Prop.
1991/92:152
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Bo Könberg
I propositionen föreslås att det i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
klaigörs att hälso- och sjukvårdens ansvar inte upphör när någon av-
lider. I lagen skall därför föreskrivas att det hör till hälso- och sjuk-
vården att ta hand om avlidna.
Ett krav på hälso- och sjukvården skall därvid vara att uppgifterna
skall fullgöras med respekt för den avlidne samt att de efterlevande skall
visas hänsyn och omtanke.
Flera av de åtgärder som skall vidtas i anslutning till en människas död
är ett naturligt led i hälso- och sjukvårdsverksamheten. Omhändertagan-
det av avlidna utgör i praktiken av tradition också regelmässigt en inte-
grerad del av den offentliga hälso- och sjukvården.
Syftet med förslaget att lagreglera hälso- och sjukvårdens ansvar är att
det inte skall behöva råda någon tvekan om vem som har ansvaret för att
olika uppgifter utförs. Detta är angeläget inte minst med hänsyn till de
efterlevande.
Även andra frågor som har samband med att hälso- och sjukvården tar
hand om avlidna behandlas i propositionen.
Vidare föreslås redaktionella följdändringar i hälso- och sjukvårds-
lagen i anledning av den nya kommunallagen (1991:900) och en del
andra smärre lagtekniska och språkliga ändringar i hälso- och sjukvårds-
lagen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 152
Prop. 1991/92:152
Förslag till
Lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763)*
dels att i 6-9, 14, 18-20, 27 och 28 §§ ordet "landstingskommunen"
i olika böjningsformer skall bytas ut mot "landstinget" i motsvarande
form,
dels att i 9 och 29 §§ ordet "riket" skall bytas ut mot "landet",
dels att 1, 3, 4, 17 och 22-26 §§ samt rubrikerna närmast före 3 och
17 §§ och rubriken närmast efter 25 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 c §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
1 §2
Med hälso- och sjukvård avses i
denna lag åtgärder för att medi-
cinskt förebygga, utreda och
behandla sjukdomar och skador.
Till hälso- och sjukvården hör
sjuktransporter.
Föreslagen lydelse
Med hälso- och sjukvård avses i
denna lag åtgärder för att medi-
cinskt förebygga, utreda och
behandla sjukdomar och skador.
Till hälso- och sjukvården hör
även sjuktransporter samt att ta
hand om avlidna.
I fråga om tandvård finns särskilda bestämmelser.
Den landstingskommunala hälso-
och sjukvården
§
När någon har avlidit, skall
hälso- och sjukvårdens uppgifter
fullgöras med respekt för den
avlidne De efterlevande skall vi-
sas hänsyn och omtanke
Landstingens hälso- och sjuk-
vård
Landstingskommunens ansvar
Landstingets ansvar
'Senaste lydelse av
6 § 1991:424
7 § 1990:1465
14 § 1990:601
18 § 1990:1465
20 § 1990:1465
27 § 1990:1465
28 § 1990:1465
29 § 1990:1465
19 § 1990:1465
lenaste lydelse 1985:570.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1991/92:152
3
Vaije landstingskommun skall
erbjuda en god hälso- och sjuk-
vård åt dem som är bosatta inom
landstingskommunen. Även i öv-
rigt skall landstingskommunen ver-
ka för en god hälsa hos hela be-
folkningen. Vad som i denna lag
sägs om landstingskommuner gäl-
ler också kommuner som inte
ingår i en landstingskommun, i den
män inte annat följer av 17 §. Vad
här sagts utgör inte hinder för
annan att bedriva hälso- och sjuk-
vård.
Landstingskommunens ansvar
omfattar dock inte sådan hälso-
och sjukvård som en kommun
inom landstingskommunen har
ansvar för enligt 18 § första och
tredje styckena.
4
Om någon som vistas inom
landstingskommunen utan att vara
bosatt där behöver omedelbar
hälso- och sjukvård, skall lands-
tingskommunen erbjuda sådan
vård.
En landstingskommun får också i
andra fåll erbjuda hälso- och sju-
kvård åt den som är bosatt i en
annan landstingskommun, om
landstingskommunerna kommer
överens om det.
Den kommunala hälso- och sjuk-
vården5
§3
Vaije landsting skall erbjuda en
god hälso- och sjukvård åt dem
som är bosatta inom landstinget.
Även i övrigt skall landstinget
verka för en god hälsa hos hela
befolkningen. Vad som i denna
lag sägs om landsting gäller också
kommuner som inte ingår i ett
landsting, om inte annat följer av
17 §. Vad här sagts utgör inte
hinder för annan att bedriva häl-
so- och sjukvård.
Landstingets ansvar omfattar
dock inte sådan hälso- och sjuk-
vård som en kommun inom lands-
tinget har ansvar för enligt 18 §
första och tredje styckena.
4
Om någon som vistas inom
landstinget utan att vara bosatt där
behöver omedelbar hälso- och
sjukvård, skall landstinget erbjuda
sådan vård.
Ett landsting får också i andra
fäll erbjuda hälso- och sjukvård åt
den som är bosatt i ett annat
landsting, om landstingen kommer
överens om det.
Kommunernas hälso- och sjuk-
vård
3 Senaste lydelse 1991:1949.
4 Senaste lydelse 1990:601.
5 Senaste lydelse 1990:1465.
Nuvarande lydelse
17
Bestämmelserna i 18-25 §§ gäl-
ler kommuner som ingår i en
landstingskommun samt, i de fall
det är särskilt föreskrivet, de
kommuner som inte ingår i en
landstingskommun.
22
Ledningen av den kommunala
hälso- och sjukvården utövas av
den eller de nämnder som kom-
munfullmäktige enligt 4 § social-
tjänstlagen (1980:620) bestämmer.
I en kommun som inte ingår i en
landstingskommun utövas led-
ningen av den hälso- och sjuk-
vård som avses i 18 § första eller
andra stycket i enlighet med 10 §.
Föreslagen lydelse
§6
Bestämmelserna i 18-25 §§ gäl-
ler kommuner som ingår i ett
landsting samt, i de fäll det är
särskilt föreskrivet, de kommuner
som inte ingår i ett landsting.
§7
Ledningen av kommunens hälso-
och sjukvård utövas av den eller
de nämnder som kommunfull-
mäktige enligt 4 § socialtjänst-
lagen (1980:620) bestämmer.
I en kommun som inte ingår i ett
landsting utövas ledningen av den
hälso- och sjukvård som avses i
18 § första eller andra stycket i
enlighet med 10 §.
Prop. 1991/92:152
23
I den kommunala hälso- och
sjukvården skall det finnas den
personal som behövs för att med-
dela god vård.
§8
I kommunens hälso- och sjuk-
vård skall det finnas den personal
som behövs för att meddela god
vård.
Om åligganden för hälso- och sjukvårdspersonalen och om tillsynen
över denna personal finns särskilda bestämmelser.
24 §9
Inom det verksamhetsområde som kommunen bestämmer skall det
finnas en sjuksköterska som svarar för
1. att det finns sådana rutiner att kontakt tas med läkare eller annan
hälso- och sjukvårdspersonal när en patients tillstånd fordrar det,
2. att beslut om att delegera ansvar för vårduppgifter är förenliga
med säkerheten för patienterna,
3. att anmälan görs till den nämnd, som har ledningen av hälso- och
sjukvårdsverksamheten, om en patient i samband med vård eller behand-
ling drabbats av eller utsatts för risk att drabbas av allvarlig skada eller
sjukdom.
6 Senaste lydelse 1990:1465.
7 Senaste lydelse 1990:909.
8 Senaste lydelse 1990:1465.
9 Senaste lydelse 1990:1465.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:152
Om ett verksamhetsområde i huvudsak omfattar rehabilitering får en
sjukgymnast eller en arbetsterapeut fullgöra uppgifter som sägs i första
stycket.
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller även en
kommun, som inte ingår i en
landstingskommun, om det i en
sådan hälso- och sjukvårdsverk-
samhet som sägs i 18 § första
eller andra stycket inte finns
någon läkare.
25
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om behörighet till
tjänster inom den kommunala
hälso- och sjukvården och om till-
sättning. Regeringen får överlåta
åt socialstyrelsen att meddela
sådana föreskrifter.
Gemensamma bestämmelser om
landstingskommunal och kommu-
nal hälso- och sjukvård'1
Bestämmelserna i första och
andra styckena gäller även en
kommun, som inte ingår i ett
landsting, om det i en sådan
hälso- och sjukvårdsverksamhet
som sägs i 18 § första eller andra
stycket inte finns någon läkare.
§'°
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter om behörighet till
tjänster inom kommunernas hälso-
och sjukvård och om tillsättning.
Regeringen får överlåta åt social-
styrelsen att meddela sådana före-
skrifter.
Gemensamma bestämmelser om
landstingens och kommunernas
hälso- och sjukvård
26
Av patienterna får tas ut vård-
avgifter enligt grunder som lands-
tingskommunen eller kommunen
bestämmer, i den mån inte annat
är särskilt föreskrivet. Patienter
som är bosatta inom landstings-
kommunen respektive kommunen
skall därvid behandlas lika.
En fordran på vårdavgift pre-
skriberas tre år efter tillkomsten. 1
övrigt gäller preskriptionslagen
(1981:130)i fråga om sådanaford-
ringar.
§12
Av patienterna får vårdavgifter
tas ut enligt grunder som lands-
tinget eller kommunen bestämmer,
i den mån inte annat är särskilt
föreskrivet. Patienter som är bo-
satta inom landstinget respektive
kommunen skall därvid behandlas
lika.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
10 Senaste lydelse 1990:1465.
" Senaste lydelse 1990:1465.
12 Senaste lydelse 1990:1465.
1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 152
Prop. 1991/92:152
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könbeig, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Könberg
En redogörelse för arbetet med att se över olika författningsregler om
åtgärder vid dödsfall och om undersökningar av avlidna lämnades i
propositionen 1990/91:93 om rättsmedicinsk verksamhet, m.m. Därvid
redovisades att sådana frågor också innefattades i uppdragen till två
utredningar som tillkallades i mars 1987, nämligen dels transplantations-
utredningen (S 1987:02), dels utredningen om översyn av bestäm-
melserna om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen, m.m., den
s.k. tillsynsutredningen (S 1987:03). Transplantationsutredningen
beräknas avge sitt slutbetänkandet under första hälften av år 1992.
Tillsynsutredningen avlämnade hösten 1991 sitt slutbetänkande (SOU
1991:63) Tillsynen över hälso- och sjukvården. Remissbehandlingen har
just avslutats. En förteckning över de instanser som yttrat sig bör fogas
som bilaga 1 till protokollet i detta ärende.
Enligt sina direktiv (dir. 1987:21) har tillsynsutredningen bl.a. haft att
överväga vilket ansvar sjukvårdshuvudmännen bör ha för att om-
händerta avlidna i avvaktan på bisättning och begravning. I detta ärende
tar jag endast upp denna fråga, som utredningen behandlat i kapitel 13 i
betänkandet. Frågan berör hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och kan
behandlas separat från övriga förslag i betänkandet som i huvudsak
gäller lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen
m.fl. (tillsynslagen). Beredningen av dessa övriga förslag har just
inletts.
En sammanställning av de synpunkter i remissyttrandena som berör
nämnda kapitel 13 har gjorts inom socialdepartementet och finns till-
gänglig i ärendet (dnr S91/4621/S). Utredningens författningsförslag i
den delen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Jag tar också upp vissa frågor som har behandlats i en inom social-
departementet utarbetad rapport med titeln "Bårhusväsendet — Huvud-
mannaskap m.m. Transporter av avlidna". Rapporten är dagtecknad i
december 1983. En sammanställning av remissyttrandena över rapporten Prop. 1991/92:152
finns tillgänglig i ärendet (dnr S 152/84).
Några av de frågor som har behandlats i rapporten har också tagits upp
i ett betänkande med förslag till lag om omhändertagande och under-
sökning av avlidna som en utredare (numera generaldirektören Svante
Englund) lade fram i april 1987. I övriga delar anmäldes det betänk-
andet i nämnda proposition 1990/91:93. Sammanfattningen i betänkandet
finns fogad till den propositionen som bilaga 3. Remissyttrande över
betänkandet har inhämtats endast från tillsynsutredningen.
Utöver vad jag tar upp i det följande bör nyssnämnda rapport och
betänkande inte föranleda någon åtgärd av regeringen.
I detta ärende föreslår jag också redaktionella följdändringar i hälso-
och sjukvårdslagen i anledning av den nya kommunallagen (1991:900)
samt en del andra smärre lagtekniska och språkliga ändringar i hälso-
och sjukvårdslagen.
I Sverige avled under femårsperioden 1987-1991 mellan 92 000 och
97 000 personer per år. Av dödsfallen år 1989 ägde drygt hälften rum
på sjukhusens akutkliniker och närmare en fjärdedel inom sjukhusens
långtidsvård.
I flera lagar och andra författningar finns regler om bl.a. åtgärder som
skall vidtas av läkare när någon har avlidit. En förhållandevis ingående
redogörelse för äldre regler och de regeländringar som trädde i kraft den
1 januari 1990 finns fogad som bilaga 4 till propositionen 1990/91:93
om rättsmedicinsk verksamhet, m.m.
Som framgår av nyssnämnda redogörelse innebar den överens-
kommelse som träffades mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om
ersättningar under år 1990 från sjukförsäkringen bl.a. att dessa
huvudmän skulle ta ett större ansvar vid dödsfall utanför sjukhusen (se
regeringens skrivelse 1988/89:153 s. 30). I anslutning därtill ändrades
allmänna läkarinstruktionen (1963:341) fr.o.m. den 1 januari 1990 (SFS
1989:815) i enlighet med vad som framgår av nämnda redogörelse.
Begravningslagen (1990:1144) trädde i kraft den 1 april 1991. En
nyhet i lagen var att dödsbeviset, som dittills också hade innefattat ett
intyg om dödsorsaken, delades upp på två olika handlingar, nämligen
dels ett bevis om dödsfallet (dödsbevis), dels ett intyg om dödsorsaken.
En annan nyhet var att sjukvårdsinrättningarna skall lämna dessa hand-
lingar inte bara, som tidigare, om någon som har vårdats där avlider
utan även när den avlidne har förts dit i anslutning till dödsfallet. I
andra fall skall beviset och intyget lämnas av den läkare som utfärdat
dem. Vid dödsfall utanför sjukvårdsinrättningarna befriades därmed
anhöriga m.fl. från att lämna dödsbeviset vilket, som nyss nämnts, före
den 1 april 1991 också innefattade ett intyg om dödsorsaken.
De utgångspunkter för en översyn av reglerna om åtgärder vid dödsfall
och om undersökningar av avlidna som redovisades i propositionen
1990/91:93 innebär att reglerna bör
- anpassas till utvecklingen inom hälso- och sjukvården och underlätta Prop. 1991/92:152
eftersträvade förändringar av denna,
- innebära att sjukvården skall ha samma ansvar oberoende av platsen
för ett dödsfall och oberoende av hur sjukvården lokalt är organise-
rad,
- vara i samklang med intentionerna i obduktionslagen,
- leda till att polisen kopplas in vid ett dödsfall enbart när detta är
motiverat med hänsyn till de rättsvårdande intressena och
- därmed också leda till att uppgifterna för den rättsmedicinska under-
sökningsorganisationen renodlas till att svara för den särskilda
kompetens som behövs med hänsyn till dessa intressen.
Lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister innebär att dödsorsaken
fr.o.m. den 1 juli 1991 inte längre antecknas i folkbokföringen. Intyget
om dödsorsaken sänds efter denna tidpunkt direkt till statistiska central-
byrån.
Skattemyndigheterna övertog den 1 juli 1991 de uppgifter inom folk-
bokföringen som pastorsämbetena dittills hade haft. En ny folkbok-
föringslag (1991:481) trädde då i kraft. I samband med att den lagen
antogs av riksdagen ändrades (SFS 1991:496) också begravningslagen i
enlighet med vad som hade aviserats i propositionen 1990/91:93 (s. 7).
Bl.a. slopades kravet på dödsfällsanmälan vid dödsfall i Sverige.
Vad gäller de ändringar av allmänna läkarinstruktionen som trädde i
kraft den 1 juli 1991 (SFS 1991:817) hänvisas till redogörelsen i
propositionen 1990/91:93 (s. 8) och redogörelsen för gällande regler i
det följande.
Polisens uppgifter och rättsmedicinska undersökningar
När obligatoriskt dödsbevis infördes fr.o.m. år 1971 hade antalet
dödsfall vid vilka dödsbevis inte lämnades minskat till ca 600 per år (se
prop. 1970:92 s. 7). Polisen fick då till uppgift att skaffa dödsbeviset
om ett sådant inte hade kommit in till pastorsämbetet inom en vecka
efter det att ett dödsfall hade anmälts dit. För att kunna fullgöra denna
uppgift har polismyndigheterna i dessa fall beslutat om rättsmedicinsk
undersökning i form av s.k. enkel dödsorsaksundersökning. Utveck-
lingen kom att bli en helt annan än man hade anledning att räkna med år
1970 och ledde till att antalet enkla dödsorsaksundersökningar som
utfördes efter beslut av polismyndigheterna vid, i huvudsak, naturliga
dödsfall kom att uppgå till 6000-7000 per år.
Inklusive nämnda undersökningar uppgick år 1988 det totala antalet
rättsmedicinska undersökningar som innefattade obduktion till drygt
14 000 varav 1000-1500 gjordes utanför den statliga undersöknings-
organisationen. Detta innebar att någon form av rättsmedicinsk obduk-
tion utfördes vid ca 75 % av dödsfallen utanför sjukvårdsinrättningarna.
I enlighet med nämnda utgångspunkt att polisen skall kopplas in vid ett
dödsfall enbart när detta är motiverat med hänsyn till de rättsvårdande
intressena ändrades begravningsförordningen (1990:1147) så att polisen
fr.o.m. den 1 juli 1991 (SFS 1991:802) befriades från uppgiften att g
skaffa dödsbevis och intyg om dödsorsaken vid naturliga dödsfall (jfr
prop. 1990/91:93 s. 8).
Som resultat av denna och andra regeländringar som har genomförts i Prop. 1991/92:152
enlighet med vad som aviserades i proposition 1990/91:93 har de enkla
dödsorsaksundersökningama nu upphört och den rättsmedicinska verk-
samheten därmed koncentrerats till egentliga rättsmedicinska undersök-
ningar. Utvecklingen visar enligt rättsmedicinalverket att det är
realistiskt att för år 1992 räkna med ca 6000-7000 rättsmedicinska ob-
duktioner.
Transplantationsutnedningen
Transplantationsutredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1987:17) bl.a.
överväga reglerna om samtycke till s.k. kliniska obduktioner, dvs.
obduktioner enligt obduktionslagen (1975:191). Enligt tilläggsdirektiv
(dir. 1990:30) skall utredningen vidare bl.a. överväga kriterier och
regler för vilka olika förfaranden med döda kroppar som skall anses
etiskt godtagbara. Utredningen skall också bedöma behovet av författ-
ningsreglering och etiska riktlinjer.
Enligt tilläggsdirektiven skall utredningen även se över reglerna om
rättsmedicinska undersökningar, bl.a. bör anges under vilka förutsätt-
ningar dessa får göras. En utgångspunkt bör därvid vara att rättsmedi-
cinsk förrättning skall göras då särskilda rättssäkerhetsskäl motiverar
det.
Som nämnts inledningsvis beräknas utredningen lämna sitt slut-
betänkande under första hälften av år 1992.
I flera lagar och andra författningar finns det, som förut nämnts, regler
om bl.a. olika åtgärder som skall vidtas av läkare när någon har avlidit.
Enligt lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans
död skall en läkare i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet fastställa att döden har inträtt. Vidare skall enligt begrav-
ningslagen ett intyg om dödsfallet (dödsbevis) och ett intyg om döds-
orsaken utfärdas av en läkare.
Vaije läkare är enligt allmänna läkarinstruktionen skyldig att så snart
det kan ske göra anmälan till polismyndigheten om förhållandena är
sådana att en rättsmedicinsk undersökning behövs. Om det finns skäl för
en sådan undersökning skall dödsbeviset enligt begravningslagen lämnas
till polismyndigheten.
I andra fäll skall dödsbeviset lämnas till skattemyndigheten som
utfärdar ett intyg om att stoftet får gravsättas eller kremeras. När en
rättsmedicinsk undersökning görs, får ett sådant intyg utfärdas endast
om polismyndigheten meddelat tillstånd till dessa åtgärder.
Intyget om dödsorsaken skall sändas till statistiska centralbyrån och
ligger där till grund för dödsorsaksstatistiken.
Dödsbeviset och dödsorsaksintyget skall lämnas av en sjukvårds-
inrättning om den avlidne vid dödsfallet vårdades där eller fördes dit i
anslutning till dödsfallet. Detta gäller t.ex. om någon avlider på allmän
plats och förs till ett sjukhus. I andra fall skall dessa handlingar lämnas Prop. 1991/92:152
av den läkare som har utfärdat dem.
Den läkare som har vårdat den avlidne under dennes sista sjukdom är
enligt allmänna läkarinstruktionen skyldig att utfärda dödsbeviset och
dödsorsaksintyget. Detsamma gäller när modem eller barnet har avlidit
under en förlossning, vid vilken läkaren har hjälpt till, eller när läkaren
efter dödsfallet har undersökt den avlidnes kropp. I andra fäll skall den
läkare som har fastställt att döden inträtt svara för att beviset och in-
tyget utfärdas.
Om det behövs skall läkaren därvid ta initiativ till en klinisk
obduktion. Ändringarna i allmänna läkarinstruktionen fr.o.m. den
1 januari 1990 innebar bl.a. att det skapades samma möjlighet att genom
en klinisk obduktion få underlag för att fastställa dödsorsaken oberoende
av om ett dödsfall inträffat på eller utanför ett sjukhus.
Vaije läkare är skyldig att vid dödsfall utanför sjukhusen söka få fram
sådana uppgifter om den avlidne, i första hand från den läkare som har
vårdat denne före dödsfallet, som kan vara av betydelse för att fastställa
dödsorsaken. Vidare skall vaije läkare lämna annan läkare de uppgifter
som denne behöver för att kunna utfärda ett dödsbevis och ett intyg om
dödsorsaken.
Chefsöverläkaren ansvarar enligt allmänna läkarinstruktionen för att
någon nära anhörig omedelbart underrättas när en patient avlider eller en
patients tillstånd allvarligt försämras. Chefsöverläkaren ansvarar också
för att anmälan till polismyndigheten omedelbart görs när det kan antas
föreligga behov av en rättsmedicinsk undersökning liksom för att en
klinisk obduktion görs när det finns skäl för detta. I chefsöverläkarens
ledningsansvar ingår också att inom både öppen och sluten vård för sitt
verksamhetsområde ha ett övergripande ansvar för att dödsbevis och
intyg om dödsorsaken utfärdas.
Om det för ett visst verksamhetsområde, t.ex. ett visst område utanför
sjukhus, inte finns någon chefsöverläkare, skall sjukvårdshuvudmannen
utse en läkare som skall svara för chefsöverläkarens uppgifter i bl.a. de
avseenden som nyss nämnts. Därmed säkerställs att det alltid finns en
läkare som svarar för dessa uppgifter (jfr prop. 1990/91:93 s. 9).
Socialstyrelsen har utfärdat föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
1991:7) om dödsbevis och intyg om dödsorsaken, m.m. samt fästställt
blanketter för beviset och intyget.
Föreskrifter om bl.a. de villkor som skall vara uppfyllda för att en
transplantation eller en obduktion skall få utföras finns i transplanta-
tionslagen (1975:190) och obduktionslagen.
I kungörelsen (1973:710, ändrad 1991:945) om rättsmedicinsk
obduktion finns bl.a. bestämmelser som innebär att beslut om en sådan
obduktion fettas av domstol, länsstyrelse, allmän åklagare eller polis-
myndighet. Rättsmedicinalverket har utfärdat föreskrifter och allmänna
råd (SOSFS 1991:24) om rättsmedicinska undersökningar av avlidna.
Dessa föreskrifter innebär bl.a. att de tidigare rättsmedicinska under-
sökningsformerna Rättsmedicinsk obduktion, Fullständig dödsorsaks-
undersökning och Enkel dödsorsaksundersökning fr.o.m. den 1 januari jq
1992 har ersatts av undersökningsformerna Utvidgad rättsmedicinsk
obduktion, Rättsmedicinsk obduktion och, för de fall då det inte krävs- Prop. 1991/92:152
någon obduktion, Rättsmedicinsk likbesiktning.
Mitt förslag: Genom en ändring i hälso- och sjukvårdslagen
klargörs att hälso- och sjukvårdens ansvar inte upphör när någon
avlider. I lagen föreskrivs därför att det hör till hälso- och sjuk-
vården att ta hand om avlidna.
Ett krav på hälso- och sjukvården skall därvid vara att upp-
gifterna fullgörs med respekt för den avlidne samt att de efter-
levande skall visas hänsyn och omtanke.
Tillsynsutredningens förslag: I en ny 3 a § i hälso- och sjukvårds-
lagen föreskrivs att landstingen skall svara för att den som avlidit på
landstingens sjukvårdsinrättningar eller efter döden förts dit för under-
sökning eller annan åtgärd omhändertas med iakttagande av respekt och
värdighet fram till dess bisättning och begravning ägt rum. Detsamma
föreslås gälla de kommuner som inte tillhör landsting. Dessutom föreslås
en bestämmelse i 17 § hälso- och sjukvårdslagen som ger även de
kommuner som ingår i ett landsting ett sådant ansvar.
Remissinstanserna: Endast några få av remissinstanserna tar upp
utredningens förslag i denna del. Flertalet av dessa instanser anser att en
lagreglering bör ske. I anledning av den föreslagna bestämmelsen i 17 §
hälso- och sjukvårdslagen påpekar socialstyrelsen att utredningens för-
slag till en ny 3 a § formellt sett enbart avser sjukvårdsinrättningar och
att några sådana i allmänhet inte finns i kommunal primärvård. Om
någon särskild regel behövs, bör den finnas i socialtjänstlagen
(1980:620) och inte i hälso- och sjukvårdslagen.
Rättsmedicinalverket anser att det, bl.a. av det skäl som utredningen
anger, bör klart anges i hälso- och sjukvårdslagen att det hör till hälso-
och sjukvårdens uppgifter att ta hand om avlidna oberoende av platsen
för ett dödsfall.
Landstingsförbundet har i sak inte något att erinra. Svenska Kommun-
förbundet påpekar att antalet avlidna inom sjukvårdsinrättningarna
kommer att minska ganska markant eftersom de sjukhem som
kommunerna övertog från landstingen den 1 januari 1992 inte längre är
sjukvårdsinrättningar utan är en särskild boendeform för vård och
service. Ett klarläggande i frågan om kommunerna skall ta över ett
ansvar från landstingen som inte ingick i överenskommelsen i anslutning
till reformen avseende äldreomsorgen är enligt Kommunförbundet
nödvändigt.
Begravningsföreningen Fonus, Sveriges Begravningsentreprenörers
Förbund samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund till-
styrker att sjukvårdshuvudmännen åläggs ett ansvar för omhänder-
tagandet av avlidna.
11
Skälen för mitt förslag
Behovet av lagreglering
Ett dödsfall innebär regelmässigt en stor påfrestning för de efterlevande.
Det är därför viktigt att författningsreglerna om olika åtgärder som skall
vidtas när någon avlider är klara och entydiga så att denna påfrestning
inte blir större än nödvändigt. Reglerna måste därför syfta till att de
åtgärder som krävs skall utföras på ett smidigt sätt så att de efter-
levandes situation så långt möjligt underlättas. Det skall därvid inte
behöva råda någon tvekan om vem som har ansvaret för olika uppgifter.
Det lagfästa ansvar som hälso- och sjukvårdens huvudmän nu har
upphör enligt tillsynsutredningens mening i och med att en patient
avlider. Att avlidna patienter ändå tas om hand och förvaras inom hälso-
och sjukvården i avvaktan på bisättning och begravning ses därför som
ett frivilligt och av traditionen betingat åtagande från sjukvårdshuvud-
männens sida.
Liksom tillsynsutredningen ser jag de åtgärder som hälso- och sjuk-
vården skall vidta i anslutning till en människas död som ett naturligt led
i hälso- och sjukvårdsverksamheten. I praktiken utgör också omhänder-
tagandet av avlidna regelmässigt en integrerad del av den offentliga
hälso- och sjukvården. Jag vill även erinra om att riksdagens social-
utskott i betänkandet SoU 1985/86:1 framhöll att hälso- och sjukvården
måste förutsättas ha ett ansvar för att stoftet efter avlidna patienter
omhändertas på ett värdigt sätt och att det var anmärkningsvärt att detta
ansvar inte var rättsligt reglerat.
Mitt förslag skall ses mot den nu redovisade bakgrunden. Hänsynen till
de efterlevande liksom kravet på enkla och klara regler talar för att det
ansvar som hälso- och sjukvården i praktiken redan tar också skall fram-
gå av hälso- och sjukvårdslagen.
Att det övergripande ansvaret för att ta hand om avlidna inom hälso-
och sjukvården nu inte anses vara rättsligt reglerat vållar enligt tillsyns-
utredningen i regel inte några svårigheter när någon avlider på en allmän
sjukvårdsinrättning. De oklarheter och svårigheter som kan uppkomma
hänför sig enligt utredningen till sådana fall då någon avlider utanför en
sjukvårdsinrättning. Utredningen anser att ansvaret därvid så nära som
möjligt bör stämma överens med vad som bör gälla vid ett dödsfall i
sluten vård.
Mitt förslag innebär mot denna bakgrund att lagregleringen utformas
så att det inte görs någon skillnad om ett dödsfall sker på eller utanför
en sjukvårdsinrättning. Att samma regler skall gälla oberoende av
platsen för ett dödsfall angavs också i propositionen 1990/91:93 som en
av utgångspunkterna för en översyn av reglerna inom detta område.
Enligt 1 § hälso- och sjukvårdslagen avses med hälso- och sjukvård i
lagen åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla
sjukdomar och skador. Där anges vidare att sjuktransporter hör till
hälso- och sjukvården. Mitt förslag innebär att där även skall anges att
det hör till hälso- och sjukvården att ta hand om avlidna.
Jag vill erinra om att reformen avseende äldreomsorgen vid årskiftet
1991/92 innebar att hälso- och sjukvården vid de sjukhem och andra
Prop. 1991/92:152
12
inrättningar för somatisk långtidssjukvård som kommunerna då tog över Prop.
från landstingen inte längre ses som sluten vård utan som öppen vård.
Förhållandet att dessa inrättningar har upphört att vara sjukvårdsinrätt-
ningar i den mening som avses exempelvis i de regler om dödsbevis och
intyg om dödsorsaken som finns i begravningslagen får givetvis inte leda
till några problem för t.ex. de efterlevande. Detta är ytterligare ett skäl
för att hälso- och sjukvården så långt möjligt bör ha samma ansvar när
någon avlider oberoende av var dödsfallet äger rum.
Hälso- och sjukvårdens åligganden
I det föregående har lämnats en redogörelse för regler i olika lagar och
andra författningar om sjukvårdsinrättningarnas och läkarnas åligganden
vid ett dödsfall. Flera av dessa författningar berörs av transplantations-
utredningens arbete som beräknas bli slutfört före halvårsskiftet. När
resultatet av detta arbete föreligger, kan det finnas skäl att överväga
åtgärder i syfte att göra författningsregleringen enklare och lättare att
överblicka.
Bortsett från föreskrifterna om chefeöverläkamas ansvar gäller samma
regler oberoende av vem som är huvudman för en sjukvårdsinrättning
och oavsett om den enskilde läkaren är anställd inom den offentliga
hälso- och sjukvården eller inte.
När någon har avlidit skall en läkare fastställa att döden har inträtt och
utfärda ett dödsbevis. Detta kräver i regel en yttre undersökning av den
döda kroppen. Vidare skall någon nära anhörig underrättas. Om förhåll-
andena är sådana att en rättsmedicinsk undersökning behövs, skall
anmälan göras till polismyndighet. I de fäll en sådan undersökning inte
görs, svarar läkaren för att ett intyg om dödsorsaken utfärdas. Om det
behövs skall läkaren ta initiativ till en klinisk obduktion.
Mitt förslag syftar inte till någon utökning av det ansvar som hälso-
och sjukvården redan har för olika åtgärder som måste vidtas efter ett
dödsfall.
I det föregående har redogjorts för vissa föreskrifter om åligganden för
chefsöverläkama och de läkare som sjukvårdshuvudmannen skall utse
om det t.ex. för ett visst område utanför sjukhus inte finns någon chefs-
överläkare. Dessa föreskrifter utgör en garanti för att det vid ett dödsfall
alltid finns en läkare som svarar för de uppgifter som behöver utföras
inom hälso- och sjukvården. Ytterst ansvarar landstingen och de lands-
tingsfria kommunerna därmed för att verksamheten är organiserad så att
detta kan ske på ett smidigt sätt och så att de efterlevandes situation så
långt möjligt underlättas.
Tillsynsutredningen anser att det allmänna bör bestrida kostnaderna för
de transporter som krävs när en klinisk obduktion behövs. Jag delar den
uppfattningen och anser att detta bör ingå i landstingens och de lands-
tingsfria kommunernas ansvar för att ta hand om avlidna. Dessa huvud-
män torde också redan nu regelmässigt svara för detta.
De olika uppgifter vid ett dödsfall som här är aktuella ankommer enligt
gällande bestämmelser på läkare. Reformen avseende äldreomsorgen
innebär att kommunernas ansvar inte i något fall skall omfatta sådan
hälso- och sjukvård som meddelas av läkare. Bl.a. med anledning av
1991/92:152
13
synpunkter i remissyttrandet från Svenska Kommunförbundet vill jag Prop. 1991/92:152
framhålla att mitt förslag inte innebär att kommunerna får ta över något
ansvar från landstingen som inte var förutsatt när nämnda reform
beslutades. Den fördelning av uppgifterna mellan landstingen och
kommunerna som nu tillämpas behöver således inte ändras. Dessa
huvudmän får dock komma överens om en ändrad arbetsfördelning när
det gäller andra uppgifter än sådana som ankommer på läkare.
Jag vill också understryka att det är en viktig uppgift för social-
styrelsen att följa tillämpningen inom hälso- och sjukvården av de olika
regler som gäller vid ett dödsfall och ta de initiativ som kan behövas.
Kraven på hälso- och sjukvården
Mitt förslag innebär att de krav på hälso- och sjukvården som nu finns i
2 a och 2 b §§ hälso- och sjukvårdslagen kompletteras med en föreskrift
i en ny 2 c § som innebär att hälso- och sjukvårdens uppgifter när någon
har avlidit skall fullgöras med respekt för den avlidne samt att de efter-
levande skall visas hänsyn och omtanke. Kravet på respekt för den av-
lidne innefattar också ett krav på att stoftet skall tas om hand på ett
värdigt sätt. Detta gäller både den offentliga och den enskilda hälso- och
sjukvården.
En naturlig konsekvens av att ansvaret för att ta hand om avlidna
uttryckligen regleras i hälso- och sjukvårdslagen är enligt min mening
att dessa krav, som i praktiken redan får anses gälla, också kommer till
uttryck i lagen.
Tillsynsutredningen har föreslagit att en föreskrift om att personalen
skall visa närstående till den avlidne hänsyn och omtanke skall tas in i
tillsynslagen. Mitt förslag innebär att ett motsvarande krav på verksam-
heten förs in i hälso- och sjukvårdslagen. Frågan om det finns anledning
att också föra in en liknande föreskrift i tillsynslagen får övervägas vid
beredningen av utredningens förslag i den delen. Som jag nämnt inled-
ningsvis har detta beredningsarbete just inletts.
Mot bakgrund av att det i vårt land numera finns många människor
som har andra trosuppfättningar och traditioner än de som har varit
vanliga här, har tillsynsutredningen påpekat att de efterlevande ibland
kan ha krav på särskilda åtgärder vid ett dödsfall. Jag vill därför under-
stryka att kravet på respekt för den person som har avlidit innebär att
hälso- och sjukvården också skall visa respekt för dennes vilja i fråga
om vad som skall iakttas efter dödsfallet. Hänsynen till de efterlevande
innebär också att deras önskemål om möjligt skall respekteras om de
inte strider mot gällande författningar och om det inte finns något som
talar för att önskemålen skulle strida mot den avlidnes vilja. Jag utgår
från att socialstyrelsen uppmärksammar dessa frågor och överväger
behovet av information och allmänna råd.
14
Avgränsningen av hälso- och sjukvårdens ansvar Prop.
När dödsbeviset har utfärdats och en eventuell obduktion har utförts kan
stoftet efter den avlidne lämnas ut för att bisättas och begravas. Hälso-
och sjukvårdens ansvar upphör när detta har skett. Ansvaret för de
åtgärder som därefter skall vidtas har den som ordnar med gravsätt-
ningen. I regel anlitas en begravningsentreprenör for dessa uppgifter.
Enligt begravningslagen skall kommunen ordna med gravsättningen om
den avlidne inte efterlämnar någon som gör det.
Mitt förslag syftar, som förut nämnts, inte till att hälso- och sjuk-
vården skall få ett utökat ansvar för de åtgärder som skall vidtas efter ett
dödsfall. Avsikten är således inte att hälso- och sjukvården skall åläggas
sådana uppgifter som nu ligger på begravningsväsendet. Som jag förut
nämnt innebär mitt förslag inte heller att kommunerna åläggs att ta över
något ansvar från landstingen som inte var förutsatt när reformen avse-
ende äldreomsorgen beslutades.
Som tillsynsutredningen påpekat innebär inte förhållandet att någon har
avlidit utanför en sjukvårdsinrättning att den döda kroppen måste föras
till en sådan inrättning. Ofta tar en begravningsentreprenör hand om
stoftet. En förutsättning är då att en läkare har fastställt att döden har
inträtt och kommit fram till att det inte behövs någon obduktion eller
någon anmälan till polismyndighet. Detta gäller t.ex. när någon avlidit i
sitt eller någon anhörigs hem. Det gäller också när ett dödsfall inträffar
inom en sådan boendeform eller bostad som avses i 20 § andra stycket
och 21 § tredje stycket socialtjänstlagen. Dit hör också de inrättningar
för somatisk långtidssjukvård som kommunerna tog över från lands-
tingen vid reformen avseende äldreomsorgen.
Ibland kan emellertid förhållandena vara sådana att stoftet måste
förvaras i ett bårhus eller någon annan särskild lokal i avvaktan på
bisättningen. I praktiken svarar landstingen och de landstingsfria
kommunerna redan nu ofta för detta. Förhållandet att mitt förslag
utformats så att samma regler skall gälla oberoende av platsen för ett
dödsfall innebär att det inte skall behöva råda någon tvekan om att de
har detta ansvar.
Hur man tar hand om avlidna varierar mellan landstingen och ibland
också mellan olika orter inom ett landsting. De skillnader som finns
beror t.ex. på att förutsättningarna är mycket skiftande mellan tätort och
glesbygd liksom på olikheter i de lokala traditionerna. Enligt min
mening bör man även i fortsättningen lokalt kunna utveckla förnuftiga
lösningar utan några centralt beslutade detalj föreskrifter.
I vilken omfattning avlidna behöver förvaras inom hälso- och sjuk-
vården beror bl.a. på hur snart bisättning kan ske och på hur bisätt-
ningslokalema utnyttjas. Hälso- och sjukvården måste därför i sin
planering lokalt samarbeta med begravningsväsendet.
Socialstyrelsen framhåller i sina föreskrifter och allmänna råd (SOSFS
1991:7) om dödsbevis och intyg om dödsorsaken, m.m. att det kan vara
lämpligt att frågor om t.ex. transport och omhändertagande av den
avlidne behandlas av sjukvårdshuvudmännen i lokala föreskrifter och
råd. Vidare framhålls att dessa bör utarbetas i samarbete med bl.a.
socialtjänsten, kyrkogårds- och krematoriemyndighetema samt begrav-
1991/92:152
15
ningsentreprenörema. Socialstyrelsen anger också att en utgångspunkt Prop. 1991/92:152
för de lokala föreskrifterna och råden bör vara förhållandet att primär-
vården är basen i hälso- och sjukvårdsorganisationen samt att behovet av
vård av och omsorg om äldre i ökad utsträckning kommer att mötas
genom att vården utanför sjukhusen byggs ut.
Dessa uttalanden i socialstyrelsens författning utgör enligt min mening
en god utgångspunkt för att lokalt utarbeta lämpliga rutiner. Det är
viktigt att de utformas så att det står klart vem som svarar för de olika
uppgifter som behöver utföras. Jag utgår från att socialstyrelsen även i
fortsättningen uppmärksammar dessa frågor. Det är därvid viktigt att
socialstyrelsen i samråd med bl.a. Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet tar initiativ för att tillgodose det behov av informa-
tion och allmänna råd som kan finnas inom såväl socialtjänsten som
hälso- och sjukvården.
Förslaget om en bårhuslag
I rapporten "Bårhusväsendet - Huvudmannaskap m.m. Transporter av
avlidna" föreslås att landstingen genom en särskild lag skall åläggas att
svara för att det finns bårhus om inte någon annan gör det. Lagen före-
slås innehålla regler om bårhuslokalema och om en skyldighet för lands-
tingen att upprätta en bårhusplan i vilken skall anges verksamhetens
omfattning, organisation och personaltillgång. Vidare föreslås social-
styrelsen få ett tillsynsansvar för verksamheten.
Genom mitt förslag att det i hälso- och sjukvårdslagen skall föreskrivas
att det hör till hälso- och sjukvården att ta hand om avlidna torde syftet
med förslaget i rapporten i stor utsträckning bli tillgodosett, bl.a. klar-
görs socialstyrelsens tillsynsansvar. I likhet med Landstingsförbundet
och flera andra instanser som yttrat sig över rapporten anser jag att det
inte finns anledning att därutöver införa en sådan detaljreglering som
förslaget innebär.
Landstingen och de landstingsfria kommunerna är i praktiken regel-
mässigt huvudmän för de lokaler för förvaring av avlidna som brukar
kallas bårhus. Det finns dock inte något som hindrar t.ex. andra
kommuner, kyrkogårds- och krematoriemyndigheter eller begravnings-
byråer att svara för denna uppgift.
Liksom för övrig verksamhet inom hälso- och sjukvården gäller
givetvis att verksamheten med att ta hand om och undersöka avlidna
skall bedrivas av personal med adekvat utbildning och med behövlig
teknisk utrustning i ändamålsenliga lokaler (jfr prop. 1981/82:97
s. 116). De föreskrifter som finns i arbetsmiljölagen (1977:1160), hälso-
skyddslagen (1982:1080) och plan- och bygglagen (1987:10) innebär
enligt min uppfattning att syftet med rapportens förslag om krav på
lokalerna inte gör det nödvändigt med några särskilda lagregler vid
sidan om dessa lagar. Några sådana regler finns inte heller för andra
lokaler inom hälso- och sjukvården på vilka det också kan finnas skäl att
ställa speciella krav, t.ex. operationslokaler och intensivvårdsavdel-
ningar.
Balsamering av avlidna Prop.
I sitt remissyttrande över rapporten om bårhusväsendet har Sveriges
Begravningsentreprenörers Förbund (SBF) framhållit att balsameringar
så gott som undantagslöst utförs av bårhuspersonal inom bårhusen med
hjälp av den ordinarie bårhusutrustningen. Trots detta ligger både det
praktiska och det ekonomiska ansvaret i händerna på balsamatören som
privatperson. I de flesta fåll avgör denne om balsamering skall ske eller
inte. De anhöriga får så gott som aldrig själva avgöra detta. SBF anser
att ansvaret för verksamheten bör övergå till sjukvårdshuvudmännen.
För att inte ytterligare kostnader skall belasta landstingen föreslår SBF
dock att dödsboet även i fortsättningen skall bekosta balsameringen.
SBF tar upp denna fråga även i sitt yttrande över tillsynsutredningens
betänkande. SBF anser att sjukvårdshuvudmännen skall ansvara för
sådana balsameringar som görs av hygieniska skäl. SBF betonar att detta
ansvar inte ligger på de anhöriga och att begravningsbyråerna inte heller
har deras uppdrag att ombesöija balsamering. Vidare framhåller SBF att
balsameringens karaktär för de anhöriga påminner om en obduktion och
att den därför bör jämställas med en sådan när det gäller de anhörigas
möjligheter att i vissa fäll neka till ingreppet.
En balsamering kostar enligt uppgift från SBF 400-500 kr. Kostnaden
betalas av dödsboet med begravningsbyrån som mellanhand.
Enligt propositionen 1990/91:93 om rättsmedicinsk verksamhet, m.m.
bör de rättsmedicinska avdelningarna inom rättsmedicinalverket mot
ersättning kunna lämna medverkan när balsamering önskas i samband
med en obduktion. Som en bakgrund till detta angavs att personalen inte
bör få bedriva enskild verksamhet på arbetsplatsen.
Vad gäller den balsameringsverksamhet som bedrivs inom hälso- och
sjukvårdens lokaler ser jag det i första hand som en uppgift för sjuk-
vårdshuvudmännen att finna lämpliga former för denna och för sam-
arbetet med begravningsbyråerna.
Jag vill också nämna att jag har erfarit att transplantationsutredningen
avser att redovisa överväganden och förslag i denna fråga i det slut-
betänkande som utredningen beräknas avge före halvårsskiftet.
Transporter av avlidna
I rapporten om bårhusväsendet föreslås bl.a. att sjukvårdshuvudmännen
skall svara för kostnaderna vid hemtransporter av stoft efter personer
som avlider utanför hemlandstinget i samband med remitterad specialist-
vård. Landstingsförbundet har i sitt remissyttrande förutsatt att de frågor
som tas upp i rapporten får lösas i överläggningar mellan staten och
sjukvårdshuvudmännen. Samtidigt noterar förbundet att dessa transporter
torde vara av ringa omfattning i relation till det totala antalet transporter
av avlidna. Det borde därför enligt förbundet vara naturligt att överväga
frågan om transporter av avlidna i ett helhetsperspektiv.
Enligt min mening är det inte rimligt att dödsboet skall bekosta hem-
transporten när någon avlider efter att ha remitterats till en annan sjuk-
vårdshuvudman för specialistvård. I nyssnämnda perspektiv ställer jag
mig dock avvisande till tanken att staten skall reglera kostnadsansvaret
1991/92:152
17
för sådana transporter. Detta gäller inte minst mot bakgrund av att den
statliga regleringen av resekostnaderna i samband med läkarvård m.m.
till stor del har avvecklats vid årsskiftet 1991/92 i samband med att
huvudmannaskapet för sjukreseadministrationen flyttades över från de
allmänna försäkringskassorna och riksförsäkringsverket till sjukvårds-
huvudmännen.
Mot den redovisade bakgrunden utgår jag från att Landstingsförbundet
överväger att genom centrala rekommendationer verka för att sjukvårds-
huvudmännen tillämpar rimliga principer när det gäller kostnadsansvaret
för transporter av avlidna.
Prop. 1991/92:152
Mitt förslag: I hälso och sjukvårdslagen anpassas terminologin
till den nya kommunallagen. Även vissa andra mindre ändringar
av lagteknisk och språklig karaktär görs i hälso- och sjukvårds-
lagen.
Skälen för mitt förslag: I den nya kommunallagen (1991:900) har
lagtexten anpassats efter det allmänna språkbruket på så sätt att "lands-
ting" i stället för "landstingskommun" betecknar det geografiska
området och den juridiska personen. Motsvarande redaktionella
ändringar bör genomföras i hälso- och sjukvårdslagen. Samtidigt bör
även några mindre språkliga ändringar göras, bl.a. bör ordet riket bytas
ut mot landet.
Jag föreslår ytterligare en ändring av lagteknisk karaktär i hälso- och
sjukvårdslagen, nämligen att bestämmelsen i 26 § om preskription av en
fordran på vårdavgift upphävs. Bakgrunden till denna bestämmelse är att
det vid tillkomsten av preskriptionslagen (1981:130) uttalades att
osäkerhet i vissa fäll kunde råda om bl.a. avgifter i allmän sjukvård
preskriberas som konsumentfordringar efter tre år eller först efter tio år
(prop. 1981/82:97 s. 135). Mot bakgrund av högsta domstolens resone-
mang i avgörandena NJA 1988 s. 503 I och II kan dock någon särskild
preskriptionsregel inte anses befogad i fråga om en fordran på vård-
avgift. Bestämmelsen om treårspreskription bör nämligen enligt högsta
domstolen ges en vidsträckt tillämpning varvid utgångspunkten för
bedömningen bör vara hur rättsförhållandet uppfattas ur en konsuments
perspektiv. Fordringar på vårdavgifter måste därmed, även utan särskild
reglering, omfattas av bestämmelserna i preskriptionslagen om treårig
preskription (jfr prop. 1990/91:138 s. 41 beträffande vissa avgifter
enligt tandvårdslagen [1985:125]).
18
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upp-
rättats förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763).
Förslaget gäller såvitt det avser 26 § ett ämne som faller inom lag-
rådets granskningsområde. Ändringen i denna del är dock av sådan
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta lagförslaget.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som före-
draganden har lagt fram.
Prop. 1991/92:152
19
Kriminalvårdsstyrelsen, datainspektionen, försvarets sjukvårdsstyrelse,
socialstyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), läke-
medelsverket, rättsmedicinal verket, riksförsäkringsverket, statens handi-
kappråd, skolverket, statens jordbruksverk, arbetarskyddsstyrelsen,
statens invandrarverk, statskontoret, riksrevisionsverket, Svea hovrätt,
kammarrätten i Stockholm, samtliga länsstyrelser utom en, riksdagens
ombudsmän, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO) som översänt yttranden från
Sveriges Farmacevtförbund, Sveriges Psykologförbund och Sveriges
Tandläkarförbund, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Lands-
organisationen i Sverige (LO), Sveriges läkarförbund, Sveriges soci-
onomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR), Sven-
ska Kommunalarbetarförbundet, Svenska Läkaresällskapet, Praktiker-
tjänst AB, Apoteksbolaget AB, Handikappförbundens centralkommitté
(HCK) som överlämnat yttranden från Riksförbundet mot Astma-Allergi
och Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, Riks-
förbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare (RFHL), Sveriges All-
männa Patientförening, Begravningsföreningen Fonus, Sveriges Begrav-
ningsentreprenörers Förbund (SBF), Svenska kyrkans församlings- och
pastoratsförbund (SKFP), landstingen i Stockholms, Hallands, Skara-
borgs och Örebro län, Stockholms, Skövde, Mora och Skellefteå kom-
muner samt Malmö sjukvårdsförvaltning.
20
Prop. 1991/92:152
Förslag till ändringar i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Enligt riksdagens beslut föreskrivs att en ny paragraf benämnd 3 a §
införs i hälso- och sjukvårdslagen och att 17 § skall ha följande lydelse.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse 3 a § Mirje landstingskommun skall |
17 §
Bestämmelserna i 18-25 §§ gäller kommuner som ingår i en landstings-
kommun samt, i de fäll det är särskilt föreskrivet, de kommuner som
|
inte ingår i landstingskommun. |
Bestämmelserna i 3 a § gäller |
21
Prop. 1991/92:152
Propositionen..................................1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................1
Propositionens lagforslag...........................2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992 . . 6
1 Ärendet och dess beredning .....................6
2 Bakgrund ................................7
3 Gällande regler.............................9
4 Överväganden.............................11
5 Redaktionella ändringar m.m. i hälso- och sjukvårdslagen . . 18
6 Upprättat lagförslag.........................19
7 Hemställan ..............................19
8 Beslut .................................19
Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över be-
tänkandet (SOU 1991:63)
Tillsynen över hälso- och sjukvården ............20
Bilaga 2 Utredningens lagförslag ....................21
22
gotab 41124, Stockholm 1992