgär-
der, vilka återfinns i artikel 61, motsvarar artikel 92 i Romfördraget. I
artikel 61 fastslås som en allmän princip att alla former av stöd med statliga
medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida
konkurrensen genom att gynna vissa företag eller produktionen av vissa
varor, är förbjudna i den mån handelsutbytet mellan länderna i EES
påverkas. Med statligt stöd avses här inte bara ekonomiskt stöd från staten,
utan även stöd från regionala och lokala organ. Reglerna omfattar följakt-
ligen också stöd i olika former från kommuner och landsting. Även skilda
former av stöd som lämnas av andra slag av institutioner kan omfattas av
bestämmelserna. Ett grundläggande kriterium är emellertid alltid att stödet
utgår av offentliga medel.

Stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter är förenligt
med EES-avtalet, dock under förutsättning att stödet ges utan diskrimine-
ring med avseende på varornas ursprung. Stöd i samband med naturkata-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

strofer eller andra exceptionella händelser faller också utanför reglernas
tillämpningsområde.

Vidare kan följande åtgärder komma att anses vara förenliga med EES:
(1) stöd som främjar utvecklingen i regioner där levnadsstandarden är
onormalt låg eller där det råder allvarlig sysselsättningsbrist, (2) stöd för
projekt av gemensamt europeiskt intresse, (3) stöd för att rätta till en
allvarlig störning i ett lands ekonomi, (4) stöd för att främja utvecklingen
av viss näringsverksamhet eller vissa regioner, om sådana åtgärder inte
påverkar handeln på ett sätt som strider mot de avtalsslutande parternas
gemensamma intressen, samt (5) stöd av annat slag som EES-kommittén
kan besluta om.

När det gäller regionalpolitiskt stöd har främst de nordiska länderna
varit måna om att få möjlighet att utse stödområden enligt kriterier som är
relevanta för den specifika regionala problembilden inom Norden, t. ex.
gles befolkningsstruktur och långa avstånd till marknaderna. Detta önske-
mål har tillgodosetts genom en gemensam deklaration fogad till avtalets
grundläggande bestämmelser om offentligt stöd. Genom denna tillförsäk-
ras Sverige möjlighet att även fortsättningsvis driva en regionalpolitik där
också sådana kriterier skall kunna åberopas som t. ex. låg befolkningstät-
het. I detta sammanhang bör ånyo understrykas att stöd till individer och
insatser för att bygga upp infrastruktur i eftersatta regioner i regel är
förenliga med EES-avtalet.

Vid sidan av dessa grundläggande bestämmelser hör till avtalet vissa
rättsakter som närmare anger hur EES-reglerna skall tillämpas inom sär-
skilda branscher, t. ex. stålindustrin, eller när det gäller vissa slag av stöd,
t. ex. stöd till forskning och utveckling (FoU) och stöd till miljöinveste-
ringar.

Beträffande övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad gäller föl-
jande. Artikel 62 i EES-avtalet föreskriver att alla förefintliga former av
offentligt stöd samt alla planer på att introducera eller ändra sådant stöd
fortlöpande skall granskas med avseende på deras förenlighet med bestäm-
melserna i artikel 61 i EES-avtalet. Denna granskning skall utföras av
EG-kommissionen i enlighet med artikel 93 i Romfördraget såvitt avser
EG: s medlemsstater och av EFTA: s övervakningsmyndighet, ESA, såvitt
avser EFTA: s medlemsstater.

Enligt EES-avtalet anförtros ESA uppgifter och befogenheter motsva-
rande dem som tillkommer EG-kommissionen enligt artikel 93 i Romför-
draget. Dessa uppgifter och befogenheter har också ESA på kol- och
stålfördragets område. ESA:s uppgifter och befogenheter definieras i
protokoll 26 till avtalet och vidare i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Skulle ESA efter att ha notifierats om planerade stödåtgärder besluta att
inleda undersökning med avseende på stödets förenlighet med artikel 61,
får stödet inte utgå innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet (protokoll
3 till övervakningsavtalet).

Som ett led i övervakningen på stödområdet kan kommissionen och
ESA, inom sina resp, ansvarsområden, besluta att befintliga stödåtgärder
som strider mot bestämmelserna i artikel 61 skall ändras eller upphävas.
Inom ramen för denna övervakning äger också, i enlighet med den praxis

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

som utvecklats av EG-domstolen, kommissionen och ESA befogenhet att
begära att ett EES-land från mottagaren återvinner ett redan utbetalat stöd
som befunnits EES-stridigt. ESA saknar emellertid rättsliga medel att
tvångsvis genomdriva ett sådant beslut i ett EFTA-land.

ESA:s beslut på stödområdet riktar sig till staterna. Om en berörd
EFTA-stat inte följer ESA:s beslut inom en viss föreskriven tid, får ESA,
liksom andra EFTA-stater som har intresse i saken, väcka talan mot staten
i fråga för fördragsbrott vid EFTA-domstolen.

I syfte att säkerställa enhetliga riktlinjer för övervakningen skall
kommissionen och ESA samarbeta i enlighet med särskilda bestämmelser
härom, vilka intagits i protokoll 27 till EES-avtalet. Detta samarbete
innefattar bl. a. utbyte av information liksom samråd i fråga om bedöm-
ningen av enskilda fall.

Vidare föreskrivs i artikel 64.1 i EES-avtalet en särskild procedur för
införande av skyddsåtgärder på stödområdet. Förfarandet omfattar även
stöd till stålindustrin och innebär i korthet följande. För det fall kommis-
sionen eller ESA skulle anse att den andra övervakningsmyndighetens
tillämpning av reglerna om offentliga stödåtgärder inte är i enlighet med
upprätthållandet av lika konkurrensvillkor inom EES, skall ett utbyte av
synpunkter äga rum enligt den procedur som föreskrivs i protokoll 27(f) till
EES-avtalet. Om en gemensamt överenskommen lösning därvid inte upp-
nås inom två veckor, får behörig myndighet i den drabbade avtalsslutande
parten omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhjälpa
den snedvridning av konkurrensen som uppkommit. Samråd skall sedan
äga rum i den gemensamma EES-kommittén. Kan enighet om en ömsesi-
digt tillfredsställande lösning inte uppnås i kommittén inom tre månader,
får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder. En förutsätt-
ning för införande av sådana slutliga åtgärder är dock att förfarandet i fråga
orsakar eller hotar att orsaka snedvridning av konkurrensen som påverkar
handeln mellan de avtalsslutande parterna. Åtgärderna skall begränsas till
vad som är absolut nödvändigt för att neutralisera följderna av snedvrid-
ningen.

Bestämmelserna i artikel 64.1 skall även tillämpas beträffande statliga
monopol som etableras efter EES-avtalets undertecknande (art. 64.2).

Kapitel 3 Andra gemensamma regler

Artikel 65

I artikel 65.1 hänvisas till bilaga XVI till avtalet som innehåller särskilda
bestämmelser om offentlig upphandling. Enligt artikeln skall bestämmel-
serna tillämpas på alla där angivna varor och tjänster, om inte annat sägs.

I artikel 65.2 sägs att protokoll 28 och bilaga XVII till avtalet innehåller
särskilda bestämmelser om immateriell äganderätt som om inte annat
anges skall tillämpas på alla varor och tjänster.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

8.6 DEL V Övergripande bestämmelser om de fyra
friheterna

Utöver de områden som redovisats i föregående avsnitt, dvs. varor, perso-
ner, tjänster och kapital, finns en rad andra områden som blivit föremål for
gemensam reglering i EG. Även om dessa områden i formell mening inte
utgör del av den inre marknaden, betraktas de som väsentliga för genom-
förandet av denna. I EES-avtalet är dessa områden uppdelade på sociala
frågor (arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvin-
nor och män), miljöskydd, konsumentskydd, statistik och bolagsrätt.

I avtalet behandlas dessa områden på samma sätt som den inre markna-
dens övriga komponenter. De enskilda artiklarna motsvarar i de flesta fall
artiklar i Romfördraget. EFTA-länderna åtar sig genom avtalet att överta
ett antal relevanta EG-regler inom sekundärlagstiftningen. Målet är att
även framtida lagstiftning skall vara enhetlig inom hela EES-området.

Det bör slutligen noteras att samarbete via program eller andra aktivite-
ter inom området sociala frågor, miljö eller konsumentskydd i avtalet faller
under del VI av avtalet om samarbete utanför de fyra friheterna.

Kapitel 1 Socialpolitik

Artiklarna 66— 71

Sociala frågor är en sammanfattande benämning på ett brett spektrum av
politikområden. Under detta avsnitt faller de gemensamma reglerna inom
arbetarskydd, arbetsmiljö, arbetsrätt och jämställdhet mellan kvinnor och
män. Syftet med de gemensamma reglerna är att bidra till förbättrade
arbetsförhållanden och bättre levnadsstandard for arbetstagare (art. 66).
Inom EG har också ett omfattande samarbete i form av program, nätverk
och enskilda projekt vuxit fram på nämnda områden men också i frågor
som rör hälsa, åldringsvård, sysselsättning och handikappfrågor.

Arbetarskydd och arbetsmiljö

Både på arbetsmiljö- och arbetsrättsområdet fastslås i artiklarna 67 — 68 att
parterna skall fastställa gemensamma regler. Härmed avses regler som
anger lägsta kravnivåer. En enskild part är således fri att infora mer
långtgående åtgärder. Skrivningen motsvarar Romfordragets artikel 118a.
Reglerna säkerställer en viss lägsta skyddsnivå och medverkar därigenom
samtidigt till att skapa likvärdiga konkurrensförhållanden.

Arbetsliv och arbetsrätt

På arbetsrättens område ger avtalet utrymme både för regler som fastställer
en lägsta kravnivå och för harmoniserade regler. Exempel på det förra är
ett förslag till direktiv om arbetstidens förläggning. Direktiven om kollek-
tiva uppsägningar är exempel på det senare. Den sekundärrätt som identi-
fierats inskränker sig till fyra direktiv.

I artikel 71 fastslås att parterna skall främja dialogen mellan arbetsmark-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

nådens parter inom EES. EFTA-länderna har enats om en deklaration i
vilken EFTA-ländernas uppslutning bakom den sociala stadga som antogs
av elva av EG:s tolv medlemsländer år 1989 bekräftas (Storbritannien
ställde sig utanför). Stadgan innefattar bl. a. åtaganden om fri rörlighet,
anställning och lön, förbättring av levnads- och arbetsförhållanden, socialt
skydd, förenings- och förhandlingsfrihet, yrkesutbildning, likabehandling
av män och kvinnor, information, samråd och medbestämmande för
arbetstagare samt åtgärder för handikappade.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Jämställdhet mellan kvinnor och män

Principen att kvinnor och män skall ha lika lön för lika arbete slås fast i
artikel 69. Artikelns skrivningar motsvarar artikel 119 i Romfördraget,
enligt vilken med lön i detta sammanhang avses, förutom grund- eller
minimilön, alla övriga förmåner, i pengar eller natura, som arbetstagaren
erhåller av sin arbetsgivare, direkt eller indirekt, på grund av sin anställ-
ning. På grundval av denna artikel har en omfattande rättspraxis vuxit
fram.

I artikel 70 förbinder sig parterna att iaktta principen om likabehandling
mellan kvinnor och män.

Sekundärlagstiftningen på jämställdhetsområdet intagen som bilaga
XVIII till avtalet omfattar bl. a. likalönedirektivet från år 1975, som syftar
till att medlemsländerna skall närma sin nationella lagstiftning till princi-
pen om lika lön så som den definierats i Romfördraget.

Kapitel 2 Konsumentskydd

Artikel 72

I artikeln hänvisas till bilaga XIX som innehåller bestämmelser om konsu-
mentskydd. Konsumentpolitiken rör många områden på en framtida inte-
grerad marknad. Detta kommer på olika sätt till uttryck i EES-avtalet. Som
framgått anger parterna i avtalets inledande avsnitt sin avsikt att främja
konsumenternas intressen och stärka deras ställning på marknaden i syfte
att uppnå en hög konsumentskyddsnivå.

Grunden för framtida regler till skydd för konsumenterna finns inte bara
i bilaga XIX utan även i avtalets varu- och tjänsteavsnitt. EES-avtalet
omfattar omkring tjugo rättsakter som gäller konsumentområdet.

Med utgångspunkt i ambitionen att utgå från en hög konsumentskydds-
nivå, slås fast att parterna skall ha likvärdiga möjligheter att utveckla sin
lagstiftning, bl. a. när det gäller konsumentskydd.

Sekundärlagstiftningen på området omfattar bl. a. direktiv om farliga
imitationer av livsmedel, leksakers säkerhet, vilseledande reklam, märk-
ning av tobaksvaror samt prisinformation. Regler om avtalsvillkor finns i
flera rättsakter. Dessa inkluderar bl. a. direktiv om hemförsäljning, paket-
resor och konsumentkrediter. När det gäller ansvarsfrågor omfattar sekun-
därlagstiftningen ett direktiv om produktansvar.

Kapitel 3 Miljö

Artiklarna 73— 75

Under detta kapitel har de miljöregler tagits in som inte är att betrakta som
varurelaterade. Denna senare kategori faller under avsnittet om fri rörlig-
het för varor.

Syftet med den gemensamma miljölagstiftningen inom EES skall enligt
artikel 73 vara att bevara, skydda och förbättra miljön, bidra till skydd av
människors hälsa samt säkerställa ett klokt och rationellt utnyttjande av
naturresurser. Målsättningen motsvarar den som slås fast i Romfördragets
artikel 130 r.

De gemensamma åtgärder som vidtas skall enligt artikel 73 grundas på
sådana principer som att åtgärden skall så långt möjligt vidtas vid förore-
ningskällan samt att förorenaren skall betala. Vidare skall enligt samma
artikel miljöhänsyn ingå i överväganden också på andra områden.

I artikel 74 hänvisas till bilaga XX till avtalet som innehåller de särskilda
bestämmelser om skyddsåtgärder som skall tillämpas enligt artikel 73. På
grundval av artikel 130 r-t har en omfattande sekundärlagstiftning vuxit
fram i EG. Totalt omfattar bilaga XX ett 40-tal rättsakter. Dessa rör
allmänna miljöregler, regler för utsläpp i luft och vatten, regler avseende
kemikalier, industriolyckor och bioteknik samt avfallsregler.

Enligt artikel 75 skall avtalsparterna vara fria att vidta mer långtgående
åtgärder än som överenskommits. Skrivningarna motsvarar Romfördra-
gets artikel 130 t.

Kapitel 4 Statistik

Artikel 76

EES-avtalet innebär att det blir nödvändigt att etablera ett omfattande
statistiskt informationssystem baserat på samordnade statistiska metoder
och definitioner, gemensamma statistiska program och procedurer. Detta
gemensamma statistiska system skall tillhandahålla statistik som är jäm-
förbar inom alla de områden där gemensamma bedömningar och gemen-
samt beslutsfattande blir aktuellt.

Statistikutbytet inleds stegvis när man är överens om utbyte såvitt avser
enskilda statistikprodukter; samarbetet enligt avtalet skall vara fullt ut-
byggt år 1995.

Avtalet innebär att statistikuppgifter skall lämnas till EG: s statistikkon-
tor, Eurostat (även kallat SOEC). För utveckling av statistiken samarbetar
Eurostat regelbundet med de nationella statistikbyråerna. Huvuddelen av
arbetet genomförs i arbetsgrupper, där alla statistikbyråer och Eurostat
finns representerade.

Antalet rättsakter på statistikområdet är omfattande. Rättsakterna in-
tagna som bilaga XXI till avtalet täcker sådana områden som industrista-
tistik, transportstatistik, handelsstatistik, socialstatistik, service- och tu-
rismstatistik, jordbruksstatistik och energistatistik. Härtill kommer rätts-
akter om nomenklaturer och en om konfidentialitet, vilken senare säker-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

ställer skyddet av de statistiska uppgifterna vid Eurostat. En grundläg-
gande rättsakt för statistiken gäller näringsgrensindelningen.

Kapitel 5 Bolagsrätt

Artikel 77

Åtagandena i avtalet på bolagsrättens område grundar sig på etablerings-
rätten sådan denna reglerats i artiklarna 31 och 34 i avtalet. Dessa artiklar
hänför sig i sin tur till artiklarna 52 och 58 i Romfördraget. Av betydelse
för bolagsrätten är även artiklarna 54.3.g. och 221 i fördraget. Artikel 221
reglerar behandlingen av andra medlemsstaters rättssubjekt vad avser
kapitalplacering i bolag.

Som nämnts ovan skall det enligt artikel 31 i EES-avtalet inte föreligga
några restriktioner för rättssubjekt i ett EFTA- eller EG-land att fritt
etablera sig inom EES. Denna rätt innebär även möjlighet att upprätta
agenturer, filialer eller dotterbolag. Rättssubjekt får också bilda och driva
företag på de villkor etableringslandet föreskriver för egna rättssubjekt.
Artikel 34 i avtalet, som hänför sig till artikel 58 i Romfördraget, likställer
bolag som bildats enligt lagstiftningen i ett av avtalsländerna och som har
sitt säte, huvudkontor eller huvudanläggning inom avtalsparternas område
med fysiska personer, som är medborgare i något avtalsland.

EG: s bolagsrätt utgörs av elva direktiv och en förordning. De direktiv
som utfärdats är i huvudsak tillämpliga endast på bolagsformer utan
personligt ansvar. Direktivens syfte är att underlätta bolagens verksamhet
och samarbete inom den gemensamma marknaden och att skapa ett
likvärdigt skydd för olika intressenter, såsom delägare, borgenärer och
anställda.

8.7 DEL VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna

Artiklarna 78-88

Utöver de i föregående kapitel nämnda frågorna reglerar EES-avtalet även
andra former av samarbete mellan parterna, i första hand EFTA-ländernas
deltagande i EG-program.

Inom EG: s ram har en omfattande flora av samarbetsaktiviteter vuxit
fram vid sidan av de som bygger på lagstiftning. Aktiviteterna växlar från
dialog mellan medlemsländerna och kommissionen till regelrätta samar-
betsprogram. EFTA-länderna har sedan tidigare haft möjlighet att på vissa
villkor delta i en del av dessa aktiviteter. Längst har samarbetet kommit på
utbildnings- och FoU-områdena. Samarbete har vidare etablerats omkring
hälsofrågor och åtgärder för att skapa bättre förutsättningar för små och
medelstora företag. På ad hoc-basis har samarbete också förekommit inom
en rad andra områden, exempelvis sysselsättningsområdet.

Karakteristiskt för samarbetet har emellertid hittills varit att EFTA-
länderna som regel inte kunnat delta i aktiviteterna på samma villkor som
EG: s medlemsländer. Deltagandet har i de flesta fall förhandlats fram på
grundval av Romfördragets artikel 228, en process som visat sig mycket

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

tidsödande. Särskilt påtagligt har detta varit på utbildnings- och FoU-
områdena.

Mot denna bakgrund har parterna varit eniga om att i EES-avtalet lägga
fast en effektivare struktur för det framtida samarbetet. EES-avtalet avses
ge en fast grund för en förstärkt dialog mellan EFTA-länderna och EG.
Dialogen skall syfta till att identifiera de aktiviteter där ett fördjupat
samarbete är önskvärt. Men avsikten är också att på ett eller annat sätt
utsträcka den kontinuerliga dialog som pågår inom EG, t. ex. vad gäller
utbildningsfrågor, till att omfatta EFTA-länderna. Dessa nätverk utnyttjas
flitigt, inte minst av kommissionen.

Avtalet ger hög grad av flexibilitet i valet av samarbetsstruktur. Den
vanligaste formen blir sannolikt att EFTA-länderna deltar i ett EG-
program. Men avtalet ger också möjlighet för andra former som gemen-
samma projekt eller nära samordning av aktiviteter som olika parter
bedriver.

I den senare kategorin faller ett åtagande om att parterna skall när så
betraktas som önskvärt agera samordnat i internationella organisationer
eller gentemot tredje land.

En särskild fråga under förhandlingen har gällt hur lagstiftning som inte
hänför sig till de fyra friheterna skall behandlas. Inom EG finns exempelvis
direktiv om naturskydd som inte har någon inverkan på den inre markna-
den. Där krävs inte samma strikta harmonisering som på t. ex. varuområ-
det. Å andra sidan är samordning önskvärd och avtalet stadgar därför att
parterna skall eftersträva att införa likartad lagstiftning också i dessa fall.

I avtalets allmänna bestämmelser regleras de övergripande villkor som
skall gälla för det framtida samarbetet. Där regleras frågor om EFTA-
ländernas medinflytande vid utformningen av framtida EG-aktiviteter,
deltagande i styrningen och finansiella åtaganden i aktiviteter där man
deltar.

I artikel 78 uppräknas de sakområden där parterna skall söka uppnå ett
fördjupat samarbete i enlighet med den samarbetsstruktur som läggs fast i
avtalet. Dessa är forskning och utveckling, informationstjänster, miljö,
undervisning, utbildning och ungdomsfrågor, sociala frågor, konsument-
skydd, små och medelstora företag, turism och audiovisuella tjänster samt
räddningstjänst. Samarbetet skall ske inom ramen för gemenskapens akti-
viteter. Skulle, allt eftersom samarbetet utvecklas, nya områden kvalificera
sig för ett fördjupat samarbete ger artikel 87 parterna möjlighet att föra in
dessa. En sådan ändring förutsätter godkännande av EG-parlamentet och
parlamenten i EG: s och EFTA: s medlemsländer.

Artikel 79 lägger fast ramen för samarbetet. Dialogen mellan EFTA-
länderna och EG skall intensifieras för att fördjupa samarbetet. Parterna
ges genom artikel 79.2 möjlighet att när som helst inleda en informations-
och konsultationsprocedur som ytterst syftar till att skapa förutsättningar
för närmare samarbete. Denna informations- och konsultationsprocedur
är mindre långtgående men samtidigt mer flexibel än den som kommer att
gälla för avtalet i övrigt (jfr de institutionella bestämmelserna).

Om parterna beslutat att EFTA-länderna skall delta i enskilda EG-
aktiviteter, finns det i många fall anledning att tillämpa en mer långtgående

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

informations- och konsultationsprocedur. Detta gäller i synnerhet i de fall
EFTA-länderna gör finansiella åtaganden. Artikel 79.3 ger därför parterna
möjlighet att i tillämpliga delar använda avtalets allmänna informations-
och konsultationsprocedur.

Artikel 80 räknar upp de sex former for samarbete som förutses. Dessa är
EFTA-länders deltagande i olika EG-aktiviteter, gemensamma EFTA-
EG-aktiviteter, informationsutbyte, gemensamma insatser för att stödja
speciella aktiviteter inom EES-området, parallell lagstiftning samt samord-
ning i internationella organisationer och gentemot tredje land.

Artikel 81 slår fast de allmänna principer som skall vara styrande for
EFTA-ländernas deltagande i EG:s aktiviteter. EFTA-länderna skall få
tillträde till alla delar av ett aktuellt program. På projektnivå skall deltagare
från EFTA-länderna få samma rättigheter och skyldigheter som deltagare
från EG: s medlemsländer. Vidare skall EFTA-länderna ges samma möjlig-
heter som EG: s medlemsländer att använda resultaten från programmet i
fråga. Parterna åtar sig också att underlätta programdeltagares möjligheter
att röra sig mellan de olika länderna.

En fråga som särskilt regleras i artikel 81 är EFTA-ländernas deltagande
i kommittéer som är knutna till administrationen av EG: s program och
andra aktiviteter. Artikel 81b föreskriver att EFTA-ländernas deltagande i
dessa kommittéer skall spegla EFTA-ländernas finansiella bidrag till pro-
grammet eller aktiviteten i fråga. Detta innebär vid fullt finansiellt delta-
gande att EFTA-länderna också kommer att fullt ut delta i den aktuella
kommitténs överväganden. I vissa av kommittéerna finns möjligheten att
ytterst fatta beslut genom röstning, något som hittills utnyttjats sällan.
Avtalet förutser ej att EFTA-länderna är deltagare i själva omröstningen.
Däremot kan de till skillnad från EG: s medlemsländer gemensamt besluta
sig for att avstå från att delta i aktiviteten i fråga.

Av artikel 81 framgår vidare att framtida beslut rörande aktiviteter där
EFTA-länderna deltar skall följa den mer krävande ordning som gäller for
avtalet i övrigt (jfr art. 79.3).

Enligt artikel 82 skall storleken på EFTA-ländernas ekonomiska bidrag
till EG-aktiviteter i vilka man deltar i första hand beräknas på grundval av
en proportionalitetsfaktor. Faktorn skall for varje EFTA-land beräknas
som förhållandet mellan EFTA-landets BNP och summan av EG-
ländernas och EFTA-landets BNP uttryckt i marknadspriser. Storleken på
EFTA-ländernas finansiella åtaganden erhålls genom att faktorn för varje
EFTA-land multipliceras med den samlade budgeten för den aktuella
aktiviteten.

Som alternativ ger artikel 82 också parterna möjlighet att var för sig
svara för de egna kostnaderna vid samarbete omkring en aktivitet. For-
merna för utbetalning av EFTA-ländernas bidrag regleras i en särskild
bilaga. Det bör i detta sammanhang noteras att artikel 82 uttryckligen slår
fast att EFTA-länderna inte kan bli betalningsansvariga för betalningsåta-
ganden som beslutats innan EFTA-länderna börjat delta i aktiviteten i
fråga.

Artikel 83 reglerar formen för informationsutbyte mellan parternas
myndigheter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Redan existerande samarbete skall enligt artikel 85 följa de former som
lagts fast i EES-avtalet, om parterna inte beslutar annorlunda. Detta
innebär att t. ex. EFTA-ländernas deltagande i utbildningsprogrammen
COMETT och ERASMUS efter den 1 januari 1993 skall regleras genom
EES-avtalet.

Enligt artikel 86 skall den gemensamma EES-kommittén fatta alla nöd-
vändiga beslut vad gäller implementeringen av artiklarna 78 till 85. Där-
igenom kommer framtida beslut om samarbete inom de områden som
uppräknats i artikel 78 att fattas utan den betungande och tidsödande
procedur som föreskrivs i artikel 228 i Romfördraget.

Avtalet innebär inte bara åtaganden om framtida samarbete. Vid av-
talets ikraftträdande inleds samarbete inom en rad EG-program och andra
EG-aktiviteter. I ett särskilt protokoll (nr 31) anges omfattningen och
innehållet i detta samarbete. Avsikten är att komplettera protokollet allt
efter det samarbetet utvecklas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

8.8 DEL VII Institutionella bestämmelser

Med EES-avtalets institutionella uppbyggnad avses organ och procedurer
för utveckling, administration, samråd, beslutsfattande, övervakning och
tvistlösning.

En grundläggande förutsättning för att EES-avtalet skall vara rättsligt
effektivt är att den institutionella formen för samarbetets olika delar bygger
på gemensamma samrådsmekanismer. Det gäller inte minst beslutsproces-
sen där utgångspunkten för förhandlingarna varit att åstadkomma ett
medinflytande som står i proportion till de åtaganden som görs av avtalets
parter, främst vad avser avtalets materiella innehåll.

Mot den bakgrunden har parterna enats om inrättandet av ett antal
EES-institutioner. På ministernivå tillskapas ett EES-råd mellan samtliga
EFTA:s och EG:s medlemsländer och EG-kommissionen för politisk
vägledning och utveckling av EES. En gemensam EES-kommitté inrättas
på hög tjänstemannanivå med ansvar för avtalets löpande administration.
Den blir också central instans för den gemensamma beslutsprocessen i
EES. Samarbete mellan såväl parlamentariker som samhällslivets parter i
EES-länderna sker i särskilda organ och bygger till formen på ett konsulta-
tivt samrådsförfarande.

När det gäller EFTA-ländernas efterlevnad av avtalet skall ett särskilt
övervakningsorgan inrättas på EFTA-sidan med funktioner som till stor
del motsvarar de som EG-kommissionen har. Ärenden från EFTA: s över-
vakningsorgan skall kunna föras till en domstol som upprättas genom avtal
mellan EFTA-länderna. Denna skall bl. a. också kunna lösa tvister mellan
EFTA-länderna, medan uppkomna tvister mellan EFTA-sidan och EG
skall lösas politiskt och i vissa fall genom skiljeförfarande.

Kapitel 1 Sammanslutningens struktur

Avsnitt 1 EES-rådet

Artiklarna 89—91

EG: s högsta politiska organ är det europeiska rådet, i vilket medlemslän-
dernas stats- eller regeringschefer samt EG-kommissionens president
ingår. Rådet, som vanligtvis sammanträder två gånger per år, traktatfästes
genom enhetsakten år 1986 och har till uppgift att fastlägga allmänna
riktlinjer för EG: s utveckling.

I EES motsvaras det europeiska rådet närmast av EES-rådet, som skall
ge allmän vägledning för fortsatt utveckling av samarbetet och svara för
den politiska styrningen beträffande avtalets genomförande (art. 89). Däri
inbegrips också politiska beslut till grund för ändringar och tillägg till
EES-avtalet. Vidare skall EES-rådet behandla frågor på begäran av en eller
flera avtalsslutande parter. Detta kan ske på direkt begäran av en avtals-
slutande part eller efter behandling i EES-kommittén (se art. 92).

EES-rådet skall bestå av medlemmar av EG:s ministerråd och EG-
kommissionen samt en regeringsmedlem från vart och ett av EFTA-
länderna (art. 90). Beslut skall fattas enhälligt av EG å ena sidan och
EFTA-länderna å den andra. I en protokollsanteckning fastställs att EFTA-
länderna skall tala med en röst när EES-rådet fattar beslut.

EES-rådet fastställer självt sin arbetsordning, inkl, behovet av särskilda
underkommittéer eller arbetsgrupper. I artikel 91 föreskrivs dock att ord-
förandeskapet skall växla halvårsvis mellan en medlem av EG: s minister-
råd och en regeringsmedlem från ett EFTA-land samt att EES-rådet skall
sammanträda två gånger per år och därutöver vid behov.

I en protokollsanteckning klargörs innebörden av vad som skall avses
med behov. Den praktiska innebörden är att rådet när som helst skall
kunna inkallas på begäran av en enskild avtalsslutande part för att be-
handla en viss fråga eller ett visst problem. Detta följer en central princip,
nämligen att en part äger rätt att när som helst ta upp en fråga (jfr. art. 5).
Avsnitt 2 Gemensamma EES-kommittén

Artiklarna 92 — 94

Ministerrådet är EG:s lagstiftande och beslutande organ. Rådsmedlem-
marna företräder EG-ländernas regeringar. Utrikesministerrådet, som är
den centrala beslutsinstansen, möts vanligtvis en gång per månad. Råds-
möten mellan EG-ländernas fackministrar äger rum efter behov. Beslut i
ministerrådet fattas med enkel majoritet, kvalificerad majoritet eller enhäl-
ligt. Ordförandeskapet i rådet cirkulerar halvårsvis mellan medlemslän-
derna.

I EES skall en gemensam kommitté, EES-kommittén, ansvara för sam-
arbetets löpande administration, artikel 92. Detta innebär att EES-
kommittén är den centrala beslutsinstansen vad avser utarbetandet av
gemensamma regler. Arbetet i kommittén bygger på en löpande
informations- och konsultationsprocedur. På samma sätt som föreskrivs

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

för EES-rådet äger en avtalsslutande part rätt att när som helst i EES-
kommittén begära konsultationer om en fråga eller ett problem som rör
samarbetet, artikel 92.2.

Beslut skall fattas med enhällighet av EG å ena sidan och EFTA-
länderna gemensamt å den andra. Besluten får karaktär av internationella
överenskommelser. I motsats till vad som gäller inom EG, där beslut i EG:s
ministerråd i allmänhet är bindande för medlemsländerna, blir beslut i
EES-kommittén bindande for EFTA-länderna endast i enlighet med gäll-
ande nationella procedurer. Som tidigare redovisats är det således inte
fråga om överförande av beslutanderätt till en EES-instans.

De avtalsslutande parterna skall representeras i EES-kommittén på hög
tjänstemannanivå. Den skall själv fastställa sin arbetsordning. Ordföran-
deskapet i kommittén skall växla halvårsvis mellan EG: s representant och
en representant från ett av EFTA-länderna. Möten skall vanligtvis äga rum
minst en gång per månad. Därutöver kan EES-kommittén inkallas på
initiativ av dess ordförande eller någon av de avtalsslutande parterna.
Kommittén fattar beslut om upprättandet av underkommittéer eller ar-
betsgrupper och fastställer samtidigt arbetsmandat för dessa. I EES-
kommitténs uppgifter ingår även att utarbeta en årlig rapport rörande
samarbetets funktion och utveckling. Rapporten skall föreläggas det ge-
mensamma parlamentarikerorganet.

Avsnitt 3 Parlamentariskt samarbete

Artikel 95

Genom artikel 95 inrättas EES gemensamma parlamentarikerkommitté
med lika antal ledamöter från EG-parlamentet och ledamöter från EFTA-
ländernas parlament. Den skall vara en mötesplats för ledamöter av
Europaparlamentet och parlamentariker från EFTA-ländernas nationella
parlament. Protokoll 36 reglerar samarbetet närmare.

Avsnitt 4 Samarbete mellan samhällslivets parter

Artikel 96

Redan i dag förekommer gemensamma möten mellan EFTA: s och EG: s
organ för samhällslivets parter. Genom artikel 96 inrättas som ett fullföl-
jande härav en rådgivande kommitté inom EES. Den skall bestå av lika
många ledamöter från vardera EG: s ekonomiska och sociala kommitté och
EFTA: s konsultativa kommitté.

Den rådgivande kommittén skall liksom parlamentarikerkommittén
kunna anta rapporter och uttalanden.

Kapitel 2 Förfarandet vid beslutsfattande

Artiklarna 97—104

En utgångspunkt vid utarbetandet av den gemensamma beslutsprocessen i
EES har varit att samarbetet inte skall få inkräkta på de enskilda parternas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

interna beslutsautonomi. Ytterligare en utgångspunkt har varit att åstad-
komma ett samarbete som medger ett inflytande som står i proportion till
de åtaganden som görs.

I EES-avtalets inledande artikel om beslutsprocessen (art. 97) läggs
således fast att varje part äger rätt att ändra i sin interna lagstiftning inom
de områden som omfattas av samarbetet. Detta skall ske utan förfång för
principen om icke-diskriminering och efter det att övriga parter informe-
rats härom. Förutsättningen för en ändring är att EES-kommittén finner att
ändringen inte negativt påverkar avtalets funktion, eller att beslutsproces-
sen i EES fullföljts utan att enighet kunnat uppnås.

Ändringar i avtalets bilagor liksom vissa protokoll skall kunna göras i
enlighet med avtalets beslutsprocedur.

De olika stegen i beslutsprocessen framgår av artikel 99. Processen
inleds med att EG-kommissionen påbörjar beredning av förslag till ny
lagstiftning. I den mån sådant förslag rör EES, dvs. utgör ändring eller
tillägg till rättsakt i avtalets bilagor eller eljest är av betydelse för samarbe-
tet, skall EG-kommissionen inbjuda experter från EFTA-länderna att på
samma sätt som EG-experter delta i beredningsarbetet.

När det gäller intern lagstiftning inom EG har kommissionen enligt
Romfördraget unik initiativrätt, dvs. enskilda EG-länder äger inte rätt att
lägga fram förslag till nya regler. Inom EES har däremot såväl kommissio-
nen som EFTA-länderna initiativrätt; de senare bl. a. genom att utnyttja
rätten att när som helst och på vilken nivå som helst ta upp en fråga till
diskussion (art. 89 och 92). Detta gäller alltså även rätten att ta initiativ till
nya förslag rörande samarbetet. Ett villkor som måste vara uppfyllt för att
ett förslag skall tas upp till beredning och så småningom föreläggas EES-
kommittén är att samtliga parter ställer sig bakom initiativet.

Samtidigt som EG-kommissionen överlämnar ett färdigbehandlat för-
slag till EG: s ministerråd, skall det också överlämnas till EFTA-länderna. I
anslutning härtill kan endera av de avtalsslutande parterna begära en första
diskussion om förslaget. Därefter och under den period som föregår beslut
i EG: s ministerråd med anledning av förslaget, skall parallell beredning ske
i EES-processen genom en fortlöpande informations- och konsultations-
procedur.

De regler som utarbetas gemensamt inom EES kommer i vad avser det
materiella innehållet också att utgöra intern EG-lagstiftning. I händelse
parterna i EES inte kan uppnå enighet kring ett förslag, har de enskilda
parterna rätt att gå vidare med ikraftträdandet av förslaget i enlighet med
vad som nyss nämnts. De synpunkter som förs fram av experter och/eller
representanter för EFTA- resp. EG-länderna under beredningsprocedu-
rerna såväl inom EG som i EES får avgörande betydelse för den slutliga
utformningen av varje enskilt förslag.

Den övervägande delen av EG: s rättsutveckling sker genom ändringar i
existerande rättsakter. För att underlätta beredningsarbetet har EG: s mi-
nisterråd överlämnat visst ansvar till kommissionen, som med hjälp av
experter från medlemsländerna beslutar om sådana ändringar. Dessa ex-
pertkommittéer tillmäts därmed stor betydelse för beredning och utveck-
ling av EG: s sekundärlagstiftning. Mot den bakgrunden och för att åstad-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

komma effektivast möjliga informations- och konsultationsprocess i EES,
har de avtalsslutande parterna lagt fast regler for hur experter/represen-
tanter for EFTA-länderna skall samverka med expertkommittéerna på
EG-sidan. Formen för denna samverkan beror på karaktären av det sam-
arbete som diskuteras i de olika expertkommittéerna. Härvidlag skiljer
EES-avtalet på tre typer av samverkan.

EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som bereder
förslag rörande de s. k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, kapital,
tjänster och personer, regleras allmänt i artikel 100 och mer detaljerat i en
viljeyttring som skall utfärdas av EG-kommissionen i samband med slut-
akten. I enlighet härmed skall experter, som utses av resp. EFTA-land,
delta på samma sätt som experter från EG-ländernas regeringar i den
informella diskussionsfas som föregår EG-kommissionens formella sam-
mankallande av expertkommittén. Den informella fasen av expertsamar-
betet varierar från någon vecka till över ett år. EG-kommissionen avgör
när tiden är mogen för att nå fram till ett gemensamt ställningstagande
kring ett enskilt förslag. Först då inkallas expertkommittén formellt. För
att medge en uttömmande diskussion om det aktuella förslaget, åtar sig
kommissionen att förlänga den informella diskussionsfasen på bekostnad
av EG: s formella kommittéarbete. För EG: s vidkommande är det vanligt-
vis samma experter/representanter som deltar såväl i det informella arbetet
som i den formella kommittén.

Det är först i detta senare skede, dvs. i den formella expertkommittén,
som de enskilda förslagen kan bli föremål för beslut. I händelse EG:s
expertkommitté inte kan enas om ett förslag, kan ärendet hänskjutas till
ministerrådet för avgörande. Några gemensamma EES-beslut fattas inte i
anslutning till detta kommittéarbete. Samtliga beslut i dessa delar fattas
gemensamt av de avtalsslutande parterna i EES-kommittén.

Vad gäller EFTA-ländernas samverkan med de expertkommittéer som
är knutna till administrationen av EG: s program och andra aktiviteter,
skall detta inbegripa fullt deltagande även i det formella kommittéarbetet i
de fall EFTA-länderna bidrar finansiellt till samarbetet. I avsnitt 8.7 har
denna typ av samverkan närmare beskrivits.

Avtalet reglerar även formen för samverkan med en tredje typ av
kommittéer, nämligen sådana som inte direkt är knutna till de fyra frihe-
terna eller EG: s programverksamhet (art. 101). Det rör sig om ett begrän-
sat antal expertkommittéer, vanligtvis med rådgivande funktion. I denna
typ av kommittéer skall EFTA-länderna i princip delta fullt ut, även om
formen för samverkan skall regleras i varje enskilt fall i enlighet med vad
som föreskrivs i berörda bilagor till avtalet. I protokoll 37 anges ett antal av
de expertkommittéer som berörs samt fastställs att EES-kommittén skall
kunna behandla frågor om EFTA-samverkan med andra liknande expert-
kommittéer.

Sedan ett förslag beretts färdigt i en av EG: s expertkommittéer, före-
läggs det EG: s ministerråd för slutligt beslut. Genom beslutet lagfästs det
för EG-länderna i enlighet med vad som föreskrivs i Romfördraget. I nära
anslutning härtill skall förslaget föreläggas EES-kommittén för gemensamt
beslut av de avtalsslutande parterna (art. 102 och 103). Dessa beslut får,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

som redan framgått, karaktären av internationella överenskommelser. Här
föreligger således en väsentlig skillnad mellan beslut i EG: s ministerråd
och beslut fattade av EES-kommittén. Avsikten med att beslut i dessa två
institutioner skall ligga nära varandra i tiden är att tillämpningen av den
interna lagstiftning som följer beslut i EG:s ministerråd skall kunna
inledas samtidigt med tillämpningen i EES av motsvarande regler.

Det bör särskilt noteras att EG snarast möjligt skall meddela EES-
kommittén om beslut i ministerrådet som rör bilagor till EES-avtalet.
EES-kommittén skall därefter bedöma vilka delar i sådana bilagor som
berörs av beslutet i EG:s ministerråd. Detta är av betydelse i händelse
EES-kommittén inte kan enas om ett gemensamt beslut rörande ett sådant
förslag till regel som redan varit föremål för beslut av EG: s ministerråd. I
följande avsnitt beskrivs hur samarbetet skall regleras i händelse av sådan
oenighet.

I första hand skall EES-kommittén undersöka alla ytterligare möjligheter
att vidmakthålla avtalets goda funktion och kan besluta om åtgärder för att
åstadkomma detta. Det kan t. ex. bli fråga om att besluta om särskilda
övergångsperioder. Ett sådant beslut måste fattas senast inom sex månader
från den dag då saken fördes till kommittén eller allra senast den dag då de
motsvarande gemenskapsreglerna träder i kraft. Om något beslut om
ändring av den aktuella bilagan ännu inte fattats vid utgången av denna
tidsperiod, skall den ifrågavarande delen av bilagan anses provisoriskt
suspenderad, om inte EES-kommittén beslutar om motsatsen. En sådan
suspension börjar att gälla sex månader efter utgången av den ovan angivna
tidsperioden men under inga förhållanden tidigare än motsvarande reglers
införande inom gemenskapen. Även under tiden som suspensionen gäller
skall EES-kommittén fortsätta sina ansträngningar att nå en gemensam
lösning för att suspensionen skall kunna upphöra.

Slutligen anges att de praktiska konsekvenserna av en suspension av
detta slag skall diskuteras i EES-kommittén samt att sådana rättigheter och
skyldigheter för enskilda och näringsidkare som redan uppnåtts genom
avtalet skall bestå.

I artikel 103 finns bestämmelser om iakttagande av de avtalsslutande
parternas olika konstitutionella krav och om att avtalet i vissa fall kan
tillämpas provisoriskt i avvaktan på sådan konstitutionell behandling.
Bestämmelserna innebär i korthet följande. Ett beslut av EES-kommittén
som är bindande för någon av avtalsparterna först efter det att konstitutio-
nella förfaranden slutförts, dvs. efter ratifikation, skall gälla från den dag
som anges i beslutet under förutsättning att avtalsparten i fråga då under-
rättat övriga avtalsparter om att erforderliga konstitutionella förfaranden
genomförts. Om någon sådan underrättelse saknas vid tiden för ikraft-
trädandet enligt beslutet, skall detta träda i kraft den första dagen i den
andra månaden efter det att den sista underrättelsen gjorts. Om det
fortfarande sex månader efter EES-kommitténs beslut saknas sådan under-
rättelse, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvaktan på att de konstitu-
tionella kraven uppfylls, om inte någon av de avtalsslutande parterna
anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum.

För svenskt vidkommande finns inte möjligheter att tillämpa regler som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

ligger inom riksdagens kompetensområde provisoriskt. Skulle Sverige inte Prop. 1991/92: 170
ratificera ett beslut inom fastställda tidsramar, får Sverige således anmäla Bilaga 1
att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I det senare fallet eller
om en avtalsslutande part anmäler att ett beslut av EES-kommittén inte
kunnat ratificeras, skall sådan suspension som angetts i det föregående
börja gälla en månad efter en sådan anmälan men aldrig tidigare än dagen
for motsvarande besluts genomförande inom gemenskapen.

Kapitel 3 Homogenitet, övervakningsförfarande och tvistlösning

Avsnitt 1 Homogenitet

Artiklarna 105—107

En viktig fråga vid skapandet av ett enhetligt EES har varit att finna former
som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av de
gemensamma reglerna.

Möjligheterna att åstadkomma en enhetlig tolkning kan naturligtvis
sägas vara i första hand beroende av att de gemensamma reglerna införli-
vas hos avtalsparterna och att detta sker på ett sätt som främjar en enhetlig
tillämpning.

Övergripande samarbete m. m.

Redan i ingressen till avtalet finns uttalanden som tar sikte på att åstad-
komma en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES av gemensamma
regler. Där sägs att — med beaktande av principen om domstolars obero-
ende ställning — avtalet syftar till att uppnå och vidmakthålla en enhetlig
tolkning och tillämpning av avtalet och sådana bestämmelser i EG-rätten
som motsvaras av bestämmelser i avtalet. Det anges i anslutning härtill att
målet är att åstadkomma en likvärdig behandling av enskilda och ekono-
miska aktörer såvitt angår de fyra friheterna och konkurrensreglerna.

Vidare sägs i ingressen att ett dynamiskt och enhetligt EES förutsätter
förekomsten av ett gemensamt regelsystem och en ordning som gör att
detta system kan upprätthållas på bl. a. rättslig nivå.

Avtalet innehåller också vissa allmänt hållna regler om samarbete mel-
lan parterna som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan
bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda
åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av
avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet
av avtalets mål.

Avtalsbestämmelser om enhetlig tolkning och tillämpning

Implementering och tolkning av befintliga EG-regler

Artikel 6 i avtalet tar, som framgått av avsnitt 8.2, direkt sikte på en
enhetlig tillämpning och tolkning av gemensamma EES-regler. Bestämmel-
sen innebär att EES-regler som i och med avtalet införlivas i den svenska
rättsordningen — och som har sin motsvarighet i regler i EG-rätten — skall

när det gäller det materiella innehållet ha den tolkning som de har fått
genom relevanta avgöranden av EG-domstolen fram till tidpunkten för
undertecknandet av avtalet.

I en bestämmelse i avtalet (art. 105) anges hur EES-kommittén skall
agera för att en så enhetlig tolkning som möjligt skall kunna uppnås
beträffande EES-regler som har sin motsvarighet i EG-rätten. EES-
kommittén skall fortlöpande hålla uppsikt över hur rättspraxis utvecklas
vid EG-domstolen och EFTA-domstolen. Därför skall avgöranden från
dessa domstolar tillhandahållas EES-kommittén som skall vidta åtgärder i
syfte att vidmakthålla en enhetlig tolkning av avtalet. Härmed avses främst
beslut om sådana nationella regler som kan behövas. Sådana beslut skall —
liksom andra beslut avseende nya EES-regler — behandlas i enlighet med
parternas konstitutionella förfaranden. Om kommittén inom två månader
från det att en skiljaktighet i rättstillämpningen kommit till kommitténs
kännedom inte har lyckats lösa frågan, skall tvistlösningsmekanismen i
artikel 111 tillämpas.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Informationsutbyte om domstolspraxis m. m.

Med sikte på den framtida rättsutvecklingen krävs även andra instrument
för att åstadkomma enhetlig tolkning. Ett system för utväxling av domar
skall därför upprättas (art. 106). Enligt detta skall EG-domstolarna, EFTA-
domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända
relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av-
görandena skall systematiseras och klassificeras av registratorn som i
erforderlig utsträckning också skall ombesörja att översättningar och sam-
manfattningar av avgörandena skrivs ut och publiceras. Vidare skall re-
gistratorn svara för att relevanta handlingar tillställs de nationella myndig-
heter som, enligt varje avtalsparts bestämmande, skall ansvara för att
informationen sprids vidare till berörda nationella domstolar.

I EES-förhandlingarna har det diskuterats om det inom EES bör finnas
en ordning med tolkningsbesked liknande den som finns inom EG. Den
lösning som slutligen valts innebär att det skall finnas möjlighet för de
EFTA-länder som så önskar att erbjuda sina nationella domstolar att
inhämta tolkningsbesked från EG-domstolen. Beskeden skall vara bin-
dande för de nationella domstolarna. Frågan regleras i ett särskilt protokoll
(nr. 34).

Varje EFTA-stat får själv avgöra om den skall låta sina domstolar
använda sig av möjligheten att inhämta tolkningsbesked eller ej.

EFTA-domstolen skall enligt övervakningsavtalet mellan EFTA-
länderna ha kompetens att avge rådgivande yttranden om tolkningen av
EES-avtalet.

7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Avsnitt 2 Övervakningsförfarande

Artiklarna 108—110

Inledning

Med övervakning förstås den av avtalsparterna överenskomna kontrollen
av att de avtalade reglerna följs. Kontrollen kan rikta sig mot alla som är
skyldiga att följa dessa regler. Det kan vara såväl stater och gemensamma
institutioner som enskilda rättssubjekt.

Övervakningsmekanismen i ett internationellt avtal kan vara mer eller
mindre utvecklad. Medan tidigare svenska frihandelsavtal innehållit mer
allmänna regler om tvistlösning mellan staterna efter samrådsförfaranden
och behandling i blandade kommittéer som ytterst endast kunnat fatta
enhälliga beslut, innebär EES-avtalet bl. a. att det skall skapas självständiga
övervakningsorgan vars beslut kan prövas av domstol samt att övervak-
ningen också omfattar enskilda rättssubjekt.

Med allmän eller generell övervakning avses sådan övervakning som
syftar till att kontrollera att avtalsparterna — staterna eller de folkrättsliga
subjekten — följer de överenskomna reglerna medan med särskild eller
speciell övervakning avses kontroll avseende enskilda rättssubjekt.

I artiklarna 108—110 behandlas den allmänna övervakning som är
inriktad på Sveriges och övriga avtalsparters efterlevnad av EES-reglerna i
allmänhet. Övervakning i fråga om offentligt stöd, offentlig upphandling
och konkurrensregler behandlas i samband med den särskilda kontrollen.

Inom EG har kommissionen till uppgift att fortlöpande kontrollera och
se till att EG:s regler efterlevs (art. 155 i Romfördraget). Kommissionen
kan också vid EG-domstolen föra talan mot en medlemsstat för brott mot
dess förpliktelser (art. 169 i Romfördraget). En sådan fråga kan också
bringas inför EG-domstolen efter initiativ från en annan medlemsstat (art.
170 i Romfördraget).

Om domstolen finner att en medlemsstat brustit i sina förpliktelser
enligt EG-rätten, leder detta till en dom där så fastställs vara fallet. Enligt
artikel 171 i Romfördraget är medlemsstaterna skyldiga att vidta de
åtgärder som krävs för att efterkomma domen. Det finns inte några
sanktioner mot den felande medlemsstaten enligt Romfördraget men om
rättelse inte vidtas, kan staten i fråga bli instämd på nytt.

Avsikten har varit att i EES-avtalet skapa en övervakningsstruktur som
så långt möjligt överensstämmer med EG: s. Detta skall ske genom ett s. k.
tvåpelarsystem; EES-reglernas efterlevnad kommer att övervakas av
kommissionen såvitt avser EG: s medlemsstater och av EFTA: s övervak-
ningsmyndighet såvitt avser EFTA: s medlemsstater. EFTA-myndigheten,
som skall vara oberoende, skall ha motsvarande kompetens som kommis-
sionen. För att detta system skall bli rättsligt enhetligt och fungera väl krävs
ett nära och förtroendefullt samarbete mellan EG-kommissionen och
EFTA: s övervakningsmyndighet.

I de aktuella artiklarna anges bl. a. att EFTA-länderna skall upprätta en
oberoende övervakningsmyndighet samt skapa förfaranden som överens-
stämmer med dem som finns inom EG för att säkerställa att förpliktelserna
enligt EES-avtalet uppfylls. Vidare anges att övervakningen av att förplik-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

telserna enligt EES-avtalet iakttas åligger å ena sidan EFTA: s övervaknings-
myndighet och å andra sidan kommissionen.

Den övervakningsmyndighet och den domstol som förutsätts i artikel
108 upprättas genom det tidigare nämnda avtalet mellan EFTA-länderna i
dessa frågor (se närmare avsnitt 9.1). Avtalet innehåller inte bara bestäm-
melser om upprättande av den nya myndigheten och den nya domstolen.
Här återfinns också bestämmelser bl. a. om rätten for EFTA: s övervak-
ningsmyndighet att infordra all nödvändig information från EFTA-
länderna samt en direkt motsvarighet till artikel 169 i Romfördraget.

I artikel 109 andra till fjärde punkterna finns bestämmelser om samar-
betet mellan de båda övervakningsorganen. De skall bl. a. samråda och
informera varandra om klagomål som framställts samt undersöka klago-
mål inom sina resp, områden eller vidarebefordra klagomål till rätt över-
vakningsorgan.

I artikelns femte punkt finns en bestämmelse om att, om övervaknings-
organen inte kommer överens i en fråga, saken kan föras vidare till
EES-kommittén for behandling enligt de allmänna tvistlösningsreglerna i
artikel 111.

Möjligheterna för EFTA: s övervakningmyndighet att upptäcka brister i
EFTA-ländernas tillämpning av EES-avtalets bestämmelser förutsätts säk-
ras på samma sätt som inom EG. EFTA-ländernas skyldighet att samarbeta
enligt EES-avtalet innefattar en skyldighet för dem att förse övervaknings-
myndigheten med all relevant information. EES-avtalet innebär dessutom
att motsvarigheten till en stor del av de sekundära EG-rättsakterna skall
tillämpas även inom EES-området. Det medför att många bestämmelser
om informationsskyldighet på en rad områden också kommer att gälla för
EFTA-länderna i forhållande till ESA.

Även i övrigt förutsätts att EFTA: s övervakningsmyndighet agerar på
samma sätt som kommissionen enligt vad som tidigare beskrivits. Det
innebär att den förberedande proceduren med klagomöjligheter, formella
underrättelser och motiverade yttranden också skall tillämpas av EFTA: s
övervakningsmyndighet.

Av artikel 108.2 framgår att EFTA-länderna sinsemellan skall upprätta
en EFTA-domstol samt denna domstols huvudsakliga uppgifter.

V erkställighetsfrågor

På konkurrensområdet kan förekomma avgöranden som riktar sig inte till
staterna utan till enskilda och har verkningar som innebär att de innefattar
myndighetsutövning i regeringsformens mening. Sådana avgöranden kan
komma att fattas både av kommissionen, forstainstansen och EG-
domstolen, och av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna
om fördelning av ärenden medför i det aktuella fallet.

Det kan t. ex. röra tillåtligheten av avtal mellan företag m. fl. åtgärder
som omfattas av artiklarna 53 och 54 samt av företagskoncentrationer
enligt artikel 57.1. Så länge det här är fråga om endast civilrättsliga
verkningar uppkommer det inte frågor om verkställighet. Sådana frågor

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

uppkommer inte heller i egentlig mening genom beslut som enbart har
karaktär av vitesförelägganden.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten för enskilda att
underkasta sig inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har
rättsverkan mot den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att under-
kasta sig beslutet.

Enligt EES-avtalet skall, beträffande beslut och domar om betalnings-
skyldighet, en motsvarande ordning gälla som den som gäller inom EG.
Frågan har reglerats i avtalets artikel 110.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat där verkställigheten sker. Den enda förutsättningen för verkställighet
är en kontroll av beslutets äkthet genom en myndighet som varje avtals-
slutande part skall utse i detta syfte. Underrättelse om vilken myndighet
som har utsetts skall lämnas till de övriga avtalsparterna, EFTA: s övervak-
ningsmyndighet, EG-kommissionen, EG-domstolarna och EFTA-
domstolen.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av EG-domstolen
vad gäller beslut av kommissionen, förstainstansen eller EG-domstolen
eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av ESA eller
EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda staterna skall dock vara
behöriga att pröva klagomål om att verkställigheten inte genomförs på
regelrätt sätt.

Avsnitt 3 Tvistlösning

Artikel 111

Förfarandet vid tvister mellan ett eller flera EFTA-länder och EG-sidan
regleras i artikel 111. Enligt detta förfarande kan EG eller en EFTA-stat
föra en tvist till EES-kommittén. Kommittén har befogenhet att avgöra
tvisten. Den skall förses med all information som behövs för en grundlig
undersökning av situationen, i syfte att finna en godtagbar lösning. EES-
kommittén skall undersöka alla möjligheter att bibehålla avtalets goda
funktion.

Om tvisten rör tolkningen av avtalsbestämmelser som i sak är identiska
med motsvarande regler i Romfördraget och Kol- och stålfördraget samt
med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa fördrag gäller
dessutom följande förfarande.

Om inte tvisten har lösts inom tre månader efter det att den lagts fram
för EES-kommittén, har de avtalsslutande parterna i tvisten möjlighet att
komma överens om att begära ett besked om tolkningen av de relevanta
reglerna från EG-domstolen.

Om EES-kommittén i en tvist av det här slaget inte har lyckats komma
överens om en lösning inom sex månader från den dagen då förfarandet
inleddes eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte beslutat att be
EG-domstolen om ett besked, får en avtalsslutande part vidta följande
åtgärder för att motverka eventuella brister i balansen:

— antingen kan parten i fråga utlösa en skyddsåtgärd i enlighet med
bestämmelserna i artikel 112.2 och förfarandet i artikel 113, eller

— aktualisera förfarandet enligt artikel 102 om provisorisk suspension.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

100

Slutligen finns i artikel 111 en bestämmelse om att vissa tvister kan foras
vidare till skiljeförfarande enligt följande.

Om tvisten rör omfattningen eller varaktigheten av en skyddsåtgärd
enligt nyss angivna förfarande eller en skyddsåtgärd enligt artikel 112, eller
proportionerna av motåtgärder som har vidtagits enligt artikel 114, och om
EES-kommittén efter tre månader från dagen då saken lades fram för den
inte lyckats lösa tvisten, får varje avtalsslutande part hänskjuta tvisten till
skiljedom i enlighet med ett förfarande som anges i protokoll 33. I skilje-
förfarandet får dock inte behandlas frågor om tolkning av bestämmelser i
EES-avtalet som i sak är identiska med motsvarande bestämmelser i
Romfördraget och Kol- och stålfördraget och rättsakter som antagits med
tillämpning av dem. Skiljedomen är bindande för parterna i tvisten.

Närmare bestämmelser om skiljeförfarandet återfinns sålunda i proto-
koll 33.1 detta läggs fast att skiljenämnden skall bestå av tre skiljemän, om
inte parterna bestämmer annorlunda. Parterna skall inom 30 dagar utse
var sin skiljeman. De två utsedda skiljemännen skall i samförstånd utse
den tredje, som skall vara medborgare i annat land. Om de inte kan komma
överens inom två månader efter det att de utsågs, skall den tredje skilje-
mannen väljas från en lista som EES-kommittén har upprättat. Kommittén
skall upprätta och se över denna lista i enlighet med sin arbetsordning. Om
inte de avtalsslutande parterna bestämmer annorlunda, skall skilje-
nämnden själv anta sina procedurregler.

Kapitel 4 Skyddsåtgärder

Artiklarna 112—114

I händelse allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga svårighe-
ter skulle uppstå inom en viss sektor eller region, äger en avtalspart rätt att
vidta åtgärder för att komma tillrätta med dessa svårigheter (art. 112).
Någon motsvarande allmän klausul finns inte i Romfördraget. Däremot
finns specifika skyddsklausuler som är direkt kopplade till EG: s rättsregler.
I den mån dessa regler också ligger till grund för EES, omfattas i princip
även berörda specifika skyddsklausuler av samarbetet. De berörs i resp,
rättsakt, dvs. i bilagorna till EES-avtalet.

Innebörden av den allmänna skyddsklausulen är att en avtalspart själv
kan besluta att under en viss tidsperiod sätta avtalet ur spel inom ett klart
definierat område. Formuleringen i avtalet är allmän och ger medvetet
möjlighet till vittgående tolkning av hur den enskilda avtalsparten be-
dömer omfattning och effekt av eventuella svårigheter samt behov av
nödvändiga åtgärder. I klausulen finns samtidigt en inbyggd uppmaning
om att den skall åberopas och tillämpas med återhållsamhet (art. 112.2).
Detta gäller såväl omfattningen av tillgripna åtgärder som den tid avtals-
parten anser behövlig för att komma till rätta med den aktuella svårighe-
ten. Prioritet skall ges åt den typ av åtgärder som minst stör avtalets
funktion och de skall ha en generell omfattning, dvs. de kan inte åberopas
selektivt mot enskilda avtalsparter.

Proceduren vid åberopande av den allmänna skyddsklausulen föreskri-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

101

ver att en avtalspart som avser att vidta en skyddsåtgärd skall underrätta
EES-kommittén härom utan dröjsmål och dessutom redogöra for skälen till
beslutet. Efter underrättelse skall EES-kommittén inleda konsultationer i
syfte att försöka nå en ömsesidigt godtagbar lösning på det uppkommna
problemet. Skulle detta inte visa sig möjligt, kan skyddsåtgärden träda i
kraft tidigast en månad efter underrättelsen och tidigare om konsultatio-
nerna i EES-kommittén slutförts. Ett viktigt undantag från dessa tidsbe-
gränsningar gäller vid s. k. extraordinära omständigheter, dvs. om en
uppkommen svårighet är av sådan natur att den kräver omedelbara insat-
ser. I en sådan situation räcker det med att avtalsparten i efterhand
underrättar EES-kommittén om vilka åtgärder som tillgripits samt skälen
härför.

Efter det att skyddsåtgärder vidtagits, skall de vara föremål för konsul-
tationer i EES-kommittén var tredje månad räknat från notifieringstillfäl-
let. Därtill kan en avtalspart när som helst i EES-kommittén begära en
översyn av åtgärderna. Syftet är att avtalsparterna skall ges tillfälle att
gemensamt diskutera om det föreligger grund för att åtgärderna skall
upphöra, eller begränsas. Det slutliga beslutet att häva åtgärderna åvilar
emellertid alltid den part som har tillgripit dem.

EES-avtalet bygger på en balans mellan skyldigheter och rättigheter. Om
en avtalspart vidtar en skyddsåtgärd, kan denna balans komma att ändras.
För att kompensera detta, medger avtalet motåtgärder av de parter som
anser att de drabbats av en eventuell obalans (art. 114). I händelse sådana
motåtgärder vidtas, skall dessa vara proportionerliga i förhållande till den
aktuella skyddsåtgärden samt begränsas till vad som är strikt nödvändigt.
Prioritet skall också ges sådana motåtgärder som minst påverkar avtalets
funktion. Det ovan beskrivna underrättelse- och konsultationsförfarandet
skall tillämpas även på motåtgärderna.

8.9 DEL VIII Finansiella bestämmelser

Artiklarna 115—117

I syfte att bidra till att minska regionala, ekonomiska och sociala skillnader
inom EES skall en EES-fond upprättas. Förmånstagare skall vara Grek-
land, Irland, Portugal och vissa regioner i Spanien med stöd av de princi-
per som gäller i den Europeiska investeringsbanken (EIB).

Strategin går ut på att bevilja lån inom områdena miljö, utbildning,
infrastruktur samt små och medelstora företag.

Fonden skall bestå av en lånefacilitet, s. k. mjuka lån, om totalt 1,5
miljarder ecu över fem år samt 500 miljoner ECU i gåvodel, dvs. totalt
motsvarande 15 miljarder kr. För Sveriges del innebär detta ett årligt
budgetåtagande om ca 250 milj.kr. under fem år.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

102

8.10 DEL IX Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser

Artiklarna 118—129

I artikel 118 behandlas formerna för ett framtida fördjupat samarbete
mellan avtalsparterna på områden som nu ligger utanför det egentliga
avtalsområdet. En liknande utvecklingsklausul finns i det nuvarande
svenska frihandelsavtalet med EG.

I artikel 119 fastslås att de protokoll och bilagor som fogats till avtalet
utgör en integrerad del av avtalet.

Artikel 120 reglerar EES-avtalets förhållande till befintliga avtal mellan
EG och en eller flera EFTA-stater. Huvudregeln är att EES-avtalets bestäm-
melser tar över inom områden som regleras där om inte annat framgår av
andra bestämmelser i EES-avtalet. Befintliga avtal varken upphävs eller
suspenderas; till den del de ligger inom områden som regleras av avtalet,
skall de dock inte tillämpas om detta inte uttryckligen sagts. En lista på
sådana avtal som skall tillämpas även efter EES-avtalets ikraftträdande
finns i protokoll 41.

Artikel 121 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte skall utgöra
hinder för samarbetet mellan de nordiska staterna eller mellan Italien och
Österrike, i den utsträckning sådant samarbete inte motverkar EES-
avtalets goda funktion. Vidare anges att EES-avtalets bestämmelser inte
heller skall utgöra hinder för den regionala unionen Schweiz-Liechtenstein,
i den utsträckning målen för denna union inte uppnås vid tillämpning av
EES-avtalet och dess goda funktion inte äventyras.

Artikel 122 innehåller en regel om tystnadsplikt för information som är
underkastad sekretess.

I artikel 123 behandlas vissa möjligheter till undantag från avtalet, bl. a.
i säkerhetssyfte.

I artikel 124 föreskrivs att avtalsparterna skall tillerkänna medborgarna
i EG- och EFTA-staterna samma rättigheter som sina egna medborgare
med avseende på kapitalplacering i de bolag och juridiska personer som
avses i artikel 34, om inte annat föreskrivs i EES-avtalets övriga bestäm-
melser. Artikeln överensstämmer med artikel 221 i Romfördraget.

Artikel 125 föreskriver att EES-avtalets bestämmelser inte på något sätt
skall ingripa i avtalsparternas egendomsordning. Artikeln motsvarar Rom-
fördragets artikel 222.

Artikel 126 innehåller bestämmelser om avtalets territoriella tillämp-
ning. Avtalet är tillämpligt på de territorier för vilka Romfördraget och
EKSG-avtalet gäller samt på EFTA-staternas territorier. Särskilda regler
gäller dock för Svalbard och Åland; dels enligt ett särskilt protokoll avse-
ende Svalbard, dels för Åland enligt vissa närmare bestämmelser som finns
i artikel 126.

Artikel 127 anger att parterna kan säga upp avtalet med tolv månaders
varsel. Samma frist gäller t. ex. enligt EFTA-konventionen och det svenska
frihandelsavtalet med EG.

Artikel 128 stipulerar att vaije europeisk stat som blir medlem av EG

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

103

skall, och som blir medlem av EFTA får, ansöka om anslutning till
EES-avtalet och innehåller vidare bestämmelser om förfarandet för detta.

Artikel 129 innehåller bestämmelser om avtalets språkversioner, ratifi-
kation samt ikraftträdande.

Beträffande språkversionerna anges att hela avtalet — såväl huvudavta-
let som protokoll och bilagor — skall upprättas i ett original på samtliga
tretton språk. Var och en av dessa versioner skall ha samma giltighet. De
EG-rättsakter som integreras i EES-avtalet genom den s. k. hänvisningstek-
niken skall ha samma giltighet i de versioner som publicerats på de nio
EG-språken i Europeiska Gemenskapernas Officiella Tidning samt skall
upprättas även på de nordiska språken för att få samma giltighet också på
dessa språk.

Ratifikation skall ske i enlighet med avtalsparternas resp, konstitutio-
nella bestämmelser. EES-avtalet och ratifikationsinstrumenten skall
deponeras hos EG:s råd, som skall förse avtalsparterna med bestyrkta
kopior av avtalet och underrätta dem om deponerade ratifikationsinstru-
ment.

EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att
ratifikationsinstrumenten då deponerats. Efter denna dag gäller att EES-
avtalet skall träda i kraft den första dagen i den andra månaden efter den
sista underrättelsen. Sista dagen för sådan underrättelse skall vara den 30
juni 1993. Om detta datum passeras utan att tiden för avtalets ikraft-
trädande bestämts, skall avtalsparterna sammankalla en diplomatisk kon-
ferens för att överväga situationen.

En protokollsanteckning innehåller bestämmelser om vad som skall
hända om någon av avtalsparterna inte ratificerar avtalet. De övriga
avtalsparterna skall då sammankalla en diplomatisk konferens. Konferen-
sens syfte skall vara att anta ett protokoll som innehåller de ändringar som
krävs och som förutsätter nödvändiga interna förfaranden. En konferens
av detta slag skall sammankallas så fort det står klart att någon av avtals-
parterna inte kommer att ratificera avtalet eller senast då dagen för ikraft-
trädande inte respekteras.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

8.11 Protokoll till EES-avtalet

Protokoll 1 är ett generellt anpassningsprotokoll som innehåller anvis-
ningar om hur vissa EG-interna bestämmelser i de i de olika bilagorna
identifierade rättsakterna skall anpassas till de förhållanden som råder
inom EES. Det gäller bl. a. ingresser till EG-rättsakterna, bestämmelser om
EG-kommittéer, utbyte av information och notifieringsprocedurer samt
referenser till bl. a. territorier och språk.

Protokoll 2 preciserar vilka produkter som är uteslutna från avtalets
tillämpningsområde enligt artikel 8.3 a) i EES-avtalet.

I artikel 8.3 a) sägs att om inte annat bestämts i avtalet skall detta
tillämpas på produkter som är hänförliga till kap. 25 — 97 i HS-
konventionen, med undantag för sådana produkter som listats i protokoll
2. I protokollet upptas vissa produkter hänförliga till kap. 35 i HS-
nomenklaturen (vissa livsmedelsprodukter).

104

Protokoll 3. Enligt artikel 8.3 b) skall avtalet tillämpas på sådana varor
(beredda livsmedelsindustriprodukter) som specificeras i protokoll 3 i
enlighet med de särskilda arrangemang som regleras i det protokollet.

Genom protokollet infors ett system för råvaruprisutjämning för be-
redda livsmedelsindustriprodukter. I vissa fall, nämligen om villkoren för
tillämpningen av protokollet inte har uppfyllts eller om varan inte är
uppräknad i bilaga I till protokollet skall i stället bestämmelserna i proto-
koll 2 och 3 i frihandelsavtalen mellan varje EFTA-land och den Europe-
iska ekonomiska gemenskapen gälla.

Protokoll 4 behandlar ursprungsreglerna som i förhållande till nu gäll-
ande ordning kommer att förenklas och förbättras på en rad punkter.

Protokoll 5 rör tullar av fiskal natur — och berör endast Island, Schweiz
och Liechtenstein.

Protokoll 6 rör Schweiz och Liechtensteins import av vissa produkter
som har med uppbyggandet av bl. a. obligatoriska reservlager att göra.

Protokoll 7 rör kvantitativa restriktioner på vissa produkter och berör
endast Island.

Protokoll 8 innehåller regler om vissa statliga handelsmonopol, nämligen
österrikiskt saltmonopol, isländskt gödselmonopol, schweiziskt och liech-
tensteinskt salt- och krutmonopol. Det innehåller också en regel om att
avtalets artikel 16 om förbud mot diskriminering på grund av statliga
monopol av affärsmässig karaktär skall tillämpas avseende vin.

Protokollets andra punkt utsäger att artikel 16 också skall tillämpas
beträffande vin (nr 22.04 i HS-nomenklaturen).

Protokoll 9 rör fiskeprodukter. I artikel 20 i avtalet hänvisas till att
bestämmelser och arrangemang som skall tillämpas beträffande fisk och
andra marina produkter finns i detta protokoll.

Protokoll 10 och 11 innehåller bestämmelser om tullsamarbetet mellan
EG, EG: s medlemsländer och EFTA: s medlemsländer. Detta samarbete
förstärks dels genom ett samarbetsprotokoll om förenkling av gränsforma-
liteter (10), dels genom ett samarbetsprotokoll (11) om multilateralt tullsa-
marbete för att bekämpa den internationella brottsligheten.

Protokollen kan hänföras till artikel 21 i kapitel 3 i avtalet (Samarbete i
tullrelaterade frågor och underlättandet av handel). I artikel 21 sägs att
parterna skall förenkla gränskontroller och gränsformaliteter och att arran-
gemang för detta finns i protokoll 10. Vidare skall parterna hjälpa varandra
när det gäller den korrekta tillämpningen av tullagstiftningen. Arrange-
mang för detta finns i protokoll 11. Slutligen skall parterna öka sitt
samarbete i syfte att underlätta och förenkla handelsprocedurerna i enlig-
het med bestämmelserna i avtalets del VI (samarbete utanför de fyra
friheterna).

Protokoll 12 innehåller bestämmelser om avtal med tredje länder om
s.k. Conformity assessment (ett system för ömsesidigt erkännande av
provning och bevis om överensstämmelse m. m. av varor). I protokollet
sägs att EG kommer att ta initiativ till att EFTA-länderna — på samma sätt
som EG ämnar göra — ingår sådana avtal med tredje länder.

Protokoll 13 anger närmare när artikel 26 i avtalet (antidumpningsregler)
skall tillämpas. Enligt artikel 26 skall de avtalsslutande parterna inte

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

105

tillämpa antidumpningsåtgärder, övervakningstullar och åtgärder mot il-
lojala affärsmetoder i förhållande till varandra, om inte annat sägs i avtalet.
I protokollet sägs att tillämpningen av artikel 26 är begränsad till de
områden som täcks av avtalet och på vilka EG-regler tagits in i avtalet.
Dessutom sägs i protokollet att artikel 26, om inte parterna kommer
överens om annat, inte utgör hinder för parterna att vidta åtgärder för att
motverka kringgåendet av antidumpningsåtgärder m. m. i förhållande till
tredje länder.

Protokoll 14 gäller handel med kol- och stålvaror och innebär bl. a. att
frihandelsavtalen mellan EFTA-länderna och Kol- och stålgemenskapen
och dess medlemsländer med dess institutionella bestämmelser som hu-
vudregel skall gälla. Det konstateras i protokollet att ursprungsreglerna i
protokoll 4 till EES-avtalet skall tillämpas i stället för ursprungsreglerna i
frihandelsavtalen mellan EEG och resp. EFTA-land vilka nu är tillämpliga.

I fråga om konkurrensbestämmelser på kol- och stålområdet hänvisas i
protokollet till protokoll 21 och bilaga XIV. I protokollet finns bestämmel-
ser om att de avtalsslutande parterna skall rätta sig efter EG: s regler om
stöd till stålindustrin. Av protokoll 26 framgår att de allmänna statsstöds-
bestämmelserna också skall tillämpas på kol- och stålvaror.

Protokoll 15 innehåller bestämmelser om övergångsperioder beträffande
fri rörlighet för personer. Det ger Schweiz och Liechtenstein möjlighet att
anpassa sin invandringslagstiftning till avtalets regler under övergångspe-
rioden. Det gäller framför allt rätten för Schweiz och Liechtenstein att
under fem år kvantitativt begränsa antalet utländska arbetstagare.

Protokoll 16 gäller vissa åtgärder inom socialförsäkringsområdet som
anknyter till övergångsbestämmelserna i protokoll 15.

Protokoll 17 ger fördragsslutande part rätt att vidta åtgärder för att
hindra att regler som begränsar etableringsrätten eller tillträde till markna-
den från tredje land kringgås via andra kontraktsslutande parters territo-
rium. Vidare innehåller protokollet en närmare definition av vilka rättssu-
bjekt som omfattas av artikel 34 och innehåller härvidlag en hänvisning till
ett EG-program för avskaffande av hinder mot etableringsfriheten.

Protokoll 18 handlar om interna procedurer för tillämpningen av
skyddsklausuler om störningar i kapitalrörelserna uppstår. Protokollet
hänvisar till de procedurer som skall iakttas av EFTA-länderna i enlighet
med avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna.

Protokoll 19 behandlar frågan om förhållandet till tredje land och upp-
trädandet i internationella organisationer i fråga om sjötransporter. I
protokollet sägs bl. a. att de avtalsslutande parterna inte sinsemellan skall
tillämpa vissa uppräknade rättsakter förutsatt att den sekundärrätt som
tagits in i avtalet och som gäller sjötransporter implementeras fullständigt.
I övrigt riktar sig protokollet enbart till staterna som sådana.

Protokoll 20 behandlar tillträde till inre vattenvägar. Protokollet reglerar
ikraftträdandet av en viss bestämmelse i en EG-förordning som intagits i
bilaga XIII och som har anknytning till rätten till fritt tillträde och
etableringsfriheten vad gäller inre vattenvägar.

Protokollen 21 — 25 rör konkurrensreglerna och behandlas närmare i
avsnitt 8.5.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

106

Protokoll 21 — EFTA-länderna åtar sig i detta protokoll att i ett särskilt
avtal mellan dem ge EFTA: s övervakningsmyndighet samma befogenheter
som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG: s konkurrensregler.

Protokoll 22 rör tillämpningen av artikel 56.1 protokollet anges vad som
menas med ”företag” och ”omsättning” (tillämpas också på kol- och
stålområdet).

Protokoll 23 innehåller regler for samarbete mellan de övernationella
organen som syftar till att uppnå en enhetlig tillämpning av de gemen-
samma konkurrensreglerna.

Protokoll 24 gäller samarbetet för kontroll av företagsfusioner.

Protokoll 25 behandlar konkurrensregler på kol- och stålområdet.

Protokoll 26. I protokollet åtar sig EFTA-länderna att anförtro EFTA: s
övervakningsmyndighet befogenheter som motsvarar EG-kommissionens
när det gäller området offentligt stöd.

Protokoll 27 innehåller bestämmelser om samarbete mellan ESA och
kommissionen när det gäller offentligt stöd.

Protokoll 28 reglerar vissa immaterialrättsliga frågor. Parterna förbinder
sig genom protokollet att infora lagstiftning på det immaterialrättsliga
området som innebär såväl att en viss skyddsnivå upprätthålls som möj-
ligheter att ingripa mot intrång i olika typer av immaterialrättsligt skydd-
ade ensamrätter.

Protokoll 29 rör samarbetsåtaganden beträffande yrkesutbildning och
utbyte inom detta område.

Protokoll 30 innehåller särskilda regler om organiserandet av samarbete
rörande statistikutbyte.

Protokoll 31 lägger fast omfattningen och innehållet av andra former av
samarbete mellan avtalsparterna än sådant samarbete som rör de fyra
friheterna.

Protokoll 32 innehåller bestämmelser i vissa avseenden rörande fi-
nansiella teknikaliteter i fråga om de procedurer som skall tillämpas for
EFTA-ländernas finansiella medverkan.

Protokoll 33 innehåller bestämmelser om närmare procedurer i fall som
avses i artikel 111 punkt 4 och som gäller tvister som kan bli föremål för
bindande skiljedom. Protokollet behandlar själva skiljeförfarandet.

Protokoll 34 reglerar möjligheten för nationella domstolar i EFTA-
staterna att inhämta bindande yttrande från EG-domstolen om tolkningen
av EES-regler som motsvarar EG-regler.

Protokoll 35.1 detta protokoll har EFTA-länderna åtagit sig att för fall av
konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel-
ser, om nödvändigt, införa en författningsbestämmelse av innebörd att
EES-regler skall ta över i sådana fall.

Protokoll 36 innehåller bestämmelser om stadga för den gemensamma
parlamentarikerkommittén.

Protokoll 37, som anknyter till artikel 101 i avtalet, redovisar de kom-
mittéer som inte direkt är knutna till de fyra friheterna eller EG: s program-
verksamhet. Det rör sig om ett begränsat antal expertkommittéer, vanligt-
vis med rådgivande funktion.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

107

Protokoll 38 innehåller bestämmelser om finansiella bidrag från EFTA-
länderna till vissa regioner.

Protokoll 39 innehåller en definition av begreppet ECU. I protokollet
sägs att i alla rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till avtalet skall
uttrycket ”European unit of account” ersättas med ECU. Protokollet
innebär därför en s. k. horisontell anpassning av samma typ som förekom-
mer i protokoll 1 till EES-avtalet.

Protokoll 40 rör EES-avtalets tillämpning på Svalbard.

Protokoll 41 som anknyter till artikel 120 i avtalet rör befintliga avtal
mellan två eller fler avtalsslutande parter som skall fortsätta att tillämpas
efter EES-avtalets ikraftträdande.

Protokoll 42 erinrar om att samtidigt som EES-avtalet undertecknas har
bilaterala avtal på jordbruksområdet undertecknats.

Protokollen 43 och 44 hänvisar till avtalen mellan EG och Österrike resp.
EG och Schweiz om transittrafik.

Protokoll 45 innebär att de avtalsslutande parterna är överens om att
EES-avtalet inte skall påverka de övergångsperioder som det stadgas om i
anslutningsavtalen mellan EG och Spanien resp. EG och Portugal och som
fortfarande kan gälla vid tidpunkten för ikraftträdandet av EES-avtalet.
Om det vid denna tidpunkt inte har införts fullständig tullfrihet mellan
Spanien och Portugal i förhållande till övriga EG skall de aktuella tullni-
våerna gälla även för varor från de övriga EG-länderna och från EFTA-
länderna oavsett vad som sägs i EES-avtalet.

Protokoll 46 gäller den territoriella tillämpningen av speciella regimer
inom vissa territorier i EG:s medlemsländer. Protokollet anknyter till
artikel 132 i vilken sägs bl. a. att avtalet skall tillämpas på de territorier på
vilka Romfördraget och EKSG-fördraget är tillämpliga och på de villkor
som fastställs i desa fördrag. I protokollet klargörs vidare att i fråga om
sådana territorier där det i stället för gemenskapsrätt gäller speciella
bestämmelser sådana bestämmelser skall behållas.

Protokoll 47 anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknads-
föring av vinprodukter som producerats i ett EES-land.

Protokoll 48 som rör artiklarna 105 och 111 i avtalet lägger fast att
EES-kommitténs beslut enligt dessa bestämmelser inte skall påverka EG-
domstolens rättspraxis.

Protokoll 49 avser särskilda förhållanden rörande Ceuta och Melilla.

8.12 Förklaringar och protokollsanteckningar m. m.

Till slutakten till avtalet är fogade ett trettiotal förklaringar jämte ett
antal överenskomna protokollsanteckningar. Därtill kommer viss skrift-
växling i skilda ämnen.

8.13 Bilagor

Avtalet innehåller 22 bilagor som upptar de EG-rättsakter som utgör
integrerade delar av avtalet. Varje bilaga innehåller de sektoriella och för
varje rättsakt specifika anpassningar som är nödvändiga för EES-ändamål.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

108

9 Närmare om EFTA-avtalen

9.1 Avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol

Artikel 108.1 i EES-avtalet anger, som tidigare redovisats under avsnitt
8.8, att EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningsmyndig-
het, ESA, samt skapa förfaranden, som överensstämmer med dem som
finns inom EG, for att säkerställa att förpliktelserna såväl enligt EES-
avtalet som enligt övervakningsavtalet efterlevs.

För att uppfylla det åtagandet undertecknade som tidigare nämnts
EFTA-staterna ett avtal om inrättande av en övervakningsmyndighet och
en domstol i anslutning till undertecknandet av EES-avtalet.

I praktiken innebär detta avtal att ESA har uppgifter som motsvarar
EG-kommissionens. En viktig skillnad är emellertid att ESA inte kommer
att delta i beslutsprocessen inom EES på samma sätt som kommissionen
inom EG.

Enligt artikel 108.2 skall EFTA-staterna också inrätta en särskild dom-
stol, EFTA-domstolen.

Avtalet omfattar 53 artiklar, sju protokoll och två bilagor.

Dell

Artiklarna 1 — 3

Artikel 1 innehåller definitioner. Artikel 2 anger att EFTA-staterna skall
vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att skyldigheter enligt över-
vakningsavtalet uppfylls. Samma artikel föreskriver att EFTA-staterna
skall avstå från åtgärder som kan äventyra att fördragsmålen nås.

Liksom i EES-avtalet finns i övervakningsavtalet en bestämmelse (art. 3)
enligt vilken bestämmelserna i avtalet, dess protokoll och bilagor, i den
mån de är identiska med EG-regler i materiellt hänseende, skall tolkas i
enlighet med EG-domstolens rättspraxis före undertecknandet av avtalet.
För tiden därefter skall EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till EG-
domstolens avgöranden.

Del II

Artiklarna 4—21

Artikel 4 föreskriver att en oberoende övervakningsmyndighet, ESA, skall
upprättas. Artikel 5 anger ESA:s uppgifter. I syfte att säkerställa att
EES-avtalet fungerar väl skall ESA säkerställa att (i) EFTA-staterna upp-
fyller sina skyldigheter enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet, (ii)
EES-avtalets konkurrensregler tillämpas, (iii) övervaka att EES-avtalet
tillämpas av de övriga avtalsslutande parterna till EES-avtalet.

I detta syfte skall ESA fatta beslut i de fall som föreskrivs i EES-avtalet
och övervakningsavtalet, avfatta rekommendationer i frågor som be-
handlas i EES-avtalet, genomföra samarbete, informationsutbyte och sam-
råd med EG-kommissionen samt fullgöra de uppgifter som följer av

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

109

protokoll 1 till EES-avtalet och som närmare anges i protokoll 1 till
övervakningsavtalet.

För att kunna fullgöra sina uppgifter krävs att ESA har tillgång till
information. Artikel 6 anger att ESA får begära in all nödvändig informa-
tion från EFTA-staterna och deras myndigheter samt från enskilda företag.

Artiklarna 7 — 21 innehåller bestämmelser om ESA:s organisation.
ESA: s medlemmar skall vara sju till antalet. De skall vara medborgare i
någon av EFTA-staterna (art. 7). De skall utses på grund av allmän
duglighet och vara personer vars oberoende inte kan ifrågasättas. ESA: s
medlemmar och tjänstemän skall vara helt oavhängiga av EFTA-staterna.
Vid fullgörandet av sina skyldigheter får de inte söka eller ta emot instruk-
tioner från någon regering eller något annat organ (art. 8 och 14).

Medlemmarna skall tillsättas av EFTA-staternas regeringar i samför-
stånd för en period av fyra år (art. 9). ESA skall själv anta sin arbetsordning
(art. 13).

Vidare anges att myndigheten fattar majoritetsbeslut och att ordföran-
den har utslagsröst (art. 15). Besluten skall vara motiverade och delges dem
de riktas till (art. 16 och 17) samt publiceras i de fall det anges i avtalen (art.
18). Beslut om betalningsskyldighet för andra än stater skall vara verkställ-
bara i enlighet med artikel 110 EES-avtalet (art. 19). I artikel 20 finns en
bestämmelse om vilka språk som enskilda och företag har rätt att kräva
skall användas i övervakningsförfarandet. Enligt artikel 21 skall ESA
årligen publicera en rapport om sina aktiviteter.

Del III

Artiklarna 22—26

Här finns grundläggande bestämmelser om ESA: s övervakningsuppgifter
som kan delas in i fyra olika delområden beroende på de olika procedurer
som tillämpas. Dessa områden är allmän övervakning (art. 22), offentlig
upphandling (art. 23), offentligt stöd (art. 24) och konkurrensrätt (art. 25).
Dessa grundläggande bestämmelser på de tre sistnämnda områdena hän-
visar till materiella regler i EES-avtalet och anger att ESA i enlighet med
procedurregler, som finns angivna i protokollen 2, 3 och 4 till övervaknings-
avtalet, skall övervaka att de materiella bestämmelserna i EES-avtalet på
resp, område tillämpas av EFTA-staterna. Konkurrensreglerna berör en-
skilda och företag och således inte i första hand EFTA-länderna som
sådana.

Proceduren för den allmänna övervakningen motsvarar den som
kommissionen följer enligt artikel 169 i Romfördraget och kan i korthet
beskrivas enligt följande.

Då ESA på eget initiativ eller efter klagomål finner att en EFTA-stat har
underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt EES-avtalet, sänds en for-
mell underättelse härom till den berörda EFTA-staten.

Om staten inte inkommer med uppgifter som övertygar ESA om att
någon bristande fördragsuppfyllelse inte föreligger, kan ESA avge ett mo-
tiverat yttrande till EFTA-staten. Detta yttrande anger den påstådda bris-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

110

ten samt grunderna för ESA: s bedömning och innehåller en uppmaning till Prop. 1991/92: 170
EFTA-staten att inom viss tid vidta rättelse. Om inte rättelse vidtas inom Bilaga 1
den angivna tiden, kan ESA föra saken inför EFTA-domstolen (art. 31).

Artikel 26 reglerar samarbetet mellan ESA och EG-kommissionen och
hänvisar till olika bestämmelser i EES-avtalet som närmare anger samar-
betets form. ESA och kommissionen skall bl. a. samarbeta, utbyta informa-
tion och samråda i frågor som rör övervakningen och enskilda frågor.

Del IV

Artiklarna 27—41

Artikel 27 anger att en EFTA-domstol skall upprättas. Domstolen skall
enligt artikel 28 bestå av sju ledamöter.

Artiklarna 31—41 klargör domstolens kompetens. Domstolen har bl. a.
kompetens i fall som anhängiggörs av ESA gentemot ett EFTA-land för
bristande fördragsuppfyllnad. Vidare kan talan föras vid EFTA-domstolen
beträffande åtgärder som ESA vidtagit eller underlåtit att vidta. Domstolen
kan härvid ogiltigförklara ett beslut av ESA. Enligt artikel 34 kan en
domstol i en EFTA-stat inhämta ett rådgivande yttrande från EFTA-
domstolen vad gäller tolkningen av EES-avtalet.

I artikel 39 regleras frågor om skadeståndskrav gentemot ESA.

DelV

Artiklarna 42—53

Avdelningen tar upp allmänna bestämmelser och slutbestämmelser. Av-
talet avses träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

9.2 Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet

Till övervakningsavtalet hör sju protokoll och två bilagor som utgör
integrerade delar av avtalet.

Protokoll 1

Protokoll 1 anger vilka uppgifter ESA skall utföra till följd av tillämp-
ningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Som tidigare redovisats ger inte
EES-avtalets huvuddel besked om vilka procedurregler och institutionella
bestämmelser som skall tillämpas mellan EFTA-staterna i de fall de i
bilagorna refererade rättsakterna innehåller bestämmelser som berör EG: s
interna förhållanden. Därför har protokoll 1 till EES-avtalet om övergri-
pande anpassningar utarbetats.

En del av de funktioner som kommissionen utför enligt de refererade
rättsakterna skall enligt protokoll 1 till EES-avtalet fullgöras antingen av
ESA eller den ständiga kommittén.

För att etablera procedurer på EFTA-sidan som motsvarar de som gäller
inom EG till följd av EG-rättsakterna har protokoll 1 till övervakningsav-

111

talet och protokoll 1 till kommittéavtalet utarbetats som komplement till
protokoll 1 till EES-avtalet (se avsnitt 11).

Då rättsakterna som det hänvisas till anger funktioner som kommissio-
nen skall ha gentemot EG: s medlemsstater, anger protokoll 1 till övervak-
ningsavtalet vilka av dessa uppgifter som ESA skall utföra gentemot EFTA-
staterna. Protokoll 1 till övervakningsavtalet innehåller en katalog med
uppgifter som ESA skall utföra då rättsakterna anger att kommissionen
skall utföra en särskild uppgift. Detta kan exempelvis röra tillämpningen
av s. k. skyddsklausuler. När en bestämmelse anger att kommissionen skall
godkänna om ett medlemsland får tillämpa en skyddsklausul eller kontrol-
lera hur ett medlemsland tillämpat en skyddsklausul, skall motsvarande
uppgift utföras av ESA gentemot EFTA-staterna. Andra uppgifter som ESA
skall utföra är att samråda med de berörda EFTA-staterna i syfte att bilägga
tvister, göra platskontroller på det veterinära området, underrätta EFTA-
staterna om nationella tekniska föreskrifter som antas motsvara de väsent-
liga säkerhetskraven, etc.

Artikel 2 i protokollet anger att ESA skall ta emot information som enligt
protokoll 1 till EES-avtalet skall överlämnas till ESA från EFTA-staterna.
Denna information skall sedan vidarebefordras till kommissionen. ESA
skall å sin sida ta emot motsvarande information från kommissionen som
denna tagit emot från EG: s medlemsländer och sedan överlämna denna
information till EFTA-staterna.

Vissa av rättsakterna i bilagorna anger att ett beslut av kommissionen
angående t. ex. tillämpningen av en skyddsklausul måste föregås av samråd
med en expertkommitté. Om enighet inte kan uppnås, kan ärendet hän-
skjutas till EG: s ministerråd för beslut.

I dessa fall skall en liknande EFTA-procedur tillämpas med samråd
mellan ESA och en EFTA-kommitté. I artikel 3 anges att Ständiga kom-
mittén närmare skall fastställa förfarandena för detta.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Protokoll 2

Protokoll 2 behandlar ESA: s uppgifter i fråga om offentlig upphandling.
Protokollet omnämns i artikel 23 i övervakningsavtalet som även hänvisar
till artikel 65.1 och bilaga XVI till EES-avtalet.

Protokollet innehåller två artiklar med bestämmelser om ESA: s upp-
gifter och kompetens i fråga om offentlig upphandling. Om ESA uppmärk-
sammar en klar och konkret överträdelse av EES-avtalets upphandlingsbe-
stämmelser, kan ESA vända sig till den berörda staten och begära rättelse.
I samband därmed skall de skäl anges som ligger till grund för en sådan
begäran. Staten i fråga har då tre alternativa svarsmöjligheter, nämligen en
bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad förklaring till
varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har
skjutits upp.

112

Protokoll 3

I protokoll 3 finns bestämmelser om ESA: s uppgifter och befogenheter i
fråga om offentliga stödåtgärder. Motsvarande bestämmelser om EG-
kommissionens uppgifter och befogenheter på stödområdet återfinns i
Romfördraget (art. 93).

Protokoll 3 anknyter till artikel 24 i övervakningsavtalet, vari bl. a.
hänvisas till artiklarna 61—64 i EES-avtalet liksom dess protokoll 14, 26
och 27 samt dess bilagor XIII och XV.

I artikel 1 föreskrivs att ESA i samarbete med EFTA-länderna skall hålla
alla existerande stödsystem i EFTA-länderna under permanent uppsikt.

Vidare skall alla nya stöd anmälas till ESA. Skulle ESA efter att ha
notifierats om ett planerat stöd besluta att inleda undersökning med
avseende på stödets förenlighet med artikel 61 i EES-avtalet, får stödet inte
betalas ut innan ESA meddelat slutligt beslut i ärendet.

För det fall ESA finner att en EFTA-stat lämnat ett EES-stridigt stöd och
EFTA-landet i fråga inte rättar sig efter ESA: s beslut kan frågan anhängig-
göras vid EFTA-domstolen.

Stöd kan också med avvikelse från artikel 61 förklaras vara förenligt
med EES-avtalet, om exceptionella förhållanden föreligger. Beslut härom
måste dock fattas av samtliga EFTA-länder gemensamt.

Artikel 2 i protokollet föreskriver inrättandet av en rådgivande kom-
mitté som skall bistå ESA i fråga om stöd på transportområdet.

Protokoll 4

I protokoll 4 finns intagna bestämmelser på konkurrensområdet. Protokol-
let, som anknyter till artikel 25 i övervakningsavtalet (i vilken det bl. a.
hänvisas till artiklarna 53 —60 i resp, protokoll 21—25 och bilaga XIV till
EES-avtalet) innehåller bestämmelser som syftar till att ge ESA samma
befogenheter vad gäller tillämpningen av EES-avtalets konkurrensbestäm-
melser som EG-kommissionen har vid tillämpningen av EG: s konkurrens-
regler.

Protokollet innehåller 16 kapitel. Kapitel I innehåller allmänna bestäm-
melser om tillämpningen av protokollet. Kapitel II—V anger grundläg-
gande procedurregler för ESA vid tillämpning av artiklarna 53 och 54 i
EES-avtalet samt detalj föreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och
anmälningar etc. Motsvarande bestämmelser på transportområdet finns i
kapitel VI —XII. Kapitlen XIII och XIV innehåller procedurregler och
detalj föreskrifter beträffande klagomål, ansökningar och anmälningar etc.
vad gäller företagsfusioner. Kapitel XV innehåller liknande bestämmelser
vad gäller kol- och stålområdet. Kapitel XVI innehåller slutligen övergång-
sbestämmelser.

Protokoll 5

Protokoll 5 till övervakningsavtalet innehåller EFTA-domstolens statuter.
Protokollet består av 44 artiklar och är indelat i fyra delar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

113

8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Del I (art. 2 — 7) innehåller bestämmelser om EFTA-domstolens domare.
Varje domare skall, innan han tillträder sitt ämbete, avlägga ed att opar-
tiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete. Domarna får inte inneha någon
politisk eller administrativ funktion och de får inte utöva avlönad eller
oavlönad yrkesverksamhet, om inte EFTA-staterna i samråd tillåter detta.
De skall vid sitt tillträde avge en försäkran att såväl under som efter sin
ämbetstid respektera de förpliktelser som följer av ämbetet. En domares
ämbete skall, frånsett normala nytillsättningar och dödsfall, upphöra ge-
nom att domaren begär sitt entledigande.

Domare får annars endast skiljas från sitt ämbete om han enligt domsto-
lens övriga domares enhälliga beslut inte längre uppfyller de förutsätt-
ningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet.

Domstolens organisation regleras i del II (art. 8—16). Beslut av dom-
stolen fattas av en majoritet av de domare som deltar i domstolens
överläggningar i enlighet med procedurreglerna.

Domstolen skall tillsätta en registrator som skall utöva sitt ämbete
opartiskt och samvetsgrant. Både domarna och registratorn är skyldiga att
vara bosatta där domstolen har sitt säte. Domstolen skall tjänstgöra per-
manent. Semesterperioden skall fastställas med tanke på domstolens ålig-
ganden.

Domare får inte delta i behandlingen av ett ärende i vilket de tidigare
uppträtt som parts ombud, rådgivare eller advokat m. m. Om en domare av
särskilda skäl inte anser att han bör delta i avgörande eller undersökning av
visst ärende skall han informera ordföranden om detta. Om ordföranden
anser att en domare av särskilda skäl inte bör delta i behandlingen eller
beslut i ett ärende, skall han informera vederbörande om detta.

En part får inte åberopa en domares nationalitet eller den omständighe-
ten att en domare av hans egen nationalitet inte tillhör domstolen som skäl
för att begära ändring i sammansättningen av domstolen.

I del III (art. 17 — 42) finns vissa rättegångsregler för domstolen. EFTA-
staterna, ESA, EG och kommissionen skall företrädas vid domstolen av ett
ombud som utses för varje ärende. Ombudet får biträdas av en rådgivare
eller av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i land som är
anslutet till EES-avtalet. Övriga parter skall företrädas av en advokat som
är behörig att uppträda inför en domstol i land som är anslutet till
EES-avtalet.

Förfarandet består av en skriftlig och en muntlig del. Talan anhängig-
göres genom att en ansökan inges till registratorn. Den skall innehålla
grunderna för talan samt yrkanden. Ansökningen jämte därvid fogade
handlingar skall därefter delges svaranden genom registratorns försorg.

När talan anhängiggjorts vid domstolen utser ordföranden en av dom-
arna att vara referent. Sedan skriftväxlingen avslutats utsätts målet till
muntlig förhandling. Då får parternas ombud framföra sina muntliga
anföranden. Även vittnen kan höras.

Därefter beslutas domen. Det skall ske vid en enskild överläggning
mellan de domare som deltagit i den muntliga förhandlingen. Som under-
lag har referenten då lagt fram ett förslag till dom.

Domen skall ange skälen för domslutet och innehålla namnen på de

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

114

domare som har deltagit i överläggningarna. I domslutet skall domstolen
också fatta beslut i fråga om rättegångskostnaderna i målet.

EFTA-staterna, ESA, EG och kommissionen får intervenera i tvister
inför domstolen. Samma rätt har vaije person som har ett berättigat
intresse av tvisten. Detta gäller inte i tvister mellan EFTA-länder eller
mellan EFTA-länder och ESA.

EFTA-länderna och alla övriga fysiska eller juridiska personer kan i vissa
fall i egenskap av tredje part föra talan mot en dom som har meddelats utan
att de har blivit hörda, om domen berör deras rätt.

Del IV (art. 43 och 44) innehåller slutligen allmänna bestämmelser. Där
anges bl. a. vad arbetsordningen skall innehålla. Dessutom anges att EFTA-
länderna, på begäran av, eller efter att ha hört domstolen, i samråd kan
ändra bestämmelserna i protokoll 5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Protokoll 6 och 7

Protokoll 6 och 7 till övervakningsavtalet innehåller bestämmelser om
rättskapacitet, privilegier och immuniteter för ESA och EFTA-domstolen.

I protokollen föreskrivs att ESA och EFTA-domstolen skall äga ställning
av juridiska personer med därtill hörande rättshandlingsförmåga. De skall
som regel åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och verkställighets-
åtgärder. Vissa specifika undantag förekommer. Anställda vid ESA och
EFTA-domstolen åtnjuter ockå vissa privilegier och immuniteter i fråga
om handlingar vidtagna i tjänsten. Detta gäller också i viss utsträckning
ledamöter av ESA: s rådgivande organ och experter som bistår ESA.

Vidare finns bl. a. regler om skattebefrielse. Sådan skattebefrielse åtnjuts
endast av den som har ett fast kontrakt för sin tjänstgöring. Liksom vad
fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte de som utför uppdrag under
kortare tid.

Bilaga I

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på statsstödsom-
rådet som ESA till följd av artikel 24 skall anta vid ikraftträdandet av
övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara
meddelanden m. m. som utfärdats av kommissionen till EG: s medlems-
länder om hur kommissionen kommer att tillämpa statsstödsbestämmel-
serna i Romfördraget.

Bilaga II

Bilagan innehåller en förteckning av icke-bindande akter på konkurrens-
området som ESA till följd av artikel 25 skall anta vid ikraftträdandet av
övervakningsavtalet. Dessa icke-bindande akter kommer att motsvara
meddelanden m. m. som utfärdats av kommissionen om hur kommissio-
nen kommer att tillämpa konkurrensbestämmelsema i Romfördraget.

115

9.3 Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna

I samband med att EES-avtalet undertecknades har som tidigare nämnts
EFTA-länderna också undertecknat ett avtal om en ständig kommitté för
EFTA-staterna (kommittéavtalet).

Avtalet omfattar 14 artiklar, två protokoll, en bilaga och ett bihang.

Artikel 1 är en allmän bestämmelse om den ständiga kommitténs upp-
gifter. Där stadgas bl. a. att den ständiga kommittén skall fullgöra uppgifter
som avser beslutsfattande, administration, förvaltning och samråd mellan
EFTA-länderna.

Som tidigare nämnts skall EFTA-länderna ”tala med en röst” då beslut
fattas i Gemensamma EES-kommittén. Därför anger artikel 2 att EFTA-
staterna skall, när så är lämpligt, samråda i den Ständiga kommittén i syfte
att fatta beslut inom EES-rådet och Gemensamma EES-kommittén.

Artikel 3 anger vilka beslut den ständiga kommittén skall fatta och vilka
uppgifter den skall fullgöra. Dessa är huvudsakligen uppgifter som, med
tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet, följer av de rättsakter som det
hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet.

Vidare stadgas i artikel 4 att varje EFTA-land skall vara företrädd i den
ständiga kommittén samt att kommittén kan sammanträda på minister-
eller hög ämbetsmannanivå. I artikel 5 möjliggörs bl. a. för den ständiga
kommittén att upprätta underkommittéer för att bistå kommittén vid
fullgörandet av sina uppgifter.

När den ständiga kommittén fullgör sina uppgifter, kan den fatta beslut
som skall vara bindande för alla stater samt ge rekommendationer till
EFTA-staterna (art. 5).

Enligt artikel 6 är huvudregeln att beslut skall fattas med enhällighet av
kommittén.

I vissa särskilda fall kan dock den ständiga kommittén fatta majoritets-
beslut. Dessa fall är närmare angivna i en bilaga till avtalet med tillhörande
bihang. Bl. a. kan den ständiga kommittén i vissa fall enligt övervaknings-
avtalet och kommittéavtalet pröva ett beslut av ESA om ett EFTA-lands
tillämpning av en skyddsklausul.

Genom artikel 9 får en kommitté bestående av de parlamentsledamöter
från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma parlamentari-
kerkommitté möjlighet att ta del i den ständiga kommitténs arbete. Samma
möjlighet gäller också för EFTA:s konsultativa kommitté. Dessa två kom-
mittéer kan rådfrågas av den ständiga kommittén. De kan dessutom ge
uttryck för åsikter i alla frågor som är relevanta för att EES skall fungera
och utvecklas.

Artiklarna 10—14 innehåller slutbestämmelser som bl. a. stadgar att
avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

116

9.4 Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet

Protokoll 1

Protokoll 1 till kommittéavtalet har utarbetats för att komplettera proto-
koll 1 till EES-avtalet och motsvarar protokoll 1 till övervakningsavtalet.
Skillnaden är att det nu aktuella protokollet anger vilka uppgifter som den
ständiga kommittén skall utföra gentemot EFTA-länderna.

Sålunda innehåller detta protokoll på samma sätt som protokoll 1 till
övervakningsavtalet en katalog med uppgifter som den ständiga kom-
mittén skall fullgöra till följd av protokoll 1 till EES-avtalet. I protokollet
anges bl. a. att den ständiga kommittén skall utföra uppgifter som berör
standardiseringar, t. ex. utfärdande av bemyndiganden till europeiska stan-
dardiseringsinstitutioner, s.k. standardiseringsmandat. Den ständiga
kommittén skall vidare inleda förfaranden avseende harmoniserade stan-
darder som inte överensstämmer med de väsentliga säkerhetskraven.

Andra uppgifter som skall utföras av ständiga kommittén är att hand-
lägga administreringen av förteckningar, såsom förteckningar över an-
mälda organ, utbildnings- och examensbevis m.m., handlägga admini-
streringen av bedömningar om överensstämmelse, etc.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Protokoll 2

Protokoll 2 till kommittéavtalet innehåller bestämmelser om interna
EFTA-procedurer för tillämpningen av skyddsåtgärder i enlighet med
artikel 43 i EES-avtalet. Ett EFTA-land som vill tillämpa skyddsåtgärder
enligt artikel 43 i EES-avtalet, skall underrätta den ständiga kommittén.
Den ständiga kommittén skall bevaka införandet av skyddsåtgärder och
kan med majoritetsbeslut utfärda rekommendationer om ändring, suspen-
sion m. m. av skyddsåtgärder.

Bilagan

Bilagan knyter an till artikel 6 i kommittéavtalet. Där anges att den
ständiga kommittén i vissa särskilt nämnda fall kan fatta majoritetsbeslut.
Bilagan anger närmare dessa fall. Bl. a. kan den ständiga kommittén fatta
majoritetsbeslut i vissa fall då en EFTA-kommitté och ESA inte kan
komma överens om en åtgärd och saken därför hänskjuts till den ständiga
kommittén (jfr- avsnittet 5.2.3). Den ständiga kommittén kan också fatta
majoritetsbeslut vid tillämpningen av protokoll 2 till kommittéavtalet.

Andra fall där den ständiga kommittén kan fatta majoritetsbeslut är då
kommittén kan tillåta undantag för vissa krav vad gäller särskilda pro-
dukter som nämns i kapitel I i bilaga I till EES-avtalet, eller då kommittén
skall behandla tvister mellan EFTA-länderna enligt bilaga XIII till EES-
avtalet, etc.

117

Bihang

I bihanget till kommittéavtalet anges närmare de ärenden som enligt den
nyss nämnda bilagan kan avgöras med majoritetsbeslut av den ständiga
kommittén då en EFTA-kommitté och ESA inte kan komma överens om
en åtgärd.

9.5 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-
ländernas parlament

I anslutning till övervakningsavtalet och kommittéavtalet har EFTA-
länderna också undertecknat ett avtal om en kommitté med ledamöter från
EFTA-ländernas parlament. Av avtalet, som omfattar en ingress och sex-
ton artiklar, framgår att kommittén huvudsakligen skall fungera som ett
rådgivande organ till EFTA-länderna i frågor som rör EES.

Artikel 1 föreskriver att parlamenten i EFTA-länderna skall utse ett antal
av sina ledamöter att delta i EES Gemensamma parlamentarikerkommitté
som upprättas genom artikel 95 i EES-avtalet. Schweiz, Sverige och Öster-
rike skall utse sex ledamöter, Finland och Norge fem ledamöter, Island tre
ledamöter och Liechtenstein två ledamöter. Dessa ledamöter skall tillsam-
mans utgöra en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament.

Artikel 3 anger att kommittén skall vara ett rådgivande organ till
EFTA-länderna i ärenden som är av relevans för EES. Kommittén skall
fungera som en informationskanal när det gäller EES-frågor, dels mellan
EES Gemensamma parlamentarikerkommitté och EFTA-ländernas parla-
ment dels mellan de senare.

Kommittén kan uttrycka sin åsikt till EFTA: s ständiga kommitté i frågor
som är relevanta för hur EES fungerar och utvecklas. Kommittén skall
också fullgöra de uppgifter som anges i artikel 9.1 i kommittéavtalet
(Ständiga kommittén får rådfråga en kommitté bestående av de parlament-
sledamöter från EFTA-länderna som är ledamöter i EES Gemensamma
parlamentarikerkommitté) samt artikel 47.1 i övervakningsavtalet (EFTA-
staternas regeringar skall bl. a. efter samråd med EFTA-staternas kommitté
av parlamentsledamöter upprätta en budget).

Kommittén med ledamöter från EFTA-ländernas parlament som inrät-
tas enligt det här behandlade avtalet skall, om inte annat anges, fatta beslut
med en absolut majoritet av sina ledamöter (art. 4). Kommittén kan anta
rekommendationer och resolutioner (art. 5).

Ledamöterna skall bland sig utse ordförande och viceordförande för en
tid av ett år. Ordföranden kan sammankalla kommittén dels på eget
initiativ, dels när en tredjedel av ledamöterna begär det eller slutligen på
begäran av den ständiga kommittén (art. 6).

Kommittén får hålla gemensamma möten med EFTA-ministrar i sam-
band med att den ständiga kommittén möts på ministernivå. Vid andra
EFTA-möten på ministernivå kan kommittén inbjudas för att presentera
sina synpunkter (art. 8).

På inbjudan av kommittén får ordföranden i den ständiga kommittén
och medlemmar av EFTA: s övervakningsmyndighet närvara vid kommit-
téns möten för att höras (art. 9).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

118

Kostnaden för att delta i kommittén skall bäras av det parlament som
utsett resp, ledamöter (art. 11).

Kommittén skall själv anta sin arbetsordning (art. 12). Vad gäller kom-
mitténs arbetsuppgifter kan parterna till avtalet komma överens om att
kommittén skall utföra ytterligare uppgifter utöver dem som angivits i
avtalet (art. 13).

Artiklarna 15 och 16 innehåller slutbestämmelser som i praktiken inne-
bär att avtalet skall träda i kraft samtidigt som EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

119

10 Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet
och befintliga avtal

Som tidigare redovisats innehåller EES-avtalet bestämmelser om förhål-
landet mellan detta avtal och tidigare ingångna avtal som slutits mellan
avtalssparterna eller vissa av dem. Huvudprincipen är att EES-avtalet vid
en eventuell konflikt skall ha företräde framför befintliga avtal i samma
ämne, om inte annat anges. De befintliga avtalen upphävs således inte. De
är tillämpliga i de delar de inte står i konflikt med EES-avtalet. Detta
överensstämmer i huvudsak med vad som redan gäller enligt folkrätten och
Wien-konventionen om traktaträtten.

Artikel 120 avser avtal som binder EEG å ena sidan och ett eller flera
EFTA-länder å den andra. Beträffande sådana avtal skall således EES-
avtalet ha företräde i den utsträckning samma fråga regleras i detta.
EFTA-ländernas frihandelsavtal med EEG regleras följaktligen av denna
bestämmelse. I detta sammanhang kan nämnas att det i vissa av protokol-
len till EES-avtalet finns bestämmelser som hänvisar till frihandelsavtalen
och delvis anger hur dessa skall behandlas i EES-sammanhang. Exempelvis
anges i artikel 7 i protokoll 14 till EES-avtalet att avtalsparterna beaktar att
ursprungsbestämmelserna i protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan EEG
och EFTA-länderna ersätts med EES-avtalets ursprungsregler i dess proto-
koll 4.

Artikel 121 behandlar, som tidigare redovisats, befintliga avtal inom
vissa regioner, bl. a. såvitt avser det nordiska samarbetet. Enligt bestäm-
melsen skall EES-avtalet inte hindra sådant samarbete i den utsträckning
det inte hindrar EES-avtalets goda funktion. Detta innebär att nordiskt
samarbete som går utöver EES-avtalets bestämmelser kan fortsätta så länge
det inte hindrar EES-avtalets funktion.

De nu behandlade bestämmelserna reglerar emellertid inte avtal som
exempelvis ingåtts mellan samtliga EFTA-länder eller avtal i vilka EFTA-
länder som inte deltar i det nordiska samarbetet ingår. Inte heller regleras
där frihandelsavtalen som EFTA-länderna slutit med EKSG. EFTA-
ländernas frihandelsavtal med EKSG behandlas dock särskilt i EES-
avtalets protokoll 14. Bestämmelserna i protokollet ansluter till de all-
männa folkrättsliga reglerna. I artikel 2 anges att dessa frihandelsavtal skall
kvarstå om inte annat anges i protokollet. För andra avtal av detta slag
torde de allmänna folkrättsliga reglerna i Wien-konventionen bli tillämp-
liga. Det medför att de finns kvar men inte skall tillämpas när de står i
konflikt med EES-avtalet. Exempelvis kommer EFTA-konventionen och
Tampere-avtalet mellan EFTA-länderna att tillämpas som förut i den mån
de inte står i konflikt med EES-avtalet.

Det bör också tilläggas att de avtalsslutande parterna i en gemensam
förklaring till EES-avtalet uttalat att EES-avtalet inte skall påverka rättig-
heter som uppnåtts i befintliga avtal mellan en eller flera EG-stater och en
eller flera EFTA-stater, eller mellan flera EFTA-stater, till dess motsva-
rande rättigheter uppnåtts genom EES-avtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

120

11 Närmare om anpassning av EG:s sekundära
rättsakter till EES

Som tidigare angetts ingår ett stort antal EG-rättsakter, främst direktiv och
förordningar i EES-avtalet. Den fördragstekniska metod som härvidlag
används är att i bilagorna till EES-avtalet hänvisa till dessa EG-rättsakter.
Genom dessa hänvisningar blir bestämmelserna i rättsakterna till delar av
EES-avtalet. Bilagorna innehåller därutöver dels specifika anpassningar
hänförliga till enskilda rättsakter, dels anpassningar av sektoriell karaktär
som är giltiga för flera rättsakter. I många fall innehåller rättsakterna också
institutionella bestämmelser och procedurregler hänförliga till interna EG-
förhållanden, vilka inte kan tillämpas inom EES. Detta gäller t. ex. bestäm-
melser om beslutsprocedurer, informations- och meddelandeprocedurer,
rapporteringsskyldigheter och publicering.

För att klargöra vilka bestämmelser som skall tillämpas inom EES — i
stället för de regler som avser EG-förhållanden som berörs i rättsakterna —
har som tidigare angivits protokoll 1 till EES-avtalet angående övergri-
pande anpassningar utarbetats. Protokoll 1 anger bl. a. hur ingresser i de i
bilagorna till EES-avtalet angivna rättsakterna skall anpassas till EES-
förhållanden i ovan angivna hänseenden.

För att förstå vilka materiella EES-bestämmelser som skall tillämpas
inom ett specifikt område måste alltså tre olika dokument konsulteras:

1) EG-rättsakten, 2) bilagan där rättsakten är refererad med i förekom-
mande fall specifika och sektoriella anpassningar samt 3) protokoll 1 till
EES-avtalet med övergripande anpassningar.

I ett antal EG-rättsakter finns bestämmelser som avser relationen mellan
kommissionen och EG:s medlemsstater. Sålunda skall kommissionen t. ex.
konsulteras av ett medlemsland i vissa frågor. Kommissionen har också i
ett stort antal fall att fatta beslut i olika avseenden. Detta kan gälla t. ex.
beslut huruvida en skyddsåtgärd som vidtagits av ett medlemsland var
berättigad, godkännande av åtgärder t. ex. inom området för tekniska
handelshinder, utfärdande av standardiseringsmandat, o. d. Kommissio-
nen verkar här dels i sin egenskap av oberoende övervakningsorgan, dels i
sin funktion som medverkande i lagstiftningsprocessen inom EG.

Motsvarande funktioner skall enligt avtalen finnas på EFTA-sidan.
Emellertid skiljer sig — som tidigare framhållits — ESA:s roll från kommis-
sionens i så måtto att ESA inte har anförtrotts uppgifter som mera har
samband med politiska överväganden och normgivning. De uppgifter som
hör till den senare kategorin måste därför omhänderhas av ett politiskt
organ nämligen den ständiga kommittén som består av representanter för
EFTA-länderna.

En fördelning av ifrågavarande uppgifter har därför gjorts mellan ESA
och den ständiga kommittén. Fördelningen framgår av protokoll 1 till
övervakningsavtalet och protokoll 1 till kommittéavtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

121

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCH
EFTA-AVTALEN MED SVENSK RÄTT

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

12 Överväganden

12.1 Allmänt om internationella avtal

Effekten av en internationell överenskommelse är att den tillträdande
staten eller organisationen har att fullgöra de åtaganden som framgår av
överenskommelsen. Parterna är folkrättsligt förpliktade att se till att
överenskommelsens bestämmelser följs. Underlåtenhet härutinnan utgör
folkrättsbrott. Folkrätten säger dock i allmänhet inte något om hur
parterna skall se till att deras förpliktelser enligt överenskommelsen full-
görs av deras institutioner bortsett från den grundläggande principen att en
internationell överenskommelse skall tolkas med gott uppsåt (”in good
faith”). Hur förpliktelserna skall fullgöras beror på parternas konstitutio-
nella bestämmelser och praxis.

En internationell överenskommelse kan dock innehålla bestämmelser
om vilka åtgärder som skall vidtas för att trygga genomförandet av
överenskommelsen och på vilket sätt detta skall ske. Exempel på sådana
överenskommelser är konventionerna om gemensam växellag (SÖ
1933:26), gemensam checklag (SÖ 1933:29) och uniform lag för avtal om
internationella köp (SÖ 1987:87). I dessa konventioner har parterna så-
lunda förbundit sig att i sin lagstiftning införa resp, lag antingen i någon av
originaltexterna eller i översättning till ett eller flera av parternas egna
språk.

Enligt en uttrycklig bestämmelse i Haagkonventionen om lagvalet vid
internationella lösöreköp (SÖ 1964:12) skall likaså vissa artiklar införas i
parternas lagstiftning.

Avsikten med sådana överenskommelser om uniform lag är att alla
konventionsländerna skall ha i stort sett likalydande lagtexter och att
domstolarna i olika länder skall tolka och tillämpa lagtexten på samma
sätt.

12.2 Olika metoder för införlivande i nationell rätt av
internationella avtal

I Sverige, liksom i vissa andra EFTA-länder, fordras ett införlivande i den
nationella rättsordningen för att bestämmelserna i en internationell
överenskommelse skall kunna tillämpas. Om åtagandena i en överens-
kommelse inte redan överensstämmer med den interna rättsordningen,
måste denna ändras eller kompletteras. Det finns olika sätt för detta. I
Sverige har två olika metoder kommit till användning.

Vid transformation omarbetas de delar av överenskommelsen som be-
höver införlivas till svensk författningstext med den systematik och det
språkbruk som brukar användas vid svenskt lagstiftningsarbete. Denna
metod har ofta använts när det gäller straff-, process- och civilrättsområ-

122

dena. Vidare förekommer en variant på denna metod, nämligen att be-
stämmelserna i ett avtal i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk
författning (transformation genom översättning).

Vid inkorporering däremot föreskrivs det i stället i en författning (lag,
förordning eller myndighetsföreskrift) att hela avtalet eller delar av avtalet
skall gälla i Sverige och därmed tillämpas av bl. a. svenska myndigheter.
Vid inkorporering blir avtalet gällande svensk författningstext på de språk
på vilka den är avfattad (de autentiska språken, som äger lika giltighet).
Detta medför att svenska författningar kan föreligga även på utländska
språk. Ibland förekommer det en kombination av transformations- och
inkorporeringsmetoderna.

Valet av metod har behandlats bl. a. av utredningen om författningspub-
licering m.m. i betänkandet (SOU 1974:100) Internationella överens-
kommelser och svensk rätt. Införlivandemetoder har på senare år också
diskuterats i olika lagstiftningsärenden, som exempelvis lagen (1985:193)
om internationell järnvägstrafik, genom vilken det internationella jäm-
vägsfördraget, COTIF, införlivades med svensk rätt (prop. 1984/85:33 s.
203 ff, 268 ff och 279 ff, samt LU 17 s. 5 — 7). Ett annat exempel är lagen
(1987:822) om internationella köp. Genom den lagen införlivades 1980 års
FN-konvention om internationella köp (prop. 1986/87:128 s. 90 ff och LU
162).

Att införliva internationella avtalsbestämmelser genom inkorporering
har blivit allt vanligare under senare år. Inkorporeringsmetoden valdes
som nämnts för införlivandet av det internationella järn vägsfördraget och
konventionen om internationella köp. En nackdel med inkorporering är
emellertid att författningstexten inte alltid kan bli lika klar och tydlig som
vid transformering.

När det gäller EES-avtalet finns det också, som skall framgå närmare i
det följande, begränsade möjligheter till val av införlivandemetod dels på
grund av avtalets speciella natur, dels på grund av uttryckliga förpliktelser
i avtalet.

12.3 Införlivande av EES-avtalet

12.3.1 Allmänt om införlivandet av avtalet

De grundläggande avtalsbestämmelserna — de som i stor utsträckning har
sin motsvarighet i Romfördraget — har samlats i avtalets huvuddel. Denna
del omfattar ingressen och avdelningarna I — IX. Till avtalets huvuddel är
också fogade ett antal bilagor, med hänvisningar till de EG-rättsakter som
omfattas av avtalet.

Till avtalet hör vidare ett antal protokoll som även de utgör integrerade
delar av avtalet. Härutöver regleras vissa frågor genom överenskomna
protokollsanteckningar. Slutligen har i samband med avtalet också upprät-
tats förklaringar i olika ämnen, vilka utgör gemensamma eller ensidiga
uttalanden av parterna om tolkningen och tillämpningen av avtalet.

Som angetts i översikten över EG: s rättsliga system (avsnitt 7) tillhör det
EG-rättens särdrag att den griper in i de nationella rättsordningarna och

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

123

utgör intern rätt i medlemsländerna. Många av dess bestämmelser, inte
minst sådana som har motsvarigheter i EES-avtalet, skall tilllämpas av
nationella myndigheter i EG: s medlemsländer i deras EG-rättsliga form,
och många sådana bestämmelser medför rättigheter och även skyldigheter
for medborgarna och andra enskilda rättssubjekt.

En utgångspunkt för att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma
rättslikhet och enhetlighet inom EES är att EES-avtalets bestämmelser
införlivas i EFTA-ländernas rättssystem på ett sådant sätt att det resulterar
i en tillämpning som i största möjliga utsträckning är likvärdig med den
ordning som gäller inom EG. Tekniken för att uppnå detta skiljer sig
mellan de olika EFTA-länderna, bl. a. beroende på olika konstitutionella
system. Uppgiften får alltså lösas på ett sätt för EFTA-länder som har en
monistisk uppfattning (Schweiz, Liechtenstein och Österrike) där interna-
tionella överenskommelser kan tillämpas utan mellankommande lagstift-
ning, och på ett annat för de nordiska länderna, vilkas uppfattning på
denna punkt är dualistisk.

Enligt det dualistiska synsättet blir som nyss nämnts enskilda eller
myndigheter inte bundna genom att staten som sådan ikläder sig en
internationell förpliktelse, vare sig det skett under folkrepresentationens
medverkan eller ej. De folkrättsliga åtagandena måste därför införlivas
med den nationella rätten genom statsmakternas beslut om exempelvis
lagstiftning.

12.3.2 EES-avtalets införlivande med svensk rätt

EES-avtalets huvudbestämmelser

Mitt förslag: EES-avtalets huvudbestämmelser (artiklarna 1 — 129)
införlivas i svensk rätt genom inkorporering. Detta sker i en lag om
ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), i fortsättningen
kallad EES-lagen.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker inkorpore-
ring och förordar att bestämmelserna samlas i en EES-lag. Några få
förordar transformering. Vissa, som i princip förordar transformering, vill
emellertid inte motsätta sig att inkorporeringsmetoden används. Många
anser att inkorporering är den metod som är mest ändamålsenlig. Från
något håll framhålls att denna metod främjar förutsättningarna för en
enhetlig tillämpning.

När det gäller frågan om vilka bestämmelser som bör införlivas med
svensk rätt finns olika uppfattningar. Några ifrågasätter om inte avtalet i
sin helhet bör införlivas under det att andra anser att de artiklar som enbart
riktar sig till de avtalsslutande parterna inte bör införlivas. Vissa pekar på
grundlagsmässiga konsekvenser av att vissa artiklar införlivas med svensk
rätt och andra efterlyser över huvud taget en bättre analys av vilka artiklar
som bör införlivas. Några anser att EES-avtalets konkurrensbestämmelser

124

bör regleras i en särskild lag, skild från EES-lagen, eller i vart fall i ett
särskilt avsnitt av EES-lagen.

Skälen for mitt förslag: Kärnan i EES-avtalets huvuddel utgörs av dels
allmänna bestämmelser om i första hand de fyra friheterna och de angrän-
sande områdena, dels bestämmelser i avtalets inledning som är av övergri-
pande betydelse för tillämpningen av de allmänna reglerna. Dessa grund-
läggande bestämmelser måste införlivas med svensk rätt. Vissa andra
bestämmelser, t. ex. slutbestämmelserna, berör däremot endast de
fördragsslutande staternas inbördes rättigheter och skyldigheter och behö-
ver därför inte nödvändigtvis införlivas.

Som jag nyss har nämnt kan bestämmelserna i en internationell överens-
kommelse införlivas med den svenska rättsordningen på i princip två olika
sätt, nämligen genom inkorporering eller transformation. Lagstiftning ge-
nom inkorporering har hittills inte använts särskilt ofta i Sverige men
metoden har blivit allt vanligare under senare år. Ett aktuellt exempel
härpå är införlivandet nyligen hos oss av luftfartsavtalet mellan Sverige,
Norge och EEG, vilket skedde huvudsakligen genom inkorporering (se
prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111). Ett annat exempel är den tidigare
nämnda Luganokonventionen, som föreslås bli i sin helhet införlivad
genom inkorporering (prop. 1991/92:128). Det sist nämnda forslaget be-
handlas för närvarande i riksdagen.

Ett grundläggande mål för förhandlingarna om EES-avtalet har varit att
åstadkomma en ordning som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämp-
ning av de gemensamma EES-bestämmelserna. Detta mål har påtagligt
kommit att sätta sin prägel på avtalet. Sålunda finns det flera bestämmelser
där principen om enhetlig tolkning och tillämpning kommer till direkt
uttryck, t. ex. i artiklarna 6 och 7 liksom i ingressen till avtalet.

Sverige torde enligt min mening knappast kunna leva upp till dessa
åtaganden om avtalets huvuddel transformeras till svensk rätt på sed-
vanligt sätt med avseende på lagstiftningsteknik, systematik och språk-
bruk. Till nackdelarna med inkorporering hör naturligtvis att lagtexten inte
alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformation. Det gäller
inte minst i fråga om systematiken. Många formuleringar i avtalet utgör
emellertid resultatet av kompromisser mellan olika ståndpunkter, och med
en annorlunda, mer preciserad formulering i den svenska lagen än i avtalet
skulle man löpa risken att lagtexten avviker från avtalets framförhandlade
innehåll.

Redan vad jag nu har sagt talar enligt min mening starkt för att EES-
avtalets huvuddel inkorporeras med svensk rätt, dvs. att avtalets huvudbe-
stämmelser förklaras gälla som lag här. Ett ytterligare argument för inkor-
poreringstekniken är den nordiska rättslikheten. Enligt vad jag har erfarit
kommer sålunda de övriga tre nordiska EFTA-staterna att införliva EES-
avtalets huvudbestämmelser genom inkorporering.

Lagrådet har i sitt yttrande funnit dessa skäl övertygande.

Jag anser mot denna bakgrund att EES-avtalets huvudbestämmelser bör
införlivas med svensk rätt genom inkorporering och att det således i lag
föreskrivs att denna del av avtalet skall gälla som lag här i landet. Lagrådet
har som jag tidigare nämnt anslutit sig till denna princip. Som ett förtyd-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

125

ligande har lagrådet föreslagit att det i lagen anges vilka artiklar som
sålunda inkorporeras. Även jag finner att lagen på så sätt skulle vinna i
tydlighet.

En fråga som måste besvaras i det här sammanhanget — och som har
berörts av såväl lagrådet som flera remissinstanser — är om samtliga
artiklar skall inkorporeras eller om de delar som inte behöver införlivas
med svensk rätt, exempelvis slutbestämmelserna, vilka riktar sig till med-
lemsstaterna, bör uteslutas. Det vore naturligtvis mest korrekt att inte
inkorporera sådant som inte har en naturlig plats i svensk rätt. En selektiv
inkorporering kräver dock en noggrann genomgång artikel för artikel som
inte framstår som särskilt angelägen. Strikt tillämpad skulle en sådan
teknik kräva att ett stycke i en artikel inkorporeras medan ett annat inte gör
det. Lagstiftningen skulle därigenom bli mycket splittrad och svåröver-
skådlig. Härtill kommer att man i Finland, Norge och Island har siktet
inställt på att inkorporera huvuddelen av avtalet i dess helhet.

Också i promemorians förslag har denna metod att inkorporera huvud-
avtalet valts. Ett par remissinstanser har särskilt berört frågan om omfatt-
ningen av inkorporeringen av huvuddelen av avtalet och därvid haft
synpunkter på lämpligheten av att inkorporera enskilda bestämmelser.
Även lagrådet har i denna del funnit anledning till vissa anmärkningar av
principiell natur.

Jag kan till en början instämma i att det visserligen kan synas som om
vissa av huvudavtalets bestämmelser lämpar sig mindre väl for inkorpore-
ring därför att de exempelvis rör institutionella frågor som inte på något
sätt kan sägas kräva författningsform. Några avgörande nackdelar med att
inkorporera även sådana bestämmelser kan jag dock inte finna. Som
hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller vidgar man visserligen
lagbegreppet på detta sätt, något som emellertid inte heller det framstår
som avgörande hinder mot att inkorporera bestämmelserna. Jag vill erinra
om att ett liknande förfaringssätt har föreslagits for Sveriges införlivande
av Luganokonventionen.

Lagrådet har konstaterat att flera av de genom EES-lagen inkorporerade
artiklarna i EES-avtalet innehåller hänvisningar till protokoll och bilagor
vilka i sin tur inte föreslås bli inkorporerade. Enligt lagrådets mening är det
i vissa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad mån de
bestämmelser till vilka det sålunda hänvisas också blir svensk lag. Att
osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt måste enligt lagrådet
betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det därför nödvändigt
att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Jag håller självfallet med lagrådet om att det vore otillfredsställande om
det skulle råda någon osäkerhet om vilka avtalsbestämmelser som skall
gälla som svensk lag. I 2 — 4 §§ EES-lagen anges emellertid vilka artiklar
resp, protokoll som inkorporeras genom den lagen. Sett mot denna bak-
grund kan den omständigheten att det i olika artiklar hänvisas även till
protokoll och till bilagor inte innebära att också dessa inkorporeras. Med
anledning av vad lagrådet har sagt i denna del finns skäl att starkt under-
stryka detta.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om ett lagfästande av

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

126

artiklarna 83 och 97 kan innefatta en överlåtelse till internationellt organ
av rätten att besluta föreskrifter, med de konsekvenser detta kan få i
konstitutionellt hänseende. Lagrådet väcker samma fråga beträffande arti-
kel 97, och förordar att artikeln inte inkorporeras.

Jag vill framhålla att inte någon artikel i EES-avtalet innebär att ett
EES-organ ersätter någon av de avtalsslutande parternas organ i fråga om
befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer. Detta
framgår bl. a. av ingressen till protokoll 35 där det sägs att avtalet inte
fordrar att någon normgivningskompetens överlåts till EES-institutioner.
Detta har for övrigt varit uteslutet redan av den anledningen att RomfÖr-
draget inte tillåter en sådan överföring till mellanstatligt organ av de
befogenheter som tillagts EG: s institutioner.

De nämnda artiklarna 83 och 97 innebär inte — även om de lagfästs i
Sverige — att EES-kommittén träder i stället för svenska organ med
normgivningskompetens. De sekretesskrav som enligt artikel 83 skall fast-
ställas av EES-kommittén är att anse som folkrättsligt bindande beslut som
såvitt avser svenska myndigheter måste införlivas utifrån den svenska
sekretesslagstiftningen. Artikel 97 har inte den innebörden att svensk
lagstiftning på EES-området i och för sig inte kan ändras eller att ny
lagstiftning inte kan beslutas. EES-kommittén kan däremot uttala sig om
den ändrade eller nya lagstiftningen påverkar avtalets funktion. Då kan
givetvis den situationen uppstå att en svensk lagstiftning anses innebära ett
åsidosättande av våra folkrättsliga förpliktelser. Detta skiljer sig emellertid
inte från vad som kan bli fallet i fråga om svensk lagstiftnings förhållande
till andra folkrättsliga avtal som Sverige har ingått. Med anledning av vad
lagrådet anför vill jag framhålla att artikeln inte innefattar vare sig någon
normgivningsfunktion för EES-kommittén eller vetorätt for kommittén
när det gäller nationella lagstiftningsåtgärder.

Stockholms tingsrätt anser att bl. a. artikel 111.3 och 4 bör undantas vid
inkorporeringen. Denna artikel avser det internationella tvistlösningsfor-
farandet och förändrar, som jag ser det, inte karaktär av den anledningen
att artikeln inkorporeras genom EES-lagen.

När det gäller frågan huruvida avtalets konkurrensbestämmelser bör
samlas i en särskild lag har jag viss förståelse for de synpunkter som
framförts om att detta skulle kunna förbättra möjligheterna att överblicka
och tillämpa det komplicerade regelkomplex som det här är fråga om. Å
andra sidan är det utmärkande för Romfördraget, och därmed också för
huvudbestämmelserna i EES-avtalet, att konkurrensbestämmelserna utgör
komplement till och förutsättningar för ett upprätthållande av de fyra
friheterna. De är enligt min mening så intimt förbundna med bestämmel-
serna om dessa att man inte bör frigöra dem från detta sammanhang. För
övrigt kan det förtjäna att påpekas att vissa remissinstanser, som hör till
kategorin konkurrensvårdande myndigheter, inte har något att invända
mot att konkurrensbestämmelserna tas in i EES-lagen. Jag skall åter-
komma till denna fråga under avsnitt 14.8.1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

127

Införlivande av protokollen till EES-avtalet

Mitt förslag: Protokoll 1—2, 8 andra punkten, 13, 14, 17, 21—25
samt 39 till EES-avtalet införlivas genom inkorporering i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser som anser att hela EES-avtalet
bör införlivas med svensk rätt inbegriper i denna syn även protokollen till
EES-avtalet. Några efterlyser en mera övertygande motivering för det urval
av protokoll som skett, och någon efterfrågar en redogörelse för på vilken
konstitutionell nivå motsvarande svenska bestämmelser har utfärdats eller
i framtiden bör utfärdas. Också synpunkter beträffande vissa enskilda
protokoll framförs. Sålunda förordar kommerskollegium t. ex. att också
protokoll 14 angående handel med kol- och stålprodukter som innehåller
ett centralt förbud mot exportrestriktioner bör införlivas genom lagen.

Skälen för mitt förslag: Till EES-avtalet hör 49 protokoll. Vissa av dessa
innehåller bestämmelser som är materiellt viktiga för enskilda och som
därför måste införlivas med svensk rätt. Andra protokoll innehåller be-
stämmelser som över huvud taget inte berör Sverige utan enbart förhållan-
det mellan andra avtalsslutande parter. Sådana protokoll bör inte införli-
vas med svensk rätt.

En del protokoll har dock på något sätt direkt betydelse för Sverige, men
det är därmed inte givet att de också måste införlivas. Frågan får bedömas
från fall till fall. Därvid bör beaktas att ett protokoll med bestämmelser
som i förstone synes enbart rikta sig till de avtalsslutande parterna som
sådana, i framtiden kan ges direkt betydelse även för enskilda och myndig-
heter. De protokoll som enbart innehåller uppmaningar till de avtals-
slutande parterna att agera på visst sätt bör emellertid inte införlivas.

Andra frågor är naturligtvis huruvida protokollen bör införlivas genom
EES-lagen eller i annan författning eller om någon annan lagstiftningsåt-
gärd erfordras till följd av de internationella åtagandena.

Promemorian föreslog att protokollen 1, 2, 8 andra punkten, 13, 17,
21—25 samt 39 skall införlivas genom EES-lagen. Jag delar denna uppfatt-
ning. Med anledning av vad kommerskollegium anfört har jag dock kom-
mit till slutsatsen att också protokoll 14 skall införlivas genom lagen.
Förslaget har i denna del inte föranlett någon erinran av lagrådet.

Vissa protokoll innehåller bestämmelser som måste införlivas men ge-
nom föreskrifter som regeringen har att besluta om. Detta gäller t. ex.
ursprungsreglerna i protokoll 4 liksom bestämmelser på jordbruksområdet
som tas upp i protokoll 3. I vissa fall erfordras viss kompletterande
lagstiftning. Detta är fallet beträffande protokoll 11 som rör samarbete på
tullområdet och som bl. a. förutsätter att bemyndigandet för regeringen att
meddela förskrifter om tullsamarbete i lagen (1973:431) om utredning
angående brott mot utländsk tullag ändras så att detta blir tillämpligt på
överenskommelse inte bara med främmande stat utan också med mellan-
folklig organisation. Detsamma gäller lagen (1969:200) om uttagande av

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

128

utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga. Jag återkommer till frågor Prop. 1991/92: 170
som dessa under avsnitt D. Bilaga 1

Införlivande av bilagorna till EES-avtalet

Min bedömning: De avtalsbestämmelser som upptas i bilagorna till
EES-avtalet och de i dessa bilagor refererade bindande rättsakterna
införlivas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författ-
ningar på resp, sakområde.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar uppfattningen att
bilagorna till avtalet bör behandlas genom normgivning på resp, sakområ-
den.

Skälen för min bedömning: Som har framgått av det föregående hör till
avtalet 22 bilagor i vilka hänvisningar görs till de för EES relevanta delarna
av EG: s sekundära regelverk. Det gäller ca 1 500 EG-rättsakter som har
anpassats för EES-ändamål och som har beslutats av EG: s institutioner
före den 31 juli 1991.

Det rör sig här främst om direktiv och förordningar, men också i vissa
fall om beslut. Som tidigare redovisats är direktiven inom EG bindande,
såvitt avser det resultat som skall uppnås genom åtgärder på nationell nivå,
medan förordningarna är direkt tillämpliga utan mellankommande natio-
nell rättsbildning.

Artikel 7 i avtalet innehåller bestämmelser om hur de regler som mot-
svarar EG: s sekundärrätt skall införlivas. De delar som motsvarar EG-
förordningar skall som sådana göras till en del av den nationella rättsord-
ningen, medan beträffande de delar som motsvarar EG-direktiv det lämnas
åt de avtalsslutande parterna själva att välja form och metod för införli-
vandet i den egna rättsordningen. Även om det inte är utsagt i avtalet gäller
detta också beslut, dvs. det ankommer på de avtalsslutande parterna att
införliva dessa som det befinns lämpligt.

Detta innebär för vår del att motsvarigheter till direktiv skall transfor-
meras till svenska regler, medan motsvarigheter till EG-förordningar skall
införlivas genom inkorporering. I bägge fallen bör detta ske genom författ-
ningsreglering på den konstitutionella nivå som de materiella reglernas
innehåll kräver. Åtskilliga av dessa regler ligger på myndighetsnivå och bör
således införlivas genom myndighetsföreskrifter. Det är viktigt att myndig-
heterna deltar i detta arbete i nära samråd med resp, fackdepartement.

I ett hänseende bör emellertid en avvikelse från principen om separat
införlivande göras. Detta gäller vissa delar i den konkurrensrättsliga bila-
gan (bil. XIV) till EES-avtalet. Av skäl som skall framgå senare, anser jag
att några av rättsakterna i den bilagan samt de för dessa avsedda anpass-
ningsbestämmelserna bör införlivas genom EES-lagen.

Här skall tilläggas att under de gångna åren en viss anpassning av svensk
rätt redan skett såvitt gäller en del av de i EES-avtalet ingående rättsak-

129

9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

terna. Vår lagstiftning tillgodoser sålunda till viss del EES-avtalets krav.
När så är fallet behöver naturligtvis som regel några ytterligare lagstiftnings-
åtgärder inte vidtas med anledning av EES-avtalet.

Jag vill också nämna att det förekommer att i avtalets bilagor anges s. k.
icke-bindande rättsakter, dvs. rekommendationer och yttranden m.m.,
vilka utfärdats av rådet eller kommissionen och som inte ger upphov till
rättigheter eller skyldigheter for enskilda. I vissa fall kan dock sådana
rättsakter utgöra riktlinjer för hur EG-organen skall handla och som därför
på olika sätt kan beröra enskilda. I bilagorna till avtalet anges att avtals-
parterna på olika sätt skall beakta sådana icke-bindande rättsakter.

Slutligen vill jag i detta sammanhang nämna att även EG-rättsakter som
beslutats efter den 31 juli 1991 har betydelse för att uppnå ett enhetligt
EES. Avsikten är att överenskommelser om sådana rättsakter skall träffas i
särskild ordning.

12.4 Införlivande av EFTA-avtalen

12.4.1 Avtalet om upprättande av en övervaknings myndighet och en
domstol (övervakningsavtalet)

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (ar-
tiklarna 1—53) och protokollen 1—4 inkorporeras genom EES-
lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inga invändningar mot
förslaget. Ett antal instanser påpekar dock att de inte kan uttala någon
mening eftersom avtalet i samband med remissen ännu inte var färdigjus-
terat och därför inte kunde publiceras.

Skälen för mitt förslag: Som framgått av beskrivningen av övervaknings-
avtalet skall ESA övervaka att EFTA-länderna fullgör sina allmänna för-
pliktelser enligt EES-avtalet och övervakningsavtalet. Vidare kommer
myndigheten att ha övervakningsuppgifter i förhållande till EFTA-
länderna på områdena för offentlig upphandling, offentligt stöd och kon-
kurrens. På det sistnämnda området innebär befogenheterna att ESA
kommer att fatta förvaltningsbeslut som innebär myndighetsutövning mot
enskilda.

Genom övervakningsavtalet upprättas också EFTA-domstolen med
kompetens att döma i ärenden om bl. a. övervakningen av EFTA-ländernas
efterlevnad av EES-avtalets bestämmelser, att överpröva beslut av ESA i
konkurrensärenden samt att lösa tvister mellan EFTA-länderna.

Genom övervakningsavtalet överlåter EFTA-länderna till ESA och
EFTA-domstolen förvaltnings- resp, rättskipningsuppgifter på konkurrens-
området. Sådan överlåtelse som innefattar myndighetsutövning regleras i
10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Denna överlåtelse sker ytterst
genom EES-avtalets fördelningsregler på konkurrensområdet.

På samma sätt som i EES-avtalet finns åtskilliga bestämmelser i över-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

130

vakningsavtalet som endast riktar sig till de avtalsslutande staterna och Prop. 1991/92: 170
sålunda enbart har folkrättslig verkan. Liksom när det gäller införlivandet Bilaga 1
av EES-avtalet föreslår jag emellertid att samtliga bestämmelser i huvud-
delen av övervakningsavtalet inkorporeras. Lagrådet har inte haft något att
erinra mot denna lösning men liksom beträffande EES-avtalet förordat att
det i lagen anges vilka artiklar som inkorporeras. Jag delar denna uppfatt-
ning.

Protokoll 1 rör som tidigare redovisats speciellt funktioner som tillagts
ESA genom tillämpningen av protokoll 1 till EES-avtalet. Protokollet bör
inkorporeras genom EES-lagen eftersom det är av betydelse för införlivan-
det av sådana bestämmelser i avtalet som motsvarar EG-förordningar.

Protokoll 2 och 3 avser ESA: s roll på områdena offentlig upphandling
och offentligt stöd. Bestämmelserna rör ESA:s förhållande till EFTA-
länderna. Det är således inte nödvändigt att dessa protokoll införlivas i
EES-lagen. Emellertid behövs — som jag skall återkomma till — särskilda
tilläggsbestämmelser i lagen såvitt avser området för offentligt stöd. Jag
anser det därför vara mest ändamålsenligt och överskådligt att inkorporera
också det grundläggande protokollet (nr 3). I fråga om protokoll 2 om
offentlig upphandling menar jag att också detta protokoll bör inkorporeras
för att därmed bidra till att ge en sammanhållen bild av ESA: s uppgifter på
dessa specifika områden.

Protokoll 4 rör konkurrensområdet. Som jag nyss sagt innefattar de
befogenheter som här ges ESA rätten att meddela förvaltningsbeslut som
riktar sig mot enskild. Dessa bestämmelser liksom protokollet i dess helhet
bör därför inkorporeras genom lagen.

Inte heller när det gäller protokollen har lagrådet haft något att erinra
mot den författningstekniska lösningen.

Jag kommer i det följande (avsnitten 14.7 och 14.8) att redovisa ytterli-
gare överväganden och lämna förslag till ytterligare lagstiftning beträffande
dessa områden.

I fråga om protokoll 4 vill jag här nämna att det till protokollet kommer
att fogas sammanlagt sju bilagor. Dessa avses innehålla bl. a. vissa formulär
i konkurrensärenden liksom uppgifter om vilka helgdagar som råder i de
länder där ESA resp. EFTA-domstolen skall vara belägen. Hur dessa
bilagor som avses beslutas i ett senare skede kommer att behandlas i
införlivandehänseende kommer att tas upp vid senare tidpunkt.

Protokoll 5 till övervakningsavtalet som innehåller stadgar för EFTA-
domstolen är enligt min mening inte av den beskaffenheten att det bör
inkorporeras genom EES-lagen. Däremot krävs andra lagstiftningsåtgärder
för införlivande av vissa bestämmelser i detta protokoll. Jag skall åter-
komma till detta i det följande (avsnitt 14.3).

De två återstående protokollen (nr 6 och 7) rör — som tidigare redo-
visats — immunitet och privilegier för ESA, EFTA-domstolen jämte dess
personal m. fl. En hänvisning till dessa protokoll bör göras i bilagan till
lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall. Jag skall
återkomma till denna fråga senare (avsnitt D).

Jag har förståelse för de remissinstanser som anmält att de inte kan
uttala sig om förslaget i denna del eftersom de inte har haft tillgång till det

131

ifrågavarande avtalet. Emellertid hade såväl i den grönbok som publicera- Prop. 1991/92: 170
des i samband med remissen som i departementspromemorian avtalet Bilaga 1
beskrivits, i synnerhet på de punkter som är av särskild betydelse för
inkorporeringen.

Vidare vill jag här nämna att företrädare för flera av de instanser som
inte haft invändningar mot förslaget har deltagit i förhandlingarna om
detta och således varit väl insatta i avtalets bestämmelser. Detta gäller
särskilt på konkurrensområdet. Jag vill här också hänvisa till min redogö-
relse för vad lagrådet anfört i fråga om remissbehandlingen (avsnitt 6).

12.4.2 Avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna
(kommittéavtalet)

Mitt förslag: Bestämmelserna i avtalet införlivas inte i svensk rätt,
utom såvitt avser protokoll 1 till avtalet som inkorporeras genom
EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Liksom när det gäller övervakningsavtalet har fler-
talet remissinstanser inga invändningar. Några framhåller dock att de inte
kunnat ta ställning till förslaget eftersom de inte haft tillgång till avtalet.

Skälen för mitt förslag: Kommittéavtalet reglerar organisation och upp-
gifter för en ständig kommitté mellan EFTA-länderna. Ständiga kom-
mittén kan i förhållande till EFTA-länderna besluta i ärenden som den
skall handha enligt vissa av bestämmelserna i EES-avtalet. Här är det inte
fråga om beslut som direkt gäller enskilda utan om beslut som rör EFTA-
staterna. Till kommittéavtalet hör två protokoll, en bilaga och ett bihang.
Skäl att införliva kommittéavtalet i dess helhet föreligger inte. Emellertid
har protokoll 1 som tidigare sagts sådan betydelse för införlivandet av
sekundära rättsakter att detta protokoll bör inkorporeras genom EES-
lagen. Mitt förslag i denna del har inte föranlett någon invändning från
lagrådet. Vad beträffar det förhållandet att remissinstanserna inte haft
tillgång till avtalet vill jag framhålla vad jag nyss anfört om övervakning-
savtalet i detta avseende.

12.4.3 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-staternas
parlament (parlamentarikeravtalet)

Avtalet reglerar samverkan mellan parlamentarikerna på EFTA-sidan i
EES-arbetet. Frågan om val av svenska ledamöter till denna kommitté kan
behöva regleras i riksdagsordningen. Det ankommer på riksdagen att
utforma dessa regler.

132

13 Beslut om nya EES-regler m.m.

Några remissinstanser har i samband med de frågor jag nyss har berört
bl. a. ifrågasatt om avtalsbestämmelserna om provisorisk tillämpning och
tvistlösning står i överensstämmelse med grundlagen. Andra har haft vissa
allmänna synpunkter på det fortsatta beslutsfattandet inom EES.

Sålunda ifrågasätter Folksam om bestämmelserna om provisorisk till-
lämpning av nya regler utan att konstitutionella krav uppfyllts är förenliga
med regeringsformen. Universitetet i Uppsala å sin sida anför att av
beslutsproceduren framgår att ju mer lagstiftning EG utfärdar, desto fler
områden kommer att suspenderas från tillämpning eller tillämpas enligt
gammal lydelse, såvida inte EFTA-staterna i EES-kommittén accepterar
den nya EG-lagstiftningen. Det mått av rättslikhet som kan uppnås vid
avtalets ingående kan därför enligt fakultetsstyrelsen antas komma att
successivt minska med tiden. Justitieombudsmannen slutligen ifrågasätter,
mot bakgrund av att det i promemorian anförs att beslut om nya EES-
regler till övervägande del kommer att avse ändringar i bilagorna till
EES-avtalet, om det inte av 9 § EES-lagen klarare bör framgå att de däri
uppräknade EG-bestämmelserna inkorporeras enligt sin nuvarande lydelse
och inte enligt sin vid varje senare tidpunkt gällande lydelse.

De bestämmelser i EES-avtalet som remissinstanserna tar upp rör hu-
vudsakligen de avtalsslutande parternas folkrättsliga skyldigheter och med-
för normalt inga omedelbara förpliktelser för enskilda eller för svenska
myndigheter.

Huvuddelen av de materiella regler som EES-avtalet omfattar finns i de
rättsakter till vilka bilagorna hänvisar. Den bärande tanken med EES-
avtalet är att — även för framtiden — skapa så enhetliga regler som möjligt
inom hela EES-området. Detta förutsätter att EES-reglerna utvecklas pa-
rallellt med nya EG-regler.

Ytterst är det naturligtvis en politisk fråga om man önskar gå vidare i
samarbetet eller ej. Avtalet bygger emellertid på att ansträngningar skall
göras av avtalsparterna för att behålla EES så enhetligt som möjligt även i
framtiden.

Beslut om nya regler fattas av avtalsparterna i EES-kommittén. Besluten
har karaktär av internationella överenskommelser. Om beslutet avser ett
ämne som skall godkännas av riksdagen, är beslutet givetvis inte bindande
förrän sådant godkännande skett. Det är således inte fråga om överlåtelse
av beslutsfunktioner till något internationellt organ. För svensk del innebär
varje sådant beslut av EES-kommittén om ändring i EES-reglerna med
andra ord en ny internationell överenskommelse som kan kräva införli-
vande i svensk rätt. Artikel 7 i avtalet anger samma tillvägagångssätt för
genomförande av nya EES-regler som när det gäller bestämmelser som
övertas genom bilagorna till EES-avtalet.

Till helt övervägande del kommer besluten i EES-kommittén om nya
EES-regler troligen att avse ändringar i bilagorna till avtalet. Om EG och
EFTA-sidan inte kan komma överens beträffande en sådan ändring, kan
detta enligt artikel 102 i avtalet ytterst leda till att den berörda delen av
bilagan tills vidare suspenderas provisoriskt. De rättigheter och skyldighe-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

133

ter som redan uppnåtts for medborgarna inom EES skall dock enligt artikel
102.6 kvarstå. Enligt en överenskommen protokollsanteckning till avtalet
skall med uppnådda rättigheter avses endast sådana som faktiskt uppnåtts
och inte sådana som förväntas. Som exempel ges bl. a. att ett upphävande
av regler som rör investeringar, t. ex. i fastigheter, inte skall påverka
investeringar som gjorts innan upphävandet trädde i kraft.

Jag vill här också erinra om den tidigare nämnda protokollsanteck-
ningen till artikel 111 enligt vilken parterna uttalat att suspension inte
tjänar avtalets goda funktion och att alla ansträngningar skall göras för att
undvika en sådan situation.

De svenska bestämmelser som föranletts av reglerna i en aktuell bilage-
del innan dessa upphävdes kan i sådana här situationer behållas. Inget
hindrar att de fortsätter att tillämpas i Sverige även om detsamma i full
utsträckning inte kan krävas av övriga avtalsparter. Skulle en viss del av en
bilaga till avtalet bli suspenderad, skall följderna av detta närmare disku-
teras i EES-kommittén. Om det härvid skulle visa sig att suspensionen
kräver svenska lagstiftningsåtgärder, får dessa övervägas då.

Ett beslut av EES-kommittén om att nya EES-regler skall träda i kraft en
viss dag förutsätter att de nationella konstitutionella kraven då uppfyllts.
Saknas efter sex månader efter EES-kommitténs beslut ratifikation av
någon avtalspart, kan beslutet komma att tillämpas provisoriskt i avvaktan
på att kraven uppfylls, såvida inte en avtalspart meddelar att en sådan
provisorisk tillämpning inte kan äga rum. Skulle det inträffa att Sverige
inte ratificerat avtalet vid ifrågavarande tidpunkt ankommer det således på
regeringen att meddela att någon provisorisk tillämpning inte kan äga rum
för svenskt vidkommande. En följd av ett sådant förhållande kan bli att de
regler som de tilltänkta ändringarna bygger på suspenderas provisoriskt.

De artiklar som remissinstansernas synpunkter berör gäller således folk-
rättsliga förpliktelser för Sverige som avtalspart. Vad artiklarna innehåller
är enligt min mening inte oförenligt med grundlagen, något som har
ifrågasatts av ett par av remissinstanserna.

JO säger i sitt remissyttrande att det av 9 § EES-lagen tydligare bör
framgå att det är nuvarande lydelse av de aktuella rättsakterna som avses
och inte också den senare lydelse som dessa kan komma att få. Även
lagrådet är inne på denna fråga när det ifrågasätter om inte en inkorpore-
ring av artikel 98 i EES-avtalet innebär att även framtida ändringar
automatiskt skall gälla här i riket. Enligt artikel 98 kan nämligen bilagorna
till avtalet liksom flertalet protokoll ändras av EES-kommittén i enlighet
med vissa andra artiklar. Den osäkerhet som enligt lagrådets uppfattning
synes föreligga på denna punkt skulle enligt lagrådet kunna undanröjas
genom ett avstående från att inkorporera de bestämmelser som tar sikte på
ändringar i avtalet.

Som jag tidigare framhållit skulle det vara förenat med betydande
svårigheter att välja ut vilka artiklar som måste inkorporeras och beträf-
fande vilka detta inte skulle vara nödvändigt.

Den omständigheten att det i artikel 98 anges att EES-kommittén kan
fatta beslut om ändringar av protokoll och bilagor innebär inget annat än
att parterna där kommer samman för att i enighet träffa nya överens-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

134

kommelser. Ett folkrättsligt bindande beslut som förutsätter enhällighet
kan jämställas med en överenskommelse, eftersom de berörda staterna har
frihet att anta eller förkasta förslag till sådana beslut. Att Sverige biträder
ett sådant beslut måste också statsrättsligt sett betraktas som ingående av
ett avtal (se prop. 1973:90 s. 357).

Det är regeringen som enligt 10 kap. 1 § regeringsformen ingår interna-
tionella överenkommelser. Regeringen får dock enligt reglerna i 10 kap. 2 §
inte ingå sådana överenskommelser utan riksdagens godkännande bl. a. om
överenskommelsen förutsätter lagändringar. Enligt artikel 93.2 i EES-
avtalet fattar EES-kommittén sina beslut genom överenskommelser och
enligt artikel 103 träder beslut som kan vara bindande för en avtalspart
först efter uppfyllandet av nationella konstitutionella krav inte i kraft
förrän parten anmält att dessa krav uppfyllts.

EES-avtalet behandlar inte vilka nationella förfaranden som kan behöva
vidtas för att möjliggöra beslut i kommittén. Detta är heller inte brukligt
vid internationella avtal där parterna kommit överens om att beslut kan
fattas i olika organ. I de fall ett beslut av EES-kommittén rör ett sådant
ämne att det enligt svenska regler kräver riksdagens godkännande skall
beslutet också underställas riksdagen liksom förslag till den lagstiftning
som kan erfordras för svensk del. För att framtida ändringar av EES-
reglerna skall bli gällande som svensk rätt erfordras alltså beslut i varje
särskilt fall av ett behörigt svenskt organ och 10 kap. 5 § regeringsformen
blir inte tillämplig på EES-kommitténs beslut.

Mot denna bakgrund kan jag inte se att det finns någon risk för missför-
stånd på den punkt JO och lagrådet berört.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

135

14 Ytterligare lagstiftningsfrågor

14.1 Inledning

I det föregående har föreslagits att EES-avtalets huvuddel och vissa av
protokollen till EES-avtalet samt övervakningsavtalet och protokoll 1 —4
liksom protokoll 1 till kommittéavtalet bör inkorporeras genom EES-lagen.
I de följande avsnitten behandlas vissa ytterligare lagstiftningsfrågor.

14.2 Lagval

Mitt förslag: I EES-lagen införs en lagvalsregel enligt vilken före-
skrifter i EES-lagen eller annan lag som har meddelats till uppfyl-
lande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan
hinder av vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla
också i förhållandet mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Promemorians förslag: Överensstämmer i princip med mitt. Bestämmel-
sen hade dock i promemorian en annan formulering.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berör frågan om
en lagvalsregel tillstyrker eller godtar att en sådan regel förs in i lagen. Flera
av dem har dock synpunkter på utformningen av regeln. Vad remissinstan-
serna anfört i olika delfrågor framgår i det följande.

Bakgrunden till mitt förslag: Vissa bestämmelser av Romfördraget har
givits direkt effekt inom EG. En betydande del av EG: s sekundära rättsak-
ter är — som tidigare angetts (avsnitt 7) — också direkt tillämpliga och har
givits direkt effekt i medlemsländerna. Att en EG-regel är direkt tillämplig
innebär att den automatiskt utgör en del av medlemsländernas interna rätt
i och med att den har beslutats av ett behörigt EG-organ. EG: s medlems-
länder har alltså förbundit sig att låta sådana regler tillämpas internt utan
någon mellankommande nationell rättsbildning.

Enligt EG-domstolens praxis har EG-reglerna dessutom företräde fram-
för nationella regler och skall tillämpas oavsett vad som må vara föreskri-
vet i den nationella rättsordningen. Genom att skapa en gemenskap med
egna institutioner som har självständiga befogenheter har medlemslän-
derna enligt EG-domstolens synsätt i motsvarande mån begränsat sin egen
suveränitet och sina egna befogenheter; man har avstått från normgivnings-
kompetens på de områden EG-rätten reglerar. Följaktligen är det inte
möjligt för ett medlemsland att internt lagstifta på ett område där EG-
institutionerna utnyttjat sin kompetens eller att ge företräde åt sin natio-
nella lagstiftning.

EES-avtalet vilar på folkrättslig grund. Avtalsparterna har inte överlåtit
någon normgivningskompetens till EES-organen utan också framtida nya
EES-regler kommer att ha folkrättslig karaktär. Samtidigt skulle den enhet-
liga rättstillämpningen kunna äventyras, om EES-reglerna inte får ett
genomslag i EFTA-staterna på ett sätt som motsvarar ordningen inom EG.

I detta syfte har till avtalet fogats ett protokoll, protokoll 35, om

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

136

eventuella konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författnings- Prop. 1991/92: 170
bestämmelser. Protokollet inleds med en ingress i vilken det erinras om att Bilaga 1
EES-avtalet syftar till att uppnå ett enhetligt EES grundat på gemensamma
regler utan att kräva att avtalsparterna överlåter lagstiftningsmakt till
någon EES-institution och att detta (dvs. enhetligheten) därför måste
åstadkommas genom nationella åtgärder. I själva protokollstexten åtar sig
sedan EFTA-staterna att för fall av möjliga konflikter mellan införlivade
EES-regler och andra författningsbestämmelser — om nödvändigt — in-
föra en författningsbestämmelse av innebörd att EES-regler skall ta över i
sådana fall.

Schweiz och Österrike har förklarat att internationella avtal, som ju
enligt deras monistiska system blir nationellt tillämpliga i och med att de
träder i kraft på det folkrättsliga planet, redan intar en överordnad ställ-
ning i förhållande till vanlig lagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt har grundlag företräde framför
vanlig lag, lag framför förordning osv. Det finns däremot inga regler om att
lagar som grundar sig på internationella avtal har företräde framför andra
lagar. En allmän tolkningsprincip är dock att vår lagstiftning är förenlig
med våra internationella åtaganden och att lagarna därför skall tolkas i
fördragsvänlig anda.

Den självklara utgångspunkten är naturligtvis att Sverige skall följa sina
folkrättsliga åtaganden. Samtidigt med att EES-avtalet tillträds måste
därför gällande lag vid behov korrigeras för att stå i överensstämmelse med
de avtalade reglerna. Detsamma måste ske när nya ”EES-förordningar”
inkorporeras i nationell rätt. ”EES-direktivens” bestämmelser kan trans-
formeras till nationell rätt genom lag eller annan författning. Det ingår som
ett naturligt moment i lagstiftningsarbetet att se till att ny lagstiftning är
förenlig med ingångna avtal. Den lagrådsgranskning som ingår som ett led
i det svenska lagstiftningsarbetet fyller en viktig funktion i detta hänse-
ende.

I den svenska normhierarkin intar föreskrifter som grundar sig på
internationella avtal som jag tidigare nämnt inte någon särskild ställning.
Eftersom EES — till skillnad från EG — inte bygger på någon överlåtelse av
normgivningsmakt, kan det inte heller förväntas att en utveckling i rätts-
praxis skulle komma att ge EES-reglerna en hierarkisk ställning motsva-
rande EG-rättens i EG:s medlemsländer. För att i Sverige leva upp till
åtagandet i protokoll 35 fordras därför att en författningsbestämmelse
införs.

Lagrådet har mot detta förordat att lagvalsregeln i första hand utgår ur
förslaget till EES-lag. För det fall att en regel likväl skulle anses nödvändig,
bör den enligt lagrådets mening omformuleras. Lagrådet grundar detta sitt
ställningstagande främst på att regeln till följd av regeringsformens olika
regler om normgivningsmakten får ett väsentligt mindre tillämpningsom-
råde än vad dess ordalydelse ger intryck av. Redan av hänsyn till det
åtagande som protokoll 35 innebär kan jag emellertid inte ansluta mig till
lagrådets förslag att helt avstå från en lagvalsregel. Däremot bör som
lagrådet ansett i andra hand regeln omformuleras. Jag återkommer i det
följande till hur detta bör ske.

137

En lagvalsregel innebär inte någon principiell nyhet. Som exempel på en Prop. 1991/92: 170
liknande lagstiftningteknik kan nämnas lagen (1976:661) om immunitet Bilaga 1
och privilegier i vissa fall. Där sägs i 1 § att vad som i den lagen föreskrivs
i fråga om immunitet och privilegier skall gälla utan hinder av bestämmel-
ser i andra författningar. I specialmotiveringen till paragrafen (prop.
1975/76:205 s. 21) förklarar föredraganden att bestämmelsen innebär att
de genom lagen inkorporerade konventionsbestämmelserna tar över även
en senare tillkommen författning, om inte annat uttryckligen sägs.

Om det skulle konstateras att en inhemsk regel strider mot en EES-regel,
skulle det med den utformning paragrafen bör ges alltså inte bli fråga om
lagprövning utan om ett slags lagval; domstolar och rättstillämpande
myndigheter har olika regler att välja mellan och reglerna svarar själva på
frågan vilken av dem som skall tillämpas.

Denna lagvalsregel skapar alltså inte någon ny konstitutionell nivå för
EES-reglerna utan innebär i stället att regler som avviker från vad som skall
gälla i EES inte tillämpas på sådana förhållanden som EES-avtalet reglerar.

Paragrafen innebär inte heller någon formell begränsning av riksdagens,
regeringens eller föreskrivande myndigheters normgivningskompetens. En
sådan begränsning hade krävt grundlagsform för att träffa riksdagen och —
såvitt avser verkställighetsföreskrifter och den s.k. restkompetensen —
regeringen.

Vissa remissinstanser har förklarat att en grundlagsreglering av EES-
reglernas ställning hade varit att föredra. En förutsättning för det protokoll
35 till EES-avtalet, där åtagandena gjorts, har emellertid varit att de
lösningar som skulle åstadkommas inte skulle behöva medföra grundlags-
ändringar för EFTA-staterna. Jag vill samtidigt framhålla att en bättre
lösning knappast hade kunnat nås genom en grundlagsändring.

Om en införlivad EES-regel mot förmodan skulle komma att strida mot
en grundlagsregel kommer grundlagsregeln självfallet att ta över i sådana
fall. Vissa remissinstanser har efterlyst ett klarläggande av detta för-
hållande i lagtexten. Att en regel i vanlig lag inte kan ta över grundlag borde
enligt min mening vara så självklart att det egentligen inte skulle behöva
utsägas. Lagrådet har emellertid i detta sammanhang berört frågan om
lagvalsregelns tillämpningsområde och konstaterat att den synes kunna
användas endast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot
regeringsförordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är
oförenliga. I övriga fall framstår lagvalsregeln enligt lagrådet som antingen
obehövlig eller stridande mot regeringformens normgivingssystem. Om en
lagvalsregel anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning omfor-
muleras så att dess grundlagsbetingade begränsningar kommer till direkt
uttryck i lagtexten.

Jag kan hålla med lagrådet om att lagvalsregeln inte i sig har några
effekter mellan regler på olika konstitutionella nivåer utan att valet av
tillämplig regel där styrs av normhierarkins principer. Som jag tidigare
framhållit anser jag dock att en lagvalsregel är nödvändig för att Sverige
skall kunna sägas ha uppfyllt sina förpliktelser enligt protokoll 35 till
EES-avtalet. Genom att i EES-lagen ange lagvalsregelns tillämpningsom-
råde till i första hand konflikter mellan regler i lag borde lagrådets syn-

138

punkter kunna tillgodoses i betydande utsträckning. Vidare bör i regeln
anges att konflikter mellan två regeringsförordningar eller mellan myndig-
hetsföreskrifter skall lösas enligt samma princip.

Det är i detta sammanhang att märka att protokoll 35 behandlar möjliga
konflikter mellan införlivade EES-regler och andra författningsbestämmel-
ser. Om två nationella föreskrifter står i konflikt med varandra och en av
dem har EES-ursprung, skall alltså den senare ta över. Protokollet behand-
lar däremot inte vad som skall hända om en EFTA-stat skulle ha underlåtit
eller brustit i att införliva EES-reglerna. Någon motsvarighet till vad som i
EG benämns direkt effekt av inte genomförda direktiv har Sverige alltså
inte åtagit sig att infora genom protokoll 35. Lagvalsregeln är inte heller
avsedd att åstadkomma ett sådant resultat. För tydlighetens skull vill jag
också här säga att om Sverige skulle brista i sina åtaganden att införliva
EES-regler, detta skulle innebära ett folkrättsligt brott mot avtalet. En
sådan fråga kan komma att prövas av såväl ESA som senare EFTA-
domstolen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat att lagvalsregeln i
EES-lagen begränsas till att gälla just EES-lagen och att man i varje
författning som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt
EES-avtalet inför en motsvarande regel för den författningen. Jag kan ha
förståelse för att man på det sättet skulle vinna i tydlighet om vilka regler
som skall tillämpas men menar ändå att det är värdefullt att en gång för alla
slå fast principen om att EES-reglerna skall tillämpas vid normkonflikter.
Jag räknar med att det skall vara möjligt att på annat sätt klargöra vilka
regler som är EES-regler. Jag vill dock säga att ingenting torde hindra att
det i andra författningar görs en hänvisning till EES-lagen i detta hänse-
ende.

Flera remissinstanser har vänt sig mot att beteckningen lagval används
på paragrafen och i stället förordat rubriken företräde. Termen lagval
används inom den internationella privaträtten som beteckning för valet
mellan olika tillämpliga rättsordningar. I detta fall rör det sig som jag
tidigare nämnt om ett val mellan svenska regler. Eftersom regeln behandlar
valet mellan regler som befinner sig på samma konstitutionella nivå är
enligt min uppfattning begreppet företräde inte heller helt rättvisande.

Den föreslagna lagvalsregeln innebär självfallet att EES-reglerna tilläm-
pas framför andra regler av äldre datum. Att så blir fallet följer emellertid
redan av den allmänna principen om att äldre lag får vika för yngre. Det
speciella med lagvalsregeln är i stället att den innebär ett avsteg från denna
princip i så måtto att yngre regler får vika för äldre EES-regler.

I promemorian uttalades att lagvalsregeln skulle ha verkningar också
mellan de olika konstitutionella nivåerna. Enligt allmänna principer gäller
ju att oberoende av ålder får myndighetsföreskrifter vika för regeringens
förordningar, vilka i sin tur får vika för av riksdagen beslutade lagar.
Genom lagvalsregeln i EES-lagen skulle riksdagen enligt vad som sades i
promemorian emellertid ha förklarat att en senare tillkommen lag skulle
stå tillbaka för EES-regler i en äldre förordning, om inget annat sades i
lagen. På motsvarande sätt skulle äldre myndighetsföreskrifter med EES-
regler tillämpas framför yngre regeringsföreskrifter, om det inte i regering-
ens förordning angavs att så inte skulle vara fallet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

139

Några remissinstanser har ifrågasatt det konstitutionellt riktiga i detta
resonemang och särskilt pekat på att behörighet för regeringen att besluta
föreskrifter i ett visst ämne enligt 8 kap. 14 § regeringsformen inte hindrar
riksdagen från att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. Den lag
som riksdagen beslutar skulle i ett sådant fall i stället göra en regeringsfö-
reskrift verkningslös även om regeringens förordning är en EES-
anpassning.

Jag kan hålla med om att principen om riksdagens suveränitet som
lagstiftare gör att regler i lag som huvudregel sätter alla andra föreskrifter
ur spel. Om riksdagen lagstiftar på ett område där regeringen med stöd av
ett bemyndigande i lag eller med utnyttjande av sin direkt på regeringsfor-
men grundade normgivningskompetens redan meddelat föreskrifter i för-
ordning tar alltså lagen i princip över. Om det i ett sådant fall skulle
uppkomma konflikter mellan en lag och EES-regler i förordningsform
torde dessa i flertalet fall kunna lösas genom en fördragskonform tolkning.
Det måste nämligen, om inget annat framgår av lagstiftningsärendet,
kunna förutsättas att riksdagen inte avsett att bryta mot Sveriges förplik-
telser enligt EES-avtalet.

Som konstitutionsutskottet uttalat (1989/90: K.U30 s. 89) är det en
grundläggande princip att regeringen och myndigheter skall känna till
förekomsten av och innehållet i såväl de regler de har att tillämpa som de
konventioner och andra internationella åtaganden som har betydelse for
handläggningen.

Som det påpekats i promemorian kan regeringsförordningar eller myn-
dighetsföreskrifter som införlivar EES-regler med svensk rätt inte tilläm-
pas framför äldre föreskrifter som meddelats på högre konstitutionell nivå.
En sådan konfliktsituation skulle emellertid endast kunna uppträda om
EES-reglerna införlivats i svensk rätt av ett organ som saknat behörighet att
besluta om ett sådant införlivande, eftersom regeringen eller en myndighet
inte kan besluta i en fråga som är lagbunden. Att även i ett sådant fall ge
EES-reglerna ”företräde” skulle strida mot regeringsformens regler om
normgivningskompetensens fördelning mellan olika organ och skulle också
kunna komma i konflikt med den s. k. formella lagkraftens princip i 8 kap.
17 § regeringsformen, enligt vilken lag inte får ändras eller upphävas annat
än genom lag. Alltså anser jag att det inte finns anledning att reglera
situationen att en nyare EES-föreskrift i annan författning än lag strider
mot en äldre lagregel om samma förhållande.

För att det skall bli möjligt att tillämpa en ordning som den nu förordade
måste det framgå vilka regler som är EES-regler och vilka som inte är det.
Vid inkorporering medför den införlivandeteknik som används att det av
författningen tydligt framgår att det är fråga om EES-regler. Vid transfor-
mering bör införlivandeförfattningen lämpligen utformas så att det fram-
går att den innefattar genomförandet av regler som har sin grund i ”EES-
direktiv”, där så är möjligt. Jag återkommer till denna fråga i avsnittet
Publiceringsfrågor.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som berörts av ett antal
remissinstanser. På många områden har svensk rätt redan anpassats till
vad som gäller inom EG. De åtaganden som EES-avtalet innebär är då

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

140

redan uppfyllda och några nya lagstiftningsåtgärder behövs inte. En på
detta sätt redan beslutad lag kan dock inte sägas vara beslutad ”till
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet” och skulle därige-
nom inte träffas av lagvalsregeln. Det skulle också ställa sig svårt att så här
i efterhand och utan ändring av dem förläna dessa lagar en ny status i
förhållande till alla andra. Detta problem kan dock inte uppstå beträffande
de EG-förordningar som är direkt tillämpliga i EG. När sådana omvandlas
till svensk rätt skall de ju inkorporeras med de anpassningar som föranleds
av EES-avtalet och någon sådan anpassning har inte redan genomförts. Det
är alltså enbart beträffande direktiv som detta problem uppstår. Min
uppfattning är emellertid att det måste vara möjligt att lösa eventuellt
uppkommande sådana med hjälp av en fördragskonform tolkning.

En annan fråga som berörs av ett antal remissinstanser är hur lagvalsre-
geln skall tillämpas beträffande regler som är grundade på fakultativa
bestämmelser i direktiv. Jag kan för egen del inte se annat än att om vi vid
införlivandet av ett direktiv valt en lösning som detta anvisar som fakul-
tativ, den införlivade regeln får företräde framför en regel som inte är
grundad på direktivet. Om vi skulle hamna i en konflikt mellan två regler
som båda är förenliga med direktivet, måste en sådan lösas med tillämp-
ning av allmänna tolkningsprinciper. Oavsett vilken av reglerna som väljs
blir ju resultatet EES-enligt.

14.3 EFTA-domstolen

Mitt förslag: Huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet inkorpo-
reras genom 3 § EES-lagen. Därmed blir de grundläggande bestäm-
melserna om EFTA-domstolen gällande som lag här i landet. Härut-
över krävs lagstiftning endast för att reglera ett par speciella åtagan-
den som följer av avtalet. Det gäller bl. a. möjligheten för EFTA-
domstolen att höra vittnen i Sverige och vilka regler som skall gälla
för åtal i Sverige mot den som är domare i EFTA-domstolen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Ett par remissinstanser berör frågor som är aktuella
här. Vad remissinstanserna anför framgår i det följande.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis vill jag lämna några allmänna
synpunkter på behovet av en domstol på internationell nivå i ett interna-
tionellt samarbete av den typ som EES utgör.

Den traditionella folkrätten karaktäriseras av att rättskipningen är fri-
villig. En stat kan inte lagföras för folkrättsöverträdelser vid en internatio-
nell domstol annat än om staten själv har samtyckt till det. Känneteck-
nande för EG är att dess medlemsstater i samband med anslutningen till
EG: s grundfördrag har accepterat att underkasta sig en obligatorisk rätt-
skipning av EG: s judiciella organ.

Detta hänger först och främst samman med behörigheten för EG att
lagstifta, dvs. det överstatliga inslaget i EG. Att majoritetsbeslut används i

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

141

ökande omfattning inom EG — särskilt i och med enhetsakten — gör också
att kommissionens och domstolens kontroll av att medlemsstaterna följer
de gemensamma reglerna numera har blivit än mera betydelsefull, efter-
som en medlemsstat kan bli bunden av en rättsakt som den vid beslutsfat-
tandet har varit emot. EG skiljer sig vidare från andra internationella
organisationer genom att ha kompetens att lägga förpliktelser på medlems-
staternas medborgare. Rådet och kommissionen utövar därmed befo-
genheter som före EG: s tillkomst uteslutande tillkom medlemsstaternas
egna myndigheter. Det har också av den anledningen ansetts nödvändigt
att kringgärda rådets och kommissionens myndighetsutövning med vissa
begränsningar, och därvid har domstolskontroll ansetts särskilt betydelse-
full.

I förhandlingarna om EES-avtalat har parterna varit överens om att det
måste finnas möjligheter till judiciell prövning också inom EES. Den
slutliga lösningen har — som jag har nämnt tidigare — blivit att det för
detta syfte inte skall finnas några gemensamma EES-domstolar. I stället
skall EG-domstolen vara judiciell instans på EG-sidan även i EES-frågor
medan det för EFTA-staterna skall finnas en särskild EFTA-domstol. I
EES-avtalet har EFTA-staterna sålunda förbundit sig att inrätta en sådan
domstol. I ett tidigare skede av förhandlingarna var parternas uppfattning
att det borde finnas gemensamma EES-domstolar. Situationen förändrades
i och med att EG-domstolen i sitt första yttrande över avtalet uttalade att
EES-domstolarna var oförenliga med Romfördraget.

I själva EES-avtalet anges endast att en EFTA-domstol skall inrättas av
EFTA-staterna och vilka uppgifter som det särskilt skall ankomma på den
domstolen att fullgöra (art. 108.2). I en gemensam deklaration till avtalet
har EFTA-staterna förklarat sig beredda att — om det visar sig nödvändigt

— inrätta också en första domstolsinstans för överprövning av konkurrens-
ärenden.

Som nämnts har alltså EFTA-staterna i övervakningsavtalet kommit
överens om att inrätta en EFTA-domstol (art. 27). Förutom i övervaknings-
avtalet finns, som tidigare redovisats, bestämmelser om EFTA-domstolen
också i två protokoll till detta avtal, ett med stadgar för domstolen (prot. 5)
och ett med regler om immunitet och privilegier (prot. 7).

Bestämmelserna i övervakningsavtalet om EFTA-domstolen bör, som
jag tidigare föreslagit, inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Härutöver krävs
särskilda lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. Innan jag berör dem
vill jag kortfattat erinra om innehållet i de grundläggande avtalsbestäm-
melserna om domstolen.

Enligt övervakningsavtalet skall EFTA-domstolen:

— pröva frågor där ESA har ansett att en EFTA-stat inte har fullgjort sina
åligganden (art. 31),

— slita tvister mellan två eller flera EFTA-stater (art. 32),

— på begäran av domstolar i EFTA-staterna avge rådgivande yttranden
om tolkningen av EES-avtalet (art. 34),

— överpröva påföljder som ESA har förordnat om (art. 35),

— på talan av en EFTA-stat, eller — under vissa förutsättningar — en
enskild, pröva om ESA har överskridit sina befogenheter eller handlat i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

142

strid med eller underlåtit att vidta åtgärd enligt EES-avtalet eller
övervakningsavtalet (art. 36 och 37),

— pröva mål där talan om skadeståndsansvar har riktats mot ESA (art.
39).

I domstolen skall finnas sju domare (art. 28). Det är EFTA-staternas
regeringar som enhälligt skall utnämna domarna för en tidsperiod om sex
år (art. 30). I likhet med vad som gäller i EG-domstolen skall den som utses
till domare i EFTA-domstolen vara en person vars oavhängighet är oom-
tvistad och som uppfyller sitt hemlands krav för innehav av de högsta
domarämbetena eller som är jurist med allmänt erkända kvalifikationer
(art. 30). Domstolen skall avgöra sina mål och ärenden i plenum, men
EFTA-staterna kan — på begäran av domstolen — besluta att den skall
vara indelad och döma i avdelningar (art. 29).

Som jag nyss nämnde kräver inrättandet av EFTA-domstolen särskilda
lagstiftningsåtgärder i ett par hänseenden. I stadgarna för EFTA-domstolen
(prot. 5 till övervakningsavtalet) finns två sådana bestämmelser. I en av
dessa (art. 25) föreskrivs att EFTA-domstolen skall kunna förordna att
förhör med ett vittne eller en sakkunnig skall äga rum vid en domstol i det
land där vittnet eller den sakkunnige har sitt hemvist. I likhet med vad som
har föreslagits i promemorian anser jag att detta bör lösas genom att det i
EES-lagen anges att lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa interna-
tionella organ är tillämplig i sådana fall. Inte någon av remissinstanserna
har invänt mot en sådan lösning.

Enligt en annan bestämmelse i stadgarna (art. 26) skall en EFTA-stat
behandla tredskande vittnen och sakkunniga eller vittnen och sakkunniga
som begår mened inför EFTA-domstolen på samma sätt som om förseelsen
hade begåtts vid en domstol i EFTA-staten. I ett sådant fall skall EFTA-
staten enligt stadgarna låta åtala ifrågavarande vittne eller sakkunnig vid
behörig nationell domstol. För uppfyllande av denna avtalsförpliktelse
krävs vissa ändringar i brottsbalken. Dessa förutsätter närmare över-
väganden i olika hänseenden, vilka enligt min uppfattning inte bör göras i
detta sammanhang.

I det protokoll (prot. 7) som innehåller regler om immunitet och privi-
legier för EFTA-domstolen finns en bestämmelse (art. 7.1) som anger att
lagföring för brott av en domare i EFTA-domstolen får ske endast enligt
särskilda regler. Avtalsbestämmelsen innebär att — om en sådan lagföring
äger rum i Sverige — den måste ske inför den domstol som hos oss är
behörig att döma justitieråd och regeringsråd (3 kap. 3 § rättegångsbalken).

I promemorian har föreslagits att detta bör tillgodoses genom en före-
skrift i EES-lagen om att 3 kap. 3 § rättegångsbalken skall tillämpas vid åtal
här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen. En remissinstans
anser att en sådan bestämmelse inte hör hemma i EES-lagen utan att
regleringen i stället bör göras direkt i rättegångsbalken. Jag kan i viss mån
dela den uppfattningen, eftersom bestämmelsen otvivelaktigt framstår
som perifer i sammanhanget. Enligt min uppfattning kan emellertid det-
samma anföras mot att den placeras i rättegångsbalken. Att reglera denna
fråga för sig, i en särskild lag, är som jag ser det mindre lämpligt. Vid valet
mellan de två alternativ som sålunda står till buds har jag stannat för att

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

143

promemorians förslag ändå är att föredra. Dock bör, som en remissinstans
har påpekat, i bestämmelsen hänvisas också till reglerna i 20 kap. 10 §
rättegångsbalken om inskränkning i målsägandens åtalsrätt.

Som en remissinstans påtalar bör rubriken före de avslutande bestäm-
melserna i EES-lagen ändras. I stället for promemorians forslag ”Övriga
bestämmelser” föreslår jag ”Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-
domstolen”.

Jag har i de frågor som jag nu har redogjort för samrått med chefen för
justitiedepartementet. Hon har beträffande de erforderliga ändringarna i
brottsbalken förklarat sig ha för avsikt att inom kort återkomma till
regeringen med förslag i ämnet.

14.4 Enhetlig tolkning

Min bedömning: Relevanta avtalsbestämmelser om enhetlig tolk-
ning inkorporeras genom 2 och 3 §§ EES-lagen. Några särskilda
bestämmelser härutöver i lag behövs inte.

Promemorians bedömning: Överensstämmer delvis med min.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har synpunkter på artikel 6 i
EES-avtalet, dvs. den bestämmelse som anger att regler i EES-avtalet som
har sin motsvarighet i EG-rätten skall tolkas i enlighet med relevanta
avgöranden av EG-domstolen. Likaså har flera remissinstanser kommen-
tarer — från olika utgångspunkter — till den i promemorian föreslagna
bestämmelsen om att domstolar här i landet kan inhämta tolkningsyttran-
den från EFTA-domstolen. Ett par av dessa remissinstanser anser att
bestämmelsen är obehövlig. Några remissinstanser har synpunkter på det
system för utväxling av domar som avtalet innehåller.

Skälen för min bedömning: En viktig fråga i förhandlingarna har varit att
inom ramen för det samarbete mellan parterna som avtalet förutsätter
finna former som möjliggör en enhetlig tolkning och tillämpning inom EES
av de gemensamma reglerna. I det följande lämnar jag först en översiktlig
redogörelse för de bestämmelser härom som finns i avtalet. På grund av det
innehåll avtalet slutligen har fått skiljer sig denna redogörelse på ett par
punkter från motsvarande redogörelse i promemorian. Därefter redovisar
jag mina överväganden.

Redan i ingressen till EES-avtalet sägs att avtalsparternas strävan är att
uppnå och vidmakthålla en enhetlig tolkning och tillämpning av såväl
avtalet som sådana bestämmelser i EG-rätten som materiellt har sin
motsvarighet i avtalet och att enskilda skall behandlas lika såvitt avser de
fyra friheterna och förutsättningarna för en fri konkurrens.

Som har nämnts innehåller avtalet också vissa grundläggande regler om
samarbete som har betydelse i det här sammanhanget. Enligt en sådan
bestämmelse (art. 3) skall parterna vidta alla allmänna eller särskilda
åtgärder som kan säkerställa uppfyllandet av de förpliktelser som följer av
avtalet samt avhålla sig från alla åtgärder som kan äventyra förverkligandet
av avtalets mål.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

144

En bestämmelse i avtalet som är av särskild betydelse i det här samman-
hanget är artikel 6, som tar direkt sikte på en enhetlig tillämpning och
tolkning av gemensamma EES-regler. Den har följande lydelse:

”Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestäm-
melserna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande
bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av
dessa två fördrag, vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med
relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas domstol som med-
delats före dagen för undertecknandet av detta avtal.”

Jag vill här skjuta in att det sedan förslaget remitterades till lagrådet har
gjorts vissa språkliga justeringar i den svenska översättningen av artikel 6.
Den nyss redovisade lydelsen — som är den slutgiltiga — överensstämmer
sålunda i några hänseenden inte med den som fanns angiven i lagrådsre-
missen. Självfallet har därmed inte den sakliga innebörden av artikeln
förändrats, men den slutliga versionen är enligt min uppfattning ägnad att
bättre klargöra bestämmelsens innehåll och därmed undanröja bl. a. den
möjlighet till felaktig tolkning av artikeln som lagrådet har påpekat. Jag
återkommer strax till den frågan.

Artikel 6 innebär att en EES-regel som i och med avtalet införlivas i den
svenska rättsordningen — och som materiellt har sin motsvarighet i EG-
rätten — skall ges det innehåll som denna regel har fått genom EG-
domstolens praxis. För tolkning och tillämpning av sådana EES-regler är
det således nödvändigt för svenska domstolar och myndigheter att göra sig
närmare förtrogna med innehållet i avgöranden som EG-domstolen har
meddelat. En motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervaknings-
avtalet.

I syfte att underlätta en enhetlig tolkning och tillämpning av gemen-
samma regler finns vidare en bestämmelse i avtalet (art. 106) om att ett
system för utväxling av domar skall upprättas. Enligt detta skall EFTA-
domstolen och de slutliga domstolsinstanserna i EFTA-staterna sända
relevanta avgöranden till registratorn vid EG-domstolen. De insända av-
görandena skall — liksom avgöranden från EG-domstolen — systematise-
ras av registratorn som i erforderlig utsträckning också skall ombesörja att
det görs översättningar och sammanfattningar av avgörandena och att de
publiceras. Vidare skall registratorn svara för att denna information distri-
bueras till de nationella myndigheter som, enligt varje avtalsparts bestäm-
mande, skall ansvara för att den sprids vidare till berörda nationella
domstolar.

För att uppnå en så enhetlig tolkning som möjligt har EES-kommittén
fått i uppgift att fortlöpande hålla praxisutvecklingen vid EG-domstolen
och EFTA-domstolen under uppsikt (art. 105). Om det visar sig uppstå
skillnader i de båda domstolarnas rättstillämpning, som kommittén inte
lyckas komma till rätta med inom en viss tid, skall tvistlösningsmekanis-
men i artikel 111 tillämpas.

Vidare skall nämnas en bestämmelse i ESA-avtalet (art. 3.2), enligt
vilken EFTA-domstolen i sin tillämpning av EES-avtalet och övervaknings-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

145

10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

avtalet skall — för tiden efter undertecknandet av EES-avtalet — ta
vederbörlig hänsyn till vissa avgöranden av EG-domstolen. Det gäller
sådana avgöranden av EG-domstolen som avser tolkningen av EES-avtalet
eller regler i EG-rätten som är materiellt identiska med bestämmelser i
EES-avtalet.

Enligt EES-avtalet (art. 107, prot. 34) kan EFTA-staterna låta sina
nationella domstolar inhämta besked från EG-domstolen om hur bestäm-
melser i EES-avtalet skall tolkas. Ett sådant tolkningsbesked skall vara
bindande för den nationella domstolen.

I en av bestämmelserna i övervakningsavtalet (art. 34) föreskrivs, som
jag har nämnt tidigare, att EFTA-domstolen skall ha till uppgift att avge
rådgivande yttranden om tolkningen av EES-avtalet. Om en sådan
tolkningsfråga uppkommer vid en domstol i en EFTA-stat, får domstolen
— om den anser det nödvändigt — be EFTA-domstolen att yttra sig i
frågan. Vidare sägs i bestämmelsen att en EFTA-stat i sina nationella regler
får begränsa rätten att inhämta yttranden till sådana domstolar vars
avgöranden inte kan överklagas.

Jag har även i de frågor som berörs i detta avsnitt samrått med chefen för
justitiedepartementet.

Bestämmelsen i artikel 6 i EES-avtalet, om att EG-regler som ingår i
EES-avtalet skall ges den tolkning som de har fått genom avgöranden av
EG-domstolen, blir införlivad i svensk rätt genom EES-lagen. Ytterligare
lagstiftning är inte nödvändig. Från remisshåll framförs inte någon annan
uppfattning.

Flera remissinstanser lämnar mera allmänna synpunkter på artikel 6. Ett
par av dessa remissinstanser framhåller behovet av att EG-domstolens
praxis i relevanta delar görs tillgänglig för domstolar och myndigheter. Jag
delar denna uppfattning och frågan, som för övrigt också har uppmärksam-
mats i riksdagen (mot. 1991/92: U701), övervägs för närvarande i rege-
ringskansliet. Det är möjligt att därvid erfarenheter från Danmarks inträde
i EG kan tas till vara.

Lagrådet påpekar att artikel 6, som riktar sig till nationell domstol eller
annan nationell myndighet, kan läsas så att hänsyn inte får tas till EG-
domstolens avgöranden efter dagen för EES-avtalets undertecknande sam-
tidigt som EFTA-domstolen enligt artikel 3.2 i övervakningsavtalet skall
beakta sådan praxis. Enligt lagrådet framstår artiklarna som i sak mot-
stridiga. I anslutning härtill påpekar lagrådet att ett yttrande från EFTA-
domstolen i en tolkningsfråga visserligen inte är bindande för den natio-
nella myndigheten, men att det innehåller viktig information om EG-
domstolens praxis. Därför finner lagrådet det angeläget att framhålla att
artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot att beakta avgöran-
den av EG-domstolen efter avtalets undertecknande.

Jag delar lagrådets uppfattning. Nationella domstolar och myndigheter
skall självfallet vara oförhindrade att i sin rättstillämpning beakta även
sådan praxis från EG-domstolen som hänför sig till tiden efter EES-avtalets
undertecknande. Som lagrådet säger skulle ett förbud mot att på det
nationella planet beakta sådan praxis direkt strida mot en av grundtan-
karna i avtalet, nämligen den att skapa en rättslig enhetlighet inom EES-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

146

området. Jag kommer avslutningsvis i detta avsnitt att något ytterligare
beröra frågan om betydelsen av EG-domstolens avgöranden och då särskilt
mot bakgrund av det förhållandet att det till EG:s lagstiftning — och
därmed till EES-regler — kommer att saknas förarbeten av det slag som vi
är vana vid.

Systemet för utväxling av domar berörs av ett par remissinstanser. Jag
delar den uppfattning som uttrycks i promemorian att samordningen av
systemet bör ske centralt. Som anförs av en av remissinstanserna är det
angeläget att informationen får så stor spridning som möjligt, dvs. inte
bara till domstolar och myndigheter utan även till allmänheten. Det kan
dessutom, som särskilt påpekas av en remissinstans, finnas ett nationellt
behov av att inte bara informera om avgöranden av de högsta instanserna
utan information också om avgöranden av domstolar på lägre nivå kan
vara värdefull. Med anledning av vad samma remissinstans påtalar vill jag
framhålla att jag delar uppfattningen att det är den ifrågavarande dom-
stolen som själv skall svara för urvalet av de avgöranden som skall sändas
till EG-domstolen. De närmare formerna för denna verksamhet kan regle-
ras i förordning.

Beträffande den möjlighet till inhämtande av bindande tolkningsbesked
från EG-domstolen som EES-avtalet innehåller har jag samma uppfattning
som den som kommer till uttryck i promemorian. Eftersom stöd för en
sådan ordning saknas i regeringsformen, kan vi inte utnyttja den. Och
enligt vad jag har erfarit så lär inte heller någon av de andra EFTA-staterna
komma att begagna sig av denna möjlighet.

Flera remissinstanser berör systemet med rådgivande tolkningsyttran-
den från EFTA-domstolen.

Ett par remissinstanser anser att den i promemorian föreslagna bestäm-
melsen i EES-lagen om dessa tolkningsyttranden (18 §) är obehövlig, efter-
som övervakningsavtalet — där EFTA-domstolens uppgifter anges —
inkorporeras genom 3 § EES-lagen. Promemorians förslag synes ha sin
utgångspunkt närmast i en önskan att — utöver vad som kan utläsas av 3 §
och det bakomliggande avtalet — ge mera direkt information om möjlig-
heten att inhämta yttranden från EFTA-domstolen. Jag kan hysa en viss
förståelse för det, men i likhet med den nämnda remissuppfattningen anser
jag att bestämmelsen inte behövs och därför bör utgå. Det behov av
ytterligare information om möjligheten att inhämta tolkningsyttranden
som eventuellt kan föreligga, bör kunna tillgodoses på andra sätt.

I ett remissyttrande ifrågasätts om inte vissa frågor av processrättslig
natur — bl. a. om vem som får överklaga och om s. k. litis pendens — bör
regleras närmare.

Ett beslut av en domstol att inhämta yttrande från EFTA-domstolen
utgör — med processrättslig terminologi — ett beslut under rättegången.
Ett annat exempel på ett sådant beslut är inhämtande av yttrande från
socialnämnden i vårdnadsmål och ännu ett annat, mera näraliggande,
inhämtande av yttrande om innehållet i utländsk rätt. Något behov av
speciella regler — utöver dem som redan finns, i främst rättegångsbalken
och förvaltningsprocesslagen — synes inte föreligga. Skulle det efter en tid
— när vi har erfarenheter av den nya ordningen — visa sig att det behövs

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

147

särskilda regler i något hänseende for inhämtande av yttranden från
EFTA-domstolen, kan frågan tas upp till förnyade överväganden. Tilläggas
kan att det, enligt vad jag har fått berättat för mig, i den danska motsvar-
igheten till rättegångsbalken — rettsplejeloven — inte finns några speciella
bestämmelser som tar sikte på danska domstolars inhämtande av tolknings-
besked från EG-domstolen.

Ett par remissinstanser påpekar att formuleringen av andra meningen i
18 § i promemorieförslaget kan ge intryck av att regeringen skall ge före-
skrifter också om annat än formerna för en domstols inhämtande av
tolkningsyttrande. Även om jag, som sagt, anser att den ifrågavarande
bestämmelsen helt bör utgå vill jag ändå framhålla att det naturligtvis är
domstolen själv som skall avgöra om och i vilka hänseenden den anser sig
behöva fråga EFTA-domstolen till råds. Eventuella föreskrifter skall alltså,
som remissinstanserna har påtalat, avse endast formerna för domstolens
inhämtande av yttrande. Det kan exempelvis av praktiska skäl vara lämp-
ligt att en begäran om yttrande vidarebefordras till EFTA-domstolen av en
central myndighet, t. ex. ett departement. Detta kan — som föreslås i
promemorian — regleras i förordningsform, varvid bestämmelserna i
förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om
innehållet i utländsk rätt kan tjäna som förebild i tillämpliga delar. Efter-
som sådana föreskrifter endast skulle avse formerna för inhämtande av
yttrande — yttranden som dessutom skall vara blott rådgivande — kan jag
inte dela uppfattningen, som en remissinstans ger uttryck för, att föreskrif-
terna måste ges i form av lag.

Som har nämnts lämnar övervakningsavtalet utrymme för att en EFTA-
stat i sina nationella regler begränsar möjligheten att inhämta yttranden
från EFTA-domstolen till domstolsinstanser vars avgöranden inte kan
överklagas. Några av remissinstanserna har beretts tillfälle att i särskild
ordning lämna sina synpunkter på denna fråga. Jag har härvidlag samma
uppfattning som de remissinstanser som uttalar sig i frågan, nämligen att
någon sådan begränsning inte bör ske. Det får anses ligga ett värde i sig att
så många domstolar som möjligt kan vända sig till EFTA-domstolen, och
en sådan ordning är dessutom ägnad att främja en enhetlig tillämpning av
EES-reglerna. Någon fara för att handläggningen av ett mål skulle komma
att onödigt fördröjas på grund av att yttrande inhämtas från EFTA-
domstolen torde inte föreligga. Som en remissinstans har påpekat torde
nämligen EFTA-domstolens arbetsbörda inte komma att vara påtagligt
stor, åtminstone inte till en början.

Ett par remissinstanser anser att det behövs klarlägganden beträffande
vilka andra organ som vid sidan om rena domstolar skall kunna inhämta
tolkningsyttranden. Några sådana klarlägganden är det emellertid inte
möjligt att göra i det här sammanhanget, eftersom det är EFTA-domstolen
som själv skall avgöra om den myndighet som begär ett yttrande är behörig
eller ej. Vad som kan sägas är att det framstår som sannolikt att EFTA-
domstolen kommer att beakta EG-domstolens praxis i sådana frågor, och
att enligt denna praxis domstolsbegreppet har utsträckts till att omfatta
också andra, domstolsliknande organ. EG-domstolens praxis härvidlag

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

148

finns beskriven i gängse litteratur på området (se t. ex. EF-Karnov, 1990, s.
988 ff).

Avslutningsvis vill jag här något beröra en fråga som har viss anknytning
till vad jag nyss sade om att det inte är möjligt att uttala sig om hur
EFTA-domstolen kommer att tolka en viss bestämmelse i avtalet. Det
gäller frågan om uttalanden i förarbeten till lagstiftning på områden som
omfattas av EES-avtalet. Jag tänker också något beröra vilken betydelse
som EES-avtalet rent allmänt kommer att ha for de dömande instanserna.
Båda dessa frågor har berörts även av lagrådet.

Till EG: s lagstiftning finns inte förarbeten av den typ som vi är vana vid.
Beslut om ny lagstiftning i EG utgör inte sällan kompromisser inom rådet
och kommissionen, beslut som dessutom är framförhandlade utan offentlig
insyn. De enda officiella motiv som finns till EG-lagstiftning är de relativt
kortfattade och allmänt hållna ingresser som vanligen inleder varje förord-
ning eller direktiv. Dessa ingresser är inte av den resonerande eller argu-
menterande karaktär som vi hos oss finner i propositioner och utskottsbe-
tänkanden, och några uttalanden om hur en viss bestämmelse i en förord-
ning eller ett direktiv skall tolkas förekommer inte där. Inte heller i några
andra dokument eller uttalanden från kommissionen eller ministerrådet i
samband med att nya regler antas ges någon sådan vägledning. Detta beror
på att det är EG-domstolen som enligt EG:s rättsordning är exklusivt
behörig att göra auktoritativa uttalanden om innebörden av EG: s rättsreg-
ler.

Redan den omständigheten att vi i EES-avtalet har regler om en enhetlig
tolkning och tillämpning av EES-regler som materiellt motsvaras av regler
i EG-rätten omöjliggör i princip att vi i propositioner eller utskottsbetän-
kanden i samband med implementeringen av sådana regler gör uttalanden
om hur dessa regler skall tolkas. Härtill kommer att vi enligt avtalet skall
införliva förordningar som sådana, dvs. utan några som helst ändringar
eller tillägg, och att vi när det gäller direktiv har valfrihet endast i fråga om
formerna för och sättet för införlivande.

Den här synen på motivuttalanden till sådan svensk lagstiftning som har
sin grund i EG-regler kan för övrigt numera sägas ha lagts fast av riksdagen.
I samband med behandlingen för en tid sedan av regeringens förslag till ny
lagstiftning om produktansvar (prop. 1990/91:197) — ett förslag som
grundade sig på ett EG-direktiv i ämnet — gjorde lagutskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande (1991/92:LU14, rskr. 78) bl. a. följande
uttalande (s. 9):

”Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att övervägande skäl talar
för att ett sådant restriktivt utformat undantag för utvecklingsskador, som
återfinns i EG-direktivet, bör införas även i den svenska produktansvarsla-
gen.

I fråga om tillämpningen av den nu förordade undantagsregeln anser sig
utskottet inte böra göra några uttalanden härom. Det bör ankomma på
domstolarna att med utgångspunkt i EG-direktivet och med vägledning av
den rättspraxis som bildats inom EG och som kan komma att utvecklas
inom EES-området avgöra hur den ifrågavarande bestämmelsen skall
tillämpas.”

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

149

Även lagrådet anför i sitt yttrande att rättsutvecklingen inom EG i stor
utsträckning sker genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens
avgöranden. Lagrådet framhåller därvid att frånvaron av egenliga förar-
beten eller motiv till EG: s rättsakter innebär att det vid sidan av själva
författningstexten ges liten vägledning för domstolar och andra berörda
hur en bestämmelse är avsedd att tolkas. Enligt lagrådet innebär detta att
det finns anledning anta att också svensk lagstiftningsteknik kommer att i
vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal och lagrådet hänvisar där-
vid till uttalanden i ett nyligen avlämnat regeringsförslag (prop.
1991/92:135 s. 8) som är av huvudsakligen samma innebörd som det
riksdagsuttalande som jag nyss redovisade.

Även för min egen del blir slutsatsen att det i framtida lagförarbeten på
de områden som omfattas av EES-avtalet inte kommer att finnas något
utrymme för sådana motivuttalanden om hur vissa regler bör tolkas som
hos oss av tradition har tillmätts stor betydelse i domstolarnas rättstillämp-
ning. Detta innebär emellertid inte att motivuttalanden helt kommer att
saknas på dessa områden. Bl. a. kan det vara lämpligt att i en lagrådsremiss
eller en proposition som gäller införlivande av ett EG-direktiv göra uttal-
anden om varför en viss föreslagen reglering kan anses överensstämma
med vad det ifrågavarande direktivet kräver.

Jag delar lagrådets uppfattning att vad som nu har sagts innebär att
domstolarnas betydelse över huvud torde komma att öka samtidigt som
det kommer att ställas stora krav på de dömande instanserna.

En följd av den nya regleringen kan som lagrådet anför antas vara att det
framdeles blir svårare än för närvarande att tillägna sig vad som är gällande
svensk rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även för
domstolar, myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara
komplicerat att i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick
över EES-rättens innehåll och dess förhållande till interna svenska bestäm-
melser och svensk rättspraxis. Jag vill därför i likhet med lagrådet under-
stryka vikten av att publicerings- och informationsfrågor i anslutning till
EES-avtalet och framtida ändringar däri ägnas den största uppmärksamhet
liksom att det är påkallat med en omfattande utbildningsverksamhet. Jag
återkommer senare till dessa frågor men vill redan i detta sammanhang
framhålla att en omfattande utbildnings- och informtionssverksamhet i
rättsliga frågor redan pågår på olika håll. Som exempel kan nämnas den
relativt omfattande utbildning för personal inom rättsväsendet, särskilt vid
domstolarna, som under det senast året har skett i bl. a. domstolsverkets
regi.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

150

14.5 Överväganden om EES-avtalets natur m.m.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: Skyddet för enskildas rättigheter enligt EES-avtalet
främjas dels genom det sätt varpå avtalet föreslås införlivas, dels
genom bestämmelserna om enhetlig tolkning och dels genom lag-
valsregeln. Det måste överlämnas åt rättstillämpningen att med
beaktande av gemenskapsrättslig praxis tolka avtalets bestämmelser
i särskilda fall.

Promemorian: Bedömningen i promemorian stämmer i sak med min.
Promemorian går dock inte närmare in på samspelet mellan de olika
bestämmelserna eller på frågor om räckvidden av avtalsåtagandena när det
gäller enskildas rättigheter.

Remissinstanserna: Åtskilliga remissinstanser har efterlyst en närmare
rättslig analys av avtalets konsekvenser, särskilt vad gäller sådana bestäm-
melser som har nära EG-rättsliga motsvarigheter. Till det som remissin-
stanserna har tagit upp hör särskilt frågan om tillämpningen av sådana
bestämmelser som motsvarar EG-rättsliga bestämmelser med s. k. direkt
effekt.

Skälen för min bedömning: Såsom framgått av redogörelsen i det föregå-
ende uppkommer i rättstillämpningen inom EG-länderna skilda konflikter
mellan gemenskapsrätt och nationell rätt, vilka löses genom principerna
om EG-rättens direkta effekt och företräde framför nationell rätt. Konflik-
ter av detta slag uppkommer exempelvis när en nationell åtgärd, såsom en
författningsföreskrift eller en förvaltningsåtgärd, medför ett hinder för
varors fria rörlighet över gränserna eller för någon annan av de grundläg-
gande rättigheter som Romfördraget skall tillgodose. Romfördragets
grundläggande bestämmelser i fråga om enskildas rättigheter har mer eller
mindre ordagranna motsvarigheter bland EES-avtalets huvudbestämmel-
ser.

Till följd av EES-avtalets artikel 6 skall alla slags bestämmelser i avtalet
i den mån de till sitt materiella innehåll är likadana (”identical in substan-
ce”) som motsvarande EG-regler tolkas i överensstämmelse med EG-
domstolens avgöranden fram till avtalets ingående. Huruvida en bestäm-
melse är av den arten att den grundar rättigheter för enskilda är en fråga om
bestämmelsens materiella innebörd. Regeln i artikel 6 medger däremot
naturligtvis inte i och för sig några slutsatser som rör EES-avtalets grund-
läggande natur, vilken ju inte kan härledas ur EG-rätten, endast ur EES-
avtalet.

Hur frågor om konflikter mellan gemensamma och nationella bestäm-
melser löses inom EG-rätten har vad beträffar varuområdet gjorts till
föremål för utredning i särskild ordning genom den inledningsvis nämnda
s. k. Cassis-utredningen (Ds 1990:76 Romfördragets artikel 30). Såsom
utredningen kunde konstatera, uppkommer i grunden likartade problem i
fråga om andra fördragsregler som rör den fria rörligheten.

Cassis-utredningens redovisning av rättsläget på varuområdet visar att
EG-domstolens praxis innefattar avvägningar mellan vikten av å ena sidan

151

de nationella intressen (regleringshänsyn) som måste tillgodoses och å
andra sidan fördragets principer om fri rörlighet. Med eller utan uttryckligt
stöd i Romfördraget godtar domstolen att tungt vägande offentliga in-
tressen, såsom hänsyn till allmän ordning och säkerhet, leder till inskränk-
ningar i den fria rörligheten under förutsättning att inskränkningarna inte
går utöver vad som är nödvändigt och rimligt för att tillgodose reglering-
sändamålet. I princip bortfaller emellertid möjligheten att upprätthålla de
hindrande åtgärderna när regleringshänsynen tillgodosetts genom sekun-
därrättsliga gemenskapsregler, s. k. harmonisering. EES-avtalet består till
mycket betydande del av sådana harmoniserande regler, hämtade ur EG-
direktiv, anpassade för detta avtal. Genom ett effektivt genomförande av
direktivens krav i svensk normgivning elimineras i motsvarande mån
utrymmet för konflikter mellan svensk rätt och de grundläggande förplik-
telser som avtalet medför.

Jag vill till förekommande av vaije missförstånd på denna punkt här
upprepa, att avsikten med lagvalsregeln inte är att införa EG-rättsliga
principer om gemenskapsrättens företräde till förmån för enskilda. Proto-
koll 35, som utgör grunden för den föreslagna lagvalsregeln, är upprättat
under full ömsesidig medvetenhet om detta. Protokollet tar sikte på sådana
fall, där olika nationella föreskrifter kan tänkas leda till skilda resultat, och
någon sådan föreskrift innefattar en införlivad EES-bestämmelse. Den
senare föreskriften skall då tillämpas. Varken protokollet eller lagvalsre-
geln ger någon ledning för sådana fall där genomförandet av fördragsbe-
stämmelserna i svensk rätt uteblivit eller skett ofullständigt eller felaktigt.
Det är i det senare slaget av situationer som det inom EG under vissa
förutsättningar kan uppstå fråga om direkt effekt av direktivets bestämmel-
ser. Att direktivbestämmelser kan användas på sådant sätt beror bl. a. på
principen om gemenskapsrättens företräde.

Bland bestämmelserna i EES-avtalet finns också sådana som har mot-
svarigheter i de inom EG alltid direkt tillämpliga förordningarna. Eftersom
en sådan bestämmelse till följd av EES-avtalets artikel 7 skall med sitt
sammanhang inkorporeras i den svenska rätten på sin rätta konstitutio-
nella nivå, och det alltid kommer att framgå att föreskrifterna har EES-
ursprung, har jag svårt att se att det här skall kunna uppstå några särskilda
problem.

Den s. k. lagvalsreglen får därmed enligt mitt bedömande sin främsta
betydelse i fråga om de grundrättigheter som EES-avtalet är avsett att
garantera enskilda. Det är med andra ord fråga om sådana situationer där
en enskild kan stödja sin talan på någon sådan huvudbestämmelse i avtalet
som i gemenskapsrättslig praxis tillerkänts direkt effekt och där det mot
denna bestämmelse endast står någon svensk föreskrift som inte innefattar
genomförande av sekundärrättsliga bestämmelser enligt avtalet. Rätts-
tillämparen har då att tolka avtalet med beaktande bl. a. av dess artikel 6.
Konkret handlar det, förutom om fria varurörelser, framförallt om rätten
till fri rörlighet för arbetskraft, etableringsfrihet, fritt tjänsteutbyte, fria
kapitalrörelser, närmast fria betalningar, samt rätten till lika lön för män
och kvinnor.

EES-avtalets grundläggande bestämmelser på konkurrensområdet mot-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

152

svarar också EG-regler med direkt effekt. På detta område torde det
emellertid knappast uppkomma särskilda konflikter med andra svenska
regler, eftersom avtalets konkurrensregler i princip har ett annat tillämp-
ningsområde än den svenska rättens konkurrensregler.

Såsom framgått i det föregående, avsnitt 7, utfaller EG-domstolens
avvägningar inte helt likartat på olika rättsområden. Rättsläget beror bl. a.
på vilken grundläggande frihet det är fråga om och på det nationella
regleringsintressets natur. Särskilt i fråga om fria varurörelser väger in-
tresset av öppna gränser mycket tungt.

I rättstillämpningen får sålunda från fall till fall med ledning av EG-
domstolens praxis undersökas hur det förhåller sig med fördragsbestäm-
melsernas tolkning. Många remissinstanser har efterlyst närmare upplys-
ningar om EG-rättens innebörd. Jag är medveten om att det kommer att
krävas mer omfattande och ingående information än det är möjligt att ge
inom ramen för lagstiftningsärendet. Som juridiska forskningsnämnden
vid Universitetet i Lund har framhållit kommer utarbetade kommentarer
och anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning att bli nödvändiga
och oumbärliga.

Samtidigt är det emellertid, som juridiska fakultetnämnden vid Univer-
sitet i Uppsala varit inne på, inte alltid givet att en bestämmelse i EES-
fördraget under alla förhållanden för till samma resultat som en likaly-
dande bestämmelse i Romfördraget. Varje bestämmelse måste tolkas i sitt
sammanhang.

Inte heller denna omständighet är något som varit okänt vid förhand-
lingarna om EES-avtalet eller vid avtalets ingående. Redan i Cassis-
utredningen fastslogs att utfallet vid tolkningen och tillämpningen av en
bestämmelse i EES-fördraget kunde bli annorlunda än i fråga om en
motsvarande bestämmelse i Romfördraget (Ds 1990:76 s. 110 ff). Detta
sammanhängde enligt utredningen med att de båda fördragens mål inte
sammanföll. Samma förhållande hade, som fakultetsnämnden påpekat,
vid avtalets ingående uttryckligen framhållits av EG-domstolen i yttrandet
1/91.

Jag menar emellertid för min del att betydelsen av den nu nämnda
skillnaden mellan fördragen i detta sammanhang inte skall överdrivas.
Romfördraget har visserligen en integrationsmålsättning som EES-
fördraget saknar, och EG: s institutionella förhållanden är helt annorlunda
än de som kommer att råda inom EES. Det centrala syftet med EES-avtalet
har emellertid från första början varit just att skapa ömsesidigt marknads-
tillträde för enskilda rättssubjekt på likvärdiga rättsliga villkor. En grund-
läggande målsättning är också att under fortsatt samarbete inom ett enhet-
ligt och dynamiskt samarbetsområde behålla och utveckla den skapade
rättslikheten. Detta är bakgrunden till samtliga de bestämmelser jag berört
i det föregående, liksom till det grundläggande förbudet mot särbehandling
på grund av nationalitet inom EES-avtalets tillämpningsommråde. Detta
syfte kommer också till uttryck i avtalets ingress, som skall tjäna till ledning
vid bestämmelsernas tolkning. Jag vill i detta sammanhang särskilt under-
stryka att parternas i ingressen uttalade mål att åstadkomma en enhetlig
tolkning och tillämpning av avtalets bestämmelser och motsvarande EG-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

153

bestämmelser just tillkom efter EG-domstolens yttrande i december 1991
för att ytterligare understryka vikten av att upprätthålla detta mål, trots
avsaknaden av en gemensam EES-domstol.

För sådana fall, där det i rättstillämpningen kan uppkomma tvekan om
innebörden och räckvidden av avtalets nu ifrågavarande bestämmelser,
fyller det i övervakningsavtalets artikel 34 angivna förfarandet med tolk-
ningsbesked från EFTA-domstolen en viktig funktion. Tolkningsbeskeden
är inte bindande, och det kan hända att det visar sig ej vara möjligt att lösa
uppkomna problem i enlighet med deras innehåll. I sådana fall får det
ankomma på regeringen att ta de initiativ som kan erfordras. Det kan t. ex.
bli fråga om utarbetande av förslag till lämpliga ändringar av gällande
svenska föreskrifter.

Det kunde övervägas att genom ytterligare föreskrifter i EES-lagen ge
anvisningar för rättstillämpningen utöver lagvalsregeln och de anvisningar
själva avtalet ger. Förtydliganden har t. ex. efterlysts av Folksam. Frågan
övervägdes av Cassis-utredningen, vars uppgift just var att på ett så
centralt område som varuområdet överväga hur de nu behandlade frå-
gorna kring konflikter mellan gemensamma regler och nationella regler
skulle kunna lösas. Utredningen, som slutfördes nära den tidpunkt då
egentliga förhandlingar om EES-avtalet påbörjades, kunde inte lägga fram
något förslag till lagtext men uppehöll sig från sina utgångspunkter utförligt
vid problemen. I flera avsnitt tecknade utredningen konturerna av en
tänkbar närmare reglering för att styra rättstillämpningen kring de bestäm-
melser som nu återfinns i EES-fördragets artiklar 11 — 13 (Ds 1990:76 s.
150 ff.). Utredningen kan emellertid knappast sägas för egen del ha föror-
dat bestämmelser av sådant slag (s. 151).

Vid remissbehandlingen av betänkandet anmälde ett par remissinstan-
ser uttryckliga betänkligheter mot att närmare söka styra rättsutvecklingen
på det sätt utredningen skisserat (jfr Ds 1991:46 s. 63 ff.). För min del
ansluter jag mig till den meningen, att några sådana närmare bestämmelser
inte skulle fylla någon funktion. De skulle med nödvändighet få ges en så
allmänt hållen utformning att de inte skulle vara till någon egentlig ledning.
Mer preciserade bestämmelser skulle lätt kunna komma att stå i strid med
målsättningen om ett enhetligt och dynamiskt samarbetsområde. Jag vill i
detta sammanhang också erinra om vad jag tidigare sagt om utrymmet för
motivuttalanden (avsnitt 14.4).

Jag är medveten om att den svenske rättstillämparen i många fall
kommer att ställas inför delvis nya uppgifter. Han ställs inför ett val mellan
olika regler, där nya, gemenskapsrättsligt präglade tankegångar måste ges
utrymme. Samtidigt vill jag som min mening framhålla att utpräglade
konfliktsituationer knappast kan förutses bli vanligt förekommande. Här-
till bidrar till att börja med den förut berörda, mycket omfattande anpass-
ning av materiella svenska föreskrifter som delvis redan ägt rum, delvis nu
genomförs eller kommer att genomföras såsom en följd av EES-fördraget.
Men också den i svensk rätt sedan länge etablerade principen om fördrags-
trogen tolkning av lagar och andra författningar ger rättstillämparen instru-
ment att undvika konflikter. Enligt min mening torde det med ökande
internationalisering över huvud taget komma att framstå som alltmera

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

154

naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig dessa
har merkantil anknytning eller inte.

14.6 Offentlig upphandling

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: Särskild författningsreglering i tillägg till den ovan
föreslagna inkorporeringen av protokoll 2 till övervakningsavtalet är
inte påkallad i detta sammanhang.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har lämnat bedömningen
utan erinran.

Skälen för min bedömning: EES-avtalets materiella regler på området
offentlig upphandling, vilka direkt motsvarar ett antal EG-direktiv, har
kort beskrivits i den i inledningen nämnda grönboken.

Inom finansdepartementet har med anledning av EES-avtalet utarbetats
departementspromemorian (Ds 1992:4) Offentlig upphandling och EES —
ett lagförslag. I promemorian lämnas förslag till den lagstiftning som
erfordras för att införliva EES-avtalets bestämmelser om offentlig upp-
handling såvitt avser de olika rättsakter till vilka det hänvisas i bilaga XVI
till EES-avtalet. Lagen avses träda i kraft samtidigt med EES-lagen.

EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt
tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till
den nyssnämnda bilagan XVI till avtalet. Övervakningsavtalet däremot
innehåller i artikel 23 som framgår av den tidigare redovisningen en
bestämmelse om att ESA skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser
om offentlig upphandling tillämpas av EFTA-länderna. Vidare föreskrivs i
protokoll 2 till övervakningsavtalet särskilt om ESA: s uppgifter i fråga om
offentlig upphandling. Som tidigare sagts bör övervakningsavtalet och dess
protokoll 1 —4 inkorporeras genom EES-lagen. Dessa bestämmelser kom-
mer härigenom att gälla som svensk lag.

Den övernationella övervakningen av upphandling inom EES — vilken
inom EG handhas av kommissionen — ligger delvis inom ramen för det
allmänna övervakningsförfarandet (art. 109 i EES-avtalet och art. 5 och 22
i övervakningsavtalet) avseende de avtalsslutande parternas efterlevnad av
avtalsförpliktelserna. Inom ramen för denna övervakning ligger framför
allt granskning av de avtalsslutande parternas implementering, tillämpning
och efterlevnad av reglerna.

ESA, som anförtros uppgifter och befogenheter motsvarande EG-
kommissionens, ansvarar för övervakningen av offentlig upphandling
inom EFTA-länderna, medan kommissionen sålunda svarar för övervak-
ningen inom EG. Kriterium för ärendefördelning är den upphandlande
enhetens säte. Samarbete mellan kommissionen och ESA skall äga rum
enligt EES-avtalets allmänna bestämmelser härom (art. 109).

Utöver det allmänna övervakningsförfarandet tillkommer för offentlig
upphandling ett särskilt rättelseförfarande på överstatlig nivå enligt ett

155

inom EG antaget s. k. rättsmedelsdirektiv avseende varor samt bygg- och
anläggningsarbeten (direktiv 89/665/EEG). Ett i stort sett identiskt rättel-
seförfarande förekommer i ett nyligen antaget rättsmedelsdirektiv för
sektorerna vatten, energi, transport och telekommunikationer (direktiv
92/13/EEG).

Nyssnämnda rättelseförfarande enligt direktiv 89/665/EEG, som såvitt
avser ESA regleras i protokoll 2 till övervakningsavtalet, kan initieras efter
anmälan eller ex officio av kommissionen resp. ESA för det fall att det
under en pågående upphandling uppmärksammas en klar och konkret
(”clear and manifest”) överträdelse av upphandlingsbestämmelserna.

Förfarandet innebär i korthet att kommissionen resp. ESA vänder sig till
den berörda staten med en begäran om rättelse. Även den upphandlande
enheten skall underrättas. I samband därmed skall anges de skäl som ligger
till grund för en sådan begäran. Staten i fråga har då att inom 21 dagar
lämna en bekräftelse att överträdelsen har korrigerats, en motiverad för-
klaring till varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphand-
lingen har skjutits upp.

Den ovan beskrivna proceduren enligt protokoll 2 till övervakningsav-
talet, vilken lämnar utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder
en begäran från ESA föranleder i det enskilda fallet, torde enligt min
mening inte påkalla någon ytterligare författningsreglering.

14.7 Offentliga stödåtgärder

Vissa särskilda införlivandefrågor såvitt beträffar området för offentliga
stödåtgärder redovisas i det följande.

En redogörelse för EES-avtalets bestämmelser om offentliga stödåtgär-
der samt övervakningen av deras efterlevnad har jag lämnat i det föregå-
ende (avsnitt 8.5).

Av skäl som tidigare redovisats bör EES-avtalets huvudbestämmelser
rörande offentligt stöd liksom övervakningsavtalet och dess protokoll 3
inkorporeras genom EES-lagen. Härigenom kommer dessa bestämmelser
att gälla som svensk lag.

Några remissinstanser har ifrågasatt om artikel 61 i EES-avtalet, vilken
således föreslås bli inkorporerad genom EES-lagen, omfattar stödåtgärder
som lämnas av kommuner och landsting. En remissinstans anser att det
särskilt bör anges i EES-lagen att så är fallet. Några remissinstanser har
också ifrågasatt om Sverige kan fortsätta att lämna regionalpolitiskt stöd
till företag i samma utsträckning som hittills.

Om detta vill jag säga följande. I artikel 61 talas om ”statliga medel, av
vilket slag det än är”. En strikt bokstavstolkning skulle möjligen kunna ge
vid handen att stöd från lokala och regionala organ inte skulle omfattas av
reglerna. Sverige är emellertid genom artikel 6 i EES-avtalet förpliktat att
tolka sådana bestämmelser i EES-avtalet som är identiska med motsva-
rande artiklar i Romfördraget i enlighet med relevanta avgöranden av
EG-domstolen. I flera för detta sammanhang relevanta avgöranden från
EG-domstolen har slagits fast att alla former av offentligt stöd från såväl
statliga, regionala och lokala organ omfattas av reglerna i artikel 61 (se

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

156

t. ex. fall 248/84, Tyskland mot kommissionen). Mot bakgrund därav
måste även stödåtgärder från kommuner och landsting anses omfattas av
bestämmelserna i artikel 61. Eftersom artikel 6 föreslås bli inkorporerad
med svensk rätt genom EES-lagen torde det inte därutöver vara erforderligt
med en särskild bestämmelse i denna fråga i EES-lagen.

Som tidigare framhållits kan även skilda former av stöd som lämnas av
andra slag av institutioner omfattas av bestämmelserna. Ett grundläggande
kriterium är emellertid alltid att stödet utgår av offentliga medel. Som
exempel kan nämnas olika former av stöd som lämnas av Fonden för
industriell utveckling (Industrifonden) och de regionala utvecklings-
fonderna.

Beträffande det svenska regionalpolitiska stödet till företagen vill jag
framhålla följande. Som framgått av min redogörelse i det föregående har
EFTA-länderna genom en gemensam deklaration, fogad till avtalets grund-
läggande bestämmelser om offentligt stöd, tillförsäkrats möjlighet att även
fortsättningsvis bedriva en regionalpolitik där också sådana kriterier som
låg befolkningstäthet skall kunna åberopas. Denna fråga får därigenom
enligt min mening anses ha fått en tillfredsställande lösning.

Beslut av ESA på området för offentligt stöd riktar sig, som tidigare
berörts, till Sverige som avtalsslutande part. Någon särskild lagreglering i
detta sammanhang torde inte erfordras.

Jag vill här också beröra frågan om återbetalning av redan lämnade stöd.
Som framgått av den tidigare redovisningen avseende offentligt stöd har
ESA befogenhet att vända sig till en EFTA-stat med en begäran om
återvinning från mottagaren av ett redan utbetalat stöd som befunnits
fördragsstridigt. För att tillhandahålla ett instrument härför såvitt beträffar
statligt stöd utarbetas för närvarande inom regeringskansliet bl. a. tilläggs-
bestämmelser till förordningen (1988: 764) om statligt stöd till näringslivet.
Innebörden av dessa tillkommande bestämmelser är att det som generellt
villkor för utgivandet av sådant stöd skall gälla att ett utbetalat stöd får
återkrävas om det befunnits strida mot EES-avtalets regler. Har stödet
givits som lån med fördelaktiga villkor, skall det återbetalas eller konver-
teras till marknadsmässiga villkor. Någon särskild bestämmelse därutöver
i EES-lagen om återbetalningsskyldighet torde såvitt jag kan bedöma inte
erfordras (jfr HD:s resonemang i NJA 1984 s. 648).

Beträffande kommuner och landsting gäller enligt 2 kap. 8 § andra
stycket kommunallagen (1991:900) att individuellt inriktat stöd till en-
skilda näringsidkare bara får lämnas om det finns synnerliga skäl för det.
Kommunernas och landstingens kompetens att utge sådant stöd är följakt-
ligen mycket begränsad. Mot denna bakgrund finner jag inte anledning att
nu lägga fram något förslag utöver dem som jag kommer att ta upp i det
följande; nämligen upplysningsskyldighet för kommuner och landsting i
fråga om planerade stöd och möjlighet för regeringen att i vissa fall
upphäva beslut om stödåtgärder. Skulle undantagsvis en fråga om återbe-
talning av ett kommunalt stöd aktualiseras får denna lösas inom ramen för
en sedvanlig tillämpning av offentligrättsliga och civilrättsliga regler. Jag
kan tillägga att dessa frågor ännu inte fått någon entydig eller slutgiltig

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

157

lösning inom EG, bl. a. eftersom EG-kommissionens beslut skall verkstäl- Prop. 1991/92: 170

las i enlighet med nationell lag. Bilaga 1

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som anger en begränsning i
visst hänseende av svenska myndigheters prövningsrätt av offentligt
stöd infors i EES-lagen. Begränsningen innebär att svenska myndig-
heter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av
offentliga stödåtgärder som regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt artikel 62 i EES-
avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet innan ett lagakraft-
vunnet beslut av övervakningsmyndigheten eller EFTA-domstolen
föreligger i saken.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, dock att
promemorians förslag inte medger rätt för myndigheterna att vid särskilda
skäl pröva stödåtgärderna.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat
förslaget utan erinran. En remissinstans har anfört att en svensk myndighet
är oförhindrad att — även sedan ESA: s prövning ägt rum — självständigt
ta ställning till om det aktuella stödet står i strid med artikel 61 och att
myndigheten vid sitt avgörande inte får styras av ESA: s bedömning. En
annan ordning skulle enligt denna remissinstans komma i konflikt med 11
kap. 2 och 7 §§ regeringsformen. Det är således inte uteslutet, fortsätter
nämnda remissinstans, att myndigheten godkänner stödet trots att ESA
funnit stödet strida mot artikel 61.

Skälen för mitt förslag: I lagstiftningsärendet rörande införlivandet av
luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG (Godkännande av ett avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, m. m., prop. 1991/92:29)
förekommer ett övervakningsförfarande som företer påtagliga likheter
med det som föreskrivs enligt EES-avtalet. En viktig skillnad är dock att
övervakningen enligt luftfartsavtalet är uppbyggd enligt en s. k. enpelarmo-
dell, vilket innebär att EG-kommissionen ensam handhar övervakningen.

EES-avtalet bygger i stället på en s.k. tvåpelarmodell. Vad som i prop.
1991/92:29 uttalas om kommissionen i nu aktuella hänseenden har här
relevans för ESA. Lagrådet anförde i det lagstiftningsärendet (prop. s. 297)
att frågan om tillåtligheten av statliga och kommunala stödåtgärder får
anses underkastad kommissionens kontroll. Denna kontroll, fortsatte lag-
rådet, utgörs av en efterhandsgranskning såvitt avser stödåtgärder som
finns vid avtalets ikraftträdande och av en förhandsprövning när det gäller
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet. Lagrådet ansåg därför att ut-
rymmet för svensk domstolsprövning — närmast laglighetsprövning av
kommunala beslut efter kommunalbesvär — är begränsat innan den av
kommissionen initierade kontrollen fullföljts.

Departementschefen ansåg dock (prop. s. 47) att den aktuella ordningen

158

enligt luftfartsavtalet inte hindrar en svensk domstolsprövning efter kom-
munalbesvär annat än om grunden för överklagandet är den som anges i 10
kap. 8 § första stycket kommunallagen (1991:900), nämligen att beslutet
strider mot lag eller annan författning och att den bestämmelse som
motsvarar artikel 61 i EES-avtalet åberopas. Är detta fallet, anförde de-
partementschefen, måste domstolen avvakta kommissionens prövning.
Har stödet inte anmälts till kommissionen torde dock enligt departements-
chefen domstolen kunna konstatera att stödet är otillåtet, då reglerna om
anmälan i sådant fall åsidosatts (jfr EF-Karnov, 1990, avsnitt 7.2, s. 620).
En särskild bestämmelse i frågan intogs mot bakgrund därav i förslaget till
den lag som införlivar luftfartsavtalet med svensk rätt (lag (1992:138) om
tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart).

En motsvarande bestämmelse som anger en begränsning i visst hänse-
ende av svensk myndighets prövningsrätt av stödåtgärder som anmälts till
ESA bör enligt min mening införas i EES-lagen.

Lagrådet har i detta sammanhang anfört att det finns skäl att ge bestäm-
melsen en något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det
remitterade förslaget. Enligt lagrådet föreligger annars en påtaglig risk att
den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder blir onödigt
fördröjd. Något egentligt behov av att invänta övervakningsmyndighetens
uppfattning synes enligt lagrådet föreligga endast då utgången i målet är
beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna sådana att ett
kommunalt stöd skall upphävas av en annan anledning — till följd exem-
pelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den kommu-
nala kompetensen har överskridits — är det enligt lagrådet inte påkallat att
invänta ett beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller enligt
lagrådet, när talan mot det kommunala beslutet uppenbarligen är ogrun-
dad. Lagrådet har därför föreslagit att det i bestämmelsen anges att svenska
myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva ett till ESA
anmält stöd innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i anmälnings-
ärendet.

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört i denna fråga. I bestämmel-
sen bör följaktligen föreskrivas, såsom lagrådet föreslagit, att svenska
myndigheter endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av
ett till ESA anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet avgörande föreligger i
anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan i enlighet med vad lagrådet
anfört vara att ett överklagande uppenbarligen är ogrundat eller att det
kommunala beslutet vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 har
sådana brister att det under alla omständigheter skall upphävas.

Lagrådet har vidare påpekat att ESA: s beslut kan komma att överklagas
till EFTA-domstolen. Enligt lagrådet synes det i ett sådant fall inte lämpligt
att det kommunala besvärsmålet avgörs förrän talan mot ESA:s beslut
färdigbehandlats av EFTA-domstolen. Jag delar lagrådets uppfattning i
denna fråga. Enligt min mening bör detta också tydligare komma till
uttryck i lagtexten.

Därutöver vill jag göra ytterligare ett förtydligande. Som tidigare sagts
följer av bestämmelserna i artikel 62 och protokoll 3 till övervakningsav-
talet att Sverige skall underrätta ESA om såväl befintliga som planerade

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

159

stödåtgärder. I bestämmelsen bör enligt min mening uttryckligen anges att
det är anmälningar från regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer som avses.

En remissinstans har påpekat att svensk domstol eller myndighet —
närmast kammarrätt efter kommunalbesvär — formellt är oförhindrad att
även efter ESA: s resp. EFTA-domstolens prövning göra en självständig
bedömning av stödets tillåtlighet. Man får emellertid enligt min mening
anta att domstolarna kommer att fasta stort avseende vid ESA:s resp.
EFTA-domstolens bedömning. Som ovan redovisats framhöll lagrådet vid
införlivandet av luftfartsavtalet att frågan om tillåtligheten av stödåtgärder
fick anses underkastad kommissionens (läs ESA:s) kontroll. Här måste
också framhållas möjligheten för svenska domstolar att begära ett rådgi-
vande yttrande från EFTA-domstolen rörande tolkningen av en EES-regel.
Det synes vara lämpligt att den svenska domstolen i förekommande fall
och, om det bedöms vara av betydelse för domstolens prövning, utnyttjar
sig av denna möjlighet. Sammanfattningsvis bör enligt min mening inte
några vägande olägenheter uppstå.

Upplysningsskyldighet

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som föreskriver en skyldighet
för kommunerna och landstingen att lämna upplysningar till reger-
ingen om alla former av stöd som planeras och som kan bli föremål
för ESA: s prövning införs i EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt, dock att försla-
get inte angav att upplysningsskyldigheten omfattar även landstingen.

Remissinstanserna: Så gott som alla remissinstanser har lämnat försla-
get utan erinran. Några remissinstanser, däribland Svenska kommunför-
bundet och Landstingsförbundet, har avstyrkt förslaget under anförande
av att artikel 61 inte omfattar stödåtgärder lämnade av kommuner och
landsting. Ett par andra remissinstanser har förordat att även landstingen
uttryckligen införs i lagförslaget.

Skälen för mitt förslag: Lagrådet uttalade i det ovan berörda lagstiftnings-
ärendet (se prop. 1991/92:29 s 297) att den där aktuella lagen borde
innehålla en regel om skyldighet för kommunerna att upplysa regeringen
om stöd som planeras och som kan bli föremål för kommissionens pröv-
ning.

En bestämmelse av motsvarande innehåll som tar sikte på ESA: s pröv-
ning bör enligt min mening införas även i EES-lagen. Svenska kommun-
förbundets och Landstingsförbundets invändningar har bemötts tidigare
och föranleder ingen ändring i förslaget. Såsom ett par remissinstanser
föreslagit bör landstingen uttryckligen omnämnas i förslaget.

Såvitt beträffar det statliga stödet bör här nämnas att det inom närings-
departementet för närvarande utarbetas en förordning som bl. a. kommer

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

160

att ålägga statliga myndigheter att på begäran av regeringen lämna de
uppgifter som ESA behöver för sin övervakning.

Rätt att upphäva kommunala stödbeslut

Mitt förslag: En särskild bestämmelse som ger regeringen möjlighet
att upphäva sådana stödåtgärder som beslutats av kommuner och
landsting och som ESA genom lagakraftvunnet beslut eller EFTA-
domstolen funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet införs i EES-
lagen. Bestämmelsen skall inte tillämpas om en svensk myndighet
har funnit att kommunens eller landstingets beslut är förenligt med
artikel 61, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan pröv-
ning.

Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag, dock att
stödåtgärder från landstingen inte uttryckligen angavs i förslaget. Inte
heller innehöll förslaget att bestämmelsen inte skall tillämpas om en svensk
myndighet har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61, eller om
denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan
erinran. En remissinstans har särskilt ifrågasatt förslagets förenlighet med
regeringsformens 11 kap. 2 och 7 §§ och anfört bl. a.: Kommunala bidrag
till företag liksom kommunala låne- och kreditgarantier kan i vissa fall
anses som myndighetsutövning. Kommunfullmäktige är inte en förvalt-
ningsmyndighet i regeringsformens mening. Om stödåtgärden beslutas av
kommunfullmäktige skyddar således inte 11 kap. 7 § regeringsformen mot
att myndighet bestämmer hur beslutet skall fattas eller lag tillämpas (jfr
prop. 1991/92:29 s. 53). Det är emellertid inte ovanligt att kommunfull-
mäktige delegerar beslutanderätten i sådana här frågor till kommunsty-
relsen eller till någon annan nämnd (jfr SOU 1989:64 bilagan). Kommun-
styrelse och andra kommunala nämnder är förvaltningsmyndigheter och
åtnjuter därför skydd enligt 11 kap. 7 § regeringsformen. Kommunalt
beslut om stödåtgärd kan överklagas till kammarrätt och regeringsrätten.
Dessa domstolar är i sin dömande verksamhet skyddade av 11 kap. 2 §
regeringsformen.

Ytterligare några remissinstanser har avstyrkt eller ifrågasatt förslaget
mot bakgrund av den kommunala självstyrelsen. Slutligen har några re-
missinstanser föreslagit att landstingen uttryckligen omnämns i förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom EES-lagen inkorporeras artikel 61 med
svensk rätt och kommer därigenom att gälla som svensk lag. En allmän
utgångspunkt måste vara att kommuner och landsting avstår från att lämna
stödåtgärder som kan komma att bedömas som olagliga och EES-stridiga.
Vidare måste beaktas att det i 2 kap. 8 § andra stycket kommunallagen
(1991:900) föreskrivs att kommuner och landsting endast får lämna indi-
viduellt inriktat stöd till enskilda näringsidkare om det finns synnerliga
skäl som talar för det. Som tidigare framhållits är således kommunernas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

161

11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

och landstingens kompetens att utge sådant stöd mycket begränsad. Man
kan därför också allmänt utgå från att kommunala stödåtgärder som strider
mot artikel 61 under alla förhållanden blir sällsynt förekommande. Det
kan emellertid inte uteslutas att en sådan situation ändå kan komma att
uppstå. Mot bakgrund därav bör det enligt min mening tillskapas en
möjlighet för regeringen att upphäva beslut om stödåtgärder av kommuner
och landsting som ESA funnit strida mot artikel 61 i EES-avtalet. Man
skulle här i och för sig alternativt kunna tänka sig att lägga sådana frågor
under någon form av domstolskontroll. I stället för att införa en sådan
ordning anser jag dock att befogenheten att upphäva det kommunala
beslutet — i likhet med vad som gäller enligt lagen (1992:138) om tillämp-
ning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart — bör ligga
hos regeringen. Denna ordning ter sig också naturlig när det som här rör sig
om fullgörandet av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Några remissinstanser har i anslutning till förslaget hävdat att det
innebär ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Här måste dock
framhållas att denna självstyrelse aldrig kan vara total. I motiven till
regeringsformen (prop. 1973:90 s. 190) underströks således att arbets- och
befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun i ganska vid omfattning
måste kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen. Termen kommunal
självstyrelse kan anses ge uttryck för principen om en självständig och
inom vissa ramar fri bestämmanderätt. Såsom anges i motiven till kom-
munallagen (prop. 1990/91:117 s. 23) ger regeringsformen stöd för att
riksdagen genom lag bestämmer grunderna för kommunernas och lands-
tingens organisation och verksamhetsformer och för den kommunala be-
skattningen. Vidare är det riksdagen som genom lag bestämmer deras
befogenheter och åligganden. Graden av självstyrelse avgörs följaktligen
ytterst av formerna för samverkan mellan staten och den kommunala
sektorn. I likhet med vad lagrådet uttalat i fråga om inskränkningar i den
kommunala beskattningsrätten (se prop. 1989/90:150, bil. 4:4, s. 32 f)
anser jag att inskränkningar i den kommunala självstyrelsen bl. a. får
bedömas med hänsyn till arten och omfattningen av inskränkningarna.
Inom vissa ramar är gränsdragningen — såsom lagrådet anförde — snarare
en politisk än en rättslig fråga.

Mot bakgrund av det sagda kan enligt min mening den föreslagna
ordningen för upphävande av beslut om stödåtgärder som befunnits stå i
strid med våra folkrättsliga åtaganden och med svensk lag inte anses utgöra
en oacceptabel inskränkning av den kommunala självstyrelsen.

Under remissbehandlingen har vidare vissa grundlagsfrågor tagits upp i
anslutning till bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen.
Bestämmelsen i 11 kap. 7 § regeringsformen tar emellertid sikte på en helt
annan situation än den som nu är i fråga, nämligen att en myndighet ger
direktiv om hur en förvaltningsmyndighet skall besluta i ett individuellt
ärende. En sådan ordning som föreslås i promemorian träffas inte av 11
kap. 7 § regeringsformen. Det ter sig också alltför långsökt att regeringsfor-
men skulle hindra att regeringen upphäver nämndbeslut men tillåta att
regeringen upphäver fullmäktigbeslut.

Lagrådet har godtagit min bedömning att regeringsformens bestämmel-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

162

ser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 § föreslagna
ordningen. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om ett ingripande från rege-
ringens sida är motiverat, i fall där talan rörande det aktuella stödets
förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt
lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med
tillämpning av förevarande paragraf skulle kunna föregripa den normala
domstolsprövningen. Tillämpningsområdet för 8 § bör därför enligt lagrå-
det begränsas till att omfatta endast sådana fall då tolkningen av artikel 61
inte kommit under svensk domstols prövning.

Lagrådets uppfattning att regeringen inte bör föregripa den gängse
domstolsprövningen har enligt min mening fog för sig. Jag kan därför
biträda lagrådets förslag att det i lagtexten inflyter en uttrycklig begräns-
ning av innebörd att bestämmelsen inte skall tillämpas om frågan om
stödets förenlighet med artikel 61 är föremål för prövning av svensk
domstol.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsen inte heller skall tillämpas
efter en domstolsprövning som lett till att kammarrätt eller regeringsrätten
i motsats till ESA, eller EFTA-domstolen, funnit att en stödåtgärd är
förenlig med artikel 61. Enligt min mening bör även denna begränsning i
bestämmelsens tillämpningsområde direkt framgå av lagtexten.

Lagrådet har vidare understrykit att ESA: s beslut kan komma att över-
klagas till EFTA-domstolen och därför förordat att det i lagtexten uttryck-
ligen anges att det skall föreligga ett lagakraftvunnet beslut av övervaknings-
myndigheten eller ett avgörande av EFTA-domstolen. Enligt min mening
vinner bestämmelsen i tydlighet genom lagrådets förslag, varför jag biträ-
der detta.

Jag vill här också slutligen nämna att bestämmelsen inte kan tillämpas
beträffande kommunala företag. Dessa lämnar dock som regel inget stöd,
varför frågan saknar praktisk betydelse.

En bestämmelse med ifrågavarande innehåll bör mot bakgrund av vad
ovan anförts enligt min mening införas i EES-lagen.

Skyddsåtgärder enligt artikel 64 i EES-avtalet

Min bedömning: De nuvarande bestämmelserna om vissa bemyn-
diganden för regeringen i lagen (1987:1069) om tullfrihet m. m. och
i lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in-
eller utförsel av varor ger regeringen möjlighet att vidta åtgärder som
kan bli erforderliga i detta sammanhang. Ytterligare bemyndigan-
den torde inte vara påkallade.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat bedömningen utan
erinran.

Skälen för min bedömning: I artikel 64 i EES-avtalet föreskrivs en
särskild procedur för införande av skyddsåtgärder på området för offent-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

163

liga stödåtgärder. Regeln utgår från att en tillämpning av stödbestämmel-
serna som inte är i enlighet med ett upprätthållande av lika konkurrensvill-
kor inom EES kan ge upphov till snedvridning av konkurrensen. Enligt
artikel 64 äger därför de avtalsslutande parterna att under vissa förutsätt-
ningar vidta lämpliga interimistiska och slutliga åtgärder för att motverka
aktuella och potentiella snedvridningar av konkurrensen.

Regeringen har redan i dag möjlighet att vidta åtgärder som kan bli
aktuella i detta sammanhang. Således äger regeringen enligt 4 § lagen
(1987:1069) om tullfrihet m.m. rätt att under vissa förutsättningar med-
dela de föreskrifter som kan behövas. Vidare bör erinras om lagen
(1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel
av varor. Ytterligare bemyndiganden torde enligt min mening inte vara
påkallade i denna fråga.

14.8 Konkurrensområdet

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för näringsdepartementet.

14.8.1 Övergripande frågor

Omfattningen av EES-lagen

Min bedömning: EES-lagen bör innehålla de delar av avtalskom-
plexet som innefattar de gemensamma materiella konkurrensre-
glerna och de bestämmelser som reglerar övervakningsorganens
myndighetsutövning i den mån de behöver lagform.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet godtagit den i
promemorian gjorda avgränsningen av EES-lagen så vitt gäller konkurrens-
området. Från några håll har dock ifrågasatts om inte det som rör konkur-
rensområdet borde behandlas i särskild lag. Också ett fullständigt införli-
vande av övervaknings- och kommittéavtalen har förespråkats. I ytterlig-
are något fall har framförts önskemål om en mer förklarande disposition av
konkurrensavsnittet.

Skälen för min bedömning: Under avsnitt 7 har en översiktlig redogö-
relse lämnats för EG: s grundläggande konkurrensregler. EES-avtalets in-
nehåll i denna del har redovisats i avsnitt 8.5.

Konkurrensområdet är i olika hänseenden särpräglat, även inom EG-
rätten. Det rör sig om ett mycket omfattande rättsområde, väl utvecklat
genom bindande sekundärrättsliga regler och icke-bindande vägledande
uttalanden av olika slag från kommissionen samt en rik praxis i form både
av kommissionsavgöranden som publicerats i EGT (Official Journal) och
avgöranden av EG-domstolen. Det finns också en mycket omfattande
litteratur. I svenskt offentligt tryck återfinns redogörelser, förutom i de
grönböcker som publicerats av utrikesdepartementet och vilkas innehåll i
stort sett återfinns i de inledningsvis angivna avsnitten av denna bilaga,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

164

bl. a. i förarbetena till lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Prop. 1991/92: 170
Sverige, Norge och EEG om civil luftfart (prop. 1991/92:29, TU4, rskr. 111) Bilaga 1
samt i konkurrenskommitténs huvudbetänkande (SOU 1991:59), Konkur-
rens för ökad välfärd Del 1 (s. 245 ff) och departementspromemorian (Ds
1992:18) Ny konkurrenslag. Det bör nämnas att några av EG:s centrala
sekundärrättsakter på området finns som bilagor till nyssnämnda lag. Det
gäller bl. a. rådsförordningen (EEG) nr 17/62 om tillämpningen av Rom-
fördragets artiklar 85 och 86, jämte senare ändringsförordningar, nämligen
(EEG) nr 59/62, (EEG) nr 118/63 och (EEG) nr 2822/71, rådsförordningen
(EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpningen av konkurrensreglerna
på företag inom luftfartssektorn samt rådsförordningen (EEG) nr 4064/89
om kontroll av företagskoncentrationer.

Konkurrensreglerna är marknadsregler, komplementära till fördragsreg-
lerna om den fria rörligheten. Medan de senare i princip har karaktären av
förbud mot olika hinder för den fria rörligheten, primärt riktade till
staterna, ehuru med verkningar till förmån för enskilda, riktar sig de
grundläggande konkurrensreglerna till företagen och ingriper sålunda i
deras verksamhet. Reglernas syfte kan sägas vara att tillsammans med
övriga marknadsregler frigöra de marknadskrafter som inom gemenskapen
skall alstra den välståndsutveckling som tillhör fördragets övergripande
mål.

Inte heller EES-avtalets syften kan tillgodoses utan ett enhetligt system
av konkurrensregler som tillämpas likformigt och effektivt inom hela
samarbetsområdet. Detta kommer till uttryck i EES-avtalets artikel 1.2 (e).
En bristande enhetlighet på detta område skulle även rubba konkurrensför-
utsättningarna mellan å ena sidan företag i EFTA-länderna och å den andra
företag inom EG. En nödvändig konsekvens är att EES-avtalet innefattar
bestämmelser som inom fördragets tillämpningsområde i alla hänseenden
motsvarar EG: s konkurrensrätt.

Inom EG är framförallt konkurrensrätten det område där kommissionen
utövar förvaltande verksamhet med direkta rättsliga verkningar, ofta av
ingripande natur, för enskilda rättssubjekt. Det är alltså fråga om verksam-
het som i svensk rätt klassificeras som myndighetsutövning.

Till följd av den s. k. tvåpelarlösning som vuxit fram under förhandling-
arna om EES fördelas denna förvaltande verksamhet, liksom därmed
förbundna rättskipningsuppgifter, mellan å ena sidan de berörda EG-
institutionerna, dvs. kommissionen, EG-domstolens förstainstans samt
EG-domstolen, och å andra sidan de på EFTA-sidan för bl. a. detta ända-
mål inrättade organen, ESA samt EFTA-domstolen. Grunden för de
nämnda organens kompetens på konkurrensområdet utgör fördelningsreg-
lerna i EES-avtalets artiklar 56 och 57.2. Införlivandet av dessa bestäm-
melser med svensk rätt genom EES-lagens 2 § medför sålunda att
rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, som innefattar myndighetsutöv-
ning, överlämnas till internationella inrättningar. Vilka närmare befo-
genheter som sålunda överlåts på övervakningsorganen och domstolarna
och vad som skall gälla för utövandet av dessa bestäms i olika hänseenden
av de materiella bestämmelser och handläggningsregler som finns i över-

165

vakningsavtalet och i den sekundärrättsliga materia som tillhör EES-
avtalet.

En följd av konkurrensärendenas uppdelning på EG- resp. EFTA-
organen är att på detta rättsområde avtalsinnehållet, som inom EG mot-
svaras av sammanhållna rättsakter, delvis splittras upp och fordelas på
olika håll i fördragsmaterian. Det finns för konkurrensområdet relevanta
regler, förutom i EES- och ESA-avtalens huvudbestämmelser samt proto-
koll till dessa avtal, också i en bilaga XIV till EES-avtalet där samma s. k.
referensteknik som på andra rättsområden används. Därutöver anger
protokoll 21 vilken kompetens som ESA skall ges vid tillämpning av
konkurrensreglerna. Som närmare kommer att framgå i det följande är det
på bilaga XIV och protokoll 4 till övervakningsavtalet som innehållet i
vissa rättsakter har fördelats. Denna avtalsstruktur kan försvåra överblic-
ken över en komplicerad materia. Det är givet att det återspeglas i EES-
lagens utformning. I sak motsvarar likväl, som nyss sagts, regleringen
genomgående den inom EG gällande.

Remissinstanserna har haft varierande meningar om hur man skulle
kunna komma till rätta med frågan om införlivande av konkurrensbestäm-
melserna. De remissinstanser som representerar särskild sakkunskap på
det konkurrensrättsliga området och som har haft insyn i förhandlingarna
om avtalet hör till dem som förordat den lösning som föreslagits i prome-
morian. Lagrådet har inte heller haft något att erinra mot den valda
tekniken för införlivande av konkurrensbestämmelserna även om det i
systematiskt hänseende enligt lagrådet uppstår en obalans i EES-lagen
genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. För egen
del ansluter jag mig till promemorians förslag i detta hänseende. Det kan
enligt min bedömning inte komma i fråga att ur avtalens huvudbestämmel-
ser till särskild behandling bryta ut de bestämmelser som gäller konkur-
rens, och jag fäster vikt vid att man i detta lagstiftningsärende kan samla
hithörande frågor. Konkurrensområdet är det enda i avtalskomplexet, där
förvaltnings- och rättskipningsuppgifter överlåts på internationella organ.

ESA och EG-kommissionen — liksom domstolarna — kan bl. a. besluta
om tillåtligheten av förfaranden enligt artiklarna 53.1 och 54 i EES-avtalet,
förbjuda eller godkänna företagskoncentrationer enligt artikel 57.1, ålägga
företag att upphöra med konkurrensbegränsande förfaranden samt besluta
om böter och viten. Det kan också gälla inspektioner och uppgiftslämnade.

Vid införlivandet måste sålunda, såsom även lagrådet understrukit, 10
kap. 5 § regeringsformen utnyttjas.

Jag betvivlar också att större överskådlighet kan vinnas på något annat
sätt än det i promemorian föreslagna. Tekniken for införlivandet kommer
under alla förhållanden att till stor del bestämmas av åtagandet att inkor-
porera förordningstexter. Detta utesluter självfallet inte att de förbätt-
ringar i förhållande till promemorieförslaget görs, som kan visa sig vara
möjliga. Jag kommer i det följande att med utgångspunkt i avtalens
struktur redogöra för vad som enligt min bedömning skall omfattas av
lagen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

166

Konkurrensreglernas förhållande till annan svensk rätt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: På konkurrensområdet finns det knappast någon
risk för konflikt med annan svensk rätt. Däremot uppkommer det
som en följd av bestämmelsernas införande bl. a. frågor om den
civilrättsliga verkan av att en rättshandling omfattas av ett konkur-
rensrättsligt förbud. Ytterst ankommer det på rättstillämpningen att
ta ställning till sådana frågor.

Promemorian har inte tagit upp hithörande spörsmål.

Remissinstanserna: Hovrätten över Skåne och Blekinge är en remissin-
stans som särskilt tagit upp frågorna om förhållandet mellan avtalens
konkurrensregler och svensk rätt. Hovrätten som anser att de största
svårigheterna med inkorporering av vissa artiklar i EES-avtalet gäller i vad
mån bestämmelserna skall ha effekt för andra än statsmakterna, anger
särskilt artiklarna 53 och 54 som exempel på bestämmelser i EES-avtalet,
som det torde vara meningen att myndigheterna skall tillämpa. Hovrätten
konstaterar att det uppkommer frågor, huruvida en artikel skall kunna
åberopas av enskilda direkt vid domstol eller annan myndighet och anför
att exempelvis artikel 53.2 skall uppfattas så, trots att tvekan kan föreligga
med hänsyn till att konventionsorganen har tillagts befogenhet att ingripa
vid överträdelser.

Skälen för min bedömning: Jag anser att det som hovrätten har tagit upp
är viktigt och vill därför redogöra för min allmänna syn därpå. Samtidigt
vill jag dock understryka att det måste ankomma på rättstillämpningen att
med beaktande av EG-rättslig praxis ta ställning i många fall.

Vad gäller förhållandet mellan gemensamma konkurrensregler och na-
tionell konkurrensrätt och därmed också frågan om avgränsningen av
uppgifter mellan övervakningsmyndigheterna och nationella myndigheter,
får man enligt min mening skilja mellan nationella konkurrensmyndighe-
ter och domstolar. Vad beträffar konkurrensmyndigheter är utrymmet för
tillämpning av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av dominerande
marknadsställning ringa. Det är en annan sak, att konkurrensmyndighe-
terna skall bistå övervakningsmyndigheterna i olika hänseenden. Jag åter-
kommer till det.

På konkurrensområdet träder inte den gemenskapsrättsliga regleringen
in i stället för motstridande nationell rätt på samma sätt som kan bli fallet
i fråga om reglerna för den fria rörligheten på marknaden, där det kan
föreligga konflikt mellan den nationella regleringen och gemenskapsrättens
krav på fri rörlighet. Nationell konkurrensrätt och gemenskapsrättslig kan
finnas vid sidan av varandra, därför att reglerna tillgodoser skilda skydds-
objekt, vilka inte är oförenliga. Gemenskapsrätten skyddar den mellanstat-
liga konkurrensen, den nationella rätten den inomstatliga. De bägge rätts-
systemen kan därför tänkas tillämpliga samtidigt och vid sidan om var-
andra, om det är fråga om förfaranden som på en gång riktar sig mot bägge
skyddsintressena. Omvänt kan man inte därav, att ett förfarande är god-

167

tagbart enligt det ena systemet, utan vidare sluta sig till att det är legitimt
också enligt det andra.

Det anförda gäller likaså förhållandet mellan det gemensamma regelsy-
stem som EES-rätten utgör och nationell rätt. I vad mån ett visst förfarande
skall kunna drabbas av ingripanden inte bara på grund av de gemensamma
bestämmelserna utan också på grund av våra egna föreskrifter är i princip
en fråga för den svenska konkurrensrätten. Denna får dock givetvis inte
tillämpas på sådant sätt att den enhetliga och effektiva tillämpningen av
EES-avtalets konkurrensregler äventyras. Särskilt när det gäller ingripan-
den mot förfaranden som omfattas av undantag enligt artikel 53.3 kan
problem uppstå. Därmed förknippade frågor är ännu inte helt lösta inom
gemenskapsrätten och det kan inte komma i fråga att föregripa kommande
ställningstaganden.

Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att en proposition med
förslag till ny konkurrensrättslig lagstiftning är under utarbetande inom
regeringskansliet på grundval av förslagen i konkurrenskommitténs betän-
kande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd samt departements-
promemorian Ds 1992:18, vilka har varit föremål för remissbehandling i
särskild ordning. Sådana gränsdragningsfrågor som jag nyss har berört
torde få övervägas i det sammanhanget. Det är då möjligt att ta hänsyn till
problemet och söka utforma den svenska rättens regler så att konflikter så
långt möjligt förebyggs. Nu är det emellertid endast fråga om de föreskrif-
ter som följer av EES-åtagandena och som skall tillgodose skyddet för den
gränsöverskridande konkurrensen inom EES.

Vad gäller domstolarna är situationen annorlunda än for konkurrens-
myndigheterna. Artikel 53 i EES-avtalet motsvarar materiellt artikel 85 i
Romfördraget. Den skall därför uppfattas i enlighet med EG-domstolens
praxis rörande denna artikel. Artikel 85 har inom EG direkt effekt. Det-
samma gäller förbudet mot missbruk av dominerande marknadsställning i
artikel 54 i EES-avtalet. Förbuden kan med andra ord åberopas av parterna
i skilda slags mål, och bestämmelserna skall då användas av domstolen.
Det är särskilt att märka att sådana rättshandlingar (dvs. överenskommel-
ser och beslut men vanligen ej samordnade förfaranden, eftersom sådana i
sig torde sakna rättsverkningar), som är otillåtna enligt artikel 53.1 EES-
avtalet enligt artikelns andra stycke skall vara verkningslösa i vad de strider
mot kartellförbudet. Denna civilrättsliga verkan inträder enligt bl. a. auk-
toritativa tyska kommentarer (jfr Koch i Grabitz; Kommentar zum EWG-
Vertrag; paragraf 138 vid art. 85) när artikelns rekvisit är uppfyllda, och
skall i princip av domstolen självmant tas i betraktande när det står klart
att så är fallet. Verkan enligt artikeln är begränsad till de delar av rätts-
handlingen som träffas av förbudet. Vilka konsekvenser detta i övrigt får
på verkningarna av rättshandlingen är att bedöma enligt vanliga regler. Det
ankommer på domstolen att i det särskilda fallet ta ställning härtill, varvid
bedömningen mycket väl kan tänkas utfalla så att rättshandlingen behåller
sin verkan i andra hänseenden.

Domstolens uppgift kan dock kompliceras av att artikel 53 i EES-avtalet,
liksom artikel 85 i Romfördraget, utgör en helhet. Det kan därför givetvis
vålla problem hur man skall förfara när det inte föreligger något ställnings-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

168

tagande från övervakningsorganens sida enligt artikel 53.3. Denna proble-
matik kan inte behandlas nu. Den får liksom inom EG angripas av de
nationella myndigheterna vid deras tillämpning av bestämmelsen.

Vad angår avtalets artikel 54, som motsvarar artikel 86 i Romfördraget,
gäller likaledes att den skall användas i nationell rättstillämpning. Natio-
nella myndigheter kan sålunda ha rätt att ingripa mot missbruk av domi-
nerande marknadsställning. Här uppkommer dock inte de nyss omnämnda
civilrättsliga verkningarna, och artikeln torde därför knappast bli aktuell
vid domstol på samma sätt som den föregående artikeln. Om t. ex. miss-
bruket manifesteras i form av ingångna avtal, kan dock uppkomma civil-
rättsliga konsekvensfrågor av samma slag som nyss berörts. Det är inte
uteslutet att missbruk av dominerande marknadsställning yttrar sig just
genom ingåendet av sådana avtal som omfattas av kartellförbudet. Man
kan också tänka sig fall där ogiltighet av en rättshandling kan inträda enligt
exempelvis 36 § avtalslagen.

Vad slutligen gäller EES-avtalets artikel 57 skall endast sägas att dess
tillämpning väsentligen är en fråga för övervakningsmyndigheterna. Av
artikel 9 i rådsförordningen (EEG) nr 4064/89 framgår dock att kommis-
sionen under vissa förutsättningar kan överlämna handläggningen av ett
koncentrationsärende till behörig nationell myndighet. Vidare framgår av
artikel 22 att prövningen av en företagskoncentration, som inte uppfyller
förordningens krav på s. k. gemenskapsdimension, i visst fall kan överläm-
nas av ett medlemsland till kommissionen.

14.8.2 Särskilda införlivandefrågor

Bindande rättsakter som omfattas av bilaga XIV till EES-avtalet

Mitt förslag: De delar av förordningar med materiella regler som
anges i bilaga XIV och som behöver lagform vid införlivandet
inkorporeras jämte anpassningsbestämmelser genom EES-lagen.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: I fråga om remissyttrandena hänvisas till vad som
tidigare sagts om omfattningen av EES-lagen.

Skälen för mitt förslag: Genom bilagan XIV till EES-avtalet infogas i
avtalet med s. k. referensteknik bl. a. sådana delar av vissa EG-
förordningar som innehåller materiella konkurrensregler. Det rör sig dels
om bestämmelserna om tillåtligheten av företagskoncentrationer, dels om
bestämmelser ur rättsakter på särskilda sektorer, vilka ansluter till och
materiellt kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar
av dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags förfa-
randeregler för övervakningen m. m., ingår i EFTA-anpassad form i olika
kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Protokollet inkorporeras med
svensk lag genom EES-lagens 3 §. Jag tar upp behovet av kompletterande
föreskrifter senare under avsnitt 14.8.3.

169

Bilaga XIV till EES-avtalet hänvisar sålunda till ett antal bindande och
icke bindande rättsakter. Flera av de bindande rättsakterna utgör s. k.
gruppundantagsförordningar. Dessa behandlar jag i följande avsnitt. I
övrigt gäller det de bestämmelser som anges nedan.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Förordningar

rättsakt nr 1 (artiklarna 1 —5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av
den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer i EES-
version),

rättsakt nr 10 (artiklarna 1—5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på trans-
porter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar i EES-version),

rättsakt nr 11 (avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den
22 december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten i EES-version) och

rättsakt nr 14 (artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24 — 54 av
den 6 maj 1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll
över ett företag enligt fördragets artikel 66.1 i EES-version).

Bestämmelserna i dessa rättsakter utgör en del av de gemensamma
konkurrensbestämmelserna och kan enligt min mening inte gärna ses
isolerade från de övriga konkurrensbestämmelser som inkorporeras genom
EES-lagen. Med hänsyn till att det är fråga om förordningstexter kommer
endast inkorporering i fråga som införlivandemetod. Eftersom bestämmel-
serna avser ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden, skall inkorpore-
ringen ske genom lag.

Direktiv

Bilaga XIV hänvisar också till två direktiv, nämligen

rättsakt nr 12 kommissionsdirektiv 88/301/EEG om konkurrens på
marknaderna för teleterminalutrustning och

rättsakt nr 13 kommissionsdirektiv 90/388/EEG om konkurrens på
marknaderna för teletjänster.

Direktiven får enligt min bedömning i vanlig ordning införlivas med
svensk rätt genom erforderliga anpassningar av de föreskrifter som gäller
på teleområdet. De föranleder inga särskilda åtgärder i detta sammanhang.

Mot den i det remitterade förslaget valda lagtekniska lösningen, som
innebar att hela bilagan XIV skulle fogas som bilaga till lagen, har lagrådet
haft invändningar. Enligt lagrådets mening är bilagan alltför svåröverskåd-
lig och onödigt omfattande i sammanhanget. Jag delar denna mening.
Lagförslaget har därför i denna del utformats med beaktande av lagrådets
synpunkter.

170

Gruppundantag

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Min bedömning: De s. k. gruppundantagsförordningarna kan inför-
livas med svensk rätt genom regeringsförordning med användande
av inkorporeringsmetoden.

Promemorians bedömning: Överensstämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Marknadsdomstolen har ifrågasatt promemorians
bedömning att de s. k. gruppundantagsförordningarna bör kunna ses som
verkställighetsföreskrifter till EES-lagen och därför skulle kunna enligt 8
kap. 13 § regeringsformen inkorporeras genom regeringsförordning.

Skälen för min bedömning: De s. k. gruppundantagsförordningarna (rätts-
akterna nr. 2 — 9 i bilaga XIV till EES-avtalet) vilka i sin EG-rättsliga form
tillkommit med tillämpning av Romfördragets artiklar 85.3 och 87 anger i
generella termer bestämda typer av avtal som på vissa villkor undantas
från kartellförbudet i artikel 85.1. Det är i avtalet fråga om följande
rättsakter i deras gällande lydelse och i EES-anpassad form.

Rättsakt nr 2 kommissionens förordning (EEG) nr 1993/83 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av ensamåterförsäljaravtal,

rättsakt nr 3 kommissionens förordning (EEG) nr 1984/83 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av exklusiva inköpsavtal,

rättsakt nr 4 kommissionens förordning (EEG) nr 123/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av försäljnings- och service-
avtal för motorfordon,

rättsakt nr 5 kommissionens förordning (EEG) nr 2349/84 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av patentlicensavtal,

rättsakt nr 6 kommissionens förordning (EEG) nr 417/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av specialiseringsavtal,

rättsakt nr 7 kommissionens förordning (EEG) nr 418/85 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av avtal om forskning och
utveckling,

rättsakt nr 8 kommissionens förordning (EEG) nr 4087/88 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på grupper av franchiseavtal samt

rättsakt nr 9 kommissionens förordning (EEG) nr 556/89 om tillämp-
ning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av know-how-licensavtal.

Enligt marknadsdomstolen är promemorians lösning från praktiska syn-
punkter lämplig och ännu bättre vore om förordningarna, såsom sker i EG,
utfärdades på myndighetsnivå. Frågan är dock enligt marknadsdomstolen
om förordningarna kan anses vara verkställighetsföreskrifter i regerings-
formens mening. Bl. a. bör uppmärksammas att föreskrifter om gruppun-
dantag har viktiga civilrättsliga verkningar på avtal mellan enskilda rätts-
subjekt. Det kan enligt marknadsdomstolen hävdas att de med den utform-
ning 8 kap 2 § regeringsformen har kräver lagform.

För egen del gör jag följande bedömning. Gruppundantagen har i stort
sett likartad uppbyggnad. De innehåller som regel listor över avtalsvillkor
som medför att avtal inte omfattas av undantaget samt exemplifierande
uppräkningar av sådana villkor som godtas. Gruppundantag kan sättas ur

171

kraft i särskilda fall, om avtal befinns ha verkningar som är oförenliga med
förutsättningarna för undantag enligt artikel 85.3. I sådana fall kan dock
inte påföljd ifrågakomma för den tid företaget åtnjutit undantaget. Ingen-
ting hindrar att ett avtal, oavsett huruvida det kan anses falla under ett
gruppundantag, anmäls till övervakningsmyndigheten för prövning.

Gruppundantaget såsom rättsfigur torde sakna egentlig motsvarighet i
tidigare svensk rätt. Det synes närmast kunna karakteriseras som en form
av generell dispens från skyldigheten att till övervakningsmyndigheten för
prövning anmäla konkurrensbegränsande avtal.

Gruppundantag ingår emellertid också bland de rättsakter som Sverige
har förbundit sig att följa enligt det s. k. luftfartsavtalet med EG, vilket
införlivats med svensk lag genom den tidigare nämnda lagen (1992:138)
om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. I
det avtalet ingår såsom artikel 4.3 en motsvarighet till EES-fördragets
artikel 53.3, vilken har införlivats genom den lagstiftningen. I frågan om
införlivandet av de rättsakter som utgjorde gruppundantag anförde före-
dragande statsrådet (prop. 1991/92:29 s. 42 f.) att bestämmelserna var av
den karaktären, att de kunde ses som utfyllnad av bestämmelsen i artikel
4.3 i avtalet, dvs. som föreskrifter om verkställighet av lag enligt 8 kap. 13 §
första stycket i regeringsformen. De kunde därför införlivas genom förord-
ning med användande av inkorporeringsmetoden. Denna bedömning läm-
nades utan erinran i lagstiftningsärendet. Lagrådet har inte gått in på
frågan om införlivandet av gruppundantagen.

Jag kan för egen del inte finna att de ifrågavarande undantagen egentli-
gen tillför något materiellt nytt i förhållande till vad som föreskrivs i
EES-avtalets artikel 53, vilken jag nu föreslagit skall inkorporeras med
svensk rätt genom EES-lagen. Förutsättningarna för undantag är tydligt
angivna i artikel 53.3. Att det inte är fråga om att tillföra något väsentligt
nytt till artikelns innehåll framgår bäst av att en rättshandling kan göras till
föremål för övervakningsmyndighetens prövning enligt artikelns första och
tredje stycken, oavsett huruvida den omfattas av gruppundantaget. Om
något ytterligare åläggande för enskilda eller eljest om något ingrepp i deras
personliga eller ekonomiska förhållanden utöver vad huvudbestämmelsen
medför är det inte fråga. I denna mening medför sålunda inte dessa
rättsakter några civilrättsliga verkningar för enskildas avtal. Att de är av
stor praktisk betydelse i affärslivet och därigenom faktiskt inverkar på
utformningen av många avtal mellan enskilda är en annan sak.

Det sagda torde också gälla rättsakt nr 15, Höga myndighetens beslut
25 — 67/EKSG med en förordning om befrielse från kravet på förhandsgod-
kännande enligt fördragets artikel 66.3. Denna rättsakt utgör ett gruppun-
dantagsbeslut på kol- och stålområdet. Förutsättningarna för undantag är
på kol- och stålområdet tillräckligt tydligt angivna i artikel 2.2 i protokoll
25 till EES-avtalet.

Jag finner sålunda inte skäl till annan bedömning än den som har gjorts
i det tidigare lagstiftningsärendet och i promemorian utan anser att grupp-
undantagsförordningarna kan inkorporeras genom regeringsförordning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

172

Protokoll 4 till övervakningsavtalet

Som föreslagits i avsnitt 12.4.1 inkorporeras protokoll 4 till övervaknings-
avtalet om ESA: s uppgifter och befogenheter på konkurrensområdet ge-
nom EES-lagen.

EFTA-ländernas åtagande att ge ESA samma befogenheter som EG-
kommissionen har redan inledningsvis nämnts. De EG-rättsakter som
reglerar kommissionens befogenheter på konkurrensområdet finns i ett
antal förordningar. I artikel 3 av protokoll 21 till EES-avtalet anges dessa
rättsakter och de artiklar däri som återspeglar kommissionens befogenhe-
ter och uppgifter. Rättsakterna är, i sin efter senare ändringar gällande
lydelse, följande

i fråga om företagskoncentrationer den grundläggande rådsförordningen
(EEG) nr 4064/89 den 21 december 1989 samt kommissionsförordningen
(EEG) nr 2367/90 den 25 juli 1990 om anmälningar, tidsfrister och munt-
ligt uppgiftslämnande i detta sammanhang,

i fråga om allmänna förfaranderegler den grundläggande rådsförord-
ningen (EEG) nr 17/62 den 6 februari 1962, kommissionsförordningen
(EEG) nr 27/62 av den 3 maj 1962 med tillämpningsföreskrifter rörande
form, innehåll och andra enskildheter i fråga om ansökningar och anmäl-
ningar samt kommissionsförordningen (EEG) nr 99/63 den 25 juli 1963 om
det muntliga uppgiftslämnande som regleras i artiklarna 19.1 och 19.2 i
nyssnämnda grundläggande förordning 17.

Vidare anges i protokollets artikel 3 på motsvarande sätt relevanta
EG-bestämmelser på transport- resp, kol- och stålområdena. För kol- och
stålområdet finns det liknande bestämmelser dels i artiklarna 65 och 66 i
EKSG-fördraget, dels i olika beslut av kommissionen.

I protokoll 4 till övervakningsavtalet har dessa bestämmelser anpassats
och gjorts tillämpliga på ESA.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Innehållet i protokollet

Protokollet innehåller sålunda de mellan EFTA-länderna överenskomna
bestämmelserna om genomförandet av EES-avtalets konkurrensregler för
företag, särskilt innehållet i protokoll 21 till EES-avtalet. Protokoll 4 består
av fem delar med sammanlagt 16 kapitel i löpande numrering I-XVI. Varje
kapitel är artikelindelat for sig. Till helt övervägande del motsvarar denna
artikelnumrering den i EG-rättsakterna.

Kapitlen I — V svarar till innehållet mot rådsförordning (EEG) nr 17/62
(kap. II), kommissionsförordning (EEG) nr 27/62 (kap. III), kommissions-
förordning (EEG) nr 99/63 (kap. IV) och rådsförordning (EEG) nr 2988/74
(kap. V).

Kapitlen VI—XII gäller transport och svarar till innehållet mot de delar
av rådsförordning (EEG) nr 1017/68, vilka inte såsom materiella regler
införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen artiklarna 6 och 10
— 31 (kap. VI), kommissionsförordning (EEG) nr 1629/69 (kap. VII),
rådsförordning (EEG) nr 1630/69 (kap. VIII), avsnitt II med förfarandereg-
ler i rådsförordning (EEG) nr 4056/86 (kap. IX), kommissionsförordning

173

(EEG) nr 4260/88 (Kap. X), kommissionsförordning (EEG) nr 3975/87
(kap. XI) och kommissionsförordning (EEG) nr 4261/88 (kap. XII).

Kapitlen XIII—XIV gäller företagskoncentrationer och svarar till inne-
hållet mot de delar av rådsförordning (EEG) nr 4064/89 vilka inte såsom
materiella regler införlivats redan enligt EES-avtalets bil. XIV, nämligen
artiklarna 6 — 24 (kap. XIII) och kommissionsförordning (EEG) nr
2367/90 (kap. XIV).

Kapitel XVgäller kol- och stålsektorn och svarar till innehållet bl. a. mot
relevanta delar av artiklarna 65 och 66 fördraget om upprättande av Kol-
och stålunionen samt artikel 47 samma fördrag rörande rätten att inhämta
upplysningar och utföra undersökningar, påföljd för brott mot plikten att
uppfylla sådana förpliktelser, sekretesskydd samt skadeståndskyldighet vid
bristande sekretess, artikel 36.1 samma fördrag om skyldighet att bereda
berörd part tillfälle att yttra sig före åläggande av sanktion, innebärande
betalningsförpliktelse, eller av viten samt artikel 82 samma fördrag om den
omsättning som skall utgöra underlag för beräkning av viten och påföljder
(kap. XV, avsnitt I), del av Höga myndighetens beslut 26-/54 med
tillämpningsföreskrifter till nyssnämnda fördragsartikel 66 i fråga om
uppgiftsskyldighet för företag (kap. XV, avsnitt II), kommissionsbeslut
715/78 EKSG med preskriptionsbestämmelser på kol- och stålområdet
(kap. XV, avsnitt III) samt kommissionsbeslut 379/84 EKSG om befo-
genheter för tjänstemän vid undersökningar m. m. (kap. XV, avsnitt IV).

I det avslutande kapitlet XVI finns övergångsbestämmelser beträffande
kapitlen II — XII och XV (kap. XVI, avsnitt I) samt beträffande kapitlen
XIII och XIV (kap. XVI, avsnitt II).

Till protokollet hör vissa bilagor.

14.8.3 Behovet av särskilda svenska föreskrifter

Behörig svensk konkurrensmyndighet

Mitt förslag: Lagen skall innehålla upplysningar om att regeringen
utser den myndighet som skall vara behörig här i landet vid tillämp-
ning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervakningsavtalet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna har inte tagit upp frågan.

Skälen för mitt förslag: Som framgått tidigare bör EES-avtalets huvud-
bestämmelser och de protokoll till avtalet som rör konkurrensfrågor inkor-
poreras genom EES-lagen. Detsamma gäller övervakningsavtalet och
protokoll 4 till detta avtalet.

För att de gemensamma konkurrensbestämmelsema skall fungera såsom
avtalat fordras därutöver vissa andra lagstiftningsåtgärder.

EES-avtalet kräver att varje avtalsslutande stat utser ett organ att vara
behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen-
samma konkurrensbestämmelserna. Vilken myndighet som uppgifterna

174

skall läggas på här i landet bör lämpligen bestämmas av regeringen i
förordning. EES-lagen bör innehålla en upplysning om detta.

Jag vill i sammanhanget erinra om att regeringen i budgetpropositionen
för budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil 13 s. 133) i enlighet med
konkurrenskommitténs förslag föreslagit att en ny konkurrensmyndighet
skall inrättas den 1 juli 1992 genom att uppgifter från nuvarande Statens
pris- och konkurrensverk (SPK) och Näringfrihetsombudsmannen (NO)
förs samman till en ny myndighet. Förberedelserna för inrättandet av det
nya konkurrensverket pågår för närvarande.

Ramen för den behöriga myndighetens befogenheter

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Mitt förslag: I EES-lagen införs en föreskrift som klargör den
svenska konkurrensmyndighetens befogenheter vid undersökningar
som skall utföras på begäran av ESA.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser har riktat kritik mot prome-
morians förslag från i huvudsak samma utgångspunkter. De har ansett att
den i promemorian föreslagna 12 § i EES-lagen kan kritiseras från rättssä-
kerhetssynpunkt.

Skälen för mitt förslag: Det är riktigt, såsom flera remissinstanser an-
märkt, att den i promemorian föreslagna paragrafen inte anger de närmare
förutsättningar, under vilka undersökningen får äga rum. Det är inte heller
paragrafens funktion. Den anger endast vilka åtgärder som kommer i fråga
inom ramen för en sådan undersökning som övervakningsorganen får
besluta om.

Enligt EES-avtalet skall ESA kunna besluta om undersökningar hos
företag här i landet för att utreda eventuella överträdelser av konkurrens-
bestämmelserna. Undersökningarna skall utföras antingen av ESA eller av
den behöriga svenska myndigheten på begäran av ESA. ESA är, liksom å
sin sida kommissionen, enligt artikel 8.3 i protokoll 23 till EES-avtalet
skyldigt att på begäran av den andra övervakningsmyndigheten föranstalta
om en undersökning inom sitt område. Företagen skall vara skyldiga att
underkasta sig undersökningarna, och dessa skall ytterst kunna genomföras
med tvång.

Det är sålunda inte den svenska myndigheten som beslutar om åtgär-
derna, utan konventionsorganen. Dessa tillämpar därvid de gemensamma
reglerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att den i promemorian före-
slagna 12 § knappast fyller de krav på tydlighet som brukar ställas på en
författning som reglerar användning av tvångsmedel. Enligt hovrätten är
det t. ex. oklart hos vem undersökning egentligen får ske.

Promemorian kan ha varit otydlig i denna del. Jag har i det föregående
förklarat bakgrunden till att innehållet i övervakningsavtalet inte kunnat
ställas till förfogande i samband med remissen. Jag finner det därför så

175

mycket mera angeläget att här lämna en översiktlig redogörelse för det
system for inhämtande av upplysningar från foretag och företagssamman-
slutningar samt för undersökningar som protokoll 4 till övervakningsavta-
let bygger på.

Riktlinjerna för ESA: s användning av konkurrensreglerna framgår av
kapitel 2 i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta ger behörighet för
ESA dels att inhämta upplysningar, dels att företa undersökningar. Vidare
innehåller kapitlet bestämmelser om samarbetet mellan ESA och natio-
nella myndigheter i konkurrensärenden. De hänvisningar till artiklar som
ges i det följande avser kapitel 2 i protokoll 4 som motsvarar förordning
(EEG) nr 17/62 till sitt sakliga innehåll. Även artikelindelningen är samma.
De följande kapitlen i protokollet som innehåller bestämmelser för sär-
skilda sektorer innehåller såvitt nu är i fråga motsvarande regler, varför
dessa inte särskilt berörs i det följande.

ESA kan inleda ett förfarande på eget initiativ lika väl som efter
klagomål eller på grund av ett ansökningsärende. Staterna samt fysiska och
juridiska personer, som har ett berättigat intresse i saken, får begära
undersökning. Finner ESA, att det inte finns tillräcklig grund för ingri-
pande, skall den som framställt sådan begäran underrättas om skälen och
ges tillfälle att skriftligen framlägga synpunkter.

Upplysningar

ESA får inhämta alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas
regeringar och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssam-
manslutningar (art. 11.1). Ett företag är då inte skyldigt att lämna några
upplysningar. Men om det inte sker inom fastställd tid, eller ofullständiga
uppgifter lämnas, kan ESA begära upplysningarna genom ett formligt
beslut.

Beslutet, av vilket en kopia skall översändas till behörig nationell myn-
dighet, skall innehålla besked om de upplysningar som begärs, den tid
inom vilken de skall lämnas samt påföljd för lämnande av oriktig upplys-
ning. I beslutet skall också anges att det är möjligt att få till stånd en
prövning av det hos EFTA-domstolen (art. 11.5).

ESA är således förpliktigad att följa ett tvåstegsförfarande. Först skall
den begära upplysningar och sedan, om inte begäran efterkommes, besluta
i frågan.

Undersökningar

Artikel 14 ger övervakningsorganet rätt att till uppfyllande av sina upp-
gifter vidta alla nödvändiga undersökningar hos företag och företagssam-
manslutningar (i det följande ”företag”). En undersökning kan utföras av
en tjänsteman vid övervakningsorganet antingen med stöd av en skriftlig
fullmakt (art. 14.2) eller enligt ett formligt beslut (art. 14.3). Undersök-
ningen kan i bägge fallen föregås av en underrättelse till företaget, men det
är inte något krav. S. k. tillslag utan föregående varning har inom EG blivit

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

176

vanligare. Valet mellan de båda undersökningsformerna beror av omstän-
digheterna, t. ex. risken för att bevisning eller annat utredningsmaterial
förstörs eller undanhålls.

I en fullmakt enligt 14.2 skall anges syftet med undersökningen och vilka
omständigheter den avser. Numera förekommer i praxis inom EG att
fullmakten kompletteras med ytterligare en handling som innehåller be-
sked om kommissionens befogenheter och företagets rättigheter. Det är
viktigt att här framhålla, att företaget inte är skyldigt att ställa sig till
förfogande för en undersökning i dessa fall. I den mån företaget frivilligt
lämnar sin medverkan, får emellertid detta den följden, att påföljder enligt
artikel 15.1c kan åläggas företaget, ifall detta uppsåtligen eller av oaktsam-
het skulle förete böcker eller andra affärshandlingar som är ofullständiga.
Vägrar företaget att medverka vid undersökningen, uppkommer självfallet
fråga om att i stället företa denna med stöd av ett formligt beslut därom.

En undersökning som grundas på ett beslut är företaget däremot skyldigt
att underkasta sig. Skyldigheten är påföljdssanktionerad. Enligt artikel
16.1 kan också en vitesliknande påföljd åläggas för att framtvinga efterrät-
telse. Beslut om undersökning skall enligt artikel 14.4 föregås av samråd
med den nationella myndigheten.

Tjänstemän hos den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars
territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myndig-
heten eller ESA, ge de tjänstemän som utför undersökningen den hjälp som
behövs för att genomföra uppgifterna (art 14.5). ESA kan också anmoda de
behöriga nationella myndigheterna att företa undersökningar å dess väg-
nar.

Rätten enligt artikel 14 för övervakningsorganet att genomföra alla
nödvändiga undersökningar hos företag och företagssammanslutningar
avser

a) att granska räkenskaper och andra affärshandlingar,

b) att ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen, och

d) att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel
(art. 14.1).

Föreskrifter om skyldighet att underkasta sig undersökningarna kräver
lagform. Genom att protokoll 4 till ESA-avtalet inkorporeras genom EES-
lagen är detta krav uppfyllt såvitt gäller ESA:s egna undersökningar.
Däremot saknas i protokollet bestämmelser om den behöriga nationella
myndighetens befogenheter, när denna på uppdrag av ESA skall genomföra
undersökningar eller hjälpa ESA vid undersökningar. Detta är en fråga för
den nationella rätten att reglera i enlighet med avtalets innehåll. Bestäm-
melser om detta bör därför tas in i EES-lagen.

Den myndighetsutövning som ESA och kommissionen enligt det föregå-
ende får rätt att utöva mot företag i Sverige är underkastad samma
rättsäkerhetsgarantier som EG-rätten uppställer fråga om de befogenheter
som kommissionen utövar med stöd av EG: s motsvarande bestämmelser.
Rätten till domstolsprövning är enligt avtalet tillgodosedd genom möjlig-
heten att klaga till EFTA-domstolen resp. EG: s förstainstans. Vad beträffar
undersökningsbeslut, vilka endast kan fattas av ESA när det gäller företag

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

177

12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

i Sverige, finns det en skyldighet för ESA enligt artikel 8 i bilaga 23 till
EES-avtalet att tillmötesgå en framställning därom från kommissionen. I
ett sådant fall torde talan få föras mot kommissionens beslut att begära
undersökningen hos ESA. Skulle det emellertid röra sig om en mera
underhandsbetonad kontakt mellan övervakningsmyndigheterna, så att
ESA självständigt genomför prövningen och beslutar om åtgärden, lär
talan skola föras mot det beslutet. Såsom jag i det föregående redogjort för
skall i samband med förrättningen företaget underrättas om möjligheten
att få en prövning till stånd. Av beslutet skall självfallet framgå vem det
riktar sig till.

Lagrådet har haft vissa synpunkter på utformningen av det remitterade
förslaget i denna del. Dels har lagrådet föreslagit att bestämmelsen i likhet
med artikel 14 i bilaga II utformas med angivande av adressat, dels har det
haft vissa synpunkter på översättningen av den engelska protokollstextens
”books”. Lagrådet har föreslagit att paragrafen utformas så, att det uttryck-
ligen framgår att skyldigheten att underkasta sig åtgärderna gäller för
företag och att termen ”bokföring” används i stället för ”böcker”. Enligt
lagrådet ger termen ”bokföring” ett mer adekvat uttryck för vad som torde
vara avsett. Jag delar lagrådets uppfattning att föreskriften bör utformas
med angivande av adressat. Vad gäller terminologin är jag däremot inte
ense med lagrådet. Det kan enligt min mening ligga en fara i att vid
översättning av EG-rättsliga termer ge orden en alltför precis, av den
svenska rättsordningen fixerad, innebörd. Termerna skall när reglerna
används tolkas utifrån sitt eget sammanhang och inte utifrån den svenska
juridiska begreppsapparaten. Jag anser att ordet ”böcker”, som för övrigt
använts vid den slutliga översättningen av protokollet, är att föredra. Av
samma skäl anser jag i motsats till lagrådet att också kretsen av adressater
bör anges på samma sätt som i de EG-rättsliga texterna med orden ”företag
och företagssammanslutningar”.

Handräckning vid undersökning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Mitt förslag: Konkurrensmyndigheten skall vid behov kunna på-
kalla handräckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra en
undersökning.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast rikspolisstyrelsen har berört ämnet.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet medför också behov av en bestäm-
melse om att den behöriga svenska myndigheten får vända sig till exekutiv
myndighet, om tvångsmedel skulle användas för att genomföra undersök-
ningarna. Detta behov bör enligt min mening tillgodoses genom en bestäm-
melse i EES-lagen om att myndigheten får begära handräckning. Reglerna
i 16 kap. 10 —12 §§ utsökningsbalken kommer att bli tillämpliga på detta
handräckningsförfarande.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel-

178

ser Sverige har åtagit sig skall uppfyllas. Jag har dock svårt att föreställa
mig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i förevarande situationer.
Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den nationella konkurrens-
myndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäller som en allmän prin-
cip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma resultat kan uppnås på
frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller
enskilda

Mitt förslag: I EES-lagen infors en bestämmelse av innebörd att
avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk lagakraftägande dom, om
inte verkställigheten har skjutits upp genom beslut av EG-domstolen
eller EG-domstolens första instans eller av EFTA-domstolen. Be-
stämmelsen bör innehålla ett bemyndigande för regeringen att utse
den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

Vidare införs en bestämmelse i EES-lagen om att andra avgöran-
den av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-domstolen
och EG-domstolens första instans skall gälla här i landet.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Promemo-
rians förslag innehåller dock inget bemyndigande.

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser har lämnat
förslaget utan erinran. En remissinstans anser att syftet med 17 § i lagför-
slaget närmare bör preciseras. En annan remissinstans efterlyser ett be-
myndigande i EES-lagen för regeringen att utse den myndighet som har att
bekräfta avgörandets äkthet och förse det med beslut om att det får
verkställas.

Skälen för mitt förslag: Övervakningen av att EES-reglerna efterlevs
kommer, såvitt gäller EFTA:s medlemsländer såsom fördragsslutande
parter, att skötas av ESA. Beslut från ESA kommer att riktas till länderna.

På konkurrensområdet förekommer det andra slag av avgöranden som
riktar sig direkt mot enskilda fysiska och juridiska personer i EFTA-
länderna. Det är här fråga om avgöranden som innefattar myndighetsutöv-
ning i regeringsformens mening. Sådana beslut kommer att fattas både
inom EG, dvs. av kommissionen, förstainstansen och EG-domstolen, och
inom EFTA, dvs. av ESA och EFTA-domstolen, beroende på vad reglerna
om fördelning av konkurrensärenden medför för det aktuella fallet.

Som framgår av avsnittet är de rättsliga verkningarna av dessa avgöran-
den av olika slag. Till att börja med kan ett beslut röra en åtgärds
förenlighet med konkurrensbestämmelserna. Därmed kan följa bl. a. civil-
rättsliga verkningar, men verkställighetsfrågor behöver inte uppkomma.
Inte heller i fråga om beslut som enbart har karaktär av vitesförelägganden
uppkommer det verkställighetsfrågor.

En annan kategori av avgöranden gäller skyldigheten att underkasta sig

179

inspektioner och att lämna upplysningar. Dessa beslut har rättsverkan mot
den enskilde på det sättet, att denne är skyldig att underkasta sig beslutet.
När det gäller kommissionens beslut i sådana fall, uppkommer det fortfa-
rande inte frågor om verkställighet.

Det kan emellertid också vara fråga om att betala böter, viten och
rättegångskostnader, liksom om att utge ränta. Jag kommer här först att ta
upp frågan om hur verkställighet av dessa beslut förhåller sig till det
svenska regelsystemet.

Frågan om verkställighet av betalningsförpliktelser har reglerats i EES-
avtalets artikel 110, som har följande lydelse.

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningmyndighet och EG-
kommissionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall
vara verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har
meddelats vid Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemen-
skapernas första instans och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat på vilkens territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske
skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgöran-
dets äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse
i detta syfte och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s
övervakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas
domstol, Europeiska gemenskapernas första instans och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten,
får denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat på
vilkens territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hän-
skjuta ärendet till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska
gemenskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europe-
iska gemenskapernas första instans eller Europeiska gemenskapernas dom-
stol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda
staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställig-
heten inte genomförs på regelrätt sätt.

För att en utländsk exekutionstitel skall kunna verkställas i Sverige krävs
en bestämmelse i lag, se 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Detta krav uppfylls
genom att artikel 110 i avtalet inkorporeras genom EES-lagen. Av artikel
110 andra stycket framgår att någon prövning i sak inte skall ske före
verkställighet, endast en formell bekräftelse göras av urkundens autentici-
tet. Det får ankomma på regeringen att utse härför ansvarig myndighet. I
likhet med vad som framförts under remissbehandlingen anser jag att
EES-lagen bör innehålla ett särskilt bemyndigande om detta.

För förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler till-
lämpliga. EES-lagen bör därför förses med en föreskrift om att dessa
avgöranden skall verkställas på samma sätt som en svensk domstols laga-
kraftvunna dom. Som framgått kan vid fullföljd mot sådant avgörande
som avses i artikel 110 enligt artikelns fjärde stycke verkställigheten avbry-
tas efter särskilt beslut av EG-domstolen eller EFTA-domstolen. Därför
bör undantag göras för detta fall.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

180

Vad sedan gäller de övriga fall, då beslut och domar medför rättsliga
verkningar, blir sådana beslut av ESA som rör enskilda foretag gällande här
i landet genom att EES-avtalet och övervakningsavtalet med protokoll
inkorporeras i svensk rätt genom EES-lagen. Detsamma gäller EFTA-
domstolens avgöranden efter överklagande av ESA: s beslut.

För att de övriga beslut inom EG som inte medför behov av särskilda
verkställighetsåtgärder men har andra rättsverkningar mot enskilda skall
bli gällande här i landet krävs en särskild bestämmelse i EES-lagen därom.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

181

15 Sekretessfrågor

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: De sekretessfrågor som kan föranledas av EES-
avtalet tas upp i ett annat sammanhang.

Promemorian berör inte frågan.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland statens pris- och
konkurrensverk, statistiska centralbyrån och trafiksäkerhetsverket, påpekar
att de tystnadspliktsregler som finns på olika håll i de regler som omfattas
av EES-avtalet behöver tranformeras till svensk rätt.

Skälen till min bedömning: Enligt 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen
skall en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar noga anges
i en särskild lag eller annan lag som den särskilda lagen hänvisar till. Den
särskilda lag som avses i bestämmelsen är sekretesslagen (1980:100). Detta
innebär att de sekretessregler som kan finnas i de olika rättsakter som skall
införlivas med svensk rätt bör införlivas genom ändringar i sekretesslagen.
Jag har vid samråd med statsrådet Laurén erfarit att frågan om sådana
ändringar är under beredning i justitiedepartementet och att hon avser att
i annat sammanhang återkomma med förslag till nödvändiga lagändringar.
Dessa förslag kommer att presenteras i sådan tid att de kan träda i kraft
samtidigt med EES-avtalet.

Jag vill här också nämna att lagrådet särskilt understrukit behovet av att
sekretesslagstiftningen ses över och särskilt pekat på konkurrensområdet.

182

16 Publiceringsfrågor

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

16.1 Inledning

De publiceringsfrågor som aktualiseras av EES-avtalet är av två slag. Det
gäller dels publiceringen i informationssyfte av EES-avtalets alla delar och
av framtida beslut m. m. inom ramen för EES, dels kungörandet av de lagar
och andra föreskrifter som behövs för att införa avtalsbestämmelserna i
svensk rätt. I det följande lämnas först en redogörelse för de nuvarande
svenska bestämmelserna på området.

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges
internationella överenskommelser m. m.

Enligt förordningen (1990:1070) om publicering av Sveriges internatio-
nella överenskommelser, m. m. som trädde i kraft den 1 januari 1991 skall
överenskommelser som Sverige ingår med andra stater eller mellanfolkliga
organisationer offentliggöras i publikationen Sveriges internationella
överenskommelser (SÖ) i den utsträckning som närmare anges i förord-
ningen. I anslutning till förordningen har regeringen beslutat särskilda
förordningsmotiv (regeringens förordningsmotiv 1990:3).

Tidigare fanns inte några bestämmelser i svensk rätt om det sätt på vilket
publiceringen skulle ske av internationella överenskommelser som Sverige
tillträtt. Sådana överenskommelser har dock publicerats sedan år 1912 i
publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ)
utgiven av utrikesdepartementet (numera benämnd Sveriges internatio-
nella överenskommelser). Riktlinjer för vilka överenskommelser som skall
publiceras och på vilket sätt publiceringen skall ske har under åren ut-
vecklats genom praxis.

Enligt 4 § nyssnämnda förordning är huvudregeln vid publiceringen att
överenskommelser, reservationer och förklaringar samt beslut publiceras i
sin helhet. Utgivaren av SÖ kan dock bestämma att publicering i stället
skall ske i notisform. I detta fall skall det i SÖ anges var man kan erhålla
texten (8 §). De internationella överenskommelser som Sverige har ingått
finns tillgängliga på utrikesdepartementets rättsavdelning.

Frågan om på vilket språk en överenskommelse skall publiceras regleras
i förordningens 5 §. Där sägs bl. a. att en bilateral överenskommelse skall
publiceras på de två språk den är avfattad på, dvs. originalspråken. Om en
bilateral överenskommelse endast är avfattad på ett språk, t. ex. engelska,
skall överenskommelsen enligt huvudregeln publiceras med svensk över-
sättning (6 §). Nordiska multilaterala överenskommelser publiceras endast
med svensk text. Detta överensstämmer med vad som för motsvarande fall
gäller i de övriga nordiska länderna.

Andra multilaterala överenskommelser publiceras på engelska och
franska, om båda dessa språkversioner är autentiska, samt en svensk
översättning. Om en multilateral överenskommelse är avfattad på engelska
eller franska, publiceras den autentiska texten med en svensk översättning.

183

Ett avtal som ingås mellan exempelvis EG och ett EFTA-land och som är
avfattat på flera språk jämställs i detta hänseende med ett multilateralt
avtal. Om en utländsk textversion utelämnats, skall i SÖ anges var texten
finns tillgänglig (8 §). Samtliga språkversioner finns tillgängliga på utrikes-
departementets rättsavdelning.

När det gäller bilagor kan enligt 7 § bestämmas att en bilaga till en
överenskommelse inte skall publiceras eller att den skall publiceras utan
svensk översättning. Även i detta fall skall i SÖ anges var texten finns
tillgänglig (8 §).

16.3 1976 års kungörandelag

Den grundläggande bestämmelsen om utfärdande och kungörande av
författningar finns i 8 kap. 19 § regeringsformen. Närmare bestämmelser
om kungörande av forfattningar finns i lagen (1976:633) om kungörande
av lagar och andra forfattningar (kungörandelagen, omtryckt 1989:935).
Denna kompletteras i sin tur av författningssamlingsförordningen
(1976:725, omtryckt 1984:212, senast ändrad 1992:116).

I kungörandelagen sägs i 1 § att författningar som har beslutats av
riksdagen, regeringen eller kyrkomötet eller av en myndighet under rege-
ringen, riksdagen eller kyrkomötet skall — med visst undantag — kungöras
enligt bestämmelserna i kungörandelagen. Detsamma gäller de internatio-
nella överenskommelser och de ändringar i sådana som enligt författning
skall gälla som svensk rätt.

För kungörande av författningar finns bl. a. Svensk författningssamling
(SFS) och författningssamlingar för centrala myndigheter under regeringen
(se vidare 3 § kungörandelagen). Författningar som utfärdas av regeringen
skall kungöras i SFS (4 §). SFS utges genom regeringens försorg. Reger-
ingen får — under vissa förutsättningar — dock bestämma att en av
regeringen beslutad författning i stället skall kungöras i någon annan
angiven författningssamling. Författningar som beslutas av centrala myn-
digheter under regeringen kungörs antingen i SFS eller i någon myndighets
författningssamling (6 §).

Om det i en författning föreskrivs att en internationell överenskommelse
eller en ändring i en sådan skall gälla som svensk rätt, skall överens-
kommelsen eller ändringen kungöras på samma sätt som författningen
(14 §). Lagrummet öppnar emellertid möjlighet även till en alternativ
kungörandeform. I första hand åsyftas därvid att regeringen efter en
lämplighetsprövning får bestämma att överenskommelsen eller ändringen
skall kungöras i någon annan författningssamling än författningen i övrigt.
Den alternativa kungörandeformen medger vidare publicering i någon
annan publikation exempelvis i SÖ, som inte är någon författningssamling.
Har ett alternativt kungörandeförfarande använts, skall i den författnings-
samling där själva inkorporeringsförfattningen tas in finnas uppgift om var
den inkorporerade texten publiceras (se vidare härom prop. 1984/85:61 s.
27).

Det är vanligt att överenskommelser avfattas på flera språk. Till följd av
bl. a. det västeuropeiska integrationsarbetet kommer fler sådana överens-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

184

kommelser att slutas. För att undvika att författningssamlingar och andra
publikationer där överenskommelser kungörs, tyngs av texter på olika
språk med samma innehåll gjordes en lagändring i 14 § kungörandelagen
härom året (prop. 1989/90:12, KU18, rskr. 45, SFS 1989:935). Där stad-
gas numera att om en överenskommelse är avfattad på mer än ett språk får
den myndighet som utfärdar författningen besluta att endast en text skall
kungöras. Om det finns en svensk text skall denna kungöras. En text som
enligt överenkommelsen skall ha vitsord framför de andra, får inte uteläm-
nas. Har en utländsk text utelämnats vid kungörandet av en överens-
kommelse skall det anges var denna finns tillgänglig. Om det inte finns en
svensk text till en överenskommelse, skall överenskommelsen som regel
kungöras tillsammans med en svensk översättning.

16.4 Publicering av EES-avtalet m. m.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Min bedömning: I anslutning till att riksdagen föreläggs propositio-
nen om godkännande av EES-avtalet och antagande av lagstiftning i
skilda hänseenden skall hela avtalet inklusive bilagorna presenteras
i ett sammanhang. Dessutom kommer en särskild utgåva med de
integrerade rättsakterna att ges ut. Huvuddelen av EES-avtalet bör
också publiceras i SÖ.

Promemorians bedömning: Överensstämmer i stort sett med min bedöm-
ning.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar den i departementspro-
memorian gjorda bedömningen om sättet för publicering. Många under-
stryker vikten av information om EES-rättens innehåll. Några remissin-
stanser anser att det bästa vore att publicera hela EES-avtalet inklusive
bilagor och bakomliggande rättsakter i SFS. Juridiska fakultetsnämnden
vid universitetet i Stockholm anser att om allt EES-material samlas i
riksdagstrycket behöver inte hela materialet kungöras i SFS. I så fall måste
i SFS hänvisningar göras till riksdagstrycket. Samma remissinstans efter-
lyser också en heltäckande publicering i SÖ med hänsyn till att EES-avtalet
är Sveriges hittills viktigaste avtal.

Skälen för min bedömning: I samband med att riksdagen föreläggs
propositionen om godkännande av EES-avtalet måste hela avtalet inklu-
sive bilagorna presenteras för riksdagen i ett sammanhang. I anslutning till
riksdagsbehandlingen av propositionen kommer också de integrerade rätts-
akterna (sekundärrätten) att ges ut i en svensk version i samma format som
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning EGT (Official Journal).
Utgåvan beräknas omfatta femton band.

Huvuddelen av EES-avtalet avses publiceras i SÖ. Däremot bör inte
bilagorna med uppräkningen av de olika rättsakterna som ingår i avtalet
eller de bakomliggande rättsakterna publiceras där. Enligt 7 § SÖ-
förordningen kan utgivaren av SÖ, om det finns särskilda skäl, bestämma
att en bilaga till en överenskommelse inte skall publiceras. Ett sådant

185

särskilt skäl att underlåta publicering i SÖ är bl. a. att texten är mycket
omfattande och att denna del av EES-avtalet såsom ovan nämnts kommer
att föreligga i en särskild utgåva. I SÖ kommer att publiceras uppgift om att
texten finns tillgänglig där (8 § SÖ-förordningen).

Frågan om vilka språkversioner som skall publiceras i SÖ får bedömas
med ledning av bestämmelserna i dels avtalet, dels SÖ-förordningen.

I anslutning till riksdagsbehandlingen får man alltså en samlad överblick
av allt som omfattas av EES-avtalet.

Flera remissinstanser anser som nyss nämnts att det även krävs en
heltäckande publicering i SFS av allt som omfattas av EES-avtalet. Som
skäl härför anges bl. a. att detta är en så genomgripande förändring av hela
det svenska rättssystemet. Vidare anförs att SFS är en av allmänheten känd
publikation som också många abonnerar på. Jag delar inte denna bedöm-
ning. SFS är en författningssamling och skall därför som huvudregel inte
innehålla något annat än författningar. I den mån EES-avtalet inkorpore-
ras med svensk rätt kommer de delar som därigenom skall gälla direkt här
i landet också att kungöras på samma sätt som andra författningar. Detta
innebär för den inkorporering som beslutas av riksdagen och regeringen att
kungörandet kommer att ske i just SFS. Jag kan däremot inte se något skäl
att i en författningssamling publicera sådana delar av EES-avtalet m.m.
som inte skall gälla som svensk rätt.

16.5 Kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet
införlivas med svensk rätt

Min bedömning: En lag eller förordning som transformerar ett
direktiv bör om möjligt redan i författningstexten ange EG-
ursprunget. Under alla förhållanden bör det finnas en not i SFS som
— direkt eller via riksdagstrycket — hänvisar till den bakomliggande
EG-rättsakten. Det är lämpligt att också myndigheterna använder
ett sådant notsystem.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Promemorian behandlade inte denna fråga.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp frågan om hur man
skall veta att en viss författning har transformerat genom EES-avtalet
övertagna EG-regler. Juridiska fakultetsstyrelsen vid universitetet i Uppsala
säger bl. a. att EES-regler måste utmärkas för att inte bli ”överkörda” av
senare tillkomna författningar. Juridiska fakultetsnämnden vid universite-
tet i Stockholm anser att alla autentiska språkversioner i en överens-
kommelse som skall införlivas med svensk rätt genom inkorporationsme-
toden måste kungöras. Enligt nämndens mening är 14 § kungörandelagen,
som tillåter undantag, i detta avseende inte grundlagskonform.

Skälen för min bedömning: Huvuddelen av EES-avtalet med vissa proto-
koll m. m. liksom övervakningsavtalet och protokoll 1 till kommittéavtalet
bör, som framgår av vad som tidigare sagts, inkorporeras i svensk rätt. Den
lag varigenom så sker kungörs i SFS liksom de inkorporerade delarna av
avtalen.

186

Motsvarigheten till EG-förordningar som ingår i olika bilagor till EES-
avtalet och som alltså utgör del av avtalet bör också inkorporeras och
kommer då enligt huvudregeln också att kungöras i SFS.

Frågan om vilka språkversioner av en inkorporerad EES-förordning som
måste kungöras i SFS regleras i 14 § andra stycket kungörandelagen.
Eftersom den svenska versionen skall ha samma giltighet som övriga
språkversioner räcker det med den svenska texten. Jag delar alltså inte den
i ett remissyttrande framförda uppfattningen att alla språkversioner måste
kungöras i SFS för att regeringsformens krav på kungörande skall vara
uppfyllt. Däremot skall i SFS uppgift lämnas om var övriga språkversioner
finns tillgängliga.

När det gäller motsvarigheten till EG-direktiv som ingår i olika bilagor
till EES-avtalet skall dessa, i enlighet med vad som tidigare sagts, transfor-
meras till svensk rätt. Sådana författningar kungörs i SFS eller någon
annan författningssamling.

En särskild fråga som då uppkommer är hur man bör markera att det rör
en transformeringsförfattning. Lagrådet har i detta sammanhang under-
strukit vikten av att kunna fastställa vilka bestämmelser som är grundade
på EES-avtalet och vilka som inte är det. De förra skall ju — enligt den
föreslagna lagvalsregeln i EES-lagen — ges företräde. Lagrådet har ansett
att det direkt av författningstexten borde framgå att en författningsbestäm-
melse föranletts av EES-avtalet. Att tillerkänna notapparaten till en författ-
ning den avsedda rollen vid företrädesprövningen — såsom blir fallet med
den lösning som valts i lagrådsremissen — framstår enligt lagrådet inte som
god lagstiftningsteknik. Notapparaten är ju en informationskälla över
vilken normgivaren saknar inflytande. Lagrådet har förordat en ordning —
att tillämpas i största möjliga utsträckning — där det direkt av författnings-
texten framgår att en bestämmelse föranletts av EES-avtalet. Emellertid
har lagrådet inte motsatt sig att tekniken med notsystem används i de fall
då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

Jag delar i stort lagrådets synpunkter. I fall då det är möjligt och lämpligt
bör man sträva efter att låta sambandet med EG-rätten komma till uttryck
redan i författningstexten. Detta bör inte hindra att man behåller och i viss
mån bygger vidare på det system med noter som SFS-utgivaren sedan länge
tillämpar. Om det är en lag som transformerar ett direktiv får man redan
med det nu tillämpade notsystemet en hänvisning till förarbetena och
därifrån vidare till EG-rätten. Om det är en förordning som transformerar
ett direktiv, kan man genom en not hänvisa direkt till exempelvis det ställe
i EGT (Official Journal) där direktivet finns publicerat på EG-språken.

Myndigheterna bör i sitt arbete med införlivande av EES-regler på
myndighetsnivå också kunna använda ett sådant notsystem med hänvis-
ning till EGT.

Till de lagar och förordningar varigenom man inkorporerat en överens-
kommelse (förordning) kommer den bakomliggande EES-rättsakten finnas
med som bilaga varför ett notsystem här inte är aktuellt. Lagrådet har
konstaterat att det normalt inte torde uppkomma problem i dessa fall med
avseende på lagvalsregeln.

I de fall harmonisering redan tidigare skett av EG-regler i rättsakter som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

187

nu omfattas av EES-avtalet vore det naturligtvis praktiskt att ha en fotnot
som hänvisar till aktuell EG-rättsakt. Det skulle dock innebära att man
måste gå igenom bestämmelser område för område och försöka se vilken
EG-rättsakt som låg bakom den aktuella normgivningen. I vissa fall är det
ju möjligt att man t. ex. lagstiftat i en viss fråga och resultatet blivit en
harmonisering men att man skulle gjort så oavsett EG-regeln. Därför bör
systemet med hänvisning till bakomliggande överenkommelse (rättsakt)
inte gälla de fall där harmoniseringen redan tidigare skett.

16.6 Internationell publicering av nya regler m. m.

Inledning

Avsikten är att för de länder som ingår i EES åstadkomma ett samordnat
system för publicering i framtiden av bl. a. nya regler, olika beslut och
meddelanden samt olika slag av information. Sådan publicering avses ske
dels i EGT, dels i en särskild EES-bilaga till EGT. EGT kommer att vara
publiceringskälla för de tre gemensamma EG/EFTA-språken (franska,
italienska och tyska) när den information som skall publiceras för EG resp.
EFTA-länderna är identisk. Information på de återstående fyra språken
finska, isländska, norska och svenska avses att publiceras i EES-bilagan till
EGT.

EFTA-staterna kommer att ha ansvaret för att i rätt tid tillhandahålla de
översättningar som behövs på de språk som inte redan är representerade
inom EG.

Beslut av EES-kommittén, andra beslut m. m.

När det gäller nya EES-regler motsvarande förordningar och direktiv eller
ändringar av sådana kommer dessa att ske genom folkrättsliga avtal. På det
nationella planet finns inte skäl att låta publicera dessa i sin helhet i SÖ lika
litet som det finns skäl att publicera bilagorna till huvudavtalet (och de
uppräknade rättsakterna). Beslut av EES-kommittén som rör EG: s regel-
verk avses publiceras på de nio officiella EG-språken i en särskild EES-del
i EGT. Den publiceringen avses också att vara publiceringskälla för de tre
gemensamma EG/EFTA-språken (franska, italienska och tyska). Dessa
beslut kommer också att publiceras på de nordiska EFTA-staternas offi-
ciella språk i EES-bilagan. Möjligen kommer i EES-bilagan besluten också
att publiceras på det arbetsspråk EFTA-länderna använder sig av.

Samma publiceringssystem är tänkt för andra beslut, rättsakter och
meddelanden som tagits av EES-organ särskilt vad gäller EES-rådet och
gemensamma EES-kommittén.

Vad beträffar beslut av EES-kommittén som rör EG: s regelverk kommer
i innehållsförteckningen att göras hänvisningar till var relevanta EG-texter
finns.

Enligt SÖ-förordningen skall internationella överenskommelser publice-
ras där men publicering kan även ske i notisform (4 § SÖ-förordningen)
med angivande av var texten finns tillgänglig. Nya förordningar kommer

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

188

att inkorporeras och då finns i regel den bakomliggande överenskommel-
sen med som bilaga. Också när det gäller t. ex. direktiv är det viktigt att
kunna ta del av den överenskommelse som ligger till grund för en transfor-
merad författning. Dessa kommer alltså att finnas tillgängliga i EES-
bilagan till EGT. I SÖ liksom i SFS görs en hänvisning till den.

Att på detta sätt redan nu använda sig av en internationell publikation
innebär en mjuk övergång till medlemskapssituationen då ju förordningar,
direktiv m. m. skall publiceras i EGT. Till skillnad från vid ett medlemskap
kommer dock de EES-regler som skall vara direkt tillämpliga i Sverige att
behöva kungöras i en svensk publikation.

Information

Även information som härrör från EFTA-staterna, EFTA: s övervaknings-
myndighet, EFTA-staternas ständiga kommitté och EFTA-domstolen
måste publiceras. Som exempel på information som avses kan nämnas
konkurrensområdet, statsstöd, offentlig upphandling och tekniska standard-
er. Även här avses en EES-del i EGT vara publiceringskälla.

Enligt bestämmelser i olika direktiv om offentlig upphandling skall t. ex.
i EGT publiceras meddelanden om dels planerad upphandling, dels före-
stående upphandling och dels hur upphandlingen avslutats. I bilagor till
direktiven finns närmare angivet hur meddelandena skall utformas. I
protokoll till avtalet finns vidare bestämmelser om att varje upphandlare
skall presentera detta meddelande på förhand, i Sverige på svenska och på
något av de officiella EG-språken. Detta skall vidarebefordras till Byrån för
EGT i Luxemburg som ombesörjer ytterligare översättningar. Inom tolv
dagar skall sedan meddelandet publiceras i EGT. Här kan också nämnas
att byrån sköter den databas TED (Tenders Electronic Daily) där olika
meddelanden om offentlig upphandling förs in och som man kan vara
abonnent på. Databasen fors på engelska.

Inom konkurrens- och statsstödsområdet torde publicering av övervak-
ningsorganets beslut i enskilda ärenden krävas för att tredje man skall
kunna hävda sina intressen. EFTA: s övervakningsmyndighet skulle därför
behöva publicera samma information som kommissionen är skyldig att
publicera enligt EG: s konkurrensregler.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

189

17 Ikraftträdande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Mitt förslag: Regeringen skall bestämma om ikraftträdandet av den
föreslagna EES-lagen.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinsinstanserna: Remissinstanserna har i allmänhet inte uttalat
sig om ikraftträdandet av den föreslagna lagen. I fråga om ikraftträdandet
av avtalet har dock två remissinstanser framhållit att artikel 129 p 3 i
EES-avtalet bör ändras så att avtalet kan träda i kraft när EG, EG:s
medlemsländer och minst fyra EFTA-länder har ratificerat det. En före-
skriftsgivande myndighet har påpekat att förseningen av avtalet med därav
följande försening av riksdagsbehandlingen av avtalet påverkar myndig-
hetens författningsanpassning på det sättet att det inte är möjligt för
myndigheten att besluta om de författningsändringar som krävs så att
dessa kan träda i kraft den 1 januari 1993.

Skälen för mitt förslag: EES-avtalet skall (art. 129.3) träda i kraft den 1
januari 1993, under förutsättningen att alla avtalsslutande parter har
deponerat sina ratifikations- eller godkännandeinstrument. Efter denna
dag träder avtalet i kraft den första dagen av den andra månaden som följer
efter den sista notifikationen. Den senaste tidpunkten för en sådan notifi-
kation är den 30 juni 1993. Efter den dagen skall avtalsparterna samman-
kalla en diplomatkonferens för att bedöma läget.

Avtalet har undertecknats den 2 maj. Samtidigt med EES-avtalet skall
övervakningsavtalet och kommitté-avtalet träda i kraft. Jag är självfallet
angelägen om att EES-avtalet skall kunna träda i kraft den 1 januari 1993 i
samband med att EG:s inre marknad fullbordas. De avtalsslutande
parterna har emellertid enats om att det är angeläget att alla EFTA-
länderna ratificerar avtalet så att det Europeiska ekonomiska samarbet-
sområdet verkligen kan omfatta alla EG- och EFTA-länder. Mot bakgrund
av det nu sagda anser jag det varken möjligt eller lämpligt att Sverige skulle
söka åstadkomma en sådan förändring av avtalstexten som förordas av två
remissinstanser.

I fråga om myndigheternas utfärdande av föreskrifter i anledning av
EES-avtalet hyser jag den största förståelse för de förhållanden som påta-
lats av en remissinstans. Det är naturligtvis olyckligt om inte alla myndig-
hetsföreskrifter som måste utfärdas kan träda i kraft samtidigt med avtalet
och den föreslagna EES-lagen. Om ingen annan lösning står till buds finns
det dock enligt min mening i vissa fall den möjligheten att myndigheten,
även om en författning måste träda i kraft senare än EES-avtalet, föreskri-
ver att författningen får tillämpas från och med dagen för EES-avtalets
ikraftträdande. Detta förutsätter givetvis att det inte är fråga om för
enskilda betungande föreskrifter.

Det kan inte uteslutas att avtalet träder i kraft senare än den 1 januari
1993. Regeringen bör därför bestämma tidpunkten för EES-lagens ikraft-
trädande.

190

18 Utbildnings- och informationsfrågor

Flera remissinstanser liksom lagrådet har understrukit behovet av en
omfattande utbildningsverksamhet inför EES-lagens ikraftträdande. I
detta ämne vill jag säga följande.

EES-avtalet spänner över i stort sett hela samhällsområdet och har
därför betydelse för de flesta människor. Det kommer att påverka arbets-
uppgifterna och rutinerna hos ett stort antal myndigheter.

Under EES-förhandlingarnas gång har utrikesdepartementets handels-
avdelning fortlöpande gett ut information om Sverige och den europeiska
integrationen med inriktning på EG och EES. Som exempel kan nämnas
den årliga publikationen Sverige-EFTA-EG Det västeuropeiska integra-
tionsarbetet och de s. k. grönböcker som har utgivits vid skilda tillfällen
under de senaste åren. Vidare har seminarier och andra informationsmö-
ten anordnats samt en omfattande föredrags- och kursverksamhet ägt rum.

Inför ikraftträdandet av EES-lagen krävs att dessa informations- och
utbildningsinsatser intensifieras. Det föreligger ett omfattande informa-
tionsbehov till allmänheten och det krävs stora utbildningsinsatser för
tjänstemän och andra som hos myndigheter och på andra håll har att
tillämpa EES-reglerna.

Det förhållandet att EES-avtalet innebär en anpassning till regler och
principer som gäller inom EG gör att kraven är särskilt stora när det gäller
personalen vid domstolar och andra myndigheter, inte minst därför att
bestämmelsernas innebörd i många fall måste utrönas med ledning av
EG-domstolens rikhaltiga praxis. Som Juridiska forskningsnämnden vid
universitet i Lund framhållit torde det bli nödvändigt att kommentarer och
anvisningar till stöd för tolkning och tillämpning utarbetas.

Eftersom en stor del av EES-avtalets regler ligger på myndighetsnivå, är
myndigheternas medverkan väsentlig vid både införlivandet och tillämp-
ningen av EES-reglerna. Det krävs också förbättrade språkkunskaper med
hänsyn till avtalets internationella inrikting.

Naturligtvis finns det också ett omfattande informationsbehov hos den
breda allmänhet som berörs av EES-avtalet. Bestämmelserna i avtalet
grundar i viktiga hänseenden rättigheter och skyldigheter för enskilda och
det är, som vissa remissinstanser och även lagrådet har varit inne på,
därför av vikt att information når ut till alla som omfattas. För att tillgodse
detta behov är det som Sveriges köpmannaförbund har påpekat viktigt att
inte bara regeringskansliet och de berörda myndigheterna utan också
näringslivets olika organisationer tar sitt ansvar när det gäller att sprida
information om EES-avtalet.

Även mer långsiktiga utbildnings- och informationsinsatser behövs.
Som Sveriges Akademikers Centralorganisation framhållit ställer den
ökade europeiska integrationen stora krav på kunskaper i språk samt
kännedom om andra kulturer. Det är också nödvändigt med en EG-
inriktad fortbildning av personer som arbetar inom rättsväsendet.

I årets budgetpropostion (prop. 1991/92:100, bil. 4, s. 20) anfördes bl. a.
att integrationsarbetet kommer att ställa stora krav på den svenska stats-
förvaltningen. Betydelsefulla insatser kommer att krävas inte bara från

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

191

departementens utan också från myndigheternas sida. Myndigheterna
måste dock själva ta ansvaret för utvecklingen av sin kompetens, både när
det gäller att behärska tillämpningen av de nya reglerna och när det gäller
deltagandet i beslutsprocessen. Detta måste emellertid ske inom ramen för
tillgängliga resurser, vilket kan innebära att omprioriteringar blir nödvän-
diga på sina håll.

Behovet av informationsinsatser om europeisk integration tas upp också
i regeringens förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93, m.m., kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150 Bilaga
1:2). Där sägs - mot bakgrund av vad bl. a. riksdagen har uttalat om
ytterligare informationsinsatser om Sveriges Europasamarbete — att det är
av stor betydelse att det under de närmaste två budgetåren utgår särskilda
medel för dels regeringskansliets information, dels sådan verksamhet i
enskilda organisationers regi. Regeringen föreslår därför att medel motsva-
rande totalt 100 milj. kr. anslås på ett nytt anslag (E 7) fördelade med 50
milj. kr. på ettvart av de kommande två budgetåren. Beträffande budget-
åren 1992/93 sägs bl. a. att bidrag är tänkta att utgå för allsidiga och seriösa
informations- och utbildningsprojekt som behandlar den europeiska inte-
grationsprocessen, EES-avtalet samt EG — dess institutioner och verksam-
het. Förslaget behandlas för närvarande i riksdagen (1991/92: KU35).

Vidare har regeringen nyligen beslutat att en interdepartemental arbets-
grupp skall inrättas med uppgift att ta fram underlag för en bedömning av
kompetensutvecklingsfrågor inom statsförvaltningen inför det väntade
ikraftträdandet av EES-avtalet och ett senare svenskt medlemskap m. m.

Frågor som rör information och utbildning om Sveriges närmande till
EG är således också enligt min uppfattning utomordentligt viktiga och jag
förutser att det på många områden även i fortsättningen kommer att göras
stora insatser för att se till att de krav på kompetens och kunskap som detta
närmande till EG innebär blir tillgodosedda. Som jag har nämnt tidigare
förekommer också redan på flera håll utbildning och information i detta
syfte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

192

19 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad som anförts i det föregående har inom utrikesdeparte-
mentet upprättats förslag till

lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde

(EES).

Förslaget har, som framgått, granskats av lagrådet.

Lagförslaget bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

193

13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

20 Specialmotivering

Förslag till lag om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES)

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

1§

Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2-4§§

Genom paragraferna inkorporeras dels huvudbestämmelserna i EES-
avtalet (artiklarna 1 — 129) och de till detta avtal hörande protokollen 1,2,
protokollet 8 andra punkten samt protokollen 13, 14, 17, 21-25 och 39,
dels huvudbestämmelserna i övervakningsavtalet (artiklarna 1—53) och de
till detta avtal hörande protokollen 1 —4 samt protokoll 1 till kommittéav-
talet.

Avtalsbestämmelserna fogas som bilagorna 1 — 3 till lagen. Såvitt avser
EES-avtalet framgår redan av avtalet självt att samtliga språkversioner
som avtalet är upprättat på äger lika giltighet. Någon motsvarande bestäm-
melse finns inte i övervakningsavtalet och kommittéavtalet.

Lagval

5§

Paragrafen har behandlats i avsnitt 14.2.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6§

I paragrafen anges en begränsning i visst hänseende av svenska myndig-
heters prövningsrätt av stödåtgärder. Begränsningen tar sikte på att en
svensk myndighet endast om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtlighe-
ten av stödåtgärder som avses i artikel 61 och som regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer har anmält till ESA enligt bestäm-
melserna i artikel 62 i EES-avtalet och protokoll 3 till övervakningsavtalet
innan saken slutligt avgjorts av ESA genom beslut som vunnit laga kraft
eller av EFTA-domstolen. Bestämmelsen utgör en erinran om den be-
tydelse som ESA har vid tillämpningen av bestämmelserna om offentligt
stöd i EES-avtalet. Bestämmelsen syftar till att förhindra att svenska
myndigheter — i praktiken kammarrätt och regeringsrätten — tillämpar
artikel 61 på annat sätt än ESA. Av den allmänna motiveringen framgår att

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

194

sådana särskilda skäl som anges i bestämmelsen kan vara att överklagandet Prop. 1991 /92:170
uppenbarligen är ogrundat eller att det kommunala beslutet har sådana Bilaga 1
brister vid sidan av ett eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla
omständigheter skall upphävas.

Ett mer utförligt resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den
allmänna motiveringen (se avsnitt 14.7).

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

7§

I paragrafen föreskrivs en skyldighet för kommunerna och landstingen att
lämna upplysningar till regeringen om alla former av stöd som planeras och
som kan bli föremål för ESA:s prövning.

Upphävande av kommunala beslut

8§

Om ESA har funnit att en statlig stödåtgärd står i strid med EES-avtalet och
med anledning därav begär att den skall ändras eller upphävas, skall frågan
prövas av regeringen. Något lagstöd torde inte erfordras för det ändamålet.
Har stödet bestämts av riksdagen, kan beslutet inte ändras utan ett nytt
riksdagsbeslut.

Regeringen bör, av skäl som närmare utvecklats i den allmänna motive-
ringen, i motsvarande fall kunna pröva om en stödåtgärd som lämnats av
en kommun eller ett landsting skall upphävas. I paragrafens första stycke
har därför tagits in en bestämmelse som ger regeringen en möjlighet att
upphäva sådana av kommuner eller landsting beslutade stödåtgärder som
ESA genom lagakraftvunnet avgörande eller EFTA-domstolen funnit
strida mot artikel 61. Bestämmelsen skall enligt andra stycket dock inte
tillämpas om en svensk myndighet — i praktiken kammarrätt eller rege-
ringsrätten — har funnit att beslutet är förenligt med artikel 61 i EES-
avtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall enligt
tredje stycket i paragrafen regeln i 10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900)
gälla. Detta innebär att det åligger det organ som fattat det upphävda
beslutet att, om beslutet redan verkställts, se till att verkställigheten rättas
i den utsträckning som det är möjligt.

Ett utförligare resonemang kring paragrafens tillämpning finns i den
allmänna motiveringen.

Konkurrensregler

9§

Genom denna paragraf införlivas med svensk lag de i bilaga XIV till
EES-avtalet angivna delarna av bindande EG-rättsakter som innehåller
materiella konkurrensregler. Det rör sig dels (9 § 1) om bestämmelser om

195

tillåtligheten av företagskoncentrationer (rådsförordning (EEG) nr
4064/89), dels (9 § 2—4) om sådana bestämmelser ur rättsakter på sär-
skilda sektorer, nämligen landtransporter (rådsförordning (EEG) nr
1017/68), sjötransporter (rådsförordning (EEG) nr 4056/86) och kol- och
stålsektorn (höga myndighetens beslut 24 —54/EKSG), vilka materiellt
kompletterar de grundläggande konkurrensreglerna. Andra delar av inne-
hållet i dessa rättsakter med bestämmelser om påföljder samt olika slags
förfaranderegler för övervakningen m. m. ingår i EFTA-anpassad form i
olika kapitel i protokoll 4 till övervakningsavtalet. Hela protokoll 4 inkor-
poreras med svensk lag genom lagens 3 §.

I enlighet med lagrådets förslag anger paragrafen att de angivna bestäm-
melserna skall gälla med den anpassning som framgår av bilaga XIV till
EES-avtalet.

10 §

Paragrafen, som erhållit sin slutliga utformning på förslag av lagrådet,
anger i första stycket att den svenska texten till de i föregående paragraf
angivna rättsakterna finns i bilagorna 4 — 7 till lagen. I bilaga 8 finns
EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av nämnda
rättsakter.

Av andra stycket framgår att texterna skall ha lika giltighet på avtalspar-
ternas samtliga språk.

Behörig myndighet

H§

EES-avtalet kräver att varje fördragsslutande stat utser ett organ att vara
behörig nationell myndighet med de uppgifter som framgår av de gemen-
samma konkurrensbestämmelserna. Myndigheten skall bistå övervaknings-
organen med utredningar och upplysningar samt på begäran medverka vid
eller verkställa undersökningar hos företag eller företagssammanslut-
ningar. Myndigheten skall också yttra sig innan övervakningsmyndigheten
fattar beslut om sådana undersökningar.

Vilken svensk myndighet som uppgifterna skall ankomma på bör lämp-
ligen bestämmas av regeringen i förordning. Paragrafen innehåller en
upplysning om detta. I de följande paragraferna hänvisas till denna myn-
dighet.

Den behöriga myndighetens befogenheter

12 §

I kapitel II artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet, som motsvarar
samma artikel i den grundläggande rådsförordningen (EEG) nr 17/62,
föreskrivs att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall på begäran av
övervakningsmyndigheten genomföra de undersökningar som övervak-
ningsmyndigheten anser nödvändiga enligt artikel 14.1 eller som den har

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

196

beslutat om enligt artikel 14.3. En sådan begäran eller ett sådant beslut kan Prop. 1991/92: 170
också grundas på de motsvarande bestämmelserna i protokollets kapitel VI Bilaga 1
artikel 20, kapitel IX artikel 17, kapitel XI artikel 10 och kapitel XIII
artikel 12.

Paragrafen ger den behöriga myndigheten rätt att inom den angivna
ramen vidta de åtgärder som behövs för att åtagandet i avtalet skall kunna
uppfyllas. Det skall understrykas att uppgiften inte innefattar befogenheten
att besluta om åtgärderna. Skyldigheten för företaget eller företagssam-
manslutningen att underkasta sig dessa följer av det genom lagens 3 §
inkorporerade protokollet 4 till övervakningsavtalet och av övervaknings-
myndighetens med stöd därav fattade beslut.

Undersökningar enligt artikel 14.1 är företagen aldrig skyldiga att under-
kasta sig. Om de frivilligt samtycker till att medverka är de emellertid
underkastade skyldigheten att lämna fullständig och korrekt information.
Denna skyldighet är sanktionerad genom övervakningsavtalets påföljdssy-
stem. Ett beslut om undersökning enligt protokollets kapitel II, artikel
14.3, är däremot förpliktande. Sådant beslut kan komma till stånd, oavsett
om det först har förekommit någon begäran om undersökning, som före-
taget har avböjt att frivilligt ställa sig till efterrättelse. Valet att gå fram på
det ena eller det andra sättet ligger i övervakningsmyndighetens skön. Vid
behov skall det kunna verkställas av svensk myndighet, se vid 13 § nedan.
Övervakningsmyndigheten har rätt att själv genomföra undersökningen
och behöver alltså inte anmoda den behöriga myndigheten att ombesörja
denna. Den kan däremot inte själv företa verkställighetsåtgärder.

Det till grund för åtgärderna liggande avgörandet av ESA skall uppvisas
vid undersökningen. Det skall innehålla upplysning om ESA:s begäran om
undersökningen och dess föremål och syfte.

I kapitel II artikel 13 i protokoll 4 till övervakningsavtalet föreskrivs
också att de tjänstemän som har till uppgift att genomföra undersökning-
arna skall utöva sina befogenheter efter uppvisande av en skriftlig fullmakt
utfärdad av den behöriga myndigheten. Fullmakten skall ange föremålet
för och syftet med undersökningen. Motsvarande bestämmelse finns i de
andra kapitlen.

13 §

Bestämmelsen anger att den behöriga myndigheten har rätt att få hand-
räckning av kronofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som
avses i 12 § 1, 2 och 4 när övervakningsmyndigheten har beslutat om
undersökning. Reglerna i 16 kap. 10 —12 §§ utsökningsbalken kommer att
bli tillämpliga på detta handräckningsförfarande. Paragrafen skiljer sig till
sin utformning något från det till lagrådet remitterade förslaget. Syftet
därmed har endast varit att klargöra att handräckningsmöjligheten bara
skall stå till buds i sådana fall där för företagen bindande beslut föreligger.

Handräckningsmöjligheten måste stå till förfogande för att de förpliktel-
ser Sverige har åtagit sig genom EES-avtalet skall uppfyllas. Det är dock
svårt att föreställa sig att den i realiteten skall behöva tas i anspråk i
förevarande situationer. Den bör därför mera betraktas som ett stöd åt den

197

nationella konkurrensmyndigheten. Vid all tvångsmedelsanvändning gäl- Prop. 1991/92:170
ler som en allmän princip att tvångsmedlet inte får tillgripas om samma Bilaga 1
resultat kan uppnås på frivillig väg eller med lindrigare tvångsmedel.

Verkan av domar och beslut

14 och 15 §§

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.9.

Genom att EES-avtalets artikel 110 införlivas med svensk rätt genom
lagens 2 § kommer svensk rätt att innehålla den lagbestämmelse som
behövs för att exekutionstitlar från de övervakningsmyndigheter och dom-
stolar som tillämpar EES-reglerna skall kunna verkställas i Sverige. För
förfarandet vid verkställigheten blir utsökningsbalkens regler tillämpliga.

14 § anger att avgörandena skall verkställas som svensk domstols laga-
kraftägande dom, om inte annat följer av EG-domstolens eller EFTA-
domstolens beslut. Andra stycket anger att regeringen utser den myndighet
som enligt artikel 110, andra stycket, skall kontrollera avgörandenas äkt-
het.

15 § anger att andra domar och beslut av EG-kommissionen, EG-
domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler än
sådana som föranleder verkställighetsåtgärder gäller här i landet. Det är då
fråga om andra rättsliga verkningar mot enskilda än sådana som innefattar
betalningsförpliktelser. Vad gäller EFTA-organens motsvarande avgöran-
den följer av inkorporeringen enligt 2 och 3 §§ att dessa blir gällande.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

16 och 17 §§

Paragraferna har behandlats i avsnitt 14.3.

198

D ÖVRIGA LAGSTIFTNINGSFRÅGOR M.M.

Införlivande av vissa protokoll till EES-avtalet aktualiserar ett par lagänd-
ringar som jag finner det motiverat att ta upp i anslutning till införlivandet
av de grundläggande avtalen. Det gäller framförallt tullområdet samt de
ändringar som behövs i fråga om immunitet och privilegier. Sistnämnda
ändringsförslag föranleds av protokollen 6 och 7 till övervakningsavtalet.
Jag har på resp, område samrått med chefen för utrikesdepartementet samt
statsråden Lundgren och Laurén.

Innan jag går in på dessa frågor vill jag emellertid nämna frågan om
upphävande av vissa kvantitativa exportrestriktioner.

1 Kvantitativa exportrestriktioner

Enligt EES-avtalet skall kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder
med motsvarande verkan vara förbjudna mellan de avtalsslutande
parterna, med vissa i avtalet specificerade undantag.

Mot bakgrund härav ämnar jag föreslå regeringen att avskaffa de sär-
skilda restriktioner på export av järn- och stålskrot som for närvarande
gäller.

2 Ursprungsmärkning av kläder

Mitt förslag: Lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av kläder
upphör att gälla vid utgången av år 1992.

Skälen för mitt förslag: Kommerskollegium har föreslagit att kravet på
ursprungsmärkning av kläder avvecklas, bl. a. med hänvisning till att
EG-domstolen i en dom (207/83 kommissionen mot Storbritannien [1985]
E.C.R. 1207) har slagit fast att krav på ursprungsmärkning motsvarande de
svenska kraven strider mot artikel 30 i Romfördraget.

Bestämmelser om ursprungsmärkning av kläder finns i lagen (1982:736)
resp, förordningen (1982:910, ändrad senast 1990:1062) om ursprungs-
märkning av kläder. Bestämmelserna innebär att kläder skall vara märkta
med uppgift om det land där de är tillverkade när de säljs till förbrukare
inom landet. Märkningen skall normalt vara fast anbringad på plagget.
Ansvaret för att plaggen är märkta ligger på detaljhandeln. I bilaga till
förordningen anges vilka kläder den är tillämplig på. Kommerskollegium
får meddela närmare föreskrifter om märkningen.

En svensk anpassning enligt EES-avtalet motiverar att det svenska
kravet på ursprungsmärkning av kläder slopas. Jag förordar en generell
avveckling av bestämmelserna och föreslår därför att lagen (1982:736) om
ursprungsmärkning av kläder upphävs.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

199

3 Ömsesidigt bistånd i tullfrågor (protokoll 11)

Mitt förslag: Möjligheten för svensk tullmyndighet att lämna bi-
stånd i tullfrågor utvidgas till att också omfatta bistånd enligt
överenskommelse med mellanfolklig organisation. Motsvarande
skall även gälla vid internationellt samarbete på brottmålsområdet.

Bakgrunden till mitt förslag: Den kontroll av resande- och varutrafiken
som tullverket har att utföra bl. a. för att hindra smuggling och bekämpa
ekonomisk brottslighet har blivit en allt mer krävande uppgift. En av
orsakerna till detta är att den ekonomiska brottsligheten liksom smugg-
lingen av främst narkotika i ökad utsträckning tenderar att organiseras
internationellt. Mellanstatligt administrativt bistånd i tullfrågor är en
metod att möta denna utveckling.

Tullsamarbetsrådet — Customs Co-operation Council (CCC) — har
avgivit ett antal rekommendationer i ämnet. Dessutom har CCC utarbetat
ett modellavtal för bistånd i tullfrågor.

Sverige har tidigare ingått bilaterala avtal om tullsamarbete med För-
bundsrepubliken Tyskland (jfr prop. 1973:117, SkU36, rskr. 194 och prop.
1975/76:74, SkU16, rskr. 53, SFS 1976:929), med Frankrike (jfr prop.
1983/84:93, SkU23, rskr. 146, SFS 1985:79), med Nederländerna (jfr
prop. 1984/85:183, SkU56, rskr. 284, SFS 1986:17), med Storbritannien
och Nordirland (jfr prop. 1985/86:26, SkU6, rskr. 24, SFS 1986:710), med
Amerikas Förenta Stater (jfr prop. 1987/88:38, SkU4, rskr. 23, SFS
1988:146), med Spanien (jfr prop. 1988/89:127, SkU34, rskr. 271, SFS
1989:698) samt med Polen (jfr prop. 1990/91:182, SkU39, rskr. 327, SFS
1991:1319). Härutöver har Sverige ingått ett multilateralt avtal med de
nordiska länderna i samma ämne (jfr prop. 1980/81:169, SkU53, rskr. 315,
SFS 1982:801).

Protokoll 11 innebär att bistånd i tullfrågor möjliggörs mellan EFTA-
länderna och EG och dess medlemsländer.

I artikel 1 definieras vissa centrala begrepp, såsom ”tullagstiftning” samt
”tullar”.

Artikel 2 reglerar protokollets tillämpningsområde. Enligt denna skall
bistånd lämnas för att säkerställa en korrekt tillämpning av tullagstift-
ningen samt att förhindra, upptäcka och utreda överträdelser av denna
lagstiftning.

Bistånd enligt protokollet kan i huvudsak indelas i tre kategorier, näm-
ligen utbyte av upplysningar, artiklarna 3 — 4, övervakning av personer,
varor och transportmedel, artikel 3, samt delgivning av handlingar och
beslut, artikel 5.

Artiklarna 6 — 8 reglerar biståndsframställningens form och innehåll,
handläggning av framställningar samt former för informationsutbyte.

Artikel 9 innehåller regler om undantag från skyldigheten att lämna
bistånd. Bistånd kan vägras om ett efterkommande skulle strida mot
avtalpartens suveränitet, allmänna rättsprinciper, säkerhet eller andra
väsentliga intressen. Bistånd kan också vägras om det skulle inkräkta på en

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

200

industri-, handels- eller yrkeshemlighet. Generellt undantag gäller slutligen
för valuta- eller skattebestämmelser utanför tullområdet.

I artiklarna 10—11 regleras hur mottagen information skall behandlas
från sekretessynpunkt samt användningen av upplysningar. Information
skall vara av förtrolig natur och omfattas av sekretesskydd hos de berörda
staterna, men även i tillämpliga gemenskapsorgan — dvs. EG-
kommissionen. Erhållen information får användas för annat ändamål än
protokollets syften endast efter skriftligt samtycke från den myndighet som
lämnat uppgiften. Förbehållsregeln gäller dock ej information om narko-
tika eller psykotropa ämnen. Sådana upplysningar kan meddelas andra
myndigheter direkt involverade i narkotikabekämpningen.

Enligt artikel 12 kan en tjänsteman bemyndigas att inställa sig som
vittne eller sakkunnig vid en utländsk domstol eller myndighet.

I artikel 13 behandlas frågan om kostnader.

Artikel 14 reglerar hur utbytet av bistånd skall organiseras. Genomfö-
randet av protokollet skall överlåtas till de centrala tullmyndigheterna i
EFTA-länderna och å andra sidan åt behöriga enheter inom EG-
kommissionen och där så är tillämpligt åt tullmyndigheterna i EG:s
medlemsländer.

Enligt artikel 15 skall protokollet komplettera och inte hindra tillämp-
ningen av andra avtal om ömsesidigt bistånd som slutits mellan EG- och
EFTA-länder samt mellan EFTA-länder.

Skälen för mitt förslag: Den lagstiftning som är erforderlig för administ-
rativt samarbete med utländsk tullmyndighet infördes i samband med det
tidigare nämnda svensk-tyska tullsamarbetsavtalet. Sålunda innehåller
lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag ett
bemyndigande för regeringen att föreskriva att bistånd skall lämnas främ-
mande stat av svensk tullmyndighet i den mån det påkallas av överens-
kommelse mellan Sverige och främmande stat om ömsesidigt bistånd för
att förhindra, utreda och beivra brott mot utländsk tullag. Vidare finns
föreskrifter om delgivning av handlingar samt indrivning i lagen
(1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga.

Nämnda lagar avser överenskommelser mellan Sverige och främmande
stat. För att bli tillämpliga på avtal med EG, måste dessa anpassas och
ändras.

När det gäller bestämmelser om sekretess inom bl. a. tullområdet finns
regler i 9 kap. 1 — 3 §§ sekretesslagen (1980:100), vilka tar sikte på sekretess
med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som
ekonomisk natur. Enligt 1 § gäller sekretess i myndighets verksamhet som
avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt faststäl-
lande av underlag för bestämmande av skatt. Sekretess gäller enligt 2 §
också bl. a. ärenden om kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i
samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkon-
troll och som inte faller under 1 §. Av 3 § första stycket följer att sekretessen
enligt 1 och 2 §§, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med
främmande stat, också gäller i ärenden om handräckning eller bistånd som
en myndighet lämnar åt en annan myndighet eller annat organ i den staten
i verksamhet som motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

201

Absolut sekretess gäller enligt 3 § andra stycket i beskattnings- och
indrivningsverksamhet för uppgifter som svenska myndigheter erhållit
enligt sådana avtal, om avtalet innehåller en klausul om att uppgifterna
inte får lämnas vidare i det fallet. I fråga om sådan sekretess får inte
föreskrifterna i 14 kap. 1 — 3 §§ om vissa inskränkningar i sekretessen
tillämpas i strid mot avtalet.

Även när det gäller reglerna om sekretess och utlämnande av uppgifter
bör konsekvensändringar ske eftersom både enskilda stater och en mellan-
folklig organisation är avtalsparter. Motsvarande gäller för lagen
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott-
målsområdet.

Enligt min bedömning krävs därför ändringar i lagen (1973:431) om
utredning angående brott mot utländsk tullag, lagen (1969:200) om utta-
gande av utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga, lagen (1991:435)
med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområ-
det och i sekretesslagen (1980:100). Vad beträffar erforderliga ändringar i
sekretesslagen kommer statsrådet Laurén senare att framlägga förslag i
samband med en allmän översyn av gällande sekretessregler med anled-
ning av EES-avtalet m. m.

4 Immunitet och privilegier för EFTA: s
övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen

Mitt förslag: Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall ändras så att den även omfattar EFTA: s övervakningsmyndighet
och EFTA-domstolen.

Promemorian behandlade inte denna fråga.

Bakgrunden till mitt förslag: Protokollen 6 och 7 till avtalet mellan
EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en
domstol innehåller som nämnts tidigare (avsnitt 9.2) bestämmelser om
rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s övervakningsmyn-
dighet och EFTA-domstolen.

Protokoll 6 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA:s
övervakningsmyndighet är indelat i fyra delar. Del I (art. 1 — 6) rör bl. a.
övervakningsmyndigheten som rättssubjekt. Där anges att myndigheten
skall vara en juridisk person med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall övervakningsmyndigheten åtnjuta immunitet
mot rättsliga förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns
dock. Vidare skall myndighetens egendom bl. a. åtnjuta immunitet mot
vaije form av rekvisition, konfiskation eller expropriation. Myndighetens
arkiv och dokument skall vara okränkbara.

Övervakningsmyndighetens tillgångar, inkomster och annan egendom
skall vara befriade från bl. a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 och 8) innehåller bestämmelser om medlemmar, tjänste-
män och andra anställda vid övervakningsmyndigheten. Dessa skall åt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

202

njuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid
fullgörandet av sina uppgifter med visst undantag.

Medlemmar, tjänstemän och andra anställda skall vara befriade från all
nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats ut av övervak-
ningsmyndigheten (med undantag av pensioner och liknande förmåner).
Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt för sin
tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock inte dem
som utför uppdrag under kortare tid. Myndigheten skall specificera de
kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information därom
till EFTA-staterna.

Medlemmarna skall med vissa få undantag också åtnjuta immunitet mot
anhållande, mot civil- och förvaltningsrättsligt förfarande och mot straff-
rättsligt förfarande.

Del III (art. 9) rör ledamöter av rådgivande organ och experter som
bistår övervakningsmyndigheten. Dessa skall med några få undantag åt-
njuta immunitet mot rättsligt förfarande vad avser åtgärder de vidtagit vid
fullgörandet av sina uppgifter. Samma förmåner tillkommer företrädare
för Europeiska gemenskapernas kommission och EG: s medlemsstater som
deltar i arbetet vid de rådgivande organ som bistår övervakningsmyndig-
heten.

Del IV (art. 10—13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a.
att övervakningsmyndigheten skall häva sin immunitet resp, kan häva
medlemmars, tjänstemäns eller andra anställdas immunitet då denna
skulle hindra rättvisans gång.

Protokoll 7 om rättskapacitet, privilegier och immunitet för EFTA-
domstolen är indelat i tre delar. Del I (art. 1 — 6) rör bl. a. EFTA-domstolen
som rättssubjekt. Där anges att domstolen skall vara en juridisk person
med därtill hörande rättshandlingsförmåga.

Enligt huvudregeln skall domstolen åtnjuta immunitet mot rättsliga
förfaranden och verkställighet. Vissa specifika undantag finns dock. Vidare
skall myndighetens egendom bl. a. åtnjuta immunitet mot varje form av
rekvisition, konfiskation eller expropriation. Domstolens arkiv och doku-
ment skall vara okränkbara.

Domstolens tillgångar, inkomster och annan egendom skall vara befri-
ade från bl. a. alla direkta skatter.

Del II (art. 7 — 9) rör domare, registrator, tjänstemän och andra anställda
vid domstolen. Domarna skall åtnjuta immunitet mot rättsligt förfarande
för åtgärder de vidtagit i sin tjänsteutövning. Detta gäller även sedan deras
uppdrag har upphört. Domstolen kan i plenum häva immuniteten. Om
straffrättsliga förfaranden därefter vidtas mot en domare skall denne ställas
inför rätta endast vid den domstol som är behörig att döma ledamöter av
de högsta nationella domstolarna.

Även registratorn, tjänstemännen och andra anställda vid domstolen
skall åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden för åtgärder de vidtagit
vid fullgörandet av sina uppgifter. Detta gäller även sedan deras tjänstgö-
ring vid domstolen upphört.

Domare, registrator, tjänstemän och andra anställda skall vidare vara
befriade från all nationell inkomstskatt på lön och ersättning som betalats

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

203

ut av domstolen (med undantag av pensioner och andra liknande förmå-
ner). Sådan skattebefrielse åtnjuts endast av den som har ett fast kontrakt
för sin tjänstgöring. Liksom vad fallet är i dag inom EFTA omfattas dock
inte dem som utför uppdrag under .kortare tid. Domstolen skall specificera
de kategorier som berörs av nämnda befrielse och lämna information
därom till EFTA-staterna.

Domare skall vidare åtnjuta den immunitet bl. a. mot civil- och förvalt-
ningsrättsliga förfaranden som tillkommer diplomatiska företrädare.

Del III (art. 10—13) innehåller allmänna bestämmelser. Där anges bl. a.
att domstolen skall häva sin resp, kan häva immuniteten för registratorn,
tjänstemännen och andra anställda vid domstolen när immuniteten skulle
hindra rättvisans gång och när den skulle kunna hävas utan att domstolens
intresse skadas.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § lagen (1976: 661) om immunitet och
privilegier i vissa fall skall sådana internationella organ och därtill an-
knutna personer som anges i bilagan till lagen åtnjuta immunitet och
privilegier enligt vad som bestämts i avtal eller stadga som är i kraft i
förhållande till Sverige. För att EFTA:s övervakningsmyndighet och
EFTA-domstolen och dessa organs personal m.fl. skall komma i åtnju-
tande av de förmåner som anges i protokoll 6 och 7 till avtalet den 2 maj
1992 mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndig-
het och en domstol bör till den nämnda bilagan fogas två nya punkter,
punkterna 40 och 41. Punkten 40 avser övervakningsmyndigheten, med-
lemmarna av övervakningsmyndigheten, tjänstemännen och andra an-
ställda vid myndigheten och dessa personers familjemedlemmar, leda-
möter av rådgivande organ till övervakningsmyndigheten, experter som
utför uppdrag för myndigheten samt företrädare för Europeiska gemenska-
pernas kommission och EG:s medlemsstater. Punkten 41 avser EFTA-
domstolen, domare, registrator, tjänstemän och andra anställda vid dom-
stolen samt dessa personers familjemedlemmar. Enligt min mening har
man inkluderat tidigare nämnda personer genom den i lagförslaget angivna
personkretsen.

Den föreslagna lagändringen bör i likhet med vad som föreslås beträff-
ande EES-lagen träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Det åligger
regeringen att kungöra tidpunkten då avtal eller stadga har trätt i kraft i
förhållande till Sverige.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad som har anförts i det föregående har inom utrikesde-
partementet upprättats förslag till

1. Lag om upphävande av lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder,

2. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag,

3. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

204

4. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om
internationellt samarbete på brottmålsområdet,

5. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall.

Förslagen under 2 och 3 har upprättats efter samråd med statsrådet
Lundgren och förslaget under 4 efter samråd med statsrådet Laurén samt
förslaget under 5 efter samråd med chefen för utrikesdepartementet.

Lagförslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.

Lagförslagen bör fogas till detta protokoll som bilaga 1.5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

205

E HEMSTÄLLAN

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

dels att godkänna

1. avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol-
och stålgemenskapen och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i
Europeiska frihandelssammanslutningen om Europeiska ekonomiska sa-
marbetsområdet,

2. avtalet mellan EFTA-länderna om upprättande av en övervaknings-
myndighet och en domstol,

3. avtalet mellan EFTA-länderna om en ständig kommitté,

4. avtalet mellan EFTA-länderna om en kommitté med ledamöter från
EFTA-staternas parlament,

dels att anta förslagen till

5. lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES),

6. lag om upphävande av lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder,

7. lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående brott mot
utländsk tullag,

8. lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga,

9. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om inter-
nationellt samarbete på brottmålsområdet,

10. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa
fall.

Prop. 1991/92:170

206

Lag

om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

Tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992
mellan den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och
stålgemenskapen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i
den Europeiska Frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt
ekonomiskt samarbetsområde (EES), nedan kallat EES-avtalet.

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalet den 00 (månad) 1992
mellan medlemsstaterna i EFTA om dels en övervakningsmyndighet och
en EFTA-domstol, nedan kallat ESA-avtalet och dels en ständig kommitté,
nedan kallat SC-avtalet.

2 § Huvudbestämmelserna i EES-avtalet (artiklarna 1 —129) och de till
avtalet hörande protokollen 1 —2, 8 andra punkten, 13,17, 21 —25 samt 39
skall gälla som lag här i landet.

EES-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första
stycket finns intagna som bilaga 1 till denna lag¹.

3§ Huvudbestämmelserna i ESA-avtalet (artiklarna 1—53) och de till
avtalet hörande protokollen 1 —4 skall gälla som lag här i landet.

ESA-avtalets huvudbestämmelser och de protokoll som avses i första
stycket finns intagna som bilaga 2 till denna lag².

4 § Protokoll 1 till SC-avtalet skall gälla som lag här i landet. Protokollet
finns intaget som bilaga 3 till denna lag³.

Lagval

5 § Om det i en författning finns föreskrifter som avviker från denna lag
eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktel-
ser enligt EES-avtalet, skall de avvikande föreskrifterna tillämpas endast
om så särskilt har angetts.

Statliga stödåtgärder m. m.

Begränsning av svensk myndighets prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTAs övervakningsmyndighet (ESA), får svensk myndighet inte pröva
tillåtligheten av stödet innan ESA har meddelat beslut i saken.

¹ SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

² SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

³ SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet.

207

Upplysningsskyldighet

7 § En kommun är skyldig att upplysa regeringen om stöd som planeras
och som kan bli föremål för ESAs prövning.

Upphävande av kommunala beslut

8 § Om ESA finner att en kommun har beslutat att lämna stöd som står i
strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen upphäva det kommunala
beslutet.

Konkurrensbestämmelser

9 § Följande bestämmelser i de i bilaga XIV till EES-avtalet upptagna
rättsakterna nr 1, 10, 11 och 14 skall med de anpassningar som framgår av
bilagan gälla som lag här i landet.

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (nr 1).

2. Artiklarna 1 —5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar (nr 10).

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december
1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten (nr 11).

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1 (nr 14).

De angivna rättsakterna finns intagna som bilaga 4 till denna lag⁴.

10 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här
i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och ESA-
avtalet. Denna myndighet skall ge ESA och EG-kommissionen det bistånd
som föreskrivs enligt dessa regler.

11 § Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 § skall utföra
sådana undersökningar som begärs av ESA enligt följande artiklar i proto-
koll 3 till ESA-avtalet:

1. Kapitel II, artikel 13,

2. Kapitel VI, artikel 20,

3. Kapitel IX, artikel 17,

4. Kapitel XI, artikel 10,

5. Kapitel XIII, artikel 12.

12 § Vid en undersökning enligt 11 § har myndigheten rätt att hos företag
och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Ett skriftligt beslut av myndigheten skall uppvisas vid undersökningen.
Det skall innehålla upplysning om ESAs begäran om undersökningen och
dess föremål och syfte.

⁴ SFS-utgivarens not: Övriga texter finns tillgängliga hos utrikesdepartementets trak-
tatenhet. [Anm.: Bilaga XIV till EES-avtalet och de i paragrafen angivna rättsakterna
finns som bil. 4 — 8 till promemorian].

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

208

13 § Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig
sådana undersökningar som ESA har beslutat om enligt protokoll 3 till
ESA-avtalet.

14 § Vad som föreskrivs i 12 och 13 §§ gäller också när den myndighet
som regeringen bestämmer enligt 10 § bistår ESA vid undersökningar
enligt följande artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet:

1. Kapitel II, artikel 14,

2. Kapitel VI, artikel 21,

3. Kapitel IX, artikel 18,

4. Kapitel XI, artikel 11,

5. Kapitel XIII, artikel 13.

15 § Den myndighet som regeringen bestämmer enligt 10 § får begära
handräckning för att genomföra de åtgärder som avses i 12 § 1,2 och 4.

Handräckning får också begäras beträffande åtgärder som ESA beslutar
enligt de artiklar i protokoll 3 till ESA-avtalet som anges i 14 §.

Verkan av domar och beslut

16 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

17 § Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-
domstolen och EGs första instans enligt EES-avtalets konkurrensbestäm-
melser i andra fall än de som anges i 16 § gäller här i landet.

Övriga bestämmelser

18 § Enligt ESA-avtalet kan en domstol inhämta yttrande från EFTA-
domstolen om innebörden av bestämmelser i EES-avtalet. Närmare före-
skrifter om sådant inhämtande beslutas av regeringen.

19 § Beträffande ESA-avtalets bestämmelser om vittnesförhör här i lan-
det skall lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella
organ tillämpas.

20 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen
skall 3 kap. 3 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.1

Promemorians
lagförslag

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:000) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

209

14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Förteckning över remissinstanser

Fullmäktige i Sveriges riksbank
Riksdagens ombudsmän

Domstolar

Arbetsdomstolen
Försäkringsöverdomstolen
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kammarrätten i Göteborg
Marknadsdomstolen

Stockholms tingsrätt

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

Statliga myndigheter m. m.

Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen

Boverket

CECA-nämnden

Datainspektionen

Domstolsverket

Finansinspektionen

Fiskeriverket

Generaltullstyrelsen

Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten
i Lund, Stockholm och Uppsala

Justitiekanslem

Jämställdhetsombudsmannen

Kemikalieinspektionen

Kommerskollegium

Konsumentverket

Luftfartsverket

Läkemedelsverket

Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län

Näringsfrihetsombudsmannen

Närings- och teknikutvecklingsverket

Patent- och registreringsverket

Postverket

Riksförsäkringsverket

Rikspolisstyrelsen

Riksrevisionsverket

Riksskatteverket

Sjöfartsverket

Skogs- och jordbrukets forskningsråd

Skogsstyrelsen

Socialstyrelsen

Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS)

Statens invandrarverk

Statens jordbruksverk

Statens livsmedelsverk

Statens maskinprovningar

Statens naturvårdsverk

Statens pris- och konkurrensverk

210

Statens provningsanstalt

Statens räddningsverk

Statens telenämnd

Statens utsädeskontroll

Statens veterinärmedicinska anstalt

Statens växtsortnämnd

Statistiska centralbyrån

Statskontoret

Styrelsen för teknisk ackreditering

Sveriges exportråd

Sveriges lantbruksuniversitet

Televerket

Trafiksäkerhetsverket

Universitets- och högskoleämbetet
Vägverket

Överstyrelsen för civil beredskap

Bank- och försäkringsväsendet m.fl.

Aktiefrämjandet

AP-fonden

Finansbolagens Förening

Folksam

Försäkringskasseförbundet
Optionsmarknaden

Sparbanksgruppen AB

Stockholms fondbörs

Svenska Bankföreningen

Svenska Fondhandlareföreningen

Svenska Försäkringsmäklares Förening

Sveriges allmänna hypoteksbank

Sveriges Försäkringsförbund

Näringslivs- och branschorganisationer

Apotekarsocieteten
Blomstergrossisternas riksförbund
Fiskbranschens riksförbund

Föreningen Auktoriserade Revisorer
Företagarnas Riksorganisation

Företagens uppgiftslämnardelegation
Grossistförbundet Svensk Handel
Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor
Industriförbundet

Institutet för utländsk rätt AB
Landstingsförbundet
Lantbrukarnas Riksförbund
Läkemedelsindsutriföreningen
Naturskyddsföreningen
Skogsindustrierna

Svenska arkitekters riksförbund

Svenska kommunförbundet

Svenska samernas riksförbund

Sveriges Advokatsamfund

Sveriges fiskares riksförbund

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

211

Sveriges frukt- och grönsaksdistributörers förening

Sveriges kemiska industrikontor

Sveriges köpmannaförbund

Sveriges livsmedelsindustriförbund

Sveriges Verkstadsindustrier

Trädgårdsnäringens riksförbund
Veterinärförbundet

Politiska organisationer

Centerns Kvinnoförbund Riksorganisationen
Centerns Ungdomsförbund Riksorganisationen
Folkpartiets Kvinnoförbund Riksorganisationen
Grön Ungdom

Medborgarrättsrörelsen

Miljöpartiet de Gröna Riksorganisationen
Moderata Kvinnoförbundet

Ung Vänster

Arbetsmarknadsorganisationer

Landsorganisationen i Sverige

Svenska arbetsgivareföreningen

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Tjänstemännens centralorganisation

Miljöorganisationer

Fältbiologerna

Greenpeace

Jordens vänner

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.2

Remissinstanser som i särskild ordning beretts tillfälle att yttra sig
beträffande frågan om EFTA-staternas rätt att begränsa nationella domsto-
lars möjlighet att inhämta yttrande från EFTA-domstolen.

Justitiekanslem

Hovrätten över Skåne och Blekinge
Kammarrätten i Göteborg

Stockholms tingsrätt

Kommerskollegium
Generaltullstyrelsen
Marknadsdomstolen

Näringsfrihetsombudsmannen

Statens pris- och konkurrensverk

Statens naturvårdsverk

Juridiska fakultetsnämnderna vid universiteten i Stockholm, Uppsala och
Lund

Riksdagens ombudsmän

Försäkringsöverdomstolen

Domstolsverket

Datainspektionen
Arbetsdomstolen
Sveriges Advokatsamfund
Sveriges domareförbund

212

Förslag till

Lag

om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 00 maj 1992 mellan
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Kol- och stålgemenska-
pen (EKSG) och dess medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europe-
iska frihandelssammanslutningen (EFTA) om ett Europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 00 maj 1992 mellan
medlemsstaterna i EFTA om upprättandet av en övervakningsmyndighet
och en domstol, (övervakningsavtalet), och om en ständig kommitté (kom-
mittéavtalet).

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 § Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag:

— avtalets huvudbestämmelser,

— protokoll 1 och 2, protokoll 8 punkt 2 samt protokoll 13, 14,17, 21 —25
och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns intagen som bilaga 1 till denna lag.

3 § Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk
lag:

— avtalets huvudbestämmelser,

— protokoll 1—4.

Avtalets svenska text finns intagen som bilaga 2 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha samma giltighet.

4 § Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.
Protokollets svenska text finns intagen som bilaga 3 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha samma giltighet.

Lagval

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter inte pröva till-

213

låtligheten av stödet innan övervakningsmyndigheten har meddelat beslut
i saken.

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

7 § Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former
av stöd som planeras och som kan bli föremål för övervakningsmyndighe-
tens prövning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

Upphävande av kommunala beslut

8 § Om EFTA: s övervakningsmyndighet har funnit att en kommun eller
ett landsting lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får
regeringen upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i
10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.

Konkurrensregler

9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV
till EES-avtalet, skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1—5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1 — 5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar.

3. Avdelning I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 2 december
1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85
och 86 i fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1.

EES-anpassning av reglerna

10 § Bestämmelserna skall gälla med den anpassning som framgår av
EES-avtalets bilaga XIV.

Reglernas svenska text

11 § Som bilaga 4-8 till denna lag finns den svenska texten till:

1. de fyra EG-förordningarna,

2. EES-avtalets bilaga XIV.

Den svenska texten skall ha samma giltighet som övriga texter

12 § De danska, holländska, engelska, franska, tyska, grekiska, italienska,
portugisiska, spanska, norska, finska, isländska och svenska texterna skall
ha samma giltighet.

214

Behörig myndighet

13 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som skall vara behörig här
i landet vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak-
ningsavtalet. Denna myndighet skall ge övervakningsmyndigheten och
Europeiska gemenskapernas (EG: s) kommission det bistånd som före-
skrivs i dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter

14 § När den behöriga myndigheten genomfor en undersökning på begä-
ran av övervakningsmyndigheten enligt protokoll 4 till övervakningsavta-
let, har myndigheten rätt att

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar direkt på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över-
vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak-
ningsavtalet.

15 § Den behöriga myndigheten har rätt att få handräckning av kro-
nofogdemyndigheten för att genomföra de åtgärder som avses i 14 § 1,2
och 4.

Verkan av domar och beslut

16 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

17 § Beslut av EG-kommissionen samt domar och beslut av EG-
domstolen och dess första instans enligt EES-avtalets konkurrensregler i
andra fall än de som avses i 19 § gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

18 § Vid tillämpningen av övervakningsavtalets bestämmelser om förhör
med vittnen och sakkunniga här i landet skall lagen (1946:818) om bevi-
supptagning åt vissa internationella organ tillämpas.

19 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall
3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.3

Till lagrådet
remitterat
lagförslag

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

215

LAGRÅDET

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-05-15

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 april 1992 har reger-
ingen på hemställan av statsrådet Dinkelspiel beslutat inhämta lagrådets
yttrande över forslag till lag om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsom-
råde (EES).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av rättschefen Pernilla Lindh.
Hon har beträffande skilda avsnitt biträtts av departementsrådet Göran
Schäder, hovrättsassessorn Bengt Sjöberg och rådmannen Kenny Carlsson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Allmänt

Den föreslagna lagen om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde
(EES), i fortsättningen kallad EES-lagen, har sin huvudsakliga grund i
EES-avtalet. Detta avtal är formellt sett ett folkrättsligt avtal av traditio-
nellt slag. Den anpassning av svensk rätt till EGs rättssystem som skall äga
rum innebär emellertid en så genomgripande förändring av vår rättsord-
ning att avtalet, i belysning även av de anslutande övervaknings- och
kommittéavtalen, i sakligt hänseende kan betecknas som unikt.

EES-avtalet — och därmed lagförslaget — har föregåtts av ingående
förhandlingar på det europeiska planet. Det interna beredningsarbetet på
svensk sida har också varit mycket omfattande. Utöver vad som framgår
härom av redogörelsen i remissprotokollet har vid föredragningen inför
lagrådet lämnats kompletterande upplysningar av vilka framgår bl. a. att
det i stor omfattning anordnats seminarier, kurser och informationsmöten
i ämnet.

Vid remissbehandlingen av den till grund för lagförslaget liggande de-
partementspromemorian har flera av remissinstanserna anmärkt att den
föreskrivna remisstiden (en månad) varit alltför kort för att medge en
närmare granskning av förekommande frågor. I anslutning härtill har vid
föredragningen upplysts att den korta remisstiden varit en nödvändig följd
av det planerade tidsschemat i lagstiftningsärendet men att remissinstan-
serna såsom en motvikt bl. a. hade inbjudits att under remisstiden delta i
ett informationsmöte, som kom att samla ett stort antal deltagare. Lagrådet
finner med hänsyn till lagstiftningsärendets vikt och komplexitet att de
framförda anmärkningarna ändå är befogade och att det alltså hade varit
önskvärt med en längre remisstid. Mot bakgrund av vad som i övrigt har
framgått om beredningen av det framlagda lagförslaget måste emellertid
föreskrifterna i 7 kap. 2 § regeringsformen anses vara uppfyllda.

Lagrådsremissen är huvudsakligen inriktad på hur de grundläggande
bestämmelserna i EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet
skall införlivas med svensk rätt. Det rör sig med andra ord till stor del om
frågor av konstitutionell och författningsteknisk natur. Det bör i detta

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

216

sammanhang hållas i minnet att vår lagstiftning på skilda områden i
betydande omfattning redan har blivit anpassad till EG, bland annat som
en följd av kommittédirektiv (Dir 1988:43) enligt vilka nya lagförslag skall
utformas så att de stämmer med EGs regelverk. När sådan anpassning
redan har skett, har ytterligare lagstiftningsåtgärder naturligen inte ansetts
behövliga. Lagrådet har i sin verksamhet också kunnat konstatera att
regeringsförslag fortlöpande läggs fram på det ena rättsområdet efter det
andra i syfte att en samordning med EG skall komma till stånd. I remissen
har vidare förutskickats att av EG-anpassningen föranledda lagförslag
framdeles är att vänta på olika områden. Här kan särskilt pekas på
förslagen till ny konkurrensrättslig lagstiftning och till nya sekretessregler.

EES-lagen har till uppgift att inom sitt tillämpningsområde göra svensk
rätt likformig med EGs rättsordning. Det har i olika sammanhang sagts att
en på sådant sätt genomförd likformighet också kommer att vara av
betydelse vid behandlingen av frågan om svenskt medlemskap i EG (jfr
t. ex. grönboken EES-avtalet, februari 1992, s. 25). EG-perspektivet har
också aktualiserats vid remissbehandlingen av promemorian. En remissin-
stans har exempelvis ställt frågan, om det föreslagna sättet för införlivande
av avtalen kan tillämpas även vid ett medlemskap i EG med tanke på att
förordningar inom EG är direkt bindande utan någon mellankommande
nationell rättsbildning. Och i remissprotokollet sägs i anslutning till publi-
citetsfrågorna att användandet av en internationell publikation i före-
varande sammanhang innebär en mjuk övergång till medlemskapssituatio-
nen. Vad som här har anförts ger lagrådet anledning att för tydlighets skull
framhålla att lagrådets granskning av det nu remitterade förslaget endast
avser EES-situationen.

EES-avtalet samt övervaknings- och kommittéavtalen medför att en
synnerligen omfångsrik och delvis omvälvande ny lagstiftning kommer att
införas i vår rättsordning. Med hänsyn till omfattningen och arten av den
nya textmassa som sålunda skall gälla som svensk rätt får man räkna med
att svårigheter kommer att uppstå vid den praktiska tillämpningen av
avtalens materiella bestämmelser. Detta gäller inte bara bestämmelserna
sedda för sig — många med en utformning och ett innehåll som ter sig
främmande för nationell svensk lagstiftningsteknik — utan också deras
förhållande till jämsides gällande svenska författningar. I sistnämnda
hänseende aktualiseras den föreslagna lagvalsregeln, som lagrådet behand-
lar särskilt i det följande.

Också i andra hänseenden synes tveksamheter av principiell natur
kunna uppkomma vid tillämpningen av den föreslagna EES-lagen. Osäker-
het kan för det första råda, om inkorporeringen avser endast de i 2 och 3 §§
lagförslaget uppräknade avtalsprotokollen eller om - till följd av de
hänvisningar som görs i införlivade artiklar och protokoll — jämväl andra
delar av avtalen skall gälla som svensk lag. En annan fråga som synes
behöva klarläggas är, om framtida ändringar i avtalen kan komma att bli
automatiskt gällande eller om det dessutom erfordras särskild införli vnings-
åtgärd. Det finns vidare anledning att ta upp spörsmålet, om en inkorpo-
rering av EES-avtalet kan anses innebära att svensk normgivningskompe-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

217

tens överlåtits till en internationell organisation. Även till nu nämnda
frågor återkommer lagrådet senare i yttrandet.

I remissen görs bedömningen att utpräglade konfliktsituationer mellan
EES-anknutna föreskrifter och andra föreskrifter knappast kan förutses bli
vanliga. Därvid hänvisas bl. a. till att den i svensk rätt sedan länge etable-
rade principen om fördragstrogen tolkning av lagar och andra författningar
ger rättstillämparen instrument att undvika konflikter. I betraktande av
den ökande internationaliseringen antas det komma att framstå som allt-
mer naturligt att söka sådan vägledning i skilda rättsliga frågor, vare sig
dessa har merkantil anknytning eller inte.

Lagrådet kan instämma i de anförda tankegångarna i vad de avser
betydelsen av innehållet i utländsk rätt vid svensk rättstillämpning. Med
hänsyn till den långtgående rättsliga och institutionella omstrukturering
som skall ske enligt EES-lagen och som leder vår rättstillämpning in i ett för
oss oprövat system finner lagrådet det emellertid vara vanskligt att göra
någon uppskattning rörande frekvensen av blivande konfliktfall. Uppkom-
mande tolkningsproblem får, liksom nu när det gäller intern svensk rätt,
överlämnas åt rättstillämpningen. Efter vunna erfarenheter i ett inledande
skede av den nya ordningen kan det också visa sig att lagstiftningen
behöver kompletteras eller jämkas. De tillämpningsproblem som sålunda
kan befaras uppstå utgör inte något konstitutionellt hinder mot att den
föreslagna lagstiftningen genomfors.

Vad som nyss har sagts om överlämnande till rättstillämpningen föran-
leder reflexionen att domstolarna över huvud torde komma att få en ökad
betydelse i EES-perspektivet. Rättsutvecklingen inom EG sker i stor ut-
sträckning genom domstolspraxis, ytterst genom EG-domstolens avgöran-
den. Några egentliga förarbeten eller motiv till EGs rättsakter finns inte,
vilket innebär att det vid sidan av själva författningstexten ges liten
vägledning för domstolar och andra berörda hur en bestämmelse är avsedd
att tolkas. Det finns anledning att anta att också svensk lagstiftningsteknik
kommer att i vissa hänseenden förändras med ett EES-avtal (jfr uttalande
härom i prop. 1991/92:135 s. 8). Med det här anförda har lagrådet allmänt
velat peka på att det kommer att ställas stora krav på de dömande
instanserna i det blivande systemet.

En följd av den föreslagna regleringen kan antas vara att det framdeles
blir svårare än for närvarande att tillägna sig vad som är gällande svensk
rätt. Särskilt för enskilda personer och företag — men även for domstolar,
myndigheter, advokater och andra berörda — kan det vara komplicerat att
i en uppkommen fråga skaffa sig en tillförlitlig överblick över EES-rättens
innehåll och dess förhållande till interna svenska bestämmelser och svensk
rättspraxis. Lagrådet vill därför understryka vikten av att de i remissen
behandlade publicerings- och informationsfrågorna i anslutning till EES-
avtalet och framtida ändringar däri ägnas största uppmärksamhet inför
EES-lagens ikraftträdande. Det synes vidare vara påkallat med en om-
fattande utbildningsverksamhet.

Lagrådet behandlar i det följande det framlagda förslaget mer ingående i
särskilda hänseenden. Som framgår där har lagrådet inte något att erinra
mot att huvuddelen av de berörda avtalen införlivas med svensk rätt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

218

genom inkorporering. Beträffande omfattningen av de införlivade reglerna
har lagrådet funnit anledning till vissa anmärkningar av principiell natur.
Lagrådet framfor kritiska synpunkter på den föreslagna lagvalsregeln och
föreslår vidare att bestämmelserna om kommunala stödåtgärder skall
preciseras. Vad som i remissen har föreslagits om konkurrensregler och
publicitetsfrågor har endast föranlett påpekanden och kommentarer från
lagrådets sida. Slutligen har lagrådet tagit upp en speciell tillämpningsfråga
rörande anpassningen av svensk rätt till EG-rätten.

Sammanfattningsvis finner lagrådet att det remitterade lagförslaget,
med beaktande av vad som sägs i detta yttrande, kan godtas och således
antas som lag.

Införlivande av avtalen

EES-avtalet innebär som framgått ett folkrättsligt åtagande att införa
avtalets bestämmelser i vår lagstiftning med verkan att svensk rätt så långt
möjligt kommer att motsvara vad som gäller inom EG. I remissprotokollet
diskuteras vilkendera av de båda tänkbara metoderna transformation och
inkorporering som bör väljas for införlivande av EES-avtalet. De skäl som
därvid har anförts till stöd för att avtalets huvuddel bör inkorporeras i den
svenska rätten är enligt lagrådets mening övertygande.

Många av bestämmelserna kan visserligen sägas vara i och för sig mindre
väl lämpade för inkorporering. Detta är fallet t. ex. med de föreskrifter som
riktar sig uteslutande till de avtalsslutande staterna som sådana, dvs. avser
deras rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra. För dessa
föreskrifter krävs det inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Beträffande
andra bestämmelser gäller att de inte behöver införlivas med riksdagens
medverkan genom lag. Här avses sådana föreskrifter som ligger inom
ramen för regeringens normgivningsmakt och följaktligen kan införlivas
genom förordning. Även i övrigt finns i avtalet ett antal bestämmelser av
ett slag som inte brukar återfinnas i svensk lag. Det är emellertid angeläget
att ha en samlad och överskådlig reglering på det aktuella området. En
uppstyckning av avtalsinnehållet i enlighet med vad som här har antytts
skulle innebära att sammanhanget gick förlorat och skulle dessutom med-
föra avsevärda praktiska komplikationer. Något konstitutionellt hinder
mot den i remissen valda författningstekniska lösningen föreligger inte.

Lagrådet kan således ansluta sig till den i 2 § EES-lagen valda principen
att de grundläggande bestämmelserna i EES-avtalet skall införlivas i vår
rättsordning genom inkorporering. Regleringen innebär att de ifrågava-
rande bestämmelserna i EES-avtalet utan någon omarbetning skall gälla
som lag här i landet. Till förtydligande av vad som torde vara avsett att
omfattas av regleringen föreslår lagrådet att orden ”avtalets huvudbestäm-
melser” i den remitterade lydelsen ersätts med ”artiklarna 1 —129”. Lagrå-
det har då bortsett från att det — enligt vad som utvecklas i nästa avsnitt —
kan finnas skäl att undanta vissa artiklar från inkorporering.

Vad härefter angår protokollen till EES-avtalet innebär förslaget att även
några av dem skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Dessa
protokoll har valts ut med hänsyn till att de innehåller bestämmelser av

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

219

materiell vikt för enskilda personer. Förslaget i denna del föranleder inte
någon erinran av lagrådet.

I remissen anges att vissa av protokollen innehåller bestämmelser som
skall införlivas genom regeringsförordning eller genom särskild lagstiftning
i annat sammanhang. Någon granskning från lagrådets sida i den delen
kommer således inte i fråga i detta ärende.

När det slutligen gäller bilagorna till EES-avtalet synes det enligt remis-
sen vara meningen att bestämmelserna i dem i allt väsentligt skall införli-
vas med svensk rätt inte genom EES-lagen utan genom författningar på
respektive sakområde. Inte heller dessa författningar är nu föremål för
lagrådets prövning.

Ett undantag utgör den konkurrensrättsliga bilagan (nr XIV) som enligt
förslaget delvis skall omfattas av EES-lagen och sålunda bli inkorporerad i
svensk rätt. Lagrådet har i stort inte något att invända mot förslaget härom,
även om det i systematiskt hänseende uppstår en obalans i EES-lagen
genom att en så utförlig reglering av konkurrensrätten tas in där. De
särskilda konkurrensbestämmelserna föranleder dock vissa anmärkningar
och påpekanden som lagrådet återkommer till.

Beträffande den i 3 § i lagförslaget gjorda inkorporeringen av huvudbe-
stämmelserna i övervakningsavtalet och vissa anslutande protokoll kan
hänvisas till vad som nyss har sagts i fråga om EES-avtalet. Lagrådet har
med andra ord inte något att erinra mot den valda författningstekniska
lösningen (jfr dock nästa avsnitt). Lagtexten bör här förtydligas på det
sättet att orden ”avtalets huvudbestämmelser” utbyts mot ”artiklarna
1-53”.

Övervakningsavtalet innebär att rättskipnings- och förvaltningsuppgif-
ter överlåts till övervakningsmyndigheten och EFTA-domstolen. Som
framgår av remissprotokollet aktualiseras härigenom en tillämpning av 10
kap. 5 § tredje stycket regeringsformen. Detta innebär att riksdagens för-
ordnande skall ske genom ett beslut varom minst tre fjärdedelar av de
röstande förenar sig.

Förslaget i 4 § att protokoll 1 till kommittéavtalet skall inkorporeras i
svensk rätt föranleder inte någon invändning.

Omfattningen av införlivade regler

Inledning

Ett antagande från riksdagens sida av den föreslagna EES-lagen medför att
ett stort antal bestämmelser i EES-avtalet och övervakningsavtalet skall
gälla som svensk lag. Vilka delar av avtalen som skall införlivas anges
närmare i 2 och 3 §§ lagförslaget (från konkurrensreglerna i 9 — 15 §§
bortses i det följande). Tvekan kan emellertid enligt lagrådets mening
uppkomma, om uppräkningen i 2 och 3 §§ är uttömmande eller om jämväl
andra delar av avtalen kommer att gälla som svensk lag. En annan fråga
som synes behöva klarläggas bättre är, om framtida ändringar i avtalen
behöver konfirmeras genom beslut av behörigt lagstiftande svenskt organ
eller om ändringarna automatiskt sätts i kraft utan sådant beslut. Det finns

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

220

också anledning att ta upp frågan, om artikel 97 i EES-avtalet kan anses
innefatta överlåtelse av svensk normgivningskompetens. Lagrådet behand-
lar de tre nu nämnda spörsmålen var for sig.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

Omedelbart införlivade regler

Som lagtexten är utformad får läsaren intryck av att de i 2 och 3 §§ angivna
avtalsbestämmelserna — men inga andra — skall gälla som svensk lag. Det
är dock osäkert om en sådan tolkning av lagförslaget är riktig. De införli-
vade bestämmelserna hänvisar nämligen ibland till andra delar av avtalen,
vilka därigenom möjligen också avses gälla som svensk lag.

De nu nämnda hänvisningarna är av olika slag. En typ är artikel 119 i
EES-avtalet. I denna artikel föreskrivs att avtalets bilagor och de rättsakter
som det hänvisas till där — med anpassning för deras tillämpning inom
ramen för avtalet — skall, liksom protokollen, utgöra en integrerad del av
avtalet. Artikel 42 i övervakningsavtalet innehåller en liknande bestäm-
melse.

En annan hänvisningsmodell finns i exempelvis artiklarna 23,29, 30,48,
65 och 67 — 70 i EES-avtalet samt artikel 24 i övervakningsavtalet. I artikel
23 i EES-avtalet sägs bl. a. att särskilda bestämmelser och arrangemang
finns i bilaga III vad gäller produktansvar och att de skall tillämpas på alla
varor, om inte annat anges. Liknande hänvisningar finns i artiklarna 29,
30, 65 och 67 — 70. I artikel 48 föreskrivs att vissa bestämmelser om
transporter, vilka inte täcks av bilaga XIII, inte får diskriminera utländska
transportföretag. Varken bilaga III eller bilaga XIII omfattas av uppräk-
ningen i 2 § lagförslaget. Enligt artikel 24 i övervakningsavtalet skall
EFTAs övervakningsmyndighet, i enlighet med bl. a. vissa protokoll och
bilagor till EES-avtalet, genomföra avtalets bestämmelser om statsstöd.
Dessa bilagor och protokoll är inte angivna i 3 § lagförslaget.

Ett tredje slag av hänvisning, som förekommer i ett stort antal införli-
vade bestämmelser (t. ex. artiklarna 17, 24, 28, 31, 36, 72, 77 och 117 i
EES-avtalet), innefattar en erinran om att särskilda bestämmelser i ämnet
finns i ett protokoll eller en bilaga som inte införlivats. Ytterligare varian-
ter på hänvisningar skulle kunna nämnas.

Vad först gäller bestämmelserna i artikel 119 i EES-avtalet och artikel 42
i övervakningsavtalet om att protokoll och bilagor utgör en integrerad del
av avtalet, får anses framgå av sammanhanget att avsikten inte varit att
samtliga protokoll och bilagor skall bli svensk lag. En tolkning innebärande
att hela avtalet inkorporeras skulle nämligen få det i 2 och 3 §§ lagförslaget
gjorda urvalet av protokoll att framstå som meningslöst. Bestämmelserna i
de nu berörda artiklarna synes alltså närmast vara av folkrättslig natur.

Konsekvenserna av övriga hänvisningar är mer ovissa. Enligt lagrådets
mening är det i dessa fall inte möjligt att dra någon säker slutsats om i vad
mån de bestämmelser till vilka införlivade delar av avtalen hänvisar också
blir svensk lag. Att osäkerhet föreligger på en sådan grundläggande punkt
måste betecknas som otillfredsställande. Lagrådet finner det nödvändigt
att ökad klarhet i saken skapas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

221

Framtida avtalsändringar

Utgångspunkten vid inkorporering av ett internationellt avtal är att de
inkorporerade bestämmelserna blir gällande som svensk lag i den lydelse
de hade vid avtalstidpunkten. Senare vidtagna ändringar i avtalen skall
inte automatiskt tillämpas i Sverige utan härför krävs att även dessa
införlivas genom beslut av behörigt svenskt organ. Från denna princip
finns dock ett undantag. Med stöd av 10 kap. 5 § andra stycket regerings-
formen får riksdagen, såvida det i lag föreskrivs att en internationell
överenskommelse skall gälla som svensk rätt, föreskriva att också en
framtida, for riket bindande ändring i överenskommelsen skall gälla här i
riket. Sådant beslut får endast avse framtida ändringar av begränsad
omfattning. Ett riksdagsbeslut av nu nämnt slag måste vidare fattas an-
tingen på det sätt som gäller i fråga om stiftande av grundlag eller med
kvalificerad majoritet (minst fem sjättedelar av de röstande och minst tre
fjärdedelar av riksdagens ledamöter).

Enligt artikel 98 i EES-avtalet kan bilagorna till avtalet ävensom flertalet
protokoll vid behov ändras av Gemensamma EES-kommittén i enlighet
med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103. Av 2 § lagförslaget följer att
artikel 98 - liksom övriga artiklar i avtalet - skall gälla som svensk lag.
Fråga uppkommer därmed om en av EES-kommittén beslutad ändring kan
komma att gälla som svensk lag eller om det dessutom erfordras ett
riksdagsbeslut om införlivande av ändringen.

I remissprotokollet har sambandet mellan de artiklar som reglerar änd-
ringar i avtalet och bestämmelserna i 10 kap. 5 § regeringsformen inte
analyserats närmare. Det anförs dock att ett ändringsbeslut av EES-
kommittén endast har karaktären av en folkrättslig förpliktelse och således
inte automatiskt blir gällande som svensk lag. Enligt lagrådets mening är
denna tolkning av EES-lagen inte helt given. Det förhållandet, att även
bestämmelserna om hur avtalet kan ändras införlivats med svensk lag,
synes nämligen ge utrymme for antagandet att jämväl framtida ändringar
avsetts skola gälla här i riket.

Det är enligt lagrådets uppfattning önskvärt att den osäkerhet som synes
föreligga vad gäller behovet av ett efterföljande riksdagsbeslut vid en
framtida ändring av EES-avtalet i möjligaste mån undanröjs. En lösning på
detta problem kan vara att avstå från att inkorporera de bestämmelser som
tar sikte på ändringar i avtalet. Därigenom blir det uppenbart att dessa
bestämmelser endast har folkrättslig karaktär. Samtidigt bortfaller de kom-
plikationer som kan följa av en tillämpning av 10 kap. 5 § regeringsformen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

Överlåtelse av svensk normgivningskompetens

I artikel 97 i EES-avtalet föreskrivs att artikeln inte inskränker någon
avtalsslutande parts rätt att — utan att det påverkar icke-dis-
krimineringsprincipen — ändra sin interna lagstiftning på EES-området,
förutsatt att Gemensamma EES-kommittén finner att ändringen inte mot-
verkar avtalets goda funktion eller det förfarande som gäller for beslut av
denna kommitté har fullföljts.

222

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har satts i
fråga, om ett lagfästande av artikel 97 innefattar en överlåtelse till interna-
tionellt organ att meddela föreskrifter med därav följande konsekvenser.
Enligt lagrådsremissen innebär emellertid inte någon artikel i EES-avtalet
att ett EES-organ ersätter något av de avtalsslutande parternas organ i fråga
om befogenheten att besluta om nationell normgivning på olika nivåer.
Den omständigheten att artikel 97 skall gälla som svensk lag medför
således enligt remissprotokollet inte att EES-kommittén träder i stället för
svenska organ med normgivningskompetens. Svensk lagstiftning anses
alltså kunna beslutas eller ändras utan hinder av artikel 97.1 remissproto-
kollet anförs också att konsekvensen av att Sverige skulle vidta en lagstift-
ningsåtgärd trots att EES-kommittén motsatt sig denna inte skulle vara
någon annan än att Sverige åsidosatt en folkrättslig förpliktelse.

Lagrådet har för sin del inte någon bestämd mening om hur en svensk
myndighet skulle förfara, om reglerna i artikel 97 förbisetts vid svensk
normgivning eller om en författning införts eller ändrats trots att kom-
mittén funnit den strida mot avtalets goda funktion. Det är naturligtvis
tänkbart att myndigheten skulle ansluta sig till den uppfattning som utta-
lats i remissprotokollet och tillämpa författningen — även om den klart
skulle falla inom EES-områdets gränser — på vanligt sätt. Mot detta talar
det faktum att en i lag meddelad förutsättning för normgivning inte
iakttagits. Finner en myndighet att stadgad ordning i något väsentligt
hänseende har åsidosatts vid en föreskrifts tillkomst, får enligt 11 kap. 14 §
regeringsformen föreskriften i princip inte tillämpas. Det kan därför inte
uteslutas att en inkorporering av artikel 97 får till följd att en myndighet
efter lagprövning enligt 11 kap. 14 § regeringsformen finner sig förhindrad
att tillämpa en ny eller ändrad författning.

Vad som också kan inträffa är att myndigheten finner att den vetorätt,
som enligt ordalagen i artikel 97 tillerkänts EES-kommittén, utgör en sådan
överlåtelse av rätt att besluta om föreskrifter som avses i 10 kap. 5 § första
stycket regeringsformen. Med detta synsätt får bestämmelserna i artikel 97
tillämpas endast om överlåtelsen kan anses gälla normgivning av begrän-
sad omfattning och beslutet om överlåtelsen fattats enligt vad som gäller
för stiftande av grundlag eller med kvalificerad majoritet.

Lagrådet är medvetet om att risken för att svenska normgivningsorgan
beslutar om föreskrifter på EES-området utan att det i artikel 97 angivna
förfarandet iakttagits sannolikt är liten. Det finns därför skäl att utgå från
att ett införlivande av artikeln i praktiken inte kommer att ge upphov till
några större problem. Enligt lagrådets mening kan emellertid ett införli-
vande av artikel 97 inte ses enbart som en tillämpningsfråga. Införlivandet
har vittgående konstitutionella aspekter och gäller ytterst gränsen för
svenska organs normgivningskompetens. Osäkerhet rörande nu föreslagna
och framtida författningars förenlighet med regeringsformen bör undvikas.
Härvid är också att beakta att den teknik som används vid inkorporering
av EES-avtalet kan komma att bilda mönster vid inkorporering av andra
internationella överenskommelser.

Mot bakgrund av det anförda vill lagrådet förorda att bestämmelserna i
artikel 97 inte inkorporeras. Genom att artikel 97 begränsas till en folkrätt-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

223

slig förpliktelse bortfaller den motsättning som kan föreligga mellan ar-
tikelns innehåll och vad som enligt remissprotokollet åsyftats med artikeln.

Anpassningen till EG-rättens utveckling

Enligt artikel 6 i EES-avtalet skall de bestämmelser i avtalet, som i
materiellt hänseende överensstämmer med regler inom EG-rätten, vid
införlivande och tillämpning tolkas i enlighet med sådana relevanta avgö-
randen som EG-domstolen har meddelat före avtalets undertecknande. En
motsvarande reglering finns i artikel 3 punkt 1 i övervakningsavtalet.

Om i ett mål vid svensk domstol — liksom vid domstol i annat EFTA-
land — uppkommer fråga om tolkningen av EES-avtalet får domstolen
enligt artikel 34 i övervakningsavtalet, ifall den finner det nödvändigt för
att döma i saken, begära EFTA-domstolens yttrande i frågan. Enligt artikel
3 punkt 2 i samma avtal skall EFTA-domstolen vid sin tolkning av
EES-avtalet ta vederbörlig hänsyn till de principer som fastställts genom
relevanta avgöranden av EG-domstolen, vilka fattats efter dagen för av-
talets undertecknande och som avser tolkningen av bl. a. avtalet.

Ser man endast till ordalydelserna i artikel 6 i EES-avtalet och artikel 3
punkt 2 i övervakningsavtalet, framstår artiklarna som i sak motstridiga.
Artikel 6 som riktar sig till nationell domstol eller annan nationell myndig-
het kan läsas så, att hänsyn inte får tas till EG-domstolens avgöranden efter
dagen för EES-avtalets undertecknande. EFTA-domstolen skall däremot i
sina yttranden beakta sådan praxis.

Ett yttrande från EFTA-domstolen i en tolkningsfråga är inte bindande
för den nationella myndigheten. Yttrandet innehåller emellertid viktig
information om EG-domstolens praxis. Lagrådet finner det därför angelä-
get att framhålla att artikel 6 i EES-avtalet inte bör ses som ett förbud mot
att beakta avgöranden av EG-domstolen efter avtalets undertecknande. Ett
sådant förbud skulle också strida mot grundtanken att skapa en rättslig
enhetlighet inom EES-området.

Lagvalsregeln

Det remitterade lagförslaget innehåller en såsom lagval rubricerad regel
(5 §). Enligt denna skall, om det i en författning finns föreskrifter som
avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som meddelas till uppfyllelse
av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de avvikande föreskrifterna
inte tillämpas.

Den föreslagna lagvalsregeln har enligt sin ordalydelse ett mycket vid-
sträckt tillämpningsområde. Tillämpad efter bokstaven synes således varje
av EES föranledd föreskrift — oavsett konstitutionell nivå — ha företräde
framför avvikande bestämmelser i andra författningar. Detta har emeller-
tid inte varit avsikten. Som påpekas i remissen kan en regel i vanlig lag inte
ta över grundlag. En införlivad EES-föreskrift som är oförenlig med en
grundlagsbestämmelse får därför inte tillämpas (se 11 kap. 14 § regerings-
formen). En annan fråga är om — såsom det hävdas i remissprotokollet —

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

224

denna hierarkiska princip är så självklar att den inte behöver inflyta i
lagtexten. Lagrådet återkommer till detta spörsmål.

Av remissen kan inte med säkerhet utläsas i vad mån det är avsett att
bestämmelser i grundlag skall utgöra ytterligare spärrar mot att tillämpa
den tilltänkta lagvalsregeln enligt dess ordalydelse. Av intresse i detta
sammanhang är bl. a. bestämmelserna i 8 kap. 2 och 3 §§ regeringsformen.
Föreskrifter som gäller ämnen som avses i 8 kap. 2 § och i betydande
utsträckning även 8 kap. 3 § — det obligatoriska lagområdet — måste
meddelas genom lag. Det är således inte möjligt för riksdagen att genom
bestämmelser i lag bemyndiga regeringen eller förvaltningsmyndighet att
utfärda föreskrifter på detta område. Skulle sådana föreskrifter mot förmo-
dan utfärdas, är de i princip ogiltiga.

Av det anförda följer att det strider mot regeringsformen att utfärda
föreskrifter som avser det obligatoriska lagområdet på lägre konstitutionell
nivå än i lag. Motsvarande ogiltighet träffar föreskrifter som regeringen
eller förvaltningsmyndighet utfärdar i ämnen som avses i 8 kap. 7 §
regeringsformen såvida utfärdandet skett utan stöd av ett i lag givet
bemyndigande. Den omständigheten att föreskrifter av nu beskrivet slag
syftar till att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet saknar be-
tydelse vid denna prövning. Den föreslagna lagvalsregeln kan med andra
ord inte läka den ogiltighet som hänför sig till att en föreskrift, som enligt
regeringsformen krävt lagform, meddelats på lägre konstitutionell nivå.

Vid bedömningen av lagvalsregelns genomslagskraft bör ytterligare en
grundlagsbestämmelse uppmärksammas, nämligen föreskriften i 8 kap.
17 § regeringsformen att lag inte får ändras eller upphävas annat än genom
lag. Som anmärkts i remissprotokollet innebär denna föreskrift att bestäm-
melser som utfärdats av regeringen eller förvaltningsmyndighet aldrig kan
ta över en lagregel. Denna princip om s. k. formell lagkraft kan inte rubbas
genom en i vanlig lag införd regel om att föreskrifter som meddelas till
uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall ha företräde.

Lagrådet kan mot den nu redovisade bakgrunden konstatera att den
föreslagna lagvalsregelns tillämpningsområde blir avsevärt mindre än vad
dess ordalydelse ger intryck av. Lagvalsregeln synes kunna användas en-
dast när lagregel står mot lagregel, regeringsförordning mot regeringsfö-
rordning eller om föreskrifter på myndighetsnivå sinsemellan är ofören-
liga. I övriga fall framstår lagvalsregeln som antingen obehövlig eller
stridande mot regeringsformens normgivningssystem. Detta måste anses
minska angelägenheten av att i svensk rätt införa en så främmande förete-
else som en särskild regel om lagval.

Till det sagda kan läggas att med den väl utvecklade ordning för norm-
givning som finns i vårt land det endast i sällsynta fall torde inträffa att mot
varandra stridande föreskrifter utfärdas på samma konstitutionella nivå.
För ett avstående från lagvalsregeln talar vidare att den ger upphov till
betydande tillämpningsproblem. Som påpekats under remissbehandlingen
är det inte lätt att finna säkra former för information om att en viss
författningsföreskrift meddelats till uppfyllelse av Sveriges förpliktelser
enligt EES-avtalet. Lagrådet återkommer till denna problematik vid be-
handlingen av publiceringsfrågor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

225

15 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Lagrådet förordar med hänvisning till det anförda i första hand att den
föreslagna lagvalsregeln utgår. De problem som kan uppkomma vid en
eventuell konflikt mellan EES-grundade föreskrifter och andra föreskrifter
synes kunna bemästras med anlitande av sedvanliga lagtolkningsprinciper,
däribland principen om fördragsvänlig tolkning. För det fall att en regel om
lagval likväl skulle anses nödvändig bör den enligt lagrådets uppfattning
omformuleras. De begränsningar i tillämpningsområdet som följer av
bestämmelserna i 8 kap. och 11 kap. 14 § regeringsformen bör i tydlighe-
tens intresse komma till direkt uttryck i lagtexten.

Kommunala stödåtgärder

Enligt punkt 1 av artikel 61 i EES-avtalet är — om inte annat föreskrivs i
avtalet — stöd som ges av EGs medlemsstater och EFTA-stater eller med
hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar
att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss pro-
duktion, oförenligt med avtalet i den utsträckning det påverkar handeln
mellan de avtalsslutande parterna. Av punkt 2 i den nämnda artikeln
framgår att vissa sociala stöd ävensom stöd i samband med naturkata-
strofer o. d. är förenliga med avtalet. I punkt 3 anges vidare att vissa andra
typer av stöd — bl. a. regionalpolitiska stöd — kan vara förenliga med
EES-avtalet.

EES-avtalets huvudbestämmelser avses bli inkorporerade genom EES-
lagen (2 §). Bestämmelserna i artikel 61 kommer härigenom att gälla som
svensk lag. I EES-lagen finns därutöver bestämmelser som tar sikte på
offentliga stödåtgärder. Enligt 6 § gäller således — för det fall att en
stödåtgärd som avses i artikel 61 anmälts till EFTAs övervakningsmyndig-
het — att svenska myndigheter inte får pröva tillåtligheten av stödet innan
övervakningsmyndigheten meddelat beslut i saken. Av intresse är vidare
bestämmelsen i 8 § lagförslaget enligt vilken regeringen får upphäva en
kommuns eller ett landstings beslut om stöd, såvida övervakningsmyndig-
heten funnit att detta lämnats i strid med artikel 61.

Artikel 61 omfattar enligt sin lydelse stöd ”med hjälp av statliga medel,
av vilket slag det än är”. Som påpekats av några remissinstanser är det
osäkert om artikeln förutom statliga stöd på central, regional och lokal nivå
gäller stöd som lämnas av kommun eller landsting. I remissprotokollet
uttalas härom med hänvisning till EG-domstolens praxis att stödåtgärder
från kommuner och landsting måste anses omfattade av bestämmelserna i
artikel 61.

Enligt lagrådets uppfattning kan det inte uteslutas att övervakningsmyn-
digheten eller EFTA-domstolen vid en framtida prövning av ett närings-
stöd från kommun eller landsting skulle finna stödet vara oförenligt med
artikel 61. Lagrådet har därför inget att erinra mot att den föreslagna
regleringen av stödåtgärder i EES-lagen inkluderar även stöd från kom-
muner och landsting. Däremot synes vissa invändningar kunna riktas mot
det sätt varpå 6 och 8 §§ utformats i nämnda lag.

Den i 6 § föreslagna bestämmelsen innebär enligt sin ordalydelse att
tillåtligheten av ett kommunalt stöd (för enkelhetens skull bortses här från

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

226

stödåtgärder som beslutats av landsting) inte får prövas av svensk myndig-
het, om stödet anmälts till övervakningsmyndigheten och denna ännu inte
meddelat beslut i saken. Detta innebär enligt lagrådets mening en påtaglig
risk för att den rättsliga prövningen i Sverige av kommunala stödåtgärder
blir onödigt fördröjd. Något egentligt behov av att inhämta övervaknings-
myndighetens uppfattning i saken synes föreligga endast då utgången i
målet är beroende av hur artikel 61 skall tolkas. Är omständigheterna
sådana att ett kommunalt stöd skall upphävas av annan anledning — till
följd exempelvis av att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller att den
kommunala kompetensen överskridits — är det meningslöst att invänta ett
beslut från övervakningsmyndigheten. Detsamma gäller när talan mot det
kommunala beslutet uppenbarligen är ogrundad.

Regeln i 6 § syftar till att förhindra att svenska myndigheter — i prakti-
ken kammarrätt eller regeringsrätten — tillämpar artikel 61 på annat sätt
än behörig instans enligt EES-avtalet. Fråga uppkommer därmed om vad
som skall gälla om övervakningsmyndighetens beslut överklagas till EFTA-
domstolen. Som lagtexten formulerats utgör ett sådant överklagande inte
något hinder mot att den svenska domstolen avgör det hos den domstolen
anhängiga målet. Är rättsfrågan oviss — någon möjlighet att i denna
situation inhämta tolkningsbesked från EFTA-domstolen torde inte före-
ligga — synes det dock inte lämpligt att det kommunala besvärsmålet
avgörs förrän talan mot övervakningsmyndighetens beslut färdigbehand-
lats av EFTA-domstolen.

Vad nu sagts leder lagrådet till slutsatsen att det finns skäl att ge 6 § en
något mindre kategorisk utformning än vad som skett i det remitterade
förslaget. Den åsyftade samordningen mellan svenska domstolars prövning
av en kommunal stödåtgärds förenlighet med artikel 61 och motsvarande
prövning hos övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen synes kunna
uppnås med en bestämmelse av innehåll, att en svensk myndighet endast
om särskilda skäl föreligger får pröva tillåtligheten av ett till övervaknings-
myndigheten anmält stöd, innan ett lagakraftvunnet beslut föreligger i
anmälningsärendet. Sådana särskilda skäl kan — i enlighet med vad
lagrådet nyss anfört — vara att överklagandet uppenbarligen är obefogat
eller att det kommunala beslutet har sådana brister vid sidan av ett
eventuellt brott mot artikel 61 att det under alla omständigheter skall
upphävas.

Mot regeln i 8 § om rätt för regeringen att upphäva ett kommunalt
stödbeslut har under remissbehandlingen invänts att förslaget strider mot
dels bestämmelserna i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen, dels regerings-
formens bestämmelser om kommunal självstyrelse. Lagrådet delar emel-
lertid den i remissprotokollet hävdade uppfattningen att regeringsformens
bestämmelser inte utgör något hinder mot ett genomförande av den i 8 §
föreslagna ordningen. Enligt lagrådets mening är det dock angeläget att
förutsättningarna för regeringens beslutanderätt preciseras ytterligare.

En första fråga som inställer sig är om ett ingripande från regeringens
sida över huvud taget är motiverat, ifall talan rörande det aktuella stödets
förenlighet med artikel 61 redan anförts i form av kommunalbesvär. Enligt
lagrådets uppfattning framstår det som olämpligt om regeringen med stöd

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

227

av 8 § skulle kunna föregripa den normala domstolsprövningen. Tillämp-
ningsområdet for 8 § bör därför begränsas till att omfatta sådana fall då
tolkningen av artikel 61 inte kommit under svensk domstols prövning.

På de skäl som lagrådet anfört i anslutning till 6 § bör ställning vidare tas
till konsekvenserna av att övervakningsmyndighetens beslut överklagas.
Det synes inte böra komma i fråga att regeringen med stöd av 8 § upphäver
en av kommun beslutad stödåtgärd, om situationen är sådan att EFTA-
domstolen efter ett överklagande kan finna att stödet är förenligt med
artikel 61. Utrymmet för regeringen att upphäva kommunala stödbeslut
bör därför begränsas till sådana fall då stödet genom ett lagakraftvunnet
beslut av övervakningsmyndigheten eller genom ett avgörande av EFTA-
domstolen befunnits strida mot artikel 61.

Det skulle i och för sig kunna göras gällande att de av lagrådet nu
förordade begränsningarna av tillämpningsområdet för 8 § inte behöver
föranleda någon ändring i den föreslagna lagtexten. I denna anges ju inte
annat än att regeringen ”får” upphäva det kommunala stödbeslutet. Enligt
lagrådets uppfattning kan det emellertid inte anses tillfredsställande om
den avsedda samordningen mellan regeringen, svensk domstol och
övervakningsmyndigheten/EFTA-domstolen vad gäller befattningen med
kommunala stödåtgärder endast behandlas i motivuttalanden. Starka skäl
talar för att regler av detta slag inflyter i själva lagtexten.

Med hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 6 § och 8 § första
stycket får följande lydelse:

”6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts
till EFTA: s övervakningsmyndighet, får svenska myndigheter endast om
särskilda skäl föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan övervaknings-
myndigheten har meddelat beslut i saken.”

”8 § Har EFTA: s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga
kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen
upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet, om tillåt-
ligheten av beslutet inte är föremål för prövning av svenska myndigheter.”

Konkurrensreglerna

Vad gäller de enskilda paragraferna i EES-lagen på konkurrensområdet
anges till att börja med i 9 § vilka bestämmelser som skall gälla som svensk
lag, nämligen vissa artiklar och avsnitt i fyra olika rättsakter som det
hänvisas till i bilaga XIV till EES-avtalet. I 10 § sägs att bestämmelserna
skall gälla med den anpassning som framgår av samma bilaga.

Bilaga XIV innehåller inte endast hänvisningar till de nämnda rättsak-
terna och ett relativt stort antal anpassningsbestämmelser av såväl redak-
tionell som saklig art. Till större delen omfattar den också EG-rättsakter
som visserligen utgör integrerade delar av EES-avtalet men som förutsätts
införlivade med svensk rätt genom särskilda lagstiftningsåtgärder. Bilaga
XIV blir därför i det nu aktuella sammanhanget svåröverskådlig och
onödigt omfattande. En mer tillfredsställande metod skulle vara att endast
de delar av bilagan som är direkt hänförliga till de i 9 § angivna rättsakterna

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

228

och som utgör anpassningar till dessa fogades som bilaga till EES-lagen.
För tydlighetens skull bör även redan i samband med uppräkningen i 9 § av
de fyra rättsakterna anges att de skall gälla som svensk lag med de
anpassningar som framgår av bilagan. Den inledande meningen i 9 § kan
då ges följande lydelse.

”9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga
XIV till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan
gälla som svensk lag: ”

Rubriken till den föreslagna 10 § jämte paragrafen som sådan kan till
följd av vad nu sagts utgå.

Texten i remissförslagets 11 §, som enligt lagrådets förslag kommer att
utgöra 10 §, bör for vinnande av klarhet och på grund av vad nyss föresla-
gits beträffande bilaga XIV lämpligen ges denna lydelse:

”10 § I bilagorna 4 — 8 till denna lag finns den svenska texten till:

1. de rättsakter som anges i 9 §,

2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar till
nämnda rättsakter.”

För att enhetlighet med 3 och 4 §§ skall uppnås bör 12 § i det remitterade
förslaget vidare foras till den nya 10 § som ett andra stycke.

De tre följande paragraferna, 13 —15 §§ i remissförslaget, om behörig
myndighet, dess befogenheter samt rätt att få handräckning skall ses mot
bakgrund av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Detta protokoll, som
föreslås inkorporerat och alltså skall gälla som svensk lag, innehåller
kompletteringar till de materiella konkurrensregler som infogats i EES-
avtalet genom bilaga XIV. Det innehåller bl. a. olika slag av förfarandere-
gler for övervakningen och bestämmelser om de påföljder som kan drabba
enskilda. Avsikten är att tillägga övervakningsmyndigheten befogenheter
motsvarande dem som kommissionen har beträffande övervakningen
inom EG.

Kapitel II i protokoll 4 innehåller riktlinjerna för övervakningsmyndig-
hetens användning av konkurrensreglerna, däribland tillsynen över företa-
gens iakttagande av kartellförbudet och förbudet mot missbruk av domi-
nerande ställning. Övervakningsmyndigheten ges behörighet att inhämta
upplysningar från och att utföra undersökningar hos företag och företags-
sammanslutningar. Undersökningarna utförs antingen med stöd av skrift-
lig fullmakt eller enligt ett formligt beslut. Vidare finns i samma kapitel
bestämmelser om bl. a. förhör med tredje man och sekretess.

Enligt EES-avtalet skall varje fördragsslutande stat utse ett organ att vara
behörig nationell myndighet med vissa befogenheter. Detta krav uppfylls
genom 13 § i lagförslaget (11 § enligt lagrådets förslag).

Den följande 14 § (12 § enligt lagrådets förslag) ansluter till artikel 14 i
kapitel II, och de fyra punkter som specificerar myndighetens befogenheter
har sin direkta motsvarighet i artikeln. I den svenska lagtexten har emel-
lertid inte uttryckligen angivits någon adressat. I artikel 14 sägs däremot att
undersökning genomförs ”hos företag och företagssammanslutningar” (i
den engelska texten ”undertakings and associations of undertakings”).
Den hos vilken undersökning kan äga rum bör anges också i lagtexten. Det
torde härvid vara tillräckligt att i bestämmelsens inledning omedelbart

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

229

efter orden ”rätt att” tillfoga ”hos företaget”. En sådan reglering får anses
innefatta även företagssammanslutningar.

Den engelska protokollstexten har i sin första punkt uttrycket ”books”,
vilket i den föreslagna lagtexten fått en ordagrann översättning till ”böck-
er”. I den svenska översättningen av protokollet har i stället ordet ”bokfö-
ring” använts. Denna term ger ett mer adekvat uttryck för vad som torde
vara avsett. I lagtexten bör därför ”bokföring” användas i punkterna 1 och

Vid en undersökning av nu aktuellt slag enligt svensk rätt, såsom t. ex.
taxeringsrevision enligt 3 kap. 8 —14 §§ taxeringslagen (1990:324), gäller
särskilda bestämmelser som tar sikte på den enskildes integritet. Därjämte
finns skyddande bestämmelser i sekretesslagen (1980:100). I den före-
slagna EES-lagen återfinns inte några sådana föreskrifter. Det är emellertid
att märka att kapitel II i protokoll 4 innehåller bestämmelser om sekretess,
vilka kommer att utgöra svensk lag. I artikel 20 i nämnda kapitel sägs bl. a.
att upplysningar som inhämtats vid t. ex. en undersökning enligt artikel 14
får användas endast för det med undersökningen avsedda ändamålet.

Det är vid föredragningen inför lagrådet upplyst att en viss praxis
rörande företagens skydd utvecklats vid EG-kommissionens undersök-
ningar enligt samma konkurrensregler. Så har t. ex. företaget rätt att begära
att en advokat får vara närvarande under förutsättning att undersökningen
inte blir onödigt fördröjd i väntan på att han skall infinna sig. Vidare är
korrespondens mellan företaget och en oberoende advokat skyddad från
granskning av kommissionen. Information som inhämtats vid en under-
sökning får, som nyss nämnts, enligt artikel 20 användas endast för det
med undersökningen avsedda ändamålet och materialet får inte heller
avslöjas för utomstående.

Oavsett de nu angivna avtalsbestämmelserna och den praxis som ut-
vecklats inom EG är det nödvändigt, inte minst för att den enskilde skall
tillförsäkras ett godtagbart skydd, att den svenska sekretesslagstiftningen
ses över och att dess bestämmelser får en direkt verkan på åtgärder som vid
tas i vårt land med stöd av EES-lagen. Vid föredragningen har upplysts att
regeringen avser att senare i år lägga fram förslag om ändringar i sekretes-
slagstiftningen på ett flertal områden, däribland konkurrensområdet.

Vad avser remissförslagets 15 § om handräckning blir denna paragraf
med lagrådets förslag till omdisponering av lagtexten i stället 13 §. Hänvis-
ningen i paragrafen till ” 14 § 1, 2 och 4” skall då avse ” 12 § första stycket 1,
2 och 4”.

Till sist vill lagrådet erinra om att den nya numreringen av lagtexten i
konkurrensavsnittet medför att 16-19 §§ i det remitterade förslaget i stället
blir 14— 17 §§. Vidare skall hänvisningen i 17 § i remissförslaget med
lagrådets uppläggning avse 14 §.

Publiceringsfrågor

Som lagrådet har framhållit i det allmänna avsnittet är det viktigt att
publicerings- och informationsfrågorna löses på ett ändamålsenligt sätt.
Vad som i denna del har anförts i remissen föranleder inte någon ytterlig-
are kommentar från lagrådets sida utom beträffande frågan om kungö-
rande av författningar genom vilka EES-avtalet införlivas med svensk rätt.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets

yttrande

230

Enligt lagvalsregeln i 5 § i lagförslaget gäller att, om det i en författning
finns föreskrifter som avviker från EES-lagen eller från föreskrifter som
meddelas till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet, de
avvikande föreskrifterna inte skall tillämpas. Lagrådets inställning till
denna bestämmelse som sådan har framgått i det föregående. Om lagvals-
regeln — mot vad lagrådet i första hand har förordat — anses böra behållas
i lagen, måste det vid tillämpningen av regeln kunna fastställas vilka
bestämmelser som är grundade på EES-avtalet och vilka som inte är det.
De förra skall ju i en konfliktsituation ges företräde.

De föreskrifter som har inkorporerats genom EES-lagen och som alltså
skall ha företräde framför avvikande nationella föreskrifter synes inte vålla
några problem vid prövningen av företrädesfrågan. Deras dignitet av
EES-föreskrifter framgår av själva lagen.

Inte heller när i andra fall en överenskommelse har blivit inkorporerad
genom en lag eller förordning torde problem normalt behöva uppkomma.
Som anges i remissprotokollet brukar nämligen den bakomliggande EG-
rättsakten då finnas med som bilaga.

Annorlunda förhåller det sig med de fall då införlivandet sker genom
transformation. Det måste då för rättstillämparen på något sätt göras klart
att det är fråga om EES-regler. Enligt den lösning som har valts i remissen
skall det till en lag eller förordning som transformerar ett direktiv fogas en
not i Svensk författningssamling (SFS) som — direkt eller via riksdags-
trycket — hänvisar till EG- rättsakten. Avsikten är att även myndigheterna
skall använda ett sådant notsystem.

Att tillerkänna notapparaten till en författning, dvs. en information-
skälla över vilken normgivaren saknar inflytande, den avsedda rollen vid
företrädesprövningen framstår knappast som god lagstiftningsteknik. Om
rättstillämparen genom noten leds fram till den bakomliggande EG-
rättsakten, framgår det kanske ändå inte heller alltid klart att just den
författningsbestämmelse som det är fråga om har föranletts av EES-avtalet.
Detta borde enligt lagrådets mening helst framgå direkt av författningstex-
ten. Lagrådet förordar således att denna ordning tillämpas i största möjliga
utsträckning. Emellertid vill lagrådet inte motsätta sig att tekniken med
notsystem används i de fall då annan lösning ter sig alltför komplicerad.

I remissprotokollet behandlas även de fall då harmonisering redan
tidigare har skett av EG-regler i rättsakter som nu omfattas av EES-avtalet.
Systemet med nothänvisning till bakomliggande överenskommelse (rätt-
sakt) anses på anförda skäl inte böra gälla sådana fall. Såsom lagrådet har
uppfattat EES-lagens innebörd skulle ett notsystem i de avsedda fallen inte
ha någon funktion att fylla för tillämpningen av lagvalsregeln. De svenska
bestämmelser som redan före EES-lagens ikraftträdande — till följd av
särskild lagstiftningsåtgärd eller eljest — harmonierar med EG-rätten om-
fattas i en konfliktsituation över huvud inte av nämnda regel. Denna syftar
åtminstone enligt sin ordalydelse inte bakåt i tiden utan avser endast
föreskrifter ”som meddelas” till uppfyllande av Sveriges förpliktelser en-
ligt EES-avtalet. En annan sak är att man i här berörda situationer ändå
kan böra tillämpa den allmänna grundsatsen om fördragsvänlig tolkning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

Bilaga 1.4

Lagrådets
yttrande

231

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

EES-avtalet, övervakningsavtalet och kommittéavtalet

1 § Denna lag gäller tillämpningen av avtalet den 2 maj 1992 mellan
Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och
stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna

1 Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) om Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet (EES-avtalet).

Denna lag gäller också tillämpningen av avtalen den 2 maj 1992 mellan
medlemsstaterna i EFTA om upprättande av en övervakningsmyndighet
och en domstol (övervakningsavtalet) och om en ständig kommitté (kom-
mittéavtalet).

Bestämmelser i avtalen som skall gälla som svensk lag

2 § Följande bestämmelser i EES-avtalet skall gälla som svensk lag:

1. Artiklarna 1 —129.

2. Protokollen 1 och 2, protokollet 8 punkt 2 samt protokollen 13,14,17,
21-25 och 39.

Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 1 till denna lag.

3 § Följande bestämmelser i övervakningsavtalet skall gälla som svensk
lag:

1. Artiklarna 1-53.

2. Protokollen 1—4.

Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 2 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha lika giltighet.

4 § Protokoll 1 till kommittéavtalet skall gälla som svensk lag.
Protokollets svenska text finns i bilaga 3 till denna lag.

De engelska, finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och
tyska texterna skall ha lika giltighet.

Lagval

5 § Föreskrifter i denna lag eller annan lag som meddelats till uppfyllande
av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av
vad som annars föreskrivs i lag. Motsvarande skall gälla också i förhållan-
det mellan föreskrifter i annan författning än lag.

Regler om statliga och kommunala stödåtgärder

Begränsning av svenska myndigheters prövningsrätt

6 § När en stödåtgärd som avses i artikel 61 i EES-avtalet har anmälts till
EFTA: s övervakningsmyndighet av regeringen eller den myndighet som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

232

regeringen bestämmer, får svenska myndigheter endast om särskilda skäl
föreligger pröva tillåtligheten av stödet innan saken slutligt avgjorts av
övervakningsmyndigheten genom beslut som vunnit laga kraft eller av
EFTA-domstolen.

Upplysningsskyldighet för kommuner och landsting

7 § Kommuner och landsting är skyldiga att lämna upplysningar till rege-
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om alla former av
stöd som planeras och som kan bli föremål för prövning av EFTA:s
övervakningsmyndighet.

Upphävande av kommunala beslut

8 § Har EFTA: s övervakningsmyndighet genom beslut som vunnit laga
kraft eller EFTA-domstolen funnit att en kommun eller ett landsting
lämnat stöd som står i strid med artikel 61 i EES-avtalet, får regeringen
upphäva kommunens eller landstingets beslut att lämna stödet.

Första stycket gäller dock inte om en svensk myndighet har funnit att
kommunens eller landstingets beslut är förenligt med artikel 61 i EES-
avtalet, eller om denna fråga alltjämt är föremål för sådan prövning.

I fråga om rättelse av verkställighet när ett beslut upphävs skall regeln i
10 kap. 15 § kommunallagen (1991:900) gälla.

Konkurrensregler

9 § Följande bestämmelser i rättsakter, som det hänvisas till i bilaga XIV
till EES-avtalet, skall med de anpassningar som framgår av bilagan gälla
som svensk lag:

1. Artiklarna 1 — 5 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21
december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer.

2. Artiklarna 1 —5, 7 och 8 i rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den
19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar.

3. Avsnitt I i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 december
1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i
fördraget på sjöfarten.

4. Artiklarna 1 —3 i höga myndighetens beslut nr 24 — 54 av den 6 maj
1954 med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett
företag enligt fördragets artikel 66.1.

10 § I bilagorna 4—8 till denna lag finns den svenska texten till

1. de rättsakter som anges i 9 §,

2. EES-avtalets bilaga XIV i de delar den innehåller anpassningar av
nämnda rättsakter.

De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska,
nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna
skall ha lika giltighet.

Behörig myndighet

11 § Regeringen bestämmer vilken svensk myndighet som skall vara behö-
rig vid tillämpning av konkurrensreglerna i EES-avtalet och övervak-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

233

ningsavtalet. Denna myndighet skall ge EFTA:s övervakningsmyndighet
och Europeiska gemenskapernas kommission det bistånd som föreskrivs i
dessa regler.

Den behöriga myndighetens befogenheter

12 § När den behöriga myndigheten genomför en undersökning på begäran
av EFTA:s övervakningsmyndighet enligt protokoll 4 till övervaknings-
avtalet, har den rätt att hos företag och företagssammanslutningar

1. granska böcker och andra affärshandlingar,

2. ta kopior av eller göra utdrag ur böcker och andra affärshandlingar,

3. begära muntliga förklaringar på platsen, och

4. få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportmedel.

Första stycket gäller också när den behöriga myndigheten bistår över-
vakningsmyndigheten vid undersökningar enligt protokoll 4 till övervak-
ningsavtalet.

13 § När EFTA:s övervakningsmyndighet har beslutat om en undersök-
ning enligt protokoll 4 till övervakningsavtalet har den behöriga myndig-
heten rätt att få handräckning av kronofogdemyndigheten för att genom-
föra de åtgärder som avses i 12 § 1,2 och 4.

Verkan av domar och beslut

14 § Avgöranden som avses i artikel 110 första stycket i EES-avtalet skall
verkställas på samma sätt som en svensk domstols lagakraftägande dom,
såvida inte annat följer av beslut som avses i artikelns fjärde stycke.

Regeringen utser den myndighet som avses i artikel 110 andra stycket.

15 § Beslut av Europeiska gemenskapernas kommission samt domar och
beslut av Europeiska gemenskapernas domstol och dess första instans
enligt EES-avtalets konkurrensregler i andra fall än dem som avses i 14 §
gäller här i landet.

Vissa särskilda bestämmelser om EFTA-domstolen

16 § Beträffande förhör med vittnen och sakkunniga här i landet enligt
övervakningsavtalets bestämmelser skall lagen (1946:818) om bevisupp-
tagning åt vissa internationella organ tillämpas.

17 § Vid åtal här i landet mot den som är domare i EFTA-domstolen skall
3 kap. 3 § och 20 kap. 10 § rättegångsbalken tillämpas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2. Genom lagen upphävs lagen (1992:138) om tillämpning av avtal
mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart.

234

AVTAL OM EUROPEISKA EKONOMISKA
SAMARBETSOMRÅDET

EUROPEISKA EKONOMISKA GEMENSKAPEN,

EUROPEISKA KOL- OCH STÅLGEMENSKAPEN,
KONUNGARIKET BELGIEN,

KONUNGARIKET DANMARK,

FÖRBUNDSREPUBLIKEN TYSKLAND,

HELLENSKA REPUBLIKEN,
KONUNGARIKET SPANIEN,
FRANSKA REPUBLIKEN,
IRLAND,

ITALIENSKA REPUBLIKEN,

STORHERTIGDÖMET LUXEMBURG,
KONUNGARIKET NEDERLÄNDERNA,

PORTUGISISKA REPUBLIKEN,

FÖRENADE KONUNGARIKET STORBRITANNIEN OCH NORDIR-
LAND

SAMT

REPUBLIKEN FINLAND,

REPUBLIKEN ISLAND,

FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN,

KONUNGARIKET NORGE,

SCHWEIZISKA EDSFÖRBUNDET,

KONUNGARIKET SVERIGE,

REPUBLIKEN ÖSTERRIKE,

härefter kallade de AVTALSSLUTANDE PARTERNA,

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att ett europeiskt ekonomiskt samarbets-
område kommer att bidra till uppbyggnaden av ett Europa grundat på fred,
demokrati och mänskliga rättigheter,

SOM PÅ NYTT BEKRÄFTAR den höga prioritet som givits åt det privili-
gierade förhållandet mellan Europeiska gemenskapen, dess medlemsstater
och EFTA-staterna och som är grundat på närhet, långvariga gemensamma
värderingar och europeisk identitet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att på grundval av marknadsekonomi med-
verka till världsomfattande liberalisering av handeln och till samarbete, sär-
skilt enligt Allmänna tull- och handelsavtalet och Fördraget om upprättande
av Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling,

SOM BEAKTAR målet att upprätta ett dynamiskt och homogent euro-
peiskt ekonomiskt samarbetsområde, som är grundat på gemensamma reg-
ler och lika konkurrensvillkor och som tillhandahåller lämpliga medel för
verkställighet, också på den rättsliga nivån, och som kan uppnås på grundval
av jämlikhet och ömsesidighet samt allmän jämvikt i fråga om fördelar, rät-
tigheter och skyldigheter för de avtalsslutande parterna,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vidta åtgärder för att så långt det är möjligt

Prop.1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

235

förverkliga fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital inom hela
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, liksom ett ökat och breddat
samarbete i fråga om de angränsande och övergripande politikområdena,

SOM AVSER att främja en harmonisk utveckling av Europeiska ekono-
miska samarbetsområdet och som är övertygade om behovet att genom till-
lämpning av avtalet bidra till en minskning av de ekonomiska och sociala
regionala olikheterna,

SOM ÖNSKAR bidra till att stärka samarbetet mellan ledamöterna av
Europaparlamentet och av EFTA-staternas parlament samt mellan arbets-
marknadens parter inom Europeiska gemenskapen och i EFTA-staterna,

SOM ÄR ÖVERTYGADE OM den betydelsefulla roll som enskilda kom-
mer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att ut-
öva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara
dessa rättigheter,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att bevara, skydda och förbättra miljön samt
att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresurserna, på
grundval av särskilt principen om en varaktig utveckling samt av principen
att försiktighetsåtgärder och förebyggande åtgärder bör vidtas,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att vid den vidare utvecklingen av regler
bygga på en hög skyddsnivå vad gäller hälsa, säkerhet och miljö,

SOM ÄR MEDVETNA OM vikten av att utveckla den sociala dimensio-
nen, däri inbegripet lika behandling av kvinnor och män, inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet och som önskar säkerställa ekonomiskt och
socialt framåtskridande och främja förutsättningarna för full sysselsättning,
en högre levnadsstandard och förbättrade arbetsvillkor inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet,

SOM ÄR FAST BESLUTNA att främja konsumenternas intressen och
stärka deras ställning på marknaden genom att sträva efter en hög grad av
konsumentskydd,

SOM HAR DE GEMENSAMMA MÅLEN att stärka den vetenskapliga
och teknologiska grunden för europeisk industri och att stimulera den, så att
den blir mer konkurrenskraftig på det internationella planet,

SOM ANSER att ingåendet av detta avtal inte på något sätt skall begränsa
möjligheten för någon EFTA-stat att ansluta sig till Europeiska gemenska-
perna,

SOM BEAKTAR ATT de avtalsslutande parternas mål, med full hänsyn till
domstolarnas oberoende ställning, är att nå och upprätthålla en enhetlig
tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskaps-
lagstiftningen som i sak återges i detta avtal samt att nå lika behandling av
enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och konkurrensvillkoren,

SOM BEAKTAR ATT detta avtal inte inskränker de avtalsslutande parter-
nas självständiga beslutanderätt eller befogenhet att ingå avtal, om inte an-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

236

nat följer av bestämmelserna i detta avtal och med de begränsningar som
följer av folkrätten,

HAR BESLUTAT att träffa följande avtal:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

237

DEL I MÅL OCH PRINCIPER

Artikel 1

1. Detta associationsavtals syfte är att främja ett fortgående och balanserat
stärkande av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslu-
tande parterna på lika konkurrensvillkor och med respekt för samma regler,
i avsikt att skapa ett homogent Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde,
härefter kallat EES.

2. För att nå de mål som anges i punkt 1 skall associeringen i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal leda till

a) fri rörlighet för varor,

b) fri rörlighet för personer,

c) fri rörlighet för tjänster,

d) fri rörlighet för kapital,

e) upprättande av ett system som säkerställer att konkurrensen inte
snedvrids och att reglerna därom respekteras lika, samt till

f) ett närmare samarbete på andra områden, såsom forskning och ut-
veckling, miljö, utbildning och socialpolitik.

Artikel 2

I detta avtal avses med

a) avtal: huvudavtalet, dess protokoll och bilagor samt de rättsakter
som det hänvisas till i dessa,

b) EFTA-staterna: de avtalsslutande parter som är medlemmar av
Europeiska frihandelssammanslutningen,

c) avtalsslutande parter, vad beträffar gemenskapen och EG-medlems-
staterna: gemenskapen och EG-medlemsstaterna, eller gemenska-
pen, eller EG-medlemsstaterna. Den innebörd som detta uttryck
skall ges i varje enskilt fall skall härledas från de relevanta bestäm-
melserna i detta avtal och från gemenskapens och EG-medlemssta-
ternas respektive behörighet som den är bestämd i Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördra-
get om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Artikel 3

De avtalsslutande parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna
och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal
fullgörs.

De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås.
De skall dessutom underlätta samarbetet inom ramen för detta avtal.

Artikel 4

Inom detta avtals tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämp-
ningen av någon särskild bestämmmelse i avtalet, skall all diskriminering på
grund av nationalitet vara förbjuden.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

238

Artikel 5

En avtalsslutande part får när som helst ta upp ett problem i Gemensamma
EES-kommittén eller i EES-rådet i enlighet med de bestämmelser som anges
i artiklarna 92.2 och 89.2.

Artikel 6

Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmel-
serna i detta avtal, i den mån de i sak är identiska med motsvarande bestäm-
melser i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen och i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenska-
pen samt med rättsakter som antagits med tillämpning av dessa två fördrag,
vid genomförande och tillämpning tolkas i enlighet med relevanta avgöran-
den av Europeiska gemenskapernas domstol som meddelats före dagen för
undertecknandet av detta avtal.

Artikel 7

Rättsakter som det hänvisas till eller som ingår i bilagorna till detta avtal
eller i beslut av Gemensamma EES-kommittén skall vara bindande för de
avtalsslutande parterna samt utgöra en del av, eller införlivas med deras in-
terna rättsordning enligt följande:

a) En rättsakt som motsvarar en EEG-förordning skall som sådan in-
förlivas med de avtalsslutande parternas interna rättsordning.

b) En rättsakt som motsvarar ett EEG-direktiv skall ge de avtalsslu-
tande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för ge-
nomförandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

239

DEL II FRI RÖRLIGHET FÖR VAROR

KAPITEL 1 GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER

Artikel 8

1. Fri rörlighet för varor mellan de avtalsslutande parterna skall åstadkom-
mas i enlighet med bestämmelserna i detta avtal.

2. Om inte annat anges, skall artiklarna 10 -15,19, 20 och 25 - 27 tillämpas
endast på varor med ursprung i en stat som är avtalsslutande part.

3. Om inte annat anges, skall bestämmelserna i detta avtal tillämpas endast
på

a) varor som faller under kapitlen 25 - 97 i systemet för harmoniserad
varubeskrivning och kodifiering, med undantag för de varor som
räknas upp i protokoll 2,

b) varor som anges i protokoll 3 i enlighet med de speciella arrange-
mang som anges i protokollet.

Artikel 9

1. Ursprungsreglerna finns i protokoll 4. De skall inte inverka på något inter-
nationellt åtagande som har gjorts eller kan komma att göras av de avtalsslu-
tande parterna i enlighet med Allmänna tull- och handelsavtalet,

2.1 syfte att utveckla de resultat som nåtts i detta avtal kommer de avtalsslu-
tande parterna att fortsätta sina ansträngningar att ytterligare förbättra och
förenkla ursprungsreglerna i alla avseenden och öka samarbetet om tullfrå-
gor.

3. En första översyn kommer att äga rum före utgången av år 1993. Ytterli-
gare översyner kommer att ske med tvåårsintervaller. På grundval av dessa
översyner åtar sig de avtalsslutande parterna att besluta om lämpliga åtgär-
der att regleras i avtalet.

Artikel 10

Tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall
vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna. Utan att det påverkar till-
lämpingen av arrangemangen i protokoll 5 skall detta också gälla tullar av
fiskal karaktär.

Artikel 11

Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan
skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna.

Artikel 12

Kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan
skall vara förbjudna mellan de avtalsslutande parterna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

240

Artikel 13

Bestämmelserna i artiklarna 11 och 12 skall inte hindra sådana förbud mot
eller restriktioner för import, export eller transitering som grundas på hän-
syn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att
skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda na-
tionella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att
skydda industriell och kommersiell äganderätt. Sådana förbud eller restrik-
tioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller inne-
fatta en förtäckt begränsning av handeln mellan de avtalsslutande parterna.

Artikel 14

Ingen avtalsslutande part skall, direkt eller indirekt, på varor från andra av-
talsslutande parter lägga interna skatter eller avgifter, av vilket slag de än är,
som är högre än de avgifter som direkt eller indirekt läggs på liknande in-
hemska varor.

Vidare skall ingen avtalsslutande part på varor från andra avtalsslutande
parter lägga sådana interna skatter eller avgifter som är av sådan art att de
indirekt skyddar andra varor.

Artikel 15

För varor som exporteras till någon annan avtalsslutande parts territorium
får återbetalning av interna skatter eller avgifter inte ske med belopp som
överstiger de skatter eller avgifter som direkt eller indirekt lagts på varorna.

Artikel 16

1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa att statliga handelsmonopol
anpassas på sådant sätt att ingen diskriminering med avseende på anskaff-
nings- och marknadsförings-villkor föreligger mellan medborgare i EG-med-
lemsstaterna och medborgare i EFTA-staterna.

2. Bestämmelserna i denna artikel skall tillämpas på vaije organ genom vil-
ket de avtalsslutande parternas behöriga myndigheter, rättsligt eller i prakti-
ken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller märkbart påverkar import
eller export mellan de avtalsslutande parterna. Dessa bestämmelser skall
även tillämpas på monopol som staten överlåtit på andra.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

KAPITEL 2 JORDBRUKS- OCH

FISKEPRODUKTER

Artikel 17

Bilaga I innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser vete-
rinära frågor och växtskyddsfrågor.

16 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

241

Artikel 18

Utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om
handeln med jordbruksprodukter skall de avtalsslutande parterna säker-
ställa att arrangemangen som avses i artikel 17 samt artikel 23 första stycket
a och b, så som de tillämpas på andra produkter än de som omfattas av arti-
kel 8.3, inte äventyras genom andra tekniska handelshinder. Artikel 13 är
tillämplig.

Artikel 19

1. De avtalsslutande parterna skall undersöka varje svårighet som kan upp-
stå i deras handel med jordbruksprodukter samt sträva efter att finna lämp-
liga lösningar.

2. De avtalsslutande parterna åtar sig att fortsätta sina an-strängningar för
att nå en gradvis liberalisering av handeln med jordbruksprodukter.

3.1 detta syfte skall de avtalsslutande parterna före utgången av år 1993 och
därefter med tvåårsintervaller se över villkoren för handeln med jordbruks-
produkter.

4.1 ljuset av resultaten av dessa översyner, inom ramen för respektive parts
jordbrukspolitik och med hänsyn till resultaten av Uruguay-rundan, skall de
avtalsslutande parterna, inom ramen för detta avtal, besluta om ytterligare
nedskärningar av alla slag av handelshinder inom jordbrukssektorn, bilate-
ralt eller multilateralt, på grundval av preferenser, reciprocitet och ömsesi-
diga fördelar — inklusive sådana nedskärningar som följer av statliga
handelsmonopol på jordbruksområdet.

Artikel 20

Bestämmelser och arrangemang som avser fisk och andra marina produkter
finns i protokoll 9.

KAPITEL 3 SAMARBETE I TULLFRÅGOR OCH OM
HANDELS LÄTTNADER

Artikel 21

1. För att underlätta handeln sinsemellan skall de avtalsslutande parterna
förenkla kontroller och formaliteter vid sina gränser. Bestämmelser som syf-
tar till detta finns i protokoll 10.2. De avtalsslutande parterna skall lämna
varandra bistånd i tullfrågor för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull-
lagstiftningen. Bestämmelser som syftar till detta finns i protokoll 11.

3. De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet i avsikt att
förenkla de procedurer som rör handel med varor, särskilt i samband med
de av gemenskapens program, projekt och verksamheter som syftar till att
uppnå handelslättnader, i enlighet med reglerna i del VI.

4. Utan hinder av artikel 8.3 skall artikel 21 tillämpas på alla varor.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

242

Artikel 22

En avtalsslutande part, som avser antingen att sänka den faktiskt tillämpade
nivån på de tullar eller avgifter med motsvarande verkan som tillämpas gent-
emot tredje land som åtnjuter behandling som mest gynnad nation eller att
inte tillämpa dessa, skall såvitt möjligt anmäla åtgärden till Gemensamma
EES-kommittén senast trettio dagar innan den träder i kraft. Den avtalsslu-
tande parten i fråga skall ta del av varje invändning från andra avtalsslutande
parter om de snedvridningar som kan bli följden av åtgärden.

KAPITEL 4 ANDRA REGLER SOM AVSER FRI
RÖRLIGHET FÖR VAROR

Artikel 23

Särskilda bestämmelser och arrangemang finns i

a) protokoll 12 och bilaga II vad gäller tekniska föreskrifter, standar-
der, provning och certifiering,

b) protokoll 47 vad gäller avveckling av tekniska handelshinder vid
handel med vin,

c) bilaga III vad gäller produktansvar.

De skall tillämpas på alla varor, om inte annat anges.

Artikel 24

Bilaga IV innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang som avser
energi.

Artikel 25

Om uppfyllandet av bestämmelserna i artiklarna 10 och 12 leder till

a) återutförsel till ett tredje land gentemot vilket den exporterande av-
talsslutande parten, vad gäller varan i fråga, tillämpar kvantitativa
exportrestriktioner,exporttullar eller åtgärder eller avgifter med
motsvarande verkan, eller

b) en allvarlig brist, eller hot om en sådan, vad avser en vara som är
nödvändig för den exporterande avtalsslutande parten,

och om de situationer som avses ovan ger upphov till eller kan tänkas ge
upphov till avsevärda svårigheter för den exporterande avtalsslutande par-
ten, får denna avtalsslutande part vidta lämpliga åtgärder i enlighet med för-
farandena i artikel 113.

Artikel 26

Anti-dumpningsåtgärder, utjämningstullar och åtgärder för att motverka
otillåtet handelsbruk från tredje lands sida skall inte tillämpas på förbindel-
ser mellan de avtalsslutande parterna, om inte annat anges i detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

243

KAPITEL 5 KOL- OCH STÅLPRODUKTER	Prop.1991/92: 170
Artikel 27	Bilaga 1 till EES-lagen

Bestämmelser och arrangemang som avser kol- och stålprodukter finns i pro-
tokollen 14 och 25.

244

DEL III FRI RÖRLIGHET FÖR PERSONER,
TJÄNSTER OCH KAPITAL

KAPITEL 1 ARBETSTAGARE OCH

EGENFÖRETAGARE

Artikel 28

1. Fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas mellan EG-medlemssta-
terna och EFTA-staterna.

2. Denna fria rörlighet skall innebära att all diskriminering av arbetstagare
från EG-medlemsstaterna och EFTA-staterna på grund av nationalitet skall
avskaffas vad gäller anställning, ersättning och övriga arbets- och anställ-
ningsvillkor.

3. Den skall, med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till
allmän ordning, säkerhet och hälsa, innefatta rätt att

a) anta faktiska erbjudanden om anställning,

b) förflytta sig fritt inom EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas
territorium för detta ändamål,

c) uppehålla sig inom en EG-medlemsstats eller en EFTA-stats territo-
rium i syfte att inneha anställning där i överensstämmelse med de
lagar och andra författningar som gäller för anställning av medbor-
gare i den staten,

d) stanna kvar inom en EG-medlemsstats eller EFTA-stats territorium
efter att ha varit anställd där.

4. Bestämmelserna i denna artikel skall inte tillämpas på anställning i offent-
lig tjänst.

5. Bilaga V innehåller särskilda bestämmelser om fri rörlighet för arbetsta-
gare.

Artikel 29

1. För att genomföra fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare skall
de avtalsslutande parterna inom den sociala trygghetens område i enlighet
med bestämmelserna i bilaga VI särskilt se till, vad avser arbetstagare och
egenföretagare samt deras familjemedlemmar, att

a) alla perioder som beaktas enligt lagstiftningen i de olika länderna
läggs samman för förvärvande och bibehållande av rätten till förmå-
ner och för beräkning av förmånernas storlek,

b) förmåner betalas ut till personer bosatta inom de avtalsslutande par-
ternas territorier.

Artikel 30

För att underlätta för personer att uppta och utöva förvärvsverksamhet som
arbetstagare eller som egenföretagare skall de avtalsslutande parterna vidta

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

245

de nödvändiga åtgärderna enligt bilaga VII, för ett ömsesidigt erkännande
av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt samordning av
de avtalsslutande parternas bestämmelser i lagar och andra författningar
som rör arbetstagares och egenföretagares upptagande och utövande av för-
värvsverksamhet.

KAPITEL 2 ETABLERINGSRÄTT

Artikel 31

1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte förekomma
några inskränkningar för medborgare i en EG-medlemsstat eller en EFTA-
stat att fritt etablera sig på vilken som helst av dessa staters territorium.
Detta skall även gälla rätten för medborgare i varje EG-medlemsstat eller
EFTA-stat som är etablerad i någon av dessa stater att upprätta kontor, filia-
ler eller dotterbolag.

Etableringsfriheten skall innefatta rätt att uppta och utöva verksamhet
som egen företagare samt rätt att bilda och driva företag, särskilt bolag som
de definieras i artikel 34 andra stycket, på de villkor som etableringslandets
lagstiftning föreskriver för egna medborgare, om inte annat följer av bestäm-
melserna i kapitel 4.

2. Bilagorna VIII - XI innehåller särskilda bestämmelser om etableringsrät-
ten.

Artikel 32

Bestämmelserna i detta kapitel skall för den avtalsslutande part som är be-
rörd inte omfatta verksamhet som hos den avtalsslutande parten, om än en-
dast tillfälligt, är förenad med myndighetsutövning.

Artikel 33

Bestämmelserna i detta kapitel och åtgärder som vidtagits med stöd av dessa
skall inte hindra tillämpning av bestämmelser i lagar, andra författningar och
myndighetsåtgärder som föreskriver särskild behandling av utländska med-
borgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller
allmän hälsa.

Artikel 34

Bolag som bildats i överensstämmelse med en EG-medlemsstats eller
EFTA-stats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin hu-
vudsakliga verksamhet inom de avtalsslutande parternas territorium skall
vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställas med fysiska
personer som är medborgare i EG-medlemsstaterna eller EFTA-staterna.

Med ”bolag” förstås bolag enligt civil- eller handelslagstiftning, inbegripet
kooperativa sammanslutningar samt andra offentligrättsliga eller privaträtts-
liga juridiska personer, med undantag av sådana som inte drivs i vinstsyfte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

246

Artikel 35

Bestämmelserna i artikel 30 skall tillämpas på de frågor som regleras i detta
kapitel.

KAPITEL 3 TJÄNSTER

Artikel 36

1. Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några in-
skränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom de avtalsslutande par-
ternas territorier för medborgare i EG-medlemsstater och EFTA-stater som
har etablerat sig i en annan EG-medlemsstat eller EFTA-stat än mottagaren
av tjänsten.

2. Bilagorna IX - XI innehåller särskilda bestämmelser om friheten att till-
handahålla tjänster.

Artikel 37

Som ”tjänster” i detta avtals mening skall anses prestationer som normalt
utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna
om fri rörlighet för varor, kapital och personer.

Med tjänster skall särskilt avses verksamhet

a) av industriell natur,

b) av kommersiell natur,

c) inom hantverk,

d) inom fria yrken.

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel 2 får den
som tillhandahåller en tjänst i detta syfte tillfälligt utöva sin verksamhet i det
land där tjänsten tillhandahålls på samma villkor som landet uppställer för
sina egna medborgare.

Artikel 38

Fri rörlighet för tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i
kapitel 6.

Artikel 39

Bestämmelserna i artiklarna 30 och 32 - 34 skall tillämpas på de frågor som
regleras i detta kapitel.

KAPITEL 4 KAPITAL

Artikel 40

Inom ramen för bestämmelserna i detta avtal får det inte finnas några restrik-
tioner mellan de avtalsslutande parterna avseende rörligheten för kapital
som tillhör personer bosatta i EG-medlemsstater eller EFTA-stater och inte

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

247

heller någon diskriminering som grundas på parternas nationalitet eller bo-
stadsort eller på den ort där sådant kapital är placerat. Bilaga XII innehåller
de bestämmelser som behövs för att genomföra och tillämpa denna artikel.

Artikel 41

Löpande betalningar som har samband med rörlighet för varor, personer,
tjänster eller kapital mellan avtalsslutande parter inom ramen för bestäm-
melserna i detta avtal, skall vara befriade från alla restriktioner.

Artikel 42

1. När nationella regler för kapitalmarknad och kreditväsende tillämpas på
kapitalrörelser som liberaliserats i enlighet med bestämmelserna i detta av-
tal, skall detta ske på ett icke-diskriminerande sätt.

2. Lån för direkt eller indirekt finansiering av en EG-medlemsstat eller en
EFTA-stat eller dess regionala eller lokala myndigheter får inte emitteras
eller placeras i andra EG-medlemsstater eller EFTA-stater utan att de stater
som saken gäller har enats om detta.

Artikel 43

1. Om skillnader i EG-medlemsstaternas och EFTA-staternas valutabestäm-
melser skulle kunna leda till att personer som är bosatta i en av dessa stater
använder de mer liberala regler inom de avtalsslutande parternas territorium
som avses i artikel 40 för att kringgå någon av staternas regler för kapitalrö-
relser till och från tredje land, får den avtalsslutande parten i fråga vidta
lämpliga åtgärder för att övervinna dessa svårigheter.2. Om kapitalrörelser
medför störningar på kapitalmarknaden i en EG-medlemsstat eller en
EFTA-stat, får den avtalsslutande part som saken gäller vidta lämpliga åtgär-
der på kapital-rörelseområdet.

3. Om en avtalsslutande parts behöriga myndigheter genomför en ändring i
växelkursen som allvarligt snedvrider konkurrensvillkoren, får de andra av-
talsslutande parterna för en strikt begränsad tid vidta nödvändiga åtgärder
för att motverka följderna av en sådan ändring.

4. Om en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat har svårigheter eller allvarligt
hotas av svårigheter beträffande sin betalningsbalans, antingen som följd av
en omfattande obalans i betalningsbalansen eller som följd av sammansätt-
ningen av dess valutatillgångar, och om sådana svårigheter är ägnade att
äventyra särskilt detta avtals funktion, får de avtalsslutande parterna vidta
lämpliga åtgärder.

Artikel 44

Gemenskapen, å ena sidan, och EFTA-staterna, å den andra, skall tillämpa
sina interna förfaranden i enlighet med protokoll 18 för att genomföra be-
stämmelserna i artikel 43.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

248

Artikel 45

1. Beslut, yttranden och rekommendationer i samband med de åtgärder som
anges i artikel 43 skall anmälas till Gemensamma EES-kommittén.

2. Alla åtgärder skall bli föremål för förhandskonsultationer och informa-
tionsutbyte inom Gemensamma EES-kommittén.

3.1 den situation som avses i artikel 43.2 får den berörda avtalsslutande par-
ten dock, av sekretesskäl eller på grund av frågans brådskande karaktär,
vidta åtgärder utan förhandskonsultationer och informationsutbyte, när
detta visar sig vara nödvändigt.

4.1 den situation som avses i artikel 43.4, när en plötslig kris inträffar i fråga
om betalningsbalansen och de förfaranden som anges i punkt 2 inte kan föl-
jas, får den berörda avtalsslutande parten i förebyggande syfte vidta nödvän-
diga säkerhetsåtgärder. Sådana åtgärder skall medföra minsta möjliga stör-
ningar i detta avtals funktion och får inte gå utöver vad som är helt nödvän-
digt för att avhjälpa de plötsligt uppkomna svårigheterna.

5. När åtgärder vidtas i enlighet med punkterna 3 och 4, skall detta anmälas
senast den dag då de träder i kraft, och informationsutbytet och konsultatio-
nerna samt de anmälningar som avses i punkt 1 skall därefter ske så snart
som möjligt.

KAPITEL 5 EKONOMISKT OCH MONETÄRT
SAMARBETE

Artikel 46

De avtalsslutande parterna skall utbyta åsikter och information rörande ge-
nomförandet av detta avtal och integrationens inverkan på ekonomisk verk-
samhet samt utformningen av den ekonomiska och monetära politiken.
Dessutom kan de diskutera det makroekonomiska läget samt politiken och
framtidsutsikterna på detta område. Åsikts- och informationsutbytet skall
inte vara förpliktande.

KAPITEL 6 TRANSPORTER

Artikel 47

1. Artiklarna 48 - 52 skall gälla transporter på järnväg, landsväg och inre
vattenvägar.

2. Bilaga XIII innehåller särskilda bestämmelser om alla transportgrenar.

Artikel 48

1. En EG-medlemsstats eller en EFTA-stats bestämmelser om transporter
på j ärnväg, landsväg och inre vattenvägar, och vilka inte täcks av bilaga XIII,
får inte vare sig direkt eller indirekt ge mindre gynnsamma effekter för andra
staters transportföretag än för inhemska transportföretag.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

249

2. Vaije avtalsslutande part, som avviker från principen i punkt 1, skall an-
mäla detta till Gemensamma EES-kommittén. Övriga avtalsslutande parter,
som inte godkänner avvikelsen, får vidta motsvarande motåtgärder.

Artikel 49

Stöd är förenligt med detta avtal, om det tillgodoser behovet av samordning
av transporter eller om det innebär ersättning för allmän trafikplikt.

Artikel 50

1. Vid transporter inom de avtalsslutande parternas territorium får det inte
förekomma någon diskriminering, som består i att transportföretag tilläm-
par olika fraktsatser och befordringsvillkor för att frakta samma slag av gods
samma väg på grund av godsets ursprungs- eller bestämmelseland.

2. Den behöriga myndigheten enligt del VII skall på eget initiativ eller på
begäran av en EG-medlemsstat eller en EFTA-stat undersöka de fall av dis-
kriminering som avses i denna artikel och fatta nödvändiga beslut inom ra-
men för sina egna regler.

Artikel 51

1. Det är förbjudet att på transporter inom de avtalsslutande parternas terri-
torium tillämpa fraktsatser och villkor som i något avseende innefattar stöd
eller skydd till förmån för ett eller flera särskilda företag eller näringsgrenar,
om inte tillstånd har getts av den behöriga myndighet som avses i artikel
50.2.

2. Den behöriga myndigheten skall på eget initiativ eller på begäran av en
EG-medlemsstat eller en EFTA-stat granska de fraktsatser och villkor som
avses i punkt 1 och särskilt beakta, å ena sidan, krav på en ändamålsenlig
regional-ekonomisk politik, de underutvecklade regionernas behov och pro-
blemen i regioner som allvarligt påverkas av politiska förhållanden samt, å
andra sidan, sådana fraktsatsers och villkors inverkan på konkurrensen mel-
lan olika transport-grenar.

Den behöriga myndigheten skall inom ramen för sina egna regler fatta
nödvändiga beslut.

3. Det förbud som anges i punkt 1 gäller inte tariffer som fastställts för att
bemöta konkurrens.

Artikel 52

Pålagor eller avgifter vid gränspassage som tranportföretag tar ut utöver
fraktsatserna får inte överstiga vad som är skäligt, sedan de kostnader som
gränspassagen faktiskt föranlett beaktats. De avtalsslutande parterna skall
sträva efter att gradvis sänka dessa kostnader.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

250

DEL IV KONKURRENSREGLER OCH
ANDRA GEMENSAMMA REGLER

KAPITEL 1 REGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 53

1. Följande skall vara förbjudet såsom oförenligt med avtalets funktion: alla
avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade
förfaranden som kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter och som
har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen
inom det territorium som omfattas av detta avtal, särskilt sådana som inne-
bär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller
indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar be-
gränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa han-
delspartners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för att ingå ett avtal att den andra parten åtar
sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt han-
delsbruk har något samband med föremålet för avtalet.

2. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt denna artikel är ogiltiga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 får dock förklaras icke tilllämpliga på

avtal eller kategorier av avtal mellan företag,

- beslut eller kategorier av beslut av företagssammanslutningar,

- samordnade förfaranden eller grupper av samordnade förfaranden,
som bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller
till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, samtidigt som kon-
sumenterna tillförsäkras en skälig andel av den vinst som därigenom uppnås
och som inte

a) ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga
för att uppnå dessa mål,

b) ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en vä-
sentlig del av varorna i fråga.

Artikel 54

Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning inom det terri-
torium som täcks av detta avtal eller inom en väsentlig del av detta skall, i
den mån det kan påverka handeln mellan avtalsslutande parter, vara förbju-
det såsom oförenligt med detta avtals funktion.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt påtvinga någon oskäliga inköps- eller försälj-
ningspriser eller andra oskäliga affärsvillkor,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

251

b) begränsa produktion, marknader eller teknisk utveckling till nack-
del för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner med vissa handels-
partners, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytter-
ligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk
har något samband med föremålet för avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 55

1. Utan att det påverkar de bestämmelserom tillämpningen av artiklarna 53
och 54 i detta avtal som finns i protokoll 21 och bilaga XIV till avtalet, skall
EG-kommissionen och EFTArs övervakningsmyndighet, som avses i artikel
108.1, säkerställa tillämpningen av de principer som anges i artiklarna 53 och
54.

Den behöriga övervakningsmyndighet som avses i artikel 56 skall, på eget
initiativ eller på begäran av en stat inom respektive territorium eller av den
andra övervakningsmyndigheten, undersöka fall av förmodade överträdel-
ser av dessa principer. Den behöriga övervakningsmyndigheten skall genom-
föra dessa undersökningar i samarbete med de behöriga nationella myndig-
heterna inom respektive territorium samt i samarbete med den andra över-
vakningsmyndigheten, vilken skall ge den sitt bistånd i enlighet med sina
egna regler.

Om den finner att en överträdelse ägt rum, skall den föreslå lämpliga åt-
gärder för att få denna att upphöra.

2. Om överträdelsen inte upphör, skall den behöriga övervakningsmyndig-
heten genom ett motiverat beslut fastslå att en överträdelse av principerna
föreligger.

Den behöriga övervakningsmyndigheten får offentliggöra sitt beslut och
bemyndiga staterna inom respektive territorium att, på de villkor och enligt
de regler som den fastställer, vidta de åtgärder som krävs för att avhjälpa
situationen. Den kan även anmoda den andra övervakningsmyndigheten att
bemyndiga stater inom respektive territorium att vidta sådana åtgärder.

Artikel 56

1. Enskilda ärenden enligt artikel 53 skall avgöras av övervakningsmyndig-
heterna enligt följande:

a) EFTA:s övervakningsmyndighet skall besluta i enskilda ärenden,
där endast handeln mellan EFTA-staterna berörs,

b) utan att det påverkar tillämpningen av c skall EFTA:s övervaknings-
myndighet besluta, i enlighet med bestämmelserna i artikel 58, pro-
tokoll 21 och de regler som antagits för deras genomförande, proto-
koll 23 och bilaga XIV, i ärenden där omsättningen i de berörda
företagen inom EFTA-staternas territorium uppgår till 33 procent
eller mer av deras omsättning inom det territorium som täcks av
detta avtal,

252

c) EG-kommissionen beslutar i övriga ärenden samt i ärenden som av-
ses i b när handeln mellan EG:s medlemsstatater berörs, med beak-
tande av bestämmelserna i artikel 58, protokoll 21, protokoll 23 och
bilaga XIV.

2. Enskilda ärenden enligt artikel 54 skall avgöras av övervakningsmyndig-
heten för det territorium där det konstateras att en dominerande ställning
förekommer. Bestämmelserna i punkt 1 b och c skall tillämpas endast om
dominans förekommer inom båda övervakningsmyndigheternas territorier.

3. Enskilda ärenden enligt punkt 1 c vilkas följder för handeln mellan EG:s
medlemsstater eller för konkurrensen inom gemenskapen inte är märkbara,
skall avgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet.

4. Vad som avses med ”företag” och ”omsättning” i denna artikel anges i
protokoll 22.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 57

1. Företagskoncentrationer som skall kontrolleras enligt punkt 2 och som
skapar eller stärker en dominerande ställning, till följd av vilken effektiv
konkurrens skulle hindras i betydande omfattning inom det territorium som
täcks av detta avtal eller en avsevärd del av detta, skall förklaras vara ofören-
liga med detta avtal.

2. Kontroll av företagskoncentrationer enligt punkt 1 skall verkställas av

a) EG-kommissionen i de ärenden som avses i förordning (EEG)
4064/89 i enlighet med den förordningen och i enlighet med proto-
kollen 21 och 24 samt bilaga XIV i detta avtal. EG-kommissionen
skall med förbehåll för EG-domstolens prövning ensam vara behö-
rig att fatta beslut i dessa ärenden.

b) EFTA:s övervakningsmyndighet i de ärenden som inte omfattas av
a, när de relevanta tröskelvärden som anges i bilaga XIV uppnås
inom EFTA-staternas territorium i enlighet med protokollen 21 och
24 samt bilaga XIV. Detta begränsar inte EG-medlemsstaternas be-
hörighet.

Artikel 58

För att utveckla och bevara en enhetlig övervakning på konkurrensområdet
inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och för att främja att
detta avtals bestämmelser därom genomförs, tillämpas och tolkas på ett ho-
mogent sätt, skall de behöriga myndigheterna samarbeta i enlighet med be-
stämmelserna i protokollen 23 och 24.

Artikel 59

1. Beträffande offentliga företag och företag som EG-medlemsstater och
EFTA-stater beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter, skall de avtalsslu-
tande parterna säkerställa att någon åtgärd inte vidtas och inte heller bibe-

253

hålls som strider mot reglerna i detta avtal, i synnerhet reglerna i artiklarna
4 och 53 - 63.

2. Företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade
reglerna i detta avtal, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen
av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgif-
ter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i
en omfattning som strider mot de avtalsslutande parternas intresse.

3. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsorgan skall inom respektive
behörighetsområde säkerställa att bestämmelserna i denna artikel tillämpas
och, när det är nödvändigt, vidta lämpliga åtgärder vad avser stater inom
respektive behörighetsområde.

Artikel 60

Bilaga XIV innehåller särskilda bestämmelser för tillämpning av de princi-
per som anges i artiklarna 53, 54, 57 och 59.

KAPITEL 2 STATLIGT STÖD

Artikel 61

1. Om inte annat föreskrivs i detta avtal, är stöd som ges av EG-medlemssta-
ter, EFTA-stater eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är,
som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa
företag eller viss produktion, oförenligt med detta avtal i den utsträckning
det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna.

2. Förenligt med detta avtal är

a) stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, under för-
utsättning att stödet ges utan diskriminering med avseende på varor-
nas ursprung,

b) stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller
andra exceptionella händelser.

c) stöd som ges till näringslivet i vissa områden av Förbundsrepubliken
Tyskland och som påverkats genom Tysklands delning, i den ut-
sträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska
nackdelar som uppkommit genom denna delning.

3. Som förenligt med detta avtal kan anses

a) stöd för att främja den ekonomiska utvecklingen i regioner där lev-
nadsstandarden är onormalt låg eller där det råder allvarlig brist på
sysselsättning,

b) stöd för att främja genomförandet av viktiga projekt av gemensamt
europeiskt intresse eller för att avhjälpa en allvarlig störning i en
EG-medlemsstats eller en EFTA-stats ekonomi,

c) stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller
vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

254

omfattning som strider mot det gemensamma intresset,

d) stöd av annat slag i enlighet med vad Gemensamma EES-kommittén
kan komma att ange i enlighet med del VII.

Artikel 62

1. Alla befintliga former av statligt stöd inom de avtalsslutande parternas
territorium samt alla planer på att ge eller ändra sådant stöd skall vara före-
mål för fortlöpande granskning med avseende på stödets förenlighet med ar-
tikel 61. Denna granskning skall genomföras

a) vad avser EG-medlemsstaterna: av EG-kommissionen i enlighet
med bestämmelserna i artikel 93 i Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen,

b) vad avser EFTA-staterna: av EFTA:s övervakningsmyndighet i en-
lighet med bestämmelserna i ett avtal mellan EFTA-staterna om
upprättande av EFTA:s övervakningsmyndighet, som har de befo-
genheter och uppgifter som anges i protokoll 26.

2.1 syfte att säkerställa en enhetlig övervakning av statsstödet inom hela det
territorium som omfattas av detta avtal skall EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet samarbeta i enlighet med bestämmelserna i proto-
koll 27.

Artikel 63

Bilaga XV innehåller särskilda bestämmelser om statligt stöd.

Artikel 64

1. Om någon av övervakningsmyndigheterna anser att den andra övervak-
ningsmyndighetens tillämpning av artiklarna 61 och 62 i detta avtal samt arti-
kel 5 i protokoll 14 inte är förenlig med upprätthållandet av lika konkurrens-
villkor inom det territorium som täcks av detta avtal, skall utbyte av syn-
punkter ske inom två veckor i enlighet med förfarandet i protokoll 27 punkt
f.

Om en gemensamt överenskommen lösning inte nåtts i slutet av denna
tvåveckorsperiod, får den drabbade avtalsslutande partens behöriga myn-
dighet omedelbart vidta lämpliga interimistiska åtgärder för att avhj älpa den
snedvridning av konkurrensen som uppkommit.

Samråd skall då äga rum i Gemensamma EES-kommittén i syfte att finna
en gemensamt godtagbar lösning.

Om Gemensamma EES-kommittén inte inom tre månader har lyckats nå
en lösning och om förfarandet i fråga orsakar eller hotar att orsaka en sned-
vridning av konkurrensen som påverkar handeln mellan de avtalsslutande
parterna, får de interimistiska åtgärderna ersättas av slutliga åtgärder som är
helt nödvändiga för att neutralisera följderna av snedvridningen. I första
hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen av EES
funktion.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

255

2. Bestämmelserna i denna artikel skall också tillämpas på statliga handels-
monopol upprättade efter dagen för avtalets undertecknande.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

KAPITEL 3 ANDRA GEMENSAMMA REGLER

Artikel 65

1. Bilaga XVI innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang om of-
fentlig upphandling som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla där an-
givna varor och tjänster.

2. Protokoll 28 och bilaga XVII innehåller särskilda bestämmelser om imma-
teriell äganderätt inbegripet industriell och kommersiell äganderätt; bestäm-
melser som, om inte annat anges, skall tillämpas på alla varor och tjänster.

256

DEL V ÖVERGRIPANDE
BESTÄMMELSER OM DE FYRA
FRIHETERNA

KAPITEL 1 SOCIALPOLITIK

Artikel 66

De avtalsslutande parterna är ense om behovet att främja en förbättring av
arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard.

Artikel 67

1. De avtalsslutande parterna skall särskilt sträva efter att, främst i fråga om
arbetsmiljön, främja förbättringar av arbetstagares hälsa och säkerhet. För
att medverka till att detta mål uppnås, skall minimikrav tillämpas, som skall
genomföras stegvis, varvid hänsyn skall tas till rådande förhållanden och tek-
niska bestämmelser hos var och en av de avtalsslutande parterna. Sådana
minimikrav skall inte hindra någon avtalsslutande part från att bibehålla el-
ler införa sådana mera långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvill-
kor som är förenliga med detta avtal.

2. Bilaga XVIII anger närmare vilka bestämmelser de avtalsslutande par-
terna skall genomföra som minimikrav enligt punkt 1.

Artikel 68

Inom området arbetsrätt skall de avtalsslutande parterna genomföra de åt-
gärder som krävs för att säkerställa att detta avtal fungerar väl. Åtgärderna
anges närmare i bilaga XVIII.

Artikel 69

1. Vatje avtalsslutande part skall säkerställa och upprätthålla principen om
lika lön för kvinnor och män för lika arbete.

I denna artikel skall med ”lön” förstås den gängse grund- eller minimilö-
nen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som
arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av arbetsgivaren på grund av anställ-
ningen.

Lika lön utan könsdiskriminering innebär att

a) ackordslön för lika arbete skall fastställas enligt samma beräknings-
grunder,

b) tidlön skall vara lika för lika arbete.

2. Bilaga XVIII innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av
punkt 1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

257

Artikel 70

De avtalsslutande parterna skall främja principen om lika behandling av
kvinnor och män genom att genomföra och tillämpa de bestämmelser som
anges närmare i bilaga XVIII.

Artikel 71

De avtalsslutande parterna skall sträva efter att främja dialogen på euro-
peisk nivå mellan arbetsgivare och arbetstagare.

KAPITEL 2 KONSUMENTSKYDD

Artikel 72

Bilaga XIX innehåller bestämmelser om konsumentskydd.

KAPITEL 3 MILJÖ

Artikel 73

1. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall ha till syfte

a) att bevara, skydda och förbättra miljön,

b) att bidra till skyddet av människornas hälsa,

c) att säkerställa ett varsamt och förnuftigt utnyttjande av naturresur-
serna.

2. De avtalsslutande parternas åtgärder i fråga om miljön skall grundas på
principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrä-
desvis bör hejdas vid källan och att den som skadat miljön skall betala. Mil-
jöskyddskraven skall vara en del av de avtalsslutande parternas politik i öv-
rigt.

Artikel 74

Bilaga XX innehåller de särskilda bestämmelser om skyddsåtgärder som
skall tillämpas enligt artikel 73.

Artikel 75

De skyddsåtgärder som avses i artikel 74 skall inte hindra någon avtalsslu-
tande part från att bibehålla eller införa strängare skyddsåtgärder som är
förenliga med detta avtal.

KAPITEL 4 STATISTIK

Artikel 76

1. De avtalsslutande parterna skall säkerställa framtagning och spridning av
sammanhållna och jämförbara statistiska uppgifter för att beskriva och följa
alla relevanta ekonomiska, sociala och miljömässiga aspekter på EES.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

258

2.1 detta syfte skall de avtalsslutande parterna utveckla och använda harmo-
niserade metoder, definitioner och klassificeringar samt gemensamma pro-
gram och förfaranden och därvid organisera det statistiska arbetet på lämp-
liga administrativa nivåer och med tillräcklig hänsyn till behovet av skydd
mot obehörig insyn i fråga om statistik.

3. Bilaga XXI innehåller särskilda bestämmelser om statistik.

4. Protokoll 30 innehåller särskilda bestämmelser om hur samarbetet på sta-
tistikområdet skall organiseras.

KAPITEL 5 BOLAGSRÄTT

Artikel 77

Bilaga XXII innehåller särskilda bestämmelser om bolagsrätt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

259

DEL VI SAMARBETE VID SIDAN OM DE

FYRA FRIHETERNA

Artikel 78

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

De avtalsslutande parterna skall stärka och bredda samarbetet inom ramen
för gemenskapens verksamhet inom följande områden:

- forskning och teknisk utveckling,

- informationstjänster,

- miljö,

- utbildning, yrkespraktik och ungdomsfrågor,

- socialpolitik,

- konsumentskydd,

- små och medelstora företag,

- turism,

- den audiovisuella sektorn och

- räddningstjänst,

i den utsträckning som dessa frågor inte regleras genom bestämmelser i
andra delar av detta avtal.

Artikel 79

1. De avtalsslutande parterna skall med alla lämpliga medel förstärka den
ömsesidiga dialogen, särskilt genom de förfaranden som anges i del VII, i
syfte att visa på områden och verksamheter där ett närmare samarbete skulle
kunna bidra till att deras gemensamma syften uppnås inom de områden som
avses i artikel 78.

2. De skall särskilt utbyta information och, på begäran av en avtalsslutande
part, samråda inom Gemensamma EES-kommittén vad gäller planer och
förslag om upprättande eller ändring av ramprogram, särskilda program,
verksamheter och projekt inom de områden som avses i artikel 78.

3. Bestämmelserna i del VII skall med nödvändiga ändringar tillämpas på
del VI, när detta särskilt anges i del VI eller i protokoll 31.

Artikel 80

Det samarbete som avses i artikel 78 skall normalt ske i någon av följande
former:

- EFTA-staternas deltagande i EG:s ramprogram, särskilda program, pro-
jekt eller andra verksamheter.

- Upprättande av gemensam verksamhet inom särskilda områden, som
kan innefatta planering eller samordning av verksamheter, sammanslag-
ning av pågående verksamheter och genomförande av tillfälliga gemen-
samma verksamheter.

- Formellt och informellt utbyte eller tillhandahållande av information.

- Gemensamma ansträngningar för att främja viss verksamhet inom de av-
talsslutande parternas hela territorium.

260

- Parallell lagstiftning, när så är lämpligt, med identiskt eller likartat inne-
håll.

- Samordning, när detta är av gemensamt intresse, av ansträngningar och
verksamheter genom eller inom ramen för internationella organisationer
samt av samarbete med tredje land.

Artikel 81

När samarbetet sker i form av EFTA-staternas deltagande i EG:s rampro-
gram, särskilda program, projekt eller andra verksamheter, skall följande
principer tillämpas:

a) EFTA-staterna skall ha tillgång till alla delar av ett program.

b) EFTA-staternas ställning i de kommittéer som bistår EG-kommis-
sionen med genomförande och utveckling av en EG-verksamhet
som EFTA-staterna eventuellt bidrar till finansiellt genom sitt delta-
gande, skall i full utsträckning återspegla detta bidrag.

c) Bestämmelserna i artikel 79.3 skall tillämpas på sådana beslut av ge-
menskapen som inte avser den allmänna budgeten, om dessa direkt
eller indirekt berör ramprogram, särskilda program, projekt eller
andra verksamheter som EFTA-staterna deltar i genom ett beslut
enligt detta avtal. Villkor och betingelser för ett fortsatt deltagande
i verksamheten i fråga får granskas av Gemensamma EES-kommit-
tén i enlighet med artikel 86.

d) På projektnivå skall institutioner, företag, organisationer och med-
borgare i EFTA-stater ha samma rättigheter och skyldigheter vad
avser ett EG-program eller annan verksamhet som de som är till-
lämpliga på institutioner, företag, organisationer och medborgare i
EG-medlemsstaterna som deltar i samma verksamhet. Detta skall
med nödvändiga ändringar tillämpas på deltagare i utbyten mellan
EG-medlemsstater och EFTA-stater inom ramen för verksamheten
i fråga.

e) EFTA-staterna, deras institutioner, företag, organisationer och
medborgare, skall ha samma rättigheter och skyldigheter vad gäller
spridning, utvärdering och utnyttjande av resultaten som de som till-
kommer EG:s medlemsstater, deras institutioner, företag, organisa-
tioner och medborgare.

f) De avtalsslutande parterna åtar sig att, i enlighet med sina respek-
tive regler och förordningar och i den utsträckning det är nödvän-
digt, underlätta rörligheten för deltagare i ett program eller annan
verksamhet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 82

1. När samarbetet enligt denna del innefattar finansiell medverkan från
EFTA-staterna, skall denna medverkan ske i någon av följande former:

a) EFTA-staternas bidrag, som följer av deras deltagande i gemenska-
pens verksamheter, skall fördelas i proportion till

261

- anslagen för ekonomiska åtaganden och anslagen för betalningar
vilka varje år fastställs i gemenskapens allmänna budget för de bud-
getposter som motsvarar verksamheterna i fråga.

Den ”proportionalitetsfaktor” som skall bestämma EFTA-stater-
nas medverkan skall utgöra summan av förhållandet mellan å ena
sidan var och en av EFTA-staternas bruttonationalprodukter, till
marknadspriser, och å andra sidan summan av gemenskapens och
respektive EFTA-stats bruttonationalprodukter, till marknadspri-
ser. Denna faktor skall för varje budgetår beräknas på grundval av
de senaste tillgängliga statistiska uppgifterna.

EFTA-staternas bidragsbelopp skall, både för anslagen för eko-
nomiska åtaganden och anslagen för betalningar, utgöra tillägg till
de belopp som fastställts för gemenskapen i den allmänna budgeten
för varje budgetpost som motsvarar verksamheterna i fråga.

De bidrag som vaije år skall betalas ut av EFTA-staterna skall
fastställas på grundval av anslagen för betalningar.

Åtaganden som gemenskapen gjort innan EFTA-staterna börjat
medverka i dessa verksamheter på grundval av detta avtal - samt de
betalningar som följer härav - skall inte föranleda några bidrag från
EFTA-staternas sida.

b) EFTA-staternas finansiella bidrag till följd av deras medverkan i
vissa projekt eller andra verksamheter skall grundas på principen att
varje avtalsslutande part skall stå för sina egna kostnader och därut-
över betala ett skäligt bidrag, som skall fastställas av Gemensamma
EES-kommittén till gemenskapens fasta kostnader.

c) Gemensamma EES-kommittén skall fatta de nödvändiga besluten
om de avtalsslutande parternas bidrag till kostnaderna för verksam-
heten i fråga.

2. De närmare bestämmelserna för tillämpning av denna artikel finns i proto-
koll 32.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 83

När samarbetet sker i form av informationsutbyte mellan offentliga myndig-
heter, skall EFTA-staterna ha samma rättigheter att ta emot och samma skyl-
digheter att ge information som EG- medlemsstaterna samt vara underkas-
tade de sekretesskrav som skall fastställas av Gemensamma EES-kommit-
tén.

Artikel 84

Bestämmelser om samarbetet inom särskilda områden finns i protokoll 31.

Artikel 85

Om inte annat följer av protokoll 31, skall samarbete som redan upprättats
mellan EG och enskilda EFTA-stater inom de områden som anges i artikel
78 vid tiden för detta avtals ikraftträdande framdeles ske enligt de tillämpliga
bestämmelserna i denna del och i protokoll 31.

262

Artikel 86

Gemensamma EES-kommittén skall, i enlighet med del VII, fatta alla nöd-
vändiga beslut om tillämpning av artiklarna 78 - 85 samt om de åtgärder som
grundar sig på dessa artiklar, vilket bland annat kan inbegripa tillägg till och
ändringar i bestämmelserna i protokoll 31 samt antagande av sådana över-
gångsbestämmelser som behövs för genomförandet av artikel 85.

Artikel 87

De avtalsslutande parterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att utveckla,
stärka eller bredda samarbetet inom ramen för gemenskapens verksamhet
inom områden som inte finns uppräknade i artikel 78, när sådant samarbete
anses kunna bidra till förverkligandet av detta avtals mål eller av de avtals-
slutande parterna anses vara av gemensamt intresse. Sådana åtgärder kan
innefatta ändring av artikel 78 genom att nya områden läggs till dem som
finns uppräknade där.

Artikel 88

Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i andra delar av
detta avtal skall bestämmelserna i denna del inte utesluta möjligheten för en
avtalsslutande part att självständigt förbereda, vidta och genomföra åtgär-
der.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

263

DEL VII INSTITUTIONELLA
BESTÄMMELSER

KAPITEL I SAMMANSLUTNINGENS STRUKTUR

AVSNITT 1 EES-RÅDET

Artikel 89

1. Ett EES-råd upprättas härmed. Det skall särskilt svara för att ge politiska
impulser vid genomförandet av detta avtal och för att fastställa de allmänna
riktlinjerna för Gemensamma EES-kommittén.

I detta syfte skall EES-rådet bedöma hur avtalet i dess helhet fungerar och
utvecklas. Det skall fatta de politiska beslut som leder till ändringar i avtalet.

2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemssta-
terna inom sina respektive behörighetsområden, får, efter att ha diskuterat
frågan i Gemensamma EES-kommittén eller direkt i synnerligen bråds-
kande fall, i EES-rådet ta upp vaije fråga som ger upphov till svårigheter.

3. EES-rådet skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Artikel 90

1. EES-rådet skall bestå av medlemmarna av Europeiska gemenskapernas
råd och ledamöter av EG-kommissionen samt av en regeringsmedlem från
var och en av EFTA-staterna.

EES-rådets medlemmar får låta sig representeras i enlighet med de villkor
som skall fastställas i rådets arbetsordning.

2. EES-rådets beslut skall fattas genom överenskommelse mellan å ena sidan
gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna.

Artikel 91

1. Ordförandeskapet i EES-rådet skall innehas omväxlande, under en sex-
månadersperiod, av en medlem av Europeiska gemenskapernas råd och en
medlem av regeringen i en EFTA-stat.

2. EES-rådet skall sammankallas två gånger om året av dess ordförande.
EES-rådet skall också sammanträda i enlighet med sin arbetsordning, när-
helst omständigheterna kräver det.

AVSNITT 2 GEMENSAMMA EES-KOMMITTÉN

Artikel 92

1. En gemensam EES-kommitté upprättas härmed. Den skall säkerställa att
avtalet genomförs på ett effektivt sätt. I detta syfte skall den se till att ett
utbyte sker av åsikter och information samt fatta beslut i de fall som anges i
detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

2. De avtalsslutande parterna, vad avser gemenskapen och EG-medlemssta-

264

terna inom sina respektive behörighetsområden, skall i Gemensamma EES-
kommittén samråda på varje punkt av betydelse för avtalet som ger upphov
till svårigheter och som tagits upp av en av parterna.

3. Gemensamma EES-kommittén skall genom beslut anta sin arbetsordning.

Artikel 93

1. Gemensamma EES-kommittén skall bestå av företrädare för de avtalsslu-
tande parterna.

2. Gemensamma EES-kommittén skall fatta beslut genom överenskom-
melse mellan å ena sidan gemenskapen och å andra sidan EFTA-staterna,
som talar med en röst.

Artikel 94

1. Ordförandeskapet i Gemensamma EES-kommittén skall innehas omväx-
lande, under en sexmånadersperiod, av företrädaren för gemenskapen, det
vill säga EG-kommissionen, och företrädaren för en av EFTA-staterna.

2. I syfte att fullgöra sina uppgifter skall Gemensamma EES-kommittén i
allmänhet sammanträda minst en gång i månaden. Den skall även samman-
träda på initiativ av sin ordförande eller på begäran av någon av de avtalsslu-
tande parterna i enlighet med sin arbetsordning.

3. Gemensamma EES-kommittén kan besluta att inrätta underkommittéer
eller arbetsgrupper för att bistå den vid fullgörandet av dess uppgifter. Ge-
mensamma EES-kommittén skall i sin arbetsordning bestämma sådana un-
derkommittéers och arbetsgruppers sammansättning och verksamhetsfor-
mer. Deras uppdrag skall i varje enskilt fall fastställas av Gemensamma
EES-kommittén.

4. Gemensamma EES-kommittén skall i en årlig rapport redogöra för avta-
lets funktion och utveckling.

AVSNITT 3 PARLAMENTARISKT SAMARBETE

Artikel 95

1. En gemensam parlamentarikerkommitté för EES (EES gemensamma
parlamentarikerkommitté) upprättas härmed. Den skall bestå av ett lika an-
tal ledamöter av, å ena sidan, Europaparlamentet och, å andra sidan, EFTA-
staternas parlament. Det sammanlagda antalet ledamöter i kommittén anges
i stadgan i protokoll 36.

2. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall ha möten växelvis
inom gemenskapen och i en EFTA-stat i enlighet med bestämmelserna i pro-
tokoll 36.

3. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall genom dialog och de-
batt bidra till en bättre förståelse mellan gemenskapen och EFTA-staterna
inom de områden som täcks av detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

265

4. EES gemensamma parlamentarikerkommitté kan framlägga sina syn-
punkter i form av rapporter eller resolutioner, så som den finner lämpligt.
Den skall särskilt granska Gemensamma EES-kommitténs årsrapport, upp-
rättad i enlighet med artikel 94.4.

5. EES-rådets ordförande får inställa sig inför EES gemensamma parlamen-
tarikerkommitté för att höras av denna.

6. EES gemensamma parlamentarikerkommitté skall anta sin arbetsord-
ning.

AVSNITT 4 SAMARBETE MELLAN SAMHÄLLSLIVETS PARTER

Artikel 96

1. Medlemmar av Ekonomiska och sociala kommittén och andra organ, där
arbetsmarknadens parter inom gemenskapen är representerade och av mot-
svarande organ inom EFTA-staterna, skall sträva efter att stärka kontak-
terna sinsemellan och att samarbeta organiserat och regelbundet för att öka
medvetenheten om de ekonomiska och sociala aspekterna av det ökande
ömsesidiga beroendet mellan de avtalsslutande parternas ekonomier och de-
ras intressen i EES-sammanhang.

2. I detta syfte upprättas härmed en rådgivande EES-kommitté. Den skall
bestå av ett lika antal medlemmar av, å ena sidan, Europeiska gemenskaper-
nas ekonomiska och sociala kommitté och, å andra sidan, EFTA:s rådgi-
vande kommitté. Kommittén kan lägga fram sina åsikter i form av rapporter
eller resolutioner, så som den finner lämpligt.

3. Rådgivande EES-kommittén skall anta sin arbetsordning.

KAPITEL 2 FÖRFARANDET VID
BESLUTSFATTANDE

Artikel 97

Detta avtal inskränker inte någon avtalsslutande parts rätt att utan att det
påverkar icke-diskrimineringsprincipen ändra sin interna lagstiftning inom
de områden som täcks av avtalet under förutsättning att parten först har in-
formerat övriga avtalsslutande parter,

- om Gemensamma EES-kommittén finner att lagstiftningen i dess änd-
rade lydelse inte negativt påverkar avtalets tillfredsställande funktion,
eller

- om förfarandet enligt artikel 98 har fullföljts.

Artikel 98

Bilagorna till detta avtal och protokollen 1-7, 9-11, 19-27, 30-32, 37, 39, 41
och 47, kan vid behov ändras genom beslut av Gemensamma EES-kommit-
tén i enlighet med artiklarna 93.2, 99, 100, 102 och 103.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

266

Artikel 99

1. Så snart ny lagstiftning är under utarbetande av EG-kommissionen på ett
område som omfattas av detta avtal, skall kommissionen underhand råd-
fråga experter i EFTA-staterna på samma sätt som den rådfrågar experter i
EG:s medlemsstater vid utarbetandet av sina förslag.

2. När EG-kommissionen överlämnar sitt förslag till Europeiska gemenska-
pernas råd, skall den överlämna kopior av detta till EFTA-staterna.

På begäran av någon av de avtalsslutande parterna skall ett preliminärt
utbyte av åsikter äga rum inom Gemensamma EES-kommittén.

3. Under den fas som föregår ett beslut inom Europeiska gemenskapernas
råd skall de avtalsslutande parterna i en fortgående informations- och sam-
rådsprocess, vid viktiga tillfällen, åter samråda med varandra i Gemen-
samma EES-kommittén, då detta begärs av någon av parterna.

4. De avtalsslutande parterna skall med gott uppsåt samarbeta under infor-
mations- och samrådsfasen i syfte att underlätta beslutsfattandet i Gemen-
samma EES-kommittén i slutet av denna process.

Artikel 100

EG-kommmissionen skall tillförsäkra experter från EFTA-staterna ett så
omfattande deltagande som möjligt, med hänsyn till de områden som be-
rörs, under beredningen av förslag till åtgärder, vilka därefter skall föreläg-
gas de kommittéer som bistår kommissionen vid utövandet av dess verkstäl-
lande befogenheter. När EG-kommissionen utarbetar förslag till åtgärder,
skall den anlita experter i EFTA-staterna på samma sätt som den anlitar ex-
perter i EG:s medlemsstater.

I de fall då hänvändelse sker till Europeiska gemenskapernas råd i enlighet
med det förfarande som är tillämpligt på det slags kommitté som berörs,
skall kommissionen för rådet redovisa de synpunkter som lagts fram av
EFTA-staternas experter.

Artikel 101

1. Vad gäller kommittéer som varken omfattas av artikel 81 eller artikel 100
skall experter från EFTA-staterna knytas till arbetet, när så behövs för att
detta avtal skall fungera på ett tillfredsställande sätt.

Dessa kommittéer är uppräknade i protokoll 37. Villkoren för en sådan
medverkan anges i de tillämpliga protokollen och bilagorna för respektive
område, där de aktuella frågorna behandlas.

2. Om de avtalsslutande parterna finner att en sådan medverkan skall ut-
sträckas till andra kommittéer av liknande slag, kan Gemensamma EES-
kommittén ändra protokoll 37.

Artikel 102

1. För att säkerställa rättssäkerheten och enhetligheten inom EES skall Ge-
mensamma EES-kommittén fatta beslut om ändring av en bilaga till detta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

267

avtal så snart som möjligt efter det att gemenskapen har antagit den motsva-
rande nya EG-lagstiftningen i syfte att möjliggöra en samtidig tillämpning av
denna samt av ändringarna i bilagorna till avtalet. Gemenskapen skall där-
för, varje gång den antar lagstiftning i en fråga som regleras i detta avtal,
snarast underrätta övriga avtalsslutande parter i Gemensamma EES-kom-
mittén.

2. Gemensamma EES-kommittén bedömer vilken del av en bilaga till detta
avtal som är direkt berörd av den nya lagstiftningen.

3. De avtalsslutande parterna skall på allt sätt sträva efter att nå en överens-
kommelse i frågor som är relevanta för detta avtal.

Gemensamma EES-kommittén skall särskilt sträva efter att söka nå en
ömsesidigt godtagbar lösning när en allvarlig svårighet uppstår på ett område
som i EFTA-staterna omfattas av lagstiftarens behörighet.

4. Om, trots tillämpning av föregående punkt, en överenskommelse om en
ändring av en bilaga till detta avtal inte kan nås, skall Gemensamma EES-
kommittén undersöka alla ytterligare möjligheter att säkerställa att avtalet
även fortsättningsvis fungerar tillfredsställande samt fatta varje beslut som
kan vara nödvändigt i detta hänseende, däri inbegripet möjligheten att er-
känna att lagstiftningen är likvärdig. Ett sådant beslut skall fattas senast vid
utgången av sex månader från den dag då ärendet hänskjutits till Gemen-
samma EES-kommittén eller, om denna dag infaller senare, den dag då mot-
svarande EG-lag-stiftning träder i kraft.

5. Om Gemensamma EES-kommittén vid utgången av den tidsfrist som an-
ges i punkt 4 inte har fattat beslut om en ändring av en bilaga till detta avtal,
skall den del som berörs härav, fastställd i enlighet med punkt 2, betraktas
som provisoriskt suspenderad, om inte Gemensamma EES-kommittén be-
slutar om motsatsen. En sådan suspension skall börja gälla sex månader efter
utgången av den tid som avses i punkt 4, men i inget fall tidigare än den dag
då motsvarande EG-rättsakt genomförs i gemenskapen. Gemensamma
EES-kommittén skall fullfölja sina strävanden att enas om en ömsesidigt
godtagbar lösning, så att suspensionen kan återkallas så snart som möjligt.

6. De praktiska konsekvenserna av den suspension som avses i punkt 5 skall
diskuteras i Gemensamma EES-kommittén. De rättigheter och skyldigheter
som redan förvärvats av enskilda och företag enligt detta avtal skall kvarstå.
De avtalsslutande parterna skall, när så är lämpligt, besluta om de ändringar
som blir nödvändiga på grund av suspensionen.

Artikel 103

1. Om ett av Gemensamma EES-kommittén fattat beslut kan bli bindande
för en avtalsslutande part först efter det att konstitutionella krav uppfyllts,
skall beslutet, om det anger en viss dag, träda i kraft den dagen under förut-
sättning att den avtalsslutande parten före den dagen har anmält till övriga
avtalsslutande parter att de konstitutionella kraven uppfyllts.

Om en sådan anmälan inte har gjorts före den dagen träder beslutet i kraft
den första dagen i den andra månaden efter den sista anmälan.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

268

2. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom sex månader efter Gemen-
samma EES-kommitténs beslut, skall beslutet tillämpas provisoriskt i avvak-
tan på att de konstitutionella kraven skall uppfyllas, om inte en avtalsslu-
tande part anmäler att en sådan provisorisk tillämpning inte kan äga rum. I
detta fall, eller om en avtalsslutande part anmäler icke-ratifikation av ett
beslut av Gemensamma EES-kommittén, skall det upphävande som anges
i artikel 102.5 träda i kraft en månad efter en sådan anmälan, men inte i
något fall tidigare än den dag då motsvarande EG-rättsakt genomförs i
gemenskapen.

Artikel 104

Beslut som fattas av Gemensamma EES-kommittén i de fall som anges i
detta avtal skall, om inte annat anges däri, vara bindande för de avtalsslu-
tande parterna sedan de trätt i kraft. De avtalsslutande parterna skall vidta
nödvändiga åtgärder för att säkerställa beslutens genomförande och till-
lämpning.

KAPITEL 3 HOMOGENITET,
ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE OCH
TVISTLÖSNING

AVSNITT 1 HOMOGENITET

Artikel 105

1.1 syfte att uppnå de avtalsslutande parternas mål att nå fram till en så en-
hetlig tolkning som möjligt av bestämmelserna i detta avtal och av de be-
stämmelser i EG-lagstiftningen som i sak återges i avtalet skall Gemen-
samma EES-kommittén vidta åtgärder i enlighet med denna artikel.

2. Gemensamma EES-kommittén skall fortlöpande granska utvecklingen av
rättspraxis inom Europeiska gemenskapernas domstol och den EFTA-dom-
stol som avses i artikel 108.2.1 detta syfte skall dessa domstolars domar över-
lämnas till Gemensamma EES-kommittén, som skall vidta åtgärder för att
upprätthålla den homogena tolkningen av avtalet.

3. Om Gemensamma EES-kommittén inom två månader efter det att frågan
om en skiljaktighet i rättspraxis mellan de båda domstolarna har väckts hos
den inte har lyckats bevara en homogen tolkning av avtalet, får förfarandena
enligt artikel 111 tillämpas.

Artikel 106

I syfte att främja en så enhetlig tolkning av detta avtal som möjligt, varvid
full hänsyn skall tas till domstolars oberoende ställning, skall ett system för
utbyte av information rörande domar av EFTA-domstolen, Europeiska ge-
menskapernas domstol och Europeiska gemenskapernas första instansrätt
samt EFTA-staternas domstolar som utgör sista instans upprättas av Gemen-
samma EES-kommittén. Detta system skall omfatta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

269

a) överlämnande till registratorn vid Europeiska gemenskapernas
domstol av dessa domstolars domar när de avser tolkning och till-
lämpning av, å ena sidan, detta avtal och, å andra sidan, Fördraget
om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och För-
draget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
med ändringar och tillägg, samt de rättsakter som antagits i överens-
stämmelse med dessa fördrag, i den mån de rör bestämmelser som i
sak är identiska med bestämmelser i detta avtal,

b) klassificering av dessa domar verkställd av registratorn vid Euro-
peiska gemenskapernas domstol, vilket i den utsträckning det be-
hövs innefattar utarbetande och publicering av översättningar och
sammanfattningar,

c) överlämnande från registratorn vid Europeiska gemenskapernas
domstol av relevanta handlingar till de behöriga nationella myndig-
heter som skall utses av varje avtalsslutande part.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 107

Bestämmelser om möjligheten för en EFTA-stat att bemyndiga en domstol
eller annan dömande myndighet att begära att Europeiska gemenskapernas
domstol fattar beslut om tolkningen av en EES-regel finns i protokoll 34.

AVSNITT 2 ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE

Artikel 108

1. EFTA-staterna skall upprätta en oberoende övervakningmyndighet
(EFTA:s övervakningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem
som finns inom gemenskapen, däri inbegripet förfaranden för att säkerställa
att skyldigheterna enligt detta avtal uppfylls och för att kontrollera lagenlig-
heten av åtgärder av EFTA:s övervakningsmyndighet gällande konkurrens.

2. EFTA-staterna skall upprätta en domstol (EFTA-domstolen).

EFTA-domstolen skall, i enlighet med ett särskilt avtal mellan EFTA-sta-
terna, vad gäller tillämpningen av detta avtal, vara behörig särskilt för

a) mål eller ärenden som rör övervakningsförfarandet avseende
EFTA-staterna,

b) överklaganden av beslut på konkurrensområdet i ärenden som fat-
tats av EFTA:s övervakningsmyndighet,

c) lösning av tvister mellan två eller flera EFTA-stater.

Artikel 109

1. Fullgörandet av skyldigheterna enligt detta avtal skall övervakas av, å ena
sidan, EFTA:s övervakningsmyndighet och, å andra sidan, EG-kommissio-
nen, som skall handla i enlighet med Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska ekonomiska gemenskapen, Fördraget om upprättandet av Euro-
peiska kol- och stålgemenskapen och detta avtal.

2. För att säkerställa en enhetlig övervakning inom hela EES skall EFTA:s

270

övervakningsmyndighet och EG-kommissionen samarbeta, utbyta informa-
tion och samråda i frågor som rör övervakningspolitiken och enskilda ären-
den.

3. Alla klagomål som rör tillämpningen av detta avtal skall lämnas till EG-
kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet. Dessa skall underrätta
varandra om de klagomål som de tagit emot.

4. Vart och ett av dessa organ skall pröva de klagomål som faller inom dess
behörighet och till det andra organet överlämna de klagomål som faller inom
det organets behörighet.

5. Om dessa två organ är oeniga om vilken åtgärd som bör vidtas med anled-
ning av ett klagomål, eller om de är oeniga vad avser resultatet av pröv-
ningen, har vart och ett av organen rätt att hänskjuta frågan till Gemen-
samma EES-kommittén, som skall handlägga ärendet i enlighet med artikel
111.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 110

Beslut enligt detta avtal av EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kom-
missionen, som medför betalningsskyldighet för andra än stater, skall vara
verkställbara. Detsamma skall gälla domar som enligt detta avtal har medde-
lats av Europeiska gemenskapernas domstol, Europeiska gemenskapernas
första instansrätt och EFTA-domstolen.

Verkställigheten skall följa de civilprocessrättsliga regler som gäller i den
stat inom vars territorium den sker. Beslut om att verkställighet skall ske
skall bifogas avgörandet utan andra formaliteter än kontroll av avgörandets
äkthet genom den myndighet som varje avtalsslutande part skall utse för
detta ändamål och meddela de övriga avtalsslutande parterna, EFTA:s över-
vakningsmyndighet, EG-kommissionen, Europeiska gemenskapernas dom-
stol, Europeiska gemenskapernas första instansrätt och EFTA-domstolen.

När dessa formaliteter har uppfyllts på begäran av den berörda parten, får
denna part fullfölja verkställigheten i enlighet med lagen i den stat inom vars
territorium verkställigheten skall äga rum genom att direkt hänskjuta ären-
det till den behöriga myndigheten.

Verkställigheten får skjutas upp endast genom beslut av Europeiska ge-
menskapernas domstol, vad gäller beslut av EG-kommissionen, Europeiska
gemenskapernas första instansrätt eller Europeiska gemenskapernas dom-
stol, eller genom beslut av EFTA-domstolen vad gäller beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet eller EFTA-domstolen. Domstolarna i de berörda
staterna skall dock vara behöriga beträffande klagomål om att verkställighe-
ten inte genomförs på regelrätt sätt.

AVSNITT 3 TVISTLÖSNING

Artikel 111

1. Gemenskapen eller en EFTA-stat får till Gemensamma EES-kommittén
överlämna en tvist som rör tolkningen eller tilllämpningen av detta avtal i
enlighet med följande bestämmelser.

271

2. Gemensamma EES-kommittén får lösa tvisten. Kommittén skall förses
med all den information som kan vara av betydelse för att möjliggöra en in-
gående undersökning av situationen för att finna en godtagbar lösning. I
detta syfte skall kommittén undersöka alla möjligheter att säkerställa att av-
talet fortsätter att fungera tillfredsställande.

3. Om en tvist gäller tolkningen av bestämmelser i detta avtal som i sak är
identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av
Europeiska stål- och kolgemenskapen samt rättsakter som antagits med till-
lämpning av dessa två fördrag, och om tvisten inte har lösts inom tre måna-
der efter det att den överlämnats till Gemensamma EES-kommittén, får de
avtalsslutande parterna i tvisten komma överens om att begära att Euro-
peiska gemenskapernas domstol meddelar ett avgörande om tolkningen av
de relevanta bestämmelserna.

Om Gemensamma EES-kommittén i en sådan tvist inte har nått en över-
enskommelse om en lösning inom sex månader från den dag då förfarandet
inleddes, eller om de avtalsslutande parterna i tvisten då inte har beslutat
att begära ett avgörande om tolkningen från Europeiska gemenskapernas
domstol, får en avtalsslutande part, i syfte att avhjälpa eventuell obalans,

- antingen vidta en skyddsåtgärd i enlighet med artikel 112.2 och i enlighet
med förfarandet i artikel 113,

- eller tillämpa artikel 102 med nödvändiga ändringar.

4. Om en tvist avser omfattningen eller varaktigheten av skyddsåtgärder som
vidtagits i enlighet med artikel 111.3 eller artikel 112 ellerfrågan om de mot-
åtgärder som i enlighet med artikel 114 vidtagits för att återställa balansen
står i ett rimligt förhållande till skyddsåtgärderna, och om Gemensamma
EES-kommittén efter tre månader från den dag då ärendet överlämnades till
den inte har lyckats lösa tvisten, får en avtalsslutande part hänskjuta tvisten
till skiljedom enligt de förfaranden som anges i protokoll 33. Ingen fråga om
tolkning av de bestämmelser i detta avtal som avses i punkt 3 får behandlas
vid ett sådant förfarande. Skiljedomen skall vara bindande för parterna i
tvisten.

KAPITEL 4 SKYDDSÅTGÄRDER

Artikel 112

1. Om det uppstår allvarliga ekonomiska, samhälleliga eller miljömässiga
svårigheter på ett visst samhällsområde eller i en viss region och dessa kan
tänkas bli bestående, får en avtalsslutande part ensidigt vidta lämpliga åtgär-
der i enlighet med de villkor och förfaranden som anges i artikel 113.

2. Sådana skyddsåtgärder skall, med avseende på omfattning och varaktig-
het, begränsas till vad som är helt nödvändigt för att avhjälpa situationen. I
första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta störningen
av detta avtals funktion.

3. Skyddsåtgärderna skall vara tillämpliga gentemot alla avtalsslutande par-
ter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

272

Artikel 113

1. En avtalsslutande part som överväger att vidta skyddsåtgärder enligt arti-
kel 112 skall utan dröjsmål anmäla detta till övriga avtalsslutande parter ge-
nom Gemensamma EES-kommittén och tillhandahålla all relevant informa-
tion.

2. De avtalsslutande parterna skall omedelbart inleda samråd i Gemen-
samma EES-kommittén i syfte att finna en för alla parter godtagbar lösning.

3. Den berörda avtalsslutande parten får inte vidta skyddsåtgärder förrän en
månad efter dagen för anmälan enligt punkt 1, för så vitt inte samrådsförfa-
randet enligt punkt 2 har avslutats före utgången av den angivna fristen. När
särskilda omständigheter som kräver omedelbara åtgärder utesluter för-
handsgranskning, får den berörda avtalsslutande parten genast vidta de
skyddande åtgärder som är helt nödvändiga för att avhjälpa situationen.

Vad avser gemenskapen, skall skyddsåtgärderna vidtas av EG-kommissio-
nen.

4. Den berörda avtalsslutande parten skall utan dröjsmål anmäla de vidtagna
åtgärderna till Gemensamma EES-kommittén och ställa all relevant infor-
mation till förfogande.

5. De vidtagna skyddsåtgärderna skall var tredje månad efter den dag då
beslut om dem fattades bli föremål för samråd i Gemensamma EES-kommit-
tén syftande till att avskaffa dem före den dag då de avsetts upphöra eller att
begränsa deras tilllämpningsområde.

Vaije avtalsslutande part får när som helst anmoda Gemensamma EES-
kommittén att granska åtgärderna.

Artikel 114

1. Om en skyddsåtgärd som vidtagits av en avtalsslutande part skapar oba-
lans mellan rättigheter och skyldigheter enligt detta avtal, får vaije annan
avtalsslutande part gentemot den avtalsslutande parten i fråga vidta sådana
proportionella motåtgärder som är helt nödvändiga för att återställa balan-
sen. I första hand skall sådana åtgärder väljas som medför den minsta stör-
ningen av EES funktion.

2. Förfarandet enligt artikel 113 skall vara tillämpligt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

18 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

273

DEL VIII FINANSIELL MEKANISM

Artikel 115

I syfte att främja ett fortgående och balanserat stärkande av handeln och de
ekonomiska förbindelserna mellan de avtalsslutande parterna i enlighet med
artikel 1 är de avtalsslutande parterna överens om behovet att minska de
ekonomiska och sociala skillnaderna mellan sina regioner. De uppmärksam-
mar i detta hänseende bestämmelserna på andra ställen i detta avtal och i
protokollen till detta, inbegripet vissa av de arrangemang som avser jord-
bruk och fiske.

Artikel 116

En finansiell mekanism skall upprättas av EFTA-staterna för att inom ramen
för EES och utöver de ansträngningar som EG redan gör i detta hänseende
bidra till de syften som anges i artikel 115.

Artikel 117

Bestämmelser om den finansiella mekanismen finns i protokoll 38.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

274

DEL IX ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 118

1. När en avtalsslutande part anser att det skulle ligga i alla avtalsslutande
parters intresse att utveckla de förbindelser som knutits genom detta avtal
genom att utvidga dem till områden som inte omfattas av avtalet, skall den
för övriga avtalsslutande parter i EES-rådet lägga fram en motiverad begä-
ran. Rådet kan uppdra åt Gemensamma EES-kommittén att granska begä-
ran i alla avseenden och att avge en rapport.

EES-rådet kan, när detta är lämpligt, fatta politiska beslut i syfte att inleda
förhandlingar mellan de avtalsslutande parterna.

2. De avtal som blir ett resultat av förhandlingarna enligt punkt 1 skall bli
föremål för ratifikation eller godkännande av de avtalsslutande parterna i
enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 119

Bilagorna och de rättsakter som det hänvisas till där med anpassning för de-
ras tillämpning inom ramen för detta avtal, liksom protokollen, skall utgöra
en integrerad del av detta avtal.

Artikel 120

Om inte annat föreskrivs i detta avtal och särskilt i protokollen 41, 43 och
44, skall bestämmelserna i detta avtal ha företräde framför bestämmelserna
i nu gällande bilaterala eller multilaterala avtal som binder Europeiska eko-
nomiska gemenskapen, å ena sidan, och en eller flera EFTA-stater, å andra
sidan, i den utsträckning samma fråga regleras i detta avtal.

Artikel 121

Bestämmelserna i detta avtal skall inte hindra samarbete

a) inom ramen för det nordiska samarbetet, i den utsträckning som ett
sådant samarbete inte hindrar att avtalet fungerar tillfredsställande,

b) inom ramen för den regionala unionen mellan Schweiz och
Liechtenstein, i den utsträckning som denna unions syften inte upp-
nås genom tillämpning av detta avtal och detta avtals tillfredsstäl-
lande funktion inte hindras,

c) inom ramen för samarbete mellan Österrike och Italien rörande Ty-
rolen, Vorarlberg och Trentino - Sydtyrolen/Alto Adige, i den ut-
sträckning som ett sådant samarbete inte hindrar att avtalet funge-
rar tillfredsställande.

Artikel 122

De avtalsslutande parternas ombud, delegater och experter, samt tjänste-
män och övriga anställda som är verksamma enligt detta avtal, skall även

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

275

efter det att deras uppdrag upphört vara förpliktade att inte lämna ut upplys-
ningar som omfattas av sekretess, särskilt uppgifter om företag, deras affärs-
förbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

Artikel 123

Ingenting i detta avtal skall hindra en avtalsslutande part från att vidta åtgär-
der

a) som den anser vara nödvändiga för att hindra att sådan information
avslöjas som strider mot dess väsentliga säkerhetsintressen,

b) som avser tillverkning av eller handel med vapen, ammunition,
krigsmateriel eller andra varor som oundgängligen behövs för för-
svarsändamål eller till forskning, utveckling eller produktion som är
oumbärlig för försvarsändamål, under förutsättning att sådana åt-
gärder inte försämrar konkurrensvillkoren vad gäller varor som inte
är avsedda speciellt för militärändamål,

c) som den anser väsentliga för sin egen säkerhet i händelse av allvar-
liga interna störningar, som påverkar upprätthållandet av lag och
ordning, i krigstid eller vid en allvarlig internationell spänning som
innebär krigsfara, eller för att fullgöra de skyldigheter den har iklätt
sig i syfte att bevara fred och internationell säkerhet.

Artikel 124

De avtalsslutande parterna skall, utan att det påverkar tilllämpningen av öv-
riga bestämmelser i detta avtal, ge medborgare i EG-medlemsstaterna och
EFTA-staterna samma behandling som sina egna medborgare med avseende
på kapitalplacering i bolag som avses i artikel 34.

Artikel 125

Detta avtal skall inte i något hänseende ingripa i de avtalsslutande parternas
egendomsordning.

Artikel 126

1. Detta avtal skall vara tillämpligt på de territorier på vilka Fördraget om
upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och Fördraget om
upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen är tillämpliga och på
de villkor som anges i dessa fördrag, samt på Republiken Finlands, Republi-
ken Islands, Furstendömet Liechtensteins, Konungariket Norges, Konunga-
riket Sveriges, Schweiziska Edsförbundets samt Republiken Österrikes ter-
ritorier.

2. Trots bestämmelserna i punkt 1 skall detta avtal inte tillämpas beträffande
Åland. Finlands regering får dock genom en förklaring, vilken vid ratifika-
tion av detta avtal deponeras hos depositarien som skall överlämna en be-
styrkt kopia av denna till var och en av de avtalsslutande parterna, anmäla
att avtalet skall tillämpas beträffande Åland på samma villkor som gäller för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

276

dess tillämpning beträffande andra delar av Finland, med förbehåll för föl-
jande bestämmelser:

a) Bestämmelserna i avtalet skall inte hindra tillämpning av de bestäm-
melser som gäller vid vaije given tidpunkt på Åland om

i) inskränkningar i rätten för fysiska personer som inte har hem-
bygdsrätt på Åland samt för juridiska personer att förvärva och
inneha fast egendom på Åland utan tillstånd av Ålands behöriga
myndigheter,

ii) inskränkningar i etableringsrätten och i rätten att tillhandahålla
tjänster för fysiska personer som inte har hembygdsrätt på Åland
eller juridiska personer utan tillstånd av de behöriga myndighe-
terna på Åland.

b) De rättigheter som ålänningar har i Finland skall inte beröras av
detta avtal.

c) Myndigheterna på Åland skall behandla de avtalsslutande parternas
alla fysiska och juridiska personer på samma sätt.

Artikel 127

Vaije avtalsslutande part kan säga upp detta avtal under förutsättning att
den minst tolv månader dessförinnan skriftligen anmäler uppsägningen till
de övriga avtalsslutande parterna.

Omedelbart efter anmälan av den avsedda uppsägningen skall de övriga
avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonferens i syfte att be-
handla de ändringar som behöver göras i avtalet.

Artikel 128

1. Vaije europeisk stat som blir medlem av gemenskapen skall, eller varje
europeisk stat som blir medlem av EFTA kan, ansöka om att ansluta sig till
detta avtal. Den skall ställa sin ansökan till EES-rådet.

2. Betingelserna och villkoren för en sådan anslutning skall bli föremål för
ett avtal mellan de avtalsslutande parterna och den ansökande staten. Detta
avtal skall föreläggas samtliga avtalsslutande parter för ratifikation eller god-
kännande i enlighet med deras egna förfaranden.

Artikel 129

1. Detta avtal är upprättat i ett enda original på danska, engelska, finska,
franska, grekiska, isländska, italienska, norska, nederländska, portugisiska,
spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika giltiga.

Texterna till de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna är lika giltiga på
danska, engelska, franska, grekiska, italienska, nederländska, portugisiska,
spanska, och tyska, så som dessa publicerats i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning, och de skall för autentifiering upprättas på finska, is-
ländska, norska och svenska.

2. Detta avtal skall ratificeras eller godkännas av de avtalsslutande parterna
i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

277

Det skall deponeras hos Europeiska gemenskapernas råds generalsekreta-
riat, som skall överlämna bestyrkta kopior till alla övriga avtalsslutande par-
ter.

Ratifikations- eller godkännandeinstrumenten skall deponeras hos Euro-
peiska gemenskapernas råds generalsekretariat, som skall anmäla detta till
alla övriga avtalsslutande parter.

3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993, under förutsättning att alla
avtalsslutande parter har deponerat sina ratifikations- eller godkännan-
deinstrument före den dagen. Efter nämnda dag träder detta avtal i kraft den
första dagen i den andra månaden som följer efter den sista anmälan. Den
slutliga tidpunkten för en sådan anmälan skall vara den 30 juni 1993. Efter
den dagen skall de avtalsslutande parterna sammankalla en diplomatkonfe-
rens för att bedöma läget.

Till bevis härpå har undertecknade befullmäktigade undertecknat detta av-
tal.

Som skedde i Oporto, Portugal den andra maj nittonhundranittiotvå.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

278

PROTOKOLL 1

OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING

Bestämmelserna i de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till detta av-
tal skall, om inte annat sägs i respektive bilaga, tillämpas i enlighet med avta-
let och detta protokoll. Den särskilda anpassning som är nödvändig i fråga
om enskilda rättsakter anges i den bilaga där den berörda rättsakten är upp-
tagen.

1. Inledningarna till rättsakterna

Ingresserna till de rättsakter som det hänvisas till har inte anpassats inom
ramen för detta avtal. De är av betydelse i den utsträckning som är nödvän-
dig för den rätta tolkningen och tillämpningen, inom ramen för avtalet, av
bestämmelserna i dessa rättsakter.

2. Bestämmelser om EG-kommittéer

Procedurer, institutionella arrangemang eller andra bestämmelser avseende
EG-kommittéer i de rättsakter som det hänvisas till behandlas i artiklarna
81, 100 och 101 i avtalet samt i protokoll 31.

3. Bestämmelser om förfaranden för anpassningi ändring av
gemenskapsrättsakter

Om en rättsakt som det hänvisas till innehåller bestämmelser om EG-förfa-
randen för dess anpassning, utvidgning eller ändring eller för utvecklingen
av en ny gemenskapspolitik, nya gemenskapsinitiativ eller gemenskapsrätts-
akter, gäller de tillämpliga förfaranden för beslutsfattande som anges i avta-
let.

4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden

a) I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-
kommissionen skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till
EFTA:s övervakningsmyndighet och till en ständig kommitté för
EFTA-staterna. Samma gäller när information skall vidarebefordras
av behöriga myndigheter. EG-kommissionen och EFTA:s övervak-
ningsmyndighet skall utbyta information som de har fått från EG-
medlemsstaterna, från EFTA-stater eller från behöriga myndighe-
ter.

b) I sådana fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till en
eller flera andra medlemsstater skall den också lämna uppgifterna
till EG-kommissionen, som skall vidarebefordra dem till den stän-
diga kommittén för distribution till EFTA-staterna.

En EFTA-stat skall lämna motsvarande uppgifter till en eller flera
andra EFTA-stater och till den ständiga kommittén, som skall vidare-
befordra dem till EG-kommissionen för distribution till EG-med-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

279

lemsstaterna. Detsamma gäller när uppgifterna skall lämnas av be-
höriga myndigheter.

c) På områden där det i brådskande fall krävs en snabb överföring av
information skall områdesvis tillämpas lämpliga lösningar som med-
ger direkt informationsutbyte.

d) EG-kommissionens funktioner i samband med förfaranden för veri-
fikation, godkännande, information, anmälningar, samråd eller lik-
nande skall, för EFTA-staternas vidkommande fullgöras i enlighet
med de förfaranden som fastställs mellan dessa. Detta gäller utan att
det påverkar punkterna 2, 3 eller 7. EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet eller i förekommande fall den ständiga
kommittén skall utbyta all tillgänglig information om dessa frågor.
Frågor som uppstår i samband med detta kan hänskjutas till Gemen-
samma EES-kommittén.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

5. Förfaranden för översyn och rapportering

Om EG-kommissionen eller något annat EG-organ enligt en rättsakt som
det hänvisas till skall sammanställa en rapport eller utvärdering eller lik-
nande, skall, såvida inte annat bestäms, EFTA:s övervakningsmyndighet el-
ler i förekommande fall den ständiga kommittén samtidigt sammanställa en
motsvarande rapport eller utvärdering eller liknande avseende EFTA-sta-
terna. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet eller i före-
kommande fall den ständiga kommittén skall samråda med varandra och ut-
byta information under sammanställandet av sina respektive rapporter. Ko-
pior av dessa skall skickas till Gemensamma EES-kommittén.

6. Offentliggörande av information

a) Om en EG-medlemsstat enligt en rättsakt som det hänvisas till skall
offentliggöra vissa uppgifter om sakförhållanden, förfaranden eller
liknande, skall också EFTA-staterna inom ramen för avtalet offent-
liggöra denna information på motsvarande sätt.

b) Om det i en rättsakt som det hänvisas till föreskrivs att sakförhållan-
den, förfaranden, rapporter eller liknande skall offentliggöras i
Europeiska gemenskap- ernas officiella tidning, skall motsva-
rande uppgifter avseende EFTA-staterna offentliggöras i en särskild
EES-del¹ i tidningen.

7. Rättigheter och skyldigheter

Rättigheter som har tillerkänts och skyldigheter som har ålagts EG-med-
lemsstater eller deras offentliga organ, företag eller enskilda i förhållande till
varandra skall anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna,
med vilka också förstås i förekommande fall deras behöriga myndigheter,
offentliga organ, företag eller enskilda.

¹ Innehållsförteckningen för EES-delen skall också innehålla hänvisningar till var mot-
svarande uppgifter avseende EG och dess medlemsstater står att läsa

280

8. Hänvisningar till territorier

När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till ”gemenska-
pens” eller ”den gemensamma marknadens” territorium skall dessa inom ra-
men för avtalet förstås som hänvisningar till de avtalsslutande parternas ter-
ritorier enligt definitionen i artikel 126 i avtalet.

9. Hänvisningar till medborgare i EG:s medlemsstater

När rättsakter som det hänvisas till innehåller hänvisningar till medborgare
i EG:s medlemsstater skall dessa inom ramen för avtalet förstås som hänvis-
ningar även till medborgare i EFTA-stater.

10. Hänvisningar till språk

Om EG-medlemsstaterna eller deras offentliga organ, företag eller enskilda
genom en rättsakt som det hänvisas till tillerkänns rättigheter eller åläggs
skyldigheter beträffande användningen av något av Europeiska gemenska-
pernas officiella språk, skall motsvarande rättigheter och skyldigheter be-
träffande användningen av något av samtliga avtalsslutande parters officiella
språk anses ha tillerkänts eller ålagts de avtalsslutande parterna, deras behö-
riga myndigheter, offentliga organ, företag eller enskilda.

11. Rättsakternas ikraftträdande och genomförande

Bestämmelser om ikraftträdande och genomförande av de rättsakter som
det hänvisas till i bilagorna till avtalet är inte tillämpliga inom ramen för avta-
let. De tidsfrister och tidpunkter som för EFTA-staternas del gäller för
ikraftträdande och genomförande av rättsakter som det hänvisas till framgår
av artikel 129.3 i avtalet samt av övergångsbestämmelser.

12. Adressaterna för gemenskapens rättsakter

Bestämmelser som anger att en gemenskapsrättsakt riktar sig till gemenska-
pens medlemsstater är inte relevanta inom ramen för avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

281

PROTOKOLL 2

OM VAROR SOM UNDANTAGITS FRÅN AVTALETS

TILLÄMPNINGSOMRÅDE I ENLIGHET MED

ARTIKEL 8.3 a

Följande varor som faller under kapitel 25 - 97 i HS-systemet är undantagna
från avtalets tillämpningsområde.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Tulltaxenummer Produktbeskrivning

3501 Kasein, kaseinater och andra kaseinderivat; kaseinlim

3502 Albuminer, albuminater och andra albuminderivat:

10 - Äggalbumin:

ur 10 - - Annat än otjänligt eller avsett att göras otjänligt till människoföda

90 - Andra slag:

ur 90 - - Mjölkalbumin (laktalbumin), annat än otjänligt eller avsett att gö-

ras otjänligt till människoföda

3505 Dextrin och annan modifierad stärkelse (t.ex. förklistrad eller för-

estrad stärkelse); lim och klister på basis av stärkelse, dextrin eller an-
nan modifierad stärkelse:

10 - Dextrin och annan modifierad stärkelse:

ur 10 - - Förestrad eller företräd stärkelse

282

PROTOKOLL 8

OM STATLIGA MONOPOL

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

1. Artikel 16 i avtalet skall börja gälla senast den 1 januari 1995 i fråga om
följande statliga handelsmonopol:

- Österrikes saltmonopol,

- Islands monopol på gödningsmedel,

- Schweiz och Liechtensteins monopol på salt och krut.

2. Artikel 16 skall också vara tillämplig på vin (tulltaxenr 22.04).

283

PROTOKOLL 13

OM ICKE-TILLÄMPLIGHETEN AV

ANTIDUMPNINGSÅTGÄRDER OCH

UTJÄMNINGSTULLAR

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

Tillämpningen av artikel 26 i avtalet är begränsad till de områden som omfat-
tas av avtalets bestämmelser och inom vilka gemenskapsrättsakterna full-
ständigt har integrerats med avtalet.

Såvida inte de avtalsslutande parterna enas om andra lösningar, utgör till-
lämpningen av denna artikel inte heller något hinder för åtgärder som vidtas
av de avtalsslutande parterna för att förhindra försök att kringgå följande
åtgärder riktade mot tredje land:

- antidumpningsåtgärder,

- utjämningstullar,

- åtgärder mot otillåtet handelsbruk som kan tillskrivas tredje land.

284

PROTOKOLL 14

OM HANDEL MED KOL OCH STÅL

Artikel 1

Detta protokoll är tillämpligt på de produkter som omfattas av de bilaterala
frihandelsavtal (härefter kallade ”frihandelsavtalen”) som har träffats mel-
lan Europeiska kol- och stålgemenskapen och dess medlemsstater å ena si-
dan och de individuella EFTA-staterna å den andra, eller i förekommande
fall mellan medlemsstaterna i Europeiska kol- och stålgemenskapen och re-
spektive EFTA-stater.

Artikel 2

1. Om inte annat följer av detta protokoll, påverkas inte frihandelsavtalen.
Om inte frihandelsavtalen är tillämpliga, gäller bestämmelserna i detta avtal.
Vid fortsatt tillämpning av de materiella bestämmelserna i frihandelsavtalen
skall också de institutionella bestämmelserna i avtalen vara tillämpliga.

2. Kvantitativa restriktioner i fråga om export eller åtgärder med motsva-
rande verkan, tullavgifter samt avgifter med motsvarande verkan och som är
tillämpliga på handeln inom EES skall avskaffas.

Artikel 3

De avtalsslutande parterna skall inte införa restriktioner eller administrativa
och tekniska föreskrifter som i handeln mellan de avtalsslutande parterna
kan utgöra hinder för fri rörlighet för de produkter som omfattas av detta
protokoll.

Artikel 4

Protokoll 25 innehåller de materiella konkurrensregler som är tillämpliga på
företag och som avser de produkter som omfattas av detta protokoll. Här-
ledd lagstiftning återfinns i protokoll 21 och bilaga XIV.

Artikel 5

De avtalsslutande parterna skall iaktta reglerna för stöd till stålindustrin. De
erkänner särskilt relevansen och tilllämpligheten av de gemenskapsregler
om stöd till stålindustrin som anges i kommissionens beslut 322/89/EKSG,
som upphör att gälla den 31 december 1991. De avtalsslutande parterna ut-
fäster sig att vid ikraftträdandet av EES-avtalet införliva nya gemenskaps-
regler om stöd till stålindustrin med avtalet, förutsatt att dessa i huvudsak är
likartade med reglerna i nyss nämnda rättsakt.

Artikel 6

1. De avtalsslutande parterna skall utbyta information om marknader. Efta-
staterna skall på allt sätt verka för att stålproducenter, konsumenter och
återförsäljare tillhandahåller sådan information.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

285

2. EFTA-staterna skall på allt sätt verka för att de stålproducerande företa-
gen inom dessas territorier medverkar vid de årliga investeringsundersök-
ningar som avses i artikel 15 i kommissionens beslut 3302/81/EKSG av den
18 november 1981. De avtalsslutande parterna skall, med beaktande av skyl-
digheten att skydda affärshemligheter, utbyta information om större investe-
rings- eller desinvesteringsprojekt.

3. Alla frågor som rör informationsutbyte mellan de avtalsslutande parterna
skall omfattas av de allmänna institutionella bestämmelserna i detta avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

Artikel 7

De avtalsslutande parterna konstaterar att de ursprungsregler som anges i
protokoll 3 till frihandelsavtalen mellan Europeiska ekonomiska gemenska-
pen och enskilda EFTA-stater ersätts av protokoll 4 i detta avtal.

286

PROTOKOLL 17

ANGÅENDE ARTIKEL 34

1. Artikel 34 i avtalet skall inte hindra avtalsparterna från att anta lagstift-
ning eller genomföra åtgärder som avser ett tredje lands tillträde till deras
marknader.

All lagstiftning inom ett område som regleras av avtalet skall behandlas
enligt det förfarande som anges i avtalet och avtalsparterna skall sträva efter
att utarbeta motsvarande EES-regler.

I alla andra fall skall avtalsparterna underrätta Gemensamma EES-kom-
mittén om sina åtgärder och, om det behövs, sträva efter att anta bestämmel-
ser som garanterar att åtgärderna inte kringgås via de andra avtalsparternas
territorium.

Om överenskommelse inte kan träffas om sådana regler eller bestämmel-
ser, får den berörda avtalsparten vidta de åtgärder som behövs för att hindra
ett kringgående.

2. Vid bestämningen av vem som innehar rättigheter som grundas på artikel
34, skall avsnitt I i Allmänna handlingsprogrammet för upphävande av be-
gränsningar i etableringsfriheten (EGT nr 2, 15.1.1962 s. 36/62) tilllämpas
med samma rättsliga verkan som inom gemenskapen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

287

PROTOKOLL 21

OM GENOMFÖRANDET AV
KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

Artikel 1

EFTA:s övervakningsmyndighet skall vid tidpunkten för undertecknandet
av detta avtal genom överenskommelse mellan EFTA-staterna anförtros be-
fogenheter och funktioner motsvarande EG-kommissionens för tillämpning
av konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen för att den skall kunna förverkliga de principer som anges
i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i avtalet och i protokoll 25.

Gemenskapen skall i förekommande fall utfärda bestämmelser avseende
tillämpningen av de principer som anges i artikel 1.2 e och artikel 53-60 i
avtalet och i protokoll 25 för att säkerställa att EG-kommissionen enligt
detta avtal har befogenheter och funktioner som motsvarar dem som den vid
tidpunkten för undertecknandet av avtalet förfogar över för tillämpning av
konkurrensreglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen och Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och
stålgemenskapen.

Artikel 2

Om nya rättsakter om tillämpningen av artikel 1.2 e och artikel 53-60 och av
protokoll 25 eller ändringar i derättsakter som uppräknas i artikel 3 i detta
protokoll utfärdas i enlighet med de förfaranden som anges i del VII i avta-
let, skall motsvarande ändringar införas i avtalet om upprättandet av
EFTAzs övervakningsmyndighet för att säkerställa att EFTA:s övervak-
ningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner motsva-
rande dem som tillkommer EG-kommissionen.

Artikel 3

1. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EG-
kommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrens-
reglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen av följande rättsakter:

Kontroll av koncentrationer

1. 389 R 4064: Artikel 6 - 25 i rådets förordning nr 4064/89/EEG av den
21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395,
30.12.1989, s.l)

2. 390 R 2367: Kommissionens förordning (EEG) nr 2367/90 av den 25 juli
1990 om de anmälningar, frister och förhör som avses i rådets förordning
(EEG) nr 4064/89 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 219,
14.8.1990, s.5)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

288

Allmänna procedurregler

3. 362 R 0017: Rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962. Första för-
ordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT nr 13,
21.2.1962, s. 204/62) i dess lydelse enligt

362 R 0059: Förordning nr 59/62/EEG av den 3 juli 1962 (EGT nr
58, 10.7.1962, s. 1655/62)

- 363 R 0118: Förordning nr 118/63/EEG av den 5 november 1963
(EGT nr 162, 7.11.1963, s. 2696/63)

- 371R 2822: Förordning (EEG) nr 2822/71 av den 20 december 1971
(EGT nr L 285, 29.12.1971, s. 49

- 1 72 B: Anslutningsakten för Danmark, Irland och Storbritannien
(EGT nr L 73, 27.03.1972, s. 92)

- 1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,
s.93)

- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,
15.11.1985, s. 165)

4. 362 R 0027: Kommissionens förordning (EEG) nr 27 av den 3 maj 1962.
Första tillämpningsförordning till rådets förordning nr 17 av den 6 februari

1962 (Form, innehåll och övriga detaljer beträffande ansökningar och an-
mälningar) (EGT nr 35, 10.5.1962, s. 1118/62) i dess lydelse enligt

- 368 R1133: Förordning (EEG) nr 1133/68 av den 26 juli 1968 (EGT
nr L 189, 1.8.1968, s.l)

- 375 R1699: Förordning (EEG) nr 1699/75 av den 2 juli 1975 (EGT
nr L 172, 3.7.1975, s. 11)

1 79 H: Anslutningsakten för Grekland (EGT nr L 291, 19.11.1979,
s.93)

385 R 2526: Förordning (EEG) nr 2526/85 av den 5 augusti 1985
(EGT nr L 240, 7.9.1985, s. 1)

- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L 302,
15.11.1985, s. 16)

5. 363 R 0099: Kommissionens förordning (EEG) nr 99/63 av den 25 juli

1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning
(EEG) nr 17/62 (EGT nr 127, 20.8.1963, s. 2268/63)

Transport

6. 362 R 0141: Rådets förordning (EEG) nr 141/62 av den 26 november 1962
om undantag från tillämpning av rådets förordning nr 17 för transportområ-
det, ändrad genom förordningar nr 165/65/EEG och 1002/67/EEG (EGT nr
124, 28.11.1962, s. 2751/62)

7. 368 R 1017: Artikel 6 och artikel 10 - 31 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 om tillämpning av konkurrensregler på transpor-
ter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (EGT nr L175,23.7.1968, s. 1)

8. 369 R 1629: Kommissionens förordning (EEG) nr 1629/69 av den 8 au-
gusti 1969 om form, innehåll och övriga detaljer beträffande klagomål enligt

19 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

289

artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel 14.1 i
rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209,
21.8.1969, s.l)

9. 369 R 1630: Kommissionens förordning (EEG) nr 1630/69 av den 8 au-
gusti 1969 om förhör enligt artikel 26.1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr
1017/68 av den 19 juli 1968 (EGT nr L 209, 21.8.1969, s. 11)

10. 374 R 2988: Rådets förordning (EEG) nr 2988/74 av den 26 november
1974 om preskriptionstider i fråga om förfaranden och verkställande av på-
följder enligt Europeiska ekonomiska gemenskapens transport- och konkur-
rensregler (EGT nr L 319, 29.11.1974, s. 1)

11. 386 R 4056: Avsnitt II i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22
december 1986 om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86
i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4)

12. 388 R 4260: Kommissionens förordning (EEG) nr 4260/88 av den 16 de-
cember 1988 om de anmälningar, klagomål, ansökningar och muntliga för-
handlingar som avses i rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 decem-
ber 1986 med detaljerade regler för hur artiklarna 85 och 86 i fördraget skall
tillämpas på sjöfarten (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 1)

13. 387 R 3975: Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december
1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom
luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, s. 1) i dess lydelse enligt

- 391R1284: Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991

(EGT nr L 122, 15.5.1991, s. 2)

14. 388 R 4261: Kommissionens förordning (EEG) nr 4261/88 av den 16 de-
cember 1988 om de klagomål, ansökningar och förhör som avses i rådets för-
ordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreg-
lerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 376, 31.12.1988, s. 10).

2. Förutom av de rättsakter som finns uppräknade i bilaga XIV belyses EG-
kommissionens befogenheter och funktioner vid tillämpning av konkurrens-
reglerna i Fördraget om upprättandet av Europeiska kol-och stålgemenska-
pen av följande rättsakter:

1. Artikel (EKSG) 65.2 tredje till femte stycket, 65.3, 65.4 andra stycket
och 65.5.

2. Artikel (EKSG) 66.2, andra till fjärde stycket, och 66.4-6.

3. 354 D 7026: Höga myndighetens beslut nr 26/54 av den 6 maj 1954 med
en förordning om uppgiftsskyldighet enligt fördragets artikel 66.4 (ECE,
11.5.1954, s. 350/54)

4. 378 S 0715: Kommissionens beslut nr 715/78/EKSG av den 6 april 1978
om preskriptionstider för förfaranden och verkställande av påföljder enligt
fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EGT
nrL94, 8.4.1978, s.22).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

5. 384 S 0379: Kommissionens beslut nr 379/84/EKSG av den 15 februari

290

1984 om fastställande av befogenheter för kommissionens tjänstemän och
befullmäktigade företrädare som har till uppgift att genomföra kontroller
enligt EKSG-fördraget och beslut avseende dess tilllämpning (EGT nr L 46,
16.2.1984, s.23).

Artikel 4

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som har tillkommit efter det att avtalet har trätt i kraft och beträffande
vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall enligt arti-
kel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll
anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten. Så länge en sådan an-
mälan inte har gjorts, kan beslut om tillämpning av artikel 53.3 inte fattas.

2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om

a) endast företag från en EG-medlemsstat eller EFTA-stat är parter
och avtalen, besluten eller de samordnade förfarandena inte berör
import eller export mellan de avtalsslutande parterna,

b) högst två företag är parter och avtalen endast innebär

i) att ena avtalspartens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor
begränsas vid återförsäljning av varor som denne har förvärvat av
den andra parten, eller

ii) att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter in-
dustriellt rättsskydd - särskilt patent, bruksmönster, mönster el-
ler varumärken - eller den som enligt avtal om överlåtelse eller
upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller kun-
skaper om användning och tillämpning av industriella processer
åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter,

c) de endast syftar till

i) utarbetande eller enhetlig tillämpning av normer eller typer, el-
ler

ii) gemensam forskning eller utveckling,

iii) specialisering av tillverkningen av produkter, inklusive avtal
som är nödvändiga för att uppnå detta

- om de varor som är föremål för specialisering inte inom en vä-
sentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal utgör
mer än 15 procent av affärsvolymen för varor som är identiska
eller som på grund av sina egenskaper, sitt pris och sin använd-
ning av konsumenterna betraktas som likartade, och

- om den sammanlagda årsomsättningen för de berörda företa-
gen inte överstiger 200 miljoner ecu.

Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till den behö-
riga övervakningsmyndigheten i enlighet med artikel 56, protokoll 23 och de
regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll.

Artikel 5

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och beträffande vilka parterna

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

291

önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 skall anmälas till den behöriga
övervakningsmyndigheten i enlighet med bestämmelserna i artikel 56, pro-
tokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta protokoll inom sex må-
nader från det att avtalet har trätt i kraft.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

2. Punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som
avses i artikel 53.1 i avtalet och som omfattas av artikel 4.2 i detta protokoll.
Dessa kan anmälas till den behöriga övervakningsmyndigheten i enlighet
med artikel 56, protokoll 23 och de regler som avses i artikel 1-3 i detta proto-
koll.

Artikel 6

Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i sina beslut enligt artikel 53.3
ange den dag då beslutet skall gälla. Denna dag kan sättas tidigare än dagen
för anmälan när det gäller sådana avtal, beslut av företagssammanslutningar
eller samordnade förfaranden som omfattas av artiklarna 4.2 och 5.2 i detta
protokoll eller som omfattas av artikel 5.1 i detta protokoll och som har an-
mälts inom den tidsfrist som anges i artikel 5.1.

Artikel 7

1. Om sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel

53.1, som föreligger när avtalet träder i kraft och som har anmälts inom den
tidsfrist som anges i artikel 5.1 i detta protokoll inte uppfyller villkoren i arti-
kel 53.3 och de berörda företagen eller företagssammanslutningarna upphör
att tillämpa dem eller ändrar dem på sådant sätt att de inte längre faller un-
der förbudet i artikel 53.1 eller så att de uppfyller villkoren i artikel 53.3,
skall förbudet i artikel 53.1 endast gälla för den tidsperiod som den behöriga
övervakningsmyndigheten fastställer. Beslut av den behöriga övervaknings-
myndigheten i enlighet med föregående mening gäller inte företag och före-
tagssammanslutningar som inte uttryckligen har samtyckt till anmälan.

2. Punkt 1 gäller sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som av-
ses i artikel 4.2 i detta protokoll och som föreligger när avtalet träder i kraft,
om de har anmälts inom sex månader från den dagen.

Artikel 8

Ansökningar och anmälningar som har inlämnats till EG-kommissionen in-
nan avtalet träder i kraft skall anses uppfylla bestämmelserna om ansök-
ningar och anmälningar enligt detta avtal.

Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet och
artikel 10 i protokoll 23 kan kräva att ett vederbörligen ifyllt formulär, såsom
är föreskrivet för tillämpningen av avtalet, inlämnas till den inom en tidsfrist
som den bestämmer. I så fall skall ansökningar och anmälningar anses ha
skett på rätt sätt endast om formulären inlämnas inom den fastställda tiden
och i enlighet med bestämmelserna i avtalet.

292

Artikel 9

Böter för överträdelser av bestämmelserna i artikel 53.1 skall inte åläggas
med avseende på en åtgärd som har vidtagits före anmälan av sådana avtal,
beslut och samordnade förfaranden som avses i artiklarna 5 och 6 i detta pro-
tokoll och som har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Artikel 10

De avtalsslutande parterna skall säkerställa att åtgärder vidtas inom sex må-
nader från det att avtalet har trätt i kraft för att ge EFTA:s övervaknings-
myndighet och EG-kommissionens tjänstemän det biträde de behöver för
att kunna genomföra sina undersökningar enligt detta avtal.

Artikel 11

Beträffande avtal, beslut och samordnade förfaranden som föreligger när av-
talet träder i kraft och som omfattas av artikel 53.1 skall förbudet i artikel
53.1 inte gälla om avtalen, besluten eller förfarandena inom sex månader
från det att avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de uppfyller vill-
koren för gruppundantag enligt bilaga 14.

Artikel 12

Beträffande avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade för-
faranden som föreligger när avtalet träder i kraft och som omfattas av artikel
53.1 skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla från dagen för avtalets ikraftträ-
dande om avtalen, besluten eller förfarandena inom sexmånader från det att
avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de inte längre omfattas av
förbudet i artikel 53.1.

Artikel 13

Avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden
som före avtalets ikraftträdande har medgetts ett individuellt undantag en-
ligt artikel 85.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
skall även i fortsättningen vara undantagna i förhållande till bestämmelserna
i avtalet till utgången av den period som har angetts i undantagsbeslutet eller
till den tidpunkt som EG-kommissionen annars bestämmer, om denna infal-
ler tidigare.

293

PROTOKOLL 22

OM DEFINITIONEN AV ”FÖRETAG” OCH
”OMSÄTTNING” (ARTIKEL 56)

Artikel 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

När det gäller tilldelning av enskilda ärenden enligt artikel 56 i avtalet avses
med ”företag” vage enhet som bedriver verksamhet av kommersiell eller
ekonomisk art.

Artikel 2

Med ”omsättning” enligt artikel 56 i avtalet avses de berörda företagens in-
täkter inom det territorium som omfattas av detta avtal under föregående
räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster inom ramen för företa-
gens ordinarie verksamhet efter avdrag för försälj ningsrabatter samt mer-
värdesskatt och andra skatter som direkt hänför sig till omsättningen.

Artikel 3

I stället för omsättning används följande:

a) för kreditinstitut och andra finansinstitut, deras totala tillgångar
multiplicerade med förhållandet mellan utlåning till kreditinstitut
och kunder vid transaktioner med invånare inom det territorium
som omfattas av avtalet och den totala summan av denna utlåning,

b) för försäkringsbolag, värdet av de bruttopremier som mottas från
invånare inom det territorium som omfattas av avtalet, som skall
omfatta samtliga mottagna och utestående belopp enligt försäk-
ringsavtal som har tecknats av försäkringsbolagen eller för deras
räkning, inklusive utgående återförsäkringspremier, efter avdrag för
skatter och skatteliknande avgifter som debiteras på grundval av de
individuella premiebeloppen eller premiernas totala värde.

Artikel 4

1. Med avvikelse från den definition av omsättning som gäller vid tillämp-
ning av artikel 56 i avtalet och som anges i artikel 2 i detta protokoll, består
omsättningen

a) i fråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-
nade förfaranden som avser system för distribution och inköp mel-
lan företag som inte är konkurrenter, av intäkter från försäljning av
de varor eller tjänster som avtalen, besluten eller de samordnade
förfarandena avser och av andra varor eller tjänster som på grund
av sina egenskaper, sitt pris och sin användning av konsumenterna
betraktas som likartade,

b) i fråga om avtal, beslut av företagssammanslutningar och samord-
nade förfaranden som avser överföring av teknik mellan företag som
inte är konkurrenter, av intäkter från försäljningen av de varor eller

294

tjänster som produceras med den teknik som avtalen, besluten eller
de samordnade förfarandena avser och av intäkterna från försälj-
ningen av de varor eller tjänster som tekniken i fråga är avsedd att
förbättra eller ersätta.

2. Om det vid tidpunkten för tillkomsten av sådana system som avses i punkt
1 a och b inte föreligger någon omsättning avseende försäljning av varor eller
tjänster, skall dock den allmänna bestämmelsen i artikel 2 vara tillämplig.

Artikel 5

1. Om ett enskilt ärende berör varor som omfattas av protokoll 25, är det
omsättningen av dessa varor som skall ligga till grund för tilldelningen av
ärendet.

2. Om ett enskilt ärende berör både varor som omfattas av protokoll 25 och
varor eller tjänster som omfattas av artiklarna 53 och 54 i avtalet, skall ifrå-
gavarande omsättning beräknas på grundval av alla varor och tjänster enligt
artikel 2.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

295

PROTOKOLL 23

OM SAMARBETET MELLAN

ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETERNA (ARTIKEL 58)

ALLMÄNNA PRINCIPER

Artikel 1

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran av
endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda med
varandra beträffande allmänna policyfrågor.

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall, i överens-
stämmelse med sina interna regler, med beaktande av artikel 56 i avtalet och
protokoll 22 samt av båda sidors beslutsautonomi, samarbeta vid handlägg-
ningen av individuella ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2,
andra meningen och artikel 56.3 på det sätt som föreskrivs i nedanstående
bestämmelser.

Inom ramen för detta protokoll avses med termen ”en övervakningsmyn-
dighets territorium”, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstater-
nas territorium, på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekono-
miska gemenskapen respektive Fördraget om upprättandet av Europeiska
kol- och stålgemenskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämp-
ligt och, vad EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas ter-
ritorier, på vilka avtalet är tilllämpligt.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS

Artikel 2

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommis-
sionen så snart som möjligt till varandra översända anmälningar och klago-
mål, om det inte klart framgår att dessa är riktade till båda övervaknings-
myndigheterna. De skall också meddela varandra när de vidtar åtgärder på
eget initiativ.

Den övervakningsmyndighet som har mottagit ett meddelande enligt
första stycket kan framföra sina synpunkter på detta inom 40 arbetsdagar
från mottagandet.

Artikel 3

Den behöriga övervakningsmyndigheten skall i ärenden som omfattas av ar-
tikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och artikel 56.3 i avtalet, samråda
med den andra övervakningsmyndigheten när den

- offentliggör sin avsikt att utfärda icke-ingripandebesked,

- offentliggör sin avsikt att fatta ett beslut enligt artikel 53.3 , eller

- riktar en skrivelse med anmärkningar till de berörda företagen eller före-
tagssammanslutningarna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

Den andra övervakningsmyndigheten kan framföra sina synpunkter inom

296

den tidsfrist som anges i offentliggörandet eller skrivelsen med anmärk-
ningar. Synpunkter som mottas från de berörda företagen eller tredje man
skall vidarebefordras till den andra övervakningsmyndigheten.

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten till den
andra övervakningsmyndigheten översända de administrativa skrivelser ge-
nom vilka en akt avslutas eller ett klagomål avvisas.

Artikel 5

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten inbjuda
den andra övervakningsmyndigheten att låta sig företrädas vid förhör med
de berörda företagen. Inbjudan skall också riktas till de stater som ligger
inom den andra övervakningsmyndighetens behörighet.

RÅDGIVANDE KOMMITTÉER

Artikel 6

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, skall den behöriga övervakningsmyndigheten i rätt tid
meddela den andra övervakningsmyndigheten om tidpunkten för mötet med
Rådgivande kommittén och överlämna de handlingar som är av betydelse.

Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av den andra övervak-
ningsmyndigheten skall läggas fram för Rådgivande kommittén hos den
övervakningsmyndighet som är behörig att fatta beslut i ett ärende enligt ar-
tikel 56 i avtalet tillsammans med det material som har skickats ut av denna
övervakningsmyndighet.

Vardera övervakningsmyndigheten samt de stater som ligger inom dess
behörighet har rätt att närvara vid möten med den andra övervakningsmyn-
dighetens rådgivande kommittéer och att framföra sina synpunkter där. De
har dock inte rösträtt.

BEGÄRAN OM HANDLINGAR OCH RÄTTEN ATT FRAMFÖRA

SYNPUNKTER

Artikel 7

I ärenden som omfattas av artikel 56.1 b och c, 56.2, andra meningen och
artikel 56.3 i avtalet, får den övervakningsmyndighet som inte är behörig att
avgöra ett ärende enligt artikel 56 i vaije skede av handläggningen begära
kopior av de viktigaste handlingar som överlämnas till den behöriga över-
vakningsmyndigheten för fastställande av överträdelser av artiklarna 53 och
54 eller erhållande av icke-ingripandebesked eller undantag och får dess-
utom innan det slutgiltiga beslutet fattas framföra sådana synpunkter som
den anser påkallade.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

297

ADMINISTRATIVT BITRÄDE

Artikel 8

1. När den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet
riktar en begäran om uppgifter till ett företag eller en företagssammanslut-
ning inom den andra övervakningsmyndighetens territorium skall den samti-
digt översända en kopia av begäran till den andra övervakningsmyndighe-
ten.

2. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av den behöriga övervak-
ningsmyndigheten, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall den behöriga
övervakningsmyndigheten genom beslut kräva att dessa uppgifter lämnas.
När det gäller företag eller företagssammanslutningar inom den andra över-
vakningsmyndighetens territorium skall den behöriga övervakningsmyndig-
heten översända en kopia av beslutet till den andra övervakningsmyndighe-
ten.

3. På begäran av den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel
56 i avtalet skall den andra övervakningsmyndigheten inom sitt territorium
företa undersökningar i enlighet med sina interna bestämmelser, om den be-
höriga övervakningsmyndigheten som framställer begäran anser det nöd-
vändigt.

4. Den behöriga övervakningsmyndigheten har rätt att vara representerad
vid, och aktivt delta i, undersökningar som genomförs av den andra övervak-
ningsmyndigheten enligt punkt 3.

5. Alla uppgifter som inhämtas under sådana undersökningar som sker på
begäran skall överlämnas till den övervakningsmyndighet som begärde un-
dersökningarna så snart de har avslutats.

6. Om den behöriga övervakningsmyndigheten i ärenden som omfattas av
artikel 56.1 b och c, artikel 56.2, andra meningen och artikel 56.3, genomför
undersökningar inom sitt territorium, skall den underrätta den andra över-
vakningsmyndigheten om att sådana undersökningar har ägt rumoch på be-
gäran överlämna resultaten av undersökningarna till den övervakningsmyn-
digheten.

Artikel 9

1. Uppgifter som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll
skall endast användas för sådana åtgärder som vidtas med stöd av artiklarna
53 och 54 i avtalet.

2. EG-kommissionen, EFTA:s övervakningsmyndighet, EG-medlemssta-
ternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda skall inte avslöja uppgifter som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt detta avtal el-
ler de avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för
det informationsutbyte som föreskrivs i detta protokoll.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

298

Artikel 10

1. Företag skall sända anmälningar av avtal till den övervakningsmyndighet
som är behörig enligt artikel 56. Klagomål får sändas till vilken som helst av
övervakningsmyndigheterna.

2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den övervakningsmyndig-
het som enligt artikel 56 i avtalet inte är behörig att avgöra ett visst ärende
skall överlämnas utan dröjsmål till den behöriga övervakningsmyndigheten.

3. Om det vid förberedelser för eller inledande av förfaranden på eget initia-
tiv visar sig att den andra övervakningsmyndigheten enligt artikel 56 i avtalet
är behörig att pröva ärendet, skall ärendet överlämnas till den behöriga
övervakningsmyndigheten.

4. När ett ärende har överlämnats till den andra övervakningsmyndigheten
enligt punkt 2 eller 3 får ärendet inte återlämnas. Ett ärende får inte över-
lämnas efter det att avsikten att utfärda icke-ingripandebesked eller att fatta
ett beslut enligt artikel 53.3 i avtalet har offentliggjorts eller efter det att en
skrivelse med anmärkningar har skickats till de berörda företagen eller före-
tagssammanslutningama eller en skrivelse har skickats till sökanden med ett
meddelande om att det inte finns tillräckliga skäl för att fullfölja klagomålet.

Artikel 11

Datum för inlämnande av en ansökan eller anmälan skall anses vara den dag
när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTArs övervakningsmyn-
dighet, oavsett vilken av dessa som är behörig att besluta i ärendet enligt
artikel 56 i avtalet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekommenderat
brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av avsändnings-
ortens poststämpel.

SPRÅK

Artikel 12

Företag skall i samband med anmälningar, ansökningar och klagomål ha rätt
att kommunicera med EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissio-
nen på ett av EFTA-staternas eller EG:s officiella språk som de väljer. Detta
gäller även i fråga om samtliga stadier av ett förfarande, oavsett om det in-
leds av den behöriga övervakningsmyndigheten med anledning av en anmä-
lan, ansökan eller klagomål eller på eget initiativ.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

299

PROTOKOLL 24

OM SAMARBETE VID KONTROLL AV

FÖRETAGSKONCENTRATIONER

ALLMÄNNA PRINCIPER

Artikel 1

1. EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall på begäran
av endera av övervakningsmyndigheterna utbyta information och samråda
med varandra beträffande allmänna policyfrågor.

2. När det gäller ärenden som omfattas av artikel 57.2 a skall EG-kommis-
sionen och EFTA:s övervakningsmyndighet samarbeta vid handläggningen
av företagskoncentrationer i enlighet med nedanstående bestämmelser.

3. I detta protokoll avses med termen en övervakningsmyndighets territo-
rium, vad EG-kommissionen beträffar, EG-medlemsstatemas territorium
på vilket Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenska-
pen alternativt Fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålge-
menskapen enligt bestämmelserna i dessa fördrag är tillämpligt och, vad
EFTA:s övervakningsmyndighet beträffar, EFTA-staternas territorier på
vilka avtalet är tillämpligt.

Artikel 2

1. Samarbete skall förekomma enligt bestämmelserna i detta protokoll, om:

a) de berörda företagens omsättning inom EFTA-staternas territorium
uppgår till 25 procent eller mer av deras sammanlagda omsättning
inom det territorium som omfattas av detta avtal, eller

b) minst två av de berörda företagens omsättning överstiger 250 miljo-
ner ecu inom EFTA-staternas territorium, eller

c) koncentrationen kan skapa eller stärka en dominerande ställning
som skulle medföra att en effektiv konkurrens inom EFTA-staternas
territorium eller en väsentlig del av det påtagligt hämmades.

2. Samarbete skall också förekomma om:

a) koncentrationen hotar att skapa eller stärka en dominerande ställ-
ning som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt häm-
mades på en marknad i en EFTA-stat som uppvisar alla kännetecken
på en avgränsad marknad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del
av det territorium som omfattas av detta avtal, eller

b) en EFTA-stat önskar vidta åtgärder för att skydda legitima intressen
enligt artikel 7.

FÖRFARANDENAS INLEDNINGSFAS

Artikel 3

1. EG-kommissionen skall till EFTA:s övervakningsmyndighet överlämna
kopior av anmälningar av ärenden enligt artikel 2.1 och 2 a inom tre arbets-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

300

dagar och kopior av de viktigaste handlingar som tas emot eller utfärdas av
EG-kommissionen så snart som möjligt.

2. EG-kommissionen skall i nära och ständig samverkan med EFTA:s över-
vakningsmyndighet vidta de åtgärder som föreskrivs för tillämpning av arti-
kel 57 i avtalet. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna får
framföra synpunkter på dessa åtgärder. För tillämpningen av artikel 6 i detta
protokoll skall EG-kommissionen inhämta uppgifter från den behöriga myn-
digheten i den berörda EFTA-staten och lämna den tillfälle att framföra sina
synpunkter i vaije skede i förfarandet fram till dess att ett beslut enligt den
nämnda artikeln fattas. I detta syfte skall den låta myndigheten ta del av ak-
ten.

FÖRHÖR

Artikel 4

I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen in-
bjuda EFTA:s övervakningsmyndighet att låta sig företrädas vid förhör med
de berörda företagen. På samma sätt får EFTA-staterna representeras vid
dessa förhör.

EG:s RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR KONCENTRATIONER

Artikel 5

1. I ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a skall EG-kommissionen i
rätt tid underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om tidpunkten för mö-
ten som hålls av Rådgivande kommittén för koncentrationer och överlämna
de handlingar som är av betydelse.

2. Alla handlingar som överlämnas för detta ändamål av EFTA:s övervak-
ningsmyndighet, inklusive sådana handlingar som härrör från EFTA-stater,
skall läggas fram för Rådgivande kommittén för koncentrationer tillsam-
mans med övriga handlingar av betydelse som har skickats ut av EG-kom-
missionen.

3. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-staterna har rätt att närvara
vid möten i Rådgivande kommittén för koncentrationer och att framföra
sina synpunkter där. De har dock inte rösträtt.

ENSKILDA STATERS RÄTTIGHETER

Artikel 6

1. EG-kommissionen kan genom ett beslut som utan dröjsmål meddelas de
berörda företagen, EG-medlemsstaternas behöriga myndigheter och
EFTA:s övervakningsmyndighet hänskjuta en anmäld koncentration till en
EFTA-stat, om den hotar att skapa eller stärka en dominerande ställning
som skulle medföra att en effektiv konkurrens påtagligt hämmades på en
marknad i den staten som uppvisar alla kännetecken på en avgränsad mark-
nad, oavsett om det rör sig om en väsentlig del av det territorium som omfat-
tas av detta avtal eller ej.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

301

2. I sådana fall som avses i punkt 1 kan en EFTA-stat, på samma grunder
och villkor som en EG-medlemsstat enligt artikel 173 i Fördraget om upprät-
tandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, överklaga vid EG-domsto-
len och särskilt begära att interimsbestämmelser tillämpas för att dess natio-
nella konkurrensregler skall kunna tillämpas.

Artikel 7

1. Trots att EG-kommissionen enligt förordning (EEG) nr 4064/89 av den
21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395,
30.12.1989, s. 1) ensam är behörig att behandla koncentrationer med en ge-
menskapsdimension, får EFTA-staterna vidta lämpliga åtgärder för att
skydda andra legitima intressen än de som omfattas av förordningen, förut-
satt att sådana åtgärder är förenliga med de allmänna principer och övriga
bestämmelser som direkt eller indirekt fastställs i detta avtal.

2. Med legitima intressen enligt punkt 1 avses allmän säkerhet, mediernas
mångfald och regler om tillräckliga reserver.

3. Alla andra allmänna intressen skall meddelas EG-kommissionen och
skall erkännas av EG-kommissionen efter en bedömning av deras förenlig-
het med de allmänna principer och övriga bestämmelser som direkt eller in-
direkt fastställs i detta avtal innan ovannämnda åtgärder kan vidtas. EG-
kommissionen skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet och den be-
rörda EFTA-staten om sitt beslut inom en månad efter meddelandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

ADMINISTRATIVT BITRÄDE

Artikel 8

1. För att fullgöra de uppgifter som har anförtrotts den för tillämpningen
av artikel 57 får EG-kommissionen inhämta alla uppgifter som behövs från
EFTAzs övervakningsmyndighet och EFTA-staterna.

2. När EG-kommissionen riktar en begäran om uppgifter till en person, ett
företag eller en företagssammanslutning inom EFTA-staternas territorium
skall den samtidigt översända en kopia av begäran till EFTA:s övervaknings-
myndighet.

3. Om dessa personer, företag eller företagssammanslutningar inte lämnar
de begärda uppgifterna inom den tidsfrist som har bestämts av EG-kommis-
sionen, eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EG-kommissionen genom
beslut kräva att uppgifterna lämnas och översända en kopia av beslutet till
EFTA:s övervakningsmyndighet.

4. På begäran av EG-kommissionen skall EFTAzs övervakningsmyndighet
företa undersökningar inom sitt territorium.

5. EG-kommissionen har rätt att vara representerad vid och aktivt delta i
undersökningar som genomförs enligt punkt 4.

6. Alla uppgifter som inhämtas under sådana begärda undersökningar skall
överlämnas till EG-kommissionen så snart undersökningarna har avslutats.

302

7. Om EG-kommissionen i ärenden som omfattas av artikel 2.1 och 2 a ge-
nomför undersökningar inom gemenskapens territorium, skall den under-
rätta EFTA:s övervakningsmyndighet om att sådana undersökningar har ägt
rum och på begäran på lämpligt sätt överlämna resultaten av undersökning-
arna.

SEKRETESS

Artikel 9

1. Upplysningar som har inhämtats enligt bestämmelserna i detta protokoll
skall endast användas i samband med sådana åtgärder som vidtas med stöd
av artikel 57 i avtalet.

2. EG-kommissionen, EFTArs övervakningsmyndighet, EG-medlemssta-
ternas och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda skall inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll och som är av sådant slag att de omfattas av sekre-
tess.

3. Regler om sekretess och sekretessbelagda uppgifter enligt avtalet eller de
avtalsslutande parternas lagstiftning skall inte utgöra något hinder för det
utbyte och den användning av information som föreskrivs i detta protokoll.

ANMÄLNINGAR

Artikel 10

1. Företag skall sända anmälningar till den övervakningsmyndighet som är
behörig enligt artikel 57.2 i avtalet.

2. Anmälningar eller klagomål som har sänts till den myndighet som enligt
artikel 57 inte är behörig att avgöra ett visst ärende skall utan dröjsmål över-
lämnas till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Artikel 11

Datum för inlämnande av en anmälan skall vara den dag när den inkommer
till den behöriga övervakningsmyndigheten.

Om ärendet har anmälts enligt tillämpningsföreskrifterna i artikel 57, men
omfattas av artikel 53, skall datum för inlämnande av en anmälan vara den
dag när den inkommer till EG-kommissionen eller EFTA:s övervaknings-
myndighet.

SPRÅK

Artikel 12

1. Företag skall i samband med anmälningar ha rätt att kommunicera med
EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen på ett av EFTA-sta-
ternas eller gemenskapens officiella språk som de väljer. Detta gäller även i
fråga om alla stadier i förfarandet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

303

2. Om företag väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på
ett språk som varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom
den myndighetens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, skall de
samtidigt till samtliga handlingar bifoga en översättning till ett av myndighe-
tens officiella språk.

3. I den mån företag som inte har deltagit i anmälan berörs, skall de också
ha rätt att ta emot meddelanden från EFTA:s övervakningsmyndighet och
EG-kommissionen på ett lämpligt språk som är officiellt språk i en EFTA-
stat eller gemenskapen eller på ett av dessa myndigheters arbetsspråk. Om
de väljer att kommunicera med en övervakningsmyndighet på ett språk som
varken är officiellt språk i någon av de stater som ligger inom den myndighe-
tens behörighet eller ett av myndighetens arbetsspråk, gäller punkt 2.

4. Det språk som väljs för översättningen skall avgöra vilket språk som skall
användas av den behöriga myndigheten när den kommunicerar med företa-
gen.

TIDSFRISTER OCH ANDRA PROCEDURFRÅGOR

Artikel 13

När det gäller tidsfrister och andra procedurbestämmelser skall, om inte an-
nat följer av detta protokoll, bestämmelserna för tillämpning av artikel 57
vara tillämpliga även på samarbetet mellan EG-kommissionen och EFTA:s
övervakningsmyndighet och EFTA-staterna.

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSE

Artikel 14

Artikel 57 gäller inte koncentrationer som var föremål för ett avtal eller med-
delande, eller om kontroll förvärvades före avtalets ikraftträdande. Artikeln
är under inga omständigheter tillämplig på en koncentration beträffande vil-
ken ett förfarande har inletts före den tidpunkten av en nationell myndighet
som är ansvarig för konkurrensfrågor.

Prop.1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

304

PROTOKOLL 25

OM KONKURRENS BETRÄFFANDE KOL OCH STÅL

Artikel 1

1. Alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och sam-
ordnade förfaranden avseende särskilda varor enligt den förteckning som av-
ses i protokoll 14 vilka kan påverka handeln mellan de avtalsslutande par-
terna och direkt eller indirekt kan hindra, begränsa eller snedvrida den nor-
mala konkurrensen inom det territorium som omfattas av detta avtal är för-
bjudna, särskilt de som innebär att

a) priser fastställs eller bestäms,

b) produktion, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller
kontrolleras,

c) marknader, varor, kunder eller inköpskällor delas upp.

2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i avtalet
skall dock tillåta specialiseringsavtal eller avtal om gemensamma inköp eller
gemensam försäljning i fråga om de varor som avses i punkt 1, om den kon-
staterar att

a) sådan specialisering eller sådana gemensamma inköp eller gemen-
sam försäljning medför en väsentlig förbättring av produktionen el-
ler distributionen av dessa varor,

b) avtalet i fråga är nödvändigt för att uppnå dessa resultat och inte är
mer konkurrensbegränsande än vad som behövs för detta ändamål,
och

c) avtalet inte är ägnat att ge de berörda företagen möjlighet att be-
stämma priserna för, eller kontrollera eller begränsa produktionen
eller marknadsföringen av, en väsentlig del av varorna i fråga inom
det territorium som omfattas av detta avtal eller att avskärma företa-
gen från effektiv konkurrens från andra företag inom det territorium
som omfattas av detta avtal.

Om den behöriga övervakningsmyndigheten, med särskilt beaktande av att
denna punkt avser distributionsföretag, finner att vissa avtal till sin karaktär
och sina följder är helt likvärdiga med dem som avses ovan, skall den, när
den har förvissat sig om att de uppfyller samma villkor, tillåta även dessa
avtal.

3. Avtal eller beslut som är förbjudna enligt punkt 1 är automatiskt ogil-
tiga och kan inte åberopas vid någon domstol i EG-medlemsstaterna eller
EFTA-staterna.

Artikel 2

1. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 3 i denna artikel, kräver
vaije transaktion ett förhandsgodkännande från den övervakningsmyndig-
het som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal, om den i sig direkt eller

20 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

305

indirekt orsakar inom det territorium som omfattas av detta avtal, till följd
av en åtgärd av en person eller ett företag eller en grupp av personer eller
företag, en koncentration av företag, av vilka minst ett omfattas av artikel
3, som kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna, oavsett om
transaktionen berör en enda vara eller ett antal olika varor och om den ge-
nomförs genom fusion, förvärv av aktier eller delar av företaget eller till-
gångar, lån, avtal eller någon annan form av kontroll.

2. Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta avtal
skall bevilja det godkännande som avses i punkt 1 om den konstaterar att
den planerade transaktionen inte kommer att ge de berörda personerna eller
företagen möjlighet, med avseende på den vara eller de varor som omfattas
av dess jurisdiktion,

- att bestämma priser, kontrollera eller begränsa produktion eller distribu-
tion eller hindra en effektiv konkurrens på en väsentlig del av marknaden
för dessa varor, eller

- att kringgå de konkurrensregler som fastställs enligt detta avtal, särskilt
genom att med konstgjorda medel skapa en gynnad ställning som innebär
en betydande fördel när det gäller tillgång till inköpskällor eller markna-
der.

3. Vissa grupper av transaktioner kan med hänsyn till storleken av de be-
rörda tillgångarna eller företagen sammantaget med karaktären av den kon-
centration som skall genomföras undantas från kravet på förhandsgodkän-
nande.

4. Om den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i detta
avtal finner att offentliga eller privata företag som, faktiskt eller rättsligt,
innehar eller förvärvar på marknaden för en av varorna inom dess jurisdik-
tion en dominerande ställning som avskärmar dem från effektiv konkurrens
inom en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal, använ-
der denna ställning för syften som strider mot målen för detta avtal och om
sådant missbruk kan påverka handeln mellan de avtalsslutande parterna,
skall den till dem rikta sådana rekommendationer som är ägnade att för-
hindra att ställningen utnyttjas på det sättet.

Artikel 3

När det gäller artiklarna 1 och 2 samt de uppgifter som behövs för deras till-
lämpning och för de förfaranden som grundas på dessa artiklar, avses med
”företag” vaije företag som inom det territorium som omfattas av detta avtal
är verksamt inom produktion inom kol- och stålindustrin och varje företag
eller agentur som regelmässigt är verksamt inom annan distribution än för-
säljning till hushåll eller hantverksindustri.

Artikel 4

Bilaga XIV i avtalet innehåller särskilda bestämmelser för genomförande av
de principer som anges i artiklarna 1 och 2.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1
till EES-lagen

306

Artikel 5

EFTA:s övervakningsmyndighet och EG-kommissionen skall säkerställa till-
lämpningen av de principer som anges i artiklarna 1 och 2 i detta protokoll i
överensstämmelse med bestämmelserna för genomförandet av artiklarna 1
och 2 enligt protokoll 21 och bilaga XIV i avtalet.

Artikel 6

Beslut i enskilda ärenden som avses i artiklarna 1 och 2 i detta protokoll skall
fattas av EG-kommissionen eller EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet
med artikel 56 i avtalet.

Artikel 7

Med inriktning på utveckling och upprätthållande av en enhetlig övervak-
ning på konkurrensområdet inom hela Europeiska ekonomiska samarbets-
området och för att i detta syfte främja enhetlighet i genomförande, tillämp-
ning och tolkning av bestämmelserna i detta avtal, skall de behöriga myndig-
heterna samarbeta enligt bestämmelserna i protokoll 23.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1

till EES-lagen

307

PROTOKOLL 39

OM ECUN

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1

till EES-lagen

Med ”ecu” avses i detta avtal ecun enligt den definition som har fastställts av
gemenskapens behöriga myndigheter. I alla rättsakter som det hänvisas till i
bilagorna till avtalet skall ”europeiska beräkningsenheter” ersättas med
”ecu”.

308

AVTAL MELLAN EFTA-STATERNA OM
UPPRÄTTANDE AV EN

ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET OCH EN DOMSTOL

REPUBLIKEN FINLAND, REPUBLIKEN ISLAND,
FURSTENDÖMET LIECHTENSTEIN,

KONUNGARIKET NORGE, SCHWEIZISKA
EDSFÖRBUNDET, KONUNGARIKET SVERIGE OCH
REPUBLIKEN ÖSTERRIKE,

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet,

BEAKTAR att EFTA-staterna, i enlighet med artikel 108.1 i EES-avtalet,
skall upprätta en oberoende övervakningsmyndighet (EFTA:s övervak-
ningsmyndighet) samt skapa förfaranden liknande dem som finns inom ge-
menskapen, liksom förfaranden för att säkerställa att skyldigheterna enligt
EES-avtalet uppfylls och för att kontrollera lagenligheten av åtgärder av
EFTA:s övervakningsmyndighet på konkurrensområdet,

VIDARE BEAKTAR att EFTA-staterna i enlighet med artikel 108.2 i EES-
avtalet skall upprätta en domstol för EFTA-staterna,

ERINRAR om målsättningen för de avtalsslutande parterna i EES-avtalet
att, med full hänsyn till domstolarnas oberoende ställning, nå och upprätt-
hålla en enhetlig tolkning och tillämpning av EES-avtalet samt de bestäm-
melser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i det avtalet samt att
nå lika behandling av enskilda och företag vad avser de fyra friheterna och
konkurrensvillkoren,

UPPREPAR att EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemen-
skapernas kommission skall samarbeta, utbyta information och samråda i
frågor om övervakningspolitik och i enskilda ärenden,

BEAKTAR att ingresserna till rättsakter som antagits med tillämpning av
fördragen om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och om
Europeiska kol- och stålgemenskapen, i den mån som dessa rättsakter mot-
svarar bestämmelserna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter
som motsvarar dem som är uppräknade i bilagorna I och II till detta avtal,
skall vara relevanta i den utsträckning som är nödvändig för en riktig tolk-
ning och tillämpning av bestämmelserna i dessa protokoll och bilagor,

EFTERSOM, vid tillämpning av protokollen 1-4 till detta avtal, vederbörlig
hänsyn skall tas till rättspraxis och administrativ sedvänja inom Europeiska
gemenskapernas kommission från tiden före detta avtals ikraftträdande,

HAR BESLUTAT att ingå följande avtal.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

309

DELI

Artikel 1

I detta avtal avses med

a) ”EES-avtalet” huvuddelen av EES-avtalet, dess protokoll och bila-
gor samt de rättsakter som det där hänvisas till,

b) ”EFTA-stat” den avtalsslutande part som är medlem av Europeiska
frihandelssammanslutningen samt part i EES-avtalet och i detta av-
tal.

Artikel 2

EFTA-staterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och sär-
skilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal full-
görs.

De skall avstå från vaije åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås.

Artikel 3

1. Utan att föregripa en framtida utveckling av rättspraxis skall bestämmel-
serna i protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar
dem som är uppräknade i bilagorna I och II i detta avtal, i den mån de i sak
är identiska med motsvarande bestämmelser i Fördraget om upprättande av
Europeiska ekonomiska gemenskapen och i Fördraget om upprättande av
Europeiska kol- och stålgemenskapen samt med rättsakter som antagits med
tillämpning av dessa två fördrag, vid deras genomförande och tillämpning
tolkas i enlighet med relevanta avgöranden av Europeiska gemenskapernas
domstol, vilka meddelats före dagen för undertecknandet av detta avtal.

2. Vid tolkning och tillämpning av EES-avtalet och detta avtal skall EFTA:s
övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen ta vederbörlig hänsyn till de
principer som fastställts genom relevanta avgöranden av Europeiska gemen-
skapernas domstol, som meddelats efter dagen för undertecknandet av EES-
avtalet och som avser tolkningen av det avtalet eller av sådana bestämmelser
i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen och i
Fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen som i
sak är identiska med bestämmelserna i EES-avtalet eller bestämmelserna i
protokollen 1-4 och bestämmelserna i de rättsakter som motsvarar dem som
finns förtecknade bilagorna I och II till detta avtal.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

310

DEL II

EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET

Artikel 4

En oberoende övervakningsmyndighet för EFTA-staterna, EFTA:s över-
vakningsmyndighet, upprättas härmed.

Artikel 5

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i enlighet med bestämmelserna i
detta avtal och i EES-avtalet och i syfte att säkerställa att EES-avtalet funge-
rar väl,

a) säkerställa att EFTA-staterna uppfyller sina skyldigheter enligt
EES-avtalet och detta avtal,

b) säkerställa att EES-avtalets konkurrensregler tillämpas,

c) övervaka att EES-avtalet tillämpas av de övriga avtalsslutande par-
terna i nämnda avtal.

2. I detta syfte skall EFTA:s övervakningsmyndighet

a) fatta beslut och vidta andra åtgärder i de fall som avses i detta avtal
och i EES-avtalet,

b) avfatta rekommendationer, avge yttranden och utfärda meddelan-
den eller riktlinjer i frågor som behandlas i EES-avtalet, om det av-
talet eller detta avtal uttryckligen föreskriver det eller om EFTA:s
övervakningsmyndighet anser det nödvändigt,

c) genomföra samarbete, informationsutbyte och samråd med Euro-
peiska gemenskapernas kommission i enlighet med bestämmelserna
i detta avtal och i EES-avtalet,

d) fullfölja de uppgifter som, med tillämpning av protokoll 1 till EES-
avtalet, följer av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det
avtalet, enligt vad som närmare anges i protokoll 1 till detta avtal.

Artikel 6

I enlighet med bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet får EFTA:s
övervakningsmyndighet, när den utför de uppgifter som ålagts den, begära
in all nödvändig information från EFTA-staternas regeringar och behöriga
myndigheter samt från företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 7

EFTA:s övervakningsmyndighet skall bestå av sju medlemmar, som skall ut-
ses på grundval av deras allmänna duglighet och vilkas oavhängighet inte kan
ifrågasättas.

Endast medborgare i EFTA-staterna får vara medlemmar av EFTA:s över-
vakningsmyndighet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

311

Artikel 8

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall fullgöra sina skyl-
digheter under full oavhängighet. Vid fullgörandet av dessa skyldigheter
skall de inte vare sig begära eller ta emot instruktioner från någon regering
eller något annat organ. De skall avhålla sig från vaije handling som är oför-
enlig med deras skyldigheter. Vaije EFTA-stat förbinder sig att respektera
denna princip och att inte söka påverka övervakningsmyndighetens medlem-
mar när de utför sina uppgifter.

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet får inte, under deras äm-
betstid, utöva någon annan avlönad eller oavlönad yrkesverksamhet.

De skall när de tillträder avge en högtidlig försäkran att såväl under som ef-
ter sin ämbetstid respektera de förpliktelser som följer med ämbetet, särskilt
deras skyldighet att efter ämbetstiden iaktta redbarhet och omdöme vid mot-
tagande av uppdrag eller förmåner. Om dessa förpliktelser åsidosätts får
EFTA-domstolen, på begäran av EFTA:s övervakningsmyndighet, allt efter
omständigheterna besluta antingen att den berörda medlemmen skall avsät-
tas från ämbetet eller berövas rätten till pension eller andra förmåner i dess
ställe.

Artikel 9

Medlemmarna av EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses av EFTA-sta-
ternas regeringar i samförstånd.

Deras mandattid är fyra år. Mandatet kan förnyas.

Artikel 10

Frånsett vid normala nytillsättningar och vid dödsfall, skall ämbetet för en
medlem i EFTA:s övervakningsmyndighet upphöra när medlemmen begär
sitt entledigande eller avsätts. För den avgående medlemmens återstående
mandattid skall en ersättare utses.

Artikel 11

Om en medlem av EFTA:s övervakningsmyndighet inte längre uppfyller de
villkor som krävs för att han skall kunna utföra sina uppgifter eller om han
gjort sig skyldig till allvarligt tjänstefel, får EFTA-domstolen på begäran av
EFTA:s övervakningsmyndighet avskeda honom.

Artikel 12

Ordföranden i EFTA:s övervakningsmyndighet skall utses bland dess med-
lemmar för en period av två år i samförstånd mellan EFTA-staternas rege-
ringar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

312

Artikel 13

EFTA:s övervakningsmyndighet skall själv anta sin arbetsordning.

Artikel 14

EFTA:s övervakningsmyndighet skall utse tjänstemän och andra anställda,
så att den kan fungera.

EFTA:s övervakningsmyndighet får konsultera experter eller besluta att till-
sätta sådana kommittéer och andra organ som den anser vara nödvändiga
för att bistå den med att fullgöra sina uppgifter.

När de fullgör sina skyldigheter, får tjänstemän och andra anställda i EFTA:s
övervakningsmyndighet varken begära eller ta emot instruktioner från nå-
gon regering eller någon organisation utanför EFTA:s övervakningsmyndig-
het.

Medlemmar av EFTA:s övervakningsmyndighet, tjänstemän och övriga an-
ställda skall, även efter det att deras uppdrag upphört, vara förpliktade att
inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter
om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

Artikel 15

EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta beslut med majoriteten av sina
medlemmar. Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.

I arbetsordningen skall fastställas när beslutsmässighet föreligger.

Artikel 16

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall ange vilka skäl de grundas
på.

Artikel 17

Om inte annat anges i detta avtal eller i EES-avtalet, skall beslut av EFTA:s
övervakningsmyndighet delges dem som de riktar sig till och bli gällande ef-
ter en sådan delgivning.

Artikel 18

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet skall offentliggöras i enlighet med
bestämmelserna i detta avtal och i EES-avtalet.

Artikel 19

Beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som medför betalningsskyldighet
för andra än stater skall vara verkställbara i enlighet med artikel 110 i EES-
avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

313

Artikel 20

Enskilda personer och företag skall ha rätt att skriva till och att tillskrivas av
EFTA:s övervakningsmyndighet på EFTA-staternas och Europeiska gemen-
skapernas alla officiella språk vad gäller anmälningar, ansökningar och
klagomål. Detta skall även täcka alla instanser i ett ärende, vare sig detta
inletts till följd av anmälan, ansökan eller klagomål eller efter eget initiativ
av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 21

EFTA:s övervakningsmyndighet skall vaije år offentliggöra en allmän rap-
port om sin verksamhet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

314

DEL III

EFTA-STATERNAS UPPFYLLANDE AV SINA
SKYLDIGHETER ENLIGT EES-AVTALET OCH DETTA
AVTAL

Artikel 22

För att säkerställa en riktig tillämpning av EES-avtalet skall EFTA:s över-
vakningsmyndighet kontrollera hur EFTA-staterna tillämpar bestämmel-
serna i EES-avtalet och i detta avtal.

Artikel 23

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 22 och 37 i
detta avtal samt artiklarna 65.1 och 109 i, och bilaga XVI till EES-avtalet och
med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 2 till detta avtal, säkerställa att
bestämmelserna om upphandling i EES-avtalet tillämpas av EFTA-staterna.

Artikel 24

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 49, 61-64
och 109 i, samt protokollen 14, 26, 27, bilagorna XIII, avsnitt I.IV och XV
till EES-avtalet och med förbehåll för bestämmelserna i protokoll 3 till detta
avtal, genomföra bestämmelserna om statsstöd i EES-avtalet samt säker-
ställa att dessa bestämmelser tillämpas av EFTA-staterna.

Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet,
sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsva-
rar dem som är uppräknade i bilaga I.

Artikel 25

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, i enlighet med artiklarna 53-60 och
109 i, samt protokollen 21-25 och bilaga XIV till EES-avtalet och med förbe-
håll för bestämmelserna i protokoll 4 till detta avtal, förverkliga bestämmel-
serna i EES-avtalet om genomförandet av konkurrensregler tillämpliga på
företag samt säkerställa att dessa bestämmelser tillämpas.

Med tillämpning av artikel 5.2 b skall EFTA:s övervakningsmyndighet,
sedan detta avtal har trätt i kraft, i synnerhet anta rättsakter som motsva-
rar dem som är uppräknade i bilaga II.

Artikel 26

Bestämmelser om samarbete, informationsutbyte och samråd mellan
EFTA:s övervakningsmyndighet och Europeiska gemenskapernas kommis-
sion om tillämpningen av EES-avtalet finns i artikel 109 samt i artiklarna 58
och 62.2 i, och protokollen 1, 23, 24 och 27 till EES-avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

315

DEL IV

EFTA-DOMSTOLEN

Artikel 27

En domstol för EFTA-staterna, nedan kallad EFTA-domstolen, upprättas
härmed. Den skall fullgöra de uppgifter som följer av bestämmelserna i
detta avtal och i EES-avtalet.

Artikel 28

Domstolen skall bestå av sju domare.

Artikel 29

EFTA-domstolen skall sammanträda i plenum. Domstolens beslut skall
vara giltiga endast om ett ojämnt antal av dess ledamöter är
närvarande. Domstolens beslut skall vara giltiga om fem ledamöter är
närvarande. På domstolens begäran får EFTA-staternas regeringar i sam-
förstånd bemyndiga domstolen att upprätta avdelningar.

Artikel 30

Domarna skall utses bland personer vilkas oavhängighet inte kan ifrågasät-
tas och som i hemlandet uppfyller nödvändiga villkor för utövande av de
högsta domarämbetena eller är jurister med allmänt erkända
kvalifikationer. De skall utses för sex år av EFTA-staternas regeringar i
samförstånd.

En partiell nytillsättning av domarna skall äga rum vart tredje år. Den skall
gälla omväxlande tre och fyra domare. De tre domare som skall ersättas efter
de första tre åren skall utses genom lottning.

Avgående domare kan utnämnas på nytt.

Domarna skall bland sig välja domstolens ordförande för en tid av tre
år. Han kan återväljas.

Artikel 31

Om EFTA:s övervakningsmyndighet anser att en EFTA-stat har misslyckats
med att uppfylla en skyldighet enligt EES-avtalet eller detta avtal, skall den,
om inte annat föreskrivs i detta avtal, avge ett motiverat yttrande i ärendet
efter att ha givit den berörda staten möjlighet att inkomma med sina syn-
punkter.

Om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angi-
vits av EFTA:s övervakningsmyndighet, får denna föra ärendet vidare till
EFTA-domstolen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

316

Artikel 32

EFTA-domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan två eller flera
EFTA-stater angående tolkningen eller tillämpningen av EES-avtalet, avta-
let om en ständig kommitté för EFTA-staterna eller detta avtal.

Artikel 33

De berörda EFTA-staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att efter-
komma EFTA-domstolens domar.

Artikel 34

EFTA-domstolen skall vara behörig att avge rådgivande yttranden angående
tolkningen av EES-avtalet.

När en sådan fråga väcks vid en domstol i en EFTA-stat, får den domstolen,
om den anser att det är nödvändigt för att döma i saken, begära att EFTA-
domstolen avger ett sådant yttrande.

I sin interna lagstiftning kan en EFTA-stat begränsa rätten att begära ett så-
dant rådgivande yttrande till domstolar mot vilkas avgöranden det inte finns
något rättsmedel enligt nationell lagstiftning.

Artikel 35

EFTA-domstolen skall ha obegränsad behörighet i fråga om påföljder som
ålagts av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 36

EFTA-domstolen skall vara behörig att pröva en EFTA-stats talan mot ett
beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet rörande bristande behörighet,
åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av detta avtal, av
EES-avtalet eller av någon bestämmelse som gäller deras tillämpning eller
rörande maktmissbruk.

Varje fysisk eller juridisk person får på samma villkor föra talan vid EFTA-
domstolen mot ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet som är riktat
till honom eller mot ett beslut riktat till en annan person, om detta direkt
och personligen berör honom.

Talan som avses i denna artikel skall anhängiggöras inom två månader från
dagen då åtgärden offentliggjorts eller delgivits klaganden eller, om så inte
skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omstän-
digheterna.

Om talan är välgrundad, skall beslutet av EFTA:s övervakningsmyndighet
förklaras ogiltigt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

317

Artikel 37

Om EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med detta avtal eller bestäm-
melserna i EES-avtalet, underlåter att fatta beslut, får en EFTA-stat anhäng-
iggöra talan vid EFTA-domstolen för att få överträdelsen fastslagen.

En sådan talan skall endast tas upp om EFTA:s övervakningsmyndighet
dessförinnan anmodats att agera. Om myndigheten inom två månader efter
denna anmodan inte tagit ställning, får talan anhängiggöras inom en ytterli-
gare frist av två månader.

Varje fysisk eller juridisk person får på de villkor som slagits fast i före-
gående stycke föra talan vid EFTA-domstolen över att EFTA:s övervak-
ningsmyndighet har underlåtit att rikta ett beslut till personen i fråga.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 38

Om ett beslut av EFTA:s övervakningsmyndighet har förklarats ogiltigt, el-
ler om det har fastställts att EFTA:s övervakningsmyndighet, i strid med
detta avtal eller bestämmelserna i EES-avtalet, underlåtit att agera, skall
EFTA:s övervakningsmyndighet vidta de åtgärder som är nödvändiga för att
följa domen.

Denna skyldighet skall inte påverka någon skyldighet som kan följa av till-
lämpningen av artikel 46 andra stycket.

Artikel 39

Om inte annat föreskrivs i protokoll 7 till detta avtal, skall EFTA-domstolen
vara behörig i mål mot EFTA:s övervakningsmyndighet avseende ersättning
för skada i enlighet med bestämmelserna i artikel 46 andra stycket.

Artikel 40

Talan som förs vid EFTA-domstolen skall inte hindra verkställighet. EFTA-
domstolen får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, förordna
om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten.

Artikel 41

I ärenden som anhängiggjorts vid EFTA-domstolen får denna vidta nödvän-
diga interimistiska åtgärder.

318

DEL V

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OCH
SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 42

Protokollen och bilagorna till detta avtal skall utgöra en integrerad del av
avtalet.

Artikel 43

1. EFTA-domstolens stadga fastställs i protokoll 5 till detta avtal.

2. EFTA-domstolen skall anta sina procedurregler, som skall godkännas av
EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 44

1. Den rättsliga kapacitet, de privilegier och den immunitet som skall erkän-
nas och beviljas av EFTA-staterna vad gäller EFTA:s övervakningsmyndig-
het och EFTA-domstolen finns i protokollen 6 och 7 till detta avtal.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen får med rege-
ringen i den stat på vars territorium de har sitt säte ingå ett avtal avseende
de privilegier och den immunitet som skall erkännas och beviljas i samband
härmed.

Artikel 45

EFTA:s övervakningsmyndighets och EFTA-domstolens säte skall faststäl-
las av EFTA-staternas regeringar i samförstånd.

Artikel 46

EFTA:s övervakningsmyndighets kontraktsmässiga ansvarighet skall regle-
ras av den lag som är tillämplig på avtalet i fråga.

När det är fråga om icke kontraktsmässig ansvarighet, skall EFTA:s över-
vakningsmyndighet i enlighet med allmänna rättsprinciper ersätta varje
skada som den eller dess anställda har förorsakat under fullgörande av sina
uppgifter.

Artikel 47

EFTA-statemas regeringar skall, på förslag av EFTA:s övervakningsmyn-
dighet och efter samråd med en kommitté bestående av de parlamentsleda-
möter från EFTA-staterna som är ledamöter i EES gemensamma parlamen-
tarikerkommitté, årligen före den 1 januari i samförstånd upprätta en bud-
get för det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan EFTA-
staterna.

EFTA:s övervakningsmyndighet skall höras innan ett beslut fattas som på
ett eller annat sätt medför ändring i dess budgetförslag.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

319

Artikel 48

EFTA-staternas regeringar skall, på förslag av EFTA-domstolen, årligen
före den 1 januari gemensamt upprätta en budget för EFTA-domstolen för
det nästkommande året samt fördela dessa utgifter mellan sig.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 49

EFTA-staternas regeringar får, om inte annat föreskrivs i detta avtal, på för-
slag av eller efter att ha hört EFTA:s övervakningsmyndighet, i samförstånd
ändra huvudavtalet och protokollen 1-4 samt 6 och 7. En sådan ändring
skall underställas EFTA-staterna för godtagande och träda i kraft under för-
utsättning att den godkänts av alla EFTA-stater. Godtagandeinstrumenten
skall deponeras hos Sveriges regering, som skall meddela alla andra EFTA-
stater.

Artikel 50

1. Vaije EFTA-stat som frånträder EES-avtalet skall upphöra att vara part
i detta avtal samma dag som frånträdandet blir gällande.

2. Varje EFTA-stat som ansluter sig till Europeiska gemenskapen skall upp-
höra att vara part i detta avtal samma dag som anslutningen blir gällande.

3. Regeringarna i de återstående EFTA-staterna skall i samförstånd besluta
om de nödvändiga ändringar som skall göras i detta avtal.

Artikel 51

Varje EFTA-stat som ansluter sig till EES-avtalet skall ansluta sig till detta
avtal på de villkor och betingelser som får fastställas av EFTA-staterna i
samförstånd. Anslutningsinstrumentet skall deponeras hos Sveriges rege-
ring, som skall meddela övriga EFTA-stater.

Artikel 52

EFTA-staterna skall underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om de åt-
gärder som vidtagits för att genomföra detta avtal.

Artikel 53

1. Detta avtal, som upprättats i ett enda autentiskt exemplar på engelska
språket, skall ratificeras av de avtalsslutande parterna i enlighet med deras
respektive konstitutionella krav.

Innan detta avtal träder i kraft skall det också upprättas och autentifieras på
finska, franska, isländska, italienska, norska, svenska och tyska.

2. Detta avtal skall deponeras hos Sveriges regering, som skall lämna vaije
EFTA-stat en bestyrkt kopia.

Ratifikationsinstrumenten skall deponeras hos Sveriges regering som skall
meddela alla övriga EFTA-stater.

320

3. Detta avtal träder i kraft den 1 januari 1993 om EES-avtalet träder i kraft
den dagen och under förutsättning att ratifikationsinstrumenten för detta av-
tal har deponerats av alla EFTA-stater.

Om EES-avtalet inte träder i kraft den dagen, träder detta avtal i kraft den
dag då EES-avtalet träder i kraft eller när alla ratifikationsinstrument för
detta avtal har deponerats av alla EFTA-stater, beroende på vilken dag som
inträffar senast.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

21 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

321

PROTOKOLL 1

OM EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETS
UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM MED
TILLÄMPNING AV PROTOKOLL 1 TILL EES-
AVTALET FÖLJER AV DE RÄTTSAKTER SOM DET
HÄNVISAS TILL I BILAGORNA TILL DET AVTALET

SOM MED AVSEENDE på EES-avtalet och särskilt protokoll 1 till detta,

SOM BEAKTAR att punkter 4 d och 5 i protokoll 1 till EES-avtalet
innehåller hänvisningar till EFTA:s övervakningsmyndighet och till Stän-
diga kommittén,

SOM VIDARE BEAKTAR att det i punkt 4 d i protokoll 1 till EES-avtalet
hänvisas till förfaranden som upprättats mellan EFTA-staterna,

EFTERSOM det för en riktig tillämpning av de rättsakter som det hänvisas
till i bilagorna till EES-avtalet är nödvändigt att bland EFTA-staterna fast-
ställa de uppgifter som motsvarar EG-kommissionens uppgifter, som genom
tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet skall genomföras antingen av
EFTA:s övervakningsmyndighet eller Ständiga kommittén, samt att fast-
ställa vilka förfaranden som skall tillämpas mellan EFTA-staterna för detta
ändamål.

Artikel 1

1. När de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet innehål-
ler bestämmelser om förfaranden enligt vilka EG-kommissionen

a) underrättar en medlemsstat om huruvida en förebyggande åtgärd el-
ler skyddsåtgärd som vidtagits av en medlemsstat var befogad,

b) skall höras av en medlemsstat innan ett undantag eller en avvikelse
från en bestämmelse i en rättsakt beviljas eller genomförs av staten
i fråga,

c) kan, innan ett undantag eller en avvikelse från en bestämmelse i en
rättsakt beviljas eller genomförs av en medlemsstat, ge sitt samtycke
eller bemyndiga staten att göra detta, samt vid behov närmare ange
på vilka villkor som tillståndet beviljas eller fastställa detaljerade
regler rörande dess tillämpning,

d) skall vid behov samråda med de berörda medlemsstaterna eller de-
ras behöriga myndigheter i syfte att bilägga meningsskiljaktigheter
och tvister samt, i förekommande fall, föreslå lämpliga lösningar,

e) på det veterinära och fytosanitära området

- kan göra eller föranstalta om utvärderingar, undersökningar och
kontroller på platsen,

- kan ge godkännanden eller liknande, eller avge rekommendatio-
ner avseende planering, program, vaccinationer i nödsitu-
ationer, högriskområden, m. m.

- skall göra förteckningar, såsom förteckningar över experter, god-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

322

kända områden, godkända gårdar osv., och i förekommande fall
vidarebefordra dem till medlemsstaterna,

f) på det veterinära området

- får vidta lämpliga åtgärder i samband med tvister,

g) på området tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifie-
ring

-skall underrätta medlemsstaterna om nationella tekniska före-
skrifter, som antas överensstämma med de väsentliga säkerhets-
kraven och, i förekommande fall, inleda förfaranden när den anser
att ett sådant antagande om överensstämmelse måste återkallas,

h) på livsmedelsområdet

- kan besluta om huruvida vissa villkor är uppfyllda,

i) på energiområdet

- skall genomföra de förfaranden som föreskrivs i gemenskapsrät-
ten,

j) på området för offentlig upphandling

- kan begära information från medlemsstaterna eller deras behöriga
myndigheter och/eller skall fastställa arten av den tilläggsstatistik
som behövs,

- kan upprätta förteckningar över de kategorier av verksamheter el-
ler tjänster som den anser omfattas av ett undantag,

- skall fastställa villkoren för meddelanden från upphandlande en-
heter om resultaten av ett anbudsförfarande,

skall dessa och liknande uppgifter for EFTA-staterna utföras av
EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med de förfaranden
som anges i de rättsakter som det hänvisas till.

2. Om EG-kommissionen skulle åläggas andra liknande uppgifter, skall
motsvarande uppgifter också fullgöras av EFTA:s övervakningsmyndighet.

Artikel 2

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall ta emot information som en
EFTA-stat eller en behörig myndighet i enlighet med EES-reglerna skall
lämna den samt vidarebefordra informationen till EG-kommissionen.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall vidare ta emot motsvarande infor-
mation från EG-kommissionen för spridning till EFTA-staterna eller deras
behöriga myndigheter.

Artikel 3

När EG-kommissionen, i en rättsakt som det hänvisas till i bilagorna till
EES-avtalet som innehåller de förfaranden som beskrivs i artikel 1, skall
lämna ett utkast till ett beslut om åtgärd som skall behandlas, eller på annat
sätt bli föremål för samråd, i en EG-kommitté, skall EFTA:s övervaknings-
myndighet, i enlighet med motsvarande förfaranden som skall fastställas av
Ständiga kommittén, samråda med en eventuell motsvarande kommitté,
som upprättats eller utsetts i enlighet med avtalet om en ständig kommitté
för EFTA-staterna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

323

Artikel 4

EFTA:s övervakningsmyndighet skall, om inte annat överenskoms med EG-
kommissionen, samtidigt med EG-kommissionen på lämpligt sätt upprätta
rapporter, utvärderingar eller liknande med avseende på EFTA-staterna i de
ärenden som med tillämpning av punkt 5 i protokoll 1 till EES-avtalet följer
av de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till det avtalet och som inte
direkt har samband med Ständiga kommitténs uppgifter enligt protokoll 1
till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. EFTA:s övervak-
ningsmyndighet skall samråda och utbyta synpunkter med EG-kommissio-
nen när deras respektive rapporter upprättas, av vilka kopior skall sändas till
Gemensamma EES-kommittén.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

324

PROTOKOLL 2

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
UPPHAND LINGSOMRÅDET

Artikel 1

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 31 i detta avtal kan EFTA:s
övervakningsmyndighet inleda det förfarande som föreliggande artikel före-
skriver när den, innan ett avtal har träffats, anser att en klar och konkret
överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har
ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inom tillämpningsområ-
det för de rättsakter som nämns i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EES-
avtalet.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta EFTA-staten och den
upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man anser att en klar
och konkret överträdelse ägt rum och begära att rättelse sker.

3. Inom 21 dagar efter mottagande av underrättelsen enligt punkt 2 skall
den berörda EFTA-staten till EFTA:s övervakningsmyndighet översända:

a) dess bekräftelse på att överträdelsen rättats, eller

b) en motiverad inlaga om varför ingen åtgärd vidtagits, eller

c) ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vi-
dare antingen av den upphandlande enheten på eget initiativ eller
med stöd av de befogenheter som anges i artikel 2.1. a i den rättsakt
som nämns i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet.

4. Den motiverade inlagan enligt punkt 3.b i denna artikel kan bland annat
grundas på det faktum att den påstådda överträdelsen redan är föremål för
rättsligt förfarande eller annan granskning eller översyn enligt artikel 2.8 i
den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i EES-avtalet. I så fall skall
EFTA-staten informera EFTA:s övervakningsmyndighet om resultaten av
dessa förfaranden så snart de blir kända.

5. När meddelande har lämnats att ett upphandlingsförfarande har ställts in
tills vidare enligt punkt 3.c i denna artikel skall EFTA-staten anmäla till
EFTA:s övervakningsmyndighet när upphandlingen återupptagits eller an-
nat upphandlingsförfarande inletts avseende samma ärende i dess helhet el-
ler del därav. Denna anmälan skall bekräfta att den påstådda överträdelsen
har rättats eller innefatta en motiverad inlaga om varför rättelse inte vidta-
gits.

Artikel 2

1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTArs övervakningsmyndighet tillsam-
mans med en rådgivande kommitté, sammansatt av representanter från
EFTA-staterna, granska det sätt varpå bestämmelserna i detta protokoll
samt bestämmelserna i den rättsakt som anges i punkt 5 i bilaga XVI i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

325

EES-avtalet har genomförts och, om så anses nödvändigt, komma med
förslag till ändringar. Till ordförande i denna kommitté skall utses en
representant från EFTA.s övervakningsmyndighet.

Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av
en av dess ledamöter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

2. Senast den 1 mars varje år skall EFTA-staterna till EFTA:s övervaknings-
myndighet översända information om granskningsförfarandena på det natio-
nella planet under föregående kalenderår. Vad denna information skall in-
nehålla fastställs av EFTA:s övervakningsmyndighet i samråd med rådgi-
vande kommittén.

326

PROTOKOLL 3

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
STATSSTÖDSOMRÅDET

Artikel 1

1. EFTA:s övervakningsmyndighet skall i samarbete med EFTA-staterna
fortlöpande granska alla stödprogram som förekommer i dessa stater. Den
skall till EFTA-staterna lämna förslag till lämpliga åtgärder som krävs med
hänsyn till den pågående utvecklingen eller EES-avtalets funktion.

2. Om EFTA:s övervakningsmyndighet, efter att ha gett berörda parter till-
fälle att yttra sig, finner att stöd som lämnas av en EFTA-stat eller med me-
del från en EFTA-stat inte är förenligt med EES-avtalet med avseende på
artikel 61 i EES-avtalet, eller att sådant stöd missbrukas, skall den besluta
om att EFTA-staten i fråga skall upphäva eller ändra dessa stödåtgärder
inom den tidsfrist som övervakningsmyndigheten fastställer.

Om EFTA-staten i fråga inte rättar sig efter detta beslut inom föreskriven tid
får EFTA:s övervakningsmyndighet eller andra berörda EFTA-stater, med
avvikelse från artiklarna 31 och 32 i detta avtal, hänskjuta ärendet direkt till
EFTA-domstolen.

På ansökan av en EFTA-stat kan EFTA-staterna i samförstånd besluta att
stöd som denna stat lämnar eller avser att lämna skall anses vara förenligt
med EES-avtalets funktion, med avvikelse från bestämmelserna i artikel 61
i EES-avtalet, om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella
omständigheter. Om EFTA:s övervakningsmyndighet beträffande stödet i
fråga redan inlett det förfarande som anges i denna punkts första stycke,
skall den i de fall staten i fråga har lämnat in en ansökan till EFTA-staterna
skjuta upp detta förfarande tills EFTA-staterna i samförstånd har tagit ställ-
ning till ansökan.

Om EFTA-staterna inte har tagit ställning till nämnda ansökan inom tre må-
nader efter det att den inlämnats, skall EFTA:s övervakningsmyndighet
fatta beslut i ärendet.

3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den kan
yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om den anser
att någon sådan plan inte är förenlig med EES-avtalet med avseende på arti-
kel 61 i EES-avtalet, skall den utan dröjsmål inleda det förfarande som anges
i punkt 2. Staten i fråga får inte genomföra åtgärden förrän detta förfarande
lett till ett slutgiltigt beslut.

Artikel 2

1. En rådgivande kommitté skall bistå EFTA:s övervakningsmyndighet vid
granskningen av stöd som lämnats för transporter på järnväg, landsväg och
inre vattenvägar. Kommittén skall som ordförande ha en representant från
EFTA:s övervakningsmyndighet och skall bestå av representanter utnämnda

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

327

av varje enskild EFTA-stat. Kallelse till kommitténs sammanträden skall
skickas ut minst tio dagar i förväg och innehålla en detaljerad
dagordning. Denna tid kan dock i brådskande fall förkortas.

2. Kommittén får granska och lämna synpunkter på samtliga frågor som rör
tillämpningen av bestämmelserna i EES-avtalet beträffande stöd inom trans-
portsektorn.

3. Kommittén skall hållas underrättad om arten och omfattningen av det
stöd som lämnats till transportföretag och, i allmänhet, om alla relevanta de-
taljer om sådant stöd, så snart detta anmälts till EFTA:s övervakningsmyn-
dighet i enlighet med bestämmelserna i bilaga XIII, avsnitt I.iv, i EES-avta-
let som reglerar stödåtgärder inom transportsektorn.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

328

PROTOKOLL 4

OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM
EFTA:S ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ
KONKURRENSOMRÅDET

Innehållsförteckning med hänvisningar till motsvarande EG-rättsakter
eller bestämmelser i EES-avtalet

DEL I ALLMÄNNA REGLER

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Kapitel I Kapitel II	Inledning Allmänna procedurregler för tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet (jmf. för- ordning nr 17/62)
Kapitel III	Form, innehåll och övriga enskildheter beträf- fande ansökningar och anmälningar (jmf. för- ordning nr 27/62)
Kapitel IV	Förhör enligt artikel 19.1 och 2 i kapitel II (jmf. förordning nr 99/63)
Kapitel V	Preskription av möjligheten att ålägga ekono- miska påföljder enligt transport- och konkur- rensreglerna i kapitel II-IV och VI-XIV och att verkställa sådana påföljder (jmf. förord- ning nr 2988/74)

DEL II TRANSPORT

Kapitel VI	Tillämpning av konkurrensregler på transpor- ter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar (jmf. förordning nr 1017/68, artikel 6 och arti- kel 10-31)
Kapitel VII	Form, innehåll och övriga enskildheter beträf- fande klagomål enligt artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och anmälningar enligt artikel 14.1 i kapitel VI (jmf. förordning nr 1629/69)
Kapitel VIII	Förhör enligt artikel 26.1 i kapitel VI (jmf. förordning nr 1630/69)
Kapitel IX	Regler för tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet på sjöfarten (jmf. förordning nr 4056/86, avsnitt II)
Kapitel X	Anmälningsskyldighet, form, innehåll och öv- riga enskildheter beträffande klagomål, an- sökningar och förhör enligt kapitel IX (jmf. förordning nr 4260/88)

Kapitel XI Proceduren för tillämpning av konkurrensreg-

329

Kapitel XII

lerna på företag inom luftfartssektorn (jmf.
förordning nr 3975/87)

Form, innehåll och övriga enskildheter beträf-
fande klagomål, ansökningar och förhör enligt
kapitel XI, som fastställer proceduren för till-
lämpning av konkurrensreglerna på företag
inom luftfartssektorn (jmf. förordning
nr 4261/88)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

DELHI KONTROLL AV KONCENTRATIONER

Kapitel XIII

Kapitel XIV

Regler för kontroll av företagskoncentrationer
(jmf. förordning nr4064/89, artikel 6-25)

Närmare bestämmelser om anmälningar, tids-
frister och förhör beträffande företagskon-
centrationer (jmf. förordning nr 2367/90)

DEL IV KOL OCH STÅL

Kapitel XV

Avsnitt I

Avsnitt II

Avsnitt III

Avsnitt IV

Bestämmelser tillämpliga på företag på kol-
och stålområdet

Allmänna bestämmelser om avtal och kon-
centrationer (jmf. artikel 65.2, styckena 3-5,
punkt 3, punkt 4, stycke 2, och punkt 5, artikel
66.2, styckena 2-4, och punkt 4—6 samt artikel
47, 36.1 och 82 i CECA-fördraget)

Uppgiftsskyldighet (artikel 2.4 i avsnitt I)
(jmf. beslut nr 26/54)

Preskription av möjligheten att ålägga ekono-
miska påföljder enligt protokoll 25 till EES-
avtalet och detta kapitel och att verkställa så-
dana påföljder (jmf. beslut nr 715/78)

Befogenheter för EFTAs övervakningsmyn-
dighets tjänstemän och befullmäktigade före-
trädare som har till uppgift att genomföra kon-
troller enligt bestämmelserna i protokoll 25 till
EES-avtalet och i detta kapitel (jmf. beslut
nr 379/84)

DEL V ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH ÖVRIGA
BESTÄMMELSER

Kapitel XVI Övergångsbestämmelser

Avsnitt I Bestämmelser som är tillämpliga på kapitel II-

XII och XV (jmf.artikel 5 o.f. i protokoll 21

330

Avsnitt II

till EES-avtalet

Bestämmelser som är tillämpliga på kapitlen
XIII och XIV (jmf. artikel 25.2 i förordning
nr 4064/89)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

331

DEL I ALLMÄNNA REGLER

KAPITEL I INLEDNING

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 1

Detta protokoll innehåller bestämmelser för genomförandet av EES-avta-
lets konkurrensregler som är tillämpliga på företag, särskilt beträffande ge-
nomförandet av protokollen 21-25 i avtalet.

Artikel 2

1. Om inte annat anges, är kapitel II-V, XIII och XIV tillämpliga på samt-
liga områden som omfattas av EES-avtalet.

2. Kapitlen II-IV skall inte tillämpas på avtal, beslut eller samordnade förfa-
randen på transportområdet som har till syfte eller resultat att fastställa
transportpriser och -villkor, begränsa eller kontrollera transportutbudet el-
ler dela upp transportmarknader. De skall inte heller tillämpas på missbruk
av en dominerande ställning, enligt artikel 54 i EES-avtalet, på
transportmarknaden. Sådana fall omfattas av kapitlen VI-XII.

3. Kapitlen II-V, XIII och XIV skall inte tillämpas på sådana fall som omfat-
tas av kapitel XV enligt de förutsättningar som anges där.

Artikel 3

Kapitel XVI innehåller de övergångsbestämmelser som skall tillämpas be-
träffande kapitlen II-XV.

Artikel 4

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med artikel 49 i detta avtal till
EFTA-staternas regeringar lämna förslag till ändringar i detta protokoll med
bilagor.

332

KAPITEL II ALLMÄNNA PROCEDURREGLER
FÖR TILLÄMPNING AV ARTIKLARNA 53 OCH 54 I
EES-AVTALET

Artikel 1

Principbestämmelse

Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 6 i detta kapitel och artikel
3 i kapitel XVI, är sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som
avses i artikel 53.1 i EES-avtalet samt sådant missbruk av en dominerande
ställning på marknaden som avses i artikel 54 i EES-avtalet förbjudna utan
att det krävs föregående beslut om detta.

Artikel 2

Icke-ingripandebesked

EFTAs övervakningsmyndighet kan efter ansökan av berörda företag eller
företagssammanslutningar fastslå att det på grundval av de omständigheter
som har kommit till dess kännedom inte finns anledning för den att ingripa
med stöd av artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avtalet mot ett avtal, beslut
eller förfarande.

Artikel 3

Åläggande att upphöra med överträdelser

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter ansökan eller på eget
initiativ, en överträdelse av bestämmelserna i artikel 53 eller artikel 54 i
EES-avtalet, kan den ålägga de berörda företagen eller företagssammanslut-
ningarna att upphöra med överträdelsen.

2. Rätt att framställa ansökan om detta har

a) EFTA-stater,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

3. Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta protokoll kan EFTAs
övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt punkt 1, rikta rekom-
mendationer till de berörda företagen eller företagssammanslutningarna för
att få dem att upphöra med överträdelsen.

Artikel 4

Anmälan av nya avtal, beslut och förfaranden

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1
i EES-avtalet, som har tillkommit efter det att EES-avtalet har trätt i kraft
och beträffande vilka parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3
i EES-avtalet skall anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet
med artikel 56 i EES-avtalet, de regler som anges i artikel 1-3 i protokoll 21

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

333

och i protokoll 23 till EES-avtalet samt i kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI,
XII och XV. Så länge en sådan anmälan inte har gjorts, kan beslut om
tillämpning av artikel 53.3 inte fattas.

2. Punkt 1 gäller inte avtal, beslut och samordnade förfaranden om

a) endast företag från en och samma EG-medlemsstat eller EFTA-stat
är parter och avtalen, besluten eller förfarandena inte berör import
eller export mellan avtalsslutande parter i EES-avtalet,

b) högst två företag är parter och avtalen endast innebär

i) att ena partens frihet att bestämma priser eller affärsvillkor be-
gränsas vid återförsäljning av varor som denne förvärvat av den
andra parten, eller

ii) att den som förvärvar eller utnyttjar rättigheter som åtnjuter
industriellt rättsskydd - särskilt patent, bruksmönster, mönster
eller varumärken - eller den som enligt avtal om överlåtelse el-
ler upplåtelse har rätt att använda en tillverkningsmetod eller
kunskaper om användning och tillämpning av industriella pro-
cesser åläggs begränsningar i utnyttjandet av dessa rättigheter,

c) de endast syftar till

i) utarbetande eller enhetlig tillämpning av standarder eller ty-
per, eller

ii) gemensam forskning eller utveckling, eller

iii) specialisering beträffande tillverkningen av produkter, inklu-
sive de avtal som är nödvändiga för att genomföra denna

- om de produkter som är föremål för specialisering inte inom
en väsentlig del av det territorium som omfattas av detta avtal
svarar för mer än 15 procent av affärsvolymen för identiska
produkter eller produkter som med hänsyn till sina egenska-
per, sitt pris och sin användning av konsumenterna uppfattas
som likartade, och

-om de berörda företagens sammanlagda årsomsättning inte
överstiger 200 milj. ecu.

Dessa avtal, beslut och samordnade förfaranden kan anmälas till EFTAs
övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 56 i EES-avtalet, de regler
som anges i artikel 1-3 i protokoll 21 och i protokoll 23 till EES-avtalet samt
i kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI, XII och XV.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 5

Anmälan av gällande avtal, beslut och förfaranden

(Se artikel 1 i kapitel XVI)

Artikel 6

Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet

1. När EFTAs övervakningsmyndighet meddelar beslut enligt artikel 53.3 i
EES-avtalet skall den ange den dag då beslutet träder i kraft. Denna dag
skall inte sättas tidigare än dagen för anmälan.

334

2. Andra meningen i punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut och samord-
nade förfaranden som avses i artikel 4.2 i detta kapitel och artikel 1.2 i kapi-
tel XVI och inte heller sådana som avses i artikel 1.1 i kapitel XVI och som
har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Artikel 7

Särskilda bestämmelser om befintliga avtal, beslut och
förfaranden

(Se artikel 3 i kapitel XVI)

Artikel 8

Giltighetstid för och återkallande av beslut

enligt artikel 53.3

1. Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet ges för en bestämd period och kan
förenas med villkor och ålägganden.

2. Beslut kan på ansökan förnyas, om villkoren i artikel 53.3 i EES-avtalet
fortfarande är uppfyllda.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet ändras i
något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar undantag från bestämmelsen i artikel 53.1
i EES-avtalet som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 9

Behörighet

1. Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel
108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är
EFTAs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med de villkor
som anges i artikel 56 i EES-avtalet förklara med stöd av artikel 53.3 i EES-
avtalet att bestämmelserna i artikel 53.1 inte är tillämpliga.

2. EFTAs övervakningsmyndighet är behörig att tillämpa artiklarna 53.1
och 54 i EES-avtalet, även om de tidsfrister för anmälan som anges i artik-
larna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut.

3. Så länge EFTAs övervakningsmyndighet inte har inlett ett förfarande en-
ligt artiklarna 2,3 eller 6, är myndigheterna i de berörda EFTA-staterna allt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

335

jämt behöriga att tillämpa artiklarna 53.1 och 54, även om de tidsfrister för
anmälan som anges i artiklarna 1.1 och 3.2 i kapitel XVI inte har löpt ut.

Artikel 10

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas
behöriga myndigheter översända kopior av ansökningar och anmälningar
samt även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervaknings-
myndighet för att överträdelser av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet skall
kunna konstateras eller för att negativattest eller beslut om tillämpning av
artikel 53.3 skall kunna erhållas.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av anmälningar, klagomål och uppgif-
ter om inledande av förfaranden på eget initiativ som den har mottagit från
EG-kommissionen enligt artiklarna 2 och 10 i protokoll 23 till EES-avtalet.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter översända kopior av handlingar som den har mottagit
från EG-kommissionen enligt artikel 7 i protokoll 23 till EES-avtalet.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall vidta åtgärder enligt punkt 1, första
stycket, i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas behöriga myn-
digheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åtgärder.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor före beslut som följer på åtgärder enligt punkt 1 samt beslut om att
förnya, ändra eller återkalla beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet.

Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan ett sådant förslag som
avses i artikel 22 läggs fram.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i kartell- och monopolfrågor. Vaije EFTA-stat skall utse en tjänste-
man som representant, som vid förhinder kan ersättas av en annan tjänste-
man.

EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna skall ha rätt att närvara vid
Rådgivande kommitténs sammanträden och att framföra sina synpunkter
där. Deras representanter skall dock inte ha rösträtt.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som samman-
kallas av EFTAs övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar ef-
ter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för
vaije ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handling-
arna samt ett preliminärt utkast till beslut.

Med hänsyn till det deltagande som avses i punkt 4, andra stycket, skall EG-
kommissionen erhålla en inbjudan till sammanträdet samt den information
som avses i artikel 6 i protokoll 23 till EES-avtalet.

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

336

eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av
överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte
offentliggöras.

Artikel 11

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna
i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga
upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter
samt hos företag och företagssammanslutningar.

2. När EFTAs övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar
till ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samtidigt sända en
kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
15.1b om oriktiga uppgifter lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är företagens ägare eller
deras företrädare och, när det gäller juridiska personer och bolag, eller sam-
manslutningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att före-
träda dessa enligt lag eller stadgar.

5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervak-
ningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTAs övervak-
ningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges
vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken
upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna
15.1 b och 16.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

6. EFTAs övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt be-
slut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium
företaget eller företagssammanslutningen har sitt säte.

Artikel 12

Utredning av branscher

1. Om inom en bransch utvecklingen av handeln, prisrörelser, prisstelhet el-
ler andra omständigheter tyder på att konkurrensen inom det territorium
som omfattas av EES-avtalet är begränsad eller snedvriden i branschen i
fråga, kan EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med bestämmelserna i
protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän utredning och i sam-
22 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

337

band därmed begära att företagen i denna bransch lämnar de upplysningar
som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artik-
larna 53 och 54 i EES-avtalet och för att fullgöra de uppgifter som har anför-
trotts EFTAs övervakningsmyndighet.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan särskilt begära att alla företag och
företagsgrupper inom den berörda branschen informerar den om samtliga
avtal, beslut och samordnade förfaranden som i enlighet med artikel 4.2 i
detta kapitel och artikel 1.2 i kapitel XVI är undantagna från anmälnings-
skyldighet.

3. När EFTAs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 2,
skall den även begära att företag eller företagsgrupper, vars storlek tyder på
att de har en dominerande ställning på det territorium som omfattas av EES-
avtalet eller på en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens
struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot
bakgrund av bestämmelserna i artikel 54 i EES-avtalet.

4. Artiklarna 10.3-6, 11,13 och 14 äger motsvarande tillämpning.

Artikel 13

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 14.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 14.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myn-
digheter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva
sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den
behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersök-
ningen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet
med undersökningen.

2. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet eller den behöriga myn-
digheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen skall ge-
nomföras kan EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndig-
hetens tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 14

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta
ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänste-
männen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

338

b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

2. De tjänstemän som av EFTAs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag
att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter före-
teende av skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med under-
sökningen samt de påföljder som avses i artikel 15.1 c för det fall att begärda
böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt.
EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen under-
rätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium un-
dersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de be-
myndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall
också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommis-
sionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till
EES-avtalet

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de
undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be-
slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas
när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 15.1 c och
16.1 d samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de
tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan
mot beslutet vid EFTA-domstolen.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom
vars territorium undersökningen skall genomföras kan, på begäran av myn-
digheten eller EFTAs övervakningsmyndighet, hjälpa EFTAs övervaknings-
myndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

7. För detta ändamål skall EFTA-staterna, efter samråd med EFTAs över-
vakningsmyndighet vidta nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det
att EES-avtalet har trätt i kraft.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 15

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

339

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti-
kel 2 eller i en anmälan enligt artikel 4 i detta kapitel eller artikel 1
i kapitel XVI, eller

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artiklarna
11.3,11.5 eller 12 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som
har fastställts genom beslut enligt artikel 11.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 13 eller 14 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 14.3.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssamman-
slutningar böter om lägst 1 000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre be-
lopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs
omsättning för vaije företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 53.1 eller artikel 54 i EES-avta-
let, eller

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 8.1.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig-
hetsgrad och till dess varaktighet.

3. Artikel 10.3-6 är tillämplig.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

5. Böter enligt punkt 2 a kan inte åläggas för åtgärder

a) som har vidtagits efter anmälan till EFTAs övervakningsmyndighet
och före dess beslut om tillämpning av artikel 53.3 i EES-avtalet,
förutsatt att åtgärderna ligger inom ramen för den verksamhet som
har beskrivits i anmälan,

b) som har vidtagits före anmälan inom ramen för sådana avtal, beslut
och samordnade förfaranden som föreligger när EES-avtalet träder
i kraft, förutsatt att denna anmälan har gjorts inom de tidsfrister som
anges i artikel 1.1 och artikel 3.2 i kapitel XVI.

6. Bestämmelserna i punkt 5 är inte tillämpliga när EFTAs övervaknings-
myndighet har meddelat de berörda företagen att den efter preliminär un-
dersökning anser att artikel 53.1 i EES-avtalet är tillämplig och att det inte
finns skäl att tillämpa artikel 53.3.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 16

Viten

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga företag eller
företagssammanslutningar viten om lägst 50 och högst 1 000 ecu om dagen,
räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dessa

340

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 53 eller 54 i EES-avtalet
i överensstämmelse med EFTAs övervakningsmyndighets beslut en-
ligt artikel 3 i detta kapitel,

b) att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 8.3,

c) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs
övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 11.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 14.3.

2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för
vars uppfyllande vitet har förelagts, kan EFTAs övervakningsmyndighet
fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som skulle ha
följt av det ursprungliga beslutet.

3. Artikel 10.3-6 är tillämplig.

Artikel 17

EFTA-domstolens prövning

EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som
anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklaganden av beslut
genom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller
viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 18

Ecu

Vid tillämpning av artiklarna 15-17 skall med ecu förstås ecun såsom den har
definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Artikel 19

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 2, 3,
6, 8, 15 och 16 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI skall den lämna de
berörda företagen och företagssammanslutningarna tillfälle att yttra sig över
dess anmärkningar.

2. Om EFTAs övervakningsmyndighet eller EFTA-staternas behöriga myn-
digheter anser det nödvändigt, kan de även höra andra fysiska eller juridiska
personer. Begäran från sådana personer att få yttra sig skall bifallas, om de
kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebe-
sked med stöd av artikel 2 eller meddela beslut med stöd av artikel 53.3 i
EES-avtalet, skall den offentliggöra ansökan eller anmälan i sammandrag
och lämna berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den
tidsfrist som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

341

understiga en månad. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens
legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 20

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9.3 i protokoll 23, får upplysningar som
har inhämtats med stöd av artikel 11-14 i detta kapitel eller artikel 57 i EES-
avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det med begäran
eller undersökningen avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 19 och 21, får EFTAs övervaknings-
myndighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänste-
män och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll eller artikel 57 i EES-avtalet samt protokoll 23 till
avtalet och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyl-
dighet skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-
medlemsstater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 10.4 och i
förhör enligt artikel 8.2 i kapitel IV.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offentlig-
görande av allmän information eller undersökningar som inte innehåller
uppgifter om enskilda företag eller företagssammanslutningar.

Artikel 21

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 2, 3, 6, och 8 i detta kapitel och artikel 3 i kapitel XVI.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parternas namn och huvuddra-
gen av beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av
att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 22

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får förelägga EFTA-staterna, för samråd
inom Ständiga kommittén enligt artikel 2 i avtalet om EFTA-staternas Stän-
diga kommitté, förslag om att med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet undanta
vissa grupper av avtal, beslut och samordnade förfaranden från förbudet i
artikel 53.1 i nämnda avtal.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

342

KAPITEL III FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA
ENSKILDHETER BETRÄFFANDE ANSÖKNINGAR
OCH ANMÄLNINGAR

Artikel 1

Personer som är berättigade att inlämna ansökningar och anmälningar

1. Vaije företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses
i artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet får inlämna en ansökan enligt artikel 2 i
kapitel II eller en anmälan enligt artikel 4 i kapitel II och artikel 1 i kapitel
XVI. Om ansökan eller anmälan inlämnas av några av de berörda företagen,
men inte av alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta.

2. Om ansökningar eller anmälningar enligt artiklarna 2, 3.1, 3.2b och 4 i
kapitel II och artikel 1 i kapitel XVI undertecknas av företrädare för företag,
företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de
förete skriftlig fullmakt.

3. Vid gemensamma ansökningar eller anmälningar bör en gemensam före-
trädare utses.

Artikel 2

Inlämnande av ansökningar och anmälningar

1. Vaije ansökan och anmälan skall inlämnas till EFTAs övervakningsmyn-
dighet i nio exemplar.

2. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Ko-
piornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

3. Ansökningar och anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-stater-
nas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall
lämnas in på originalspråket. Om originalspråket inte är något av EFTA-
staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk, skall en översätt-
ning till ett av dessa språk bifogas.

Artikel 3

Giltighetsdatum för ansökningar och anmälningar

Datum för ansökan eller anmälan skall, om inte annat följer av artikel 11
i protokoll 23 till EES-avtalet, vara den dag när den inkommer till EFTAs
övervakningsmyndighet. Om ansökan eller anmälan skickas med rekom-
menderat brev, skall den dock anses ha inkommit den dag som framgår av
avsändningsortens poststämpel.

Artikel 4

Innehållet i ansökningar och anmälningar

1. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av arti-
kel 53.1 i EES-avtalet samt anmälningar enligt artikel 4 i kapitel II eller arti-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

343

kel 1.2 i kapitel XVI skall inlämnas på de formulär som för detta ändamål
utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse
eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 1.

2. Ansökningarna och anmälningarna skall innehålla de uppgifter som be-
gärs i formulären.

3. Flera deltagande företag får göra ansökan eller anmälan på ett enda for-
mulär.

4. Ansökningar enligt artikel 2 i kapitel II som avser tillämpligheten av arti-
kel 54 i EES-avtalet skall innehålla en fullständig redogörelse för förhållan-
dena och skall särskilt ange förfarandet i fråga samt företagets eller företa-
gens ställning inom det territorium som omfattas av EES-avtalet, eller en
väsentlig del av det, beträffande de varor eller tjänster som omfattas av för-
farandet. De formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas
regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen,
och som framgår av bilaga 1, kan användas.

Artikel 5

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och
kompletterande anmärkningar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

344

KAPITEL IV FÖRHÖR ENLIGT ARTIKEL 19.1 OCH

2 I KAPITEL II

Artikel 1

Innan EFTAs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommit-
tén för kartell- och monopolfrågor skall den hålla ett förhör enligt artikel
19.1 i kapitel II.

Artikel 2

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela företag och före-
tagssammanslutningar de anmärkningar som har framställts mot dem. Med-
delandet skall tillställas vart och ett av dem eller ett gemensamt ombud som
de har utsett.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan meddela parterna genom kungörelse
i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning, om omstän-
digheterna i ärendet motiverar detta, särskilt om meddelandet skall riktas
till flera företag och inget gemensamt ombud har utsetts. I kungörelsen skall
hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter
skyddas.

3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar en-
dast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1.

4. Då EFTAs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den
fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna
kan framföra sina synpunkter till EFTAs övervakningsmyndighet.

Artikel 3

1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfris-
ten skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har fram-
ställts mot dem.

2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av
betydelse för deras försvar.

3. De får bifoga alla handlingar som behövs för att styrka de åberopade om-
ständigheterna. De får även föreslå att EFTAs övervakningsmyndighet hör
personer som kan bekräfta dessa omständigheter.

Artikel 4

EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana an-
märkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka
dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 5

Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i
saken begär att få yttra sig enligt artikel 19.2 i kapitel II, skall EFTAs över-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

345

vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids-
frist som den fastställer.

Artikel 6

Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit en ansökan enligt
artikel 3.2 i kapitel II, anser att det på grundval av den information som den
har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla ansökan, skall
den meddela sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de får
inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 7

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall lämna personer, som i sina skriftliga
yttranden begärt att få framföra sina synpunkter muntligt, tillfälle att göra
detta, om de kan påvisa ett tillräckligt intresse i saken eller om EFTAs över-
vakningsmyndighet avser att ålägga dem böter eller viten.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan även lämna varje annan person till-
fälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Artikel 8

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

2. Den skall genast översända en kopia av kallelsen till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter, som kan utse en tjänsteman att delta i förhöret. EFTAs
övervakningsmyndighet skall även bjuda in EG-kommissionen att låta sig
representeras vid förhöret. Inbjudan skall även omfatta EG-medlemssta-
terna.

Artikel 9

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

2. Personer som kallas att närvara skall infinna sig personligen eller genom
sina juridiska ombud eller stadgeenliga ställföreträdare. Företag och före-
tagssammanslutningar kan dessutom företrädas av ett vederbörligen befull-
mäktigat ombud som har utsetts bland deras ordinarie personal.

Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av advo-
kater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domsto-
len eller av andra kvalificerade personer.

3. Förhören skall inte vara offentliga. Personerna skall höras enskilt eller i
närvaro av andra personer som har kallats. I det senare fallet skall hänsyn
tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som
hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

346

Artikel 10

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 2.2 skall meddelanden och kallel-
ser från EFTAs övervakningsmyndighet skickas till mottagarna i rekommen-
derat brev med mottagningsbevis eller överlämnas till dem mot kvitto.

Artikel 11

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 2,5 och 6 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att förbe-
reda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen skall
inte understiga två veckor och skall kunna förlängas.

2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har
tagits emot eller getts in.

3. Skriftliga yttranden skall inkomma till EFTAs övervakningsmyndighet el-
ler vara avsända i rekommenderat brev före tidsfristens utgång. Infaller
tidsfristens sista dag på en söndag eller helgdag, skall den förlängas till ut-
gången av påföljande arbetsdag. Vid beräkningen av den förlängda tidsfris-
ten skall hänsyn tas, när det gäller dagen för mottagandet av skriftliga yttran-
den, till de helgdagar som anges i bilaga 2 till detta protokoll och när det
gäller avsändningsdagen till de lagstadgade helgdagarna i avsändningslan-
det.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

347

KAPITEL V PRESKRIPTION AV MÖJLIGHETEN
ATT ÅLÄGGA EKONOMISKA PÅFÖLJDER ENLIGT
TRANSPORT- OCH KONKURRENSREGLERNA I
KAPITLEN II-IV OCH VI-XIV OCH ATT VERKSTÄLLA
SÅDANA PÅFÖLJDER

Artikel 1

Preskription av möjligheten att ålägga påföljd

1. Följande preskriptionstider gäller EFTAs övervakningsmyndighets befo-
genhet att ålägga böter eller viten för överträdelser av transport- och kon-
kurrensreglerna i EES-avtalet:

a) tre år vid överträdelser av bestämmelser om företags eller företags-
sammanslutningars ansökningar eller anmälningar, begäran om
upplysningar eller genomförande av undersökningar,

b) fem år vid övriga överträdelser.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den dag när överträdelsen begås. När
det gäller fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock tiden räknas från
den dag när överträdelsen upphör.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 2

Avbrott av preskription beträffande påföljd

1. Preskriptionstiden vid förfaranden avbryts av åtgärder som vidtas av
EFTAs övervakningsmyndighet eller av EG-kommissionen på EFTAs över-
vakningsmyndighets begäran enligt artikel 8 i protokoll 23 till EES-avtalet
eller av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran i syfte att
få till stånd en förberedande undersökning eller ett förfarande beträffande
en överträdelse. Avbrottet i preskriptionstiden gäller från den dag när minst
ett företag eller en företagssammanslutning som har deltagit i överträdelsen
har underrättats om åtgärden.

Åtgärder som avbryter preskriptionstiden omfattar särskilt

a) skriftliga framställningar om upplysningar, som görs av EFTAs över-
vakningsmyndighet eller av den behöriga myndigheten i en EFTA-
stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran, eller beslut av
EFTAs övervakningsmyndighet i vilka de begärda upplysningarna
krävs,

b) skriftliga bemyndiganden att genomföra undersökningar som har
lämnats till dess tjänstemän av EFTAs övervakningsmyndighet el-
ler, på EFTAs övervakningsmyndighets begäran, av den behöriga
myndigheten i en EFTA-stat, eller beslut av EFTAs övervaknings-
myndighet om att beordra en undersökning,

c) EFTAs övervakningsmyndighets inledande av ett förfarande,

d) meddelanden om EFTAs övervakningsmyndighets anmärkningar.

2. Avbrottet i preskriptionstiden gäller alla företag eller företagssamman-
slutningar som har deltagit i överträdelsen.

348

3. Efter vaije avbrott börjar preskriptionstiden att löpa på nytt. Preskrip-
tionstiden skall dock utlöpa senast när en period som är lika med dubbla pre-
skriptionstiden har förflutit utan att EFTAs övervakningsmyndighet har
ålagt böter eller viten. Denna period skall förlängas med den tid under vilken
preskriptionen tillfälligt har upphävts enligt artikel 3.

Artikel 3

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden beträffande påföljd

Preskriptionstiden beträffande påföljder löper inte så länge EFTAs övervak-
ningsmyndighets beslut är föremål för prövning vid EFTA-domstolen enligt
artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande
avtal.

Artikel 4

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. En preskriptionstid på fem år gäller för EFTAs övervakningsmyndighets
befogenhet att genomdriva beslut om åläggande av böter, sanktionsavgifter
eller viten för överträdelser av transport- eller konkurrensreglerna i EES-
avtalet.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den tidpunkt när beslutet träder i
kraft.

Artikel 5

Avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder avbryts

a) genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bö-
tes-, sanktionsavgifts- eller vitesbeloppet eller om avslag på en begä-
ran om en sådan ändring,

b) genom åtgärder som vidtas av EFTAs övervakningsmyndighet eller
av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran för att
driva in böter, sanktionsavgifter eller viten.

2. Efter vaije avbrott böljar preskriptionstiden att löpa på nytt.

Artikel 6

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder skall ej löpa så länge som

a) en betalningsfrist har medgetts, eller

b) indrivningen har skjutits upp enligt ett beslut av EFTA-domstolen
enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna
i föreliggande avtal.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

349

DEL II TRANSPORT

KAPITEL VI TILLÄMPNING AV
KONKURRENSREGLER PÅ TRANSPORTER PÅ
JÄRNVÄG, LANDSVÄG OCH INRE VATTENVÄGAR

På grund av uppdelningen av texten i förordning (EEG) nr 1017/68 mellan
bilaga XIV till EES-avtalet (materiella bestämmelser) och detta kapitel
(procedurbestämmelser) återfinns texten till artikel 1-5 och 7-9, med änd-
ringar, i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr 1017/68). EFTAs övervakningsmyndighet skall besluta
om sådana fall enligt bestämmelserna i artikel 56 i EES-avtalet, särskilt
punkt 1 a och b och punkt 3.

Artikel 1-5

(Ingen text)

Artikel 6

Avtal avsedda att minska störningar till följd av transportmarknadens
struktur

1. Till dess att lämpliga ågärder vidtas för att säkerställa en stabil transport-
marknad kan förbudet i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga
XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) förklaras icke tillämp-
ligt på avtal, beslut och samordnade förfaranden som kan minska störningar
på marknaden i fråga.

2. Beslut enligt det förfarande som anges i artikel 14 om att inte tillämpa
förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt får inte fattas förrän Ständiga kommit-
tén på grundval av ett utlåtande från EFTAs övervakningsmyndighet har
konstaterat att det föreligger ett krisläge på hela transportmarknaden eller
en del av den.

3. Med förbehåll för bestämmelserna i punkt 2, kan förbudet i artikel 2 i
nämnda rättsakt förklaras ej tillämpligt endast om

a) avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet inte ålägger de
berörda företagen begränsningar som inte är nödvändiga för att
minska störningarna, och

b) inte ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur spel när
det gäller en väsentlig del av den berörda transportmarknaden.

Artikel 7-9

(Ingen text)

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

350

Artikel 10

Förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets
eget initiativ

EFTAs övervakningsmyndighet skall efter att ha mottagit klagomål eller på
eget initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av bestämmelserna i
artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) att upphöra eller för att säkerställa att
artikel 4.2 i nämnda rättsakt iakttas.

Rätt att framställa klagomål har

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

Artikel 11

Genomförandet av förfaranden efter klagomål eller på EFTAs
övervakningsmyndighets eget initiativ

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet att det har skett en överträ-
delse av artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till
EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68), kan den genom beslut ålägga
de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med
överträdelsen.

Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta kapitel och i nämnda
rättsakt, kan EFTAs övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt
föregående stycke, rikta rekommendationer till de berörda företagen eller
företagssammanslutningarna för att få dem att upphöra med överträdelsen.

2. Punkt 1 gäller även sådana fall som avses i artikel 4.2 i nämnda rättsakt.

3. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål,
att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns skäl
för att ingripa med stöd av artikel 2, 4.2 eller 8 i nämnda rättsakt mot ett
avtal, beslut eller förfarande, skall den genom beslut tillbakavisa klagomålet
som obefogat.

4. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål el-
ler på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande uppfyller
villkoren i både artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt, skall den meddela ett
beslut om tillämpning av artikel 5. I beslutet skall anges tidpunkten då det
träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för beslutet.

Artikel 12

Tillämpningen av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) - invändningar

1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa artikel 5 i
den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning

351

(EEG) nr 1017/68) beträffande sådana avtal, beslut eller samordnade förfa-
randen som avses i artikel 2 i nämnda rättsakt och i vilka de deltar kan fram-
ställa ansökningar till EFTAs övervakningsmyndighet.

2. Finner EFTAs övervakningsmyndighet att den förfogar över allt tillgäng-
ligt bevismaterial och att en ansökan kan medges och har inga åtgärder enligt
artikel 10 vidtagits mot det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade
förfarandet, skall den snarast offentliggöra ansökan i sammandrag i EES-
delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och lämna berörda
tredje män tillfälle att framföra synpunkter till EFTAs övervakningsmyndig-
het inom 30 dagar. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens legi-
tima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet inte inom 90 dagar från tidpunkten
för ett sådant offentliggörande i EES-delen av Europeiska gemenskapernas
officiella tidning meddelar sökandena att det finns allvarliga tvivel beträf-
fande tillämpligheten av artikel 5 i nämnda rättsakt, skall avtalet, beslutet
eller det samordnade förfarandet, förutsatt att det överensstämmer med den
beskrivning som har lämnats i ansökan, anses undantaget från förbudet för
den tid som redan har förflutit och under ytterligare högst tre år från offent-
liggörandet av ansökan i EES-delen av Europeiska gemenskapernas offi-
ciella tidning.

Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter utgången av nittiodagars-
fristen men före utgången av treårsfristen, att villkoren för tillämpning av
artikel 5 i nämnda rättsakt inte är uppfyllda, skall den genom beslut meddela
att förbudet i artikel 2 i nämnda rättsakt gäller. Detta beslut kan ges retroak-
tiv verkan, om de berörda parterna har lämnat oriktiga uppgifter eller miss-
brukat undantaget från bestämmelserna i artikel 2 i nämnda rättsakt.

4. Om EFTAs övervakningsmyndighet inom nittiodagarsfristen lämnar sö-
kandena meddelande i enlighet med punkt 3, första stycket, skall den under-
söka om villkoren i artiklarna 2 och 5 i nämnda rättsakt är uppfyllda.

Finner EFTAs övervakningsmyndighet att villkoren i artiklarna 2 och 5 i
nämnda rättsakt är uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel

5. I beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt
kan vara tidigare än tidpunkten för ansökan.

Artikel 13

Giltighetstiden för och återkallande av beslut om tillämpning av artikel 5
i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 1017/68)

1. I beslut om tillämpning av artikel 5 i nämnda rättsakt som fattas med stöd
av artikel 11.4 eller 12.4, andra stycket, skall anges för vilken tid det skall
gälla. Normalt skall denna tid inte understiga sex år. Beslutet kan förenas
med villkor och ålägganden.

2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning av artikel 5 i
nämnda rättsakt fortfarande gäller.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

352

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet har änd-
rats i något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna i artikel
2 i nämnda rättsakt som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 14

Beslut om tillämpning av artikel 6

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 2 i
den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 1017/68) och beträffande vilka parterna önskar åberopa artikel 6
skall anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet.

2. Beslut av EFTAs övervakningsmyndighet om tillämpning av artikel 6 i
nämnda rättsakt skall träda i kraft först vid tidpunkten för beslutet. I be-
slutet skall anges för vilken tid det skall gälla. Denna tid skall inte överstiga
tre år från den tidpunkt när Ständiga kommittén konstaterar att det förelig-
ger ett krisläge enligt artikel 6.2.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan förnya beslutet, om Ständiga kom-
mittén i enlighet med det förfarande som anges i artikel 6.2 på nytt konstate-
rar att det föreligger ett krisläge och om de övriga villkoren i artikel 6 fortfa-
rande är uppfyllda.

4. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden.

5. EFTAs övervakningsmyndighets beslut skall upphöra att gälla senast sex
månader efter det att de åtgärder som anges i artikel 6.1 har genomförts.

6. Artikel 13.3 är tillämplig.

Artikel 15

Behörighet

Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning av beslutet enligt artikel
108.2 i EES-avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är
EFTAs övervakningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med villkoren i
artikel 55 i EES-avtalet

- ålägga skyldigheter enligt artikel 4.2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i
bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68),

- meddela beslut enligt artiklarna 5 i nämnda rättsakt och 6 i detta kapitel.

23 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

353

Så länge EFTAs övervakningsmyndighet varken har inlett ett förfarande för
att meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande enligt artikel
12.3, första stycket, är EFTA-staternas myndigheter behöriga att avgöra om
bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i nämnda rättsakt är tillämpliga på fallet.

Artikel 16

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall genomföra de förfaranden som
föreskrivs i detta kapitel i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas
behöriga myndigheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa
förfaranden.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas
behöriga myndigheter översända kopior av klagomål och ansökningar samt
även av de viktigaste handlingarna som tillställs EFTAs övervakningsmyn-
dighet eller som den skickar ut i samband med dessa förfaranden.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor inom transportsektorn före beslut som följer på ett förfarande enligt
artikel 10 eller beslut enligt artikel 12.3, andra stycket, eller enligt punkt 4,
andra stycket, i samma artikel eller enligt punkt 2 eller 3 i artikel 14. Samråd
skall också ske med Rådgivande kommittén före överlämnandet av sådana
förslag som avses i artikel 29.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i kartell- och monopolfrågor på transportområdet. Varje EFTA-
stat skall utse två tjänstemän som representanter, som var och en vid förhin-
der kan ersättas av en annan tjänsteman.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

354

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter
eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av
överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte
offentliggöras.

Artikel 17

Ständiga kommitténs behandling av de principfrågor rörande
transportbestämmelserna i EES-avtalet som uppkommer i särskilda fall

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall inte meddela ett beslut för vilket
samråd enligt artikel 16 är obligatoriskt förrän efter utgången av en frist på
20 dagar från den dag när Rådgivande kommittén har avgett sitt yttrande.

2. Före utgången av den frist som anges i punkt 1 får vage EFTA-stat begära
att Ständiga kommittén sammankallas för att tillsammans med EFTAs över-
vakningsmyndighet behandla de principfrågor rörande transportbestämmel-
serna i EES-avtalet som enligt EFTA-statens uppfattning har samband med
det ärende som skall avgöras.

Ständiga kommittén skall inom 30 dagar efter en begäran från den berörda
EFTA-staten sammanträda uteslutande för att behandla sådana principfrå-
gor.

EFTAs övervakningsmyndighet skall inte meddela sitt beslut förrän efter
Ständiga kommitténs sammanträde.

3. Ständiga kommittén kan vidare när som helst på begäran av en EFTA-
stat eller EFTAs övervakningsmyndighet behandla allmänna frågor som
uppkommer i samband med genomförandet av konkurrenspolitiken inom
transportsektorn.

4. I samtliga fall där det begärs att Ständiga kommittén sammanträder för
att behandla principfrågor enligt punkt 2 eller allmänna frågor enligt punkt
3 skall EFTAs övervakningsmyndighet inom ramen för detta kapitel ta hän-
syn till de riktlinjer som framkommer vid sammanträdet.

Artikel 18

Utredningar av transportbranscher

1. Om transportutvecklingen, prisrörelser eller prisstelhet på transportom-
rådet eller andra omständigheter tyder på att konkurrensen på transportom-
rådet är begränsad eller snedvriden inom det territorium som omfattas av
EES-avtalet i ett särskilt geografiskt område eller i samband med en eller
flera trafikleder, eller i fråga om person- eller godsbefordran av en eller flera
bestämda kategorier, kan EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med be-
stämmelserna i protokoll 23 till EES-avtalet besluta att företa en allmän ut-
redning av den berörda branschen och i samband därmed begära att tran-
sportföretagen i denna bransch lämnar de upplysningar och de handlingar
som är nödvändiga för att förverkliga de principer som är uppställda i artik-
larna 2-5, 7 och 8 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) och i artikel 6 i detta kapitel.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

355

2. När EFTAs övervakningsmyndighet företar utredningar enligt punkt 1,
skall den även begära att företag eller grupper av företag, vars storlek tyder
på att de har en dominerande ställning inom det territorium som omfattas av
EES-avtalet eller en väsentlig del av det, lämnar de uppgifter om företagens
struktur och beteende som är nödvändiga för att bedöma deras ställning mot
bakgrund av bestämmelserna i artikel 8 i nämnda rättsakt.

3. Artiklarna 16.2-6, 17,19, 20 och 21 är tillämpliga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 19

Begäran om upplysningar

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
22.1b om oriktiga uppgifter lämnas.

5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar de begärda
upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs övervak-
ningsmyndighet eller lämnar ofullständiga uppgifter, skall EFTAs övervak-
ningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I beslutet skall anges
vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken
upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna
22.1 b och 23.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

356

Artikel 20

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 21.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 21.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndig-
heter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina
befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behö-
riga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen
skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med under-
sökningen.

2. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet eller den behöriga myn-
digheten i den EFTA-stat vars territorium undersökningen skall genomföras
kan EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän biträda myndighetens
tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 21

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium. För detta
ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänste-
männen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen under-
rätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium un-
dersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de be-
myndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall
också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommis-
sionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till
EES-avtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de

357

undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be-
slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas
när den skall börja och anges de påföljder som avses i artiklarna 22.1 c och
23.1 d samt upplysas om rätten att föra talan mot beslutet vid EFTA-domsto-
len.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta ändamål skall
EFTA-staterna efter samråd med EFTAs övervakningsmyndighet vidta nöd-
vändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i kraft.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 22

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti-
kel 12 eller i en anmälan enligt artikel 14, eller

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 18 el-
ler 19, punkt 3 eller 5, eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist
som har fastställts genom beslut enligt artikel 19.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 20 eller 21 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 21.3.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssamman-
slutningar böter om lägst 1 000 och högst 1 000 000 ecu, eller ett högre be-
lopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs
omsättning för vaije företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 2 eller 8 i den rättsakt som avses
i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG)
nr 1017/68), eller

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 13.1
eller 14.4.

358

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig-
hetsgrad och till dess varaktighet.

3. Artiklarna 16.3-6 och 17 är tillämpliga.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

Artikel 23

Viten

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 2 eller 8 i den rättsakt
som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 1017/68) enligt ett åläggande med stöd av artikel 11 eller
att efterkomma ett åläggande enligt artikel 4.2 i nämnda rättsakt,

b) att upphöra med vaije åtgärd som har förbjudits enligt artikel 13.3,

c) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs
övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 19.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 21.3.

3. Artiklarna 16.3-6 och 17 är tillämpliga.

Artikel 24

EFTA-domstolens prövning

EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som
anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklagande av beslut ge-
nom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller
viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 25

Ecu

Vid tillämpning av artiklarna 22-24 skall med ecu förstås ecun såsom den har
definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

359

Artikel 26

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 11,
12.3, andra stycket, 12.4, 13.3, 14.2 och 3, 22 och 23, skall den lämna be-
rörda företag och företagssammanslutningar tillfälle att yttra sig över dess
anmärkningar.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebe-
sked med stöd av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68) eller artikel 6 i detta kapitel,
skall den offentliggöra ifrågavarande avtal, beslut eller samordnade förfa-
rande i sammandrag och lämna varje berörd tredje man tillfälle att framföra
sina synpunkter inom den tidsfrist som EFTAs övervakningsmyndighet fast-
ställer och som inte skall understiga en månad. Vid offentliggörandet skall
hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter
skyddas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 27

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9 i protokoll 23 till EES-avtalet, får upplys-
ningar som har inhämtats med stöd av artikel 18-21 i detta kapitel eller arti-
kel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det
med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 26 och 28 får EFTAs övervakningsmyn-
dighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd
av detta protokoll eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet
och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyldighet
skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-medlems-
stater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 16.4 och i förhör
enligt artikel 8.2 i kapitel VIII.

Artikel 28

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 11, 12.3, andra stycket, 12.4, 13.3 och 14.2 och 3.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parterna och huvuddragen av

360

beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

Artikel 29

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär
som skall användas för klagomål enligt artikel 10, ansökningar enligt artikel
12 och anmälningar enligt artikel 14.1 samt förslag till kompletterande an-
märkningar till dessa formulär.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

361

KAPITEL VII FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA
ENSKILDHETER BETRÄFFANDE KLAGOMÅL
ENLIGT ARTIKEL 10, ANSÖKNINGAR ENLIGT
ARTIKEL 12 OCH ANMÄLNINGAR ENLIGT ARTIKEL

14.1 I KAPITEL VI

Artikel 1

Klagomål

1. Klagomål enligt artikel 10 i kapitel VI skall inlämnas skriftligt på ett av
EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. De kan in-
lämnas på de formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas
regeringar enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen
och som framgår av bilaga 4.

2. Om sådana klagomål undertecknas av ombud för företag, företagssam-
manslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de förete skriftlig
fullmakt.

Artikel 2

Personer som är berättigade att inlämna ansökningar och anmälningar

1. Vaije företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses
i artikel 2 i den rättsakt som avses i punkt 10 i bilaga XIV till EES-avtalet
(förordning (EEG) nr 1017/68) får inlämna en ansökan enligt artikel 12 eller
en anmälan enligt artikel 14.1 i kapitel VI. Om ansökan eller anmälan in-
lämnas av några av de berörda företagen, men inte av alla, skall de under-
rätta de övriga företagen om detta.

2. Om ansökningar eller anmälningar enligt artiklarna 12 och 14.1 i kapitel
VI undertecknas av ombud för företag, företagssammanslutningar eller fy-
siska eller juridiska personer, skall de förete skriftlig fullmakt.

3. Vid gemensamma ansökningar eller anmälningar skall ett gemensamt
ombud utses.

Artikel 3

Inlämning av ansökningar och anmälningar

1. Ansökningar enligt artikel 12 i kapitel VI skall inlämnas på de formulär
som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemen-
sam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga

2. Anmälningar enligt artikel 14.1 i kapitel VI skall inlämnas på de formulär
som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemen-
sam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga

3. Flera deltagande företag får göra ansökan eller anmälan på ett enda for-
mulär.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

362

-4t-Ansökningarna och anmälningarna skall innehålla de uppgifter som be-
gärs i formulären.

5. Vaije ansökan, anmälan och bifogad handling skall inlämnas till kommis-
sionen i åtta exemplar.

6. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller
kopior. Kopiornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

7. Ansökningar och anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-stater-
nas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall
lämnas in på originalspråket. Om originalspråket inte är något av de offi-
ciella språken, skall en översättning till ett av dessa språk bifogas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 4

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och
kompletterande anmärkningar.

363

KAPITEL VIII FÖRHÖR ENLIGT ARTIKEL 26.1 I
KAPITEL VI

Artikel 1

Innan EFTAs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommit-
tén för kartell- och monopolfrågor inom transportsektorn skall den hålla ett
förhör enligt artikel 26.1 i kapitel VI.

Artikel 2

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela företag och före-
tagssammanslutningar de anmärkningar som har framställts mot
dem. Meddelandet skall tillställas vart och ett av dem eller ett gemensamt
ombud som de har utsett.

3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar en-
dast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1.

Artikel 3

1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfris-
ten skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har fram-
ställts mot dem.

2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av
betydelse för deras försvar.

3. De får bifoga alla handlingar som behövs för att styrka de åberopade
omständigheterna. De får även föreslå att EFTAs övervakningsmyndighet
hör personer som kan bekräfta dessa omständigheter.

Artikel 4

EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana an-
märkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka
dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 5

Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i
saken begär att få yttra sig enligt artikel 26.2 i kapitel VI, skall EFTAs över-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

364

vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids-
frist som den fastställer.

Artikel 6

Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit en ansökan enligt
artikel 10.2 i kapitel VI, anser att det på grundval av den information som
den har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla ansökan,
skall den meddela sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken
de får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 7

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan även lämna varje annan person till-
fälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Artikel 8

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

Artikel 9

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av advo-
kater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domsto-
len eller av andra kvalificerade personer.

4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som
hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

365

Artikel 10

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 11

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 2, 5 och 6 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att förbe-
reda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen skall
inte understiga två veckor och skall kunna förlängas.

2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har
tagits emot eller getts in.

3. Skriftliga yttranden skall inkomma till EFTAs övervakningsmyndighet el-
ler vara avsända i rekommenderat brev före tidsfristens utgång. Infaller tids-
fristens sista dag på en söndag eller helgdag, skall den förlängas till utgången
av påföljande arbetsdag. Vid beräkningen av den förlängda tidsfristen skall
hänsyn tas, när det gäller dagen för mottagandet av skriftliga yttranden, till
de helgdagar som anges i bilaga 2 till detta protokoll och när det gäller av-
sändningsdagen till de lagstadgade helgdagarna i avsändningslandet.

366

KAPITEL IX REGLER FÖR TILLÄMPNING AV
ARTIKLARNA 53 OCH 54 I EES-AVTALET PÅ
SJÖFARTEN

På grund av uppdelningen av texten i förordning (EEG) nr 4056/86 mellan
bilaga XIV till EES-avtalet (materiella bestämmelser) och detta kapitel
(procedurbestämmelser) återfinns texten till avsnitt I, artikel 1-9, med änd-
ringar, i den rättsakt som avses i punkt 11 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr4056/86). EFTAs övervakningsmyndighet skall besluta
om sådana fall enligt bestämmelserna i artikel 56 i EES-avtalet, särskilt
punkt 1 a och b och punkt 3.

AVSNITT I

Artikel 1-9

(Ingen text)

AVSNITT II

PROCEDURREGLER

Artikel 10

Förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets
eget initiativ

EFTAs övervakningsmyndighet skall efter att ha mottagit klagomål eller på
eget initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av bestämmelserna i
artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet att upphöra eller för att säkerställa att arti-
kel 7 i den rättsakt som avses i punkt 11 i bilaga XIV till EES-avtalet (förord-
ning (EEG) nr 4056/86) iakttas.

Rätt att framställa klagomål har

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

Artikel 11

Genomförandet av förfaranden efter klagomål eller på EFTAs
övervakningsmyndighets eget initiativ

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet att det har skett en överträ-
delse av artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet, kan den genom beslut ålägga de
berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med över-
trädelsen.

Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta kapitel eller i den rättsakt
som avses i punkt 11 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG)
nr 4056/86) kan EFTAs övervakningsmyndighet, innan den fattar beslut en-
ligt föregående stycke, rikta rekommendationer till de berörda företagen el-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

367

ler företagssammanslutningarna för att få dem att upphöra med överträdel-
sen.

2. Punkt 1 gäller även sådana fall som avses i artikel 7 i nämnda rättsakt.

3. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål,
att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns skäl
för att ingripa med stöd av artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet eller artikel 7 i
nämnda rättsakt mot ett avtal, beslut eller förfarande, skall den genom be-
slut tillbakavisa klagomålet som obefogat.

4. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål el-
ler på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande uppfyller
villkoren i både artikel 53.1 och 53.3 i EES-avtalet, skall den meddela ett
beslut om tillämpning av artikel 53.3.1 beslutet skall anges tidpunkten då det
träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för beslutet.

Artikel 12

Tillämpningen av artikel 53.3 i EES-avtalet - invändningar

1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa artikel 53.3 i
EES-avtalet beträffande sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden
som avses i artikel 53.1 och i vilka de deltar skall, om inte annat följer av
artikel 11 i protokoll 23 till EES-avtalet, framställa ansökningar till EFTAs
övervakningsmyndighet.

2. Finner EFTAs övervakningsmyndighet att den förfogar över allt tillgäng-
ligt bevismaterial och att en ansökan kan medges och har inga åtgärder enligt
artikel 10 vidtagits mot det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade
förfarandet, skall den snarast offentliggöra ansökan i sammandrag i EES-
delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och lämna berörda
tredje män och EFTA-staterna tillfälle att framföra synpunkter till EFTAs
övervakningsmyndighet inom 30 dagar. Vid offentliggörandet skall hänsyn
tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet inte inom 90 dagar från tidpunkten
för ett sådant offentliggörande i EES-delen av Europeiska gemenskapernas
officiella tidning meddelar sökandena att det finns allvarliga tvivel beträf-
fande tillämpligheten av artikel 53.3, skall avtalet, beslutet eller det samord-
nade förfarandet, i den mån som det överensstämmer med den beskrivning
som har lämnats i ansökan, anses undantaget från förbudet för den tid som
redan har förflutit och under ytterligare högst sex år från offentliggörandet
av ansökan i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter utgången av nittiodagars-
fristen men före utgången av sexårsfristen, att villkoren för tillämpning av
artikel 53.3 inte är uppfyllda, skall den genom beslut meddela att förbudet i
artikel 53.1 gäller. Detta beslut kan ges retroaktiv verkan, om de berörda
parterna har lämnat oriktiga uppgifter eller missbrukat undantaget från be-
stämmelserna i artikel 53.1.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

368

4. EFTAs övervakningsmyndighet kan lämna sökandena meddelande i en-
lighet med punkt 3, första stycket, och skall göra detta om en EFTA-stat så
begär inom 45 dagar från det att en ansökan har skickats till staten enligt
artikel 15.2. Denna begäran skall vara motiverad med hänsyn till konkur-
rensreglerna i EES-avtalet.

Finner EFTAs övervakningsmyndighet att villkoren i artiklarna 53.1 och

53.3 är uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel 53.3.1 beslutet
skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare
än tidpunkten för ansökan.

Artikel 13

Giltighetstiden för och återkallande av beslut om tillämpning av artikel

53.3 i EES-avtalet

1. I ett beslut om tillämpning av artikel 53.3 som fattas med stöd av artikel

11.4 eller 12.4, andra stycket, skall anges för vilken tid det skall gälla. Nor-
malt skall denna tid inte understiga sex år. Beslutet kan förenas med villkor
och ålägganden.

2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning av artikel 53.3
fortfarande gäller.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet har änd-
rats i något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna i artikel

53.1 som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 14

Behörighet

- ålägga skyldigheter enligt artikel 7 i den rättsakt som avses i punkt 11 i bi-
laga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4056/86),

- meddela beslut med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet.

Så länge EFTAs övervakningsmyndighet varken har inlett ett förfarande för
att meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande enligt artikel

24 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

369

12.3, första stycket, är EFTA-staternas myndigheter behöriga att avgöra om
bestämmelserna i artikel 53.1 eller 54 är tillämpliga på fallet.

Artikel 15

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor inom sjöfartssektorn före beslut som följer på ett förfarande enligt
artikel 10 eller beslut enligt artikel 12.3, andra stycket, eller enligt punkt 4,
andra stycket, i samma artikel. Samråd skall också ske med Rådgivande
kommittén före överlämnandet av sådana förslag som avses i artikel 26.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i sjötransportfrågor samt frågor om karteller och monopol. Vaije
EFTA-stat skall utse två tjänstemän som representanter, som var och en vid
förhinder kan ersättas av en annan tjänsteman.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som samman-
kallas av EFTAs övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar ef-
ter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för vaije
ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handlingarna samt
ett preliminärt utkast till beslut.

6. Rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om en del ledamöter
eller deras ersättare inte är närvarande. En redogörelse för resultatet av

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

370

överläggningarna skall bifogas utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte
offentliggöras.

Artikel 16

Begäran om upplysningar

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
19.1b om oriktiga uppgifter lämnas.

19.1 b och 20.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

Artikel 17

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 18.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 18.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndig-
heter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina
befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behö-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

371

riga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen
skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med under-
sökningen.

Artikel 18

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar inom en EFTA-stats territorium.

För detta ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade
tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

2. De tjänstemän som av EFTAs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag
att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter före-
teende av skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med under-
sökningen samt de påföljder som avses i artikel 19.1 c för det fall att begärda
böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt.
EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen under-
rätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium un-
dersökningen skall genomföras om undersökningsuppdraget samt om de be-
myndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet skall
också utfärda sådant bemyndigande för de representanter för EG-kommis-
sionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till
EES-avtalet.

20.1 d samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de
tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan
mot beslutet vid EFTA-domstolen.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

372

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta ändamål
skall EFTA-staterna efter samråd med EFTAs övervakningsmyndighet vidta
nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i
kraft.

Artikel 19

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en anmälan enligt arti-
kel 5.5 i den rättsakt som avses i punkt 11 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 4056/86) eller i en ansökan enligt arti-
kel 12 i detta kapitel, eller

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 16.3
eller 5 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som har fast-
ställts genom beslut enligt artikel 16.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 17 eller 18 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 18.3.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssamman-
slutningar böter om lägst 1000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre belopp
som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs omsätt-
ning för vaije företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet, eller
inte fullgör en skyldighet som har ålagts enligt artikel 7 i nämnda
rättsakt,

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 5 i
nämnda rättsakt eller artikel 13.1.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig-
hetsgrad och till dess varaktighet.

3. Artikel 15.3 och 4 är tillämplig.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

373

Böter enligt punkt 2 a skall inte åläggas för åtgärder som har vidtagits efter
anmälan till EFTAs övervakningsmyndighet och före dess beslut om tillämp-
ning av artikel 53.3 i EES-avtalet, förutsatt att åtgärderna ligger inom ramen
för den verksamhet som har beskrivits i anmälan.

Denna bestämmelse är dock inte tillämplig om EFTAs övervakningsmyndig-
het har meddelat de berörda företagen att den efter preliminär undersökning
anser att artikel 53.1 i EES-avtalet är tillämplig och att det inte finns skäl att
tillämpa artikel 53.3.

Artikel 20

Viten

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga företag eller
företagssammanslutningar viten om lägst 50 och högst 1000 ecu om dagen,
räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dessa

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 53.1 eller 54 i EES-avta-
let enligt ett åläggande med stöd av artikel 11 eller att fullgöra en
skyldighet som har ålagts enligt artikel 7 i den rättsakt som avses i
punkt 11 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG)
nr 4056/86),

b) att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 13.3,

c) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs
övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 16.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 18.3.

3. Artikel 15.3 och 4 är tillämplig.

Artikel 21

EFTA-domstolens prövning

EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som
anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklagande av beslut ge-
nom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller viten.
Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 22

Ecu

Vid tillämpning av artiklarna 19-21 skall med ecu förstås ecun såsom den har
definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

374

Artikel 23

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artiklarna 11,
12.3, andra stycket, 12.4, 13.3, 19 och 20, skall den lämna berörda företag
och företagssammanslutningar tillfälle att yttra sig över dess anmärkningar.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebe-
sked med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet, skall den offentliggöra ifrågava-
rande avtal, beslut eller samordnade förfarande i sammandrag och lämna
varje berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den tids-
frist som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall un-
derstiga en månad. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens le-
gitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 24

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9 i protokoll 23 till EES-avtalet, får upplys-
ningar som har inhämtats med stöd av artiklarna 17 och 18 i detta kapitel
eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas
för det med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 23 och 25 får EFTAs övervakningsmyn-
dighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän
och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd
av detta protokoll eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet
och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyldighet
skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-medlems-
stater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 15.4 och i förhör
enligt artikel 12.2 i kapitel X.

Artikel 25

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 11, 12.3, andra stycket, 12.4 och 13.3.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parterna och huvuddragen av
beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

375

Artikel 26

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär
som skall användas för klagomål enligt artikel 10 och ansökningar enligt arti-
kel 12 samt förslag till kompletterande anmärkningar till dessa formulär.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

376

KAPITEL X ANMÄLNINGSSKYLDIGHET, FORM,
INNEHÅLL OCH ÖVRIGA ENSKILDHETER
BETRÄFFANDE KLAGOMÅL, ANSÖKNINGAR
OCH FÖRHÖR ENLIGT KAPITEL IX

AVSNITT I

ANMÄLNINGAR, KLAGOMÅL OCH ANSÖKNINGAR

Artikel 1

Anmälningar

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall underrättas om av parterna god-
tagna skiljedomar och rekommendationer av förlikningsmän när dessa avser
lösning av tvister om de sedvänjor inom konferenser som avses i artiklarna
4 och 5.2 och 3 i den rättsakt som avses i punkt 11 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 4056/86).

2. Anmälningsskyldigheten gäller vaije part i en tvist som har lösts genom
skiljedom eller rekommendation.

3. Anmälningar skall inlämnas utan dröjsmål i rekommenderat brev med
mottagningsbevis eller överlämnas mot kvitto. De skall vara avfattade på ett
av EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk.

Övriga handlingar skall vara antingen original eller kopior. Kopiornas över-
ensstämmelse med originalen skall bestyrkas. De skall inlämnas på original-
språket. Om originalspråket inte är något av EFTA-staternas eller Euro-
peiska gemenskapens officiella språk, skall en översättning till ett av dessa
språk bifogas.

4. Om sådana anmälningar undertecknas av företrädare för företag, före-
tagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall de förete
skriftlig fullmakt.

Prop.1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 2

Klagomål

1. Klagomål enligt artikel 10 i kapitel IX skall inlämnas skriftligt på ett av
EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk. Klagan-
dena får själva bestämma deras form, innehåll och övriga enskildheter efter
eget gottfinnande.

2. Rätt att framställa klagomål har

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

3. Om sådana klagomål undertecknas av företrädare för företag, företags-
sammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall dessa företrä-
dare förete en skriftlig fullmakt.

377

Artikel 3

Personer som har rätt att inlämna ansökningar

1. Vaije företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses
i artikel 53.1 i EES-avtalet får inlämna en ansökan enligt artikel 12 i kapitel
IX. Om ansökan inlämnas av några av de berörda företagen, men inte av
alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta.

2. Om ansökningar enligt artikel 12 i kapitel IX undertecknas av företrädare
för företag, företagssammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer,
skall de förete skriftlig fullmakt.

3. Vid gemensamma ansökningar bör en gemensam företrädare utses.

Artikel 4

Inlämnande av ansökningar

1. Ansökningar enligt artikel 12 i kapitel IX skall inlämnas på de formulär
som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemen-
sam överenskommelse eller av EG-kommissionen.

2. Flera deltagande företag får göra ansökan på ett enda formulär.

3. Ansökningar skall innehålla de uppgifter som begärs i formuläret.

4. Vaije ansökan och bifogad handling skall inlämnas till EFTAs övervak-
ningsmyndighet i nio exemplar.

5. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Ko-
piornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

6. Ansökningar skall vara avfattade på ett av EFTA-staternas eller Euro-
peiska gemenskapens officiella språk. Övriga handlingar skall lämnas in på
originalspråket. Om originalspråket inte är något av EFTA-staternas eller
Europeiska gemenskapens officiella språk, skall en översättning till ett av
dessa språk bifogas.

7. Datum för ansökan skall, om inte annat följer av artikel 11 i protokoll 23
till EES-avtalet, vara den dag när den inkommer till EFTAs övervaknings-
myndighet. Om ansökan skickas med rekommenderat brev, skall den dock
anses ha inkommit den dag som framgår av avsändningsortens poststämpel.

8. Om en ansökan enligt artikel 12 i kapitel IX faller utanför det kapitlets
tillämpningsområde, skall EFTAs övervakningsmyndighet utan dröjsmål
meddela sökanden att den avser att pröva ansökan enligt bestämmelserna i
den av de övriga i artikel 3 i protokoll 21 och bilaga XIV till EES-avtalet
avsedda rättsakter som är tillämplig på fallet. Datum för inlämnande av en
ansökan skall dock vara den dag som följer av punkt 7. EFTAs övervak-
ningsmyndighet skall meddela sökanden sina skäl och bestämma en tidsfrist
inom vilken han skriftligt får framföra sina synpunkter innan den gör sin be-
dömning enligt bestämmelserna i den tillämpliga rättsakten.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

378

AVSNITT II

FÖRHÖR

Artikel 5

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Innan EFTAs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommit-
tén för kartell- och monopolfrågor inom sjöfartssektorn skall den hålla ett
förhör enligt artikel 23.1 i kapitel IX.

Artikel 6

3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar en-
dast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1.

4. Då EFTAs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den
fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna
kan framföra sina synpunkter till den.

Artikel 7

1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfris-
ten skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har fram-
ställts mot dem.

2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av
betydelse för deras försvar.

Artikel 8

EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana an-
märkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka
dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 9

Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i
saken begär att få yttra sig enligt artikel 23.2 i kapitel IX, skall EFTAs över-

379

vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids-
frist som den fastställer.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 10

Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit ett klagomål enligt
artikel 10 i kapitel IX, anser att det på grundval av den information som den
har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla klagomålet, skall
den meddela klagandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de
får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 11

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan även lämna vaije annan person till-
fälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Artikel 12

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

Artikel 13

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av advo-
kater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domsto-
len eller av andra kvalificerade personer.

4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som
hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom.

380

Artikel 14

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 6.2 skall meddelanden och kallel-
ser från EFTAs övervakningsmyndighet skickas till mottagarna i rekommen-
derat brev med mottagningsbevis eller överlämnas till dem mot kvitto.

Artikel 15

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 4.8, 6, 9 och 10 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att
förbereda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen
skall inte understiga två veckor och skall kunna förlängas.

2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har
tagits emot eller getts in.

Artikel 16

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och
kompletterande anmärkningar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

381

KAPITEL XI PROCEDUREN FÖR TILLÄMPNING
AV KONKURRENSREGLERNA PÅ FÖRETAG INOM
LUFTFARTSSEKTORN

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. I detta kapitel anges detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 53
och 54 i EES-avtalet på lufttransporttjänster.

2. Detta kapitel skall tillämpas endast på internationell luftfart mellan flyg-
platser inom det territorium som omfattas av EES-avtalet.

Artikel 2

Undantag för vissa tekniska avtal

1. Det förbud som anges i artikel 53.1 i EES-avtalet skall inte gälla de avtal,
beslut och samordnade förfaranden som uppräknas i bilaga 7 till detta proto-
koll i den mån de endast har till syfte och resultat att uppnå tekniska förbätt-
ringar eller samarbete. Uppräkningen är inte uttömmande.

2. Vid behov får EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med artikel 49 i
detta avtal till EFTA-staternas regeringar lämna förslag till ändringar i upp-
räkningen i bilaga 7.

Artikel 3

Förfaranden efter klagomål eller på EFTAs övervakningsmyndighets
eget initiativ

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall efter att ha mottagit klagomål eller
på eget initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av bestämmel-
serna i artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet att upphöra.

Rätt att framställa klagomål har

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan efter ansökan av berörda företag el-
ler företagssammanslutningar fastslå att det på grundval av de omständighe-
ter som har kommit till dess kännedom inte finns anledning för den att in-
gripa med stöd av artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet mot ett avtal, beslut eller
samordnat förfarande.

Artikel 4

Genomförandet av förfaranden efter klagomål eller på EFTAs
övervakningsmyndighets eget initiativ

1. Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet att det har skett en överträ-
delse av artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet, kan den genom beslut ålägga de

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

382

berörda företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med över-
trädelsen.

Om inte annat följer av andra bestämmelser i detta kapitel kan EFTAs över-
vakningsmyndighet, innan den fattar beslut enligt föregående stycke, rikta
rekommendationer till de berörda företagen eller företagssammanslutning-
arna för att få dem att upphöra med överträdelsen.

2. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål,
att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns skäl
för att ingripa med stöd av artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet mot ett avtal,
beslut eller samordnat förfarande, skall den genom beslut tillbakavisa klago-
målet som obefogat.

3. Finner EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit klagomål el-
ler på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande uppfyller
villkoren i både artikel 53.1 och 53.3 i EES-avtalet, skall den meddela ett
beslut om tillämpning av punkt 3 i samma artikel. I beslutet skall anges tid-
punkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt kan vara tidigare än tidpunk-
ten för beslutet.

Prop.1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 4a

Interimsåtgärder mot konkurrensbegränsande förfaranden

1. Om inte annat följer av tillämpningen av artikel 4.1 kan EFTAs övervak-
ningsmyndighet, om den förfogar över klara prima facie-bevis för att vissa
förfaranden strider mot artikel 53 eller 54 i EES-avtalet och har till syfte eller
resultat att direkt hota en flygförbindelses existens och om begagnandet av
det normala förfarandet kan vara otillräckligt för att skydda flygförbindelsen
eller det berörda flygbolaget, genom beslut vidta interimsåtgärder för att sä-
kerställa att dessa förfaranden inte vidtas eller att de upphör samt lämna så-
dana anvisningar som behövs för att hindra förekomsten av dessa förfaran-
den till dess att ett beslut fattas enligt artikel 4.1.

2. Ett beslut som fattas i enlighet med punkt 1 skall gälla i högst sex
månader. Artikel 8.5 är inte tillämplig.

EFTAs övervakningsmyndighet kan under en tid av högst tre månader med
eller utan ändring ompröva det ursprungliga beslutet. I så fall skall artikel
8.5 vara tillämplig.

Artikel 5

Tillämpningen av artikel 53.3 i EES-avtalet - invändningar

1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa artikel 53.3 i
EES-avtalet beträffande sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden
som avses i punkt 1 i samma artikel och i vilka de deltar skall framställa an-
sökningar till EFTAs övervakningsmyndighet.

2. Finner EFTAs övervakningsmyndighet att den förfogar över allt tillgäng-

383

ligt bevismaterial och att en ansökan kan medges och har inga åtgärder enligt
artikel 3 vidtagits mot det ifrågavarande avtalet, beslutet eller samordnade
förfarandet, skall den snarast offentliggöra ansökan i sammandrag i EES-
delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och lämna berörda
tredje män och EFTA-staterna tillfälle att framföra synpunkter till EFTAs
övervakningsmyndighet inom 30 dagar. Vid offentliggörandet skall hänsyn
tas till företagens legitima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet inte inom 90 dagar från tidpunkten
för ett sådant offentliggörande i EES-delen av Europeiska gemenskapernas
officiella tidning meddelar sökandena att det finns allvarliga tvivel beträf-
fande tillämpligheten av artikel 53.3 i EES-avtalet, skall avtalet, beslutet el-
ler det samordnade förfarandet, i den mån som det överensstämmer med
den beskrivning som har lämnats i ansökan, anses undantaget från förbudet
för den tid som redan har förflutit och under ytterligare högst sex år från
offentliggörandet av ansökan i EES-delen av Europeiska gemenskapernas
officiella tidning.

Konstaterar EFTAs övervakningsmyndighet, efter utgången av nittiodagars-
fristen men före utgången av sexårsfristen, att villkoren för tillämpning av
artikel 53.3 i EES-avtalet inte är uppfyllda, skall den genom beslut meddela
att förbudet i artikel 53.1 gäller. Detta beslut kan ges retroaktiv verkan, om
de berörda parterna har lämnat oriktiga uppgifter eller missbrukat undanta-
get från bestämmelserna i artikel 53.1 eller har överträtt artikel 54.

4. EFTAs övervakningsmyndighet kan lämna sökandena meddelande i en-
lighet med punkt 3, första stycket, och skall göra detta om en EFTA-stat så
begär inom 45 dagar från det att en ansökan har skickats till staten enligt
artikel 8.2. Denna begäran skall vara motiverad med hänsyn till konkurrens-
reglerna i EES-avtalet.

Finner EFTAs övervakningsmyndighet att villkoren i artiklarna 53.1 och
53.3 i EES-avtalet är uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel

53.3. I beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt
kan vara tidigare än tidpunkten för ansökan.

Artikel 6

Giltighetstiden för och återkallande av beslut om tillämpning av artikel
53.3 i EES-avtalet

1. I ett beslut om tillämpning av artikel 53.3 som fattas med stöd av artikel
4 eller 5 i detta kapitel skall anges för vilken tid det skall gälla. Normalt skall
denna tid inte understiga sex år. Beslutet kan förenas med villkor och åläg-
ganden.

2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning av artikel 53.3
fortfarande gäller.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

384

a) om de faktiska förhållanden som låg till grund för beslutet har änd-
rats i något väsentligt avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats med beslu-
tet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har utverkats på
ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna i artikel

53.1 i EES-avtalet som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv verkan.

Artikel 7

Behörighet

Så länge EFTAs övervakningsmyndighet varken har inlett ett förfarande för
att meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande enligt artikel

5.3, första stycket, i detta kapitel är EFTA-staternas myndigheter behöriga
att avgöra om bestämmelserna i artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet är tillämp-
liga på fallet.

Artikel 8

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för kartell- och monopol-
frågor inom luftfartssektorn före beslut som följer på ett förfarande enligt
25 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

385

artikel 3 eller beslut enligt artikel 5.3, andra stycket, eller enligt punkt 4,
andra stycket, i samma artikel eller enligt artikel 6. Samråd skall också ske
med Rådgivande kommittén före överlämnandet av sådana förslag som av-
ses i artikel 19.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av tjänstemän som är sak-
kunniga i luftfartsfrågor samt frågor om karteller och monopol. Varje
EFTA-stat skall utse två tjänstemän som representanter, som var och en vid
förhinder kan ersättas av en annan tjänsteman.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som samman-
kallas av EFTAs övervakningsmyndighet och som hålls tidigast 14 dagar ef-
ter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för varje
ärende som skall behandlas, med uppgift om de viktigaste handlingarna samt
ett preliminärt utkast till beslut.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 9

Begäran om upplysningar

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel

12.1 b om oriktiga uppgifter lämnas.

386

12.1 b och 13.1 c samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avta-
let och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35,
föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

Artikel 10

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser påkallade enligt artikel 11.1 eller som den har beslutat
om enligt artikel 11.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myndig-
heter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva sina
befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den behö-
riga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersökningen
skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med under-
sökningen.

Artikel 11

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 23 och bilaga XIV till EES-avtalet eller genom bestämmelserna i
detta kapitel får den genomföra alla nödvändiga undersökningar hos företag
och företagssammanslutningar. För detta ändamål har de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

b) att göra kopior av eller utdrag ur böcker och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markområden och
transportmedel.

2. De av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

387

utöva sina befogenheter efter företeende av skriftlig fullmakt, som anger
föremålet för och syftet med undersökningen samt de påföljder som avses i
artikel 12.1 c för det fall att begärda böcker eller andra affärshandlingar inte
framläggs på ett fullständigt sätt. EFTAs övervakningsmyndighet skall i god
tid före undersökningen underrätta den behöriga myndigheten i den EFTA-
stat inom vars territorium undersökningen skall genomföras om undersök-
ningsuppdraget samt om de bemyndigade tjänstemännens identitet. EFTAs
övervakningsmyndighet skall också utfärda sådant bemyndigande för de re-
presentanter för EG-kommissionen som skall delta i undersökningen enligt
artikel 8.4 i protokoll 23 till EES-avtalet.

13.1 d samt upplysas om rätten att föra talan mot beslutet vid EFTA-domsto-
len.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att
ha samrått med den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars terri-
torium undersökningen skall genomföras.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta ändamål
skall EFTA-staterna efter samråd med EFTAs övervakningsmyndighet vidta
nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i
kraft.

Prop.1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 12

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 100 och högst 5 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan enligt arti-
kel 3.2 eller artikel 5, eller

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 9.3
eller 5 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som har fast-
ställts genom beslut enligt artikel 9.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 10 eller 11 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 11.3.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga företag och företagssamman-
slutningar böter om lägst 1 000 och högst 1000 000 ecu, eller ett högre be-
lopp som dock inte får överstiga tio procent av föregående räkenskapsårs
omsättning för varje företag som har deltagit i överträdelsen, om de uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 53.1 eller 54 i EES-avtalet, eller

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 6.1 i
detta kapitel.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens svårig-
hetsgrad och till dess varaktighet.

3. Artikel 8 är tillämplig.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

5. Böter enligt punkt 2 a skall inte åläggas för åtgärder som har vidtagits ef-
ter anmälan till EFTAs övervakningsmyndighet och före dess beslut om till-
lämpning av artikel 53.3 i EES-avtalet, förutsatt att åtgärderna ligger inom
ramen för den verksamhet som har beskrivits i anmälan.

Denna bestämmelse är dock inte tillämplig om EFTAs övervakningsmyndig-
het har meddelat de berörda företagen eller företagssammanslutningarna att
den efter preliminär undersökning anser att artikel 53.1 i EES-avtalet är till-
lämplig och att det inte finns skäl att tillämpa artikelu53.3.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

Artikel 13

Viten

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 53.1 eller 54 i EES-avta-
let enligt ett åläggande med stöd av artikel 4 i detta kapitel,

b) att upphöra med varje åtgärd som har förbjudits enligt artikel 6.3,

c) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar som EFTAs
övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt artikel 9.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 11.3,

e) att vidta varje åtgärd som har beslutats enligt artikel 4a.

3. Artikel 8 är tillämplig.

389

Artikel 14

EFTA-domstolens prövning

Artikel 15

Ecu

Vid tillämpning av artiklarna 12-14 skall med ecu förstås ecun såsom den har
definierats av Europeiska gemenskapernas behöriga myndigheter.

Artikel 16

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet avslår en ansökan om attest enligt
artikel 3.2 eller fattar beslut enligt artiklarna 4, 4a, 5.3, andra stycket, 5.4,
6.3, 12 och 13, skall den lämna berörda företag och företagssammanslut-
ningar tillfälle att yttra sig över dess anmärkningar.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att utfärda icke-ingripandebe-
sked med stöd av artikel 53.3 i EES-avtalet, skall den offentliggöra ifrågava-
rande avtal, beslut eller samordnade förfarande i sammandrag och lämna
vaije berörd tredje man tillfälle att framföra sina synpunkter inom den tids-
frist som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer och som inte skall un-
derstiga en månad. Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens legi-
tima intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 17

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9 i protokoll 23 till EES-avtalet, får upplys-
ningar som har inhämtats med stöd av artiklarna 9-11 i detta kapitel eller
artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till avtalet endast användas för det
med begäran eller undersökningen avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 16 och 18, får EFTAs övervaknings-
myndighet och EFTA-staternas behöriga myndigheter samt dessas tjänste-
män och övriga anställda inte avslöja upplysningar som de har inhämtat med
stöd av detta protokoll eller artikel 58 i EES-avtalet samt protokoll 23 till
avtalet och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess. Denna skyldig-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

390

het skall gälla även representanter för EG-kommissionen och de EG-med-
lemsstater som deltar i Rådgivande kommittén enligt artikel 8.4 och i förhör
enligt artikel 11.2 i kapitel XII.

Artikel 18

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 3.2, 4, 5.3, andra stycket, 5.4 och 6.3.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parterna och huvuddragen av
beslutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens legitima intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

Artikel 19

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär
som skall användas för klagomål enligt artikel 3 och ansökningar enligt arti-
kel 3.2 och artikel 5 samt förslag till kompletterande anmärkningar till dessa
formulär.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

391

KAPITEL XII FORM, INNEHÅLL OCH ÖVRIGA
ENSKILDHETER BETRÄFFANDE KLAGOMÅL,
ANSÖKNINGAR OCH FÖRHÖR ENLIGT KAPITEL
XI, SOM FASTSTÄLLER PROCEDUREN FÖR
TILLÄMPNING AV KONKURRENSREGLERNA PÅ
FÖRETAG INOM LUFTFARTSSEKTORN

AVSNITT I

KLAGOMÅL OCH ANSÖKNINGAR

Artikel 1

Klagomål

1. Klagomål enligt artikel 3.1 i kapitel XI skall inlämnas skriftligt på ett av
EFTA-staternas eller Europeiska gemenskapens officiella språk.Klagan-
dena får själva bestämma deras form, innehåll och övriga enskildheter efter
eget gottfinnande.

2. Rätt att framställa klagomål har

a) EFTA-staterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett legitimt intresse i
saken.

3. Om sådana klagomål undertecknas av företrädare för företag, företags-
sammanslutningar eller fysiska eller juridiska personer, skall dessa företrä-
dare förete en skriftlig fullmakt.

Artikel 2

Personer som har rätt att inlämna ansökningar

1. Vaije företag som deltar i sådana avtal, beslut eller förfaranden som avses
i artiklarna 53 och 53.1 i EES-avtalet får inlämna en ansökan enligt artikel
3.2 och artikel 5 i kapitel XI. Om ansökan inlämnas av några av de berörda
företagen, men inte av alla, skall de underrätta de övriga företagen om detta.

2. Om ansökningar enligt artikel 3.2 och artikel 5 i kapitel XI undertecknas
av företrädare för företag, företagssammanslutningar eller fysiska eller juri-
diska personer, skall de förete skriftlig fullmakt.

3. Vid gemensamma ansökningar bör en gemensam företrädare utses.

Artikel 3

Inlämnande av ansökningar

1. Ansökningar enligt artikel 3.2 och artikel 5 i kapitel XI skall inlämnas på
de formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar
enligt gemensam överenskommelse eller av EG-kommissionen och som
framgår av bilaga 8.

2. Flera deltagande företag får göra ansökan på ett enda formulär.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

392

3. Ansökningar skall innehålla de uppgifter som begärs i formuläret.

4. Vaije ansökan och bifogad handling skall inlämnas till EFTAs övervak-
ningsmyndighet i nio exemplar.

5. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. Ko-
piornas överensstämmelse med originalen skall bestyrkas.

6. Ansökningar skall vara avfattade på ett av EFTA-staternas eller Euro-
peiska gemenskapens officiella språk.Övriga handlingar skall lämnas in på
originalspråket. Om originalspråket inte är något av EFTA-staternas eller
Europeiska gemenskapens officiella språk, skall en översättning till ett av
dessa språk bifogas.

8. Om en ansökan enligt artikel 3.2 och artikel 5 i kapitel XI faller utanför
det kapitlets tillämpningsområde, skall EFTAs övervakningsmyndighet utan
dröjsmål meddela sökanden att den avser att pröva ansökan enligt bestäm-
melserna i den av de övriga i bilaga XIV till EES-avtalet avsedda rättsakter
som är tillämplig på fallet. Datum för inlämnande av en ansökan skall dock
vara den dag som följer av punkt 7. EFTAs övervakningsmyndighet skall
meddela sökanden sina skäl och bestämma en tidsfrist inom vilken han
skriftligt får framföra sina synpunkter innan den gör sin bedömning enligt
bestämmelserna i den tillämpliga rättsakten.

AVSNITT II

FÖRHÖR

Artikel 4

Innan EFTAs övervakningsmyndighet samråder med Rådgivande kommit-
tén för kartell- och monopolfrågor inom luftfartssektorn skall den hålla ett
förhör enligt artikel 16.1 i kapitel XI.

Artikel 5

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

393

3. Böter eller viten kan åläggas företag eller företagssammanslutningar en-
dast om anmärkningarna har meddelats på det sätt som anges i punkt 1.

4. Då EFTAs övervakningsmyndighet meddelar anmärkningar skall den
fastställa en tidsfrist inom vilken företagen och företagssammanslutningarna
kan framföra sina synpunkter till den.

Artikel 6

1. Företag och företagssammanslutningar skall inom den fastställda tidsfris-
ten skriftligt framföra sina synpunkter på de anmärkningar som har fram-
ställts mot dem.

2. De får i sina skriftliga yttranden anföra alla omständigheter som är av
betydelse för deras försvar.

Artikel 7

EFTAs övervakningsmyndighet skall i sina beslut endast ta upp sådana an-
märkningar mot företag och företagssammanslutningar beträffande vilka
dessa har haft tillfälle att yttra sig.

Artikel 8

Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett tillräckligt intresse i
saken begär att få yttra sig enligt artikel 16.2 i kapitel XI, skall EFTAs över-
vakningsmyndighet lämna dem tillfälle att yttra sig skriftligt inom den tids-
frist som den fastställer.

Artikel 9

Om EFTAs övervakningsmyndighet, efter att ha mottagit ett klagomål enligt
artikel 3.1 i kapitel XI, anser att det på grundval av den information som den
har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla klagomålet, skall
den meddela klagandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de
får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter.

Artikel 10

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan även lämna varje annan person till-
fälle att muntligt framföra sina synpunkter.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

394

Artikel 11

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

Artikel 12

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av advo-
kater eller akademiska lärare som har rätt att föra talan vid EFTA-domsto-
len eller av andra kvalificerade personer.

4. Det väsentliga innehållet i de yttranden som avges av varje person som
hörs skall antecknas i ett protokoll som skall läsas och godkännas av honom.

Artikel 13

Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 5.2 skall meddelanden och kallel-
ser från EFTAs övervakningsmyndighet skickas till mottagarna i rekommen-
derat brev med mottagningsbevis eller överlämnas till dem mot kvitto.

Artikel 14

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 3.8, 5, 8 och 9 skall den ta hänsyn till den tid som behövs för att
förbereda yttranden och till om ärendet är av brådskande natur. Tidsfristen
skall inte understiga två veckor och skall kunna förlängas.

2. När tidsfristerna fastställs skall inte den dag inräknas då handlingen har
tagits emot eller getts in.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

395

de helgdagar som anges i bilaga 2 till detta protokoll och när det gäller av-
sändningsdagen till de lagstadgade helgdagarna i avsändningslandet.

Artikel 15

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär och
kompletterande anmärkningar.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

396

DELHI KONTROLL AV

KONCENTRATIONER

KAPITEL XIII REGLER FÖR KONTROLL AV

FÖRETAGSKONCENTRATIONER

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

På grund av uppdelningen av texten i förordning (EEG) nr 4064/89 mellan
bilaga XIV till EES-avtalet (materiella bestämmelser) och detta kapitel
(procedurbestämmelser) återfinns texten till artikel 1-5, med ändringar, i
den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr 4064/89). EFTAs övervakningsmyndighet skall genomföra kon-
trollen av koncentrationer enligt bestämmelserna i artikel 57 i EES-avtalet,
särskilt punkt 2 b.

Artikel 1-5

(Ingen text)

Artikel 6

Prövning av anmälan och inledande av förfaranden

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall pröva anmälan så snart den har
mottagits.

a) Om EFTAs övervakningsmyndighet finner att den anmälda koncen-
trationen inte omfattas av den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga
XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89), skall den fast-
slå detta genom beslut.

b) Om EFTAs övervakningsmyndighet finner att den anmälda koncen-
trationen, fastän den omfattas av nämnda rättsakt, inte ger anled-
ning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med EES-avta-
lets funktion, skall den besluta att inte göra invändning mot den och
skall förklara att den är förenlig med EES-avtalets funktion.

c) Om EFTAs övervakningsmyndighet däremot finner att den an-
mälda koncentrationen omfattas av nämnda rättsakt och ger anled-
ning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet med EES-avta-
lets funktion, skall den besluta att inleda ett förfarande.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall snarast underrätta de berörda före-
tagen och EFTA-staternas behöriga myndigheter om sitt beslut.

Artikel 7

Uppskjutande av koncentrationer

1. Vid tillämpningen av punkt 2 skall en koncentration enligt artikel 1 i den
rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG)
nr 4064/89) varken genomföras före anmälan eller inom de första tre veck-
orna efter anmälan.

2. Om EFTAs övervakningsmyndighet efter en preliminär prövning av an-

397

mälan inom den tidsfrist som anges i punkt 1 bedömer det nödvändigt för att
säkerställa den fulla verkan av ett senare beslut som fattas med stöd av arti-
kel 8.3 och 4, kan den på eget initiativ besluta att en koncentration inte får
genomföras, helt eller delvis, till dess att EFTAs övervakningsmyndighet fat-
tar ett slutligt beslut eller att vidta andra interimistiska åtgärder med samma
innebörd.

3. Punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för genomförandet av ett of-
fentligt bud om övertagande som har anmälts till EFTAs övervakningsmyn-
dighet enligt artikel 4.1 i nämnda rättsakt före den tidpunkt när det offentlig-
görs, förutsatt att förvärvaren inte utövar de rösträttigheter som följer med
värdepapperen i fråga eller gör det endast för att upprätthålla det fulla värdet
av dessa investeringar och på grundval av en dispens som har lämnats av
EFTAs övervakningsmyndighet enligt punkt 4.

4. EFTAs övervakningsmyndighet kan på begäran medge dispens från de
skyldigheter som åläggs enligt punkterna 1, 2 eller 3 för att förhindra att ett
eller flera företag som berörs av en koncentration eller tredje man åsamkas
allvarlig skada. En sådan dispens kan förenas med villkor och ålägganden
för att säkerställa förutsättningarna för en effektiv konkurrens. En dispens
kan begäras och medges när som helst, även före anmälan eller efter transak-
tionen.

5. Giltigheten av en transaktion som genomförs i strid mot punkt 1 eller 2
skall vara beroende av ett beslut enligt artikel 6.1b eller 8.2 eller 3 eller det
antagande som avses i artikel 10.6.

Denna artikel skall dock inte påverka giltigheten av transaktioner med vär-
depapper, inklusive sådana som kan konverteras till andra värdepapper, som
kan vara föremål för handel på en marknad som står under offentligt er-
kända myndigheters kontroll och tillsyn, som fungerar regelmässigt och som
direkt eller indirekt är tillgänglig för allmänheten, såvida inte köparen och
säljaren visste eller borde ha vetat att transaktionen genomfördes i strid mot
punkt 1 eller 2.

Artikel 8

EFTAs övervakningsmyndighets befogenhet att fatta beslut

1. Om inte annat följer av artikel 9, skall vaije förfarande som inleds med
stöd av artikel 6.1 c avslutas genom beslut enligt punkt 2-5.

2. Om EFTAs övervakningsmyndighet finner att en koncentration som har
anmälts uppfyller det kriterium som anges i artikel 2.2 i den rättsakt som
avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89),
eventuellt sedan de berörda företagen har vidtagit ändringar, skall den med-
dela ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras förenlig med EES-av-
talets funktion.

EFTAs övervakningsmyndighet kan förena beslutet med villkor och åläg-
ganden i syfte att säkerställa att de berörda företagen fullgör sina åtaganden
gentemot EFTAs övervakningsmyndighet när det gäller att ändra den ur-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

398

sprungliga koncentrationsplanen. Beslutet om att koncentrationen är fören-
lig med EES-avtalets funktion skall även omfatta sådana begränsningar som
har direkt samband med och är nödvändiga för genomförandet av koncen-
trationen.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet finner att en koncentration uppfyller
det kriterium som anges i artikel 2.3 i nämnda rättsakt, skall den meddela
ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras oförenlig med EES-avtalets
funktion.

4. Om en koncentration redan har genomförts kan EFTAs övervaknings-
myndighet genom ett beslut enligt punkt 3 eller genom ett särskilt beslut
kräva att de sammanförda företagen eller tillgångarna delas upp eller att den
gemensamma kontrollen upphör eller att andra åtgärder som är nödvändiga
för att återupprätta förutsättningarna för en effektiv konkurrens vidtas.

5. EFTAs övervakningsmyndighet kan återkalla det beslut som den har fat-
tat enligt punkt 2, om

a) förklaringen om förenlighet med EES-avtalets funktion grundar sig
på oriktiga uppgifter för vilka ett av de berörda företagen är ansva-
rigt eller om den har utverkats på ett bedrägligt sätt, eller

b) de berörda företagen åsidosätter ett åläggande som var förenat med
beslutet.

6. I sådana fall som avses i punkt 5 kan EFTAs övervakningsmyndighet fatta
ett beslut enligt punkt 3 utan att vara bunden av den tidsfrist som avses i
artikel 10.3.

Artikel 9

Hänskjutande till EFTA-staternas behöriga myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom ett beslut som snarast medde-
las de berörda företagen och de övriga EFTA-staternas behöriga myndighe-
ter hänskjuta en anmäld koncentration till den berörda EFTA-statens behö-
riga myndigheter under följande omständigheter.

2. Inom tre veckor från det att den har mottagit en kopia av anmälan kan
en EFTA-stat underrätta EFTAs övervakningsmyndighet, som skall under-
rätta de berörda företagen, om att en koncentration hotar att skapa eller för-
stärka en sådan dominerande ställning som medför att den effektiva konkur-
rensen märkbart skulle hämmas på en marknad inom EFTA-staten som

uppvisar alla kännetecken på en avgränsad marknad, oavsett om det rör
sig om en väsentlig del av EFTA-staternas territorium.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet med hänsyn till marknaden för ifrå-
gavarande varor och tjänster och den geografiska referensmarknaden enligt
definitionen i punkt 7 anser att det föreligger en sådan avgränsad marknad
och ett sådant hot, skall den antingen

a) själv behandla fallet för att upprätthålla eller återupprätta en effek-
tiv konkurrens på marknaden i fråga, eller

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

399

b) hänskjuta fallet till den berörda EFTA-statens behöriga myndighe-
ter för att denna stats nationella konkurrenslagstiftning skall tilläm-
pas.

Om EFTAs övervakningsmyndighet däremot anser att en sådan avgränsad
marknad eller ett sådant hot inte föreligger, skall den fatta ett beslut med
den innebörden som den skall rikta till den berörda EFTA-staten.

4. Ett beslut om hänskjutande enligt punkt 3 skall fattas

a) som huvudregel inom den sexveckorsfrist som anges i artikel 10.1
om EFTAs övervakningsmyndighet inte har inlett ett förfarande en-
ligt artikel 6.1 b, eller

b) senast inom tre månader efter det att den berörda koncentrationen
har anmälts, om EFTAs övervakningsmyndighet har inlett ett förfa-
rande enligt artikel 6.1c utan att ha gjort förberedelser i syfte att
vidta nödvändiga åtgärder enligt artikel 8.2, andra stycket, 3 eller
4 för att upprätthålla eller återupprätta en effektiv konkurrens på
marknaden i fråga.

5. Om EFTAs övervakningsmyndighet trots påminnelse från den berörda
EFTA-staten inte inom den tremånadersfrist som avses i punkt 4 b har fattat
något beslut om hänskjutande enligt punkt 3 eller gjort de förberedelser som
avses i punkt 4 b, skall den anses ha beslutat att hänskjuta fallet till den be-
rörda EFTA-staten enligt punkt 3 b.

6. Rapporter om eller tillkännagivanden av resultatet av den berörda EF-
TA-statens behöriga myndighets undersökning av koncentrationen skall of-
fentliggöras senast fyra månader efter EFTAs övervakningsmyndighets hän-
skjutande.

7. Med geografisk referensmarknad skall förstås det område inom vilket de
berörda företagen medverkar i utbudet av varor eller tjänster, där konkur-
rensförhållandena är tillräckligt likartade och som kan skiljas från angrän-
sande områden framför allt därför att konkurrensvillkoren är väsentligt an-
norlunda inom de områdena. Vid denna bedömning skall hänsyn tas
bl. a. till de berörda varornas eller tjänsternas beskaffenhet och egenska-
per, eventuella hinder för inträde på marknaden, konsumentpreferenser, vä-
sentliga skillnader i företagens marknadsandelar inom angränsande områ-
den eller betydande prisskillnader.

8. Vid tillämpningen av denna artikel får den berörda EFTA-staten endast
vidta sådana åtgärder som är absolut nödvändiga för att säkerställa eller
återupprätta en effektiv konkurrens på marknaden i fråga.

9. Enligt de tillämpliga bestämmelserna i EES-avtalet kan vaije EFTA-stat
enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i förelig-
gande avtal anföra besvär till EFTA-domstolen, och särskilt begära tillämp-
ning av artikel 41 i föreliggande avtal, för att få tillämpa sin nationella kon-
kurrenslagstiftning.

10. Denna artikel kommer att tas upp till förnyad prövning före utgången
av 1993.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

400

Artikel 10

Tidsfristerna för inledande av förfaranden och för beslut

1. De beslut som avses i artikel 6.1 skall fattas senast inom en
månad. Denna frist skall löpa från dagen efter det att en anmälan har motta-
gits eller, om de upplysningar som skall lämnas med anmälan är ofullstän-
diga, från dagen efter det att de fullständiga uppgifterna har mottagits.
Denna frist skall förlängas till sexveckor om EFTAs övervakningsmyndighet
mottar en begäran från en EFTA-stat enligt artikel 9.2.

2. Beslut enligt artikel 8.2 om anmälda koncentrationer skall fattas så snart
det visar sig att de allvarliga tvivel som avses i artikel 6.1 c har avlägsnats,
särskilt till följd av ändringar som har vidtagits av de berörda företagen, och
senast före utgången av den frist som anges i punkt 3.

3. Om inte annat följer av artikel 8.6, skall beslut enligt artikel 8.3 om an-
mälda koncentrationer fattas inom högst fyra månader efter den tidpunkt
när förfarandet har inletts.

4. Den tidsfrist som anges i punkt 3 skall i undantagsfall tillfälligt avbrytas
om EFTAs övervakningsmyndighet på grund av omständigheter för vilka ett
av de företag som deltar i koncentrationen är ansvarigt har varit tvungen att
begära upplysningar genom beslut enligt artikel 11 eller beordra en under-
sökning genom beslut enligt artikel 13.

5. Om domstolen avkunnar en dom som helt eller delvis upphäver ett beslut
av EFTAs övervakningsmyndighet enligt detta kapitel, skall de tidsfrister
som anges i detta kapitel börja löpa på nytt från dagen när domen avkunna-
des.

6. Om EFTAs övervakningsmyndighet inte har fattat något beslut enligt ar-
tikel 6.1 b eller c eller artikel 8.2 eller 3 inom de tidsfrister som anges i punkt
1 respektive punkt 3, skall koncentrationen anses ha förklarats förenlig med
EES-avtalets funktion, om inte annat följer av artikel 9.

Artikel 11

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet har
tilldelats genom artiklarna 57 och 58 i EES-avtalet, genom bestämmelserna
i protokoll 24 och bilaga XIV till EES-avtalet och genom bestämmelserna
i detta kapitel får EFTAs övervakningsmyndighet inhämta alla nödvändiga
upplysningar hos EFTA-staternas regeringar och behöriga myndigheter, från
de personer som avses i artikel 3.1 b i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga
XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) samt från företag och
företagssammanslutningar.

2. När EFTAs övervakningsmyndighet riktar en begäran om upplysningar
till en person, ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samti-
digt sända en kopia av denna begäran till den behöriga myndigheten i den
EFTA-stat inom vars territorium personen är bosatt eller företaget eller fö-
retagssammanslutningen har sitt säte.

26 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

401

3. I sin begäran skall EFTAs övervakningsmyndighet ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som avses i artikel
14.1 c för det fall att oriktiga uppgifter lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är, när det gäller företag,
företagens ägare eller deras företrädare och, när det gäller juridiska perso-
ner, bolag eller företag, eller sammanslutningar som inte är juridiska perso-
ner, de som är utsedda att företräda dessa enligt lag eller stadgar.

5. Om en person, ett företag eller en företagssammanslutning inte lämnar
de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som har fastställts av EFTAs
övervakningsmyndighet eller lämnar ofullständiga upplysningar, skall
EFTAs övervakningsmyndighet begära upplysningarna genom beslut. I be-
slutet skall anges vilka upplysningar som begärs, fastställas en lämplig tids-
frist inom vilken upplysningarna skall lämnas och anges de påföljder som
avses i artiklarna 14.1 c och 15.1 a samt upplysas om rätten att enligt artikel
108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal,
särskilt artikel 35, föra talan mot beslutet vid EFTA-domstolen.

6. EFTAs övervakningsmyndighet skall samtidigt sända en kopia av sitt be-
slut till den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium
personen är bosatt eller företaget eller företagssammanslutningen har sitt
säte.

Artikel 12

Undersökningar genomförda av EFTA-staternas myndigheter

1. På begäran av EFTAs övervakningsmyndighet skall EFTA-staternas be-
höriga myndigheter genomföra de undersökningar som EFTAs övervak-
ningsmyndighet anser nödvändiga enligt artikel 13.1 eller som den har beslu-
tat om enligt artikel 13.3. De tjänstemän hos EFTA-staternas behöriga myn-
digheter som har till uppgift att genomföra undersökningarna skall utöva
sina befogenheter efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den
behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersök-
ningen skall genomföras. Fullmakten skall ange föremålet för och syftet med
undersökningen.

Artikel 13

EFTAs övervakningsmyndighets befogenheter vid undersökningar

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

402

För detta ändamål har de av EFTAs övervakningsmyndighet bemyndigade
tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

b) att göra eller begära kopior av eller utdrag ur böcker och affärshand-
lingar,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till företagens lokaler, markområden och transport-
medel.

2. De tjänstemän som av EFTAs övervakningsmyndighet har fått i uppdrag
att genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter före-
teende av en skriftlig fullmakt, som anger föremålet för och syftet med un-
dersökningen samt de påföljder som avses i artikel 14.1 d för det fall att be-
gärda böcker eller andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt
sätt. EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid före undersökningen
skriftligt underrätta den behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars
territorium undersökningen skall genomföras om undersökningen samt om
de bemyndigade tjänstemännens identitet. EFTAs övervakningsmyndighet
skall också utfärda ett sådant bemyndigande för de representanter för EG-
kommissionen som skall delta i undersökningen enligt artikel 8.5 i protokoll
24 till EES-avtalet.

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig de
undersökningar som EFTAs övervakningsmyndighet har beslutat om. I be-
slutet skall anges föremålet för och syftet med undersökningen, fastställas
när den skall bölja och anges de påföljder som avses i artiklarna 14.1 d och
15.1b samt upplysas om rätten att enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de
tillämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 35, föra talan
mot beslutet vid EFTA-domstolen.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall i god tid skriftligt underrätta den
behöriga myndigheten i den EFTA-stat inom vars territorium undersök-
ningen skall genomföras om sin avsikt att fatta beslut enligt punkt 3. Den
skall samråda med den behöriga myndigheten innan den fattar sitt beslut.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har beslutats med stöd
av denna artikel, skall den berörda EFTA-staten lämna de av EFTAs över-
vakningsmyndighet bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs för
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta ändamål
skall EFTA-staterna efter samråd med EFTAs övervakningsmyndighet vidta
nödvändiga åtgärder inom sex månader efter det att EES-avtalet har trätt i
kraft.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

403

Artikel 14

Böter

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut ålägga sådana perso-
ner som avses i artikel 3.1 b i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89), företag eller företagssam-
manslutningar böter om lägst 1 000 och högst 50 000 ecu, om de uppsåtligen
eller av oaktsamhet

a) underlåter att anmäla en koncentration enligt artikel 4 i nämnda
rättsakt,

b) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en anmälan enligt arti-
kel 4 i nämnda rättsakt,

c) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt artikel 11 el-
ler inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist som har fastställts ge-
nom beslut enligt artikel 11,

d) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 12 eller 13 framläg-
ger begärda böcker eller andra affärshandlingar på ett ofullständigt
sätt eller inte underkastar sig en undersökning som har beslutats en-
ligt artikel 13.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut ålägga de berörda per-
sonerna eller företagen böter som inte överstiger tio procent av de berörda
företagens sammanlagda omsättning enligt artikel 5 i nämnda rättsakt, om
de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 7.4
eller 8.2, andra stycket,

b) genomför en koncentration i strid mot artikel 7.1 eller åsidosätter
ett beslut enligt artikel 7.2,

c) genomför en koncentration som genom beslut enligt artikel 8.3 har
förklarats oförenlig med EES-avtalets funktion eller underlåter att
vidta de åtgärder som har beslutats enligt artikel 8.4.

3. När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till överträdelsens art
och svårighetsgrad.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte straffrättslig karak-
tär.

Artikel 15

Viten

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga sådana per-
soner som avses i artikel 3.1 b i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) eller berörda företag eller fö-
retagssammanslutningar viten om högst 25 000 ecu för vage dag som dröjs-
målet varar, räknat från den dag som anges i beslutet, för att förmå dem

a) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna de upplysningar som

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

404

EFTAs övervakningsmyndighet har begärt genom beslut enligt arti-
kel 11, eller

b) att underkasta sig en sådan undersökning som EFTAs övervaknings-
myndighet har beslutat om enligt artikel 13.

2. EFTAs övervakningsmyndighet kan genom beslut förelägga sådana per-
soner som avses i artikel 3.1 b i nämnda rättsakt eller företag viten om högst
100 000 ecu för varje dag som dröjsmålet varar, räknat från den dag som an-
ges i beslutet, för att förmå dem

a) att iaktta ett åläggande som har beslutats med stöd av artikel 7.4 el-
ler 8.2, andra stycket, eller

b) att vidta de åtgärder som har beslutats enligt artikel 8.4.

3. Om de personer som avses i artikel 3.1b i nämnda rättsakt eller företag
eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för vars uppfyl-
lande vitet har förelagts, kan EFTAs övervakningsmyndighet fastställa det
slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det som skulle ha följt av det ur-
sprungliga beslutet.

Artikel 16

EFTA-domstolens prövning

EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt prövningsrätt, på det sätt som
anges i artikel 35 i föreliggande avtal, att avgöra överklaganden av beslut
genom vilka EFTAs övervakningsmyndighet har fastställt böter eller viten.
Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 17

Sekretess

1. Om inte annat följer av artikel 9 i protokoll 24 till EES-avtalet, får upplys-
ningar som har inhämtats med stöd av artiklarna 57 och 58 i EES-avtalet,
protokoll 24 till avtalet och artiklarna 11,12,13 och 18 i detta kapitel endast
användas för det med begäran, undersökningen eller förhöret avsedda ända-
målet.

2. Om inte annat följer av artiklarna 4.3 i den rättsakt som avses i punkt 1 i
bilaga XTV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) och artiklarna 18
och 20 i detta kapitel, får EFTAs övervakningsmyndighet och EFTA-stater-
nas behöriga myndigheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte
avslöja upplysningar som de har inhämtat med stöd av protokoll 24 till EES-
avtalet, den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr 4064/89) eller detta kapitel och som är av sådant slag att
de omfattas av sekretess.

3. Punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offentliggörande av allmän
information eller undersökningar som inte innehåller uppgifter om enskilda
företag eller företagssammanslutningar.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

405

Artikel 18

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artikel 7.2 och
4, artikel 8.2, andra stycket, och 3-5, artikel 14 och artikel 15, skall den
lämna de berörda personerna, företagen och företagssammanslutningarna
tillfälle att i varje skede av förfarandet fram till samrådet med Rådgivande
kommittén yttra sig över de anmärkningar som framförs mot dem.

2. Med avvikelse från punkt 1 kan ett interimistiskt beslut om att förlänga
tidsfristen under vilken en koncentration uppskjuts eller medge dispens en-
ligt artikel 7.2 respektive 4 fattas utan att de berörda personerna, företagen
eller företagssammanslutningarna lämnas tillfälle att på förhand framföra
sina synpunkter, förutsatt att EFTAs övervakningsmyndighet lämnar dem
tillfälle att göra detta så snart som möjligt efter det att den har fattat sitt
beslut.

3. EFTAs övervakningsmyndighet skall fatta sitt beslut endast på grundval
av de anmärkningar beträffande vilka parterna har haft möjlighet att fram-
föra synpunkter. Vid förfarandet skall parternas rätt att gå i svaromål re-
spekteras till fullo. Åtminstone de direkt berörda parterna skall få ta del av
akten, varvid hänsyn skall tas till företagens berättigade intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

4. I den mån EFTAs övervakningsmyndighet och EFTA-staternas behöriga
myndigheter anser det nödvändigt kan de inhämta yttranden även från andra
fysiska eller juridiska personer. Fysiska eller juridiska personer som kan på-
visa ett berättigat intresse i saken, särskilt ledamöter av de berörda företa-
gens administrativa eller styrande organ eller erkända arbetstagarrepresen-
tanter från dessa företag, skall efter ansökan ha rätt att yttra sig.

Artikel 19

Samverkan med EFTA-staternas myndigheter

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall inom tre arbetsdagar till EFTA-sta-
ternas behöriga myndigheter översända kopior av anmälningar samt, så
snart som möjligt, även av de viktigaste handlingar som tillställs eller utfär-
das av EFTAs övervakningsmyndighet enligt den rättsakt som avses i punkt
1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) och detta kapi-
tel.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall vidta åtgärder enligt nämnda rätts-
akt och detta kapitel i nära och ständig samverkan med EFTA-staternas be-
höriga myndigheter, som har rätt att framföra sina synpunkter på dessa åt-
gärder. För tillämpningen av artikel 9 skall den inhämta upplysningar från
EFTA-statens behöriga myndighet enligt punkt 2 i samma artikel och lämna
den tillfälle att yttra sig i vaije skede av förfarandet fram till det att ett beslut
fattas i enlighet med punkt 3 i samma artikel. För detta ändamål skall EFTAs
övervakningsmyndighet låta den ta del av akten.

EFTAs övervakningsmyndighet skall utan dröjsmål till EFTA-staternas be-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

406

höriga myndigheter översända kopior av anmälningar och uppgifter som den
har mottagit från EG-kommissionen enligt artiklarna 3 och 10 i protokoll 24
till EES-avtalet.

3. Samråd skall ske med en Rådgivande kommitté för koncentrationer in-
nan beslut fattas enligt artikel 8.2-5, 14 eller 15 eller ett sådant förslag som
avses i artikel 23 överlämnas.

4. Rådgivande kommittén skall vara sammansatt av representanter för EF-
TA-staternas myndigheter. Varje EFTA-stat skall utse en eller två represen-
tanter, som vid förhinder kan ersättas av andra representanter. Minst en av
dessa representanter skall vara sakkunnig i frågor som rör karteller och mo-
nopol.

5. Samråd skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde som sammankal-
las av EFTAs övervakningsmyndighet och med EFTAs övervakningsmyn-
dighet som ordförande. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för vaije
ärende som skall behandlas, med de viktigaste handlingarna samt ett preli-
minärt utkast till beslut. Sammanträdet skall hållas tidigast 14 dagar efter
det att kallelse har skett. I undantagsfall kan EFTAs övervakningsmyndighet
förkorta denna frist där så är påkallat för att förhindra att ett eller flera av
de företag som berörs av en koncentration åsamkas allvarlig skada.

6. Rådgivande kommittén skall avge ett yttrande om EFTAs övervaknings-
myndighets utkast till beslut, efter omröstning om så behövs. Rådgivande
kommittén kan avge ett yttrande även om några ledamöter är frånvarande
och orepresenterade. Yttrandet skall vara skriftligt och skall bifogas utkastet
till beslut. EFTAs övervakningsmyndighet skall ta största möjliga hänsyn till
kommitténs yttrande. Den skall underrätta kommittén om i vilken utsträck-
ning dess yttrande har beaktats.

7. Rådgivande kommittén kan förorda att dess yttrande offentliggörs.
EFTAs övervakningsmyndighet kan företa ett sådant offentliggörande. I be-
slutet att offentliggöra yttrandet skall vederbörlig hänsyn tas till företagens
berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas och till de be-
rörda företagens intresse av att ett sådant offentliggörande sker.

Artikel 20

Offentliggörande av beslut

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall offentliggöra de beslut som den fat-
tar enligt artikel 8.2-5 i EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.

2. I offentliggörandet skall anges parternas namn och huvuddragen av be-
slutet. Därvid skall hänsyn tas till företagens berättigade intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

407

Artikel 21

Behörighet

1. Med förbehåll för EFTA-domstolens prövning enligt artikel 108.2 i EES-
avtalet och tillämpliga bestämmelser i föreliggande avtal är EFTAs övervak-
ningsmyndighet ensam behörig att i enlighet med de villkor som anges i arti-
kel 58 i EES-avtalet meddela sådana beslut som avses i den rättsakt som av-
ses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) och
detta kapitel.

2. EFTA-staterna skall inte tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning
på en koncentration med en EFTA-dimension enligt definitionen i artikel 1
i nämnda rättsakt.

Bestämmelsen i första stycket skall inte utgöra hinder för en EFTA-stats be-
fogenhet att företa de undersökningar som behövs för tillämpning av artikel
9.2 eller att efter hänskjutande enligt artikel 9.3 b eller 9.5 vidta de åtgärder
som absolut är nödvändiga för tillämpning av artikel 9.8.

3. Utan hinder av punkterna 1 och 2 kan EFTA-staterna vidta nödvändiga
åtgärder för att skydda andra legitima intressen än de som omfattas av
nämnda rättsakt och detta kapitel och som är förenliga med de allmänna
principer och övriga bestämmelser som direkt eller indirekt fastställs i EES-
avtalet.

Med legitima intressen enligt första stycket avses allmän säkerhet, medier-
nas mångfald och tillsynsregler.

Alla andra allmänna intressen skall meddelas EFTAs övervakningsmyndig-
het av den berörda EFTA-staten och skall erkännas av EFTAs övervaknings-
myndighet efter en bedömning av deras förenlighet med gemenskapsrättens
allmänna principer och övriga bestämmelser innan ovannämnda åtgärder
kan vidtas. EFTAs övervakningsmyndighet skall underrätta den berörda
EFTA-staten om sitt beslut inom en månad efter meddelandet.

Artikel 22

Tillämpningen av den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) och av detta kapitel

1. Endast den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr 4064/89) och detta kapitel är tillämpliga på koncentratio-
ner enligt definitionen i artikel 3 i nämnda rättsakt.

2. Kapitlen II, VI, IX och XI och de rättsakter som avses i punkterna 10 och
11 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 1017/68 och förord-
ning (EEG) nr 4056/86) är inte tillämpliga på koncentrationer enligt defini-
tionen i artikel 3 i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-
avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89).

3. Om på begäran av en EFTA-stat EFTAs övervakningsmyndighet konsta-
terar att en koncentration enligt definitionen i artikel 3 i nämnda rättsakt

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

408

som inte har någon EFTA-dimension enligt artikel 1 i nämnda rättsakt ska-
par eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att den ef-
fektiva konkurrensen inom den berörda EFTA-statens territorium märkbart
skulle hämmas, kan den, i den mån koncentrationen påverkar handeln mel-
lan EFTA-staterna, fatta beslut enligt artikel 8.2, andra stycket, 3 och 4.

4. Artiklarna 2.1 a och b och 5 i nämnda rättsakt och artiklarna 6, 8 och 10-
20 i detta kapitel är tillämpliga. Den frist inom vilken ett förfarande enligt
artikel 10.1 kan inledas skall löpa från dagen när begäran från EFTA-staten
inkommer. En sådan begäran skall framställas senast en månad efter det att
koncentrationen har anmälts till EFTA-staten eller genomförts. Denna frist
skall löpa från den tidpunkt när den första av dessa händelser inträffar.

5. Enligt punkt 3 skall EFTAs övervakningsmyndighet endast vidta de åt-
gärder som absolut är nödvändiga för att upprätthålla eller återupprätta en
effektiv konkurrens inom territoriet i den EFTA-stat på vars begäran den
ingriper.

6. Punkt 3-5 skall gälla till dess att de tröskelvärden som anges i artikel 1.2
i nämnda rättsakt har tagits upp till förnyad prövning.

Artikel 23

Särskild bestämmelse

EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med bestämmelserna i artikel
49 i detta avtal förelägga EFTA-staternas regeringar förslag om formulär
som skall användas för anmälningar enligt artikel 4 i den rättsakt som avses
i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) samt
förslag till kompletterande anmärkningar till dessa formulär.

Artikel 24

Relationer med länder som inte är parter i EES-avtalet

1. EFTA-staterna skall underrätta EFTAs övervakningsmyndighet om all-
männa svårigheter som deras företag möter när det gäller koncentrationer
enligt definitionen i artikel 3 i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV
till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89) i länder som inte är parter i
EES-avtalet.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall, första gången senast ett år efter det
att EES-avtalet har trätt i kraft och därefter med jämna mellanrum, utarbeta
en rapport om behandlingen av EFTA-företag ur de synpunkter som avses i
punkt 3-4 när det gäller koncentrationer i länder som inte är parter i EES-
avtalet. EFTAs övervakningsmyndighet skall lägga fram dessa rapporter,
tillsammans med eventuella rekommendationer, för Ständiga kommittén.

3. Om EFTAs övervakningsmyndighet, antingen på grundval av de rappor-
ter som avses i punkt 2 eller andra upplysningar, konstaterar att ett tredje
land inte behandlar EFTA-företag på ett sätt som motsvarar EFTA-staternas
behandling av företag från landet i fråga, kan den lägga fram förslag för EF-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

409

TA-staternas regeringar i syfte att uppnå motsvarande behandling för EF-
TA-företag.

4. Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall vara i överensstäm-
melse med EFTA-staternas förpliktelser enligt internationella överenskom-
melser, vare sig dessa är bilaterala eller multilaterala.

Artikel 25

(Se artikel 10 i kapitel XVI)

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

410

KAPITEL XIV NÄRMARE BESTÄMMELSER OM
ANMÄLNINGAR,TIDSFRISTER OCH FÖRHÖR
BETRÄFFANDE FÖRETAGSKONCENTRATIONER

AVSNITT I

ANMÄLNINGAR

Artikel 1

Personer som är berättigade att inlämna anmälningar

1. Anmälningar skall inlämnas av de personer eller företag som avses i arti-
kel 4.2 i den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (för-
ordning (EEG) nr 4064/89).

2. Om anmälningar undertecknas av ställföreträdare för personer eller före-
tag, skall dessa ställföreträdare förete en skriftlig fullmakt.

3. Gemensamma anmälningar bör inlämnas av en gemensam ställföreträ-
dare som har fullmakt att överlämna och ta emot handlingar för alla anmä-
larnas räkning.

Artikel 2

Inlämnande av anmälningar

1. Anmälningar skall inlämnas på det sätt som föreskrivs i det formulär som
för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam
överenskommelse eller av EG-kommissionen och som framgår av bilaga 9.
Gemensamma anmälningar skall inlämnas på ett enda formulär.

2. Nio exemplar av vaije anmälan och av de bifogade handlingarna skall in-
lämnas till EFTAs övervakningsmyndighet under den adress som anges i det
formulär som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar en-
ligt gemensam överenskommelse.

3. De bifogade handlingarna skall vara antingen original eller kopior. I det
senare fallet skall anmälarna bestyrka att kopiorna överensstämmer med ori-
ginalen och att de är fullständiga.

4. Anmälningar skall vara avfattade på ett av EFTA-staternas eller gemen-
skapens officiella språk. Om företag väljer att kommunicera med EFTAs
övervakningsmyndighet på ett språk som varken är officiellt språk i någon
av de stater som ligger inom myndighetens behörighet eller ett av dess ar-
betsspråk, skall de samtidigt till samtliga handlingar bifoga en översättning
till ett av myndighetens officiella språk eller ett av dess arbetsspråk. Det
språk som väljs för översättningen skall avgöra vilket språk som skall använ-
das av EFTAs övervakningsmyndighet när den kommunicerar med företa-
get. Bifogade handlingar skall lämnas in på originalspråket. Om original-
språket inte är något av de officiella språk som avses ovan, skall en översätt-
ning till språket för förfarandet bifogas.

Prop.1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

411

Artikel 3

Uppgifter som skall lämnas

1. Anmälningar skall innehålla de uppgifter som begärs i det formulär som
för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam
överenskommelse eller av EG-kommissionen. Uppgifterna skall vara kor-
rekta och fullständiga.

2. Väsentliga förändringar i de i anmälan redovisade förhållanden som an-
mälarna känner till eller borde känna till skall meddelas EFTAs övervak-
ningsmyndighet utan anmodan och så snart som möjligt.

3. Oriktiga eller vilseledande uppgifter skall anses vara ofullständiga uppgif-
ter.

Artikel 4

Giltighetsdatum för anmälningar

1. Om inte annat följer av punkt 2 eller av artikel 11 i protokoll 24 till EES-
avtalet, skall anmälningar gälla från den dag när de inkommer till EFTAs
övervakningsmyndighet.

2. Om uppgifter i anmälan är ofullständiga i något väsentligt avseende, skall
EFTAs övervakningsmyndighet, om inte annat följer av punkt 3, snarast
skriftligt underrätta anmälarna eller den gemensamma ställföreträdaren om
detta och bestämma en lämplig tidsfrist inom vilken uppgifterna skall kom-
pletteras. I sådana fall skall anmälan gälla från den dag när de fullständiga
uppgifterna har inkommit till EFTAs övervakningsmyndighet.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan ge dispens från skyldigheten att
lämna vissa uppgifter som begärs i det formulär som för detta ändamål utfär-
das av EFTA-staternas regeringar enligt gemensam överenskommelse eller
av EG-kommissionen, om den anser att dessa uppgifter inte behövs för ären-
dets prövning.

4. EFTAs övervakningsmyndighet skall snarast lämna anmälarna eller den
gemensamma ställföreträdaren skriftlig bekräftelse om att den har mottagit
anmälan och svar på ett brev som den har skickat enligt punkt 2 ovan.

Artikel 5

Omvandling av anmälningar

1. Om EFTAs övervakningsmyndighet konstaterar att den anmälda trans-
aktionen inte utgör en koncentration enligt artikel 3 i den rättsakt som avses
i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning (EEG) nr 4064/89), skall
den skriftligt underrätta anmälarna eller den gemensamma ställföreträdaren
om detta. Om anmälarna begär det, kan EFTAs övervakningsmyndighet i
sådana fall, där så är lämpligt och om inte annat följer av punkt 2 nedan,
behandla anmälan som en ansökan enligt artikel 2 eller en anmälan enligt
artikel 4 i kapitel II, som en ansökan enligt artikel 12 i kapitel VI, som en

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

412

ansökan enligt artikel 12 i kapitel IX eller som en ansökan enligt artikel 3.2
eller artikel 5 i i kapitel XI.

2. I sådana fall som avses i punkt 1, andra meningen, kan EFTAs övervak-
ningsmyndighet kräva att de uppgifter som lämnas i anmälan kompletteras
inom en lämplig tidsfrist som den bestämmer, i den mån detta behövs för att
bedöma transaktionen på grundval av ovannämnda kapitel. Ansökan eller
anmälan skall anses uppfylla kraven i dessa kapitel från tidpunkten för den
ursprungliga anmälan, förutsatt att EFTAs övervakningsmyndighet mottar
de kompletterande uppgifterna inom den bestämda tidsfristen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

AVSNITT II

TIDSFRISTER FÖR INLEDANDE AV FÖRFARANDEN OCH FÖR
BESLUT

Artikel 6

Tidsfristens början

1. De tidsfrister som anges i artikel 10.1 i kapitel XIII skall börja löpa från
och med dagen efter giltighetsdatum för anmälan enligt artikel 4.1 och 2 i
den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förordning
(EEG) nr4064/89).

2. Den tidsfrist som anges i artikel 10.3 i kapitel XIII skall börja löpa från
och med dagen efter den dag när förfarandet inleddes.

3. Om den första dagen i en frist inte är en arbetsdag enligt artikel 19, skall
fristen löpa från och med följande arbetsdag.

Artikel 7

Tidsfristens utgång

1. Den frist som avses i artikel 10.1, första stycket, i kapitel XIII skall löpa
ut vid utgången av den dag i månaden efter den månad i vilken fristen bör-
jade att löpa, som har samma datum som den dag då fristen börjar löpa.
Om en sådan dag inte förekommer i den månaden, skall fristen löpa ut vid
utgången av månadens sista dag.

2. Den frist som avses i artikel 10.1, andra stycket, i kapitel XIII skall löpa
ut vid utgången av den dag i sjätte veckan efter den vecka i vilken fristen
började att löpa, som är samma veckodag som den dag då fristen började
löpa.

3. Den frist som avses i artikel 10.3 i kapitel XIII skall löpa ut vid utgången
av den dag i fjärde månaden efter den månad i vilken fristen började att löpa,
som har samma datum som den dag då fristen började löpa. Om en sådan
dag inte förekommer i den månaden, skall fristen löpa ut vid utgången av
månadens sista dag.

413

4. Om sista dagen i fristen inte är en arbetsdag enligt artikel 19, skall fristen
löpa ut vid utgången av följande arbetsdag.

5. Punkt 1-4 ovan gäller om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 8.

Artikel 8

Förlängning av tidsfrister vid helgdagar

Om helgdagar eller andra fridagar fastställda av EFTAs övervakningsmyn-
dighet enligt artikel 19 infaller inom de frister som avses i artikel 10.1 och 3
i kapitel XIII, skall dessa frister förlängas med motsvarande antal dagar.

Artikel 9

Tillfälligt avbrytande av tidsfristen

1. Den frist som avses i artikel 10.3 i kapitel XIII skall tillfälligt upphöra att
löpa om EFTAs övervakningsmyndighet måste fatta beslut enligt artikel 11.5
eller 13.3 i kapitel XIII därför att

a) uppgifter som EFTAs övervakningsmyndighet med stöd av artikel

11.2 i kapitel XIII har begärt från ett företag som deltar i en koncen-
tration inte lämnas, eller inte lämnas på ett fullständigt sätt, inom
den tidsfrist som har bestämts av EFTAs övervakningsmyndighet,

b) ett företag som deltar i koncentrationen har vägrat att underkasta
sig en undersökning som EFTAs övervakningsmyndighet anser nöd-
vändig med stöd av artikel 13.1 i kapitel XIII eller att samarbeta vid
genomförandet av en sådan undersökning enligt ovannämnda be-
stämmelse,

c) anmälarna har underlåtit att underrätta EFTAs övervakningsmyn-
dighet om väsentliga förändringar i de förhållanden som redovisas i
anmälan.

2. Den frist som avses i artikel 10.3 i kapitel XIII skall tillfälligt upphöra att
löpa,

a) i sådana fall som avses i punkt 1 a ovan, under tiden mellan utgången
av den tidsfrist som har bestämts i begäran om uppgifter och motta-
gandet av de fullständiga och korrekta uppgifter som krävs genom
beslutet,

b) i sådana fall som avses i punkt 1 b ovan, under tiden mellan det miss-
lyckade försöket att genomföra undersökningen och avslutandet av
den genom beslutet beordrade undersökningen,

c) i sådana fall som avses i punkt 1 c ovan, under tiden mellan det att
den förändring i förhållandena som omtalas där inträffar och mot-
tagandet av de fullständiga och korrekta uppgifter som krävs genom
beslutet eller avslutandet av den genom beslutet beordrade under-
sökningen.

3. Avbrottet i tidsfristen böljar dagen efter den dag när händelsen som för-
anledde avbrytandet inträffade. Avbrottet skall upphöra vid utgången av

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

414

den dag när anledningen därtill bortfaller. Om denna dag inte är en arbets-
dag enligt artikel 19, skall avbrottet i tidsfristen upphöra vid utgången av
följande arbetsdag.

Artikel 10

Iakttagande av tidsfristen

De tidsfrister som avses i artikel 10.1 och 3 i kapitel XIII skall iakttas om
EFTAs övervakningsmyndighet har fattat beslutet i fråga före utgången av
fristen. De berörda företagen skall meddelas beslutet utan dröjsmål.

AVSNITT III

FÖRHÖR MED PARTERNA OCH TREDJE MAN

Artikel 11

Beslut om uppskjutande av koncentrationer

1. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att fatta ett beslut enligt artikel

7.2 i kapitel XIII eller enligt artikel 7.4 i samma kapitel som är till nackdel
för parterna, skall den enligt artikel 18.1 i samma kapitel skriftligt meddela
de berörda parterna sina anmärkningar och bestämma en tidsfrist inom vil-
ken de får yttra sig.

2. Om EFTAs övervakningsmyndighet enligt artikel 18.2 i kapitel XIII inte-
rimistiskt har fattat ett sådant beslut som avses i punkt 1 utan att ha lämnat
de berörda parterna tillfälle att yttra sig, skall den snarast och i vaije fall före
utgången av den period under vilken koncentrationen uppskjuts skicka dem
texten till det interimistiska beslutet samt bestämma en tidsfrist inom vilken
de får yttra sig.

När de berörda parterna har yttrat sig skall EFTAs övervakningsmyndighet
fatta ett slutligt beslut om att upphäva, ändra eller bekräfta det interimistiska
beslutet. Om de berörda parterna inte har yttrat sig inom den bestämda tids-
fristen blir EFTAs övervakningsmyndighets interimistiska beslut slutligt vid
utgången av denna frist.

3. De berörda parterna skall yttra sig skriftligt eller muntligt inom den be-
stämda tidsfristen. De kan skriftligt bekräfta sina muntliga yttranden.

Artikel 12

Beslut i sak

1. Om EFTAs övervakningsmyndighet avser att fatta ett beslut enligt artikel
8.2, andra stycket, artikel 8.3, 4 och 5, artikel 14 eller artikel 15 i kapitel
XIII, skall den innan den samråder med den rådgivande kommittén för kon-
centrationer inhämta yttranden från de berörda parterna enligt artikel 18 i
nämnda kapitel.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall skriftligt meddela de berörda par-

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

415

terna sina anmärkningar. Sådant meddelande skall riktas till anmälarna eller
den gemensamme företrädaren. När EFTAs övervakningsmyndighet med-
delar sina anmärkningar skall den bestämma en tidsfrist inom vilken de be-
rörda parterna får framföra sina synpunkter till EFTAs övervakningsmyn-
dighet.

3. När EFTAs övervakningsmyndighet har meddelat parterna sina anmärk-
ningar skall den på begäran låta de berörda parterna ta del av akten för att
kunna förbereda sina yttranden. De skall dock inte ges tillgång till hand-
lingar som innehåller andra berörda parters eller tredje mans affärshemlig-
heter eller andra konfidentiella uppgifter, inklusive känslig kommersiell in-
formation vars avslöjande skulle kunna vara till betydande skada för den
som har lämnat den, eller till myndigheternas interna handlingar.

4. De berörda parterna skall inom den bestämda tidsfristen skriftligt yttra
sig om EFTAs övervakningsmyndighets anmärkningar. De får i sina skrift-
liga yttranden redogöra för alla förhållanden som är av betydelse för ärendet
och får bifoga alla handlingar som kan styrka förhållandena. De kan även
föreslå att EFTAs övervakningsmyndighet hör personer som kan styrka för-
hållandena.

Artikel 13

Muntliga förhör

1. EFTAs övervakningsmyndighet skall lämna de berörda parter, som i sina
skriftliga yttranden har begärt det, tillfälle att framföra sina synpunkter
muntligt, om dessa personer visar att de har ett berättigat intresse därav eller
om EFTAs övervakningsmyndighet avser att ålägga dem böter eller viten.
Den kan även i andra fall ge de berörda parterna tillfälle att framföra sina
synpunkter muntligt.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall kalla de personer som skall höras
att infinna sig vid den tidpunkt som den bestämmer.

3. Den skall genast översända en kopia av kallelsen till EFTA-staternas be-
höriga myndigheter, som kan utse en tjänsteman att delta i förhöret.

Artikel 14

Förhör

1. Förhören skall ledas av de personer som EFTAs övervakningsmyndighet
utser för detta ändamål.

2. Personer som kallas att närvara skall infinna sig personligen eller genom
ombud eller ställföreträdare. Företag och företagssammanslutningar kan
företrädas av ett vederbörligen befullmäktigat ombud som har utsetts bland
deras ordinarie personal.

3. Personer som hörs av EFTAs övervakningsmyndighet kan biträdas av ad-
vokater eller rådgivare som har rätt att föra talan vid EFTA-domstolen eller
av andra kvalificerade personer.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

416

4. Förhören skall inte vara offentliga. Personerna skall höras enskilt eller i
närvaro av andra personer som har kallats. I det senare fallet skall hänsyn tas
till företagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

5. De yttranden som avges av vaije person som hörs skall protokollföras.

Artikel 15

Yttranden från tredje man

1. Om fysiska eller juridiska personer som kan påvisa ett berättigat intresse
i saken, särskilt medlemmar av de berörda företagens administrativa eller
styrande organ eller erkända arbetstagarrepresentanter från dessa företag,
skriftligt begär att få yttra sig enligt artikel 18.4, andra meningen, i kapitel
XIII, skall EFTAs övervakningsmyndighet skriftligt underrätta dem om för-
farandets karaktär och innehåll och fastställa en tidsfrist inom vilken de kan
framföra sina synpunkter.

2. De personer som avses i punkt 1 ovan skall yttra sig skriftligt eller munt-
ligt inom den fastställda tidsfristen. De kan skriftligt bekräfta sina muntliga
yttranden.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan på samma sätt lämna vaije annan
person tillfälle att framföra sina synpunkter.

AVSNITT IV

DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 16

Överlämnande av handlingar

1. Handlingar och kallelser från EFTAs övervakningsmyndighet kan tillstäl-
las adressaterna på något av följande sätt:

a) med bud mot kvitto,

b) i rekommenderat brev med mottagningsbevis,

c) med telefax med begäran om mottagningserkännande,

d) med telex.

2. Om inte annat följer av artikel 18.1, gäller punkt 1 ovan även när berörd
part eller tredje man tillställer EFTAs övervakningsmyndighet handlingar.

3. Om en handling skickas med telex eller telefax skall den anses ha kommit
adressaten tillhanda samma dag som den har avsänts.

Artikel 17

Fastställande av tidsfrister

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fastställer de tidsfrister som anges i
artiklarna 4.2, 5.2, 11.1 och 2, 12.2 och 15.1 skall den ta hänsyn till den tid
som behövs för att förbereda yttranden och till om ärendet är av brådskande
natur. Den skall också ta hänsyn till helgdagar i mottagarlandet.

27 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

417

2. Tidsfrist böljar löpa dagen efter den dag då adressaten mottar ett medde-
lande.

Artikel 18

EFTAs övervakningsmyndighets mottagande av handlingar

1. Om inte annat följer av artikel 4.1, skall anmälningar överlämnas till
EFTAs övervakningsmyndighet under den adress som anges i det formulär
som för detta ändamål utfärdas av EFTA-staternas regeringar enligt gemen-
sam överenskommelse eller av EG-kommissionen eller skickas i rekommen-
derat brev före utgången av den frist som anges i artikel 4.1 i den rättsakt
som avses i punkt 1 i bilaga XTV till EES-avtalet (förordning (EEG)
nr 4064/89). Ytterligare uppgifter som begärs för att göra anmälningar full-
ständiga enligt artikel 4.2 eller för att komplettera anmälningar enligt artikel

5.2 i nämnda rättsakt skall vara EFTAs övervakningsmyndighet tillhanda
under ovannämnda adress eller skickas i rekommenderat brev före utgången
av den tidsfrist som har bestämts i vaije särskilt fall. Skriftliga yttranden över
EFTAs övervakningsmyndighets meddelanden enligt artiklarna 11.1 och 2,

12.2 och 15.1 skall överlämnas till EFTAs övervakningsmyndighet under
ovannämnda adress före utgången av den tidsfrist som har bestämts i vaije
särskilt fall.

2. Om sista dagen i en frist för mottagande av handlingar som avses i punkt
1 inte är en arbetsdag enligt definitionen i artikel 19, skall fristen löpa ut vid
utgången av följande arbetsdag.

3. Om sista dagen i en frist för avsändande av handlingar som avses i punkt
1 är en lördag, söndag eller helgdag i avsändningslandet, skall fristen löpa ut
vid utgången av följande arbetsdag i det landet.

Artikel 19

Definition av EFTAs övervakningsmyndighets arbetsdagar

Med arbetsdagar i artiklarna 6.3, 7.4, 9.3 och 18.2 avses alla andra dagar än
lördagar, söndagar, helgdagar enligt bilaga 10 till detta protokoll och andra
fridagar som fastställs av EFTAs övervakningsmyndighet och offentliggörs i
EES-delen av Europeiska gemenskapernas officiella tidning före böljan av
vaije år.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

418

DEL IV KOL OCH STÅL

KAPITEL XV BESTÄMMELSER TILLÄMPLIGA PÅ
FÖRETAG PÅ KOL- OCH STÅLOMRÅDET

AVSNITT I ALLMÄNNA BESTÄMMELSER OM
AVTAL OCH KONCENTRATIONER

Artikel 1

1. Ett godkännande enligt artikel 1.2 i protokoll 25 till EES-avtalet kan ges
på vissa villkor och för en begränsad tid. I sådana fall skall EFTAs övervak-
ningsmyndighet förnya godkännandet en eller flera gånger om den konstate-
rar att kraven i artikel 1.2 a-c i protokoll 25 till EES-avtalet vid tidpunkten
för förnyelsen fortfarande är uppfyllda.

2. EFTAs övervakningsmyndighet skall återkalla eller ändra godkännandet
om den konstaterar att avtalet till följd av ändrade förhållanden inte längre
uppfyller dessa krav eller att de faktiska följderna av avtalet eller av dess
tillämpning strider mot de krav som har uppställts för godkännandet.

3. Beslut som innebär att godkännanden ges, förnyas, ändras, vägras eller
återkallas, liksom grunderna för besluten, skall offentliggöras. De begräns-
ningar som åläggs enligt artikel 3.2 skall inte vara tillämpliga.

4. EFTAs övervakningsmyndighet får i enlighet med artikel 3 inhämta alla
uppgifter som behövs för tillämpningen av artikel 1 i protokoll 25 till EES-
avtalet och av denna artikel, antingen genom en särskild begäran till de be-
rörda parterna eller genom beslut som anger vilka slags avtal, beslut eller
förfaranden som skall anmälas.

5. EFTAs övervakningsmyndighet är, med förbehåll för rätten att föra talan
vid EFTA-domstolen enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga be-
stämmelserna i föreliggande avtal, ensam behörig att i enlighet med de vill-
kor som anges i artikel 55 i EES-avtalet samt protokollen 22 och 25 till avta-
let avgöra om sådana avtal eller beslut står i överensstämmelse med artikel
1 i protokoll 25 till EES-avtalet.

6. EFTAs övervakningsmyndighet får ålägga ett företag böter eller viten om
det har ingått ett avtal som automatiskt är ogiltigt enligt artikel 1.3 i proto-
koll 25 till EES-avtalet eller om det genom skiljedomsförfarande, avtalsvite,
bojkott eller på något annat sätt har tillämpat, eller försökt tillämpa, ett avtal
eller beslut som automatiskt är ogiltigt eller ett avtal för vilket godkännande
har vägrats eller återkallats eller har utverkat ett godkännande genom med-
vetet oriktiga eller vilseledande uppgifter eller har deltagit i förfaranden som
är förbjudna enligt artikel 1.1 i protokoll 25 till EES-avtalet. Det högsta bo-
tes- eller vitesbeloppet får inte överstiga det dubbla värdet av omsättningen
för de varor som berörs av det i artikel 1.1 i protokoll 25 till EES-avtalet
förbjudna avtalet, beslutet eller förfarandet. Om syftet med avtalet, beslutet
eller förfarandet har varit att begränsa produktion, teknisk utveckling eller
investeringar, kan detta belopp dock höjas, vad gäller böter, till 10 procent
av det berörda företagets årsomsättning och, vad gäller viten, till 20 procent
av dagsomsättningen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

419

Artikel 2

1. Vid bedömningen av huruvida kraven i artikel 2.2 i protokoll 25 till EES-
avtalet är uppfyllda skall EFTAs övervakningsmyndighet, i överensstäm-
melse med principen om icke-diskriminering, ta hänsyn till storleken på lik-
nande företag inom det territorium som omfattas av EES-avtalet i den ut-
sträckning som den anser det motiverat för att undvika eller utjämna de
nackdelar som har uppkommit till följd av skillnader i konkurrensvillkoren.

2. EFTAs övervakningsmyndighet får uppställa de villkor för godkännandet
som den anser nödvändiga för att uppnå syftet med artikel 2.2 i protokoll 25
till EES-avtalet.

3. Innan EFTAs övervakningsmyndighet tar ställning till en transaktion som
berör företag av vilka minst ett inte omfattas av artikel 3 i protokoll 25 till
EES-avtalet, skall den inhämta de berörda regeringarnas synpunkter.

4. Om inte annat följer av tillämpningen av artikel 3 på företag som lyder
under EFTAs övervakningsmyndighet, får denna från de fysiska eller juri-
diska personer som har förvärvat eller sammanslagit, eller avser att förvärva
eller sammanslå, ifrågavarande rättigheter eller tillgångar inhämta alla de
uppgifter som behövs för tillämpningen av artikel 2 i protokoll 25 till EES-
avtalet och av föreliggande artikel beträffande transaktioner som kan leda
till det resultat som avses i artikel 2.1 i protokoll 25 till EES-avtalet.

5. Om en koncentration har kommit till stånd beträffande vilken EFTAs
övervakningsmyndighet konstaterar att den har genomförts i strid med be-
stämmelserna i artikel 2.1 i protokoll 25 till EES-avtalet men trots detta upp-
fyller kraven i artikel 2.2 i protokoll 25 till EES-avtalet, skall den godkänna
koncentrationen endast under förutsättning att de personer som har förvär-
vat eller sammanslagit ifrågavarande rättigheter eller tillgångar erlägger bö-
ter enligt punkt 12 b. Om det är uppenbart att ett godkännande borde ha
sökts, skall bötesbeloppet inte understiga hälften av det högsta belopp som

anges i punkt 12 b. Erläggs inte detta belopp, skall EFTAs övervaknings-
myndighet vidta de åtgärder som anges nedan i fråga om koncentrationer
som befinns vara otillåtna.

6. Om en koncentration har kommit till stånd beträffande vilken EFTAs
övervakningsmyndighet konstaterar att de allmänna eller särskilda villkor
som har uppställts för ett godkännaNde enligt artikel 2.2 i protokoll 25 till
EES-avtalet inte är uppfyllda, skall EFTAs övervakningsmyndighet genom
ett motiverat beslut förklara att koncentrationen är otillåten och, efter ha
gett de berörda parterna tillfälle att framföra sina synpunkter, förordna om
uppdelning av de sammanförda företagen eller tillgångarna eller om upphö-
rande av den gemensamma kontrollen samt om vidtagande av alla andra åt-
gärder som den anser nödvändiga för att de berörda företagen åter skall dri-
vas eller tillgångarna utnyttjas självständigt och för att återupprätta normala
konkurrensvillkor. Vaije direkt berörd person kan i enlighet med artikel

108.2 b i EES-avtalet och artikel 18 i föreliggande avtal föra talan mot sådana
beslut. EFTA-domstolen har enligt artikel 108.2 i EES-avtalet och de till-
lämpliga bestämmelserna i föreliggande avtal oinskränkt rätt att pröva huru-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

420

vida den genomförda transaktionen utgör en koncentration enligt artikel 2.1
i protokoll 25 till EES-avtalet och de rättsakter om kol och stål som anges i
bilaga XIV till EES-avtalet. Väckande av sådan talan skall medföra att be-
slutet skjuts upp. Talan får endast väckas efter det att ovannämnda åtgärder
har påbjudits, såvida inte EFTAs övervakningsmyndighet samtycker till att
särskild talan väcks mot det beslut genom vilket transaktionen har förklarats
otillåten.

7. EFTAs övervakningsmyndighet kan när som helst, med förbehåll för till-
lämpning av artikel 41 i EES-avtalet, vidta eller föranstalta om sådana före-
byggande interimsåtgärder som den anser nödvändiga för att skydda kon-
kurrerande företags eller tredje mans intressen samt för att avvärja varje åt-
gärd som skulle kunna hindra att dess beslut verkställs. Om inte EFTA-dom-
stolen beslutar annorlunda, skall talan inte medföra anstånd i fråga om så-
dana interimsåtgärder.

8. EFTAs övervakningsmyndighet skall medge de berörda parterna en skä-
lig frist för att efterkomma dess beslut. Efter utgången av denna frist får den
förelägga dagsviten om högst en tiondel av 1 % av värdet av ifrågavarande
rättigheter eller tillgångar.

9. Om de berörda parterna inte uppfyller sina skyldigheter, skall EFTAs
övervakningsmyndighet dessutom själv vidta åtgärder för att få sitt beslut
verkställt.

10. EFTAs övervakningsmyndighet har dessutom befogenhet att rikta så-
dana rekommendationer till de berörda EFTA-staterna som kan behövas för
att säkerställa att de åtgärder som avses i föregående stycken verkställs inom
ramen för deras nationella lagstiftning.

11. Vid utövandet av sina befogenheter skall EFTAs övervakningsmyndig-
het beakta de rättigheter som tredje man har förvärvat i god tro.

12. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga böter till ett belopp som inte
överstiger

a) 3 procent av värdet av de tillgångar som har förvärvats eller sam-
manslagits, eller som skall förvärvas eller sammanslås, för fysiska
eller juridiska personer som har undandragit sig de skyldigheter som
anges i punkt 4,

b) 10 procent av värdet av de tillgångar som har förvärvats eller sam-
manslagits för fysiska eller juridiska personer som har undandragit
sig de skyldigheter som anges i artikel 2.1 i protokoll 25 till EES-
avtalet, varvid detta maximibelopp efter utgången av tolfte måna-
den efter det att transaktionen har genomförts skall höjas med en
tjugofjärdedel för vaije ytterligare månad som förflyter till dess att
EFTAs övervakningsmyndighet fastställer att en överträdelse har
skett,

c) 10 procent av värdet av de tillgångar som har förvärvats eller sam-
manslagits, eller som skall förvärvas eller sammanslås, för fysiska
eller juridiska personer som genom oriktiga eller vilseledande upp-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

421

gifter har erhållit eller försökt erhålla ett godkännande enligt artikel

2.2 i protokoll 25 till EES-avtalet,

d) 15 procent av värdet av de tillgångar som har förvärvats eller sam-
manslagits för företag under dess behörighet som har deltagit i eller
medverkat vid transaktioner som strider mot bestämmelserna i arti-
kel 2 i protokoll 25 till EES-avtalet eller i denna artikel.

13. Personer som åläggs böter enligt punkt 12 får väcka talan vid EFTA-
domstolen enligt artikel 35 i detta avtal.

Artikel 3

1. EFTAs övervakningsmyndighet får inhämta de uppgifter som den behö-
ver för att fullgöra sina uppgifter. Den får låta utföra nödvändiga kontrollun-
dersökningar.

2. Om inte annat följer av artikel 9 i protokoll 23 till EES-avtalet, får inte
EFTAs övervakningsmyndighet utlämna uppgifter som har erhållits till följd
av tillämpningen av artiklarna 55 och 58 i EES-avtalet, protokoll 25 till avta-
let och bestämmelserna i detta kapitel och som är av sådant slag att de omfat-
tas av sekretess, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller
kostnadsfaktorer. Denna skyldighet skall också omfatta representanter för
EG-kommissionen och EG-medlemsstaterna som deltar i Rådgivande kom-
mittén enligt artikel 10.4 i kapitel II och i förhör enligt artikel 8.2 i kapitel
IV.

Med detta förbehåll skall EFTAs övervakningsmyndighet offentliggöra så-
dana uppgifter som kan vara till nytta för regeringar eller övriga berörda par-
ter.

3. EFTAs övervakningsmyndighet kan ålägga böter eller viten för företag
som undandrar sig de skyldigheter som följer av beslut fattade enligt denna
artikel eller som medvetet lämnar oriktiga uppgifter. Bötesbeloppet får
uppgå till 1 % av årsomsättningen, och vitesbeloppet får för varje dags dröjs-
mål uppgå till högst 5 procent av den genomsnittliga dagsomsättningen.

4. Om ett företag har åsamkats skada genom att EFTAs övervakningsmyn-
dighet har kränkt sekretessen, får skadeståndstalan väckas vid EFTA-dom-
stolen i enlighet med artikel 108.2 i EES-avtalet och de tillämpliga bestäm-
melserna i föreliggande avtal, särskilt artikel 39.

Artikel 4

Innan EFTAs övervakningsmyndighet ålägger böter eller viten enligt detta
kapitel skall den ge den berörda parten tillfälle att framföra sina synpunkter.

Artikel 5

Den omsättning som skall ligga till grund för beräkning av böter och viten
som åläggs företag enligt detta kapitel skall vara omsättningen på de varor
som avses i protokoll 14 till EES-avtalet.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

422

AVSNITT II UPPGIFTSSKYLDIGHET

(ARTIKEL 2.4 I AVSNITT I)

DELI

Anmälningsskyldighet

Artikel 1

Alla fysiska och juridiska personer, utom personer som inom det territorium
som omfattas av EES-avtalet är verksamma inom produktion av kol och stål
eller annan distribution av dessa produkter än försäljning till hushåll eller
hantverksindustri, skall lämna de uppgifter som avses i detta avsnitt, om de
genomför sådana transaktioner som avses i nedanstående artiklar.

Artikel 2

De personer som avses i artikel 1 skall till EFTAs övervakningsmyndighet
anmäla vaije förvärv av rättigheter i ett företag som avses i artikel 3 i proto-
koll 25 till EES-avtalet samt vaije förvärv av befogenhet att för egen eller
tredje mans räkning utöva rättigheter i ett sådant företag, varigenom de för-
värvar mer än 10 procent av rösträttigheterna vid sammanträden med företa-
gets aktieägare eller andra delägare, om det sammanlagda värdet av deras
rättigheter överstiger 100 000 ecu. Vid beräkningen skall medräknas alla rät-
tigheter eller befogenheter att för annans räkning utöva rättigheter som in-
nehas av de berörda personerna före transaktionen i fråga.

Artikel 3

Artikel 1 gäller även förvärv av rättigheter i ett företag som utövar kontroll
över ett företag som avses i artikel 3 i protokoll 25 till EES-avtalet.

Artikel 4

1. Banker och deras ombud är befriade från skyldigheten att anmäla de
transaktioner som anges i artiklarna 2 och 3, om utövandet av rösträttighe-
terna hänför sig till

- aktier tillhörande kunder i dessa eller andra banker, eller

- aktier utställda på viss person eller beträffande vilka banken i egenskap av
förvaltare har befogenhet att utöva rättigheterna för sina kunders räkning.

2. Punkt 1 påverkar inte

- bankernas skyldighet att lämna uppgifter om sådana transaktioner enligt
artikel 7,

- kundernas skyldighet att anmäla sådana transaktioner enligt artiklarna 2
och 3 eller lämna uppgifter enligt artikelu7.

Artikel 5

EFTAs övervakningsmyndighet kan genom särskilt tillstånd och på vissa vill-
kor medge vederbörligen ackrediterade börsmäklare undantag från skyldig-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

423

heten att anmäla de transaktioner som anges i artiklarna 2 och 3, om de inte
utövar de rösträttigheter som är förenade med de värdepapper som de inne-
har.

Artikel 6

Den anmälan som avses i artiklarna 2 och 3 skall göras inom fyra veckor från
den dag när den uppgiftsskyldige får kännedom om transaktionen i fråga.

DEL II

Särskild begäran om uppgifter

Artikel 7

1. EFTAs övervakningsmyndighet kan från de personer som avses i artikel
1 genom särskild begäran inhämta alla uppgifter som behövs för tillämpning
av artikel 2 i avsnitt I beträffande

1) förvärv av äganderätten till eller rätten att använda ett företags fas-
tigheter, industrianläggningar eller koncessioner, om dessa fastighe-
ter, anläggningar eller koncessioner före förvärvet användes i drif-
ten av företaget,

2) förvärv av rättigheter i ett företag som medför rösträtt vid samman-
träden med företagets aktieägare eller andra delägare,

3) förvärv av befogenheten att för egen eller tredje mans räkning utöva
sådana rättigheter som avses i 2) och som innehas av tredje man,

4) förvärv genom avtal av rätten att fatta beslut om redovisning eller
disposition av ett företags vinster,

5) förvärv av rätten att ensam eller tillsammans med andra delta i led-
ningen av ett företag, antingen som ägare, förmånshavare, företags-
ledare eller medlem av de styrande organen,

6) utnämning till styrelseledamot i ett företag.

2. Likaså skall uppgiftsskyldiga på EFTAs övervakningsmyndighets begä-
ran för denna uppge den faktiska rättsinnehavarens namn och adress, om de
har befogenhet

- att utöva de rättigheter som avses i punkt 1 i egenskap av förvaltare för
tredje mans räkning,

- att för egen eller tredje mans räkning utöva sådana rättigheter som avses i
punkt 1 och som innehas av tredje man.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

424

AVSNITT III PRESKRIPTION AV MÖJLIGHETEN
ATT ÅLÄGGA EKONOMISKA PÅFÖLJDER ENLIGT
PROTOKOLL 25 TILL EES-AVTALET OCH DETTA
KAPITEL OCH ATT VERKSTÄLLA SÅDANA
PÅFÖLJDER

Artikel 1

Preskription av möjligheten att ålägga påföljd

1. För EFTAs övervakningsmyndighets befogenhet att ålägga böter för
överträdelser av bestämmelserna i artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet samt
protokoll 25 till avtalet eller av bestämmelserna i detta kapitel gäller följande
preskriptionstider:

a) tre år vid överträdelser av bestämmelser om parternas ansökningar
eller meddelanden, begäran om upplysningar eller genomförande
av undersökningar,

b) fem år vid övriga överträdelser.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den dag när överträdelsen
begås. När det gäller fortsatta eller upprepade överträdelser skall dock ti-
den räknas från den dag när överträdelsen upphör.

Artikel 2

Avbrott av preskription beträffande påföljd

1. Preskriptionstiden skall avbrytas av åtgärder som vidtas av EFTAs över-
vakningsmyndighet i samband med en preliminär utredning eller ett förfa-
rande avseende en överträdelse. Avbrottet i preskriptionstiden gäller från
den dag när minst en part som har deltagit i överträdelsen har underrättats
om åtgärden.

Preskriptionstiden skall avbrytas till följd av bl. a. följande åtgärder:

a) skriftliga framställningar om upplysningar från EFTAs övervak-
ningsmyndighet eller beslut av EFTAs övervakningsmyndighet i
vilka de begärda upplysningarna krävs,

b) EFTAs övervakningsmyndighets utfärdande av skriftliga fullmakter
för dess tjänstemän att genomföra undersökningar eller beslut av
EFTAs övervakningsmyndighet om att en undersökning skall ge-
nomföras,

c) EFTAs övervakningsmyndighets inledande av ett förfarande,

d) skriftliga meddelanden från EFTAs övervakningsmyndighet om att
den berörda parten enligt artikel 4 i avsnitt I skall ges tillfälle att
framföra sina synpunkter.

2. Avbrottet i preskriptionstiden gäller alla parter som har deltagit i överträ-
delsen.

3. Efter vaije avbrott böljar preskriptionstiden löpa på nytt. Preskriptions-
tiden skall dock löpa ut senast när en period som är lika med dubbla pre-

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

425

skriptionstiden har förflutit utan att EFTAs övervakningsmyndighet har
ålagt böter eller viten. Denna period skall förlängas med den tid under vilken
preskriptionen tillfälligt har upphävts enligt artikel 3.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

Artikel 3

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden beträffande påföljd

Preskriptionstiden vid förfaranden löper inte under den tid som EFTAs
övervakningsmyndighets beslut är föremål för prövning vid EFTA-domsto-
len.

Artikel 4

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. En preskriptionstid på fem år gäller för EFTAs övervakningsmyndighets
befogenhet att genomdriva beslut om åläggande av böter eller viten för över-
trädelser av bestämmelser i EES-avtalet eller föreskrifter som har utfärdats
för dess tillämpning.

2. Preskriptionstiden skall räknas från den dag när beslutet träder i kraft.

Artikel 5

Avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

1. Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder skall avbrytas

a) genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bö-
tes- eller vitesbeloppet eller om avslag på en begäran om en sådan
ändring,

b) genom åtgärder som vidtas av EFTAs övervakningsmyndighet eller
av en EFTA-stat på EFTAs övervakningsmyndighets begäran för att
driva in böter eller viten.

2. Efter vaije avbrott böljar preskriptionstiden löpa på nytt.

Artikel 6

Tillfälligt avbrott i preskriptionstiden vid verkställande av påföljder

Preskriptionstiden vid verkställande av påföljder skall ej löpa under den tid
som

a) en betalningsfrist har medgetts, eller

b) indrivningen har skjutits upp enligt ett beslut av EFTA-domstolen.

426

AVSNITT IV BEFOGENHETER FÖR EFTA:S
ÖVERVAKNINGSMYNDIGHETS TJÄNSTEMÄN OCH
BEFULLMÄKTIGADE FÖRETRÄDARE SOM HAR
TILL UPPGIFT ATT GENOMFÖRA KONTROLLER
ENLIGT BESTÄMMELSERNA I PROTOKOLL 25 TILL
EES-AVTALET OCH I DETTA KAPITEL

Artikel 1

1. EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän och befullmäktigade ombud
som har till uppgift att genomföra kontroller av företag enligt protokoll 25
och bilaga XIV till EES-avtalet samt bestämmelserna i detta kapitel, särskilt
artikel 3.1 i avsnitt I, har befogenhet

a) att i den omfattning som behövs med hänsyn till syftet med kontrol-
len granska böcker och affärshandlingar, inklusive all dokumenta-
tion som finns lagrad i automatiserade system, oavsett var bokför-
ingen och handlingarna förvaras,

b) att göra kopior eller fotokopior av eller utdrag ur böckerna och af-
färshandlingarna, inklusive all dokumentation som finns lagrad i au-
tomatiserade system,

c) att begära muntliga förklaringar på platsen,

d) att få tillträde till samtliga lokaler, markområden och transportme-
del hos företaget eller tredje man hos vilken dess böcker eller affärs-
handlingar förvaras, och att därvid få ta del av dessa handlingar för
att kunna välja ut allt material som är av betydelse och som skall
läggas fram för kontroll.

2. Den berörda staten skall underrättas i vederbörlig ordning om kom-
mande besök av kontrollanter och om dessas ställning. Statens tjänstemän
kan, på begäran av staten eller av EFTAs övervakningsmyndighet, bistå
EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän vid fullgörandet av deras upp-
gifter.

3. Företagen skall bistå EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän och
befullmäktigade ombud vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 2

EFTAs övervakningsmyndighets tjänstemän och befullmäktigade ombud
som har till uppgift att genomföra kontroller skall utöva sina befogenheter
efter företeende av en skriftlig fullmakt som anger syftet med kontrollen.
EFTAs övervakningsmyndighet skall även förse representanter för EG-
kommissionen som enligt artikel 8.4 i protokoll 23 till EES-avtalet skall delta
i undersökningen med en sådan fullmakt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

427

Artikel 3

Företagen skall fullgöra de skyldigheter som följer av artikel 1 i detta avsnitt
utan att det behövs ett särskilt beslut om detta. I annat fall kan de åläggas
böter och viten enligt artikel 3.3 i avsnitt I.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 2

till EES-lagen

428

DEL V ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH
ÖVRIGA BESTÄMMELSER

KAPITEL XVI ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER OCH
ÖVRIGA BESTÄMMELSER

AVSNITT I BESTÄMMELSER SOM ÄR
TILLÄMPLIGA PÅ KAPITELII-XII OCH XV

Artikel 1

Anmälan av befintliga avtal, beslut och förfaranden

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel 53.1
i EES-avtalet, som föreligger när avtalet träder i kraft och beträffande vilka
parterna önskar åberopa bestämmelserna i artikel 53.3 i EES-avtalet skall
anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med bestämmelserna
i artikel 56 i EES-avtalet, de regler som avses i artikel 1-3 i protokoll 21 och
protokoll 23 till EES-avtalet, liksom kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI, XII
och XV inom sex månader från det att EES-avtalet har trätt i kraft.

2. Punkt 1 gäller inte sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som
avses i artikel 53.1 i EES-avtalet och som omfattas av artikel 4.2 i kapitel II.
Dessa kan anmälas till EFTAs övervakningsmyndighet i enlighet med artikel
56 i EES-avtalet, de regler som avses i artikel 1-3 i protokoll 21 och protokoll
23 till EES-avtalet, liksom kapitlen III, VI, VII, IX, X, XI, XII och XV.

Artikel 2

Beslut enligt artikel 53.3 i EES-avtalet

1. När EFTAs övervakningsmyndighet fattar beslut enligt artikel 53.3 i
EES-avtalet, skall den ange den dag från vilken beslutet skall ha verkan.
Denna dag skall inte sättas tidigare än dagen för anmälan.

2. Andra meningen i punkt 1 skall inte vara tillämplig på sådana avtal, beslut
eller samordnade förfaranden som omfattas av artikel 4.2 i kapitel II och
artikel 1.2 i detta kapitel eller som omfattas av artikel 1.1 och som har an-
mälts inom den tidsfrist som anges i artikel 1.1.

Artikel 3

Särskilda bestämmelser beträffande befintliga avtal, beslut och
förfaranden

1. Om sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artikel
53.1 i EES-avtalet, som föreligger när EES-avtalet träder i kraft och som har
anmälts inom den tidsfrist som anges i artikel 1.1 i detta kapitel inte uppfyller
villkoren i artikel 53.3 i EES-avtalet och de berörda företagen eller företags-
sammanslutningarna upphör att tillämpa dem eller ändrar dem på sådant
sätt att de inte iängre faller under förbudet i artikel 53.1 eller så att de uppfyl-
ler villkoren i artikel 53.3, skall förbudet i artikel 53.1 endast gälla för den

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

429

tidsperiod som EFTAs övervakningsmyndighet fastställer. Beslut av EFTAs
övervakningsmyndighet i enlighet med föregående mening gäller inte före-
tag och företagssammanslutningar som inte uttryckligen har samtyckt till an-
mälan.

2. Punkt 1 gäller sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden som av-
ses i artikel 4.2 i kapitel II och som föreligger när EES-avtalet träder i kraft,
om de har anmälts inom sex månader från den dagen.

Artikel 4

Ansökningar och anmälningar som har inlämnats till EG-kommissionen in-
nan EES-avtalet träder i kraft skall anses uppfylla bestämmelserna om an-
sökningar och anmälningar enligt detta avtal.

Den övervakningsmyndighet som är behörig enligt artikel 56 i EES-avtalet
och artikel 10 i protokoll 23 till EES-avtalet kan kräva att ett vederbörligen
ifyllt formulär, såsom är föreskrivet för tillämpningen av EES-avtalet, inläm-
nas till den inom en tidsfrist som den bestämmer. I så fall skall ansökningar
och anmälningar anses ha skett på rätt sätt endast om formulären inlämnas
inom den fastställda tiden och i enlighet med bestämmelserna i EES-avtalet
och i kapitlen II, III, V, VII, X, XII och XV i detta protokoll.

Artikel 5

Böter

Böter för överträdelser av bestämmelserna i artikel 53.1 i EES-avtalet skall
inte åläggas med avseende på en åtgärd som har vidtagits före anmälan av
sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i artiklarna 1
och 2 i detta kapitel och som har anmälts inom den tidsfrist som anges där.

Artikel 6

EFTA-staterna skall säkerställa att åtgärder vidtas inom sex månader från
det att EES-avtalet har trätt i kraft för att ge EFTAs övervakningsmyndig-
hets och EG-kommissionens tjänstemän det biträde de behöver för att
kunna genomföra sina undersökningar enligt avtalet.

Artikel 7

Beträffande avtal, beslut och samordnade förfaranden som föreligger när
EES-avtalet träder i kraft och som omfattas av artikel 53.1 i EES-avtalet
skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla om avtalen, besluten eller förfarandena
inom sex månader från det att EES-avtalet har trätt i kraft ändras på sådant
sätt att de uppfyller villkoren för gruppundantag enligt bilaga XIV till EES-
avtalet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2
till EES-lagen

430

Artikel 8

Beträffande avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade för-
faranden som föreligger när EES-avtalet träder i kraft och som omfattas av
artikel 53.1 i EES-avtalet skall förbudet i artikel 53.1 inte gälla från dagen
för avtalets ikraftträdande om avtalen, besluten eller förfarandena inom sex
månader från det att EES-avtalet har trätt i kraft ändras på sådant sätt att de
inte längre omfattas av förbudet i artikel 53.1.

Artikel 9

Avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden
som före EES-avtalets ikraftträdande har medgetts individuellt undantag en-
ligt artikel 85.3 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska ge-
menskapen skall även i fortsättningen vara undantagna i förhållande till be-
stämmelserna i EES-avtalet till utgången av den period som har angetts i
undantagsbeslutet eller till den tidpunkt som EG-kommissionen annars be-
stämmer, om denna infaller tidigare.

AVSNITT II BESTÄMMELSER SOM ÄR
TILLÄMPLIGA PÅ KAPITEL XIII-XIV

Artikel 10

Varken den rättsakt som avses i punkt 1 i bilaga XIV till EES-avtalet (förord-
ning (EEG) nr 4064/89) eller kapitel XIII gäller koncentrationer som var
föremål för ett avtal eller tillkännagivande eller om kontroll förvärvades en-
ligt artikel 4.1 i nämnda rättsakt före tidpunkten för EES-avtalets ikraftträ-
dande och de gäller inte under några omständigheter koncentrationer beträf-
fande vilka en EFTA-stats myndighet med ansvar för konkurrens har inlett
ett förfarande före den tidpunkten.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 2

till EES-lagen

431

PROTOKOLL 1

OM STÄNDIGA KOMMITTÉNS UPPGIFTER OCH
BEFOGENHETER SOM MED TILLÄMPNING AV
PROTOKOLL 1 TILL EES-AVTALET FÖLJER AV DE
RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL I
BILAGORNA TILL DET AVTALET

MED AVSEENDE på EES-avtalet och särskilt protokoll 1 till detta,

SOM BEAKTAR hänvisningarna i punkt 4 d i protokoll 1 till EES-avtalet
till EFTA:s övervakningsmyndighet och Ständiga kommittén,

SOM VIDARE BEAKTAR hänvisningen i punkt 4 d i protokoll 1 till EES-
avtalet, till förfaranden som upprättats mellan EFTA-staterna,

EFTERSOM det för en riktig tillämpning av de rättsakter som det hänvisas
till i bilagorna till EES-avtalet är nödvändigt att bland EFTA-staterna fast-
ställa de uppgifter som motsvarar EG-kommissionens uppgifter, vilka ge-
nom tillämpning av protokoll 1 till EES-avtalet skall genomföras antingen
av EFTA:s övervakningsmyndighet eller Ständiga kommittén, samt att fast-
ställa vilka förfaranden som skall tillämpas mellan EFTA-staterna för detta
ändamål,

Artikel 1

1. När de rättsakter som det hänvisas till i bilagorna till EES-avtalet innehål-
ler bestämmelser om förfaranden enligt vilka EG-kommissionen:

a) skall sammanfatta, sammanställa eller på annat sätt förbereda erhål-
len information och/eller sprida denna information till medlemssta-
terna,

b) handlägger administrering av förteckningar, såsom förteckningar
över anmälda organ, utbildnings- och examensbevis mm,

c) får uppdatera förteckningar över enheter,

d) på det veterinära och fytosanitära området

- skall utse minst ett referenslaboratorium i vaije medlemsstat,

e) på området för tekniska föreskrifter, standarder, provning och certi-
fiering,

- tilldelats uppgifter som avser standardisering, som att utfärda be-
myndiganden till europeiska standardiseringsinstitutioner och att
inleda förfaranden avseende harmoniserade standarder som inte
överensstämmer med de väsentliga säkerhetskraven,

-handlägger administrering av bedömningar om överensstäm-
melse,

f) på energiområdet

- skall samråda en gång i kvartalet med medlemsstaterna,

g) på områdena fri rörlighet för arbetstagare, ömsesidigt erkännande
av utbildnings- och examensbevis samt yrkesutbildning,

- skall eller får ta initiativet till eller samordna verksamheter för,

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 3

till EES-lagen

432

samarbeta med eller vidta vaije annan gemensam åtgärd med
medlemsstaterna,

h) på yrkesutbildningens område

- skall utarbeta en struktur för utbildningsnivåer,

- skall bestämma på vilket sätt information skall tas fram och med
vilka intervaller den skall spridas, samt fastställa enhetliga krite-
rier för bedömning av läget på arbetsmarknaden i medlemssta-
terna,

-skall på begäran ge medlemsstaternas samordningsmyndigheter
allt det bistånd och alla de råd som behövs,

i) på miljöområdet

- skall upprätta och till medlemsstaternas förfogande ställa ett regis-
ter med information om olyckor som ägt rum,

- skall upprätta ett system för informationsutbyte,

- handlägger administrering och kontroll av medlemsstaternas an-
passning till vissa specifika syften och krav,

j) på bolagsrättens område,

- skall underrätta en medlemsstat om att den måste ändra sin lag-
stiftning så att denna uppfyller bestämmelserna om minimikapital
i fråga om börsnoterade aktiebolag,

skall dessa och liknande uppgifter i EFTA-staterna utövas av Ständiga kom-
mittén i enlighet med de förfaranden som anges i de rättsakter som det hän-
visas till.

2. Om EG-kommissionen skulle åläggas andra liknande uppgifter, skall
motsvarande uppgifter också fullgöras av Ständiga kommittén.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3
till EES-lagen

28 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

433

434

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/1

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 4064/89
av den 21 december 1989
om kontroll av företagskoncentrationer

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 87 och 235 i
detta,

med beaktande av kommissionens förslag*,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande³, och

med beaktande av följande:

För att förverkliga målen för fördraget om upprättandet av
Europeiska ekonomiska gemenskapen ges gemenskapen enligt
artikel 3 f uppgiften att upprätta "en ordning som säkerställer
att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte
snedvrids".

Denna ordning är nödvändig för att den inre marknaden skall
genomföras till år 1992 och för dess vidareutveckling.

Avskaffandet av gränserna inom gemenskapen medför och
kommer även i fortsättningen att medföra betydande struktur-
förändringar inom gemenskapens näringsliv, särskilt i form av
koncentrationer.

En sådan utveckling måste hälsas med tillfredsställelse
eftersom den tillgodoser kraven på en dynamisk konkurrens
och kan öka den europeiska industrins konkurrenskraft,
förbättra förutsättningarna för tillväxt och höja levnadsstandar-
den inom gemenskapen.

Åtgärder måste dock vidtas för att säkerställa att omstrukture-
ringsprocessen inte på längre sikt skadar konkurrensen.

* EGT nr C 130, 19.5.1988, s. 4.

² EGT nr C 309, 5.12.1988, s. 55

³ EGT nr C 208, 8.8.1988, s. 11.

Gemenskapsrätten skall därför innehålla bestämmelser om
sådana koncentrationer som påtagligt kan hämma en effektiv
konkurrens inom den gemensamma marknaden eller en
väsentlig del av den.

Även om artiklarna 85 och 86 enligt domstolens rättspraxis är
tillämpliga på vissa koncentrationer har de inte tillräcklig
räckvidd för att omfatta alla de transaktioner som kan visa sig
vara oförenliga med den ordning utan snedvridning av
konkurrensen som förutses i fördraget.

En ny rättsakt bör därför skapas i form av en förordning som
möjliggör en effektiv kontroll av alla koncentrationer med
avseende på deras verkningar på konkurrensstrukturen inom
gemenskapen. Den skall vara den enda förordning som är
tillämplig på sådana koncentrationer.

Denna förordning bör därför inte baseras endast på fördragets
artikel 87 utan framför allt på artikel 235, enligt vilken
gemenskapen kan ge sig själv de ytterligare befogenheter som
behövs för att uppnå sina mål, även när det gäller koncentra-
tioner på marknaderna för de jordbruksvaror som upptas i
bilaga II till fördraget.

De bestämmelser som skall antas i denna förordning bör gälla
betydande strukturförändringar vars verkningar på marknaden
sträcker sig utöver en enskild medlemsstats gränser.

Tillämpningsområdet för denna förordning bör därför definie-
ras utifrån de berörda företagens geografiska verksamhetsom-
råden och avgränsas av kvantitativa tröskelvärden för att
omfatta de koncentrationer som har en gemenskapsdimension.
Efter en inledande tillämpningsfas bör de tröskelvärden som
anges i förordningen tas upp till förnyad prövning mot
bakgrund av de vunna erfarenheterna.

En koncentration med en gemenskapsdimension föreligger om
de berörda företagens sammanlagda omsättning globalt och
inom hela gemenskapen överstiger vissa angivna nivåer och
minst två av dessa företag har sin enda eller huvudsakliga

435

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

till EES-lagen

Nr L 395/2

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

verksamhet i olika medlemsstater eller, även om företagen i
fråga huvudsakligen verkar i en enda medlemsstat, åtminstone
ett av dem har en betydande verksamhet inom minst en annan
medlemsstat. Detta gäller även om koncentrationerna genom-
förs av företag vars huvudsakliga verksamhet inte är förlagd
till gemenskapen, men som har en betydande verksamhet där.

Den ordning som skall införas för kontroll av koncentrationer
bör, om inte annat följer av fördragets artikel 90.2, iaktta
principen om icke-diskriminering mellan den offentliga och
den privata sektorn. Inom den offentliga sektorn skall därför
beräkningen av omsättningen i ett företag som deltar i en
koncentration utgå från sådana företag som utgör en ekono-
misk enhet med självständig beslutanderätt oavsett på vilket
sätt deras kapital ägs eller vilka administrativa tillsynsregler
som gäller för dem.

Det är nödvändigt med hänsyn till behovet av att upprätthålla
och utveckla en effektiv konkurrens inom den gemensamma
marknaden att fastställa om koncentrationer med en gemen-
skapsdimension är förenliga med den gemensamma markna-
den. Därvid skall kommissionen vid sin bedömning ta fasta på
förverkligandet av de grundläggande mål som anges i för-
dragets artikel 2, däri inbegripet stärkandet av gemenskapens
ekonomiska och sociala samhörighet enligt artikel 130a.

I förordningen bör fastslås principen att om en koncentration
med en gemenskapsdimension skapar eller förstärker en
ställning som medför att en effektiv konkurrens inom den
gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den på-
tagligt skulle hämmas, skall den förklaras oförenlig med den
gemensamma marknaden.

Koncentrationer som på grund av de berörda företagens be-
gränsade marknadsandel inte riskerar att hämma en effektiv
konkurrens kan antas vara förenliga med den gemensamma
marknaden. Om inte annat följer av fördragets artiklar 85 och
86, torde detta vara fallet bl. a. när de berörda företagens
marknadsandel varken inom den gemensamma marknaden
eller en väsentlig del av den överstiger 25 procent.

Kommissionen bör ges uppgiften att fatta alla nödvändiga
beslut för att fastställa om koncentrationer med en gemen-
skapsdimension är förenliga med den gemensamma marknaden
samt beslut som kan bidra till att återupprätta en effektiv
konkurrens.

För att säkerställa en effektiv kontroll bör företagen åläggas
att förhandsanmäla koncentrationer med en gemenskaps-
dimension samt att uppskjuta genomförandet av koncentratio-
ner under en begränsad period, samtidigt som det bör finnas
möjlighet att vid behov förlänga denna period eller avstå från
uppskjutandet. Av hänsyn till rättssäkerheten skall dock
transaktionernas giltighet skyddas i den omfattning som
behövs.

Det bör fastställas en tidsfrist inom vilken kommissionen skall
inleda ett förfarande avseende en koncentration som har
anmälts och en tidsfrist inom vilken den skall meddela ett
slutligt beslut om huruvida en koncentration som har anmälts
är förenlig eller oförenlig med den gemensamma marknaden.

De berörda företagen skall ges rätt att yttra sig inför kommis-
sionen så snart ett förfarande har inletts. Medlemmar av
ledningen eller styrelsen för de berörda företagen och före-
tagens erkända arbetstagarrepresentantersamt tredje man som
kan påvisa ett berättigat intresse i saken skall också ges
tillfälle att yttra sig.

Kommissionen bör handla i nära och ständig samverkan med
medlemsstaternas behöriga myndigheter från vilka den
inhämtar synpunkter och upplysningar.

För tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning och
i överensstämmelse med domstolens rättspraxis skall kommis-
sionen få hjälp från medlemsstaterna och även ha befogenhet
att begära de upplysningar och genomföra de undersökningar
som behövs för att bedöma koncentrationer.

För att säkerställa att bestämmelserna i denna förordning
iakttas skall böter och viten kunna åläggas. Domstolen bör i
detta hänseende ges oinskränkt prövningsrätt i enlighet med
fördragets artikel 172.

Begreppet koncentration bör definieras på så sätt att det endast
omfattar transaktioner som medför en varaktig förändring i de
berörda företagens struktur. Det är följaktligen nödvändigt att
från förordningens tillämpningsområde utesluta sådana trans-
aktioner som har till syfte eller resultat att samordna själv-
ständiga företags konkurrensbeteende, eftersom sådana
transaktioner skall bedömas på grundval av de tillämpliga
bestämmelserna i förordningar om tillämpning av fördragets
artikel 85 eller 86. Denna distinktion bör uttryckligen göras i
fråga om bildandet av gemensamma företag.

Det är inte fråga om en sådan samordning av konkurrensbete-
ende som avses i denna förordning om två eller flera företag
kommer överens om att gemensamt förvärva kontrollen över

436

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/3

ett eller flera andra foretag, om syftet och resultatet är att
sinsemellan fördela dessa företag eller deras tillgångar.

Det är inte uteslutet att denna förordning kan tillämpas om de
berörda företagen godtar begränsningar som har direkt
samband med och är nödvändiga för genomförandet av
koncentrationen.

Med förbehåll för domstolens prövningsrätt bör kommissionen
ensam ges behörighet att tillämpa denna förordning.

Medlemsstaterna får inte tillämpa sin nationella konkurrenslag-
stiftning på koncentrationer med en gemenskapsdimension,
såvida inte detta är tillåtet enligt denna förordning. De
nationella myndigheternas befogenheter bör begränsas till
sådana fall där, i brist på kommissionens ingripande, den
effektiva konkurrensen kan komma att hämmas betydligt inom
en medlemsstats territorium och där denna medlemsstats
konkurrensintressen inte annars kan skyddas i tillräcklig
utsträckning genom denna förordning. I sådana fall skall de
berörda medlemsstaterna handla snabbt. På grund av skillna-
derna i nationella lagar är det inte möjligt att genom denna
förordning bestämma en enhetlig tidsfrist inom vilken nöd-
vändiga åtgärder bör vidtas.

Det förhållandet att denna förordning är den enda som skall
vara tillämplig på koncentrationer med en gemenskapsdimen-
sion påverkar inte tillämpning av fördragets artikel 223 och
hindrar inte medlemsstaterna från att vidta lämpliga åtgärder
för att skydda andra legitima intressen än de som omfattas av
förordningen, förutsatt att sådana åtgärder är förenliga med
gemenskapsrättens allmänna principer och övriga bestämmel-
ser.

De koncentrationer som inte omfattas av denna förordning
faller i princip inom medlemsstaternas behörighet. Kommissio-
nen bör dock ha möjlighet att på begäran av en berörd med-
lemsstat ingripa om den effektiva konkurrensen påtagligt
skulle hämmas inom denna medlemsstats territorium.

De villkor som gäller för genomförandet av koncentrationer
som berör gemenskaps företag i länder som inte är medlemmar
bör uppmärksammas och åtgärder skall vidtas för att rådet
skall kunna ge kommissionen ett lämpligt förhandlingsmandat
i syfte att uppnå icke-diskriminerande behandling för gemen-
skaps företag.

Denna förordning påverkar på inget sätt arbetstagarnas
kollektiva rättigheter som är erkända av de berörda företagen.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tillämpningsområde

1. Om inte annat följer av artikel 22, gäller denna för-
ordning alla koncentrationer med en gemenskapsdimension
enligt definitionen i punkt 2.

2. Enligt denna förordning har en koncentration en gemen-
skapsdimension om

a) den sammanlagda omsättningen i hela världen för samt-
liga de berörda företagen överstiger 5 000 miljoner ecu,
och

b) den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen i dess
helhet för minst två av de berörda företagen överstiger
250 miljoner ecu.

Detta gäller dock inte om vart och ett av de berörda företagen
uppnår mer än två tredjedelar av sin sammanlagda omsättning
inom gemenskapen som helhet inom en och samma med-
lemsstat.

3. De tröskelvärden som anges i punkt 2 skall före utgången
av det fjärde året efter det att denna förordning har antagits
tas upp till förnyad prövning av rådet, som fattar beslut med
kvalificerad majoritet på förslag av kommissionen.

Artikel 2

Bedömning av koncentrationer

1. Koncentrationer som omfattas av denna förordning skall
bedömas på grundval av följande bestämmelser för att
fastställa om de är förenliga med den gemensamma markna-
den.

När kommissionen gör sin bedömning skall den ta hänsyn till

a) behovet av att bevara och utveckla en effektiv konkurrens
inom den gemensamma marknaden mot bakgrund av bl.a.
strukturen på alla de berörda marknaderna och den
faktiska eller potentiella konkurrensen från företag som är
belägna antingen inom eller utanför gemenskapen,

b) de berörda företagens marknadsställning och deras ekono-
miska och finansiella styrka, leverantörernas och konsu-
menternas valmöjligheter, deras tillgång till leveranser
eller marknader, rättsliga eller andra hinder för inträde på
marknaden, utvecklingen av tillgång och efterfrågan på de
aktuella varorna och tjänsterna, avnämarintressen i
mellanliggande och slutliga distributionsled samt ut-
vecklingen av tekniskt och ekonomiskt framåtskridande,
förutsatt att detta är till gagn för konsumenterna och inte
utgör ett hinder för konkurrensen.

2. En koncentration som inte skapar eller förstärker en sådan
dominerande ställning som medför att den effektiva konkur-
rensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig
del av den påtagligt skulle hämmas skall förklaras förenlig
med den gemensamma marknaden.

437

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

Nr L 395/4

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

3. En koncentration som skapar eller förstärker en sådan
dominerande ställning som medför att den effektiva konkur-
rensen inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig
del av den påtagligt skulle hämmas skall förklaras oförenlig
med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

Definition av en koncentration

1. En koncentration skall anses föreligga om

a) två eller flera tidigare självständiga företag slås samman,
eller

b) en eller flera personer som redan kontrollerar minst ett
företag, eller

— ett eller flera företag

antingen genom förvärv av värdepapper eller tillgångar,
genom avtal eller på annat sätt direkt eller indirekt får
kontroll helt eller delvis över ett eller flera andra företag.

2. En transaktion, inklusive bildandet av ett gemensamt
företag, som har till syfte eller resultat att samordna konkur-
rensbeteendet hos företag som förblir självständiga utgör inte
en koncentration enligt punkt 1 b.

Bildandet av ett gemensamt företag som på varaktig basis
fyller en autonom ekonomisk enhets samtliga funktioner och
som inte medför en samordning av konkurrensbeteendet
mellan parterna inbördes eller mellan dessa och det gemen-
samma företaget utgör en koncentration enligt punkt 1 b.

3. Enligt denna förordning uppnås kontroll genom rättig-
heter, avtal eller andra medel som, antingen var för sig eller
tillsammans och med hänsyn till alla faktiska eller rättsliga
förhållanden, ger möjlighet att utöva ett avgörande inflytande
på ett företag, särskilt genom

a) ägande- eller nyttjanderätt till ett företags samtliga
tillgångar eller en del av dessa,

b) rättigheter eller avtal som ger ett avgörande inflytande på
sammansättningen av företagets organ och dessas vote-
ringar eller beslut.

4. Kontroll förvärvas av personer eller företag som

a) är innehavare av rättigheterna eller berättigade till
rättigheter enligt de berörda avtalen, eller

b) utan att vara innehavare av rättigheterna eller berättigade
till rättigheter enligt sådana avtal har befogenhet att utöva
de rättigheter som grundar sig på dessa.

5. En koncentration skall inte anses föreligga om

a) kreditinstitut eller andra finansinstitut eller försäkrings-
bolag, vilkas normala verksamhet omfattar transaktioner
och handel med värdepapper för egen eller andras
räkning, tillfälligt innehar värdepapper som de har
förvärvat i ett företag i avsikt att vidareförsälja dem,
förutsatt att de inte utövar rösträttigheter som följer med
dessa värdepapper i syfte att bestämma företagets konkur-
rensbeteende eller att de utövar dessa rösträttigheter
endast i syfte att förbereda försäljningen av företaget, helt
eller delvis, eller av dess tillgångar eller försäljningen av
värdepapperen och att en sådan försäljning äger rum inom
ett år efter tidpunkten för förvärvet; denna tidsfrist kan på
begäran förlängas av kommissionen om sådana institut
eller bolag styrker att det inte fanns någon rimlig möjlig-
het att genomföra försäljningen inom tidsfristen,

b) kontroll förvärvas av en tjänsteman som är utsedd enligt
en medlemsstats lagar om likvidation, konkurs, obestånd,
betalningsinställelse, ackord eller liknande förfaranden,

c) de transaktioner som avses i punkt 1 b genomförs av
sådana finansiella holdingbolag som avses i artikel 5.3 i
rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 om
årsredovisningar för olika slags bolag¹, senast ändrat
genom direktiv 84/569/EEG², förutsatt dock att de röst-
rättigheter som följer med de innehavda värdepapperen
utövas, särskilt beträffande utnämningen av ledamöter i
ledningen och styrelsen för de företag som innehavet
gäller, endast för att upprätthålla det fulla värdet av dessa
investeringar och inte för att direkt eller indirekt be-
stämma företagens konkurrensbeteende.

Artikel 4

Förhandsanmälan av koncentrationer

1. Sådana koncentrationer med en gemenskapsdimension
som avses i denna förordning skall anmälas till kommissionen
senast en vecka efter avtalets ingående eller offentliggörandet
av budet om övertagande eller förvärvet av ett kontrollerande
inflytande. Fristen skall löpa från den tidpunkt när den första
av dessa händelser inträffar.

2. En koncentration som består av en företagssammanslag-
ning enligt artikel 3.1a eller förvärvet av gemensam kontroll
enligt artikel 3.1 b skall anmälas gemensamt av parterna i
företagssammanslagningen respektive av dem som förvärvar

EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11.

EGT nr L 314, 4.12.1984, s. 28.

438

389R4064/S

Prop.1991/92:170

Bilaga 4

till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/5

den gemensamma kontrollen. I övriga fall skall anmälan göras
av den person eller det företag som helt eller delvis förvärvar
kontroll över ett eller flera foretag.

3. Om kommissionen konstaterar att en koncentration som
har anmälts omfattas av denna förordning, skall den offent-
liggöra att anmälan har skett, varvid den skall ange parternas
namn, koncentrationens karaktär och de branscher som berörs.
Kommissionen skall ta hänsyn till företagens berättigade
intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

Artikel 5

Beräkning av omsättning

1. Den sammanlagda omsättningen enligt artikel 1.2 skall
omfatta de berörda företagens intäkter under föregående
räkenskapsår från försäljning av varor och tjänster inom
ramen för företagens ordinarie verksamhet efter avdrag för
försäljningsrabatter samt mervärdesskatt och andra skatter som
direkt hänför sig till omsättningen. I ett berört företags
sammanlagda omsättning skall inte inräknas försäljning av
varor eller tjänster mellan de företag som avses i punkt 4.

Omsättning inom gemenskapen eller inom en medlemsstat
skall omfatta intäkter från försäljning av varor och tjänster till
företag eller konsumenter inom gemenskapen respektive
medlemsstaten.

2. Med avvikelse från punkt 1 gäller att om koncentrationen
består av förvärv av delar, oavsett om dessa utgör rättsliga
enheter, av ett eller flera företag skall i fråga om säljaren eller
säljarna endast den omsättning som härrör från de delar som
är föremål för transaktionen tas med i beräkningen.

Två eller flera transaktioner enligt första stycket som äger rum
inom en tvåårsperiod mellan samma personer eller företag
skall dock betraktas som endast en koncentration, som upp-
kommer vid tidpunkten för den sista transaktionen.

3. I stället för omsättning används följande:

a) För kreditinstitut och andra finansinstitut, med avseende
på artikel 1.2 a: en tiondel av deras totala tillgångar.

Vad beträffar artikel 1.2 b och sista stycket i artikel 1.2
skall den sammanlagda omsättningen inom gemenskapen
i dess helhet ersättas med en tiondel av de totala till-
gångarna multiplicerad med förhållandet mellan utlåning
till kreditinstitut och kunder vid transaktioner med
gemenskapsinvånare och den totala summan av denna
utlåning.

Vad beträffar sista stycket i artikel 1.2 skall den samman-
lagda omsättningen inom en medlemsstat ersättas med en
tiondel av de totala tillgångarna multiplicerad med

förhållandet mellan utlåning till kreditinstitut och kunder
vid transaktioner med invånare i denna medlemsstat och
den totala summan av denna utlåning.

b) För försäkringsbolag: värdet av de tecknade bruttopremi-
erna, som skall omfatta samtliga mottagna och utestående
belopp enligt försäkringsavtal som har tecknats av
försäkringsbolagen eller för deras räkning, inklusive
utgående återförsäkringspremier, efter avdrag för skatter
och skatteliknande avgifter som debiteras på grundval av
de individuella premiebeloppen eller den totala premievo-
lymen. Vad beträffar artikel 1.2 b och sista stycket i
artikel 1.2, skall hänsyn tas till de bruttopremier som
betalas av gemenskapsinvånare respektive en medlems-
stats invånare.

4. Om inte annat följer av punkt 2, skall omsättningen för
ett berört företag enligt artikel 1.2 beräknas genom att man
summerar omsättningen

a) för det berörda företaget,

b) för de företag i vilka det berörda företaget direkt eller
indirekt

— äger mer än hälften av kapital- eller rörelsetillgång-
ama, eller

— kan utöva mer än hälften av rösträttighetema, eller

— kan utse mer än hälften av ledamöterna i styrelsen,
direktionen eller organ som rättsligt företräder
företagen, eller

— har rätt att leda företagens verksamhet,

c) för de företag som i ett berört företag har de rättigheter
eller befogenheter som anges i b,

d) för de företag i vilka ett företag som avses i c har de
rättigheter eller befogenheter som anges i b,

e) för de företag i vilka två eller flera företag som avses i a-
d gemensamt har de rättigheter eller befogenheter som
anges i b.

5. Om de företag som berörs av koncentrationen gemensamt
har de rättigheter eller befogenheter som anges i punkt 4 b,
skall vid beräkningen av de berörda företagens omsättning
enligt artikel 1.2

a) ingen hänsyn tas till den omsättning som härrör från
försäljning av varor eller tjänster mellan det gemensamma
företaget och vart och ett av de berörda företagen eller
något annat företag som har anknytning till något av dem
enligt punkt 4 b-e,

b) hänsyn tas till den omsättning som härrör från försäljning
av varor och tjänster mellan det gemensamma företaget

439

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

Nr L 395/6

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

och något tredje foretag. Denna omsättning skall fördelas
lika mellan de berörda företagen.

Artikel 6

Prövning av anmälan och inledande av förfaranden

1. Kommissionen skall pröva anmälan så snart den har
mottagits.

a) Om kommissionen finner att den anmälda koncentrationen
inte omfattas av denna förordning skall den fastslå detta
genom beslut.

b) Om kommissionen finner att den anmälda koncentratio-
nen, fastän den omfattas av denna förordning, inte ger an-
ledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet
med den gemensamma marknaden, skall den besluta att
inte göra invändning mot den och skall förklara att den är
förenlig med den gemensamma marknaden.

c) Om kommissionen däremot finner att den anmälda
koncentrationen omfattas av denna förordning och ger an-
ledning till allvarliga tvivel beträffande dess förenlighet
med den gemensamma marknaden, skall den besluta att
inleda ett förfarande.

2. Kommissionen skall snarast underrätta de berörda
företagen och medlemsstaternas behöriga myndigheter om sitt
beslut.

Artikel 7

Uppskjutande av koncentrationer

1. Vid tillämpningen av punkt 2 skall en koncentration enligt
artikel 1 varken genomföras före anmälan eller inom de första
tre veckorna efter anmälan.

2. Om kommissionen efter en preliminär prövning av
anmälan inom den tidsfrist som anges i punkt 1 bedömer det
nödvändigt för att säkerställa den fulla verkan av ett senare
beslut som fattas med stöd av artikel 8.3 och 8.4, kan den på
eget initiativ besluta att en koncentration inte får genomföras,
helt eller delvis, till dess att kommissionen fattar ett slutligt
beslut eller beslutar att vidta andra interimistiska åtgärder med
samma innebörd.

3. Punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för genom-
förandet av ett offentligt bud om övertagande som har anmälts
till kommissionen enligt artikel 4.1 före den tidpunkt när det
offentliggörs, förutsatt att förvärvaren inte utövar de rösträttig-
heter som följer med värdepapperen i fråga eller gör det
endast för att upprätthålla det fulla värdet av dessa investering-
ar och på grundval av en dispens som har lämnats av kommis-
sionen enligt punkt 4.

4. Kommissionen kan på begäran medge dispens från de
skyldigheter som åläggs enligt punkterna 1, 2 eller 3 för att

förhindra att ett eller flera företag som berörs av en kon-
centration eller tredje man orsakas allvarlig skada. En sådan
dispens kan förenas med villkor och ålägganden för att
säkerställa förutsättningarna för en effektiv konkurrens. En
dispens kan begäras och medges när som helst, även före
anmälan eller efter transaktionen.

5. Giltigheten av en transaktion som genomförs i strid mot
punkt 1 eller 2 skall vara beroende av ett beslut enligt artikel
6.1 b eller 8.2 eller 8.3 eller det antagande som avses i artikel
10.6.

Denna artikel skall dock inte påverka giltigheten av trans-
aktioner med värdepapper, inklusive sådana som kan kon-
verteras till andra värdepapper som kan vara föremål för
handel på en marknad under offentligt erkända myndigheters
kontroll och tillsyn, vilken fungerar regelmässigt och direkt
eller indirekt är tillgänglig för allmänheten, såvida inte
köparen och säljaren visste eller borde ha vetat att transak-
tionen genomfördes i strid mot punkt 1 eller 2.

Artikel 8

Kommissionens befogenhet att fatta beslut

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 9, skall
vaije förfarande som inleds med stöd av artikel 6.1c avslutas
genom beslut enligt punkt 2-5.

2. Om kommissionen finner att en koncentration som har
anmälts uppfyller det kriterium som anges i artikel 2.2,
eventuellt sedan de berörda företagen har vidtagit ändringar,
skall den meddela ett beslut enligt vilket koncentrationen
förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

Kommissionen kan förena beslutet med villkor och ålägganden
i syfte att säkerställa att de berörda företagen fullgör sina
åtaganden gentemot kommissionen när det gäller att ändra den
ursprungliga koncentrationsplanen. Beslutet om att kon-
centrationen är förenlig med den gemensamma marknaden
skall även omfatta sådana begränsningar som har direkt
samband med och är nödvändiga för genomförandet av
koncentrationen.

3. Om kommissionen finner att en koncentration uppfyller
det kriterium som anges i artikel 2.3, skall den meddela ett
beslut enligt vilket koncentrationen förklaras oförenlig med
den gemensamma marknaden.

4. Om en koncentration redan har genomförts kan kommis-
sionen genom ett beslut enligt punkt 3 eller genom ett särskilt
beslut kräva att de sammanförda företagen eller tillgångarna
delas upp eller att den gemensamma kontrollen upphör eller

440

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/7

att andra åtgärder som är nödvändiga för att återupprätta
förutsättningarna för en effektiv konkurrens vidtas.

5. Kommissionen kan återkalla det beslut som den har fattat
enligt punkt 2, om

a) förklaringen om förenlighet med den gemensamma
marknaden grundar sig på oriktiga uppgifter för vilka ett
av de berörda företagen är ansvarigt eller om den har
utverkats på ett bedrägligt sätt, eller

b) de berörda företagen åsidosätter ett åläggande som var
förenat med beslutet.

6. I sådana fall som avses i punkt 5 kan kommissionen fatta
ett beslut enligt punkt 3 utan att vara bunden av den tidsfrist
som avses i artikel 10.3.

Artikel 9

Hänskjutande till medlemsstaternas behöriga
myndigheter

1. Kommissionen kan genom ett beslut som snarast meddelas
de berörda företagen och de övriga medlemsstaternas behöriga
myndigheter hänskjuta en anmäld koncentration till den
berörda medlemsstatens behöriga myndigheter under följande
omständigheter.

2. Inom tre veckor från det att en medlemsstat har mottagit
en kopia av anmälan kan den underrätta kommissionen, som
skall underrätta de berörda företagen, om att en koncentration
hotar att skapa eller förstärka en sådan dominerande ställning
som medför att den effektiva konkurrensen påtagligt skulle
hämmas på en marknad inom medlemsstaten som uppvisar alla
kännetecken på en avgränsad marknad, oavsett om det rör sig
om en väsentlig del av den gemensamma marknaden.

3. Om kommissionen med hänsyn till marknaden för
ifrågavarande varor och tjänster och den geografiska referens-
marknaden enligt definitionen i punkt 7 anser att det föreligger
en sådan avgränsad marknad och ett sådant hot, skall den
antingen

a) själv behandla fallet för att upprätthålla eller återupprätta
en effektiv konkurrens på marknaden i fråga, eller

b) hänskjuta fallet till den berörda medlemsstatens behöriga
myndigheter för att denna stats nationella konkurrenslag-
stiftning skall tillämpas.

Om kommissionen däremot anser att en sådan avgränsad
marknad eller ett sådant hot inte föreligger, skall den fatta ett
beslut med den innebörden som den skall rikta till den berörda
medlemsstaten.

4. Ett beslut om hänskjutande eller inte enligt punkt 3 skall
fattas

a) som huvudregel inom den sexveckors frist som anges i
artikel 10.1, andra stycket, om kommissionen inte har
inlett ett förfarande enligt artikel 6.1 b, eller

b) senast inom tre månader efter det att den berörda kon-
centrationen har anmälts, om kommissionen har inlett ett
förfarande enligt artikel 6.1 c utan att ha gjort förbe-
redelser i syfte att vidta nödvändiga åtgärder enligt artikel
8.2, andra stycket, 8.3 eller 8.4 för att upprätthålla eller
återupprätta en effektiv konkurrens på marknaden i fråga.

5. Om kommissionen trots påminnelse från den berörda
medlemsstaten inte inom den tremånaders frist som avses i
punkt 4 b har fattat något beslut om hänskjutande enligt punkt
3 eller gjort de förberedelser som avses i punkt 4 b, skall den
anses ha beslutat att hänskjuta fallet till den berörda med-
lemsstaten enligt punkt 3 b.

6. Rapporter om eller tillkännagivanden av resultatet av den
berörda medlemsstatens behöriga myndighets undersökning av
koncentrationen skall offentliggöras senast fyra månader efter
kommissionens hänskjutande.

7. Med geografisk referensmarknad skall förstås det område
inom vilket de berörda företagen medverkar i utbudet av varor
eller tjänster, där konkurrensförhållandena är tillräckligt
likartade och som kan skiljas från angränsande områden
framför allt därför att konkurrensvillkoren är väsentligt
annorlunda inom de områdena. Vid denna bedömning skall
hänsyn tas särskilt till de berörda varornas eller tjänsternas
beskaffenhet och egenskaper, eventuella hinder för inträde på
marknaden, konsumentpreferenser, väsentliga skillnader i
företagens marknadsandelar inom angränsande områden eller
betydande prisskillnader.

8. Vid tillämpningen av denna artikel får den berörda
medlemsstaten endast vidta sådana åtgärder som är absolut
nödvändiga för att säkerställa eller återupprätta en effektiv
konkurrens på marknaden i fråga.

9. Enligt de tillämpliga bestämmelserna i fördraget kan vaije
medlemsstat begära prövning hos domstolen, och särskilt
begära tillämpning av artikel 186, för att få tillämpa sin
nationella konkurrenslagstiftning.

10. Denna artikel kommer att tas upp till förnyad prövning
före utgången av fjärde året efter det att denna förordning har
antagits.

441

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

till EES-lagen

Nr L 395/8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

Artikel 10

Tidsfristerna för inledande av förfaranden och för beslut

1. De beslut som avses i artikel 6.1 skall fattas senast inom
en månad. Denna frist skall löpa från dagen efter det att en
anmälan har mottagits eller, om de upplysningar som skall
lämnas med anmälan är ofullständiga, från dagen efter det att
de fullständiga uppgifterna har mottagits.

Denna frist skall förlängas till sex veckor om kommissionen
mottar en begäran från en medlemsstat enligt artikel 9.2.

2. Beslut enligt artikel 8.2 om anmälda koncentrationer skall
fattas så snart det visar sig att de allvarliga tvivel som avses
i artikel 6.1 c har avlägsnats, särskilt till följd av ändringar
som har vidtagits av de berörda företagen, och senast före
utgången av den frist som anges i punkt 3.

3. Om inte annat följer av artikel 8.6, skall beslut enligt
artikel 8.3 om anmälda koncentrationer fattas inom högst fyra
månader från dagen när förfarandet inleddes.

4. Den tidsfrist som anges i punkt 3 skall i undantagsfall
tillfälligt avbrytas om kommissionen på grund av omständig-
heter för vilka ett av de företag som deltar i koncentrationen
är ansvarigt har varit tvungen att begära upplysningar genom
beslut enligt artikel 11 eller beordra en undersökning genom
beslut enligt artikel 13.

5. Om domstolen avkunnar en dom som helt eller delvis
upphäver ett beslut av kommissionen enligt denna förordning,
skall de tidsfrister som anges i förordningen böija löpa på nytt
från dagen när domen avkunnades.

6. Om kommissionen inte har fattat något beslut enligt
artikel 6.1 b eller c eller artikel 8.2 eller 8.3 inom de tids-
frister som anges i punkt 1 respektive punkt 3, skall kon-
centrationen anses ha förklarats förenlig med den gemensam-
ma marknaden, om inte annat följer av artikel 9.

Artikel 11

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen har
tilldelats genom denna förordning får kommissionen inhämta
alla nödvändiga upplysningar från medlemsstaternas regeringar
och behöriga myndigheter, från de personer som avses i
artikel 3.1 b samt från företag och företagssammanslutningar.

2. När kommissionen riktar en begäran om upplysningar till
en person, ett företag eller en företagssammanslutning, skall
den samtidigt sända en kopia av denna begäran till den

behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium
personen är bosatt eller företaget eller företagssammanslut-
ningen har sitt säte.

3. I sin begäran skall kommissionen ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som
föreskrivs i artikel 14.1 b för det fall att oriktiga uppgifter
lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är, i fråga
om företag, företagens ägare eller deras företrädare och, i
fråga om juridiska personer, bolag, företag eller sammanslut-
ningar som inte är juridiska personer, de som är utsedda att
företräda dem enligt lag eller stadgar.

5. Om en person, ett företag eller en företagssammanslut-
ning inte lämnar de begärda upplysningarna inom den tidsfrist
som har fastställts av kommissionen eller lämnar ofullständiga
upplysningar, skall kommissionen begära upplysningarna
genom beslut. I beslutet skall anges vilka upplysningar som
begärs, fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken upplys-
ningarna skall lämnas och anges de påföljder som avses i
artiklarna 14.1 b och 15.1 a samt upplysas om rätten att få
beslutet prövat av domstolen.

6. Kommissionen skall samtidigt sända en kopia av sitt
beslut till den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom
vars territorium personen är bosatt eller företaget eller
företagssammanslutningen har sitt säte.

Artikel 12

Undersökningar genomförda av medlemsstaternas
myndigheter

1. På begäran av kommissionen skall medlemsstaternas
behöriga myndigheter genomföra de undersökningar som
kommissionen anser nödvändiga enligt artikel 13.1 eller som
den har beslutat om enligt artikel 13.3. De tjänstemän hos
medlemsstaternas behöriga myndigheter som har till uppgift att
genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter
efter att ha visat upp en skriftlig fullmakt utfärdad av den
behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium
undersökningen skall genomföras. Fullmakten skall ange
föremålet för och syftet med undersökningen.

2. På begäran av kommissionen eller den behöriga myndig-
heten i den medlemsstat inom vars territorium undersökningen
skall genomföras kan kommissionens tjänstemän ge myndig-
hetens tjänstemän den hjälp som behövs för att genomföra
uppgifterna.

Artikel 13

Kommissionens befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen har
tilldelats genom denna förordning får den genomföra alla
nödvändiga undersökningar hos företag och företagssam-
manslutningar.

442

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/9

För detta ändamål har de av kommissionen bemyndigade
tjänstemännen befogenhet

a) att granska räkenskaper och andra affärshandlingar,

b) att göra eller begära kopior av eller utdrag ur räkenskaper
och affärshandlingar,

c) att begära muntliga förklaringar på ort och ställe,

d) att gå in i vilka lokaler på vilken mark och i vilka fordon
som helst som används av företagen.

2. De tjänstemän som av kommissionen har fått i uppdrag att
genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter
efter att ha visat upp en skriftlig fullmakt, som anger före-
målet för och syftet med undersökningen samt de påföljder
som avses i artikel 14.1 c om begärda böcker eller andra
affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt.
Kommissionen skall i god tid före undersökningen skriftligt
underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom
vars territorium undersökningen skall genomföras om under-
sökningen samt om de bemyndigade tjänstemännens identitet.

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att
underkasta sig de undersökningar som kommissionen har
beslutat om. I beslutet skall anges föremålet for och syftet
med undersökningen, fastställas när den skall börja och anges
de påföljder som avses i artiklarna 14.1 d och 15.1 b samt
upplysas om rätten att överklaga beslutet vid domstolen.

4. Kommissionen skall i god tid skriftligt underrätta den
behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium
undersökningen skall genomföras om sin avsikt att fatta beslut
enligt punkt 3. Den skall samråda med den behöriga myndig-
heten innan den fattar sitt beslut.

5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den
medlemsstat inom vars territorium undersökningen skall
genomföras kan, på begäran av myndigheten eller kommissio-
nen, biträda kommissionens tjänstemän vid fullgörandet av
deras uppgifter.

6. Om ett foretag eller en företagssammanslutning motsätter
sig en undersökning som har beslutats med stöd av denna
artikel, skall den berörda medlemsstaten lämna de av kommis-
sionen bemyndigade tjänstemännen den hjälp som behövs for
att de skall kunna utföra sitt undersökningsuppdrag. För detta
ändamål skall medlemsstaterna efter samråd med kommissio-
nen vidta nödvändiga åtgärder inom ett år efter det att denna
förordning har trätt i kraft.

Artikel 14

Böter

1. Kommissionen kan genom beslut ålägga sådana personer
som avses i artikel 3.1 b, företag eller företagssammanslut-

ningar böter om lägst 1 OOO och högst 50 000 ecu, om de
uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) underlåter att anmäla en koncentration enligt artikel 4,

b) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en anmälan
enligt artikel 4,

c) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt
artikel 11 eller inte lämnar en uppgift inom den tidsfrist
som har fastställts genom beslut enligt artikel 11,

d) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 12 eller
13 lägger fram begärda räkenskaper eller andra affärs-
handlingar i ofullständigt skick eller inte underkastar sig
en undersökning som har beslutats enligt artikel 13.

2. Kommissionen kan ålägga de berörda personerna eller
företagen böter som inte överstiger tio procent av de berörda
företagens sammanlagda omsättning enligt artikel 5, om de
uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av
artikel 7.4 eller 8.2, andra stycket,

b) genomför en koncentration i strid mot artikel 7.1 eller
åsidosätter ett beslut enligt artikel 7.2,

c) genomför en koncentration som genom beslut enligt
artikel 8.3 har förklarats oförenlig med den gemensamma
marknaden eller underlåter att vidta de åtgärder som har
beslutats enligt artikel 8.4.

3. När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till
överträdelsens art och till hur allvarlig den är.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte
straffrättslig karaktär.

Artikel 15

Viten

1. Kommissionen kan förelägga sådana personer som avses
i artikel 3.1b eller berörda företag eller företagssammanslut-
ningar viten om högst 25 000 ecu för vaije dag som dröjs-
målet varar, räknat från den dag som anges i beslutet, for att
tvinga dem

a) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna de upplys-
ningar som kommissionen har begärt enligt artikel 11,
eller

b) att underkasta sig en sådan undersökning som kommissio-
nen har beslutat om enligt artikel 13.

2. Kommissionen kan förelägga sådana personer som avses
i artikel 3.1 b eller företag viten om högst 100 000 ecu for

443

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

till EES-lagen

Nr L 395/10

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

vaije dag som dröjsmålet varar, räknat från den dag som
anges i beslutet, för att tvinga dem

a) att iaktta ett åläggande som har beslutats med stöd av
artikel 7.4 eller 8.2, andra stycket, eller

b) att vidta de åtgärder som har beslutats enligt artikel 8.4.

3. Om de personer som avses i artikel 3.1 b eller företag
eller företagssammanslutningar har fullgjort skyldigheten för
vars uppfyllande vitet har förelagts, kan kommissionen
fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är lägre än det
som skulle ha följt av det ursprungliga beslutet.

Artikel 16

Domstolens prövning

Domstolen har oinskränkt rätt enligt fördragets artikel 172 att
pröva beslut genom vilka kommissionen fastställer böter eller
viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned eller höja ålagda
böter eller viten.

manslutningama tillfälle att i vaije skede av förfarandet fram
till samrådet med den rådgivande kommittén yttra sig över de
anmärkningar som framförs mot dem.

2. Med avvikelse från punkt 1 kan ett interimistiskt beslut
om att förlänga tidsfristen under vilken en koncentration upp-
skjuts eller medge dispens enligt artikel 7.2 respektive 7.4
fattas utan att de berörda personerna, företagen eller före-
tagssammanslutningama lämnas tillfälle att på förhand
framföra sina synpunkter, förutsatt att kommissionen lämnar
dem tillfälle att göra detta så snart som möjligt efter det att
den har fattat sitt beslut.

3. Kommissionen skall fatta sitt beslut endast på grundval av
de anmärkningar beträffande vilka parterna har haft möjlighet
att framföra synpunkter. Vid förfarandet skall parternas rätt att
gå i svaromål respekteras till fullo. Åtminstone de direkt
berörda parterna skall fa ta del av akten, varvid hänsyn skall
tas till företagens berättigade intresse av att deras affärshem-
ligheter skyddas.

4. I den mån kommissionen och medlemsstaternas behöriga
myndigheter anser det nödvändigt kan de inhämta yttranden
även från andra fysiska eller juridiska personer. Fysiska eller
juridiska personer som kan påvisa ett berättigat intresse i
saken, särskilt ledamöter av de berörda företagens admini-
strativa eller styrande organ eller erkända arbetstagarrepresen-
tanter från dessa företag, skall efter ansökan ha rätt att yttra
sig.

Sekretess

1. Upplysningar som har inhämtats med stöd av artiklarna
11, 12, 13 och 18 får endast användas för det med begäran,
undersökningen eller förhöret avsedda ändamålet.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 4.3, 18
och 20 får kommissionen och medlemsstaternas behöriga myn-
digheter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte röja
upplysningar som de har inhämtat med stöd av denna förord-
ning och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess.

3. Punkterna 1 och 2 skall inte utgöra hinder för offent-
liggörande av allmän information eller undersökningar som
inte innehåller uppgifter om enskilda företag eller företagssam-
manslutningar.

Artikel 18

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 7.2 och

7.4, 8.2, andra stycket, och 8.3-8.5, 14 och 15, skall den
lämna de berörda personerna, företagen och företagssam-

Artikel 19

Samverkan med medlemsstaternas myndigheter

1. Kommissionen skall inom tre arbetsdagar till medlemssta-
ternas behöriga myndigheter översända kopior av anmälningar
samt, så snart som möjligt, även av de viktigaste handlingar
som tillställs eller utfärdas av kommissionen enligt denna
förordning.

2. Kommissionen skall vidta åtgärder enligt denna för-
ordning i nära och ständig samverkan med medlemsstaternas
behöriga myndigheter, som har rätt att framföra sina syn-
punkter på dessa åtgärder. För tillämpningen av artikel 9 skall
den inhämta upplysningar från medlemsstatens behöriga
myndighet enligt punkt 2 i samma artikel och lämna den
tillfälle att yttra sig i vaije skede av förfarandet fram till det
att ett beslut fattas i enlighet med punkt 3 i samma artikel. För
detta ändamål skall kommissionen låta den ta del av akten.

3. Samråd skall ske med en rådgivande kommitté för
koncentrationer innan beslut fattas enligt artiklarna 8.2-8.5, 14
eller 15 eller bestämmelser antas enligt artikel 23.

4. Den rådgivande kommittén skall vara sammansatt av
representanter för medlemsstaternas myndigheter. Vaije

444

389R4064/S

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 4

till EES-lagen

31.12.89

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 395/11

medlemsstat skall utse en eller två representanter, som vid
forhinder kan ersättas av andra representanter. Minst en av
dessa representanter skall vara sakkunnig i frågor som rör
konkurrensbegränsningar och dominerande ställningar.

5. Samråd skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde
som sammankallas av kommissionen och med kommissionen
som ordförande. Till kallelsen skall fogas en redogörelse för
vaije ärende som skall behandlas, med de viktigaste hand-
lingarna samt ett preliminärt utkast till beslut. Sammanträdet
skall hållas tidigast fjorton dagar efter det att kallelse har
skett. I undantagsfall kan kommissionen förkorta denna frist
där så är motiverat för att förhindra att ett eller flera av de
företag som berörs av en koncentration åsamkas allvarlig
skada.

6. Den rådgivande kommittén skall avge ett yttrande om
kommissionens utkast till beslut, efter omröstning om så
behövs. Den rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även
om några ledamöter är frånvarande och orepresenterade.
Yttrandet skall vara skriftligt och skall bifogas utkastet till
beslut. Kommissionen skall ta största möjliga hänsyn till
kommitténs yttrande. Den skall underrätta kommittén om i
vilken utsträckning dess yttrande har beaktats.

7. Den rådgivande kommittén kan förorda att dess yttrande
offentliggörs. Kommissionen kan företa ett sådant offent-
liggörande. I beslutet att offentliggöra yttrandet skall veder-
börlig hänsyn tas till företagens berättigade intresse av att
deras affärshemligheter skyddas och till de berörda företagens
intresse av att ett sådant offentliggörande sker.

Artikel 20

Offentliggörande av beslut

1. Kommissionen skall offentliggöra de beslut som den fattar
enligt artikel 8.2-8.5 i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.

2. I offentliggörandet skall anges parternas namn och
huvuddragen av beslutet. Därvid skall hänsyn tas till före-
tagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter
skyddas.

Artikel 21

Behörighet

1. Med förbehåll för domstolens prövningsrätt är kommissio-
nen ensam behörig att fatta beslut enligt denna förordning.

2. Medlemsstaterna skall inte tillämpa sin nationella konkur-
renslagstiftning på koncentrationer med gemenskapsdimension.

Bestämmelsen i första stycket skall inte inskränka på en med-
lemsstats befogenhet att företa de undersökningar som behövs
för tillämpning av artikel 9.2 eller att efter hänskjutande enligt
artikel 9.3 b eller 9.5 vidta de åtgärder som absolut är
nödvändiga för tillämpning av artikel 9.8.

3. Utan hinder av punkterna 1 och 2 kan medlemsstaterna
vidta nödvändiga åtgärder för att skydda andra legitima
intressen än de som omfattas av denna förordning och som är
förenliga med gemenskapsrättens allmänna principer och
övriga bestämmelser.

Med legitima intressen enligt första stycket avses allmän
säkerhet, mediernas mångfald och tillsynsregler.

Alla andra allmänna intressen skall meddelas kommissionen av
den berörda medlemsstaten och skall erkännas av kommissio-
nen efter en bedömning av deras förenlighet med gemenskaps-
rättens allmänna principer och övriga bestämmelser innan
ovannämnda åtgärder kan vidtas. Kommissionen skall under-
rätta den berörda medlemsstaten om sitt beslut inom en månad
efter meddelandet.

Artikel 22

Tillämpningen av förordningen

1. Endast denna förordning är tillämplig på koncentrationer
enligt definitionen i artikel 3.

2. Förordningarna nr 17¹, (EEG) nr 1017/68², (EEG) nr
4056/86’ och (EEG) nr 3975/87⁴ gäller inte koncentrationer
enligt definitionen i artikel 3.

3. Om på begäran av en medlemsstat kommissionen konsta-
terar att en koncentration enligt definitionen i artikel 3 som
inte har någon gemenskapsdimension enligt artikel 1 skapar
eller förstärker en sådan dominerande ställning som medför att
den effektiva konkurrensen inom den berörda medlemsstatens
territorium påtagligt skulle hämmas, kan den, i den mån
koncentrationen påverkar handeln mellan medlemsstater, fatta
beslut enligt artikel 8.2, andra stycket, 8.3 och 8.4.

4. Artiklarna 2.1 a och b, 5, 6, 8 och 10-20 är tillämpliga.
Den frist inom vilken ett förfarande enligt artikel 10.1 kan
inledas skall löpa från dagen när begäran från medlemsstaten
inkommer. En sådan begäran skall framställas senast en
månad efter det att koncentrationen har anmälts till med-
lemsstaten eller genomförts. Denna frist skall löpa från den
tidpunkt när den första av dessa händelser inträffar.

5. Enligt punkt 3 skall kommissionen endast vidta de
åtgärder som absolut är nödvändiga för att upprätthålla eller
återupprätta en effektiv konkurrens inom territoriet i den
medlemsstat på vars begäran den ingriper.

¹ EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62.

² EGT nr L 175, 23.7.1968, s. 1.

’ EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4.

⁴ EGT nr L 374, 31.12.1987, s. 1.

445

389R4064/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4
till EES-lagen

Nr L 395/12

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

30.12.89

6. Punkterna 3-5 skall gälla till dess att de tröskelvärden
som anges i artikel 1.2 har tagits upp till förnyad prövning.

Artikel 23

Tillämpningsföreskrifter

Kommissionen har rätt att utfarda tillämpningsföreskrifter om
form, innehåll och övriga detaljer i anmälningar enligt artikel
4, tidsfrister enligt artikel 10 samt förhör enligt artikel 18.

Artikel 24

Relationer med länder som inte är medlemmar

1. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om
allmänna svårigheter som deras företag möter när det gäller
koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 i länder som inte
är medlemmar.

2. Kommissionen skall, första gången senast ett år efter det
att denna förordning har trätt i kraft och därefter med jämna
mellanrum, utarbeta en rapport om behandlingen av gemen-
skaps företag ur de synpunkter som avses i punkt 3 och 4 när
det gäller koncentrationer i länder som inte är medlemmar.
Kommissionen skall lägga fram dessa rapporter för rådet,
tillsammans med eventuella rekommendationer.

3. Om kommissionen, antingen på grundval av de rapporter
som avses i punkt 2 eller andra upplysningar, konstaterar att
ett tredje land inte behandlar gemenskapsföretag på ett sätt
som motsvarar gemenskapens behandling av företag från
landet i fråga, kan den lägga fram förslag för rådet om ett
lämpligt förhandlingsmandat i syfte att uppnå motsvarande
behandling för gemenskapsföretag.

4. Åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel skall, utan
att det påverkar tillämpningen av fördragets artikel 234, vara
i överensstämmelse med gemenskapens eller medlemsstaternas
förpliktelser enligt internationella överenskommelser, vare sig
dessa är bilaterala eller multilaterala.

Artikel 25

Ikraftträdande

1. Denna förordning träder i kraft den 21 september 1990.

2. Förordningen gäller inte koncentrationer som var föremål
för ett avtal eller tillkännagivande eller om kontroll för-
värvades enligt artikel 4.1 före tidpunkten för denna för-
ordnings ikraftträdande och den gäller inte under några
omständigheter koncentrationer beträffande vilka en med-
lemsstats myndighet med ansvar för konkurrens har inlett ett
förfarande före den tidpunkten.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 21 december 1989.

På rådets vägnar

E. CRESSON

Ordförande

Anmärkning: Yttrandena i rådets protokoll om denna förordning offentliggörs senare i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

446

302

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

368R1017/S

23.7.68

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS OFFICIELLA TIDNING

Nr L 175/1

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1017/68

av den 19 juli 1968

om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg och inre
vattenvägar

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 75 och 87 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande¹,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande², och

med beaktande av följande.

Enligt rådets förordning nr 141³ om undantag från tillämpning
av rådets förordning nr 17 för transportområdet skall för-
ordning nr 17⁴ inte vara tillämplig på avtal, beslut och
samordnade förfaranden på transportområdet som medför att
transportpriser och -villkor fastställs, transportutbudet be-
gränsas eller kontrolleras eller transportmarknader delas upp.
Förordning nr 17 skall inte heller tillämpas på sådana domine-
rande ställningar, som avses i fördragets artikel 86, på
transportmarknaden.

Enligt förordning nr 1002/67/EEG⁵ skall i fråga om trans-
porter på järnväg, landsväg och inre vattenvägar detta
undantag inte gälla längre än till och med den 30 juni 1968.

Att fastställa konkurrensregler för transporter på järnväg,
landsväg och inre vattenvägar är ett led i den gemensamma
transportpolitiken och i den allmänna ekonomiska politiken.

När konkurrensregler för dessa områden fastställs skall hänsyn
tas till transportområdets särskilda karaktär.

Eftersom konkurrensreglerna för transportområdet avviker
från de allmänna konkurrensreglerna skall företagen ges
möjlighet att få kännedom om vilka regler som gäller i vaije
särskilt fall.

¹ EGT nr 205, 11.12.1964, s. 3505/64.

² EGT nr 103, 12.6.1965, s. 1792/65.

³ EGT nr 124, 28.11.1962, s. 2751/62.

⁴ EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62.

⁵ EGT nr 306, 16.12.1967, s. 1.

Vid införandet av ett system med konkurrensregler på
transportområdet bör dessa regler gälla såväl gemensam
finansiering eller gemensamt köp av transportutrustning för
transportverksamhet som drivs gemensamt av grupper av
företag som viss verksamhet med anknytning till transporter
på järnväg, landsväg och inre vattenvägar som drivs av
företag som tillhandahåller transportrelaterade tjänster.

För att säkerställa att handeln mellan medlemsstaterna inte
påverkas och att konkurrensen inom den gemensamma
marknaden inte snedvrids är det nödvändigt att för de tre
ovannämnda transportgrenama i princip förbjuda alla avtal
mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och
samordnade förfaranden mellan företag samt vaije missbruk
av en dominerande ställning inom den gemensamma markna-
den som skulle kunna ha sådana verkningar.

Vissa typer av avtal, beslut och samordnade förfaranden på
transportområdet, som endast har till syfte eller resultat att
utnyttja tekniska förbättringar eller uppnå tekniskt samarbete,
kan undantas från förbudet mot konkurrensbegränsande avtal
eftersom de bidrar till att öka produktiviteten. Mot bakgrund
av de erfarenheter som kommer att vinnas genom tillämp-
ningen av denna förordning kan rådet på kommissionens
förslag ändra listan över sådana typer av avtal.

För att främja en förbättring av den ibland alltför splittrade
branschstrukturen inom trafiken på landsväg och inre vatten-
vägar bör även sådana avtal, beslut och samordnade för-
faranden som har till syfte att skapa och driva grupper av
företag inom dessa två transportgrenar för att idka trans-
portverksamhet, inklusive gemensam finansiering eller
gemensamt köp av transportutrustning för transportverksamhet
som drivs gemensamt, undantas från förbudet mot konkurrens-
begränsande avtal. Ett sådant generellt undantag kan medges
endast under förutsättning att den totala transportkapaciteten
för en grupp av företag inte överstiger en bestämd maximi-
gräns och att den individuella kapaciteten hos de företag som
tillhör gruppen inte överstiger vissa gränser som är satta på så

447

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop.1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

303

sätt att inget av dessa foretag kan uppnå en dominerande
ställning inom gruppen. Kommissionen skall dock ha befogen-
het att ingripa om i enstaka fall sådana avtal har verkningar
som är oförenliga med de villkor enligt vilka ett konkurrens-
begränsande avtal kan erkännas som lagligt och som utgör ett
missbruk av undantaget. Det förhållandet att en grupp av
företag har en total transportkapacitet som överstiger den
fastställda maximigränsen eller inte är berättigad till det
generella undantaget på grund av den individuella kapaciteten
hos de företag som tillhör gruppen utesluter dock inte att det
kan röra sig om ett lagligt avtal, beslut eller samordnat
förfarande, om det i övrigt uppfyller villkoren enligt denna
förordning.

Om ett avtal, beslut eller samordnat förfarande bidrar till att
förbättra kvaliteten på transporttjänster eller till att öka
kontinuiteten och stabiliteten när det gäller att tillgodose
transportbehoven på de marknader där tillgång och efterfrågan
kan vara underkastade avsevärda tidsmässiga svängningar eller
till att öka företagens produktitivet eller främja tekniskt eller
ekonomiskt framåtskridande, skall förbudet kunna förklaras
inte tillämpligt. Det är dock en förutsättning i sådana fall att
avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet tar rimlig
hänsyn till transportkonsumentemas intressen och varken
ålägger de berörda företagen begränsningar som inte är
nödvändiga för att ovannämnda mål skall kunna nås eller gör
det möjligt för företagen att sätta konkurrensen ur spel när det
gäller en väsentlig del av den berörda transportmarknaden,
med hänsyn tagen även till konkurrensen från andra transport-
medel.

Till dess att rådet vidtar lämpliga åtgärder inom ramen för den
gemensamma transportpolitiken för att säkerställa en stabil
transportmarknad och under förutsättning att rådet har
konstaterat att det föreligger ett krisläge, bör för marknaden
i fråga sådana avtal godkännas som behövs för att minska
störningar till följd av transportmarknadens struktur.

Beträffande transporter på järnväg, landsväg och inre vatten-
vägar är det angeläget att medlemsstaterna i fråga om offent-
liga företag eller företag som har medgetts särskilda eller
exklusiva rättigheter varken beslutar om eller vidmakthåller
åtgärder som strider mot denna förordning. Bestämmelserna
i denna förordning bör även gälla företag som har fått i
uppdrag att utföra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,
förutsatt att tillämpningen av bestämmelserna inte rättsligt
eller faktiskt hindrar dem från att utföra de särskilda uppgifter
som de har tilldelats. Dock får inte utvecklingen av handeln
därigenom påverkas i en sådan omfattning att det strider mot
gemenskapens intressen. Kommissionen skall ha möjlighet att

se till att dessa principer tillämpas och att meddela med-
lemsstaterna de direktiv eller beslut som kan behövas för detta
ändamål.

De närmare bestämmelserna om tillämpningen av de grund-
läggande principerna i denna förordning skall utformas på så
sätt att de dels säkerställer en effektiv tillsyn och förenklar den
administrativa kontrollen så mycket som möjligt, dels till-
godoser företagens behov av rättssäkerhet.

I första hand åligger det företagen själva att bedöma om deras
avtal, beslut eller samordnade förfaranden huvudsakligen
medför konkurrensbegränsningar eller sådana ekonomiska
vinster som kan rättfärdiga dessa begränsningar och att i
enlighet med denna bedömning på eget ansvar bestämma om
dessa avtal, beslut eller samordnade förfaranden är lagliga
eller olagliga.

Företagen bör därför tillåtas att träffa eller tillämpa avtal utan
att behöva offentliggöra dem. Det föreligger således en risk att
sådana avtal kan förklaras ogiltiga med retroaktiv verkan om
de skulle undersökas till följd av en anmälan eller på kommis-
sionens eget initiativ, men detta utesluter inte att de med
retroaktiv verkan kan förklaras lagliga i händelse av en sådan
senare undersökning.

Företagen kan emellertid i vissa fall önska att de behöriga
myndigheterna hjälper dem med att fastställa om deras avtal,
beslut eller samordnade förfaranden är i överensstämmelse
med gällande regler. Det bör därför införas ett förfarande som
innebär att företagen till kommissionen får inlämna ansök-
ningar och att dessa offentliggörs i sammandrag i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning så att berörd tredje man kan
framföra synpunkter på avtalet i fråga. Om inget klagomål
framställs av någon medlemsstat eller berörd tredje man, och
om kommissionen inte inom en fastställd tidsfrist meddelar de
sökande att det finns allvarliga tvivel beträffande lagligheten
av avtalet i fråga, bör avtalet anses undantaget från förbudet
för den tid som redan har förflutit och under ytterligare tre år.

Med hänsyn till att de avtal som behövs för att minska
störningar till följd av transportmarknadens struktur är av
undantagskaraktär bör, när rådet har konstaterat att det
föreligger ett krisläge, företag som önskar erhålla godkännan-
de för ett sådant avtal åläggas att anmäla det till kommissio-
nen. Kommissionens godkännande skall träda i kraft först vid
tidpunkten för beslutet. Giltighetstiden för ett sådant god-
kännande bör inte överstiga tre år efter det att rådet har
konstaterat att det föreligger ett krisläge, och beslutet bör
endast förnyas om rådet på nytt konstaterar att det föreligger
ett krisläge. Godkännandet bör under alla omständigheter

448

304

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5
till EES-lagen

upphöra att gälla senast sex månader efter det att rådet har
genomfört lämpliga åtgärder för att säkerställa stabiliteten på
den transportmarknad som avtalet avser.

För att säkerställa en enhetlig tillämpning inom den gemen-
samma marknaden av konkurrensreglerna för transportområdet
är det nödvändigt att fastställa regler som gör det möjligt för
kommissionen att, i nära och ständig samverkan med med-
lemsstaternas behöriga myndigheter, vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att tillämpa dessa konkurrensregler.

För detta ändamål skall kommissionen erhålla medverkan från
medlemsstaternas behöriga myndigheter och ha befogenhet
inom hela den gemensamma marknaden att begära de upp-
lysningar och genomföra de undersökningar som behövs för
att få kännedom om sådana avtal, beslut och samordnade
förfaranden samt sådant missbruk av en dominerande ställning
som är förbjudna enligt denna förordning.

Om en medlemsstat vid tillämpningen av förordningen i ett
särskilt fall anser att det uppkommer principfrågor som rör
den gemensamma transportpolitiken, bör sådana frågor kunna
undersökas av rådet. Alla allmänna frågor som uppstår i
samband med genomförandet av konkurrenspolitiken på
transportområdet bör kunna hänvisas till rådet. Ett förfarande
skall införas för att säkerställa att beslut om att tillämpa
förordningen i ett visst fall fattas av kommissionen först sedan
rådet har undersökt principfrågorna och med beaktande av de
riktlinjer som framkommer vid undersökningen.

För att kunna fullgöra sin uppgift att övervaka tillämpningen
av bestämmelserna i denna förordning skall kommissionen ha
befogenhet att rikta rekommendationer och beslut till företag
eller företagssammanslutningar för att få dem att upphöra med
överträdelser av förordningens bestämmelser om förbud mot
vissa avtal, beslut och samordnade förfaranden.

För att säkerställa att förordningens förbud iakttas och att de
skyldigheter som genom denna förordning har ålagts företag
och företagssammanslutningar uppfylls, skall böter och viten
kunna åläggas.

De berörda företagen skall medges rätt att yttra sig inför
kommissionen, tredje man vars intressen kan beröras av ett

beslut skall ges tillfälle att i förväg framföra sina synpunkter
och det skall ses till att fattade beslut ges vidsträckt publicitet.

Domstolen bör i enlighet med fördragets artikel 172 ges
oinskränkt rätt att pröva kommissionens beslut att ålägga böter
eller viten.

Ikraftträdandet av förordningens förbud beträffande avtal,
beslut och samordnade förfaranden som föreligger när denna
förordning offentliggörs i Europeiska gemenskapernas
officiella tidning bör senareläggas sex månader för att under-
lätta företagens anpassning till bestämmelserna i förordningen.

Inom en lämplig tidsfrist från det att de förhandlingar som
skall föras med de tredje länder som har undertecknat den
reviderade konventionen om sjöfart på Rhen har avslutats bör
de ändringar vidtas i denna förordning i sin helhet som kan
visa sig nödvändiga med hänsyn till de skyldigheter som följer
av den reviderade konventionen.

Förordningen bör ändras om så behövs mot bakgrund av de
erfarenheter som har vunnits inom en treårsperiod. Det bör
särskilt övervägas om med hänsyn till utvecklingen av den
gemensamma transportpolitiken under denna period för-
ordningens räckvidd borde utsträckas till att omfatta avtal,
beslut och samordnade förfaranden samt missbruk av en
dominerande ställning som inte påverkar handeln mellan
medlemsstater.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Grundläggande bestämmelse

I fråga om transporter på järnväg, landsväg och inre vatten-
vägar gäller bestämmelserna i denna förordning alla avtal,
beslut och samordnade förfaranden som har till syfte eller
resultat att fastställa transportpriser och -villkor, begränsa eller
kontrollera transportutbudet, dela upp transportmarknader,
utnyttja tekniska förbättringar eller åstadkomma tekniskt
samarbete eller gemensam finansiering eller gemensamt köp
av transportutrustning eller tillbehör, där sådan verksamhet
har direkt samband med tillhandahållandet av transporttjänster
och behövs för transportverksamhet som drivs gemensamt av
en sådan grupp av företag inom trafiken på landsväg och inre
vattenvägar som avses i artikel 4, samt missbruk av en
dominerande ställning på transportmarknaden. Dessa be-
stämmelser gäller även den verksamhet som drivs av dem som
tillhandahåller transportrelaterade tjänster och som har
ovannämnda syfte eller resultat.

449

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

Artikel 2

Förbud mot konkurrensbegränsande åtgärder

Om inte annat följer av artikel 3-6 förbjuds följande såsom
oförenliga med den gemensamma marknaden utan att det krävs
ett föregående beslut: alla avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som
kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till
syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida
konkurrensen inom den gemensamma marknaden, särskilt de
som innebär att

a) transportpriser och -villkor eller andra affärsvillkor direkt
eller indirekt fastställs,

b) transportutbudet, marknader, teknisk utveckling eller
investeringar begränsas eller kontrolleras,

c) transpoitmarknader delas upp,

d) olika villkor tillämpas på likvärdiga transaktioner med
handelspartners, som därmed får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för ingående av avtal att avtalsparter-
na åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin
natur eller enligt handelsbruk har något samband med
tillhandahållandet av transporttjänster.

Artikel 3

Undantag för tekniska avtal

1. Förbudet enligt artikel 2 gäller inte avtal, beslut och
samordnade förfaranden som har till syfte och resultat att
utnyttja tekniska förbättringar eller uppnå tekniskt samarbete
genom

a) standardisering av utrustning, transporttillbehör, fordon
eller fasta installationer,

b) utbyte eller gemensam användning av personal, utrustning,
fordon eller fasta installationer för utförandet av trans-
porttjänster,

c) organisation och utförande av successiva, kompletterings-,
ersättnings- eller kombinerade transporter och fastställande
och tillämpning av totalpriser och -villkor för sådan
verksamhet, inklusive särskilda priserbjudanden,

d) användning för resor med ett enda transportmedel av de
sträckor som är mest rationella från driftssynpunkt,

e) samordning av tidtabeller for anslutande förbindelser,

f) sammanslagning av enstaka försändelser,

29 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

g) uppställande av enhetliga regler för tariffernas struktur och
villkoren för tillämpningen av dessa, förutsatt att dessa
regler inte omfattar transportpriser och -villkor.

2. Kommissionen skall vid behov lägga fram förslag för rådet
om att utvidga eller förkorta uppräkningen i punkt 1.

Artikel 4

Undantag för grupper av små och medelstora företag

1. De avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses i
artikel 2 är undantagna från förbudet i samma artikel, om
syftet är

— upprättande och drift av grupper av företag inom trafiken
på landsväg och inre vattenvägar för att bedriva trans-
portverksamhet,

— gemensam finansiering eller gemensamt köp av trans-
portutrustning eller -tillbehör, om denna verksamhet har
direkt samband med tillhandahållandet av transporttjänster
och behövs för den gemensamma verksamhet som bedrivs
av ovannämnda grupper av företag,

förutsatt att gruppens totala transportkapacitet inte överstiger

— 10 000 ton vid transport på landsväg,

— 500 000 ton vid transport på inre vattenvägar.

Den individuella transportkapaciteten hos vaije företag som
tillhör en sådan grupp får inte överstiga 1 000 ton vid trans-
port på landsväg eller 50 000 ton vid transport på inre
vattenvägar.

2. Om tillämpningen av ett sådant avtal, beslut eller samord-
nat förfarande som avses i punkt 1 i ett visst fall har verk-
ningar som är oförenliga med de villkor som anges i artikel 5
och utgör ett missbruk av undantaget från bestämmelserna i
artikel 2, kan företagen eller företagssammanslutningarna
åläggas att få dessa verkningar att upphöra.

Artikel 5

Undantag från tillämpning av förbudet

Förbudet i artikel 2 kan förklaras inte tillämpligt med retroak-
tiv verkan beträffande

— vaije avtal eller grupp av avtal mellan företag,

— vaije beslut eller grupp av beslut som fattas av en före-
tagssammanslutning, eller

450

306

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

— vaije samordnat förfarande eller grupp av samordnade
förfaranden

som bidrar till

— att förbättra kvaliteten på transporttjänster, eller

— att främja större kontinuitet och stabilitet när det gäller att
tillgodose transportbehoven på marknader där tillgång och
efterfrågan är underkastade avsevärda tidsmässiga sväng-
ningar, eller

— att öka företagens produktivitet, eller

— att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande,

och samtidigt tar rimlig hänsyn till transportkonsumentemas
intressen och varken

a) ålägger de berörda transportföretagen begränsningar som
inte är nödvändiga för att nå ovannämnda mål eller

b) gör det möjligt för dessa företag att sätta konkurrensen ur
spel när det gäller en väsentlig del av den berörda trans-
portmarknaden.

Artikel 6

Avtal avsedda att minska störningar till följd av trans-
portmarknadens struktur

1. Till dess att rådet vidtar lämpliga ågärder inom ramen för
den gemensamma transportpolitiken för att säkerställa en stabil
transportmarknad kan förbudet i artikel 2 förklaras inte
tillämpligt på avtal, beslut och samordnade förfaranden som
kan minska störningar på marknaden i fråga.

2. Beslut enligt det förfarande som anges i artikel 14 om att
inte tillämpa förbudet i artikel 2 far inte fattas förrän rådet,
antingen med kvalificerad majoritet eller, om en medlemsstat
anser att villkoren i fördragets artikel 75.3 är uppfyllda,
enhälligt, på grundval av ett utlåtande från kommissionen har
konstaterat att det föreligger ett krisläge på hela transport-
marknaden eller en del av den.

3. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 2, kan
förbudet i artikel 2 förklaras inte tillämpligt endast om

a) avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet i fråga
inte ålägger de berörda företagen begränsningar som inte
är nödvändiga för att minska störningarna, och

b) inte ger dessa företag möjlighet att sätta konkurrensen ur
spel när det gäller en väsentlig del av den berörda trans-
portmarknaden.

Artikel 7

Avtals och besluts ogiltighet

Vaije avtal eller beslut som är förbjudet enligt föregående
bestämmelser är ogiltigt.

Artikel 8

Förbud mot missbruk av en dominerande ställning

Ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning
inom den gemensamma marknaden eller en väsentlig del av
den är, i den mån handeln mellan medlemsstater påverkas
därigenom, förbjudet såsom oförenligt med den gemensamma
marknaden.

Sådant missbruk kan särskilt bestå i att

a) direkt eller indirekt bestämma oskäliga transportpriser
eller -villkor,

b) begränsa transportutbudet, marknader eller teknisk ut-
veckling till skada för konsumenterna,

c) tillämpa olika villkor på likvärdiga transaktioner med
handelspartners, som därmed får en konkurrensnackdel,

d) ställa som villkor för ingående av avtal att avtalsparterna
åtar sig ytterligare förpliktelser som varken till sin natur
eller enligt handelsbruk har något samband med till-
handahållandet av transporttjänster.

Artikel 9

Offentliga foretag

1. När det gäller offentliga företag och företag som av
medlemsstaterna har medgetts särskilda eller exklusiva
rättigheter skall medlemsstaterna varken besluta om eller
vidmakthålla åtgärder som strider mot bestämmelserna i
föregående artiklar.

2. Bestämmelserna i föregående artiklar gäller företag som
har fått i uppdrag att utföra tjänster av allmänt ekonomiskt
intresse, förutsatt att tillämpningen av bestämmelserna inte
rättsligt eller faktiskt hindrar dem från att utföra de särskilda
uppgifter som de har tilldelats. Utvecklingen av handeln får
inte påverkas i en sådan omfattning att det skulle strida mot
gemenskapens intressen.

3. Kommissionen skall övervaka tillämpningen av bestämmel-
serna i denna artikel och skall meddela medlemsstaterna de
direktiv eller beslut som kan behövas för detta ändamål.

451

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

307

Artikel 10

Förfaranden vid klagomål eller på kommissionens
eget initiativ

Kommissionen kan efter att ha mottagit klagomål eller på eget
initiativ inleda förfaranden för att få överträdelser av be-
stämmelserna i artikel 2 eller 8 att upphöra eller för att
säkerställa att artikel 4.2 iakttas.

Rätt att framställa klagomål har

a) medlemsstaterna,

b) fysiska eller juridiska personer som åberopar ett berättigat
intresse i saken.

Artikel 11

Genomförandet av förfaranden vid klagomål eller på
kommissionens eget initiativ

1. Konstaterar kommissionen att det har skett en överträdelse
av artikel 2 eller 8, kan den genom beslut ålägga de berörda
företagen eller företagssammanslutningarna att upphöra med
överträdelsen.

Om inte annat följer av andra bestämmelser i denna för-
ordning kan kommissionen, innan den fattar beslut enligt
föregående stycke, rikta rekommendationer till de berörda
företagen eller företagssammanslutningarna för att få dem att
upphöra med överträdelsen.

2. Punkt 1 gäller även sådana fall som avses i artikel 4.2.

3. Finner kommissionen, efter att ha mottagit klagomål, att
det på grundval av den information som den har tillgång till
inte finns skäl för att ingripa med stöd av artikel 2, 4.2 eller
8 mot ett avtal, beslut eller förfarande, skall den genom beslut
tillbakavisa klagomålet som obefogat.

4. Finner kommissionen, efter att ha mottagit klagomål eller
på eget initiativ, att ett avtal, beslut eller samordnat förfarande
uppfyller villkoren i både artiklarna 2 och 5, skall den
meddela ett beslut om tillämpning av artikel 5. I beslutet skall
anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna tidpunkt kan
vara tidigare än tidpunkten för beslutet.

Artikel 12

Tillämpningen av artikel 5 - invändningar

1. Företag och företagssammanslutningar som önskar åberopa
artikel 5 beträffande sådana avtal, beslut eller samordnade

förfaranden som avses i artikel 2 och i vilka de deltar kan
framställa ansökningar till kommissionen.

2. Om kommissionen förfogar över allt tillgängligt be-
vismaterial och finner att en ansökan kan medges och inga
åtgärder enligt artikel 10 har vidtagits mot avtalet, beslutet
eller det samordnade förfarandet i fråga, skall den snarast
offentliggöra ansökan i sammandrag i Europeiska gemenska-
pernas officiella tidning och lämna berörd tredje man tillfälle
att framföra synpunkter till kommissionen inom trettio dagar.
Vid offentliggörandet skall hänsyn tas till företagens be-
rättigade intresse av att deras affärshemligheter skyddas.

3. Om kommissionen inte meddelar sökandena inom nittio
dagar från tidpunkten för ett sådant offentliggörande i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning att det finns allvarliga
tvivel beträffande tillämpligheten av artikel 5, skall avtalet,
beslutet eller det samordnade förfarandet, förutsatt att det
överensstämmer med den beskrivning som har lämnats i
ansökan, anses undantaget från förbudet för den tid som redan
har förflutit och under ytterligare högst tre år från offent-
liggörandet av ansökan i Europeiska gemenskapernas officiella
tidning.

Konstaterar kommissionen, efter utgången av nittiodagars-
fristen men före utgången av treårs fristen, att villkoren för
tillämpning av artikel 5 inte är uppfyllda, skall den genom
beslut meddela att förbudet i artikel 2 gäller. Detta beslut kan
ges retroaktiv verkan, om de berörda parterna har lämnat
oriktiga uppgifter eller missbrukat undantaget från bestämmel-
serna i artikel 2.

4. Om kommissionen inom nittiodagars fristen meddelar
sökandena i enlighet med punkt 3 första stycket, skall den
undersöka om villkoren i artiklarna 2 och 5 är uppfyllda.

Finner kommissionen att villkoren i artiklarna 2 och 5 är
uppfyllda, skall den besluta om tillämpning av artikel 5. I
beslutet skall anges tidpunkten då det träder i kraft. Denna
tidpunkt kan vara tidigare än tidpunkten för ansökan.

Artikel 13

Giltighetstiden för och återkallande av beslut om
tillämpning av artikel 5

1. I beslut om tillämpning av artikel 5 som fattas med stöd av
artikel 11.4 eller artikel 12.4 andra stycket, skall anges för
vilken tid det skall gälla. Normalt skall denna tid inte under-
stiga sex år. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden.

452

308

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

2. Beslutet kan förnyas, om förutsättningarna för tillämpning
av artikel 5 fortfarande gäller.

3. Kommissionen kan återkalla eller ändra sitt beslut eller
förbjuda parterna att vidta vissa åtgärder

a) om de förhållanden som låg till grund för beslutet har
ändrats i något avseende,

b) om parterna åsidosätter ett åläggande som har förenats
med beslutet,

c) om beslutet grundar sig på oriktiga uppgifter eller har
utverkats på ett bedrägligt sätt, eller

d) om parterna missbrukar det undantag från bestämmelserna
i artikel 2 som har beviljats dem genom beslutet.

I fall enligt b, c och d kan beslutet återkallas med retroaktiv
verkan.

Artikel 14

Beslut om tillämpning av artikel 6

1. Sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden som
avses i artikel 2 beträffande vilka parterna önskar åberopa
artikel 6 skall anmälas till kommissionen.

2. Beslut av kommissionen om tillämpning av artikel 6 skall
träda i kraft först vid tidpunkten för beslutet. 1 beslutet skall
anges för vilken tid det skall gälla. Denna tid skall inte
överstiga tre år från den tidpunkt när rådet konstaterar att det
föreligger ett krisläge enligt artikel 6.2.

3. Kommissionen kan förnya beslutet, om rådet i enlighet
med det förfarande som anges i artikel 6.2 på nytt konstaterar
att det föreligger ett krisläge och om de övriga villkoren i
artikel 6 fortfarande är uppfyllda.

4. Beslutet kan förenas med villkor och ålägganden.

5. Kommissionens beslut skall upphöra att gälla senast sex
månader efter det att de åtgärder som anges i artikel 6.1 har
genomförts.

6. Bestämmelserna i artikel 13.3 är tillämpliga.

Artikel 15

Behörighet

Med förbehåll för domstolens prövning av beslutet är kommis-
sionen ensam behörig

— att ålägga skyldigheter enligt artikel 4.2,

— att meddela beslut enligt artiklarna 5 och 6.

Så länge kommissionen varken har inlett ett förfarande för att
meddela beslut i ett visst fall eller översänt ett meddelande
enligt artikel 12.3 första stycket, är medlemsstaternas myndig-
heter behöriga att avgöra om bestämmelserna i artikel 2 eller
8 är tillämpliga på fallet.

Artikel 16

Samverkan med medlemsstaternas myndigheter

1. Kommissionen skall genomföra de förfaranden som
föreskrivs i denna förordning i nära och ständig samverkan
med medlemsstaternas behöriga myndigheter, som har rätt att
framföra sina synpunkter på dessa förfaranden.

2. Kommissionen skall utan dröjsmål till medlemsstaternas
behöriga myndigheter översända kopior av klagomål och
ansökningar samt även av de viktigaste handlingarna som
tillställs kommissionen eller som den översänder i samband
med dessa förfaranden.

3. Samråd skall ske med en rådgivande kommitté för kartell-
och monopolfrågor inom transportsektorn före beslut som
följer på ett förfarande enligt artikel 10 eller beslut enligt
artikel 12.3 andra stycket, eller enligt punkt 4 andra stycket,
i samma artikel eller enligt punkt 2 eller 3 i artikel 14.
Samråd skall också ske med den rådgivande kommittén före
beslut om att meddela tillämpningsföreskrifter enligt artikel
29.

4. Den rådgivande kommittén skall vara sammansatt av
tjänstemän som är sakkunniga i kartell- och monopolfrågor på
transportområdet. Varje medlemsstat skall utse två tjänstemän
som representanter, som var och en vid förhinder kan ersättas
av en annan tjänsteman.

5. Samrådet skall äga rum vid ett gemensamt sammanträde
som sammankallas av kommissionen och som hålls tidigast
fjorton dagar efter det att kallelse har skett. Till kallelsen skall
fogas en redogörelse för varje ärende som skall behandlas,
med uppgift om de viktigaste handlingarna samt ett preliminärt
utkast till beslut.

6. Den rådgivande kommittén kan avge ett yttrande även om
några ledamöter eller deras ersättare inte är närvarande. En
redogörelse för resultatet av överläggningarna skall bifogas
utkastet till beslut. Redogörelsen skall inte offentliggöras.

453

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

309

Artikel 17

Rådets behandling av principfrågor rörande den
gemensamma transportpolitiken som uppkommer i
särskilda fall

1. Kommissionen skall inte meddela ett beslut för vilket
samråd enligt artikel 16 är obligatoriskt förrän efter utgången
av en frist på tjugo dagar från den dag när den rådgivande
kommittén har avgett sitt yttrande.

2. Före utgången av den frist som anges i punkt 1 får varje
medlemsstat begära att rådet sammankallas för att tillsammans
med kommissionen behandla de principfrågor rörande den
gemensamma transportpolitiken som enligt medlemsstatens
uppfattning har samband med det ärende som skall avgöras.

Rådet skall inom trettio dagar efter en begäran från den
berörda medlemsstaten sammanträda uteslutande för att
behandla sådana principfrågor.

Kommissionen skall inte meddela sitt beslut förrän efter rådets
sammanträde.

3. Rådet kan vidare när som helst på begäran av en med-
lemsstat eller kommissionen behandla allmänna frågor som
uppkommer i samband med genom förandet av konkurrenspoli-
tiken inom transportsektorn.

4. I samtliga fall där det begärs att rådet sammanträder för
att behandla principfrågor enligt punkt 2 eller allmänna frågor
enligt punkt 3 skall kommissionen inom ramen för denna
förordning ta hänsyn till de riktlinjer som framkommer vid
sammanträdet.

Artikel 18

Utredningar av transportbranscher

1. Om transportutvecklingen, prisrörelser eller prisstelhet på
transportområdet eller andra omständigheter tyder på att
konkurrensen på transportområdet är begränsad eller snedvri-
den inom den gemensamma marknaden inom ett visst geogra-
fiskt område eller i samband med en eller flera trafikleder,
eller i fråga om person- eller godsbefordran av en eller flera
bestämda kategorier, kan kommissionen besluta att företa en
allmän utredning av den berörda branschen och i samband
därmed begära att transportföretagen i denna bransch lämnar
de upplysningar och de handlingar som är nödvändiga för att
förverkliga de principer som är uppställda i artikel 2-8.

2. När kommissionen företar utredningar enligt punkt 1, skall
den även begära att företag eller grupper av företag, vars

storlek tyder på att de har en dominerande ställning inom den
gemensamma marknaden eller en väsentlig del av den, lämnar
de uppgifter om företagens struktur och beteende som är
nödvändiga för att bedöma deras ställning mot bakgrund av
bestämmelserna i artikel 8.

3. Artiklarna 16.2-6, 17, 19, 20 och 21 är tillämpliga.

Artikel 19

Begäran om upplysningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen har
tilldelats genom denna förordning får kommissionen inhämta
alla nödvändiga upplysningar hos medlemsstaternas regeringar
och behöriga myndigheter samt hos företag och företagssam-
manslutningar.

2. När kommissionen riktar en begäran om upplysningar till
ett företag eller en företagssammanslutning, skall den samti-
digt sända en kopia av denna begäran till den behöriga
myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium före-
tagen har sitt säte.

3. I sin begäran skall kommissionen ange den rättsliga
grunden för och syftet med begäran samt de påföljder som
avses i artikel 22.1 b om oriktiga uppgifter lämnas.

4. Skyldiga att lämna de begärda upplysningarna är före-
tagens ägare eller deras företrädare och, när det gäller
juridiska personer och bolag, eller sammanslutningar som inte
är juridiska personer, de som är utsedda att företräda dem
enligt lag eller stadgar.

5. Om ett företag eller en företagssammanslutning inte
lämnar de begärda upplysningarna inom den tidsfrist som har
fastställts av kommissionen eller lämnar ofullständiga upp-
lysningar, skall kommissionen begära upplysningarna genom
beslut. I beslutet skall anges vilka upplysningar som begärs,
fastställas en lämplig tidsfrist inom vilken upplysningarna skall
lämnas och anges de påföljder som avses i artiklarna 22.1 b
och 23.1 c samt upplysas om rätten att få beslutet prövat av
domstolen.

6. Kommissionen skall samtidigt sända en kopia av sitt beslut
till den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars
territorium företaget eller företagssammanslutningen har sitt
säte.

454

310

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop.1991/92:170

Bilaga 5

till EES-lagen

Artikel 20

Undersökningar genomförda av
medlemsstaternas myndigheter

1. På begäran av kommissionen skall medlemsstaternas
behöriga myndigheter genomföra de undersökningar som
kommissionen anser påkallade enligt artikel 21.1 eller som den
har beslutat om enligt artikel 21.3. De tjänstemän hos med-
lemsstaternas behöriga myndigheter som har till uppgift att
genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter
efter företeende av en skriftlig fullmakt utfärdad av den
behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium
undersökningen skall genomföras. Fullmakten skall ange
föremålet för och syftet med undersökningen.

2. På begäran av kommissionen eller den behöriga myndig-
heten i medlemsstaten inom vars territorium undersökningen
skall genomföras kan kommissionens tjänstemän biträda
myndighetens tjänstemän vid fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 21

Kommissionens befogenheter vid undersökningar

1. Vid fullgörandet av de uppgifter som kommissionen har
tilldelats genom denna förordning får den genomföra alla
nödvändiga undersökningar hos företag och företagssam-
manslutningar. För detta ändamål har de av kommissionen
bemyndigade tjänstemännen befogenhet

a) att granska böcker och andra affärshandlingar,

b) att göra kopior eller utdrag av böcker och affärshand-
lingar,

c) att begära muntliga förklaringar på ort och ställe,

d) att få tillträde till företagens samtliga lokaler, markom-
råden och transportmedel.

2. De tjänstemän som av kommissionen har fått i uppdrag att
genomföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter
efter företeende av en skriftlig fullmakt, som anger föremålet
för och syftet med undersökningen samt de påföljder som
avses i artikel 22.1 c för det fall att begärda böcker eller
andra affärshandlingar inte framläggs på ett fullständigt sätt.

Kommissionen skall i god tid före undersökningen underrätta
den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars
territorium undersökningen skall genomföras om under-
sökningsuppdraget samt om de bemyndigade tjänstemännens
identitet.

3. Företag och företagssammanslutningar är skyldiga att
underkasta sig de undersökningar som kommissionen har

beslutat om. I beslutet skall anges föremålet för och syftet
med undersökningen, fastställas när den skall bölja och anges
de påföljder som avses i artiklarna 22.1 c och 23.1 d samt
upplysas om rätten att få beslutet prövat av domstolen.

4. Kommissionen skall fatta beslut enligt punkt 3 efter att ha
samrått med den behöriga myndigheten i den medlemsstat
inom vars territorium undersökningen skall genomföras.

5. Tjänstemännen hos den behöriga myndigheten i den
medlemsstat inom vars territorium undersökningen skall
genomföras kan, på begäran av myndigheten eller kommissio-
nen, hjälpa kommissionens tjänstemän vid fullgörandet av
deras uppgifter.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som har
beslutats med stöd av denna artikel, skall den berörda med-
lemsstaten lämna de av kommissionen bemyndigade tjänste-
männen den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt
undersökningsuppdrag. För detta ändamål skall medlemsstater-
na efter samråd med kommissionen vidta nödvändiga åtgärder
före den 1 januari 1970.

Artikel 22

Böter

1. Kommissionen kan ålägga företag och företagssammanslut-
ningar böter om lägst etthundra och högst femtusen beräk-
ningsenheter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan
enligt artikel 12 eller i en anmälan enligt artikel 14,

b) lämnar oriktiga uppgifter till svar på en begäran enligt
artikel 18 eller artikel 19.3 eller 19.5 eller inte lämnar en
uppgift inom den tidsfrist som har fastställts genom beslut
enligt artikel 19.5, eller

c) vid undersökningar som genomförs enligt artikel 20 eller
21 framlägger begärda böcker eller andra affärshandlingar
på ett ofullständigt sätt eller inte underkastar sig en
undersökning som har beslutats enligt artikel 21.3.

2. Kommissionen kan ålägga företag och företagssammanslut-
ningar böter om lägst ettusen och högst en miljon beräknings-
enheter, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga tio
procent av föregående räkenskapsårs omsättning för vaije
företag som deltagit i överträdelsen, om de uppsåtligen eller
av oaktsamhet

a) överträder bestämmelserna i artikel 2 eller 8, eller

455

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 5
till EES-lagen _3n

b) åsidosätter ett åläggande som har beslutats med stöd av
artikel 13.1 eller 14.4.

När bötesbeloppet fastställs skall hänsyn tas både till över-
trädelsens svårighetsgrad och till dess varaktighet.

3. Bestämmelserna i artiklarna 16.3-6 och 17 är tillämpliga.

4. Beslut fattade med stöd av punkterna 1 och 2 har inte
straffrättslig karaktär.

Artikel 23

Viten

1. Kommissionen kan förelägga företag och företagssam-
manslutningar viten om lägst femtio och högst ettusen be-
räkningsenheter om dagen, räknat från den dag som anges i
beslutet, för att förmå dessa

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 2 eller 8 i
denna förordning enligt ett åläggande med stöd av artikel
11 eller att efterkomma ett åläggande enligt artikel 4.2,

b) att upphöra med vaije åtgärd som har förbjudits enligt
artikel 13.3,

c) att på ett fullständigt och riktigt sätt lämna upplysningar
som kommissionen har begärt genom beslut enligt artikel
19.5,

d) att underkasta sig en sådan undersökning som kommissio-
nen har beslutat om enligt artikel 21.3.

2. Om företag eller företagssammanslutningar har fullgjort
skyldigheten för vars uppfyllande vitet har förelagts, kan
kommissionen fastställa det slutliga vitet till ett belopp som är
lägre än det som skulle ha följt av det ursprungliga beslutet.

3. Bestämmelserna i artiklarna 16.3-6 och 17 är tillämpliga.

Artikel 24

Domstolens prövning

Domstolen har oinskränkt prövningsrätt enligt fördragets
artikel 172 att pröva beslut genom vilka kommissionen har
fastställt böter eller viten. Domstolen kan upphäva, sätta ned
eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 25

Beräkningsenhet

Vid tillämpning av artikel 23-24 skall beräkningsenheten vara
den som har fastställts för upprättandet av gemenskapens
budget enligt fördragets artiklar 207 och 209.

Artikel 26

Förhör med parterna och tredje man

1. Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 11, 12.3
andra stycket, 12.4, 13.3, 14.2 och 14.3, 22 och 23, skall den
lämna berörda företag och företagssammanslutningar tillfälle
att yttra sig över dess anmärkningar.

2. Om kommissionen eller medlemsstaternas behöriga
myndigheter anser det nödvändigt, kan de även höra andra
fysiska eller juridiska personer. Begäran från sådana personer
att få yttra sig skall bifallas, om de kan påvisa ett tillräckligt
intresse i saken.

3. Om kommissionen avser att utfärda icke-ingripande besked
med stöd av artikel 5 eller 6, skall den offentliggöra ifrågava-
rande avtal, beslut eller samordnade förfarande i sammandrag
och lämna vaije berörd tredje man tillfälle att framföra sina
synpunkter inom den tidsfrist som kommissionen fastställer
och som inte skall understiga en månad. Vid offentliggörandet
skall hänsyn tas till företagens berättigade intresse av att deras
affärshemligheter skyddas.

Artikel 27

Sekretess

1. Upplysningar som har inhämtats med stöd av artikel 18-21
får endast användas för det med begäran eller undersökningen
avsedda ändamålet.

2. Om inte annat följer av bestämmelserna i artiklarna 26 och
28 får kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndig-
heter samt dessas tjänstemän och övriga anställda inte röja
information som de har inhämtat med stöd av denna för-
ordning och som är av sådant slag att den omfattas av sekre-
tess.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall inte utgöra
hinder för offentliggörande av allmän information eller
undersökningar som inte innehåller uppgifter om enskilda
företag eller företagssammanslutningar.

456

312

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 5

till EES-lagen

Artikel 28

Offentliggörande av beslut

1. Kommissionen skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 11, 12.3 andra stycket, 12.4, 13.3, 14.2 och

14.3.

2. I offentliggörandet skall anges de berörda parterna och
huvuddragen av beslutet. Därvid skall hänsyn tas till före-
tagens berättigade intresse av att deras affärshemligheter
skyddas.

Artikel 29

Tillämpningsföreskrifter

Kommissionen har rätt att utfärda tillämpningsföreskrifter om
form, innehåll och övriga detaljer i klagomål enligt artikel 10,
ansökningar enligt artikel 12, anmälningar enligt artikel 14.1
samt förhör enligt artikel 26.1 och 26.2.

Artikel 30

Ikraftträdande, befintliga avtal

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1968.

2. Trots bestämmelsen i punkt 1 träder artikel 8 i kraft dagen
efter det att denna förordning har offentliggjorts i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.

3. Förbudet i artikel 2 gäller från och med den 1 januari
1969 alla avtal, beslut och samordnade förfaranden som avses
i artikel 2 och som förelåg vid denna förordnings ikraftträdan-
de eller som tillkom mellan den tidpunkten och tidpunkten för
offentliggörandet av denna förordning i Europeiska gemenska-
pernas officiella tidning.

4. Punkt 3 får inte åberopas mot företag eller företagssam-
manslutningar som före dagen efter offentliggörandet av
förordningen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
har upphört att tillämpa avtal, beslut eller samordnade
förfaranden i vilka de har varit parter.

Artikel 31

Översyn av förordningen

1. Inom sex månader från det att de förhandlingar som skall
föras med de tredje länder som har undertecknat den revidera-
de konventionen om sjöfart på Rhen har avslutats skall rådet
på kommissionens förslag vidta de ändringar i denna för-
ordning som kan visa sig nödvändiga med hänsyn till de
skyldigheter som följer av den reviderade konventionen.

2. Kommissionen skall före den 1 januari 1971 till rådet
överlämna en sammanfattande rapport om tillämpningen av
denna förordning och före den 1 juli 1971 lägga fram ett
förslag till förordning om nödvändiga ändringar i denna
förordning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 19 juli 1968.

På rådets vägnar

O. L. SCALFARO

Ordförande

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6

till EES-lagen

Nr L 378/4

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.12.86

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 4056/86
av den 22 december 1986

om detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen, särskilt artiklarna 84.2 och 87 i
detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande*,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande²,

och med beaktande av följande:

Konkurrensreglerna utgör en del av fördragets allmänna
bestämmelser, vilka också gäller för sjöfarten. Detaljerade
regler för hur bestämmelserna skall tillämpas finns i fördragets
kapitel om konkurrensregler eller skall fastställas enligt de
förfaranden som anges där.

Enligt rådets förordning nr 141’ gäller rådets förordning nr
17⁴ inte transporter. Rådets förordning (EEG) nr 1017/68⁵gäller enbart inlandstransporter. Kommissionen har för
närvarande alltså inga möjligheter att direkt undersöka fall där
man misstänker brott mot artiklarna 85 och 86 inom sjöfarten.
Kommissionen har för övrigt inte de egna befogenheter att
fatta beslut eller ålägga påföljder som krävs för att få de
överträdelser den konstaterar att upphöra.

Situationen kräver att en förordning antas om tillämpning av
konkurrensreglerna på sjötransporter. Rådets förordning
(EEG) nr 954/79 av den 15 maj 1979 om medlemsstaternas
ratifikation av eller anslutning till Förenta nationernas kon-
vention om en uppförandekod för linjekonferenser* kommer
att medföra att koden tillämpas på ett betydande antal kon-
ferenser som trafikerar gemenskapen. Förordningen om
tillämpning av konkurrensreglerna på sjötransporter, som
förutses i det sista stycket i ingressen till förordning (EEG) nr
954/79, bör

¹ EGT nr C 172, 2.7.1984 , s. 178 och

EGT nr C 255, 13.10,1986, s. 169.

² EGT nr C 77, 21.3.1983, s. 13 och

EGT nr C 344, 31.12.1985, s. 31.

³ EGT nr 124, 28.11.1962, s. 2751/62.

⁴ EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62.

⁵ EGT nr L 175, 23.7.1968, s. 1.

⁶ EGT nr L 121, 17.5.1979, s. 1.

beakta att koden antagits. Då det gäller konferenser för vilka
uppförandekoden gäller bör förordningen fylla ut koden eller
göra den mer exakt.

Det synes vara att föredra att låta rederier i trampfart stå
utanför förordningens tillämpningsområde, eftersom fraktsat-
serna för denna trafik förhandlas fritt från fall till fall be-
roende på tillgång och efterfrågan.

Förordningen bör beakta att det är nödvändigt att å ena sidan
sörja för tillämpningsregler som gör att kommissionen kan
säkerställa att konkurrensen på den gemensamma marknaden
inte snedvrids på ett otillbörligt sätt och att å andra sidan
undvika att sektorn blir alltför reglerad.

Förordningen bör ange tillämpningsområdet för föreskrifterna
i artiklarna 85 och 86 i fördraget och därvid beakta sjöfartens
särdrag. Handeln mellan medlemsstaterna kan påverkas av
konkurrensbegränsande förfaranden eller missbruk inom den
internationella sjöfarten, inklusive transport inom gemenska-
pen, till eller från gemenskapens hamnar. Sådana restriktiva
förfaranden eller missbruk kan påverka konkurrensen, både
mellan hamnar i de olika medlemsstaterna genom att förändra
deras upptagningsområden och mellan verksamheter i de olika
upptagningsområdena och störa handelsmönster inom gemen-
skapen.

Vissa typer av tekniska avtal, beslut och samordnade för-
faranden kan undantas från förbudet mot konkurrensbegrän-
sande förfaranden eftersom de allmänt sett inte begränsar
konkurrensen.

Gruppundantag bör göras för linjekonferenser. Linjekon-
ferenser har en stabiliserande verkan som tillförsäkrar
avlastama pålitlig trafik. De bidrar allmänt till att tillhandahål-
la ändamålsenliga, effektiva och tidtabellsbundna sjötrans-
porter och tar rimlig hänsyn till transportbrukamas intressen.
Sådana resultat kan bara uppnås genom det samarbete som
rederierna utvecklar i linjekonferenser om fraktsatser och, vid
behov, om tillgänglig kapacitet eller tilldelning av last för
skeppning, samt om inkomst. Konferenserna är i de flesta fall
fortfarande föremål för effektiv konkurrens både från icke-
konferensansluten tidtabellsbunden trafik och i vissa fall från
trampfart och andra transportslag. Flottornas rörlighet är
betecknande för sjöfartens utbudsstruktur och gör att kon-
ferenserna är utsatta för ständig konkurrens som de i allmän-
het inte kan avlägsna såvitt gäller en betydande andel av de
berörda sjötransporterna.

458

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6
till EES-lagen

31.12.86

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 378/5

För att förhindra att konferenser handlar på ett sätt som strider
mot artikel 85.3 i fördraget bör vissa villkor och förpliktelser
kopplas till undantaget.

Syftet med villkoren bör vara att förhindra att konferenserna
infor konkurrensbegränsningar som inte är nödvändiga for att
uppnå de mål som ligger till grund for undantaget. Kon-
ferenser bör därför inte på samma rutt tillämpa olika fraktsat-
ser och fraktvillkor, enbart beroende på ursprungsland eller på
det transporterade godsets destination, och därigenom för-
orsaka en nedgång för handeln inom gemenskapen som är till
skada för vissa hamnar, avlastare, rederier eller dem som
tillhandahåller transportanknutna tjänster. Vidare bör lojali-
tetsarrangemang bara tillåtas om de överensstämmer med
regler som inte unilateralt begränsar transportbrukamas frihet
och därigenom konkurrensen inom sjöfartsnäringen, dock utan
att detta innebär någon inskränkning av rätten for en konferens
att bestraffa transportbrukare som med oegentliga medel
försöker undvika den lojalitets förpliktelse som krävs i utbyte
mot rabatter, sänkta fraktsatser eller kommission som till-
erkänts dem av konferensen. Det måste stå transportbrukama
fritt att besluta om vilka foretag de vill vända sig till då det
gäller inlandstransporter eller hamntjänster som inte omfattas
av fraktkostnaden eller andra kostnader som ingår i avtalet
med rederiet.

Vissa förpliktelser bör också knytas till undantaget. Transport-
brukama bör alltid ha möjlighet att ta del av de fraktsatser och
fraktvillkor som konferensmedlemmama tillämpar, eftersom
transport inom landet som organiseras av avlastare fortfarande
regleras av förordning (EEG) nr 1017/68. Det bör föreskrivas
att skiljedomar och av forlikningsmän utfärdade rekommenda-
tioner som har godtagits av parterna genast skall anmälas till
kommissionen för att den skall kunna kontrollera att kon-
ferenserna inte därigenom undantas från de villkor som
föreskrivs i förordningen och alltså inte bryter mot före-
skrifterna i artiklarna 85 och 86.

Samråd mellan transportbrukareeller brukarorganisationeroch
konferenser kan leda till effektivare sjötransporter som tar
större hänsyn till transportbrukamasbehov. Undantag bör alltå
göras för vissa konkurrensbegränsande förfaranden som kan
följa av sådant samråd.

Undantag får inte göras om inte villkoren i artikel 85.3 är
uppfyllda. Kommissionen måste därför ha befogenhet att vidta
lämpliga åtgärder om ett avtal eller ett samordnat förfarande
på grund av särskilda omständigheter visar sig få vissa följder
som är oförenliga med artikel 85.3. På grund av den särskilda
roll som konferenserna spelar på linjesjöfartens område bör
kommissionens reaktioner vara rimliga och ske gradvis.
Kommissionen bör alltså ha befogenhet att först utfärda
rekommendationer och sedan fatta beslut.

Den automatiska ogiltighet som artikel 85.2 stadgar för avtal
eller beslut som inte har beviljats undantag med stöd av artikel

85.3, på grund av sin diskriminerande karaktär eller andra
egenskaper, gäller endast sådana delar av avtalet som omfattas
av förbudet i artikel 85.1 och gäller avtalet i dess helhet
endast om dessa delar inte verkar kunna avskiljas från avtalet.
Kommissionen bör därför, om den finner att brott mot grupp-
undantaget föreligger, antingen precisera vilka delar av avtalet
som omfattas av förbudet och följaktligen är automatiskt
ogiltiga eller ange varför dessa delar inte kan avskiljas från
resten av avtalet och varför detta då är ogiltigt i sin helhet.

På grund av de internationella sjötransporternas särdrag bör
hänsyn tas till att tillämpningen av denna förordning på vissa
konkurrensbegränsandeförfaranden eller missbruk kan leda till
konflikter med lagar och andra bestämmelser i vissa tredje
länder och vara till skada för handels- och sjö fartsintressen
som är betydelsefulla för gemenskapen. Kommissionen bör
genomföra samråd och om så är lämpligt, med rådets tillstånd,
förhandlingar med dessa länder i enlighet med gemenskapens
politik på sjöfartsområdet.

Denna förordning bör ange vilka förfaranden, beslutsbefogen-
heter och påföljder som behövs för att säkerställa efterlevna-
den av förbuden i artikel 85.1 och 86 samt villkoren för till-
lämpning av artikel 85.3.

Hänsyn bör tas till föreskrifterna om förfarande i förordning
(EEG) nr 1017/68 som gäller för inlandstransporter och som
beaktar vissa särdrag som är gemensamma för transportverk-
samheten som helhet.

Med särskilt beaktande av sjöfartens särdrag är det i första
hand företagens uppgift att se till att deras avtal, beslut och
samordnade förfaranden överensstämmer med konkurrens-
reglerna och deras anmälan till kommissionen behöver därför
inte vara obligatorisk.

Under vissa förhållanden kan företagen emellertid vilja vända
sig till kommissionen för att få bekräftelse på att deras avtal,
beslut och samordnade förfaranden överensstämmer med
gällande föreskrifter och för sådana fall bör ett förenklat
förfarande inrättas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVSNITT I

Artikel 1

Förordningens ämnesområde och räckvidd

1. Denna förordning fastställer utförliga regler för hur
artiklarna 85 och 86 i fördraget skall tillämpas på sjöfartsom-
rådet.

459

386R4056/S

Prop.1991/92: 170

Bilaga 6

till EES-lagen

Nr L 378/6

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.12.86

2. Den är endast tillämplig på internationell sjöfart till eller
från en eller flera hamnar i gemenskapen, med undantag for
trampsjö fart.

3. I denna förordning avses med

a) trampsjöfart-, transport av bulkgods eller styckegods i ett
fartyg som helt eller delvis har resebefraktats eller
tidsbefraktats av en eller flera avlastare eller som
befraktats genom någon annan form av avtal för avgån-
gar som inte är tidtabellsbundna eller utannonserade och
där fraktsatserna förhandlas fritt från fall till fall enligt
villkoren för tillgång och efterfrågan,

b) linjekonferenser: en grupp på två eller flera rederier
som tillhandahåller internationell linjetrafik för transport
av last på en eller flera rutter inom angivna geografiska
gränser och som har någon typ av avtal eller arrange-
mang som innebär att de tillämpar enhetliga eller
gemensamma fraktsatser och andra villkor som de
kommit överens om för sin linjetrafik,

c) transportbrukare: ett företag (t. ex. avlastare, varumot-
tagare, speditörer osv.) under förutsättning att det slutit
eller har för avsikt att sluta avtal eller annat arran-
gemang med en linjekonferens eller ett rederi för
skeppning av gods, eller en sammanslutning av avlast-
are.

Artikel 2

f) upprättande eller tillämpning av enhetliga regler för den
struktur och de villkor som styr tillämpningen av
frakttariffer.

2. Kommissionen skall, om det är nödvändigt, föreslå rådet
ändringar i förteckningen i punkt 1.

Artikel 3

Undantag för avtal mellan rederier om tidtabellsbundna
sjötransporter

Avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan alla eller en
del av medlemmarna i en eller flera linjekonferenser undantas
härmed från förbudet i artikel 85.1 i fördraget, om de
uppfyller villkoret i artikel 4 i denna förordning och avser att
fastställa fraktsatser och fraktvillkor och, beroende på om-
ständigheterna, ett eller flera av följande mål:

a) Samordning av tidtabeller, datum för avgångar eller
anlöp.

b) Fastställande av frekvens för avgångar eller anlöp.

c) Samordning eller fördelning av avgångar eller anlöp
mellan konferensens medlemmar.

d) Reglering av den lastkapacitet som vaije medlem erbju-
der.

e) Fördelning av last eller intäkt mellan medlemmarna.

Tekniska avtal

1. Förbudet i artikel 85.1 i fördraget skall inte gälla avtal,
beslut och samordnade förfaranden som enbart syftar till och
resulterar i tekniska förbättringar eller samarbete genom

a) införande av enhetlig tillämpning av standarder eller
typer för fartyg och andra transportmedel, utrustning,
förråd eller fasta installationer,

b) utbyte eller pool-samarbete för att utföra transporter,
när det gäller fartyg, last- eller containerutrymme,
andra transportmedel, personal, utrustning eller fasta
installationer,

c) organisering och utförande av successiva eller komplet-
terande sjötransporter och fastställande eller tillämpning
av priser och villkor som gäller för sådana transporter
i deras helhet,

Artikel 4

Villkor knutna till undantag

Undantag enligt artiklarna 3 och 6 skall beviljas på villkor att
avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet inte skadar
vissa hamnar, transportbrukare eller rederier inom gemenska-
pen genom att olika fraktsatser och fraktvillkor, beroende på
urprungsland, destinationsland, lastnings- eller lossningshamn,
tillämpas för samma gods och inom det område som omfattas
av avtalet, beslutet eller det samordnande förfarandet, om inte
sådana fraktsatser eller fraktvillkor är ekonomiskt berättigade.

Alla avtal, beslut eller, om uppdelning är möjlig, alla delar av
sådana avtal eller sådana beslut som inte överensstämmer med
föregående stycke är automatiskt ogiltiga i enlighet med artikel
85.2 i fördraget.

Artikel 5

d) samordning av tidtabeller för anslutande rutter, Förpliktelser knutna till undantag

e) samlastning av enskilda sändningar,

Följande förpliktelser skall vara knutna till det undantag som

460

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6
till EES-lagen

31.12.86

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 378/7

föreskrivits i artikel 3:

1. Samråd

För att nå lösningar i allmänna principfrågor skall
transportbrukare å ena sidan och konferenser å den
andra sidan samråda om fraktsatser, villkor och kvalitet
i tidtabellsbunden trafik.

Sådant samråd skall ske när någon av de ovannämnda
parterna begär det.

2. Lojalitetsarrangemang

De linjerederier som är medlemmar av en konferens
skall ha rätt att införa och vidmakthålla lojalitetsar-rang-
emang med transportbrukare, varvid form och villkor
för dessa skall bli föremål för samråd mellan konferen-
sen och transportbrukarorganisationer .Lojalitetsarrange-
mangen skall innehålla bestämmelser som klart anger
transportbrukamas och konferensmedlemmamas rättig-
heter. Dessa arrangemang skall grundas på kontraktssys-
temet eller annat lagligt system.

Lojalitetsarrangemangen skall uppfylla följande villkor:

a) Vaije konferens skall erbjuda transportbrukare ett
system med direkta rabatter eller möjlighet att välja
mellan ett sådant system och ett återbäringssystem:

— Systemet med direkta rabatter innebär att vaije
part skall ha rätt att frånträda lojalitetsarrange-
manget när som helst utan påföljd efter en
uppsägningstid på högst sex månader. Upp-
sägningstiden skall minskas till tre månader
om det är konferensens fraktsatser som är
föremål för tvist.

— Systemet med återbäring innebär att varken
den lojalitetsperiod som ligger till grund för
beräkning av återbäringen eller den därpå
följande lojalitetsperioden, som krävs för att
rabatten skall utbetalas, får överstiga sex
månader. Perioden skall minskas till tre måna-
der om det är konferensens fraktsatser som är
föremål för tvist.

b) Efter samråd med berörda transportbrukare skall
konferensen lägga fram

i) en förteckning över last och lastandelar som
enligt avtal med transportbrukama särskilt
undantagits från lojalitetsarrangemangets räck-
vidd; lojalitetsarrangemang som omfattar all
last får erbjudas men får inte införas ensidigt,

ii) en förteckning över sådana omständigheter
som medför att transportbrukama befrias från
sin lojalitetsförpliktelse och som skall innefatta

— omständigheter då varupartier sänds från
eller till en hamn i det område som täcks
av konferensen utan att detta tillkänna-
givits och där begäran om undantag kan
vara berättigad,

— omständigheter då väntetiden i en hamn
överstiger en viss period som, för vaije
hamn och för varje vara eller typ av vara,
skall fastställas efter samråd med de trans-

portbrukare som har ett direkt intresse av
att trafiken på den hamnen fungerar.

Transportbrukaren skall emellertid i förväg in-
formera konferensen, inom fastställd tid, om sin
avsikt att sända varupartiet från en hamn som inte
har tillkännagivits av konferensen eller att använda
sig av ett icke-konferensanslutet fartyg i en hamn
som trafikeras av konferensen efter det att han haft
möjlighet att av den publicerade tidtabellen sluta
sig till att den maximala väntetiden kommer att
överskridas.

3. Tjänster som inte omfattas av fraktpriset

Transportbrukama skall ha rätt att vända sig till valfritt
företag då det gäller inlandstransporter och hamntjänster
som inte omfattas av fraktpriset eller sådan annan

ersättning som transportbrukaren kommit överens om
med rederiet.

4. Tillhandahållande av tariffer

Tariffer med tillhörande villkor, föreskrifter och alla
slag av ändringar skall på begäran tillhandahållas
transportbrukare till en rimlig kostnad eller fmnas
tillgängliga för läsning på rederiernas kontor och hos
deras agenter. De skall ange alla villkor för lastning och
lossning, den exakta omfattningen av sådana tjänster
som täcks av fraktpriset fördelat på sjö- och landtrans-
porter, eller av vaije annan ersättning som tas ut av
rederiet, samt redovisa det som är brukligt i motsvaran-
de fall.

5. Anmälan till kommissionen om skiljedomar och rekom-
mendationer

Skiljedomar och av förlikningsmän utfärdade rekom-
mendationer, som har godtagits av partema, skall genast
anmälas till kommissionen, om de löser tvister som rör
hur konferenser handlat i sådana fall som anges i artikel
4 och i punkterna 2 och 3 ovan.

Artikel 6

Undantag för avtal mellan transportbrukare och kon-
ferenser om användningen av tidtabellsbundna sjötrans-
porter

Avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan transport-
brukare och konferenser, samt sådana avtal mellan transport-
brukare som därvid kan behövas om linjetrafikens fraktsatser,
villkor och kvalitet undantas härmed från det förbud som
stadgas i artikel 85.1 i fördraget, i den mån de omfattas av
artikel 5.1 och 5.2.

Artikel 7

Övervakning av undantagna avtal

461

386R4056/S

Prop.1991/92:170

Bilaga 6

till EES-lagen

Nr L 378/8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.12.86

1. Brott mot en förpliktelse

När berörda personer bryter mot en förpliktelse som
enligt artikel 5 är knuten till undantaget i artikel 3, far
kommissionen, för att få en sådan överträdelse att
upphöra, ingripa och enligt de villkor som stadgas i
avsnitt II

utfärda rekommendationer till de berörda personer-
na,

— om dessa personer inte följer rekommendationerna
och beroende på hur allvarlig överträdelsen är, anta
ett beslut som antingen förbjuder dem att vidta eller
kräver att de vidtar vissa angivna åtgärder eller,
samtidigt som gruppundantaget som de tidigare
åtnjutit återkallas, beviljar dem individuellt undan-
tag enligt artikel 11.4 eller återkallar det gruppun-
dantag de tidigare åtnjutit.

2. Verkningar som är oförenliga med artikel 85.3

a) Om, på grund av särskilda omständigheter som
nedan anges, avtal, beslut och samordnade för-
faranden som kan beviljas undantag enligt artikel 3
och 6, ändå får verkningar som är oförenliga med
villkoren i artikel 85.3 i fördraget skall kommissio-
nen, om klagomål inkommer eller på eget initiativ,
på de villkor som stadgas i avsnitt II vidta de
åtgärder som beskrivs i c nedan. Åtgärderna skall
anpassas till hur allvarlig situationen är.

b) Särskilda omständigheter uppkommer bl.a. genom

i) åtgärder som vidtas av konferenser eller för-
ändrade marknadsvillkor på en viss trad och
som leder till att verklig eller möjlig konkur-
rens saknas eller avlägsnas, t.ex. konkur-
rensbegränsande förfaranden som gör att
traden inte blir åtkomlig för konkurrens, eller

ii) åtgärder som vidtas av konferenser och som
kan förhindra tekniska eller ekonomiska fram-
steg eller att de gynnsamma effekterna kom-
mer transportbrukama till del,

iii) åtgärder som vidtas av tredje land och som

— förhindrar icke-konferensanslutna rederi-
ers verksamhet på en trad,

— påför konferensmedlemmar oskäliga tarif-
fer,

— framtvingar arrangemang som på annat
sätt hindrar tekniska eller ekonomiska
framsteg (lastdelning, begränsningar be-
träffande fartygstyper).

c) i) Om faktisk eller möjlig konkurrens saknas

eller kan avlägsnas genom agerande av tredje

land skall kommissionen rådgöra med de
behöriga myndigheterna i det berörda tredje
landet och därefter, om det är nödvändigt,
förhandla enligt rådets direktiv för att avhjälpa
situationen.

Om de särskilda omständigheterna leder till att
faktisk eller möjlig konkurrens saknas eller av-
lägsnas i strid med artikel 85.3 i fördraget
skall kommissionen återkalla gruppundantaget.
Samtidigt skall kommissionen avgöra om och
i så fall med vilka ytterligare villkor och
förpliktelser ett individuellt undantag kan
beviljas det berörda konferensavtalet, bl.a. för
att ge icke-konferensanslutna linjerederier
tillträde till marknaden.

ii) Om andra verkningar än sådana som avses i i)
uppkommer på grund av sådana särskilda
omständigheter som anges i b, skall kommis-
sionen vidta en eller flera av de åtgärder som
beskrivs i punkt 1.

Artikel 8

Verkningar som är oförenliga med artikel 86 i fördraget

1. Missbruk av dominerande ställning enligt innebörden i
artikel 86 i fördraget är förbjudet utan att något föregående
beslut behövs om detta.

2. Om kommissionen, antingen på eget initiativ eller på
begäran av en medlemsstat eller av en fysisk eller juridisk
person som hävdar ett rättmätigt intresse, finner att sådana
konferenser som åtnjuter det undantag som stadgas i artikel 3
i något enskilt fall uppträder på ett sådant sätt att verkningar
ändå uppkommer som är oförenliga med artikel 86 i fördraget,
får kommissionen återkalla gruppundantaget och enligt artikel
10 vidta alla tillämpliga åtgärder för att få överträdelser av
artikel 86 i fördraget att upphöra.

3. Innan beslut fattas enligt punkt 2 får kommissionen
tillställa den berörda konferensen rekommendationer för att få
överträdelsen att upphöra.

Artikel 9

Internationella rättstvister

1. Om tillämpningen av denna förordning på vissa konkur-
rensbegränsande förfaranden eller avtal kan leda till konflikt
med de föreskrifter som stadgas i lagar eller andra författ-
ningar i vissa tredje länder, och därmed kan äventyra viktiga
handels- och sjöfartsintressen inom gemenskapen, skall
kommissionen snarast möjligt samråda med de behöriga
myndigheterna i berörda tredje länder för att så långt möjligt
förlika ovan nämnda intressen med hänsynstagande till

462

386R4056/S

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 6

till EES-lagen

31.12.86

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 378/9

gemenskapsrätten. Kommissionen skall informera den råd-
givande kommitté som avses i artikel 15 om resultatet av
sådana samråd.

2. Behövs förhandlingar om avtal med tredje länder skall
kommissionen avge rekommendationer till rådet, som skall
bemyndiga kommissionen att inleda nödvändiga förhandlingar.

Kommissionen skall föra dessa förhandlingar i samråd med en
rådgivande kommitté i enlighet med artikel 15 och inom
ramen för de anvisningar som rådet kan komma att utfärda.

3. Vid utövandet av sina befogenheter med stöd av denna
artikel skall rådet följa det beslutsförfarande som fastställs i
artikel 84.2 i fördraget.

AVSNITT II

FÖRFARANDEREGLER

Artikel 10

Förfarande efter klagomål eller på kommissionens eget
initiativ

Kommissionen skall då klagomål inkommit eller på eget
initiativ inleda förfaranden för att få varje överträdelse av
föreskrifterna i artiklarna 85.1 eller 86 i fördraget att upphöra,
eller för att tillämpa artikel 7 i denna förordning.

Klagomål kan inges av

a) medlemsstater,

b) fysiska eller juridiska personer som hävdar ett rättmätigt
intresse.

Artikel 11

Resultat av förfaranden efter klagomål eller på kommis-
sionens eget initiativ

1. Om kommissionen finner att överträdelse av artiklarna
85.1 eller 86 i fördraget har skett får den genom beslut kräva
att berörda företag eller sammanslutningar av företag upphör
med överträdelsen.

Utan att tillämpningen av de övriga föreskrifterna i denna
förordning påverkas får kommissionen, innan den fattar beslut
enligt föregående stycke, tillställa berörda företag eller
sammanslutningar av företag rekommendationer att upphöra
med överträdelsen.

2. Punkt 1 skall också gälla för sådana fall som avses i

artikel 7 i denna förordning.

3. Om kommissionen, då den vidtar åtgärder med an-
ledning av ett klagomål, bedömer att tillgänglig utredning inte
ger grund för ingripande enligt artiklarna 85.1 eller 86 i
fördraget eller enligt artikel 7 i denna förordning med
avseende på något avtal, något beslut eller något förfarande,
skall kommissionen besluta att ogilla klagomålet som ogrun-
dat.

4. Om kommissionen, vare sig den vidtar åtgärder på
grund av ett klagomål eller på eget initiativ, bedömer att ett
avtal, ett beslut eller ett samordnat förfarande uppfyller
föreskrifterna i såväl artikel 85.1 som 85.3 i fördraget, skall
kommissionen meddela ett beslut som innebär tillämpning av
artikel 85.3. I beslutet skall anges det datum från vilket det
skall gälla. Detta datum får sättas tidigare än beslutets datum.

Artikel 12

Tillämpning av artikel 85.3 — invändningar

1. Företag och sammanslutningar av företag som begär att
artikel 85.3 i fördraget skall tillämpas på sådana avtal, beslut
och samordnade förfaranden som avses i artikel 85.1 och som
de deltar i skall inge ansökan till kommissionen.

2. Om kommissionen finner att den kan ta upp en ansökan
till behandling och innehar all tillgänglig utredning och ingen
åtgärd enligt artikel 10 har vidtagits mot avtalet, beslutet eller
det samordnade förfarandet i fråga, skall kommissionen
snarast möjligt offentliggöra ett sammandrag av ansökan i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning och uppmana
alla berörda tredje män samt medlemsstaterna att inkomma
med sina synpunkter till kommissionen inom 30 dagar. Vid
sådant offentliggörande skall hänsyn tas till företagens
berättigade intresse av att skydda företagshemligheter.

3. Om kommissionen inte inom 90 dagar från offent-
liggörandet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning
meddelar sökandena att det råder betydande ovisshet om
tillämpligheten tillämpligheten av artikel 85.3 skall avtalet,
beslutet eller det samordnade förfarandet, i den mån det
överensstämmer med beskrivningen i ansökan, anses un-
dantaget från förbudet för den tid som redan gått och för en
tid av högst sex år från dagen för offentliggörandet i Europeis-
ka gemenskapernas officiella tidning.

Om kommissionen, efter utgången av tidsfristen på 90 dagar
men före utgången av sexårsperioden, finner att villkoren för
tillämpning av artikel 85.3 inte är uppfyllda, skall kommissio-
nen utfärda ett beslut som förklarar att förbudet i artikel 85.1
är tillämpligt. Beslutet får verka retroaktivt om de berörda
parterna har lämnat oriktiga upplysningar eller om de
missbrukar undantaget från föreskrifterna i artikel 85.1.

463

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6
till EES-lagen

Nr L 378/10

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.12.86

4. Kommissionen får underrätta sökandena på det sätt som
anges i punkt 3 första stycket och skall göra det på begäran av
en medlemsstat inom 45 dagar från det att ansökan
vidarebefordrats till medlemsstaten enligt artikel 15.2. Denna
begäran skall vara grundad på överväganden som hänför sig
till fördragets konkurrensregler.

Om kommissionen finner att villkoren i artikel 85.1 och 85.3
är uppfyllda, skall den meddela ett beslut om tillämpning av
artikel 85.3. I beslutet skall anges det datum från vilket det
skall gälla. Detta datum får sättas tidigare än datum för
ansökan.

Artikel 13

Giltighetstid för och återkallelse av beslut som innebär
tillämpning av artikel 85.3

1. Varje beslut som innebär tillämpning av artikel 85.3 och
som har fattats enligt artikel 11.4 eller 12.4 andra stycket skall
ange vilken tid beslutet skall gälla, normalt minst sex år.
Villkor och förpliktelser får knytas till beslutet.

2. Beslutet får förnyas om villkoren för tillämpning av
artikel 85.3 fortfarande är uppfyllda.

3. Kommissionen får återkalla eller ändra sitt beslut eller
meddela dem som beslutet gäller förbud mot vissa förfaranden

a) om det har inträffat någon förändring i något av de för-
hållanden som haft grundläggande betydelse för be-
slutet,

b) om de som beslutet gäller bryter mot någon förpliktelse
som knutits till beslutet,

c) om beslutet grundas på oriktiga uppgifter eller har
utverkats på ett bedrägligt sätt eller

d) om de som beslutet gäller missbrukar det undantag från
föreskrifterna i artikel 85.1 som har beviljats dem
genom beslutet.

I de fall som avses i b, c eller d får beslutet återkallas med
retroaktiv verkan.

formulera ett beslut i ärendet eller sänt en underrättelse i
enlighet med artikel 12.3 första stycket.

Artikel 15

Kontakt med myndigheterna i medlemsstaterna

1. Kommissionen skall genomföra de förfaranden som
föreskrivs i denna förordning i nära och ständig samverkan
med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, som skall
ha rätt att lämna synpunkter på tillvägagångssättet.

2. Kommissionen skall omgående till behöriga myndigheter
i medlemsstaterna vidarebefordra kopior av klagomålen och
ansökningarna, samt av de viktigaste av de dokument den
mottagit eller skickat ut under förfarandets gång.

3. En rådgivande kommitté för avtal och dominerande
ställning på sjötransportområdet skall rådfrågas före vaije
beslut som fattas efter ett förfarande enligt artikel 10 eller före
vaije beslut som meddelas enligt artikel 12.3 andra stycket
eller artikel 12.4 andra stycket. Den rådgivande kommittén
skall också rådfrågas innan de tillämpningsföreskrifter som
avses i artikel 26 antas.

4. Den rådgivande kommittén skall vara sammansatt av
tjänstemän som är kunniga i frågor som rör sjötransporter,
avtal och dominerande ställning. Vaije medlemsstat skall utse
två tjänstemän som sina representanter, som var och en vid
förfall får ersättas av annan tjänsteman.

5. Samråd skall ske vid ett gemensamt möte som samman-
kallas av kommissionen och som får äga rum tidigast fjorton
dagar efter det att kallelsen skickats ut. Kallelsen skall
innehålla en kortfattad redogörelse för vaije ärende som skall
behandlas, samt uppgift om de viktigaste handlingarna och ett
första utkast till beslut.

6. Den rådgivande kommittén får yttra sig även om några
av ledamöterna eller deras ersättare inte är närvarande. En
rapport om utfallet av samråds förfarandet skall biläggas
utkastet till beslut. Rapporten skall inte offentliggöras.

Artikel 14

Befogenheter

Med förbehåll för att beslutet kan prövas av domstolen har
kommissionen ensam befogenhet att

— ålägga förpliktelser enligt artikel 7,

— meddela beslut enligt artikel 85.3.

Medlemsstaternas myndigheter skall behålla befogenheten att
avgöra om villkoren i artiklarna 85.1 eller 86 är uppfyllda till
dess att kommissionen har inlett ett förfarande i syfte att

Artikel 16

Begäran om information

1. När kommissionen utför de uppgifter som åvilar den
enligt denna förordning får den samla in all nödvändig
information från regeringarna och de behöriga myndigheterna
i medlemsstaterna, samt från företag och sammanslutningar av
företag.

2. När en begäran om information tillställs ett företag eller
en sammanslutning av företag skall kommissionen samtidigt

464

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6

till EES-lagen

31.12.86

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 378/11

sända en kopia av begäran till den behöriga myndigheten i den
medlemsstat på vars territorium företaget eller sammanslutnin-
gen av företag har sitt säte.

3. I sin begäran skall kommissionen ange den rättsliga
grunden för och ändamålet med begäran, samt de påföljder
som föreskrivs i artikel 19.1 b för oriktig information.

4. Företagens ägare eller deras representanter och, om del
gäller juridiska personer eller bolag eller andra samman-
slutningar som inte är juridiska personer, någon som är
bemyndigad att företräda dem enligt lag eller enligt stadgarna,
är skyldiga att lämna den information som begärs.

5. Om ett företag eller en sammanslutning av företag inte
lämnar den begärda informationen inom den tidsgräns som
fastställts av kommissionen, eller lämnar ofullständig in-
formation, skall kommissionen genom ett beslut kräva att
informationen tillhandahålls. Beslutet skall ange den informa-
tion som begärs, fastställa en lämplig tidsgräns inom vilken
den skall tillhandahållas samt ange de påföljder som föreskrivs
i artiklarna 19.1 b och 20.1 c och rätten att få beslutet prövat
av domstolen.

6. Kommissionen skall samtidigt tillställa den behöriga
myndigheten i den medlemsstat på vars territorium företaget
eller sammanslutningen av företag har sitt säte en kopia av sitt
beslut.

Artikel 17

Undersökningar som utförs av medlemsstaternas myndig-
heter

1. På begäran av kommissionen skall medlemsstaternas
behöriga myndigheter utföra de undersökningar som kommis-
sionen anser nödvändiga enligt artikel 18.1 eller som den
beordrat genom beslut med stöd av artikel 18.3. De tjänste-
män vid medlemsstaternas behöriga myndigheter som har
ansvaret att leda dessa undersökningar skall utöva sina
befogenheter efter uppvisande av ett skriftligt tillstånd som
utfärdats av den behöriga myndigheten i den medlemsstat på
vars territorium undersökningen skall utföras. Ett sådant
tillstånd skall ange föremålet för och syftet med undersök-
ningen.

2. På begäran av kommissionen eller den behöriga myndig-
heten i den medlemsstat på vars territorium undersökningen
skall utföras får tjänstemän från kommissionen bistå myndig-
hetens tjänstemän i fullgörandet av deras uppgifter.

Artikel 18

Kommissionens befogenheter att utföra undersökningar

1. När kommissionen fullgör de uppgifter som åligger den
enligt denna förordning får den företa alla nödvändiga under-
sökningar av företag eller sammanslutningar av företag.

De av kommissionen bemyndigade tjänstemännen har därför
befogenhet att

a) granska böcker och andra affärshandlingar,

b) ta kopior av eller göra utdrag ur böckerna och affärs-
handlingarna,

c) begära muntliga förklaringar direkt på platsen,

d) få tillträde till företagens lokaler, mark och transport-
medel.

2. De tjänstemän vid kommissionen som har bemyndigats
att utföra undersökningarna skall utöva sina befogenheter efter
uppvisande av ett skriftligt tillstånd som anger undersök-
ningens föremål och syfte samt de påföljder som stadgas i
artikel 19.1 c för de fall där begärda böcker eller andra
affärshandlingar lagts fram på ett ofullständigt sätt. Kommis-
sionen skall i god tid före undersökningen underrätta den
behöriga myndigheten i den medlemsstat på vars territorium
undersökningen skall utföras om att den skall äga rum och om
vilka tjänstemän som fått i uppdrag att utföra den.

3. Företag och sammanslutningar av företag skall under-
kasta sig sådana undersökningar som beordrats genom beslut
av kommissionen. Beslutet skall ange föremålet för och syftet
med undersökningen, fastställa datum för när den skall börja,
samt ange de påföljder som föreskrivs i artiklarna 19.1 c och
20.1 d och rätten att få beslutet prövat av domstolen.

4. Kommissionen skall fatta sådana beslut som avses i
punkt 3 efter samråd med den behöriga myndigheten i den
medlemsstat på vars territorium undersökningen skall utföras.

5. Tjänstemän vid den behöriga myndigheten i den med-
lemsstat på vars territorium undersökningen skall utföras får
på myndighetens eller kommissionens begäran bistå kommis-
sionens tjänstemän i fullgörandet av deras uppgifter.

6. Om ett företag motsätter sig en undersökning som
beordrats i enlighet med denna artikel skall den berörda
medlemsstaten lämna nödvändigt bistånd till de tjänstemän
som kommissionen har bemyndigat så att de kan genomföra
sin undersökning. Medlemsstaterna skall i detta syfte, efter
samråd med kommissionen, besluta om de åtgärder som
behövs före den 1 januari 1989.

Artikel 19

Böter

1. Kommissionen får genom beslut påföra företag eller
sammanslutningar av företag böter från 100 till 5 000 ecu om
de uppsåtligen eller genom oaktsamhet

a) lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter, antingen i
ett meddelande enligt artikel 5.5 eller i en ansökan

465

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6

till EES-lagen

Nr L 378/12

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.12.86

enligt artikel 12 eller

b) lämnar oriktiga uppgifter som svar på en begäran enligt
artikel 16.3 eller 16.5 eller inte lämnar uppgifter inom
den tidsgräns som fastställts i ett beslut som fattats
enligt artikel 16.5 eller

c) lägger fram begärda böcker eller andra affärshandlingar
i ofullständig form vid undersökningar enligt artikel 17
eller artikel 18, eller vägrar att underkasta sig en under-
sökning som beordrats enligt beslut som meddelats
enligt artikel 18.3.

2. Kommissionen får genom beslut påföra foretag eller
sammanslutningar av foretag böter från 1 000 till 1 miljon
ecu, eller ett högre belopp som dock inte får överstiga 10% av
omsättningen för föregående räkenskapsår för vart och ett av
de företag som har medverkat i överträdelsen, om de uppsåt-
ligen eller av oaktsamhet

a) bryter mot artikel 85.1 eller artikel 86 i fördraget eller
inte uppfyller sina förpliktelser enligt artikel 7 i denna
förordning,

b) bryter mot någon av sina förpliktelser enligt artikel 5
eller artikel 13.1.

När bötesbeloppets storlek fastställs skall hänsyn tas till både
hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått.

3. Artikel 15.3 och 15.4 skall tillämpas.

4. Beslut som har fattats i enlighet med punkt 1 och 2 är
inte av straffrättslig art.

De bötesbelopp som anges i punkt 2 a får inte påföras för
handlingar som har ägt rum efter anmälan till kommissionen
och före dess beslut enligt artikel 85.3 i fördraget, förutsatt att
handlingarna ligger inom ramen för den verksamhet som
beskrivs i anmälan.

Denna föreskrift skall emellertid inte gälla om kommissionen
har meddelat de berörda företagen att den efter en första
undersökning anser att artikel 85.1 i fördraget är tillämplig
men att det inte finns grund för tillämpning av artikel 85.3.

Artikel 20

Viten

1. Kommissionen får genom beslut ålägga företag eller
sammanslutningar av företag vitesbelopp på 50 till 1 000 ecu
per dag, räknat från den dag som anges i beslutet, för att
förmå dem

a) att upphöra med en överträdelse av artikel 85.1 eller

30 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

artikel 86 i fördraget, som kommissionen enligt artikel

11 har beordrat skall upphöra, eller att uppfylla en för-
pliktelse enligt artikel 7,

b) att avstå från vaije handling som är förbjuden enligt
artikel 13.3,

c) att lämna sådana fullständiga och riktiga upplysningar
som begärts av kommissionen genom beslut enligt
artikel 16.5,

d) att underkasta sig en undersökning som kommissionen
beordrat genom beslut enligt artikel 18.3.

2. Om företagen eller sammanslutningarna av företag har
fullgjort den förpliktelse som vitesföreläggandet skulle
framtvinga får kommissionen fastställa det totala vitesbeloppet
till ett lägre belopp än det som skulle följa av det ursprungliga
beslutet.

3. Artikel 15.3 och 15.4 är tillämpliga.

Artikel 21

Domstolens prövning

I enlighet med artikel 172 i fördraget har domstolen oin-
skränkt behörighet då det gäller prövning av beslut genom
vilka kommissionen fastställt böter eller viten. Domstolen kan
häva, nedsätta eller höja ålagda böter eller viten.

Artikel 22

Beräkningsenhet

Vid tillämpningen av artikel 19-21 skall samma ecu användas
som den som används vid upprättande av gemenskapens
budget i enlighet med artiklarna 207 och 209 i fördraget.

Artikel 23

Hörande av parterna och tredje man

1. Innan kommissionen fattar beslut enligt artiklarna 11,
12.3 andra stycket och 12.4, 13.3, 19 och 20 skall den ge
berörda företag eller sammanslutningar av företag tillfälle att
yttra sig över de punkter där kommissionen framfört in-
vändningar.

2. Om kommissionen eller medlemsstaternas behöriga
myndigheter anser det nödvändigt får de också höra andra
fysiska eller juridiska personer. Om sådana personer begär att
få yttra sig och visar att de har tillräckligt intresse i saken
skall detta beviljas dem.

3. Om kommissionen har för avsikt att tillämpa artikel

466

386R4056/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 6
till EES-lagen

31.12.86

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 378/13

85.3 i fördraget skall den offentliggöra en sammanfattning av
avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet och uppmana
alla berörda tredje män att inkomma med sina synpunkter
inom en tidsgräns som kommissionen skall bestämma till minst
en månad. Offentliggörandet skall ta hänsyn till företagens
berättigade intresse av att skydda sina affärshemligheter.

Artikel 24

Sekretess

1. Information som erhållits med stöd av artiklarna 17 och
18 får endast användas för det ändamål som avses med den
begäran eller den undersökning som det är fråga om.

2. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 23 och
25 får kommissionen och medlemsstaternas behöriga myn-
digheter, deras tjänstemän och annan personal, inte lämna ut
sådan information som de erhållit genom tillämpning av denna
förordning och som är av sådan art att den omfattas av
sekretess.

3. Föreskrifterna i punkterna 1 och 2 hindrar inte offent-
ligörande av allmän information eller översikter som inte
innehåller uppgifter om särskilda företag eller sammanslut-
ningar av företag.

Artikel 25

Offentliggörande av beslut

1. Kommissionen skall offentliggöra de beslut den fattar
enligt artiklarna 11, 12.3 andra stycket, 12.4 och 13.3.

2. Offentliggörandet skall ange parternas namn och huvud-
dragen i beslutet. Hänsyn skall tas till företagens berättigade
intresse av att skydda sina affärshemligheter.

Artikel 26

Tillämpningsföreskrifter

Kommissionen skall ha befogenhet att anta tillämpningsföre-
skrifter angående omfattningen av anmälningsplikten enligt
artikel 5.5, om form, innehåll och annat vad gäller klagomål
enligt artikel 10, ansökningar enligt artikel 12 och sådana
muntliga förhandlingar som avses i artikel 23.1 och 23.2.

Artikel 27

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1987.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 22 december 1986.

På rådets vägnar

G. SHAW

Ordförande

467

354D7024/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 7

till EES-lagen

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.5.54

EUROPEISKA KOL- OCH STÅLGEMENSKAPEN

345

BESLUT NR 24-54

av den 6 maj 1954

med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag enligt
fördragets artikel 66.1

HÖGA MYNDIGHETEN HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av fördragets artikel 66, och

med beaktande av följande:

Enligt artikel 66.1 skall höga myndigheten genom förordning
ange vilka förhållanden som utgör kontroll över ett företag.

Kontrollen kan ligga antingen hos innehavarna av vissa
rättigheter eller hos dem som utan inskränkning får utöva
dessa rättigheter.

Beslutet har fattats efter samråd med ministerrådet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De rättigheter eller avtal som anges nedan utgör de för-
hållanden som innebär kontroll över ett företag, om de

antingen var för sig eller tillsammans, och med hänsyn till de
faktiska eller rättsliga omständigheterna, ger möjlighet att
bestämma över företagets drift i fråga om produktion, priser,
investeringar, inköp, försäljning och vinstdisposition:

1) Ägande- eller nyttjanderätt till samtliga eller en del av
ett företags tillgångar.

2) Rättigheter eller avtal som ger inflytande över före-
tagsorganens sammansättning, omröstningar eller beslut.

3) Rättigheter eller avtal som gör det möjligt för en
person, ensam eller tillsammans med andra, att leda ett
företags affarer.

4) Avtal om redovisning eller disposition av ett företags
vinst.

5) Avtal om hela eller en betydande del av ett företags
inköp eller avsättning, om avtalen i fråga om giltighets-

468

354D7024/S

Prop. 1991/92:170

Bilaga 7
till EES-lagen

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

tid eller de kvantiteter som avses går utöver det som är
brukligt i affärsavtal på området.

Artikel 2

Kontroll över ett foretag enligt artikel 1 föreligger inte om
banker eller finansinstitut i samband med grundandet av ett
foretag eller ökningen av dess kapital förvärvar aktier i
företaget i avsikt att sälja dem på marknaden men inte utövar
de rösträttigheter som är förenade med aktierna.

Artikel 3

1. De förhållanden som anges i artikel 1 utgör kontroll
över ett företag genom personer eller foretag eller grupper av
personer eller foretag som

1) är innehavare av rättigheterna eller berättigade enligt
avtalen,

2) utan att vara innehavare av rättigheterna eller berättiga-
de enligt avtalen, har befogenhet att utöva de rättigheter
som följer av dessa,

3) i egenskap av förvaltare äger tillgångar eller aktier i ett
företag och har befogenhet att utöva de rättigheter som
är förenade därmed.

2. Om emellertid befogenheten att utöva en annan persons
rättigheter grundar sig på en rättshandling, gäller inte be-
stämmelserna i punkt 1.2 och 1.3, om den som har denna
befogenhet visar

1) att hans befogenhet när som helst kan återkallas,

2) att han är bunden av särskilda instruktioner från sin
huvudman, och

3) att han är bemyndigad att på höga myndighetens be-
gäran till denna meddela sin huvudmans namn och
adress.

Artikel 4

Detta beslut träder i kraft inom gemenskapen den 1 juni 1954.

Detta beslut övervägdes och antogs av höga myndigheten vid
dess sammanträde den 6 maj 1954.

På höga myndighetens vägnar

Jean MONNET

Ordförande

BILAGA XIV

KONKURRENS

Förteckning enligt artikel 60

INLEDNING

När de rättsakter som anges i denna bilaga innehåller begrepp eller hänvi-
sar till förfaranden som är utmärkande för gemenskapens rättsordning,
som t. ex.

— ingresser,

— adressaterna för gemenskapens rättsakter,

— hänvisningar till territorier eller språk inom EG,

— hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter för EG-
medlemsstaterna samt offentliga organ, företag och enskilda personer i
dessa stater,

— hänvisningar till informations- och anmälningsförfaranden,

skall protokoll 1 om övergripande anpassning tillämpas om inte annat
föreskrivs i denna bilaga.

ÄNDRINGAR FÖR DETTA OMRÅDE

Om inte annat sägs, skall bestämmelserna i denna bilaga inom ramen för
avtalet tillämpas med följande anpassning:

I. Med ”kommission” skall förstås ”behörig övervakningsmyndig-
het”.

II. Med ”den gemensamma marknaden” skall förstås ”det territorium
som omfattas av EES-avtalet”.

III. Med ”handel mellan medlemsstater” skall förstås ”handel mellan
avtalsslutande parter”.

IV. Med ”kommissionen och medlemsstaternas myndigheter” skall
förstås ”EG-kommissionen, EFTA: s övervakningsmyndighet, EG-
medlemsstaternas och EFTA-staternas myndigheter”.

V. Hänvisningar till artiklar i Fördraget om upprättandet av Europe-
iska ekonomiska gemenskapen (EEG) eller Fördraget om upprät-
tandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) skall
förstås som hänvisningar till EES-avtalet (EES) enligt följande:
artikel 85 (EEG) - artikel 53 (EES)

artikel 86 (EEG) - artikel 54 (EES)
artikel 90 (EEG) - artikel 59 (EES)
artikel 66 (EKSG) — artikel 2 i protokoll 25 till EES-avtalet
artikel 80 (EKSG) — artikel 3 i protokoll 25 till EES-avtalet

VI. Med ”denna förordning” skall förstås ”denna rättsakt”.

VII. Med ”fördragets konkurrensregler” skall förstås ”konkurrensre-
glerna i EES-avtalet”.

VIII. Med ”Höga myndigheten” skall förstås ”den behöriga övervak-
ningsmyndigheten”.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 8

till EES-lagen

469

Om inte annat följer av reglerna för kontroll av koncentrationer, skall
med ”den behöriga övervakningsmyndigheten” i nedanstående bestäm-
melser förstås ”den övervakningsmyndighet som är behörig att besluta om
ett ärende enligt artikel 56 i EES-avtalet”.

RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL

A. KONTROLL AV FÖRETAGSFÖRVÄRV

1. 389 R 4064: Rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december
1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT nr L 395, 30.12.1989,
s. 1) rättad genom EGT nr L 257, 21.9.1990, s. 13.

Bestämmelserna i artikel 1 — 5 i förordningen skall, inom ramen för detta
avtal, tillämpas med följande anpassning:

a) I artikel 1.1 skall orden ”, eller i överensstämmelse med den procedur
som anges i protokoll 21 till EES-avtalet,” införas efter orden ”Om
inte annat följer av artikel 22”. Dessutom skall ”gemenskapsdimen-
sion” ersättas med ”gemenskaps- eller EFTA-dimension”.

b) I artikel 1.2 skall ”gemenskapsdimension” ersättas med
”gemenskaps- respektive EFTA-dimension”.

Dessutom skall ”omsättningen inom gemenskapen i dess helhet”
ersättas med ”omsättningen inom gemenskapen respektive EFTA i
dess helhet”.

I sista ledet skall ”medlemsstat” ersättas med ”stat”.

c) Artikel 1.3 är inte tillämplig.

d) I artikel 2.1, första stycket, skall ”den gemensamma marknaden”
ersättas med ”EES-avtalets funktion”.

e) I slutet av artikel 2.2 skall ”den gemensamma marknaden” ersättas
med ”EES-avtalets funktion”.

f) I slutet av artikel 2.3 skall ”den gemensamma marknaden” ersättas
med ”EES-avtalets funktion”.

g) I artikel 3.5 b skall ”medlemsstat” ersättas med ”EG-medlemsstat
eller EFTA-stat”.

h) I artikel 4.1 skall ”gemenskapsdimension” ersättas med
”gemenskaps- eller EFTA-dimension”.

Dessutom skall i första meningen orden ”enligt artikel 57 i EES-
avtalet”, införas efter orden ”... skall anmälas till kommissionen”.

i) I artikel 5.1 skall sista stycket ersättas med följande:

”Omsättning inom gemenskapen eller inom en medlemsstat skall
innefatta försäljning av varor och tjänster till företag eller konsu-
menter inom gemenskapen respektive medlemsstaten. Samma gäller
beträffande omsättning inom EFTA-staternas territorium i sin helhet
eller i en EFTA-stat.”

j) I artikel 5.3 a, andra stycket, skall ”omsättningen inom gemenskapen
i dess helhet” ersättas med ”omsättningen inom gemenskapen i dess
helhet eller inom EFTA i dess helhet”. Dessutom skall ”gemenskap-
sinvånare” ersättas med ”gemenskaps- respektive EFTA-invånare”.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 8

till EES-lagen

470

k) I artikel 5.3 a, tredje stycket, skall ”medlemsstat” ersättas med
”EG-medlemsstat eller EFTA-stat”.

l) I artikel 5.3 b skall de sista orden ”..., skall hänsyn tas till de
bruttopremier som betalas av gemenskapsinvånare respektive en
medlemsstats invånare.” ersättas med följande: ”..., skall hänsyn tas
till de bruttopremier som betalas av gemenskapsinvånare respektive
en EG-medlemsstats invånare. Samma gäller beträffande bruttopre-
mier som betalas av invånare inom EFTA-staternas territorium i sin
helhet respektive av invånare i en EFTA-stat.”

Prop. 1991/92:170

Bilaga 8
till EES-lagen

G. TRANSPORT

10. 368 R 1017: Rådets förordning (EEG) nr 1017/68 av den 19 juli 1968
om tillämpning av konkurrensregler på transporter på järnväg, landsväg
och inre vattenvägar (EGT nr L 175, 23.7.1968, s. 1)

Bestämmelserna i artikel 1 — 5 och artikel 7 — 9 i förordningen skall,
inom ramen för detta avtal, tilllämpas med följande anpassning:

a) I artikel 2 skall första stycket lyda:

”Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 3 — 6 och mot-
svarande bestämmelse i artikel 6 i protokoll 21 till EES-avtalet,
förbjuds följande såsom oförenliga med EES-avtalets funktion utan
att det krävs ett föregående beslut: alla avtal mellan företag, beslut av
företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan
påverka handeln mellan avtalsslutande parter och som har till syfte
eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom
det territorium som omfattas av EES-avtalet, särskilt de som innebär
att”.

b) Artikel 3.2 är inte tillämplig.

c) Artikel 6 är inte tillämplig.

d) I artikel 8 första stycket skall orden ”oförenligt med den gemen-
samma marknaden” ersättas med ”oförenligt med EES-avtalets
funktion”.

e) Artikel 9.1 skall lyda:

”När det gäller offentliga företag och företag som av EG-
medlemsstater eller EFTA-stater har medgetts särskilda eller exklu-
siva rättigheter skall de avtalsslutande parterna säkerställa att be-
stämmelser som strider mot bestämmelserna i föregående artiklar
varken antas eller vidmakthålls.”

f) I artikel 9.2 skall ”gemenskapen” ersättas med ”de avtalsslutande
parterna”.

g) Artikel 9.3 skall lyda:

”EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet skall
övervaka tillämpningen av bestämmelserna i denna artikel och skall
meddela de stater som ligger inom deras respektive behörighetsom-
råden de föreskrifter som kan behövas för detta ändamål.”

471

11. 386 R 4056: Rådets förordning (EEG) nr 4056/86 av den 22 decem-
ber 1986 om fastställande av detaljerade regler för tillämpning av ar-
tiklarna 85 och 86 i fördraget på sjöfarten (EGT nr L 378, 31.12.1986, s. 4)
Bestämmelserna i avsnitt I i förordningen skall, inom ramen för detta
avtal, tillämpas med följande anpassning:

a) I artikel 1.2 skall termen ”hamnar i gemenskapen” ersättas med
”hamnar inom det territorium som omfattas av EES-avtalet”.

b) Artikel 2.2 är inte tillämplig.

c) I artikel 7.1, första stycket, skall ”avsnitt II” lyda ”avsnitt II eller
motsvarande bestämmelser i protokoll 21 till EES-avtalet”.

Dessutom skall i andra strecksatsen termen ”artikel 11.4” lyda ”arti-
kel 11.4 eller motsvarande bestämmelser i protokoll 21 till EES-
avtalet”.

d) I artikel 7.2 a skall termen ”avsnitt II” lyda ”avsnitt II eller motsva-
rande bestämmelser i protokoll 21 till EES-avtalet,”.

e) Följande stycken skall läggas till i artikel 7.2 c i

”Om någon av de avtalsslutande parterna avser att samråda med
ett tredje land enligt denna förordning skall den meddela Gemen-
samma EES-kommittén.

När det är lämpligt kan den avtalsslutande part som inleder för-
farandet anmoda de andra avtalsslutande parterna att samarbeta i
fråga om dessa förfaranden.

Om en eller flera av de andra avtalsslutande parterna har invänd-
ningar mot den planerade åtgärden skall en godtagbar lösning sökas
inom Gemensamma EES-kommittén. Om de avtalsslutande parterna
inte kan enas, skall lämpliga åtgärder vidtas för att rätta till eventu-
ella snedvridningar av konkurrensen som uppstår.”

f) I artikel 8.2 skall orden ”på begäran av en medlemsstat” ersättas med
”på begäran av en stat som ligger inom dess behörighetsområde”.

Dessutom skall ”artikel 10” ersättas med ”artikel 10 eller motsva-
rande bestämmelser i protokoll 21 till EES-avtalet”.

g) I artikel 9.1 skall orden ”handels- och sjöfartsintressen inom gemen-
skapen” lyda ”de avtalsslutande parternas handels-och sjöfartsintres-
sen”.

h) Följande stycke skall läggas till i artikel 9:

”Om någon av de avtalsslutande parterna avser att samråda med
ett tredje land enligt denna förordning skall den meddela Gemen-
samma EES-kommittén.

När det är lämpligt kan den avtalsslutande part som inleder för-
farandet anmoda de andra avtalsslutande parterna att samarbeta i
fråga om dessa förfaranden. Om en eller flera av de andra avtals-
slutande parterna har invändningar mot den planerade åtgärden skall
en godtagbar lösning sökas inom Gemensamma EES-kommittén.
Om de avtalsslutande parterna inte kan enas, skall lämpliga åtgärder
vidtas för att rätta till de eventuella snedvridningar av konkurrensen
som uppstår.”

Prop. 1991/92:170

Bilaga 8
till EES-lagen

472

I. KOL OCH STÅL

14. 354 D 7024: Höga myndighetens beslut nr 24/54 av den 6 maj 1954
med en förordning om de förhållanden som utgör kontroll över ett företag
enligt fördragets artikel 66.1 (EKSG:s officiella tidning nr 9, 11.5.1954, s.
345/54)

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas
med följande anpassning:

Artikel 4 är inte tillämplig.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 8

till EES-lagen

473

31 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bilaga 1

2 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1982: 736) om
ursprungsmärkning av kläder

Härigenom föreskrivs att lagen (1982:736) om ursprungsmärkning av
kläder skall upphöra att gälla vid utgången av år 1992.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1.5

474

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag;

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1973:431) om utredning angående
brott mot utländsk tullag skall införas en ny paragraf, 6 §, av följande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 1.5

lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den dag

Föreslagen lydelse

6§

Bestämmelserna i 1 — 5 §§ gäller
också vid överenskommelse med
mellanfolklig organisation.

regeringen bestämmer.

475

4 Förslag till Prop. 1991/92:170

Lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av utländsk ^{Bilaga 1 5}tull, annan skatt, avgift eller pålaga;

Härigenom föreskrivs att lagen (1969:200) om uttagande av utländsk tull,
annan skatt, avgift eller pålaga¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I den mån utländsk tull, annan
skatt, avgift eller pålaga som av tull-
myndighet uppbärs vid eller i sam-
band med export eller import av
varor enligt överenskommelse mel-
lan Sverige och främmande stat får
tas ut här i riket skall bestämmel-
serna i 1, 3 —5 §§, 6 § första stycket,
7, 10—12 samt 16 §§ lagen

(1990:314) om ömsesidig hand-
räckning i skatteärenden äga mot-
svarande tillämpning. Härvid skall
vad som i dessa bestämmelser sägs
om riksskatteverket i stället avse ge-
neraltullstyrelsen.

Föreslagen lydelse

I den mån utländsk tull, andra
skatter, avgifter eller pålagor som en
tullmyndighet tar emot vid eller i
samband med export eller import
av varor enligt överenskommelse
mellan Sverige och främmande stat
eller mellan Sverige och mellanfolk-
lig organisation får tas ut här i lan-
det skall bestämmelserna i 1, 3 — 5
§§, 6 § första stycket, 7, 10—12 samt
16 §§ lagen (1990:314) om ömsesi-
dig handräckning i skatteärenden
gälla. Härvid skall vad som i dessa
bestämmelser sägs om riksskatte-
verket i stället avse generaltullsty-
relsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Senaste lydelse 1990:315.

476

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser
om internationellt samarbete på brottmålsområdet;

Härigenom föreskrivs att 1 och 8 §§ lagen (1991:435) om vissa bestämmel-
ser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följande
lydelse.

Prop. 1991/92: 170

Bilaga 1.5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Har en svensk myndighet fått upplysningar eller bevismaterial från en
främmande stat för att användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott och gäller på grund av överens-
kommelse med den främmande staten villkor som begränsar möjligheten
att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter följa villkoren oavsett
vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.

Bestämmelserna i första stycket
gäller också i fråga om överens-
kommelse med en mellanfolklig or-
ganisation.

I den utsträckning det har avta-
lats i en överenskommelse som Sve-
rige har ingått med främmande stat,
får den som efter kallelse i enlighet
med överenskommelsen har rest in
i Sverige från den främmande sta-
ten för att höras eller på annat sätt
medverka vid utredning av brott
eller i ett rättsligt förfarande med
anledning av brott inte lagföras el-
ler, i vidare mån än som följer av
6 §, berövas sin frihet eller på annat
sätt underkastas inskränkning i
denna på grund av handling, under-
låtenhet eller dom som härrör från
tiden före inresan i Sverige och
som, när det gäller en tilltalad, inte
är avsedd med kallelsen.

I den utsträckning det har avta-
lats i en överenskommelse som Sve-
rige har ingått med främmande stat,
eller med en mellanfolklig organisa-
tion, får den som efter kallelse i
enlighet med överenskommelsen
har rest in i Sverige för att höras
eller på annat sätt medverka vid
utredning av brott eller i ett rättsligt
förfarande med anledning av brott
inte lagföras eller, i vidare mån än
som följer av 6 §, berövas sin frihet
eller på annat sätt underkastas in-
skränkning i denna på grund av
handling, underlåtenhet eller dom
som härrör från tiden före inresan i
Sverige och som, när det gäller en
tilltalad, inte är avsedd med kallel-
sen.

Immuniteten upphör om den som rest hit stannar kvar i Sverige trots att
han haft möjlighet att lämna landet under en sammanhängande tid av
femton dagar från det att han har fått besked från myndigheten om att
hans närvaro inte länghre krävs, eller om han, efter att ha lämnat landet,
återvänder hit.

Innehåller överenskommelsen bestämmelse att immuniteten skall ha
mindre omfattning än som nu angetts, gäller i stället den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Senaste lydelse 1992:107.

477

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall

Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall¹ skall ha följande lydelse.

Bilaga²

Immunitet och/eller privilegier gäller för föl- Tillämplig intematio-
jande nell överenskommelse

Internationella organ Fysiska personer

Prop. 1991/92:170

40 EFTA: s övervak-
ningsmyndighet

41 EFTA-domsto-
len

Medlemmar och
personer med tjänst
hos övervakningsmyn-
digheten jämte nämn-
da personers familje-
medlemmar samt per-
soner med uppdrag av
övervakningsmyndig-
heten och företrädare
för Europeiska gemen-
skapernas kommis-
sion och EG:s med-
lemsstater

Domare, registrator
och personer med
tjänst vid domstolen
jämte nämnda perso-
ners familjemedlem-
mar

Protokoll 6 till av-
talet den 2 maj 1992
mellan EFTA-staterna
om upprättande av en
övervakningsmyndig-
het och en domstol

Protokoll 7 till av-
talet den 2 maj 1992
mellan EFTA-staterna
om upprättande av en
övervakningsmyndig-
het och en domstol

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

¹ Lagen omtryckt 1987:341.

² Senaste lydelse 1991:440.

478

Innehåll

Prop. 1991/92:170

Propositionens huvudsakliga innehåll........................... 1

Proposition om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) .. 2

Bilaga 1. Utrikesdepartementet

1 Inledning ................................................. 7

2 Historisk återblick.......................................... 10

A Godkännande av EES-avtalet m.m............................ 15

3 EES-forhandlingarnas gång.................................. 15

4 Beredningsarbetet.......................................... 17

5 EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga innehåll ......... 18

5.1 EES-avtalet............................................ 18

5.2 EFTA-avtalen.......................................... 21

6 Överväganden ............................................. 23

6.1 Inledning.............................................. 23

6.2 Fri rörlighet for varor — några huvuddrag................. 28

6.3 Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen...... 32

6.4 Kapitalrörelser och företagsetablering m. m................ 37

6.5 Ett par viktiga samarbetsområden ........................ 39

6.6 Vissa institutionella frågor............................... 43

B Närmare beskrivning av EES-avtalet m.m...................... 47

7 Översikt över EG: s rättsliga system .......................... 47

7.1 Inledning.............................................. 47

7.2 EG: s grundläggande struktur ............................ 47

7.3 Särskilt om regler som rör marknaden ..................... 53

8 Närmare om EES-avtalet.................................... 61

8.1 Ingress................................................ 61

8.2 Del I Mål och principer ................................. 61

8.3 Del II Fri rörlighet för varor............................. 62

8.4 Del III Fri rörlighet for personer, tjänster och kapital ....... 68

8.5 Del IV Konkurrensregler och andra gemensamma regler..... 75

8.6 Del V Övergripande bestämmelser avseende de

fyra friheterna ......................................... 84

8.7 Del VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna........... 87

8.8 Del VII Institutionella frågor ............................ 90

8.9 Del VIII Finansiella bestämmelser........................ 102

8.10 Del IX Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser...... 103

8.11 Protokoll till EES-avtalet............................... 104

8.12 Deklarationer och protokollsbilagor ..................... 108

8.13 Bilagor (Annex) ....................................... 108

9 Närmare om EFTA-avtalen.................................. 109

9.1 Avtalet mellan EFTA-länderna om inrättandet

av en övervakningsmyndighet och en domstol.............. 109

9.2 Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet .............. 111

9.3 Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna..... 116

9.4 Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet ........... 117

9.5 Avtalet om en kommitté med ledamöter från

EFTA-staternas parlament............................... 118

10 Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet och tidigare avtal . 120

11 Anpassning av EG: s sekundära rättsakter till EES.............. 121

C Införlivande av EES-avtalet och EFTA-avtalen med svensk rätt .... 122

12 Överväganden ............................................ 122

12.1 Allmänt om internationella avtal....................... 122

479

12.2 Olika metoder for införlivande i nationell Prop. 1991/92.170

rätt av internationella avtal............................ 122

12.3 Införlivande av EES-avtalet ........................... 123

12.3.1 Allmänt om införlivandet av avtalet.............. 123

12.3.2 EES-avtalets införlivande med svensk rätt ........ 124

12.4 Införlivande av EFTA-avtalen ......................... 130

12.4.1 Avtalet mellan EFTA-länderna om inrättande av en

övervakningsmyndighet och en domstol .......... 130

12.4.2 Avtalet om inrättande av en ständig

kommitté mellan EFTA-länderna ................ 132

13 Beslut om nya EES-regler .................................. 133

14 Ytterligare lagstiftningsfrågor m. m.......................... 136

14.1 Inledning............................................ 136

14.2 Lagval .............................................. 136

14.3 EFTA-domstolen..................................... 141

14.4 Enhetlig tolkning..................................... 144

14.5 Överväganden om EES-avtalets natur m.m.............. 151

14.6 Offentlig upphandling................................. 155

14.7 Offentliga stödåtgärder................................ 156

14.8 Konkurrensområdet .................................. 164

14.8.1 Övergripande frågor............................ 164

14.8.2 Särskilda införlivandefrågor..................... 169

14.8.3 Behovet av särskilda svenska föreskrifter ......... 174

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller enskilda . 179

15 Sekretessfrågor............................................ 182

16 Publiceringsfrågor......................................... 183

16.1 Inledning............................................ 183

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges internatio

nella överenskommelser m. m.......................... 183

16.3 1976 års kungörandelag ............................... 184

16.4 Publicering av EES-avtalet m. m........................ 185

16.5 Kungörande av författning genom vilka EES-avtalet införli

vas med svensk rätt................................... 186

16.6 Internationell publicering av nya regler m.m............. 188

17 Ikraftträdande ............................................ 190

18 Utbildnings- och informationsfrågor......................... 191

19 Upprättat lagförslag ....................................... 193

20 Specialmotivering......................................... 194

D övriga lagstiftningsfrågor m.m............................... 199

21 Kvantitativa exportrestriktioner ............................ 199

22 Ursprungsmärkning av kläder .............................. 199

23 Ömsesidigt bistånd i tullfrågor (protokoll 11)..................200

24 Immunitet och privilegier for EFTA: s

övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen ................202

25 Upprättade lagförslag......................................204

E Hemställan................................................206

Bilaga 1.1 Promemorians lagförslag.............................207

Bilaga 1.2 Förteckning över remissinstanserna ...................210

Bilaga 1.3 Det remitterade förslaget.............................213

Bilaga 1.4 Lagrådets yttrande ..................................216

480

Bilaga 1.5 Propositionens lagförslag............................232

1. Förslag till Lag om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde 232

Bilaga 1 ................................................235

Bilaga 2 ................................................ 309

Bilaga 3 ................................................ 432

Bilaga 4 ................................................ 434

Bilaga 5 ................................................ 446

Bilaga 6 ................................................457

Bilaga 7 ................................................467

Bilaga 8 ................................................469

2. Förslag till Lag om upphävande av lagen (1982: 736) om ur-
sprungsmärkning av kläder................................474

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1973:431) om utredning

angående brott mot utländsk tullag ........................475

4. Förslag till Lag om ändring i lagen (1969:200) om uttagande av

utländsk tull, annan skatt, avgift eller pålaga ................476

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet .... 477

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976: 661) om immunitet

och privilegier i vissa fall .................................478

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992

Prop. 1991/92: 170

481

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet Laurén såvitt avser avsnitten 2.2-10 och 12;
statsrådet Hellsvik såvitt avser övriga avsnitt.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-

departementet

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES)

1 Inledning

Justitiedepartementet har beredningsansvaret för lagstiftningsärenden på
många områden som är aktuella i EES-sammanhang. Ett område är civil-
rätten, dvs. rättsreglerna om enskildas inbördes förhållanden, t.ex. inom
köprätten, immaterialrätten och bolagsrätten. Men också bl.a. grund-
lagarna och de regler som gäller förfärandet vid våra domstolar är
naturligtvis av intresse här. Slutligen kan nämnas att även sådana
rättsområden som strafflagstiftningen och sekretesslagstiftningen berörs
av EES.

I ett par hänseenden har lagstiftningen på dessa områden redan
anpassats till vad som krävs enligt EES-avtalet, och där så ännu inte har
skett är frågorna under beredning med sikte på att erforderlig lagstiftning
skall vara genomförd inom de tidsramar som anges i avtalet. En närmare
redovisning av beredningsläget för de olika rättsområdena lämnas i det
följande.

Det bör hållas i minnet att frågan om internationellt samarbete i
lagstiftningsarbetet även vid sidan av EES-avtalet har fått allt större
betydelse under åren. Också de förändringar som kan bli följden av ett
svenskt medlemskap i EG har stor aktualitet inom departementet och i
flera olika utredningar på departementets verksamhetsområde.

Sålunda har stora delar av lagstiftningen på centrala rättsområden,
främst inom civilrätten, tillkommit i nordiskt samarbete. Detta har
resulterat i att vi på flera områden har överensstämmande lagregler i de
nordiska länderna. Även med EES och i ett EG-perspektiv kan detta nära
nordiska samarbete på lagstiftningsområdet fortsätta. Nordiska över-
läggningar i olika lagstiftningsärenden pågår också fortlöpande på flera
områden, t.ex. beträffande immaterialrätt och transporträtt samt när det
gäller den samnordiska verkställighetslagstiftningen.

Även Sveriges medverkan i andra former av internationellt lagstiftnings-
samarbete har fått en ökad betydelse. Det gäller inte bara samarbetet
inom Europarådet utan även det arbete på att åstadkomma enhetlig lag-
stiftning som sker inom olika organisationer inom FN-systemet, exempel-

1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

vis IAEA (atomansvarighet), IMO (sjörätt), Uncitral (handelsrätt) och
W1PO (immaterialrätt). Sådant samarbete sker vidare i stor omfattning
inom andra mellanstatliga organisationer, såsom Haagkonferensen for
internationell privaträtt, OECD (atomansvarighet m.m.) och Unidroit
(civilrätt). En del av detta arbete är av betydelse också i EES-samman-
hang.

Det internationella samarbete som nu har nämnts har framför allt avsett
civilrättsliga frågor. Men också i fråga om straffrätten och processrätten
har det internationella samarbetet varit intensivt under de senaste åren.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

2 Anpassningar till EES-avtalet

2.1 Inledning

Inom justitiedepartementet har sedan flera år - även innan EES-förhand-
lingama påbörjades - pågått lagstiftningsarbete i syfte att inom vissa
områden anpassa de svenska reglerna till vad som gäller inom EG. I det
följande lämnas en redogörelse för detta arbete mot bakgrund särskilt av
de krav som EES-avtalet ställer när det gäller lagstiftning på justitie-
departementets verksamhetsområde. Det skall redan här sägas att det i
det här sammanhanget inte läggs fram några förslag på detta område. 1
den mån lagstiftning inom justitiedepartementets ansvarsområde inte
redan är anpassad till vad som skall gälla enligt EES-avtalet kommer
sådana förslag att läggas fram i särskild ordning. I vilka hänseenden detta
kommer att ske framgår av det följande.

I redogörelsen kommer också att beröras lagstiftningsarbete och annan
verksamhet inom justitiedepartementets område som utan att ha direkt
samband med EES-avtalet ändå kan sägas ha anknytning till detta eller
till närmandet till EG i allmänhet.

2.2 Grundlagsfrågor m.m.

Sedan juni 1991 arbetar en parlamentarisk kommitté, Grundlagsutred-
ningen inför EG (Ju 1991:03), med att utreda behovet av grundlagsänd-
ringar inför ett svenskt medlemskap i EG (dir. 1991:24). Kommittén
beräknas slutföra sitt arbete under hösten 1992. Kommitténs ordförande,
professorn Olof Ruin, har nyligen i en promemoria, Folkomröstning om
medlemskap i EG (Ds 1992:31), presenterat ett diskussionsunderlag för
den offentliga debatt som för närvarande pågår om tidpunkt för och typ
av folkomröstning i EG-frågan.

I en annan utredning (Ju 1992:B) övervägs frågor om EG och den
svenska förvaltningen (regeringsbeslut 1992-01-23, dnr 92-287).

Vidare bör i det här sammanhanget nämnas att regeringen nyligen har
tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté (Ju 1992:01) för att

utreda frågan om grundlagsskydd för bl.a. äganderätten samt närings- och
yrkesfriheten. Enligt sina direktiv (dir. 1991:119) skall kommittén också
överväga frågor om den s.k. lagprövningsrätten och om vidgade möjlig-
heter till domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut, bl.a.
mot bakgrund av ett eventuellt svenskt medlemskap i EG.

Slutligen skall här nämnas ett lagstiftningsärende på grundlagsområdet
som visserligen är avslutat men som det i det här sammanhanget ändå
finns anledning att något beröra. Under våren 1991 bedömdes EES-
avtalet komma att innehålla en möjlighet för svenska domstolar att
inhämta s.k. tolkningsbesked från en gemensam EES-domstol. På grund
därav föreslog regeringen en ändring i regeringsformen som innebar att
en ny paragraf skulle tas in i grundlagen (prop. 1990/91:65). Riksdagen
antog förslaget som vilande (1990:91:KU22, rskr. 180). Sedan rege-
ringen på hösten 1991 hos riksdagen anmält ändrade förutsättningar
beträffande grundlagsändringen (därför att förhandlingarna om EES-
avtalet gett vid handen att någon grundlagsändring inte längre behövdes)
förkastade riksdagen grundlagsändringsförslaget (skr. 1991/92:58, KU13,
rskr. 66).

2.3 Datalagsfrågor

Ar 1989 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet efter
regeringens bemyndigande en särskild utredare (Ju 1989:02) för att göra
en översyn av datalagen från såväl saklig som lagteknisk synpunkt (dir.
1989:26). Utredningen, som har antagit namnet datalagsutredningen, har
redovisat sitt hittillsvarande arbete i delbetänkandena (SOU 1990:61)
Skärpt tillsyn - huvuddragen i en reformerad datalag, (SOU 1991:21)
Personregistrering inom arbetslivs-, forsknings- och massmedieområdena
och (SOU 1991:62) Vissa särskilda frågor beträffande integritetsskyddet
på ADB-området. Det sist nämnda betänkandet överlämnades i oktober
1991 och i utredningen pågår nu arbete med att i en avslutande etapp
utarbeta och redovisa ett förslag till en ny datalag. En fråga som därvid
är aktuell är anpassning till ett eventuellt kommande EG-direktiv i ämnet
(Proposal for a Council Directive, SYN 287). Det avslutande arbetet i
utredningen sker under parlamentarisk medverkan och med sikte på att
vara slutfört under år 1992.

2.4 Förvaltningsrätt

Den 1 juni 1988 trädde lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut i kraft (prop. 1987/88:69, KU 38, rskr. 189, SFS
1988:205). Genom lagen har regeringsrätten fått rätt att i vissa fäll
undanröja ett beslut i ett förvaltningsärende som rör tillämpningen av
civilrättsliga normer eller ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska
förhållanden. En förutsättning är att den rättstillämpning som ligger till
grund för beslutet strider mot gällande rättsregler.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

I väntan på erfarenheter från tillämpningen har lagen gjorts tidsbegrän-
sad. Den skulle ursprungligen tillämpas på beslut som meddelades under
tiden den 1 juni 1988 - den 31 december 1991. Riksdagen har emellertid
förlängt lagens giltighetstid med ytterligare tre år i avvaktan på en slutlig
utvärdering av dess tillämpning (prop. 1990/91:176, 1991/92:KU12,
rskr. 51, SFS 1991:1825). I den proposition som låg till grund för
riksdagens beslut anfördes att det ännu var för tidigt att ta definitiv
ställning till om lagen i dess nuvarande form skall permanentas, eftersom
Europadomstolen ännu inte har prövat något klagomål över beslut som
meddelats med stöd av lagen. Till detta kom, enligt vad som vidare
anfördes, att det arbete som pågår inom regeringskansliet med en översyn
av instansordningen i de ärendegrupper som lagen omfattar ännu inte var
avslutat.

I det här sammanhanget skall också nämnas att en övergång till
domstolsprövning kan komma att aktualiseras i flera fall också därför att
Sverige måste anpassa sig till krav som uppställs i vissa EG-direktiv.

Som redan har nämnts (under 2.2) är frågan om vidgade möjligheter till
domstolsprövning av normbeslut och förvaltningsbeslut för närvarande
föremål för utredning.

2.5 Fastighetsrätt

Sveriges närmande till EG föranleder en omfattande avreglering av
utländska medborgares förvärv av fast egendom här i landet. Utgångs-
punkten är det av EG:s ministerråd den 24 juni 1988 antagna s.k.
kapitalliberaliseringsdirektivet (88/361/EEG). Direktivet är upptaget i
bilaga XII (punkt 1) till EES-avtalet. Departementspromemorian (Ds
1991:76) med förslag till lagändringar i ämnet har remissbehandlats och
bereds för närvarande inom justitiedepartementet.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

2.6 Konsumenträtt

Konsumentskyddet är ett av de områden som direkt berörs av EES-
avtalet. I artikel 72 i avtalet anges att bestämmelser om konsumentskydd
finns i bilaga XIX till avtalet. Där upptas sammanlagt sju EG-direktiv
(samt två avseende kompletteringar), varav tre (p. 3, 4 och 7) berör
justitiedepartementets verksamhetsområde. Dessa tre direktiv gäller
frågor om konsumentkrediter, hemförsäljning resp. s.k. paketresor m.m.

En proposition om en ny konsumentkreditlag har nyligen överlämnats
till riksdagen (prop. 1991/92:83). Reglerna i den föreslagna lagen är
anpassade till EG:s regler på motsvarande område, dvs. till det tidigare
nämnda EG-direktivet om konsumentkrediter som antogs av EG:s
ministerråd den 22 december 1986 (87/102/EEG) och kompletterades den
22 februari 1990 (90/88/EEG). Den nya lagen föreslås träda i kraft den
1 oktober 1992. Till grund för propositionen ligger förslag i departe-
mentspromemorian (Ds 1990:84) Ny konsumentkreditlag.

Även när det gäller anpassning av den svenska hemförsäljningslagen till
EG:s regelverk har en proposition nyligen avlämnats till riksdagen (prop.
1991/92:167). Genom förslaget anpassas reglerna i hemförsäljningslagen
till ett EG-direktiv om konsumentskydd vid avtal som ingås utanför en
näringsidkares lästa försäljningsställe. Det direktivet antogs av EG:s
minsterråd den 20 december 1985 (85/577/EEG). De föreslagna lagänd-
ringarna, som grundar sig på förlag i departementspromemorian (Ds
1991:68) Den svenska hemförsäljningslagens anpassning till EG:s
regelverk, skall enligt propositionen träda i kraft den 1 januari 1993.

Vidare förbereds i justitiedepartementet lagstiftning som motsvarar det
EG-direktiv om konsumentskydd vid paketresor m.m. som antogs av
EG:s ministerråd den 13 juni 1990 (90/314/EEG). Arbetet bedrivs med
sikte på att lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari 1993.

2.7 Kontraktsrätt

En ny lag om handelsagentur trädde i kraft den 1 januari 1992 (prop.
1990/91:63, LU25, rskr. 220, SFS 1991:351). Lagen, som har till-
kommit i nordiskt samarbete, överensstämmer med det EG-direktiv om
handelsagenter som antogs av EG:s ministerråd den 18 december 1986
(86/653/EEG). Direktivet är upptaget i bilaga VII (punkt 30) till EES-
avtalet. Lagen bygger på ett betänkande av kommissionslagskommittén
(SOU 1984:85).

2.8 Ersättningsrätt

En produktansvarslag skall enligt beslut av riksdagen träda i kraft den
1 januari 1993 (prop. 1990/91:197, 1991/92:LU14, rskr. 78). Den nya
lagen bygger på ett EG-direktiv om produktansvar som antogs av EG:s
ministerråd den 25 juli 1985 (85/374/EEG) och som är upptaget i bilaga
III till EES-avtalet. Bilagan innehåller särskilda bestämmelser om
produktansvar för importörer. Dessa bestämmelser medför att den
antagna lagen behöver ändras. I justitiedepartementet förbereds sådana
ändringar och avsikten är att de skall träda i kraft samtidigt som EES-
avtalet. Här kan tilläggas att förslag till den regelanpassning i övrigt som
behövs på grund av detta direktiv nyligen har framlagts i ett regerings-
förslag (näringsdepartementet) om produktansvar för skador orsakade av
elektrisk ström (prop. 1991/92:135).

Inom justitiedepartementet har undersökts om några lagstiftnings-
åtgärder behöver vidtas för att bringa den svenska trafikskadelagen i
överensstämmelse med de EG-direktiv som finns på trafikskadeområdet.
Dessa överväganden har redovisats i departementspromemorian (Ds
1992:9) Den svenska trafikskadelagens anpassning till EG:s regelverk
m.m., som för närvarande remissbehandlas. Förslagen i promemorian
innebär bl.a. att de svenska reglerna i trafikskadelagen anpassas till tre
EG-direktiv om motorfordonsförsäkring (med ändringar och tillägg) som

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

är upptagna i bilaga IX (punkterna 8-10) till EES-avtalet. De direktiv
som avses (första, andra resp, tredje motorfordonsförsäkringsdirektivet)
antogs av EG:s ministerråd den 24 april 1972 (72/166/EEG), den 30
december 1983 (84/5/EEG) resp, den 14 maj 1990 (90/232/EEG). De i
departementspromemorian föreslagna ändringarna i trafikskadelagen skall
enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 1993.

Inom försäkringsrätten i övrigt har sedan länge pågått ett omfattande
nordiskt reformarbete. Till grund för detta arbete i Sverige ligger
försäkringsrättskommitténs båda betänkanden (SOU 1986:56) Person-
försäkringslag och (SOU 1989:88) Skadeförsäkringslag. Ett annat
betänkande som bör nämnas i det här sammanhanget är försäkrings-
utredningens betänkande (SOU 1991:89) Försäkringsrörelse i förändring.
Såvitt avser sådan lagstiftning inom denna del av försäkringsrätten som
hör till justitiedepartementets ansvarsområde finns i det regelverk som
omfattas av EES-avtalet två EG-direktiv som måste beaktas, nämligen
(vissa regler i) EG:s andra skadeförsäkringsdirektiv och EG:s andra
livförsäkringsdirektiv. Dessa direktiv antogs av EG:s ministerråd den 22
juni 1988 (88/357/EEG) resp, den 8 november 1990 (90/619/EEG) och
är upptagna i bilaga IX (p. 7 resp. 12) till EES-avtalet. Justitie-
departementets förslag till anpassningar med hänsyn till dessa direktiv har
redovisats i departementspromemorian (Ds 1992:28) EG-anpassning av
svensk försäkringsavtalsrätt, som remissbehandlas för närvarande. Den
i promemorian föreslagna lagstiftningen föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

2.9 Bolagsrätt och annan associationsrätt

Den aktiebolagsrättsliga lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete
under åren 1973-1978. De nordiska lagarna har därefter ändrats vid olika
tillfällen.

Som ett led i de europeiska integrationssträvandena har ändringar i
aktiebolagslagen genomförts som innebär att det inte längre krävs svenskt
medborgarskap för styrelseledamöter och andra funktionärer i aktiebolag.
I linje härmed har ändringar gjorts även när det gäller kraven på
bosättning i Sverige i fråga om styrelseledamöter m.fl. Motsvarande
lagändringar har skett även när det gäller andra företagsformer. Lag-
ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:160,
199O/91:LU11, rskr. 42, SFS 1990:1295-1304). I en departements-
promemoria den 10 april 1992 har föreslagits bl.a. ytterligare lättnader
i kraven på bosättning. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

Under hösten 1990 tillsattes en kommitté - aktiebolagskommittén (Ju
1990:08) - som i samråd med motsvarande kommittéer i Finland och
Noige skall se över aktiebolagslagen. Kommittén skall enligt direktiven
(dir. 1990:46) föreslå de lagändringar som erfordras med hänsyn till den
pågående europeiska integrationen samt överväga frågor som rör
aktiebolagets kapital och finansiella instrument, aktiebolagets organisation
och aktieägarnas minoritetsskydd. Kommittén har i delbetänkandet (SOU

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-

departementet

1992:13) Bundna aktier föreslagit att aktiebolagslagens 17 kap., som
medger att i bolagsordningen intas bl.a. utlänningsförbehåll, upphävs.
Kommitténs förslag grundar sig på att man har bedömt att ett sådant
förbehåll står i strid med Romfördragets diskrimineringsförbud.

På bolagsrättens område krävs med anledning av EES-avtalet anpass-
ningar med hänsyn till tolv EG-rättsakter: en förordning och elva
direktiv. Av dessa rör fyra direktiv redovisningsfrågor. Rättsakterna är
upptagna i bilaga XXII till EES-avtalet, där det också anges att EFTA-
staterna medges visst anstånd med införlivandet av dessa rättsakter. För
Sverige gäller sålunda att de skall ha införlivats i sin helhet senast två år
efter det att EES-avtalet har trätt i kraft.

Aktiebolagskommittén behandlar frågor om en anpassning av den
svenska aktiebolagslagstiftningen till EG:s regelverk med förtur.
Kommittén planerar att under sommaren 1992 lämna ett delbetänkande
som behandlar anpassningen av aktiebolagslagstiftningen till de nämnda
EG-rättsaktema.

Genom tilläggsdirektiv nyligen har aktiebolagskommitténs uppdrag när
det gäller anpassningar av svensk lagstiftning till EG:s regelverk
begränsats något (dir. 1992:18). Uppdraget i den delen - som gäller
redovisningsfrågor - har i stället överförts till den kommitté (Ju 1991:07)
som gör en översyn av redovisningslagstiftningen (dir. 1991:71). I
samband med att den kommittén övertog uppdraget angavs att det var
sannolikt att det behövde behandlas med förtur (dir. 1992:19). Den
särskilda frågan om en anpassning till EG:s regler om godkännande och
auktorisation av revisorer har förts över till en av chefen för närings-
departementet tillkallad utredning (N 1992:05; dir. 1992:42).

2.10 Immaterialrätt

EES-avtalet innehåller bestämmelser om immaterialrätt (i artikel 65.2,
protokoll 28 och bilaga XVII). Till en början innebär avtalet att Sverige
förpliktar sig att anta de rättsregler på detta område som är en följd av
tillämpningen av vissa artiklar i Rom-fördraget. Det gäller främst frågan
om s.k. konsumtion av bl.a. patent där Sverige får övergå från nationell
konsumtion till en EES-vid konsumtion. Vidare förpliktar sig Sverige att
överta reglerna i de EG-direktiv som gäller skydd för kretsmönster i
halvledare, varumärken och datorprogram. När det gäller den konvention
om gemenskapspatent som EG:s medlemsländer har utarbetat innebär
EES-avtalet vissa åtaganden för Sveriges del. Vidare har Sverige genom
EES-avtalet åtagit sig att inom viss tid ansluta sig till vissa centrala
internationella överenskommelser på immaterialrättens område, av vilka
Sverige redan har tillträtt samtliga utom en, nämligen 1989 års Madrid-
protokoll om internationell registrering av varumärken.

Inom justitiedepartementet har utarbetats departementspromemorian (Ds
1992:13) Andringar i de immaterialrättsliga lagarna med anledning av
EES-avtalet m.m.. I promemorian, som för närvarande remissbehandlas,
föreslås - med ett undantag - att de lagändringar som föranleds av

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

åtagandena i EES-avtalet skall genomföras med sikte på att ändringarna
skall träda i kraft den 1 januari 1993. Undantaget gäller anslutningen till
Madrid-protokollet, något som Sverige enligt avtalet har åtagit sig att
göra före den 1 januari 1995. I promemorian förutskickas att justitie-
departementet återkommer med förslag i den frågan.

2.11 Processrätt och straffrätt

När det gäller rättegångsbalken är det två EG-direktiv som måste
beaktas, nämligen det s.k. advokatdirektivet och det s.k. examensdirek-
tivet. Dessa direktiv antogs av EG:s ministerråd den 22 mars 1977
(77/249/EEG) resp, den 21 december 1988 (89/48/EEG) och är upptagna
i bilaga VII (p. 1 och 2) till EES-avtalet. Direktiven rör framför allt
förutsättningarna för att uppträda som ombud inför domstol, villkoren för
att bli svensk advokat och möjligheterna för utländska advokater från
EES att vara verksamma i Sverige. En departementspromemoria med
förslag till erforderliga lagändringar kommer att remitteras inom kort.

En ytterligare fråga som för närvarande övervägs inom justitiedeparte-
mentet är om en av de rättsakter som är upptagna i EES-reglerna om
upphandling (bilaga XVI, p. 10) bör föranleda ändringar i lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid. Om så visar sig vara fallet,
avser justitiedepartementet att återkomma med de förslag till lagstiftning
som krävs.

I utrikesdepartementets bilaga (bilaga I) redovisas vad förslaget till
EES-lag innehåller beträffande bestämmelser om vittnes- och sakkunnig-
förhör här i landet på begäran av EFTA-domstolen och om åtal här i
landet mot den som är domare i EFTA-domstolen. I dessa bestämmelser
görs hänvisningar till lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa
internationella organ resp, vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Vidare skall här nämnas 1988 års Luganokonvention om domstols
behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område som
har antagits av EG:s och EFTA:s medlemsländer. Luganokonventionen
är parallell till och så gott som identisk med den mellan EG:s medlems-
länder gällande Brysselkonventionen från år 1968. Brysselkonventionen
är inte en del av EG-rätten som sådan och ingår heller inte i EES-
avtalet. Den har dock sin grund i artikel 220 i Romfördraget som
föreskriver att medlemsländerna skall förhandla med varandra på olika
områden. En proposition med förslag om att Sverige skall tillträda
Luganokonventionen (prop. 1991/92:128) behandlas för närvarande i
riksdagen. Propositionen innehåller också förslag till den lagstiftning som
krävs.

I utrikesdepartementets bilaga omnämns att vissa ändringar krävs i
brottsbalken. Vad det gäller är att göra det möjligt att här i landet bl.a.
åtala vittnen som begår mened inför EFTA-domstolen. Inom justitie-
departementet har en promemoria i ämnet upprättats. Promemorian
remissbehandlas för närvarande. Enligt promemorieförslaget skall
lagändringarna träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-
departementet

2.12 Övrig lagstiftning

En ytterligare fråga på justitiedepartementets område som aktualiseras av
EES-avtalet är en anpassning av kreditupplysningslagen till bl.a. avtalets
bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet.
Frågan har behandlats av kreditupplysningsutredningen (Ju 1991:06, dir.
1991:69) i ett nyligen avgivet delbetänkande (SOU 1992:22) EES-
anpassning av kreditupplysningslagen. Utredningen föreslår ändringar i
kreditupplysningslagen som gör att de svenska bestämmelserna bringas
i överensstämmelse med vad som i relevanta avseenden föreskrivs i EES-
avtalet (se SOU 1992:22 s. 30 ff). Beredningen av förslaget i justitie-
departementet sker med sikte på att lagändringarna skall träda i kraft den
1 januari 1993.

Också i sekretesslagen kan ändringar behöva göras med anledning av
EES-avtalet. En undersökning av på vilka områden så är fallet pågår för
närvarande inom regeringskansliet. När denna är klar har justitie-
departementet för avsikt att lägga fram erforderliga förslag till ändringar
i en departementspromemoria.

Prop.1991/92:170

Bilaga 2

Justitie-

departementet

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle
att ta del av vad jag och statsrådet Laurén har anfört.

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet Anders Björck

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

Anmälan till proposition om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES)

1. Min bedömning

Det fordras, såvitt nu kan bedömas, ingen lagstiftning på räddningstjänstom-
rådet med anledning av EES-avtalet. I flera avseenden förekommer inom
fredsräddningstjänsten redan ett väl utvecklat samarbete med EG. Enligt
min mening kommer de möjligheter som erbjuds genom avtalet till delta-
gande i olika kommittéer och grupper att medföra praktiska fördelar för
räddningstjänsten i Sverige och förenkla samarbetet i olika internationella
organisationer där EG-kommissionen spelar en aktiv roll inte minst när det
gäller olika forsknings- och utvecklingsinsatser.

Inom den civila beredskapen pågår en översyn av regelsystemet för att
klarlägga vilka förändringar som behövs.

2. Bakgrund

Försvarsdepartementet har ett övergripande ansvar för totalförsvaret som
består av en militär del och en civil del. Det militära försvaret omfattar i hu-
vudsak försvarsmakten med dess försvarsgrenar och centrala myndigheter.
Totalförsvarets civila del utgörs av ett stort antal funktioner inom olika sek-
torer av samhället. Försvarsdepartementet ansvarar för civil ledning och
samordning, befolkningsskydd och räddningstjänst, psykologiskt försvar,
försörjning med industrivaror, kyrklig beredskap och kustbevakning. Ut-
över detta ansvarar departementet för fredsräddningstjänsten.

Försvarsdepartementet har deltagit i arbetet med EES-avtalet när det gäl-
ler den civila beredskapen och fredsräddningstjänsten. Vissa förändringar i
nuvarande regelsystem för försörjningsberedskapens upprätthållande förut-
ses f.n. komma att behövas. Det kan inte uteslutas att vissa av de hittills vid-
tagna beredskapsåtgärderna kan visa sig obehövliga. En översyn av regelsys-
temet för den civila beredskapen pågår därför i enlighet med ett uppdrag av
regeringen till Överstyrelsen för civil beredskap. En rapport från överstyrel-
sen skall föreligga senast den 15 september 1992 och kommer att läggas till
grund för den fortsatta översynen.

Inom fredsräddningstjänsten behandlas frågor om befolkningsskydd som
avser de förebyggande åtgärderna för att förhindra olyckor och för att be-
gränsa skadan vid en olycka, inkl, frågor om säkerheten vid landtransport
av farligt gods. Räddningstjänst avser de räddningsinsatser som staten eller
kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser för att hindra eller begränsa skador på människor eller

egendom eller i miljön. Statens räddningsverk är central förvaltningsmyn-
dighet för frågor inom befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Andra
myndigheter har också uppgifter inom området. Kustbevakningen svarar så-
ledes för insatser till sjöss mot olja och andra skadliga ämnen som hotar den
marina miljön. Räddningsverket skall samordna samhällets verksamhet
inom området. Motsvarande frågor handläggs i allt väsentligt inom EG-
kommissionen av generaldirektoratet (DG XI) för miljö, kärnkraftssäkerhet
och räddningstjänst (Civil Protection).

3. Rådets direktiv 82/501/EEG av den 24 juni 1982 om risker för storolyckor
i vissa industriella verksamheter (EGT Nr. L 230, 5.8.1982 s. 1, i dess lydelse
enligt

- 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT n:r L 302,
15.11.1985, s. 219)

- 387 L 0216: Rådets direktiv 87/216/EEG av den 28 mars 1987 (EGT
n:r L 085, 28.3.1987, s. 36)

388 L 0610: Rådets direktiv 88/610/EEG av den 24 november 1988
(EGT n:r L 336, 7.12.1988 s. 14).

Direktivet om risker för allvarliga olyckshändelser vid vissa industriella akti-
viteter, det s.k. Sevesodirektivet, som finns intaget i bilaga 20 till EES-avta-
let, ålägger de enskilda medlemsstaterna att införa regler som säkerställer
att den som bedriver vissa industriella aktiviteter, som definieras som särskilt
riskbetonade och som huvudsakligen berör kemikaliehantering, skall vidta
alla nödvändiga åtgärder för att förebygga allvarliga olyckshändelser och be-
gränsa konsekvenserna för människor och miljön. Krav skall ställas på att
han bevisar för de ansvariga myndigheterna att riskerna för allvarliga olycks-
händelser har identifierats, att lämpliga säkerhetsåtgärder har vidtagits och
att de anställda har fått information, utbildning och säkerhetsutrustning.
Han skall vidare lämna myndigheterna en rad upplysningar. Upplysningarna
skall gälla de ämnen och processer som används och planerade åtgärder för
en eventuell olyckssituation. Myndigheterna skall kontrollera upplysning-
arna och säkerställa att man vidtar de mest ändamålsenliga åtgärderna för
att förebygga större olyckor. Myndigheterna är skyldiga att ta fram en bered-
skapsplan för bruk utanför den industriella aktiviteten. De kringboende vid
de riskbetonade verksamheterna skall på lämpligt sätt underrättas om säker-
hetsåtgärderna och om den varning som ges vid en olycka. Inträffade olyckor
skall anmälas till myndigheterna som skall anmäla dem till EG-kommissio-
nen. Enligt direktivet skall kommissionen koordinera uppbyggnaden av en
kunskapsbank om riskbetonade processer och ämnen. Enligt EES-avtalet
skall dessa uppgifter utföras av EFTA:s övervakningsmyndighet (ESA) och
den ständiga kommittén.

Frågor om säkerheten, om förebyggande åtgärder för att hindra och lindra
allvarliga olyckor och insatser för att så långt möjligt begränsa konsekven-
serna av olyckshändelser vid industriella aktiviteter behandlas i första hand
i räddningstjänstlagen (1986:1102), arbetsmiljölagen (1977:1160) och i lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor samt i miljöskyddslagen
(1969:337) och lagen om kemiska produkter (1985:426).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

Räddningstjänstlagen innehåller föreskrifter om hur samhällets rädd-
ningstjänst skall organiseras och bedrivas. I lagen finns också bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande åtgärder. Enligt räddningstjänstlagen
skall vidare en ägare eller innehavare av en anläggning där verksamheten
innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på män-
niskor eller i miljön i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med
personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för att hindra
eller begränsa och avhjälpa skador vid inträffade olyckor.

I arbetsmiljölagen föreskrivs att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande
med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i
samhället. Arbetsmiljön skall anpassas till människans förutsättningar i fy-
siskt och psykiskt avseende. Lagen innehåller olika bestämmelser som syftar
till att ge betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall och anger bl.a. att
betryggande skyddsåtgärder skall vidtas mot skada genom fall, ras, brand,
explosion, elektrisk ström eller liknande.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor gäller hantering och import av
sådana varor. Lagens syfte är att hindra att varorna orsakar brand eller ex-
plosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv,
hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana
varor.

Miljöskyddslagen omfattar fasta anläggningar och deras påverkan på den
yttre miljön (dvs. vatten, luft, mark, växter och djur). Vid prövning tas upp
frågor som rör normal drift, men även risker för tillfälliga utsläpp genom
haverier och miljöolyckor omfattas av miljöskyddslagens bestämmelser. La-
gen om kemiska produkter gäller hantering och import av kemiska ämnen
och beredningar. Härvid innefattas också frågor som rör verkningar i sam-
band med kemikalieolyckor. Vad gäller frågan om föreskrifter för den yttre
miljön motsvarande Sevesodirektivet finns inte sådana föreskrifter men la-
gen om kemiska produkter inrymmer möjligheten till motsvarande regler i
dessa avseenden.

Statens räddningsverk har gett ut allmänna råd för tillämpningen av rädd-
ningstjänstlagens krav på anläggningar där verksamheten innebär fara för att
en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön.
Räddningstjänstlagens bestämmelser och de allmänna råden har ett vidare
tillämpningsområde än EG-direktivet eftersom de gäller all slags verksam-
het. Däremot innehåller de svenska reglerna inte sådana preciserade krav
som EG-direktivet föreskriver. I stället har det överlåtits till tillsynsmyndig-
heterna att i enskilda fall kontrollera att erforderliga åtgärder vidtagits och
att meddela de förelägganden och förbud som behövs.

Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av arbetarskyddslagstiftningen och
lagen om kemiska produkter gett ut föreskrifter och allmänna råd för s.k.
storolyckor. Dessa motsvarar EG-direktivets krav såvitt gäller arbetsmiljön.
Den som hanterar eller importerar explosiva varor och den som yrkesmäs-
sigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor skall ha tillstånd till det.
I samband med tillståndsgivningen behandlas bl.a. risken för storolyckor.

Samarbete med EG-kommissionen i frågor om de risker för allvarliga
olyckshändelser i sådana industriella aktiviteter som behandlas i direktivet
äger rum inom organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

(OECD) och FN:s ekonomiska kommission för Europa (UN ECE). Inom
EG behandlas frågorna i en rådgivande kommitté. Direktivet är för närva-
rande under översyn, och denna beräknas bli avslutad inom det närmaste
året.

Denna översyn innebär bland annat att frågan om markanvändning och
bebyggelseplanering också inkluderas. Detta rör sannolikt i Sverige även la-
gar som plan- och bygglagen och naturresurslagen.

De krav som ställs i direktivet föranleder, såvitt nu kan bedömas, ingen
ytterligare svensk lagstiftning.

4. Rådets resolution av den 26 juni 1978 om inrättande av ett aktionsprogram
för kontroll och begränsning av förorening genom utsläpp av o(ja till sjöss
(EGT Nr. C 162/1, 8.7.1978), kommissionsbeslut (80/686/EEG) den 25 juni
1980, den 25 mars 1985 och den 13 februari 1987 om bildandet av en rådgi-
vande kommitté för kontroll och begränsning av förorening genom utsläpp av
o(ja till sjöss (EGT Nr. L188, 22.7.1980 s. 11, L 89, 25.3.1985 s. 64 och L 57,
13.2.1987 s. 57) samt rådets beslut (86/85/EEG) den 6 mars 1986 om inrättan-
det av ett informationssystem för kontroll och begränsning av förorening ge-
nom utsläpp av o(ja och andra skadliga ämnen till sjöss (EGT Nr. L 77,
6.3.1986 s. 33 och L 158, 16.6.1988 s. 32).

Rådsresolutionen om inrättande av ett aktionsprogram för kontroll och be-
gränsning av förorening genom utsläpp av olja till sjöss avsåg preliminära
studier för att identifiera luckor i existerande system för bekämpning av olje-
utsläpp till sjöss och föreslå lämpliga åtgärder. Studierna skulle avse följande
områden.

- Datoriserade informationssystem för befintliga uppgifter eller uppgifter
som borde samlas in om metoder för att ta hand om oljeutsläpp så att
uppgifterna är tillgängliga vid utsläpp till följd av olyckshändelser.

- Tillgång för medlemsstaterna till ändamålsenliga uppgifter om tankfartyg
som kan förorena farvattnen runt gemenskapen och medlemsstaternas
kuster samt om off-shore anläggningar under medlemsstaternas jurisdik-
tion.

- Behovet av åtgärder för att befrämja samverkan mellan och effektivite-
ten av befintliga eller planerade insatsstyrkor i medlemsstaterna.

- Förutsättningarna för gemenskapen att bidra till konstruktionen och ut-
vecklingen av miljöskyddsfartyg försedda med utrustning för effektiva in-
satser mot oljeutsläpp.

- Behovet av ändringar och förbättringar av rättsregler om försäkring mot
riskerna för oljeförorening till följd av olyckshändelser.

- Ett förslag till forsknings- och utvecklingsprogram om kemiska och me-
kaniska medel för bekämpning av förorening till följd av utsläpp av olja
till sjöss, om oljans uppträdande och om dess effekter på marin flora och
fauna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

Kommissionsbeslutet om bildandet av en rådgivande kommitté om kon-
troll och begränsning av förorening till följd av utsläpp av olja till sjöss inne-
bär att ett rådgivande organ för kommissionen har bildats. Kommittén skall
också möjliggöra insamlandet av information och erfarenheter från med-
lemsländerna och därmed underlätta samordning av åtgärder som vidtas el-
ler planeras på nationell, internationell eller gemenskapsnivå. Kommitténs
arbetsområde har sedermera utvidgats till att gälla inte enbart olja utan
också andra skadliga ämnen.

Rådsbeslutet om inrättande av ett informationssystem för gemenskapen
för kontroll och begränsning av förorening till följd av utsläpp av olja och
andra skadliga ämnen till sjöss innebär att uppgifter skall vara tillgängliga
för de ansvariga myndigheterna i medlemsländerna vid större utsläpp. Infor-
mationssystemet skall innehålla listor och kortfattade beskrivningar av na-
tionella och gemensamma planer för insatser mot oljeutsläpp samt förteck-
ningar över de ansvariga myndigheterna. Förteckningar skall finnas över till-
gängliga resurser för bekämpning av förorening genom olja av havet. De
skall innehålla redovisningar för oljans egenskaper och uppträdande, be-
kämpningsmetodik och omhändertagande av uppsamlad vattenbemängd
olja. Successivt skall en förteckning över resurser för insatser vid utsläpp av
andra skadliga ämnen än olja upprättas. Mot bakgrund av erhållen erfaren-
het skall kommissionen successivt samla information om enstaka eller grup-
per av andra skadliga ämnen än olja samt dessas egenskaper och uppträ-
dande. Medlemsstaterna skall förse kommissionen med underlag för infor-
mationssystemet och uppdatera sitt underlag årligen.

Samarbete med EG-kommissionen i frågor om förorening av havet genom
utsläpp av olja och andra skadliga ämnen till följd av olyckshändelser äger
rum inom ramen för överenskommelsen den 13 september 1983 om samar-
bete vid bekämpning av förorening av Nordsjön genom olja och andra skad-
liga ämnen (Bonnöverenskommelsen). Inom kommissionen har, förutom en
rådgivande grupp, bildats en s.k. task force med ett center för biståndsinsat-
ser vid utsläpp av olja och andra skadliga ämnen. Ett mera direkt samarbete
med gemenskapen i framtiden får ses som värdefullt. Ett utvidgat samarbete
på området till följd av EES-avtalet föranleder inte någon lagstiftningsåt-
gärd.

5. Rådets resolutioner (87/C 176/01 och 89/C 44/03) av den 25 juni 1987 resp.
13 februari 1989 om införande av samarbete inom gemenskapen i fråga om
räddningstjänst (Civil Protection), om ny utveckling inom samarbetet inom
gemenskapen ifråga om räddningstjänst (OJ Nr. C 176, 25.6.1987 s. 1 och
C 44, 13.2.1989 s. 3) och om bistånd mellan medlemsstater i händelse av en
naturkatastrof eller en teknologisk katastrof (EGT Nr. C 198/1, 8.7.1991)
samt rådets beslut av den 29 juli 1991 om införandet av ett gemensamt larm-
nummer (EGT Nr. L 217/31, 6.8.1991).

I rådsresolutionerna beslutas om en rad åtgärder enligt följande. En vägled-
ning om räddningstjänsten inom gemenskapen skall upprättas och uppdate-
ras regelbundet av en expertkommitté. I denna skall finnas en lista med kon-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

taktpersoner. Regelbundna möten skall hållas mellan personer från med-
lemsländerna med ansvar inom räddningstjänsten. Utbytestjänstgöring, sär-
skilt i samband med övningar, skall uppmuntras för personer med ansvar
inom räddningstjänsten. Ansträngningar skall göras för att utnyttja befint-
liga datoriserade informationssystem inom räddningstjänsten effektivare
och uppmuntra utbyte av information om organisationer och resurser som är
tillgängliga för insatser vid katastrofer. Datasystemen skall samordnas och
bättre utbyte av information uppmuntras. En flerspråkig ordlista med rädd-
ningstjänstuttryck tas fram. Ett gemensamt larmtelefonnummer för rädd-
ningstjänsten inom gemenskapen (nummer 112) skall införas senast den 31
december 1996. Resolutionen om bistånd vid katastrofer etablerar ett aktivt
samarbete på området mellan medlemsstaterna i olyckssituationer.

Samarbetet inom räddningstjänsten befinner sig fortfarande i ett inle-
dande skede och direktiv har inte antagits. Den mest konkreta frågan är infö-
randet av det gemensamma larmtelefonnumret, vilket bör ses som en ange-
lägen fråga för allmänheten. Samarbetet på området utvecklas emellertid
successivt. Till övningsverksamheten mellan länderna har även företrädare
för svensk räddningstjänst inbjudits. Erfarenheterna är positiva. Deltagande
i det löpande samarbetet inom gemenskapen i framtiden får också ses som
värdefullt för den svenska räddningstjänsten och den inte obetydliga industri
som är verksam på området. Ett utvidgat samarbete på området till följd av
EES-avtalet föranleder inte någon lagstiftningsåtgärd.

6. Rådets förordning av den 20 februari 1987 resp, den 29 maj 1989 (EEG Nr.
3529/86 med tillägg EEG Nr. 1614/89) om skydd av gemenskapens skogar mot
brand (EGT Nr. L 326, 17.11.1986 och L 165, 29.5.1989) och kommissionens
verkställighetsföreskrifter av den 10 juni 1987 (L 53, 20.2.1987 och L 161,
10.6.1987).

Rådsföreskriften om skydd av gemenskapens skogar mot brand innebär att
ett system etableras för ändamålet. Detta innehåller olika förebyggande åt-
gärder, informationsutbyte och bidragsgivning från gemenskapen. En kom-
mitté har etablerats för rådgivning till kommissionen. Krav på lagstiftnings-
åtgärder kan inte anses följa av föreskrifterna.

7. Rådets direktiv av den 21 december 1989 (89/684/EEG) om yrkesutbildning
av vissa förare av fordon som transporterar farligt gods (EGT Nr. L 398,
21.12.1989 s. 33).

Direktivet, som finns intaget i bilaga 13 till EES-avtalet, följer de bestäm-
melser om förarutbildning som antagits inom ramen för den europeiska
överenskommelsen den 30 september 1957 om internationell transport av
farligt gods på väg (ADR) enligt den lydelse bestämmelserna kommer att ha
fr.o.m. den 1 januari 1993. Direktivet ställer krav på särskild utbildning av
förare av tanktransporter och transporter med styckegods. För förare av
tanktransporter och transporter av explosiva varor krävs utbildningsintyg
från och med den 1 januari 1992. För förare av övriga transporter med farligt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

gods krävs utbildningsintyg från och med den 1 januari 1995. Kraven på sär-
skild utbildning gäller enligt direktivet även för inrikes transporter inom ge-
menskapen. En särskild rådgivande grupp har inrättats inom gemenskapen
för frågor om transport av farligt gods.

Ett fortlöpande samarbete om frågor om transport av farligt gods sker
inom ADR. EG-kommissionen delar i detta arbete. De svenska reglerna,
som överensstämmer med ADR:s bestämmelser, har utfärdats genom före-
skrifter av Statens räddningsverk. Deltagande i EG:s löpande samarbete i
dessa frågor i framtiden får anses värdefullt. Lagstiftningsåtgärder fordras
inte för att uppfylla direktivets krav. Det räcker med att nya föreskrifter ut-
färdas av räddningsverket.

8. Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag har anfört om den civila beredskapen och freds-
räddningstjänsten samt det framtida samarbetet med EG inom EES-
avtalet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 3

Försvarsdepartementet

2 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

Socialdepartementet

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 maj 1992

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Anmälan till proposition om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES)

1. Inledning

Till socialdepartementets verksamhetsområde hör de flesta delarna av
socialförsäkringen samt ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Härtill
kommer barnomsorg, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och omsorger
om handikappade samt socialt behandlingsarbete och alkohol- och narko-
tikafrågor.

EES-avtalet berör socialförsäkringen och det ekonomiska stödet till
barnfamiljer genom att avtalet utsträcker EG:s samordningssystem för
social trygghet för personer som flyttar inom gemenskapen till att gälla
inom det samlade EES-området.

Hälso- och sjukvården berörs genom att EG-lagstiftningen på läke-
medelsområdet ingår i EES-avtalet liksom EG:s regelsystem för ömse-
sidigt godkännande av behörighetsbevis som utgör förutsättning för att
utöva yrkesverksamhet för olika personalgrupper inom hälso- och sjuk-
vården.

Härtill omfattar avtalet regler om tobak, medicintekniska produkter
och kosmetika.

Slutligen berörs delar av alkoholpolitiken av EES-avtalet.

2. Social trygghet för personer som flyttar inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

Mitt förslag: EG:s regelsystem för samordning av systemen för
social trygghet utsträcks genom EES-avtalet till att gälla inom hela
EES-området. Den huvudsakliga regelmassan bör inkorporeras
genom en särskild lag. Förslag till en sådan lag läggs fram som
bilaga 4.1. Det ankommer senare på regeringen att besluta förord-
ningsföreskrifter om vissa delar av regelverket och på riksförsäk-
ringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen att besluta ytterligare
föreskrifter.

2.1 Inledning

EES-avtalet omfattar området social trygghet genom att avtalets del III
kapitel 1 upptar bestämmelser i artikel 29 som i sak motsvarar artikel 51
i Romfördraget. Enligt artikel 29 skall de fördragsslutande parterna, för
att genomföra den fria rörlighet som skall gälla enligt artikel 28 i avtalet
för anställda och egna företagare och för deras familjemedlemmar, se
till följande. Alla perioder som beaktas enligt de olika EES-ländemas
lagstiftningar om social trygghet skall läggas samman om så behövs för
att få eller behålla rätten till en förmån eller för att beräkna storleken på
en förmån. Parterna skall även se till att förmåner betalas till personer
som är bosatta inom EES. Artikeln hänvisar i övrigt till de närmare
bestämmelser som anges i bilaga VI till avtalet.

2.2 Bilaga VI till EES-avtalet

2.2.1 Förordning nr 1408/71

I bilaga VI anges den sekundärlagstiftning som gäller inom EG på den
sociala trygghetens område och som i första hand utgörs av förordning
(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen. I bilagan refereras till förordning nr 1408/71 i dess
lydelse enligt förordning (EEG) nr 2001/83 samt till de åtta rättsakter
genom vilka förordning nr 1408/71 har ändrats under tiden fram till den
1 augusti 1991. I det följande avses med förordning nr 1408/71 det
samlade grundläggande regelsystem som gäller inom området social
trygghet efter dessa ändringar. Bilagan innehåller även omfattande an-
passningar av EG-reglema som varit nödvändiga för deras tillämpning
inom EES. Anpassningarna är föranledda av de särdrag som återfinns i
de enskilda EFTA-ländernas lagstiftningar om social trygghet. Anpass-
ningarna har således samma karaktär som de ändringar i förordning nr
1408/71 som inom EG tidigare beslutats i samband med upptagandet av
nya medlemmar i gemenskapen. De senaste exemplen på sådana sakliga
anpassningar återfinns i akten för Spaniens och Portugals anslutning.

2.2.2 Förordning nr 574/72

Det andra blocket av rättsakter som upptagits i bilaga VI utgörs av för-
ordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning nr 1408/71. I
bilagan hänvisas till förordning (EEG) nr 574/72 i dess lydelse enligt
den under 2.2.1 nämnda förordningen (EEG) nr 2001/83 och till de nio
ändringar som fram till den 1 augusti 1991 gjorts i regelverket. I det
följande avses med förordning nr 574/72 detta samlade regelverk om
tillämpning av förordning nr 1408/71. Även vad avser förordning nr
574/72 innehåller bilaga VI till EES-avtalet omfattande anpassningar och
tillägg föranledda av den särskilda situationen i de enskilda EFTA-stater-
na.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

2.2.3 Beslut av Administrativa kommissionen för social trygghet för
migrerande arbetare

Under rubriken Rättsakter som de avtalsslutande parterna skall ta veder-
börlig hänsyn till följer därefter i bilaga VI till EES-avtalet en referens
till olika beslut av Administrativa kommissionen för social trygghet för
migrerande arbetare om tillämpningen eller tolkningen av förordning nr
1408/71 och förordning nr 574/72. Denna kommission, som i det följan-
de kallas Administrativa kommissionen, har enligt artikel 81 i förord-
ning nr 1408/71 bl.a. i uppgift att ha hand om samtliga administrativa
frågor och tolkningsfrågor rörande de två förordningarna om social
trygghet. Även vad avser dessa beslut har vissa anpassningar gjorts i
bilaga VI för att ta hänsyn till situationen i EFTA-länderna.

2.2.4 Administrativa kommissionens rekommendationer samt
förklaringar från medlemsstaterna

I ett särskilt avsnitt under rubriken Rättsakter som de avtalsslutande
parterna skall beakta följer i bilaga VI till EES-avtalet fem rekommenda-
tioner från Administrativa kommissionen. Därefter följer de förklaringar
som avgetts av medlemsstaternas regeringar om vilken nationell lagstift-
ning som i vaije stat enligt resp, regering skall anses ligga inom tillämp-
ningsområdet för förordning nr 1408/71.

2.2.5 Övrigt

Bilaga VI till EES-avtalet innehåller förutom vad som angetts under

2.2.1-2.2.4 vissa särskilda anpassningar som föranleds av den särskilda
legala och institutionella ramen i EES. I inledningen görs en allmän hän-
visning till protokoll 1 till EES-avtalet. Därefter följer bl.a. en generell
regel om att bestämmelser i bilagans rättsakter om rättigheter och skyl-
digheter som åligger Administrativa kommissionen eller dess revisions-
kommitté vid tillämpningen av EES-avtalet skall åligga Gemensamma
EES-kommittén enligt del VII i avtalet. Sist i bilaga VI till EES-avtalet
föreskrivs att vaije EFTA-stat har rätt att med en rådgivare (observatör)
närvara vid Administrativa kommissionens och dess revisionskommittés
möten.

2.3 EG- och EES-rättens innehåll på området social trygghet

2.3.1 Allmänt

Redan år 1958 utfärdade ministerrådet en förordning om social trygghet
för migrerande arbetare (förordning nr 3). Till denna anslöt en särskild
tillämpningsförordning (förordning nr 4). Under åren därefter beslutades
ett flertal tillägg till förordning nr 3, bl.a. i syfte att ge regler för sä-
songs- och gränsarbetare samt sjömän. Efter en omfattande revision
ersattes 1958 års förordningar år 1971 och 1972 av de nu gällande.

Prop. 1991/92:17(

Bilaga 4

De nu gällande reglerna återfinns i förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre-
tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Denna
förordning, som trädde i kraft i oktober 1972, är omedelbart bindande
för medlemsstaterna och tillämpas direkt enligt sin ordalydelse. Någon
kompletterande lagstiftning i vaije medlemsstat krävs alltså inte. Till
förordning nr 1408/71 har utfärdats en särskild förordning (EEG) nr
574/72 med regler till genomförande av huvudförordningen.

Även förordning nr 1408/71 har som redan nämnts under 2.2.1
genomgått åtskilliga revisioner under årens lopp. En väsentlig utvidg-
ning av förordningens tillämpningsområde beslutades år 1981, då den
med verkan fr.o.m. den 1 juli 1982 utsträcktes till att gälla även själv-
ständigt förvärvsverksamma personer (egenföretagare) och deras familje-
medlemmar.

En kontinuerlig utveckling av förordningarnas tolkning har även skett
och sker fortlöpande genom talrika avgöranden av EG-domstolen.

Förordning nr 1408/71 gäller för anställda och egenföretagare som är
eller har varit omfattade av lagstiftningen i en eller flera EG-stater och
är medborgare i en av dessa stater eller som är statslösa eller flyktingar
och bosatta i en medlemsstat. Förordningen gäller också för familjemed-
lemmar och efterlevande till den angivna personkretsen.

Förordningen gäller enbart medlemsstaternas område. För personer
som är bosatta utanför EG-området har den alltså inte tillämpning.

De förmånsslag som omfattas av förordningen är i huvudsak socialför-
säkringsförmåner och s.k. familjeförmåner.

Reglerna i förordning nr 1408/71 vilar på fyra bakomliggande prin-
ciper. Dessa är:

1. Likabehandlingsprincipen. Enligt denna har personer från ett EG-
land som är bosatta inom en annan medlemsstats område och som om-
fattas av förordningen samma rättigheter och skyldigheter i fråga om
socialförsäkringsförmåner som den statens egna medborgare. Detta be-
tyder att villkor i en stats lagstiftning om krav på medborgarskap inte
kan göras gällande gentemot personer som omfattas av förordningen.
Denna regel är undantagslös, och det får inte uppställas några krav på
viss tids vistelse i landet innan rätt till förmån inträder.

2. Sammanläggningsprincipen. Denna princip syftar till att anställda
och egenföretagare som flyttar till eller får arbete i en annan medlems-
stat inte på grund härav skall gå miste om de rättigheter som de tidigare
intjänat. Sammanläggningsprincipen innebär att - om ett lands lagstift-
ning upptar bestämmelser som kräver t.ex. viss tids försäkring, arbete
eller bosättning för rätt till sociala förmåner - det vid tillämpningen av
sådan lagstiftning tas i beaktande tid för försäkring, arbete eller bosätt-
ning i en annan medlemsstat. Sådana perioder i annat land skall alltså
medräknas som om de hade ägt rum i det förstnämnda landet. Detta är
en genomgående princip för de förmånsslag som omfattas av förord-
ningen.

Principen är av betydelse i situationer där det krävs t.ex. viss tids bo-
sättning, vissa år med pensionsgrundande inkomst eller att viss annan

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

kvalifikationstid har fullgjorts för att en förmån över huvud taget skall
utges. I dessa situationer kan bosättnings- resp, försäkringstid i annat
land tas i beaktande vid prövningen av om kravet är uppfyllt.

3. Exportabilitetsprincipen. Enligt artikel 10 i förordningen gäller den-
na princip i fråga om kontantförmåner vid invaliditet eller ålderdom
eller till efterlevande, ersättning i anledning av olycksfall i arbetet eller
arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall som någon förvärvat. Prin-
cipen innebär att socialförsäkringsförmåner skall kunna utbetalas oavsett
var inom EG-området som den berättigade är bosatt. Kontantförmåner
som någon förvärvat i en medlemsstat skall alltså kunna exporteras inom
EG och således utbetalas även om den berättigade bor i eller flyttar till
ett annat medlemsland.

4. Proratatemporis-principen. Denna princip, som gäller enbart på
pensionsområdet, avser beräkningen av pension i fall då pensionstagaren
till följd av arbete eller bosättning i flera länder har förvärvat rätt till
pension i mer än ett medlemsland. Grundprincipen är här att pensions-
tagaren har rätt till en proportionellt beräknad pension från vart och ett
av de länder som han intjänat pensionsrätt i.

2.3.2 Omfattad personkrets

Enligt artikel 2 i förordning nr 1408/71 gäller förordningen anställda
och egenföretagare som är eller har varit omfattade av lagstiftningen i
en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat
eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territo-
rium. Familjemedlemmar till den angivna personkretsen omfattas också
av förordningen. Även efterlevande täcks enligt särskilda regler av för-
ordningen. I fråga om efterlevande gäller förordningen även om den
anställde eller egenföretagaren inte var medborgare i en EG-stat, under
förutsättning att den avlidne hade omfattats av lagstiftningen i en eller
flera medlemsstater och den efterlevande själv är medborgare i en sådan
stat eller är statslös eller flykting och bosatt inom en medlemsstats terri-
torium.

Den skyddade personkretsen blev, som nämnts ovan, med verkan
fr.o.m. den 1 juli 1982 utvidgad till att omfatta egenföretagare och deras
familjemedlemmar. Såvida inte särskilt undantag gjorts är egenföre-
tagare från denna tidpunkt likställda med arbetstagare.

Med anställd resp, egenföretagare förstås enligt en särskild definition
i artikel 1 a en person som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en
frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks
av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföre-
tagare. Enligt samma definition omfattas i uttrycket även personer som
är obligatoriskt försäkrade mot en eller flera av de risker som täcks av
de grenar av social trygghet som behandlas i förordningen enligt ett
system för social trygghet för samtliga invånare eller för hela den för-
värvsarbetande befolkningen. En förutsättning är att personen kan identi-
fieras som anställd eller egenföretagare genom det sätt på vilket syste-
met administreras eller finansieras eller, om dessa kriterier inte uppfylls,

Prop. 1991/92:17C

Bilaga 4

är försäkrad mot någon annan risk som anges i bilaga 1 till förordningen
enligt ett system för anställda eller egenföretagare antingen obligatoriskt
eller genom frivillig fortsättningsförsäkring. Även frivilligt försäkrade
omfattas under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.

I anledning av EES-avtalet har i bilaga 1 till förordningen lagts till en
särskild regel för Sverige. Enligt denna skall vaije person som är an-
ställd eller egenföretagare i den mening som avses i lagen (1976:380)
om arbetsskadeförsäkring anses vara anställd eller egenföretagare i den
mening som avses i artikel 1 a ii.

I EG-domstolens praxis har slagits fast att det inte krävs faktisk för-
säkring för att förordningen skall vara tillämplig. Enligt domstolen är
det tillräckligt att en person uppfyller de materiella förutsättningarna
enligt den tillämpliga lagen och att det alltså inte är nödvändigt att åt-
gärder vidtagits för en faktisk anslutning till socialförsäkringssystemet.

Enligt en uttrycklig föreskrift gäller förordningen statligt anställda och
personer som enligt den tillämpliga lagstiftningen behandlas som sådana,
om de omfattas eller har omfattats av en medlemsstats lagstiftning på
vilken förordningen tillämpas.

En anställd eller egenföretagare som blir arbetslös är också därefter
omfattad av förordningen. Detsamma gäller den som inte längre kan
förvärvsarbeta på grund av sjukdom eller arbetsskada.

En anställd eller egenföretagare som övergår till att uppbära ålders-
eller invalidpension har också ett fortsatt skydd enligt förordningens reg-
ler. Detta är fallet även om han inte längre var förvärvsaktiv vid över-
gången till pension.

En person som inte längre är medborgare i en EG-stat har också där-
efter, enligt EG-domstolens praxis, rätt att erhålla förmåner som grundar
sig på försäkring eller bosättning vilka fullgjorts under tid då han var
medborgare i en sådan stat.

Avgörande för skyddet enligt förordningen är att en anställd eller
egenföretagare omfattas eller har omfattats av lagstiftningen om social
trygghet i en eller flera medlemsstater. Det väsentliga är alltså tillhörig-
heten till ett försäkringssystem i ett sådant land. Däremot är det utan
betydelse i vilket land som förvärvsarbetet utövas.

Förordningen är i princip tillämplig också i fall då den anställde eller
egenföretagaren aldrig har lämnat sitt hemland och sålunda har omfattats
av lagstiftningen i bara en medlemsstat. Om en sådan person flyttar till
en annan medlemsstat blir förordningen tillämplig, och detta gäller även
om flyttningen sker av annan orsak än förvärvsarbete. Även familjemed-
lemmar till en person, som aldrig lämnat sitt hemland men som är an-
ställd eller egenföretagare och medborgare i en EG-stat, täcks av förord-
ningen om de själva flyttar till annat EG-land. Detta gäller även beträf-
fande ett barn som uppbär barnpension och som flyttar från hemlandet
till annat medlemsland. Också i fall då en person som täcks av förord-
ningen eller en familjemedlem till denne enbart tillfälligt vistas i annat
EG-land blir förordningens regler i vissa hänseenden tillämpliga. Detta
gäller även om uppehållet i det andra landet inte är föranlett av förvärvs-
arbete utan beror på t.ex. semesterresa.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Familjemedlemmar och efterlevande har inte någon självständig rätt på
grundval av förordningen utan den rätt de har tar i princip enbart sikte
på förmåner vartill de enligt den nationella lagstiftningen kan härleda sin
rätt från en anställd eller egenföretagare, dvs. sådana förmåner som kan
utges till dem i deras egenskap av familjemedlemmar och efterlevande.
Det finns dock ett avgörande av EG-domstolen som skulle kunna tolkas
också i annan riktning. I fråga om förmåner vid sjukdom och moderskap
finns bestämmelser som ger familjemedlemmar en mer självständig rätt.

Med familjemedlem förstås enligt artikel 1 f, med undantag för vissa
sjukvårdsförmåner, en person som definieras eller erkänns som familje-
medlem eller som betecknas som medlem av hushållet enligt den lag-
stiftning enligt vilken förmåner utges. Om denna lagstiftning som
familjemedlem betraktar endast en person som är samboende med den
anställde eller egenföretagaren, skall villkoret emellertid anses vara
uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen är ekonomiskt
beroende av den anställde eller egenföretagaren. Genom EES-avtalet har
bilaga 1 avsnitt II till förordningen kompletterats med en bestämmelse
om att med familjemedlem avses för svenskt vidkommande make eller
bam under 18 års ålder.

Liksom beträffande begreppet familjemedlem skall uttrycket efter-
levande definieras i de nationella lagstiftningarna. Även här gäller dock
att, om den nationella lagstiftningen som efterlevande betraktar endast
en person som var samboende med den avlidne, detta villkor skall anses
vara uppfyllt om personen för sin försörjning huvudsakligen var ekono-
miskt beroende av den avlidne.

Enligt nuvarande reglering är det således vissa personkategorier som
inte självständigt eller inte alls omfattas av förordningen trots att de kan
vara medborgare i och bosatta inom ett EG-land. Detta gäller t.ex.
studerande, hemarbetande och andra icke förvärvsverksamma. Frågan
om en utvidgning av förordningens tillämpningsområde till att omfatta en
vidare personkrets har emellertid diskuterats inom EG och har resulterat
i att det den 20 februari 1992 har offentliggjorts ett förslag till ändringar
i förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72 (92/C46/01). Enligt detta
förslag skall tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 utvidgas till
att avse även studerande samt alla andra personer som är eller varit
omfattade av en medlemsstats lagstiftning om social trygghet.

2.3.3 Likabehandling

I artikel 3 upptas likabehandlingsprincipen. Som nämnts under 2.3.1.
kan i fråga om personer som omfattas av förordningen inte upprätthållas
några regler om särbehandling på grund av medborgarskap, t.ex. om
viss tids försäkring eller bosättning innan rätt till förmåner uppkommer.
Inte bara direkt utan även mer indirekt dis-kriminering förhindras av
bestämmelsen. I praxis har fastslagits att det inte kan hävdas villkor i
nationell lagstiftning med avseende på ett barns medborgarskap för att
rätt skall föreligga till förmåner till en förälder på grundval av bamföre-
komst.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Enligt en särskild bestämmelse skall regler i socialförsäkringskonven-
tioner, som alltjämt gäller, avse alla personer som omfattas av förord-
ningen, om inte annat upptagits i regler i bilaga 3 till förordningen. I
anledning av EES-avtalet har för Sveriges del angetts vissa sådana kon-
ventionsbestämmelser i bilaga 3 till förordningen.

2.3.4 Omfattade förmånsslag

Förordningen är enligt artikel 4 tillämplig på all lagstiftning om social
trygghet som avser

- förmåner vid sjukdom och moderskap

- förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller
förbättra förvärvsförmågan

- förmåner vid ålderdom

- förmåner till efterlevande

- förmåner i anledning av olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

- dödsfallsersättningar

- förmåner vid arbetslöshet

- familj eförmåner.

Med lagstiftning förstås enligt artikel 1 j nuvarande eller kommande
lagar och andra författningar om de grenar av och system för social
trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åt-
gärder för att genomföra sådana grenar och system. Enligt ett avgörande
av EG-domstolen innefattar begreppet lagstiftning i EG-rättsligt sam-
manhang också nationell lagstiftning som tidigare har varit i kraft men
som senare upphävts.

Med begreppen förmåner och pensioner avses enligt artikel 1 t alla
förmåner och pensioner, inbegripet alla däri ingående delar som be-
kostas av allmänna medel, samt alla indexhöjningar och tilläggs-
betalningar i den mån annat inte särskilt föreskrivs.

Uttrycket familjeförmåner innefattar enligt artikel 1 u alla vård- eller
kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt lag-
stiftningen om sådana förmåner, utom särskilda bidrag vid bams födelse
angivna i bilaga 2 till förordningen. Någon sådan förmån har i samband
med EES-avtalet inte upptagits i bilagan för Sveriges del.

Enligt artikel 5 är medlemsstaterna skyldiga att i förklaringar, som
skall offentliggöras, ange den lagstiftning och de system som avses i
artikel 4. Om en lagstiftning upptagits i en sådan förklaring utgör det
bevis på att en förmån enligt den lagen är en socialförsäkringsförmån.
Att en förmån enligt en viss lagstiftning inte deklarerats på detta sätt är
inte avgörande för att den faller utanför socialförsäkringen.

Förordningen är tillämplig på alla allmänna och särskilda system för
social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte. Förord-
ningen gäller inte social eller medicinsk hjälp och inte heller särskilda
system för statligt anställda och personer som behandlas som sådana.

I huvudsak gäller förordningen således bl.a. socialförsäkringsförmåner
men inte insatser för offentlig social eller hälsomässig omsorg. Detta
innebär inte att förmåner av det senare slaget helt faller utanför det EG-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

rättsliga området. De kan i stället vara att hänföra till tillämpningsom-
rådet för förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet.
Enligt denna senare förordning, som behandlas i bilaga 10 (kulturdepar-
tementet) måste - såvitt gäller de förmåner som berörs av den - full
likabehandling upprätthållas beträffande alla som är bosatta inom en
medlemsstats territorium, oberoende av medborgarskap. Däremot före-
ligger enligt förordning nr 1612/68 inte någon rätt till export av de med
den förordningen avsedda förmånerna.

Gränsdragningen mellan social trygghet och socialt bistånd och där-
med mellan tillämpningsområdena för förordning nr 1408/71 och förord-
ning nr 1612/68 är inte helt enkel och har också i praktiken gett upphov
till problem och till åtskilliga mål i EG-domstolen. Domstolen har i
några fall funnit att vissa förmåner enligt olika länders nationella lag-
stiftning samtidigt kan rymmas inom både kategorin social trygghet och
kategorin socialt bistånd, med hänsyn till de personer för vilka lagstift-
ningen är tillämplig, lagstiftningens syfte och sättet på vilket den tilläm-
pas. Domstolen har slagit fast att det karakteristiska särdraget för lag-
stiftning om socialt bistånd är att bedömningen av rätten till förmånen
sker från fall till fall efter individuella behov utan några villkor om
tidigare sysselsättning, medlemskap eller avgiftsbetalning. Social trygg-
het är det däremot när rätten till förmånen beror på att de villkor som
gällande lagstiftning ställer är uppfyllda. Förmånernas klassificering
enligt den nationella lagstiftningen är enligt domstolen utan betydelse.
För att en förmån skall anses vara en del av systemet för social trygghet
måste den dock täcka någon av de risker som anges i artikel 4, som
upptar en uttömmande definition härav.

Mot bakgrund bl.a. av EG-domstolens avgöranden har en ändring i
förordning nr 1408/71 beslutats den 30 april 1992. Ändringen har ännu
inte trätt i kraft och omfattas inte av EES-avtalet i dess nuvarande form.
Genom ändringen görs bl.a. ett tillägg till artikel 4 som avser särskilda
icke avgiftsberoende förmåner som utges enligt lagstiftning som faller
utanför förordningens tillämpningsområde på grund av artikel 4. Om en
sådan förmån syftar till att ge ett skydd som tillägg till eller ersättning
för de risker som täcks av de i artikel 4 nu angivna förmånerna eller är
uteslutande avsedd som ett särskilt skydd för handikappade, skall gälla
särskilda regler i förordningen för den förmånen. Dessa innebär i
huvudsak att någon exporträtt inte behöver ges i fråga om dessa för-
måner. Medlemsstaterna skall i en förteckning specificera de förmåner
enligt deras resp, lagstiftning m.m. som faller in under tillägget till
artikel 4.

2.3.5 Konventioner

Enligt artikel 6 ersätter förordningen med vissa undantag bestämmelser
i konventioner om social trygghet som träffats mellan två eller flera
medlemsstater.

Artikel 8 ger dock medlemsstaterna möjlighet att vid behov sluta kon-
ventioner med varandra som bygger på förordningens principer och
anda.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

I detta sammanhang kan nämnas att enligt EG-domstolens praxis anses
socialförsäkringskonventioner utgöra en del av vaije medlemsstats natio-
nella lagstiftning.

2.3.6 Exporträtt

I artikel 10 upptas den regel som ger exporträtt beträffande intjänade
kontantförmåner. Innebörden av regeln har angetts under avsnitt 2.3.1.
Som framgår av framställningen där avser exporträtten inte alla former
av social trygghet utan är inskränkt till att gälla kontantförmåner vid
invaliditet och ålderdom eller till efterlevande liksom pensioner i an-
ledning av olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid
dödsfall.

Enligt EG-domstolens praxis gäller artikel 10 inte enbart löpande för-
måner utan också förmåner till vilka rätt intjänats men som ännu inte
börjat utbetalas.

2.3.7 Sammanträffande av förmäner

Förordningen innehåller även vissa regler (bl.a. i artikel 12) som är av-
sedda att förhindra obefogade dubbelutbetalningar. Med stöd av förord-
ningen kan således i princip inte resas krav på flera förmåner av samma
slag grundade på samma period av obligatorisk försäkring från två eller
flera medlemsstater. Undantag från denna regel gäller dock för bl.a.
pensioner. Vidare föreskrivs i artikel 12.2 att bestämmelser i en med-
lemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av
förmåner för en person som samtidigt erhåller andra förmåner eller
annan inkomst får åberopas även om rätten till dessa förmåner har för-
värvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om inkomsten
uppkommer inom en annan medlemsstats territorium. Denna bestämmel-
se är dock inte tillämplig i fråga om bl.a. förmåner av samma slag på
grund av invaliditet, ålderdom eller dödsfall som beviljats i två eller
flera medlemsstater med stöd av förordningens regler om beräkning av
pension. Om däremot pensionen utgår enbart enligt nationell rätt kan
nationella regler om minskning m.m. med hänsyn till andra förmåner
tillämpas.

Även artikel 12 har ändrats i samband med de revideringar och tillägg
som beslutats den 30 april 1992 i fråga om förordning nr 1408/71.

2.3.8 Tillämplig lagstiftning

I avdelning II i förordning nr 1408/71 upptas regler om vilket lands lag-
stiftning som skall ha tillämpning för anställda och egenföretagare som
omfattas av förordningen. En grundläggande princip är här att en person
för vilken förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen i bara en
medlemsstat (artikel 13). I ett mål (Ten Holder) har EG-domstolen slagit
fast att bestämmelserna i avdelning II utgör ett fullständigt system för
lagvalsregler och att deras effekt är att medlemsstaterna fråntas möjlig-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

heten att, såvitt gäller personer och det territorium som täcks av förord-
ningen, själva bestämma området och villkoren för tillämpning av natio-
nell lagstiftning i fråga om socialförsäkringsförmåner.

I princip ger avdelning II enbart regler om vilket lands lagstiftning
som är tillämplig och inte några regler om när en person har rätt att
omfattas av ett visst system för social trygghet i det landet. Emellertid
måste det anses vara oförenligt med förordningen att inte sätta likhets-
tecken häremellan. Om förordningen utpekar ett visst lands lagstiftning
som tillämplig, blir slutsatsen sålunda att personen i fråga också skall
vara försäkrad e.d. enligt socialförsäkringssystemet i det landet.

Som huvudregel gäller att en anställd omfattas av lagstiftningen i det
land där han är anställd. Detta gäller även om han är bosatt i en annan
stat eller om det företag, den verksamhet eller den arbetsgivare som han
är anställd hos finns i en annan stat. En egenföretagare omfattas av lag-
stiftningen i det land där han bedriver sin förvärvsverksamhet oavsett i
vilket land han är bosatt. För anställda ombord på ett fartyg gäller att de
omfattas av lagstiftningen i det land vars flagga fartyget för. Statligt an-
ställda och personer som behandlas som sådana omfattas av den med-
lemsstats lagstiftning som gäller för den förvaltning som sysselsätter
dem.

Familjemedlemmar omfattas - såvida de inte är självständigt försäkra-
de - av samma lands regelsystem som den förvärvsaktive, även om de
är bosatta i ett annat medlemsland.

I fråga om personer som inte är förvärvsverksamma, t.ex. på grund av
sjukdom eller invaliditet, har EG-domstolen slagit fast att de skulle om-
fattas av lagstiftningen i det land där de senast varit förvärvsverksam-
ma. Detta skulle gälla oavsett hur lång tid som förflutit sedan det senaste
förvärvsarbetet. Med anledning av detta avgörande (Ten Holder) har
emellertid år 1991 lagts till en ny bestämmelse i artikel 13. Enligt denna
skall nu gälla att en person, för vilken lagstiftningen i en medlemsstat
upphört att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir
tillämplig på honom enligt övriga bestämmelser i artikel 13 eller enligt
reglerna i artiklarna 14-17, skall omfattas av lagstiftningen i den med-
lemsstat där han är bosatt. Samtidigt har införts en ny artikel 17 a, som
avser pensionstagare. Enligt denna bestämmelse kan den som uppbär
pension från ett eller flera medlemsländer och som är bosatt i ett annat
medlemsland på begäran undantas från lagstiftningen i sistnämnda land,
om han inte omfattas av den lagstiftningen på grund av sysselsättning.
Syftet med denna regel är att pensionärer skall undantas från lagstift-
ningen i bosättningslandet när de redan har rätt till förmåner vid sjuk-
dom och moderskap samt familjeförmåner enligt en annan medlemsstats
lagstiftning.

För vissa grupper finns särregler i artiklarna 14-16. Detta är fallet
beträffande bl.a. utsända personer, diplomater och resande personal vid
transportföretag.

Förordningen innehåller sålunda särskilda regler som gäller för s.k.
utsändningsfall. I fråga om anställda avser dessa sådana personer som är
anställda hos ett företag inom ett medlemsland och som sänds av sin

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

arbetsgivare till ett annat medlemsland för att utföra arbete där för ar-
betsgivarens räkning. Under förutsättning att arbetet från böijan inte
beräknas pågå mer än tolv månader och den anställde inte sänds ut för
att ersätta en annan person som varit utsänd motsvarande tid, skall enligt
dessa regler den anställde kvarstå som försäkrad i utsändningslandet.
Utsändningstiden kan förlängas med högst tolv månader efter samtycke
från behöriga myndigheter i de båda berörda staterna. Detta gäller om
arbetet på grund av oförutsedda omständigheter varar längre än vad som
ursprungligen avsågs. Liknande regler finns även för egenföretagare
som utför arbete i en annan medlemsstat än den där han normalt är
verksam samt för utsända sjömän.

Enligt artikel 17 kan två eller flera medlemsstater eller dessa staters
behöriga myndigheter komma överens om undantag från bestämmel-
serna i artiklarna 13-16 om tillämplig lagstiftning till förmån för vissa
grupper av personer eller vissa personer.

Nämnas kan här slutligen att också när det gäller skyldigheten för ar-
betsgivare att betala sociala avgifter för anställda anses lagstiftningen i
det land där den anställde arbetar i princip vara bestämmande.

2.3.9 Regler för särskilda förmåner

Förordningen innehåller en avdelning III med bestämmelser för olika
slag av förmåner.

Enligt artikel 1 i avses med begreppet försäkringsperioder avgifts-
perioder, anställningsperioder eller perioder av självständig förvärvs-
verksamhet definierade eller erkända som försäkringsperioder i den
lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och
alla andra perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lag-
stiftning betraktas som likvärdiga med försäkringsperioder. Med bosätt-
ningsperioder förstås enligt artikel 1 s perioder som definieras eller
erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de fullgjorts eller
anses vara fullgjorda. Det ankommer sålunda på den nationella lagstift-
ningen att ange närmare villkor för när försäkrings- och bosättnings-
perioder är för handen och att uppställa närmare regler för beräkning av
sådana perioder.

I förordningens avdelning III kapitel 1 behandlas förmåner vid sjuk-
dom och moderskap.

Artikel 18 innehåller regler om sammanläggning av försäkrings- eller
bosättningsperioder som är av intresse bl.a. för den svenska föräldraför-
säkringen.

I artiklarna 19-34 behandlas frågor om enligt vilket lands lagstiftning
förmåner vid sjukdom och moderskap skall utges till personer som har
beröring med mer än ett lands system. Principen är att förmåner skall
utges enligt bosättnings- eller vistelselandets lagstiftning men att det
ekonomiska ansvaret skall åligga försäkrings- eller arbetslandet såväl för
den anställde eller egenföretagaren själv som för dennes familjemed-
lemmar. För pensionärer som bor i ett annat land än det som utger pen-
sionen ligger kostnadsansvaret för deras sjukvård på det pensionsbeta-
lande landets socialförsäkringssystem.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

I artikel 36 föreskrivs att kostnaderna för sjukvård som utgetts i ett
annat land skall återbetalas av det behöriga försäkringslandet i sin helhet
om inte annat överenskommes mellan två eller flera medlemsländer.

I fråga om beräkning av förmåner vid invaliditet gäller enligt avdel-
ning III kapitel 2 i förordningen olika regler å ena sidan för dem som
uteslutande omfattats av pensionssystem enligt vilka invaliditetsför-
månema beräknas utan hänsyn till försäkringstidemas längd och å andra
sidan för dem som omfattats av pensionssystem där åtminstone ett av
dessa är av den typ att förmånens storlek bestäms av försäkrings- eller
bosättningstidens längd.

Beträffande den förra gruppen avgörs enligt artikel 39 rätten till in-
validitetsförmåner av den lagstiftning i medlemsstaten som var tillämp-
lig när den arbetsoförmåga som lett till invaliditeten uppkom. För att
uppfylla de villkor som enligt den tillämpliga lagstiftningen gäller för
rätt till pension eller annan förmån får därvid försäkringstider som full-
gjorts i flera länder sammanläggas. Om villkoren för rätt till invaliditets-
förmån då är uppfyllda utgår sådan förmån endast enligt ifrågavarande
lands bestämmelser. Föreligger inte rätt till förmåner skall personen i
stället uppbära de förmåner han fortfarande har rätt till enligt en annan
medlemsstats lagstiftning.

De personer som omfattats av flera medlemsländers pensionssystem,
av vilka något bestämmer pensionens storlek efter försäkrings- eller bo-
sättningstidens längd, erhåller invalidpension och andra förmåner vid
invaliditet enligt samma regler som enligt förordningen gäller för ålders-
och efterlevandepensioner.

I artikel 41 har upptagits särskilda regler i fall av försämring av in-
validitet. Dessa avser såväl den situationen att pensionstagaren efter det
att han först böljade uppbära förmåner inte har omfattats av en annan
medlemsstats lagstiftning som det fallet att han därefter varit täckt av
lagstiftningen i annat EG-land. Nämnas kan här också artikel 42, som
upptar regler för fall där invaliditetsförmåner skall utges på nytt efter att
ha innehållits.

När pensionsåldern uppnås skall enligt artikel 43 invaliditetsförmåner
omvandlas till ålderspensioner enligt villkoren i den lagstiftning enligt
vilken de har beviljats och med tillämpning av förordningens bestämmel-
ser om beräkning av ålders- och efterlevandepension. I artikeln har dess-
utom upptagits särskilda regler för den situationen att den som uppbär
invalidpension från flera länder uppnår åldersgränsen för rätt till ålders-
pension i ett medlemsland men inte i annat sådant land.

I artikel 44 och följande i förordningens avdelning III kapitel 3 regle-
ras beräkningen av ålders- och efterlevandepension i fall då en person
har omfattats av lagstiftningen i flera medlemsländer och förvärvat rätt
till pension från mer än ett land. Grundprincipen är här att beslutet om
pension skall fattas med beaktande av all lagstiftning som den anställde
eller egenföretagaren har omfattats av. Om lagstiftningen i en medlems-
stat kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder av viss längd har
fullgjorts för att rätt skall föreligga till pension, skall i den utsträckning
som behövs beaktas försäkrings- eller bosättningsperioder fullgjorda

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

enligt en annan medlemsstats lagstiftning såsom perioder som fullgjorts
i den tillämpliga lagstiftningen (sammanläggningsprincipen). För att
försäkrings- eller bosättningstid i ett annat EG-land skall beaktas får, om
ett sådant villkor gäller enligt den nationella lagstiftningen, krävas att
denna tid uppgått till minst ett år. Principen är sedan enligt artikel 46 att
pensionstagaren eller hans efterlevande har rätt till en proportionellt
beräknad pension från vart och ett av de länder som han med tillämp-
ning av sammanläggningsprincipen har intjänat pensionsrätt i (prorata-
pension).

Proratatemporis-principen tillämpas på så sätt att det i vaije land görs
en pensionsberäkning med utgångspunkt från det belopp som den an-
ställde eller egenföretagaren skulle ha erhållit i pension från den staten
om den försäkrings- eller bosättningstid som vederbörande tillgodo-
räknats i samtliga berörda stater hade fullgjorts i det aktuella landet. På
grundval av det sålunda beräknade s.k. teoretiska pensionsbeloppet
beräknas sedan ett faktiskt pensionsbelopp. Detta utgör så stor andel av
det teoretiska beloppet som motsvarar förhållandet mellan å ena sidan
längden av den berättigades försäkrings- eller bosättningstid i landet före
försäkringsfallet och å andra sidan den sammanlagda längden av försäk-
rings- eller bosättningstider före försäkringsfallet i samtliga EG-stater.
Om exempelvis en person har en försäkringstid om 10 år i ett land och
30 år i ett annat land, erhåller han från det första landet 10/40 av den
pension han skulle ha fått om han hade arbetat 40 år där och från det
andra landet 30/40 av den pension som skulle ha utgetts från det landet
vid arbete där under 40 år.

För den som uppfyller villkoren för rätt till pension enligt lagstift-
ningen i ett land utan att försäkrings- eller bosättningstider i flera länder
behöver läggas samman gäller att han har rätt till den högsta av prorata-
pensionen och pensionen beräknad enligt den nationella lagstiftningen.

I fall då sammanläggning är nödvändig för att rätt till pension skall
föreligga fastställs pensionen till den prorata-pension som beräknats en-
ligt ovan beskrivna regler.

Om den totala längden av försäkrings- eller bosättningsperioder i alla
berörda länder är längre än den maximiperiod som en medlemsstats lag-
stiftning kräver för rätt till oreducerad pension, skall vid tillämpningen
av artikel 46 i den staten tas hänsyn till denna maximiperiod i stället för
de fullgjorda periodernas totala längd.

Närmare bestämmelser om sammanläggning av försäkrings-och bosätt-
ningsperioder finns i artikel 15 i tillämpningsförordningen nr 574/72.
Enligt dessa regler gäller bl.a. att sammanläggning inte skall ske i situa-
tioner då försäkrings- eller bosättningsperioder i en stat sammanfaller
med sådana perioder i en annan medlemsstat.

I artikel 46 i förordning nr 1408/71 finns också en bestämmelse om
begränsning av pensioner från flera länder i vissa fall. Regeln tar sikte
på fall där sammanläggnings- och proratatemporis-principema leder till
att det totala pensionsbeloppet från flera medlemsländer blir högre än
det pensionsbelopp som skulle ha utgetts av en medlemsstat om den
anställde eller egenföretagaren i stället hade varit omfattad av det landets

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

lagstiftning under hela den ifrågavarande tiden. Bestämmelsen innebär
att de sammanlagda pensionerna från olika länder inte får överstiga det
högsta pensionsbelopp som skulle ha utgetts om hela försäkringstiden
infallit i endast ett av de medlemsländer där den förvärvsarbetande varit
försäkrad. En gräns sätts alltså för de totala pensionerna vid det teore-
tiska beloppet i den av medlemsstaterna där det teoretiska beloppet blir
högst. Blir de totala pensionerna högre än detta det högsta teoretiska
beloppet, skall pensionerna sättas ned till det beloppet proportionellt.

En tillämpning av denna bestämmelse i förordningen liksom en
tillämpning av sammanläggningsprincipen i andra hänseenden som leder
till nedsättning av den pension som en person har rätt till på grundval av
enbart den nationella lagstiftningen har dock av EG-domstolen i flera
mål förklarats vara oförenlig med artikel 51 i Romfördraget. Denna har
till syfte att tillförsäkra personer, som utnyttjar sig av möjligheten att bo
och arbeta i en annan stat än hemstaten, skydd mot den förlust de annars
skulle göra av sociala rättigheter. Domstolen har därvid ifrågasatt EG:s
kompetens att uppställa sådana nedsättningsregler. Däremot har någon
kritik inte riktats mot själva principen om samordning mellan flera pen-
sioner i fall då överkompensation kan sägas uppkomma eller mot den
lösning härav som förordningen uppställer. I stället har domstolen menat
att det är en fråga för den nationella lagstiftningen att reglera samord-
ningen och att EG-förordningen bör begränsas till att ange gränserna för
tillämpningen av sådana nationella samordningsbestämmelser. I avsak-
nad av nationella regler om samordning med pension från annat land
finns enligt domstolen inga förutsättningar för nedsättning av en pension
beräknad enligt en stats interna lagregler eller på grundval av EG-för-
ordningen.

I anledning av bl.a. EG-domstolens avgöranden har EG-kommission-
en i juli 1989 lagt fram ett förslag till ändring av förordningen nr
1408/71. Detta förslag har antagits av rådet den 30 april 1992 och de
ändrade bestämmelserna och tilläggen kommer att träda i kraft inom
kort. Innebörden av dessa blir bl.a. att den ovannämnda reducerings-
regeln i artikel 46.3 upphävs. I stället införs en regel av innebörd att en
medlemsstat har rätt att - inom vissa gränser - tillämpa nationella sam-
ordningsregler i fråga om förmåner, som intjänats enligt en annan med-
lemsstats lagstiftning, endast om dess lagstiftning uttryckligen tillåter
samordning med utländsk pension. En nationell pension skall därvid
kunna nedsättas endast för att förhindra en obefogad dubbelutbetalning
av pensioner av samma slag. Dessa nya regler omfattas inte av EES-
avtalet i dess nuvarande form.

I vissa fall kan en prorata-pension bli lägre än det minimibelopp som
enligt ett lands lagstiftning skulle utgå om den pensionsberättigade erhöll
pension enligt bosättningslandets lagstiftning för de försäkrings- eller
bosättningstider som beaktats vid prorata-beräkningen. Han är då enligt
artikel 50 i förordningen berättigad att från bosättningslandet erhålla ett
tillägg till pensionen, som uppgår till skillnaden mellan beloppen, under
förutsättning att pension utges till honom enligt detta lands lagstiftning.
Tillägget utgår endast under den tid han är bosatt i landet. Denna regel

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

syftar sålunda på bestämmelser i nationell lagstiftning som ger pensions-
tagare en garanti om en viss minimipension eller minimiinkomst över-
stigande den som grundas på fullgjorda försäkringstider.

Om en prorata-pension från de berörda länderna ändras med fast pro-
centsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader, föränd-
ringar i lönenivån eller andra orsaker, skall denna procentsats eller detta
belopp tillämpas direkt på pensionen utan att det görs någon ny prorata-
beräkning.

Förordningens avdelning III kapitel 4 innehåller regler om arbetsska-
dor och kapitel 5 om dödsfallsersättningar.

Kapitel 6 behandlar förmåner vid arbetslöshet. Artikel 67 innehåller
regler om sammanläggning av arbets- eller försäkringsperioder för rätt
till arbetslöshetsförmåner. Artikel 69 innehåller regler om rätt till arbets-
löshetsförmåner för arbetslösa personer som reser till ett annat land för
att där söka arbete. En arbetslös person som under minst fyra veckor
uppburit arbetslöshetsförmåner i det land där han blev arbetslös kan där-
efter söka arbete i ett annat land och uppbära motsvarande förmåner där
under en tid av tre månader på bekostnad av försäkringen i det land där
han senast blev arbetslös. Två eller flera medlemsländer kan komma
överens om andra eller slopade återbetalningar mellan länderna av för-
måner som utgetts enligt dessa regler.

Kapitel 7 behandlar familjeförmåner. Som redan berörts under 2.3.4
innefattar detta begrepp alla vård- och kontantförmåner som är avsedda
att täcka en familjs utgifter enligt lagstiftning om sådana förmåner. Ar-
tikel 72 innehåller regler om sammanläggning av försäkringsperioder om
sådana krävs för rätt till nämnda förmåner. Artikel 73 föreskriver att en
anställd eller egenföretagare har rätt till familjeförmåner enligt lagstift-
ningen i det land där han eller hon är försäkrad även om barnen är bo-
satta i ett annat land. Artikel 74 innehåller motsvarande regler för ar-
betslösa. Artikel 76 innehåller prioritetsregler då rätt till familjeförmåner
samtidigt föreligger enligt två länders lagstiftning. I första hand gäller då
lagstiftningen i familjemedlemmarnas bosättningsland. Om förmånerna i
det andra landet är högre än bosättningslandets skall mellanskillnaden
dock utbetalas från det andra landet.

I förordningens avdelning III kapitel 8 finns bestämmelser som regle-
rar beviljandet av förmåner till pensionärers barn och till barn som mist
en av föräldrarna eller båda föräldrarna. Dessa bestämmelser innebär
att, om den avlidne föräldern har omfattats av endast ett medlemslands
pensionssystem, förmåner skall utgå enligt systemet i detta land, obero-
ende av var barnet eller dess vårdnadshavare är bosatt. Har däremot den
avlidne föräldern intjänat pensionsrätt enligt flera länders pensionssys-
tem, utgår förmånerna enligt lagstiftningen i det land där barnet är bo-
satt under förutsättning att den avlidne föräldern har omfattats av detta
lands lagstiftning och att lagstiftningen där, i förekommande fall efter
sammanläggning av försäkrings- eller bosättningstider i flera medlems-
stater, ger rätt till förmåner åt barnet. Föreligger inte dessa förutsätt-
ningar, utgår förmåner enligt lagstiftningen i det land som den avlidne
längst omfattats av. Även i detta fall far försäkrings- eller bosättnings-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

tider i flera länder läggas samman för att föreskrivna kvalifikationstider
skall uppfyllas. Enligt bestämmelserna skall förmåner utges enligt den
anvisade lagstiftningen som om den avlidne hade omfattats endast av den
statens lagstiftning. Om enligt denna lagstiftning förmånens storlek är
beroende av försäkringsperiodens längd, skall förmånsbeloppet bestäm-
mas till det enligt artikel 46 beräknade teoretiska beloppet. Generellt
gäller det undantaget att, om för barn till en pensionär utgetts bamtillägg
eller liknande förmån till pensionen enligt en medlemsstats lagstiftning,
den medlemsstatens lagstiftning skall fortsätta att gälla också efter pen-
sionärens död vid utgivande av förmåner till hans barn. Rätten till för-
måner skall innehållas om barnet ger rätt till familjeförmåner eller
familjebidrag enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av förvärvs-
verksamhet. I sådant fall skall barnet anses som familjemedlem till en
anställd eller egenföretagare.

I kapitel 8 upptas också vissa bestämmelser om förmånerför pensionä-
rers minderåriga barn som motsvarar reglerna i kapitel 7.

2.3.10 Övrigt

I förordningens avdelning IV behandlas Administrativa kommissionens
uppgifter och i avdelning V beskrivs de uppgifter som åligger Rådgivan-
de kommittén för migrerande arbetares sociala trygghet. Avdelningarna
VI och VII i förordningen innehåller vissa särskilda bestämmelser och
övergångs- och slutbestämmelser.

2.4 Vidtagna och planerade åtgärder på den sociala
trygghetens område i anledning av EES-avtalet

I betänkandet (SOU 1990:76) Allmän pension gjorde pensionsbered-
ningen en genomgång av den svenska pensionslagstiftningen i förhållan-
de till reglerna i förordning nr 1408/71. Beredningen fann därvid att
några egentliga svårigheter inte skulle uppstå såvitt gäller den svenska
tilläggspensioneringen vid en tillämpning av förordningen i Sverige,
eftersom ATP-systemet står väl i överensstämmelse med förordningens
principer om bl.a. likabehandling och exportabilitet.

Ifråga om folkpensioneringen fann däremot pensionsberedningen att
väsentliga problem skulle uppkomma vid en tillämpning av principerna
i förordning nr 1408/71. Utländska medborgare som omfattas av förord-
ningen skulle få rätt till full folkpension i Sverige direkt fr.o.m. bosätt-
ning här. Nuvarande begränsningar i fråga om export av folkpension
skulle inom EES inte kunna upprätthållas för vare sig svenska eller ut-
ländska medborgare. Vidare skulle alla som är medborgare i något EES-
land och bosatta inom EES vara berättigade till oreducerad svensk folk-
pension om de någon gång tidigare under livet varit bosatta i Sverige.
Pensionsberedningen konstaterade att konsekvenserna för folkpensione-
ringen med nuvarande svenska lagstiftning sålunda skulle bli mycket
långtgående och leda till resultat som inte kunde anses acceptabla. Mot
bakgrund av dessa överväganden lade pensionsberedningen fram ett

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

principförslag om intjänande av rätt till folkpension på grundval av tid
för bosättning i Sverige.

Genom beslut den 17 januari 1991 bemyndigade regeringen chefen för
socialdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att
utforma förslag till lagstiftning angående folkpension m.m. enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) vid ett utvidgat europeiskt sam-
arbete. Utredningen (S 1991:03), som antog namnet utredningen om
socialförsäkringen och EG, överlämnade den 2 april 1992 betänkandet
(SOU 1992:26) Rätten till folkpension - kvalifikationsregler i internatio-
nella förhållanden.

Rätten till folkpension skall enligt utredningens förslag intjänas enligt
två skilda regelsystem, dels en ATP-anknuten intjänanderegel, dels en
bosättningsregel. För rätt till oreducerad ATP krävs 30 år med ATP-
poäng. Utredningen föreslår att det för rätt till oreducerad folkpension
enligt den ATP-anknutna intjänanderegeln också skall krävas 30 år med
ATP-poäng. Ar antalet ATP-år färre, skall folkpensionen reduceras med
en trettiondel för vaije år som fattas.

Svenska medborgare skall enligt förslaget direkt enligt AFL få rätt att
exportera folkpension intjänad på detta sätt oavsett bosättningsland som
pensionär. Exporträtt till länder inom EES kommer för utländska med-
borgare som omfattas av EES-avtalet däremot endast att föreligga genom
tillämpning av reglerna i förordning nr 1408/71.

För intjänande av oavkortad folkpension enligt bosättningsregeln skall
enligt utredningen krävas 40 års bosättning i Sverige mellan 16 och 65
års ålder. För förtids- och efterlevandepension föreslås särskilda beräk-
ningsregler.

Utredningen föreslår att rätten till på detta sätt beräknad folkpension
genom bestämmelser i AFL skall begränsas till personer som är bosatta
i Sverige som pensionärer. Genom EES-avtalet utsträcks sedan pensions-
betalningen till svenska och utländska medborgare som omfattas av
avtalet till samtliga EES-länder.

Enligt utredningen skall en försäkrad ha rätt till folkpension enligt den
av de föreslagna intjänandereglema som i det enskilda fallet är förmån-
ligast.

Betänkandet är för närvarande föremål för remissbehandling.

Utredningen arbetar nu vidare med övriga frågor om eventuella änd-
ringar av svensk socialförsäkringslagstiftning med anknytning till EES-
avtalet. Dessa frågor rör bl.a. sjukvårdsförsäkringen och kan komma att
beröra kostnadsansvaret för sjukförsäkringen och sjukvårdshuvudmännen
vad avser sjukvårdsförmåner som kommer att utges enligt reglerna i
förordning nr 1408/71. Frågan om att i AFL och angränsande socialför-
säkringslagstiftning utvidga den skyddade personkretsen till att omfatta
personer som arbetar i Sverige utan att vara bosatta i landet kommer
även att beröras eftersom utredningen fått i uppdrag att överarbeta ett av
riksförsäkringsverket år 1990 överlämnat förslag i denna fråga.

På ett relativt tidigt stadium i EES-processen stod det klart för de nor-
diska ländernas regeringar att den nu gällande nordiska konventionen
den 5 mars 1981 om social trygghet (SFS 1981:1284) inte kan upprätt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

hållas inom EES. Det blev vidare uppenbart att en ny nordisk konven-
tion på området är nödvändig för att utsträcka det skydd EES-avtalet ger
till de persongrupper som inte omfattas av förordning nr 1408/71, näm-
ligen dels personer som inte är anställda eller egenföretagare i förord-
ningens mening eller familjemedlemmar till sådana personer, dels perso-
ner som inte är medborgare i något EES-land. En särskild nordisk ar-
betsgrupp tillsatt av Nordiska ministerrådet överlämnade i oktober 1991
ett förslag till en ny nordisk konvention om social trygghet till minister-
rådet. Konventionsutkastet har remissbehandlats i Sverige. Det lades av
ministerrådet fram för Nordiska rådet som ett ministerrådsförslag och
behandlades av rådet vid dess session i Helsingfors i mars i år. Kon-
ventionen väntas bli undertecknad inom kort och avsikten är att den efter
godkännande enligt de konstitutionella regler som gäller i de olika
nordiska länderna skall träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

2.5 Föredragandens överväganden

När EES-avtalet och dess regler om social trygghet träder i kraft i
Sverige och övriga EES kommer den fria rörligheten för personer inom
EES att kompletteras med ett heltäckande regelsystem för de flyttande
personernas sociala trygghet som ger samma omfattande skydd som det
som hittills för svenskt vidkommande endast gällt inom Norden. S a m -
ordningsreglerna kan förutom på folkpensionsområdet tillämpas på exis-
terande svensk lagstiftning om social trygghet på ett tillfredsställande
sätt. Vad avser lagstiftningen om folkpension avser jag att inom kort
föreslå regeringen att lägga fram förslag om nya kvalifikationsregler på
grundval av det under avsnitt 2.4 redovisade utredningsförslaget. Likaså
avser jag föreslå regeringen att inhämta riksdagens godkännande av den
nordiska konvention om social trygghet som kommer att undertecknas
inom kort och som bör träda i kraft samtidigt med EES-avtalet.

Huvuddelen av den regelmassa på området social trygghet som ingår
i EES-avtalet utgörs av de två förordningarna nr 1408/71 och nr 574/72.
Enligt artikel 7 i avtalet skall rättsakter som ingår i bilagor till avtalet
vara bindande för de avtalsslutande parterna samt utgöra del av, eller
införlivas med deras interna rättsordning. Därvid skall en rättsakt som
motsvarar en EG-förordning som sådan införlivas med de fördragsslu-
tande parternas interna rättsordning.

Förordning nr 1408/71 innehåller ett antal regler som på ett relativt
ingående sätt förändrar det materiella innehållet i svensk lagstiftning om
social trygghet. Denna förordning måste införlivas med svensk rättsord-
ning genom lag. Ett förslag till lag om samordning av systemen för
social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet (EES) har upprättats inom socialdepartementet. I fråga om
lagförslaget har jag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartemen-
tet. Förslaget bör fogas till protokollet som bilaga 4.1.

Lagförslaget innehåller som bilagor till detta bilaga VI till EES-avtalet
och de i denna bilaga omnämnda rättsakterna rörande förordning nr
1408/71. I samband med lagens ikraftträdande kan regeringen utfärda

Prop. 1991/92:17'

Bilaga 4

förordning om tillämpning av de i EES-avtalet ingående rättsakterna om
förordning nr 574/72. Härigenom uppfylls EES-avtalets krav på dessa
rättsakters införlivande med den interna svenska rättsordningen. Det får
ankomma på riksförsäkringsverket och arbetsmarknadsstyrelsen att på
lämpligt sätt publicera de beslut och rekommendationer av Administra-
tiva kommissionen som omfattas av avtalet.

Som nämnts under avsnitt 2.3.4 och 2.3.9 har rådet den 30 april 1992
antagit ytterligare förordningar om ändring i förordningarna nr 1408/71
och nr 574/72 som inom EG träder i kraft under innevarande år. Över-
läggningar om dessa förordningars tillämpning inom EES inleds denna
månad mellan EG och EFTA.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

3. Läkemedelsområdet

Min bedömning: Regeringen har i proposition 1991/92:107 lagt
fram förslag om en ny läkemedelslag m.m. Om riksdagen antar
förslaget till läkemedelslag, kommer den transformering till
svensk rätt som krävs på lagnivå av reglerna i direktiven att ha
fullföjts. Härefter återstår att transformera direktivens regler på
lägre nivå än lag. Ett sådant arbete har redan påbörjats i socialde-
partementet och hos läkemedelsverket.

Det primära syftet med EG:s regler om läkemedel är att värna om
folkhälsan. Samtidigt är reglerna ett resultat av olika avvägningar på det
sättet att de medel som används för att uppnå detta syfte inte far hindra
utvecklingen av eller handeln med läkemedel inom gemenskapen. Mot
denna bakgrund har EG sedan mitten på 1960-talet beslutat om ett om-
fattande regelsystem för kontrollen av läkemedel. Kraven på säkerhet
och kvalitet ligger på motsvarande nivå som i de svenska reglerna. Den
nämnda avvägningen har hittills inte lett till att någon fri rörlighet på
läkemedelsområdet i egentlig mening har uppnåtts.

Rättsakterna som EES-avtalet (bilaga II under avsnitt XIII. Läke-
medel) hänvisar till utgörs av främst en förordning och 14 huvuddirektiv
med tillägg eller ändringar.

I det följande lämnas en översiktlig redovisning av innehållet i rätts-
akterna inom läkemedelsområdet.

Förordning

(EEG) nr 2377/90

Förordningen innehåller regler om maximalt tillåtna restmängder av
veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung.

Direktiv

65/65/EEG

Läkemedel m.m. definieras och direktivets tillämpningsområde anges.
Direktivet innehåller i övrigt regler om tillstånd att sälja läkemedel,
märkning samt tillfällig indragning och återkallelse av sådant tillstånd.

75/318/EEG

I direktivet finns regler om de uppgifter och den dokumentation som
skall bifogas ansökan enligt direktivet 65/65/EEG och om granskningen
av uppgifterna och dokumentationen.

75/319/EEG

Direktivet reglerar innehållet i och granskningen av ansökan om sådant
tillstånd som avses i direktivet 65/65/EEG. I direktivet finns också de
ursprungliga reglerna om en central läkemedelskommitté inom EG.
Kontrollen av tillverkning och import från tredje land behandlas där-
efter. Avslutningsvis ges regler om tillsyn och sanktioner för att läke-
medelskontrollen skall kunna upprätthållas.

78/25/EEG

I direktivet finns regler om vilka fargtillsatser till läkemedel för männis-
kor eller djur som får godkännas.

81/851/EEG

Direktivet utgör en motsvarighet till främst direktivet 65/65/EEG när det
gäller veterinärmedicinska läkemedel.

81/852/EEG

Direktivet utgör en motsvarighet till främst direktivet 75/318/EEG när
det gäller veterinärmedicinska läkemedel.

86/609/EEG

I direktivet finns regler om skydd för djur som används vid försök och
andra vetenskapliga ändamål.

87/22/EEG

Frågor om försäljningstillstånd, återkallelse och beslut att tillstånd inte
längre skall gälla regleras när det gäller högteknologiska läkemedel.

89/105/EEG

I direktivet anges vilka åtgärder som får vidtas för att kontrollera priser-
na på humanläkemedel eller för att begränsa sortimentet av läkemedel
som omfattas av det nationella sjukförsäkringsystemet.

89/342/EEG

Direktivet innehåller särregler för immunologiska läkemedel.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

89/343/EEG

Direktivet innehåller särregler för radioaktiva läkemedel.

89/381/EEG

Direktivet innehåller särregler för läkemedel som härrör från blod eller
plasma från människa.

90/677/EEG

Direktivet innehåller särregler om immunologiska veterinärmedicinska
läkemedel.

91/356/EEG

I direktivet anges principer och rekommendationer i fråga om god till-
verkningssed för humanläkemedel.

Med hänsyn till det materiella innehållet i förordningen bör den inkor-
poreras genom en författning på myndighetsnivå.

Regeringen har den 19 mars 1992 i proposition 1991/92:107 lagt fram
förslag om en ny läkemedelslag m.m. Om riksdagen antar förslaget till
läkemedelslag, kommer den transformering till svensk rätt som krävs på
lagnivå av reglerna i direktiven att ha fullföjts. Härefter återstår att
transformera direktivens regler på lägre nivå än lag. Ett sådant arbete
har redan påbörjats i socialdepartementet och hos läkemedelsverket.

Läkemedelsverket har i sitt remissyttrande påpekat att konsekvenserna
av avtalet förefaller innebära att Sverige inte får någon representation i
de särskilda kommittéer som EG har upprättat på läkemedelsområdet
(CPMP och CVMP).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

4. Ömsesidigt erkännande av behörighetsbevis för
yrkesutövning inom hälso- och sjukvården m.m.

Min bedömning: En departementspromemoria med en redogörel-
se för EG-direktiven som rör ömsesidigt erkännande av kompe-
tensbevis för hälso- och sjukvårdspersonalen och med förslag till
nödvändiga författningsändringar har nyligen sänts ut på remiss.
Avsikten är att en proposition med förslag till nödvändiga lagänd-
ringar skall överlämnas till riksdagen för behandling under hösten
1992.

4.1 EES-avtalets artikel 30

En av grundtankarna i Romfördraget är arbetstagarnas fria rörlighet och
rätten till fri etablering.

Inom EG är därför enligt Romfördraget sådan särbehandling förbjuden
som kan utgöra hinder för en förvärvsverksamhet i den mån behand-

lingen grundar sig på nationalitet. Nationella regler ställer emellertid
ofta krav på särskild utbildning for vissa yrken och anställningar.
Särskilt vanligt är detta för verksamhet inom hälso- och sjukvården.

I EES-avtalet återfinns bestämmelserna om ömsesidigt erkännande av
kompetensbevis i artikel 30 om behörighetsbevis m.m. Artikeln, som
motsvarar artikel 57 i Romfördraget, innebär en förpliktelse för de av-
talsslutande länderna att vidta nödvändiga åtgärder som anges i bilaga
VII till avtalet för att underlätta den fria rörligheten för personalgrupper
på vilka ställs särskilda behörighetskrav.

4.2 Bilaga VII till EES-avtalet

EES-avtalets bilaga VII om ömsesidigt erkännande av behörighetsbevis
m.m. omfattar EG:s direktiv på behörighetsområdet med de anpass-
ningar som behövs för att de skall kunna tillämpas inom EES.

Följande yrkesgrupper tillhöriga hälso- och sjukvårdspersonalen om-
fattas av sådana särskilda direktiv:

läkare (direktiv 75/362/EEG, 75/363/EEG, 86/457/EEG)
sjuksköterskor (direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG)
tandläkare (direktiv 78/686/EEG, 78/687/EEG)
barnmorskor (direktiv 80/154/EEG, 80/155/EEG)
farmaceuter (direktiv 85/432/EEG, 85/433/EEG)

Direktiven har genomgått vissa förändringar vid senare tidpunkter.

Genom direktiv 89/48/EEG om en generell ordning för erkännande av
examensbevis över behörighetsgivande utbildning som omfattar minst tre
års studier, det s.k. generella direktivet, undanröjs hinder för den fria
rörligheten bl.a. för ytterligare yrkesgrupper tillhörande hälso- och sjuk-
vårdspersonalen. Inledningsvis berörs i Sverige följande yrkesgrupper:
logopeder, kiropraktorer, psykologer och psykoterapeuter.

Det ankommer på medlemsstaterna att genom interna bestämmelser
uppnå de resultat som anges i direktiven.

Ett examensbevis som meddelats i en medlemsstat och som uppfyller
de villkor som anges i direktiven måste erkännas i en annan medlemsstat
och ge behörighet att utöva yrket enligt den statens lagstiftning.

Vissa minimikrav för utbildning och utbildningsformer har slagits fast
genom direktiven. Även handläggningsordning och handläggningstider
regleras i direktiven.

4.3 Vidtagna och planerade åtgärder

Hälso- och sjukvården i vidsträckt bemärkelse syftar till att medicinskt
förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Den är med
andra ord primärt inriktad på människors liv och hälsa. En modem
sådan vård kan därför inte fungera utan en välutbildad och i övrigt kom-
petent personal som utför sina arbetsuppgifter sakkunnigt och omsorgs-
fullt. Det är sålunda i det sammanhanget som de offentligrättsliga kom-
petens- och behörighetskraven måste ses.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Mot bakgrund av de krav som måste ställas på den som är yrkesverk-
sam i hälso- och sjukvården föreskrivs i 13 och 23 §§ hälso- och sjuk-
vårdslagen (1982:763) att det i vården skall finnas den personal som
behövs för att meddela god vård. En bestämmelse med likartad innebörd
finns för tandvården i 13 § tandvårdslagen (1985:125). Apoteksbolaget
AB har i avtal med staten åtagit sig att se till att den personal som sys-
selsätts inom läkemedelsdistributionen uppfyller de krav som måste upp-
ställas från säkerhetssynpunkt.

Närmare och grundläggande bestämmelser om kompetensbevis, be-
hörighet att utöva yrke och skyddet för yrkestitel och yrkesbeteckning
har tagits in i lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom
hälso- och sjukvården m.m. Denna lag gäller för såväl hälso- och sjuk-
vården och tandvården som detaljhandeln med läkemedel. Beroende på
olika behov och värderingar har behörighetsregleringen i stor utsträck-
ning varit nationellt präglad. Som en följd av detta har en utbildning i
ett land sällan ansetts tillräcklig för verksamhet i ett annat land utan mer
eller mindre omfattande kompletteringar.

EG:s regelsystem, till vilket EFTA-länderna ansluter sig genom EES-
avtalet, anger minimikraven för de omfattade yrkesgruppernas utbildning
och kompetens. Samtidigt gör reglerna det möjligt även för dessa yrkes-
grupper att utnyttja den fria rörligheten inom EES.

En departementspromemoria med en redogörelse för EG-direktiven
som rör ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för hälso- och sjuk-
vårdspersonalen och med förslag till nödvändiga författningsändringar
har nyligen sänts ut på remiss.

Avsikten är att en proposition med förslag till nödvändiga lagänd-
ringar skall överlämnas till riksdagen för behandling under hösten 1992.
Såvitt jag nu kan bedöma kommer mindre ändringar att behöva göras i
följande lagar i samband med att EES-avtalet träder i kraft:

Lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso-och sjuk-
vården m.m. (behörighetslagen);

Lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.
(tillsynslagen);

Lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och
sjukvårdens område (kvacksalverilagen).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

5. Tobak

Min bedömning: Jag avser att under år 1992 föreslå regeringen
att lägga fram förslag om lagstiftning som ger möjlighet att före-
skriva gränsvärden för tjära i cigaretter och om ändringar i lag-
stiftningen om varningstexter och innehållsdeklarationer på för-
packningar till tobaksprodukter. Härefter återstår för socialstyrel-
sen att genom föreskrifter transformera övriga regler i EG:s direk-
tiv rörande tobak.

I EES-avtalets bilaga II har under avsnitt XXV. Tobak förtecknats två
direktiv som rör gränsvärde för tjära i cigaretter respektive märkning av
tobaksprodukter. Syftet med direktiven rörande tjära i cigaretter och
märkning av tobaksprodukter är bl.a. att olika länders reglering i dessa
frågor inte skall hindra fri rörlighet när det gäller tobaksprodukter. Sam-
tidigt syftar direktiven till att värna om medborgarnas hälsa.

Direktivet rörande mängden tjära i cigaretter (90/239/EEG) stadgar
framför allt att cigaretter som marknadsförs i berörda stater efter den 31
december 1992 respektive den 31 december 1997 inte får ha högre tjär-
halt än en viss angiven mängd per cigarett. Någon reglering på detta
område finns inte i Sverige. En sådan reglering kräver lagstiftning, även
om de närmare föreskrifterna torde kunna lämnas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer.

Direktivet rörande märkning av tobaksprodukter (89/622/EEG) inne-
håller såväl bestämmelser om innehållsdeklaration som krav på var-
ningstexter. På detta område finns en svensk lagstiftning i vilken endast
någon mindre justering behöver göras. Också föreskrifter som social-
styrelsen meddelat med stöd av bemyndigande kommer att behöva änd-
ras för att överensstämma med detta direktiv.

Jag avser att under år 1992 föreslå regeringen att lägga fram förslag
om lagstiftning som ger möjlighet att föreskriva gränsvärden för tjära i
cigaretter och om ändringar i lagstiftningen om varningstexter och inne-
hållsdeklarationer på förpackningar till tobaksprodukter.

6. Medicintekniska produkter m.m.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Min bedömning: Jag avser att senare under år 1992 föreslå rege-
ringen att lägga fram förslag om en lag om kontroll av medicin-
tekniska produkter. Lagförslaget kommer att innefatta bestämmel-
ser om aktiva implantat i enlighet med EG:s regler på området.
Härefter återstår att transformera vissa av direktivens regler på
regerings- och myndighetsnivå.

Reglerna inom EG om medicintekniska produkter syftar till en fri rör-
lighet även för dessa varor. Samtidigt är ett huvudmål i detta samman-
hang att den redan existerande säkerhetsnivån i de olika länderna skall
upprätthållas eller förbättras vid den inbördes harmoniseringen.

I bilaga II till EES-avtalet har under avsnitt X. Elektriskt material
angetts två direktiv på detta område. Det första av dessa avser elektro-
medicinsk utrustning för bruk i human- eller veterinärmedicin
(84/539/EEG). När det gäller detta direktiv har till EES-avtalet fogats en
gemensam förklaring av avtalsparterna vari noteras att ett förslag till
direktiv som förstärker skyddet på detta område lämnats av kommissio-
nen till rådet.

Det andra direktivet avser medicintekniska produkter för implantation
(90/385/EEG). Direktivet har utformats enligt den s.k. nya metoden för
harmonisering. Det innehåller generella krav avseende vad produkterna
skall uppfylla i säkerhetshänseende. Tekniska specifikationer om hur
dessa krav uppfylls fastställs sedan genom standarder utarbetade av de
europeiska standardiseringsorganen. Direktivet innehåller också regler
om hur en tillverkare eller importör skall visa att säkerhetskraven har
uppfyllts.

Jag avser att senare under år 1992 föreslå regeringen att lägga fram
förslag om en lag om kontroll av medicintekniska produkter. Lag-
förslaget kommer att innefatta bestämmelser om aktiva implantat i enlig-
het med EG:s regler på området. Härefter återstår att transformera
vissa av direktivens regler på regerings- och myndighetsnivå.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

7. Kosmetika

Min bedömning: De rättsakter rörande kosmetika som ingår i
avtalet kan transformeras till svensk rätt genom föreskrifter av
läkemedelsverket.

I bilaga II till EES-avtalet har under avsnittet XVI. Kosmetika förteck-
nats ett rådsdirektiv 76/768/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas
lagstiftningar om kosmetika. Direktivet har ändrats tjugo gånger och
senast år 1991. Härtill kommer fyra kommissionsdirektiv
(80/1335/EEG, 82/434/EEG, 83/514/EEG och 85/490/EEG) om ana-
lysmetoder för kontroll av kosmetiska produkter.

EG.s regler om kosmetika syftar till en fri rörlighet även för dessa
varor samtidigt som säkerhetsnivån upprätthålls och förbättras genom
inbördes harmonisering.

I Sverige regleras kontrollen av kosmetiska och hygieniska produkter
genom lagen (1985:426) och förordningen (1985:835) om kemiska pro-
dukter. Enligt förordningen ankommer det på läkemedelsverket att med-
dela föreskrifter rörande kosmetiska och hygieniska produkter.

Jag bedömer att innehållet i rättsakterna kan införlivas med svensk rätt
genom föreskrifter av läkemedelsverket.

8. Alkoholfrågor

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Min bedömning: EES-avtalet innebär inga förändringar av den
svenska alkoholpolitikens mål. I vissa avseenden kan emellertid
ändringar i alkohollagstiftningen behöva genomföras som en an-
passning till EG:s regelsystem. En alkoholpolitisk kommission har
fått i uppdrag att se över lagstiftningen från bl.a. denna synpunkt.

De svenska alkoholmonopolen kan inte karaktäriseras som disk-
riminerande i Romfördragets mening. Det föreligger en formell
olikhet vad gäller restaurangernas inköp av svenskt respektive
utländskt starköl. Det är angeläget att försäljningen av starköl till
restauranger sker på ett icke diskriminerande sätt. Jag avser att
under hösten 1992 återkomma i denna fråga.

Den i Romfördraget och EES-avtalet grundläggande principen om
varors fria rörlighet över gränserna omfattar i princip även alkoholhal-
tiga drycker, teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

8.1 Alkoholhaltiga drycker

Vid sidan av de grundläggande bestämmelserna är bl.a. följande artiklar
i EES-avtalet av relevans för det svenska alkoholpolitiska regelsystemet.
Kvantitativa import- och exportrestriktioner eller åtgärder med mot-
svarande verkan är förbjudna enligt artiklarna 11-13 i EES-avtalet, vilka
motsvarar Romfördragets artiklar 30, 34 och 36 i relevanta delar, artikel
14 som bl.a. innehåller förbud mot diskriminerande avgifter och artikel
23 som innehåller vissa regler vad avser tekniska handelshinder i han-
deln med vin. Dessutom finns i EES-avtalets bilaga II avsnitt XXVII.
Alkoholhaltiga drycker vissa regler som gäller märkning av varor m.m.

8.2 Alkoholmonopolen

Enligt avtalets artikel 16 om statliga handelsmonopol, som i relevanta
delar motsvarar artikel 37 i Romfördraget, skall de avtalsslutande parter-
na säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på sådant sätt att
ingen diskriminering med avseende på anskaffnings- och avsättnings-
villkor skall föreligga mellan medborgare i EG-medlemsstaterna och
medborgare i EFTA-staterna. Bestämmelserna skall tillämpas på varje
organ genom vilket de avtalsslutande parternas behöriga myndigheter,
rättsligt eller i praktiken, direkt eller indirekt kontrollerar, styr eller
märkbart påverkar import eller export mellan de avtalsslutande parterna.
Bestämmelserna skall även tillämpas på monopol med statlig koncession.

En särskilt uppmärksammad fråga vad gäller EES-avtalets konsekven-
ser för svensk alkoholpolitik har varit de svenska alkoholmonopolens
förenlighet med artikel 16. Tillsammans med övriga nordiska EFTA-
länder har Sverige i en särskild deklaration i anslutning till EES-avtalet

markerat uppfattningen att dessa länders alkohol monopol har hälso- och
socialpolitiska motiveringar.

Den nuvarande svenska ordningen med statliga monopol för import,
parti- och detaljhandel med alkoholdrycker innehåller inte några diskri-
minerande inslag av utländska tillverkare eller partihandlare. På den
svenska marknaden råder konkurrens på lika villkor mellan inhemska
och importerade varor. Monopolen är alltså inte diskriminerande i Rom-
fördragets mening.

När det gäller försäljning av starköl till restauranger föreligger den
formella olikheten, att svenska bryggerier har rätt att sälja starköl direkt
till sådana restauranger, som har rätt att servera starköl, medan restau-
rangerna köper utländskt starköl från detaljhandelsmonopolet (System-
bolaget), som i sin tur köper det utländska starkölet från importmono-
polet (Vin & Sprit AB). Det bör vara möjligt att säkerställa att starköls-
försäljningen till restauranger sker på ett icke diskriminerande sätt. Jag
har för avsikt att under hösten 1992 återkomma i denna fråga.

8.3 Alkoholpolitiska kommissionen

Sveriges riksdag har vid flera tillfällen slagit fast att det europeiska
integrationsarbetet från svensk sida inte får bedrivas så att en effektiv
svensk alkoholpolitik försvåras.

Den svenska alkoholpolitikens mål att pressa tillbaka alkoholkonsum-
tion och alkoholskador ligger fast. Ett av medlen för att nå detta mål
måste även i fortsättningen vara åtgärder för att begränsa alkoholens
tillgänglighet.

Regeringen har den 19 december 1991 beslutat att tillkalla en alkohol-
politisk kommission (S 1991:17) med uppgift att bl.a. se över delar av
det svenska regelsystemet inom området. I den mån kommissionen
finner att delar av lagstiftningen behöver förändras, med hänsyn till
EG:s regelverk eller av andra skäl, kommer kommissionen att lägga
fram förslag till sådan reviderad lagstiftning. Med tanke på det pågående
integrationsarbetet kommer kommissionen att behandla dessa frågor med
förtur.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

9 Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställer föredraganden att rege-
ringen föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om samordning av systemen för social
trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska sam-
arbetsområdet (EES).

Vidare hemställer föredraganden att regeringen bereder riksdagen till-
fälle att

2. ta del av vad som anförts om EES-avtalets konsekvenser
inom socialdepartementets verksamhetsområde.

10 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört
för den åtgärd och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

Förslag till

Lag om samordning av systemen för social trygghet när
personer flyttar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Följande regler i rättsakter inom Europeiska gemenskaperna (EG),
som det hänvisas till i bilaga VI till avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som svensk lag:

1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen
för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemed-
lemmar flyttar inom gemenskapen, i den lydelse rättsakten har enligt
bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om
ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföre-
tagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels
förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG)
nr 1408/71.

2. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG)
nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

3. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985
om teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för
migrerande arbetare avseende Grönland, såvitt artikeln avser fortsatt
giltighet och tillämpning av artikel 22.1 a och 22.3 i förordning (EEG)
nr 1408/71.

4. Avsnitt 1 under avdelning VIII. Sociala frågor i Anslutningsakten
för Spanien och Portugal.

5. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december
1986 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp-
ningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare
eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning
(EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

6. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1305/89 av den 11 maj 1989
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG)
nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

7. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG)
nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

8. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober
1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämp-
ningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare
eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning
(EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

9. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991
om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG)
nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

2 § Reglerna skall gälla med den anpassning som framgår av bilaga VI
till EES-avtalet.

3 § Av lagen (1992:000) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbets-
område (EES) framgår att vid tillämpningen av reglerna bestämmelserna
i följande protokoll skall gälla.

1. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté mellan länderna
inom Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

2. Protokoll 1 till avtalet om inrättandet av en övervakningsmyndighet
och en domstol mellan EFTA-länderna.

4 § Som bilaga 1-10 till denna lag finns den svenska texten till

1. de rättsakter som anges i 1 §,

2. bilaga VI till EES-avtalet.

Protokoll 1 till EES-avtalet och de protokoll som anges i 3 § finns
intagna i lagen (1992:000) om ett Europeiskt ekonomiskt samarbets-
område (EES).

5 § De danska, engelska, finska, franska, grekiska, isländska, italienska,
nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna
skall ha samma giltighet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

Bilaga 1

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 2001/83

av den 2 juni 1983

om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om
tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egen-
företagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels
förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG)
nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 2, 7, 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande², och

med beaktande av följande:

Förordning (EEG) nr 1390/81’ har utvidgat förordning (EEG) nr
1408/71“ om tillämpningen av systemen för social trygghet på anställda
och deras familjer som flyttar inom gemenskapen till att omfatta även
egenföretagare och deras familjemedlemmar.

Förordning (EEG) nr 3795/81⁵ har utvidgat förordning (EEG) nr
574/72⁶ om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71 till att omfatta
även egenföretagare och deras familjemedlemmar.

Dessa ändringar har trätt i kraft den 1 juli 1982. Mellan införandet av
förordning (EEG) nr 1390/81 och den 1 juli 1982 har även förordning
(EEG) nr 2793/81⁷ ändrat förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr
574/72.

Dessa ändringar har införlivats med texten till förordning (EEG) nr
1408/71 i dess ursprungliga lydelse varvid hänsyn inte tagits till de
ändringar som skett genom förordning (EEG) nr 1390/81.

Förordning (EEG) nr 1408/71 har, särskilt som en följd av att förord-
ning (EEG) nr 1390/81 har trätt i kraft, fått en ny bilaga 1, de övriga
bilagorna har därför numrerats om, vilket bör beaktas med hänsyn till
de ändringar som har skett genom förordning (EEG) nr 2793/81. Det
skall dessutom anges om dessa ändringar omfattar även egenföretagare
vilket är fallet för de bestämmelser som avses i andra strecksatsen i
artikel 1.2 6 b och andra strecksatsen i artikel 1.2 6 g i förordning
(EEG) nr 2793/81.

¹ EGT nr C 27, 2.2.1983, s. 3.

² EGT nr C 161, 20.6.1983, s. 17.

³ EGT nr L 143, 29.5.1981, s. 1.

“ EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2.

⁵ EGT nr L 378, 31.12.1981, s. 1.

⁶ EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

⁷ EGT nr L 275, 29.9.1981, s. 1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

I den italienska versionen av förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG)
nr 574/72 är det lämpligare att använda uttrycket lavoratori subordinati
i stället för lavoratori salariati, och lavoratori autonomi i stället för
lavoratori non salariati.

Förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 behöver alltså
ändras.

Det är nödvändigt att ändra punkt 1 i avsnitt C i bilaga 2 och punkter-
na 2 och 3 i avsnitt C i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72.
6-86

Det är för tydlighetens skull nödvändigt att i sin helhet uppdatera
förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72, senast ändrad
genom förordning (EEG) nr 2000/83*. De avsnitt som har ändrats med
verkan den 1 juli 1982, de avsnitt som tidigare har ändrats och de
oförändrade avsnitten bör återges i en enda text.

Bilagorna 1, 4, 5, 6, 7 och 8 till förordning (EEG) nr 574/72 har
uppdaterats genom förordning (EEG) nr 2474/S2² och (EEG) nr
799/83’ och av praktiska skäl bör dessa uppdaterade bilagor tillsam-
mans med alla bestämmelser i förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG)
nr 574/72 samlas i en enda text som träder i kraft den 1 juli 1982.
Slutligen är det av praktiska skäl nödvändigt att ändra de detaljregler
som gäller utvidgningen av överenskommelser enligt artikel 3 i förord-
ning (EEG) nr 1390/81⁴ till att omfatta även egenföretagare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 och förordningens rubrik skall ha den
lydelse som anges i bilaga I.

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 och förordningens rubrik skall ha den
lydelse som anges i bilaga II.

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 1.

² EGT nr L 266, 15.9.1982, s. 1.

³ EGT nr L 89, 7.4.1983, s. 15.

⁴ EGT nr L 143, 29.5.1981, s. 1.

Den skall tillämpas från och med den 1 juli 1982.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Luxembourg den 2 juni 1983.

På rådets vägnar

N BLUM

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

BILAGA I

Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för
social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlem-
mar flyttar inom gemenskapen

AVDELNING I:

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel

1-12)

AVDELNING II:

BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFT-

NING (artikel 13-17)

AVDELNING III:

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA
SLAG AV FÖRMÅNER

Kapitel 1: Sjukdom och moderskap

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser

(artikel 18)

Avsnitt 2: Anställda, egenföretagare
och deras familjemedlemmar
(artikel 19-24)

Avsnitt 3: Arbetslösa personer och der
as familjemedlemmar (artikel

25)

Avsnitt 4: Pensionssökande och deras
familjemedlemmar (artikel

26)

Avsnitt 5: Pensionärer och deras famil-
jemedlemmar (artikel 27-34)

Avsnitt 6: Diverse bestämmelser (arti-
kel 35)

Avsnitt 7: Återbetalning mellan institu-
tioner (artikel 36)

Kapitel 2: Invaliditet

Avsnitt 1: Anställda och egenföretagare
som omfattats av endast

sådan lagstiftning enligt
vilken invaliditetsformåner-
nas storlek är oberoende av
försäkringsperiodemas längd
(artikel 37-39)

Avsnitt 2: Anställda och egenföretagare
som omfattats antingen av
lagstiftning enligt vilken
invaliditetsförmänernas
storlek är beroende av för-
säkrings- eller bosättnings-
periodemas längd eller av
lagstiftning av denna typ och
av den typ som avses i
avsnitt 1 (artikel 40)

Avsnitt 3: Förvärrad invaliditet (artikel
41)

Avsnitt 4: Utgivande av förmåner som
tidigare har innehållits eller
dragits in - Omvandling av
invaliditetsförmåner till
förmåner vid ålderdom
(artikel 42 och 43)

Kapitel 3: Ålderdom och dödsfall (pensioner)
(artikel 44-51)

Kapitel 4: Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Avsnitt 1: Rätt till förmåner (artikel
52-59)

Avsnitt 2: Förvärrande av en arbets-
sjukdom för vilken förmåner
har beviljats (artikel 60)

Avsnitt 3: Diverse bestämmelser (ar-
tikel 61 och 62)

Avsnitt 4: Återbetalning mellan institu-
tioner (artikel 63)

Kapitel 5: Dödsfal Isersättningar (artikel 64-66)

Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner

Avsnitt 1: Allmänna bestämmelser
(artikel 67 och 68)

Avsnitt 2: Arbetslösa personer som
beger sig till en annan med-
lemsstat än den behöriga
staten (artikel 69 och 70)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

	Artikel 3: Arbetslösa personer som Prop. 1991/92:170 under sin senaste anställning Bilaga 4.1 var bosatta i en annan med- lemsstat än den behöriga staten (artikel 71) Kapitel 7: — Kapitel 8: Förmåner för pensionärers minderåriga barn och för barn som mist en av för- äldrarna eller båda föräldrarna (ar- tikel77-79)
AVDELNING IV:	ADMINISTRATIV KOMMISSION FÖR SOCIAL TRYGGHET FÖR MIGRERANDE ARBETARE (artikel 80 och 81)
AVDELNING V:	RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR MIGRERAN- DE ARBETARES SOCIALA TRYGGHET (artikel 82 och 83)
AVDELNING VI:	DIVERSE BESTÄMMELSER (artikel 84-93)
AVDELNING VII:	ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER (artikel 94-100)

BILAGOR

Bilaga 1:	—
Bilaga 2:	...
Bilaga 3:	...
Bilaga 4:	...
Bilaga 5:	Överensstämmelse mellan medlemsstaternas lag- stiftning om villkor om graden av invaliditet
Bilaga 6:	Särskilda regler för tillämpningen av vissa med- lemsstaters lagstiftning
Bilaga 7:	Fall då en person samtidigt skall omfattas av lag- stiftningen i två medlemsstater

AVDELNING l

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Definitioner

I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser
som här anges:

a) Anställda respektive egenföretagare-.

i) den som är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig
fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som
täcks av grenama i ett system för social trygghet för anställda
eller egenföretagare,

ii) den som är obligatoriskt försäkrad mot en eller flera av de
risker som täcks av de grenar av social trygghet som be-
handlas i denna förordning, enligt ett system för social trygg-
het för samtliga invånare eller för hela den förvärvsarbetande
befolkningen, förutsatt att personen

— kan identifieras som anställda eller egenföretagare genom
det sätt på vilket systemet administreras eller finansieras,
eller,

— om dessa kriterier inte uppfylls, är försäkrad mot någon
annan risk som anges i bilaga 1 enligt ett system för
anställda eller egenföretagare, eller enligt ett system som
avses i punkt iii, antingen obligatoriskt eller genom frivil-
lig fortsättningsförsäkring, eller, där inget sådant system
finns i den berörda medlemsstaten, följer den definition
som anges i bilaga 1,

iii) den som är obligatoriskt försäkrad mot flera av de risker som
täcks av de grenar som denna förordning behandlar, enligt ett
standardsystem för social trygghet för hela lantbruksbefolk-
ningen enligt de kriterier som anges i bilaga 1,

iv) den som är frivilligt försäkrad mot en eller flera av de risker
som täcks av de grenar som denna förordning behandlar,
enligt en medlemsstats system för social trygghet för anställda
eller egenföretagare eller för samtliga invånare eller för vissa
kategorier av invånare

— om en sådan person är verksam som anställd eller egen-
företagare, eller

— om en sådan person tidigare varit obligatoriskt försäkrad mot
samma risk enligt ett system för anställda eller egenföretagare
i samma medlemsstat.

b) Gränsarbetare: en anställd eller egenföretagare som är verksam
inom en medlemsstats territorium och som är bosatt inom en
annan medlemsstats territorium, dit han som regel återvänder
dagligen eller åtminstone en gång i veckan. En gränsarbetare som

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

förflyttas till en annan ort inom samma eller någon annan med- lemsstats territorium av det foretag till vilket han normalt är knu- ten, eller som tillhandahåller tjänster på annan ort inom samma		Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
	eller en annan medlemsstats territorium, behåller sin ställning som gränsarbetare under en tid av högst fyra månader även om han under denna tid är förhindrad att dagligen, eller åtminstone en gång i veckan, återvända till den ort där han är bosatt.
c)	Säsongsarbetare: en anställd som reser till en annan medlemsstats territorium än det inom vilket han är bosatt, för att där utföra ett säsongsbetonat arbete för ett företag eller en arbetsgivare i den staten under en tid som inte under några omständigheter kan över- stiga åtta månader och som uppehåller sig inom den nämnda statens territorium så länge arbetet pågår. Med ett arbete av sä- songskaraktär avses ett arbete som på grund av årstidernas väx- lingar automatiskt återkommer vaije år.
d)	Flykting skall ha samma innebörd som i artikel 1 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning undertecknad i Genéve den 28 juli 1951.
e)	Uttrycket statslös skall ha samma innebörd som i artikel 1 i kon- ventionen om statslösa personers rättsliga ställning undertecknad i New York den 28 september 1954.
f)	Familjemedlem: den som definieras eller erkänns som familjemed- lem eller som betecknas som medlem av hushållet i den lagstift- ning enligt vilken förmåner utges, eller, i fall som avses i artikel 22.1 a och artikel 31, i lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt. Om denna lagstiftning betraktar som familjemedlem eller medlem av hushållet endast den som är samboende med den anställde eller egenföretagaren, skall detta villkor anses vara uppfyllt om personen för sin försöijning huvud- sakligen är ekonomiskt beroende av den anställde eller egen- företagaren. Om en medlemsstats lagstiftning om vårdförmåner vid sjukdom eller moderskap inte gör skillnad mellan familjemed- lemmar och andra personer som lagstiftningen gäller, skall ut- trycket familjemedlem ha den betydelse som anges i bilaga 1.
g)	Efterlevande: en person som definieras eller erkänns som sådan av den lagstiftning enligt vilken förmånerna utges. Om denna lagstift- ning betraktar som efterlevande endast den, som var samboende med den avlidne, skall detta villkor anses vara uppfyllt om per- sonen för sin försöijning huvudsakligen var ekonomiskt beroende av den avlidne.
h)	Bosättning: stadigvarande bosättning.
i)	Vistelse: tillfällig vistelse.
j)	Lagstiftning: i förhållande till vaije medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system.

Uttrycket omfattar inte bestämmelser i nuvarande eller kom-
mande kollektivavtal även om de genom myndighetsbeslut har
gjorts tvingande eller fått sitt tillämpningsområde utvidgat. Om
emellertid sådana bestämmelser

i) tjänar till att uppfylla ett krav på obligatorisk försäkring, som
tillkommit genom de lagar och andra författningar som avses
i föregående stycke, eller

ii) skapar ett system som administreras av samma organ som
administrerar de system som tillkommit genom författningar
som avses i föregående stycke,

kan begränsningen i uttrycket när som helst hävas genom att den
berörda medlemsstaten avger en förklaring som specificerar de
system som denna förordning skall gälla. En sådan förklaring skall
anmälas och offentliggöras enligt bestämmelserna i artikel 97.

Bestämmelserna i föregående stycke skall inte leda till att system
för vilka förordning nr 3 har gällt undantas från denna förordnings
tillämpningsområde.

Uttrycket lagstiftning omfattar inte heller bestämmelser om
sådana särskilda system för egenföretagare vilkas tillkomst är
överlämnad till de berördas initiativ, eller vilka gäller endast en
del av den berörda medlemsstatens territorium, och detta oavsett
om myndigheterna har beslutat att göra dem obligatoriska eller att
utvidga deras tillämpningsområde. Dessa särskilda system anges i
bilaga 2.

k) Konvention om social trygghet: vaije bilateralt eller multilateralt
socialförsäkringsinstrument som är bindande eller som kommer att
bli bindande för två eller flera medlemsstater inbördes samt vaije
annat sådant multilateralt instrument som är bindande eller som
kommer att bli bindande för minst två medlemsstater och en eller
flera andra stater vad gäller samtliga eller vissa av de grenar och
system som anges i artikel 4.1 och 4.2, samt alla slags överens-
kommelser som har träffats i enlighet med sådana instrument.

l) Behörig myndighet: vaije medlemsstats minister, ministrar eller
motsvarande myndighet med ansvar för system för social trygghet
inom hela eller en del av statens territorium.

m) Administrativa kommissionen: den kommission som anges i artikel

80.

n) Institution: i förhållande till vaije medlemsstat det organ eller den
myndighet som har ansvaret för att administrera hela eller vissa
delar av lagstiftningen.

o) Behörig institution:

i) den institution hos vilken en person är försäkrad vid den
tidpunkt då en ansökan om förmån görs,

ii) den institution från vilken den berörda personen har rätt, eller
skulle ha rätt, till förmåner om han eller en eller flera familje-
medlemmar var bosatta inom den medlemsstats territorium där
institutionen finns,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

iii) den institution som har utsetts av den berörda medlemsstatens
behöriga myndighet, eller

iv) när det gäller ett system där en arbetsgivare har ansvar för
förmåner som avses i artikel 4.1, antingen arbetsgivaren eller
den anlitade försäkringsgivaren eller, om sådan saknas, ett
organ eller en myndighet som har utsetts av den behöriga
myndigheten i den berörda medlemsstaten.

p) Institution pä bosättningsorten respektive institution på vistelse-
orten: den institution som är behörig att utge förmåner på den ort,
där personen är bosatt, enligt den lagstiftning som institutionen
tillämpar, respektive den institution som är behörig att utge för-
måner på den ort där den berörda personen vistas, enligt den
lagstiftning som institutionen tillämpar eller, då ingen sådan in-
stitution finns, den institution som utsetts av den ifrågavarande
medlemsstatens behöriga myndighet.

q) Behörig stat: den medlemsstat, inom vars territorium den behöriga
institutionen finns.

r) Försäkringsperioder: avgiftsperioder, anställningsperioder eller
perioder av verksamhet som egenföretagare definierade eller er-
kända som försäkringsperioder i den lagstiftning enligt vilken de
har fullgjorts eller anses vara fullgjorda och alla andra perioder
som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betrak-
tas som likvärdiga med försäkringsperioder.

s) Anställningsperioder och perioder av verksamhet som egen-
företagare: perioder som definieras eller erkänns som sådana i den
lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts samt alla perioder som
behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas
som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder av verk-
samhet som egenföretagare.

s) a) Bosättningsperioder: perioder som definieras eller erkänns som
sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts eller anses
vara fullgjorda.

t) Förmåner och pensioner: alla förmåner och pensioner, inbegripet
alla däri ingående delar som bekostas av allmänna medel, alla
indexhöjningar och tilläggsbetalningar, om något annat inte före-
skrivs i avdelning III, liksom förmåner i form av engångsbelopp
som kan utbetalas istället för pensioner samt utbetalningar som
görs i form av återbetalning av avgifter.

u) i) Familjeförmåner: alla vård- eller kontantförmåner, som är

avsedda att täcka en familjs utgifter enligt den lagstiftning som
anges i artikel 4.1 h, utom de särskilda bidrag vid barns
födelse som nämns i bilaga 2.

ii) Familjebidrag: periodiska kontantförmåner som utges endast
på grundval av familjemedlemmarnas antal och, i förekom-
mande fall, deras ålder.

v) Dödsfallsersättningar: alla engångsbetalningar vid dödsfall, utom
de engångsbelopp som avses i punkt t.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 2

Personkrets

1. Denna förordning gäller anställda och egenföretagare, som omfat-
tas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater
och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyk-
tingar bosatta inom en medlemsstats territorium, samt deras familje-
medlemmar och efterlevande.

2. Denna förordning gäller dessutom efterlevande till anställda och
egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i en eller flera med-
lemsstater, oavsett dessa anställda eller egenföretagares medborgarskap,
om deras efterlevande är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa
eller flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

3. Denna förordning gäller statligt anställda och personer som enligt
den tillämpliga lagstiftningen behandlas som sådana, om de omfattas
eller har omfattats av en medlemsstats lagstiftning på vilken denna
förordning tillämpas.

Artikel 3

Likabehandling

1. Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna
förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territo-
rium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och
rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats
egna medborgare.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla rätten att välja ledamöter av
organen inom det sociala trygghetssystemets institutioner eller att delta
i nomineringen av sådana ledamöter men skall inte påverka medlems-
staternas författningsbestämmelser om valbarhet eller metoder för nomi-
neringen.

3. De bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i
kraft enligt artikel 7. 2 c och bestämmelser i konventioner som ingåtts
enligt artikel 8.1, skall gälla alla personer som omfattas av denna för-
ordning, om något annat inte föreskrivs i bilaga 3.

Artikel 4

Sakområden

1. Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av
social trygghet:

a) förmåner vid sjukdom och moderskap,

b) förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara
eller förbättra förvärvsförmågan,

c) förmåner vid ålderdom,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

d) förmåner till efterlevande,

e) förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar,

f) dödsfallsersättningar,

g) förmåner vid arbetslöshet,

h) familjeförmåner.

2. Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för
social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och
system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som
nämns i punkt 1.

3. Bestämmelserna i avdelning III skall dock inte påverka medlems-
staternas författningsbestämmelser om en redares ansvar.

4. Denna förordning gäller inte social eller medicinsk hjälp, förmåner
till offer för krig eller dess följder eller särskilda system för statligt
anställda och personer som behandlas som sådana.

Artikel 5

Medlemsstaters förklaringar om denna förordnings tillämpningsområde

I förklaringar som skall anmälas och offentliggöras enligt artikel 97
skall medlemsstaterna närmare ange den lagstiftning och de system som
avses i artikel 4.1 och 4.2, de minimiförmåner som aves i artikel 50
samt de förmåner som avses i artikel 77 och 78.

Artikel 6

Konventioner om social trygghet som ersätts av denna förordning

Om något annat inte följer av bestämmelserna i artikel 7, 8 och 46.4,
skall denna förordning, både vad gäller de personer och de sakområden
som den behandlar, ersätta bestämmelserna i alla konventioner om
social trygghet mellan

a) två eller flera medlemsstater inbördes, eller

b) minst två medlemsstater och en eller flera andra stater i den mån
behandlingen av frågor enligt konventionen inte skall ske under
medverkan av en institution i någon av de sistnämnda staterna.

Artikel 7

Internationella bestämmelser som inte påverkas av denna förordning

1. Denna förordning skall inte påverka skyldigheter som följer av

a) konventioner som har antagits av Internationella arbetskonferensen
och som har trätt i kraft efter ratificering av en eller flera med-
lemsstater,

b) de europeiska interimsöverenskommelser om social trygghet som
har slutits mellan Europarådets medlemsstater den 11 december
1953.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 6 skall följande fortfaran-
de gälla:

a) Bestämmelserna i överenskommelsen den 27 juli 1950 om Rhen-
skeppamas sociala trygghet, som har reviderats den 13 februari
1961.

b) Bestämmelserna i den europeiska konventionen den 9 juli 1956 om
social trygghet för anställda inom internationell transport.

c) Bestämmelserna i de konventioner om social trygghet som anges i
bilaga 3.

Artikel 8

Slutande av konventioner mellan medlemsstater

1. Två eller flera medlemsstater kan vid behov sluta konventioner
med varandra som bygger på denna förordnings principer och anda.

2. Vaije medlemsstat skall anmäla enligt bestämmelserna i artikel

97.1 vaije konvention som har slutits med en annan medlemsstat enligt
bestämmelserna i punkt 1.

Artikel 9

Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. De bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, som gör bosätt-
ning inom denna stats territorium till villkor för anslutning till frivillig
försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall inte gälla personer
som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium, om de någon
gång i sin tidigare förvärvsverksamhet har omfattats av lagstiftningen i
den förstnämnda staten som anställd eller egenföretagare.

2. Om det enligt en medlemsstats lagstiftning för anslutning till frivil-
lig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring krävs att försäk-
ringsperioder har fullgjorts, skall försäkrings- eller bosättningsperioder
som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning tillgodoräk-
nas, i den utsträckning som behövs, som om de hade fullgjorts enligt
den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 10

Bortseende från krav på bosättning — Obligatorisk försäkrings inverkan
på återbetalning av avgifter

1. Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får kontantför-
måner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande, pensioner vid
olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar samt förmåner vid dödsfall
vilka förvärvats enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning inte
minskas, ändras, innehållas, dras in eller konfiskeras med anledning av
att mottagaren är bosatt inom en annan medlemsstat än den där institu-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

tionen med ansvar för betalningen finns.

Föregående stycke skall även gälla förmåner som utges som engångs-
belopp när en efterlevande make, som hade rätt till efterlevandepension,
gifter om sig.

2. Om återbetalning av avgifter enligt en medlemsstats lagstiftning
förutsätter att en person inte längre omfattas av obligatorisk försäkring,
skall detta villkor inte anses uppfyllt så länge denne omfattas av obliga-
torisk försäkring som en anställd eller egenföretagare enligt en annan
medlemsstats lagstiftning.

Artikel 11

Indexering av förmåner

De föreskrifter om indexering av förmåner som finns i en medlemsstats
lagstiftning skall gälla förmåner som utges enligt den lagstiftningen och
tillämpas med beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

Artikel 12

Förhindrande av sammanträffande av förmåner

1. Denna förordning kan inte åberopas för att få eller bevara en rätt
till flera förmåner av samma slag för samma period av obligatorisk
försäkring. Detta gäller dock inte förmåner som utges på grund av
invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbetssjukdom och som
beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestämmel-
serna i artikel 41, 43.2, 43.3, 46, 50, 51 eller 60.1 b.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning,
innehållande eller indragning av förmåner för den som samtidigt har
andra socialförsäkringsförmåner eller annan inkomst får åberopas även
om rätten till dessa förmåner har förvärvats enligt en annan medlems-
stats lagstiftning eller om inkomsten härör från en annan medlemsstats
territorium. Detta gäller dock inte då en person får förmåner av samma
slag på grund av invaliditet, ålderdom, dödsfall (pensioner) eller arbets-
sjukdom som beviljas av två eller flera medlemsstaters institutioner
enligt bestämmelserna i artikel 46, 50, 51 eller 60. 1 b.

3. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning,
innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet eller förtida
förmåner vid ålderdom för den som är förvärvsverksam kan åberopas
mot honom även om han är verksam inom en annan medlemsstats terri-
torium.

4. En invalidpension enligt nederländsk lagstiftning skall, i fall där
den nederländska institutionen enligt bestämmelserna i artikel 57.3 c
eller 60.2 b är skyldig att bidra även till kostnaderna för förmåner vid
arbetssjukdom som utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning,
minskas med det belopp som skall betalas till den institution i den andra
medlemsstaten som har ansvar för att utge förmånerna vid arbetssjuk-
dom.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

AVDELNING 11

BESTÄMMANDE AV TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING

Artikel 13

Allmänna regler

1. Om något annat inte följer av artikel 14c skall personer för vilka
denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlems-
stat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna
avdelning.

2. Om något annat inte följer av artikel 14-17 gäller följande:

a) Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium
skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är
bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det före-
tag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är
bosatt inom en annan medlemsstats territorium,

b) Den som är egenföretagare inom en medlemsstats territorium skall
omfattas av denna stats lagstiftning även om han är bosatt inom en
annan medlemsstats territorium,

c) Den som är anställd ombord på ett fartyg som för en medlemsstats
flagga skall omfattas av denna stats lagstiftning,

d) Statligt anställda och personer som behandlas som sådana skall
omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat som gäller för den
förvaltning som sysselsätter dem,

e) Den som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring
eller civil tjänstgöring i en medlemsstat skall omfattas av denna
stats lagstiftning. Om det för rätt till förmåner enligt denna lag-
stiftning krävs att försäkringsperioder har fullgjorts före påböijad
eller efter avslutad sådan militärtjänstgöring eller civil tjänstgö-
ring, skall försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan
medlemsstats lagstiftning tillgodoräknas, i den utsträckning det
behövs, som om de hade fullgjorts enligt den förstnämnda statens
lagstiftning. En anställd eller egenföretagare som är inkallad eller
har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring skall
behålla sin ställning som anställd eller egenföretagare.

Artikel 14

Särskilda regler för andra anställda än sjömän

Artikel 13.2 a skall tillämpas med beaktande av följande undantag och
omständigheter:

1. a) Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett
företag, till vilket han normalt är knuten, och som av detta
företag sänds till en annan medlemsstats territorium för att
utföra arbete där för detta företags räkning skall fortsätta att

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning,
under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än
tolv månader och att han inte sänds ut för att ersätta någon
som har fullgjort sin utsändningsperiod.

b) Om arbetet i den andra medlemsstaten på grund av oförut-
sebara omständigheter varar längre än som ursprungligen
förväntades och om varaktigheten därför överstiger tolv måna-
der, skall den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning fortsät-
ta att gälla tills det arbetet har avslutats, under förutsättning
att den behöriga myndigheten i den medlemsstat dit personen
har sänts ut, eller det organ som har utsetts av denna myndig-
het, lämnar sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före
den första tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock
inte lämnas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2. För den som normalt arbetar inom två eller flera medlemsstaters
territorier skall fråga om tillämplig lagstiftning avgöras på följande
sätt:

a) En person som hör till den resande eller flygande personalen
hos ett företag som för andras eller egen räkning bedriver
internationell befordran av passagerare eller gods med järn-
väg, landsvägstransporter, flyg eller inrikes sjöfart och som
har sitt säte inom en medlemsstats territorium skall omfattas
av denna stats lagstiftning med följande begränsningar:

i) Om företaget har en filial eller fast representation inom en
annan medlemsstats territorium, skall den som arbetar vid
denna filial eller fasta representation omfattas av lagstift-
ningen i den medlemsstaten.

ii) Den som huvudsakligen arbetar inom den medlemsstats
territorium där han är bosatt skall omfattas av denna stats
lagstiftning, även om det företag hos vilket han är anställd
inte har sitt säte eller någon filial eller permanent repre-
sentation inom det territoriet.

b) Andra anställda än de som anges i a skall omfattas av

i) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium den
anställde är bosatt, om han till viss del utför arbetet inom
detta territorium eller om han är knuten till flera företag
eller arbetsgivare inom olika medlemsstaters territorier,

ii) lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium det
företag eller den person, som anställt honom har sitt säte
eller är bosatt, om han inte är bosatt inom någon av de
medlemsstaters territorier där han utför arbetet.

3. Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag,
som har sitt säte inom en annan medlemsstats territorium och vars
verksamhet sträcker sig över dessa staters gemensamma gräns, skall
omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
företaget har sitt säte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

5 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

Artikel 14a

Särskilda regler för andra egenföretagare än sjömän

Artikel 13.2 b skall tillämpas med beaktande av följande undantag och
omständigheter:

1. a) Den som normalt är egenforetagare inom en medlemsstats

territorium och som utför arbete inom en annan medlemsstats
territorium skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda
medlemsstatens lagstiftning, förutsatt att detta arbete inte
väntas vara längre än tolv månader.

b) Om arbetet på grund av oförutsebara omständigheter varar
längre än som ursprungligen förväntades och om varaktigheten
därför överstiger tolv månader, skall den förstnämnda med-
lemsstatens lagstiftning fortsätta att gälla tills arbetet har
avslutats, under förutsättning att den behöriga myndigheten i
den medlemsstat dit företagaren har rest för att utföra arbetet,
eller det organ som har utsetts av denna myndighet, lämnar
sitt samtycke. Sådant samtycke måste begäras före den första
tolvmånadersperiodens utgång. Samtycke kan dock inte läm-
nas för en förlängning som överstiger tolv månader.

2. Den som normalt är egenforetagare inom två eller flera medlems-
staters territorier skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat
inom vars territorium han är bosatt, om han utför någon del av sitt
arbete inom den medlemsstatens territorium. Om han inte utför
något arbete inom den medlemsstats territorium där han är bosatt
skall han omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars
territorium han utför sitt huvudsakliga arbete. Kriterier för vad
som skall anses vara huvudsakligt arbete fastställs in den förord-
ning som anges i artikel 98.

3. Den vars företag har sitt säte inom en medlemsstats territorium
och sträcker sin verksamhet över två medlemsstaters gemensamma
gräns, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom
vars territorium företaget har sitt säte.

4. Om den lagstiftning som en person skulle omfattas av enligt punkt
2 eller 3 inte medger att personen ens på frivillig basis kan an-
slutas till ett pensionssystem, skall han omfattas av den medlems-
stats lagstiftning som skulle ha gällt, om dessa bestämmelser inte
hade funnits, eller om två eller flera medlemsstaters lagstiftning
skulle gälla med tillämpning av denna regel, av den lagstiftning
som de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter
kommer överens om.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 14b

Särskilda regler för sjömän

Artikel 13.2 c skall tillämpas med beaktande av följande undantag och
omständigheter:

1. Den som är anställd hos ett företag till vilket han normalt är knu-
ten, antingen inom en medlemsstats territorium eller ombord på ett
fartyg som för en medlemsstats flagga, och som sänds ut av detta
företag för att utföra arbete för detta företags räkning ombord på
ett fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att
omfattas av lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten enligt
de villkor som anges i artikel 14.1.

2. Den som normalt är egenforetagare, antingen inom en medlems-
stats territorium eller ombord på ett fartyg som för en medlems-
stats flagga, och som utför arbete för egen räkning ombord på ett
fartyg som för en annan medlemsstats flagga skall fortsätta att
omfattas av den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning enligt de
villkor som anges i artikel 14a. 1.

3. Den som normalt inte har anställning till sjöss men som utför
arbete inom en medlemsstats territorialvatten eller hamn ombord
på ett fartyg, vilket för en annan medlemsstats flagga inom detta
territorialvatten eller denna hamn och vars besättning han inte
tillhör, skall fortsätta att omfattas av den förstnämnda medlems-
statens lagstiftning.

4. Den som är anställd på ett fartyg, vilket för en medlemsstats
flagga, och som får sin lön från ett företag eller en person som
har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium
skall omfattas av den sistnämnda statens lagstiftning, om han är
bosatt inom denna stats territorium. Företaget eller personen som
betalar lönen skall betraktas som arbetsgivare vid tillämpningen av
den lagstiftningen.

Artikel 14c

(Denna artikel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 3811/86.)

Artikel 14d

Diverse bestämmelser

1. En person som avses i artikel 14.2, 14.3, 14a.2, 14a.3, 14.a.4
och 14c. 1 a, skall vid tillämpningen av den lagstiftning som har fast-
ställts i överensstämmelse med dessa bestämmelser, behandlas som om
han utförde allt förvärvsarbete inom den berörda medlemsstatens territo-
rium.

2. Bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning, enligt vilka en pen-
sionär som är förvärvsverksam inte skall omfattas av den obligatoriska

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

försäkringen för denna verksamhet, skall gälla också pensionärer som
har förvärvat rätt till pension enligt en annan medlemsstats lagstiftning,
om inte personen i fråga hos den institution som har utsetts av den
behöriga myndigheten i den förstnämnda medlemsstaten och som nämns
i bilaga 10 till den förordning som anges i artikel 98, uttryckligen begär
att få omfattas av försäkringen.

Artikel 15

Regler om frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Artiklarna 13—14d skall inte gälla frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring såvida det i en medlemsstat, för någon av de
grenar som anges i artikel 4, inte finns annat än ett frivilligt försäk-
ringssystem.

2. Om tillämpningen av två eller flera medlemsstaters lagstiftning
medför dubbelförsäkring gäller följande:

— Vid ett obligatoriskt försäkringssystem och ett eller flera system
för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, skall
personen omfattas endast av det obligatoriska försäkringsssys-
temet.

— Vid två eller flera system för frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring, kan personen omfattas endast av det sys-
tem för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring
som han har valt.

3. Vad gäller invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner) kan dock
personen ansluta sig till en medlemsstats system for frivillig försäkring
eller frivillig fortsättningsförsäkring, även om han omfattas av en annan
medlemsstats obligatoriska försäkring, i den mån en sådan dubbelför-
säkring uttryckligen eller underförstått är tillåten i den förstnämnda
medlemsstaten.

Artikel 16

Särskilda regler för personer anställda på beskickningar och konsulat
samt för Europeiska gemenskapernas hjälppersonal

1. Bestämmelserna i artikel 13.2 a skall tillämpas på personer som är
anställda vid beskickningar och konsulat och på privattjänare hos tjäns-
temän vid beskickningar eller konsulat.

2. Anställda som omfattas av punkt 1 och som är medborgare i den
medlemsstat som är den mottagande eller sändande staten har dock rätt
att välja att omfattas av lagstiftningen i den staten. Denna rättighet att
välja kan utövas vid vaije kalenderårs utgång och skall inte ha retroak-
tiv verkan.

3. Europeiska gemenskapernas hjälppersonal kan välja att omfattas av
lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är anställda,
av lagstiftningen i den medlemsstat som de senast har omfattats av eller

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

av lagstiftningen i den medlemsstat i vilken de är medborgare, vad
gäller andra bestämmelser än de som handlar om familjebidrag vilka är
reglerade i anställningsvillkoren för denna personal. Denna rätt att
välja, som endast kan utövas en gång, gäller från och med den dag
anställningen påböijas.

Artikel 17

Undantag från artikel 13-16

Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter eller
de organ som utses av dessa myndigheter kan komma överens om
undantag från bestämmelserna i artikel 13—16 till förmån för vissa
grupper av anställda eller egenforetagare eller för vissa sådana per-
soner.

AVDELNING 111

SÄRSKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG AV
FÖRMÅNER

KAPITEL I

SJUKDOM OCH MODERSKAP

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 18

Sammanläggning av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
kräver att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder har full-
gjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå en rätt till förmåner,
skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings-, anställnings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlems-
stats lagstiftning såsom perioder som har fullgjorts enligt den lagstift-
ning som institutionen tillämpar.

2. Bestämmelserna i punkt 1 skall gälla säsongsarbetare, även vad
avser perioder före ett försäkringsavbrott som överstiger den period
som den behöriga statens lagstiftning medger, under förutsättning att
avbrottet i personens försäkring inte har överstigit fyra månader.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Avsnitt 2

Anställda eller egenforetagare och deras familjemedlemmar

Artikel 19

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten — Allmänna
regler

1. En anställd eller en egenforetagare som är bosatt inom en annan
medlemsstats territorium än den behöriga statens och som uppfyller
villkoren i den behöriga statens lagstiftning för rätt till förmåner skall, i
förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, få
följande förmåner i den stat där han är bosatt:

a) Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges
av institutionen på bosättningsorten enligt bestämmelserna i den
lagstiftning som institutionen tillämpar som om han vore försäkrad
där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt
den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse
mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosätt-
ningsorten kan sådana förmåner dock utges av den sistnämnda
institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt
lagstiftningen i den behöriga staten.

2. Bestämmelserna i punkt 1 gäller också familjemedlemmar som bor
inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, i den
mån de inte har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den
medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

Om familjemedlemmarna är bosatta inom en medlemsstats territorium
enligt vars lagstiftning rätten att erhålla vårdförmåner inte är beroende
av villkor om försäkring eller anställning, skall de vårdförmåner som de
får anses utgivna av den institution hos vilken den anställde eller egen-
företagaren är försäkrad, om inte maken eller den person som har hand
om barnen är förvärvsverksam inom den nämnda medlemsstatens terri-
torium.

Artikel 20

Gränsarbetare och deras familjemedlemmar — Särskilda regler

Också gränsarbetare kan få förmåner inom den behöriga statens terri-
torium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen enligt
denna stats lagstiftning som om personen vore bosatt i den staten. Hans
familjemedlemmar kan få förmåner på samma villkor. För detta krävs
dock, utom i brådskande fall, en överenskommelse mellan de berörda
staterna, mellan de behöriga myndigheterna i dessa stater eller, om en

sådan överenskommelse saknas, ett i förväg lämnat medgivande av den
behöriga institutionen.

Artikel 21

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenforetagare som avses i artikel 19.1 och som
vistas inom den behöriga statens territorium har rätt till förmåner enligt
bestämmelserna i den statens lagstiftning som om han vore bosatt där,
även om han före vistelsen redan har fått förmåner för samma fall av
sjukdom eller moderskap.

2. Punkt 1 gäller också familjemedlemmar som avses i artikel 19.2.
Om familjemedlemmarna är bosatta inom en annan medlemsstats terri-
torium än den medlemsstats territorium inom vilket den anställda eller
egenföretagaren är bosatt, skall dock vårdförmåner utges av institu-
tionen på vistelseorten för institutionen på den ort där dessa personer är
bosatta.

3. Punkt 1 och 2 gälla inte gränsarbetare och deras familjemedlem-
mar.

4. En anställd eller egenforetagare och hans familjemedlemmar som
avses i artikel 19 som bosätter sig inom den behöriga statens territorium
har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning
även om de före flyttningen redan har fått förmåner för samma fall av
sjukdom eller moderskap.

Artikel 22

Vistelse utanför den behöriga staten — Återkomst eller flyttning till en
annan medlemsstat under sjukdom eller moderskap — Behov av att resa
till en annan medlemsstat för att fa lämplig vård

1. En anställd eller egenforetagare som uppfyller villkoren i den
behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall
med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och

a) vars hälsotillstånd kräver omedelbara förmåner under en vistelse
inom en annan medlemsstats territorium, eller

b) som, efter att ha fått rätt till förmåner på den behöriga institu-
tionens bekostnad, får tillstånd av denna institution att återvända
till den medlemsstats territorium där han är bosatt eller att flytta
till en annan medlemsstats territorium, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en
annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans
hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räk-
ning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institu-
tionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av
den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas
enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen
enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution
tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institu-
tionen och institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, kan
dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen
för den förstnämndas räkning enligt bestämmelserna i den
behöriga statens lagstiftning.

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras bara om det är klårlagt att en
flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller försvåra
läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras, om vården är en förmån
som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
personen är bosatt och om han i den staten inte kan få vård inom den
tid som, med beaktande av hans aktuella hälsotillstånd och sjukdomens
sannolika förlopp, där är normal för vården i fråga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också en anställds eller
egenföretagares familjemedlemmar.

Vid tillämpningen av punkt 1 a och 1 c i på de familjemedlemmar
som avses i artikel 19.2 som är bosatta inom en annan medlemsstats
territorium än den inom vars territorium den anställde eller egen-
företagaren är bosatt gäller följande:

a) Vårdförmåner utges för institutionen i den medlemsstat inom vars
territorium familjemedlemmarna är bosatta av institutionen på
vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna
tillämpar som om den anställde eller egenföretagaren vore för-
säkrad där. Den period under vilken förmåner utges bestäms dock
av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium familje-
medlemmarna är bosatta.

b) Frågan om tillstånd enligt punkt 1 c prövas av institutionen i den
medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosat-
ta.

4. Den omständigheten att bestämmelserna i punkt 1 gäller en an-
ställd eller en egenforetagare skall inte påverka hans familjemedlem-
mars rätt till förmåner.

Artikel 23

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att kontantförmåner skall beräknas med utgångspunkt från
en genomsnittlig inkomst, skall fastställa en sådan genomsnittlig inkomst
enbart på grundval av den inkomst som man kan konstatera att personen

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ifråga haft under de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstift-
ning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall utgå ifrån en stan-
dardinkomst, skall ta hänsyn enbart till standardinkomsten eller, i före-
kommande fall, till den genomsnittliga standardinkomsten för de perio-
der som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat enligt vars lagstiftning
storleken av kontantförmåner varierar med antalet familjemedlemmar,
skall också ta hänsyn till personens familjemedlemmar bosatta inom en
annan medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den be-
höriga statens territorium.

Artikel 24

Värd förmåner av stor vikt

1. Har en institution i en medlemsstat funnit att en anställd eller en
egenforetagare för sig själv eller för en familjemedlem har rätt till en
protes, ett hjälpmedel eller andra vårdförmåner av stor vikt och har
personen därefter blivit försäkrad hos en annan medlemsstats institution,
skall han få förmånerna på den förstnämnda institutionens bekostnad,
även om de tillhandahålls efter det att han har blivit försäkrad hos den
sistnämnda institutionen.

2. Administrativa kommissionen skall utarbeta en förteckning över
förmåner på vilka bestämmelserna i punkt 1 skall tillämpas.

Avsnitt 3

Arbetslösa personer och deras familjemedlemmar

Artikel 25

1. En arbetslös person som tidigare var anställd eller egenforetagare,
och som omfattas av bestämmelserna i artikel 69.1 eller andra meningen
i artikel 71.1 b ii och som uppfyller villkoren för rätt till vård- och
kontantförmåner enligt den behöriga statens lagstiftning, i förekom-
mande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, skall under
den period som anges i artikel 69.1 c få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges
av institutionen i den medlemsstat i vilken han söker arbete, enligt
bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen
tillämpar som om han vore försäkrad hos denna.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt
bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter
överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institu-
tionen i den medlemsstat där den arbetslösa personen söker arbete,
kan dock förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

förstnämnda institutionens räkning enligt bestämmelserna i den
behöriga statens lagstiftning. Arbetslöshetsförmåner enligt artikel

69.1 får inte utges under en period under vilken kontantförmåner
erhålls.

2. En helt arbetslös person som tidigare var anställd och som omfat-
tas av bestämmelserna i artikel 71.1 a ii eller första meningen i artikel

71.1 b ii skall få vård- och kontantförmåner enligt bestämmelserna i
lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt
som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste an-
ställning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i
artikel 18. Kostnaden för sådana förmåner skall betalas av institutionen
i bosättningslandet.

3. Om en arbetslös person uppfyller villkoren för rätt till förmåner
vid sjukdom eller moderskap enligt lagstiftningen i den medlemsstat
som svarar för kostnaderna för förmåner vid arbetslöshet, i förekom-
mande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, har hans
familjemedlemmar rätt till dessa förmåner, oavsett inom vilken med-
lemsstats territorium de är bosatta eller vistas. Sådana förmåner skall
utges

i) vad gäller vårdförmåner, av institutionen på bosättnings- eller
vistelseorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna
tillämpar för den behöriga institutionens räkning i den medlemsstat
som ansvarar för kostnaden för arbetslöshetsförmånema,

ii) vad gäller kontantförmåner, av den behöriga institutionen i den
medlemsstat som ansvarar för kostnaden för förmåner vid arbets-
löshet enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tilläm-
par.

4. Vid force majeure kan den behöriga institutionen förlänga den
period som föreskrivs i punkt 1. Denna bestämmelse påverkar inte
tillämpningen av bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning enligt
vilka sjukförmåner kan utges under ännu längre tid.

Avsnitt 4

Pensionssökande och deras familjemedlemmar

Artikel 26

Rätt till vårdförmåner i fall där rätten till förmåner från den institution
som senast var behörig har upphört

1. En anställd eller egenforetagare, hans familjemedlemmar eller
hans efterlevande som under behandlingen av en ansökan om pension
upphör att ha rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i den senast be-
höriga medlemsstaten skall ändå få sådana förmåner på följande villkor.
Vårdförmåner skall utges enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den
medlemsstat inom vars territorium personen eller personerna är bosatta,
under förutsättning att de har rätt till sådana förmåner enligt denna

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

lagstiftning eller skulle ha rätt till dem enligt lagstiftningen i en annan
medlemsstat om de vore bosatta inom den statens territorium, i före-
kommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18.

2. En pensionssökande, som har rätt till vårdförmåner enligt en
medlemsstats lagstiftning vilken kräver att personen själv betalar sjuk-
försäkringsavgifter medan hans ansökan om pension behandlas, skall vid
utgången av andra månaden för vilken han inte har betalat avgifterna
förlora rätten till vårdförmåner.

3. Vårdförmåner som utges enligt bestämmelserna i punkt 1 skall
betalas av den institution som har mottagit avgifter enligt bestämmelser-
na i punkt 2. Om inga avgifter skall betalas enligt bestämmelserna i
punkt 2, skall den institution som svarar för kostnaderna för vårdför-
måner sedan pensionen har beviljats enligt bestämmelserna i artikel 28
till institutionen på bosättningsorten betala tillbaka det belopp varmed
förmåner har utgetts.

Avsnitt 5

Pensionärer och deras familjemedlemmar

Artikel 27

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i flera stater om det finns rätt till
förmåner i bosättningslandet

En pensionär som har rätt till pensioner enligt lagstiftningen i två eller
flera medlemsstater, av vilka en är lagstiftningen i den medlemsstat
inom vars territorium han är bosatt, och som har rätt till förmåner
enligt den sistnämnda medlemsstatens lagstiftning, i förekommande fall
med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga 6, skall, till-
sammans med sina familjemedlemmar, få sådana förmåner från institu-
tionen på bosättningsorten och på denna institutions bekostnad som om
personen vore en pensionär med rätt till pension endast enligt den sist-
nämnda medlemsstatens lagstiftning.

Artikel 28

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera stater i fall då rätt
till förmåner saknas i bosättningslandet

1. En pensionär som har rätt till pension enligt en medlemsstats
lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlemsstaters
lagstiftning och som inte har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i den
medlemsstat inom vars territorium han är bosatt, skall ändå få sådana
förmåner för egen del och för sina familjemedlemmar om han, i före-
kommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18 och bilaga
6, skulle ha rätt till det enligt medlemsstatens lagstiftning eller åtmins-
tone enligt lagstiftningen i en av de medlemsstater som är behöriga att

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

utge pensioner om han vore bosatt inom en sådan stats territorium.
Förmånerna skall utges under följande förutsättningar:

a) Vårdförmåner skall utges för den institutions räkning som avses i
punkt 2 av institutionen på bosättningsorten som om personen vore
en pensionär enligt lagstiftningen i den stat inom vars territorium
han är bosatt och hade rätt till sådana förmåner.

b) Kontantförmåner skall, i förekommande fall, utges av den institu-
tion som är behörig enligt reglerna i punkt 2 enligt den lagstiftning
som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga
institutionen och institutionen på bosättningsorten kan dock sådana
förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämn-
da institutionens räkning enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. I fall som omfattas av punkt 1 skall kostnaden för vårdförmåner
betalas av den institution som bestäms enligt följande regler:

a) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt endast en med-
lemsstats lagstiftning skall kostnaden betalas av denna stats be-
höriga institution.

b) Om en pensionär har rätt till förmånerna enligt två eller flera
medlemsstaters lagstiftning skall kostnaden betalas av den behöriga
institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning pensionären har
omfattats av under längst tid. Om tillämpningen av denna regel
leder till att flera institutioner är betalningsskyldiga, skall kost-
naden betalas av den institution som tillämpar den lagstiftning som
pensionären senast har omfattats av.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 28a

Rätt till pensioner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlems-
stater än bosättningslandet i fall där det finns rätt till förmåner i det
sistnämnda landet

Om en pensionär, som har rätt till pension enligt en medlemsstats lag-
stiftning eller till pensioner enligt lagstiftningen i två eller flera med-
lemsstater, är bosatt inom en medlemsstats territorium enligt vars lag-
stiftning det för rätt till vårdförmåner inte uppställs några försäkrings-
eller anställningsvillkor och från vilket land inte heller någon pension
utges, skall den enligt reglerna i artikel 28.2 bestämda institutionen i en
av de medlemsstater, som är behörig i fråga om pensioner, betala kost-
naden för vårdförmåner till honom och hans familjemedlemmar i den
utsträckning som de skulle ha haft rätt till sådana förmåner enligt den
lagstiftning som tillämpas av denna institution om de hade varit bosatta
inom den medlemsstats territorium där institutionen finns.

Artikel 29

Familjemedlemmars bosättning i en annan stat än den i vilken pensio-
nären är bosatt — Flyttning till den stat där pensionären är bosatt

1. Familjemedlemmar till en pensionär, som har rätt till pension
enligt en medlemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller
flera medlemsstaters lagstiftning, bosatta inom en annan medlemsstats
territorium än det inom vilket pensionären är bosatt skall, om denne har
rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning, få förmåner som
om pensionären vore bosatt inom samma territorium som de. Förmåner
utges enligt följande villkor:

a) Vårdförmåner utges av institutionen på den ort där familjemedlem-
marna är bosatta enligt bestämmelserna i den lagstiftning som
institutionen tillämpar på bekostnad av institutionen på pen-
sionärens bosättningsort.

b) Kontantförmåner utges i förekommande fall av den behöriga insti-
tutionen, bestämd enligt artikel 27 eller 28.2, enligt bestämmelser-
na i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse
mellan den behöriga institutionen och institutionen på den ort där
familjemedlemmarna är bosatta kan dock sådana förmåner utges
av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens
räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. Familjemedlemmar som avses i punkt 1 och som bosätter sig i den
medlemsstat där pensionären är bosatt skall få följande förmåner:

a) Vårdförmåner enligt bestämmelserna i den statens lagstiftning,
även om de redan har fått förmåner för samma fall av sjukdom
eller moderskap innan de flyttade.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga
institutionen, bestämd enligt bestämmelserna i artikel 27 eller

28.2, enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överens-
kommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på
den ort där pensionären är bosatt kan dock sådana förmåner utges
av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens
räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 30

Vårdförmåner av stor vikt

Bestämmelserna i artikel 24 gäller också pensionärer.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 31

En pensionärs och/eller hans familjemedlemmars vistelse i en annan stat
än den där de är bosatta

En pensionär som har rätt till pension eller pensioner enligt en med-
lemsstats lagstiftning eller till pensioner enligt två eller flera medlems-
staters lagstiftning och som har rätt till förmåner enligt en av dessa
staters lagstiftning skall, tillsammans med sina familjemedlemmar som
vistas inom en annan medlemsstat än den där de är bosatta, få följande
förmåner:

a) Vårdförmåner som utges av institutionen på vistelseorten enligt
bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar på bekost-
nad av institutionen på den ort där pensionären är bosatt.

b) Kontantförmåner som i förekommande fall utges av den behöriga
institutionen, bestämd enligt bestämmelserna i artikel 27 eller

28.2, enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tilläm-
par. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och
institutionen på vistelseorten kan dock dessa förmåner utges av
den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens
räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 32

Särskilda regler om ansvar för förmåner som utges till före detta gräns-
arbetare, deras familjemedlemmar eller deras efterlevande

Kostnaden för förmåner som utges enligt bestämmelserna i artikel 27
eller 31 till en pensionär som avses i artikel 27 och som är en före detta
gränsarbetare eller efterlevande eller familjemedlem till en gränsar-
betare, skall, om gränsarbetaren arbetade som sådan under tre månader
omedelbart före den dag då pensionen böljade utbetalas eller döds-
dagen, delas lika mellan institutionen på pensionärens bosättningsort och
den hos vilken han senast var försäkrad.

Artikel 33

Avgifter som betalas av pensionärer

Den institution i en medlemsstat som svarar för betalningen av en pen-
sion och som tillämpar en lagstiftning med regler om avdrag på pen-
sioner för avgifter för sjukdom och moderskap skall vara behörig att
göra sådana avdrag, beräknade enligt lagstiftningen i fråga, på den
pension som institutionen utger i den mån kostnaden för förmånerna
enligt artikel 27, 28, 28a, 29, 31 och 32 skall betalas av en institution i
denna medlemsstat.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 34

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Allmänna bestämmelser

1. Vid tillämpningen av artikel 28, 28a, 29 och 31 skall en pensionär
som får två eller flera pensioner enligt endast en medlemsstats lagstift-
ning betraktas som pensionär med rätt till pension enligt en enda med-
lemsstats lagstiftning på det sätt som avses i dessa bestämmelser.

2. Artikel 27-33 gäller inte i fall då en pensionär eller hans familje-
medlemmar har rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning på
grund av förvärvsverksamhet. I ett sådant fall skall personen, vid
tillämpningen av detta kapitel, anses vara anställd eller egenföretagare
eller en familjemedlem till en anställd eller en egenföretagare.

Avsnitt 6

Diverse bestämmelser

Artikel 35

System som skall gälla när det finns flera system i bosättnings- eller
vistelselandet — Tidigare sjukdom — Den längsta period under vilken
förmåner utges

1. Om lagstiftningen i vistelse- eller bosättningslandet innehåller flera
försäkringssystem för sjukdom eller moderskap skall, om något annat
inte följer av punkt 2, bestämmelserna i systemet för arbetare inom
stålindustrin gälla i fall som avses i artikel 19, 21.1, 22, 25, 26, 28.1,

29.1 eller 31. Om denna lagstiftning omfattar ett särskilt system för
arbetare i gruvor och liknande företag skall dock bestämmelserna i ett
sådant system gälla för denna kategori av arbetare och deras familje-
medlemmar, under förutsättning att institutionen på vistelse- eller bo-
sättningsorten, till vilken ansökan lämnas in, är behörig att tillämpa ett
sådant system.

2. Om lagstiftningen i vistelse- eller bosättningslandet omfattar ett
eller flera särskilda system som täcker alla eller de flesta kategorier av
egenforetagare och som ger mindre förmånliga vårdförmåner än de som
gäller för anställda, skall vid tillämpningen av artiklarna 19.1 a, 19.2,

22.1 (under i) och 22.3, 28.1 a och 31 a, bestämmelserna i det eller de
system som har fastställts i den förordning som avses i artikel 98 gälla
för personen och hans familjemedlemmar, om någon av följande två
förutsättningar är uppfyllda:

a) Personen är försäkrad enligt ett särskilt system för egenforetagare
i den behöriga staten som också ger mindre förmånliga vårdför-
måner än de som utges till anställda.

b) Personen får en eller flera pensioner, enligt pensionslagstiftningen
i den behöriga medlemsstaten eller de behöriga medlemsstaterna,
och har endast rätt till vårdförmåner enligt ett särskilt system för

egenforetagare som också ger mindre förmånliga förmåner än de
som utges till anställda.

3. Om utgivandet av förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat
är beroende av ett villkor om sjukdomens ursprung, skall detta villkor
inte gälla anställda eller egenforetagare eller deras familjemedlemmar
för vilka denna förordning gäller, oavsett inom vilken medlemsstat de är
bosatta.

4. Om lagstiftningen i en medlemsstat fastställer en längsta period
under vilken förmåner kan utges, får den institution som tillämpar
denna lagstiftning i förekommande fall beakta den period under vilken
förmåner redan har utgetts av institutionen i en annan medlemsstat för
samma fall av sjukdom eller moderskap.

Avsnitt 7

Återbetalning mellan institutioner

Artikel 36

1. Utom i fall som avses i artikel 32 skall vårdförmåner som utges
enligt bestämmelserna i detta kapitel av en medlemsstats institution för
en annan medlemsstats institutions räkning återbetalas i sin helhet.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall fastställas och
genomföras på det sätt som anges i den förordning som avses i artikel
98, antingen efter styrkande av verkliga kostnader eller på grundval av
schablonbelopp.

I det senare fallet skall schablonbeloppen vara så nära den verkliga
kostnaden som möjligt.

3. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndig-
heter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå
ifrån återbetalning mellan institutioner under dem.

KAPITEL 2

INVALIDITET

Avsnitt 1

Anställda eller egenforetagare som omfattats av endast sådan lagstift-
ning enligt vilken invaliditetsförmånemas storlek är oberoende av
försäkringsperiodemas längd

Artikel 37

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenforetagare, som i en följd eller växelvis har
omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning och som har

fullgjort försäkringsperioder uteslutande enligt lagstiftning där invalidi-
tetsförmånemas storlek är oberoende av försäkringsperiodemas längd,
skall få förmåner i enlighet med bestämmelserna i artikel 39. Denna
artikel skall inte beröra sådana pensionshöjningar eller tillägg för barn
som har beviljats enligt bestämmelserna i kapitel 8.

2. Lagstiftning som avses i punkt 1 och som gäller inom vaije berörd
medlemsstats territorium anges i bilaga 4.

Artikel 38

Sammanläggning av försäkringsperioder

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner
kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som
omfattas av ett särskilt system för anställda eller, i förekommande fall,
i en särskild anställning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra
medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner
endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett
sådant saknas, i samma yrke eller, i förekommande fall, i samma an-
ställning. Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte upp-
fyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas
vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett
sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för
arbetare eller tjänstemän.

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner
kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som
omfattas av ett särskilt system för egenforetagare, skall perioder som
har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid bevil-
jande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett mot-
svarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller
villkoren för rätt till dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid
beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant
saknas, enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare
eller tjänstemän, i den mån de har fullgjorts enligt ett annat system än
det motsvarande system som har nämnts ovan, och under förutsättning
att personen också har varit försäkrad enligt det allmänna systemet
eller, om ett sådant saknas, enligt det system som i förekommande fall
gäller för arbetare eller tjänstemän.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

o Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

Artikel 39

Utgivande av förmåner

1. Institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning var tillämplig då
den arbetsoförmåga uppkom som har följts av invaliditet, skall enligt
denna lagstiftning avgöra om personen uppfyller villkoren för rätt till
förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i
artikel 38.

2. En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få
förmåner enbart från den nämnda institutionen enligt bestämmelserna i
den lagstiftning som denna tillämpar.

3. En person som inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 skall få de
förmåner som han fortfarande har rätt till enligt en annan medlemsstats
lagstiftning, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i
artikel 38.

4. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver
att förmånernas storlek skall bestämmas med beaktande av andra
familjemedlemmar än barn, skall den behöriga institutionen beakta
också sådana familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om
de vore bosatta inom den behöriga statens territorium, även om de är
bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

5. En helt arbetslös person som omfattas av bestämmelserna i artikel

71.1 a ii samt av första meningen i artikel 71.1 b ii skall få de invalidi-
tetsförmåner som utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat
inom vars territorium han är bosatt och enligt den lagstiftning som
denna tillämpar som om han hade omfattats av den lagstiftningen under
sin senaste anställning, i förekommande fall med beaktande av bestäm-
melserna i artikel 38 och/eller artikel 25.2. Institutionen i bosätt-
ningslandet skall svara för kostnaden för dessa förmåner.

Avsnitt 2

Anställda eller egenföretagare som omfattats antingen av lagstiftning
enligt vilken invaliditetsförmånemas storlek är beroende av för-
säkrings- eller bosättningsperiodemas längd eller av lagstiftning av
denna typ och av den typ som avses i avsnitt 1

Artikel 40

Allmänna bestämmelser

1. En anställd eller egenforetagare som i en följd eller växelvis har
omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, av vilka åt-
minstone en inte är av den typ som avses i artikel 37.1, skall få för-
måner enligt bestämmelserna i kapitel 3 och med beaktande av bestäm-
melserna i punkt 4.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. En anställd eller egenforetagare som drabbas av arbetsoförmåga
följd av invaliditet medan han omfattas av en lagstiftning som anges i
bilaga 4 skall dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 37.1 på
två villkor:

— att han uppfyller villkoren i denna lagstiftning eller i en lagstift-
ning av samma typ, i förekommande fall med beaktande av be-
stämmelserna i artikel 38, men utan att behöva åberopa försäk-
ringsperioder som har fullgjorts enligt en lagstiftning som inte
anges i bilaga 4, och

— att han inte uppfyller villkoren för rätt till förmåner enligt någon
annan lagstiftning än den i bilaga 4.

3. a) Vid fastställandet av rätten till förmåner enligt en medlems-

stats lagstiftning, som anges i bilaga 4 och som för rätt till
invaliditetsförmåner kräver att en person under en viss tid har
fått kontantförmåner vid sjukdom eller har varit arbetso-
förmögen, skall, när en anställd eller egenforetagare som har
omfattats av denna lagstiftning drabbas av arbetsoförmåga
följd av invaliditet medan han omfattas av en annan medlems-
stats lagstiftning, hänsyn tas till följande utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 37.1:

i) Vaije period under vilken han på grund av denna arbetso-
förmåga enligt den andra medlemsstatens lagstiftning har
fått kontantförmåner vid sjukdom eller i stället har fortsatt
att få lön, och

ii) vaije period under vilken han, på grund av den invaliditet
som har följt på denna arbetsoförmåga, har fått invalidi-
detsförmåner enligt den andra medlemsstatens lagstiftning

skall beaktas som om det rörde sig om perioder under vilka
kontantförmåner vid sjukdom hade utgetts till honom enligt
den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning eller under vilka
han var arbetsoförmögen enligt denna lagstiftning.

b) Rätten till invaliditetsförmåner enligt den förstnämnda med-
lemsstatens lagstiftning skall förvärvas antingen vid utgången
av den preliminära perioden med ersättning för sjukdom enligt
denna lagstiftning eller vid utgången av den preliminära perio-
den av arbetsoförmåga enligt samma lagstiftning och tidigast

i) den dag då rätt till invaliditetsförmåner förvärvas enligt
den andra medlemsstatens lagstiftning, eller

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ii) dagen efter den sista dagen med rätt till kontantförmåner
vid sjukdom enligt den andra medlemsstatens lagstiftning.

4. Ett beslut som har fattats av en medlemsstats institution om en
sökandes invaliditetsgrad skall vara bindande för andra medlemsstaters
institutioner, under förutsättning att överensstämmelse mellan dessa
staters lagstiftningar om villkor angående graden av invaliditet bekräftas
i bilaga 5.

Avsnitt 3

Förvärrad invaliditet

Artikel 41

1. I fall då den invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egen-
företagare får förmåner enligt endast en medlemsstats lagstiftning gäller
följande:

a) Om personen inte har omfattats av en annan medlemsstats lagstift-
ning sedan han böljade få förmåner, skall den förstnämnda med-
lemsstatens behöriga institution med beaktande av försämringen
utge förmånerna enligt bestämmelserna i den lagstiftning som
denna tillämpar.

b) Om personen har omfattats av lagstiftningen i en eller flera andra
medlemsstater sedan han böljade få förmåner, skall med beak-
tande av försämringen förmånerna utges till honom enligt bestäm-
melserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

c) Om förmånens eller förmånernas totala belopp enligt bestämmel-
serna i b är lägre än det förmånsbelopp som personen fick på
bekostnad av den institution som tidigare svarade för utbetal-
ningen, skall denna institution ge honom ett tillägg som motsvarar
skillnaden mellan de två beloppen.

d) Om, i det fall som avses i b, den institution som svarar för den
första arbetsoförmågan är en nederländsk institution, och om

i) den sjukdom som har förorsakat försämringen är densamma
som den som föranledde förmåner enligt nederländsk lagstift-
ning,

ii) denna sjukdom är en arbetssjukdom enligt lagstiftningen i den
medlemsstat som personen senast omfattades av och som ger
honom rätt till det tillägg som avses i artikel 60.1 b, och

iii) den lagstiftning eller de lagstiftningar som personen har om-
fattats av sedan han böljade få förmåner är sådan som anges i
bilaga 4,

skall den nederländska institutionen fortsätta att utge den första
förmånen efter försämringen, och den förmån, som utges enligt
lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast har omfattats
av, skall minskas med den nederländska förmånens belopp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

e) Om, i det fall som avses i b, personen inte har rätt till förmåner
på bekostnad av en annan medlemsstats institution, skall den be-
höriga institutionen i den första staten, med beaktande av försäm-
ringen och, i förekommande fall, bestämmelserna i artikel 38,
utge förmånerna enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning.

2. När en invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egen-
företagare får förmåner enligt lagstiftningen i två eller flera medlems-
stater, skall förmånerna med beaktande av försämringen utges till
honom enligt bestämmelserna i artikel 40.1.

Avsnitt 4

Utgivande av förmåner som tidigare har innehållits eller dragits in —
Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom

Artikel 42

Fastställande av ansvarig institution då utgivande av invaliditetsförmåner
återupptas

1. Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall, om
inte annat följer av bestämmelserna i artikel 43, den institutioneller de
institutioner som svarade för utgivandet av förmåner vid tidpunkten för
innehållandet svara för utgivandet.

2. Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd moti-
verar att ytterligare förmåner beviljas, skall dessa i förekommande fall
utges enligt bestämmelserna i artikel 37.1, 40.1 eller 40.2.

Artikel 43

Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom

1. Invaliditetsförmåner skall i förekommande fall omvandlas till
förmåner vid ålderdom enligt villkoren i den eller de lagstiftningar
enligt vilka de har beviljats och enligt bestämmelserna i kapitel 3.

2. Vaije institution i en medlemsstat som svarar för utgivande av
invaliditetsförmåner skall, om en person som får invaliditetsförmåner
med stöd av bestämmelserna i artikel 49 kan göra anspråk på förmåner
vid ålderdom enligt lagstiftningen i andra medlemsstater, fortsätta att till
honom utge de invaliditetsförmåner som han har rätt till enligt den
lagstiftning som den tillämpar tills bestämmelserna i punkt 1 blir till-
ämpliga på institutionen.

3. Om i fall som avses i punkt 2 invaliditetsförmånema har beviljats
enligt bestämmelserna i artikel 39, får dock den institution som fort-
farande svarar för utgivandet av dessa förmåner tillämpa bestämmelser-
na i artikel 49.1 a som om mottagaren av förmånerna uppfyllde vill-
koren i den berörda medlemsstatens lagstiftning för rätt till förmåner
vid ålderdom genom att ersätta det teoretiska belopp som avses i artikel

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

46.2 a med det belopp som invaliditetsförmånema skall utges med från
denna institution.

KAPITEL 3

ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER)

Artikel 44

Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller
egenforetagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera med-
lemsstater

1. Rätten till förmåner för anställda eller egenforetagare som har
omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, eller för hans
efterlevande, skall fastställas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2. När en ansökan om förmåner lämnas in, måste, om inte annat
följer av bestämmelserna i artikel 49, beslutet fattas med beaktande av
all lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av.
Undantag från denna regel skall göras om personen uttryckligen begär
att beviljandet av de förmåner vid ålderdom som han har rätt till enligt
lagstiftningen i en eller flera medlemsstater skjuts upp.

3. Detta kapitel gäller inte bamtillägg till pensioner eller barnpen-
sioner som utges enligt bestämmelserna i kapitel 8.

Artikel 45

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts
enligt de lagstiftningar som en anställd eller egenföretagare har omfat-
tats av, för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
kräver att försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att
någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den ut-
sträckning som behövs beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som
har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning såsom perioder
som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner
kräver att försäkringsperiodema uteslutande har fullgjorts i ett yrke som
omfattas av ett särskilt system för anställda eller i en särskild anställ-
ning, skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters
lagstiftningar beaktas vid beviljande av dessa förmåner om de har full-
gjorts enligt ett motsvarande system eller, om ett sådant saknas, i sam-
ma yrke eller i samma anställning. Om personen, med beaktande av
sådana perioder i förekommande fall inte uppfyller villkoren för rätt till
dessa förmåner, skall dessa perioder beaktas vid beviljandet av för-
måner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas, enligt
det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner
kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som
omfattas av ett särskilt system för egenforetagare, skall perioder som
har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid be-
viljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett mot-
svarande system eller, om ett sådant saknas, i samma yrke.

Om personen, sedan sådana perioder har beaktats, inte uppfyller
villkoren för rätt till dessa förmåner, skall perioderna beaktas vid be-
viljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant
saknas, enligt det system som gäller för arbetare eller tjänstemän, i den
mån de har fullgjorts enligt ett annat system än det motsvarande system
som har nämnts ovan och under förutsättning att personen också har
varit försäkrad enligt det allmänna systemet eller, om ett sådant saknas,
enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller
tjänstemän.

4. Om en medlemsstats lagstiftning, som för beviljande av förmåner
kräver att en anställd omfattas av dess lagstiftning vid den tidpunkt då
försäkringsfallet inträffar, inte ställer några krav beträffande försäk-
ringsperiodemas längd vare sig för rätten till eller beräkningen av för-
måner, skall vaije anställd som inte längre omfattas av denna lagstift-
ning vid tillämpningen av detta kapitel fortfarande anses omfattad vid
tidpunkten då försäkringsfallet inträffar om han vid den tidpunkten
omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning eller, om detta inte är
fallet, kan ansöka om förmåner enligt en annan medlemstats lagstift-
ning. Detta senare villkor skall dock anses vara uppfyllt i det fall som
avses i artikel 48.1.

5. Punkt 4 gäller också egenforetagare vid fastställandet av om vill-
koren för rätt till efterlevandeförmåner är uppfyllda.

6. Om en medlemsstats lagstiftning, som för beviljande av invalidi-
tetsförmåner kräver att personen omfattas av denna lagstiftning vid den
tidpunkt då försäkringsfallet inträffar, inte ställer några krav beträffande
försäkringsperiodemas längd vare sig för rätten till eller beräkningen av
förmåner, skall vaije egenforetagare som inte längre omfattas av den
lagstiftningen vid tillämpningen av detta kapitel dock fortfarande anses
vara omfattad vid den tidpunkt då försäkringsfallet inträffar, om han vid
den tidpunkten omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning.

Artikel 46

Beviljande av förmåner

1. Om en anställd eller egenforetagare har omfattats av en med-
lemsstats lagstiftning och om villkoren för rätt till förmåner är uppfyllda
utan att bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 behöver
tillämpas, skall den behöriga institutionen i denna medlemsstat, enligt
bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar, fastställa belop-
pet för den förmån som svarar mot försäkringsperiodemas eller bosätt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ningsperiodemas totala längd enligt denna lagstiftning.

Denna institution skall också beräkna beloppet för den förmån som
skulle erhållas med tillämpning av reglerna i punkt 2 a och b. Endast
det högre av dessa två belopp skall beaktas.

2. Om en anställd eller egenforetagare har omfattats av lagstiftningen
i en medlemsstat och om villkoren för rätt till förmåner inte är upp-
fyllda utan att bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 beak-
tas, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten tillämpa följan-
de regler:

a) Institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån
som personen skulle kunna begära om alla försäkrings- eller bo-
sättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de med-
lemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av
hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som
institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om för-
månens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de
fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det
teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b) Institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på
grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke
och proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar
enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den
totala längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har
fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar
innan försäkringsfallet inträffade.

c) Om den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder
som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt alla de
berörda medlemsstaternas lagstiftningar är längre än den maximi-
period som krävs enligt lagstiftningen i en av dessa medlemsstater
för rätt till oreducerad förmån, skall den behöriga institutionen i
denna stat, när den tillämpar bestämmelserna i denna punkt, beak-
ta denna maximiperiod i stället för de fullgjorda periodernas totala
längd. Denna beräkningsmetod får inte leda till att institutionen
måste utge en förmån med högre belopp än det som har fastställts
för oreducerad förmån i den lagstiftning som den tillämpar.

d) Vid tillämpningen av de beräkningsregler som avses i denna punkt
skall förfarandet för att beakta perioder som sammanträffar fast-
ställas i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

3. Personen skall, inom gränsen för det högsta teoretiska förmånsbe-
loppet beräknat enligt punkt 2 a, ha rätt till den totala summan av de
förmåner som har beräknats enligt bestämmelserna i punkt 1 och 2 .

Om det totala belopp av förmåner som har fastställts enligt bestämmel-
serna i punkt 1 är högre än det tekniska beloppet, skall vaije institution
som tillämpar punkt 1 sänka förmånen med ett belopp som svarar mot
proportionen mellan de båda beloppen.

4. Om det i fråga om invalid-, ålders- eller efterlevandepensioner
skulle inträffa att summan av de förmåner som utges av två eller fler

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

medlemsstater enligt bestämmelserna i en sådan multilateral konvention
om social trygghet som avses i artikel 6 b är lägre än den summa som
skulle utges av dessa medlemsstater enligt punkt 1 och 3, skall bestäm-
melserna i detta kapitel tillämpas på personen.

Artikel 47

Tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner

1. Vid beräkningen av det teoretiska belopp som avses i artikel 46.2
a skall följande regler gälla:

a) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på
grundval av genomsnittliga inkomster, en genomsnittlig avgift, en
genomsnittlig ökning eller förhållandet mellan den sökandes
bruttoinkomster och de genomsnittliga bruttoinkomsterna för alla
försäkrade personer utom lärlingar under försäkringsperiodema,
skall sådana genomsnittliga eller proportionella tal fastställas av
denna stats behöriga institution på grundval av endast försäk-
ringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning eller
bruttoinkomster som personen har haft under enbart dessa perio-
der.

b) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på
grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall
denna stats behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter
och ökningar som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller
bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters
lagstiftning på grundval av de genomsnittliga inkomster, avgifter
eller ökningar som har godtagits med avseende på de försäk-
ringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institu-
tionen tillämpar.

c) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på
grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall denna
stats behöriga institution godta de standardinkomster eller det fasta
belopp, som skall beaktas av den med avseende på försäkrings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlems-
staters lagstiftning, som lika med de standardinkomster eller det
fasta belopp eller i förekommande fall med de genomsnittliga
standardinkomster eller det fasta belopp som svarar mot de försäk-
ringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institu-
tionen tillämpar.

d) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för vissa perioder
beräknas på grundval av inkomsternas storlek och för andra perio-
der på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall
denna stats behöriga institution, med avseende på försäkrings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra med-
lemsstaters lagstiftning, beakta de inkomster eller fasta belopp som
har fastställts enligt bestämmelserna i b eller c ovan eller i före-
kommande fall genomsnittet av dessa inkomster eller fasta belopp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Om förmåner beräknas på grundval av standardinkomster eller ett
fast belopp för alla perioder som har fullgjorts enligt den lagstift-
ning som den behöriga institutionen tillämpar, skall institutionen
godta de inkomster, som skall beaktas med avseende på för-
säkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra
medlemsstaters lagstiftningar, som lika med de fiktiva inkomster
som svarar mot standardinkomstema eller det fasta beloppet.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av
de faktorer som skall beaktas vid beräkningen av förmåner skall i före-
kommande fall tillämpas på de faktorer som skall beaktas av denna
medlemsstats behöriga institution enligt bestämmelserna i punkt 1 med
avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts
enligt andra medlemsstaters lagstiftning.

3. Om förmåners storlek enligt en medlemsstats lagstiftning fastställs
med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall denna stats
behöriga institution ta hänsyn även till dessa familjemedlemmar till
personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga
statens territorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats
territorium .

Artikel 48

Försäkrings- eller bosättningsperioder kortare än ett år

1. Om den totala längden av försäkrings- eller bosättningsperioder
som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning inte uppgår till ett
år och ingen rätt till förmån finns enligt denna lagstiftning med anled-
ning av endast dessa perioder, skall utan hinder av bestämmelserna i
artikel 46.2 institutionen i denna stat inte vara skyldig att bevilja för-
måner med anledning av sådana perioder.

2. Den behöriga institutionen i var och en av de andra medlems-
staterna skall beakta de perioder som avses i punkt 1 vid tillämpningen
av bestämmelserna i artikel 46.2 utom de under b.

3. Om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skulle leda till att
alla institutioner i de berörda medlemsstaterna befrias från sina skyldig-
heter, skall förmåner beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den sista
av de stater vars villkor är uppfyllda som om alla försäkrings- och
bosättningsperioder som har fullgjorts och beaktats enligt bestämmelser-
na i artikel 45.1 och 45.2 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

Artikel 49

Beräkning av förmåner för en person som inte samtidigt uppfyller vill-
koren i alla lagstiftningar enligt vilka försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder har fullgjorts

1. Om en person vid en viss tidpunkt inte uppfyller de villkor som
har fastställts för beviljande av förmåner i alla de medlemsstaters lag-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

stiftning som han har omfattats av, i förekommande fall med beaktande
av bestämmelserna i artikel 45, men uppfyller villkoren i endast en eller
flera av dem, skall följande gälla:

a) Vaije behörig institution som tillämpar en lagstiftning, vars villkor
är uppfyllda, skall beräkna det förmånsbelopp som skall utges
enligt bestämmelserna i artikel 46.

b) Undantag:

i) Om personen uppfyller villkoren i åtminstone två lagstift-
ningar utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder
som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte är
uppfyllda, skall dessa perioder inte beaktas vid tillämpningen
av bestämmelserna i artikel 46.2.

ii) Om personen uppfyller villkoren i endast en lagstiftning utan
att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har
fullgjorts enligt lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda,
skall det förmånsbelopp som skall utges beräknas enligt be-
stämmelserna i endast den lagstiftning vars villkor är upp-
fyllda, med beaktande av endast de perioder som har fullgjorts
enligt den lagstiftningen.

2. Den eller de förmåner som har beviljats enligt en eller flera lag-
stiftningar i det fall som avses i punkt 1 skall automatiskt räknas om
enligt bestämmelserna i artikel 46 när villkoren enligt en eller flera av
de lagstiftningar som personen har omfattats av är uppfyllda, i förekom-
mande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45.

3. En omräkning skall automatiskt göras enligt bestämmelserna i
punkt 1, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel

40.2, när villkoren i en eller flera lagstiftningar inte längre är upp-
fyllda.

Artikel 50

Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika
medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibel-
oppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt

En förmånstagare på vilken detta kapitel är tillämpligt får inte, i den
stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en
förmån utges till honom, beviljas en förmån som är mindre än den
minimiförmån som har fastställts enligt denna lagstiftning för en för-
säkrings- eller bosättningsperiod som är lika med alla försäk-
ringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de
föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall
under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala
ut ett tillägg till honom som uppgår till skillnaden mellan det totala
förmånsbelopp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiför-
månsbeloppet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 51

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Indexering och ny beräkning av förmåner

1. Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast
procentsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader,
förändringar i lönenivån eller av andra ändringsorsaker, skall denna
procentsats eller detta belopp tillämpas direkt på de förmåner som har
fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46, utan att någon ny beräk-
ning behöver göras enligt bestämmelserna i den artikeln.

2. Om metoden för att fastställa eller reglerna för att beräkna för-
måner skulle ändras, skall dock en ny beräkning göras enligt bestäm-
melserna i artikel 46.

KAPITEL 4

OLYCKSFALL I ARBETET OCH ARBETSSJUK-
DOMAR

Avsnitt 1

Rätt till förmåner

Artikel 52

Bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga staten — Allmänna
regler

En anställd eller egenforetagare som råkar ut för ett olycksfall i arbetet
eller drabbas av en arbetssjukdom och som är bosatt inom en annan
medlemsstats territorium än den behöriga statens skall i den stat i vilken
han är bosatt få följande förmåner:

a) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad
av institutionen på hans bosättningsort enligt bestämmelserna i den
lagstiftning som denna tillämpar som om han vore försäkrad där.

b) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt
bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar. Efter
överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institu-
tionen på bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den
sistnämnda institutionen på den förstnämndas bekostnad enligt
bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

Artikel 53

Gränsarbetare — Särskild regel

Också en gränsarbetare kan få förmåner inom den behöriga statens
territorium. Sådana förmåner skall utges av den behöriga institutionen

enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning som om personen vore Prop. 1991/92:170
bosatt där. Bilaga 4.1

Artikel 54

Vistelse i eller flyttning till den behöriga staten

1. En anställd eller egenforetagare som omfattas av artikel 52 och
som vistas inom den behöriga statens territorium skall få förmåner
enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har
fått förmåner före sin vistelse. Denna bestämmelse gäller dock inte
gränsarbetare.

2. En anställd eller egenföretagare som omfattas av artikel 52 och
som bosätter sig inom den behöriga statens territorium skall få förmåner
enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning, även om han redan har
fått förmåner före flyttningen.

Artikel 55

Vistelse utanför den behöriga staten — Återkomst eller flyttning till en
annan medlemsstat efter ett olycksfall eller en arbetssjukdom — Behov
av att bege sig till en annan medlemsstat för att få lämplig vård

1. En anställd eller egenföretagare som råkar ut för ett olycksfall i
arbetet eller drabbas av en arbetssjukdom och

a) som vistas inom en annan medlemsstats territorium än den be-
höriga statens, eller

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en
annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans
hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges på den behöriga institutionens bekostnad
av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestäm-
melserna i den lagstiftning som sistnämnda institution tillämpar
som om han vore försäkrad där. Den period under vilken för-
måner får utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens
lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt
den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse
mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse-
eller bosättningsorten kan dock dessa förmåner utges av den sist-
nämnda institutionen på den förstnämnda institutionens bekostnad
enligt den behöriga statens lagstiftning.

2. Tillstånd enligt punkt 1 b får vägras endast om det är klarlagt att
en flyttning skulle vara skadlig för personens hälsotillstånd eller för-
svåra läkarvården.

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras om personen inte kan få
sådan vård inom den medlemsstats territorium där han är bosatt.

Artikel 56

Olycksfall under resa

Ett olycksfall som inträffar under en resa inom en annan medlemsstats
territorium än den behöriga statens skall anses ha inträffat inom den
behöriga statens territorium.

Artikel 57

(Denna artikel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 2332/89.)

Artikel 58

Beräkning av kontantförmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på genom-
snittliga inkomster, skall fastställa sådana genomsnittliga inkomster
uteslutande på grundval av inkomster som faktiskt har utbetalts under de
perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att beräkningen av kontantförmåner skall grundas på stan-
dardinkomster, skall uteslutande beakta standardinkomstema eller, i
förekommande fall, de genomsnittliga standardinkomstema för perioder
som har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

3. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att kontantförmånernas storlek skall variera med antalet
familjemedlemmar, skall även beakta familjemedlemmar till personen
som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium som om de vore
bosatta inom den behöriga statens territorium.

Artikel 59

Kostnader för transport av en person som har råkat ut för ett olycksfall
i arbetet eller som har drabbats av en arbetssjukdom

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning inne-
håller bestämmelser om ansvar för kosnadema för transport av en per-
son, som har råkat ut för ett olycksfall i arbetet eller som har drabbats
av en arbetssjukdom, antingen till hans bosättningsort eller till ett sjuk-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

hus, skall ansvara for kostnader för transport av personen till mot-
svarande ort inom en annan medlemsstats territorium där han är bosatt,
under förutsättning att institutionen i förväg lämnar sitt tillstånd till en
sådan transport och därvid beaktar skälen för transporten. Sådant till-
stånd skall inte krävas för gränsarbetare.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning inne-
håller bestämmelser om ansvar för kostnaderna för transport till begrav-
ningsplatsen av en person som har avlidit till följd av ett olycksfall i
arbetet skall enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar
ansvara för kostnaderna för transport till motsvarande plats inom en
annan medlemsstats territorium där personen var bosatt vid tiden för
olycksfallet.

Avsnitt 2

Förvärrande av en arbetssjukdom för vilken förmåner har beviljats

Artikel 60

1. Vid försämring av en arbetssjukdom för vilket en anställd eller
egenforetagare har fått eller får förmåner enligt en medlemsstats lag-
stiftning gäller följande:

a) Om personen inte under den tid som han har fått förmåner har
utfört arbete som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning
och som sannolikt kan förorsaka eller förvärra sjukdomen, skall
den behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten med
beaktande av försämringen ansvara för kostnaden för förmånerna
enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tilläm-
par.

b) Om personen under den tid som han fått förmåner har utfört
sådant arbete enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall den
behöriga institutionen i den förstnämnda medlemsstaten ansvara
för kostnaden för förmånerna enligt den lagstiftning som den
tillämpar utan att beakta försämringen. Den behöriga institutionen
i den andra medlemsstaten skall till personen i fråga utge ett
tillägg, vars storlek skall uppgå till skillnaden mellan det för-
månsbelopp som skall utges efter försämringen och det belopp
som skulle ha utgetts före försämringen enligt den lagstiftning som
denna institution tillämpar om sjukdomen hade uppkommit enligt
den medlemsstatens lagstiftning.

c) Om, i det fall som avses i b, en anställd eller egenföretagare som
lider av sklerogen pneumokonios eller av en sjukdom som anges i
artikel 57.4, inte har rätt till förmåner enligt den andra medlems-
statens lagstiftning, skall den behöriga institutionen i den först-
nämnda medlemsstaten, med beaktande av försämringen, utge
förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar. Den behöriga
institutionen i den andra medlemsstaten skall dock svara för kost-
naden för skillnaden mellan beloppet av kontantförmåner, inklu-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

sive pensioner, som med beaktande av försämringen skall utges av
den förstnämnda medlemsstatens behöriga institution, och beloppet
av motsvarande förmåner som betalades ut före försämringen.

2. Vid försämring av en arbetssjukdom som föranleder tillämpning av
bestämmelserna i artikel 57.3 c gäller följande:

a) Den behöriga institution som har utgett förmånerna enligt bestäm-
melserna i artikel 57.1 skall med beaktande av försämringen utge
förmåner enligt den lagstiftning som den tillämpar.

b) Kostnaden för kontantförmåner, inklusive pensioner, skall fortsätta
att fördelas mellan de institutioner som enligt bestämmelserna i
artikel 57.3 c delade på kostnaderna för tidigare förmåner. Om
personen åter har böijat arbeta i en verksamhet som sannolikt kan
förorsaka eller försämra arbetssjukdomen, antingen enligt lagstift-
ningen i en av medlemsstaterna inom vilken han tidigare har
arbetat i en verksamhet av samma slag eller enligt lagstiftningen i
en annan medlemsstat, skall dock den behöriga institutionen i
denna stat svara för kostnaden för skillnaden mellan det förmåns-
belopp som skall utges med hänsyn till försämringen och det för-
månsbelopp som betalades ut före försämringen.

Avsnitt 3

Diverse bestämmelser

Artikel 61

Regler för beaktande av särskilda bestämmelser i vissa lagstiftningar

1. Om det inte finns någon försäkring mot olycksfall i arbetet eller
mot arbetssjukdomar inom den medlemsstats territorium inom vilket
personen befinner sig eller om det finns en sådan försäkring men inte
någon institution som svarar för utgivande av vårdförmåner, skall dessa
förmåner utges av den institution på vistelse- eller bosättningsorten som
svarar för utgivande av vårdförmåner vid sjukdom.

2. Om det enligt den behöriga statens lagstiftning för rätt till helt
kostnadsfria vårdförmåner krävs att sådan läkarvård som organiseras av
arbetsgivaren utnyttjas, skall vårdförmåner, som utges i fall som avses
i artiklarna 52 och 55.1, anses ha utgetts inom ramen för sådan läkar-
vård.

3. Om det i den behöriga statens lagstiftning finns ett system för
arbetsgivares ansvar, skall vårdförmåner som utges i fall som avses i
artikel 52 och 55.1 anses ha utgetts på den behöriga institutionens be-
gäran.

4. Om den behöriga statens system för ersättning för olycksfall i
arbetet inte har karaktären av obligatorisk försäkring, skall vårdför-
måner utges direkt av arbetsgivaren eller den försäkringsgivare som har
trätt i hans ställe.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

5. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått
föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har in-
träffat eller godkänts tidigare skall beaktas för att fastställa graden av
arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att be-
stämma förmånsbeioppet, skall denna medlemsstats behöriga institution
även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har inträffat
eller godkänts tidigare enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om
de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som denna institu-
tion tillämpar.

6. Om en medlemsstats lagstiftning uttryckligen eller underförstått
föreskriver att olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har in-
träffat eller som godkänts senare skall beaktas för att fastställa graden
av arbetsoförmåga, för att fastställa rätten till en förmån eller för att
bestämma förmånsbeioppet, skall denna medlemsstats behöriga institu-
tion även beakta olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar som har
inträffat eller som godkänts senare enligt en annan medlemsstats lagstift-
ning som om de hade inträffat eller godkänts enligt den lagstiftning som
denna institution tillämpar, dock endast om

1) ingen ersättning utges för det olycksfall i arbetet eller den arbets-
sjukdom som hade inträffat eller godkänts tidigare enligt den
lagstiftning som institutionen tillämpar, och

2) ingen ersättning utges enligt den andra medlemsstatens lagstiftning
enligt vilken olycksfallet i arbetet eller arbetssjukdomen har inträf-
fat eller godkänts senare, med beaktande av bestämmelserna i
punkt 5, vad gäller detta olycksfall i arbetet eller denna arbetssjuk-
dom.

Artikel 62

Tillämpligt system om det finns flera system i vistelse- eller bosätt-
ningslandet — Maximitid för förmåner

1. Om vistelse- eller bosättningslandets lagstiftning har flera försäk-
ringssystem, skall bestämmelserna i systemet för arbetare inom stål-
industrin gälla för anställda eller egenforetagare som omfattas av artikel
52 eller 55.1. Om denna lagstiftning innehåller ett särskilt system för
arbetare i gruvor eller liknande företag skall dock bestämmelserna i
detta system gälla för denna kategori arbetare om den institution på
vistelse- eller bosättningsorten, till vilken de lämnar in sin ansökan, är
behörig att tillämpa detta system.

2. Om en medlemsstats lagstiftning föreskriver en maximiperiod
under vilken förmåner kan beviljas, kan institutionen som tillämpar
denna lagstiftning beakta vaije period under vilken förmåner redan har
utgetts av en annan medlemsstats institution.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

Avsnitt 4

Återbetalning mellan institutioner

Artikel 63

1. Den behöriga institutionen är skyldig att återbetala beloppet för
sådana vårdförmåner som utges för dess räkning enligt bestämmelserna
i artikel 52 och 55.1.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de
verkliga kostnaderna, fastställas och genomföras enligt de regler som
har fastställts i den förordning som avses i artikel 98.

3. Två eller fler medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndig-
heter, kan komma överens om andra återbetalningsmetoder eller avstå
från återbetalning mellan institutioner under dem.

KAPITEL 5

DÖDSFALLSERSÄTTNINGAR

Artikel 64

Sammanläggning av försäkrings- eller bosättningsperioder

Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att
försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts för att någon skall
få, bibehålla eller återfå rätt till dödsfallsersättningar, skall i den ut-
sträckning som behövs beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som
har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de hade
fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar.

Artikel 65

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Rätt till ersättning när dödsfallet inträffar i eller den förmånsberättigade
är bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga staten

1. När en anställd, en egenforetagare, en pensionär eller en pensions-
sökande, eller en familjemedlem till en sådan person, avlider inom en
annan medlemsstats territorium än den behöriga statens skall dödsfallet
anses ha inträffat inom den behöriga statens territorium.

2. Den behöriga institutionen är skyldig att utge dödsfallsersättning
enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar, även om den för-
månsberättigade är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än
den behöriga statens.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller även om dödsfallet har
inträffat på grund av ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Artikel 66

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Utgivande av förmåner för en pensionär som avlider under bosättning i
en annan medlemsstat än den där den institution finns, som svarade för
utgivande av vårdförmåner

Om en pensionär, som hade rätt till pension enligt lagstiftningen i en
eller flera medlemsstater, avlider under bosättning inom en annan med-
lemsstats territorium än det, vars institution svarade för att utge vård-
förmåner till honom enligt bestämmelserna i artikel 28, skall de döds-
fallsersättningar som utges enligt den lagstiftning som denna institution
tillämpar, utges av institutionen på dess egen bekostnad som om pensio-
nären vid dödsfallet hade varit bosatt inom det territorium där denna
institution finns.

Bestämmelserna i föregående punkt gäller också en pensionärs familje-
medlemmar.

KAPITEL 6

ARBETSLÖSHETSFÖRMÅNER

Avsnitt 1

Allmänna bestämmelser

Artikel 67

Sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibe-
hålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs
beakta försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som
anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore för-
säkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna
institution tillämpar, dock under förutsättning att anställningsperiodema
skulle ha ansetts som försäkringsperioder om de hade fullgjorts enligt
denna lagstiftning.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
kräver att anställningsperioder har fullgjorts för att någon skall få,
bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som
behövs beakta försäkrings- eller anställningsperioder som han har full-
gjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de
vore anställningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som
denna institution tillämpar.

3. Utom i fall som avses i artikel 71.1 a ii och b ii, skall bestämmel-
serna i punkt 1 och 2 gälla under villkor att personen senast har full-
gjort

— i fall som avses i punkt 1, försäkringsperioder

— i fall som avses i punkt 2, anställningsperioder

enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om för-
måner görs.

4. Om längden av den period under vilken förmåner kan utges är
beroende av försäkrings- eller anställningsperiodemas längd, gäller i
förekommande fall bestämmelserna i punkt 1 och 2.

Artikel 68

Beräkning av förmåner

1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att beräkningen av förmåner skall grundas på den tidigare
lönens storlek, skall uteslutande beakta den lön som personen hade vid
sin senaste anställning inom denna stats territorium. Om den anställ-
ningen varade kortare tid än fyra veckor, skall dock förmånerna grun-
das på normallönen på den arbetslösa personens bosättnings- eller vistel-
seort vid en anställning som motsvarar eller liknar hans senaste anställ-
ning inom en annan medlemsstats territorium.

2. Den behöriga institutionen i en medlemsstat vars lagstiftning före-
skriver att förmånernas storlek varierar med antalet familjemedlemmar,
skall också beakta personens familjemedlemmar bosatta inom en annan
medlemsstats territorium som om de vore bosatta inom den behöriga
statens territorium. Denna bestämmelse gäller dock inte om en annan
person har rätt till arbetslöshetsförmåner i familjemedlemmarnas bosätt-
ningsland och om familjemedlemmarna beaktas vid beräkningen av
dessa förmåner.

Avsnitt 2

Arbetslösa personer som beger sig till en annan medlemsstat än den
behöriga staten

Artikel 69

Villkor och begränsningar i rätten att behålla förmåner

1. En anställd eller egenforetagare, som är helt arbetslös och upp-
fyller villkoren för rätt till förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning
och som beger sig till en eller flera andra medlemsstater för att söka
arbete där, skall behålla rätten till sådana förmåner enligt följande vill-
kor och med följande begränsningar:

a) Före avfärden skall han ha varit registrerad som arbetssökande
och ha varit tillgänglig för den behöriga statens arbetsförmedling i
åtminstone fyra veckor efter det att han blev arbetslös. De be-
höriga förmedlingarna eller institutionerna kan dock ge tillstånd
till att han reser innan denna tid har gått ut.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

b) Han skall registrera sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen
i vaije medlemsstat som han reser till och underkasta sig den
kontroll som finns där. Detta villkor skall anses uppfyllt för perio-
den före registreringen, om personen har registrerat sig inom sju
dagar från den dag då han inte längre var tillgänglig för arbetsför-
medlingen i den stat som han har lämnat. I undantagsfall kan
denna period förlängas av de behöriga förmedlingarna eller institu-
tionerna.

c) Rätten till förmåner skall bibehållas under en längsta tid av tre
månader från och med den dag då personen upphörde att vara
tillgänglig för arbetsförmedlingen i den stat som han har lämnat,
under förutsättning att den totala förmånsperioden inte överstiger
den förmånsperiod som han hade rätt till enligt denna stats lagstift-
ning. För säsongsarbetare skall denna tid dessutom begränsas till
den tid som återstår till slutet av den säsong för vilken han har
anställts.

2. Om personen återvänder till den behöriga staten före utgången av
den period under vilken han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna
i punkt 1 c, skall han fortsätta att ha rätt till förmåner enligt denna stats
lagstiftning. Han skall förlora all rätt till förmåner enligt den behöriga
statens lagstiftning, om han inte återvänder dit före utgången av denna
tid. I undantagsfall kan denna tidsgräns utsträckas av de behöriga för-
medlingarna eller institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkt 1 kan åberopas endast en gång mellan två
anställningsperioder.

4. Om den behöriga staten är Belgien skall en arbetslös person, som
återvänder dit efter utgången av den tremånadersperiod som anges i
punkt 1 c, inte där få rätt till förmåner på nytt förrän han har varit
anställd där i minst tre månader.

Artikel 70

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Utgivande av förmåner och återbetalning

1. I de fall som avses i artikel 69.1 skall förmåner utges av institu-
tionen i vaije stat till vilken en arbetslös person beger sig för att söka
arbete.

Den behöriga institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning den
anställde eller egenföretagaren omfattades av under den senaste arbets-
perioden, skall vara skyldig att återbetala beloppet för sådana förmåner.

2. De återbetalningar som avses i punkt 1 skall, efter styrkande av de
verkliga kostnaderna eller i form av schablonbelopp, fastställas och
genomföras enligt de regler som har fastställts i den tillämpningsförord-
ning som avses i artikel 98.

3. Två eller fler medlemsstater eller dessa staters behöriga myndig-
heter kan komma överens om andra betalnings- eller återbetalnings-
metoder eller avstå från återbetalning mellan underställda institutioner.

Avsnitt 3

Arbetslösa personer som under sin senaste anställning var bosatta i en
annan medlemsstat än den behöriga staten

Artikel 71

1. En arbetslös person som tidigare var anställd och som under sin
senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium
än den behöriga statens skall få förmåner enligt följande bestämmelser:

a) i) En gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös i det

företag som sysselsätter honom skall få förmåner enligt be-
stämmelserna i den behöriga statens lagstiftning som om han
vore bosatt inom denna stats territorium. Dessa förmåner skall
utges av den behöriga institutionen.

ii) En gränsarbetare som är helt arbetslös skall få förmåner enligt
lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är
bosatt som om han hade omfattats av denna lagstiftning då han
senast var anställd. Dessa förmåner skall utges av institutionen
på bosättningsorten på dess bekostnad.

b) i) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir delvis,

periodvis eller helt arbetslös och som förblir tillgänglig för sin
arbetsgivare eller arbetsförmedlingen inom den behöriga
statens territorium skall få förmåner enligt bestämmelserna i
denna stats lagstiftning som om han vore bosatt inom dess
territorium. Dessa förmåner skall utges av den behöriga insti-
tutionen.

ii) En anställd som inte är gränsarbetare och som blir helt arbets-
lös och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmed-
lingen inom den medlemsstats territorium inom vilket han är
bosatt eller som återvänder till detta territorium skall fa för-
måner enligt denna stats lagstiftning som om han senast hade
varit anställd där. Institutionen på bosättningsorten skall på
egen bekostnad utge dessa förmåner. Om personen har fått
rätt till förmåner på bekostnad av den behöriga institutionen i
den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfattats av,
skall han dock få förmåner enligt bestämmelserna i artikel 69.
Förmåner enligt lagstiftningen i den stat där han är bosatt
skall innehållas under vaije period under vilken den arbetslöse
enligt bestämmelserna i artikel 69 kan ansöka om förmåner
enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. En arbetslös person har inte rätt till förmåner enligt lagstiftningen
i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt under den tid som
han har rätt till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 1 a i eller 1 b i.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

KAPITEL 7

(Detta kapitel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 3427/89.)

KAPITEL 8

FÖRMÅNER FÖR PENSIONÄRERS MINDERÅRIGA BARN OCH
FÖR BARN SOM MIST EN AV FÖRÄLDRARNA ELLER BÅDA
FÖRÄLDRARNA

Artikel 77

Pensionärers minderåriga bam

1. I denna artikel avses med förmåner dels familjebidrag för personer
som får pension till följd av ålderdom, invaliditet, olycksfall i arbetet
eller arbetssjukdom dels sådana ökningar av eller tillägg till pensioner
som utges för bam till pensionären, med undantag för de tillägg som
utges enligt försäkringssystem för olycksfall i arbetet och arbetssjuk-
domar.

2. Oavsett inom vilken medlemsstats territorium som pensionären
eller barnen är bosatta gäller följande:

a) Till den som får pension enligt endast en medlemsstats lagstiftning
skall förmånerna utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som
svarar för pensionen.

b) Till den som får pensioner enligt flera medlemsstaters lagstiftning
skall förmånerna utges:

i) enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken han är bosatt,
under förutsättning att han, i förekommande fall med beak-
tande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, har fatt rätt till en
av de förmåner som avses i punkt 1 enligt denna stats lagstift-
ning eller,

ii) om denna förutsättning inte är uppfylld, enligt den medlems-
stats lagstiftning som han längst har omfattats av, under förut-
sättning att han, i förekommande fall med beaktande av be-
stämmelserna i artikel 79.1 a, har rätt till en av de förmåner
som avses i punkt 1 enligt denna lagstiftning. Om han inte har
sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för att få
förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstiftning
utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäkrings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa med-
lemsstaters lagstiftning.

Artikel 78

Bam som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna

1. I denna artikel avses med förmåner dels familjebidrag för och, i
förekommande fall, tillägg eller särskilda bidrag för bam som mist en
av föräldrarna eller båda föräldrarna, dels pensioner till sådana bam,
med undantag för de pensioner som har beviljats enligt försäkringssys-
tem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. Förmåner till bam som mist en av föräldrarna eller båda föräldrar-
na skall beviljas enligt följande regler, oavsett inom vilken medlemsstats
territorium som barnet eller den fysiska eller juridiska person som
faktiskt försöijer barnet är bosatt:

a) Bam till sådana avlidna anställda eller egenforetagare som omfat-
tades av endast en medlemsstats lagstiftning: enligt denna stats
lagstiftning.

b) Bam till sådana avlidna anställda eller egenforetagare som omfat-
tades av flera medlemsstaters lagstiftningar: enligt ettdera av
följande alternativ.

i) Enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
bamet är bosatt, under förutsättning att det, i förekommande
fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 79.1 a, enligt
denna stats lagstiftning har rätt till en av de förmåner som
avses i punkt 1.

ii) I andra fall enligt lagstiftningen i den medlemsstat vars lag-
stiftning den avlidne längst hade omfattats av, under förutsätt-
ning att bamet, i förekommande fall med beaktande av be-
stämmelserna i artikel 79.1 a, enligt denna stats lagstiftning
har rätt till en av de förmåner som avses i punkt 1. Om det
inte har sådan rätt enligt denna lagstiftning, skall villkoren för
att få förmåner enligt andra berörda medlemsstaters lagstift-
ning utredas i fallande ordning allt efter längden av de försäk-
rings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt dessa
medlemsstaters lagstiftning.

Den medlemsstats lagstiftning som gäller vid beviljande av de förmåner
som avses i artikel 77 till en pensionärs bam skall dock fortsätta att
gälla efter pensionärens död vid utgivande av förmåner till hans bam.

Artikel 79

Gemensamma bestämmelser om förmåner för minderåriga bam till
pensionärer och för bam som mist en av föräldrarna eller båda föräld-
rarna

1. Förmåner som avses i artikel 77 och 78 skall utges enligt den
lagstiftning som har fastställts med tillämpning av bestämmelserna i
dessa artiklar av den institution som svarar för tillämpningen av denna
lagstiftning och på dess bekostnad som om pensionären eller den avlidne
endast hade omfattats av den behöriga statens lagstiftning.

Dock gäller följande:

a) Om denna lagstiftning föreskriver att rätten att få, bibehålla eller
återfå förmåner är beroende av längden av försäkrings-, anställ-
nings- eller bosättningsperioder eller perioder av verksamhet som
egenforetagare, skall längden i förekommande fall fastställas med
beaktande av bestämmelserna i artikel 45 eller artikel 72.

b) Om denna lagstiftning föreskriver att förmånsbeioppet skall beräk-
nas med utgångspunkt från pensionsbeloppet eller skall bestämmas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

efter försäkringsperiodemas längd, skall dessa förmånsbelopp
beräknas med utgångspunkt från det teoretiska belopp som har
fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46.2.

2. Om tillämpningen av regeln i artikel 77.2 b ii och 78.2 b ii skulle
leda till att flera medlemsstater blir behöriga eftersom perioderna är lika
långa, skall förmåner som avses i artikel 77 eller 78 beviljas enligt
lagstiftningen i de medlemsstater som pensionären eller den avlidne
senast har omfattats av.

3. Rätten till förmåner enligt bestämmelserna i punkt 2 och enligt
artikel 77 och 78 skall innehållas om barnen ges rätt till familjeförmåner
eller familjebidrag enligt en medlemsstats lagstiftning på grund av för-
värvsverksamhet. I så fall skall personerna anses som familjemedlem-
mar till en anställd eller egenforetagare.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

AVDELNING IV

ADMINISTRATIV KOMMISSION FÖR SOCIAL TRYGGHET FÖR
MIGRERANDE ARBETARE

Artikel 80

och arbetsmetoder

1. Till Europeiska gemenskapernas kommission skall det knytas en
administrativ kommission för social trygghet för migrerande arbetare
(nedan benämnd "Administrativa kommissionen") som består av en
regeringsföreträdare för var och en av medlemsstaterna, om det behövs
biträdd av sakkunniga. En företrädare för kommissionen vid Europeiska
gemenskaperna skall delta i Administrativa kommissionens arbete som
rådgivare.

2. Administrativa kommissionen skall biträdas i tekniska frågor av
Internationella arbetsorganisationen enligt de överenskommelser som har
slutits för detta ändamål mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen
och den Internationella arbetsorganisationen.

3. Stadgar för administrativa kommissionen skall fastställas genom
överenskommelse mellan ledamöterna.

Beslut i frågor om tolkning som avses i artikel 81 a skall vara enhäl-
liga. De skall ges nödvändig publicitet.

4. Europeiska gemenskapernas kommission skall förse Administrativa
kommissionen med sekretariatstjänster.

Artikel 81

Administrativa kommissionens uppgifter

Administrativa kommissionen skall ha till uppgift:

a) att handha samtliga administrativa frågor samt frågor om tolkning
av bestämmelserna i denna förordning och senare förordningar

	eller av bestämmelser i andra överenskommelser eller arrange- mang inom ramen för dessa förordningar, utan att det påverkar	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
	den rätt som myndigheter, institutioner och berörda personer har att utnyttja de förfaranden och domstolar som föreskrivs i med- lemsstaternas lagstiftning, denna förordning eller fördraget.
b)	att på begäran av myndigheter, institutioner och domstolar i med- lemsstaterna översätta handlingar som gäller tillämpningen av denna förordning, särskilt översättningar av ansökningar som görs av personer som kan ha rätt till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning,
c)	att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna i frågor om social trygghet, framförallt vad gäller hälso- och sociala åtgär- der av gemensamt intresse,
d)	att främja och utveckla samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att med beaktande av administrativ förvaltningsteknik påskynda utbetalningen av de förmåner, framför allt vid invaliditet, ålder- dom och dödsfall (pensioner) som utges enligt bestämmelserna i denna förordning,
e)	att ställa samman de uppgifter som skall beaktas vid upprättande av redovisningar av de kostnader som skall betalas av med- lemsstaternas institutioner enligt bestämmelserna i denna förord- ning och fastställa de årliga avräkningama mellan dessa institu- tioner,
f)	att utföra andra uppgifter inom dess kompetensområde enligt bestämmelserna i denna och senare förordningar eller andra öve- renskommelser eller arrangemang inom ramen för dessa förord- ningar,
g)	att lämna förslag till Europeiska gemenskapernas kommission om utarbetande av ytterligare förordningar och om ändring av denna och senare förordningar.

AVDELNING V

RÅDGIVANDE KOMMITTÉ FÖR MIGRERANDE ARBETARES

SOCIALA TRYGGHET

Artikel 82

Inrättande, sammansättning och arbetsmetoder

1. En rådgivande kommitté for migrerande arbetares sociala trygghet
(nedan benämnd Rådgivande kommittén) inrättas härmed. Den skall ha
60 företrädare och bestå av följande företrädare från vaije medlemsstat:

a) Två regeringsföreträdare, av vilken åtminstone en skall vara leda-
mot av Administrativa kommissionen.

b) Två företrädare för arbetstagarorganisationerna.

c) Två företrädare för arbetsgivarorganisationerna.

För var och en av de ovan nämnda kategorierna skall en ersättare
utses för vaije medlemsstat.

2. Ledamöterna i Rådgivande kommittén och deras ersättare skall
utses av rådet, som vid valet av företrädare för arbetstagar-
organisationer och arbetsgivarorganisationer skall sträva efter att åstad-
komma en rättvis representation för de olika intresseområdena.

En förteckning över ledamöter och ersättare skall offentliggöras av
rådet i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

3. Mandattiden för ledamöter och ersättare skall vara två år. Man-
daten kan förnyas. Vid utgången av mandattiden skall ledamöter och
ersättare stå kvar i sina uppdrag tills de ersätts eller tills deras mandat
har förlängts.

4. Rådgivande kommitténs ordförande skall vara en ledamot av kom-
missionen eller hans ställföreträdare. Ordföranden har inte rösträtt.

5. Rådgivande kommittén skall sammanträda minst en gång om året.
Ordföranden sammankallar kommittén, antingen på eget initiativ eller
på grund av en till honom inlämnad skriftlig ansökan från minst en
tredjedel av ledamöterna. En sådan ansökan måste innehålla konkreta
förslag om dagordningen.

6. Rådgivande kommittén kan på ordförandens förslag i undantagsfall
besluta att samråda med personer eller företrädare för organisationer
som har stor erfarenhet av frågor om social trygghet. Dessutom skall
kommittén få teknisk hjälp från Internationella arbetsorganisationen på
samma villkor som Administrativa kommissionen enligt den överens-
kommelse som har slutits mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen
och Internationella arbetsorganisationen.

7. Rådgivande kommitténs utlåtanden och förslag skall vara motive-
rade. De skall beslutas med kvalificerad majoritet av de giltigt angivna
rösterna.

Kommittén skall genom majoritetsbeslut anta en arbetsordning, som
skall godkännas av rådet sedan yttrande har inhämtats från kommis-
sionen.

8. Europeiska gemenskapernas kommission skall förse Rådgivande
kommittén med sekretariatstjänster.

Artikel 83

Rådgivande kommitténs uppgifter

Rådgivande kommittén skall på begäran av Europeiska gemenskapernas
kommission, Administrativa kommissionen eller på eget initiativ

a) utreda allmänna eller principiella frågor eller problem som upp-
kommer vid tillämpningen av de förordningar som har antagits
inom ramen för bestämmelserna i artikel 51 i fördraget,

b) avge yttranden till Administrativa kommissionen och förslag till
ändringar i förordningarna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

AVDELNING VI

DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 84

Samarbete mellan behöriga myndigheter

1. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall till varandra
översända all information om

a) åtgärder som har vidtagits för att tillämpa denna förordning,

b) ändringar i nationell lagstiftning som kan påverka tillämpningen av
denna förordning.

2. Vid tillämpningen av denna förordning skall myndigheterna och
institutionerna i medlemsstaterna bistå varandra och handla som om de
tillämpade sin egen lagstiftning. Den administrativa hjälp som dessa
myndigheter och institutioner tillhandahåller skall som regel vara kost-
nadsfri. Medlemsstaternas behöriga myndigheter kan dock komma
överens om att vissa kostnader skall ersättas.

3. Medlemsstaternas myndigheter och institutioner kan vid tillämp-
ningen av denna förordning ta direkt kontakt med varandra och med de
personer som berörs eller deras företrädare.

4. En medlemsstats myndigheter, institutioner och domstolar får inte
avvisa en ansökan eller andra handlingar som lämnas in till dem på
grund av att de har skrivits på en annan medlemsstats officiella språk.
De kan i förekommande fall åberopa bestämmelserna i artikel 81 b.

Artikel 85

Befrielse från eller minskning av skatter — Undantag från bestyrkande

1. Befrielse från eller minskning av skatter, stämpelavgifter, nota-
riats- eller registreringsavgifter som föreskrivs i en medlemsstats lag-
stiftning för intyg eller handlingar som krävs enligt denna stats lagstift-
ning skall utsträckas till liknande handlingar som krävs enligt en annan
medlemsstats lagstiftning eller enligt denna förordning.

2. Alla utlåtanden, handlingar och intyg som kan krävas för tillämp-
ningen av denna förordning skall undantas från krav på bestyrkande av
diplomatiska eller konsulära myndigheter.

Artikel 86

Ansökningar, förklaringar eller överklaganden som lämnas in till en
myndighet, institution eller domstol i en annan medlemsstat än den
behöriga staten

En ansökan, förklaring eller ett överklagande som enligt en medlems-
stats lagstiftning skulle ha kommit till en myndighet, institution eller

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

domstol i denna stat inom en viss tid skall anses ha kommit i rätt tid om
den inom samma tidsperiod kommer till en motsvarande myndighet,
institution eller domstol i en annan medlemsstat. I ett sådant fall skall
myndigheten, institutionen eller domstolen som tar emot ansökan, för-
klaringen eller överklagandet utan dröjsmål vidarebefordra handlingen
till den rätta myndigheten, institutionen eller domstolen i den förra
medlemsstaten, antingen direkt eller genom de rätta myndigheterna i de
berörda medlemsstaterna. Den dag då ansökan, förklaringen eller över-
klagandet kom till myndigheten, institutionen eller domstolen i den
andra medlemsstaten skall anses som ankomstdag hos den rätta myndig-
heten, institutionen eller domstolen.

Artikel 87

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. De läkarundersökningar som föreskrivs i en medlemsstats lagstift-
ning kan på den behöriga institutionens begäran utföras inom en annan
medlemsstats territorium genom institutionen på den ort där den person
som har rätt till förmåner vistas eller är bosatt enligt villkoren i den till-
ämpningsförordning som avses i artikel 98 eller, om sådana saknas,
enligt de villkor som de behöriga myndigheterna i de berörda medlems-
staterna kommer överens om.

2. Läkarundersökningar som utförs enligt villkoren i punkt 1 skall
anses utförda inom den behöriga statens territorium.

Artikel 88

Överföring från en medlemsstat till en annan av betalningar enligt denna
förordning

Om inte annat följer av artikel 106 i fördraget, skall penningöver-
föringar enligt denna förordning ske enligt de överenskommelser som
gäller mellan medlemsstaterna vid tidpunkten för överföringen. Om inte
några sådana överenskommelser finns mellan två medlemsstater, skall
de behöriga myndigheterna i dessa stater eller de myndigheter som
svarar för internationella betalningar gemensamt besluta om de åtgärder
som behövs för att utföra sådana överföringar.

Artikel 89

Särskilda regler för tillämpningen av vissa lagstiftningar

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning
finns i bilaga 6.

Artikel 90

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89).

Artikel 91

Avgifter som skall betalas av arbetsgivare eller företag utanför den
behöriga staten

En arbetsgivare skall inte vara skyldig att betala högre avgifter på grund
av att han bedriver sin verksamhet eller att hans företag har sitt säte
inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.

Artikel 92

Uppbörd av avgifter

1. Uppbörd av avgifter som skall betalas till en institution i en med-
lemsstat kan göras inom en annan medlemsstats territorium enligt det
administrativa förfarande och med de garantier och privilegier som
gäller för uppbörd av avgift som skall betalas till en motsvarande insti-
tution i den sistnämnda medlemsstaten.

2. Regler om tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 skall, i den
utsträckning som behövs, finnas i den tillämpningsförordning som avses
i artikel 98 eller i överenskommelser mellan två eller flera medlems-
stater. Dessa regler kan även gälla indrivning av avgifter.

Artikel 93

Betalningsskyldiga institutioners rätt gentemot en skadeståndsansvarig
tredje part

1. Om en person får förmåner enligt lagstiftningen i en medlemsstat
för en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan
stats territorium, gäller följande regler om rättsförhållandet mellan den
institution som svarar för förmånerna och en tredje part som är skyldig
att ersätta skadan:

a) Om institutionen i kraft av den lagstiftning som den tillämpar
inträder i den rätt att kräva ersättning som förmånstagaren har
gentemot en tredje part, skall detta inträde erkännas av vaije med-
lemsstat.

b) Om institutionen har en självständig rätt till krav gentetemot en
tredje part, skall denna rätt erkännas av vaije medlemsstat.

2. Om en person får förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för
en skada till följd av en händelse som har inträffat inom en annan med-
lemsstats territorium, skall bestämmelserna i denna lagstiftning, om i
vilka situationer arbetsgivare eller deras anställda skall undantas från
civilrättsligt ansvar, gälla denna person eller den behöriga institutionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bestämmelserna i punkt 1 skall även gälla krav som en betalningsskyl-
dig institution har gentemot en arbetsgivare eller hans anställda i fall dä
dessa inte är undantagna från ansvar.

3. Om enligt bestämmelserna i artikel 36.3 och/eller artikel 63.3 två
eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter har
kommit överens om att avstå från återbetalning mellan institutioner
under dem, gäller följande regler om krav gentemot en tredje part:

a) Om institutionen i den medlemsstat där någon vistas eller är bosatt
beviljar förmåner till honom för en skada som har inträffat inom
dess territorium, kan denna institution, enligt den lagstiftning som
den tillämpar, inträda i den skadades rätt eller göra gällande en
självständig rätt gentemot den tredje part som är skyldig att ersätta
skadan.

b) Vid tillämpningen av skall

i) personen som får förmåner anses vara försäkrad hos institu-
tionen på vistelse- eller bosättningsorten, och

ii) denna institution anses vara den som svarar för förmånerna.

c) Bestämmelserna i punkt 1 och 2 skall fortsätta att gälla för för-
måner som inte omfattas av den överenskommelse om avstående
från återbetalning som avses i denna punkt.

AVDELNING Vll

ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 94

Övergångsbestämmelser för anställda

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en period
före den 1 oktober 1972 eller för den dag då förordningen böljade gälla
inom den berörda medlemsstatens territorium.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställnings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats
lagstiftning före den 1 oktober 1972 eller före den dag då förordningen
böljade gälla inom denna medlemsstats territorium skall beaktas vid
fastställande av rätt till förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1 skall rätt
till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten hänför
sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 oktober 1972 eller
före den dag då förordningen böljade gälla inom den berörda med-
lemsstatens territorium.

4. Vaije förmån som inte har beviljats eller som har innehållits på
grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall efter
ansökan av honom beviljas eller utges från och med den 1 oktober 1972
eller den dag då denna förordning böljade gälla inom den berörda med-
lemsstatens territorium, under förutsättning att den rätt som tidigare har
fastställts inte har medfört utbetalning av ett engångsbelopp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

5. Rättigheter for personer, som har beviljats pension före den 1
oktober 1972 eller den dag då denna förordning böljade gälla inom den
berörda medlemsstatens territorium, kan på begäran av den berörda
personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna förord-
ning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner som avses i
artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två år
från den 1 oktober 1972 eller från den dag då förordningen började
gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall rättigheter
som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna dag, och
bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstiftning om förverkande av
eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot den berör-
da personen.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter ut-
gången av tvåårsperioden efter den 1 oktober 1972 eller efter den dag
då förordningen böljade gälla inom den berörda medlemsstatens territo-
rium, skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort
genom en tidsspärr, gälla från den dag då ansökan lämnades in, såvida
inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstift-
ning.

8. I fall av sklerogen pneumokonios skall bestämmelserna i artikel

57.3 c gälla kontantförmåner för en arbetssjukdom vars kostnad inte har
kunnat fördelas mellan de berörda institutionerna före den 1 oktober
1972 på grund av att en överenskommelse mellan de berörda institutio-
nerna saknades.

9. (Denna punkt har ändrats genom förordning EEG nr 3427/89).

Artikel 95

(Denna artikel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 1305/89.)

Artikel 96

(Denna artikel gäller inte inom EES.)

Artikel 97

Anmälan enligt vissa bestämmelser

1. De anmälningar som avses i artikel 1 j, 5 och 8.2 skall sändas till
ordföranden för Europeiska gemenskapernas råd. De skall ange den dag
då de berörda lagarna och systemen träder i kraft eller, beträffande de
anmälningar som avses i artikel 1 j, den dag från och med vilket denna
förordning skall tillämpas på de system som avses i medlemsstaternas
förklaringar.

2. Anmälningar enligt bestämmelserna i punkt 1 skall offentliggöras
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 98

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Tillämpningsförordning

En ytterligare förordning skall ange hur denna förordning skall genom-
föras.

Artikel 99

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89.)

Artikel 100

Upphävande av tidigare förordningar

Genom denna förordning och tillämpningsförordningen upphävs följande
förordningar:

— Rådets förordning nr 3 om social trygghet för migrerande ar-
betare¹,

— Rådets förordning nr 4 om genomförande av och tillägg till för-
ordning nr 3¹, och

— Rådets förordning nr 36/63/EEG av den 2 april 1963 om social
trygghet för gränsarbetare².

¹ EGT nr 30, 16.12.1958, s. 561 och 597/58.

² EGT nr 62, 20.4.1963, s. 1314/63.

8 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

BILAGA 1

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

BILAGA 2

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

BILAGA 3

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

BILAGA 4

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

BILAGA 5

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

(Artikel 40.4 i förordningen)

Överensstämmelse mellan medlemsstaternas lagstiftningen om villkor om graden av invaliditet

BELGIEN

Med- lemsstater	System som tillämpas av medlemstatcrs institutioner som har fattat beslut om invaliditets graden	System som tillämpas av belgiska institutioner för vilka beslutet är bindande då överensstämmelse föreligger
		Allmänt system	System för gruvarbetare		System för sjö- män
		Allmänt system	Allmän invaliditet	Arbets invaliditet	System för sjö- män
	1. Allmänt system
	— Grupp 3 (stadigva- rande tillsyn) — Grupp 2 — Grupp 1	J Överensst.	\| Överensst.	\| överensst.	\| Överensst.
	2. System for jordbrukare
FRANK- RIKE	— Total allmän in- validitet — 2/3 allmän invalidi- tet — Stadigvarande tillsyn 3. System for gruvarbe- tare	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.
	— Partiell allmän in- validitet — Stadigvarande tillsyn — Arbets invaliditet	\| Överensst. Ej överensst.	\| Överensst. Ej överensst.	\| Överensst. Ej överensst.	\| Överensst. Ej överensst.
	4. System för sjömän
	— Allmän invaliditet — Stadigvarande tillsyn — Arbets invalid itet	\| Överensst.	\| Överensst.	j Överensst.	\| Överensst.
		Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.
	1. Allmänt system
ITALIEN	— invaliditet - arbe- tare — invaliditet - tjäns- temän	\| Ej överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.
	2. System för sjömän
	— Arbetsoförmåga för arbete till sjöss	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.
LUXEM- BURG	Invaliditet - arbetare Invaliditet - tjänstemän	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Överensst.

100

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

FRANKRIKE

			é	*		g	g	é	1	i	5
		1 =	g	g		g	g	g	g	g	6
	.s	co ~	iiT.o ti	UT.fe ti		ur.s«	UTib «	uT »o ti	UTio tt	uF.ä ti	UT.o ti

	»©	•E t						■	<	1	d>
	12	•a 5 - g J*	1	1		1	p	1	1	8	g
b	E	« >	UT.ä ti	UT.o ti		UT* ti	UT* ti	iffl ti	UT.! ti	uTi© v	UT .o «
	2

£	x co		X	X		X	X	*	X	X	db
12			n	B		8	8	b	b	b
£		#i j	uTil v	uT.b w		UT* ti	url ti	ti	uT io «	uFé ti	UT .o ti
E
											d>
CB		Sa s	i	g	\|	g	g	g	g	g	8
2 u	o	,E	UT.o «	uT.o «	UT .fe ti	UT.o ti	UT fe ti	uT.o «	uT.© «	uT.o ti	UT .o ti
io
*«	ä
ndande d	> e Ml 12	Stadigv tillsyn	d> J. W ‘O V	UT.o ti	uT£ w	d ti	ull ti	iirl ti	iffl ti	iffl ti	d» ! UT .o ti
	g
S	s Ä	dis	1	g		8	g	j		g	d. i
I			Jti	:(5 «	LiT io tt	:<5 tt	=O «		uT.o ti	=0 «	UT .o ti

>		&X	i	i	i	g		i	!	d> 1	d> c 2
12 o c	s		UT.o ti	UT.fe ti	uT>o w	UT.fe ti	UT .fe ti	uT>o tt	uT >o w	uT.o ti	O UT.o ti
itutio	-c	c t	X	X	*	X	Ä	X	d>		d>
c		ii	I	g	1	g	!	g		1	g
«	<2	H >	uTio tt	UpiO W	UT.fe tz	UT.fe ti	uTio tt	uT -o w	uT.ä ti	UT.o ti	UT.o ti
*	F		uTio tt
5				d>		x	X	*		X	d>
ä	CO		b		1	g	g	g	1	1	1
a			:<5 ti	^:<5 ti	uT >o tt	^:O «	^:<5 W		uTio w	:6 «	UT.o a
E
■«3
F			i	i	i	g	i	d> 5	d> S	1	C u
s E	E	2 s — u co —	UT.o ti	iir io w	ur .o ti	b ixTio w	uT	-t! • U1 >o w	b uT.o u	UP>O W	uT ■© «
X CO	u w x 1 E	CN Q. Q. 5 <5	d> g UT.S ti	F iiT.o w	Ej överens- st.	UTio w	d> i UT .o «	uTio tt	Ej överens- st.	UT.o ti	c Q b UT.o a
	<	-	di	d»	d>	*	i	*	g	d>	X
		cl	i	i	1	g	g	g		1
		Ö	:<5 «	^:<5 W	UT .fe ti	^:<5 tt	:(5 tt		uT.5 ti	■é «	UT.o a
		E s		5					s
		E s		ra				>a	u
	«	Ö		_u -a			E	E	y
	a c	.2 o 5 251		3 ⁵ ■EJ	s Ja	.§	1	■i	,g 12
	E s E	staters insti r fattat bes ivaliditetsg	§ i X .5	il	•a 1	E T 12	änt system invaliditet -	s •© ‘•a > .s	12 12	1	i
	x CO	E ■=	E <	X i		X CO	< 1	1		s 2	S '■©
	x CO									■a	1
		E	-	ri		rn	-		ri	.S	£
		o 2 ■g S			5 ti			5 3			□ cr: □
		s			ffi			t		-1 CQ

I den mån den invaliditet som den belgiska institutionen erkänner är allmän invaliditet.
Endast om den belgiska institutionen har medgett att arbetare inte är i stÅnd att arbeta under jorden eller pä marknivå.

101

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ITALIEN

Med- lemsstater	System som tillämpas av medlemstaters institutioner som har fattat beslut om in- validitetsgraden	System som tillämpas av italienska institutioner for vilka beslutet är bindande då överensstämmelse föreligger
		Allmänt system		System for sjömän Arbetsoförmåga for arbete till sjöss
		Arbetare	Tjänstemän	System for sjömän Arbetsoförmåga for arbete till sjöss
	1. Allmänt system	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.
	2. System for gruvarbetare
BELGIEN	— Partiell allmän invaliditet — Arbetsinvaliditet	överensst. Ej överensst.	Överensst. Ej överensst.	Ej överensst. Ej överensst.
	3. System for sjömän	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.
	1. Allmänt system
	— Grupp 3 (stadigva- rande tillsyn) — Grupp 2 — Grupp 1	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Ej överensst.
	2. System for jordbrukare
FRANKRI- KE	— Total allmän invalidi- tet — Partiell allmän in- validitet — Stadigvarande tillsyn 3. System för gruvarbetare	\| Överensst.	\| Överensst.	\| Ej överensst.
	— Partiell allmän invali-	\| överensst.	\| Överensst.	\| Ej överensst.
	— Stadigvarande tillsyn — Arbets invalid itet	Ej överensst.	Ej överensst.	Ej överensst.
	4. System for sjömän
	— Partiell allmän invaliditet — Stadigvarande tillsyn — Arbets in valid itet	\| Ej överensst.	\| Ej överensst.	\| Ej överensst.

102

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

LUXEMBURG

Med- lemsstater	System som tillämpas av medlemstaters institutioner som har fattat beslut om in- validitetsgraden		System som tillämpas av Luxemburgska institutioner for vilka beslutet är bindande då överenstämmelse föreligger
Med- lemsstater			Invaliditet - arbetare	Invaliditet - tjänstemän
	1.	Allmänt system	överensst.	Överensst.
	2.	System for gruvarbetare
BELGIEN		— Partiell allmän invaliditet — Arbetsinvaliditet	Ej överensst. Ej överensst.	Ej överensst. Ej överensst.
	3.	System for sjömän	överensst.¹	Ej överensst.¹
	1.	Allmint lyitem
		— Grupp 3 (stadigvarande tillsyn) — Grupp 2 — Grupp 1	\| Överensst.	\| Överensst.
	2.	System for jordbrukare
FRANKRI		— Total allmän invaliditet — 2/3 allmän invaliditet — Stadigvarande tillsyn	\| Överensst.	\| Överensst.
KE	3.	System for gruvarbetare
		— 2/3 allmän invaliditet — Stadigvarande tillsyn — Arbetsinvaliditet	\| Överensst. Ej överensst.	\| Överensst. Ej överensst.
	4.	System for sjömän
		— Partiell allmän invaliditet — Stadigvarande tillsyn — Arbetsinvaliditet	\| Överensst. Ej överensst.	\| Överensst. Ej överensst.

I den mån den invaliditet som den belgiska institutionen erkänner är allmän invaliditet.

103

BILAGA 6

(Artikel 89 i förordningen)

Särskilda regler för tillämpningen av vissa medlemsstaters lagstiftning

A. BELGIEN

1. Personer som har rätt till vårdförmåner enligt det obligato-
riska belgiska systemet för sjuk- och invaliditetsförsäkring för
egenforetagare skall ha rätt till förmåner enligt bestämmelser-
na i avdelning III kapitel 1, däribland artikel 35.1, i denna
förordning på följande villkor:

a) Personer som vistas inom en annan medlemsstats terri-
torium än Belgien skall ha rätt till

i) vårdförmåner vid sjukhusvård enligt lagstiftningen i
den medlemsstat i vilken de vistas,

ii) ersättning för andra vårdförmåner enligt det belgiska
systemet från den behöriga belgiska institutionen
enligt den taxa som gäller enligt lagstiftningen i den
stat i vilken de vistas.

b) Personer som är bosatta inom en annan medlemsstats
territorium än Belgien skall ha rätt till de vårdförmåner
som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken
de är bosatta, under förutsättning att de till den behöriga
belgiska institutionen betalar den tilläggsavgift för detta
som gäller enligt belgiska bestämmelser.

2. Vid den behöriga belgiska institutionens tillämpning av be-
stämmelserna i avdelning III kapitel 7 och 8 i denna förord-
ning skall ett bam anses växa upp i den medlemsstat inom
vars territorium bamet är bosatt.

3. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perioder
som har fullgjorts inom försäkringen för ålderspension enligt
belgisk lagstiftning före den 1 januari 1945 även godtas som
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den belgiska
lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet och syste-
met för sjömän.

4. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana
perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföre-
tagaren har varit arbetsoförmögen enligt belgisk lagstiftning.

5. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall perio-
der, som har fullgjorts av egenforetagare inom försäkringen
för ålderspension enligt belgisk lagstiftning innan lagstift-
ningen om arbetsoförmåga för egenforetagare trädde i kraft,
godtas som perioder som har fullgjorts enligt den senare
lagstiftningen.

6. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
2332/89.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

104

7. Vid tillämpningen av forordningens artiklar 72 och 79.1 a
skall anställningsperioder och/eller försäkringsperioder som
har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning beak-
tas, om det för rätt till förmån enligt belgisk lagstiftning krävs
att villkoren för rätt till familjeförmåner enligt systemet för
anställda har uppfyllts under en bestämd föregående period.

DANMARK

1. Försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verk-
samhet som egenforetagare som har fullgjorts i en annan
medlemsstat än Danmark skall beaktas vid inträde som med-
lem i en erkänd arbetslöshetskassa på samma sätt som om det
gällde anställningsperioder eller perioder av verksamhet som
egenforetagare som fullgjorts i Danmark.

2. Anställda eller egenforetagare, pensionssökande och pensio-
närer samt deras familjemedlemmar som avses i förordningens
artiklar 19, 22.1, 22.3, 25.1, 25.3, 26.1, 28a, 29 och 31 och
som är bosatta eller vistas i Danmark skall ha rätt till vårdför-
måner på samma villkor som enligt den danska lagstiftningen
gäller för sådana personer som enligt lagen om offentlig sjuk-
försäkring (lov om offentlig sygesikring) är försäkrade i grupp

3. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
1660/85.)

4. (Denna punkt har upphävts genom förordning EEG nr
1660/85.)

5. Förordningens bestämmelser berör inte övergångsbestämmel-
serna i de danska lagarna av den 7 juni 1972 om rätt till
pension för danska medborgare som har varit bosatta i Dan-
mark under en bestämd tidsperiod omedelbart före tidpunkten
för pensionsansökan. Andra medlemsstaters medborgare som
har varit bosatta i Danmark under ett år omedelbart före
tidpunkten för ansökan har dock rätt till pension enligt samma
villkor som gäller för danska medborgare.

6. a) Perioder under vilka en gränsarbetare, som är bosatt inom

en annan medlemsstats territorium än Danmark, har varit
förvärvsverksam i Danmark skall anses som bosätt-
ningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall
gälla för perioder under vilka en gränsarbetare är utsänd
till eller tillhandahåller tjänster i en annan medlemsstat än
Danmark.

b) Perioder under vilka en säsongsarbetare, som är bosatt
inom en annan medlemsstats territorium än Danmark, har
utfört arbete i Danmark skall anses som bosätt-
ningsperioder enligt dansk lagstiftning. Detsamma skall
gälla för perioder under vilka en säsongsarbetare är ut-
sänd till en annan medlemsstat än Danmark.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

105

7. För att avgöra om de villkor för rätt till moderskapsförmåner
som föreskrivs i kapitel 12 i lagen om dagpenning vid sjuk-
dom eller moderskap är uppfyllda i fall där personen inte har
omfattats av den danska lagstiftningen under hela den refe-
rensperiod som avses i artikel 34.1 eller 34.2 i den ovan-
nämnda lagen skall

a) försäkringsperioder, som i förekommande fall har full-
gjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än
Danmark under den ovannämnda referensperioden, under
vilken personen inte har omfattats av dansk lagstiftning,
medräknas som om dessa perioder hade fullgjorts enligt
den sistnämnda lagstiftningen, och

b) personen, under de perioder som har medräknats, anses
ha fått en genomsnittlig lön som är lika med den genom-
snittliga lön som faktiskt har betalats ut under de perioder
som har fullgjorts enligt den danska lagstiftningen under
den ovannämnda referensperioden.

8. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på dansk
lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änkepensioner anses
som förmåner av samma slag.

9. Vid tillämpningen av förordningens artikel 67 skall arbetslös-
hetsförmåner för egenforetagare som är försäkrade i Danmark
beräknas enligt dansk lagstiftning.

10. Om den danska pensionen enligt den danska lagstiftningen
beräknas med utgångspunkt från bosättningsperioder, som har
fullgjorts av en annan person än den som har fullgjort de
bosättningsperioder som beaktas av en eller flera andra med-
lemsstater enligt bestämmelserna i avdelning III kapitel 3 av
denna förordning, skall de bosättnings- och försäk-
ringsperioder som den sistnämnda personen har fullgjort ligga
till grund vid beräkningen enligt förordningens artikel 46.2 av
det danska teoretiska beloppet och proportionella beloppet.

C. TYSKLAND

1. a) Om tysk lagstiftning om olycksfallsförsäkring inte redan
medger detta, skall de tyska institutionerna även utge
ersättning enligt denna lagstiftning för olycksfall i arbetet
(och arbetssjukdomar) som har inträffat i Alsace-Lorraine
före den 1 januari 1919, och för vars kostnader franska
institutioner inte har övertagit ansvaret enligt beslutet av
Nationernas förbunds råd den 21 juni 1921 (Reichsgesetz-
blatt, s. 1289), så länge personen eller hans efterlevande
är bosatta i en medlemsstat.

b) Bestämmelserna i förordningens artikel 10 påverkar inte
de bestämmelser, enligt vilka olycksfall (och arbetssjuk-
domar) som inträffar utanför Förbundsrepubliken Tysk-
lands territorium och perioder som har fullgjorts utanför

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

106

detta territorium inte föranleder utbetalning av förmåner
eller endast föranleder utbetalning av förmåner under
vissa villkor när de berättigade personerna är bosatta
utanför Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

2. a) För att avgöra om perioder som enligt tysk lagstiftning är

avbrottsperioder (Ausfallzeiten) eller tillgodoräknings-
perioder (Zurechnungszeiten) skall beaktas som sådana,
skall obligatoriska avgifter som har betalats enligt en
annan medlemsstats lagstiftning och försäkring enligt en
annan medlemsstats försäkringssystem behandlas som
obligatoriska avgifter som har betalats enligt tysk lagstift-
ning och som försäkring enligt det tyska systemet för
pensionsförsäkring. Denna bestämmelse skall inte gälla
den tyska åldersförsäkringen för jordbrukare eller motsva-
rande särskilda system i de andra medlemsstaterna.

Vid beräkningen av antalet kalendermånader, som har
förflutit mellan tidpunkten för inträdet i försäkringssys-
temet och försäkringsfallet, skall perioder mellan dessa
två tidpunkter som har beaktats enligt en annan medlems-
stats lagstiftning inte beaktas, liksom inte heller perioder
under vilka personen fått pension.

b) Bestämmelserna i a skall inte gälla den standardberäknade
avbrottsperioden (pauschale Ausfallzeit). Denna skall
beräknas uteslutande på grundval av tyska försäk-
ringsperioder.

c) Vid beaktande av en tillgodoräkningsperiod (Zurech-
nungszeit) enligt den tyska lagstiftningen om pensionsför-
säkring för gruvarbetare skall dessutom krävas att den
sista avgift som har betalats enligt tysk lagstiftning har
betalats till pensionsförsäkringen för gruvarbetare.

d) För beräkningen av tyska ersättningsperioder (Ersatzzei-
ten) skall uteslutande tysk nationell lagstiftning gälla.

e) Oavsett bestämmelsen i d skall följande bestämmelser
gälla försäkrade enligt det tyska systemet för pensionsför-
säkring som var bosatta inom tyska territorier under
nederländsk administration under perioden den 1 januari
1948-31 juli 1963. Vid beräkning av tyska ersättnings-
perioder (Ersatzzeiten) enligt artikel 1251.2 i den tyska
lagen om social trygghet (RVO) eller motsvarande be-
stämmelser, skall betalning av avgifter till den neder-
ländska försäkringen under denna period anses som lik-
värdig med en försäkringspliktig anställning eller verk-
samhet som egenforetagare.

3. Vad gäller betalning till tyska sjukkassor skall betalningen av
de avgifter som avses i förordningens artikel 26.2 inte ske
förrän ett beslut om pension har fattats.

4. Vid avgörandet av om det är fråga om ett bam med rätt till
pension för bam som mist en av föräldrarna eller båda föräld-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

107

rama, skall förmåner enligt förordningens artikel 78 eller en
annan familjeförmån som utges enligt fransk lagstiftning för
ett minderårigt bam som är bosatt i Frankrike betraktas som
barnpension enligt tysk lagstiftning.

5. Om tillämpningen av denna förordning eller senare förord-
ningar om social trygghet medför exceptionella kostnader för
vissa sjukförsäkringsinstitutioner kan dessa kostnader helt eller
delvis kompenseras. I sin egenskap av förbindelsesorgan
(sjukförsäkring) skall de lokala sjukkassornas förbund och
andra sjukkassors centrala organisationer gemensamt komma
överens om sådan kompensation. Medel för denna kompen-
sation skall tas ut av alla sjukförsäkringsinstitutioner i propor-
tion till det genomsnittliga antalet medlemmar, pensionärer
frånräknade, under det närmast föregående året.

6. Vid tillämpningen av förordningen skall det schablonbelopp
för läkarbehandling i samband med förlossning, som utges till
kvinnliga försäkrade och familjemedlemmar till försäkrade
personer enligt tysk lagstiftning, anses som en vårdförmån.

7. Artikel 1233 i lagen om social trygghet (RVO) och artikel 10
i lagen om socialförsäkring för tjänstemän (AVG) i den lydel-
se som bestämmelserna fått genom pensionsreformlagen av
den 16 oktober 1972, vilken reglerar frivillig försäkring enligt
den tyska pensionsförsäkringen, skall tillämpas på andra med-
lemsstaters medborgare samt statslösa personer och flyktingar
som är bosatta inom andra medlemsstaters territorier enligt
följande regler:

Om de allmänna villkoren är uppfyllda kan frivilliga avgifter
till den tyska pensionsförsäkringen betalas

a) om personen har sitt hemvist eller är bosatt inom
Förbundsrepubliken Tysklands territorium,

b) om personen har sitt hemvist eller är bosatt inom en
annan medlemsstats territorium och någon gång tidigare
har varit obligatoriskt eller frivilligt ansluten till ett tyskt
pensionsförsäkringssystem,

c) om personen är medborgare i en annan medlemsstat och
har sitt hemvist eller är bosatt inom en tredje stats terri-
torium och har betalat avgifter för tysk pensionsförsäkring
i minst 60 månader eller hade rätt till frivillig försäkring
enligt de övergångsbestämmelser som tidigare gällde och
inte är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt en
annan medlemsstats lagstiftning.

8. Förordningen skall inte påverka artikel 51a.2 i lagen om
reformering av pensionsförsäkringen för arbetare (ArVNG)
eller artikel 49a. 2 i lagen om reformering av pensionsförsäk-
ringen för tjänstemän (AnVNG), i den lydelse som bestäm-
melserna fått genom pensionsreformlagen av den 16 oktober
1972. Personer som enligt punkt 7 b och c i denna bilaga kan
ansluta sig till frivillig försäkring får endast betala avgifter för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

108

perioder för vilka de inte har betalat avgifter enligt en annan
medlemsstats lagstiftning.

9. Om kostnaderna för vårdförmåner, som utges av bosättnings-
ortens tyska institutioner till pensionärer eller deras familje-
medlemmar som är försäkrade hos andra medlemsstaters
behöriga institutioner, skall återbetalas som månatliga scha-
blonbelopp, skall dessa kostnader, för att åstadkomma ekono-
misk utjämning av sjukförsäkringen för pensionärer mellan
tyska institutioner, betraktas som kostnader för den tyska
sjukförsäkringen för pensionärer. De schablonbelopp som
återbetalas till bosättningsortens tyska institutioner av andra
medlemsstaters behöriga institutioner skall betraktas som en
inkomst som skall beaktas vid den ovannämnda ekonomiska
utjämningen.

10. För beviljande av arbetslöshetsunderstöd (Arbeitslosenhilfe)
till egenföretagare krävs att personen, innan han har anmält
sig som arbetslös, skall ha arbetat minst ett år huvudsakligen
som egenföretagare inom Förbundsrepubliken Tysklands
territorium och att han inte bara tillfälligt har lämnat sitt
arbete.

11. Försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en annan med-
lemsstats lagstiftning enligt ett särskilt åldersförsäkringssystem
för jordbrukare eller, om ett sådant system saknas, som jord-
brukare enligt det allmänna systemet skall beaktas för att
uppfylla villkoren om minsta försäkringstid som krävs för
avgiftsplikt enligt artikel 27 i lagen om åldersförsäkring för
jordbrukare (Gesetz uber die Altershilfe der Landwirte -
GAL), under förutsättning att

a) den deklaration på vilken skyldigheten att betala avgifter
grundas lämnas in inom den föreskrivna tidsperioden, och

b) personen, innan han lämnade in deklarationen, senast har
varit avgiftspliktig enligt åldersförsäkringen för jord-
brukare inom Förbundsrepubliken Tysklands territorium.

12. Perioder av obligatorisk försäkring, som har fullgjorts enligt
en annan medlemsstats lagstiftning, antingen enligt ett särskilt
system för hantverkare eller, om ett sådant system saknas,
enligt ett särskilt system för egenföretagare eller enligt det
allmänna systemet, skall beaktas för att uppfylla det krav på
obligatorisk försäkring under 216 månader som gäller för
rätten till frivilligt utträde ur pensionsförsäkringen för hant-
verkare.

13. Vid tillämpningen av tysk lagstiftning om obligatorisk sjukför-
säkring för pensionärer enligt artikel 165.1.3 a i den tyska
lagen om social trygghet (RVO) skall försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som har fullgjorts enligt en annan medlemsstats
lagstiftning och under vilka personen hade rätt till vårdför-
måner vid sjukdom, i den utsträckning som behövs, beaktas
som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt tysk lagstift-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

109

ning, om de inte sammanfaller med försäkringsperioder som
har fullgjorts enligt denna lagstiftning.

14. Vid beviljandet av kontantförmåner enligt artikel 182.4, 200.2
och 561.1 i den tyska lagen om social trygghet (RVO) till
personer som är bosatta i en annan medlemsstat skall de tyska
försäkringsinstitutionerna beräkna den nettoinkomst på vilken
förmånerna skall baseras som om personerna vore bosatta
inom Förbundsrepubliken Tyskland.

15. Om enligt tysk lagstiftning personens hittillsvarande yrke skall
beaktas vid bestämmande av hans rätt till pension vid arbetsin-
validitet eller arbetsoförmåga, av en gruvarbetares pension vid
nedsatt förmåga att arbeta som gruvarbetare eller av en gruv-
arbetares pension vid arbetsinvaliditet eller arbetsoförmåga,
skall detta fastställas uteslutande på grundval av försäk-
ringspliktig verksamhet enligt tysk lagstiftning.

D. FRANKRIKE

1. a) Bidrag till äldre anställda, bidrag till äldre egenforetagare

och åldersbidrag till jordbrukare skall utges enligt de
villkor som gäller för franska arbetare enligt fransk lag-
stiftning till alla anställda eller egenforetagare som är
medborgare i andra medlemsstater och vilka vid tid-
punkten för sin ansökan är bosatta inom franskt territo-
rium.

b) Detsamma skall gälla flyktingar och statslösa personer.

c) Bestämmelserna i denna förordning skall inte påverka de
bestämmelser i fransk lagstiftning enligt vilka uteslutande
perioder av arbete som anställd eller perioder som jäm-
ställs med sådana eller, i förekommande fall, perioder av
arbete som egenforetagare inom den franska republikens
europeiska departement och utomeuropeiska departement
(Guadeloupe, Guyana, Martinique och Réunion) skall ge
rätt till bidrag till äldre anställda.

2. Det särskilda bidraget och den kumulativa ersättningen enligt
den särskilda lagstiftningen om social trygghet i gruvor skall
endast utges till anställda i franska gruvor.

3. Lag nr 65-555 av den 10 juli 1965, som ger franska med-
borgare som är eller har varit förvärvsverksamma i utlandet
rätt att ansluta sig till det frivilliga åldersförsäkringssystemet,
skall gälla medborgare i andra medlemsstater på följande
villkor:

— Den förvärvsverksamhet som ger rätt till frivillig försäk-
ring enligt det franska systemet får inte bedrivas eller ha
bedrivits inom franskt territorium eller inom en annan
medlemsstats territorium, i vilken stat den anställde eller
egenföretagaren är medborgare.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

110

— Den anställde eller egenföretagaren skall, när han ansöker
om försäkring enligt lagen, styrka att han antingen har
varit bosatt i Frankrike i minst tio år, i en följd eller
sammanlagt under flera perioder, eller att han oavbrutet
har varit omfattad av fransk lagstiftning, obligatoriskt
eller genom frivillig fortsättningsförsäkring, under lika
lång tid.

4. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
3427/89.)

5. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet enligt i artikel 46.2
a i denna förordning inom system i vilka ålderspensioner
beräknas på grundval av pensionspoäng skall den behöriga
institutionen, för alla försäkringsår som har fullgjorts enligt en
annan medlemsstats lagstiftning, beakta det antal pensions-
poäng som fås genom att dividera antalet pensionspoäng som
har förvärvats enligt den lagstiftning som denna tillämpar med
antalet år som motsvarar dessa poäng.

6. a) Gränsarbetare som är förvärvsverksamma som anställda

inom en annan medlemsstats territorium än Frankrike och
som är bosatta i de franska departementen Haut-Rhin,
Bas-Rhin och Moselle skall inom dessa departement vid
tillämpningen av artikel 19 i denna förordning ha rätt till
vårdförmåner som föreskrivs i det lokala Alsace-Lorraine-
systemet enligt dekret nr 46-1428 av den 12 juni 1946 och
nr 67-814 av den 25 september 1967.

b) Dessa bestämmelser gäller också personer som har rätt till
förmåner enligt artikel 25.2, 25.3, 28 och 29 i denna
förordning.

E. GREKLAND

1. Utan hinder av bestämmelserna i bilaga 1. del I. punkt E.l
gäller artikel 22.1 a i denna förordning en OGA-försäkrad
person vars hälsotillstånd kräver omedelbar vård innan han
påböijar den anställning för vilken han har rest till en annan
medlemsstat än Grekland.

2. Förordningens artikel 10.1 påverkar inte bestämmelsen i
artikel 2.4 i dekretlagen nr 4577/66 enligt vilken pensionsbe-
talningar från IKA till sådana personer med grekiskt med-
borgarskap eller av grekiskt ursprung, som kommer från
Egypten eller Turkiet, hålls inne om pensionären utan giltigt
skäl vistas i utlandet i mer än sex månader.

F. IRLAND

1. De anställda, egenforetagare, arbetslösa personer, pensions-
sökande och pensionärer samt deras familjemedlemmar som
avses i artikel 19.1, 22.1, 22.3, 25.1, 25.3, 26.1, 28a, 29 och

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

111

9 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

31 i förordningen och som är bosatta eller vistas i Irland, skall
kostnadsfritt ha rätt till all läkarvård som föreskrivs i irländsk
lagstiftning när kostnaden för denna vård skall betalas av en
institution i en annan medlemsstat än Irland.

2. Familjemedlemmar till en anställd eller egenforetagare som
omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än Irlands och
som uppfyller denna lagstiftnings villkor för rätt till förmåner,
i förekommande fall med beaktande av förordningens artikel
18, skall, om de är bosatta i Irland, kostnadsfritt ha rätt till all
läkarvård som föreskrivs i irländsk lagstiftning.

Kostnaden för dessa förmåner skall betalas av den institution
hos vilken den anställde eller egenföretagaren är försäkrad.
Om hustrun till den anställde eller egenföretagaren, eller den
person som sköter barnen, är förvärvsverksam i Irland skall
dock förmåner till familjemedlemmarna fortsatt betalas av den
irländska institutionen i den utsträckning som rätten till sådana
förmåner har förvärvats uteslutande enligt bestämmelser i
irländsk lagstiftning.

3. Om en anställd som omfattas av irländsk lagstiftning har
lämnat en medlemsstats territorium för att under sin anställ-
ning bege sig till en annan medlemsstats territorium och råkar
ut för ett olycksfall innan han kommer dit, skall hans rätt till
förmåner med anledning av olycksfallet fastställas

a) som om detta olycksfall hade inträffat inom Irlands terri-
torium, och

b) utan att man beaktar att han inte befann sig inom Irlands
territorium, när man avgör om han till följd av sin anställ-
ning var försäkrad enligt denna lagstiftning.

4. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på irländsk
lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änkepensioner anses
som förmåner av samma slag.

5. Vid beräkningen av inkomster som underlag för inkomstrela-
terade förmåner som enligt irländsk lagstiftning utges tillsam-
mans med sjuk-, moderskaps- och arbetslöshetsförmåner skall,
utan hinder av bestämmelserna i förordningens artikel 23.1
och 68.1, ett belopp som är lika med den genomsnittliga
veckolönen för året i fråga för manliga respektive kvinnliga
anställda tillgodoräknas den anställde för vaije vecka som han
fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning
under det aktuella inkomstskatteåret.

6. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast sådana
perioder beaktas under vilka den anställde eller egenföretaga-
ren var arbetsoförmögen enligt irländsk lagstiftning.

7. Vid tillämpningen av artikel 44.2 i fall då det för rätt till
ålderspension krävs att man avstår från förvärvsarbete skall en
anställd anses uttryckligen ha begärt uppskov med beviljande
av ålderspension till vilken han skulle ha rätt enligt Irlands
lagstiftning om han fortsätter att förvärvsarbeta.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

112

8. Intill den 31 december 1983 skall vid tillämpning av irländsk
lagstiftning om andra förmåner än familjeförmåner och vård-
förmåner vid sjukdom och moderskap, inga andra perioder
tillgodoräknas om sådana som personen fullgjort som anställd.

G. ITALIEN

Inga.

H. LUXEMBURG

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 94.2 i denna förord-
ning skall försäkringsperioder, eller perioder som betraktas
som sådana, som har fullgjorts före den 1 januari 1946 enligt
luxemburgsk lagstiftning om pensionsförsäkring vid invalidi-
tet, ålderdom eller dödsfall beaktas vid tillämpningen av denna
lagstiftning endast i sådan omfattning att rättigheter under
förvärvande var bevarade till den 1 januari 1959, eller senare
kunde återfås enligt endast denna lagstiftning eller enligt
gällande eller kommande bilaterala konventioner. I fall där
flera bilaterala konventioner gäller skall de äldsta försäkrings-
periodema eller perioderna som betraktas som sådana beaktas.

2. Vid beviljandet av den fasta delen av luxemburgska pensioner
skall försäkringsperioder enligt luxemburgsk lagstiftning, som
har fullgjorts av anställda eller egenföretagare som inte är
bosatta inom luxemburgskt territorium, från den 1 oktober
1972 anses som bosättningsperioder.

3. Artikel 22.2 andra stycket i denna förordning påverkar inte
bestämmelserna i luxemburgsk lagstiftning enligt vilken sjuk-
kassans godkännade av behandling utomlands inte kan vägras
då den nödvändiga behandlingen inte kan ges i storhertig-
dömet Luxemburg.

I. NEDERLÄNDERNA

1. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
2332/89.)

2. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
2332/89.)

3. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om allmän försäkring
för änkor och barn som mist en av föräldrarna eller båda
föräldrarna

a) Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens
artikel 46.2 skall perioder före den 1 oktober 1959, under
vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom
Nederländernas territorium efter fyllda 15 år eller under
vilka han, medan han var bosatt inom en annan medlems-
stats territorium, var förvärvsverksam som anställd i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

113

Nederländerna för en arbetsgivare där, också betraktas
som försäkringsperioder som har fullgjorts enligt neder-
ländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och för
bam som mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna.

b) De perioder som skall beaktas vid tillämpningen av be-
stämmelserna i punkt a skall inte beaktas om de samman-
faller med försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en
annan stats lagstiftning om efterlevandepension.

4. Tillämpning av den nederländska lagstiftningen om försäkring
mot arbetsoförmåga

Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall neder-
ländska institutioner rätta sig efter följande bestämmelser:

a) Om personen, när arbetsoförmågan eller den därpå följande
invaliditeten inträffade, var en anställd enligt förordningens
artikel 1 a skall den behöriga institutionen fastställa kontant-
förmånernas belopp enligt bestämmelserna i lagen om försäk-
ring mot arbetsoförmåga (WAO) av den 18 februari 1966,
med beaktande av

— försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovan-
nämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO),

— försäkringsperioder som har fullgjorts efter 15 års ålder
enligt lagen om arbetsoförmåga (AAW) av den 11
december 1975, under förutsättning att de inte samman-
faller med försäkringsperioder som har fullgjorts av per-
sonen enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari
1966 (WAO), och

— perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder som
har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967.

b) Om personen, när arbetsoförmågan eller den därpå följande
invaliditeten inträffade, inte var anställd i den mening som
avses i förordningens artikel 1 a, skall den behöriga institu-
tionen fastställa kontantförmånernas belopp enligt bestämmel-
serna i lagen om arbetsoförmåga (AAW) av den 11 december
1975, med beaktande av

— försäkringsperioder som personen har fullgjort efter 15
års ålder enligt den ovannämnda lagen av den 11 decem-
ber 1975 (AAW),

— försäkringsperioder som har fullgjorts enligt lagen om
försäkring mot arbetsoförmåga (WAO) av den 18 februari
1966, under förutsättning att de inte sammanfaller med
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den ovan-
nämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW), och

— perioder av avlönat arbete och motsvarande perioder som
har fullgjorts i Nederländerna före den 1 juli 1967.

5. Tillämpning av nederländsk lagstiftning om familjebidrag

a) En anställd eller egenforetagare som blir omfattad av
nederländsk lagstiftning om familjeförmåner under ett

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

114

kvartal och som första dagen i detta kvartal omfattas av
en annan medlemsstats motsvarande lagstiftning skall
anses försäkrad enligt nederländsk lagstiftning från och
med denna första dag.

b) Storleken på de familjeförmåner, till vilka en anställd
eller en egenforetagare som enligt a anses försäkrad enligt
nederländsk lagstiftning om familjeförmåner har rätt, skall
fastställas enligt närmare regler i den tillämpningsförord-
ning som avses i förordningens artikel 98.

6. Tillämpning av vissa övergångsbestämmelser

Artikel 45.1 skall inte gälla fastställande av rätt till förmåner
enligt övergångsbestämmelserna i lagstiftningarna om allmän
åldersförsäkring (artikel 46), om allmän försäkring för änkor
och för bam, som mist en av föräldrarna eller båda föräldrar-
na, och om allmän försäkring mot arbetsoförmåga.

J. STORBRITANNIEN

1. När en person som normalt är bosatt i Gibraltar, eller som
sedan han senast anlände till Gibraltar har varit skyldig att
betala avgifter enligt Gibraltars lagstiftning, såsom anställd
ansöker om befrielse från betalningen av avgifter under en
viss tid till följd av arbetsoförmåga, moderskap eller arbets-
löshet och begär att avgifter för denna period skall gottskrivas
honom, skall vid prövningen av hans ansökan varje period
under vilken han har arbetat inom en annan medlemsstats
territorium än Storbritanniens, Nordirlands eller Gibraltars
{Förenade konungariket) betraktas som en period under vilken
han har varit anställd i Gibraltar och för vilken han har betalat
avgifter som anställd enligt Gibraltars lagstiftning.

2. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
1660/85.)

3. a) Om en arbetslöshetsförmån enligt Förenade konungarikets

lagstiftning utges till en person enligt förordningens artikel

71.1 a ii eller b ii, skall försäkrings- eller anställnings-
perioder eller perioder som egenforetagare, som har
fullgjorts av denna person enligt en annan medlemsstats
lagstiftning, betraktas som perioder av vistelse i Storbri-
tannien eller, i förekommande fall i Nordirland, för att
uppfylla kraven på en viss vistelseperiod i Storbritannien
eller, i förekommande fall Nordirland, för rätt till barn-
förmåner enligt Förenade konungarikets lagstiftning.

b) Om Förenade konungarikets lagstiftning enligt förord-
ningens avdelning II skall tillämpas på en anställd eller
egenforetagare som inte uppfyller ett villkor om bamför-
måner i den lagstiftningen, gäller följande:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

115

i) Om villkoret avser vistelse i Storbritannien eller, i
förekommande fall Nordirland, skall han, vid pröv-
ningen av om villkoret är uppfyllt, behandlas som om
han vistades där.

ii) Om villkoret avser en vistelseperiod i Storbritannien
eller, i förekommande fall, Nordirland, skall sådana
försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder
av verksamhet som egenföretagare, som personen har
fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning,
anses som vistelseperioder i Storbritannien eller, i
förekommande fall, Nordirland vid prövningen av om
villkoret är uppfyllt.

c) För rätt till familjebidrag enligt Gibraltars lagstiftning
skall bestämmelserna i a och b ovan gälla på motsvarande
sätt.

4. 1) Vid fastställande av rätt till moderskapsförmåner skall
försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av
verksamhet som egenforetagare, som har fullgjorts enligt
en annan medlemsstats lagstiftning, anses som perioder av
vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nord-
irland, varvid bestämmelserna i förordningens artikel 18.1
skall tillämpas som om med begreppet bosättningsperioder
i nämnda artikel avsågs vistelseperioder.

Om en kvinna som omfattas av Förenade konungarikets
lagstiftning enligt bestämmelserna i förordningens avdel-
ning II inte uppfyller villkoret i denna lagstiftning om
vistelse i Storbritannien eller, i förekommande fall Nord-
irland, vid tidpunkten för ansökan eller tidpunkten för
förlossningen, skall hon anses uppfylla detta villkor om
hon vid den ifrågavarande tidpunkten befann sig i en
annan medlemsstat.

2) Om en kvinna, vars make omfattas eller senast har omfat-
tats av Förenade konungarikets lagstiftning som anställd
eller egenforetagare enligt bestämmelserna i förordningens
avdelning II, inte uppfyller nedanstående villkor som
föreskrivs i Förenade konungarikets lagstiftning för
moderskapsbidrag, gäller följande:

a) Villkoret om vistelse Storbritannien eller, i förekom-
mande fall, Nordirland vid tidpunkten för ansökan
eller förlossningen, skall anses uppfyllt om hon till-
sammans med sin make befann sig i en annan med-
lemsstat vid den ifrågavarande tidpunkten eller, om
hennes make avlider inom sex månader före denna
tidpunkt, om hon var bosatt tillsammans med honom
i en annan medlemsstat vid tidpunkten för hans död.

b) I fråga om villkoret om en vistelseperiod i Storbritan-
nien eller, i förekommande fall, Nordirland som
överstiger 182 dagar under de 52 veckor som omedel-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

116

bart har föregått den förväntade förlossningsveckan Prop. 1991/92:170
eller, i förekommande fall, tidpunkten för förloss- Bilaga 4.1
ningen, skall de försäkrings- eller anställningsperioder
eller perioder av verksamhet som egenföretagare, som
hennes make har fullgjort enligt en annan medlems-
stats lagstiftning, anses som vistelseperioder i Storbri-
tannien eller, i förekommande fall, Nordirland, om
hon var bosatt tillsammans med honom under dessa
perioder.

5. En anställd eller egenforetagare som omfattas av Förenade
konungarikets lagstiftning enligt förordningens avdelning II
skall vid fastställande av rätt till tillsynsbidrag behandlas som
om han hade varit normalt bosatt i Förenade konungariket och
hade befunnit sig där under de försäkrings- eller anställnings-
perioder som han har fullgjort inom en annan medlemsstats
territorium eller enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

6. Om en anställd, som omfattas av Förenade konungarikets
lagstiftning råkar ut för en olycka efter att ha lämnat en med-
lemsstats territorium för att i sin anställning resa till en annan
medlemsstats territorium men innan han kommer dit, skall
hans rätt till förmåner till följd av detta olycksfall bestämmas

a) som om olycksfallet hade inträffat inom Förenade
konungarikets territorium, och

b) fastställandet av om han var anställd (employed eamer)
enligt Storbritanniens eller Nordirlands lagstiftning eller
en anställd (employed person) enligt Gibraltars lagstiftning
skall ske utan hänsyn till hans bortovaro från Storbritan-
niens, Nordirlands eller Gibraltars territorier.

7. Förordningen gäller inte bestämmelser i Förenade konunga-
rikets lagstiftning om ikraftträdande av avtal om social trygg-
het som har slutits mellan Förenade konungariket och en
tredje stat.

8. Vid tillämpningen av förordningens avdelning III kapitel 3
skall progressiva (graduated) avgifter som betalas av den
försäkrade personen enligt Förenade konungarikets lagstiftning
eller progressiva pensionsförmåner som utbetalas enligt denna
lagstiftning inte beaktas. Beloppet av de progressiva förmåner-
na skall läggas till beloppet av de förmåner som betalas ut
enligt Förenade konungarikets lagstiftning och som fastställs
enligt det nämnda kapitlet. Summan av dessa två belopp skall
utgöra den förmån som faktiskt skall utges till personen.

9. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2 på Förenade
konungarikets lagstiftning skall invaliditets-, ålders- och änke-
pensioner anses som förmåner av samma slag.

10. Vid tillämpningen av författningen om avgiftsfri socialförsäk-
ringsförmån och arbetslöshetsförsäkring (Gibraltar), skall
vaije person som omfattas av denna förordning anses vara
normalt bosatt i Gibraltar, om han är bosatt i en medlemsstat.

117

11. Vid tillämpningen av förordningens artikel 10, 27, 28, 28a,
29, 30 och 31 skall tillsynsbidrag som utges till en anställd
eller egenforetagare enligt Förenade konungarikets lagstiftning
anses som en invaliditetsförmån.

12. Vid tillämpningen av förordningens artikel 10.1 skall vaije
förmånstagare enligt Förenade konungarikets lagstiftning som
vistas inom en annan medlemsstats territorium behandlas som
om han under denna vistelse vore bosatt inom denna andra
medlemsstats territorium.

13. 1) Vid beräkningen av en inkomstfaktor i syfte att fastställa

rätt till förmåner enligt Förenade konungarikets lagstift-
ning skall, om något annat inte följer av punkt 15, varje
vecka under vilken en anställd eller egenforetagare har
varit omfattad av en annan medlemsstats lagstiftning och
som påböijades under det aktuella beskattningsåret enligt
Förenade konungarikets lagstiftning beaktas på följande
sätt:

a) i) För vaije försäkrings-, anställnings- eller bosätt-

ningsvecka som anställd skall personen anses ha
betalat avgifter som en anställd på grundval av
inkomster som motsvarar två tredjedelar av detta
års övre inkomstgräns.

ii) För vaije försäkrings- eller bosättningsvecka eller
vecka som egenforetagare skall personen anses ha
betalat klass-2-avgifter som egenforetagare.

b) För vaije hel vecka under vilken personen har full-
gjort en period som godtas som försäkrings-, anställ-
nings- eller bosättningsperiod eller som period som
egenforetagare skall han anses ha tillgodoräknats en
avgift, dock endast i den utsträckning som behövs för
att hans inkomstfaktor detta år skall uppnå den nivå
som krävs för att detta år skall kunna tillgodoräknas
enligt Förenade konungarikets lagstiftning om till-
godoräknande av avgifter.

2) För att omvandla en inkomstfaktor till försäkringsperioder
skall inkomstfaktom for det aktuella beskattningsåret
enligt Förenade konungarikets lagstiftning divideras med
detta års lägsta inkomstgräns. Resultatet skall anges som
ett helt tal utan hänsyn till återstående decimaler. Det tal
som har beräknats på detta sätt skall anses motsvara an-
talet försäkringsveckor som har fullgjorts enligt Förenade
konungarikets lagstiftning under detta år, under förutsätt-
ning att talet inte överstiger det antal veckor under vilka
personen under året var omfattad av denna lagstiftning.

14. Vid tillämpningen av artikel 40.3 a ii skall endast perioder
beaktas under vilka den anställde eller egenföretagaren var
arbetsoförmögen enligt Förenade konungarikets lagstiftning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

118

15. 1) Vid beräkningen enligt artikel 46.2 a av det teoretiska
beloppet för den del av pensionen som består av en
tilläggsdel enligt Förenade konungarikets lagstiftning

a) skall uttrycket "inkomster, avgifter eller ökningar" i
förordningens artikel 47.1 b förstås som ett överskott
i inkomstfaktorer som detta definieras i lagen om
socialförsäkringspensioner, Social Security Pensions
Act 1975, eller, i förekommande fall, författningen
om socialförsäkringspensioner (Nordirland), Social
Security Pensions Order 1975,

b) skall det genomsnittliga överskottet i inkomst faktorer
beräknas enligt förordningens artikel 47.1 b, tolkad
på det sätt som anges i a ovan, genom att de samman-
lagda överskotten som har registrerats enligt lagstift-
ning divideras med det antal beskattningsår enligt
Förenade konungarikets lagstiftning (inklusive beskatt-
ningsår med delinkomst) som har fullgjorts enligt
denna lagstiftning sedan den 2 april 1978 och som
ligger inom den aktuella försäkringsperioden.

2) Uttrycket "försäkrings- eller bosättningsperioder" i förord-
ningens artikel 46.2 skall vid beräkningen av storleken av
den del av pensionen, som består av en tilläggsdel enligt
Förenade konungarikets lagstiftning, förstås som för-
säkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts
sedan den 6 april 1978.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

119

BILAGA 7

(Förordningens artikel 14c. 1 b)

Tillfällen vid vilka en person samtidigt skall omfattas av lagstiftningen
i två medlemsstater

1. När en person är egenforetagare i Belgien och anställd i en annan
medlemsstat än Belgien eller Luxemburg. För Luxemburg skall
skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 mellan Belgien och
Luxemburg gälla.

2. När en person som är bosatt i Danmark är egenforetagare i
Danmark och anställd i en annan medlemsstat.

3. Vad avser olycksfallsförsäkringen inom jordbruket och ålderspen-
sionsförsäkringen för jordbrukare: när en person är egenforetagare
inom jordbruket i Tyskland och anställd i en annan medlemsstat.

4. När en person är egenforetagare i Frankrike och anställd i en
annan medlemsstat än Luxemburg.

5. När en person är egenforetagare inom jordbruket i Frankrike och
anställd i Luxemburg.

6. När en person är egenforetagare i Grekland och anställd i en
annan medlemsstat.

7. När en person är egenforetagare i Italien och anställd i en annan
medlemsstat.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

120

BILAGA II

Rådets förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning
(EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när
anställda, egenforetagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen

AVDELNING I: ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel 1-4)

AVDELNING II: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER (artikel 5-10)

AVDELNING III: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS BE-
STÄMMELSER OM BESTÄMMANDE AV
TILLÄMPLIG LAGSTIFTNING (artiklarna
11-14)

AVDELNING IV: TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS SÄR-
SKILDA BESTÄMMELSER FÖR OLIKA SLAG
AV FÖRMÅNER

Kapitel 1: Allmänna regler om sammanläggning av
perioder (artikel 15)

Kapitel 2: Sjukdom och moderskap (artikel
16—34)

Kapitel 3: Invaliditet, ålderdom och dödsfall (pen-
sioner) (artikel 35—59)

Kapitel 4: Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
(artikel 60-77)

Kapitel 5: Dödsfallsersättningar (artikel 78 och 79)

Kapitel 6: Arbetslöshetsförmåner (artikel 80—84)

Kapitel 7: Familjeförmåner och familjebidrag
(artikel 85—89)

Kapitel 8: Förmåner för pensionärers minderåriga
bam och för bam som mist en av för-
äldrarna eller båda föräldrarna (artikel
90—92)

AVDELNING V: FINANSIELLA BESTÄMMELSER (artikel
93-107)

AVDELNING VI: DIVERSE BESTÄMMELSER (artikel 108—117)

AVDELNING VII: ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER
(artikel 118—122)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

121

BILAGOR	Prop. 1991/92:170
Bilaga 1:	Bilaga 4.1 Behöriga myndigheter
Bilaga 2:	Behöriga institutioner
Bilaga 3:	Institutioner på bosättningsorten och institutioner på vistelseorten
Bilaga 4:	Förbindelseorgan
Bilaga 5:	Tillämpningsbestämmelser i bilaterala konventioner som fortfarande gäller
Bilaga 6:	Förfarande vid betalning av förmåner
Bilaga 7:	Banker
Bilaga 8:	Utgivande av familjeförmåner
Bilaga 9:	Beräkning av den genomsnittliga årskostnaden för vård- förmåner
Bilaga 10:	Institutioner och organ som har utsetts av de behöriga myndigheterna
Bilaga 11:	System som avses i förordningens artikel 35.2

122

AVDELNING 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Definitioner

I denna förordning

a) avses med förordning förordning (EEG) nr 1408/71,

b) avses med tillämpningsförordning denna förordning,

c) gäller de definitioner som har slagits fast i artikel 1 i förordning
(EEG) nr 1408/71.

Artikel 2

Standardblanketter — Information om lagstiftning — Handböcker

1. Blanketter för intyg, bestyrkta utlåtanden, deklarationer, ansök-
ningar och andra handlingar som behövs för tillämpningen av förord-
ningen och tillämpningsförordningen skall utarbetas av Administrativa
kommissionen.

Två medlemsstater eller deras behöriga myndigheter kan efter samråd
med Administrativa kommissionen komma överens om att sinsemellan
använda förenklade blanketter.

2. Administrativa kommissionen kan för de behöriga myndigheternas
räkning i vaije medlemsstat samla in information om bestämmelserna i
de nationella lagstiftningar som omfattas av förordningen.

3. Administrativa kommissionen skall utarbeta handböcker för att
informera berörda personer om deras rättigheter och om de administra-
tiva formaliteter som skall följas vid utnyttjande av dessa rättigheter.

Samråd skall ske med Rådgivande kommittén innan sådana handböcker
utarbetas.

Artikel 3

Förbindelseorgan — Kontakter mellan institutioner och mellan
förtnånstagare och institutioner

1. De behöriga myndigheterna kan utse förbindelseorgan som får ta
direkt kontakt med varandra.

2. Vaije institution i en medlemsstat och vaije person som är bosatt
eller vistas inom en medlemsstats territorium kan, antingen direkt eller
genom förbindelseorganen, lämna in en ansökan hos en annan medlems-
stats institution.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

123

Artikel 4

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bilagor

1. Den behöriga myndigheten eller de behöriga myndigheterna i vaije
medlemsstat förtecknas i bilaga 1.

2. De behöriga institutionerna i vaije medlemsstat förtecknas i bilaga

3. Bosättningsortens och vistelseortens institutioner i vaije medlems-
stat förtecknas i bilaga 3.

4. De förbindelseorgan som har utsetts enligt tillämpningsförord-
ningens artikel 3.1 förtecknas i bilaga 4.

5. De bestämmelser som avses i tillämpningsförordningens artiklar 5,

53.3, 104, 105.2, 116 och 121 förtecknas i bilaga 5.

6. Det förfarande för utbetalning av förmåner som har valts av de
institutioner, som svarar för utbetalningen av förmåner i vaije medlems-
stat enligt tillämpningsförordningens artikel 53.1, förtecknas i bilaga 6.

7. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 55.1 förtecknas i bilaga 7.

8. De medlemsstater för vilka bestämmelserna i tillämpningsförord-
ningens artikel 10a. 1 d gäller i deras inbördes kontakter förtecknas i
bilaga 8.

9. De system som skall beaktas vid beräkningen av den genomsnitt-
liga årskostnaden för vårdförmåner enligt tilllämpningsförordningens
artiklar 94.3 a och 95.3 a förtecknas i bilaga 9.

10. I bilaga 10 förtecknas de institutioner eller organ som har utsetts
av de behöriga myndigheterna enligt framför allt följande bestämmelser:

a) förordningen: artikel 14d.2 och 17,

b) tillämpningsförordningen: artikel 6.1, 11.1, 11a. 1, 12a, 13.2 och

13.3, 14.1—3, 38.1, 70.1, 80.2, 81, 82.2, 85.2, 86.2, 89.1, 91.2,

102.2, 109, 110 och 113.2.

11. I bilaga 11 förtecknas det eller de system som avses i förord-
ningens artikel 35.2

AVDELNING ll

TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS ALLMÄNNA
BESTÄMMELSER

Tillämpning av förordningens artikel 6 och 7

Artikel 5

Tillämpning av tillämpningsförordningen i stället för avtal om tillämp-
ning av konventioner

Tillämpningsförordningens bestämmelser skall ersätta de bestämmelser
i överenskommelserna för tillämpning av de konventioner som avses i

124

förordningens artikel 6. De skall även ersätta bestämmelser om tillämp-
ningen av de konventionsbestämmelser som avses i förordningens ar-
tikel 7.2 c, i den mån de inte är förtecknade i bilaga 5.

Tillämpning av förordningens artikel 9

Artikel 6

Tillträde till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring

1. Om en person, med beaktande av förordningens artikel 9 och

15.3, uppfyller villkoren för tillträde till en frivillig försäkring eller en
frivillig fortsättningsförsäkring för invaliditet, ålderdom och dödsfall
(pensioner) i flera system i en medlemsstats lagstiftning och om han inte
har omfattats av obligatorisk försäkring enligt ett av dessa system på
grund av sin senaste anställning eller period av verksamhet som egen-
företagare kan han enligt de nämnda artiklarna ansluta sig till det sys-
tem för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som
föreskrivs i denna medlemsstats lagstiftning eller, om ett sådant saknas,
enligt det system som han själv väljer.

2. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel
9.2 gällande, skall en person till institutionen i den berörda med-
lemsstaten lämna in ett intyg om de försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som han har fullgjort enligt en annan medlemsstats lag-
stiftning. Ett sådant intyg skall på begäran av personen i fråga utfärdas
av den institution eller de institutioner som tillämpar de lagstiftningar
enligt vilka han har fullgjort dessa perioder.

Tillämpning av förordningens artikel 12

Artikel 7

Allmänna regler för tillämpningen av bestämmelser om förhindrande av
sammanträffande av förmåner — Tilllämpning av dessa bestämmelser
på förmåner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall (pensioner)

1. Om en person som har rätt till en förmån enligt en medlemsstats
lagstiftning också har rätt till förmåner enligt en eller flera andra med-
lemsstaters lagstiftning skall följande regler gälla:

a) Om tillämpningen av förordningens artikel 12.2 eller 12.3 medför
en minskning eller ett samtidigt innehållande av dessa förmåner
får ingen av dem minskas eller innehållas med ett belopp som är
större än det belopp som erhålls genom att dela det belopp, som
skall minskas eller innehållas enligt den lagstiftning enligt vilken
förmånen skall utges, med antalet förmåner som skall minskas
eller innehållas och som personen har rätt till.

b) Beträffande förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pen-
sioner) som utges enligt förordningens artikel 46.2 av en med-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

125

lemsstats institution skall denna beakta alla förmåner av annat slag
och vaije inkomst eller ersättning som kan medföra en minskning
eller ett innehållande av den förmån som skall utges av denna
institution, dock inte för beräkningen av det teoretiska belopp som
avses i förordningens artikel 46.2 a utan uteslutande för minsk-
ningen eller innehållandet av det belopp som avses i förordningens
artikel 46.2 b. Endast en del av det totala beloppet av en sådan
förmån eller ersättning skall dock beaktas och denna del skall
beräknas i proportion till längden av de försäkringsperioder som
har fullgjorts enligt förordningens artikel 46.2 b.

c) Beträffande förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pen-
sioner) som utges av en medlemsstats institution enligt första
stycket i förordningens artikel 46.1 skall denna institution i fall då
förordningens artikel 46.3 gäller beakta alla förmåner av ett annat
slag och vaije inkomst eller ersättning som kan medföra en minsk-
ning eller ett innehållande av den förmån som skall utges av denna
institution, dock inte för beräkningen av det belopp som avses i
förordningens artikel 46.1 utan uteslutande för minskningen eller
innehållandet av det belopp som följer av tillämpningen av förord-
ningens artikel 46.3. Endast en del av det totala beloppet av dessa
förmåner eller denna inkomst eller ersättning skall dock beaktas
och denna del skall beräknas genom att man på detta belopp
tillämpar en koefficient som motsvarar proportionen mellan det
förmånsbelopp som följer av tillämpningen av förordningens ar-
tikel 46.3 och det belopp som följer av tillämpningen av första
stycket i förordningens artikel 46.1.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 12.2—4 skall de be-
höriga institutionerna på begäran lämna varandra alla upplysningar som
behövs.

Artikel 8

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom eller
moderskap enligt flera medlemsstaters lagstiftning

1. Om en anställd eller egenföretagare eller en medlem av hans
familj har rätt till moderskapsförmåner enligt två eller flera medlems-
staters lagstiftning skall dessa förmåner uteslutande utges enligt lagstift-
ningen i den medlemsstat inom vars territorium förlossningen har ägt
rum eller, om förlossningen inte har ägt rum inom någon av dessa
medlemsstaters territorier, uteslutande enligt den medlemsstats lagstift-
ning som den anställde eller egenföretagaren senast har varit omfattad
av.

2. Om en anställd eller egenföretagare för samma period av arbets-
förmåga har rätt till vårdförmåner enligt lagstiftningen i Irland och
lagstiftningen i Storbritannien, Nordirland eller Gibraltar (Förenade
konungariket), skall dessa förmåner beviljas uteslutande enligt den
medlemsstats lagstiftning som personen senast har varit omfattad av.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

126

Artikel 8a

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till förmåner vid sjukdom, förmåner
vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning
och en eller flera andra medlemsstaters lagstiftning

Om en anställd eller egenforetagare eller en medlem av hans familj
under samma period har rätt till förmåner vid sjukdom, olycksfall i
arbetet eller arbetssjukdom enligt grekisk lagstiftning och enligt en eller
flera andra medlemsstaters lagstiftning, skall dessa förmåner uteslutande
beviljas enligt den lagstiftning som personen senast har varit omfattad
av.

Artikel 9

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till dödsfallsersättning enligt flera
medlemsstaters lagstiftning

1. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium skall
endast den rätt till dödsfallsersättning behållas som har förvärvats enligt
denna medlemsstats lagstiftning, medan den rätt som har förvärvats
enligt andra medlemsstaters lagstiftning skall falla bort.

2. Om ett dödsfall inträffar inom en medlemsstats territorium och
rätten till dödsfallsersättning har förvärvats enligt två eller flera andra
medlemsstaters lagstiftning eller om ett dödsfall inträffar utanför med-
lemsstaternas territorier och rätten har förvärvats enligt två eller flera
medlemsstaters lagstiftning, skall endast den rätt behållas som har för-
värvats enligt den medlemsstats lagstiftning som den avlidne senast var
omfattad av, medan den rätt som har förvärvats enligt andra med-
lemsstaters lagstiftning skall falla bort.

Artikel 9a

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till arbetslöshetsförmåner

Om en anställd eller egenforetagare, som har rätt till arbetslöshetsför-
måner enligt en medlemsstats lagstiftning som han enligt förordningens
artikel 69 var omfattad av under sin senaste anställning eller verksamhet
som egenforetagare, reser till Grekland där han också har rätt till ar-
betslöshetsförmåner på grund av en period av försäkring, anställning
eller verksamhet som egenforetagare, som tidigare har fullgjorts enligt
grekisk lagstiftning, skall rätten till förmåner enligt grekisk lagstiftning
innehållas under den tid som föreskrivs i förordningens artikel 69.1 c.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

127

10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

Artikel 10

Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeförmåner eller familje-
bidrag för anställda eller egenföretagare

1. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
1660/85.)

2. Om en anställd som omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat
har rätt till familjebidrag på grund av försäkrings- eller anställnings-
perioder som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning skall
bidragen innehållas så länge familjeförmåner eller familjebidrag med
tillämpning av förordningens artikel 73 och 74 skall utges för samma tid
och samma familjemedlem enligt lagstiftningen i den första medlemssta-
ten.

Artikel 10a

(Denna artikel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 3427/89.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

128

AVDELNING III

TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS BESTÄMMELSER OM
BESTÄMMANDE AV TILLÄM PLIG LAGSTIFTNING

Tillämpning av förordningens artikel 13—17

Artikel 11

Formaliteter när en anställd sänts ut enligt förordningens artikel 14.1
och 14b. 1 och när överenskommelser slutits enligt förordningens artikel
17

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat, vars lagstiftning skall fortsätta att gälla, skall i följande
fall utfärda ett intyg som anger att en anställd skall fortsätta att omfattas
av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av den anställde eller dennes arbetsgivare i fall som
avses i förordningens artikel 14.1 och 14b. 1.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens
artikel 14.1 b och 14b skall begäras av arbetsgivaren.

Artikel 11a

Formaliteter enligt förordningens artikel 14a. 1 och 14b. 2 och i fall av
överenskommelser enligt förordningens artikel 17 då arbete utförs inom
en annan medlemsstats territorium än det inom vilket personen normalt
är egenföretagare

1. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat vars lagstiftning skall fortsätta att gälla skall utfärda ett
intyg som anger att egenföretagaren skall i följande fall fortsätta att
omfattas av denna lagstiftning fram till ett visst datum:

a) På begäran av egenföretagaren i fall som avses i förordningens
artiklar 14a. 1 och 14b.2.

b) I fall där förordningens artikel 17 gäller.

2. Det samtycke som föreskrivs för fall som avses i förordningens
artiklar 14a. 1 b och 14b.2 skall begäras av egenföretagaren.

Artikel 12

Särskilda bestämmelser om anställdas försäkring enligt det tyska sys-
temet för social trygghet

Om tysk lagstiftning, enligt förordningens artiklar 13.2 a, 14.1, 14.2
eller 14b. 1 eller enligt en överenskommelse som har slutits enligt för-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

129

ordningens artikel 17, gäller för en person som är anställd av ett företag
eller en arbetsgivare som inte har sitt säte inom tyskt territorium och
om personen inte har någon fast arbetsplats inom tyskt territorium, skall
denna lagstiftning gälla som om personen var anställd på sin bosätt-
ningsort inom tyskt territorium.

Om den anställde inte är bosatt inom tyskt territorium skall tysk lag-
stiftning gälla som om han vore anställd på en ort för vilken Allgemeine
Ortskrankenkasse Bonn (Lokala allmänna sjukförsäkringskassan Bonn)
är behörig.

Artikel 12a

Regler som gäller de personer som avses i förordningens artikel 14.2 b,

14.3, 14a.2-4 och 14c. 1 a och som normalt är anställda och/eller egen-
företagare inom två eller flera medlemsstaters territorium

Vid tillämpningen av förordningens artikel 14.2 b, 14.3, 14a.2—4 och
14c. 1 a skall följande regler gälla:

1. a) En person som normalt utför arbete inom två eller flera med-

lemsstaters territorier eller hos ett företag som har sitt säte
inom en medlemsstats territorium och vars verksamhet sträck-
er sig över två medlemsstaters gemensamma gräns eller som
samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium och
egenforetagare inom en annan medlemsstats territorium skall
anmäla detta till den institution som har utsetts av den be-
höriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium
han är bosatt.

b) Om lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
personen är bosatt inte gäller honom skall den institution som
har utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet i sin tur
anmäla förhållandet till den institution som har utsetts av den
behöriga institutionen i den medlemsstats vars lagstiftning
skall gälla.

2. a) Om en person, som normalt är anställd eller egenforetagare

inom två eller flera medlemsstaters territorier och som utför
en del av sitt arbete inom den medlemsstat inom vars territo-
rium han är bosatt, normalt omfattas av denna medlemsstats
lagstiftning enligt förordningens artikel 14.2 b i eller artikel
14a.2 första meningen, skall den institution som har utsetts av
denna medlemsstats behöriga myndighet utfärda ett intyg som
anger att han omfattas av dess lagstiftning och sända en kopia
av det till den institution som har utsetts av den behöriga
myndigheten i vaije annan medlemsstat.

i) inom vars territorium personen utför en del av sitt arbete
och/eller,

ii) om han är anställd, inom vars territorium det företag eller
den arbetsgivare, hos vilken han är anställd, har sitt säte
eller är bosatt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

130

b) Den sistnämnda institutionen skall, när det behövs, till den
institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat vars lagstiftning skall tillämpas, sända den infor-
mation som är nödvändig för att fastställa de avgifter som
arbetsgivaren eller arbetsgivarna och/eller personen är skyl-
diga att betala enligt denna lagstiftning.

3. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats territo-

rium hos ett företag som har sitt säte inom en annan medlems-
stats territorium och vars verksamhet sträcker sig över dessa
staters gemensamma gräns eller som är egenforetagare i ett
sådant företag, enligt förordningens artikel 14.3 eller 14a.3
omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territo-
rium företaget har sitt säte, skall den institution som har
utsetts av den behöriga myndigheten i den sistnämnda med-
lemsstaten utfärda ett intyg som anger att personen omfattas
av dess lagstiftning och sända en kopia av det till den institu-
tion som har utsetts av den behöriga myndigheten i varje
annan medlemsstat.

i) inom vars territorium personen är anställd eller egen-
företagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

4. a) Om en anställd, som inte är bosatt inom något av de med-

lemsstaters territorier inom vilka han utför arbete, enligt
förordningens artikel 14.2 b ii, omfattas av lagstiftningen i
den medlemsstat inom vars territorium företaget eller den
person som sysselsätter honom har sitt säte eller är bosatt,
skall den institution som har utsetts av den behöriga myndig-
heten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den anställde ett
intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning och
sända en kopia av det till den institution som har utsetts av
den behöriga myndigheten i vaije annan medlemsstat

i) inom vars territorium den anställde utför en del av sitt
arbete,

ii) inom vars territorium den anställde är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

5. a) Om en person, som normalt är egenforetagare inom två eller

flera medlemsstaters territorium men som inte utför någon del
av sitt arbete inom den medlemsstats territorier inom vilket
han är bosatt, enligt förordningens artikel 14a.2, andra
meningen, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom
vars territorium han utför sitt huvudsakliga arbete, skall den
institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat inom vars territorium han är bosatt utan dröjsmål

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

131

underrätta den institution som har utsetts av de behöriga myn-
digheterna i de andra berörda medlemsstaterna.

b) Medlemsstaternas behöriga myndigheter eller de institutioner
som har utsetts av dessa behöriga myndigheter skall efter
överenskommelse och med beaktande av bestämmelserna i d
och i förekommande fall bestämmelserna i förordningens
artikel 14a.4, bestämma vilken lagstiftning som skall gälla för
personen i fråga, inom en period av högst sex månader från
den dag då en av de berörda institutionerna underrättas om
personens situation.

c) Den institution som tillämpar den lagstiftning som har be-
stämts som tillämplig för personen i fråga skall lämna honom
ett intyg som anger att han omfattas av denna lagstiftning och
sända en kopia av det till de övriga berörda institutionerna.

d) Vid bestämmande av personens huvudsakliga arbete enligt
förordningens artikel 14a.2 tredje meningen skall först och
främst den ort beaktas på vilken de fasta och permanenta
lokalerna finns i vilka personen utför sitt arbete. Om sådana
saknas skall sådana kriterier beaktas som arbetets normala
beskaffenhet eller varaktighet, antalet tjänster som tillhanda-
hålls och den inkomst som arbetet ger.

e) De berörda institutionerna skall lämna varandra de upplys-
ningar som behövs för att bestämma både personens huvud-
sakliga arbete och de avgifter som skall betalas enligt den
lagstiftning som har bestämts som tillämplig på honom.

6. a) Om den institution som har utsetts av den behöriga myndig-

heten i den medlemsstat vars lagstiftning skulle gälla enligt
förordningens artikel 14a.2 eller 14a.3, beslutar att bestäm-
melserna i nämnda artikels punkt 4 skall gälla för personen i
fråga, skall den, utan att det påverkar tillämpningen av be-
stämmelserna i 5 ovan och i synnerhet 5 b, underrätta de
behöriga myndigheterna i de övriga berörda medlemsstaterna
eller de institutioner som har utsetts av dessa myndigheter om
detta. Den lagstiftning som skall gälla personen skall, när det
behövs, bestämmas genom en överenskommelse.

b) Den information som avses i 2 b ovan skall av de andra be-
rörda institutionerna sändas till de institutioner som har utsetts
av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstift-
ning har fastställts vara tillämplig.

7. a) Om en person, som är anställd inom en medlemsstats terri-

torium samtidigt som han är egenforetagare inom en annan
medlemsstats territorium, enligt förordningens artikel 14c. 1 a
omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är an-
ställd skall den institution som har utsetts av den behöriga

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

132

myndigheten i den sistnämnda medlemsstaten lämna den an-
ställde ett intyg som anger att han omfattas av dess lagstiftning
och sända en kopia av det till den institution som har utsetts
av den behöriga myndigheten i vaije annan medlemsstat

i) inom vars territorium personen är egenforetagare,

ii) inom vars territorium personen är bosatt.

b) Punkt 2 b ovan skall gälla även dessa fall.

Artikel 13

Utövande av rätten att välja för personer anställda vid beskickningar och
konsulat

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.2 måste
första gången utövas inom tre månader från den dag då personen an-
ställdes på beskickningen eller konsulatet eller då han blev privattjänare
hos tjänstemän vid en sådan beskickning eller sådant konsulat. Valet
skall ha verkan från och med den dag då anställningen böijar.

Om personen i fråga på nytt utövar sin rätt att välja vid ett kalenderårs
utgång skall valet ha verkan från och med det följande kalenderårets
första dag.

2. Den person som utövar sin rätt att välja skall anmäla detta till den
institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den med-
lemsstat vars lagstiftning han har valt att omfattas av och samtidigt
underrätta sin arbetsgivare om detta. Denna institution skall, om det
behövs, vidarebefordra denna information till alla andra institutioner i
samma medlemsstat enligt de föreskrifter som har utfärdats av denna
medlemsstats behöriga myndighet.

3. Den institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat vars lagstiftning personen i fråga har valt att omfattas av
skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av denna med-
lemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd på beskick-
ningen eller konsulatet eller som privattjänare hos tjänstemän vid en
sådan beskickning eller ett sådant konsulat.

4. Om personen i fråga har valt att omfattas av tysk lagstiftning skall
bestämmelserna i denna lagstiftning gälla som om han vore anställd på
den plats där den tyska regeringen har sitt säte. Den behöriga myndig-
heten skall utse den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.

Artikel 14

Utövande av rätten att välja för Europeiska gemenskapernas hjälpper-
sonal

1. Den rätt att välja som avses i förordningens artikel 16.3 måste
utövas när anställningsavtalet träffas. Den myndighet som har rätt att
sluta sådana avtal skall informera den institution som har utsetts av den

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

133

behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde
har valt att omfattas av. Denna institution skall, om det behövs, vid-
arebefordra sådan information till alla andra institutioner i samma med-
lemsstat.

2. Den institution, som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
medlemsstat vars lagstiftning medlemmen av hjälppersonalen har valt att
omfattas av, skall lämna honom ett intyg som anger att han omfattas av
denna medlemsstats lagstiftning under den tid som han är anställd av
Europeiska gemenskaperna som medlem av hjälppersonalen.

3. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall, när det be-
hövs, utse behöriga institutioner för Europeiska gemenskapernas hjälp-
personal.

4. Om en medlem av hjälppersonalen, som är anställd inom en annan
medlemsstats territorium än Tyskland, har valt att omfattas av tysk
lagstiftning skall bestämmelserna i denna lagstiftning tillämpas som om
medlemmen av hjälppersonalen vore anställd på den ort där den tyska
regeringen har sitt säte. Den behöriga myndigheten skall utse den be-
höriga sjukförsäkringsinstitutionen.

AVDELNING IV

TILLÄMPNING AV FÖRORDNINGENS SÄRSKILDA BESTÄM-
MELSER FÖR OLIKA SLAG AV FÖRMÅNER

KAPITEL 1

ALLMÄNNA REGLER OM SAMMANLÄGGNING AV PERIODER

Artikel 15

1. I de fall som avses i förordningens artikel 18.1, 38, 45.1—3, 64,

67.1 och 67.2 skall perioder läggas samman enligt följande regler:

a) Till försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts
enligt en medlemsstats lagstiftning, skall läggas försäkrings- eller
bosättningsperioder som har fullgjorts enligt vaije annan medlems-
stats lagstiftning i den utsträckning som det behövs som komple-
ment till de försäkrings- eller bosättningsperioder som har full-
gjorts enligt den första medlemsstatens lagstiftning för att få,
bibehålla eller återfå rätt till förmåner, under förutsättning att
dessa försäkrings- eller bosättningsperioder inte sammanfaller. Om
förmåner vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) skall
utges av två eller flera medlemsstaters institutioner enligt bestäm-
melserna i förordningens artikel 46.2, skall var och en av de
berörda institutionerna, göra en separat sammanläggning genom
att beakta alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har
fullgjorts av den anställde eller egenföretagaren enligt alla med-
lemsstaters lagstiftningar som han har omfattats av, om något

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

134

annat inte följer av bestämmelserna i förordningens artikel 45.2,

45.3 och 46.2 c.

b) Om en försäkrings- eller bosättningsperiod som har fullgjorts
enligt ett system för obligatorisk försäkring enligt en medlemsstats
lagstiftning sammanfaller med en försäkringsperiod enligt ett
system för frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring
enligt en annan medlemsstats lagstiftning, skall endast den period
som har fullgjorts enligt systemet för obligatorisk försäkring beak-
tas.

c) Om en annan försäkrings- eller bosättningsperiod än en period
som likställs med en sådan, har fullgjorts enligt en medlemsstats
lagstiftning och sammanfaller med en period som likställs med en
försäkrings- eller bosättningsperiod enligt en annan medlemsstats
lagstiftning, skall endast den förstnämnda perioden beaktas.

d) Vaije period som betraktas som likställd enligt två eller flera
medlemsstaters lagstiftning skall endast beaktas av institutionen i
den medlemsstat enligt vars lagstiftning den försäkrade personen
senast var obligatoriskt försäkrad före den nämnda perioden. Om
den försäkrade personen inte har varit obligatoriskt försäkrad
enligt en medlemsstats lagstiftning före den nämnda perioden skall
perioden beaktas av institutionen i den medlemsstat enligt vars
lagstiftning han första gången efter den nämnda perioden var
obligatoriskt försäkrad.

e) Om det inte är möjligt att exakt fastställa den tidsperiod inom
vilken vissa försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts
enligt en medlemsstats lagstiftning skall dessa perioder inte anses
sammanfalla med försäkrings- eller bosättningsperioder som har
fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, och de skall
således, om det är fördelaktigt, beaktas.

f) Om vissa försäkrings- eller bosättningsperioder enligt en medlems-
stats lagstiftning endast beaktas om de har fullgjorts inom en viss
tidsfrist, skall institutionen som tillämpar denna lagstiftning

i) beakta endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder
enligt en annan medlemsstats lagstiftning som har fullgjorts
inom denna tidsfrist, eller

ii) förlänga denna tidsfrist med försäkrings- eller bosättnings-
perioder som helt eller delvis har fullgjorts inom den nämnda
fristen enligt en annan medlemsstats lagstiftning, om de berör-
da försäkrings- eller bosättningsperiodema enligt den andra
medlemsstatens lagstiftning endast leder till förskjutning av
den frist inom vilken försäkrings- eller bosättningsperiodema
måste vara fullgjorda.

2. Försäkrings- eller bosättningsperioder, som har fullgjorts enligt en
medlemsstats lagstiftning för vilken förordningen inte gäller men som
beaktas enligt en annan lagstiftning i denna medlemsstat för vilken för-
ordningen gäller, skall godtas som försäkrings- eller bosättningsperioder
och beaktas i sammanläggningssyfte.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

135

3. Om försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats
lagstiftning uttrycks i andra enheter än dem som används i en annan
medlemsstats lagstiftning, skall den omvandling som behövs för sam-
manläggning genomföras enligt följande regler:

a) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett sys-
tem med sexdagarsvecka eller om han är egenforetagare

i) skall en dag motsvara åtta timmar och omvänt,

ii) skall sex dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 26 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 78 dagar motsvara ett
kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt,
veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det
totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett
kalenderår sammanlagt överstiger 312 dagar, 52 veckor, 12
månader eller fyra kvartal.

b) Om personen i fråga är en anställd som har omfattats av ett sys-
tem med femdagarvecka

i) skall en dag motsvara nio timmar och omvänt,

ii) skall fem dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 22 dagar motsvara en månad och omvänt,

iv) skall tre månader, 13 veckor eller 66 dagar motsvara ett
kvartal och omvänt,

v) skall, vid omvandlingen av veckor till månader och omvänt,
veckorna och månaderna omvandlas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att det
totala antalet försäkringsperioder som har fullgjorts under ett
kalenderår sammanlagt överstiger 264 dagar, 52 veckor, 12
månader eller fyra kvartal.

KAPITEL 2

SJUKDOM OCH MODERSKAP

Tillämpning av förordningens artikel 18

Artikel 16

Styrkande av försäkringsperioder

1. För att göra sin rätt enligt bestämmelserna i förordningens artikel
18 gällande skall en anställd eller egenforetagare till den behöriga insti-
tutionen lämna in ett intyg som anger de försäkringsperioder som har
fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast var omfattad av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den anställdes eller egenföretagarens
begäran av den eller de institutioner i den medlemsstat vars lagstiftning
han senast var omfattad av. Om han inte lämnar in detta intyg skall den

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

136

behöriga institutionen vända sig till den eller de berörda institutionerna
för att fä intyget.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också, om försäk-
ringsperioder som tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats
lagstiftning behöver beaktas för att villkoren i den behöriga statens
lagstiftning skall uppfyllas.

Tillämpning av förordningens artikel 19

Artikel 17

Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga
staten

1. För att fä vårdförmåner enligt förordningens artikel 19 skall en
anställd eller egenforetagare registrera sig och sina familjemedlemmar
hos institutionen på sin bosättningsort genom att lämna in ett intyg som
visar att han och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner.
Detta intyg utfärdas av den behöriga institutionen, i förekommande fall
på grundval av information från arbetsgivaren. Om den anställde eller
egenföretagaren eller hans familjemedlemmar inte lämnar in detta intyg
skall institutionen på bosättningsorten vända sig till de behöriga institu-
tionerna för att fä intyget.

2. Detta intyg skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får
meddelande om att det inte längre är giltigt. Om detta intyg har utfär-
dats av en fransk institution skall det dock gälla endast i ett år från den
dag då det utfärdades och skall förnyas vaije år.

3. Om personen i fråga är säsongsarbetare skall det intyg som avses
i punkt 1 gälla under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet såvida
den behöriga institutionen inte under tiden meddelar institutionen på
bosättningsorten om att det inte längre är giltigt.

4. Institutionen på bosättningsorten skall undersöka den behöriga
institutionen om vaije anmälan som har gjorts enligt bestämmelserna i
punkt 1.

5. Vid vaije ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna
in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna beviljas
enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är
bosatt.

6. Vid sjukhusvistelse skall institutionen på bosättningsorten inom tre
dagar efter det att den har fått reda på detta underrätta den behöriga
institutionen om tidpunkten för intagningen på sjukhus, sjukhusvistelsens
sannolika längd och tidpunkten för utskrivning. Någon underrättelse
behövs dock inte när kostnaden för vårdförmånema återbetalas med ett
schablonbelopp till institutionen på bosättningsorten.

7. Institutionen på bosättningsorten skall i förväg underrätta den
behöriga institutionen om vaije beslut om beviljande av vårdförmåner
när den sannolika eller faktiska kostnaden överstiger ett schablonbelopp,
som fastställs och omprövas med jämna mellanrum av Administrativa

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

137

kommissionen. Den behöriga institutionen skall inom 15 dagar från och
med den dag då denna information har översänts göra eventuella in-
vändningar och ange de skäl på vilka invändningarna grundas. Om
ingen sådan invändning har gjorts vid slutet av denna period skall insti-
tutionen på bosättningsorten bevilja vårdförmånerna. Om dessa för-
måner måste beviljas i ett mycket brådskande fall skall institutionen på
bosättningsorten omedelbart underrätta den behöriga institutionen om
det. Meddelande om invändning med angivande av de skäl på vilka
invändningen grundas behövs dock inte om kostnaderna för vårdför-
månema återbetalas med ett schablonbelopp till institutionen på bosätt-
ningsorten.

8. Den anställde eller egenföretagaren eller hans familjemedlemmar
skall underrätta institutionen på bosättningsorten om vaije förändring i
deras situation som kan påverka rätten till vårdförmåner, i synnerhet
vaije upphörande eller byte av anställning eller byte av verksamhet som
egenforetagare för personen i fråga eller vaije byte av bosättnings- eller
vistelseort av honom eller hans familjemedlemmar. På samma sätt skall
den behöriga institutionen underrätta institutionen på bosättningsorten
om den anställde eller egenföretagaren upphör att vara försäkrad eller
upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten
kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar all infor-
mation om den anställdes eller egenföretagarens försäkring eller om
hans rätt till vårdförmåner.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga
myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kom-
missionen, komma överens om andra tilllämpningsbestämmelser.

Artikel 18

Kontantförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga
staten

1. För att få kontantförmåner enligt förordningens artikel 19.1b skall
en anställd eller egenforetagare inom tre dagar efter det att arbetsoför-
mågan inträffade anmäla sig hos institutionen på bosättningsorten genom
att lämna in ett meddelande om att han har slutat arbeta eller, om det
föreskrivs i den lagstiftning som tillämpas av den behöriga institutionen
eller institutionen på bosättningsorten, ett intyg om arbetsoförmåga som
har utfärdats av den behandlande läkaren.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg
om arbetsoförmåga skall personen anmäla sig direkt till institutionen på
bosättningsorten inom den tidsfrist som anges i den lagstiftning som
denna tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medicinskt
bekräftas och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget skall
ange oförmågans beräknade varaktighet och skall utan dröjsmål över-
sändas till den behöriga institutionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

138

3. I fall där punkt 2 inte gäller skall institutionen på bosättningsorten
snarast möjligt, och i vaije fall inom tre dagar från den dag då personen
gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som om han vore
försäkrad hos denna institution. Den undersökande läkarens intyg skall
särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och skall översän-
das till den behöriga institutionen av institutionen på bosättningsorten
inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga
administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om
han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar
att personen är i stånd att återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål
underrätta honom och den behöriga institutionen om detta och ange den
dag då arbetsoförmågan har upphört. Utan att det påverkar tilllämp-
ningen av punkt 6 skall underrättelsen till personen anses som ett beslut
som har fattats av den behöriga institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter
rätten att låta personen undersökas av den läkare som institutionen själv
har valt.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantför-
måner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som
fastställts i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att
personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen om sitt
beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till institutionen
på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den behö-
riga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt den
lagstiftning som institutionen tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på
lämpligt sätt, exempelvis med internationella postanvisningar, och skall
underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om
kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den
behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen in-
formera personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på
bosättningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för ut-
betalning och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den be-
höriga statens lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 20

Artikel 19

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Särskilda bestämmelser för gränsarbetare och deras familjemedlemmar

För gränsarbetare eller deras familjemedlemmar kan läkemedel, ban-
dage, glasögon och mindre hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och

139

tester utföras endast inom den medlemsstats territorium inom vilket de
har ordinerats enligt bestämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning,
utom i fall dä den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar
eller en överenskommelse som har träffats mellan de berörda medlems-
staterna eller dessa medlemsstaters behöriga myndigheter innehåller
förmånligare regler.

Tillämpning av förordningens artikel 22

Artikel 20

Vård förmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga
staten — Särskilda regler för personer som är anställda inom inter-
nationell transport och deras familjemedlemmar

1. För att få vårdförmåner för sig själv eller för medföljande familje-
medlemmar skall en person, som är anställd inom internationell trans-
port och omfattas av förordningens artikel 14.2 a och som under sin
anställning beger sig till en annan medlemsstats territorium än den
behöriga statens, snarast möjligt till institutionen på vistelseorten lämna
in ett särskilt intyg som har utfärdats av arbetsgivaren eller dennes
företrädare under den innevarande kalendermånaden eller under de två
kalendermånaderna närmast före inlämnandet. Detta intyg skall särskilt
ange den dag från och med vilken personen har varit anställd hos ar-
betsgivaren och namnet och adressen på den behöriga institutionen. Om
arbetsgivaren enligt den behöriga statens lagstiftning inte behöver känna
till den behöriga institutionen skall dock den anställde lämna skriftliga
uppgifter om denna institutions namn och adress då han lämnar in sin
ansökan till institutionen på vistelseorten. En person som har lämnat in
ett sådant intyg skall antas ha uppfyllt villkoren för rätt till vårdför-
måner. Om en person inte kan ta kontakt med institutionen på vistel-
seorten innan han får läkarvård skall han ändå få denna vård som om
han vore försäkrad hos denna institution, om han visar upp det nämnda
intyget.

2. Institutionen på vistelseorten skall inom tre dagar höra sig för hos
den behöriga institutionen om personen i fråga uppfyller villkoren för
rätt till vårdförmåner. Institutionen på vistelseorten skall utge vårdför-
måner tills den får svar från den behöriga institutionen, dock inte längre
än för 30 dagar.

3. Den behöriga institutionen skall sända sitt svar till institutionen på
vistelseorten inom tio dagar efter det att den har mottagit begäran från
den sistnämnda institutionen. Om detta svar är jakande skall den be-
höriga institutionen, vid behov, ange den längsta period under vilken
vårdförmåner får utges enligt den lagstiftning som den tillämpar och
institutionen på vistelseorten skall fortsätta att utge dessa förmåner.

4. I stället för det intyg som avses i punkt 1 får den anställde som
avses i den punkten lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten
vilket anger att villkoren för rätt till vårdförmåner har uppfyllts. Detta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

140

intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen, skall, när det
behövs, särskilt ange den längsta period under vilken vårdförmåner får
utges enligt den behöriga statens lagstiftning. I ett sådant fall gäller inte
bestämmelserna i punkt 1—3 ovan.

5. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och

17.9 skall gälla även dessa fall.

6. Vårdförmåner som beviljas på grund av ett sådant antagande som
har gjorts enligt punkt 1 skall återbetalas enligt förordningens artikel

36.1.

Artikel 21

Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga
staten — Andra anställda än de som omfattas av tillämpningsförord-
ningens artikel 20 eller egenforetagare

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a i skall,
utom i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 20, en anställd
eller egenforetagare till institutionen på vistelseorten lämna in ett intyg
som anger att han har rätt till vårdförmåner. Detta intyg, som skall
utfärdas av den behöriga institutionen på den berörda personens begäran
om möjligt innan han lämnat den medlemsstats territorium inom vilket
han är bosatt, skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period
under vilken vårdförmåner får utges enligt den behöriga statens lagstift-
ning. Om personen i fråga inte lämnar in detta intyg skall institutionen
på vistelseorten skaffa det från den behöriga institutionen.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och

17.9 skall gälla även dessa fall.

Artikel 22

Vårdförmåner för anställda eller egenforetagare som flyttar eller som
återvänder till bosättningslandet och för anställda eller egenforetagare
som har fatt tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 22.1 b i skall
en anställd eller egenföretagare till institutionen på bosättningsorten
lämna in ett intyg som styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa
förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen
skall, när det behövs, särskilt innehålla uppgift om den längsta period
under vilken dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna
i den behöriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av per-
sonen utfärdas efter hans avresa om det på grund av force majeure inte
kan utfärdas dessförinnan.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och

17.9 skall gälla även dessa fall.

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förord-
ningens artikel 22.1 c i.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

141

Artikel 23

Vårdförmåner för familjemedlemmar

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 21 eller 22 skall, i
förekommande fall, gälla även vid beviljande av vårdförmåner till
familjemedlemmar enligt förordningens artikel 22.3.

Vid tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7,
17.9, 21 och 22 i sådana fall som avses i förordningens artikel 22.3
andra stycket skall dock vad som där sägs om institutionen på bosätt-
ningsorten och lagstiftningen i familjemedlemmarnas bosättningsland i
stället avse den behöriga institutionen och den behöriga statens lagstift-
ning.

Artikel 24

Kontantförmåner för anställda och egenföretagare vid vistelse i en annan
medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18 skall gälla också
kontantförmåner enligt förordningens artikel 22.1 a ii. Utan att det
påverkar skyldigheten att lämna intyg om arbetsoförmåga skall dock en
anställd eller egenföretagare, som vistas inom en medlemsstats terri-
torium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara skyldig att lämna in
sådant meddelande om att han har slutat arbeta som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 18.1.

Tillämpning av förordningens artikel 23.3

Artikel 25

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kon-
tantförmåner

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 23.3 skall en
anställd eller egenföretagare till den behöriga institutionen lämna in ett
intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan med-
lemsstats territorium än det inom vilket denna institution finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av institutionen på den ort där familje-
medlemmarna är bosatta.

Det skall gälla i 12 månader från den dag då det utfärdades. Det kan
förnyas och i ett sådant fall skall det gälla från den dag då det för-
nyades.

Personen i fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen
om vaije händelse som föranleder en ändring av intyget. En sådan
ändring skall gälla från det datum då händelsen inträffade.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

142

3. I stället för det intyg som föreskrivs i punkt 1 kan den behöriga
institutionen kräva att personen visar upp aktuella folkbok-
föringshandlingar om familjemedlemmar som är bosatta inom en annan
medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

Tillämpning av förordningens artikel 25.1

Artikel 26

Förmåner för arbetslösa personer som reser till en annan medlemsstat
än den behöriga staten för att söka arbete där

1. För att få vård- och kontantförmåner enligt förordningens artikel

25.1 för sig själv och för sina familjemedlemmar skall en arbetslös
person till sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som han har rest till
lämna in ett intyg, som han före avresan skall begära från den behöriga
sjukförsäkringsinstitutionen. Om han inte lämnar in detta intyg skall
institutionen på den ort som han har rest till skaffa det från den be-
höriga institutionen.

Av detta intyg skall framgå att han har rätt till förmåner enligt vill-
koren i förordningens artikel 69.1 a, hur länge denna rätt gäller med
beaktande av förordningens artikel 69.1 c, samt beloppet av de kontanta
sjukförsäkringsförmåner som, i förekommande fall, skall utges under
den ovannämnda perioden vid fall av arbetsoförmåga eller sjukhusvis-
telse.

2. Arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken den
arbetslösa personen har rest skall på en kopia av det intyg, som avses i
tillämpningsförordningens artikel 83 och som skall sändas till sjukför-
säkringsinstitutionen på samma ort, intyga att de villkor som föreskrivs
i förordningens artikel 69.1 b är uppfyllda, ange den dag från vilken de
är uppfyllda samt den dag från vilken den arbetslösa personen får för-
måner från arbetslöshetsförsäkringen på den behöriga institutionens
bekostnad.

Detta intyg skall gälla under den period som föreskrivs i förord-
ningens artikel 69.1 c så länge villkoren är uppfyllda. Om villkoren inte
längre är uppfyllda, skall arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen på den ort
till vilken den arbetslösa personen har rest, inom tre dagar underrätta
sjukförsäkringsinstitutionen om detta.

3. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17.6, 17.7 och

17.9 skall gälla även dessa fall.

4. För att få de kontantförmåner som den behöriga statens lagstift-
ning berättigar till skall den arbetslösa personen inom tre dagar till
sjukförsäkringsinstitutionen på den ort till vilken han har rest sända ett
intyg om arbetsoförmåga utfärdat av den behandlande läkaren. Han
skall också ange den dag till vilken han har fått arbetslöshetsförmåner
och sin adress i det land där han vistas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

143

11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

5. Sjukförsäkringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa per-
sonen har rest till skall inom tre dagar underrätta den behöriga sjukför-
säkringsinstitutionen och den behöriga arbetslöshetsförsäkringsinstitu-
tionen samt den institution hos vilken den arbetslösa personen är anmäld
som arbetssökande om den dag då arbetsoförmågan böljade respektive
slutade.

6. I de fall som avses i förordningens artikel 25.4 skall sjukförsäk-
ringsinstitutionen på den ort som den arbetslösa personen har rest till
underrätta den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen och den behöriga
arbetslöshetsförsäkringsinstitutionen om att den anser att villkoren för
förlängning av den period under vilken kontant- och vårdförmåner får
utges är uppfyllda och ange de skäl på vilka den grundar sin uppfattning
samt till den underrättelse som den sänder till den behöriga sjukförsäk-
ringsinstitutionen foga en detaljerad rapport om patientens tillstånd från
den undersökande läkaren med uppgift om den sannolika period under
vilken förutsättningar att tillämpa av förordningens artikel 25.4 kommer
att finnas. Den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen skall sedan fatta sitt
beslut i frågan om förlängning av den period under vilken förmåner får
utges till den sjuka arbetslösa personen.

7. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 18.2—6, 8.8
och 18.9 skall gälla även dessa fall.

Tillämpning av förordningens artikel 25.3

Artikel 27

Vårdförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är
bosatta i en annan medlemsstat än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 17 skall gälla också
vårdförmåner för familjemedlemmar till en arbetslös person som är
bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens.
När familjemedlemmar till en arbetslös person registreras som mot-
tagare av förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel 69.1,
skall det intyg som avses i tillämpningsförordningens artikel 26.1 visas
upp. Detta intyg skall gälla under den tid under vilken förmåner får
utges enligt förordningens artikel 69.1.

Tillämpning av förordningens artikel 26

Artikel 28

Vårdförmåner för pensionssökande och deras familjemedlemmar

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 26.1 inom den
medlemsstats territorium inom vilket den sökande är bosatt skall han
och hans familjemedlemmar registrera sig hos institutionen på bosätt-
ningsorten genom att lämna in ett intyg som visar att han själv och hans

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

144

familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt en annan med-
lemsstats lagstiftning. Detta intyg skall utfärdas av institutionen i den
andra medlemsstat som svarar för vårdförmänema.

2. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta den institution
som har utfärdat intyget om vaije anmälan som har gjorts enligt punkt 1
ovan.

Tillämpning av förordningens artikel 28 och 28a

Artikel 29

Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar som inte är
bosatta i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och har
rätt till förmåner

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 28.1 och 28a
inom den medlemsstats territorium inom vilket pensionären är bosatt
skall han och hans familjemedlemmar registrera sig hos institutionen på
bosättningsorten genom att lämna in ett intyg som anger att han själv
och hans familjemedlemmar har rätt till dessa förmåner enligt den
lagstiftning eller en av de lagstiftningar enligt vilka en pension betalas
ut.

2. Detta intyg skall på pensionärens begäran utfärdas av den institu-
tion eller en av de institutioner som svarar för pensionen eller, i före-
kommande fall, av den institution som har bemyndigats att besluta om
rätten till vårdförmåner så snart som pensionären uppfyller villkoren för
rätt till dessa förmåner. Om pensionären inte lämnar in intyget skall
institutionen på bosättningsorten skaffa det från den institution eller de
institutioner som svarar för pensionen eller, i förekommande fall, från
den institution som har bemyndigats att utfärda sådant intyg. Medan
institutionen väntar på detta intyg kan den registrera pensionären och
hans familjemedlemmar provisoriskt på grundval av de handlingar som
den har godkänt. Denna registrering skall vara bindande för institutio-
nen med ansvar för bekostandet av vårdförmåner endast om den institu-
tionen utfärdar det intyg som föreskrivs i punkt 1.

3. Institutionen på bosättningsorten skall underrätta institutionen som
har utfärdat det intyg som föreskrivs i punkt 1 om vaije registrering
som har gjorts enligt bestämmelserna i nämnda punkt.

4. När en ansökan om vårdförmåner görs skall det för institutionen
på bosättningsorten styrkas, med ett kvitto eller en postanvisningstalong
från den senaste utbetalningen, att rätten till pension fortfarande före-
ligger.

5. Pensionären eller hans familjemedlemmar skall underrätta institu-
tionen på bosättningsorten om vaije ändring i deras situation som kan
påverka deras rätt till vårdförmåner, i synnerhet innehållande eller
indragning av pensionen och vaije byte av bosättning. De institutioner
som har ansvar för pensionen skall också underrätta institutionen på
pensionärens bosättningsort om vaije sådan förändring.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

145

6. Administrativa kommissionen skall, i den utsträckning som be-
hövs, fastställa närmare regler för att bestämma vilken institution som
skall betala kostnaden för de vårdförmåner som avses i förordningens
artikel 28.2 b.

Tillämpning av förordningens artikel 29

Artikel 30

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Vårdförmåner för familjemedlemmar som är bosatta i en annan med-
lemsstat än den stat i vilken pensionären är bosatt

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 29.1 inom den
medlemsstats territorium inom vilket de är bosatta skall familjemedlem-
marna registrera sig hos institutionen på den ort där de är bosatta
genom att lämna in de handlingar som föreskrivs i den lagstiftning som
denna institution tillämpar för utgivande av sådana förmåner till en
pensionärs familjemedlemmar samt ett intyg om att pensionären har rätt
till vårdförmåner för sig själv och sina familjemedlemmar. Detta intyg,
som skall utfärdas av institutionen på pensionärens bosättningsort, skall
gälla så länge institutionen på den ort där familjemedlemmarna är bo-
satta inte har fått någon underrättelse om att det inte längre är giltigt.
När intyget har utfärdats av en fransk institution skall det dock gälla
endast under en period av tolv månader från den dag då det utfärdades
och förnyas vaije år.

2. När familjemedlemmarna ansöker om vårdförmåner skall de till
institutionen på den ort där de är bosatta lämna in det intyg som avses i
punkt 1 ovan, om den lagstiftning som denna institution tillämpar före-
skriver att en sådan ansökan måste åtföljas av bevis på rätt till pension.

3. Om pensionen hålls inne eller dras in eller om pensionären byter
bosättning, skall institutionen på pensionärens bosättningsort underrätta
institutionen på familjemedlemmarnas bosättningsort om detta. Institu-
tionen på familjemedlemmarnas bosättningsort får när som helst begära
att institutionen på pensionärens bosättningsort lämnar upplysningar om
rätten till vårdförmåner.

4. Familjemedlemmarna skall underrätta institutionen på sin bosätt-
ningsort om vaije ändring i deras situation som kan påverka deras rätt
till vårdförmåner, särskilt varje byte av bosättning.

146

Tillämpning av förordningens artikel 31

Artikel 31

Vårdförmåner för pensionärer och deras familjemedlemmar som vistas
i en annan medlemsstat än den i vilken de är bosatta

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 31 skall en
pensionär lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten vilket
anger att han har rätt till dessa förmåner. Detta intyg, som skall utfär-
das av institutionen på pensionärens bosättningsort om möjligt innan han
lämnar den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, skall, i
förekommande fall, särskilt ange den längsta period under vilken vård-
förmåner får utges enligt denna medlemsstats lagstiftning. Om pen-
sionären inte lämnar in detta intyg skall institutionen på vistelseorten
skaffa det från institutionen på bosättningsorten.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningensartikel 17.6, 17.7 och

17.9 skall gälla även dessa fall. I ett sådant fall skall institutionen på
pensionärens bosättningsort anses vara den behöriga institutionen.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner till
familjemedlemmar som omfattas av förordningens artikel 31.

Tillämpning av förordningens artikel 35.1

Artikel 32

Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag och deras
familjemedlemmar kan vända sig under vistelse eller bosättning i en
annan medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 35.1 och då de för-
måner, som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt det försäk-
ringssystem för sjukdom eller moderskap som gäller för arbetare inom
stålindustrin, är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda
systemet för arbetare i gruvor och liknande företag, får arbetare i den
sistnämnda kategorin och deras familjemedlemmar vända sig till den
närmaste institutionen inom den medlemsstats territorium inom vilket de
vistas eller är bosatta och som är förtecknad i tillämpningsförordningens
bilaga 3, även om denna är en institution för tillämpning av det system
som gäller för arbetare inom stålindustrin. Denna institution skall då
utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för arbe-
tare i gruvor och liknande företag är förmånligare, kan sådana arbetare
eller deras familjemedlemmar vända sig antingen till den institution som
svarar för tillämpningen av detta system eller till den närmaste institu-
tion som tillämpar systemet för arbetare inom stålindustrin inom den
medlemsstats territorium inom vilket de vistas eller är bosatta. I det
senare fallet skall institutionen i fråga upplysa personen om att han,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

147

genom att ansöka hos den institution som ansvarar för tillämpningen av
det ovannämnda särskilda systemet, får förmånligare förmåner samt
även informera honom om denna institutions namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 35.2

Artikel 32a

Särskilda system för vissa egenforetagare

Bilaga 11 förtecknar det system eller de system som avses i förord-
ningens artikel 35.2.

Tillämpning av förordningens artikel 35.4

Artikel 33

Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av
institutioner i en annan medlemsstat

Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 35.4 kan
den institution i en medlemsstat, som skall utge förmåner, begära upp-
lysningar från institutioner i en annan medlemsstat om den period under
vilken den senare institutionen redan har utgett förmåner för samma fall
av sjukdom eller moderskap.

Återbetalning från den behöriga institutionen i en medlemsstat av
utgifter under en persons vistelse i en annan medlemsstat

Artikel 34

1. Om det under en anställds eller en egenföretagares vistelse i en
annan medlemsstat än den behöriga staten inte är möjligt att fullgöra de
formaliteter som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel 20.1,

20.4, 21, 23 och 31, skall hans utgifter på begäran återbetalas av den
behöriga institutionen enligt den återbetalningstaxa som tillämpas av
institutionen på vistelseorten.

2. Institutionen på vistelseorten skall på den behöriga institutionens
begäran lämna alla upplysningar som behövs om denna taxa.

Om institutionen på vistelseorten och den behöriga institutionen är
bundna av en överenskommelse enligt vilken antingen ingen återbetal-
ning skall ske eller ett schablonbelopp skall utges enligt förordningens
artiklar 22.1 a i och 31, skall institutionen på vistelseorten dessutom till
den behöriga institutionen översända det belopp som skall återbetalas till
personen i fråga enligt bestämmelserna i punkt 1 ovan.

3. Om det gäller större utgifter kan den behöriga institutionen betala
ett lämpligt förskott till personen i fråga så snart han lämnar in en
begäran om återbetalning till denna institution.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

148

KAPITEL 3

INVALIDITET, ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER)

Inlämnande och beredning av ansökan om förmåner

Artikel 35

Ansökan om invaliditetsförmåner då den anställde eller egenföretagaren
uteslutande har varit omfattad av sådan lagstiftning som anges i förord-
ningens bilaga 4 och i fall som avses i förordningens artikel 40.2

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 37, 38 och 39
samt i de fall som avses i förordningens artikel 40.2, 41.1 och 42.2
skall en anställd eller egenforetagare lämna in en ansökan antingen till
institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han var omfattad av
vid tidpunkten för uppkomsten av den arbetsoförmåga som följts av in-
validitet eller förvärrad invaliditet, eller till institutionen på bosättnings-
orten som då skall översända ansökan till den förstnämnda institutionen
och ange vilken dag som den lämnades in. Denna dag skall gälla som
dag för inlämnande av ansökan till den förstnämnda institutionen. Om
kontanta sjukförsäkringsförmåner har utgetts skall dock den dag då
dessa kontantförmåner slutade att utges i förekommande fall anses som
den dag då ansökan om pension har lämnats in.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 41.1 b skall den institu-
tion hos vilken den anställde eller egenföretagaren senast var försäkrad
underrätta den institution, som först svarade för utbetalning av för-
månerna, om beloppet och den dag från vilken förmånerna har betalats
ut enligt den lagstiftning som den förstnämnda institutionen tillämpar.
Från den dagen skall de förmåner som utgavs innan invaliditeten för-
värrades dras in eller minskas till ett belopp som inte överstiger det
tillägg som avses i förordningens artikel 41.1 c.

3. Bestämmelserna i punkt 2 skall inte gälla i det fall som avses i
förordningens artikel 41.1 d. I detta fall skall den institution hos vilken
sökanden senast var försäkrad vända sig till den nederländska institu-
tionen för att få reda på det belopp som skall utges av denna institution.

Artikel 36

Ansökan om förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner (utom
förmåner till barn som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrar-
na) samt invaliditetsförmåner i fall som inte avses i tillämpningsförord-
ningens artikel 35

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 40—51, utom i fall
som avses i tillämpningsförordningens artikel 35, skall sökanden lämna
in en ansökan till institutionen på bosättningsorten enligt det förfarande
som bestäms i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Om den
anställde eller egenföretagaren inte har omfattats av denna lagstiftning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

149

skall institutionen på bosättningsorten vidarebefordra ansökan till institu-
tionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad
av, och ange den dag då ansökan lämnades in. Den dagen skall anses
som dag för inlämnande av ansökan till den sistnämnda institutionen.

2. Om en anställd eller egenforetagare är bosatt inom en medlems-
stats territorium vars lagstiftning han inte har omfattats av, kan han
lämna in sin ansökan till institutionen i den medlemsstat, vars lagstift-
ning han senast har omfattats av.

3. Om en anställd eller egenforetagare är bosatt inom en icke-med-
lemsstats territorium skall han lämna in sin ansökan till den behöriga
institutionen i den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har omfat-
tats av. Om sökanden lämnar in sin ansökan till institutionen i den
medlemsstat i vilken han är medborgare skall denna institution vidare-
befordra ansökan till den behöriga institutionen.

4. En ansökan om förmåner, som har sänts till institutionen i en
medlemsstat, skall automatiskt medföra att förmåner beviljas samtidigt
enligt lagstiftningen i alla de medlemsstater, vars villkor sökanden
uppfyller, utom i sådana fall då sökanden enligt förordningens artikel

44.2 begär att beviljandet av de förmåner vid ålderdom skjuts upp som
han skulle ha rätt till enligt en eller flera medlemsstaters lagstiftning.

Artikel 37

Handlingar och upplysningar som skall bifogas ansökan om förmåner
som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Vid ansökan enligt tillämpningsförordningens artikel 36 skall följande
regler gälla:

a) Ansökan skall åtföljas av de nödvändiga handlingar och göras på
den blankett som föreskrivs i lagstiftningen

i) i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är bosatt i
fall som avses i artikel 36.1,

ii) i den medlemsstat vars lagstiftning den anställde eller egen-
företagaren senast var omfattad av i fall som avses i artikel

36.2 och 36.3.

b) Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall
styrkas med officiella handlingar som bifogas ansökningsblanket-
ten eller bekräftas av de behöriga organen i den medlemsstat inom
vars territorium sökanden är bosatt.

c) Sökanden skall så långt det är möjligt antingen ange den institution
eller de institutioner i vaije medlemsstat, som handhar försäk-
ringen för invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) och som
den anställde eller egenföretagaren har varit försäkrad hos, eller,
när det gäller en anställd, den eller de arbetsgivare för vilka han
har arbetat inom en medlemsstats territorium, genom att visa upp
de arbetsintyg som han har.

d) Om sökanden enligt förordningens artikel 44.2 begär att beviljan-
det av de förmåner vid ålderdom skjuts upp som han skulle ha rätt

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

150

till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, skall han Prop. 1991/92:170
ange den lagstiftning enligt vilken han ansöker om förmåner. Bilaga 4.1

Artikel 38

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av för-
månsbeioppet

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel

39.4 eller 47.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemed-
lemmar, dock inte om sina bam, som är bosatta inom en annan med-
lemsstats territorium än det i vilket institutionen som svarar for för-
månerna finns.

Detta intyg skall utfärdas av sjukförsäkringsinstitutionen på familje-
medlemmarnas bosättningsort eller av en annan institution som har
utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars terri-
torium de är bosatta. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens ar-
tikel 25.2 andra och tredje styckena skall gälla också dessa fall.

I stället för det intyg som anses i första stycket ovan kan institutionen
som svarar för förmånerna kräva att sökanden lämnar in aktuella folk-
bokföringshandlingar om familjemedlemmar, dock inte för bam, som är
bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen
finns.

2. Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas
av institutionen i fråga kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans
med pensionären, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte
uppfyller detta villkor likväl är huvudsakligen beroende av sökanden för
sin försöijning genom handlingar som visar att en del av sökandens
inkomster regelbundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Artikel 39

Beredning av ansökningar om invaliditetsförmåner i fall då den anställde
eller egenföretagaren uteslutande har omfattats av den lagstiftning som
avses i förordningens bilaga 4

1. Om en anställd eller egenforetagare har lämnat in en ansökan om
invaliditetsförmåner och om institutionen konstaterar att bestämmelserna
i förordningens artikel 37.1 gäller, skall denna institution, om det be-
hövs, från den institution hos vilken den berörda personen senast var
försäkrad skaffa ett intyg om de försäkringsperioder som han har full-
gjort enligt den lagstiftning som den senare institutionen tillämpar.

2. Punkt 1 ovan gäller också när försäkringsperioder, som har full-
gjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning, måste beaktas för att
villkoren i den behöriga statens lagstiftning skall uppfyllas.

151

3. I fall som avses i förordningens artikel 39.3 skall den institution
som har utrett sökandens fall vidarebefordra hans handlingar till den
institution hos vilken han senast var försäkrad.

4. Tillämpningsförordningens artikel 41—50 gäller inte beredning av
de ansökningar som avses i punkt 1—3.

Artikel 40

Fastställande av invaliditetsgraden

Vid fastställande av invaliditetsgraden skall institutionen i en med-
lemsstat beakta de handlingar, läkarintyg och upplysningar av administ-
rativ karaktär som har skaffats från institutionen i en annan medlems-
stat. Vaije institution behåller dock rätten att låta sökanden undersökas
av den läkare som institutionen själv väljer, utom i sådana fall då be-
stämmelserna i förordningens artikel 40.4 gäller.

Beredning av ansökningar om förmåner vid invaliditet, ålderdom och
dödsfall i fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 36

Artikel 41

Fastställande av den utredande institutionen

1. Ansökningar om förmåner skall utredas av den institution till
vilken de har sänts eller vidarebefordrats enligt bestämmelserna i
tillämpningsförordningens artikel 36. Denna institution benämns här den
utredande institutionen.

2. Den utredande institutionen skall utan dröjsmål och på en särskild
blankett underrätta alla berörda institutioner om ansökningar om för-
måner så att ansökningarna samtidigt och utan dröjsmål kan utredas av
alla dessa institutioner.

Artikel 42

Blanketter som skall användas vid beredning av ansökningar om för-
måner

1. Vid beredningen av ansökningar om förmåner skall den utredande
institutionen använda en blankett som särskilt skall innehålla ett ut-
låtande och en förteckning över de försäkrings- eller bosättningsperioder
som den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt lagstiftningen
i alla de berörda medlemsstaterna.

2. När dessa blanketter sedan vidarebefordras till institutionen i en
annan medlemsstat skall de utgöra bevishandlingar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

152

Artikel 43

De berörda institutionernas förfarande vid beredning av en ansökan

1. Den utredande institutionen skall på den blankett som föreskrivs i
tillämpningsförordningens artikel 42.1 ange de försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna
tillämpar och skall sända en kopia av denna blankett till den institution
för försäkring vid invaliditet, ålderdom eller dödsfall (pensioner) i varje
medlemsstat hos vilken den anställde eller egenföretagaren har varit
försäkrad samt i förekommande fall bifoga de arbetsintyg som sökanden
har visat upp.

2. Om det gäller endast en annan institution skall denna institution
fylla i den nämnda blanketten och ange

a) de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt
den lagstiftning som denna tillämpar,

b) det förmånsbelopp som sökanden kunde göra anspråk på för en-
dast dessa försäkrings- eller bosättningsperioder,

c) det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som har beräknats
enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2.

Den ifyllda blanketten skall återsändas till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast
sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt
den lagstiftning som tillämpas av den andra medlemsstatens behöriga
institution och om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder
kan bestämmas utan dröjsmål och det beräkningsförfarande som avses i
c kräver en avsevärt längre tid, skall blanketten återsändas till den
utredande institutionen med den information som avses i a och b. Den
information som avses i c skall snarast möjligt sändas till den utredande
institutionen.

3. Om det gäller två eller flera institutioner skall var och en av dessa
institutioner fylla i den nämnda blanketten och ange de försäkrings-
eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som
institutionen tillämpar och återsända den till den utredande institutionen.

Om en rätt till förmåner har förvärvats med beaktande av endast
sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt
den lagstiftning som tillämpas av en eller flera av dessa institutioner och
om det förmånsbelopp som svarar mot dessa perioder kan bestämmas
utan dröjsmål, skall den utredande institutionen samtidigt underrättas om
detta belopp och om försäkrings- eller bosättningsperiodema. Om be-
stämmandet av det nämnda beloppet kräver en viss tid, skall den utre-
dande institutionen underrättas om beloppet så snart som detta har
bestämts.

När den utredande institutionen har fått alla blanketter med infor-
mation om försäkrings- eller bosättningsperioder och, i förekommande
fall, det eller de belopp som skall betalas ut enligt lagstiftningen i en
eller flera av de berörda medlemsstaterna, skall denna sända en kopia

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

153

av de ifyllda blanketterna till vaije berörd institution, som på handlingen
skall anteckna det teoretiska och det faktiska förmånsbelopp som beräk-
nats enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 samt återsända
handlingen till den utredande institutionen.

4. Så snart som den utredande institutionen, efter att ha fått den
information som avses i punkt 2 och 3, har fastställt att bestämmelserna
i förordningens artikel 40.2, 48.2 eller 48.3 skall tillämpas, skall den
underrätta de andra berörda institutionerna om detta.

5. I de fall som avses i tillämpningsförordningens artikel 37 d skall
institutionerna i de medlemsstater, vars lagstiftning sökanden har varit
omfattad av men hos vilka han har begärt beviljandet av förmåner skjuts
upp, på den blankett som avses i tillämpningsförordningens artikel 42.1
ange endast de försäkrings- eller bosättningsperioder som sökanden har
fullgjort enligt den lagstiftning som de tillämpar.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 44

Institutioner med bemyndigande att fatta beslut om invaliditetsgraden

1. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 2 och 3,
skall endast den utredande institutionen ha rätt att fatta det beslut som
avses i förordningens artikel 40.4 om sökandens invaliditetsgrad. Denna
institution skall fatta detta beslut så snart som den kan avgöra, i före-
kommande fall med beaktande av bestämmelserna i förordningens ar-
tikel 45, om de villkor för rätt till förmåner som har fastställts i den
lagstiftning som den tillämpar har uppfyllts. Den skall utan dröjsmål
underrätta de andra berörda institutionerna om detta beslut.

2. Om de villkor för rätt till förmåner — bortsett från villkor om de
som rör invaliditetsgraden — som har fastställts i den lagstiftning som
den utredande institutionen tillämpar inte har uppfyllts med beaktande
av bestämmelserna i förordningens artikel 45, skall denna institution
omedelbart underrätta den institution som är behörig vad avser invalidi-
tet i den medlemsstat, vars lagstiftning den anställde eller egenföretaga-
ren senast var omfattad av. Om de villkor för rätt till förmåner enligt
den lagstiftning som denna institution tillämpar är uppfyllda, skall denna
institution ha rätt att fatta beslut om sökandens invaliditetsgrad. Institu-
tionen skall utan dröjsmål underrätta de andra berörda institutionerna
om detta beslut.

3. Vid behov kan det bli nödvändigt att återföra ärendet på samma
villkor till den behöriga institutionen för invaliditet i den medlemsstat
vars lagstiftning den anställde eller egenföretagaren först var omfattad
av.

154

Artikel 45

Provisorisk utbetalning av förmåner och förskott på förmåner

1. Om den utredande institutionen konstaterar att sökanden har rätt
till förmåner enligt den lagstiftning som denna tillämpar utan att sådana
försäkrings- eller bosättningsperioder behöver beaktas som har fullgjorts
enligt andra medlemstaters lagstiftning, skall den omedelbart betala ut
dessa förmåner provisoriskt.

2. Om sökanden inte har rätt till förmåner enligt punkt 1 men om det
framgår av de upplysningar som den utredande institutionen har fått
enligt tillämpningsförordningens artikel 43.2 eller 43.3 att en rätt till
förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning med
beaktande av endast sådana försäkrings- eller bosättningsperioder som
har fullgjorts enligt den lagstiftningen, skall den institution som tilläm-
par den nämnda lagstiftningen betala ut dessa förmåner provisoriskt så
snart som den utredande institutionen har underrättat den om skyldig-
heten att göra det.

3. Om i det fall som avses i punkt 2, rätt till förmåner har förvärvats
enligt lagstiftningen i fler än en medlemsstat, med beaktande av endast
de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt var
och en av dessa lagstiftningar, skall den institution, som först har
underrättat den utredande institutionen om att en sådan rätt föreligger,
svara för den provisoriska utbetalningen av förmånerna. Den utredande
institutionen skall informera de övriga berörda institutionerna om detta.

4. Den institution som är skyldig att betala ut förmåner enligt punkt
1, 2 eller 3 skall utan dröjsmål informera sökanden om detta och då
särskilt betona att åtgärden är provisorisk och inte kan överklagas.

5. Om ingen förmån tills vidare kan betalas till sökanden enligt punkt
1, 2 eller 3 men om det framgår av utredningen att rätt till förmåner
har förvärvats enligt förordningens artikel 46.2, skall den utredande in-
stitutionen betala ut ett lämpligt förskott till honom vilket kan återkrävas
och vars belopp skall ligga så nära som möjligt det belopp som san-
nolikt kommer att betalas ut till honom enligt förordningens artikel

46.2.

6. Två medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga myndig-
heter kan komma överens om att tillämpa andra metoder för utbetalning
tills vidare av förmåner i fall då endast institutioner i dessa stater be-
rörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om vaije sådan
överenskommelse.

Artikel 46

Beräkning av förmåner vid sammanträffande av perioder

1. Vid beräkningen av det teoretiska och det faktiska förmånsbe-
ioppet enligt bestämmelserna i förordningens artikel 46.2 a och b skall
reglerna i tillämpningsförordningens artikel 15.1 b—d gälla.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

155

Det faktiska belopp som har fastställts på detta sätt skall ökas med det
belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig
fortsättningsförsäkring och skall bestämmas enligt den lagstiftning enligt
vilken dessa försäkringsperioder har fullgjorts.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.3 skall det för-
månsbelopp som svarar mot perioder av frivillig eller frivillig fortsätt-
ningsförsäkring inte beaktas.

Artikel 47

Slutlig beräkning av det förmånsbelopp som skall utges av institutioner
som tillämpar förordningens artikel 46.3

I fall som avses i förordningens artikel 46.3 andra stycket skall den
utredande institutionen beräkna det slutliga beloppet av de förmåner som
vaije institution skall utge samt underrätta var och en av de berörda
institutionerna om detta.

Artikel 48

Underrättelse till sökanden om institutionernas beslut

1. Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna
har fattat, i förekommande fall med beaktande av den underrättelse som
avses i tillämpningsförordningens artikel 47, skall sändas till den utre-
dande institutionen. Vaije beslut skall innehålla uppgift om möjligheten
att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstift-
ningen. När den utredande institutionen har fått alla sådana beslut skall
den underrätta sökanden om detta på dennes eget språk i ett sammanfat-
tande meddelande till vilket de nämnda besluten skall bifogas. Tiden för
överklagande skall alltid räknas från det att sökanden fick det samman-
fattande meddelandet.

2. När det sammanfattande meddelande som avses i punkt 1 sänds till
sökanden skall den utredande institutionen samtidigt sända en kopia till
var och en av de berörda institutionerna tillsammans med en kopia av
de andra institutionernas beslut.

Artikel 49

Omräkning av förmåner

1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 49.2,

49.3 och 51.2 gäller bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel
45 och 47.

2. Vid omräkning, indragning eller innehållande av en förmån skall
den institution som har fattat ett sådant beslut omedelbart underrätta den
berörda personen och vaije institution hos vilken personen har rätt till
förmåner om detta, vid behov genom den utredande institutionens med-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

156

verkan. Beslutet skall innehålla uppgift om möjligheten att överklaga
och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. Tiden för
överklagande skall alltid räknas från det att sökanden fick beslutet.

Artikel 50

Åtgärder för att påskynda beviljandet av förmåner

1. a) i) När en anställd eller egenforetagare som är medborgare i

en medlemsstat blir omfattad av en annan medlemsstats
lagstiftning skall den behöriga institutionen för pensioner
i den senare medlemsstaten med alla de medel som står
till dess förfogande vid registreringstillfället sända all
information om den berörda personens identitet, namnet
på den nämnda behöriga institutionen samt det försäk-
ringsnummer som han har tilldelats till det organ som har
utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat.

ii) Vidare skall den behöriga institution som avses under i, så
långt möjligt, sända all annan information som kan under-
lätta och påskynda utbetalningen av pensioner till det
organ som har utsetts enligt bestämmelserna under i.

iii) Denna information skall sändas på det sätt som har be-
stämts av Administrativa kommissionen till det organ som
har utsetts av den berörda medlemsstatens behöriga myn-
dighet.

iv) Vid tillämpningen av bestämmelserna under i—iii skall
statslösa personer och flyktingar anses vara medborgare i
den medlemsstat vars lagstiftning de först var omfattade
av.

b) De berörda institutionerna skall på begäran av den personen i
fråga eller den institution hos vilken han vid den aktuella
tidpunkten är försäkrad böija ställa samman hans försäk-
ringsförhållanden senast ett år före den dag då han uppnår
pensionsåldern.

2. Föreskrifter för tillämpningen av bestämmelserna i punkt 1 be-
slutas av Administrativa kommissionen.

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 51

1. Följande gäller när någon får förmåner, i synnerhet

a) förmåner vid invaliditet,

b) förmåner vid ålderdom som utges vid arbetsoförmåga,

c) förmåner vid ålderdom som utges till äldre arbetslösa personer,

d) förmåner vid ålderdom som utges när en förvärvsverksamhet
upphör,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

157

e) förmåner till efterlevande som utges vid invaliditet eller arbets-
oförmåga,

f) förmåner som utges under förutsättning att mottagarens tillgångar
inte överstiger en viss nivå:

Om den som får förmåner vistas eller är bosatt inom en annan med-
lemsstats territorium än den stat i vilken den institution som svarar för
förmånerna finns, skall administrativa kontroller och läkarundersök-
ningar utföras på denna institutions begäran av institutionen på mot-
tagarens vistelse- eller bosättningsort enligt det förfarande som före-
skrivs i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den
institution som svarar för förmånerna skall dock ha rätt att låta mottaga-
ren undersökas av en läkare som den väljer.

2. Om det konstateras att den förmånstagare som avses i punkt 1
ovan är anställd eller verksam som egenforetagare eller har tillgångar
som överstiger den fastställda nivån samtidigt som han får förmåner,
skall institutionen på vistelse- eller bosättningsorten sända en rapport till
den institution som svarar för förmånerna och som har begärt kontrollen
eller undersökningen. Denna rapport skall särskilt ange arten av den
anställning eller verksamhet som personen i fråga bedriver, beloppet av
den inkomst eller de tillgångar som han har haft under det senaste hela
kvartalet, normalinkomsten inom samma område för en anställd eller
egenforetagare på samma nivå och inom samma yrke som personen i
fråga hade innan han blev invalid, under en referensperiod som skall
fastställas av den institution som svarar för förmånerna, och, i förekom-
mande fall, ett utlåtande från en medicinskt sakkunnig om den berörda
personens hälsotillstånd.

Artikel 52

Om personen i fråga återfår rätten till förmåner, som har innehållits,
medan han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den
behöriga statens skall de berörda institutionerna utbyta all information
som behövs för att dessa förmåner skall kunna betalas ut på nytt.

Utbetalning av förmåner

Artikel 53

Metod för utbetalning av förmåner

1. Om den institution i en medlemsstat som svarar för förmåner till
personer bosatta inom en annan medlemsstats territorium inte betalar ut
förmånerna direkt till dem, skall dessa förmåner på begäran av denna
institution betalas ut av den sistnämnda medlemsstatens förbindelses-
organ eller av institutionen på den ort där de personer som har rätt till
förmåner är bosatta enligt det förfarande som avses i tilllämpningsför-
ordningens artikel 54—58. Om den institution som svarar för förmåner-
na betalar ut dessa direkt till de personer som har rätt till dem, skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

158

den underrätta institutionen på bosättningsorten om detta. Det utbetal-
ningsförfarande som tillämpas av medlemsstaternas institutioner anges i
bilaga 6.

2. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndig-
heter kan komma överens om andra metoder för utbetalningen av för-
måner i fall där endast dessa medlemsstaters behöriga institutioner
berörs. Administrativa kommissionen skall underrättas om vaije sådan
överenskommelse.

3. Sådana bestämmelser i överenskommelser om utbetalningen av
förmåner som gällde dagen innan förordningen trädde i kraft skall
fortsätta att gälla, om de finns förtecknade i bilaga 5.

Artikel 54

Underrättelse till det utbetalande organet om kommande utbetalningar

Den institution som svarar för förmånerna skall till förbindelseorganet i
den medlemsstat inom vars territorium personen med rätt till förmåner
är bosatt eller till institutionen på bosättningsorten (nedan kallad det
utbetalande organet) sända ett detaljerat utbetalningsschema i två exemp-
lar vilket skall komma det betalande organet tillhanda senast 20 dagar
före den dag då dessa förmåner skall betalas ut.

Artikel 55

Överföring av belopp till det utbetalande organets konto

1. Tio dagar före den dag då förmåner skall betalas ut skall institu-
tionen med ansvar för förmånerna i denna medlemsstats valuta överföra
det belopp som behövs för de utbetalningar som anges i det schema som
avses i tillämpningsförordningens artikel 54. Överföringen skall göras
genom nationalbanken eller genom en annan bank i den medlemsstat
inom vars territorium institutionen som svarar för förmånerna finns, till
ett konto som har öppnats för det utbetalande organet i nationalbankens
namn eller i någon annan banks namn i den medlemsstat inom vars
territorium det utbetalande organet finns. En sådan överföring skall ha
befriande verkan. Institutionen som svarar för förmånerna skall sam-
tidigt sända en underrättelse om överföringen till det utbetalande or-
ganet.

2. Den bank till vars konto överföringen har gjorts skall kreditera det
utbetalande organet med det överförda beloppets motvärde i den med-
lemsstats valuta inom vars territorium organet finns.

3. Namnen på och huvudkontoren för de banker som avses i punkt 1
förtecknas i bilaga 7.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

159

12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

Artikel 56

Det utbetalande organets betalning av belopp till fönnånstagare

1. De utbetalningar som anges i det schema som avses i tillämpnings-
förordningens artikel 54 skall göras till förmånstagaren av det utbetalan-
de organet för den institutions räkning som ansvarar för förmånerna.
Dessa utbetalningar skall göras på det sätt som bestäms i den lagstift-
ning som det utbetalande organet tillämpar.

2. Så snart det utbetalande organet eller något annat organ som har
utsetts av detta får kännedom om någon omständighet som motiverar
innehållande eller indragning av förmånerna skall det upphöra med alla
utbetalningar. Detsamma gäller då den person som har rätt till förmåner
flyttar till en annan stats territorium.

3. Det utbetalande organet skall upplysa institutionen som svarar för
förmånerna om skälet för vaije utebliven utbetalning. Om den person
som har rätt till förmåner eller dennes make avlider eller om en änka
eller änkling gifter om sig, skall det utbetalande organet underrätta den
nämnda institutionen om dagen för detta.

Artikel 57

Slutlig avräkning avseende de utbetalningar som avses i tillämpningsför-
ordningens artikel 56

1. De utbetalningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 56
skall slutligt avräknas i slutet av varje utbetalningsperiod så att de be-
lopp som faktiskt har betalats till förmånstagama eller till deras före-
trädare kan fastställas liksom de belopp som inte har betalats ut.

2. Det totala beloppet skall, uttryckt i siffror och ord i den medlems-
stats valuta inom vars territorium institutionen som svarar för förmåner-
na finns, intygas vara överensstämmande med de utbetalningar som det
utbetalande organet har gjort och denna bekräftelse skall undertecknas
av en representant för detta organ.

3. Det utbetalande organet skall garantera riktigheten av de utbetal-
ningar som gjorts.

4. Skillnaden mellan de belopp som har överförts av institutionen
som svarar för förmånerna, uttryckt i den medlemsstats valuta inom
vars territorium denna institution finns, och värdet uttryckt i samma
valuta av de utbetalningar som har intygats av det utbetalande organet
skall räknas av från de belopp som senare skall överföras för samma
ändamål av institutionen som svarar för förmånerna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

160

Artikel 58

Gottgörelse för kostnader vid utbetalning av förmåner

Det utbetalande organet kan göra avdrag för kostnader vid utbetalningen
av förmåner, i synnerhet för post- och bankavgifter, enligt de villkor
som föreskrivs i den lagstiftning som detta organ tillämpar.

Artikel 59

Underrättelse om flyttning

När en person som har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller
flera medlemsstater flyttar från en stats territorium till en annans, skall
han underrätta den eller de institutioner som svarar för förmånerna och
det utbetalande organet om detta.

KAPITEL 4

OLYCKSFALL I ARBETET OCH ARBETSSJUKDOMAR

Tillämpning av förordningens artikel 52 och 53

Artikel 60

Vårdförmåner vid bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga
staten

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 52 a, skall en
anställd eller egenföretagare lämna in ett intyg till institutionen på bo-
sättningsorten vilket anger att han har rätt till dessa vårdförmåner. Detta
intyg skall utfärdas av den behöriga institutionen och grundas på upplys-
ningar från arbetsgivaren i förekommande fall. Om den behöriga statens
lagstiftning föreskriver det, skall den anställde eller egenföretagaren till
institutionen på bosättningsorten dessutom lämna in ett bevis från den
behöriga institutionen om mottagen anmälan om ett olycksfall i arbetet
eller en yrkessjukdom. Om personen i fråga inte lämnar in dessa hand-
lingar, skall institutionen på bosättningsorten skaffa dem från den be-
höriga institutionen och i väntan på dem bevilja honom vårdförmåner
enligt sjukförsäkringen, under förutsättning att han uppfyller villkoren
för rätt till dessa.

2. Intyget skall gälla tills institutionen på bosättningsorten får en
underrättelse om att det inte längre gäller. Om detta intyg har utfärdats
av en fransk institution skall det dock gälla endast i ett år från den dag
då det utfärdades och skall förnyas varje år.

3. För säsongsarbetare skall det intyg som avses i punkt 1 gälla
under säsongsarbetets hela beräknade varaktighet, om den behöriga

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

161

institutionen inte under tiden meddelar institutionen på bosättningsorten
att det inte längre gäller.

4. Vid vaije ansökan om vårdförmåner skall personen i fråga lämna
in de handlingar som behövs för att vårdförmåner skall kunna utges
enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är
bosatt.

5. Vid sjukhusvistelse skall institutionen på bosättningsorten inom tre
dagar efter det att den har fått kännedom om detta underrätta den be-
höriga institutionen om tidpunkten för intagningen på sjukhus, sjukhus-
vistelsens sannolika längd och tidpunkten för utskrivningen från sjuk-
hus.

6. Institutionen på bosättningsorten skall i förväg underrätta den
behöriga institutionen om vaije beslut om utgivande av vårdförmåner
när den sannolika eller faktiska kostnaden överstiger ett schablonbelopp,
som fastställs och med jämna mellanrum omprövas av Administrativa
kommissionen.

Den behöriga institutionen skall inom 15 dagar från den dag då denna
information har översänts göra eventuella invändningar och ange de skäl
på vilka dessa invändningar grundas. Om ingen sådan invändning har
gjorts vid slutet av denna period skall institutionen på bosättningsorten
utge vårdförmånema. Om dessa vårdförmåner måste beviljas i ett
mycket brådskande fall skall institutionen på bosättningsorten omedel-
bart underrätta den behöriga institutionen om det.

7. Personen i fråga skall underrätta institutionen på bosättningsorten
om vaije förändring i sin situation som kan påverka hans rätt till vård-
förmåner, i synnerhet upphörande eller byte av anställning eller verk-
samhet som egenforetagare eller byte av bosättnings- eller vistelseort.
På samma sätt skall den behöriga institutionen underrätta institutionen
på bosättningsorten, om personen i fråga upphör att vara försäkrad eller
upphör att ha rätt till vårdförmåner. Institutionen på bosättningsorten
kan när som helst begära att den behöriga institutionen lämnar alla
upplysningar om personens försäkring eller om hans rätt till vårdför-
måner.

8. För gränsarbetare får läkemedel, bandage, glasögon och mindre
hjälpmedel utges och laboratorieanalyser och tester utföras endast inom
den medlemsstats territorium inom vilket de har ordinerats enligt be-
stämmelserna i denna medlemsstats lagstiftning.

9. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga
myndigheter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa
kommissionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Artikel 61

Andra kontantförmåner än pensioner vid bosättning i en annan med-
lemsstat än den behöriga staten

1. För att få andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens
artikel 52 b skall en anställd eller egenforetagare inom tre dagar efter

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

162

det att arbetsoförmågan inträffade göra ansökan hos institutionen på
bosättningsorten genom att lämna in en anmälan om att han har upphört
att arbeta eller, om det föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga
institutionen eller institutionen på bosättningsorten tillämpar, ett intyg
om arbetsoförmåga som har utfärdats av hans behandlande läkare.

2. Om de behandlande läkarna i bosättningslandet inte utfärdar intyg
om arbetsoförmåga skall personen ansöka direkt hos institutionen på
bosättningsorten inom den tid som har fastställts i den lagstiftning som
denna institution tillämpar.

Denna institution skall omedelbart se till att arbetsoförmågan medi-
cinskt konstateras av läkare och att det intyg som avses i punkt 1 utfär-
das. Intyget skall ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet och
skall utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

3. I de fall då punkt 2 inte är tillämplig skall institutionen på bosätt-
ningsorten snarast möjligt, och i vaije fall inom tre dagar från den dag
då personen gjorde anmälan, se till att han undersöks av en läkare som
om han vore försäkrad hos denna institution. Den undersökande läka-
rens intyg skall särskilt ange arbetsoförmågans beräknade varaktighet
och skall översändas till den behöriga institutionen på bosättningsorten
inom tre dagar från den dag då undersökningen gjordes.

4. Institutionen på bosättningsorten skall sedan vidta alla nödvändiga
administrativa kontroller eller läkarundersökningar av personen som om
han vore försäkrad hos denna institution. Så snart som den konstaterar
att personen kan återuppta sitt arbete skall den utan dröjsmål underrätta
honom och den behöriga institutionen om detta och ange den dag arbets-
oförmågan upphörde. Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 6
skall underrättelsen till personen anses som ett beslut av den behöriga
institutionen.

5. Den behöriga institutionen behåller under alla omständigheter
rätten att låta personen undersökas av en läkare som institutionen själv
väljer.

6. Om den behöriga institutionen beslutar att innehålla kontantför-
måner på grund av att personen inte har fullgjort de formaliteter som
föreskrivs i bosättningslandets lagstiftning eller om den konstaterar att
personen kan återuppta sitt arbete, skall den underrätta personen i fråga
om sitt beslut och samtidigt översända en kopia av detta beslut till insti-
tutionen på bosättningsorten.

7. När personen återupptar sitt arbete skall han underrätta den be-
höriga institutionen om detta, om en sådan underrättelse krävs enligt
den lagstiftning som denna institution tillämpar.

8. Den behöriga institutionen skall betala ut kontantförmåner på
lämpligt sätt, exempelvis med internationell postanvisning, och skall
underrätta institutionen på bosättningsorten och personen om detta. Om
kontantförmåner betalas ut av institutionen på bosättningsorten för den
behöriga institutionens räkning skall den sistnämnda institutionen under-
rätta personen om hans rättigheter och underrätta institutionen på bosätt-
ningsorten om kontantförmånernas belopp, tidpunkterna för utbetalning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

163

och den längsta tid under vilken de kan utges enligt den behöriga statens
lagstiftning.

Tillämpning av förordningens artikel 55

Artikel 62

Vårdförmåner vid vistelse i en annan medlemsstat än den behöriga
staten

1. För att få vårdförmåner skall en person, som är anställd inom
internationell transport, omfattas av förordningens artikel 14.2 a och
under sin anställning beger sig till en annan medlemsstats territorium än
den behöriga staten, snarast möjligt till institutionen på vistelseorten
lämna in ett särskilt intyg som har utfärdats av arbetsgivaren eller den-
nes företrädare under den innevarande kalendermånaden eller under de
två kalendermånaderna närmast före inlämnandet. Detta intyg skall
särskilt ange den dag från och med vilken personen har varit anställd
hos denna arbetsgivare samt namnet och adressen på den behöriga
institutionen. Om personen har lämnat in ett sådant intyg skall han anses
ha uppfyllt villkoren för rätt till vårdförmåner. Om personen inte kan ta
kontakt med institutionen på vistelseorten innan han får läkarvård skall
han ändå mot uppvisande av det nämnda intyget få denna vård som om
han vore försäkrad hos denna institution.

3. Den behöriga institutionen skall sända sitt svar till institutionen på
vistelseorten inom tio dagar från det att den fick begäran från denna
institution. Om detta svar är jakande skall den behöriga institutionen vid
behov ange den längsta period under vilken vårdförmåner får utges
enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och institutionen
på vistelseorten skall fortsätta att utge dessa förmåner.

4. Vårdförmåner som utges på grund av det antagande som har gjorts
enligt punkt 1 skall återbetalas enligt förordningens artikel 36.1.

5. I stället för det intyg som avses i punkt 1 får den anställde som
avses i nämnda punkt lämna in det intyg som föreskrivs i punkt 6 till
institutionen på vistelseorten.

6. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 a i, utom
i fall då ett antagande har gjorts enligt punkt 1, skall den anställde eller
egenföretagaren lämna in ett intyg till institutionen på vistelseorten
vilket anger att han har rätt till vårdförmåner. Detta intyg, som skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

164

utfärdas av den behöriga institutionen om möjligt innan personen har
lämnat den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt, skall,
när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken vårdför-
måner får utges enligt den behöriga statens lagstiftning. Om personen i
fråga inte lämnar in detta intyg skall institutionen på vistelseorten skaffa
det från den skaffa institutionen.

7. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 60.5, 60.6 och

60.9 skall gälla även dessa fall.

Artikel 63

Vårdförmåner för anställda eller egenforetagare som flyttar eller åter-
vänder till bosättningslandet och för anställda eller egenforetagare som
har fatt tillstånd att resa till en annan medlemsstat för läkarvård

1. För att få vårdförmåner enligt förordningens artikel 55.1 b i skall
en anställd eller egenforetagare lämna in ett intyg till institutionen på
bosättningsorten vilket styrker att han har rätt att fortsätta att få dessa
förmåner. Detta intyg, som skall utfärdas av den behöriga institutionen,
skall, när det behövs, särskilt ange den längsta period under vilken
dessa förmåner får fortsätta att utges enligt bestämmelserna i den be-
höriga statens lagstiftning. Detta intyg kan på begäran av personen
utfärdas efter hans avresa om det på grund av force majeure inte kan
utfärdas dessförinnan.

2. Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 60.5, 60.6 och

60.9 skall gälla även dessa fall.

3. Punkt 1 och 2 gäller också vårdförmåner i fall som avses i förord-
ningens artikel 55.1 c i.

Artikel 64

Andra kontantförmåner än pensioner vid vistelse i en annan medlemsstat
än den behöriga staten

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 61 skall gälla också
andra kontantförmåner än pensioner enligt förordningens artikel 55.1 a

ii. Utan att det påverkar skyldigheten att lämna in ett intyg om arbets-
oförmåga skall dock en anställd eller egenforetagare, som vistas inom
en medlemsstats territorium utan att vara förvärvsverksam där, inte vara
skyldig att lämna in det meddelande om att han har upphört att arbeta
som avses i tillämpningsförordningens artikel 61.1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

165

Tillämpning av förordningens artikel 52—56

Artikel 65

Meddelanden, utredningar och informationsutbyte mellan institutioner
om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomsfall som inträffat i en annan
medlemsstat än den behöriga staten

1. När en person råkar ut för ett olycksfall i arbetet eller när en
arbetssjukdom först fastställs inom en annan medlemsstats territorium
än den behöriga statens skall ett meddelande om olycksfallet eller sjuk-
domen lämnas enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning,
utan att det påverkar tillämpningen av några bestämmelser som gäller i
den medlemsstat där olycksfallet i arbetet ägde rum eller där arbetssjuk-
domen först fastställdes och som skall fortsätta att tillämpas i ett sådant
fall. Detta meddelande skall sändas till den behöriga institutionen och en
kopia skall sändas till institutionen på bosättningsorten eller på vistelse-
orten.

2. Institutionen i den medlemsstat inom vars territorium olycksfallet
i arbetet ägde rum eller arbetssjukdomen först faställdes skall till den
behöriga institutionen översända det läkarintyg, som har utfärdats där, i
två exemplar samt all relevant information som den behöriga institu-
tionen kan behöva.

3. Om ett olycksfall i arbetet inträffar under en resa inom en annan
medlemsstats territorium än den behöriga statens och om det finns
anledning att göra en utredning inom den förstnämnda medlemsstatens
territorium, kan en utredare utses för detta ändamål av den behöriga
institutionen som då skall meddela denna medlemsstats myndigheter
detta. Dessa myndigheter skall hjälpa utredaren i synnerhet genom att
utse en person som skall bistå honom vid genomgången av officiella
rapporter och andra handlingar som rör olyckan.

4. Efter behandlingens slut skall en detaljerad rapport översändas till
den behöriga institutionen tillsammans med läkarintyg om olycksfallets
eller sjukdomens bestående följder och i synnerhet om personens aktu-
ella tillstånd och tillfrisknande eller bestående men av skadorna. Av-
gifterna för behandlingen skall betalas av institutionen på bosätt-
ningsorten eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, enligt den
taxa som institutionen tillämpar och skall debiteras den behöriga institu-
tionen.

5. Den behöriga institutionen skall på begäran underrätta institutionen
på bosättnings- eller vistelseorten, allt efter omständigheterna, om det
beslut som fastställer dagen då skadorna läkts eller blivit bestående och,
i förekommande fall, om beslut om beviljande av pension.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

166

Artikel 66

Tvister om ett olycksfalls eller en sjukdoms anknytning till arbete

1. Om den behöriga institutionen i fall som avses i förordningens
artikel 52 eller 55.1 anser att olycksfallet eller sjukdomen inte omfattas
av lagstiftningen om olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar, skall den
omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller vistelseorten,
som har beviljat vårdförmånema, om detta. Dessa förmåner skall då
anses omfattade av sjukförsäkringen och de skall fortsätta att utges
enligt denna när de läkarintyg eller andra intyg som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 20 och 21 visas upp.

2. När ett slutligt beslut har fattats i denna fråga skall den behöriga
institutionen omedelbart underrätta den institution på bosättnings- eller
vistelseorten, som har utgett vårdförmånema, om detta. Då fallet inte är
ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom skall denna institution
fortsätta att utge dessa vårdförmåner enligt sjukförsäkringen, om den
anställde eller egenföretagaren har rätt till sådana förmåner. I motsatt
fall skall de vårdförmåner som personen har fått enligt sjukförsäkringen
anses som förmåner vid ett olycksfall i arbetet eller en arbetssjukdom.

Tillämpning av förordningens artikel 57

Artikel 67

Förfarandet vid exponering för risk för en arbetssjukdom i flera med-
lemsstater

1. I fall som avses i förordningens artikel 57.1 skall anmälan om
arbetssjukdom översändas antingen till den behöriga institutionen för
arbetssjukdomar i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade
personen senast var sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat
sjukdomen i fråga eller till institutionen på bosättningsorten som skall
vidarebefordra meddelandet till den behöriga institutionen.

2. Om den behöriga institution som avses i punkt 1 konstaterar att
personen senast enligt en annan medlemsstats lagstiftning var sysselsatt
i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga skall
den översända anmälan och andra handlingar till denna medlemsstats
motsvarande institution.

3. När institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den
drabbade personen senast var sysselsatt i en förvärvsverksamhet som
kan ha förorsakat arbetssjukdomen i fråga konstaterar att denna person
eller hans efterlevande inte uppfyller villkoren i denna lagstiftning, i
förekommande fall med beaktande bestämmelserna i förordningens
artikel 57.2 och 57.3 a och b, skall denna institution

a) utan dröjsmål översända anmälan och alla andra handlingar i
ärendet däribland resultat av och rapporter från de läkarunder-
sökningar som den förstnämnda institutionen har ordnat med,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

167

samt en kopia av det beslut som avses under b till institutionen
i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den drabbade per-
sonen tidigare var sysselsatt i en verksamhet som kunde för-
orsaka sjukdomen i fråga,

b) samtidigt underrätta personen i fråga om sitt beslut och i
synnerhet ange skälen for vägran att utge förmåner, möjlig-
heterna till och tiden för överklagande och den dag då hand-
lingarna översändes till den institution som avses under a.

4. Vid behov skall fallet enligt samma förfarande återsändas till
motsvarande institution i den medlemsstat enligt vars lagstiftning den
drabbade personen först var sysselsatt i en verksamhet som kan ha
förorsakat arbetssjukdomen i fråga.

Artikel 68

Utbyte av information mellan institutioner vid överklagande av ett beslut
att avslå en ansökan - Utbetalning av förskott vid ett sådant över-
klagande

1. När ett beslut att avslå en ansökan fattats av institutionen i en av
de medlemsstater, enligt vars lagstiftning den drabbade personen var
sysselsatt i en verksamhet som kan ha förorsakat arbetssjukdomen, och
detta beslut överklagas, skall denna institution lämna en underrättelse
om överklagandet till den institution till vilken anmälan har översänts
enligt det förfarande som anges i tillämpningsförordningens artikel 67.3,
och sedan underrätta denna också om det slutliga avgörandet.

2. Om rätten till förmåner har förvärvats enligt den lagstiftning som
den sistnämnda institutionen tillämpar, med beaktande av bestämmelser-
na i förordningens artikel 57.2 och 57.3 a och b, skall denna institution
betala ut förskott med ett belopp som, när det behövs, skall bestämmas
efter samråd med den institution vars beslut har överklagats. Den sist-
nämnda institutionen skall återbetala förskottsbeloppet, om den till följd
av avgörandet i högre instans är skyldig att utge förmånerna. Detta
belopp skall sedan dras av från det totala belopp av förmåner som
personen har rätt till.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 69

Fördelning av kostnaden för kontantförmåner i fall av sklerogen pneu-
mokonios

Följande regler skall gälla vid tillämpningen av förordningens artikel

57.3 c:

a) Den behöriga institutionen i den medlemsstat, enligt vars lagstift-
ning kontantförmåner utges enligt förordningens artikel 57.1
(nedan kallad institutionen som svarar för kontantförmåner), skall
använda en blankett som i synnerhet skall innehålla en beskrivning
och sammanfattning av alla försäkrings- (ålderspensionsförsäk-

168

rings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts av den drabba-
de personen enligt lagstiftningen i var och en av de berörda med-
lemsstaterna.

b) Institutionen som svarar för kontantförmåner skall översända
denna blankett till alla ålderspensionsförsäkringsinstitutioner i de
medlemsstater där den drabbade personen var försäkrad, vilka var
och en på blanketten skall ange de försäkrings- (ålderspensionsför-
säkrings-) eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den
lagstiftning som institutionen tillämpar och återsända blanketten till
den institution som svarar för kontantförmåner.

c) Den institution som svarar för kontantförmåner skall sedan fördela
kostnaderna mellan sig själv och de övriga berörda behöriga insti-
tutionerna och, för att få deras godkännande, underrätta dessa om
fördelningen med tillhörande underlag, i synnerhet beträffande det
totala beloppet av beviljade kontantförmåner och beräkningen av
procentsatserna för fördelningen.

d) I slutet av vaije kalenderår skall den institution som svarar för
kontantförmåner, till var och en av de berörda behöriga institu-
tionerna översända en redovisning av de kontantförmåner som har
betalats ut under året i fråga, utvisande det belopp som var och en
av dem är skyldig att betala enligt den fördelning som avses i c.
Var och en av dessa institutioner skall snarast möjligt och senast
inom tre månader fullgöra sin återbetalningsskyldighet till institu-
tionen som svarar för kontantförmåner.

Tillämpning av förordningens artikel 58.3

Artikel 70

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av kon-
tantförmåner, däribland pensioner

1. För att få förmåner enligt bestämmelserna i förordningens artikel

58.3 skall sökanden lämna in ett intyg om sina familjemedlemmar som
är bosatta inom en annan medlemsstats territorium än det i vilket insti-
tutionen som svarar för kontantförmånerna finns.

I stället för det intyg som föreskrivs i första stycket kan institutionen
som svarar för kontantförmåner kräva att sökanden lämnar in aktuella
folkbokföringshandlingar om hans familjemedlemmar som är bosatta
inom en annan medlemsstats territorium än det där institutionen finns.

2. Om, i det fall som avses i punkt 1, den lagstiftning som tillämpas
av institutionen kräver att familjemedlemmarna bor tillsammans med
sökanden, skall det styrkas att de familjemedlemmar som inte uppfyller

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

169

detta villkor huvudsakligen är beroende av sökanden för sin försöijning
genom handlingar som visar att en del av sökandens inkomster regel-
bundet förs över till dessa familjemedlemmar.

Tillämpning av förordningens artikel 60

Artikel 71

Förvärrande av en arbetssjukdom

1. I de fall som avses i förordningens artikel 60.1 skall sökanden
lämna alla upplysningar om förmåner som tidigare har beviljats för den
berörda arbetssjukdomen till institutionen i den medlemsstat från vilken
han ansöker om förmåner. Denna institution kan vända sig till varje
annan institution som tidigare har varit behörig för att få de upplys-
ningar som den anser nödvändiga.

2. I det fall som avses i förordningens artikel 60.1 c skall den be-
höriga institution, som skall betala ut kontantförmånerna, till den andra
institutionen för dess godkännande översända uppgift om de kostnader,
som den institutionen till följd av försämringen skall svara för, samt
bifoga tillhörande handlingar. I slutet av vaije kalenderår skall den
förstnämnda institutionen sända en redovisning till den sistnämnda in-
stitutionen av kontantförmåner som har betalats ut under året, utvisande
det belopp som den sistnämnda institutionen är skyldig att återbetala till
den förstnämnda, en återbetalning som skall göras snarast möjligt och
senast inom tre månader.

3. I det fall som avses i förordningens artikel 60.2 b första meningen
skall den institution som svarar för kontantförmåner, för godkännande
översända uppgift till de berörda institutionerna om de ändringar som
har gjorts i den tidigare fördelningen av kostnaderna, tillsammans med
tillhörande handlingar.

4. Bestämmelserna i punkt 2 gäller också det fall som avses i förord-
ningens artikel 60.2 b andra meningen.

Tillämpning av förordningens artikel 61.5 och 61.6

Artikel 72

Bedömning av graden av arbetsoförmåga vid ett olycksfall i arbete som
har inträffat tidigare eller senare eller vid en arbetssjukdom som har
konstaterats tidigare eller senare

1. För att bedöma graden av arbetsoförmåga, fastställa rätten till
förmåner eller beräkna beloppet av förmåner i de fall som avses i för-
ordningens artikel 61.5 och 61.6 skall sökanden till den behöriga insti-
tutionen i den medlemsstat vars lagstiftning han var omfattad av vid
tidpunkten då olycksfallet i arbetet inträffade eller arbetssjukdomen först

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

170

konstaterades lämna alla upplysningar om tidigare eller senare olycksfall
i arbetet som han har råkat ut for eller arbetssjukdomar han har fått när
han har varit omfattad av lagstiftningen i någon annan medlemsstat,
oavsett vilken grad av arbetsoförmåga som dessa tidigare eller senare
fall kan ha förorsakat.

2. Den behöriga institutionen skall enligt den lagstiftning som den
tillämpar för förvärvandet av rätten till förmåner och för bestämmande
av förmånsbelopp beakta graden av arbetsoförmåga som dessa tidigare
eller senare fall har förorsakat.

3. Den behöriga institutionen kan hos vaije institution, som tidigare
eller senare har varit behörig, begära de upplysningar som den anser
behövs.

Om en tidigare eller senare arbetsoförmåga har förorsakats av ett
olycksfall som inträffade då personen i fråga var omfattad av lagstift-
ningen i en medlemsstat där frågan om arbetsoförmågans ursprung
saknar betydelse, skall den institution som är behörig för den tidigare
eller senare arbetsoförmågan eller det organ, som har utsetts av den
berörda medlemsstatens behöriga myndighet, på begäran av en annan
medlemsstats behöriga institution lämna upplysningar om graden av den
tidigare eller senare arbetsoförmågan och i största möjliga utsträckning
alla upplysningar som kan göra det möjligt att bestämma om arbetsoför-
mågan var en följd av ett olycksfall i arbetet i den lagstiftnings mening
som institutionen i den sistnämnda medlemsstaten tillämpar. Om detta är
fallet skall bestämmelserna i punkt 2 tillämpas.

Tillämpning av förordningens artikel 62.1

Artikel 73

Institutioner till vilka arbetare i gruvor och liknande företag kan vända
sig under vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den be-
höriga staten

1. Om i ett fall som avses i förordningens artikel 62.1 de förmåner
som utges i vistelse- eller bosättningslandet enligt försäkringssystemet
för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar för arbetare inom stål-
industrin är likvärdiga med dem som utges enligt det särskilda systemet
för arbetare i gruvor och liknande foretag, får arbetare i den sistnämnda
kategorin vända sig till den närmaste av de institutioner, inom den med-
lemsstats territorium där de vistas eller är bosatta, som är förtecknade i
tillämpningsförordningens bilaga 3, även om denna är en institution för
tillämpning av systemet för arbetare inom stålindustrin. Den institu-
tionen skall i så fall utge dessa förmåner.

2. Om de förmåner som utges enligt det särskilda systemet för ar-
betare i gruvor och liknande företag är mer förmånliga, kan sådana
arbetare vända sig antingen till den institution som svarar för tillämp-
ningen av detta system eller till den närmaste institution, inom den stats
territorium där de vistas eller är bosatta, som tillämpar systemet för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

171

arbetare inom stålindustrin. I det senare fallet skall institutionen i fråga
upplysa personen om det förhållandet att han får mer förmånliga för-
måner, genom att ansöka hos den institution som svarar för tillämp-
ningen av det ovannämnda särskilda systemet, och om den institutionens
namn och adress.

Tillämpning av förordningens artikel 62.2

Artikel 74

Beaktande av den period under vilken förmåner redan har utgetts av en
annan medlemsstats institution

Vid tillämpningen av förordningens artikel 62.2 kan en medlemsstats
institution, som skall utge förmåner, begära upplysningar från en annan
medlemsstats institution om den period under vilken den sistnämnda
institutionen redan har utgett förmåner för samma fall av olycksfall i
arbetet eller arbetssjukdom.

Inlämnande och beredning av pensionsansökningar, utom sådana som
gäller pension för arbetssjukdomar enligt förordningens artikel 57

Artikel 75

1. För att få en pension eller ett tilläggsbidrag enligt lagstiftningen i
en medlemsstat skall en anställd eller egenföretagare eller hans efter-
levande som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium ansöka
antingen hos den behöriga institutionen eller hos institutionen på bosätt-
ningsorten, som skall vidarebefordra ansökan till den behöriga institu-
tionen. Vid inlämnande av ansökningar gäller följande:

a) Ansökan skall åtföljas av nödvändiga handlingar och göras på den
blankett som föreskrivs i den lagstiftning som den behöriga institu-
tionen tillämpar.

b) Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall
styrkas med officiella handlingar som bifogas ansöknings-
blanketten eller bekräftas av de behöriga organen i den medlems-
stat inom vars territorium sökanden är bosatt.

2. Den behöriga institutionen skall direkt eller genom den behöriga
statens förbindelsesorgan underrätta sökanden om sitt beslut och sända
en kopia av detta beslut till förbindelseorganet i den medlemsstat inom
vars territorium sökanden är bosatt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

172

Administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 76

1. De administrativa kontroller och läkarundersökningar, däribland
de läkarundersökningar som föreskrivs vid omprövning av rätten till
pension, skall på den behöriga institutionens begäran utföras av institu-
tionen i den medlemsstat, inom vars territorium personen med rätt till
förmåner befinner sig, enligt det förfarande som föreskrivs i den lag-
stiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar. Den behöriga in-
stitutionen behåller dock rätten att låta personen med rätt till förmåner
undersökas av en läkare som institutionen själv väljer.

2. Vaije person som uppbär pension för sig själv eller för ett bam
som har mist en av föräldrarna eller båda föräldrarna skall underrätta
den institution som svarar för utbetalningen om vaije ändring i hans
eller barnets situation som kan påverka rätten till pension.

Utbetalning av pensioner

Artikel 77

Utbetalning av pensioner från en medlemsstats institution till pensio-
närer som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium skall
göras enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 53—58.

KAPITEL 5

DÖDSFALLSERSÄTTNINGAR

Tillämpning av förordningens artikel 64—66

Artikel 78

Inlämnande av ansökan om förmån

För att få dödsfallsersättning enligt lagstiftningen i en annan medlems-
stat än den stat inom vars territorium sökanden är bosatt skall denne
lämna in sin ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till
institutionen på bosättningsorten.

Till ansökan skall fogas de handlingar som krävs enligt den lagstift-
ning som den behöriga institutionen tillämpar.

Riktigheten av de upplysningar som lämnas av sökanden skall styrkas
med officiella handlingar som bifogas ansökan eller av bekräftas av de
behöriga organen i den medlemsstat inom vars territorium sökanden är
bosatt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

173

Artikel 79

Intyg om perioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 64 skall sökanden lämna in ett intyg till den behöriga
institutionen vilket anger de försäkrings- eller bosättningsperioder som
den anställde eller egenföretagaren har fullgjort enligt den lagstiftning
som han senast har varit omfattad av.

2. Detta intyg skall på sökandens begäran utfärdas av den sjukför-
säkrings- eller ålderspensionsförsäkringsinstitution hos vilken den an-
ställde eller egenföretagaren senast var försäkrad. Om sökanden inte
lämnar in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från
någon av de nämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 gäller också sådana fall då
det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nöd-
vändigt att ta hänsyn till försäkrings- eller bosättningsperioder som
tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

KAPITEL 6

ARBETSLÖSHETSFÖRMÅNER

Tillämpning av förordningens artikel 67

Artikel 80

Intyg om försäkrings- eller anställningsperioder

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 67.1, 67.2 eller 67.4 skall sökanden lämna ett intyg till
den behöriga institutionen, vilket anger de försäkrings- eller anställ-
ningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt den lagstiftning
som han senast har omfattats av, tillsammans med de ytterligare upplys-
ningar som krävs i den lagstiftning som denna institution tillämpar.

2. Intyget skall på begäran av personen i fråga utfärdas antingen av
en institution för frågor om arbetslöshet i den medlemsstat vars lagstift-
ning han senast var omfattad av eller av en annan institution som har
utsetts av den behöriga myndigheten i denna medlemsstat. Om han inte
lämnar in det nämnda intyget skall den behöriga institutionen skaffa det
från någon av de ovannämnda institutionerna.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också fall då det för att
uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att ta
hänsyn till försäkrings- eller anställningsperioder som han tidigare har
fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

174

Tillämpning av förordningens artikel 68

Artikel 81

Intyg för beräkning av förmåner

Om ansvaret för beräkningen av förmåner åvilar en institution som
avses i förordningens artikel 68.1 och om en person inte har innehaft
sin senaste anställning under minst fyra veckor inom den medlemsstats
territorium där institutionen finns, skall han lämna in ett intyg till denna
institution vilket anger arten av den senaste anställning som han har haft
under minst fyra veckor inom en annan medlemsstats territorium och
den bransch i vilken anställningen innehades. Om personen inte lämnar
in detta intyg skall den berörda institutionen skaffa det antingen från
den institution för frågor om arbetslöshet i den sistnämnda med-
lemsstaten hos vilken han senast var försäkrad eller från en annan insti-
tution som har utsetts av den behöriga myndigheten i denna med-
lemsstat.

Artikel 82

Intyg om familjemedlemmar som skall beaktas vid beräkning av för-
måner

1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 68.2, skall personen i fråga lämna in ett intyg till den
behöriga institutionen om sina familjemedlemmar som är bosatta inom
en annan medlemsstats territorium än det inom vilket institutionen finns.

2. Detta intyg skall utfärdas av den institution som har utsetts av den
behöriga myndigheten i den medlemsstat inom vars territorium familje-
medlemmarna är bosatta. Intyget skall ange att familjemedlemmarna
inte beaktas vid beräkningen av arbetslöshetsförmåner till någon annan
person enligt den medlemsstatens lagstiftning.

Intyget skall gälla i tolv månader från den dag då det utfärdades. Det
kan förnyas och skall då gälla från dagen för förnyelsen. Personen i
fråga skall omedelbart underrätta den behöriga institutionen om vaije
händelse som kan föranleda en ändring av intyget. En sådan ändring
gäller med verkan från dagen för händelsen.

3. Om den institution som utfärdar det intyg som avses i punkt 1 inte
kan intyga att familjemedlemmarna inte beaktas vid beräkningen av
arbetslöshetsförmåner som utges till en annan person enligt lagstift-
ningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta, skall
personen i fråga komplettera intyget med en förklaring om detta när han
lämnar in intyget till den behöriga institutionen.

Bestämmelserna i punkt 2 andra stycket gäller också denna förklaring.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

175

13 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

Tillämpning av förordningens artikel 69

Artikel 83

Villkor och begränsningar för bibehållande av rätt till förmåner då en
arbetslös person beger sig till en annan medlemsstat

1. För att behålla sin rätt till förmåner skall en arbetslös person som
avses i förordningens artikel 69.1 till institutionen på den ort dit han har
rest lämna in ett intyg i vilket den behöriga institutionen skall intyga att
han fortfarande har rätt till förmåner enligt villkoren i punkt 1 b i den
artikeln. I detta intyg skall den behöriga institutionen särskilt ange

a) det förmånsbelopp som skall utges till den arbetslösa personen
enligt den behöriga statens lagstiftning,

b) den dag då den arbetslösa personen upphörde att vara tillgänglig
för den behöriga statens arbetsförmedling,

c) tidsgränsen enligt förordningens artikel 69.1 b för registrering som
arbetssökande i den medlemsstat till vilken den arbetslösa per-
sonen har rest,

d) den längsta period enligt förordningens artikel 69.1 c under vilken
rätten till förmåner kan bibehållas,

e) förhållanden som kan förändra rätten till förmåner.

2. En arbetslös person som har för avsikt att bege sig till en annan
medlemsstat för att söka arbete där skall före avfärden begära det intyg
som avses i punkt 1. Om den arbetslösa personen inte lämnar in detta
intyg skall institutionen på den ort dit han har rest skaffa det från den
behöriga institutionen. Arbetsförmedlingen i den behöriga staten skall se
till att den arbetslösa personen har upplysts om sina skyldigheter enligt
förordningens artikel 69 och enligt denna artikel.

3. Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall
underrätta den behöriga institutionen om den dag då den arbetslösa
personen har registrerat sig och den dag då förmånerna böljade betalas
ut och skall utbetala den behöriga statens förmåner på det sätt som
bestäms i lagstiftningen i den medlemsstat dit personen har rest.

Institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest skall
företa eller låta företa en kontroll som om institutionen hade att göra
med en arbetslös person med rätt till förmåner enligt den lagstiftning
som institutionen tillämpar. Institutionen skall underrätta den behöriga
institutionen om varje förhållande enligt punkt 1 e ovan så snart som
institutionen får kännedom om det och, i fall där förmånerna skall in-
nehållas eller dras in, skall den omedelbart upphöra med utbetalningen
av förmånerna. Den behöriga institutionen skall omgående underrätta
den andra institutionen om i vilken omfattning och från vilken dag den
arbetslösa personens rätt till förmåner förändras av detta förhållande.
Utbetalningen av förmåner får endast återupptas, i förekommande fall,
sedan en sådan underrättelse har mottagits. När förmånen skall minskas
skall institutionen på den ort dit den arbetslösa personen har rest fort-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

176

sätta att betala honom ett minskat förmånsbelopp som kan justeras sedan
institutionen har fått svar från den behöriga institutionen.

4. Två eller flera medlemsstater eller dessa medlemsstaters behöriga
myndigheter kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kom-
missionen, komma överens om andra tillämpningsbestämmelser.

Tillämpning av förordningens artikel 71

Artikel 84

Arbetslösa som under sin senaste anställning var bosatta i en annan
medlemsstat än den behöriga staten

1. I de fall som avses i förordningens artikel 71.1 a ii och första
meningen i artikel 71.1 b ii skall institutionen på bosättningsorten anses
vara den behöriga institutionen vid tillämpningen av tillämpningsförord-
ningens artikel 80.

2. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 71.1 b ii skall en arbetslös som tidigare var anställd till
institutionen på sin bosättningsort, förutom det intyg som avses i
tillämpningsförordningens artikel 80, lämna ett intyg från institutionen i
den medlemsstat, vars lagstiftning han senast har varit omfattad av, som
anger att han inte har rätt till förmåner enligt förordningens artikel 69.

3. Vid tillämpningen av bestämmelserna i förordningens artikel 71.2
skall institutionen på bosättningsorten från den behöriga institutionen
begära all information om de rättigheter som den arbetslöse, tidigare
anställda personen har hos den sistnämnda institutionen.

KAPITEL 7

FAMILJEFÖRMÅNER OCH FAMILJEBIDRAG

Tillämpning av förordningens artikel 72

Artikel 85

Intyg om perioder av anställning eller av verksamhet som egen-
företagare

1. För att göra sin rätt gällande enligt förordningens artikel 72 skall
en person till den behöriga institutionen lämna ett intyg som anger de
perioder av anställning eller av verksamhet som egenforetagare vilka
har fullgjorts enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av.

2. Detta intyg skall utfärdas på den berörda personens begäran an-
tingen av medlemsstatens behöriga institution för familjeförmåner hos
vilken han senast var försäkrad eller av en annan institution som har
utsetts av denna medlemsstats behöriga myndighet. Om han inte lämnar
in detta intyg skall den behöriga institutionen skaffa det från en annan

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

177

av de ovannämnda institutionerna såvida sjukförsäkringsinstitutionen inte
kan sända honom en kopia av det intyg som avses i tillämpningsförord-
ningens artikel 16.1.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också i fall då det för att
uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstiftning är nödvändigt att
beakta sådana perioder av anställning eller av verksamhet som egenföre-
tagare vilka tidigare har fullgjorts enligt en annan medlemsstats lagstift-
ning.

Tillämpning av förordningens artikel 73.1 och 75.1 a och b

Artikel 86

Anställda som omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning än
Frankrikes

1. För att få familjeförmåner enligt förordningens artikel 73.1 skall
en anställd lämna in en ansökan till den behöriga institutionen, vid
behov genom arbetsgivaren.

2. Som underlag för sin ansökan skall den anställde lämna in ett
intyg om sina familjemedlemmar som är bosatta inom en annan med-
lemsstats territorium än det i vilket den behöriga institutionen finns.
Detta intyg skall utfärdas antingen av folkbokföringsmyndighetema i det
land där dessa familjemedlemmar är bosatta eller av institutionen för
sjukförsäkringsfrågor på dessa familjemedlemmars bosättningsort eller
av en annan institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i
den medlemsstat inom vars territorium dessa familjemedlemmar är
bosatta. Detta intyg skall förnyas vaije år.

3. Om den behöriga statens lagstiftning föreskriver att familjeför-
månema kan eller skall betalas ut till en annan person än den anställde
skall denne som underlag för sin ansökan även lämna information som
identifierar den person till vilken familjeförmånema skall betalas i
bosättningslandet (efternamn, förnamn, fullständig adress).

4. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
3427/89.)

5. En anställd skall, vid behov genom sin arbetsgivare, underrätta
den behöriga institutionen om

— varje förändring i familjemedlemmarnas situation som kan påverka
rätten till familjeförmåner,

— varje förändring i antalet familjemedlemmar för vilka familjeför-
måner skall utges,

— varje ändring i dessa familjemedlemmarnas bosättning eller vistel-
se,

— varje förvärvsverksamhet till följd av vilken familjeförmåner skall
utbetalas också enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars
territorium familjemedlemmarna är bosatta.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

178

Tillämpning av förordningens artikel 73.2

Artikel 87

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89.)

Tillämpning av förordningens artikel 74.1

Artikel 88

(Denna artikel har fått ny lydelse genom förordning EEG nr 3427/89.)

Tillämpning av förordningens artikel 74.2

Artikel 89

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

179

KAPITEL 8

FÖRMÅNER FÖR PENSIONÄRERS MINDERÅRIGA BARN OCH
FÖR BARN SOM HAR MIST EN AV FÖRÄLDRARNA ELLER
BÅDA FÖRÄLDRARNA

Tillämpning av förordningens artiklar 77, 78 och 79

Artikel 90

1. För att få förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78 skall
en sökande till institutionen på bosättningsorten lämna en ansökan enligt
det förfarande som har fastställts i den lagstiftning som institutionen
tillämpar.

2. Om sökanden inte är bosatt inom den medlemsstats territorium
inom vilket den behöriga institutionen finns, kan han dock lämna in sin
ansökan antingen till den behöriga institutionen eller till institutionen på
bosättningsorten som sedan skall översända ansökan till den behöriga
institutionen med uppgift om vilken dag ansökan lämnades in. Denna
dag skall anses som dagen för inlämnande av ansökan till den behöriga
institutionen.

3. Om den behöriga institution som avses under punkt 2 finner att det
inte föreligger någon rätt till förmåner enligt den lagstiftning som den
tillämpar, skall institutionen omgående översända ansökan med alla
nödvändiga handlingar och upplysningar till institutionen i den med-
lemsstat av vars lagstiftning den anställde eller egen företagaren längst
har omfattats.

Vid behov kan ärendet återföras enligt samma förutsättningar till
institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning personen i fråga
har fullgjort den kortaste av sina försäkrings- eller bosättningsperioder.

4. Administrativa kommissionen skall besluta de ytterligare före-
skrifter som behövs om förfarandet vid ansökan om förmåner.

Artikel 91

1. Utbetalningen av förmåner enligt förordningens artikel 77 eller 78
skall göras enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel
53-58.

2. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vid behov utse
behörig institution för utbetalande av förmåner enligt förordningens
artikel 77 eller 78.

Artikel 92

En person till vilken förmåner utges enligt förordningens artikel 77 eller
78 för en pensionärs bam eller för bam som mist en av föräldrarna
eller båda föräldrarna skall underrätta den institution som svarar för
förmånerna om:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

180

— vaije förändring i barnens situation som kan påverka rätten till
förmåner,

— vaije ändring i antalet bam för vilka förmåner skall utges,

— vaije ändring av barnens bosättning,

— vaije förvärvsverksamhet som ger rätt till familjeförmåner eller
familjebidrag för barnen.

AVDELNING V

FINANSIELLA BESTÄMMELSER

Artikel 93

Återbetalning av andra förmåner vid sjukdom eller moderskap än som
avses i tillämpningsförordningens artikel 94 och 95

1. Det faktiska beloppet av vårdförmåner enligt förordningens artikel

19.1 och 19.2, som utges till anställda, egenforetagare och medlemmar
av deras familjer bosatta inom en och samma medlemsstats territorium,
och vårdförmåner enligt förordningens artikel 21.2, 22, 25.1, 25.3 och

25.4, 26, 29.1 eller 31 skall återbetalas av den behöriga institutionen till
den institution som utgav dessa förmåner enligt den sistnämnda institu-
tionens räkenskaper.

2. I de fall som avses i förordningens artikel 21.2 andra stycket, 22.3
andra stycket, 29.1 och 31 samt vid tillämpningen av punkt 1 ovan skall
institutionen på familjemedlemmarnas eller pensionärens bosättningsort
allt efter omständigheterna anses som den behöriga institutionen.

3. Om det faktiska förmånsbelopp som avses under punkt 1 inte
framgår av räkenskaperna hos den institution som har utgett dem och
ingen överenskommelse har slutits enligt punkt 6, skall återbetalning ske
med ett schablonbelopp som beräknas på grundval av alla relevanta
uppgifter i det tillgängliga materialet. Administrativa kommissionen
avgör vilket underlag som skall användas för att beräkna schablonbelopp
och fastställer deras storlek.

4. Återbetalningen skall inte grundas på högre taxor än de som gäller
vårdförmåner till sådana anställda eller egenforetagare vilka omfattas av
den lagstiftning som tillämpas av institutioner, som har utgett de för-
måner som avses under punkt 1.

5. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också återbetalning av
kontantförmåner som har betalats ut enligt bestämmelserna i tillämp-
ningsförordningens artikel 18.8 andra meningen.

6. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndig-
heter, kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommis-
sionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp
som skall återbetalas, i synnerhet när det gäller återbetalning på grund-
val av schablonbelopp.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

181

Artikel 94

Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt sjuk- och moder-
skapsförsäkring för sådana familjemedlemmar till en anställd eller egen-
företagare som inte är bosatta inom samma medlemsstat som denne

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens
artikel 19.2 till en anställd eller en egenföretagares familjemedlemmar
som inte är bosatta inom samma medlemsstats territorium som personen
i fråga skall återbetalas av de behöriga institutionerna till de institutioner
som har utgett förmånerna på grundval av ett schablonbelopp för vaije
kalenderår som så nära som möjligt överensstämmer med den faktiska
utgiften.

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga
årskostnaden per familj multipliceras med det årliga genomsnittliga antal
familjer som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräkning
minskas med 20 %.

3. De faktorer som behövs för beräkningen av schablonbeloppet skall
bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per familj skall för vaije med-
lemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner, som
utges av denna medlemsstats institutioner till anställdas eller egen-
företagares familjemedlemmar omfattade av medlemsstatens lag-
stiftning enligt de system för social trygghet som skall beaktas,
divideras med det årliga genomsnittliga antalet sådana anställda
eller egenföretagare med familjemedlemmar. De system för social
trygghet som skall beaktas, för detta ändamål anges i tillämpnings-
förordningens bilaga 9.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det
årliga genomsnittliga antal familjer som skall beaktas vara lika
med det årliga genomsnittliga antal anställda eller egenföretagare
som omfattas av lagstiftningen i en av dessa medlemsstater och
vilkas familjemedlemmar har rätt till vårdförmåner som skall utges
av en institution i den andra medlemsstaten.

4. Det antal familjer som skall beaktas enligt bestämmelserna under
punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på bosätt-
ningsorten för detta ändamål för på grundval av det underlag om de
berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga
institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter över-
sändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens
artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler
som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i
punkt 3 och 4.

6. Två eller flera medlemsstater eller dessa staters behöriga myndig-
heter kan, sedan de har inhämtat yttrande från Administrativa kommis-
sionen, komma överens om andra metoder för beräkning av de belopp
som skall återbetalas.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

182

Artikel 95

Återbetalning av vårdförmåner som utges enligt sjuk- och moderskaps
försäkring till pensionärer och medlemmar av deras familjer som inte är
bosatta inom den medlemsstat enligt vars lagstiftning de får pension och
har rätt till förmåner

1. Beloppet av de vårdförmåner som har utgetts enligt förordningens
artikel 28.1 och 28a skall återbetalas av de behöriga institutionerna till
de institutioner som har utgett dessa förmåner på grundval av ett
schablonbelopp som så nära som möjligt överensstämmer med den
faktiska utgiften.

2. Schablonbeloppet skall beräknas genom att den genomsnittliga
årskostnaden per pensionär multipliceras med det genomsnittliga årliga
antal pensionärer som skall beaktas, varefter resultatet av denna beräk-
ning minskas med 20 %.

3. De faktorer som behövs för beräkningen av schablonbeloppet skall
bestämmas enligt följande regler:

a) Den genomsnittliga årskostnaden per pensionär skall för vaije
medlemsstat erhållas genom att årsutgiften för alla vårdförmåner
som utges av denna medlemsstats institutioner till alla pensionärer,
vars pensioner utges enligt denna medlemsstats lagstiftning enligt
de system för social trygghet som skall beaktas, och till medlem-
mar av deras familjer divideras med det genomsnittliga årliga
antalet sådana pensionärer. De system för social trygghet som
skall beaktas för detta ändamål anges i bilaga 9.

b) I förhållandet mellan två medlemsstaters institutioner skall det
årliga genomsnittliga antal pensionärer som skall beaktas vara lika
med det genomsnittliga årliga antal pensionärer som avses i för-
ordningens artikel 28.2 vilka, medan de är bosatta inom en med-
lemsstats territorium, har rätt till vårdförmåner som skall betalas
av en annan medlemsstats institution.

4. Det antal pensionärer som skall beaktas enligt bestämmelserna
under punkt 3 b skall bestämmas genom en lista som institutionen på
bosättningsorten för detta ändamål för på grundval av det underlag om
de berörda personernas rättigheter som tillhandahålls av den behöriga
institutionen. Vid tvist skall de berörda institutionernas synpunkter över-
sändas till den revisionskommitté som avses i tillämpningsförordningens
artikel 101.3.

5. Administrativa kommissionen skall fastställa de metoder och regler
som skall användas för att bestämma de beräkningsfaktorer som avses i
punkt 3 och 4.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

183

Tillämpning av förordningens artikel 63.2

Artikel 96

Återbetalning av vårdförmåner som har utgetts enligt ett försäkringssys-
tem för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar av en medlemsstats
institution för en annan medlemsstats institutions räkning

Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 93 skall gälla också
vid tillämpning av bestämmelserna i förordningens artikel 63.2.

Tillämpning av förordningens artikel 70.2

Artikel 97

Återbetalning av arbetslöshetsförmåner som har utgetts till arbetslösa
personer som beger sig till en annan stat för att söka arbete där

1. Beloppet av de förmåner som har utgetts enligt förordningens
artikel 69 skall återbetalas av den behöriga institutionen till den insti-
tution som har utbetalat dessa förmåner enligt den sistnämnda institut-
ionens räkenskaper.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndig-
heter, får

— sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen,
komma överens om andra metoder för att beräkna de belopp som
skall återbetalas, i synnerhet schablonbelopp, eller om andra åter-
betalningsmetoder, eller

— avstå ifrån alla återbetalningar mellan institutionerna.

Återbetalning av familjebidrag som har utgetts enligt förordningens
artikel 73.2 och 74.2

Artikel 98

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89.)

Gemensamma bestämmelser om återbetalning

Artikel 99

Administrativa kostnader

Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndigheter,
får enligt bestämmelserna i förordningens artikel 84.2 tredje meningen
komma överens om att öka de förmånsbelopp som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 93—98 med en viss procentsats för att beakta
administrativa kostnader. Denna procentsats kan variera efter de berör-
da förmånerna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

184

Artikel 100

Sena krav

1. Vid avräkningar mellan medlemsstaternas institutioner har den
behöriga statens betalningsansvariga institution rätt att avvisa ett åter-
krav, om det gäller förmåner som har utgetts under ett kalenderår som
ligger tre år eller mer än tre år före den dag då kravet framställdes, och
detta oavsett om kravet framställdes hos den institutionen eller hos ett
förbindelseorgan.

2. För återkrav baserade på schablonbelopp skall treårsperioden löpa
från den dag då den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner
beräknad enligt tillämpningsförordningens artikel 94 och 95, offent-
liggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 101

Sammanställning av krav

1. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
3427/89.)

2. Administrativa kommissionen får låta utföra vaije kontroll som är
lämplig för att ta fram den statistik och de redovisningsuppgifter som
behövs vid utarbetandet av den sammanställning av krav som avses
under punkt 1, i synnerhet för att se till att de regler följs som fastlagts
i denna avdelning.

3. Administrativa kommissionen skall fatta beslut enligt denna artikel
på grundval av en rapport från en revisionskommitté som skall avge ett
motiverat yttrande till kommissionen. Administrativa kommissionen
skall besluta om revisionskommitténs arbetsordning och sammansätt-
ning.

Artikel 102

Revisionskommitténs uppgifter — återbetalningsförfarande

1. Revisionskommittén skall

a) samla in nödvändiga uppgifter och låta göra de beräkningar som
behövs för tillämpningen av denna avdelning,

b) ge Administrativa kommissionen periodiska rapporter om resul-
taten av förordningarnas tillämpning, i synnerhet de finansiella
aspekterna,

c) lägga fram lämpliga förslag för Administrativa kommissionen om
det som föreskrivs i a och b,

d) lämna förslag till Administrativa kommissionen i anslutning till de
synpunkter som översänds enligt tillämpningsförordningens artikel

94.4 och 95.4,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

185

e) lägga fram förslag om tillämpningen av tillämpningsförordningens
artikel 101 för Administrativa kommissionen,

f) fullgöra alla uppgifter, utredningar eller uppdrag i frågor som
hänskjuts till den av Administrativa kommissionen.

2. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
3427/89.)

3. När återbetalningarna bestäms på grundval av de faktiska för-
månsbelopp som har betalats ut enligt institutionernas räkenskaper, skall
de göras för vaije kalenderhalvår under det följande kalenderhalvåret.

4. När återbetalningarna beräknas på grundval av ett schablonbelopp,
skall de göras för vaije kalenderår. I dessa fall skall de behöriga institu-
tionerna till de institutioner som är berättigade till återbetalning betala
förskott första dagen i vaije kalenderhalvår enligt de regler som Admi-
nistrativa kommissionen fastställer.

5. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan
komma överens om andra tider för återbetalningar eller andra förfaran-
den för betalningen av förskott.

Artikel 103

Sammanställning av statistik och uppgifter ur räkenskaper

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skall vidta alla nödvän-
diga åtgärder för tillämpningen av bestämmelserna i denna avdelning, i
synnerhet sådana som kräver sammanställning av statistik eller av upp-
gifter ur räkenskaper.

Artikel 104

Införande i bilaga 5 av överenskommelser om återbetalning mellan
medlemsstater eller dessa staters behöriga myndigheter

1. Bestämmelser som motsvarar dem i förordningens artikel 36.3,

63.3 och 70.3 samt tillämpningsförordningens artikel 93.6, 94.6 och
95.6 och som är i kraft dagen innan förordningen träder i kraft skall
fortsätta att gälla om de finns förtecknade i tillämpningsförordningens
bilaga 5.

2. (Denna punkt har fått ny lydelse genom förordning EEG nr
3427/89.)

Kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar

Artikel 105

1. Kostnader för administrativa kontroller, läkarundersökningar,
observationer, läkarbesök och alla slag av kontroller som behövs för
beviljande, utgivande och omprövning av förmåner skall återbetalas av
den institution för vars räkning de gjordes till den institution som har

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

186

svarat för dem enligt de taxor som den sistnämnda institutionen tilläm-
par.

2. Två eller flera medlemsstater, eller dessa staters behöriga myndig-
heter, kan dock komma överens om andra återbetalningsmetoder, i
synnerhet på grundval av schablonbelopp, eller avstå från alla återbetal-
ningar mellan institutioner.

Sådana överenskommelser skall förtecknas i tillämpningsförordningens
bilaga 5. Överenskommelser som var i kraft dagen innan förordningen
trädde i kraft skall fortsätta att gälla om de är förtecknade i denna
bilaga.

Gemensamma bestämmelser om utgivandet av kontantförmåner

Artikel 106

Inom de tidsfrister och enligt de regler som Administrativa kommis-
sionen fastställer skall de behöriga myndigheterna i vaije medlemsstat
underrätta denna kommission om beloppet av de kontantförmåner som
har betalats ut av institutioner under dem till förmånstagare som är
bosatta eller som vistas inom vaije annan medlemsstats territorium.

Artikel 107

Omräkning av valutor

1. Vid tillämpning av

a) förordningens artikel 12.2—4, 19.1 b sista meningen, 22.1 ii sista
meningen, 25.1 b näst sista meningen, 41.1 c och d, 46.3 , 46.4,
50, 52 b sista meningen, 55.1 ii sista meningen, 70.1 första styc-
ket och 71.1 b ii näst sista meningen,

b) tillämpningsförordningens artikel 34.1 och 120.2,

skall kursen för omräkning till en nationell valuta av belopp som redo-
visas i en annan nationell valuta vara den kurs som beräknas av kom-
missionen och grundas på det månatliga genomsnittet för växelkursen
för dessa valutor under den referensperiod som definieras under punkt 2
och som anmäls till kommissionen för tillämpning av det europeiska
valutasamarbetet.

2. Referensperioden skall vara:

— januari för växelkurser gällande från följande 1 april,

— april för växelkurser gällande från följande 1 juli,

— juli för växelkurser gällande från följande 1 oktober,

— oktober för växelkurser gällande från följande 1 januari.

3. De växelkurser som skall användas vid tillämpningen av punkt 1
skall vara de kurser som samtidigt anmäls till kommissionen av central-
bankerna för beräkning av ecu inom ramen för det europeiska valuta-
samarbetet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

187

4. Den dag som skall beaktas vid fastställande av de växelkurser som
skall gälla i fall som avses under punkt 1 skall fastställas av Administ-
rativa kommissionen efter förslag av revisionskommittén.

5. De växelkurser som skall gälla i fall som avses under punkt 1
offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning under den
näst sista månaden före den månad från vars första dag de skall gälla.

6. I andra fall än de som avses under punkt 1 skall omräkningen ske
enligt den officiella växelkursen på utbetalningsdagen, såväl vad gäller
betalning som återbetalning av förmåner.

AVDELNING VI

DIVERSE BESTÄMMELSER

Artikel 108

Styrkande av att en person är säsongsarbetare

För att styrka att han är en säsongsarbetare skall en anställd som avses
i förordningens artikel 1 c visa sitt anställningskontrakt, försett med
påteckning av arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium dit
han har rest för arbete eller där han har arbetat. Om något kontrakt för
säsongsarbete inte har upprättats i denna medlemsstat, skall institutionen
i anställningslandet, i förekommande fall, vid ansökan om förmåner
utfärda ett intyg som anger att på grundval av information som personen
i fråga har tillhandahållit det arbete han utför eller har utfört är av
säsongsnatur.

Artikel 109

Överenskommelser om betalning av avgifter

En arbetsgivare som inte har något fast driftställe i den medlemsstat
inom vars territorium den anställde arbetar kan komma överens med
den sistnämnde att denne skall överta arbetsgivarens skyldighet att
betala avgifter.

Arbetsgivaren skall underrätta den behöriga institutionen eller, vid
behov, den institution som har utsetts av medlemsstatens behöriga myn-
dighet, om vaije sådan överenskommelse

Artikel 110

Ömsesidig administrativ hjälp för att återfå förmåner som en person inte
hade rätt till

Om institutionen i en medlemsstat som har utgett förmåner avser att
vidta åtgärder mot en person som har fått förmåner som han inte hade
rätt till, skall institutionen på denna persons bosättningsort, eller den

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

188

institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den med-
lemsstat inom vars territorium denna person är bosatt, bistå den först-
nämnda institutionen.

Artikel 111

Socialförsäkringsinstitutioners rätt att fä tillbaka belopp som mottagaren
inte hade rätt till och socialtjänstorgans regresskrav

1. Om vid beviljande eller omprövning av förmåner vid invaliditet,
ålderdom eller dödsfall (pensioner) enligt förordningens avdelning III
kapitel 3 institutionen i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett
ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan denna insti-
tution begära att institutionen i vaije annan medlemsstat som svarar för
utgivandet av motsvarande förmåner till förmånstagaren drar av över-
skottsbeloppet från de fordringar förmånstagaren har på institutionen.
Den sistnämnda institutionen skall överföra det avdragna beloppet till
institutionen som är berättigad till återbetalningen. Om det överskju-
tande beloppet inte kan dras av från fordringarna skall bestämmelserna
under punkt 2 tillämpas.

2. Om en institution i en medlemsstat till en förmånstagare har utgett
ett belopp som är större än det som han har rätt till, kan institutionen,
inom ramen för de villkor och begränsningar som gäller enligt den
lagstiftning som den tillämpar, begära att institutionen i vaije annan
medlemsstat som svarar för utgivande av förmåner till samma för-
månstagare drar av det överskjutande beloppet från de belopp som den
utger till förmånstagaren. Den sistnämnda institutionen skall göra avd-
raget enligt de villkor och inom de fastställda gränserna för sådan av-
räkning enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar som om den
själv hade betalat ut för mycket och skall överföra det avdragna be-
loppet till institutionen som är berättigad till återbetalningen.

3. Om en person för vilken förordningen gäller har fått socialbidrag
inom en medlemsstats territorium under en period då han hade rätt till
förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning, kan det organ som
har utgett socialbidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom
betalning ur förmånerna till denna person, begära att institutionen i
vaije annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna person drar
av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den sistnämnda
institutionen utger till personen i fråga.

När en familjemedlem till en person för vilken förordningen gäller har
fått socialbidrag inom en medlemsstats territorium under en period då
personen i fråga hade rätt till förmåner enligt en annan medlemsstats
lagstiftning för familjemedlemmen, kan det organ som har utgett social-
bidraget och som har rätt att få tillbaka detta genom betalning ur för-
månerna till denna person för familjemedlemmen, begära att institu-
tionen i vaije annan medlemsstat som svarar för förmåner till denna
person drar av det utgivna socialbidragsbeloppet från de belopp som den
sistnämnda institutionen utger till personen för familjemedlemmen i
fråga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

189

Den institution som svarar för förmåner skall göra avdraget enligt de
villkor och inom de fastställda gränserna för sådan avräkning enligt den
lagstiftning som institutionen tillämpar och skall överföra det avdragna
beloppet till organet som är berättigat till återbetalningen.

Artikel 112

När en institution direkt eller genom en annan institution har gjort
utbetalningar som en förmånstagare inte hade rätt till och när det har
visat sig vara omöjligt att återfå dessa, skall beloppen i fråga slutgiltigt
belasta den förstnämnda institutionen utom i fall då den felaktiga ut-
betalningen var följden av ett bedrägligt handlande.

Artikel 113

Återbetalning av vårdförmåner som felaktigt har utgetts till personer
som är anställda inom internationell transport

1. Om den behöriga institutionen finner att rätt till vårdförmåner inte
föreligger, skall de vårdförmåner, som har utgetts till en person som är
anställd inom internationell transport av institutionen på vistelseorten på
grund av ett sådant antagande som avses i tillämpningsförordningens
artikel 20.1 eller 62.1, återbetalas av den behöriga institutionen.

2. Utgifter som institutionen på vistelseorten har haft för en person
anställd inom internationell transport, som inte förut har gjort ansökan
hos institutionen på vistelseorten och inte har rätt till vårdförmåner men
ändå har fått sådana mot uppvisande av det intyg som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 20.1 eller 62.1, skall återbetalas av den
institution som anges som behörig i detta intyg eller av en annan institu-
tion som har utsetts för detta ändamål av den behöriga myndigheten i
medlemsstaten i fråga.

3. Den behöriga institutionen eller, i det fall som avses under punkt
2, den institution som anges som behörig eller den institution som har
utsetts för detta ändamål, skall debitera förmånstagaren för beloppet av
de vårdförmåner som har utgetts till honom utan att han hade rätt till
dem. Institutionen i fråga skall underrätta den revisionskommitté, som
avses i tillämpningsförordningens artikel 101.3, om sådana debiteringar
och kommittén skall upprätta en redovisning av dessa.

Artikel 114

Provisoriskt utgivande av förmåner vid tvister om vilken lagstiftning
som är tillämplig eller om vilken institution som skall utge förmåner

Vid tvister mellan två eller flera medlemsstaters institutioner eller be-
höriga myndigheter om vilken lagstiftning som skall tillämpas enligt
förordningens avdelning II eller om vilken institution som skall utge
förmånerna skall den person, som hade kunnat göra anspråk på för-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

190

måner om det inte hade förelegat en tvist, provisoriskt få de förmåner
som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen på bosättningsorten
tillämpar eller, om personen i fråga inte är bosatt inom någon av dessa
medlemsstaters territorier, de förmåner som föreskrivs i den lagstiftning
som tillämpas av den institution till vilken hans ansökan först lämnades
in.

Artikel 115

Hur det skall gå till vid läkarundersökningar som görs i en annan med-
lemsstat än den behöriga staten

Institutionen på vistelse- eller bosättningsorten som enligt förordningens
artikel 87 är skyldig att låta företa en läkarundersökning skall förfara på
det sätt som föreskrivs i den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Om sådana regler inte finns, skall institutionen från den behöriga
institutionen begära upplysningar om hur den skall förfara.

Artikel 116

Överenskommelser om uppbörd av avgifter

1. Överenskommelser som har slutits enligt förordningens artikel

92.2 skall förtecknas i tillämpningsförordningens bilaga 5.

2. Överenskommelser som har slutits för tillämpning av artikel 51 i
förordning nr 3 skall fortsätta att gälla, om de är förtecknade i tillämp-
ningsförordningens bilaga 5.

Artikel 117

Automatisk databehandling

1. En eller flera medlemsstater eller dessas behöriga myndigheter
kan, sedan de inhämtat yttrande från Administrativa kommissionen, för
automatisk databehandling anpassa blanketterna för intyg, uttalanden,
ansökningar och andra handlingar liksom de processer och metoder för
överföring av de data som har fastställts för tillämpningen av förord-
ningen och tillämpningsförordningen.

2. Administrativa kommissionen skall då utvecklingen av automatisk
databehandling i medlemsstaterna medger detta, göra de utredningar
som behövs för att standardisera och införa i allmänt bruk de metoder
för anpassning som utvecklats enligt punkt 1.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

191

14 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

AVDELNING VII

ÖVERGÅNGS- OCH SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 118

(Denna artikel har fått ny lydelse genom forordning EEG nr 1305/89.)

Artikel 119

(Denna artikel har fått ny lydelse genom forordning EEG nr 1305/89.)

Artikel 120

(Denna artikel har upphävts genom förordning EEG nr 3427/89.)

Artikel 121

Tillkommande tillämpningsöverenskommelser

1. Två eller flera medlemsstater eller de behöriga myndigheterna i
dessa medlemsstater kan, vid behov, sluta överenskommelser i syfte att
komplettera de administrativa reglerna om genomförande av förord-
ningen. Sådana överenskommelser förtecknas i tillämpningsförord-
ningens bilaga 5.

2. Sådana överenskommelser som motsvarar de överenskommelser
som avses i punkt 1 och som är i kraft dagen före den 1 oktober 1972
skall fortsätta att gälla om de är förtecknade i bilaga 5.

Artikel 122

Särskilda bestämmelser om ändring av vissa bilagor

På begäran av en eller flera berörda medlemsstater eller deras behöriga
myndigheter kan tillämpningsförordningens bilagor 1, 4, 5, 6, 7 och 8
ändras genom en kommissions förordning, sedan Administrativa kom-
missionens yttrande har inhämtats.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

192

BILAGA 1

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

193

BILAGA 2

BEHÖRIGA INSTITUTIONER

(Förordningens artikel 1 o och tillämpningsförordningens artikel 4.2)

A. BELGIEN

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Sjukdom och moderskap:
a)	Vid tillämpning av tillämpningsförordning- ens artikel 16—29:
	i) Som allmän regel:	Det försäkringsorgan hos vilket den anställde eller egen- företagaren är försäkrad
	ii) För sjömän:	Caisse de secours et de pré- voyance en faveur des marins naviguant sous pavillon beige - Hulp- en voorzorgskas voor zeevarenden onder Belgische vlag (Hjälp- och väl färdskassan för sjömän som seglar under belgisk flagg), Antwerpen.
b)	Vid tillämpningen av tillämpningsförordning-
	ens avdelning- V:	Institut national d’assurance mala- die-invalidité, Bruxelles - Rijks- instituut voor ziekte- en invalidi- teitsverzekering, Brussel (Central- institutet för sjuk- och invaliditets- försäkring, Bryssel), för försäk- ringsorganen eller Hjälp- och väl färdskassan för sjömän som seglar under belgisk flagg
Invaliditet:
a)	Allmän invaliditet (ar- betare, tjänstemän och gruvarbetare) och egen-
	företagares invaliditet:	Institut national d’assurance mala- die-invalidité, Bruxelles - Rijks- instituut voor ziekte- en invali- deitsverzekering, Brussel (Centralinstitutet för sjuk- och invaliditetsförsäkring, Bryssel), tillsammans med det försäk- ringsorgan hos vilken den an- ställde eller egenföretagaren är eller har varit försäkrad

194

b) Särskilt invaliditetssys-
tem för gruvarbetare:

Prop. 1991/92:170
Fonds national de retraite des Bilaga 4.1
ouvriers-mineurs, Bruxelles
Nationaal pensioenfonds voor
mijnwerkers, Brussel (Centrala
pensionskassan för gruvarbetare,

Bryssel)

c) Invaliditetssystem för
sjömän:

Caisse de secours et de prévoy-
ance en faveur des marins navi-
guant sous pavillon beige - Hulp-
en voorzorgskas voor zeevarenden
onder Belgische vlag (Hjälp- och
väl färdskassan för sjömän som
seglar under belgisk flagg), Ant-

3. Ålderdom, dödsfall (pen-
sioner):

werpen

Office national des pensions pour
travailleurs salariés, Bruxelles -
Rijksdienst voor werknemerspen-
sioenen, Brussel (Centralpensions-
kontoret för anställda, Bryssel)

Institut national d’assurances
sociales pour travailleurs indépen-
dants, Bruxelles - Rijksinstituut
voor de sociale verzekeringen der
zelfstandigen, Brussel (Centralin-
stitutet för socialförsäkring för
egenforetagare, Bryssel)

4. Olycksfall i arbetet:

a) Intill utgången av den
översynsperiod, som
föreskrivs i lagen av den
10 april 1971 (artikel
72):

i) Vårdförmåner:

— förnyelse och
underhåll av
proteser:

Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeids-
ongevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)

— andra förmåner
än de som avses
ovan:

Den försäkringsgivare hos vilken
arbetsgivaren är försäkrad

195

ii) Kontantförmåner:

— bidrag:

— tilläggsbidrag
enligt den kung-
liga kungörelsen
av den 21 de-
cember 1971:

Den försäkringsgivare hos vilken
arbetsgivaren är försäkrad

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeidson-
gevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)

b) Efter utgången av de
översynsperioder som
föreskrivs i lagen av den
10 april 1971 (artikel
72):

i) Vårdförmåner:

ii) Kontantförmåner:

— pensioner:

— tilläggsbidrag:

c) System för sjömän och
fiskare:

d) I fall utan försäkring:

5. Arbetssjukdomar:

6. Dödsfallsersättning:

a) Sjuk- och invaliditetsför-
säkring:

i) Som allmän regel:

Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeid-
songevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)

Det organ som har utsetts som
ansvarigt för pensioner

Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeidson-
gevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)

Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeids-
ongevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)
Fonds des accidents du travail,
Bruxelles - Fonds voor arbeids-
ongevallen, Brussel (Kassan för
olycksfall i arbetet, Bryssel)
Fonds des maladies profession-
nelles, Bruxelles - Fonds voor
beroepszietken, Brussel (Kassan
för arbetssjukdomar, Bryssel)

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
instituut voor ziekte- en invalidi-
teitsverzekering, Brussel (Central-
institutet för sjuk- och invaliditets-

196

	försäkring, Bryssel) tillsammans Prop. 1991/92:170 med det försäkringsorgan hos Bilaga 4.1 vilket den anställde var föräkrad
ii) För sjömän:	Caisse de secours et de pré- voyance en faveur des marins naviguant sous pavillon beige - Hulp- en voorzorgskas voor zee- varenden onder Belgische vlag (Hjälp- och välfärdskassan for sjömän som seglar under belgisk flagg), Antwerpen

b) Olycksfall i arbetet:

i) Som allmän regel:	Försäkringsgivaren
ii) För sjömän:	Fonds des accidents du travail, Bruxelles - Fonds voor arbeid- songevallen, Brussel (Kassan for olycksfall i arbetet, Bryssel)
c) Arbetssjukdomar:	Fonds des maladies profession- nelles, Bruxelles - Fonds voor beroepszietken, Brussel (Kassan för arbetssjukdomar, Bryssel)

7. Arbetslöshet:

i) Som allmän regel:	Office national de 1’emploi, Bruxelles - Rijksdienst vor ar- beidsvoorziening, Brussel (Cent- ralkontoret för arbetsmarknads- frågor, Bryssel)
ii) För sjömän:	Pool des marins de la marine marchande - Pool van de zee- lieden ter koopvaardij (Handels- flottans pool), Antwerpen,

8. Familjeförmåner:

a) Anställda:	Caisse de compensation pour allocations familiales pour tra- vailleurs salariés - Compensatie- kas der gezinsvergoedingen voor werknemers (Kassan för familje- förmåner för anställda) hos vilken arbetsgivaren är försäkrad
b) Egenforetagare:	Institut national d'assurances sociales pour travailleurs indépen- dants, Bruxelles - Rijksinstituut voor de sociale verzerkeringen der zelfstandigen, Brussel (Cent- ralinstitutet för socialförsäkring för egenforetagare, Bryssel)

197

B. DANMARK

1. DANMARK UTOM GRÖNLAND

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

a) Sjukdom och moderskap:

i) Sjukdom

— vårdförmåner:

— kontantförmån-

er:

ii) Moderskap:

— vårdförmåner:

— kontantförmån-
er:

Den behöriga amtskommune
(landstinget). I Köpenhamns kom-
mun: Magistraten (kommun-

förvaltningen). I Frederiksberg:
kommunförvaltningen

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Århus kommuner: Magist-
raten (kommunförvaltningen)

Den behöriga amtskommune
(landstinget). I Köpenhamns kom-
mun: Magistraten (kommun-

förvaltningen). I Frederiksberg:
kommunforvaltningen

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Århus kommuner: Magist-
raten (kommunalförvaltningen)

b) Invaliditet:

i) Förmåner som utges
enligt lagen om
invalidpensioner:

ii) Rehabiliteringsför-
måner:

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kabenhavn

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Århus kommuner: Magist-
raten (kommunalförvaltningen)

c) Ålderdom och dödsfall

(pensioner):

i) Pensioner som utges
enligt lagen om
ålders- och änke-
pensioner:

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

ii) Pensioner som utges
enligt lagen om till-

198

läggspensioner	for
anställda (loven	om
Arbejdsmarkedets Arbejdsmarkedets Tilläggspension
Tilläggspension):	(Kontoret för tilläggspensioner till anställda), Hillerad
d) Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar:
i) Vårdförmåner	och
pensioner:	Sikringsstyrelsen (Försäkrings- styrelsen), Kabenhavn
ii) Dagpenning:	Socialnämnden i den kommun i vilken förmånstagaren är bosatt. I Köpenhamns, Odenses, Aalborgs och Århus kommuner: Magist- raten (kommunalförvaltningen)
e) Dödsfallsersättning:	Socialnämnden i den kommun i vilken förmånstagaren är bosatt. I Köpenhamns, Odenses, Aalborgs och Århus kommuner: Magist- raten (kommunalförvaltningen)
f) Arbetslöshet:	Arbejdsdirektoratet (Arbetsmark- nadsdirektoratet), Kabenhavn
g) Familjeförmåner	(fa-
miljebidrag): GRÖNLAND	Socialnämnden i den kommun i vilken förmånstagaren är bosatt. I Köpenhamns, Odenses, Aalborgs och Århus kommuner: Magist- raten (kommunalförvaltningen)

(Denna punkt har uppjhävts
genom förordning EEG nr
1661/85.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

C. TYSKLAND

De tyska institutionernas behörighet bestäms av bestämmelser i tysk-
lagstiftning om inte annat anges nedan

1. Sjukförsäkring:

Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 13.2 e:

a) Då personen ifråga är
bosatt i Förbundsrepub-
liken Tyskland:

Den behöriga Allgemeine Orts-
krankenkasse (den lokala allmänna
sjukförsäkringskassan) på den ort
där personen är bosatt

199

b) Då personen ifråga är
bosatt inom en annan
medlemsstats terri-
torium:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

c) Om familjemedlemmar
till en person, innan han
blev inkallad eller åter-
inkallad för tjänstgöring
inom de väpnade styr-
korna eller för civil-
tjänstgöring, var försäk-
rade hos en tysk institu-
tion enligt tillämpnings-
förordningens artikel
17.1:

Vid tillämpning av förordningens
artikel 25.1:

Allgemeine Ortskrankenkasse
Bonn (den lokala allmänna sjuk-
försäkringskassan, Bonn)

Den sjukförsäkringsinstitution hos
vilken dessa familjemedlemmar är
försäkrade

Den sjukförsäkringsinstitution hos
vilken den arbetslöse var försäk-
rad då han lämnade Förbunds-
republiken Tysklands territorium

För sjukförsäkring för pen-
sionssökande och pensionärer
samt medlemmar av deras
familjer enligt bestämmelserna i
förordningens avdelning III kapi-
tel 1 avsnitt 4 och 5:

i) Då personen ifråga är
försäkrad hos en All-
gemeine Ortskranken-
kasse (lokal allmän
sjukförsäkringskassa)
eller då han inte är
försäkrad hos någon
sjukförsäkringsinstitu-
tion:

ii) I alla andra fall:

Allgemeine Ortskrankenkasse
Bonn (den lokala allmänna sjuk-
försäkringskassan, Bonn)

Den sjukförsäkringsinstitution hos
vilken sökanden eller pensionären
är försäkrad

200

2. Pensionsförsäkring för ar-
betare, tjänstemän och gruv-
arbetare:

För tillträde till frivillig
försäkring, prövning av an-
sökan om förmåner och
beviljande av förmåner
enligt förordningens bestäm-
melser:

a) För personer som har
varit försäkrade eller
som betraktas som
försäkrade antingen
uteslutande enligt tysk
lagstiftning eller enligt
tysk lagstiftning och
lagstiftningen i en eller
flera medlemsstater,
samt för deras efter-
levande, om personen i
fråga:

— är bosatt inom en
annan medlemsstats
territorium, eller

— är medborgare i en
annan medlemsstat
men är bosatt inom
en icke-medlems-
stats territorium:

i) Om den senaste
avgiften har er-
lagts till pen-
sionsförsäkrings-
systemet för
arbetare:

— om personen i
fråga är bosatt i
Nederländerna
eller är neder-
ländsk med-
borgare bosatt
inom en icke-
medlemsstats
territorium:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Landesversicherungsanstalt West-
falen (Westfalens försäkrings-
anstalt), Munster

201

om personen i Prop. 1991/92:170

fråga är bosatt i Bilaga 4.1

Belgien eller är
belgisk med-
borgare bosatt

inom en icke-

medlemsstats
territorium:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf

om personen i
fråga är bosatt i
Italien eller är
italiensk med-
borgare bosatt
inom en icke-
medlemsstats

territorium:

om personen i
fråga är bosatt i
Frankrike eller
Luxemburg
eller är fransk
eller luxem-
burgsk med-
borgare bosatt
inom en icke-

medlemsstats

territorium:

om personen i
fråga är bosatt i
Danmark eller
är dansk med-
borgare bosatt
inom en icke-
medlemsstats

Landesversicherungsanstalt
Schwaben (Schwabens försäk-
ringsanstalt), Augsburg

Landesversicherungsanstalt Rhein-
land-Pfalz (Rhenland-Pfalz’ för-
säkringsanstalt), Speyer

territorium:

Landesversicherungsanstalt
Schleswig-Holstein (Schleswig-
Holsteins försäkringsanstalt),
Lubeck

202

om personen i
fråga är bosatt i
Irland eller För-
enade konunga-
riket eller är
irländsk med-
borgare eller
medborgare i
Förenade ko-
nungariket
bosatt inom en
icke-medlems-
stats terriorium:

om personen i
fråga är bosatt i
Grekland eller
ar grekisk
medborgare
bosatt inom en
icke-medlems-
stats territo-
rium:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Landesversicherungsanstalt Freie
und Hansestadt Hamburg (Den
fria hansastaden Hamburgs för-
säkringsanstalt), Hamburg

Landesversicherungsanstalt
Wiirttemberg (Wurttembergs for-
säkringsanstalt), Stuttgart

Om den senaste
avgiften har er-
lagts till:

- Landesversiche-
rungsanstalt fur
das Saarland
(Saarlands för-
säkringsanstalt),
Saarbrucken,
eller till Bun-
desbahnver-
sicherungsan-
stalt (Statens
järnvägars för-
säkringsanstalt),
Frankfurt am
Main:

Den institution till vilken den
senaste avgiften har erlagts

203

— Seekasse (Sjö-
männens försäk-
ringskassa),
Hamburg, eller
om avgifter har
betalats i minst
60 månader till
Seekasse (Ren-
tenversicherung
der Arbeiter
oder der Ange-
stellten (Sjö-
männens försäk-
ringskassa (pen-
sionsförsäkring-
en för arbetare
eller tjänste-
män)), Ham-
burg:

ii) Om den senaste
avgiften har erlagts
till pensionsförsäk-
ringen för tjänste-
män:

— om ingen avgift
har erlagts till
Seekasse (Sjö-
männens försäk-
rings kassa),
Hamburg:

Seekasse (Sjömännens försäk-
ringskassa), Hamburg

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

— om en avgift
har erlagts till
Seekasse (Ren-
tenversicherung
der Arbeiter
oder der Ange-
stellten, (Sjö-
männens försäk-
ringskassa (pen-
sionsförsäkring-
en för arbetare
eller tjänste-
män)), Ham-
burg:

Bundesversicherungsanstalt för
Angestellte (Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin

Seekasse (Sjömännens försäk-
ringskassa), Hamburg

204

iii) Om den senaste
avgiften har erlagts
till pensionsförsäk-
ringen för gruv-
arbetare eller om
den kvalifikationstid
som krävs för rätt
till en gruvarbetar-
pension som utges
på grund av nedsatt
förmåga att utöva
gru varbetaryrket
(Bergmannsrente)
(gruvarbetarpension)
är eller anses som
fullgjord:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bundesknappschaft (Förbundsför-
säkringskassan för gruvarbetare),
Bochum

b) För personer som har
varit försäkrade enligt
tysk lagstiftning och
lagstiftningen i en eller
flera medlemsstater samt
för deras efterlevande,
om personen i fråga:

— är bosatt inom tyskt
territorium, utom
Saarland, eller

— är tysk medborgare
och bosatt inom en
icke-medlemsstats
territorium:

i) Om den senaste
avgiften enligt
tysk lagstiftning
har erlagts till
pensionsförsäk-
ringen för ar-
betare:

— om den senaste
avgiften enligt
en annan med-
lemsstats lag-
stiftning har
erlagts till en
nederländsk
pensionsförsäk-
ringsinstitution:

Landesversicherungsanstalt Westfa-
len (Westfalens försäkringsanstalt),
Munster

205

om den senaste Prop. 1991/92:170

avgiften enligt Bilaga 4.1

en annan med-

lemsstats lag-

stiftning har

erlagts till en

belgisk pen-

sionsförsäk-
ringsinstitution:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf

om den senaste
avgiften enligt
en annan med-
lemsstats lag-
stiftning har
erlagts till en
italiensk pen-
sionsförsäk-

ringsinstitution:

Landesversicherungsanstalt Schwa-
ben (Schwabens försäkringsanstalt),
Augsburg

om den senaste
avgiften enligt
en annan med-
lemsstats lag-
stiftning har
erlagts till en
fransk eller en
luxemburgsk

pensionsförsäk-
ringsinstitution:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
land-Pfalz (Rhenland-Pfalz’ för-
säkringsanstalt), Speyer

om den senaste

avgiften enligt
en annan med-
lemsstats lag-
stiftning har
erlagts till en
dansk pensions-
försäkrings-
institution:

Landesversicherungsanstalt Schles-
wig-Holstein (Schleswig-Holsteins
försäkringsanstalt), Lubeck

206

om den senaste Prop. 1991/92:170

avgiften enligt Bilaga 4.1

en annan med-
lemsstats lag-
stiftning har
erlagts till en
irländsk eller en
brittisk pen-

sionsförsäk- ringsinstitution:	Landesversicherungsanstalt Freie und Hansestadt Hamburg (Den fria hansestaden Hamburgs för- säkringsanstalt), Hamburg
- om den senaste avgiften enligt en annan med- lemsstats lag- stiftning harer- lagts till en grekisk pen- sionsförsäk- ringsinstitution:	Landesversicherungsanstalt Wurttemberg (Wurttembergs pensionsförsäkringsans tal t), Stuttgart
Om personen är bosatt inom Tysklands terri- torium i Saarland eller om han är tysk medborgare och bosatt inom en icke-medlemsstats territorium och den senaste avgif- ten enligt tysk lagstiftninghar erlagts till en pensionsförsäk- ringsinstitution i Saarland:	Landesversicherungsanstalt fur das Saarland (Saarlands försäk- ringsanstalt), Saarbrucken

Om den senaste
avgiften enligt tysk
lagstiftning har
erlagts till:

207

15 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

— Seekasse (Sjö-
männens för-
säkringskassa),
Hamburg, eller
om avgifter på
grund av an-
ställning i den
tyska handels-
flottan eller i en

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

annan stats-
handelsflot ta
har erlagts
under åtmin-
stone 60 måna-
der:

— Bundesbahnver-
sicherungs-
anstalt (Statens
järnvägars för-
säkringsanstalt),
Frankfurt am
Main:

ii) Om den senaste
avgiften enligt tysk
lagstiftning har
erlagts till pen-
sionsförsäkringen
för tjänstemän:

— om ingen avgift
har erlagts till -
Seekasse (Sjö-
männens försäk-
ringskassa),
Hamburg:

— om en avgift
har erlagts till
Seekasse (Ren-
tenversicherung
der Arbeiter
oderder Ange-
stellten) (Sjö-
männens försäk-
ringskassa (pen-

Seekasse (Sjömännens försäk-
ringskassa), Hamburg

Bundesbahnversicherungsanstalt
(Statens järnvägars försäkrings-
anstalt), Frankfurt am Main

Bundesversicherungsanstalt fur
Angestellte (Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin

208

sionsförsäkring-
en för arbetare
eller tjänste-
män)), Ham-
burg:

iii) Om den senaste
avgiften enligt tysk
lagstiftning har
erlagts till pen-
sionsförsäkringen
för gruvarbetare
eller om den kvali-
fikationstid som
krävs for rätt till en
gruvarbetarpension
som utges på grund
av nedsatt förmåga
att utöva gruvar-
betaryrket (Berg-
mannsrente) (gruv-
arbetarpension) är
eller anses som full-
gjord:

c) Om byte av bosätt-
ningsland sker sedan
förmåner har utgetts i
de fall som avses under
a i och b i, skall den
behöriga institutionen
ändras i enlighet därmed

Seekasse (Sjömännens försäk-
ringskassa), Hamburg

Bundesknappschaft (Förbundsför-
säkringskassan för gruvarbetare),
Bochum

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Ålderspensionsförsäkring för
jordbrukare:

Kompletterande försäkring
för järn- och stålarbetare:

Olycksfallsförsäkring
(olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar):

Landwirtschaftliche Alterskasse
Rheinhessen-Pfalz (Rheinhessen-
Pfalz’ ålderspensionsförsäk-
ringskassa för jordbrukare),
Speyer

Landesversicherungsanstalt fur
das Saarland (Saarlands försäk-
ringsanstalt), Saarbrucken

Den institution som ansvarar för
olycksfallsförsäkring i fallet
ifråga.

209

Arbetslöshets- och familje-

förmåner: Bundesanstalt fur Arbeit (För-

bundsanstalten för arbete),
Numberg

D. FRANKRIKE

Vid tillämpning av tillämpningsförordningens

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

artikel 93.1, 94 och 95:

A. System för anställda:

a) Allmänt system:

b) System för lant-
arbetare:

c) System för gruv-
arbetare:

d) System för sjömän:

Caisse nationale de 1’assurance
maladie (Centrala sjukförsäkrings-
kassan), Paris

Caisse centrale de secours mutu-
els agricoles (Centralkassan för
ömsesesidig hjälp inom jord-
bruket), Paris

Caisse autonome nationale de
sécurité sociale dans les mines
(Den självstyrande centralkassan
för social trygghet för gruv-
arbetare), Paris

Établissement national des in-
valides de la marine (Centralin-
stitutionen för invalidiserade
sjömän), Paris

B. System för egenföre-
tagare:

a) System för egen-
företagare som inte
är verksamma inom
jordbruket:

b) System för jord-
brukare:

Caisse nationale d’assurance
maladie et matemité des travail-
leurs non salariés des professions
non agricoles (Centrala försäk-
ringskassan för sjukdom och
moderskap för egenforetagare
som inte är verksamma inom
jordbruket), Saint-Denis

Caisse centrale de secours mutu-
els agricoles (Centralkassan för
ömsesidig hjälp inom jordbruket),
Paris

Caisse centrale des mutuelles
agricoles (Centralkassan för ömse-

210

sidig försäkring för jordbrukare),
Paris

Fédération fran^aise des sociétés
d’assurances (Ramex et Gamex)
(Franska försäkringssällskaps-
föreningen)

Fédération nationale de la mutu-
alité framjaise (Franska försäk-
ringskasseförbundet)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
96:

a) Allmänt system:

b) System för jordbrukare:

c) System för gruvarbe-
tare:

d) System för sjömän:

Caisse nationale de 1’assurance
maladie (Centrala sjukförsäkrings-
kassan), Paris

Caisse de mutualité sociale agri-
cole (Socialförsäkringskassan för
jordbruket)

Caisse autonome nationale de
sécurité sociale dans les mines
(Den självstyrande centralkassan
för social trygghet för gruvar-
betare), Paris

Établissement national des in-
valides de la marine (Central-
institutionen för invalidiserade
sjömän), Paris

3. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
98:

a) Allmänt system:

b) System för jordbrukare:

c) System för gruvarbetare:

d) System för sjömän:

Caisse nationale d’allocations
familiales (Centralkassan för
familjebidrag), Paris

Caisse centrale d’allocations
familiales mutuelles agricoles
(Centralkassan för familjebidrag
inom jordbruket), Paris

Caisse autonome nationale de
sécurité sociale dans les mines
(Självstyrande centralkassan för
social trygghet för gruvarbetare),
Paris

Caisse nationale d’allocations
familiales des marins du com-
merce (Centralkassan för familje-
bidrag till sjömän i handelsflottan)
eller i förekommande fall Caisse

211

nationale d'allocations familiales
de la péche maritime (Central-
kassan for familjebidrag till fis-
kare)

4. Övriga behöriga institutioner

är de som anges i fransk

lagstiftning, nämligen:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

I. MODERLANDET

A. System för an-
ställda:

a) Allmänt system:

i) Sjukdom, mo-
derskap, döds-
fallsersättning:

ii) Invaliditet:

aa) Som allmän
regel utom
för Paris
och Paris-
regionen:

Paris och
Parisregionen:

bb) Specialsys-
tem som
avses i lagen
om social
trygghet, ar-
tiklarna L
365-L 382:

iii) Ålderdom:

aa) Som allmän
regel utom
för Paris
och Paris-
regionen:

Caisse primaire d’assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Paris

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Strasbourg

Caisse régionale d’assurance
maladie (branche vieillesse)
(Regionala sjukförsäkringskassan
(ålderspensionsavdelningen))

212

Paris och

Parisregionen:

Prop. 1991/92:170

Caisse nationale d’assurance Bilaga 4.1
vieillesse des travailleurs salariés
(Centralkassan för ålderspen-
sionsförsäkring för anställda,)

Paris

bb) Specialsys-
tem som av-
ses i lagen
om social
trygghet, ar-

t i k e 1 L

365-L 382:

Caisse régionale d’assurance vieil-
lesse (Regionala ålderspensions-
försäkringskassan), Strasbourg
eller

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Strasbourg

iv) Olycksfall i
arbetet:

aa) Tillfällig ar-
betsoför-
måga:

Caisse primaire d’assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

bb) Permanent
arbetsoför-
måga:

— pensioner:

— olycksfall
som har in-
träffat efter
den 31 de-

cember 1946:

Caisse primaire d’assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

— olycksfall
som har in-
träffat före
den 1 janu-

ari 1947:

Arbetsgivaren eller den försäk-
ringsgivare som har trätt i hans
ställe

— pensionshöj-
ningar:

— olycksfall
som har in-
träffat efter

213

den 31 de-
c e m b e r
1946:

Prop. 1991/92:170

Caisse primaire d’assurance mala- Bilaga 4.1
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

— olycksfall
som har
inträffat före
den 1 janu-

ari 1947:	Caisse des dépöts et consignations (Depositionskassan)
v) Familjeför- måner:	Caisse d’allocations familiales (Kassan för familjebidrag)

vi) Arbetslöshet:

— för registre-
r i n g som
arbetssökan-
de:

Den lokala arbetsförmedlingen på
den ort där personen är bosatt

— för utfärdande
av blanketter-

na E 301,
E 302, E 303:

Groupement des Assedic de la
région parisienne (GARP), 90,
rue Baudin, F-92537 Levallois-
Perret

b) System för lant-
arbetare:

i) Sjukdom, mo- derskap, döds- fallsersättning, familjeförmåner:	Caisse de mutualité sociale agri- cole (Socialförsäkringskassan för jordbruket)
ii) Invaliditets- och ålders- pensionsför- säkring och förmåner till efterlevande make:	Caisse centrale de secours mutu- el§ agricoles (Centralkassan för ömsesesidig hjälp inom jordbru- ket), Paris

iii) Olycksfall i

arbetet:

— Arbetsgivaren eller den försäk-
ringsgivare som har trätt i hans
ställe vad avser olycksfall som
har inträffat före den 1 juli
1973

214

aa) Som allmän
regel:

— Caisse de mutualité sociale Prop. 1991/92:170

agricole (Socialförsäkringskas- Bilaga 4.1

san för jordbruket) för olycks-
fall som har inträffat efter den

30 juni 1973

bb) För pensions-
höjningar:

— Caisse des dépöts et consigna-
tions (Depositionskassan),
Arceuil (94) för olycksfall som
har inträffat före den 1 juli
1973

— Caisse de mutualité sociale
agricole (Socialförsäkringskas-
san för jordbruket) för olycks-
fall som har inträffat efter den
30 juni 1973

iv) Arbetslöshet:

— för registre-
ring som ar-
betssökande:

Den lokala arbetsförmedlingen på
den ort där personen är bosatt

— för utfärdande
av blanketter-

na E 301,
E 302, E 303:

Groupement des Assedic de la
région parisienne (GARP), 90,
rue Baudin, F-92537 Levallois-
Perret

c) System för gruv-
arbetare:

i) Sjukdom, mo- derskap, döds- fallsersättning:	Société de secours miniére (Före- ningen för hjälp till gruvarbetare)
ii) Invaliditet, ålderdom, dödsfallser- sättning:	Caisse autonome nationale de sécurité sociale dans les mines (Självstyrande centralkassan för social trygghet för gruvarbetare), Paris

iii) Olycksfall i
arbetet:

aa) Tillfällig

arbetsoför-
måga:

Société de secours miniére (Före-
ningen för hjälp till gruvarbetare)

215

bb) Permanent Prop. 1991/92:170

arbetsoför- Bilaga 4.1

måga:

— pensioner:

— olycksfall

som har in-

träffat efter

den 31 de-

c e m b e r

1946:	Union régionale des sociétés de secours miniéres (Regionala för- bundet av föreningar för hjälp till gruvarbetare)
— olycksfall som har inträffat före den 1 janu- ari 1947:	Arbetsgivaren eller försäk- ringsgivaren som har trätt i hans ställe

— pensionshöj-
ningar:

— olycksfall
som har in-
träffat efter
den 31 de-
c e m b e r

1946:

Union régionale des sociétés de
secours miniéres (Regionala för-
bundet av föreningar för hjälp till
gruvarbetare)

— olycksfall
som har in-
träffat före
den 1 janu-

ari 1947:	Caisse des dépöts et consignations (Depositionskassan)
iv) Familjeför- måner:	Union régionale des sociétés de secours miniéres (Regionala för- bundet av föreningar för hjälp till gruvarbetare)

v) Arbetslöshet:

— for registre-
r i n g som
arbetssökan-
de:

Den lokala arbetsförmedlingen på
den ort där personen är bosatt

216

— för utfärdande
av blanketter-
na E 301,
E 302, E 303:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Agence nationale pour 1’emploi
(service spécialisé pour la sécurité
sociale des travailleurs migrants)
(Centralkontoret för arbetsmark-
nadsfrågor (särskilda avdelningen
för social trygghet för migrerande
arbetare)), 9 rue Sextius Michel,
F-75015 Paris

d) System för sjö-
män:

i) Sjukdom, mo-
derskap, invali-
ditet, olycksfall
i arbetet, döds-
fallsersättning
och pensioner
till efterlevande
till invalidpen-
sionärer eller
personer som
har råkat ut för
ett olycksfall i
arbetet:

ii) Ålderdom,
dödsfall (pen-
sioner):

Section Caisse générale de prévo-
yance des marins du quartier des
affaires maritimes (Allmänna väl-
färdskassan för sjömän, sektion
inom kontoret för sjöfartsfrågor)

iii) Familjeför-
måner:

Section Caisse de retraite des ma-
rins du quartier des affaires mari-
times (Pensionskassan för sjömän,
sektion inom kontoret för sjöfarts-
frågor)

Caisse nationale d’allocations
familiales des marins du commer-
ce (Centralkassan för familjebi-
drag till sjömän i handelsflottan)
eller i förekommande fall Caisse
nationale d’allocations familiales
de la péche maritime (Centralkas-
san för familjebidrag till fiskare)

217

iv) Arbetslöshet:

— för registre-
ring som ar-
betssökande:

— för utfärdande
av blanketter

E 301, E 302,

E 303:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Den lokala arbetsförmedlingen på
den ort där personen är bosatt
eller på hans vanliga påmönstring-
hamn eller Bureau central de la
main d’oeuvre maritime (Centrala
kontoret för sjömän)

Groupement des Assedic de la
région parisienne (GARP), 90,
rue Baudin, F-92537 Levallois-
Perret

B. System för egen-
företagare:

a) System för egen-
företagare som
inte är verksam-
ma inom jord-
bruket:

i) Sjukdom, mo-
derskap:

ii) Ålderdom:
aa) System för

hantverkare:

bb) System för
industri och
handel:

Caisse mutuelle régionale (Regio-
nala ömsesidiga kassan)

Caisse nationale de 1’organisation
autonome d’assurance vieillesse
des travailleurs non salariés des
professions artisanales (Cancava)
(Oberoende centrala ålderspen-
sionskassan för hantverkare verk-
samma som egenforetagare), Paris
Caisses de base professionnelles
ou interprofessionnelles (Grund-
kassorna för ett eller flera yrken)

Caisse nationale de l’organisation
autonome d’assurance vieillesse
des travailleurs non salariés des
professions industrielles et com-
merciales (Organic) (Oberoende
centrala ålderspensionskassan för
egenforetagare inom industri- och
handelsyrken)

218

cc) System för
fria yrken:

dd) System för
advokater:

Caisses de base professionnelles Prop. 1991/92:170
ou interprofessionnelles (Grund- Bilaga 4.1
kassorna för ett eller flera yrken)

Caisse nationale d’assurance
vieillesse des professions libérales
(CNAVPL), sections professio-
nelles (Centrala ålderspension-
skassan för fria yrken, yrkesav-
delningama)

Caisse nationale des barreaux
fran?ais (CNBF) (Centralkassan
för franska advokater)

b) System för jord-
brukare:

i) Sjukdom, mo-
derskap, in-
validitet:

ii) Ålderspen-
sionsförsäk-

Det auktoriserade försäkringsor-
gan hos vilket egenforetagare
inom jordbruket är försäkrade

ring och för-
måner till den

efterlevande

maken:

Caisse de mutualité sociale ag-
ricole (Socialförsäkringskassan för
jordbruket)

iii) Olycksfall ut-
anför arbetet,
olycksfall i
arbetet och
arbetssjukdo-
mar:

— Det erkända organ hos vilket
egenforetagare inom jordbruket
är försäkrade

— För departementen Moselle,
Bas-Rhin och Haut-Rhin:
Caisse d’assurance accidents
agricoles (Försäkringskassan
för olycksfall inom jordbruket)

II. UTOMEUROPEISKA
DEPARTEMENT

a) System för an-
ställda: (samtliga

system utom sys-
temet för sjömän,
och samtliga risker,
utom familjeför-
måner):

219

i) Som allmän
regel:

ii) För pensions-
höjningar röran-
de olycksfall i
arbetet som har
inträffat i utom-
europeiska de-
partement före
den 1 januari
1952:

b) System för egen-
företagare:

i) Sjukdom, moder-
skap:

ii) Ålderdom:

— System för
hantverkare:

Caisse générale de sécurité sociale
(Allmänna kassan för social trygg-
het)

Direction départementale de l’en-
registrement (Registreringsdirek-
toratet för departement)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

system
industri
handel:

för

och

— system för
fria yrken:

Caisse mutuelle régionale (Regio-
nala ömsesidiga kassan)

Caisse interprofessionnelle d’assu-
rance vieillesse des industriels et
commer<;ants d’Algérie et d’outre-
mer (Cavicorg) (Ålderspensions-
kassan för självständiga yrken
inom industri och handel i
Algeriet och utanför Europa)

Caisse nationale d’assurance
vieillesse des professions libérales
(CNAVPL), sections professio-
nelles (Centrala ålderspen-
sionskassan för fria yrken, yrkes-
avdelningama)

220

— system för
advokater:

Prop. 1991/92:170

Caisse nationale des barreaux Bilaga 4.1
fran$ais (CNBF) (Centralkassan
för franska advokater)

c) Familjeförmåner:

Caisse d’allocations familiales
(Kassan för familjebidrag)

d) System för sjömän:

i) Samtliga risker utom ålders- och familjeförmåner:	Section Caisse générales de pré- voyance des marins du quartier des affaires maritimes (Allmänna väl färdskassan för sjömän, sektion
ii) Ålderdom:	inom kontoret för sjöfartsfrågor) Section Caisse de retraite des marins du quartier des affaires maritimes (Pensionskassan för sjömän, sektion inom kontoret för sjöfartsfrågor)
iii) Familjeförmån- er:	Caisse d’allocations familiales (Kassan för familjeförmåner)

E. GREKLAND

1. Sjukdom och moderskap:

i) Som allmän regel:

'Iöpu/xa Koipojwkwp

(IKA), Aöijra (Socialförsäkrings-
institutet, Aten) eller det försäk-
ringsorgan hos vilket arbetaren är
eller var försäkrad

ii) För sjömän:

Oucoc, Naurou, Hetpoactc; (Sjö-
manshemmet, Pireus)

iii) System för jordbrukare:

Opyavtapåq VetitpyiKuv
Aa(Socialförsäkringsinstitutet för
jordbruket, Aten)

2. Invaliditet, ålderdom, döds-

fall:

i) Som allmän regel:

'Iöpv/xa KoipSjpikwp AatpaXiacwr
(IKA), Aöyva (Socialförsäkrings-
institutet, Aten) eller det försäk-
ringsorgan hos vilket arbetaren är
eller var försäkrad.

ii) System för sjömän:

NauriKo AiropaxiKÖ

Tapcio (NAT), Ilcipaiag
(Sjömännens pensionskassa,
Pireus)

221

iii) System for jordbrukare:

OpyaviapöQ reupyiKuv Prop. 1991/92:170

AoipaXiataw (OrA), Af)rp>a Bilaga 4.1

(Socialförsäkringsinstitutet för
jordbruket, Aten)

3. Olycksfall i arbetet, ar-

betssjukdomar:

i) Som allmän regel:

'Idpvpa Kolvupikwi’

AaipaXiacwp (IKA), A6fp>a
(Socialförsäkringsinstitutet, Aten)
eller det försäkringsorgan hos
vilket arbetaren var eller är för-
säkrad

ii) System för sjömän:

NauTtKÖ Airo/xax^o

TapCto (NAT), XlEipaiåt;

(Sjömännens pensionskassa,
Pireus)

iii) System för jordbrukare:

OpyaptapÖQ rewpyiKWP
AatpaXiacwv, Aöijpa
(Socialförsäkringsinstitutet för
jordbruket, Aten)

4, Dödfallsersättning (begrav-
ningskostnader):

i) Som allmän regel:	'Ibpvpa Koipcopikcöp Aaa (Socialförsäkringsinstitutet, Aten) eller det försäkringsorgan hos vilket arbetaren var eller är för- säkrad
ii) System för sjömän:	OIkoc; Natrrou, Ylupoaåq (Sjömänshemmet, Pireus)
iii) System för jordbrukare:	OpyavtapoQ Vc,pTiKAixpaXiacwv (OrA), Aörjpa (Socialförsäkringsinstitutet för jordbruket, Aten)

5. Familjebidrag:

i) System för anställda,
inkl, företagssystem:

Opyapcapåq AiraaxoXriacox;

EpyariKov AvvapiKov (OAEA),
AOrjpa

(Arbetskontoret, Aten)

ii) Allmänt system:

Opyapiapoc; VEZipyiKWP
AaipaXiacwv (OrA), AQ-qpa
(Socialförsäkringsinstitutet för
jordbruket, Aten)

222

6. Arbetslöshet:

i) Som allmän regel:

ii) System för sjömän:

iii) System för anställda
inom tidningsindustrin
som tillämpas av:

Opyavtapöq AiraaxoXf)acuq
EpyariKÖv Avvapiicov (OAEA),
Af)-q va

(Arbetskontoret, Aten)

OiKoq Naurou, Ylcipaiåq
(Sjömänshemmet, Pireus)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Vårdförmåner

1. Ta/xcio Aff

Epyara>i> Tvttop, AQ-qva
(Försäkringskassan för arbetare
inom tidningsindustrin, Aten)

2. Tapcio EuFTäfcwi;

HpoaaxiriKov Eip^pcpibui’

A0rjd>p - GcaaaXoviKiqq,
Aflriva

(Pensionskassan för arbetare
inom tidningsindustrin i Aten
och Tessaloniki, Aten)

F. IRLAND

— Eastem Health Board (Hälso-
nämnden för östra regionen),
Dublin 8

— Midland Health Board (Hälso-
nämnden för mellersta regio-
nen), Tullamore, Offaly Coun-
ty

— Mid-Westem Health Board
(Hälsonämnden för mellan-
västra regionen), Limerick

— North-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för nordöstra
regionen), Ceannus Mor,
Meath County

— North-Westem Health Board
(Hälsonämnden för nordvästra
regionen), Manorhamilton,
Leitrim County

— South-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för sydöstra
regionen), Kilkenny

— Southern Health Board (Hälso-
nämnden för södra regionen),
Cork

223

16 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

— Western Health Board (Hälso- Prop. 1991/92:170
nämnden för västra regionen), Bilaga 4.1
Galway

Kontantförmåner

a) Arbetslöshetsförmåner: Department of Social Welfare

(Socialministeriet), Dublin, inklu-
sive de regionala kontor som
ansvarar för arbetslöshetsför-
måner.

b) Andra kontantförmåner: Department of Social Welfare

(Socialministeriet), Dublin

G. ITALIEN

Sjukdom (inklusive tuberku-
los) och moderskap:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:

i) Som allmän
regel:

ii) För vissa kate-
gorier av stats-
anställda och av
personer som är
anställda inom
privatsektorn
och personer
som behandlas
som sådana
samt för pen-
sionärer och
medlemmar av
deras familjer:

iii) För sjömän och
besättningsmän
på civil flygplan:

Unita sanitaria locale (den lokala
hälsovårdsenheten) hos vilken
personen är registrerad

b) Kontantförmåner:

i) Som allmän
regel:

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), Roma

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), det lokala kon-
toret för handelsflottan eller civil-
flyget

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren

224

För sjömän och Prop. 1991/92:170

besättningsmän	Bilaga 4.1
på civilflygplan:	Cassa marittima (den försäk- ringskassa för sjömän) hos vilken personen är registrerad

c) Intyg om försäk-
ringsperioder:

i) Som allmän regel:	Istituto nazionale della previdenza sociale (Centralinstitutet för social trygghet), de regionala kontoren
ii) För sjömän och besättningsmän på civilflygplan:	Cassa marittima (den försäk- ringskassa för sjömän) hos vilken personen är registrerad

B. Egenforetagare-,

Vårdförmåner:

Unita sanitaria locale (den lokala
häsovårdsenhet) hos vilken per-
sonen är registrerad

2. Olycksfall i arbetet och ar-
betssjukdomar:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:

i) Som allmän regel:	Unita sanitaria locale (den lokala hälsovårdsenhet) hos vilken per- sonen är registrerad
ii) För sjömän och besättningsmän på civilflygplan:	Ministero della sanitå (Hälso- vårdsministeriet), det lokala kon- toret för handelsflottan eller civil- flyget

b) Proteser och större
hjälpmedel, medi-
cinsk-juridiska för-
måner och tillhöran-
de undersökningar
och intyg:

i) Som allmän
regel:

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli infortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
de regionala kontoren

225

För sjömän och Prop. 1991/92:170

besättningsmän	Bilaga 4.1
på civilflygplan:	Cassa marittima (den försäk- ringskassa for sjömän) hos vilken personen är registrerad

c) Kontantförmåner:

i) Som allmän regel:	Istituto nazionale per 1’assicura- zione contro gli infortuni sul lavoro (Centralinstitutet för för- säkring mot olycksfall i arbetet), de regionala kontoren
ii) För sjömän och besättningsmän på civilflygplan:	Cassa marittima (den försäk- ringskassa för sjömän) hos vilken personen är registrerad

iii) För arbetare

inom jord- och
skogsbruk, i
förekommande
fall också:

Ente nazionale di previdenza e
assistenza per gli impiegati agri-
coli (Centralorganet för social
trygghet för lantarbetare)

B. Egenforetagare (endast
för röntgenläkare):

a) Vårdförmåner:

Unita sanitaria locale (den lokala
hälsovårdsenhet) hos vilken per-
sonen är registrerad

b) Proteser och större

hjälpmedel, medi- cinsk-juridiska för- måner och tillhöran- de undersökningar och intyg:	Istituto nazionale per 1’assicura- zione contro gli infortuni sul lavoro (Centralinstitutet för för- säkring mot olycksfall i arbetet), de regionala kontoren
c) Kontantförmåner:	Istituto nazionale per 1’assicura- zione contro gli infortuni sul lavoro (Centralinstitutet för för- säkring mot olycksfall i arbetet), de regionala kontoren

226

Invaliditet, ålderdom och
efterlevande (pensioner):

A. Anställda

a) Som allmän regel:

b) För scenarbetare:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren
Ente nationale di previdenza e
assitenza per i lavoratori dello
spettacolo, (Centralorganet för
social trygghet för scenarbetare),
Roma

c) För ledande per-
sonal i industri-
företag:

d) För journalister:

Istituto nazionale di previdenza
per i dirigenti di aziende indust-
riali (Centralinstitutet för social
trygghet för ledande personal
inom industrin), Roma

Istituto nazionale di previdenza
per i giomalisti italiani 'G. Amen-
dola’ (Centralinstitutet G Amen-
dola för social trygghet för ita-
lienska journalister), Roma

B. Egenforetagare:
a)	För läkare:	Ente nazionale di previdenza ed assistenza medici (Centralorganet för social trygghet för läkare)
b)	För apotekare:	Ente nazionale di previdenza ed assistenza farmacisti (Centralorga- net för social trygghet för apo- tekare)
c)	För veterinärer:	Ente nazionale di previdenza ed assistenza veterinari (Centralorga- net för social trygghet för veteri- närer)
d)	För barnmorskor:	Ente nazionale di previdenza ed assistenza per le ostetriche (Cent- ralorganet för social trygghet för barnmorskor)
e)	För ingenjörer och
	arkitekter:	Cassa nazionale di previdenza per gli ingegneri ed architetti (Cent- ralkassan för social trygghet för ingenjörer och arkitekter)
f)	För lantmätare:	Cassa nazionale di previdenza ed assistenza a favore dei geometri

227

g) För advokater och
andra jurister:

h) För ekonomer:

i) För revisorer:

j) För arbetskonsulen-
ter:

k) För notarier:

l) För tullspeditörer:

4. Dödsfallsersättning:

5. Arbetslöshet (för anställda):

a) Som allmän regel:

b) För journalister:

(Centralorganet för social trygghet
för lantmätare)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore degli advocati
ei dei procuratori (Centralorganet
för social trygghet för advokater
och andra jurister)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore dei dottori
commercialisti (Centralkassan för
social trygghet för ekonomer)
Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore dei ragionieri
e periti commerciali (Central-
kassan för social trygghet för
revisorer)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza per i consulenti del
lavoro (Centralorganet för social
trygghet för arbetskonsulenter)
Cassa nazionale notariato (Cent-
ralkassan för notarier)

Fondo di previdenza a favore
degli spedizionieri doganali (Värl-
färdskassan för tullspeditörer)
Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralorganet för social
trygghet), de regionala kontoren
Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli infortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
de regionala kontoren

Cassa marittima (den försäk-
ringskassa för sjömän) hos vilken
personen är registrerad

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren
Istituto nazionale di previdenza
per i giomalisti italiani G. Amen-
dola, (Centralinstitutet G. Amen-
dola för social trygghet för ita-
lienska journalister), Roma

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

228

6. Familjebidrag (för anställ-
da):

a) Som allmän regel:

b) För journalister:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren

Istituto nazionale di previdenza
per i giomalisti italiani G. Amen-
dola (Centralinstitutet G. Amen-
dola för social trygghet för ita-
lienska journalister), Roma

H. LUXEMBURG

1. Sjukdom och moderskap:

a) Vid tillämpning av
förordningens artikel
28.2:

b) Andra fall:

2. Invaliditet, ålderdom, döds-
fall (pensioner):

a) För arbetare:

b) För tjänstemän och fria
yrkesutövare:

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers, (Central-
sjukförsäkringskassan för ar-
betare), Luxembourg

Den sjukkassa, hos vilken den
anställde eller egenföretagaren är
försäkrad på grund av sin för-
värvsverksamhet eller hos vilken
han senast var försäkrad.

Établissement d’assurance contre
la vieillesse et 1’invalidité (Institu-
tionen för ålders- och invalidpen-
sioner), Luxembourg

Caisse de pension des employés
privés (Pensionskassan för tjänste-
män inom den privata sektorn),
Luxembourg

c) För egenforetagare inom
hantverks-, handels-
eller tillverkningsin-
dustri:

d) För egenforetagare inom
jordbruket:

Caisse de pension des artisans,
des commercjants et des industriels
(Pensionskassan för egen-
företagare inom hantverk, handel
och industri), Luxembourg

Caisse de pension agricole (Pen-
sionskassan för jordbruket),
Luxembourg

229

3. Olycksfall i arbetet och ar- Prop. 1991/92:170

betssjukdomar: Bilaga 4.1

a) För anställda och egen-

företagare inom jord-
eller skogsbruket:

Association d’assurance contre les
accidents, section agricole et
forestiére (Föreningen för olycks-
fallsförsäkring, sektionen för jord-
och skogsbruket), Luxembourg

b) För alla andra försäk-

ringsfall på obligatorisk eller frivillig basis:	Association d’assurance contre les accidents, section industrielle (Föreningen för olycksfallsförsäk- ring, sektionen för industrin), Luxembourg
4. Arbetslöshet:	Administration de 1’emploi (Ar- betskontoret), Luxembourg

5. Familjeförmåner:

(Denna punkt har fått ny
lydelse genom förordning
EEG nr 2332/89.)

6. Dödsfallsersättningar:

Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 66:

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers, (Centralsjuk-
kassan for arbetare), Luxembourg

I. NEDERLÄNDERNA

1. Sjukdom och moderskap:

a) Vårdförmåner:	Den Ziekenfonds (sjukkassa), hos vilken personen är försäkrad.
b) Kontantförmåner:	Den Bedrijfsvereniging (yrkes- förening), hos vilken personen är försäkrad

2. Invaliditet:

a) När rätten till förmåner
föreligger enligt Ned-
erländernas lagstiftning
även utan tillämpning av
förordningen:

— för anställda:	Den Bedrijfsvereniging (yrkes- förening), hos vilken personen är försäkrad
— för egenforetagare:	Den Bedrijfsvereniging (yrkes- förening), hos vilken personen skulle vara försäkrad om han hade anställd personal

230

b) I andra fall:

— för anställda och
egenforetagare:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

3. Ålderdom och dödsfall (pen
sioner):

a) Som allmän regel:

b) För gruvarbetare:

4. Arbetslöshet:

(Denna punkt har fått ny
lydelse genom förordning
EEG nr 2332/89.)

5. Familjelörmåner:

a) Då personen med rätt
till förmåner är bosatt i
Nederländerna:

b) Då personen med rätt
till förmåner är bosatt
utanför Nederländerna
men hans arbetsgivare
är bosatt eller etablerad
i Nederländerna:

c) I andra fall:

6. Arbetssjukdomar på vilka
bestämmelserna i förord-
ningens artikel 57.3 är
tillämpliga:

Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 57.3 c:

— då förmånen utges från
ett datum före den 1 juli
1967:

Nieuwe Algemene Bedrijfsvere-
niging (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam

Sociale Verzekeringsbank (Social-
försäkringsbanken), Amsterdam
Algemeen Mijnwerkersfonds
(Allmänna kassan för gruvar-
betare), Heerlen

Det Raad van Arbeid (arbetsmark -
nadsråd) inom vars distrikt han är
bosatt

Det Raad van Arbeid (arbetsmark-
nadsråd) inom vars distrikt arbets-
givaren är bosatt eller är etablerad
Sociale Verzekeringsbank (Social-
försäkringsbanken), Amsterdam

— då förmånen utges från
ett datum efter den 30
juni 1967:

Sociale Verzekeringsbank (Social-
försäkringsbanken), Amsterdam

Bedrijfsvereniging voor de Mijn-
industrie (Yrkesföreningen för
gruvindustrin), Heerlen

231

J. STORBRITANNIEN

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Vårdförmåner:

Storbritannien och Nord-

irland:	Myndigheter som utger förmåner från National Health Service (Nationella hälsovårdstjänsten)
Gibraltar:	Medical and Public Health De- partment (Hälso- och sjukvårds- departementet), Gibraltar

2. Kontantförmåner:

Storbritannien utom Nord-

irland:

Department of Health and Social

Security (Hälso- och socialminis-
teriet), London

Nordirland:

Department of Health and Social
Services for Northern Ireland
(Ministeriet för hälsovård och
sociala tjänster), Belfast

Gibraltar:

Department of Labour and Social
Security (Departementet för ar-
betsmarknadsfrågor och social
trygghet), Gibraltar

232

BILAGA 3

INSTITUTIONER PÅ BOSÄTTNINGSORTEN OCH
INSTITUTIONER PÅ VISTELSEORTEN

(Förordningens artikel 1 p och tillämpningsförordningens artikel 4.3)

A. BELGIEN

I. INSTITUTIONER PÅ BOSÄTTNINGSORTEN

1. Sjukdom och moderskap:

a) Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 17,
18, 22, 25, 28, 29,

30 och 32: Försäkringsorganen

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

b) Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 31:

i) Som allmän
regel:

ii) För sjömän:

Försäkringsorganen

Caisse de secours et de pré-
voyance en faveur des marins
naviguant sous pavillon beige -
Hulp- en voorzorgskas voor zee-
varenden onder Belgische vlag
(Hjälp- och väl färdskassan för
sjömän som seglar under belgisk
flagg), Antwerpen

eller

Försäkringsorganen

2. Invaliditet:

a) Allmän invaliditet (arbe-
tare, tjänstemän, gruv-
arbetare) och egen-
företagares invaliditet:

Vid tillämpning av
tillämpningsförordning-
ens artikel 105:

Institut national d’assurance
maladie-invalidité, Bruxelles -
Rijksinstituut voor ziekte- en
invaliditeitsverzekering, Brussel
(Centralinstitutet för sjuk- och
invaliditetsförsäkring, Bryssel)
tillsammans med försäkrings-
organen

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
instituut voor ziekte- en invalidi-
teitsverzekering, Brussel (Central-

233

b) Särskilt invaliditetssys-
tem for gruvarbetare:

c) Invaliditetssystem för
sjömän:

3. Ålderdom (pensioner):

4. Olycksfall i arbetet (vårdför-
måner):

5. Arbetssjukdomar:

6. Dödsfallsersättning:

institutet för sjuk- och invalidi-
tetsförsäkring, Bryssel)

Fonds national de retraite des
ouvriers-mineurs, Bruxelles
Nationaal Pensioenfonds voor
mijnwerkers, Brussel (Centrala
pensionskassan för gruvarbetare,
Bryssel)

Caisse de secours et de prévo-
yance en faveur des marins navi-
guant sous pavillon beige - Hulp-
en voorzorgskas voor zeevarenden
onder Belgische vlag, Antwerpen
(Hjälp- och väl färdskassan för
sjömän som seglar under belgisk
flagg), Antwerpen

Office national des pensions pour
travailleurs salariés, Bruxelles -
Rijksdienst voor werknemerspen-
sioenen, Brussel (Centralpensions-
kontoret för anställda, Bryssel)

Institut national d’assurance
sociales pour travailleurs indépen-
dants, Bruxelles - Rijksinstituut
voor de sociale verzekeringen der
zelfstandigen, Brussel (Centralins-
titutet för socialförsäkring för
egenforetagare, Bryssel)
Försäkringsorganen

Fonds des maladies profession-
nelles, Bruxelles - Fonds voor
beroepsziekten, Brussel (Kassan
för arbetssjukdomar, Bryssel)
Försäkringsorganen tillsammans
med Institut national d’assurance
maladie-invalidité, Bruxelles
Rijksinstituut voor ziekte- en
invaliditeitsverzekering, Brussel
(Centralinstitutet för sjuk- och
invaliditetsförsäkring, Bryssel)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

234

7. Arbetslöshet:

a) Som allmän regel:

b) För sjömän:

8. Familjeförmåner:

Prop. 1991/92:170

Office national de 1’emploi, Bilaga 4.1
Bruxelles - Rijksdienst voor ar-
beidsvoorziening, Brussel (Cent-
ralkontoret för arbetsmarknads-
frågor, Bryssel)

Pool des marins de la marine
marchande - Pool van de zee-
1 ieden ter koopvaardij, Antwerpen
(Handelsflottans pool, Antwerpen)
Office national des allocations
familiales pour travailleurs sala-
riés, Bruxelles - Rijksdienst voor
kinderbijslag voor werknemers,
Brussel (Centralkontoret för an-
ställdas familjeförmåner, Bryssel)

II. INSTITUTIONER PÅ

VISTELSESORTEN

1. Sjukdom och moder-
skap:

2. Olycksfall i arbetet:

3. Arbetssjukdomar:

Institut national d’assurance ma-
ladie-invalidité, Bruxelles - Rijks-
instituut voor ziekte- en invalidi-
teitsverzekering, Brussel (Central-
institutet för sjuk- och invaliditets-
försäkring, Bryssel) genom för-
säkringsorganen

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
intituut voor ziekte- en invalidi-
teitsverzekering, Brussel (Central-
institutet för sjuk- och invaliditets-
försäkring, Bryssel) genom för-
säkringsorganen

Fonds des maladies profession-
nelles, Bruxelles - Fonds voor
beroepsziekten, Brussel (Kassan
för arbetssjukdomar, Bryssel)

235

B. DANMARK

I. DANMARK UTOM GRÖNLAND

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Institutioner på bosättningsorten

a) Sjukdom och moderskap:

i) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 17, 22,

28, 29 och 30:

Den behöriga amtskommune
(landstinget). I Köpenhamns kom-
mun: Magistraten (kommun-

förvaltningen). I Frederiksbergs
kommun: kommunförvaltningen

Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 18 och

25:

b) Invaliditet (pen-
sioner):

c) Ålderdom och döds-
fall (pensioner):

i) Pensioner som
utges enligt
lagstiftning om
ålders- och

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Århus kommuner: Magistra-
ten (kommunförvaltningen)
Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

änkepensioner:

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

Pensioner som
utges enligt
lagen om
tilläggspensio-
ner för anställ-
da (loven om

Arbejdsmarke-
dets tilleegspen-
sion):

Arbejdsmarkedets tillaegspension
(Kontoret för tilläggspensioner till
anställda), Hillerod

236

d) Olycksfall i arbetet Prop. 1991/92:170

och arbetssjuk- Bilaga 4.1

domar:

i) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
avdelning IV,
kapitel 4, utom

artikel 61:	Sikringsstyrelsen (Försäkrings- styrelsen), Kobenhavn
ii) Vid tillämpning av tillämpnings- förordningens artikel 61:	Socialnämnden i den kommun i vilken förmänstagaren är bosatt. I Köpenhamns, Odenses, Aalborgs och Århus kommuner: Magist- raten (kommunförvaltningen)

e) Dödsfallsersättning:

Vid tillämpning av

tillämpningsförord-

ningens artikel 78:

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

2. Institutioner på vistelseorten

a) Sjukdom och moder-
skap:

i) Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 20,

21 och 31:

Den behöriga amtskommune
(landstinget). I Köpenhamns kom-
mun: Magistraten (kommunför-
valtningen). I Frederiksbergs
kommun: kommunförvaltningen

Vid tillämpning av

tillämpningsförord-
ningens artikel 24:

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Århus kommuner: Magist-
raten (kommunförvaltningen)

237

b) Olycksfall i arbetet och

arbetssjukdomar:

i) Vid tillämpning av
tillämpningsför-
ordningens avdel-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ning IV kapitel 4,
utom artikel 64:

ii) Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 64:

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

Socialnämnden i den kommun i
vilken förmänstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Arhus kommuner: Magist-
raten (kommunförvaltningen)

c) Arbetslöshet:

i) Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens avdelning IV
kapitel 6, utom
artikel 83:

Den behöriga arbetslöshetskassan

ii) Vid tillämpning av

tillämpningsförord-
ningens artikel 83: Den lokala arbetsförmedlingen

II. GRÖNLAND

(Denna punkt har upphävts genom förordning EEG nr 1661/85.)

C. TYSKLAND

Sjukförsäkring:

a) I samtliga fall utom vid
tillämpning av förord-
ningens artikel 19.2 och
tillämpningsförord-
ningens artikel 17:

Den behöriga Allgemeine Orts-
krankenkasse (den lokala allmänna
sjukförsäkringskassan) på per-
sonens bosättnings- eller vistelse-
ort

För personer som är
försäkrade enligt syste-
met för gruvarbetare
och deras familjemed-
lemmar:

Bundesknappschaft (Förbundsför-
säkringskassan för gruvarbetare),
Bochum

238

b) Vid tillämpning av
förordningens artikel
19.2 och tillämpnings-
förordningens artikel
17:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

c) För tuberkulosbehandling
på ett vårdcenter:

Den institution hos vilken per-
sonen ifråga senast var försäkrad.
Om en sådan institution saknas
eller när personen ifråga senast
var försäkrad hos en Allgemeine
Ortskrankenkasse (lokal allmän
sjukförsäkringskassa), hos en
lantwirtschaftliche Krankenkasse
(sjukförsäkringskassa för jord-
bruket) eller hos Bundesknapps-
chaft: Den behöriga institution på
personens bosättnings- eller vistel-
seort som avses i a.

Den behöriga pensionsförsäk-
ringsinstitutionen for arbetare på
personens bosättnings- eller vistel-
seort

2. Olycksfallsförsäkring:

a) Vårdförmåner (utom
terapeutisk vård som
utförs enligt olycks-
fallsförsäkring samt
proteser och hjälpmedel)
och kontantförmåner
(utom pensioner, höj-
ningar för stadigvarande
tillsyn (Pflegegeld) och
dödsfallsersättning:

Den behöriga Allgemeine Orts-
krankenkasse (den lokala allmänna
sjukförsäkringskassan) på per-
sonens bosättnings- eller vistelse-
ort

För personer som är
försäkrade enligt sys-
temet för gruvarbetare
och deras familjemed-
lemmar:

Bundesknappschaft (Förbunds-
försäkringskassan för gruvarbe-
tare), Bochum

239

17 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

b) Vård- och kontantför-
måner, som är uteslutna
under a, och vid tillämp-
ning av tillämpningsför-
ordningens artikel 76:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Hauptverband der gewerblichen
Berufsgenossenschaften (Central-
förbundet för yrkesföreningar
inom industrin), Bonn

3. Pensionsförsäkring:

a) Pensionsförsäkring för
arbetare:

i) i förhållande till
Belgien:

ii) i förhållande till
Frankrike:

iii)

i förhållande
Italien:

till

iv)

i förhållande

Luxemburg:

till

i förhållande
Nederländerna:

till

vi) i förhållande till
Danmark:

vii) i förhållande till
Irland och
Storbritannien:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf

Landesversicherungsanstalt Rhein-
land-Pfalz (Rhenland-Pfalz’ för-
säkringsanstalt), Speyer, eller som
behörig institution enligt bilaga 2
Landesversicherungsanstalt Saar-
land (Saarlands försäkrings-
anstalt), Saarbriicken

Landesversicherungsanstalt
Schwaben (Schwabens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf

Landesversicherungsanstalt Rhein-
land-Pfalz (Rhenland-Pfalz’ för-
säkringsanstalt), Speyer

Landesversicherungsanstalt West-
falen (Westfalens försäkringsan-
stalt), Munster

Landesversicherungsanstalt
Schleswig-Holstein (Schleswig-
Holsteins försäkringsanstalt),
Lubeck

Landesversicherungsanstalt Freie
und Hansestadt Hamburg (Den
fria hansestaden Hamburgs för-
säkringsanstalt), Hamburg

240

viii) i förhållande till
Grekland:

b) Pensionsförsäkring för
tjänstemän:

c) Pensionsförsäkring för
gruvarbetare:

Ålderspensionsförsäkring för
jordbrukare:

Arbetslöshets- och familje-
förmåner:

Prop. 1991/92:170
Landesversicherungsanstalt Bilaga 4.1
Wurttemberg (Wurttembergs för-
säkringsanstalt), Stuttgart

Bundesversicherungsanstalt fur

Angestellte (Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin

Bundesknappschaft (Förbunds-
försäkringskassan för gruvarbe-
tare), Bochum

Landwirtschaftliche Alterskasse

Rheinhessen-Pfalz (Rheinhessen-

Pfalz’ ålderspensionskassa för
jordbrukare), Speyer

Den behöriga arbetsförmedlingen
på personens bosättnings- eller
vistelseort

D. FRANKRIKE

I. MODERLANDET:

A. System för anställda:

1. Andra risker än
arbetslöshet och
familjeförmåner:

a) Som allmän
regel:

Caisse primaire d’assurance ma-
ladie (Lokala sjukförsäkrings-
kassan) på bosättnings- eller
vistelseorten

b) Vid samtidig
tillämpning av
förordningens
artikel 19.1
och 19.2 och
35.1 i fall av
vårdförmåner
enligt systemet
för sjuk-, mo-
derskaps-, in-
validitets- och

241

dödsfallsförsäk- Prop. 1991/92:170

ring för gruv-
arbetare:

Bilaga 4.1
Société de secours miniére (Före-
ningen för hjälp till gruvarbetare)
på personens bosättningsort

c) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 35:

i) Allmänt
system:

aa) Som all-
män regel
utom för
Paris och
Parisre-
gionen:

Caisse primaire d'assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

För Paris

och

Parisre-
gionen:

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Paris

bb) Det spe-
cialsys-
tem som
avses i
lagen om
social
trygghet,
artiklarna
L 365—

L 382:

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Strasbourg

ii) System för-

1 antar-

betare:

Caisse de mutualité sociale agri-
cole (Kassan för ömsesidig för-
säkring för jordbruket)

iii) System

för gruv-
arbetare:

Caisse autonome nationale de
sécurité sociale dans les mines
(Självstyrande centralkassan för
social trygghet för gruvarbetare),
Paris

242

d) Vid tillämpning Prop. 1991/92:170

av tillämp- Bilaga 4.1

ningsförord-
ningens artikel

36 vad avser

invalidpensio-

ner:

i) Som allmän

regel utom

för Paris

och Paris- regionen:	Caisse primaire d’assurance mala- die (Lokala sjukförsäkringskassan)
För Paris och Paris- regionen:	Caisse régionale d’assurance maladie (Regionala sjukförsäk- ringskassan), Paris

ii) Det special -
system som
avses i lagen
om social
trygghet,
artikel
L 365—

L 382:

Caisse régionale d’assurance
maladie (Regionala sjukförsäk-
ringskassan), Strasbourg

e) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 36 vad
avser ålders-
pensioner:

i) Allmänt sys-
tem:

aa) Som all-
män regel
utom för
Paris och
Parisre-
gionen:

Caisse régionale d’assurance
maladie, branche vieillesse
(Regionala sjukförsäkringskassan,
avdelningen för ålderspensionsför-
säkring)

243

För Paris Prop. 1991 /92:170

och Bilaga 4.1

Parisre-
gionen:

Caisse nationale d’assurance
vieillesse des travailleurs salariés
(Centralkassan för ålderspen-
sionsförsäkring för anställda),
Paris

bb) Det spe-
cialsys-
tem som
avses i
lagen om
social
trygghet,
artikel L
365 —L

382:

Caisse régionale d’assurance
vieillesse (Regionala ålderspen-
sionskassan), Strasbourg

ii) System för
lantarbeta-

re:

Caisse centrale de secours mutu-
els agricoles (Centralkassan för
ömsesidig hjälp inom jordbruket),
Paris

iii) System

för gruv-
arbetare:

Caisse autonome nationale de
sécurité sociale dans les mines
(Oberoende centralkassan för
gruvarbetares sociala trygghet),
Paris

f) Vid tillämpning

av tillämpnings-
förordningens
artikel 75:

Caisse primaire d’assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

2. Arbetslöshet:

a) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 80, 81

och 82.2:

Direction départementale du
travail et de la main-d’oeuvre
(Departementala arbetsmarknads-
och arbetskraftsdirektoratet) på
det arbetsställe där intyget begärs

244

Lokalkontoret av Agence natio- Prop. 1991/92:170
nale pour 1’emploi (Centralorganet Bilaga 4.1
för arbetsmarknadsfrågor)

Stadshuset på familjemedlem-
marnas bosättningsort

b) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 83.1,

83.2 och 97:

Association pour 1’emploi dans
l’industrie et le commerce
(Assedic) (Föreningen för syssel-
sättning inom industri och handel)
på personens bosättningsort

c) Vid tillämpning
av tillämpnings-
förordningens
artikel 84:

i) Total ar- betslöshet:	Association pour 1’emploi dans l’industrie et le commerce (Assedic) (Föreningen för syssel- sättning inom industri och handel) på personens bosättningsort
ii) Partiell ar- betslöshet:	Direction départementale du travail et de la main-d’oeuvre (Departementala arbetsmarknads- och arbetskraftsdirektoratet) på den ort där personen är anställd

d) Vid tillämpning

av tillämpnings-
förordningens
artikel 89:

Direction départementale du
travail et de la main-d’oeuvre
(Departementala arbetsmarknads-
och arbetskraftsdirektoratet)

B. System för egen-
företagare:

1. Sjukdom och moder-
skap:

Som allmän regel:

Organismes conventionnés par les
Caisses mutuelles régionales
(Organ som agerar for de regio-
nala ömsesidiga försäkringskas-
sornas räkning)

2. Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 35

245

vad avser systemet
för jordbrukare:

Caisse de mutualité sociale agri- Prop. 1991/92:170
cole (Kassan för ömsesidig for- Bilaga 4.1
säkring för jordbruket) och alla
andra erkända försäkringsorgan

3. Vid tillämpning av
tillämpningsförord-
ningens artikel 36
vad avser ålderspen-
sioner:

a) System för
hantverkare:

b) System för
industri och
handel:

c) System för fria
yrken:

d) System för
advokater:

Caisse nationale de l’organisation
autonome d’assurance vieillesse
des travailleurs non salariés des
professions industrielles et com-
merciales (Organic) ( Oberoende
centrala ålderspensionskassan för
egenforetagare inom industri- eller
handelsyrken)

Caisses de base professionnelles
ou interprofessionnelles (Grund-
kassoma för ett eller flera yrken)

Caisse nationale d’assurance
vieillesse des professions libérales
(CNAVPL), sections profession-
nelles (Centrala ålderspen-
sionskassan för fria yrken, yrkes-
avdelningama)

Caisse nationale des barreaux
franför franska advokater)

246

e) System for jord-
brukare:

Caisse nationale d’assurance vieil-
lesse mutuelle agricole (Central-
kassan för ömsesidig ålderspen-
sionsförsäkring för jordbruket)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

C. System för sjömän:

a) Vid tillämpning av
förordningens ar-
tikel 27 vad avser
systemet för sjö-
män:

b) Vid tillämpning av
ti 1 lämpningsförord-
ningens artikel 35:

D. Familjeförmåner:

Section Caisse générale de pré-
voyance des marins du quartier
des affaires maritimes (Allmänna
väl färdskassan för sjömän, sektion
inom kontoret för sjöfartsfrågor)

Section Caisse générale de prévo-
yance des marins du quartier des
affaires maritimes (Allmänna
väl färdskassan för sjömän, sektion
inom kontoret för sjöfartsfrågor)
Caisse d’allocations familiales
(Kassan för familjebidrag) på
personens bosättningsort

II. UTOMEUROPEISKA
DEPARTEMENT

A. System för anställda:

Andra risker än familje-
förmåner:

Som allmän regel:

Caisse générale de sécurité sociale
(Allmänna kassan för social trygg-
het)

System för egen-
företagare:

a) Sjukdom och moder-
skap:

b) Ålderspensioner:

— system för hant-
verkare:

Organismes conventionnés par les
Caisses mutuelles régionales
(Organ som agerar för de regio-
nala ömsesidiga försäkringskas-
sornas räkning)

Caisse nationale de 1’organisation
autonome d’assurance- vieillesse
des travailleurs non salariés des
professions artisanales (Cancava)

247

	(Oberoende centrala ålderspen- Prop. 1991/92:170 sionskassan för hanterkare verk- Bilaga 4.1 samma som egenforetagare)
— system för in- dustri och handel:	Caisse interprofessionnelle d’assu- rance-viellesse des industriels et commer^ants d’Algérie et d’outre- mer (Cavicorg) (Ålderspension- skassan för egenforetagare inom industri och handel i Algeriet och utanför Europa)
— system för fria yrken:	Sections professionnelles (yrkes- avdelningama)
— system för advokater:	Caisse nationale des barreaux franijais (CNBF) (Centralkassan för franska advokater)

C. Sjömän:

i) Invalidpensioner:	Section Caisse générale de prévo- yance des marins du quartier des affaires maritimes (Allmänna väl färdskassan för sjömän, sektion
ii) Alderspensionser:	inom kontoret för sjöfartsfrågor) Section Caisse de retraite des marins du quartier des affaires maritimes (Alderspensionskassan för sjömän, sektion inom kontoret för sjöfartsfrågor)
D. Familjeförmåner:	Caisse d’allocations familiales (Kassan för familjeförmåner) på personens bosättningsort

E. GREKLAND

1. Arbetslöshet, familjebidrag: Opyavi.ap.6g A-iraaxoXr)acug

EpyaTiKov AvvapiKov (OAEA)
Afljjra

(Arbetskontoret, Aten)

2. Andra förmåner: Idpvpa Koivupikuv Aav

(IKA), A6f/va
(Socialförsäkringsinstitutet för
jordbruket, Aten)

248

3. Förmåner för sjömän: Noutiko A7ro/xaxtKO Ta/xcfo

(NAT) jj OIkoq Na vtov, kotö
'Kepi-irrwq, TlEipaiaQ
(Sjömännens ålderspensionskassa
eller, i förekommande fall, Sjö-
manshemmet, Pireus)

F. IRLAND

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Vårdförmåner:

2. Kontantförmåner:

a) Arbetslöshetsförmåner:

b) Andra kontantförmåner:

— Eastem Health Board (Hälso-
nämnden för östra regionen),
Dublin 8

— Midland Health Board (Hälso-
nämnden för mellersta regio-
nen), Tullamore, Offaly
County

— Mid-Westem Health Board
(Hälsonämnden för mellan-
västra regionen), Limerick

— North-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för nordöstra
regionen), Ceanannus Mor,
Meath County

— North-Westem Health Board
(Hälsonämnden för nordvästra
regionen), Manorhamilton, Le-
itrim County

— South-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för sydöstra
regionen), Kilkenny

— Southern Health Board (Hälso-
nämnden för södra regionen),
Cork

— Western Health Board (Hälso-
nämnden för västra regionen),
Galway

Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin, inklu-
sive de regionala kontor som
ansvarar för arbetslöshetsförmåner
Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin

249

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

G. ITALIEN

1. Sjukdom (inklusive tuberkulos) och moderskap:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:

i) Som allmän

regel:

Unitå sanitaria locale (den lokala
hälsovårdsenheten)

ii) För sjömän och
besättningsmän
på civilflyg-
plan:

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet) - det lokala
kontoret för handelsflottan eller
civilflyget

b) Kontantförmåner:

i) Som allmän regel:	Istituto nazionale della previdenza sociale (Centralinstitutet för social trygghet), de regionala kontoren
ii) För sjömän och besättningsmän på civilflyg- plan:	Cassa marittima (den försäk- ringskassa för sjömän) som an- svarar för området

B. Egenforetagare:

Vårdförmåner:

Unitå sanitaria locale (den lokala
häl sovårdsenheten)

2. Olycksfall i arbetet, arbets-
sjukdomar:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:

i) Som allmän regel:	Unitå sanitaria locale (den lokala hälsovårdsenheten)
ii) För sjömän och besättningsmän på civilflyg- plan:	Ministero della sanitå (Hälso- vårdsministeriet) - det behöriga lokala kontoret för handelsflottan eller civilflyget

b) Proteser och större
hjälpmedel, medi-
cinsk-juridiska för-
måner och tillhöran-
de undersökningar

250

och intyg samt kon-
tantförmåner:

B. Egenforetagare (endast
for röntgenläkare):

a) Vårdförmåner:

b) Proteser och större
hjälpmedel, medi-
cinsk-juridiska för-
måner och tillhöran-
de undersökningar
och intyg:

c) Kontantförmåner:

Invaliditet, ålderdom, efter-
levande (pensioner):

A. Anställda:

a) Som allmän regel:

b) För scenarbetare:

c) För ledande per-
sonal i industri-
företag:

d) För journalister:

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli infortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
de regionala kontoren

Unita sanitaria locale (den lokala
hälsovårdsenheten)

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli infortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
de regionala kontoren

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren
Ente nazionale di previdenza e
assistenza per i lavoratori dello
spettacolo (Centralorganet för
social trygghet för scenarbetare),
Roma

Istituto nazionale di previdenza
per i dirigenti di aziende indust-
riale (Centralinstitutet för social
trygghet för ledande personal
inom industrin), Roma

Istituto nazionale di previdenza
per i giomalisti italiani G. Amen-
dola (Centralinstitutet G Amen-
dola för social trygghet för ita-
lienska journalister), Roma

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

251

B. Egenforetagare:

a) För läkare:

b) För apotekare:

c) För veterinärer:

d) För barnmorskor:

e) För ingenjörer och
arkitekter:

f) För lantmätare:

g) För advokater och
andra jurister:

h) För ekonomer:

i) För revisorer:

j) För arbetskonsulen-
ter:

k) För notarier:

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza medici (Centralorganet
för social trygghet för läkare)
Ente nazionale di previdenza ed
assistenza farmacisti (Centralorga-
net för social trygghet för apo-
tekare)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza veterinari (Centralorga-
net for social trygghet för veteri-
närer)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza per le ostetriche (Cent-
ralorganet för social trygghet för
barnmorskor)

Cassa nazionale di previdenza per
gli ingegneri ed architetti (Cent-
ralkassan för social trygghet för
ingenjörer och arkitekter)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore dei geometri
(Centralkassan för social trygghet
för lantmätare)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore degli awocati
e dei procuratori (Centralkassan
för social trygghet för advokater
och andra jurister)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore dei dottori
commercialisti (Centralkontoret
för social trygghet för ekonomer)
Cassa nationale di previdenza ed
assistenza a favore dei ragionieri
e periti commerciali (Central-
kassan för social trygghet för
revisorer)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza per i consulenti del
lavoro (Centralorganet för social
trygghet för arbetskonsulenter)
Cassa nazionale notariato (Cent-
ralkassan för notarier)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

252

1) För tullspeditörer:

Fondo di previdenza a favore Prop. 1991/92:170
degli spedizionieri doganali (Väl- Bilaga 4.1
färdskassan for tullspeditörer)

4. Dödsfallsersättningar:

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli infortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
de regionala kontoren

Cassa marittima (den försäk-
ringskassa för sjömän) som an-
svarar för området

5. Arbetslöshet för anställda:

a) Som allmän regel:	Istituto nazionale della previdenza sociale (Centralinstitutet för social trygghet), de regionala kontoren
b) För journalister:	Istituto nazionale di previdenza per i giomalisti italiani G. Amen- dola (Centralinstitutet G. Amen- dola för social trygghet för ita- lienska journalister), Roma

6. Familjebidrag för anställda:

a) Som allmän regel:	Istituto nazionale della previdenza sociale (Centralinstitutet för social trygghet), de regionala kontoren
b) För journalister:	Istituto nazionale di previdenza per i giomalisti italiani G. Amen- dola (Centralinstitutet G Amen- dola för social trygghet för ita- lienska journalister), Roma

H. LUXEMBURG

1. Sjukdom, moderskap:

a) Vid tillämpning av
förordningens artikel
19, 22, 28.1, 29.1 och
31 och av tillämpnings-
förordningens artikel
17, 18, 20, 21, 22, 24,

29, 30 och 31:

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers, (Central-
sjukkassan för arbetare),
Luxembourg

253

b) Vid tillämpning av
förordningens artikel
27:

2. Invaliditet, ålderdom, döds-
fall (pensioner):

a) För arbetare:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

b) För tjänstemän och
akademiker:

c) För egenforetagare inom
hantverks-, handels eller
tillverkningsindustri:

d) För egenforetagare inom
jordbruket:

3. Olycksfall i arbetet och ar-
betssjukdomar:

a) För anställda och egen-
företagare inom jord-
eller skogsbruket:

Den sjukkassa som enligt luxem-
burgsk lagstiftning är behörig för
luxemburgsk delpension

Établissement d’assurance contre
la vieillesse et 1’invalidité, (Insti-
tutionen för ålders- och invalid-
pensioner), Luxembourg

Caisse de pension des employés
privés (Pensionskassan för tjänste-
män inom den privata sektom),
Luxembourg

Caisse de pensions des artisans,
des commenjants et industriels
(Pensionskassan för egen-
företagare inom hantverk, handel
och industri), Luxembourg

Caisse de pension agricole (Pen-
sionskassan för jordbruket),
Luxembourg

b) För alla andra försäk-
ringsfall på obligatorisk
eller frivillig basis:

4. Arbetslöshet:

Association d’assurance contre les
accidents, section agricole et
forestiere (Föreningen för olycks-
fallsförsäkring, sektionen för jord-
och skogsbruket), Luxembourg

Association d’assurance contre les
accidents, section industrielle
(Föreningen för olycksfallsförsäk-
ring, sektionen för industrin),
Luxembourg

Administration de 1’emploi (Ar-
betskontoret), Luxembourg

254

5. Familjeförmåner:

(Denna punkt har fått ny lydelse
genom förordning EEG nr
2332/89.)

I. NEDERLÄNDERNA

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Sjukdom, moderskap, olycks-
fall i arbetet, arbetssjuk-
domar

a) Vårdförmåner:

i) Institutioner på bo-
sättningsorten:

ii) Institutioner på
vistelseorten:

b) Kontantförmåner:

2. Invaliditet:

a) När rätten till förmåner
föreligger enligt Neder-
ländernas lagstiftning
även utan tillämpning av
förordningen:

b) I alla andra fall:

3. Ålderdom och dödsfall (pen-
sioner):

Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
36:

a) Som allmän regel:

b) I förhållande till

Belgien:

c) I förhållande till Tysk-
land:

En av de behöriga försäkrings-
kassorna för bosättningsorten efter
personens val

Algemeen Nederlands Onderling
Ziekenfonds (Nederländernas all-
männa sjukkassa), Utrecht

Nieuwe Algemene Bedrijfsvereni-
ging, (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam

Den behöriga Bedrijfsvereniging
(Yrkes förening)

Nieuwe Algemene Bedrijfsvereni-
ging (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam

Sociale Verzekeringsbank (Social-
försäkringsbanken), Amsterdam

Bureau voor Belgische Zaken de
sociale verzekering betreffende
(Byrå för belgiska socialtrygg-
hetsfrågor), Breda

Bureau voor Duitse Zaken van de
Vereniging van Raden van Arbeid
(Arbetsrådens förbunds avdelning
för tyska frågor), Nijmegen

18 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

255

4. Arbetslöshet:

(Denna punkt har fått ny

lydelse genom förordning

EEG nr 2332/89.)

5. Familjebidrag:

Vid tillämpning av förord-

ningens artikel 73.2 och

74.2: Det Raad van Arbeid (arbetsmark -

nadsråd) inom vars distrikt famil-
jemedlemmarna är bosatta

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

J. STORBRITANNIEN

1. Vårdförmåner:

Storbritannien och

Nordirland:

Gibraltar:

Myndigheter som utger förmåner
från National Health Service
(Nationella hälsovårdstjänsten)
Medical and Public Health De-
partment, (Hälso- och sjukvårds-
departementet), Gibraltar

2. Kontantförmåner (utom
familjebidrag):

Storbritannien utom
Nordirland:

Nordirland:

Gibraltar:

Department of Health and Social
Security (Overseas Branch),
(Departementet för hälsovård och
social trygghet (sektionen för
utomeuropeiska ärenden)), UK-
Newcastle upon Tyne NE98 1YX
Department of Health and Social
Services (Overseas Branch),
(Departementet för hälsovård och
sociala tjänster (sektionen för
utomeuropeiska ärenden)), UK-
Belfast BT4 3HH

Departement of Labour and Social
Security (Arbets- och socialför-
säkringsdepartementet), Gibraltar

3. Familjebidrag:

Vid tillämpning av förord-
ningens artiklar 73 och 74:
Storbritannien utom

Nordirland:

Department of Health and Social
Security, Child Benefit Centre
(Washington), (Departementet för
hälsovård och social trygghet,
enheten för förmåner till bam

256

	(Washington)), UK-Newcastle Prop. 1991/92:170 upon Tyne NE88 1AA Bilaga 4.1
Nordirland:	Department of Health and Social Services, (Departementet for hälsovård och sociala tjänster), UK-Belfast BT4 3HH
Gibraltar:	Department of Labour and Social Security (Arbets- och socialför- säkringsdepartementet), Gibraltar

257

BILAGA 4

FÖRBINDELSEORGAN

(Tillämpningsförordningens artikel 3.1, 4.4 och 122)

A. BELGIEN

1. Sjukdom och moderskap:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

a) Som allmän regel:

b) För sjömän:

2. Invaliditet:

a) Allmän invaliditet:

b) Särskilt invaliditetssys-
tem för gruvarbetare:

c) Invaliditetssystem för
sjömän:

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijksin-
stituut voor ziekte- en in-
validiteitsverzekering, Brussel
(Centralinstitutet för sjuk- och
invaliditetsförsäkring), Bryssel
Caisse de secours et de prévoy-
ance en faveur des marins navigu-
ant sous pavillon beige - Hulp- en
voorzorgskas voor zeevarenden
onder Belgische vlag (Hjälp- och
väl färdskassan för sjömän som
seglar under belgisk flagg), Ant-
werpen

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
instituut voor ziekte- en invalidi-
tetsverzekering, Brussel (Central-
institutet för sjuk- och invaliditets-
försäkring), Bryssel

Fonds national de retraite des
ouvriers-mineurs, Bruxelles
Nationaal pensioenfonds voor
mijnwerkers, Brussel (Centrala
pensionskassan för gruvarbetare),
Bryssel

Caisse de secours et de prévoyan-
ce en faveur des marins naviguant
sous pavillon beige - Hulp- en
voorzorgskas voor zeevarenden
onder Belgische vlag (Hjälp- och
väl färdskassan för sjömän som
seglar under belgisk flagg), Ant-
werpen

258

3. Ålderdom, dödsfall (pensio- Prop. 1991/92:170

ner): Bilaga 4.1

a) Vid tillämpning av till-

lämpningsförordningens

artikel 41—43 och

45—50:

Office national des pensions pour
travailleurs salariés, Bruxelles -
Rijksdienst voor werknemerspen-
sioenen, Brussel (Centralpensions-
kontoret för anställda, Bryssel)

Institut national d’assurances
sociales pour travailleurs indépen-
dants, Bruxelles - Rijksinstituut
voor de sociale verzekeringen der
zelfstandigen, Brussel (Centralins-
titutet för socialförsäkring för
egen företagare, Bryssel)

b) Vid tillämpning av
tillämpningsförordningens
artikel 45 (utbetalande
institution), 53.1, 110,

111.1 och 111.2:

Caisse nationale des pensions de
retraite et de survie, Bruxelles -
Rijkskas voor rust - en over-
levingspensioenen, Brussel (Cent-
ralkassan för ålders- och efter-
levandepensioner, Bryssel)

4. Olycksfall i arbetet och ar-

betssjukdomar:

Ministére de la prévoyance
sociale, Bruxelles - Ministerie van
sociale voorzorg, Brussel (Minis-
teriet för social välfärd, Bryssel)

5. Dödsfallsersättning:

a) Som allmän regel:	Institut national d’assurance mala- die-invalidité, Bruxelles - Rijks- instituut voor ziekte- en invalidi- teitsverzekering, Brussel (Centra- linstitutet för sjuk- och invalidi- tetsförsäkring, Bryssel)
b) För sjömän:	Caisse de secours et de prévoy- ance en faveur des marins navigu- ant sous pavillon beige - Hulp- en voorzorgskas voor zeevarenden onder Belgische vlag (Hjälp- och väl färdskassan för sjömän som seglar under belgisk flagg), Ant- werpen

259

6. Arbetslöshet:

a) Som allmän regel:

b) För sjömän:

7. Familjeförmåner:

Prop. 1991/92:170

Office national de 1’emploi, Bilaga 4.1
Bruxelles - Rijksdienst voor ar-
beidsvoorziening, Brussel (Cent-
ralkontoret för arbetsmarknads-
frågor, Bryssel)

Pool des marins de la marine
marchande - Pool van de zee-
lieden ter koopvaardij (Handels-
flottans pool), Antwerpen
Office national d’allocations
familiales pour travailleurs sala-
riés, Bruxelles - Rijksdienst voor
kinderbijslag voor werknemers,
Brussel (Centralkontoret för
familjebidrag till anställda,
Bryssel)

Institut national d’assurances
sociales pour travailleurs indépen-
dants, Bruxelles - Rijksinstituut
voor de sociale verzekeringen der
zelfstandigen, Brussel (Central-
institutet för socialförsäkring för
egenforetagare, Bryssel)

B. DANMARK

I. DANMARK UTOM GRÖNLAND

1. Förmåner vid sjukdom,
havandeskap och barns
födelse:

2. Pensioner enligt lagstift-
ning om ålders- och
änkepensioner samt
förmåner enligt lagen
invalidpensioner:

3. Rehabiliteringsförmåner:

4. Förmåner vid olycksfall
i arbetet och arbets-
sjukdomar:

5. Familjeförmåner (familje-
bidrag):

6. Dödsfallsersättningar:

7. Pensioner enligt loven
om arbejdsmarkedets
tilbegspension (lagen om
tilläggspension för
anställda):

Sikringsstyrelsen
ringsstyrelsen),
Kobenhavn

(Försäk-

260

8. Arbetslöshetsförmåner: Arbejdsdirektoratet (Arbetsmark-

nadsdirektoratet), Kobenhavn

II. GRÖNLAND

(Denna punkt har upphävts
genom förordning EEG nr
1661/85.)

C. TYSKLAND

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Sjukförsäkring:

2. Olycksfallsförsäkring:

Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för
lokala sjukkassor), Bonn-Bad
Godesberg

Hauptverband der gewerblichen
Berufsgenossenschaften (Central-
förbundet för yrkesföreningar
inom industrin), Bonn

3. Pensionsförsäkring för ar-
betare:

a) Vid tillämpning av till-
lämpningsförordningens
artikel 3.2:

Verband Deutscher Rentenver-
sicherungsträger (Förenade tyska
pensionsförsäkringsinstitutioner-
na), Franfurt am Main

b) Vid tillämpning av
tillämpningsförordning-
ens artikel 51 och 53.1
samt som utbetalande
organ enligt tillämp-
ningsförordningens
artikel 55:

i) I förhållande till
Belgien:

ii) I förhållande till
Danmark:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf

Landesversicherungsanstalt
Schleswig-Holstein (Schleswig-
Holsteins försäkringsanstalt),
Lubeck

261

iii) I förhållande till
Frankrike:

iv) I förhållande till
Grekland:

v) I förhållande till
Italien:

vi) I förhållande till
Luxemburg:

vii) I förhållande till
Nederländerna:

viii) I förhållande till
Irland och

Storbritannien:

Pensionsförsäkring för
tjänstemän:

Pensionsförsäkring för gruv-
arbetare:

Ålderspensionsförsäkring för
jordbrukare:

Prop. 1991/92:170

Landesversicherungsanstalt Bilaga 4.1
Rheiland-Pfalz (Rhenland-Pfalz’
försäkringsanstalt), Speyer eller,
som behörig institution enligt
bilaga 2, Landesversicherungs-
anstalt Saarland (Saarlands för-
säkringsanstalt), Saarbrucken

Landesversicherungsanstalt

Wurttemberg (Wurttembergs för-
säkringsanstalt), Stuttgart

Landesversicherungsanstalt

Schwaben (Schwabens försäk-
ringsanstalt), Augsburg

Landesversicherungsanstalt

Rheinland-Pfalz (Rhenland-Pfalz’
försäkringsanstalt), Speyer

Landesversicherungsanstalt

Westfalen (Westfalens försäk-
ringsanstalt), Munster

Landesversicherungsanstalt Freie
und Hansestadt Hamburg (Den
fria och Hansastaden Hamburgs
försäkringsanstalt), Hamburg

Bundesversicherungsanstalt fur
Angestellte (Förbunds- försäk-
ringsanstalten för tjänstemän),
Berlin

Bundesknappschaft (Förbunds-
försäkringskassan för gruvar-
betare), Bochum

Landwirtschaftliche Alterskasse
Rheinhessen-Pfalz (Rhen-Hessen-
Pfalz’ ålderspensionskassa för
jordbrukare), Speyer

7. Tilläggsförsäkring för ar-

betare inom järn och stål-

industrin: Landesversicherungsanstalt Saar-

land, Abteilung Huttenknapps-
chaftliche Pensionsversicherung
(Saarlands försäkringsanstalt,
avdelningen för pensionsförsäk-
ring för arbetare inom järn- och
stålindustrin), Saarbrucken

8. Arbetslöshets- och familje-

förmåner: Hauptstelle der Bundesanstalt fur

Arbeit (Huvudkontoret för det
federala arbetsmarknadsinstitutet),
Numberg

D. FRANKRIKE

1. Som allmän regel: Centre de sécurité sociale des

travailleurs migrants (Centrum för
migrerande arbetares sociala
trygghet), Paris

2. För gruvarbetarnas system

(invaliditet, ålderdom och

dödsfall (pensioner): Caisse autonome nationale de

sécurité sociale dans les mines
(Oberoende centralkassan för
gruvarbetares sociala trygghet),
Paris

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

E. GREKLAND

1. Som allmän regel:

2. Arbetslöshet, familjebidrag:

3. För sjömän:

Iöpuga Koipwwkw»' Aa
(IKA), Aöjjra
(Socialförsäkringsinstitutet, Aten)
Opyaviapoq

Epyomxov AvmpiKOV (OAEA),
A6rp>a (Arbetskontoret, Aten)
Novtiko AropaxtKÖ Tapcio
(NAT), Ilcipaidi; (Sjömännens
pensionskassa, Pireus)

F. IRLAND

1. Vårdförmåner:

2. Kontantförmåner:

Department of Health (Hälso-
vårdsministeriet), Dublin
Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin

263

G. ITALIEN

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Sjukdom (inkl, tuberkulos),
moderskap:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:	Ministero della sanitå (Hälso- vårdsministeriet), Roma
b) Kontantförmåner:	Istituto nazionale della previdenza sociale, direzione generale (Gene- raldirektoratet för centralinstitutet för social trygghet), Roma

B. Egenforetagare:

Vårdförmåner:

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), Roma

2. Olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar:

A. Anställda:

a) Vårdförmåner:	Ministero della sanitå (Hälso- vårdsministeriet), Roma
b) Proteser och större hjälpmedel, medi- cinsk-juridiska för- måner, undersök- ningar och intyg om sådana samt kon- tantförmåner:	Istituto nazionale per 1’assicu- razione contro gli infortuni sul lavoro, direzione generale (Gene- raldirektoratet för centralinstitutet för försäkring mot olycksfall i arbetet), Roma

B. Egenforetagare (endast
för röntgenläkare):

a) Vårdförmåner:

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), Roma

b) Proteser och större

hjälpmedel, medi- cinsk-juridiska förmåner, under- sökningar och intyg om sådana:	Istituto nazionale per 1’assicura- zione contro gli infortuni sul lavoro, direzione generale (Gene- raldirektoratet för centralinstitutet för försäkring mot olycksfall i arbetet), Roma
c) Kontantförmåner:	Istituto nazionale per 1’assicu- razione contro gli infortuni sul lavoro, direzione generale (Gene- raldirektoratet för centralinstitutet för försäkring mot olycksfall i arbetet), Roma

264

3. Invaliditet, ålderdom, efter-
levande, arbetslöshet,
familjebidrag:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Istituto nazionale della previdenza
sociale, direzione generale, Roma
(Generaldirektoratet för central-
institutet för social välfärd), Roma

H. LUXEMBURG

I. VID UTGIVANDE AV FÖRMÅNER:

1. Sjukdom, moderskap:

2. Invaliditet, ålderdom, döds-
fall (pensioner):

a) För arbetare:

b) För tjänstemän och
akademiker:

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers (Centralsjuk-
kassan lör arbetare), Luxembourg.
De medel som behövs utöver dess
andel skall tillhandahållas av
övriga sjukkassor från ett arbets-
kapital som skall bestå av erfor-
derliga förskott som bestäms av
Generalinspektoratet för social
trygghet

Établissement d’assurance contre
la vieillesse et 1’invalidité (Institu-
tionen för ålders- och invalidi-
tetspensioner), Luxembourg

Caisse de pension des employés
privés (Pensionskassan för tjänste-
män inom den privata sektorn),
Luxembourg

c) För egenforetagare inom
hantverks-, handels-
eller tillverkningsin-
dustri:

d) För egenforetagare inom
jordbruket:

Caisse de pension des artisans,
des commer^ants et industriels
(Pensionskassan för självständiga
företagare), Luxembourg

Caisse de pension agricole (Pen-
sionskassan för jordbruket),
Luxembourg

Olycksfall i arbetet och

a) För anställda och egen-
företagare inom jord-
eller skogsbruket:

Association d’assurance contre les
accidents, section agricole et

265

b) För alla andra försäk-
ringsfall på obligatorisk
eller frivillig basis:

4. Arbetslöshet:

5. Familjeförmåner:

(Denna punkt har fått ny
lydelse genom förordning
EEG nr 2332/89.)

6. Dödsfallsersättningar:

a) Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 66:

b) I andra fall:

II. /1VD/Ö4 FALL:

forestiére (Föreningen för olycks-
fallsförsäkring, sektionen för jord-
och skogsbruket), Luxembourg

Association d’assurance contre les
accidents, section industrielle
(Föreningen för olycksfallsförsäk-
ring, sektionen för industrin),
Luxembourg

Administration de 1’emploi (Ar-
betskontoret), Luxembourg

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers (Central-
sjukkassan för arbetare),
Luxembourg

De institutioner som avses i punk-
terna 1, 2 eller 3, beroende på
vilken försäkringsgren som an-
svarar för förmånens utgivande.

Inspection générale de la sécurité
sociale (Generalinspektoratet för
social trygghet), Luxembourg

I. NEDERLÄNDERNA

1. Sjukdom, moderskap, in-
validitet, olycksfall i arbetet,
arbetssjukdomar och ar-
betslöshet:

a) Vårdförmåner:

b) Kontantförmåner:

2. Ålderdom, dödsfall (pen-
sioner), familjeförmåner:

a) Som allmän regel:

b) I förhållande till
Belgien:

Ziekenfondsraad (Rådet för sjuk-
kassor), Amstelveen

Nieuwe Algemene Bedrijfsvereni-
ging (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam

Sociale Verzekeringsbank (Social-
försäkringsbanken), Amsterdam

Bureau voor Belgische Zaken de
sociale verzekering betreffende

266

(Byrå för belgiska sociala trygg- Prop. 1991/92:170
hetsfrågor), Breda Bilaga 4.1

c) I förhållande till Tysk-

land:

Bureau voor Duitse Zaken van de
Vereniging van Raden van Arbeid
(Arbetsrådens förbundsavdelning
för tyska frågor), Nijmegen

J. STORBRITANNIEN

Storbritannien utom Nordirland: Department of Health and Social

Nordirland:

Security (Overseas Branch) (De-
partementet för hälsovård och
social trygghet (utanför Brittiska
öama)), UK-Newcastle upon Tyne
NE98 1YX

Department of Health and Social
Services for Northern Ireland

Gibraltar:

(Overseas Branch) (Departementet
för hälsovård och social trygghet
för Nordirland (utanför Brittiska
öama)), UK-Belfast BT4 3HH
Department of Health and Social
Security (Overseas Branch) (De-
partementet för hälsovård och
social trygghet (utanför Brittiska
öama)), UK-Newcastle upon Tyne
NE98 1YX

267

BILAGA 5

TILLÄMPNINGSBESTÄMMELSER I BILATERALA KONVEN-
TIONER SOM FORTFARANDE GÄLLER

(Tillämpningsförordningens artikel 4.5, 5, 53.3, 104, 105.2, 116, 121
och 122)

Allmänt

1. När bestämmelserna i denna bilaga avser konventionsbestämmelser
eller bestämmelser i förordning nr 3, 4 eller 36/63 (EEG) skall
dessa hänvisningar ersättas av hänvisningar till motsvarande be-
stämmelser i förordningen eller tillämpningsförordningen, såvida
bestämmelserna i dessa konventioner inte förblir gällande genom
att förtecknas i förordningens bilaga 2.

2. Uppsägningsklausulen i en konvention av vilken vissa bestämmel-
ser förtecknas i denna bilaga skall förbli giltig för dessa bestäm-
melser.

1. BELGIEN — DANMARK

Överenskommelsen den 23 november 1978 om ömsesidigt avstående
från återbetalning enligt förordningens artikel 36.3 (vårdförmåner vid
sjukdom och moderskap) och tillämpningsförordningens artikel 105.2
(kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

2. BELGIEN — TYSKLAND

a) Administrativa överenskommelsen nr 2 den 20 juli 1965 om
tillämpningen av tilläggsavtal nr 3 till den allmänna konventionen
den 7 december 1957 (betalning av pensioner för perioder innan
konventionen trädde i kraft).

b) Artikel 9.1 i avtalet den 20 juli 1965 om tillämpningen av Euro-
peiska ekonomiska gemenskapens råds förordningar nr 3 och 4 om
social trygghet för migrerande arbetare.

c) Avtalet den 6 oktober 1964 om återbetalning av vårdförmåner som
har utgetts till pensionärer som tidigare var gränsarbetare, med
tillämpning av artikel 14.3 i förordning nr 36/63/EEG och artikel

73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förordning nr 4.

d) Avtalet den 29 januari 1969 om återbetalning av socialavgifter.

e) Avtalet den 4 december 1975 om avstående från återbetalning av
de förmåner som har utgetts till arbetslösa personer.

3. BELGIEN - FRANKRIKE

a) Överenskommelsen den 22 december 1951 om tillämpningen av
artikel 23 i tilläggsavtalet den 17 januari 1948 (arbetare i gruvor
och liknande företag).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

268

b)	Den administrativa överenskommelsen den 21 december 1959 som	Prop. 1991/92:170
	kompletterar den administrativa överenskommelsen den 22 december 1951 som har träffats enligt artikel 23 i tilläggsav- talet den 17 januari 1948 (arbetare i gruvor och liknande företag).	Bilaga 4.1
c)	Överenskommelsen den 8 juli 1964 om återbetalningen av vårdför- måner som har utgetts till personer som tidigare var gränsarbetare, med tillämpning av artikel 14.3 i förordningen nr 36/63/EEG och artikel 73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens råds förord- ning nr 4.
d)	Del I, II och III i avtalet den 5 juli 1967 om läkarundersökningar och administrativa kontroller av gränsarbetare som är bosatta i Belgien och arbetar i Frankrike.
e)	Avtalet den 14 maj 1976 om avstående från återbetalning av kost- naderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar, som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.
f)	Avtalet den 3 oktober 1977 om tillämpningen av artikel 92 i för- ordning EEG nr 1408/71 (återbetalning av socialavgifter).
g)	Avtalet den 29 juni 1979 om ömsesidigt avstående från den ersätt- ning som avses i förordningens artikel 70.3 (kostnaderna för arbetslöshetsförmåner).
h)	Den administrativa överenskommelsen den 6 mars 1979 om för- farandet vid tillämpningen av tilläggskonventionen den 12 oktober 1978 om social trygghet mellan Belgien and Frankrike såvitt gäller dess bestämmelser om egenforetagare.

4. BELGIEN — GREKLAND

Ingen konvention.

5. BELGIEN - IRLAND

Skriftväxlingen den 19 maj och den 28 juli 1981 om förordningens
artikel 36.3 och 70.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kost-
naderna för vårdförmåner och arbetslöshetsförmåner enligt bestämmel-
serna i förordningens avdelning III kapitel 1 och 6) och tillämpnings-
förordningens artikel 105.2 (ömsesidigt avstående från återbetalning av
kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

6. BELGIEN - ITALIEN

a) Artikel 7, 8, 9, 10, 12, 13, 14, 15, 17, 18, 19, artikel 24 andra
och tredje styckena samt artikel 28.4 i den administrativa överens-
kommelsen den 20 oktober 1950, enligt ändringen i korrigering 1
den 10 april 1952, korrigering 2 den 9 december 1957 och korri-
gering 3 den 21 februari 1963.

269

b) Artikel 6, 7, 8 och 9 i avtalet den 21 februari 1963 i den utsträck-
ning de gäller tillämpningen av Europeiska ekonomiska gemen-
skapens råds förordningar 3 och 4 om social trygghet för migre-
rande arbetare.

c) Avtalet den 12 januari 1974 om tillämpningen av tillämpningsför-
ordningens artikel 105.2.

d) Avtalet den 31 oktober 1979 om tillämpningsförordningens artikel
18.9.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

7. BELGIEN - LUXEMBURG

a) Den administrativa överenskommelsen den 16 november 1959 om
tillämpningen av konventionen den 16 november 1959 enligt änd-
ringarna den 12 februari 1964 och den 10 februari 1966 utom
artikel 5—9.

b) Avtalet den 24 juli 1964 om återbetalning av vårdförmåner som
utges till pensionärer som tidigare var gränsarbetare, vid tillämp-
ningen av artikel 14.3 i förordningen nr 36/63/EEG och artikel

73.4 i Europeiska ekonomiska gemenskapens förordning nr 4.

c) Avtalet den 28 januari 1961 om återbetalning av socialavgifter.

d) Avtalet den 1 augusti 1975 om avstående från den återbetalning
som avses i artikel 36.3 i rådets förordning EEG nr 1408/71 den
14 juni 1971 av utgifter för sjuk- och moderskapsförsäkrings
vårdförmåner till en arbetares familjemedlemmar som inte är
bosatta i samma land som arbetaren.

e) Avtalet den 16 april 1976 om avstående från återbetalning av
kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar
enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

f) Skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 om förfaranden för att
bestämma den lagstiftning som gäller egenforetagare.

8. BELGIEN - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 6, 9—15 och 17.4 i avtalet den 7 februari 1964 om
familjebidrag och bidrag vid barns födelse.

b) Avtalet den 21 mars 1968 om uppbörd och återbetalning av social-
avgifter och den administrativa överenskommelsen den
25 november 1970 som träffats enligt det nämnda avtalet.

c) Avtalet den 24 december 1980 om sjukförsäkring (hälsovård).

d) Avtalet den 12 augusti 1982 om sjuk-, moderskaps- och invalidi-
tetsförsäkring.

9. BELGIEN — STORBRITANNIEN

a) Skriftväxlingen den 4 maj och 14 juni 1976 om tillämpningsföror-
dningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnader-
na för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

270

b) Skriftväxlingen den 18 januari och 14 mars 1977 om förord-
ningens artikel 36.3 (uppgörelse om återbetalning av eller avstå-
ende från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som
utges enligt villkoren i förordningens avdelning III kapitel 1, i
dess lydelse efter skriftväxlingen den 4 maj och 23 juli 1982
(överenskommelse om återbetalning av utgifter enligt förord-
ningens artikel 22.1 a.)

10. DANMARK — TYSKLAND

a) Artiklarna 8—14 i överenskommelsen den 4 juni 1954 om tillämp-
ningen av konventionen den 14 augusti 1953.

b) Avtalet den 27 april 1979 om

i) delvis ömsesidigt avstående från kostnaderna för den återbetal-
ning som avses i förordningens artikel 36.3 och 63.3 och
ömsesidigt avstående från den återbetalning som avses i för-
ordningens artikel 70.3 och i tillämpningsförordningens artikel

105.2 (delvis avstående från kostnader för återbetalning av
vårdförmåner för sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet
och arbetssjukdomar och avstående från kostnaderna för åter-
betalning av arbetslöshetsförmån samt administrativa kont-
roller och läkarundersökningar),

ii) tillämpningsförordningens artikel 93.6 (metod för bestämning
av det belopp som skall återbetalas för vårdförmåner för
sjukdom och moderskap).

11. DANMARK — FRANKRIKE

Överenskommelsen den 29 juni 1979 och tilläggsöverenskommelsen den
10 juli 1980 om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt artikel

36.3 och 63.3 (vårdförmåner för sjukdom, moderskap, olycksfall i
arbetet och arbetssjukdomar) och överenskommelsen den 29 juni 1979
om ömsesidigt avstående från återbetalning enligt förordningens artikel

70.3 (arbetslöshetsförmåner) och tillämpningsförordningens artikel

105.2 (kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

12. DANMARK — GREKLAND

Ingen konvention.

13. DANMARK — IRLAND

Skriftväxlingen den 22 december 1980 och den 11 februari 1981 om
ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdför-
måner som har utgetts enligt försäkring för sjukdom, moderskap och
olycksfall i arbetet samt arbetslöshetsförmåner och kostnaderna för
administrativa kontroller och läkarundersökningar (förordningens artikel

36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

271

19 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

14. DANMARK - ITALIEN

Skriftväxlingen den 12 november 1982 och 12 januari 1983 om förord-
ningens artikel 36.3 (ömsesidigt avstående från återbetalning av kostna-
derna för vårdförmåner för sjukdom och moderskap som utges enligt
förordningens avdelning III kapitel 1 utom förordningens artikel 22.1 c.

15. DANMARK — LUXEMBURG

Avtalet den 19 juni 1978 om ömsesidigt avstående från sådan återbetal-
ning som avses i förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämp-
ningsförordningens artikel 105.2 (kostnaderna för vårdförmåner vid
sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, kostna-
derna för arbetslöshetsförmåner och kostnaderna för administrativa
kontroller och läkarundersökningar).

16. DANMARK — NEDERLÄNDERNA

Skriftväxlingen den 30 mars och 25 april 1979 om förordningens artikel

36.3 och 63.3 (delvis ömsesidigt avstående från återbetalning av kostna-
derna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet
och arbetssjukdomar).

17. DANMARK - STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 30 mars och 19 april 1977 om förordningens artik-
lar 36.3, 63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2 om
avstående från återbetalningen av kostnaderna för

a) vårdförmåner som utges enligt villkoren i förordningens avdelning
III kapitel 1 eller 4,

b) förmåner som utges enligt förordningens artikel 69, och

c) administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i
tillämpningsförordningens artikel 105.

18. TYSKLAND - FRANKRIKE

a) Artikel 2—4 och 22—28 i den administrativa överenskommelsen
nr 2 den 31 januari 1952 om tillämpningen av den allmänna kon-
ventionen den 10 juli 1950.

b) Artikel 1 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel

74.5 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som har
utgetts till familjemedlemmar till försäkrade personer).

c) Avtalet den 14 oktober 1977 om avstående från den återbetalning
som avses i förordningens artikel 70.3 (kostnaderna för ar-
betslöshetsförmåner) .

d) Avtalet den 26 maj 1981 om förordningens artikel 36.3 (ömse-
sidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdför-
måner vid sjukdom som utges enligt förordningens artikel 32 till

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

272

pensionärer som tidigare var gränsarbetare, till deras familjemed-
lemmar eller till deras efterlevande).

e) Avtalet den 26 maj 1981 om tillämpningen av förordningens ar-
tikel 92 (uppbörd och återfående av socialavgifter).

f) Avtalet den 26 maj 1981 om tillämpningen av tillämpningsförord-
ningens artikel 105.2 (ömsesidigt avstående från återbetalning av
kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersök-
ningar).

19. TYSKLAND — GREKLAND

a) Artikel 1 och 3—6 i den administrativa överenskommelsen den 19
oktober 1962 och den andra administrativa överenskommelsen den
23 oktober 1972 om konventionen om arbetslöshetsförsäkring den
31 maj 1961.

b) Avtalet den 11 maj 1981 om återbetalningen av familjebidrag.

c) Avtalet den 11 mars 1982 om återbetalningen av kostnaderna för
vårdförmåner vid sjukdom.

20. TYSKLAND - IRLAND

Avtalet den 20 mars 1981 om förordningens artikel 36.3, 63.3 och 70.3
(ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för förmåner
vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar och
av arbetslöshetsförmåner) samt tillämpningsförordningens artikel 105.2
(ömsesidigt avstående från återbetalning av kostnaderna för administra-
tiva kontroller och läkarundersökningar).

21. TYSKLAND - ITALIEN

a) Artikel 14, 17.1, 18, 35, 38.1, 39, 42, 45.1 och 46 i den adminis-
trativa överenskommelsen den 6 december 1953 om tillämpningen
av konventionen den 5 maj 1953 (utbetalning av pensioner).

b) Artikel 1 och 2 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av
artiklarna 73.4 och 74.5 i förordning nr 4 (återbetalning av vård-
förmåner som utges till familjemedlemmar till försäkrade per-
soner).

c) Avtalet den 5 november 1968 om de behöriga tyska institutioner-
nas återbetalning av utgifter vid utgivandet av vårdförmåner i
Italien genom italienska sjukförsäkringsinstitutioner till familje-
medlemmar till italienska arbetare som är försäkrade i För-
bundsrepubliken Tyskland.

22. TYSKLAND — LUXEMBURG

a) Artikel 1 och 2 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av
artiklarna 73.4 och 74.5 i förordningen nr 4 (återbetalning av

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

273

	vårdförmåner som har utgetts till familjemedlemmar till försäkrade personer).	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
b)	Avtalet den 9 december 1969 om avstående från sådan återbetal- ning, som avses i artikel 14.2 i förordning nr 36/63/EEG, av utgifter som har uppkommit vid utgivande av vårdförmåner vid sjukdom till en pensionär, som antingen är en tidigare gräns- arbetare eller efterlevande till en gränsarbetare, samt till medlem- mar av hans familj.
c)	Avtalet den 14 oktober 1975 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.
d)	Avtalet den 14 oktober 1975 om uppbörd och återfående av social- avgifter.
e)	Avtalet den 20 juli 1978 om ömsesidigt avstående från den åter- betalning som avses i förordningens artikel 63.3 (ömsesidigt avstå- ende från kostnaderna för vårdförmåner för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar). 23. TYSKLAND - NEDERLÄNDERNA
a)	Artikel 9, 10.2—5, 17, 18, 19 och 21 i den administrativa öve- renskommelsen nr 1 den 18 juni 1954 om konventionen den 29 mars 1951 (sjukförsäkring och utgivande av pensioner).
b)	Avtalet den 27 maj 1964 om avstående från återbetalningen av utgifter som har uppkommit för läkarundersökningar och administ- rativa kontroller vid försäkring för invaliditet, ålderdom och efter- levande (pensionsförsäkring).
c)	Artikel 1—4 i avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel 73.4, 74.5 och 75.3 i förordning nr 4 (återbetalning av vårdför- måner som utges till familjemedlemmar till försäkrade personer).
d)	Avtalet den 21 januari 1969 om återbetalning av socialavgifter.
e)	Avtalet den 3 september 1969 om avstående från den återbetal- ning, som avses i artikel 14.2 i förordning nr 36/63/EEG, av utgifter som har uppkommit vid utgivandet av vårdförmåner vid sjukdom till en pensionär, som antingen är en tidigare gränsar- betare eller efterlevande till en gränsarbetare, samt till medlemmar av hans familj.
f)	Avtalet den 22 juli 1976 om avstående från återbetalning av ar- betslöshetsförmåner.
g)	Avtalet den 11 oktober 1979 om tillämpningen av förordningens artikel 92 (det minsta belopp som har fastställts för återbetalning av socialavgifter).
h)	Avtalet den 15 februari 1982 om tillämpningen av förordningens artikel 20 för familjemedlemmar till gränsarbetare.

274

24. TYSKLAND — STORBRITANNIEN		Prop. 1991/92:170
	Artikel 8, 9, 25—27 och 29—32 i överenskommelsen den 10 december 1964 om tillämpningen av avtalet den 20 april 1960.	Bilaga 4.1
a)
b)	Avtalet den 29 april 1977 om avstående från återbetalningen av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, kostnader för arbetslöshetsförmåner och kostnader för administrativa kontroller och läkarundersök- ningar.

25. FRANKRIKE — GREKLAND

Ingen konvention.

26. FRANKRIKE — IRLAND

Skriftväxlingen den 30 juli och 26 september 1980 om ömsesidigt avstå-
ende från återbetalning av kostnaderna for vårdförmåner som har utgetts
enligt försäkring för sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och ar-
betssjukdomar och arbetslöshetsförmåner och kostnaderna for administ-
rativa kontroller och läkarundersökningar (förordningens artikel 36.3,

63.3 och 70.3 och tillämpningsförordningens artikel 105.2).

27. FRANKRIKE - ITALIEN

Artikel 2—4 i den administrativa överenskommelsen den 12 april 1950
om tillämpningen av den allmänna konventionen den 31 mars 1948
(höjning av franska pensioner för olycksfall i arbetet).

28. FRANKRIKE — LUXEMBURG

a) Avtalet den 24 februari 1969 som har träffats enligt artikel 51 i
förordning nr 3 och den administrativa överenskommelsen av
samma datum som har träffats enligt nämnda avtal.

b) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från den återbetalning, som
avses i artikel 36.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den
14 juni 1971, av kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller
moderskapsförsäkring som utges till en arbetares familjemedlem-
mar som inte är bosatta inom samma land som arbetaren.

c) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från den återbetalning, som
avses i artikel 36.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den
14 juni 1971, av kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller
moderskapsförsäkring som utges till tidigare gränsarbetare, med-
lemmar av deras familjer eller deras efterlevande.

d) Avtalet den 2 juli 1976 om avstående från återbetalning av kostna-
derna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som
avses i artikel 105.2 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den
21 mars 1972.

275

	29. FRANKRIKE - NEDERLÄNDERNA	Prop. 1991/92:170
a)	Skriftväxlingen den 5 maj och 21 juni 1960 om artikel 23.5 i förordning nr 3 (avstående från återbetalning av vårdförmåner som utges till familjemedlemmar till försäkrade personer och till pen- sionärer och deras familjemedlemmar).	Bilaga 4.1
b)	Avtalet den 28 april 1977 om avstående från återbetalning av utgifter för den läkarvård som ges till pensionssökande och deras familjemedlemmar och till familjemedlemmar till pensionärer inom förordningens ram.
c)	Avtalet den 28 april 1977 om avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämpningsförordningens artikel 105.
	30. FRANKRIKE — STORBRITANNIEN
a)	Skriftväxlingen den 25 mars och 28 april 1977 om förordningens artikel 36.3 och 63.3 (överenskommelse om återbetalning eller avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4).
b)	Skriftväxlingen den 25 september 1980 och den 27 januari 1981 om förordningens artikel 36.3 (ömsesidigt avstående under en inte specificerad period från återbetalning av vårdförmåner som utges enligt förordningens artikel 28, 28 a och 29.1 a).
c)	Skriftväxlingen den 25 mars och 28 april 1977 om tillämpnings- förordningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kost- naderna för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

31. GREKLAND - IRLAND

Ingen konvention.

32. GREKLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

33. GREKLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

34. GREKLAND — NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

35. GREKLAND — STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

276

36. IRLAND — ITALIEN

Ingen konvention.

37. IRLAND — LUXEMBURG

Skriftväxlingen den 26 september 1975 och den 5 augusti 1976 om
förordningens artiklar 36.3 och 63.3 och tillämpningsförordningens
artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna för vårdför-
måner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel 1 eller 4,
och de kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar
som avses i tillämpningsförordningens artikel 105).

38. IRLAND - NEDERLÄNDERNA

Skriftväxlingen den 28 juli och den 10 oktober 1978 om förordningens
artikel 36.3 och 63.3 (delvis ömsesidigt avstående från återbetalningen
av kostnaderna för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i
arbetet och arbetssjukdomar).

39. IRLAND - STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 9 juli 1975 om förordningens artikel 36.3 och 63.3
(överenskommelse om återbetalning eller avstående från återbetalning av
kostnaderna för vårdförmåner som utges enligt i förordningens avdel-
ning III kapitel 1 eller 4) och tillämpningsförordningens artikel 105.2
(avstående från återbetalning av kostnaderna för administrativa kont-
roller och läkarundersökningar).

40. ITALIEN — LUXEMBURG

Artikel 4.5 och 6 i den administrativa överenskommelsen den 19 januari
1955 om tillämpningsbestämmelsema i den allmänna konventionen om
social trygghet (sjukförsäkring för jordbruksarbetare).

41. ITALIEN — NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 9 tredje stycket och artikel 11 tredje stycket i den admi-
nistrativa överenskommelsen den 11 februari 1955 om tillämp-
ningen av den allmänna konventionen den 28 oktober 1952 (sjuk-
försäkring).

b) Avtalet den 27 juni 1963 om tillämpningen av artikel 75.3 i för-
ordning nr 4 (återbetalning av vårdförmåner som utges till pen-
sionärer och deras familjemedlemmar).

42. ITALIEN - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

277

43. LUXEMBURG — NEDERLÄNDERNA

a) Avtalet den 1 november 1976 om avstående från återbetalning av
kostnaderna for administrativa kontroller och läkarundersökningar
som har träffats enligt tillämpningsförordningens artikel 105.2.

b) Avtalet den 3 februari 1977 om avstående från återbetalning av
kostnaderna för vårdförmåner vid sjuk- eller moderskapsförsäkring
som utges enligt artikel 19.2, 26, 28 och 29.1 i rådets förordning
(EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971.

44. LUXEMBURG — STORBRITANNIEN

a) Skriftväxlingen den 28 november och 18 december 1975 om för-
ordningens artikel 70.3 (avstående från återbetalning av förmåner
som utges enligt förordningens artikel 69).

b) Skriftväxlingen den 18 december 1975 och den 20 januari 1976
om förordningens artiklar 36.3 och 63.3 och tillämpningsförord-
ningens artikel 105.2 (avstående från återbetalning av kostnaderna
för vårdförmåner som utges enligt villkoren i förordningens avdel-
ning III kapitel 1 eller 4, och även av kostnaderna för de administ-
rativa kontroller och läkarundersökningar som avses i tillämp-
ningsförordningens artikel 105).

45. NEDERLÄNDERNA — STORBRITANNIEN

a) Artikel 3 andra meningen i den administrativa överenskommelsen
den 12 juni 1956 om tillämpningen av konventionen den
11 augusti 1954.

b) Skriftväxlingen den 8 och 28 januari 1976 om förordningens
artikel 70.3 (avstående från återbetalning av vårdförmåner som
utges enligt förordningen av artikel 69).

c) Skriftväxlingen den 24 februari och den 5 mars 1976 om förord-
ningens artiklar 36.3 och 63.3 (avstående från återbetalning av
vårdförmåner som utges enligt förordningens avdelning III kapitel
1 eller 4).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

278

BILAGA 6

FÖRFARANDE VID BETALNING AV FÖRMÅNER

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten for Spanien
och Portugal.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

279

BILAGA 7

BANKER

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

280

BILAGA 8

UTGIVANDE AV FAMIJEFÖRMÅNER

(Denna bilaga har fått ny lydelse genom Anslutningsakten för Spanien
och Portugal.)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

281

BILAGA 9

BERÄKNING AV DEN GENOMSNITTLIGA ÅRSKOSTNADEN
FÖR VÅRDFÖRMÅNER

(Tillämpningsförordningens artikel 4.9, 94.3 a och 95.3 a)

A. BELGIEN

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genom-
snittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

B. DANMARK

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de system som regleras i lagen om offentlig hälso-
vård, sjukhuslagen och, vad gäller rehabiliteringskostnader, lagen om
socialtjänst.

C. TYSKLAND

Följande institutioner skall beaktas vid beräkningen av den genomsnitt-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

liga årskostnaden av vårdförmåner:

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
94.3 a:

a) Ortskrankenkassen (de lokala
sj ukförsäkringskassoma)

b) Betriebskrankenkassen (före-
tagens sjukförsäkringskassor)

c) Innungskrankenkassen (Yr-
kesföreningarnas
sjukförsäkringskassor)

d) Bundesknappschaft (För-
bundförsäkringsskassan för
gruvarbetare)

e) Seekasse (Sjömännens för-
säkringskassa)

f) Ersatzkassen för Arbeiter
(Ersättningskassoma för
arbetare)

g) Ersatzkassen för Angestellte
(Ersättningskassoma för
tjänstemän)

h) Landwirtschaftliche Kran-
kenkassen (Sjukförsäk-rings-
kassoma för jordbrukare)

beroende på vilken kassa som har
utgett förmånerna.

282

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
95.3 a:

a) Ortskrankenkassen (de Prop. 1991/92:170
lokala sjukförsäkrings- Bilaga 4.1
kassorna)

b) Bundesknappschaft (För-
bundsförsäkringskassan för
gruvarbetare)

beroende på vilken kassa som har

utgett förmånerna.

D. FRANKRIKE

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genom-
snittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

E. GREKLAND

Det allmänna system för social trygghet som tillämpas av 'Iöpv/xa
Koipwwwp AatpaXiacwi’ (IKA) (Socialförsäkringsinstitutet) skall beaktas
vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner.

F. IRLAND

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de vårdförmåner (hälsovårdstjänster) som utges av
de hälsonämnder som avses i bilaga 2 enligt bestämmelserna i hälso-
vårdslagarna från 1947—1970.

G. ITALIEN

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som utges av Italiens nationella hälso-
vårds tjänst.

H. LUXEMBURG

Sjukförsäkringskassor som är underställda socialförsäkringslagen skall
beaktas vid beräkningen av den genomsnittliga årskostnaden för vårdför-
måner.

I. NEDERLÄNDERNA

Det allmänna systemet för social trygghet skall beaktas när den genom-
snittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas.

En minskning skall dock göras för 1. Invalidförsäkring (arbeid-
att beakta verkan av: songeschiktheidsverzekering,

WAO)

283

2. Försäkring mot särskilda
sjukdomskostnader (verze-
kering tegen bijzondere
ziektekosten, AWBZ)

J. STORBRITANNIEN

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som utges av Storbritanniens natio-
nella hälsovårdstjänst.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

284

BILAGA 10

INSTITUTIONER OCH ORGAN SOM HAR UTSETTS AV DE
BEHÖRIGA MYNDIGHETERNA

(Tillämpningsförordningens artikel 4.10)

A. BELGIEN

1. Vid tillämpning av förord-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

ningens artikel 14 och till-
lämpnings förordningens
artikel 11.1 a, 11.2, 12a, 13
och 14:

Office national de sécurité sociale,
Bruxelles - Rijksdienst voor maat-
schappelijke zekerheid, Brussel
(Centralkontoret för social trygg-
het, Bryssel)

2. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14b. 1 och
tillämpningsförordningens
artikel 11:

Caisse de secours et de prévoy-
ance en faveur des marins navigu-
ant sous pavillon beige - Hulp- en
voorzorgskas voor zeevarenden
onder Belgische vlag (Hjälp- och
väl färdskassan för sjömän som
seglar under belgisk flagg), Ant-
werpen

3. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14a och
tillämpningsförordningens
artikel 11a. 1 a och 12a:

Institut national d’assurances
sociales pour travailleurs indépen-
dants, Bruxelles - Rijksinstituut
voor de sociale verzekeringen der
zelfstandigen, Brussel (Centralins-
titutet för social-försäkring för
egenforetagare, Bryssel)

4. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 17 och

— tillämpningsförordningens
artikel 11.1 b:

Ministére de la prévoyance
sociale, secretariat general, ser-
vice des relations intemationales,
Bruxelles - Ministerie van Sociale
Voorzorg, Secretariaat-Generaal,
Dienst Internationale Betrekking-
en, Brussel (Ministeriet för social

285

	trygghet, Generalsekretariatet, Prop. 1991/92:170 avdelningen för internationella Bilaga 4.1 förbindelser, Bryssel)
— tillämpningsförordningens artikel 11a. 1 b:	Ministére des classes moyennes - Administration des affaires sociales, Bruxelles - Ministerie van Middenstand, Administratie Sociale Zaken, Brussel (Ministe- riet för småföretag och handel - sociala ärenden, Bryssel)

5. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
80.2, 81, 82.2, 85.2 och 88:

a) Som allmän regel:	Office national de 1’emploi, Bruxelles - Rijksdienst voor ar- beidsvoorziening, Brussel (Cent- ralkontoret för arbetsmarknads- frågor, Bryssel)
b) För sjömän:	Pools des marins de la marine marchande - Pool van de zeelie- den ter koopvaardij (Handels- flottans pool), Antwerpen

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Sjukdom, moderskap och
olycksfall i arbetet:

b) Arbetssjukdomar:

c) Arbetslöshet:

i)Som allmän regel:

ii) För sjömän:

Institut national d’assurance mala-
die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
dienst voor ziekteen invaliditeits-
verzekering, Brussel (Centralinsti-
tutet for sjuk- och invalidförsäk-
ring, Bryssel)

Fonds des maladies professio-
nelles, Bruxelles - Fonds voor
beroepsziekten, Brussel (Kassan
för arbetssjukdomar, Bryssel)

Office national de 1’emploi,
Bruxelles Rijksdienst voor ar-
beidsvoorziening, Brussel
(Centralkontoret för arbetsmark-
nadsfrågor, Bryssel)

Pools des marins de la marine
marchande - Pool van de zee-
lieden ter koopvaardij (Handels-
flottans pool), Antwerpen

286

d) (Denna punkt har upp-
hävts genom förordning
EEG nr 3427/89.)

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

113.2: Institut national d’assurance mala-

die-invalidité, Bruxelles - Rijks-
dienst voor ziekte- en invaliditeits-
verzekering, Brussel (Centralinsti-
tutet för sjuk- och invalidförsäk-
ring, Bryssel)

B. DANMARK

1. DANMARK UTOM GRÖNLAND

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

11.1, lla.l, 12a, 13.2-3,

14.1—3 och 113.2: Sikringsstyrelsen (Försäkrings-

styrelsen), Kobenhavn

2. Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 14.1 b,
14a. 1 b och 14b. 1 och

14b.2: Sikringsstyrelsen (Försäkrings-

styrelsen), Kobenhavn

3. Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 17: Sikringsstyrelsen (Försäkrings-

styrelsen), Kobenhavn

4. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

38.1, 70.1 och 82.2: Socialnämnden i den kommun i

vilken förmånstagaren är bosatt. I
Köpenhamns, Odenses, Aalborgs
och Arhus’ kommuner: Magistra-
ten (kommunförvaltningen)

5. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

80.2, 81 och 85.2: Arbejdsdirektoratet (Arbetsmark -

nadsdirektoratet), Kobenhavn

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Återbetalningar enligt
förordningens artikel

36, 63 och 75.2: Sikringsstyrelsen (Försäkrings-

styrelsen), Kobenhavn

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

287

20 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

b) Återbetalningar enligt
förordningens artikel
70.2:

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
110:

a) Förmåner enligt för-
ordningens avdelning
III kapitel 1—5, 7 och
8:

b) Förmåner enligt för-
ordningens avdelning
III kapitel 6:

Arbejdsdirektoratet (Arbetsmark-
nadsdirektoratet), Kobenhavn

Sikringsstyrelsen (Försäkrings-
styrelsen), Kobenhavn

Arbejdsdirektoratet (Arbetsmark-
nadsdirektoratet), Kobenhavn

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

II. GRÖNLAND

(Denna punkt har upphävts
genom förordning EEG nr
1661/85.)

C. TYSKLAND

1. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 6.1:

a) Beroende på det slag av
verksamhet som senast
har utövats:

b) Då det är omöjligt att
fastställa den senaste
verksamhetens slag:

De i förhållande till de olika
medlemsstaterna i bilaga 2 för-
tecknade pensionsförsäkrings-
institutionema för arbetare och
tjänstemän

De i förhållande till de olika
medlemsstaterna i bilaga 2 för-
tecknade pensionsförsäkringsinsti-
tutionema för arbetare

c) Personer som enligt
nederländsk lagstiftning
har varit försäkrade i
systemet för allmän
ålderspensionsförsäkring
(Algemene Ouderdoms-
wet) medan de bedrev en
verksamhet som inte har
omfattats av obligatorisk

288

försäkring enligt tysk
lagstiftning:

2. Vid tillämpning av:

— Förordningens artikel

14.1 a och 14b. 1 och vid
överenskommelser enligt
förordningens artikel 17 i
samband med tillämp-
ningsförordningens artikel
11:

— Förordningens artikel

14.1 a och 14b.2 och vid
överenskommelser enligt
förordningens artikel 17 i
samband med tillämp-
ningsförordningens artikel
11a:

— Förordningens artikel

14.2 b, 14.3, 14a.2—4
och 14c. 1 a och vid
överenskommelser enligt
förordningens artikel 17 i
samband med tillämp-
ningsförordningens artikel
12a:

a) En person som är
försäkrad med sjuk-
försäkring:

Prop. 1991/92:170
Bundesversicherungsanstalt fur Bilaga 4.1
Angestellte (Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin

Den institution, hos vilken han är
försäkrad

b) En person som inte är
försäkrad med sjuk-
försäkring:

Bundesversicherungsanstalt fur
Angestellte (Förbundsförsäkrings-
anstalten för tjänstemän), Berlin

3. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14.1 b, 14a. 1
b och 14b. 1 (i samband med
artikel 14.1 b) samt 14b.2 (i
samband med artikel 14a. 1 b
och artikel 17):

Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för
lokala sjukkassor), Bonn 2

289

4. Vid tillämpningen av:

a) tillämpningsförordningens
artikel 13.2—3 och
14.1—3:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

b) tillämpningsförordningens
artikel 13.4 och 14.4:

5. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
80.2, 81 och 82.2:

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
85.2:

Allgemeine Ortskrankenkasse
Bonn (den lokala allmänna sjuk-
försäkringskassan Bonn), Bonn

Allgemeine Ortskrankenkasse
Bonn (den lokala allmänna sjuk-
försäkringskassan Bonn), Bonn,
utom då han är försäkrad hos en
ersättningskassa (Ersatzkasse)

Det Arbeitsamt (Arbetsmarknads-
kontor) inom den tyska region i
vilken arbetaren senast var bosatt
eller vistades eller, om arbetaren
varken var bosatt eller vistades i
Tyskland under anställningen där,
det Arbeitsamt i den tyska region
inom vilken arbetaren senast var
anställd

Det Arbeitsamt (Arbetsmarknads-
kontor) inom den tyska region i
vilken arbetaren senast var an-
ställd

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
91.2:

a) Familjebidrag som har
utgetts till en person för
ett bam som mist en eller
båda föräldrarna:

b) Pensionstillägg för bam
som har utgetts enligt ett
obligatoriskt pensions-
försäkringssystem:

Arbeitsamt (Arbetsmarknads-
kontoret), Numberg

De pensionsförsäkringsinstitu-
tioner för arbetare, tjänstemän
och gruvarbetare som förtecknas
som behöriga institutioner i bilaga
2 punkt C. 2

290

8. Vid tillämpning av:

a) Tillämpningsförord-
ningens artikel 36 och 63
och tillämpningsförord-
ningens artikel 102.2:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

b) Förordningens artikel 75
och tillämpningsförord-
ningens artikel 102.2:

9. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
113.2:

a) Återbetalning av vårdför-
måner som felaktigt har
utgetts till arbetare mot
uppvisande av de intyg
som föreskrivs i tillämp-
ningsförordningens artikel
20.2:

Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för
lokala sjukkassor), Bonn 2

I de fall som avses i tillämp-
ningsförordningens bilaga 3 punkt
C.2 b. Hauptverband der gewer-
blichen Berufsgenossenschaften
(Centralförbundet för yrkesföre-
ningar inom inudstrin), Bonn

Bundesanstalt fur Arbeit (För-
bundsanstalten för arbete), Num-
berg

Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för
lokala sjukkassor), Bonn 2

Genom den kompensationsfond
som avses i förordningens bilaga
4 punkt C.5

b) Återbetalning av vårdför-
måner som felaktigt har
utgetts mot uppvisande av
de intyg som föreskrivs i
tillämpningsförordningens
artikel 62.2:

i) I de fall då den be-
höriga institutionen
skulle ha varit en
sjukförsäkringsinstitut
ion om personen
ifråga hade haft rätt
till förmåner:

Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för
lokala sjukkassor), Bonn 2

291

Genom den kompensationsfond
som avses i förordningens bilaga
4 punkt C.5

ii) I andra fall: Hauptverband der gewerblichen

Berufsgenossenschaften (Förenade
yrkes- och handelsföreningarna),
Bonn

10. Vid tillämpning av förord-

ningens artikel 14d.2: Den institution till vilken pen-

sionsavgifter betalas eller, om
ansökan görs tillsammans med
eller efter pensionsansökan, den
institution som bereder ansökan

D. FRANKRIKE

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
6.1:

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
11.1a och 12a:

a) Moderlandet:

i) Som allmän regel:

ii) System för lantarbeta-
re:

iii) System för gruv-
arbetare:

i v) System för sjömän:

b) Utomeuropeiska departe-
ment:

i) Som allmän regel:

ii) För sjömän:

Direction régionale de la sécurité
sociale (Regionala direktoratet för
social trygghet)

Caisse primaire d’assurance mala-
die (Lokala sjukförsäkringskassan)

Caisse de mutualité sociale agri-
cole (Socialförsäkringskassan för
jordbruket)

Société de secours miniére (Före-
ningen för hjälp till gruvarbetare)
Section Caisse de retraite des
marins du quartier des affaires
maritimes (Pensionskassan för
sjömän, sektion inom kontoret för
sjöfartsfrågor)

Caisse générale de sécurité sociale
(Allmänna kassan för social trygg-
het)

Section Caisse de retraite des
marins du quartier des affaires
maritimes (Pensionskassan för
sjömän, sektion inom kontoret för
sjöfartsfrågor)

292

3. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
lla.l och 12a:

4. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

13.2 och 3 och 14.3:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Caisses mutuelles régionales
(Regionala ömsesidiga kassorna)

Caisse primaire d’assurance mala-
die de la region parisienne
(Lokala sjukförsäkringskassan för
Paris-regionen)

5. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 17 i samband
med artikel 14.1 och 14a. 1:

i) Andra system än system
för jordbrukare:

ii) System för jordbrukare:

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
80, 81, 82.2 och 85.2:

Direction régionale des affaires
sanitaires et sociales (Regionala
direktoratet för hälsovård och
social trygghet)

Ministére de 1’agriculture (Jord-
bruksministeriet), Paris

Direction départementale du
travail et de la main-d’oeuvre
(Departementala arbetsmarknads-
och arbetskraftsdirektoratet) på
den ort där den anställning för
vilken intyget har begärts innehas.

Lokala kontoret av Agence
nationale pour 1’emploi (Central-
kontoret för arbetsmarknads-
frågor)

Stadshuset på familjemedlem-
marnas bosättningsort

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
84:

a) Total arbetslöshet:

b) Partiell arbetslöshet:

Association pour 1’emploi dans
1’industrie et le commerce
(Assedic) (Föreningen för syssel-
sättning inom industri och handel)
på personens bosättningsort
Direction départementale du
travail et de la main-d’oeuvre
(Departementala arbetsmarknads-
och arbetskraftsdirektoratet) på
den ort där personen är anställd

293

8. (Denna punkt har ändrats
genom förordning EEG nr
3427/89.)

9. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 36, 63 och 75
och tillämpningsförord-
ningens artikel 102.2:

10. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
113.2:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Centre de sécurité sociale des
travailleurs migrants (Centrum för
social trygghet för migrerande
arbetare), Paris

Association pour 1’emploi dans
1’industrie et le commerce
(Assedic) (Föreningen för syssel-
sättning inom industri och handel)
Centre de sécurité sociale des
travailleurs migrants (Centrum för
social trygghet för migrerande
arbetare), Paris

E. GREKLAND

1. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14.1 och
14b. 1 samtidigt med tillämp-
ningsförordningens artikel

11.1 a:

a) Som allmän regel:

b) För sjömän:

2. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14.2 b i och
tillämpningsförordningens
artikel 12a. 1:

'Iöpu/xa Koipwpikwp Aa(IKA), Aörjra (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

NauriKO A-Tro/iaxiKÖ Ta/x£io
(NAT), IIcipaid<; (Sjömännens
pensionskassa, Pireus)

'Iöpv/xa Koipwwkwp A(T<^aXi'ff£wp
(IKA), AQ-qva (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

3. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14a. 1 och
14b. 2 i samband med
tillämpningsförordningens
artikel 11a. 1 a:

a) Som allmän regel:

'Iöpuga KotpajWKwp Aa^aXiacup
(IKA), A0r)i>a (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

294

b) För sjömän:

4. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14d.2:

a) Som allmän regel:

b) För sjömän:

5. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

13.2—3 och 14.1—2:

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

80.2 och 85.2:

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
81:

8. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

102.2 och 110:

a) Familjebidrag, arbets-
löshet:

b) Förmåner för sjömän:

c) Andra förmåner:

9. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
82.2:

NauTiKÖ Aropax^å Ta/rcfo
(NAT), Htipatåt; (Sjömännens
pensionskassa, Pireus)

'Iöpu/xa Kotpwnicwp Aa(IKA), A9rp>a (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

NauTiKÖ AiropaxtKÖ Tapcio
(NAT), Ilcipaidi; (Sjömännens
pensionskassa, Pireus)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

'Idpvpa KoiPWPiKcvi' Aa
(IKA), AOfjva (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

Opyavtapåq ÄTraaxoX-qacwQ
Epyanicov AvmpiKOV (OAEA),
A0r)va (Arbetsförmedlingen,
Aten)

'löpvpa K.oifUPiKwf Aa(IKA), A6f]va (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

Opyamopåq AiraoxoXriacwq
Epyariov Av va pt. ko v (OAEA),
AOrjva (Arbetsförmedlingen,
Aten)

NcrvTiKÖ AiropaxiKÖ Tapcio
(NAT), Tlcipaiåt; (Sjömännens
pensionskassa, Pireus)

Töpv^a KoiPwwKwr AotpaXioc&v
(IKA), Aöijra (Socialförsäkrings-
institutet, Aten)

OpyaviopoQ AiraaxoXrjactix;
EpyariKov Avmpucov (OAEA),
A3f)va (Arbetsförmedlingen,
Aten)

295

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

10. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
113.2:

a) För sjömän:	NauriKÖ A7rogaxi(NAT), ncipaiä? (Sjömännens pensionskassa, Pireus)
b) Andra förmåner:	'Iöpuga Koipwvikup A&paXujcow (IKA), Aöijra (Socialförsäkrings- institutet, Aten)

F. IRLAND

Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

6.1, 11.1, lla.l, 12a, 13.2,

13.3, 14.1-3, 38.1, 70.1,

85.2, 86.2 och 91.2:

Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

80.2, 81 och 82.2:

Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin

Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin, inklu-
sive regionala kontor som an-
svarar för arbetslöshetsförmåner.

a) Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 36 och
63 och tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

b) Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 70 och
75.2 och tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
110 (för kontantförmåner):

b) Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
110 (för vårdförmåner) och
113.2:

Department of Health (Hälso-
vårdsministeriet), Dublin

Department of Social Welfare
(Socialministeriet), Dublin

Eastem Health Board
(Hälsonämnden för östra
regionen), Dublin 8
Midland Health Board

(Hälsonämnden för mellers-

296

ta regionen), Tullamore,
County Offaly
Mid-Westem Health Board
(Hälsonämnden för mellan-
västra regionen), Limerick
North-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för nord-
östra regionen), Ceanannus
Mor, County Meath
North-Western Health
Board (Hälsonämnden för
nordvästra regionen),
Manorhamilton, County
Leitrim

South-Eastem Health Board
(Hälsonämnden för syd-
östra regionen), Kilkenny
Southern Health Board
(Hälsonämnden för södra
regionen), Cork

Western Health Board
(Hälsonämnden för västra
regionen), Galway

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

G. ITALIEN

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
6.1:

Ministero del lavoro e della previ-
denza sociale (Ministeriet för
arbetsmarknadsfrågor och social
trygghet), Roma

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
11.1, 13.2, 13.3 och

14.1—3:

3. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
1 la och 12a:

— För läkare:

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren

— För apotekare:

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza medici (Centralkontoret
för social trygghet för läkare)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza farmacisti (Centralorga-
net för social trygghet för apo-
tekare)

297

— För veterinärer:

— För barnmorskor:

— För ingenjörer och arki-
tekter:

— För lantmätare:

— För advokater och andra
jurister:

— För ekonomer:

— För revisorer:

— För arbetskonsulenter:

— För notarier:

— För tullspeditörer:

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza veterinari (Centralorga-
net för social trygghet för veteri-
närer)

Ente nazionale di previdenza ed
assistenza per le ostetriche (Cent-
ralorganet för social trygghet för
barnmorskor)

Cassa nazionale di previdenza per
gli ingegneri ed architetti (Cent-
ralkassan för social trygghet för
ingenjörer och arkitekter)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore dei geometri
(Centralkassan för social trygghet
för lantmätare)

Cassa nazionale di previdenza ed
assistenza a favore degli awocati
e dei procuratori (Centralkassan
för social trygghet för advokater
och andra jurister)

Ente nationale di previdenza ed
assistenza per i consulenti del
lavoro (Centralorganet för social
trygghet för arbetskonsulenter)
Cassa nazionale notariato (Cent-
ralkassan för notarier)

Fondo di previdenza a favore
degli spedizionieri doganali (Väl-
fårdskassan för tullspeditörer)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

4. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
38.1:

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet för social
trygghet), de regionala kontoren

298

5. (Denna punkt har upphävts
genom forordning EEG nr
3427/89.)

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

80.2, 81, 82.2, 85.2, 88 och
91.2:

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Återbetalningar enligt
förordningens artikel 36:

b) Återbetalningar enligt
förordningens artikel 63:

i) Vårdförmåner:

ii) Proteser och större
hjälpmedel:

c) Återbetalningar enligt
förordningens artiklar 70
och 75:

8. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
113.2:

a) Sjukdom (inkl, tuber-
kulos):

b) Olycksfall i arbetet och
arbetssjukdomar:

i) Vårdförmåner:

ii) Proteser och större
hjälpmedel:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstitutet for social
trygghet), de regionala kontoren

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), Roma

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli unfortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
Roma

Istituto nazionale della previdenza
sociale (Centralinstutet för social
trygghet), Roma

Ministero della sanitå (Hälso-
vårdsministeriet), Roma

Istituto nazionale per 1’assicura-
zione contro gli unfortuni sul
lavoro (Centralinstitutet för för-
säkring mot olycksfall i arbetet),
Roma

299

H. LUXEMBURG

1. Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14d.2:

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
6.1:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Den behöriga myndigheten för det
yrke som utövas

Det behöriga systemet för den typ
av anställning eller egen verksam-
het som senast innehades eller
utövades i Storhertigdömet

3. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

11.1, 11a, 13.2, 13.3 och

14.1-3:

Inspection générale de la sécurité
sociale (Allmänna inspektoratet
för social trygghet), Luxembourg

4. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
12a:

5. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

80.2, 81 och 82.2:

6. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
85.2:

Centre d’informatique, d’affilia-
tion et de perception des cotisa-
tions, commun aux institutions de
sécurité sociale (Gemensam cent-
ral för databehandling, försäk-
ringsregistrering och uppbörd av
avgifter för institutionerna för
social trygghet), Luxembourg

Administration de 1’emploi (Ar-
betskontoret), Luxembourg

Den sjukförsäkringskassa hos
vilken personen senast var försäk-
rad

7. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
91.2:

a) Invaliditet, ålderdom,
dödsfall (pensioner):
i) För arbetare:

Établissement d’assurance contre
la vieillesse et 1’invalidité (Institu-
tionen för ålders- och invalidpen-
sioner), Luxembourg

300

ii) För tjänstemän och
akademiker:

iii) För egenforetagare
inom hantverks-,
handels- eller till-
verkningsindustri :

iv) För egenforetagare
inom jordbruket:

b) (Denna punkt har ändrats
genom förordning EEG
nr 2332/89.)

8. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Sjukdom och moderskap:

b) Olycksfall i arbetet:

c) Arbetslöshet:

d) (Denna punkt har upp-
hävts genom förordning
EEG nr 3427/89.)

9. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
113.2:

a) Sjukdom och moderskap:

b) Olycksfall i arbetet:

Caisse de pension des employés
privés (Pensionskassan för tjänste-
män inom den privata sektorn),
Luxembourg

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Caisse de pension des artisans,
des commergants et industriels
(Pensionskassan för egen-
företagare inom hantverk, handel
och industri), Luxembourg

Caisse de pension agricole (Pen-
sionskassan för jordbruket),
Luxembourg

Caisse nationale d'assurance
maladie des ouvriers (Centralsjuk-
kassan för arbetare), Luxembourg
Association d’assurance contre les
accidents, section industrielle
(Föreningen för olycksfallsförsäk-
ring, sektionen för industrin),
Luxembourg

Administration de 1’emploi (Ar-
betskontoret), Luxembourg

Caisse nationale d’assurance
maladie des ouvriers, (Central-
sjukkassan för arbetare),
Luxembourg

Association d’assurance contre les
accidents, section industrielle
(Föreningen för olycksfallsförsäk-
ring, sektionen för industrin),
Luxembourg

301

I. NEDERLÄNDERNA

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
6.1, 11.1, lla.l, 12a, 13.2,
13.3, 14.1 och 14.2:

2. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
14.3 såvitt avser Europeiska
gemenskapernas hjälpper-
sonal som inte är bosatt i
Nederländerna (för vårdför-
måner):

3. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel
82.2:

4. Vid tillämpningen av tillämp-
ningsförordningens artikel
102.2:

a) Återbetalningar som
avses i förordningens
artikel 36 och 63:

b) Återbetalningar som
avses i förordningens
artikel 70:

Sociale Verzekeringsraad (Social-
försäkringsrådet), Zoetermeer

Algemeen Nederlands Onderling
Ziekenfonds (Nederländernas
allmänna sjukkassa), Utrecht

Nieuwe Algemene Bedrijfsvereni-
ging (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam

Ziekenfondsraad (Rådet för sjuk-
kassor), Amstelveen

Algemeen Werkloosheidsfond
(Allmänna arbetslöshets- kassan),
Zoetemeer

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

c) (Denna punkt har upp-
hävts genom förordning
EEG nr 3427/89.)

J. STORBRITANNIEN

1. Vid tillämpning av tillämp-
ningsförordningens artikel

11.1, lla.l, 12a, 13.2, 13.3,

14.1—3, 38.1, 70.1, 80.2,
81, 82.2, 91.2, 102.2 och
110:
Storbritannien utom Nord-
irland: Department of Health and Social

Security (Overseas Branch)

302

(Hälso- och socialministeriet) Prop. 1991/92:170

(sektionen för utomeuropeiska Bilaga 4.1
ärenden)), UK-Newcastle upon

Tyne NE98 1YX

Nordirland:

Department of Health and Social
Services (Overseas Branch) (De-
partementet för hälsovård och
sociala tjänster (sektionen för
utomeuropeiska ärenden)), UK-
Belfast BT4 3HH

2. Vid tillämpning av
ningsförordningens
85.2 och 86.2:

tillämp-
artikel

Storbritannien utom Nord-

irland:	Department of Health and Social Security, Child Benefit Centre (Washington) (Hälso- och social- ministeriet, centralen för förmåner till bam (Washington)), UK-New- castle upon Tyne NE88 1AA
Nordirland:	Department of Health and Social Services (Overseas Branch) (De- partementet för hälsovård och sociala tjänster (sektionen för utomeuropeiska ärenden)), UK- Belfast BY4 3HH

303

21 Riksdagen 1991/92. I saml. Nr 170. Bil. 2-4

BILAGA 11

SYSTEM SOM AVSES I FÖRORDNINGENS ARTIKEI. 35.2

(Tillämpningsförordningens artikel 4.11)

A. BELGIEN

System som utvidgar sjukförsäkringen (vårdförmåner) till egenföre-
tagare

B. DANMARK

Inget

C. TYSKLAND

Inget

D. FRANKRIKE

System för egenforetagare som inte är verksamma inom jordbruket
Enligt förordningens artikel 35.2

— det sjuk- och moderskapssystem för icke-jordbruksyrken som har
inrättats enligt lagen av den 12 juli 1966 i dess ändrade lydelse.

E. GREKLAND

1. Försäkringskassan för hantverkare och småföretagare (TEBE).

2. Försäkringskassan för köpmän.

3. Sjukförsäkringskassan för advokater:

a) Hjälpkassan i Aten.

b) Hjälpkassan i Pireus

c) Hjälpkassan i Thessaloniki,

d) Sjukkassan för landsortsadvokater (TYDE)

4. Försäkrings- och pensionskassan för sjukvårdens personal.

F. IRLAND

Inget

G. ITALIEN

Inget

H. LUXEMBURG

Inget

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

304

I. NEDERLÄNDERNA

Inget

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

J. STORBRITANNIEN

Inget

305

Bilaga 2

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1660/85

av den 13 juni 1985

om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd
med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande
arbetare¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och

med beaktande av följande:

Vissa ändringar bör göras i förordning (EEG) nr 1408/71⁴ och i
förordning (EEG) nr 574/72⁵, båda senast ändrade genom förordning
(EEG) nr 2001/83⁶. Vissa av dessa ändringar beror på ändringar i
medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet, andra är av teknisk
natur och tar sikte på att ändra förordningarna mot bakgrund av
erfarenheter från tillämpningen av dessa.

Ändringar i den danska lagstiftningen om social pension gör det
nödvändigt att ändra bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71.

I nämnda bilaga 6 är det nödvändigt att införa en bestämmelse om
bortseende från kravet på bosättning i Danmark för förvärv av rätten till
pension för anställda eller egenforetagare eller deras efterlevande, som
är bosatta i en annan medlemsstat än Danmark och för att säkerställa att
anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenforetagare
som har fullgjorts i Danmark av en anställd eller egenforetagare under
vissa förutsättningar, beaktas vid beräkningen av pension till efterlevande
make.

I nämnda bilaga 6 är det nödvändigt att införa en bestämmelse som gör
det möjligt för tyska institutioner att återbetala avgifter för pensionsför-
säkring som har betalats av grekiska lärare som samtidigt har varit
försäkrade i Tyskland och i Grekland.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

EGT nr C 47, 19.2.1985, s. 8.

EGT nr C 141, 10.6.1985.

Yttrande av den 27 maj 1985 (ännu ej offentliggjort
i EGT).

EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2.

EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6.

306

Ny lagstiftning i Grekland om frivilliga försäkringssystem gör det
nödvändigt att i nämnda bilaga 6 införa en bestämmelse som införlivar
det speciella förfarande som krävs för tilllämpning av denna lagstiftning
och dess villkor för förvärv av rättigheter för medborgare i en annan
medlemsstat än Grekland.

Bestämmelserna i nämnda bilaga 6 om lagstiftning i Storbritannien som
tillåter hustrur och tidigare hustrur att medräkna försäkringsperioder som
har fullgjorts av deras äkta män eller tidigare äkta män i två eller flera
medlemsstater i stället för deras egna försäkringsperioder om det är till
fördel för dem, bör ändras för att tidigare äkta män i vissa fall skall få
möjlighet att medräkna sina tidigare hustrurs försäkringsperioder och för
att rätta till vissa felaktigheter i den nuvarande texten.

Växelspelet mellan lagstiftningen i Storbritannien om beräkningen av
ålderspension och bestämmelserna i förordning (EEG) nr 1408/71 om
sammanläggning av försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder
som har fullgjorts i andra medlemsstater, om dessa perioder efter den 6
april 1975 har fullgjorts i en annan medlemsstat än Storbritannien, leder
sammantaget med det speciella förfarande som anges i nämnda bilaga 6
till onormala och orättvisa resultat.

Det är därför nödvändigt att komplettera de särskilda reglerna i bilaga
6 om tillämpningen av den nämnda lagstiftningen med en ny bestämmelse
som korrigerar de angivna verkningarna.

De tillfällen då en person som ett undantag från den allmänna regeln
samtidigt omfattas av lagstiftningen i två medlemsstater bör så långt som
möjligt begränsas i antal och omfattning.

Punkt 6 i bilaga 7, som anger de tillfällen då dessa undantag bör
tillåtas, är beträffande verksamhet som egenforetagare i Grekland onödigt
vitt avfattad och bör vara mer precis för att avspegla det faktum att det
enda system som egenforetagare obligatoriskt kan anslutas till i Grekland,
när de samtidigt är omfattade av ett system för anställda i en annan med-
lemsstat, är pensionsförsäkringssystemet.

Punkt 6 i bilaga 7 bör i överensstämmelse härmed ändras.

Erfarenheterna från tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 och
(EEG) nr 574/72 har visat på behovet av att förbättra bestämmelserna om
sammanträffande av familjeförmåner eller familjebidrag i förordning
(EEG) nr 574/72.

Regeln i artikel 10 i förordning (EEG) nr 574/72 som föreskriver att
rätten till familjeförmåner förvärvas enligt lagstiftningen i den med-
lemsstat inom vars territorium barnen är bosatta, tillämpas endast om den
person, som utövar en förvärvsverksamhet i bosättningslandet, som ger
anledning till överförande av förtursrätten, är make till en anställd eller
till en tidigare anställd person, oavsett om maken själv har rätt till
förmånen.

Dessa bestämmelser har visat sig leda till olikheter i fall då den person
som är berättigad till förmånen och som är förvärvsverksam inte var eller
inte längre är make till den anställde eller tidigare anställde. Dessa
bestämmelser bör därför ändras för att korrigera denna olikhet.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

307

Det är nödvändigt att göra några redaktionella ändringar i bilagorna 2,
3 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72 till följd av de nämnda
ändringarna i den danska lagstiftningen.

Det är nödvändigt att ändra bilaga 9 till förordning (EEG) nr 574/72
för att ta hänsyn till utvidgningen av förordning (EEG) nr 1408/71 och
(EEG) nr 574/72 till att omfatta även egenforetagare vid beräkningen av
den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner.

Det är nödvändigt att korrigera bilaga 10 till förordning (EEG) nr
574/72 till följd av ändringar av behörigheten vid utbetalning av
pensionstillägg för bam som försörjs av pensionärer i Tyskland.

Det är nödvändigt att i nämnda bilaga 10 införa en bestämmelse om det
relevanta frivilliga fortsättningsförsäkringssystemet i Grekland, om
villkoren för anslutning till mer än ett sådant system är uppfyllda.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed enligt följande:

1. Bilaga 6:

a) I avsnitt B. DANMARK:

i) Punkt 3 skall ersättas med följande:

"3 a) Bestämmelserna i den danska lagstiftningen om
social pension som föreskriver att rätten till pension
är beroende av att sökanden är bosatt i Danmark
gäller inte för anställda, egenforetagare eller deras
efterlevande som är bosatta inom en annan med-
lemsstats territorium än Danmark.

b) Vid beräkningen av pension skall sådana anställ-
ningsperioder eller perioder av verksamhet som
egenforetagare, som har fullgjorts i Danmark av en
gränsarbetare eller säsongsarbetare, anses som
bosättningsperioder som har fullgjorts i Danmark av
efterlevande make, om den efterlevande maken
under dessa perioder var gift med gränsarbetaren
eller säsongsarbetaren och de inte var separerade
eller levde faktiskt åtskilda på grund av osämja och
den efterlevande maken under dessa perioder var
bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

c) Vid beräkningen av pension skall sådana anställ-
ningsperioder eller perioder av verksamhet som
egenforetagare, som har fullgjorts i Danmark före
den 1 januari 1984 av en anställd eller egen-
företagare som inte är gränsarbetare eller säsongs-
arbetare, anses som bosättningsperioder som har
fullgjorts i Danmark av den efterlevande maken om
den efterlevande maken, under dessa perioder var

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

308

gift med den anställde eller egenföretagaren och de
inte var separerade eller levde faktiskt åtskilda på
grund av osämja och den efterlevande maken under
dessa perioder var bosatt i en annan medlemsstat.

d) Perioder som medräknas enligt b och c skall dock
inte beaktas om de sammanfaller med perioder som
medräknas vid beräkningen av pension som tillkom-
mer personen i fråga enligt lagstiftningen om
obligatorisk försäkring i en annan medlemsstat eller
med de perioder för vilka personen uppbar pension
enligt sådan lagstiftning.

Dessa perioder skall dock beaktas om det årliga
pensionsbeloppet är mindre än hälften av den
sociala pensionens grundbelopp."

ii) Punkt 4 skall utgå.

iii) I punkt 8 skall uttrycket "invalid-, ålders- och änkepensioner"
ersättas med "invalid-, förtids-, ålders- och änkepensioner".

iv) Punkterna 5-10 omnumreras i överensstämmelse härmed.

b) I avsnitt C. TYSKLAND skall följande punkt läggas till:

"16 Grekiska lärare med ställning av statligt anställda som på
grund av sin anställning vid tyska skolor har betalat obliga-
toriska avgifter till den tyska lagstadgade pensionsförsäk-
ringen utöver avgifter till det grekiska särskilda systemet för
statligt anställda och som efter den 31 december 1978 har
upphört att omfattas av det obligatoriska tyska systemet kan
efter ansökan återfå dessa obligatoriska avgifter enligt artikel
1303 i lagen om social trygghet (RVO) eller artikel 82 i
lagen om socialförsäkring för tjänstemän (AVG). Ansökan
om återbetalning av avgifter skall göras inom ett år efter det
denna bestämmelse har trätt i kraft. Den berörda personen
kan också utöva sin rätt inom två år efter det han har
upphört att vara omfattad av den obligatoriska försäkringen.

Artikel 1303.7 i lagen om social trygghet (RVO) och
artikel 82.7 i lagen om socialförsäkring för tjänstemän
(AVG) gäller endast perioder för vilka obligatoriska avgifter
har betalats till den tyska pensionsförsäkringen utöver de
avgifter till det särskilda grekiska systemet för statligt
anställda och på motsvarande försäkringsperioder som följer
omedelbart efter sådana perioder för vilka obligatoriska
avgifter har betalats."

c) I avsnitt E. GREKLAND skall följande punkt 3 läggas till:

"3. Lagen nr 1469/84 om frivillig anslutning till pensionsförsäk-
ringssystemet för grekiska medborgare och för utländska
medborgare med grekisk härkomst gäller enligt nedanstående
bestämmelser för medborgare i andra medlemsstater, statslösa
och flyktingar som är bosatta inom en medlemsstats territorium.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

309

Under förutsättning att övriga villkor i nämnda lag är uppfyllda
får avgifter betalas

a) om personen i fråga har sitt hemvist eller är bosatt inom en
medlemsstats territorium och någon gång tidigare har varit
obligatoriskt ansluten till det grekiska pensionssystemet, eller

b) om personen, oavsett vistelse- eller bostadsort, antingen
tidigare har varit bosatt i Grekland under 10 år oavsett om
det har varit i följd eller inte, eller tidigare har varit om-
fattad av den grekiska lagstiftningen, obligatoriskt eller
frivilligt, under en period om 1 500 dagar."

d) I avsnitt J. STORBRITANNIEN:

i) Punkt 2 skall ersättas med följande:

"2. En person har rätt till ålderspension enligt Förenade
konungarikets lagstiftning, om

a) tidigare makes avgifter beaktas som om de vore per-
sonens egna avgifter, eller

b) de gällande avgiftsvillkoren uppfylls av personens make
eller tidigare make.

Dessutom gäller, i båda fallen att om maken eller tidigare
maken är eller har varit omfattad av lagstiftningen i två eller
flera medlemsstater som anställd eller egenforetagare,
bestämmelserna i förordningens avdelning III kapitel 3 skall
tillämpas vid fastställandet av rätten till förmån enligt
Förenade konungarikets lagstiftning. I sådant fall skall varje
hänvisning i nämnda kapitel 3 till försäkringsperioder anses
som en hänvisning till försäkringsperioder som har fullgjorts
av

i) make eller tidigare make, om ansökan görs av en gift
kvinna, av en änkling eller av en person vars äktenskap
har upphört av annan orsak än genom makens död, eller

ii) tidigare make, om ansökan görs av en änka, som inte
uppbar efterlevandepension omedelbart före uppnåendet
av pensionsåldern eller som endast uppbar en ålders-
bestämd änkepension beräknad enligt förordningens
artikel 46.2."

ii) I punkt 13 skall följande punkt införas efter punkt 1:

"2. Vid tillämpning av förordningens artikel 46.2 b gäller
följande:

a) Om en anställd, under något inkomstskatteår som böijar
den 6 april 1975 eller senare, har fullgjort försäkrings-,
anställnings- eller bosättningsperioder uteslutande i en
annan medlemsstat än Förenade konungariket och
tillämpningen av punkt 1 a i medför att detta år räknas
som kvalifikationsår enligt Förenade konungarikets
lagstiftning vid tillämpning av förordningens artikel 46.2
a, skall han anses ha varit försäkrad i 52 veckor under
det året i den andra medlemsstaten.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

310

b) Då vaije inkomstskatteår som böijar den 6 april 1975
eller senare inte skall räknas som kvalifikationsår enligt
Förenade konungarikets lagstiftning vid tillämpning av
förordningens artikel 46.2 a skall vaije försäkrings-, an-
ställnings- eller bosättningsperiod som har fullgjorts
under sådant år inte beaktas."

Punkt 2 blir punkt 3.

2. Bilaga 7:

Punkt 6 skall ersättas med följande:

"6. Beträffande pensionsförsäkringen för egenforetagare:
när han är egenforetagare i Grekland och anställd i en annan
medlemsstat."

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 10 punkt 1 skall ersättas med följande:

”1 a) Rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges
enligt en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken förvärv av
rätten till sådana förmåner eller bidrag inte grundas på
villkor om försäkring, anställning eller verksamhet som
egenforetagare, skall innehållas om för samma period och
för samma familjemedlem förmåner utges enligt förord-
ningens artikel 73, 74, 77 och 78.

b) Om emellertid förvärvsverksamhet utövas inom den nämnda
medlemsstatens territorium,

i) då det gäller rätten till förmåner som utges enligt
förordningens artikel 73 eller 74, av den person som har
rätt till familjeförmåner eller familjebidrag eller av den
person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall dock
rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges
enligt nämnda artiklar innehållas och endast familjeför-
måner eller familjebidrag skall utbetalas av den med-
lemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är
bosatt och på denna medlemsstats bekostnad.

ii) Om, då det gäller rätten till förmåner som utges enligt
förordningens artikel 77 eller 78, förvärvsverksamhet
utövas inom den nämnda statens territorium av den
person som har rätt till sådana förmåner eller av den
person till vilken sådana förmåner utbetalas, skall dock
rätten till familjeförmåner eller familjebidrag som utges
enligt dessa artiklar innehållas. I sådant fall har per-
sonen i fråga rätt till familjeförmåner eller familjebidrag
i den medlemsstat inom vars territorium barnen är
bosatta på denna medlemsstats bekostnad och i förekom-
mande fall rätt till andra familjeförmåner som anges i
förordningens artikel 77 eller 78 på den stats bekostnad
som är behörig i enlighet med dessa artiklar."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

311

2. Bilaga 2 avsnitt B. DANMARK ändras härmed enligt följande:

a) Texten i vänstra kolumnen under punkt 1 b i skall ersättas med
följande:

"i) Förmåner enligt lagstiftningen om social pension."

b) Texten i vänstra kolumnen under punkt 1 c i skall ersättas med
följande:

"i) Pensioner enligt lagstiftningen om social pension."

3. Bilaga 3 avsnitt B. DANMARK ändras härmed enligt följande:
Texten i vänstra kolumnen under punkt 1 c i skall ersättas med
följande:

"i) Pensioner enligt lagstiftningen om social pension."

4. Bilaga 4 avsnitt B. DANMARK ändras härmed enligt följande:

I del I skall texten till punkt 2 i vänstra kolumnen ersättas med
följande:

"2. Pensioner och förmåner enligt lagstiftningen om social pension."

5. Bilaga 9 ändras härmed enligt följande:

a) I avsnitt A. BELGIEN skall följande text läggas till:

"Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 94 och 95
i de fall då förordningens artikel 35.2 är tillämplig skall det
obligatoriska sjukförsäkringssystemet för egenföretagare dock
beaktas vid beräkning av den genomsnittliga årskostnaden för
vårdförmåner."

b) I avsnitt D. FRANKRIKE skall följande text läggas till:

"Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel 94 och 95
i de fall då förordningens artikel 35.2 är tillämplig skall sjuk-
och moderskapsförsäkringssystemet för egenföretagare som inte
är sysselsatta inom jordbruket dock beaktas vid beräkningen av
den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner."

6. Bilaga 10 ändras härmed enligt följande:

a) I avsnitt C. TYSKLAND skall texten till punkt 7 a i vänstra
kolumnen ersättas med följande:

"a) Familjebidrag som utbetalas enligt förordningens artikel 77
och 78."

b) I avsnitt E. GREKLAND skall följande punkt 1 införas:

"1. Vid tillämpningen av till- Töpv/xa (coipwwkwp Aa^aÅiacwr
lämpningsförordningens (IKA), AiTijra (Socialförsäkrings-
artikelö.l: institutet, Aten)"

Punkterna 1-10 omnumreras i enlighet härmed.

Artikel 3

1. Denna förordning träder i kraft den dag den offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Artikel 1, med undantag för punkt 1 c och d, och artikel 2.2—4 skall
tillämpas från och med den 1 januari 1984.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

312

3. Artikel 1.1 c skall tillämpas från och med den 1 januari 1985.

4. Artikel 2.5 skall tillämpas från och med den 1 juli 1982.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 13 juni 1985.

På rådets vägnar

G. DE MICHELIS

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

313

Bilaga 3

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1661/85

av den 13 juni 1985

teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för
migrerande arbetare avseende Grönland

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd
med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande
arbetare, och

med beaktande av följande:

Fördraget om ändring i fördragen om upprättandet av Europeiska
ekonomiska gemenskapen avseende Grönland¹ trädde i kraft den
1 februari 1985.

Bilagorna till förordning (EEG) nr 574/71², senast ändrade genom
förordning (EEG) nr 1660/85³, bör ändras för att ta hänsyn till det nya
tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 1408/71⁴, senast ändrad
genom förordning (EEG) nr 1660/85, som motsvarar fördragens
tillämpningsområde.

Det är viktigt att skydda de rättigheter som har förvärvats eller var
under intjänande av medborgare i medlemsstaterna som arbetade på
Grönland under den period som Grönland tillhörde Europeiska gemen-
skaperna, samt de rättigheter som har förvärvats under denna period av
sådana medborgare som har arbetat inom en medlemsstats territorium och
som är bosatta på Grönland.

Det är önskvärt att behålla rätten till förmåner vid sjukdom eller
moderskap under bosättning utanför den behöriga staten för anställda och
egenforetagare och deras familjemedlemmar, vars tillstånd kräver
omedelbart utgivande av sådana förmåner.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Följande avsnitt i bilagorna till förordning (EEG) nr 574/72 upphävs
härigenom:

— I bilaga 1 avsnitt B:

punkt 4.

¹ EGT nr L 29, 1.2.1985, s. 1.

² EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

’ EGT nr L 160 , 20.6.1985, s. 1.

⁴ EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2.

314

— I bilaga 2 avsnitt B:

rubriken "1. Danmark utom Grönland" och punkt 2.

— I bilaga 3 avsnitt B:

rubriken "1. Danmark utom Grönland" och punkt II.

— I bilaga 4 avsnitt B:

rubriken "1. Danmark utom Grönland" och punkt II.

— I bilaga 10 avsnitt B:

rubriken ”1. Danmark utom Grönland" och punkt II.

Artikel 2

Denna förordning skall inte inverka på

— rättigheter som har intjänats eller var under intjänande under den
period som Grönland tillhörde Europeiska gemenskaperna av de
medborgare i en annan medlemsstat än Danmark som arbetade på
Grönland under denna period,

— rättigheter som har intjänats eller var under intjänande under den
period som Grönland tillhörde Europeiska gemenskaperna av de
medborgare i en medlemsstat som har arbetat inom en annan
medlemsstats territorium än Danmark och som är bosatta på
Grönland.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Artikel 3

Bestämmelserna i artikel 22.1 a och 22.3 i förordning (EEG) nr 1408/71
och i artikel 21 och 23 i förordning (EEG) nr 574/72 skall fortsätta att
gälla för medborgare i en medlemsstat som vistas på Grönland och som
uppfyller villkoren enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat än Dan-
mark.

Fördraget om ändring i fördragen om upprättandet av Europeiska
gemenskaperna hindrar inte, såvitt avser Grönland, tillämpning av de
bestämmelser som anges i första stycket på danska medborgare, bosatta
på Grönland, under deras vistelse inom en annan medlemsstats territo-
rium än Danmark.

Artikel 4

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 februari 1985.

Artikel 3 skall dock tillämpas först från och med den dag då denna
förordning träder i kraft.

315

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 13 juni 1985.

På rådets vägnar

G. DE MICHELIS

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

316

VIII. SOCIALA FRÅGOR

Bilaga 4 Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971, ändrad
och uppdaterad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den
2 juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6)

Artikel 23.1 skall ersättas med följande:

" 1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning
föreskriver att kontantförmåner skall beräknas med utgångspunkt
från genomsnittliga inkomster eller genomsnittliga avgifter, skall
fastställa sådana genomsnittliga inkomster eller genomsnittliga
avgifter enbart på grundval av inkomster eller avgifter som hänför
sig till de perioder som har fullgjorts enligt denna lagstiftning."

I artikel 45 skall följande läggas till:

"7. Om en medlemsstats lagstiftning, som för beviljande av för-
måner kräver att en arbetstagare eller en självständigt för-
värvsverksam person omfattas av dess lagstiftning vid den tidpunkt
då försäkringsfallet inträder, ställer krav beträffande försäk-
ringsperiodens längd för rätten till förmåner, skall vaije ar-
betstagare eller självständigt förvärvsverksam person som inte
längre omfattas av den lagstiftningen för tillämpningen av detta
kapitel dock fortfarande anses vara omfattad av den vid den tid-
punkt då försäkringsfallet inträffar, om han vid den tidpunkten
omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning eller, om detta inte
är fallet, han kan framställa krav på förmåner enligt en annan
medlemsstats lagstiftning. Denna sista förutsättning skall anses
uppfylld i det fall som avses i artikel 48.1."

I artikel 47.1 skall följande läggas till:

"e) om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på
grundval av genomsnittliga avgifter, skall detta genomsnitt
fastställas av denna stats behöriga institution uteslutande på
grundval av försäkringsperioder som har fullgjorts enligt
denna stats lagstiftning."

I artikel 82.1 skall "60" ersättas med "72".

Bilaga 1 skall ersättas med följande:

"BILAGA 1

PERSONER SOM OMFATTAS AV FÖRORDNINGEN

I. Arbetstagare och/eller självständigt förvärvsverksamma personer
(Förordningens artiklar 1 a ii och 1 a iii)

A. BELGIEN

Ingenting.

317

B. DANMARK

1. Som arbetstagare enligt förordningens artikel 1 a ii be-
traktas var och en som under verksamhet i en arbets-
givares tjänst,

a) före den 1 september 1977 omfattades av lagstift-
ningen om olycksfall i arbete eller arbetssjukdomar,

b) den 1 september 1977 eller därefter omfattades av
lagstiftningen om allmän tilläggspension (arbejds-
markedets tillaegspension ATP).

2. Som självständigt förvärvsverksam person enligt förord-
ningens artikel 1 a ii betraktas var och en som enligt
lagstiftningen om sjukpenning eller moderskapspenning
har rätt till dessa förmåner på grundval av annan inkomst
än lön.

C. TYSKLAND

Såvida en tysk institution är behörig att bevilja familjeförmå-
ner enligt avdelning III, kapitel 7 i förordningen avses enligt
förordningens artikel 1 a ii

a) med arbetstagare var och en som är obligatoriskt försäk-
rad mot arbetslöshet eller som till följd av denna försäk-
ring får kontantförmåner från sjukförsäkring eller mot-
svarande förmåner,

b) självständigt förvärvsverksam person var och en som
utövar självständig förvärvsverksamhet och som är skyldig
att

— försäkra sig eller betala avgifter till en ålderspen-
sionsförsäkring inom ett system för självständigt
förvärvsverksamma personer, eller

— försäkra sig under den obligatoriska, allmänna pen-
sionsförsäkringen.

D. SPANIEN

Ingenting.

E. FRANKRIKE

Ingenting.

F. GREKLAND

1. Som arbetstagare enligt förordningens artikel 1 a iii be-
traktas var och en som är försäkrad under OGA-systemet,
och som uteslutande utför arbete som arbetstagare eller
som omfattas eller har omfattats av en annan med-
lemsstats lagstiftning, och som därför är eller har varit
arbetstagare enligt förordningens artikel 1 a.

2. Vid beviljande av nationella barnbidrag betraktas som
arbetstagare enligt förordningens artikel 1 a ii de personer
som nämns i förordningens artiklar 1 a i och iii.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

318

G. IRLAND

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Som arbetstagare enligt förordningens artikel 1 a ii be-
traktas var och en som är försäkrad enligt ett frivilligt
eller obligatoriskt system enligt bestämmelserna i avsnitt 5
och 37 i 1981 års lag om social trygghet och socialbidrag
(Social Welfare (Consolidation) Act 1981).

2. Som självständigt förvärvsverksam person enligt förord-
ningens artikel 1 a ii betraktas var och en som utövar
förvärvsverksamhet utan att vara underkastad någon form
av anställningskontrakt eller som är pensionerad efter en
sådan verksamhet. Vad gäller sjukvårdsförmåner skall
personen i fråga dessutom ha rätt till sådana förmåner
enligt avsnitt 45 eller 46 i 1970 års sjukvårdslag (Health
Act 1970).

H. ITALIEN

Ingenting.

I. LUXEMBURG

Ingenting.

J. NEDERLÄNDERNA

Som självständigt förvärvsverksam person enligt förordningens
artikel 1 a ii betraktas var och en som utövar en verksamhet
eller ett yrke utan anställningskontrakt.

K. PORTUGAL

Ingenting.

L. STORBRITANNIEN

Som arbetstagare eller självständigt förvärvsverksam person
enligt förordningens artikel 1 a ii betraktas var och en som
anses som arbetstagare (employed eamer) eller självständigt
förvärvsverksam person (self-employed eamer) enligt lagstift-
ningen i Storbritannien eller i Nordirland, samt var och en för
vilken avgifter skulle betalas i dennes egenskap av arbets-
tagare (employed eamer) eller egen företagare (self-employed
eamer) enligt lagstiftningen i Gibraltar.

II. Familjemedlemmar

(Förordningens artikel 1 f, andra meningen)

A. BELGIEN

Ingenting.

319

22 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

B. DANMARK

Vid beslut om rätt till sjukvårdsförmåner enligt förordningens
artiklar 22.1 a och 31 betyder uttrycket "familjemedlem" var
och en som betraktas som familjemedlem enligt lagen om
offentlig sjukförsäkring.

C. TYSKLAND

Ingenting.

D. SPANIEN

Ingenting.

E. FRANKRIKE

Ingenting.

F. GREKLAND

Ingenting.

G. IRLAND

Vid beslut om rätt till sjukvårdsförmåner enligt förordningens
artiklar 22.1 a och 31 betyder uttrycket "familjemedlem" var
och en för vilken arbetstagaren eller den självständigt för-
värvsverksamme personen anses ha försöijningsplikt enligt
sjukvårdslagarna av 1947-1970 (Health Acts 1947 till 1970).

H. ITALIEN

Ingenting.

I. LUXEMBURG

Ingenting.

J. NEDERLÄNDERNA

Ingenting.

K. PORTUGAL

Ingenting.

L. STORBRITANNIEN

Vid beslut om rätt till sjukvårdsförmåner enligt förordningens
artiklar 22.1 a och 31 betyder uttrycket "familjemedlem"

a) enligt lagstiftningen i Storbritannien och i Nordirland, var
och en gentemot vilken det föreligger försöijningsplikt
enligt 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act
1975) eller, i förekommande fall, enligt 1975 års lag om
social trygghet (Nordirland) (Social Security (Northern
Ireland) Act 1975),

b) enligt lagstiftningen i Gibraltar, var och en gentemot
vilken det föreligger försöijningsplikt enligt 1973 års

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

320

förordning om sjukvårdssystem med gruppraktik (Group
Practice Medical Scheme Ordinance)."

Bilaga 2 skall ersättas av följande:

"BILAGA 2

(Förordningens artiklar 1 j och 1 u)

1. Specialsystem för självständigt förvärvsverksamma personer som
enligt artikel 1 j, fjärde stycket inte omfattas av förordningen:

A. BELGIEN

Ingenting.

B. DANMARK

Ingenting.

C. TYSKLAND

Försäkrings- och pensionsinstitutionema (Versicherungs- und
Versorgungswerke) för läkare, tandläkare, veterinärer, apo-
tekare, advokater, patentregistrerare (Patentanwälte), notarier,
revisorer (Wirtschaftsprufer), skattekonsulter och -rådgivare
(Steuerbevollmächtige), lotsar (Seelotsen) och arkitekter som
har upprättats enligt delstatlig lagstiftning samt andra för-
säkrings- och pensionsinstitutioner, särskilt socialhjälpsfonder
(Fursorgeeinrichtungen) och systemet för breddad honorarför-
delning (erweiterte Honorarverteilung).

D. SPANIEN

1. Frivilliga sociala system som kompletterar eller är knutna
till de sociala trygghetssystemen som administreras av
institutioner under den allmänna lagen om social trygghet
av den 6 december 1941 och förordningen av den 26 maj
1943

a) vad gäller förmåner som kompletterar eller förhöjer
förmåner från den sociala tryggheten

b) vad gäller ömsesidiga försäkringsbolag, vilka inte
enligt punkt 7 i den sjätte övergångsbestämmelsen till
den allmänna lagen om social trygghet av den 30 maj
1974 är integrerade i det sociala trygghetssystemet
och som därför inte ersätter institutionerna under det
obligatoriska systemet för social trygghet.

2. Sociala system och/eller system av karaktären socialhjälp
eller välgörenhet, som administreras av institutioner som
inte omfattas av den allmänna lagen om social trygghet
eller lagen av den 6 december 1941.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

321

E. FRANKRIKE

1. Självständigt förvärvsverksamma personer, som inte är
verksamma inom jordbruket:

a) De kompletterande pensionsförsäkringssystemen och
systemen för försäkring vid invaliditet och dödsfall
för självständigt förvärvsverksamma personer, som
behandlas i artikel L 658, L 659, L663-11, L 663-12,
L 682 och L 683-1 i lagen om social trygghet (Code
de la Sécurité Sociale).

b) De tilläggsförmåner, som behandlas i artikel 9 i lagen
nr 66.509 av den 12 juli 1966.

2. Självständigt förvärvsverksamma personer, som är verk-
samma inom jordbruket:

De försäkringar som avses i artikel 1049 och 1234.19 i
landsbygdslagen (Code rural), vad gäller sjukdom, moder-
skap och ålderdom samt vid olycksfall i arbete och ar-
betssjukdomar för självständigt förvärvsverksamma per-
soner som är verksamma inom jordbruket.

F. GREKLAND

Ingenting.

G. IRLAND

Ingenting.

H. ITALIEN

Ingenting.

I. LUXEMBURG

Ingenting.

J. NEDERLÄNDERNA

Ingenting.

K. PORTUGAL

Ingenting.

L. STORBRITANNIEN

Ingenting.

II. Särskilda förmåner vid barns födelse som enligt artikel 1 u inte
omfattas av förordningen

A. BELGIEN

Födelsebidrag.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

B. DANMARK
Inga.

322

C. TYSKLAND

Inga.

D. SPANIEN

Inga.

E. FRANKRIKE

a) Havandeskapsbidrag.

b) Bidrag efter födelsen.

F. GREKLAND

Inga.

G. IRLAND

Inga.

H. ITALIEN

Inga.

I. LUXEMBURG

Födelsebidrag.

J. NEDERLÄNDERNA

Inga.

K. PORTUGAL

Inga.

L. STORBRITANNIEN

Inga."

Bilaga 3 skall ersättas med följande:

"BILAGA 3

(Förordningens artiklar 7.2 c och 3.3)

Bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i kraft
utan hinder av förordningens artikel 6 — Bestämmelser i konventioner
om social trygghet som inte gäller alla personer som omfattas av
förordningen

ALLMÄNNA ANMÄRKNINGAR

1. I den utsträckning bestämmelserna i denna bilaga innehåller hän-
visningar till andra konventionsbestämmelser, ersätts dessa hänvis-
ningar med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i förord-
ningen, såvida inte bestämmelserna i konventionerna i fråga för-
tecknas i denna bilaga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

323

2. Uppsägningsbestämmelsen i en konvention om social trygghet, ur
vilken vissa bestämmelser förtecknas i denna bilaga, gäller även i
fortsättningen vad angår de förtecknade bestämmelserna.

Bestämmelser i konventioner om social trygghet som förblir i kraft
oaktat förordningens artikel 6

(Förordningens artikel 7.2 c)

1. BELGIEN—DANMARK

Ingen konvention.

2. BELGIEN—TYSKLAND

a) Artiklarna 3 och 4 i slutprotokollet den 7 december 1957 till
den allmänna konventionen av samma dag i den utformning de
har enligt tilläggsprotokollet av den 10 november 1960.

b) Tilläggsprotokoll 3 den 7 december 1957 till den allmänna
konventionen av samma dag i den utformning den har enligt
tilläggsprotokollet den 10 november 1960 (utbetalning av
pensioner och livräntor för tiden före den allmänna konven-
tionens ikraftträdande).

3. BELGIEN—SPANIEN

Ingen.

4. BELGIEN—FRANKRIKE

a) Artiklarna 13, 16 och 23 i tilläggskonventionen den 17 januari
1948 till den allmänna konventionen av samma dag (arbetare i
gruv- och liknande företag).

b) Skriftväxlingen den 27 februari 1957 (tillämpning av artikel

4.2 i den allmänna konventionen den 17 januari 1948).

c) Skriftväxlingen den 29 juli 1953 om bidrag till äldre arbets-
tagare.

5. BELGIEN—GREKLAND

Artiklarna 15.2, 35.2 och 37 i den allmänna konventionen den 1
april 1958.

6. BELGIEN—IRLAND

Ingen konvention.

7. BELGIEN—ITALIEN

Artikel 29 i konventionen den 30 april 1948.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

324

8. BELGIEN—LUXEMBURG Prop. 1991/92:170

a) Artiklarna 3, 4, 5, 6 och 7 i konventionen den 16 november Bilaga 4.1

1959 i den utformning de har enligt konventionen den 12
februari 1964 (gränsarbetare).

b) Skriftväxlingen den 10 och 12 juli 1968 om självständigt
förvärvsverksamma personer.

9. BELGIEN—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

10. BELGIEN—PORTUGAL

Ingen.

11. BELGIEN—STORBRITANNIEN

Ingen.

12. DANMARK—TYSKLAND

a) Punkt 15 i slutprotokollet till konventionen om social trygghet
den 14 augusti 1953.

b) Tilläggsavtalet den 14 augusti 1953 till ovannämnda konven-
tion.

13. DANMARK—SPANIEN

Ingen konvention.

14. DANMARK-FRANKRIKE

Ingen.

15. DANMARK—GREKLAND

Ingen konvention.

16. DANMARK—IRLAND

Ingen konvention.

17. DANMARK—ITALIEN

Ingen konvention.

18. DANMARK—LUXEMBURG

Ingen konvention.

19. DANMARK—NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

20. DANMARK—PORTUGAL

Ingen konvention.

21. DANMARK—STORBRITANNIEN

Ingen.

325

22.

TYSKLAND—SPANIEN
Ingen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

23. TYSKLAND—FRANKRIKE

a) Artiklarna 11.1, 16 andra stycket och 19 i den allmänna kon-
ventionen den 10 juli 1950.

b) Artikel 9 i tilläggsavtal nr 1 den 10 juli 1950 till den allmänna
konventionen av samma dag (arbetare i gruv- och liknande
foretag).

c) Tilläggsavtal nr 4 den 10 juli 1950 till den allmänna konven-
tionen av samma dag, i den utformning den har enligt tilläggs-
avtalet nr 2 den 18 juni 1955.

d) Avsnitt I och III i tilläggskonvention nr 2 den 18 juni 1955.

e) Punkterna 6, 7 och 8 i det allmänna protokollet den 10 juli
1950, till den allmänna konventionen av samma dag.

f) Avsnitt II, III och IV i avtalet den 20 december 1963 (social
trygghet i Saar).

24. TYSKLAND—GREKLAND

a) Artikel 5.2 i den allmänna konventionen den 25 april 1961.

b) Artiklarna 8.1, 8.2 b, 8.3, 9-11 och kapitel I och IV, i den
utsträckning de berör dessa artiklar, i konventionen om arbets-
löshetsförsäkring den 31 maj 1961 liksom anteckningen i
protokollet den 14 juni 1980.

25. TYSKLAND—IRLAND

Ingen konvention.

26. TYSKLAND—ITALIEN

a) Artiklarna 3.2, 23.2, 26 och 36.3 i konventionen den 5 maj
1953 (social trygghet).

b) Tilläggsavtalet den 12 maj 1953 till konventionen den 5 maj
1953 (utbetalning av pensioner för tiden före konventionens
ikraftträdande).

27. TYSKLAND—LUXEMBURG

Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i konventionen den 11 juli 1959 (Ausg-
leichsvertrag) (lösning av tvisten mellan Tyskland och
Luxemburg).

28. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3.2 i konventionen den 29 mars 1951.

b) Artiklarna 2 och 3 i tilläggsavtalet nr 4 den 21 december 1956
till konventionen den 29 mars 1951 (avgörande av frågan om
rättigheter enligt den tyska socialförsäkringen förvärvade av
nederländska arbetstagare under tiden 13 maj 1940 — 1 sep-
tember 1945).

326

29. TYSKLAND—PORTUGAL

Artikel 5.2. i konventionen den 6 november 1964.

30. TYSKLAND—STORBRITANNIEN

a) Artiklarna 3.1, 3.6 och 7.2—7.6 i konventionen om social
trygghet den 20 april 1960.

b) Artiklarna 2—7 i slutprotokollet till konventionen om social
trygghet den 20 april 1960.

c) Artiklarna 2.5 och 5.2—5.6 i konventionen om arbetslöshets-
försäkring den 20 april 1960.

31. SPANIEN—FRANKRIKE

Ingen.

32. SPANIEN—GREKLAND

Ingen konvention.

33. SPANIEN—IRLAND

Ingen konvention.

34. SPANIEN—ITALIEN

Artiklarna 5, 18.1 c och 23 i konventionen om social trygghet den
30 oktober 1979.

35. SPANIEN—LUXEMBURG

a) Artikel 5.2 i konventionen den 8 maj 1969.

b) Artikel 1 i den administrativa överenskommelsen den 27 juni
1975 om tillämpningen på självständigt förvärvsverksamma
personer av konventionen den 8 maj 1969.

36. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA

Artikel 23.2 i konventionen om social trygghet den 5 februari
1974.

37. SPANIEN—PORTUGAL

Artiklarna 4.2, 16.2 och 22 i den allmänna konventionen den 11
juni 1969.

38. SPANIEN—STORBRITANNIEN

Ingen.

39. FRANKRIKE—GREKLAND

Artiklarna 16 fjärde stycket och 30 i den allmänna konventionen
den 19 april 1958.

40. FRANKRIKE—IRLAND

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

327

41. FRANKRIKE—ITALIEN

a) Artiklarna 20 och 24 i den allmänna konventionen den 31
mars 1948.

b) Skriftväxlingen den 3 mars 1956 (sjukförsäkringsförmåner till
säsongsarbetare inom jordbruket).

42. FRANKRIKE—LUXEMBURG

Artiklarna 11 och 14 i tilläggsavtalet den 12 november 1949 till
den allmänna konventionen av samma dag (arbetare i gruv- och
liknande företag).

43. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA

Artikel 11 i tilläggsavtalet den 1 juni 1954 till den allmänna kon-
ventionen den 7 januari 1950 (arbetare i gruv- och liknande före-
tag).

44. FRANKRIKE—PORTUGAL

Ingen.

45. FRANKRIKE—STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 27 och 30 juli 1970 rörande social trygghet
för lärare från Storbritannien som tillfälligt arbetar i Frankrike
enligt kulturkonventionen den 2 mars 1948.

46. GREKLAND-IRLAND

Ingen konvention.

47. GREKLAND—ITALIEN

Ingen konvention.

48. GREKLAND—LUXEMBURG

Ingen konvention.

49. GREKLAND-NEDERLÄNDERNA

Artikel 4.2 i den allmänna konventionen den 13 september 1966.

50. GREKLAND—PORTUGAL

Ingen konvention.

51. GREKLAND—STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

52. IRLAND—ITALIEN

Ingen konvention.

53. IRLAND—LUXEMBURG

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

328

54.	IRLAND—NEDERLÄNDERNA Ingen konvention.	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
55.	IRLAND—PORTUGAL Ingen konvention.
56.	IRLAND—STORBRITANNIEN Artikel 8 i avtalet om social trygghet den 14 september 1971.
57.	ITALIEN—LUXEMBURG Artiklarna 18.2 och 24 i den allmänna konventionen den 29 maj 1951.
58.	ITALIEN—NEDERLÄNDERNA Artikel 21.2 i den allmänna konventionen den 28 oktober 1952.
59.	ITALIEN—PORTUGAL Ingen konvention.
60.	ITALIEN—STORBRITANNIEN Ingen.
61.	LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA Ingen.
62.	LUXEMBURG—PORTUGAL Artikel 3.2 i konventionen den 12 februari 1965.
63.	LUXEMBURG—STORBRITANNIEN Ingen.
64.	NEDERLÄNDERNA—PORTUGAL Artiklarna 5.2 och 31 i konventionen den 19 juli 1979.
65.	NEDERLÄNDERNA—STORBRITANNIEN Ingen.
66.	PORTUGAL—STORBRITANNIEN Artikel 2.1 i protokollet om sjukvård den 15 november 1978.

329

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Konventionsbestämmelser som inte ir tillämpliga på alla de personer
som omfattas av förordningen

(Förordningens artikel 3.3)

1. BELGIEN—DANMARK

Ingen konvention.

2. BELGIEN—TYSKLAND

a) Artiklarna 3 och 4 i slutprotokollet den 7 december 1957 till
den allmänna konventionen av samma dag i den utformning de
har enligt tilläggsprotokollet den 10 november 1960.

b) Tilläggsprotokoll 3 den 7 december 1957 till den allmänna
konventionen av samma datum i den utformning den har enligt
tilläggsprotokollet den 10 november 1960 (utbetalning av
pensioner och livräntor för tiden före den allmänna konven-
tionens ikraftträdande).

3. BELGIEN—SPANIEN

Ingen.

4. BELGIEN—FRANKRIKE

a) Skriftväxlingen den 29 juli 1953 rörande bidrag till äldre
arbetstagare.

b) Skriftväxlingen den 27 februari 1953 (tillämpning av artikel

4.2 av den allmänna konventionen den 17 januari 1948).

5. BELGIEN—GREKLAND

Ingen.

6. BELGIEN—IRLAND

Ingen.

7. BELGIEN—IT ALIEN

Ingen.

8. BELGIEN—LUXEMBURG

Ingen.

9. BELGIEN—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

10. BELGIEN—PORTUGAL

Ingen.

330

11. BELGIEN—STORBRITANNIEN
Ingen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

12. DANMARK—TYSKLAND

a) Punkt 15 i slutprotokollet till konventionen om social trygghet
den 14 augusti 1953.

b) Tilläggsavtalet den 14 augusti 1953 till ovannämnda konven-
tion.

13. DANMARK—SPANIEN

Ingen konvention.

14. DANMARK-FRANKRIKE

Ingen.

15. DANMARK—GREKLAND

Ingen konvention.

16. DANMARK—IRLAND

Ingen konvention.

17. DANMARK—ITALIEN

Ingen konvention.

18. DANMARK—LUXEMBURG

Ingen konvention.

19. DANMARK—NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

20. DANMARK—PORTUGAL

Ingen konvention.

21. DANMARK—STORBRITANNIEN

Ingen.

22. TYSKLAND—SPANIEN

Ingen.

23. TYSKLAND-FRANKRIKE

a) Artiklarna 16 andra stycket och 19 i den allmänna konven-
tionen den 10 juli 1950.

b) Tilläggsavtalet nr 4 den 10 juli 1950 till den allmänna konven-
tionen samma dag i den utformning det har enligt tilläggskon-
vention nr 2 den 18 juni 1955.

c) Avsnitt I och III i tilläggskonvention nr 2 den 18 juni 1955.

d) Punkterna 6, 7 och 8 i det allmänna protokollet den 10 juli
1950 till den allmänna konventionen samma dag.

331

e) Avsnitt II, III och IV i avtalet den 20 december 1963 (social
trygghet i Saar).

24. TYSKLAND—GREKLAND

Ingen.

25. TYSKLAND—IRLAND

Ingen konvention.

26. TYSKLAND—ITALIEN

a) Artiklarna 3.2 och artikel 26 i konventionen den 5 maj 1953
(social trygghet).

b) Tilläggsavtalet den 12 maj 1953 till konventionen den 5 maj
1953 (utbetalning av pensioner för tiden före konventionens
ikraftträdande).

27. TYSKLAND—LUXEMBURG

Artiklarna 4, 5, 6 och 7 i konventionen den 11 juli 1959 (lösning
av tvisten mellan Tyskland och Luxemburg).

28. TYSKLAND—NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3.2 i konventionen den 29 mars 1951.

b) Artiklarna 2 och 3 av tilläggsavtalet nr 4 den 21 december
1956 till konventionen den 29 mars 1951 (avgörande av
frågan om rättigheter enligt den tyska socialförsäkringen
förvärvade av nederländska arbetstagare under tiden 13 maj
1940 — 1 september 1945).

29. TYSKLAND—PORTUGAL

Artikel 5.2. i konventionen den 6 november 1964.

30. TYSKLAND—STORBRITANNIEN

a) Artiklarna 3.1, 3.6 och 7.2 till 7.6 i konventionen om social
trygghet den 20 april 1960.

b) Artiklarna 2 till 7 i slutprotokollet till konventionen om social
trygghet den 20 april 1960.

c) Artiklarna 2.5 och 5.2 till 5.6 i konventionen om arbetslös-
hetsförsäkring den 20 april 1960.

31. SPANIEN—FRANKRIKE

Ingen.

32. SPANIEN—GREKLAND

Ingen konvention.

33. SPANIEN—IRLAND

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

332

34. SPANIEN—ITALIEN

Artiklarna 5, 18.1 c och 23 i konventionen om social trygghet den
30 oktober 1979.

35. SPANIEN—LUXEMBURG

a) Artikel 5.2 i konventionen den 8 maj 1969.

b) Artikel 1 i den administrativa överenskommelsen den 27 juni
1975 om tillämpningen på självständigt förvärvsverksamma
personer av konventionen den 8 maj 1969.

36. SPANIEN—NEDERLÄNDERNA

Artikel 23.2 i konventionen om social trygghet den 5 februari
1974.

37. SPANIEN—PORTUGAL

Artiklarna 4.2, 16.2 och 22 i den allmänna konventionen den 11
juni 1969.

38. SPANIEN—STORBRITANNIEN

Ingen.

39. FRANKRIKE—GREKLAND

Ingen.

40. FRANKRIKE—IRLAND

Ingen konvention.

41. FRANKRIKE-IT ALIEN

Artiklarna 20 och 24 i den allmänna konventionen den 31 mars
1948.

42. FRANKRIKE—LUXEMBURG

Ingen.

43. FRANKRIKE—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

44. FRANKRIKE—PORTUGAL

Ingen.

45. FRANKRIKE—STORBRITANNIEN

Skriftväxlingen den 27 och 30 juli 1970 rörande social trygghet
för lärare från Storbritannien som tillfälligt arbetar i Frankrike
enligt kulturkonventionen den 2 mars 1948.

46. GREKLAND-IRLAND

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

333

M. GREKLAND—ITALIEN

Ingen konvention.

48. GREKLAND—LUXEMBURG

Ingen konvention.

49. GREKLAND—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

50. GREKLAND—PORTUGAL

Ingen konvention.

51. GREKLAND—STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

52. IRLAND—ITALIEN

Ingen konvention.

53. IRLAND—LUXEMBURG

Ingen konvention.

54. IRLAND—NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

55. IRLAND—PORTUGAL

Ingen konvention.

56. IRLAND—STORBRITANNIEN

Ingen.

57. ITALIEN—LUXEMBURG

Ingen.

58. ITALIEN—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

59. ITALIEN—PORTUGAL

Ingen konvention.

60. ITALIEN—STORBRITANNIEN

Ingen.

61. LUXEMBURG—NEDERLÄNDERNA

Ingen.

62. LUXEMBURG—PORTUGAL

Artikel 3.2 i konventionen den 12 februari 1965.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

334

63.	LUXEMBURG—STORBRITANNIEN	Prop. 1991/92:170
	Ingen.	Bilaga 4.1
64.	NEDERLÄNDERNA—PORTUGAL Artikel 5.2 i konventionen den 19 juli 1979.
65.	NEDERLÄNDERNA—STORBRITANNIEN Ingen.
66.	PORTUGAL—STORBRITANNIEN Artikel 2.1 i protokollet om sjukvård den 15 november 1978."

Bilaga 4 skall ersättas med följande:

"BILAGA 4

(Förordningens artikel 37.2)

Lagstiftningar aom behandlas i förordningens artikel 37.1, enligt vilka
invaliditetsförmånemas storlek är oberoende av försäkringsperiodemas
längd

A. BELGIEN

Lagstiftningen rörande det allmänna invaliditetssystemet, det sär-
skilda invaliditetssystemet för gruvarbetare, det särskilda systemet
för sjömän i handelsflottan och lagstiftningen om försäkring av
självständigt förvärvsverksamma personer mot arbetsoförmåga.

B. DANMARK

Ingen.

C. TYSKLAND

Ingen.

D. SPANIEN

Lagstiftning rörande invaliditetsförsäkring enligt det allmänna
systemet och under särskilda system.

E. FRANKRIKE

1. Arbetstagare

All lagstiftning rörande invaliditetsförsäkring med undantag
för lagstiftningen rörande invaliditetsförsäkring enligt systemet
för social trygghet för gruvarbetare.

2. Självständigt förvärvsverksamma personer

Lagstiftningen rörande invaliditetsförsäkring för självständigt
förvärvsverksamma personer inom jordbruket.

335

23 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

F. GREKLAND

Lagstiftningen rörande försäkringssystemet för jordbruket.

G. IRLAND

Del II, kapitel 10 i 1981 års lag om social trygghet och social-
bidrag (Social Welfare (Consolidation) Act 1981).

H. ITALIEN

Ingen.

I. LUXEMBURG

Ingen.

J. NEDERLÄNDERNA

a) Lagen den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoför-
måga.

b) Lagen den 11 december 1975 om allmän försäkring mot ar-
betsoförmåga.

K. PORTUGAL

Ingen.

L. STORBRITANNIEN

a) Storbritannien

Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Social
Security Act 1975).

Avdelning 14-16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner
(Social Security Pensions Act 1975).

b) Nordirland

Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Nordirland)
(Social Security (Northern Ireland) Act 1975).

Artiklarna 16-18 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner
(Nordirland) (Social Security Pensions (Northern Ireland)
Order 1975)."

Bilaga 6 ändras och kompletteras med följande:

"A. BELGIEN

...(ingen ändring)

B. DANMARK

...(ingen ändring)

C. TYSKLAND

...(ingen ändring)

D. SPANIEN

1. Det villkor, att en person antingen utövar avlönad verksamhet
eller verksamhet som självständigt förvärvsverksam person

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

336

eller tidigare har varit obligatoriskt försäkrad mot samma risk
enligt ett system för arbetstagare eller självständigt för-
värvsverksamma personer i samma medlemsstat, som före-
skrivs i förordningens artikel 1 a iv kan inte göras gällande
mot personer, som enligt bestämmelserna i det kungliga de-
kretet 2805/1979 av den 7 december 1979, är frivilligt försäk-
rade under det allmänna systemet för social trygghet i egen-
skap av tjänstemän eller på annat sätt anställda i en inter-
nationell mellanstatlig organisation.

2. Bestämmelserna i det kungliga dekretet 2805/1979 av den 7
december 1979 är tillämpliga på medlemsstaternas medborgare
samt på flyktingar och statslösa

a) när de är bosatta inom spanskt territorium, eller

b) när de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium
och vid någon tidigare tidpunkt har varit obligatoriskt
försäkrade under det allmänna spanska systemet för social
trygghet eller

c) när de är bosatta inom en tredje stats territorium och har
betalt avgifter under minst 1 800 dagar till det spanska
systemet för social trygghet samt inte är försäkrade under
ett obligatoriskt eller frivilligt system enligt lagstiftningen
i en annan medlemsstat.

E. FRANKRIKE

...(ingen ändring)

F. GREKLAND

...(ingen ändring)

G. IRLAND

...(ingen ändring)

H. ITALIEN

...(ingen ändring)

I. LUXEMBURG

...(ingen ändring)

J. NEDERLÄNDERNA

...(ingen ändring)

K. PORTUGAL

1. De icke avgiftsfinansierade förmåner som har införts genom
lag-dekret nr 160/80 den 27 maj 1980 och lag-dekret nr
464/80 den 13 oktober 1980 tillerkänns, enligt de villkor som
anges i artikel 2 i förordningen (EEG) nr 1408/71, med-
borgare från de övriga medlemsstaterna, som är bosatta i
Portugal, på de villkor som är fastlagda för portugisiska med-
borgare.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

337

2. Detsamma gäller för flyktingar och statslösa.

L. STORBRITANNIEN

... (ingen ändring).'

Bilaga 7 skall ersättas med följande text:

"BILAGA 7

(Tillämpningen av förordningens artikel 14c. 1 b)

Tillfällen då en person samtidigt skall omfattas av två medlemsstaters
lagstiftning

1. Om en person är självständigt förvärvsverksam i Belgien och
anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat med undantag
för Luxemburg. För Luxemburg gäller skriftväxlingen mellan
Belgien och Luxemburg den 10 och 12 juli 1968.

2. Om en person bosatt i Danmark är självständigt förvärvsverksam

1 Danmark och anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat.

3. För olycksfalls- och ålderspensionsförsäkringar inom jordbruket:
Om en person är självständigt förvärvsverksam inom jordbruket i
Tyskland och anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat.

4. Om en person bosatt i Spanien är självständigt förvärvsverksam i
Spanien och anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat.

5. Om en person är självständigt förvärvsverksam i Frankrike och
anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat med undantag
för Luxemburg.

6. Om en person är självständigt förvärvsverksam inom jordbruket i
Frankrike och anställd som arbetstagare i Luxemburg.

7. Om en person är självständigt förvärvsverksam i Grekland och
anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat.

8. Om en person är självständigt förvärvsverksam i Italien och an-
ställd som arbetstagare i en annan medlemsstat.

9. Om en person är självständigt förvärvsverksam i Portugal och
anställd som arbetstagare i en annan medlemsstat."

2. Rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972, ändrad
och uppdaterad genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den

2 juni 1983 (EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6).

I artikel 15.3 skall följande läggas till:

"c) Om personen i fråga är en arbetstagare som har omfattats av
ett system som tillämpar sjudagarsvecka

i) skall en dag motsvara sex timmar och omvänt,

ii) skall sju dagar motsvara en vecka och omvänt,

iii) skall 30 dagar motsvara en månad och omvänt,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

338

iv) skall tre månader eller tretton veckor eller 90 dagar mot-
svara ett kvartal och omvänt,

v) skall vid omräkning av veckor till månader och omvänt,
veckorna och månaderna omräknas till dagar,

vi) skall tillämpningen av föregående regler inte leda till att
det totala antalet försäkringsperioder under ett kalenderår
sammanlagt överstiger 360 dagar, 52 veckor, tolv måna-
der eller fyra kvartal.

Om en medlemsstats lagstiftning uttrycker försäkringspe-
rioder i månader anses de dagar, som enligt omräkningsreg-
lema i detta stycke motsvarar en bråkdel av en månad, som
en hel månad.

Artikel 85.1 skall ersättas av följande:

"1. För att göra sin rätt gällande enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 72 skall en person till den behöriga institutionen lämna
ett intyg som anger de försäkringsperioder, anställningsperioder eller
perioder som självständigt förvärvsverksam person, som har fullgjorts
enligt den lagstiftning som han senast har omfattats av."

Artikel 85.3 skall ersättas av följande:

"3. Bestämmelserna under punkterna 1 och 2 skall gälla på motsvaran-
de sätt om det för att uppfylla villkoren i den behöriga statens lagstift-
ning är nödvändigt att beakta perioder av anställning eller självständig
förvärvsverksamhet som tidigare har fullgjorts enligt en annan med-
lemsstats lagstiftning."

Artikel 120.1 skall ersättas av följande:

"1. Dei förordningens artikel 94.9 behandlade rättigheterna är de som
arbetstagare hade för familjemedlemmar, som grundade rätt till familje-
förmåner efter de taxor och inom de gränser som gällde dagen före den
1 oktober 1972 eller dagen före det att förordningen togs i bruk på den
berörda statens territorium, antingen enligt artikel 41 eller bilaga D till
förordning nr 3 eller enligt artikel 20 eller bilaga 1 till rådets förordning
nr 36/63/EEG den 2 april 1963 om socialförsäkring för gränsarbetare¹eller enligt konventioner som är i kraft mellan de aktuella med-
lemsstaterna i fråga."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

' EGT nr 62, 20.4.1963, s. 1314/63.

339

Bilaga 1 skall ersättas med följande:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

"BILAGA 1

BEHÖRIGA MYNDIGHETER

(Förordningens artiklar 1.1 och 4.1 samt tillämpningsförordningens artikel
122)

A. BELGIEN

Ministre de la prévoyance sociale, Bruxelles

— Minister van Sociale Voorzorg, Brussel
(socialministern)

Ministre des classes moyennes, Bruxelles

— Minister van Middenstand, Brussel
(ministern för självständigt för-
värvsverksamma personer)

B. DANMARK

C. TYSKLAND

D. SPANIEN

E. FRANKRIKE

F. GREKLAND

1. Socialministeren

K<£benhavn

2. Arbejdsministeren

K<£benhavn

3. Inderigsministeren

K<£benhavn

(socialminister),

(arbetsministern),

(inrikesministern),

4. Ministeren for Grönland (ministern för

Grönland), K<£benhavn

Bundesminister fiir Arbeit und Sozialordning
(arbets- och socialministern), Bonn

Ministro de Trabajo y Seguridad Social
(arbets- och socialministern), Madrid

1. Ministre des affaires sociales et de la
solidarité nationale (ministern för sociala
frågor och nationell solidaritet), Paris

2. Ministre de 1’agriculture (jordbruksminis-
tern), Paris

1. Yxoupyd? Koiuwuikwu Yxtjpfaiwu,
Afijva (socialministern), Aten

2. Yrovpyo? Epyamaq, Afjjua (arbets-
ministern), Aten

3. YToupyd? EfiTopcKrjQ NavrcXiaf,
neipaid? (ministern för handelsflottan),
Aten

340

G. IRLAND

H. ITALIEN

I. LUXEMBURG

1. Minister for Social Welfare (ministern för
social omsorg), Dublin

2. Minster for Health (hälsovårdsministern),
Dublin

— Pensioner:

1. i allmänhet: Ministro del lavoro e della
previdenza sociale (arbets- och social-
ministern), Roma

2. för notarier: Ministro di grazia e giustizia
(justitieministern), Roma

3. för tulltjänstemän: Ministro delle finanze
(finansministern), Roma

— Sjukvårdsförmåner:

Ministro della sanitå (hälsovårdsminis-
tern), Roma

1. Ministre du travail et de la sécurité
sociale (arbets- och socialministern),
Luxemburg

2. Ministre de la famille (familjeministern),
Luxemburg

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

J. NEDERLÄNDERNA

1. Minister van Sociale Zaken en
Werkgelegenheid (arbets- och social-
ministern), Den Haag

2. Minister van Welzijn, Volksgezondeheid
en Cultuur (ministern för välfärd, folk-
hälsa och kultur), Rijswijk

K. PORTUGAL

L. STORBRITANNIEN

1. Ministro do Travalho e Seguran^a Social
(arbets- och socialministern), Lisboa

2. Ministro da Saude (hälsovårdsministern),
Lisboa

3. Secretario Regional dos Assuntos Sociais
da Regiäo Autonoma da Madeira (regio-
nalsekreteraren för sociala angelägenheter
i den autonoma regionen Madeira),
Funchal

4. Secretario Regional dos Assuntos Sociais
da Regiäo Autonoma dos A^ores (regio-
nalsekreteraren för sociala angelägenheter
i den autonoma regionen Azorerna),
Angra do Heroismo

1. Secretary of State for Social Services
(ministern för socialtjänst), London

341

2. Secretary of State for Scotland (ministern
for Skottland), Edinburgh

3. Secretary of State for Wales (ministern
för Wales), Cardiff

4. Department of Health and Social Services
for Northern Ireland (ministeriet för
hälsovård och socialtjänst för Nordirland),
Belfast

5. Director of the Department of Labour and
Social Security (direktören för ministeriet
för arbete och social trygghet), Gibraltar

6. Director of the Medical and Public Health
Department (direktören för hälsoministeri-
et), Gibraltar".

Bilaga 2 skall kompletteras med följande:

a) Under "C. TYSKLAND", stycke 2 a i,

— skall den andra strecksatsen ersättas med

"— om personen i fråga

är bosatt i Belgien
eller Spanien eller är
belgisk eller spansk
medborgare bosatt
inom en icke-med-
lemsstats territorium: Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf"

— skall följande läggas till:

"— om personen i fråga

är bosatt i Portugal
eller är portugisisk
medborgare bosatt
inom en icke-med-
lemsstats territorium: _T

Landesversicherungsanstalt Unter-
franken (Nedre Frankens försäk-
ringsanstalt), Wurzburg".

b) Under "C. TYSKLAND", stycke 2 b i,

— skall den andra strecksatsen ersättas med:

"— om den senaste

avgiften enligt en
annan medlemsstats
lagstiftning har er-
lagts till en belgisk
eller spansk pen-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

342

sionsförsäkringsin-
stitution:

— skall följande läggas till:

"— om den senaste

avgiften enligt en
annan medlemsstats
lagstiftning har er-
lagts till en portugi-
sisk pensionsförsäk-
ringsinstitution:

Landesversicherungsanstalt Rhein-
provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), DusseldorP

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Landesversicherungsanstalt Unter-
franken (Nedre Frankens försäk-
ringsanstalt), Wurzburg".

c) Efter "C. TYSKLAND", skall följande avsnitt läggas till:

"D. SPANIEN

1. Samtliga system med
undantag för systemet för
sjömän:

a) för samtliga riskfall med
undantag för arbetslöshet:

b) vid arbetslöshet:

2. Systemet för sjömän:

Direcciones Provinciales del Institu-
to Nacional de la Seguridad Social
(provinsdirektoraten under det
centrala institutet för social trygg-
het)

Direcciones Provinciales del Institu-
to Nacional de Empleo (provins-
direktoraten under det centrala
arbetsmarknadsinstitutet)
Instituto Social de la Marina (sjö-
fartens institut för sociala ange-
lägenheter), Madrid".

d) Avsnitten "D. FRANKRIKE", "E.

GREKLAND", "F. IRLAND", "G.

ITALIEN", "H. LUXEMBURG" och "I. NEDERLÄNDERNA" blir
respektive "E. FRANKRIKE", "F. GREKLAND", "G. IRLAND", "H.
ITALIEN", "I. LUXEMBURG" och "J. NEDERLÄNDERNA".

e) Efter avsnittet "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande avsnitt läggas
till:

343

"K. PORTUGAL

I. Fastlandet

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner:

2. Invaliditet, ålderdom och
dödsfall:

3. Arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

Centro Regional de Seguran;a
Social (regionalcentret för social
trygghet), till vilket personen är
ansluten

Centro Nacional de Pensoes (det
centrala pensionsorganet), Lisboa,
och Centro Regional de Seguran^a
Social (regionalcentret för social
trygghet) till vilket personen är an-
sluten

Caixa Nacional de Seguros de
Doen^as Profissionais (den centrala
försäkringskassan för arbetssjuk-
domar), Lisboa

4. Arbetslöshetsförmåner:

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående den
sökandes anställnings-
situation (t.ex. kontroll
av anställningsperioderna,
bekräftelse av arbets-
lösheten, uppföljning av
situationen):

b) Tillerkännande och ut-
betalning av arbetslös-
hetsersättning (t.ex.
undersökning av om den
sökande är berättigad till
ersättning, fastställande
av beloppet och den tid
under vilken det skall be-
talas ut, uppföljning av
situationen för att fort-
sätta, innehålla eller
upphöra med betalningar-
na):

Centro de Emprego (arbetsmark
nadscentret) på den plats där per-
sonen är bosatt.

Centro Regional de Seguranija
Social (regionalcentret för social
trygghet) till vilket personen är
ansluten.

344

5) Förmåner enligt det Prop. 1991/92:170

icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Bilaga 4.1
Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet) på den plats personen är
bosatt.

II. Den autonoma regionen
Madeira

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner:

2. a) Invaliditet, ålderdom

och dödsfall:

b) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall enligt
det särskilda social-
försäkringssystemet
för arbetstagare inom
jordbruket:

3. Arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Caixa Nacional de Seguros de Do-
engas Profissionais (den centrala
försäkringskassan för arbetssjuk-
domar), Lisboa

4. Förmåner vid arbets-
löshet:

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående an-
ställningssituationen (t.ex.
kontroll av anställnings-
perioderna, bekräftelse av
arbetslösheten, uppfölj-
ning av situationen):

b) Tillerkännande och utbe-
talning av arbetslöshetser-
sättning (t.ex. undersök-
ning av om den sökande
är berättigad till ersätt-
ning, fastställande av
beloppet och den tid

Direcgäo Regional de Emprego (det
regionala arbetsmarknadsdirek-
toratet), Funchal

345

under vilken det skall be-
talas ut, uppföljning av
situationen för att fort-
sätta, innehålla eller
upphöra med betalningar-
na):

5) Förmåner enligt det
icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

m. Den autonoma regionen

Azorerna

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner:

2. a) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall:

b) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall enligt
särskilda systemet för
social trygghet för
arbetstagare inom
jordbruket:

3. Arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

4. Förmåner vid arbets-
löshet:

Direcgäo Regional de Seguranga

Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Heroismo

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo

Caixa Nacional de Seguros de
Doencjas Profissionais (den natio-
nella försäkringskassan för arbets-
sjukdomar), Lisboa

346

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående an-
ställningssituationen (t.ex.
kontroll av anställnings-
perioderna, bekräftelse av
arbetslösheten, uppfölj-
ning av situationen):

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Centro de Emprego (arbetsmark-
nadscentret) på den plats personen
är bosatt

b) Godkännande och utbetal-
ning av arbetslöshetser-
sättning (t.ex. undersök-
ning av om den sökande
är berättigad till ersätt-
ning, fastställande av
beloppet och den tid
under vilken det skall be-
talas ut, uppföljning av
situationen för att fortsät-
ta, innehålla eller upp-
höra med betalningarna):

5. Ersättning enligt det
icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Centro de Prestagöes Pecuniärias da
Seguranga Social (centret för kon-
tantförmåner från systemet för
social trygghet) till vilket personen
är ansluten.

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
socialförsäkring), Angra do
Herofsmo".

f) "J. STORBRITANNIEN" blir "L. STORBRITANNIEN".

Bilaga 3 skall kompletteras med följande:

a) Under avsnittet "C. TYSKLAND", stycke 3 a,

— skall stycke (i) ersättas med:

"(i) förhållanden till

Belgien och Spanien:

Landesversicherungsanstalt Rheinp-
rovinz (Rhenprovinsens försäkrings-
anstalt), Dusseldorf"

följande skall läggas till
som stycke ix:

347

"(ix) förhållande
Portugal:

till Prop. 1991/92:170

Landesversicherungsanstalt Unter- Bilaga 4.1
franken (Nedre Frankens försäk-
ringsanstalt), Wurzburg".

b) Efter avsnittet "C. TYSKLAND", skall följande läggas till som av-
snitt D.:

"D. SPANIEN

1. Sjukvårdsförmåner:

a) samtliga system med
undantag för systemet för
sjömän:

b) systemet för sjömän:

2. Kontantförmåner:

a) samtliga system med
undantag för systemet för
sjömän och samtliga
riskfall med undantag för
arbetslöshet:

Direcciones Provinciales del Institu-
to Nacional de la Salud (provins-
direktoraten under det centrala
hälsovårdsinstitutet)

Instituto Social de la Marina (sjö-
fartens institut för sociala ange-
lägenheter), Madrid".

b) systemet för sjömän för
samtliga riskfall:

c) arbetslöshet, med undan-
tag för sjömän:

Direcciones Provinciales del Institu-
to Nacional de la Seguridad Social
(provinsdirektoraten under det
centrala institutet för social trygg-
het)

Instituto Social de la Marina (sjö-
fartens institut för sociala ange-
lägenheter), Madrid".

Direcciones Provinciales del Ins-
tituto Nacional de Empleo (provins-
direktoraten under det centrala
arbetsmarknadsinstitutet)

c) Avsnitten "D. FRANKRIKE", "E. GREKLAND", "F. IRLAND", "G.
ITALIEN", "H. LUXEMBURG" och "I. NEDERLÄNDERNA" blir
respektive "E. FRANKRIKE", "F. GREKLAND", "G. IRLAND", "H.
ITALIEN", "I. LUXEMBURG" och "J. NEDERLÄNDERNA".

d) Efter avsnittet "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande läggas till:

348

K.PORTUGAL

I. Fastlandet

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner (vad gäller
vårdförmåner vid sjukdom
och moderskap, se också
bilaga 10):

2. Invaliditet, ålderdom och
dödsfall:

3. Arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

Centro Regional de Seguranga
Social (det regionalcentret för social
trygghet), där personen ifråga är
bosatt

Centro Nacional de Pensoes (det
centrala pensionsorganet), Lisboa,
och Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet), där personen ifråga är
bosatt eller vistas

Caixa Nacional de Seguros de
Doen^as Profissionais (den natio-
nella försäkringskassan för arbets-
sjukdomar), Lisboa

4. Förmåner vid arbets-
löshet:

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående an-
ställningssituationenen
(t.ex. kontroll av anställ-
ningsperioderna, bekräf-
telse av arbetslösheten,
uppföljning av situa-
tionen):

b) Tillerkännande och utbe-
talning av arbetslöshetser-
sättning (t.ex. undersök-
ning av om den sökande
är berättigad till ersätt-
ning, fastställande av
beloppet och den tid
under vilken det skall be-

Centro de Emprego (arbetsmark-
nadscentret) på den plats personen
är bosatt

349

talas ut, uppföljning av
situationen för att fort-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

sätta, innehålla eller
upphöra med betalningar-
na):

5) Förmåner enligt det
icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet) på den plats där personen
är bosatt

n.

Den autonoma regionen
Madeira

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner (vad gäller
vårdförmåner vid sjukdom
och moderskap, se också
bilaga 10):

2. a) Invaliditet, ålderdom

och dödsfall:

b) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall enligt
det särskilda syste-
met för social trygg-
het för arbetstagare
inom jordbruket:

3. Arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Direc$äo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Caixa Nacional de Seguros de Do-
en$as Profissionais (den centrala
försäkringskassan för arbetssjuk-
domar), Lisboa

4. Förmåner vid arbets-
löshet:

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående an-
ställningssituationen (t.ex.
kontroll av anställnings-

350

perioderna, bekräftelse av Prop. 1991/92:170

arbetslösheten, uppfölj-
ning av situationen):

Bilaga 4.1

Direcgäo Regional de Emprego (det
regionala arbetsmarknadsdirek-
toratet), Funchal

b) Tillerkännande och utbe-
talning av arbetslöshets-
ersättning (t.ex. under-
sökning av om den
sökande är berättigad till
ersättning, fastställande
av beloppet och den tid
under vilken det skall be-
talas ut, uppföljning av
situationen för att fort-
sätta, innehålla eller
upphöra med betalningar-
na):

5) Förmåner enligt det
icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

TTT- Den autonoma regionen
Azorerna

1. Sjukdom, moderskap och
familjeförmåner (vad gäller
vårdförmåner vid sjukdom
och moderskap, se också
bilaga 10):

2. a) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo

b) Invaliditet, ålderdom
och dödsfall under
det särskilda syste-
met för social trygg

351

24 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

het för arbetstagare
inom jordbruket:

Prop. 1991/92:170
Direcgäo Regional de Seguranga Bilaga 4.1
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do

Herofsmo

3. Arbetsskador och arbets-

sjukdomar:

Caixa Nacional de Seguros de
Doengas Profissionais (den centrala
försäkringskassan för arbetssjuk-
domar), Lisboa

4. Förmåner vid arbets-

löshet:

a) Mottagande av ansökan
och bevis angående an-
ställningssituationen (t.ex.
kontroll av anställnings-
perioderna, bekräftelse av
arbetslösheten, uppfölj-
ning av situationen):

Centro de Emprego (arbetsmark-
nadscentret) på den plats där per-
sonen är bosatt

sätta, innehålla eller
upphöra med betalningar-
na):

Centro de Presta^öes Pecuniärias da
Seguranga Social (centret för kon-
tantförmåner från systemet för
social trygghet) på den plats där
personen är bosatt.

5) Förmåner enligt det
icke-avgiftsfinansierade sys-
temet för social trygghet:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo".

352

e) "J. STORBRITANNIEN" blir "L. STORBRITANNIEN".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bilaga 4 skall kompletteras med följande:

a) Under avsnittet "C. TYSKLAND", stycke 3 b,

— skall stycke (i) ersättas med:

"(i) förhållanden till

Belgien och Spanien: Landesversicherungsanstalt Rhein-

provinz (Rhenprovinsens försäk-
ringsanstalt), Dusseldorf"

— skall följande läggas till

som stycke (ix):

"(ix) förhållanden till

Portugal:

Landesversicherungsanstalt Unter-
franken (Nedre Frankens försäk-
ringsanstalt), Wurzburg".

b) Efter avsnittet "C. TYSKLAND", skall följande avsnitt läggas till:

"D. SPANIEN

Instituto Nacional de la Seguridad Social (det centrala socialförsäk-
ringsinstitutet), Madrid".

d) Efter avsnittet "J. NEDERLÄNDERNA" skall följande läggas till:

"K. PORTUGAL

I förhållande till alla de lag-
stiftningar, system och grenar
av social trygghet som be-
handlas i förordningens artikel
4

Departemento de Rela^öes Inter-
nacionais e Conven^öes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa.

353

e) "J. STORBRITANNIEN" blir "L. STORBRITANNIEN".

Bilaga 5 skall ändras och komp-
letteras på följande sätt:

1. BELGIEN—DANMARK

...(ingen ändring)

2. BELGIEN—TYSKLAND
...(ingen ändring)

3. BELGIEN—SPANIEN
Ingen.

4. BELGIEN—FRANKRIKE
...(ingen ändring)

5. BELGIEN—GREKLAND
...(ingen ändring)

6. BELGIEN—IRLAND

...(ingen ändring)

7. BELGIEN—ITALIEN

...(ingen ändring)

8. BELGIEN—LUXEMBURG
...(ingen ändring)

9. BELGIEN—
NEDERLÄNDERNA
...(ingen ändring)

10. BELGIEN—PORTUGAL
Ingen.

11. BELGIEN—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

12. DANMARK—TYSKLAND
...(ingen ändring)

13. DANMARK—SPANIEN
Ingen konvention.

14. DANMARK-FRANKRIKE
...(ingen ändring)

15. DANMARK—GREKLAND
...(ingen ändring)

16. DANMARK-IRLAND

...(ingen ändring)

17. DANMARK—ITALIEN

...(ingen ändring)

18. DANMARK-LUXEMBURG
...(ingen ändring)

19. DANMARK—
NEDERLÄNDERNA
...(ingen ändring)

20. DANMARK—PORTUGAL
Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

21. DANMARK—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

22. TYSKLAND—SPANIEN
Ingen.

23. TYSKLAND—FRANKRIKE
...(ingen ändring)

24. TYSKLAND—GREKLAND
...(ingen ändring)

25. TYSKLAND-IRLAND

...(ingen ändring)

26. TYSKLAND—ITALIEN

...(ingen ändring)

27. TYSKLAND—LUXEMBURG
...(ingen ändring)

28. TYSKLAND—
NEDERLÄNDERNA
...(ingen ändring)

29. TYSKLAND—PORTUGAL
Ingen.

30. TYSKLAND—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

31. SPANIEN—FRANKRIKE
Ingen.

32. SPANIEN—GREKLAND
Ingen konvention.

33. SPANIEN—IRLAND
Ingen konvention.

34. SPANIEN—ITALIEN

Ingen.

35. SPANIEN-LUXEMBURG
Ingen.

36. SPANIEN—NEDERLÄNDER-
NA

Ingen.

37. SPANIEN—PORTUGAL
Artiklarna 42, 43 och 44 i den
administrativa överenskommel-
sen den 22 maj 1970.

38. SPANIEN—STORBRITAN-
NIEN

Ingen.

39. FRANKRIKE—GREKLAND
...(ingen ändring)

40. FRANKRIKE—IRLAND

...(ingen ändring)

41. FRANKRIKE-ITALIEN

...(ingen ändring)

354

42. FRANKRIKE—LUXEMBURG
...(ingen ändring)

43. FRANKRIKE—NEDERLÄN-
DERNA

...(ingen ändring)

44. FRANKRIKE—PORTUGAL
Ingen.

45. FRANKRIKE—STORBRI-
TANNIEN

...(ingen ändring)

46. GREKLAND—IRLAND

...(ingen ändring)

47. GREKLAND—ITALIEN

...(ingen ändring)

48. GREKLAND-LUXEMBURG
...(ingen ändring)

49. GREKLAND—NEDERLÄN-
DERNA

...(ingen ändring)

50. GREKLAND—PORTUGAL
Ingen konvention.

51. GREKLAND—

STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

52. IRLAND—ITALIEN

...(ingen ändring)

53. IRLAND-LUXEMBURG
...(ingen ändring)

54. IRLAND—
NEDERLÄNDERNA
...(ingen ändring)

55. IRLAND—PORTUGAL
Ingen konvention.

56. IRLAND—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

57. ITALIEN—LUXEMBURG

...(ingen ändring)

58. ITALIEN —NEDERLÄN-
DERNA

...(ingen ändring)

59. ITALIEN—PORTUGAL

Ingen konvention.

60. ITALIEN—STORBRITAN-
NIEN

...(ingen ändring)

61. LUXEMBURG—

NEDERLÄNDERNA

...(ingen ändring)

62. LUXEMBURG—PORTUGAL
Ingen.

63. LUXEMBURG—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

64. NEDERLÄNDERNA-

PORTUGAL

Artiklarna 33 och 34 i den
administrativa överenskom-
melsen den 9 maj 1980.

65. NEDERLÄNDERNA—
STORBRITANNIEN
...(ingen ändring)

66. PORTUGAL—

STORBRITANNIEN

Artiklarna 3 och 4 i bilagan till
den administrativa överenskom-
melsen den 31 december 1981
om tillämpning av protokollet
om sjukvård den 15 november

1978."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Bilaga 6 skall ersättas med följande:

BILAGA 6

FÖRFARANDE VID UTBETALNING AV FÖRMÅNER

(Tillämpningsförordningens artiklarna 4.6, 53.1 och 122)

Allmänna anmärkningar

Efterskottsbetalningar och andra engångsbetalningar skall i princip ske
genom kontaktorganen. Löpande utbetalningar och andra utbetalningar
enligt det förfarande som anges i denna bilaga.

355

A. BELGIEN

Direkt utbetalning.

B. DANMARK

Direkt utbetalning.

C. TYSKLAND

1. Pensionsförsäkring för arbetare
(invaliditet, ålderdom, döds-
fall):

a) i förhållande till Belgien,
Danmark, Spanien, Frank-
rike, Grekland, Irland,
Luxemburg, Portugal och
Storbritannien:

b) i förhållande till Italien

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

c) i förhållande till Neder-
länderna:

Direkt utbetalning.

Utbetalning genom kontaktorganen
(enligt tillämpningsförordningens
artiklar 53-58 tillämpade tillsam-
mans med de i bilaga 5 angivna
bestämmelserna), om inte den bi-
dragsberättigade ansöker om direkt
utbetalning av förmånerna

Utbetalning genom kontaktorganen
(enligt tillämpningsförordningens
artiklar 53-58 tillämpade tillsam-
mans med de i bilaga 5 angivna
bestämmelserna)

2. Pensionsförsäkring för tjänste-
män och gruvarbetare (inva-
liditet, ålderdom, dödsfall):

a) i förhållande till Belgien,
Danmark, Spanien, Frank-
rike, Grekland, Irland,
Italien, Luxemburg, Portu-
gal och Storbritannien:

b) i förhållande till

Nederländerna:

3. Åldersförsäkring för jord-
brukare:

Direkt utbetalning.

Utbetalning genom kontaktorganen
(enligt tillämpningsförordningens
artiklar 53-58 tillämpade tillsam-
mans med de i bilaga 5 angivna
bestämmelserna)

Direkt utbetalning.

356

4. Olycksfallsförsäkring:	Prop. 1991/92:170
I förhållande till alla medlems- stater:	Utbetalning genom kontaktorganen Bilaga 4.1 (enligt tillämpningförordningens artiklar 53-58 tillämpade tillsam- mans med de i bilaga 5 angivna bestämmelserna)

D. SPANIEN

Direkt utbetalning.

E. FRANKRIKE

1. Samtliga system med undantag
för systemet för sjömän:

2. Systemet för sjömän:

F. GREKLAND

Pensionsförsäkring för arbetstagare
(invaliditet, ålderdom, dödsfall):

a) i förhållande till Frankrike:

b) i förhållande till Belgien,

Danmark, Tyskland, Spanien,
Irland, Italien, Luxemburg,

Nederländerna, Portugal och
Storbritannien:

G. IRLAND

Direkt utbetalning.

H. ITALIEN

a) ARBETSTAGARE

1. Invalid-, ålders- och
efterlevandepensioner:

a) i förhållande till Belgien,
Danmark, Spanien,
Frankrike (med undantag
för de franska försäk-
ringskassorna för gruv-
arbetare), Grekland,
Irland, Luxemburg,

Direkt utbetalning.

Utbetalning genom de härtill ut-
pekade organen i den medlemsstat
där mottagaren är bosatt.

Utbetalning genom kontaktorganen

Direkt utbetalning.

357

Nederländerna, Portugal
och Storbritannien:

b) i förhållande till Tyskland
och de franska försäk-
ringskassorna för gruv-
arbetare:

2. Pensioner i anledning av
arbetsskador och arbets-
sjukdomar:

b) SJÄLVSTÄNDIGT FÖRVÄRVS-
VERKSAMMA PERSONER:

I. LUXEMBURG

Direkt utbetalning.

J. NEDERLÄNDERNA

1. I förhållande till Belgien,
Danmark, Spanien, Frankrike,
Grekland, Irland, Italien,
Luxemburg, Portugal och
Storbritannien:

2. I förhållande till Tyskland:

K. PORTUGAL

Direkt utbetalning.

L. STORBRITANNIEN

Direkt utbetalning."

Bilaga 7 skall ersättas med följande:

Direkt utbetalning.

Betalning genom kontaktorganen

Direkt utbetalning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Direkt utbetalning

Betalning genom kontaktorganen
(enligt bestämmelserna i bilaga 5).

"BILAGA 7

BANKER

(Tillämpningsförordningensartiklar 4.7, 55.3 och 122)

A. BELGIEN Ingen

B. DANMARK Danmarks Nationalbank (Danmarks national-

bank), Kbenhavn

358

C.	TYSKLAND	Deutsche Bundesbank (Tyska förbundsban- ken), Frankfurt am Main
D.	SPANIEN	Banco Exteriör de Espana (Spaniens utrikes- bank), Madrid
E.	FRANKRIKE	Banque de France (Frankrikes bank), Paris
F.	GREKLAND	Tpazefa rq<; EXXaSa?, AGr/va (Greklands bank), Aten
G.	IRLAND	Central Bank of Ireland (Irlands central- bank), Dublin
H.	ITALIEN	Banca Nazionale del Lavoro (Naionella arbetsbänken), Roma
I.	LUXEMBURG	Caisse d’epargne (Sparkassan), Luxemburg
J.	NEDERLÄNDERNA	Ingen
K.	PORTUGAL	Banco de Portugal (Portugals bank), Lisboa
L.	STORBRITANNIEN	Storbritannien:

Bank of England (Englands bank), London

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Nordirland:

Northern Bank Limited (Nordbanken Ltd.),
Belfast

Gibraltar:

Barclays Bank, Gibraltar".

Bilaga 8 skall ersättas med följande:

"BILAGA 8

TILLERKÄNNANDE AV FAMILJEFÖRMÅNER

(Tillämpningsförordningens artiklar 4.8, 10a. 1 d och 122).

Tillämpningsförordningens artikel 10a. 1 d tillämpas på:

1. Arbetstagare och självständigt
förvärvsverksamma personer

a) med en referensperiod på

en kalendermånad i för-

hållandet: — mellan Tyskland och Spanien

— mellan Tyskland och Frankrike

— mellan Tyskland och Grekland

— mellan Tyskland och Irland

— mellan Tyskland och Luxemburg

— mellan Tyskland och Portugal

359

— mellan Tyskland och Storbri-
tannien

— mellan Frankrike och Luxemburg

— mellan Portugal och Belgien

— mellan Portugal och Frankrike

— mellan Portugal och Irland

— mellan Portugal och Luxemburg

— mellan Portugal och Storbritan-
nien

b) med en referensperiod på

tre kalendermånader i

förhållandet: — mellan Danmark och Tyskland

— mellan Nederländerna och
Danmark, Frankrike, Tyskland
Luxemburg, Portugal

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. Självständigt förvärvsverksam-
ma personer

med en referensperiod på tre kalen-
dermånader i förhållandet

mellan Belgien och Nederländer-
na".

Bilaga 9 skall ändras och kompletteras med följande:

"A. BELGIEN

...(ingen ändring)

B. DANMARK

...(ingen ändring)

C. TYSKLAND

...(ingen ändring)

D. SPANIEN

Vid beräkningen av de genomsnittliga årliga kostnaderna för vårdför
måner, beaktas det allmänna systemet för social trygghet.

E. FRANKRIKE

...(ingen ändring)

F. GREKLAND

...(ingen ändring)

G. IRLAND

...(ingen ändring)

360

H. ITALIEN

...(ingen ändring)

I. LUXEMBURG

...(ingen ändring)

J. NEDERLÄNDERNA

...(ingen ändring)

K. PORTUGAL

Vid beräkningen av de genomsnittliga årliga kostnaderna för vårdför-
måner beaktas de förmåner som utges av den allmänna hälso- och sjuk-
vårdstjänsten.

L. STORBRITANNIEN

...(ingen ändring)".

Bilaga 10 skall ändras och kompletteras med följande:

"A. BELGIEN

...(ingen ändring)

B. DANMARK

...(ingen ändring)

C. TYSKLAND

...(ingen ändring)

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

D. SPANIEN

1. Vid tillämpningen av tillämp-
ningsförordningens artiklar 6.1,

13.2 och 13.3, 14.1, 14,2 och

14.3, 102.2, 110 och 113.2:

2. Vid tillämpningen av tillämp-
ningsförordningens artiklar

11.1, 11a och 12a, 38.1, 70.1,

80.2, 81, 82.2, 85.2 och 86.2:
a) alla system med undantag

för systemet för sjömän:

Instituto Nacional de la Seguridad
Social (centrala institutet för social
trygghet), Madrid

Direcciones Provinciales del Ins-
tituto Nacional de la Seguridad
(provinsdirektoraten under det
centrala institutet för social trygg-
het)

361

b) systemet för sjömän:

E. FRANKRIKE

...(ingen ändring)

F. GREKLAND

...(ingen ändring)

G. IRLAND

...(ingen ändring)

H. ITALIEN

...(ingen ändring)

I. LUXEMBURG

...(ingen ändring)

J. NEDERLÄNDERNA

...(ingen ändring)

K. PORTUGAL

I. Fastlandet

1. Vid tillämpning av för-
ordningens artikel 17:

2. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 11.1 och 11a:

Instituto Social de la Marina (sjö-
fartens institut för sociala ange-
lägenheter), Madrid

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

3. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 12a:

Departemento de Rela^oes Inter-
nacionais e Conven?oes de Segu-
ran?a Social (avdelningen för inter-
nationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet) till vilket den utsände
arbetstagaren är ansluten

Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet) på den plats där arbets-
tagaren är bosatt eller till vilket han
är ansluten, allt efter omständig-
heterna

362

4. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 13.2:

5. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 14.1 och 14.2:

6. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 14.3:

7. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 28.1, 29.2 och

29.5, 30.1 och 30.3 samt

31.1 andra meningen:

8. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 25.2, 38.1, 70.1,

82.2 och 86.2:

9. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 17.6 och 17.7,

18.3, 18.4 och 18.6, 20,

21.1, 22, 31.1 första
meningen och 34.1 och

34.2, första stycket, (av-
seende institutionen på
bosättningsorten eller
vistelseorten, beroende på
omständigheterna):

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Departemento de Rela^oes Inter-
nacionais e Conven^oes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Departemento de Rela;oes Inter-
nacionais e Convenfoes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Centro Regional de Seguranga
Social (regionalcentret för social
trygghet), Lisboa

Centro Nacional de Pensoes (det
nationella pensionscentret), Lisboa

Den administrativa myndigheten på
den plats där familjen är bosatt

Administra^äo Regional de Saude
(den regionala administrationen för
hälsoväsendet) på den plats där
personen ifråga är bosatt eller
vistas.

363

10. Vid tillämpningen av

tillämpningsförordningens
artiklar 80.2, 81 och

85.2: Centro Regional de Seguranga

Social (regionalcentret för social
trygghet), Lisboa

11. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens

artikel 102.2: Departemento de Rela^oes Inter-

nacionais e Convengoes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

II. Den autonoma regionen

Madeira

1. Vid tillämpningen av

förordningens artikel 17: Secretario Regional dos Assuntos

Socais (regionalsekreteraren för
sociala angelägenheter), Funchal

2. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens

artiklar 11.1 och 11a: Direcgäo Regional de Seguranga

Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

3. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens

artikel 12a: Direcgäo Regional de Seguranga

Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

4. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens

artiklar 13.2 och 13.3: Departemento de Relagoes Interna-

cionais e Convengoes de Seguranga
Social (avdelningen för inter-
nationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

5. Vid tillämpning av
tillämpningsförordningens

artiklar 14.1 och 14.2: Departemento de Relagoes Inter-

nacionais e Convengoes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

364

6. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 14.3:

7. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 28.1, 29.2, och
29.5, 30.1 och 30.3 och

31.1 andra meningen:

8. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 25.2, 38.1, 70.1,

82.2 och 86.2:

9. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 17.6 och 17.7,
18.3, 18.4 och 18.6, 20,

21.1, 22, 31.1 första
meningen samt 34.1 och

34.2, första stycket,
(avseende institutionen på
bosättningsorten eller
vistelseorten, beroende på
omständigheterna):

10. Vid tillämpningen av

tillämpningsförordningens
artiklar 80.2, 81 och

85.2:

11. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 102.2:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Den administrativa myndigheten där
familjen är bosatt

Direcgäo Regional de Saude Publica
(det regionala direktoratet för hälso-
väsendet), Funchal

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Funchal

Departemento de Relagoes Interna-
cionais e Convengoes de Seguranga
Social (avdelningen för inter-
nationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

365

III. Den autonoma regionen
Azorerna

1. Vid tillämpningen av
förordningens artikel 17:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

2. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 11.1 och 11a:

3. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 12a:

4. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 13.2 och 13.3:

5. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 14.1 och 14.2:

6. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 14.3:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo

Departemento de Relagoes Inter-
nacionais e Convengoes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do
Herofsmo

7. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 28.1, 29.2 och
29.5, 30.1 och 30.3 samt
31.1 andra meningen:

Den administrativa myndigheten för
den ort där familjen är bosatt

366

8. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 25.2, 38.1, 70.1,
82.2 och 86.2:

9. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 17.6 och 17.7,
18.3, 18.4 och 18.6, 20,

21.1, 22, 31.1 första
meningen samt 34.1 och

34.2, första stycket,
(rörande institutionen på
bosättningsorten eller
vistelseorten, beroende på
omständigheterna):

Direcgäo Regional de Saude (det
regionala direktoratet för hälsovä-
sendet), Angra do Herofsmo

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do Herofs-
mo

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

10. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artiklar 80.2, 81 och

85.2:

11. Vid tillämpningen av
tillämpningsförordningens
artikel 102.2:

Direcgäo Regional de Seguranga
Social (det regionala direktoratet för
social trygghet), Angra do Herofs-
mo

Departemento de Relagoes Inter-
nacionais e Convengoes de
Seguranga Social (avdelningen för
internationella förbindelser och kon-
ventioner rörande social trygghet),
Lisboa

L. STORBRITANNIEN

...(ingen ändring)."

Bilaga 11 skall ersättas med följande:

"BILAGA 11

SYSTEM SOM AVSES I FÖRORDNINGENS ARTIKEL 35.2

(Tillämpningsförordningens artikel 4.11)

A. BELGIEN

System för utvidgning av sjukförsäkringen (vårdförmåner) till att omfatta
självständigt förvärvsverksamma personer.

367

25 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2 4

B. DANMARK

Inget.

C. TYSKLAND

Inget.

D. SPANIEN

Inget.

E. FRANKRIKE

Systemet for sjuk- och moderskapsförsäkring för självständigt förvärvs-
verksamma personer som inte är verksamma inom jordbruket, upprättat
genom lag av den 12 juli 1966, i sin ändrade lydelse.

F. GREKLAND

1. Försäkringskassan för hantverkare och handlande i mindre skala
(TEBE)

2. Försäkringskassan för handlande

3. Sjukförsäkringskassan för advokater:

a) Omsorgskassan, Athén

b) Omsorgskassan, Pireus

c) Omsorgskassan, Tessaloniki

d) Sjukkassan för advokater på landsbygden (TYDE)

4. Läkarnas försäkrings- och pensionskassa.

G. IRLAND

Inget.

H. ITALIEN

Inget.

I. LUXEMBURG

Inget.

J. NEDERLÄNDERNA

Inget.

K. PORTUGAL

Inget.

L. STORBRITANNIEN

Inget."

3. Rådets förordning (EEG) nr 337/75 av den 10 februari 1975 (EGT nr
L 39, 13.2.1975, s. 1), i dess lydelse enligt 1979 års anslutningsakt
(EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17).

I artikel 4.1 ersätts "33" med "39" och i 4.1 a, b och c ersätts "tio"
med "tolv".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

368

4. Rådets forordning (EEG) nr 1365/75 av den 26 maj 1975 (EGT nr L
139, 30.5.1975, s. 1), i dess lydelse enligt 1979 års anslutningsakt
(EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17).

I artikel 6.1 ersätts "33" med "39" och i 6.1 a, b och c ersätts "tio"
med "tolv".

5. Rådets förordning (EEG) nr 2950/83 av den 17 oktober 1983 (EGT nr
L289, 22.10.1983, s. 1).

I artikel 3.1 skall "Portugal" läggas till efter "Mezzogiorno".

6. Rådets förordning (EEG) nr 815/84 av den 26 mars 1984 (EGT nr L
88, 31.3.84, s. 1).

I artikel 11.2 ändras "45" till "54".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

8. Rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 (EGT nr L 257,

19.10.1968, s. 13), i dess lydelse enligt

— 1972 års anslutningsakt (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14),

— 1979 års anslutningsakt (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17).

Fotnoten¹ i bilagan skall ersättas med följande:

"* Belgiska, danska, tyska, grekiska, spanska, franska, irländska,
italienska, luxemburgska, nederländska, portugisiska eller
brittiska, beroende på utställande land."

9. Rådets beslut 74/325/EEG av den 27 juni 1974 (EGT nr L 185,
9.7.1974, s. 15) i dess lydelse enligt 1979 års anslutningsakt (EGT nr
L291, 19.11.1979, s. 17).

I artikel 4.1 skall "60" ändras till "72".

10. Rådets direktiv 77/576/EEG av den 25 juli 1977 (EGT nr L 229,

7.9.1977, s. 12), i dess lydelse enligt

— 1979 års anslutningsakt (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17).

— Kommissionens direktiv 79/640/EEG av den 21 juni 1979 (EGT
nr L 183, 19.7.1979, s. 11).

I artikel 6.2 ändras "45" till "54".

I bilaga 2 skall motsvarande beteckningar på spanska och portugisiska
läggas till, dvs.:

369

"ANEXO 1I/ANEXO II

SENALES ESPECIALES DE SEGURIDAD — SINAUZAQÄO
ESPECIAL DE SEGURANGA

1. Senales de prohibiciön — Sinai» de proibinäo

a) Prohibido fumar

Proibido fumar

b) Prohibido fumar o encendrer fuegos libres
Proibido fumar ou foguear

c) Prohibido el paso a los peatones

Passagem proibido a peöes

d) Prohibido apagar con agua

Proibido apagar com agua

e) Agua no potable

Agua impröpria para beber

2. Senales de advertencia — Sinais de perigo

a) Materias inflamables

Subståncias inflamåveis

b) Materias explosivas

Subståncias explosivas

c) Subståncias venenosas

Subståncias töxicas

d) Subståncias corrosivas
Subståncias corrosivas

e) Radiaciones peligrosas

Subståncias radioactivas

f) Atencion a las cargas suspendidas

Cargas suspensas

g) Atencion a los vehiculos de mantenimiento
Carro transportador movimento

h) Peligro eléctrico

Perigo de electrocussäo

i) Peligro general

Perigos vårios

j) Peligro rayos låser

Perigo, raios laser

3. Senales de obligaciön — Sinais de obriga^äo

a) Protecciön obligatoria de la vista
Protec$äo obrigatoria dos olhos

b) Protecciön obligatoria de la cabeza
Protecgäo obrigatoria da cabeza

c) Protecciön obligatoria de los oidos

Protec^äo obrigatoria dos ouvidos

d) Protecciön obligatoria de las vfas respiratorias

Protecgäo obrigatoria dos örgäos respiratörios

e) Protecciön obligatoria de los pies

Protecsäo obrigatoria dos pés

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

370

f) Protecciön obligatoria de las manos

Protec^äo obrigatöria das mäos

4. Senales de emergencia - Sinais de emergéncia

a) Puesto de socorro

Posto de primeiros socorros

d) Salida de emergencia a la izquierda

Safda de socorro å espuerda

e) Salida de emergencia

(a colocar sobre la salida)

Safda de socorro

(a colocar por cima de safda)

11. Rådets direktiv 80/1107/EEG av den 27 november 1980 (EGT nr L
327, 3.12.1980, s. 8).

I artikel 10.2 skall "fyrtioen" ersättas med "femtiofyra".

12. Kommissionens beslut 82/43/EEG av den 9 december 1981 (EGT nr L
20, 28.1.1982, s. 35).

I artikel 3.1 skall "tjugo" ersättas med "tjugofyra".

I artikel 6, första stycket, och artikel 11 skall "tio" ersättas med "tolv".

13. Beslut av representanterna för medlemsstaternas regeringar, församlade
i särskilda ministerrådet den 9 juli 1957 (EGT nr 28, 31.8.1957, s.
487/57), i dess lydelse enligt

— Beslut av representanterna för medlemsstaternas regeringar,
församlade i särskilda ministerrådet den 11 mars 1965 (EGT nr
46, 22.3.1965, s. 698/65),

— 1972 års anslutningsakt (EGT nr L 73, 27.3.1972, s. 14),

— 1979 års anslutningsakt (EGT nr L 291, 19.11.1979, s. 17).

I bilagan skall följande ändras:

— i artikel 3, första stycket, skall "fyrtio" ersättas med "fyrtioåtta",

— i artikel 9, andra stycket, skall "fem" ersättas med "sex",

— i artikel 13, tredje stycket, skall "sju" ersättas med "nio",

— i artikel 18, första stycket, skall "tjugosju" ersättas med "trettio-
två",

— i artikel 18, andra stycket, skall "tjugoen" ersättas med "tjugo-
fem".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

371

Bilaga 5

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 3811/86

av den 11 december 1986

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag efter samråd med Administ-
rativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och

med beaktande av följande:

Det är nödvändigt att göra vissa ändringar i förordning (EEG) nr
1408/71“ och förordning (EEG) nr 574/72⁵, senast ändrade genom
Anslutningsakten för Spanien och Portugal och kommissionens förord-
ning (EEG) nr 513/86⁶.

I artikel 14c. 1 a i förordning (EEG) nr 1408/71 är det föreskrivet att
en person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats territorium
och verksam som egenforetagare inom en annan medlemsstats territo-
rium skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är an-
ställd. I artikel 14c. 1 b är det dock föreskrivet att i de fall som avses i
bilaga 7, en person skall omfattas av lagstiftningen i var och en av de
berörda medlemsstaterna såvitt avser verksamhet som utövas inom
respektive territorium.

I artikel 14c regleras inte de fallen som har inträffat i praktiken, att
fler än två verksamheter i kombination med anställning och verksamhet
som egenforetagare utövas inom två eller flera medlemsstaters territo-
rier; åtgärder bör därför vidtas för att reglera denna situation genom ett
tillägg i artikel 14c.

Det är nödvändigt att bestämma hur nuvarande artikel 14c. 1 b skall
tillämpas i överensstämmelse med punkt 2 i nämnda artikel och hur
tillämpning skall ske för att reglera utövandet av fler än två verksam-
heter i fall som avser både anställning och egenforetagare inom olika
medlemsstaters territorier.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr C 103, 30.4.1986, s. 5.

² EGT nr C 227, 8.9.1986, s. 152.

³ EGT nr C 207, 18.8.1986, s. 27.

⁴ EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 8.

⁵ EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 86.

⁶ EGT nr L 51, 28.2.1986, s. 44.

372

Det är nödvändigt att ändra förordning (EEG) nr 574/72 för att be-
stämma hur den reviderade artikel 14c skall tillämpas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 14c skall ersättas med följande:

"Artikel 14c

Särskilda regler för personer som samtidigt är anställda inom en
medlemsstats territorium och egenföretagare inom en annan med-
lemsstats territorium

En person som samtidigt är anställd inom en medlemsstats terri-
torium och egenföretagare inom en annan medlemsstats territorium
skall omfattas av följande:

a) Om något annat inte följer av b, av lagstiftningen i den med-
lemsstat inom vars territorium han är anställd eller, om han
utövar sådan verksamhet inom två eller flera medlemsstaters
territorier, av den lagstiftning som bestäms enligt artikel 14.2
eller 14.3.

b) I de fall som anges i bilaga 7

— av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
han är anställd, sådan den har bestämts enligt bestämmel-
serna i artikel 14.2 och 14.3, om han utövar sådan verk-
samhet inom två eller flera medlemsstaters territorier, och

— av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium
han är egenforetagare, sådan den har bestämts enligt
artikel 14a.2—4, om han utövar sådan verksamhet inom
två eller flera medlemsstaters territorier."

2. Artikel 14d skall ändras på följande sätt:

a) I punkt 1 skall hänvisningen till artikel 14c. 1 a ändras till att
gälla artikel 14c a.

b) Följande punkt skall införas:

"2. Den person som avses i artikel 14c b skall vid bestäm-
mande av den avgiftssats som påförs egenforetagare enligt
lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är
egenforetagare, behandlas som om han vore anställd inom den
statens territorium."

c) Nuvarande punkt 2 blir punkt 3.

3. I rubriken till bilaga 7 skall hänvisningen till artikel 14c. 1 b änd-
ras till att gälla artikel 14c b.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

373

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed enligt följande:

1. Följande punkt 3 skall läggas till i artikel 8:

"3. I fall som avses i förordningens artikel 14c b skall följande
regler tillämpas då personen i fråga eller en medlem av hans
familj har rätt till vårdförmåner vid sjukdom eller moderskap
enligt de två berörda lagstiftningarna:

a) Om minst en av dessa lagstiftningar föreskriver att förmånerna
skall utges i form av återbetalning till den person som har rätt
till förmånen, skall ansvaret för utgivande av förmåner ute-
slutande ligga på institutionen i den medlemsstat inom vars
territorium sådana förmåner har utgetts.

b) Om förmåner har utgetts inom en annan medlemsstats terri-
torium än de två berörda medlemsstaternas, skall ansvaret för
utgivande av förmåner uteslutande ligga på institutionen i den
medlemsstat vars lagstiftning personen i fråga omfattas av till
följd av hans anställning."

2. I artikel 9 skall följande punkt 3 läggas till:

"3. Oavsett bestämmelserna i punkt 1 och 2 skall den rätt till
dödsfallsersättning som har förvärvats enligt de båda berörda
medlemsstaternas lagstiftningar som avses i bilaga 7, behållas i de
fall som avses i förordningens artikel 14c b."

3. Artikel 12a skall ändras på följande sätt:

a) I rubriken och den inledande meningen skall hänvisningen till
artikel 14c. 1 a ändras till att gälla artikel 14c.

b) I punkt 7 a skall hänvisningen till artikel 14c. 1 ändras till att
gälla artikel 14c.

c) Följande punkt skall läggas till:

"8. Om en person, som samtidigt är anställd inom en med-
lemsstats territorium och egenforetagare inom en annan
medlemsstats territorium, enligt bestämmelserna i förord-
ningens artikel 14c omfattas av två medlemsstaters lag-
stiftning, gäller bestämmelserna i punkt 1—4 för anställ-
ningen och bestämmelserna i punkt 1—3, 5 och 6 för
verksamheten som egenforetagare.

De institutioner som har utsetts av de behöriga myndig-
heterna i de två medlemsstater, vars lagstiftning skall
gälla, underrättar varandra ömsesidigt om detta."

4. I slutet av artikel 15.1 a skall följande mening läggas till:

"I fall som avses i förordningens artikel 4c b, skall ovannämnda
institutioner, vid utgivande av förmåner, dock beakta försäkrings-
och bosättningsperioder som har fullgjorts enligt ett obligatoriskt
försäkringssystem enligt de två berörda medlemsstaternas lagstift-
ningar och som sammanfaller."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

374

5. I artikel 46.1 första stycket skall hänvisningen till artikel 15.1
b—d ändras till att gälla artikel 15.1 a sista meningen och 15.1
b—d".

6. Efter artikel 119 skall följande artikel införas:

"Artikel 119a

Övergångsbestämmelser för pensioner vid tillämpningen av sista
delen av tillämpningsförordningens artikel 15.1 a

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 januari 1987 och om
ansökan om pension ännu inte har resulterat i beviljande av för-
måner före den dagen, skall en sådan ansökan prövas dubbelt, om
förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för tid före denna
dag,

a) för tid före den 1 januari 1987, enligt förordningens bestäm-
melser eller enligt gällande konventioner mellan berörda med-
lemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 januari 1987, enligt förordningens
bestämmelser.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är
högre än det som har beräknats enligt bestämmelserna i b, skall
den berörda personen dock ha fortsatt rätt till det belopp som har
beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. Om något annat inte följer av artikel 3, skall en ansökan om inva-
liditets-, ålders- eller efterlevandeförmåner som lämnas in till en
institution i en medlemsstat den 1 januari 1987 eller senare auto-
matiskt medföra omprövning enligt förordningens bestämmelser av
de förmåner som har utgetts för samma försäkringsfall före den
dagen av institutioner eller institutionerna i en eller flera av de
andra medlemsstaterna.

3. De rättigheter som tillkommer personer som har beviljats pension
före den 1 januari 1987 i den berörda medlemsstaten kan om-
prövas på deras begäran med hänsyn till bestämmelserna i rådets
förordning (EEG) nr 3811/86'.

4. Om den begäran som avses i punkt 3 lämnas in inom ett år efter
den 1 januari 1987, skall rätt till förmåner enligt förordning
(EEG) nr 3811/86 förvärvas från och med den 1 januari 1987
eller från och med den dag då rätt till pension föreligger, om rätt
till sådan förmån har förvärvats senare än den 1 januari 1987; i
sådant fall kan inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning
om indragning av eller begränsning i rätten till förmåner åberopas
mot de berörda personerna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr L 355, 16.12 1986 s. 5.

375

5. Om den begäran som avses i punkt 3 lämnas in efter utgången av en
period om ett år efter den 1 januari 1987, skall rättigheter enligt
förordning (EEG) nr 3811/86, som inte har indragits eller preskribe-
rats, förvärvas från och med den dag då begäran lämnas in såvida inte
gynnsammare bestämmelser gäller enligt lagstiftningen i en medlems-
stat."

Artikel 3

Denna förordning berör inte rättigheter som före ikraftträdandet förvärvats
enligt förordning (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72.

Artikel 4

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 1987.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 11 december 1986.

På rådets vägnar

K. CLARKE

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

376

Bilaga 6

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1305/89

■v den 11 maj 1989

om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda, egenforetagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av den Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³,
och

med beaktande av följande:

I förordning (EEG) nr 1408/71⁴ och förordning (EEG) nr 574/72⁵,
uppdaterade genom förordning (EEG) nr 2001/83⁶ och senast ändrade
genom förordning (EEG) nr 3811/86⁷, har de tekniska anpassningar
gjorts som anges i kapitel VIII. 1 och VIII.2 i bilaga 1 till Anslutnings-
akten för Spanien och Portugal.

Till följd av Spaniens och Portugals anslutning bör andra ändringar
göras i nämnda förordningar, särskilt för att ta hänsyn till riktlinjerna i
bilaga 2 till anslutningsakten.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 95 skall ersättas med följande:

"Artikel 95

Övergångsbestämmelser för egenforetagare

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt denna förordning för en
period före den 1 juli 1982 eller före den dag då förordningen

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

EGT	nr	c	71, 26.3.1986,s. 8.
EGT	nr	c	148, 16.6.1986, s. 124.
EGT	nr	c	263, 20.10.1986, s. 37.
EGT	nr	L	149, 5.7.1971, s. 2.
EGT	nr	L	74, 27.3.1972, s. 1.
EGT	nr	L	230, 22.8.1983, s. 6.
EGT	nr	L	355, 16.12.1986,5. 5.

377

böljade gälla inom den berörda medlemsstatens territorium.

2. Alla försäkringsperioder och i förekommande fall alla anställ-
ningsperioder, perioder av verksamhet som egenforetagare eller
bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats
lagstiftning före den 1 juli 1982 eller före den dag då förordningen
böljade gälla inom denna medlemsstats territorium skall beaktas
vid fastställande av förmåner enligt denna förordning.

3. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 1, skall
rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även om rätten
hänför sig till ett försäkringsfall som inträffade före den 1 juli
1982 eller den dag då förordningen böljade gälla inom den be-
rörda medlemsstatens territorium.

4. Vaije förmån som inte har beviljats eller som har innehållits
på grund av en persons medborgarskap eller bosättningsort skall
efter ansökan av honom beviljas eller utges på nytt från och med
den 1 juli 1982 eller den dag då denna förordning böljade gälla
inom den berörda medlemsstatens territorium, under förutsättning
att den rätt som tidigare har fastställts inte har medfört utbetalning
av ett engångsbelopp.

5. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den 1
juli 1982 eller den dag då denna förordning böljade gälla inom
den berörda medlemsstatens territorium kan på begäran av per-
sonen i fråga omprövas med beaktande av bestämmelserna i denna
förordning. Denna bestämmelse skall även gälla andra förmåner
som avses i artikel 78.

6. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom
två år från den 1 juli 1982 eller från den dag då förordningen
böljade gälla inom den berörda medlemsstatens territorium, skall
rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från
denna dag, och bestämmelserna i en annan medlemsstats lagstift-
ning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner
kan inte åberopas mot personen i fråga.

7. Om en ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter
utgången av tvåårsperioden efter den 1 juli 1982 eller efter den
dag då förordningen bötjade gälla inom den berörda medlems-
statens territorium, skall rättigheter som inte har förverkats eller
inte har fallit bort genom en tidsspärr, gälla från den dag då an-
sökan lämnades in såvida inte förmånligare bestämmelser gäller
enligt en medlemsstats lagstiftning."

2. I bilaga 3 avsnitt A och B under 22. TYSKLAND - SPANIEN
skall ordet "Inget" ersättas med följande:

"Artikel 4.1 och 45.2 i konventionen den 4 december 1973 om
social trygghet."

3. I bilaga 7 skall punkt 7 ersättas med följande:

"7. Beträffande pensionsförsäkringssystemet för egenforetagare;
om han är egenföretagare i Grekland och anställd i en annan
medlemsstat."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

378

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 118 skall ersättas med följande:

'Artikel 118

Övergångsbestämmelser om pensioner för anställda

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 oktober 1972 eller
före den dag då tillämpningsförordningen böljade gälla inom den
berörda medlemsstatens territorium och om ansökan om pension
inte har beviljats före den dagen skall en sådan ansökan prövas
dubbelt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för
tid före denna dag:

a) för tid före den 1 oktober 1972 eller den dag då tillämpnings-
förordningen böljade gälla inom den berörda medlemsstatens
territorium, enligt förordning nr 3 eller enligt gällande kon-
ventioner mellan berörda medlemsstater, eller

b) för tid från och med den 1 oktober 1972 eller den dag då
tillämpningsförordningen böljade gälla inom den berörda
medlemsstatens territorium, enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är
större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b
skall personen i fråga dock ha fortsatt rätt till det belopp som har
beräknats enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeför-
måner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och
med den 1 oktober 1972 eller den dag då tillämpningsförordningen
böljade gälla inom den berörda medlemsstatens territorium skall
automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen
eller institutionerna i en eller flera av medlemsstaterna redan har
beviljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlig-
het med förordningen; omräkningen får dock inte medföra någon
minskning av en beviljad förmån."

2. Artikel 119 skall ersättas med följande:

"Artikel 119

Övergångsbestämmelser om pensioner för egenföretagare

1. Om försäkringsfallet inträffar före den 1 juli 1982 eller före
den dag då tillämpningsförordningen böljade gälla inom den be-
rörda medlemsstatens territorium och om ansökan om pension inte
har beviljats före den dagen, skall en sådan ansökan prövas dub-
belt, om förmåner till följd av försäkringsfallet skall utgå för tid
före denna dag,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

379

a) för tid före den 1 juli 1982 eller den dag då tilllämpningsför-
ordningen började gälla inom den berörda medlemsstatens
territorium, enligt förordningen eller enligt konventioner som
gäller mellan berörda medlemsstater före denna dag, eller

b) för tid från och med den 1 juli 1982 eller den dag då tillämp-
ningsförordningen började gälla inom den berörda medlems-
statens territorium, enligt förordningen.

Om det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i a är
större än det belopp som har beräknats enligt bestämmelserna i b
skall personen ha fortsatt rätt till det belopp som har beräknats
enligt bestämmelserna i a.

2. En ansökan om invaliditets-, ålders- eller efterlevandeför-
måner som lämnas in till en institution i en medlemsstat från och
med den 1 juli 1982 eller den dag då tillämpningsförordningen
böljade gälla inom den berörda medlemsstatens territorium skall
automatiskt medföra omräkning av de förmåner som institutionen
eller institutionerna i en eller flera medlemsstater redan har be-
viljat för samma försäkringsfall för tid före denna dag, i enlighet
med förordningen; omräkningen får dock inte medföra någon
minskning av en beviljad förmån."

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft tredje dagen efter det att den har offent-
liggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 1 januari 1986.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 11 maj 1989.

På rådets vägnar

C. ARANZADI

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

380

Bilaga 7

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 2332/89

av den 18 juli 1989

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd
med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande
arbetare¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och
med beaktande av följande:

Det finns skäl att göra vissa ändringar i förordning (EEG) nr 1408/71
och (EEG) nr 574/72, uppdaterade genom förordning (EEG) nr
2001/83⁴ och senast ändrade genom förordning (EEG) nr 1305/89⁵; en
del av dessa ändringar har samband med ändringar som medlemsstat-
erna gjort i sina lagstiftningar om social trygghet medan andra änd-
ringar är av teknisk natur och avsedda att komplettera nämnda förord-
ningar på grundval av erfarenheter vid tillämpningen av dessa.

Undertecknandet av överenskommelsen den 30 november 1979 om
Rhenskeppamas sociala trygghet föranleder en ändring i artikel 7.2 a i
förordning (EEG) nr 1408/71.

En bestämmelse bör införas som tillåter en medlemsstat vars lagstift-
ning föreskriver förlängning, om vissa fakta eller förhållanden före-
ligger, av en referensperiod före försäkringsfallets inträffande under
vilken en minimiförsäkringsperiod måste ha fullgjorts för erkännande av
rätten till en förmån, att vid nämnda förlängning beakta liknande fakta
och förhållanden som inträffar i en annan medlemsstat.

En bestämmelse bör införas i artikel 33 i förordning (EEG) nr
1408/71 i syfte att klargöra hur artikeln skall tillämpas i de fall som
nämns i artikel 28a i förordningen.

Erfarenheter från tillämpningen av artikel 57 i förordning (EEG) nr
1408/71 har visat på en brist i fall då inte villkoren i någon av de natio-
nella lagstiftningar har uppfyllts under vilka en verksamhet har utövats

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

EGT	nr	c	292, 16.11.1988, s. 7.
EGT	nr	c	12, 16.1.1989, s. 365.
EGT	nr	c	23, 30.1.1989, s. 49.
EGT	nr	L	230, 22.8.1983, s. 6.
EGT	nr	L	131, 13.5.1989, s. 1.

381

som varit ägnad att orsaka en annan arbetssjukdom än sklerogen pneu-
mokonios; denna brist bör botas genom utvidgning av tillämpningsom-
rådet for artikel 57.3 a och b till alla arbetssjukdomar; det är därför
nödvändigt att ändra artikel 60.1 c och 60.2 och 94.8 i nämnda förord-
ning.

Det förefaller nödvändigt att med anledning av domstolens dom i fallet
377/85 (Burchell) göra vissa ändringar i artikel 76 och 79 i förordning
(EEG) nr 1408/71 för att kunna tillämpa gemenskapens regler om för-
hindrande av sammanträffande av förmåner även i sådana fall då en
förmån som avses i kapitel 7 och 8 i nämnda förordning utgår på grund
av tillämpning endast av nationell lagstiftning.

Nationella bestämmelser om skydd av personuppgifter får inte hindra
tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 och förordning (EEG) nr
574/72; en bestämmelse bör därför införas i förordning (EEG) nr
1408/71 för att bestämma vilken lagstiftning som skall gälla vid över-
förande av sådan information till myndigheter och institutioner i andra
medlemsstater.

En bestämmelse om en konvention som har slutits mellan Portugal och
Storbritannien bör införas i bilaga 3.

Det har framkommit att texten i punkt 6 under avsnittet "Belgien" i
bilaga 6 är ofullständig såvitt avser eftersträvade mål; det är därför
nödvändigt att göra redaktionella ändringar.

Det som har föreskrivits i punkt 1 under avsnittet "Grekland" i bilaga
6 bör utgå då denna bestämmelse inte längre tjänar något syfte efter
utvidgningen av förordningen till att omfatta även egenforetagare.

Ändringarna i den nederländska lagstiftningen om sjukvårdskostnads-
försäkring, invaliditets- och åldersförsäkring kräver ändringar i bilaga

Irlands och Storbritanniens extensiva tillämpning av bestämmelserna i
artikel 69 i förordning (EEG) nr 1408/71 kräver införande av en be-
stämmelse i bilaga 6 till denna förordning.

Det är nödvändigt att införa en bestämmelse i artikel 3 i förordning
(EEG) nr 574/72 som tillåter att underrättelser om beslut och andra
dokument från en institution i en medlemsstat lämnas direkt till personer
som är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

Samma skäl som motiverar ändringar i artikel 76 och 79 i förordning
(EEG) nr 1408/71 kräver också en ändring i artikel 10 i förordning
(EEG) nr 574/72.

Det är nödvändigt att ändra vissa bestämmelser i förordning (EEG) nr
574/72 för att beakta de ändringar som genom den här förordningen
görs i artikel 57 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att göra vissa ändringar i bilaga 2 till förordning
(EEG) nr 574/72 på grund av ändringar beträffande behörig institution
för ålders- och efterlevandeförmåner i Belgien, för arbetslöshetsförsäk-
ring i Danmark och för familjeförmåner i Grekland och Luxemburg och
också beträffande behörig institution för arbetslöshetsförsäkring och
arbetssjukdomar i Nederländerna.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

382

Det är nödvändigt att göra vissa ändringar i bilaga 3 och 4 till förord-
ning (EEG) nr 574/72 för att beakta ändringar beträffande behörig
institution för bosättningsorten i Belgien, för bosättnings- och vistelse-
orten i Grekland, Luxemburg och Nederländerna och beträffande för-
bindelseorgan i Belgien, Danmark, Tyskland och Luxemburg.

Det är nödvändigt att ändra vissa bestämmelser i bilaga 5 till förord-
ning (EEG) nr 574/72 för att beakta konventioner som har slutits mellan
medlemsstater enligt artikel 36.3 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att ändra bilaga 6 till förordning (EEG) nr 574/72
till följd av ändrat förfarande i Tyskland beträffande utbetalning av
förmåner.

Det är nödvändigt att ändra bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72
för att beakta ändringar beträffande institutioner och organ som har
utsetts av de behöriga myndigheterna i Danmark, Tyskland, Frankrike,
Luxemburg och Nederländerna.

Det är nödvändigt att upphäva avsnittet "Frankrike" i bilaga 11 till
förordning (EEG) nr 574/72 till följd av ändringar i denna medlemsstats
lagstiftning beträffande systemet för egenforetagare.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 7.2 a skall ersättas med följande:

"a. bestämmelserna i överenskommelserna den 27 juli 1950 och
30 november 1979 om Rhenskeppamas sociala trygghet."

2. Följande artikel skall införas:

"Artikel 9a

Förlängning av referensperioden

Om rätten till förmåner är beroende av att en minsta försäk-
ringsperiod har fullgjorts under en viss period före det försäk-
ringsfall för vilket försäkring gäller (referensperiod) enligt lagstift-
ningen i en medlemsstat och om denna lagstiftning föreskriver att
perioder under vilka förmåner har beviljats enligt lagstiftningen i
den medlemsstaten eller perioder som har ägnats åt barnuppfostran
inom denna medlemsstats territorium ger anledning till förlängning
av referensperioden, skall perioder under vilka invalid- eller ålder-
spensioner, sjukförsäkringsförmåner, arbetslöshetsförmåner eller
förmåner vid olycksfall i arbetet (utom pensioner) har beviljats
enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat och perioder som har
ägnats åt barnuppfostran inom en annan medlemsstats territorium
även ge anledning till förlängning av den nämnda referensperio-
den."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

383

26 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

3. I artikel 33 skall den text som nu finns där bli en punkt 1 och
följande punkt läggas till:

"2. Om i fall som avses i artikel 28a, förvärv av förmåner vid
sjukdom och moderskap grundas på betalning av avgifter eller
liknande enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars terri-
torium pensionären i fråga är bosatt, skall sådana avgifter inte
beaktas på grundval av denna bosättning."

4. Artikel 57 skall ersättas med följande:

"Artikel 57

Förmåner vid arbetssjukdom då en person har varit utsatt lör
samma risk i flera medlemsstater

1. Om en person, som har drabbats av arbetssjukdom, enligt
lagstiftningen i en eller flera medlemsstater har utövat verksamhet
av en art som kan förorsaka denna sjukdom, skall de förmåner
som han eller hans efterlevande kan göra anspråk på beviljas
uteslutande enligt lagstiftningen i den stat där villkoren senast har
uppfyllts, om så behövs med beaktande av punkt 2—5.

2. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstift-
ningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om att sjuk-
domen i fråga först har diagnosticerats inom dess territorium,
skall dessa villkor anses vara uppfyllt, om sjukdomen först har
diagnosticerats inom en annan medlemsstats territorium.

3. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstift-
ningen i en medlemsstat är beroende av ett villkor om att sjuk-
domen i fråga har diagnosticerats inom en viss tid efter det att den
senaste verksamhet har upphört som har kunnat förorsaka en så-
dan sjukdom, skall den behöriga institutionen i den staten, vid
undersökningen av när denna senaste verksamhet utövades, beak-
ta, i nödvändig utsträckning, liknande verksamhet som har utövats
enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, som om verksam-
heten hade utövats enligt lagstiftningen i den förstnämnda staten.

4. Om beviljandet av förmåner vid arbetssjukdom enligt lagstift-
ningen i en medlemsstat är beroende av villkor om att en verk-
samhet som har kunnat förorsaka sjukdomen i fråga har varat
under en viss tid, skall den behöriga institutionen i den staten
beakta, i nödvändig utsträckning, perioder under vilka sådan
verksamhet har utövats enligt lagstiftningen i en annan med-
lemsstat, som om den hade utövats enligt lagstiftningen i den
förstnämnda staten.

5. I fall som rör sklerogen pneumokonios skall kostnaderna för
kontantförmåner, inklusive pensioner, fördelas mellan de behöriga
institutionerna i de medlemsstater inom vars territorier personen i
fråga har utövat en verksamhet som har kunnat förorsaka sjuk-
domen. Denna fördelning skall ske på basis av hur längden av de

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

384

perioder av försäkring eller bosättning för ålderspension, som
avses i artikel 45.1 och som har fullgjorts enligt lagstiftningen i
var och en av staterna, förhåller sig till den totala längden av
sådana perioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i alla stater
vid de tidpunkter då förmånerna började utgå.

6. På förslag från kommissionen skall rådet enhälligt bestämma
vilka andra arbetssjukdomar som bestämmelserna i punkt 5 skall
utvidgas till att omfatta."

5. I artikel 60

i) skall hänvisningen i punkt 1 c till artikel 57.4 ändras till att
gälla artikel 57.6,

ii) skall hänvisningen i böijan av punkt 2 och i punkt 2 b till
artikel 57.3 c ändras till att gälla artikel 57.5.

6. (Denna punkt gäller ändring i en artikel — artikel 76 — som
senare har ändrats på nytt, se förordning EEG nr 3427/89.)

7. I artikel 79.3 skall orden "endast enligt nationell lagstiftning eller"
sättas in efter "Rätten till förmåner" i första raden i texten.

8. Följande punkt skall läggas till i artikel 84:

"5. a) Då en medlemsstats myndigheter eller institutioner enligt
denna förordning eller enligt den tillämpningsförordning
som avses i artikel 98 överför personuppgifter till myn-
digheter eller institutioner i en annan medlemsstat, skall
sådant överförande omfattas av de lagbestämmelser om
skydd av personuppgifter som gäller i den medlemsstat
som lämnar uppgifterna.

Allt senare överförande av uppgifter såväl som lagring,
ändring och förstörande av uppgifter skall omfattas av
bestämmelserna i den mottagande medlemsstatens lagstift-
ning om skydd för personuppgifter.

b) Användandet av personuppgifter för andra ändamål än
social trygghet kan ske endast med den berörda personens
samtycke eller i enlighet med de andra garantier som
föreskrivs i nationell lagstiftning."

9. I artikel 94.8 skall hänvisningen till artikel 57.3 c ändras till att
gälla artikel 57.5.

10. I del A i bilaga 3 skall texten under avsnittet "Portugal/Storbritan-
nien" ändras enligt följande:

i) Nuvarande text blir punkt a.

ii) Följande läggs till:

"b) Då det gäller portugisiska anställda och för perioden från
den 22 oktober 1987 till utgången av den övergångsperiod
som föreskrivs i artikel 220.1 i Anslutningsakten för

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

385

11.

Spanien och Portugal: artikel 26 i konventionen om social
trygghet den 15 november 1978, med ändringar enligt
skriftväxling den 28 september 1987."

Bilaga 6 skall ändras enligt följande:

a) Under avsnittet "Belgien" skall punkt 6 ersättas med följande:
"6. För att fastställa om villkoren enligt belgisk lagstiftning

för rätt till arbetslöshetsförmåner är uppfyllda, skall en-
dast dagar med betald anställning beaktas; dock skall
dagar som godkänns som likvärdiga enligt nämnda lag-
stiftning beaktas i den mån dessa dagar har föregåtts av
dagar med betald anställning."

b) Under avsnittet "Grekland":

i) skall punkt 1 utgå,

ii) skall punkt 2 och 3 bli punkt 1 och 2.

c) Under avsnittet "Irland" skall följande punkt läggas till:

"9. En arbetslös person som återvänder till Irland efter ut-
gången av den tremånadersperiod under vilken han har
fortsatt att uppbära förmåner enligt lagstiftningen i Irland
vid tillämpning av förordningens artikel 69.1 skall ha rätt
till arbetslöshetsförmåner oavsett artikel 69.2, om han
uppfyller de villkor som föreskrivs i nämnda lagstiftning."

d) Under avsnittet "Nederländerna":

i) Punkt 1 skall ersättas med följande:

" 1. Sjukvårdskonstnadsförsäkring

a) Då det gäller rätt till vårdförmåner enligt
nederländsk lagstiftning avses med personer som
har rätt till vårdförmåner personer som är försäkra-
de eller medförsäkrade enligt det försäkringssystem
som omfattas av den nederländska lagen om sjuk-
försäkring för tilllämpning av kapitel 1 i avdelning
III (Ziekenfondswet).

b) En person som uppbär ålderspension enligt neder-
ländsk lagstiftning och en ålderspension enligt lag-
stiftningen i en annan medlemsstat anses vid
tillämpningen av förordningens artikel 27 ha rätt till
vårdförmåner om han vid den tidpunkt då nämnda
artikel är tillämplig på honom uppfyller de villkor
som krävs för inträde i den standardförsäkring som
avses i artikel 2.1 i lagen om anslutning till sjuk-
vårdskostnadsförsäkring (Wet op de toegang tot
Ziektekostenverzekeringen).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

386

c) Vid tillämpningen av förordningens artikel 27-34
behandlas följande pensioner som pensioner som
utbetalas enligt de lagbestämmelser som nämns i b
(invaliditet) och c (ålderdom) i Nederländernas för-
klaring enligt artikel 5 i förordningen:

— Pensioner enligt lagen den 6 juni 1966
(Staatsblad 6) om nya regler för tjänstemän och
deras efterlevande (Algemene Burgerlijke Pen-
sioenwet).

— Pensioner enligt lagen den 6 oktober 1966
(Staatsblad 445) om nya regler om pensioner
för militär personal och deras efterlevande
(Algemene militaire Pensioenwet).

— Pensioner enligt lagen den 15 februari 1967
(Staatsblad 138) om nya regler om pension för
anställda vid de nederländska järnvägarna och
deras efterlevande (Spoorwegpensioenwet).

— Pensioner enligt förordningen om anställnings-
villkoren vid de nederländska järnvägarna (Reg-
lement Dienstvoorwaarden Nederlandse Spoor-
wegen) (RDV 1964 NS).

— Förmåner till personer vid 65 års ålder enligt ett
pensionssystem som syftar till att utge vård och
hjälp till anställda och tidigare anställda på
ålderdomen."

ii) Punkt 2 skall ersättas med följande:

"2. Tillämpning av Nederländsk lagstiftning om allmän
åldersförsäkring (AOW)

a) Den minskning som avses i artikel 13.1 i lagen om
åldersförsäkring (AOW) skall inte tillämpas på ka-
lenderår eller delar därav före den 1 januari 1957,
under vilka en pensionsberättigad som inte uppfyller
villkoren för att få sådana år betraktade som försäk-
ringsperioder var bosatt inom Nederländernas terri-
torium i åldern 15-65 år, eller under vilka han vid
bosättning inom en annan medlemsstats territorium
utövade verksamhet som anställd i Nederländerna
för en arbetsgivare i det landet.

Personer som var bosatta eller arbetade enligt
ovannämnda villkor endast före den 1 januari 1957
skall oavsett artikel 7 i AOW anses vara pensions-
berättigade.

b) Den minskning som avses i artikel 13.1 i AOW
skall inte heller tillämpas på kalenderår eller delar
därav före den 2 augusti 1989 under vilka en gift

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

387

eller tidigare gift kvinna vid bosättning i en annan
medlemsstat än Nederländerna mellan 15-65 års
ålder inte var försäkrad enligt nämnda lag, såvitt
avser kalenderår eller delar därav som sammanfal-
ler med försäkringsperioder som har fullgjorts av
hennes make enligt denna lagstiftning eller med
kalenderår eller delar därav som avses i a.

Oavsett bestämmelserna i artikel 7 i AOW skall
den nämnda kvinnan anses vara pensionsberättigad.

c) Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW
skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav
före den 1 januari 1957 under vilka den pensions-
berättigades make, som inte uppfyller de villkor
som ger honom rätt att få dessa år behandlade som
försäkringsperioder, var bosatt i Nederländerna
mellan 15-65 års ålder eller under vilka hon var
bosatt inom en annan medlemsstats territorium och
utövade verksamhet som anställd i Nederländerna
för en arbetsgivare där.

d) Inte heller skall den minskning som avses i artikel

13.2 i AOW tillämpas på kalenderår eller delar
därav före den 2 augusti 1989 under vilka den
pensionsberättigades make var bosatt i en annan
medlemsstat än Nederländerna mellan 15 och 65 års
ålder och inte var försäkrad enligt nämnda lagstift-
ning, såvitt avser kalenderår eller delar därav som
sammanfaller med försäkringsperioder som har full-
gjorts av hennes make enligt denna lagstiftning eller
med kalenderår eller delar därav som avses i a.

e) De bestämmelser som avses i a, b, c och d skall
endast tillämpas om personen i fråga har varit
bosatt i sex år inom en eller flera medlemsstaters
territorier efter uppnåendet av 59 års ålder och så
länge som denna person är bosatt inom en av dessa
medlemsstaters territorier.

f) Oavsett bestämmelserna i artikel 45.1 i AOW och
artikel 47.1 i AWW (lagen om allmän försäkring
för änkor och föräldralösa bam), skall make till en
anställd eller egenforetagare som omfattas av ett
obligatoriskt försäkringssystem, under bosättning i
en annan medlemsstat än Nederländerna, ha rätt att
vara frivilligt försäkrad enligt denna lagstiftning
men endast för perioder efter den 2 augusti 1989
under vilka den anställde eller egen företagaren är

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

388

eller var obligatoriskt försäkrad enligt nämnda
lagstiftning. Denna rätt upphör att gälla den dag då
den anställdes eller egenföretagarens obligatoriska
försäkring upphör.

Nämnda rätt upphör dock inte om den anställdes
eller egenföretagarens obligatoriska försäkring
upphör till följd av hans död och om hans änka
endast uppbär pension enligt den allmänna försäk-
ringen för änkor och föräldralösa bam (AWW).

Under alla omständigheter upphör rätten till fri-
villig försäkring den dag då den frivilligt försäkrade
uppnår 65 års ålder.

Den avgift som måste betalas för nämnda frivil-
liga försäkring en anställds eller en egenföretagares
make som är obligatoriskt försäkrad enligt den
nederländska lagstiftningen om allmän åldersförsäk-
ring (AOW) och allmän försäkring för änkor och
föräldralösa bam (AWW) skall fastställas enligt be-
stämmelserna om fastställande av avgift till den
obligatoriska försäkringen, under förutsättning att
makens inkomst i detta fall skall anses vara för-
värvad i Nederländerna.

För make till en anställd eller egenföretagare som
var obligatoriskt försäkrad den 2 augusti 1989 eller
därefter skall avgiften fastställas enligt bestämmel-
serna om fastställande av avgifter till frivillig för-
säkring enligt den nederländska lagstiftningen om
allmän åldersförsäkring och om allmän försäkring
för änkor och föräldralösa bam.

g) Den rätt som avses i f gäller endast om maken till
en anställd eller egenföretagare, inom ett år efter
det den obligatoriska försäkringen böijat gälla, har
informerat Socialförsäkringsbanken (Sociale Verze-
keringsbank) om avsikten att ansluta sig till den
frivilliga försäkringen.

För make till en anställd eller egenföretagare som
blev obligatoriskt försäkrad den 2 augusti 1989 eller
omedelbart dessförinnan böijar ettårsfristen att löpa
den 2 augusti 1989.

h) Bestämmelserna i a, b, c och d skall inte tillämpas
på perioder som sammanfaller med perioder som
får beaktas vid beräkningen av pension enligt lag-
stiftningen om ålderspension i en annan medlems-
stat än Nederländerna eller på perioder under vilka

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

389

personen i fråga uppbar en ålderspension enligt
sådan lagstiftning."

iii) Följande skall läggas till i punkt 4:

"c) Vid beräkningen av nederländsk invalidförmån
enligt förordningens artikel 40.1 skall de neder-
ländska institutionerna inte beakta de tillägg som
kan utges enligt bestämmelserna i lagen om tilläggs-
förmåner (Toeslagenwet, TW). Rätten till tillägg
och storleken därav beräknas uteslutande på grund-
val av bestämmelserna i lagen om tilläggsförmå-
ner."

e) Under avsnittet Storbritannien skall följande punkt införas:
"16. En arbetslös person som återvänder till Förenade
konungariket, efter utgången av den tremånadersperiod
under vilken han har fortsatt att uppbära förmåner
enligt lagstiftningen i Förenade konungariket enligt för-
ordningens artikel 69.1 skall ha fortsatt rätt till arbets-
löshetsförmåner oavsett bestämmelserna i artikel 69.2,
om han uppfyller de villkor som föreskrivs i nämnda
lagstiftning."

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed enligt följande:

1. Följande punkt skall läggas till i artikel 3:

"3. Beslut och andra dokument från en institution i en med-
lemsstat och som avser personer som är bosatta eller som vistas
inom en annan medlemsstats territorium kan sändas direkt till de
berörda i rekommenderat brev med kvitto eller med mottagnings-
bevis. "

2. Artikel 10.1 ändras på följande sätt:

i) I punkt a efter orden "förmåner utges" skall orden "endast
enligt nationell lagstiftning eller" läggas till,

ii) På två ställen i punkt b i och på två ställen i punkt b ii efter
orden "som utges" skall orden "endast enligt nationell lag-
stiftning eller" läggas till.

3. I artikel 67.3 skall hänvisningen till artikel 57.2 och 57.3 a och b
ändras till att gälla artikel 57.2—4.

4. I artikel 68.2 skall hänvisningen till artikel 57.2 och 57.3 a och b
ändras till att gälla artikel 57.2—4.

5. Första meningen i artikel 69 skall ersättas med följande:
"Följande regler skall gälla vid tillämpningen av förordningens
artikel 57.5:"

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

390

6. Bilaga 2 ändras på följande sätt:

a) Under avsnittet "Belgien" högra kolumnen punkt 3 skall orden
"Office national des pensions pour travailleurs salariés,
Bruxelles - Rijksdienst voor werknemerspensioenen, Brussel
(Centralpensionskontoret för anställda, Bryssel)" ersättas med
"Office national des pensions, Bruxelles - Rijksdienst voor
pensioenen, Brussel (Centrala pensionsanstalten, Bryssel)".

b) Under avsnittet "Danmark" skall den nuvarande adressen i
högra kolumnen f ersättas med följande: "Direktoratet for
Arbejdslashedsforsikringen (Direktoratet för arbetslöshetsför-
säkringen), Kobenhavn".

c) Under avsnittet "Grekland" skall följande text läggas till i
punkt 5:

"iii) för sjömän E

met, Pireus)".

d) Under avsnittet "Luxemburg" skall punkt 5 ersättas med
följande:

"5. Familjeförmåner Caisse nationale des prestations
familiales (Centralkassan för fa-
miljeförmåner), Luxembourg."

e) Under avsnittet "Nederländerna":

i) Punkt 4 skall ersättas med följande:

"4. Arbetslöshet Bedrijfsvereniging (yrkesförening)

till vilken den försäkrades arbets-
givare är ansluten."

ii) I punkt 6

— skall hänvisningarna till artikel 57.3 och 57.3 c i
båda fallen ändras till att gälla artikel 57.5,

— skall den nuvarande texten i högra kolumnen er-
sättas med "Nieuwe Algemene Bedrijfsvereniging
(Nya allmänna yrkesföreningen), Amsterdam".

7. Bilaga 3 ändras enligt följande:

a) Under avsnittet "Belgien" skall texten i de tre första raderna i
högra kolumnen i punkt 1.3 ersättas med följande: "Office
national des pensions, Bruxelles - Rijksdienst voor pensionen,
Brussel (Centrala pensionsanstalten, Bryssel)".

b) Under avsnittet "Tyskland"

i) skall punkt 1 c utgå,

ii) skall "Bonn" i högra kolumnen i punkt 2 b ersättas med
"St Augustin".

c) Under avsnittet "Grekland" skall punkt 3 utgå.

d) Under avsnittet "Luxemburg" skall punkt 5 ersättas med följande:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

391

"5. Familjeförmåner Caisse nationale des prestations
familiales (Centralkassan för fa-
milj eförmåner), Luxembourg."

e) Under avsnittet "Nederländerna" skall punkt 4 ersättas med
följande:

"4. Arbetslöshet Nieuwe Algemene Bedrijfsvere-

niging (Nya allmänna yrkesföre-
ningen), Amsterdam."

8. Bilaga 4 ändras enligt följande:

a) Under avsnittet "Belgien":

i) Texten i de tre första raderna i högra kolumnen till punkt
3 a skall ersättas med följande: "Office national des pen-
sions, Bruxelles - Rijksdienst voor pensioenen, Brussel
(Centrala pensionsanstalten, Bryssel)",

ii) Texten i högra kolumnen till punkt 3 b skall ersättas med
följande: "Office national des pensions, Bruxelles - Rijks-
dienst voor pensioenen, Brussel (Centrala pensionsanstal-
ten, Bryssel)".

b) Under avsnittet "Danmark" skall texten i högra kolumnen till
punkt 8 ersättas med följande: "Direktoratet for Arbejdslés-
hetsforsikringen (Direktoratet för Arbetslöshetsförsäkringen),
Kébenhavn".

c) Under avsnittet "Tyskland" skall "Bonn" i högra kolumnen till
punkt 2 ersättas med "St Augustin".

d) Under avsnittet "Luxemburg" skall punkt 5 ersättas med
följande:

"5. Familjeförmåner Caisse nationale des prestations
familiales (Centralkassan för fa-
miljeförmåner), Luxembourg."

9. Bilaga 5 ändras enligt följande:

a) Följande punkt skall läggas till under avsnittet "Belgien-
Italien":

"e) Skriftväxlingen den 13 november 1985 och 29 januari
1986 om förskottsbetalningar vid ömsesidiga krav enligt
artikel 93 i tillämpningsförordningen."

b) Under avsnittet "Belgien-Nederländema", skall punkt c er-
sättas med följande:

"c) Överenskommelsen den 24 december 1980 om sjukförsäk-
ring (sjukvård), med ändringar."

c) Under avsnittet "Tyskland-Italien" skall punkt a ersättas med
följande:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

392

"a) Artikel 14, artikel 17.1, artikel 18 och 42, artikel 45.1
och artikel 46 i den administrativa överenskommelsen den
6 december 1953 om tillämpningen av konventionen den 5
maj 1953 (betalning av pensioner)."

d) Avsnittet "Frankrike-Italien" ändras enligt följande:

i) Den nuvarande texten blir punkt a.

ii) Följande punkt skall läggas till:

"b) Skriftväxlingen den 27 december 1988 och den 14
mars 1989 om villkoren för fastställande av ömsesi-
diga krav enligt artikel 93 i tillämpningsförord-
ningen. "

e) Avsnittet "Irland-Nederländema" ändras enligt följande:

i) Den nuvarande texten blir punkt a.

ii) Följande punkt skall läggas till:

"b) Skriftväxlingen den 22 april och 27 juli 1987 om
förordningens artikel 70.3 (avstående från kostnader
för återbetalning beträffande förmåner som utgetts
enligt förordningens artikel 69) och tillämpningsför-
ordningens artikel 105.2 (avstående från återbetal-
ning av kostnader för administrativa kontroller och
läkarundersökningar som avses i tillämpningsförord-
ningens artikel 105)."

f) Avsnittet "Nederländema-Portugal" ändras enligt följande:

i) Den nuvarande texten blir punkt a.

ii) Följande punkt skall läggas till:

"b) Överenskommelsen den 11 december 1987 om
återbetalning av vårdförmåner vid sjukdom och
moderskap".

g) Under avsnittet "Nederländema-Storbritannien

i) skall punkt c utgå,

ii) skall punkt d bli punkt c,

iii) skall följande punkt läggas till:

"d) Skriftväxlingen den 25 april och 26 maj 1986 om
förordningens artikel 36.3 (återbetalning eller avstå-
ende från återbetalning av vårdkostnader)."

10. Bilaga 6 ändras enligt följande under avsnittet "Tyskland" punkt 1:

i) Punkt a skall ersättas med följande:

"a) I förhållande till Belgien,

Danmark, Grekland, Spanien,

Frankrike, Irland, Italien,
Luxemburg, Portugal och

Storbritannien: Direkt betalning".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

393

ii) Punkt b utgår.

iii) Punkt c blir punkt b.

11. Bilaga 10 ändras enligt följande:

a) Under avsnittet "Danmark" skall texten i högra kolumnen till
punkt 5, 6 b och 7 b ersättas med följande: "Direktoratet for
Arbejdsloshedsforsikringen (Direktoratet för arbetslöshetsför-
säkringen), Kobenhavn".

b) Under avsnittet "Tyskland" skall "Bonn" i slutet av texten till
punkt 8 a och 9 b ii ersättas med "St Augustin".

c) Under avsnittet "Frankrike" skall i punkt 5 ii "Ministére de
1‘Agriculture (Jordbruksministeriet), Paris" ersättas med
följande: "Direction Régionale de l‘Agriculture et de la Forét
- Service régional de 1‘Inspection du Travail, de 1‘Emploi et
de la Politique Sociale Agricole (Regionala direktoratet för
lantbruk och skogsbruk - Regionala inspektoratet för arbete,
sysselsättning och socialpolitik för lantbruket), Paris".

d) Under avsnittet "Luxemburg":

i) Punkt 7 b skall ersättas med följande:

"Familjeförmåner Caisse nationale des prestations
familiales (Centralkassan för fa-
miljeförmåner), Luxembourg".

ii) Punkt 8 d högra kolumnen skall ersättas med följande:
"Caisse nationale des prestations familiales (Centralkassan
för familjeförmåner), Luxembourg".

e) Under avsnittet "Nederländerna" punkt 1 skall hänvisningarna
till artikel 11.1 och lla.l ändras till att gälla artikel 11.1,

11.2, lla.l och lla.2".

12. I bilaga 11 skall texten under avsnittet "Frankrike" ersättas med
ordet "Inget".

Artikel 3

1. Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i
Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Artikel 1.1 skall tillämpas från och med den 1 december 1987.

3. Artikel 1.2 skall tillämpas från och med den 1 januari 1984.

4. Artikel 1.10 skall tillämpas från och med den 22 oktober 1987.

5. Artikel 1.11 b skall tillämpas från och med den 1 juli 1982.

6. Artikel 1.11 di skall tillämpas från och med den 1 april 1986.

7. Artikel 1.11 d ii skall tillämpas från och med den 1 april 1985.

8. Artikel 2.6 a, 2.7 a och 2.8 a skall tillämpas från och med den 1
april 1987.

9. Artikel 2.6 d, 2.7 d, 2.8 d och 2.11 d skall tillämpas från och
med den 1 januari 1986.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

394

10. Artikel 2.6 e i, 2.6 e ii, andra strecksatsen och 2.7 e skall tillämp-
as från och med den 1 januari 1987.

11. Artikel 2.9 a, b, d, e, f och g skall tillämpas från och med dagen
för ikraftträdandet av de där angivna överenskommelserna.

12. Artikel 2.9 c och 2.10 skall tillämpas från och med den 1 septem-
ber 1988.

13. Artikel 2.11 e skall tillämpas från och med den 1 januari 1988.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla

medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 18 juli 1989.

På rådets vägnar

R. DUMAS

Ordförande

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

395

Bilaga 8

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 3427/89

av den 30 oktober 1989

om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av
systemen för social trygghet när anställda egenföretagare eller deras
familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr
574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd
med Administrativa kommissionen for social trygghet för migrerande
arbetare¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och
med beaktande av följande:

I enlighet med artikel 99 i förordning (EEG) nr 1408/7l⁴, senast änd-
rad genom förordning (EEG) nr 2332/89*, måste hela frågan om ut-
betalning av familjeförmåner till familjemedlemmar som inte är bosatta
i den behöriga staten omprövas för att nå en för alla medlemsstater
enhetlig lösning.

Genom dom den 15 januari 1986 i fallet 41/84 (Pinna) har domstolen
förklarat artikel 73.2 i förordning (EEG) nr 1408/71 vara ogiltig, då det
bosättningsvillkor för familjemedlemmar till en migrerande arbetare
som används för att fastställa enligt vilken lagstiftning familjeförmåner
skall utbetalas till arbetaren, inte är av sådan natur att det säkerställer
den likabehandling som föreskrivs i artikel 48 i fördraget och att det
därför inte får användas vid den samordning av nationell lagstiftning
som föreskrivs i artikel 51 i fördraget i avsikt att främja fri rörlighet för
arbetare inom gemenskapen enligt artikel 48.

Följaktligen bör man inte använda bosättningsvillkoret vid utgivande
av familjeförmåner för familjemedlemmar till en arbetare.

Däremot tillförsäkrar det sysselsättningsvillkor som gäller enligt ar-
tikel 73.1 och 74.1 i förordning (EEG) nr 1408/71 likabehandling
mellan alla arbetare som omfattas av samma lagstiftning; detta val av
anknytningsfaktor är nödvändigt då det medför förenkling, rättvisa och

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr C 292, 16.11.1988, s. 7.

² EGT nr C 12, 16.1.1989, s. 365.

³ EGT nr C 23, 30.1.1989, s. 49.

⁴ EGT nr L 149, 5.7.1971, s. 2.

⁵ EGT nr L 224, 2.8.1989, s. 1.

396

sammanhang i den ordning som regleras av förordning (EEG) nr
1408/71, som generellt ger företräde för principen att den lagstiftning
som gäller på arbetsplatsen (lex loci laboris) gäller vid bestämmande av
tillämplig lagstiftning.

Denna lösning bör därför även gälla för arbetare som omfattas av
fransk lagstiftning; i enlighet härmed bör därför förordning (EEG) nr
1408/71 och (EEG) nr 574/72*, senast ändrade genom förordning
(EEG) nr 2332/89, ändras; frånvaron av en enhetlig lösning enligt
artikel 99 i förordning (EEG) nr 1408/71 vid tidpunkten för utvidg-
ningen av förordning (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 till att
omfatta egenforetagare och deras familjemedlemmar, hindrade att ut-
vidgningen fick gälla också artikel 73-76 i förordning (EEG) nr 1408-
/71; det är nu lämpligt att utvidga bestämmelserna till att omfatta även
egenforetagare och att i enlighet härmed anpassa bestämmelserna i
förordning (EEG) nr 574/72.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed enligt följande:

1. Avdelning III kapitel 7 skall ersättas av följande:

"KAPITEL 7

FAMILJEFÖRMÅNER

Artikel 72

Sammanläggning av försäkringsperioder, anställningsperioder eller
perioder av verksamhet som egenföretagare

Om lagstiftningen i en medlemsstat för rätt till förmåner ställer
krav på fullgjorda försäkrings- eller anställningsperioder eller
perioder av verksamhet som egenforetagare, skall den behöriga
institutionen i den staten i nödvändig utsträckning beakta försäk-
rings- och anställningsperioder samt perioder av verksamhet som
egenforetagare som har fullgjorts i en annan medlemsstat som om
dessa perioder hade fullgjorts enligt den egna lagstiftningen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

397

Artikel 73

Anställda eller egenforetagare vars familjemedlemmar är bosatta i
en annan medlemsstat än den behöriga staten

En anställd eller egenforetagare, som omfattas av lagstiftningen i
en medlemsstat, skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i
en annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges
enligt lagstiftningen i den förra staten som om de vore bosatta i
den staten, om något annat inte följer av bilaga 6.

Artikel 74

Arbetslösa vars familjemedlemmar är bosatta i en annan med-
lemsstat än den behöriga staten

En arbetslös person som tidigare var anställd eller egenforetagare
och som uppbär arbetslöshetsförmåner enligt lagstiftningen i en
medlemsstat skall för sina familjemedlemmar som är bosatta i en
annan medlemsstat ha rätt till de familjeförmåner som utges enligt
lagstiftningen i den förra staten, som om de vore bosatta i den
staten, om något annat inte följer av bilaga 6.

Artikel 75

Utgivande av förmåner

1. Familjeförmåner skall i fall som avses i artikel 73 utges av
den behöriga institutionen i den stat vars lagstiftning gäller för den
anställde eller egenforetagaren och i fall som avses i artikel 74 av
den behöriga institutionen i den stat enligt vars lagstiftning en
arbetslös person som tidigare var anställd eller egenforetagare
uppbär arbetslöshetsförmåner. Förmånerna skall utges i enlighet
med de bestämmelser som gäller för sådana institutioner oavsett
om den fysiska eller juridiska person till vilken sådana förmåner
skall utbetalas är bosatt eller vistas inom den behöriga statens
territorium eller inom en annan medlemsstats territorium.

2. Om den person till vilken familjeförmånema skall utbetalas
inte använder dessa förmåner till familjemedlemmarnas för-
söijning, skall den behöriga institutionen dock på begäran av och
genom institutionen på familjemedlemmarnas bostadsort eller den
institution eller det organ som är utsett därtill av den behöriga
myndigheten i det land där familjemedlemmarna är bosatta ut-
betala dessa förmåner med befriande verkan till den fysiska eller
juridiska person som faktiskt försöijer familjemedlemmarna.

3. Två eller flera medlemsstater kan i enlighet med bestämmel-
serna i artikel 8 komma överens om att den behöriga institutionen,
antingen direkt eller genom institutionen på familjemedlemmarnas

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

398

bostadsort, skall utbetala familjeförmånema till vilka rätt före-
ligger enligt lagstiftningen i dessa stater eller i en av dessa stater,
till den fysiska eller juridiska person som faktiskt försörjer
familj emedlemmama.

Artikel 76

Prioritetsregler då rätt till familjeförmåner samtidigt föreligger
enligt lagstiftningen i den behöriga staten och enligt lagstiftningen
i den medlemsstat där familjemedlemmarna är bosatta

1. Om familjeförmåner utges enligt lagstiftningen i den med-
lemsstat inom vars territorium familjemedlemmarna är bosatta
skall rätten till familjeförmåner som utges enligt lagstiftningen i en
annan medlemsstat för samma tid och för samma familjemedlem
på grund av förvärvsverksamhet innehållas, i förekommande fall
med tillämpning av artikel 73 eller 74, till det belopp som ut-
betalas enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten.

2. Om ansökan om förmåner inte görs i den medlemsstat inom
vars territorium familjemedlemmarna är bosatta kan den behöriga
institutionen i den andra medlemsstaten tillämpa bestämmelserna i
punkt 1 som om förmånerna hade beviljats i den förstnämnda
staten."

2. Artikel 90 skall utgå.

3. Artikel 94.9 skall ersättas med följande:

9. De familjebidrag som utbetalas till anställda i Frankrike för
deras familjemedlemmar som är bosatta i en annan medlemsstat
den 15 november 1989 skall fortsättningsvis utbetalas med de
belopp, inom de gränser och enligt de regler som gäller den dagen
så länge beloppen överstiger de förmånsbelopp som skulle ha
utbetalats från och med den 16 november 1989 och så länge som
berörda personer omfattas av fransk lagstiftning. Därvid skall det
bortses från avbrott som varar kortare tid än en månad och från
perioder för vilka arbetslöshets- eller sjukförsäkringsförmåner
utbetalas.

Regler för tillämpning av denna punkt och särskilt beträffande
fördelningen av kostnaden för dessa förmåner skall fastställas
genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna efter
yttrande från den administrativa kommissionen."

4. Artikel 99 skall utgå.

5. Bilaga 1 ändras enligt följande:

a) I del I skall punkt E. FRANKRIKE ersättas med följande:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

399

27 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

"E. FRANKRIKE

Om en fransk institution är behörig institution vid ut-
givande av familjeförmåner enligt förordningens avdelning
III kapitel 7 gäller följande:

1. Med anställd i den mening som avses i förord-
ningens artikel I a ii, menas varje person som är
obligatoriskt försäkrad enligt socialförsäkringssyste-
met i enlighet med artikel L 311-2 i Code de la
Sécurité Sociale (lagen om social trygghet) och som
uppfyller de minimivillkor avseende arbete och lön
som föreskrivs i artikel L 313-1 i Code de la Sécu-
rité Sociale (lagen om social trygghet) för att få kon-
tantförmåner från sjukförsäkringen, moderskaps- och
invaliditetsförsäkringen eller den person som uppbär
nämnda kontantförmåner.

2. Med egenforetagare i den mening som avses i för-
ordningens artikel 1 a ii menas vaije person som är
verksam som egenforetagare och som måste teckna
försäkring och betala avgift till ålderspensioneringen
till ett system för egenforetagare."

b) I del II skall punkt E. FRANKRIKE ersättas med följande:
"E. FRANKRIKE

Uttrycket familjemedlem avser vaije person som nämns i
artikel L 512-3 i Code de la Sécurité Sociale (lagen om
social trygghet)".

6. Bilaga 2 del II ändras enligt följande:

a) Punkt E. FRANKRIKE skall ersättas med följande:

"E. FRANKRIKE

Förmåner för små bam som utbetalas till tre månaders
ålder."

b) Punkt I. LUXEMBURG skall ersättas med följande:

"I. LUXEMBURG

a) havandeskapsförmåner,

b) moderskapsförmåner."

7. Bilaga 6 punkt E. FRANKRIKE ändras enligt följande:

a) Punkt 4 skall ersättas med följande:

"4. En person som omfattas av fransk lagstiftning enligt
förordningens artikel 14.1 eller artikel 14a. 1 har för de
familjemedlemmar som följer med honom till den med-
lemsstat inom vars territorium han är förvärvsverksam
rätt till följande familjeförmåner:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

400

a) förmåner för små bam som utbetalas till tre månaders
ålder,

b) familjeförmåner som utbetalas enligt artikel 73 i
förordningen."

b) Följande punkt skall läggas till:

"7. Oavsett förordningens artikel 73 och 74 skall bostadsför-
måner (allocation de logement), förmåner för vård av
bam i hemmet (allocation de garde d’enfant å domicile)
och förmåner till föräldrar som själva undervisar bam
(allocation parentale d’education) utges endast till sådana
berörda personer och deras familjemedlemmar som är
bosatta inom franskt territorium."

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed enligt följande:

1. Artikel 10a skall ersättas med följande:

“Artikel 10a

Tillämpliga regler för anställda eller egenföretagare som i en följd
omfattas av lagstiftningen i flera medlemsstater under samma
period eller del av period

Om en anställd eller egenforetagare i en följd omfattas av två
medlemsstaters lagstiftningar under en period mellan två tid-
punkter för utbetalning av familjeförmåner enligt den ena eller
båda de berörda medlemsstaternas lagstiftningar, skall följande
regler gälla:

a) De familjeförmåner som personen kan göra anspråk på till
följd av att han omfattas av lagstiftningen i var och en av
dessa stater skall motsvara antalet dagliga förmåner som
utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen
inte innehåller någon bestämmelse om utgivande av dagliga
förmåner, skall familjefÖrmånema utges i förhållande till den
tid enligt vilken personen har varit omfattad av lagstiftningen
i var och en av medlemsstaterna och i förhållande till den
tidsperiod som bestämts i den berörda lagstiftningen.

b) Om familjeförmåner har utbetalats av en institution under en
period då förmånerna skulle ha utbetalats av en annan institu-
tion skall avräkning ske mellan dessa institutioner.

c) Om anställningsperioder eller perioder av verksamhet som
egenforetagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en
medlemsstat uttrycks i andra enheter än de som används vid
beräkning av familjeförmåner enligt lagstiftningen i en annan
medlemsstat som personen också har omfattats av under sam-
ma period, skall omräkning, vid tilllämpning av a och b ske
enligt bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

401

	15.3.	Prop. 1991/92:170
	d) Oavsett bestämmelserna i a skall i förhållande mellan de medlemsstater som anges i bilaga 8 till tillämpningsförord- ningen, den institution som svarar för kostnaderna för familje- förmånema på grundval av den första anställningen eller första perioden av verksamhet som egenforetagare under den berörda perioden bära dessa kostnader under hela utbetal- ningsperioden."	Bilaga 4.1
2.	Rubriken till kapitel 7 i avdelning IV skall ersättas med följande: ■FAMILJEFÖRMÅNER*
3.	I fråga om artikel 86 a) skall rubriken före artikeln ändras till "Tillämpning av förordningens artikel 73, 75.1 och 75.2’, b) skall rubriken till artikeln utgå, c) skall punkt 4 ersättas med följande: "4. De behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater kan komma överens om särskilda regler för utbetalning av familjeförmåner särskilt i syfte att underlätta tillämpningen av förordningens artikel 75.1 och 75.2. Administrativa kommis- sionen skall underrättas om sådana överenskommelser."
4.	Artikel 87 och rubriken före den artikeln skall utgå.
5.	Artikel 88 och rubriken före den artikeln skall ersättas med följan- de: "Tillämpning av i förordningens artikel 74 Artikel 88 Bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 86 skall gälla också arbetslösa personer som tidigare har varit anställda eller egenforetagare och som omfattas av förordningens artikel 74."
6.	Artikel 89 och rubriken före den artikeln skall utgå.
7.	Artikel 98 och rubriken före den artikeln skall utgå.
8.	Artikel 101.1 skall ersättas med följande: "1. Administrativa kommissionen skall för vaije kalenderår ut- arbeta en rapport över framställningar om återbetalning enligt förordningens artikel 36, 63 och 70."
9.	Artikel 102.2 skall ersättas med följande: "2. De återbetalningar som föreskrivs i förordningens artikel 36, 63 och 70 skall, såvitt avser alla behöriga institutioner i en med- lemsstat, ske till återbetalningsberättigade institutioner i en annan medlemsstat genom de organ som har utsetts av de behöriga myn- digheterna i medlemsstaterna. De organ som har verkställt återbe-

402

talningama skall underrätta Administrativa kommissionen om
återbetalade belopp inom den tid och enligt de regler som har
fastställts av nämnda kommission."

10. Artikel 104.2 skall utgå.

"2. Bestämmelser liknande dem som avses i punkt 1 och som
tillämpas efter förordningens ikraftträdande i förhållande mellan
två eller flera medlemsstater skall förtecknas i bilaga 5 till tillämp-
ningsförordningen. Detsamma gäller bestämmelser som har öve-
renskommits enligt tillämpningsförordningens artikel 97.2."

11. Artikel 120 skall utgå.

12. I bilaga 2 E. FRANKRIKE skall:

a) punkt 3 utgå,

b) punkt 4 bli punkt 3.

13. Bilaga 10 ändras enligt följande:

a) I punkt A. BELGIEN skall punkt 6 d utgå.

b) I punkt B. DANMARK skall punkt 6 a ersättas med följande:
"a) Återbetalningar enligt förordningens artikel 36 och 63:

(ingen ändring)."

c) I punkt C. TYSKLAND skall punkt 8 ersättas med följande:
"8. Vid tillämpning av förordningens artikel 36 och 63 och

tillämpningsförordningens artikel 102.2 (ingen ändring)."

d) I punkt E. FRANKRIKE skall

i) punkt 8 utgå,

ii) punkt 9 och 10 bli punkt 8 och 9,

iii) punkt 8 (ny) ersättas med följande:

"8. Vid tillämpning av förordningens artikel 36 och 63 i
förbindelse med tillämpningsförordningens artikel
102.2: (ingen ändring)."

e) I punkt G. IRLAND skall punkt 3 b ersättas med följande:
"b) Vid tillämpning av förordningens artikel 70 och tillämp-
ningsförordningens artikel 102.2: (ingen ändring)."

f) I punkt H. ITALIEN skall:

i) punkt 5 utgå,

ii) punkt 6, 7 och 8 bli punkt 5, 6 och 7,

iii) punkt 6 c (ny) ersättas med följande:

"c) Återbetalningar enligt förordningens artikel 70: (ing-
en ändring)."

g) I punkt I. LUXEMBURG skall punkt 8 d utgå.

h) I punkt J. NEDERLÄNDERNA skall punkt 4 c utgå.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

403

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.

Den skall tillämpas från och med den 15 januari 1986.

Artikel 76 i förordning (EEG) nr 1408/71, ändrad genom artikel 1.1 i
denna förordning, skall dock tillämpas först från och med den 1 maj

1990.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 30 oktober 1989.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

På rådets vägnar

J.-P. SOISSON

Ordförande

404

Bilaga 9

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 2195/91

■v den 25 juni 1991

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA
FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska
gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd
med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande
arbetare¹,

med beaktande av Europaparlamentets yttrande²,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande³, och
med beaktande av följande:

Det är nödvändigt att ändra förordningarna (EEG) nr 1408/71⁴ och nr
574/72⁵, uppdaterade genom förordning (EEG) nr 2001/83⁶ och senast
ändrade genom förordning (EEG) nr 3427/89⁷; vissa av dessa änd-
ringar är knutna till ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social
trygghet medan andra är av teknisk natur och avsedda att förbättra dessa
förordningar i ljuset av erfarenheter från tillämpningen av dem,

De ändringar som gjorts i artikel 57 i förordning nr 1408/71 genom
förordning (EEG) nr 2332/89⁸ gör det nödvändigt att ändra artikel 12.4
i förordning (EEG) nr 1408/71.

Till följd av domstolens dom i målet 302/84 (Ten Holder) den 12 juni
1986 har det visat sig nödvändigt att införa en ny punkt f i artikel 13.2
i förordning (EEG) nr 1408/71 för att bestämma vilken lagstiftning som
skall tillämpas på personer för vilka en medlemsstats lagstiftning upphör
att gälla utan att en annan medlemsstats lagstiftning blir tillämplig på
dem enligt någon av reglerna i de föregående punkterna i samma artikel

13.2 eller enligt något av de undantag som anges i artikel 14—17 i
förordning (EEG) nr 1408/71; denna ändring gör det också nödvändigt
att ändra artikel 17 i samma förordning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

¹ EGT nr C 221, 5.9.1990, s. 3.

² EGT nr C 19, 28.1.1991, s. 579

³ EGT nr C 41, 18.2.1991, s. 34.

⁴ EGT nr L 149, 5.7.1991, s. 2.

⁵ EGT nr L 74, 27.3.1972, s. 1.

⁶ EGT nr L 230, 22.8.1983, s. 6.

⁷ EGT nr L 331, 16.11.1989, s. 1.

⁸ EGT nr L 224, 2.8.1989, s. 1.

405

En ny bestämmelse måste införas i förordning (EEG) nr 1408/71 för
att undanta pensionärer från lagstiftningen i bosättningslandet när de
redan har rätt till förmåner vid sjukdom och moderskap samt familjeför-
måner enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Det har visat sig nödvändigt att göra ett tillägg i artikel 39 i förord-
ning (EEG) 1408/71 för att specificera de löner som skall beaktas för
gränsarbetare vid tillämpning av lagstiftningen i de medlemsstater i
vilka beräkningen av invaliditetsförmåner baseras på lön.

Till följd av domstolens dom i målet 58/87 (Rebmann) den 29 juni
1988 har det visat sig nödvändigt att införa en ny punkt i artikel 45 till
förordning (EEG) nr 1408/71 som föreskriver att den medlemsstat där
en person är bosatt för pensionsändamål skall beakta perioder med hel
arbetslöshet som har fullgjorts av denna person och för vilka förmåner
har betalats ut av den staten enligt artikel 71.1 a ii och b ii i förordning
(EEG) nr 1408/71.

Det har också visat sig nödvändigt med hänsyn till medlemsstater vars
lagstiftning föreskriver att beräkningen av åldersförmåner skall baseras
på löner, att göra ett tillägg i artikel 47 i förordning (EEG) nr 1408/71
genom att närmare ange den lön som skall beaktas då en gränsarbetare
inte har fullgjort någon sysselsättningsperiod i bosättningslandet.

En lucka har påträffats i förordning (EEG) nr 1408/71 beträffande
sådana i artikel 71.1 a ii och b ii nämnda arbetslösa personer som
tidigare har varit anställda och som är bosatta inom samma med-
lemsstats territorium som sina familjemedlemmar; denna lucka bör
täppas till genom införande av en bestämmelse som innebär att den
medlemsstat där bosättning föreligger och som utger sjukförsäkrings-
och moderskapsförmåner enligt artikel 25.2 och 39.5 i förordning
(EEG) nr 1408/71 skall betala också familjeförmåner till personen i
fråga.

Det förefaller nödvändigt till följd av tillägget genom denna förord-
ning av en punkt 8 till artikel 45 i förordning (EEG) nr 1408/71 att ge
personen i fråga rätt att få förmåner enligt det förra systemet ompröva-
de till sin fördel.

Bilaga 1 till förordning (EEG) nr 1408/71 måste ändras till följd av
överförande av ansvaret för sjukvårdstjänster i Gibraltar.

Bilaga 4 till förordning (EEG) nr 1408/71 måste ändras på grund av
införandet i Storbritannien av en förmån vid svår invaliditet, vars stor-
lek inte beror på försäkringsperiodemas längd.

Avsnitt A. Belgien i förordning (EEG) nr 1408/71 bör ändras för att
lösa problemet med omräkning till belgiska francs av inkomster som
egenforetagare haft i främmande valuta.

Vissa punkter i avsnitt C. Tyskland i bilaga 6 till förordning (EEG) nr
1408/71 måste ändras för att ta hänsyn till flera ändringar i form och
innehåll som har gjorts i den tyska sjukförsäkrings- och pensionsförsäk-
ringslagstiftningen; hänsyn bör särskilt tas till en särskild företeelse i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

406

den tyska lagstiftningen varigenom erkännande av en pensionsförsäk-
ringsperiod grundas endast på att personen i fråga är bosatt i Tyskland;
för att skydda migrerande arbetare bör de tillfällen specificeras då detta
villkor anses vara fullgjort av den som uppfostrar sina små bam i en
annan medlemsstat.

Till följd av införandet genom denna förordning av en ny artikel 13.2
f i förordning (EEG) nr 1408/71 bör avsnitt G. Irland och avsnitt L.
Storbritannien i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 ändras för att
klargöra tillämpningen av denna nya bestämmelse i förhållande till dessa
två stater.

Avsnitt I. Luxemburg i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71
måste ändras på grund av ändringar som skett i den luxemburgska
lagstiftningen om ålders-, invaliditets- och efterlevandepensionsförsäk-
ring.

Avsnitt J. Nederländerna i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71
måste ändras på grund av ändringar i förfarandet för uppbörd av av-
gifter och upphävandet av åldersgränsen i fråga om skyldigheten att
betala avgifter till socialförsäkringen; punkt 1 b i samma avsnitt bör
också ändras i klarhetens intresse.

Avsnitt L. Storbritannien i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71
bör ändras till följd av upphävandet av den brittiska moderskapsför-
månen, införandet av en engångsförmån för änkor, ändringen i sättet att
beräkna inkomster som föranleder inbetalning av grupp 1-avgifter till
den nationella försäkringen och införandet av en förmån vid svår invali-
ditet.

Artikel 4.10 a och b i förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras för att
ta hänsyn till det faktum att den förra punkten 2 i artikel 14d i förord-
ning (EEG) nr 1408/71 har blivit punkt 3 enligt artikel 1 i förordning
(EEG) nr 3811/86' och för att inkludera en hänvisning till artikel 8 och
till den nya artikeln 10b i förordning (EEG) nr 574/72 som införs
genom denna förordning.

Till följd av införandet genom denna förordning av en ny artikel 13.2
f i förordning (EEG) nr 1408/71 som föreskriver att personer för vilka
lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att en annan med-
lemsstats lagstiftning blir tillämplig på dem skall omfattas av lagstift-
ningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta, behövs
det en bestämmelse som föreskriver när och på vilka villkor denna
lagstiftning upphör att gälla.

En hänvisning till artikel 14d.l i förordning (EEG) nr 1408/71 måste
införas i artikel 107.1 a i förordning (EEG) nr 574/72 i syfte att före-
skriva den omräkningskurs som skall gälla vid uppbörd av avgifter
enligt denna bestämmelse då det är nödvändigt att till nationell valuta
omräkna inkomster som en anställd eller egenforetagare haft i en annan
medlemsstats valuta.

¹ EGT nr L 355, 16.12.1986, s. 5.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

407

Avsnitt L. Storbritannien i bilaga 1 till förordning (EEG) nr 574/72
bör ändras till följd av uppdelningen av Hälso- och socialministeriet i
Storbritannien i två skilda ministerier.

Bilaga 2 till förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras för att ta hänsyn
till organisatoriska ändringar i Danmark som innefattar en uppdelning
av den danska Försäkringsstyrelsen, till överförandet av ansvaret för
Gibraltars sjukvårdstjänster samt till uppdelningen av Hälso- och so-
cialministeriet i Storbritannien i två skilda ministerier.

Bilaga 3 till förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras för att ta hänsyn
till uppdelningen av den danska Försäkringsstyrelsen, till det faktum att
de tyska olycksfallsförsäkringsorganen från och med den 1 januari 1991
svarar uteslutande för förmåner vid olycksfall i arbetet och för arbets-
sjukdomar i Tyskland, till överförandet av ansvaret för Gibraltars sjuk-
vårdstjänster och till uppdelningen av Hälso- och socialministeriet i
Storbritannien i två skilda ministerier.

Bilaga 4 till förordning (EEG) nr 574/72 måste ändras för att ta hän-
syn till den nya funktion som har getts den belgiska kassan för olycks-
fall i arbetet, som skall fungera som förbindelseorgan vid olycksfall i
arbetet, uppdelningen av den danska Försäkringsstyrelsen, namnänd-
ringen för det tyska förbindelseorganet för sjukförsäkring och uppdel-
ningen av Hälso- och socialministeriet i Storbritannien i två skilda
ministerier.

Bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 måste ändras på grund av
ändringen i överenskommelsen den 7 februari 1964 mellan Nederländer-
na och Belgien om familjeförmåner och förmåner vid födsel och för att
ta hänsyn till att överenskommelsen den 20 juli 1978 mellan Tyskland
och Luxemburg har ändrats så att den inte längre omfattar vårdförmåner
vid olycksfall i arbetet och vid arbetssjukdomar.

Avsnitten om Belgien, Frankrike, Grekland, Irland och Storbritannien
i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 bör ändras för att ange de
institutioner som har utsetts av de behöriga myndigheterna för genom-
förande av artikel 14c i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 12a.7
och 12a. 8 i förordning (EEG) nr 574/72 i dessa stater.

Avsnitten B. Danmark och C. Tyskland i bilaga 10 till förordning
(EEG) nr 574/72 bör ändras för att beakta uppdelningen av Försäk-
ringsstyrelsen i Danmark och på grund av nödvändigheten att i punkt 2
c i avsnitt C. Tyskland i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 ta
bort hänvisningen till artikel 14c. 1 i förordning (EEG) nr 1408/71 till
följd av de ändringar som har skett genom förordning (EEG) nr
3811/86.

Avsnitt C. Tyskland i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 måste
ändras för att beakta dels det faktum att från och med den 1 januari
1991 svarar de tyska olycksfallsförsäkringsorganen uteslutande för
förmåner vid olycksfall i arbetet och vid arbetssjukdomar i Tyskland
dels det faktum att den förra punkten 2 i artikel 14d i förordning (EEG)
nr 1408/71 har blivit punkt 3 samt dels namnändringen för det tyska
förbindelseorganet för sjukförsäkring.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

408

Då den tidigare punkten 2 i artikel 14d till förordning (EEG) nr
1408/71 har blivit en ny punkt 3 bör hänvisningarna till denna bestäm-
melse korrigeras i avsnitten F. Grekland och I. Luxemburg i bilaga 10
till förordning (EEG) nr 574/72.

Avsnitt F. Grekland i bilaga 10 till förordning (EEG) nr 574/72 måste
ändras för att beakta den flyttning av beslutanderätt som skett mellan de
grekiska institutionerna för social trygghet för sjömän.

Avsnitt J. Nederländerna och avsnitt L. Storbritannien i bilaga 10 till
förordning (EEG) nr 574/72 måste ändras till följd av ändringarna i
ansvarsområde för det nederländska socialförsäkringsrådet och uppdel-
ningen av Hälso- och socialministeriet i Storbritannien i två skilda
ministerier.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras härmed på följande sätt:

1. I artikel 12.4 skall hänvisningen till artikel 57.3 c ändras till att
gälla artikel 57.5, med verkan från och med den 2 augusti 1989.

2. I artikel 13.2 skall följande stycke läggas till:

"Den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla
utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på
honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt
något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14—17
skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars terri-
torium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i denna
lagstiftning."

3. Artikel 17 skall ersättas med följande:

"Artikel 17

Undantag från artikel 13—16

Två eller flera medlemsstater, dessa staters behöriga myndigheter
eller de organ som utses av dessa myndigheter kan komma öve-
rens om undantag från bestämmelserna i artikel 13—16 till förmån
för vissa grupper av personer eller för vissa personer."

4. Följande artikel skall läggas till i avdelning II:

"Artikel 17a

Särskilda regler för personer som uppbär pension enligt lagstift-
ningen i en eller flera medlemsstater

Den som uppbär pension som utbetalas enligt lagstiftningen i en
medlemsstat eller pensioner som utbetalas enligt lagstiftningen i
flera medlemsstater och som är bosatt inom en annan medlems-
stats territorium kan på begäran undantas från lagstiftningen i

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

409

	sistnämnda stat under förutsättning att han inte omfattas av denna lagstiftning på grund av att han är förvärvsverksam.	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
5.	Följande stycke skall läggas till i artikel 39.5: "Om det i den lagstiftning som denna institution tilllämpar före- skrivs att beräkningen av förmåner skall grundas på lön skall institutionen beakta den lön som personen haft i det senaste syssel- sättningslandet och i bosättningslandet enligt den lagstiftning som den tilllämpar. Om han inte haft någon lön i bosättningslandet skall den behöriga institutionen, i den utsträckning som behövs och enligt de regler som föreskrivs i dess lagstiftning, grunda be- räkningen på den lön som han haft i det senaste sysselsättnings- landet. "
6.	Följande punkt skall läggas till i artikel 45: "8. En period med hel arbetslöshet skall för den som får förmåner enligt artikel 71.1 a ii eller b ii första meningen beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar som om denna lagstiftning skulle ha gällt för honom under den senaste anställningen. Om perioden med hel arbetslöshet i det land där personen i fråga är bosatt kan beaktas endast om avgiftsperioder har fullgjorts i det landet, skall detta villkor anses vara uppfyllt om avgiftsperiodema har fullgjorts i en annan medlemsstat."
7.	Följande punkt skall läggas till i artikel 47: "4. Om det i den lagstiftning som gäller för den behöriga institu- tionen i en medlemsstat krävs att en lön skall beaktas vid beräk- ningen av förmåner då artikel 45.8 första och andra styckena har tillämpats och om i denna medlemsstat endast perioder med hel arbetslöshet med förmåner enligt artikel 71.1 a ii eller 71.1 b ii första meningen skall beaktas vid betalning av pensionen, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten betala ut pensionen på grundval av den lön som den har använt som grundval vid utgivande av dessa arbetslöshetsförmåner och enligt den lagstift- ning som denna institution tillämpar."
8.	Följande artikel skall läggas till i kapitel 7 avsnitt 1: “Artikel 72a Anställda som har blivit helt arbetslösa En anställd som har blivit helt arbetslös och för vilken artikel 71.1 a ii eller b ii första meningen gäller skall för sina familjemedlem- mar som är bosatta inom samma medlemsstats territorium som han själv få familjeförmåner enligt lagstiftningen i den staten som om han hade varit omfattad av denna lagstiftning under sin senaste anställning, med beaktande, om så behövs, av bestämmelserna i artikel 72. Dessa förmåner skall utges på bekostnad av institu- tionen på bosättningsorten."

410

9. Följande punkt skall läggas till i artikel 94:

" 10. Rättigheter för personer som har beviljats pension före den
dag då artikel 45.8 böljade gälla kan omprövas på deras begäran
enligt bestämmelserna i artikel 45.8."

10. I bilaga 1 del II avsnitt L. Storbritannien, skall under b orden
"1973 års förordning om sjukvårdssystem med gruppraktik (Group
Practice Medical Scheme Ordinance 1973)" ersättas med orden
"1987 års sjukvårdsförordning (Gibraltars hälsovårdsmyndighet)
[Medical (Gibraltar Health Authority) Ordinance 1987]" från och
med den 1 april 1988.

11. Från och med den 29 november 1984 skall bilaga 4 avsnitt L.
Storbritannien ändras på följande sätt:

i) Punkt a skall ersättas med följande:

"a) Storbritannien utom Nordirland

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om social trygghet
(Social Security Act 1975).

Avsnitten 14, 15 och 16 i 1975 års lag om sociala trygg-
hetspensioner (Social Security Pensions Act 1975)."

ii) Punkt b skall ersättas med följande:

"b) Nordirland

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om social trygghet
(Nordirland) [Social Security (Northern Ireland) Act 1975].

Artikel 16—18 i 1975 års förordning om sociala trygghets-
pensioner (Nordirland) [Social Security Pensions (Northern
Ireland) Order 1975]."

12. Bilaga 6 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt A. Belgien skall följande läggas till:

"8. Vid tillämpningen av artikel 14a.2—4, 14c a och 14d i
förordning (EEG) nr 1408/71, skall förvärvsintäkten
under det referensår som tjänar som underlag för fast-
ställande av avgifter som skall betalas enligt den sociala
ordningen för egenforetagare beräknas genom användande
av den genomsnittliga avgiftssatsen för det år under vilket
denna inkomst har uppburits.

Omräkningskursen är det årliga genomsnittet av de
omräkningskurser som offentliggörs i Europeiska gemen-
skapernas officiella tidning enligt artikel 107.5 i förord-
ning (EEG) nr 574/72."

b) I avsnitt C. Tyskland skall följande ändringar göras:

i) Punkt 6 skall utgå med verkan från och med den 1 januari
1989.

ii) Punkt 13 skall ersättas med följande med verkan från och
med den 1 januari 1989.

"13. Vid tillämpningen av den tyska lagstiftningen om
obligatorisk sjukförsäkring för pensionärer enligt
artikel 5.1 ii i bok V i socialförsäkringsbalken

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

411

(Funftes Buch Sozialgesetzbuch - SGB V) och
artikel 56 i sjukförsäkringsreformlagen (Gesund-
heitsreformgesetz), skall försäkrings- eller bosätt-
ningsperioder som har fullgjorts enligt en annan
medlemsstats lagstiftning under vilka perioder
personen i fråga var berättigad till sjukvårdsför-
måner beaktas, i den mån det är nödvändigt, som
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt tysk
lagstiftning under förutsättning att de inte samman-
träffar med försäkringsperioder som har fullgjorts
enligt denna lagstiftning."

iii) Punkt 14 skall ersättas med följande med verkan från och
med den 1 januari 1989:

"14. För beviljande av kontantförmåner enligt artikel

47.1 i bok V i den tyska socialförsäkringsbalken
(SGB V) och enligt artiklarna 200.2 och 561.1 i
den tyska lagen om social trygghet (Reichs-
versicherungsordnung - RVO), skall de tyska insti-
tutionerna fastställa den nettoinkomst som skall
beaktas vid beräkningen av förmånerna som om de
försäkrade personerna vore bosatta i Förbunds-
republiken Tyskland."

iv) Följande punkter skall läggas till med verkan från och
med den 1 januari 1989:

"17. För beviljande av förmåner till personer som kräver
ständig vård enligt artikel 53 och följande artiklar i
bok V i den tyska socialförsäkringsbalken (SGB
V), skall institutionen på bosättningsorten, vid
utgivande av bistånd i form av vårdförmåner,
beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättnings-
perioder som har fullgjorts enligt en annan med-
lemsstats lagstiftning som om de var perioder som
hade fullgjorts enligt den för denna institution
tillämpliga lagstiftningen.

18. En person som uppbär pension enligt tysk lagstift-
ning och pension enligt en annan medlemsstats
lagstiftning skall vid tillämpning av förordningens
artikel 27 anses ha rätt till sjukvårds- och moder-
skapsförmåner om han enligt artikel 8.1 punkt 4 i
bok V av den tyska socialförsäkringsbalken (SGB
V) är undantagen från den obligatoriska sjukför-
säkringen (Krankenversicherung)."

(v) Följande skall läggas till med verkan från och med den 1
januari 1986:

"19. Som en försäkringsperiod för barnuppfostran enligt
tysk lagstiftning gäller även en period under vilken
den anställde i fråga har uppfostrat bam i en annan
medlemsstat, om han inte kunde utöva för-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

412

värvsverksamhet enligt artikel 6.1 i lagen om skydd
för mödrar (Mutterschutzgesetz) eller åtnjöt föräld-
raledighet enligt artikel 15 i den federala lagen om
förmåner vid barnuppfostran (Bundeserzie-
hungsgeld-gesetz) och inte utövade någon mindre
(geringfugig) anställning i den mening som avses i
artikel 8 i SGB IV."

c) I avsnitt G. Irland skall följande läggas till:

"10. En period som skall omfattas av irländsk lagstiftning
enligt förordningens artikel 13.2 f får inte

i) beaktas enligt den bestämmelsen som en period
omfattad av irländsk lagstiftning vid tillämpningen
av förordningens avdelning III,

eller

ii) göra Irland till behörig stat för utgivande av för-
måner som avses i förordningens artikel 18, 38
eller 39.1."

(d) I avsnitt I. Luxemburg skall följande ändringar göras:

i) Punkt 1 skall ersättas med följande med verkan från och
med den 1 januari 1988:

"1. Oavsett förordningens artikel 94.2 skall försäk-
ringsperioder eller perioder som behandlas som
sådana och som har fullgjorts av anställda eller
egenforetagare enligt luxemburgsk lagstiftning om
pensionsförsäkring vid invaliditet, ålderdom och vid
dödsfall, antingen före den 1 januari 1946 eller före
den tidigare dag som föreskrivs i en bilateral kon-
vention, beaktas vid tillämpning av denna lagstift-
ning endast om personen i fråga kan bevisa att han
har fullgjort sex försäkringsmånader enligt det
luxemburgska systemet efter i frågavarande dag.
Om flera bilaterala konventioner är tillämpliga skall
försäkringsperioder eller perioder som behandlas
som sådana beaktas från och med den dag som
ligger längst tillbaka i tiden."

ii) Följande skall läggas till med verkan från och med den 1
januari 1988:

"4. För att beakta den försäkringsperiod som föreskrivs
i artikel 171.7 i socialförsäkringsbalken (Code des
Assurances Sociales) skall den luxemburgska insti-
tutionen erkänna försäkringsperioder som har full-
gjorts av personen i fråga enligt lagstiftningen i
vaije annan medlemsstat som om de var perioder
som hade fullgjorts enligt den lagstiftning som den
tillämpar. Denna bestämmelse skall tillämpas endast
om personen i fråga senast har fullgjort försäk-
ringsperioder enligt luxemburgsk lagstiftning."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

413

e) I avsnitt J. Nederländerna skall följande ändringar göras:

(i) I punkt 1 b skall orden "vid den tidpunkt då tidigare
nämnda artikel är tillämplig på honom* utgå med verkan
från och med den 1 november 1989.

(ii) I punkt 2 skall följande läggas till med verkan från och
med den 1 januari 1990:

"i) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2
skall endast försäkringsperioder som har fullgjorts
efter 15 års ålder enligt den nederländska lagstift-
ningen om allmän försäkring (AOW) beaktas som
försäkringsperioder."

iii) I punkt 3 skall a ersättas med följande med verkan från
och med den 1 januari 1990:

*a) i) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2
skall endast försäkringsperioder efter 15 års
ålder enligt den nederländska lagstiftningen om
allmän försäkring för änkor och föräldralösa
bam (AWW) beaktas som försäkringsperioder.

ii) Vid tillämpningen av bestämmelserna i förord-
ningens artikel 46.2 skall perioder före den 1
oktober 1959 under vilka den anställde eller
egenföretagaren var bosatt inom Nederländernas
territorium efter 15 års ålder eller under vilka
han vid bosättning inom en annan medlemsstats
territorium var förvärvsverksam som anställd i
Nederländerna för en arbetsgivare i detta land
anses som försäkringsperioder som har fullgjorts
enligt den nederländska lagstiftningen om allmän
försäkring för änkor och för bam som mist en
av föräldrarna eller båda föräldrarna."

f) i avsnitt L. Storbritannien skall följande ändringar göras:

i) I punkt 3 b skall efter orden "Om Förenade konungarikets
lagstiftning enligt förordningens avdelning II" följande ord
läggas till: "med undantag för artikel 13.2 f".

ii) Punkt 4 skall ersättas med följande med verkan från och
med den 1 april 1988:

"4. De änkeförmåner som utges enligt Förenade
konungarikets lagstiftning skall vid tillämpningen av
förordningens kapitel 3 betraktas som en efter-
levandepension. "

iii) I punkt 5 skall efter orden "enligt förordningens avdelning
II" följande ord läggas till: "med undantag för artikel 13.2
f".

iv) Punkt 13.1 skall ersättas med följande:

"13.1 Vid beräkning av en inkomstfaktor för fast-
ställande av rätten till förmåner enligt Förenade
konungarikets lagstiftning skall, om inte annat
följer av punkt 15, vaije vecka under vilken en

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

414

anställd eller egenforetagare har varit omfattad
av en annan medlemsstats lagstiftning och som
böljade under det ifrågavarande inkomstskatte-
året beaktas i förhållande till Förenade konunga-
rikets lagstiftning på följande sätt:

a) Perioder mellan 6 april 1975 och 5 april 1987:

i) för vaije försäkrings-, verksamhets- eller
bosättningsvecka som anställd skall per-
sonen i fråga anses ha betalat avgifter som
anställd på grundval av inkomster som
motsvarar två tredjedelar av den övre in-
komstgränsen för detta år,

ii) för vaije försäkrings-, verksamhets- eller
bosättningsvecka som egenföretagare skall
personen anses ha betalat klass 2-avgifter
som egenföretagare.

b) Perioder från och med den 6 april 1987:

i) för vaije försäkrings-, verksamhets- eller
bosättningsvecka som anställd skall per-
sonen i fråga anses ha uppburit en veckoin-
komst och betalat avgifter som anställd
motsvarande två tredjedelar av den övre
inkomstgränsen för denna vecka,

ii) för vaije försäkrings-, verksamhets- eller
bosättningsvecka som egenföretagare skall
personen i fråga anses ha betalat klass
2-avgifter som egenföretagare.

c) För vaije full vecka under vilken han har full-
gjort en period som har ansetts som försäk-
ringsperiod, anställningsperiod, period av verk-
samhet som egenföretagare eller bosättningspe-
riod, skall personen i fråga anses ha haft till-
godoräknade avgifter eller inkomster, allt efter
omständigheterna, i den utsträckning som krävs
för att hans totala inkomstfaktor för detta skatte-
år skall nå den nivå som behövs för att detta
skatteår skall tillgodoräknas enligt Förenade ko-
nungarikets lagstiftning om tillgodoräknande av
avgifter eller inkomster."

v) Punkt 13.2 a skall ersättas med följande:

"a) om en anställd under något inkomstskatteår som
böijar den 6 april 1975 eller senare har fullgjort
försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder
uteslutande i en annan medlemsstat än Förenade
konungariket och tillämpningen av punkt 1 a i eller
1 b i medför att detta år räknas som kvalifikationsår
enligt Förenade konungarikets lagstiftning vid
tillämpning av förordningens artikel 46.2 a, skall

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

415

28 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2—4

han anses ha varit försäkrad i 52 veckor under detta
år i den andra medlemsstaten."

vi) Följande skall läggas till:

"17. För rätt till förmåner vid svår invaliditet skall en
anställd eller egenföretagare som är eller har varit
omfattad av Förenade konungarikets lagstiftning i
enlighet med förordningens avdelning II, med
undantag för Artikel 13.2 f

a) anses ha vistats eller ha varit bosatt i Förenade
konungariket under hela den period då han var
anställd eller verksam som egenforetagare och
var omfattad av Förenade konungarikets lagstift-
ning även när han vistades eller var bosatt i en
annan medlemsstat,

b) ha rätt att få försäkringsperioder som anställd
eller egenforetagare, som har fullgjorts inom en
annan medlemsstats territorium och enligt denna
medlemsstats lagstiftning, tillgodoräknade som
vistelse- eller bosättningsperioder i Förenade
konungariket.

18. En period som omfattas av Förenade konungarikets
lagstiftning i enlighet med förordningens artikel

13.2 f får inte

i) beaktas enligt denna bestämmelse som en period
omfattad av Förenade konungarikets lagstiftning
vid tillämpningen av förordningens avdelning
III,

eller

ii) medföra att Förenade konungariket blir behörig
stat för utgivande av de förmåner som avses i
förordningens artikel 18, 38 eller 39.1.

19. Om inte annat följer av de konventioner som slutits
med individuella medlemsstater skall Förenade
konungarikets lagstiftning, vid tillämpning av för-
ordningens artikel 13.2 f och tillämpningsförord-
ningens artikel 10b, upphöra att gälla för vaije
person som tidigare har varit omfattad av Förenade
konungarikets lagstiftning som anställd eller egen-
företagare, den sista av följande tre dagar:

a) Den dag då personen i fråga bosätter sig i den
andra medlemsstat som anges i artikel 13.2 f.

b) Den dag då anställningen eller verksamheten
som egenforetagare, under vilken personen
ifråga var omfattad av Förenade konungarikets
lagstiftning, upphör, antingen varaktigt eller
tillfälligt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

416

c) Den sista dagen i vaije period då personen i
fråga uppbär brittiska förmåner vid sjukdom
eller moderskap (inklusive vårdförmåner för
vilka Förenade konungariket är behörig stat)
eller arbetslöshetsförmåner, om perioden

i) böljade före den dag då personen i fråga
bosatte sig i en annan medlemsstat, eller,
om perioden böljade senare,

ii) följde omedelbart efter den period då per-
sonen i fråga var anställd eller verksam som
egenforetagare i en annan medlemsstat och
då var omfattad av Förenade konungarikets
lagstiftning.

20. Den omständigheten att en person har blivit om-
fattad av en annan medlemsstats lagstiftning i en-
lighet med förordningens artikel 13.2 f, tillämp-
ningsförordningens artikel 10b och punkt 19 ovan,
skall inte hindra att

a) Förenade konungariket som behörig stat på
denna person tillämpar de bestämmelser som
avser anställda eller egenforetagare i förord-
ningens avdelning III kapitel 1, kapitel 2 avsnitt
1 eller artikel 40.2, om han kvarstår som an-
ställd eller egenforetagare i förhållande till dessa
bestämmelser och i denna egenskap senast var
försäkrad enligt Förenade konungarikets lagstift-
ning,

b) denna person behandlas som anställd eller egen-
företagare vid tilllämpningen av förordningens
avdelning III kapitel 7 och 8 eller tillämpnings-
förordningens artikel 10 eller 10a, förutsatt att
den brittiska förmånen enligt avdelning III kapi-
tel 1 kan betalas till honom i enlighet med a."

Artikel 2

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras härmed på följande sätt:

1. I artikel 4.10 skall följande ändringar göras:

i) Under a skall med verkan från och med den 1 januari 1987
hänvisningen till artikel 142.2 ändras till att gälla artikel 14d.3
samt följande ord införas efter ordet "förordningen": "artikel
14c".

ii) Under b skall efter orden "artikel 6.1" följande hänvisning
införas "8, 10b".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

417

2. Följande artikel skall införas i avdelning III:

"Artikel 10b

Förfarande enligt förordningens artikel 13.2 f

Den dag och de villkor då lagstiftningen i en medlemsstat upphör
att gälla för en person som avses i förordningens artikel 13.2 f
skall fastställas enligt denna lagstiftning. Den institution som har
utsetts av den behöriga myndigheten i den medlemsstat vars lag-
stiftning blir tillämplig på denna person, skall vända sig till den
institution som har utsetts av den behöriga myndigheten i den
förra medlemsstaten, med en begäran om att specificera denna
dag."

3. I artikel 107.1 a skall efter orden "artikel 12.2—4" tilläggas
"14d.l".

4. I bilaga 1, avsnitt L. Storbritannien skall följande ändringar göras:

i) Punkt 1 skall ersättas med följande med verkan från och med
den 25 juli 1988:

"1. Secretary of State for Social Security (Socialministern),
London"

ii) Följande punkt skall införas med verkan från och med den 25
juli 1988:

"la. Secretary of State for Health (Hälsovårdsministern),
London"

iii) Punkt 6 skall ersättas med följande med verkan från och med
den 1 april 1988:

"6. Director of Gibraltar Health Authority (Direktören för
Gibraltars hälsovårdsmyndighet)"

5. Bilaga 2 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt B. Danmark skall med verkan från och med den 1
juli 1989

i) i punkt 2 a orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrel-
sen)" ersättas med orden "Socialministeriet (Social-
ministeriet)",

ii) i punkt 3 a orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrel-
sen)" ersättas med orden "Socialministeriet (Social-
ministeriet)",

iii) i punkt 4 a orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrel-
sen)" ersättas med orden "Arbejdsskadestyrelsen (Arbets-
skadestyrelsen)".

b) I avsnitt L. Storbritannien:

i) skall i punkt 1 texten om Gibraltar ersättas med "Gibraltar
Health Authority (Gibraltars hälsovårdsmyndighet)" med
verkan från och med den 1 april 1988,

ii) skall i punkt 2 texten om Storbritannien utom Nordirland
orden "Health and ... (Hälso- och ...)" utgå med verkan
från och med den 25 juli 1988.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

418

6. Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt B. Danmark skall med verkan från och med den 1
juli 1989

i del 1 - Institutioner på bosättningsorten

i) i punkterna b och c orden "Sikringsstyrelsen (Försäk-
ringsstyrelsen)" ersättas med orden "Socialministeriet
(Socialministeriet)",

ii) i punkt d i orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrel-
sen)" ersättas med orden "Arbejdsskadestyrelsen (Arbets-
skadestyrelsen)",

iii) i punkt e orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrelsen)"
ersättas med orden "Socialministeriet (Socialministeriet)",

i del 2 - Institutioner på vistelseorten, punkt b i orden "Sik-
ringsstyrelsen (Försäkringsstyrelsen)" ersättas med orden
"Arbejdsskadestyrelsen (Arbetsskadestyrelsen)".

b) I avsnitt C. Tyskland skall punkt 2 ersättas med följande med
verkan från och med den 1 januari 1991:

"2. Olycksfallsförsäkring:

I samtliga fall, Hauptverband der gewerblichen Berufsge-
nossenschaften (Centralförbundet för yrkesföreningar
inom industrin), St Augustin"

c) I avsnitt L. Storbritannien

i) skall i punkt 1 texten avseende Gibraltar ersättas med
följande: "Gibraltar: Gibraltar Health Authority (Gibral-
tars hälsovårdsmyndighet)" med verkan från och med den
1 april 1988,

ii) skall i punkt 2 texten avseende Storbritannien orden
"Health and ... (Hälso- och ...)" utgå från och med den
25 juli 1988,

iii) skall i punkt 3 texten avseende Storbritannien utom Nord-
irland orden "Health and ... (Hälso- och ...)" utgå med
verkan från och med den 25 juli 1988.

7. Bilaga 4 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt A. Belgien skall punkt 4 ersättas med följande med
verkan från och med den 1 januari 1988:

"4. Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

a) Olycksfall i arbetet:

Fonds des accidents du travail (Kassan för olycks-
fall i arbetet), Bruxelles

b) Arbetssjukdomar:

Ministére de la prévoyance sociale (Social-
ministeriet), Bruxelles"

b) I avsnitt B. Danmark skall med verkan från och med den 1
juli 1989

i) i punkterna 1, 2, 3, 5, 6 och 7 orden "Sikringsstyrelsen
(Försäkringsstyrelsen) ersättas med orden "Social-
ministeriet (Socialministeriet)".

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

419

ii) i punkt 4 orden "Sikringsstyrelsen (Försäkringsstyrelsen)"
ersättas med orden "Arbejdsskadestyrelsen (Arbetsskade-
styrelsen)".

c) I avsnitt C. Tyskland punkt 1 skall orden "Bundesverband der
Ortskrankenkassen (Förbundsföreningen för lokala sjukkas-
sor)" ersättas med orden "AOK-Bundesverband (AOK-för-
bundsorganisation)" med verkan från och med den 1 januari

1991.

d) I avsnitt L. Storbritannien punkten om Storbritannien utom
Nordirland skall orden "Health and ... (Hälso- och ...)" utgå
med verkan från och med den 25 juli 1988.

8. Bilaga 5 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt 9. Belgien - Nederländerna skall i första raden under
a, hänvisningen till artikel 6 utgå med verkan från och med
den 1 april 1985.

b) I avsnitt 27. Tyskland - Luxemburg skall e utgå med verkan
från och med den 1 januari 1989.

9. I bilaga 6 skall avsnitt F. Grekland ersättas med följande:

"F. Grekland

Pensionsförsäkring för anställda och egenforetagare (sjukdom,
ålderdom och dödsfall):

Direkt betalning"

10. Bilaga 10 skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt A. Belgien skall följande införas:

"3a. Vid tillämpning av förordningens artikel 14c och
tillämpningsförordningens artikel 12a:

Anställda:

Office national de sécurité sociale (Centralkontoret för
social trygghet), Bruxelles

Egenforetagare

Institut national d’assurances sociales pour travailleurs in-
dépendants (Centralinstitutet för socialförsäkring för
egenforetagare), Bruxelles"

b) I avsnitt B. Danmark skall med verkan från och med den 1
juli 1989

i) i punkterna 1, 2, 3, 6 och 7 orden "Sikringsstyrelsen
(Försäkringsstyrelsen" ersättas med orden "Social-
ministeriet (Socialministeriet)",

ii) punkt 7 ersättas med följande:

"7. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel
110:

a) förmåner enligt förordningens avdelning III
kapitlen 1—3, 5, 7 och 8:

Socialministeriet (Socialministeriet), Köbenhavn

b) förmåner enligt förordningens avdelning III
kapitel 4:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

420

Arbejdsskadestyrelsen (Arbetsskadestyrelsen), Prop. 1991/92:170
Köbenhavn Bilaga 4.1

c) förmåner enligt förordningens avdelning III
kapitel 6:

Direktoratet for Arbejdslashedsforsikringen
(Direktoratet för arbetslöshetsförsäkringen),
Köbenhavn"

c) I avsnitt C. Tyskland skall följande ändringar göras:

i) I punkt 2 c första meningen skall hänvisningen till artikel

14c. 1 ändras till att gälla artikel 14c med verkan från och
med den 1 januari 1987.

ii) Punkt 2 c ii skall ersättas med följande med verkan från

och med den 1 januari 1989:

"ii) En person som inte är sjukförsäkrad:
tjänstemän: Bundesversicherungsanstalt fur Angestellte
(Förbundsförsäkrings-anstalten för tjänstemän), Berlin
för arbetare: Den behöriga institutionen för pensionsför-
säkring för arbetare"

iii) I punkt 3 skall orden "Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för lokala sjukkassor)" er-
sättas med orden "AOK-Bundesverband (AOK-förbunds-
organisation)" med verkan från och med den 1 januari
1991.

iv) Punkt 8 skall ersättas med följande med verkan från och

med den 1 januari 1991:

"8. Vid tillämpning av:

a) förordningens artikel 36 och tillämpningsförord-

ningens artikel 102.2:

AOK-Bundesverband (AOK-förbundsorganisa-

tion), Bonn

b) förordningens artikel 63 och tillämpningsförord-
ningens artikel 102.2:

Hauptverband der gewerblichen Berufsgenossen-
schaften (Centralförbundet för yrkesföreningar
inom industrin), St Augustin

c) förordningens artikel 75 och tillämpningsförord-
ningens artikel 102.2:

Bundesanstalt fur Arbeit (Förbundsanstalten för
arbete), Numberg"

v) I punkt 9 a skall orden "Bundesverband der Ortskranken-
kassen (Förbundsföreningen för lokala sjukkassor)" er-
sättas med orden "AOK-Bundesverband (AOK-förbunds-
organisation)" med verkan från och med den 1 januari
1991.

vi) I punkt 9 b skall ersättas med följande med verkan från

och med den 1 januari 1991:

"b) Återbetalning av vårdförmåner som felaktigt har
utgetts till arbetare mot uppvisande av det intyg

421

som föreskrivs i tillämpningsförordningens artikel
62.2:

Hauptverband der gewerblichen Berufsgenossen-
schaften (Central för- bundet för yrkesföreningar
inom industrin), St Augustin"

vii) I punkt 10 skall orden "Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14d.2" ersättas med orden "Vid
tillämpning av förordningens artikel 14d.3" med
verkan från och med den 1 januari 1987.

d) I avsnitt E. Frankrike skall följande införas:

"4a. Vid tillämpning av förordningens artikel 14c och
tillämpningsförordningens artikel 12a.7 och 12a.8:

a) Tillämpningsförordningens artikel 12a.7:

i) anställning i Frankrike och verksamhet som
egenforetagare utom jordbruket i en annan
medlemsstat:

Caisse mutuelle régionale (Regionala ömsesidiga
kassan)

ii) anställning i Frankrike och egenforetagare i
jordbruket i en annan medlemsstat:

Caisse de mutualité sociale agricole (Socialför-
säkringskassan för jordbruket)

b) Tillämpningsförordningens artikel 12a.8:

i) egenforetagare utom jordbruket i Frankrike:
Caisse mutuelle régionale (Regionala ömsesidiga
kassan)

ii) egenforetagare i jordbruket i Frankrike:

Caisse de mutualité sociale agricole (Socialför-
säkringskassan för jordbruket)

c) I fall med verksamhet som egenforetagare utom
jordbruket i Frankrike och anställning i Luxemburg,
skall blankett E 101 utfärdas för personen i fråga
som skall lämna den till den regionala ömsesidiga
kassan"

e) I avsnitt F. Grekland skall följande ändringar göras:

i) Följande punkt skall införas:

"4a. Vid tillämpning av artikel 14c i förordning (EEG)
nr 1408/71 och artikel 12a i förordning (EEG) nr
574/72:

a) Som allmän regel:

löpvpa KoifwviKbiv AatpaXlaeup (IKA), AQ-qva
(Socialförsäkringsinstitutet, Aten)

b) För sjömän:

NauriKÖ Airop.afi.K6 Tapeio (NAT), Ilftpai?
(Sjömännens pensionskassa, Pireus)"

ii) I punkt 5 skall hänvisningen till tillämpningsförordningens
artikel 14d.2 ändras till att gälla tillämpningsförordningens
artikel 14d.3 med verkan från och med den 1 januari

1987.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

422

iii) Punkt 9 skall ändras på följande sätt:
— Första ledet skall ersättas med:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

"Vid tillämpning av tillämpningsförordningens
artikel 102.2"

Stycket b skall ersättas med:

"b) Förmåner för sjömän:

OIko/3 Navrov, Iltipai?

(Sjömanshemmet, Pireus)"

iv) Följande punkter skall läggas till:

"9a Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel

110:

a) Familjebidrag, arbetslöshet:

Opyapiö? ATraaxoXf)ffea)^ EpXariKov
Avpafiiicou (OAEA) AOipa
(Arbetsförmedlingen, Aten)

b) Förmåner för sjömän:

Nöptikö A7ropaxiKÖ Tapeio (NAT), Ileipat?

(Sjömännens pensionskassa, Pireus)

c) Andra förmåner:

Iöpupa Koipowikwu A

(Socialförsäkringsinstitutet, Athen)"

f) I avsnitt G. Irland skall orden "Vid tillämpning av förord-
ningens artikel 14 c" införas i böijan av punkt 1.

g) I avsnitt I. Luxemburg skall i punkt 1 orden "Vid tillämpning
av artikel 14d.2" ersättas med orden "Vid tillämpning av
artikel 14d.3" med verkan från och med den 1 januari 1987.

h) I avsnitt J. Nederländerna i punkt 1 skall med verkan från och
med den 1 april 1990 efter orden "Vid tillämpning av" orden
"förordningens artikel 17 och" läggas till.

i) I avsnitt L. Storbritannien skall följande ändringar göras:

i) Punkt 1 skall ersättas med följande:

"1. Vid tillämpning av förordningens artikel 14c,

14d.3, 17, 36 och 63 och tillämpningsförordningens
artikel 6.1, 8, 11.1, lla.l, 12a, 13.2, 13.3,

14.1—3, 38.1, 70.1, 80.2, 81, 82.2, 91.2, 102.2,
109, 110 och 113.2:

Storbritannien utom Nordirland:

Department of Social Security (Overseas Branch),
(Socialministeriet (sektionen för utomeuropeiska
ärenden)) Newcastle-upon-Tyne NE98 1YX
Nordirland (utom förordningens artikel 36 och 63
och tillämpningsförordningens artikel 102.2 och

113.2, angående dessa se Storbritannien):
Department of Health and Social Services (Overseas
Branch) (Departementet för hälsovård och sociala
tjänster (sektionen för utomeuropeiska ärenden)),
Belfast BT1 5DP"

423

ii) Punkt 2 skall ersättas med följande:

"2. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel

85.2, 86.2 och 89.1:

Storbritannien utom Nordirland:

Department of Social Security, Child Benefit Centre
(Socialministeriet, centralen för förmåner till bam),
Newcastle-upon-Tyne NE88 1AA

Nordirland:

Department of Health and Social Services (Overseas
Branch) (Departementet för hälsovård och sociala
tjänster (sektionen för utomeuropeiska ärenden)),
Belfast BT1 5DP"

Artikel 3

Denna förordning träder i kraft den dag då den offentliggörs i Euro-
peiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla
medlemsstater.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Utfärdad i Luxemburg den 25 juni 1991.

På rådets vägnar

J.-C. JUNCKER

Ordförande

424

Bilaga 10

BILAGA VI

SOCIAL TRYGGHET

Förteckning enligt artikel 29

Inledning

När de rättsakter som anges i denna bilaga innehåller begrepp eller
hänvisar till förfaranden som är utmärkande för gemenskapens rätts-
ordning, som t.ex.

— ingresser,

— adressaterna för gemenskapens rättsakter,

— hänvisningar till territorier eller språk inom EG,

— hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter för EG-
medlemsstatema samt offentliga organ, företag och enskilda
personer i dessa stater,

— hänvisningar till informations- och anmälningsförfaranden,
skall protokoll 1 om övergripande anpassning tillämpas om inte annat
föreskrivs i denna bilaga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Anpassning för detta område

I Trots vad som sägs i protokoll 1 skall termen ”medlemsstat(er)" i
de rättsakter som förtecknas i denna bilaga, förutom den innebörd
den har i de relevanta EG-bilaga, även avse Finland, Island,
Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike,

II Vid tillämpningen av bestämmelserna i de rättsakter som det
hänvisas till i denna bilaga skall Gemensamma EES-kommittén
enligt bestämmelserna i del VII i detta avtal utöva de rättigheter
och fullgöra de skyldigheter som i rättsakterna föreskrivs för den
till EG-kommissionen knutna Administrativa kommissionen för
social trygghet för migrerande arbetare och de rättigheter och de
skyldigheter som i rättsakterna föreskrivs för den revisionskom-
mitté som är knuten till denna administrativa kommission.

Rättsakter som det hänvisas till

1. Rådets förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen
för social trygghet när anställda, egenforetagare och deras familje-
medlemmar flyttar inom gemenskapen,
uppdaterad genom

— 383 R 2001: Rådets förordning (EEG) 2001/83 av den 2 juni
1983 (EGT nr L 230, 22.8 1983, s. 6)

425

och senare ändrad genom

— 385 R 1660: Rådets forordning (EEG) 1660/85 av den 13 juni
1985 (EGT nr L 160, 20.6 1985, s. 1)

— 385 R 1661: Rådets förordning (EEG) 1661/85 av den 13 juni
1985 (EGT nr L 160, 20.6 1985, s. 7)

— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L
302, 15.11 1985, s. 170)

— 386 R 3811: Rådets förordning (EEG) 3811/86 av den
11 december 1986 (EGT nr L 355, 16.12 1986, s. 5)

— 389 R 1305: Rådets förordning (EEG) 1305/89 av den 11 maj
1989 (EGT nr L 131, 13.5 1989, s. 1)

— 389 R 2332: Rådets förordning (EEG) 2332/89 av den 18 juli
1989 (EGT nr L 224, 2.8 1989, s. 1)

— 389 R 3427: Rådets förordning (EEG) 3427/89 av den
30 oktober 1989 (EGT nr L 331, 16.11 1989, s. 1)

— 391 R 2195: Rådets förordning (EEG) 2195/91 av den 25 juni
1991 (EGT nr L 206, 29.7 1991, s. 2)

Bestämmelserna i förordningen skall, inom ramen för detta av-
tal,tillämpas med följande anpassning:

a) Tredje stycket i artikel 1 j skall inte gälla.

b) Förordningens artikel 10.1 stycke 1 skall inte tillämpas på den
schweiziska federala lagen om tilläggsförmåner till ålders-,
efterlevande- och invaliditetsförsäkring före den 1 januari
1996.

c) I artikel 88 skall orden "artikel 106 i fördraget" ersättas med
orden "artikel 41 i EES-avtalet".

d) Artikel 94.9 skall inte gälla.

e) Artikel 96 skall inte gälla.

f) Artikel 100 skall inte gälla.

g) Följande tillägg skall göras i bilaga 1 avsnitt I:

"M. ÖSTERRIKE

Ej tillämpligt.

N. FINLAND

Vaije person som är anställd eller egenforetagare i den me-
ning som avses i lagstiftningen om arbetspension skall anses
vara anställd respektive egenforetagare i den mening som
avses i förordningens artikel 1 a ii.

O. ISLAND

Vaije person som är anställd eller egenforetagare i den
mening som avses i bestämmelserna om arbetsskadeförsäkring
i lagen om social trygghet skall anses vara anställd respektive
egenforetagare i den mening som avses i förordningens artikel
1 a ii.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

426

P. LIECHTENSTEIN

Ej tillämpligt.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Q. NORGE

Vaije person som är anställd eller egenforetagare i den
mening som avses i lagen om social trygghet skall anses vara
anställd eller egenforetagare i den mening som avses i for-
ordningens artikel 1 a ii.

R. SVERIGE

Vaije person som är anställd eller egenforetagare i den
mening som avses i lagen om arbetsskadeforsäkring skall
anses vara anställd eller egenforetagare i den mening som
avses i förordningens artikel 1 a ii.

S. SCHWEIZ

Ej tillämpligt."

h) Följande skall läggas till i bilaga 1 avsnitt II:

"M. ÖSTERRIKE

Ej tillämpligt.

N. FINLAND

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestäm-
melserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med
"familjemedlem" make eller bam enligt definitionen i sjukför-
säkringslagen.

O. ISLAND

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestäm-
melserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med
"familjemedlem" make eller bam under 25 års ålder.

P. LIECHTENSTEIN

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestäm-
melserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med
"familjemedlem" make eller beroende bam under 25 års
ålder.

Q. NORGE

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestäm-
melserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med
"familjemedlem" make eller bam under 25 års ålder.

427

R. SVERIGE

Vid fastställande av rätten till vårdförmåner enligt bestäm-
melserna i avdelning III kapitel 1 i förordningen avses med
"familjemedlem* make eller bam under 18 års ålder.

S. SCHWEIZ

Med "familjemedlem" avses en familjemedlem enligt definitio-
nen i den behöriga statens lagstiftning. Vid fastställande av
rätten till vårdförmåner enligt artikel 22.1 a och 31 i förord-
ningen avses dock med "familjemedlem" make eller beroende
bam under 25 års ålder."

i) Följande skall läggas till i bilaga 2 avsnitt I:

"M. ÖSTERRIKE

Ej tillämpligt.

N. FINLAND

Ej tillämpligt.

O. ISLAND

Ej tillämpligt.

P. LIECHTENSTEIN

Ej tillämpligt.

Q. NORGE

Ej tillämpligt.

R. SVERIGE

Ej tillämpligt.

S. SCHWEIZ

Ej tillämpligt."

j) Följande skall läggas till i bilaga 2 avsnitt II:

"M. ÖSTERRIKE

Den allmänna delen av moderskapsförmånen.

N. FINLAND

Moderskapspaketet eller moderskapsstödet enligt lagen om
moderskapsstöd.

O. ISLAND

Inget.

P. LIECHTENSTEIN

Inget.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

428

Q. NORGE

Engångsbelopp som betalas vid barns födelse enligt lagen om
social trygghet.

R. SVERIGE

Inget.

S. SCHWEIZ

Förmåner vid barns födelse enligt gällande kantonal lagstift-
ning om familjeförmåner (Fribourg, Genéve, Jura, Luzem,
Neuchåtel, Schaffhausen, Schwyz, Solothum, Uri, Valais,
Vaud)."

k) Följande skall läggas till i bilaga 3 avsnitt A:

"67. ÖSTERRIKE - BELGIEN

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 4 april
1977 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt III i slutprotokollet till den konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

68. ÖSTERRIKE - DANMARK

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 16 juni
1987 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt I i slutprotokollet till konventionen avseende perso-
ner som är bosatta i en tredje stat.

69. ÖSTERRIKE - TYSKLAND

a) Artikel 41 i konventionen om social trygghet den
22 december 1966 i dess lydelse enligt tilläggskon-
vention nr 1 den 10 april 1969, tilläggskonvention nr 2
den 29 mars 1974 och tilläggskonvention nr 3 den 29
augusti 1980.

b) Punkterna 3 c, 3 d, 17, 20 a och 21 i slutprotokollet
till den konventionen.

c) Artikel 3 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

d) Punkt 3 g i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

e) Artikel 4.1 i konventionen avseende tysk lagstiftning,
enligt vilken olycksfall (och arbetssjukdomar) som
inträffar utanför Förbundsrepubliken Tysklands terri-
torium och perioder som har fullgjorts utanför detta
territorium, inte ger anledning till betalning av förmå-
ner eller endast ger anledning till betalning av för-
måner på vissa villkor när de förmånsberättigade är
bosatta utanför Förbundsrepubliken Tysklands territo-
rium, i de fall då

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

429

i) förmånen redan är beviljad eller kunde beviljas vid
detta avtals ikraftträdande,

ii) personen ifråga har stadigvarande bosatt sig i
Österrike före detta avtals ikraftträdande och bevilj-
ande av pensioner från pensions- och olycks-
fallsförsäkring skedde inom ett år efter detta avtals
ikraftträdande.

f) Punkt 19 b i slutprotokollet till konventionen. Vid
tillämpningen av nummer 3 c i denna bestämmelse
skall det belopp som har beaktats av den behöriga
institutionen inte överstiga det belopp som skall betalas
med hänsyn till motsvarande perioder som skall er-
sättas av denna institution.

g) Artikel 2 i tilläggskonvention nr 1 den 10 april 1969
till konventionen.

h) Artiklarna 1.5 och 8 i konventionen om arbetslöshets-
försäkring den 19 juli 1978.

i) Punkt 10 i slutprotokollet till den konventionen.

70. ÖSTERRIKE - SPANIEN

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 6
november 1981 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

71. ÖSTERRIKE - FRANKRIKE

Inga.

72. ÖSTERRIKE - GREKLAND

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 14
december 1979 i dess lydelse enligt tilläggskonven-
tionen den 21 maj 1986 avseende personer som är
bosatta i en tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

73. ÖSTERRIKE - IRLAND

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 30 september
1983 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

74. ÖSTERRIKE - ITALIEN

a) Artiklarna 5.3 och 9.2 i konventionen om social trygg-
het den 21 januari 1981.

b) Artikel 4 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

c) Punkt 2 i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

430

75. ÖSTERRIKE - LUXEMBURG Prop. 1991/92:170

a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 21 Bilaga 4.1
december 1971 i dess lydelse enligt tillläggskonvention

nr 1 den 16 maj 1973 och tillläggskonvention nr 2 den

9 oktober 1978.

b) Artikel 3.2 i konventionen avseende personer som är
bosatta i en tredje stat.

c) Punkt III i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

76. ÖSTERRIKE - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet den 7 mars
1974 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 5
november 1980 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

77. ÖSTERRIKE - PORTUGAL

Inga.

78. ÖSTERRIKE - STORBRITANNIEN

a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet den 22 juli
1980 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 9
december 1985 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Protokoll angående vårdförmåner till konventionen
med undantag för artikel 2.3 avseende personer som
inte kan göra anspråk på behandling enligt avdelning
III kapitel 1 i förordningen.

79. ÖSTERRIKE - FINLAND

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 11
december 1985 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till den konventionen avse-
ende personer som är bosatta i en tredje stat.

80. ÖSTERRIKE - ISLAND

Ingen konvention.

81. ÖSTERRIKE - LIECHTENSTEIN

Artikel 4 i konventionen om social trygghet av den 26 septem-

ber 1968 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 16
maj 1977 och tilläggskonvention nr 2 den 22 oktober 1987
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är
bosatta i en tredje stat.

431

29 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

82. ÖSTERRIKE - NORGE

a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 27
augusti 1985.

b) Artikel 4 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

c) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

83. ÖSTERRIKE - SVERIGE

a) Artiklarna 4 och 24.1 i konventionen om social trygg-
het den 11 november 1975 i dess lydelse enligt
tilläggskonventionen den 21 oktober 1982 avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

84. ÖSTERRIKE - SCHWEIZ

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 15 november
1967 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 17 maj
1973, tilläggskonvention nr 2 den 30 november 1977 och
tilläggskonvention nr 3 den 14 december 1987 avseende betal-
ning av kontantförmåner till personer som är bosatta i en
tredje stat.

85. FINLAND - BELGIEN

Ingen konvention.

86. FINLAND - DANMARK

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

87. FINLAND - TYSKLAND

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 23
april 1979.

b) Punkt 9 a i slutprotokollet till konventionen.

88. FINLAND - SPANIEN

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 19 decem-
ber 1985.

89. FINLAND - FRANKRIKE

Ingen konvention.

90. FINLAND - GREKLAND

Artiklarna 5.2 och 21 i konventionen om social trygghet den
11 mars 1988.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

432

91. FINLAND - IRLAND

Ingen konvention.

92. FINLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

93. FINLAND - LUXEMBURG

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 15 septem-
ber 1988.

94. FINLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

95. FINLAND - PORTUGAL

Ingen konvention.

96. FINLAND - STORBRITANNIEN

Inga.

97. FINLAND - ISLAND

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

98. FINLAND - LIECHTENSTEIN

Ingen konvention.

99. FINLAND - NORGE

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

100. FINLAND - SVERIGE

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

101. FINLAND - SCHWEIZ

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 28 juni
1985.

102. ISLAND - BELGIEN

Ingen konvention.

103. ISLAND - DANMARK

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

104. ISLAND - TYSKLAND

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

433

105. ISLAND - SPANIEN

Ingen konvention.

106. ISLAND - FRANKRIKE

Ingen konvention.

107. ISLAND - GREKLAND

Ingen konvention.

108. ISLAND - IRLAND

Ingen konvention.

109. ISLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

110. ISLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

111. ISLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

112. ISLAND - PORTUGAL

Ingen konvention.

113. ISLAND - STORBRITANNIEN

Inga.

114. ISLAND - LIECHTENSTEIN

Ingen konvention.

115. ISLAND - NORGE

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

116. ISLAND - SVERIGE

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

117. ISLAND - SCHWEIZ

Ingen konvention.

118. LIECHTENSTEIN - BELGIEN

Ingen konvention.

119. LIECHTENSTEIN - DANMARK

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

434

120. LIECHTENSTEIN - TYSKLAND

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 7 april 1977
i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 11 augusti
1989 avseende betalning av kontantförmåner till personer som
är bosatta i en tredje stat.

121. LIECHTENSTEIN - SPANIEN

Ingen konvention.

122. LIECHTENSTEIN - FRANKRIKE

Ingen konvention.

123. LIECHTENSTEIN - GREKLAND

Ingen konvention.

124. LIECHTENSTEIN - IRLAND

Ingen konvention.

125. LIECHTENSTEIN - ITALIEN

Artikel 5 andra meningen i konventionen om social trygghet
den 11 november 1976 avseende betalning av kontantförmåner
till personer som är bosatta i en tredje stat.

126. LIECHTENSTEIN - LUXEMBURG

Ingen konvention.

127. LIECHTENSTEIN - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

128. LIECHTENSTEIN - PORTUGAL

Ingen konvention.

129. LIECHTENSTEIN - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

130. LIECHTENSTEIN - NORGE

Ingen konvention.

131. LIECHTENSTEIN - SVERIGE

Ingen konvention.

132. LIECHTENSTEIN - SCHWEIZ

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 8 mars 1989
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är
bosatta i en tredje stat.

133. NORGE - BELGIEN

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

435

134. NORGE - DANMARK

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

135. NORGE - TYSKLAND

Ingen konvention.

136. NORGE - SPANIEN

Ingen konvention.

137. NORGE - FRANKRIKE

Inga.

138. NORGE - GREKLAND

Artikel 16.5 i konventionen om social trygghet den 12 juni
1980.

139. NORGE - IRLAND

Ingen konvention.

140. NORGE - ITALIEN

Inga.

141. NORGE - LUXEMBURG

Ingen konvention.

142. NORGE - NEDERLÄNDERNA

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 13 april
1989.

143. NORGE - PORTUGAL

Artikel 6 i konventionen om social trygghet den 5 juni 1980.

144. NORGE - STORBRITANNIEN

Inga.

145. NORGE - SVERIGE

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

146. NORGE - SCHWEIZ

Artikel 6.2 i konventionen om social trygghet den 21 februari

1979.

147. SVERIGE - BELGIEN

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

436

148. SVERIGE - DANMARK

Artikel 14.4 i den nordiska konventionen om social trygghet
den 5 mars 1981.

149. SVERIGE - TYSKLAND

a) Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den
27 februari 1976.

b) Punkt 8 a i slutprotokollet till konventionen.

150. SVERIGE - SPANIEN

Artiklarna 5.2 och 16 i konventionen om social trygghet den
29 juni 1987.

151. SVERIGE - FRANKRIKE

Inga.

152. SVERIGE - GREKLAND

Artiklarna 5.2 och 23 i konventionen om social trygghet den 5
maj 1978 i deras lydelse enligt tilläggskonventionen den 14
september 1984.

153. SVERIGE - IRLAND

Ingen konvention.

154. SVERIGE - ITALIEN

Artikel 20 i konventionen om social trygghet den 25 septem-
ber 1979.

155. SVERIGE - LUXEMBURG

a) Artiklarna 4 och 29.1 i konventionen om social
trygghet den 21 februari 1985 avseende personer
som är bosatta i en tredje stat.

b) Artikel 30 i konventionen.

156. SVERIGE - NEDERLÄNDERNA

Artiklarna 4 och 24.3 i konventionen om social trygghet den 2
juli 1976 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

157. SVERIGE - PORTUGAL

Artikel 6 i konventionen om social trygghet den 25 oktober

1978.

158. SVERIGE - STORBRITANNIEN

Artikel 4.3 i konventionen om social trygghet den 29 juni
1987.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

437

159. SVERIGE - SCHWEIZ Prop. 1991/92:170

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 20 oktober Bilaga 4.1

1978.

160. SCHWEIZ - BELGIEN

a) Artikel 3.1 i konventionen om social trygghet den
24 september 1975 avseende betalning av kontant-
förmåner till personer som är bosatta i en tredje
stat.

b) Punkt 4 i slutprotokollet till konventionen avseende
betalning av kontantförmåner till personer som är
bosatta i en tredje stat.

161. SCHWEIZ - DANMARK

Inga.

162. SCHWEIZ - TYSKLAND

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 25 februari
1964 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 9
september 1975 och tilläggskonvention nr 2 den 2 mars 1989
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är
bosatta i en tredje stat.

163. SCHWEIZ - SPANIEN

Artikel 2 i konventionen om social trygghet den 13 oktober
1969 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 11 juni
1982 avseende betalning av kontantförmåner till personer som
är bosatta i en tredje stat.

164. SCHWEIZ - FRANKRIKE

Inga.

165. SCHWEIZ - GREKLAND

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 1 juni 1973
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är
bosatta i en tredje stat.

166. SCHWEIZ - IRLAND

Ingen konvention.

167. SCHWEIZ - ITALIEN1

a) Artikel 3 andra meningen i konventionen om social
trygghet den 14 december 1962 i dess lydelse enligt
tilläggskonventionen den 18 december 1963,

438

tilläggsöverenskommelse nr 1 den 4 juli 1969, tillägg-
sprotokollet den 25 februari 1974 och tilläggsöveren-
skommelse nr 2 den 2 april 1980 avseende betalning
av kontantförmåner till personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Artikel 9.1 i nämnda konvention.

168. SCHWEIZ - LUXEMBURG

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 3 juni 1967 i
dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 26 mars 1976.

169. SCHWEIZ - NEDERLÄNDERNA

Artikel 4 andra meningen i konventionen om social trygghet den
27 maj 1970.

170. SCHWEIZ - PORTUGAL

Artikel 3 andra meningen i konventionen om social trygghet den
11 september 1975 avseende betalning av kontantförmåner till
personer som är bosatta i en tredje stat.

171. SCHWEIZ - STORBRITANNIEN

Artikel 3.1 och 3.2 i konventionen om social trygghet den
21 februari 1968 avseende betalning av kontantförmåner till per-
soner som är bosatta i en tredje stat."

1) Följande skall läggas till i bilaga 3 avsnitt B:

"67. ÖSTERRIKE - BELGIEN

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 4
april 1977 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt 3 i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

68. ÖSTERRIKE - DANMARK

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 16 juni
1987 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt I i slutprotokollet till konventionen avseende perso-
ner som är bosatta i en tredje stat.

69. ÖSTERRIKE - TYSKLAND

a) Artikel 41 i konventionen om social trygghet den
22 december 1966 i dess lydelse enligt tilläggskonvention
nr 1 den 10 april 1969, tilläggskonvention nr 2 den 29
mars 1974 och tilläggskonvention nr 3 den 29 augusti

1980.

b) Punkt 20 a i slutprotokollet till konventionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

439

c) Artikel 3 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

d) Punkt 3 g i slutprotokollet till konventionen.

e) Artikel 4.1 i konventionen avseende tysk lagstiftning,
enligt vilken olycksfall (och arbetssjukdomar) som in-
träffar utanför Tysklands territorium och perioder som
har fullgjorts utanför detta territorium, inte ger anledning
till betalning av förmåner eller endast ger anledning till
betalning av förmåner på vissa villkor, när de för- måns-
berättigade är bosatta utanför Förbundsrepubliken Tysk-
lands territorium, i de fall då

i) förmånen redan är beviljad eller kunde beviljas vid
denna överenskommelses ikraftträdande,

ii) personen ifråga har stadigvarande bosatt sig i Öster-
rike före denna överenskommelses ikraftträdande och
pension från pensions- och olycksfallsförsäkring be-
viljades inom ett år efter denna överenskommelses
ikraftträdande.

f) Punkt 19 b i slutprotokollet till konventionen. Vid
tillämpning av nummer 3 c i denna bestämmelse skall det
belopp som har beaktats av den behöriga institutionen inte
överstiga det belopp som skall betalas med hänsyn till
motsvarande perioder som skall ersättas av denna institu-
tion.

70. ÖSTERRIKE - SPANIEN

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den
6 november 1981 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

71. ÖSTERRIKE - FRANKRIKE

Inga.

72. ÖSTERRIKE - GREKLAND

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 14
december 1979 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen
den 21 maj 1986 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

73. ÖSTERRIKE - IRLAND

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 30 september
1988 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

440

74. ÖSTERRIKE - ITALIEN

a) Artiklarna 5.3 och 9.2 i konventionen om social trygghet
den 21 januari 1981.

b) Artikel 4 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

c) Punkt 2 i slutprotokollet till konventionen avseende perso-
ner som är bosatta i en tredje stat.

75. ÖSTERRIKE - LUXEMBURG

a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 21
december 1971 i dess lydelse enligt tillläggskonvention nr
1 den 16 maj 1973 och tillläggskonvention nr 2 den 9
oktober 1978.

b) Artikel 3.2 i konventionen avseende personer som är
bosatta i en tredje stat.

c) Punkt III i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

76. ÖSTERRIKE - NEDERLÄNDERNA

a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet den 7 mars
1974 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 5
november 1980 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

77. ÖSTERRIKE - PORTUGAL
Inga.

78. ÖSTERRIKE - STORBRITANNIEN

a) Artikel 3 i konventionen om social trygghet den 22 juli
1980 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 9
december 1985 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Protokoll angående vårdförmåner till nämnda konvention
med undantag för artikel 2.3 avseende personer som inte
kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapi-
tel 1 i förordningen.

79. ÖSTERRIKE - FINLAND

a) Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 11
december 1985 avseende personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

80. ÖSTERRIKE - ISLAND

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

441

81. ÖSTERRIKE - LIECHTENSTEIN

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 26 september
1968 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 16 maj
1977 och tilläggskonvention nr 2 den 22 oktober 1987 avseende
betalning av kontantförmåner till personer som är bosatta i en
tredje stat.

82. ÖSTERRIKE - NORGE

a) Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 27
augusti 1985.

b) Artikel 4 i konventionen avseende personer som är bo-
satta i en tredje stat.

c) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

83. ÖSTERRIKE - SVERIGE

a) Artiklarna 4 och 24.1 i konventionen om social trygghet
den 11 november 1975 i dess lydelse enligt
tilläggskonventionen den 21 oktober 1982 avseende per-
soner som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt II i slutprotokollet till konventionen avseende
personer som är bosatta i en tredje stat.

84. ÖSTERRIKE - SCHWEIZ

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 15 november
1967 i dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 17 maj
1973, tilläggskonvention nr 2 den 30 november 1977 och tillägg-
skonvention nr 3 den 14 december 1987 avseende betalning av
kontantförmåner till personer som är bosatta i en tredje stat.

85. FINLAND - BELGIEN

Ingen konvention.

86. FINLAND - DANMARK

Inga.

87. FINLAND - TYSKLAND

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 23 april 1979.

88. FINLAND - SPANIEN

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 19 december
1985.

89. FINLAND - FRANKRIKE

Ingen konvention.

90. FINLAND - GREKLAND

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 11 mars 1988.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

442

91. FINLAND - IRLAND

Ingen konvention.

92. FINLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

93. FINLAND - LUXEMBURG

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 15 september

1988.

94. FINLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

95. FINLAND - PORTUGAL

Ingen konvention.

96. FINLAND - STORBRITANNIEN

Inga.

97. FINLAND - ISLAND

Inga.

98. FINLAND - LIECHTENSTEIN

Ingen konvention.

99. FINLAND - NORGE

Inga.

100. FINLAND - SVERIGE

Inga.

101. FINLAND - SCHWEIZ

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 28 juni 1985.

102. ISLAND - BELGIEN

Ingen konvention.

103. ISLAND - DANMARK

Inga.

104. ISLAND - TYSKLAND

Ingen konvention.

105. ISLAND - SPANIEN

Ingen konvention.

106. ISLAND - FRANKRIKE

Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

443

107. ISLAND - GREKLAND
Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

108. ISLAND - IRLAND

Ingen konvention.

109. ISLAND - ITALIEN

Ingen konvention.

110. ISLAND - LUXEMBURG

Ingen konvention.

111. ISLAND - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

112. ISLAND - PORTUGAL

Ingen konvention.

113. ISLAND - STORBRITANNIEN

Inga.

114. ISLAND - LIECHTENSTEIN

Ingen konvention.

115. ISLAND-NORGE

Inga.

116. ISLAND - SVERIGE

Inga.

117. ISLAND - SCHWEIZ

Ingen konvention.

118. LIECHTENSTEIN - BELGIEN

Ingen konvention.

119. LIECHTENSTEIN - DANMARK

Ingen konvention.

120. LIECHTENSTEIN - TYSKLAND

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 7 april 1977 i
dess lydelse enligt tilläggskonvention nr 1 den 11 augusti 1989
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är bo-
satta i en tredje stat.

121. LIECHTENSTEIN - SPANIEN

Ingen konvention.

444

122. LIECHTENSTEIN - FRANKRIKE
Ingen konvention.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

123. LIECHTENSTEIN - GREKLAND

Ingen konvention.

124. LIECHTENSTEIN - IRLAND

Ingen konvention.

125. LIECHTENSTEIN - ITALIEN

Artikel 5 andra meningen i konventionen om social trygghet den
11 november 1976 avseende betalning av kontantförmåner till
personer som är bosatta i en tredje stat.

126. LIECHTENSTEIN - LUXEMBURG

Ingen konvention.

127. LIECHTENSTEIN - NEDERLÄNDERNA

Ingen konvention.

128. LIECHTENSTEIN - PORTUGAL

Ingen konvention.

129. LIECHTENSTEIN - STORBRITANNIEN

Ingen konvention.

130. LIECHTENSTEIN - NORGE

Ingen konvention.

131. LIECHTENSTEIN - SVERIGE

Ingen konvention.

132. LIECHTENSTEIN - SCHWEIZ

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 8 mars 1989
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är bo-
satta i en tredje stat.

133. NORGE - BELGIEN

Ingen konvention.

134. NORGE - DANMARK

Inga.

135. NORGE - TYSKLAND

Ingen konvention.

136. NORGE - SPANIEN

Ingen konvention.

445

137. NORGE - FRANKRIKE

Inga.

138. NORGE - GREKLAND

Inga.

139. NORGE - IRLAND

Ingen konvention.

140. NORGE - IT ALIEN

Inga.

141. NORGE - LUXEMBURG

Ingen konvention.

142. NORGE - NEDERLÄNDERNA

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 13 april 1989.

143. NORGE - PORTUGAL

Inga.

144. NORGE - STORBRITANNIEN

Inget.

145. NORGE - SVERIGE

Inga.

146. NORGE - SCHWEIZ

Artikel 6.2 i konventionen om social trygghet den 21 februari

1979.

147. SVERIGE - BELGIEN

Ingen konvention.

148. SVERIGE - DANMARK

Inga.

149. SVERIGE - TYSKLAND

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 27 februari
1976.

150. SVERIGE - SPANIEN

Artiklarna 5.2 och 16 i konventionen om social trygghet den 29
juni 1987.

151. SVERIGE - FRANKRIKE

Inga.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

446

152. SVERIGE - GREKLAND

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 5 maj 1978 i
dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 14 september 1984.

153. SVERIGE - IRLAND

Ingen konvention.

154. SVERIGE - ITALIEN

Artikel 20 i konventionen om social trygghet den 25 september

1979.

155. SVERIGE - LUXEMBURG

Artiklarna 4 och 29.1 i konventionen om social trygghet den 21
februari 1985 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

156. SVERIGE - NEDERLÄNDERNA

Artiklarna 4 och 24.3 i konventionen om social trygghet den 2
juli 1976 avseende personer som är bosatta i en tredje stat.

157. SVERIGE - PORTUGAL

Artikel 6 i konventionen om social trygghet den 25 oktober 1978.

158. SVERIGE - STORBRITANNIEN

Artikel 4.3 i konventionen om social trygghet den 29 juni 1987.

159. SVERIGE - SCHWEIZ

Artikel 5.2 i konventionen om social trygghet den 20 oktober
1978.

160. SCHWEIZ - BELGIEN

a) Artikel 3.1 i konventionen om social trygghet den 24
september 1975 avseende betalning av kontantför-
måner till personer som är bosatta i en tredje stat.

b) Punkt 4 i slutprotokollet till nämnda konvention av-
seende betalning av kontantförmåner till personer som
är bosatta i en tredje stat.

161. SCHWEIZ - DANMARK

Inga.

162. SCHWEIZ - TYSKLAND

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 25 februari
1964 i dess lydelse enligt tilläggskonventionen nr 1 den 9
september 1975 och tilläggskonvention nr 2 den 2 mars 1989
avseende betalning av kontantförmåner till personer som är bo-
satta i en tredje stat.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

447

30 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

163. SCHWEIZ - SPANIEN Prop. 1991/92:170

Artikel 2 i konventionen om social trygghet den 13 oktober 1969 Bilaga 4.1

i dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 11 juni 1982 avse-
ende betalning av kontantförmåner till personer som är bosatta i
en tredje stat.

164. SCHWEIZ - FRANKRIKE

Inga.

165. SCHWEIZ - GREKLAND

Artikel 4 i konventionen om social trygghet den 1 juni 1973 av-
seende betalning av kontantförmåner till personer som är bosatta
i en tredje stat.

166. SCHWEIZ - IRLAND

Ingen konvention.

167. SCHWEIZ - ITALIEN

a) Artikel 3 andra meningen i konventionen om social
trygghet den 14 december 1962 i dess lydelse enligt
tilläggskonventionen den 18 december 1963, tilläggs-
överenskommelse nr 1 den 4 juli 1969, tilläggsproto-
kollet den 25 februari 1974 och tilläggsöverenskom-
melse nr 2 den 2 april 1980 avseende betalning av
kontantförmåner till personer som är bosatta i en
tredje stat.

b) Artikel 9.1 i konventionen.

168. SCHWEIZ - LUXEMBURG

Artikel 4.2 i konventionen om social trygghet den 3 juni 1967 i
dess lydelse enligt tilläggskonventionen den 26 mars 1976.

169. SCHWEIZ - NEDERLÄNDERNA

Artikel 4 andra meningen i konventionen om social trygghet den

27 maj 1970.

170. SCHWEIZ - PORTUGAL

Artikel 3 andra meningen i konventionen om social trygghet den

11 september 1975 avseende betalning av kontantförmåner till
personer som är bosatta i en tredje stat.

171. SCHWEIZ - STORBRITANNIEN

Artikel 3.1 och 3.2 i konventionen om social trygghet den 21
februari 1968 avseende betalning av kontantförmåner till personer
som är bosatta i en tredje stat."

m) Följande skall läggas till i bilaga 4:

448

"M. ÖSTERRIKE
Ingen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

N. FINLAND

Ingen.

O. ISLAND

Ingen.

P. LIECHTENSTEIN

Ingen.

Q. NORGE

Ingen.

R. SVERIGE

Ingen.

S. SCHWEIZ

Ingen."

n) Följande skall läggas till i bilaga 6:

"M. ÖSTERRIKE

1. Vid tillämpningen av kapitel 1 i förordningens avdelning III
skall en person som uppbär offentlig tjänstepension anses
vara pensionär.

2. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall bortses
från tillägg till avgifterna för tillläggsförsäkring och tilläggs-
förmån för gruvarbetare enligt österrikisk lagstiftning. I
dessa fall skall det belopp som har beräknats enligt förord-
ningens artikel 46.2 ökas genom tillägg till avgifterna för
tilläggsförsäkring och tilläggsförmån till gruvarbetare.

3. Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall för
österrikisk lagstiftning den dag som gäller för pension
(Stichtag) anses som den dag då försäkringsfallet inträffar.

4. Tillämpningen av förordningens bestämmelser skall inte
innebära någon reduktion i rätten till förmåner enligt öster-
rikisk lagstiftning med avseende på personer vilkas social-
försäkringssituation har påverkats av politiska eller religiösa
skäl eller på grund av deras härkomst.

N. FINLAND

1. För att fastställa om perioden mellan försäkringsfallets in-
träffande och pensionsåldern (antagandeperiod) skall beaktas
vid beräkning av den finska arbetspensionen skall för-
säkrings- eller bosättningsperioder enligt en annan stats

449

lagstiftning, för vilken denna förordning gäller, beaktas såvitt Prop. 1991/92:170
avser villkoret om bosättning i Finland. Bilaga 4.1

2. Om anställning eller verksamhet som egenföretagare i Fin-
land har upphört och försäkringsfallet inträffar under anställ-
ning eller verksamhet som egenföretagare i en annan stat, för
vilken denna förordning gäller, och om pensionen enligt den
finska lagstiftningen om försäkringsarbetspension inte längre
omfattar perioden mellan försäkringsfallet och pensionsåldern
(antagandetid) skall försäkringsperioder enligt lagstiftningen
i en annan stat för vilken denna förordning gäller beaktas vad
avser villkoren för antagandetid som om de vore försäkrings-
perioder i Finland.

3. Om enligt finländsk lagstiftning tillägg skall betalas av en
institution i Finland på grund av försening i handläggningen
av en ansökan om förmån, skall en ansökan som har lämnats
till en institution i en annan stat, för vilken denna förordning
gäller, vid tillämpningen av bestämmelserna i den finska
lagstiftningen avseende sådant tillägg anses ha lämnats den
dag då ansökan tillsammans med alla nödvändiga bilagor når
den behöriga institutionen i Finland.

O. ISLAND

Om anställning eller verksamhet som egenföretagare i Island har
upphört och försäkringsfallet inträffar under anställning eller
verksamhet som egenföretagare i en annan stat, för vilken denna
förordning gäller, och om invalidpension enligt både socialför-
säkrings- och tilläggspensionssystemen (pensionskassor) i Island
inte längre omfattar perioden mellan försäkringsfallet och pen-
sionsåldern (antagandeperioder) skall försäkringsperioder enligt
lagstiftningen i en annan stat, för vilken denna förordning gäller,
beaktas vad avser villkoren för kravet på antagandeperioder som
om de vore försäkringsperioder i Island.

P. LIECHTENSTEIN

Varje anställd eller egenföretagare som inte längre omfattas av
den liechtensteinska lagstiftningen om invaliditetsförsäkring skall
vid tillämpningen av avdelning III kapitel 3 i förordningen anses
vara försäkrad enligt denna försäkring vid beviljande av normal
invalidpension om

a) han den dag då försäkringsfallet inträffar enligt bestämmel-
serna i den liechtensteinska lagstiftningen om invalidförsäk-
ring

i) undergår rehabiliteringsåtgärder som utges enligt invali-
ditetsförsäkringen i Liechtenstein,

ii) är försäkrad enligt lagstiftningen om ålders-, efterlevande-
eller invaliditetsförsäkring i en annan stat, för vilken
denna förordning gäller,

450

iii) kan göra anspråk på pension enligt invaliditets- eller
åldersförsäkring i en annan stat för vilken denna
förordning gäller eller om han uppbär en sådan pen-
sion,

iv) är oförmögen till arbete enligt lagstiftningen i en
annan stat för vilken denna förordning gäller och kan
göra anspråk på förmåner från sjukförsäkrings- eller
olycksfallsförsäkring i den staten eller om han uppbär
en sådan förmån, eller

v) kan göra anspråk på kontantförmåner på grund av
arbetslöshet från arbetslöshetsförsäkringen i en annan
stat, för vilken denna förordning gäller, eller om han
uppbär en sådan förmån,

b) eller om han arbetade i Liechtenstein som gränsarbetare och
inom tre år omedelbart före försäkringsfallets inträffande
enligt den liechtensteinska lagstiftningen, betalat avgifter
enligt denna lagstiftning för minst 12 månader, eller

c) om han måste sluta sin anställning eller verksamhet som
egenföretagare i Liechtenstein på grund av olycksfall eller då
han så länge han stannar i Liechtenstein skall vara skyldig att
betala avgifter på samma grunder som en person utan för-
värvsarbete.

Q. NORGE

1. Övergångsbestämmelserna i den norska lagstiftningen som
medför en reduktion av den försäkringsperiod som krävs för
full tilläggspension för personer födda före 1937 skall tilläm-
pas på personer som är omfattade av förordningen under
förutsättning att de har varit bosatta i Norge eller har varit
sysselsatta i förvärvsarbete som anställda eller egen-
företagare i Norge, för sådant antal år som krävs efter fyllda
16 år och före den 1 januari 1967. Detta krav skall vara ett
år för varje år personens födelseår infaller före 1937.

2. En person som är försäkrad enligt lagen om social trygghet
och som vårdar försäkrade vårdbehövande äldre, arbetsoför-
mögna eller sjuka personer skall enligt föreskrivna villkor
tillgodoräknas pensionspoäng för sådana perioder. På samma
sätt skall en person som vårdar små barn tillgodoräknas
pensionspoäng under vistelse i en annan stat än Norge, för
vilken förordningen gäller, under förutsättning att personen
ifråga är föräldraledig enligt norsk arbetslagstiftning.

R. SVERIGE

1. Vid tillämpningen av artikel 18.1 skall för fastställande av en
persons rätt till föräldrapenning försäkringsperioder som har
fullgjorts i en annan stat än Sverige, för vilken denna förord-
ning gäller, anses baserade på samma genomsnittsinkomster

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

451

som de svenska försäkringsperioder med vilka de samman-
räknas.

2. Förordningens bestämmelser om sammanläggning av försäk-
ringsperioder skall inte tillämpas på övergångsbestämmelser-
na i den svenska lagstiftningen om rätt till förmånligare
beräkning av folkpension för personer som är bosatta i
Sverige under en fastställd period före pensionsansökan.

3. Vid fastställandet av rätten till förtids- eller efterlevandepen-
sion som delvis baseras på framtida antagna försäkringsperio-
der skall en person anses uppfylla försäkrings- och inkomst-
villkoren i den svenska lagstiftningen om han som anställd
eller egenforetagare omfattas av ett försäkringssystem eller
ett system som grundas på bosättning i en annan stat, för
vilken denna förordning gäller.

4. År med vård av små barn skall enligt föreskrivna villkor i
den svenska lagstiftningen anses som försäkringsperioder för
tilläggspension även om barnet och personen ifråga är bosatta
i en annan stat, för vilken denna förordning gäller, under
förutsättning att den person som vårdar barnet är föräldra-
ledig enligt bestämmelserna i lagen om ledighet för vård av
barn.

5. SCHWEIZ

1. Om enligt bestämmelserna i förordningen en person har rätt
att ansöka om medlemskap i en schweizisk erkänd sjukkassa
har hans familjemedlemmar som är bosatta inom en annan
stats territorium, för vilken denna förordning gäller, också
rätt att ansöka om medlemskap i samma sjukkassa.

2. Vid tillämpningen av förordningens artiklar 9.2 och 18.1
skall försäkringsperioder som har fullgjorts enligt lagstift-
ningen i en annan stat, för vilken denna förordning gäller,
beaktas som om personen ifråga vore en "Ziiger - passant
- passante" (överflyttande) enligt den schweiziska lagstift-
ningen. Försäkring eller rätt i egenskap av familjemedlem
likställs med personlig försäkring.

3. Varje anställd eller egenforetagare som inte längre omfattas
av schweizisk lagstiftning om invaliditetsförsäkring skall vid
tillämpning av kapitel 3 i förordningens avdelning III anses
vara försäkrad enligt denna försäkring vid beviljande av
normal invalidpension om

a) han den dag då försäkringsfallet inträffar enligt bestäm-
melserna i den schweiziska lagstiftningen om invalidför-
säkring

i) undergår rehabiliteringsåtgärder som utges enligt in-
validitetsförsäkringen i Schweiz,

ii) är försäkrad enligt lagstiftningen om ålders-, efter-
levande- eller invaliditetsförsäkring i en annan stat för
vilken denna förordning gäller,

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

452

iii) kan göra anspråk på pension enligt invaliditets- eller
åldersförsäkring i en annan stat för vilken denna
förordning gäller eller om han uppbär en sådan pen-
sion,

iv) är oförmögen till arbete enligt lagstiftningen i en
annan stat, för vilken denna förordning gäller, och
kan göra anspråk på förmåner från sjukförsäkrings-
eller olycksfallsförsäkring i den staten eller om han
uppbär en sådan förmån, eller

v) kan göra anspråk på kontantförmåner på grund av ar-
betslöshet från arbetslöshetsförsäkringen i en annan
stat, för vilken denna förordning gäller, eller om han
uppbär en sådan förmån,

b) eller om han har arbetade i Schweiz som gränsarbetare och
inom tre år omedelbart före försäkringsfallets inträffande
enligt den schweiziska lagstiftningen, betalat avgifter enligt
denna lagstiftning för minst 12 månader, eller

c) om han måste sluta sin anställning eller självständiga för-
värvsmässiga verksamhet i Schweiz på grund av olycksfall
eller sjukdom då han skall, så länge han stannar i Schweiz,
vara skyldig att betala avgifter på samma grunder som en
person utan förvärvsarbete."

o) Följande skall läggas till i bilaga 7:

"10. Om en person är egenföretagare i Österrike och anställd som
arbetstagare i en annan stat för vilken denna förordning gäller.

11. Om en person som är bosatt i Finland är egenföretagare i
Finland och anställd som arbetstagare i en annan stat för vilken
denna förordning gäller.

12. Om en person som är bosatt i Island är egenforetagare i Island
och anställd som arbetstagare i en annan stat för vilken denna
förordning gäller.

13. Om en person är egenföretagare i Liechtenstein och anställd
som arbetstagare i en annan stat för vilken denna förordning
gäller.

14. Om en person som är bosatt i Norge är egenföretagare i Norge
och anställd som arbetstagare i en annan stat för vilken denna
förordning gäller.

15. Om en person som är bosatt i Sverige är egenforetagare i
Sverige och anställd som arbetstagare i en annan stat för vilken
denna förordning gäller.

16. Om en person är egenföretagare i Schweiz och anställd som
arbetstagare i en annan stat för vilken denna förordning gäller."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

453

2. Rådets förordning (EEG) 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning
av förordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen for
social trygghet när anställda, egenforetagare eller deras familjemed-
lemmar flyttar inom gemenskapen
uppdaterad genom

— 383 R 2001: Rådets förordning (EEG) 2001/83 av den 2 juni
1983 (EGT Nr L 230, 22.8.1983, s. 6)

och senare ändrad genom

— 385 R 1660: Rådets förordning (EEG) 1660/85 av den 13 juni
1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 1)

— 385 R 1661: Rådets förordning (EEG) 1661/85 av den 13 juni
1985 (EGT nr L 160, 20.6.1985, s. 7)

— 1 85 I: Anslutningsakten för Spanien och Portugal (EGT nr L
302, 15.11.1985, s. 188)

— 386 R 513: Kommissionens förordning (EEG) 513/86 av den 26
februari 1986 (EGT nr L 51, 28.2.1986, s. 44)

— 386 R 3811: Rådets förordning (EEG) 3811/86 av den 11
december 1986 (EGT nr L 355, 16.12.1986, s. 5)

— 389 R 1305: Rådets förordning (EEG) 1305/89 av den 11 maj
1989 (EGT nr L 131, 13.5.1989, s. 1)

— 389 R 2332: Rådets förordning (EEG) 2332/89 av den 18 juli
1989 (EGT nr L 224, 2.8.1989, s. 1)

— 389 R 3427: Rådets förordning (EEG) 3427/89 av den 30 oktober
1989 (EGT nr L 331, 16.11.1989, s. 1)

— 391 R 2195: Rådets förordning (EEG) 2195/91 av den 25 juni
1991 (EGT nr L 206, 29.7 1991, s. 2)

Bestämmelserna i direktivet skall, inom ramen för detta avtal,
tillämpas med följande anpassning:

a) Följande skall läggas till i bilaga 1:

"M. ÖSTERRIKE

1. Bundesminister fiir Arbeit und Soziales (Förbundsministern
för arbete och sociala frågor), Wien.

2. Bundesminister fiir Umwelt, Jugend und Familie (Förbunds-
ministern för miljö-, ungdoms- och familjefrågor), Wien.

N. FINLAND

Sosiaali- ja terveysministeriö (Social- och hälsovårdsministeriet),
Helsingfors.

O. ISLAND

1. Heilbrigdis- og tryggingamälarädherra (Hälso- och socialför-
säkringsministern), Reykjavik.

2. Félagsmälarädherra (Socialministern), Reykjavik.

3. Fjärmälarädherra (Finansministern), Reykjavik.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

454

P. LIECHTENSTEIN

Die Regierung des Fiirstentums Liechtenstein (regeringen i furs-
te ndömet Liechtenstein), Vaduz.

Q. NORGE

1. Sosialdepartementet (Socialdepartementet), Oslo.

2. Arbeids- og administrasjonsdepartementet (Arbets- och ad-
ministrationsdepartementet), Oslo.

3. Barne- og familiedepartementet (Barn- och familjedeparte-
mentet), Oslo.

R. SVERIGE

Regeringen (Socialdepartementet), Stockholm.

S. SCHWEIZ

1. Bundesamt fur Sozialversicherung, Bern - Office fédéral des
assurances sociales, Berne - Ufficio federale delle assicura-
zioni sociali, Berna (Förbundsverket för socialförsäkring,
Bern).

2. Bundesamt fiir Industrie, Gewerbe und Arbeit, Bern - Office
fédéral de 1’industrie, des arts et métiers et du travail,
Berne - Ufficio federale delTindustria, delle arti e mestieri e
del lavoro, Berna - (Förbundsverket för industri och arbete,
Bern)."

b) Följande skall läggas till i bilaga 2:

"M. ÖSTERRIKE

De österrikiska institutionernas behörighet bestäms av regler i
österrikisk lagstiftning, om inte annat anges nedan:

1. Sjukförsäkring

a) Om personen ifråga är bosatt inom en annan stats territo-
rium, för vilken denna förordning gäller, och en Gebiets-
krankenkasse (distriktssjukkassa) är behörig för en försäkring
och enligt österrikisk lagstiftning den lokala behörigheten inte
kan avgöras skall den lokala behörigheten fastställas enligt
följande:

— Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är
behörig för den senaste anställningen i Österrike, eller

— den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är
behörig för den senaste bosättningen i Österrike, eller

— om det aldrig har förelegat en anställning för vilken en
distriktssjukkassa var behörig eller ingen bosättning i
Österrike förelegat Wiener Gebietskrankenkasse (dist-
riktssjukkassan i Wien).

b) När avsnitten 4 och 5 i del III kapitel 1 i förordningen
tillämpas i förening med artikel 95 i tillämpningsförord-
ningen med avseende på återbetalning av kostnader för för-

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

455

måner till personer som har rätt till pension enligt ASVG
(lagen om allmän socialförsäkring):

Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungs-
träger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorga-
nisation), Wien, varvid återbetalning av kostnaderna skall
göras från de avgifter för pensionärernas sjukförsäkring som
uppburits av huvudorganisationen.

2. Pensionsförsäkring

Vid bestämmande av den institution som är ansvarig för be-
talning av en förmån skall endast försäkringsperioder enligt
österrikisk lagstiftning beaktas.

3. Arbetslöshetsförsäkring

a) För anmälan av arbetslöshet:

Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på den berör-
da personens bosättnings- eller vistelseort.

b) För utfärdande av blanketterna E 301, E 302 och E 303:

Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på den berör-
da personens arbetsort.

4. Familjeförmåner

a) Familjeförmåner med undantag för Karenzurlaubsgeld (sär-
skild moderskapsförmån):

Finanzamt (Finanskontoret).

b) Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån):

Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på den berör-
da personens bosättnings- eller vistelseort.

N. FINLAND

1. Sjukdom och moderskap

a) Kontantförmåner:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer, eller

— Sjukkassorna.

b) Vårdförmåner:

i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess
lokalbyråer, eller

— Sjukkassorna.

ii) Allmän hälso- och sjukhusvård:

De lokala inrättningar som lämnar vård enligt systemet.

2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)

a) Folkpension:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten.

b) Arbetspension:

Den arbetspensionsinrättning som utger och utbetalar pen-
sionen.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

456

3.	Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar: TapaturmavakuutuslaitostenLiitto - Olycksfallsförsäkringsan- stalternas förbund vid läkarvård och i andra fall den institu- tion som utger och utbetalar förmånerna.	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
4.	Dödsfallsersättningar — Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, eller — den institution som utger och utbetalar förmåner vid olycksfallsförsäkring.
5.	Arbetslöshet
a)	Grundsystem: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal- byråer.
b)	Tilläggssystem: Behörig arbetslöshetskassa.
6.	Familjeförmåner
a)	Barnbidrag: Socialnämnden i den kommun där förmånstagaren är bosatt.
b)	Vårdbidrag för barn: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal- byråer.
0.	ISLAND
1.	Alla fall utom arbetslöshets- och familjeförmåner Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Reykjavik.
2.	Arbetslöshetsförmåner Tryggingastofnun rikisins, Atvinnuleysistryggingasjödur (Riksförsäkringsverket, Arbetslöshetsförsäkringskassan) Reykjavik.
3.	Familjeförmåner
a)	Familjeförmåner med undantag för barnbidrag och tillägg till barnbidrag: Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Reykjavik.
b)	Barnbidrag och tillägg till barnbidrag: Rikisskattstjöri (Riksskattedirektoratet), Reykjavik.
P.	LIECHTENSTEIN
1.	Sjukdom och moderskap — Den erkända sjukförsäkringskassa hos vilken personen är försäkrad eller — Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).
2.	Invaliditet
a)	Invaliditetsförsäkring: Liechtensteinische Invalidenversicherung (Liechtensteins invaliditetsförsäkring).

457

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Den pensionskassa till vilken den sista arbetsgivaren är an-
sluten.

3. Ålderdom och dödsfall (pensioner)

a) Ålders- och efterlevandeförsäkring:

Liechtensteinische Alters- und Hinterlassenenversicherung
(Liechtensteins ålders- och efterlevandeförsäkring).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Den pensionskassa till vilken den sista arbetsgivaren är an-
sluten.

4. Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

— Den olycksfallsförsäkringskassa hos vilken personen är
försäkrad eller

— Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomiverket).

5. Arbetslöshet

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomikontoret).

6. Familjeförmåner

Liechtensteinische Familienausgleichskasse (Liechtensteins
familjeutjämningskassa).

Q. NORGE

1. Arbetslöshetsförmåner

Arbeidsdirektoratet, Oslo, fylkesarbeidskontorene og de
lokale arbeidskontor på bostedet eller oppholdsstedet (Arbets-
direktoratet, Oslo, länsarbetskontoren och de lokala arbets-
kontoren på bosättnings- eller vistelseorten).

2. Alla andra förmåner enligt den norska lagen om social trygg-
het

Rikstrygdeverket, Oslo, fylkestrygdekontorene og de lokale
trygdekontor på bostedet eller oppholdsstedet (Riksförsäk-
ringsverket, Oslo, länsförsäkringskontoren och de lokala
försäkringskontoren på bosättnings- eller vistelseorten).

3. Familjebidrag

Rikstrygdeverket, Oslo, og de lokale trygdekontor på bo-
stedet eller oppholdsstedet (Riksförsäkringsverket, Oslo, och
de lokala försäkringskontoren på bosättnings- eller vistelse-
orten.

4. Pensionsförsäkring för sjömän

Pensjonstrygden for sjömenn (Pensionsförsäkringen för sjö-
män), Oslo.

R. SVERIGE

1. Alla fall utom arbetslöshet

a) Som allmän regel:

Den försäkringskassa hos vilken personen är försäkrad.

b) För sjömän som inte är bosatta i Sverige:

Göteborgs allmänna försäkringskassa, Sjöfartskontoret.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

458

c) För tillämpningen av tillämpningsförordningens artiklar 35
till 59 på personer som inte är bosatta i Sverige:
Stockholms läns allmänna försäkringskassa, utlandsavdel-
ningen.

d) För tillämpningen av tillämpningsförordningens artiklar 60
till 77 på personer, med undantag för sjömän, som inte är
bosatta i Sverige:

— Försäkringskassan på den ort där olycksfallet i arbete
inträffade eller där arbetssjukdomen visade sig eller

— Stockholms läns allmänna försäkringskassa, utlandsavdel-
ningen.

2. Arbetslöshetsförmåner

Arbetsmarknadsstyrelsen.

S. SCHWEIZ

1. Sjukdom och moderskap

Anerkannte Krankenkasse - Caisse-maladie reconnue - Cassa
malati riconosciuta - (Den erkända sjukkassa hos vilken
personen är försäkrad).

2. Invaliditet

a) Invaliditetsförsäkring:

i) Personer bosatta i Schweiz:

Invalidenversicherungskommission - Commission de
1’assurance invalidité - Commissione delFassicurazione in-
validita - (Invalidförsäkringskommission) i den kanton där
personen är bosatt.

ii) Personer bosatta utanför Schweiz:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Geneve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan), Geneve.

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Den pensionskassa till vilken den sista arbetsgivaren är an-
sluten.

3. Ålderdom och dödsfall

a) Ålders- och efterlevandeförsäkring:

i) Personer bosatta i Schweiz:

Den Ausgleichskasse - Caisse de compensation - Cassa di
compensazione - (Utjämningskassa) till vilken avgifter sist
har erlagts.

ii) Personer bosatta utanför Schweiz:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Den pensionskassa till vilken den senaste arbetsgivaren är
ansluten.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

459

4. Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

a) Anställda:

Den olycksfallsförsäkringsgivare hos vilken arbetsgivaren är
försäkrad.

b) Egenföretagare:

Den olycksfallsförsäkringsgivare hos vilken personen är
frivilligt försäkrad.

5. Arbetslöshet

a) Vid hel arbetslöshet:

Den arbetslöshetskassa som arbetstagaren valt.

b) Vid partiell arbetslöshet:

Den arbetslöshetskassa som arbetsgivaren valt.

6. Familjeförmåner

a) Federalt system:

i) Anställda:

Den kantonale Ausgleichskasse - Caisse cantonale de
compensation - Cassa cantonale di compensazione (kanto-
nala utjämningskassa) till vilken arbetsgivaren är ansluten.

ii) Egenföretagare:

Den kantonale Ausgleichskasse - Caisse cantonale de
compensation - Cassa cantonale di compensazione (kanto-
nala utjämningskassan) i den kanton där personen är bo-
satt.

b) Kantonala system:

i) Anställda:

Den Familienausgleichskasse - Caisse de compensation
familiale - Cassa di compensazione familiale - (familjeu-
tjämningskassa) till vilken arbetsgivaren är ansluten eller
arbetsgivaren själv.

ii) Egenföretagare:

Den Kantonale Ausgleichskasse - Caisse cantonale de
compensation - Cassa cantonale di compensazione (kanto-
nala utjämningskassa) till vilken personen är ansluten."

c) Följande skall läggas till i slutet av bilaga 3:

"M. ÖSTERRIKE

1. Sjukförsäkring

a) I alla fall, utom för tillämpningen av förordningens artiklar
27 och 29 och tillämpningsförordningens artiklar 30 och 31 i
förhållande till den institution på en pensionärs bosättningsort
som nämns i förordningens artikel 27:

Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är behörig
på personens bosättnings- eller vistelseort.

b) För tillämpningen av förordningens artiklar 27 och 29 och
tillämpningsförordningens artiklar 30 och 31 i förhållande till
den institution på en pensionärs bosättningsort som nämns i
förordningens artikel 27:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

460

Den behöriga institutionen.

2. Pensionsförsäkring

a) Om personen har varit omfattad av österrikisk lagstiftning
med undantag för tillämpningen av tillämpningsförordningens
artikel 53:

Den behöriga institutionen.

b) I alla andra fall med undantag för tillämpningen av tillämp-
ningsförordningens artikel 53:

Pensionsversicherungsanstalt der Angestellten (Pensionsför-
säkringsanstalten för anställda), Wien.

c) För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 53:
Hauptverband der österreichischen Sozialver-sicherungsträger
(De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorga-
nisation), Wien.

3. Olycksfallsförsäkring

a) Vårdförmåner:

- Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är
behörig på personens bosättnings- eller vistelseort,

— eller Allgemeine Unfallversicherungsanstalt (Allmänna
olycksfallsförsäkringsanstalten), Wien, kan utge för-
måner.

b) Kontantförmåner:

i) I alla fall med undantag för tillämpningen av tillämpnings-
förordningens artikel 53 i förening med artikel 77:
Allgemeine Unfallversicherungsanstalt (Allmänna olycks-
fallsförsäkringsanstalten), Wien.

ii) För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 53
i förening med artikel 77:

Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungs-
träger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvud-
organisation), Wien.

4. Arbetslöshetsförsäkring

Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på personens
bosättnings- eller vistelseort.

5. Familjeförmåner

a) Familjeförmåner med undantag för Karenzurlaubsgeld (sär-
skild moderskapsförmån):

Det Finanzamt (finanskontor) som är behörigt på för-
månstagarens bosättnings- eller vistelseort.

b) Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån):

Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på personens
bosättnings- eller vistelseort.

N. FINLAND

1. Sjukdom och moderskap

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

461

a) Kontantförmåner:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer eller

— Sjukkassorna.

b) Vårdförmåner:

i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess
lokalbyråer eller

— Sjukkassorna.

ii) Allmän hälso- och sjukhusvård:

De lokala inrättningar som lämnar vård enligt systemet.

2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)

Folkpension:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer.

3. Dödsfallsersättningar

Allmän dödsfallsersättning:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer.

4. Arbetslöshet

Grundsystem:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer.

5. Familjeförmåner

a) Barnbidrag:

Den lokala socialnämnden i den kommun där förmånstagaren
är bosatt.

b) Vårdbidrag för barn:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten med dess lokal-
byråer.

O. ISLAND

1. Sjukdom, moderskap, invaliditet, ålderdom, dödsfall, olycks-
fall i arbetet och arbetssjukdomar

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket),
Reykjavik.

2. Arbetslöshet

Tryggingastofnun rikisins, Atvinnuleysistryggingasjödur
(Riksförsäkringsverket, Arbetslöshetsförsäkringskassan),
Reykjavik.

3. Familjeförmåner

a) Familjeförmåner med undantag av barnbidrag och tillägg till
barnbidrag:

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket),
Reykjavik.

b) Barnbidrag och tillägg till barnbidrag:

Rikisskattstjöri (Riksskattedirektoratet), Reykjavik.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

462

P. LIECHTENSTEIN

1. Sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar,
arbetslöshet

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

2. Ålderdom och dödsfall

a) Ålders- och efterlevandeförsäkring:

Liechtensteinische Alters- und Hinterlassenenversicherung
(Liechtensteins ålders- och efterlevandeförsäkring).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Amt fur Volkswirtschaft (Nationella ekonomiverket).

3. Invaliditet

a) Invaliditetsförsäkring:

Liechtensteinische Invalidenversicherung (Liechtensteins
invaliditetsförsäkring).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomiverket).

4. Familjeförmåner

Liechtensteinische Familienausgleichskasse (Liechtensteins
familjeutjämningskassa).

Q. NORGE

De lokale arbeidskontor og trygdekontor på bostedet eller opp-
holdsstedet (de lokala arbetskontoren och försäkringskontoren på
bosättnings- eller vistelseorten).

R. SVERIGE

1. Alla fall utom arbetslöshet

Försäkringskassan på bosättnings- eller vistelseorten.

2. Arbetslöshet

Arbetslöshetskassan på bosättnings- eller vistelseorten.

S. SCHWEIZ

1. Invaliditet

a) Invaliditetsförsäkring:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

2. Ålderdom och dödsfall

Ålders- och efterlevandeförsäkring:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

3. Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Schweizerische Unfallversicherungsanstalt, Luzern - Caisse
nationale suisse d’assurance en cas d’accidents, Lucerne -
Cassa nazionale svizzera di assicurazione contro gli incidenti,
Lucerna - (Schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten, Lu-
zern).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

463

31 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

4. Arbetslöshet

a) Vid hel arbetslöshet:

Den arbetslöshetskassa som arbetstagaren valt.

b) Vid partiell arbetslöshet:

Den arbetslöshetskassa som arbetsgivaren valt."

d) Följande skall läggas till i bilaga 4:

"M. ÖSTERRIKE

1. Sjuk-, olycksfalls- och pensionsförsäkring

Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger
(De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisa-
tion), Wien.

2. Arbetslöshetsförsäkring

a) Ärenden med Liechtenstein och Schweiz:

Landesarbeitsamt Vorarlberg (provinsarbetskontoret Vorarl-
berg), Bregenz.

b) Ärenden med Tyskland:

Landesarbeitsamt Salzburg (provinsarbetskontoret Salzburg),
Salzburg.

c) I alla andra fall:

Landesarbeitsamt Wien (provinsarbetskontoret, Wien),
Wien.

3. Familjeförmåner

a) Familjeförmåner med undantag för Karenzurlaubsgeld (sär-
skild moderskapsförmån):

Bundesministerium fiir Umwelt, Jugend und Familie (För-
bundsministeriet för miljö-, ungdoms- och familjefrågor),
Wien.

b) Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån):
Landesarbeitsamt Wien (Provinsarbetskontoret Wien), Wien.

N. FINLAND

1. Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensioner
Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

2. Arbetspensioner

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar

Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkrings-
anstalternas Förbund, Helsingfors.

4. Andra fall

Sosiaali- ja terveysministeriö - Social- och hälsovårdsministe-
riet, Helsingfors.

O. ISLAND

1. Sjukdom, moderskap, invaliditet, ålderdom, dödsfall, olycks-
fall i arbetet och arbetssjukdomar

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

464

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Prop. 1991/92:170

Reykjavik. Bilaga 4.1

2. Arbetslöshet

Tryggingastofnun rikisins, Atvinnuleysistryggingasjööur
(Riksförsäkringsverket, Arbetslöshetsförsäkringskassan),
Reykjavik.

3. Familjeförmåner

a) Familjeförmåner med undantag för barnbidrag och tillägg till

barnbidrag:

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket),
Reykjavik.

b) Barnbidrag och tillägg till barnbidrag:

Rikisskattstjöri (Riksskattedirektoratet), Reykjavik.

P. LIECHTENSTEIN

1. Sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdom-

ar, arbetslöshet

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

2. Ålderdom och dödsfall

a) Ålders- och efterlevandeförsäkring:

Liechtensteinische Alters- und Hinterlassenenversicherung
(Liechtensteins ålders- och efterlevandeförsäkring).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomiverket).

3. Invaliditet

a) Invaliditetsförsäkring:

Liechtensteinische Invalidenversicherung (Liechtensteins
invaliditetsförsäkring).

b) Försäkringssystem för förvärvsarbetande:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

4. Familjeförmåner

Liechtensteinische Familienausgleichskasse (Liechtensteins
utjämningskassa).

Q. NORGE

1. Arbetslöshetsförmåner

Arbeidsdirektoratet (Arbetsdirektoratet), Oslo.

2. I alla andra fall

Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo.

R. SVERIGE

1. Alla fall utom arbetslöshet

Riksförsäkringsverket.

2. Arbetslöshet

Arbetsmarknadsstyrelsen

465

S. SCHWEIZ

1. Sjukdom och moderskap

Bundesamt fur Sozialversicherung, Bern - Office fédéral des
assurances sociales, Berne - Ufficio federale degli assicura-
zioni sociali, Berna - (Förbundsverket för socialförsäkring,
Bern).

2. Invaliditet

Invaliditetsförsäkring:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

3. Ålderdom och dödsfall

Ålders- och efterlevandeförsäkring:

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de
compensation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione,
Ginevra - (Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

4. Olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Schweizerische Unfallversicherungsanstalt, Luzern - Caisse
nationale suisse d’assurance en cas d’accidents, Lucerne -
Cassa nazionale svizzera di assicurazione contro gli incidenti,
Lucerna -(Schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten, Lu-
zern).

5. Arbetslöshet

Bundesamt fiir Industrie, Gewerbe und Arbeit, Bern - Office
fédéral de 1’industrie, des arts et métiers et du travail, Berne
- Ufficio federale delfindustria, delle arti e mestieri e del
lavoro, Berna - (Förbundsverket för industri och arbete,
Bern).

6. Familjeförmåner

Bundesamt fiir Sozialversicherung, Bern - Office fédéral des
assurances sociales, Berne - Ufficio federale degli assicura-
zioni sociali, Berna - (Förbundsverket för socialförsäkring,
Bern)."

e) Följande skall läggas till i bilaga 6:

"M. ÖSTERRIKE

Direkt betalning.

N. FINLAND

Direkt betalning.

O. ISLAND

Direkt betalning.

P. LIECHTENSTEIN

Direkt betalning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

466

Q. NORGE
Direkt betalning.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

R. SVERIGE

Direkt betalning.

S. SCHWEIZ

Direkt betalning."

f) Följande skall läggas till i bilaga 7:

"M. ÖSTERRIKE

Österreichische Nationalbank (Österrikes Nationalbank), Wien.

N. FINLAND

Postipankki Ltd, Helsinki - Postbanken Ab, Helsingfors.

O. ISLAND

Seölabanki Islands (Islands centralbank), Reykjavik.

P. LIECHTENSTEIN

Liechtensteinische Landesbank (Liechtensteins Nationalbank),
Vaduz.

Q. NORGE

Sparebanken Nor (Sparbanken), Oslo.

R. SVERIGE

Inget.

S. SCHWEIZ

Schweizerische Nationalbank, Ziirich - Banque nationale suisse,
Zurich - Banca nazionale svizzera, Zurigo - (Schweiziska Natio-
nalbanken, Ziirich)."

g) Följande skall läggas till i bilaga 9:

"M. ÖSTERRIKE

Följande institutioner skall inbegripas vid beräkning av den
genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner:

a) Gebietskrankenkassen (Distriktssjukkassorna).

b) Betriebskrankenkassen (Företagssjukkassorna).

N. FINLAND

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de allmänna hälso- och sjukhusvårdssyste-
men och återbetalningarna enligt sjukförsäkringen.

467

O. ISLAND

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som utgetts enligt de sociala
trygghetssystemen i Island.

P. LIECHTENSTEIN

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som utgetts av de erkända sjuk-
kassorna enligt bestämmelserna i den nationella lagstiftningen om
sjukförsäkring.

Q. NORGE

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som utgetts enligt kapitel 2 i
lagen om social trygghet (lag den 17 juni 1966), enligt lagen den
19 november 1987 om kommunal sjukvård, enligt lagen den 19
juni 1969 om sjukhus och enligt lagen den 28 april 1961 om
mental sjukvård.

R. SVERIGE

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner beräknas
genom beaktande av förmåner som utgetts enligt lagen om allmän
försäkring.

S. SCHWEIZ

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas
genom beaktande av de förmåner som beviljats av de erkända
sjukkassorna enligt bestämmelserna i den federala lagstiftningen
om sjukförsäkring."

h) Följande skall läggas till i bilaga 10:

M. ÖSTERRIKE

1. För tillämpningen av artikel 6.1 i tillämpningsförordningen
vid egenförsäkring enligt paragraf 16 i ASVG (den allmänna
socialförsäkringslagen) för personer som är bosatta utanför
Österrikes territorium:

Wiener Gebietskrankenkasse (Wiens distriktssjukkassa),
Wien.

2. För tillämpningen av artikel 14.1b och 17 i tillämp-
ningsförordningen:

Bundesminister fiir Arbeit und Soziales (Federala ministern
för arbete och sociala frågor), Wien, i samförstånd med
Bundesminister fiir Umwelt, Jugend und Familie (Federala
ministern för miljö-, ungdoms- och familjefrågor), Wien.

3. För tillämpningen av artikel 11, 11a, 12a, 13 och 14 i
tillämpningsförordningen:

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

468

a)	Om personen omfattas av österrikisk lagstiftning och är	Prop. 1991/92:170
	omfattad av sjukförsäkring: Den behöriga sjukförsäkringsinstitutionen.	Bilaga 4.1
b)	Om personen omfattas av österrikisk lagstiftning och inte är omfattad av sjukförsäkring: Den behöriga olycksfallsförsäkringsinstitutionen.
c)	I alla andra fall: Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisa- tion), Wien.
4.	För tillämpningen av artikel 38.1 och 70.1 i tillämpnings- förordningen: Den Gebietskrankenkasse (distriktssjukkassa) som är behörig på familjemedlemmarnas bosättningsort.
5.	För tillämpningen av artiklarna 80.2, 81 och 82.2 i tillämp- ningsförordningen: Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på arbetstaga- rens senaste bosättningsort eller senaste anställningsort.
6.	För tillämpningen av artiklarna 85.2 och 86.2 i tillämp- ningsförordningen avseende Karenzurlaubsgeld (särskild moderskapsförmån): Det Arbeitsamt (arbetskontor) som är behörigt på arbetstaga- rens senaste bosättnings- eller vistelseort eller på den senaste anställningsorten.
7.	För tillämpningen av tillämpningsförordningens
a)	artikel 102.2 i förhållande till förordningens artiklar 36 och 63: Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisa- tion), Wien.
b)	artikel 102.2 i förhållande till förordningens artikel 70: Landesarbeitsamt Wien (Provinsarbetskontoret, Wien), Wien.
8.	För tillämpning av artikel 110 i tillämpningsförordningen: — Den behöriga institutionen, eller — om det inte finns någon österrikisk behörig institution, institutionen på bosättningsorten.
9.	För tillämpning av artikel 113.2 i tillämpningsförordningen: Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger (De österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisa- tion), Wien, underförstått att återbetalning av kostnaderna för vårdförmåner skall göras från de sjukförsäkringsavgifter som denna institution erhållit från pensionärerna.
N.	FINLAND
1.	För tillämpningen av artikel 11.1, lla.l, 12a, 13 och 14 i tillämpningsförordningen: Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

469

2. För tillämpningen av

a) artikel 36.1, 36.3 och 90.1 i tillämpningsförordningen:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
med dess lokalbyråer, och

— Työeläkelaitokset - Arbetspensionsanstalterna och Eläke-
turvakeskus - Pensionsskyddscentralen.

b) artikel 36.1 andra meningen, 36.2 och 90.2 i tillämp-
ningsförordningen:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

— Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors
som institution för bosättningsorten.

3. För tillämpningen av artikel 37b, 38.1, 70.1, 82.2 och 86.2
i tillämpningsförordningen:

— Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors
med dess lokalbyråer.

4. För tillämpningen av artikel 41 och 59 i tillämpningsförord-
ningen:

a) Folkpension:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

b) Arbetspension:

— Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

5. För tillämpningen av artikel 60-67 och 71-75 i tillämp-
ningsförordningen:

Tapaturmavakuutuslaitosten liitto - Olycksfallsförsäkrings-
anstalternas Förbund, Helsingfors, som institution på bosätt-
ningsorten.

6. För tillämpningen av artikel 68 och 69 i tillämpningsförord-
ningen:

Den institution som är ansvarig för olycksfallsförsäkring i det
berörda fallet.

7. För tillämpningen av artikel 76 och 78 i tillämpningsförord-
ningen:

Tapaturmavakuutuslaitosten liitto - Olycksfallsförsäkrings-
anstalternas Förbund, Helsingfors, ifråga om olycksfalls-
försäkring.

8. För tillämpningen av artikel 80, 81 och 85.2 i tillämp-
ningsförordningen:

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

9. För tillämpningen av artikel 96 och 113 i tilllämpningsför-
ordningen:

Tapaturmavakuutuslaitosten liitto - Olycksfallsförsäkrings-
anstalternas Förbund, Helsingfors, ifråga om olycksfalls-
försäkring.

10. För tillämpningen av artikel 110 i tillämpningsförordningen:

a) Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpension:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

b) Arbetspension:

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

470

c) Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar:

Tapaturmavakuutuslaitosten liitto - Olycksfallsförsäkrings-
anstalternas Förbund, Helsingfors.

d) Övriga fall:

Sosiaali- ja terveysministeriö - Social- och hälsovårdsministe-
riet, Helsingfors.

O. ISLAND

För alla fall utom förordningens artikel 17 och
tillämpningsförordningens artikel 102.2:

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Reykjavik.

P. LIECHTENSTEIN

1. För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 11.1

a) i förhållande till förordningens artikel 4.1 och artikel 14b.1:

— Liechtensteinische Alters-, Hinterlassenen- und Invaliden-
versicherung (Liechtensteins ålders-, efterlevande- och in-
validitetsförsäkring) .

b) i förhållande till förordningens artikel 17:

Amt fur Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

2. För tillämpningen av tillämpningsförordningensartikel lla.l

a) i förhållande till förordningens artikel 14a. 1 och artikel
14b.2:

Liechtensteinische Alters-, Hinterlassenen- und Invalidenver-
sicherung (Liechtensteins ålders-, efterlevande- och invalidi-
tetsförsäkring).

b) i förhållande till förordningens artikel 17:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomiverket).

3. För tillämpningen av artikel 13.2 och 13.3 samt artikel 14.1
och 14.2 i tillämpningsförordningen:

Amt fiir Volkswirtschaft und Liechtensteinische Alters-,
Hinterlassenen- und Invalidenversicherung (Nationella ekono-
miverket och Liechtensteins ålders-, efterlevande- och invali-
ditetsförsäkring).

4. För tillämpningen av artiklarna 38.1, 70.1, 82.2 och 86.2:
Gemeindeverwaltung (Kommunförvaltningen) på bosättnings-
orten.

5. För tillämpningen av artikel 80.2 och artikel 81:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

6. För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 102.2

i förhållande till artiklarna 36, 63 och 70:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

7. För tillämpningen av artikel 113.2 i tillämp-
ningsförordningen:

Amt fiir Volkswirtschaft (Nationella ekonomi verket).

32 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 170. Bil. 2-4

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

471

Q. 1.	NORGE För tillämpningen av förordningens artikel 14.1 a och b, till- ämpningsförordningens artikel 11.1 a och 11.2 när arbetet utförs utanför Norge och förordningens artikel 14a. 1 b: Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäkringskassan för utlandsärenden), Oslo.	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
2.	För tillämpningen av artikel 14a. 1 a om arbetet utförs i Nor- ge: Trygdekontoret i den kommun där personen ifråga är bosatt.
3.	För tillämpningen av artikel 14.1 a i förordningen om perso- nen ifråga är utsänd till Norge: Trygdekontoret i den kommun där arbetsgivarens företrädare är registrerad i Norge och om arbetsgivaren inte har någon företrädare i Norge, trygdekontoret i den kommun där arbe- tet utförs.
4.	För tillämpningen av artikel 14.2 och artikel 14.3: Trygdekontoret i den kommun där personen ifråga är bosatt.
5.	För tillämpningen av artikel 14a.2: Trygdekontoret i den kommun där arbetet utförs.
6.	För tillämpningen av artikel 14b. 1 och 14b.2: Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäkringskassan för utlandsärenden), Oslo.
7.	För tillämpningen av kapitlen 1, 2, 3, 4, 5 och 8 i del III av förordningen och de bestämmelser som är knutna till dessa bestämmelser i tillämpningsförordningen: Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo och dess utsedda organ (de regionala och lokala försäkringskontoren).
8.	För tillämpningen av del III kapitel 6 i förordningen och de bestämmelser som är knutna till dessa bestämmelser i tillämpningsförordningen: Arbeidsdirektoratet (Arbetsdirektoratet), Oslo och dess ut- sedda organ.
9.	För pensionsförsäkringssystemet för sjömän: a) Det lokala trygdekontoret på bosättningsorten när per- sonen ifråga är bosatt i Norge. b) Folketrygdekontoret for utenlandssaker (Försäkringskas- san för utlandsärenden), Oslo vid betalning av förmåner enligt systemet till personer som är bosatta utomlands.
10.	För familjebidrag: Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo och dess utsedda organ (de lokala försäkringskontoren).
R.	SVERIGE
1.	För tillämpningen av förordningens artiklar 14.1, 14a. 1 och 2 och tillämpningsförordningensartiklar 11.1a och lla.l: Den försäkringskassa hos vilken personen är försäkrad.

472

2. För tillämpningen av artiklarna 14.1 b och 14a. 1 b i fall då
en person är utsänd till Sverige:

Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs.

3. För tillämpningen av artiklarna 14b. 1 och 14b.2 i fall när en
person är utsänd till Sverige för en period som är längre än
12 månader:

Göteborgs allmänna försäkringskassa, sjöfartskontoret.

4. För tillämpningen av artikel 14.2 och 14.3, 14a.2 och 14a.3
i förordningen:

Försäkringskassan på bosättningsorten.

5. För tillämpningen av förordningens artikel 14a.4 och tillämp-
ningsförordningens artiklar 11.1 b, lla.l b och 12a.5, 12a.6
och 12a.7 a:

Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs.

6. För tillämpningen av artikel 17 i förordningen:

a) Försäkringskassan på den ort där arbetet utförs eller skall
utföras, och

b) Riksförsäkringsverket angående vissa grupper av anställda
eller egenföretagare.

7. För tillämpningen av artikel 102.2:

a) Riksförsäkringsverket.

b) Arbetsmarknadsstyrelsen för arbetslöshetsförmåner.

S. SCHWEIZ

1. För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 11.1

a) i förhållande till förordningens artikel 14.1 och 14b. 1:

Behörig Ausgleichskasse der Alters-, Hinderlassenen- und
Invalidenversicherung - Caisse de compensation de 1’assu-
rance vieillesse, survivants et invalidité - Cassa di compen-
sazione delFasssicurazione vecchiaia, superstiti e invaliditå

- (utjämningskassa för ålders-, efterlevande och invaliditets-
försäkring) och den behöriga försäkringsgivaren.

b) i förhållande till förordningens artikel 17:

Bundesamt fur Sozialversicherung, Bern - Office fédéral des
assurances sociales, Berne - Ufficio federale degli assicura-
zioni sociali, Berna - Förbundsverket för socialförsäkring,
Bern).

2. För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 1 la. 1
a) i förhållande till förordningens artikel 14a. 1 och artikel

14b.2:

Behörig Ausgleichskasse der Alters-, Hinterlassenen- und
Invalidenversicherung - Caisse de compensation de 1’assu-
rance vieillesse, survivants et invalidité - Cassa di compen-
sazione delFasssicurazione vecchiaia, superstiti e invaliditå

- (Utjämningskassa för ålders-, efterlevande- och invalidi-
tetsförsäkring).

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

473

b) i förhållande till förordningens artikel 17:

Bundesamt fur Sozialversicherung, Bern - Office fédéral des
assurances sociales, Berne - Ufficio federale degli assicura-
zioni sociali, Berna (Förbundsverket för socialförsäkring,
Bern).

3. För tillämpningen av artikel 12a i tillämpningsförordningen
på

a) personer som är bosatta i Schweiz:

Kantonale Ausgleichkasse - Caisse cantonale de compen-
sation - Cassa cantonale di compensazione (kantonal utjäm-
ningskassa) i den kanton där personen är bosatt.

b) personer bosatta utanför Schweiz:

Den Kantonale Ausgleichkasse - Caisse cantonale de compen-
sation - Cassa cantonale di compensazione (Kantonala utjäm-
ningskassa) som är behörig på den ort där arbetsgivaren har
sin verksamhet.

4. För tillämpningen av artikel 13.2 och 13.3 och artikel 14.1
och 14.2 i tillämpningsförordningen:

Eidgenössische Ausgleichkasse, Bern - Caisse fédérale de
compensation, Berne - Cassa federale di compensazione,
Berna (Federala utjämningskassan, Bern) och Schweizerische
Unfallversicherungsanstalt, Kreisagentur Bern, Bern - Caisse
nationale suisse d’assurance en cas d’accidents, agence
d’arrondissement de Berne, Berne - Istituto nazionale sviz-
zero di assicurazione contro gli infortuni, agenzia circon-
dariale di Berna, Berna - (Schweiziska olycksfallsförsäkrings-
anstalten, Regionkontor Bern, Bern).

5. För tillämpningen av artikel 38.1, artikel 70.1, artikel 82.2
och artikel 86.2 i tillämpningsförordningen:

Gemeindeverwaltung - Administration communale - Ammi-
nistrazione communale - (Kommunförvaltningen) på bosätt-
ningsorten.

6. För tillämpningen av artikel 80.2 och 81 i tilllämpningsför-
ordningen:

Bundesamt fiir Industrie, Gewerbe und Arbeit, Bern - Office
fédéral de 1’industrie, des arts et métiers et du travail, Berne

- Ufficio federale delFindustria, delle arti e mestieri e del
lavoro, Berna - (Förbundsverket för industri och arbete,
Bern).

7. För tillämpningen av artikel 102.2 i tillämp-
ningsförordningen:

a) i förhållande till förordningens artikel 63:

b) i förhållande till förordningens artikel 70:

Bundesamt fur Industrie, Gewerbe und Arbeit, Bern - Office
fédéral de l’industrie, des arts et métiers et du travail, Berne

- Ufficio federale delFindustria, delle arti e mestieri e del

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

474

lavoro, Berna - (Förbundsverket för industri och arbete),
Bern).

8. För tillämpningen av tillämpningsförordningens artikel 113.2
i förhållande till tillämpningsförordningens artikel 62.1:
Schweizerische Unfallversicherungsanstalt, Luzern - Caisse
nationale suisse d’assurance en cas d’accidents, Lucerne -
Cassa nazionale svizzera di assicurazione contro gli incidenti,
Lucerna - (Schweiziska olycksfallsförsäkringsanstalten, Lu-
zern).

k) Följande skall läggas till i bilaga 11:

"M. ÖSTERRIKE

Inget.

N. FINLAND

Inget.

O. ISLAND

Inget.

P. LIECHTENSTEIN

Inget.

Q. NORGE

Inget.

R. SVERIGE

Inget.

S. SCHWEIZ

Inget."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

Rättsakter som de avtalsslutande parterna skall ta vederbörlig hänsyn till

3. 373 Y 0919 (02): Beslut nr 74 av den 22 februari 1973 om rätt till
vårdförmåner vid tillfällig vistelse enligt artikel 22.1a i i rådets för-
ordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 21 i rådets förordning (EEG)
nr 574/72 (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 4).

4. 373 Y 0919 (03): Beslut nr 75 av den 22 februari 1973 om behand-
ling av ansökningar om omprövning enligt artikel 94.5 i rådets för-
ordning (EEG) nr 1408/71 som har lämnats in av personer med in-
validpension (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 5).

5. 373 Y 0919 (06): Beslut nr 78 av den 22 februari 1973 om tolkningen
av artikel 7.1 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om förfarandet
vid tillämpning av bestämmelserna om minskning eller innehållande
av förmåner (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 8).

475

6.	373 Y 0919 (07): Beslut nr 79 av den 22 februari 1973 om tolkningen	Prop. 1991/92:170
	av artikel 48.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om samman- läggning av försäkringsperioder och perioder som behandlas som sådana vid sjukdom, ålderdom och dödsfall (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 9).	Bilaga 4.1
7.	373 Y 0919 (09): Beslut nr 81 av den 22 februari 1973 om samman- läggning av försäkringsperioder som har fullgjorts inom ett visst yrke med tillämpning av artikel 45.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 11).
8.	373 Y 0919 (11): Beslut nr 83 av den 22 februari 1973 om tolkningen av artikel 68.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 82 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om ökning av förmåner vid ar- betslöshet för beroende familjemedlemmar (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 14).
9.	373 Y 0919 (13): Beslut nr 85 av den 22 februari 1973 om tolkningen av artikel 57.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och av artikel 67.3 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om fastställande av tilläm- plig lagstiftning och behörig institution för beviljande av förmåner vid arbetssjukdomar (EGT nr C 75, 19.9 1973, s. 17).
10.	373 Y 1113 (02): Beslut nr 86 av den 24 september 1973 om arbets- sätt för och sammansättning av revisionskommittén inom Europeiska gemenskapernas administrativa kommission för social trygghet för migrerande arbetare (EGT nr C 96, 13.11 1973) i dess lydelse enligt — 376 Y 0813 (02): Beslut nr 106 av den 8 juli 1976 (EGT nr C 190, 13.8 1976, s. 2).
11.	374 Y 0720 (06): Beslut nr 89 av den 20 mars 1973 om tolkningen av artikel 16.1 och 2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om personer som är anställda på ambassader och konsulat (EGT nr C 86, 20.7 1974, s. 7)
12.	374 Y 0720 (07): Beslut nr 91 av den 12 juli 1973 om tolkningen av artikel 46.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om fastställande av förmåner som skall utges enligt punkt 1 i denna artikel (EGT nr C 86, 20.7 1974, s. 8)
13.	374 Y 0823 (04): Beslut nr 95 av den 24 januari 1974 om tolkningen av artikel 46.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om proportionell beräkning av pensioner (EGT nr C 99, 23.8 1974, s. 5)
14.	374 Y 1017 (03): Beslut nr 96 av den 15 mars 1974 om omprövning av rätt till förmåner enligt artikel 49.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 126, 17.10 1974, s. 23).
15.	375 Y 0705 (02): Beslut nr 99 av den 13 mars 1975 om tolkningen av artikel 107.1 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om skyldigheten att räkna om löpande förmåner (EGT nr C 150, 5.7 1975, s. 2).
16.	375 Y 0705 (03): Beslut nr 100 av den 23 januari 1975 om återbetal- ning av kontantförmåner som har utgetts av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten för den behöriga institutionens räkning och om hur denna återbetalning skall ske (EGT nr C 150, 5.7 1975, s. 3).

476

17. 376 Y 0526 (03): Beslut nr 105 av den 19 december 1975 om genom-
förandet av artikel 50 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr
C 117, 26.5 1976, s. 3).

18. 378 Y 0530 (02): Beslut nr 109 av den 18 november 1977 med änd-
ring av beslut nr 92 av den 22 november 1973 om begreppet vårdför-
måner vid sjukdom och moderskap som avses i artiklarna 19.1, 19.2,
22, 25.1, 25.3, 25.4, 26, 28,1 och 28a, 29 och 31 i rådets förordning
(EEG) nr 1408/71 och bestämmande av de belopp som skall återbe-
talas enligt artiklarna 93, 94 och 95 i rådets förordning (EEG) nr
574/72 och av de förskott som skall betalas enligt artikel 102.4, i
samma förordning (EGT nr C 125, 30.5 1978, s. 2).

19 . 383 Y 0115: Beslut nr 115 av den 15 december 1982 om beviljande

av proteser, hjälpmedel och andra vårdförmåner av stor vikt enligt
artikel 24.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 193,
20.7 1983, s. 7).

20. 383 Y 0117: Beslut nr 117 av den 7 juli 1982 om villkoren för

tillämpning av artikel 50.1 a i rådets förordning (EEG) nr 574/72
(EGT nr C 238, 7.9 1983, s. 3).

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tilläm-
pas med följande anpassning:

a) Följande skall läggas till i artikel 2.2:

"FINLAND

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

ISLAND

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Reykjavik.

LIECHTENSTEIN

Liechtensteinische Alters-, Hinterlassenen-und Invalidenversiche-
rung (Liechtensteins ålders-, efterlevande-och invaliditetsförsäk-
ring), Vaduz.

NORGE

Rikstrygdeverket (Rikförsäkringsverket), Oslo.

SCHWEIZ

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de compen-
sation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione, Ginevra -
(Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

SVERIGE

Riksförsäkringsverket, Stockholm.

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

477

ÖSTERRIKE

Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger (De
österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisation),
Wien.”

21. 383 Y 1112 (02): Beslut nr 118 av den 20 april 1983 om villkoren for
tillämpning av artikel 50.1 b i rådets förordning (EEG) nr 574/72
(EGT nr C 306, 12.11 1983, s. 2).

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas
med följande anpassning:

a) Följande skall läggas till i artikel 2.4:

"FINLAND

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

ISLAND

Tryggingastofnun rikisins (Riksförsäkringsverket), Reykjavik.

LIECHTENSTEIN

Liechtensteinische Alters-, Hinterlassenen-und Invalidenversiche-
rung (Liechtensteins ålders-, efterlevande- och invaliditetsför-
säkring), Vaduz.

NORGE

Rikstrygdeverket (Riksförsäkringsverket), Oslo.

SCHWEIZ

Schweizerische Ausgleichskasse, Genf - Caisse suisse de compen-
sation, Genéve - Cassa svizzera di compensazione, Ginevra -
(Schweiziska utjämningskassan, Genéve).

SVERIGE

Riksförsäkringsverket, Stockholm.

ÖSTERRIKE

Hauptverband der österreichischen Sozialversicherungsträger (De
österrikiska socialförsäkringsorganens huvudorganisation),
Wien."

22. 383 Y 1102 (03): Beslut nr 119 av den 24 februari 1983 om tolk-
ningen av artikel 76 och artikel 79.3 i rådets förordning (EEG) nr
1408/71 och artikel 10.1 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om
sammanträffande av familjeförmåner och familjebidrag (EGT nr C
295, 2.11 1983, s. 3).

23. 383 Y 0121: Beslut nr 121 av den 21 april 1983 om tolkningen av
artikel 17.7 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 om beviljande av

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

478

	proteser, hjälpmedel och andra vårdförmåner av stor vikt (EGT nr C 193, 20.7 1983, s. 10).	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
24.	384 Y 0802 (32): Beslut nr 123 av den 24 februari 1984 om tolk- ningen av artikel 22.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 be- träffande personer som behandlas med njurdialys (EGT nr C 203, 2.8 1984, s. 13).
25.	386 Y 0125: Beslut nr 125 av den 17 oktober 1985 om användningen av intyget om tillämplig lagstiftning (blankett E 101) då ut- sändningsperioden inte överstiger tre månader (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 3).
26.	386 Y 0126: Beslut nr 126 av den 17 oktober 1985 om tillämpningen av artiklarna 14.1 a, 14a. 1 a, 14b. 1 och 14b.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 3).
27.	386 Y 0128: Beslut nr 128 av den 17 oktober 1985 om tillämpningen av artikel 14.1 a och 14b.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämplig lagstiftning för utsända arbetstagare (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 6).
28.	386 Y 0129: Beslut nr 129 av den 17 oktober 1985 om tillämpningen av artiklarna 77, 78 och 79.3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 10.1 b ii i rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 7).
29.	386 Y 0130: Beslut nr 130 av den 17 oktober 1985 om de blanketter som behövs för tillämpningen av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 och (EEG) nr 574/72 (E 001, E 101-027, E 201-215, E 301-303, E 401-411) (86/303/EEG) (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 1), i dess lydelse enligt - 391 X 0140: Beslut nr 144 av den 9 april 1990 (E401-E410F) (EGT nr L 71, 18.3 1991, s. 1).
30.	386 Y 0131: Beslut nr 131 av den 3 december 1985 om räckvidden av artikel 71.1 b ii i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om rätt till förmåner vid arbetslöshet för andra arbetstagare än gränsarbetare som under sin senaste anställning var bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens (EGT nr C 141, 7.6 1986, s. 10).
31.	C 271/87, s. 3: Beslut nr 132 av den 23 april 1987 om tolkningen av artikel 40.3 a ii i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 (EGT nr C 271, 9.10 1987, s. 3).
32.	C 284/87, s. 3: Beslut nr 133 av den 2 juli 1987 om tillämpningen av artiklarna 17.7 och 60.6 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 284, 22.10 1987, s. 3 och EGT nr C 64, 9.3 1988, s. 13).
33.	C 64/88, 8. 4: Beslut nr 134 av den 1 juli 1987 om tolkningen av artikel 45.2 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om sammanlägg- ning av försäkringsperioder som har fullgjorts inom ett yrke som omfattas av ett särskilt system i en eller flera medlemsstater (EGT nr C 64, 9.3 1988, s. 4).
34.	C 281/88, s. 7: Beslut nr 135 av den 1 juli 1987 om beviljande av vårdförmåner enligt artiklarna 17.7 och 60.6 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 och begreppen brådskande fall enligt artikel 20 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 och mycket brådskande fall

479

enligt artiklarna 17.7 och 60.6 i rådets förordning (EEG) nr 574/72
(EGT nr C 281, 9.3 1988, s. 7).

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas
med följande anpassning:

a) Följande skall läggas till i artikel 2.2:

"m) ATS 7 000 för institutionen på bosättningsorten i Österrike,

m) FIM 3 000 för institutionen på bosättningsorten i Finland.

o) ISK 35 000 för institutionen på bosättningsorten i Island.

p) CHF 800 för institutionen på bosättningsorten i Liechtens-
tein.

q) NOK 3 600 för institutionen på bosättningsorten i Norge.

r) SEK 3 600 för institutionen på bosättningsorten i Sverige,

s) CHF 800 för institutionen på bosättningsorten i Schweiz."

35. C 64/88, s. 7: Beslut nr 136 av den 1 juli 1987 om tolkningen av
artikel 45.1-3 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om beaktande av
försäkringsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters
lagstiftning för att erhålla, bibehålla eller återfå rätt till förmåner
(EGT nr C 64, 9.3 1988, s. 7).

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas
med följande anpassning:

a) Följande skall läggas till i bilagan:

"M. ÖSTERRIKE

Inget.

N. FINLAND

Inget.

O. ISLAND

Inget.

P. LIECHTENSTEIN

Inget.

Q. NORGE

Inget.

R. SVERIGE

Inget.

S. SCHWEIZ

Inget."

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

480

36.	C 140/89, 8. 3: Beslut nr 137 av den 15 december 1988 om tillämp- ningen av artikel 15.3 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 140, 6.6 1989, s. 3).	Prop. 1991/92:170 Bilaga 4.1
37.	C 287/89, s. 3: Beslut nr 138 av den 17 februari 1989 om tolkningen av artikel 22.1 c i i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om organ- transplantationer eller andra kirurgiska ingrepp, som kräver test av biologiska prover, medan den berörda personen inte befinner sig i den medlemsstat där testerna utförs (EGT nr C 287, 15.11 1989, s. 3).
38.	C 94/90, s. 3: Beslut nr 139 av den 30 juni 1989 om vilket datum som skall beaktas vid fastställande av kursen för sådan omräkning som avses i artikel 107 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 och som skall tillämpas vid beräkning av vissa förmåner och avgifter (EGT nr C 94, 12.4 1990, s. 3).
39.	C 94/90, s. 4: Beslut nr 140 av den 17 oktober 1989 om vilken kurs för omräkning som skall tillämpas av institutionen på en heltidsar- betslös gränsarbetares bosättningsort för den senaste löneinkomst som har erhållits i den behöriga staten (EGT nr C 94, 12.4 1990, s. 4).
40.	C 94/90, s. 5: Beslut nr 141 av den 17 oktober 1989 om ändring av beslut nr 127 av den 17 oktober 1985 om sammanställningen av de listor som föreskrivs i artiklarna 94.4 och 95.4 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 94, 12.4 1990, s. 5).
41.	C 80/90, s. 7: Beslut nr 142 av den 13 februari 1990 om tillämp- ningen av artiklarna 73, 74 och 75 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 80, 30.3 1990, s. 7). Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassning: a) Punkt 1 skall inte gälla. b) Punkt 3 skall inte gälla.
42.	391 D 0425: Beslut nr 147 av den 11 oktober 1990 om tillämpningen av artikel 76 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr L 235, 23.8 1991, s. 21).

Rättsakter som de avtalsslutande parterna skall beakta

De avtalsslutande parterna beaktar följande rättsakter:

43. Rekommendation nr 14 av den 23 januari 1975 om utfärdande av
blankett E 111 till arbetstagare som har sänts ut för arbete utomlands,
antagen av Administrativa kommissionen vid dess 139:e sammanträde
den 23 januari 1975.

44. Rekommendation nr 15 av den 19 december 1980 om bestämmande
av det språk på vilket de blanketter som behövs för tillämpningen av
rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 och nr 574/72 skall utfärdas,
antagen av Administrativa kommissionen vid dess 176:e sammanträde
den 19 december 1980.

481

45.	385 Y 0016: Rekommendation nr 16 av den 12 december 1984 om	Prop. 1991/92:170
	slutande av överenskommelser enligt artikel 17 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 (EGT nr C 273, 24.10 1985, s. 3).	Bilaga 4.1
46.	386 Y 0017: Rekommendation nr 17 av den 12 december 1984 om de statistiska uppgifter som årligen skall lämnas för upprättandet av Administrativa kommissionens rapporter (EGT nr C 273, 24.10 1985, s. 3). 386 Y 0028: Rekommendation nr 18 av den 28 februari 1986 om vilken lagstiftning som skall tillämpas på arbetslösa personer som är sysselsatta i deltidsarbete i en annan medlemsstat än bosättningsstaten (EGT nr C 284, 11.11 1986, s. 4).
47.
48.	380 Y 0609 (03): Uppdatering av medlemsstaternas förklaringar som föreskrivs i artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när an- ställda och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 139, 9.6 1980, s. 1).
49.	381 Y 0613 (01): Förklaringar av Grekland enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda och deras familjemed- lemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 143, 13.6 1981, s. 1).
50.	383 Y 1224 (01): Tillägg till Tysklands förklaring enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 351, 24.12 1983, s. 1).
51.	C 338/86, s. 1: Uppdatering av medlemsstaternas förklaringar enligt artikel 5 i rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 338, 31.12 1986, s. 1).
52.	C 107/87, s. 1: Medlemsstaternas förklaringar enligt artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 107, 24.4 1987, s. 1).
53.	C 323/80, s. 1: Anmälan till rådet från regeringarna i Tyskland och Luxemburg om slutandet av en konvention mellan dessa två regering- ar om skilda frågor om social trygghet, enligt artiklarna 8.2 och 96 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämp- ningen av systemen för social trygghet när anställda och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr C 323, 11.12 1980, s. 1).
54.	L 90/87, s. 39: Förklaring av Frankrike enligt artikel lj i rådets för- ordning (EEG) 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare och deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT nr L 90, 2.4 1987, s. 39).

482

Förfarande för EFTA-staternas deltagande i den administrativa kommis-
sionen för social trygghet för migrerande arbetare och i den till denna
kommission knutna revisionskommittén enligt artikel 112.1 I avtalet

Finland, Island, Liechtenstein, Norge, Schweiz, Sverige och Österrike, får
var och en sända en representant att närvara som rådgivare (observatör) vid
de möten som hålls i den till Administrativa kommissionen för social trygg-
het för migrerande arbetare som är knuten till EG-kommissionen och vid de
möten som hålls i den till Administrativa kommission knutna revisionskom-
mittén.

******

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4.1

483

Innehållsförteckning

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

1 Inledning ................................1

2 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska

ekonomiska samarbetsområdet....................1

2.1 Inledning.............................2

2.2 Bilaga VI till EES-avtalet...................2

2.2.1 Förordning nr 1408/71 ................2

2.2.2 Förordning nr 574/72 .................2

2.2.3 Beslut av Administrativa kommissionen för

social trygghet för migrerande arbetare ......3

2.2.4 Administrativa kommissionens rekommendationer

samt förklaringar från medlemsstaterna ......3

2.2.5 Övrigt ..........................3

2.3 EG- och EES-rättens innhåll på området social

trygghet..............................3

2.3.1 Allmänt .........................3

2.3.2 Omfattad personkrets.................5

2.3.3 Likabehandling.....................7

2.3.4 Omfattade förmånsslag................8

2.3.5 Konventioner......................9

2.3.6 Exporträtt.......................10

2.3.7 Sammanträffande av förmåner...........10

2.3.8 Tillämplig lagstiftning ...............10

2.3.9 Regler för särskilda förmåner...........12

2.3.10 Övrigt .........................17

2.4 Vidtagna och planerade åtgärder på den sociala

trygghetens område i anledning av EES-avtalet.....17

2.5 Föredragandens överväganden ...............19

3 Läkemedelsområdet.........................20

4 Ömsesidigt erkännande av behörighetsbevis för yrkesutövning

inom hälso- och sjukvården m.m.................22

4.1 EES-avtalets artikel 30....................22

4.2 Bilaga VII till EES-avtalet..................23

4.3 Vidtagna och planerade åtgärder..............23

5 Tobak .................................24

6 Medicintekniska produkter m.m..................25

7 Kosmetika...............................26

8 Alkoholfrågor.............................27

8.1 Alkoholhaltiga drycker....................27

8.2 Alkoholmonopolen ......................27

8.3 Alkoholpolitiska kommissionen...............28

9 Hemställan ..............................28

10 Beslut ..................... 29

484

Bilaga 4.1 Lagförslag ...........................30

Bilaga 1.............................32

Bilaga 2............................ 306

Bilaga 3............................ 314

Bilaga 4............................ 317

Bilaga 5............................ 372

Bilaga 6............................ 377

Bilaga 7............................ 381

Bilaga 8............................ 396

Bilaga 9............................405

Bilaga 10...........................425

Prop. 1991/92:170

Bilaga 4

485

Regeringens proposition

1991/92:170

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet(EES)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den27 maj 1992

Proposition om Europeiska ekonomiskasamarbetsområdet (EES)

UTRIKESDEPARTEMENTET

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiskasamarbetsområdet (EES)

1 Inledning

2 Historisk återblick

A GODKÄNNANDE AV EES-AVTALET M.M.

3 EES-förhandlingarnas gång

4 Beredningsarbetet

5 EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakligainnehåll

5.1 EES-avtalet

5.2 EFTA — avtalen

6 Överväganden

6.1 Inledning

6.2 Fri rörlighet för varor — några huvuddrag

6.3 Fri rörlighet för personer och den sociala dimensionen

6.4 Kapitalrörelser och företagsetablering m. m.

6.5 Ett par viktiga samarbetsområden

6.6 Vissa institutionella frågor

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES-AVTALET M.M.

7 Översikt över EG: s rättsliga system

7.1 Inledning

7.2 EG: s grundläggande struktur

7.3 Särskilt om reglerna som rör marknaden

8 Närmare om EES-avtalet

8.1 Ingress

8.2 DEL I Mål och principer

8.3 DEL II Fri rörlighet för varor

8.5 DEL IV Konkurrensregler och andra gemensammaregler

8.6 DEL V Övergripande bestämmelser om de fyrafriheterna

8.7 DEL VI Samarbete vid sidan av de fyra friheterna

8.8 DEL VII Institutionella bestämmelser

8.9 DEL VIII Finansiella bestämmelser

8.10 DEL IX Allmänna bestämmelser ochslutbestämmelser

8.11 Protokoll till EES-avtalet

8.12 Förklaringar och protokollsanteckningar m. m.

8.13 Bilagor

9 Närmare om EFTA-avtalen

9.1 Avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av enövervakningsmyndighet och en domstol

9.2 Protokoll och bilagor till övervakningsavtalet

9.3 Avtalet om en ständig kommitté mellan EFTA-länderna

9.4 Protokoll, bilaga och bihang till kommittéavtalet

9.5 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-ländernas parlament

10 Närmare om förhållandet mellan EES-avtaletoch befintliga avtal

11 Närmare om anpassning av EG:s sekundärarättsakter till EES

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCHEFTA-AVTALEN MED SVENSK RÄTT

12 Överväganden

12.1 Allmänt om internationella avtal

12.2 Olika metoder för införlivande i nationell rätt avinternationella avtal

12.3 Införlivande av EES-avtalet

12.4 Införlivande av EFTA-avtalen

13 Beslut om nya EES-regler m.m.

14 Ytterligare lagstiftningsfrågor

14.1 Inledning

14.2 Lagval

14.3 EFTA-domstolen

14.4 Enhetlig tolkning

14.5 Överväganden om EES-avtalets natur m.m.

14.6 Offentlig upphandling

14.7 Offentliga stödåtgärder

14.8 Konkurrensområdet

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gällerenskilda

15 Sekretessfrågor

16 Publiceringsfrågor

16.1 Inledning

16.2 1990 års förordning om publicering av Sverigesinternationella överenskommelser m. m.

16.3 1976 års kungörandelag

16.4 Publicering av EES-avtalet m. m.

16.5 Kungörande av författningar genom vilka EES-avtaletinförlivas med svensk rätt

16.6 Internationell publicering av nya regler m. m.

17 Ikraftträdande

18 Utbildnings- och informationsfrågor

19 Upprättat lagförslag

20 Specialmotivering

Förslag till lag om ett europeiskt ekonomisktsamarbetsområde (EES)

D ÖVRIGA LAGSTIFTNINGSFRÅGOR M.M.

om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES)

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
27 maj 1992

Proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

Anmälan till proposition om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES)

5 EES-avtalets och EFTA-avtalens huvudsakliga
innehåll

B NÄRMARE BESKRIVNING AV EES-
AVTALET M.M.

8.5 DEL IV Konkurrensregler och andra gemensamma
regler

8.6 DEL V Övergripande bestämmelser om de fyra
friheterna

8.10 DEL IX Allmänna bestämmelser och
slutbestämmelser

9.1 Avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en
övervakningsmyndighet och en domstol

9.5 Avtalet om en kommitté med ledamöter från EFTA-
ländernas parlament

10 Närmare om förhållandet mellan EES-avtalet
och befintliga avtal

11 Närmare om anpassning av EG:s sekundära
rättsakter till EES

C. INFÖRLIVANDE AV EES-AVTALET OCH
EFTA-AVTALEN MED SVENSK RÄTT

12.2 Olika metoder för införlivande i nationell rätt av
internationella avtal

14.9 Verkan i Sverige av domar och beslut som gäller
enskilda

16.2 1990 års förordning om publicering av Sveriges
internationella överenskommelser m. m.

16.5 Kungörande av författningar genom vilka EES-avtalet
införlivas med svensk rätt

Förslag till lag om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES)

4 Immunitet och privilegier för EFTA: s
övervakningsmyndighet och EFTA-domstolen

AVTAL OM EUROPEISKA EKONOMISKA
SAMARBETSOMRÅDET

KAPITEL 3 SAMARBETE I TULLFRÅGOR OCH OM
HANDELS LÄTTNADER

KAPITEL 4 ANDRA REGLER SOM AVSER FRI
RÖRLIGHET FÖR VAROR

DEL III FRI RÖRLIGHET FÖR PERSONER,
TJÄNSTER OCH KAPITAL

KAPITEL 5 EKONOMISKT OCH MONETÄRT
SAMARBETE

DEL IV KONKURRENSREGLER OCH
ANDRA GEMENSAMMA REGLER

DEL V ÖVERGRIPANDE
BESTÄMMELSER OM DE FYRA
FRIHETERNA

DEL VII INSTITUTIONELLA
BESTÄMMELSER

KAPITEL 2 FÖRFARANDET VID
BESLUTSFATTANDE

KAPITEL 3 HOMOGENITET,
ÖVERVAKNINGSFÖRFARANDE OCH
TVISTLÖSNING

DEL IX ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
OCH SLUTBESTÄMMELSER

OM GENOMFÖRANDET AV
KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

OM DEFINITIONEN AV ”FÖRETAG” OCH
”OMSÄTTNING” (ARTIKEL 56)