Regeringens proposition

1991/92:150

med förslag om slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1992/93, m.m.

(kompletteringsproposition)

Prop.

1991/92:150

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 15 april 1992 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar

Carl Bildt

Anne Wibble

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93 som lades fram i årets
budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade
förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I
samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för
innevarande budgetår. Beräkningarna visar att budgetunderskottet för
budgetåret 1991/92 försämras med 19,9 miljarder kronor jämfört med
vad som beräknades i årets budgetproposition. Alltså förutses nu ett
underskott om 67,6 miljarder kronor.

För budgetåret 1992/93 beräknades i budgetpropositionen ett underskott
på statsbudgeten om 70,8 miljarder kronor. De nya beräkningarna visar
ett underskott på 101,8 miljarder kronor.

I propositionen redovisar regeringen i en reviderad finansplan sin
bedömning av hur den ekonomiska politiken bör utformas. Ett antal
åtgärder för att främja sysselsättningen föreslås. Inom skatteområdet
föreslår regeringen att den högsta nivån i mervärdeskatten sänks från
25% till 22%. Vidare föreslås en ändrad energibeskattning och en ny
utformning av schablonavdraget.

Slutligen föreslås omfattande förändringar inom det kommunal-
ekonomiska området. Riktlinjer ges för den kommunala skattesatsen och
för de statliga transfereringarna. Ett lagfäst kommunalt skattestopp
föreslås för år 1993.

1 Riksdagen /99//9J. / sand. Nr 150 Bil. I

Ett antal specialdestinerade statsbidrag bl.a. till skolan och barnom-
sorgen slopas. I stället föreslås att ett nytt generellt statsbidragssystem för
kommunerna införs fr.o.m. år 1993. Skatteutjämningsavgiftema och
avräkningsskatten tas bort. En reducerad skatteutjämningsavgift kvarstår
övergångsvis för landstingen under år 1993. Systemet för hur staten
betalar ut kommunalskattemedel till kommuner och landsting läggs om.

Som särskilda bilagor till propositionen har fogats bl.a. en reviderad
nationalbudget för år 1992 med en prognos för den svenska ekonomin
åren 1992-1993 och en långsiktig konsekvenskalkyl för budgetåren
1992/93-1996/97.

Prop. 1991/92:150

Årets kompletteringsproposition består av två delar, var och en i ett
band. Den första delen innehåller regeringens syn på den ekono-
miska politiken och förslag till slutregleringen av statsbudgeten för
nästa budgetår. Där redovisas förslag av finanspolitisk natur som hör
samman med budgetförslaget.

Den andra delen innehåller allmänna riktlinjer för den kommunala
ekonomin under åren 1993 - 1995 och förslag till en omläggning av
statsbidragssystemet för kommunerna.

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Prop. 1991/92:150

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell,
Unckel

Föredragande: statsråden Wibble, af Ugglas, B. Westerberg, Könberg,
Odell, Unckel, Hörnlund, Olsson, Friggebo, Davidson, Johansson

Proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.
(kompletteringsproposition, del I)

Statsrådet Wibble anför:

Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1991/92:100) förelagt
riksdagen ett förslag till statsbudget för budgetåret 1992/93. I de delar
där förslaget innehöll endast beräknade anslagsbelopp har regeringens
förslag därefter redovisats i särskilda propositioner.

Enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § riksdagsordningen skall regeringen
— förutom förslaget till statsbudget i budgetpropositionen — avge ett
särskilt förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för det kommande
budgetåret i den s.k. kompletteringspropositionen. Detta förslag bör nu
lämnas till riksdagen. I samband därmed bör regeringen redovisa sin
bedömning av den ekonomiska politiken i en reviderad finansplan. Likaså
bör en reviderad nationalbudget tillställas riksdagen. I kompletterings-
propositionen bör också tas med vissa frågor som har klara samband med
den ekonomiska politiken och budgetpolitiken m.m. och som bör behand-
las av riksdagen under det innevarande riksmötet.

I årets budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 8) angavs att den
kommunalekonomiska kommittén (Fi 1990:04) nyligen hade avlämnat sitt
betänkande (SOU 1991:98) Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk
balans. Betänkandet innehåller bl.a. förslag om nytt generellt stats-
bidragssystem för kommunerna. Jag och övriga berörda statsråd åter-
kommer senare denna dag till detta.

Statsrådet Wibble föredrar den reviderade finansplanen samt redogör för
statsbudgetens utgifter och beräknade inkomster under nästa budgetår,
m.m. Statsråden af Ugglas, B. Westerberg, Könberg, Odell, Unckel,
Olsson, Hörnlund, Friggebo, Davidsson och Johansson föredrar de
ifrågavarande förslagen inom utrikes-, social-, kommunikations-,
utbildnings-, jordbruks-, arbetsmarknads-, kultur-, närings-, civil- samt

miljö- och naturresursdepartementens områden. Anförandena redovisas Prop. 1991/92:150
i underprotokollet för resp, departement.

Statsrådet Wibble hemställer att regeringen i en gemensam proposition
förelägger riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och
de ändamål som de hemställt om.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört
för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i under-
protokollen skall bifogas propositionen enligt följande:

Reviderad finansplan	Bilaga	1:1
U trikesdepartementet	Bilaga	1:2
Socialdepartementet	Bilaga	1:3
Kommunikationsdepartementet	Bilaga	1:4
Finansdepartementet	Bilaga	1:5
U tbi ldningsdepartementet	Bilaga	1:6
Jordbruksdepartementet	Bilaga	1:7
Arbetsmarknadsdepartementet	Bilaga	1:8
Kulturdepartementet	Bilaga	1:9
Näringsdepartementet	Bilaga	1:10
Civildepartementet	Bilaga	1:11
Miljö- och naturresursdepartementet	Bilaga	1:12

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:1

Reviderad finansplan

Sammanfattning ^ProP- 1991/92:150

Bilaga 1:1

Regeringen fullföljer den ekonomiska politik som framlades i den
ekonomisk-politiska propositionen hösten 1991 och i finansplanen 1992.
Målet för den ekonomiska politiken är att Sverige skall bli en ekonomiskt
stark medlem i EG och att inflationen varaktigt skall hållas låg.

1 Regeringens strategi för den ekonomiska politiken
1990-talet erbjuder stora möjligheter. En rad underliggande förändringar
i den ekonomiska utvecklingen tyder på att Sverige denna gång kommer
att lyckas återställa utvecklingskraften i ekonomin. Förutsättningarna är
goda att förvandla Sverige till ett land med god tillväxt, låg inflation, en
dynamisk arbetsmarknad och lönsamma företag. Då kan också välfärden
tryggas och utvecklas och ytterligare utrymme skapas för nödvändiga
miljösatsningar.

Sedan en tid har Sverige halkat efter utvecklingen i viktiga kon-
kurrentländer. Kombinationen av djupgående strukturella problem och
en misslyckad stabiliseringspolitik förde vid 1980-talets slut in Sverige
i den svåraste ekonomiska krisen sedan andra världskriget med en negativ
tillväxt, snabbt stigande arbetslöshet, kraftigt sjunkande industriproduk-
tion och betydande problem på de finansiella marknaderna.

Regeringens ekonomiska politik syftar till att bryta denna nedgång och
återskapa förutsättningarna för en uthållig tillväxt i hela landet.

Detta kräver målmedvetenhet, systematik och långsiktighet. Svårig-
heterna kan bara övervinnas genom en långsiktig förändring av strukturen
i svensk ekonomi. Det finns inga snabba klipp i den ekonomiska
politiken. Den akuta krisen liksom den strukturella obalansen kan bara
hävas genom ett systematiskt reformarbete som frigör enskilda männi-
skors kreativitet. Politiken skall fullföljas med konsekvens och uthållig-
het.

Internationaliseringen har varit och kommer för framtiden att vara
själva förutsättningen för det svenska välståndet. Kraven på kon-
kurrenskraft och beredskap för anpassning till förändringar i omvärlden
följer av att vi deltar i den internationella arbetsfördelningen. Sedan
1870-talet har tillväxten i allt väsentligt varit exportledd. Detta har varit
särskilt påtagligt under tiden efter det andra världskriget, dvs. under det
moderna samhällets och välfärdsstatens uppbyggnad. Industraliseringen
lyfte Sverige ur fattigdomen. På liknande sätt vill vi delta i den integra-
tionsprocess som nu pågår i Europa för att nå möjligheter till ökad
välfärd.

Den fasta växelkursen är en avgörande och definitiv norm för den
ekonomiska politiken. Fixeringen av kronans kurs till ecun är en
avgörande del av regeringens ekonomiska strategi.

Den fästa växelkursen ställer särskilda krav på långsiktighet och
konsekvens. Strukturpolitiken har därmed en avgörande roll. Konjunktur-
politiken måste utformas så att den bidrar till — inte motverkar — de

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1

strukturförändringar Sverige behöver. Nödvändiga stabiliseringspolitiska
åtgärder måste inordnas i den långsiktiga strategin.

Svensk ekonomi genomgår sedan en tid en smärtsam desinflations-
process. Det finns ingen anledning att tona ner de påfrestningar detta
innebär för enskilda människor, företag, finansiella institutioner och
offentlig sektor. Men Sverige måste genomgå desinflationsprocessen för
att den ekonomiska stagnationen skall brytas och basen för den svenska
välfärden stärkas. Denna ekonomiska politik är därmed en offensiv
investering i framtiden.

För att kunna utnyttja internationaliseringens möjligheter måste svensk
produktion vara konkurrenskraftig. Detta ställer krav på den ekonomiska
politiken. Även utan EES-avtal och EG-medlemskap skulle inter-
nationaliseringen ställa krav, och troligen betydligt hårdare sådana.
Sverige måste delta i den inre marknadens utveckling för att framgent
vara en livskraftig industrination.

Svenska varor och tjänster måste kunna hävda sig i internationell
konkurrens. Kostnaderna kan inte öka snabbare än produktiviteten utan
att detta leder till inflation. Inflationsbekämpning är den centrala
uppgiften. För att värna sysselsättning och välfärd krävs att inflations-
bekämpningen överordnas andra ambitioner och krav.

Regeringens främsta uppgift är att hålla nere inflationen samt att göra
det möjligt för Sverige att med ekonomisk styrka bli medlem i EG och
i övrigt delta i den internationella ekonomiska integrationen. Strategin har
tre inslag:

* Ökade förutsättningar för varaktig ekonomisk tillväxt i hela Sverige
genom strategiska skattesänkningar, infrastrukturinvesteringar, sats-
ning på forskning och utbildning och andra åtgärder som främjar
investeringar och sysselsättning.

* Sanering av de offentliga finanserna för att säkra en låg inflation och
låg ränta, bereda utrymme för näringslivets investeringar och upp-
fylla EG:s konvergensregler.

* Skärpt konkurrenstryck och förändringstryck i den svenska ekono-
min. Det innebär samtidigt en valfrihetsrevolution för medborgarna.

Genom denna strategi skapas goda förutsättningar för att vinna kampen
mot arbetslösheten och trygga en sådan ekonomisk utveckling att hela
Sverige kan växa.

Regeringen lägger stor vikt vid en rättvis fördelning. Bara ekonomisk
tillväxt gör det i längden möjligt att bedriva en effektiv fördelnings-
politik. En sådan motverkar också kompensationstrycket i ekonomin.

Det största hotet mot alla fördelningspolitiska ambitioner är hög och
långvarig arbetslöshet. Lika uppenbart är att en hög inflation skapar
ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor. Framgång i kampen mot
strukturfelen i svensk ekonomi är därför av avgörande fördelningspolitisk
betydelse.

Med utgångspunkt i att kampen mot arbetslösheten måste lyckas blir
strukturreformerna särskilt viktiga. Ytterst är det fråga om att skapa

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

expansionsutrymme för de konkurrensutsatta sektorerna i svensk eko- Prop. 1991/92:150
nomi. Det är bara genom en uppgång som leds av den konkurrensutsatta Bilaga 1:1
sektorn som en långsiktig tillväxt i hela landet kan säkras.

Resursanvändningen i sektorer skyddade från utländsk konkurrens
måste hållas tillbaka till förmån för den konkurrensutsatta delen av
ekonomin.

Lönebildningens effektivitet är avgörande för både konkurrenskraften
och utvecklingskraften. Löneökningarnas storlek bestämmer företagens
möjligheter att få framgång i tävlan med konkurrenter i andra länder.

Regeringen avser inte att bedriva inkomstpolitik. Dess uppgift är inte
att medverka i avtalsförhandlingarna utan att skapa goda allmänna
förutsättningar för dessa. Sådana förutsättningar finns redan nu, i god tid
före nästa avtalsrörelse. Skattereformen har fullföljts och ligger fast.
Regeringen föreslår en förlängning av det kommunala skattestoppet.
Inflationen har nedbringats till en låg nivå.

Regeringens ekonomiska politik syftar till att säkerställa en ökande
sysselsättning på den ordinarie arbetsmarknaden.

En avgörande förutsättning för att inflationen skall kunna hållas tillbaka
när tillväxten ökar är att arbetsmarknaden fungerar väl. Arbetslösheten
får aldrig bli ett medel i den ekonomiska politiken. Hela landet skall ha
möjlighet att utvecklas.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken ligger läst. Det krävs därför
aktiva insatser som lindrar och motverkar de negativa effekterna av
arbetslöshet. Det gäller särskilt ungdomar, invandrare och arbetshan-
dikappade. Insatser mot långtidsarbetslöshet måste prioriteras. De
arbetsmarknadspolitiska insatserna måste ges en sådan utformning att
arbetskraften inte låses fest i åtgärder utan står till arbetsmarknadens
förfogande när efterfrågan ökar. Målmedvetna insatser krävs för att
stärka ekonomins möjlighet att fungera väl för att förhindra att hög
arbetslöshet permanentas.

Finanspolitiken skall vara stram och baseras på neddragning av de
offentliga utgifterna.

Skattepolitiken innebär ett successivt sänkt skattetryck. Skattekvoten
sänks redan 1993 till drygt 51 %.

Omläggningen av de stora offentliga utgiftssystemen sker i syfte att
varaktigt minska utgifterna och göra det lönsamt att arbeta, spara och
driva företag.

En systematisk reformering krävs av ekonomins spelregler för att
stärka konkurrensen och effektivisera marknaderna. Ett etiskt förhåll-
ningssätt hos ekonomins aktörer bör främjas. Hederlighet, rättssäkerhet
och långsiktigt hållbara spelregler har även ekonomiskt gynnsamma
effekter.

För att trygga välfärden och utveckla den måste vi använda resurserna
effektivare och genom valfrihet och konkurrens försäkra oss om att
produktionen sker på medborgarnas villkor.

Den omvandlingsprocess som Sverige befinner sig mitt uppe i handlar
således också om att genomföra ett brett reformprogram. Inget område
undgår att påverkas av de närmaste årens stora förändringar. Det blir

följaktligen en mödosam process och det kommer att ta tid innan Sverige
har återvunnit sin ekonomiska styrka. Men alternativet är inte lättare att
bära med fortsatt stagnation, hundratusentals människor utan arbete och
välfärdssystem som gradvis vittrar sönder.

Hoten mot en framgångsrik anpassning utgörs i första hand av de akuta
krissymptomen: det växande budgetunderskottet, arbetslösheten och oron
i det finansiella systemet. Den gemensamma orsaken till dessa symptom
är realräntechocken i övergången från hög inflation till låg inflation. Den
nedgång som följer av desinflationsprocessen kan inte överbryggas med
en generell expansiv politik. Däremot har vi goda möjligheter att genom
en effektiv inhemsk anpassning förkorta den period då vi tvingas leva
med höga räntor.

Finans- och penningpolitisk disciplin är ett grundläggande villkor för
att pressa ned räntan. Lika betydelsefullt är att kombinera den strama
finans- och penningpolitiken med åtgärder för att undanröja institutionella
hinder och därmed motverka uppkomsten av flaskhalsar och över-
hettningstendenser.

Ett viktigt mål är att öka hushållens och företagens totala sparande. Det
ökar tillgången på riskkapital och medger en fördelning av sparandet som
befrämjar tillväxten.

Regeringens insatser för att sanera de offentliga finanserna och ta
kontroll över de snabbast växande utgiftssystemen har stor betydelse för
att skapa förutsättningar för en låg ränta. Som framgår av den reviderade
nationalbudgeten är utgiftsutvecklingen under kontroll. Budgetunder-
skottets utveckling inger emellertid oro. Samtidigt motsvaras det lägre
sparandet i den offentliga sektorn av en ökning av det enskilda sparandet.

Redan syns tecken på att politiken ger resultat. Tilltron återvänder till
Sverige som företagarnation. Sverige börjar åter bli ett konkurrenskraftigt
produktionsland med en exportledd tillväxt.

Även internationellt inger utvecklingen förhoppningar om att 1990-
talet skall bli ett årtionde med växande välstånd. Den viktigaste enskilda
läktom är den ekonomiska och politiska integrationen i vårt eget
närområde. I Europa fullföljs EG:s inre marknad. Förhoppningar finns
att GATT-förhandlingama leder till positivt resultat. Betydelsen därav har
ökat efter den stora frigörelsen i Ost- och Centraleuropa. Svensk industri
skall vara väl rustad att tillgodose den nya efterfrågan som kan förutses
i integrationens och frigörelsens spår.

Den svenska välfärden kräver en stark ekonomisk bas. Bara om
ekonomin kan få ny växtkraft kan denna bas tryggas, välfärden stärkas
och arbetslösheten pressas ned. Att avstå från att angripa de grundlägg-
ande strukturfelen i svensk ekonomi för att undvika kortsiktigt smärt-
samma åtgärder vore att avstå från möjligheterna att slå vakt om och
utveckla den sociala tryggheten i Sverige. Inget skulle vara allvarligare
för de svaga och utsatta grupperna i vårt samhälle än en fortsatt
ekonomisk nedgång.

Omvänt kan en varaktig återhämtning med förnyad ekonomisk tillväxt
bl.a. skapa utrymme för sociala reformer som ger ett mjukare och mer
solidariskt samhälle och för långsiktigt angelägna insatser i syfte att rädda

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

miljön. Regeringens ekonomisk-politiska strategi skall ses mot denna Prop. 1991/92:150
bakgrund. Bilaga 1:1

2 Finanspolitikens inriktning

Målet för finanspolitiken är att varaktigt hålla nere inflationen och
avskaffa det strukturella underskottet i de offentliga finanserna. Finans-
politiken och penningpolitiken skall samverka för att hålla inflationen på
en nivå som inte överstiger våra viktigaste konkurrentländers.

Finanspolitiken måste ha en långsiktig inriktning. De kortsiktiga åt-
gärder som vidtas skall vara förenliga med de långsiktiga målen. Kon-
junkturläget påverkar i vilken takt och i vilken ordning olika ekonomisk-
politiska åtgärder genomförs.

Normen för finanspolitiken är att den totala offentliga sektorns
sparande skall vara i balans över en konjunkturcykel. Denna norm skall
upprätthållas genom en stram utgiftspolitik. De sänkningar av skadligt
höga skatter som vidtas skall vara finansierade.

Uppfylls den finanspolitiska normen kommer Sverige också att klara
EG:s konvergensregler. Dessa gäller bl.a. räntan och inflationen. Vidare
får den offentliga sektorns underskott ej överstiga 3 % av BNP. Att
uppfylla EMU:s konvergenskrav bör således betraktas som ett etappmål
på väg mot att avskaffa det strukturella underskottet i de offentliga
finanserna.

Det är dock förenat med betydande svårighet att bestämma storleken
på det strukturellt betingade underskottet. Först och främst måste
budgetsaldot rensas från rena cykliska effekter, men bilden kompliceras
ytterligare av desinflationsprocessen.

Under en övergångsperiod försvagas de offentliga finanserna, eftersom
inkomsterna växer långsammare när inflationen sjunker. Utgifterna
däremot bestäms av den tidigare högre inflationstakten och växer således
snabbare än inkomsterna. För statsbudgetens del blir dessa effekter
betydande i första hand på grund av den tvååriga eftersläpningen av
utbetalningen av kommunalskattemedel. Efter skattereformen med den
minskade progressiviteten i skatteskalorna stiger inte skatteintäkterna
automatiskt med inflationen. Indexeringen leder tvärtom till en viss
skattesänkning när realinkomstema växer långsammare än indexeringen
förutsatte.

Dessutom har hushållssparandet ökat kraftigt, delvis på grund av
skattereformen. Eftersom konsumtion är en av de viktigaste skattebaserna
leder ett ökat hushållssparande, och därmed långsammare konsumtions-
utveckling, på kort sikt till en försvagning av skatteinkomsterna. På
längre sikt innebär dock ett ökat sparande att tillväxten och därmed
skattebaserna växer snabbare än vad de annars skulle ha gjort.

Statens inkomster försvagas därmed både av strukturella och kon-
junkturella skäl.

För innevarande budgetår beräknas underskottet i statsbudgeten nu till
67,6 miljarder kr., en försämring med 20 miljarder kr. sedan beräk-

ningen i finansplanen 1992. För budgetåret 1992/93 beräknas under- Prop. 1991/92:150
skottet bli 101,8 miljarder kr. Detta innebär en försämring på drygt 30 Bilaga 1:1
miljarder kr. sedan beräkningen i januari. Försämringen som i första
hand återfinns på inkomstsidan är huvudsakligen av teknisk karaktär.

Tabell 2.1 Förändring sedan januari 1992 i beräkningen av statsbudgetens
inkomster budgetåret 1992/93

Miljarder kronor

Förändrat utgångsläge	-10
Avräkningsskatt slopas	-12
Skatteutjämningsavgift slopas	-5
Lägre löner och priser	-12
Lägre real tillväxt	-3
Övrigt	5
Totalt	-37

Källa: Finansdepartementet.

Försvagningen av inkomsterna uppgår till ca 37 miljarder kr. Det finns
en rad skäl till detta. För det första beror den på att det faktiska utfallet
av olika skatter för 1991 visat sig vara sämre än vad som antogs i
finansplanen. Denna basförändring svarar för ca 10 miljarder kr.

För det andra innebär det kommunalekonomiska förslaget att slopandet
av avräkningsskatten och skatteutjämningsavgiftema fr.o.m. 1993 svarar
för en minskning av inkomsterna på ca 17 miljarder kr. Fr.o.m. år 1993
sker en nettoberäkning av bidragen till kommunsektorn och statens
intäkter av avräkningsskatt och skatteutjämningsavgifter fäller bort. En
liknande förändring sker på utgiftssidan.

En tredje orsak är den betydligt långsammare pris- och löneutveck-
lingen vilken på kort sikt sänker statsinkomsterna med ca 12 miljarder
kr. För det fjärde väntas nu en något svagare real utveckling av
ekonomin än vad som antogs i januari, huvudsakligen på grund av en
dämpad internationell utveckling. Detta svarar för ca 3 miljarder kr.

Vidare påverkas inkomsterna av den snabba lönsamhetsökning i
näringslivet som väntas ske successivt, främst från 1993. Eftersom
vinster beskattas lägre än löneinkomster leder en ökad vinstandel till att
statens inkomster utvecklas svagt. Storleken är svår att fastställa.

Planerade skattesänkningar motsvaras av skattehöjningar, besparingar
och andra inkomstförstärkningar på statsbudgetens inkomstsida.

I den reviderade nationalbudgeten redovisas beräkningar över hur stor
del av förändringen i statens och socialförsäkringssektorns finansiella
sparande som beror på konjunkturnedgången. Av tabell 2.2 framgår att
den stora försämringen i sparandet inträffade år 1991. Siffrornas
jämförbarhet med motsvarande beräkningar i den preliminära national-
budgeten påverkas både av att det faktiska utfallet för 1991 nu är känt
och av viss metodutveckling sedan i januari i år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 2.2 Konjunkturens inverkan på statens och socialförsäkringssektorns
finansiella sparande 1991-1993

	1991	1992	1993
Miljarder kronor
Total förändring	-80,7	-53,3	-11,8
därav konjunkturberoende	-40,0	-32,0	-16,9
konjunkturrensat	-40,8	-21,0	5,0
Andel av BNP i procent
Total förändring	-5,6	-3,7	-0,8
därav konjunkturberoende	-2,8	-2,2	-1,1
konjunkturrensat	-2,8	-1,5	0,3

Anm.: Den konjunkturrensade förändringen beror främst av gällande regelsystem
och direkta politiska beslut.

Källa: Finansdepartementet.

Konjunkturnedgången svarade förra året för hälften av ökningen av
underskottet. Den försvagning som sker i år är totalt sett betydligt
mindre, och dessutom beror en större del, närmare två tredjedelar, av
konjunkturen. Vidtagna och aviserade åtgärder, främst arbetsmarknads-
politiska insatser, innebär att finanspolitiken är väsentligt stramare än
under tidigare konjunkturnedgångar.

Analysen och jämförbarheten bakåt i tiden försvåras av de omfattande
förändringar som sker i samband med desinflationsprocessen, liksom den
mycket genomgripande förändring som följer av skattereformen. Des-
inflationsprocessen innebär i sig att statsfinanserna tillfälligt försämras
genom att inkomsterna försvagas först, medan utgifterna påverkas senare.
Den svaga konjunkturen medför vidare att dynamiska effekter av skatte-
reformen blir försenade. Det är därför svårt att med säkerhet avgöra när,
och i hur hög grad, den exportledda tillväxt som nu väntas kommer att
förstärka inkomstutvecklingen. De beräkningar som redovisas i det
följande visar emellertid att även när inkomsterna ökar är fortsatt
kraftfulla åtgärder nödvändiga för att avskaffa det strukturella under-
skottet i de offentliga finanserna.

Det är särskilt angeläget att åtgärder sätts in tidigt för att snabbt få till
stånd en utveckling i rätt riktning. Regeringen har därför i årets
budgetproposition lagt fram förslag om omfattande neddragningar av de
offentliga utgifterna. Regeringen har därutöver lagt fäst en långsiktig
utgiftsstrategi. Den redovisas utförligt nedan (i kapitel 4). Ett fullföljande
av denna leder till att de offentliga utgifterna minskar med drygt 30
miljarder kr. under de närmaste åren.

De åtgärder som aviseras i det följande får effekter redan under 1993.
Till sin huvuddel inträffar dessa emellertid under 1994 och 1995 samt
åren därefter. Detta belyser den positiva effekten av att reformera de
stora och snabbast växande utgiftssystemen. Automatiken medför att
besparingarna växer över tiden. Genom att besparingarna blir större de
år konjunkturuppgången väntas infälla får dessa strukturellt motiverade
åtgärder också en stabiliseringspolitiskt lämplig utformning.

Finanspolitiken hålls hela tiden stram, och stramheten ökar när
tillväxtprocessen tilltar. Genom denna inriktning bidrar finanspolitiken till
inflationsbekämpningen.

Som framgår av tabellen 2.3 nedan innebär de aviserade förslagen att
de offentliga utgifterna för transfereringar sänks 1993, med undantag för
pensioner och arbetsmarknadsersättningar. De totala offentliga utgifterna
är praktiskt taget oförändrade realt sett.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 2.3 Transfereringar till hushållen 1991-1993

Procentuell volymförändring, 1985 års priser

	1991	1992	1993
Pensioner	3,0	4,7	2,0
Delpension	-3,3	18,2	-1,9
Arbetsskadeförsäkring	4,9	6,5	0,4
Arbetslöshetsförsäkring m.m	78,3	62,0	19,4
Föräldraförsäkring	3,9	-0,7	0,1
Sjukförsäkring	-16,4	-49,4	-5,6
Totalt	5,2	2,9	3,4
Totalt exkl. pensioner och arbetslöshetsförsäkring	0,9	-9,6	-0,7

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Underskottet i de offentliga finanserna motsvaras till ca två tredjedelar
av offentliga investeringar. De statliga myndigheternas investeringar ökar
med 30 % i volym under 1992 och 1993. Samtidigt ökar affärsverkens
investeringar med drygt 15 %. De totala offentliga investeringarna, dvs.
inklusive kommunernas investeringar, ökar med ca 10 %.

Den totala skattekvoten beräknas nästa år sjunka till drygt 51 % av BNP
från att 1990 ha varit drygt 56 %. Utgiftskvoten beräknas till närmare
67 % av BNP.

3 Penningpolitiken

Penningpolitikens viktigaste uppgift är att upprätthålla förtroendet för den
lästa växelkursen. Med denna inriktning skapas en grund för att uppnå
ett stabilt penningvärde. Något utrymme för att använda penningpolitiken
för att styra den inhemska efterfrågan finns inte. Finans- och struktur-
politiken måste därför bära huvudansvaret för att skapa förutsättningar
för en icke-inflationistisk tillväxt.

Den valutaoro som uppstod i Sverige i samband med den finska
devalveringen i slutet av förra året visade att förtroendet för den fästa
växelkursen inte kan tas för givet. De penningpolitiska åtgärder som
Riksbanken vidtog, med kraftigt höjda räntor som följd, demonstrerade
emellertid på ett tydligt sätt att växelkursen kommer att försvaras med
räntejusteringar om så krävs. Förtroendet för växelkursen återställdes
också snabbt och under år 1992 har omfättande valutainflöden ägt rum.

Räntenivån och räntemarginalen mot utlandet har under de senaste
månaderna kunnat tillåtas sjunka i flera etapper. Räntemarginalen mot

utlandet har närmat sig den storlek som rådde före valutaoron. Mar-
ginalen är emellertid fortfarande relativt stor. Det visar på behovet av en
uthållig och konsekvent politik för en sänkt inflation vilket är viktigt från
förtroendesynpunkt. Stramhet i budgetpolitiken och fortsatt genomförande
av strukturella reformer i ekonomin måste ha oförändrat hög prioritet.

Riksdagen preciserade i samband med sin behandling av 1992 års
finansplan tillämpningen av valutalånenormen, som innebär att staten inte
skall nettolåna i utländsk valuta, på så sätt att förtida amorteringar av
statens skuld i utländsk valuta inte bör göras av andra skäl än vad som
krävs för en aktiv skuldförvaltning. Planenliga amorteringar bör dock
göras i den utsträckning de är motiverade av penning- och valutapolitiska
skäl. Det framgår vidare av finansutskottets skrivning, som låg till grund
för riksdagsbeslutet, att avsikten är att undvika mycket kostsamma
förtidsamorteringar. Det är viktigt att man vid bedömningen härav tar
hänsyn till statens totala kostnader, så att även kostnaderna för en alltför
stor valutareserv beaktas. Detta innebär inte någon förändring av
normens förtroendeskapande roll när det gäller den fästa växelkurspolitik-
en. Normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta ligger fäst.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

4 Den långsiktiga utgiftsstrategin

Under 1991 skedde en snabb försämring av de offentliga finanserna som
en följd både av konjunkturförsvagningen och av att tillräckligt kraftfulla
åtgärder inte tidigare vidtagits. Regeringen uttalade hösten 1991 (prop.
1991/92:38) att en långsiktig strategi för de offentliga utgifternas
utveckling skulle läggas fäst. Därvid uttalades också att utgiftsutrymmen
och besparingskrav borde läggas fäst för en treårsperiod i taget och att
detta borde vara en rullande process med årliga avstämningar. Rege-
ringen har i finansplanen januari 1992 åter uttalat denna avsikt.

Två viktiga underlag för ställningstagandet till den långsiktiga
utgiftsstrategin är den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK) och 1992 års
långtidsutredning (LU 92).

4.1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)

Syftet med den långsiktiga konsekvenskalkylen är att analysera stats-
budgetens och den offentliga sektorns finansiella utveckling budgetåren
1992/93 — 1996/97. Beräkningarna görs i princip utifrån förutsättningen
att redan fättade beslut och gjorda åtaganden ligger fäst och att inga nya
beslut eller åtaganden görs under perioden. Beräkningarna är alltså inte
en prognos för den troliga, eller ett program för den önskvärda inkomst-
och utgiftsutvecklingen. Under förutsättning att beslut fettas för att nå
en önskvärd utveckling, kommer därför alltid beräkningarna i den lång-
siktiga konsekvenskalkylen att avvika från den fektiska utvecklingen.

För 1992/93 beräknas statsbudgetens underskott uppgå till drygt 100
miljarder kr. eller 6,9 % av BNP. (Den sammantagna inkomst- och
utgiftsutvecklingen innebär att budgetsaldot försämras ytterligare

1993/94). Därefter sker en viss förbättring bl.a. som en följd av åter- Prop. 1991/92:150
hämtningen i ekonomin. Vid slutet av LK-perioden, budgetåret 1996/97, Bilaga 1:1
beräknas underskottet ändå vara nästan 100 miljarder kr., motsvarande

5,4 % av BNP.

Tabell 4.1 Statsbudgetens saldo enligt LK-kalkylen

Miljarder kr, löpande priser

	1991/92	1992/93	1993/94	1994/95	1995/96	1996/97
Inkomster	416,5	381,8	362,7	396,8	422,8	440,9
Utgifter (exkl. statsskuldräntor)	422,8	414,6	401,5	411,7	431,9	437,9
Statsskuldräntor	61,3	69,0	80,0	89,0	94,0	101,0
Budgetsaldo	-67,6	-101,8	-118,8	-103,9	-103,1	-98,0
Andel av BNP, procent	-4,7	-6,9	-7,8	-6,4	-6,0	-5,4

Källa: Finansdepartementet.

Även för hela den offentliga sektorn sker en försvagning av det
finansiella sparandet under 1992/93 (och 1993/94) åtföljt av en viss
förbättring under åren därefter. Inte under något av dessa år skulle
Sverige klara av att uppfylla de krav på det finansiella sparandet som
EG:s s.k. konvergenskrav innebär.

Diagram 4.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1992/93-1996/97 enligt
LK-kalkylen och olika sparkrav

Procent av BNP

o,--------------------------------------------------

-1...............................................................................................................................

-2...............................................................................................................................

-8-1---------------------.---------------------,--------------------,--------------------

1992/93 1993/94 1994/95 1995/96 1996/97

I en känslighetsanalys redovisas den inkomst och utgiftsutveckling som
följer av en betydligt sämre internationell utveckling än den i huvudsce-
nariot. Den offentliga sektorns sparande blir betydligt svagare.

LK:n är en del av beslutsunderlaget för regeringen när det gäller
utformningen av en långsiktig utgiftsstrategi. Den inkomst- och utgiftsut-

veckling som följer av redan lättade beslut ställs mot olika alternativa Prop. 1991/92:150
långsiktiga krav på den offentliga utgiftsutvecklingen. Beräkningarna Bilaga 1:1
visar att den faktiska utgiftsnivån enligt LK-beräkningama i båda
exemplen överstiger den önskvärda utgiftsnivån under hela perioden.

Tabell 4.2 Utgiftsminskningar vid olika krav på det offentliga sparandet
Miljarder kronor, löpande priser

	1992/93	1993/94	1994/95	1995/96	1996/97
Offentliga utgifter enligt LK	988,3	1023,5	1052,9	1094,6	1141,6
Årligt sparkrav 1 (drygt 30 miljarder kr. på 3 år)		12,0	12,0	12,0
Årligt sparkrav 2 (för att uppnå EG:s konvergenskrav på det offentliga sparandet till 1996/97)		9,4	9,4	9,4	9,4

Källa: Finansdepartementet.

Kalkylerna understryker behovet av såväl långsiktighet som helhetssyn
för en anpassning av de offentliga utgifterna. Generella besparingar på
marginalen räcker inte för att tillräckligt begränsa utgifterna.

Slutsatsen är att betydande förändringar i den offentliga utgifts-
strukturen är nödvändiga. De krävs både för att ge finansiellt utrymme
för nya och prioriterade områden såsom infrastruktur, utbildning,
forskning, vård och omsoig, för att finansiera angelägna skattesänkningar
och för att eliminera det strukturella underskottet i de offentliga
finanserna. Det är viktigt att peka på att en önskvärd reformering av ett
utgiftssystem kanske får effekt först efter ett antal år. Det gör att det är
särskilt angeläget att tidigt lätta beslut om hur utgifterna skall begränsas.

Med en ny budgetberedning ökar förutsättningarna för att mer sek-
torövergripande strukturanalyser genomförs. Den långsiktiga ut-
giftsstrategin utgör basen för en ny budgetberedning i regeringskansliet
där prioriteringar som rör den offentliga sektorn skall ske inom ramen
för ett begränsat utgiftsutrymme. Skall vissa verksamheter prioriteras
samtidigt som det totala utgiftsutrymmet begränsas krävs att fler struk-
turförändringar initieras.

4.2 1992 års långtidsutredning (LU 92)

LU 92 redovisar i sitt betänkande (SOU 1992:19) de finansiella
konsekvenserna av sin prognoskalkyl för utvecklingen fram till 1997.

Prognoskalkylen ger en bild av vad utredningen bedömt som den mest
sannolika utvecklingen under de närmaste åren. Enligt denna kalkyl
skulle BNP-tillväxten kunna öka, det privata konsumtionsutrymmet växa
och arbetslösheten sjunka, huvudsakligen tack vare en stark utveckling
av den konkurrensutsatta sektorn.

Utredningens övriga scenarier, särskilt det s.k. överhettnings-
altemativet, pekar emellertid på den centrala roll som utvecklingen av
den offentliga sektorns finanser spelar. En obalanserad utveckling av de

offentliga utgifterna kan bidra till en inflatorisk utveckling av ekonomin,
som på några års sikt leder till stigande arbetslöshet och fållande
lönsamhet och investeringar. Inte minst i ett längre perspektiv skulle det
få allvarliga konsekvenser för den svenska ekonomins utveckling.

Kalkylerna för utvecklingen fram till 1997 utgår från att skatterna
kommer att sänkas med ca 35 miljarder kr. i 1993 års priser under
perioden. Antagandet är baserat på att vissa skattesatser måste sänkas
med hänsyn till den internationella integrationen och för att förbättra den
svenska ekonomins funktionssätt. Även om beskattningen kan omfördelas
mellan olika skattebaser överväger enligt LU behovet av sänkningar.

Utredningen utgår i sina kalkyler från att den minskning av skatte-
kvoten som blir följden måste motsvaras av en större neddragning på
utgiftssidan. Dagens underskott i de offentliga finanserna måste på sikt
täckas. En viktig orsak till detta är att pensionssystemet i allt väsentligt
ligger inom den offentliga sektorn. Det innebär att ett viktigt motiv för
privat sparande inte är för handen, samtidigt som en hög sparkvot spelar
en central roll för den ekonomiska utvecklingens stabilitet. Med
nuvarande pensionsordning är det därför enligt utredningen nödvändigt
att den offentliga sektorn lämnar ett positivt bidrag till det samlade
sparandet.

För att balansera den antagna skattesänkningen har utredningen
förutsatt dels att de statliga transfereringarna minskar med 16,5 miljarder
kr., dels att den kommunala konsumtionen förblir oförändrad.

Trots denna neddragning av utgifterna pekar långtidsutredningens
beräkningar på ett kvardröjande underskott i de offentliga finanserna på
närmare tio miljarder kr. 1997. Ekonomin skulle då ha bakom sig flera
år med god tillväxt.

Långtidsutredningens beräkningar är självfallet osäkra. Resultaten ger
emellertid klara besked om de uppgifter som den ekonomiska politiken
står inför. De offentliga utgifternas utveckling måste begränsas. Inför en
kommande förstärkning av konjunkturen är det också angeläget att
uppmuntra ett ökat hushållssparande så att tendenser till överhettning kan
motverkas.

Regeringens översyn av transfereringssystemen spelar en viktig roll i
detta perspektiv. Det offentliga underskottet är emellertid inte enbart en
statlig angelägenhet. Långtidsutredningens beräkningar och analyser
pekar på kommunernas centrala roll. Genom att rationalisera den
kommunala verksamheten, genom att öka konkurrensen och variationen
i utbudet av dessa tjänster och genom att bredda finansieringen kan
kommunerna tillgodose medborgarnas önskemål om väsentlig vård och
omsorg, utan att detta leder till överhettning. Möjligheterna för kom-
munerna att lösa dessa uppgifter ökar genom det nya systemet för statliga
bidrag, som minskar förekomsten av hämmande regleringar.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

4.3 Regeringens långsiktiga utgiftsstrategi Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

I finansplanen i januari slog regeringen fast tre övergripande mål för
finanspolitiken:

* Underskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel är inte
acceptabla.

* Behovet av vissa strategiska skattesänkningar leder till krav på en
mycket stram utgiftspolitik.

* Sverige bör driva en sådan ekonomisk politik att de s.k. konver-
genskraven som ställts upp för medlemskap i den ekonomiska och
monetära unionen inom EG uppfylls.

Sverige kommer att uppnå de väsentliga målen ifråga om inflationstakt
och därmed räntenivå. De i och för sig relativt mekaniska beräkningar
som LK- kalkylen utgör tyder dock på att underskottet både i statens
budget och i den totala offentliga sektorn kommer att bli för stora om
inte motåtgärder vidtas.

LU 92 räknar med en förbättring i det offentliga sparandet under
prognosperioden. Detta förutsätter minskade utgifter. Men trots detta
skulle ett visst underskott i det totala offentliga sparandet kvarstå vid
perioden slut.

LU:s kalkyl innebär att det strukturella underskottet i hela den
offentliga sektorn före besparingar kan sägas uppgå till drygt 30 miljarder
kr. Detta underskott försvinner ej som följd av en konjunkturförbättring.
Räknar man exklusive statsskuldräntor blir LU:s bild gynnsammare.
Utgångsläget 1991 för de offentliga finanserna är enligt nu föreliggande
uppgifter sämre än vad LU utgick från.

Enligt LK-kalkylen uppnås ej balans i den offentliga sektorns finansi-
ella sparande trots en konjunkturförbättring över perioden. Till en del
beror detta på att fortsatta underskott ökar ränteutgifterna. Räknat
exklusive statsskuldräntor uppvisar offentliga sektorns finansiella
sparande ett visst överskott. Statsskuldräntoma växer enligt LK-kalkylen
med drygt 30 miljarder kr. För att under den senare delen av perioden
kunna nå ett offentligt sparandeunderskott som uppfyller det aktuella
konvergensvillkoret skulle underskottet behöva minska med totalt sett
närmare 40 miljarder kr.

För att helt avlägsna underskottet i den offentliga sektorn behöver
ytterligare åtgärder vidtas.

Regeringens långsiktiga mål är att avlägsna underskottet i de offentliga
finanserna. Ett steg på vägen är att snabbt nedbringa underskottet i
enlighet med EG:s konvergensregler. Regeringen tar nu ställning till de
närmaste tre åren. Åtgärder som leder till effekter i storleksordningen
drygt 30 miljarder kr. vidtas under dessa år.

Som tidigare redovisats är praktiskt taget alla de stora trans-
fereringssystemen föremål för översyner med en klar förändringsinrikt-
ning. Översynerna skall ge underlag för de beslut som krävs för att
uppnå den önskvärda och nödvändiga utgiftsminskningen.

Den långsiktiga utgiftsstrategin innebär att beslut lättas successivt under Prop. 1991/92:150
de närmaste åren som leder till minskade utgifter om drygt 30 miljarder Bilaga 1:1
kr. Fortsatta utgiftsminskningar är enligt kalkylerna nödvändiga under
åren därefter.

Följande åtgärder har tidigare aviserats:

* Inom sjukpenning försäkringen införs två karensdagar 1993.
Besparingseffekten har beräknats till 4,7 miljarder kr.

* De tidigare aviserade minskningarna av räntebidragen i bo-
stadsbeståndet om 3,4 miljarder kr. för 1993 kommer att tas ut
huvudsakligen genom upptrappning av den garanterade räntan.

* Begränsningen av kommunernas finansiella utrymme beskrivs i det
följande. För år 1993 föreslås en indragning på 7,5 miljarder kr.

Beslut kommer således att fettas med följande inriktning:

* Inom arbetsskadeförsäkringen föreslås ett stramare arbetsskade-
begrepp från den 1 januari 1993. Det innebär en utgiftsminskning på
200-300 milj. kr. I nästa steg är huvudalternativet att privatisera
arbetsskadeförsäkringen. Därmed sänks både skatter och utgifter. På
sikt blir besparingarna betydande.

* Pensionerna tillhör de transfereringar som växer snabbast, främst
genom att antalet pensionärer med full ATP ökar. Den översyn av
pensionssystemet som nu pågår syftar till långsiktiga förändringar.
Förslag som innebär stora förbättringar för ekonomins funktionssätt
och tillväxtförmåga kommer att presenteras under 1992.

* Förslag presenteras nu om minskade bostadssubventioner. I fråga om
den kommande produktionen innebär förslaget om nytt finan-
sieringssystem besparingar på 1—2 miljarder kr. under de närmaste
åren jämfört med nuvarande system. Dessutom kommer resterande
investeringsbidrag att avskaffes från den 1 januari 1993. Det innebär
minskade offentliga utgifter på ca 1,5 miljarder kr.

* Den statliga konsumtionen har ökat något under senare år. Rationali-
seringsarbetet inom den statliga sektorn måste därför intensifieras.
Detta bör kunna innebära ytterligare besparingar.

* Ett stort antal andra strukturella förändringar kommer att genomföras
för att frigöra offentliga medel för andra mer angelägna uppgifter.
Det gäller t.ex. förändringar för att finansiera insatser för de sämst
ställda pensionärerna samt insatser för människor med handikapp.

Regeringens långsiktiga utgiftsstrategi syftar till att de offentliga
utgifterna skall sjunka med drygt 30 miljarder kr. under de närmaste
åren. Tidigare vidtagna och ovan aviserade åtgärder leder till en bety-
dande minskning av det s.k. ohälsotalet. Därigenom minskar de offentliga
utgifterna, arbetskraftsdeltagandet och tillväxten ökar. Härmed tas ett
viktigt ytterligare steg i den långsiktiga utgiftsstrategin.

5 Omvandlingen av socialförsäkringssystemen

Transfereringarna till hushållen representerar en så stor andel av de totala
offentliga utgifterna att det är otänkbart att begränsa utgiftsutvecklingen
utan att också begränsa inkomstöverföringamas tillväxt.

Transfereringarna till hushållen har varit den snabbast växande
offentliga utgiftsposten under senare år, diagram 5.1. Transfereringarna
svarade för nästan hälften av den reala utgiftsökningen under 1980-talet
och utgör i dag drygt en tredjedel av de totala offentliga utgifterna.

Det reala värdet av hushållens inkomster i form av pensioner, bidrag
m.m. ökade med 36 % under 1980-talet. Drygt hälften av denna ökning
beror på att ATP-systemet mognar ut och att nya pensionärer har högre
pension. Men även utgifterna för sjuk- och arbetsskadeersättning har ökat
kraftigt, liksom föräldraförsäkring och barnbidrag. Dessa tre områden
svarar för mer än 80 % av transfereringarnas tillväxt under 1980-talet.

Diagram 5.1 Totala offentliga transfereringar till hushållen (exkl.
arbetsmarknadstransfereringar) och BNP-utvecklingen 1981-1993

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Det är särskilt under den senare delen av decenniet som transfere-
ringarna vuxit kraftigt. Som framgår av nedanstående tablå ökade
transfereringar till hushållen med 54 % realt åren 1985-90 exklusive
pensioner och arbetsmarknadsstöd. Samtidigt ökade BNP med endast
12,9 %. Det är helt uppenbart att en sådan utveckling måste brytas. På
grund av den expansion som tilläts under denna period handlar det inte
bara om att stoppa ökningen utan även om att ompröva utgiftssystemen.

Ökning i transfereringsutgifter och BNP 1985-90 (Inklusive sjukförsäk-
ring, föräldraförsäkring, arbetsskadeförsäkring, barnbidrag, bostads-
bidrag, m.m. men exklusive pensioner och arbetsmarknadsstöd)

	Proc, volymökning
	1985 1986 1987	1988	1989	1990
Transfereringar	9,8 6,3 8,8	14,6	4,4	1,4
BNP	2,2 2,2 2,8	2,3	2,4	0,4

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Regeringens politik skall stärka den svenska ekonomins konkurrens-
kraft. Utrymme måste skapas för konkurrensutsatta sektorer och
inflationen hållas på en varaktigt låg nivå. Den svenska ekonomin skall
uppfylla de krav på låg inflation, låg ränta och en låg offentlig skuldsätt-
ning som den internationella utvecklingen ställer. Detta är inte förenligt
med dagens höga offentliga utgiftsandel.

Dessutom måste offentliga resurser frigöras för satsningar inom andra
områden, t.ex. utbildning och infrastruktur liksom vård och omsorg.

Väl fungerande socialförsäkringssystem fyller en viktig uppgift inom
den generella välfärdspolitiken. Samtidigt är det uppenbart att det finns
brister i systemen. En ekonomisk politik som syftar till att sanera de
offentliga finanserna och förbättra incitamenten för arbete, sparande och
personligt ansvarstagande måste noga pröva transfereringsutgiftema.

De åtgärder som vidtas måste bedömas i ett fördelningspolitiskt
sammanhang. Uppoffringarna skall bäras gemensamt av dem som har
fasta jobb och är friska. Även i svåra tider måste svaga och glömda
grupper värnas. Okade inslag av personlig ansvar i form av ökad
självrisk eller ökade egenavgifter stärker motiven för både arbete och
sparande.

En stor del av socialförsäkringsavgiftema kan betraktas som skatter
därför att förmånerna inte motsvarar inbetalade avgifter. Om avgifterna
i större utsträckning kopplas till förmåner innebär detta att skatteandelen
minskar. En sådan koppling stärker motiven att förvärvsarbeta och
förbättrar därmed ekonomins funktionssätt.

Regeringen har initierat en omfattande genomgång och omprövning av
de stora och viktiga transfereringssystemen. Därmed är transfereringsut-
gifter på 250 miljarder kr., beräknat på 1992 års nivå, föremål för
prövning. De svarar för inte mindre än 75 % av de totala inkomstöver-
föringama till hushållen.

Tabell 5.1. Några viktiga inkomstöverföringar till hushållen 1992
Miljarder kr

Föremål för utredning,
översyn

Pensioner:

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Folkpension (inkl KBT och delpension) ATP	80,5 96,2	X X	80,5 96,2
Sjukförsäkring m.m.	47,0
Sjukförsäkring	16,5	X	16,5
Föräldraförsäkring	18,2	X	18,2
Arbetsskadeförsäkring	12,3	X	12,3
Arbetslöshetsförsäkring, KAS
och lönegaranti	27,2	X	27,2
Barnbidrag	16,5
Studiebidrag, m.m.	8,3
Bostadsbidrag	6,4
Inkomstöverforingar totalt	336,6		250,9
Offentliga utgifter totalt	960,0

Pensionsutbetalningarna har ökat kraftigt genom att antalet pensionärer
ökat och genom att allt fler numera får full ATP.

Pensionssystemets uppgift är att omfördela individens inkomst över
tiden. I ATP-systemet är dock sambandet mellan inbetalade avgifter och
den pension som utbetalas till individen svagt och tenderar att efterhand
bli allt svagare. ATP-avgiften har därför till mycket stor del karaktären
av skatt.

Pensionssystemet spelar en viktig roll i den samhällsekonomiska
utvecklingen och då särskilt vad gäller sparandets utveckling. ATP-
systemet har bidragit till att sparandet stagnerat samtidigt som en allt
större del har förts över i offentlig regi. En långsiktig, stabil ökning av
sparandet i den svenska ekonomin är nödvändig, i allt väsentligt genom
privat sparande. Ett viktigt motiv för privat sparande skulle kunna vara
sparande för pensionering. Detta potentiellt kraftiga sparmotiv måste
enligt regeringens uppfattning bättre tas till vara om den nödvändiga
sparandeökningen skall komma till stånd.

Även i framtiden skall pensionssystemet ge en grundtrygghet som är
oberoende av inkomst. I dag fyller folkpensionen denna funktion. Genom
närmandet till EG och den fria rörlighet som följer därav kommer det att
bli nödvändigt att ange en kvalifikationstid för folkpensionen. Förslag om
detta kommer att läggas i år.

Regeringen har tillsatt en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift att
mot bakgrund av pensionsberedningen och avgivna remissvar utarbeta ett
förslag till nytt pensionssystem. I direktiven har regeringen angivit att
beslut rörande pensionssystemet skall vara långsiktiga och präglas av
stabilitet. Vidare skall förändringarna stimulera till arbete och ökat
långsiktigt sparande genom att sambandet stärks mellan inbetalade
avgifter och erhållna förmåner.

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1

Det är utomordentligt angeläget att förändringar i pensionssystemet
sker tidigt under 1990-talet så att full effekt härav kan nås efter
sekelskiftet då påfrestningarna på pensionssystemet blir som störst.
Regeringen eftersträvar bredast möjliga förankring för en sådan reform.

Utgifterna för sjukpenningförsäkringen har ökat mycket kraftigt under
1980-talet. Bakom detta ligger dels en ökning av sjukfrekvensen, det s.k.
sjuktalet, dels förändringar av reglerna, bl.a. införandet av timsjuk-
penning. Den kraftiga ökningen av utgifterna på detta område ledde efter
hand till ökad insikt om att systemet behövde reformeras. Ersättningen
från försäkringskassan sänktes från den 1 mars 1991 från 90 % av lönen
till 65 % under de tre första sjukdagarna, därefter 80 % till den nittionde
sjukdagen. Från den 1 januari 1992 infördes vidare sjuklön under de
första 14 sjukdagarna.

Sedan våren 1991 har frånvaron minskat. Det är dock ännu inte möjligt
att avgöra hur mycket som förklaras av arbetsmarknadsläget. Med hänsyn
till sjukpenningsystemets betydelse både för de offentliga utgifterna och
för att produktionen skall fungera väl, måste det vara ställt utom allt
tvivel att sjukpenningsystemet skall fungera även i ett bättre arbetsmark-
nadsläge. Regeringen lägger därför i höst fram den tidigare aviserade
propositionen om införande av två karensdagar. En departementsprome-
moria skickas i slutet av maj ut på remiss. Alternativet till karensdagar
är en sänkt ersättningsnivå under längre tid vilket är fördelningspolitiskt
sämre.

Det är samtidigt angeläget att långtidsfrånvaron minskar. Till en del
kan detta ske genom minskad korttidsfrånvaro eftersom denna är en
inkörsport till långtidsfrånvaro, till en del genom rehabilitering. På
förslag från regeringen kommer under åren 1993-95 att bedrivas försöks-
verksamhet med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvård och
socialförsäkring. Genom att sammanföra resurser från dessa båda
områden skapas incitament för samordnade bedömningar och ett bättre
utnyttjande av resurserna. Syftet är förbättrad hälsa och minskad
belastning på samhällsekonomin.

Utgifterna för arbetsskadeförsäkringen har också ökat mycket starkt
under 1980-talet. Det finns ingen anledning att tro att orsaken till detta
skulle vara en försämring av arbetsmiljön under denna tid. Förklaringen
torde i stället få sökas i det sätt på vilket försäkringen fungerat, samt i
ändrad praxis.

Regeringen har tillsatt en särskild utredare med uppgift att under 1992
lägga förslag om förändringar. Ett första betänkande med förslag till
stramare definition av begreppet arbetsskada presenteras inom kort.
Uppgiften är därefter att undersöka möjligheterna att privatisera arbets-
skadeförsäkringen. Försäkringen skulle därvid göras obligatorisk för
arbetsgivarna men med möjlighet att välja försäkringsbolag. En jämfö-
relse kan här göras med trafikförsäkringen som är obligatorisk men där
den enskilde har möjlighet att välja bolag.

Kan en sådan privatisering inte ske, skall utredaren undersöka möjlig-
heterna att differentiera arbetsskadeavgiften med hänsyn till riskerna för

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

arbetsskada. Arbetsgivarnas incitament att förändra skadliga arbetsmiljöer
ökar därmed.

Arbetslöshetsförsäkringens utgifter ökade inte under 1980-talet som de
andra här redovisade utgiftssystemen. Detta förklaras av den överhettning
på arbetsmarknaden som rådde under senare delen av 1980-talet. I den
nu rådande lågkonjunkturen stiger emellertid kostnaderna för arbetslös-
hetsförsäkringen kraftigt. Trots detta står en fjärdedel av de arbetslösa
utanför både arbetslöshetsförsäkring och kontantstöd, KAS.

En särskild utredare har tillkallats med uppgift att föreslå utformning
och finansiering av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det är särskilt
angeläget att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring får en sådan
utformning och finansiering att den stöder en ansvarsfull lönebildning. Ett
led i denna förändring är höjda egenavgifter. Redan inom den nuvarande
arbetslöshetsförsäkringen höjs egenavgiften 1992 och 1993.

En viktig förklaring till den i internationell jämförelse låga arbetslös-
heten i Sverige är med största sannolikhet dels den korta ersättningstiden
i arbetslöshetsförsäkringen, dels de krav som ställs på den enskilde som
mottar understöd. Möjlighet har inte funnits att under lång tid stå utanför
arbetsmarknaden och leva på arbetslöshetsunderstöd. Hävdandet av denna
s.k. arbetslinje skiljer Sverige från många länder med hög arbetslöshet.
Reglerna för den obligatoriska försäkringen skall utformas så att
arbetslinjen vidmakthålls och understöds.

Ersättningsnivå och ersättningstid måste avvägas så att incitamenten att
aktivt söka arbete på den öppna arbetsmarknaden förstärks. Utredaren
skall pröva möjligheten att komplettera ett allmänt grundskydd med ett
frivilligt påbyggnadssystem, som med en tilläggsavgift ger bättre
kompensation.

Sammantaget ger de här redovisade översynerna underlag för om-
fattande förändringar av de aktuella transfereringssystemen, deras
funktionssätt och utgiftsutveckling. De förändringar som nu pågår innebär
att ökningen i transfereringar exklusive arbetsmarknadsstöd bryts, se
diagram 5.1.

6 Kommunernas omvandling

6.1 Kommunernas roll i samhällsekonomin

Kommuner och landsting svarar för viktiga väl färdsuppgifter där vård,
omsorg och utbildning dominerar. Den verksamhet de bedriver eller
finansierar har ofta en avgörande betydelse för tryggheten i samhället.

Under de senaste två decennierna har kommuner och landsting
expanderat mycket kraftigt. De har stått för en stor andel av tillväxten i
produktion och sysselsättning. Statliga och kommunala monopol har
samtidigt förhindrat privata initiativ att växa fram. Bristen på konkurrens
innebär i många fäll att tillgängliga resurser inte tas tillvara på ett för
samhället effektivt sätt. Privata företag har inte kunnat konkurrera på lika
villkor.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

I framtiden kommer situationen för kommunerna — i likhet med övrig
offentlig verksamhet — att vara en helt annan.

De förslag om kommunernas ekonomi som läggs fram i del II av denna
proposition bygger på den kommunalekonomiska kommitténs betänkande:
Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk balans — statsbidrag för ökat
handlingsutrymme och nya samarbetsformer (SOU 1991:98). Jag ger i
förslaget min syn på förhållandet mellan stat och kommun och vad detta
innebär för statens styrning och uppföljning av den kommunala sektorn.
Jag förslår att ett nytt generellt statsbidragssystem införs för kom-
munerna fr.o.m. år 1993 samt att förändringar samtidigt genomförs vad
gäller de i stort sett redan generaliserade bidragen till landstingen. Vidare
föreslår jag allmänna riktlinjer för kommunernas ekonomi under åren
1993 till 1995.

6.2 Statsbidragssystemet läggs om

Förslaget innebär att en stor del av de nuvarande statsbidragen till
kommunerna avvecklas. I stället för ett tiotal olika specialdestinerade
bidrag införs ett generellt bidrag som år 1993 beräknas till ca 40
miljarder kr.

Ett viktigt syfte med det nya statsbidraget är att skapa mer likvärdiga
ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Bidraget är ett
komplement till kommunernas skatteinkomster. Skillnaderna i skatteuttag
skall på sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet. Det nya
s.k. utjämningsbidraget består huvudsakligen av två delar: ett bidrag för
utjämning av kommunernas skatteinkomster upp till en generell garanti-
nivå, samt ett tillägg eller avdrag på grund av opåverkbara skillnader i
strukturella förhållanden. I avvaktan på resultatet från den expertgrupp
som skall utforma förslag till hur sådana strukturella skillnader bäst
beaktas genomförs 1993-94 en viss omfördelning baserad på den
kommunalekonomiska kommitténs förslag.

Rundgången av pengar mellan stat och kommuner upphör genom att
skatteutjämningsavgiftema och avräkningsskatten avskaffas. Detta
underlättar kommunernas överblick och planering och ger samtidigt en
tydligare gräns mellan kommunalt och statligt ansvar. Oveigångsvis
kvarstår dock under 1993 en reducerad skatteutjämningsavgift för
landstingen.

Systemet för hur staten betalar ut kommunalskattemedel till kom-
munerna läggs om så att betalningarna sker det år skatten avser och inte
som nu två år senare. Detta förbättrar kommunernas planering genom att
inkomster och utgifter kommer att budgeteras i samma prisläge.

6.3 Kommunalt självbestämmande och den enskildes
valfrihet

Ett viktigt syfte med det nya utjämningsbidraget är att öka kommunernas
handlingsfrihet genom att minska den statliga regleringen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Med de gamla statsbidragen försvinner flertalet av de regler som varit Prop. 1991/92:150
knutna till statsbidragsgivningen inom olika sektorer, t.ex. bamomsoig. Bilaga 1:1
Kommunerna ges således ett ökat ansvar för sin verksamhet. Deras
handlingsfrihet ökar när det gäller verksamheters utformning och
prioriteringar mellan olika verksamheter. Bättre möjligheter ges till lokal
anpassning och lokalt ansvar. Detta bör stimulera utveckling och
nytänkande.

Förutom styrning genom statsbidragen försvinner ett antal statliga
detaljbestämmelser som i dag begränsar kommunernas handlingsutrymme
och möjligheter att använda resurserna effektivt. På skolans område har
steg redan tagits i denna riktning. Staten anger mål och riktlinjer.
Styrningen sker inte genom statsbidragssystemet utan via skollag och
läroplan. Det kommer att bli lättare för andra än kommunerna att driva
olika former av barnomsorg, utbildning etc.

Samtidigt med att kommunernas handlingsfrihet ökar genom det nya
statsbidragssystemet måste den enskilde kommuninvånarens ställning
stärkas och individens valfrihet öka. För att åstadkomma detta bör
statsmakterna garantera den kommuninvånare som är berättigad till
barnomsorg, äldreomsorg eller har skolpliktiga barn att få del av de
resurser som kommunen avsätter för barnomsorg, äldreomsorg eller
skola. Den enskilde kan sedan välja att låta dessa medel gå till den
omsorgsform som han/hon väljer. Genom en sådan omläggning ökar
valmöjligheterna och nya producenter av dessa tjänster stimuleras i en
helt annan omfattning än tidigare. Ett förslag om ökad valfrihet i skolan
har nyligen presenterats. Det är uppenbart att sådana system måste bli
olika för olika områden. Skola är obligatorisk medan detta inte gäller för
barnomsorg och äldreomsorg.

Det förändringsarbete som nu måste bedrivas i kommuner och
landsting måste i hög grad bygga på att de anställdas kompetens och
initiativkraft bättre tas till vara. Bara när dessa resurser frigörs kan
effektiviseringar genomföras och verksamheten bedrivas billigare med
bibehållen eller höjd kvalitet. Ökade inslag av konkurrens och en starkare
betoning av politikernas roll som beställare av tjänster spelar i detta
sammanhang en viktig roll. Reformer med denna inriktning kommer inte
bara att vara till fördel för ekonomi och välfärd utan också för stora
grupper av offentliganställda kvinnor som kan ges nya möjligheter att
utvecklas i sin yrkesroll.

Landstingens viktigaste uppgift är hälso- och sjukvården. En särskild
kommitté skall granska sjukvårdens resursbehov fram till år 2000 varvid
den särskilt skall beakta effekterna av en förbättrad folkhälsa och
möjligheter till kostnadsminskningar genom t.ex. nya organisations-
former, ökad konkurrens och höjd produktivitet. Möjligheterna till
kostnadsminskningar bör bedömas i ljuset av det ökade resursbehov som
blir följden av ett ökat antal äldre och mot de otillfredsställda behov av
sjukvård, omvårdnad, omsorg och medicinsk rehabilitering som
otvivelaktigt finns.

Kommittén skall vidare överväga den framtida finansieringen och
organisationen med utgångspunkt från tre modeller, en reformerad

landstingsmodell, en modell med primärvårdsstyming samt en modell
som bygger på en obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Patientavgifternas roll
skall också analyseras. Okad valfrihet för medborgarna genom husläkar-
system kan vara ett centralt inslag i alla modeller.

Dessa olika förslag möjliggör betydande produktivitetsökningar i
produktionen av viktiga sociala tjänster. Medborgarna får mer valuta för
skattepengarna.

6.4 Statens förändrade roll

Staten har ett övergripande ansvar för att den offentliga verksamheten
utvecklas på ett sätt som är förenligt med samhällsekonomisk balans.
Statsmakternas riktlinjer för den kommunala ekonomin kommer i första
hand att avse den totala finansiella ramen. Det innebär att riktlinjer bör
ges för den kommunala skattesatsen och de statliga transfereringarna.

Den kommunala sektorns samhällsekonomiska utrymme begränsas

— dels av att de för internationell konkurrens utsatta delarna av ekono-
min skall ha tillgång till arbetskraft och andra resurser till kon-
kurrenskraftiga löner och priser

— dels av kravet på långsiktig finansiell balans i den offentliga sektorn.

Storleken på statens transfereringar till kommunsektorn bedöms samlat
med utvecklingen av kommunernas skatteintäkter och bestäms av den
prioritering statsmakterna ger den kommunala verksamheten i stort i
förhållande till andra delar av den offentliga sektorn. Staten kommer att
ange de finansiella ramarna för de skattefinansierade kommunala
utgifterna. Hur mycket resurser verksamheten sedan kräver beror av hur
kommunerna med sin större frihet kan organisera och finansiera sin egen
verksamhet. Av betydelse är också hur många kommuninvånare som
utnyttjar möjligheten till skolpeng etc. och om ett bättre resursutnyttjande
kan nås därigenom.

Ett viktigt skäl för staten att ange mål för den kommunala sektorns
utveckling är att denna är skyddad från konkurrens. Genom att en ökande
del av de skattefinansierade tjänsterna utförs av privata tjänsteproducenter
kommer behovet för staten av att ange resursutrymmet i ett nytt läge.
När allt mer av dessa tjänster kan produceras av privata företag blir det
inte längre meningsfullt att ange riktlinjer för den kommunala konsum-
tionen på sätt som tidigare skett. Det väsentliga inslaget av styrning som
staten kommer att svara för sker genom den finansiella ram som
kommunalskattemedel och statsbidrag utgör.

Den ökade frihet som det nya systemet ger i kombination med en snäv
finansiell ram gör det både möjligt och angeläget att kommunerna
prioriterar viktiga kärnområden. Det gäller dels uppgifter som är av
genuint kollektiv karaktär, dels grundläggande uppgifter inom vård,
omsorg och utbildning.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Kommunerna kan i vissa fäll finansiera sin verksamhet med avgifter. Prop. 1991/92:150
Det är angeläget att det då finns en effektiv konkurrens mellan olika Bilaga 1:1
producenter.

En aktiv kapitalförvaltning är vidare ett viktigt sätt att effektivisera
kommunal verksamhet.

De kommunalekonomiska besluten bör föregås av överläggningar
mellan företrädare för regeringen respektive för kommuner och landsting.
Överläggningar bör i princip ske dels inför ställningstagande till den
finansiella ramen för de kommunala utgifterna, dels inför förslag till
reformer, besparingar, omprioriteringar eller andra förändringar som
berör den kommunala sektorn. Den s.k. finansieringsprincipen skall
tillämpas. Denna innebär att kommuner och landsting inte åläggs nya
uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa på annat
sätt än genom höjda skatter. Om statsmakterna fattar beslut som gör att
den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare minskas på
motsvarande sätt de statliga bidragen.

Statsmakterna styr den kommunala sektorn genom att ange de
ekonomiska ramarna. Statsmakterna skall också styra genom att följa upp
de nationella målen för den kommunala verksamheten.

Statsmakternas uppföljning och utvärdering bör följa ansvarsfördel-
ningen mellan statlig och kommunal sektor och avse resultat av verksam-
heten. Resultatkraven behöver preciseras för att göra en ändamålsenlig
uppföljning och utvärdering möjlig. I den mån ansvarsfördelningen är
oklar måste den göras tydlig.

6.5 Riktlinjer för kommunernas ekonomi åren 1993-1995

Riktlinjer bör ges för den kommunala skattesatsen och för de statliga
transfereringarna.

I 1992 års finansplan aviserades att 5-10 miljarder kr. skulle dras in
från kommunerna. Vid utformningen av det nya statsbidragssystemet har
detta beaktats så att år 1993 dras 5,25 miljarder kr. in från kommunerna
och 2,25 miljarder kr. från landstingen.

Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget, de gynnsamma förut-
sättningarna som det nya statsbidragssystemet ger kommunerna samt att
eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskattemedel upphör, bör
kommuner och landsting utgå från att det nya statsbidraget kommer att
utvecklas mycket restriktivt under 1993-95.

I syfte att begränsa det kommunala skatteuttaget bör det kommunala
skattestoppet förlängas. Regeringen föreslår i bilaga till denna proposition
ett lagfäst kommunalt skattestopp för 1993. Det kan dock finnas kom-
muner som kan hamna i en akut ekonomisk situation. Om så skulle vara
fallet får i sista hand frågan hanteras i särskild ordning genom att
regeringen föreslår riksdagen en lagändring som ger utrymme för skatte-
höjningar. Jag förutsätter att kommuner som genom det nya utjämnings-
systemet får ökade statsbidrag använder dessa för att sänka utdebite-
ringen. Det är önskvärt att spännvidden i utdebitering mellan skilda
kommuner minskar.

7 Reformering av bostadsfinansieringen

De senaste årens utveckling har medfört väsentliga förändringar i för-
utsättningarna för bostads- och fastighetsmarknaden. Förändringarna kan
sägas påminna om dem som skedde under 1970-talet efter den första
oljekrisen. De förändringar av pris- och kostnadsrelationer som då ägde
rum ledde till stora strukturförändringar i branscher och näringsgrenar.
Varvsindustrin är ett av de mest kända exemplen där lönsam produktion
inte längre blev möjlig.

Den kraftiga realränteuppgången innebär en liknande situation för
bostadssektorn. Med de höga realräntor som är realistiskt att räkna med
både på kort och medellång sikt råder en liknande situation för bostads-
sektorn i den meningen att även om produktionskostnaderna nu faller kan
en nyproducerad lägenhet inte hyras ut till hyror som både täcker kapital-
och driftskostnader och som konsumenterna är villiga att betala utan
subventioner. Subventionssystemet har lett till att konsumenterna inte
värderar lägenheterna till vad det kostar att producera dem. Subventioner-
na har också medfört högre produktionskostnader än vad som annars
skulle ha blivit fallet.

Nära hälften av den totala byggproduktionen är inriktad på bostäder.
Till väsentlig del sker denna produktion med stöd av direkta statliga
kapitalsubventioner. Sedan år 1975 har sålunda praktiskt taget all ny- och
ombyggnad av bostäder genomförts med räntebidrag, som kraftigt sänker
relativpriset på bostadskonsumtion och avskärmar hushållen från
effekterna av ränteändringar. Statens åtagande är mycket omfattande.
Kostnaden för första årets subventioner enbart för det bostadsbyggande
som färdigställdes år 1990 kan uppskattas till nära 7 miljarder kr.
Åtagandena är också mycket långvariga. En stor del av de bostäder som
har byggts eller byggts om sedan systemet infördes åtnjuter fortfarande
räntebidrag. I statsbudgeten för budgetåret 1992/93 beräknas ränte-
bidragsutgiftema till sammanlagt ca 29 miljarder kr. Därtill kommer ett
skattebortfall på grund av ränteavdrag på ca 14 miljarder kr. samt
bostadsbidrag (inkl. KBT) på ca 15 miljarder kr.

För att sanera de offentliga finanserna måste bostadssektorns belastning
på statsbudgeten minska.

De hittillsvarande bostadssubventionerna är inte heller ändamålsenliga.
De bryter motståndet mot kostnadsökningar i produktionen och mot höga
räntor och driver upp anspråken på statsutgifter. De fördelningspolitiska
effekterna är godtyckliga och kännetecknas inte av rättvisa, vare sig
mellan hushåll, upplåtelseformer eller regioner.

En omläggning av bostadsstödet skall nu genomföras så att subven-
tionerna minskar. Målet är att ägare av såväl egnahem som flerbostads-
hus skall ta ett större ekonomiskt ansvar för sina investeringar. Det bör
leda till att bostädernas utformning, storlek och standard i övrigt anpassas
till vad enskilda hushåll efterfrågar och är beredda att betala. Det
kommer att leda till ett effektivt motstånd mot fortsatta produktionskost-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

nadsökningar och ökat intresse för att inflation och räntor hålls nere.
Därmed ges också förutsättningar att bryta den kostnadsspiral inom
byggandet som, genom byggsektorns stora inverkan på samhällsekono-
min, annars kan hota prisstabiliteten när tillväxten tar tärt.

Förslag om en genomgripande förändring av statens stöd för finansie-
ringen av det bostadsbyggande som påböijas efter detta års utgång
redovisas i det följande. Förslaget tar sikte på att bostadssubventionerna
skall avvecklas, med upprätthållande av kostnadsneutraliteten mellan
skilda upplåtelseformer, successivt under 1990-talet. Efter tre år görs en
avstämning av utfallet inför den fortsatta avvecklingen. Förslaget
beräknas medföra besparingar med totalt ca 3,5 miljarder kr. fram till
budgetåret 1996/97.

Statsfinansiella besparingar måste ske även i beståndet av bostäder.
Såsom tidigare aviserats skall räntebidragen reduceras med 3,4 mdr för
år 1993.

8 Avregleringar och privatiseringar

Omvandlingen av den offentliga sektorn och sänkningen av de skatter
som har de mest skadliga effekterna är viktiga led i regeringens arbete
med att få fart på svensk ekonomi. Samtidigt pågår ett kontinuerligt
arbete med att avskaffa eller lindra hämmande regleringar som hindrar
ett fullt utnyttjande av våra resurser och därmed bidrar till arbetslöshet.

Vid genomförandet av nedan aviserade och kommande avregleringar
eller andra förändringar gäller generellt att de regionalpolitiska konse-
kvenserna skall beaktas. Regeringen har nyligen beslutat om direktiv till
alla statliga utredningar och utredare om att redovisa hur förslagen
påverkar sysselsättningen i olika delar av landet och vilka konsekvenser
förslagen får för servicen i olika delar av landet. Vidare skall redovisas
hur planerade förändringar av taxor, avgifter, skatter och bidrag påverkar
de ekonomiska förutsättningarna för kommuner, näringsliv och privatper-
soner i olika delar av landet.

Avregleringar inom näringspolitiken

Den nya näringspolitiken innebär att statens roll begränsas till att ange
de legala och institutionella spelreglerna för företagens verksamhet samt
att främja en teknisk utveckling och skapa goda förutsättningar för ny-
företagande. Det selektiva bransch- och företagsstödet avvecklas på en
rad områden.

Offentliga regelsystem liksom statens engagemang i olika verksamheter
avvecklas antingen helt eller omprövas i grunden. Det måste skapas för-
utsättningar för alternativ till den offentliga sektorns verksamhet.

Den lagstiftning som begränsar utländska investeringar i näringsverk-
samhet i Sverige har upphävts. Tidigare bestämmelser i lagstiftningen om
utländska förvärv av fast egendom m.m., som stadgat att kontrollsub-
jekt behöver tillstånd för att förvärva vissa gruvrättigheter, har upphävts

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

fr.o.m. år 1992. En proposition om avreglering av elmarknaden har före- Prop. 1991/92:150
lagts riksdagen. Bilaga 1:1

Privatisering av statligt ägda bolag

Riksdagen beslöt i december 1991 att bemyndiga regeringen att sälja
statens aktier i 35 helt eller delvis ägda statliga bolag. I riksdagsbeslutet
om nyteckning av aktier i Nordbanken fick regeringen bemyndigande att
sälja statens aktier i banken.

Försäljningen av de 35 företagen bör ses som ett långsiktigt program.

Medan programmet pågår kan nya företag förutses tillkomma som kvali-
ficerar för privatisering.

Försäljningen skall inledas snarast och successivt inriktas på en volym
av ca 10 miljarder kr. per år.

Den första försäljningen avser SSAB. Ett antal försäljningar är under
förberedelse. Regeringen kommer i budgetpropositionen 1993 att redovisa
försäljningsutfallet för år 1992.

Arbetet med bolagisering av statlig verksamhet som en förberedelse för
privatisering har fortsatt. Vid årsskiftet ombildades Statens vattenfallsverk
till Vattenfall AB. Näringsministern har redovisat förslag beträffande
överföring av Domänverkets tillgångar till ett aktiebolag. Privatiseringen
sker i ett första skede genom att enskilda markägare får förvärva skogs-
och jordbruksmark och i ett andra skede genom försäljning av aktier.

Avregleringar på arbetsmarknaden

Inom arbetsrättens område pågår en översyn av medbestämmandelagen
och den centrala arbetsrättslagstiftningen i övrigt. Syftet är att åstad-
komma enklare bestämmelser, ökade möjligheter till information och
inflytande för den enskilde arbetstagaren, samt en förskjutning av
informations- och förhandlingskontaktema till det lokala planet. Särskild
hänsyn skall tas till mindre och medelstora företag. Vissa förslag redo-
visas med förtur hösten 1992.

Arbetsförmedlingsmonopolet avvecklas. Regeringen har efter beslut av
riksdagen sagt upp den ILO-konvention som förbjuder privata arbetsför-
medlingar.

Regeringen har också föreslagit en ny lönegarantilag innebärande bl.a.
en striktare prövning och en begränsning av garantins omfattning.
Motivet är att motverka missbruk och konkurrenssnedvridningar.

Avregleringar inom kommunikationssektorn

De affärsverk som verkar på den konkurrensutsatta marknaden kommer
att bolagiseras. I ett andra steg kommer det också att vara aktuellt att
privatisera dessa bolag genom utförsäljning av delar eller av hela verk-
samheten.

Den inrikes flygtrafiken kommer att avregleras under 1992. Luftfarts-
verkets framtida struktur ses över med inriktning att skilja infrastruktur
och myndighetsuppgifter från affärsverksamheten.

På sjö fartsmarknaden kommer det nuvarande rederistödet att avvecklas. Prop. 1991/92:150
Järnvägstrafiken skall successivt avregleras genom att öka konkurren- Bilaga 1:1
sen vid upphandling av olönsam trafik samt på sikt släppa in fler opera-
törer på stamnätet. SJ skall därvid bolagiseras för att få samma mark-
nadsmässiga förutsättningar som övriga användare av järnvägsnätet.

Ambitionen är vidare att bolagisera både posten och televerket. Brev-
monopolet kommer att avskaffas och telemarknaden avregleras. En förut-
sättning är att en fungerande konkurrens skall kunna garanteras samtidigt
som förutsättningar föreligger att upprätthålla service i hela landet.

Avreglering inom jord- och skogsbruk

Omställningen, marknadsanpassningen och den interna avregleringen av
jordbruket har inneburit positiva effekter både i fråga om produktionsan-
passning och prisutveckling i konsumentledet.

En särskild omställningskommission har tillsatts för att följa och
stämma av det livsmedelspolitiska beslutet. Kommissionen skall också
följa arbetet med en ny gemensam jordbrukspolitik inom EG och föreslå
eventuella förändringar av den svenska jordbrukspolitiken för att under-
lätta anpassningen till EG:s regler och stödnivåer.

En översyn av skogsvårdslagstiftningen pågår i avsikt att bl.a. minska
detaljregleringen på alla nivåer. Avskaffandet av skogsvårdsavgiften den
1 juli 1992 samt därav finansierade bidrag leder till ytterligare förenk-
lingar för skogsbruket.

Avreglering av de finansiella marknaderna

Regeringen har nyligen beslutat om en proposition med förslag till regel-
ändringar för börshandeln (prop. 1991/92:113). Nuvarande monopol för
Stockholm Fondbörs att bedriva börshandel med aktier och andra fond-
papper föreslås bli upphävt och Stockholms fondbörs ombildas till aktie-
bolag. Den nya lagstiftningen innebär full frihet att etablera börsverksam-
het, både för inhemska och utländska aktörer. Det skall vara möjligt att
få statlig auktorisation för verksamheten, antingen som börs eller som
marknadsplats. Genom förslaget blir det vidare möjligt för utländska
värdepappersbolag att bli medlem i en svensk börs.

Genom att konkurrensfrihet införs på börsområdet och genom att
omsättningsskatten har avskaffats skapas goda förutsättningar för en
utveckling som främjar den svenska värdepappersmarknadens kon-
kurrenskraft i den alltmer integrerade internationella värdepappers-
handeln.

Avreglering av bostadsbyggandet

På regeringens initiativ har Boverket börjat en översyn av sina nybygg-
nadsregler. Fr.o.m. den 1 januari 1993 avser Boverket att ta bort alla
detalj föreskrifter om bostäders utformning och utrustning och ersätta
dessa med föreskrifter enbart om vilka funktioner en bostad skall kun-
na tillgodose.

Ett år senare skall så långt det är möjligt övriga detalj föreskrifter i
nybyggnadsreglerna ersättas med funktionskrav.

Vid årsskiftet 1991/92 slopades det kommunala markvillkoret, den
kommunala bostadsanvisningsrätten, samt produktionskostnadsprövning-
en. Samtidigt avvecklades även den statligt reglerade bostadslånegiv-
ningen. Därmed upphörde den särställning som Statens Bostadsfmansie-
ringsbolag, SBAB, har haft på kreditmarknaden. SBAB arbetar numera
i konkurrens med övriga bostadslåneinstitut. Bland övriga förändringar
kan nämnas slopandet av hembudskontrollen för de folkrörelsekoopera-
tiva organisationerna samt förbättrade möjligheter för ombildning av
hyresrätt till bostadsrätt.

Senare i vår kommer den särskilde utredaren om statens stöd till
bostadsfinansieringen att lägga fram ytterligare förslag till förenklingar
vad avser de administrativa regler som har anknytning till produktionen,
finansieringen och förvaltningen av bostäder.

Avreglering av flyktingmottagande

Regeringen har för avsikt att tillåta asylsökande att förvärvsarbeta. En
departementspromemoria i denna fråga har sänts ut på remiss. Beslut om
rätt att arbeta beräknas kunna fattas i maj och gälla från den 1 juli 1992.

Regeringen har vidare beslutat att se över det nuvarande systemet för
mottagande av asylsökande och flyktingar. En särskild utredare skall
föreslå de regeländringar som behövs för att motverka långa vistelser i
flyktingförläggningar och för att göra mottagandet mer humant och flexi-
belt samt mindre kostnadskrävande.

Utredningen skall bl.a. klarlägga hur de asylsökande i större utsträck-
ning än i dag själva bör kunna välja sitt boende och ordna sina levnads-
förhållanden i övrigt. Utredaren skall undersöka hur frivilligorganisa-
tioner, privata entreprenörer och kommuner kan få en ökad roll för att
permanent driva förläggningar och andra former av boende och verksam-
het för asylsökande liksom hur frivilligorganisationer skulle kunna ta över
en del av de uppgifter i flyktingmottagandet som i dag sköts av kommun-
erna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

9 Skattepolitiken

För att uppnå en högre tillväxt och en bättre fungerande ekonomi måste
de samhällsekonomiskt mest skadliga skatterna sänkas så att de i allt
mindre utsträckning snedvrider företagens och hushållens ekonomiska
beteende. Arbetet inleddes med den stora skatteomläggningen 1990-91
som medförde mindre skattekilar för hushåll och företag. En rad beslut
fattades under hösten 1991 för att avskaffa eller sänka skatter som direkt
hämmat tillväxt och investeringar i svenska företag. Det gäller bl.a.
slopandet av förmögenhetsskatten på arbetande kapital i småföretag,
omsättningsskatten på aktier, den allmänna löneavgiften och skogsvårds-
avgiften liksom besluten att sänka kapitalinkomstskatten och arvs- och

gåvoskatten samt att fr.o.m. år 1994 helt avskaffa förmögenhetsskatten.
Därtill förbättrades hushållens ekonomi genom att mervärdesskatten på
bl.a. livsmedel och persontransporter sänktes till 18 %.

En grupp tjänstemän inom finansdepartementet har i en nyligen
publicerad skrift redovisat sin syn på vilka anpassningar av det svenska
skattesystemet som är nödvändiga med hänsyn till den fortgående inter-
nationaliseringen och i synnerhet med hänsyn till ett framtida medlem-
skap i EG. Arbetsgruppen konstaterar att de stora förändringar som
genomförts i skattesystemet de senaste åren innebär att de svenska
skatterna är internationellt konkurrenskraftiga vad gäller personlig
inkomstskatt, bolagsskatt, fastighetsskatt och kapitalskatter. De sänk-
ningar som blir aktuella gäller i huvudsak indirekta skatter. En ytterligare
sänkning av kapitalinkomstskatten kan enligt arbetsgruppen bli aktuell
senare, bl.a. för att undanröja skatteundandragande genom oredovisat
sparande i utlandet. En sådan förändring är emellertid aktuell först då
räntorna etablerats på en lägre nivå. Under förutsättning att inflationen
hålls fortsatt låg bör dessa skatter möjliggöra en hög investeringsnivå och
tillväxt i Sverige.

Utvecklingen under de senaste årtiondena har inneburit att teknologi
och kapital numera rör sig praktiskt taget helt fritt över gränserna, och
fordrar en ersättning som är minst lika hög som på andra håll i världen.
Detta gäller i allt högre grad kvalificerad arbetskraft. Därigenom
begränsas möjligheten för beskattningen att ta i anspråk det utrymme som
produktivitetsutvecklingen skapar. Denna gräns för skatteinkomsterna
sätts antingen genom politiska beslut om erforderlig anpassning av
skattesatserna eller genom individuella beslut som flyttar skattebaserna.

Regeringen tar nu ytterligare steg i skattepolitiken med huvudinriktning
på sänkningar eller slopande av samhällsekonomiskt skadliga skatter och
internationell anpassning av skattesystemet.

Energiskatterna minskar de svenska företagens konkurrenskraft. En
väsentlig sänkning föreslås därför av industrins energiskatter. Den
kvarvarande beskattningen av industrin sker inom ramen för miljörela-
terad beskattning (koldioxidskatt och svavelskatt).

Av främst miljöpolitiska skäl upprätthålls den totala nivån på beskatt-
ningen av energianvändningen genom ett ökat skatteuttag för hushållen
och den ej konkurrensutsatta delen av näringslivet. Detta sker genom en
höjning av koldioxidskatten. Därmed understryks miljöskatternas roll
inom energibeskattningen. Detta ligger också i linje med strävanden inom
EG i riktning mot en mera miljörelaterad beskattning av energisektorn.
De sammantagna effekterna av de nu berörda åtgärderna är statsfman-
siellt neutrala.

Inom denna ram skapas också ett utrymme för ytterligare satsningar på
fömybar energi och hushållning. Detta är, vid sidan av höjningen av
koldioxidskatten, viktiga inslag i den samlade klimatstrategin. Miljöför-
bättrande och kostnadseffektiva åtgärder i Ostersjö-området, liksom
svenskt deltagande i arbetet med att förbättra kämkraftssäkerheten i
Östeuropa, möjliggörs också.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Åtgärder inom energibeskattningen leder till en ökad skattebelastning
på hushållen. Det ökade skatteuttaget är att se mot bakgrund av de miljö-
politiska strävandena inom energibeskattningen. Syftet är däremot inte
att generellt öka belastningen på hushållssektom. En sänkning av den
generella mervärdesskatten — momsen — för hushållen bör därför företas.
Denna kompenserar fullt ut det höjda energiskatteuttaget.

Momsuttagets nivå måste ses i perspektiv av det kommande EG-med-
lemskap som regeringen siktar till. I rapporten från tjänstemannagruppen
i finansdepartementet pekas på de skillnader som finns i indirekt beskatt-
ning mellan en rad EG-länder och Sverige. När gränshindren successivt
försvinner finns då risken för en omfattande gräns- och postorderhandel.
Denna skulle kunna medföra att skattebaserna flyttade ut ur landet och
det svenska folkhushållet gick miste om såväl produktion och distribution
som skatteintäkter.

Hur stora dessa risker är och när de inträffer är svårt att bedöma. Det
är dessutom viktigt att se risken för att skattebaser i Sverige minskar som
en följd av prisskillnader. De svenska produktionskostnaderna är, trots
den utjämning som skett, fortfarande högre än konkurrentländernas.
Fortsatt inflationsbekämpning, skärpt konkurrens och effektiv arbetsför-
delning är i detta sammanhang också viktiga.

Det är dock nödvändigt att också anpassa den allmänna momssatsen i
Sverige nedåt. Regeringen föreslår mot denna bakgrund att den generella
momssatsen redan nu sänks från 25 till 22 %.

Ett visst utrymme för en sådan sänkning har redan reserverats i för-
slaget till statsbudget. Finansieringen därutöver bör ske på ett sådant sätt
att det fördelningsmässiga utfallet sammantaget, dvs. inklusive den före-
slagna energiskatteomläggningen, blir godtagbart. Regeringen föreslår
att schablonavdraget i inkomstslaget tjänst slopas och ersätts med regler
som begränsar avdragsrätten. Kostnader för resor mellan bostaden och
arbetet blir avdragsgilla till den del de överstiger 4 000 kr. Övriga
kostnader som nu täcks av schablonavdraget blir avdragsgilla till den del
de överstiger 1 000 kr.

Jag kommer senare denna dag att närmare redovisa förslagen till änd-
ringarna inom skatteområdet. I samband med mina förslag till nytt stats-
bidragssystem för kommunerna tar jag upp de återverkningar som
slopande av schablonavdraget under inkomst av tjänst får för relationerna
mellan staten och kommunerna. Utgångspunkten är att kommunernas
skatteintäkter inte skall påverkas av omläggningen.

Jag vill slutligen framhålla att regeringen till hösten avser att föreslå
förbättringar för mindre och medelstora företag i syfte att jämställa olika
ägarformer och eliminera merbeskattningen av enskild näringsverksam-
het. Förslagen är en viktig del av regeringens politik för att förbättra
villkoren för små och medelstora företag. Förslag kommer även att
läggas som syftar till att underlätta riskkapitalförsöijningen till dessa
företag. Även arbetet med att generellt ytterligare anpassa företagsbe-
skattningen till förhållanden i omvärlden kommer att drivas vidare.

Den nu redovisade sänkningen av skattetrycket har skett bl.a. genom
att samhällsekonomiskt klart skadliga skatter eliminerats eller reducerats.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Detta utgör en väsentlig del av regeringens strategi för att uppnå hög och
varaktig ekonomisk tillväxt. Summan av de åtgärder som har vidtagits
och kommer att vidtas innebär att skattetrycket sänks från ca 56 % 1990
till drygt 51 % redan 1993.

Det finns goda skäl att fortsätta detta arbete med reformeringen av
skattesystemet i syfte att göra Sverige mer konkurrenskraftigt i fråga om
investeringar och företagande, att ytterligare stimulera hushållssparandet
samt att reducera samhällsekonomiskt skadliga skattekilar.

De ytterligare skattesänkningar som kan bli aktuella måste fullt ut
finansieras. Det är nödvändigt inte minst med hänsyn till att arbetet med
att sanera statens finanser och minska det strukturella budgetunderskottet
måste ges hög prioritet. Det krävs bl a för att ge trovärdighet åt den
fortsatta inflationsbekämpningen och för att klara de s.k. konvergenskrav
som ställs i samband med ett inträde i EG:s ekonomiska och monetära
union.

Hur stort utrymmet i det längre perspektivet är för skattesänkningar
avgörs bl.a. av vilken produktivitetsutveckling som är möjlig att uppnå
i den statliga och kommunala tjänsteproduktionen liksom av andra
tänkbara strukturförändringar i de offentliga utgifterna. Därvid måste en
avvägning alltid ske mot behovet av offentliga insatser på olika områden.

Som exempel kan nämnas att en betydande ytterligare sänkning av
skattekvoten skulle bli möjlig vid en omläggning av pensionssystemet
enligt de riktlinjer som jag tidigare redovisat.

10 Arbetsmarknadspolitiska insatser

Den långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken ligger fäst. Det
finns ingen annan möjlighet att öka välfärden i Sverige än genom en
politik som leder till stärkt och bevarad konkurrenskraft, varaktigt låg
inflation och därmed lägre ränta. En generell stimulanspolitik i avsikt att
överbrygga den internationella lågkonjunkturen skulle bara leda till högre
inflation och högre ränta och därmed förlorad konkurrenskraft, förlorad
produktion och sysselsättning.

Inom ramen för denna långsiktiga inriktning kan, som jag tidigare
framhållit, fördelningen av olika åtgärder över tiden påverkas av det
faktiska ekonomiska läget. De åtgärder inom skattepolitikens område som
här redovisats har anpassats i tiden för att snabbt ge erforderliga positiva
effekter på företagens konkurrenskraft och efterfrågans totala nivå.
Likaså kommer de omfattande åtgärder som föranleds av regeringens
långsiktiga utgiftsstrategi och som redovisats ovan att få sina största
effekter när konjunkturåterhämtningen har börjat och det blir ännu
viktigare att hålla tillbaka den efterfrågan som härrör från offentlig sektor
eller transfereringar.

Samtidigt är det uppenbart att den försvagning av arbetsmarknadsläget
som fortsätter ytterligare en tid skulle ha mycket negativa konsekvenser,
både för den enskilde och för ekonomin som helhet, om inte motåtgärder
sätts in.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

De problem som skapas av hög arbetslöshet är betydande. Enskilda
människor kan få stora sociala problem och knäckt självförtroende. Risk
finns att missbruksproblem uppstår. Kompetens går förlorad när den inte
används och stimuleras.

Särskilt allvarliga blir problemen för många ungdomar, arbetshandi-
kappade, invandrare och andra som har en svag ställning på arbetsmark-
naden. Erfarenheter från andra länder visar att hela generationer av
ungdomar kan riskera att aldrig få fotfäste på arbetsmarknaden.

Allvarliga problem följer med arbetslöshet som varar lång tid. Därför
är långtidsarbetslöshet alltid oacceptabel.

En hög och permanent arbetslöshet skulle inte bara vara socialt orätt-
färdig. Den skulle också försämra ekonomins funktionssätt genom att
ekonomin i uppgången snabbt slår i kapacitetstaket med de risker för
överhettning och inflation som detta medför.

I många länder har detta sociala problem lindrats genom att arbetslös-
hetsersättning betalas ut under mycket lång tid, ibland ända till pensione-
ringen. I Sverige är inställningen annorlunda. En aktiv arbetsmarknads-
politik prioriterar arbetslinjen framför kontantstöd. Detta innebär sam-
tidigt att krav ställs på den enskilde individen. Denna politik skall full-
följas. Den är både socialt och ekonomiskt riktig.

Regeringen avsätter därför betydande resurser till bl.a. tidigareläggning
av investeringar i infrastruktur, tidigareläggning av statliga byggnadsin-
vesteringar, utbildningsinsatser och beredskapsarbeten. Åtgärderna beräk-
nas ge sysselsättningseffekter över hela landet.

Åtgärderna har en sådan inriktning att de överensstämmer med rege-
ringens långsiktiga strategi. Okade generella subventioner till byggande
eller offentlig sysselsättning kan därför inte komma ifråga. Sådana
insatser skulle riskera att medföra inlåsning av arbetskraft i fel sektorer.

De aktiva åtgärder som sätts in av sysselsättningsskäl har därför
följande inriktning. De skall vara möjliga att påböija och avsluta snabbt.
De skall ha träffsäkerhet och vara kostnadseffektiva. De skall stämma
med den långsiktiga tillväxtstrategin.

Slutsatsen blir att utbildnings- och kompetenshöjande insatser samt
tidigareläggning av till väx tbefrämj ande investeringar prioriteras. Åtgärd-
erna syftar främst till att ge ungdomar meningsfull verksamhet, att stärka
särskilt svaga grupper på arbetsmarknaden samt att motverka långtids-
arbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden. De har därmed också
gynnsamma regionalpolitiska effekter.

För ungdomar har redan tidigare ett särskilt stöd föreslagits, s.k.
praktikplatser. Skulle de föreslagna platserna visa sig otillräckliga har
regeringen möjlighet att under hösten återkomma med förslag till
ytterligare praktikplatser via finansfullmakten.

Med hänsyn till de försämrade utsikterna på arbetsmarknaden föreslås
också ökade möjligheter till utbildning för ungdomar genom att de som
lämnar tvååriga gymnasielinjer bereds möjlighet till ett tredje år. Där-
igenom kan minst 8 000 ungdomar ges bra utbildning som ökar deras
möjligheter till fasta jobb. Dessutom inrättas inom högskolan ett s.k.
basår som ger ungdomar möjlighet att komplettera sin utbildning för bl.a.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

tekniska studier. Ytterligare 520 högskoleplatser för språkutbildning Prop. 1991/92:150
inrättas. Bilaga 1:1

Dessutom föreslås tidigareläggning av vissa byggnadsarbeten bl.a. inom
högskoleområdet, kulturområdet, justitiedepartementets område samt
handikappanpassning av statliga lokaler.

Ytterligare resurser avsätts nästa budgetår för i första hand underhålls-
arbeten och mindre vägobjekt i regioner med hög arbetslöshet.

Ett visst tillskott föreslås för utökade ramar för främst underhåll och
renovering av samlingslokaler. Trossamfunden tillförs medel för lokaler
inom denna ram. AMS tillförs medel för ytterligare beredskapsarbeten.
Denna förstärkning skall i första hand användas för upprustning av
skolans fysiska miljö, s.k. skogliga beredskapsarbeten och beredskaps-
arbeten inom natur- och fomminnesområdet. Slutligen tillförs AMS
ytterligare resurser för flexibla lönebidrag för arbetshandikappade.

Inom socialpolitiken lägger regeringen betydande vikt vid ett förbättrat
stöd för gamla människor och människor med handikapp. Därför föreslås
nu att byggande av s.k. gruppbostäder om möjligt får tidigareläggas. Det
stimulansbidrag för gruppbostäder som riksdagen tidigare beslutat om för
en treårsperiod bör således kunna utnyttjas i förtid allt eftersom projekt
blir färdiga för igångsättning.

11 Den ekonomiska utvecklingen 1992-93

11.1 Den internationella ekonomin

Produktionen i OECD-ländema växte med endast knappt 1 % 1991. Det
var främst en fortsatt svag utveckling i den amerikanska och brittiska
ekonomin — tillsammans med en dämpning av aktiviteten i Kontinental-
europa och Japan — som förklarar den låga tillväxten. I år och nästa år
väntas en viss förstärkning av den internationella ekonomin, och
totalproduktionen (BNP) i OECD-området beräknas växa med 2 % resp.
3 %. Det är främst i Nordamerika som tillväxten tilltar. I Kontinental-
europa och Japan å andra sidan väntas expansionen bli mycket svag
under större delen av 1992, och det är först mot slutet av året som en
viss återhämtning kan förutses äga rum.

Farhågor som tidigare fanns att den amerikanska ekonomin åter skulle
falla tillbaka i en lågkonjunktur har inte besannats. Totalproduktionen har
ökat sedan ungefär ett år. Återhämtningen har dock varit mycket svag,
bl.a. beroende på en försiktig attityd hos hushåll och företag att öka
efterfrågan. Den för den amerikanska ekonomin så viktiga privata
konsumtionen har under de senaste månaderna visat klara tecken på att
förstärkas. Det faktum att räntorna fortsatt att fälla sedan hösten 1991 —
från en redan låg nivå — gör att det nu exceptionellt låga ränteläget
sannolikt snart ger märkbara effekter på den inhemska efterfrågan.

Den japanska ekonomin kännetecknas av en snabb avmattning. En
kraftig försämring av lönsamheten i näringslivet tillsammans med en
försvagning av orderläget har lett till att de japanska företagen planerar

3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1

relativt omfattande neddragningar av investeringarna i år. Tillsammans
med en svag inkomstutveckling för hushållen talar detta för en långsam
efterfrågeutveckling under större delen av 1992. Först mot slutet av året
väntas effekterna av genomförda penningpolitiska lättnader och finans-
politiska stimulansåtgärder resultera i en viss förstärkning av den
japanska ekonomin.

I stora drag överensstämmer den senaste utvecklingen i Förenta
staterna och Japan med de bedömningar som gjordes i finansplanen. I
Västeuropa däremot har den ekonomiska tillväxten dämpats betydligt mer
än vad som förutsågs i början av året. Utvecklingen reflekterar dels att
den starka efterfrågan som följde efter den tyska återföreningen avtagit,
dels att den penningpolitiska åtstramningen i Tyskland har lett till
ränteuppgång och historiskt sett höga realräntor i flertalet västeuropeiska
länder. Dessa två faktorer bidrar sannolikt till en fortsatt dämpad
ekonomisk utveckling i Västeuropa också in i 1993.

I Tyskland mattades tillväxten starkt av under 1991, och flertalet
konjunkturindikatorer pekar på en fortsatt svag utveckling fram till
åtminstone sommaren i år. Under den senaste tiden har pris- och
kostnadstrycket tilltagit i den tyska ekonomin, och de pågående löneför-
handlingarna har ökat oron. Det finns därför skäl att räkna med en stram
penningpolitik ännu en tid. Tidigast under senare delen av 1992 väntas
en viss återhämtning i den tyska ekonomin.

Den successiva förstärkning av den internationella konjunkturen som
väntas under 1992 och 1993 kommer att förbättra marknadsförutsättning-
arna för den svenska exporten. Efter att förra året ha ökat endast
marginellt, väntas marknadstillväxten för svensk export uppgå till 4
respektive 7 % i år och nästa år.

Ett viktigt osäkerhetsmoment i bedömningen är utvecklingen i
Tyskland. Den markanta avmattningen av aktivitetstillväxten kan primärt
tolkas som en återgång till en mer normal ekonomisk utveckling, efter
den chock som den tyska ekonomin utsattes för till följd av återförening-
en. Man kan emellertid inte utesluta att den kraftiga dämpningen sedan
förra året speglar en mer traditionell konjunkturcykel, där ekonomin efter
flera år med mycket hög tillväxt går in i en regelrätt lågkonjunktur.
Oroväckande i sammanhanget är att det mönster av fallande nominella
och reala räntor som normalt föregår en vändning av konjunkturen hittills
uteblivit. Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen i Tyskland och
därmed också för övriga Europa, kan betraktas som relativt stor ännu en
tid.

EG:s konvergenskrav och Sverige

Förverkligandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) i EG mot
slutet av 1990-talet kräver en likartad ekonomisk utveckling i medlems-
länderna i fråga om inflation, ränta och budgetutveckling. Principen är
att endast de länder som uppfyller de s.k. konvergenskraven kan ingå i
EMU. Sålunda får inflationstakten och de långa räntorna inte vara mer
än 1,5 respektive 2 procentenheter högre än i de tre länder som har lägst

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

inflationstakt. Den offentliga sektorns underskott och skuldsättning får
inte överstiga 3 respektive 60 % av BNP. Vidare skall växelkursen under
minst två år ha hållits stabil inom de normala fluktuationsmaiginalema
i EG:s valutasystem.

För att Sverige som medlem i EG skall kunna delta i EMU måste vår
ekonomi sålunda utvecklas i linje med de mest stabila ekonomierna i
Europa. Endast på detta sätt skapas förutsättningar för att Sverige fullt
ut skall kunna tillgodogöra sig vinsterna av den fördjupade integrationen
med Europa. Sverige uppfyller för närvarande flertalet av EG:s
konvergenskrav. Enligt de prognoser som nu föreligger skulle vi även i
fortsättningen göra detta ifråga om inflation och ränta, men inte vad
gäller den offentliga sektorns finanser. Stora ansträngningar måste därför
göras under kommande år för att återta, behålla och befästa denna
position. Bl.a är en fortsatt restriktiv finanspolitik nödvändig för att
vidmakthålla den nu uppnådda låga inflationstakten liksom för att
förbättra statsfinanserna.

EES-avtalet

EES-avtalet innebär att EFTA-ländema blir delaktiga i den s.k. inre
marknaden i EG som träder i kraft den 1 januari 1993. På den inre
inarknaden undanröjs i princip hindren för varor, tjänster, kapital och
personer. I avtalet ingår vidare gemensam konkurrenspolitik samt sam-
arbete på ett antal angränsande områden såsom forskning, utbildning,
miljövård och konsumentskydd. Sverige får genom avtalet tillträde till en
europeisk marknad som omfattar 380 miljoner människor.

Ett viktigt resultat av EES-avtalet är att en betydande europeisk
marknad för offentlig upphandling skapas. Värdet av den offentliga
upphandlingen av varor och tjänster inom EG har uppskattats till ca
4 500 miljarder kr. årligen. Svenska producenter kommer att kunna delta
i konkurrensen på denna marknad, samtidigt som de nya reglerna skapar
möjlighet till minskade kostnader för offentlig upphandling i Sverige.

En annan viktig följd av EES-avtalet är införandet av gemensamma
konkurrensregler för gränsöverskridande handel. Den anpassning av den
svenska konkurrenslagstiftningen, som samtidigt genomförs, innebär i
kombination med minskade gränshinder en väsentlig skärpning av
konkurrensen i Sverige.

Avtalet innebär vidare etableringsfrihet inom EES-området. Den
svenska lagstiftningen gällande utländska förvärv av företag och
fastigheter har i allt väsentligt redan liberaliserats vid årsskiftet 1991/92
som ett led i regeringens strävan att främja ökade utländska investeringar
i Sverige.

Genom EES-avtalet ges rätt att fritt söka arbete i samtliga EFTA- och
EG-länder. Detta är principiellt ett viktigt steg. All erfarenhet inom EG
av en fri arbetsmarknad visar dock att arbetskraftens rörlighet i praktiken
förblir begränsad.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

11.2 Den svenska ekonomins utveckling

Aktiviteten i den svenska ekonomin fortsätter att mattas. Efter ett fall i
den samlade efterfrågan på varor och tjänster med drygt 1 % förra året
väntas en viss tillbakagång även i år. Läget på arbetsmarknaden förvärras
och kommer att vara fortsatt mycket svagt även nästa år, även om en viss
tillväxt i ekonomin då bör vara möjlig att uppnå.

Den svaga internationella konjunkturen är av stor betydelse. Recession-
en under fjolåret i de anglosaxiska länderna och raset i den finska
ekonomin gjorde att marknadstillväxten för svensk export endast uppgick
till ca '/i %. Svenska företag kunde heller inte hålla sina marknadsan-
delar, delvis som en följd av det sedan tidigare allt för högt uppdrivna
kostnadsläget. Inte heller i år kan exporten väntas ge någon större
draghjälp åt ekonomin. Visserligen förbättras konjunkturen i främst USA
och det dramatiska importfallet i Finland stoppas upp, men detta
motverkas till stor del av den försämring som nu kan registreras för bl.a.
Tyskland och Japan. Under 1993 däremot väntas exporten ta fart.

Att gå igenom en desinflationsprocess under en internationell konjunk-
turavmattning innebär stora påfrestningar. Samtidigt är det nödvändigt att
den svenska ekonomin omvandlas på ett sådant sätt att förutsättningar
skapas för en långsiktigt uthållig tillväxt.

De obalanser som byggdes upp under andra hälften av 1980-talet var
mycket stora och gör att anpassningen nu blir smärtsam. Priset på
fastigheter och andra tillgångar drevs upp alltför högt. Hushållens
skuldsättning och lånefinansierade konsumtion steg. Överhettningen
gjorde att löne- och prisutvecklingen kom helt i olag med omvärldens.
Ett otidsenligt skatte-, transfererings- och bidragssystem gjorde att
incitamenten till arbete och sparande var helt otillräckliga.

Den omställningsfäs som ekonomin nu genomgår innebär att en
normalisering håller på att komma till stånd inom en rad områden. Det
gäller bl.a. hushållens sparkvot, byggandet av kommersiella fastigheter
och bostäder, bankers och andra instituts kreditgivning, värdering av
vissa tillgångar etc.

En hämsko för ekonomin i denna process är den mycket höga
realräntan, som ökar belastningen på hushåll och företag. I huvudsak är
den nominella räntan bestämd av omvärlden och framför allt av den tyska
penningpolitiken. Eftersom det tyska ränteläget ligger högt, i efterdyning-
arna av återföreningen och det inflationstryck som därvid uppstått, måste
också de svenska nominella räntorna anpassas till detta. Därtill kommer
de höga avkastningskraven på tillgångar i svenska kronor som beror på
att omvärlden ännu inte har insett att Sverige prioriterar låg inflation
samt den vidgade räntemarginal som följer av störningarna i det
finansiella systemet. Problemen kan endast lindras av en konsekvent och
trovärdig ekonomisk politik som gör att räntemarginalen mot omvärlden
kan hållas inom ett relativt snävt intervall.

Enligt den bedömning som görs i den reviderade nationalbudgeten
kommer BNP att sjunka med 0,4 % i år. Det är framför allt fortsatt
fallande investeringar inom byggsektorn som svarar för denna negativa

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

utveckling. Den privata och kommunala konsumtionen samt lagren bidrar Prop. 1991/92:150
till att mildra nedgången. Exporten planar ut efter fjolårets fell. Bilaga 1:1
Produktivitetstillväxten tilltar inom näringslivet, och framför allt då inom
industrin. Därigenom stärks konkurrenskraften och de långsiktiga
tillväxtförutsättningama. I den korta perspektivet innebär det emellertid
att efterfrågan på arbetskraft avtar ytterligare och att arbetslösheten
fortsätter att öka.

Tabell 11:1 Försörjningsbalans

	Miljarder kr. 1991	Procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991	1990	1991	1992	1993
BNP	1 431,6	0,4	-1,1	-0,4	0,8
Import	378,5	1,5	-6,9	-0,5	2,5
Tillgång	1 810,1	0,7	-2,7	-0,4	1,3
Privat konsumtion	779,4	-0,2	1,2	0,5	-0,5
Offentlig konsumtion	382,0	2,1	1,0	0,1	-0,8
Stat	109,1	3,4	-2,2	-0,2	-0,7
Kommuner	272,9	1,6	2,3	0,2	-0,8
Brutto investeringar	270,3	-0,9	-7,3	-9,0	-1,5
Lagerinvesteringar¹	-25,5	0,1	-2,1	0,6	0,9
Export	403,7	1,5	-2,7	1,0	4,5
Användning	1 810,1	0,7	-2,7	-0,4	1,3
Inhemsk användning	1 406,4	0,4	-2,7	-0,9	0,1

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Under år 1993 inleds en exportledd tillväxt. BNP ökar med knappt
1 %. En bättre internationell konjunktur, i kombination med förstärkt
konkurrenskraft, väntas leda till en ganska god exportutveckling.
Därutöver ger sannolikt lagerinvesteringama ett positivt bidrag till
tillväxten. Fallande privat och offentlig konsumtion samt investeringar
gör dock att uppgången i BNP blir blygsam. Enligt den prognos som
redovisas i den reviderade nationalbudgeten skulle nedgången i byggverk-
samheten stanna vid 10 %. Kapacitetsutnyttjandet i ekonomin avtar
ytterligare. Arbetslösheten väntas börja sjunka först mot slutet av året.

Prognosen över den svenska ekonomins utveckling är behäftad med
mycket stora osäkerheter, eftersom erfarenheter av hur en desinflations-
process går till i allt väsentligt saknas och i alla händelser ligger mycket
långt tillbaka i tiden. Hushållens sparbeteende, reaktionerna i den
finansiella sektorn och byggsektorns anpassningsprocess är mycket svåra
att förutse, förutom de impulser som kommer från den internationella
ekonomin.

Tabell 11:2 Nyckeltal

	1990	1991	1992	1993
Inflation, KPI dec.-dec. %	10,7	8,0	2,0	2,2
Disponibel inkomst (%)	3,1	4,3	1,5	-0,8
Sparkvot (nivå, %)	-1,2	1,9	2,9	2,6
Industriproduktion (%)	-2,0	-5,3	-2,0	3,8
Relativ enhetsarbetskostnad (%)	3,9	0,4	-4,6	-4,2
Arbetslöshet (nivå, %)	1,5	2,7	4,4	5,0
Handelsbalans (mdr. kr.)	14,7	32,6	40,7	51,9
Bytesbalans (mdr. kr.)	-38,1	-13,0	-6,7	3,2
Bytesbalans (% av BNP)	-2,8	-0,9	-0,5	0,2

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet samt finansdepartementet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Det förlopp som den svenska ekonomin genomgår innehåller också
flera positiva drag. Nedväxlingen av de nominella löneökningarna går
snabbt. Tillsammans med den produktivitetspotential som håller på att
frigöras i industrin leder detta till att förutsättningarna för en utrikes-
handelsledd tillväxt starkt förbättras, när väl den internationella kon-
junkturen skjuter fart. Inflationstakten har kommit ned på en nivå som
ligger lägre än i flertalet konkurrentländer.

Positiv är också den starka förbättring som bytesbalansen genomgått.
Delvis förklaras utvecklingen av den svaga inhemska efterfrågan som
dämpat importen. Till en del beror dock den gynnsamma handelsbalansen
på en normalisering av importinnehållet i ekonomin efter den högt
uppdrivna nivå som följde på överhettningen i slutet av 1980-talet.

Den omstrukturering från skyddad till konkurrensutsatt sektor som
pågår, de förbättrade incitamenten för arbete och sparande som införs
och det allt lägre pris- och kostnadstryck som uppnås kommer att
tillsammans höja den svenska ekonomins tillväxtförmåga och förstärka
arbetsmarknaden. Ännu återstår dock en betydande del av den anpass-
ningsprocess som krävs för att nå de långsiktiga målen.

11.3 Utvecklingen på de finansiella marknaderna och
fastighetsmarknaden

Problemen har vuxit för många företag som är verksamma inom de
finansiella marknaderna. Aktieägarna i finansiella företag och företag
med verksamhet på fastighetsmarknaden har sett värdet av sina aktier
falla kraftigt. Stora förmögenheter som skapats genom spekulation under
1980-talet har raderats ut.

Från att ha legat på ungefär 0,5 % av utlåningen under hela 1980-
talet steg kreditförlusterna i banksystemet till drygt 1 % 1990 och till
nästan 4 % 1991. Bankerna gick totalt sett med förlust förra året.

Utvecklingen skiljer sig åt mellan olika banker. De största bankerna är
stabila och har hittills endast haft mindre kreditförluster, men det står
fullt klart att det också finns banker där kreditgivningen varit anmärk-
ningsvärt riskfylld.

Kreditförlusterna är till en del en följd av den nödvändiga desinflations-
process som den svenska ekonomin just nu går igenom. Inflationen måste

etableras på den låga nivå som den fästa växelkursen kräver. Denna Prop. 1991/92:150
process har blivit särskilt smärtsam till följd av att den nödvändiga Bilaga 1:1
avregleringen på kreditmarknaden i mitten av 1980-talet inte redan då
kompletterades med den lika nödvändiga marginalskattereformen.
Därigenom lades, sammantaget med devalveringarna och expansionen av
de offentliga utgifterna, grunden för det drivhusklimat i ekonomin som
ledde till spekulation baserad på höga inflationsförväntningar.

Inflationsförväntningarna spelar särskilt stor roll på fastighetsmarkna-
den. Där fäller nu priserna kraftigt eftersom direktavkastningen måste
stiga när inflationen inte längre automatiskt höjer hyror och värden. Det
finansiella systemet är också särskilt exponerat mot fästighetsrelaterade
krediter. Omkring 3/4 av de hittills gjorda kreditreserveringama inom
banksystemet härrör från fästighetsfinansiering.

De höga kreditförlusterna beror också på den realräntechock som
ekonomin nu upplever. Genom att nedgången av inflationstakten inte
motsvaras av en lika stor sänkning av marknadsräntorna har realräntan
kommit att stiga kraftigt. Samtidigt har bankerna vidgat sina ränte-
marginaler de senaste åren, vilket innebär en ytterligare höjning av den
realränta som hushåll och företag tvingas betala.

Beträffände storleken på kreditförlusterna under de kommande åren
utgör, förutom den fortsatta utvecklingen på fästighetsmarknaden, hus-
hållens finansiella situation ett särskilt osäkerhetsmoment liksom de
många företagskonkurserna. En fortsatt svag ekonomisk aktivitet i före-
ning med en fortsatt hög realränta och stigande arbetslöshet talar för att
kreditförlusterna kommer att vara fortsatt höga. Internationell erfarenhet
visar även att det tar flera år att övervinna svårigheterna för bank-
systemet.

De ökade kreditförlusterna har även medfört att bankerna intar en mer
återhållsam inställning till kreditgivning. Större krav ställs på säkerheter
och låntagarnas betalningsförmåga. Det kan innebära att även sunda
investeringsprojekt riskerar att inte komma till stånd till följd av brist på
finansiering.

Sammantaget leder utvecklingen inom finanssektom till att den svenska
ekonomin utsätts för en kraftig finansiell åtstramning.

De allvarliga problemen har sin upprinnelse i tidigare strukturella och
stabiliseringspolitiska missgrepp. Den prioritering av inflationsbekämp-
ningen, som den tidigare regeringen påbörjade, var riktig men skedde vid
en alltför sen tidpunkt.

Regeringen står fäst i sin avsikt att fullfölja inflationsbekämpningen
med en kombination av strukturåtgärder och en stram finanspolitik
baserad på besparingar i de offentliga utgifterna. Den långsiktiga politik
som regeringen för medger inte generellt stimulerande åtgärder av
överbryggningskaraktär.

De allvarliga problem som finns på de finansiella marknaderna och på
fastighetsmarknaden bör lösas på marknadens egna villkor. Regeringen
följer noga utvecklingen och ägnar i sina beslut om den ekonomiska
politiken uppmärksamhet åt att de strukturellt nödvändiga åtgärderna

måste ges en sådan utformning att de underlättar och lindrar den Prop. 1991/92:150
anpassning som nödvändigtvis måste ske. Bilaga 1:1

Den situation som uppstått kräver åtgärder av alldeles speciell karaktär.
Det handlar om att i ett allvarligt läge beslutsamt angripa problem som
om de lämnades olösta skulle kunna hota vårt lands ekonomiska
återhämtning. Mot denna bakgrund förslår regeringen att fastighetsskatten
på kommersiella lokaler avskaffas från den 1 januari 1993. Därigenom
motverkas värdefallet på fastigheter med kommersiella lokaler, vilket
bidrar till en ökad stabilitet i fastighetssektorn och inom kreditsystemet.
Därigenom säkras också en högre framtida utlåningskapacitet genom att
bankernas pantvärden i berörda fastigheter påverkas i positiv riktning.
Detta medför dessutom en likabehandling inom skattesystemet eftersom
industri- och jordbruksfastigheter inte omfattas av denna skatt.

Regeringen har också tidigare (prop. 1991/92:119) lagt förslag om
ändrade regler för avskattning av bankernas obeskattade reserver. Det
innebär att finansiella företag ges samma möjligheter som andra företag
att kvitta förluster mot det s.k. uppskovsbeloppet under hela återförings-
perioden.

I samma proposition föreslogs ändrade skatteregler som underlättar för
utländska dotterbanksföretag att ombildas till filialer.

Utformningen av de framtida reglerna för statens stöd till nyproduktion
och ombyggnad av bostäder är avvägda så att de boende och fastighets-
ägarna inte får sina grundläggande ekonomiska förutsättningar rubbade
samtidigt som statens kostnader kan minska betydligt, särskilt på lång
sikt.

Regeringen fick i höstas omedelbart efter regeringsskiftet ta ställning
till problemen i det finansiella systemet. Det första ärendet var frågan om
aktieemissionen i Nordbanken. Eftersom staten är huvudägare var
besluten om kapitaltillskott naturliga. Nästa ärende blev Första Spar-
banken. För att säkra stabiliteten i betalningssystemet i den situation som
uppkommit blev ett statligt deltagande i rekonstruktionsarbetet under
förra hösten nödvändigt. Utveckligen mot allt större kreditförluster
fortsatte i banksystemet som helhet under 1991 liksom i Första Spar-
banken. Regeringen har därför föreslagit riksdagen att staten åter
medverkar till en lösning av problemen i Första Sparbanken (prop.
1991/92:168). En statlig medverkan har bedömts vara nödvändig för att
också nu trygga stabiliteten i betalningssystemet.

12 Avslutning

Regeringens ekonomiska politik är på kort sikt en räddningsaktion för
välfärdssamhället. På lång sikt skapas möjligheter för Sverige att åter bli
en nation med hög och bestående tillväxt. Redan syns vissa tecken på att
insatserna ger resultat. Tilltron till Sverige som företagarnation är på väg
att återvända.

Produktiviteten ökar kraftigt och Sverige börjar åter bli ett konkurrens-
kraftigt land. Inflationen har sänkts rejält och är nu lägre än i de flesta
länder.

Till de ljusa inslagen i bilden hör också den internationella integra-
tionen. I Europa inleds genom tillkomsten av EG:s inre marknad och
EES-avtalet nästa år en liberalisering och avreglering som är unik.

I Ost- och Centraleuropa öppnas nya marknader som under 1990-talet
och därefter kan ge betydande bidrag till den ekonomiska utvecklingen
i vår del av världen. Sverige är väl rustat att möta denna efterfrågan.

Möjligheterna är således goda att vända utvecklingen, bryta den
ekonomiska stagnationen och återge svensk ekonomi dess utvecklings-
kraft. En rad förändringar i omvärlden och här hemma ger anledning till
optimism för framtiden. Villkoret är att Sverige klarar av att fullfölja den
inre anpassningen och fortsätta med den enda vägens politik.

Häri ligger de närmaste årens viktigaste politiska utmaning. Regeringen
är fast besluten att lösa denna uppgift.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Statsbudgeten och särskilda frågor

1 Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93

1.1 Beräkningsförutsättningar

Vid beräkning av statsinkomsternas utveckling är de antaganden som görs
om inkomstutvecklingen i samhället av stor betydelse. Riksrevisions-
verket (RRV) har under hand lämnat en beräkning av statsbudgetens
inkomster. (Beräkningen i sin slutgiltiga utformning avser RRV att
publicera den 22 april 1992). En sammanfattning av beräkningen bör
fogas till protokollet i detta ärende (bilaga 11:1.3). De antaganden som
RRV räknat med redovisas i tabell 1. En del av de förslag som pre-
senteras i kompletteringspropositionen påverkar den ekonomiska
utvecklingen på ett sådant sätt att jag nu gjort en ny bedömning av
denna. Därför räknar jag med delvis andra antaganden än RRV. Dessa
antaganden redovisas också i tabell 1.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 1. Antaganden om den ekonomiska utvecklingen
Procentuell förändring från föregående år

	1991 RRV	Föredra- ganden	1992 RRV	Föredra- ganden	1993 RRV	Föredra- ganden
Lönesumma	3,3	3,3	2,2	2,1	1,4	1,0
Konsumentpriser, årsgenomsnitt¹
Konsumentpriser, årsgenomsnitt¹	9,4	9,4	2,4	2,5	3,4	2,2
Privat konsumtion,
löpande priser	11,5	11,5	3,8	3,6	3,3	1,9

'innefattar effekt av skattereformen 1991, vilken höjer KPI med 3,7 procentenheter.

I RRV:s beräkningar avseende budgetåren 1991/92 (statsbudgetens
inkomster och utgifter) och 1992/93 (statsbudgetens inkomster) har verket
tagit hänsyn till beslut som riksdagen fattat före den 20 mars 1992. RRV
har även beaktat förslag från regeringen före denna tidpunkt. Jag har
därutöver beaktat även de riksdagsbeslut som fettats under återstoden av
mars samt de förslag från regeringen som lagts fram under denna period.
I några fall har jag även beaktat förslag som lagts fram efter den 31
mars. Det får ankomma på riksdagens finansutskott att göra justeringar
för ytterligare förändringar som ej kunnat beaktas.

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1991/92

RRV kommer den 22 april 1992 även att presentera en ny beräkning av
budgetutfellet för budgetåret 1991/92, budgetprognos nr 5. Beräkningarna
av inkomsterna för budgetåret 1991/92 redovisas också i verkets
inkomstberäkning.

Inkomster

I sin inkomstberäkning har RRV för budgetåret 1991/92 beräknat
inkomsterna till 416 512 milj.kr.

RRV:s beräkningar föranleder inte någon erinran från min sida.

Utgifter

I statsbudgeten för innevarande år uppgår utgifterna till 470 108 milj,
kr. Enligt underhandsinformation från RRV uppgår de totala utgifterna
till 484 711 milj. kr. Verket har i denna underrättelse beaktat beslut om
och förslag till anslag på tilläggsbudget om sammanlagt 4 004 milj. kr.
Utgifterna exkl. statsskuldräntor prognosticeras till 423 611 milj. kr. för
budgetåret 1991/92.

Enligt ovannämnda underhandsinformation från RRV beräknas
utgifterna för statsskuldräntorna till 61,1 miljarder kr. för budgetåret
1991/92. Ny information från riksgäldskontoret ger vid handen att dessa
utgifter kan beräknas öka. Utgifterna för statsskuldräntorna uppgår därför
i min beräkning till 61,3 miljarder kronor. När det gäller den beräknade
belastningen under övriga anslag räknar jag ner anslagen Bostadsbidrag
med 140 milj. kr. och Ålderspensioner med 108 milj. kr. med anledning
av förändrade antaganden om den ekonomiska utvecklingen. Vidare
räknar jag ner anslaget Studiemedel med 359 milj. kr. och anslaget
Ersättning till kommuner för flyktingar med 336 milj. kr. med anledning
av ny information. Av samma skäl räknar jag upp anslaget Bidrag till
kommunala bostadstillägg till folkpension med 50 milj. kr. Efterlevande-
pensioner till vuxna med 22 milj, kr., Barnpensioner med 10 milj. kr.
samt Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet med 11
milj. kr. Ovannämnda förändringar kan jämföras med den budgetprognos
som RRV publicerar den 22 april 1992.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 2. Räntor på statsskulden budgetåret 1990/91
Miljarder kronor

	Beräkning till grund för stats- budgeten	Nuvarande beräkning
Räntor på inhemska lån m.m.	51,7	54,2
Räntor på utländska lån	6,8	6,3
Valutaförluster, netto	0,5	0,8
Summa	59,0	61,3

Jag beräknar att anslagsbehållningarna pä reservationsanslag under
innevarande budgetår kommer att öka med 5 907 milj. kr. för att uppgå
till 30 721 milj. kr. Någon utgift för reservationsmedelsförbrukning
kommer således inte att uppstå under budgetåret 1991/92. Denna
beräkning överenstämmer med underhandsinformation från RRV.

Jag beräknar 1,0 miljarder kronor för Beräknat tillkommande utgifts-
behov, netto för innevarande år.

Sammantaget räknar jag därmed med att utgifterna under budgetåret Prop. 1991/92:150
1991/92 kommer att uppgå till 484 061 milj. kr. Beräkningarna samman- Bilaga 1:1
lättas i tabell 3.

Tabell 3. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1991/92
Milj.kr.

	Statsbudget	RRV	Föredraganden
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor	402 608	428 518	427 668
Statsskuldräntor	60 000	61 100	61 300
Förändring i anslagsbehållningar	-3 500	-5 907	-5 907
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto	11 000	1 000	1 000
Summa	470 108	484 711	484 061
Finansfullmaktsutnyttjande	-	1 300	1 300

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1992/93

Inkomster

RRV beräknar statsbudgetens totala inkomster till 397 909 milj. kr. för
budgetåret 1992/93. I det följande redovisas de förändringar av inkoms-
terna i förhållande till RRV:s beräkningar som jag funnit nödvändiga.

Till följd av ändrade antaganden om den ekonomiska utvecklingen på
grund av de förslag som jag själv och chefen för arbetsmarknadsdepar-
tementet senare i dag kommer att presentera räknar jag upp inkomsttiteln
Folkpensionsavgift med 60 milj, kr., inkomsttiteln Barnomsorgsavgift
med 10 milj, kr., inkomsttiteln Utbildningsavgift med 70 milj. kr. och
inkomsttiteln Övriga socialavgifter, netto med 10 milj. kr. Med anledning
av vad jag senare i dag kommer att föreslå och p.g.a. nya antaganden om
den ekonomiska utvecklingen räknar jag vidare upp inkomsttiteln Fysiska
personers inkomstskatt med 3 170 milj. kr. och inkomsttiteln Sjukför-
säkringsavgift, netto med 1 624 milj. kr. Jag räknar ner inkomsttiteln
Mervärdeskatt med 4 050 milj. kr. av samma anledning. Jag räknar även
ner inkomsttiteln Juridiska personers inkomstskatt med 600 milj, kr., upp
inkomsttiteln Bensinskatt med 400 milj. kr., ner inkomsttiteln Energiskatt
med 480 milj. kr. och ner inkomsttiteln Kilometerskatt med 210 milj. kr.
med anledning av de förslag jag kommer att presentera senare idag. De
förslag som jag senare i dag kommer att presentera föranleder också en
nedräkning av inkomsttiteln Avräkningsskatt med 12 557 milj. kr. och en
nedräkning av inkomsttiteln Skatteutjämningsavgift med 4 751 milj. kr.
Jag räknar vidare upp inkomsttiteln Övriga inkomster av statens
verksamhet med 2 000 milj. kr. till följd av vad chefen för arbets-
marknadsdepartementet senare i dag kommer att presentera.

På grund av att jag gör en delvis annorlunda bedömning än RRV
räknar jag ner inkomsttiteln Skatt på spritdrycker med 500 milj, kr.,
inkomsttiteln Skatt på vin med 340 milj. kr. och Skatt på malt- och
läskedrycker med 96 milj. kr. Av samma anledning räknar jag slutligen
upp inkomsttiteln Uppdragsmyndigheter m.fl. komplementkostnader med
140 milj. kr.

Sammantaget innebär detta att jag räknar ner inkomsterna i förhållande
till RRV:s beräkningar med sammanlagt 16 100 milj. kr. till 381 809
milj. kr. Förändringen i förhållande till RRV:s beräkningar framgår av
tabell 4.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 4. Ändringar i RRVs beräkningar av statsbudgetens inkomster
budgetåret 1992/93

Milj. kr.

Inkomsttitel/Inkomsthuvud/Inkomstgrupp	RRVs beräkning	Förändring enligt före- draganden
1111 Fysiska personers inkomstskatt	-11 441	+3 170
1121 Juridiska personers inkomstskatt	24 448	-600
1211 Folkpensionsavgift	51 618	+60
1221 Sjukförsäkringsavgift,netto	-1 525	+ 1 624
1231 Barnomsorgsavgift	14 469	+ 10
1241 Utbildningsavgift	1 950	+70
1251 Övriga socialavgifter, netto	3 835	+ 10
1411 Mervärdeskatt	118 500	-4 050
1421 Bensinskatt	18 100	+400
1425 Skatt på spritdrycker	6 600	-500
1426 Skatt på vin	3 500	-340
1427 Skatt på malt- och läskedrycker	2 855	-96
1428 Energiskatt	17 500	-480
1462 Kilometerskatt	3 235	-210
1511 Avräkningsskatt	20 343	-12 557
2543 Skatteutjämningsavgift	13510	-4 751
2811 Övriga inkomster av statens verksamhet	1 421	+2 000
5131 Uppdragsmyndigheter m.fl. komplement-
kostnader	90	+ 140
Summa inkomster	397 909
Summa förändringar enligt föredraganden		-16 100

Redovisning på statsbudgeten av offentligrättsliga avgifter

Regeringen har i prop. 1991/92:100, bil. 1, redovisat principer för
styrning av avgiftsfinansierad verksamhet. För offentligrättsliga avgifter
för reglerande verksamhet redovisades grundprincipen att bruttoredo-
visning på statsbudgeten bör tillämpas i normalfallet. Det ankommer på
riksdagen att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksam-
heten. Verksamheten bör budgeteras på sedvanligt sätt och tillföras medel
över ramanslag. Avgifterna bör redovisas på inkomsttitel på statsbud-
geten. Riksdagen hade inga erinringar mot de redovisade principerna
(FiU20, rskr. 128).

För att erhålla en enhetlig tillämpning bör en ny inkomsttitel föras upp
på statsbudgeten benämnd Övriga offentligrättsliga avgifter. Inkomst-
titeln expeditionsavgifter bör bibehållas men ges beteckningen expe-
ditions- och ansökningsavgifter. Grundprincipen bör vara att avgifter från
offentligrättslig verksamhet bör tillföras någon av dessa två inkomsttitlar.

Avslutningsvis vill jag redovisa förändringarna i indelningen av
statsbudgetens inkomstsida i förslaget till statsbudget för budgetåret
1992/93 (tabell 6).

Prop. 1991/92:150

Tabell 5. Förslag till förändringar i uppställningen av statsbudgetens inkomster _T ,

för budgetåret 1992/93 Bilaga 1:1

Inkomsttitel/Inkomsthuvudgrupp/Inkomstgrupp Förslag

1241	Utbildningsavgift	Namnändring
2117	Domänverkets inlevererade överskott	Upphör ej
2511	Expeditions- och ansökningsavgifter	Namnändring
2512	Tillsynsavgifter	Ny inkomsttitel
2550	Avgifter från kärnkraftverk	Ny inkomsttitel
2551	Övriga offentligrättsliga avgifter	Ny inkomsttitel
2711	Restavgifter och dröjsmålsavgifter	Namnändring
5121	Avskrivningar på fastigheter	Upphör ej

Utgifter

I det slutliga förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93 uppgår
utgifterna till 483 599 miljoner kronor.

I årets budgetproposition upptogs utgifterna till 489 457 milj. kr. Av
detta belopp svarade utgiftsanslagen för 491 957 milj. kr. och till-
kommande utgiftsbehov samt minskning av anslagsbehållningar samman-
taget för -2 500 milj. kr.

Sedan riksdagen förelädes budgetpropositionen har dels ett antal
propositioner innebärande anslagsförändringar förelagts riksdagen, dels
har riksdagen beslutat om ett antal förslag i budgetpropositionen. Om
riksdagen bifaller förslagen i propositionerna ökar de samlade utgifts-
anslagen med ca 7 142 milj. kr. Detta belopp rymmer ett flertal ut-
giftsförändringar, varav de största är att hänföra till arbets-
marknadspolitiska åtgärder. Bland dessa åtgärder ingår 2 500 milj. kr.
för vägunderhåll och 500 milj. kr. för beredskapsarbeten. Vidare ingår
förslag om ökade utgifter för förläggningskostnader i flyktingverksam-
heten om 1 357 milj. kr. Detta belopp inkluderar även de anslagsför-
ändringar i förhållande till budgetpropositionen som beslutats av
riksdagen. I samband med min beräkning av anslagskonsekvensema har
jag upprättat en specifikation över föreslagna och i förekommande fäll
beslutade anslagsförändringar på statsbudgeten i förhållande till budget-
propositionen. Denna specifikation (bil. 1.5) täcker i princip perioden
t.o.m. mars 1992.

Anslaget Räntor på statsskulden m.m. upptogs i budgetpropositionen
för budgetåret 1992/93 med ett till 70 000 milj. kr. beräknat belopp.
Belastningen på detta anslag är beroende av den ackumulerade stats-
skulden under det budgetår för vilket anslaget anvisas och av räntenivån
inom och utom landet samt av bokföringsmässiga valutadifferenser på
grund av ändrade växelkurser vid omsättning eller återbetalning av
utlandslån. En ny beräkning från riksgäldskontoret ger vid handen att
utgifter för räntor på statsskulden kommer att uppgå till 69 000 milj. kr.
Förslag till inkomst- och utgiftsstat för anslaget Räntor på statsskulden
m.m. framgår av bilaga 1:1.4. Anslaget bör i enlighet med förslaget föras
upp på statsbudgeten för budgetåret 1992/93 med 69,0 miljarder kronor.

Sammantaget innebär detta att statsbudgetens utgiftsanslag för
budgetåret 1992/93 uppgår till sammanlagt 499 099 milj. kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 6. Räntor på statsskulden budgetåret 1992/93
Miljarder kronor

Nuvarande beräkning
Räntor på inhemska lån m.m.	64,0
Räntor på utländska lån	5,1
Valutaförluster, netto	-0,1
Summa	69,0

I syfte att få en så långt möjligt rättvisande bild av hela belastningen
på statsbudgeten beräknas, utöver utgiftsanslagen, på statsbudgetens
utgiftssida även medel för förändringar i anslagsbehållningar och beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto.

I budgetpropositionen beräknades förbrukningen av anslags-
behållningar på reservationsanslag komma att uppgå till 4 500 milj. kr.
netto, budgetåret 1992/93. De propositioner innebärande anslags-
förändringar som därefter förelagts riksdagen motiverar ingen ändring av
den beräkning som gjordes i budgetpropositionen. Därför räknar jag även
nu med att anslagsbehållningarna minskar med 4 500 milj. kr. under
budgetåret 1992/93.

I syfte att förslaget till statsbudget så långt som möjligt skall visa en
realistisk budgetbelastning förs på budgetens utgiftssida upp posten
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto. Vid beräkningen av denna
post görs en uppskattning av sådana utgifts- och inkomstförändringar som
inte förts upp på något annat ställe i budgeten.

I budgetpropositionen beräknades denna post till -7 000 milj. kr. Jag
beräknar nu denna post till -20 000 milj. kr. Denna förändring samman-
hänger bl. a. med de förslag jag senare i dag kommer att framföra i del
II om kommunernas ekonomi.

Tabell 7. Statsbudgetens utgifter budgetåret 1992/93
Milj.kr.

Ny beräkning
Utgiftsanslag exkl. statsskuldräntor	430 099
Statsskuldräntor	69 000
Förändring av anslagsbehållningar	4 500
Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto	-20 000
Summa	483 599

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92 och
1992/93

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Med hänvisning till redovisningen i det föregående beräknas utfallet av
statsbudgetens inkomster och utgifter för innevarande budgetår och i
förslaget till statsbudget för budgetåret 1992/93 enligt vad som framgår
av tabellerna 8 och 9.

Beräkningen av budgetutfället för innevarande budgetår ger vid handen
att budgetunderskottet ökar med 19,9 miljarder kronor jämfört med vad
som beräknades i budgetpropositionen. Nu förutses ett underskott om ca
67,6 miljarder kr.

Statsinkomsterna för budgetåret 1992/93 uppskattas nu till 381,8
miljarder kronor. Detta innebär en minskning med 36,9 miljarder kronor
jämfört med budgetpropositionen. Minskningen är i huvudsak en följd av
en försämring i konjunkturutvecklingen jämfört med bedömningen i den
preliminära nationalbudgeten för åren 1991-1993 samt effekter — av
teknisk karaktär — enligt förslagen om den kommunala ekonomin.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i budgetpropositionen till
419,5 miljarder kr. Nu beräknas dessa utgifter till 414,6 miljarder kr. Att
utgifterna minskar sammanhänger med förslagen om den kommunala
ekonomin. Sammanfattningsvis innebär beräkningarna att budgetsaldot för
budgetåret 1992/93 försämras med 31,0 miljarder kronor jämfört med
beräkningarna i budgetpropositionen till ett underskott om 101,8
miljarder kronor.

Förändringarna av inkomsterna och utgifterna i förslaget till statsbudget
för budgetåret 1992/93 sedan budgetpropositionen har jag även samman-
ställt i en specifikation som bör bifogas till regeringsprotokollet i detta
ärende. (Bil 1:1.5).

Tabell 8. Statsbudgetens saldo budgetåren 1990/91-1991/92

Miljarder kronor

	1990/91	1991/92
	Utfall	Budget- propo- sitionen	RRV	Ny be- räkning
Inkomster	403,5	433,5	416,5	416,5
Utgifter exkl. statsskuldräntor	377,0	419,3	423,6	422,8
Statsskuldräntor	61,0	61,9	61,1	61,3
Saldo	-34,5	-47,7	-68,2	-67,6

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 9. Statsbudgetens saldo budgetåren 1990/91-1992/93

Miljarder kronor

	1992/93		Procentuell förändring
	Budget- propo- sitionen	Ny be- räkning	Från utfall 1990/91 till ny beräkning 1991/92	Från ny be- räkning 1991/92 till ny beräkning 1992/93
Inkomster	418,7	381,8	3,2	-8,3
Utgifter exkl. statsskuldräntor	419,5	414,6	12,1	-1,9
Statsskuldräntor	70,0	69,0	0,5	12,6
Saldo	-70,8	-101,8

2 Underliggande budgetutveckling

Den underliggande utvecklingen av statsbudgetens saldo erhålls om det
redovisade saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller
hänger samman med ändringar i redovisningsprinciperna. Som bas
används de förhållanden som skall gälla för budgetåret 1992/93. Detta
innebär att den underliggande budgetutvecklingen i ett budgetförslag inte
kan jämföras med den i tidigare års budgetförslag.

Det bör betonas att det ofta är en bedömningsfråga om en enskild post
skall betraktas som en reguljär inkomst/utgift eller som en extraordinär
effekt. Trots att avgränsningen i det enskilda fallet inte är helt självklar
anser jag det ändå angeläget att redovisa en beräkning där de extra-
ordinära effekterna uteslutits, så att statsbudgetens underliggande
utveckling framgår.

På inkomstsidan har följande effekter betraktats som extraordinära vid
framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— vissa engångsvisa höjningar/sänkningar av skatter eller avgifter

— tillfälliga extra inleveranser från affärsverk till statsbudgeten

— inkomster från sjukförsäkringsfonden och delpensionsfonden

På utgiftssidan har bl.a. följande effekter betraktats som extraordinära
vid framräkning av det underliggande budgetsaldot:

— valutaförluster/vinster som uppstår vid amortering av statens utlands-
lån

— engångsvisa besparingar

— kapitaltillskott till Nordbanken

Tabell 10 visar statsbudgetens underliggande utveckling under perioden
1990/91-1992/93.

Tabell 10. Underliggande budgetsaldo för budgetåren 1990/91-1992/93

Miljarder kronor, löpande priser

	1990/91	1991/92	1992/93
Underliggande budgetsaldo	-29,3	-81,6	-132,3
Som andel av BNP (%)	-2,1	-5,7	-9,0

4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1

3 Budgetunderskott och statsskuld

Statens budgetsaldo utgör den viktigaste förklaringen till statsskuldens
förändring och storlek.

Statsskuldförändringen under en given tidsperiod är lika med det totala,
utifrån kommande lånebehov som staten har att finansiera samt effekterna
av de tillfälliga bokföringstransaktioner av dispositiv karaktär som
riksgäldskontoret vidtar och som påverkar statsskuldens storlek.

Riksgäldskontoret har till uppgift att låna för att finansiera utgifter som
beslutats av riksdagen och som inte täcks av statsinkomster. Budgetunder-
skottet utgör den viktigaste beståndsdelen i detta lånebehov (tabell 11).
Det är emellertid inte det redovisade budgetutfallet baserat på inkomst/ut-
giftsmässiga principer som är relevant i det här sammanhanget, utan i
stället dess kassamässiga motsvarighet som är utfallet på statsverkets
checkräkning i riksbanken. I tabellen är skillnaden mellan redovisat
budgetutfall och rörelserna på statsverkets checkräkning angivet som
kassamässiga korrigeringar. Dessa korrigeringar kan i allmänhet endast
göras i efterhand när utfallen är kända. För prognoser antas att de
kassamässiga flödena är lika med budgetsaldot.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 11. Lånebehov och statsskuld

Miljarder kronor

	1990/91	1991/92	1992/93
Budgetunderskott	34,5	67,6	101,8
Kassamässiga korrigeringar	-0,1	-	-
Avskattning av företagens
reserver	-1,0	-	-
Avskrivning av Vattenfallsverks
statslån	-	-17,2	-
Utlåning	10,5	32,0	8,0
Arbetsmarknadsfondens underskott			9,8
Lånebehov	43,9	82,4	119,6
Skulddispositioner	0,3	-4,0	0,1
Statsskuldförändring	44,2	78,4	119,7
Statsskuld vid utgången
av resp, budgetår	626,7	705,1	824,8

Avskattningen av företagens reserver i samband med att det re-
formerade skattesystemet trädde i kraft år 1991 skedde inledningsvis på
ett sådant sätt att de inbetalade medlen inte påverkade budgetsaldot utan
enbart lånebehovet. Från och med budgetåret 1991/92 sker dock
inbetalningen på sådant sätt att det ger effekter på statsbudgeten.

I och med att statens vattenfall sverk ombildades till ett aktiebolag om-
vandlades verkets statslån till ett lån i riksgäldskontoret. Detta skedde
genom att riksgäldskontoret övertog Vattenfalls statslån på 17,2 miljarder
kronor och avskrev detta lån. Riksgäldskontoret lämnade samtidigt ett lån

på samma belopp till Vattenfall AB och Svenska kraftnät. Transaktion- Prop. 1991/92:150
erna netto påverkade varken budgetutfall eller lånebehov. Bilaga 1:1

Riksgäldskontoret har, förutom denna speciella långivning, en om-
fattande utlåning till affärsverk och myndigheter, bl.a. till CSN för
studielån. Riksgäldskontorets utlåning påverkar inte budgeten men väl
statens lånebehov.

Statsskuldens förändring påverkas därutöver av transaktioner av
dispositiv karaktär som riksgäldskontoret gör. Dessa transaktioner, eller
skulddispositioner, är ofta betingade av tidsförskjutningar mellan de
kassamässiga betalningar statsskulden ger upphov till och redovisningen
av dessa. Som exempel kan nämnas utbetalningar och regleringar av
förskott för inlösen av obligationer och premieobligationsvinster.
Valutaomvärderingar utgör en annan betydelsefull del av skulddisposi-
tionerna. Valutaskulden värderas löpande till aktuella valutakurser
samtidigt som avräkningen mot statsbudgeten enbart avser de realiserade
valutadifferensema. Redovisningen av uppköpta obligationer sker däremot
numera på ett sätt som inte påverkar statsskuldens förändring. Prognosen
för skulddispositionerna innehåller enbart beräknade realiseringar av
valutadifferenser. Dessa utgör en del av förändringarna på valutaomvär-
deringskontot. De övriga skulddispositionerna prognostiseras inte.

Upplåningsbemyndigande

Liksom föregående år bör riksdagen utfärda bemyndigande för regeringen
enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden Prop. 1991/92:150

4.1 Redovisning av statens garantiåtaganden Bilaga 1.1

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 1) redovisades att
statens ram för garantiåtaganden per den 1 juli 1991 uppgick till ca 169
miljarder kr, en ökning med ca 6 miljarder kr jämfört med den 1 juli
1990.

Regeringen har efter den 1 juli 1991 lagt fram förslag till riksdagen
som berör omfattningen av den statliga ramen för garantiåtaganden.
Förslagen redovisas i tabell 13. Ramen för statens samlade garanti-
åtaganden kommer därmed att den 1 juli 1992 uppgå till ca 177 miljarder
kr en ökning med ca 8 miljarder kr jämfört med den 1 juli 1991.

Tabell 12. Föreslagna förändringar för statliga garantiåtaganden som
redovisades i prop. 1991/92:100 bil.l

Milj. kr.

Proposition	Garantins ändamål	Nuvarande garantiram	Föreslagen garantiram	Förändring		Tidpunkt för förändringen
1991/92:55	Första Sparbanken	0	3 800	+ 3 800		1991-10-16
1991/92:100 bil. 4	Central- och Östeuropa	800	1 600	+	800	1992-07-01
1991/92:100 bil. 10	Lantbruks- kred iter	3 917	3 905	-	12	1992-07-01
1991/92:100 bil. 13	Svenska Kraftnät	75	175	+	100	1992-07-01
1991/92:100 bil. 13	Trollhätte Kanalverk	0	20	+	20	1992-07-01
1991/92:125 bil. 4	Trafikleder Stockholm	0	200	+	200	1992-03-26
1991/92:125 bil. 10	Skeppshypo- tekskassan	167	350	+	183	1992-03-26
1991/92:168	Sparbanken Första AB	0	3 500	+3 500		1992-04-01

Därutöver har regeringen den 19 december 1991 höjt garantiramen för
Televerket med 5 miljarder kr från 14 miljarder kr till 19 miljarder kr
fr.o.m. den 1 januari 1992.

Riksdagen har beslutat om att lämna en garantiram för de lån som
upptas för förbindelsen över Öresund och de svenska anslutningarna.
Någon garantiram är dock ännu ej specificerad.

4.2 Statliga garantier för pensionsåtaganden i samband med
överföring av statlig verksamhet till annan associationsform

4.2.1 Bakgrund

De statliga pensionsavtalen, varav det senaste (PA91) godkänts av
riksdagens finansutskott den 28 mars 1991, innebär att staten åtar sig att
svara för en kompletteringspension utöver den generella lagstadgade
pensionsnivån och för hela den pensionskostnad som uppstår vid en lägre
avtalad pensionsålder fram till den lagstadgade pensionsåldern på 65 år.
Detta avtal, tidigare avtal samt i förekommande fäll separata sidoavtal
och förordningar innebär att staten har ett betydande samlat pensions-
åtagande.

Avtalet (PA91) innehåller även en individrelaterad premiebestämd
förmån, kompletterande ålderspension, som närmast motsvarar den
privata sektorns ITP-K. Till denna skall staten från den 1 jan 1991
fortlöpande avsätta medel i likhet med den privata sektorn. De utgifts-
mässiga konsekvenserna av denna del av avtalet redovisas i prop.
1991/92:125 bil 5.

Till skillnad från den privata sektorn — som normalt på annat sätt i takt
med att pensionskostnaden uppstår, löpande avsätter och tryggar de
medel som krävs för framtida pensionutbetalningar — har staten inga
medel avsatta för framtida pensionsutbetalningar. För statens del
redovisas istället de faktiska pensionsutbetalningama direkt över varje års
utgiftsbudget. Detta sker via ett system med lönekostnadspålägg (LKP)
som redovisas netto på statsbudgeten under inkomsttitel 5211 Statliga
pensionsavgifter.

Den statliga pensionavgiftens andel av LKP fastställs i särskild ordning.
För statliga myndigheter, SJ och icke statliga arbetsgivare med statlig
tjänstepension, fastställs en generell avgift. Inkomsterna från avgifterna
balanseras mot årets pensionsutbetalningar vilket ger ett under- eller
överskott som redovisas på inkomsttiteln. Affärsverk exkl. SJ erlägger
en avgift som är relaterad till pensionsutbetalningama för verksamheten.
I praktiken innebär systemet att myndigheternas anslag och affärsverkens
intäkter för det innevarande året balanseras mot den historiska pensions-
kostnaden.

Expansion av statlig verksamhet kan därigenom ske till en lägre
utgiftsnivå än vad som är fallet om en periodisering av pensions-
åtaganden tillämpas och den faktiska kostnaden redovisas. Det nya
pensionsavtalets krav på avsättningar för framtida åtaganden samt det
läktum att inga avsättningar gjorts tidigare innebär att staten, för
närvarande och för lång tid framöver, samtidigt har utgifter både för
historiska och framtida åtaganden.

Vissa affärsverk redovisar i bokslutet for år 1991 sina gjorda pensions-
åtaganden. Övriga myndigheter och affärsverk redovisar inte de till
verksamheten hänförliga pensionsåtagandena. Statens samlade pensions-
skuld på grund av åtaganden i avtal och förordningar redovisas ej i något
sammanhang.

5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

4.2.2 Reglering av pensionsåtaganden i samband med
överföring av statlig verksamhet till annan associationsform

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Min bedömning: I samband med överlåtelse av statlig verksamhet
skall avtal träffas mellan staten och motparten om att betalningsskyl-
digheten för de upparbetade pensionsåtagandena i verksamheten skall
överföras till motparten. Avsikten är att teckna motsvarande avtal
även om det enbart är delar av verksamheter som övergår till
aktiebolagsform eller om verksamheten överfors till annan associa-
tionsform än aktiebolag.

Skälen för min bedömning: Regeringens långsiktiga ekonomiska
politik syftar bl.a. till att begränsa den offentliga sektorns storlek och det
statliga ägandet av verksamhet med kommersiella förutsättningar. Ett
utryck för detta är de riktlinjer för den statliga förmögenhetsförvaltningen
som redovisats i prop. 1991/92:38 om den ekonomiska politikens
inriktning, och i prop 1991/92:69 om utförsäljningen av statliga företag.
Riktlinjerna innebär bl.a. att statlig verksamhet som är konkurrensutsatt
och kommersiellt bärkraftig skall bolagiseras och privatiseras. Det är av
stor vikt att de i verksamheten uppsamlade pensionsåtagandena följer med
verksamheten i samband med överlåtelsen.

Överlåtelsen av pensionsåtagandena skall ske för att bl.a. uppnå en
rättvisande bild av kapitalstruktur och kostnader i verksamheten och
därmed en ökad jämförbarhet och konkurrensneutralitet med likartade
verksamheter. Det är även viktigt att en i framtiden minskad statlig
förvaltning — bl.a till följd av bolagiseringar — inte tvingas bära mer än
sin del av kostnaderna för pensionsåtaganden i staten vad avser förfluten
tid.

Sammantaget ger detta att statliga verksamheter som ombildas till
annan associationsform eller på annat sätt överlåts alltid bör bära ansvaret
för de pensionsåtaganden som har upparbetats i verksamheten inom
ramen för det statliga pensionssystemet.

I princip innebär detta att de i verksamheten upparbetade pensions-
åtagandena nuvärdeberäknas och överförs till det nybildade bolaget som
en pensionsskuld. Övertagandet av pensionsåtagandet bör regleras i avtal
mellan bolaget och staten. Betalningskyldigheten för statens pension-
åtagande övergår därmed till bolaget. Avtalet skall innebära att bolaget
åtar sig att betala de pensioner som härrör från den tid under vilken
verksamheten bedrevs i staten.

I samband med bolagiseringen av statens vattenfållsverk har staten och
Vattenfall AB tecknat ett avtal med följande innebörd:

Vattenfåll AB övertar ansvaret för pensionsåtaganden vad gäller:

— i affärsverket anställda vid bolagiseringstillfället;

— i affärsverket tidigare anställda som var anställda i affärsverket vid
sin pensionering;

— i affärsverket tidigare anställda som lämnat sin anställning före
uppnådd pensionering och som före bolagiseringen inte har tagit
statlig eller statligt reglerad anställning.

Regeringens avser att teckna avtal med motsvarande innebörd i
samband med att statliga verksamheter övergår till aktiebolagsform.
Utgångspunkten är att motsvarande avtal tecknas även vid övergång till
annan associationsform eller när delar av statliga verksamheter överlåts.

Det kan i vissa fall, främst i verksamheter med begränsad omfattning,
vara svårt att exakt beräkna den pensionsskuld som härrör från verksam-
heten. I andra fåll står den administrativa merkostnaden för en beräkning
inte i rimlig proportion till skuldens storlek. I dessa särskilda fåll bör det
vara möjligt att låta pensionsåtagandet ligga kvar i staten och att avtala
att staten antingen ges en rätt att löpande återkräva bolaget för av staten
gjorda pensionsutbetalningar — hänförliga till verksamheten — upp till
ett visst belopp eller att ersättning till staten utgår i form av ett schablon-
beräknat engångsbelopp.

4.2.3 Den skattemässiga situationen vid övertagande av
statliga pensionsåtaganden

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Min bedömning: Den särskilda löneskatt på pensionskostnader som
utlöses i samband med övertagande av statliga pensionsåtaganden
bör alltid belasta den från staten avskilda verksamheten. Det faktiska
ansvaret för skattens betalning skall regleras i avtalet mellan staten
och motparten i samband med övertagandet av verksamheten och
pensionsåtagandet.

Skälen för min bedömning: En fråga som aktualiseras i samband med
att ett statligt verk öveigår till att bli ett aktiebolag är hur gjorda
pensionsåtaganden kommer att behandlas skattemässigt vid övergången.

Allmänt sett kan konstateras att de statliga verkens historiska pensions-
åtaganden inte har skuldförts i bokföringen och inte heller tryggats i
rättslig mening. För aktiebolag är situationen en annan. Hos dessa
bokförs värdet av åtagandena i takt med att de uppstår. För att pensions-
kostnader skall vara avdragsgilla vid inkomstbeskattningen fordras bl.a.
att pensionsåtagandet är tryggat. Till frågan om skattemässig avdragsrätt
är ytterligare en del villkor kopplade. Särskild löneskatt utgår numera i
samband med avsättningen och tryggandet av pensionsåtagandet.

Följande situation kan skisseras. Det statliga verket har ett pensions-
åtagande. Verksamheten skall övergå till ett bolag. Om överförandet av
pensionsåtagandet till bolaget sker utan att någon särskild ersättning utgår
kan detta överförande göras utan vare sig inkomstskatte- eller löneskatte-
konsekvenser för verket. Bolaget å sin sida bokför värdet av pensions-
åtagandena som skuld. Pensionsskulden ökar sålunda. Denna skuldökning
sker utan att någon motsvarande avräkningspost i avräkningsschemat
uppkommer vid beräkning av löneskatteunderlag, vilket alltså föranleder
att löneskatt utgår hos bolaget.

Inkomstskattemässigt uppkommer följande situation. Vid det tillfälle då Prop. 1991/92:150
bolaget betalar ut ett belopp till en f.d. anställd på grund av det Bilaga 1:1
övertagna pensionsåtagandet kommer denna utbetalning att betraktas som
en utbetalning av pension med avdragsrätt för bolaget. Samtidigt med
utbetalningen sjunker pensionsskulden med motsvarande belopp. Om
denna skuld är avsatt med avdragsrätt uppkommer därigenom ett
disponibelt belopp som återförs till beskattning hos bolaget. Detta
beskattningsbara belopp motsvaras då av det utbetalade beloppet och
kvittas mot det avdragsgilla utbetalade beloppet. Utbetalningen föranleder
därför inga inkomstskattemässiga konsekvenser hos bolaget. Hos
mottagaren av beloppet beskattas det som inkomst av tjänst.

Ur löneskattesynvinkel utgör det utbetalade beloppet en pluspost i
avräkningsschemat men den motsvaras av minskningen av pensions-
kontot. Sålunda utgår inte heller vid detta tillfälle någon löneskatte.

Om verket i stället överlåter pensionsskulden till bolaget och bolaget
betingar sig ett särskilt vederlag för övertagandet kommer verket att vara
betalningsskyldigt för löneskatt på ersättningen, eftersom detta belopp
kommer att tas upp som en pluspost i avräkningsschemat, men inte
motsvaras av någon minuspost.

Ersättningen skall tas upp som en intäkt hos bolaget. Normalt bör dock
bolaget kunna undvika omedelbara inkomstskatteeffekter genom att trygga
pensionsskulden och därmed få avdrag med motsvarande belopp.

I löneskatteschemat kommer den mottagna ersättningen hos bolaget att
bli en avräkningspost vid beräkning av löneskatteunderlaget. Om bolaget
inte har någon pluspost vid löneskatteberäkningen kommer det negativa
beloppet att kunna föras över som en avräkningspost till nästa år när
löneskatteunderlaget skall beräknas. Bolaget kommer dock normalt att ha
en pluspost på grund av att skuldkontot ökar med den övertagna
pensionsskulden.

Vilket av ovanstående alternativ som blir aktuellt vid överföringen av
statens pensionåtagande avgörs av lösningen i det enskilda fallet. Det
finns dock skäl att slå fest att den särskilda löneskatt som utlöses vid
övertagandet är hänförlig till den överlåtna verksamheten på samma sätt
som gjorda pensionsåtaganden. Skatten betalas av staten i takt med
pensionsutbetalningama. Det fektum att den löpande utbetalningen i
stället nuvärdeberäknas och skuldförs bör inte innebära att verksamheten
till följd av vald metod för övertagandet undgår en belastning motsva-
rande skatten. Det bör därför i avtalet mellan staten och motparten alltid
anges att motparten skall bära det fektiska ansvaret för betalningen av
den särskilda löneskatten. Motsvarande princip bör gälla även vid
överlåtelse till annan associationsform.

4.2.4 Skyldighet att trygga övertagna pensionsåtaganden

Min bedömning: Från staten till annan associationsform överförda
pensionsåtaganden bör alltid tryggas. Motparten bör i överlåtelse-
avtalet med staten förpliktigas att göra detta snarast möjligt efter
övertagandet.

Skälen för min bedömning: Det finns idag ingen generell lagstadgad
skyldighet att trygga gjorda pensionsåtaganden. Tryggandet är dock oftast
reglerat i olika former av avtal mellan arbetsmarknadens parter. För de
uppsamlade statliga pensionsåtagandena sker inget tryggande och det
finns idag inget avtal som anger att ett tryggande måste ske. Vid en
betalningsinställelse i ett bolag med ett från staten övertaget icke tryggat
statligt pensionsåtagande skulle detta med stor sannolikhet medföra att
åtagandet skulle återgå till staten med åtföljande belastning på stats-
budgeten.

För verksamheter utanför offentlig sektor gäller att gjorda pensions-
åtaganden under året måste tryggas på visst sätt för att vara avdragsgilla
vid inkomstbeskattningen. Det skapas därigenom ett klart incitament för
ett tryggande av pensionsåtagandet oavsett om det är angivet i avtal eller
ej. För de pensionåtaganden som övertas av de bolagiserade statliga
verksamheterna är grunderna för ett tryggande av åtagandena däremot i
viss mån oklar. Detta främst beroende på att denna typ av överföring av
statliga pensionsåtaganden ej har förekommit i någon större omfattning
tidigare. Det är av stor vikt att ingen oklarhet på detta område uppstår
eftersom det gäller stora belopp som skall utbetalas över lång tid. Det
bör därför alltid ske ett tryggande i bolagen av dessa åtaganden.

Jag anser därför att verksamheter som övertar statliga pensions-
åtaganden i samband med överlåtelseavtalet bör förpliktigas att trygga de
från staten övertagna åtagandena. I de fäll där överlåtelse redan skett bör
staten verka för att ett tryggande sker.

4.2.5 Statlig borgen för överlåtna pensionsåtaganden

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Mitt förslag: Riksdagen bör bemyndiga regeringen att uppdra åt
riksgäldskontorets att inom ramen för dess ordinarie verksamhet med
statliga garantier vid behov utfärda statlig borgen till de verksam-
heter som övertar statliga pensionsåtaganden.

Skälen för mitt förslag: Överföringen av de statliga pensions-
åtagandena till annan associationsform medför att betydande belopp blir
aktuella för tryggande. Det finns idag begränsad praktisk erfarenhet av
tryggande av denna typ av stora engångsbelopp för statens räkning.

Vattenfall har i en skrivelse till regeringen 25 november 1991 i
samband med genomförandet av bolagiseringen framfört önskemål om att
erhålla en statlig garanti för de övertagna pensionsåtagandena.

Jag bedömer att det kan föreligga ett behov av att underlätta för de
verksamheter som övertar statliga pensionsåtaganden att trygga dessa.
Statens ansvar för de överlåtna pensionsåtagandena är även fortsätt-
ningsvis stort. Det är därigenom naturligt för staten att underlätta ett
tryggande. Tryggandet kan ske genom att verksamheten erhåller en statlig
borgen motsvarande de från staten övertagna pensionsåtagandet. Denna
borgen bör enbart omfatta ett tryggande av den historiska delen av

skulden, de nya åtaganden som uppstår i verksamheten bör tryggas på
sedvanligt sätt.

Det statliga borgensåtagandet skall vara belagt med en avgift som
motsvarar risken och kostnaderna i verksamheten. Avgiften bör vara
baserad på en marknadsmässig bedömning och även vara konkurrens-
neutral i relation till de avgifter som konkurrerande verksamheter
erlägger. Den statliga garantin skall ses som ett alternativ till de idag
befintliga möjligheterna att trygga pensionsåtaganden.

Det bör uppdras åt riksgäldskontoret att utreda behovet och utform-
ningen av ett system med en statlig borgen för det övertagna statliga
pensionsåtagandena inom ramen för de statliga garantisystemet. Borgens-
förbindelsen bör i övrigt vara baserad på de riktlinjer som riksdagen lade
fäst i samband med behandlingen av prop. 1990/91:29 om riksgälds-
kontorets verksamhet med statliga garantier (FiU4, rskr. 38).

Riksdagen bör bemyndiga regeringen att inom ramen för riksgälds-
kontorets ordinarie verksamhet med statliga garantier vid behov utfärda
statlig borgen till de verksamheter som övertar statliga pensions-
åtaganden.

4.3 Redovisning av statens samlade pensionsåtagande

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Min bedömning: Det är av stor vikt att statens upparbetade pension-
åtagande för kompletteringspensioner kan redovisas i någon form.
Riksrevisionverket (RRV) och statens löne- och pensionsverk (SPV)
bör ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till för hur en sådan
redovisning kan utformas.

Skälen för min bedömning: De statliga pensionsavtalen innebär att
staten har ett betydande samlat pensionsåtagande för kompletterande
pensioner. Statens metod att enbart redovisa de löpande pensionsutbetal-
ningama innebär att statens samlade pensionsåtagande samt de framtida
pensionsutgiftema till följd av redan gjorda åtaganden i princip är
okända.

De statliga pensionsutbetalningama, som redovisas netto över
statsbudgetens inkomsttitel 5211, är för budgetåret 1992/93 beräknade till
ca 22,5 miljarder kr och av dessa kan ca 7 miljarder kr hänföras till
statliga kompletteringspensioner. Med utgångspunkt i de statliga
pensionsavtalen samt personalstrukturen i den statliga sektom är dessa
pensioner en betydande utgiftspost även på lång sikt. Detta samtidigt som
utrymmet för ökade statliga utgifter är mycket begränsat. För att bl.a.
skapa ett bättre underlag för en långsiktig strategi för de statliga
utgifterna samt klargöra förutsättningarna for finansieringen av pensions-
åtagandena bör statens samlade pensionsskuld redovisas årligen samt de
löpande utgifterna på medellång sikt uppskattas med en ökad noggrann-
het. Den föregående regeringen redovisade sina bedömningar i denna
fråga i prop. 1988/89:150 bil. 12 och avsåg att tillsätta en utredning i
frågan. Någon sådan utredning har dock inte tillsatts.

Det är även angeläget att — inom ramen for RRV:s arbete med att Prop. 1991/92:150
utveckla och införa en ny redovisningsmodell för staten — de av myndig- Bilaga 1:1
hetema förvaltade tillgångar och skulder inkl, pensionsåtaganden kan
redovisas. Arbetet bör inriktas bl.a. på att statens samlade pensions-
åtagande skall kunna konsolideras utifrån en redovisning av respektive
myndighet. Regeringen presenterade i prop. 1991/92:100 bil. 1 principer
för den finansiella styrningen av statsförvaltningen där det bl.a. anges att
kostnader som förs upp gemensamt på statsbudgeten i stället bör
redovisas i anslutning till resp, verksamhet. En redovisning av resp,
myndighets pensionsåtaganden skall ses som en del i en sådan redo-
visning.

Regeringen avser därför att ge RRV och SPV i uppdrag att utifrån
tidigare nämnda riktlinjer utreda och lämna förslag till hur en redovisning
av statens åtaganden i form av kompletteringspensioner inom statlig
verksamhet kan utformas. Detta bl.a. för att klargöra de krav på
finansiering som dessa pensionsåtaganden ställer på statsbudgeten.
Uppdraget bör även innefatta att lämna förslag till utformningen av
beräkningsmetoder som kan ligga till grund för redovisningen av vaije
års pensionsskuld och för att kunna göra beräkningar med ökad
noggrannhet på medellång sikt.

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1990/91

Riksrevisionsverket (RRV) har överlämnat en balansräkning som ingår
i den kommande rapporten Årsbokslut för staten budgetåret 1990/91.
Detta årsbokslut omfattar de statliga myndigheterna inkl, affärsverken
och myndigheter under riksdagen. Riksbanken, som tillhör den senare
kategorin, ingår dock endast med grundfonden på 1,1 miljarder kronor
i enlighet med särskilt riksdagsbeslut. I övrigt ligger riksbankens till-
gångar helt vid sidan av den statliga redovisningen.

5.1 Balansräkning med noter

Balansräkningen i årsbokslutet bygger på de tillgångar och skulder som
redovisas i ovannämnda myndigheters bokslut. I dessa bokslut tas
anläggningstillgångarna upp till anskaffningsvärden minskade med
avskrivningar. Kravet på myndigheterna att redovisa materiella tillgångar
har hitills varit begränsat. Endast myndigheter vars verksamhet till över-
vägande del är finansierad med avgifter (affärsverk och uppdrags-
myndigheter) har varit skyldiga att i sin balansräkning ta upp sådana
tillgångar. Inom myndigheterna nyttjas således tillgångar av betydande
värde som inte finns med i tillgångsredovisningen.

Bokföringsförordningen fick en delvis ny lydelse fr.o.m. 1 juli 1991.
Samma regler gäller numera för alla myndigheter. Enligt dessa skall
samtliga tillgångar redovisas i myndigheternas balansräkningar. De nya
reglerna träder i kraft successivt. Eftersom några myndigheter tillämpat
de nya reglerna redan fr.o.m. budgetåret 1990/91, har värdet av
materiella anläggningstillgångar ökat redan i bokslutet för detta år.

I årsbokslutet redovisas också tillgångarna upptagna till beräknade
nukostnader. Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffnings-
värde minskat med avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen
for nukostnad ingår såväl de bokförda tillgångarnas nukostnad som värdet
av vissa icke bokförda tillgångar.

För att få uppgift om värdet av icke bokförda tillgångar samt nukost-
nad för bokförda tillgångar har RRV sänt ut förfrågningar till ca 100
myndigheter. Det inkomna materialet har bearbetats och sammanställts
i kolumnen för nukostnad i balansräkningen. Uppgifter från några större
myndigheter saknas. Bl.a. har underlag för beräkning av kapitalvärdet för
tillgångar som används inom försvaret — flygplan, fordon och annan
krigsmateriel — inte kunnat erhållas. Däremot redovisas ett beräknat
värde för försvarets byggnader och mark i nukostnadskolumnen i balans-
räkningen. Värdet av museisamlingar, bibliotek m.m. ligger också
utanför redovisningen. Den största tillkommande posten bland nu-
kostnadema är värdet av det statliga vägnätet, som här beräknats och
tagits in i balansräkningen.

Statens nettoförmögenhet är lika med skillnaden mellan tillgångarnas
och skuldernas värde. Den negativa förmögenheten består i stort sett av
ackumulerade nettounderskott i statsbudgeten. Nettoförmögenheten var
positiv fram till slutet av 1970-talet för att därefter bli negativ och snabbt
fällande fram till år 1986. Den fällande tendensen böljade då avta be-
roende på främst minskande budgetunderskott fram till 1990. Per den 30
juni 1991 var den bokförda nettoförmögenheten -369,7 miljarder kronor.
Balansräkningen åteiges i något förkortad form i tabell 1.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Tabell 13. Balansräkning för staten, miljarder kronor

_________________________________________ Prop. 1991/92:150

Bokförda värden Beräknad nukostnad ¹ Bilaga 1:1

1991-06-30 1990-06-30 1991-06-30 1990-06-30

TILLGÅNGAR

Materiella tillgångar

o Lager och förråd	10,4	11,6	11,6	13,9
o Skepp, maskiner och
inventarier²	65,3	34,7	130,9	66,7
o Byggnader och mark	71,5	92,5	199,5	231,1
o Statliga vägar ³			70,2	68,7
	147,2	138,8	412,2	380,5
Finansiella tillgångar
o Aktier m.m. ⁴	55,2	44,5	55,2	44,5
o Skattefordringar⁵	23,4	16,9	12,5	10,3
o Övriga fordringar⁶	169,8	166,6	169,8	166,6
o Likvida tillgångar	59,7	41,1	59,7	41,1
	308,1	269,3	297,2	262,6
Summa tillgångar	455,3	408,1	709,4	643,1
SKULDER OCH KAPITAL
Statsskulden ⁹
o Lån i Sverige	525,4	478,7	525,4	478,7
o Lån utomlands	73,5	83,6	73,5	83,6
	598,9	562,3	598,9	562,3
Övriga skulder
o Kortfristiga skulder	91,9	90,4	91,9	90,4
o Långfristiga skulder⁸	28,0	12,0	28,0	12,0
	119,9	102,4	119,9	102,4
Donationskapital	4,0	3,8	4,0	3,8
Verkskapital
o Konsoliderade avsätt-
ningar i affärsverken⁹	37,6	45,8	120,5	118,5
o Fonder m.m.¹⁰	64,6	45,2	64,6	45,2
	102,2	91,0	185,1	163,7
Statens nettoförmögenhet
o Vid budgetårets början	-351,4	-355,0	-189,1	-192,8
o Förändringar under
budgetåret:	-18,3	3,6	-12,8	+3,6
- Därav verksamhetens netto-
förändringar¹¹	-43,4	+ 1,0
- Övriga kapitalför-
ändringar	+25,1	+2,6
		1
Vid budgetårets slut	-369,7	-351,4	-198,5	-189,1
Summa skulder och kapital	455,3	408,1	709,4	643,1

¹ Nukostnad definieras som en tillgångs nyanskaffningsvärde minskat med
avskrivningar grundade på detta värde. I beloppen ingår även värdet av icke
bokförda tillgångar.

² Televerket har ändrat princip beträffande benämningarna av balansposterna. En
stor del av de poster som tidigare benämndes byggnader har flyttats till maskiner
och inventarier fr.o.m. 1991.

³ Värdet på de statliga vägarna har beräknats med investeringarna i vägnätet under Prop. 1991/92:150
den senaste 40-årsperioden som underlag. Som investering har räknats utfallet på _R., _T ,
anslagen för byggande av statliga vägar. Till detta värde har lagts 10% av Dllaga 1.1
anslagen till drift av statliga vägar. Erfarenhetsmässigt bedöms nämligen en så

stor andel av anslaget utgöra värdehöjande förbättringsarbeten. De på detta sätt
beräknade investeringsbeloppen har omräknats till nukostnad med ledning av
vägverkets vägkostnadsindex. Det erhållna bruttobeloppet har sedan reducerats
med avskrivningar (avskrivningstid 40 år). Anskaffningsvärdet för vägarna
minskat med avskrivningar uppgår till 31,9 miljarder kr.

⁴ Aktierna är upptagna till sina anskaffningsvärden.

⁵ Därav avser 19,7 miljarder kronofogdemyndigeternas skattemedel för indrivning.
Enligt RSV:s bedömning kommer ca 25 % att krediteras p.g.a taxeringsändringar
och ca 30% att betalas.

⁶ Därav lånefodringar 120,6 miljarder kronor. Lånefordringarna har tagits upp till
sina nominella belopp.

⁷ I de bokförda värdena, enligt riksgäldskontorets redovisning, har skulder
inom staten räknats bort. Utlandslånen upptas till den kurs som gällde på
balansdagen.

⁸ Förändringen mellan budgetåren kan bl a förklaras av ökningen av affärsverkens
avsättningar till pensioner.

⁹ Enligt de regler som tidigare gällde för flertalet affärsverk skulle återan-
skaffningen av anläggningstillgångar finansieras med avskrivningsmedel.
Avsättningar som tidigare gjorts i detta syfte kvarstår. När tillgångarna och
skulderna omvärderas till nukostnad måste även kapitalposterna omvärderas.
När det gäller affärsverkens tillgångar har värdestegringen på mark tillförts
statens nettoförmögenhet och värdestegringen i övrigt fördelats proportionellt
mellan statskapital och konsoliderande avsättningar.

¹⁰ Förändringen mellan budgetåren kan förklaras dels av att arbetslivsfonden
tagits med i balansräkningen med 11,6 miljarder kr, fr o m 90/91 dels av att
arbetsmarknadsfonden ökat med ca 7 miljarder kr.

¹¹ Verksamhetens nettoförändring framkommer enligt följande (milj. kr.).

Statsbudgetens underskott - 34 500

Finansiella transaktioner avseende utlåning m.m. - 9 286

Investeringstransaktioner + 426

Statsbudgetens nettounderskott - 43 360

6 Finansfullmakten

Riksdagen har för innevarande budgetår bemyndigat regeringen att, om
arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt
belopp om 2 500 milj. kr. (prop. 1990/91:150 bil. 1, FiU 30, rskr. 386).

Finansfullmakten får användas för att tidigarelägga, utvidga eller
påskynda statliga investeringar som normalt finansieras med anslag på
statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till
kommunala projekt för investering och sysselsättning. Bidragsprocenten
får därvid fastställas med hänsyn till ändamålet men inte överstiga 75 %.
Vidare får finansfullmakten användas för bidrag till näringslivet och
bostadssektorn. I dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt
höjas till högst 75 %, och för att inom bostadssektorn vidga vissa
låneramar, t.ex. för tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus m.m.
liksom ramen för bidrag till samlingslokaler. Regeringen har vidare

bemyndigats att utnyttja fullmakten for ytterligare två ändamål, nämligen
arbetsmarknadsutbildning och för arbetsmarknadspolitiska insatser med
anledning av handelsblockaden mot Sydafrika.

Genom beslut den 19 december 1991 utnyttjades finansfullmakten med
1 300 milj.kr. för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag anser att inför budgetåret 1992/93 behövs en beredskap för att
kunna ta i anspråk finansfullmakten för ytterligare sysselsättningsåtgärder
såsom ungdomspraktik för 18—24 åringar. För budgetåret 1992/93
förordar jag att en fullmakt begärs intill ett sammanlagt belopp av 2 500
milj. kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

7 Vissa riktlinjer för den statliga budgetprocessen

Min bedömning: Grundregeln att regeringen bör styra de statliga
verksamheterna i treåriga budgetperioder bör ligga fast. Emellertid
bör en ökad flexibilitet införas i fråga om den administrativa indel-
ningen i tre s.k. budgetcykler. I syfte att främja långsiktigheten för
myndigheterna bör regeringen kunna medge att en viss verksamhet
får fortsätta i enlighet med redan fastlagda riktlinjer i ytterligare ett
år utöver slutåret i den pågående budgetperioden. Ett sådant beslut
kan fattas vid ytterligare två tillfällen. Sedan skall regeringen begära
in sådant underlag från vederbörande myndighet att en fördjupad
prövning kan genomföras. Avsikten är att mitt förslag till modifie-
ring av budgetprocessen bör tillämpas redan i vår.

Skälen för min bedömning: Den nya statliga budgetprocessen bygger
på resultatstyrning. Det väsentliga är att analysera och värdera de resultat
och effekter som verksamheterna givit upphov till. Inriktningen i dag är
att i princip samtliga statliga verksamheter skall underkastas fördjupad
prövning vart tredje år. Av praktiskt administrativa skäl är de statliga
myndigheterna för närvarande indelade i tre s.k. budgetcykler
(prop. 1987/88:150, bil. 1 och prop. 1988/89:100, bil. 15).

I budgetförordningen (1989:400, ändrad 1991:1029) återfinns det
grundläggande regelverket för resultatstyrningen. I förordningen återfinns
de krav på redovisningar som regeringen ställer på myndigheterna.
Redovisningarna skall avrapporteras dels i en s.k. fördjupad anslagsfram-
ställning, dels i en årsredovisning. Regeringen kan också begära in
speciella analyser i form av en särskild rapport.

Enligt budgetförordningen skall en fördjupad anslagsframställning
lämnas vart tredje år och innehålla bl. a en resultatanalys som avser de
senaste fem årens verksamhet. Årsredovisningen skall lämnas varje år
och innehålla dels myndigheternas uppföljning av verksamheten i form
av en resultatredovisning, dels balans- och resultaträkning (årsbokslut),
anslagsredovisning samt finansieringsanalys.

Budgetförordningen reglerar också omfattningen av dessa dokument.
Budgetförordningen kan ses som en "bruttolista" med grundkravet att i
princip allt i en myndighets verksamhet skall avrapporteras.

I regeringens myndighetsspecifika direktiv och i regleringsbreven görs
emellertid ett urval och en precisering av de krav som budgetförord-
ningen ställer. Merparten av de myndigheter som for närvarande ingår
i budgetcykelsystemet har erhållit sådana direktiv.

Sammanfattningsvis är regelverket uppbyggt så att om inte regeringen
fattar något beslut med annan innebörd så skall vaije myndighet obliga-
toriskt vart tredje år lämna en fördjupad anslagsframställning med en
sammanfattande resultatanalys avseende alla verksamheter som den
ansvarar för.

I finansplanen i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 1)
markerade jag att resultatstyrningen är stommen i budgetprocessen.
Emellertid bör budgetprocessen ges mer flexibla former, samtidigt som
åtgärder vidtas som leder till en mer konsekvent genomförd resultat-
styrning.

Den administrativa indelningen av myndigheterna i tre budgetcykler
försvårar en flexibel verksamhetsanpassad resultatstyrning. Min
uppfattning är att den administrativa indelningen på ett mindre ändamåls-
enligt sätt tagit över de verksamhetsmässiga övervägandena. Det bör vara
statsmakternas ställningstaganden till verksamheten som skall avgöra den
planeringsram som myndigheterna har att verka inom. Förändringar
måste därför vidtas så att de verksamhetsmässiga skälen blir styrande på
ett tydligare sätt. Dessa skall bestämma den planeringshorisont inom
vilken respektive myndighet har att arbeta.

Under våren 1992 skall de myndigheter som ingår i den första budget-
cykeln enligt regelverket inleda sin andra omgång i budgetcykelsystemet.
Myndigheterna skall erhålla myndighetsspecifika direktiv med sikte på
avrapportering i en fördjupad anslagsframställning hösten 1993. Det är
således lämpligt att nu initiera vissa korrigeringar på grundval av hittills
vunna erfarenheter. För att uppnå en ökad flexibilitet och verksam-
hetsanpassning föreslår jag följande utveckling av budgetprocessen för,
i ett första steg, tillämpning redan i vår.

Den fastlagda principen för resultatstyrning baserad på utvärdering och
fördjupad prövning vart tredje år bör ligga fäst. Detta är grundregeln. De
frågor som bör belysas inför regeringens fördjupade prövning meddelas
genom myndighetsspecifika direktiv.

För många myndigheter kan det emellertid finnas verksamhetsmässiga
skäl för regeringen att avvika från denna grundregel. Om regeringen gör
bedömningen att en viss verksamhet på ett tillfredsställande sätt följer de
riktlinjer som är fastlagda och att inga nya sakförhållanden har tillkommit
som påverkar den bedömning som regeringen redovisade i 1991 års
budgetproposition, så bör det vara möjligt att redan under våren 1992 ge
vederbörande myndighet beskedet att dess planering kan utsträckas till att
omfatta ytterligare ett år utöver slutåret i löpande budgetperiod. Detta
skulle innebära ett bibehållande av ett treårsperspektiv samtidigt som de
verksamhetsmässiga skälen är styrande. Verksamheten skall alltså i dessa

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

fåll bedrivas med oförändrad inriktning ytterligare ett år utöver angivet
slutår i den löpande budgetcykeln. Därmed förstärks långsiktigheten i
myndighetens arbete.

Jag vill också påpeka att årsredovisningarna avseende det första
budgetåret för myndigheterna i budgetcykel 1 — budgetåret 1991/92 —
inkommer till regeringen först under hösten 1992. Årsredovisningen är
ett viktigt underlag för regeringens ställningstagande till om målen och
resultatkraven för vederbörande myndigheter bör förändras. Min
uppfattning är att för ett flertal verksamheter så bör innehållet i årsredo-
visningarna inväntas innan några principiella förslag till förändringar
initieras.

Regeringens ställningstaganden vad gäller myndigheterna i nuvarande
budgetcykel 1 bör anmälas för riksdagen i 1993 års budgetproposition.
Regeringen har för avsikt att uppdra åt Riksrevisionsverket att upprätta
en förteckning över vilka myndigheter som enligt regeringens beslut skall
genomgå fördjupad prövning och vilka myndigheter som på här angivet
sätt bör tillåtas fortsätta sin verksamhet enligt redan fastlagda riktlinjer.

Det bör vara möjligt att på motsvarande sätt besluta om förlängning för
sammanlagt i högst tre år. Men sedan skall regeln vara att en fördjupad
prövning bör äga rum för att se om verksamheten når sina mål och om
verksamheten utövas på ett effektivt sätt. Detta innebär att varje
verksamhet — oavsett storlek — bör vara föremål för fördjupad prövning
minst en gång under en tidsrymd av sex år. För de myndigheter som
ingår i nuvarande budgetcykel 1 innebär detta att slutsatserna från en
fördjupad prövning av verksamheterna kommer att redovisas för
riksdagen senast i 1997 års budgetproposition — baserad på myndighets-
specifika direktiv avgivna våren 1995.

I en modifierad budgetprocess bör också årsredovisningen ges en mer
central ställning och betraktas som det naturliga återrapporteringsdoku-
mentet även för resultatanalysen. Enligt min uppfattning bör det vara i
årsredovisningen som efter särskild begäran från regeringen — förutom
den löpande återrapportering som sker vaije år i detta dokument under
avsnittet resultatredovisning — en fördjupad resultatanalys i framtiden
bör redovisas. Vid beställning av mer omfattande effektanalyser av en
myndighets verksamhet kan sådana med fördel redovisas i en särskild
rapport.

Avsikten är att den modifierade tillämpning av resultatstyrningen som
jag nu har berört skall påböijas redan i vår. Mot den bakgrunden vill jag
att regeringen ger riksdagen möjlighet att ta del av vad jag anfört om
utvecklingen av den nya budgetprocessen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i det föregående,

2. godkänna de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som
förordats i det föregående,

3. godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret
1992/93,

4. godkänna beräkningen av förändringar i anslagsbehållningarna för
budgetåret 1992/93,

5. godkänna beräkningen av Beräknat tillkommnande utgiftsbehov,
netto för budgetåret 1992/93,

6. anta förslaget till inkomst- och utgiftsstat rörande Räntor på
statsskulden, m.m. för budgetåret 1992/93,

7. till Räntor på statsskulden, m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett
förslagsanslag på 69 000 000 000 kr.,

8. bemyndiga regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om
statens upplåning,

9. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1992/93, om arbets-
marknadsläget kräver det, besluta om utgifter i enlighet med vad som
förordats intill ett sammanlagt belopp av 2 500 000 000 kr.

10. godkänna vad jag anfört om statlig borgen för överlåtna
pensionsåtaganden (avsnitt 4.2.5)

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om

11. reglering av pensionsåtaganden i samband med överföring av
statlig verksamhet till annan associationsform (avsnitt 4.2.2),

12. den skattemässiga situationen vid övertagande av statliga
pensionsåtaganden (avsnitt 4.2.3),

13. skyldighet att trygga övertagna pensionsåtaganden (avsnitt 4.2.4),

14. redovisning av statens samlade pensionsåtagande (avsnitt 4.3),

15. årsbokslut för staten (avsnitt 5),

16. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 6),

17. vissa riktlinjer för den statliga budgetprocessen (avsnitt 7).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Innehåll

Reviderad finansplan

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

Sammanfattning ............................ 1

1 Regeringens strategi för den ekonomiska

politiken.............................. 1

2 Finanspolitikens inriktning................... 5

3 Penningpolitiken ......................... 8

4 Den långsiktiga utgiftsstrategin................. 9

4.1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)....... 9

4.2 1992 års långtidsutredning (LU 92)........... 11

4.3 Regeringens långsiktiga utgiftsstrategi.......... 13

5 Omvandlingen av socialförsäkringssystemen......... 15

6 Kommunernas omvandling ................... 19

6.1 Kommunernas roll i samhällsekonomin......... 19

6.2 Statsbidragssystemet läggs om .............. 20

6.3 Kommunalt självbestämmande och den enskildes

valfrihet ........................... 20

6.4 Statens förändrade roll................... 22

6.5 Riktlinjer för kommunernas ekonomi

åren 1993-1995 ....................... 23

7 Reformering av bostadsfinansieringen............. 24

8 Avregleringar och privatiseringar................ 25

9 Skattepolitiken........................... 28

10 Arbetsmarknadspolitiska insatser................ 31

11 Den ekonomiska utvecklingen 1992-93 ............ 33

11.1 Den internationella ekonomin .............. 33

11.2 Den svenska ekonomins utveckling ........... 36

11.3 Utvecklingen på de finansiella marknaderna

och fastighetsmarknaden.................. 38

12 Avslutning............................. 40

Statsbudgeten och särskilda frågor

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1

1 Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93 ....... 42

1.1 Beräkningsförutsättningar................. 42

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1991/92 ..................... 42

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under

budgetåret 1992/93 ..................... 44

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92

och 1992/93 ......................... 48

2 Underliggande budgetutveckling................ 49

3 Budgetunderskott och statsskuld................ 50

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden............ 52

4.1 Redovisning av statens garantiåtaganden ........ 52

4.2 Statliga garantier för pensionsåtaganden i samband

med överföring av statlig verksamhet till annan
associationsform....................... 53

4.2.1 Bakgrund...................... 53

4.2.2 Reglering av pensionsåtaganden i samband
med överföring av statlig verksamhet till

annan associationsform.............. 54

4.2.3 Den skattemässiga situationen vid övertagande

av statliga pensionsåtaganden .......... 55

4.2.4 Skyldighet att trygga övertagna

pensionsåtaganden................. 56

4.2.5 Statlig borgen för överlåtna

pensionsåtaganden................. 57

4.3 Redovisning av statens samlade pensionsåtagande ... 58

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1990/91 ........... 59

5.1 Balansräkning med noter ................. 59

6 Finansfullmakten......................... 62

7 Vissa riktlinjer för den statliga budgetprocessen ...... 63

Hemställan............................... 66

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:1.1

Reviderad nationalbudget
1992

Reviderad Nationalbudget

Förord

Den reviderade nationalbudget som härmed läggs fram, beskriver den
internationella och den svenska ekonomins utveckling t.o.m. 1993.

Nationalbudgeten bygger på material från fackdepartement och olika
verk och institutioner. För bedömningen av den internationella utveck-
lingen har material erhållits från bl.a. OECD. Beskrivningen av den
svenska ekonomin baseras främst på underlag från statistiska centralbyrån
och på den prognos för de kommande åren som konjunkturinstitutet
publicerade den 27 mars 1992. Vidare har en grupp bransch- resp,
konjunkturexperter hörts. Ansvaret för de redovisade bedömningarna
åvilar dock helt finansdepartementets ekonomiska avdelning.

Ansvarig för den preliminära nationalbudgeten är departementsrådet
Anders Palmer. Kalkylerna avslutades den 15 april 1992.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

1 Riksdagen 199U92. 1 samt. Nr 150 Bil. 1:1.1

1 Sammanfattning

Konjunkturläget är fortfarande svagt. Den samlade produktionen av varor
och tjänster fäller på ett för svenska förhållanden dramatiskt sätt.
Efterfrågan är låg inom de allra flesta områden och resurserna i
ekonomin utnyttjas i allt mindre grad. Hushållen har hittills mest känt
av lågkonjunkturen genom den stigande arbetslösheten, men gradvis
kommer också realinkomstema att utvecklas allt sämre. Företagen har
drabbats genom att lönsamheten försämrats kraftigt. Antalet företagsned-
läggelser och konkurser har successivt ökat.

Det finns en rad samverkande faktorer som gör att denna recession
blivit den svåraste under efterkrigstiden. Några förklaringar står att söka
i omvärlden. Flera för Sverige viktiga länder har gått in i en svår
lågkonjunktur såsom USA, Storbritannien, Norge och framför allt
Finland. För betydelsefulla exportprodukter som massa, papper och bilar
råder det global överkapacitet med åtföljande mycket hårt konkurrensläge
och pressade priser.

En annan viktig förklaring är det höga internationella ränteläget.
Återföreningen mellan de västra och östra delarna har fört med sig
överhettning och inflationstryck i den tyska ekonomin, vilket drivit upp
räntorna. Även om aktiviteten dämpats i l\skland kvarstår ändå oron för
snabba löne- och prisstegringar, vilket sannolikt gör att räntorna där
ligger kvar på en hög nivå ytterligare en tid. Eftersom ekonomierna är
starkt integrerade påverkas även andra länder i Europa av de tyska
räntorna. När konjunkturen viker och inflationstrycket avtar i dessa
länder stiger realräntorna till mycket höga nivåer.

För Sveriges del accentueras realränteuppgången av att pris- och
lönestegringstakten här faller mycket kraftigt. Avdragsbegränsningama
i skattesystemet innebär dessutom att realräntan efter skatt ökar ytter-
ligare. Den höga realräntan verkar avkylande på den inhemska ekono-
miska aktiviteten. Hushållen drabbas via höga räntor på lån till bostäder
och andra ändamål, samtidigt som de nominella lönerna stiger i allt
långsammare takt. Företagens finansieringskostnader förblir höga medan
lågkonjunkturen gör att möjligheterna att ta ut prisökningar för produk-
terna på marknaden gradvis minskar. Stigande realräntor tenderar också
att sänka olika tillgångsvärden, vilket bl.a. pressar fastighets- och
bostadsmarknaderna. Resultatet av allt detta blir att konsumtionen,
investeringarna och därmed tillväxten hämmas.

Dessa tendenser förstärks av den oro som råder på de finansiella
marknaderna. Banker och institut har höjt sina marginaler i syfte att
förbättra sin intjänandeförmåga och kompensera sig för de växande
kreditförlusterna. Därigenom drivs räntenivån upp, för de aktörer som
inte har tillgång till penning- och obligationsmarknaden, och aktiviteten
i ekonomin dämpas.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 1:1 Realräntan i Sverige 1980-1992

Hypoteksränta minus förändring i KPI året efter

Anm.: Realränta definierad som räntenivån minus inflationsförväntningarna som antas
vara lika med nästkommande års inflation.

Källor: Stadshypotek och statistiska centralbyrån.

Finanskrisen får också andra återhållande effekter på ekonomin. Många
projekt som under normala förhållanden skulle kunna drivas vidare får
nu inte finansiering. Hushållen blir mer osäkra om framtiden. Aktörerna
i ekonomin blir extra försiktiga i sitt agerande, vilket förvärrar lågkon-
junkturen.

En stor del av förklaringen till den svenska recessionen står att finna
i den anpassning som ekonomin nu genomgår efter de stora obalanser
som byggdes upp under senare delen av 1980-talet. Priset på fastigheter
och andra tillgångar drevs upp till nivåer som inte var långsiktigt
hållbara. Hushållens skuldsättning och lånefinansierade konsumtion ökade
snabbare än vad som var förenligt med en balanserad ekonomisk
utveckling. Överhettningen gjorde att löner och priser steg betydligt mer
än i omvärlden. Incitamenten för arbete och sparande visade sig vara för
svaga för att det skulle gå att undvika ett alltför hårt tryck på resurserna.

Den svenska ekonomin genomgår nu en omställningsfas. Ull stor del
innebär det en återgång till mer långsiktigt normala förhållanden. Det
gäller exempelvis hushållens sparkvot, byggandet av kommersiella
fastigheter och bostäder, bankers och andra instituts kreditgivning,
värdering av vissa tillgångar m.m. Under en sådan process är det
sannolikt ofrånkomligt att en överkorrigering sker på vissa områden
innan ett långsiktigt jämviktsläge uppnås. Därmed fördjupas lågkonjunk-
turen.

Två skilda tendenser väntas dominera utvecklingen i den svenska
ekonomin under de närmaste åren. Den konkurrensutsatta sektorn står av
allt att döma inför en ganska markerad uppgång. Marknadstillväxten

tilltar, om än i långsammare takt än vad som är normalt för detta skede
i konjunkturcykeln. Kostnadsläget är på väg att förbättras radikalt.
Kombinationen av låga nominella löneökningar och en mycket stark
produktivitetstillväxt gör att arbetskraftskostnaderna per producerad enhet
— i förhållande till konkurrentländerna i genomsnitt — faller med över 4 %
per år både 1992 och 1993. Det förbättrade konkurrensläget gör att
marknadsandelsförlustema gradvis kommer att klinga av. Det finns också
ett betydande utrymme att höja vinsterna, från den i nuläget starkt
nedpressade nivån. Detta förstärks av den föreslagna sänkningen av
energibeskattningen för industrin fr.o.m. 1993.

Den andra tendensen går däremot åt motsatt håll. Stora delar av den
s.k. skyddade sektorn kan väntas få en mycket svag utveckling framöver.
Bostadsbyggandet faller, hushållens köpkraft försämras, finanssektom
skär ned verksamheter, stat och kommun stramar åt.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 1:2 K- resp. S-sektorns utveckling i Sverige 1980-1993

Index 1980=100

130

125

120

115

110

105

100

1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992

Anm.: Indelning enligt EFO-modellen, men där S-sektorn också inkluderar stat och
kommun.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den skyddade sektorn utgör emellertid en betydligt större andel av
ekonomin än den konkurrensutsatta. Sammantaget blir därför tillväxten
i ekonomin mycket svag under prognosperioden. BNP beräknas minska
med 0,4% 1992 och stiga med 0,8% 1993. Det förhållandet att lager-
investeringarna väntas falla i allt långsammare takt ger ett starkt positivt
bidrag till tillväxten bägge åren. Arbetslösheten stiger gradvis för att nå
en topp under andra halvåret 1993. Intensifierade arbetsmarknadspolitiska
insatser kommer dock att hålla nere siffrorna över den öppna arbetslös-
heten. Löner och priser fortsätter att öka mycket långsamt.

De svenska historiska erfarenheterna av den typ av desinflationsprocess
som ekonomin nu går igenom är ytterst begränsade. En anpassning ska

ske från ett läge med stora obalanser till ett läge med helt nya förutsätt- Prop. 1991/92:150
ningar, mitt under en internationell lågkonjunktur. De prognoser som nu Bilaga 1:1.1
görs måste därför betraktas som ännu osäkrare än vanligt.

Internationella förutsättningar

Produktionstillväxten inom OECD-området blev endast knappt 1 % förra
året. Återhämtningen försenades i USA och Storbritannien, samtidigt som
aktiviteten dämpades i Västeuropa och Japan. Flera faktorer samverkade
till den svaga utvecklingen. Investeringarna mattades av kraftigt, särskilt
inom byggsektorn. I främst de anglosaxiska länderna har både hushåll
och företag konsoliderat sina finansiella positioner, efter att skuldsätt-
ningen stigit snabbt under 1980-talet. Detta har också bidragit till att den
privata konsumtionen saktat av. I Tyskland har återföreningen lett till
överhettning och stigande räntor, vilket hämmar den ekonomiska
aktiviteten i Europa som helhet.

En starkt bidragande orsak till fallet i den svenska exporten under
fjolåret var tillbakagången i Norden. Raset i Finland saknar motstycke i
finsk efterkrigshistoria. I Norge blev tillväxten av fåstlandsekonomin en
besvikelse. Däremot hölls aktivitetsnivån väl uppe i Danmark.

Tabell 1:1 Internationella förutsättningar

Ärlig procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993
BNP i OECD	2,5	0,8	2	3
Konsumentpriser i OECD	4,9	4,3	3	3 1/2
(KPI årsgenomsnitt) Råoljepris (dollar per fat)	23,6	20,0	18	20
Dollarkurs (i kr.)	5,93	6,05	5,99	6,02

Källor: OECD och finansdepartementet.

Allt fler indikatorer tyder på att den amerikanska ekonomin nu är inne
i en mer märkbar återhämtningsfas. Den privata konsumtionen förstärks
samtidigt som industriproduktion, husbyggande och sysselsättning visar
tecken på att tillta. En tillväxtstödjande faktor är att räntorna nu kommit
ned på en låg nivå. Därmed stimuleras konsumtionen av varaktiga varor
och investeringarna, inte minst inom bostadssektorn. De finansiella
obalanserna som finns i ekonomin håller emellertid emot uppgången, som
väntas bli relativt långsam. Inflationen kommer sannolikt att vara väl
under kontroll under prognosperioden. Även i Storbritannien förutses en
— om än måttlig — konjunkturuppgång.

Osäkerhet råder om utvecklingen av den tyska ekonomin. Ett flertal
konjunkturindikatorer fortsätter att peka nedåt. Någon snar lättnad av den
strama penningpolitiken är inte i sikte. Vinstmarginalerna inom industrin
är pressade. Hushållens disponibla inkomster fortsätter emellertid att öka.
Dessutom får exporten gradvis draghjälp av den amerikanska ekonomin.
Sammantaget uppskattas BNP i västra Tyskland öka med ca 1% i år

och med ca 2 1/2% nästa år. Utvecklingen i l\skland får en kontraktiv
inverkan på övriga Europa under främst 1992. I de nordiska länderna är
en återhämtning på väg, även om 1992 som helhet blir ett svagt år.

Löner och konsumentpriser

Den nedväxling av lönestegringstakten som påböljades under förra året
ser ut att förstärkas ytterligare. Arbetsmarknadsläget försämras, infla-
tionstakten dämpas, kapacitetsutnyttjandet faller och vinsterna pressas.
Aktiviteten är låg inom de flesta sektorer i ekonomin.

Parterna på arbetsmarknaden står nu inför stabiliseringsavtalets
kontrollstation. Man ska fastställa hur stor del av löneglidningen 1991
som ska avräknas från de avtalsmässiga löneökningarna 1992. De
överenskommelser som hittills träffats tyder på en avräkning helt i linje
med Rehnbeigavtalet. Dessutom blev löneöverhänget från 1991 lägre än
väntat. Tillsammans med ett ytterligare försvagat arbetsmarknadsläge
pekar detta på att timlöneökningen för ekonomin i genomsnitt kan bli så
pass låg som 3,5%, både för 1992 och 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 1:2 Löner och priser

Årlig procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993
Timlön, kostnad	10,0	5,3	3,5	3,5
KPI dec.-dec.	10,7	8,0	2,0	2,2
NPI dec.-dec.	7,3	5,1	3,4	2,7
KPI årsgenomsnitt	10,4	9,4	2,5	2,2
NPI årsgenomsnitt	6,6	5,5	4,4	2,8

Anm.: KPI = Konsumentprisindex, NPI = Nettoprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Inflationsförväntningarna verkar nu vara brutna i Sverige. Ekonomin
är nu inne i en desinflationsprocess, dvs. en period med snabbt av-
tagande prisökningar. Konsumentpriserna som under loppet av 1991 steg
med 8% beräknas i år öka med endast 2%. Av skillnaden svarar skatte-
reformen för 3,4 procentenheter och sänkningen av mervärdeskatten för
livsmedel, hotell och restaurang samt inrikes resor för 1,3 procenten-
heter. Vidare bidrar de allt långsammare löneökningarna och den för-
bättrade produktivitetstillväxten till att dämpa kostnadstrycket.

Prisstegringarna väntas bli låga också under nästa år, 2,2%, Den
föreslagna sänkningen av mervärdeskatten reducerar prisnivån med 1,2
procentenheter. Dessutom avskaffas en rad punktskatter. I uppdragande
riktning verkar emellertid den föreslagna höjningen av energibeskatt-
ningen för hushållen och att den tillfälliga sänkningen av fastighetsskatten
för småhus försvinner. Prisnivån stiger också sannolikt p.g.a. vidgade
vinstmarginaler och av att sänkta räntesubventioner höjer boendekost-
naderna. Den underliggande inflationstakten ( NPI ) — då effekterna av
förändringar i de indirekta skatterna och subventionerna är borttagna —
faller från 5,1% under 1991 till 3,4% under 1992 och vidare till 2,7%
under 1993.

Försörjningsbalans Prop. 1991/92:150

BNP föll enligt nationalräkenskaperna med 1,1% förra året, mätt från ®
användningssidan. Det största negativa bidraget, 2,1 procentenheter, kom
från lagerinvesteringama. Vidare minskade de fasta investeringarna
kraftigt, liksom exporten. Att utvecklingen inte blev ännu sämre berodde
dels på en ökning av den privata konsumtionen, dels på en stark nedgång
av importen. Om man i stället mäter BNP från produktionssidan visar
statistiken på en tillbakagång med hela 1,7%. Skillnaden mellan de bägge
måtten gör det svårt att få en entydig bild av hur den svenska ekonomin
egentligen utvecklades under 1991. Under alla omständigheter kan dock
konstateras att lågkonjunkturen var mycket djup.

Ett positivt lagerbidrag och en svag uppgång för såväl den privata
konsumtionen som exporten gör att BNP väntas falla något mindre i år,
trots en accelererande nedgång för de lästa investeringarna och en
utplåning för importen. Under 1993 är det export och lagerinvesteringar
som står för mer än hela tillväxten. Inom övriga delar av ekonomin
förutses en fortsatt dämpning av aktiviteten. Produktiviteten i ekonomin
totalt stiger mycket kraftigt både i år och nästa år, beroende på om-
fattande ansträngningar att rationalisera och effektivisera verksamheter.

Diagram 1:3 BNP och produktivitet i Sverige 1981-1993

Årlig procentuell förändring

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Hushållens realt disponibla inkomster steg 1991 med hela 4,3%, trots
att både reallönerna före skatt och sysselsättningen minskade markant.
Detta motverkades dock mer än väl av att skattereformen medförde stora
sänkningar av de direkta skatterna och kraftigt höjda transfereringar.
Dessutom förbättrades hushållens köpkraft av att det tillfälliga sparandet
upphörde. Trots en uppgång i sparkvoten på över 3 procentenheter fanns
det utrymme för en ökning av den privata konsumtionen med drygt 1 %.

Även i år kommer hushållens realt disponibla inkomster att stiga, om
än i långsammare takt. En fortsatt uppgång i sparkvoten ter sig sannolik
bl.a. med tanke på den växande arbetslösheten, de höga realräntorna och
de begränsade avdragsmöjlighetema för skuldräntor. Den privata
konsumtionen väntas därför endast stiga med 1/2%, trots att utbetal-
ningarna av 1990 års tillfälliga sparande ger ett fortsatt köpkraftstillskott.

Under 1993 förutses däremot hushållens realinkomster minska, med
drygt 1/2%, beroende på fållande real lönesumma och på att transfere-
ringarna utvecklas svagt, eftersom besparingsåtgärder vidtas. Även om
sparincitamenten förblir starka, väntas hushållen ändå sträva efter att
försöka hålla uppe sin standard. Den privata konsumtionen beräknas i
stort sett sjunka i takt med inkomsterna och sparkvoten plana ut på en
nivå strax under 3 %.

Den offentliga konsumtionen växte 1991 med 1%, delvis beroende på
att vissa arbetsmarknadspolitiska insatser registreras som kommunal
konsumtion. Däremot drog staten ned sin verksamhet. I kommunerna
pågår för närvarande en intensiv aktivitet för att trimma verksamheter,
vilket väntas leda till stagnerande konsumtion i år och en minskning nästa
år. För staten fortsätter volymneddragningen, men bromsas upp genom
satsningar på underhåll av vägar m.m.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 1:3 Försörjningsbalans

	Miljarder kr. 1991	Procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991	1990	1991	1992	1993
BNP	1 431,6	0,4	-1,1	-0,4	0,8
Import	378,5	1,5	-6,9	-0,5	2,5
Tillgång	1 810,1	0,7	-2,7	-0,4	1,3
Privat konsumtion	779,4	-0,2	1,2	0,5	-0,5
Offentlig konsumtion	382,0	2,1	1,0	0,1	-0,8
Stat	109,1	3,4	-2,2	-0,2	-0,7
Kommuner	272,9	1,6	2,3	0,2	-0,8
Bruttoinvesteringar	270,3	-0,9	-7,3	-9,0	-1,5
Lagerinvesteringar¹	-25,5	0,1	-2,1	0,6	0,9
Export	403,7	1,5	-2,7	1,0	4,5
Användning	1 810,1	0,7	-2,7	-0,4	1,3
Inhemsk användning	1 406,4	0,4	-2,7	-0,9	0,1

¹ Förändring i procent av föregående års BNP.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Nedgången i investeringarna under fjolåret var koncentrerad till
näringslivet. Stora minustal noterades för finanssektom och fastighetsför-
valtning, där den tidigare överhettningen förbyttes i sin motsats. Även
industriinvesteringarna föll kraftigt beroende på lågt kapacitetsutnyttjande,
dålig lönsamhet och svag efterfrågan. Bostadsinvesteringama hölls väl
uppe, främst beroende på de höga igångsättningarna i slutet av 1990.

Fallet för investeringarna väntas tillta i år p.g.a. att nybyggandet av
bostäder sjunker dramatiskt. Dessutom fortsätter raset för övrigt
näringsliv. Även industriinvesteringarna går tillbaka, om än långsammare
än förra året. Utvecklingen för affärsverken, de offentliga myndigheterna

och ombyggnadsverksamheten för bostäder motverkar i viss mån
investeringsnedgången. Under 1993 väntas genomgående ett mer positivt
förlopp i takt med den ökade aktiviteten i ekonomin. Ett viktigt undantag
utgörs dock av nybyggandet av bostäder som väntas falla med över 30%.
Detta leder till att de samlade bruttoinvesteringarna avtar, uppskattnings-
vis med ca 1,5%.

Lagren minskade mycket kraftigt under 1991, med närmare 21
miljarder kr. (i 1985 års priser). I denna siffra har emellertid national-
räkenskaperna lagt in en korrektionspost på 3,5 miljarder kr. Denna post
betraktas här som en allmän nedjustering av användningssidan i
ekonomin och inte som en reell lageravveckling. Den starkaste lagerav-
vecklingen inträffade för industrins insatsvaror och varor i arbete samt
för partihandeln. Lagerstocken är nu, i ett historiskt perspektiv, mycket
liten efter den avveckling som också skett under hela 1980-talet.

Det höga realränteläget och desinflationsprocessen skapar incitament
för att hålla små lager. Samtidigt framstår lagren redan nu som hårt
trimmade. Sannolikt finns dock utrymme för ytterligare neddragningar,
särskilt då av industrins färdigvarulager. Avvecklingen, totalt sett, kan
väntas gå i allt långsammare takt med tanke på den låga nivån i
utgångsläget. Därmed blir bidraget till BNP positivt både 1992 och 1993,
eftersom det är förändringen i lagerinvesteringama som påverkar BNP-
tillväxten. Osäkerheten i bedömningen är emellertid mycket stor.

Den svenska exporten minskade med över 2 1/2% förra året, beroende
på den internationella lågkonjunkturen, oförmånlig varusammansättning
och fortsatta marknadsandelsförluster. En förbättring av situationen är
dock på väg. Marknadstillväxten förstärks gradvis samtidigt som
kostnadsläget blir gynnsammare, eftersom lönerna stiger allt långsammare
och produktivitetsökningen tilltar. Mätt som årsgenomsnitt blir export-
uppgången blygsam i år, troligen ca 1 %, medan en volymtillväxt på ca
4 1/2% bör vara möjlig att uppnå 1993.

Importen föll 1991 betydligt kraftigare än vad den slutliga efterfrågan
indikerar. Ull en del förklaras detta av den omfattande lageravveck-
lingen. Troligtvis skedde också en normalisering av importandelen i
ekonomin efter de höga nivåer som uppnåddes under överhettningen i
slutet av 1980-talet. I år väntas fallet upphöra eftersom importtunga delar
av ekonomin ser ut att utvecklas bättre än i fjol. Dessutom antas
merparten av anpassningen av importandelen nu vara avklarad. Under
1993 kommer sannolikt efterfrågan på importvaror att bölja öka.

Sammantaget kan konstateras att det är det kraftiga fallet i bruttoinve-
steringarna som i år orsakar tillbakagången i svensk ekonomi. Nästa år
lämnar såväl investeringar som konsumtion negativa bidrag till BNP.
Detta motverkas dock mer än väl av omslaget i lagerinvesteringarna och
av nettoexporten. Den inhemska användningen gick ned med över 2
1/2% 1991, minskar med ca 1% i år för att stabiliseras på en låg nivå
1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 1:4 Bidrag till BNP-tillväxten

Procent av föregående års BNP

	1990	1991	1992	1993
Privat konsumtion	-0,1	0,6	0,3	-0,3
Offentlig konsumtion	0,6	0,3	0,0	-0,2
Bruttoinvesteringar	-0,2	-1,6	-1,8	-0,3
Lagerinvesteringar	0,1	-2,1	0,6	0,9
Nettoexport	0,0	1,7	0,5	0,7
BNP	0,4	1,1	-0,4	0,8

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.

Källor: Statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Bytesbalans

Det kraftiga importfållet medförde att överskottet i handelsbalansen mer
än fördubblades förra året. Eftersom exporten väntas öka snabbare än
importen under hela prognosperioden förbättras handelsbalansen ytter-
ligare. För 1993 beräknas överskottet uppgå till över 50 miljarder kr.
motsvarande nästan 3 1/2% av BNP.

Den gynnsamma utvecklingen av handelsbalansen stärker naturligtvis
bytesbalansen. Dessutom stabiliseras underskottet i tjänstebalansen, delvis
beroende på att försämringen i resevalutanettot är på väg att upphöra.
Underskottet i kapitalavkastningen väntas ligga kvar på en oförändrad
nivå 1992 och 1993. Den räntebärande skulden till utlandet ökar allt
långsammare p.g.a. att de utgående svenska direktinvesteringama mattats
betydligt, samtidigt som ett förnyat intresse för utländska investeringar
i Sverige böljat märkas. Sammantaget innebär detta att bytesbalansen
gradvis förstärks. Nästa år kan det t.o.m. uppstå ett överskott.

Tabell 1:5 Nyckeltal

Årlig procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993
Disponibel inkomst	3,1	4,3	1,5	-0,8
Sparkvot (nivå)	-1,2	1,9	2,9	2,6
Industriproduktion	-2,0	-5,3	-2,0	3,8
Relativ enhetsarbetskostnad	3,9	0,4	-4,6	-4,2
Arbetslöshet (nivå)	1,5	2,7	4,4	5,0
Handelsbalans (mdr. kr.)	14,7	32,6	40,7	51,9
Bytesbalans (mdr. kr.)	-38,1	-13,0	-6,7	3,2
Bytesbalans (% av BNP)	-2,8	-0,9	-0,5	0,2

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Arbetsmarknad

Avmattningen i ekonomin under 1991 medförde att antalet sysselsatta
sjönk kraftigt, med närmare 80 000 personer. Den största nedgången
inträffade för industrin. Samtidigt dämpades också utbudet av arbetskraft,
dels som en följd av ökad arbetsmarknadsutbildning och dels därför att

motivationen att söka arbete för vissa grupper avtar i en lågkonjunktur.
Den öppna arbetslösheten kunde därmed begränsas till 2,7 %, mätt som
årsgenomsnitt. I slutet av året låg siffran på knappt 3 1/2%.

Den låga aktiviteten i ekonomin och det stora antalet varsel tyder på
en fortsatt vikande efterfrågan på arbetskraft. Tendensen förstärks av att
produktiviteten förbättras inom de flesta sektorer. Sysselsättningen
beräknas falla med drygt 150 000 personer i år och med drygt 70 000
personer nästa år. Hur stort genomslaget blir på arbetslösheten beror på
vad som händer med utbudet. Sannolikt kommer detta att minska
ytterligare något, eftersom svårigheterna att ta sig ut på arbetsmarknaden
kommer att vara betydande. Denna effekt är dock inte tillräcklig för att
hindra arbetslösheten från att gradvis stiga under 1992 och en stor del av
1993. Årsgenomsnitten beräknas bli 4,4% respektive 5,0%. Siffrorna
hålls nere av de ytterligare arbetsmarknadspolitiska insatser som föreslås.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Sparande

Bruttosparandet i ekonomin uppgick till diygt 16% av BNP 1991, vilket
är den lägsta andelen sedan början av 1980-talet. De fästa investe-
ringarnas andel av BNP minskade förra året, men låg fortfarande på en
relativt hög nivå. Kraftiga neddragningar av lagren bidrog till att det
reala sparandet sjönk till ca 17 % av BNP. Därmed minskade underskottet
i det finansiella sparandet, vilket för hela ekonomin är identiskt med
bytesbalansens saldo. För 1992 och 1993 förutses en fortsatt nedgång av
det reala sparandet i ekonomin. Då bruttosparandet vänder uppåt nästa
år uppkommer ett litet överskott i bytesbalansen.

Tabell 1:6 Sparande

Procent av BNP i löpande priser

	1990	1991	1992	1993
Bruttosparande	17,8	16,2	14,3	14,8
Realt sparande	20,6	17,1	14,8	14,6
Fasta investeringar	20,7	18,9	16,0	15,1
Lagerinvesteringar	-0,1	-1,8	-1,2	-0,5
Finansiellt sparande	-2,8	-0,9	-0,5	0,2
Offentlig sektor	3,9	-1,5	-3,9	-4,9
Hushåll	-0,9	1,1	2,3	2,2
Företag	-5,9	-0,5	1,1	3,0

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Fördelningen av det finansiella sparandet förändras radikalt under
perioden. Hushållens och framför allt företagens sparande stiger medan
den offentliga sektorns sparande sjunker. Under perioden 1987-1990 hade
den offentliga sektorn finansiella överskott medan bytesbalansen visade
underskott. Förra året försämrades den offentliga sektorns finansiella
sparande med nära 75 miljarder kr., och visade ett underskott motsva-
rande 1,5% av BNP. Bytesbalansen stärks under prognosperioden trots
att underskottet i den offentliga sektorn stiger till nära 5 % som andel av

BNP 1993. Den fortsatta försämringen av det offentliga sparandet beror
till övervägande delen på den svaga ekonomiska aktiviteten under
prognosperioden.

Kapitalmarknad

Stora valutautflöden ägde rum i slutet av 1991. Därefter har flödena vänt
och de svenska räntorna fallit. Nedgången är helt hänförlig till inhemska
faktorer. De europeiska räntorna, vilka efter ecu-anknytningen är
styrande för den svenska utvecklingen, har i det närmaste legat oföränd-
rade under de senaste månaderna. Räntedifferensen har minskat betydligt,
vilket återspeglar att förtroendet för uthålligheten i den ekonomiska
politiken stärkts.

Oron på kreditmarknaden har varit betydande. Institutens samlade
befarade och konstaterade kreditförluster uppgick till ca 48 miljarder
kronor i fjol. Av detta belastade 35 miljarder bankerna, vilket var mer
än 12 gånger så mycket som 1989. Vidgade räntemarginaler bidrog till
att förbättra bankernas intjänandeförmåga och dämpa resultatför-
sämringen. Kreditförlusterna väntas ligga på en hög nivå också under
1992 och 1993.

De stora förlusterna medför att bankerna intar en mer försiktig
inställning till kreditgivning. Större krav ställs på säkerheter och
låntagarnas betalningsförmåga. Samtidigt har efterfrågan på krediter
minskat. Bostadsinstituten har emellertid ökat sin nettoutlåning. Samman -
taget håller dock kreditexpansionen på att dämpas kraftigt, vilket till viss
del både kan ses som ett resultat av och en orsak till avmattningen i
ekonomin. Problemen på kreditmarknaden kan väntas få en negativ
inverkan på ekonomins utveckling under prognosperioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

2 Internationell utveckling

2.1 Sammanfattande översikt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

BNP-tillväxten inom OECD-området förra året uppgick till endast knappt
1 %. En fortsatt svag utveckling i den amerikanska och brittiska
ekonomin, samtidigt som aktiviteten i Västeuropa och Japan dämpades,
bidrog till en svagare ekonomisk tillväxt andra halvåret 1991 än tidigare
förutsett. I år och nästa år väntas en viss förstärkning av den ekonomiska
aktiviteten ske, och totalproduktionen i OECD-området beräknas öka med
2% respektive 3%. Inledningsvis är det främst i Nordamerika och i viss
mån i Storbritannien som tillväxten tilltar. I Kontinentaleuropa och Japan
bedöms avmattningen hålla i sig under större delen av innevarande år,
och först mot slutet av året kan en viss återhämtning förutses.

Tabell 2:1 Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	Andel av OECD- områdets totala BNP i %¹	1990	1991	1992	1993
De sju stora länderna
Förenta staterna	37,0	1,0	-0,7	2	3 1/2
Japan	15,4	5,6	4,5	2	3
Tyskland	10,1	4,5	3,2	1	2 1/2
Frankrike	8,4	2,8	1,1	1 1/2	2 1/2
Storbritannien	7,1	0,8	-2,5	1	2 1/2
Italien	5,9	2,0	1,0	2	2 1/2
Canada	3,6	0,5	-1,1	3	4
Norden
Danmark	0,9	2,1	2,0	2	2 1/2
Finland	0,7	0,4	-6,2	-1	3
Norge	0,8	1,8	1,6	2	3
Sverige	1,6	0,4	-1,1	- 1/2	1
Norden²	4,0	1,5	-0,5	1	3
OECD-Europa	44,0	2,8	1,0	1 1/2	2 1/2
OECD-totalt		2,5	0,8	2	3

¹ 1987 års BNP.

² Exklusive Sverige.

Källor: OECD och finansdepartementet.

Den svaga ekonomiska aktiviteten i OECD-området 1991 kan främst
förklaras av en kraftig nedgång i investeringsaktiviteten, och då särskilt
inom byggnadssektorn. I de länder som har genomgått en regelrätt
lågkonjunktur, t.ex. USA, Kanada och Storbritannien, har även den
privata konsumtionen saktat av beroende på en dämpad sysselsättnings-
utveckling och låga reala inkomstökningar. Även ett mycket pessimistiskt
stämningsläge bland hushåll och företag har haft en dämpande inverkan
på efterfrågan. Ytterligare en förklaring till den svaga utvecklingen i
USA och Storbritannien är att både hushåll och företag konsoliderade sin

finansiella position, efter att skuldsättningen stigit snabbt under 1980- Prop. 1991/92:150
talet. Bilaga 1:1.1

I stora drag överensstämmer den senaste utvecklingen i USA och Japan
med de bedömningar som gjordes i den preliminära nationalbudgeten. I
Västeuropa däremot har den ekonomiska tillväxten dämpats betydligt mer
än vad som förutsågs i slutet av förra året. De två främsta orsakerna till
avmattningen är dels att den starka efterfrågeökning som följde efter den
tyska återföreningen har avtagit, dels att den penningpolitiska åtstram-
ningen i Tyskland har lett till historiskt sett höga realräntor i flertalet
västeuropeiska länder.

Pris- och kostnadsutvecklingen i flertalet OECD-länder — med undantag
för Tyskland — avtog under loppet av förra året. År 1991 steg konsu-
mentpriserna med 4,3% mätt med årsgenomsnitt, jämfört med 4,9%
1990. Hela OECD-området har gynnats av fallande råvarupriser på
viktiga insatsvaror samt även sjunkande oljepriser.

Tabell 2:2 Statens budgetutveckling i vissa OECD-länder
Procent av BNP

	Budget- period	1990	1991	1992
USA¹	1/10-30/9	-4,0	-4,8	-6,6
Japan	1/4-31/3	-1,7	-1,5	-1,5
Tyskland, statligt	Kalenderår	-2,0	-1,9	-1,6
(statligt+återföreningsfonder)		-2,7	-3,4	-2,9
Frankrike	Kalenderår	-1,4	-1,9	-1,3
Storbritannien²	1/4-31/3	-0,5	-3,5	-5,5
Nederländerna	Kalenderår	-5,3	-4,3	-4,1
Schweiz	Kalenderår	0,3	-0,6	0,0
Sverige	1/7-30/6	-2,5	-4,7	-6,9
Genomsnitt ovanstående länder		-2,5	-3,3	-4,2

¹ Exkl. kostnader för inlåningsförsäkringen och överskottet i socialförsäkringen.

² Statens upplåningsbehov exkl. privatiseringsintäkter.
Källor: OECD samt respektive lands finansdepartement.

Den avtagande pris- och kostnadsökningstakten i flertalet länder under
loppet av förra året bidrog till att utrymmet för en mer efterfråge-
stödjande ekonomisk politik ökade. I USA och Japan utnyttjades detta
genom fortsatta lättnader av penningpolitiken mot slutet av 1991 samt för
Japans del även i början av 1992. I USA sänktes diskontot i december
till 3,5%, vilket är den lägsta nivån sedan mitten av 1960-talet. I
Tyskland å andra sidan stramades penningpolitiken åt ytterligare mot
slutet av året — trots tydliga tecken på avmattning i ekonomin — som en
följd av en allt för snabb penningmängdstillväxt, en försvagning av
valutan gentemot dollarn samt — och kanske viktigast — tendenser till allt
för höga löneökningar. De västeuropeiska länder som har sin valuta nära
knutna till D-marken, främst via växelkursmekanismen inom EMS,
tvingades följa med i denna ränteuppgång, trots svagare ekonomisk
aktivitet. Finanspolitiken har inte i någon större utsträckning använts i
syfte att påskynda konjunkturvändningen i OECD-området. Budgetunder-
skotten har, som framgår av tabell 2:2, visserligen ökat i flertalet OECD-

länder, men det är främst en följd av att den låga ekonomiska aktiviteten
resulterat i lägre skatteinkomster och högre utgifter för den stigande
arbetslösheten.

Den förväntade förbättringen av den internationella konjunkturen i år
baseras främst på att den amerikanska ekonomin kommer att visa en mer
märkbar återhämtning. Allt fler tecken tyder på detta. Den för ameri-
kansk ekonomi så viktiga privata konsumtionen har sålunda förstärkts
under de senaste månaderna. Även industriproduktionen och sysselsätt-
ningen visade i böljan av 1992 tecken på att tillta. En ökande sysselsätt-
ning tillsammans med en måttlig prisökningstakt och relativt god
löneutveckling talar för en gynnsam ökning av hushållens reala disponibla
inkomster. Även om hushållen i USA kan förväntas fortsätta minska sin
skuldsättning och därmed öka sitt sparande bedöms utrymmet för en ökad
privat konsumtion vara relativt stort. Senare bedöms den tilltagande
privata konsumtionen tillsammans med det låga ränteläget bidra till en
återhämtning av investeringarna.

Den japanska ekonomin kännetecknas av en snabb avmattning. En
kraftig försämring av lönsamheten i näringslivet tillsammans med en
försämring av orderläget har lett till att de japanska företagen planerar
relativt omfattande neddragningar av investeringarna i år. Tillsammans
med en måttlig inkomstutveckling för hushållen talar detta för en svag
efterfrågeutveckling under större delen av 1992. Först mot slutet av året
förväntas effekterna av de penningpolitiska lättnader som skett sedan
sommaren 1991 tillsammans med effekter av det finanspolitiska
stimulanspaket som lades fram i slutet av mars 1992 resultera i en
förstärkning av den japanska ekonomin.

I Tyskland har den starka efterfrågeökning som följde efter återföre-
ningen avtagit samtidigt som de efterfrågedämpande effekterna av den
penningpolitiska åtstramningen har blivit tydliga. En återhämtning av
produktionstillväxten väntas andra halvåret i år. Hushållens realinkomster
ökar fortfarande snabbt och till sommaren försvinner den tillfälliga höj-
ningen av inkomstskatten, vilket ytterligare stärker hushållens köpkraft.
Det finns därför utrymme för en återhämtning av privat konsumtion.
Vidare bedöms tysk industri kunna öka sin export i takt med att den
inhemska aktiviteten fortsätter att avta samtidigt som efterfrågan i främst
USA ökar.

Pris- och kostnadsutvecklingen väntas bli gynnsam i OECD-området
under prognosperioden. I USA och Storbritannien talar produktivitets-
förbättringar och avtagande löneökningar för en dämpad kostnadsut-
veckling. I USA finns det dock en viss risk att den markanta lättnad av
penningpolitiken som genomförts de senaste åren leder till att ett
inflationstryck uppstår i ett senare skede av konjunkturuppgången. Den
svaga kreditgivningen antas inte bero på att räntan fortfarande skulle
uppfattas som för hög, utan snarare på att dels osäkerheten kring
stabiliteten i konjunkturåterhämtningen har dämpat kreditefterfrågan, dels
att bankerna — tyngda av tidigare kreditförluster — till viss del har nekat
även kreditvärdiga företag och hushåll nya lån bl.a. för att kunna leva
upp till de nya, strängare kapitaltäckningsreglema. I takt med att den

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

ekonomiska tillväxten tilltar under året är det sannolikt att förtroendet hos
investerare och konsumenter stärks. Tillsammans med den låga ränte-
nivån kan detta leda till en snabb ökning av kreditefterfrågan. I Väst-
europa förväntas en dämpad pris- och kostnadsutveckling under
prognosperioden. Dels bidrar det höga ränteläget till en svagare
återhämtning av produktionstillväxten. Dels antas den ekonomiska
politiken i EG-ländema prioritera uppfyllandet av de s.k. konvergens-
kriterierna, som anges i Maastricht-avtalet inför upprättandet av en
ekonomisk och monetär union, gällande bl.a. prisstabilitet. Dessutom
förutses relativt stabila priser på råvaror och olja under prognosperioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 2:3 Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993
De sju stora länderna
Förenta staterna	5,4	4,2	3	3 1/2
Japan	3,1	3,3	2	2
Tyskland	2,7	3,5	4	3 1/2
Frankrike	3,4	3,2	3	3
Storbritannien	9,5	5,8	4	3 1/2
Italien	6,1	6,5	5 1/2	5
Canada	4,8	5,6	3	3 1/2
Norden
Danmark	2,7	2,4	2 1/2	3
Finland	6,1	4,2	4	4
Norge	4,1	3,4	3	3
Sverige	10,4	9,4	2 1/2	2
Norden¹	4,2	3,3	3	3 1/2
OECD-Europa	5,1	4,6	4	3 1/2
OECD-totalt	4,9	4,3	3	3 1/2

¹ Exklusive Sverige.

Anm.: Aggregaten är sammanvägda med hänsyn till storleken av respektive lands
BNP.

Källor: OECD och finansdepartementet.

Det största osäkerhetsmomentet i bedömningen av den internationella
ekonomin hänför sig till utvecklingen i Tyskland och Japan. En vanlig
tolkning av nedgången i totalproduktionen i Tyskland andra halvåret 1991
är att den tyska ekonomin befinner sig i en konsolideringsfås och att det
i första hand handlar om en nedväxling från en mycket hög aktivitetsnivå
till en mer stabil tillväxttakt; att det inte rör sig om en normal konjunk-
turnedgång. Det finns dock en risk att effekterna av den penningpolitiska
åtstramning, som fortsatte under senare delen av 1991, underskattas och
att den ekonomiska aktiviteten fortsätter att avmattas. Ett orosmoment är
att tidigare konjunkturuppgångar i Tyskland föregåtts av en markant
sänkning av korta räntan. Givet den fortsatt snabba prisökningstakten och
tendenser till höga löneökningar, kan det inte uteslutas att penning-
politiken blir stramare än förväntat under prognosperioden. Detta skulle
kunna tala för att den ekonomiska tillväxten fortsätter att utvecklas svagt
i Tyskland i år och nästa år.

I Japan har aktiekurserna hittills i år gått ned med ca 20% och totalt
sedan 1990 har aktiekurserna fallit med närmare 60%. Detta — tillsam-
mans med fallande fastighetspriser — kan genom negativa förmögenhets-
effekter resultera i större neddragningar av den privata konsumtionen än
förutsett. Vidare kan det försvåra för de japanska bankerna att uppfylla
de nya kapitaltäckningskrav som ställs. Detta kan i sin tur leda till en
mer återhållsam kreditgivning med negativa återverkningar för företagens
investeringsvillkor.

2.2 Länderöversikter

Förenta staterna

I USA föll totalproduktionen med 0,7 % förra året — mätt med årsgenom-
snitt. Fr.o.m. andra kvartalet 1991 har dock BNP ökat, med resultatet att
totalproduktionen under loppet av året steg med ca 1/4%. Det faktum att
ekonomin således växte under större delen av förra året överensstämmer
inte med den bild som ofta ges av att den amerikanska ekonomin
fortfarande befinner sig i en recession. En förklaring till detta kan vara
besvikelse över att återhämtningen varit oväntat svag, samtidigt som
ekonomin mot slutet av förra året såg ut att åter falla tillbaka i en
lågkonjunktur.

Denna förnyade avmattning ser dock nu ut att gå mot sitt slut. Efter ett
svagt första kvartal i år pekar en rad konjunkturindikatorer, som t. ex.
detaljhandels- och bilförsäljningen, bostadsbyggandet, samt industrins
inköpsplaner på att den amerikanska ekonomin bör komma att ta fart
fr.o.m. andra kvartalet. Den främsta anledningen är att de räntesänk-
ningar som genomförts de senaste åren nu böljar få effekt. Detta märks
bl.a. i att penningmängden mot slutet av förra året böljade öka i snabbare
takt. Diskontot sänktes senast i december 1991 till 3,5 procent, vilket är
den lägsta nivån sedan 1964. Bostadsräntan har fallit till de lägsta
nivåerna sedan 1970-talet, vilket under senare delen av 1991 bidrog till
en kraftig återhämtning av bostadsbyggandet. Ytterligare en effekt av de
räntesänkningar som genomförts är att företagens räntekostnader, justerat
för skatt och inflation, i böljan av 1992 var negativa.

I motsats till penningpolitiken har inte finanspolitiken bidragit till att
stimulera den inhemska efterfrågan. Den låga ekonomiska aktiviteten
tillsammans med kostnaderna för banksektorn är de främsta orsakerna till
att det federala budgetunderskottet innevarande budgetår väntas stiga till
rekordnivån 400 miljarder dollar (drygt 5% av BNP). Utrymmet för en
expansiv finanspolitik är således mycket begränsat, vilket bl.a. kom till
uttryck i det budgetförslag som administrationen presenterade i början av
i år. De åtgärder som skall verka på kort sikt är bl.a. minskat preliminär-
skatteuttag, större skatteavdrag för barnfamiljer, skattelättnad vid bostads-
köp för förstagångsköpare samt tillfälliga skatteavdrag för investeringar.
Totalt innebär förslagen ett tillskott till totalefterfrågan i år på ca 30
miljarder dollar, motsvarande ungefär 0,5 procent av BNP. Sannolikt
kommer dock effekten bli betydligt mindre, då en stor del av köpkrafts-
tillskottet till hushållen väntas leda till ökat sparande i stället för till ökad

2 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

konsumtion. Från och med nästa budgetår beräknas underskottet i Prop. 1991/92:150
budgeten kunna reduceras till ca 350 miljarder dollar. Bilaga 1:1.1

Inflationen dämpades successivt under loppet av förra året. Delvis
berodde detta på att produktivitetsökningar i kombination med en svag
löneutveckling resulterade i en markant nedväxling av företagens
kostnadsökningar.

Den viktigaste faktorn för en tilltagande tillväxt står att finna i den
privata konsumtionen, som motsvarar ca 70 procent av BNP. Lönerna
beräknas visserligen dämpas något i år, till följd av en fortsatt — om än
avtagande — ökning av arbetslösheten. Detta motverkas dock mer än väl
av en stigande sysselsättning och avtagande inflationstakt, vilket samman-
taget bedöms leda till en god real inkomstutveckling. Den privata
konsumtionen ökar dock något mindre än inkomsten eftersom hushållen
förväntas fortsätta konsolidera sin finansiella position, dvs. minska sin
skuldsättning och därmed öka sitt sparande. Investeringar — både i
bostäder och i maskiner och anläggningar — beräknas också tillta, dels
p.g.a. de mycket låga räntorna och dels p.g.a. en förväntad vinstökning
i näringslivet till följd av nedväxlingen av kostnadsökningarna.

Även nettoexporten kommer sannolikt bidra till tillväxten — om än
svagt. Ungefär 1/3 av USA:s export är riktad till marknader som
förväntas få en svag tillväxt i år (Japan samt Europa). Resterande export
är riktad till expansiva områden som Canada, Sydostasien och Mexico.
Vid rådande dollarkurs är amerikanska företag mycket konkurrens-
kraftiga, vilket tillsammans med den förväntade låga kostnadsökningen
i tillverkningsindustrin sannolikt leder till att USA vinner marknads-
andelar både 1992 och 1993.

Sammantaget talar en rad fundamentala faktorer, vilket de i för sig
gjort under en längre period, för en mer märkbar återhämtning av den
amerikanska ekonomin relativt snart. Anledningen till att man kan
förvänta sig att ekonomin denna gång verkligen skjuter fart som väntat
är att räntorna sedan hösten 1991 fortsatt att falla — från en redan låg
nivå. De ligger nu så exceptionellt lågt att det bedöms som högst
osannolikt att de inte relativt snart ger märkbara effekter på den
inhemska efterfrågan. Utvecklingen i ekonomin under den senaste tiden
ligger också mycket väl i linje med det mönster som föregått tidigare
konjunkturvändningar i USA. Återhämtningen väntas ske på bred front,
med positiva bidrag från såväl den inhemska efterfrågan som netto-
exporten. Översatt i siffror innebär detta en BNP-tillväxt i år på ca 2%
och en tillväxt på ca 3 1/2% 1993. Konsumentpriserna beräknas under
samma period öka med mellan 3% och 3 1/2% per år.

Japan

BNP-tillväxten i Japan uppgick förra året till 4,5%. Från och med andra
kvartalet mattades dock aktiviteten av markant, och sista kvartalet 1991
stagnerade totalproduktionen. Effekter av en relativt lång period av
ekonomisk-politisk stramhet samt restriktiv kreditgivning från bankerna
resulterade i en avmattning av de privata investeringarna, främst

bostadsinvesteringar som föll under loppet av året. I linje med konjunk-
turnedgången har också pris- och kostnadstrycket avtagit. Överskottet i
handels- och bytesbalansen steg kraftigt förra året. Importen mattades av
markant p.g.a. den svaga inhemska efterfrågan samtidigt som exporten
till främst Sydostasien och EG-området ökade.

Penningpolitiken har mot denna bakgrund lättats successivt sedan
mitten av 1991, vilket resulterat i fållande räntor. Senast i april i år
sänktes diskontot ytterligare till 3 3/4%, att jämföra med 6% för ett år
sedan. Genomförandet av finanspolitiska åtgärder för att få fart på
ekonomin har dock försvårats p.g.a. en instabil politisk situation. I mars
i år antogs dock administrationens budget, vilken innehåller förhållande-
vis stora satsningar på offentliga investeringar. Samma månad presen-
terade regeringen också ett stimulanspaket, innehållande bl.a. en
tidigareläggning av offentliga investeringar samt förbättrade kreditmöjlig-
heter för små- och medelstora företag.

Utvecklingen mot slutet av förra året med bl.a. fallande industriproduk-
tion, investeringar samt privat konsumtion samtidigt som lagren ökade
förstärker bilden av en kraftig avmattning i den japanska ekonomin. Den
lageruppbyggnad som skett talar tillsammans med en försämring av
orderläget för en fortsatt svag ekonomisk utveckling under våren. Det
försämrade orderläget har också tillsammans med ett kraftigt vinstfall i
näringslivet resulterat i ett mycket pessimistiskt stämningsläge i industrin,
vilket bidragit till att företagen i år planerar att minska investeringarna.
Den försämrade lönsamheten inom industrin är också den främsta
anledningen till raset på den japanska aktiemarknaden. Denna utveckling
kommer att försvåra för bankerna att uppfylla de nya och strängare
kapitaltäckningsreglerna. Detta kan leda till en fortsatt restriktiv
kreditgivning och därmed verka återhållande på investeringarna. Det
försämrade vinstläget i industrin i kombination med en lägre sysselsätt-
ningstillväxt talar vidare för en svag inkomstutveckling, vilket väntas
resultera i att också den privata konsumtionen, som står för ca 60 procent
av BNP, kommer att utvecklas svagt.

Sammantaget innebär detta att BNP-tillväxten i år beräknas dämpas till
endast diygt 2%, vilket är den lägsta ökningen sedan 1974. Först mot
slutet av 1992 kan effekterna av de penningpolitiska lättnader som
genomförts tillsammans med de finanspolitiska stimulansåtgärderna
resultera i en återhämtning av den inhemska efterfrågan, med en
tilltagande totalproduktion som resultat. Inflationen väntas ligga i
intervallet 2%-2 1/2% under prognosperioden.

Västeuropa

Den ekonomiska tillväxten i Västeuropa dämpades under senare delen av
fjolåret. Delvis är detta en följd av att den starka efterfrågeökning som
följde efter den tyska återföreningen har avtagit och att återhämtningen
i USA och Storbritannien har fördröjts. Vidare har den penningpolitiska
åtstramningen i Tyskland lett till historiskt sett höga realräntor i flertalet
västeuropeiska länder. Det höga realränteläget väntas kvarstå och verka

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

dämpande på den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa under prognos- Prop. 1991/92:150
perioden. Den ekonomiska politiken i EG-ländema antas vara inriktad på Bilaga 1:1.1
att uppfylla de s.k. konvergenskriterier, som anges i Maastricht-avtalet.

För merparten av EG:s medlemsländer innebär det att finanspolitiken
kommer att inriktas på att minska budgetunderskotten. Sammantaget antas
den ekonomiska politiken få en kontraktiv effekt på ekonomin i Väst-
europa under de kommande åren.

I västra Tyskland minskade totalproduktionen andra halvåret 1991.
Detta innebär att BNP ökade med endast knappt 1% under loppet av

1991 och med ca 3 1/2% i genomsnitt. Avmattningen beror främst på att
den starka efterfrågeökning som följde efter återföreningen klingade av
samt att den penningpolitiska åtstramningen som fortsatte under fjolåret
böljade få effekt. Efterfrågan dämpades också av de skattehöjningar som
infördes somaren 1991.

Flertalet konjunkturindikatorer pekar på en fortsatt dämpad utveckling
under åtminstone första hälften av 1992. Orderingången i tillverknings-
industrin samt detaljhandelsförsäljningen har minskat under vintern.
Kapacitetsutnyttjandet, som föll fjärde kvartalet i fjol, är emellertid
fortfarande högt och den ekonomiska avmattningen hade i mars ännu inte
lett till någon stigande arbetslöshet i västra Tyskland. Kreditgivningen till
företagssektorn ökar fortfarande snabbt, vilket återspeglas i en snabb
ökning av penningmängden. Utvecklingen beror dock huvudsakligen på
en ökad kreditefterfrågan i östra Tyskland.

Finanspolitiken förväntas under prognosperioden vara inriktad på att
reducera budgetunderskottet, som 1991 uppgick till ca 110 miljarder
D-mark (4 1/2% av BNP). Underskottet beräknas emellertid stiga under

1992 till följd av konjunkturavmattningen och att transfereringarna till
östra Tyskland fortsätter att öka. Dessa uppgick 1991 till ca 140
miljarder D-mark. Bundesbank antas inte lätta på penningpolitiken förrän
övertygande signaler finns på att pris- och kostnadstrycket har avtagit.
Av central betydelse i detta sammanhang är att den pågående avtals-
rörelsen inte leder till löneökningar som står i konflikt med Bundesbanks
mål att på sikt få ned inflationen till ca 2 %.

Under loppet av 1991 steg enhetsarbetskostnadema i hela ekonomin
med ca 7 1/2%, vilket i kombination med dämpad efterfrågan har lett till
sjunkande vinstmarginaler i tysk industri. I februari 1992 slöts avtal för
stålarbetarna som innebär en löneökning om 6,4% 1992. Förutom att
höga avtal kan väntas leda till att penningpolitiken blir fortsatt stram,
bedöms avtal överstigande 6% i rådande konjunkturläge leda till en
fortsatt försvagning av tysk industris konkurrenskraft och fortsatt
sjunkande vinstmarginaler.

De privata investeringarna fortsätter sannolikt att dämpas 1992 till följd
av det höga ränteläget, förväntningar om fortsatt pressade vinstmarginaler
och — åtminstone under större delen av året — svag inhemsk och utländsk
efterfrågan.

Som en följd av höga löneökningar samt — om än svagt — stigande
sysselsättning uppskattas hushållens disponibelinkomster fortsätta att öka

snabbt. Dessutom försvinner till sommaren den ettåriga inkomstskatte-
höjningen, vilket ytterligare stärker köpkraften.

Ett osäkerhetsmoment i bedömningen av den ekonomiska utvecklingen
utgör det faktum att tidigare konjunkturuppgångar i Tyskland föregåtts
av att den korta räntan sänkts. Detta har ännu inte skett. Den fortsatt
strama penningpolitiken kan leda till att den ekonomiska avmattningen
håller i sig under större delen av prognosperioden. Sammantaget
uppskattas BNP i västra Tyskland öka med ca 1 % 1992 och med 2 1/2%
1993. Konsumentpriserna beräknas stiga med ca 4% i år och ca 3 1/2%
nästa år.

I östra Tyskland, som svarar för ca 7% av Tysklands samlade total-
produktion, har nu återhämtningsprocessen inletts. Det är särskilt inom
bygg- och tjänstesektorerna som produktionen ökar, medan läget inom
tillverkningssektorn är mer avvaktande. Totalproduktionen i östra
Tyskland förväntas öka med ca 10% 1992 efter att ha minskat med ca
30% 1991.

I Storbritannien sjönk totalproduktionen fjärde kvartalet i fjol, vilket
innebär att BNP — exklusive oljeproduktionen — har fallit sex på varandra
följande kvartal. Det är huvudsakligen det höga realränteläget och den
svaga utvecklingen av hushållens inkomster som fortsätter att dämpa den
inhemska efterfrågan. Under senare delen av 1991 minskade hushållens
reala disponibla inkomster, främst som en följd av fallande sysselsätt-
ning. Dessutom fortsatte hushållen att konsolidera sin finansiella position,
vilket ytterligare bidrog till fallet i privat konsumtion.

En betydande del av osäkerheten kring den brittiska konjunkturen
hänför sig till bedömningen av utvecklingen av den privata konsumtionen
och sparkvoten. Fallet i sysselsättning väntas upphöra under första
halvåret i år samtidigt som lönerna fortfarande stiger snabbare än
priserna, vilket sammantaget förväntas leda till en ökning av hushållens
reala disponibla inkomster med ca 1% 1992. Den kraftiga förbättring av
hushållssektoms finansiella ställning samt den stabilisering av arbetslös-
heten som skett talar för att sparkvoten kommer att stabiliseras första
halvåret i år. Den privata konsumtionen kan därför väntas öka i takt med
hushållens reala disponibla inkomster. Ett orosmoment är dock bostads-
prisema. I fjol föll de med ca 4% och preliminär statistik tyder på att
fallet har fortsatt under inledningen av 1992. Fortsatt fallande förmögen-
hetsvärden kan leda till att sparkvoten stiger ytterligare och att konsum-
tionsutvecklingen blir svagare.

Privata investeringar antas även fortsättningsvis dämpas av höga
realräntor, lågt kapacitetsutnyttjande och pressade vinstmarginaler.
Bygginvesteringama hålls dessutom tillbaka av det stora antalet osålda
fastigheter.

Det penningpolitiska handlingsutrymmet begränsas av deltagandet i
ERM och av det faktum av pundet under en längre tid legat i botten av
växelkursbandet. Den nyligen omvalda konservativa regeringen väntas ge
fortsatt prioritet åt att reducera budgetunderskottet, som i inkomst-
budgeten bedöms stiga till ca 4 1 /2 % av BNP.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Störst positivt bidrag till tillväxten i år beräknas komma från lager-
investeringarna. Under Q olårets senare del skedde kraftiga neddragningar
och även om nivåerna förväntas fortsätta att sjunka under åtminstone
första halvåret 1992, bedöms lagerinvesteringarna ändå ge ett positivt
bidrag till BNP. Under senare delen av 1992 samt 1993 förväntas även
ett ökat bidrag komma från privat konsumtion. Sammantaget beräknas
BNP öka med ca 1% i genomsnitt 1992 och 2 1/2% 1993. Den svaga
ekonomiska utvecklingen har lett till en markant dämpning av pris- och
kostnadsutvecklingen. Detaljhandelsprisema förväntas stiga med ca 3
1/2-4% per år under prognosperioden.

I Frankrike noterades nolltillväxt fjärde kvartalet i fjol, vilket innebär
att totalproduktionen steg med ca 1 1/4% i genomsnitt 1991. Andra
halvåret föll de privata investeringarna samtidigt som den privata
konsumtionen dämpades markant. Nettoexporten gav däremot ett kraftigt
bidrag till den ekonomiska tillväxten. Svag orderingång i januari och
februari pekar på en fortsatt dämpad aktivitet under innevarande års
första del. Hushållens reala disponibla inkomster väntas fortsätta att
utvecklas svagt under prognosperioden som en följd av främst den
mycket svaga sysselsättningsutvecklingen. Uppskattningar pekar på att
fransk ekonomi kräver tillväxt på 2-2 1/2% för att generera ökad
sysselsättning. Privat konsumtion antas öka i takt med disponibel-
inkomsten, d.v.s. 1 1/2-2% i års takt under prognosperioden.

Den ekonomiska politiken i Frankrike har sedan slutet av 1980-talet
varit framgångsrik i att upprätthålla prisstabilitet. Sedan 1987 har
konsumentpriserna stigit med i genomsnitt 3% per år och i början av
1992 var 12-månadersökningen 1 1/2 procentenhet lägre än den tyska.
Trots ökat förtroende för den ekonomiska politiken, är de franska
räntorna fortfarande högre än de tyska. De höga realräntorna väntas,
tillsammans med den svaga inkomstutvecklingen i hushållsektom, dämpa
den inhemska efterfrågan under prognosperioden. Den ekonomiska
tillväxten antas öka långsamt från och med andra kvartalet i år och
totalproduktionen beräknas växa med ca 1 1/2% 1992 och ca 2 1/2%
1993. Inflationen antas ligga relativt stabilt på knappt 3% per år under
prognosperioden.

Norden

Totalproduktionen i Norden föll förra året. Orsaken till det är främst
recessionen i Finland. Förra året föll BNP med drygt 6%, och än så
länge finns inga tecken på en positiv ekonomisk tillväxt under den
närmaste tiden. Först när den internationella konjunkturen tar fart under
senare delen av 1992 kan en vändning för den finska ekonomin ske. I
Danmark och Norge förutses den ekonomiska tillväxten utvecklas relativt
gynnsamt.

I Danmark ökade totalproduktionen med knappt 2% 1991. Drivkraften
var främst nettoexporten och bytesbalansen uppvisade ett oväntat stort
överskott. Produktiviteten förbättrades och tillsammans med låga
löneökningar och en relativt svag inhemsk efterfrågan har detta bidragit

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

till att inflationstakten nu är den lägsta inom hela OECD-området.
Arbetslösheten uppgick till 10,5% i årsgenomsnitt i fjol, trots återhämt-
ningen i ekonomin.

Under hösten 1991 har en del förändringar på skatteområdet ägt rum.
I november beslutade den danska regeringen att höja momsen från 22%
till 25%. Effekten av momshöj ningen bedöms dock som skatteneutral, då
den endast ersätter den s.k. löneskatten som infördes 1987. Vid årsskiftet
1991/92 sänktes företagsskatten från 38% till 34% samtidigt som en ny
vinstskatt infördes. De nedsatta punktskatterna på gränshandelskänsliga
varor har i stort sett finansierats genom höjningar på andra områden.
Vidare har regeringen lagt fram ett förslag om en ny skattereform, som
bl.a. syftar till lägre marginalskatter och mervärdesskatt.

Konjunkturindikatorer för den senaste tiden visar att expansionen håller
i sig. Industriproduktionen, detaljhandelsförsäljningen och orderingången
fortsatte att öka mot slutet av 1991. Samtidigt har konsument- och
producentpriserna samt lönekostnaderna ökat långsamt under den senaste
tiden. Dansk industri är således väl rustad för att möta konkurrensen när
väl den internationella uppgången kommer, varför nettoexporten
förväntas fortsätta bidra till produktionstillväxten. Den privata konsum-
tionen förutses stimuleras av högre disponibel inkomst och lägre räntor.
Den höga arbetslösheten verkar dock återhållande på den privata
konsumtionen. Sammantaget väntas BNP öka med ca 2% 1992 och 2
1/2% 1993. Inflationen beräknas vara fortsatt låg i Danmark, på grund
av en fortsatt gynnsam produktivitetsutveckling. 1993 ökar inflationen
emellertid något i takt med att kapacitetsutnyttjandet stiger.

Den finska ekonomin befinner sig i en nedgång som saknar motstycke
i landets efterkrighistoria. BNP minskade med diygt 6% 1991. Den
dramatiska utvecklingen beror dels på en svag efterfrågan på vissa av
Finlands viktigaste exportmarknader i väst och — kanske framför allt —
sammanbrottet i den finska östhandeln. Utvecklingen reflekterar också
inhemska orsaker, som t.ex. företagens och hushållens skuldbörda, höga
räntor och en snabbt stigande arbetslöshet. Avsaknaden av efterfrågetryck
i ekonomin har bidragit till en dämpning av prisökningstakten. I början
av 1992 uppgick inflationen till ca 3%, räknat över tolv månader.

Konjunkturindikatorer för de senaste månaderna visar inga tecken på
att den finska ekonomin kommer att expandera under den närmaste tiden.
Industriproduktionen har fortsatt att falla samtidigt som arbetslösheten har
stigit ytterligare. Den stigande arbetslösheten och hushållens strävan att
konsolidera sin finansiella situation har resulterat i minskad privat
konsumtion. Enligt Finlands Banks senaste investeringsenkät, kommer
företagens investeringar att fortsätta minska under 1992.

I böijan av april i år uppstod en ny förtroendekris för den finska
marken, vilket resulterade i stora valutaflöden och kraftigt stigande
räntor. Mot denna bakgrund presenterade regeringen ett åtgärdspaket,
som innebär besparingar uppgående till ca 10 miljarder FIM per budgetår
under perioden 1993-1995.

Ekonomin behöver draghjälp från utlandet för att få fart igen. Den
förbättring av konkurrenskraften som devalveringen i november 1991 har

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

medfört tillsammans med det låga pris- och kostnadstrycket talar för en
förbättring av den finska ekonomin när väl den internationella konjunk-
turen tar lärt under loppet av i år. Den finska skogsindustrin väntar sig
t.ex. en femprocentig ökning av exportvolymema under 1992. Den
inhemska efterfrågan beräknas dock fortsätta att falla. Sjunkande
disponibla inkomster, hög skuldsättning i hushålls- och företagssektorn,
lågt kapacitetsutnyttjande i industrin samt fortsatt höga räntor medför att
både privat konsumtion och investeringar kommer att gå tillbaka
ytterligare under 1992. Sammantaget väntas den finska totalproduktionen
minska med ca 1 % 1992 och växa med ca 3% 1993. Mot bakgrund av
de nyligen aviserade åtstramningsåtgärdema samt risken för ett bestående
högt ränteläge kan emellertid inte uteslutas att produktionsutvecklingen
blir svagare.

Inflationen beräknas öka med ca 4% både 1992 och 1993. Det
löneavtal som ingicks efter devalveringen, och som är i kraft till oktober
1993, innebär att inga lönehöjningar betalas ut under denna tid. Den höga
arbetslösheten bidrar till att hålla tillbaka löneökningarna.

I Norge blev den ekonomiska tillväxten 1991 betydligt lägre än tidigare
beräknat. Trots att den disponibla inkomsten ökade med ca 4% 1991, har
hushållen fortsatt att konsolidera sin finansiella position. Anledningen till
detta är försämrade avdragsmöjligheter för ränteutgifter i och med
skattereformen 1991/92 samt fallet i bostadsprisema i slutet av 1980-
talet som försämrat hushållens nettoförmögenhet. Vidare minskade
investeringarna i lastlands-Noige betydligt i gol. Drivkraften bakom
BNP-tillväxten om ca 1,5% 1991 var nästan helt oljesektom och ökad
offentlig konsumtion.

En ljuspunkt är emellertid att Noige lyckats genomföra en nedväxling
av inflationen. Lönerna steg förhållandevis måttligt under 1991 och
Noige har nu tre år i rad haft lägre löneökningar än konkurrentländerna.

Under prognosperioden väntas finanspolitiken vara fortsatt expansiv,
då den norska regeringen försöker att stimulera den inhemska ekonomin
med ökade offentliga utgifter. Den norska räntan bestäms i huvudsak av
de europeiska räntorna. Eftersom den tyska penningpolitiken beräknas
vara fortsatt stram under större delen av 1992, kommer sannolikt den
norska räntenivån att vara oförändrat hög.

Mot bakgrund av detta beräknas den ekonomiska tillväxten att uppgå
till ca 2% 1992 och knappt 3% 1993. Skattereformen tillsammans med
en expansiv finanspolitik väntas förbättra hushållens köpkraft. En stärkt
konkurrenskraft bör ge norska företag en god möjlighet att öka sin export
under prognosperioden. Inflationen väntas vara fortsatt låg.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

3 Utrikeshandel

Den internationella lågkonjunkturen under förra året var särskilt djup på
några av Sveriges viktigaste exportmarknader. Efterfrågan på insats- och
investeringsvaror, som väger tungt i svensk export, var särskilt svag.
Detta, tillsammans med att tidigare års ogynnsamma pris- och kostnadsut-
veckling resulterat i en försämring av konkurrenskraften, bidrog till att
den svenska varuexporten minskade med drygt 2 % 1991. Industrins
konkurrenskraft förbättras emellertid betydligt både i år och 1993 enligt
prognoserna, vilket tillsammans med en högre marknadstillväxt leder till
ökad export. Den svaga inhemska efterfrågan har medfört att importen
minskat kraftigt. Handelsbalansen har därmed förbättrats avsevärt.
Lågkonjunkturen har också påverkat övriga poster i bytesbalansen vilket
lett till en snabb förbättring. Redan nästa år väntas bytesbalansen visa
överskott.

3.1 Export

Marknadstillväxt och marknadsandelar

Importen av bearbetade varor till Sveriges största marknader inom
OECD-området steg med endast 0,7% 1991. Ett kraftigt fall i importen
av dessa varor till Finland med 18% och till Storbritannien med 8%
bidrog starkt till att marknadstillväxten blev så svag.

Efterfrågan drogs ned framför allt på investeringsvaror. Svensk export
av dessa varor, främst maskiner, minskade också betydligt förra året.
Hela 17% av den totala varuexporten 1991 utgjordes av maskiner. Vad
gäller övriga bearbetade varor minskade särskilt personbilsexporten, som
har en exportandel på diygt 5 %.

Den svenska exportens starka inriktning mot varor som växte särskilt
långsamt på de viktigaste utlandsmarknaderna kan förklara en stor del av
de fortsatta andelsförlustema. Andelarna på marknaden för bearbetade
varor i 14 OECD-länder minskade med hela 6% 1991 mot 4% 1990.
Förlusterna på världsmarknaden totalt för bearbetade varor var däremot
något lägre 1991 än 1990.

Den tidigare ökningen i Sveriges exportpris relativt marknadens import-
pris, som pågått sedan 1984, bröts 1990, då relativpriset minskade. De
tidigare relativprisökningama får emellertid negativ effekt på mark-
nadsandelarna under en följd av år, men dessa effekter avtar nu
successivt. För 1993 beräknas de så gott som ha upphört.

Exportindustrin gynnades delvis av en effektiv depreciering av den
svenska kronan mot konkurrentländernas valutor under de två senaste
åren. Industrin pressade också sina priser och vinstmaiginaler för att
försvara sina positioner på världsmarknaden. Exportpriset för bearbetade
varor steg med ca 2% både 1990 och 1991. I år beräknas exportpriset
minska med drygt 1 %. Företagen tycks vara tvingade att sänka priserna
för att motverka marknadsandelsförlustema. Kraftiga prissänkningar i
böljan av året talar för detta. I januari föll exportpriset för bearbetade
varor med ca 1% från december och låg 2% lägre än i januari 1991.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Även importprisema sjönk, men inte lika kraftigt. Prissänkningen var
överraskande eftersom januari normalt är den månad då de kraftigaste
höjningarna under året görs. Brottet i säsongmönstret kan också tyda på
att företagen nu har ett visst utiymme för att sänka priserna. Industrins
vinstmaiginal beräknas öka såväl i år som 1993 trots fortsatt dämpade
producentpriser.

Exportpriserna beräknas pressas ytterligare under prognosperioden.
Relativpriset för bearbetade varor minskar därmed både i år och 1993.
En låg kostnadsökning inom industrin ger möjlighet till en återhållsam
prisutveckling. Industrins vinstmarginal väntas ändå stiga något under
perioden eftersom produktiviteten ökar starkt. Trots detta beräknas
industrin fortsätta att tappa marknadsandelar i OECD-området, men i
avtagande takt.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 3:1 Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och
export av bearbetade varor

Procentuell förändring

	1989	1990	1991	1992	1993
Exportmarknadstillväxt 14 OECD-länder	6,2	4,8	0,7	3,8	6,6
Totalt	6,9	5,3	1,3	4,2	7,0
Priser 14 OECD-länders importriser, SEK	3,9	2,7	2,0	0,8	3,0
Svenska exportpriser	6,1	2,0	2,1	-1,2	2,0
Relativpris	2,1	-0,7	0,1	-2,0	-1,0
Marknadsandelar, volym 14 OECD-länder	-5,2	-4,0	-6,0	-4,0	-1,5
Totalt	-4,9	-4,4	-4,1	-3,0	-1,1
Exportvolym 14 OECD-länder	0,7	0,6	-5,3	-0,4	5,0
Totalt	1,7	0,6	-2,9	1,1	5,9

Anm.: Exportmarknadstillväxt avser en sammanvägning av importökningen av
bearbetade varor i olika länder. Som vikter har använts ländernas andelar som
mottagare av svensk export av bearbetade varor. OECD-ländernas importpriser
vägs samman på motsvarande sätt.

Källor: OECD, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

De kraftiga andelsförlustema i OECD-området ger uttryck för den
ogynnsamma varusammansättningen för svensk export de senaste åren.
Under 1991 och prognosperioden 1992-1993 är det övriga faktorer än
relativpriset som förklarar den största delen av förlusterna. Investe-
ringarna i avsättningsländema väntas bli fortsatt svaga. En annan
förklaring kan vara att framför allt de stora svenska multinationella
företagen ökar sin export från dotterbolag i utlandet medan deras export
från Sverige får minskad betydelse. En studie av Sveriges 15 största
industriföretag¹, som 1989 svarade för 20% av svensk export, visar att

¹ Svenska storkoncerners internationalisering - en uppdatering för perioden 1985-
1989, KatarinaStenmark, SAFIR-projektet, utredningsrapport91-l, Industriförbundet
1991.

deras försäljning från Sverige till externa kunder ökat långsammare än Prop. 1991/92:150
deras utlandsproduktion under 1980-talets senare hälft. Dessutom har Bilaga 1:1.1
exporten från Sverige till dotterbolag utomlands (intemexport) ökat
betydligt långsammare än utlandsproduktionen. Detta kan delvis
tillskrivas att dotterbolagen blivit mindre beroende av leveranser från
moderbolagen. En orsak till denna utveckling kan vara att förvärvade
bolag i utlandet behåller tidigare leverantörer av insatsvaror. De svenska
underleverantörerna får därmed svårare att hävda sig i konkurrensen.

Detta talar också för att kopplingen mellan utlandsproduktionen och de
svenska koncemdelama avtar, vilket missgynnar exporten från Sverige.

Marknaden för bearbetade varor i OECD bedöms öka med knappt 4%
1992 och med omkring 6 1/2% 1993, vilket kan sägas vara en relativt
svag återhämtning. Under högkonjunkturen 1984-1986 växte marknaden
i genomsnitt med drygt 10% per år.

Diagram 3:1 Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade
varor till 14 OECD-länder

Index 1980=100

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen i framför allt Tyskland
(se kapitel 2) gör att det finns en risk för att marknadstillväxten kan bli
betydligt lägre än prognosticerat. I prognosen förutsätts en BNP-ökning
för Tyskland med ca 1 % 1992. Om Tyskland istället får nolltillväxt i år
medför det en dämpning av landets och även en rad övriga OECD-
länders import. Sammantaget skulle det innebära en neddragning av
marknadstillväxten för 14 OECD-länder med 1,3 procentenheter, till
2,5% för 1992. Konsekvenserna för Sverige skulle bli avsevärda. Varu-
exporten, varuimporten och BNP-tillväxten skulle i år bli 0,9, 0,5 resp.
0,2 procentenheter lägre. Kalkylen förutsätter oförändrade marknads-
andelar.

Svensk varuexport Prop. 1991/92:150

Sveriges totala varuexport minskade med diygt 2% i volym 1991. I år bilaga I-l-l
beräknas varuexporten öka med omkring 1% och med diygt 4 1/5%
1993. Förutom en ökad marknadstillväxt, beror uppgången på stärkt
konkurrenskraft. Den ogynnsamma produktinriktningen avtar dessutom,
då efterfrågan på viktiga exportvaror för Sverige gradvis återhämtar sig.
Den måttliga uppgången i efterfrågan i omvärlden bidrar emellertid till
att exporten av bearbetade varor bedöms ta fart först mot slutet av
perioden och öka med omkring 1 % i år och med nära 6 % nästa år.

Verkstadsindustrins export minskade kraftigt 1991, med drygt 5% i
volym. I år beräknas efterfrågan successivt förbättras och exportvolymen
för dessa varor öka med 1%. Nästa år beräknas den ta fart i samband
med den snabbare marknadstillväxten och förbättrade konkurrenskraften,
och öka med 6 1/2%.

För basindustrin beräknas exportvolymen i år öka något snabbare än

för verkstadsindustrin. Från en volymökning med 1% förra året, beräknas exporten stiga med knappt 2% i år och med diygt 3% 1993. Tabell 3:2 Export av varor
	Mdr kr. 1991	Volymutveckling procent per år		1993	Prisutveckling procent per år
	Mdr kr. 1991	1991	1992	1993	1991	1992	1993
Bearbetade varor	281,5	-2,9	1,1	5,9	2,1	-1,2	2,0
Fartyg	2,4	-29,3	52,0	-21,7	6,5	5,4	7,0
Petroleumprodukter	9,8	4,4	6,0	2,0	2,7	-17,0	7,8
Övriga råvaror	39,1	0,1	-2,8	0,8	-10,6	1,3	10,1
Summa varor	332,8	-2,3	1,2	4,7	0,2	-1,3	3,2

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

3.2 Import

År 1991 minskade varuimporten med 7 1/2% i volym jämfört med 1990.
Nedgången omfattade i stort sett samtliga varukategorier, särskilt
investerings- och insatsvaror, byggvaror, eneigivaror och personbilar.
Undantag utgör importen av konsumtionsvaror, som steg med 1% i
värde, vilket förklaras av en uppgång för importen av dagligvaror.

Importen av bearbetade varor föll 1991 betydligt kraftigare än vad den
slutliga efterfrågan indikerar. Detta hänger delvis samman med att den
kraftiga lageravveckling som gjordes under året höll tillbaka importen.
Denna förklaring är dock inte tillräcklig. Inte heller den importvägda
efterfrågan, med lagerförändringen inkluderad, tydde på att importfallet
skulle bli så stort. En förklaring kan då vara att importandelen under
överhettningsåren steg till mycket höga nivåer genom de kapacitets-
restriktioner som förelåg för den inhemska produktionen. När dessa
begränsningar sedan bortföll i nedgångsfåsen åteigick importandelen till
mer normala nivåer. I ett sådant skede kan importen falla snabbare än

den importvägda efterfrågan. Under 1992 och 1993 väntas lageromslaget Prop. 1991/92:150
bli positivt och bidra till en vändning uppåt i importen. Den importvägda Bilaga 1:1.1
efterfrågan tyder emellertid på en svagare uppgång än för exporten.

I år beräknas varuimporten minska med knappt 1% i volym för att
nästa år öka med knappt 2 1/2%. Uppgången förklaras till största delen
av en gynnsammare utveckling för exportindustrin, som väntas öka sin
efterfrågan av bl.a. importerade insatsvaror, medan övrig inhemsk
efterfrågan blir fortsatt svag. Nedgången i privat konsumtion och
bruttoinvesteringar 1993 verkar neddragande på importen, som sannolikt
folier för vissa varugrupper. De minskade byggnadsinvesteringarna bör
t. ex. leda till en fortsatt nedgång i importen av byggvaror.

En uppdelning på branscher för 1991 visar importminskningar av varor
från basindustri med nära 7% och av bearbetade varor med 9,5%.
Importen av varor från basindustrin väntas i år öka med ca 6% medan
den för bearbetade varor minskar med 1,8%. Nästa år tar importen av
bearbetade varor fort i samband med stigande efterfrågan.

Importpriset för bearbetade varor steg svagt 1991. Medan importpris-
ema på papper och papp resp, järn- och stålvaror minskade, steg
importpriset för verkstadsprodukter med 1/2%. I år beräknas importpriset
för bearbetade varor däremot sjunka med 1/2%. Liksom Sveriges export-
priser för bearbetade varor föll importprisema i januari, vilket bryter mot
det tidigare säsongmönstret, som visar på relativt kraftiga höjningar i
januari.

Tabell 3:3 Import av varor

	Mdr kr. 1991	Volymutveckling procent per år			Prisutveckling procent per år
	Mdr kr. 1991	1991	1992	1993	1991	1992	1993
Bearbetade varor	232,6	-9,5	-1,8	1,6	0,6	-0,5	1,8
Fartyg	5,0	33,2	-35,7	63,7	-1,9	1,1	2,6
Råolja	14,6	-4,4	9,2	1,7	-10,0	-11,0	11,6
Petroleumprodukter	10,5	0,5	-1,0	2,5	-4,0	-17,5	7,5
Övriga råvaror	36,1	-5,6	0,2	2,5	4,5	1,7	5,3
Summa varor	298,8	-7,5	-0,9	2,4	-0,2	-2,0	2,9

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

3.3 Bytesbalans

Överskottet i handelsbalansen mer än fördubblades förra året, till 32,6
miljarder kr. Förbättringen förklaras främst av den kraftiga minskningen
i importvolymen av framför allt investerings- och insatsvaror.

Sveriges bytesbalans visade 1991 ett underskott på 13 miljarder kr., en
förbättring med 25 miljarder kr. jämfört med föregående år. Medan
överskottet i handelsbalansen växte försämrades inte övriga stora
delposter i bytesbalansen som tidigare. Underskottet i avkastningsnettot
var så gott som oförändrat, resevalutanettot försämrades med 1,5

miljarder kr. medan nettot för övriga tjänster steg med drygt 5 miljarder
kr. Tjänste- och transfereringsbalansen totalt visade ett underskott på
45,6 miljarder kr. 1991 mot 52,8 miljarder kr. 1990.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 3:2 Handelsbalans för några användningsområden

varor

Källa: Statistiska centralbyrån.

Underskottet i kapitalavkastningen väntas ligga kvar på ungefär samma
nivå under hela prognosperioden, omkring 24 miljarder kr., vilket främst
förklaras av utvecklingen i räntenettot. Det försämrades med endast 1,5
miljarder kr. 1991, att jämföra med drygt 14 miljarder kr. 1990.
Underskottet beräknas fortsätta att stiga i ungefär samma långsamma takt
under de närmaste åren. Den räntebärande skulden till utlandet ökar inte
lika mycket som tidigare, främst p.g.a. att de svenska direktinveste-
ringama utomlands mattats betydligt. Den internationella räntenivån
väntas dessutom sjunka något vilket motverkar en starkare uppgång i
ränteutbetalningarna. Förbättringen i räntenettot motverkas emellertid i
viss mån av att den kortfristiga upplåningen förra året tenderade att
ersättas av lån med längre löptider, lån som vanligtvis medför halvårsvisa
eller helårsvisa räntebetalningar. Denna typ av lån som togs under 1991
genererar följaktligen räntebetalningar först i år.

Nettotillgångarna i utländska portfölj aktier väntas fortsätta växa under
prognosperioden, men tillväxten bedöms bli relativt svag. Den betydliga
stockuppbyggnaden i utländska aktier som skett efter valutaavregleringen
har hittills inte visat sig i någon motsvarande markant uppgång i inflödet
av aktieutdelningar från utlandet. En förklaring kan vara att en stor del
av utdelningarna återinvesteras i utlandet.

Under 1991 gav de svenska direktinvesteringama inkl, återinvesterade
vinstmedel ett nettoutflöde på diygt 16 miljarder kr., vilket kan jämföras

med nära 70 miljarder kr. föregående år. Förutom en markant nedgång
i utgående svenska direktinvesteringar jämfört med tidigare år gjorde
svenska företag stora desinvesteringar utomlands, dvs. utländska
dotterbolag eller produktionsenheter avyttrades och företagen omstruk-
turerades. De utländska direktinvesteringama i Sverige ökade dessutom
markant, från ca 14 miljarder kr. 1990 till ca 42 miljarder kr. 1991. Till
detta bidrog Tetrapaks köp av AlfaLaval starkt. Nettoutflödet av
direktinvesteringar krympte följaktligen kraftigt förra året.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 3:3 Sveriges bytesbalans, rullande tolvmånaderstal

Källa: Riksbanken.

De lägre svenska direktinvesteringarna utomlands kan förklaras av flera
faktorer. Portföljanpassningen efter valutaavregleringen 1989 har trappats
av. Dessutom bidrar den kraftigt försämrade lönsamheten i framför allt
industrin i Sverige, den internationella konjunkturnedgången, fållande
priser på fastigheter, förändringen i den ekonomiska politiken och
företagsklimatet i Sverige till dämpningen i utlandsinvesteringarna.

En betydligt lugnare investeringsfas inleddes globalt sett förra året. En
fortsatt god utveckling för utländska direktinvesteringar i Sverige kan
ändå väntas de närmaste åren. För detta talar bl.a. att det blivit lättare
för utländska företag att köpa svenska företag sedan den nya förvärvslag-
stiftningen trädde i kraft 1 januari 1992. Den förutsedda förstärkningen
av näringslivets konkurrenskraft, genom lägre lönekostnadsökningar och
högre produktivitetstillväxt, borde vidare medföra en förbättring av
näringslivsklimatet och därmed stimulera utländska investeringar i
Sverige. Företagsbeskattningen i Sverige bedöms också vara förmånlig
jämfört med en rad övriga OECD-länder.

Underskottet i resevalutanettot ökade med endast 1,5 miljarder kr.
1991 mot 3,4 miljarder kr. 1990. Utlandsresandet föll kraftigt i böljan
av året i samband med kriget vid Persiska viken. Resevalutautgiftema

minskade med 2% 1991 räknat i volym. Antalet charterresenärer från
Sverige till utlandet föll totalt med 10% 1991 jämfört med 1990. Affärs-
resandet ser också ut att ha blivit mer återhållsamt. Kostnaderna för
utlandsresande i arbetet med övernattning minskade med 8 %, eller med
1,8 miljarder kr. i lästa priser 1991 jämfört med 1990, enligt statistik
från Sveriges Turistråd. Framför allt har en neddragning skett i antalet
studieresor utomlands.

Resevalutainkomstema har minskat mycket kraftigt, vilket hör samman
med lågkonjunkturen, men också med tidigare relativprishöjningar på
svenska turisttjänster. Antalet utländska gästnätter i hotell e.d. minskade
med 15% förra året. Under prognosperioden förbättras emellertid
relativpriserna då Sveriges inflationstakt kommit ned på en låg nivå
internationellt sett. Momssänkningen från 25% till 18% på bl.a. hotell,
restaurang och inrikes transporter från den 1 januari 1992 bedöms också
bidra till en förbättring i resevalutainkomsterna. I år beräknas under-
skottet i resevalutanettot försämras med en miljard kr. och ligga kvar på
ungefär samma nivå nästa år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 3:4 Bytesbalans
Miljarder kr.

	1989	1990	1991	1992	1993
Bearbetade varor	26,1	28,4	48,9	54,1	68,7
Råolja och petroleumprodukter	-14,8	-18,8	-15,4	-14,2	-16,1
Övriga råvaror	5,9	7,1	3,0	1,7	3,0
Fartyg	-1,3	-0,6	-2,6	0,6	-2,2
Korrigeringspost	-1,3	-1,3	-1,4	-1,4	-1,4
Handelsbalans	14,7	14,7	32,6	40,7	51,9
Sjöfartsnetto	9,0	9,5	10,3	10,9	11,0
Övriga transporter	2,4	1,7	2,4	2,4	2,7
Resevaluta	-15,6	-19,0	-20,5	-21,5	-21,7
Övriga tjänster	-4,8	-7,0	-1,6	-1,7	-2,1
Tjänstebalans	-9,1	-14,8	-9,3	-9,9	-10,2
Varu- och tjänstenetto	5,6	-0,1	23,2	30,8	41,8
Andel av BNP	0,5	-0,0	1,6	2,1	2,8
Avkastning på kapital därav	-14,4	-24,5	-24,1	-24,3	-24,5
räntenetto återinvesterade	-27,9	-42,2	-43,7	-45,3	-47,1
vinstmedel	11,3	11,9	13,5	14,0	14,6
utdelningar	2,1	5,8	6,1	7,0	8,0
Övriga transfereringar	-13,2	-13,5	-12,2	-13,3	-14,1
Transfereringar totalt	-27,6	-38,0	-36,3	-37,6	-38,6
Bytesbalans	-22,0	-38,1	-13,0	-6,7	3,2
Andel av BNP	-1,8	-2,8	-0,9	-0,5	0,2

Anm.: P.g.a. avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.
Källor: Riksbanken, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Underskottet i nettot för övriga tjänster minskade markant förra året,
med drygt 5 miljarder kr. jämfört med 1990. Importen av provisions- och
försäljningstjänster samt entreprenader föll kraftigt i samband med den
svaga inhemska efterfrågan. Med den något gynnsammare konjunkturen
under prognosperioden ökar sannolikt åter utgifterna, men underskottet
i övriga tjänster väntas endast uppgå till omkring 2 miljarder kr. både i
år och nästa år.

Överskottet i handelsbalansen förutses öka till närmare 52 miljarder kr.
1993. Förutom återhämtningen i varuexporten väntas en fortsatt relativt
svag inhemsk efterfrågan bidra till allt högre överskott. Därmed beräknas
bytesbalansen för första året sedan 1986 visa ett överskott 1993, på diygt
3 miljarder kr., vilket motsvarar 0,2% av BNP.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

3 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 150 Bil. 1:1.1

4 Industri

Den ekonomiska återhämtningen i omvärlden sker något senare än
tidigare beräknats, vilket i hög grad drabbar industrin. Lageravvecklingen
fortsätter i år och industriproduktionen, som enligt nationalräkenskaperna
minskade med drygt 5% 1991, väntas börja ta fart först under andra
halvåret i år. Lönsamheten i industrin nådde en bottennivå förra året och
beräknas nu förbättras successivt i samband med relativt låga lönekost-
nadsökningar och stärkt produktivitet.

4.1 Produktion och konkurrenskraft

Industrins orderingång från exportmarknaden tycks ha nått en bottennivå
i slutet av 1991, medan orderingången från hemmamarknaden fortsatte
att falla. Enligt konjunkturinstitutets konjunkturbarometer var industrins
exportorderingång oförändrad första kvartalet i år och under andra
kvartalet väntas en uppgång.

Industriföretagen räknar med ökad produktion redan andra kvartalet,
men hela 43 % av industriföretagen bedömde i mars sina färdigvarulager
som för stora. Under första halvåret 1991 skedde en ofrivillig upp-
byggnad av färdigvarulagren och först under fjärde kvartalet drogs lagren
ned, enligt SCB:s statistik. Enligt konjunkturbarometem växte färdigvaru-
lagren första kvartalet i år och företagen planerar fortfarande för
neddragningar. Först under andra halvåret i år beräknas därför tillväxten
i produktionen komma igång.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 4:1 Industriproduktion 1974-1991

Index 1980=100, tre månaders glidande medelvärde

Källa: Statistiska centralbyrån.

Industriproduktionen minskade med 19% från den senaste toppnivån i
januari 1989 till december 1991, enligt industristatistiken. Nedgången har
varit snabbare än under de närmast föregående lågkonjunkturerna i mitten

på 1970-talet och början av 1980-talet. Från toppnivån i juni 1974 till
bottennivån i juni 1978 föll industriproduktionen med 16%. Under
motsvarande nedgångsfes i böljan av 1980-talet minskade industriproduk-
tionen med 9 %.

År 1991 minskade industriproduktionen med ca 8 % enligt industri-
statistiken, men med drygt 5 % enligt nationalräkenskaperna. Skillnaden
förklaras av att nationalräkenskaperna stämmer av produktionen mot
efterfrågesidan, som för 1991 visar på en mindre kraftig nedgång än vad
industristatistiken indikerar. I nationalräkenskaperna justerades därför
industriproduktionen upp för att bättre stämma överens med användnings-
sidan.

Nedgången i industriproduktionen var förra året kraftigast för
verkstadsindustrin, som 1991 svarade för 44% av förädlingsvärdet i hela
tillverkningsindustrin. Produktionen inom branschen minskade med ca 6
1/2% 1991, enligt nationalräkenskaperna. För basindustrin begränsades
nedgången till 1 1/2%. Medan produktionen steg med diygt 5% för
elektroindustrin var fallet kraftigt, mellan 9% och 10%, för maskin-,
metallvaru- och transportmedelsindustrin.

Prognoserna över industriproduktionen utgår här från nationalräken-
skaperna. Industriproduktionen förutses minska med 2% i år och öka
med diygt 3 1/2% 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 4:1 Industriproduktion

Procentuell volymförändring

	1989	1990	1991	1992	1993
Basindustri	0,2	-1,2	-1,5	-0,4	2,9
Verkstadsindustri
exkl. varv	3,4	-2,3	-6,4	-3,3	5,9
Övrig industri	0,3	-1,9	-5,6	-1,1	1,8
Industrin totalt	1,7	-2,0	-5,3	-2,0	3,8

Anm.: Basindustri omfattar gruvor, sågverk, massaindustri, pappersindustri samt
järn-, stål- och metallverk.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Industrins kapacitetsutnyttjande minskade med ca 8 procentenheter från
toppnivån i böljan av 1989 till fjärde kvartalet 1991, då nyttjandegraden
uppgick till 82%. Under den tidigare nedgångsfåsen från böijan av 1979
till bottennivån 1982 minskade kapacitetsutnyttjandet med ca 7 procenten-
heter. Den senaste nedgången ser alltså inte avvikande ut, men den sker
från en något högre nivå. Industrins kapacitetsutnyttjande fjärde kvartalet
1991 låg knappt 3 procentenheter över bottennivån 1982. Skillnaden
mellan det möjliga kapacitetsutnyttjandet med befmtlig arbetsstyrka i
industrin och det faktiska kapacitetsutnyttjandet ökade markant under
1991. Detta innebar att industrin, med befintlig arbetsstyrka, skulle ha
kunnat producera ca 12% mer fjärde kvartalet. Det svaga efterfrågeläget
förklarar emellertid nedgången i kapacitetsutnyttjandet. Det kraftiga fallet
talar för att industrin behållit ledig kapacitet snarare än lagt ned
kapacitet. Konjunkturinstitutet har gjort en uppskattning av industrins

kapitalstock och visar att den fortsätter att öka i volym, men i lägre takt.
Kapitalkvoten, dvs. kapitalstockens andel av förädlingsvärdet, ligger
kvar på en hög nivå. Det talar också mot att någon omlåttande utslagning
av kapacitet skett. Statistiken är emellertid osäker och bygger delvis på
ett antagande om realkapitalets medellivslängd. Risken finns därför att
utslagning av kapacitet underskattas under vissa perioder.

Fallet i kapacitetsutnyttjandet i verkstadsindustrin från början av 1989
har varit kraftigare jämfört med nedgången under 1980-1982. Då sjönk
det med 7 procentenheter, medan det minskade med nära 12 procenten-
heter från första kvartalet 1989 t.o.m. fjärde kvartalet 1991. Den kraftiga
nedgången tyder på att verkstadsindustrin till stor del valt att behålla
ledig kapacitet för att utnyttja vid kommande konjunkturuppgång.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 4:2 Kapacitetsutnyttjandet i verkstadsindustrin (exkl. varv)

Källa: Statistiska centralbyrån.

Medan sysselsättningen inom industrin beräknas fortsätta att kraftigt
minska ökar produktiviteten markant, med drygt 5 % såväl i år som 1993.
En omfattande strukturomvandling sker nu inom stora delar av industrin,
med målet att höja produktivitetstillväxten. Inom flera stora verkstads-
företag koncentreras produktionen till färre enheter, produktionen blir
mer specialiserad, teknikutvecklingen möjliggör en längre driven
mekanisering av tillverkningen, personalen omoiganiseras och far ökad
kompetens, ledtiderna kortas ned m.m.

Återhämtningen i industrin kommer att underlättas av att konkurrens-
kraften stärks. Under 1991 steg industrins lönekostnader (timlön inkl,
sociala avgifter) med ca 7% jämfört med drygt 10 1/2% året innan.
Produktiviteten ökade ungefär lika mycket båda åren, med knappt 1 %.
Arbetskostnaderna per producerad enhet ökade följaktligen med nära
10% 1990 och med ca 6% förra året. Motsvarande uppgång i konkur-
rentländerna 1991 uppgick till knappt 4 1/2%. Kronans effektiva

depreciering med drygt 1 % förra året medförde att enhetsarbets-
kostnadema räknat i gemensam valuta ökade maiginellt snabbare än i
konkurrentländerna.

De låga lönekostnadsökningama i år och nästa år, som beräknas uppgå
till drygt 3 % per år, och produktivitetsökningarna på drygt 5 % per år,
bidrar till en kraftig förstärkning av industrins konkurrenskraft. Medan
industrins enhetsarbetskostnader minskar med omkring 2% i år och nästa
år stiger den i konkurrentländerna. Den tyska industrin, den största
konkurrenten till svensk industri, tappar konkurrenskraft i förhållande till
Sverige, i och med ökade arbetskostnader per producerad enhet med
4,8% i år och med 3% nästa år.

Den relativa arbetskostnaden per producerad enhet förutses minska med
sammanlagt ca 8 1/2% för svensk industri under 1992-1993. Förutom att
lönekostnaderna ökar långsammare i Sverige jämfört med konkurrent-
länderna beräknas produktiviteten stiga ca 6 1/2% snabbare för svensk
industri under perioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 4:2 Nyckeltal för industrin

Procentuell förändring

	1989	1990	1991	1992	1993
Lönekostnad per timme	10,8	10,6	7,1	3,2	3,5
Produktivitet	3,2	0,8	0,9	5,4	5,3
Enhetsarbetskostnad, (ULC)	7,4	9,7	6,1	-2,1	-1,7
Produktivitet, 11 OECD-länder	3,5	2,6	1,4	1,9	2,2
11 OECD-länders ULC	1,7	3,8	4,4	2,9	2,4
11 OECD-länders ULC, SEK	1,2	5,6	5,7	2,6	2,6
Relativ ULC, SEK	6,1	3,9	0,4	-4,6	-4,2

Källor: Konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Det råder fortfarande oklarhet om den rätta nivån för industrins relativa

arbetskostnader per producerad enhet. Industristatistiken ger en gynn-
sammare bild än nationalräkenskaperna över utvecklingen i industrins
enhetsarbetskostnader under 1980-talet. SCB utreder hur skillnaderna kan

förklaras² och har bl.a. redan konstaterat att sanningen bör ligga
någonstans mellan industristatistikens och nationalräkenskapernas resultat.
Det finns bl.a. risk för inkonsistens i nationalräkenskaperna genom att
olika källor används för täljare och nämnare i produktivitetsmåttet.
Industristatistiken har däremot överskattat produktivitetsutvecklingen och
underskattat industrins totala kostnader. SCB kommer till sommaren

presentera en "ny" industristatistik, med en avgränsning av industri-
verksamheten som ska stämma bättre överens med nationalräken-

skaperna. Nationalräkenskaperna kommer också att justeras med
avseende på industrins förädlingsvärde och resultatet kommer att
presenteras i slutet av året.

² Industrins konkurrenskraft och produktivitet i fokus - en utvärdering av stati-
stiken, Margareta Ringqvist, SCB 1992.

4.2 Lönsamhet

Under andra halvåret 1989 böljade industriföretagens vinster fälla. De
senaste två åren krympte industrins vinstmarginal (beräknad som
bruttoöverskott³ dividerat med bruttoproduktionsvärde) kraftigt, med
sammanlagt 1,5 procentenheter. Under den förra lågkonjunkturen i böljan
av 1980-talet minskade den med knappt en procentenhet. Industri-
företagens resultat efter finansnetto föll med 46% 1991, ett kraftigt fäll
historiskt sett.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 4:3 Industrins bruttovinst som andel av kapitalstocken

Procent

Anm.: Diagrammet avser industrin exkl. varv och petroleumraffinaderier.
Källor. Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Lönsamheten i småföretagen inom hela näringslivet minskade också
fr.o.m. hösten 1989, vilket småföretagarbarometem⁴ visar. Lönsamheten
för småföretagen väntas nå en bottennivå första halvåret 1992. Den
kraftiga försämringen de senaste åren sammanföll med ökningen i antalet
företagskonkurser och bankernas kreditförluster. En åtstramning av
kreditmarknaden har skett, vilket i första hand tycks drabba småföretag,
som fatt svårare att få lån till nyinvesteringar beviljade till följd av en allt
hårdare kreditprövning.

Förra året skedde en nedväxling i industrins lönekostnader per produce-
rad enhet. Dessutom steg insatskostnadema betydligt långsammare än

³ Bruttoöverskottet är ett nationalräkenskapsbegrepp, som uttrycker hur mycket
som återstår av förädlingsvärdet när lönekostnaderna räknats bort. I företagseko-
nomiska termer motsvaras bruttoöverskottet närmast av rörelseresultat exkl.
lagerprisvinster, före kalkylmässiga avskrivningar.

⁴ Undersökningen omfattar företag med upp till 19 anställda inom den affärs-
drivande sektorn i näringslivet. Företagarnas Riksorganisation och Förenings-
banken svarar för undersökningen.

tidigare. Vinstmarginalerna minskade ändå eftersom produktpriserna steg Prop. 1991/92:150
ännu långsammare än de rörliga kostnaderna. Minskad efterfrågan, Bilaga 1:1.1
överkapacitet i vissa branscher, ökad konkurrens, marknadsandels-
förluster, fallande priser på bl.a. metaller, bidrog till små prisökningar.

Industrins vinstandel, dvs. driftsöverskottet brutto som andel av
förädlingsvärdet, beräknas ha nått en botten 1991, i nivå med 1982-års
vinstandel. Bottennivån vid den förra lågkonjunkturen nåddes emellertid
1981 och låg 5 procentenheter lägre än 1982-års nivå.

I år väntas industrins vinstmarginal öka med 0,8 procentenheter. Till
detta bidrar nedgången i lönekostnaderna per producerad enhet, som
minskar med ca 2%. Dessutom stiger knappast insatsvarukostnadema.
Priserna på petroleumprodukter minskar kraftigt från föregående år
medan övriga insatsvarupriser stiger svagt. Industrins produktpriser
bedöms ligga kvar på en i det närmaste oförändrad nivå. Trots det stiger
alltså vinstmarginalerna.

Nästa år stiger insatsvarukostnadema snabbare, men borttagandet av
den allmänna energiskatten för industrin motverkar uppgången i förbruk-
ningskostnadema. Förslaget innebär en sänkning av industrins energiskatt
med ca 3,4 miljarder kr., vilket gynnar främst den mest energitunga
industrin, dvs. basindustrin. Detta bidrar starkt till en förbättring i
industrins vinstmarginal, som stiger med hela 1,4 procentenheter 1993.
Till förbättringen bidrar dessutom en ytterligare minskning i lönekost-
naden per producerad enhet, med 1,5%. Producentpriserna stiger, men
är ändå pressade jämfört med utländska konkurrentpriser.

Tabell 4:3 Industrins rörliga kostnader, produktpriser, marginaler per
producerad enhet samt bruttoöverskottsandel

Procentuell förändring

	1989	1990	1991	1992	1993
Per producerad enhet (procentuell förändring): Förbrukningskostnad Lönekostnad¹	7,6	2,8	1,5	0,2	2,6
	7,3	8,4	5,9	-2,1	-1,5
Lönekostnad per timme	10,4	9,2	7,3	3,2	3,5
Produktivitet	2,9	0,7	1,3	5,4	5,1
Summa rörlig kostnad	7,6	4,4	2,9	-0,5	1,4
Produktpris	7,4	3,6	1,9	0,3	3,0
Marginal, procentenheter	-0,1	-0,8	-0,7	0,8	1,4
Bruttoöverskottsandel²	29,8	27,5	25,3	27,3	30,9

¹ Lönekostnad per timme avser löner inkl, kollektiva avgifter. Produktivitet avser
bruttoproduktion i fasta priser per arbetad timme.

² Som andel av förädlingsvärdet till faktorpris.

Anm.: Uppgifterna avser industri exkl. petroleumraffinaderier och varv.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Utvecklingen av industrins lönsamhet under 1980-talet har avsevärt
skilj t sig åt mellan olika branscher. För producenter av bearbetade varor
visar perioden efter devalveringarna i böljan av 1980-talet fram t.o.m.

1986 en god lönsamhetsutveckling. Basindustrin följde med i den kraftiga
uppgången från 1982, men fick problem 1985-1986, då vinsterna föll.
Under perioden 1987-1989 steg basindustrins vinster igen, men övrig
industri drabbades av en försämring. Basindustrins vinstandel böljade
fålla först 1990.

Rörelseresultatet efter finansnetto i svensk skogsindustri föll med nära
70% förra året. Nedgången var också kraftig för den amerikanska och
finska skogsindustrin. Positiva effekter av den finska devalveringen i
november förra året märks inte i resultatet för 1991, men bör komma i
år. Den finska skogsindustrin har i viss mån vunnit marknadsandelar
efter devalveringen.

Skogsindustrin har fortsatta problem med överkapacitet för både massa
och papper, och konkurrensen är hård. Medan efterfrågan från om-
världen på massa och papper haft en tendens att öka, bidrog överkapa-
citeten till att exportpriserna på massa sjönk 1991 med 22,5%. Vinst-
marginalerna minskade därmed mycket kraftigt. Priset på pappersmassa
bedöms vara på väg uppåt, men från en låg nivå. Exportpriset för massa
beräknas för helåret 1992 fålla med 2% jämfört med föregående år.
Exportpriset på papper och papp kan väntas minska med över 5% i år
från en uppgång förra året med knappt 1 %.

För järn-, stål- och metallverk föll exportpriserna också under 1991.
Efterfrågan minskade, både från hemma- och exportmarknaden. Den
globala investeringsnedgången slog hårt mot branschen. För börsbolagen
inom metallindustrin föll resultatet efter finansnetto med drygt 65%
förra året. Konjunkturuppgången på viktiga marknader väntas dessutom
gå långsamt, men dock bidra till en successiv resultatförbättring för
branschen.

Basindustrins rörliga kostnader per producerad enhet beräknas fålla
med drygt 1 % i år. De pressade priserna medför emellertid en nedgång
i vinstmarginalen även i år, med 1/2 procentenhet. Först nästa år väntas
marginalerna förbättras, delvis till följd av en markant uppgång i försälj-
ningspriserna. Dessutom bidrar slopandet av den allmänna energiskatten
för industrin starkt till att dämpa uppgången i basindustrins förbruknings-
kostnader 1993. De beräknas stiga med 2,6% medan lönekostnaden per
producerad enhet minskar med knappt 1 %. De rörliga kostnaderna totalt
ökar med knappt 2% medan produktpriserna stiger med ca 6 1/2%.
Vinstmarginalen stiger då med ca 4 1/2 procentenheter. Bruttoöverskottet
som andel av förädlingsvärdet ökar till knappt 38%. Den senaste
toppnivån 1989 låg vinstandelen på nära 43 %.

Den svaga efterfrågeutvecklingen för bilar och investeringsvaror har
slagit hårt mot verkstadsindustrins export. Transportmedelsindustrins
vinster föll kraftigt förra året, vilket främst förklaras av den negativa
utvecklingen för personbilsförsäljningen, särskilt på de stora marknaderna
USA, Storbritannien och Sverige. Enligt Sveriges Verkstadsindustriers
prognos för den totala verkstadsindustrin minskade avkastningen på totalt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

kapital⁵ med tre procentenheter 1991 från föregående år, till 3,1% 1991.
Rörelsemaiginalen⁶ blev negativ, -1,3%.

Trots den stora nedgången för verkstadsindustrin finns nu vissa positiva
tecken. Exportorderingången till branschen som helhet tycks vara på väg
uppåt, men tillväxten i år väntas bli svag. Lönekostnaderna per produce-
rad enhet minskar med diygt 2% i år till följd av en markant uppgång i
produktivitetstillväxten. De totala rörliga kostnaderna väntas minska i år
med knappt 1/2%, vilket ger visst utiymme för en uppgång i vinst-
marginalerna, trots att produktpriset i det närmaste förblir oförändrat.
Nästa år beräknas marginalen växa snabbare, trots fortsatt pressade
produktpriser. Produktivitetsökningen förblir stark och lönekostnaden per
producerad enhet minskar med ca 3 1/2%. Uppgången i förbruknings-
kostnadema motverkas något av slopandet av energiskatten för industrin,
men i betydligt mindre grad jämfört med effekten för basindustrin.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

⁵ Resultat efter finansnetto plus räntekostnader som andel av totalt kapital.

⁶ Resultat före finansnetto som andel av omsättningen.

5 Näringslivets tjänster

Den del av tjänstesektorn som riktas mot framför allt industri- och
byggföretag märkte av en minskad efterfrågan 1991. Fortsatt fällande
industriproduktion i år försvagar efterfrågan på dessa tjänster ytterligare,
men under loppet av 1993 väntas en förbättring. För de tjänster som
riktas mot hushållen är utvecklingen den motsatta. Produktionen av
hushållstjänster fortsätter att stiga i år, men beräknas däremot gå tillbaka
när den privata konsumtionen minskar 1993.

Under de senaste decennierna har tjänstesektorn passerat industrin i
fråga om antalet sysselsatta och produktion, se diagram 5:1. År 1991
arbetade ungefär 2/3 av de sysselsatta inom tjänstesektorn och ca 1/3
inom den varuproducerande sektorn. Framväxten av ett "tjänstesamhälle"
är en internationell företeelse och andelen sysselsatta inom tjänstesektorn
uppgick till 65% i genomsnitt inom OECD 1990.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 5:1

Produktionen i näringslivets olika delar i
förhållande till BNP

Anm.: Till industrin har SNI 2-5 räknats, till tjänster SNI 6-9.
Källa: Statistiska centralbyrån.

Produktion och sysselsättning i näringslivet

Sysselsatta i näringslivet i förhållande till totala antalet
sysselsatta

Tjänsterna kan delas in beroende på var produktionen sker. En tjänst
klassificeras som offentlig om den produceras inom en offentlig
myndighet. De övriga tjänsterna produceras inom näringslivet för
försäljning på marknaden och utgör det som vanligen kallas för den
privata tjänstesektorn. Det innebär att även statliga och kommunala bolag
samt affärsdrivande verk räknas till den privata tjänstesektorn. År 1991
svarande den för 35 % av totalt antal sysselsatta och 39% av produktionen
i Sverige.

Den privata tjänstesektorn består i sin tur av en mängd ytterst
heterogena branscher. Om branscherna indelas efter hur tjänsterna anv-
änds utgör knappt hälften, 48% 1990, insats i annan produktion i
Sverige, s.k. företagstjänster. De övriga tjänsterna går till slutlig
förbrukning, till allra största del privat konsumtion (36%). Efterfrågan
på företagstjänster följer närmast industri- och byggkonjunkturen, medan
hushållstjänsternas utveckling främst kopplas till privat konsumtion.
Därmed skiljer sig konjunkturkänsligheten mellan de olika tjänste-
branschema väsentligen åt.

Framväxten av tjänstesektorn förklaras delvis av att produktionsmeto-
derna blivit alltmer kunskapsintensiva, vilket ställer större krav på
kvalificerade tjänster. Dessutom sker s.k. sektorövergångar, vilket
innebär att verksamheter omklassificeras från t.ex. industri till tjänstesek-
tor p.g.a. att den huvudsakliga verksamheten förändras eller att delar av
företag bolagiseras. Detta fenomen förklarar framför allt ökningen av
uppdragsverksamhet under 1980-talet.

Tjänsternas andel av utrikeshandeln, exkl. finansiella tjänster, har vuxit
från 15 till 20% under de två senaste decennierna. När kreditmark-
nadema avreglerades har utbytet av finansiella tjänster mellan länder
stigit markant. Betalningen för dessa sker emellertid främst genom
räntemarginaler och registreras därmed inte i statistiken. EES-avtalet och
ett framtida EG-medlemsskap medför att branscher som hittills varit
skyddade nu utsätts för utländsk konkurrens. Tjänstehandeln förutses
därför växa länder emellan.

Med utgångspunkt från svensk näringsgrensindelning (SNI) kan
följande indelning av den privata tjänstesektorn göras efter tjänsternas
användningsområden:

Distributionstjänster

Distributionstjänster består av parti- och detaljhandel tillsammans med
restaurang- och hotellverksamhet. Dessa är huvudsakligen hushålls-
tjänster, men partihandeln riktas mot såväl hushåll som företag.
Detaljhandeln redovisade en ökad försäljningsvolym 1991, men pris-
utvecklingen var svag, vilket innebar krympande vinstmarginaler.
Sårbarheten ökade därmed och konkurserna inom sällanköpsvaruhandeln
steg med drygt 60%. Utvecklingen inom partihandeln var splittrad. Den
del som levererar till detaljhandeln klarade sig bättre än den som riktas
mot annan produktion. Inom partihandeln minskade såväl försäljnings-
volymen som antalet anställda under 1991. Orderläget var svagt och
försäljningspriserna i stort sett oförändrade. Mer än 60% av partihandels-
företagen uppgav i konjunkturinstitutets tjänstebarometer (sista kvartalet
1991) att lönsamheten var dålig, vilket också resulterade i en uppgång av
antalet konkurser med 56%. Bruttoöverskottsandelen inom hela varu-
handeln minskade från 9,8% 1990 till 8,2% i fjol och totalt 11 700
personer varslades under 1991.

Kommunikationstjänster

Person- och godstransporter samt post- och telekommunikation utgör
tillsammans kommunikationstjänster. Tjänsterna riktas till både företag
och hushåll. Åkeriernas transportvolym gick tillbaka under 1991 och
prissänkningar var vanligare än prishöjningar enligt tjänstebarometem.
Samfärdseltjänstema redovisade också en volymminskning förra året,
medan post- och teletjänster steg. Sektorn är idag starkt reglerad, men
kommer att utsättas för ökad konkurrens i och med EES-avtalet. Hårdare
miljökrav, liksom en ökad kostnadsmedvetenhet inom näringslivet, som

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

bl.a. påverkar företagens lagerhållningsbeteende, väntas medföra struk-
turförändringar inom transportsektorn.

Finansiella tjänster

Finansiella tjänster består av bank- och forsäkringsverksamhet och
inriktas mot såväl företag som hushåll. Den snabba utvecklingen på de
finansiella marknaderna medförde att grändragningen mellan bank- och
forsäkringsverksamhet luckrades upp. Fr.o.m. den 1 augusti i fjol blev
det tillåtet för banker och försäkringsbolag att äga varandra. Produk-
tionen ökade 1991 med 7 resp. 4% inom bank- och försäkringsverk-
samhet. Bruttoöverskottsandelen, som för finansiella företag avspeglar
räntenettot minus förvaltningskostnader, steg något under 1991. Andra
halvan av 1980-talet kännetecknades av en generös och expansiv kredit-
givning. Lågkonjunkturen och betydande prisfall på kommersiella fastig-
heter medförde att kreditinstituten under förra året drabbades av kraftigt
ökade kreditförluster. Tack vare den goda intjänandeförmågan begrän-
sades dock det negativa resulatet till ca 10 miljarder kr i det svenska
banksystemet. Både bank- och försäkringsbranschen karaktäriserades av
starka koncentrationstendenser för att genom stordriftsfördelar hantera
den försämrade lönsamheten.

Fastighetsförvaltning

Tjänsteinnehållet inom branschen fastighetsförvaltning utgör en ytterst
liten del av kostnaderna. De motsvaras i stället främst av kapitalkostnader
samt kostnader för reparationer, underhåll och energi. Antalet sysselsatta
inom branschen är därför mycket litet. Produktionen är på kort sikt inte
konjunkturberoende utan utvecklas i den takt den befintliga bostads-
stocken slits och underhålls. Prisfallet på kommersiella fastigheter under
den senaste tiden samt förändringar av bostadssubventioner och ett lägre
bostadsbyggande framöver m.m. torde på sikt leda till en svag utveck-
ling.

Uppdragsverksamhet

Uppdragsverksamhet är den del av tjänstesektorn som vuxit snabbast
under de två gångna decennierna. Uppdragsverksamhet är i sig en ytterst
heterogen bransch och återfinns inom områden som t. ex. ADB, teknik,
reklam, informations- och skrivbyråer. Minsta gemensamma nämnare är
att det handlar om konsultverksamhet som nästan uteslutande inriktar sig
mot företag. De skilda delsektorema påverkas ytterst olika av den
rådande lågkonjunkturen. Värst drabbade enligt tjänstebarometem är
byggkonsulter där omsättningen liksom orderingången föll märkbart,
medan motpolen utgörs av juridisk uppdragsverksamhet där efterfrågan
var fortsatt stark hela 1991. Totalt sett inom uppdragsverksamhet ökade
antalet arbetade timmar medan bristen på arbetskraft med branschspecifik
kompetens upphörde helt. Den samlade produktionsvolymen böljade
också fålla under loppet av 1991.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Övriga privata tjänster

I övriga privata tjänster inkluderas renhållning, undervisning, rekreation
m.m. som riktas mot såväl företag som hushåll. Produktionsvolymen
sjönk något under 1991, samtidigt som antalet arbetade timmar steg med
1%. I den mån offentliga tjänster privatiseras kommer undervisnings-
sektorn liksom hälso- och sjukvård att öka kraftigt.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Produktiviteten ökade med 0,9% i genomsnitt i tjänstesektorn under
perioden 1980-1990 och steg med 1,0% i fjol. Den har dock fluktuerat
kraftigt och på ett ibland svårförklarligt sätt. Det är problematiskt att
avgöra hur stor del av en värdemässig förändring som utgör ersättning
för ökad kvalitet och som därmed skall betraktas som en volymökning.
Det ligger ofta i tjänstens karaktär att kvaliteten inte är kvantifierbar
samtidigt som den är ett mycket viktigt konkurrensmedel. I produk-
tivitetsdelegationens betänkande angavs att svårigheter att mäta kvalitets-
förändringar sannolikt lett till att produktivitetsökningen underskattats i
delar av tjänstesektorn.

När skattereformen genomfördes breddades basen för mervärdeskatt.
Detta påverkade de tjänstesektorer som tidigare varit befriade eller hade
reducerad skattesats och som vänder sig till hushåll. Enligt den utredning
som dåvarande Statens Industriverk (SIND) gjorde i samband med skatte-
reformen leder den höjda mervärdeskattesatsen till en nedgång i turismen
(hotell- och restaurangbranschen, vissa transportbranscher, nöjesfält
m.m.) med 11% på lång sikt. Efter den partiella mervärdeskattesänk-
ningen fr.o.m. 1992 begränsas nedgången i turism enligt SIND till ca
5%. Sänkningen omfattar livsmedel, hotell- och restaurangtjänster samt
persontransporter.

Diagram 5:2 Konjunkturläget i olika Ijänstebranscher

Nettotal

-10

-20

-30

-40

-50

-60

-70

-80

-90

1990/3 1990/4 1991/1 1991/2 1991/3 1991/4 1992/1

Anm.: Bilden visar ett nulägesomdöme av antalet företag som anger att konjunktur-
läget förbättrats minus de som anser att det försämrats, under första kvartalet 1992.
Källa: Konjunkturinstitutet.

Utsikter för 1992 - 1993

Konjunkturinstitutet publicerar sedan två år en konjunkturbarometer för
tjänstesektorn motsvarande den som görs för industrin. Tjänstebarometem
omfattar detalj- och partihandeln, åkerier och uppdragsverksamhet.
Barometern för första kvartalet 1992 visar på ett splittrat konjunkturläge,
se diagram 5:2. Detaljhandeln tror på en fortsatt ökad försäljningsvolym,
men ett minskat antal anställda det kommande halvåret. Såväl parti-
handeln som åkerierna väntar sig neddragningar av försäljningsvolym och
antalet anställda. Inom uppdragsverksamhet finns vissa sektorer vars
förväntningar är positiva, men det stora flertalet tror på minskad
fakturering och sysselsättning.

Fortsatt fallande industriproduktion i år förstärker de indikationer som
framkommer ur tjänstebarometem om en negativ utveckling av produk-
tionen av företagstjänstema, men en förbättring väntas under 1993 när
industriproduktionen vänder uppåt. En fortsatt positiv utveckling av den
privata konsumtionen i år bidrar till en ökning av hushållstjänsternas
produktion som kompenserar nedgången av företagstjänstema. Däremot
förutses en försvagning 1993 när den privata konsumtionen väntas gå
tillbaka. Rationaliseringar förväntas leda till en minskad sysselsättning i
år främst inom företagstjänstema, men också inom hushållstjänsterna
beräknas sysselsättningen gå tillbaka något. Sammantaget beräknas
produktionen stiga med 0,9% i år och med 1,8% 1993, samtidigt som
sysselsättningen fäller med knappt 2% i år och ytterligare ca 1% 1993.
Prognoserna över produktion och sysselsättning innebär att produk-
tiviteten inom tjänstesektorn beräknas öka med 2 1/2 till 3 % per år under
prognosperioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

6 Arbetsmarknad

Efter en avtagande överhettning under loppet av 1990, med stigande
arbetslöshet mot slutet av året, fortsatte arbetsmarknadsläget att försämras
i ett snabbt tempo under 1991. Arbetslösheten steg med ca en procent-
enhet från början av året till närmare 3,5% mot slutet av 1991. Syssel-
sättningsnedgången var markant. Antalet minskade med närmare 80 000
personer i genomsnitt under året. Nedgången var betydligt kraftigare
under senare delen av året. Ökningen av arbetslösheten dämpades av ett
allt starkare fall i arbetskraftsutbudet.

Den fortsatt höga nivån på antalet varsel samt den svaga efterfrågan på
arbetskraft som råder indikerar en fortsatt stigande arbetslöshet från den
höga nivån på 4,1% som uppnåddes under böljan av 1992. Årsgenom-
snittet 1992 beräknas stiga till 4,4%. Sysselsättningen förutses fålla med
närmare 3,5% eller ca 150 000 personer. Också 1993 beräknas syssel-
sättningen fortsätta att sjunka, om än i en avtagande takt, och arbetslös-
heten stiger till ett årsgenomsnitt på ca 5%. Den öppna arbetslösheten
hålls tillbaka av de ytterligare åtgärder som föreslås sättas in. Orsakerna
till det pressade arbetsmarknadsläget är en svag utveckling av produk-
tionen med en minskning med 0,5% 1992 och endast 1% ökning nästa
år. Dessutom tillkommer effekten av en ovanligt kraftig produktivitets-
tillväxt med uppemot 3% per år. Det normala mönstret har varit att
produktiviteten stiger i en konjunkturuppgång i samband med att
produktionen åter tar iärt. I år sjunker istället produktionen samtidigt som
en ännu starkare nedgång av sysselsättningen orsakar produktivitetsför-
bättringen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 6:1 Antal varsel om uppsägningar per kvartal

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

6.1 Sysselsättning

Nedgången i sysselsättningen, som inleddes i böljan av 1991 fortsatte
under året i en accelererande takt. I genomsnitt under 1991 sjönk

sysselsättningen med närmare 80 000 personer eller 1,7%. Antalet
arbetade timmar föll med 2%, vilket innebar att medelarbetstiden
reducerades något. Att medelarbetstiden avtog trots minskad sjukfrån-
varo sammanhänger med att antalet lagstadgade semesterdagar utökades
med två dagar för stor del av de sysselsatta.

Till sysselsättningsnedgången, som fortsatte i snabbt tempo i böljan av
1992, bidrog främst industrin, men minskningar noterades inom samtliga
branscher. Nedgången inom den konkurrensutsatta delen i ekonomin har
pågått sedan böljan av 1990. Inom de privata och offentliga konkurrens-
skyddade sektorerna noterades en stagnation eller tillbakagång först under
andra hälften av 1991.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 6:1 Arbetsmarknad

Tusental personer (i åldrarna 16-64 år)

Nivå Förändring från föregående år

1991 1991 1992 1993

Sysselsättning

Jord- och skogsbruk	143	-6	-5	-4
Industri	939	-62	-70	-15
Byggnadsverksamhet	312	-1	-38	-25
Privata tjänster	1624	-14	-25	-7
Kommunal verksamhet	1200	1	-9	-13
Statlig verksamhet	208	5	-4	-8
Totalt	4430	-77	-151	-72
Arbetskraft, totalt	4552	-25	-77	-48
Arbetslösa	122	53	74	24
% av arbetskraften	2,7	2,7	4,4	5,0

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Den långsiktiga trenden mot minskad sysselsättning inom jord- och
skogsbruket förutses fortsätta. Under 1991 sjönk antalet med 6 000
personer. I år och nästa år beräknas antalet gå ned ungefär lika mycket.
Inom jordbruket är omställningen mer av strukturell art genom den
jordbrukspolitiska reformen och närmandet till EG medan omställningen
är mer konjunkturell inom skogsbruket.

Inom industrin fortsätter den starka neddragningen av sysselsättningen.
Förra året sjönk antalet med över 60 000 personer. I år beräknas
nedgången bli ännu större, 70 000 personer. Den starkt avtagande syssel-
sättningen, i timmar räknat 7 %, samtidigt som produktionen fäller med
endast ca 2% innebär en produktivitetsuppgång på hela 5,5%. Nästa år
beräknas produktivitetsutvecklingen bli lika stark, till följd av att
produktionen växer med ca 4% samtidigt som sysselsättningen fortsätter
att fålla med ytterligare 1,5%. Trots att industriproduktionen vänder
uppåt relativt kraftigt förutses således produktivitetsökningen bli
densamma som i år. Detta förklaras av att de stora sysselsättningsned-
dragningar som gjorts minskar potentialen för snabba produktivitets-
ökningar när efterfrågan åter tar fart. Det innebär att arbetskraftsreserven
som tidigare i motsvarande konjunkturfåser genererat en snabb produk-
tivitetstillväxt i produktionsökningsfäser nu är mindre.

Byggnadsverksamheten ligger sent i konjunkturcykeln och syssel-
sättningen böljade minska först mot slutet av 1991. Under 1992 och
1993 förutses en stark neddragning av antalet sysselsatta, med ca 40 000
resp. 25 000 personer. Förutom effekten av konjunkturnedgången samt
oron på de finansiella marknaderna finns strukturella orsaker till
nedgången. Det innebär en anpassning till högre relativkostnader för
boendet samt en lägre subventionering av byggandet. Den starka produk-
tivitetstillväxt, år 1992 närmare 7%, som blir följden av den omfattande
sysselsättningsneddragningen kan till viss del förklaras av effek-
tivitetsförbättringar i samband med avvecklandet av subventioner och
regleringar.

Inom den privata tjänstesektorn avtog sysselsättningen alltmer under
loppet av 1991. I genomsnitt under året föll sysselsättningen med 14 000
personer. Det var varuhandeln som svarade för hela nedgången. Produk-
tionen inom tjänstesektorn var relativt oförändrad. I år väntas däremot
produktionen stiga med närmare 1%, till följd av den positiva utveck-
lingen av den privata konsumtionen, medan antalet sysselsatta faller med
1,5%, eller med 25 000 personer. Ar 1993 beräknas sysselsättnings-
nedgången bromsas upp samtidigt som produktionen stiger med närmare
2% till följd av vändningen uppåt i industriproduktionen.

En stagnation av sysselsättningen inträffade under loppet av 1991 inom
den kommunala sektorn. Under 1992 förutses en minskning med ca
10 000 personer och 1993 ett ytterligare fall med 13 000 personer.
Överföringen av antalet personer i beredskapsarbete och inskolnings-
platser till de föreslagna s.k. ungdomspraktikplatsema innebär en ned-
dragning i sig. Detta beror på att de som berörs av de förstnämnda typen
av åtgärder räknas som sysselsatta, företrädelsevis inom kommunerna,
medan deltagande i ungdomspraktik definieras som studerande och
därmed inte ingår i arbetskraften.

Sysselsättningen inom staten böljade falla under loppet av 1991.
Genomsnittet för året steg ändå enligt arbetskraftsundersökningen (AKU)
med 5 000 personer jämfört med 1990. Det beror dock på statistiska
mätfel. Enligt SCB:s årsstatistik för den statliga sysselsättningen var
antalet istället ungefär oförändrat jämfört med 1990. Neddragningen av
den statliga administrationen gör att antalet förutsätts minska både 1992
och 1993 med sammanlagt 12 000 personer.

Sammanfattningsvis fortsätter den snabba nedgången av den totala
sysselsättningen under 1992. Kostnadskrisen inom industrin under senare
delen av 1980-talet medförde att sysselsättningen där böljade anpassas
nedåt redan 1989. Därefter har trycket på effektiviseringar stigit som
följd av de krav som ställs i samband med den allt starkare inter-
nationella integrationen samt p.g.a. den desinflationsprocess som
ekonomin genomgår bl.a till följd av att devalveringsvägen är stängd.
Denna anpassningsprocess, som förstärkts av konjunkturnedgången,
beräknas fortsätta under prognosperioden. Under 1993 drar minskningen
inom byggsektorn ned sysselsättningsutvecklingen medan fallet bromsas
i industrin samt i den privata tjänstesektorn, där produktionsökningar
förutses.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 6:2 Produktion och sysselsättning i timmar

Ärlig procentuell förändring

	1987	1988	1989	1990	1991	1992	1993
Näringslivet
Produktion	3,1	2,7	2,6	0,5	-1,9	-0,7	1,6
Sysselsättning	1,7	3,5	1,1	0,5	-3,6	-4,5	-1,8
Produktivitet	1,4	-0,8	1,5	-0,1	1,7	4,0	3,5
Industri Produktion	2,5	2,3	1,7	-2,0	-5,3	-2,0	3,8
Sysselsättning	1,7	0,5	-0,6	-2,7	-6,2	-7,0	-1,4
Produktivitet	0,8	1,9	2,3	0,8	0,9	5,4	5,3
Byggnadsverksamhet Produktion	3,9	0,7	5,7	0,2	-2,3	-4,0	-4,5
Sysselsättning	1,5	0,9	3,6	2,0	-2,3	-10,0	-7,5
Produktivitet	2,3	-0,2	2,0	-1,8	0,0	6,7	3,2
Privata tjänster Produktion	5,0	3,8	2,6	2,2	-0,3	0,9	1,8
Sysselsättning	2,8	3,1	3,0	1,4	-1,3	-1,9	-0,8
Produktivitet	2,1	0,7	-0,4	0,8	1,0	2,8	2,6
Offentliga tjänster							-0,9
Produktion	0,8	0,7	2,1	1,3	0,8	0,0	-0,9
Totalt
Produktion	2,6	2,3	2,4	0,7	-1,3	-0,5	1,0
Sysselsättning	1,1	2,7	1,5	0,7	-2,2	-3,2	-1,6
Produktivitet	1,5	-0,4	0,9	0,1	1,0	2,8	2,7

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

För produktiviteten innebär detta förlopp att en kraftig uppgång sker
1992 till följd av den starka sysselsättningsnedgången, trots att produk-
tionen faller. Produktiviteten stiger med 2,8%. Det föreligger dock stora
tolkningsproblem av sambandet mellan produktions-, efterfråge- och
sysselsättningsutvecklingen i statistiken för 1991. Det får återverkningar
också under prognosperioden. År 1993 sker en lika stark produk-
tivitetsförbättring. Större delen av den strukturella anpassningsprocessen
bör då ha genomförts, åtminstone inom industrin. Dessutom böljar
sannolikt företagen se en ljusning i ekonomin och benägenheten att
ytterligare dra ned på personal kan därmed komma att avta.

Medelarbetstidens utveckling är ytterligare en faktor som påverkar
sysselsättningen. Under 1991 sjönk medelarbetstiden trots att sjukfrån-
varon minskade. Det är en följd främst av att antalet semesterdagar
utökades bland vissa grupper. År 1992 och 1993 beräknas medelarbets-
tiden stiga svagt, trots att det också finns ett antal faktorer som verkar i
motsatt riktning. Det gäller t.ex. ett ökat antal permitteringar med
korttidsvecka och en högre andel deltidsarbetande. I uppdragande riktning
verkar däremot den minskande frånvaron, främst sjukfrånvaron som
historiskt tenderat att ha ett motkonjunkturellt förlopp. Ett antal
förändringar i sjukförsäkringssystemet förstärker denna tendens. Det
gäller t.ex. arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen som infördes fr.o.m.
1 januari 1992, de ökade satsningarna på rehabilitering samt det
aviserade införandet av två karensdagar 1993.

6.2 Utbud av arbetskraft

I samband med att efterfrågan på arbetskraft blev allt starkare mot slutet
av 1980-talet steg också antalet personer i arbetskraften i snabb takt.
Under loppet av 1990 avtog ökningstakten och under 1991 inleddes en
nedgång som gradvis accelererade. I genomsnitt föll antalet under året
med 25 000 personer. Befolkningen ökade med ca 27 000 personer i
genomsnitt under 1991 enligt AKU. Ett lägre arbetskraftsdeltagande
svarade därmed för hela minskningen av antalet i arbetskraften. Bakom
nedgången av arbetskraftsdeltagandet ligger ett starkt fäll i de yngre
åldersgrupperna. Bland de äldre i åldern 55-64 år fortsatte däremot
deltagandet att stiga något, främst bland kvinnorna. Det totala arbets-
kraftsutbudet minskade av flera skäl. Antalet personer i arbetsmarknads-
utbildning steg samtidigt som antalet platser i det reguljära utbildnings-
väsendet utökades. Under 1991 ökade antalet studerande, som ej deltog
i arbetskraften, med drygt 40 000 personer enligt AKU. Därav skulle,
enligt AMS statistik, uppgången i antalet i arbetsmarknadsutbildning
utgöra ca hälften. Motivationen att aktivt söka arbete minskas också i takt
med att arbetsmarknadsläget försämras. Utvecklingen av antalet s.k.
latent arbetssökande, dvs. personer som kan och vill arbeta men inte
aktivt sökt arbete och därmed inte inräknas i arbetskraften, bekräftar
denna utveckling. En stor del av dessa är ungdomar. Noteras kan att
också studerande som egentligen vill arbeta kan klassas som latent
arbetssökande. Under 1991 uppgick antalet latent arbetssökande till ca
65 000 personer, att jämföra med ca 40 000 personer 1990.

Tabell 6:3 Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper

Årsmedeltal 1991 och förändring i procentenheter

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Nivå Förändring från föregående år

	1991		1988	1989	1990	1991	1992	1993
16-19 år,	män	42,3	0,6	2,5	-0,4	-5,4
	kvinnor	47,1	1,1	2,0	-0,8	-3,4
20-24 år,	män	82,8	2,3	0,7	-0,2	-2,0
	kvinnor	77,5	0,9	1,2	-1,4	-3,1
25-54 år,	män	94,6	0,0	0,3	0,0	-0,5
	kvinnor	90,5	0,4	0,1	0,3	-0,8
55-64 år,	män	75,5	0,0	-0,2	0,7	0,0
	kvinnor	66,9	0,6	-0,6	2,0	0,6
Totalt		83,9	0,6	0,5	0,3	-0,9	-1,8	-1,1

Källor: Statistiska centralbyrån (AKU) och finansdepartementet.

Det fortsatt försämrade arbetsmarknadsläget som förutses under
prognosperioden medför att utbudet av arbetskraft sannolikt fortsätter att
minska. Nedgången beräknas bli starkast 1992 då effekten av ökade
arbetsmarknadspolitiska åtgärder är som störst. Utbudet väntas fålla med
nästan 80 000 personer 1992. År 1993 förutses ytterligare en minskning
med närmare 50 000 personer. Utbudet minskar trots att befolkningen
beräknas fortsätta stiga med ca 20 000 per år. Det är således arbets-

kraftsdeltagandet som svarar för tillbakagången. Mest markant väntas
nedgången bland ungdomar bli. Till det medverkar den fortsatta
utvecklingen mot att alltfler studerar, främst genom arbets-
marknadspolitiska insatser som praktikplatser. Den höga nivån på det
totala arbetskraftsdeltagandet som uppnåddes under överhettningsåren
fram till 1990 berodde sannolikt på att grupper som tidigare haft svårt
att ta sig in på arbetsmarknaden i högre utsträckning kunde etablera sig
där. Ytterligare en orsak till att arbetskraftsdeltagandet sjunker, vilket det
inte gjort i tidigare konjunkturnedgångar, är att kvinnornas förvärvs-
frekvens alltmer närmat sig männens varför bidraget från den trend-
mässiga uppgången för kvinnorna avtagit.

För personer i åldern 65-74 år gör SCB en specialundersökning det
sista kvartalet varje år, eftersom denna grupp inte täcks av de ordinarie
månatliga arbetskraftsundersökningama. Efter en svacka 1990 steg
arbetskraftsdeltagandet oväntat 1991 trots det försämrade arbets-
marknadsläget. Andelen som deltar i arbetskraften i åldersgruppen
uppgick till 9,6%, mot 8,5% ett år tidigare. Det var männen som svarade
för uppgången, medan deltagandet bland kvinnorna var oförändrat.
Arbetskraftstalet bland männen uppgick till närmare 15%, mot drygt 12%
för ett år sedan. Bland kvinnorna deltog endast 5% av befolkningen i
arbetskraften. Det totala antalet sysselsatta i denna åldersgrupp uppgick
till 80 000 personer, vilket är 10 000 fler än året innan. En stor andel av
de sysselsatta, 60%, utgörs av egna företagare eller medhjälpande
familjemedlem. Denna grupp svarade också för större delen av ökningen.
Under prognosperioden förutses arbetskraftsdeltagandet i denna grupp
vara oförändrat.

6.3 Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetslösheten böljade stiga under loppet av 1990 från, p.g.a. över-
hettningen, en mycket låg nivå på drygt 1 % av arbetskraften. Ökningen
fortsatte under 1991. Under det första halvåret uppgick arbetslösheten till
drygt 2% och under det andra till drygt 3%. Genomsnittet för helåret
blev 2,7% motsvarande ca 120 000 personer. Det var ca 50 000 fler än
året innan, då arbetslösheten uppgick till 1,5%. Nedgången i utbudet,
ökade arbetsmarknadspolitiska insatser samt en minskad medelarbetstid
bromsade uppgången i den öppna arbetslösheten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 6:4 Relativ arbetslöshet i olika åldrar

Procentandel av arbetskraften i respektive åldersgrupp

	1983	1984	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991
16-19 år	9,2	4,3	4,1	3,6	3,6	3,1	3,1	4,5	6,7
20-24 år	4,7	5,5	5,3	5,1	4,4	3,4	2,9	3,0	5,8
25-54 år	2,2	2,0	1,8	1,7	1,4	1,2	1,0	1,1	2,1
55-64 år	2,4	2,8	2,5	2,1	1,9	1,6	1,2	1,4	2,0
Totalt	2,9	2,6	2,4	2,2	1,9	1,6	1,4	1,5	2,7

Anm.: Siffrorna för åren 1983-1986 har reviderats med hänsyn till omläggningen av
mätmetod i AKU.

Källa: Statistiska centralbyrån.

En större utjämning av fördelningen av arbetslösheten mellan olika
grupper och regioner tycks ha skett under innevarande lågkonjunktur i
förhållande till böijan av 1980-talet. Trots detta drabbas de som har ett
svagt fäste på arbetsmarknaden hårdast även vid denna konjunktur-
nedgång. Det gäller t.ex. ungdomar och utländska medboigare. I åldern
16-19 år uppgick arbetslösheten 1991 till närmare 7% och bland 20-24-
åringama till närmare 6%. Relativt sett har 20-24-åringama drabbats
hårdare än i förra lågkonjunkturen. Åldersgruppen 55-64 år har däremot
klarat sig bättre. Bland utländska medborgare uppgick arbetslösheten till
6,6% 1991. Det innebär ett relativt sett avsevärt sämre arbets-
marknadsläge än i förra lågkonjunkturen.

Arbetslösheten bland männen är nu betydligt högre än bland kvinnor.
Situationen var den motsatta i föregående lågkonjunktur. Ytterligare en
grupp med försämrat relativt arbetsmarknadsläge är tjänstemännen som
i allt högre grad har berörts av de strukturella förändringarna i närings-
livet. Neddragningarna i den offentliga verksamheten väntas bidra till ett
fortsatt besvärligt arbetsmarknadsläge för denna yrkeskategori.

Trots ökningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har en
markant uppgång av antalet långtidsarbetslösa (arbetslösa längre tid än 6
månader) skett det senaste året. I andra länder har långtidsarbetslösheten
varit en av faktorerna som lett till "hysteresis", dvs. en permanent högre
arbetslöshet. En risk är då att överhettningstendenser kan uppstå vid en
relativt måttlig uppgång av produktionen. Antalet långtidsarbetslösa i
Sverige böljade stiga i slutet av 1990. Uppgången fortsatte under 1991
och antalet uppgick till i genomsnitt ca 20 000 personer. Mot slutet av
året och böijan av 1992 hade antalet stigit till ca 35 000 personer. Av
dessa hade ca 1/4 varit arbetslösa längre tid än ett år. Medeltiden i
arbetslöshet har på ett år stigit med ca 3 veckor till 18 veckor.

Som årsgenomsnitt uppgick antalet långtidsarbetslösa som mest under
föregående lågkonjunktur till ca 40 000 personer. Det motsvarade
närmare 30% av det totala antalet arbetslösa. Samma andel i böijan av
detta år var ca 20%. Eftersom andelen historiskt stiger med lång
eftersläpning är det sannolikt att den kommer att fortsätta att stiga också
under denna prognosperiod. T.ex. har antalet arbetslösa som varit
arbetslösa i 3-6 månader ökat markant. Jämfört med slutet av 1990 hade

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

antalet vid slutet av 1991 fördubblats till ca 35 000 personer. En
motsvarande andel långtidsarbetslösa som under föregående lågkonjunktur
innebär ett genomsnitt på ca 70 000 långtidsarbetslösa 1993.

Lågkonjunkturen inverkar också på arbetstiderna som tenderar att
förkortas inom vissa delar av arbetsmarknaden. Antalet personer som
skulle vilja arbeta mer böljade stiga redan under 1990. Uppgången
fortsatte 1991 då 250 000 personer skulle ha velat arbeta mer än de
gjorde om de inte hade hindrats av arbetsmarknadsskäl. Enligt AMS
statistik över antalet deltidsarbetslösa består majoriteten av dessa av
kvinnor. En stor del av de deltidsarbetslösa finns inom hälso- och

sjukvården.

Den vikande sysselsättningen gör att arbetslösheten bedöms fortsätta att
stiga under 1992 för att under loppet av 1993 säsongrensat plana ut.

Arbetslöshetsuppgången bromsas av att utbudet faller. Arbetslösheten
beräknas uppgå till i genomsnitt 4,4% 1992 och till 5,0% 1993. Det
innebär en uppgång med ca 75 000 personer till ca 195 000 arbetslösa
1992. År 1993 förutses antalet stiga till 220 000 personer. Det innebär
en nästan dubbelt så hög andel öppet arbetslösa plus andelen i kon-
junkturberoende åtgärder 1993 jämfört med den som uppnåddes under
föregående lågkonjunktur. Då uppgick andelen som högst till ca 5,5 % av
arbetskraften. Det kan jämföras med de 9% som förutses för 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 6:2 Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbets-
marknadspolitiska åtgärder

Källor: Statistiska centralbyrån, arbetsmarknadsstyrelsen och finansdepartementet.

Det finns ett antal risker i ovanstående bedömning. Svårfångade
faktorer som desinflationsprocessen samt strukturella förändringar som
ekonomin för närvarande genomgår inverkar, förutom konjunkturen, på
förloppet. Historiska samband är därmed mer otillförlitliga än tidigare.
Svårigheterna är stora när det gäller att bedöma arbetsgivarnas beteende
och därmed produktivitetsutvecklingen. Dessutom tillkommer problemen
med statistiken vad gäller den bristande samstämmigheten mellan
produktions- och användningssida. Arbetslöshetsprognosen fäller ut
utifrån en kalkyl med många och osäkra poster.

De senaste åren har arbetsmarknadspolitiken i ökad utsträckning
inriktats på att underlätta anpassningen på arbetsmarknaden. Det innebär
en prioritering av utbildnings- och rehabiliteringsinsatser samt en
förstärkning av platsförmedlingen. Antalet personer som deltog i syssel-
sättningsskapande åtgärder drogs successivt ned från toppåret 1984 till
1990. Under samma period var antalet deltagande i arbetsmarknads-
utbildning relativt oförändrat. Under 1991 steg antalet personer i
arbetsmarknadsutbildning mycket starkt medan antalet personer i

sysselsättningsskapande åtgärder ökade i betydligt mindre omfattning. I
prognosen beräknas antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
stiga till ca 4% av arbetskraften, motsvarande ca 180 000 personer,
under första halvåret 1993. För resterande del av året görs ett be-
räkningstekniskt antagande om oförändrad volym. Den föreslagna s.k.
ungdomspraktiken som införs i halvårsskiftet 1992 beräknas innebära ett
nettotillskott av antalet i åtgärder med ca 40 000 personer. Antalet som
förutses delta i ungdomspraktiken uppgår till ca 60 000 personer, varav
20 000 överförs från särskilda inskolningsplatser och beredskapsarbete.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 6:5 Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Tusental, genomsnitt per år

	1984	1985	1986	1987	1988	1989	1990	1991
Sysselsättnings- skapande åtgärder	93	67	53	41	31	19	15	29
- beredskapsarbete - ungdomslag¹/	41	24	19	17	14	10	8	11
särskild inskol- ningsplats	31	31	24	18	10	5	3	10
- avtalad inskol-
ningsplats				1	2	1	2	3
- rekryteringsstöd Arbetsmarknads-	21	12	10	6	5	3	2	5
utbildning (AMU)	37	33	34	36	40	38	37	57
Utbildningsvikariat								1
Företagsutbildning² Åtgärder för arbets-	2	3	4	3	3	4	6	6
handikappade³	68	72	79	82	84	86	88	86
Totalt	200	175	170	162	158	147	146	179
Andel av arbets- kraften⁴	3,1	2,4	2,1	1,8	1,7	1,4	1,3	2,0
¹ Ungdomslagen avskaffandes den			1 jul>	1989 och	ersattes	med	särskilda	inskol-

ningsplatser.

² Utbildning vid permitteringshot, flaskhalsutbildning m.m.

³ Samhall, lönebidrag, arbetsmarknadsinstitutet och offentligt skyddat arbete.

⁴ Samtliga åtgärder exkl. arbetshandikappade.

Källa: Arbetsmarknadsstyrelsen.

7 Löner och konsumentpriser

Aktivitetsdämpningen i den svenska ekonomin har fört med sig en bety-
dande nedväxling av löneökningstakten. Lönerna är historiskt sett mycket
känsliga för förändringar i arbetsmarknadsläget, men vid de arbetslös-
hetsnivåer som nu förutses är känsligheten mer osäker. Prognosen för
såväl 1992 som 1993 innebär att lönerna stiger med ca 3,5%. Detta
medför att de svenska lönerna stiger långsammare än i våra viktigaste
konkurrentländer.

Prisökningstakten har avtagit mycket snabbt och är för närvarande ca
2,6 %, från att så sent som vid årsskiftet ha legat kring 8 %. Inflationsför-
väntningarna har radikalt dämpats och nu stabiliserats kring 2%. Detta
ligger väl i linje med prognosen för såväl i år som för 1993. Konsument-
prisutvecklingen hålls tillbaka, både 1992 och 1993, av omlättande
förändringar i den indirekta beskattningen. Prognosen för i år och nästa
år innebär att konsumentpriserna stiger blygsamt, med 2 respektive diygt
2%. Den underliggande prisökningstakten avtar från diygt 5% 1991 till
knappt 3% 1993. Detta innebär att de svenska konsumentpriserna stiger
långsammare än i nästan samtliga viktiga konkurrentländer.

7.1 Löner

Den genomsnittliga löneökningstakten dämpades från 10% 1990 till diygt
5% 1991. Den allt kraftigare avmattningen av den svenska ekonomin
under 1991, i kombination med en sämre lönsamhetsutveckling och ett
stärkt förtroende för den fästa växelkurspolitiken, medförde en radikal
omsvängning av beteendet hos såväl företag som löntagare. Företagen
kom till insikt att höjda kostnader vare sig skulle ackommoderas genom
ingrepp från statsmakten eller kunde övervältras i form av höjda priser
med hänsyn till positionen på världsmarknaden. Detta skapade ett starkt
omvandlingstryck inom hela näringslivet. Hushållen å sin sida konfron-
terades med snabbt stigande varsel, företagsutslagningar och höjd
arbetslöshet. Tillsammans medförde detta en kraftig dämpning av
inflationsförväntningarna och en snabb lönenedväxling till de lägsta
löneökningstalen sedan 1960-talet.

De senaste årens forskning kring den svenska lönebildningen tyder på
att lönerna är mycket känsliga för förändringar i arbetsmarknadsläget.
Andra viktiga förklaringsfäktorer är vinster, prisförväntningar och
produktivitet. Problemet är emellertid att det inte med säkerhet går att
fastställa hur lönebildningen fungerar vid de höga arbetslöshetsnivåer som
nu förutses. Detta av den enkla anledningen att Sverige inte under efter-
krigstiden upplevt en så hög arbetslöshet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 7:1 Timlöner och arbetskraftskostnader

Årlig procentuell förändring

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Samtliga löntagare

Industriarbetare

	Avtal	Löne- glid- ning	Timför- tjänst	Avtal	Löne- glid- ning	Timför- tjänst	Sociala kost- nader	Arbets- krafts- kostnader
1980	7,8	1,7	9,5	6,1	3,2	9,3	0,8	10,2
1981	6,3	2,8	9,1	5,9	4,2	10,1	0,5	10,7
1982	4,6	1,7	6,3	4,1	3,5	7,6	0,2	7,8
1983	4,6	1,9	6,5	3,8	2,9	6,7	2,4	9,3
1984	5,6	2,3	7,9	6,2	4,1	10,3	-0,1	10,2
1985	4,1	3,4	7,5	3,8	3,7	7,5	0,2	7,7
1986	6,0	2,6	8,6	3,9	3,5	7,4	0,0	7,4
1987	3,5	2,9	6,4			6,4	0,6	7,0
1988	4,2	2,3	6,5	3,4	5,0	8,4	0,0	8,4
1989	6,3	3,7	10,0	4,5	5,6	10,1	0,6	10,8
1990	6,1	3,9	10,0	2,8	6,7	9,5	1,0	10,6
1991	2,8	2,5	5,3	2,3	3,1	5,4	1,6	7,1
1992	2,5	1,0	3,5			3,5	-0,3	3,2
1993			3,5			3,5		3,5

Anm.: Uppgifterna för samtliga löntagare baseras på lönesummestatistik. Uppgifterna för industriarbetare
grundas på förtjänststatistik. Förtjänststatistiken har i förekommande fall kompletterats med engångsbelopp,
som ej ingår i SCB:s statistik. Avtalskonstruktionen för industriarbetare 1987 omöjliggör en meningsfull
uppdelning på avtal och löneglidning.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Diagram 7:1 Industriarbetarlön, utfall och skattningar

Årlig procentuell förändring

Anm.: Industriarbetarlön exkl. arbetstidsförkortningar.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

I diagram 7:1 illustreras dilemmat. Bilden visar tre olika framskriv-
ningar av industriarbetarlönen. Framskrivningama är gjorda med hjälp

av tre olika ekonometriska skattningar. Det enda som skiljer ekvationerna
åt är den matematiska specificeringen av arbetslöshetsnivån. Ingen av
estimeringarna är den andra överlägsen vid utvärdering utifrån historiska
data, utan ger näst intill identiska resultat. När arbetslösheten når upp till
nivåer på 3% eller däröver upphör följsamheten och istället erhålles tre
tämligen olika resultat. Ett gemensamt mönster finns dock i den
bemärkelsen att alla tre skattningarna ger för svenska förhållanden
historiskt sett mycket låga tal.

I bedömningen för innevarande år måste hänsyn också tas till gällande
avtalssituation. Parterna står i dagsläget inför stabiliseringsavtalets
kontrollstation som har till uppgift att fastställa hur stor del av löneglid-
ningen 1991 som skall avräknas från de avtalsmässiga löneökningarna
1992. Hittills har bl.a. den offentliga sektorn och Verkstadsindustriema-
metallarbetama avslutat detta arbete. I dessa fall har en avräkning skett
i enlighet med Rehnbergavtalets anda. Detta tillsammans med att
överhänget från 1991 blev något mindre än vad som förutsågs i den
preliminära nationalbudgeten motiverar en nedjustering av löneprognosen
från 4,5 till 3,5% för 1992. Den allmänna löneavgiften slopades vid
årsskiftet vilket medför att den totala timkostnaden sjunker ytterligare
0,3 procentenheter, till 3,2%.

Nästan samtliga, för lönebildningen 1993, viktiga förklaringsvariabler
fortsätter att sträva åt ett och samma håll. Estimeringarna resulterar
därför i lägre löneökningar under 1993 än under 1992.

I böijan av nästa år löper de nuvarande avtalen på arbetsmarknaden ut.
Det kommer att firmas grupper med kompensationskrav för låga nomi-
nella löneökningar 1991-1992. Detta i kombination med oenighet hos
parterna vad gäller den framtida institutionella ramen för lönebildningen
kan medföra en situation som inte bara styrs av det ekonomiska läget
utan också av organisationspolitiska förhållanden. Det mycket svaga
arbetsmarknadsläget bedöms dock dominera lönebildningen. Sammantaget
förutses löneökningarna 1993 uppgå till i genomsnitt 3,5%.

Riskfördelningen bedöms inte vara symmetrisk kring prognosen, utan
sannolikheten förutses vara större för högre löneökningar 1992 och för
lägre under 1993.

Inom OECD-området steg lönerna med knappt 6% 1991 och öknings-
takten väntas avta under såväl 1992 som 1993. I Tyskland, Sveriges
viktigaste konkurrent på världmarknaden, steg lönerna med drygt 6%
1991. Även här förutses löneökningarna avta, se diagram 7:2. För första
gången sedan 1982 steg den svenska timförtjänsten långsammare än
konkurrenternas.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 7:2 Nominell timlön inom industrin

Årlig procentuell förändring, nationell valuta

Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Den fästa växelkurspolitiken medför att kostnadsanpassningen till en
större del faller på lönebildningen. Åteigången kan komma att ta tid
eftersom nominallönema i Sverige inte anpassas nedåt. Samtidigt är våra
konkurrenters löneökningar relativt måttliga. En kraftig produktivitetstill-
växt medför emellertid att den relativa enhetsarbetskraftskostnaden faller
såväl 1992 som 1993. Relativpriserna förutses dock inte sjunka i samma
utsträckning, vilket speglar de svenska företagens behov att förbättra
lönsamheten, se vidare kapitel 4.

7.2 Konsumentpriser

Under loppet av 1991 ökade konsumentprisindex (KPI) med 8%. Den
underliggande inflationen i konsumentledet (nettoprisindex, NPI, som är
KPI rensat från indirekta skatter och subventioner) steg under 1991 med
lite drygt 5 %. I mars i år hade inflationen mätt som KPI i årstakt gått
ned till 2,6% och NPI till 4,5%.

Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna, som föll
kraftigt under 1991, tycks ha stabiliserats kring 2%-nivån, se diagram
7:3. Detta ligger väl i linje med bedömningen nedan. Inflationsförvänt-
ningar spelar en central roll i samhällsekonomin. På basis av dessa fattas
en rad beslut i såväl företag som hushåll, t.ex. vad gäller lönsamhetskal-
kyler, lagerhållning, inköpsmönster, konsumtionens fördelning i tiden.
Detta i sin tur påverkar investeringsbeteendet hos ekonomins aktörer.
Förväntningarna påverkar också nominallönemas utveckling och därmed
kostnadstiycket i ekonomin.

Diagram 7:3 Hushållens prisforväntningar de kommande 12 månaderna

Anm.: Den heldragna kurvan representerar endast de hushåll som i sina svar angivit
en förväntad inflationstakt mellan 0-15%.

Källor: Statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Inflationsförväntningarna är numera brutna och Sverige befinner sig i
en desinflationsprocess, dvs. en period med avtagande prisökningar.
Desinflationsprocessen ger upphov till en rad olika effekter i samhälls-
ekonomin. Realräntorna stiger åtminstone till en böijan till en hög nivå,
se diagram 1:1, vilket skärper avkastningskraven på reala tillgångar.
Omfattande prisfall på t.ex. kommersiella fastigheter har medfört snabbt
växande kreditförluster. Detta har resulterat i en ytterligare åtstramning
av kreditmarknaden. Lägre priser på t.ex. fastigheter har också medfört
att kostnadsgapet mellan nyproduktion och att köpa en befintlig lokal
krympt. Tillsammans leder detta till att investeringsaktiviteten hämmas
och att omfattande rationaliseringar görs inom företagssektorn, vilket i
sin tur resulterar i lägre produktion och högre arbetslöshet.

Konsumentprisprognosen för i år och nästa år återfinns i tabell 7:2.
Arbetskraftskostnaden per producerad enhet (ULC) utgör den enskilt
viktigaste förklaringsfaktom tillsammans med bedömningen av vinst-
marginalerna inom framför allt handeln. Låga löneökningar tillsammans
med sänkta arbetsgivaravgifter (1992) och god produktivitetsutveckling
bidrar till att enhetsarbetskostnadens ökningstakt kraftigt reduceras. Det
faktum att vinstmaiginalema, så som de kommer till uttiyck här, har
fallit alltsedan 1986 i kombination med svaga kostnadsökningar och en
fortsatt växande privat konsumtion motiverar en viss återhämtning av
marginalerna i år. Tendensen förväntas hålla i sig även 1993, om än i en
betydligt mindre omfattning.

Vid årsskiftet reducerades mervärdeskattesatsen för livsmedel, hotell
och restaurang samt för inrikes resor. Vidare reducerades investerings-
bidraget för bl.a. nybyggnation av bostäder. Sammantaget sänkte detta
KPI med drygt 1 %, men påverkade inte NPI. Nästa år avskaffas en rad

punktskatter, på bl.a. läskedrycker, konfektyr, kemisk-tekniska preparat,
kasettband och videoapparater. Samtidigt föreslås eneigibeskattningen av
bl.a. hushåll att öka. Vidare upphör den tillfälliga sänkningen av
fastighetsskatten för småhus och investeringsbidraget slopas. Slutligen
sänks mervärdeskattesatsen från 25 till 22% för de nyttigheter som idag
belastas med 25 % mervärdeskatt. Sammantaget innebär detta att bidraget
från indirekta skatter reducerar KPI:s ökningstakt 1993 med 1,1
procentenheter. NPI påverkas inte. Fastighetsskatten för andra fastigheter
än bostäder slopas fr.o.m. 1993. Detta påverkar konsumentpriserna
indirekt, via lägre kostnader för företagen, och väntas 1993 reducera
såväl KPI som NPI med ca 0,1%. Som en konsekvens av reducerade
subventioner och ökad självfinansiering förväntas en fortsatt relativt stark
prisstegring inom området "diverse taxor", se tabellens anm. Även inom
boendet stiger kostnaderna snabbare än de genomsnittliga konsument-
priserna, vilket delvis förklaras av sänkta räntesubventioner. Prishöj-
ningarna för egnahemsboende är lägre än för boende i flerfamiljshus.
Detta sammanhänger med att reducerad avdragsrätt för kapitalkostnader
inte påverkar KPI. Allmännyttans fastigheter schablontaxeras emellertid
och för att bibehålla neutralitet mellan boendeformerna minskas
räntebidragen till flerfamiljshus (vilket påverkar KPI) när kapitalskatten
och därmed avdragsrätten för villaägare sänks.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 7:2 Konsumentpriser

Årlig procentuell förändring

	1991	1992	1993
KPI dec.-dec.	8,0	2,0	2,2
Nettoprisindex	5,1	3,4	2,7
Importpriser, totalt	-0,7	0,2	2,7
Oljeprodukter	-26,0	-16,3	7,3
Övrigt	1,2	1,2	2,5
Bostäder, totalt	9,2	4,9	5,8
Flerfamiljshus	11,0	6,4	8,5
Egnahem	7,3	3,2	2,8
Indirekta skatter, bidrag i procentenheter	3,4	-1,3	-1,1
Diverse taxor	7,8	8,0	6,0
Konkurrensutsatt svensk produktion	5,3	2,0	2,0
Arbetskraftskostnad i näringslivet	7,4	2,0	1,3
Vinstmarginal, bidrag i procentenheter	-0,5	0,6	0,2
KPI årsgenomsnitt	9,4	2,5	2,2
Nettoprisindex	5,5	4,4	2,8
OECD	43	3,3	3,4
Implicitprisindex	10,2	3,1	2,5
Basbelopp	32 200	33 700	34 400

Anm.: Diverse taxor består av läkemedel, läkarvård, tandläkararvode, lotteri m.m.,
TV-licens, post och tele samt resor och transporter. Nettoprisindex är KPI exkl.
indirekta skatter och subventioner.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statens pris- och konkurrens-
verk samt finansdepartementet.

Vid internationella jämförelser av inflationstakten används ofta
konsumentprisindex eller deflatom för privat konsumtion (IPI). Ingetdera
speglar det samlade inflationstrycket i en ekonomi. Dessutom föreligger
icke obetydliga skillnader mellan ländernas sätt att beräkna KPI, vilket
givetvis försämrar jämförbarheten. Inflationstakten enligt konsumentpris-
index är emellertid ett av de konvergensvillkor som kommer att ställas
inom EMU. Inom kort beräknas harmoniseringsarbetet av KPI att
inledas. Prognosen för 1992 och 1993 medför att de svenska konsument-
priserna stiger långsammare än i nästan samtliga viktiga konkurrent-
länder.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 7:4 Konsumentpriser

Ärlig procentuell förändring

Anm.: OECD-länderna är sammanvägda enligt varje lands betydelse som konkurrent
till Sverige på världsmarknaden.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

En implicit prisindex för privat konsumtion (IPI) framkommer ur
nationalräkenskapernas redovisning av den privata konsumtionen.
Vikterna i IPI speglar den aktuella konsumtionssammansättningen, till
skillnad från KPI som baseras på föregående års värden. Under såväl
1990 som 1991 resulterade skattereformen i omfattande relativprisför-
skjutningar i konsumentledet. Både i år och nästa år ändras den indirekta
beskattningen. Detta tillsammans med förskjutningar i konsumtions-
sammansättningen och differensen mellan prisutvecklingen för lägenhets-
och egnahemsboende förklarar till största delen skillnaden mellan KPI
och IPI.

8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion ^ProP- 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

De senaste två åren ökade hushållens realt disponibla inkomster med
sammanlagt 7,5 % medan den privata konsumtionen steg med knappt 1 %.
Hushållens sparkvot förbättrades därmed med inte mindre än 6,5
procentenheter mellan 1989 och 1991. Även 1992 beräknas en positiv
inkomstutveckling för hushållssektom trots sjunkande sysselsättning och
stigande arbetslöshet. Inkomstökningen räcker till att både höja konsum-
tionen och sparandet i år. Nästa år beräknas både inkomsterna och
konsumtionen minska och sparkvoten sjunker något, se tabell 8:1.

Tabell 8:1 Hushållssektoms disponibla inkomster, konsumtion och sparande

Miljarder kr. Procentuell förändring

	1990	1991	1992	1993	1990	1991	1992	1993
Löpande priser
Löner	599,0	619,0	632,1	638,7	12,9	3,3	2,1	1,0
Företagar inkomster	62,1	62,3	62,2	64,3	8,1	0,3	-0,1	3,3
Räntor och utdelningar, netto	-31,1	-31,1	-30,7	-32,0
Inkomstöverföringar från
offentlig sektor	277,1	319,1	336,6	355,6	10,8	15,1	5,5	5,6
Övriga inkomster, netto	88,8	110,2	118,5	122,7	-1,3	24,1	7,5	3,6
Direkta skatter, avgifter m.m.	305,2	285,0	287,1	303,7	4,6	-6,6	0,7	5,8
Disponibel inkomst	690,7	794,4	831,6	845,7	13,0	15,0	4,7	1,7
Privat konsumtion	699,0	779,4	807,8	823,6	9,4	11,5	3,6	2,0
1985 års priser
Disponibel inkomst	504,8	526,7	534,7	530,6	3,1	4,3	1,5	-0,8
Privat konsumtion	510,9	516,8	519,4	516,8	-0,2	1,2	0,5	-0,5
Sparkvot, nivå i %	-1,2	1,9	2,9	2,6

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

8.1 Hushållens inkomster

Förra året steg de realt disponibla inkomsterna med nära 4,5 % samtidigt
som den reala lönesumman före skatt minskade med ca 5,5%. Bakom
den kraftiga inkomstökningen ligger i huvudsak skattereformen.
Sänkningen av inkomstskatten beräknas ge ett bidrag med ca 6,5
procentenheter till hushållens reala inkomstökning 1991. Även trans-
fereringarna från den offentliga sektorn hade en expansiv inverkan. I
skattereformen ingick höjningar av barn- och bostadsbidragen samt
pensionstillskotten. Även för 1992 medför skattesänkningar och
transfereringsökningar en relativt god inkomstutveckling för hushållen.
Nedväxlingen av inflationen är en starkt bidragande orsak till att de realt
disponibla inkomsterna kan öka med 1,5% i år trots att sysselsättningen
faller med ca 3 %.

Sysselsättningen minskar även 1993, vilket leder till en fortsatt nedgång
av den reala lönesumman. Därtill kommer en ytterligare minskning av

löneinkomsterna (inkl, sjuklön) genom det föreslagna införandet av Prop. 1991/92:150
karensdagar vid sjukdom. Effekterna på inkomstutvecklingen av Bilaga 1:1.1
inflationsnedväxlingen avtar. De realt disponibla inkomsterna beräknas
minska med 0,8%. Nedgången begränsas av att barnbidragen höjs.

Att hushållen inte får en sämre inkomstutveckling de närmaste åren,
trots att arbetsmarknaden försvagas kraftigt under hela perioden, beror
på att bortfallet av löneinkomster till stor del kompenseras genom bidrag
till personer i arbetsmarknadsutbildning och till arbetslösa, se tabell 8:2.

Tabell 8:2 Hushållens inkomster

Miljarder kr. Procentuell utveckling Procentuellt bidrag till
Löpande priser 1985 års priser realinkomstutvecklingen

	1991	1991	1992	1993	1991	1992	1993
Lönesumma exkl. sjuklön	619,0	-5,6	-2,1	-0,2	-4,9	-1,7	-0,2
därav timlön		-4,0	0,8	1,3	-3,5	0,6	1,0
sysselsättning		-1,8	-2,9	-1,5	-1,4	-2,3	-1,2
Inkomstöverföringar inkl, sjuklön	319,1	5,2	6,4	1,7	2,1	2,6	0,7
Pensioner från offentlig sektor	173,4	3,0	4,8	1,9	0,7	1,1	0,4
Sjukförsäkring m.m. inkl, sjuklön	61,0	-7,6	-6,7	-11,2	-0,7	-0,5	-0,8
Arbetslöshetsbidrag m.m.	21,8	78,3	62,0	19,4	1,3	1,7	0,9
Övriga transfereringar	62,9	11,0	4,1	2,5	0,8	0,3	0,2
Övriga inkomster, netto	141,4	3,5	-0,2	-0,4	0,6	0,0	-0,1
Direkta skatter	285,0	-14,7	-1,7	3,5	6,6	0,6	-1,3
Disponibel inkomst	794,4	4,3	1,5	-0,8	4,3	1,5	-0,8
Tillfälligt sparande	2,8				1,2	0,3	-0,7
Inkomster inkl, tillfälligt sparande	797,2	5,6	1,8	-1,4	5,6	1,8	-1,4

Anm.: Lönesumma, inkomstöverföringar och skatter är deflaterade med konsumentprisindex (KPI). Disponibel
inkomst och tillfälligt sparande är deflaterade med implicit prisindex för privat konsumtion (IPI). Skillnaden
mellan KPI och IPI påverkar posten "övriga inkomster, netto".

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Det tillfälliga sparandet drog ned hushållens köpkraft 1989 och 1990.
Vid redovisningen av disponibel inkomst i nationalräkenskaperna görs
inget avdrag för det tillfälliga sparandet. Ej heller tillskrivs hushålls-
sektom inkomster när sparandet återbetalas. Det tillfälliga sparandet
under 1989 och 1990 ingår som en del av hushållens totala sparande och
i den utsträckning som återbetalningarna av sparandet konsumeras
registreras det som ett minskat hushållssparande. Förra året steg
hushållens köpkraft utöver de disponibla inkomsterna med drygt 1
procentenhet, dels genom att det tillfälliga sparandet upphörde och dels
genom att 1989 års sparande återbetalades i maj 1991. I februari 1992
återbetalades 1990 års tillfälliga sparande, vilket bidrar till att öka
hushållens köpkraft med knappt 1/2 procentenhet i år. Nästa år minskar
köpkraften totalt med ca 1 1/2% beroende på att jämförelsenivån 1992
innefattar återbetalning av det tillfälliga sparandet.

Som framgår av tabell 8:2 beräknas den reala timlönen före skatt stiga
med 0,8% i år och med 1,3% nästa år. Den reala lönesumman minskar
dock till följd av sjunkande sysselsättning. Den fr.o.m. 1992 införda
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen innebär att arbetsgivaren övertar

betalningarna för sjukersättningen under de första 14 dagarna av en
sjukdomsperiod. Denna ersättning registreras i tabell 8:1 som lön, vilket
drar upp lönesumman i år med ca 11,5 miljarder kr. Införande av
karensdagar 1993 beräknas dra ned lönesumman (inkl, sjuklön) med ca
6 miljarder kr.

Inkomstöverföringarna från den offentliga sektorn ökar realt med ca
3% i år. Om konsekvenserna av arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen
exkluderas (arbetsgivaren betalar sjuklön), stiger dock inkomstöver-
föringama realt med nära 6,5%. Nästa år beräknas inkomstöver-
föringama öka realt med ca 3,5%. Utbetalningarna av bidrag till
personer i arbetsmarknadsutbildning och till arbetslösa stiger kraftigt,
särskilt i år men också nästa år, till följd av det gradvis försämrade
arbetsmarknadsläget. Barnbidragen höjs med 1020 kr. per barn och år
1993, se tabell 8:3.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 8:3 Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll

Miljarder kr. Procentuell förändring

Löpande priser 1985 års priser

	1990	1991	1992	1993	1991	1992	1993
Pensioner	153,8	173,4	186,2	193,9	3,0	4,8	1,9
Folkpension inkl. KBT och delpension	68,9	76,5	80,5	81,6	1,4	2,7	-0,7
Allmän tilläggspension	77,4	87,9	96,2	102,1	3,7	6,8	3,9
Tjänstepensioner	7,5	9,1	9,6	10,2	10,0	3,1	4,3
Sjukförsäkring m.m.	60,4	61,0	47,0	47,2	-7,6	-24,8	-1,8
Sjukförsäkring	34,8	31,8	16,5	15,9	-16,4	-49,4	-5,6
Föräldraförsäkring	15,7	17,9	18,2	18,6	3,9	-0,7	0,1
Arbetsskadeförsäkring	9,8	11,3	12,3	12,6	4,9	6,5	0,4
Arbetslöshetsbidrag m.m.	11,2	21,8	36,2	44,2	78,3	62,0	19,4
AMU-bidrag	3,6	6,2	9,0	12,3	56,5	42,7	34,0
Arbetslöshetsförsäkring, KAS och lönegaranti	7,6	15,6	27,2	31,8	88,6	69,6	14,6
Övriga transfereringar	51,8	62,9	67,1	70,3	11,0	4,1	2,5
Barnbidrag	12,3	16,4	16,5	18,7	21,8	-1,6	10,5
Studiebidrag m.m.	7,3	8,4	8,3	8,5	5,9	-3,7	0,3
Bostadsbidrag	3,7	6,0	6,4	6,8	46,5	3,6	4,9
Socialbidrag m.m.	6,8	8,1	9,5	10,2	8,2	14,9	4,6
Övrigt	21,6	24,0	26,4	26,1	1,4	7,2	-3,1
Summa inkomstöverföringar 277,1		319,1	336,6	355,6	5,2	2,9	3,4

Anm.: Deflatering är gjord med konsumentprisindex.

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Över hälften av inkomstöverföringama utgörs av pensioner inkl,
bostadstillägg. Pensionerna räknas upp med basbeloppet och stiger
dessutom genom att nya pensionärer med höga ATP-poäng kommer in
i systemet. Basbeloppet uppgår till 33 700 kr. i år och beräknas för 1993
till 34 400 kr. Nedväxlingen av inflationen medför att basbeloppet ökar
realt med drygt 2% i år. Nästa år blir basbeloppet realt oförändrat men
volymökningen i pensionssystemen leder dock till en fortsatt tillväxt av
de totala pensionsutbetalningarna 1993.

5 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

Ersättningsnivån i sjukförsäkringen sänktes från den 1 mars 1991 från
90% till 65% de tre första dagarna av en sjukperiod och till 80% mellan
4 till 90 dagar. Ersättningsnivån för vård av sjukt barn sänktes till 80%
de första 14 dagarna per kalenderår. För 1992 medför den ovan nämnda
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen sänkta utbetalningar från försäk-
ringen med ca 11,5 miljarder kr. Dessa regeländringar och det försämra-
de läget på arbetsmarknaden väntas medföra en en minskning av
sjukfrånvaron de närmaste åren.

Skattereformen 1990-1991 innebar en genomgripande förändring av
skattesystemet. Skatten på arbetsinkomster har sänkts kraftigt. Alla
kapitalinkomster sammanförs till ett inkomstslag och beskattas med en
enhetlig statlig skatt om 30%. Skattesänkningen finansieras delvis inom
inkomstskattesystemet genom basbreddningar och skärpning av kapital-
beskattningen. I skattereformen ligger en årlig justering av skatteskalan.
Grundavdraget höjs i takt med basbeloppets ökning och skiktgränsen för
statsskatten räknas upp med ökningen av konsumentprisindex föregående
år (mellan oktober och oktober) plus 2 procentenheter. Det innebär för
1992 att grundavdraget höjts med ca 4,5% och skiktgränsen med ca
9,5%. Arbetsinkomster som uppgår till högst ca 200 000 kr. slipper i
stort sett statlig skatt. Genom att skatteskalan räknas upp med den
historiska inflationen uppkommer en real skattesänkning när löne-
ökningarna och inflationen avtar. Med den förväntande utvecklingen av
löner och priser i år blir det en real skattesänkning 1992 på ca 4
miljarder kr. Med real sänkning avses skattebortfallet vid en jämförelse
med vad skatteintäkterna kan beräknas till om skatteskalan för i år istället
justerats med 1992 års prisutveckling. När inflationen stabiliseras 1993
medför justeringen av skatteskalan endast en mindre nedgång av det reala
skatteutaget.

För 1992 har beslutats om vissa lindringar av kapitalbeskattningen och
för 1993 sänks skattesatsen för kapitalinkomster till 25%. Skattereduk-
tionen för fackföreningsavgifter slopas fr.o.m. 1992. Ar 1993 avskaffas
schablonavdraget under inkomst av tjänst vid taxeringen. Endast
resekostnader över 4 000 kr. och övriga kostnader över 1 000 kr.
berättigar till avdrag. Detta beräknas medföra en skattehöjning på ca 7
miljarder kr. Egenavgiften till arbetslöshetskassan fördubblades 1992 och
kommer att tredubblas fr.o.m. januari 1993.

8.2 Hushållens sparande och privat konsumtion

Efter kreditmarknadens avreglering hösten 1985 steg den privata
konsumtionen kraftigt under en följd av år. Även inkomsterna ökade,
men inte alls i samma takt och hushållen drog ned sitt sparande.
Konsumtionsboomen kulminerade 1988. Då hade sparkvoten gått ned
med 7 procentenheter sedan 1985 och hushållens skulder som andel av
disponibel inkomst hade ökat från 103% 1985 till 135% 1988. Därefter
dämpades konsumtionstillväxten och 1990 registrerades t.o.m. en svag
tillbakagång till följd av ett kraftigt fall i bilinköpen. Sparandet förbättra-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

des avsevärt, men var fortfarande negativt 1990, dvs. konsumtionsnivån
fortsatte att överstiga inkomstnivån.

Diagram 8:1 Privat konsumtion

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Miljarder kr, 1985 års priser

Säsongrensat

Anm.: Diagrammet visar konsumtionsförloppet per kvartal.

Källa: Statistiska centralbyrån.

Under 1991 ökade konsumtionen successivt efter en mycket svag
inledning, se diagram 8:1. Mellan årsgenomsnitten 1990 och 1991 blev
uppgången 1,2%. Inköpen av nya bilar sjönk för tredje året i rad, medan
förändrade regler i skattereformen rörande leasingbil ledde till en
uppgång av överföringar av begagnade bilar från företag till hushålls-
sektom. Utlandsresandet föll kraftigt under det första kvartalet till följd
av orolighetema kring Persiska viken, men en återhämtning kom senare
under året. Efterfrågan på tjänster exkl. bostäder minskade med 3%,
vilket kan förklaras av den relativprisökning som skattereformen
medförde. Det var en ökad försäljning inom detaljhandeln samt en större
förbrukning av bensin och energi som höll uppe den totala privata
konsumtionen.

Under 1990 och 1991 steg sparkvoten med över 3 procentenheter per
år till ca 2%. Hela sparkvotsförsämringen mellan 1985 och bottenåret
1988 är därmed återhämtad. Det tillfälliga sparandet räknas in i
hushållens sparkvot, vilket kan sägas överskatta hushållens egentliga egna
sparande med drygt 1 procentenhet 1991.

Den dramatiska utveckling som sparkvoten uppvisat sedan 1980-talets
mitt framgår av diagram 8:2. Den kraftiga nedgången som följde efter
kreditmarknadsavregleringen 1985 kan förklaras av förmånliga avdrags-
regler i skattesystemet, relativt låga realräntor och optimistiska framtids-
förväntningar. Hushållens tillgångar, såsom fastigheter och aktier, steg
i värde och utgjorde ett växande belåningsunderlag som delvis kunde

ersätta ett eget sparande. De senaste årens förbättring i sparandet kan
ses som en "normalisering" efter en överanpassning till en avreglerad
kreditmarknad. Detta förstärks av skattereformens effekter, ett försämrat
konjunkturläge med stigande arbetslöshet samt oron på de finansiella
marknaderna. De stora kreditförlusterna i banksystemet under senare år
har fört med sig en mer restriktiv kreditpolitik och större räntemargi-
naler. Den snabba nedväxlingen i inflationstakten har medfört en markant
höjning av realräntan.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 8:2 Hushållens sparkvot

Sparande i procent av
disponibel inkomst

Anm.: Den finansiella sparkvoten är beräknad exkl. kapitaltransfereringar 1987 och
1989.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

En internationell jämförelse av sparkvotsutvecklingen visar att de stora
svängningarna inte är en unik svensk företeelse, utan de har också
observerats i bl.a. våra nordiska grannländer med en viss tidsförskjut-
ning. En ökad "skuldbörda" hos hushållen under andra hälften av 1980-
talet är också ett återkommande mönster, vilket framgår av diagram 8:3.
När sparkvoten började gå upp i Sverige 1989 sjönk skuldernas andel av
inkomsterna. Hushållens önskade skuldstock bör minska eftersom
hushållens räntekänslighet ökat genom skattereformens effekter.
Sänkningen av kapitalskatten från 30% till 25% fr.o.m. 1993 begränsar
ytterligare ränteavdragens värde. Högre realräntor förstärker incitamentet
att dra ned skuldsättningen ytterligare.

Diagram 8:3 Hushållens skuldsättning

Hushållens skulder som andel av
disponibel inkomst, %

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Anm.: Nivåskillnaderna mellan länderna illustrerar dels skillnader i statistiska
definitioner, dels olikheter i bostadsfinansieringssystem. Uppgifter för USA finns
endast t.o.m. tredje kvartalet 1991.

Källor: OECD, konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån samt respektive lands
finansdepartement.

Diagram 8:4 Hushållens förväntningar

Nettoandel

Anm.: Diagrammet visar skillnaden mellan andelen hushåll som tror på en förbättring
av den egna resp. Sveriges ekonomi och andelen som tror på en försämring de
närmaste 12 månaderna, säsongrensat.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Den minskade aktiviteten i Sverige har fått ett visst genomslag på
hushållens förväntningar enligt den senaste undersökningen över
hushållens inköpsplaner (jan. 1992). Av diagram 8:4 framgår att det är
fler hushåll som tror på en försämring än en förbättring av den egna
ekonomin de närmaste 12 månaderna. Pessimismen är, enligt traditionella
mönster, större för hela landets ekonomiska utveckling. Det är dock en
betydligt positivare bild jämfört med förväntningarna under lågkonjunk-
turen vid 1980-talets början. Detta avspeglar troligen att de gynnsamma
fektorer som skattereformen medfört ännu överväger över de negativa
effekter som följer av det försämrade konjunkturläget.

Förmögenhetseffektema är idag de omvända mot de som rådde vid
1980-talets slut. Börskurserna är fortfarande (april 1992) 29% lägre än
senaste "all timehigh" 1989. Bostadsprisema steg kraftigt under 1991 års
första kvartal, men har sedan stagnerat och visat tecken på en tillbaka-
gång mot årets slut. Det finns en oro för att Sverige skall följa det
mönster Danmark och Norge tidigare gått i genom med fallande
bostadspriser. Belåningsunderlaget krymper, vilket medför att hushållen
måste öka sitt eget sparande för att nettoförmögenheten inte skall minska.
Samtidigt stiger arbetslösheten till för Sverige ovanligt höga nivåer.
Hushållen använder därför sannolikt huvuddelen av inkomstökningen i år
till att förbättra sparandet. Återbetalningen av det tillfälliga sparandet
med 5,6 miljarder kr. håller uppe konsumtionen under årets första
kvartal, men tillväxten bedöms därefter mattas av. Relativpriserna
ändrades vid årets böijan till följd av den partiella mervärdeskattesänk-
ningen och förväntas leda till en viss förändring i konsumtionssamman-
sättningen. Den nu föreslagna generella sänkningen av mervärdeskatten
väntas medföra att en del inköp av kapitalvaror senareläggs till nästa år.
Sammantaget beräknas den privata konsumtionen öka med 0,5% i år.

Ett svagt arbetsmarknadsläge, hög realränta, sänkt kapitalskatt och ett
fortsatt behov av konsolidering håller tillbaka hushållens vilja att öka
konsumtionen på bekostnad av sparandet 1993. Under 1980-talets böijan
drog hushållen ned sparandet när inkomsterna föll för att på så sätt
upprätthålla sin konsumtionsstandard. Sparincitamenten förväntas nu vara
så starka att den beräknade nedgången av disponibelinkomsten också
resulterar i en minskning av konsumtionen, med 0,5 %, vilket innebär en
maiginell försämring av sparandet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

9 Investeringar

Investeringarna kulminerade under senare delen av 1989 efter den starka
expansionen under andra hälften av 1980-talet. Under 1990 vände utveck-
lingen och investeringarna minskade med knappt 1 %, efter att ha stigit
med närmare 30% sedan 1985. Under 1991 accelererade nedgången och
blev hela 7,3%. Orsaken var avtagande ekonomisk aktivitet, sjunkande
kapacitetsutnyttjande, högre ränteläge samt en stramare kreditgivning i
takt med de allt större kreditförlusterna inom bank- och finanssektom.

Nedgången 1991 var koncentrerad till näringslivet. Bostadsinveste-
ringama hölls uppe av den starka igångsättningen av nyproduktion under
1990 samtidigt som det skedde en vändning uppåt i ombyggnadsin-
vesteringama. En mycket stark investeringsexpansion noterades inom
kommunerna. Det är dock troligen en förskjutning från 1990 p.g.a. att
mervärdeskatten blev avdragsgill 1991.

Under prognosperioden förutses en fortsatt tillbakagång. Desinflations-
processen dämpar investeringsaktiviteten genom bl.a. högre avkastnings-
krav på fastigheter till följd av stigande realränta och fallande fastighets-
priser. Nedgången i de totala investeringarna beräknas till 9% resp. 1,5%
1992 och 1993. Näringslivets neddragande verkan avtar medan fallet i
bostadsinvesteringama istället blir allt starkare.

Tabell 9:1 Bruttoinvesteringar efter näringsgren

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	1990	1991	1992	1993
Näringsliv	148,1	-1,7	-14,5	-10,8	4,2
Offentliga myndigheter	33,5	-3,2	11,8	6,4	3,0
Bostäder	88,7	3,0	4,1	-13,6	-19,4
Totalt	270,3	-0,9	-7,3	-9,0	-1,5
därav maskiner	103,3	-2,0	-12,3	-10,7	4,7

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

År 1992 bromsas nedgången inom näringslivet upp något. Fallet i
industriinvesteringarna avtar samtidigt som affärsverkens investeringar
stiger bl.a. till följd av infrastruktursatsningama. Dessa bidrar också till
uppgången av de statliga investeringarna. Trots markant stigande
ombyggnadsvolym faller de totala bostadsinvesteringama genom ned-
gången i nybyggandet.

År 1993 drar nyproduktionen av bostäder ned den totala investeringsut-
vecklingen. En motverkande faktor är näringslivets investeringar.
Orsaken är industriinvesteringarnas expansion, en vändning uppåt i övrigt
näringsliv samt en fortsatt ökning inom statliga affärsverk.

Trots en tillväxt inom anläggnings- och ombyggnadssektorema under
prognosperioden fäller de totala byggnadsinvesteringana med ca 7,5% i
år och över 6,5% 1993. Inräknas också reparationsverksamheten, som

expanderar bl.a. till följd av de nu föreslagna satsningarna på underhåll
av vägar, mildras nedgången till 4% per år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

9.1 Näringslivets investeringar

Efter att ha stigit oavbrutet sedan 1982 vände utvecklingen av närings-
livets investeringar under 1990 då volymen reducerades med över 1,5%.
Under 1991 skedde sedan ett markant fall med 14,5%. Nedgången
berörde samtliga branscher. Minskningar med över 20% noterades inom
finans- och fastighetsförvaltning samt byggnadsindustri. Också inom
varuhandel m.m. samt industri föll investeringarna med mer än 15%.

Diagram 9:1 Näringslivets investeringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Inom industrin noterades en investeringsminskning 1990 för första
gången sedan 1982. År 1991 föll volymen med hela 16,4%. Dålig
lönsamhet, lägre kapacitetsutnyttjande och produktion, räntehöjningar
samt en kontinuerligt försämrad konkurrenskraft sedan mitten av 1980-
talet medverkade till ett betydligt mer dämpat investeringsklimat. Före
hösten 1990 inverkade sannolikt också osäkerheten om Sveriges framtida
relationer till EG. Innan 1991 torde också osäkerheterna om industrins
energiförsörjning ha haft betydelse. Basindustrin svarade för den starkaste
nedgången 1991. Även inom transportmedelsindustrin var fallet stort.
Inom kemisk- och livsmedelsindustri noterades däremot svaga ökningstal.
År 1992 beräknas nedgången inom industrin dämpas till 8%. Fallet inom
basindustrin fortsätter, dock i något avtagande takt. Nedgången inom
verkstadsindustrin bromsas genom att maskin- och transportmedels-
industrin planerar för något ökande investeringar. Trots fåll tre år i rad,
med en sammanlagd minskning med en tredjedel av volymen, överstiger
nivån på de totala industriinvesteringarna med god marginal den nivå som
rådde under föregående lågkonjunktur. Nivån är ungefår densamma som

under 1986. Under 1980-talet har utvecklingen enligt produk- Prop. 1991/92:150
tivitetsdelegationen gått mot allt fler sysselsatta i förhållande till Bilaga 1:1.1

investeringsvolymen. Efter devalveringarna i böijan av 1980-talet var inte
tiycket på att effektivisera verksamheten genom ökade kapital-
investeringar tillräckligt starkt. Med tanke på bl.a. det låga kapacitets-
utnyttjandet förutses investeringarna stiga relativt blygsamt 1993, med
4%, då industriproduktionen åter beräknas öka och vinsterna stiger. Den
föreslagna sänkningen av energiskatten medverkar här i positiv riktning.

Tabell 9:2 Bruttoinvesteringar i näringslivet

	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	1990	1991	1992	1993
Industri	43,2	-4,0	-16,4	-8,0	4,0
Basindustri	8,3	-7,5	-36,5	-23,0	5,0
Verkstadsindustri	17,6	-2,1	-14,4	-7,0	5,5
Övrig industri	17,3	-3,5	-4,4	-1,9	2,1
Statliga affärsverk	19,7	5,9	-1,7	7,1	8,1
Övrigt näringsliv	85,2	-2,0	-16,3	-17,0	3,0
Totalt	148,1	-1,7	-14,5	-10,8	4,2
därav byggnader	53,8	-1,0	-12,5	-7,9	2,0
maskiner	94,3	-1,8	-15,4	-12,4	5,2

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Investeringar i övrigt näringsliv (exkl. affärsverken) föll i samma
omfattning som i industrin, dvs. med drygt 16% 1991. Vanligtvis är
utvecklingen av investeringarna jämnare inom övrigt näringsliv än inom
industrin till följd av att att denna sektor i mindre utsträckning är utsatt
för utländsk konkurrens. Fastighetskrisens inverkan gör dock att
investeringsfallet beräknas bli mycket stort också 1992. Det strama
kreditläget och högre realräntor, vilket höjer avkastningskraven på
fastigheter, medverkar starkt till denna utveckling. Till detta kommer att
nedgången i ekonomin dämpat efterfrågan på lokaler och att utbudet är
stort efter byggboomen i slutet på 1980-talet. De områden som utvecklas
gynnsamt relativt sett är de som är minst konjunkturkänsliga, t.ex.
varuhandel.

Näringslivets totala investeringar (inkl, statliga affärsverk) beräknas
sammanfattningsvis fortsätta att fälla 1992, med ca 11%. Därefter
förutses en svag uppgång, med 4%, till följd av en återhämtning av
industriinvesteringarna och en vändning uppåt också inom övrigt
näringsliv. Till det senare bidrar de nu föreslagna åtgärderna som sänkt
moms och borttagande av fastighetsskatten. Näringslivets investeringar,
sett som andel av BNP, förutses därmed uppgå till drygt 11%. Nivån
kommer då att vara ungefär densamma som den som rådde innan den
starka uppgången under andra hälften av 1980-talet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 9:2 Näringslivets investeringar

Procent av BNP

9.2 Offentliga investeringar

År 1991 svarade de kommunala investeringarna för uppgången av de
offentliga investeringarna. Den markanta ökningen inom kommunerna var
troligen en följd av att investeringarna förskjöts från 1990 till 1991 p.g.a.
att mervärdesskatten blev avdragsgill 1991.

Under prognosperioden förutses istället de statliga myndigheterna och
affärsverken svara för en fortsatt expansion av de offentliga investe-
ringarna. Summan av de tidigareläggningar av infrastruktursatsningar
som beslutades under 1991 och hittills i år innebär ökade investeringar
inom främst banverket och vägverket.

Tabell 9:3 Offentliga investeringar

	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	1990	1991	1992	1993
Statliga myndigheter	9,8	9,9	-0,1	19,0	9,0
Statliga affärsverk	19,7	5,9	-1,7	7,1	8,1
Staten	29,4	7,2	-1,2	11,0	8,4
Kommunala myndigheter	23,8	-8,7	17,9	l,o	0,0
Kommunala affärsverk	4,2	-6,3	-8,2	9,0	0,1
Kommunerna	27,9	-8,3	13,4	2,1	0,0
Totalt	57,3	-0,2	5,1	6,8	4,6

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

9.3 Bostadsinvesteringar Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1
Nybyggandet av bostäder har legat på en mycket hög nivå de senaste
åren. Inte sedan det s.k. miljonprogammets dagar har volymen varit av
samma omfattning. Mellan 1986 och 1990 mer än fördubblades
nybyggandet. Ombyggnaderna av bostäder minskades under samma
period till följd av de restriktioner som infördes för att dämpa överhett-
ningen. Den höga igångsättningen av nya lägenheter 1990 resulterade i
ökad investeringsvolym även 1991, med ca 4%. Dessutom steg ombyg-
gnaderna av bostäder till följd av att regeringen i stor utsträckning
använde sig av möjligheten att av arbetsmarknadsskäl medge lägre
garanterade räntor, dvs. ett högre räntebidrag, för enskilda projekt.

Diagram 9:3 Bostadsinvesteringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Nybyggandet av bostäder uppnådde en mycket hög nivå 1990 då
närmare 70 000 lägenheter påbörjades. Uppgången var särskilt stark
under andra halvåret. Bostadsproduktionen hindrades då inte längre av
brist på arbetskraft i och med den nedgång som skedde inom övriga
sektorer. Under 1991 böljade påböljandet av antalet lägenheter falla. I
genomsnitt under året minskade antalet med 18%, eller med 12 000 till
57 000 lägenheter, varav större delen av nedgången ligger på andra
halvåret. Tecken på sjunkande bostadsefterfrågan noterades hösten 1991.
I september uppgick antalet outhyrda lägenheter i allmännyttiga bostads-
företag till 11 000 lägenheter jämfört med 4 000 året innan. I förhållande
till antalet lägenheter i beståndet var andelen outhyrda lägenheter högre
i de senare årgångarna. Antalsmässigt dominerade dock årgångarna 1940-
1975. Låg efterfrågan på bostäder noterades framförallt utanför storstads-
områdena. Kommuner med mindre än 70 000 invånare redovisade den
största andelen lediga lägenheter.

Ett fortsatt fall i nybyggandet förutses under prognosperioden. Ned- Prop. 1991/92:150
gången är en följd av såväl strukturella låktorer, som av det svaga kon- Bilaga 1:1.1
junkturläget. De höga nivåerna på byggandet mot slutet av 1980-talet var
en effekt av överhettningen i den totala ekonomin samtidigt som det var
en politisk prioritering att gynna nyproduktionen av bostäder. Höjda
relativpriser på byggande och boende verkar fortsatt dämpande på
efterfrågan de kommande åren. Det beror bl.a. på breddningen av
mervärdeskatten, minskade subventioner, minskningen av ränteavdragens
värde samt borttagandet av investeringsbidraget. Detta tvingar fram ett
mer effektivt användande av beståndet och därmed en minskad efter-
frågan på nyinvesteringar. I kontraktiv riktning verkar också det stramare
kreditläget och den fallande sysselsättningen. Investeringsvolymen för ny-
byggandet av bostäder beräknas sjunka med runt 30% per år 1992 och
1993. Antalet påböljade lägenheter beräknas fålla till närmare 40 000
1992. Det är samma antal som 1987. Nedgången väntas sedan fortsätta
till ca 25 000 lägenheter 1993. Det är en något lägre nivå än bottennivån

i mitten av 1980-talet.

Tabell 9:4 Bostadsinvesteringar

	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	1990	1991	1992	1993
Nybyggnad	66,3	11,6	5,2	-29,0	-33,0
Flerbostadshus	37,9	16,9	9,4	-21,0	-32,0
Småhus	28,5	5,7	0,0	-39,8	-34,8
Ombyggnad	22,4	-13,0	1,6	25,0	0,0
Flerbostadshus	15,8	-13,8	-11,9	38,2	0,3
Småhus	6,5	-9,5	62,0	-7,3	-1,1
Totalt	88,7	3,0	4,1	-13,6	-19,4

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Ombyggnadsinvesteringarna inom bostadsbyggandet steg starkt under
första hälften av 1980-talet till följd av subventionerna inom ROT-
sektom (reparation, om- och tillbyggnad) och uppnådde därmed en
historiskt mycket hög nivå. För att motverka den tilltagande över-
hettningen på byggmarknaden infördes regleringar mot ombyggnads-
verksamheten. Mellan 1987 och 1990 föll också volymen med hela 35%.
Under 1991 inträffade emellertid ånyo en uppgång. Låneansökningama
steg mot slutet av året till följd av att den garanterade räntan för enskilda
projekt sänktes av arbetsmarknadsskäl, till 3,4% mot tidigare 5,25%.
Strax innan årsskiftet skedde en mycket stark uppgång av ansökningar till
följd av att mindre förmånliga regler infördes 1 januari 1992. De nya
reglerna innebar att den lägre räntenivån på 3,4% permanentades,
samtidigt tillkom dock en inskränkning av vad som berättigade till ränte-
subventioner. Detta bidrar starkt till den expansion på 25% i inve-
steringsvolym som förutses 1992. Denna uppgång är dock en försiktig
tolkning av utvecklingen enligt ansökningarna. Det finns sannolikt en

större del projekt som inte kommer igång jämfört med vad som är
historiskt brukligt, beroende bl.a. på att byggherrarna inte hunnit lika
långt i planeringen som vanligt till följd av brådskan att skicka in
ansökningarna. Dessutom finns inte någon tidsgräns för när projekten
måste sättas igång.

Sammanfattningsvis faller de totala bostadsinvesteringama med närmare
ca 13,5% i år. Ar 1993 sker en ytterligare nedgång med över 19%.
Bakom minskningen döljer det sig en omfördelning från ny- till ombygg-
nad av bostäder. Själva anpassningen inom stocken till förändrade relativ-
priser innebär att det uppstår ett behov av ombyggnader i beståndet.

Samtidigt som avvecklingen av subventionerna gradvis gör både
byggande och boende dyrare så finns faktorer som verkar i motsatt
riktning. En närmare koppling mellan produktionskostnader och kundens
egen betalningsförmåga verkar nedpressande på priserna. Eftersom
subventionerna sannolikt skapat ett rationaliseringsutrymme inom
branschen bör en dämpning av kostnadsutvecklingen också vara möjlig.
Kostnaderna för nyproduktion kan då stiga långsammare än KPI, i
motsats till vad som varit fallet under 1980-talet. Under 1991 har
priserna också utvecklats i en sådan riktning.

9.4 Byggnadsverksamhet

Byggnadsinvesteringarna sjönk trendmässigt under 1970-talet och
inledningen av 1980-talet. Fallet orsakades dels av kontinuerligt
avtagande nyproduktion av bostäder efter den topp som nåddes runt 1970
till följd av det s.k. miljonprogrammet. Även industriinvesteringarna
sjönk markant under perioden. En vändning i utvecklingen av de totala
byggnadsinvesteringarna skedde i mitten av 1980-talet då en stark
expansion inleddes. Uppgången böljade 1986. Byggnadsinvesteringarna
i näringslivet böljade då stiga samtidigt som efterfrågan på bostäder
ökade. Stigande fastighetspriser och låga realräntor ledde till spekula-
tioner och överefterfrågan inom denna sektor. Den omfattande kredit-
expansionen underblåste prisökningarna. I takt med en alltmer besvärande
överhettning tillgreps successivt mer omfattande regleringar för att dämpa
byggandet. Avsikten var dels att dämpa det allmänna efterfrågetrycket
inom byggsektorn, dels att skapa utrymme för nyproduktion av bostäder.
Förutom begränsningarna för ombyggnader av bostäder infördes bl.a.
ramar för s.k. övrigt byggande (allt byggande utom bostadsbyggande)
samt den s.k. investeringsskatten. Samtliga dessa regleringar avvecklades
under 1990 och 1991. Aktiviteten inom byggverksamheten började visa
tecken på avmattning under 1990 och nedgången fortsatte under 1991.

Arbetslösheten inom byggnadsarbetarnas kassa steg mycket starkt under
loppet av 1991 och början av 1992. I mars i år uppgick andelen till 18%.
Högst arbetslöshet noterades inom den grupp där de flesta saknar
yrkesutbildning där nivåer på över 30% uppnåddes. Sysselsättningen
inom branchen (SNI 5) har dock inte fallit längre än till den nivå som
rådde under slutet av 1988. Hittills har nedgången inom industrin varit
av större omfattning än inom byggsektorn. Inom industrin har sysselsätt-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

ningen fallit med ca 14%, mot 11,5% i byggnadsverksamheten. Bygg-
sektorn ligger dock sent i konjunkturfesen och sysselsättningsned-
dragningama beräknas fortsätta i snabb takt. Enligt konjunkturinstitutets
byggbarometer planeras nedskärningar på personalsidan av knappt två
tredjedelar av företagen under sommarhalvåret i år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 9:4 Byggnadsinvesteringar per sektor 1970 - 1993

Miljarder kr., 1985 års priser.

1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Byggnadsinvesteringarna stagnerade 1990 med en ökning med endast
0,4% i genomsnitt. Ett fåll inleddes under andra halvåret och nedgången
fortsatte under 1991, med 2,5%. Det var näringslivets investeringar som
svarade för hela nedgången medan myndigheternas investeringar och
bostadsbyggandet fortsatte att stiga.

Tabell 9:5 Byggnadsverksamhet

	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	Årlig procentuell volymförändring
	Miljarder kr. 1991 Löpande priser	1990	1991	1992	1993
Byggnadsinvesteringar	166,2	0,4	-2,5	-7,6	-6,7
därav näringslivet	53,8	-1,0	-12,5	-7,9	2,0
myndigheter	23,7	-2,5	5,8	8,7	4,1
bostäder	88,7	3,0	4,1	-13,6	-19,4
Reparationer och
underhåll	68,8	1,8	0,9	4,0	2,0
Totalt	235,0	0,8	-1,5	-4,1	-3,9

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Under prognosperioden förutses nedgången av byggnadsinvesteringarna
fortsätta, med runt 7% per år 1992 och 1993. Det är främst bostadsin-

vesteringarna som faller medan nedgången i näringslivet bromsas och
vänder uppåt mot slutet av perioden. Minskningen av den totala bygg-
verksamheten, dvs. byggnadsinvesteringar inkl, också reparationer och
underhåll av byggnader och anläggningar, dämpas av en ökning av
underhålls- och reparationssektom. De nu aviserade satsningarna på
vägunderhåll medverkar till denna expansion. Nedgången av den totala
byggverksamheten stannar då på ca 4% per år under prognosperioden.
Utvecklingen mot ett mer effektivt utnyttjande av fastighetsbeståndet
torde dessutom medföra ett ökat behov av reparationsverksamhet.
Sammantaget finns således några faktorer inom byggnadsverksamheten
som dämpar fallet såsom anläggnings-, ombyggnads- och underhålls-
sektorema.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

9.5 Lagerinvesteringar

Lagerminskningama i den svenska ekonomin var under 1991 mycket
stora. Totalt sett minskades lagren med närmare 21 miljarder kr. (1985
års priser). Det negativa bidraget till BNP-tillväxten blev därmed hela 2,1
procentenheter. Inte sedan 1970-talet har lagerförändringar haft en så
kraftig inverkan på tillväxten i ekonomin. I detta helårsutfäll har dock
nationalräkenskaperna lagt in en neddragande korrektionspost på 3,5
miljarder kr., som ett led i svårigheterna med avstämningen mellan
användnings- och produktionssidan av ekonomin. Denna post har i
analysen betraktats som en allmän korrektion av användningssidan och
inte som en reell lageravveckling. Som en konsekvens av detta har en
korrektionspost av motsvarande storlek lagts in även under prognosåren.

Tabell 9:6 Lagervolymförändringar

Miljarder kr., 1985 års priser

	1981- 1990	1990	1991	1992	1993
Jord- och skogsbruk	0,2	0,1	-0,7	-0,2	0,0
Industri	-31,1	1,1	-11,0	-7,5	-2,5
El- och vattenverk	-4,5	0,1	-0,6	-0,1	0,0
Partihandel	-20,4	-3,0	-4,1	-2,5	-0,4
Detaljhandel	1,0	0,6	-1,1	-1,2	-0,8
Totalt	-54,9	-1,0	-17,5	-11,8	-3,7
Korrektionspost			-3,5	-3,5	-3,5
Totalt inkl, korrektionspost			-21,0	-15,3	-7,2
BNP-b idrag		0,2	-2,1	0,6	0,9

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Under 1980-talet skedde en strukturell utveckling mot minskande
lagerkvoter. Totalt sett minskade lagren med närmare 55 miljarder kr.
(1985 års priser). För industrins del innebar detta att lagerkvoten, dvs.
kvoten mellan lager och produktion, i det närmaste halverades under
denna period. När industrikonjunkturen vände neråt under 1989
avstannade denna utveckling. Sålunda ökade färdigvarulagren med
närmare 5 miljarder kr. från 1989 t.o.m. första halvåret 1991. Denna

lageruppbyggnad var emellertid blygsam vid en jämförelse med
motsvarande fes i tidigare konjunkturnedgångar. Produktionen anpassades
snabbare till den svagare efterfrågan än vad som tidigare varit fellet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Diagram 9:6 Lagerinvesteringar

Miljarder kr., 1985 års priser

Anm.: Lagerinvesteringar exkl. SCB:s korrektionspost.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

De analyser av lagerutvecklingen som gjordes i den preliminära
nationalbudgeten 1992 och i konjunkturinsitutets rapporter under 1991
utgick, mot bakgrund av detta, från att lagren var tämligen väl trimmade.

Potentialen för stora lagemeddragningar under perioden 1991-1993
bedömdes därför vara begränsad. Nationalräkenskapernas preliminära
utfall för 1991 reser frågan huruvida denna slutsats var riktig. En möjlig
tolkning av statistiken är att lagemeddragningar visserligen kom snabbare
och gjordes under en mer begränsad tid, men att lageravvecklingen nu
i det närmaste är avslutad. Därmed skulle lagrens positiva bidrag till
tillväxten i år och nästa år kunna bli dramatiskt stort.

En annan tolkning är att desinflationsprocessen och det höga realränte-
läget driver fram en betydligt kraftigare lageravveckling än väntat. Detta
kan i så fall ta sig uttryck genom olika mekanismer. En hög realränta
innebär en allmän press på alla typer av kapitalkostnader. Förväntningar
om framtida prisökningar är mycket låga. För en stor del av de
varugrupper som finns i lager är t.o.m. risken för prissänkningar
uppenbar. Ett moment av prisspekulation har i tidigare konjunktur-
uppgångar spelat en stor roll för lagerbeteendet. Detta har tagit sig
uttryck i att man köpt in stora kvantiteter medan priserna varit låga och
sedan, genom lagerhållning, väntat in prisökningar. Denna typ av
spekulation torde nu inte vara aktuell utan i viss mån ha vänts till sin
motsats. För lagerhållningen, speciellt i handelsledet, kan också
åtstramningen på kreditmarknaden spela en roll genom kraftigt ökande
svårigheter att lånefinansiera lager.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 9:7 Lagerstocken i förhållande till varuproduktionen

Index 1985=100

Anm.: Lagerstock exkl. SCB:s korrektionspost enligt ovan.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

Prognosen för 1992 och 1993 innebär i hög grad en avvägning mellan
dessa båda synsätt. Tämligen kraftiga lageravvecklingar förutses för
innevarande år men trots detta ger lagren ett betydande positivt bidrag till
BNP-tillväxten. Industrins avveckling av fardigvarulagren, som inleddes

6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

andra halvåret 1991, väntas fortsätta i tilltagande takt. De kraftiga
minskningarna av lagren i handelsledet innebar länge att industrin hade
stora problem att avveckla sina färdigvarulager. Även lagren av insats-
varor och varor i arbete fortsätter att minska något, främst till följd av
att industriproduktionen som årsmedeltal sjunker 1992. Även handels-
lagren väntas i år fortsätta att avta, dock i långsammare takt än 1991.
Totalt sett väntas lagerminskningar uppgå till 12 miljarder kr. i 1985 års
priser (exkluderat för NR:s korrektionspost enligt ovan). Trots denna
kraftiga neddragning ger lagerposten alltså ett positivt bidrag till BNP-
tillväxten på 0,6 procentenheter.

1993 väntas lagemeddragningarna bli betydligt mindre omfattande. En
viss justering nedåt av industrins färdigvarulager återstår även detta år,
medan lagren av insatsvaror och varor i arbete väntas vara oförändrade.
Detta innebär dock fortsatt fallande lagerkvoter eftersom industri-
produktionen 1993 ökar för första gången sedan 1989. Bidraget till BNP-
tillväxten blir detta år 0,9 procentenheter då lageravvecklingen stannar
vid ca 4 miljarder kr. (7 om man inkluderar korrektionsposten).

Det är viktigt att notera att de bidrag till tillväxten som diskuteras
gäller bruttosiffror, dvs. utan hänsyn taget till importinnehållet i lager-
förändringarna. Den direkta påverkan på produktionen av en lager-
förändring är alltså inte lika stor som bidragstalen indikerar. Sambandet
mellan lagerrörelsema och importens utveckling är egentligen mycket
starkt. Det kraftiga importraset 1991 berodde således i hög utsträckning
på motsvarande lageravveckling. För 1992 och 1993 påverkas tillväxt-
talen för importen på omvänt sätt uppåt av de positiva lageromslagen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

10 Offentlig sektor

Den offentliga sektorns finansiella sparande visade 1991 ett underskott
motsvarande 1,5% av BNP, efter fyra år av överskott. Jämfört med 1990
försämrades sparandet med 74 miljarder kr. Nedgången i sparandet
fortsätter 1992 och 1993, men i lägre takt. Det är statens finanser som
försämras medan kommunernas ekonomi förbättras. Kalkyler av
konjunkturnedgångens effekter på statens finanser visar att även rensat
för effekterna av tillbakagången i ekonomin föll sparandet 1991. Hälften
av försämringen kan förklaras av den vikande konjunkturen och hälften
av effekterna av regelsystem och annan finanspolitik. Nedgången för
statens sparande motsvaras av en förbättring för hushåll och kommuner.
Bakom den fortsatta försämringen av statens finanser ligger i huvudsak
den svaga ekonomiska utvecklingen och 1992 även nedväxlingen av
inflationstakten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

10.1 Konsoliderad offentlig sektor

Under första hälften av 1970-talet hade den offentlig sektorn ett
finansiellt sparandeöverskott motsvarande 3-5% av BNP. Den svaga
ekonomiska utvecklingen i slutet av decenniet och under de första åren
av 1980-talet medförde en kraftig försämring av den offentliga sektorns
finanser. Det finansiella sparandet sjönk till motsvarande ca minus 7%
av BNP 1982. Sparandet förbättrades sedan under den långa högkonjunk-
turen och 1990 visade den offentliga sektorns finansiella sparande ett
överskott motsvarande ca 4% av BNP, se diagram 10:1.

Diagram 10:1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1991

Andel av BNP

Källor: Statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet och finansdepartementet.

Bakom förstärkningen av den offentliga sektorns finanser låg, förutom
den goda konjunkturen, de mot slutet av 1980-talet tilltagande löne- och
prisökningarna. Detta tillsammans med de icke inflationsskyddade
skatteskalorna bidrog till att driva upp skattekvoten (skatterna och
socialavgifternas andel av BNP). Sammantaget steg skattekvoten från
50% 1985 till diygt 56% 1990.

Tillbakagången i ekonomin i kombination med skattereformen med-
förde att skattekvoten sjönk 1991 med nära 3,5 procentenheter till ca
53%. För 1992 och 1993 beräknas skattekvoten gå ned till ca 51,5%,
se tabell 10:1.

Skattekvoten beror dels på hur skatteunderlagen utvecklas i förhållande
till BNP, dels på förändringar i skatteuttagen. Även betalningsrutiner och
redovisningsprinciper påverkar skattekvoten. Mervärdeskatten på den
kommunala sektorns inköp av varor och tjänster lyfts av fr.o.m. 1 januari
och på den statliga sektorns inköp fr.o.m. 1 juli 1991. Dessa avlyft
bidrar till en minskning av skattekvoten med ca 1/2 procentenhet 1991
och ytterligare ca 1/4 procentenhet 1992, efter beaktande av att även
nominella BNP reduceras till följd av avlyften.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:1 Skattekvoten

Procentandel av BNP

	1990	1991	1992	1993
Direkta skatter	23,7	20,0	20,6	21,5
Hushåll	21,7	19,1	18,9	19,3
Företag	2,1	0,9	1,6	2,2
Indirekta skatter
exkl. arbetsgivaravg.	15,1	15,8	15,0	13,6
Mervärdeskatt	8,3	8,9	8,5	7,4
Övrigt	6,8	6,9	6,5	6,2
Arbetsgivaravgifter	17,3	17,1	16,0	16,4
Social försäkringsavgifter	14,7	15,1	14,2	14,6
Övriga arbetsgivaravgifter	2,6	2,0	1,8	1,7
Skatter och avgifter	56,2	52,9	51,6	51,5

Källor: Konjunkturinstitutet, riksrevisionsverket, statistiska centralbyrån och
finansdepartementet.

En del större skatteändringar har genomförts 1992 och föreslås för
1993:

— Skatten på vissa kapitalinkomster har sänkts i år och den generella
skattesatsen på kapitalinkomster sänks 1993 till 25 %.

— Skattereduktionen för fackföreningsavgifter har slopats fr.o.m. 1992.

— Schablonavdraget under inkomst av tjänst föreslås nu avskaffas
fr.o.m. 1993 och endast resekostnader över 4 000 kr. och övriga
utgifter över 1 000 kr. blir avdragsgilla.

— Mervärdeskattesatsen på livsmedel, inrikes resor samt på restaurang
och hotell sänktes 1 januari 1992 från 25% till 18%. Nu föreslås att
den generella skattesatsen sänks från 25% till 22% fr.o.m. den 1
januari 1993. Mervärdeskatteintäkterna som andel av BNP skulle

därmed vara tillbaks på nivån före 1990, då det första steget i skatte-
reformen genomfördes.

— Uttaget av arbetsgivaravgifter sänktes 1 januari 1992 med ca 2,5
procentenheter, som andel av avgiftsunderlaget. Därav är 2,3
procentenheter en kompensation för arbetsgivarnas kostnad för den
i år införda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. För 1993 har
aviserats om införande av karensdagar vid sjukdom. För att arbets-
givarens besparingar till följd av detta skall tillfalla staten har i
föreliggande beräkningar uttaget av arbetsgivaravgifter räknats upp
med ca 1 procentenhet.

— Punktskatterna på en rad olika varor slopas fr.o.m. 1993.

— Den förändring av energibeskattningen som nu föreslås fr.o.m. 1993
medför att skatten på energianvändningen inom industrin sänks
medan övriga sektorer får höjd skatt. Omläggningen beräknas vara
i stort sett neutral för de totala skatteinkomsterna.

— Fastighetsskatten för s.k. kommersiella lokaler föreslås slopas fr.o.m.
1993.

— Förslag om ökad preliminärbeskattning av biinkomster samt omlägg-
ning av uppbörden av preliminär B-skatt för hushåll och företag
snabbar upp skatteinbetalningarna fr.o.m. 1993. När regelföränd-
ringarna genomförs erhålls en engångseffekt, som för 1993 beräknas
öka skatteinkomsterna med ca 10 miljarder kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

De offentliga utgifterna steg realt med drygt 3,5 % 1991. Som andel av
BNP var utgifterna 1991 ca 64%. Transfereringarna till hushåll ökade i
samband med skattereformen men också genom det försvagade läget på
arbetsmarknaden. Även transfereringarna till näringlivet ökade kraftigt
förra året, vilket avspeglar ökade räntesubventioner till bostäder,
investeringsbidrag till bostadsbyggande och omställningsstöd till
jordbruket, se tabell 10:2.

Tabell 10:2 Real förändring av den offentliga sektorns inkomster och utgifter

	Miljarder kr. 1991	Procentuell förändring 1985 års priser
	Miljarder kr. 1991	1991	1992	1993
Inkomster	897,1	-7,4	-1,8	-0,5
Utgifter	918,3	3,7	1,9	0,4
Transfereringar till hushåll	319,1	5,2	2,9	3,4
därav pensioner	173,4	3,0	4,8	1,9
sjukförsäkring m.m.	61,0	-7,6	-24,8	-1,8
arbetslöshetsbidrag m.m.	21,8	78,3	62,0	19,4
övrigt	62,9	11,0	4,1	2,5
Övriga transfereringar (subv.)	94,9	6,5	2,7	-6,0
Räntor	85,9	4,2	3,3	-0,4
Konsumtion	382,0	1,0	0,1	-0,8
Investeringar	36,4	11,8	6,4	3,0

Anm.: Inkomsterna och transfereringarna är deflaterade med konsumentprisindex.
Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån och finansdepartementet.

7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

För 1992 och 1993 dämpas ökningen i transfereringarna. Den i år
införda arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen minskar de offentliga
utgifterna (och inkomsterna) 1992 med ca 10 miljarder kr. Investerings-
bidraget till bostadsbyggandet sänktes i november 1991 från 9,3% till
3,1% av byggnadskostnadema och slopas helt 1993. Tidseftersläpning
och övergångsregler gör att besparingseffekten begränsas under prognos-
perioden. Subventioneringen av läkemedel och tandvård minskas från 1
juli i år. Räntebidragen till bostäder reduceras. Besparingar och
nedskärningar inom den statliga och kommunala verksamheten drar ned
den offentliga konsumtionen. Det motverkas dock i viss utsträckning av
att en del av kostnaderna för arbetsmarknadspolitiken registreras som
offentlig konsumtion. Ersättning till arbetslösa och satsningar på
infrastrukturinvesteringar bidrar också till att de totala utgifterna beräknas
öka realt med nära 2% i år och med knappt 0,5% nästa år.

År 1991 försämrades den offentliga sektorns finansiella sparande med
74 miljarder kr. och visade ett underskott på ca 21 miljarder kr. Den
återhållsamma utvecklingen av de offentliga utgifterna räcker inte till att
förhindra en fortsatt nedgång av det finansiella sparandet de närmaste två
åren. Inkomsterna ökar nämligen mycket svagt och realt sett (i förhål-
lande till konsumentprisindex) är det en minskning på ca 2,5% under
prognosperioden. Underskottet i det finansiella sparandet beräknas till
ca 57 miljarder kr. i år och till ca 73 miljarder kr. 1993. Underskottet
motsvarar då nära 5% av BNP , se tabell 10:3.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:3 Den offentliga sektorns inkomster och utgifter
Löpande priser

	Miljarder kr.				Procentuell förändring
	1990	1991	1992	1993	1990	1991	1992	1993
Inkomster	885,5	897,1	903,3	918,7	10,1	1,3	0,7	1,7
Skatter	559,8	541,6	540,5	547,3	8,1	-3,3	-0,2	1,3
S oc ial försäkr ingsavg ifter	198,7	216,3	205,6	217,5	12,9	8,8	-4,9	5,8
Övriga inkomster	126,9	139,2	157,2	153,8	14,6	9,7	12,9	-2,1
Utgifter	832,6	918,3	960,0	992,0	13,2	10,3	4,5	3,3
Transfereringar till hushåll	277,1	319,1	336,6	355,6	10,8	15,1	5,5	5,6
Övriga transfereringar	81,4	94,9	97,9	92,8	13,6	16,6	5,2	-4,0
Ränteutgifter	75,3	85,9	91,0	92,6	13,8	14,1	5,9	1,8
Konsumtion	366,5	382,0	393,0	404,4	15,5	4,2	2,9	2,9
Investeringar¹	32,3	36,4	39,4	43,4	6,6	12,8	8,4	10,1
Finansiellt sparande	52,9	-21,2	-56,7	-73,3
Procent av BNP
Skatter och avgifter	56,2	52,9	51,6	51,5
Utgifter	61,7	64,2	66,4	66,8
Finansiellt sparande	3,9	-1,5	-3,9	-4,9

¹ I investeringar ingår investeringar i personalbostäder, lagerinvesteringar samt nettot av köp och försäljning
av fastigheter och mark.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

10.2 Statens inkl, socialförsäkringssektorns finanser

Staten inkl, socialförsäkringarna omfattar, förutom den statliga sektorn,
även allmänna sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen samt allmänna
tillägspensioneringen (AP-fonden). Sektorn är en konsolidering av
nationalräkenskapssektorema staten och socialförsäkringssektorn, där
transaktionerna mellan sektorerna eliminerats.

Bakom försämringen av den offentliga sektorns finanser 1991 ligger en
ännu kraftigare nedgång för statens finansiella sparande. Det minskade
med nästan 78 miljarder kr. och gick därmed från ett överskott på ca 15
miljarder kr. 1990 till ett underskott på ca 63 miljarder kr. 1991. Statens
finansiella sparande fortsätter att sjunka de närmaste två åren, men i
lägre takt än 1991. För 1993 beräknas underskottet i statens finansiella
sparande till ca 119 miljarder kr.

AP-fondens överskott beräknas krympa från ca 43,5 miljarder kr. 1991
till 34,5 miljarder kr. 1993, se tabell 10:4.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:4 Statens och socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. statliga affärsverk och aktiebolag

	Miljarder kr.			1993	Procentuell förändring
	1990	1991	1992	1993	1991	1992	1993
Inkomster Skatter exkl.	649,5	629,1	593,9	602,7	-3,1	-5,6	1,5
arbetsgivaravgifter	319,7	280,2	244,2	251,9	-12,3	-12,8	3,1
Arbetsgivaravgifter	234,0	245,1	231,7	243,4	4,8	-5,5	5,0
Övriga inkomster	95,9	103,7	117,9	107,4	8,1	13,7	-9,0
Utgifter	588,2	648,5	666,6	687,3	10,2	2,8	3,1
Transfereringar till hushåll	251,6	288,2	303,6	323,0	14,5	5,3	6,4
Bidrag till kommuner¹	82,1	80,9	72,1	68,3	-1,4	-10,8	-5,4
Övriga transfereringar	67,6	79,8	84,5	80,2	18,0	5,9	-5,1
Ränteutgifter	68,2	76,5	81,4	84,7	12,2	6,4	4,1
Konsumtion	104,9	109,1	109,5	113,3	4,0	0,4	3,4
Investeringar Finansiellt sparande därav staten AP-fonden	13.8 61.3 14.9 46.4	14,0 -19,4 -62,8 43,4	15,5 -72,7 -109,9 37,1	17,8 -84,6 -119,1 34,5	1,5	10,7	14,7

¹ I bidrag till kommuner är avräkningsskatten bortdragen.

Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

Det statliga sparandet (liksom budgetsaldot) måste bedömas mot
bakgrund av det totala sparandet och kapacitetsutnytttjandet i ekonomin.
Under andra hälften av 1980-talet förbättrades statens finanser starkt
medan inflationen tilltog och bytesbalansen försämrades. Åren 1987 -
1990 hade staten ett positivt finansiellt sparande medan hushållens och
kommunernas sparande var negativt. År 1991 minskade underskottet i
bytesbalansen till motsvarande ca 1 % av BNP. Löneökningstakten
halverades och den underliggande inflationen (nettoprisindex) sjönk.
Hushållssparandet blev positivt och kommunernas finansiella sparandet
var i stort sett i balans.

Arbetslösheten ökade snabbt under loppet av 1991. Den genomsnittliga
arbetslösheten var dock inte större än 2,7%, vilket talar för att arbets-
marknaden var i bättre balans 1991 än under den tidigare överhettningen.
BNP minskade dock med drygt 1 % mellan 1990 och 1991 och kapacitets-
utnyttjandet inom industrin var det lägsta sedan 1983.

Ovanstående diskussion pekar på att ekonomin var i bättre balans 1991
än under slutet av 1980-talet och 1990. Produktionsnivån hade dock
kunnat varit högre, om tillräcklig efterfrågan förelegat. Gapet mellan det
fektiska och möjliga kapacitetsutnyttjandet med befintlig arbetsstyrka
inom industrin var i genomsnitt 9 procentenheter 1991, vilket var en
ökning med 3 procentenheter jämfört med 1990. En högre produktion
hade kommit till uttryck i höjd produktivitet. Med en högre BNP-nivå
1991 hade statens finanser varit bättre, allt annat lika.

Finanspolitiken

För att studera finanspolitiken är det primärt statens och socialför-
säkringssektorns finanser som är av intresse. Det är dessa sektorer som
direkt kontrolleras av regering och riksdag. Till finanspolitiken räknas de
medel som har en direkt effekt på statens (inkl, socialförsäkringarna)
inkomster och utgifter.

Statens (inkl, socialförsäkringarna) inkomster och utgifter påverkas av
regelsystemen för t.ex. skatter och pensioner, konjunkturläget och av
under den aktuella perioden vidtagna politiska åtgärder. Regelsystemen
och de politiska åtgärderna skulle kunna sägas utgöra finanspolitiken. För
att kunna avgöra om finanspolitiken är expansiv eller kontraktiv
(inriktning) måste konjunkturens inverkan på statens inkomster och
utgifter isoleras. Finanspolitiken verkar genom förändringar av inkomster
och utgifter. En indikator på finanspolitikens inriktning (fiscal impulse)
erhålls genom att beräkna förändringen av det konjunkturrensade
finansiella sparandet för staten (inkl, socialförsäkringarna). Nivån på
sparandet har ingen betydelse i detta sammanhang.

Beräkningarna av konjunkturens inverkan på statens (inkl, socialför-
säkringarna) inkomster och utgifter bygger på en metod som utarbetats
inom OECD. Metoden är dock modifierad och anpassad till svenska
förhållanden. Kalkylen visar hur statens (inkl, socialförsäkringarna)
finansiella sparande påverkas när den reala BNP-tillväxten avviker från
2% (BNP-gapet), vilket i stort sett motsvarar trenden under 1980-talet.
Vidare bygger kalkylen på att arbetslöshet och arbetsmarknadspoltiska
åtgärder ligger kvar på föregående års nivå. Metoden bygger inte på
något fast basår utan beräkningarna utgår från föregående års nivå på
BNP, arbetslöshet, skatter och utgifter.

Det korrigerade finansiella sparandet beräknas enligt följande: Huvud-
delen av skatteinkomsterna justeras proportionellt mot BNP-gapet, vilket
torde vara rättvisande med det nya skattesystemet. Löneanknutna
transfereringar, som sjukersättning, justeras på samma sätt. Ersättningar
till arbetslösa och till personer i åtgärder räknas upp med timlöneutveck-
lingen från föregående års nivå. Övriga kostnader för arbetsmarknads-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

politiken, dvs. utbildningskostnader, statsbidrag till beredskapsarbete Prop. 1991/92:150
m.m. antas ligga kvar på föregående års nivå. Ull skillnad från OECD:s Bilaga 1:1.1
beräkningar justeras ej det finansiella sparandet för förändringar i
inflationstakt och realränta.

Tabell 10:5 BNP-förändringens inverkan på staten och socialförsäkrings-
sektorns finansiella sparande

Miljarder kronor

	1990	1991	1992	1993
Finansiellt sparande	61,3	-19,4	-72,7	-84,6
förändring		-80,7	-53,3	-11,8
därav
BNP-beroende		-40,0	-32,0	-16,9
Inkomster		-29,4	-16,3	-10,4
Utgifter		10,6	15,8	6,5
BNP-korrigerat		-40,8	-21,2	5,0
därav
kommunalskatter¹		-13,5	-27,2
kapitalinkomster, netto		-1,8	8,3	-12,7
övrigt		-25,5	-2,3	17,7
Andel av BNP i procent
Finansiellt sparande	4,5	-1,4	-5,0	-5,7
förändring²		-5,6	-3,7	-0,8
därav
BNP-beroende		-2,8	-2,2	-1,1
BNP-korrigerat		-2,8	-1,5	0,3

¹ Effekt av systemet för utbetalningar av kommunalskattemedel.

² Beräknat på aktuellt års BNP-nivå.

Källa: Finansdepartementet.

Beräkningarna visar att för 1991 hade skatteinkomsterna blivit ca 29
miljarder kr. större om BNP ökat med 2% i stället för att minska med
1,1%. Utgifterna för arbetsmarknadspolitiken och bidrag till arbetslösa
hade blivit ca 11 miljarder kr. lägre om arbetslösheten legat kvar på 1990
års nivå. Då BNP-tillväxten även för åren 1992 och 1993 ligger under
2% och arbetslösheten stiger ger konjunkturen ett negativt bidrag till
statens (inkl, socialförsäkringarna) finansiella sparande även de närmaste
två åren, se tabell 10:5.

Det BNP-korrigerade finansiella sparandet (dvs. det som styrs av
regelsystem och annan finanspolitik) minskar 1991 med ca 41 miljarder
kr. och 1992 med ca 19 miljarder kr. År 1993 ökar det justerade
sparandet med 5 miljarder kr. Denna utveckling beror till en del på
politiska beslut men också på automatiken i vissa regelsystem, en
automatik som på kort sikt är oberoende av den reala BNP-tillväxten.

Som tidigare nämnts beaktas ej konjunkturens inverkan på löner och
priser. Nedväxlingen av löneökningstakten (till 5,5% 1991 från 10%
1989 och 1990) får, främst genom den tvååriga eftesläpningen och
avräkningsförfarandet vid utbetalningarna av kommunala skattemedel, en
kraftigt negativ effekt på statens sparande 1991 och 1992. Skatteutbetal-
ningarna till kommunerna stiger kraftigt 1991 och 1992 till följd av
löneökningarna två år tidigare medan de totala skatteinkomsterna ökar

svagare. Medan de totala skatteinkomsterna konjunktuijusterat stiger med
drygt 3,5% 1991 och med endast 0,5% 1992 så ökar utbetalningarna av
kommunalskatt (efter avdrag för avräkningskatt) med ca 10,5% 1991 och
ca 12,5% 1992. Om kommunalskatteutbetalningama ökat i samma takt
som de justerade totala skatteinkomsterna samma år hade statens
sparande blivit ca 14 miljarder kr. bättre 1991 och ca 27 miljarder kr.
bättre 1992. A andra sidan hade nivån på statens sparande 1990 varit
lägre om kommunalskatteutbetalningarna följt de totala skatteinkomsterna
de år då inflationen tilltog.

Pensionsutbetalningama beror också, genom kopplingen till bas-
beloppet, på den historiska inflationen. I samband med skattereformens
båda steg 1990 och 1991 avräknades den del av prisuppgången, som var
en följd av reformen. Basbeloppet steg dock med ca 3 % mer än timlönen
1991. Om basbeloppet ökat som timlönen hade pensionsutbetalningama
efter skatt blivit ca 3 miljarder kr. lägre 1991.

I det nya skattesystemet ingår en årlig justering av skatteskalan. Genom
att skatteskalan räknas upp med den historiska inflationen uppkommer ett
realt skattebortfall när löneökningarna och inflationen avtar. För 1992
beräknas skattebortfallet till ca 4 miljarder kr. jämfört med om skatte-
skalan i stället hade justerats med prisutvecklingen under 1992.

Att den fortsatt kraftiga ökningen av kommunalskatteutbetalningama
1992 inte får större genomslag på det BNP-korrigerade finansiella
sparandet beror på att det motverkas av en rad andra faktorer. Företagens
skatteinbetalningar ökar relativt starkt, mest beroende på att vissa
skattehöjningar i skattereformen börjar komma in till staten först i år.
Inleverenser från statliga affärsverk ökar tillfälligt. En tidigare beslutad
indragning från kommunerna bidrar också till att stärka statens finanser
i år.

År 1993 införs ett nytt system för utbetalning av kommunalskatt samt
ett nytt mer generellt statsbidragssystem till kommunerna. De totala
utbetalningarna (skatter och bidrag) till kommunerna beräknas hamna på
i stort sett samma nivå som 1992. Statens kapitalinkomster, netto,
minskar efter den tillfälliga ökningen 1992. Tidigareläggning av
uppbörden av preliminärskatt (se avsnitt 10.1) förstärker statens sparande
med ca 10 miljarder kr. 1993. Detta bidrar till att sparandet (exkl.
kapitalinkomster, netto) beräknas öka med ca 18 miljarder kr. efter
korrigering för den svaga BNP-tillväxten.

Ovanstående diskussion, om bl.a. samspelet mellan regelsystemen för
kommunalskatter, pensioner och den ekonomiska utvecklingen i stort,
visar på svårigheterna att renodla konjunkturutvecklingens resp,
finanspolitikens roll för de offentliga finanserna. De beräkningar som
redovisas i tabell 10:5 bör därför tolkas med försiktighet.

10.3 Kommunernas finanser

Den kommunala sektorn består av kommuner och landsting samt kyrko-
kommuner och kommunalförbund. Nedan används ordet kommuner som
en beteckning för hela sektorn. Mellan 1985 och 1991 hade sektorn ett

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

negativt finansiellt sparande. Det ackumulerade underskottet uppgick till Prop. 1991/92:150

34,5 miljarder kr. Inkomsterna täckte de löpande utgifterna medan en Bilaga 1:1.1
del av investeringarna finansierades med upplåning, försäljning av
tillgångar eller neddragning av rörelsekapitalet.

År 1991 förbättrades sektorns finanser även om det finansiella
sparandet fortfarande var något negativt. Inkomsterna ökade starkt medan
utgifterna bl.a. drogs ned av att kommunerna fr.o.m. förra året fick lyfta
av mervärdesskatten på sina inköp.

Under 1992 och 1993 väntas en tillfällig men kraftig förbättring av den
kommunala ekonomin. Det finansiella sparandet beräknas uppgå till 16,0
miljarder kr. i år och till 11,3 miljarder kr. år 1993, under förutsättning
att verksamhetsvolymen inte ökar.

Den förbättrade finansiella situationen i år är huvudsakligen en följd av
den tvååriga eftersläpningen och avräkningsförfårandet vid utbetalningen
från staten av kommunalskattemedel. Skatteinkomsterna stiger kraftigt till
följd av de höga löneökningarna två år tidigare. Samtidigt leder
dämpningen av löneökningarna och inflationen till att de kommunala
utgifterna inte växer i samma snabba takt.

Bidrag från staten och socialförsäkringssektorn stod för ca 25% av
kommunernas inkomster 1991. Statsbidragen bestod av allmänna och
specialdestinerade bidrag. Skatteutjämningsbidraget uppgick till 10,5
miljarder kr. netto och de specialdestinerade bidragen till 60,8 miljarder
kr. 1991.

Till följd av den tillfälliga höjningen av kommunernas avgifter till
staten för skatteutjämningsbidragen, minskar de allmänna statsbidragen
med 3 miljarder kr. i år. De specialdestinerade bidragen ökar dock med
ca 6,2 miljarder kr. Den kraftiga höjningen beror bl.a. på bidrag i
samband med äldrereformen och vårdgarantin samt bidrag till upprust-
ning av skolor, för sysselsättningsskapande åtgärder och ersättningar för
mottagande av flyktingar.

För att neutralisera skattereformens effekter på den kommunala
ekonomin har fr.o.m. 1991 dels bidraget till kommunerna avseende
garantibeskattningen avskaffats, dels en särskild skatt införts (avräknings-
skatt). Skatten baseras på kommunernas skatteunderlag och beräknas
uppgå till 6,5 miljarder kr. 1991 och till 15,6 miljarder kr. 1992. I
tabellen har statsbidragen minskats med dessa belopp.

Från och med 1993 införs nya regler för hur staten betalar ut de
kommunala skattemedlen till kommuner och landsting. Det nya systemet
utformas så att kommunens resp, landstingets skatteinkomster för ett visst
budgetår betalas ut på grundval av skatteunderlaget två år tidigare
uppräknat med en faktor, som motsvarar den beräknade ökningen av
skatteunderlaget de två efterföljande åren. Avsikten är att harmonisera
(skatte-) intäkternas ökning med tillväxttakten i utgifterna för budgetåret,
genom att ta hänsyn till den aktuella nominella utvecklingen. Öveigångs-
året 1993 sker dock en reducering av slutavräkningen avseende 1991 med
ca 60%, i syfte att uppnå ett budgetmässigt neutralt utfall av för-
ändringarna för kalenderåret 1993.

År 1993 införs också ett nytt system för statsbidragen till kommunerna.
En stor del av de specialdestinerade statsbidragen avvecklas och ersätts
av ett system efter mer generella principer. Avsikten med ett nytt stats-
bidragssystem är att ge kommunerna ökad handlingsfrihet vad gäller
verksamhetens utformning och prioritering mellan olika områden. Nivån
på de allmänna statsbidragen har anpassats till ett samtidigt slopande av
skatteutjämningsavgiften och avräkningsskatten. De allmänna stats-
bidragen till kommuner och landsting uppgår till ca 48 miljarder kr. för
år 1993. Utanför de allmänna statsbidragen ligger fortfarande en post för
specialdestinerade statsbidrag på drygt 12 miljarder kr. 1993, täckande
bl.a. ersättningar för utförda tjänster åt staten (t.ex. flyktingmottagande)
samt stimulansbidrag till investeringar m.m.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Tabell 10:6 Kommunernas inkomster och utgifter

Löpande priser. Exkl. kommunala aktiebolag och stiftelser

	Miljarder kr.				Procentuell utveckling
	1990	1991	1992	1993	1990	1991	1992	1993
Inkomster	328,4	361,5	398,5	396,9	11,6	10,1	10,3	-0,4
Skatter	204,9	232,5	270,1	269,5	13,1	13,5	16,2	-0,2
Bidrag från staten och
socialförsäkringssektorn	82,1	80,9	72,1	68,3	9,9	-1,4	-10,8	-5,4
Övriga inkomster	41,4	48,0	56,3	59,2	7,7	16,0	17,1	5,2
Utgifter	336,8	363,3	382,5	385,7	12,7	7,8	5,3	0,8
Transfereringar till hushåll	25,5	30,9	33,0	32,5	H.O	20,9	7,0	-1,5
Övriga transfereringar	31,3	37,1	42,0	36,3	11,3	18,6	13,3	-13,5
Konsumtion	261,6	272,9	283,5	291,1	15,1	4,3	3,9	2,7
Investeringar	18,5	22,4	24,0	25,6	-9,5	21,3	6,9	7,1
Finansiellt sparande	-8,5	-1,8	16,0	11,3

Anm.: I investeringar m.m. ingår förutom kommunala myndigheters investeringar även kommunala affärsverks
investeringar, investeringar i personalbostäder samt nettot av köp och försäljning av fastigheter och mark.
Källor: Konjunkturinstitutet, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket och finansdepartementet.

De kommunala utgifterna består till 3/4 av konsumtion. Förra året steg
konsumtionen 2,3 % i volym. Konsumtionen drogs upp av att inköpen
av varor och tjänster ökade relativt starkt. Sysselsättningen i kommunerna
stagnerade, trots en viss uppgång av sysselsättningsskapande åtgärder i
kommunal regi. År 1992 och 1993 väntas den underliggande syssel-
sättningen minska i kommunerna. Detta understöds av redan aviserade
varsel om uppsägningar och av enkäter bland kommunerna. Kommu-
nemas förbättrade ekonomi 1992 och 1993 väntas därför inte i sig leda
till någon expansion av verksamheten. Förbättringen av kommunernas
finanser är nämligen tillfällig och regeringen har deklarerat att det inte
finns något samhällsekonomiskt utrymme för kommunal expansion. Den
av regeringen aviserade satsningen på ungdomspraktikplatser drar också
ned antalet deltagare i sysselsättningsskapande åtgärder i kommunal regi.

Mot denna bakgrund beräknas den totala konsumtionsvolymen vara i
stort sett oförändrad år 1992 och minska med 0.8 % år 1993.

11 Kapitalmarknad

Kreditmarknaden kännetecknades under 1991 av stora kreditförluster
samtidigt som utlåningsexpansionen dämpades betydligt.

Minskade inflationsförväntningar och ett återställt förtroende för
växelkurspolitiken resulterade i lägre räntor under inledningen av 1992.
Utvecklingen i Sverige skiljde sig därmed från utvecklingen i vår
omvärld där räntorna, sammantaget sett, låg på en oförändrad nivå.

11.1 Internationell ränte- och valutautveckling

Under inledningen av 1992 har den internationella ränteutvecklingen varit
något splittrad. Efter en längre tids nedgång vände de amerikanska
räntorna svagt uppåt under det första kvartalet i år. I Japan har räntorna
fallit, medan de i Västeuropa hålls uppe av den strama penningpolitiken
i Tyskland.

Under 1991 förde den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, en
expansiv penningpolitik och under perioden december 1990 till december
1991 sänktes diskontot vid sex tillfällen med sammanlagt 3,5 procent-
enheter till 3,5%. Den senaste sänkningen ägde rum i december och
uppgick till en procentenhet. Den amerikanska penningpolitikens
inriktning skall ses mot bakgrund av den låga tillväxten i ekonomin under
1990 och 1991. Den expansiva penningpolitiken har möjliggjorts av att
inflationstakten successivt avtagit, vilket bidrog till att även obligations-
räntorna föll i slutet av 1991. Trots lägre räntor har hushållen och
företagen länge valt att inta en försiktig hållning till konsumtion och
investeringar och istället eftersträvat att minska skuldsättningen. Stora
kreditförluster för bl.a. bankerna har resulterat i höjda marginaler mellan
in- och utlåningsräntoma varför låntagarna inte i full utsträckning har fått
ta del av de sänkta officiella räntorna. Utmärkande för de senaste årens
ränteutveckling är att medan de korta räntorna fallit med ca 3,5
procentenheter sedan slutet av 1989 så har den trettioåriga statsobliga-
tionsräntan pendlat mellan 7,5% och 9%. Detta har begränsat den förda
penningpolitikens effekt på ekonomin, och är sannolikt en förklaring till
att konjunkturåterhämtningen har dragit ut på tiden.

Under det första kvartalet 1992 observerades vissa tecken på en
konjunkturåterhämtning. Nedgången av marknadsräntorna bröts och
förbyttes i en mindre uppgång. Mot bakgrund av den långsamma
återhämtningen i ekonomin valde Federal Reserve att lätta på penning-
politiken ytterligare i böijan av april, vilket även fick till följd att
marknadsräntorna föll. Räntorna bedöms ligga kvar på en relativt låg
nivå under större delen av 1992.

Den ekonomiska aktiviteten i Japan fortsatte att dämpas under det
första kvartalet. År 1991 avslutades med en diskontosänkning med en
halv procentenhet och i böijan av april sänktes diskontot med ytterligare
3/4 procentenhet till 3,75%. Den lättnad av penningpolitiken som har
skett det senaste året har varit avhängig dels lågkonjunkturen och dels de

8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

växande problemen för de finansiella instituten. Fallande börskurser och Prop. 1991/92:150
fastighetsvärden ökar bankernas kreditförluster och har i allt större Bilaga 1:1.1
utsträckning upplevts som ett hot mot den ekonomiska tillväxten.

Utsikterna till en kraftig förstärkning av konjunkturen bedöms vara små
och penningpolitiken förväntas därför ha en expansiv inriktning även
under resten av året.

Diagram 11:1 6-månaders euromarknadsräntor 1990-1992

Enkla årsräntor

Procent

	■
■---'”'XX			ecu \|
			'x/ --^-s.--_ 7.....
			\| DEM

			V r	YEN \|

.............................i...................			1 USD j
		.............................

o H---------------------------------------------------------------------1----------------------------------^:----------------------------------i------

1990 1991 1992

Anm.: Veckogenomsnitt. Sista observation avser 9 april 1992.

Källa: Finansdepartementet.

Den västeuropeiska ränteutvecklingen tyngdes under 1991 av stram-
heten i den tyska penningpolitiken. Den tyska återföreningen skapade
överhettning i ekonomin med bl.a. stigande konsumentpriser som följd,
samtidigt som underskotten i den offentliga sektorn ökade till 105-110
miljarder D-mark. Trots tecken på avmattning i ekonomin valde
Bundesbank så sent som i december att höja de administrativa räntorna.
Den åtstramning av penningpolitiken som skedde skall ses i ljuset av ett
fortsatt inflationstryck, snabb penningmängdsexpansion samt tendenser
till höga löneökningar. Åtstramningen påverkade emellertid främst de
kortaste penningmarknadsräntoma.

Signalerna om en uppgång i den amerikanska ekonomin och förvänt-
ningar om stigande räntor har sedan årsskiftet ökat intresset för dollar-
placeringar. Fram till början av april steg dollarkursen med närmare 10%
gentemot såväl D-marken som yenen. I Japan har de fallande räntorna
och tveksamhet till placeringar i aktier och fastigheter medfört att kapital
i första hand sökt sig till Förenta staterna. Skillnaden i räntor mellan
Japan och Förenta staterna har minskat från ca en procentenhet vid
årsskiftet till 0,5 procentenheter i böljan av april. Räntedifferensen
mellan Tyskland och Förenta staterna ligger kvar på ca 5 procentenheter

och dollarkursens uppgång är i första hand ett uttryck för förväntningar
om att denna marginal skall minska.

Intresset hos de internationella investerarna koncentreras till utveck-
lingen för räntor och växelkurser i Förenta staterna, Japan och Tyskland.
Utvecklingen i Västeuropa styrs i första hand av Tyskland. Den nära
kopplingen mellan de internationella kapitalmarknaderna medför
emellertid att även utvecklingen i Förenta staterna och Japan kan påverka
övriga europeiska räntemarknader. Flertalet andra västeuropeiska länder
har till skillnad från Tyskland haft en svag ekonomisk utveckling under
de senaste åren. EG:s valutasamarbete, EMS, sätter klara restriktioner
på de ingående ländernas penningpolitiska autonomi. Utrymmet för en
avvikande räntepolitik är litet. Minskade inflationsförväntningar i bl.a.
Frankrike och Storbritannien har emellertid skapat ett visst utrymme för
lägre räntor i dessa länder. Räntorna i Europa närmade sig därför
varandra ytterligare något under 1991.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 11:2 10-åriga obligationsräntor 1991-1992

Procent

Anm.: Veckovisa observationer. Sista observationen avser 8 april 1992.
Källor: Financial Times och finansdepartementet.

Den tyska ekonomin går nu in i ett lugnare skede. Under normala
omständigheter skulle detta kunna möjliggöra en penningpolitisk lättnad
i Tyskland, vilket övriga Västeuropa skulle kunna dra fördel av. God
köpkraft, bl.a. till följd av höga löneökningar och borttagandet av
tillfälliga skattehöjningar, håller dock prisökningarna på en hög nivå
samtidigt som den offentliga sektorns underskott förblir betydande under
de närmaste åren. Detta begränsar Bundesbanks manöverutrymme och
räntorna kommer därför sannolikt att ligga kvar på en hög nivå under
större delen av året, och först mot slutet av 1992 synes det finnas
möjligheter till en räntenedgång. Nedgången mot slutet av året bedöms

bli begränsad och främst beröra de korta räntorna. För övriga Västeuropa Prop. 1991/92:150
blir konklusionen att räntorna i huvudsak kommer att ligga kvar på en Bilaga 1:1.1
förhållandevis hög nivå. Utrymmet för en avvikande räntepolitik
begränsas av respektive valutas ställning inom växelkursmekanismen,
ERM, där t.ex. både pundet och den franska francen tillhör de svagaste
valutorna.

Bedömningen av den framtida ränteutvecklingen rymmer många
osäkerheter. En sådan är styrkan i den konjunkturuppgång som inletts i
Förenta staterna. En annan är huruvida utvecklingen i Tyskland kan
normaliseras och därigenom avlasta penningpolitiken och skapa lägre
räntor i övriga Europa.

Sammanfattningsvis är bedömningen att de amerikanska och japanska
räntorna fortsätter att ligga på en låg nivå under 1992. Den svaga
utvecklingen för den japanska ekonomin möjliggör en fortsatt expansiv
inriktning av penningpolitiken medan den amerikanska penningpolitiken
kan antas stramas åt mot slutet av året och under 1993. Först mot slutet
av 1992, när den ekonomiska avmattningen möjliggör en nedgång av de
tyska räntorna, torde det finnas förutsättningar för lägre räntor i
Västeuropa. Nedgången av de europeiska räntorna bedöms dock bli
förhållandevis liten. Sammantaget bedöms den negativa amerikanska
räntedifferensen minska under prognosperioden vilket talar för att dollarn
kommer att apprecieras ytterligare.

Under år 1991 steg aktiekurserna på de fyra största börserna, Tokyo,
New York, London och Frankfurt med i genomsnitt 11%. Kursutveck-
lingen varierade dock mellan börserna. Investerarna reagerade mycket
positivt på de amerikanska och japanska räntesänkningarna i slutet av
december. Detta ansågs öka möjligheterna till en återhämtning i
världsekonomin som kan generera högre företagsvinster. Intresset för
aktier har på flertalet håll varit stort även under inledningen av 1992, inte
minst i Frankfurt där index steg med 10% fram till och med böljan av
april. D-markens försvagning gentemot dollarn är en förklaring till
uppgången.

Fram till år 1989 var intresset för japanska aktier omfattande. Hög
tillväxt i ekonomin i kombination med låga räntor lockade många hushåll
och företag att för lånade pengar köpa aktier och fastigheter. Kurserna
på Tokyobörsen steg kraftigt, närmare bestämt med 300 % under
perioden 1986 till och med 1989, och värderingen ställde mycket höga
förväntningar på företagens vinstutveckling. Stigande räntor och ett högre
inhemskt kostnadstryck resulterade i en kraftig försämring av företagens
lönsamhet förra året. Detta i kombination med den politiska oro som
utmärkt Japan det senaste halvåret ledde till betydande kursfall. För de
högt skuldsatta hushållen och företagen blev det angeläget att sälja
tillgångar för att minska skuldbördan vilket har pressat aktiekurserna
ytterligare. Under 1992 har aktiekurserna fallit med 20% fram till början
av april och sedan årsskiftet 1989/90 har aktiekurserna mer än halverats.

11.2 Räntor och valutaflöden i Sverige Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

1991 blev ett händelserikt år på den svenska ränte- och valutamarknaden.
Avtagande inflationsförväntningar och ett ökat förtroende för den festa
växelkursen i samband med ecu-anknytningen medförde att räntorna föll
under större delen av året. Efter ecu-anknytningen i maj föll räntediffe-
rensen successivt från ca 4 procentenheter till mellan 0,5 och 1 procent-
enhet under hösten. Mot slutet av året tvingades emellertid riksbanken
strama åt penningpolitiken i syfte att skingra den ökade osäkerhet som
präglade valutamarknaden efter den finska devalveringen i november.
I samband med den finska devalveringen var den låga räntedifferensen
inte tillräcklig för att upprätthålla balans i valutaflödena. Utflödena från
Sverige uppstod i första hand genom att utländska investerare gick ur
sina positioner i kronor. Många investerare hade till följd av den finska
devalveringen gjort stora förluster på sina placeringar i finska mark och
var inte benägna att beakta skillnaderna mellan Sveriges och Finlands
ekonomiska läge och ekonomisk-politiska inriktning. Valutautflödet var
betydande under hösten och uppgick till ca 52 miljarder kr. under
perioden juli t.o.m. första veckan av december. Under de tre sista
rapportveckoma i november och under den första veckan i december
redovisades ett utflöde på sammantaget 31,1 miljarder kr. Det totala
utflödet var avsevärt mycket större. Statistiken över terminsmarknaden
i utländsk valuta, vilken redovisas med tre månaders eftersläpning, visar
nämligen att riksbanken under denna period valde att minska sin
terminsposition i utländsk valuta med 18,5 miljarder kr.

Diagram 11:3 Valutaflöden och räntedifferens mot utlandet 1990-1992

Anm.: Valutaflödena avser rapportveckor (4 rapportveckor per månad). Sista
observationen avser 1-7 april 1992.

Källor: Riksbanken och finansdepartementet.

För att stävja utflödet och försvara kronans kurs höjde riksbanken
räntorna kraftigt. Den 25 november höjde riksbanken marginalräntan

från 10,5 till 11,5 procent. Utflödena fortsatte och situationen bedömdes
så allvarlig att maiginalräntan den 5 december höjdes till 17,5%.
Chockhöjningen fick avsedd effekt. Räntedifferensen vidgades till som
högst 4,3 procentenheter mot ecun och 5,2 procentenheter mot D-
marken, mätt på statsskuldväxlar respektive euromarknadsräntor med sex
månaders löptid. Vid dessa höga räntenivåer var köpintresset betydande.
Valutaflödet vände och sedan dess och fram till och med första veckan
av april har valutainflödet uppgått till ca 46 miljarder kr., varav
merparten uppstod under december och januari. Ett mått på det stora
intresset för placeringar i svenska kronor var att under perioden
december till februari nettoköpte utländska investerare räntebärande
kronpapper för 32 miljarder kr. Det ökade förtroendet för den fästa
växelkurspolitiken understryks av att kronan successivt apprecierats med
0,7 procentenheter sedan böijan av december och noterades i böijan av
april nära sitt riktvärde, 7,40 kr. per ecu.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 11:4 Ränteutvecklingen 1990-1992

Enkla årsräntor

Procent

Anm.: 6 månaders statsskuldväxlar och 5 åriga statsobligationer. Veckogenomsnitt.
Sista observationen avser 9 april 1992.

Källa: Finansdepartementet.

Riksbankens agerande vid valutaoron lugnade således marknaden. I
samma riktning verkade regeringens budgetproposition som presenterades
i böijan av januari, vilken av investerarna bedömdes som tillräckligt
stram. Det återställda förtroendet beträffande Sveriges intentioner att
behålla en fest växelkurs möjliggjorde för riksbanken att successivt sänka
maiginalräntan till 11% i böijan av april. Valutaoron i Finland i böijan
av april smittade delvis av sig till Sverige med bl.a. valutautflöden och
stigande räntor som följd. För att demonstrera riksbankens beslutsamhet
att försvara kronans växelkurs höjdes maiginalräntan den 6 april från

11% till 13%. Den breda uppslutningen kring Finlands Banks politik att
hålla växelkursen låst medförde att marknadsräntorna såväl i Finland som
i Sverige snabbt föll tillbaka. Riksbanken kunde redan efter ett par dagar
sänka maiginalräntan med en procentenhet till 12%.

Sammantaget sett lägre marginalräntor i kombination med allt lägre
inflationsförväntningar har ökat intresset för räntebärande placeringar.
Räntan på sex-månaders statsskuldväxlar har fallit med drygt 3 procent-
enheter sedan den 5 december och fram till böijan av april, varav drygt
1 procentenhet under innevarande år. Räntan på femåriga statsobliga-
tioner har fallit med ca 1 procentenhet varav ca 0,5 procentenheter i år.

Nedgången av de svenska räntorna är helt hänförlig till inhemska
faktorer. De europeiska räntorna, vilka efter ecu-anknytningen är
styrande för den svenska ränteutvecklingen, har i det närmaste legat
oförändrade under de senaste månaderna. Räntedifferensen har därigenom
minskat betydligt och uppgick i böijan av april till 1,6 procentenheter
gentemot ecun och 2,1 procentenheter gentemot D-marken. Det kan vara
värt att notera att ränteskillnaden har minskat mer gentemot D-marks-
placeringar än mot ecuplaceringar.

Ett annat tecken på det ökade intresset för räntebärande värdepapper
är att omsättningen av statspapper stigit betydligt under det senaste året.
Under tolvmånadersperioden april 1991 till och med mars 1992 uppgick
den genomsnittliga dagsomsättningen till 36 miljarder kr. jämfört med
18 miljarder kr. tolvmånadersperioden innan. Statens ökade budget-
underskott medförde att riksgäldskontorets emissioner av obligationer
ökade från 20,7 miljarder kr. år 1990 till 81,2 miljarder kr. i fjol varvid
den utestående stocken av statsobligationer ökade med 36 miljarder kr.
till 269 miljarder kr.

Ecu-anknytningen har inneburit att kronans rörelser mot den amerikan-
ska dollarn har ökat jämfört med tidigare medan rörelserna gentemot de
europeiska valutorna numera är mycket små. Sedan årsskiftet och fram
till och med böijan av april försvagades kronan med 7% gentemot
dollarn till ca 5,90 kr. per dollar.

Kapital flödena under 1991 ändrade karaktär jämfört med tidigare år.
Under några år har underskott i bytesbalansen, direktinvesteringar samt
handeln med aktier genererat betydande utflöden. Dessa begränsades
under 1991 till 32,5 miljarder kr. jämfört med 126,3 miljarder kr. år
1990. De främsta förklaringarna till det minskade nettoutflödet är dels
lågkonjunkturen som bl.a. reducerade importen och minskade det finan-
siella utrymmet för de svenska företagen att köpa företag, fastigheter
och aktier i utlandet, dels att utlandets förtroende för den ekonomiska
politiken stärktes efter ecu-anknytningen och Sveriges ansökan om
medlemskap i EG. Utlandets ökade intresse för placeringar i svenska
tillgångar märktes främst i handeln med räntebärande kronpapper. Under
helåret 1991 köpte utländska investerare sådana papper för 58 miljarder
kr. Utlandets nettoplaceringar i andra tillgångar ökade också betydligt
och sammantaget genomfördes direktinvesteringar och köp av svenska
aktier för 52 miljarder kr. år 1991 jämfört med 15 miljarder kr. år 1990.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Det sammanlagda underskottet i handeln med aktier kunde därigenom Prop. 1991/92:150
begränsas till 3 miljarder kr. jämfört med 19 miljarder kr. år 1990. Bilaga 1:1.1

Tabell 11:1 Betalningsbalansen
Miljarder kr.

	1989	1990	1991
Bytesbalans	-21,7	-37,9	-13,2
Direkta investeringar
i utlandet	-62,8	-83,8	-57,2
i Sverige	9,9	14,1	40,9
Handel med aktier
Svenska aktier	-1,9	1,2	11,2
Utländska aktier	-27,9	-19,8	-14,2
Lån/obl. m.m. i kronor	38,4	69,4	53,6
Lån/obl. m.m. i uti. valuta	123,3	116,8	-4,0
Övrigt inkl, restpost	-35,4	-2,5	-1,8
Kapitalbalans exkl. staten	43,5	95,4	28,5
Valutaflöde	21,8	57,5	15,3
Statens lån i uti. valuta	-13,5	-13,4	-18,0
Valutares. transförändringar	8,3	44,1	-2,6

Källa: Riksbanken.

Den under större delen av året relativt låga räntemarginalen minskade
intresset hos svenska aktörer för lån i utländsk valuta. Dessa amorterades
med 4 miljarder kr. jämfört med en ökning på 117 miljarder kr. år 1990.
Sammantaget genererade kapitalbalansen under år 1991 ett inflöde på

28,5 miljarder kr. vilket mer än väl uppvägde underskottet i bytes-
balansen på 13 miljarder kr. Statens upplåning i utländsk valuta minskade
med 18 miljarder kr. Vid årsskiftet uppgick valutareserven till knappt
100 miljarder kr. Fram t.o.m. den första veckan av april hade den ökat
till diygt 113 miljarder kr.

Den svenska räntenivån under de närmaste åren bestäms i huvudsak av
den utländska utvecklingen. Efter ecu-anknytningen är det särskilt de
europeiska räntorna som direkt påverkar den svenska ränteutvecklingen.
Detta innebär dock inte att ränterörelser i Förenta staterna och Japan
saknar betydelse. Ränteutvecklingen i dessa länder påverkar Sverige
indirekt, främst via den tyska marknaden.

Underskott i bytesbalansen och svenska aktörers omplacering i
förmögenhetsportföljema mot större andel tillgångar i utländska valuta,
som satte fart i samband med avregleringen 1989, har genererat
betydande utflöden under en följd av år. För att åstadkomma balanserade
flöden har en viss räntemarginal mot utlandet, i syfte att intressera
utländska och svenska investerare för köp av räntebärande kronpapper,
varit nödvändig. Under de senaste åren har den svenska ekonomin
kännetecknats av en svag utveckling och vid några tillfällen, bl. a. i
samband med den finska devalveringen, har en ökad osäkerhet om
möjligheterna att upprätthålla den fasta växelkursen tvingat riksbanken
att chockhöja räntorna för att säkerställa förtroendet för kronan.

100

Riksbankens agerande i kombination med regeringens fasta antiinflations-
politik har stärkt förtroendet för växelkurspolitiken, vilket visar sig i
minskad räntedifferens och en starkare krona. Genom att hålla låst vid
den förda politiken skapas möjligheter för ett fortsatt starkt förtroende.

11.3 Läget på kreditmarknaden

Lågkonjunkturen och fortsatta prisfåll på kommersiella fåstigheter
medförde att kreditförlusterna ökade kraftigt för kreditinstituten under
1991.

Ökade avkastningskrav, sjunkande hyror och stigande vakansgrad
ledde till en betydande prisnedgång för kommersiella fastigheter under
1991. Lågkonjunkturen och skattereformen har inneburit att intresset för
köp av fåstigheter och lokaler minskat betydligt. Priserna för kommer-
siella fastigheter med bästa läge i centrala Stockholm har fållit med
uppskattningsvis 40 - 55% sedan våren 1990. Bidragande orsaker till
§ olårets nedgång var överutbud efter flera års mycket omfåttande
fåstighetsinvesteringar, bristen på riskvilligt kapital, höga realräntor och
kärvare kreditvillkor. Vakansgraden som historiskt sett varit mycket låg
i Sverige steg betydligt, från ca 2% till mellan 7 % och 8 %. Efterfrågan
på alla typer av lokaler är låg och hyresgästernas kostnadsmedvetenhet
har ökat väsentligt.

Kreditinstitutens samlade befarade och konstaterade kreditförluster
uppgick till ca 48 miljarder kr. i fjol. Av detta belastade ca 35 miljarder
kr. bankerna, vilket kan jämföras med 2,8 och 10,8 miljarder kr. åren
1989 respektive 1990. Av bankernas kreditförluster härstammade ca 15%
från finansbolagen och ca 7 % från hushållen. Uppskattningsvis ca 3/4 av
kreditförlusterna var relaterade till fåstighetsfinansiering. De stora
kreditförlusterna medförde att bankerna, sammantaget sett, redovisade
förlust med uppskattningsvis 8 miljarder kr. i fjol jämfört med en vinst
på närmare 12 miljarder kr. år 1990. Förutom en mer varierande ränte-
sättning, medförande bl.a. vidgade räntemarginaler, är bankernas verk-
samhet för närvarande föremål för omfåttande kostnadsbesparingar.
Åtgärderna förbättrade bankernas intjäningsförmåga under 1991, vilket
bidrog till att dämpa resultatförsämringen. Under perioden 1982-1989
uppgick kreditförlusterna till ca 0,5% av utlåningen, för att under 1990
och 1991 stiga till 1,2% respektive 3,9%. Det bör dock poängteras att
utvecklingen avseende kreditförluster och vinster skiljer sig kraftigt åt
mellan olika banker.

Den snabba ökningen av bankernas kreditförluster är inte unik för
Sverige utan i stor utsträckning en internationell företeelse. Utvecklingen
har varit särskilt bekymmersam i de anglosaxiska länderna, Japan samt
i Norden. Ett gemensamt drag är att kreditförlusterna uppkommit genom
prisfåll på fåstigheter i kombination med en konjunkturavmattning. I
såväl Norge som Finland har staten tvingats till omfattande kapitalinjek-
tioner för att säkerställa bankernas kapitalbas.

Även bostadsinstitutens kreditförluster steg under 1991. De ökade dock
från en mycket låg nivå och uppgick till ca 2 miljarder kr. eller 0,21%

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

101

av utlåningen jämfört med 225 miljoner kr., 0,03% av utlåningen, år
1990. Bostadsinstituten har mött de ökade kreditförlusterna genom att
höja marginalerna. Rörelseresultatet kunde därmed i det närmaste hållas
oförändrat under 1991. Detta har emellertid inte förhindrat att farhågor
över ökade kreditförluster medfört att investerare visat viss tveksamhet
till placeringar i bostadsobligationer varvid bostadsinstitutens finan-
sieringskostnader stigit. Räntedifferensen mellan bostads- och statsobliga-
tioner (Stadshypotekets caisse-obligation) har vidgats från ca 0,5
procentenheter vid årsskiftet 1989/90 till som högst 1,4 procentenheter
i februari 1992. I början av april hade differensen minskat till ca 1,2
procentenheter. För att stärka kapitalbasen och därigenom förebygga
effekterna av stigande kreditförluster har instituten också valt att höja
marginalerna med ca en procentenhet sedan årsskiftet 1989/90. Medan
räntan på statsobligationer fallit med drygt 3 procentenheter sedan
årsskiftet 1989/90 så har den femåriga festa utlåningsräntan till bostads-
institutens kunder sjunkit med endast 1,25 procentenheter fram till böijan
av april.

De ökade kreditförlusterna har medfört att bankerna intar en mer
återhållsam inställning till kreditgivning. Större krav ställs på säkerheter
och låntagarnas betalningsförmåga. Samtidigt har efterfrågan på krediter
minskat. Lågkonjunkturen ökar osäkerheten hos företag och hushåll
samtidigt som skattereformen har minskat ränteavdragens värde.
Dessutom har realräntorna stigit markant. Redan för ett par år sedan
minskade hushållen sin kreditefterfrågan och under det senaste året har
företagen följt efter. För banker och finansbolag har utlåningsökningen
helt avstannat och det är nu t.o.m. fråga om en minskning av utlånings-
stocken.

Diagram 11:5 Utlåning till allmänheten 1986-1992

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

12-månaders förändring

Procent

102

Bostadsinstitutens nettoutlåning har under de senaste åren fortsatt att Prop. 1991/92:150
expandera i hög takt och har legat nära 20%. Först på sista tiden har den Bilaga 1:1.1
sjunkit till drygt 15%. En förklaring till att bostadsinstituten har vunnit
marknadsandelar från banker och finansbolag är att utlåningen till
beståndet av fastigheter ökat betydligt under de senaste åren. Stigande
priser på bostadsmarknaden ledde till en ökad rebelåning. Dessutom har
bostadsinstituten sedan några år fått möjlighet att lämna krediter till
rörliga räntor, vilket ökat deras konkurrenskraft. Under de senaste åren
har det ökade bostadsbyggandet bidragit till utlåningsexpansionen.
Sammantaget har kreditexpansionen dämpats från mellan 20-30% i
ökningstakt till ca 5% i ökningstakt under den senaste tolvmånaders-
perioden fram till och med februari.

Det svaga konjunkturläget i Sverige, hushållens osäkerhet över
arbetsmarknadsläget, försämrade ränteavdrag från 1993 i kombination
med relativt sett höga utlåningsräntor talar för att kreditefterfrågan kan
komma att falla ytterligare. Kreditinstitutens intjänandeförmåga har under
de senaste åren förbättrats tack vare bl. a. de vidgade räntemarginalerna.
En minskad utlåning och ett ökat inslag av ränteeftergifter leder sannolikt
till att förbättringen i intjänandeförmågan avstannar. Samtidigt kommer
kreditförlusterna att ligga kvar på en hög nivå. En låg total efterfrågan
i ekonomin innebär sannolikt att företagens finansiella ställning försvagas
ytterligare samtidigt som fortsatta prisfall på fastighetsmarknaden inte kan
uteslutas. Ett slopande av fastighetsskatten på s.k. kommersiella lokaler,
vilket nu föreslås av regeringen, torde emellertid utgöra en dämpande
faktor och kan därmed bidra till att mildra kreditförlusterna i den
fastighetsrelaterade utlåningen.

Beträffande storleken på kreditförlusterna under de kommande åren
utgör hushållens finansiella situation ett särskilt osäkerhetsmoment. En
fortsatt svag ekonomisk aktivitet och stigande arbetslöshet talar för att
kreditförlusterna på utlåningen till hushållen kommer att öka, även om
den negativa utvecklingen i år motverkas av en fortsatt positiv inkomst-
utveckling. Inte minst ett kraftigt prisfall på bostadsmarknaden skulle
utsätta hushållen för påfrestningar. Det står klart att efterfrågan på
boendeyta kommer att minska. Bostadsytan har drivits upp av omfattande
subventioner. Under de senaste åren har boendet blivit förhållandevis
dyrare. Den relativt många andra länder återhållsamma prisutvecklingen
på bostäder under 1980-talet kan dock utgöra en dämpande faktor i
samband med en försvagning av bostadsprisema.

Sammanfattningsvis är bedömningen att kreditförlusterna kommer att
fortsätta ligga på en hög nivå under år 1992 och sannolikt kommer
somliga institut även under de närmaste åren att redovisa negativa
resultat. Efter internationella överenskommelser kommer kreditinstituten
från och med årsskiftet 1992/93 att åsättas ett kapitaltäckningskrav på
8 %. För bankkoncemema som helhet är den nuvarande kapitalsituationen
i stort sett tillfredställande. För vissa institut medförde emellertid
förlusterna under 1991 att kapitalbasen behövde förstärkas. Emissionerna
i Nordbanken och Östgöta Enskilda Bank samt de aviserade emissionerna
i GOTA, Sparbanksgruppen och Föreningsbanken liksom de statliga

103

insatserna i fallet Första Sparbanken skall ses mot denna bakgrund. Även
under de kommande åren behöver sannolikt vissa kreditinstitut förbättra
sin kapitalbas med externt kapital. Regeringen har nyligen föreslagit att
avskattningen av bankernas obeskattade reserver får senareläggas för de
banker som redovisar ett negativt resultat. Reserver behöver därmed inte
upplösas förrän vinst åter redovisas. Ändringen bidrar till att mildra
effekterna av ett negativt resultat på kapitalbasen.

11.4 Utvecklingen på aktiemarknaden

Under år 1991 steg aktiekurserna på Stockholms fondbörs med i
genomsnitt 5,6%. Kursutvecklingen styrdes i första hand av skiftande
omdömen om konjunkturutsiktema. Under det andra halvåret föll
kurserna eftersom allt fler signaler tydde på att konjunkturåterhämtningen
försenats samtidigt som företagens delårsrapporter indikerade kraftigt
fallande vinster för 1991. Börsbolagens vinster föll preliminärt med ca
50% under 1991. Räntesänkningarna i Förenta staterna och Japan i slutet
av december påverkade de internationella börserna positivt vilket även
fick återverkningar på Stockholmsbörsen. Köpintresset förstärktes under
det första kvartalet i år efter att ekonomisk statistik i Förenta staterna
visade att en återhämtning i ekonomin är på väg.

Den ökade optimismen i utlandet, de fällande räntorna och högre
utdelningar än väntat medförde att aktiekurserna på Stockholmsbörsen
fram t.o.m. böijan av april steg med i genomsnitt 6%. Den sänkta
kapitalbeskattningen för aktier, från 30% till 25%, har sannolikt också
bidragit till det ökade intresset. Trots de fällande vinsterna valde
börsbolagen, i genomsnitt, att hålla utdelningarna i stort sett oförändrade.
Utdelningspolicyn har under de senaste åren fått en ökad betydelse för
de svenska företagen. Tidigare har den svenska direktavkastningen, inte
minst av skatteskäl, legat på en förhållandevis låg nivå. I takt med den
ökade internationaliseringen av kapitalmarknaderna anpassas den svenska
utdelningsnivån till omvärldens. Den minskade dubbelbeskattningen av
aktieutdelningar till följd av skattereformen har påskyndat anpassningen.
De oförändrade utdelningarna kan även ses som en signal om att
företagen räknar med att nuvarande låga vinstnivå endast är tillfällig och
att vinsterna snart stiger igen.

Köpintresset har koncentrerats till de större bolagen, främst inom
exportindustrin. Förväntningarna är att det i första hand är dessa företag
som kommer att gynnas av konjunkturåterhämtningen. Index för de
sexton mest omsatta bolagen steg med 12% från årsskiftet och fram till
böijan av april. Intresset har vidare varit störst för de mer cykliska
branscherna, såsom verkstad och skog. Index för verkstadsindustrin och
skogsindustrin steg med 22% respektive 13%. Den sämsta utvecklingen
återfinns inom sektorerna bank och finans samt fästigheter och bygg.
Index för dessa branscher föll med 23% respektive 20%. Sammantaget
har kursutvecklingen i Stockholm varit något bättre än på flertalet andra
börser. Det skall dock ses mot bakgrund av att Stockholmsbörsen såväl
1990 som 1991 visade en förhållandevis svag utveckling.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

104

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

Diagram 11:6 Börsutvecklingen 1990-1992

Index ultimo 1989 = 100

40-I------------------i-----------------i------------------:------------------i—

1990 1991 1992

Anm.: Veckogenomsnitt. Sista observationen avser 9 april.

Källa: Finansdepartementet.

Utlandets intresse för svenska aktier ökade under 1991. Ecu-
anknytningen och ansökan om medlemskap i EG minskade osäkerheten
för investeringar i svenska aktier. En annan viktig förklaring är att
alltfler börsbolag aviserade omstämpling av bolagets bundna aktier till
fria. Därmed ökar tillgängligheten samtidigt som de svenska börsbolagen
får en ökad tyngd i internationella portföljindex. Sammantaget under
1991 nettoköpte utländska investerare svenska aktier för motsvarande

11,2 miljarder kr., vilket kan jämföras med nettoköp för 1,2 miljarder
kr. år 1990. Intresset har fokuserats till några större bolag såsom Astra,
Ericsson, Volvo och Electrolux.

Intresset för aktier har således ökat. Detta märks också på omsätt-
ningen. Under det första kvartalet i år uppgick omsättningen till 46,5
miljarder kr. jämfört med 34,1 miljarder kr. för motsvarande period i
fjol, dvs. en ökning med 36%. En viktig förklaring till omsättnings-
ökningen är att omsättningsskatten på aktier slopades den 1 december i
fjol. Därmed sänktes transaktionskostnaderna väsentligt.

105

Innehåll

1 Sammanfattning 2

2 Internationell utveckling 13

2.1 Sammanfattande översikt 13

2.2 Länderöversikter 17

3 Utrikeshandel 25

3.1 Export 25

3.2 Import 28

3.3 Bytesbalans 29

4 Industri 34

4.1 Produktion och konkurrenskraft 34

4.2 Lönsamhet 38

5 Näringslivets tjänster 42

6 Arbetsmarknad 47

6.1 Sysselsättning 47

6.2 Utbud av arbetskraft 51

6.3 Arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder 52

7 Löner och konsumentpriser 56

7.1 Löner 56

7.2 Konsumentpriser 59

8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion 63

8.1 Hushållens inkomster 63

8.2 Hushållens sparande och privat konsumtion 66

9 Investeringar 71

9.1 Näringslivets investeringar 72

9.2 Offentliga investeringar 74

9.3 Bostads investeringar 75

9.4 Byggnadsverksamhet 77

9.5 Lagerinvesteringar 79

10 Offentlig sektor 83

10.1 Konsoliderad offentlig sektor 83

10.2 Statens inkl, socialförsäkringssektorns finanser 87

10.3 Kommunernas finanser 90

11 Kapitalmarknad 93

11.1 Internationell ränte-och valutautveckling 93

11.2 Räntor och valutaflöden i Sverige 97

11.3 Läget på kreditmarknaden 101

11.4 Utvecklingen på aktiemarknaden 104

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

106

Tkbeller

1:1	Internationella förutsättningar	5
1:2	Löner och priser	6
1:3	Försöijningsbalans	8
1:4	Bidrag till BNP-tillväxten	10
1:5	Nyckeltal	10
1:6	Sparande	11
2:1	Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder	13
2:2	Statens budgetutveckling i vissa OECD-länder	14
2:3	Konsumentprisernas utveckling i vissa OECD-länder	16
3:1	Exportmarknadstillväxt, relativa priser, marknadsandelar och export av bearbetade varor	26
3:2	Export av varor	28
3:3	Import av varor	29
3:4	Bytesbalans	32
4:1	Industriproduktion	35
4:2	Nyckeltal för industrin	37
4:3	Industrins rörliga kostnader, produktpriser, maiginaler per producerad enhet samt bruttoöverskottsandel	39
6:1	Arbetsmarknad	48
6:2	Produktion och sysselsättning i timmar	50
6:3	Relativa arbetskraftstal för olika åldersgrupper	51
6:4	Relativ arbetslöshet i olika åldrar	52
6:5	Antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder	55
7:1	Timlöner och arbetskraftskostnader	57
7:2	Konsumentpriser	61
8:1	Hushållssektoms disponibla inkomster, konsumtion och sparande	63
8:2	Hushållens inkomster	64
8:3	Inkomstöverföringar från offentlig sektor till hushåll	65
9:1	Bruttoinvesteringar efter näringsgren	71
9:2	Bruttoinvesteringar i näringslivet	73
9:3	Offentliga investeringar	74
9:4	Bostadsinvesteringar	76
9:5	Byggnadsverksamhet	78
9:6	Lagervolymförändringar	79
10:1	Skattekvoten	84
10:2	Real förändring av den offentliga sektorns inkomster och utgifter	85
10:3	Den offentliga sektorns inkomster och utgifter	86
10:4	Statens och socialförsäkringssektorns inkomster och utgifter	87
10:5	BNP-förändringens inverkan på staten och socialför- säkringssektorns finansiella sparande	89
10:6	Kommunernas inkomster och utgifter	92
11:1	Betalningsbalansen	100

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

107

Diagram

1:1	Realräntan i Sverige 1980-1992	3
1:2	K- resp. S-sektoms utveckling 1980-1993	4
1:3	BNP och produktivitet i Sverige 1981-1993	7
3:1	Marknadsandel och relativpris för Sveriges export av bearbetade varor till 14 OECD-länder	27
3:2	Handelsbalans för några användningsområden	30
3:3	Sveriges bytesbalans, rullande tolvmånaderstal	31
4:1	Industriproduktion 1974-1991	34
4:2	Kapacitetsutnyttjandet i verkstadsindustrin (exkl. varv)	36
4:3	Industrins bruttovinst som andel av kapitalstocken	38
5:1	Produktion och sysselsättning i näringslivet	42
5:2	Konjunkturläget i olika tjänstebranscher	45
6:1	Antal varsel om uppsägningar per kvartal	47
6:2	Öppet arbetslösa samt personer i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärder	54
7:1	Industriarbetarlön utfall och skattningar	57
7:2	Nominell timlön inom industrin	59
7:3	Hushållens prisförväntningar de kommande 12 månaderna	60
7:4	Konsumentpriser	62
8:1	Privat konsumtion	67
8:2	Hushållens sparkvot	68
8:3	Hushållens skuldsättning	69
8:4	Hushållens förväntningar	69
9:1	Näringslivets investeringar	72
9:2	Näringslivets investeringar	74
9:3	Bostadsinvesteringar	75
9:4	Byggnadsinvesteringar per sektor 1970-1993	78
9:5	BNP-utveckling och lagerbidrag	80
9:6	Lagerinvesteringar	80
9:7	Lagerstocken i förhållande till varuproduktionen	81
10:1	Den offentliga sektorns finansiella sparande 1970-1991	83
11:1	6 månaders euromarknadsräntor 1990-1992	94
11:2	10-åriga obligationsräntor 1991-1992	95
11:3	Valutaflöden och räntedifferens mot utlandet 1990-1992	97
11:4	Ränteutvecklingen 1990-1992	98
11:5	Utlåning till allmänheten 1986-1992	102
11:6	Börsutvecklingen 1990-1992	105

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.1

gotab Stockholm 1992

108

Bilaga 1:1.2

Långsiktig konsekvenskalkyl
för perioden

1992/93 — 1996/97

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1992/93 - 1996/97

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Förord

Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK) för perioden 1992/93 - 1996/97
som här presenteras består av två delar, dels en huvudtext dels en
appendixdel.

I huvudtexten redovisas en samlad konsekvensbeskrivning av redan
fattade beslut och gjorda åtaganden för den offentliga sektorns inkomster
och utgifter. I appendixdelen redovisas utgiftsutvecklingen på mot-
svarande sätt för respektive fäckdepartement.

LK:ns inriktning varierar år från år i syfte att belysa och analysera
aktuella frågeställningar för att LK:n på bästa sätt skall kunna tjäna som
underlag inför beslut som rör den offentliga sektorns utveckling.

Framställningen bygger på material från fackdepartement, olika verk
och institutioner. Finansdepartementets ekonomiska avdelning svarar för
de bedömningar av den ekonomiska utvecklingen som ligger till grund
för LK-beräkningama. LK:n har utarbetats inom finansdepartementets
budgetavdelning.

Stockholm i april 1992

Inga-Britt Ahlenius

Budgetchef

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Innehåll:

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden
1992/93 - 1996/97

1 Sammanfattning och slutsatser.................. 1

1.1 Inledning............................ 1

1.2 Beräkningsresultat...................... 2

1.3 Slutsatser............................ 5

2 Samhällsekonomisk bakgrund.................. 8

2.1 De internationella förutsättningarna............ 9

2.2 Utgångsläget och utvecklingen 1992 - 1993 ...... 9

2.3 Utvecklingen 1994 - 1997 ................. 10

3 Beräkningsmetod..........................11

3.1 Inkomster...........................12

3.2 Utgifter.............................12

3.3 Den samhällsekonomiska bakgrunden...........13

4 Utgiftsstrategi och ny budgetberedning............14

4.1 En långsiktig utgiftsstrategi.................14

4.2 En ny budgetberedning...................15

4.3 Rambudgetering........................16

5 Statsbudgetens inkomster.....................17

5.1 Utvecklingen 1986/87 - 1990/91 ............. 18

5.2 Utvecklingen 1992/93 - 1996/97 ............. 19

5.2.1 Fysiska personers inkomstskatt...........19

5.2.2 Juridiska personers inkomstskatt..........20

5.2.3 Lagstadgade socialavgifter..............20

5.2.4 Skatt på egendom...................22

5.2.5 Mervärdeskatt.....................22

5.2.6 Övriga indirekta skatter...............22

5.2.7 Avräkningsskatt....................22

5.2.8 Övriga inkomster...................23

6 Statsbudgetens utgifter......................24

6.1 Utveckling för budgetåren 1986/87 - 1996/97...... 24

6.2 Utgiftstyrande faktorer....................27

6.3 Utgifterna fördelade på realekonomiska kategorier ... 28

6.3.1 Konsumtion......................29

6.3.2 Investeringar......................29

6.3.3 Transfereringar.....................30

7 Statsbudgetens saldo........................32

8	Den offentliga sektorn......................	33	Prop. 1991/92:150
	8.1 Staten och socialförsäkringssektorn............	33	Bilaga 1:1.2
	8.1.1 Inkomster........................	33
	8.1.2 Utgifter.........................	35
	8.1.3 Statens finansiella sparande.............	36
	8.1.4 AP-fondens finansiella sparande..........	37
	8.2 Den kommunala sektorn...................	37
	8.2.1 Den kommunala sektorns utgifter.........	38
	8.2.2 Den kommunala sektorns skatteinkomster ....	39
	8.2.3 Statsbidragen till den kommunala sektorn..... 8.2.4 Det samhällsekonomiska utrymmet	40
	för kommunal verksamhet..................	41
	8.2.5 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter 1992 - 1997 ..........................	42
	8.2.6 Den kommunala sektorns finansiella sparande 1992 - 1997 ..........................	44
	8.3 Den konsoliderade offentliga sektorn...........	45
9	Konsekvenser av en långsiktig utgiftsstrategi.........	47
	9.1 Beräkningsexempel......................	47
	9.2 Samhällsekonomiska effekter................	48
	9.3 Krav på strukturella förändringar.............	49
	9.3.1 Pågående förändringsarbete.............	50
	9.3.2 Ändamålsområden..................	54
	9.3.3 Slutsatser........................	55
10	Känslighetsberäkning.......................	55
	10.1 Känslighetsanalys......................	55
	10.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande......	55

Appendix

Departementens verksamhetsområden

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1992/93-1996/97

1 Sammanfattning och slutsatser

1.1 Inledning

De första årens långtidsbudgetar i böijan av 1960-talet hade karaktären
av beskrivning av hur regeringen förutsåg att budgeten skulle utvecklas.
Därav benämningen långtidsbudget. Denna modell övergavs sedermera
till förmån för den modell som idag används där beräkningarna avser
konsekvenserna av redan lättade beslut och gjorda åtaganden. Benäm-
ningen långtidsbudget ändras dock inte när beräkningsmodellen ändrades.
Det bör göras nu. Långsiktig konsekvenskalkyl (LK) är en mer adekvat
benämning på detta dokument och används därför i fortsättningen.

Syftet med den långsiktiga konsekvenskalkylen är att analysera stats-
budgetens och offentliga sektorns finansiella utveckling för budgetåren
1992/93 - 1996/97. Beräkningarna visar vilka konsekvenser stats-
makternas redan fattade beslut och gjorda åtaganden får för utvecklingen
av inkomster och utgifter i offentliga sektorn. Beräkningarna är alltså
inte en prognos för den troliga utvecklingen. Inte heller utgör den något
program för den önskvärda utvecklingen. I den utsträckning beslut fattas
som förändrar denna utveckling kommer beräkningarna i den långsiktiga
konsekvenskalkylen således alltid att avvika från det faktiska utfallet.

Regeringen har i olika sammanhang, senast i 1992 års finansplan, slagit
fast att det behövs en samlad och långsiktig utgiftsstrategi (LUS) för att
få till stånd en begränsning av de offentliga utgifterna och en effek-
tivisering av förvaltningen.

Enligt den reviderade finansplanen måste politiken inriktas på att,
utöver en låg inflationstakt, undvika underskott i de offentliga finanserna
över en konjukturcykel, möta behovet av vissa strategiska skatte-
sänkningar genom en mycket stram utgiftspolitik samt uppfylla de s.k.
konvergenskraven inom EG:s ekonomiska och monetära union.

I årets LK analyseras mot denna bakgrund bl.a. vilka krav som kan
komma att ställas på den offentliga utgiftsutvecklingen. Den inkomst- och
utgiftsutveckling som följer av redan fattade beslut ställs mot olika
alternativa långsiktiga krav på den offentliga utgiftsutvecklingen. Därefter
diskuteras konsekvenserna — dels för den reala ekonomin dels för de
offentliga utgiftsåtagandena — av en successiv sänkning av skatternas och
utgifternas andel av BNP.

Beräkningarna är gjorda utifrån antaganden om en ekonomisk
utveckling enligt följande: Den internationella ekonomin utvecklas
gynnsamt vilket ger dragkraft åt en inhemsk återhämtning under LK-
perioden. BNP-tillväxten stiger från -0,4% 1992 till 2,5% per år under
perioden 1994-97. Arbetslösheten sjunker långsamt, från en topp på
5,0% 1993 ner till 3,5% 1997. Löne- och prisutvecklingstakten ligger på
historiskt sett låga nivåer. Den privata konsumtionen ökar med drygt 2%

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

per år under tidsperioden 1994-1997. Prop. 1991/92:150

Som en känslighetsberäkning redovisas effekterna av att den ekono- Bilaga 1:1.2
miska tillväxten antas bli lägre till följd av en förlängd internationell
konjunktursvacka. Den lägre tillväxttakten innebär bl.a. en väsentligt
högre arbetslöshet än i huvudscenariet. Den finansiella utvecklingen i
offentlig sektor blir i detta scenarie väsentligt svagare än i huvud-
scenariet.

1.2 Beräkningsresultat

Statsbudgetens inkomster (kapitel 5) ökar under LK-perioden med ca
67 miljarder kronor, eller i genomsnitt 3,6% per år i löpande priser.
Detta är mer än en halvering av ökningstakten jämfört med perioden
1986/87 - 1990/91 då den uppgick till 7,2% per år. Den låga öknings-
takten förklaras dels av låga pris- och löneökningar, dels av att vissa
engångsinkomster som uppstår under 1992/93 bortfaller under resten av
LK-perioden, dels av att avräkningsskatten och skatteutjämningsavgiften
upphör fr.o.m. år 1993 enligt regeringens förslag om kommunernas
ekonomi som läggs fram i kompletteringspropositionen. Det innebär
samtidigt att inkomstutvecklingen under periodens senare del, 1993/94 -
1996/97, är snabbare och uppgår till i genomsnitt 6,5% per år. Stats-
budgetens samlade inkomster, dvs skatter och övriga inkomster, i
förhållande till BNP fäller från 30,4% 1992/93 till 28,2% 1996/97. Stats-
budgetens skatteinkomster beräknade som andel av BNP, skattekvoten,
beräknas under LK-perioden öka från 26,0% till 26,7%

Statsbudgetens utgifter (kapitel 6) som andel av BNP, utgiftskvoten,
minskar under LK-perioden, från 32,6% 1992/93 till 28,0% 1996/97.

Den relativt långsamma utvecklingen av statsbudgetens utgifter beror
bl.a. på antaganden om relativt långsam pris- och löneökningstakt under
perioden. Statsbudgetens utgifter exkl. statsskuldräntor ökar med i
genomsnitt 1,9% under tidsperioden 1993/94-1996/97. Mellan budgetåren
1992/93 och 1993/94 beräknas utgifterna minska med ca 15 miljarder
kronor, vilket till stor del förklaras av regeringens förslag till omläggning
av det kommunala bidragssystemet. Enligt förslaget slopas både
avräknings- och skatteutjämningsavgifit. Detta inkomstbortfall komp-
enseras genom minskade statsbidrag till kommunerna. I LK-kalkylen har
det generella statsbidraget till kommunerna beräknats vara nominellt
oförändrat. Den långsamma utvecklingen av statsbudgetens utgifter beror
vidare på att utgifterna för räntebidrag minskar kraftigt till följd av
antaganden om minskande bostadsbyggande och sjunkande räntenivåer
under perioden. Med anledning av att statsbidragen till kommunerna
minskar mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94, så ökar utgifterna
exklusive statsskuldräntor endast med 1,6% i genomsnitt per år under
LK-perioden. Utgifterna för ränta på statsskulden ökar med i genomsnitt
10,0% per år under LK-perioden.

För 1992/93 beräknas statsbudgetens underskott (kapitel 7) uppgå till
-101,8 miljarder kronor eller till 6,9% av BNP. Detta är en försämring
med drygt 2,2 procentenheter jämfört med 1991/92.

Den sammantagna inkomst- och utgiftsutvecklingen innebär att
statsbudgetens saldo nominellt sett förbättras under LK-perioden. Detta
innebär en förbättring även mätt som andel av BNP. Underskottet är för
slutåret dock betydande, trots en gynnsam ekonomisk utveckling.

Diagram 1.1 Statsbudgetens saldo 1992/93 - 1996/97

Miljarder kronor, löpande priser

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

— Budget-
saldo

För den offentliga sektorn (kapitel 8) minskar inkomsterna i för-
hållande till BNP under hela LK-perioden. Skattekvoten i offentlig sektor
sjunker från 51,5% till 49,5%. BNP ökar under samma tidsperiod med
5,6% i genomsnitt per år.

De offentliga utgifternas andel av BNP sjunker under perioden från
67,4% till 62,7%. På grund av de stora budgetunderskotten ökar
utgifterna för statsskuldräntor med i genomsnitt 10,0% per år under
perioden. Utvecklingen innebär sammantaget att det finansiella sparandet
i den offentliga sektorn förbättras något, från -5,7 % av BNP 1992/93 till
-5,1 % av BNP 1996/97. Huvuddelen av underskottet utgörs under hela
perioden främst av de stora underskotten i statsbudgeten. Statsbudgetens
utveckling svarar dock för den förbättring som sker i den samlade
offentliga sektorns finansiella sparande. Det finansiella sparande i kom-
muner och i AP-fonden försämras under hela LK-perioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Andel av

BNP

Källa: Finansdepartementet

Diagram 1.2 Finansiellt sparande i offentlig sektor 1992/93 - 1996/97

Procentandel av BNP

Det finansiella sparandet i den kommunala sektorn försämras med ca
25 miljarder kronor under LK-perioden. De goda resultaten under inled-
ningen av perioden förklaras av den nedväxling i löne- och prisöknings-
takten som sker under 1992 i kombination med det nuvarande systemet
för utbetalning av kommunalskatten från staten till kommunalsektom.
För kommunernas del innebär detta en långsam utgiftsutveckling
samtidigt som skatteinkomsterna stiger i takt med den historiska
inflationen vilket resulterar i ett tillfälligt förbättrat sparande i den
kommunala sektorn åren 1991 och 1992. Fr.o.m. år 1993 föreslås ett
nytt statsbidragssystem för kommuner och landsting träda i kraft.
Samtidigt ändras även systemet för utbetalning av kommunalskatt. Den
kommunala sektorns inkomster ökar långsammare än BNP till följd av att
statsbidragen till kommuner och landsting sjunker realt med närmare
25 % under perioden samtidigt som deras skatteinkomster stiger långsamt.
Också utgifterna ökar långsammare än BNP under perioden, men
snabbare än inkomsterna. Under 1994-97 uppvisar kommunsektorn ett
negativt finansiellt sparande på drygt 11 miljarder kronor per år.

I AP-fonden ökar utgifterna snabbare än inkomsterna framför allt
beroende på att lönesumman utvecklas i långsammare takt än ATP-
pensionsutbetaningama. Som följd av detta försämras AP-fondens
finansiella sparande från 36,5 miljarder kronor i löpande priser 1992/93
till 29,5 miljarder kronor 1996/97.

LK:n är ett av beslutsunderlagen för regeringen inför ett beslut om
utformningen av en långsiktig utgiftsstrategi. Beräkningarna i den
långsiktiga konsekvenskalkylen visar bl.a. hur stor del av samhällets
resurser som kommer att tas i anspråk av den offentliga sektorn om inga

nya utgiftsbeslut fattas. Den utgiftsutveckling som följer i offentlig sektor Prop. 1991/92:150
av redan fattade beslut och gjorda åtaganden ställs i LK:n mot den som Bilaga 1:1.2
följer av att olika restriktioner fästställs för den offentliga utgifts-
utvecklingen (kaptiel 9). Avsikten är att redovisa vilket totalt utgifts-
utrymme den offentlig verksamheten får vid olika restriktioner för
utgiftsutvecklingen.

Beräkningarna visar att det utgiftsutrymme som tas i anspråk för
offentliga åtaganden enligt LK-beräkningama i båda exemplen överstiger
den önskvärda utgiftsnivån under hela LK-perioden. Med givna restrik-
tioner för utgiftsutvecklingen krävs åtgärder som minskar de offentliga
utgifterna med som lägst ca 36 miljarder kronor under LK-perioden.

I en känslighetsanalys (kapitel 10) redovisas den inkomst- och utgifts-
utveckling som följer av en betydligt sämre internationell utveckling än
den i huvudscenariet. Tillväxten blir lägre, vilket bl. a. får till följd att
arbetslösheten stiger under hela perioden. Därigenom blir inflationen
lägre. Offentliga sektorns sparande blir betydligt svagare utifrån dessa
förutsättningar. De större underskotten i staten leder dessutom till ökad
upplåning vilket medför ännu högre utgifter för statsskuldräntor än i
huvudscenariet. Vid givna restriktioner för utgiftsutvecklingen medför
denna utveckling att kraftfullare åtgärder än i huvudscenariet måste vidtas
för att minska de offentliga utgifterna.

1.3 Slutsatser

Beräkningarna i årets långsiktiga konsekvenskalkyl visar att det finan-
siella sparandet i offentlig sektor under hela LK-perioden uppvisar
historiskt sett stora underskott. En viss förbättring sker dock under
perioden, från -5,7% av BNP 1992/93 av BNP till -5,1% av BNP
1996/97. I slutåret är underskottet dock fortfarande betydande trots att en
gynnsam internationell utveckling under perioden skapat goda förut-
sättningar för en återhämtning för den svenska ekonomin.

Den ekonomiska tillväxten är av central betydelse för den offentliga
sektorns finansiering eftersom tillväxt genererar ökade reala resurser. En
stor del av de offentliga utgifterna räknas upp med prisutvecklingen men
påverkas inte direkt av realinkomstema. Det innebär att framförallt
ekonomisk tillväxt ger utrymme för att exempelvis sänka den offentliga
utgiftskvoten med bibehållen ambitionsnivå i de offentliga verksamhe-
terna och transfereringarna. Ekonomisk tillväxt och låg inflation
möjliggör även att det finansiella sparandet i den offentliga sektorn kan
öka utan att skattetrycket behöver höjas. Genom anpassningsförmåga till
den internationella ekonomin och genom inhemska politiska beslut som
förbättrar och effektiviserar marknadsstrukturer, ägandeformer, invest-
eringsbenägenhet, utbildning, forskning, infrastruktur m.m. kan tillväxten
påverkas positivt.

För budgetåret 1992/93 beräknas underskottet i offentlig sektor totalt
till ca 84 miljarder kronor. Detta underskott kvarstår i stort sett
oförändrat över hela LK-perioden. Att det totala sparandet är negativt är
framför allt en konsekvens av det stora statliga budgetunderskottet. Den

förbättring som sker av detta neutraliserar det försämrade sparandet i den
kommunala sektorn och AP-fonden.

LK-beräkningama visar att den offentliga sektorn kommer att ha
betydande finansiella underskott under hela LK-perioden. Skall resurser
kunna prioriteras till nya åtaganden krävs omprövningar av gällande
utgiftsåtaganden för att inte det offentliga sparandet ytterligare skall
försämras.

Om skattetrycket skall sänkas eller nya satsningar och reformer
genomföras, krävs motsvarande neddragningar av nuvarande offentliga
utgifter. Generella besparingar på maiginalen räcker inte for att
tillräckligt begränsa utgifterna. I stället måste strukturella ingrepp i
utgiftssystemen genomföras. En anpassning av de offentliga utgifterna
måste ske långsiktigt och utifrån en samhällsekonomisk helhetssyn.
Utgifternas effektivitet måste granskas från fördelningssynpunkt men
också utifrån deras eventuella negativa inverkan på arbete, sparande och
tillväxt. I detta perspektiv är beslut som rör transfereringarna av särskilt
stor betydelse eftersom dessa sammantaget utgör ca två tredjedelar av de
offentliga utgifterna.

Skall det totala utgiftsutrymmet definieras i enlighet med något av
exemplen i kapitel 9 visar LK- kalkylen att detta förutsätter att besp-
aringar genomförs. Besparingarna behöver som lägst uppgå till ca 36
miljarder kronor.

Arets långtidsutredning, LU 92, pekar på att skattebasernas rörlighet
ökar i och med EES-avtalet, oavsett Sveriges EG-anknytning. LU:s
scenarier utgår från att skatterna sammanlagt sänks med 35 miljarder
kronor 1997. För att inte den samhällsekonomiska balansen skall
äventyras måste utgifterna sänkas ännu mer. Sammantaget kan detta
komma att innebära krav på betydande besparingar. LU 92 pekar också
på att det största kravet för det offentliga utgiftsåtagandet i ett längre
perspektiv följer av demografiska förändringar. Detta förklaras av att de
framtida pensionärerna efter sekelskiftet dels blir fler, dels kommer att
ha högre pensionskrav till följd av att de har fler intjänandeår och
därmed högre ATP. Den demografiska utvecklingen ställer dessutom
stora krav på ökade resurser för bl.a. vård och omsorg. LU 92 visar
också att med den tillväxttakt som är att förutse och de krav på ökad
konkurrensförmåga och bättre balans i offentliga sektorn som den ökade
internationella integrationen innebär, så måste utgiftsutvecklingen i
offentliga sektorn brytas och utgiftsnedskämingar genomföras.

LK-beräkningama visar att de offentliga utgiftsåtagandena under hela
perioden är kraftigt underfinansierade. Därtill kommer att resurser
behöver frigöras för satsning på olika områden för att främja tillväxten.

Slutsatsen blir att betydande förändringar i den offentliga utgifts-
strukturen är nödvändiga om behovet av tillväxtfrämjande investeringar
skall kunna tillgodoses parallellt med att sparandet skall kunna höjas utan
att skatternas andel av BNP höjs. En önskvärd reformering av ett utgifts-
system får ofta effekt först efter ett antal år. Det gör det särskilt
angeläget att tidigt fatta beslut om hur utgiftsbegränsningama skall ske.
Skall inkomst- och utgiftsutvecklingen förändras finns det i stort sett två

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

vägar att gå: att minska automatiken eller att genomföra strukturella Prop. 1991/92:150
förändringar. Skall utgiftsutvecklingen radikalt påverkas skulle en Bilaga 1:1.2

minskning av automatiken vara alltför kortsiktig och dessutom en otill-
räcklig åtgärd. I stället krävs att strukturella förändringar i utgifts-
systemen genomförs och att ett konstant förändringstryck upprätthålls
också för att styra över utgifterna till prioriterade, ofta nya, områden. I
årets LK redovisas några exempel på hur arbetet med att styra utgifterna
genomförs. Regeringen har initierat ett antal strukturprojekt/ översyner/-
utredningar. Vissa av de redovisade strukturprojekten kan förutses
innebära att utgiftstrycket ökar ytterligare inom områden som utbildning,
vård och omsoig. För att åstadkomma dessa ompriorite-ringar inom
ramen för oförändrade resurser visar LK-beräkningama att den omför-
delning av resurser som sker under perioden är otillräcklig. Skall vissa
verksamheter prioriteras samtidigt som det totala utgiftsutrymmet
begränsas krävs det att arbetet med att åstadkomma strukturförändringar
förs vidare på nya områden i syfte att begränsa utgiftsutvecklingen.

Inriktningen av dessa bör dels röra marknadens funktionssätt i syfte att
påverka tillväxten positivt, dels inriktas på att förändra utgiftsautomatiken
i de automatiskt verkande regelsystemen.

2 Samhällsekonomisk bakgrund

Den offentliga sektoms finansiella utveckling bestäms dels av beslut om
förändringar i de offentliga systemen, dels av den samhällsekonomiska
utvecklingen. För LK-beräkningama måste därför en bedömning av den
samhällsekonomiska utvecklingen under kalkylperioden göras.

Det finns en rad kopplingar mellan samhällsekonomin och de offentliga
utgifterna och inkomsterna. En svag sysselsättningsutveckling ger upphov
till ökade offentliga utgifter via t.ex. arbetsmarknadsåtgärder och arbets-
löshetsersättningar. Inflationen ger den offentliga sektom ökade nominella
inkomster men slår samtidigt igenom på utgiftssidan genom pris-
uppräkning av transfereringar etc. Skatteinkomsterna bestäms ytterst av
den ekonomiska tillväxten. Lönesumman som är produkten av syssel-
sättningen och lönenivån är, jämte den privata konsumtionen, den
viktigaste skattebasen.

Ekonomisk tillväxt ger den offentliga sektom ökade reala inkomster.
De offentliga utgifterna räknas till stor del upp med prisutvecklingen,
men påverkas inte direkt av realinkomstema. Det innebär att ekonomisk
tillväxt ger utrymme för att antingen öka den offentliga verksamheten
eller att med bibehållen ambitionsnivå sänka den offentliga utgiftskvoten.
Den ekonomiska tillväxten är alltså av central betydelse för den offentliga
sektoms utveckling.

Tillväxten påverkas i sin tur av den ekonomiska politiken. För en liten
öppen ekonomi som Sverige är BNP-utvecklingen på kort sikt i hög grad
beroende av utvecklingen på våra exportmarknader och den svenska
industrins relativa kostnadsläge. På lång sikt är emellertid produktivitets-
utvecklingen och arbetskraftsutbudet de avgörande faktorerna bakom
tillväxten. Produktivitetens utveckling bestäms av ett komplext samspel
mellan storleken på kapitalstocken, utbildningsnivån och den tekniska
utvecklingen. Även institutionella faktorer av typen marknadsstrukturer,
ägandeformer m.m. spelar en stor roll. Den ekonomiska politiken
påverkar dessa faktorer. Offentliga utgifter inom utbildning och
infrastruktur är viktiga, eftersom de kan bidra till ökad tillväxt.
Skattepolitiken kan påverka investeringsbenägenheten, arbetsutbudet och
forsknings- och utvecklingsarbete.

I detta avsnitt ges en kortfattad beskrivning av den bedömning av den
samhällsekonomiska utvecklingen som ligger till grund för beräkningarna
i årets LK. Bedömningen överensstämmer med den som görs i den
reviderade nationalbudgeten för åren 1992-1993.

I känslighetsanalysen i kapitel 10 undersöks effekterna av en sämre
ekonomisk utveckling efter 1992. Detta scenario baseras på antagandet
om en förlängd internationell konjunktursvacka.

Det bör särskilt framhållas att inget av scenarierna tar särskild hänsyn
till positiva effekter av den internationella integrationen på svensk
ekonomi. Produktiviteten i näringslivet ökar på ett sätt som är represen-
tativt för de senaste femton åren. Det finns dock goda aigument för att
produktivitetsutvecklingen under 1990-talet kan bli gynsammare. EES-
avtalet och den fortsatta internationella integrationen kan redan i det

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

aktuella tidsperspektivet innebära möjligheter till effektivisering av Prop. 1991/92:150
ekonomin och därmed en högre produktivitetstillväxt. På grund av den Bilaga 1:1.2
stora osäkerheten om när och i vilken omfattning dessa effekter kan
tänkas uppträda har de emellertid inte beaktats i denna kalkyl.

2.1 De internationella förutsättningarna

Den ekonomiska utvecklingen i omvärlden bedöms bli gynnsam under
kalkylperioden. Konjunkturen i OECD-området nådde sin botten i mitten
av 1991. I flertalet industriländer väntas tillväxten tillta under loppet av
1992 och 1993. Den internationella återhämtningen blir dock samman-
taget betydligt svagare än under tidigare uppgångsfäser. För hela OECD-
området bedöms tillväxttakten stiga från knappt 1 % 1991 till ca 2% 1992
och 3% 1993.

En viktig osäkerhetsfaktor i bedömningen är styrkan i den ameri-
kanska konjunkturuppgången. Ytterligare osäkerhet är förknippad med
den tyska och den japanska utvecklingen.

Den goda utvecklingen i omvärlden förutses fortsätta under resten av
kalkylperioden. BNP-tillväxten i OECD-området beräknas ligga omkring
3% årligen under perioden 1994-97.

För svensk del innebär detta att utvecklingen på våra exportmarknader
förväntas bli tämligen god under kalkylperioden med tillväxttal på
närmare 7% per år för bearbetade exportvaror efter 1992. Detta kan
jämföras med högkonjunkturen 1984-86 då exportmarknaderna i
genomsnitt växte med 10% per år och med bottenåret 1991 då export-
marknadstillväxten var endast drygt 0,5%.

2.2 Utgångsläget och utvecklingen 1992-93

Den svenska ekonomin utvecklas för närvarande mycket svagt. Efter-
frågan viker inom de flesta sektorer och produktionen faller. Trots
omfattande arbetsmarknadspolitiska insatser ökar arbetslösheten och
ligger för närvarande på 4% (AKU februari 1992).

Den ekonomiska tillbakagången orsakas av en kombination av konjunk-
turella och strukturella faktorer. Avmattningen i omvärlden har stor
betydelse. Till övervägande del förklaras dock tillbakagången av
inhemska faktorer. Överhettningen i svensk ekonomi under 80-talets sista
år drev upp lönekostnaderna på ett sätt som var oförenligt med produkti-
vitetsutvecklingen. Följden blev att konkurrenskraften urholkades och
svenska företag böljade tappa marknadsandelar på världsmarknaden
samtidigt som vinstmaiginalema krympte.

Efter att BNP enligt nationalräkenskaperna sjönk med 1,1% 1991
beräknas nedgången stanna på 0,4% under 1992. Under 1993 förutses
förbättrad internationell draghjälp och en viss återhämtning av den
inhemska efterfrågan leda till en uppgång i BNP på drygt 0,8%.
Ökningen av arbetslösheten väntas dock fortsätta under 1992 och 1993
till en för svenska förhållanden mycket hög nivå.

Avmattningen i den svenska ekonomin medför en markant nedväxling
av lönestegringstakten. Så gott som samtliga lönepåverkande faktorer

verkar i samma riktning. Arbetslösheten stiger, inflationstakten avtar, Prop. 1991/92:150
vinsterna pressas ned och kapacitetsutnyttjandet fäller. Lönedämpningen Bilaga 1:1.2
i kombination med en svag efterfrågan och ledig produktionskapacitet
medför att konsumentpriserna stiger mycket långsamt. Inflationen väntas
nå en botten på 2,1 % under 1993.

De svenska räntorna föll förhållandevis kraftigt under större delen av
1991. I november tvingades Riksbanken emellertid strama åt penning-
politiken sedan stora valutaflöden uppkommit. Under 1992 och 1993
förväntas räntenivån fortsätta att sjunka något.

Hushållens reala disponibla inkomster väntas öka med 1,7% 1992 för
att sedan minska med ca 0,8% 1993. Förbättringen under 1992 beror
till en del på den kraftiga nedväxlingen av inflationen jämfört med 1991.
Eftersom många transfereringar räknas upp med föregående års inflation
innebär minskningen av inflationen att realvärdet av transfereringarna
ökar. Den privata konsumtionen ökar realt med 0,5 % 1992 för att sedan
fälla tillbaka med 0,5% 1993.

2.3 Utvecklingen 1994-97

De positiva dragen i utvecklingen förstärks efter 1993. En årlig
exporttillväxt kring 6% ger näring åt den inhemska återhämtningen.
BNP-tillväxten stiger från 0,8% 1993 till drygt ca 2,5% per år under
perioden 1994-97. Investeringarna växer med ca 4% per år som en följd
av förbättrad lönsamhet i industrin och bidrar därmed till återhämtningen.

Tabell 2.1 Nyckeltal för den ekonomiska utvecklingen 1991-97

Procentuell förändring från föregående år	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997
BNP, volym	-1,1	-0,4	0,8	2,6	2,6	2,3	2,3
Export, volym	-2,7	1,0	4,5	7,0	6,0	5,7	5,7
Timlön	5,3	3,5	3,5	4,0	4,5	5,0	5,0
Utbetald lönesumma	3,3	2,1	1,0	5,1	5,6	6,4	6,4
KPI (årsgenomsnitt)	9,4	2,5	2,2	3,5	3,6	3,8	3,8
Arbetslöshet, nivå	2,7	4,4	5,0	4,8	4,4	4,0	3,5

Källa: Finansdepartementet

Arbetslösheten sjunker långsamt från en topp på 5,0% 1993 ner till
3,5% 1997. En ökad efterfrågan på arbetskraft gör att lönerna stiger
något snabbare efter 1993, men p.g.a. det fortsatt kärva arbetsmarknads-
läget ligger ökningstakten fortfärande på en historiskt låg nivå. Tack vare
de låga nominella löneökningarna och en god produktivitetsutveckling
begränsas inflationen till 3-4% per år och reallönerna kan öka något. De
låga nominella löneökningarna i kombination med den goda produktivi-
tetstillväxten innebär också att konkurrenskraften för svensk export-
industri förbättras och förlorade marknadsandelar böijar återtas.

Räntenivån fortsätter att sjunka något under perioden. Detta innebär en
viss nedgång i realräntorna eftersom inflationen förväntas bli i stort sett
oförändrad under perioden.

Den privata konsumtionen ökar realt med ca 2% per år 1994-97.
Tillsammans med en real ökning av lönesumman på knappt 4% under
perioden 1994-1997 innebär detta att de viktigaste skattebaserna ökar
realt under perioden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

3 Beräkningsmetod

I det följande redovisas de beräkningsmässiga förutsättningarna för LK-
beräkningama.

3.1 Inkomster

Inkomstberäkningarna baseras på riksrevisionsverkets (RRV) beräkningar
med utgångspunkt i den ekonomiska utveckling som redovisats i
tabellerna 2.1 och 10.1.

Den inkomstnivå vid vilken skyldighet föreligger för fysiska personer
att betala statlig inkomstskatt skrivs upp med utvecklingen av konsument-
prisindex plus två procentenheter.

Beräkningarna av inkomstskatter för juridiska personer baseras på
antaganden om bruttodriftsöverskott i näringslivet exkl. egna hem.

Den kommunala utdebiteringen, dvs. kommunalskatten, antas vara
oförändrad under LK-perioden.

3.2 Utgifter

Utgångspunkten är att beräkna utgifter till följd av redan lättade beslut
och gjorda åtaganden. En konsekvens av beräkningsmetoden är att många
anslag antas ha realt oförändrad nivå under perioden.

Transfereringarna antas komma att utvecklas i enlighet med beräk-
ningar av volymförändringar. För dessa anslag har den demografiska
utvecklingen stor betydelse, t.ex. antalet födda barn och antalet pension-
ärer.

De anslag som styrs av den s.k. forskningsramen ligger kvar på
oförändrad nivå under LK-perioden trots att inga beslut ännu lättats för
tiden efter 1992/93. Utgifter för investeringar har behandlats på likartat
sätt.

Vissa inkomst- och utgiftsförändringar redovisas som tillkommande
utgiftsbehov, netto. Bland dessa kan nämnas i princip beslutande
infrastrukturinvesteringar om totalt tio miljarder kronor under LK-
perioden. Vidare har beräkningsmässigt antagits en uppjustering av
barnbidraget. Detta syftar till att ge en så rättvisande bild av statsbudget-
ens utveckling som möjligt.

Antalet sjukdagar (inom sjukförsäkringssystemet) antas under LK-
perioden ligga kvar på 1993 års nivå.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder antas ligga kvar på 1992/93 års nivå
under LK-perioden.

Minskningen av anslagsbehållningarna antas schablonmässigt uppgå till
1,5 miljarder kronor per år.

För LK-perioden är beräkningar i fästa priser gjorda i 1992/93 års
prisnivå. För den historiska perioden avser fästa priser 1985 års priser.

Beräkningen av statsskuldräntor för budgetåret 1992/93 grundas på
gällande räntenivåer vid beräkningstillfället. För perioden därefter baseras
ränteberäkningama på antagen räntenivå. I beräkningarna antas netto-
upplåningen i utlandet vara oförändrad.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Uppräkningen av utgifterna från fästa till löpande priser har gjorts
enligt de antaganden om pris- och löneutvecklingen som redovisas i
tabellerna 2.1 och 10.1.

3.3 Den samhällsekonomiska bakgrunden

I den prognos för den samhällsekonomiska utvecklingen som ligger till
grund för LK-beräkningama ingår också en bedömning av den offentliga
sektoms utveckling. Detta är nödvändigt för att kunna ta fram prognoser
för BNP, inflation, löneutveckling etc. När detta underlag sedan används
i LK:n kan en annan bild av den offentliga sektoms utgifts-, inkomst-
och sparandeutveckling än den ursprungliga framkomma. Detta innebär
att de förutsättningar som låg till grund för den ursprungliga prognosen
förändras. Följaktligen skulle LK:ns resultat behöva användas för att ta
fram en ny samhällsekonomisk prognos, vilken i sin tur ligger till grund
för en ny LK osv. En sådan iterativ process har inte kunnat genomföras
till sitt slut men en preliminär LK-beräkning ligger dock till grund för
den samhällsekonomiska bild som används som utgångspunkt för denna
LK.

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

4 Utgiftsstrategi och ny budgetberedning Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Den ekonomiska tillväxten blir enligt tillgängliga prognoser betydligt
lägre framöver än den var t ex under 1960-talet, dä den offentliga
sektorns system för social trygghet och omsorg huvudsakligen böljade
byggas upp. Generellt kan sägas att ju lägre tillväxttakten är, desto större
del av de samlade resurserna kommer de offentliga utgifterna att ta i
anspråk givet ambitionsnivåer och systemens konstruktion. Den offentliga
sektorn kan således inte tillåtas växa i samma takt framöver som den
gjort under tidigare decennier, särskilt inte om dess andel i ekonomin inte
skall öka.

Bland de offentliga utgiftssystemen finns idag ett stort antal som är
behäftade med strukturella problem. Konstruktionen medför att de
uppsatta målen inte nås. Parallellt uppstår icke önskvärda konsekvenser
i ekonomin vad gäller utveckling av t.ex. arbetskraftsutbud och sparande.
Som exempel kan systemen för pensioner, stöd till bostadsfinansiering
och arbetsskadeförsäkring nämnas. Skattereformens syfte var framför allt
att eliminera sådana, icke önskvärda effekter.

Att bringa kontroll över de offentliga utgifternas utveckling och sänka
utgiftstrycket i ekonomin kräver såväl långsiktighet som helhetssyn. Skall
dessutom skattetrycket sänkas eller nya satsningar och reformer
genomföras krävs motsvarande neddragningar av nuvarande utgifter.
Generella besparingar på marginalen räcker inte för att tillräckligt
begränsa utgifterna. Strukturella ingrepp i utgiftssystemen måste
genomföras.

4.1 En långsiktig utgiftsstrategi

Mot bakgrund av ovanstående har regering och riksdag beslutat om en
långsiktig strategi för de offentliga utgifterna.

1 Att bedöma den långsiktiga utgiftsutvecklingen.

2 Att fastställa det totala utgiffsutrymmet och fördela det dels över
tiden, dels enligt politiska prioriteringar.

3 Att göra avstämningar varje år för att bestämma utgiftsutrymmet för
en ny treårsperiod.

Det totala utgiftsutrymmet måste fästställas mot bakgrund av vad som
krävs för att uppnå eftersträvad ekonomisk utveckling på längre sikt.

Syftet med en långsiktig utgiftsstrategi är att det nu, när de offentliga
utgifterna inte längre kan tillåtas öka som vid uppbyggnad och expansion,
är angeläget att tydliggöra de samhällsekonomiska restriktionerna och att

ange vilket det långsiktiga, politiskt definierade, målet är.

En utgångspunkt för besluten enligt strategin är bl.a. beräkningarna i
den långsiktiga konsekvenskalkylen. Dessa visar hur stor del av
samhällets resurser som kommer att tas i anspråk av den offentliga
sektorn om inga nya beslut fattas. Denna utveckling ställs sedan mot vad
som kan tillåtas om det långsiktiga målet för de offentliga utgifternas
utveckling skall kunna nås. Mot bakgrund härav beslutas om ett utrymme
för offentliga utgifter. Det innebär att budgeteringen av de offentliga
utgifterna i första hand tar sin utgångspunkt i prognoser av den ekonomi-
ska utvecklingen och bedömningar av vilken storlek den offentliga
sektorn bör få ha. Den additiva process där myndigheternas behov av
ytterligare resurser summeras som utgångspunkt för budgeteringen
överges därmed.

I samband med att det totala utgiftsutrymmet fastställs bör det också
klargöras vilka områden som skall ges hög respektive lägre prioritet inom
det utrymme som bedöms finnas tillgängligt i ekonomin för den offentliga
sektorn. Likaså måste en bedömning göras av vilka år nödvändiga
strukturella förändringar får effekt, vilket avgör fördelningen av
utgiftsutrymmet över tiden.

Även för prioriteringarna mellan olika områden utgör beräkningarna i
den långsiktiga konsekvenskalkylen en utgångspunkt. Utgiftsutvecklingen
i enlighet med redan fattade beslut redovisas i såväl realekonomiska
termer som i ändamål sområden.

4.2 En ny budgetberedning

För att främja långsiktighet i beslutsfattandet och ge bättre förutsättningar
att uppfylla de budgetpolitiska målsättningarna genomförs i enlighet
härmed vissa förändringar i regeringens interna budgetberedning.

Den långsiktiga utgiftsstrategin utgör basen för en ny budgetbered-
ning. I enlighet med denna fästställs det totala utgiftsutrymmet för den
offentliga sektorn samtidigt som prioriteringar görs inom detta utrymme.

Avsikten är vidare att analyser av verksamheter och granskning av
måluppfyllelse och resultat skall få allt större utrymme i budget-
beredningen inom regeringen och dess kansli.

Den nya budgetberedningen kan ses som tre faser vilka alla avslutas
med att specifika beslut fattas av regeringen. Faserna speglar en
successivt ökad grad av detaljeringsnivå i budgeteringen.

Den första fäsen motsvarar i stort sett de tre steg som innefattas i den
långsiktiga utgiftsstrategin. Utifrån en bedömning av den ekonomiska
utvecklingen och den långsiktiga konsekvenskalkylen tar regeringen
ställning till utgiftsnivån för kommande år. Regeringen tar samtidigt
ställning till hur olika ändamål skall prioriteras samt till en fördelning av
utgiftsutrymmet mellan staten, AP-fonden och kommunerna.

Den andra fäsen i budgetberedningen innebär ytterligare konkretisering
och operationalisering av beslutet om det totala utgiftsutrymmet. I denna
fäs arbetas en departementsvis fördelning fram för statsbudgeten i
konsekvens med regeringens tidigare prioriteringar. Utgångspunkten är

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

de långsiktiga konsekvenskalkyler som görs för varje departement.

I den sista fasen arbetas de enskilda anslagen fram for att presenteras
i budgetpropositionens tabellverk.

4.3 Rambudgetering

För att operationalisera de krav den långsiktiga utgiftsstrategin och en ny
budgetberedning ställer krävs en fäst administrativ process. Ram-
budgetering är ett lämpligt arbetsinstrument i detta syfte. En ram anger
vilket utrymme som finns att budgetera inom. Applicerad på den nya
budgetberedningen innebär festställandet av det totala utgiftsutrymmet för
den offentliga sektorn och de prioriteringar som görs i samband med
detta, att även utrymmet for statsbudgetens sammanlagda utgifter anges.
Utifrån regeringens beslut om hur olika ändamålsområden skall priori-
teras görs en departementsvis fördelning av utgiftsutrymmet. Denna
fördelning innebär att departementsramar slås fest. Inom sin departe-
mentsram har sedan respektive minister att fördela utgifterna på anslag
i enlighet med de riktlinjer som tidigare beslutats. Kopplingen mellan
verksamhetsansvar och finansiellt ansvar blir på detta sätt tydligare.
Rambudgetering innebär inte att de fektiska utgifterna inte får översiga
budgeterat belopp. Med andra ord gäller inte en "cash limit" beträffende
utfellet. Rambudgetering är en metod att budgetera utifrån helhetssyn och
långsiktighet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

5 Statsbudgetens inkomster Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Statsbudgetens inkomster indelas i skatter, inkomster av statens verksam-
het, inkomster av försåld egendom, återbetalning av lån samt kalkyl-
mässiga inkomster. Skatteinkomsterna utgörs av fysiska och juridiska
personers inkomstskatter, lagstadgade socialavgifter, skatt på egendom
samt skatt på varor och tjänster. Budgetåret 1992/93 beräknas skatterna
utgöra ca 85 % av statsbudgetens inkomster.

På kort sikt leder hög nominell pris- och löneökningstakt till snabbt
stigande inkomster, även om den reala tillväxten är låg. Om löneöknings-
takten, utan motsvarande ökning av produktiviteten, varaktigt ligger på
en högre nivå än i våra konkurrentländer, leder detta till försämrad
konkurrenskraft. På sikt leder en sådan utveckling till försämrad tillväxt
och påverkar därmed inkomstutvecklingen negativt.

På lång sikt är det utvecklingen av produktivitet och sysselsättning som
avgör den ekonomiska tillväxten och därmed utvecklingen av inkom-
sterna.

Diagram 5.1 Statsbudgetens inkomster 1992/93

I | Skatt på
inkomst

Skatt på
egendom
socialavg.
brutto

mervärde-
skatt

Y//\ övrindir.
skatter

M Avräknings
skatt

Övriga
inkomster

Källa: Finansdepartementet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Tabell 5.1 Statsbudgetens inkomster

Miljarder kronor, löpande priser

	1992/93	Genomsnittlig procentuell förändring per år
	1992/93	1992/93-1996/97	1986/87-1990/91
Fysiska personers skatt	-8,3		9,1
Juridiska personers skatt	28,4	-1,6	-4,3
Socialavgifter, brutto	144,7	4,1	7,0
Skatt på egendom	26,0	-2,0	16,4
Mervärdeskatt	114,4	3,3	14,3
Övriga indirekta skatter	71,6	3,7	6,7
Avräkningsskatt	7,8	-	-
Övriga inkomster	61,1	-11,0	0,6
Summa inkomster	445,7	3,6	7,2
som andel av BNP¹	30,4
Nyckeltal:
Lönesumma	621,8	5,2	9,7
Privat konsumtion	815,3	5,4	9,2
BNP	1 466,0	5,6	9,1

'Andelen var 37,0% 1986/87 och beräknas för 1996/97 till 28,2%.

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

5.1 Utveckling 1986/87 - 1990/91

Under de senaste fem åren har statsbudgetens bruttoinkomster ökat med
117 miljarder kronor. Detta motsvarar en genomsnittlig ökningstakt på
7,2% per år i löpande priser. Inkomsterna som andel av BNP minskade
under samma period med ca 3 procentenheter, från 37% till 34%. Stats-
budgetens skatteinkomster mätt som andel av BNP ökade från 32,0% till
32,7% under perioden 1986/87 till 1989/90, för att falla till 30,6%
budgetåret 1990/91. Att skatteinkomsterna, mätt som andel av BNP, föll
budgetåret 1990/91 förklaras främst av att inkomsterna av fysiska
personers inkomstskatt minskade år 1991 till följd av skattereformen.
Denna sänkning finansierades huvudsakligen av breddad skattebas för
mervärdeskatten redan år 1990. Ytterligare en viktig förklaring till
minskande skatteinkomster 1990/91 är det försämrade konjunkturläget.

Den inkomstgrupp som ökat snabbast under den senaste femårsperioden
är egendomsskattema. Ökningen uppgick i genomsnitt till 16% per år.
Den kraftiga ökningen förklaras främst av att inkomsterna av fastighets-
skatt överförts från kommunerna till staten fr. o. m. år 1987 samt av att
såväl stämpelskatten som omsättningsskatten på värdepapper höjts under
perioden. Inkomsterna från mervärdeskatten ökade med 14% per år i
genomsnitt. Detta förklaras, förutom av en snabb nominell ökning av den
privata konsumtionen, av den breddning av mervärdeskattebasen som var
en del av skattereformen och den tillfälliga höjningen av mervärde-
skatten. Mer än hälften av statsbudgetens totala inkomstökning under den
senaste femårsperioden utgjordes av mervärdeskatt.

5.2. Utveckling 1992/93-1996/97

Statsbudgetens bruttoinkomster beräknas under LK-perioden öka med ca
67 miljarder kronor eller i genomsnitt 3,6% per år. Budgetåret 1993/94
minskar inkomsterna med ca 21 miljarder kronor, främst till följd av att
skatteutjämningsavgift och avräkningsskatt slopas samt att engångs-
inkomster om ca 13 miljarder kronor för budgetåret 1992/93 bortfaller.
Under perioden 1993/94 - 1996/97 ökar inkomsterna med i genomsnitt
6,5% per år. Fysiska personers inkomstskatt beräknas öka med ca 50
miljarder kronor, vilket motsvarar tre fjärdedelar av den totala ökningen.
Inkomster av lagstadgade socialavgifter svarar för 25 miljarder kronor
eller nära två femtedelar av inkomstökningen. Inkomsterna av mervärde-
skatt beräknas öka med ca 16 miljarder kronor, vilket motsvarar nästan
en fjärdedel av den totala inkomstökningen. Inkomsterna av övriga
indirekta skatter beräknas öka med ca 11 miljarder. Inkomster av statens
verksamhet samt återbetalning av lån beräknas minska med ca 18
miljarder kronor. Juridiska personers inkomstskatt och övriga inkomster
beräknas minska med tillsammans ca 16 miljarder kronor. Statsbudgetens
skatteinkomster, brutto, beräknas öka med ca 90 miljarder kronor eller
i genomsnitt 6,4% per år under LK-perioden. BNP ökar under samma
period med i genomsnitt 5,6% per år. Därmed beräknas statsbudgetens
skattekvot öka med 0,7 procentenheter.

5.2.1 Fysiska personers inkomstskatt

Inkomsterna av fysiska personers inkomstskatt är främst beroende av
nominell löneutveckling.

Inkomstgränsen över vilken statlig skatt utgår är reallöneskyddad med
2%. En lägre reallönetillväxt än 2% bidrar till en sänkning av skatte-
kvoten genom att färre personer träffas av den högre skattesatsen ovanför
inkomstgränsen. Vid högre reallöneökning ökar det reala skatteuttaget.
Under LK-perioden överstiger den årliga reallöneökningen inte 2 % något
år.

Fysiska personers inkomstskatt består av två delar, statlig och
kommunal skatt. Dessa uppbärs tillsammans, nettot av uppbörd och
kommunalskatteutbetalningar redovisas över statsbudgeten. Utbetalning
av kommunalskatt till kommunerna sker i två steg. Ett givet år utbetalas
ett förskott till kommunerna, som baseras på den beskattningsbara inkom-
sten två år tidigare. Två år efter förskottutbetalningen slutregleras
kommunalskatten. Detta innebär att statsbudgetens redovisning av fysiska
personers inkomstskatt avser ett nettobelopp av bl.a. uppbörd av statlig
och kommunal skatt samt förskottsutbetalning och slutreglering av
kommunal skatt. Nettobeloppet på statsbudgeten blir därmed också
beroende av nominell löneutveckling två till fyra år tidigare.

Budgetåret 1992/93 beräknas nettoinkomsten av fysiska personers
inkomstskatt bli negativ och uppgå till -8,3 miljarder kronor. Att
nettobeloppet beräknas bli negativt beror på att bruttouppbörden ökar
relativt långsamt till följd av den måttliga löneökningstakten, samtidigt
som utbetalningarna av kommunalskatt ökar kraftigt till följd av den

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

högre löneökningstakten två år tidigare. Budgetåret 1996/97 beräknas Prop. 1991/92:150
nettobeloppet till 41,3 miljarder kronor. Ökningen är en effekt av en Bilaga 1:1.2
genomsnittlig årlig ökning på ca 4,8% för bruttouppbörden och ca 1,2%
för kommunalskatteutbetalningama. Nettoinkomsterna ökar snabbare i
böijan av perioden och stagnerar senare, framförallt pga att kommunal-
skatteutbetalningama ökar slutåret som en följd av utbetalningssystemet
för dessa. I det förslag om kommunernas ekonomi som läggs fram i
bilaga II till kompletteringspropositionen, föreslås ett nytt system för
utbetalning av kommunalskatt. Med givna beräkningsförutsättningar
medför det nya systemet att ut-

betalningarna av kommunalskattemedel blir 13 miljarder kronor högre
budgetåret 1996/97.

5.2.2 Juridiska personers inkomstskatt

Inkomsterna av juridiska personers inkomstskatt beror främst på vinsten
efter bokslutsdispositioner i näringslivet. I LK-beräkningama baseras
utvecklingen av inkomsterna från juridiska personers inkomstskatt på
antaganden om utvecklingen av bruttodriftsöverskottet i näringslivet
(exkl. egna hem). Därmed är dessa inkomster i hög grad beroende av
den ekonomiska utvecklingen. Under inkomstgruppen juridiska personers
inkomstskatt redovisas även effekter av upplösning av företagens
reserver, s.k. avskattning, och beskattning av tjänstegrupplivförsäkringar.
Avskattningen beräknas till 3,5 miljarder kronor för 1991 och till knappt
6 miljarder kronor per år under åren 1992 - 1994.

Budgetåret 1992/93 beräknas juridiska personers inkomstskatt uppgå till
ca 28 miljarder kronor och utgöra ca 6% av statsbudgetens inkomster.
Inkomsterna av juridiska personers inkomstskatt beräknas under LK-
perioden minska med ca 1,8 miljarder kronor eller i genomsnitt 1,6%
per år. Minskningen förklaras främst av att avskattningen av företagens
reserver upphör 1995.

5.2.3 Lagstadgade socialavgifter

Tabell 5.2 Inkomster av lagstadgade socialavgifter

Miljarder kronor, löpande priser

Genomsnittlig procentuell förändring
per år

1992/93 1992/93-1996/97 1986/87-1990/91

Socialavgifter, brutto	144,7	4,1	11,4
Sjukförsäkringsutgifter¹	51,3	2,6	13,1
Arbetsskadeförsäkrings-
utgifter	12,6	5,0	32,3
Socialavgifter, netto	80,8	4,9	7,0

*1 detta belopp ingår föräldraförsäkring och administrationskostnader

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

Anm.: I socialavifter brutto ingår överföring från delpensionsfonden
(7 miljarder kronor 1992/93) och årliga överföringar från arbetslivsfonden
(3,7 - 4,1 miljarder kronor under LK-perioden)

Prop. 1991/92:150

Tabell 5.3 Lagstadgade socialavgifter

Procent av avgiftsunderlag	Avgiftsuttag	antaget
	1992	1993-1996
Avgifter vilka helt redovisas pä statsbudgeten
Folkpensionavgift	7,45	7,45
Barnomsorgsavgift	2,20	2,20
Utbildningsavgift¹	0,31	0,35
Särskild löneskatt²	21,85	21,85
Avgifter vilka nettoredovisas på statsbudgeten
Sjukförsäkringsavgift	7,80	7,80
Arbetsskadeförsäkringsavgift³	0,90	1,58
Avgifter vilka ej redovisas på statsbudgeten
ATP-avgift	13,00	13,00
Delpensionsavgift⁴	0,50	-
Arbetsmarknadsavgift⁵	2,16	2,16
Lönegarantiavgift	0,20	0,20
Arbetarskyddsavgift	0,35	0,17
Avgift för sjöfolks pensionering⁶	1,20	1,20
Summa	34,83	34,83

¹Vuxenutbildningsavgift uppgår till 0,31% fr.o.m. 1 juli 1992. 1 juli 1993
t.o.m. 30 juni 1994 är avgiften 0,35%. Fr.o.m. 1 juli 1994 höjs avgiften
till 0,39%.

²Särskild löneskatt utgår på passiv näringsverksamhet, för lön och aktiv
näringsverksamhet efter 65 års ålder samt för arbetsgivares pensionspremier.
Ingår inte i "summan".

³Arbetsskadeförsäkringsavgift uppgår till 0,9% t.o.m. 30 juni 1992. 1,4%

1 juli 1992 t.o.m. 31 december 1992. 1,58% fr.o.m. 1 januari 1993.
⁴Delpensionsavgift uppgår till 0,50% t.o.m. 30 juni 1992. Slopas fr.o.m.

1 juli 1992.

■'Arbetsmarknadsavgift uppgår till 2,12% fr.o.m. 1 juli 1992. 1 juli 1993
t.o.m. 30 juli 1994 är avgiften 2,08%. Fr.o.m. 1 juli 1994 sänks avgiften
till 2,04%

⁶Avgift för sjöfolks pensionering betalas endast av arbetsgivare som
sysselsätter sjömansskattepliktig personal. Ingår inte i "summa".

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

De lagstadgade socialavgifterna följer, vid oförändrat avgiftsuttag,
lönesummans utveckling. Denna beror på timlön och sysselsättnings-
graden i ekonomin. Socialavgiftsinkomstema styrs således i mycket hög
grad av den nominella och reala tillväxten i ekonomin. Det totala
avgiftsuttaget framgår av tabell 5.3. En knapp tredjedel av avgifts-
inkomsterna redovisas på statsbudgeten. Resten redovisas direkt till
fonder utanför statsbudgeten. Den största av dessa är AP-fonden.
Sjukförsäkrings- och arbetsskadeavgiftema redovisas netto på stats-
budgetens inkomstsida, dvs med avdrag för de utgifter som de avses
finansiera. Detta betyder att underskott kan uppstå på respektive inkomst-
titel om utgifterna överstiger avgiftsinkomsterna.

Statsbudgetens inkomster av lagstadgade socialavgifter beräknas uppgå
till ca 145 miljarder kronor brutto budgetåret 1992/93. De utgör därmed
en tredjedel av statsbudgetens inkomster. I beloppet ingår en engångs-
överföring från delpensionsfonden på sju miljarder kronor som skall för-
stärka finansieringen av arbetsskadefonden och folkpensionssystemet samt
en överföring från arbetsmarknadsfonden om knappt fyra miljarder

kronor, avsedd att bidra till finansieringen av utbildningsbidragen inom Prop. 1991/92:150
arbetsmarknadsutbildningen. Bilaga 1:1.2

Under LK-perioden beräknas inkomsterna av lagstadgade socialavgifter,
brutto, öka med ca 25 miljarder kronor eller i genomsnitt 4,1% per år.
Lönesumman antas under samma period öka med i genomsnitt 5,2% per
år. Att avgiftsinkomsterna ökar långsammare än lönesumman beror på att
engångsinkomsten från delpensionsfonden försvinner efter 1992/93.

5.2.4 Skatt på egendom

Skatt på egendom utgörs av skatt på fäst egendom, förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt samt stämpelskatt. Under budgetåret 1992/93
beräknas dessa skatter inbringa 26 miljarder kronor. Under LK-perioden
beräknas inkomsterna av dessa skatter minska med ca 2,0 miljarder
kronor eller i genomsnitt 2,0% per år. Minskningen förklaras av att
förmögenhetsskatten slopas under perioden.

5.2.5 Mervärdeskatt

Inkomsterna av mervärdeskatt styrs främst av den privata konsumtionens
utveckling samt investeringarnas utveckling i löpande priser. Därmed är
de i hög grad beroende av den ekonomiska utvecklingen.

Mervärdeskatt utgår med 25 % på konsumtionen av de flesta varor och
tjänster. Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att skatte-
satsen ska sänkas till 22% 1 januari 1993. För livsmedel, inrikes
transporter samt hotell och restaurangtjänster utgår fr. o. m. år 1992 en
reducerad mervärdeskatt på 18%.

Budgetåret 1992/93 beräknas inkomsterna av mervärdeskatt uppgå till
114,4 miljarder kronor. Under LK-perioden beräknas inkomsterna av
mervärdeskatt öka med 15,7 miljarder kronor eller 3,3% per år. Den
privata konsumtionen antas under samma period öka med i genomsnitt
5,4% per år. Att inkomsterna av mervärdeskatt ökar långsammare än den
privata konsumtionen förklaras av förslaget om sänkt skattesats fr.o.m.
1 januari 1993.

5.2.6 Övriga indirekta skatter

Flertalet av de övriga indirekta skatterna utgår med fästa belopp för viss
volym eller per enhet. Detta innebär att den reala beskattningen minskar
vid prisökningar. Under LK-perioden beräknas inkomsterna av övriga
indirekta skatter öka med ca 11,2 miljarder kronor eller i genomsnitt
3,7% per år.

5.2.7 Avräkningsskatt

Avräkningsskatten, som uttas sedan 1990/91, tillkom som ett led i
skattereformen för att neutralisera effekten för kommunerna av breddade
skattebaser och för kommunernas avdrag för mervärdeskatt. Skatten
upphör fr.o.m. 1 januari 1993 som en följd av regeringens förslag om ett
nytt system för statsbidrag till kommuner och landsting. För budgetåret

1992/93 beräknas inkomsterna (avseende år 1992) till ca 7,8 miljarder Prop. 1991/92:150
kronor. Bilaga 1:1.2

5.2,8 Övriga inkomster

Övriga inkomster består av inkomster från statens verksamhet (bl. a.
rörelseöverskott, ränteinkomster, inkomster av statens aktier och
offentligrättsliga avgifter), inkomster av försåld egendom och åter-
betalning av lån m. m. Dessa inkomster utgör tillsammans ca 58
miljarder kronor eller knappt 15% av statsbudgetens inkomster. Under
LK-perioden beräknas dessa inkomster minska med ca 23 miljarder
kronor eller i genomsnitt 11,1% per år. Minskningen beror på att
skattutjämningsavgiften för kommunerna tas bort år 1993 och att vissa
engångsinkomster 1992/93 bortfaller, liksom ränteinkomster och
amortering avseende statslån för affärsverk som bolagiseras.

6 Statsbudgetens utgifter

Under budgetåret 1992/93 beräknas statsbudgetens utgifter uppgå till
547,5 miljarder kronor. Av dessa utgifter redovisas 85 % av utgifterna
för sjuk- och föräldraförsäkringen samt de totala utgifterna för arbets-
skadeförsäkringen på statsbudgetens inkomstsida. Sammanlagt uppgår
dessa utgifter till 63,9 miljarder kronor. I det följande avses statsbud-
getens bruttoutgifter, dvs inklusive utgifter som redovisas på inkomst-
sidan, såvida inte annat anges.

6.1 Utgiftsutveckling för budgetåren 1986/87 - 1996/97

Statsbudgetens utgifter inkl, statsskuldräntor minskade med ca 0,6% per
år i lästa priser under perioden 1986/87-1990/91. Detta speglar de
fällande ränteutgifterna som under samma tidsperiod minskade realt med
i genomsnitt 7,9% per år. De minskade ränteutgifterna beror på
successivt förbättrade statsfinanser under tidsperioden ifråga med undan-
tag för budgetåret 1990/91 då budgetunderskottet uppgick till 34,5
miljarder kronor. Statsbudgetens utgifter exkl. statsskuldräntor ökade
däremot realt under perioden 1986/87 - 1990/91 med i genomsnitt ca
0,9% per år. Den reala BNP-tillväxten var samtidigt i genomsnitt 1,5%
per år. Statsbudgetens utgifter som andel av BNP, utgiftskvoten,
minskade därmed från 38,5% 1986/87 till 37,0% 1990/91.

De utgifter som har ökat mest är utgifter för räntebidrag, bidrag till
kommuner för flyktingar, försvar, internationellt utvecklingsarbete,
sjukförsäkring samt utgifter för arbetsskador. Vidare har utgifterna
ökat för skatteutjämningssystemet. Detta system finansieras dels genom
skatteutjämningsavgifter, dels genom bidrag från staten. I regeringens
förslag till förändrat kommunalt bidragssystem förslås att skatteut-
jämningsavgiften avskaffäs.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Diagram 6.1 Statsbudgetens utgifter, brutto, inkl. resp. exkl. statsskuldräntor
1986/87 - 1990/91

Miljarder kronor, fasta priser

Källa: Finansdepartementet

Att utgifterna totalt sett inte ökat mer förklaras av att ut-
giftsminskningar skett inom vissa områden. Vissa affärsverks investe-
ringsanslag har lyfts ut från statsbudgeten. Minskade utgifter för
sysselsättningsskapande åtgärder har kunnat ske till följd av positiv
konjunkturutveckling samtidigt som företagsstöden dragits ner. Slutligen
har utgifterna för statsskuldräntor minskat. Vid utgången av budgetåret
1990/91 uppgick statsskulden till 627 miljarder kronor.

Även under LK-perioden, dvs. 1992/93 - 1996/97, beräknas stats-
budgetens utgifter exkl. statsskuldräntor minska ~ med i genomsnitt
1,9% per år i fästa priser, vilket innebär att utgiftsnivån sjunker med
drygt 36 miljarder kronor 1996/97 jämfört med 1992/93. En väsentlig
förklaring till att utgifterna minskar totalt sett sammanhänger med det
förslag som presenteras i del II i kompletteringspropositionen. Som ett
led i omläggningen avskaffas både skatteutjämningsavgift och avräknings-
skatt vilket medför minskade inkomster för staten. För att neutralisera
denna effekt minskas de totala statsbidragen till kommunerna. I 1992 års
budgetproposition beräknades avräkningsskatt och skattutjämningsavgift
till sammanslagt 33,2 miljarder kronor för budgetåret 1992/93.

En viktig förklaring till utgiftsminskningen är att bostadssubven-
tionerna minskar kraftigt under LK-perioden. Räntebidrag och investe-
ringsbidrag minskar med sammanlagt 15,8 miljarder kronor i fästa priser
under LK-perioden. Denna nedgång beror framförallt på beräkningsförut-
sättningarna. Således antas en kraftig minskning i lägenhetsbyggandet.
Vidare förutsätts en sjunkande räntenivå. Beräkningarna utgår från att
investeringsbidraget avskaffäs fr.o.m. 1 januari 1993.

Ytterligare förklaringar till utgiftsnedgången är att programmet med
omställningsåtgärder inom jordbruket och östeuropaprogrammet faller
bort under perioden. Pensionsutbetalningama för folkpension och förtids-
pensioner minskar realt som en följd av stigande pensionspoäng för
nybeviljade ATP-pensioner. En motsvarande merbelastning sker alltså
på utgifterna i AP-fonden.

Diagram 6.2 Statsbudgetens utgifter, brutto, inkl, resp exkl. statsskuldräntor
1992/93 - 1996/97

Miljarder kronor, fasta priser

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

--- Totala

utgifter

Källa: Finansdepartementet

Utgifterna växer å andra sidan till följd av att utlandsbiståndet ökar i
takt med utvecklingen av BNI. Inom socialdepartementets område ökar
utgifterna för barnbidrag beroene på ökat antal bidragstagare under LK-
perioden. Inom utbildningsdepartementets område ökar utgifterna till följd
av ökat antal högskoleplatser.

På grund av de fortsatt stora underskotten i statsbudgeten under LK-
perioden ökar statsskulden vaije år och därmed även utgifterna för
statsskuldräntor. Dessa beräknas öka från 69 miljarder kronor budgetåret
1992/93 till 101 miljarder kronor 1996/97, vilket motsvarar en årlig
genomsnittlig ökning med 10,0%. Som jämförelse kan nämnas att
utvecklingen av BNP under samma tidsperiod uppgår till 5,6%. Det
allmänna ränteläget antas sjunka under LK-perioden vilket innebär att
utgifterna för statsskuldräntoma skulle ha varit ännu högre om nuvarande
räntenivå skulle gälla under LK-perioden.

Tabell 6.1 Utgifter för statsskuldräntor m.m. Prop. 1991/92:150

Miljarder kronor, löpande priser Bilaga 1’1 2

	1992/93	1993/94	1994/95	1995/96	1996/97
Totalt	69,0	80,0	89,0	94,0	101,0
Räntor på lån i svenska kronor	64,0	75,2	84,7	89,8	97,4
Räntor på lån i utländsk valuta	5,1	4,0	3,7	3,6	3,6
Valutakursdifferenser	-0,1	0,8	0,6	0,6	0,0

Källa: Riksgäldskontoret

I löpande priser beräknas statsbudgetens totala utgifter öka med i
genomsnitt 2,8% per år.

En konsekvens av att utgifterna ökar långsammare än BNP är att stats-
budgetens utgiftskvot minskar. Under budgetåret 1992/93 beräknas
utgifternas andel av BNP uppgå till 37,3% och minska till 33,5%
1996/97. Orsaken till den förhållandevis långsamma utgiftsutvecklingen
är antaganden om en relativt långsam pris- och löneökningstakt under
perioden. Detta medför att även indexbundna transfereringar som
pensioner, sjukförsäkring och arbetsskador ökar relativt långsamt.

6.2 Utgiftstyrande faktorer

Närmare 60% av utgifterna på statsbudgeten, vilket 1992/93 motsvarar
320 miljarder kronor, styrs av automatiskt verkande regelsystem. Dessa
utgifter ökar automatiskt i takt med t.ex. inflation, räntenivå eller volym,
om inga nya politiska beslut fattas. Exempel på stora utgifter, vilka styrs
av sådan automatik, är sjukförsäkring, folkpensioner och räntebidrag till
bostäder. Sammantaget kan ovan nämnda utgifter sägas vara föremål för
beslutad automatik.

Därtill kommer knappt 17 % eller 93 miljarder kronor för verksamheter
som i efterhand kompenseras enligt praxis för historisk prisutveckling.
Till denna kategori hänförs främst utgifter för den statliga förvaltningen.

Utgifter för räntor pä statsskulden svarar för drygt 12% och beräknas
uppgå till 69 miljarder kronor. Dessa utgifter styrs av den historiska
utvecklingen av statsbudgetens saldo, vilket avspeglas i statsskulden, samt
av räntenivån. Drygt 70 miljarder kronor eller drygt 13% av stats-
budgetens utgifter bestäms av separata beslut. De två största utgifts-
posterna i denna kategori är allmänna barnbidrag och utgifter för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Diagram 6.3 Utgiftsstyrande faktorer

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

16.8% Komp enl
praxis

57.4% Beslutad

automatik

12.4% Statskuld-
räntor

13.4% Separata
beslut

Källa: Finansdepartementet

Sammanfattningsvis kan sägas att endast en liten del av utgifterna styrs
genom separata beslut, medan merparten endast kan påverkas genom
ändringar i befintliga regelsystem. Huvuddelen av utgifterna bestäms av
pris- och löneutvecklingen. Detta innebär att en ekonomisk utveckling
med hög BNP-tillväxt och måttliga pris- och löneökningar ger en långsam
ökning av statsutgifterna och fallande statlig utgiftskvot.

6.3 Utgifterna fördelade på realekonomiska kategorier

I följande avsnitt görs en uppdelning av utgifterna i realekonomiska
kategorier innebärande att utgifterna indelas i konsumtion, investeringar,
transfereringar och finansiella transaktioner. Denna uppdelning stämmer
i stort sett överens med det internationella nationalräkenskapssystemet
SNA (System of National Accounts).

Tabell 6.2 Realekonomisk fördelning av statsbudgetens utgifter

Miljarder kronor, fasta priser (fp), och löpande priser (lp)

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

1992/93 Genomsnittlig procentuell
förändring per år 1986/87

1992/93-1996/97 1990/91

lp fp fp

Konsumtion	126,9	3,0	-1,3	2,6
Investeringar	14,3	-1,2	-4,7	-8,9
Transfereringar, brutto	366,2	0,5	-3,7	1,3
till hushåll	176,7	2,7	-0,6	0,4
till kommunerna	111,4	-7,1	-10,4	3,0
till utlandet	15,1	4,5	1,3	8,1
till företag m.m.	63,0	-5,9	-9,1	4,1
Finansiella transaktioner	1,1	-7,7	-7,7	-27,3
Statsskuldräntor	69,0	10,0	6,3	-7,9
Summa utgifter*	577,5	1,2	-2,4	-0,6
varav transfereringar från inkomstsidan	60,2	2,9	-0,5	7,9

'inklusive tillkommande utgiftsbehov

Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret

6.3.1 Konsumtion

Utgifterna för statlig konsumtion beräknas 1992/93 utgöra en femtedel av
statsbudgetens utgifter. Dessa består av löner och andra utgifter för
framför allt statlig förvaltning, försvaret och högskolan. Under perioden
1986/87 - 1990/91 ökade den statliga konsumtionen med i medeltal 2,6%
per år realt. De konsumtionsutgifter som ökat mest avser drift av vägar
och järnvägar, arbetsmarknadsutbildning samt utgifter för förläggnings-
kostnader för flyktingar.

Under perioden 1992/93 - 1996/97 beräknas de statliga konsumtions-
utgifterna i fasta priser minska med i genomsnitt 1,3% per år. Utgifts-
minskningen beror bl.a. på minskade kostnader för flyktingförläggningar
p.g.a antagen minskning av antalet asylsökande.

6.3.2 Investeringar

Investeringsutgiftema beräknas 1992/93 utgöra drygt 2,5% av stats-
budgetens utgifter. De investeringar som finansieras över statsbudgeten
består främst i vägar och järnvägar. Investeringarna inom affärsverken
uppgår till omkring 15 miljarder kronor. Dessa finansieras inte över
statsbudgeten utan genom upplåning bl.a. i Riksgäldskontoret.

Utgifter för byggnader och anläggningar samt materielinköp för civila
ändamål betraktas som investeringar. Endast de av statens egna inves-
teringar som finansieras över statsbudgeten redovisas i denna kategori.
Investeringar som finansieras över statsbudgeten och som går till andra
sektorer i ekonomin redovisas som transfereringar till respektive sektor.

Investeringarna minskade under perioden 1986/87 - 1990/91 i fasta
priser med i genomsnitt 8,9% per år. Att investeringarna minskat

3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

förklaras av främst två finansieringstekniska förändringar. Statens vatten-
fallsverks investeringsanslag lyftes av från statsbudgeten 1988/89. Vidare
avvecklades byggnadsstyrelsens investeringsanslag fr.o.m budgetåret
1990/91. De sistnämnda investeringarna finansieras numera genom lån
i Riksgäldskontoret.

6.3.3 Transfereringar

De sammanlagda transfereringarna beräknas 1992/93 motsvara knappt
två tredjedelar av statsbudgetens utgifter. Transfereringarna går främst
till hushåll, kommuner, företag och som bistånd till utlandet.

Under budgetåren 1986/87 - 1990/91 minskade utgifterna för företags-
stöd och arbetsmarknadspolitiska åtgärder samtidigt som transfereringarna
till hushåll ökade kraftigt. De hushållstransfereringar som ökat mest är
utgifter för sjukförsäkring och studiemedel. Räntebidrag till bostäder,
vilka klassificeras som transfereringar till företag, ökade också relativt
kraftigt.

Hushållstransfereringar svarar för knappt hälften av statsbudgetens
transfereringsutgifter. De största hushållstransfereringarna på stats-
budgeten är folkpensioner, sjuk- och föräldraförsäkring, allmänna
barnbidrag, arbetsskadeersättningar och studiestöd. Hushållstrans-
fereringarna minskar något i fästa priser under LK-perioden, främst på
grund av minskade utgifter för folkpensioner. Denna minskning beror till
viss del på ökade intjänandepoäng i ATP-systemet vilket i sin tur ökar
utgifterna inom ATP-systemet utanför statsbudgeten.

Hushållstransfereringar redovisas även på statsbudgetens inkomstsida.
Dessa gäller sjuk- och föräldraförsäkringen (85 % redovisas på inkomst-
sidan) samt utgifterna för arbetsskadeförsäkringen. Utgifterna för sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen beräknas öka med i genomsnitt 2,7% per
år under LK-perioden i löpande priser. Sedan 1990 har sjukfrånvaron
minskat, vilket till en del kan antas bero på lägre ersättningsnivåer i
sjukförsäkringen men också reflekterar ett försämrat arbetsmarknadsläge.

Tabell 6.3 Transfereringar till hushåll

Miljarder kronor, fasta priser (fp), och löpande priser (lp)

1992/93 Genomsnittlig procentuell
förändring per år 1986/87

1992/93-1996/97 1990/91

lp fp fp

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Summa transfereringar till hushåll	176,7	2,7	-0,6	0,4
varav:
Folkpensioner	68,5	2,2	-0,9	1,1
Sjukförsäkringar	22,4	1,5	-1,8	1,1
Föräldraförsäkringar	18,2	4,1	0,6	13,4
Arbetsskadeförsäkringar	12,6	5,0	1,5	21,8

Källor: Finansdepartementet, Riksrevisionsverket och Riksgäldskontoret

Transfereringar till kommuner, minskar under LK-perioden realt med
ca 10,4% per år. De minskade reala utgifterna sammanhänger med
regeringens förslag till förändrat kommunalt bidragssystem. Enligt
förslaget minskas statsbidragen bl.a. som en följd av avveckling av av-
räkningsskatt och skatteutjämningsavgift.

Transfereringar till utlandet består huvudsakligen av anslag till ut-
vecklingsbistånd. Utgifterna för biståndet uppgår till 1% av BNI. Under
den kommande femårsperioden beräknas transfereringarna till utlandet att
öka med i genomsnitt 1,3% per år.

Transfereringar till företag m.m. förväntas minska kraftigt i fasta
priser. Den främsta orsaken är att de tillfälliga utgifterna för om-
ställningsåtgärder inom jordbruket försvinner under perioden. Antagan-
det om minskat bostadsbyggande medför vidare kraftigt minskade utgifter
för ränte- och investeringsbidrag vilka klassificeras som transfereringar
till företag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

7 Budgetsaldot

Utvecklingen av statsbudgetens saldo budgetåren 1986/87 - 1996/97
framgår av tabell 7.1. Under budgetåren 1986/87 - 1988/89 skedde en
successiv förbättring av saldot. Detta förklaras framförallt av en snabb
inkomstökning 1988/89. Till följd av saldoförbättringen minskade även
utgifterna för statsskuldräntor.

Under perioden 1989/90 till 1992/93 sker en mycket kraftig försämring
av budgetsaldot, därefter sker en viss återhämtning. 1996/97 är under-
skottet fortfarande betydande.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Tabell 7.1 Budgetsaldo 1986/87 - 1996/97

Miljarder kronor, löpande priser

Budgetår	Inkomster	Utgifter exkl. stads- skuld- räntor	Stats- skuld- räntor	Budget- saldo	Saldo som andel av BNP
Utfall
1986/87	320,1	271,5	63,8	-15,2	-1,6%
1987/88	332,6	283,3	53,4	- 4,1	-0,4%
1988/89	367,7	296,4	53,2	18,1	1,6%
1989/90	401,5	334,4	63,7	3,4	0,3%
1990/91	403,5	377,0	61,0	-34,5	-2,5%

Nuvarande beräkning

1991/92	416,5	422,8	61,3	- 67,6	-4,7%
1992/93	381,8	414,6	69,0	-101,8	-6,9%
1993/94	362,7	401,5	80,0	-118,8	-7,8%
1994/95	396,8	411,6	89,0	-103,8	-6,4%
1995/96	422,8	431,8	94,0	-103,0	-6,0%
1996/97	440,9	437,9	101,0	- 98,0	-5,4%

Källa: Finansdepartementet

8 Den offentliga sektorn

Den offentliga sektorn omfattar staten, socialförsäkringssektorn samt
kommunsektorn (kommuner, landsting, kyrkokommuner och kommunal-
förbund). De samlade offentliga utgifterna beräknas 1992/93 uppgå till
ca 67% av BNP. Av detta belopp svarar staten för hälften, den kom-
munala sektorn för ca 40%. Resterande 10% utgörs av utgifter för ATP-
systemet.

Regeringens och riksdagens beslutsfattande är inte avgränsat enbart till
statsbudgeten. Gränserna mellan delsektorema är inte för alltid givna -
både finansierings- och verksamhetsansvar har över tiden ändrats. Som
exempel kan nämnas förstatligandet av den kommunala polisen under
1960-talet och den överflyttning av arbetsgivaransvaret för lärare från
staten till kommunerna som skedde 1991. Skatter och avgifter flyttas
också mellan delsektorema. Detta gäller t.ex. avvecklingen av den
kommunala företagsbeskattningen och fastighetsbeskattningen. Ytterligare
exempel utgör växlingen av inkomster av arbetsgivaravgifter med två
procentenheter från statsbudgeten till AP-fonden fr.o.m. den 1 januari
1990.

LK-beräkningama avser i första hand statsbudgeten. LK-kalkylema
skall emellertid ligga till grund för regeringens långsiktiga utgiftsstrategi
för hela den offentliga sektom. Detta nödvändiggör en sammanställning
och konsolidering av offentlig sektor, vilket ger en heltäckande bild av
de offentliga finanserna och den offentliga sektoms resursanspråk.

8.1 Staten och socialförsäkringssektorn

Statsbudgetens inkomster och utgifter har redan redovisats i avsnitten
5 och 6. I detta avsnitt redovisas utvecklingen av inkomster och utgifter
för statsbudgeten samt AP-fonden, arbetsmarknadsfonden, delpensions-
fonden, arbetarskyddsfonden, lönegaranti fonden och arbetslivsfonden.

8.1.1 Inkomster

De inkomster som inte redovisas på statsbudgeten består främst av
arbetsgivaravgifter samt AP-fondens ränteinkomster. Arbetsgivarav-
gifternas utveckling styrs, vid oförändrat avgiftsuttag, av lönesummans
utveckling. Lönesumman beror av timlön och sysselsättning i ekonomin.
Utvecklingen av inkomster från arbetsgivaravgifter är således i hög grad
beroende av den nominella och reala tillväxten i ekonomin. Ränte-
inkomsterna bestäms främst av räntenivån samt fondstorleken.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Tabell 8.1 Statens och socialförsäkringssektorns inkomster

Miljarder kronor, löpande priser

	1992/93	Genomsnittlig procentuell förändring per år
	1992/93	1992/93-1996/97	1986/87-1990/91
Statsbudgetens inkomster	381,8	3,7	6,0
Nettoredovisade inkomster¹	63,9	3,1	15,0
ATP-avgifter	85,4	5,4	17,2
Övriga avgiftsinkomster	16,7	6,8	23,2
AP-fondens ränteinkomster	50,9	- 0,1	7,3
Övrigt	1,6	-13,1	181,7
Summa totalt Som andel av BNP²	600,3 41,1%	3,6	8,9

'Avser inkomster som nettoredovisas mot sjuk- och arbetsskadeförsäkringsutgifter
²Andelen var 41,6% 1986/87 och beräknas för 1996/97 till 38,1%

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

Under perioden 1986/87 -1990/91 ökade statens och socialförsäkrings-
sektorns inkomster totalt med ca 184 miljarder kronor eller i genomsnitt
8,9% per år. BNP ökade under samma period med i genomsnitt 9,1%
per år. Statsinkomsternas andel av BNP minskade därmed från 46,1% till
45,7%. Trots en minskning av de samlade inkomsterna, ökade sektorns
skatter och avgifter med ca 164 miljarder kronor vilket bidrog till en
höjning av skattekvoten med 0,7 procentenheter. Ca 67 miljarder kronor
av inkomstökningen avser inkomster utanför statsbudgeten. Tre fjärde-
delar av denna ökning har skett i ATP-systemet, bl.a. till följd av en
höjning av ATP-avgiften med två procentenheter 1 januari 1990.

Under LK-perioden beräknas statsbudgetens inkomster, bruttoredovisat,
öka med i genomsnitt 3,6% per år.

Av statens inkomster utanför statsbudgeten beräknas arbetsgivarav-
gifterna öka med i genomsnitt 6,9% per år. Lönesumman antas öka med
i genomsnitt 5,4% per år under samma period. Att inkomsterna av
arbetsgivaravgifter beräknas öka snabbare förklaras av att arbetsgivare får
göra avdrag för kostnader för utbildningsvikariat under budgetåret
1992/93. Denna avdragsmöjlighet antas upphöra fr.o.m. 1993/94.

AP-fondens ränteinkomster beräknas ligga kvar på i stort sett samma
nominella nivå 1996/97 som 1992/93.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak genom arbets-
marknadsavgiften, vilken för närvarande uppgår till 2,16% av löne-
summan. Avgiften skall sänkas med 0,04 procentenheter per år under
perioden 1992/93 - 1994/95. En motsvarande höjning sker av vuxenut-
bildningsavgiften. Därutöver betalar medlemmar i a-kassan en s.k.
egenavgift som för närvarande utgör ca 5 % av arbetslöshetsförsäkringens
inkomster. Egenavgiften kommer att höjas och beräknas utgöra ca 30%
av inkomsterna fr.o.m. år 1993.

Delpensionsfondens behållning uppgick vid utgången av år 1991 till ca
12 miljarder kronor. Delpensionsfonden har finansierats med en del-
pensionsavgift som för närvarande uppgår till 0,5 % av lönesumman. 1
juli 1992 avvecklas delpensionsavgiften och växlas mot en lika stor

höjning av avgiften för arbetsskadeförsäkringen. Fr.o.m. 1 juni 1992
upphör också möjligheten att ansöka om delpension. Under 1992/93 skall
7 miljarder kronor av delpensionsfondens behållning överföras till
statsbudgeten för att förstärka arbetsskadeförsäkringen och folkpensions-
systemet. Delpensionsfondens inkomster under LK-perioden består av
ränteinkomster på det återstående fondkapitalet.

Statens och socialförsäkringssektorns inkomster beräknas under LK-
perioden öka med ca 92 miljarder kronor eller i genomsnitt 3,6% per
år. Mätt som andel av BNP innebär detta en minskning med 3,0 procent-
enheter från 41,1% till 38,1%. Staten och socialförsäkringssektorn bidrar
samtidigt till en sänkning av skattekvoten med 0,6 procentenheter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

8.1.2 Utgifter

Utgifterna i staten och socialförsäkringssektorn redovisas i tabell 8.2.

Tabell 8.2 Statens och socialförsäkringssektorns utgifter

Miljarder kronor, löpande priser

1992/93 Genomsnittlig procentuell
förändring per år 1986/87

1992/93-1996/97 1990/91

lp fp fp

Stadsbudgeten utgifter Utgifter på inkomstsidan¹	483,6	2,7	-0,8	-0,6
Stadsbudgeten utgifter Utgifter på inkomstsidan¹	63,9	3,1	-0,4	7,1
Allmän tilläggspension	99,8	5,9	2,4	5,1
Arbetslöshetsförsäkring²	29,0	-0,8	-4,1	-
Delpension	2,0	-44,7	-46,5	15,5
Övriga utgifter³	6,4	1,9	-1,6	-
Summa totalt	684,7	3,0	-0,5
Som andel av BNP⁴	46,7	-	-	-

'innefattar 85% av utgifterna för sjuk- och föräldraförsäkring och 100% av utgifterna
för arbetsskadeförsäkring

²Historiska uppgifter för arbetslöshetsförsäkringens utgifter är inte jämförbara med
dagens system

³Innefattar utgifter för lönegaranti, arbetslivsfonden och arbetarskyddsfondens
utgifter

⁴Andelen beräknas till 42,4% för budgetåret 1996/97

Källor: Finansdepartementet, Riksförsäkringsverket, Riksrevisionsverket

I tabellen redovisas statsbudgetens totala utgifter som summan av
"statsbudgetens utgifter" och "utgifter på inkomstsidan" samt utgifterna
för ATP-pensionsutbetalningar, arbetslöshetsförsäkring, delpension samt
en övrig post.

Statsbudgetens utgiftsutveckling har beskrivits i kapitel 6. I detta avsnitt
beskrivs utvecklingen av övriga poster.

Av tabellen framgår att de samlade statliga utgifterna ökar med i
genomsnitt 3,0% per år under LK-perioden. I festa priser minskar
utgifterna med ca 0,5% per år i genomsnitt .vilket är en återspegling av
statsbudgetens utveckling. Inom ATP-systemet ökar pensionsut-
betalningama. ATP-pensionsutbetalningama ökar i genomsnitt med 5,9%
per år under LK-perioden. Ökningen överstiger den antagna inflationstak-

ten beroende på att antalet ATP-pensionärer ökar samt att den genom-
snittliga pensionspoängen stiger. Denna utveckling fortgår även efter LK-
perioden.

Utgifterna för arbetslöshetsförsäkringen minskar både i löpande och i
fasta priser, till följd av den minskade arbetslösheten under LK-perioden
som i sin tur är en konsekvens av det förbättrade konjukturläget under
den kommande femårsperioden. I LK-beräkningama når arbetslösheten
sin kulmen 1993 och uppgår då till 5,0% och sjunker sedan successivt
till 3,5 % år 1997. Utgifterna minskar med ca 0,8 % per år i genomsnitt.

Utgifterna för delpension minskar kraftigt under LK-perioden vilket
beror på den successiva avvecklingen av delpensionssystemet. Enligt
regeringens förslag upphör möjligheten att ansöka om delpension fr.o.m.
1 juni 1992. Delpensionsutgiftema minskar därför kraftigt under LK-
perioden.

I tabell 8.3 finns folkpension, ATP och delpension sammanställda.

Tabell 8.3 Statens och socialförsäkringssektorns pensionsutgifter

Miljarder kronor, fasta priser (fp) och löpande priser (lp)

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

1992/93 Genomsnittlig procentuell
förändring per år 1986/87

1992/93-1996/97 1990/91

lp fp fp

Folkpension¹	68,4	2,2	-0,9	1,1
Allmän tilläggspension	99,8	5,9	2,4	5,1
Delpension	2,0	-44,7	-46,5	15,5
Summa totalt	170,2	4,2	0,7	2,8
Som andel av BNP²	11,6

ålderspension, förtidspension och efterlevandepension

²Andelen beräknas för 1996/97 till 11,0%

Källor: Finansdepartementet, Riksförsäkringsverket och Riksrevisionsverket

Av tabellen framgår att de samlade pensionsutgiftema ökar med 4,2%
per år i genomsnitt. Utgifterna för folkpension ökar med 2,2% per år.
Denna relativt långsamma ökning är en återspegling av utvecklingen i
ATP-systemet där utgifterna ökar betydligt snabbare.

8.1.3 Statens finansiella sparande

Statens¹ finansiella sparande består i huvudsak av budgetsaldot, korrigerat
för vissa inkomster och utgifter som inte påverkar det finansiella
sparandet, samt arbetsmarknadsfondens finansiella netto.

Budgetåret 1992/93 beräknas det finansiella sparandet i staten uppgå till
ca -135 miljarder kronor eller -9,2% av BNP. Av det totala sparande-
underskottet svarar arbetsmarknadsfonden för 16 miljarder kronor.
Eftersom delpensionsavgiften avskaffas den 1 juli 1992, samtidigt som
arbetsskadeavgiften höjs i motsvarande mån, upphör inkomster av

'Som staten räknas här stat och socialförsäkringssektor exkl. AP-fonden

delpensionsavgifter under 1992/93. Samtidigt är delpensionsutgiftema Prop. 1991/92:150
fortfarande betydande. Detta tillsammans med överföringen från Bilaga 1:1.2
delpensionsfonden till statsbudgeten gör att ett sparandeunderskott om ca

9 miljarder kronor uppstår i delpensionsfonden. Till följd av det stora
antalet konkurser i lågkonjunkturens spår uppvisar lönegarantifonden ett
sparandeunderskott om 2 miljarder kronor. Resterande del förklaras av
budgetunderskottet.

Under LK-perioden förbättras sparandet med 24 miljarder kronor, för
att slutåret vara ett underskott om 111 miljarder kronor eller 6,1% av
BNP. Statens budgetsaldo förbättras med ca 4 miljarder kronor. Som
följd av minskande arbetslöshet beräknas sparandet i arbetsmarknads-
fonden förbättras med ca 8 miljarder och uppgå till ca -8 miljarder
kronor. 1996/97 beräknas även ett sparandeunderskott på ca 2 miljarder
kronor i arbetslivsfonden. Delpensionsfondens sparande är i balans, vilket
innebär en förbättring med ca 9 miljarder kronor jämfört med budgetåret
1992/93. Resterande del av statens sparandeunderskott förklaras av
budgetsaldot.

8.1.4 AP-fondens finansiella sparande

Den svaga reallöneutvecklingen under slutet av 1980-talet innebar att
pensionsutbetalningama ökade snabbare än de inbetalda ATP-avgiftema.
En följd av detta var att ränteinkomsterna togs i anspråk för de löpande
pensionsutgiftema. För att förstärka ATP-systemet höjdes ATP-avgiften
med två procentenheter till 13,0% den 1 januari 1990. Pensions-
utbetalningama ökar fortfarande i snabbare takt än avgiftsinkomsterna
och de årliga pensionsutbetalningama är större än avgiftsinkomsterna.

Under hela LK-perioden fortsätter pensionsutbetalningama att öka
snabbare än avgiftsinkomsterna. Denna utveckling väntas bestå fram till
sekelskiftet, bl.a. till följd av att de pensionärer som successivt inträder
i systemet har högre ATP-poäng än de som utträder. På sikt innebär
denna utveckling, med allt långsammare tillväxt av fondkapitalet, att
ATP-systemet riskerar ett inkomstunderskott som kan bli större och mer
långvarigt än vad AP-fonden kan klara.

8.2. Den kommunala sektorn

Den kommunala sektom omfattar kommuner, landsting, kyrkokommuner
samt kommunalförbund. Av sektoms totala utgifter svarar kommunerna
för knappt två tredjedelar och landstingen för drygt en tredjedel. I tabell

8.4 redovisas den kommunala sektoms inkomster och utgifter 1991.

Tabell 8.4 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter 1991²Miljarder kronor

Inkomster	361	Utgifter	363
Skatter	232	Konsumtion	273
Transfereringar	81	Löner	220
Allmänna statsbidrag	11	Försäljning	-22
Specialdestinerade statsbidrag	61	Övriga kostnader	75
Bidrag från socialförsäkringen	15	Investeringar	22
Avräkningsskatt	-6	Bruttoinv.	28
Räntor	6	Nettoköp av
Övriga inkomster	42	fastigheter Transfereringar Transfereringar till hushåll Övriga transfereringar Finansiellt sparande	-6 68 31 37 -2

Källor: Finansdepartementet och Konjukturinstitutet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Liksom för övriga delar av den offentliga sektorn påverkas den
kommunala sektorns utgifter och inkomster av den samhällsekonomiska
utvecklingen. Dessa samband beskrivs mer utförligt i det följande.

8.2.1. Den kommunala sektorns utgifter

Den kommunala sektorns totala utgifter motsvarar ungefär 25 % av BNP
(1991). Den övervägande delen av utgifterna avser kommunal konsum-
tion, framförallt inom utbildning, vård och omsoig. Av tabell 8.5
framgår hur utgifterna fördelar sig på olika typer av verksamheter.

Tabell 8.5 Den kommunala sektorns utgifter fördelad på olika verksamhets-
områden 1990³

Procent

Hälso- och sjukvård	27
Social verksamhet	19
Utbildning	16
Energi, vatten och avfall	6
Administration	6
Kommunikationer	5
Fritid och kultur	5
Övrigt	16

Källa: Kommunernas finanser 1990, SCB

Den kommunala konsumtionsvolymen, dvs den reala konsumtionen,
påverkas bl.a. av demografiska faktorer. Konsumtionens värde i löpande
priser påverkas av den reala konsumtionstillväxten samt av pris- och

²Uppgifterna bygger på nationalräkenskaperna. Det innebär att utgifterna
och inkomsterna i affärsdrivande kommunal verksamhet inte ingår i
omslutningen. Däremot ingår driftöverskott från och subventioner till
affärsdrivande verksamhet. I nationalräkenskaperna avräknas även
försäljning och avgifter t.ex. inom barnomsorg från utgifterna. Som en
följd av detta är såväl utgifter som inkomster enligt nationalräkenskaperna
lägre än de kommuner och landsting redovisar i sina räkenskaper.

³ Uppgifterna inkluderar affärsdrivande verksamhet. Däremot ingår inte
verksamhet som bedrivs av kommunägda bolag.

löneutvecklingen. Huvuddelen av utgifterna (ca 75%) för konsumtion Prop. 1991/92:150
består av löner, vilka normalt ökar i snabbare takt än priserna. Utgifterna Bilaga 1:1.2
för den kommunala konsumtionen tenderar därför att växa snabbare än
nominell BNP även om den reala tillväxten är densamma för båda aggre-
gaten.

Transfereringarna omfattar bl.a. bostadsbidrag, kommunalt bostads-
tillägg (KBT), socialbidrag m.m. till hushållen och subventioner till
företagen samt ränteutgifter. De påverkas delvis av den samhälls-
ekonomiska utvecklingen, bl.a. genom att en sämre inkomstutveckling för
hushållen medför en ökning i antalet bidragssökanden vid givna
bidragsnormer.

8.2.2. Den kommunala sektorns skatteinkomster

Kommunalskatten är den kommunala sektorns största inkomstkälla. Den
svarar för drygt hälften av kommunernas och knappt tre fjärdedelar av
landstingens inkomster. Underlaget för kommunalskatten utgörs till ca
75% av den samlade lönesumman och transfereringar knutna till denna
(t.ex. sjukpenning). Resterande del utgörs i huvudsak av pensioner. Den
kommunala sektorns inkomster är således nära knutna till hur löner och
sysselsättning utvecklas.

Staten står för uppbörden av all skatt inklusive kommunalskatten.
Utbetalningen av skatteinkomster till den kommunala sektorn sker i dag
med två års eftersläpning. Genom systemet med förskott och slutav-
räkning påverkas utbetalningarna även av skatteunderlaget fyra år bakåt
i tiden⁴. Denna eftersläpning i utbetalning av skatteinkomsterna har stor
betydelse för den kommunala sektorns finansiella sparande på kort sikt.
Detta illustreras särskilt av situationen 1991 och 1992. När löne- och
prisökningstakten dämpas under 1991 och 1992 begränsas ökningen av
utgifterna för löner och inköp. Skatteintäkternas ökning bestäms
emellertid av den jämförelsevis kraftiga ökningen av lönesumman som
skedde under 1989 och 1990. Detta bidrar till en kraftig tillfällig för-
bättring av den kommunala sektorns finanser under 1991 och 1992.

Nytt system för utbetalning av kommunalskatt

Regeringen föreslår i bilaga II till kompletteringspropositionen att ett nytt
system för utbetalning av kommunernas och landstingens skatteinkomster
skall införas den 1 januari 1993. I det nya systemet skall utbetalningen
av förskott baseras på en prognos över skatteunderlaget det år utbetal-
ningen avser istället för på skatteunderlaget två år bakåt i tiden.
Dessutom föreslås systemet med slutavräkning på kommunnivå försvinna.
Omläggningen innebär i princip att kommunernas och landstingens

Utbetalningen under 1992 bestäms som summan av två komponenter.
Den första är 1992 års förskott, vilket baseras på skatteunderlaget 1990.
Den andra är slutskatten för 1990 minus det förskott som utbetalades 1990.
Detta förskott i sin tur baserade sig på skatteunderlaget 1988. Därför
påverkas utbetalningen i år av underlaget fyra år bakåt i tiden.

inkomster i framtiden kommer att räknas i samma penningvärde som Prop. 1991/92:150
deras utgifter. Därmed försvinner problemet med kraftiga förändringar Bilaga 1:1.2
i det finansiella sparandet vid en nedväxling av pris- och löneöknings-
takten.

8.2.3. Statsbidragen till den kommunala sektorn

Transfereringar från stat och socialförsäkring till den kommunala
sektorn uppgick 1991 till 81 miljarder kr och svarade därmed för 22%
av sektorns inkomster. Det bör understrykas att även dessa finansieras
med skatter. Sammantaget uppgick därmed skatternas andel av den kom-
munala sektorns inkomster till 87 %. Transfereringarna indelas i allmänna
respektive specialdestinerade statsbidrag samt ersättning från socialför-
säkringssektorn.

De allmänna statsbidragen utgörs framförallt av skatteutjämnings-
bidraget vars syfte är att utjämna skillnader mellan kommuner, dels i
fråga om skattekraft, dels vad gäller kostnader som beror på strukturella
faktorer såsom befolkningssammansättning. Nettobidraget från staten var
ca 11 miljarder kronor 1991.

Huvuddelen av statsbidragen är s.k. specialdestinerade bidrag. Dessa
uppgick till 61 miljarder kronor 1991. De största bidragen avser skolan
(29 miljarder kronor) och bamomsoigen (13 miljarder kronor). Det
nuvarande regelsystemet för de specialdestinerade statsbidragen är
utformat så att en del (ca 60%) av bidragen är indexerade, dvs påverkas
av prisutvecklingen, medan resterande del inte är det.

Det bidrag som sjukvårdshuvudmännen får från socialförsäkringen inom
ramen för den s.k. Dagmaröverenskommelsen uppgick 1991 till 15
miljarder kronor.

I syfte att neutralisera skattereformens effekter på den kommunala
sektorns ekonomi har kommunerna från och med 1991 betalat en
avräkningsskatt baserad på deras skatteunderlag.

Nytt statsbidragssystem

Det finns idag ett 60-tal olika statsbidrag, varav huvuddelen är special-
destinerade bidrag till kommunal konsumtion. Regeringen har i förslag
om kommunernas ekonomi som läggs fram i bilaga II till kompletterings-
propositionen föreslagit att ett 20-tal av de specialdestinerade stats-
bidragen avvecklas tillsammans med skatteutjämningsystemet och
avräkningsskatten. Sammantaget svarar dessa för ca 65% av netto-
bidragen till den kommunala sektorn (1991). Ett nytt statsbidragssystem
föreslås införas fr.o.m 1993. Det nya systemet ges en utformning som
innebär att regeringen i princip festställer en generell bidragsram med
utgångspunkt i vad som bedöms vara förenligt med det samhälls-
ekonomiska utrymmet för den kommunala sektorn. Det innebär att i stort
sett all automatik i statsbidragen försvinner.

De principiella utgångspunkterna för det nya systemet är att kommuner
och landsting ges det fulla ansvaret för sin verksamhet samt ansvaret för
att prioritera mellan olika verksamhetsområden. Den statliga styrningen
skall ske med andra medel än bidragsregler.

8.2.4 Det samhällsekonomiska utrymmet för kommunal
verksamhet

Medan statens och socialförsäkringssektorns utgifter till största delen
utgörs av transfereringar, ställer huvuddelen av de kommunala utgifterna
direkt anspråk på ekonomins reala resurser, framförallt arbetskraften. De
kommunala verksamheterna påverkar direkt både ekonomins utbudssida
och dess efterfrågesida. Drygt 80% av den kommunala sektorns utgifter
avser konsumtion och investeringar, vilket innebär att ca 21 % av brutto-
nationalprodukten används i den kommunala sektorn (1991). Den
kommunala produktionen utgör ca 16% av BNP (1991). Skillnaden
mellan konsumtion och produktion utgörs av två komponenter. Den ena
är värdet av de varor och tjänster som den kommunala sektorn köper in
direkt. Dessa ingår i den kommunal konsumtion men inte i den kom-
munala produktionen. Den andra är sådana kommunala verksamheter som
finansieras med avgifter från de som utnyttjar tjänsterna. Dessa ingår i
den kommunala produktionen men räknas som privat konsumtion på an-
vändningssidan.

Men kommunernas betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen
är större än vad som framgår enbart av uppgifterna om dess andel i
ekonomin. Under de två senaste decennierna har kommunsektorn
expanderat mycket kraftigt. Under perioden 1970-1990 ökade antalet
sysselsatta i den kommunala sektorn med nära 600 000 personer, medan
den totala sysselsättningsökningen uppgick till knappt 640 000 personer.
Bristen på konkurrens i de sektorer kommunerna ansvarar för har i
många fall inneburit att resurserna inte utnyttjats effektivt.

Under de närmaste decennierna måste den kommunala sektorn i likhet
med övrig offentlig sektor ställa om från expanderande till stagnerande
verksamhetsvolym. Den kommunala sektorns samhällsekonomiska
utrymme begränsas av:

- kravet att de för internationell konkurrens utsatta delarna av svensk
ekonomi skall ha tillgång till arbetskraft och andra resurser till inter-
nationellt konkurrenskraftiga priser;

- kravet på en begränsning av den offentliga sektorns skattekvot
samtidigt som en långsiktig finansiell balans upprätthålls i den offentliga
sektorn. Kravet på den samlade skattekvotens utveckling måste även
innefatta en restriktion på den kommunala sektorns ianspråktagande av
skattemedel, definierat som summan av kommunalskatter och statsbidrag
till kommunsektorn. Utveckling av statsbidrag och kommunalskatter i
relation till BNP under 1970- och 1980-talen framgår av tabell 8.6.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Tabell 8.6 Den kommunala sektorns skatteinkomster och statsbidrag 1970-1991
procent av BNP

År	1970	1975	1981	1985	1989	1990	1991
Kommunalskatt + statsbidrag	15,8	17,6	23,4	21,7	20,9	21,4	21,9

Källa: Finansdepartementet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

I kompletteringspropositionen föreslås också att statsmakterna anger
riktlinjer för omfattningen på den skattefmansierade verksamheten i den
kommunala sektorn. Det innebär att riktlinjer anges för den kommunala
skattesatsen och statsbidragen.

8.2.5 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter 1992-97

Den kommunala konsumtionen antas förbli realt, dvs volymmässigt
oförändrad under hela LK-perioden, utom vad gäller 1993 då en real
minskning med 0,8% förutses. Detta innebär en fortsättning av den trend
mot minskande konsumtionsökningar som inleddes under 1980-talet.
Under första hälften av 1980-talet ökade den kommunala konsumtionen
realt med mer än 2,5 % per år i genomsnitt. Sedan 1985 har ökningen
uppgått till i genomsnitt 1,5% per år. Antagandet om oförändrad
konsumtionsvolym skiljer sig från kommun- och landstingsförbundens
s.k. baskalkyler, där en genomsnittlig ökning av konsumtionsvolymen på
nästan 2% per år förutses under 1992-97. Syftet med baskalkylema är att
beskriva den förändring av den kommunala konsumtionen som följer när
gjorda åtaganden infrias och befolkningens storlek och ålders-
sammansättning förändras. Det bör dock framhållas att baskalkylema inte
beaktar möjligheterna till en ökad avgiftsfinansiering eller en effektivi-
sering av den kommunala verksamheten, vilket skulle möjliggöra ökad
kommunal service också vid oförändrad kommunal konsumtionsvolym.⁵Givet antagandet om oförändrad konsumtionvolym bestäms den nominella
konsumtionsökningen under kalkylperioden av ett kommunalt prisindex
som utvecklas i takt med ett vägt genomsnitt av löne- och prisöknings-
takten.

För den kommunala sektoms investeringar antas en volymökning på
1% per år 1993-1997, medan kostnaden per enhet antas följa löneut-
vecklingen. Detta ska jämföras med utvecklingen under 80-talet då
investeringarna uppvisade en mycket svag utveckling med nominella
minskningar vissa år. I böijan av 80-talet utgjorde investeringar i
fåstigheter och maskiner mer än 10% av den kommunala sektoms
utgifter. Motsvarande siffra 1991 var ca 6%.

Den kommunala sektoms utgifter för transfereringar till hushåll och
företag utvecklades under 1980-talet i takt med övriga kommunala
utgifter. Under LK-perioden antas dessa transfereringar växa i takt med

⁵En ökad avgiftsfinansiering innebär en minskning av kommunal
konsumtion, vilken motsvaras av en lika stor ökning av den privata
konsumtionen.

prisutvecklingen, utom vad gäller bostadsbidrag och KBT. I beräkning-
arna har antagits att ansvaret for dessa bidrag kommer att överföras från
kommunerna till staten fr.o.m. 1993. Överföringen har dock inte antagits
påverka kommunernas finansiella sparande.

I beräkningarna av den kommunala sektorns skatteinkomster har det
antagits att den genomsnittliga kommunala skattesatsen ligger oförändrad
på 31,04 kronor per skattekrona under hela kalkylperioden. Hänsyn har
tagits till effekterna av det nya system för utbetalning av kommunernas
och landstingens skatteinkomster som föreslås i den kommunal-
ekonomiska propositionen.

I beräkningarna har hänsyn också tagits till effekterna av det nya stats-
bidragssystem som föreslås träda i kraft från och med 1 januari 1993.
Det statliga utjämningsbidraget till kommunerna har antagits ligga på
nominellt oförändrad nivå under hela perioden 1993-97. Detsamma gäller
skatteutjämningsbidraget till landstingen. Båda dessa belopp inkluderar
effekten av en indragning. Den förra regeringen beslutade om en tillfällig
höjning av skatteutjämningsavgiften 1992 i syfte att neutralisera en del
av den förbättring i den kommunala sektorns finanser som uppstår p.g.a.
ovan nämnda eftersläpning i utbetalningen av skatteinkomsterna.
Regeringens förslag om den kommunala ekonomin innefattar också en ny
indragning från kommunsektorn. I kalkylen har antagits en indragning på

7,5 miljarder 1993, i förhållande till den nivå som det gamla statsbidrags-
systemet skulle ha gett och en indragning 1994-97 på samma nivå men
uppräknat med den årliga procentuella ökningen av skatteunderlaget. Med
de antaganden gjorts minskar transfereringarna från stat och socialför-
säkring realt med nästan 30% under kalkylperioden.

Summan av kommunalskatter och statsbidrag till kommuner i för-
hållande till BNP sjunker från en topp på 23,6% 1992 till 20% 1997.
Detta innebär att den ökning som noterades under 90-talets första år nu
bryts. Nedgången förklaras till mer än hälften av de effekter den
nuvarande eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskatten får vid en
nedväxling av löne- och prisökningstakten. Under 1991 och 1992 innebär
denna nedväxlingen att nominell BNP ökar långsammare än tidigare. Den
kommunala sektorns skatteintäkter ökar däremot fortfarande i takt med
den historiska löneutvecklingen. Därför ökar kommunernas skatteintäkter
i förhållande till BNP under 1991 och 1992. Om anpassningen av den
kommunala sektorns skatteintäkter skett omedelbart skulle summan av
skatteinkomster och statsbidrag i förhållande till BNP varit lägre 1991
och 1992 och minskningen därmed mindre under kalkylperioden.
Samtidigt sker en real urholkning av statsbidragen under perioden vilken
svarar för en betydande del av minskningen.

Transfereringarna från stat och socialförsäkring har minskat i betydelse
under 1980-talet. I böijan av 1980-talet utgjorde de 30% av inkomsterna,
jämfört med 23% 1991. Med de bedömningar som görs i den långsiktiga
konsekvenskalkylen kommer denna utveckling att fortsätta. År 1997
utgör nettotransfereringama 14% av den kommunala sektorns totala
inkomster.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

De kommunala utgifternas andel av BNP sjunker också från en topp på Prop. 1991 /92:150
26,4% 1992 till 24,2% 1997. Under 1970-talet ökade de kommunala Bilaga 1:1.2
utgifterna snabbare än BNP. De kommunala utgifternas andel av BNP
steg från 22% 1970 till 28% 1980. Under 1980-talet begränsades den
kommunala utgiftsexpansionen och andelen reducerades till 25% 1991,
trots att volymtillväxten för den kommunala konsumtionen översteg den
reala BNP-tillväxten. En viktig förklaring till att detta är att det relativa
priset för den kommunala konsumtionen reducerades. Under LK-
perioden förutses alltså en fortsatt minskning av de kommunala ut-
gifternas andel av BNP. Förklaringen ligger i antagandet om oförändrad
konsumtionsvolym, medan relativpriset för kommunal konsumtion ökar
till följd av att lönerna ökar snabbare än den allmänna prisutvecklingen
under perioden. Utvecklingen av den kommunala sektorns inkomster och
utgifter illustreras i tabell 8.7

Tabell 8.7 Den kommunala sektorns utgifter och inkomster i procent förhållande
till BNP 1991-1997

År

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

Kommunalskatt + statsbidrag
Utgifter

21,9

25,4

23,6

26,4

22,6

25,7

20,7

25,3

20,4

24,9

20,2

24,6

20,1

24,2

Källa: Finansdepartementet

8.2.6 Den kommunala sektorns finansiella sparande 1992-97

Efter att ha uppvisat ett underskott på mellan 5-8 miljarder kronor per
år mellan 1985 och 1990 förbättrades den kommunala sektorns finansiella
sparande kraftigt under 1991. Med ovanstående antaganden förstärks
denna positiva effekt under 1992 då ett finansiellt överskott på ca 16
miljarder uppstår. De positiva resultaten är emellertid tillfälliga och
förklaras till största delen av den nedväxling av pris- och löneökningstak-
ten som äger rum under 1991 i kombination med det nuvarande systemet
för utbetalning av den kommunala sektorns skatteinkomster. Den
underliggande finansiella utvecklingen är mer bekymmersam. Under 1993
försämras det finansiella sparandet något, men är fortfarande positivt.
Under resten av kalkylperioden uppvisar kommunsektorn ett negativt
finansiellt sparande på 10-13 miljarder. Det är framförallt under 1994
som det sker en kraftig försämring. Till stor del förklaras försämringen
av skatteinkomsternas dåliga utveckling. År 1994 minskar skat-
teinkomsterna jämfört med föregående år. I tabell 8.8 redovisas den
kommunala sektorns finansiella sparande 1992-97 enligt LK:n.

Tabell 8.8 Den kommunala sektorns finansiella sparande
Miljarder kronor i löpande priser

År	1992	1993	1994	1995	1996	1997
Finansiellt sparande	16,0	11,3	-11,2	-12,9	-12,3	-10,2

Källa: Finansdepartementet

Försämringen i finansiellt sparande motsvaras inte av en ökad upp- Prop. 1991/92:150
byggnad av den kommunala sektorns reala tillgångar. Netto- Bilaga 1:1.2
investeringarna ökar något under perioden men inte lika snabbt som det
finansiella sparandet försämras. Fortfarande är dock investeringarna
större än det finansiella sparandeunderskottet år 1997, dvs brutto-
sparandet är positivt.

Som redan framgått är kommunsektorns finansiella sparande enligt
LK:n endast tillfälligt bra under 1992-93 medan siffrorna för 1994-97 är
en återgång till den underliggande finansiella utvecklingen. Denna präglas
av avsevärda underskott, trots att den kommunala konsumtionen antas
förbli realt oförändrad under perioden.

Givet att det kommunala skatteuttaget inte kan höjas och att de statliga
transfereringarna inte kan förväntas öka måste slutsatsen bli att den
kommunala sektorn står inför ett krav på betydande anpassning av sin
verksamhet.

8.3 Den konsoliderade offentliga sektorn

Budgetåret 1992/93 beräknas den offentliga sektorns sammantagna
inkomster uppgå till ca 904 miljarder kronor eller 61,7% av BNP.
Utgifterna beräknas uppgå till ca 988 miljarder kronor eller 67,4% av
BNP. Den offentliga sektorn har därmed ett underskott i finansiellt
sparande, som uppgår till 84 miljarder kronor eller 5,7% av BNP.

Under LK-perioden försämras det finansiella sparandet budgetåret
1993/94, då underskottet uppgår till ca 106 miljarder kronor eller 7,0%
av BNP. Därefter sker en succesiv förbättring, men sparandeunderskottet
är vid LK-periodens slut fortfarande betydande.

Tabell 8.9 Den konsoliderade offentliga sektorns inkomster och utgifter.
Andel av BNP

	92/93	93/94	94/95	95/96	96/97
Transfereringar till
hushåll	23,5%	23,7%	22,7%	22,2%	21,6%
Konsumtion, investering	31,0%	30,4%	29,9%	29,5%	28,9%
Övriga utgifter	13,0%	12,9%	12,6%	12,3%	12,2%
Summa utgifter	67,4%	67,1%	65,2%	63,9%	62,7%
Skatter och avgifter	51,5%	50,8%	50,0%	49,6%	49,5%
Övriga inkomster	6,7%	6,0%	5,8%	5,6%	5,4%
Räntor (AP-fonden)	3,5%	3,3%	3,0%	2,9%	2,7%
Summa inkomster	61,7%	60,1%	58,8%	58,0%	57,6%
Finansiellt sparande	-5,7%	-7,0%	-6,4%	-5,9%	-5,1%

Källa: Finansdepartementet

Skattekvoten beräknas under LK-perioden falla med två procentenheter.
Bruttouppbörden av fysiska personers inkomstskatt ökar under LK-
perioden i genomsnitt med 4,8% per år. BNP antas under samma period
öka med i genomsnitt 5,6% per år. Detta medför att utvecklingen av
fysiska personers inkomstskatt och kommunalskatteuppbörd tillsammans

4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

bidrar till en minskning av skattekvoten med 0,6 procentenheter. Bland
övriga faktorer som bidrar till att skattekvoten fäller kan nämnas
slopandet av förmögenhetsskatten, sänkningen av den högsta skattesatsen
för mervärdeskatt från 25 % till 22 % och en låg ökningstakt av inkomster
från juridiska personers inkomstskatt, bl.a. på grund av att avskattningen
av företagens reserver upphör år 1995.

Regeringen har uttalat som målsättning att sänka de skatter som verkar
tillväxthämmande. Huvuddelen av skattkvotssänkningen förklaras dock
av andra faktorer.

Den offentliga sektorns inkomster exkl. skatter beräknas under LK-
perioden ligga kvar på en oförändrad nominell nivå. Mätt som andel av
BNP innebär detta en minskning med två procentenheter. Utvecklingen
av AP-fondens ränteinkomster förklarar 0,8 procentenheter av denna
minskning. Fr.o.m. budgetåret 1993/94 bortfaller vissa engångs-
inkomster på statsbudgeten, samtidigt upphör återbetalning och ränteinbe-
talning till statslån från de affärsverk som bolagiseras. Detta bidrar till
en sänkning av inkomstkvoten med ca 0,6 procentenheter. Vidare bidrar
utvecklingen av kommunernas inkomster exkl. skatter och statsbidrag till
en sänkning med 0,3 procentenheter.

Utgiftskvoten beräknas under LK-perioden fälla med 4,7 procenten-
heter. Därav svarar den offentliga konsumtionen för en minskning om ca

1,8 procentenheter. De offentliga investeringarnas andel av BNP fäller
med ca 0,3 procentenheter över perioden. Detta innebär att den offentliga
sektorn ianspråktar en mindre andel av de reala resurserna i samhället
1996/97 än 1992/93. Transfereringar till hushåll minskar som andel av
BNP med 1,9 procentenheter. Övriga utgifter minskar som andel av BNP
med 0,8 procentenheter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

9 Konsekvenser av en långsiktig utgiftsstrategi Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Som framgår av avsnitt 4 har regeringen beslutat att arbeta utifrån en
långsiktig strategi for de offentliga utgifterna. Nedan redovisas två
beräkningsexempel i syfte att visa hur den offentliga sektorns totala
utgiftsutrymme påverkas vid olika restriktioner för den offentliga utgifts-
utvecklingen. Trots en relativt god ekonomisk tillväxt under perioden
beräknas utgiftsutrymmet för den offentliga sektorn i båda dessa exempel
understiga den som följer av redan fattade beslut och gjorda åtaganden.

9.1 Beräkningsexempel

Det första beräkningsexemplet bygger på regeringens bedömning i 1992
års reviderade finansplan om behovet av minskade offentliga utgifter.
Denna bedömning innebär att det tillgängliga utgiftsutrymmet under
tidsperioden 1993/94 - 1995/96 minskar realt med drygt 30 miljarder
kronor. Det tillgängliga utgiftsutrymmet budgetåret 1995/96 enligt detta
alternativ, understiger den beräknade utgiftsnivån enligt LK-kalylen med
36 miljarder kronor i löpande priser. Den årliga ökningen av besparings-
kravet har med utgångspunkt från detta fördelats med lika belopp under
budgetåren 1993/94 - 1995/96 och uppgår därmed till 12 miljarder
kronor. Beräkningen visas i tabell 9.1.

Tabell 9.1 LUS-beräkningar, exempel 1

Miljarder kronor

	92/93	93/94	94/95	95/96	Totalt
Utgiftsnivå enligt LK	988,3	1023,5	1052,9	1094,6
Utgiftsutrymme enligt LUS	988,3	1011,5	1028,9	1058,6
Sparkrav respektive år		12,0	24,0	36,0	36,0
Sparkrav jämfört med
föregående år		12,0	12,0	12,0	36,0

Källa: Finansdepartementet

I detta exempel uppgår underskottet i offentlig sektor budgetåret 1995/96
fortfarande till ca 65,2 miljarder kronor eller 3,8% av BNP.

Ett andra exempel bygger på att EG:s konvergenskrav avseende det
offentliga sparandet skall vara uppfyllt budgetåret 1996/97. Detta betyder
att sparandeunderskottet i offentlig sektor inte får vara större än 3 % av
BNP.

Tabell 9.2 LUS-beräkningar, exempel 2

Miljarder kronor

	92/93	93/94	94/95	95/96	96/97	Totalt
Utgiftsnivå enligt LK	988,3	1023,5	1052,9	1094,6	1141,6
Utgiftsutrymme enligt LUS	988,3	1014,1	1034,1	1066,4	1104,0
Sparkrav respektive år		9,4	18,8	28,2	37,6	37,6
Sparkrav jämfört med
föregående år		9,4	9,4	9,4	9,4	37,6

Källa: Finansdepartementet

Detta exempel ger ett utgiftsutrymme som medför krav på utgifts- Prop. 1991/92:150
minskningar om sammanlagt 37,6 miljarder kronor. I exemplet har dessa Bilaga 1:1.2
fördelats så att kravet på utgiftsminskningar ökar med 9,4 miljarder
kronor per år. Om utgifterna utvecklas i enlighet med detta exempel
kvarstår ett underskott i offentlig sektor om 54,6 miljarder kronor eller
3,0% av BNP slutåret.

9.2 Samhällsekonomiska effekter

Offentliga underskott av den storleksordning som redovisas under LK-
perioden skulle ha negativ inverkan på räntor, prisutveckling och därmed
konkurrensförmågan och de långsiktiga tillväxtförutsättningama.

Besparingar i de offentliga utgiftsåtagandena i syfte att förbättra det
offentliga finansiella sparandet får återverkningar på samhällsekonomin,
dvs på produktion, sysselsättning inflation, bytesbalans, räntor m.m.

De positiva effekterna av att besparingar genomförs blir tydliga i
ekonomin framför allt i ett längre perspektiv. Även om enskilda positiva
effekter är svåra att kvantifiera är följande aspekter dock av stor
betydelse.

En besparing i de offentliga utgifterna kan genomföras på olika sätt.
Vilka effekter som uppstår i produktion och sysselsättning beror bl.a. på
var inom de offentliga utgifterna, som besparingarna genomförs. En
första distinktion måste göras mellan offentlig konsumtion och offentliga
transfereringar. Det är också viktigt att skilja på effekter på kort och lång
sikt.

Underskotten i de offentliga finanserna kan skapa ett tryck uppåt på
räntorna. Den offentliga sektorns upplåningsbehov orsakar påfrestningar
på kreditmarknaden och ett högre inhemskt ränteläge. Detta innebär att
investeringar trängs undan, vilket i sin tur leder till långsammare tillväxt.
Utgiftsnedskämingar skapar förutsättningar för låg inflation och ett
internationellt konkurrenskraftigt ränteläge och därmed bättre tillväxt-
möjligheter. Utbyggnaden av den konkurrensutsatta sektorn hämmas av
en alltför stor offentlig sektor. Den konkurrensutsatta sektorns behov av
reala resurser måste tillgodoses när den internationella efterfrågan växer.
Sådant utrymme skapas för den konkurrensutsatta sektorn framförallt
genom besparingar i den offentliga sektorn. Avgörande for möjligheten
till låg arbetslöshet är ekonomins anpassningsförmåga.

På längre sikt är det rimligt att anta att expansionen av den konkurrens-
utsatta sektorn leder till en högre total tillväxt p.g.a. en snabbare
produktivitetstillväxt i denna sektor jämfört med offentlig sektor.
Återigen är det viktigt att skilja på effekterna av en minskning i den
offentliga konsumtionen å ena sidan och en minskning av de offentliga
transfereringarna å andra sidan. En nedskärning i offentlig konsumtion
skapar ett större utrymme för expansion av den konkurrensutsatta sektorn
än motsvarande nedskärning av transfereringarna. En minskning av den
offentliga konsumtionen har i allmänhet en större effekt på efterfrågan
och därmed på produktion och sysselsättning, än motsvarande ned-
dragning av hushållstransfereringarna. I ett kortsiktigt perspektiv kan

såväl sysselsättningen som produktion minska till följd av en utgifts- Prop. 1991/92:150
minskning. Sysselsättningen kan på kort sikt beräknas minska i ungelär Bilaga 1:1.2
samma storleksordning som BNP, dvs en procentenhet lägre BNP
motsvarar i runda tal en ökning av arbetslösheten med en procentenhet.

Den kortsiktiga negativa effekten på sysselsättningen blir mindre om
utgiftsnedskämingen görs i transfereringarna. Därmed blir också
besparingens nettoeffekt på statsbudgeten större i detta fall.

9.3 Krav på strukturella förändringar

Av LK-beräkningama framgår att offentliga sektoms finansiella sparande
under hela LK-perioden visar betydande underskott. Om resurser skall
kunna omfördelas för åtgärder för att främja den allmänekonomiska
tillväxten samtidigt som den offentliga utgiftsutvecklingen begränsas
betyder detta att det finns behov av att, genom explicita beslut, styra
utgifter till dessa prioriterade områden och att minska dem på andra.

I 1992 års reviderade finansplan lägger regeringen fast strategin för den
ekonomiska politiken:

* Öka den ekonomiska tillväxten genom strategiska skattesänkningar,
infrastrukturinvesteringar, satsning på forskning- och utbildning och
andra åtgärder som stimulerar till investering och sysselsättning i
Sverige.

* Sanera de offentliga finanserna för att säkra en låg inflation och låg
ränta, bereda utrymme på kapitalmarknaden för investeringar och
uppfylla EG:s konvergensregler.

* Skärpa konkurrenstryck och förändringstryck inom hela den svenska
ekonomin. Det innebär samtidigt en valfrihetsrevolution för med-
borgarna.

I bilaga 10 till LU 92 sägs bl.a. att den begränsade tillväxttakt som är
att vänta och de krav som den internationella integrationen ställer, gör
att utvecklingen av de offentliga utgifterna inte kan fortsätta enligt nu
gällande beslut och gjorda åtaganden. Om målet för finanspolitiken
dessutom är att sänka skattetrycket och minska de offentliga utgifterna
som andel av BNP, krävs omfåttande åtgärder.

Enligt samma bilaga finns det två vägar att gå för att ändra utgiftsut-
vecklingen: minska automatiken eller att genomföra strukturella
förändringar i de automatiskt löpande systemen. Det är särskilt angeläget
att genomlysa och förändra de utgiftssystem vars måluppfyllelse är låg.
I det sammanhanget bör även automatikens inverkan genomlysas. För
flera system gäller dessutom att de till sin konstruktion negativt påverkar
sparande och arbetskraftsutbud och därmed inte bidrar till den allmän-
ekonomiska tillväxten.

9.3.1 Pågående förändringsarbete Prop. 1991/92:150

n ■ . , ■ • • Bilaga 1:1.2

Regeringen visar i den reviderade finansplanen att viktiga steg i en
omläggning av den ekonomiska politiken redan tagits genom en
omlättande genomgång och omprövning av olika system, t.ex. om-
vandling av socialförsäkringssystem, kommunernas omvandling,
reformering av stödet till bostadsfinansieringen samt avregleringar och
privatiseringar. Några exempel på dessa redovisas nedan.

1. Infrastruktur och avreglering på kommunikationsområdet

På kommunikationsområdet pågår ett arbete för att åstadkomma
efffektivare utnyttjande av befintliga resurser.

Regeringens inriktning att öka utbyggnaden av infrastrukturen, särskilt
vad gäller vägar och järnvägar, uppnås dels genom den pågående
nivåhöjningen av tillgängliga investeringsmedel och dels genom ett
effektivare utnyttjande av befintliga resurser. Denna effektivisering
kommer bl.a. att ske genom förbättrad upphandling och som följd av en
reformerad investeringsplanering.

Åtgärder för ett effektivare resursutnyttjande på kommunikations-
området gäller också avskaffandet av konkurrensbegränsningar genom
avreglering och avmonopolisering. En stor del av pågående översyner
syftar därför till effektivisering genom ökad konkurrens och fungerande
marknader. Det gäller bl.a. luftfarten, sjöfarten, fordonskontrollen samt
posten och teleområdet.

2. Fria universitet och högskolor

Enligt en departementspromemoria (Fria universitet och högskolor, Ds
1992:1) skall styrningen av högskoleområdet ändras från nuvarande
detaljstyrning och detaljreglering till en mera mål- och resultatorienterad
styrning med uppföljning och utvärdering för att säkra kvaliteten i
verksamheten.

Nedanstående principer presenteras i promemorian:

— genom öppen konkurrens nås högre kvalitet

— det skall finnas ett starkt samband mellan utbildningsuppdrag,
studenttillströmning och resurstilldelning

— statsmakternas dimensionering uttrycks i mer övergripande termer

Utgångspunkten är en garanterad bastilldelning av medel till högskol-
orna som knyts till utbildningsuppdraget. Studenternas val av högskola
och utbildningsprogram bör därutöver påverka resurstilldelningen.

3. Livsmedelspolitisk reform

system. En viktig utgångspunkt i riksdagsbeslutet är att samma villkor Prop. 1991/92:150
ska gälla för jordbruket som for andra näringar. Bilaga 1:1.2

I den nya livsmedelspolitiken lyfts konsumentperspektivet fram. Konsu-
menternas krav på tillgång till ett varierat utbud av livsmedel av god
kvalitet och till rimliga priser bör tillgodoses.

4. Utförsäljning av statligt ägda företag

Riksdagen beslöt i december 1991 att bemyndiga regeringen att sälja
statens aktier i 35 helt eller delvis ägda statliga bolag (prop. 1991/92:69).

Försäljningen av de 35 företagen bör ses som ett långsiktigt program.
Medan programmet pågår kan nya företag förutses tillkomma som
kvalificerade för privatisering.

Försäljningen skall inledas snarast och successivt inriktas på en volym
av ca 10 miljarder kronor per år. Intäkterna kommer att minska behovet
av upplåning och sänka ränteutgifterna och därmed långsiktigt förstärka
statsbudgeten.

Den första försäljningen kommer att genomföras under 1992. Ett antal
försäljningar är under förberedelse. Regeringen kommer i budget-
propositionen 1993 att redovisa försälj ningsutfållet för år 1992.

5. Pensioner

Påfrestningarna på pensionssystemen väntas framöver bli stora. Detta
förklaras av att de framtida pensionärerna efter sekelskiftet dels blir fler,
dels kommer att ha högre pensionskrav till följd av att de har fler
intjänandeår och därmed högre ATP.

Det nuvarande systemet är behäftat med ett antal allvarliga systemfel.
Det är starkt beroende av en real tillväxt i ekonomin och av hög produk-
tivitet. Systemet ger vidare låga incitament för ett ökat hushållssparande.
Ett ökat hushållssparande är en viktig förutsättning för ökade in-
vesteringar och därmed högre tillväxt i ekonomin. Kopplingen mellan
avgifter och förmåner är svag vilket är negativt för arbetskraftsutbudet.
I perspektivet av begränsad ekonomisk tillväxt framöver och demo-
grafiska förskjutningar, där den förvärvsarbetande befolkningens relativa
andel sjunker, kommer pensionssystemet att utsättas för stora påfrest-
ningar.

Regeringen har därför tillsatt en arbetsgrupp som har i uppdrag att
lämna förslag till ett nytt pensionssystem utifrån följande utgångspunkter:

— hur skapa bättre stabilitet i systemet?

— hur öka det totala sparandet i samhället?

— hur skapa ett större samband mellan avgifter och förmåner?

6. Stödet till bostadsfinansieringen

Statens kostnader för bostadsstödet har ökat snabbt under senare år till
följd av ökade byggkostnader i förening med ett högt ränteläge och ett
kraftigt ökat bostadsbyggande. Framför allt byggkostnaderna har kraftigt

ökat bl.a. till följd av den höga subventioneringen.

Regeringen har mot bakgrund av ovanstående tillsatt en utredare i syfte
att presentera ett nytt system för det framtida bostadsstödet. I komplet-
teringspropositionen presenterar regeringen ett förslag som bl.a. innebär
en successiv minskning av bostadssubventionerna.

7. Sjukförsäkring

Från och med den 1 januari 1992 gäller nya regler inom sjukför-
säkringen. En sjuklöneperiod på 14 dagar införs och arbetsgivaren åläggs
ett rehabiliteringsansvar för de anställda. Dessutom har aviserats att två
karensdagar skall införas fr.o.m. 1 januari 1993.

8. Arbetsskadeförsäkring

Arbetsskadeförsäkringen finansieras av en socialavgift samt via avkast-
ningen från arbetsskadefonden. Det ackumulerade underskottet per den
31 december 1991 uppgick till drygt 20 miljarder kronor.

I tilläggsdirektiv till utredningen för översyn av vissa frågor inom
arbetsskadeförsäkringen har regeringen begärt en genomgripande översyn
av hela arbetsskadeförsäkringen (1991:109). Utredningen skall se över
grunderna för vad som skall betraktas som arbetsskada. Ett delbetänkande
skall avlämnas 30 april 1992 i denna delfråga. Vid översynen skall även
möjligheten prövas att införa en för arbetsgivare obligatorisk arbetsskade-
försäkring som tecknas i privat försäkringsbolag. Även förutsättningarna
för ett avgiftsuttag som differentieras med hänsyn till skaderisken skall
övervägas. Slutbetänkande skall redovisas senast 31 december 1992.

9. Kommunalekonomisk proposition

Regeringen föreslår i en kommunalekonomisk proposition att ett 20-tal
av de specialdestinerade statsbidragen avvecklas tillsammans med
skatteutjämningssystemet och avräkningsskatten. Sammantaget svarar
dessa för ca 65% av nettobidragen till den kommunala sektom (1991).
Ett nytt statsbidragsystem föreslås genomföras fr.o.m. år 1993. Det nya
s.k. statliga utjämningsbidraget för kommunerna föreslås få en ut-
formning som innebär att regeringen i princip festställer en generell
bidragsram med utgångspunkt i vad som bedöms vara förenligt med det
samhällsekonomiska utrymmet för den kommunala sektom. Det innebär
att i stort sett all automatik i statsbidragen försvinner.

10. Ramar för förvaltningskostnader

I budgetpropositionen 1992 föreslår regeringen att ett nytt system för
budgetering av myndigheternas ramanslag m.m. skall införas fr.o.m.
budgetåret 1993/94. Syftet med förändringen är bl.a. att öka myndig-
heternas inflytande på lönebildningen, förändra styrningen av myndig-
heterna mot en minskad detaljreglering samt ge myndigheterna klara
ekonomiska ramar för verksamheten. Det nya systemet innebär att
myndigheternas ramanslag skall vara beräknade med beaktande av

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

samtliga resursslag och prisökningar. Inom anslaget skall ett utrymme
beräknas för lönekostnader, övriga förvaltningskostnader samt lokalkost-
nader. Anslagsnivån blir därmed ett uttryck för det likviditetsutrymme
som myndigheterna har tillgång till under det löpande budgetåret.
Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer därmed inte,
som i dagens system, att medges under budgetåret. För att täcka denna
typ av merkostnader under verksamhetsåret kan myndigheterna istället
utnyttja den möjlighet till anslagssparande och anslagskredit som
ramanslaget medger. En särskild utredare har tillkallats med uppgift att
föreslå hur systemet i detalj skall utformas.

11. Mottagande av asylsökande och flyktingar

En utredning har tillsatts under våren 1992 med uppgift att se över det
nuvarande systemet för mottagande av asylsökande och flyktingar. Syftet
är att motverka långa vistelser i flyktingförläggningar och att göra
mottagandet mer flexibelt och mindre kostnadskrävande.

12. Sjukvårdens finansiering och organisation

De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården uppgick 1990 till 116
miljarder kr. Dessa påverkas till stor del av befolkningsutvecklingen.
Under hela 1980-talet har personer i åldern 75 år och däröver ökat sin
andel av hälso- och sjukvårdens kostnader. Under 1990-talet kommer
antalet personer över 75 år att fortsätta öka.

Den kommunalekonomiska kommittén framhåller att nya resurskrav
inom den samlade kommunala sektorn under 1990-talet måste mötas
genom effektiviseringar. Produktivitetsdelegationen har uppmärksammat
den svaga produktivitetsutvecklingen inom hälso- och sjukvården.

Regeringen har därför tillsatt en kommitté som skall se över hälso- och
sjukvårdens resursbehov, modeller för finansiering, oiganisation m.m.

13. Arbetslöshetsförsäkring

En utredning har tillsatts för att föreslå utformning och finansiering av
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Syftet är bl.a. att alla på
arbetsmarknaden skall tillhöra försäkringen, att avgiften till försäkringen
skall kopplas till lönebildningen och att de totala kostnaderna skall hållas
oförändrade.

14. Handikapputredningen

Utgångspunkten för regeringens handikappolitik är att människor med
funktionshinder skall få möjlighet till ett liv på samma villkor som övriga
medborgare. Ekonomisk trygghet, inflytande över den egna situationen
och ett samhälle som utformas med hänsyn tagen till människor med
funktionshinder är viktiga mål.

Under hösten 1992 avser regeringen att lägga fram ett förslag till ökat
stöd för personer med handikapp grundat på förslaget från handikapput-
redningen (SoU 1991:46).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

9.3.2 Ändamålsområden

För att underlätta en prioriteringsdiskussion kan statsbudgetens utgifter
redovisas på olika sätt. Ett sådant sätt kan vara att dela in budgetens
utgifter i olika ändamål. En sådan ändamålsindelning finns enligt
internationellt vedertagna principer. Nedan redovisas en annan som bättre
bör kunna tjäna som underlag för ställningstagande till fördelningen av
statsutgifterna:

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

— försvar

— utbildning och forskning

— stöd till barnfamiljer

^— pensioner

-• åldringsvård och handikappomsorg

— bostadsförsörjning

— näring

^— infrastruktur

— åtgärder inom arbetsmarknadsområdet

^— statsskuldräntor

— övrigt

Om resultatet av de ovan redovisade förändringsprojekten blir till-
räckliga för att uppfylla kraven i en långsiktig utgiftsstrategi är svårt att
uppskatta. Däremot är det möjligt att att få en uppfattning om för-
delningen av beslutade resurser, och dess konsekvenser under femårs-
perioden, i LK:n genom att dessa fördelas enligt ändamålsområdena ovan
(se tabell 9.4).

Tabell 9.4 Ändamålsindelning av statsbudgetens utgifter

Fasta priser, miljarder kronor

Ändamål	92/93	93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig Procentuell förändring per år
Försvar	39,9	38,9	39,1	39,3	39,5	-0,3
Utbildning och forskning	51,2	32,4	32,5	33,2	33,4	-10,1
Stöd till barnfamiljer	45,1	46,2	46,2	46,4	46,8	0,9
Pensioner, åldrings- och
handikappomsorg	92,7	86,1	85,0	83,8	82,6	-2,8
Bostadsförsörjning	37,8	34,6	28,1	24,6	22,3	-12,4
Näring	11,4	6,1	5,4	4,9	6,3	-13,8
Infrastruktur	22,1	19,4	19,4	19,5	17,4	-5,8
Åtgärder inom arbetsmarknadsområdet	24,8	24,7	24,7	24,5	24,5	-0,3
Statsskuldräntor	69,0	77,8	83,6	85,2	88,1	6,3
Övrigt	183,5	169,9	165,9	164,1	163,5	-2,8

Källa: Finansdepartementet

9.3.3 Slutsatser

Flera av de hittills initierade strukturprojekten finns inom de områden
som enligt regeringens uttalade strategi är viktiga att analysera och göra
förändringar i. En direkt uttalad överensstämmelse kan emellertid inte
utläsas mellan de formulerade prioriteringarna, de strukturprojekt som är
under genomförande och de resurser, med åtföljande konsekvenser under
perioden, statsmakternas hittills nuvarande beslut innebär (tabell 9.4). Att
prioriterade områden, utifrån tillväxtmålet, som t.ex. högskola och
forskning (exkl. skolan vilket delvis påverkas av minskade sektorsbidrag
till kommunerna) får ett realt tillskott. Andra mindre prioriterade
områden får däremot minskade tillskott under LK-perioden vilket delvis
framgår av tabellen. Vissa områden borde, utifrån igångsatta projekt med
syfte att minska utgifterna, få minskade resurser under LK-perioden. I
vissa fall får dessa reformer en besparingseffekt på statsbudgeten först
om några år. Detta kan exemplifieras med bostadssektorn. Detta
understryker behovet av att beslut om strukturförändringar fattas tidigt.
Vissa av de redovisade strukturprojekten kan förutses innebära att
utgiftsstrycket ökar ytterligare inom områden såsom utbildning, vård och
omsorg samt infrastruktur. För att åstadkomma dessa omprioriteringar
inom ramen för oförändrade resurser är ytterligare utgiftsminskningar
nödvändiga för att bl.a. främja tillväxten och upprätthålla den svenska
konkurrenskraften i samband med den internationella integrationen.

Om det skall vara möjligt att styra de begränsade offentliga utgifterna
till prioriterade områden är det nödvändigt att upprätthålla ett konstant
förändringstryck inom den offentliga sektorns samtliga områden. Detta
måste ske främst via kontinuerliga analyser och strukturförändringar
inom ramen för en långsiktig utgiftsstrategi.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

10 Känslighetsanalys

I syfte att analysera den samhällsekonomiska utvecklingens betydelse för
den offentliga sektoms finansiella utveckling har kalkyler gjorts med
utgångspunkt i en sämre internationell ekonomisk utveckling.

10.1 Den samhällsekonomiska utvecklingen

Utvecklingen för svensk ekonomi beror till en del på den ekonomiska
utvecklingen i vår omvärld. I huvudscenariet sker en gradvis åter-
hämtning under perioden, vilket bidrar till en god svensk utveckling
genom förbättrade exportmöjligheter. Osäkerheten kring den interna-
tionella konjunkturens utveckling är dock betydande i synnerhet vad
gäller viktiga länder som USA, Tyskland och Japan.

I det alternativa scenariet antas den internationella utvecklingen under
perioden 1993-97 bli betydligt sämre än i huvudscenariet. BNP-tillväxten
i OECD-området stannar på 1,5% per år och marknadstillväxten för
svensk export begränsas till 3 % per år.

Till skillnad från huvudscenariet bygger detta scenarie inte på en
bedömning av en trolig utveckling. Det ska istället betraktas som
underlag för en känslighetsanalys av hur statsfinanserna påverkas av ett
alternativt samhällsekonominskt scenarie.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Tabell 10.1 Nyckeltal for den samhällsekonomiska utvecklingen i känslig-
hetsanalysen

Procentuell förändring från föregående år	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997
BNP, volym	-1,1	-0,4	0,5	1,5	1,5	1,2	1,2
Export, volym	-2,7	1,0	3,0	4,0	3,0	3,0	3,0
Timlön	5,3	3,5	3,0	3,0	3,0	3,0	3,0
Utbetald lönesumma	3,3	2,1	0,3	3,2	3,3	3,4	3,4
KPI (årsgenomsnitt)	9,4	2,5	1,9	2,5	2,0	2,0	2,0
Arbetslöshet, nivå	2,7	4,4	5,3	5,7	6,0	6,3	6,5

Källa: Finansdepartementet

Som en följd av den sämre internationella utvecklingen blir BNP-
tillväxten en dryg procentenhet lägre per år än i huvudscenariet under
1994-97. Arbetslösheten fortsätter att stiga under hela perioden, vilket
bidrar till att hålla tillbaka löneökningarna ännu mer än i huvudscenariet.
Därigenom blir också inflationen lägre.

Den privata konsumtionen växer långsammare, såväl nominellt som
realt än i huvudscenariet. Detsamma gäller för den totala lönesumman.
Ur den offentliga sektorns synvinkel innebär detta att de viktigaste skatte-
baserna utvecklas svagare än i huvudscenariet.

10.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande

Utvecklingen av den offentliga sektorns finansiella sparande blir betydligt
svagare i denna kalkyl och ställer högre krav på åtgärder jämfört med
huvudscenariet vid en given målsättning för den offentliga sektorns

finansiella utveckling. Som jämförelse kan nämnas att den offentliga Prop. 1991/92:150
sektorns sparandeunderskott enligt denna beräkning uppgår till 141 Bilaga 1:1.2
miljarder kronor vid slutåret 1996/97. Detta kan jämföras med underskot-
tet enligt huvudscenariet som uppgår till 92 miljarder kronor vid samma
tidpunkt. Anledningen till att utvecklingen enligt denna beräkning är
sämre jämfört med huvudscenariet förklaras främst av en svagare tillväxt-
och inkomstutveckling i kombination med en högre arbetslöshet.

Inkomsterna ökar i långsammare takt beroende på högre arbetslöshet
och långsammare pris- och löneutveckling. Den högre arbetslösheten
leder dessutom till ökade utgifter for arbetslöshetsunderstöd. Vissa index-
bundna transfereringar ökar i långsammare takt till följd av den
långsammare prisutvecklingen. Det ökade finansieringsbehovet kan även
komma att påverka kapitalmarknaderna och därmed bidra till en till
ränteuppgång. Denna sistnämnda (eventuella) effekt har inte beaktats i
kalkylen.

Det finansiella sparandet i den kommunala sektorn utvecklas något
sämre än i huvudscenariet. Ar 1997 beräknas underskottet vara ca 3
miljarder kronor större i löpande priser än i huvudscenariet. Skillnaden
förklaras framförallt av att skatteinkomsterna utvecklas bättre i huvudsce-
nariet p.g.a. den bättre tillväxten och sysselsättningsutvecklingen. I övrigt
är likheten mellan scenarierna stor. I båda fellen sker en kraftig
förbättring 1992 jämfört med föregående år och en kraftig försämring
1994.

APPENDIX

Departementens verksamhetsområden

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1.2

I följande appendix ges en beskrivning av den reala utvecklingen inom
de olika departementens verksamhetsområden.

Tabell 1. Utgiftsutvecklingen, miljoner kronor

	92/93		Förändring till					Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 86/87-” 96/97 90/91
	92/93		93/94	94/95		95/96	96/97
1. Justitiedepartementet	17	849	156		259	98	22	0,7
2. Utrikesdepartementet	17	535	-573		470	-614	328	-0,6	5,2
3. Försvarsdepartementet	37	745	254		207	210	213	0,6	2,9
4. Socialdepartementet	131	043	-20 401	-1	451	-1 209	-649	-4,9	0,9
5. Kommunikationsdepartementet	18	810	-2 646		-9	20	-40	-3,8	-0,1
6. Finansdepartementet	88	185	2 544	-9	078	-5 025	-3 773	-4,7
7. Utbildningsdepartementet	50	911	-18 779		151	721	219	-10,1
8. Jordbruksdepartementet	7	731	-2 435		-601	-291	-253	-14,4	-2,5
9. Arbetsmarknadsdepartementet	38	890	-226		-200	-246	-125	-0,5
10. Kulturdepartementet	12	014	-1 505		-887	30	28	-5,3
11. Näringsdepartementet	4	293	-67		2	-104	-321	-3,0
12. Civildepartementet	2	235	-121		-18	-18	-18	-2,0
13. Miljö- och natur-
resursdepartementet	2	080	-278		-1	-25	-35	-4,4
14. Övrigt	54	278	26 345	12	609	12 918	-428	18,1
Summa utgifter
i 1992/93 års prisnivå	483	599	-17 732	1	453	6 465	-4 832	-0,8

Källor: Riksrevisionsverket, Finansdepartementet och respektive departement.

* Fr.o.m. kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella statsbidragssystemet.
“ P.g.a förändringar i regeringskansliets organisation fr.o.m. budgetåret 1991/92 har historiska siffror för
vissa huvudtitlar enbart varit möjliga att ta fram på litteranivå.

II. Justitiedepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	17 849	156	259	98	22	0,7	-
Polisväsendet	10 254	126	147	88	0	0,9	3,0
Domstols- och åklagarväsendet	2 996	-41	-31	-2	0	-0,6*	0,1
Kriminalvård	3 312	59	11	10	20	0,7	3.0

Källor: Riksrevisionsverket och Justitiedepartementet

* Minussiffrorna på domstols- och åklagarsidan beror på vissa tidsbegränsade åtgärder på D 2 anslaget under
budgetåren 1992/93 och 1993/94.

Utgiftsstyrande faktorer

Resursförbrukningen inom området styrs till största delen av mål- och
ärendeutvecklingen samt löneutvecklingen. Huvuddelen av verksamheten
inom Justitiedepartementets område styrs av läktorer som direkt eller
indirekt regleras genom lagstiftning. Brottsutvecklingen, anmälda brott,
mängden mål och dess svårighetsgrad samt, inom kriminalvården, antalet
utdömda frihetsstraff och strafftidens längd, är exempel på sådana
faktorer inom brottmålsområdet. Antalet brott mot brottsbalken som
kommit till polisens kännedom har under åren 1986-1990 ökat med i
genomsnitt 2,9 % per år medan anmälda brott mot annan lagstiftning har
ökat med i genomsnitt 1,3 % per år för motsvarande period.

Myndigheterna inom rättsväsendet går nu successivt över till den nya
budgetprocessen där mål- och resultatstyrning sätts i förgrunden. Med
anledning därav pågår arbete med att utveckla metoder för att tillämpa
principerna om mål- och resultatstyrning på rättsväsendets myndigheter.
Ett led i arbetet är att räkna fram kostnaden för tjänster producerade
inom de olika myndigheterna.

Rikspolisstyrelsen har i anslagsframställningen för budgetåret 1992/93-
1994/95 beräknat kostnaden för den vanligaste patrulleringsformen för
övervakning — bilpatrull. Kostnaden för att ha en polisbil med två
polismän bemannad dygnet runt kan beräknas till 4,5 milj. kr. per år.

Domstolsverket har i sin treårsrapport för 1992/93 - 1994/95 redovisat
vad det kan antas kosta att handlägga skilda typer av mål vid olika slag
av domstolar. Siffrorna i det följande avser domstolsväsendets egna
kostnader (inkl, administration), däremot inte kostnaderna för t.ex.
parter, vittnen och offentliga försvarare. Enligt siffrorna ^— som givetvis
måste anges med en rad reservationer — kostar exempelvis ett brottmål
i en tingsrätt, genomsnittligt 6.000 kr och ett tvistemål i tingsrätt ca
7.000 kr.

Analys av verksamheten

Polisväsendet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

För polisens dels styrs resursförbrukningen i första hand av brotts-
utvecklingen och av de mål som regering och riksdag anger för
polisverksamheten. I årets budgetproposition har angivits att målen för
polisens verksamhet skall vara att minska brottsligheten och öka
människomas trygghet i samhället.

Av det föregående har framgått att den långsiktiga trenden när det
gäller brottsutvecklingen är stigande. Den internationella integrationen
kommer att innebära att Sverige i ökad utsträckning blir exponerad for
brottslighet med internationell anknytning.

Regeringen har i årets budgetproposition satt som mål att polisbristen
skall vara avhjälpt senast år 1995. I den långsiktiga konsekvenskalkylen
har beräknats ett successivt tillskott av medel för polismanslöner i takt
med att antalet utbildade polismän ökar t.o.m. år 1995.

I övrigt måste behövliga reformer på polisens område finansieras inom
befintliga ramar genom omprioriteringar, rationaliseringar och effektivi-
seringar. Möjligheterna härvidlag kommer att öka genom att polisor-
ganisationen fr.o.m. den 1 juli 1992 läggs om till en enhetlig regional
ledningsorganisation och ett nytt budgetsystem (se prop. 1991/92:52,
JuU19, rskr. 124 och prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 68 ff).

Domstolsväsendet, åklagarväsendet m.m.

Resursförbrukningen inom domstols- och åklagarsektorema är som
nämnts i mycket hög grad beroende av tillflödet av mål och ärenden. Den
allmänna tendensen under den senaste tioårsperioden har varit att antalet
inkommande mål och ärenden har ökat, om än i varierande grad mellan
olika domstolsinstanser och olika delar av landet.

Vid bedömningen av utvecklingen bör särskild uppmärksamhet ägnas
åt vissa viktiga, övergripande strukturprojekt som pågår. Dessa berör
både domstolsväsendet och åklagarväsendet och avser såväl frågan vilka
uppgifter som skall hanteras inom respektive sektor som frågan hur
verksamheten skall vara organiserad för att bedrivas så rationellt som
möjligt. För domstolsväsendets del har reformarbetet bedrivits i
domstolsutredningen (Ju 1989:06), vars betänkande nu är föremål för
remissbehandling. Vidare pågår för närvarande inom justitiedepartementet
en översyn som tar sikte på domstolsväsendets framtida organisation och
administration. När det gäller åklagarväsendet bedrivs reformarbetet i
huvudsak inom ramen för åklagarutredningen -90 (Ju 1990:04), vars
slutbetänkande väntas kring halvårsskiftet 1992.

I fråga om brottmålen, som genererar i princip hela verksamheten vid
åklagarmyndigheterna och en viktig del av verksamheten vid de allmänna
domstolarna, finns inga tydliga tecken på någon generell förändring av
den långsiktiga ökningen av antalet brott. När det gäller bl.a. narkotika-
brott och rattfylleribrott har lagändringar aviserats som kan tänkas leda
till ökad arbetsbelastning för såväl åklagare som domstolar. Det bör

också betonas att åklagarutredningens arbete kan få positiva effekter för
arbetsbelastningen inom brottmålsområdet. Utredningen har bl.a. till
uppgift att överväga hur man i högre grad skall uppnå att brottmål
handläggs i så enkla och ändamålsenliga former som möjligt. Utred-
ningens uppdrag innefattar bl.a. en översyn av reglerna om åtalsunder-
låtelse och förundersökningsbegränsning samt reglerna för strafföre-
läggande och ordningsbot. Vidare gör utredningen en allmän genomgång
av möjligheterna till avkriminalisering eller s.k. depenalisering, vilket
innebär att straffet ersätts med en annan sanktionsform.

För de allmänna domstolarnas del är — vid sidan av brottmålen —
tvistemålshanteringen en huvuduppgift. Det finns mycket lite som tyder
på att tillströmningen av tvistemål inom ramen för nuvarande lagstiftning
kommer att förändras i någon nämnvärd utsträckning. Samtidigt bör
påpekas att måltillströmningen är i hög grad beroende av kommande
förändringar i den materiella lagstiftningen. I sammanhanget bör även
beaktas strävandena att integrera Sverige i Europasamarbetet. Detta
resulterar sannolikt i att de svenska domstolarna tillförs fler mål av delvis
nya typer och med delvis nya handläggningsformer.

När det gäller tingsrätternas uppgifter i övrigt har domstolsutredningen
i sitt tidigare nämnda betänkande föreslagit att ett flertal s.k. sidofunk-
tioner — t.ex. ärenden angående bouppteckning och arvsskatt samt
förmynderskap — överförs till andra myndigheter. Detta bortfall av
uppgifter skulle emellertid åtminstone delvis uppvägas av ett annat
förslag av utredningen, nämligen att tingsrätterna skulle överta över-
vakningsnämndemas uppgifter. Ett genomförande av dessa förslag kan
få effekter tidigast från den 1 juli 1994.

I fråga om de allmänna förvaltningsdomstolarna kan flera faktorer
väntas inverka på måltillströmningen framöver. Det är sannolikt att
antalet skattemål som kommer in till länsrätterna kommer att minska till
följd av det nya taxeringsförfärandet med obligatorisk omprövning, men
det är för tidigt att nu bedöma vilka effekterna blir på sikt. Genomförs
domstolsutredningens förslag, kommer länsrätternas befattning med
körkortsmål att minska radikalt till följd av att beslutsbefogenheterna
överförs till länsstyrelserna. Ett stort antal s.k. övriga mål kommer med
domstolsutredningens förslag att överklagas från förvaltningsmyndighet
till länsrätt som domstol i första instans i stället för som idag till kam-
marrätt.

Som nyss nämndes pågår för såväl domstolsväsendet som åklagar-
väsendets del överväganden rörande organisationen och administrationen.
Det gäller bl.a. hur den lokala organisationen inom respektive område
skall vara utformad och vilka administrativa uppgifter som skall
handläggas centralt, regionalt eller lokalt. Det är sannolikt att eventuella
förändringar kan böija genomföras under år 1994.

För justitiekanslems, datainspektionens och de allmänna advokat-
byråernas del pågår utredningar som på några års sikt kan få betydelse
för inriktningen av och organisationen av dessa myndigheters verksam-
het.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Rättshjälp Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Statlig rättshjälp ges i fyra former: allmän rättshjälp, rättshjälp åt
misstänkt i brottmål, offentligt biträde och rådgivning. Sedan rättshjälps-
lagens ikraftträdande år 1972 har det allmännas utgifter for rättshjälpen
successivt ökat kraftigt. Ett flertal lagstiftningsåtgärder i syfte att bryta
kostnadsutvecklingen har vidtagits under årens lopp, men någon
avgörande effekt har dessa inte haft.

Det nu sagda understryks i en rapport angående rättshjälpens effek-
tivitet som riksrevisionsverket (RRV F 1992:6) nyligen avlämnat efter en
på regeringens uppdrag genomförd analys. RRV förordar flera åtgärder
för att uppnå ett effektivare och billigare rättshjälpssystem.

I 1992 år budgetproposition konstateras att rättshjälpskostnadema nu
stigit till en nivå som i rådande samhällsekonomiska situation inte ter sig
försvarlig. Därför aviseras åtgärder för att bryta kostnadsutvecklingen i
tre hänseenden. I ett av dessa hänseenden — sänkning av den högsta
inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp — har regeringen lämnat
förslag till lagändringar till riksdagen (prop. 1991/92:157). I övrigt
övervägs nu de aviserade åtgärderna inom justitiedepartementet mot
bakgrund av RRV:s rapport.

Brottsskadeersättningar

Utgifterna för de ersättningar för skador på grund av brott som betalas
ut av brottsskadenämnden beräknas öka med omkring 2 milj. kr. per år
under perioden, till följd av det ökande antalet personskadeärenden.

Kriminalvården

Åren 1987 och 1988 ökade beläggningen vid kriminalvårdsanstaltema
med sammanlagt 13% och vid häktena med sammanlagt 25%. Därefter
har beläggningsnivån vid anstalter och häkten varit i stort sett oför-
ändrad. Beläggningen på de slutna riksanstaltema har dock under de
senaste åren varit hög. Antalet långtidsdömda ökar dessutom stadigt. Av
de intagna den 1 mars åren 1988-1991 var 406, 420, 470 resp. 528
dömda till fängelse fem år eller mer.

Sedan budgetåret 1985/86 har kostnaderna för kriminalvårdens
transportverksamhet mer än fördubblats. En stor del av kostnadsökningen
avser transporter som sker med stöd av utlänningslagen (1989:529).
Kostnaderna uppgick under budgetåret 1990/91 till 223 milj. kr. och
beräknas för 1991/92 till omkring 250 milj. kr.. Kostnaderna kan antas
fortsätta att öka med ca 20 milj. kr. per år under perioden 1993/94-
1996/97.

Riksrevisionsverket har på regeringens uppdrag gjort en översyn av
kriminalvårdens transportorganisation. RRV redovisar i sin rapport (Fu
1991:10) ett antal förslag till åtgärder för att uppnå en högre kostnads-
effektivitet i transportorganisationen samt ett bättre utnyttjande av
kriminalvårdens samlade resurser. Transportorganisations ledning och
organisation skall behandlas i 1993 års budgetproposition.

III. Utrikesdepartementet

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

92/93 Förändring till Genomsnittlig procentuell

------------------------------- förändring per år

93/94 94/95 95/96 96/97 92/93- 86/87-

96/97 90/91

Totala utgifter därav:	17 535	-573	470	-614	328	-0,6	5,2
Internationellt utvecklings- samarbete	13 606	-156	434	387	329	1,8	6,5

Källor: Riksrevisionsverket och Utrikesdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer. Verksamhetens kostnader och
anslagsutveckling

Inom utrikesdepartementets verksamhetsområde utgör internationellt
utvecklingssamarbete den största enskilda posten. Biståndsramen skall
enligt riksdagsbeslut uppgå till 1 % av BNI. Detta innebär att om
tillväxten ökar med 0,1% sker en motsvarande ökning av biståndsramen
och belastningen på statsbudgeten, d.v.s. ca 15 milj. kr. BNI:s utveckling
är därmed den viktigaste utgiftsstyrande faktorn inom utrikesdepartemen-
tets område. I enlighet med regeringsförklaringen skall de asylkostnader
som för närvarande täcks av biståndsmedel successivt lyftas ut ur
enprocentsramen. Konsekvensen av detta blir en successiv ökning av
biståndsanslaget över planeringsperioden som inte avspeglas i ovan-
stående tabell.

Karaktärisktiskt för många av anslagen som faller inom utrikesdeparte-
mentets ansvarsområde är att deras storlek beror på faktorer och beslut
över vilka Sverige har ett begränsat inflytande. Av detta följer att det ofta
inte heller är möjligt att mer precist förutsäga utvecklingen av anslagen.
Detta gäller inte minst anslagen för deltagande i internationella organisa-
tioner. Sålunda har Sverige, genom sitt beslut att vara medlem i FN,
ESK, OECD, Europarådet m.fl. organisationer, åtagit sig att bidra till
dessa organisationers budget enligt fastställda fördelningsnycklar.
Utvecklingen av olika internationella organisationers budgetar blir därmed
ytterligare en viktig utgiftsstyrande faktor inom utrikesdepartementets
område.

Analys av verksamheten

Utrikespolitik

Den Europeiska Gemenskapens (EG) toppmöte i Maastricht i december
1991 innebar ett viktigt steg mot förverkligandet av en europeisk union.
Sverige strävar efter att snarast möjligt bli medlem av EG och det ter sig
sannolikt att medlemskapsförhandlingama kan inledas kring årsskiftet
1992/93, med sikte på medlemskap 1 januari 1995. Vid ett medlemskap

kommer ett svenskt bidrag till Gemenskapens budget att uttaxeras. Såväl
de kommande medlemskapsförhandlingama som ett framtida medlemskap
kommer att ställa större krav på utrikesförvaltningen. Ett medlemskap
ställer även krav på den inhemska ekonomin.

Genom att den politiska utvecklingen i världen inte längre domineras
av motsättningarna mellan två rivaliserande maktblock har nya förutsätt-
ningar skapats för Förenta nationerna (FN) att värna om internationell
fred och säkerhet. FN förblir en hörnsten i svensk utrikespolitik. Sverige
verkar, tillsammans med bl.a. de övriga nordiska länderna, för att stärka
FN:s konfliktförebyggande förmåga. FN:s utvidgade mandat, inte minst
på det fredsskapande och fredsbevarande området, kommer att ställa krav
på en utökad budget och därmed större bidrag från de enskilda medlems-
staternas sida. Detta beror på att varje medlemsstat är folkrättsligt
förpliktad att betala sin andel av FN:s budget. Sverige kandiderar till en
plats i FN:s säkerhetsråd under perioden 1993-1994. Ett medlemskap i
säkerhetsrådet skulle ytterligare understryka Sveriges aktiva roll i FN.

De fredsbevarande operationerna i FN:s regi kommer med stor
sannolikhet att öka i antal och omfattning under de närmaste åren.

Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa (ESK) söker effek-
tivisera och bygga ut sina mekanismer på olika områden. Samtidigt har
organisationen kraftigt utvidgats, genom att bl.a. de nya självständiga
staterna i det forna Sovjetunionen beviljats inträde. Sverige verkar aktivt
för att ytterligare stärka ESK:s mekanismer. Sverige har också föreslagit
inrättandet av ett särskilt stödprogram för de nya deltagarländerna.
Sverige kommer vidare att stå värd för ESK:s tredje ministerrådsmöte i
december 1992 och övertar i samband därmed ordförandeskapet i ESK
för en period av 6-10 månader. Såväl ordförandeskapet som initiativet till
ett stödprogram kommer att ställa krav på särskilda insatser från
utrikesförvaltningens sida.

Europarådet har blivit en viktig mötesplats för länderna i Västeuropa
och de nya demokratierna i Östeuropa. Rådet kan förväntas ytterligare
utöka sin redan mångskiftande verksamhet i bl.a. Central- och Östeuropa,
i syfte att främja de demokratiska principerna och respekten for de
mänskliga rättigheterna. Europarådet ställs, i likhet med EKS, inför krav
på ytterligare resurser, i takt med att dess arbetsuppgifter utökas och
medlemskapskretsen utvidgas med resurssvaga stater från central- och
Östeuropa.

Efter det kalla krigets slut bedrivs också det internationella nedrust-
ningsarbetet i en ny atmosfär. Verklig nedrustning har inletts på områden
där utsikterna till framgång endast för några år sedan tedde sig mycket
små. Det är i denna förändrade miljö, med bl.a. ökade krav på kunska-
per och analyser, som den svenska nedrustningspolitiken skall verka
under de kommande åren.

Det är ett svenskt säkerhetspolitiskt intresse att värna om folkrättens
regler om respekt för statens suveränitet och territoriella integritet.
Främjandet av de mänskliga rättigheterna är ett annat grundläggande
element i vår utrikespolitik. Frågor om mänskliga rättigheter har fått en
ökad uppmärksamhet både nationellt och internationellt. Sverige måste

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

också uppfylla de åtaganden som görs från svensk sida genom att vi
ansluter oss till de internationella överenskommelserna på området. En
omlättande rapporteringsskyldighet skall fullgöras till internationella
organ. Andra för Sverige viktiga folkrättsliga frågor är havsrätten med
tillhörande avgränsningsfrågor, miljörätten och rymdrätten.

Handläggningen av utlänningsärenden tar oförändrat i anspråk stora
resurser vid utlandsmyndigheterna. Detta kommer särskilt till uttryck i
en kraftig ökning av ärenden som rör uppehållstillstånd på grund av
anknytning. Viseringsverksamheten ställer liksom tidigare år krav på
stora arbetsinsatser från utlandsmyndigheternas sida. Så är t.ex. alltjämt
fallet på olika håll i Östeuropa. Förhållandet är likartat vid utlands-
myndigheterna i flera utomeuropeiska flyktinggenererande regioner.
Fortlöpande samråd sker med statens invandrarverk i syfte att genom
utökad delegering och andra åtgärder effektivisera ärendehanteringen.

Handelspolitik och västeuropaintegrationen

Som högt industrialiserat land med relativt liten hemmamarknad är
Sverige för sitt välstånd beroende av ett omfattande och fritt handelsut-
byte med omvärlden. Därför är det ett centralt mål för vår handelspolitik
att bidra till att bevara och vidareutveckla en ordning för världshandeln
som bygger på frihandelns principer.

Sverige deltar aktivt i den världsomspännande s.k. Urugay-rundan
inom GATT. Rundan, vars syfte är att minska handel shindren, stärka
reglerna för internationell handel samt att utsträcka dem till nya områden,
skulle ha avslutats i december 1990. Emellertid kunde då ingen enighet
uppnås i centrala förhandlingsfrågor. Förhandlingsarbetet har fortsatt
under år 1991.

Avtalet mellan EFTA-ländema och EG om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES) framförhandlades i februari 1992. Ett omfattande
lagstiftningsarbete kommer att krävas inför avtalets ikraftträdande.
Arbetet med att implementera ett framtida EES-avtal kommer också att
kräva omfattande insatser.

En svensk ansökan om medlemskap i EG inlämnades den 1 juli 1991.
Det förberedande arbetet inför medlemskapsförhandlingama inleddes
våren 1992 genom arbetet med EG-kommissionens rapport om Sverige
som väntas föreligga under sommaren 1992.

Förändringarna i Central- och Östeuropa skapar nya förutsättningar för
ett utökat ekonomiskt samarbete mellan Sverige och dessa länder.
Undanröjandet av handelshinder har en viktig roll att spela för att främja
en positiv utveckling. Sverige har aktivt bidragit till att få till stånd
frihandelsavtal mellan EFTA och respektive Polen, Tjeckoslovakien och
Ungern. Ett sådant avtal underteknades med Tjeckoslovakien den 20
mars 1992. Frihandelsavtal mellan Sverige och de tre baltiska staterna
har också undertecknats under mars månad.

Det är väsentligt att ytterligare söka utveckla handeln också med länder
utanför Europa. Detta gäller inte minst Nordamerika, Japan och de
övriga snabbt växande ekonomierna i Stilla havsområdet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Samarbetet med Central- och Östeuropa

Samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa syftar till att stödja
dessa länder att bygga demokratiska institutioner och att utveckla
marknadsekonomi ska strukturer. För de baltiska staterna är syftet också
att bistå dem att befästa sin nationella suveränitet. Samtidigt finns
betydande svenska utrikes- och säkerhetspolitiska, näringspolitiska och
kommersiella intressen att tillgodose.

Regeringen har i årets budgetproposition föreslagit en kraftig ökning
av stödet till länderna i Central- och Östeuropa. Tre miljarder kronor
över tre år föreslås satsas på samarbetet med dessa länder. Sveriges
närområde med tonvikt på de baltiska staterna kommer att prioriteras i
det bilaterala samarbetet. Med övriga länder i regionen kommer
samarbetet till största delen att kanaliseras via multilaterala kanaler.
Kunskapsöverföring på i stort sett alla områden kommer att vara den
främsta stödformen i vårt bilaterala samarbete.

Sverige deltar aktivt i det multilaterala samarbetet till stöd för länderna
i Central- och Östeuropa. Här kan främst nämnas den s.k. G24-gruppen,
OECD, Europarådet, Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken
(IBRD) och den nya europeiska återuppbyggnads- och utvecklingsbanken
(EBRD).

Internationellt utvecklingssamarbete

I enlighet med riksdagens beslut uppgår biståndsramen till 1 % av BNI.
För budgetåret 1992/93 fördelas ramen enligt regeringens förslag med
24 % till bidrag till internationella biståndsprogram, 53 % till utveck-
lingssamarbete genom SIDA samt 15 % till andra biståndsprogram bl.a.
u-krediter, forskningsstöd, stöd till ekonomiska reformprogram,
skuldlättnadsåtgärder och projektbistånd till vissa länder. För administra-
tion av biståndet beräknas 2,6 % av totalramen.

De senaste årens världspolitiska förändringar, de stora skillnaderna i
u-ländemas utveckling under loppet av 1980-talet och det växande
ömsesidiga beroendet mellan u- och i-länder har ställt det internationella
samarbetet inför ofta svåra nya utmaningar.

Angelägna uppgifter är nu att återupprätta tillväxten i svårt krisdrab-
bade länder och att få till stånd en mer öppen, stabil och gynnsam inter-
nationell ekonomisk omgivning. Som en betydelsefull hjälp till självhjälp
prioriteras sådana åtgärder som stimulerar den marknadskonomiska
tillväxten, demokrati och skydd av mänskliga rättigheter. Det krävs också
intensifierade insatser i syfte att finna lösningar till den fortsatta
skuldkrisen i en stor del av främst Afrika och Latinamerika.

Miljöfrågorna har fått ökad internationell uppmärksamhet. I u-ländema
är de stora miljöhoten ofta direkt fattigdomsorienterade. Markförstöring,
skogsskövling, vattenbrist samt en alltför hög befolkningstillväxt och
urbanisering påverkar utvecklingen i en stor del av den tredje världen.
Även på detta område krävs samlade insatser inom utvecklingssam-
arbetet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Bistånd genom enskilda organisationer, kyrkor och missioner utgör ett Prop. 1991/92:150
viktigt komplement till det multilaterala biståndet och stat-till-stat Bilaga 1:1.2
biståndet och bör få ett allt större ansvar för det svenska biståndet. Detta
bistånd har ofta en stor folklig förankring och är till sin natur både
obyråkratiskt och effektivt.

Om Sverige i dag vore medlem i EG skulle det på biståndssidan
innebära att Sverige skulle bidra med omkring 1 miljard kronor till EGs
olika biståndsprogram.

Grovt räknat skulle hälften utgöras av utbetalningar till European
Development Fund, genom vilken biståndet under Lomé-konventionen
finansieras. Dessa bidrag skulle enligt nuvarande ordning betalas ut över
den svenska statsbudgeten och därmed från biståndsanslaget.

EGs övriga bistånd finansieras över EGs ordinarie budget, till vilken
respektive medlemsland bidrar med en fastställd andel av mervärdesskat-
ten. Den del av detta bidrag som avser u-landsbistånd förutses bli
finansierad inom enprocentsramen för biståndet.

IV. Försvarsdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	37 745	254	207	210	213	0,6	2,9
Militär utgiftsram	34 605	265	207	210	213	0,6	2,2
Civila sektorer	1 833	0	0	0	0	0	0,9
Övrigt	1 307	-11	0	0	0	-0,2

Källor: Riksrevisionsverket och Försvarsdepartementet

* P.g.a. anslagsförändringar har relevanta historiska siffror inte kunnat tas fram.

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna styrs av femåriga försvarsbeslut. Regeringen föreslår i prop
1991/92:102 att totalförsvarets militära del tilldelas 173 330 milj. kr.
för perioden 1992/93 - 1996/97 (1992/93 års prisläge). Försvars-
beslutsperiodens årliga militära planeringsramar blir då 34 666 milj. kr.,
vilket är en höjning med 900 milj. kr. För försvarsbeslutsperioden
1992/93 - 1996/97 bedöms de årliga planeringsramarna för total-
försvarets civila del bli 2 079,8 milj. kr. (1992/93 års prisläge).

De realtillskott till det militära försvarets utgiftsram som här föreslås
ger uttryck för en dubbel strävan från regeringens sida att dels till-
handahålla förutsättningar för en satsning på kvalitetsutveckling,
personellt och materiellt, dels dämpa omfattningen av de struktur-
förändringar som följer av förändringarna i övrigt.

Såsom en metod primärt ämnad att säkerställa en fortsatt kvalitets-
utveckling på det högteknologiska området och gardera för förväntad
kostnadsökning inom försvarsmaterielområdet föreslås den ekonomiska
ramen årligen räknas upp med ett belopp motsvarande 1,5 % av
materielanskaffningskostnadema. Priskompensationssystemet kommer
att förändras för att med största möjliga precision ta hänsyn till pris-
utvecklingen på olika typer av varor och tjänster som försvaret utnytt-
jar.

Analys av verksamheten

I proposition 1991/92:102 lämnar regeringen förslag avseende total-
försvarets utveckling under perioden 1992-1997 och en planerings-
inriktning för utvecklingen under den därpå följande femårsperioden.

I propositionen redovisas regeringens säkerhetspolitiska överväganden.
Utifrån detta anges mål och uppgifter för de militära och civila delarna
av totalförsvaret.

Stora förändringar föreslås inom försvarsmakten, i syfte att uppnå en
till de säkerhets- och försvarspolitiska målen anpassad balans mellan

uppgifter och resurser och mellan kvalitet och kvantitet. Under de Prop. 1991/92:150
ekonomiska förutsättningar som anges innebär detta förslag förändringar Bilaga 1:1.2
såväl i krigs- och grundorganisationen som i ledningsorganisationen och
beträffande vämpliktssystemets utformning.

Utgående från angivna uppgifter redovisas regeringens förslag till
krigsorganisation omfåttande bl.a. 16 brigader inom armén och på sikt
16 divisioner inom flygvapnet efter JAS-systemets införande. Konsek-
vensen av dessa krigsoiganisationsförändringar är att ett mindre antal
värnpliktiga än hela årskullen behöver ges grundutbildning, vilket i sin
tur minskar behovet av utbildningsetablissemang. I propositionen föreslås
att tre regementen och en flygflottilj avvecklas, samtidigt som ett antal
förband berörs av förändringen genom bl.a. samlokalisering mellan och
inom gamisonsorter.

Planeringsinriktningen innebär en omfåttande förändringsprocess i olika
steg. Sålunda förutses föreslagna förändringar i försvarets ledningssystem
på central nivå vara genomförda och träda i kraft per den 1 juli 1994 och
på regional nivå redan den 1 juli 1993. Den 1 juli 1994 avses för-
ändringarna i försvarsmaktens grundorganisation vara genomförda. 1995
föreslås som inriktning för ställningstagande rörande ytterligare reduce-
ringar inom flygvapnets grundorganisation, utgående från det underlag
som då förväntas föreligga beträffånde möjlig lokalisering av s.k.
storflottiljer. Under de kommande åren skall vidare den personalavveck-
ling genomföras som utgör en besparingsförutsättning för planeringen i
övrigt. Övertalig militär och civil personal (ca 15%) inom försvars-
makten kommer att behöva avvecklas snarast möjligt. Avvecklingen skall
genomföras inom ramen för det statliga trygghetssystemet och med de
åtgärder i övrigt som parterna finner lämpliga.

Planeringssituationen i och med 1992 års försvarsbeslut förutsätter ett
aktivt åtagande från statsmakternas sida att med hjälp av nya och flexibla
instrument för finansiell styrning utöva en kontinuerlig uppföljning och
kontroll över planeringens genomförande. Med införande av genom-
förandeprisbudgetsystem, ramanslag och kapi tal tjänstkostnader skapas
möjligheter till en mer flexibel hantering av ev. uppkommande likviditets-
problem, m.m. under genomförandeprocessen.

Regeringen konstaterar i propositionen att det inför nästa total-
försvarsbeslut kommer att bli aktuellt att överväga huruvida den
säkerhetspolitiska utvecklingen medger att ytterligare besparingar kan
ske genom minskningar utöver vad som här föreslås i försvarsmaktens
krigs- och grundorganisation, eller om tvärtom omvärldsutvecklingen
nödvändiggör på nytt ökade satsningar.

V. Socialdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 96/97
	92/93	93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 96/97
Totala statliga utgifter inkl, socialförsäkring därav:	298 762	-19 745	761	2 411	3 537	-1,0
Allmän tillägspension* Folkpensioner exkl.	99 591	3 649	3 170	2 830	2 690	3,0
förtidspension	55 527	-282	-424	-436	-467	-0,7
Kommunalt bostadstillägg	1 655	-75	-75	-70	-70	-4,7
Delpension*	2 050	-627	-465	-493	-293	-46,2
Förtidspension	13 920	20	-142	-314	-324	-1,4
Sjukförsäkring#	37 875	-3 367	-564	1 270	1 391	-0,8
Ärbetsskade försäkring* Ekonomiskt stöd till barn- familjer inkl, föräldra-	13 660	439	366	449	521	3,1
försäkring# Socialförsäkrings-	43 391	1 279	-238	-167	-80	0,5
administration#	5 397	-255	-168	-30	0	-2,2
Bidrag till barnomsorg	11 206	-11 189	0	0	0	-80,3
Hälso- och sjukvård Äldre- och handikappomsorg	3 570	-1 661	-510	0	0	-20,9
och närståendevård# Socialt behandlingsarbete,	9 460	-7 676	-189	-248	5	-38,5
alkohol- och narkotikapolitk	1 016	0	0	0	0	0,0
Övrigt	462	0	0	0	0	0,0

Not:* finansiering utanför statsbudgeten. Arbetsskadeförsäkringen även de facto på inkomstsidan.

tt finansiering såväl på statsbudgetens utgifts- som inkomstsida.

Om ingen markering finns sker finansiering helt på statsbudgetens utgiftssida.

Källor: Riksrevisionsverket och Socialdepartementet

Kommentar: Den stora förändringen av de totala statliga utgifterna inom det sociala området beror till största
delen på de förslag rörande den kommunala ekonomin som behandlas på annat håll i föreliggande proposition.
Berörda områden i tabellen ovan är sjukförsäkring, bidrag till barnomsorg, hälso- och sjukvård samt äldre-
och handikappomsorg.

Reformering och omprövning av socialförsäkringssystemet

En omfattande reformering och omprövning av det stora social-
försäkringssystemen har påbörjats och ko mer att fortsätta under LK-
perioden.

Sammantagna kommer resultaten av dessa insatser att få effekter på
socialförsäkringsutgiftema utöver vad som redovisas i den samman-
fattande tabellen.

Fr.o.m. den 1 januari 1992 har en sjuklöneperiod på 14 dagar införts.
Under denna period erhåller arbetstagaren vid sjukdom ersättning i form
av sjuklön. Samtidigt böljar nya regler vad gäller rehabilitering att gälla.
Ett ytterligare led i förändringen av sjukförsäkringen är införande av två
karensdagar år 1993.

arbetsskada. Vid denna översyn skall vidare prövas möjligheten att införa
en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som tecknas i privata försäkrings-
bolag. Delpensionsförsäkringen föreslås upphöra 1 juli 1992. En del av
behållningen i delpensionsfonden föreslås användas för att finansiera
underskottet i arbetsskadeförsäkringen och förstärka finansieringen av
folkpensionsförsäkringen.

Utgiftstyrande faktorer

Befolkningsutvecklingen utgör den mest betydande utgiftspåverkande
faktorn tillsammans med konstruktionen för de regelverk som styr utfallet
av olika förmåner inom det sociala området.

Även utvecklingen på arbetsmarknaden påverkar utgifterna inom den
sociala sektorn, såväl i kommunerna som för staten.

De flesta utgifterna inom socialförsäkringsområdet är knutna till
basbeloppet och därmed till pris- och löneutvecklingen i samhället. En
höjning av basbeloppet med 100 kronor motsvarar en ökning av
socialförsäkringens utgifter med ca 540 miljoner kronor.

Vad gäller befolkningsutvecklingen är det främst antalet små barn samt
antalet ålderspensionärer totalt sett resp, antalet äldre äldre som ger stort
utslag på statens utgifter.

En höjning med 100 kronor av bambidrag/flerbamtillägg, förlängt
barnbidrag och studiebidrag ökar statens utgifter med omkring 112
milj. kr.

Det totala antalet personer som är 65 år och äldre blir visserligen i
stort sett oförändrat under hela 1990-talet, men eftersom de äldsta
ålderspensionärerna, 80 år och äldre, stadigt blir fler så ökar ändå
behovet av vård och omsorg för de äldre totalt sett. De äldsta pensionä-
rerna svarar för en mycket stor del av vårdkonsumtionen jämfört med de
yngre pensionärerna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

BEHOLKJMINGSrROGNOS 1992-1998

Befolkning i slutet av 1992= index 100

0-6- åringar

65-79- åringar

80 år och äldre

KiiU. SCH

De utgiftsstyrande faktorerna kommenteras utförligare under varje
rubrik på följande sidor.

Analys av verksamheten och dess kostnader

Hälso- och sjukvård

De totala kostnaderna för hälso- och sjukvården uppgick enligt national-
räkenskaperna, under år 1989 till drygt 99 miljarder kr. Detta motsvarar
ca 8,5 % av BNP. Genom bidrag från den allmänna sjukförsäkringen och
skatteutjämningsbidrag m.m. bidrar staten med ca en fjärdedel av dessa
kostnader.

Utgiftsökningarna inom hälso- och sjukvården kan till stor del hänföras
till befolkningsutvecklingen. Beräkningar inom socialdepartementet visar
bl.a. att något mer än hälften av de ökade driftkostnaderna för hälso- och
sjukvården under 1980-talet, uttryckt i fasta priser, kan hänföras till
befolkningsförändringar (10,3 % av totalt 19,2 %).

Personer i åldern 75 år och däröver ökade under denna tid sin andel av
hälso- och sjukvårdens totala driftkostnader med 26,6 %, medan barn i
åldrarna 0 - 14 år minskade sin andel med 5,8 %. Bland övriga
åldersgrupper var det en blygsam ökning med mellan 0,8 - 3,8 %.

Den kommunalekonomiska kommittén framhåller att nya resurskrav
inom den samlade kommunala sektorn under 1990-talet måste mötas
genom effektiviseringar och anpassningar av verksamheten. Ett flertal
utredningar visar på betydande möjligheter till besparingar och bättre
resursutnyttjande. Produktivitetsdelegationen har t.ex. i sitt huvud-
betänkande uppmärksammat den svaga produktivitetsutvecklingen inom
hälso- och sjukvården.

Mot bl.a. denna bakgrund har regeringen under våren 1992 tillkallat
en kommitté med uppdrag att se över och ge förslag till hälso- och
sjukvårdens finansiering och organisation, kommittén skall överväga
hälso- och sjukvårdens resursbehov och olika modeller för finansiering
och organisation med hänsyn bl.a. till deras kostnadseffektivitet, till

förutsättningarna för kostnadskontroll, till vårdens tillgänglighet och
kvalitet, till möjligheten till demokratiskt inflytande samt till möjligheten
av förnyelse och utveckling med utgångspunkt i allas rätt till en god
hälso- och sjukvård och valfrihet för patienterna.

I samband med förhandlingarna om ersättning från sjukförsäkringen till
sjukvårdshuvudmännen för år 1992 - Dagmaröverenskommelsen - slöts
en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om
inriktningen för det fortsatta förändrings- och utvecklingsarbetet inom
hälso- och sjukvården. Enligt överenskommelsen skall utvecklingsarbetet,
som har ett flerårsperspektiv, ha som mål att säkra ett effektivt utnytt-
jande av tillgängliga ekonomiska och personella resurser, att kontinuerligt
förbättra hälso- och sjukvården och att öka patienternas möjligheter att
fritt välja vårdgivare. Syftet med utredningsarbetet är att skapa bättre
styrning av verksamheten och underlätta resultatuppföljningen. I arbetet
ingår bl.a. att utveckla former för att mäta och värdera vårdens kvalitet.

Den offentliga sektorn kommer i framtiden att präglas av en än större
flexibilitet i fråga om verksamhetsformer och arbetssätt. Styrning,
ledning och organisation kommer att successivt ses över och revideras.
Insatser som bidrar till en bättre hälsa och ett mer aktivt liv för den
enskilde samtidigt som belastningen på samhällsekonomin minskar bör
därför prioriteras. Regeringen har under våren 1992 i enlighet härmed
lagts fram ett förslag för riksdagen om en lokal försöksverksamhet med
finansiell samordning mellan socialförsäkringen och hälso- och sjuk-
vården.

Det är angeläget att öka kontinuiteten och närheten i kontakterna
mellan läkare och patient. Regeringen avser att i en proposition under år
1992 lägga fram förslag om åtgärder som skall underlätta och stimulera
inrättandet av husläkare. Ett husläkarsystem innefattar också en fri
etableringsrätt för den som uppfyller kraven som ställs på husläkare i
syfte att ökar valfriheten för både patienter och läkare. Vidare har
nyligen en särskild utredare tillsatts med uppgift att göra en översyn av
läkarvårds taxan.

Skillnaderna i hälsoläge mellan olika sociala grupper är fortforande
stora och tycks i vissa fall öka. För att utjämna skillnaderna och
vidmakthålla den generellt sett mycket positiva hälsoutvecklingen i
Sverige skall de förebyggande och hälsofrämjande insatserna vidareut-
vecklas. Inrättandet av ett folkhälsoinstitut i enlighet med riksdagens
beslut (prop. 1990/91:175, SoU23, rskr. 376) är ett viktigt led i detta
arbete.

Regeringen har också tillsatt en parlamentarisk utredning om priorite-
ringar inom hälso- och sjukvården med uppdrag att bl.a. överväga hälso-
och sjukvårdens uppgift i det moderna välfärdssamhället och lämna
förslag om vilka etiska priciper som bör ligga till grund för priorite-
ringarna inom hälso- och sjukvården.

Det intensiva förändringsarbete som pågår inom hälso- och sjukvården
och som bl.a. innebär att nya organisations- och styrformer prövas kan
förväntas fortsätta och accentueras. Utmärkande för arbetet är bl.a. att
patienternas valfrihet skall öka, ansvaret för såväl verksamhetens

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

utformning som ekonomi decentraliseras, beställar- resp, producentrol- Prop. 1991/92:150
lema renodlas samt effektiva informations- och uppföljningssystem Bilaga 1:1.2
utformas.

Försäkring vid sjukdom, arbetsskada, handikapp och i samband
med rehabilitering

Sjukförsäkringen innebär ett skydd mot inkomstbortfall när den försäkra-
des arbetsförmåga är helt eller delvis nedsatt på grund av sjukdom.
Fr.o.m. den 1 januari 1992 har en arbetstagare rätt till sjuklön från sin
arbetsgivare under de första 14 dagarna vid vaije sjukfåll. Sjuklönen
skall utgöra 75 % av inkomstbortfallet under de tre första dagarna och
90 % av inkomstbortfallet för de återstående dagarna i sjuklöneperioden.
Därefter utges sjukpenning från försäkringskassan. Sjukförsäkringen ger
även rätt till ersättning i samband med läkarvård och annan sjukvårdande
behandling, läkemedelsinköp, tandvård, sjukhusvård samt sjukresor.

Sjukpenning inkl, frivillig sjukförsäkring

Sjukfrånvarons utveckling i termer av sjuktal, antal ersatta sjukdagar och
sjukperiodens längd är de viktigaste utgiftsstyrande faktorerna. Även
löneutvecklingen spelar roll eftersom den påverkar den sjukpenning-
grundande inkomsten. Om sjukfrånvaron ökar med 10% ökar utgifterna
med ca 10% varav ca 1/3 finansieras av arbetsgivarna genom sjuklön och
2/3 av socialförsäkringssektorn. De korta sjukfållen är betydligt fler än
långtidssjukskrivningarna. Eftersom de korta sjukfållen summerar till
betydligt färre antal dagar utgör deras andel av de totala sjukpen-
ningkostnadema endast en mindre del.

Vid en utvärdering av sjuklönereformen kommer särskild uppmärksam-
het att riktas mot eventuella förändringar av korttidsfrånvaron.

En annan faktor som påverkar sjukpenningutgiftema är förändringar på
arbetsmarknaden och då främst arbetslöshetsnivån. Vid hög arbetslöshet
tenderar sjukpenningutgiftema att minska för de korta sjukfållen och öka
för de långa sjukfållen. Fr.o.m 1992 har en förändring av reglerna gjorts
för att motverka att sjukskrivningar överstiger ett år. Om nedsättningen
av arbetsförmågan fortfårande består efter ett år skall individen i stället
beviljas sjukbidrag/förtidspension.

Sjuklönen finansieras av arbetsgivarna. För att övergången till sjuklön
skall vara kostnadsneutral sänktes sjukförsäkringsavgiften med 2.3
procentenheter till 7,8% fr.o.m. 1 jan 1992.

Karensdagar m.m.

Ett arbete pågår f.n. med att ta fram ett förslag om införande av
karensdagar i sjukförsäkringen.

Det är viktigt att utforma ett högriskskydd i ett system med karens-
dagar bl.a. så att inte den sänkta kompensationen drabbar personer som
av medicinska skäl har hög sjukfrånvaro. En översyn av omfåttningen av
den sjukpenninggrundande inkomsten pågår också. Denna väntas leda till

en renodling av vad som är att betrakta som sjukpenninggrundande
inkomst. Vidare behandlas frågan om hur länge en fästställd sjukpenning-
grundande inkomst skall gälla.

Rehabilitering

Inom rehabiliteringsområdet finns sedan 1 januari 1982 främst tre
utgiftsslag: rehabiliteringsersättning, medel for köp av yrkesinriktade
rehabiliteringstjänster och ersättning för medicinsk rehabilitering.
Beräkningarna hittills beträffande utgifterna är preliminära. 1992 års
utfall kommer att ge förbättrat underlag för att bedöma resursinsatserna
på längre sikt.

Utgifterna för rehabilitering är också beroende av i vilken utsträckning
arbetsgivarna kommer att ta ett ekonomiskt ansvar för de anställda vad
gäller kostnader för olika åtgärder under rehabiliteringen. En annan
utgiftsstyrande faktor for rehabiliteringspenningen är tillgången på
särskilda resurser och då inte enbart medicinska och arbetslivsinriktade
åtgärder som kommun, landsting och stat producerar utan även privata
och kooperativa alternativ.

Även om det tar några år innan effekterna av satsningen på rehabilite-
ring kan avläsas är det viktigt att följa upp verksamheten för att se att
rehabiliteringsarbetet bedrivs på ett effektivt sätt. De nya reglerna för
rehabilitering innebär tidigare och bättre samordnade insatser vilket
förväntas leda till bättre resultat av rehabiliteringen. Det gäller också att
bedöma effekten av riksdagens beslut att förlänga samordningstiden
fr.o.m 1 januari 1992 från 90 till 180 dagar vad gäller arbetsskade-
försäkringen.

Arbetsgivarnas ökade ansvar för rehabilitering innebär även ett ökat
ekonomiskt ansvar. Netto förväntas dock de ökade utgifterna för
arbetsgivaren understiga den produktionsvinst som följer av en minskad
sjukfrånvaro.

Regeringen har nyligen i en proposition (1991/92:105) föreslagit
riksdagen att lokala försök med finansiell samordning mellan social-
försäkring och hälso- och sjukvård ska inledas. Vidare kommer under
hösten 1992 regeringen att lägga förslag rörande den framtida ut-
formningen av de grundläggande reglerna för vad som skall betraktas
som arbetsskada.

Läkemedelsförmåner

Utgiftsutvecklingen för läkemedelsförmånerna har varit otillfredställande
under flera år trots att vissa åtgärder vidtagits för att motverka kostnad-
sutvecklingen. I syfte att påverka kostnadsutvecklingen har bl.a.
läkemedelsavgiften höjts betydligt under senare år. Utgiftsökningen beror
på ett flertal faktorer, bl.a. prisutvecklingen på läkemedel och volym-
och pristillväxt på kostnadsfria läkemedel och förbrukningsartiklar. Mot
denna bakgrund utgår utgiftsberäkningama för budgetperioden från en
extra prisökning med 5 % per år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Regeringen har lämnat förslag om att genomföra större förändringar Prop. 1991/92:150
i förmånssystemet för läkemedel under budgetåret 1992/93. En gynn- Bilaga 1:1.2
sammare prisutveckling och en minskad försäljningsvolym av de
läkemedel som omfattas av förmånssystemet kan förväntas och därmed
beräknas utgiftsutvecklingen under budgetperioden att dämpas.

Fr.o.m. den 1 juli ändras avgiftssystemet för prisnedsatta läkemedel
genom att en avgift tas ut for vaije läkemedel som köps vid ett och
samma inköpstillfälle. Regeringen har också aviserat ett införande av ett
system med ett särskilt rabattgrundande pris för de läkemedel där
likvärdiga synonympreparat finns fr.o.m. år 1993. Regeringen kommer
under våren 1992 att förelägga riksdagen ett förslag om utformning av
ett sådant system.

Tandvård

Även inom tandvårdsområdet har försäkringsutgiftema ökat mer än vad
som beräknats med hänsyn till de årliga justeringarna av tandvårdstaxans
nivå och den allt bättre tandhälsan för större delen av befolkningen.
Taxans nivå fastställs av regeringen efter förslag från riksförsäkringsver-
ket varvid hänsyn tas till bl.a. löne- och prisutvecklingen.

Utgiftsutvecklingen påverkas — bortsett från ändringar i taxenivån —
av patienttillströmningen och antalet tandläkare som är verksamma inom
tandvårdsförsäkringens ram. En annan viktig orsak till utgiftsutvecklingen
är det prestationsinriktade ersättningsystemet. Utformningen av detta
system stimulerar till en hög vårdproduktion och styr dessutom mot en
hög ambitionsnivå vad gäller reparativa och rehabiliterande tandvårdsbe-
handlingar. Detta skall ses mot bakgrund av att tandvårdslagen lägger
särskild vikt vid de förebyggande insatserna. Mot denna bakgrund har
beräkningarna i den långsiktiga konsekvenskalkylen utgått från en
volymtillväxt med 1 % per år.

För att motverka utgiftsutvecklingen har ett flertal åtgärder vidtagits av
regeringen och riksförsäkringsverket under de senaste åren. Regeringen
har dessutom i 1992 års budget proposition (1991/92:100 bil. 6.) aviserat
vissa ändringar i ersättningsnivåerna i tandvårdstaxan fr.o.m. den 1 juli
1992 för att på årsbasis minska försäkringsutgiftema med ca 580 milj,
kr. De förändringar som härmed avses är dels en sänkning av ersätt-
ningsnivån i kostnadsintervallet 0 -2 999 kr. från 40% till 30%, dels en
sänkning av försäkringens ersättning för ädla metaller som ingår i
tandtekniskt arbete till hälften.

Arbetsskadeförsäkringen

Arbetsskadeförsäkringens utgifter styrs, förutom av pris- och löneutveck-
lingen, av antalet personer som skadas, den ersättning dessa beviljas samt
utvecklingen av rättspraxis.

Antalet arbetsskadeärenden ökade under i stort sett hela 1980-talet.
Under åren 1985 - 1988 ökade antalet ärenden för prövning hos
försäkringskassorna från drygt 64 000 till närmare 118 000. Antalet
inkommande ärenden för prövning har därefter avstannat. År 1990

skedde t.o.m. en minskning med 4 % jämfört med året innan. Den
stadigt ökande ärendemängden har medfört administrativa belastningar för
försäkringskassorna, som trots betydande resurstillskott inte har kunnat
avverka ärendena i den takt de kommit in. Vid utgången av år 1990
uppgick ärendebalansen till drygt 113 000 ärenden.

Arbetsskadefondens inkomster var år 1991 2 990 milj.kr. och
utgifterna 11 295 milj.kr. Den 31 december 1991 var det ackumulerade
underskottet i fonden drygt 20 000 milj.kr.

Arbetsskadeförsäkringen skall finansieras av en socialavgift och
avkastningen på arbetsskadefonden. Arbetsskadeavgiften höjdes år 1988
från 0,6 till 0,9 % av avgiftsunderlaget. Mot bakgrund av att arbets-
skadeavgiften är otillräcklig för att finansiera arbetsskadeförsäkringens
utgifter har regeringen i proposition om avskaffande av delpensionsför-
säkringen (prop 1991/92:149) föreslagit att delpensionsavgiften på 0,5 %
skall upphöra och att motsvarande höjning skall ske av arbetsskadeav-
giften. Vidare föreslås att en del av delpensionens behållning används
för att finansiera det underskott i arbetsskadeförsäkringen för budgetåret
1992/93 som kvarstår efter avgiftshöjningen. Slutligen har regeringen i
1992 års budgetproposition (prop 1991/92:100 bil 11) föreslagit att en
sänkning av arbetarskyddsavgiften med 0.18 procentenheter utnyttjas för
att höja arbetsskadeavgiften.

Den s.k. samordningstiden i arbetsskadeförsäkringen har förlängts från
90 till 180 dagar fr.o.m. den 1 januari 1992. Denna åtgärd utgör ett
första steg att komma till rätta med problemen med arbetsskadeförsäk-
ringen. Ytterligare åtgärder kommer att vidtas när utredningen för
översyn av vissa frågor inom arbetsskadeförsäkringen (Dir. 1991:109) är
klar med sitt arbete. Den ena delen av arbetet, som rör avgränsningen
mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador, skall vara
slutförd senast den 30 april 1992. Nya regler beräknas kunna träda i kraft
den 1 januari 1993. Den återstående delen — med bl.a. en prövning av
förutsättningarna för en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som tecknas
i privata försäkringsbolag — skall vara klar senast vid utgången av år
1992.

Pensionsförmåner

Utgifterna för pensionssystemet kommer de närmaste åren i första hand
att öka på grund av att de som blir pensionärer har allt högre ATP-
poäng. På längre sikt kommer även det totala antalet pensionärer att öka.
När de stora 40-talskullama pensioneras efter år 2005 kommer påfrest-
ningarna på pensionssystemen att bli stora.

Hur stora påfrestningarna på pensionssystemet blir har till största delen
att göra med den reala tillväxten i ekonomin. Kombinationen ett stort
antal pensionärer och låg real tillväxt innebär stora påfrestningar på
pensionssystemet.

Den beräknade utvecklingen av ATP-utgiftema från år 1992 till år
2025 och summan av de allmänna pensionerna budgetåren 1992/93—
1996/97 framgår av nedanstående figurer.

6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

PENS1ONSUTG1F1ERNAS UTVECKLING

MDjandcr kr. i fast pris (budgetåret 1992/93)

AlT-UTGlEtERNAS UTVECKLING

För närvarande pågår en diskussion om pensionssystemets samhälls-
ekonomiska effekter.

Det totala sparandet i Sverige är för lågt. Ökad tillväxt förutsätter
ökade investeringar. För att garantera investeringskapital måste det
inhemska sparandet öka för att undvika alltför stora underskott, och
därmed dyra räntebetalningar gentemot utlandet. En varaktigt högre
tillväxttakt kräver på sikt en investeringsandel av BNP som ligger på
ungefär samma nivå som 1989. Dagens pensionsystem har minskat
hushållens motiv för pensionssparande. Det är bl.a i ljuset av detta som
reformarbetet av pensionssystemet måste ses.

En parlamentariskt tillsatt arbetsgrupp har fått i uppdrag att lämna Prop. 1991/92:150
förslag till ett nytt pensionssystem. Arbetet koncentreras kring tre Bilaga 1:1.2
huvudfrågor:

- Hur skall man åstadkomma bättre stabilitet i systemet?

- Hur skall man öka sparandet i samhället?

- Hur bör ett system med ett större samband mellan avgifter och
förmåner se ut?

Viktiga kommande riksdags-/regeringsbeslut är bl.a

- Delpensionsförsäkringen föreslås avskaffas fr.o.m. den 1 juni 1992
(prop. 1991/92:149).

- Den parlamentariska kommitté som arbetar med ett reformerat
pensionssystem har arbetet inriktat mot en proposition med förslag att
nya regler träder i kraft den 1 januari år 1993.

- En översyn av KBT-reglema pågår. Nya regler avses träda i kraft den

1 juli år 1993.

- Åtgärder för de sämst ställda pensionärerna utreds.

- Merkostnadsutredningen behandlar frågor som bl.a innebär en
ytterligare lägre nivå för handikappersättningen.

- Vårdbidragen föreslås förbättrade fr.o.m 1 juli 1992

(prop. 1991/92:106).

- Fler nivåer for det särskilda pensionstillägget för långvarig vård av

sjukt eller handikappat barn införs (prop. 1991/92:106).

- Kvalifikationsreglerna inom folkpensioneringen förändras bl.a för att
möjliggöra en anpassning till den nya situation som EEs-avtalet
innebär.

Ekonomiskt stöd till barnfamiljer, samt barnomsorg

Statens del av familj epolitiken omfattar dels det ekonomiska stödet till
barnfamiljerna i form av barnbidrag med flerbarnstillägg, bostadsbidrag,
bidragsförskott, vårdbidrag, barnpensioner och föräldraförsäkring, dels
statsbidragen för barnomsorg samt bidrag till invandrar- och flyktingbarn
i förskolan. De totala utgifterna beräknas för budgetåret 1992/93 till ca
55 miljarder kronor. Genom förslaget rörande den kommunala ekonomin,
vilket behandlades på annat håll i föreliggande proposition, avskaffades
1993 de specialdestinerade statsbidragen för barnomsorg samt invandrar-
och flyktingbarn i förskolan. Medlen inordnas istället i det nya generella
statsbidraget.

Barnbidrag

Utgiftsstyrande faktorer för de allmänna barnbidragen är det totala antalet
barn, antalet barn i vaije familj samt barnbidragets storlek. Vid ingången
av år 1991 fanns det totalt ca 1 655 000 barn under 16 år. Antalet
beräknas öka den närmaste femårsperioden med ca 110 000.

Bidragen fastställs av statsmakterna genom särskilda beslut. I anslut-
ning till förslaget om ett nytt skattesystem föreslogs en kraftig höjning av
barnbidraget. Höjningen genomföra i två steg. Den 1 januari 1991 höjdes

barnbidraget med 2 280 kr. till 9 000 kr och den 1 januari 1993 höjs det
med ytterligare 1 020 kr. till 10 020 kr. per barn och år. Om någon
uppbär barnbidrag för tre eller flera barn lämnas också flerbarnstillägg.
Studerande som uppbär studiehjälp inräknas vid beräkningen av
flerbarnstillägg.

Bostadsbidrag

Bostadsbidrag lämnas till barnfamiljer, ungdomar och studerande samt till
vissa andra hushåll utan barn. Bidragsgivningen sköts av kommunerna
som både beslutar och betalar ut bidrag. Kostnaderna för bostadsbidrag
delas mellan stat och kommun. Staten lämnar årligen ett bidrag motsva-
rande 50% av kommunernas kostnader. Statsbidraget utbetalas kalender-
årsvis i efterskott. Kostnaderna för bostadsbidrag påverkas framförallt av
inkomst- och bostadskostnadsutvecklingen.

Kommunalekonomiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1991:98)
föreslagit att bostadsbidragen helt finansieras av staten. En översyn av
bostadsbidragssystemet kommer att göras inom regeringskansliet i
anslutning till det beredningsarbete som pågår när det gäller ett nytt
ensamförälderstöd.

Bidragsförskott

Barn vars föräldrar lever åtskilda kan få bidragsförskott. Bidraget utgörs
av 40 % av basbeloppet per år. Kostnaderna för bidraget beror främst på
det totala antalet barn som lever åtskilda från någon eller båda föräld-
rarna samt underhållsbidragets nivå. Under perioden beräknas antalet
barn med bidragsförskott öka med ca 2 000 per år bl a beroende på att
det totala antalet barn ökar.

Underhållsbidragskommittén pekar i sitt betänkande (SOU 1990:8)
Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade barn på flera problem med
nuvarande bidragsförskottssystem.

Nuvarande system ger en sammanblandning mellan underhållsbidrag
och bidragsförskott som ger icke önskvärda effekter. Om underhålls-
bidraget understiger garantinivån saknar vårdnadshavaren intresse att
medverka till att underhållsbidraget höjs. Olika manipulationer för att
hålla underhållsbidraget nere kan förekomma i syfte att maximera
samhällsstödet. Detta leder till att nuvarande system delvis är okontroller-
bart ur kostnadssynpunkt.

En arbetsgrupp har tillsatts inom regeringskansliet med uppgift att med
utgångspunkt i underhållsbidragskommitténs betänkande arbeta fram
förslag till ett system för stöd till särlevande föräldrars barn.

Barnomsorg

Statsbidrag lämnas idag till kommunerna för driften av olika former av
barnomsorg. Statsbidragsberättigade är kommunala daghem, fritidshem,
familjedaghem, föräldrakooperativ, personalkooperativ samt daghem med
särskild pedagogik. Fr.o.m. den 1 januari 1992 lämnas statsbidrag även

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

till privata daghem och fritidshem. År 1985 lättade riksdagen ett Prop. 1991/92:150
principbeslut att alla barn över ett och ett halvt år skall beredas plats i en Bilaga 1:1.2

organiserad förskoleverksamhet.

Fr.o.m. 1993 föreslås detta statsbidrag ingå i det generella statsbidraget
till kommunerna.

Föräldraförsäkring

Genom föräldraförsäkringen ges föräldrar rätt till ledighet och ersättning
för vård av barn. Utgifterna för försäkringen är huvudsakligen beroende
av antalet födda barn, basbeloppets storlek respektive löneutvecklingen.
Trots att födelsetalet beräknas ha nått sin kulmen under år 1990 beräknas
antalet ersatta dagar med föräldrapenning och havandeskapspenning inte
minska före år 1992.

Föräldraförsäkringen ger en ekonomisk ersättning för det inkomstbort-
fall som ledighet för vård av barn för med sig. Försäkringen ger båda
föräldrarna möjlighet att förena föräldraskap och yrkesliv.

Föräldraförsäkringen är en integrerad del av sjukförsäkringssystemet.
Detta gäller såväl finansieringen som administrationen av försäkringen.
Kostnaderna för förmånerna finansieras således till 15 % genom
statsbidrag på utgiftsanslag och till 85 % genom socialavgifter från
arbetsgivare och egenföretagare på inkomsttitel.

Vårdbidrag för handikappade barn och barnpension

De viktigaste utgiftsstyrande faktorerna för såväl vårdbidrag som
barnpension är antalet barn som är berättigade till förmånerna och
basbeloppets utveckling. Vidare har för barnpensionens del de nya
reglerna för efterlevandepension från den 1 januari 1990 medfört att en
del barn över 18 år, som tidigare inte hade rätt till barnpension, har fått
rätt till förmånen.

Konstruktionen av vårdbidraget med en omvårdnadsdel och en merkost-
nadsdel som inte är pensionsgrundande men skattefri, har medfört att
föräldrar vars barn har stort behov av omvårdnad och höga merkostnader
missgynnas ur pensionssynpunkt. Regeringen har därför beslutat om en
proposition (prop 1991/92:106) till riksdagen med förslag till förbätt-
ringar på dennna punkt. De ändrade reglerna medför att större delen av
vårdbidraget görs pensionsgrundande samtidigt som vårdbidragsnivån
höjs.

Socialförsäkringsadministrationen

För socialförsäkringsadministrationen utgör lönekostnaderna den största
utgiftsposten. Det betyder att såväl löneavtal (pris) som verksamhetsfö-
rändringar med personella effekter (volym) har stor betydelse.

Även oiganisatoriska förändringar kommer att påverka administratio-
nen, t.ex. de i budgetpropositionen angivna rekommendationerna om
ökad flexibilitet vad gäller antalet lokalkontor i storstadsområdena.

För försäkringskassorna är tillströmningen av individuella ärenden

avgörande för deras arbetsbelastning. Antal ärenden (t.ex. pensioner och Prop. 1991/92:150
föräldraförsäkring) styrs i hög grad av demografiska faktorer. Även Bilaga 1:1.2
arbetsmarknadsläget påverkar tillströmningen av vissa ärenden (t.ex KAS
och utbildningsbidrag). Den nya inriktningen på rehabilitering innebär att
resursdimensioneringen delvis styrs bort från ärendehandläggning och
mot ett övergripande mål att sänka ohälsotalet.

RFVs uppgift är att överföra riksdagsbeslut till praktisk handling ute
på försäkringskassorna. I arbetet ingår dessutom att utforma föreskrifter
och allmänna råd till försäkringskassorna, information till allmänheten
samt att utarbeta nya rutiner för utbetalningar från ADB-systemet. RFV
har också till uppgift att bedriva utvecklingsarbete samt att följa upp och
utvärdera verksamheten både vad gäller försäkringen i sig och dess
administration.

Äldre- och handikappomsorg

Behovet av äldreomsoig beräknas öka under långtidsperioden. Den
främsta orsaken är att antalet personer i gruppen 80 år och äldre, som
har ett genomsnittligt stort omsorgsbehov, kommer att öka. Även antalet
ensamboende äldre beräknas öka.

Genom den så kallade Ädelreformen har kommunerna fr.o.m. den 1
januari 1992 ålagts ett samlat ansvar för långvarig service och vård till
äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97). Reformen
innebär bl.a. att kommunerna fått en skyldighet att inrätta särskilda
boendeformer för service och omvårdnad, bostäder med särskild service
samt dagverksamheter. Vidare har kommunerna övertagit ansvaret för
sjukhemsvården dels genom att ca 500 enheter för långtidssjukvård med
sammanlagt omkring 31 000 platser har förts över från landstingen till
kommunerna och dels genom ett kommunalt betalningsansvar för
ytterligare ca 3 400 vårdplatser för vilka landstingen har ett fortsatt
verksamhetsansvar. Ett kommunalt betalningsansvar har också införts för
medicinskt färdigbehandlade patienter inom somatisk korttidssjukvård och
geriatrisk vård. Kommunerna har därutöver fått en skyldighet att bedriva
sjukvård i de särskilda boendeformerna samt en befogenhet att erbjuda
hemsjukvård i ordinärt boende.

Den ekonomiska regleringen av äldrereformen innebär att totalt 20,3
miljarder kr. har förts över från landstingen till kommunerna (prop.
1990/91:150, bil. 1:3, SoU25, rskr. 384). Regleringsinstrumenten har
bestått av en kombination av skatteväxling, förändringar i statsbidrags-
och skatteutjämningssystemen samt ett system för kostnadsutjämning
mellan kommunerna.

Riksdagen har i anslutning till behandlingen av frågan om den
ekonomiska regleringen fattat beslut om ett utökat statligt stöd inom
äldreomsorgsområdet uppgående till totalt 5,5 miljarder kr under en
femårsperiod. Av medlen skall 2 miljarder kr utges som stimulansbidrag
till gruppboende för åldersdementa, psykiskt utvecklingsstörda, psykiskt
sjuka och fysiskt handikappade. För utbyggnad och ombyggnad av
institutioner avsätts 1 miljard kr så att alla som önskar det skall få bo i

ett eget rum. Kommunerna kompenseras under en treårsperiod med ett
statsbidrag om 1,5 miljarder kr för att täcka viss del av kostnaden för
medicinskt färdigbehandlade inom den somatiska korttidssjukvården och
den geriatriska vården.

Ett särskilt statligt stöd till utbildningsinsatser och information har
under 1991 utbetalats med 500 milj. kr. Landstingen och de landstings-
fria kommunerna tillförs ett särskilt statsbidrag på 500 milj. kr under år
1992 med syfte att bl.a. förkorta kötiderna inom den somatiska korttids-
sjukvården.

Som en följd av Adelreformen infördes ett nytt behovsrelaterat
statsbidrag till kommunerna — Bidrag till service och vård —. Från och
med 1993 föreslås att detta statsbidrag skall inordnas i ett nytt generellt
statsbidrag.

Statsbidrag till färdtjänst utges, med vissa begränsningsregler, med
35 % av kommunernas bruttodriftskostnader. Även detta bidrag föreslås
inordnas i det generella statsbidraget.

Det arbete som bedrivs i 1989 års handikapputredning (S 1988:03) är
av stor betydelse för utformningen av den framtida handikappolitiken.
Handikapputredningen avlämnade i juni 1991 sitt huvudbetänkande (SOU
1991:46) Handikapp — Välfärd — Rättvisa. I betänkandet föreslås bl.a.
införande av en ny lagstiftning om stöd och service till vissa funktions-
hindrade.

Regeringen avser att under hösten 1992 avlämna en proposition på
grundval av förslagen från handikapputredningen.

Socialt behandlingsarbete, alkohol- och narkotika politik

I socialtjänstlagen ges förutsättningarna för samhällets socialtjänst.
Kommunerna, och i vissa avseenden landstingen, har ansvaret for
socialtjänstens genomförande. Kraven på socialtjänsten visar en
tendens att öka i ekonomiska kärva tider.

En parlamentariskt sammansatt kommitté, socialtjänstkommittén
(S 1991:07), har till uppdrag att göra en allmän översyn av social-
tjänstlagen (1980:620). Kommitténs arbete ska vara avslutat under år
1993.

För att garantera vården av de mest utsatta ungdomarna, har
riksdagen beslutat att vissa institutioner inom ungdomsvården skall
övergå till statligt huvudmannaskap.

Socialtjänstens organisation på kommunal nivå genomför för närv-
arande stora förändringar, samtidigt som de privata alternativen ökar.
Ett arbete pågår för att utveckla och förändra de sociala enheternas
tillstånds- och tillsynsarbete.

Under senare år har stora insatser gjorts i kampen mot narkotikan.
Trots framgångar kvarstår betydande problem. Socialstyrelsen har
därför fått i uppdrag att, utifrån en analys av de hittills gjorda
satsningarna, utforma ett program för den offensiva narkomanvården.

Sverige för en restriktivt hållen alkoholpolitik vars grunddrag slogs
fast av riksdagen år 1977. Överkonsumtion och missbruk av alkohol

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

för med sig betydande samhällsekonomiska kostnader och stort
lidande för den enskilde. Regeringen har därför tillkallat en parlamen-
tarisk kommission med uppgift att formulera en alkoholpolitisk
strategi.

Statens folkhälsoinstitut, som inrättas den 1 juli 1992, kommer att
ha alkohol- och drogpreventivt arbete som sitt mest omfattande
verksamhetsområde.

Effekten av den internationella integrationen

EES-avtalet innebär att EG:s regler om prissättning av läkemedel
kommer att träda i kraft även för Sveriges vidkommande. Dessa regler
innebär att det nuvarande systemet med priskontroll på läkemedel måste
avskaffas.

Inkom tandvårdsområdet är konsekvenserna av ett EES-avtal for
närvarande svåra att överblicka på. En fri rörlighet av tandläkare inom
Europa och en fri anslutning till försäkringssystemet kan på sikt medföra
utgiftsökningar men bedöms inte medföra några stora sådana effekter
under planeringsperioden. Vidare kan nämnas att ett EG-direktiv, som
innefattar kontroll av dentala material och tandtekniska arbeten, kommer
att innebära att tandtekniska arbeten fritt får säljas över nationsgränserna.
Det är ännu för tidigt att bedöma om detta kan leda till att sådana arbeten
med samma kvalitet kan köpas billigare utanför Sverige.

Inom pensionssystemet föreslås vissa förändringar för att underlätta
anpassningen. Det gäller såväl införande av en intjänandetid för rätt till
folkpension som förändringar angående det kommunala bostadstillägget.
En särskild utredare har nyligen överlämnat ett betänkande rörande
förändringen av kvalifikationerna vad gäller folkpensionsförmåner (SOU
1992:26). Utredningsförslag med denna innebörd förväntas under våren.
EES-avtalet kommer vidare att få konsekvenser för såväl enskildas rätt
till sjukvård inom EES-området som formerna för olika länders kostnads-
ansvar för sjukvårdsförmåner som utges i samband med tillfällig vistelse
utomlands, m.fl. situationer.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

VI. Kommunikationsdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	18 810	-2 646	-9	20	-40	-3,8*	-0,1
Vägar	12 296	-2 503	-49	0	-50	-5,8	0,8
Järnvägar	4 763	85	40	20	10	0,8	1,5
Sjö- och luftfart	598	-225	0	0	0	-11,1	-9,6

Källor: Riksrevisionsverket och Kommunikationsdepartementet

* Fr.o.m. kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella statsbidragssystemet.

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna består till ungefär en tredjedel av vardera konsumtion,
investeringar och övriga utgifter. Konsumtionsutgifterna avser huvudsak-
ligen drift av statliga vägar. Investeringsutgiftema avser främst väg- och
j ämvägsinvesteringar.

Regeringens förslag i november 1991, som riksdagen godkänt (prop.
1991/92:25, TU5, rskr. 88), innebär att 1 500 milj.kr. redan avsatts för
sysselsättnings- och produktivitetsfrämjande åtgärder som gäller investe-
ringar i bl.a. vägar och järnvägar. För att förbättra utbytet av anvisade
medel har regeringen föreslagit att banverket och vägverket tillåts
disponera konstaterade besparingar till följd av kostnadseffektiv
upphandling av vissa investeringsprojekt, för underhållsinsatser på vägar
och järnvägar.

Sedan 1991 finns ett särskilt infrastrukturanslag för större projekt som
gäller vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar. Den totala
planeringsramen uppgår till 20 miljarder kronor.

De objekt som hittills kommit till utförande ligger bl.a. längs europa-
vägarna E 3, E 4, E 6 och E 18 respektive inom stomjämvägsnätet.
Objekten kommer till stor del att startas under 1992.

Av anslaget är 5,5 miljarder reserverade för de s.k. storstadupp-
görelsema. Förhandlingar pågår i syfte att nå slutliga överenskommelser.
De frågor som är föremål för dessa förhandlingar är för Stock-
holmsregionen bl.a. frågan om Öster- och Västerleden och frågan om
avgifter på biltrafiken. I Göteborg är bl.a. dragningen av väg E 6 förbi
Göteborg föremål för diskussioner.

Analys av verksamheten

Regeringens omläggning av den ekonomiska politiken innebär bl.a. en
ny syn på enskilt ägande, enskilt företagande och sparande samt en skärpt
konkurrenspolitik. På kommunikationsområdet innebär detta avreglering
samt att vissa verksamheter kommer att bolagiseras. I regeringens
proposition (1991/92:38) om inriktningen av den ekonomiska politiken

aviseras vissa förslag i riktning mot en ökad marknadsanpassning och
konkurrens. Det gäller telemarknaden, televerkets bolagisering, sjöferten,
luftfartsverkets struktur och inrikesflygets avreglering. I 1992 års
budgetproposition aviseras också en avrelgering av postens verksamhet,
bolagisering av postverket och ökad konkurrens på järnväg.

Under år 1991 fettades beslut om att bidra till investeringar i flera stora
väg- och jämvägsprojekt. Bland dem kan nämnas utbyggnaden av
jämvägssystemet i Mälardalen och byggandet av en tunnel genom
Hallandsåsen samt delar av vägarna E3, E4 och E6.

Riksdagen angav våren 1991 inriktningen av trafikverkens planering
(prop. 1990/91:87, TU24, rskr. 286). Utgångspunkten för regeringens
förslag i budgetpropositionen (1991/92:100) är vidare riksdagens trafik-
politiska beslut år 1988, de av riksdagen festlagda riktlinjerna för 1990-
talets miljöpolitik och den miljöpolitiska strategi som läggs fram i 1992
års budgetproposition. Som grund för beslut om investeringar i vägar och
järnvägar bör i första hand ligga den analys som den statliga produktivi-
tetsdelegationen nyligen presenterat. Även miljömålen och strävan efter
regional balans måste beaktas.

Det eftersatta underhållet av infrastrukturen är en fråga som kräver
omedelbara åtgärder.

De sammanlagda behoven av medel till investeringar och underhåll i
infrastrukturen är omfettande och överstiger betydligt nuvarande
anslagsnivåer. Finansieringen av ökade investeringar i infrastrukturen kan
i begränsad omfettning ske genom införande av vägavgifter och olika
former av samfinansiering. Som ett led i regeringens tillväxtpolitik är det
därför nödvändigt att öka utgifterna för infrastruktursatsningar.

Det är också nödvändigt att vidta åtgärder som effektiviserar utnyt-
tjandet av befintliga resurser inom kommunikationssektorn. Avskaffandet
av konkurrensbegränsningar genom avreglering och avmonopolisering är
därför angelägen.

Arbetet med att skapa en avreglerad luftfertsmarknad med konkurrens
kommer att påskyndas. En ytterligare avreglering bör kunna ske under
år 1992. Arbetet med att anpassa myndighetsstrukturen till de förändrade
konkurrensförhållandena inom flygsektorn skall fortsätta med inriktning
på ett samlat förslag senast i nästa års budgetproposition.

Den kommande avregleringen och bolagi seringen främst på post-, tele-
och luftfertsområdena kan medföra vissa kostnader för att säkerställa
bl.a. statens sociala och regionalpolitiska åtaganden. Bakgrunden till detta
är att finansieringen av dessa åtaganden hittills har skett inom ramen för
bl.a. postens och televerkets totala verksamhet. Vid en avreglering
minskar sannolikt denna finansieringsmöjlighet vilket kan innebära att
nya lösningar måste sökas.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

VII. Finansdepartementet

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

92/93 Förändring till Genomsnittlig procentuell

------------------------------- förändring per år

93/94 94/95 95/96 96/97 92/93- 86/87-

96/97 90/91

Totala utgifter	88 195	2 544 -9 078	-5 025	-3 773	-4,7	-
därav:
Skatteadministrationen	5 085	-163 -115	-115	0	-2,0	15,2
Riksgäldskontoret och kostnader
för statsskuldens förvaltning	627	-50 -11	108	-48	-0,4
Bidrag och ersättningar till
kommunerna	40 448	6 592 -2 504	-1 581	-1 571	0,6"	0,8
Tullverket	1 174	-37 -20	-16	-28	-2,2	-3,6
Räntebidrag för bostadsbyggande	29 310	-1 759 -3 578	-3 195	-2 056	-10,6	4,3
Investeringsbidrag för
bo stad sbyggande	6 600	-2 287 -2 779	-89	-42	-32,1	-

Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

* Redovisades under riksdagen och dess myndigheter under denna tidsperiod.

** Fr.o.m. kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella statsbidragssystemet.

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna inom finansdepartementets område domineras av transferingar
till bostadsbyggandet och kommunerna. Statens utgifter för räntebidrag
och investeringsbidrag påverkas främst av räntenivåer, ny och ombyggan-
dets omfattning samt produktionskostnadernas omfattning och utveckling.
Utgifterna består huvudsakligen av transfereringar till ägare av fler-
bostadshus och småhus. Transfereringar till kommunerna utgår i form av
skatteutjämningsbidrag. Bidragets utveckling påverkas av skattesatsänd-
ringar och utvecklingen av skatteunderlaget totalt sett. Konsumtionsut-
gifterna utgörs bl.a. av löneutgifter för framförallt skatteförvalting och
tullväsendet. Dessa utgifter styrs främst av löne- och prisutvecklingen.

Utgiftsutvecklingen på anslaget täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m. styrs av de kollektivavtal om löner och andra anställ-
ningsvillkor som träffas mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden.
Avtal har träffats för tiden den 1 januari 1991 - den 31 mars 1993. För
tiden därefter saknas kollektivavtal. Lönesumman för statligt reglerade
tjänster exkl. lönekostnaderna vid de statliga affärsverken uppgår till ca
50 miljarder kronor inkl, sociala avgifter. Vaije procents löneökning
motsvarar således utgifter om drygt 500 milj. kr.

Analys av verksamheten

Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

Inom den nya organisation för skatteförvaltningen som trädde i kraft den
1 januari 1991, med en gemensam skattemyndighet i varje län, har vid
flertalet myndigheter en ny inre organisation genomförts den 1 janauri

1992. Syftet med omorganisationen är bl.a. att verksamheten skall
decentraliseras och bedrivas mera integrerat än tidigare för olika skatter
och avgifter. Detta förutsätter en omfördelning av resurser och kom-
petens som inte kan genomföras fullt ut under de första åren av alla
myndigheter. Arbetsformerna kommer i stället att förändras successivt
under den närmaste tiden.

Den 1 janauri 1992 tog kronofogdemyndigheterna över handläggningen
av mål om betalningsföreläggande och handräckning från tingsrätterna.

I årets budgetproposition har arbetet med omställning och minskning
av den statliga administrationen inom RSVs verksamhetsområde
behandlats. Ett långsiktigt sparmål har för detta verksamhetsområde satts
upp för perioden t.o.m. budgetåret 1995/96. Budgetförslaget för
budgetåret 1992/93 innebär att vissa besparingar tas hem utöver vad som
följer av det generella besparingskravet. En fördjupad prövning av
verksamheten skall ske inför perioden 1993/94-1995/96 och det är därför
för tidigt att nu uttala sig om vilka krav på besparingar som totalt sett
bör ställas for perioden i dess helhet.

Den årliga resultatredovisning som RSV avgav i september 1991 ger
en uppfattning om hur styckkostnaden för viktigare slag av prestationer
har utvecklats från 1989 till 1990. Som exempel kan följande nämnas. I
taxeringsverksamheten är kostnaden per granskad deklaration 186 kr.
Inom uppbördsverksamheten uppgår samma kostnad, räknat per
skattsedel, till 119 kr. Kostnaden per hanterad deklaration inom
mervärdesskatteområdet uppgår till ca 120 kr.

Vad gäller kronofogdemyndigheterna redovisar RSV för år 1990 en
kostnad på ca 18 kr. för vaije 100-lapp som levererats in till boigenären.
Uppgiften avser genomsnittlig kostnad för enskilda och allmänna mål.
Betalningar som under målets handläggning görs direkt till borgenären
ingår inte i beräkningen.

Riksgäldskontoret och kostnader för statsskuldens förvaltning

Huvuddelen av kostnaderna för statens skuld är räntekostnader. Dessa
redovisas på anslaget Räntor på statsskulden, m.m. under sextonde
huvudtiteln. Övriga kostnader för statskulden redovisas under anslagen
Riksgäldskontoret: Förvaltningskostnader och Riksgäldskontoret:

Kostnader för upplåning och låneförvaltning. Vid analys av de totala
kostnaderna för statsskulden bör dessa kostnadskomponenter betraktas i
ett sammanhang.

Belastningen av riksgäldskontorets största anslag, Kostnader för
upplåning och låneförvaltning, är mycket svår att förutsäga, då den totala
upplåningsvolymen påverkas direkt av utfallet på statsbudgeten.
Belastningen bör också, enligt ovan, ses tillsammans med belastningen
på anslaget Räntor på statsskulden m.m. Den trendmässiga belastningen
av anslaget bör dock vara ej ökad belastning. Detta motiveras av att
andelen hushållsupplåning verkar minska till fördel för andelen penning-
och obligationsupplåning som ökar. Hushållsupplåningen innefattar högre
provisionskostnader än penning- och obligationsupplåningen. Riksgälds-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

kontoret arbetar dessutom med att effektivisera hanteringen av hushåll-
upplåningen vilket bör leda till en minskad belastning av anslaget.

Tullverket

Tullverksamheten är inne i ett omlättande förnyelse- och förändrings-
arbete. En central uppgift härvid är att genomföra datoriseringen av
import-, transit- och exportrutinema enligt planerna. I budgetpropositio-
nen 1991 uppställdes ett besparingskrav på totalt 300 milj. kr. under en
femårsperiod för tulldatasystemets finansiering. För den långsiktiga
konsekvenskalkylperioden redovisas de förväntade besparingarna hos
tullverket för att finansiera tulldatasystemet.

Bostadsväsendet

Statens utgifter inom bostadsväsendet domineras av räntebidrag för ny-
och ombyggnad av bostadshus. Vid ny- och ombyggnad täcker räntebi-
dragen skillnaden mellan den s.k. garanterade räntan och en beräknad
räntekostnad efter ny- eller ombyggnad. Fr.o.m. den 1 januari 1992
lämnas räntebidrag i princip oberoende av den faktiska finansieringen.
Under perioden fäller statens kostnader för räntebidraget vilket är en
effekt av ett sjunkande bostadsbyggande men främst av sjunkande
räntenivåer.

Räntebidrag lämnas även till vissa underhålls-, reparations- och ener-
giåtgärder.

Statligt stöd lämnas även till vissa ränte- och amorteringsfria tilläggslån
för vissa reparations-, och ombyggnadsåtgärder i hyres- och bo-
stadsrättshus.

Riksdagen beslutade den 17 december 1991 om bostadsbyggandets
finansiering år 1992 (prop. 1991/92:56, BoU9, rskr. 75). Beslutet
innebär i förhållande till tidigare gällande regler bl.a. att de särskilda
garanterade räntorna vid ombyggnad slopas och att enhetliga regler införs
för beräkning av den bidragsgrundande räntekostnaden.

Statens kostnader för räntebidragen har under senare år undergått en
dramatisk utveckling vilket redovisar i nedanstående tabell. Denna
utgiftsökning förklaras av höga räntenivåer men också av den kraftiga
ökningen av bostadsbyggnadet och byggkostnadsutvecklingen under
senare år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Utgift för räntebidrag 1987/88 - 1991/92

Miljoner kronor löpande priser

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

87/88

Förändring till

Genomsnittlig procentuell
förändring per år
87/88-

91/92

88/89 89/90

90/91 91/92

Räntebidrag

13 269

1 948 5 298

2 349 6 536

22,0%

Kommentar: Beloppet för 1991/92 har beräknats
Källor: Riksrevisionsverket och Finansdepartementet

Regeringen tillkallade därför en utredare som nyligen lagt fram ett
förslag om ett nytt system för stödet till bostadsfinansieringen efter 1992.
Statsrådet Lundgren kommer senare denna dag att redovisa ett förslag
som innebär en successiv minskning av räntebidragen.

Statligt investeringsbidrag lämnas fr.o.m. den 1 januari 1991 för ny-
och ombyggnad av permanenta bostäder. Bidraget har till syfte att kom-
pensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följer av att
mervärdesskatten för byggnads- och anläggningsarbeten sedan den 1
januari 1991 tas ut utan reduktion. Som en följd av det förslag om
sänkning av mervärdesskatten som senare denna dag presenteras föreslås
att investeringsbidraget slopas från och med 1 januari 1993.

De statliga ränte- och investeringsbidragen administreras av boverket
och länsbostadsnämnderna. Redan fattade beslut innebär minskade arbets-
uppgifter hos länsbostadsnämnderna och att en anpassning av organisa-
tionens storlek kommer att ske under tiden fram till den 31 december
1993.

I samband med utredningen av ett nytt förenklat finansieringssystem
kommer boverkets och länsbostadsnämndernas roll i sammanhanget att
ytterligare övervägas.

De nya regler som gäller fr.o.m. den 1 januari 1992 innebär att Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, får lämna fullständiga finan-
sieringslån i full konkurrens med övriga låneinstitut.

Allmänna bidrag till den kommunala sektorn

Anslagen omfattar skatteutjämningsbidrag till kommuner och landsting
och bidrag till kommuner med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen.

Skatteutjämningssystemet syftar till att utjämna de stora skillnader som
finns mellan enskilda kommuner resp, landsting i fråga om skattekraft
och kostnader för bedrivande av kommunal verksamhet.

Skatteutjämningsavgiftema i nuvarande system har gått mot en allt
högre progressivitet, dvs. allt mer pengar har tagits från kommuner med
högt skatteunderlag för att finansiera bidragen till kommuner med lågt
skatteunderlag. Systemet i sin helhet omfattar ordinarie skatteutjämnings-
bidrag, extra skatteutjämningsbidrag, allmän skatteutjämninsavgift samt

särskild skatteutjämningsavgift. Det ordinäre skatteutjämningsbidraget Prop. 1991/92:150
utgör ett ekonomiskt stöd till kommuner och landsting utan förbehåll Bilaga 1:1.2
beträffande användning och utan koppling till viss verksamhet. Genom
detta bidrag garanteras kommunerna och landstigen ett viss skatteunder-
lag, dvs. antal skattekronor i förhållande till riksgenomsnittet. Därutöver
finns möjligheter att få extra skatteutjämningsbidrag på vissa särskilda
grunder.

Skatteutjämningsbidragets utveckling påverkas, förutom av skattesats-
ändringar, dels av utvecklingen av det egna skatteunderlaget i enskilda
kommuner och landsting, dels av hur skatteunderlaget totalt sett
förändras. Under senare år har kommunerna och landstingen själva fått
finansiera bidragsökningama genom att betala skatteutjämningsavgifer till
staten.

Kommunalekonomiska kommittén anser att det är angeläget att i
samband med införandet av ett nytt statsbidragssystem minska trans-
fereringarna mellan den statliga och kommunala nivån. Skatteutjämnings-
bidrag, skatteutjämningsavgift samt bidrag till kommuner och landsting
med anledning av avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen
utgör en del av denna rundgång av pengar och bör därför avskaffas så att
utjämningen av skattekraft mellan kommunerna fortsättningsvis enbart
sker genom att statliga medel tillförs kommunerna. Statsrådet Wibble
presenterar senare denna dag ett kommunalekonomiskt förslag med
anledning av kommunalekonomiska kommitténs betänkande, Kommunal
ekonomi i sammhällsekonomisk balans - statsbidrag för ökat handlings-
utrymme och nya samarbetsreformer SOU 1991:98.

Utgifter som helt eller delvis redovisas utanför statsbudgeten

Statlig lokalförsörjning

Investeringar inom byggnadsstyrelsens lokalhållningsområde redovisas i
form av en rullande treårsplan. Planen omfattar medel för både bygg-
nadsarbeten och fastighetsförvärv. Investeringarna inom hela byggnads-
styrelsens lokalhållningsområde förbudgetåren 1992/93-1994/95 beräknas
till 2,05 miljarder kronor per år. Byggnadsstyrelsen finansierar invest-
eringarna genom upptagande av lån i riksgäldskontoret till marknads-
mässiga villkor.

Effekter av den internationella integrationen

Det fortsatta integrationsarbetet har bedömts få effekter på det svenska
skattesystemet bl.a. vad gäller vägtrafikbeskattningen. Någon mera
väsentlig inverkan på arbetet inom skatteförvaltningen får förändringarna
i första hand om de innebär att någon skatt eller avgift helt avskaffas
eller att någon ny tillkommer.

Allmänt sett måste man utgå från att internationella frågor i beskatt-
ningen kommer att bli mera vanliga än f.n., liksom indrivningsärenden
med utländsk anknytning. Skattemyndigheternas kontrollverksamhet kan
också komma att påverkas av ändrade regler för utlandsbetalningar m.m.

Även myndigheternas interna administration kommer att påverkas av
bl.a. ändringar i upphandlingsbestämmelsema.

Att nu dra några slutsatser om totala effekter av integrationsarbetet för
skatteförvaltningen och exekutionsväsendet, exempelvis vad gäller
utvecklingen av administrationskostnaderna, är knappast möjligt. Det kan
nämnas att regeringen i de särskilda direktiven för den fördjupade
anslagsframställning som RSV skall avge hösten 1992 har uppdragit åt
verket att belysa hithörande frågor.

Ett viktigt led i införandet av EG:s s.k. inre marknad är att några
tullformaliteter eller tullkontroller vid ett gränsöverskridande mellan två
EG-länder i princip inte längre skall förekomma. Den fortsatta västeuro-
peiska integrationsprocessen och ett framtida svenskt medlemskap i EG
kommer därför att medföra stora förändringar för tullverksamheten
framöver.

I en skrivelse den 4 december 1991 till regeringen har generaltullstyrel-
sen dels redovisat en sammanfattning av pågående utrednings- och
analysarbete om tullen och EG, dels fört fram vissa grundläggande
synpunkter på hur tulluppgiftema bör hanteras i framtiden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

VIII. Utbildningsdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93 Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
	93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
	93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter	50 911 -18 779’	151	721	219	-10,1
därav:
Det offentliga skolväsendet	23 700 -19 883	0	0	0	-36,7	3,0
Grundläggande
högskoleutbildning m.m.	340 235	312	260	137	2,7	-7,3
Forskning	7 043 137	136	136	4	1,4	6,5
Studiestöd	8 874 -31	282	241	106	1,6	-3,6

Källor: Riksrevisionsverket och Utbildningsdepartementet

* Fr.o.m. kalenderåret 1993 ingår vissa statsbidrag till kommunerna i det nya generella statsbidragssystemet.

Utgiftsstyrande faktorer

Större delen av utgifterna styrs främst av löne- och prisutvecklingen.
Sektorsbidraget till skolverksamheten beräknas för budgetåret 1992/93
utifrån ett särskilt skolindex. I övrigt är det elevutvecklingen som i
huvudsak styr sektorsbidragets utveckling.

Skolväsendet

Analys av verksamheten

Under de senaste åren har en betydande decentralisering skett inom
skolväsendet. Syftet har varit att göra skolan mer mål- och resultatorien-
terad.

Sektorsbidraget, ett finansiellt stöd för driften av skolverksamheten

Ett nytt statsbidragssystem för skolområdet infördes fr.o.m. den 1 juli
1991. Sektorsbidraget utgör ett generellt finansiellt stöd till driften av det
kommunala offentliga skolväsendet, dvs. grundskola, gymnasieskola och
kommunal vuxenutbildning. Beräkning av statsbidraget görs enligt olika
beräkningsmodeller för resp, skolform. I beräkningsmodellerna används
strukturella kriterier som bygger på offentlig statistik. Bidraget räknas
upp vatje budgetår med ett skolindex. Sektorsbidraget täcker ca 50 % av
kommunernas kostnader för ifrågavarande skolverksamhet.

Kommunerna, som sedan den 1 januari 1991 har det fulla arbetsgivar-
ansvaret för skolledare och lärare, har frihet att själva besluta om sin
skolorganisation och använda resurserna på bästa sätt för att nå upp till
de nationella mål som satts upp för skolverksamheten. Dessa fästställs av
regering och riksdag, bl.a. genom skollag och läroplaner. Enligt
skollagen skall kommunen anta en skolplan, av vilken bl.a. skall framgå
de åtgärder som kommunen avser vidta för att uppnå de nationella målen.

7 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Kostnaderna för skolverksamheten påverkas av elevutvecklingen. För
grundskolan visar prognoserna för elevutvecklingen under 1990-talet på
en ökning av elevantalet.

Diagram 1 Barn i grundskolan uppdelat på skolstadium 1990-1997

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Källa: Utbildningsdepartementet

Riksdagen har beslutat att skolstarten skall göras mer flexibel fr.o.m.
läsåret 1991/92 på så sätt att vårdnadshavaren får avgöra om barnet skall
börja skolan det år barnet fyller sex år eller påföljande år. En övergångs-
tid om sex år tillämpas, under vilken kommunerna kan bestämma i vilken
takt sexåringar skall tas in i skolan. Denna möjlighet utnyttjades endast
av 2 % av samtliga sexåringar för innevarande budgetår. Antalet
sexåringar som börjar skolan kommer att påverka statsbidraget fr.o.m.
budgetåret 1992/93. Under den kommande femårsperioden har uppskat-
tats att en utökning av sexåringarna i skolan kommer att ske med 10 %
varje år.

Målsättningen för gymnasieskolan är att alla ungdomar under 20 år
skall genomgår en treårig gymnasieutbildning. Kommunen är skyldig att
erbjuda varje 16-19-åring plats i antingen sin egen eller någon annan
kommuns gymnasieskola. En reformering av gymnasieskolan i denna
riktning inleds fr.o.m. läsåret 1992/93 och skall vara fullt genomförd
läsåret 1995/96 (prop. 1990/91:85, UbU 16, rskr. 356).

För gymnasieskolans del beräknas bidraget per elev utifrån antalet
ungdomar i åldern 16-19 år i kommunen. Under 1990-talet sker en
nedgång i detta antal. Förändringen av populationen samt förhållandet
mellan antalet 16-åringar och antalet i den totala populationen framgår av
nedanstående diagram.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Diagram 2 Andelen 16-åringar i förhållande till målpopulationen ungdomar i
åldern 16-19 år

Källa: Utbildningsdepartementet

Läroplanskommitten (Dir. 1991:117) har till uppgift att utarbeta mål-
och riktlinjer för grundskolan, gymnasieskolan och kommunal vuxenut-
bildning samt förslag till tim- och kursplaner för grundskolan. Utgångs-
punkten skall vara att målen formuleras så att resultatet av undervis-
ningen kan värderas i förhållande till målen, såväl på riks- som kommun-
nivå och i de enskilda skolorna.

Riksdagen har beslutat om lika behandling av kommunala skolor och
fristående skolor godkända for vanlig skolplikt. Fr.o.m. budgetåret
1992/93 har därför bidraget till dessa skolor inräknats i sektorsbidraget,
varefter kommunen får fördela bidraget till alla skolor inom kommunen.

Bidrag till driften av fristående skolor på gymnasial nivå beräknas
under ett särskilt anslag och för budgetåret 1992/93 har ca 190 milj.kr.
beräknats för dessa skolor.

Skolverkets resultatuppföljning.

Ett viktigt steg för att förbättra möjligheten till uppföljning på skolom-
rådet är det system för resultatorienterad uppföljning på nationell nivå
som skolverket har i uppdrag att utforma.

Uppföljningssystemet skall ge den information som behövs för att
ansvariga skall kunna

- få en adekvat bild av verksamhetens organisation, resursförbrukning
och resultat,

- påverka verksamheten genom de styrmedel som står till buds på den
aktuella ansvarsnivån,

- följa och bedöma om verksamheten utvecklas i riktning mot de
uppställda målen.

Uppföljningssystemet skall påbörjas senast budgetåret 1992/93. Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Den internationella integrationen.

Såvitt nu kan överblickas påverkas inte skolområdet av vare sig EES-
avtalet eller Sveriges eventuella medlemsskap i EG.

Mtrksamhetens kostnader och anslagsutveckling

Sektorsbidraget täcker ca 50 % av kommunens kostnader för skol-
verksamhet. Uttryckt som bidrag per elev motsvarar detta i genomsnitt
ca 22 000 kr./elev i grundskolan. Kostnaden per elev i specialskolorna
är betydligt högre men har beräknats utifrån andra förutsättningar,
eftersom staten svarar för praktiskt taget samtliga kostnader där.

Under LK-perioden påverkas anslaget till skolan av de förslag som
kommer att föreläggas riksdagen med anledning av kommunalekonomiska
kommitténs betänkande (SOU 1991:98). Enligt kommitténs förslag skall
följande bidrag inordnas i det nya statsbidragssystemet:

- sektorbidraget

- bidraget till driften av särskolor

- bidraget till driften av särvux

- bidraget till undervisning av invandrare i svenska språket.

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 9, s. 46) har
föreslagits att den av riksdagen beslutade statliga finansieringen av
kostnaderna för gymnasieskolans reformering inte genomförs under
budgetåret 1992/93. Den statliga finansieringen av reformen beräknas
dock genomföras fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Folkbildning

Fr.o.m. budgetåret 1991/92 infördes ett nytt system för statsbidrag till
folkhögskolor och studieförbund. Grundtanken i det nya systemet är att
övergå från regelstyrning till målstyrning. Statsbidraget ges till ett
folkbildningsråd som ett samlat finansiellt stöd till folkbildningen. Det
ankommer på folkbildningsrådet att fördela statsbidraget till studieförbund
och folkhögskolor med hänsyn till de av regering och riksdag lästställda
målen för folkbildningen.

Statsbidraget anvisas under ett anslag som inte får överskridas utan
godkännande av riksdagen.

Studiestöd

Studiehjälp

Utgifterna för studiehjälp har för budgetåret 1992/93 beräknats till ca 2,3
miljarder kr. Utgiften är till största delen beroende av antalet studerande
på gymnasial nivå. I början av långtidsperioden beräknas antalet elever
i gymnasieskolan minska något. Under senare delen beräknas antalet
studiehjälpsberättigade elever däremot öka främst som en följd av att de

yrkesförberedande utbildningarna i gymnasieskolan förlängts till tre år.
Totalt under långtidsperioden beräknas en utgiftsökning på drygt
200 milj. kr.

Studiemedel

Studiemedelsanslagets storlek beror i huvudsak av antalet studiemedels-
tagare, basbeloppets storlek, upplåningsräntan i Riksgäldskontoret samt
löneutvecklingen i samhället.

Studiemedlen består av bidrag och lån. Utgifterna för bidrag beräknas
öka med drygt 450 milj. kr. under långtidsperioden på grund av att
antalet nyböijarplatser i högskolan utökas.

Utgifterna för lån är beroende av följande förhållanden. Den del av
Centrala studiestödsnämndens ränteutgifter till Riksgäldskontoret som inte
täcks genom återbetalning av lån regleras genom ett bidrag över
statsbudgeten. Den totala skuldstocken ökar kontinuerligt under hela
långtidsperioden eftersom endast relativt få låntagare i det nya studie-
medelssystemet, som infördes den 1 januari 1989, har påböijat åter-
betalning i full omfattning. Detta medför en kraftig ökning av ränte-
utgifterna. Efter hand som fler låntagare övergår till förvärvsarbete ökar
också återbetalningarna. I slutet av perioden uppskattas den årliga
återbetalningen vara ca 1,2 miljarder kr.

Även räntenivån är av stor betydelse för anslagsbelastningen. En
procents förändring av Riksgäldskontorets utlåningsränta innebär vid
slutet av perioden en ökning resp, minskning med ca 380 milj. kr.

I förra årets kompletteringsproposition framhölls att de långsiktiga
beräkningarna av studiemedelsanslagets utveckling var osäkra, eftersom
främst storleken på den årliga återbetalningen var svår att förutse.
Motsvarande gäller även nu.

Vuxenstudiestöd

Vuxenstudiestöden finansieras genom utbildningsavgiften som under
1992/93 utgör 0,31 % av underlaget för arbetsgivaravgifter. Av avgiften
avser 0,27 % vuxenstudiestödsändamål. Anslaget för vuxenstudiestöd
uppgår under 1992/93 till 1,3 miljarder kr. Genom avgiften finansieras
också timersättning vid vissa vuxenutbildningar och ett visst bidrag till
folkbildningen. Inkomsterna från utbildningsavgiften är beroende av
löneutvecklingen i samhället.

Högskola och forskning

Strukturella förändringar

I promemorian "Fria universitet och högskolor" (DS 1992:1) har pre-
senterats en reformstrategi för universiteten och högskolorna.

Remissbehandling av promemorian pågår och är en viktig del av
underlaget för de politiska beslut som senare under år 1992 skall lättas
av regering och riksdag i dessa frågor.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Grundläggande högskoleutbildning Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2
Högskolans grundutbildning bedrivs dels vid statliga universitet och
högskolor, dels vid kommunala och landstingskommunala vårdhögskolor.

De faktorer som styr anslagen till högskolans grundutbildningar är den
totala dimensioneringen uttryckt i antalet nybörjarplatser (planeringsr-
amar), utbildningarnas längd samt kostnad per student. I anslagen ingår
kostnader för administration, bibliotek samt övriga kringkostnader för
högskoleenheterna. Staten ger ett bidrag till kommuner och landsting för
vårdhögskolornas utbildningar som motsvarar 25-30 % av de totala
kostnaderna för dessa utbildningar.

Den ökning av antalet årsstudieplatser som skett i högskolan under de
senaste åren kan till stor del hänföras till grundskollärarreformen, som
innebar en förlängning av lärarutbildningen och till införandet av
ingenjörsutbildningen i högskolan.

De beslut om ökningar av högskolans dimensionering som riksdagen
tog beslut om under våren 1991 och hösten 1991 (tilläggsbudget I) samt
regeringens förslag till ökningar för budgetåret 1992/93 innebär en
sammanlagd ökning med 17 500 årsstudieplatser fram t. o. m. 1996/97.
I den proposition om lärarutbildning (prop. 1991/92:75) som regeringen
nyligen lagt fram föreslås ytterligare 1 450 nyböijarplatser, vilket under
femårsperioden innebär en ökning av antalet årsstudieplatser med 5 400.

I 1992 års budgetproposition meddelade utbildningsministern att han
avser att återkomma i den kommande treårsbudgeten med en utökning av
högskolan med ytterligare 8 000 nybörjarplatser. Därmed har målet om
18 000 nyböijarplatser under femårsperioden 1991/92-1995/96 uppnåtts.

Kostnaden för denna ökning av högskolans grundutbildning är
beräknad till 1 280 milj. kr. under perioden 1993/94 - 1996/97. Av detta
belopp är 118 milj. kr. kostnader för ökningar som riksdagen beslutat om
på eget initiativ.

Enligt tidigare beslut av riksdagen kommer högskolornas anslag för
grundläggande utbildning fr.o.m. budgetåret 1993/94 att anvisas
högskolevis och övergå till treårigt ramanslag.

Bidragen till den kommunala delen av högskolan kommer enligt förslag
i 1992 års budgetproposition att förändras under budgetåret 1992/93.
Förslaget innebär att bidraget per utnyttjad årsstudieplats blir detsamma
för samtliga utbildningar.

Forskning och forskarutbildning

Anslagen till forskning och forskarutbildning m.m. inom Utbildnings-
departementets verksamhetsområde uppgår innevarande budgetår till
drygt 7 miljarder kr. Fakultetsanslagen utgör härav ca 4 miljarder kr.
medan forskningsrådens anslag sammanlagt är drygt 1 miljard kr.
Ytterligare en omfettande post i forskningsbudgeten utgörs av de
ersättningar för kostnader i samband med klinisk utbildning och forskning
som utgår till vissa landstingskommuner/kommuner enligt avtal om
samarbete om läkarutbildning och forskning m.m., nära 1,4 miljarder kr.

Riksdagen beslutade våren 1990 om inriktningen av forskningspoli-

tiken. Beslutet omfattar treårsperioden 1990/91 -1992/93 .

Regeringen har i regeringsdeklarationen klart markerat att förstärkta
insatser skall göras inom forskningen och forskarutbildning. Nästa
forskningsproposition planeras till våren 1993. Denna proposition skall
avse perioden 1993/94 - 1995/96. Berörda myndigheter utarbetar nu
underlag för propositionen. Förberedelserna för propositionen kommer
bl.a. också att omfatta överläggningar med regeringens forskningsbered-
skap.

Den internationella integrationen

Internationell samverkan är en förutsättning för en kvalitativt högstående
forskning. Det internationella samarbetet har ökat väsentligt i omfattning
under den senaste tioårsperioden och även områden som tidigare var mer
"nationella" såsom viss humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning,
bedrivs i dag i ett nära samarbete med forskare i andra länder.

Det institutionella samarbetet, t.ex. i gemensamma forskningsanlägg-
ningar, omfattar i första hand Europa. EES-avtalet kommer att ytter-
ligare öka detta samarbete. EES-avtalet innebär att Sverige deltar fullt ut
i hela EG:s forskningsprogram. Antalet och andelen forskningsprojekt i
samarbete med enskilda forskargrupper i EG-länder kommer att öka
väsentligt under 1990-talet. Den höga kvaliteten på svensk forskning gör
att Sverige kommer att få en väsentlig "återbetalning" från EG i form av
omfattande projektdeltagande i ramprogrammet.

Sveriges samarbete med grannländer i öst kommer att öka betydligt.
Detta kommer att ske både genom bilateralt samarbete mellan enskilda
universitet och högskolor och deras motsvarigheter i Baltikum och
Ryssland och genom större internationella samarbetsprogram.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

IX. Jordbruksdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	7 731	-2 435	-601	-291	-253	-14,4	-2,5
Jordbruk och trädgårdsnäring	3 987	-1 684	-417	-223	-35	-20,2	-2,2
Livsmedel	602	-2	0	0	0	0,0	-5,5
Utbildning och forskning	1 228	-25	-22	0	0	-0,9	-2,1
Biobränslen	874	-639	-5	-5	-205	-61,1

Källor: Riksrevisionsverket och Jordbruksdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

Utgifterna består till över hälften av transfereringar, främst stöd till
jordbruksföretag i samband med reformeringen av jordbrukspolitiken.
Konsumtionsutgifterna avser förvaltningskostnader, av vilka lantbruks-
universitetets kostnader utgör en stor del. Faktorer som är styrande för
utgifternas utveckling är framför allt löne- och prisutvecklingen.

Analys av verksamheten

Den framtida jordbruks- och livsmedelspolitiken

Huvudfrågorna för jordbruksdepartementet under de kommande åren är
arbetet med en reformering av den svenska jordbruks- och livsmedels-
politiken samt anpassning av politiken till medlemskap i EG och
resultatet av ett eventuellt GATT-avtal.

Även om jordbruket i princip hållits utanför EES-avtalet mellan EG
och EFTA-ländema kommer det bilaterala jordbruksavtalet mellan
Sverige och EG inom EES ram att medföra ökade exportmöjligheter och
ökad konkurrens för svenskt jordbruk och livsmedelsindustri och därmed
påbörjad anpassning till EG-förhållanden.

Riksdagen beslutade våren 1990 om en ny livsmedelspolitik (prop.
1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Den livsmedelspolitiska reformen
fullföljs nu i enlighet med detta beslut. Det innebär att omställningen av
jordbruket genomförs med siktet inställt mot en bättre balans mellan
produktion och efterfrågan inom landet samtidigt med en satsning på
alternativ till dagens livsmedelsproduktion. Konsumenternas krav på
tillgång till ett varierat utbud av livsmedel av god kvalitet till rimliga
priser skall även tillgodoses.

För att omställningen skall ske under socialt acceptabla former
beslutade riksdagen om en rad övergångsåtgärder.

Det livsmedelspolitiska beslutet innebär bl.a. att jordbruket ges tillfälle
att under en femårig övergångsperiod anpassa och ställa om produktionen
till nya villkor. Ett viktigt inslag är omställningsstödet vilket syftar till att

underlätta varaktig omställning av åkermark till annan produktion än Prop. 1991/92:150
livsmedelsproduktion. Stödet lämnas i form av villkorslån. Bilaga 1:1.2

Huvudvillkoret är att marken är varaktigt omställd när den femåriga
övergångsperioden löper ut.

Andra övergångsåtgärder som finns är att lämna ett direkt inkomst-
stöd, anläggningsstöd vid plantering av lövskog och anläggning av
energiskog eller våtmarker, stöd till utslaktning av mjölkkor och stöd till
skuldsatta jordbrukare. Vidare finns ett temporärt exportfmansieringsstöd
för kött samt särskilda medel för rådgivning och utbildning av lant-
brukare. Sammanlagt beräknas kostnaderna för dessa övergångsåtgärder
samt de nya permanenta åtgärder som beslutats, däribland en utbyggd
livsmedelsberedskap, uppgå till 13,6 miljarder kronor för perioden
1991/92 — 1994/95. Huvuddelen av dessa kostnader uppstår under
periodens inledning.

Arbetet de närmaste åren inriktas på att följa upp reformen så att den
bidrar till att nå de olika målsättningarna för den nya politiken. Det är
därför av största vikt att följa prisutvecklingen inom jordbruks- och
livsmedsektom liksom utvecklingen av jordbruket, produktionens
regionala fördelning, struktur i övrigt liksom utvecklingen av komplement
och alternativ till traditionell produktion samt lönsamheten inom sektorn.
Omställningens betydelse för livsmedelsförsöijningsförmågan måste
följas. Uppföljningen gäller också omställningens omfattning och
påverkan på marknaden. En avgörande faktor för möjligheterna att nå de
uppställda målen är i vilken utsträckning den nya politiken leder till en
dämpad utveckling av produktionskostnader och konsumentpriser inom
livsmedelssektorn.

Utvecklingen under år 1991 medförde att balans uppnåddes inom
animalieproduktionen. Även omställningen inom vegetabilieproduktionen
var framgångsrik. Konsumentprisutvecklingen för jordbruksprodukter var
väsentligt lägre än den genomsnittliga konsumentprisutvecklingen i
samhället.

Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik innebar bl.a. att den
interna marknadsregleringen avskaffades med böijan den 1 juli 1991.
Därmed avvecklades även de interna avgifterna som finansierade
regleringen.

Skyddet av svenskt jordbruk och livsmedelsindustri består nu i
huvudsak av ett gränsskydd. Sedan den 1 juli 1991 förs alla inflytande
införselavgifter vid import av jordbruksprodukter till statsbudgeten. Som
en följd av bl.a. Sveriges ansökan om medlemskap i EG tillsattes i
januari 1992 en kommission med uppdrag att förbereda en avstämning av
jordbrukets omställning. I sitt arbete skall kommissionen beakta effekter
och faktorer som inte var kända eller förutsedda vid tidpunkten för det
livsmedelspolitiska beslutet. Utgångspunkten för arbetet skall vara att
Sverige vid inträdet i EG skall ha en stark och konkurrenskraftig
jordbruksnäring och livsmedelsindustri.

Effekter av den internationella integrationen Prop. 1991/92:150

Till skillnad mot flertalet andra näringsgrenar hålls jordbruket och fisket 1-1.2

i stort sett utanför den integrationsprocess som blir följden av EES-
avtalet. Jordbruket och fisket blir därför några av de stora frågorna i
samband med Sveriges förestående medlemskapsförhandlingar. EG-
medlemskapet kommer att medföra stora förändringar med bl.a.
anpassning av de svenska reglerna till EG:s regelverk och deltagande i
EG:s omfåttande finansieringssystem. Den gemensamma jordbrukspoli-
tiken (CAP) kommer sannolikt att vara avsevärt förändrad år 1995, då
Sverige tidigast kan vara EG-medlem. Förändringen är en följd både av
de interna reformsträvandena och den internationella utvecklingen
(G ATT-Uruguay rundan). Trots en utveckling mot avsevärt ökad
användning av direktstöd kommer marknadsinterventioner och exportsub-
ventioner med stor sannolikhet även fortsättningsvis vara viktiga
instrument i en reformerat CAP.

GATT

GATT:s Uruguayrunda har på jordbruksområdet som mål att leda till ett
avtal om successiv och sänkning av stödet till jordbruket. Genom sänkta
exportstöd och gränsskydd är avsikten att få en stabilare och mer
livskraftig världsmarknad för jordbrukets råvaror. Genom att begränsa
de handelssnedvridande stöden medges en övergång till direkta stöd som
med större precision kan riktas mot viktiga mål t.ex. miljöbehov,
regionala och sociala behov.

Ett förslag till ett totalpaket för hela Uruguay rundan presenterades i
december 1991. Avsikten är att förhandlingarna skall avslutas under
våren. I totalpaketet ingår sänkning av intemstöd till jordbruket med
20 %. Gränsskydd och exportstöd skall dras ned med 36 %. Detta skall
göras under perioden 1993 — 1999. Mindre produktionspåverkande
stödformer undantas från neddragning.

Miljöfrågor inom jordbruket

Miljömålet är en viktig faktor i det livsmedelspolitiska beslutet. Ett öppet
och levande kulturlandskap skall bevaras och jordbruket skall användas
som en resurs i miljöarbetet. Jordbruket skall producera livsmedel av hög
kvalitet och andra miljövänliga råvaror.

Den nya livsmedelspolitiken förutsätter ett omfåttande ansvar för att
värna om de odlings- och kulturlandskap som bedöms som värdefulla
från kultur- eller naturvårdssynpunkt. Ett särskilt anslag för att bevara
vissa från natur- och kulturmiljövårdssynpunkt värdefulla odlingslandskap
har därför anvisats. För perioden 1990/91 — 1992/93 beslutade riksdagen
att totalt 550 miljoner kronor skulle anvisas, varav 250 miljoner kronor
avser budgetåret 1992/93. Det nya landskapsvårdsstödet skall således
användas till att säkerställa nationellt intressanta natur- eller kulturmiljö-
värden i landskapet. Regeringen har vidare givit naturvårdsverket i
uppdrag att i samråd med berörda myndigheter fortlöpande utvärdera

miljöeffekterna av den nya livsmedelspolitiken. Riksdagen anvisade våren Prop. 1991/92:150
1991 (prop. 1990/91:90, JoU30, rskr. 338) 58,1 miljoner kronor för att Bilaga 1:1.2
förstärka miljöhänsynen i jordbruket med siktet inställt på att bevara vår
biologiska mångfald och utnyttja de positiva bidrag som näringen kan
lämna i detta hänseende.

I prop. 1991/92:100 bil. 10 har föreslagits att 33 miljoner kronor
anvisas till sådana miljöförbättrande åtgärder som minskar växtnärings-
läckaget i jordbruket och som ger säkrare och minskad användning av
kemiska bekämpningsmedel.

Skogsbruk

Den parlamentariskt sammansatta skogspolitiska kommittén skall
utvärdera politikens mål och medel samt föreslå de förändringar som
bl.a. utvärderingen kan föranleda. Kommittén skall lämna sina förslag
senast den 1 september 1992. Skogsnäringens betydelse för landets
ekonomi är fortfarande stor trots den lågkonjuktur som råder och att
konkurrensen på utlandsmarknaden har ökat. Denna betydelse är en
viktig utgångspunkt för kommitténs arbete. Andra viktiga frågor för
kommittén är skogens roll i den framtida energiförsöijningen samt
luftföroreningarnas påverkan och hänsynen till miljön.

I syfte att höja kunskapsnivån i naturvård och ekologi och informera
om ett mera naturanpassat skogsbruk har skogsvårdsorganisationen
tillsammans med studieförbunden bedrivit en riksomfattande kampanj,
Rikare Skog.

Fiske

Förutsättningarna för den svenska fiskenäringen har förändrats väsentligt
de senaste åren framför allt genom en ökad internationalisering. Haven
har indelats i nationella fiskezoner vilket innebär att tyngdpunkten i det
svenska havsfisket har förskjutits från Västerhavet till Östersjön. Inom
EFTA har träffats en överenskommelse om en liberaliserad handel med
fisk och fiskprodukter. Mellan EFTA och EG har en överenskommelse
träffats om tillskapandet av ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde,
EES. Förhandlingar pågår även inom GATT. Vidare har stora föränd-
ringar skett i fiskbestånd och marknad vilket innebär stora påfrestningar
både för yrkesfisket och den svenska fiskberedningsindustrin. Ett exempel
är det vikande beståndet av torsk i Östersjön. Ett annat är det ökade
beroendet av att avsätta sill på marknaden samtidigt som efterfrågan
generellt sett är svag.

I konsekvens med de internationella överenskommelserna avvecklas
prisregleringsavgiften, som i dag helt finansierar prisregleringen, och alla
generella pristillägg inom prisregleringen på fisk i och med utgången av
budgetåret 1992/93.

Fisket utgör ett viktigt inslag vid de kommande förhandlingarna om ett
medlemskap i EG och förberedelserna inför dessa. Mot denna bakgrund

har regeringen i årets budgetproposition tillfört fiskeriverket 5,9 miljoner
kronor genom omprioriteringar för bl.a. kompetensförstärkning, informa-
tionsinsatser och investeringar i dataprogram.

Forskning

Utvärderingen av Sveriges lantbruksuniversitet är redovisad i betänkandet
(SOU 1991:101) Landskap Näring Kunskap. Det skall efter remissbe-
handling utgöra ett underlag för 1993 års forskningspolitiska proposition.

Efter förslag i forskningspropositionen 1990 anvisades ökade resurser
för skogs- och jordbrukets forskningsråd för perioden 1991/92 -
1993/94.

Verksamhetens kostnader och anslagsutveckling

Under perioden 1992/93 — 1996/97 beräknas transfereringarna till
jordbruks- och skogsägare minska främst till följd av det livsmedels-
politiska beslutet inkl, företags- och branchstöd, med ca 2,7 miljarder
kronor från ca 4,2 miljarder kronor till ca 1,5 miljarder kronor.

I prop. 1991/92:60 om skattepolitik för tillväxt ges näringspolitiken ett
nytt innehåll. Där redovisas ett antal besparingar bl.a. på företags- och
branschstöd. För jordbruksdepartementets verksamhetsområde innebär det
t.ex. att bidragen till jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering
och bidraget till fiskeoiganisationema avvecklas och att bidraget till
fiskevård halveras.

Enligt prop. 1990/91:150 om omställning och minskning av den statliga
administrationen redovisar departementet ett besparingsåtagande på 115
miljoner kronor under perioden 1991/92 -- 1993/94. Under den aktuella
perioden har bl.a. effekter av förenklingen av jordförvärvslagen
(1979:230) lett till administrativa besparingar på statsbudgeten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

X. Arbetsmarknadsdepartementet 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till			Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94 94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94 94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter	38 890	-226 -200	-246	-125	-0,5	-
därav:
Arbetsmarknad m.m.	23 137	-99 -3	0	0	-0,1	-6,7
Arbetslivsfrågor	13 037	-132 -104	-126	-125	-1,0	1,0
Regional utveckling	2 638	6 -94	-120	0	-2,0	7,9

Källor: Riksrevisionsverket och Arbetsmarknadsdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

Utgiftsutvecklingen inom arbetsmarknadsdepartementets område styrs
till stor del av pris- och löneutvecklingen. Statens utgifter är också starkt
beroende av utvecklingen på arbetsmarknaden. De utgiftsstyrande
faktorerna kommenteras utförligare under varje rubrik på följande sidor.

Arbetsmarknad m.m.

Arbetsmarknad m.m. omfattar huvudparten av den verksamhet som
bedrivs vid arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingen exkl. arbetsmarknadsinstituten. Övriga myndigheter
som ingår i området är AMU-gruppen, arbetsdomstolen, statens
förlikningsmannaexpedition och statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar.

Analys av verksamheten

Utgifterna för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna styrs i huvudsak av
utvecklingen på arbetsmarknaden. Även den allmänna löneutvecklingen
påverkar dock kostnaderna för åtgärderna.

Följande faktorer har bedömts som viktiga för den arbetsmarknads-
politiska verksamhetens effektivitet'.

1. Åtgärdssystemets sammansättning; I olika sammanhang har
framhållits att de efterfrågepåverkande åtgärdernas regelverk förhindrar
ett mer resultatorienterat och flexibelt arbetssätt. AMS har föreslagit att
de nuvarande efterfrågepåverkande åtgärderna slås samman till två s.k.
anställningsstöd. Ett förenklat åtgärdssystem skulle medföra admini-
strativa rationaliseringsvinster inom arbetsmarknadsverket (AMV). Att
systemet blir mer flexibelt, dvs. kan anpassas till den arbetssökandes
behov, bör dessutom resultera i en ökad effektivitet och sänkta åtgärds-
kostnader. Regeringen har givit riksrevisionsverket (RRV) i uppdrag att
ge förslag till förbättringar och förenklingar av dessa åtgärder.

Med syfte att förenkla åtgärdssystemet och minska åtgärdskostnadema 1991/92:150
har förslag till förändringar av ungdomsåtgärderna redovisats i sär- Bilaga 1:1.2
proposition (prop. 1991/92:124) under våren.

2. Åtgärdsvolymens omfattning; I takt med ökad volym avtar åtgär-
dernas gränsavkastning. Det är dock oklart var gränsen går över vilken
AMV med bibehållen effektivitet inte kan sysselsätta fler arbetslösa.

3. AMV:s resultatuppföljning; AMS anser att resultatuppföljningen
inom AMV måste förbättras avsevärt. Enligt RRV är AMV:s ADB-
rutiner för de olika åtgärderna svårhanterliga, vilket medför att upp-
följningar av resultat- och resursförbrukningen försvåras. RRV fram-
håller dock att regelverket för det nuvarande åtgärdssystemet utgör ett
problem för en effektiv användning av teknikstödet och för införandet
av nya tekniklösningar.

Ett viktigt steg, för att förbättra möjligheterna till uppföljning, har dock
tagits genom att AMS, under de senaste budgetåren, successivt integrerar
de två datasystemen SEKIN (ekonomisk information) och UVAS
(verksamhetsstatistik) i verksamheten.

Den internationella integrationen, vare sig det gäller EES-avtalet eller
ett eventuellt EG-medlemskap, bedöms inte påverka arbetsmark-
nadspolitikens nuvarande utformning och inriktning.

Den kommunala sektorns utgiftssida påverkas negativt när arbets-
sökande placeras i exempelvis ett kommunalt beredskapsarbete, efter-
som kommunen svarar för en andel av åtgärdens lönekostnad. Å andra
sidan påverkas den kommunala sektorns inkomstsida positivt av ökade
skatteintäkter, det arbete som personerna i åtgärderna utför samt genom
att socialbidragskostnadema minskar. Om resultatet för kommunerna blir
positivt eller negativt beror på "värdet" av det arbete som utförs av
personen i beredskapsarbete.

Nästa budgetår anslås totalt ca 19 607 milj.kr. till konjunkturberoende
åtgärder. Dessa resurser beräknas motsvara mellan 135 000 och 140 000
personer i åtgärd per månad. Av medlen beräknas 70 % användas till
arbetsmarknadsutbildning, vilket motsvarar 75 000 personer i utbildning
per månad. Antalet sysselsatta i beredskapsarbete, med rekryteringsstöd
och på inskolningsplats beräknas uppgå till 35 000 personer per månad.

De utombudgetära utgifterna under arbetsmarknad m.m. representeras
av statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen och permitteringslöne-
ersättningen samt kostnaderna för KAS, vissa utbildningsbidrag och
utbildningsvikariaten. Dessa stöd finansieras till större delen med ar-
betsgivaravgifter men också genom en medlemsavgift, s.k. egenavgift
vars andel ökar under perioden via den s.k. arbetsmarknadsfonden. Den
snabbt stigande arbetslösheten samt finansiering av vissa arbetsmarknads-
politiska åtgärder och utbildningsvikariaten har medfört att arbetsmark-
nadsfonden, trots en sexdubbling av egenavgiften, riskerar att tömmas
inom en snar framtid.

Här bör även nämnas sambandet mellan satsningar på aktiva åtgärder
och belastningen på arbetsmarknadsfonden.

Arbetslivsfrågor 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Arbetslivsområdet omfattar bl.a. arbetsmiljöfrågor, arbetslivsforskning,
arbetslivsfondemas verksamhet samt vissa arbetsmarknadspolitiska
insatser för arbetshandikappade som yrkesinriktad rehabilitering och
vägledning, lönebidrag m.m. och Samhallgruppens verksamhet för
arbetshandikappade.

Analys av verksamheten

Arbetarskyddsverket finansieras fr.o.m. 1992/93 helt av arbetarskydds-
avgiften i stället som för närvarande bara till en viss del. Medel anvisas
över statsbudgeten samtidigt som motsvarande belopp förs från arbetar-
skyddsavgiften till statens inkomster.

Utgifterna för arbetarskyddsverket styrs i huvudsak av statsmakternas
beslut om medel till verksamheten. Därvid har statsmakterna bl.a. att ta
hänsyn till vad som åligger verket enligt arbetsmiljölagen
(1977:1160) i fråga om tillsyn av arbetsmiljön, utfärdande av tillämp-
ningsföreskrifter m.m. samt förvaltningsuppgifter i övrigt. Okade krav
i arbetsmiljölagstiftningen från den 1 juli 1991 har bl.a. föranlett en
utökning av antalet tjänster vid yrkesinspektionen från samma tidpunkt.
Vidare påverkas kostnaderna av att verket fått utökade arbetsuppgifter
inför ett EES-avtal.

Effektiviteten i verksamheten behöver utvecklas ytterligare. Myndig-
hetsrollen behöver förstärkas och kraven på dokumentation av åtgärderna
i tillsynsarbetet upprätthållas. Verksamheten bör i högre grad inriktas mot
de mest belastade arbetsmiljöerna. System och metoder för utvärdering
av verksamheten behöver utvecklas.

Arbetsmiljöinstitutet föreslås fr.o.m. budgetåret 1992/93 få hela sin
basfinansiering över statsbudgeten. Ca 70 milj. kr. av intäkterna av
arbetarskyddsavgiften omfördelas från arbetsmiljöfonden till statsbud-
getens inkomster.

Utgifterna för verksamheten kommer att styras av statsmakternas beslut
om medel i och med att medlen helt anvisas över statsbudgeten.

Effektiviteten i verksamheten bör stärkas genom ett tvärvetenskapligt
arbetssätt, starkare inriktning på problem i arbetsmiljön som ger upphov
till långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar och en sådan
spridning av forskningsresultaten att dessa kan leda till konkreta åtgärder
för bättre arbetsmiljöer.

Utvärdering av institutets forskning görs bl.a. av från institutet
fristående sakkunniga och avser såväl forskningens kvalitet och pro-
duktivitet som dess relevans för riskerna i arbetsmiljön. En utvärdering
gjordes år 1985 och ytterligare en förbereds f.n..

Fr.o.m. budgetåret 1991/92 betalas olika former av lönesubventioner
vid anställning av arbetshandikappade från reservationsanslaget Särskilda
åtgärder för arbetshandikappade. Genom att det tidigare förslagsanslaget
ersatts med ett högstbestämt anslag ökar statsmakternas kontroll av
utgiftsutvecklingen.

Utgifterna under reservationsanslaget, totalt 6,2 miljarder 1992/93,

domineras av lönesubventioner. Utgifterna påverkas av arbetsmark-
nadsläget, särskilt möjligheterna att placera sökande med arbetshandi -
kapp, och av det allmänna löneläget.

I syfte att öka effektiviteten i verksamheten har fr.o.m. budgetåret
1991/92 regelsystemet för lönebidrag förändrats. I stället för bestämda
bidragsnivåer för olika kategorier arbetsgivare skall bidraget vara
flexibelt och bestämmas av den arbetshandikappade personens behov och
förutsättningar. Ett system med flexibla bidrag kan väntas öka omsätt-
ningen på platser bl.a. till följd av att beslut om bidrag föreslås gälla för
en begränsad tid och omprövas regelbundet. Ett syfte med förändringen
är vidare att den genomsnittliga kostnaden för lönebidragen skall bli
lägre, vilket ger en större sysselsättningseffekt av anvisade medel. AMS
har ålagts som ett resultatkrav att fler skall få arbete med hjälp av
lönebidrag. Det rådande svåra arbetsmarknadsläget kan dock väntas
försvåra möjligheterna att uppnå mer påtagliga ökningar av antalet
personer som bereds arbete inom ramen för anvisade medel till lönebi-
drag.

Den yrkesinriktade rehabiliteringen, Ami-verksamheten, har som
resultatkrav att antalet arbetshandikappade som lämnar Ami och
arbetsförmedling och placeras i arbete eller utbildning inte får minska
jämfört med innevarande budgetår. Verksamheten vid arbetsmarknads-
instituten ses f.n. över av riksrevisionsverket.

Utgifterna för Ami-verksamheten styrs — förutom av den allmänna
löneutvecklingen — av statsmakternas beslut om medel. Reservationerna
på anslaget har fortlöpande ökat, vilket bl.a. sammanhänger med
svårigheter att ersätta personalavgångar som skett till den avgiftsfinan-
sierade verksamhet som Ami och arbetsförmedlingen också bedriver.

Väntetiderna före inskrivning vid Ami ökade budgetåret 1990/91
jämfört med föregående budgetår. Det försämrade arbetsmarknadsläget
medför ökat behov av Ami:s väglednings- och rehabiliteringsinsatser.

Medel till utbildningsbidrag till inskrivna sökande vid Ami anvisas
under ett särskilt anslag för att underlätta att bidraget vid yrkesinriktad
rehabilitering särskiljs från utbildningsbidrag i övrigt. Därigenom kan
den sammantagna kostnaden för Ami-verksamheten bättre överblickas
och relateras till resultaten.

Förslag om Samhalls verksamhet har nyligen förelagts riksdagen i
propositionen (1991/92:91) om ombildning av Samhall till aktiebolag,
m.m..

Utgiftsutvecklingen har hittills styrts dels av statsmakternas beslut om
maximal sysselsättningsvolym, dels av resultaten i företagsgruppens
affärsverksamhet, dels också av löneutvecklingen för de arbetshandi-
kappade arbetstagarna. De förändringar som avses gälla fr.o.m.
budgetåret 1992/93 innebär att medlen till Samhall anvisas på ett reserva-
tionsanslag i stället för som f.n. på ett förslagsanslag. Medlen skall heller
inte anvisas med en viss procent av lönekostnaden för de arbetshandi-
kappade utan med ett fest krontalsbelopp. Därigenom ökar statsmakternas
kontrollmöjligheter över utgifterna.

1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Ett krav som ställs på Samhall är att de nya bolagen under en 1991/92:150
femårsperiod skall minska behovet av statligt bidrag, så att bidraget Bilaga 1:1.2
(exkl. kostnader för Samhalls fastigheter) högst svarar mot lönekost-
naden för de de arbetshandikappade anställda. Den sammantagna
besparingen under femårsperioden kan skattas till ca 500 milj. kr.

Under rådande lågkonjunktur påverkas Samhallgruppens intäkter av
affärsverksamheten negativt. Okad internationell konkurrens bl.a.
avseende legotillverkning påverkar också Samhalls bidrag till kostnaderna
för verksamheten. Dock finns en betydande potential till effektivitets-
förbättringar dels genom ett ökat inslag av tjänsteproduktion, dels genom
en effektivare organisation av verksamheten.

Den internationella integrationen

Arbetarskyddsverket påverkas i hög grad av det pågående internationella
integrationsarbetet, främst EES-avtalet, medan övriga myndigheter och
verksamheter inte påverkas i nämnvärd utsträckning. Ett omfåttande
arbete pågår således inom arbetarskyddsverket med anpassning av
svenska arbetsmiljöföreskrifter till de EG-regler som omfattas av EES-
avtalet. Förslag till ändringar av framför allt föreskriftsbemyndigandena
i arbetsmiljölagen har lämnats (Ds 1991/72) vilka skall ge förutsättningar
för EES-anpassningen genom arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter.

Styrelsen deltar även i ett omfettande standardiseringsarbete inom de
europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC. Standardi-
seringsarbetet blir allt viktigare i den strävan till harmonisering av
tekniska regler som utgör en viktig del i det europeiska integrations-
arbetet.

Utombudgetära frågor inom arbetslivsområdet

Verksamheter på arbetslivsområdet som regleras utanför statsbudgeten
är arbetsmiljöfonden och arbetslivscentrum, som handhar forsknings-
frågor inom arbetslivsområdet. Sedan maj 1990 finns en arbetslivsfond
med uppgift att fördela medel från den fond med samma namn som avses
i 2 § lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift. Fonden består av dels en
central arbetslivsfond dels en regional arbetslivsfond i varje län.

En betydande del av verksamheten på arbetslivsområdet finansieras
genom arbetarskyddsavgiften, som f.n. utgör 0,35 % av avgiftsunder-
laget enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. Medlen har hittills
använts för bidrag — via statsbudgeten — till arbetarskyddsverkets och
arbetsmiljöinstitutets verksamhet samt för att finansiera samhällets bidrag
till företagshälsovården. Den återstående delen går till arbetsmiljöfonden.

Det generella statsbidraget till företagshälsovården skall avvecklas den

1 januari 1993. Därigenom kan arbetarskyddsavgiften sänkas med 0,18
procentenheter. Detta utrymme föreslås bli utnyttjat för en motsvarande
höjning av arbetsskadeavgiften.

8 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Regionalpolitik 1991/92:150

Regionalpolitikens mål är att ge människor tillgång till arbete, service bilaga 1.1.2
och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis
fördelning av ekonomiska resurser mellan olika delar av landet och bidra
till en rationell produktion och en god ekonomisk tillväxt i hela landet.

Statsbudgetens utgifter för direkta regionalpolitiska åtgärder består bl.

a. av stöd i samband med investeringar, åtgärder för företags- och
teknikutveckling samt glesbygdsinsatser. Det regionalpolitiska stödet till
företag syftar främst till att skapa varaktiga sysselsättningstillfällen i
regioner med undersysselsättning och arbetslöshet. Ökad vikt har på
senare år lagts vid åtgärder för att allmänt förbättra näringslivsmiljön i
dessa regioner vad gäller utbildning, kommunikationer, teknisk kompe-
tens m.m.. Dessa löpande regionalpolitiska åtgärder har i vissa fäll
kompletterats med särskilda insatser i regioner med omfattande struk-
turförändringar inom näringslivet.

Den regionala utvecklingen påverkas av åtgärder inom så gott som

alla politikområden.

XI. Kulturdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till			Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94 94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94 94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter	12 014	-1 505 -887	30	28	-5,3	-
därav:
Kultur och massmedia	3 914	-82 -1	-1	0	-0,5	7,8
Invandring	8 012	-1 424 -886	31	28	-7,9	26,0

Källor: Riksrevisionsverket och Kulturdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

Ett stort antal anslag inom kulturdepartementets område avser förvalt-
ningskostnader och dessa styrs främst av löne- och prisutvecklingen. I
övrigt består utgifterna bl.a. av produktionsstöd, konstnärsstöd och annat
verksamhetsstöd på kultur- och medieområdet samt, på invandrings-
området, av försörjningsstöd till asylsökande och statsbidrag till kommu-
nerna för mottagande av flyktingar. Dessa utgifter styrs främst av antalet
asylsökande, asylprövningstiden samt beviljat antal uppehållstillstånd.

Analys av verksamheten

Kultur- och mediefrågor

Inom kulturverksamheten anslås medel till centrala och regionala
myndigheter och institutioner, organisationer och föreningar m.fl. inom
områden teater, dans, musik, bibliotek, bildkonst, konsthantverk, arkiv,
museer och utställningar samt till konstnärsstöd och samekulturen. De
totala statsutgifterna för budgetåret 1992/93 beräknas uppgå till 2,9
miljarder kr. Kulturinstitutionerna finansierar en del av sin verksamhet
genom inkomster från entréavgifter m.m. Dock tillhör de svenska
institutionsteatrama de kraftigast subventionerade i Europa och biljett-
intäkterna utgör mindre än 10 procent av biljettintäktema.

Den fördjupade prövningen av kulturverksamheten sker inför budget-
året 1993/94.

Ett översynsprojekt om styrfrågor, strukturer, ansvarsfördelning m.m.
inom den statliga kulturpolitiken kommer att genomföras.

Inom medieområdet handläggs frågor om radio och TV, film och
video, dagspress, kulturtidskrifter, fonogram, litteratur, bokhandel och
europeiskt mediesamarbete samt vissa stödinsatser till funktionshindrade.
De statliga utgifterna föreslås uppgå till 877 milj.kr. för budgetåret
1992/93.

Under våren 1992 har riksdagen förelagts en proposition om Sveriges
Radio under åren 1993 - 1998. Propositionen innehåller förslag om

Sveriges Radio-företagens uppdrag, ekonomiska förutsättningar, ägarför-
hållanden, företagsform och organisation under en ny sexårig avtalsperiod
samt nytt huvudmannaskap för rundradionätet.

Regeringen avser senare i år förelägga riksdagen en proposition om
den statliga filmpolitiken. I propositionen, som bygger på ett betänkande
av utredningen om översyn av filmstödet, framläggs förslag om utform-
ningen av den statliga filmpolitiken efter utgången av år 1992, då det
nuvarande film- och vieoavtalet upphör att gälla. Resultatet av de
pågående förhandlingarna med olika intressenter inom film- och
videobranschen m.m. kommer att redovisas.

Vidare planerar regeringen att till hösten lägga fram en proposition om
lokala reklamfinansierade ljudradiosändningar. Propositionen bygger på
en departementspromemoria som presenterades tidigare i vår och kommer
att innehålla förslag till regler och villkor för sådana sändningar.

När det gäller stöd till litteratur, fonogram, dagspress och tidskrifter,
samt åtgärder inom massmedieområdet för funktionshindrade avses
förslag till treårsbudget läggas fram i budgetpropositionen år 1993 för
perioden 1993/94 - 1995/96.

Invandring m.m.

De huvudsakliga verksamhetsområdena är migrationspolitisk bevakning,
tillståndsprövning avseende invandring och medborgarskap, överföring
och mottagande av flyktingar, fördelning av statsbidrag till kommunerna
för mottagande av flyktingar och åtgärder för invandrares långsiktiga
integration i det svenska samhället.

Kostnadsutvecklingen styrs främst av möjligheterna att i internationell
samverkan påverka migrationsrörelsema, antalet asylsökande, regel-
systemets tillämpning (andelen beviljade tillstånd), den tid de asylsökande
måste tillbringa i förläggningar i avvaktan på beslut om uppehållstillstånd
samt de normer enligt vilka staten ersätter kommunerna när dessa tar
emot flyktingar.

Antalet asylsökande ökade successivt under senare delen av 1980-talet
för att kulminera budgetåret 1989/90 med 38 700 personer. Under
budgetåret 1991/92 sjönk antalet till ca 20 800 asylsökande för att under
innevarande budgetår åter öka. Såvitt nu kan bedömas kommer de
asylsökande att uppgå till 30 000 personer. Det finns ingen grund för att
vänta en ytterligare tillströmning av asylsökande under de närmaste åren.

Som det nu är, tar asylprövningen orimligt lång tid och de nästan
regelmässiga överklaganden som görs förlänger vistelsetidema i
förläggning med åtskilliga månader. Under utredningstiden har de
asylsökande hittills inte haft rätt att försörja sig genom förvärvsarbete.
Detta har tvingat in dem i passivitet. Samhällets kostnader för deras
försörjning under förläggningsvistelsen är mycket stora.

Den avveckling av förläggningsplatsema under budgetåren 1991/92 och
1992/93 som i budgetpropositionen bedömdes möjlig, kommer inte att
kunna genomföras. Antalet platser i förläggningssystemet uppgick till 30
500 i januari 1991. Därefter sjönk beläggningen successivt och ett antal

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

förläggningar kunde avvecklas. Utvecklingen vände emellertid under Prop. 1991/92:150
hösten och i januari 1992 var beläggningen åter uppe i mer än 30 300 Bilaga 1:1.2
platser. Till största delen beror detta på en kraftig uppgång av antalet
asylsökande från Jugoslavien. Förläggningsverksamheten innevarande
budgetår beräknas härmed kosta nästan 1,4 miljarder kr. utöver anvisat
anslag. Förläggningskostnadema budgetåret 1992/93 kan komma att
överstiga budgetpropositionens beräkningar med 1 357 milj. kr.

Under våren 1992 kommer regeringen att påböija en översyn av det
nuvarande systemet för mottagande av asylsökande och flyktingar. Syftet
är att kunna förkorta vistelsetiden i flyktingförläggningar och i övrigt
göra mottagandet mer flexibelt.

Som ett led i de åsyftande förändringarna överväger för närvarande en
särskild utredare under vilka förutsättningar och på vilka villkor
asylsökande bör få arbeta medan de väntar på beslut om uppehållstill-
stånd. Utredarens arbete skall vara slutfört senast den 30 juni 1992.
Frågan om möjligheten att få arbetstillstånd på den reguljära arbets-
marknaden för den som själv kan ordna ett arbete har snabbehandlats
inom kulturdepartementet och nyligen redovisats i en promemoria.

En redan beslutad förändring som syftar till snabbare avgöranden i
asylärenden är att utredningsansvaret i första instans förs över från
polisorganisationen till invandrarverket den 1 juli 1992. En särskild
överprövningsinstans, utlänningsnämnden, inrättades dessutom den 1
januari 1992 för att ta över huvudparten av de överklaganden som
tidigare prövats av regeringen.

Sedan den 1 januari 1991 får kommunerna en schabloniserad ersättning
för varje mottagen flykting. Härigenom stimuleras kommunerna att vidta
åtgärder för att göra flyktingarna självförsöijande. T.o.m. budgetåret
1992/93 betalas övergångsvis statsbidrag ut till kommunerna för sådana
flyktingar som tagits emot inom ramen för det tidigare ersättnings-
systemet.

De långa handläggningstidema gör att färre personer med uppehållstill-
stånd än vad som beräknats f.n. kan flytta ut i kommunerna. Därmed
minskar omfattningen av de statsbidrag som avser ersättning till
kommunerna för deras kostnader för flyktingmottagandet. De minskade
statsbidragen beräknas sänka statens kostnader med 0,8 miljarder kr.
under innevarande budgetår. Utflyttningen till kommunerna nästa
budgetår är svårbedömbar, dels i fråga om omfattning, dels vad gäller
tidpunkterna. Någon reviderad bedömning av anslagsbehovet för
kommunersättningar i förhållande till budgetpropositionens beräkningar
görs därför inte.

Jämställdhetsfrågor

Arbetet för att förverkliga målet i den femåriga handlingsplan för jäm-
ställdhet som antogs av riksdagen under våren 1988 (prop. 1987/88:105,
AU 17, rskr. 364) fortsätter även under budgetåret 1992/93. I propo-
sitionen om en ny jämställdhetslag, m.m. (prop. 1990/91:113, AU 17,
rskr. 288) föreslogs vissa årgärder för att förstärka och bredda handlings-

planen. En samlad bedömning av resultaten av det pågående arbetet
kommer att göras under budgetåret 1993/94.

Effekterna av den nya jämställdhetslag som trädde i kraft den 1 januari
1992 såvitt avser jämställdhetsombudsmannens arbete kan närmare iakttas
först efter ytterligare något år. Myndigheten omfattas fr.o.m. budgetåret
1993/94 av systemet med treårig budgetering, inför vilket en fördjupad
prövning av jämställdhetsombudsmannens medelsbehov kommer att ske.

Effekter av den internationella integrationen

EES-avtalet innebär bl.a. att systemet for kontroll av utförsel ur landet
av kulturföremål måste ses över och utvecklas. Denna och andra
kulturpolitiska aspekter på europaintegrationen skall studeras i särskild
ordning.

Verksamhetens kostnader och anslagsutvecklingen

Invandrarverket är dimensionerat för en inströmning av ca 30 000
asylsökande. Denna basorganisation beräknas kosta 444 milj. kr..

Förläggningsboendet kostar i genomsnitt 309 kr. per dygn. Försörj-
ningen av en asylsökande, som efter en utredningstid av tre månader får
uppehållstillstånd, kostar därmed staten nästan 28 000 kr. En asylsökande
som får avslag på sin ansökan och därefter överklagar till utlännings-
nämnden kan komma att vistas på förläggningen i ytterligare ett antal
månader. En total vistelsetid om sex månader kostar 56 000 kr. och ett
års förläggningsboende 113 000 kr.

Det schabloniserade statsbidraget till kommunerna för att de tar emot
flyktingar och vissa andra utlänningar ligger på 135 000 kr. för en vuxen
person och på 83 100 kr. för barn under 16 år.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

XII. Näringsdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	4 293	-67	2	-104	-321	-3,0	-
Forskning och
utveckling	2 280	-25	2	-3	0	-0,1	-
Teknologisk infrastruktur	423	-28	0	0	0	-0,2
Energi	760	3	0	0	-320	-12,7	-

Källor: Riksrevisionsverket och Näringsdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

De utgiftsdrivande faktorerna inom näringsdepartementet är främst pris-
och löneutvecklingen men utgifterna styrs också till stor del via politiska
beslut.

Departementets kärnverksamheter de kommande åren är att

- genomföra privatisering av statliga företag

- medverka till ökad konkurrens och avreglering

- medverka till en gynnsam utveckling för småföretagen, särskilt nyföre-
tagandet

- ge stöd till forskning och utveckling i och för näringslivet

- medverka till en tryggad energiförsörjning till internationellt konkur-
renskraftiga priser bl a genom effektivare energimarknader.

I Näringsdepartementets bilaga till budgetförslaget för budgetåret
1992/93 markeras en kraftig förändring av tidigare verksamhet på
centrala områden. Det gäller det statliga ägandet och småföretags-
politiken. Det överordnade syftet med förändringarna inom dessa två
områden är att öka produktiviteten och tillväxten genom att stärka de
dynamiska krafterna i marknadsekonomin. Arbetet med att genomföra
privatisering av statliga företag har nu påböljats inom departementet.
Inriktningen mot avreglering och ökad konkurrens förstärks också genom
att departementet tillförts ansvaret för konkurrensfrågorna. På detta
område kommer en särskild proposition att föreläggas riksdagen hösten
1992.

Departementets verksamhetsområden skiljer sig väsentligt åt när det
gäller graden av anslagsfinansiering och anslagens storlek. Mest
anslagsberoende är stödet till forskning och utveckling. Näringslivet med-
finansierar delar av denna verksamhet — t.ex. den kollektiva forskningen

- samtidigt som ett visst återflöde av medel sker från stödet till produkt-
utveckling. Den kollektiva forskningens framtida organisation och

inriktning kommer att behandlas i den forskningspolitiska propositionen Prop. 1991/92:150
våren 1993. Näringslivets finansiella medverkan är ett sätt att säkerställa Bilaga 1:1.2
den industrirelevans som är väsentlig från teknikpolitisk utgångspunkt.

I den forskningspolitiska propositionen kommer frågan om
industrirelevans att behandlas utförligt.

Minst anslagsberoende är verksamhetsområdet förvaltning och
privatisering av statligt ägda bolag. Målet för denna verksamhet är att
tillföra statskassan omkring 10 miljarder kr. per år under den kommande
femårsperioden.

Den avveckling av bransch- och företagsstöd som föreslås i budget-
propositionen kommer att påverka näringsdepartementets utgifter för den
kommande femårsperioden.

Utvecklingen av utgifterna inom departementets ansvarsområde
stämmer väl överens med den långsiktiga utgiftsstrategi som har
redovisats i finansplanen. Transfereringarna, dvs bransch- och före-
tagsstöd, minskar under den kommande femårsperioden. De anslags-
mässigt dominerande utgifterna för forskning och utveckling represen-
terar ett område som är prioriterat.

Verksamhetsanalys för delområden

Privatisering av statligt ägda företag

I prop. 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag skall 34
statligt ägda företag säljas. Regeringen har riksdagens bemyndigande att
genomföra privatiseringsarbetet. Agaransvaret för de olika statliga
företagen är fördelat mellan ett antal departement som också har ansvaret
för att genomföra privatiseringar inom sina resp, områden.

Näringsdepartementet är huvudman för såväl det största antalet berörda
företag som de största kommersiella företagen. Näringsministern har ett
speciellt koordineringsansvar för regeringens privatiseringsprogram.

Målsättningen är att försäljningen skall inledas snarast fr.o.m. våren
1992 och successivt inriktas på en volym av ca 10 miljarder kr. per år.

Marknads- och konkurrensfrågor

Konkurrenspolitiken omiåttar åtgärder för ökad konkurrens genom skärpt
lagstiftning, avreglering och förenklad normgivning.

Verksamhetsområdet omprövas fh. Under långtidsbudgetperioden
beräknas en ny förstärkt konkurrenslag träda i kraft. Detta ökar kraven
på att ur rättslig synpunkt bevaka konkurrensen på marknaden och
innebär delvis nya uppgifter för konkurrensmyndighetema. Samtidigt
kommer en ökad vikt att läggas vid arbetet med att främja konkurrens i
den offentliga sektorn samt att ompröva och avveckla sådana offentliga
regleringar som hindrar en effektiv konkurrens.

Som en följd av omprövningen av verksamhetsområdet effektiviseras
myndighetsstrukturen genom att uppgifter från statens pris- och konkur-
renverk och näringsfrihetsombudsmannen förs samman i en ny central
konkurrensmyndighet fr.o.m. den 1 juli 1992. Samtidigt effektiviseras

länsstyrelsernas arbete med konkurrensfrågor. Marknadsdomstolens roll
ses vidare över.

Tillväxtbefrämjande företagsutveckling

En öveigripande uppgift för Näringsdepartementet är att analysera och
följa upp hur olika strukturella eller systemdefinierade förutsättningar
påverkar företagens produktivitet och tillväxt. En av de viktigaste struk-
turella förutsättningarna utgörs av den legala ramen, bl.a. reglerna om
olika företagsformer, konkurrenslagstiftningen, arbetsrätten och miljölag-
stiftningen. En annan viktig förutsättning är beskattningens utformning
och skattetryckets storlek.

Det är regeringens målsättning att med den legala ramen skapa
förutsättningar för ett effektivt fungerande näringsliv. I huvudsak skall
regleringar bara accepteras om de leder till effektivisering av markna-
derna. Statligt ägande och branschstöd skall avvecklas.

De små och medelstora företagen utgör en viktig källa till förnyelse av
ekonomin. Den särskilda uppmärksamhet som måste ägnas de små och
medelstora företagen framöver bör innefatta en strategi för att skapa
bättre allmänna förutsättningar for dessa företag. I småföretagsproposi-
tionen aviserades en översyn av arbetsrätten med särskild uppmärksamhet
på småföretagens situation samt förslag om regelförenkling. Dessa frågor
utreds eller bereds fh.

Det är viktigt att förbättra förutsättningarna för riskkapitalförsöijning
för småföretagen. Målsättningen är att successivt bygga upp en effektiv
riskkapitalmarknad för småföretag utan statlig inblandning.

Statsmakterna har beslutat att inrätta sex regionala riskkapitalbolag som
initialt kommer att disponera 125 milj.kr. vardera. De har till uppgift
att genom främst tillskott av ägarkapital höja soliditeten och därmed
främja utvecklingen i små och medelstora företag.

Andra statliga eller halvstatliga riskfinansiärer är Norrlandsfonden och
de regionala utvecklingsfonderna. Finansieringskapaciteten i utveck-
lingsfonderna bör inriktas på nyetableringarna som är den kategori som
har svårast att erhålla finansiering på marknaden. Näringsdepartementet
har nyligen remitterat ett förslag om etableringslån som skall finansieras
av utvecklingsfonderna. Förslag om avveckling av de nuvarande
formerna för riskkapitaltillförsel har aviserats.

Småföretagsfondens verksamhet kommer att avvecklas och förvalt-
ningen av medlen överlåtas till Företagskapital AB, som ägs gemensamt
av staten och affärsbankerna. En strävan är att få med privata ägare i
såväl de regionala riskkapitalbolagen som i Företagskapital.

Industrifonden är en statlig stiftelse, vars uppgift är att med finansiella
insatser på hög risknivå stödja utveckling av nya produkter, processer
och system för industriell produktion. Stöd lämnas främst till små och
medelstora företag. Även Närings- coh teknikutvecklingsverket (NUTEK)
disponerar vissa resurser för finansiering av utvecklingsprojekt med hög
teknisk risk i småföretag. Dessa verksamheter kommer att utredas under
våren 1992.

9 Riksdagen 1991/92.1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.2

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Teknisk forskning och utveckling

Ett viktigt område inom regeringens näringspolitik utgörs av industrire-
levant teknisk FoU. Teknisk FoU är av grundläggande betydelse för ökad
produktivitet, förnyelse och tillväxt i industrin.

Sverige deltar i EGs ramprogram för industriell teknisk FoU. EG
finansierar som regel halva kostnaden för projekten och den andra halvan
finansieras nationellt.

Av grundläggande betydelse för att forskningens kvalitet och relevans
skall kunna tryggas är att den utvärderas och att vunna erfarenheter tas
till vara. NUTEK och Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR)
kommer bl.a. att lämna fördjupade analyser den 10 maj och Statens råd
för byggnadsforskning (BFR) den 1 september 1992 i enlighet med givna
direktiv. NUTEK kommer bl.a. att redovisa resultatanalyser beträffande
satsningar på stöd till samverkan högskola-industri, stöd till högskolor,
kollektiv forskning samt demonstrationsinsatser på eneigiområdet.

En särskild grupp för utvärdering av FoU på energiområdet kommer
att komplettera sektorsorganens redovisningar och analyser av ener-
giforskningens roll och inriktning. En delredovisning skall göras den 1
september 1992.

Inför den forskningspolitiska propositionen kommer även utredningar
om informationsteknologin, kollektiv forskning och kunskapsförsörj-
ningen inom skogsindustrin att behandlas.

Den största delen av satsningarna på rymdverksamhet görs inom
europeiskt samarbete genom deltagande i European Space Agency (ESA).
ESAs samarbetsprogram omfattar grundforskning, praktiska tillämpningar
och utveckling av rymdtransportsystem. Vid ett ministermöte i Madrid
i slutet av år 1992 skall beslut fettas bl.a. om budget och finansiering av
verksamheten för de närmaste åren.

Energimarknad

Väsentliga inslag i energipolitiken är att, med beaktande av grundläg-
gande miljökrav, främja utvecklingen av energimarknader som präglas
av ökad konkurrens och effektivitet.

Andra viktiga uppgifter inom energiområdet är uppfyllandet av Sve-
riges åtaganden inom det internationella energisamarbetet, bl.a. olje-
beredskap inom IEA, och den harmoniseringsprocess som krävs inför ett
medlemsskap i EG.

Energi- och miljöskatternas nivåer och strukturer kommer att behöva
ses över av flera skäl. Bl.a. bör en anpassning ske till en utveckling på
dessa områden som pågår inom EG. Detta berör även skattenedsätt-
ningssystemet för den energiintensiva industrin.

Den mest framträdande arbetsuppgiften inom energiområdet de
närmaste åren är avregleringen av elförsörjningssystemet i syfte att skapa
en elmarknad med konkurrens. Ett viktigt steg har redan tagits med
bolagiseringen av Vattenfell och avskiljandet av storkraftnätet med ut-
landsförbindelserna. En översyn av bl.a. ellagen blir nödvändig.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

En nära anpassning till EGs kommande regler måste ske inom elmark-
naden. Inom EG finns i dag stora skillnader mellan ländernas elmark-
nader. Föreslagna förändringar inom EG har mött motstånd och takten
i förändringsarbetet är svår att förutse. Målen ökad öppenhet och
konkurrens, är dock klara. Det finns fördelar för Sverige att i dessa
avseenden ligga "före" EG i utvecklingen. Det fortsatta utrednings-
arbetet kommer att sträcka sig in i nästa budgetår.

Teknologisk infrastruktur

Målet bör vara att begränsa den statliga verksamheten till de områden där
endast staten kan ta det nödvändiga ansvaret och att anpassa förhållan-
dena och regelsystemen i Sverige till de som råder inom EG.

Med hänsyn till den europeiska utvecklingen inom området provning
och certifiering med öppna system och ökad konkurrens mellan kom-
petenta organ har en särskild utredare utsetts för att överväga en
begränsning av statens engagemang inom provnings- och mätteknik samt
anslutande verksamheter bl.a. inom Statens provningsanstalt. I prop.
1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m. föreslås bl.a.
att riksprovplatsema AB Svensk Anläggningsprovning och SEMKO
privatiseras.

Verksamheten vid riksprovplatsema är i princip avgiftsfinansierad,
liksom tillsyns-, kontroll- och patentverksamheten.

Avregleringen av byggsektorn skall genomföras. Beträffande ansvars-
frågorna är det viktigt att dra en klarare gräns mellan samhällets och
enskildas ansvar för de färdiga byggnadernas egenskaper och att skärpa
producenternas ansvar för sådana fel och brister i byggnaderna som kan
hänföras till produktionsstadiet. Ansvarsfrågorna har vidare ett nära
samband med problemen kring s.k. sjuka hus och inomhusmiljön.
Byggnormerna skall endast ange nödvändiga funktioner. Inslagen i
detaljreglering i övrigt avvecklas.

Utombudgetära utgifter/åtaganden

Systemen avseende exportfinansiering, varv och industrigarantier som
Näringsdepartementet ansvarar för är under avveckling eller utfåsning.

Det är inte möjligt att ännu ange vilket värde de statsägda företagen
representerar, men ett rimligt antagande är att företagen under
Näringsdepartementet exkl. Vattenfåll och Domänverket uppgår till ca
28-30 miljarder kr. före försäljningskostnader. Vattenfåll har värderats
till 50-100 miljarder kr. och Domänverket är mot bakgrund av den
nedåtgående trenden på skogsprisema mycket svårt att värdera. För båda
företagen kommer utförsäljningen att ta lång tid. Några större intäkter
torde inte inflyta förrän under budgetåret 1992/93.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Den internationella integrationens betydelse för
departementets verksamhet

Den internationella integrationen har stor betydelse för departementets
verksamhet på två sätt. Det första är att näringslivets internationalise-
ring och därmed sammanhängande sammanflätning av olika länders
ekonomier starkt påverkar förutsättningarna för FoU-stöd, företags-
utveckling, energimarknadernas funktionssätt m.m. Det andra är att den
politiska integrationen genom EES-avtal och EG-anslutning påverkar
utgifter och regelverk.

Forskning och utveckling

Ett motiv för ett ökat internationellt samarbete är att forskningen i vissa
fall är så kostnadskrävande att få länder ensamma kan ta det ekonomiska
ansvaret. Genom internationellt samarbete kan vidare en arbetsfördelning
uppnås och kvaliteten på forskningen utvecklas.

Internationellt samarbete krävs också för att kunna förutse viktiga
framtida teknikområden för svensk industri och inrikta FoU-verksam-
heten på dessa områden, så att forskningsresultaten kan omsättas i
konkurrenskraftiga produkter. Företagen sköter i hög grad själva de
internationella kontakter som krävs för deras verksamhet. Ibland kommer
dock krav på agerande från statens sida. Exempel är sådana fall av
mellanstatligt samarbete där industrin har stort intresse för att medverka
(ESA, Eureka, EGs FoU-program).

EES-avtalet ger direkta effekter på departementets verksamhet,
budgetmässigt och arbetsmässigt. För FoU-området blir de direkta
kostnaderna, i form av avgifter till EG, i storleksordningen 500 milj.kr.
årligen när fullt deltagande uppnåtts.

EES-avtalet betyder också nya beslutsstrukturer på Europa-planet, vilka
kräver samordning både på departements- och myndighetsnivå. EES-
avtalet ger tillträde till EGs ramprogram för forskning och utveckling. De
enskilda programmen är i hög grad industriellt inriktade.

Marknads- och konkurrensfrågor

Verksamheten påverkas i stor utsträckning av den västeuropeiska in-
tegrationen. En ökad frihandel leder till ett närmande mellan konkur-
rens- och handelspolitiken. Konkurrensmyndighetema får vidare upp-
gifter inom ramen för det internationella konkurrensrättsliga regelsyste-
met.

Företagsutveckling

För de små och medelstora företagen innebär ett EG-medlemskap att
tillträdet till en stor marknad underlättas. Detta kommer att totalt sett ha
en positiv effekt på tillväxten och produktiviteten. Ett naturligt led i
denna förändring är också att konkurrensen och omvandlingstrycket i
Sverige kommer att öka bl.a. genom att europeiska företag böljar be-
arbeta den svenska marknaden mer intensivt.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Teknologisk infrastruktur

EGs direktiv som utformats enligt den sk nya metoden för harmonise-
ring av medlemsstaternas lagstiftning avseende varor innehåller endast
allmänt hållna krav för vad produkterna skall uppfylla i säkerhetshän-
seende. Tekniska specifikationer utformas genom europeiska har-
monierade standarder utarbetade av de europeiska standardiserings-
organen. För svensk standardiseringsverksamhet innebär detta att
europeiska standarder måste prioriteras. Företagen har ett självklart
intresse av att medverka för att se till att standarderna utformas så att
deras varor och tjänster accepteras på marknaden. Myndigheterna måste
också medverka för att bevaka att standarderna utformas i enlighet med
kraven på säkerhet med avseende på liv, hälsa, egendom och miljö.
Resurser som tidigare avsatts till arbete med föreskrifter bör ompriorite-
ras till standardiseringsarbete.

Övergången från nationella regelverk till europeiska direktiv och stan-
darder kommer att innebära styrning av en större regelmassa. Vinsten är
att denna gäller överallt inom den inre marknaden.

Energimarknad

Genom EES-avtalet accepterar EFTA-ländema EGs lagstiftning för
handel och konkurrens. Avtalet innehåller ett stort antal direktiv och
regleringar. De viktigaste för elförsöijningsområdet är transiterings-
direktivet och innehållet i direktivet om pristransparens.

I ett utkast till direktiv om en gemensam lagstiftning för den interna
elmarknaden som behandlades vid ett energi rådsmöte i oktober 1991
föreslogs ett regelsystem för att möjliggöra tredje parts tillträde till de
elektriska näten (Third Party Access, TPA). Den inre marknaden med
TPA skall vara genomförd i december 1996.

Den omstrukturering av den svenska elmarknaden som inletts med
bolagiseringen av Vattenfall och inrättandet av Svenska Kraftnät för
driften av storkraftnätet ligger väl i linje med utvecklingen i EG.

Arbetet inom EG på att utforma en gemensam skattepolitik berör
punktskatter och miljöskatter på bl.a. energi. Samtidigt arbetar man också
med att utforma andra medel för att begränsa utsläppen av klimatpåver-
kande ämnen, främst koldioxid.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

XIII. Civildepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till			Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 86/87- 96/97 90/91
	92/93	93/94 94/95	95/96	96/97
Totala utgifter därav:	2 235	-121 -18	-18	-18	-2,0
Länsstyrelserna	1 700	-4 0	0	0	0 -17,3

Källor: Riksrevisionsverket och Civildepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

Flertalet anslag som civildepartementet svarar för på statsbudgetens
utgiftssida avser förvaltningskostnader för myndigheterna. Pris- och
löneutvecklingen är således en faktor av avgörande betydelse för kost-
nadsutvecklingen inom departementets område. De avtal som träffas
mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden har särskild betydelse
i sammanhanget.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsernas verksamhet berör de flesta departement. Civildepar-
tementet svarar för att samordna, följa upp och utvärdera verksamheten
medan övriga fäckdepartement svarar för "beställarfunktionen" när det
gäller verksamheten inom länsstyrelserna.

Påverkan av den internationella integrationen

Genom den stora bredden i länsstyrelseverksamheten kan den internatio-
nella integrationen förväntas påverka länsstyrelserna på många olika
sätt. En informell arbetsgrupp mellan civildepartementet och utrikes-
departementet håller för närvarande på med att kartlägga och undersöka
dessa frågor.

Viktigare riksdags- och regeringsbeslut som påverkar
länsstyrelseverksamheten under LK-perioden

För närvarande pågår ett trettiotal utredningar som i större eller mindre
grad berör verksamhet inom länsstyrelserna. De viktigaste är Regionut-
redningen (C 1991:09) och Västsverigeutredningen (C 1991:08). Som
framgår av årets budgetproposition (bil. 14, s. 9) kommer dessa utred-
ningar att efter sommaren 1992 avlösas av en parlamentarisk beredning
för det fortsatta arbetet med såväl den regionala verksamhetens uppbyg-
gnad som landets indelning i län. Resultatet av detta och annat utred-
ningsarbete kan inte nu bedömas i verksamhetsmässiga termer.

Svenska kyrkan och andra trossamfund

Utvecklingen av statsbidragen till de fria trossamfunden bör prövas i
samband med en allmän översyn av statsbidragen till folkrörelserna.
Anslaget påverkas inte av några automatiskt verkande faktorer.

På det kyrkliga området aktualiseras frågan om relationerna mellan
staten och svenska kyrkan genom att ERK-utredningen nyligen avgett
sitt slutbetänkande.

Folkrörelser och kooperationen

En översyn av statens bidragsgivning till folkrörelserna skall övervägas
efter det att Lotteriutredningen (C 1991:01) lämnat sitt betänkande i
september 1992. Detta kommer att handla om en total översyn vad
gäller bidrag, avgifter och skatter som gäller föreningslivet.

Stödet till allmänna samlingslokaler skall ses över i syfte att åstad-
komma att stödet i framtiden skall vara effektivare.

Stödet till Kvinnoorganisationernas centrala verksamhet kommer att
utvärderas.

Konsumentpolitik

En översyn görs på det konsumentpolitiska området. Den kommer att
omfatta inriktningen av verksamheten, omfattningen av det statliga
åtagandet samt den organisatoriska strukturen.

Ungdomsfrågor

Statens ungdomsråd är föremål för en översyn inom ramen för en utred-
ning (c 1991:06) om statens insatser inom barn- och ungdomsrådet.
Förslagen skall presenteras före utgången av april 1992.

En översyn av målen för samhällets stöd till barn- och ungdomsorga-
nisationerna aviserades i årets budgetproposition. Sedan tidigare pågår
ett arbete med att utarbeta ett mer målrelaterat system för stödet. En
samordning av dessa åtgärder kommer nu att ske.

Sverige får genom ett EES-avtal möjlighet att bli medlem i ungdoms-
utbytesprogrammet Youth for Europé fr.o.m. den 1 januari 1993. I
budgetpropositionen för budgetåret 1992/93 återfinns medel för detta
första halvåret (3 mkr).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

XIV. Miljö- och naturresursdepartementet Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år
		93/94	94/95	95/96	96/97	92/93- 96/97	86/87- 90/91
Totala utgifter därav:	2 080	-278	-1	-25	-35	-4,4	-
Miljövård	1 292	-281	0	0	-30	-6,0	11,2
Strålskydd, kärnsäkerhet m.m.	215	0	-3	0	0	-0,3	-
Fastighetsdata och lantmäteri	499	3	2	-25	-5	-1.3	0,8

Källor: Riksrevisionsverket och Miljö- och naturresursdepartementet

Utgiftsstyrande faktorer

Huvuddelen av utgifterna på denna huvudtitel avser konsumtion, som i
sin tur till största delen består av löner. De största övriga utgifterna är
investeringar i mark för naturvård, bidrag till länsstyrelser och kom-
muner för kalkning av försurade sjöar samt bidrag för landskaps-
vårdande åtgärder. Åtgärder för sanering och återställning av miljöska-
dade områden hör också hit.

En del av de statliga utgifterna inom miljö- och naturresurs-
departementets verksamhetsområde är avgiftsfinansierade och redovisas
inte i tabellen ovan.

Analys av verksamheten

Miljöpolitikens mål och inriktning

Riksdagen har våren 1991 lagt fäst mål och riktlinjer för miljöpolitiken
(prop. 1990/91:90, JoU30, rskr. 338). I regeringsförklaringen anges att
alla har rätt att få leva i en god miljö. Den ekonomiska och tekniska
utvecklingen skapar goda möjligheter för omställningen till mindre
resurskrävande och miljöbelastande produktions-, eneigi- och trans-
portsystem. Miljöpolitiken måste utgå från vad naturen långsiktigt tål.
Försiktighetsprincipen måste därvid tillämpas.

Regeringen har i budgetpropositionen 1992 (prop. 1991/92:100 bil: 15)
redovisat sin miljöpolitiska strategi. En av regeringens viktigaste
uppgifter är att verka för en långsiktig och hållbar utveckling till ett
samhälle med frisk luft och rent vatten, levande sjöar, skogar och ett
varierat odlingslandskap. Därigenom säkerställs en hälsosam miljö,
livskraftiga ekosystem och biologisk mångfald.

Det är nödvändigt att sambanden mellan ekonomi och ekologi görs
tydliga. Om naturens gränser överskrids förstörs på sikt livsvillkoren för
människor, djur och växter. Genom att sätta pris på miljön blir kostnader
som miljöskador orsakar synliga; kostnader som annars kan döljas och
upptäckas först långt senare. Endast så kan stora framtida miljöskulder

undvikas. Omvänt ger miljöförbättringar en välfärdsökning, som dock
kan vara svår att kvantifiera.

Det är viktigt att den ekonomiska politiken präglas av en totalsyn på
människan och miljön. Förvaltning och utveckling av miljö, natur-
resurser, kunnande, mänsklig arbetskraft och materiella resurser måste
ske så att en långsiktig utveckling av välfärden kan åstadkommas.

Erfarenheten visar att det successivt uppdagas skador på miljön som
måste rättas till och motverkas för framtiden. Även genom förbättrade
mätmetoder och genom "importerade" miljöstörningar uppstår krav på
nya kostnadskrävande insatser. Ett nytt samlat miljöövervakningssystem
byggs för närvarande upp.

Den fysiska planeringens tre huvuduppgifter är att säkerställa en
långsiktigt god hushållning med mark- och vattenresurser, att främja en
långsiktigt förnuftig lokalisering av bebyggelse, anläggningar och
infrastruktur samt utveckla en rik och levande stadsmiljö samt att ta
hänsyn till naturens kretslopp i samhällsplaneringen.

Effekter av den internationella integrationen

Sverige skall spela en pådrivande roll i det europeiska miljöarbetet. I
förhandlingarna med EG skall Sverige utgå från att den högsta tilläm-
pade ambitionsnivån skall gälla på miljöområdet. Denna princip skall
vara vägledande även för övriga internationella förhandlingar. Kraven
bör ställas så att åtgärder kan vidtas på ett kostnadseffektivt och rättvist
sätt.

Sverige skall aktivt medverka till att utveckla miljösamarbetet i Europa
och ge stöd för att rena Östersjön. Under de kommande åren fordras
stora insatser för att förbättra miljösituationen i Öst- och Centraleuropa.
Sådana insatser kan också komma att få stor positiv effekt på svenska
miljösystem, exempelvis försurningen.

Detta kommer att ställa ökade krav på såväl departementet som dess
myndigheter.

Ett svenskt deltagande i EG:s miljöarbete medför att naturvårdsverket
och kemikalieinspektionen ytterligare får prioritera detta arbete. På sikt
kan delar av myndigheternas uppgifter eventuellt övertas av EG:s
gemensamma oigan.

Även inom kärnsäkerhets- och strålskyddsområdet kan ett kommande
EG-medlemskap innebära en mera omfattande administration.

Ett medlemskap i Euroatom kommer vidare sannolikt att innebära
ökade kostnader för safeguardkontroll av klyvbart material. Andra
internationella samverkansbehov har aktualiserats — t.ex. bistånd till f.d.
Sovjetländer för att förbättra kärnsäkerhet och strålskydd i dessa länder
^— som finansieras med särskilda statliga medel.

De allvarligaste miljöhoten är av global och gränsöverskridande natur.
Dessa problem kan bemästras endast genom ett konsekvent agerande
nationellt och genom internationellt samarbete.

FN-konferensen om miljö och utveckling (UNCED) i Rio de Janeiro
1992 är ett betydelsefullt led i arbetet för konkreta och samstämda

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

åtgärder för att skapa en hållbar utveckling. Konferensen väntas bl.a. Prop. 1991/92:150
leda till konventioner om skydd av klimatet och bevarande av den Bilaga 1:1.2

biologiska mångfalden. Den väntas också komma att innebära bl.a. krav
på att rättvist fördela kostnaderna för nödvändiga miljöinsatser i
utvecklingsländerna.

Ett nytt svavelprotokoll planeras undertecknas år 1993. Huvuddelen
av utsläppsminskningama måste vidtas i Central- och Östeuropa. Dessa
länder är också de som har sämst förutsättningar att finansiera utsläpps-
minskande åtgärder. Dessa problem bör behandlas inom ramen för stödet
till Central- och Östeuropa.

Sedan hösten 1990 pågår ett arbete med att ta fram ett åtgärdsprogram
för att återställa Östersjön i ekologisk balans. Arbetet har initierats av
statsministrarna i deltagande länder genom Ronnebydeklarationen.
Samtliga länder runt Östersjön deltar samt Norge och Tjeckoslovakien.
Fyra utvecklingsbanker och EG deltar också i arbetet. I april 1992 väntas
miljöministrarna underteckna en deklaration. Programmet kommer att
innehålla ett 100-tal s.k. hot spots som består av de mest förorenande
källorna i regionen med en total kostnad på över 100 miljarder kronor.
Enligt statsministrarnas beslut skall programmets huvudelement vara
påbörjade under år 1993.

Esbo-konventionen med krav på miljökonsekvensbeskrivningar till
projekt som kan ge upphov till gränsöverskridande miljöpåverkan
kommer att öka kraven på såväl myndigheterna som företagen.

Verksamhetens kostnader och anslagsutveckling

Den internationella utvecklingen och samarbetsmöjlighetema kommer
som nämnts att påverka kostnaderna för miljöarbetet.

Ekonomiska styrmedel

Effektiva ekonomiska styrmedel är i många fåll samhällsekonomiskt ett
mer effektivt sätt än t.ex. regleringar för att uppnå önskvärda miljö-
effekter. Sverige bör därför även i internationella fora verka för ökad
användning och samordning av ekonomiska styrmedel.

Effektivare miljöarbete

Decentralisering av arbetet inom miljömyndigheterna har inletts och
fortsätter. En omfördelning av miljöarbetet mellan å ena sidan miljö-
myndigheterna, å andra sidan sektorsmyndigheter såsom jordbruks-
verket, trafikverken m.fl. pågår också. Det innebär emellertid inte att
kostnaderna försvinner. Antingen uppstår de hos andra centrala myn-
digheter, hos regionala eller lokala myndigheter eller måste de klaras av
kommunerna på lokal nivå.

Miljölagstiftningen skall samordnas i en miljöbalk samt skärpas till
förmån för miljöintressena. Tillsyn och kontroll enligt en blivande
miljöbalk kan komma att ställa successivt större anspråk på personella
resurser. Å andra sidan beräknas betydande administrativa vinster kunna

uppnås. Prop. 1991/92:150

De miljömål som riksdagen beslutar skall överföras till sektorsmål och Bilaga 1:1.2
åtgärdsprogram av sektorsmyndighetema för olika samhällssektorer. De
nationella målen bryts ner för olika geografiska områden. Härigenom
ökar möjligheterna att prioritera och genomföra de åtgärder som behövs
för att förbättra miljön.

Miljökonsekvensbeskrivningar ingår som ett naturligt element i
planerings- och beslutssystemet. Alla viktigare beslut skall föregås av
en miljökonsekvensbeskrivning. Härigenom minskas risken för
kostsamma korrigeringar i efterhand av miljöskäl.

Miljöforskningsutredningen kommer i juni 1992 att redovisa sina
förslag till prioritering av insatserna vad gäller forskning inom miljö-
området. Enligt direktiven skall de förslag som redovisas rymmas inom
ramen för oförändrade resurser i förhållande till vad som föreslagits i
årets budgetproposition.

Statens stöd till Stiftelsen Stockholms internationella miljöinstitut
uppgår till 25 milj.kr. per år under perioden 1988/89 - 1992/93.

Det treåriga programmet för avfallsforskning löper t.o.m. nästa
budgetår. Frågan om en fortsättning tas upp i den forskningspolitiska
propositionen.

Riksdagen har i samband med beslut om den nya livsmedelspolitiken
fattat beslut om stöd till landskapsvårdande åtgärder under en treårs-
period som löper ut med budgetåret 1992/93. Statens naturvårdsverk har
regeringens uppdrag att bl.a. utvärdera behovet av resurser för det
fortsatta arbetet. En särskild omställningskommission har tillkallats med
uppgift att göra en samlad utvärdering av livsmedelspolitiken.

För stöd till åtgärder för sanering och återställning av miljöskadade
områden har riksdagen beslutat om ett femårigt program som löper ut
med budgetåret 1995/96. Programmet ska utvärderas mot slutet av
femårsperioden.

Försurningen av mark och vatten är fortfarande ett av våra allvar-
ligaste miljöproblem. Nedfallet av försurande ämnen kommer till nästan
90 % från utlandet. Det innebär att möjligheten för Sverige att vidta
direkta åtgärder vid källan är begränsade. Det är därför nödvändigt att
fortsätta kalkningsverksamheten. Regeringen har i budgetpropositionen
1992 beslutat om en planeringsram som innebär oförändrade resurser för
kalkning under de närmaste två åren.

Frågan om begränsning av bullerstörningarna utreds för närvarande
av dels utredningen om åtgärder mot buller i fjäll och skärgårdar, dels
utredningen om en samlad aktionsplan mot buller. En prioriterad uppgift
för utredningen är att presentera utförliga kostnadsberäkningar.

Reglerna om miljöskadeförsäkring ses för närvarande över av en
särskild utredare. I utredarens uppdrag ingår att närmare studera frågan
om vem som i praktiken skall finansiera och bekosta en sanering när ett
företag i konkurs eller som inte längre bedriver verksamhet har lämnat
kvar miljöfarliga kemikalier och andra miljöfarliga rester inom anlägg-
ningen.

Strålskydd, kärnsäkerhet m.m. Prop. 1991/92:150

Fr.o.m. nästa budgetår föreslås en rationalisering inom tillsynen på Bilaga 1.1.2
kämavfållsområdet. Förslaget innebär att statens kämbränslenämnd slås
samman med statens kämkraftinspektion.

Lantmäteri, fastighetsdata m.m.

För fåstighetsdataverksamheten och lantmäteriet väntas behovet av
resurser minska till följd av att fästighetsdatareformen avslutas år 1995.

XV. Övrigt Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.2

Miljoner kronor 1992/93 års prisnivå

	92/93	Förändring till				Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 96/97
	92/93	93/94	94/95	95/96	96/97	Genomsnittlig procentuell förändring per år 92/93- 96/97
Totala utgifter	54 278	25 103	13 307	12 435	-708	17,8
därav:
Riksdagen m.m.	777	0	0	0	0	0
Räntor på statsskulden m.m.	69 000	8 800	5 800	1 600	2 900	6,3
Tillkommandeutgiftsbehov m.m.	-15 499	16 303	7 507	10 835	-3 608	-

Källor: Finansdepartementet och Riksgäldskontoret

I detta avsnitt redovisas verksamhets- och utgiftsområden i statsbudgeten
som ej ingår i den departementsvisa redovisningen. Dessa områden är
kungliga hov- och slottsstatema, riksdagen och dess myndigheter, räntor
på statsskulden m.m. samt beräknat tillkommande utgitftsbehov m.m.

Det sist nämnda utgiftsområdet uppdelas budgetåret 1992/93 dels i ett
nettoberäknat tillkommande utgiftsbehov med -20,0 miljarder kronor, dels
en minskning av anslagsbehållningarna med 4,5 miljarder kronor samt
oförutsedda utgifter om 1 milj.kr.

Syftet med att beräkna tillkommande utgiftsbehov i förslaget till
statsbudget för 1992/93 är att visa en så realistisk budgetbelastning som
möjligt. Vid beräkningen har en uppskattning gjorts av sådana utgifts-
och inkomstförändringar som inte förs upp på något annat ställe i
budgeten.

Utgifterna för räntor på statsskulden beräknas till 69,0 miljarder kronor
budgetåret 1992/93 och beräknas öka till 88,1 miljarder kronor 1996/97
i 1992/93 års prisnivå. De ökade ränteutgifterna beror på ökad upplåning
som följer av de beräknade budgetunderskotten.

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:1.3

Utdrag ur riksrevisionsverkets
reviderade inkomst-
beräkningar för budgetåret
1992/93

REGERINGEN Prop. 1991/92:150

FINANSDEPARTEMENTET Bilaga 1:1.3

Riksrevisionsverkets reviderade inkomstberäkning för budgetåret 1992/93.

Riksrevisionsverket (RRV) skall enligt sin instruktion varje år till regeringen
lämna en reviderad beräkning av statsbudgetens inkomster för det kom-
mande budgetåret, avsedd som underlag för inkomstberäkningen i komplet-
teringspropositionen. RRV redovisar med denna skrivelse nya beräkningar
av inkomsterna för budgetåret 1992/93 på de större inkomsttitlarna samt
vissa speciellt konjunkturkänsliga inkomsttitlar. I anslutning till beräkning-
arna har även utfallet för budgetåret 1991/92 bedömts. Underlag för beräk-
ningarna har inhämtats från berörda myndigheter. För beräkningarna av in-
komstskatterna har dessutom uppgifter utnyttjats dels från RRVs taxerings-
statistiska undersökning avseende inkomståret 1989, dels från RRVs aktie-
bolagsenkät.

I beräkningarna har hänsyn kunnat tas till riksdagsbeslut samt propositio-
ner och andra regeringsbeslut som förelåg den 20 mars 1992.

Här presenteras en sammanfattning av beräkningsresultaten. I den av
RRV utgivna publikationen Inkomstberäkningen våren 1992 lämnas kom-
mentarer till förändringar för vissa titlar avseende budgetåret 1992/93, där
RRV nu förordar förändringar. För att underlätta jämförelse med progno-
serna i den reviderade nationalbudgeten presenteras i bilaga 1 också beräk-
ningsresultaten kalenderårsvis för åren 1991-1993.

RRVs inkomstberäkning från hösten 1991 finns utgiven i en separat pub-
likation och kan tillsammans med den av RRV utgivna Inkomstliggaren an-
vändas som ett komplement till den nu presenterade reviderade inkomstbe-
räkningen. Inkomstliggaren innehåller utförliga beskrivningar av vilka in-
komster som hänför sig till de olika inkomsttitlarna och vilka bestämmelser
som gäller för dessa.

Överdirektör Arne Gadd har beslutat i detta ärende i närvaro av direktör
Gert Jönsson, revisionsdirektör Georg Danielsson, avdelningsdirektör Jör-
gen Hansson, byrådirektör Margareta Nöjd, revisor Peter Håkansson, revi-
sor Jens Swahn och föredragande, avdelningsdirektör Birgitta Aronsson.

Stockholm den 22 april 1992

Arne Gadd

Birgitta Aronsson

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.3

1. SAMMANFATTNING

Förutsättningar

Riksrevisionsverkets (RRV) förslag till reviderad beräkning av statsbudge-
tens inkomster för budgetåret 1992/93 och den nu gjorda beräkningen av in-
komsterna för budgetåret 1991/92 grundas på den ekonomiska politik som
har kommit till uttryck i beslut av statsmakterna eller i förslag som har lagts
fram av regeringen i propositioner offentliggjorda före den 20 mars 1992
samt därefter på antagandet om oförändrad ekonomisk politik. Förutom de
institutionella förutsättningarna är bedömningen av konjunkturutveck-
lingen betydelsefull för beräkningen av statsbudgetens inkomster. RRV har
därför haft kontakt med Finansdepartementet under det pågående arbetet
med den reviderade nationalbudgeten för år 1992 och med Konjunkturinsti-
tutet. På grundval härav har RRV utgått från följande grundläggande anta-
ganden för beräkningarna:

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

	1991 En- ligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.	1992 En- ligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.	1993 en- ligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.
Utbetald lönesumma¹	3,3	-0,5	2,2	-2,7	1,4	-1,2
Konsumentprisindex
årsmedeltal¹	9.4	-0,1	2,4	-0,8	3,4	-0,1
Privat konsumtion,
löpande priser¹	11,5	0,9	3,8	-0.5	3,3	-1,1
Privat konsumtion,
fasta priser¹	1,2	0,9	0,7	0,2	-0,5	-1.0
Bostadslåneränta	13,9	0,0	11,35	0.0	9,9	-0.2
Basbelopp, kr.	32 200	0	33 700	0	34 400	-400

¹ Procentuell förändring från föregående år

I föreliggande beräkningar har hänsyn tagits till följande propositioner,
regeringsbeslut och skrivelser:

Ett nytt avgiftssystem vid försenade skatteinbetalningar m.m.

(1991/92:93)

Vissa socialförsäkringsfrågor (1991/92:106)

F-skattebevis, m.m. (1991/92:112)

Lagen om dryckesskatt (1991/92:116)

Avskaffande av delpensionsförsäkringen m.m. (1991/92:149)

Regeringsbeslut 1991:1219 (K91/423/2)

Vidare grundas beräkningarna nu på aktuellare uppgifter för inkomstskat-
terna. RRV har även genomfört en enkät bland svenska aktiebolag under
februari månad för att förbättra underlaget för beräkningen av juridiska per-
soners inkomstskatt.

Statsbudgetens totala inkomster budgetåret 1992/93 Prop. 1991/92:150

Enligt de nu reviderade beräkningarna uppgår statsbudgetens inkomster till Bilaga 1.1.3

397,9 miljarder kr. Det är 20,8 miljarder kr. mindre än vad som beräknades

i budgetpropositionen. De största förändringarna på inkomsttitlar kommen-
teras under avsnittet utveckling av inkomsterna.

STATSBUDGETENS INKOMSTER

Budgetåret 1992/93

Totalt 398 miljarder kr

Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster

På de flesta inkomsttitlar på statsbudgeten redovisas endast inkomster. På
ett mindre antal titlar redovisas även utgifter. För dessa titlar sker en nettore-
dovisning, dvs. saldot av inkomster och utgifter tas upp på statsbudgetens
inkomstsida. I tabell 1 finns en sammanställning av bruttobeloppen budget-
åren 1991/92 och 1992/93. I RRVs prognosarbete ingår att för dessa titlar
bedöma utvecklingen av bruttobeloppen för såväl inkomster som utgifter.

1* Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.3

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Tabell 1. Bruttoredovisning av statsbudgetens inkomster budgetåren 1991/92-1992/93 (milj.kr.)

Inkomst- huvudgrupp		Inkomster (brutto)		Utgifter (brutto)		Inkomster på stats- budgeten (netto)
		1991/92	1992/93	1991/92	1992/93	Inkomster på stats- budgeten (netto)
		1991/92	1992/93	1991/92	1992/93	1991/92	1992/93
1000	Skatter	947 102	915 765	591 485	577 486	355 617	338 279
varav	1100* Skatt på inkomst	351 855	366 527	301 514	345 215	50 341	21312
	1200* Lagstadgade socialavgifter	248 496	245 337	174 915	116 271	73 581	79 066
	1400 Skatt på varor och tjänster	313 877	307 559	115 056	116 000	198 821	191 559
2000	Inkomst av sta- tens verksamhet	50 886	46116	0	0	50 886	46 116
3000	Inkomster av för- såld egendom	552	4 033	0	0	552	4 033
4000	Återbetalning av lån	9 822	8 795	0	0	9 822	8 795
5000	Kalkylmässiga inkomster	23 200	23 323	23 564	22 637	- 364	686
varav	5200* Statliga pensionsavgifter, netto	20 889	22 407	23 564	22 637	- 2 675	- 230
	Summa	1 031 561	998 032	615 049	600 123	416 512	397 909

* Omföringar mellan statsbudgetens inkomsttitlar är exkluderade.

Den största differensen mellan brutto- och nettoredovisningen finns på in-
komsttypen 1000 Skatter. Inkomsterna på huvudgruppen 1100 består till
största delen av preliminärskatter (statlig och kommunal inkomstskatt
m.m.). Utgifterna utgörs bl.a. av utbetalningar av kommunalskattemedel
och överskjutande skatt. För huvudgrupp 1100 beräknas bruttoinkomsterna
öka med 4,2 % mellan budgetåren 1991/92 och 1992/93. Bruttoutgifterna be-
räknas öka med 14,5 % för budgetåret 1992/93.

Inkomsterna inom huvudgruppen 1200 består i huvudsak av arbetsgivar-
avgifter. I bruttoredovisningen ingår såväl ATP-avgifter som övriga arbetsgi-
varavgifter som överförs till fonder eller konton utanför statsbudgeten. Ut-
gifterna utgörs av utbetalningar till ATP-systemet och olika fonderingar
inom den statliga sektorn. Vidare utbetalas sjukförsäkringsavgiftens andel
av sjukförsäkringens kostnader. Bruttoinkomsterna för huvudgruppen 1200
beräknas minska med 1,4% mellan budgetåren 1991/92 och 1992/93. Utgif-
terna beräknas minska med 4,9 %.

Bruttoinkomsterna på huvudgruppen 1400 beräknas till 313,9 miljarder
kr. för budgetåret 1991/92 och bruttoutgifterna till 115,1 miljarder kr. för
samma år. Bruttoutgifterna utgör återbetalningar av mervärdeskatt. För
budgetåret 1992/93 beräknas bruttoinkomsterna minska med 2 % och brut-
toutgifterna öka med 0,8 % jämfört med budgetåret 1991/92.

Utveckling av inkomsterna

Statsbudgetens inkomster för budgetåret 1991/92 beräknas till 416,5 miljar-
der kr. vilket är 17 miljarder kr. mindre än vad som beräknades i budgetpro-
positionen. För budgetåret 1992/93 minskar inkomsterna med 20,8 miljar-
der kr. i förhållande till budgetpropositionen och beräknas därmed uppgå till
totalt 397,9 miljarder kr.

I efterföljande tablå redovisas de inkomsttitlar som har de största föränd-
ringarna för budgetåren 1991/92 och 1992/93 mellan beräkningarna till bud-
getpropositionen och RRVs nuvarande beräkning (milj.kr.). Orsakerna till
dessa förändringar beskrivs i det följande.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

	1991/92 Enligt RRV	Förändr. jfr. med budbet- prop.	1992/93 Enligt RRV	Förändr. jfr. med budget- prop.
Totala inkomster	416 512	-16991	397 909	-20 767
Fysiska personer	21 860	3 897	-11441	- 6 726
Juridiska personer	24 089	- 1876	24 448	- 728
Socialavgifter	73 581	- 6 975	79 066	- 7 358
Skatt på egendom	21 858	- 1222	26 000	- 2 828
Mervärdeskatt	127 700	- 8 500	118 500	-12 700
Bensinskatt	18 000	400	18 100	400
Skatt på spritdrycker	6 200	0	6 600	500
Skatt på vin	3 100	0	3 500	340
Skatt på malt- och
läskedrycker	2 769	84	2 855	180
Energiskatt	16 400	-250	17 500	1000
Televerkets inlevererade
överskott	7 200	-213	1 119	0
Domänverkets
inlevererade överskott	137	- 1432	1 450	1450
Riksbankens inlevererade
överskott	7 700	200	8 900	400
Statliga pensionsavgifter,
netto	- 2 675	- 1057	-230	-535
Övriga inkomster	88 593	-47	101 542	5 838

Fysiska personers inkomstskatt

Inkomstskatterna för fysiska personer beräknas för budgetåret 1991/92 till
21,9 miljarder kr., vilket är en ökning med 3,9 milj.kr. jämfört med budget-
propositionen.

För budgetåret 1992/93 beräknas fysiska personers inkomstskattetiteln -
11,4 miljarder kr., vilket är en minskning med 6,7 miljarder kr. jämfört med
budgetpropositionen.

I tablån nedan redovisas en analys av orsakerna till förändringarna för
budgetåren 1991/92 och 1992/93 (milj.kr.).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

1991/92

1992/93

Konjunktur	-1 259	-5 703
Utfallskorrigering	5 278
Basjusteringar	70	-2 065
Regler		1 600
Övrigt	- 192	- 558
Summa	3 897	-6 726

Med konjunktur menas den förändring i antaganden om den ekonomiska
utvecklingen som RRV bygger sina beräkningar på. Förändringar av löne-
summan är här av central betydelse. Lönesumman för 1991 har justerats ned
med 0,5 procentenheter jämfört med budgetpropositionen. För inkomståren
1992 och 1993 har lönesumman justerats ned med 2,7 resp. 2,2 procentenhe-
ter.

Utöver dessa förändringar har RRV haft tillgång till nya antaganden vad
gäller pensionsutbetalningar, ränteinkomster, ränteavdrag, beskattade för-
måner m.m.

Av tablån framgår att konjunkturförändringen står för den största delen
av den totala förändringen 1992/93.

Utfallskorrigeringar består av korrigeringar med hänsyn till det månatliga
utfallet i riksredovisningen. Redovisningen visar på stora egna preliminärs-
katteinbetalningar i januari och februari 1992. En del av detta har bedömts
minska fyllnadsinbetalningarna i april 1992.

Basjusteringar består till största delen av justeringar av befolkningskom-
ponenten vad gäller kommunalskatteutbetalningar och en förändring av
viktningen av de olika preliminärskattekomponenterna. Här ingår även en
neddragning av de basbreddningar som skattereformen gav upphov till.

Regler avser prop. 1991/92:112 som beräknas öka inkomsterna
1992/93 med 1 600 milj.kr.

Juridiska personers inkomstskatt

Juridiska personers inkomstskatter beräknas för budgetåret 1991/92 till 24,1
miljard kr. Det är en minskning med cirka 1,9 miljarder kr. jämfört med bud-
getpropositionen.

För budgetåret 1992/93 beräknas inkomsterna till 24,4 miljarder kr., vilket
är en minskning med 728 milj.kr. jämfört med budgetpropositionen.

Den beräknade förändringen budgetåret 1991/92 jämfört med budgetpro-
positionen är främst en effekt av att den beskattningsbara inkomsten för in-
komståren 1991 och 1992 har justerats ned. Förändringen budgetåret
1992/93 jämfört med budgetpropositionen beror även denna till största del
på en nedjustering av den beskattningsbara inkomsten.

Lagstadgade socialavgifter

Inkomsterna av lagstadgade socialavgifter, netto beräknas uppgå till 73,6
miljarder kr. under budgetåret 1991/92 och till 79,1 miljarder kr. under bud-
getåret 1992/93. I förhållande till budgetpropositionen innebär detta en
minskning med 7 miljarder kr. för budgetåret 1991/92 och med 7,4 miljarder
kr. för budgetåret 1992/93. Minskningen beror dels på lägre antaganden om
lönesummans utveckling, dels på högre utgifter för den allmänna försäk-
ringen under inkomsttiteln Sjukförsäkringsavgift, netto. Det senare beror
främst på att medelersättningen per dag nu beräknas bli högre än vad som
tidigare antagits.

Skatt på egendom

Inkomster av skatt på egendom beräknas till totalt 21,9 miljarder kr. för bud-
getåret 1991/92 och till 26,0 miljarder kr. för budgetåret 1992/93. Det är en
minskning med 1,2 resp. 2,8 miljarder kr. jämfört med budgetpropositionen.

Mervärdeskatt

Den beloppsmässigt största inkomsttiteln under Skatt på varor och tjänster
är Mervärdeskatt. Inkomsterna av mervärdeskatt har räknats ned med 8,5
miljarder kr. för budgetåret 1991/92. För budgetåret 1992/93 har inkoms-
terna av mervärdeskatt räknats ned med 12,7 miljarder kr. jämfört med bud-
getpropositionen. Nedjusteringar har gjorts bl.a. till följd av utfall för 1991
och ändrade antaganden för den privata konsumtionen och maskin- och
byggnadsinvesteringar. Hänsyn har även tagits till att antalet konkurser
ökar.

Bensinskatten har justerats upp till följd av ökad förbrukning.

Skatt på sprit, vin och maltdrycker har justerats upp för budgetåret 1992/93
med ca. 1 miljard kr. till följd av den föreslagna förändringen av dryckesskat-
ter.

Energiskatt

På grund av den varma vintern beräknas inkomsterna på titeln Energiskatt
minska för innevarande budgetår med 0,3 miljarder kr. till 16,4 miljarder kr.
jämfört med beräkningarna i budgetpropositionen. För budgetåret 1992/93
beräknas inkomsterna på energiskatt öka med 1 miljard kr. till 17,5 miljarder
kr. Ökningen beror bl.a. på att avdragen för industrier med metallurgiska
processer har räknats ned jämfört med beräkningen i budgetpropositionen.

Televerkets inlevererade överskott

Televerkets inlevererade överskott beräknas för budgetåret 1991/92 till 7 200
milj.kr. Detta är 213 milj.kr. mindre än i bugetpropositionen. För budget-
året 1992/93 beräknas inkomsterna till 1 119 milj.kr. vilket är oförändrat i
förhållande till budgetpropositionen. Enligt rskr. 1990/91:318 (prop.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

1990/91:37) samt regeringsbeslut 1991-12-19 har beslut fattats om en föränd- Prop. 1991/92:150
rad associationsform samt ekonomiska bestämmelser för Televerket fr.o.m. Bilaga 1:1.3
den 1 juli 1992.

Statens vattenfallsverk blev enligt rskr. 1990/91:358 aktiebolag den 1 januari
1992. Detta innebär att någon inleverans av överskott, skattemotsvarighet,
ränta på statslånet samt amortering inte kommer att ske fr.o.m. budgetåret
1992/93. Statens vattenfallsverk kommer efter aktiebolagsbildningen att in-
leverera aktieutdelning på inkomsttitel 2411 Inkomster av statens aktier
samt skatt på inkomsttitel 1121 Juridiska personers inkomstskatt. Statslånet
förvaltas efter den 1 januari 1992 av Riksgäldskontoret.

Riksbankens inlevererade överskott

Riksbankens inlevererade överskott beräknas till 7 700 milj.kr. för budget-
året 1991/92 och till 8 900 milj.kr. förbudgetåret 1992/93. Detta är en ökning
i förhållande till budgetpropositionen med 200 milj.kr. för budgetåret
1991/92 och med 400 milj.kr. förbudgetåret 1992/93. Orsaken till ökningarna
är att Riksbankens resultat för 1991 fastställts till 13 410 milj.kr. Detta är
högre än vad som tidigare antagits.

Statliga pensionsavgifter, netto

Nettot på titeln Statliga pensionsavgifter beräknas bli ett underskott på 2 675
milj.kr. för budgetåret 1991/92. Det är en ökning av underskottet med 1 057
milj.kr. i förhållande till beräkningen i budgetpropositionen. Det är slutreg-
leringen av avgifterna avseende kalenderåret 1991 som beräknas bli större
än vad som tidigare beräknats.

I tabell 2 nedan redovisas RRVs förnyade beräkning jämfört med budget-
propositionen på samtliga inkomsttitlar.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Tabell 2. Jämförelse mellan inkomster enligt budgetpropositionen och RRVs beräkning för budgetåren
1991/92 och 1992/93 (tusental kronor)

Inkomsttitel	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)
1000 Skatter:	370301307	355616807	-14684500	366312146	338279146	-28033000
1100 Skatt på inkomst:	48189 800	50 340800	2151000	29 381000	21312 000	-8069000
1110 Fysiska personers inkomstskatt:	17963000	21860000	3897000	-4715000	-11441000	-6 726000
1111 Fysiska personers inkomstskatt	17963000	21860000	3897000	-4715000	-11441000	-6726000
1120 Juridiska personers inkomstskatt:	27305000	25629000	-1676000	29626000	29048000	-578000
1121 Juridiska personers inkomstskatt	25 965000	24089000	-1876000	25176000	24448000	-728000
1122 Avskattning av företagens reserver	0	0	0	3500000	3500000	0
1123 Särskild skatt på tjänstegrupplivförsäkringar 1340000		1540000	200000	950000	1 100000	150000
1130 Ofördelbara inkomstskatter:	405000	405000	0	1100000	405000	-695000
1131 Ofördelbara inkomstskatter	405000	405000	0	1100000	405000	-695000
1140 Övriga inkomstskatter:	2516800	2446800	-70000	3370000	3300000	-70000
1141 Kupongskatt	425000	355000	-70000	435000	365000	-70000
1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt	1800	1800	0	0	0	0
1143 Bevillningsavgift	5000	5000	0	5000	5000	0
1144 Lotteriskatt	2085000	2 085 000	0	2930000	2930000	0
1200 Lagstadgade socialavgifter:	80 556000	73581000	-6975 000	86424000	79066000	-7 358000
1211 Folkpensionsavgift	49313000	48186000	-1127000	53279000	51618000	-1661000
1221 Sjukförsäkringsavgift, netto	9864 000	4 327000	-5537000	3283000	-1525000	-4 808000
1231 Barnomsorgsavgift	14 558000	14225000	-333000	15 108000	14469000	-639000
1241 Utbildningsavgift	1729000	1689000	-40000	2170000	1950000	-220000
1251 Övriga socialavgifter, netto	581000	670000	89000	3835000	3835000	0
1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverkets och arbetsmiljöinsitutets verksamhet	221000	216000	-5000	550000	528000	-22000
1281 Allmän löneavgift	1707000	1685000	-22000	231000	201000	-30000
1291 Särskild löneskatt	2583000	2583000	0	7968000	7990000	22000
1300 Skatt på egendom:	23080007	21858007	-1222000	28827 546	25999 546	-2828 000
1310 Skatt på fast egendom:	8952007	8 952 007	0	16046546	16046546	0
1311 Skogsvårdsavgifter	429000	429000	0	429000	429000	0
1312 Fastighetsskatt	8523007	8523007	0	15617546	15617546	0
1320 Förmögenhetsskatt:	2138000	2156000	18000	2151000	2153000	2000
1321 Fysiska personers förmögenhetsskatt	2076000	2076000	0	2086000	2068000	-18000
1322 Juridiska personers förmögenhetsskatt	62000	80000	18000	65000	85000	20000
1330 Arvsskatt och gåvoskatt:	1 780000	1500000	-280000	1530000	1500000	-30000
1331 Arvsskatt	1430000	1200000	-230000	1 180000	1200000	20000
1332 Gåvoskatt	350000	300000	-50000	350000	300000	-50000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Inkomsttitel	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning () Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)
1340 Övrig skatt på egendom:	10210000	9250000	-960000	9100000	6300000	-2800000
1341 Stämpelskatt	7800000	6840000	-960000	9100000	6 300000	-2800000
1342 Skatt på värdepapper	2410000	2410000	0	0	0	0
1400 Skatt på varor och tjänster:	207459500	198821000	-8638500	201967 600	191558600	-10 409000

1410 Allmänna

försäljningsskatter:	136200000	127 700000	-8500000	131200000	118500000	-12700000
1411 Mervärdeskatt	136200000	127700000	-8500000	131200000	118500000	-12700000
1420,1430 Skatt på specifika varor:	56350500	56473500	123000	55999600	58432600	2433000
1421 Bensinskatt	17600000	18000000	400000	17700000	18100000	400000
1422 Särskilda varuskatter	1116000	1 116000	0	665 000	665000	0
1423 Försäljningsskatt på motorfordon	1540000	1580000	40000	1660000	1670000	10000
1424 Tobaksskatt	5928000	5 862000	-66000	6177000	6177000	0
1425 Skatt på spritdrycker	6200000	6200000	0	6100000	6600000	500000
1426 Skatt på vin	3100000	3100000	0	3160000	3500000	340000
1427 Skatt på malt- och läskedrycker	2685000	2769000	84000	2675000	2855000	180000
1428 Energiskatt	16650000	16400000	-250000	16500000	17500000	1000000
1429 Särskild avgift på svavelhaltigt bränsle	500	500	0	500	500	0
1431 Särskild skatt på elektrisk kraft från kärnkraftverk	145000	140000	-5000	141000	141000	0
1432 Kassettskatt	180000	181000	1000	106000	108000	2000
1433 Skatt pä videobandspelare	155000	169000	14000	82100	83100	1000
1434 Skatt på viss elektrisk kraft	965000	870000	-95000	946000	946000	0
1435 Särskild skatt mot försurning	86000	86000	0	87000	87000	0
1440 Överskott vid försäljning av varor med statsmonopol:	350000	350000	0	350000	350000	0
1441 AB Vin- & Spritcentralens inlevererade överskott	150000	150000	0	150000	150000	0
1442 Systembolaget AB:s inlevererade överskott	200000	200000	0	200000	200000	0
1450 Skatt på tjänster:	1812000	1810500	-1500	1488000	1495 000	7000
1451 Reseskatt	365000	365000	0	370000	370000	0
1452 Skatt på annonser och reklam	992000	992000	0	1018000	1015000	-3000
1453 Totalisatorskatt	360000	351000	-9000	0	0	0
1454 Skatt på spel	95000	102500	7500	100000	110000	10000
1460 Skatt på vägtrafik:	7300000	7155000	-145000	7335000	7285000	-50000
1461 Fordonsskatt	4100000	3995000	-105000	4100000	4050000	-50000
1462 Kilometerskatt	3200000	3160000	-40000	3235000	3235000	0
1470 Skatt på import:	5154000	4802000	-352000	5282000	4941000	-341000
1471 Tullmedel	5154000	4 802000	-352000	5282000	4 941000	-341000
1480 Övriga skatter på varor och tjänster:	293000	530000	237 000	313000	555000	242000
1481 Övriga skatter på varor och tjänster	293000	530000	237000	313000	555000	242000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt	Enligt	Ökning ( )	Enligt	Enligt	Ökning ()
	budgetpro-	RRVs	Minskning	budgetpro-	RRVs	Minskning
	positionen	beräkning	(-)	positionen	beräkning	(-)

1500 Avräkningsskatt 1511 Avräkningsskatt	11016000 11016000	11016000 11016000	0 0	19 712000 19712000	20343000 20343000	631000 631000
2000 Inkomster av statens verksamhet:	53181354	50885888	-2295466	42306399	46116232	3809833
2100 Rörelseöverskott:	21919024	20481942	-1437082	12194965	14267015	2072050
2110 Affärsverkens inlevererade överskott:	11788288	10140659	-1647629	1400308	3050315	1650007
2111 Postverkets inlevererade överskott	61388	61395	7	50128	50130	2
2112 Televerkets inlevererade överskott	7413000	7 200 000	-213000	1 119000	1119000	0
2113 Statens järnvägars inlevererade överskott	0	0	0	0	0	0
2114 Luftfartsverkets inlevererade överskott	565 390	562690	-2700	180260	180260	0
2116 Statens vattenfallsverks inlevererade utdelning	1690000	1645000	-45000	0	200000	200000
2117 Domänverkets inlevererade överskott	1569000	137064	-1431936	0	1450000	1450000
2118 Sjöfartsverkets inlevererade överskott	49510	49510	0	50920	50925	5
2119 Statens vattenfallsverks inleverans av motsvarighet till statlig skatt	440000	485000	45000	0	0	0
2120 Övriga myndigheters inlevererade överskott:	553331	633431	80100	330000	341000	11000
2123 Inlevererat överskott av uthyrning av ADB-utrustning	190431	190431	0	212000	212000	0
2124 Inlevererat överskott av riksgäldskontorets garantiverksamhet	362900	443000	80100	118000	129000	11000
2130 Riksbankens inlevererade överskott:	7500000	7700000	200000	8500000	8900000	400000
2131 Riksbankens inlevererade överskott	7500000	7700000	200 000	8500000	8900000	400000
2150 Överskott från spel verksamhet:	2077405	2007852	-69553	1964657	1 975 700	11043
2151 Tipsmedel	1 105270	1054869	-50401	969000	985 700	16700
2152 Lotterimedel	972135	952983	-19152	995657	990000	-5657
2200 Överskott av statens fastighets- förvaltning:	620000	620301	301	1852000	2627000	775000
2210 Överskott av fastighets- förvalting:	620000	620301	301	1852000	2627000	775000
2214 Överskott av byggnadsstyrelsens verksamhet	620000	620301	301	1852000	2627000	775000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Inkomsttitel	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)
2300 Ränteinkomster:	13722079	13252087	-469992	6 845 941	7869421	1023480
2310,2320 Räntor på näringslån:	3042525	2854500	-188025	266695	266695	0
2311 Räntor på lokaliseringslån	121000	121000	0	116100	116100	0
2313 Ränteinkomster på statens avdikningslån	1	1	0	0	0	0
2314 Ränteinkomster på lån till fiskerinäringen	10585	10585	0	9306	9306	0
2316 Ränteinkomster på vattenkraftslån	103	103	0	93	93	0
2318 Ränteinkomster på statens lån till den mindre skeppsfarten	1978	1978	0	1125	1125	0
2321 Ränteinkomster på skogsväglån	20	20	0	20	20	0
2322 Räntor på övriga näringslån, Kammarkollegiet	95 749	95749	0	88991	88991	0
2323 Räntor på övriga näringslån, Statens Jordbruksverk	1000	1000	0	1000	1000	0
2324 Räntor på televerkets statslån	400686	400697	11	0	0	0
2325 Räntor på postverkets statslån	73976	73981	5	50060	50060	0
2326 Räntor på affärverkets FFV:s statslån	11362	0	-11362	0	0	0
2327 Räntor på statens vattenfallsverks statslån	2326065	2149386	-176679	0	0	0
2330 Räntor på bostadslån:	6902230	6502230	-400000	5202100	5302100	100000
2332 Ränteinkomster på lån för bostadsbyggande	6900000	6500000	-400000	5200000	5300000	100000
2333 Ränteinkomster på lån för bostads- försörjning för mindre bemedlade barnrika familjer	130	130	0	100	100	0
2334 Räntor på övriga bostadslån, Boverket	2100	2100	0	2000	2000	0
2340 Räntor på studielån:	19140	19140	0	18640	18640	0
2341 Ränteinkomster på statens lån för universi- tetsstudier och garantilån för studerande	140	140	0 0	140	140	0 0
2342 Ränteinkomster på allmänna studielån	19000	19000	0	18500	18500	0
2350 Räntor på energisparlån:	300000	400000	100000	250000	250000	0
2351 Räntor på energisparlån	300000	400000	11X1000	250000	250000	0
2360 Räntor på medel avsatta till pensioner:	7000	7000	0	7000	7000	0
2361 Räntor på medel avsatta till folkpensionering	7000	7000	0	7000	7000	0

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt	Enligt	Ökning ()	Enligt	Enligt	Ökning ( )
	budgetpro-	RRVs	Minskning	budgetpro-	RRVs	Minskning
	positionen	beräkning	(-)	positionen	beräkning	(-)

2370 Räntor på

beredskapslagring:	573270	572379	-891	585 786	585 786	0
2371 Räntor på beredskapslagring och förrådsanläggningar	573270	572379	-891	585786	585786	0
2380,2390 Övriga ränteinkomster:	2877914	2896838	18924	515 720	1439200	923 480
2383 Ränteinkomster på statens bosättningslån	50	50	0	0	0	0
2384 Ränteinkomster på lån för kommunala markförvärv	24	24	0	0	0	0
2385 Ränteinkomster på lån för studentkårslokaler	90	70	-20	80	60	-20
2386 Ränteinkomster på lån för allmänna samlingslokaler	10500	14000	3500	9500	13000	3500
2389 Ränteinkomster på lån för inventarier i vissa specialbostäder	50	50	0	40	40	0
2391 Ränteinkomster på markförvärv för jordbrukets rationalisering	1200	1200	0	1100	1100	0
2392 Räntor på intressemedel	11000	11000	0	10000	10000	0
2394 Övriga ränteinkomster	90000	90000	0	70000	70000	0
2395 Räntor på särskilda räkningar i riksbanken	1260000	1 140444	-119556	425000	400000	-25000
2396 Ränteinkomster på det av byggnadsstyrelsen förvaltade kapitalet	1505000	1640000	135000	0	945000	945000
2400 Aktieutdelning:	1076000	1076000	0	2676000	2 706 000	30 000
2410 Inkomster av statens aktier:	1076000	1076000	0	2676000	2 706000	30000
2411 Inkomster av statens aktier	1076000	1076000	0	2676000	2706000	30000
2500 Offentligrättsliga avgifter:	13464 941	13137379	-327562	15255636	15215165	-40471
2511 Expeditionsavgifter	850455	615455	-235000	858105	638105	-220000
2522 Avgifter för granskning av filmer och videogram	6200	6500	300	6000	6500	500
2527 Avgifter för statskontroll av krigsmaterieltillverkningen	1	1	0	1	1	0
2528 Avgifter vid bergsstaten	3183	3183	0	3136	3136	0
2529 Avgifter vid patent- och registreringsväsendet	8814	8814	0	7555	9296	1741
2531 Avgifter för registrering i förenings m.fl. register	35043	35043	0	35043	35043	0
2532 Utsökningsavgifter	0	0	0	0	0	0
2534 Vissa avgifter för registrering av körkort och motorfordon	187238	181238	-6000	196816	187744	-9072
2535 Avgifter för statliga garantier	155624	155574	-50	147639	147239	-400
2536 Lotteriavgifter	1229	1229	0	1260	1260	0
2537 Miljöskyddsavgift	97200	97200	0	100200	100200	0

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Inkomsttitel	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning () Minskning (-)
2538 Miljöavgift pä bekämpningsmedel och handelsgödsel	271680	181640	-90040	181877	181800	-77
2539 Täktavgift	25000	26000	1000	25000	26243	1243
2541 Avgifter vid tullverket	72222	72000	-222	75616	74000	-1616
2542 Patientavgifter vid tandläkarutbildningen	3500	3500	0	3500	3 500	0
2543 Skatteutjämningsavgift	11738000	11740000	2000	13488000	13510000	22000
2545 Närradioavgifter	4050	4500	450	4250	4 460	210
2547 Avgifter för statens telenämnds verksamhet	5 502	5502	0	5638	5638	0
2548 Avgifter för finansinspektionens verksamhet	0	0	0	107000	107 000	0
2549 Avgifter för provning vid riksprovplatser	0	0	0	9000	9000	0
2550 Avgifter från kärnkraftverken	0	0	0	0	165000	165000
2600 Försäljningsinkomster:	1 188948	1088 948	-100000	1257797	1187623	-70 174
2611 Inkomster vid kriminalvården	214000	214000	0	225000	225000	0
2624 Inkomster av uppbörd av felparkeringsavgifter	94948	94948	0	97797	97797	0
2625 Utförsäljning av beredskapslager	160000	160000	0	160000	164826	4826
2626 Inkomster vid banverket	720000	620000	-100000	775000	700000	-75000
2700 Böter m.m.:	750 362	742231	-8131	789060	822 573	33513
2711 Restavgifter	419944	411932	-8012	438819	472019	33200
2712 Bötesmedel	330352	330200	-152	350173	350450	277
2713 Vattenföroreningsavgift	66	99	33	68	104	36
2800 Övriga inkomster av statens verksamhet:	440000	487000	47000	1435000	1421435	-13565
2811 Övriga inkomster av statens verksamhet	440000	487000	47000	1435000	1421435	-13565
3000 Inkomster av försåld egendom:	528 624	552330	23706	32800	4032700	3999900
3100 Inkomster av försålda byggnader och maskiner:	500	25330	24830	100	0	-100
3110 Affärsverkens inkomster av försålda fastigheter och maskiner:	0	0	0	0	0	0
3113 Statens järnvägars inkomster av försålda fastigheter och maskiner	0	0	0	0	0	0
3120 Statliga myndigheters inkomster av försålda byggnader och maskiner:	500	25330	24830	700	0	-100
3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.	500	330	-170	100	0	-100
3125 Byggnadsstyrelsens inkomster av försålda byggnader	0	25000	25000	0	0	0

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt	Enligt	Ökning ()	Enligt	Enligt	Ökning ( )
	budgetpro-	RRVs	Minskning	budgetpro-	RRVs	Minskning
	positionen	beräkning	(-)	positionen	beräkning	(-)

3200 Övriga inkomster av markförsäljning: 3211 Övriga inkomster av markförsäljning	1000 1000	1000 1000	0 0	1000 1000	1000 1000	0 0
3300 Övriga inkomster av försåld egendom:	527 124	526000	-1124	31700	4031700	4000000
3311 Inkomster av statens gruvegendom	30500	30500	0	31700	31700	0
3312 Övriga inkomster av försåld egendom	496624	495500	-1124	0	4000000	4000000
4000 Återbetalning av lån:	8968922	9821699	852777	8772335	8794635	22300
4100 Återbetalning av näringslån:	307 862	310662	2800	294175	296975	2800
4110 Återbetalning av industrilän:	175000	175000	0	165000	165000	0
4111 Återbetalning av lokaliseringslån	175000	175000	0	165000	165000	0
4120 Återbetalning av jordbrukslån:	30106	30106	0	31699	31699	0
4122 Återbetalning av statens avdikningslån	1	1	0	0	0	0
4123 Återbetalning av lån till fiskerinäringen	30105	30105	0	31699	31699	0
4130 Återbetalning av övriga näringslån:	102 756	105556	2800	97476	100276	2800
4131 Återbetalning av vattenkraftslån	242	242	0	253	253	0
4133 Återbetalning av statens lån till den mindre skeppsfarten	8882	8882	0	2645	2645	0
4135 Återbetalning av skogsväglån	50	50	0	50	50	0
4136 Återbetalning av övriga näringslån, Kammarkollegiet	91782	91782	0	92728	92728	0
4137 Återbetalning av övriga näringslån, Statens Jordbruksverk	800	1600	800	800	1600	800
4138 Återbetalning av tidigare infriade statliga garantier	1000	3000	2000	1000	3000	2000
4200 Återbetalning av bostadslån m.m.:	5952500	6552950	600450	5602280	5602280	0
4212 Återbetalning av lån för bostadsbyggande	5 950000	6550000	600000	5 600000	5600000	0
4213 Återbetalning av lån för bostadsförsörjningen för mindre bemedlade barnrika familjer	400	450	50	380	380	0
4214 Återbetalning av övriga bostadslån, Boverket	2100	2500	400	1900	1900	0

Inkomsttitel

4300 Återbetalning av
studielån:

4311 Återbetalning av statens
lån för
universitetsstudier

4312 Återbetalning av
allmänna studielån

4313 Återbetalning av
studiemedel

4400 Återbetalning av
energisparlån:

4411 Återbetalning av
energisparlån

4500 Återbetalning av övriga
lån:

4514 Återbetalning av lån för
studentkår-
lokaler

4515 Återbetalning av lån för
allmänna
samlingslokaler

4516 Återbetalning av utgivna
startlån och bidrag

4517 Återbetalning från
Portugal fonden

4519 Återbetalning av statens
bosättningslån

4521 Återbetalning av lån för
inventarier i vissa
specialbostäder

4525 Återbetalning av lån för
svenska FN-styrkor

4526 Återbetalning av övriga
lån

5000 Kalkylmässiga inkomster:

5100 Avskrivningar och
amorteringar:

5110 Affärsverkens
avskrivningar och
amorteringar:

5113 Statens järnvägars
avskrivningar

5116 Statens vattenfallsverks
amorteringar

5120 Avskrivningar på
fastigheter:

5121 Avskrivningar på
fastigheter

5130 Uppdragsmyndigheters
komplementkostnader:

5131 Uppdragsmyndigheters
m.fl.
komplementkostnader

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

1991/92

1992/93

Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)
2318110	2318110	0	2486110	2486110	0
110	110	0	110	110	0
4000	4000	0	4000	4000	0
2314000	2314000	0	2482000	2482000	0
300000	500000	200000	300000	300 000	0
300000	500000	200000	300000	300000	0
90450	139977	49527	89770	109270	19500
700	227	-473	180	180	0
7000	7000	0	7000	6500	-500
7000	7000	0	7 000	7000	0
5 500	5500	0	5500	5500	0
150	150	0	0	0	0
100	100	0	90	90	0
40000	50000	10000	40000	40000	0
30000	70000	40000	30000	50000	20000
523000	-364440	-887 440	1252000	685 800	-566200
2038000	2207560	169560	895000	864300	-30700
1035000	1235000	200000	0	0	0
0	0	0	0	0	0
1035000	1235000	200000	0	0	0
455 000	455000	0	0	0	0
455000	455000	0	0	0	0
85200	85200	0	90000	90000	0
85200	85200	0	90000	90000	0

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.3

Inkomsttitel	1991/92			1992/93
Inkomsttitel	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)	Enligt budgetpro- positionen	Enligt RRVs beräkning	Ökning ( ) Minskning (-)
5140 Övriga avskrivningar:	462800	432360	-30440	805000	774300	-30 700
5143 Avskrivningar på ADB- utrustning	432 800	417000	-15800	775000	761000	-14 000
5144 Avskrivningar på förrådsanläggningar för civilt totalförsvar	30000	15360	-14 640	30000	13 300	-16 700
5200 Statliga pensionsavgifter, netto:	-1618000	-2675000	-1057000	305000	-230 000	-535 000
5211 Statliga pensionsavgifter, netto	-1618000	-2675000	-1057000	305000	-230000	-535 000
5300 Statliga avgifter:	103000	103000	0	52 000	51500	-500
5311 Avgifter för företagshälsovård	103000	103000	0	52000	51500	-500
SUMMA INKOMSTER	433503207	416512284	-16990923	418675680	397 908513	-20767167

gotab 97245, Stockholm 1990

Bilaga 1:1.4

Beräkningar för anslaget
räntor på statsskulden, m.m.,
budgetåret 1992/93

Beräkningar för anslaget räntor på statsskulden,
m.m.

Inledning

I regeringens proposition 1991/92:100 med förslag till statsbudgeten för
budgetåret 1992/93 upptogs under utgiftsanslaget XVI, Räntor på stats-
skulden, m.m. ett - efter samråd med Riksgäldskontoret - preliminärt
beräknat belopp på 70 000 000 000 kronor. I bilaga 17 till budget-
propositionen 1992 angående Räntor på statskulden, m.m. erinrades om
att under senare år förslaget i budgetpropositionerna reviderats i
kompletteringspropositionema och att avsikten därför var att återkomma
till riksdagen i kompletteringspropositionen med förslag till beräkning av
anslag för statsskuldräntoma avseende budgetåret 1992/93.

Riksgäldskontoret har överlämnat förslag till beräkning av anslaget
Räntor på statsskulden, m.m. budgetåret 1992/93. Riksgäldskontoret har
också lämnat en beskrivning som syftar till att belysa utvecklingen av
ränteutgifterna för statsskulden, m.m. under några år bakåt i tiden samt
en förnyad beräkning av dessa utgifter för innevarande budgetår.

Ränteutgifter för statsskulden, m.m. 1986/87 - 1990/91

Under en tioårsperiod från mitten av 1970-talet ökade statsskulden
kraftigt år för år. Fr.o.m. budgetåret 1985/86 avtog ökningstakten
avsevärt och under tre budgetår, 1987/88 - 1989/90, minskade stats-
skulden. Under budgetåret 1990/91 ökade skulden med 44,2 miljarder
kronor till 626,7 miljarder kronor. Den relativt kraftiga ökningen är
främst beroende på det ökande budgetunderskottet men även på en
alltmer omfattande kreditgivning från Riksgäldskontorets sida.

Ränteutgifterna m.m. för statsskulden steg också och uppgick som
högst budgetåret 1984/85 till 75,2 miljarder kronor, vilket motsvarar
23 % av de totala statsutgifterna. Därefter har ränteutgifternas m.m. andel
av de totala utgifterna minskat successivt och utgjorde 1990/91 14%,
motsvarande 61,0 miljarder kronor.

Den största utgiftsposten inom anslaget Räntor på statsskulden, m.m.
utgörs av ränteutgifterna. En annan stor post har varit realiserade
valutadifferenser. Förutom ränteutgifter och realiserade valutadifferenser
har på anslaget också förts utgifter, provisioner och avgifter m.m., men
fr.o.m. budgetåret 1989/90 redovisas provisioner bland Riksgälds-
kontorets verksamhetsutgifter inom anslaget Kostnader för upplåning och
låneförvaltning. På ränteanslaget redovisas också andra inkomster och
utgifter, främst ränteinkomster från Riksgäldskontorets utlåningsverksam-
het och uppkomna kursvinster och kursförsluster.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.4

1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.4

Tabell 1 Ränteutgifter för statsskulden, m.m.
Miljarder kronor

	86/87	87/88	88/89	89/90	90/91
Räntor på lån i svenska kronor	51,4	48,8	52,0	53,5	57,5
Räntor på lån i utländsk valuta	10,0	9,8	8,3	8,5	7,3
Valutadifferenser (netto)	1,6	-5,0	-0,3	2,3	-0,3
Provisioner	0,8	0,7	0,5	_1	_1
Övrigt (inkomsträntor m.m.)	0,0	-0,9	-0,4	-0,6	-3,5
Summa	63,8	53,4	60,1	63,7	61,0

¹ Fr.o.m. budgetåret 1989/90 redovisas provisioner bland verksamhesutgifterna inom
ett anslag för upplåning och låneförvaltning och ej som tidigare inom anslaget Räntor
på stasskulden, m.m.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.4

Utvecklingen under senare år med minskade totala utgifter för stats-
skulden bröts budgetåret 1989/90, då såväl ränteutgifterna som reali-
serade valutaförluster ökade. Budgetåret 1990/91 minskade de totala
utgifterna till 61,0 miljarder kronor.

Som framgår av tabell 1 har räntorna på lån i utländsk valuta succes-
sivt minskat i takt med att valutaupplåningen minskat. Ränteutgifterna för
lån i svenska kronor har utvecklats mer oregelbundet och för budgetåret
1988/89 bör särskilt uppmärksammas att en bokföringsteknisk om-
läggning av redovisningen av statsskuldväxelräntor medförde en
engångseffekt av minskade ränteutgifter med 6,9 miljarder kronor.

Som också framgår av tabell 1 har förändringen av de totala utgifterna
för statsskulden även varit beroende av utvecklingen av realiserade
valutadifferenser uppkomna i samband med inlösen och amortering av lån
i utländsk valuta. Under de i tabellen redovisade senaste fem budgetåren
har valutadifferensema svängt mellan valutaförlust (netto) med 2,3
miljarder kronor och valutavinst (netto) på 5,0 miljarder kronor.
Budgetåret 1990/91 redovisades valutavinst på 0,3 miljarder kronor.

Ränteutgifter m.m. 1991/92 och 1992/93

Anslaget Räntor på statsskulden, m.m. har i statsbudgeten för budgetåret
1991/92 upptagits till 60,0 miljarder kronor och i budgetpropositionen
1992 har för budgetåret 1992/93 upptagits ett beräknat belopp av 70,0
miljarder kronor. I tabell 2 redovisas inkomst- och utgiftsstat för i
statsbudgeten för 1991/92 upptaget belopp och en nu reviderad beräkning
samt förslag avseende budgetåret 1992/93.

Tabell 2 Beräknade räntor på statsskulden, m.m.
Tusental kronor

Enligt stats-	Reviderad
budgeten	beräkning	Förslag
1991/92	1991/92	1992/93

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.4

Utgijier

Räntor på lån i svenska kronor	59 100 000	59 373 000	71 360 000
Räntor på lån i utländsk valuta	5 300 000	6 100 000	5 500 000
Valutaförluster	600 000	3 600 000	500 000
Underkurs vid emissioner (kapital-
rabatter)	1	250 000	1
Kursförluster	1	500 000	1
Depositioner på lån i utländsk valuta		142 000	1
Summa utgifter	65 000 002	69 965 000	77 360 003
Inkomster
Räntor på lån i svenska kronor	3 540 000	3 000 000	7 300 000
Räntor på lån i utländsk valuta	800 000	400 000	400 000
Valutavinster	600 000	2 800 000	600 000
Överkurs vid emission (uppgäld)	1	2 100 000	1
Kursvinster	1	250 000	1

Preskriberade obligationer, kuponger

och vinster
Aktieutdelning i PMC

59 999

114 999

60 001

.1)

Summa inkomster

5 000 002

8 665 000

8 360 003

Summa nettoutgifter

60 000 000

61 300 000

69 000 000

'^Posten utgår för budgetåret 1992/93.

Budgetåret 1991/92

En förnyad beräkning av anslaget Räntor på statsskulden, m.m. visar att
utgifterna för innevarande budgetår blir större än vad som angetts i
statsbudgeten, 61,3 miljarder kronor mot i statsbudgeten beräknade 60,0
miljarder kronor.

Räntorna för lån i svenska kronor beräknas öka med netto 0,8
miljarder kronor. Mot bakgrund av att nettolånebehovet för budgetåret
1991/92 blir väsentligt större än vad som antogs vid beräkningarna till
statsbudgeten i juni 1991 är ökningen liten. Detta beror främst på att
Riksgäldskontoret sålde mycket stora belopp av statsskuldväxlar till
Riksbanken i december 1991. Försäljningen av dessa medförde kassa-
tillgångar för Riksgäldskontoret vilka löpande genererar inkomsträntor.
Ränteutgifterna för statsskuldväxlar betalas vid förfallotidpunkten, vilket
innebär att en betydande del av ränteutgifterna för decemberväxlarna
kommer att belasta statsbudgeten först budgetåret 1992/93.

Räntoma för lån i utländsk valuta beräknas öka (netto) med 1,2
miljarder kronor. Realiserade valutadifferenser (netto) beräknas nu
resultera i valutaförlust på 0,8 miljarder kronor.

Budgetåret 1992/93

I 1992 års budgetproposition har anslaget Räntor på statsskulden, m.m.
upptagits med ett beräknat belopp på 70,0 miljarder kronor. Medel för
Riksgäldskontoret att anvisas på anslaget Räntor på statsskulden, m.m.

för budgetåret 1992/93 beräknas nu till 69,0 miljarder kronor. Speci-
fikation av beräkningarna framgår av tabell 2.

Som beräkningsteknisk förutsättning för räntekalkyleringen ligger ett
antaget nettoupplåningsbehov för budgetåret 1992/93 i storleksordningen
130 miljarder kronor. Refinansieringsbehovet för lån i svenska kronor
beräknas till ca 420 miljarder kronor, varav statsobligationslån 23
miljarder kronor, sparobligationslån 6,5 miljarder kronor och statsskuld-
växlar ca 390 miljarder kronor. Kalkyleringen av räntor har skett utifrån
räntenivån i början av april 1992.

Ränteutgifterna för lån i svenska kronor beräknas öka med 12,0
miljarder kronor jämfört med innevarande budgetår, som emellertid av
orsaker som tidigare redogjorts för är jämförelsevis lågt räntebelastat.
Riksgäldskontorets ränteinkomster på grund av kreditgivning till
affärsverk m.fl. beräknas under budgetåret 1992/93 uppgå till 7,3
miljarder kronor, vilket är 4,3 miljarder kronor mer än för innevarande
budgetår.

Ränteutgifterna för lån i utländsk valuta beräknas mellan budgetåren
1991/92 och 1992/93 minska med 0,6 miljarder kronor beroende främst
på att valutaskulden minskat. Uppköp av obligationer i utländsk valuta
beräknas ge inkomsträntor på 400 miljoner kronor.

Känslighetsanalys

Statsskuldräntomas storlek är självfallet i hög grad beroende av ränte-
nivån. Upplåningens inriktning på olika låneinstrument är också av
betydelse. Kalkyleringen av räntorna avseende såväl budgetåret 1991/92
som budgetåret 1992/93 har skett utifrån räntenivån i slutet av mars
1992.

För att belysa känsligheten i beräkningarna kan det vara av intresse att
något närmare redovisa effekterna av ändrade antaganden om räntenivån
m.m.. En förändring i räntenivån slår givetvis inte omedelbart igenom
på hela statsskulden utan endast på låneformer med rörlig ränta och på
nyupplåningen. Efter hand får den effekt på upplåning som sker för att
omsätta förfallande lån med bunden ränta.

En förändring i räntenivån med en procentenhet från 1 juli 1992 skulle
för inhemska lån betyda en förändring i ränteutgifterna för budgetåret
1992/93 - under i övrigt oförändrade förhållanden vad gäller upp-
låningens storlek och dess inriktning på olika låneinstrument - med ett
belopp i storleksordningen 0,9 miljarder kronor.

Vad beträffar räntor för lån i utländsk valuta skulle en ränteförändring
med en procentenhet från 1 juli 1992 leda till att ränteutgifterna, under
i övrigt oförändrade förhållanden, förändras med 0,2 miljarder kronor för
budgetåret 1992/93. I samband med riksdagens beslut att koppla den
svenska kronan till ecu i slutet av maj 1991 förändrades riktmärket för
valutaskuldens sammansättning från kronkorgen till ecu. Detta medför
att valutakursernas utveckling inte längre har någon större betydelse för
ränteutgifterna och de realiserade valutadifferensema.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.4

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:1.5

Reviderat förslag till
statsbudget för budgetåret
1992/93

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

Reviderat förslag till statsbudget för
budgetåret 1992/93

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:1.5

Förändringar i förslaget till statsbudget budgetåret 1992/93

Inkomster

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

Budget-
propositionen
1000-tal kr.

Senare Summa

ändringar 1000-tal kr.

1000-tal kr.

Skatter 366

Inkomster av statens verksamhet 42

Inkomster av försåld egendom

Återbetalning av lån 8

Kalkylmässiga inkomster 1

Summa

418 674 178

314 146	- 41 524 000		324 790 146
306 797	+	1 058 435	43 365 232
32 800	+	3 999 900	4 032 700
772 335	+	22 300	8 794 635
248 100		422 300	825 800

36 865 665

381 808 513

Underskott

101 790 578

483 599 091

Förändringar i förslaget till statsbudget budgetåret 1992/93 Prop. 1991/92:150
Bilaga 1:1.5

Utgifter

	Budget- propositionen 1000-tal kr.	Senare ändringar 1000-tal kr.		Summa 1000-tal kr.
Kungliga hov- och slottsstaterna	60 250			60 250
Justitiedepartementet	17 849 379		-	17 849 379
Utrikesdepartementet	17 359 847		174 865	17 534 712
Försvarsdepartementet	36 754 756	+	990 085	37 744 841
Socialdepartementet	135 498 518	-	4 455 218	131 043 300
Kommunikationsdepartementet	17 547 664	+	1 262 676	18 810 340
Finansdepartementet	71 531 873	+	16 652 829	88 184 702
Utbildningsdepartementet	60 972 417	-	10 061 523	50 910 894
Jordbruksdepartementet	6 965 721	+	764 793	7 730 514
Arbetsmarknadsdepartementet	37 749 417	+	1 140 977	38 890 394
Kulturdepartementet	10 553 920	+	1 459 773	12 013 693
Näringsdepartementet	4 303 728	-	10 683	4 293 045
Civildepartementet	2 185 224	+	50 000	2 235 224
Miljö- och naturresurs-
departementet	1 914 458	+	165 503	2 079 961
Rikdsdagen och dess myndigheter	708 842	+	8 000	716 842
Räntor på statsskulden	70 000 000	-	1 000 000	69 000 000
Oförutsedda utgifter	1 000		-	1 000
Summa:	491 957 014	+	7 142 077	499 099 091
Minskning av anslagsbehållningar	4 500 000		0	4 500 000
Beräknad tillkommande utgifts-
behov, netto	- 7 000 000		13 000 000	- 20 000 000
Summa:	489 457 014	-	5 857 923	483 599 091

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

Specifikation av statsbudgetens inkomster under budgetåtet 1992/93

1992/93 Tusental kronor

1000 Skatter:

1100 Skatt pä inkomst:

1110 Fysiska personers inkomstskatt:

1111 Fysiska personers inkomstskatt

1120 Juridiska personers inkomstskatt:

1121 Juridiska personers inkomstskatt

1122 Avskattning av företagens reserver

1123 Beskattning av tjänstegruppliv

1130 Ofördelbara inkomstskatter:

1131 Ofördelbara inkomstskatter

1140 Övriga inkomstskatter:

1141 Kupongskatt

1142 Utskiftningsskatt och ersättningsskatt

1143 Bevillningsavgift

1144 Lotteriskatt

1200 Lagstadgade socialavgifter:

1211 Folkpensionsavgift

1221 Sjukförsäkringsavgift, netto

1231 Barnomsorgsavgift

1241 Utbildningsavgift

1251 Övriga socialavgifter,netto

1271 Inkomster av arbetsgivaravgifter till
arbetarskyddsverkets och arbets-
miljöinsitutets verksamhet

1281 Allmän löneavgift

1291 Särskild löneskatt

1300 Skatt på egendom:

1310 Skatt på fast egendom:

1311 Skogsvårdsavgifter

1312 Fastighetsskatt

1320 Förmögenhetsskatt:

1321 Fysiska personers förmögenhetsskatt

1322 Juridiska personers förmögenhetsskatt

1330 Arvsskatt och gåvoskatt:

1331 Arvsskatt

1332 Gåvoskatt

1340 Övrig skatt på egendom:

1341 Stämpelskatt

1400 Skatt på varor och tjänster:

1410 Allmänna försäljningsskatter:

1411 Mervärdeskatt

1420, 1430 Skatt på specifika varor:

1421 Bensinskatt

1422 Särskilda varuskatter

1423 Försäljningsskatt på motorfordon

1424 Tobaksskatt

1425 Skatt på spritdrycker

1426 Skatt på vin

-8 271 000	-8 271 000
23 848 000 3 500 000 1 100 000	28 448 000
405 000	405 000
365 000 0 5 000 2 930 000	3 300 000	23 882 000
51 678 000 99 000 14 479 000 2 020 000 3 845 000
528 000 201 000 7 990 000	80 840 000	80 840 000
429 000 15 617 546	16 046 546
2 068 000 85 000	2 153 000
1 200 000 300 000	1 500 000
6 300 000	6 300 000	25 999 546

114 450 000 114 450 000

18 500 000

665 000

1 670 000

6 177 000

6 100 000

3 160 000

1992/93

Tusental kronor

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1427 Skatt på malt- och läskedrycker

1428 Energiskatt

1429 Särskild avgift på svavelhaltigt
bränsle

1431 Särskild skatt för oljeprodukter m.m.

1432 Kassettskatt

1433 Skatt på videobandspelare

1434 Skatt på viss elektrisk kraft

1435 Särskild skatt mot försurning

1440 Överskott vid försäljning av varor

med statsmonopol:

1441 AB Vin- & Spritcentralens inlevererade
överskott

1442 Systembolaget AB:s inlevererade
överskott

1450 Skatt på tjänster:

1451 Reseskatt

1452 Skatt på annonser och reklam

1454 Skatt på spel

1460 Skatt på vägtrafik:

1461 Fordonsskatt

1462 Kilometerskatt

1470 Skatt på import:

1471 Tullmedel

1480 Övriga skatter pä varor och tjänster:

1481 Övriga skatter på varor och tjänster

1482 Tillfällig regional investeringsskatt

1500 Avräkningsskatt:

1511 Avräkningsskatt:

2000 Inkomster av statens verksamhet:

2100 Rörelseöverskott:

2110 Affärsverkens inlevererade överskott:

2111 Postverkets inlevererade överskott

2112 Televerkets inlevererade överskott

2113 Statens järnvägars inlevererade
överskott

2114 Luftfartsverkets inlevererade
överskott

2115 Affärsverket FFV:s inlevererade
överskott

2116 Affärsverkets svenska kraftsnäts
inlevererade utdelning

2117 Domänverkets inlevererade överskott

2118 Sjöfartsverkets inlevererade
överskott

2119 Affärsverket svenska kraftnäts
inleverans av motsvarighet till
statlig skatt

2120 Övriga myndigheters inlevererade
överskott:
2123 Inlevererat överskott av uthyrning av
ADB-utrustning

2 759 000

17 020 000

500 141 000 108 000 83 100 946 000 87 000	57 416 600
150 000
200 000	350 000
370 000 1 015 000 110 000	1 495 000
4 050 000 3 025 000	7 075 000
4 941 000	4 941 000
555 000 0	555 000	186 282 600
7 786 000	7 786 000	7 786 000
	Summa skatter	324 790 146

50 130

1 119 000

180 260

200 000

1 450 000

50 925

0 3 050 315

212 000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1992/93 Tusental kronor

2130	2124 Inlevererat överskott av riksgälds- kontorets garantiverksamhet Riksbankens inlevererade överskott: 2131 Riksbankens inlevererade överskott	129 OOO 8 900 000	341 OOO 8 900 000
2150	Överskott från spelverksamhet: 2151 Tipsmedel 2152 Lotterimedel	985 700 990 000	1 975 700 14 267 015
2200	Överskott av statens fastighets- förvaltning:
2210	Överskott av fastighetsjorvalting: 2211 Överskott av kriminalvårds- styrelsens överskott 2214 Överskott av byggnadsstyrelsens verksamhet	0 2 627 000	2 627 000 2 627 000
2300	Ränteinkomster:
2310,	2320 Räntor på näringslån: 2311 Räntor på lokaliseringslån 2314 Ränteinkomster på lån till fiskeri- näringen 2316 Ränteinkomster på vattenkraftslån 2317 Ränteinkomster på luftfartslån 2318 Ränteinkomster på statens lån till den mindre skeppsfarten 2321 Ränteinkomster på skogsväglån 2322 Räntor på övriga näringslån, Kammarkollegiet 2323 Räntor på övriga näringslån, Statens jordbruksverk 2324 Räntor på televerkets statslån 2325 Räntor på postverkets statslån 2326 Räntor på affärsverkets FFV:s statslån	116 100 9 306 93 0 1 125 20 88 991 1 000 0 50 060 0	266 695
2330	Räntor på bostadslån: 2332 Ränteinkomster på lån för bostadsbyggande 2333 Ränteinkomster på lån för bostads- försörjning för mindre bemedlade barnrika familjer 2334 Räntor på övriga bostadslån, Boverket	5 300 000 100 2 000	5 302 100
2340	Räntor på studielån: 2341 Ränteinkomster på statens lån för universitetsstudier och garantilån för studerande 2342 Ränteinkomster på allmänna studielån	140 18 500	18 640
2350	Räntor på energisparlån: 2351 Räntor på energisparlån	250 000	250 000
2360	Räntor på medel avsatta till pensioner: 2361 Räntor på medel avsatta till folkpensionering	7 000	7 000
2370	Räntor på beredskapslagring: 2371 Räntor på beredskapslagring och förrådsanläggningar	585 786	585 786

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1992/93		Tusental kronor
2380,	2390 Övriga ränteinkomster: 2383 Ränteinkomster på statens bosättningslån 2385 Ränteinkomster på lån för student- kårslokaler 2386 Ränteinkomster på lån för allmänna samlingslokaler 2389 Ränteinkomster på lån för inventarier i vissa specialbostäder 2391 Ränteinkomster på markförvärv för jordbrukets rationalisering 2392 Räntor på intressemedel 2394 Övriga ränteinkomster 2395 Räntor på särskilda räkningar i riksbanken 2396 Ränteinkomster på det av byggnads- styrelsen förvaltade kapitalet	0 60 13 000 40 1 100 10 000 70 000 400 000 945 000	1 439 200	7 869 421
2400	Aktieutdelning:
2410	Inkomster av statens aktier: 2411 Inkomster av statens aktier	2 706 000	2 706 000	2 706 000
2500	Offentligrättsliga avgifter:
	2511 Expeditions- och ansökningsavgifter 2512 Tillsynsavgifter 2522 Avgifter för granskning av filmer och videogram 2527 Avgifter för statskontroll av krigs- materieltillverkningen 2528 Avgifter vid bergsstaten 2529 Avgifter vid patent- och registreringsväsendet 2531 Avgifter för registrering i förenings m.fl. register 2532 Utsökningsavgifter 2534 Vissa avgifter för registrering av körkort och motorfordon 2535 Avgifter för statliga garantier 2536 Lotteriavgifter 2537 Miljöskyddsavgift 2538 Miljöavgift på bekämpningsmedel och handelsgödsel 2539 Täktavgift 2541 Avgifter vid tullverket 2542 Patientavgifter vid tandläkar- utbildningen 2543 Skatteutjämningsavgift 2545 Närradioavgifter 2546 Avgifter för registrering av fritidsbåtar 2547 Avgifter för statens telenämnds verksamhet 2548 Avgifter för Finansinspektionens verksamhet 2549 Avgifter för provning vid riksprovplats 2550 Avgifter från kränkraftverk 2551 Övriga offentligrättsliga avgifter	638 105 0 6 500 1 3 136 9 296 35 043 0 187 744 147 239 1 260 100 200 181 800 26 243 74 000 3 500 8 759 000 4 460 0 5 638 107 000 9 000 165 000 0	10 464 165	10 464 165

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1992/93		Tusental kronor
2600	Försäfjningsinkomster:
	2611 Inkomster vid kriminlavården 2612 Inkomster vid statens rätts- kemiska laboratorium 2619 Inkomster vid riksantikvarieämbetet 2624 Inkomster av uppbörd av fel- p arker i ngsavg i fter 2625 Utförsäljning av beredskapslager 2626 Inkomster vid banverket	225 000 0 0 97 797 164 826 700 000	1 187 623	1 187 623
2700	Böter m.m.:
	2711 Restavgifter och dröjsmålsavgifter 2712 Bötesmedel 2713 Vattenföroreningsavgift	472 019 350 450 104	822 573	822 573
2800	Övriga inkomster av statens verksamhet:
	2811 Övriga inkomster av statens verksamhet	3 421 435	3 421 435	3 421 435

Summa inkomster av statens verksamhet 43 365 232

3000 Inkomster av försåld egendom:

3100	Inkomster av försålda byggnader och maskiner:
3110	Affärsverkens inkomster av försålda fastigheter och maskiner: 3113 Statens järnvägars inkomster av försålda fastigheter och maskiner	0	0
3120	Sratliga myndigheters inkomster av försålda byggnader och maskiner: 3121 Kriminalvårdsstyrelsens inkomster av försålda byggnader och maskiner 3124 Statskontorets inkomster av försålda datorer m.m.	0 0	0	0
3200	Övriga inkomster av markförsäljning: 3211 Övriga inkomster av markförsäljning	1 000	1 OOO	1 000
3300	Övriga inkomster av Försåld egendom:
	3311 Inkomster av statens gruvegendom 3312 Övriga inkomster av försåld egendom	31 700 4 000 000	4 031 700	4 031 700

Summa inkomster av försåld egendom 4 032 700

4000 Återbetalning av lån:

4100	Återbetalning av näringslån:
4110	Återbetalning av industrilån: 4111 Återbetalning av lokaliseringslån	165 000	165 OOO
4120	Återbetalning av jordbrukslån: 4123 Återbetalning av lån till		31 699
	fiskerinäringen	31 699	31 699
4130	Återbetalning av övriga näringslån: 4131 Återbetalning av vattenkraftslån	253
	4132 Återbetalning av luftfartslån 4133 Återbetalning av statens lån till	0
	den mindre skeppsfarten	2 645
	4135 Återbetalning av skogsväglån	50

1992/93

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

Tusental kronor

4136 Återbetalning av övriga näringslån,
Kammarkollegiet

4137 Återbetalning av övriga näringslån,
Statens jordbruksverk

4138 Återbetalning av tidigare infriade
statliga garantier

4200 Återbetalning av bostadslån m.m.:

4211 Återbetalning av lån till egnahem

4212 Återbetalning av lån för bostads-
byggande

4213 Återbetalning av lån för bostadsför-
sörjningen för mindre bemedlade
barnrika familjer

4214 Återbetalning av övriga bostadslån,
Boverket

4300 Återbetalning av studielån:

4311 Återbetalning av statens lån för
universitetsstudier

4312 Återbetalning av allmänna studielån

4313 Återbetalning av studiemedel

4400 Återbetalning av energisparlån:

4411 Återbetalning av energisparlån

4500 Återbetalning av övriga lån:

4514 Återbetalning av lån för studentkår-
lokaler

4515 Återbetalning av lån för allmänna
saml ingslokaler

4516 Återbetalning av utgivna startlån och
bidrag

4517 Återbetalning från Portugalfonden

4519 Återbetalning av statens
bosättningslån

4521 Återbetalning av lån för inventarier i
vissa specialbostäder

4525 Återbetalning av lån för svenska
FN-styrkor

4526 Återbetalning av övriga lån

92 728

1 600

3 000	100 276	296 975
0
5 600 000
380
1 900	5 602 280	5 602 280
110 4 000 2 482 000	2 486 110	2 486 110
300 000	300 000	300 000
180 6 500 7 000 5 500 0 90 40 000 50 000	109 270	109.270

Summa återbetalning av lån 8 794 635

5000 Kalkylmässiga inkomster:

5100 Avskrivningar och amorteringar:

5110 Affärsverkens avskrivningar och
amorteringar:

5113 Statens järnvägars avskrivningar
5121 Avskrivningar på fastigheter

5130 Uppdragsmyndigheters komplement-
kostnader:

5131 Uppdragsmyndigheters m.fl. komp-
lementkostnader

230 000 230 000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1992/93		Tusental kronor
5140	Övriga avskrivningar: 5143 Avskrivningar på ADB-utrustning 5144 Avskrivningar på förrådsanläggningar för civilt totalförsvar	761 OOO 13 300	774 300	1 004 300
5200	Statliga pensionsavgifter, netto: 5211 Statliga pensionsavgifter, netto	-230 000	-230 OOO	-230 000
5300	Statliga avgifter: 5311 Avgifter för företagshälsovård	51 500	51 500	51 500
		Summa kalkylmässiga inkomster		825 800

STATBUDGETENS TOTALA INKOMSTER 381 808 513

Specifikation av förändringar i utgiftsanslag för budgetåret Prop. 1991/92:150

1992/93 i förhållande till förslagen i budgetpropositionen Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

III. Utrikesdepartmentet

Exportfrämjande verksamhet, reservationsanslag	259 815	108	219 180	40 635
Oförutsedda fredsbevarande insatser,
reservationsanslag	-	102	40 000	+	40 000
Samarbete med länderna i Central- och
Östeuropa, reservationsanslag	994 500	150	1 120 000	+	125 500
Medel för informationsinsatser om Europeisk
integration, reservationsanslag	0	150	50 000	+	50 000
Summa	1 254 315		1 429 180	+	174 865
IV. Försvarsdepartementet
Försvarsdepartementet, förslagsanslag	45 790	102	47 400	+	1 610
Utredningar m.m., reservationsanslag	6 585	102	11 185	+	4 600
Armeförband:
Ledning och förbandsverksamhet, ramanslag	7 733 360	102	8 575 000	+	841 640
Anskaffning av materiel, ramanslag	3 467 970	102	3 283 400	-	184 570
Anskaffning av anläggningar, reservationsanslag	525 970	102	713 000	+	187 030
Marinförband:
Ledning och förbandsverksamhet, ramanslag	2 674 910	102	2 822 000	+	147 090
Anskaffning av materiel, ramanslag	2 408 749	102	2 587 000	+	178 251
Anskaffning av anläggningar, reservationsanslag	176 215	102	200 000	+	23 785
Flygvapenförband:
Ledning och förbandsverksamhet, ramanslag	4 374 030	102	5 103 000	+	728 970
Anskaffning av materiel, ramanslag	6 051 913	102	7 503 000	+ 1	451 087
Anskaffning av anläggningar, reservationsanslag	257 490	102	394 000	+	136 510
JAS-systemet, betalningsförskjutningar,
förslagsanslag	-	102	1	+	1
Operativ ledning:
Ledning och förbandsverksamhet, ramanslag	888 730	102	1 035 000	+	146 270
Anskaffning av materiel, ramanslag	143 925	102	129 000	-	14 925
Anskaffning av anläggningar, reservationanslag	72 910	102	54 000	-	18 910
Forskning och utveckling, ramanslag	73 695	102	141 000	+	67 305
Försvarets civilförvaltning, förslagsanslag	117 933	102	1	-	117 932
Försvarets civilförvaltning: Täckning av
vissa kostnader, anslag	-	102	2 000	+	2 000
Försvarets sjukvårdsstyrelse, ramanslag	40 256	102	44 700	+	4 444
Anskaffning av anläggning för gemensamma
myndigheter, förslagsanslag	53 530	102	-	-	53 530
Fortifikationsförvaltningen, förslagsanslag	1	102	1	+	0
Försvarets materielverk, ramanslag	1 014 720	102	1 151 500	+	136 780
Anskaffning av anläggningar för försvarets
forskningsanstalt, förslagsanslag	21 350	102	-	-	21 350
Försvarets radioanstalt, ramanslag	328 251	102	354 700	+	26 449
Värnpliktsverket, ramanslag	168 299	102	204 200	+	35 901
Militärhögskolan, ramanslag	67 940	102	83 600	+	15 660
Försvarets förvaltningshögskola, förslagsanslag	18 977	102	16 533	-	2 444
Försvarets mediecenter, förslagsanslag	1	102	1	+	0
Krigsarkivet, ramanslag	9 461	102	11 664	+	2 203
Statens försvarshistoriska museer, ramanslag	21 596	102	24 787	+	3 191
Frivilliga försvarsorganisationer inom den militära
delen av totalförsvaret m.m., reservationsanslag	140 000	102	155 700	+	15 700
Försvarets datacenter, förslagsanslag	1	102	1	±	0
Ersättning för kroppsskador, förslagsanslag	-	102	71 000	+	71 000
Gemensam försvarsforskning, reservationsanslag	443 090	102	487 761	+	44 671

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskningl-l
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Avveckling av försvarets rationaliserings-
institut, förslagsanslag	20 254	102	-	-	20 254
Försvarshögskolan, förslagsanslag	7 049	102	8 095	+	1 046
Kustbevakningen, ramanslag Anskaffning av materiel för kustbevakningen,	272 990	102	295 698	+	22 708
reservationsanslag Vissa nämnder m.m. inom det militära försvaret,	46 875	102	51 800	+	4 925
förslagsanslag	8 994	102	-	-	8 994
Regleringar av prisstegringar, förslagsanslag 2 900 000 Överstyrelsen för civil beredskap:		102	-		2 900 000
Civil ledning och samordning, ramanslag Investeringar för civil beredskap,	52 758	102	60 743	+	7985
reservationsanslag	65 100	102	-	-	65 100
Signalskydd, reservationsanslag Överstyrelsen för civil beredskap: Tekniska åtgärder i ledningssystemet m.m.,	7 020	102			7 020
reservationsanslag Civilbefälhavarna: Förvaltningskostnader	*	102	91 500	+	91 500
m.m., ramanslag Civilbefälhavarna: Utbildning och	22 465	102	24 666	+	2 201
övningsverksamhet, förslagsanslag Befolkningsskydd och räddningstjänst,	7 475	102	11 800	+	4 325
ramanslag Anläggning for räddningsskolorna, m.m.,	592 327	102	653 417	+	61 090
förslagsanslag	26 088	102	-	-	26 088
Skyddsrum, m.m., förslagsanslag Ersättning för verksamhet vid räddnings-	496 910	102	487 560	-	9 350
tjänst m.m., förslagsanslag Frivilliga försvarsorganisationer inom den civila delen av totalförsvaret m.m.,	5	102	6	+	1
reservationsanslag	72 490	102	77 790	+	5 300
Vapcnfristyrclscn, ramanslag Vapenfristyrelscn: Vapenfria tjänstepliktiga,	151 005	102	13 101		137 904
förslagsanslag Styrelsen för psykologiskt försvar,	-	102	141 733	+	141 733
ramanslag Överstyrelsen för civil beredskap:	9 340	102	9 740	+	400
Försörjning med industrivaror, ramanslag	74 260	102	78 464	+	4 204
Industriella åtgärder, reservationsanslag Kapitalkostnader, förslagsanslag Täckande av förluster till följd av statliga	52 730	102	11 040	-	41 690
	184 500	102	171 600	-	12 900
beredskapsgaranticr m.m., förslagsanslag Försvarets forskningsanstalt: Intäktsfinansierad	1	102	1	±	0
uppdragsverksamhet, förslagsanslag	1	102	1	±	0
Flygtekniska försöksanstalten, ramanslag	9 471	102	9 969	+	498
Beredskapsstyrka för FN-tjänst, förslagsanslag Kostnader i Sveriges för FN-styrkor m.m.,	41 922	102	-	■	41 922
förslagsanslag	-	102	49 915	+	49 915
FN-styrkors verksamhet utomlands, förslagsanslag	267 610	102	247 713	-	19 897
Övervakningskontingcnten i Korea, förslagsanslag	5 290	102	0		5 290
Sveriges delegation vid NNSC i Korea, förslagsanslag Vissa nämnder m.m. inom försvarsdepartementets	-	102	5 054	+	5 054
område, förslagsanslag	12 177	102	20 389	+	8 212
Utredning av allvarliga olyckor, förslagsanslag Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum,	■	102	910	+	910
reservationsanslag	-	102	16 000	+	16 000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning ( + )
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning/-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Flygtekniska försöksanstalten: Intäktsfinansierad
uppdragsverksamhet, förslagsanslag	1	102	1	±	0
Summa	36 754 756		37 744 841	+	990 085
V. Socialdepartementet Riksförsäkringsverket, förslagsanslag	442 684	102,150	465 222	+	22 538
Bidrag till föräldraförsäkringen,förslagsanslag	2 550 000	150	2 832 000	+	282 000
Vårdbidrag för handikappade barn, förslagsanslag	870 000	106	1 200 000	+	330 000
Bidrag till sjukförsäkringen, förslagsanslag	5 767 000		5 760 000	-	7 000
Särskilt pensionstillägg, förslagsanslag	41 000	106	12 000	-	29 000
Bidrag till allmän sjukvård, förslagsanslag Beredskapslagring och utbildning m.m. för	3 495 682	150	2 520 682	-	975 000 41 596
sjukvård i krig, reservationsanslag	55 190	102	96 786	+	975 000 41 596
Driftkostnader för beredskapslagring m.m., förslagsanslag	69 470	102, 150	68 318		1 152
Bidrag till barnomsorg, förslagsanslag Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i	13 690 000	150	11 166 000	■	2 524 000
förskolan	40 000	150	40 000	+	0
Bidrag till service och vind,förslagsanslag Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m.,	7 976 000	150	6 380 800	■	1 595 200
förslagsanslag	797 000	150	797 000	±	0
Kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl., reservationsanslag	45 521	150	45 521	+	0
Bostadsanpassningsbidrag m.m.,förslagsanslag	263 700	150	263 700	+	0
Summa	36 103 247		31 648 029		4 455 218
VI. Kommunikationsdepartementet Byggande av länstrafikanläggningar, reservationsanslag Bidrag till drift och underhåll av statskommun-	1 037 400	150	925 400	-	112 000
vägar, reservationsanslag Vägverket: Försvarsuppgifter,reservationsanaslag	835 700	150	0	-	835 700
	49 190	102	41 452	-	7 738
Banverket: Försvarsuppgifter, reservationsanslag Ersättning till sjöfartverket för vissa tjänster: Sjöfartsverket: Ersättning till sjöfartsverket	33 950	102	39 281	+	5 331
för vissa tjänster, förslagsanslag	76 656	102	76 696	+	40
Luftfartsverket: Beredskap för civil luftfart, reservationsanslag Åtgärder inom den civila delen av total-	56 080	102	62 849	+	6 769
försvaret, reservationsanslag Bidrag till Växjö-Hultsfred-Västervik	4 780	102	4 tk>	■	4
järnvägsaktiebolag	0	150	3 700	+	3 700
Statens telenämnd, förslagsanslag Underhållsåtgärder för sysselsättning och	3 722	163	6 000	+	2 278
tillväxt, reservationsanslag	-	150	2 200 000	+ 2 200 000
Summa	2 097 478		3 360 154	+ 1 262 676
VII. Finansdepartementet Riksskatteverket, förslagsanslag	995 439	150	404 338		591 101
Skattemyndigheterna, förslagsanslag	3 508 878	150	4 047 228	+	538 350
Kronofogdemyndigheterna, förslagsanslag Täckning av merkostnader för	613 021	150	550 272	■	62 749
lokalkostnader, förslagsanslag	60 000	150	70 000	+	10 000

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	ncns eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Täckning av merkostnader för löner och
pensioner, förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m.m.,	1 200 000		150	1 500 000	+	300 000
förslagsanslag	23 100 000		150	15 218 500	- 7 881 500
Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av den kommunala företags- beskattningen , förslagsanslag Statligt utjämningsbidrag till kommunerna,	879 172		150	439 000	-	440 172
förslagsanslag	-		150	19 844 500	+ 19 854 500
Bidrag mot förebyggande åtgärder mot naturolyckor, förslagsanslag			150	25 000	+	25 000
Skatteutjämningsbidrag till landsting, förslagsanslag			150	3 960 500	+ 3	960 500
Bidrag med anledning av införandet av ett nytt statsbidragssystem, jorslagsanslag			150	950 000	+	950 000
Vissa räntekostnader m.m., förslagsanslag	-		168	1	+	1
Summa	30 356 510			47 009 339	+ 16 652 829
VIII. Utbildningsdepartementet Fortbildning m.m., reservationsanslag	185 093		75	81 379		103 714
Bidrag till driften av det kommunala		rskr.	190,
offentliga skolväsendet, förslagsanslag	31 550 906		150	21 451 906	-10 099 000
Bidrag till driften av särskolor m.m., förslagsanslag	999 978		150	774 978		225 000
Bidrag till driften av särvux, förslagsanslag Bidrag till undervisning av invandrare i	53 703		150	34 703	-	19 000
svenska språket, förslagsanslag Statens skolor för vuxna: Utbildnings-	278 652		150	138 652	-	140 000
kostnader, förslagsanslag	29 065		150	31 065	+	2 000
Bidrag till folkbildningen	1 842 344	rskr.	189	1 942 344	+	100 000
Vissa särskilda utgifter inom högskolan m.m., reservationsanslag	40 659		150	88 909	+	48 250
Utbildning för tekniska yrken, reservationsanslag Utbildning för undervisningsyrken,	1 618 454		75	1 619 954	+	1 500
reservationsanslag	1 010 651		75	1 278 667	+	268 016
Lokala och individuella linjer samt fri- stående kurser, reservationsanslag	972 959		150	991 199		18 240
Studiehälp m.m., förslagsanslag	2 331 335		150	2 396 335	+	65 000
Bidrag till vissa studiesociala ändamål, förslagsanslag	102 650		87	110 235	+	7 585
Inredning och utrustning av lokaler vid högskoleenheterna m.m., reservationsanslag	858 000		75	872 600	+	14 600
Summa	41 874 449			31 812 926	-10 061 523
IX. Jordbruksdepartemetnet Stöd till jordbruket och livsmedelsindustrin
i norra Sverige, förslagsanslag	873 000		96	955 000	+	82 000
Prisstöd till rennäringen, förslagsanslag	33 000		96	38 000	+	5 000
Ersättningar för viltskador m.m., förslagsanslag Inköp av livsmedel m.m., för beredskapslagring,	12 320		96	12 320	±	0
reservationsanslag Kostnader för beredskapslagring av livsmedel	42 876		102	83 959	+	41 083
m.m., förslagsanslag	223 077		102	233 250	+	10 173
Livsmedelsstatistik, förslagsanslag	13 229		96	13 966	+	737
Sveriges lantbruksuniversitet, reservationsanslag	627 275		150	628 075	+	800

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat	Senare förslag eller beslut	Förändring
	belopp		Ökning (+)
	budget-	Propositio- Anslags-	Minskning(-)
	proposi-	nens eller belopp
	tionen	skrivelsens
		nummer

Främjande av biobränsleanvändningen,
reservationsanslag

Summa

X. Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader,
reservationsanslag

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
reservationsanslag

Särskilda åtgärder för arbetshandikappade,
reservationsanslag

Bidrag till Stiftelsen Samhall,
förslagsanslag

Summa

XI. Kulturdepartementet

Bidrag till utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet m.m., reservationsanslag
Förläggningskostnader, förslagsanslag

Summa

XII. Näringsdepartementet

Stöd till turism och rekreation,
reservationsanslag

Sveriges geologiska undersökning: Geologisk
undersökningsverksamhet m.m., ramanslag
Infriande av pensionsgaranti för FFV AB,
förslagsanslag

Drift av beredskapslager, förslagsanslag
Beredskapslagring och industriella
åtgärder, reservationsanslag

Särskilda åtgärder för lagring av olja,
motorbensin m.m., förslagsanslag

Åtgärder inom delfunktionen Elkraft,
reservationsanslag

Summa

XIII. Civildepartementet

Stöd till trossamfund m.m., reservationsanslag
Bidrag till allmänna samlingslokaler m.m.,
förslagsanslag

Summa

XIV. Miljö- och naturresursdepartementet
Utredningar m.m., reservationsanslag
Bidrag till miljöarbete, reservationsanslag
Statens strålskyddsinstitut: Uppdrags-
verksamhet, förslagsanslag

Bidrag till statens strålskyddsinstitut,
reservationsanslag

Statens strålskyddsinstitut, ramanslag

Statens kärnkraftinspektion:

Förvaltningskostnader, ramanslag
Kärnsäkerhetsforskning, ramanslag

Statens kärnbränslenämnd, reservationsanslag

-	97	625 000	+	625 000
1 824 777		2 589 570	+	764 793
2 810 242	150	2 807 406	-	2 773
19 606 575	150	20 106 575	+	500 000
6 208 318	150	6 408 318	+	200 000
4 557 000		5 000 750	+	443 750
33 182 135		34 323 112	+1	140 977
113 744	150	216 517	+	102 773
1 603 100	150	2 960 100	+ 1	357 000
1 716 844		3 176 617	+1	459 773
50 000	196	100 000	+	50 000
118 085	rskr. 157	136 085	+	18 000
80 000	125, 150			80 000
398 316	102	366 888	-	31 428
7 636	102	11 076	+	3 440
1	102	I	+	0
32 360	102	61 665	+	29 305
686 398		625 715	-	10 683
72 007	150	92 007	+	20 000
105 000	150	135 000	+	30 000
177 007		227 007	4-	50 000
16 143	99	17 393	+	1 250
204 484	150	205 684	+	1 200
1	99		-	1
32 823	99			32 823
-	99	74 204	+	74 204
1	99	56 128	+	56 127
1	99	65 105	+	65 104
1	99	-	-	1

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1.5

1000-tal kr.

Huvudtitel, anslag	Beräknat belopp budget- proposi- tionen	Senare förslag eller beslut		Förändring Ökning (+) Minskning/-)
Huvudtitel, anslag	Beräknat belopp budget- proposi- tionen	Propositio- nens eller skrivelsens nummer	An slags- belopp	Förändring Ökning (+) Minskning/-)
Statens kärnbränslenämnd: Avvecklingskost- nader, förslagsanslag		99	1	+ 1
Visst internationellt samarbete i fråga om kärnsäkerhet m.m., förslagsanslag	19 573	99	20 015	+ 442
Summa	273 027		438 530	4- 165 503
XV. Riksdagen och dess myndigheter Ersättning till riksdagens ledamöter m.m., förslagsanslag	259 468	rskr. 179	267 468	+ 8 000
Summa	259 468		267 468	+ 8 000
Stimma förändringar	186 560 411	194 702 488		+ 8 124 077

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:2

Utrikesdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992.

Föredragande: statsrådet Dinkelspiel i fråga under littera E punkt 7; statsrå-
det af Ugglas i fråga under littera G punkt 1.

Anmälan till proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudget för budgetåret 1992/93

Tredje huvudtiteln

E. Utrikeshandel och exportfrämjande

E 7. Medel för informationsinsatser om europeisk
integration

Nytt anslag (förslag) 50000 000.

Sveriges relationer till de europeiska gemenskaperna, EG, och vårt lands
medverkan i det europeiska integrationsarbetet är frågor som har kommit
att engagera en bred opinion i det svenska samhället. Det är lika naturligt
som önskvärt och nödvändigt eftersom det är frågor som angår hela vårt
samhälle och alla medborgare. Genom EES-avtalet kommer Sverige att år
1993 få tillträde till EG:s inre marknad samtidigt som samarbetet mellan
EFTA-länderna och EG utvidgas och fördjupas på en rad viktiga områden.

Den 1 juli 1991 ansökte Sverige om medlemskap i EG. I mitten av 1990-
talet kan vårt land vara medlem av EG, som då är på väg att utvecklas till en
europeisk union. Denna utveckling kommer att påverka alla i vårt samhälle.
Det är därför viktigt att var och en skaffar sig kunskap om de förändringar
som väntar, inte minst med tanke på den folkomröstning som aviserats i re-
geringsförklaringen .

Redan i dag pågår en omfattande informationsverksamhet - i såväl rege-
ringens som bransch- och intresseorganisationers regi - om Sveriges medver-
kan i den europeiska integrationen samt om vårt förhållande till EG. Beho-
vet av grundläggande och lättillgänglig information som riktar sig till en bre-
dare allmänhet är emellertid stort.

Riksdagen ställde sig den 12 december 1990 bakom utrikesutskottets be-
tänkande 1990/91 :UU8 om Sverige och den västeuropeiska integrationen att
”ytterligare informationsinsatser är nödvändiga i syfte att främja en allsidig
belysning av och diskussion om Sveriges Europasamarbete. Utskottet förut-
sätter att regeringen inkommer med förslag med denna innebörd”.

Mot bakgrund av riksdagens ställningstagande och vad jag nyss sagt, anser
jag att det är av stor betydelse att det under de närmaste två budgetåren -
1992/93 och 1993/94 - utgår medel motsvarande totalt 100milj.kr. dels till
regeringskansliets information, dels till sådan verksamhet i enskilda organi-
sationers regi. I det framtida förslaget till statsbudget 1993/94 bör informa-
tionskostnaderna kompenseras med utgiftsminskningar på andra punkter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:2

1 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:2

Ansvaret för regeringskansliets information bör vila på Utrikesdepartemen-
tet.

Under budgetåret 1992/93 är bidrag för informationsspridning utanför re-
geringskansliet främst tänkta att utgå till folkbildningsverksamhet, i första
hand studieförbunden, men även andra organisationer bör kunna beviljas
bidrag för allsidiga och seriösa informations- och utbildningsprojekt som be-
handlar den europeiska integrationsprocessen, EES-avtalet, EG - dess insti-
tutioner och verksamhet, samt Sveriges medlemskapsansökan. Jag avser att
föreslå regeringen att en särskild delegation - med ställningen av myndighet
inom regeringskansliet - inrättas för utdelning av bidragen.

Informationsprojekten bör i tiden och till sin omfattning vara avgränsade
samt utgöra en identifierbar verksamhet utöver organisationernas vanliga
uppgifter.

Stöd skall kunna lämnas för bl.a. framtagande och distribution av mate-
rial, kurser, konferenser, utställningar, studiebesök och informationsbanker.
Resebidrag bör normalt inte ges, inte heller generella förvaltningsbidrag. Bi-
dragen bör således inte medverka till att bygga upp och/eller permanenta
institutionella arrangemang.

Informationens beräknade spridningseffekt och möjligheten till delfinan-
siering av projekt är andra omständigheter som bör vägas in vid bedöm-
ningen av bidragsansökningar.

Massmedia liksom politiska partier och därtill hörande organisationer
skall normalt inte erhålla bidrag. Specifika utbildningsprojekt som ej är del
av normal verksamhet kan dock erhålla bidrag.

Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen för 1993/94 med
förslag dels att riksdagen ställer ytterligare 50milj.kr. till förfogande för in-
formationsinsatser, dels om hur informationsspridningen fram till den i rege-
ringsförklaringen aviserade folkomröstningen bör ske. Enligt min mening
bör medel då kunna ställas till förfogande för de organisationer som önskar
bedriva kampanj för eller emot ett svenskt EG-medlemskap.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Medel för informationsinsatser om europeisk integration för
budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 50000000 kr.

G. Samarbete med Central- och Östeuropa

G 1. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa

Jag anser att Sverige bör kompensera Estland och Litauen för det i Sverige
deponerade guld som år 1940 utlämnades till Sovjetunionen. Guldets värde
är med dagens guldpris ca 192 milj.kr. för det guld som tillhörde Estland och
ca 83 milj.kr. för det guld som tillhörde Litauen. Medlen bör belasta anslaget
G 1. Samarbete med länderna i Central- och Östeuropa budgetåret 1992/93.
Anslaget föreslås uppgå till 1120 milj .kr. budgetåret 1992/93, vilket innebär

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:2

en ökning med 125,5milj.kr. jämfört med tidigare förslag. Jag kommer att i
nästa års budgetproposition föreslå att anslaget budgetåret 1993/94 uppgår
till 869 milj.kr. för att kompensera den ökade belastningen under budgetåret
1992/93.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under tredje huvudtitelns reservationsanslag Samarbete med
länderna i Central- och Östeuropa för budgetåret 1992/93 anvisa
125500000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 4.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:2

gota b Stockholm 1992

Bilaga 1:3

Socialdepartementet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Könberg såvitt avser punkt 1-2 och statsrådet
B. Westerberg såvitt avser punkt 3.

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. (kompletteringsproposition)

Femte huvudtiteln

1 Administration av socialförsäkring m.m.

B 1. Riksförsäkringsverket

Föredragandens överväganden

Som anförts i de senaste årens budgetpropositioner har försäkringskas-
sorna behov av ett förbättrat och moderniserat ADB-stöd för att kassor-
na skall klara de ökade krav som ställs på dem. Ett förbättrat ADB-stöd
väntas leda till såväl minskade försäkringskostnader som lägre admini-
strationskostnader. Utredningsarbete och försöksverksamhet pågår för
närvarande vid riksförsäkringsverket (RFV) och försäkringskassorna i
syfte att förbättra ADB-stödet och därmed rationalisera arbetet vid för-
säkringskassorna.

För innevarande budgetår görs vidare i enlighet med vad som anfördes
i 1991 års kompletteringsproposition i en första etapp en satsning på en
basinvestering i ADB-kapacitet för att ge kassorna ett mer kraftfullt
kontorsstöd genom att bredda tillgången på arbetsplatsutrustningar samt
förstärka nät- och kommunikationskapacitet. I en andra etapp avsågs
enligt förra årets kompletteringsproposition lokala sjukförsäkrings-
register inrättas.

Utredningen om socialförsäkringsregisterlag redovisar i ett delbetän-
kande (SOU 1991:9) Lokala sjukförsäkringsregister förslag i fråga om
inrättande av lokala sjukförsäkringsregister jämte särskild lagreglering i
form av en registerlag. Delbetänkandet har remissbehandlats. I årets
budgetproposition anförde jag att utredningens förslag övervägdes inom
regeringskansliet.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:3

Regeringen har ännu inte slutfört beredningsarbetet i anslutning till
förslagen. Det är givetvis angeläget att en modernisering av socialför-
säkringens ADB-system snarast kan komma till stånd. Inriktningen bör
vara att ge ett ändamålsenligt lokalt verksamhetsstöd vid försäkrings-
kassorna samtidigt som det är av yttersta vikt att den enskildes person-
liga integritet skyddas. Jag anser att ytterligare överväganden behöver
göras innan ställning kan tas till utformningen av det framtida dator-
stödet. Jag vill dock redan nu ange att en viktig förändring i förhållande
till utredningsförslagen bör vara att diagnosregistrering på ADB-medium
när det gäller enskilda personer inte skall få förekomma. Vid en avväg-
ning mellan effektivitetsvinster vad gäller arbetsmiljöuppföljning och
rehabilitering och de olägenheter för den personliga integriteten som en
registrering på ADB-medium av så känsliga uppgifter skulle medföra,
finner jag att hänsynen till den personliga integriteten skall överväga.
Regeringen bör mot denna bakgrund ge RFV i uppdrag att i nära sam-
arbete med försäkringskassorna närmare utreda moderniseringen av det
lokala ADB-stödet varvid teknikstrukturen skall tillvarata fördelar med
en decentralisering samtidigt som högt ställda krav på integritetsskydd
tillgodoses. Det är min avsikt att senare under året föreslå regeringen att
återkomma till riksdagen med förslag i fråga om utvecklingen av ADB-
stödet inom socialförsäkringen. För utredningsarbete och försöksverk-
samhet på ADB-området beräknar jag ett resursbehov om 18,3 milj.kr.
för budgetåret 1992/93.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under femte huvudtitelns förslagsanslag Riksförsäkrings-
verket för budgetåret 1992/93 anvisa 18 300 000 kr. utöver vad
som föreslagits i prop. 1991/92:100, bil.6 och prop. 1991/92:102,
kapitel 5.

2 Försäkring vid sjukdom, handikapp och ålderdom

D 1. Bidrag till sjukförsäkringen

I regeringens budgetproposition 1991/92:100 beräknades anslaget D 1.
för 1992/93 till 5 767 milj. kr..

Prognoserna för sjukpenningutgiftema baseras bl.a. på tidigare års
utveckling av sjukfrånvaron och kostnaderna för densamma. Det har
framkommit att sjukpenningutgiftema för år 1991 är större än vad jag
tidigare räknat med. Antalet ersatta dagar överenstämmer väl med
tidigare prognoser. Däremot visar det sig att medelersättningen blivit
högre än beräknat. Detta innebär att anslaget bör höjas med 260 milj.kr.

Eftersom ifrågavarande anslag även påverkas av de förslag regeringen
framlägger rörande den kommunala ekonomin kommer de sammanlagda

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

konsekvenserna för anslaget Bidrag till sjukförsäkringen att behandlas i
det sammanhanget.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle

att ta del av vad jag anfört beträffande Bidrag till sjukförsäk-
ringen för budgetåret 1992/93.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

3 Särskilda bestämmelser om bostadsbidrag för
första halvåret 1993 m.m.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om bostadsbidrag finns i lagen (1988:786) om bostads-
bidrag samt i bostadsbidragsförordningen (1988:787).

Bostadsbidrag till barnfamiljer består dels av ett fast belopp, 1 000 kr.
per månad, som lämnas oberoende av antalet barn, dels av ett belopp
som beror av bostadskostnadens storlek och hur många barn det finns i
familjen. Bidraget är inkomstprövat och reduceras med 20% av den del
av den bidragsgrundande inkomsten som överstiger 91 000 kr. per år.

Det bostadskostnadsberoende beloppet grundas på bostadskostnaden
mellan en nedre och en övre gräns. Inom detta intervall lämnas bidrag
med 75 eller 50% av bostadskostnaden. Bostadskostnadsgränsema fram-
går av följande sammanställning.

Familjer med	Lägsta bidrags- grundande bostadskostnad (kr./mån)	Bidrag med 75% upp till en bostadskostnad av (kr./mån)	Bidrag med 50% upp till en bostadskostnad av (kr./mån)
1 barn	1 900	2 400	3 900
2 barn	1 600	2 800	4 400
3 eller flera barn	1 300	3 200	5 000

Bostadsbidrag till hushåll utan barn lämnas dels till ungdomar mellan
18 och 29 år, dels till andra hushåll utan barn. Bidragsbeloppet grundas
på bostadskostnadens storlek och lämnas med 75 resp. 30% av bostads-
kostnaden mellan en nedre och en övre gräns. Bostadskostnadsgränsema
framgår av följande sammanställning.

1* Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:3

Hushållstyp	Lägsta bidrags- grundande bostadskostnad (kr./mån)	Högsta bidrags- grundande bostadskostnad (kr./mån)	Bidragsandel i procent
Ungdomar 18-28 år
Makar/samboende
med studiemedel	1 600	3 100	75
utan studiemedel	900	3 100	75
Ensamboende
med studiemedel	1 600	2 500	75
utan studiemedel	900	2 500	75
Andra hushåll utan barn	1 600	3 500	30

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

Bidraget reduceras för ungdomar med en tredjedel av den del av den
bidragsgrundande inkomsten som överstiger 33 000 kr. per år för en-
samboende och 47 000 kr. per år för makar/samboende. För andra
hushåll utan barn reduceras bidraget med 10% av den del av den bi-
dragsgrundande inkomsten som överstiger 70 000 kr. per år.

Bostadsbidrag första halvåret 1993

Mitt förslag: Bestämmelser om bostadsbidrag till barnfamiljer och
hushåll utan barn för år 1993 fastställs tills vidare endast för
månaderna januari - juni. Bidrag under denna tid lämnas enligt i
princip samma regler som under år 1992.

Inkomstprövningen av bidragen sker mot 1991 års taxering. Om-
prövning av bidragsbeslut till barnfamiljer görs även vid väsentlig
ökning av förvärvsinkomsten.

Bostadskostnadsgränsema för barnfamiljer höjs.

Skälen för mitt förslag: Inom regeringskansliet pågår ett utrednings-
arbete som syftar till att samordna samhällsstödet till ensamföräldrar
med bostadsbidragen till barnfamiljer. I anslutning till detta arbete görs
också en översyn av bostadsbidragssystemet.

Genom beslut den 16 januari 1992 tillsatte regeringen en särskild ut-
redare för att förbereda en överföring av bostadsbidragens administra-
tion från kommunerna till försäkringskassorna den 1 juli 1993. Utre-
daren skall vidare lämna förslag till regeländringar bl.a. i fråga om in-
komstprövningen av bostadsbidragen. Till grund för prövningen används
för närvarande den sammanräknade inkomsten enligt taxeringen till
statlig inkomstskatt året före bidragsåret. I det nya inkomstskattesys-
temet saknas begreppet sammanräknad inkomst. I utredarens uppdrag
ingår att undersöka möjligheterna att gå över till att pröva bostads-
bidragen mot en mer aktuell inkomst.

I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete förordar jag att be-
stämmelser om bostadsbidrag till barnfamiljer och hushåll utan barn för

år 1993 tills vidare fastställs endast för månaderna januari - juni. Bidrag
lämnas under denna tid enligt i princip samma regler som under år
1992. Bostadsbidragen bör under det första halvåret 1993, liksom för år
1992, bestämmas med utgångspunkt i den bidragsgrundande inkomst
som kan beräknas med ledning av 1991 års taxering. Det innebär att den
som vid utgången av år 1992 uppbär bostadsbidrag har rätt att, utan
föregående ansökan, få bidrag även för de sex första månaderna av år
1993 på samma nivå som för december 1992. I fråga om barnfamiljer
skall dock bidraget omräknas med hänsyn till de ändrade bostadskost-
nadsgränser, som jag senare kommer att förorda. Möjligheterna för
bidragstagare att begära omprövning av bidraget - exempelvis vid bo-
stadskostnadsökningar - skall därvid kvarstå. Förfarandet bör regleras i
en lag med särskilda bestämmelser om bostadsbidrag för år 1993.

När nämnda utredningsarbete har avslutats avser jag att återkomma
med förslag till nya regler för bostadsbidragsgivningen med sikte på att
de nya reglerna skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1993.

Omprövning av bidragsbeslut

Genom det tillfälliga beräkningsförfarande som jag har förordat kommer
enligt gällande omprövningsregler bostadsbidrag under det första halv-
året 1993 till barnfamiljer som uppbär sådant bidrag i december 1992 att
omprövas om hushållets inkomster av förvärvsarbete minskar väsentligt
i förhållande till motsvarande inkomster enligt 1991 års taxering till
statlig inkomstskatt. Däremot påverkar för närvarande inte senare in-
komstökningar bidragsbeloppets storlek.

I fråga om sådana barnfamiljer till vilka kommunen inte lämnat bidrag
under år 1992 följer av bostadsbidragslagen att såväl väsentliga minsk-
ningar som väsentliga ökningar av familjens förvärvsinkomster skall
beaktas då bostadsbidraget fastställs för första halvåret 1993.

Det är enligt min mening inte rimligt att väsentliga inkomstökningar
får genomslag när bostadsbidraget fastställs för vissa bidragsgrupper
men inte för andra. Med hänsyn härtill förordar jag att bidragsbeslut till
barnfamiljer för det första halvåret 1993 skall omprövas, inte bara som
nu vid inkomstminskning, utan även när hushållets inkomster av för-
värvsarbete har ökat väsentligt. Det bör ankomma på boverket att med-
dela närmare föreskrifter om hur stor ökningen skall vara för att anses
väsentlig. Den bidragsberättigade bör ha skyldighet att upplysa kommu-
nen om sådana ökningar. Det kan tilläggas att för hushåll utan barn skall
enligt gällande regler bostadsbidrag omprövas om hushållets inkomster
har ökat väsentligt i förhållande till de inkomster som låg till grund för
bidragsbeslutet.

I fråga om hushåll utan barn påverkas bostadsbidragens storlek av om
hushållet får studiemedel eller ej. En upplysningsskyldighet bör därför
införas för de hushåll utan barn som har beviljats bostadsbidrag och
därefter får studiemedel. Bidraget bör anpassas med hänsyn härtill.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

Jag vill i detta sammanhang även ta upp en fråga som rör beräkningen
av den bidragsgrundande inkomsten i de fall realisationsvinst ingår i den
sammanräknade inkomsten.

En realisationsvinst som uppkommit i samband med försäljning av
t.ex. ett egnahem eller en bostadsrätt ökar den sammanräknade inkoms-
ten. Det innebär att den bidragsgrundande inkomsten kan bli för hög för
att bostadsbidrag skall lämnas eller att bidrag lämnas med ett lägre be-
lopp.

Som jag tidigare angett kommer som grund för behovsprövningen av
de bostadsbidrag som lämnas under såväl år 1992 som under det första
halvåret 1993 att grundas på 1991 års taxering till statlig inkomstskatt.
Det innebär att ett hushåll kan förlora rätten till bostadsbidrag eller få ett
lägre bidrag till följd av att samma realisationsvinst påverkar bidraget
under två på varandra följande år. Det är enligt min mening en orimlig
effekt. Det bör därför finnas en möjlighet att bortse från realisationsvinst
från en försäljning av bostad när bostadsbidrag fastställs för de sex
första månaderna år 1993. Det bör ankomma på boverket att meddela
erforderliga föreskrifter.

Höjda bostadskostnadsgränser

Det är enligt min mening motiverat att genom bostadsbidragen lindra
effekterna av bostadskostnadsökningar. I dag har närmare hälften av de
barnfamiljer som är berättigade till sådana bidrag en bostadskostnad som
är högre än de övre bostadskostnadsgränsema. Utan en uppräkning av
dessa gränser med hänsyn till bostadskostnadsutvecklingen kommer
endast de barnfamiljer vars hyreshöjningar ligger inom ramen för gällan-
de kostnadsgränser att kunna få ökat bidrag. För att både familjer i
vanliga bostadskostnadslägen och familjer som bor i nyproducerade
lägenheter skall få ett förstärkt stöd måste de övre bostadskostnadsgrän-
sema höjas inför år 1993. För att en sådan förstärkning av stödet skall
kunna genomföras, bör emellertid även gränserna för de lägsta bidrags-
grundande bostadskostnaderna höjas.

Jag förordar att de nedre bostadskostnadsgränsema höjs med 150 kr.
per månad för samtliga barnfamiljer samt att den övre bostadskostnads-
gränsen höjs, för familjer med ett bam med 500 kr. per månad, för
familjer med två bam med 600 kr. per månad och för familjer med tre
eller flera bam med 700 kr. per månad.

Mina förslag i denna del kan sammanfattas i följande tablå.

De bostadskostnadsgränser över vilka bidrag lämnas med 50% av bo-
stadskostnaden behålls oförändrade.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

Familjer med	Lägsta bidrags- grundande bostadskostnad (kr./mån)	Bidrag med 75% upp till en bostadskostnad av (kr./mån)	Bidrag med 50% upp till en bostadskostnad av (kr./mån)
1 barn	2 050	2 400	4 400
2 barn	1 750	2 800	5 000
3 eller flera barn	1 450	3 200	5 700

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

De ändringar som jag nu har förordat i fråga om bostadskostnadsgrän-
ser för bostadsbidrag till barnfamiljer föranleder ändringar i 19 § lagen
om bostadsbidrag.

Ändrade omprövningsregler för barnfamiljer fr.o.m. den 1 juli 1992

Som jag tidigare redovisat bygger beräkningen av bostadsbidrag på
sökandens sammanräknade inkomst enligt taxeringen till statlig inkomst-
skatt året före bidragsåret. Har inkomsten av förvärvsarbete under
bidragsåret ändrats väsentligt i förhållande till motsvarande inkomst
enligt taxeringen får emellertid bidraget räknas om med hänsyn till den
aktuella förvärvsinkomsten. I lagen om bostadsbidrag anges i fråga om
barnfamiljer att det skall stå klart att inkomständringen kommer att bestå
under bidragsåret. Handläggare av bostadsbidrag har påtalat att dessa
regler leder till att kommunen inte kan ompröva bidraget vid en väsent-
lig inkomstminskning vars varaktighet är osäker eller om det inte går att
säkert beräkna vilken inkomst sökanden kommer att ha under bidrags-
året. Exempel på detta är när en sökande blivit arbetslös eller när en
sökande inte kan förvärvsarbeta på grund av brist på barnomsorg.

Jag anser det angeläget, inte minst med hänsyn till nuvarande situation
på arbetsmarknaden, att bostadsbidrag kan omprövas när förvärvs-
inkomsten minskat väsentligt även om bidragstagaren inte med säkerhet
kan beräkna sin inkomst för resten av bidragsåret. Ett sätt att göra detta
möjligt är att införa en anmälningsplikt för bidragstagaren och en därtill
kopplad omprövningsrätt för kommunen i sådana fall där det visat sig att
sökandens bedömning att inkomsten varaktigt minskar under bidragsåret
inte hållit. En sådan ändring bör genomföras redan under innevarande
bidragsår.

Jag förordar att det införs en särskild regel om anmälningsplikt för
barnfamiljer i de fall inkomsten av förvärvsarbete ökar sedan ett högre
bidrag beviljats på grund av en inkomstminskning och att kommunen har
rätt att ompröva bidraget i sådana fall. Ökningen i förhållande till den
beräknade inkomst som lagts, till grund för bidraget bör dock av admi-
nistrativa skäl vara inte obetydlig. Det bör ankomma på boverket att
närmare föreskriva hur stor ökningen skall vara för att beaktas.

De ändringar som jag nu har förordat, och som föranleder ändringar i
27-28 §§ lagen om bostadsbidrag, bör tillämpas för bidrag som lämnas
fr.o.m. den 1 juli 1992.

Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upp-
rättats förslag till

l.lag om ändring i lagen (1988:786) om bostadsbidrag,

2. lag med särskilda bestämmelser om bostadsbidrag för år 1993.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:3.1 och
1:3.2. Förslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande ej erford-
ras.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att anta lagförslagen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:786) om bostadsbidrag

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3.1

Härigenom föreskrivs att 19 och 27-28 §§ lagen (1988:786) om bo-
stadsbidrag¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Bostadsbidrag lämnas månadsvis

1. med 1 OCK) kronor samt

2. med 75 procent av den del av
bostadskostnaden per månad som
för

familjer med ett bam överstiger
1 900 kronor men inte 2 400
kronor,

familjer med två bam överstiger
1 600 kronor men inte 2 800
kronor,

familjer med tre eller flera bam
överstiger 1 300 kronor men inte
3 200 kronor.

§²

Bostadsbidrag lämnas månadsvis

1. med 1 000 kronor samt

2. med 75 procent av den del av
bostadskostnaden per månad som
för

familjer med ett bam överstiger

2 050 kronor men inte 2 400
kronor,

familjer med två bam överstiger
1 750 kronor men inte 2 800
kronor,

familjer med tre eller flera bam
överstiger 1 450 kronor men inte

3 200 kronor.

Om bostadskostnaden överstiger
de belopp som anges i första
stycket 2, lämnas bostadsbidrag
med 50 procent av den över-

skjutande bostadskostnaden

Om bostadskostnaden överstiger
de belopp som anges i första
stycket 2, lämnas bostadsbidrag
med 50 procent av den över-

månad upp till

3 900 kronor för
ett bam,

4 400 kronor för
två bam,

5 000 kronor för
tre eller flera bam.

familjer

per
med
med
med

skjutande bostadskostnaden
månad upp till

4 400 kronor

ett bam,

5 000 kronor

två bam,

5 700 kronor

tre eller flera bam.

för

familjer

per
med
med
med

Högre bostadskostnad än som anges i andra stycket får beaktas, om
bidragssökanden eller någon medlem av dennes familj är handikappad
och socialnämnden har tillstyrkt att bidrag lämnas för en högre kostnad.

Närmare föreskrifter om beräkningen av bostadskostnadens storlek
meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

¹ Lagen omtryckt 1990:792.

² Senaste lydelse 1991:477.

Nuvarande lydelse

27
Den som uppbär bostadsbidrag
skall upplysa kommunen

1. om familjen byter bostad,

2. om familjens sammansättning
ändras,

3. ifråga om hushåll utan bam,
om hushållets inkomster ökar
väsentligt, och

4. i det fall bostadsbidrag upp-
bärs enligt 14 § fjärde stycket om
denne eller dennes make inte
längre uppbär studiemedel.

Beslut om bostadsbidrag till
barnfamiljer skall omprövas

1. om den som uppbär bidraget
begär det och familjens inkomster
av förvärvsarbete har minskat
väsentligt i förhållande till mot-
svarande inkomster enligt taxe-
ringen till statlig inkomstskatt året
före bidragsåret och det står klart
att inkomstminskningen kommer
att bestå under bidragsåret,

2. om familjen byter bostad eller
familjens sammansättning ändras
på ett sådant sätt som har betydel-
se för bidraget,

3. om den som uppbär bidraget
begär det och bostadskostnaden
har ändrats.

Bidragsbeslutet får efter särskili
uppenbart att familjen inte behöver

Föreslagen lydelse

Den som uppbär bostadsbidrag
skall upplysa kommunen

1. om hushållet byter bostad,

2. om hushållets sammansättning
ändras,

3. ifråga om barnfamiljer, om
hushållets inkomster av för-
värvsarbete ökar i förhållande till
de förvärvsinkomster som låg till
grund för ett bidragsbeslut till
följd av inkomstminskning,

4. ifråga om hushåll utan bam,
om hushållets inkomster ökar
väsentligt, och

5. i det fall bostadsbidrag upp-
bärs enligt 14 § fjärde stycket om
denne eller dennes make inte
längre uppbär studiemedel.

Beslut om bostadsbidrag till
barnfamiljer skall omprövas

2. om familjen byter bostad eller
familjens sammansättning ändras
på ett sådant sätt som har betydel-
se för bidraget,

3. om den som uppbär bidraget
begär det och bostadskostnaden
har ändrats,

4. om sådan inkomstökning som
anges i 27 § 3 har inträffat.

utredning omprövas, om det är
det bostadsbidrag som har beviljats.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3.1

Denna lag träder träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas såvitt
gäller 27-28 §§ i fråga om bostadsbidrag som avser tiden efter ikraft-
trädandet och i övrigt första gången i fråga om bostadsbidrag för år
1993.

2 Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om bostadsbidrag för
år 1993

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För år 1993 lämnas bostadsbidrag enligt lagen (1988:786) om bo-
stadsbidrag tills vidare endast för månaderna januari - juni med de av-
vikelser som följer av denna lag.

2 § Den som vid utgången av år 1992 uppbär bostadsbidrag har rätt att
utan föregående ansökan få bidrag även för månaderna januari - juni
1993 med, i fråga om barnfamiljer, omräknat belopp enligt 19 § lagen
(1988:786) om bostadsbidrag eller, i fråga om hushåll utan bam, med
samma belopp som för december 1992.

Bidragsbeloppet skall omprövas

1. för barnfamiljer, om något sådant förhållande inträffar som avses i
28 § första stycket 2-4 lagen (1988:786) om bostadsbidrag eller om
familjens inkomster av förvärvsarbete har ökat väsentligt eller minskat
väsentligt i förhållande till motsvarande inkomster enligt 1991 års taxe-
ring till statlig inkomstskatt och det står klart att inkomständringen kom-
mer att bestå under bidragsåret, samt

2. för hushåll utan bam, under de förutsättningar som anges i 29 §
samma lag eller om hushållet beviljas studiemedel.

Den upplysningsskyldighet som föreskrivs i 27 § lagen om bostads-
bidrag gäller även sådana ändringar av inkomst och studiemedel som
avses i andra stycket.

3 § I fråga om bostadsbidrag för månaderna januari - juni 1993 i andra
fall än som avses i 2 §, skall bidraget bestämmas med utgångspunkt från
den bidragsgrundande inkomst som kan beräknas med ledning av 1991
års taxering till statlig inkomstskatt. I fråga om upplysningsskyldighet
och omprövning av bidragsbeslut skall 2 § tillämpas.

4 § Närmare föreskrifter i fråga om den bidragsgrundande inkomsten
och ansökningsförfarandet meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:3.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:4

Kommunikations-
departementet

Kommunikationsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992.

Föredragande: statsrådet Odell

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:4

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. (kompletteringsproposition).

Sjätte huvudtiteln

D. Järnvägar

D 7. Bidrag till Växjö-Hultsfred-Västervik
Järnvägsaktiebolag

Bakgrund

I det trafikpolitiska beslutet år 1988 (prop. 1987/88:50 bil. 1, TU19, rskr.
260) angavs att vissa järnvägar kan vara av intresse ur turistsynpunkt. För
att stimulera utvecklingen av sådan trafik kan bandelar och tillhörande fas-
tigheter som inte trafikeras reguljärt överlåtas till den som vill bedriva turist-
trafik på banan. Regeringen har mandat att överlåta fast egendom till ett
värde av högst 5 milj.kr. i varje enskilt fall. Som riktmärke bör berörda
turistintressenter genom egna insatser svara för minst samma värde som den
statligt efterskänkta andelen av anläggningen motsvarar. Det ankommer på
regeringen att bedöma angelägenhet och långsiktighet i projektet samt om
och hur nedsättning av köpesumman skall ske.

Riksdagen beslöt samtidigt att Växjö-Hultsfred-Västervik Järnvägsaktie-
bolags (VHVJ) förvärv av den 18 mil långa smalspåriga järnvägen Växjö-
Hultsfred-Västervik skulle omfattas retroaktivt av de angivna riktlinjerna,
eftersom denna bana överläts år 1987. Genom regeringsbeslut skedde däref-
ter en retroaktiv nedsättning av priset med 3,625 milj.kr.

VHVJ bedriver för närvarande viss turisttrafik och skoltågstrafik. VHVJ
har planer på att utöka verksamheten till att även omfatta viss godstrafik.
Bolaget har ekonomiska svårigheter på grund av de kapitalkostnader som
uppstod i och med förvärvet av banan. VHVJ har därför i en skrivelse till
kommunikationsdepartementet ansökt om bidrag motsvarande bolagets del
av köpeskillingen för banan år 1987 efter nedsättning. Bidraget är beräknat
till 3,620 milj.kr. i 1991 års penningvärde.

Föredragandens överväganden

Jag föreslår att VHVJ får ett engångsbidrag för verksamheten på järnvägen
Växjö-Hultsfred-Västervik. Därigenom bör bolaget kunna lösa större delen

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:4

av de lån bolaget tagit för finansieringen av banförvärvet år 1987. Jag föror-
dar att 3,7 milj.kr. anvisas för detta ändamål kommande budgetår. Det får
ankomma på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att be-
sluta om villkoren för bidraget med utgångspunkt i att en långsiktig överlev-
nad för bolagets verksamhet så långt möjligt skall underlättas.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till Växjö-Hultsfred-Västervik Järnvägsaktiebolag för
budgetåret 1992/93 anvisa ett anslag på 3 700 000 kr.

J. Telekommunikationer

Teletaxorna

Den svenska telemarknaden har successivt präglats av ökad konkurrens.
Från att inledningsvis i huvudsak ha gällt olika slags teleutrustning finns kon-
kurrensen numera etablerad också i fråga om teletjänster, främst till företag.
Den ändrade marknadssituationen har föranlett beslut om ny verksamhets-
form och nya ekonomiska krav på televerket. Men den ökade konkurrensen
förutsätter också en fortsatt omstrukturering av televerkets taxor. Riksdagen
har också tidigt ställt sig bakom en kostnadsanpassning.

Våren 1991 beslutade riksdagen att fr.o.m. den 1 januari 1992 fullt ut dele-
gera taxebesluten till televerket (prop. 1990/91:87, TU 28, rskr. 369). Riks-
dagen fastställde därvid bl.a. ett pristak för telefontaxorna som innebar att
dessa får öka med högst 70 % av förändringen av nettoprisindex.

Mot denna bakgrund arbetade televerket fram ett förslag till taxeomlägg-
ning som skulle genomföras den 1 januari 1992. Omläggningen innebar i
stora drag att minutavgiften för lokalsamtal skulle höjas samtidigt som det
geografiska området där lokaltaxa gäller skulle utökas, med undantag för
Stockholmsområdet. Taxorna för rikssamtal och internationella samtal
skulle sänkas. Samtidigt skulle abonnemangsavgifterna höjas. Förslaget
medförde totalt sett en taxehöjning som rymdes inom det av riksdagen satta
pristaket.

I december år 1991 beslutade riksdagen att taxedelegeringen skulle sena-
reläggas till den 1 juli 1992 (FiU 10 mom. 11, rskr. 108). Under tiden skulle
alternativa pristak analyseras. Enligt riksdagsbeslutet skulle övervägas bl.a.
om taket borde knytas till hushållens telefontaxor, varvid ett pristak på 25 %
alternativt 50% av nettoprisindex kunde övervägas.

Riksdagens beslut i december 1991 medförde att televerkets planerade
taxeomläggning per den 1 januari 1992 inte genomfördes. Det kan vidare
nämnas att verket inte fick höja abonnemangsavgiften för hushållen under
år 1991 vilket verket hade föreslagit hösten 1990. Verket har emellertid ge-
nomfört taxehöjningar på de områden som inte kräver regeringsbeslut. Den
uteblivna taxehöjningen per den 1 januari 1992 medför enligt televerkets be-
räkningar uteblivna intäkter på ca 600 milj. kr. på årsbasis.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:4

Televerket har kommit in till regeringen med en analys av alternativa pris-
tak för telefoni enligt riksdagens beslut. Verket har vid analysen utgått från
att fastställda lönsamhetskrav och det sociala och regionalpolitiska ansvaret
skall uppfyllas samt att den s.k. kostnadsanpassningen av teletaxorna skall
fullföljas. I verkets analys konstateras att det beslutade pristaket på 70 % av
förändringen av nettoprisindex för telefoni innebär att totalproduktiviteten
måste öka med minst 3 % per år för att lönsamhetskraven skall klaras. Ett
lägre pristak skulle i konsekvens med detta leda till än högre krav på produk-
tiviteten. Verket bedömer att en ytterligare produktivitetsökning inte är rea-
listisk.

1 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 7) föreslår regeringen
att televerket ombildas till aktiebolag den 1 januari 1993. Regeringen fram-
håller i propositionen att den inför en bolagisering har för avsikt att genom-
föra en fördjupad analys av bl.a. telemarknaden, televerket och statens
ägarroll. I detta sammanhang understryks vikten av att en riktig kostnadsför-
delning sker på olika teletjänster och att detta avspeglas i priset. Området ses
nu över särskilt i samband med arbetet att bolagisera televerket. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen med dessa frågor under hösten.

Föredragandens överväganden

Som jag nämnde pågår en genomlysning inom kommunikationsdepartemen-
tet av bl.a. televerkets kostnadsstruktur och principer för taxesättning. Re-
sultatet av detta arbete kommer att ligga till grund för ställningstaganden
kring principer för fördelning av gemensamma kostnader på olika kundkate-
gorier, vilket självfallet också påverkar den framtida taxestrukturen. I detta
omfattande arbete kommer naturligen frågor om pristak m.m. att behand-
las. Jag anser det nödvändigt att vid utformningen av framtida pristak beakta
att detta i första hand bör tillämpas på de områden som är utsatta för ingen
eller svag konkurrens, dvs. för närvarande hushållstelefonin. I avvaktan på
att det arbete jag redogjort för slutförs och att regeringen återkommer till
riksdagen med förslag till bl.a. pristak och principer för en framtida taxe-
struktur bör någon genomgripande omstrukturering av televerkets taxor inte
genomföras under år 1992.

Det är dock angeläget att utbyggnaden och moderniseringen av telenätet
inte försenas, inte minst med hänsyn till rådande sysselsättningsläge. Tele-
verket bör därför i avvaktan på senare regeringsförslag kunna genomföra en
viss höjning av taxorna för hushållstelefonin under innevarande år. Telever-
ket har förordat att en höjning av hushållens abonnemangsavgift med 30 kr.
per kvartal (exkl. moms) genomförs den 1 juli 1992. Jag anser för egen del
att en sådan höjning är rimlig. Genom denna höjning av kvartalsavgiften,
inkl, övriga förändringar av de telefontaxor som televerket självt kan besluta
om, kommer den genomsnittliga prisnivån för telefoni att höjas med ca

2,3 % under år 1992. Prisnivån för hushållstelefonin kommer att höjas med
ca 3,6 %. Med denna utgångspunkt bör den uppskjutna ändringen i förord-
ningen (1991:1791) om ändring i teleförordningen (1985:765) träda i kraft
som avsett den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:4

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag anfört om teletaxorna.

L. Övriga infrastrukturåtgärder (tidigare
litterabenämning L. Övriga
infrastrukturinvesteringar)

L3. Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt

Underhållet av statliga vägar och järnvägar har under en följd av år varit
eftersatt på grund av brist på medel. De satsningar som har skett inom väg-
sektorn har destinerats till investeringar på de större vägarna för att skapa
ökad framkomlighet och tillväxt samt till åtgärder för att öka bärigheten på
broar på de större vägarna i hela landet och på broar på övriga vägar i skogs-
länen. Inom järnvägssektorn har satsningarna främst inriktats mot investe-
ringar på de mest trafikerade järnvägarna för att skapa ökad framkomlighet
och kapacitet samt för att förbättra dessa järnvägars standard.

Föredragandens överväganden

Behov föreligger att vidta åtgärder på de mindre vägarna och på vissa järnvä-
gar. Dessa åtgärder har bl.a. stor betydelse för fortlevnad och utveckling av
det lokala näringslivet. Åtgärdsbehov finns i olika omfattning i alla delar av
landet både inom områden med relativt sett låg arbetslöshet och områden
med hög arbetslöshet.

I syfte att skapa ökade sysselsättnings- och tillväxteffekter bör ytterligare
medel anvisas till underhållsåtgärder på vägar och järnvägar och till reinve-
steringar i främst mindre objekt på länsvägar och på vissa järnvägar. Jag be-
räknar att totalt 2 200 milj. kr. bör anvisas för kommande budgetår. Det får
ankomma på regeringen att bestämma om fördelningen mellan väg- och
järnvägssektorn.

De anvisade medlen bör därefter ställas till vägverkets och banverkets dis-
position för nämnda åtgärder och fördelas på vägverkets regioner och ban-
verkets regioner. Vid fördelningen på regioner och vid verkens fördelning
på enskilda objekt skall hänsyn tas till arbetslöshetssituationen och behovet
och nyttan av åtgärderna samt till objektens betydelse för bl.a. näringslivets
behov av transporter och för ökad tillväxt. Åtgärderna skall kunna sättas i
gång snabbt och vara sysselsättningsintensiva. Åtgärderna skall inom väg-
sektorn innefatta bl.a. förstärknings- och beläggningsarbeten på de mindre
vägarna. Möjligheten att anlita av arbetsmarknadsmyndigheterna anvisad
arbetskraft skall tas till vara.

De föreslagna åtgärderna beräknas ge en direkt sysselsättning under bud-
getåret 1992/93 för ca 3000 personer och indirekt för betydligt fler.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:4

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Underhållsåtgärder för sysselsättning och tillväxt för budget-
året 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 2 200 000 000 kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:4

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:5

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Föredragande: statsrådet Wibble

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av förslaget till statsbudget för budgetåret
1992/93, m.m., såvitt avser finansdepartementets
verksamhetsområde

1 Skattefrågor

1.1 Allmänna synpunkter

Sedan regeringen tillträdde i höstas har en rad åtgärder vidtagits för att
ge den svenska ekonomin ny växtkraft och trygga en stark ekonomisk
bas. Därigenom skapas förutsättningar att långsiktigt slå vakt om välfärd,
social tiygghet och en god miljö. Vägledande för de åtgärder som
vidtagits på skatteområdet sedan regeringsskiftet har för det första varit
strävan att slopa eller i vart fall sänka uttaget av sådana skatter som
hämmar tillväxten och fördjupar de ekonomiska problemen. Vidare har
målet varit att anpassa skatteuttag och struktur till vad som följer av
ambitionen att fullt ut utnyttja de möjligheter ett svenskt EG-medlemskap
kommer att medföra. Ett tredje mål för skattepolitiken har varit att
åstadkomma en successiv sänkning av det samlade skatteuttaget. De nu
nämnda målen för skattepolitiken befästs genom de förslag som jag i det
följande lägger fram.

Det är angeläget att skydda och förbättra miljön. Genom utformningen
av förslagen till reformerad energibeskattning hävdas de energi- och
miljöpolitiska målen. Miljöprofilen förbättras genom ökad tonvikt på kol-
dioxidskatten. Samtidigt är en sänkning av energiskatten för de konkur-
rensutsatta delarna av näringslivet sannolikt den enskilt viktigaste
åtgärden vi kan vidta för att stärka industrins konkurrenskraft. De
samhällsekonomiska skadeverkningarna av en internationellt avvikande
energibeskattning är uppenbara.

Hela frågan om skattesystemets utformning i samband med den euro-
peiska integrationen har under den senaste tiden kommit i centrum. Den
behandlas bl.a. i långtidsutredningen och i en rapport utarbetad av
finansdepartementets skatteavdelning; Sverige Europa och skatterna. En
gemensam slutsats är att vissa indirekta skatter bör sänkas. I fråga om
mervärdeskatten rekommenderas en sänkning av den generella skattesat-
sen i syfte att undvika gränshandel och därigenom förlust av skattebas.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

Det bör emellertid också framhållas att sådan gränshandel ger upphov till Prop. 1991/92:150
samhällsekonomiska förluster och inte enbart ett bortfall av skatteintäkter Bilaga 1:5
för staten.

En betydande sänkning av uttaget av mervärdeskatt bör därför enligt
min mening göras redan innan ett medlemskap i EG. Genom omlägg-
ningen av energibeskattningen ökar skattebelastningen på hushållen.
Denna effekt är energi- och miljöpolitiskt motiverad. Däremot bör inte
det samlade skatteuttaget för hushållen öka. Höjningen av skatteuttaget
balanseras av en sänkning av mervärdeskatten med ca 0,5 procentenheter.
En ytterligare sänkning av mervärdeskatten är emellertid motiverad av
EG-anpassningsskäl. Denna bör i huvudsak finansieras inom ramen för
skattesystemet genom en breddning av basen för uttag av inkomstskatt.

Jag föreslår i det följande att den generella mervärdeskattesatsen sänks
från 25 till 22 %. Samtidigt görs en omläggning av det s.k. schablonav-
draget under inkomst av tjänst. Avdraget ersätts med ett system där
avdrag inte medges förrän de avdragsgilla kostnaderna överstiger vissa
bottenbelopp.

Slutligen kommer jag också att ta upp frågan om fastighetsskatt på
kommersiella lokaler.

De åtgärder som jag nu föreslår innebär att den politik regeringen lagt
fast fullföljs. Samhällsekonomiskt skadliga skatter slopas och skattesy-
stemet anpassas till förhållandena i omvärlden. Det samlade skatteuttaget
sänks.

1.2 Energibeskattningen

1.2.1 Ärendet och dess beredning

Den 21 juni 1990 tillkallade chefen för finansdepartementet en särskild
utredningsman (professor Lennart Hjalmarsson) för att se över frågan
om skattenedsättning för den energiintensiva industrin och växthusnä-
ringen. Enligt direktiven borde utredaren bedöma om det för att ge
industrin rimliga internationella konkurrensförutsättningar fanns ett
fortsatt behov av de nuvarande nedsättningsreglema. För det fall
bestämmelserna om nedsättning skulle vara kvar borde de utformas så att
energihushållning stimuleras och utsläppen av miljöskadliga ämnen
minskas.

Utredningen om översyn av reglerna om skattenedsättning för industrin
och växthusnäringen m.m. (OS-91) redovisade i november 1991 i
betänkandet Konkurrensneutral energibeskattning (SOU 1991:90)
resultatet av sitt arbete. Utredningen föreslår nya regler för beskattningen
av den energi som används i industrin och växthusnäringen. Utred-
ningens sammanfattning och lagförslag bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1:5.1 resp, bilaga 1:5.2 Betänkandet har remissbehand-
lats. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
finansdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
4314/91).

En interdepartemental arbetsgrupp har på uppdrag av näringsdeparte-

men tet, miljö- och naturresursdepartementet samt finansdepartementet
kompletterat utredningens förslag med en miljökonsekvensbeskrivning.
Närings- och teknikutvecklingsverkets (NUTEK) remissyttrande över
betänkandet Konkurrensneutral energibeskattning har härvid utgjort ett
viktigt underlag. Yttrandet innehåller beräkningar av produk-
tionstillväxten, energianvändningen samt utsläppen av koldioxid, svavel
och kväveoxider från industrin under antagande av olika skattemodeller,
däribland utredarens förslag.

Jag kommer i det följande att ta upp utredningens förslag till nya
skatteregler för industrin (SNI 2 och 3) och växthusnäringen. Omlägg-
ningen av beskattningen bör enligt min mening finansieras inom
energibeskattningens ram. Härigenom kommer även andra delar av
energibeskattningen att beröras. Energibeskattningen kommer genom
mina förslag att tekniskt bli mer komplicerad vilket nödvändiggör en
teknisk översyn. Jag avser därför att föreslå regeringen att en särskild
utredare tillkallas med uppgift att göra en huvudsakligen lagteknisk
översyn av energibeskattningen. Förutom den tekniska översynen bör
utredningsuppdraget också omfatta vissa materiella frågor såsom
avgränsningen av det skattepliktiga området för framför allt oljeproduk-
ter.

Den 12 december 1991 tillkallades en särskild utredare med uppgift att
lämna förslag till den tekniska anpassningen av bl.a. energiskatterna som
behövs vid ett svenskt medlemskap i EG (Fi 1991:09). Ett nära
samarbete bör etableras mellan dessa båda utredningar. Förslagen från
den särskilda energi skatteutredaren bör vara så utformade att de kan
tillämpas i ett EG-perspektiv.

Effekterna av den ändring av kraftvärmens energibeskattning som
genomfördes som ett resultat av trepartiöverenskommelsen om ener-
gipolitiken våren 1991 har ifrågasatts. En särskild arbetsgrupp bör därför
tillsättas för att belysa följderna av ändringen och om så erfordras föreslå
åtgärder som undanröjer eventuella negativa effekter. Arbetsgruppen bör
även belysa biobränslenas möjligheter att i större utsträckning bli
konkurrenskraftiga inom kraftvärmeområdet.

Den skillnad i beskattningen av energi mellan industri och övriga
förbrukare, som jag kommer att föreslå i det följande, kommer att leda
till ett administrativt merarbete för riksskatteverket. Jag kommer därför
att i särskild ordning se till att riksskatteverket tillförs de resurser som
behövs för att det nya i energiskattesystemet skall kunna administreras på
ett acceptabelt sätt.

1.2.2 Nuvarande energibeskattning

Enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt (EL, ändrad senast
1991:1823) skall energiskatt betalas för kolbränslen, fotogen, motor-
brännoljor och eldningsoljor samt andra oljeprodukter med undantag för
smörjoljor och smörjfetter som inte används för energialstring, naturgas
och gasol. Energiskatt tas inte ut för biobränslen eller torv.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Koldioxidskatt betalas enligt lagen (1990:582) om koldioxidskatt
(ändrad senast 1991:1822) för bensin och för alla de bränslen som är
belagda med allmän energiskatt. Koldioxidskatt tas också ut på flyg-
bränsle enligt lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes flygtrafik
(ändrad senast 1990:586).

I tabellen nedan redovisas den nuvarande energi- och koldioxidskatten
för bränslen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Bränsle		Enhet	Energi-	CO₂-	Totalt
			skatt	skatt	skatt
			kr.	kr.	kr.	öre/kWh
Olja	Miljöklass 1 m³		90	720	810	8,9
		2 nr	290	720	1010	10,6
		3 m³	540	720	1260	12,0
Kol		ton	230	620	850	11,4
Naturgas		1000m³	175	535	710	6,6
Gasol		ton	105	750	855	6,7

Koldioxidskatten på bensin är 58 öre per liter. För inrikesflyget
motsvarar koldioxidskatten 79 öre per kg förbrukat flygbränsle.

På de skattebelopp som anges ovan tillkommer mervärdeskatt som
beräknas på energipriset inklusive punktskatter.

Allmän energiskatt på elektrisk kraft är utformad så att den som
distribuerar kraften är skattskyldig. Skatten tas ut med 2,2 öre per kWh
vid förbrukning i vissa glesbygdskommuner i de nordliga delarna av
Sverige och med 7,2 öre per kWh för förbrukning i övriga landet. Vid
förbrukning i industriell verksamhet är skattesatsen 5 öre per kWh.
Därutöver beskattas elkraft genom lagen (1982:1201) om skatt på viss
elektrisk kraft (SEL, ändrad senast 1984:997) och genom lagen
(1983:1104) om särskild skatt för elektrisk kraft från kärnkraftverk
(LAE, ändrad senast 1986:503). Enligt SEL tas skatt ut för elektrisk kraft
som produceras i ett vattenkraftverk med en installerad generatoreffekt
av minst 1500 kW. Skatten är 2 öre per kWh om kraften har producerats
i ett kraftverk som har tagits i drift före år 1973. Skatten sätts ned med
1 öre per kWh om kraften har producerats i ett kraftverk som har tagits
i drift under åren 1973-1977 och med 2 öre per kWh om kraften har
producerats i ett kraftverk som tagits i bruk därefter. För elektrisk kraft
som framställs i ett kärnkraftverk tas skatt ut med 0,2 öre per kWh.

Energiskattesystemet karaktäriseras av en rad avdrags- och undan-
tagsbestämmelser. Vid beräkning av energi- och koldioxidskatt medges
avdrag för bränsle som använts för produktion av elkraft, medan
elkraften beskattas hos användaren. Avdrag får också göras för bränslen
som använts för produktion av andra skattepliktiga bränslen. Genom
dessa regler undviks dubbelbeskattning. Avdrag medges även för
bränslen som förbrukats eller sålts för förbrukning för annat ändamål än
energialstring och för kolbränslen som förbrukats i metallurgiska
processer. Härutöver finns bestämmelser om avdrag för skatt på bränsle
som exporterats eller använts för bl.a. bandrift och fartygsdrift. Liknande

avdragsbestämmelser tillämpas vid beräkning av skatt på elektrisk kraft.
Avdrag får även göras för energiskatt på bränsle som använts för
värmeproduktion i kraftvärmeverk.

Undantagna från skatteplikt är bl.a. inhemska fasta bränslen och
inhemskt framställd metan. Detsamma gäller elektrisk kraft som
framställs i mindre kraftverk, t. ex. minikraftverk och vindkraftverk, eller
kraft som levereras utan avgift med viss låg effekt.

För uttag av energiskatter inom industrin och växthusnäringen gäller
dessutom speciella nedsättningsbestämmelser. Dessa regler har införts för
att mildra skattebelastningen på energi för de mest energiintensiva
industriföretagen och för växthusnäringen. Enligt lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt (NEL, ändrad senast
1990:584) kan dessa skatter sättas ned. Regeringens möjlighet att med
stöd av NEL begränsa skatterna på energi utnyttjas årligen av drygt 100
företag. Under år 1992 har regeringen på ansökan nedsatt energi- och
koldioxidskatten vid industriell tillverkning till 1,2 % av de tillverkade
produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. Hela energi- och kol-
dioxidskatten på kolbränslen, gasol och naturgas är nedsättningsgrundan-
de liksom energiskatten på elektrisk kraft. För oljebränslen, miljöklass
3, gäller att endast 473 kr. av den sammanlagda skatten på 1260 kr. per
m³ får räknas med i nedsättningsunderlaget. Detta innebär att 787 kr. per
m³ olja utöver det nedsatta skattebeloppet betalas av det aktuella
företaget. Nedsättningen är av betydelse för främst pappers- och
massaindustrin, järn- och stålindustrin, cementindustrin, kalk- och
tegelindustrin, kemiindustrin och gruvnäringen. För budgetåret 1990/91
uppgick värdet av skattenedsättningen till cirka 900 miljoner kr.

Vid beräkning av energi- och koldioxidskatt för växthusuppvärmning
vid yrkesmässig växthusodling begränsas skatten till 15 % av de
generella skattesatserna. Värdet av nedsättningen uppskattas till cirka 90
miljoner kr. förbudgetåret 1990/91.

1.2.3 Energibeskattningen i andra länder

Frågan om industrins energibeskattning i andra länder, främst inom EG,
är central då det gäller utformningen av svenska skattebestämmelser på
ett konkurrensneutralt sätt gentemot utlandet. Följande huvuddrag kan
urskiljas från den kartläggning som gjorts av OS-91 om de nuvarande
bestämmelserna för energibeskattning inom länderna i västra Europa,
Nordamerika och Japan:

- Eneigivaroma är oftast belagda med mervärdeskatt.

- Industrins användning av elenergi beskattas endast undantagsvis.

Detsamma gäller växthusnäringen.

- I flertalet länder förekommer punktskatter (acciser) på eldningsoljor
vid sidan om mervärdeskatten. Endast Danmark och Italien har högre
punktskatt på olja än Sverige. I Danmark gäller dock att industrin och
flertalet andra mervärdeskattskyldiga har avdragsrätt inom mervärde-
skattesystemet också för acciser. Därmed betalar större delen av det

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

danska näringslivet inte några punktskatter på energi alls.

- Samtliga länder i Västeuropa har höga acciser på bensin. I Nord-
amerika är drivmedelsbeskattningen låg.

- Miljörelaterade skatter och avgifter för bränslen är mindre vanliga.
Införandet av sådana diskuteras dock i flera länder liksom inom EG.

1.2.4 Harmonisering av energibeskattningen inom EG

Inom EG pågår ett omfattande arbete med att samordna de indirekta
skatterna, däribland energiskatterna, inför genomförandet av den inre
marknaden. Tanken är att ett definitivt system för punktskatter skall träda
i kraft år 1993. En viktig utgångspunkt vid utformningen av en gemen-
sam energiskattepolitik är ett dokument från EG-kommissionen hösten
1991 om en klimatstrategi för att nå målet att stabilisera den inre
marknadens totala utsläpp av koldioxid år 2000 vid 1990 års nivå och
öka energieffektiviteten. Strategin omfattar bl.a. en kombinerad energi-
och koldioxidskatt på fossila bränslen och elproduktion för hela den inre
marknaden. Något formellt beslut om en gemensam energi- och
koldioxidskatt har ännu inte fattats. För närvarande diskuteras införande
år 1993 av en skatt på eneigivaror motsvarande 3 USD per fat råolja.
Skatten skall därefter successivt höjas till 10 USD per fat år 2000.
Fömybara energikällor skulle enligt diskussionen undantas från skatt
liksom energivaror som används som råvaror av industrin. Vidare
diskuteras olika särlösningar för den eneigiintensiva industrin.

1.2.5 Mina överväganden

Allmänt

Energibeskattningen har tidigare främst haft ett fiskalt syfte. Under slutet
av 70-talet och under 80-talet genomfördes åtskilliga skattehöjningar som
motiverades av bl.a. energihushållningsskäl och strävandena att ersätta
olja med andra energislag. Genom införandet år 1991 av en kol-
dioxidskatt och en svavelskatt har även miljöpolitiska skäl beaktats i
större utsträckning.

All energianvändning beskattas i stort sett på samma sätt oavsett vem
som använder den. En något lägre skatt gäller dock för industrins
elförbrukning.

För att lindra energibeskattningen gäller, som framgått av det tidigare
anförda, en särskild nedsättning av energi- och koldioxidskatt för den
mest energikrävande industrin. Även den yrkesmässsiga växthusnäringen
omfattas av reducerade energiskattesatser.

Skillnaden i skattebelastning på energiområdet mellan Sverige och
andra länder, främst inom EG, är för närvarande mycket stor. De
svenska energiskatterna har genom de successiva höjningarna kommit att
få allt större inverkan på produktionskostnaderna och på företagens
relativa konkurrenssituation på såväl export- som hemmamarknaderna

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

även om energiskattebelastningen till viss del mildras genom bl.a.
nedsättningsbestämmelsema. Våra skatteregler måste i allt högre
utsträckning utformas med hänsyn till internationella förhållanden. Vid
ett svenskt EG-medlemskap krävs även en formell anpassning av
beskattningsreglerna på bl.a. energiområdet. Vår nuvarande energibe-
skattning är utformad så att energi beskattas vid import och skatteavdrag
medges vid export. Inom EG krävs att punktskatterna utformas på ett
sådant sätt att gränskontroll inte behövs. Det är f.n. oklart hur eneigi-
och koldioxidbeskattningen inom EG kommer att utformas. De diskus-
sioner som hitintills förts visar emellertid entydigt att en kommande
gemensam beskattning av energi inom EG kommer att ligga på en
betydligt lägre nivå än våra nuvarande skatter. Med ett internationellt
perspektiv är det från miljösynpunkt en nackdel med en hög svensk
energibeskattning för industrin. Flyttar industrin utomlands minskar
visserligen utsläppen i Sverige, men eftersom andra länder har mer
fossilbaserad energiförsörjning och oftast lägre reningskrav kan utsläppen
av koldioxid och andra miljöförstörande ämnen komma att öka globalt
sett.

Det nuvarande nedsättningssystemet kan kritiseras för bristande
styrning mot lägre energianvändning och milj ovänligare bränslen.
Reglerna innebär att energibeskattningen får mycket begränsade
styreffekter för den energiintensiva industrin samtidigt som denna industri
vid en internationell jämförelse belastas med ett mycket högt energi-
skatteuttag. Genom att det nuvarande nedsättningssystemet är uppbyggt
så att regeringen fattar beslut beträffande vaije enskilt företag och att
företaget anses kunna välja ut vilka produkter som skall omfattas av
beslutet är nedsättningen förknippad med administrativa problem. Den
individuella prövningen riskerar också att leda till handelspolitiska
komplikationer.

Utredningen om industrins och växthusnäringens energibeskattning har
särskilt pekat på att det utifrån teorin för optimal beskattning generellt
sett är ineffektivt att beskatta insatsvaror, som skall användas i produk-
tionen av andra varor. Detta gäller exempelvis energi. Energibeskatt-
ningen måste därför, enligt utredningen, motiveras på annat sätt, såsom
med miljöpolitiska målsättningar och som incitament för ener-
gihushållning. Skatter som incitament till energihushållning inom
industrisektorn leder, enligt utredningen, till en samhällsekonomisk
kostnad i termer av alltför låg kapital-, råvaru- och arbetsproduktivitet.
Utredningens slutsats är att den samhällsekonomiska effektivitetsaspekten
bör ges stor tyngd vid en reformering av energibeskattningen.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen i huvudsak att
gällande nedsättningsregler för industri och växthusnäring tas bort. I
stället föreslås ett system med särskilda energi- och koldioxidskatter för
industrin (SNI 2 och 3) och växthusnäringen. De särskilda energi- och
koldioxidskattema anpassas till EG:s punktbeskattning och framtida
energi- och miljöbeskattning. Förslaget innebär således att skattesatserna
differentieras mellan industrin och växthusnäringen å ena sidan och
övriga energiförbrukare å andra sidan. Mot bakgrund av bl.a. EG-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

kommissionens förslag föreslår utredningen en reformerad bränslebeskatt- Prop. 1991/92:150
ning motsvarande initialt 3 USD per fat olja. Skattenivån förutsätts sedan Bilaga 1:5
anpassas till utvecklingen inom EG. En EG-harmonisering anses
stabilisera förväntningarna ifråga om den framtida energipolitiken,
bromsa utflyttningen och gynnsamt påverka företagens incitament att
investera i Sverige. De av utredningen föreslagna skattesatserna för
industri och växthusnäring återges i tabellen nedan.

Energiskatter för industrin och växthusnäringen enligt förslag från ÖS-91

Bränsle	Enhet	Energi- skatt kr.	co₂- skatt kr.	Totalt skatt kr.	öre/kWh
Olja	m³	65	65	130	1
Kol	ton	45	55	100	1
Naturgas	1000m³	65	45	110	1
Gasol	ton	75	65	140	1
El	kWh	0	0	0	0

För att undvika konkurrenssnedvridningar i värmeproduktionen föreslår
utredningen en nedsättning av skatten på ingående bränsle i fjärrvärme-
produktionen beräknad utifrån dels den värme som levereras till industri
och växthusnäring, dels de skattesatser som ska gälla för industri och
växthusnäring.

Utredningen föreslår att sänkningen av industrins energiskatter om
totalt ca 4 miljarder kr. finansieras genom höjda energiskatter på el och
olja för andra förbrukare. Detta skulle enligt utredningen innebära en
höjning av elskatten med cirka 4,5 öre per kWh och oljeskatten med 300
kr. per m³. Genom att också höja bensinskatten skulle skattehöjningen på
olja och el kunna minskas.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt att industrin ges rimligare
konkurrensvillkor genom en sänkt energibeskattning. Dessa tillstyrker att
nedsättningsreglema tas bort och ersätts av ett system med särskilda lägre
energi- och koldioxidskatter för industrin och växthusnäringen. De flesta
remissinstanserna anser att det nya systemet bör harmoniseras med EG:s
energibeskattning. De som avvisar förslaget anför som motiv att de
sänkta skatterna på fossila bränslen för industrin och växthusnäringen gör
att skälen för energieffektivisering och byte till fömybara energislag
minskar. Även naturgasens konkurrenskraft försämras. Oklarheten om
hur EG:s energibeskattning kommer att utformas talar enligt några
remissinstanser för att Sverige bör behålla nuvarande skattesystem
ytterligare någon tid. Flera remissinstanser vill att miljöstyrande skatter
skall få ökad betydelse och påpekar att konsekvensbedömningar av
förslaget saknas. Oavsett inställningen till utredningens huvudförslag har
många remissinstanser framfört invändningar mot finansieringen.
Förslaget i denna del kritiseras bl.a. för att det leder till en ökad
skattebelastning för hushållen och därmed ökade boendekostnader. Flera
instanser anser att finansieringsbehovet bör beräknas med hänsyn till de

dynamiska effekterna som sänkta produktionskostnader för industrin kan
ge upphov till.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den nuvarande eneigibeskatt-
ningen har påverkat den svenska industrins internationella konkur-
renskraft negativt. En anpassning av energi skatterna mot de nivåer som
tillämpas inom våra konkurrentländer, främst inom EG och i
Nordamerika, är därför ett viktigt inslag i regeringens politik för att
förstärka industrins utvecklingsmöjligheter och för den ekonomiska
tillväxten. En anpassning bör ske på ett sådant sätt att de miljöpolitiska
målen för energisektorn inte äventyras.

Jag delar därför utredningens och majoriteten av remissinstansernas
uppfattning att en ytterligare sänkning av industrins energibeskattning är
nödvändig och att denna sänkning bör göras så snart som möjligt.

En rimlig avvägning mellan samhällsekonomiska och miljöpolitiska
önskemål är att sänkningen av energibeskattningen för industrin
begränsas i förhållande till vad utredaren föreslagit och att reformen,
som jag tidigare framhållit, helt finansieras inom energibeskattningens
ram. Den ökade energianvändningen inom industrin som kan väntas bli
en följd av skattesänkningen kan balanseras med den höjda skatten för
övriga förbrukare. Genom att skatten på fossila bränslen höjs inom
övrigsektom förstärks biobränslenas konkurrenskraft inom en stor del av
värmemarknaden. Med mitt förslag finns det goda skäl att anta att
biobränslenas introduktion på marknaden påskyndas och att användningen
av biobränslen ökar.

Mot bakgrund av de synpunkter som framkommit vid bl.a. remissbe-
handlingen är mitt förslag till ny energibeskattning för industrin och
växthusnäringen uppbyggt på ett annat sätt än det som föreslagits av
utredaren. Jag har därför i fortsättningen valt att relatera mitt förslag
enbart till gällande ordning.

I stort innebär mitt förslag att den allmänna energiskatten helt slopas
för industrin och växthusnäringen och att koldioxidskatten blir kvar men
på en väsentligt lägre nivå. Denna bör fastställas på en sådan nivå att en
förbättrad internationell konkurrenskraft kan uppnås samtidigt som
nedsättningsreglema efter viss övergångstid helt bör kunna slopas. Nivån
bör också relateras till den nivå som för närvarande diskuteras inom EG.
Jag avser att i det följande närmare i detalj beskriva mitt förslag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Industrins och växthusnäringens energibeskattning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Mitt förslag: Nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt
för den energiintensiva industrin och växthusnäringen i nuvarande
form avskaffas. I stället föreslås att den allmänna energiskatten på
bränslen och elektrisk kraft helt slopas för industrin (SNI 2 och 3)
och växthusnäringen samt att koldioxidskatten bestäms till en
fjärdedel av den allmänna nivån.

Fjärrvärmeleveranser till industrin (SNI 2 och 3) och växthusnä-
ringen omfattas av den skattebelastning som gäller för industrin och
växthusnäringen.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande bestämmelser om nedsättning har,
som framhållits tidigare, tillkommit för att lindra beskattningen för de
mest energi intensiva företagen och för växthusnäringen. Effektivitetsför-
lusterna på grund av att energi beskattas som insatsvara skulle annars bli
för stora. Systemet är såvitt gäller industrin administrativt mycket
krångligt och svårtillämpat. Utformningen leder till osäkerhet om
skattevillkoren och till att konkurrensförhållandena mellan företag och
mellan branscher snedvrids. Den bestämmelse som i praktiken har
använts för industrins skattenedsättning, 2 § andra stycket NEL, innebär
att regeringen, efter ansökan, fattar beslut för varje enskilt företag.
Genom denna särbehandling av enskilda företag riskerar regeln att
komma i konflikt med såväl GATT:s som EG:s regler om otillåtna
statliga stödåtgärder. Vidare gäller att med nuvarande nedsättningsregler
har energi- och koldioxidskattema, med undantag för den icke avdrags-
gilla delen av skatten på oljebränslen, inte haft någon miljöstyrande effekt
för de energiintensiva företagen så fort energiskattebelastningen överstigit
den andel av försäljningsvärdet som regeringen för varje år bestämt skall
utgöra den maximala energiskattebelastningen. För år 1992 gäller
gränsvärdet 1,2 %. Slopas bestämmelserna kommer den energiintensiva
industrins energiförbrukning i likhet med annan energiförbrukning att på
marginalen drabbas av skatt. Incitamenten till energieffektivisering och
begränsning av koldioxidutsläpp förstärks. Mot denna bakgrund anser jag
i likhet med utredningen det nödvändigt att nedsättningsreglema tas bort
och att industrins skattenedsättning åstadkoms på annat sätt.

Av energihushållnings- och miljöskäl bör inte hela energibeskattningen
slopas för industrin. Även i några EG-länder liksom inom EG pågår
diskussioner om en viss men låg energibeskattning för industrin. Jag
anser det rimligt att den kvarvarande beskattningen av energi för
industrin enbart tas ut i form av miljöskatt. Den allmänna energiskatten
som främst har fiskalt intresse kan därför helt avskaffas för industrin.

Koldioxidskatten har som huvudsakligt syfte att begränsa utsläppen av
koldioxid. Det är därför rimligt att också industrin betalar denna skatt.
Den nuvarande koldioxidskatten är dock väsentligt högre än de energi-
skatter som tillämpas för industrin i andra länder. När det gäller

beskattningen av industrin måste därför en avvägning göras mellan kravet
på miljöstyrning och önskemålet om likvärdiga konkurrensförhållanden
mellan svensk och utländsk industri. Den skattenivå som för år 1993 har
diskuterats för en samlad energi- och koldioxidskatt inom EG är 3 USD
per fat olja. Den diskuterade ambitionen är att skatten därefter successivt
skall höjas till 10 USD per fat olja. Min uppfattning är att vi inte nu bör
gå ner till denna nivå utan stanna på en nivå som motsvarar en beskatt-
ning på ca 5 USD per fat. Det motsvarar ungefär 8 öre per kg kol-
dioxidutsläpp. På något längre sikt bör ambitionen vara att nära ansluta
till det framtida uttaget inom EG. Jag kommer i det följande att föreslå
att koldioxidskatten höjs från 25 öre till 32 öre per kg utsläppt koldioxid.
Industrin skulle därigenom betala en fjärdedel av koldioxidskattens
generella nivå.

Genom att slopa den allmänna energiskatten och sänka koldioxidskatten
skapas bättre förutsättningar för företagen att verka på de villkor som
gäller internationellt.

I likhet med utredningen har jag funnit det rimligt att de nya reglerna
för industrins energibeskattning också skall gälla för den yrkesmässiga
växthusodlingen som i dag i likhet med den energiintensiva industrin har
speciella nedsättningsregler.

Lagtekniskt föreslog utredningen ett system med differentierade
energiskattesatser för industrin och växthusnäringen å ena sidan och
övriga förbrukare å andra sidan. För att använda rätt skattesats skulle
enligt utredningens förslag energileverantören hålla reda på om köparen
skulle använda energin till industriell verksamhet, växthusuppvärmning
eller för annat ändamål. Den modellen tillämpas för närvarande
beträffande elenergi och fungerar där på ett tillfredsställande sätt. Skilda
skattesatser kan emellertid vara svåra att använda för icke ledningsbunden
energi och därmed ge sådana leverantörer stora problem. Med väsentliga
skillnader i skattesatser skulle också risken för skatteundandragande vara
stor. För att undvika dessa problem föreslår jag i stället att den nuva-
rande enhetliga skatten för bränslen bibehålls. Den lägre beskattningen
för industrin och växthusnäringen åstadkoms i stället genom att en
möjlighet till skatteavdrag införs för bränsleförbrukning inom industrin
och växthusnäringen för de som bedriver sådan verksamhet och som är
registrerade hos riksskatteverket som förbrukare och därmed skatt- och
redovisningsskyldiga för energi- och koldioxidskatt. De som inte är
registrerade får ansöka hos Riksskatteverket om särskild utbetalning av
skillnaden mellan betald skatt och den lägre skatten som skall gälla för
industrin och växthusnäringen. För att minska antalet ansökningar avser
jag senare föreslå regeringen att förordningen (1964:351) om allmän
energiskatt och förordningen (1990:708) om koldioxidskatt ändras på
sådant sätt att förbrukare av bränsle kan registreras för allmän energiskatt
och koldioxidskatt vid en lägre årsförbrukning än vad som gäller för
närvarande.

För att undvika konkurrenssnedvridningar i värmeproduktionen bör
också regler införas som innebär att det inte har någon betydelse ur
skattesynpunkt om ett företag själv producerar den energi som används

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

vid tillverkningsprocessen eller om företaget köper energin från ett Prop. 1991/92:150
fjärrvärmeverk. Fjärrvärmeieveransema till industriell verksamhet och för Bilaga 1:5
växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling bör därför omfattas
av den lägre skattebelastningen som gäller för denna sektor. Fjärrvärme-
producenter får själva ansöka hos riksskatteverket om återbetalning av
skatten på den energin som åtgått för att producera den ijärrvärme som
levererats till industrin eller växthusnäringen.

Höjd koldioxidskatt m. m.

Mitt förslag: Energiskatteomläggningen finansieras helt inom
energisektorn. Koldioxidskatten höjs från 25 till 32 öre per kg
utsläppt koldioxid. Koldioxidskatten på inrikes flygtrafik höjs i
motsvarande mån. Den höjda beskattningen av dieselolja kom-
penseras med en sänkning av kilometerskatten för den tunga
trafiken. Den allmänna energiskatten på elektrisk kraft höjs med 1,3
öre per kWh för andra förbrukare än industrin och växthusnäringen.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen har tidigare ställt sig bakom den
s.k. klimatstrategin (prop. 1990/91:90, JoU30, rskr. 338). I denna
framhålls att målet är att kraftigt minska klimatpåverkan genom att bl.a.
begränsa utsläppen av koldioxid. Jag vill därför framhålla betydelsen av
att inom ramen för ändrad energibeskattning för industrin skärpa
åtgärderna mot koldioxidutsläpp inom övriga samhällssektorer. Utgångs-
punkten för reformen är därför som jag framhållit tidigare att den totala
beskattningen av energi skall vara oförändrad. För att uppnå så gynnsam-
ma miljöeffekter som möjligt är det viktigt att skatteomläggningen för
industrin finansieras genom en höjning av energiskatterna för andra
användare av energi. Sänkningen av energibeskattningen för industrin kan
leda till en ökad energianvändning för denna sektor med åtföljande risker
för miljöolägenheter. För att motverka dessa risker och för att få en
dämpning av energiförbrukningen i andra sektorer bör den generella
miljöskatten på energi, nämligen koldioxidskatten, höjas. En lämplig
höjning är från 25 till 32 öre per kg utsläppt koldioxid.

Den nu förordade höjningen av koldioxidskatten innebär att skatten
kommer att tas ut med belopp som framgår av följande tabell.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Förslaget till förändrad koldioxidskatt

Bränsle	Enhet	Dagens nivå kr.	Generell nivå kr.	För industri och växthusnäring kr.
Olja	m³	720	920	230
Kol	ton	620	800	200
Naturgas	1000m³	535	680	170
Gasol	ton	750	960	240
Bensin	liter	0,58	0,74	0,74
Motorgasol	liter	0,40	0,48	0,48

Koldioxidskatten på inrikes flygtrafik bör höjas i motsvarande mån.
Koldioxidutsläppen vid förbränning av flygbränsle kan beräknas till 2 500
kg per m³ bränsle. En skatt på 32 öre per kg koldioxid motsvarar 800 kr.
per m³ bränsle, eller 80 öre per liter. Eftersom flygbränslets densitet är
ca 0,8 kg per liter motsvarar detta 1 kr. per kg. Koldioxidskatten på
inrikesflyget bör därför öka från 79 öre per kg förbrukat flygbränsle till
1 kr. per kg.

Den generellt höjda koldioxidskatten medför att även skatten på
dieselolja höjs. Härigenom skulle den sammanlagda skatten höjas för den
tunga trafiken. En sådan höjning skulle innebära en stor nackdel ur
konkurrenssynpunkt för Sverige. Den höjda koldioxidskatten bör därför
motsvaras av en sänkt kilometerskatt för de tunga fordonen. Det kan
tilläggas att en särskild utredare har till uppgift att föreslå en ny form av
beskattning av dieseldrivna fordon som är anpassad efter vad som
kommer att gälla inom EG. Utredningsresultatet skall enligt direktiven
redovisas i maj 1992.

Härutöver bör reformen finansieras genom en generell höjning av den
allmänna energiskatten på elektrisk kraft för andra förbrukare än
industrin och växthusnäringen. Genom att både skatten på el och skatten
på framför allt olja höjs undviks alltför stora förändringar av relativpri-
serna för olja och el. Skatten på elektrisk kraft för andra förbrukare än
industri och växthusnäringen bör höjas med 1,3 öre per kWh. I samband
med energiskatteomläggningen avsätts 500 miljoner kr. för ytterligare
satsningar på fömybar energi och hushållning. Detta är, vid sidan av
höjningen av koldioxidskatten, viktiga inslag i klimatstrategin. Vidare
lämnas utrymme för kostnadseffektiva miljöåtgärder i Östersjöområdet.
Insatser för att förbättra kämkraftssäkerheten i Östersjöområdet skall
också delvis kunna finansieras ur den angivna ramen.

Övriga förslag

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Mitt förslag: Skattefriheten för inhemska fasta bränslen slopas. Den
skattefrihet som nu gäller för inhemskt framställd metan ändras till
att avse metan som framställs genom biologiska processer. Avdrag
för skatt på kolbränslen som förbrukas i metallurgiska processer
slopas.

Skälen för mitt förslag: De bestämmelser om undantag från skatteplikt
som finns i 2 § första stycket EL beträffande inhemska festa bränslen och
i 2 a § a) EL beträffande inhemskt framställd metan torde, såsom också
framhållits av utredaren, inte vara förenliga med våra handelspolitiska
förpliktelser och bör därför avskaffas. Skattefriheten för inhemska festa
bränslen saknar betydelse eftersom det i praktiken endast avser brunkol
som knappast kan anses brytningsvärt. Metan som framställs genom
biologiska processer, t. ex. biogas från soptippar, bör dock inte beskattas.
Skattefriheten för denna typ av metan bör gälla oberoende av om den
framställs inom landet eller utomlands.

Enligt 24 § första stycket f) EL gäller att avdrag får göras för skatt på
bränsle som använts för annat ändamål än energialstring. Enligt andra
stycket gäller härutöver att skatteavdrag får göras för kolbränslen som
förbrukats eller försålts för förbrukning i metallurgiska processer.
Avdraget har betydelse för järn- och stålindustrin och infördes med
motiveringen att skatt på kol och koks som används i en metallurgisk
process saknar styreffekt eftersom kolet inte kan ersättas. Mot bakgrund
av att huvuddelen av kolet ändå är avdragsgillt eftersom det inte används
som bränsle och då särbehandling av viss industri kan leda till han-
delspolitiska komplikationer anser jag i likhet med utredaren att
bestämmelsen bör utgå.

Övergångsbestämmelser

Mitt förslag: Industrin (SNI 2 och 3) får under åren 1993 och 1994
nedsättning av den del av koldioxidskatten som överstiger 2 % av
företagets försäljningsvärde för de produkter som tillverkas. Den
yrkesmässiga växthusodlingen behåller under övergångsperioden
nuvarande skattenedsättning.

Skälen för mitt förslag: Trots att skatten för industrin generellt sänks
kraftigt finns det enstaka företag, som kommer att få en ökad skat-
tebelastning med mitt nu presenterade förslag. Det är mot denna
bakgrund rimligt att dessa företag övergångsvis, under åren 1993 och
1994, får en särskild rätt till nedsättning av koldioxidskatten. Denna rätt
bör dock endast gälla om företagets totala koldioxidskattebelastning
överstiger 2 % av företagets försäljningsvärde för samtliga de produkter

som tillverkas. Härigenom får berörda företag möjlighet att under en
något längre tidsiymd anpassa produktionen till de nya villkoren på
energibeskattningens område. För växthusnäringen föreslår jag att den
nuvarande begränsningen av energi- och koldioxidskatten till 15 % av de
generella skattesatserna för bränslen och el fortsätter att gälla även under
åren 1993 och 1994. Detta innebär således att växthusnäringen inte
omfattas av de nya bestämmelserna under en övergångsperiod.

1.2.6 Ikraftträdande

De föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1993.

1.2.7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

2. lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt,

3. lag om dels ändring i lagen (1974:992) om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt, dels upphävande av samma lag,

4. lag om ändring i lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes
flygtrafik,

5. lag om ändring i lagen (1991:609) om ändring i vägtrafikskatte-
lagen (1988:327),

6. lag om ändring i lagen (1991:610) om ändring i lagen (1988:328)
om vägtrafikskatt på utländska fordon.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:5.3.

Lagförslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle
sakna betydelse. Yttrande från lagrådet behöver därför inte inhämtas.

1.2.8 Författningskommentar

Lagen om allmän energiskatt

1 §

Anledningen till att första stycket upphävs har kommenterats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 1.2.5).

Ändringen i andra stycket föranleds av att punkten c) av misstag fått
en felaktig ordalydelse vid en tidigare ändring av bestämmelsen genom
att ordet "och" bytts ut mot ordet "eller". Den elektriska kraft som skall
vara undantagen från skatt är självfallet endast den som både framställs
och förbrukas ombord på fartyg eller annat transportmedel. Det tidigare
misstaget föreslås nu bli åtgärdat.

2 a §

Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 1.2.5).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

14 §

I paragrafen har den allmänna energiskatten på elektrisk kraft slopats för
den förbrukning som sker i industriell verksamhet eller för växthusupp-
värmning vid yrkesmässig växthusodling. I den officiella statistiken
används en näringsgrensindelning benämnd standard för svensk närings-
grensindelning (SNI). Enligt denna omfattas industrisektorn av grupperna
2, brytning av mineraliska produkter, 3, tillverkning, och 4, el-, gas-,
värme- och vattenförsörjning. Avsikten är emellertid att begreppet
industriell verksamhet numera endast skall avse SNI 2 och 3. Den
statistiska indelningen kan användas som en allmän vägledning till vad
som avses med begreppet. Det är endast den förbrukning som äger rum
i tillverkningsprocessen som omfattas av O-skattesatsen. Till tillverknings-
processen bör också räknas hjälpverksamhet såsom belysning,
uppvärmning och ventilation. Motsvarande bör gälla för växthusuppvärm-
ning vid yrkesmässig växthusodling. Övrig förbrukning inom industrin,
t. ex. för uppvärmning av bostäder, beskattas enligt den skattesats som
gäller för förbrukning i den kommun som industrin är belägen i.

För elektrisk kraft som förbrukas för el-, gas-, värme- eller vat-
tenförsöijning, SNI 4, i andra kommuner än de som anges i bilaga 2 till
lagen är skattesatsen 6,3 öre per kWh.

För den elkraftsförbrukning som äger rum i de kommuner som anges
i bilaga 2 till lagen och som inte avser förbrukning i industriell verksam-
het eller för växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling tillämpas
skattesatsen 3,5 öre per kWh. Även förbrukning för el-, gas-, värme-
eller vattenförsörjning i de kommuner som avses i bilaga 2 omfattas
således av denna skattesats.

Övrig elkraftsförbrukning belastas med skattesatsen 8,5 öre per kWh.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

24 §

Det slopade avdraget för skatt på kolbränslen i metallurgiska processer
har behandlats i avsnitt 1.2.5.

Paragrafens tredje stycke är föranlett av att bränsleförbrukningen inom
industriell verksamhet och yrkesmässig växthusodling inte skall belastas
med skatt. Har avdrag redan medgetts enligt första stycket kan ytterligare
avdrag inte medges enligt detta stycke. Vid industriell verksamhet är det
skatt på bränsle som förbrukas i tillverkningsprocessen som är avdrags-
gill. Det innebär bl.a. att skatten på bränsle för drift av motorfordon eller
för uppvärmning av bostäder inte omfattas av avdragsbestämmelsen.

25 §

Ändringen i paragrafens första stycke d) beror på att det inom el-,
gas-, värme- eller vattenförsöijning, SNI 4, fortfarande tas ut skatt på
elektrisk kraft, i motsats till vad som gäller för industriell verksamhet.
Den som är registrerad för allmän energiskatt har därför rätt till avdrag
för skatt på den elkraft som producerats i en kraftvärmeanläggning och
som förbrukats för el-, gas-, värme- eller vattenförsöijning i den egna
verksamheten.

28 §

Paragrafens första stycke har införts för att skatt inte skall belasta den
som inte är registrerad för allmän energiskatt men som ändå bedriver
industriell verksamhet eller yrkesmässig växthusodling. Denne kan
erhålla kompensation för den skatt som belastat bränslet. Vid industriell
verksamhet är det skatten på bränsle som förbrukas i tillverkningsproces-
sen som avses.

Syftet med paragrafens andra stycke är att den som producerar fjärrvär-
me som levereras till industriell verksamhet eller för växthusuppvärmning
vid yrkesmässig växthusodling inte skall belastas med skatt för denna del.
Ar producenten registrerad för allmän energiskatt och koldioxidskatt
erhålls återbetalning av den skatt som belastat bränslet eller elkraften.
Har avdrag för skatt på elkraft eller bränsle redan medgetts med stöd av
24 § kan självklart inte återbetalning erhållas. Är producenten inte
registrerad erhålls i stället kompensation.

Det är skattebelastningen på den fördelning mellan olika bränslen som
fjärrvärmeverket använder sig av som också bör användas när skat-
tebelastningen på leveranser till industrin och växthusnäringen räknas
ut. Används både beskattade och obeskattade bränslen är det fördelningen
under hela redovisningsperioden mellan bränsleslagen som gäller för den
fj ärrvärme som levereras till industrin och växthusnäringen för samma
redovisningsperiod. Det är således inte möjligt att bestämma att
Q ärrvärmen till industrin producerats uteslutande med t. ex. fossila
bränslen när det under redovisningsperioden använts både fossila bränslen
och annan energi.

29 §

1 andra stycket har en beloppsgräns på 5 000 kr. per kalenderkvartal
tagits in i lagen i fråga om när återbetalning eller kompensation kan ske.
Det är det sammanlagda beloppet för energi- och koldioxidskatt som skall
överstiga 5 000 kr. för ett kalenderkvartal för att återbetalning eller
kompensation skall kunna komma i fråga.

Lagen om koldioxidskatt

2 §

Den allmänna höjningen av skatten till 32 öre per kg koldioxidutsläpp
medför att skatten på bensin höjs från 58 öre till 74 öre per liter.

3 §

Som en följd av ändringarna i lagen om allmän eneigiskatt ändras första
stycket på så sätt att hänvisningen till 2 § första stycket bortfaller medan
hänvisningarna till 28-31 §§ tillkommer.

Tillägget i paragrafens andra stycke är föranlett av att bränsleförbruk-
ningen inom industriell verksamhet och yrkesmässig växthusodling inte
skall belastas med mer skatt än en fjärdedel av den allmänna nivån. Vid
industriell verksamhet är det skatt på bränsle som förbrukas i tillverk-

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

ningsprocessen som är avdragsgill eller som återbetalas eller kom- Prop. 1991/92:150
penseras. Detta innebär bl.a. att skatten på bränsle för drift av motorfor- Bilaga 1:5
don eller för uppvärmning av bostäder inte omfattas av avdragsbestäm-
melsen.

5 §

Ansökan om återbetalning eller kompensation kan numera även göras
enligt 3 §.

Beloppsgränsen i andra stycket har höjts till 5 000 kr. Det är det
sammanlagda beloppet för koldioxid- och energiskatt som skall överstiga
5 000 kr. för ett kalenderkvartal för att återbetalning eller kompensation
skall kunna komma i fråga.

Lagen om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt

Lagen upphör att gälla vid utgången av år 1994. Bestämmelserna i 5 §
angående möjligheten att rätta ett felaktigt belopp gäller dock till
utgången av år 1999.

2 §

Under åren 1993 och 1994 gäller övergångsvis att Riksskatteverket på
ansökan får medge att skatten på sådant bränsle som anges i bilagan till
lagen om koldioxidskatt och som förbrukas vid industriell tillverkning
begränsas till två procent av de tillverkade produkternas försäljningsvär-
de. Avsikten med begränsningsregeln är att skattebelastningen skall
relateras till försäljningsvärdet för företagets samtliga produkter. Det blir
således inte möjligt att enbart välja ut någon enstaka produkt och
begränsa ansökningen till denna produkt.

Möjligheten för regeringen att för visst företag medge skattenedsättning
när särskilda skäl föreligger slopas.

1.3 Mervärdeskatt

Mitt förslag: Den generella mervärdeskatten sänks från 25 till 22 %
fr.o.m. den 1 januari 1993. Den lägre mervärdeskatten för vissa
varor och tjänster bibehålls på 18 %.

Skälen för mitt förslag: Genom lagen (1990:575) om tillfällig höjning
av mervärdeskatten höjdes mervärdeskatten den 1 juli 1990 från 19 till
20 % (prop. 1989/90:150 (bil. 4), FiU40, rskr. 358). Detta innebar en
höjning av skatten på priset före skatt från 23,46 till 25 %.

I samband med reformeringen av mervärdeskatten ändrades tekniken
för att i lagen ange skattesatsen. I stället för att som tidigare beräknas
utifrån vederlaget inklusive mervärdeskatt beräknas mervärdeskatten
numera på vederlaget exklusive mervärdeskatt. Denna ordning tillämpas

fr.o.m. den 1 januari 1992 (prop. 1989/90:111, SkU31, rskr. 357, SFS Prop. 1991/92:150
1990:576). Den 1 januari 1992 sänktes mervärdeskatten till 18 % på Bilaga 1:5
vissa varor och tjänster. Den lägre mervärdeskatten omfattar bl.a.

livsmedel, persontransporter och hotell- och restaurangtjänster. På övriga
varor och tjänster utgår skatten med 25 %.

Som framhållits tidigare bör mervärdeskatten sänkas från 25 till 22 %.

Den lägre mervärdeskatten för vissa varor och tjänster bör även
fortsättningsvis utgå med 18 %.

Den föreslagna sänkningen av mervärdeskatten bör träda i kraft den 1
januari 1993.

Förslaget föranleder ändringar i 13 och 17 § § lagen om mervärdeskatt.

Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:5.4.

Förslaget är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Yttrande från lagrådet behöver därför inte inhämtas över
lagförslaget.

1.4 Slopat schablonavdrag från intäkt av tjänst

Mitt förslag: Schablonavdraget i inkomstslaget tjänst slopas och
ersätts med regler om begränsad avdragsrätt. Kostnader för resor
mellan bostaden och arbetet blir avdragsgilla till den del de
överstiger 4 000 kr. Övriga kostnader som nu täcks av schablonav-
draget blir avdragsgilla till den del de överstiger 1 000 kr.

Begränsningen av avdragsrätten för resor mellan bostad och
arbetsplats skall gälla även för enskilda näringsidkare.

De nya reglerna skall gälla från och med 1994 års taxering.

Skälen för mitt förslag

Nuvarande regler

1 20 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, finns en för alla förvärvs-
källor gällande regel om att kostnad för inkomstens förvärvande är
avdragsgill.

I 33 § KL regleras avdragsrätten för inkomstslaget tjänst och i 1 mom.
anges, i enlighet med de principer som slås fast i 20 §, att avdrag
medges för alla utgifter som är att anse som kostnader för fullgörande
av tjänsten. Vidare ges en exemplifiering av avdragsgilla kostnader. I

2 mom. samma paragraf regleras rätten till schablonavdrag.
Schablonavdraget har till syfte att underlätta taxeringsarbetet. Tanken har

varit att det förenklade deklarationsförferandet skall kunna användas av Prop. 1991/92:150
majoriteten av löntagare. För att möjliggöra detta fordrades att avdrag Bilaga 1:5
inte yrkades under inkomstslaget tjänst.

Schablonavdraget är utformat så att skattskyldiga som redovisar
inkomst av tjänst, med vissa undantag, presumeras ha kostnader för in-
komstens förvärvande om 4 000 kr., dock högst 10 % av tjänsteinkomst-
en.

Den schablonmässigt uppskattade kostnaden får alltså utnyttjas som ett
schablonavdrag vid beräkning av skatteunderlaget. Om den skattskyldiges
kostnader överstiger schablonbeloppet har han avdragsrätt för denna
verkliga kostnad vid beräkning av skatteunderlaget.

Schablonavdraget omfattar emellertid inte alla kostnader som är
avdragsgilla i inkomstslaget tjänst.

Följande kostnader omfattas inte och är alltså avdragsgilla utöver
schablonavdraget:

- kostnader avseende hobbyverksamhet,

- ökade levnadskostnader vid tjänsteresa,

- resekostnader i tjänsten,

- kostnader för dubbel bosättning,

- vissa hemresekostnader samt

- egenavgifter.

I punkt 23 femte stycket av anvisningarna till 23 § KL anges att
reglerna under inkomst av tjänst om avdrag för resor till och från arbetet
också gäller för inkomst av näringsverksamhet.

Mina överväganden

I det föregående (avsnitt 1.1) har jag angett skälen för en allmän
sänkning av mervärdeskatten och också förklarat att denna bör finansieras
genom att schablonavdraget under inkomst av tjänst slopas och ersätts
med regler om begränsad avdragsrätt för vissa kostnader.

Det finns emellertid enligt min mening anledning att här ytterligare
utveckla skälen för denna förändring.

Schablonavdraget medför ett betydande skattebortfall och har, som jag
tidigare påpekat, främst till syfte att möjliggöra användandet av förenklad
självdeklaration för stora grupper skattskyldiga.

Med hänsyn till bl.a. ökade kostnader för resor mellan bostad och
arbete har det varit nödvändigt att höja schablonavdraget från ursprung-
ligen 1 000 kr. till 4 000 kr. Det finns dessutom behov av ytterligare
höjning av schablonavdraget redan nästa år om inte fler skattskyldiga
skall bli tvungna att avge allmän självdeklaration i stället för den
förenklade.

En höjning av schablonavdraget med 1 000 kr. medför minskade
skatteinkomster med ca 1,2 miljarder kr. Skattesänkningar på tjänstein-
komster genom höjt schablonavdrag måste enligt min bedömning anses

ha klart lägre prioritet än sådana skattesänkningar som är nödvändiga
med hänsyn till EG-anpassning och för att främja tillväxten i samhället.
Jag anser det därför uteslutet att höja schablonavdraget ytterligare. På
grund härav kommer schablonavdraget inte längre att kunna uppfylla sitt
ursprungliga syfte. Med hänsyn härtill och det tidigare nämnda finan-
sieringsbehovet bör schablonavdraget avskaffas.

Om inga andra åtgärder vidtas samtidigt skulle ett avskaffande av
schablonavdraget ge en viss ökning av skatteintäkterna. På grund av att
stora grupper skattskyldiga som hittills bara fått schablonavdrag skulle
kunna yrka avdrag för verkliga kostnader med belopp som ligger i
närheten av schablonavdragets storlek kan budgetförstärkningen dock
antas bli förhållandevis begränsad och i vart fall inte alls räcka till för att
finansiera den föreslagna mervärdeskattesänkningen. Dessutom skulle det
uppstå administrativa problem om ett stort antal skattskyldiga skulle yrka
avdrag för kostnader i sina deklarationer.

Enligt min mening bör i stället schablonavdraget ersättas med en regel
om begränsad avdragsrätt för kostnader i inkomstslaget tjänst. Härigenom
kan den erforderliga budgeteffekten erhållas. Vidare uppnås samma effekt
som schablonavdraget syftade till, nämligen att möjliggöra användandet
av förenklad självdeklaration för stora grupper skattskyldiga, utan att det
leder till inkomstbortfall för stat och kommun.

Beträffande den närmare utformningen av avdragsbegränsningen är
enligt min mening i första hand två alternativ tänkbara. Det ena alter-
nativet är att kostnader motsvarande de som nu täcks av schablonavdraget
blir avdragsgilla till den del de överstiger ett visst belopp. Det andra är
att en uppdelning görs i två kategorier av avdragsbegränsningar, nämli-
gen en avdragsbegränsning för resor mellan bostad och arbete och en
annan begränsning för övriga kostnader som täcks av schablonen.

Jag förordar det senare alternativet av följande skäl.

Resor mellan bostad och arbetsplats har i skattesammanhang ansetts ha
karaktär av privat levnadskostnad. Kostnaden föranleds ju av den
skattskyldiges val av bostadsläge. Bl.a. med hänsyn till att det för många
skattskyldiga rör sig om en avsevärd kostnad som har visst samband med
inkomstens förvärvande medges trots detta avdrag för arbetsresor under
vissa förutsättningar. Mot bakgrund av att sådana kostnader skattemässigt
kan betraktas som privata levnadskostnader är det emellertid enligt min
mening från principiell synpunkt försvarbart att införa en begränsning av
avdragsrätten. Med hänsyn till att detta torde vara den vanligast
förekommande kostnaden i inkomstslaget tjänst uppnås dessutom stora
förenklingsvinster om en avdragsbegränsning görs för dessa kostnader.

Övriga kostnader som nu täcks av schablonavdraget avser i huvudsak
kostnader som har ett direkt samband med förvärvandet av inkomsten i
fråga. Enligt min mening skulle det framstå som oskäligt att inte i allt
väsentligt medge avdrag för sådana kostnader som exempelvis för
arbetsredskap, arbetsbiträde och dagbamvårdares kostnader för mat till
dagbamen. En förhållandevis låg beloppsgräns för dessa kostnader är
dock enligt min mening acceptabel av främst förenklingsskäl.

Vid bestämmande av gränsen för avdragsrätten bör, förutom statsfinan-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

siella skäl, beaktas den fördel ur förenklingssynpunkt det innebär att inte
väsentligt färre skattskyldiga än som nu är fallet kan använda den
förenklade självdeklarationen. Mot bakgrund härav är det enligt min
bedömning lämpligt att kostnader för resor mellan bostad och arbetsplats
är avdragsgilla endast till den del de överstiger 4 000 kr. Motsvarande
bör även gälla för sådana resor vid beräkning av inkomst i inkomstslaget
näringsverksamhet.

För den som har inkomster både av tjänst och näringsverksamhet bör
i första hand en minskning ske av avdraget i inkomstslaget tjänst.

Beträffande övriga kostnader som nu omfattas av schablonavdraget
anser jag en gräns på 1 000 kr. skälig. Denna avdragsbegränsning bör,
till skillnad från avdragsbegränsningen för resor mellan bostad och
arbetsplats, inte gälla för inkomstslaget näringsverksamhet. Några
förenklingsskäl eller administrativa skäl kan nämligen enligt min mening
inte anföras för en sådan avdragsbegränsning i inkomstslaget näringsverk-
samhet, bl.a. med hänsyn till att den som bedriver näringsverksamhet
ändå inte kan deklarera förenklat.

Det kan också framhållas att den som tidigare haft kostnader för resor
mellan bostad och arbete överstigande schablonavdraget, t.ex. på grund
av lång färdväg, inte drabbas hårdare av denna åtgärd än den som
tidigare inte haft några sådana kostnader men ändå fått fullt schablonav-
drag. Båda kategorierna får en höjning av den taxerade inkomsten med
4 000 kr. vid i övrigt oförändrade förhållanden.

Jag vill i detta sammanhang även påminna om det pågående arbetet i
utredningen (Fi 1992:01) om förenkling och översyn av vissa regler i
inkomstslaget tjänst. I utredningsuppdraget ingår bl.a. att lämna förslag
till den framtida utformningen av kostnadsavdraget för resor mellan
bostad och arbetsplats. En ny utformning av detta avdrag grundad på
utredningens förslag kan dock knappast bli aktuell förrän tidigast vid
1995 års taxering.

Enligt min mening finns det inte skäl att begränsa avdragsrätten för de
kostnader som för närvarande inte ingår i schablonavdraget. Detta skulle
t.ex. beträffande ökade levnadskostnader vid tjänsteresa leda till
avsevärda administrativa komplikationer för både anställda och ar-
betsgivare.

En ändring av avdragsreglema enligt mitt förslag kan beräknas medföra
en budgetförstärkning på ca 7 miljarder kr. De ökade skatteinkomsterna
tillfaller uppskattningsvis till ca 85 % kommunerna. En korrigering bör
emellertid ske så att statens inkomster förstärks med hela beloppet.

Den föreslagna konstruktionen med slopat schablonavdrag i kombina-
tion med begränsad avdragsrätt medför generellt sett en ökning av den
taxerade inkomsten som i sin tur, förutom ett ökat skatteunderlag, bl.a.
ökar underlaget för beräkning av grundavdrag m.m. Här kan framhållas
att det generellt gäller att skattehöjningen blir lägre i de inkomstskikt
som ligger under skiktgränsen för statlig inkomstskatt.

Mitt förslag föranleder ändringar i punkt 23 femte stycket av anvis-
ningarna till 23 §, 33 § 1 och 2 mom. KL och i 2 kap. 10 § lagen
(1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter samt i 4 § 1 mom.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

uppbördslagen (1953:272). Vidare föranleder mitt förslag att 12 § Prop. 1991/92:150
sistnämnda lag slopas. Bilaga 1:5

De nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. 1994 års taxering.

Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till

1. lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),

2. lag om ändring i lagen (1990:325) om
självdeklaration och kontrolluppgifter,

3. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:5.5.

Förslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Yttrande från lagrådet behöver därför inte inhämtas över
lagförslagen.

Författningskommentar

Kommunalskattelagen

Genom ändringen i 33 § 1 mom. erinras om att avdragsrätten för
kostnader är inskränkt genom de nya bestämmelserna i 2 mom.

Ändringen i 2 mom. medför att schablonregeln för kostnadsavdrag
ersätts med en regel som innebär att kostnader för resor till och från
arbetet blir avdragsgilla till den del de överstiger 4 000 kr. samt att
kostnader i övrigt som nu täcks av schablonen blir avdragsgilla till den
del de överstiger 1 000 kr.

Vidare har i punkt 23 femte stycket av anvisningarna till 23 § tillagts
att om den skattskyldige också yrkar avdrag för kostnader för resor
mellan bostad och arbetsplats i inkomstslaget näringsverksamhet skall
begränsningen avse de sammanlagda kostnaderna och i första hand
medföra en minskning av avdraget i inkomstslaget tjänst. Detta innebär
alltså att avdrag medges med de sammanlagda resekostnaderna reducerat
med 4 000 kr. och att avdraget i praktiken i första hand hänförs till in-
komstslaget näringsverksamhet och endast i den utsträckning det över-
stiger kostnaden för resor i detta inkomstslag hänförs till inkomstslaget
tjänst.

Lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter

Ändringen i 2 kap. 10 § är en följd av att vid redovisning av inkomst av
tjänst får den förenklade självdeklarationen endast användas om avdrag
inte yrkas för kostnader som är förenade med tjänsten.

Vppbördslagen

Ändringen i 4 § 1 mom. innebär att skattetabellerna i fortsättningen skall
grundas på att inget avdrag för kostnader görs från inkomst av tjänst.
Momentet föreslås ändrat också i prop. 1991/92:112.

Att 12 § slopas är en direkt följd av att schablonavdraget har tagits
bort. Paragrafen föreslås ändrad i prop. 1991/92:112.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

1.5 Slopad fastighetsskatt på lokalhyreshus

Mitt förslag: Fastighetsskatten för hyreshusenhet som huvudsakligen
består av lokaler slopas från och med den 1 januari 1993.

Skälen för mitt förslag

Bakgrunden till fastighetsskatten

Fastighetsskatten infördes genom lagen (1984:1052) om statlig fas-
tighetsskatt och tillämpas sedan 1986 års taxering. Fastighetsskatten
ersatte hyreshusavgiften. Denna avgift omfattade sådana flerbostadshus
och vissa hus med affärs- och/eller kontorslokaler som inte var statligt
belånade och således inte ingick i räntebidragssystemet.

Motivet till hyreshusavgiften var att hindra att uppräkningen av de
garanterade räntorna för de fastigheter som omfattades av räntebidragen
och den därpå följande höjningen av hyresnivån skulle leda till en
omfördelning av förmögenhetsförhållandena till förmån för fastighets-
ägare vars hus inte erhöll statliga räntebidrag. Som en följd av det s.k.
bruksvärdesystemet ökade nämligen hyresnivån även i dessa hus. Motivet
till att hyreshusavgiften utvidgades och ersattes av fastighetsskatten var
att denna skatt i kombination med räntebidragssystemet för ny- och
ombyggnad bäst ansågs svara mot kravet på ett rättvist och solidariskt
omfördelningssystem inom bostadssektorn.

Genom 1991 års skattereform har fastighetsskatten grundligt förändrats.
Den har för småhusen ersatt schablonintäkten och är för dessa numera
den enda löpande fastighetsbeskattningen. Valet av skattesatsen 1,5 %
har ansetts stå i överensstämmelse med kraven på en likformig kapital-
beskattning. För hyreshusen har fastighetsskatten gjorts mer likformig
och enhetlig.

Fastighetsskatten omfattar småhusenheter, hyreshusenheter samt bo-
stadshus med tomtmark på lantbruksenhet. Det övriga fastighetsbeståndet
beläggs således inte med fastighetsskatt, dvs. varken andra delar av
lantbruksenheter eller industrienheter. Skatten beräknas med respektive
taxeringsvärde som underlag. Hyreshusenhet beskattas sålunda med
2,5 % av enhetens taxeringsvärde. För byggnader som huvudsakligen
innehåller bostäder är fastighetsskatten på visst sätt nedsatt dels över-
gångsvis för befintligt byggnadsbestånd, dels enligt permanenta regler för

nyproduktionen. Prop. 1991/92:150

Enligt lagen (1990:1460) om tillfällig höjning av statlig fastighetsskatt Bilaga 1:5
skall procentsatsen för beräkningen av fastighetskatten avseende hyres-
husenhet som huvudsakligen består av lokaler vid 1992 och 1993 års
taxeringar uppgå till 3,5. Den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten
på kommersiella fastigheter motiverades främst med den överhettning
som tidigare förekom inom den privata tjänstesektorn.

Utvecklingen på fastighetsmarknaden

Under 1980-talet kännetecknades marknaden för kommersiella fastig-
heter av kraftigt stigande priser. Devalveringarna i början på 1980-talet
i kombination med en allmän internationell högkonjunktur skapade en
långvarig överhettning i den svenska ekonomin. Den höga aktiviteten
medförde bl.a. att bristen på lokaler blev stor varvid hyror och fas-
tighetsvärden steg kraftigt. Uppgången i fastighetspriserna understöddes
av att avregleringen av kreditmarknaden genomfördes flera år innan
avvecklingen av valutaregleringen och skattereformen. Från mitten av
1980-talet, när kreditmarknaden avreglerades, och fram till och med år
1989 kännetecknades kreditinstitutens utlåning av en generös kreditpröv-
ning. Högkonjunkturen medförde att bedömningen av den framtida
prisutvecklingen var optimistisk samtidigt som skattesystemet innehöll
gynnsamma avdragsmöjligheter. Fastighetsaffärer baserades på fortsatt
stigande priser.

Under år 1990 bröts dock prisuppgången. Lågkonjunkturen har medfört
att efterfrågan på kommersiella lokaler minskat med hyressänkningar
och fler lediga lokaler som följd. Vakansgraden, som under 1980-talet
låg på ca 2 %, har under de senaste åren stigit till ca 8 %. Skatterefor-
men har vidare medfört att fastighetsägande relativt sett blivit dyrare
genom bl.a. minskade avdrag för räntekostnader och en breddad bas för
mervärdeskatten. Vidare har nedgången i inflationstakten medfört att
inflationsförväntningarna minskat. Eftersom den nominella räntan inte
sjunkit i motsvarande utsträckning har detta lett till mycket höga
realräntor, vilket även påverkar avkastningskravet på fastighetsmarkna-
den. I Stockholm har direktavkastningskravet för fastigheter med bästa
läge under de senaste åren stigit från ca 4% till ca 7%. Ett ökat
förräntningskrav innebär att priserna måste justeras nedåt. Prisnedgången
har varit störst i storstadsregionerna Stockholm och Göteborg och uppgår
inom vissa områden till mellan 40 och 55 %. Prisfallet har i landet som
helhet varit mindre, men ändå betydande. I genomsnitt är direktavkast-
ningskraven betydligt högre utanför storstadsregionerna. En permanent
låg inflationstakt ger vid handen att fastighetens direktavkastning i
framtiden får en ökad betydelse för marknadens värdering av fastigheter.

Minskade hyresintäkter och lägre utnyttjandegrad har skapat betydande
problem för många fastighetsägare. För ägare med högt belånade fastig-
heter har inte hyresintäkterna räckt till för att betala räntor och än mindre
för amorteringar, och det har inte varit möjligt att öka belåningen på

fastigheten. Det har också blivit betydligt svårare att övervältra fastig-
hetsskatten på hyresgästerna. Detta har skapat likviditetsproblem och i
åtskilliga fall tvångsförsäljningar. Antalet konkurser inom fastighetsbran-
schen har ökat väsentligt.

Prisfallet på fastighetsmarknaden har medfört att i första hand finans-
bolag och banker drabbats hårt. En stor del av kreditgivningen är relate-
rad till kommersiella fastigheter och kreditförlusterna härrörande från
denna sektor har varit betydande. Sammantaget värderas bankernas kre-
ditförluster till ca 35 miljarder kr. under år 1991 och rörelseresultatet
var för flertalet banker negativt.

Situationen inom banksektorn har lett till vidgade räntemarginaler, vil-
ket påverkar såväl låntagare som insättare negativt. Utrymmet för nya
krediter begränsas också, vilket kan komma att försvåra främst mindre
och medelstora företags kapitalförsörjning.

Mina överväganden

Fastighetsskatten är utformad som en objektskatt beräknad på fastighetens
taxeringsvärde. Ett motiv för att ta ut fastighetskatt har varit att denna
ersätter en inkomstbeskattning av det i fastigheten nedlagda kapitalet.
Fastighetsskatten för privatbostäder i form av småhus kan således ses
som en skatt på implicit avkastning på eget kapital, motsvarande den
tidigare schablonintäkten. När det gäller hyreshus är emellertid intäkten
redan föremål för beskattning, nämligen inkomstbeskattningen av
fastighetens resultat.

För bostadshyreshusen har fastighetsskatten utformats så att den
mildras för vissa årgångar. Den anknyter därmed till viss del till de
ursprungliga intentionerna för fastighetsskatten, nämligen att utjämna
bostadsutgiftema. Nedsättningen av fastighetsskatten gäller dock enbart
bostadshyreshusen, inte lokalhyreshusen, vars ägare inte heller får ränte-
bidrag. Det finns för lokalhyreshusen ingen sådan koppling till räntebi-
dragssystemet att det motiverar uttag av fastighetsskatt.

Enligt min mening måste således fastighetsskatten på lokalhyreshus
anses som en ren objektskatt. Det vore därför riktigare att skattemässigt
behandla lokalhyreshusen på samma sätt som industrifastigheterna, dvs.
att också undanta lokalhyreshusen från uttag av fastighetsskatt. Om man
av fiskala skäl vill ta ut en objektskatt på fastigheter borde den i princip
vara generell och enhetlig för fastigheter utanför bostadssektorn.

Regeringen har tidigare inte velat prioritera en sänkning av fastighets-
skatten på lokalhyreshus framför vissa andra angelägna skattesänkningar.
Utvecklingen på fastighetsmarknaden under den allra senaste tiden med-
för emellertid att jag nu anser att det finns anledning att göra en annan
bedömning. Mina överväganden grundas därvid på den tidigare bak-
grundsbeskrivningen.

Den situation som nu uppstått kräver åtgärder av alldeles speciell
karaktär. Det handlar om att i ett allvarligt läge beslutsamt angripa
problem som om de lämnades olösta skulle kunna hota vårt lands ekono-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

miska återhämtning. Mot denna bakgrund föreslår jag att fastighetsskatten
på kommersiella lokaler avskaffas från och med den 1 januari 1993.
Därigenom motverkas värdefallet på fastigheter med kommersiella loka-
ler, vilket bidrar till en ökad stabilitet i fastighetssektorn och inom
kreditsystemet. Därigenom säkras också en högre framtida utlåningskapa-
citet genom att bankernas pantvärden i berörda fastigheter påverkas i
positiv riktning. Förändringen medför dessutom en likabehandling inom
skattesystemet eftersom exempelvis industri- och jordbruksfastigheter inte
omfattas av fastighetsskatten.

Statsfinansiellt skulle ett slopande av fastighetsskatten brutto ge ett
skattebortfall på 3,0 miljarder kr. Nettoskattebortfallet skulle, om man
endast tar hänsyn till ökad inkomstskatt, uppgå till cirka 2,1 miljarder
kr. Ur statsfinansiell synvinkel kan ett avskaffande av fastighetsskatten
på kommersiella fastigheter även ses ur ett bredare perspektiv. Det
minskar risken för att staten skall tvingas gripa in för att skydda
stabiliteten i det finansiella systemet och därigenom åta sig kostnadskrä-
vande engagemang.

Beträffande gränsdragningen mellan de hyreshus som skall vara
befriade från fastighetsskatt och övriga kategorier av hyreshus vill jag
framhålla följande.

Den tillfälligt höjda fastighetsskatten gäller för "hyreshusenhet som
huvudsakligen består av lokaler" (se prop. 1990/91:56, SFS 1990:1460).
RSV har i denna fråga (Dt 1991:12) lämnat rekommendationer som anger
att hyreshusenhet som huvudsakligen består av lokaler är sådan enhet där
minst 75 % av taxeringsenhetens totala taxeringsvärde avser lokalvärde-
ringsenheter.

Denna gränsdragning har kritiserats med utgångspunkt från att hyreshus
med huvudsakligen lokaler i sin helhet beskattas med fastighetsskatte-
satsen, 3,5 %, dvs. även på de delar av taxeringsvärdet som avser
bostäder. Detta innebär att bostäder och lokaler med i övrigt lika
egenskaper beskattas olika beroende på om de ligger i en byggnad med
huvudsakligen lokaler eller i en byggnad med huvudsakligen bostäder.

RSV har i en promemoria till finansdepartementet, avlämnad i
december 1991, föreslagit att skatteuttaget för hyreshus skall beräknas
separat för bostäder och lokaler baserad på värderingsenhetema bostäder
resp, lokaler. Även fastighetsskatteutredningen tar i sitt betänkande, SOU
1992:11, upp denna fråga.

Jag kan på det hela taget instämma i den kritik som riktats mot den
nuvarande gränsdragningen. Jag är emellertid inte beredd att i förevaran-
de sammanhang föreslå någon ändring härvidlag.

Frågan kommer efter avslutad remissbehandlig att beredas inom finans-
departementet. Därefter avser jag att återkomma till riksdagen med för-
slag i gränsdragningsfrågan i sådan tid att erforderliga ändringar kan
gälla från och med år 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighets-
skatt.

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:5.6.

Förslaget är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Yttrande från lagrådet har därför inte inhämtas över lagförsla-
get.

1.6 Ekonomiska effekter

I detta avsnitt redovisas budgeteffekterna av mina förslag för den
konsoliderade offentliga sektorn, dvs. för staten, kommunerna och
socialförsäkringssektorn av de föreslagna förändringarna. Beräkningarna
avser budgeteffekter av de nu föreslagna förändringarna fr.o.m. år 1993
jämfört med ett läge med oförändrade regler. I beräkningarna har hänsyn
tagits till att förändringar av en viss skatt i många fall påverkar under-
laget för andra skatter.

Genom mina förslag sänks energiskatterna för industrin med 3,39
miljarder kr., vilket innebär eliminering av en betydande konkur-
rensnackdel för svensk industri jämfört med vad som gäller i omvärlden.
Denna strukturellt viktiga skattelättnad genomförs vid ett kon-
junkturmässigt lämpligt tillfälle. Av energi- och miljöpolitiska skäl
finansieras sänkningen av industrins energiskatter i sin helhet genom en
höjning av övriga sektorers energi- och miljöskatter. Höjningarna
utformas så att det även skapas ett budgetmässigt utrymme på samman-
lagt 0,50 miljarder kr. för angelänga miljösatsningar avseende ökat stöd
för fömybar energi, åtgärder för ökad kämkraftssäkerhet i Östeuropa
samt miljösatsningar i Östersjön. Finansieringen påverkas också bl.a. av
att sänkta energiskatter för industrin påverkar underlaget för andra
skatter. De föreslagna förändringarna inom energiskattens ram i form av
sänkta skattesatser för industri och växthusnäring, slopade nedsättningreg-
ler, höjd koldioxidskatt för övriga förbrukare, sänkt kilometerskatt m.m.
beräknas sammantaget öka skatteintäkterna med 0,61 miljarder kr. I detta
nettobelopp ingår bl.a. en ökning av bensinskatten med 0,95 miljarder kr.
och en sänkning av kilometerskatten som medför en budgetförsvagning
med 0,25 miljarder kr.

Sänkningen av den generella mervärdeskattesatsen från 25 till 22 %
medför ett bruttoskattebortfall på 11,6 miljarder kr. Nettoeffekten fr.o.m.
år 1994 blir dock mindre eftersom sänkningen av mervärdeskatten
medför lägre konsumentpriser och därmed ett lägre basbelopp än vad
som skulle blivit fallet vid oförändrad mervärdeskatt. Därmed reduceras
de offentliga utgifterna för pensioner och andra basbeloppsbestämda
transfereringar. Ett lägre basbelopp medför också ett lägre grundavdrag
fr.o.m. år 1994 eftersom även grundavdraget bestäms av basbeloppet.
Nettobudgeteffeken av den sänkta mervärdeskatten beräknas därför uppgå
till 9,3 miljarder kr. fr.o.m. år 1994.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

De föreslagna förändringarna under inkomst av tjänst innebär att
schablonavdraget slopas samtidigt som kostnader för resor till och från
arbetet blir avdragsgilla endast till den del kostnaderna överstiger 4 000
kr. Övriga kostnader som nu ingår i schablonavdraget föreslås bli
avdragsgilla till den del kostnaderna överstiger 1 000 kr. Dessa föränd-
ringar beräknas sammantaget ge en intäktsökning på 7,0 miljarder kr.

Den sammanlagda nettoeffekten av de här redovisade förslagen är en
beräknad varaktig budgeteffekt på cirka -2,2 miljarder kr., vilket således
fördelas mellan en nettoeffekt av energiskatteomläggningen på +0,6
miljarder kr., sänkt moms på -9,3 miljarder kr., slopat schablonavdrag
på +7,0 miljarder kr. samt utgifter för angelägna miljösatsningar med en
budgeteffekt på -0,5 miljarder kr. Utiymme för dessa skattesänkningar
finns reserverat i det budgetförslag som lades fram i januari. Skat-
tesänkningarna är inriktade på företagssektorn, vilket framkommer genom
att nettobudgetbortfallet på 1,7 miljarder kr. fördelas mellan 1,3
miljarder kr. för åtgärder som är inriktade på företagen och 0,4 miljarder
för åtgärder som är inriktade på hushållen. Denna inriktning överens-
stämmer med regeringens prioritering att i första hand sänka samhälls-
ekonomiskt skadliga skatter som motverkar tillväxt och fördjupar de
ekonomiska problemen. Efter hand som anpassning sker med hänsyn till
industrins sänkta energiskatter kommer även dessa skattesänkningar
hushållen till del bl.a. genom förbättrade sysselsättningsmöjligheter och
genom att företagen får en något högre lönebetalningsförmåga än vad de
skulle ha haft i annat fall.

Vad det gäller fördelningen medför den sänkta mervärdeskatten liksom
de ändrade energiskatterna långsiktiga fördelningseffekter som i stort sett
är proportionella mot hushållens disponibla inkomster. Slopadet av
schablonavdraget ökar den taxerade förvärvsinkomsten med normalt
4 000 kr, vilket resulterar i en skattehöjning på 1 240 kr. för pesoner
med 31 % marginalskatt medan höginkomsttagare med 51 % mar-
ginalskatt får en skattehöjning med 2 040 kr. Sammantaget ger änd-
ringarna av de indirekta skatterna och slopadet av schablonavdraget
förhållandevis små och likartade effekter på den reala disponibla
inkomsterna när hushållen indelas i grupper på olika sätt.

Skatternas snedvridande effekter belyses i stor utsträckning av den s.k.
totala marginaleffekten för beskattade arbetsinkomster, dvs. den andel av
en proportionell ökning av arbetsinkomsterna som sammantaget tillfaller
den offentliga sektorn i form av ökade skatter och minskade bidrag.
Sänkningen av mervärdeskatten reducerar den totala maiginaleffekten för
beskattade arbetsinkomster medan slopandet av schablonavdraget höjer
skattekilen genom att en något större andel av de skattskyldige får betala
20 % statlig inkomstskatt för extra arbetsinkomster. Nettoeffekten av nu
föreslagna skatteändringar är att den totala maiginaleffekten för beskattat
arbete beräknas bli 60,0 % i stället för 60,6 % år 1993. Detta innebär
en fortsatt sänkning jämfört med den beräknade nivån på 61,4 % år
1992, 63,0 % år 1991 och 72,9 % år 1989. Skatternas snedvridande
effekter reduceras därmed successivt inom ett samhällsekonomiskt mycket
centralt område.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Att slopa fastighetsskatten för hyreshusenheter som huvudsakligen
består av lokaler beräknas ge en nettobudgeteffekt på -2,1 miljarder kr.
när hänsyn tas till därav följande ökade underlag för andra skatter.
Budgeteffekten kan bli lägre och kan möjligen t.o.m. innebära att
budgeten förstärks om man även beaktar att den slopade fastighetsskatten
för lokalhyreshus kan reducera statens direkta och indirekta kostnader
p.g.a. kreditförluster för banker och andra finansiella institut. Lägre
hyreskostnader kan också ge lägre konsumentpriser.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

1.7 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt,

2. lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt,

3. lag om dels ändring i lagen (1974:992) om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt, dels upphävande av samma lag,

4. lag om ändring i lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes flygtra-
fik,

5. lag om ändring i lagen (1991:609) om ändring i vägtrafikskattelagen
(1988:327),

6. lag om ändring i lagen (1991:610) om ändring i lagen (1988:328)
om vägtrafikskatt på utländska fordon,

7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370),

9. lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontroll-
uppgifter,

10. lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),

11. lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt.

2 Statens stöd för bostadsfinansieringen

2.1 Inledning

Bostadsbyggandet sker i Sverige genom enskildas investeringar.
Byggherrar är aktiebolag, stiftelser, ekonomiska föreningar, andra
juridiska personer eller enskilda fysiska personer.

Statens och kommunernas uppgift är sedan länge att ge förutsättningar
för den bostadsproduktion som behövs.

Kommunerna har ansvaret för den nödvändiga fysiska planeringen och
därmed också för bygglovgivningen. Som ägare till bostadsaktiebolag
eller huvudmän för bostadsstiftelser står kommunerna vidare indirekt
bakom 20-25 % av den årliga nyproduktionen av bostäder.

Staten har sedan 1940-talet tagit på sig uppgiften att se til! att det -
inom de ramar som sätts av kraven på en balanserad samhällsekonomi -
finns en fungerande kreditförsörjning för bostadsbyggandet. Staten har
också med olika medel sökt minska kapitalkostnadernas genomslag i de
boendes utgifter under tiden närmast efter investeringen.

Staten och kommunerna lämnar vidare olika former av riktat stöd till
ekonomiskt svaga eller på annat sätt utsatta hushåll för deras boende.

Grunddragen i det finansieringssystem som gäller vid ny- och
ombyggnad av bostäder beslutades av riksdagen år 1974. Vissa betydel-
sefulla förändringar av systemets struktur beslutades av riksdagen under
år 1991, i avvaktan på en mer genomgripande och långsiktig förändring
av grunderna för statens stöd för bostadsfinansieringen.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade statsrådet Lundgren
den 12 december 1991 en särskild utredare (Georg Danell) för att
skyndsamt arbeta fram förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen
för tiden efter år 1992. Utredaren redovisade den 18 mars 1992
delbetänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad bostadsmarknad.

Betänkandet har remissbehandlats.

En förteckning över de remissinstanser som har yttrat sig över
betänkandet bör fogas som bilaga 1:5.7 till protokollet i detta ärende. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig
i finansdepartementet, dnr 1767/92.

Jag tar nu upp frågor om finansieringen av den framtida bo-
stadsproduktionen samt om statens stöd för denna. I anslutning härtill tar
jag också upp den i 1992 års budgetproposition (bil. 8 s. 109) aviserade
frågan om utgiftsbegränsningar i fråga om räntebidragen för år 1993 samt
finansieringen av den av riksdagen beslutade (prop. 1991/92:100 bil. 13,
BoU14, rskr. 155) vidgningen av ramen för bidrag till fonden för
avhjälpande av fukt- och mögelskador i småhus, m.m. Jag tar dessutom
upp frågan om en avveckling av det statliga investeringsbidraget för ny-
och ombyggnad av bostäder i anslutning till den i det föregående
föreslagna sänkningen av mervärdeskatten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

2.2 Gällande ordning

2.2.1 Kreditförsörjningen

Sedan den 1 januari 1992 sker all kreditförsöijning vid ny- och om-
byggnad av bostäder i konkurrens mellan kreditinstituten på den allmänna
lånemarknaden. Den statligt reglerade bostadslångivningen har avskaffats
och den särställning som Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB
tidigare intagit på kreditmarknaden har upphört.

Den tidigare bostadslångivningen grundades på ett låneunderlag som i
princip motsvarade den faktiska produktionskostnaden för bostäder. I
fråga om s.k låntagarbyggda egnahem beräknades dock låneunderlaget
enligt en metod som byggde på ett antal kostnadsschabloner som
fastställdes av boverket. Bostadslån lämnades normalt med 25-30 % av
låneunderlaget. För lånet skulle säkerhet lämnas i form av panträtt i
fastigheten eller tomträtten högst inom 95-100 % av ett pantvärde eller
i form av kommunal borgen som för egen skuld. Pantvärdet skulle
motsvara låneunderlaget, i förekommande fall med tillägg för värdet av
vissa tillkommande nyttigheter såsom lokaler och mark samt sådana
byggnader m.m. som ingick i eller hörde till fastigheten redan innan
projektet påbörjades, allt i den mån dessa nyttigheter inte redan ingick i
låneunderlaget.

Fr.o.m. år 1992 svarar kreditinstituten för finansieringen även i de
delar som tidigare täcktes med statligt reglerade bostadslån. Staten
erbjuder dock instituten kreditgarantier för de lån eller lånedelar som
ligger i samma riskläge som de tidigare bostadslånen. Garantiunderlag
och pantvärde bestäms därvid på i huvudsak samma sätt som tidigare för
bostadslån. Kreditgarantin är avgiftsbelagd och kreditgivaren bestämmer
själv i vilken omfattning han vill utnyttja möjligheten att få kreditgaran-
ti.

På samma sätt som gällde i fråga om bostadslån kan kreditgaranti
under vissa förutsättningar lämnas även för lånedelar under 70 % av
pantvärdet - s.k. fördjupning.

Kreditgarantier för egnahem och sådana småhus som upplåts med
bostadsrätt förutsätter att kommunen genom borgen har åtagit sig att före
staten svara för förluster intill 40 % av det garanterade beloppet.
Härigenom har en självständig lämplighets- eller kreditriskprövning av
objektet från statens sida kunnat undvaras.

Kreditgarantin har formen av s.k. fyllnadsborgen. Det innebär att
långivaren även skall ha säkerhet i form av pantbrev för lån i det
säkerhetsläge som garantin omfattar och att pantsäkerheten tas i anspråk
i första hand om låntagaren inte kan fullgöra sina åtaganden gentemot
långivaren. Kreditgarantin svarar således bara för den del av långivarens
fordran som står kvar sedan panten har realiserats. Kreditgaran-
tigivaren/staten kan medge att realisationen sker genom under-
handsförsäljning, om det kan antas begränsa statens åtagande i förhållan-
de till vad som skulle följa av en exekutiv försäljning.

Frågor om kreditgaranti handläggs av den nyinrättade statens bo-
stadskreditnämnd. Bestämmelser om kreditgaranti finns i förordningen

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

(1991:1924) om statlig kreditgaranti för bostäder. Prop. 1991/92:150

Den långivare som önskar förvärva statlig garanti för viss del av den Bilaga 1:5
kredit som lämnas för ny- eller ombyggnad av ett bostadshus kan göra
detta genom ett enkelt avropsförfarande, grundat på ett generellt ramavtal
mellan kreditgivaren och nämnden. Kreditgaranti kan lämnas för en tid
av högst 25 år. Sedan den 15 april 1992 får bostadskreditnämnden godta
som långivare - förutom kreditaktiebolag och stads- och landshy-
poteksinstitutionema - bankinstitut, finansbolag och försäkringsinstitut
som står under finansinspektionens tillsyn.

Långivaren svarar för prövningen av att låntagaren kan antas ha
förutsättningar att fullgöra de ekonomiska förpliktelser som följer av
låneförbindelsen eller att det ställs ytterligare säkerhet till skydd för
långivarnas fordran.

Om en ersättning betalas ut till långivaren övertar staten långivarens
fordringar på låntagaren i motsvarande del. Sådana regressfordringar kan
efterges av nämnden, om låntagaren inte kan betala och nämnden
bedömer att det kommer att vara fallet även framdeles.

Den årliga avgiften för kreditgarantin uppgår för närvarande till 0,5 %
av det garanterade beloppet. Kostnadseffekten för långivaren har dock
bedömts bli väsentligt lägre, dels eftersom risken minskar, dels eftersom
statligt garanterade krediter inte kräver någon kapitaltäckning.

2.2.2 Räntestödet

Vid ny- och ombyggnad av bostäder lämnas statligt stöd till räntekostna-
derna i form av räntebidrag.

Räntebidragen är i dag så konstruerade att de - utöver att minska
kapitalkostnaderna i nyproducerade eller ombyggda bostäder - skall
skärma av bostäder med bidrag från genomslag av ränteändringar på
kreditmarknaden, utjämna kapitalkostnaderna mellan bostäder av olika
ålder (paritet) samt utjämna skillnader i fråga om beskattningens effekter
för bostäder med olika upplåtelseformer (neutralitet).

Avskärmningen från marknadsräntornas genomslag åstadkoms genom
att räntebidrag lämnas för i princip hela den beräknade räntekostnaden
över en s.k. garanterad ränta. Kapitalkostnaderna skall utjämnas genom
att den garanterade räntan höjs stegvis i takt med husets ökande ålder.
Skillnaderna i beskattningen utjämnas genom att den garanterade räntan
- och den årliga höjningen av denna - är olika för låntagare med skilda
skatterättsliga förhållanden.

Tidigare genomförda undersökningar visar att dessa avsedda effekter
numera uppnås endast delvis och med bristande precision (DsBo 1989:39
Studier av bostadssektorn 1989, m.fl.).

Fr.o.m. år 1992 lämnas räntebidrag i princip oberoende av den faktiska
belåningen bl.a. för att främja sparandet inom bostadssektorn. Ränte-
bidrag lämnas således även om investeringen är finansierad med eget
kapital. Räntebidrag lämnas för en beräknad räntekostnad som svarar mot
skillnaden mellan den garanterade räntan och en subventionsränta.

3 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 150. Bil. 1:5

Subventionsräntan är den räntesats som vid tidpunkten för färdigställandet Prop. 1991/92:150
- eller den dag inom tre månader från färdigställandet som låntagaren Bilaga 1:5
väljer - tillämpas på den allmänna kreditmarknaden vid köp av bo-
stadsobligationer med en återstående löptid av fem år. Den subven-
tionsränta som fastställts för lånet gäller under fem år, dvs. fram till den
tidpunkt då villkoren på ett antaget lån med fem års räntebindningstid
omsätts.

Subventionsräntan kan beskrivas som en upplåningsränta. Den ränta en
låntagare får betala beror av långivarens faktiska upplåningskostnader och
den räntemarginal denne betingar sig. De nuvarande beräkningsgrunderna
för räntebidragen syftar till att upprätthålla en reell räntekonkurrens
mellan kreditinstituten och undvika snedvridande effekter av statliga
subventioner. Därmed säkras en totalt sett effektiv kreditförsörjning.

Räntebidrag lämnas endast för bostäder. Underlaget beräknas på i
huvudsak samma sätt som underlaget för kreditgaranti. Underlaget
begränsas på olika sätt. För småhus lämnas sålunda inte räntebidrag för
kostnader som överstiger den beräknade kostnaden för ett hus på 120
m². I fråga om hyres- och bostadsrättshus lämnas fullt räntebidrag endast
för kostnader som ligger inom 110 % av en schablonberäknad kostnad
för samma hus.

För samtliga ägarkategorier och upplåtelseformer gäller fr.o.m. år 1992
att fullt räntebidrag lämnas för 95 % av det så beräknade bidragsunder-
laget.

För överskjutande kapitalkostnader får en egnahemsägare skattelindring
genom ränteavdrag alternativt, om investeringen i denna del finansieras
med eget kapital, utebliven beskattning av avkastningen. Av neutralitets-
skäl lämnas därför till ägare av hyres- och bostadsrättshus ett reducerat
räntebidrag, motsvarande värdet av egnahemsägarens ränteavdrag, för
den del av kreditgarantiunderlaget för bostäder som överstiger 95 % av
underlaget för fullt räntebidrag.

Den garanterade räntan är under första året för egnahem 4,9 % och
för hyres- och bostadsrättshus 3,4 %, vilket motsvarar nettoräntan efter
skatt för egnahem vid en kap i tal skattesats om 30 %. Den garanterade
räntan för egnahem höjs därefter årligen med 0,5 procentenheter och för
hyres- och bostadsrättshus med 0,25 procentenheter. Den garanterade
räntan har emellertid vid flera tillfallen av främst statsfinansiella skäl
justerats för olika årgångar inom beståndet genom extra upptrappningar.
Senast detta skedde var den 1 januari 1992.

Reducerat räntebidrag lämnas för hyres- och bostadsrättshus med 30 %
av den del av den beräknade räntekostnaden för vilken fullt räntebidrag
inte lämnas.

Den sammanlagda effekten av att fullt räntebidrag inte lämnas för hela
räntebidragsunderlaget och av att långivaren ofta betingar sig en
räntemarginal som överstiger vad som följer av subventionsräntan blir att
den faktiska ränteutgiften för bostadskrediter är inte oväsentligt högre än
vad som framgår av den gällande garanterade räntesatsen.

Räntebidrag är fr.o.m. år 1992 skattepliktig inkomst hos mottagaren.
Samtidigt medges avdrag för hela ränteutgiften, inkl, den del som täcks

av räntebidrag.

De nu redovisade principerna för räntebidragets beräkning gäller i
huvudsak också i fråga om räntebidrag för bostadshus som har uppförts
eller byggts om med statligt stöd före år 1992. Reducerat räntebidrag
lämnas dock endast i fråga om hus från år 1985 eller senare. Räntebidrag
enligt de nu redovisade principerna kan för närvarande förekomma i
fråga om hyres- och bostadsrättshus som byggts eller byggts om år 1968
eller senare och egnahem som byggts eller byggts om år 1975 eller
senare.

Utöver räntebidrag för ny- och ombyggnad lämnas för närvarande
också räntebidrag för vissa s.k. förvärvslån till egnahemsägare samt för
vissa underhålls- och reparationsåtgärder i hyres- och bostadsrättshus.
Räntebidrag för förvärvslån är konstruerade på i huvudsak samma sätt
som räntebidrag för ny- och ombyggnad av egnahem. Räntebidrag för
underhåll m.m. är ett skattekompenserande bidrag konstruerat på i
huvudsak samma sätt som det reducerade räntebidraget för ny- och
ombyggnad.

2.2.3 Statens kostnader för räntestödet

Med det givna regelsystemet för statens räntestöd för bostäder påverkas
kostnaderna för räntebidragen av tre skilda faktorer: produktionsvolymen,
produktionskostnaderna och räntenivån.

Bostadsproduktionen har ökat mycket kraftigt sedan mitten av
1980-talet. År 1985 påbörjades ca 27 500 lägenheter, fem år senare hade
antalet ökat till över 67 000 lägenheter. I fråga om ombyggnad avtog
däremot aktiviteten under samma period - antalet påböljade lägenheter
sjönk från ca 27 000 till ca 20 000 lägenheter.

Anbudsprisema steg kraftigt i löpande priser under femårsperioden.
För flerbostadshus ökade anbudsprisema för bostäder med samma
kvaliteter årligen med i genomsnitt 12,3 %. För s.k. gruppbyggda
småhus var motsvarande årliga ökning 12,6 %. Det kan ställas mot att
den genomsnittliga årliga ökningen av konsumentprisindex för samma
period var 6,2 %. Den uppgivna produktionskostnaden för en lägenhet
med preliminärt beslut om statligt bostadslån steg samtidigt med i
genomsnitt 11,4 % per år i flerbostadshus och med 12,2 % i fråga om
gruppbyggda småhus.

Marknadsräntan - uttiyckt som säljräntor för bostadsobligationer med
fem års återstående löptid - har varierat kraftigt sedan mitten av
1980-talet, vilket framgår av följande diagram.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Diagram Sälj räntor för bostadsobligationer med fem års löptid

Procent

På grund av regelverkets utformning ger även en tillfälligt hög
räntenivå långvariga effekter beträffande statens kostnader för räntebidrag
för de lån som binds eller omsätts vid den tidpunkten. Effekten kvarstår
i princip under en period av fem år fram till nästa omsättning av lånen.

I sammanhanget kan nämnas att även räntemarginalen - dvs. skillnaden
mellan den nu redovisade upplåningsräntan och den ränta långivaren
begär vid återutlåningen - har ökat. Denna kostnadsökning bärs helt av
låntagaren.

Statens utgifter för räntebidrag m.m. har av de orsaker som jag nu
beskrivit ökat mycket kraftigt sedan mitten av 1980-talet, trots de
besparingar som har genomförts vid skilda tillfällen. Det framgår av
följande sammanställning.

Budgetår		Räntebidrag m.m. enligt stats- budgeten (miljarder kr., löpande priser)
1985/86	(utfall)	11,0
1986/87	(utfall)	14,5
1987/88	(utfall)	13,3
1988/89	(utfall)	15,2
1989/90	(utfall)	20,5
1990/91	(utfall)	23,1
1991/92	(prognos)	28,9
1992/93	(enl igt budgetförslaget)	29,3

2.3 Utredarens förslag

2.3.1 Huvuddragen i omläggningen av det statliga stödet

Den utgångspunkt som anges i direktiven är att belastningen på statsbud-
geten från bostadssektorn måste minska. I uppdraget ingår att pröva olika
möjligheter att lägga kostnaderna helt utanför statsbudgeten.

Den grundläggande frågan gäller att fördela kapitalkostnaderna över
tiden på sådant sätt att de inledande årens utgifter hålls på en rimlig nivå.
I direktiven framhålls särskilt att behovet av statligt stöd kan minskas om
ett ökat sparande byggs upp av fastighetens ägare eller de boende. Endast
i den omfattning som andra åtgärder inte är tillräckliga bör ett fortsatt
generellt statligt räntestöd komma i fråga.

Utredaren konstaterar att problemet i grunden är ett likviditetsproblem.
Räntebidragen enligt nuvarande system har emellertid inte bara löst lik-
viditetsproblemet, utan även sänkt kostnaderna och därmed förbättrat
lönsamheten i bostadsinvesteringar. Det har gett tidigare led tillfälle att
genom högre priser ta del av det ökade lönsamhetsutrymmet. En
avveckling av det statliga stödet förutsätter att man accepterar att
lönsamhet i fastighetsinvesteringar i högre grad skall byggas på fas-
tighetens värde än på statliga bidrag. Statligt stöd till det framtida
bostadsbyggandet bör utgå från att det är likviditetsproblemet som skall
lösas. Man bör därför eftersträva en ordning som på sikt kan leda till en
bättre fungerande kreditmarknad med låneformer som löser detta problem
på ett godtagbart sätt.

Utredaren har studerat olika förslag med detta syfte. Ett av dem bygger
på att staten även i framtiden ger bidrag för ny- och ombyggnad av
bostäder. Enligt detta förslag skall bidragen emellertid finansieras genom
en specialdestinerad bostadsfinansieringsskatt, som delvis ersätter
nuvarande fastighetsskatt. Skatten tas ut av de fastigheter som inte har
rätt till räntebidrag. I övrigt innebär förslaget följande.

På grundval av ett schablonmässigt bestämt bidragsunderlag lämnas
räntebidrag dels som en skattekompenserande bassubvention, dels som
en toppsubvention för en beräknad räntekostnad. Bidragsunderlaget
förutsätts årligen minskas på visst sätt, så att bassubventionen upphör
efter 30 år och toppsubventionen efter 15 år. Bostadsfinansieringsskatt
betalas fr.o.m. år 16. Skattesatsen bestäms så att intäkterna finansierar
toppsubventionen.

Utredaren konstaterar att en sådan ordning inte innebär att de statliga
räntesubventionerna avvecklas och att kostnaderna torde bli åtminstone
lika höga som med nuvarande system. Vidare bör en konstruktion med
specialdestinerade skatter undvikas av principiella skäl. Förslaget om en
schablonmässig bestämning av bidragsunderlaget bör dock tas tillvara.

Utredaren har vidare övervägt möjligheten att snabbt avveckla
räntesubventionerna genom att avsevärt begränsa bidragen och i stället
omfördela ränteutgifterna över tiden med hjälp av lån.

Med nuvarande höga realränta och förhållandevis låga inflation torde
problemen med statens höga kostnader för räntebidragen enligt utredarens
uppfattning knappast kunna lösas genom omfördelning på kredit-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

marknadens normala villkor. Det skulle leda till betydande merkostnader
för låntagaren under en följd av år. Eftersom en sådan omfördelning
skulle ställa krav på omfattande statliga kreditgarantier riskerar dessutom
staten betydande kostnader genom de kreditförluster som kan uppkomma.
Det utesluter emellertid inte en omfördelning i mer begränsad omfattning,
vilken i vissa situationer kan medföra fördelar för låntagarna.

Mot denna bakgrund konstaterar utredaren att möjligheterna att
åstadkomma en omedelbar avveckling av stödet för det framtida
bostadsbyggandet är begränsade, såvida man inte är beredd att acceptera
dramatiska effekter både för dem som efterfrågar bostäder och för den
del av näringslivet som är verksam inom sektorn. Utredaren finner därför
att en ordning med fortsatta statliga bidrag - om än i minskande
omfattning - för bostadsbyggandet är ofrånkomlig även efter år 1992.

Huvuddragen i utredarens förslag kan sammanfattas i följande punkter.

- En avveckling av räntebidragen inleds fr.o.m. år 1993.

- Takten för avvecklingen bör nu läggas fast för de första tre åren.
Därefter bör en avstämning göras.

- Under awecklingsskedet bör räntebidrag lämnas för de inledande årens
kapitalutgifter. De statliga kreditgarantierna bör behållas.

- Reglerna för bidragen bör förenklas kraftigt.

- I syfte att pressa ned produktionskostnaderna bör stödet inte längre
följa kostnadsutvecklingen.

- Den som investerar i bostäder bör förutsättas bidra i större utsträck-
ning med eget kapital.

- Boendeutgiftema bör i högre grad än i dag påverkas av förändringar
i ränteläget.

2.3.2 Stödet för nyproduktion av bostäder

Avreglering och minskad detaljstyrning

Utredaren föreslår att dagens detaljerade regelverk kring räntebidragen
avskaffas. Underlaget för räntebidrag bör i fortsättningen beräknas efter
en enkel schablonmetod, relaterad enbart till den yta som används för
bostadsändamål. Det bör vidare förutsättas att den som genomför en
bostadsinvestering är beredd att bidra med en kapitalinsats på i normalfal-
let åtminstone ca 10 % av produktionskostnaden och att bidrag inte skall
lämnas i den delen. Schablonen föreslås med hänsyn härtill uppgå till
dels ett lägenhetsbelopp om 455 000 kr., beräknat efter 13 000 kr. /m²bruksarea ovan mark för bostadsändamål upp till 35 m², dels ett belopp
för tillkommande yta om 7 000 kr./m² upp till högst 120 m².

Bidragsunderlaget - som således är frikopplat från produk-
tionskostnaden - föreslås uppgå till samma belopp oavsett om det är
fråga om småhus eller flerbostadshus. Inte heller bör läget i landet eller
på orten leda till skilda bidragsunderlag.

Endast två av de förutsättningar som gäller i dag föreslås stå kvar för
rätten till räntebidrag. Det skall vara fråga om en permanentbostad och
villkoren i plan- och bygglagen för en sådan bostad skall vara uppfyllda.
Det senare prövas av kommunen vid bygglovprövningen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Räntebidrag under avveckling

Utredaren föreslår att räntebidrag skall lämnas - inte som i dag för
räntekostnader över en viss nivå - utan med en viss andel av den
beräknade räntekostnaden för ett kapital som motsvarar räntebidragsun-
derlaget. Räntekostnaden bör beräknas på samma sätt som i dag, dvs.
med ledning av den s.k. subventionsräntan. Subventionsräntan bestäms
med utgångspunkt i den räntesats som vid tidpunkten för färdigställandet
tillämpas på den allmänna kreditmarknaden vid köp av bo-
stadsobligationer med en återstående löptid av fem år. Den subven-
tionsränta som därmed kommer att gälla för projektet tillämpas under en
tid av fem år, varefter subventionsräntan för nästa femårsperiod bestäms
på samma sätt.

Räntebidraget för det första året av bidragstiden för de hyres- och bo-
stadsrättsbostäder som byggs med stöd av de nya bestämmelserna bör
enligt utredaren lämnas med 55 % av den på så vis beräknade räntekost-
naden. För egnahem bör bidraget reduceras motsvarande värdet av den
avdragsrätt om 25 % som föreligger vid beskattningen. Bidragsandelen
för egnahem blir därmed 40 %.

Bidragsandelen för det första året av bidragstiden bör successivt sänkas
för varje följande produktionsårgång. I fråga om hyres- och bo-
stadsrättshus bör bidraget sänkas med fem procentenheter för varje
följande årgång, dock inte lägre än till 25 %, vilket motsvarar värdet
av den avdragsrätt som alltid står kvar för ägare av egnahem.

En motsvarande sänkning bör göras av räntebidragen för tillkommande
årgångar av egnahem.

För varje år av bidragstiden efter det första bör bidragsandelen minskas
med fyra procentenheter för hyres- och bostadsrättshus och med däremot
svarande tal för egnahem.

Med denna avvecklingstakt kan räntesubventioner utöver skattekom-
penserande bidrag vara avvecklade för bostäder som byggs från år 1999.
För de bostäder som byggts dessförinnan kommer bidrag i begränsad
omfattning att lämnas under ytterligare något år.

Med hänsyn till den osäkerhet om framtiden som är ofrånkomlig bör
man nu i första hand lägga fast en avveckling för den närmaste treårspe-
rioden. Inför den fortsatta avvecklingen bör en avstämning göras, vars
resultat får avgöra om awecklingsplanen skall ändras i någon del.

Statliga kreditgarantier

Utredaren föreslår att en statlig kreditgaranti motsvarande 30 % av
bidragsunderlaget skall erbjudas kreditgivaren för krediter för investe-
ringen. Detta bör gälla lika för alla typer av hus och alla ägarkategorier.

Säkerheten för kreditgarantin bör ligga i direkt anslutning till de lån
som ett kreditinstitut ger utan andra säkerheter än panträtt i fastigheten.
För att begränsa statens risktagande bör dock säkerheten för kreditgaran-
tin ligga inom det säkerhetsläge i fastigheten som motsvaras av 100 %
av bidragsunderlaget. Även det bör gälla lika för alla.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Kreditgarantin bör gälla under 25 år.

Kravet på kommunal borgen som förutsättning för kreditgaranti bör tas
bort.

Den statliga kreditgarantin bör lämnas på sådana grunder och med så
avvägda avgifter att statsbudgeten inte belastas av kostnader eller
eventuella kreditförluster.

2.3.3 Ombyggnadsstödet

Utredaren framhåller att prövningen av vad som skall ingå i bi-
dragsunderlaget för stöd vid ombyggnad m.m. enligt dagens regler
förutsätter ett stort antal skilda bedömningar från lånemyndigheternas
sida. Det gör det svårt att under planeringen förutse myndigheternas
beslut. Behovet av förenklingar vid bestämningen av bidragsunderlaget
är därför stort. Samtidigt är det svårt att finna enkla schabloner utan
prövningsförfarande som inte, i frånvaron av kontroll, leder till att stöd
lämnas till åtgärder som inte är bidragsberättigade.

Vid en övergång till konventionell beskattning av de kommunala
bostadsföretagen kommer rätten till omedelbara skatteavdrag för
underhålls- och reparationsåtgärder att gälla alla hyreshus. Enligt
direktiven skall vidare särskilt utredas om en möjlighet bör öppnas att
göra skattefria avsättningar för framtida sådana åtgärder.

Mycket talar mot denna bakgrund för att stödet vid ombyggnad och
underhåll bör ses över. Frågan om mer långtgående förenklingar av detta
stöd kräver emellertid ytterligare överväganden.

Från årsskiftet 1992 infördes inte oväsentliga begränsningar av vilka
åtgärder som kan få stöd. De nya reglerna bör enligt utredaren från år
1993 kompletteras så att det framgår att en förutsättning för bidrag är att
nyinvesteringarna medför en väsentlig förbättring av husets tekniska eller
funktionella kvalitet eller av boendemiljön. Bidrag bör dock inte lämnas
för åtgärder som medför att bostäderna får en standard som överstiger
normal standard i nyproducerade bostäder.

Enligt utredaren bör vidare följande gälla.

- Bidragsunderlaget bör bestämmas till 90 % av den faktiska kostnaden
för de bidragsberättigade åtgärderna.

- Bidragsunderlaget bör inte få överstiga 80 % av det schablonmässigt
bestämda bidragsunderlaget för motsvarande nybyggnad.

- I bidragsunderlaget bör inräknas endast kostnader som överstiger
50 000 kr. per projekt. Denna begränsning bör dock inte gälla om-
byggnadsåtgärder som avser att åstadkomma ökad tillgänglighet för
handikappade.

I övrigt föreslår utredaren inga avvikelser i förhållande till vad som har
föreslagits i fråga om det statliga stödet vid nybyggnad av bostäder.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

2.3.4 Omfördelningslån

Utredaren framhåller att lån för omfördelning av ränteutgifter över tiden
är acceptabla endast om det höga ränteläget beror på en hög inflation.
Möjligheterna att sänka de inledande årens ränteutgifter är däremot
begränsade när ränteläget bestäms av en hög real ränta, såvida man inte
är beredd att acceptera fortsatt stigande reala utgifter under många år.

Det nuvarande realränteläget tillåter inte att staten baserar en avveck-
ling av räntebidragen på en ökad omfördelning genom lån. Det kan ändå
finnas skäl att staten ger låntagarna en viss möjlighet att omfördela
ränteutgifter under de inledande åren. Det kan ske genom en utvidgad
kreditgaranti för sådana lån. Om den möjliga kreditgarantin för omfördel-
ningslån begränsas till sammanlagt 10 % av bidragsunderlaget - vilket
svarar mot den förutsatta ursprungliga egna insatsen - kommer den
garanterade låneskulden inte att växa utöver en rimlig produktionskostnad
för huset.

Detta omfördelningsutrymme bör endast få tas i anspråk successivt och
med högst en femtedel årligen. Säkerheten för kreditgarantin för
omfördelningslånet bör ligga i direkt anslutning till säkerheten för
kreditgarantin för investeringslånet.

2.4 Ett reformerat bostadsstöd

2.4.1 Utgångspunkter för reformen

De allmänna utgångspunkterna för den reformering av bostadsstödet som
jag föreslår i det följande har angetts av regeringen i direktiven för den
utredning som jag just har redovisat.

Regeringens ekonomiska politik är inriktad på att bryta den ekonomiska
stagnationen och att lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagan-
de och utveckling i hela landet. För det måste den ekonomiska politiken
ges en långsiktig inriktning. En grundläggande förutsättning för en sund
utveckling som ger tillväxt och full sysselsättning är en varaktigt låg
inflation. Ekonomins växtkraft är vidare beroende av successivt sänkta
skatter och fortsatta avregleringar. Kravet på stabilitet förutsätter i sin tur
att skattesänkningar åtföljs av varaktigt minskade anspråk på statsutgifter.

Det nu sagda får stor betydelse för bostadspolitiken. De hittillsvarande
regelsystemen har motverkat sparande och avskärmat aktörerna på bygg-
och bostadsmarknaderna från effekterna av den ekonomiska politik som
faktiskt förts. Det har försenat nödvändiga strukturförändringar och lett
till att kostnaderna för staten och medborgarna har accelererat på ett
närmast okontrollerbart sätt.

En av de mest betydelsefulla faktorerna bakom de nuvarande svårighe-
terna inom bostadsfinansieringen är det höga ränteläget. Ansträng-
ningarna har hittills riktats in på att genom kostsamma och instabila
stödsystem hindra marknadsräntornas genomslag i boendekostnaderna. De
omfattande subventionerna har samtidigt dolt de kraftiga prisökningarna
i byggproduktionen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Ett fortsatt generellt räntestöd måste utformas på ett sådant sätt att
låntagarna själva i ökande omfattning träffas av positiva och negativa
effekter av förändringar av kostnaderna för det kapital som finansierar
bostadsinvesteringen. Den anpassning till förändrade förhållanden som är
nödvändig när priset på kapital ändras måste göras inom hela samhället.
Bostadskonsumtionen kan inte avskärmas från sådana förändringar.
Redan sektorns storlek - bostadssektorn svarar för nära hälften av den
totala byggproduktionen - gör detta uppenbart. Bördan kan inte vältras
över på staten och ytterst på andra delar av samhället utan allvarliga
skadeverkningar för dessa.

Den omläggning av bostadsstödet som nu är nödvändig måste utgå från
att bostadssektorn inordnas under de förutsättningar som gäller för den
allmänna ekonomiska politiken. Bostadspolitiken skall alltså medverka till
att inflationen bekämpas, sparandet främjas och statens utgifter minskas.
Det skall ske på ett sätt som ger alla möjlighet till en god bostad till ett
rimligt pris, med ökad valfrihet och stärkt inflytande över sitt eget
boende.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

2.4.2 Huvuddragen i ett reformerat stödsystem

Min bedömning: Räntebidragen för ny- och ombyggnad av
bostadshus bör avvecklas successivt. Det skall ske med hänsynsta-
gande till de skatteregler som gäller för egnahem. För projekt som
påbörjas efter år 1992 lämnas räntebidrag för en stegvis minskande
andel av räntekostnaderna. För vaije tillkommande årgång påbörjas
bidragsgivningen på en lägre utgångsnivå än för föregående årgång.

Bidragssystemet förenklas och underlaget för räntebidrag bestäms
helt efter schabloner.

Statliga kreditgarantier behålls för en del av finansieringen.
Kreditgarantier kan även lämnas för viss omfördelning av ränteutgif-
terna.

Ingen omläggning görs nu i fråga om räntebidragen för hus som
har byggts eller byggts om med stöd av nuvarande bestämmelser.

Efter år 1995 görs en avstämning inför det fortsatta genomförandet
av avvecklingen.

Utredarens förslag: Överensstämmer i princip med min bedömning.

Remissinstanserna: Förslaget om ändrade finansieringsregler har fått
ett blandat mottagande bland remissinstanserna. Huvudtankarna att
bidragsunderlaget skall bestämmas schablonmässigt och att räntebidraget
skall bestämmas som en andel av en beräknad räntekostnad liksom
förslaget att avvecklingen av räntebidrag för åren 1993-1995 läggs fast
får i princip stöd hos majoriteten av remissinstanserna. Även förslaget
till uppläggning av kreditgarantin har i huvudsak mottagits positivt. Jag

redovisar här en kort sammanfattning av remissinstansernas synpunkter. Prop. 1991/92:150
Kreditinstitut och banker är i huvudsak positiva till förslagen. Svenska Bilaga 1:5
Bankföreningen instämmer i stor utsträckning i gjorda bedömningar och
förslag. Föreningen framhåller vikten av att finansieringsreglema är
långsiktigt bestämda. SBAB finner för sin del att förslaget utgör ett starkt
incitament till kostnadsminskningar och låg räntenivå.

Bland investerarna på obligationsmarknaden ställer sig Försäkringsför-
bundet positivt till utredningsförslagets inriktning liksom till att en
avreglering sker även på bostadsmarknaden. Allmänna Pensionsfonden
konstaterar att om effekten blir en kraftig minskning av bostadsbyggandet
och därmed en kraftigt minskad emissionsvolym av bostadsobligationer
kommer fondens placeringspolitik att påverkas.

Bland producentorganisationerna är reaktionerna mer avvaktande.
Sveriges Trähusfabrikers Riksförbund framhåller särskilt att räntesubven-
tionerna får minskas endast i den takt som skatter, avgifter och räntor
sjunker samt att det är angeläget att de boendes ekonomiska förutsätt-
ningar inte förändras. Förbundet har också vissa invändningar mot
metoden för beräkning av räntebidragsunderlaget liksom beträffande
bidragsnivån och avtrappningen av bidraget m.m. Byggentreprenörerna
framhåller att de sedan länge stödjer strävandena att avreglera bo-
stadsmarknaden och att avveckla de generella räntebidragen. De betonar
dock vikten av att avregleringen sker under ordnade former.
Byggentreprenörerna konstaterar att den föreslagna metoden för
beräkning av bidragsunderlaget är föredömligt enkel, vilket också gäller
metoden för avveckling. Man tillstyrker schablonbeloppens nivå och att
kraven på egen insats ökar, men föreslår en väsentlig höjning av
bidragsnivån liksom en långsammare avtrappning av räntebidragen under
de inledande åren. Byggentreprenörerna föreslår också att det nuvarande
stödet till ombyggnad tills vidare behålls på oförändrad nivå. Utredarens
förslag beträffande kreditgarantins omfattning bör ses över ytterligare.

Byggherreorganisationema intar sinsemellan skilda ståndpunkter.
Sveriges Fastighetsägareförbund konstaterar att förslagen överensstämmer
med förbundets principiella syn på bostadsstödet och avregleringen på
bostadsmarknaden. Förbundet anser att betänkandet kan läggas till grund
för beslut om ett nytt system för statens stöd till bostadsbyggandet. Såväl
HSB:s Riksförbund som Riksbyggen avstyrker genomförandet av
utredarens förslag. SABO anser att utredarens förslag kan bilda underlag
för ett propositionsarbete först efter en omfattande fördjupning och
breddning och en ny remissomgång. Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation tillstyrker i princip förslagen men vill att nuvarande
villkor behålls hela år 1993.

Även bland konsumentorganisationerna är remissutfallet delat.
Hyresgästernas Riksförbund liksom Riksförbundet Vi i Småhus avstyrker
förslaget, som man anser inte kan läggas till grund för ett riksdagsbeslut.
Villaägarnas Riksförbund anser att både avreglering och minskning av
räntebidragen i huvudsak kan genomföras enligt förslaget, men bara
under förutsättning att fastighetsskatten successivt minskas för att på sikt
avskaffas. Förbundet redovisar ett antal förslag till förändringar av

förslaget av främst teknisk karaktär.

Remissutfallet bland de statliga myndigheter som yttrat sig i ärendet
kan sägas vara i huvudsak positivt. Riksbanken tillstyrker huvuddragen
i utredarens förslag. Riksrevisionsverket delar den principiella upp-
fattningen att räntestödet bör avregleras. Statens bostadskreditnämnd, som
begränsat sitt yttrande till utformningen av garantin, har inget att erinra
mot huvuddragen i utredarens förslag i dessa delar. Boverket instämmer
i stort sett i utredarens beskrivning av räntelägets och produk-
tionskostnadernas betydelse för räntesubventionernas utveckling. Verket
anser också att förslaget att införa ett subventionssystem som är mera
kostnadskänsligt är riktigt. Det finns dock risk för att den förenklade
schablonmetoden, så länge bidragsandelen fortfarande är förhållandevis
hög, kommer att missgynna projekt med en svårare konstruktion och en
speciell utformning och utrustning. Projekt med en enkel utformning och
en låg utrustningsstandard kan komma att överkompenseras. Statens
institut för byggnadsforskning anför att de i princip inte avvisar förslaget
att minska bostadssubventionerna och förenkla långivningen men riktar -
från ett annat makroekonomiskt perspektiv än det utredaren anlagt -
kritik mot utredarens analyser. Flera av myndigheterna framför på
samma sätt erinringar i skilda detaljfrågor.

Av de fackliga organisationerna har endast TCO inkommit med
synpunkter på utredarens förslag. TCO anser att förslaget inte bör bli
föremål för ställningstaganden nu. Förslagen är av så genomgripande
karaktär och får sådana fördelningspolitiska effekter att det enligt TCO
behövs ett bredare underlag och ytterligare överväganden innan man tar
ställning.

De kommunala remissinstanserna instämmer i behovet av en reforme-
ring. Svenska kommunförbundet delar i princip utredarens grundsyn att
bostadssektorn inte skall vara avskärmad från den ekonomiska politik
som förs och från de ekonomiska förhållanden som gäller i samhället i
övrigt. Förbundet påpekar att utredaren inte berört de föreslagna
förändringarnas effekter på kommunerna och utgår från att bl.a. dessa
frågor tas upp i det fortsatta utredningsarbetet. Förbundet anser vidare att
det är tveksamt om det utökade stöd som föreslås för särskilda boen-
deformer är tillräckligt. Landstingsförbundet tillstyrker den allmänna
inriktningen att reglerna för statens stöd för bostadsfinansieringen ändras
så att de statliga transfereringsutgifterna efter hand kan minska.

Övriga remissinstanser är försiktigt positiva. Målaremästamas
Riksförening tillstyrker att subventionerna minskas men har vissa
synpunkter på bidragsunderlaget för ombyggnad. Skattebetalarnas
Förening anser att förslaget ger en för liten besparing och att en snabbare
upptrappningstakt bör väljas. Länsbostadsdirektörernas Förening noterar
med tillfredsställelse att hanteringen av det statliga stödet förenklas.
Genomförandet av förslagen kan dock enligt föreningen vålla vissa
problem. Föreningen Kommunala Förmedlingsorgan delar principiellt
utredarens uppfattning om behovet av avreglering av bostadsmarknaden
och hur den bör genomföras. Föreningen anser dock att ett alternativ är
att behålla nuvarande system och att endast genomföra de föreslagna

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

administrativa förenklingarna.

Skälen för min bedömning: Jag har i det föregående (avsnitt 2.4.1)
redovisat de allmänna utgångspunkterna för en reformering av bo-
stadsstödet. Av dem följer att en genomgripande omläggning av
bostadsstödet är nödvändig. Boendet kan lika litet som annan konsumtion
fortlöpande stödjas med generella subventioner.

Som också flera remissinstanser har framhållit måste avvecklingen ske
i ordnade former och i en sådan takt att inte omställningen leder till
sådana sociala effekter, förluster inom produktionen eller störningar på
kreditmarknaden som framstår som oacceptabla.

Utredarens förslag om en successiv avveckling av räntestödet för den
kommande bostadsproduktionen är enligt min mening väl avvägt med
hänsyn till dessa faktorer. Det ger både hushållen och producenterna
tillfälle att anpassa sig till förändringarna i takt med att samhällsekono-
min förbättras, inflationen bekämpas, skattetrycket minskar och
produktiviteten utvecklas. Förslaget har också fått ett övervägande
positivt mottagande av ett stort antal av remissinstanserna.

En väsentlig förutsättning för att dessa förändringar i de omgivande
betingelserna skall realiseras är att målet för omläggningen nu läggs fast.
Som jag har utvecklat i det föregående är bostadssektorn så stor att den
i sig påverkar förutsättningarna för de ekonomisk-politiska reformer inkl,
skattesänkningar som på nytt skall ge landet tillväxt och utveckling och
därmed trygga och stärka medborgarnas betalningsförmåga och välfärd.

Många faktorer inverkar på möjligheterna att fullfölja den omläggning
av den svenska ekonomin som nu har inletts. Vi är beroende av en
positiv utveckling i fråga om både inhemska och utländska förhållanden.
Jag vill här framhålla ränteläget såsom en av faktorer över vilken vi
själva råder i endast begränsad utsträckning och som har särskild
betydelse just för bostadssektorn.

Det är därför nödvändigt att, sedan reformen varit i kraft en tid, göra
en avstämning inför den fortsatta avvecklingen av bostadssubventionerna.
Jag delar uppfattningen att detta lämpligen bör göras efter år 1995. En
sådan avstämning är nödvändig för att vid behov kunna ta hänsyn till
utfallet. Jag vill i detta sammanhang också framhålla att regeringen kan
komma att överväga ytterligare insatser i fråga om bostadsbidragen, om
det skulle visa sig nödvändigt.

Jag kommer i det följande att närmare gå in på detaljerna i omlägg-
ningen. Jag konstaterar emellertid redan här att det finns ett stort stöd
även för enskildheterna i utredarens förslag. En reform bör bygga på att

- räntebidragen avvecklas successivt för sådana ny- och ombyggnader av
bostadshus som påböijas efter utgången av år 1992,

- kraftfulla förenklingar genomförs i stödreglema,

- en enkel schablonmetod används för att beräkna ett stöd som är lika för
alla, oberoende av hur bostaden ser ut, vem som äger den, hur den
upplåts och var i landet den ligger,

- statliga kreditgarantier behålls för viss del av det lån som finansierar
investeringen och att

- möjligheter öppnas för en viss omfördelning av ränteutgifterna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

I likhet med utredaren finner jag det inte möjligt att nu besluta om
förändringar av subventionerna för redan byggda bostäder, utöver vad
som följer av mina förslag i det följande.

2.4.3 Räntebidrag för nybyggnad

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Mitt förslag: Räntebidrag lämnas med en andel av en beräknad
räntekostnad för den del av investeringen som svarar mot ett
fastställt bidragsunderlag.

Bidragsunderlaget bestäms av schablonbelopp som knyter an till
bostadsutrymmenas storlek. Två schablonbelopp används, ett på
13 000 kr./m² - definierat som bruksarea för bostadsändamål ovan
mark (BRA) - upp t.o.m. 35 m² per lägenhet och ett på 6 000
kr./m² för återstående yta inom 120 m² per lägenhet. I fråga om
specialbostäder för dem som behöver tillsyn eller vård kan vissa
avsteg göras.

Bidrag lämnas på grundval av den beräknade räntekostnaden för
ett kapital som motsvarar bidragsunderlaget. Räntesatsen - den s.k.
subventionsräntan - bestäms med ledning av marknadsräntan för
bostadsobligationer med en återstående löptid av fem år.

För hyres- och bostadsrättshus som påböijas under år 1993 lämnas
räntebidrag med 57 % av den så beräknade räntekostnaden under
första året efter färdigställandet. För vaije tillkommande årgång
sänks bidragsandelen för första året med fem procentenheter. För
varje följande år av bidragstiden efter det första bidragsåret sänks
bidragsandelen med fyra procentenheter, fram till den tidpunkt då
andelen har sjunkit till 25 %.

För egnahem som påbörjas under år 1993 lämnas räntebidrag med
42 2/3 % av den beräknade räntekostnaden under första året efter
färdigställandet. För vaije tillkommande årgång sänks bidragsan-
delen för första året med 6 2/3 procentenheter. För varje följande år
av bidragstiden sänks bidragsandelen med 5 1/3 procentenhet.

I den del bidragsunderlaget för ett bostadsrättshus överstiger
föreningens faktiska lån beräknas räntebidraget som för egnahem.

Utredarens förslag: Förslaget skiljer sig från mitt förslag i fråga om
dels bidragsandelen, dels schablonbeloppet för ytor över 35 m².

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker att bi-
dragsunderlaget bestäms av enkla schablonbelopp, liksom att räntebidrag
lämnas för en andel av den beräknade räntekostnaden. Några är
tveksamma till att schablonbeloppen inte anpassas till regionala kostnads-
skillnader eller till kostnadsutvecklingen. Ett par remissinstanser förordar
att större bostadsytor skall få räknas in i bidragsunderlaget. Flera re-
missinstanser framhåller risken för att komplicerade eller speciellt
utformade och därmed dyra projekt blir svåra att genomföra. Några
remissinstanser har anfört kritik mot bidragsnivån och den takt varmed

räntebidragen föreslås minska.

Skälen för mitt förslag: I det nu gällande subventionssystemet
bestäms bidragsunderlaget för hyres- och bostadsrättshus i huvudsak av
den faktiska produktionskostnaden för projektet. Underlaget för fullt
räntebidrag begränsas emellertid till vad som ryms inom en schablon-
beräknad kostnad för projektet med tillägg för skäliga kostnader för vissa
nyttigheter och tjänster som inte omfattas av schablonerna. För återstoden
av den faktiska produktionskostnaden lämnas ett reducerat räntebidrag,
som motsvarar värdet av ränteavdrag vid beskattning.

I fråga om egnahem lämnas räntebidrag uteslutande på grundval av en
på så vis i huvudsak schablonberäknad produktionskostnad. Räntebidrag
för egnahem och andra småhus lämnas inte för en högre räntekostnad än
vad som kan beräknas med utgångspunkt i bidragsunderlaget för ett hus
på 120 m² i ett plan utan källare och med förrådsutrymmen på 10 m².

Metoden bygger på ett förhållandevis stort antal schabloner som skall
fånga upp de normala kostnaderna för olika utföranden av skilda detaljer
i byggnaden. Det innebär att bidragsunderlaget - och därmed subven-
tionens storlek - påverkas av bl.a. vilka material som väljs, hur fasader
och planlösning utformas och med vilken utrustning byggnaden förses.
Särskilda tillägg kan vidare göras bl.a. för åtgärder som begränsar
kostnaderna för drift och underhåll eller medför en högre standard på
lägenheterna samt för särskilt kostnadskrävande utformning av huset eller
den yttre miljön.

Denna ordning medför att omfattningen av statens subventioner i stor
utsträckning påverkas av den byggande själv.

Som utredaren påpekar kräver dagens system särskilda bedömningar av
vad som i det enskilda fallet skall ingå i bidragsunderlaget, från
uppmätningar till skälighetsbedömningar. Denna ordning förlänger ofta
byggprocessen, eftersom resultatet av de skilda bedömningar som skall
göras kan vara avgörande för om projektet kan utföras på avsett sätt eller
om det måste modifieras. I ett högt ränteläge har det stor inverkan på
byggkostnaderna.

Sammantaget medför dagens system att både reglerna och utfallen av
dem är svåra att förstå för dem för vilka stödet är avsett.

Enligt min mening bör det bidragsunderlag som bestämmer storleken
av en generell subvention till boendet snarare vara ett uttryck för vad
som bör grunda ett skäligt bidrag till boendet än spegla de faktiska
produktionskostnaderna för den standard som ger ett optimalt utbyte av
statens stöd. Bostadsbyggandets inriktning kommer då i högre grad att
bestämmas av de bostadssökande hushållens önskemål än av bidragsreg-
lernas utformning. Om subventionerna helt frikopplas från de faktiska
produktionskostnaderna kommer byggherren nämligen att få naturliga
incitament att utforma bostaden på det sätt som möter de boendes
önskemål. Dessutom kommer den som bygger att eftersträva bästa
möjliga avvägning mellan investering och framtida driftkostnader.

Från vissa remissinstanser har anförts att schabloner som inte täcker
de fulla priserna för dyrare men beständigare eller mindre under-
hållskrävande byggprodukter skulle diskriminera sådana produkter i

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

förhållande till andra. Jag delar inte den uppfattningen. När subventionen Prop. 1991/92:150
inte beror av hur huset utförts kan byggherren förväntas väga det fulla Bilaga 1:5
priset för två alternativa produkter mot värdet av de tillkommande
fördelar som kan finnas i den dyrare av dem. Om subventionen skulle
vara högre för den dyrare produkten finns inte längre någon garanti för
att denna produkt faktiskt har ett mervärde som minst svarar mot
prisskillnaden.

Det jag nu har sagt har enligt min mening relevans också när det gäller
kostnader för att anskaffa och exploatera mark för bebyggelsen. Det
generella bidragsunderlaget bör täcka en skälig kostnad för sådana
ändamål. Om ytterligare subventioner skulle lämnas för särskilt höga
exploateringskostnader eller för mark med särskilt gott läge skulle sådana
subventioner i det enskilda fallet enbart bidra till att hålla markpriset
eller andra åtaganden för exploateringen uppe på en högre nivå än vad
byggherren skulle vara beredd att ta på sig om subventionen inte
lämnades. Det är inte till fördel för vare sig fastighetsägarna eller de
boende.

Jag delar således utredarens uppfattning att bidragsunderlaget bör
beräknas med ledning av några få, enkla schablonbelopp. Ett sådant
beräkningssätt leder till en önskvärd press nedåt på produktionskostnader-
na. Investeringar i fastigheter kommer att göras med ett långsiktigare
synsätt. En subvention, som på detta sätt är frikoppiad inte bara från den
faktiska finansieringen utan också från den faktiska produk-
tionskostnaden, kommer att fungera som ett driftbidrag under ett kortare
inledande skede, där vinsten av varje åtgärd som görs för att förbättra
totalekonomin i projektet i sin helhet kommer att tillföras fastighetsägarna
och de boende. Inte minst härigenom kommer kostnadspressen att bli
effektiv.

Jag förordar mot denna bakgrund att bidragsunderlaget utformas som
ett belopp som är helt oberoende av hur huset utformas, med vilka
material det byggs, med vilken utrustning det förses, var det är beläget
och på vilket sätt det upplåts. Det enda som bör tillmätas betydelse är
vilken bostadsyta som tillförs bostadsmarknaden för de boendes behov.

Förslaget om en i huvudsak schablonberäknad produktionskostnad
medför att vissa delar av den detaljstyrning av byggandet som tidigare
ansetts väsentlig bortfaller. Vad gäller t.ex. bostadsmiljöfrågoma kommer
dessa att beaktas vid den översyn av byggnormer som för närvarande
sker och som avser bl.a. säkerhets- och hälsoaspekter.

En utgångspunkt för översynen av statens stöd till bostadsbyggandet är
att en större andel av produktionskostnaden än vad som gäller i dag bör
finansieras med eget kapital. Som jag har redovisat i det föregående
bygger dagens subventionsregler på i vissa fall mycket låga kapitalinsat-
ser. Det är olämpligt av flera skäl. Den höga grad av extern finansiering
som nödvändiggörs av en låg kapitalinsats exponerar fastighetsägare och
boende för mycket kraftiga genomslag av räntehöjningar, särskilt i den
del man tvingas finansiera investeringen med lån mot rörlig ränta. Ökade
egna insatser ger vidare ett kraftfullt bidrag till strävandena att hålla de
initiala utgifterna nere. Kravet på direktavkastning av eget kapital som

investeras i realtillgångar kan hållas väsentligt under utlåningsräntoma på Prop. 1991/92:150
kreditmarknaden. Slutligen är det ett rimligt krav, inte minst i fråga om Bilaga 1:5
ägare av hyreshus, att den som beslutar att genomföra en fastighetsin-
vestering är beredd att själv sätta in ett inte oansenligt riskkapital i
projektet.

Jag vill i sammanhanget erinra om att i utredarens fortsatta uppdrag
ingår att överväga hur ett ökat bosparande kan utnyttjas för att möta
behovet av ökat eget kapital i boendet.

Utredaren har utgått från att schablonerna bör sättas så att den egna
insatsen vid ett väl genomfört projekt skall kunna hållas kring 10 % av
investeringen. Man bör därvid förutsätta att det utrymme för rationalise-
ringar och andra kostnadsminskande åtgärder som finns i byggandets alla
led skall tas tillvara. Schablonerna bör därför bestämmas så att de
tillsammans med det förutsatta egna kapitalet ligger i underkant av de
produktionskostnader som man i dag har att räkna med.

Utredaren har föreslagit att bidragsunderlaget beräknas efter 13 000
kr./m² upp till 35 m² och därefter 7 000 kr./m² upp till högst 120 m²per bostadslägenhet. I fråga om vissa specialbostäder för dem som
behöver tillsyn eller vård bör det högre beloppet kunna tillämpas för en
större yta än 35 m².

Jag finner utredarens förslag i huvudsak väl avvägda. Med hänsyn till
vad som har framkommit bl.a. i samband med remissbehandlingen i
frågan om marginalkostnaden för tillkommande ytor i bostäder anser jag
dock att schablonen för ytor utöver 35 m² lämpligen bör bestämmas till
6 000 kr./m². I likhet med utredaren finner jag att det högre belopp som
avser bostadens grundläggande funktioner bör kunna tillämpas för något
större ytor än för övriga bostäder när det gäller särskilda bostäder för
dem som behöver tillsyn eller vård.

Bidragsunderlaget bör i likhet med vad som nu gäller relateras till den
yta - bruksarea (BRA) - ovan mark som används för bostadsändamål,
inkl, sådana uppvärmda utrymmen i form av lägenhetsförråd, trapphus
och andra gemensamma utrymmen som disponeras av de boende.

Det bör ankomma på regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer att ge de närmare föreskrifter som behövs för att bi-
dragsunderlaget skall kunna bestämmas på ett entydigt och enkelt sätt i
enlighet med de riktlinjer som jag nu har förordat.

I likhet med utredaren anser jag också att schablonbeloppen bör ligga
fast och således inte automatiskt följa prisutvecklingen. Därmed förstärks
det grundläggande kravet på att arbetet nu riktas in på rationaliseringar
och andra kostnadsminskande åtgärder i alla utvecklingsled inom
byggsektorn. Den långvariga och från konsumentsynpunkt negativa
prisutveckling som det hittillsvarande systemet har medverkat till måste
brytas. Jag är alltså inte beredd att tillmötesgå de krav som har förts
fram om en metod för en mer kostnadsanpassad beräkning av bi-
dragsunderlaget för det fortsatta räntebidragsstödet. Jag utgår från att
frågor om omprövning av bidragsunderlaget över huvud taget inte skall
behöva vara aktuella före avstämningstillfället. Regeringen kommer
senare att ges tillfälle att ta ställning till formerna för omprövningen.

4 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

Jag övergår så till frågan om bidragets storlek. Prop. 1991/92:150

Jag har i det föregående redovisat att räntebidrag i dag lämnas för Bilaga 1:5

95 % av räntekostnaden mellan en garanterad ränta och den marknadsre-
laterade subventionsräntan. I två avseenden slår variationer i marknads-
räntorna igenom också för bidragsmottagaren. Det ena är att den -
positiva eller negativa - räntemarginal som kan föreligga mellan
subventionsräntan och den utlåningsränta som den aktuella långivaren
betingar sig helt återfaller på bidragsmottagaren. Det andra är att
underlaget för fullt räntebidrag vanligtvis inte täcker hela det finan-
sieringsbehov som föreligger för projektet. I övrigt är bidragsmottagaren
helt skyddad mot vaije förändring av marknadsräntorna, förutsatt att
mottagaren - vilket vanligen är fallet - väljer att binda räntan på lånen
för samma femårsperiod som gäller i fråga om räntebidraget.

Som har angetts i de direktiv som regeringen har lämnat för utred-
ningsarbetet måste räntekänsligheten hos låntagarna ökas i förhållande till
vad som gäller inom det nuvarande systemet. Utredaren framhåller
samtidigt att fastighetsägarna måste ha rimliga möjligheter att bedöma
sina utgifter på någon sikt. Han föreslår därför att räntebidraget lämnas
som en viss andel av den beräknade räntekostnaden för investeringen.
Fastighetsägaren kommer därigenom att påverkas av det allmänna
ränteläge som råder vid den tidpunkt då han genomför investeringen,
även om han inte träffas av det fulla priset på kapitalet. Intresset av att
kunna överblicka åtminstone de närmaste årens utgifter talar för att det
även i fortsättningen är lämpligt att binda lånen för viss tid. Sådana
överenskommelser underlättas om den subventionsränta som används för
att beräkna räntebidraget läggs fast för fem år i taget på samma sätt som
i dag. Även de övriga grunder som nu gäller för fastställandet av
subventionsräntan bör behållas.

Om subventionsandelen fortlöpande minskas för vaije år av bidragsti-
den kommer fastighetens ägare att successivt bära en allt större andel av
den verkliga räntekostnaden för investeringen.

Utredaren föreslår mot denna bakgrund att räntebidraget för nybyggnad
under det första året av bidragstiden lämnas med 55 % den beräknade
räntekostnaden för ett kapital som motsvarar det fastställda bidragsunder-
laget i ärendet. Bidragsandelen för projektet bör därefter minskas med
fyra procentenheter för varje följande år av bidragstiden. Detta gäller i
fråga om hyres- och bostadsrättshus. Utredaren föreslår för egnahem
räntebidragsandelar som är avvägda i förhållande till dessa tal.

Som framgått har flera remissinstanser kritiserat de föreslagna reglerna
med hänvisning till bl.a. att de skulle försvåra ett nödvändigt bostadsbyg-
gande. Man har därför krävt bl.a. en högre subventionsnivå. Utredarens
förslag får emellertid samtidigt stöd av ett stort antal remissinstanser.

Med hänsyn till de överordnade problem som jag har redovisat i det
föregående och som nu måste lösas, finner jag för egen del utredarens
förslag i huvudsak väl avvägt. Jag har emellertid i det föregående
förordat att bidragsunderlaget begränsas något i förhållande till vad
utredaren har förutsatt. Det följer av mitt förslag att schablonen för
tillkommande ytor över 35 m² bestäms till 6 000 kr./m². Ett syfte härmed

är att ytterligare förstärka kravet på rationalisering och effektivitet i
bostadsbyggandet. För att detta inte samtidigt skall leda till påtagligt
ökade ränteutgifter också för det byggande som redan uppfyller sådana
krav, förordar jag att räntebidrag vid nybyggnad av hyres- och bo-
stadsrättshus under det första året av bidragstiden lämnas med 57 % av
den beräknade räntekostnaden för ett kapital som motsvarar det fastställda
bidragsunderlaget. Bidragsandelen bör därefter, som utredaren har
föreslagit, minskas med fyra procentenheter för vaije följande år av
bidragstiden.

För egnahem kan ägaren tillgodogöra sig effekten av skatteavdrag för
utgiftsräntor. Vid en kapitalskattesats om 25 % medför det i allmänhet
en skatteminskning motsvarande 25 % av det som återstår av ränteutgif-
ten sedan räntebidraget räknats av. För att neutrala förhållanden skall
råda mellan upplåtelseformema bör därför bidragsandelen för egnahem
under det första året vara 42 2/3 % och den årliga minskningen uppgå
till fem och en tredjedels procentenhet. Av samma skäl bör den årliga
sänkningen av bidragsandelen för hyres- och bostadsrättshus upphöra när
bidragsandelen har sjunkit till 25 %. Den vidare frågan huruvida ett
sådant s.k. skattekompenserande stöd för hyres- och bostadsrättshus
senare kan avlösas genom åtgärder direkt inom skattesystemet kommer
att behandlas av utredaren inom det fortsatta utredningsarbetet.

De nu föreslagna reglerna bör tillämpas i fråga om hus som påbörjas
under år 1993. Bidragstiden bör räknas från tidpunkten för färdigställan-
det. För hus som påbörjas under år 1992 skall enligt riksdagens beslut
(prop. 1991/92:56, BoU9, rskr. 75) nu gällande regler tillämpas. Med
påbörjande avses här påböljandet av de egentliga byggnadsarbetena.

I syfte att inleda en avveckling av de generella bostadssubventionerna
bör vidare, som utredaren har föreslagit, bidragsandelen för första året
av bidragstiden sänkas med fem procentenheter för varje följande årgång
av hyres- och bostadsrättshus. Det innebär att bidragsandelen blir 52 %
för hus som påböijas under år 1994, 47 % för hus som påböijas under
år 1995 osv. I fråga om egnahem bör bidragsandelen på motsvarande sätt
sänkas med sex och två tredjedels procentenheter för varje tillkommande
årgång. Även här bör den årliga sänkningen av bidragsandelen för hyres-
och bostadsrättshus upphöra när bidragsandelen har gått ned till 25 %.

Räntebidrag bör som framgått normalt lämnas oberoende av den
faktiska finansieringen av projektet. Vid nuvarande skatteregler för
bostadsrätter måste emellertid i fråga om bostadsrättshus ett samband
hållas kvar mellan räntebidrag och faktiska lån även i det nu föreslagna
räntebidragssystemet. Den högre subventionsgrad som föreslås för hyres-
och bostadsrättshus bör således bara gälla i den del bidragsunderlaget
svarar mot de investeringslån som föreningen faktiskt har. Om räntebi-
dragsunderlaget överstiger föreningens faktiska lån bör räntebidrag för
den återstående delen av underlaget lämnas efter samma grunder som
gäller i fråga om egnahem. Skälet är att medlemmarna i föreningen redan
åtnjuter den skattelättnad som följer av kapitalbeskattningens regler för
den del av investeringen som de själva svarar för.

Jag vill erinra om att frågan om bostadsrätternas framtida beskattning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

för närvarande övervägs inom regeringskansliet på grundval av förslag Prop. 1991/92:150
i betänkandet (SOU 1992:8) Fastighetstaxering m.m. - Bostadsrätter. Bilaga 1:5
Beredningen kan leda till att riksdagen föreläggs förslag om att bo-
stadsrättsföreningars ränteutgifter alltid skall ge en skattelättnad på 25 %
på det sätt som föreslås i betänkandet. Jag har inhämtat att statsrådet
Lundgren avser att i så fall samtidigt föreslå att räntebidrag för bo-
stadsrätter skall lämnas på samma nivå som för egnahem samt oberoende
av faktisk finansiering.

2.4.4 Räntebidrag för ombyggnad m.m.

Mitt förslag: Räntebidrag för ombyggnad lämnas enligt samma
grunder som för nybyggnad, med följande undantag:

- Bidragsunderlaget får uppgå till 90 % av den faktiska kostnaden
för ombyggnadsåtgärdema till den del den överstiger 50 000 kr. per
projekt och kostnaden är skälig.

- Bidragsunderlaget får inte överstiga 80 % av bidragsunderlaget för
nybyggnad, minskat med värdet av byggnaden före ombyggnad.

Med ombyggnad avses nyinvesteringar varigenom husets kvaliteter
avsevärt förbättras i fråga om sådana grundläggande funktioner som
krävs för att huset skall fungera tillfredsställande för bo-
stadsändamål.

Med nyinvesteringar jämställs åtgärder som syftar till att vid-
makthålla eller förbättra husets huvudsakliga försöijningssystem för
el, uppvärmning, VA, ventilation eller kommunikationer.

Utredarens förslag: Utredarens förslag om hur bidraget skall beräknas
överensstämmer med mitt förslag. Utredarens förslag om för vilka
ändamål som ombyggnadsstöd skall lämnas har i huvudsak samma
utgångspunkter.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser har särskilt berört stödet
för ombyggnad och visat tveksamhet inför vilka effekter förslaget kan få.
Några anser att de föreslagna reglerna kan komma att kraftigt minska
ombyggnadsverksamheten. Andra anser att stödet för ombyggnad kan
minskas ytterligare.

Skälen för mitt förslag: De regler som gäller för att bestämma
underlaget för statens stöd vid ombyggnad är uppbyggda på i huvudsak
samma sätt som reglerna för nybyggnad. Inslaget av olika bedömningar
är dock än större. Resultatet är därmed än svårare att förutse vid
planeringen av arbetena. Behovet av förenklingar vid bestämningen av
bidragsunderlaget vid ombyggnad framstår därmed som lika stort som vid
nybyggnad.

Förutsättningarna för ombyggnader är emellertid sådana att det är
mycket svårt att generalisera. En ombyggnad kan avse allt från en total
sanering till en komplettering med en hiss i en i övrigt väl fungerande

byggnad. Det är uppenbart att de enkla kvadratmeterschabloner som
föreslås för nybyggnad inte utan vidare kan tillämpas vid ombyggnad.
Utredaren - som avser att behandla vissa ytterligare frågor med
anknytning till ombyggnadsfinansieringen i sitt fortsatta arbete med bl.a.
skattefrågorna - konstaterar att ombyggnadsfrågoma kräver ytterligare
överväganden.

I avvaktan på de ytterligare utredningar som kan behövas bör inför år
1993 sådana ändringar genomföras som innebär att stödreglema anpassas
till vad jag tidigare har föreslagit i fråga om nybyggnad. Jag förordar
därför följande.

Bidragsunderlaget bör tills vidare bestämmas på grundval av den
faktiska kostnaden för åtgärderna, i den mån denna kostnad är skälig.
Mina förslag i det föregående i fråga om schabloner för beräkning av
bidragsunderlaget för nybyggnad utgår från att insatsen av eget kapital
bör vara väsentligt högre än i dag. Krav på eget kapital bör självfallet
ställas även vid ombyggnad. Det bör komma till uttryck på så sätt att
endast 90 % av den faktiska kostnaden får läggas till grund för bi-
dragsunderlaget.

Den yttersta ramen för det bidragsunderlag som kan fastställas för
ombyggnad går i dag vid det underlag som enligt gällande schablonmetod
skulle ha beräknats för en motsvarande nybyggnad. Det bör gälla även
med den nya, starkt förenklade schablonberäkningen. I ny-
byggnadsschablonema ingår emellertid även kostnader för mark.
Bidragsunderlaget vid ombyggnad bör därför inte få överstiga 80 % av
schablonbeloppet för nybyggnad, vilket grovt får anses utgöra
byggnadsdelen av nybyggnadsschablonen.

Det hus som byggs om har även ett byggnadsvärde som beror av
byggnadens skick och standard före ombyggnaden. Aven detta värde bör
beaktas vid bestämmandet av underlaget för ombyggnadssubventionen.
Det bör ske på så sätt att den ram som ger den maximala omfattningen
av bidragsunderlaget för ombyggnaden minskas med ett belopp som
motsvarar detta värde. Normalt bör utgångspunkten för en sådan
värdering kunna tas i det taxeringsvärde för byggnaden som hänför sig
till bostäder.

Av främst administrativa förenklingsskäl bör dessutom den begräns-
ningen föras in att ombyggnadsstöd lämnas endast till den del den
bidragsgrundande kostnaden för projektet överstiger 50 000 kr. Beloppet
bör räknas av när bidragsunderlaget fastställs. Som utredaren har
föreslagit bör begränsningen inte gälla ombyggnadsåtgärder som avser
bostadsanpassning för handikappade.

På basen av det bidragsunderlag som på detta sätt har fastställts för
ombyggnaden bör räntebidrag lämnas efter samma grunder som
föreslagits i fråga om nybyggnad, såväl vad gäller bidragsandel första
året efter färdigställandet och under efterföljande bidragsår som i fråga
om beräkningen av räntekostnaden.

Jag delar utredningsmannens uppfattning att begränsningen av
bidragsunderlaget vid ombyggnad till 80 % av schablonbeloppet för
nybyggnad bör gälla även vid ombyggnader som avser kulturhistoriskt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

värdefulla bostadshus. Som utredningsmannen framhåller bör generella Prop. 1991/92:150
bostadssubventioner i form av räntebidrag så långt som möjligt ges på Bilaga 1:5
villkor som är oberoende av den faktiska kostnaden. Frågan om
finansieringen av kulturhistoriskt motiverade merkostnader bör bli
föremål för ytterligare överväganden. Chefen för kulturdepartementet
avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i denna fråga.

Jag övergår så till vilka åtgärder som ombyggnadsstödet bör omfatta.

Stöd i form av räntebidrag lämnas i dag för ombyggnadsåtgärder som
innebär nyinvesteringar samt till underhållsåtgärder med 30-årig
varaktighet och som inte utgör förtida underhåll. I fråga om hyres- och
bostadsrättshus lämnas dessutom räntestöd motsvarande värdet av
ränteavdrag för sådana reparations- och underhållsåtgärder som inte avser
den enskilda lägenheten.

Ombyggnadsstödet har begränsats i väsentliga avseenden i och med
ingången av år 1992. Till ombyggnad hänfördes enligt tidigare gällande
bestämmelser bl.a. åtgärder som medförde en väsentlig förbättring av
husets tekniska eller funktionella kvalitet eller av boendemiljön. Fr.o.m.
år 1992 har tillförts den bestämningen att ombyggnadsstöd lämnas bara
för åtgärder som innebär nyinvesteringar. Därmed avskaffades möjlighe-
ten att få ombyggnadsstöd även för samtidigt utfört underhåll. Om-
byggnadsvillkoren gjordes i princip likvärdiga med villkoren för
nybyggnad. Avsikten var att ge neutralitet mellan nybyggnadsvillkor och
ombyggnadsvillkor i de delar ny- och ombyggnad är jämförbara. På
samma sätt skall villkoren för stöd till reparationer och underhåll vara
opåverkade av om arbetena utförs för sig eller i samband med mer
omfattande åtgärder. Med ombyggnad jämställs dock fortfarande
underhållsåtgärder med en varaktighet på minst 30 år.

När nu nybyggnadsstödet frikopplas från kostnaden för de olika
åtgärder som faktiskt genomförs och i stället bestäms till avgränsade
belopp, bör bestämningen av till vilka åtgärder ombyggnadsstöd lämnas
delvis ändras. Det ger samtidigt tillfälle att röja undan vissa oklarheter
som rått om räckvidden av det nuvarande ombyggnadsstödet.

De schabloner som föreslagits i det föregående för bestämningen av
bidragsunderlaget för nybyggnad är beräknade mot bakgrund av de
normala kostnaderna för att producera bostäder med den standard som i
dag är bruklig. Bestämmelserna hindrar sedan inte längre den byggande
att själv tillföra bostaden de ytterligare kvaliteter i fråga om utrymme,
utrustning eller annat som han finner önskvärda.

Dessa utgångspunkter måste gälla även för ombyggnadsstödet. Det
betyder att inte vaije nyinvestering som görs i ett befintligt hus bör kunna
subventioneras, men väl de nyinvesteringar som i väsentlig mån
förbättrar sådana grundläggande funktioner som krävs för att huset skall
fungera tillfredsställande som bostad. Med grundläggande funktioner bör
avses de som normalt finns i en nybyggd bostad och där kan förutsättas
rymmas inom vad som stöds med nybyggnadsstödet. Ombyggnadsstöd
bör inte lämnas för att tillföra ytterligare kvaliteter över denna nivå eller
för att dubblera eller ersätta funktioner som redan finns.

I bestämningen nyinvestering ligger vidare att det inte får vara fråga

om underhåll eller reparationer. Vissa genomgripande åtgärder av Prop. 1991/92:150
underhållskaraktär bör dock alltjämt ges samma stöd som ny- och Bilaga 1:5
ombyggnad och därför jämställas med nyinvesteringar. Den nuvarande
avgränsningen till underhållsåtgärder med en varaktighet av minst 30 år
är dock mindre lämplig. Förutom att den har visat sig vara oklar, medför
den att underhållet av olika material eller konstruktioner med samma
funktion ges kraftigt olika subventionsvillkor. Därmed griper stödreglema
in i prisbildningen på samma olyckliga sätt som jag har utvecklat i det
föregående när det gäller dagens metod för beräkning av schablon-
kostnader. Avgränsningen bör därför göras sådan att den entydigt anger
för vilka funktioner underhållet jämställs med nyinvesteringar.

Med nyinvesteringar bör sålunda jämställas åtgärder som syftar till att
vidmakthålla eller förbättra husets huvudsakliga försöijningssystem för
el, uppvärmning, VA, ventilation och transporter eller andra kom-
munikationer. Att de jämställs med nyinvesteringar medför att det även
i dessa fall skall handla om sådana grundläggande funktioner som är
nödvändiga för att huset skall fungera tillfredsställande för bo-
stadsändamål. Med begreppet huvudsakliga försöijningssystem avses att
stödet inte avser underhåll eller utbyte av sådana apparater och reglerdon
m.m. som är anknutna till systemen, exempelvis köksfläktar, värmeväx- ®

lare, värmepannor, termostatventiler eller tappkranar.

Underhåll som med denna definition inte längre omfattas av om-
byggnadsstöd kommer - om övriga förutsättningar är uppfyllda - i stället
att falla in under tillämpningsområdet för förordningen (1983:974) om
statligt räntestöd vid förbättring av bostadshus.

2.4.5 Statliga kreditgarantier

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Mitt förslag: Statliga kreditgarantier erbjuds även fortsättningsvis
för viss del av den slutliga finansieringen vid ny- och ombyggnad av
bostäder. Garantibeloppet får utgöra högst 30 % av bidragsunder-
laget för huset.

Kreditgarantin ges formen av fyllnadsborgen. För garantins
giltighet krävs att kreditgivaren har säkerhet för det garanterade
lånet i form av panträtt i fastigheten eller tomträtten inom 100 % av
pantvärdet. Som pantvärde används bidragsunderlaget med vissa
tillägg. Tilläggen får avse värdet av vissa lokaler samt värdet av de
nyttigheter som ingick i eller hörde till fastigheten innan projektet
påbörjades, om värdet av lokalerna eller nyttigheterna inte ingår i
bidragsunderlaget.

Säkerheten för det garanterade lånet skall i förmånsrättshänseende
alltid ligga närmast efter säkerheten för den kredit som långivaren
lämnar mot säkerhet endast av panträtt i fastigheten.

Kommunalt förlustansvar krävs inte för garantins giltighet.

För lån eller lånedel som har bättre förmånsrätt än den garanterade
lånedelen får inte ha lämnats annan säkerhet än panträtt i fastigheten.

I fråga om avgift för och administration av garantin samt eftergift
av statens regressfordringar som en följd av att garantin infrias skall
nuvarande regler fortsätta att gälla.

Kreditgaranti erbjuds även för omfördelningslån, dock högst med
ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunderlaget.

Regeringen bemyndigas att besluta om ytterligare former för statlig
kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett i huvudsak oförändrat
statligt risktagande i förhållande till vad som gäller för kreditgaran-
tier enligt huvudreglerna.

Utredarens förslag: Utredarens förslag om kreditgarantins omfattning
överensstämmer med mitt. Utredaren har inte behandlat frågor om
pantvärdetillägg.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som berört frågan
godtar i huvudsak utredarens förslag vad gäller kreditgarantins konstruk-
tion. Flera av dem - bl.a. boverket och statens bostadskreditnämnd - har
påtalat behovet av pantvärdetillägg för sådana nyttigheter som inte ingår
i bidragsunderlaget.

Skälen för mitt förslag: Sedan den 1 januari 1992 finansieras - som
framgått tidigare - bostadsbyggandet i sin helhet på den öppna kredit-
marknaden. Härigenom har det bl.a. blivit möjligt för fastighetsägaren
att ordna en sammanhållen finansiering genom avtal med endast en
kreditgivare. Denna ordning bör tillämpas även framdeles.

Fastighetskreditgivningen i Sverige har av tradition skett i första hand
genom särskilda bostadslåneinstitut. Genom sina bolagsordningar eller
motsvarande har instituten i fråga om långivning mot pantsäkerhet i
allmänhet varit begränsade till lån mot säkerhet inom 85 % av en

fastighets värde. I den tidigare statliga reglerade bostadslångivningen
förutsattes instituten svara för lån inom 70 % av ett fastställt låneunder-
lag, medan staten - senare Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB
- svarade för det återstående kreditbehovet inom låneunderlaget upp till
den gräns om 95-100 % som gällde i ärendet. För krediter med sämre
säkerhet än SBAB:s lån var låntagaren hänvisad till den övriga kredit-
marknaden.

En förutsättning för att bostadslåneinstituten skulle kunna ta över den
tidigare statligt reglerade långivningen var att instituten kunde få statliga
kreditgarantier för långivningen i de högre risklägen som därigenom blev
aktuella. Sådana kreditgarantier måste kunna erbjudas även i fortsätt-
ningen för att kreditförsörjningen för bostadsbyggandet skall fungera på
ett tillfredsställande sätt. Även om det reella kravet på egeninsats från
fastighetsägarnas sida ökas i enlighet med vad jag har förordat i det
föregående, kommer krediter under en relativt lång tid att behöva lämnas
i högre risklägen än de där instituten kan gå in enbart mot pant i
fastigheten. En fungerande konkurrens på bostadskreditmarknaden
understöds av att andra kreditgivare än de traditionella bo-
stadslåneinstituten erbjuds kreditgarantier för samma ändamål. En sådan
breddning av den krets av kreditinstitut som är berättigade till statlig
kreditgaranti har nyligen beslutats av regeringen.

Statliga kreditgarantier bör således erbjudas för viss del av den slutliga
finansieringen vid ny- och ombyggnad av bostäder med stöd av ränte-
bidrag. Underlaget för kreditgarantin bör motsvara räntebidragsunderlaget
för huset. Kreditgaranti bör lämnas högst för ett belopp som motsvarar
30 % av bidragsunderlaget.

Kreditgarantin bör, liksom i dag, ha formen av en fyllnadsborgen. Det
innebär att det för att kreditgarantin skall gälla bör krävas att långivaren
också har säkerhet i form av panträtt för det garanterade lånet. Som
utredaren har föreslagit bör det i fråga om säkerheten krävas att den
ligger inom högst 100 % av fastighetens pantvärde.

Vad sedan gäller frågan hur pantvärdet skall bestämmas, vill jag med
hänsyn till de framförda remissynpunkterna föreslå följande. Pantvärdet
bör motsvara bidragsunderlaget med tillägg för värdet av sådana lokaler
som är avsedda att användas av de boende i huset eller området, vissa
kommersiella lokaler samt värdet av de nyttigheter som ingick i eller
hörde till fastigheten innan projektet påbörjades, om värdet av lokalerna
eller nyttighetema inte ingår i bidragsunderlaget. Har en bostads värde
före ombyggnaden begränsat det möjliga bidragsunderlaget, bör tillägg
göras även med det beloppet. Vidare bör, för att de nya bestämmelserna
inte i praktiken skall få retroaktiv verkan, tillägg öveigångsvis fortfaran-
de få göras för markvärde som beror på särskilt gott bostadsläge. På sikt
bör dock detta tillägg avvecklas vid nybyggnad, eftersom kreditgaran-
tiordningen annars skulle motverka den prispressande effekt som
eftersträvas med mina övriga förslag. Det bör ankomma på regeringen
att besluta om takten i en sådan avveckling. För sammanhangets skull vill
jag dock anmäla att såvitt jag nu kan bedöma bör avvecklingen kunna
slutföras före utgången av år 1995.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Som jag har redovisat i det föregående har i fråga om flertalet småhus
krav ställts på kommunalt förlustansvar för viss del av den förlust som
kan uppkomma för staten om låntagaren inte fullgör sina förpliktelser
enligt låneavtalet. Det har inneburit att staten och långivarna oftast inte
har gjort någon kreditriskprövning av det enskilda objektet. Jag anser i
likhet med utredaren att en ordning med kommunalt förlustansvar för
sådana hus inte behövs för att kunna hantera kreditgarantier i fortsätt-
ningen. Jag vill erinra om att kreditgarantin vid nybyggnad varken till
beloppet eller i fråga om säkerhetens läge kommer att knyta an till den
faktiska produktionskostnaden. I mitt förslag ingår vidare att säkerheten
för det garanterade lånet skall ligga närmast efter säkerheten för det lån
eller den lånedel som lämnas utan annan säkerhet än panträtt i fas-
tigheten. Sammantaget begränsas härigenom statens förlustrisk jämfört
med nuvarande ordning i sådan utsträckning att det enligt min mening
inte längre finns skäl att behålla kravet på kommunal boigen.

Kreditgarantierna knyter med den föreslagna ordningen således an till
den marknadsmässiga värdering som långivaren lägger till grund för sitt
erbjudande om krediter utan annan säkerhet än panträtt i fastigheten. Det
finns därför inte längre något behov av att fördjupa kreditgarantin. Om
kreditgivaren inte är beredd att lämna underliggande kredit upp till 70 %
av pantvärdet, kan det med den nya ordningen uppkomma ett behov av
ytterligare toppfinansiering. Om detta inträffar finns det i princip två
vägar för låntagaren att gå.

Den ena är att han går in med en högre egen insats.

Den andra är att han i denna del erbjuder kreditgivaren ytterligare
säkerhet, exempelvis i form av panträtt i annan fastighet, borgen eller
bankgaranti. Jag vill erinra om att mitt förslag innebär att kommunerna
i fråga om den fortsatta bostadsproduktionen befrias från det förlustan-
svar som i dag är obligatoriskt och som medför att kommunen i fråga om
egnahem och småhus som upplåts med bostadsrätt före staten får bära
40 % av förlusten på statligt garanterade lån. Kommunens möjlighet att
ställa borgen för det byggande den finner önskvärt står emellertid kvar.

I fråga om avgift för och administration av garantin samt eftergift av
statens regressfordringar som en följd av att garantin infrias bör
nuvarande regler fortsätta att gälla. Jag har inhämtat att statsrådet
Lundgren avser att föreslå regeringen att även övriga nu gällande
bestämmelser i huvudsak skall tillämpas framdeles.

Utredaren föreslår att kreditgaranti skall erbjudas även för omfördel-
ningslån högst intill ett belopp som motsvarar 10 % av bidragsunder-
laget. Inom denna ram föreslås den årliga ökningen av kreditgarantin få
uppgå högst till ett belopp som svarar mot 2 % av bidragsunderlaget. För
egen del ställer jag mig tvekande till att omfördelning skall kunna göras
med så förhållandevis stora belopp - för ett egnahem upp mot 20 000 kr.
om året - under ett så kort inledande skede som det i så fall skulle bli
fråga om. Risken är stor att hushållen förleds att ta på sig bo-
stadskostnader som de, när efter några år omfördelningsutrymmet är helt
utnyttjat, inte längre klarar av. Jag förordar i stället att utrymmet för
kreditgaranti vidgas årligen under de första tio åren med ett belopp som

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

motsvarar 1 % av bidragsunderlaget och att det därigenom tillgängliga
utrymmet får utnyttjas när som helst under de 25 år som kreditgaranti
lämnas.

I fråga om pantsäkerhet m.m. som villkor för kreditgaranti för
omfördelningslån bör gälla samma som i fråga om kredigarantin i övrigt.
Säkerheten bör ligga i omedelbar anslutning till säkerheten för de ny-
eller ombyggnadslån som omfattas av kreditgaranti.

Statens åtaganden genom kreditgarantisystemet är ett affärsmässigt
åtagande. Det har dock särdraget att andra aktörer än staten för
närvarande inte har förutsättningar att ta de risker som följer av
svårigheterna att kortsiktigt balansera avgifter och kostnader. Bl.a. mot
denna bakgrund är det väsentligt att även garantiproduktema kan
utformas i ett marknadsorienterat perspektiv. Enligt min mening är det
önskvärt att det förutom kreditgarantier enligt den ordning jag tidigare
har förordat kan erbjudas alternativa garantiordningar för att tillgodose
skillnader i preferenser mellan kreditinstituten i fråga om riskprofil m.m.
Det ligger i sakens natur att inriktningen på alternativa garantiordningar
kan behöva förändras över tiden och att det bör finnas en betydande
flexibilitet att genomföra nödvändiga anpassningar. Jag förordar därför
att regeringen bemyndigas att besluta om ytterligare former för statlig
kreditgaranti för bostäder inom ramen för ett i huvudsak oförändrat
statligt risktagande i förhållande till vad som gäller för kreditgarantier
enligt huvudreglerna. Det innebär bl.a. att kraven på kreditprövning bör
vara desamma. Om regeringen får ett sådant bemyndigande avser enligt
vad jag har inhämtat statsrådet Lundgren att - sedan frågan beretts vidare
- återkomma till regeringen med förslag om en alternativ garantiordning
som i huvudsak innebär att en utökad kreditgaranti för ny- och om-
byggnadslån kombineras med en självriskandel för långivaren. Möjlighe-
terna att erbjuda en på detta sätt utökad kreditgaranti ökar om sådana
kreditgarantier inte förenas med kreditgarantier för omfördelningslån. En
sådan alternativ ordning kan underlätta finansieringen på orter med mer
osäker värdeutveckling för fastigheter.

2.4.6 Administrativa konsekvenser av förslagen

Riksdagens beslut om grunderna för bostadsbyggandets finansiering under
år 1992 innebär att länsbostadsnämndernas arbetsuppgifter nu successivt
minskar. Det gäller bl.a. nämndernas befattning med utbetalningar av bo-
stadslån för ny- och ombyggnad av bostäder som i huvudsak kan
förväntas upphöra under år 1992. Övrig låneförvaltning avseende sådana
lån och vissa andra lån kommer successivt att föras över till Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB. Denna överföring skall vara
genomförd senast den 1 juli 1993. Regeringen har lämnat boverket
riktlinjer för hur organisationen successivt skall anpassas till de minskan-
de arbetsuppgifterna. Riktlinjerna innebär att organisationen i princip
halveras fram till utgången av år 1993. Minskningen medför enligt min
bedömning att flertalet länsbostadsnämnder blir så små att det inte

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

kommer att vara rationellt att utforma dem som självständiga myn-
digheter.

Mina förslag om statens stöd för bostadsfinansieringen för tiden efter
den 1 januari 1993 innebär att bostadsadministrationen kan minskas
ytterligare. Speciellt gäller detta hanteringen av nybyggnadsärenden, där
bidragsunderlaget kommer att beräknas enligt en kraftigt förenklad
schablonmetod.

Eftersom bidragsadministrationen innebär myndighetsutövning och då
de statliga subventionerna i form av räntebidrag kommer att uppgå till
betydande belopp även under det awecklingsskede som nu bör inledas,
bedömer jag att uppgifterna även i fortsättningen bör handläggas av en
statlig myndighet. Den återstående bidragsadministrationen motiverar
enligt min uppfattning emellertid inte att man bibehåller en regional
myndighet i vaije län. I den mån de fortsatta övervägandena visar att
hanteringen av bidragsansökningar m.m. kräver lokala kontakter bör
andra alternativ studeras. Nära till hands ligger då att sådana kontakter
sköts genom ett fåtal regionkontor inom boverket.

Som redovisats i årets budgetproposition pågår för närvarande
överväganden beträffande boverkets framtida arbetsuppgifter och
dimensionering. Det kan vara lämpligt att i det sammanhanget närmare
studera en lösning med regionkontor inom boverket. Enligt vad jag har
inhämtat avser statsrådet Lundgren att återkomma till regeringen i frågan.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

2.5 Höjd garanterad ränta, m.m. år 1993 för hus med
räntebidrag enligt äldre bestämmelser

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Mitt förslag: Följande åtgärder vidtas för att uppnå de begräns-
ningar av statens utgifter för räntebidrag om sammanlagt 3,4
miljarder kr. per helår som förutskickats i 1992 års budgetpropo-
sition.

Den garanterade räntan höjs den 1 januari 1993 för
dels hyres- och bostadsrättshus med räntebidrag enligt äldre
bestämmelser för nybyggnad, ombyggnad eller energibesparande
åtgärder, om bidraget avser projekt som färdigställts under åren
1978-1992,

dels egnahem med sådana räntebidrag, om bidraget avser projekt
som färdigställts under åren 1980-1989,

dels egnahem med räntebidrag för förvärvslån och för förköpslån,
om huset har förvärvats under år 1989 eller tidigare.

Vidare ändras den 1 januari 1993 reglerna för räntebidrag enligt
äldre bestämmelser

dels så att bidrag inte lämnas för tid efter utgången av år 1992, om
bidraget avser projekt som färdigställts före år 1978 eller, i fråga
om egnahem, före år 1980,

dels så att den årliga upptrappningen av den garanterade räntesatsen
höjs i fråga om räntebidrag för hyres- och bostadsrättshus,
dels så att rätten till bidrag enligt äldre bestämmelser i övrigt
upphör, om den garanterade räntan vid utgången av år 1992
överstiger den bidragsgrundande räntekostnaden eller, om så inte är
fallet då, när den första gången därefter gör det.

Därutöver sänks räntebidrag enligt förordningen (1983:974) om
statligt räntestöd för förbättring av bostadshus såvitt avser bidrag för
tid efter utgången av år 1992 och höjs den garanterade räntesatsen
för första året av bidragstiden för räntebidrag enligt förordningen
(1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av
bostäder såvitt avser projekt som färdigställts efter år 1992.

Räntebidrag enligt äldre bestämmelser betalas fr.o.m. år 1993 ut
till husägaren. Systemet med nettoavisering slopas.

Skälen för mitt förslag: Regeringen har vid beräkningen av ränte-
bidragsanslaget förbudgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil. 8 s. 108)
förutsatt bl.a. att kapitalkostnaderna för statligt subventionerade hyres-
och bostadsrättshus skall höjas som en följd av ändrade regler för
kapitalbeskattning fr.o.m. den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:60, SkUlO,
rskr. 97). De ändrade kapitalbeskattningsreglema medför att lånekostna-
derna för en egnahemsägare netto efter skatt kommer att öka från 70 till
75 %. Regeringen beräknade att en motsvarande höjning av kapitalkost-
naderna i hyres- och bostadsrättshus förutsätter 700 milj.kr. i minskade
räntebidrag för ny- och ombyggnad för budgetåret 1992/93 och 80

milj.kr. i minskade räntebidrag för underhåll och reparation av bostäder.
Regeringens beräkning av räntebidragsanslaget för budgetåret 1992/93
förutsätter dessutom utgiftsbegränsande åtgärder med ytterligare 1 000
milj.kr. budgetåret 1992/93.

Sammantaget innebär detta utgiftsminskningar på drygt 1,7 miljarder
kr. för budgetåret 1992/93 och 3,4 miljarder kr. för helår.

Vidare har riksdagen beslutat (prop. 1991/92:100 bil. 13, BoU14, rskr.
155) att vidga ramen för bidrag från fonden för avhjälpande av fukt-och
mögelskador i småhus, m.m. med ytterligare 50 milj.kr. Samtidigt
beslutade riksdagen att vidgningen skall finansieras genom en besparing
på det under sjunde huvudtiteln uppförda räntebidragsanslaget. Riksdagen
uttalade också att regeringen i lämpligt sammanhang borde lägga fram
förslag hur besparingen skall läggas ut.

Från räntebidragsanslaget betalas för närvarande bl.a. räntebidrag enligt
nybyggnadslåneförordningen för bostäder, ombyggnadslåneförordningen
för bostäder, bostadsfinansieringsförordningen, bostadslånekungörelsen
(1967:552) och förordningen (1989:858) om ersättningslån för bo-
stadsändamål. I fråga om hyres- och bostadsrättshus omfattar denna
bidragsgivning ny- och ombyggnader som färdigställts åren 1968-1991
och i fråga om egnahem ny- och ombyggnader som färdigställts åren
1975-1991. Vidare betalas från anslaget bl.a. räntebidrag enligt
förordningen (1989:573) om ändrade villkor för vissa lån som beviljats
för anordnande av studentbostäder, förordningen (1986:82) om ränta och
amortering m.m. i fråga om vissa statliga tilläggslån till kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse, förordningen (1977:332) om statligt stöd till
energibesparande åtgärder i bostadshus m.m. samt förordningen
(1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder.

Räntebidrag enligt alla nu nämnda författningar lämnas med ett årligt
belopp som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan en beräknad
marknadsränta för bostadslån och underliggande kredit inom låneunderla-
get för bostäder och å andra sidan en garanterad ränta beräknad på den
ursprungliga låneskulden för nämnda lån. Den garanterade räntesatsen är
för närvarande 3,4 % för hyres- och bostadsrättshus och 4,9 % för
egnahem. Räntesatsen höjs årligen under bidragstiden med för närvarande
0,25 respektive 0,5 procentenheter. I fråga om hyres- och bostads-
rättsprojekt som färdigställts år 1985 och senare lämnas även räntebidrag
för kostnader för ränta på lån som överstiger 110 % av ett schablonmäs-
sigt beräknat låneunderlag för bostäder. Räntebidraget i denna del lämnas
med 30 % av den beräknade räntekostnaden för sådana lån (s.k.
reducerat räntebidrag). Med anledning av det som regeringen har
förutsatt vid sin beräkning av räntebidragsanslaget för budgetåret 1992/93
bör följande åtgärder vidtas såvitt avser räntebidrag enligt nämnda
författningar.

Kostnadsökningen med anledning av den ändrade kapitalbeskattningen,
liksom den ytterligare besparing som har förutsatts skall göras, bör i
fråga om hyres- och bostadsrättshus åstadkommas genom en extra
höjning av den garanterade räntesatsen den 1 januari 1993 såvitt avser
projekt som färdigställts något av åren 1978-1992. Höjningen med

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

anledning av den ytterligare besparingen bör i dessa fall göras så att den
tillsammans med höjningen på grund av ändrad kapitalbeskattning medför
lika stora kostnadsökningar för berörda årgångar. I fråga om egnahem
bör en motsvarande extra höjning av den garanterade räntesatsen göras.
Med hänsyn till kostnadsökningen på grund av de ändrade kapitalbe-
skattningsreglema bör extrahöj ningen i fråga om egnahem begränsas till
projekt som färdigställts något av åren 1980-1989.

De procenttal för höjningen som svarar mot vad jag nu har anfört
framgår av följande sammanställning.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

År för projektets färdigställande	Extra höjning av den garanterade räntesatsen, procentenheter
År för projektets färdigställande	Hyresrätt/ Bostadsrätt	Egnahem
1978	2,70
1979	2,10
1980	1,70	1,60
1981	1,35	1,25
1982	1,20	1,10
1983	1,05	0,90
1984	0,90	0,60
1985	0,60	0,30
1986	0,55	0,25
1987	0,55	0,25
1988	0,50	0,20
1989	0,40	0,10
1990	0,35
1991	0,30
1992	0,25

Finansieringen av den av riksdagen beslutade vidgningen av ramen för
bidrag från fonden för fukt- och mögelskador i småhus har beaktats på
så sätt att den garanterade räntesatsen för egnahem som färdigställts
något av åren 1980-1983 har ökats med 0,10 procentenheter utöver vad
som följer den förutsatta besparingen på 1 miljard kr. Vid bestämmandet
av procenttalet har hänsyn tagits till att den besparing som följer av en
sådan upptrappning inträffar ett år tidigare än utgiften på grund av
ramvidgningen. Att besparingen föreslås göras på årgångarna 1980-1983
sammanhänger med att senare byggda hus i stor utsträckning belastas
med kostnader för det sedan år 1984 i lånesammanhang obligatoriska
konsumentskyddet för bl.a. egnahem - ett skydd som bl.a. träder i stället
för det stöd som fonden lämnar.

Vidare bör det i det föregående nämnda reducerade räntebidraget för
hyres- och bostadsrättshus minskas från 30 till 25 % av den beräknade
räntekostnaden. Ändringen bör även här ske den 1 januari 1993 och avse
räntebidrag för tid efter utgången av år 1992.

I fråga om hus som är färdigställda eller ombyggda tidigare än år 1978
eller, i fråga om egnahem, tidigare än år 1980, bör räntebidrag inte
lämnas för räntekostnader som avser tid efter utgången av år 1992. Efter

årsskiftet 1992/93 bör således endast räntebidrag som avser räntekostna- Prop. 1991/92:150
der fram till utgången av år 1992 få betalas ut i dessa fall. Bilaga 1:5

I fråga om räntebidrag för tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt
värdefulla bostadshus och för uppförande av studentbostäder gäller att
som färdigställandeår räknas det år då ränte- och amorteringsfriheten
upphörde. Detta bör gälla även för den nu föreslagna ändringen.

Från räntebidragsanslaget betalas vidare räntebidrag enligt förordningen
(1987:258) om stöd till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem och
förordningen (1984:614) om lån för förvärv av vissa fastigheter som
förköpts enligt förköpslagen (1967:868). Räntebidrag enligt dessa
förordningar lämnas efter i huvudsak samma grunder som räntebidrag för
nybyggnad av egnahem. Skillnaden begränsar sig huvudsakligen till
bestämmandet av låneunderlaget och till att den garanterade räntesatsen
för det första året av bidragstiden är något högre än för räntebidrag för
nybyggnad. Den höjning av de garanterade räntesatserna som jag har
föreslagit i fråga om räntebidrag för egnahem bör därför även göras i
fråga om dessa räntebidrag. Den garanterade räntesatsen för räntebidrag
enligt nu nämnda bestämmelser bör således höjas den 1 januari 1993 i de
fall och med det antal procentenheter som anges i följande sam-
manställning. I fråga om räntebidrag för förköpslån har riksdagen nyligen
beslutat (prop. 1991/92:100 bil. 100, BoU16, rskr. 203) bl.a. att den
tidigare beslutade avvecklingen av utelöpande räntebidrag under en
treårsperiod inte skall genomföras.

År då huset förvärvades	Extra höjning av den garanterade räntesatsen, procentenheter
1984	0,60
1985	0,30
1986	0,25
1987	0,25
1988	0,20
1989	0,10

Som framgått av det föregående höjs den garanterade räntesatsen i
fråga om räntebidrag enligt de tidigare nämnda författningarna årligen
under lånetiden. Upptrappningen har tidigare varit 0,25 procentenheter
för hyres- och bostadsrättshus och 0,50 procentenheter för egnahem.
Även under år 1992 är den normala upptrappningen 0,25 respektive 0,50
procentenheter för hus färdigställda år 1991 eller tidigare. För hus för
vilka bostadslån har betalats ut före år 1991 har dessutom gjorts en extra
höjning av den garanterade räntesatsen den 1 januari 1991 med 0,30
procentenheter för hyres- och bostadsrättshus och 0,25 procentenheter för
egnahem. Som följd av de tidigare nämnda ändringarna av reglerna för
kapitalbeskattningen den 1 januari 1993 har regeringen vid beräkningen
av medelsbehovet för räntebidrag budgetåret 1992/93 förutsatt att upp-
trappningen av den garanterade räntesatsen för hyres- och bostadsrättshus
höjs fr.o.m. år 1993 så att procenttalet motsvarar 75 % av procenttalet
för upptrappning av den garanterade räntesatsen för egnahem. Det mot

detta svarande procenttalet är 0,375. Detta procenttal bör tillämpas första
gången för det bidragsår som böljar under år 1993. För egnahem bör
fortfarande gälla 0,50 procentenheter.

Av samma skäl bör även den garanterade räntesatsen för det första året
av bidragstiden ändras i fråga om räntebidrag enligt förordningen
(1991:1933) om statligt räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder
såvitt avser hyres- och bostadsrättsprojekt som färdigställts efter utgången
av år 1992. För sådana projekt bör räntesatsen motsvara 75 % av den
garanterade räntesats för första året av bidragstiden som nu gäller för
egnahem. Den garanterade räntesatsen för hyres- och bostadsrättshus bör
alltså bestämmas till avrundat 3,7 % för det första året av bidragstiden,
såvitt avser räntebidrag enligt nu nämnda förordning för projekt som
färdigställs år 1993 eller senare. Vad jag har förordat i fråga om den
reguljära upptrappningen fr.o.m. år 1993 bör gälla även för räntebidrag
enligt 1992 års regler.

Storleken på hyres- eller avgiftshöjningar som blir en följd av de
föreslagna ändringarna kommer att variera beroende på bostadens storlek
och fastighetsägarens möjligheter att omfördela kapitalkostnadsökningar
i sitt fastighetsbestånd. Utgångspunkten för kommande hyres- och
avgiftsändringar är att kapitalsubventionen för ett hus med räntebidrag för
nybyggnad som färdigställs under något av åren 1978-1992 kan
beräknas minska med i genomsnitt 70 kr./m² under loppet av år 1993.
Då är inräknad även minskningen på grund av den reguljära höjningen
av den garanterade räntesatsen.

Räntebidrag enligt hittills nämnda bestämmelser lämnas, som framgått,
för tid under vilken den beräknade räntekostnaden överstiger den
garanterade räntan. Som redovisats i det föregående beräknas räntekost-
naden med utgångspunkt från marknadsräntorna för bostadsobligationer
med en återstående löptid av fem år. Systemet i denna del innebär att ett
räntebidrag som har upphört till följd av höjd garanterad ränta kan i ett
senare skede återkomma till följd av att marknadsräntorna höjts. Jag har
i det föregående redovisat förslag till en rad åtgärder för att åstadkomma
de besparingar som förutsattes i budgetpropositionen 1992. För att dessa
besparingar skall få bestående effekt bör reglerna för de räntebidrag som
nu avses ändras också på så vis att rätten till bidrag upphör definitivt när
den garanterade räntan första gången överstiger den bidragsgrundande
räntekostnaden. Denna begränsning av bidragsgivningen bör gälla från
årsskiftet 1992/93 och omfatta bidrag för tid efter årsskiftet. Det innebär
bl.a. att har det angivna förhållandet inträtt före årsskiftet, så upphör
rätten till bidrag vid utgången av år 1992, om förhållandet fortfarande
råder vid den tidpunkten. I annat fall upphör rätten när den garanterade
räntan första gången efter utgången av år 1992 överstiger den bidrags-
grundande räntekostnaden.

Från räntebidragsanslaget betalas också räntebidrag enligt förordningen
(1983:974) om statligt stöd till förbättring av bostadshus. Räntebidrag
enligt dessa bestämmelser lämnas med ett belopp som motsvarar 30 %
av en beräknad räntekostnad för bidragsberättigade underhålls-, repara-
tions- och energisparåtgärder som utförs i fråga om hyres- och bo-

5 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

stadsrättshus. Som framgått har regeringen förutsatt att de ändrade Prop. 1991/92:150
kapitalbeskattningsreglema skall föranleda att kapitalkostnaderna ökas Bilaga 1:5
även i dessa fall. Det bör ske genom att bidragsandelen i systemet sänks
till 25 %. Ändringen bör gälla i fråga om räntebidrag som avser tid efter
utgången av år 1992 - således också i fråga om bidrag som beviljats
enligt äldre regler.

Utbetalning av räntebidrag enligt äldre regler sker, med undantag för
räntebidrag enligt förordningen (1983:974) om statligt stöd till förbättring
av bostadshus och förordningen (1991:1933) om statligt räntebidrag för
ny- och ombyggnad av bostäder, normalt genom s.k. nettoavisering. Det
innebär att räntebidraget betalas ut till långivaren i anslutning till
tidpunkten då denne aviserar låntagaren ränta och amortering. I gengäld
har långivaren åtagit sig att enbart avisera låntagaren den del av
räntekostnaden som inte täcks av det utbetalade bidraget. Ordningen med
nettoavisering av räntebidrag har visat sig administrativt komplicerad och
därför dyrbar. Den bidragsutbetalande myndigheten måste i varje ärende
hålla reda på vilket lån som svarar mot vilken del av bidraget och vilka
aviseringstidpunkter som gäller för vaije lån. Detta sker visserligen i stor
utsträckning med hjälp av datateknik men kräver återkommande
kontrollkömingar mot långivarnas låneregister, vilket har medfört
stigande datakostnader för staten. I fråga om räntebidrag för ny- och
ombyggnad av bostäder under år 1992 har nettoaviseringssystemet
övergetts. Bidragen enligt denna förordning avses betalas ut till ägaren
av det hus som räntebidraget avser. En motsvarande ordning bör av
förenklingsskäl nu införas även för räntebidrag enligt äldre bestämmelser.
Systemet med nettoavisering bör upphöra vid utgången av år 1992. I
fortsättningen bör alla räntebidrag betalas ut till husägaren. Räntebidrag
enligt äldre bestämmelser bör därvid i fortsättningen betalas vid samma
tidpunkt som gäller under år 1992. På så sätt undviks likviditetsproblem
för låntagaren på grund av omläggningen i betalningsrutinerna, liksom
negativa statsfmansiella effekter.

2.6 Förslagens ekonomiska effekter

2.6.1 Exempel på effekter för boendeutgifterna

I följande tabeller redovisas de beräknade effekterna av de föreslagna
förändringarna av det statliga stödet för två bostäder som byggs år 1993.
Den ena av dessa är en lägenhet i flerbostadshus om 77 m² BRA och den
andra ett småhus om 120 m² BRA.

Produktionskostnaden är beräknad med utgångspunkt i boverkets
uppgifter om produktionskostnaden för bostäder som fått preliminärt
beslut om bostadslån under år 1991. Kostnadsutvecklingen antas vara
sådan att produktionskostnaderna för det byggande som påböijas under
år 1993 ligger i nivå med värdet för nedre kvartilen i det materialet.
Beräkningen har därför grundats på en produktionskostnad av 10 200
kr./m² BRA för lägenheten i fl erbostadshuset och 8 950 kr./m² BRA för
småhuset. I fråga om det byggande som påböijas under år 1995 antas,

till följd av det föreslagna systemets dämpande inverkan på kostnaderna
i bostadsbyggandet, byggkostnaderna i fasta priser ha fallit med ca 6 %
till resp. 9 600 och 8 400 kr./m² BRA.

Marknadsräntan antas i exemplen uppgå till 11 % för de bostäder som
påbörjas år 1993 och till 10 % för de bostäder som påbörjas år 1995.
Subventionsräntan antas ligga en procentenhet lägre.

Den egna kapitalinsatsen förutsätts vara finansierad på sådant sätt att
den inte föranleder ränteutgifter.

Vid jämförelsen med nuvarande system förutsätts att fullt räntebidrag
beräknas efter en garanterad ränta om 3,7 %, att produktionskostnaden
motsvarar drygt 120 % av den schablonberäknade kostnaden samt att
reducerat räntebidrag lämnas med 25 %.

Beräkningarna är gjorda i fasta priser.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Tabell 2.6.1 Kapitalutgifter för en lägenhet i flerbostadshus

Byggår	Nuvarande system 1993	Förslaget 1993	1995
Produktionskostnad (kr./m² BRA)	10 200	10 200	9 600
Egen kapitalinsats	5 %	10 %	10 %
Marknadsränta	11 %	11 %	10 %
Bidragsandel		57 %	47 %
Månatlig kapitalutgift per lägenhet:
Bruttoränteutgift	6 840	6 480	5 545
Räntebidrag	3 791	3 358	2 345
Egen ränteutgift	3 049	3 122	3 200
Maximalt möjlig omfördelning	0	589	554
Återstående egen ränteutgift	3 049	2 533	2 646

Tabell 2.6.2 Kapitalutgifter för en lägenhet i småhus

Byggår	Nuvarande system 1993	Förslaget 1993	1995
Produktionskostnad (kr./m² BRA)	8 950	8 950	8 400
Egen kapitalinsats	5 %	10 %	10 %
Marknadsränta	11 %	11 %	10 %
Bidragsandel		42 2/3 %	29 1/3 %
Månatlig kapitalutgift per lägenhet:
Bruttoränteutgift	9 345	8 860	7 560
Räntebidrag	4 090	3 431	1 998
Skatteminskning	1 314	1 357	1 390
Egen ränteutgift	3 942	4 072	4 171
Maximalt möjlig omfördelning	0	804	757
Återstående egen ränteutgift	3 942	3 268	3 415

I följande sammanställning (tabell 2.6.3) belyses den inverkan
ränteläget har på den sammanlagda förändringen av ränteutgifterna till
följd av mina förslag. Beräkningarna är gjorda för samma lägenhet i

flerbostadshus som i det föregående exemplet. Antagandena är således
desamma.

Sammanställningen visar hur mycket den egna ränteutgiften - med och
utan omfördelning - ändras i förhållande till vad som skulle ha gällt dels
vid fortsatt tillämpning av 1992 års regler i oförändrat skick, dels vid
tillämpning av 1992 års regler sedan den garanterade räntan anpassats till
den ändrade kapitalskattesatsen. Förändringstalen avser ränteutgifterna
första året efter färdigställandet för ett hus som byggs år 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Tabell 2.6.3 Den egna ränteutgiftens förändring (%) vid skilda ränteantaganden
till följd av förslagets regler, jämfört med nuvarande regelsystem med och utan
justering för ändrad kapitalskattesats

	före just.	efter just.	före just.	efter just.	före just.	efter just.
Marknadsränta	12	%	11	%	10 %
Egen ränteutgift
- utan omfördelning	17	9	10	2	2	-5
- med omfördelning	-3	-10	-11	-17	-19	-24

2.6.2 Förslagens statsfinansiella effekter

Den underliggande förändringen av statens kostnader för de första fem
nyproduktionsårgångama genom den föreslagna reformen framgår av
följande sammanställning. Där visas de ekonomiska konsekvenserna av
att statens åtaganden - som de anges genom de nu föreslagna reglerna
- fullföljs under ett till fem bidragsår för de produktionsårgångar som
successivt påbörjas under de fem första åren efter reformen. Talen
redovisas dels för varje årgång, dels summerade för vaije fullt bidragsår.
Det bör observeras att utgifterna för det första, andra, tredje etc.
bidragsåret för en produktionsårgång inte faller ut vid samma kalendertid-
punkt för skilda hus, eftersom de hus som påböijas under ett och samma
produktionsår i praktiken färdigställs vid högst varierande tidpunkter.

Förändringen anges i miljoner kr. i förhållande till vad som skulle följa
om nuvarande subventionssystem behölls utan andra förändringar än vad
som följer av den ändrade kapitalskattesatsen. Beräkningarna är gjorda
i 1991 års priser med antagandet om en fast subventionsränta på 10,7 %
och en årlig nyproduktion av 35 000 lägenheter, varav 8 000 i egnahem.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Tabell 2.6.4 Underliggande förändring av statens åtaganden tilll följd av
förslagets regler (milj.kr.)

Produktions årgång	Bidragsår
Produktions årgång	1 2	3	4	5
1993	-680 -670	-665	-660	-650
1994	-835	-830	-820	-815
1995		-990	-985	-980
1996			-1 150	-1 145
1997				-1 305
Totalt för fem årgångar	-680 -1 505	-2 485	-3 615	-4 895
Förändring	-31 % -35 %	-40 %	-45 %	-51 %

Den underliggande förändringen till följd av de föreslagna reglerna är
således redan från böijan mycket kraftig. Allt efter som nya årgångar
påböijas efter de regler som gäller i det nya systemet förstärks effekten.
Att även den procentuella förändringen ökar efter hand beror på att nya
årgångar går in på en allt lägre nivå.

Jag går därefter över till statsbudgeteffektema under de första åren
efter omläggningen.

Räntebidrag för ny- och ombyggnad av bostäder lämnas för den
produktion som faktiskt kommer till stånd och med utgångspunkt från
den subventionsränta som gäller vid olika tidpunkter. Det totala
medelsbehovet över anslaget för räntebidrag sett över tiden blir därför
beroende bl.a. på omfattningen av kommande års bostadsproduktion och
den framtida ränteutvecklingen. Även utvecklingen av produk-
tionskostnaderna får betydelse i sammanhanget.

De statsfinansiella effekterna av mina förslag kan därför bäst belysas
genom att redovisa hur det anslagsbehov som kan beräknas med utgångs-
punkt i nuvarande regler påverkas av olika förändringar till följd av mina
förslag vid en given produktionsvolym. Boverket har bedömt att
bostadsbyggnadsbehovet uppgår till i genomsnitt 35 000 nya lägenheter
per år under 1990-talet. Mina beräkningar grundas därför på en årlig
nyproduktion på 35 000 lägenheter, varav 8 000 lägenheter i egnahem.
I fråga om ombyggnad har jag antagit 32 000 lägenheter per år, varav
8 000 i egnahem.

I fråga om ränteutvecklingen bygger beräkningarna på ett antagande om
sjunkande räntenivåer enligt regeringens långsiktiga konsekvenskalkyl.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Tabell 2.6.5 Statsfinansiella effekter av räntebidragen för ny- och ombyggnad
av bostäder budgetåren 1992/93-1996/97 (milj.kr.)

Budgetår	Nuvarande regler Fast ränta 10,7 %	Extra upp- trappning 1993	Ändrat ränte- stöd enl. mitt förslag	Sjunkande räntenivåer	Beräknat anslags- behov efter änd- ring m.m.
1992/93	30 800	-1 680	0	-390	29 730
1993/94	33 220	-3 440	-110	-1 020	28 650
1994/95	31 640	-3 640	-450	-1 610	25 910
1995/96	31 590	-3 910	-1 150	-2 840	23 690
1996/97	32 140	-4 330	-2 190	-3 730	21 890

Ull följd av de långa räntebindningstidema kommer effekterna av de
ränteändringar som förutses i den långsiktiga konsekvensanalysen att till
sina huvuddelar falla ut först efter den redovisade perioden. Som
exempel på betydelsen av en låg marknadsränta kan dock nämnas att
statens beräknade utgifter för räntebidrag för budgetåret 1996/97 enligt
tabellen nära nog halveras, om man som utgångspunkt för beräkningen
antar en marknadsränta på 7 % för hela den redovisade perioden.

2.7 Avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad
av bostäder

Mitt förslag: Det statliga investeringsbidraget för ny- och om-
byggnad av bostäder avvecklas den 1 januari 1993 som en följd av
förslaget i det föregående att sänka den generella mervärdeskatten.

Bidragsgivningen enligt tidigare beslutade bestämmelser fullföljs
men anpassas till sänkningen av mervärdeskatten.

Skälen för mitt förslag: Statligt investeringsbidrag för ny- och om-
byggnad av bostäder infördes den 1 januari 1991 (prop. 1990/91:34,
BoU4, rskr. 92). Syftet var att kompensera bostadsbyggandet för ökade
kostnader till följd av att de tidigare särskilda reduceringsreglema för
beräkning av mervärdeskatt för byggnads- och anläggningsarbeten
slopades.

Ursprungligen lämnades investeringsbidrag med 9,7 % av en schablon-
mässigt beräknad kostnad för sådana byggnads- och anläggningsarbeten
som är mervärdeskattepliktiga. Bidragsandelen har därefter sänkts två
gånger. Den sänktes dels den 1 juli 1991 till 9,3 % (prop. 1990/91:150,
FiU30, rskr. 386), dels den 1 januari 1992 till 3,1 % (prop. 1991/92:38,
FiUlO, rskr. 108). Sänkningen gjordes i båda iällen av statsfinansiella
skäl och avser i princip projekt för vilka ansökan om bidrag görs efter
angivna ändringstidpunkter.

Närmare bestämmelser om investeringsbidrag finns i förordningen
(1991:1923) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av

bostäder och i förordningen (1990:1369) med samma rubrik.

Regeringen har tidigare denna dag beslutat att föreslå riksdagen att
sänka den generella mervärdeskatten från 25 till 22 % fr.o.m. den 1
januari 1993. Jag anser att investeringsbidraget bör avvecklas som en
följd av en sådan sänkning av mervärdeskatten. Investeringsbidrag bör
således inte lämnas för nya projekt efter utgången av år 1992. Med nya
projekt avser jag ny- och ombyggnader som påböijas efter år 1992.

För nya projekt innebär mitt förslag en fördyring med ca 0,7 %
[0,031 - (1 - 122/125)]. En sådan fördyring bör kunna betraktas som
helt marginell i sammanhanget, särskilt om man beaktar att både
hanteringskostnader och likviditetspåfrestningar minskar för byggherren
genom att reduktionen av mervärdeskatten kommer direkt i stället för
genom ett särskilt sökt bidrag som betalas ut först sedan projektet är
avslutat.

Bidragsgivningen enligt tidigare beslutade bestämmelser bör fullföljas
såvitt gäller projekt som påböljats före utgången av år 1992. Som följd
av den föreslagna sänkningen av mervärdeskatten bör dock bidrag för
sådana i projektet ingående byggnads- och anläggningsarbeten som
debiteras den lägre mervärdeskatten minskas i motsvarande mån.
Minskningen bör således göras med ett belopp som motsvarar 2,4 % av
den mot sådana arbeten svarande andelen av bidragsunderlaget för
investeringsbidrag.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om de närmare be-
stämmelser som behövs för avvecklingen.

Statens utgifter för investeringsbidrag för budgetåret 1992/93 har i
1992 års budgetproposition (bil. 8, s. 110) beräknats till 6 600 milj.kr.
Den tidigare beslutade sänkningen av bidragsandelen till 3,1 % beräkna-
des samtidigt innebära en utgiftsbegränsning på ca 4 400 milj.kr. räknat
för helår. Den skulle dock endast få marginell effekt för budgetåret
1992/93.

När i tiden den ytterligare utgiftsbegränsning inträffar som följer av en
avveckling enligt mitt förslag beror av i vilken utsträckning pågående
projekt kommer att debiteras mervärdeskatt enligt den högre eller lägre
procentsatsen. Det är därför svårt att göra någon mera exakt beräkning
av förslagets effekter för medelsbehovet under budgetåret 1992/93.
Overslagsvis beräknar jag att medelsbehovet för budgetåret 1992/93
minskar med 500 milj.kr. Med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna
anser jag dock att ingen ändring nu bör göras i fråga om anlaget för
investeringsbidrag nämnda budgetår.

2.8 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att godkänna vad jag har
förordat i fråga om

1. räntebidrag för nybyggnad av bostäder (avsnitt 2.4.3),

2. räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder (avsnitt 2.4.4),

3. statliga kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder (avsnitt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

2.4.5), Prop. 1991/92:150

4. höjd garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag enligt Bilaga 1:5
äldre bestämmelser (avsnitt 2.5),

5. avveckling av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder

(avsnitt 2.7).

3 Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet

Föredragandens överväganden

ADB-verksamheten vid Riksskatteverket

I årets budgetproposition har regeringen föreslagit att de uppgifter som
handhas av riksskatteverkets (RSV) tekniska avdelning fr.o.m. den 1 juli
1992 skall föras till en särskild resultatenhet med ett anslag som i
statsbudgeten formellt tas upp till 1 000 kr. De medel som för dessa
uppgifter hittills anvisats på anslaget Riksskatteverket, i huvudsak under
anslagsposten ADB-verksamhet, skall fördelas mellan verkets egna
sakenheter samt mellan skattemyndigheterna och kronofogdemyndigheter-
na (prop. 1991/92:100 bil. 8 s. 29). Kostnaderna för ADB-stödet skall
i fortsättningen betalas av användarmyndighetema från resp, anslag för
förvaltningskostnader.

RSV har nu redovisat en beräkning av de anslagsmässiga konsek-
venserna av den ändrade formen för finansiering av ADB-stödet.
Beräkningen har gjorts i tre steg. I det första steget har de medel som
kan anses belöpa på ADB-verksamheten identifierats. Därefter har dessa
medel fördelats mellan denna verksamhets olika system och pro-
duktområden. Slutligen har medlen inom resp, system eller pro-
duktområde fördelats mellan RSV:s, skattemyndigheternas och kronofog-
demyndigheternas anslagsposter för förvaltningskostnader.

I korthet innebär RSV:s förslag till fördelning att under anslaget till
RSV anslagsposten Förvaltningskostnader skall tas upp till 286 203 000
kr. (en minskning med 7 102 000 kr.) och anslagsposten Utbildning och
information till 41 377 000 kr. (en minskning med 1 440 000 kr.) medan
anslagsposten ADB-verksamhet (594 159 000 kr.) tas bort, samt att
anslaget till Skattemyndigheterna, anslagsposten Förvaltningskostnader
skall tas upp till 3 633 097 000 kr. (en ökning med 497 450 000 kr.) och
anslaget till Kronofogdemyndigheterna, anslagsposten Förvaltningskostna-
der till 875 801 000 kr. (en ökning med 105 251 000 kr.). Totalt sett
innebär dessa tekniska omdisponeringar ingen förändring av resurstilldel-
ningen.

Jag anser att RSV:s förslag till fördelning av anslagsmedlen bör följas.

Som regeringen anfört i årets budgetproposition bör ADB-tjänstema
tillhandahållas av en särskild resultatenhet, skild från RSV:s sakenheter,
vars kostnader helt täcks av avgifter som tas ut av uppdragsgivarna
(prop. 1991/92:100 bil. 8 s. 29). För verksamheten bör en särskild
anslagspost föras upp under anslaget till riksskatteverket, till ett formellt
belopp på 1 000 kr.

Hittillsvarande teknik för myndigheternas kapitalförsöijning är inte
anpassad till att ta hänsyn till eventuell avgiftsfinansierad verksamhets
behov. I budgetpropositionen har nya regler aviserats som skall tillgodose
utvecklingsbehoven på detta område (prop. 1991/92:100 bil. 1 s. 55).
Med anledning härav vill jag framhålla att frågan om vilken lösning som
bör väljas för framtiden vad gäller kapitalförsöijning m.m. för RSV:s
ADB-service kommer att behandlas vid den fördjupade prövningen inför

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

perioden 1993/94-1995/96 med utgångspunkt i de förhållanden som råder Prop. 1991/92:150
inom RSV:s verksamhetsområde. Bilaga 1:5

Taxesättningen inom exekutionsväsendet

Den 21 mars 1991 uppdrog regeringen åt riksrevisionsverket (RRV) att,
i samarbete med RSV, göra en översyn av taxesättningen inom
exekutionsväsendets område.

RRV har redovisat uppdraget i två etapper. I en första rapport
lämnades förslag till avgifter i mål om betalningsföreläggande och
handräckning. Dessa avgifter har därefter reglerats i förordningen
(1991:1583) om avgifter i mål om betalningsföreläggande och hand-
räckning.

RRV har nyligen i en slutrapport redovisat den andra delen av
uppdraget och lämnat förslag till ändrad avgiftssättning i utsökningsmål
m.m. hos kronofogdemyndigheterna. Förslaget innebär samman-
fattningsvis följande.

Grundavgiften i mål med begränsad tillgångsundersökning höjs från
350 kr. till 500 kr. och grundavgiften i mål med fullständig tillgångsun-
dersökning, mål om avhysning och mål om återtagande av gods som
köpts på avbetalning m.fl. typer av mål från 750 kr. till 1 000 kr. Mål
som avser uttagande av underhållsbidrag föreslås vara avgiftsbefriade
även i fortsättningen och sökanden i mål rörande anspråk på grund av
brott föreslås även i fortsättningen vara befriad från ansvar för av-
giftsbelopp som inte kan tas ut hos gäldenären.

Vidare föreslås beträffande försäljningsavgift

- att en avgift motsvarande 1 % av egendomens värde skall tas ut redan
när denna förtecknas och värderas, samt

- att försäljningsavgiften i fall där försäljning äger rum och blir
bestående skall motsvara 3 % av köpeskillingen i fråga om såväl fast som
lös egendom och att högsta avgiftsbeloppet för försäljningen skall vara
ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

I dag är avgiften vid försäljning av fäst egendom 1 % av köpeskilling-
en, dock lägst 200 kr. och högst 4 000 kr. Vid försäljning av lös
egendom är det högsta beloppet i dag 2 000 kr.

RRV:s förslag innefattar också viss ändring vad gäller särskild avgift.

I RRVs förslag är avgifterna beräknade utifrån principen om full
kostnadstäckning, varvid kostnaden för handläggning av de av-
giftsbefriade målen om uttagande av underhållsbidrag har undantagits.

RRVs rapport remissbehandlas för närvarande, och jag avser att
senare återkomma till regeringen med ett förslag till nya av-
giftsbestämmelser. Redan nu vill jag dock säga att jag räknar med att
RRVs förslag i allt väsentligt skall kunna följas. Som regeringen anfört
i den nyligen till riksdagen överlämnade propositionen om nytt av-
giftssystem vid försenade skatteinbetalningar (prop. 1991/92:93 s. 100),
finns det dock knappast skäl att behålla avgiftsfriheten vid verkställighet
för underhållsbidrag. Däremot anser jag att sökanden vid sådan verkstäl-

lighet bör vara befriad från ansvar för avgiftsbelopp som inte kan tas ut Prop. 1991/92:150
hos den underhållsskyldige. I sammanhanget kan nämnas att, som RRV Bilaga 1:5
också berör i sin rapport, verkställighet enligt lagen (1962:512) om
indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland,
Island eller Norge skall försiggå utan avgift för den berättigade.

Lokala skattekontor i Strömsund och Sveg

Regeringen beslutade den 29 augusti 1991 att det inom skattemyndigheten
i Jämtlands län skall inrättas två nya skattekontor, ett i Strömsund och ett
i Sveg. Vidare uppdrog regeringen åt RSV att utarbeta en plan för
genomförandet av lokaliseringen.

RSV har nu redovisat uppdraget. Enligt verket kan en lämplig tidpunkt
att påbörja verksamheten vid de nya kontoren vara den 1 oktober 1992.
Utlokaliseringen från Östersund medför enligt RSVs beräkningar en
permanent merkostnad på ca 2,8 milj.kr. per år. Merkostnaden för
budgetåret 1992/93 uppgår inkl, engångsutgifter till ca 5,7 milj .kr.

Jag gör bedömningen att merkostnaderna för utlokaliseringen till viss
del bör kunna rymmas inom befintliga medelsramar. För budgetåret
1992/93 bör dock en tillfällig resursförstärkning medges med
4 milj.kr. Medlen bör anvisas på anslaget till Skattemyndigheterna. I vad
mån utlokaliseringen påverkar resursbehovet i ett längre perspektiv är en
fråga som bör kunna tas upp i den kommande fördjupade prövningen av
verksamheten inför perioden 1993/94-1995/96.

Kontoinsättning av överskjutande skatt

Genom ett förslag i 1991 års kompletteringsproposition inhämtade den
dåvarande regeringen riksdagens godkännande till att vidta de åtgärder
som krävs för att möjliggöra direktinsättning på postgirokonto eller
bankgirokonto av överskjutande skatt för de mottagare som önskar
kontoinsättning (prop. 1990/91:150 bil 1:1 s. 76 f).

På regeringens uppdrag har RSV redovisat ett förslag till rutiner för
kontoinsättning, som enligt verket kan tas i drift i tid för debiteringen av
slutlig skatt enligt 1992 års taxering. RSV har vidare anfört att det är
önskvärt att rutinerna kan användas även för andra återbetalningar av
skatt än den överskjutande skatten.

Härefter har regeringen genom beslut den 9 april 1992 gett RSV i
uppdrag att, i samråd med RRV, vidta de åtgärder som krävs för att
utbetalning av överskjutande skatt och omräknad slutlig skatt samt förtida
återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt skall kunna ske
direkt till postgirokonto eller bankkonto för den som önskar kon-
toinsättning. De nya rutinerna skall tillämpas första gången vid utbetal-
ning av överskjutande skatt och omräknad slutlig skatt enligt 1992 års
taxering och vid förtida återbetalning av för mycket inbetald preliminär
skatt avseende inkomståret 1992.

Enligt RSV:s beräkningar medför genomförandet av förfarandet med

kontoinsättning engångsutgifter inom skatteförvaltningen på sammanlagt
5,5 milj.kr., varav 4,5 milj.kr. för information till allmänheten och 1
milj.kr. för system- och programutveckling. Av informationskostnadema
är huvuddelen portokostnad.

För egen del gör jag inte någon annan bedömning än RSV vad gäller
genomförandekostnadema. Även om de kontoförande instituten kan
förutsättas lämna information till sina kunder finner jag det nödvändigt
att också skatteförvaltningen informerar om det nya förfärandet. Skat-
teförvaltningen bör för budgetåret 1992/93 få ett tillfälligt resurstillskott
för att täcka informations- och andra genomförandekostnader. Av
beloppet bör 4,5 milj.kr. anvisas på anslaget till riksskatteverket och 1
milj.kr. på anslaget till skattemyndigheterna. Totalt sett räknar jag med
att systemet med kontoinsättning redan under det första året skall leda till
en besparing för staten, främst genom minskad kostnad för hantering av
återbetalningskort.

En ordning där återbetalning sker genom kontoinsättning fordrar att
uppgifter om kontot och fullmakten för bank eller postgiro att ta emot
skatteåterbetalningen registreras i det centrala skatteregistret. En
bestämmelse härom bör införas i skatteregisterlagen (1980:343).

Vissa reformer på uppbörds- och indrivningsområdet

Som redan nämnts har regeringen lagt fram ett förslag till nytt avgifts-
system vid försenade skatteinbetalningar. Vidare har ett förslag nyligen
lagts fram till nya regler om skatteavdrag och betalning av socialavgifter.
Det senare förslaget går bl.a. ut på att det skall införas en ny typ av
skattsedel, F-skattesedel, som skall skapa klarhet i fråga om skyldigheten
för den som betalar ut ersättning för utfört arbete att göra skatteavdrag
och betala arbetsgivaravgifter. Det innebär också att avdrag för prelimi-
när A-skatt i fortsättningen skall göras inte bara på ersättning för arbete
från den som är huvudarbetsgivare utan även på biinkomster (prop.
1991/92:112).

Förslagen leder om de genomförs till en inte obetydlig förstärkning av
statsbudgeten. Det nya avgiftssystemet vid försenade skatteinbetalningar
ger dels en totalt sett bättre räntekompensation för staten än dagens
system, dels avgiftstäckning för en betydande del av kostnaden för
kronofogdemyndigheternas indrivning av skatt m.m. och därmed till en
minskad nettoutgift för staten. För budgetåret 1992/93 kan minskningen
av nettoutgiften på anslaget till kronofogdemyndigheterna grovt uppskat-
tas till ca 175 milj.kr. Förslaget om preliminärskatteavdrag på biinkoms-
ter leder till att betydande skattebelopp flyter in tidigare än vad som är
fallet i dag, när de betalas efter inkomstårets utgång genom fyllnadsin-
betalning eller som kvarstående skatt.

För genomförandet av förslagen krävs emellertid förberedelsearbete,
främst vad gäller system- och programutveckling. En mängd datorprog-
ram berörs av förändringarna. Vidare krävs bl.a. information till
allmänheten och viss utbildning för de anställda inom skatteförvaltningen

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

och exekutionsväsendet. RSV har beräknat kostnaderna, som till alla
delar är av engångsnatur, till 40 milj ,kr. för det nya avgiftssystemet och
20 milj.kr. för de nya reglerna om skatteavdrag och betalning av
socialavgifter.

RSV:s beräkning har som utgångspunkt bl.a. att förberedelsearbetet på
ADB-området till övervägande del måste utföras av konsulter. Med tanke
på den mängd förändringar som måste göras under en begränsad tid på
grund av de nu nämnda och andra reformer är jag beredd att ansluta mig
till den bedömningen. Jag anser dock att det inom RSV:s verksam-
hetsområde bör finnas sådana möjligheter till omprioritering att kostna-
derna till viss del kan rymmas inom befintliga medelsramar.

För egen del bedömer jag behovet av tillfälligt medelstillskott för de
nu nämnda reformerna till sammanlagt 50 milj.kr. Av beloppet bör 13
milj .kr. anvisas på anslaget till riksskatteverket, 30 milj.kr. på anslaget
till skattemyndigheterna och 7 milj.kr. på anslaget till kronofogdemyn-
digheterna.

Beskattningsavdelningens organisatoriska ställning

RSV har i rapporten (RSV Rapport 1992:2) Riksskatteverkets roll och
arbetsuppgifter bl.a. behandlat beskattningsavdelningens organisatoriska
ställning. Avdelningen, som handhar RSV:s uppgifter på punktskat-
teområdet, är sedan den 1 juli 1988 lokaliserad till Ludvika. I rapporten
diskuteras två alternativ - dels att avdelningen får bilda en fristående
myndighet, dels att arbetsuppgifterna på punktskatteområdet förs över till
skattemyndigheten i Kopparbergs län.

För egen del anser jag att övervägande skäl talar för den senare
lösningen. Det främsta skälet till att jag anser att avdelningen inte längre
bör vara en del av RSV är att jag finner det mindre lämpligt att
centralmyndigheten svarar för operativa arbetsuppgifter av den omfatt-
ning som det här är fråga om. Genom att avdelningen blir en del av
skattemyndigheten i det län dit verksamheten är lokaliserad uppnår man
också bl.a. bättre möjligheter till flexibel användning av tillgängliga
personella och andra resurser och bättre förutsättningar för spridning av
kompetens på punktskatteområdet. Jag vill dock understryka att tanken
inte är att bana väg för en ändrad lokalisering av verksamheten. Frågor
om punktskatter skall även i fortsättningen handläggas i Ludvika.

En förändring av beskattningsavdelningens organisatoriska ställning
kräver ändringar i lagstiftningen på punktskatteområdet. Det finns
anledning att i det här sammanhanget noga överväga vilken roll RSV i
fortsättningen skall ha inom detta område. Av det skälet är det såvitt jag
kan se inte möjligt att genomföra ändringen med verkan fr.o.m. den 1
juli 1992. Med hänsyn till budgetregleringen är det mest lämpligt att den
sker vid ett halvårsskifte. Jag föreslår därför att beskattningsavdelningen
förs över till skattemyndigheten i Kopparbergs län den 1 juli 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats ett
förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343).

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1:5.8.

Förslaget är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse. Något yttrande från lagrådet har därför inte inhämtats över
förslaget. Datainspektionen har i avgivet yttrande över förslaget inte haft
något att erinra mot den föreslagna ändringen.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
dels att anta förslag till

1. lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343),
dels att bereda riksdagen tillfälle att

2. ta del av vad jag har anfört om de anslagsmässiga konsekvenserna
av att införa en grundavgift i allmänna mål hos kronofogdemyn-
digheterna,

dels att

3. med ändring av riksdagens beslut (prop. 1991/92:100, bil. 8,
SkUlö, rskr. 139) till Riksskatteverket för budgetåret 1992/93 anvisa
ett förslagsanslag på 404 338 000 kr.,

4. med ändring av riksdagens beslut (prop. 1991/92:100, bil. 8,
SkUlö, rskr 139) till Skattemyndigheterna för budgetåret 1992/93
anvisa ett förslagsanslag på 4 047 228 000 kr.,

5. med ändring av riksdagens beslut (prop. 1991/92:100, bil. 8, LU21,
rskr. 165) till Kronofogdemyndigheterna för budgetåret 1992/93 anvisa
ett förslagsanslag på 550 272 000 kr.

4 C. Statlig lokalförsörjning och fastighets-
förvaltning

Investeringar m.m.

Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 8)
redovisat en treårsplan för investeringar för treårsperioden 1992/93 till
1994/95 om 1 700 milj.kr. per år i prisläget den 1 januari 1991.

Regeringen har därefter i prop. 1991/92:102 om totalförsvarets utveck-
ling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
förslagit att myndigheter utanför försvarsmakten och de s.k. gemensam-
ma myndigheterna inom försvarsmakten inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde skall lokalförsörjas enligt samma regler som gäller
för övriga statsförvaltningen. Med anledning därav har inte några anslag
för anskaffning av anläggningar för gemensamma myndigheter, anlägg-
ningar för räddningsskoloma m.m. samt anskaffning av anläggningar för
försvarets forskningsanstalt föreslagits riksdagen. Investeringarna för

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

dessa ändamål uppgår budgetåret 1992/93 till 136 852 OOO kr. och avses
fr.o.m. budgetåret 1992/93 redovisas under sjunde huvudtiteln, avsnittet
Investeringar m.m.

Jag anser att det av sysselsättningsskäl är angeläget att tidigarelägga
byggnadsinvesteringar utöver vad som tidigare har redovisats. Jag
beräknar att treårsplanen för investeringar kan utökas med en in-
vesteringsvolym om ca 1 000 milj.kr. Jag beräknar därvid särskilt medel
för byggnadsinvesteringar inom högskoleområdet, kulturområdet,
justitiedepartementets område samt för handikappanpassning av statliga
lokaler. Jag föreslår att regeringen till följd av det besvärliga sys-
selsättningsläget ges ett bemyndigande att inom en total kostnadsram om
1 000 milj.kr. igångsätta byggnadsprojekt löpande under budgetåret
1992/93 oavsett beloppsgräns. Regeringen kommer successivt att följa
upp utvecklingen och tidigarelägga byggnadsprojekt som både kan
påbörjas tidigt och ge hög sysselsättningseffekt. Jag har för avsikt att
återkomma till riksdagen och redovisa hur detta bemyndigande använts.

För den kommande treårsperioden bör treårsplanen kompletteras med
ett projekt understigande 50 milj.kr. Inom näringsdepartementets område
räknar jag med en ombyggnad och upprustning av närings- och teknikut-
vecklingsverkets lokaler i Stockholm. Omfattande anpassning av
lokalerna erfordras för att tillgodose den nya myndighetens behov.
Arskostnadsökningen för projektet ryms inom de medel som myndigheten
disponerar.

Med anledning av detta beräknar jag nu investeringsbehovet för
treårsperioden 1992/93 till 1994/95 till ca 6 600 milj.kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Investeringar milj.kr. i prisläge 1991-01-01

Treårsplan	1992/93	1993/94	1994/95
Pågående/beslutade investeringar	1 535	1 269	848
Nya investeringar m.m.	665	931	1 352
Summa investeringar	2 200	2 200	2 200

I 1992 års budgetproposition angavs planeringsnivån till 1 700 milj.kr.

1 prisläget den 1 januari 1991. Den nya treårsplanen uppgår till 2 200
milj.kr. per år. Medelsbehovet för nästa budgetår beräknar jag nu till

2 500 000 000 kr. i aktuellt genomförandeprisläge. Ramen för
upplåningen bör sättas högre än det i dagsläget beräknade medelsbehovet,
eftersom det erfarenhetsmässigt kan inträffa förändringar i de olika
byggnadsprojekten. Jag förordar därför nu att byggnadsstyrelsens ram för
upplåning under budgetåret 1992/93 fastställs till 3 000 000 000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna den utökade treårsplanen för Investeringar m.m. i enlighet
med vad jag förordat,

2. bemyndiga regeringen att besluta om tidigareläggning av
byggnadsprojekt i enlighet med vad jag förordat,

3. bemyndiga regeringen att besluta om att byggnadsstyrelsen får ta
upp lån i riksgäldskontoret för Investeringar m.m. i enlighet med vad
jag förordat.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

5 C 3. Täckning av merkostnader för lokal-
kostnader m.m.

Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 8)
föreslagit att 60 000 000 kr. anvisas under anslaget för budgetåret
1992/93.

I det föregående redogjorde jag för att byggnads- och anläggningsin-
vesteringar för myndigheter utanför försvarsmakten och de s.k. gemen-
samma myndigheterna inom försvarsmakten inom försvarsdepartementets
område skall redovisas under sjunde huvudtiteln, avsnittet Investeringar
m.m. (se prop. 1991/92:102, s. 118-119).

Under budgetåret 1992/93 finns det inte underlag för att budgetera
kapitalkostnader för dessa investeringar hos respektive lokalbrukande
myndighet. Kostnaderna för detta ändamål bör övergångsvis belasta under
budgetåret 1992/93 förslagsanslaget för täckning av merkostnader för
lokalkostnader m.m. Jag beräknar att kostnaderna uppgår till ca 10
milj.kr.

Från och med budgetåret 1993/94 skall hyreskostnaderna belasta
respektive myndighets anslag för förvaltningskostnader.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Täckning av merkostna-
der för lokalkostnader m.m. anvisa 10 000 000 kr. utöver vad som
föreslagits i prop. 1991/92:100 bil 8.

6 F 7. Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m.

Regeringen har i 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100, bil. 8)
föreslagit att 1 200 000 000 kr. anvisas under anslaget för budgetåret
1992/93.

Merkostnader för löner som faller på anslag inom det militära försvaret
har tidigare inte belastat detta anslag för täckning av merkostnader för

löner och pensioner m.m. utan täckts via fjärde huvudtitelns anslag för
prisregleringar.

Regeringen har i prop. 1991/92:102 om Totalförsvarets utveckling till
och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
budgeterat den militära utgiftsramen i s.k. genomförandeprisläge för
budgetåret 1992/93. Därmed finns det inte längre något behov av ett
anslag för prisregleringar under den fjärde huvudtiteln. Med ändring av
vad regeringen föreslagit i prop. 1991/92:100 skall från och med
budgetåret 1992/93 merkostnader för löner som faller på anslag inom det
militära försvaret belasta det under sjunde huvudtiteln uppförda förslags-
anslaget för täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. Som
en följd bör det under anslaget anslås ytterligare 300 milj.kr. för det nya
ändamålet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under sjunde huvudtitelns förslagsanslag Täckning av merkostna-
der för löner och pensioner m.m. anvisa 300 000 000 kr. utöver vad
som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil 8.

7 Övriga frågor

7.1 Personalkonsekvenser vid strukturförändringar

De strukturförändringar som för närvarande genomförs inom statsförvalt-
ningen kommer att leda till övertalighet. Det som är det mest avgörande
för om människor kan finna och behålla arbeten är hur väl den ekono-
miska politiken i stort lyckas. Det centrala är att tillväxten i den svenska
ekonomin kan återvinnas. Det kommer emellertid att ta tid innan omlägg-
ningen av den ekonomiska politiken ger resultat. När den svenska
ekonomin har återfått sin styrka och tillväxt får detta effekt även på
efterfrågan av arbetskraft. Detta gagnar inte bara de statligt anställda
som hotas av övertalighet utan också alla andra löntagare.

Det statliga trygghetssystemet

För de statligt anställda gäller ett trygghetssystem i samband med
övertalighet som anses vara det mest utbyggda trygghetssystemet på
arbetsmarknaden. Betydande resurser har avsatts för att övertalighet skall
kunna lösas i de enskilda fållen. Hur många av de övertaliga som
verkligen blir arbetslösa beror - förutom på utvecklingen av den svenska
ekonomin - bl.a. på hur väl detta system fungerar. Målet för det statliga
trygghetssystemet är att så långt som möjligt undvika att någon
statsanställd skall behöva bli arbetslös till följd av arbetsbrist. Trygg-
hetsavtalet är mycket flexibelt och medger stor individuell anpassning.

Det statliga trygghetsavtalet innebär bl.a. att uppsagda arbetstagare har

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

6 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

en dubblerad uppsägningstid i förhållande till lagen om anställningsskydd
(LAS) eller kollektivavtal - alltså i många fall upp till ett helt år. Vissa
arbetstagare har möjlighet att avgå med pension i förtid. Parterna på den
statliga arbetsmarknaden har också avsatt medel till en partsgemensam
tiygghetsstiftelse som bl.a. har till uppgift att hjälpa uppsagda med
personligt stöd. Syftet är att skapa förutsättningar för ett nytt arbete
genom att t. ex. ge bidrag till utbildningsinsatser eller för att starta ett
eget företag. Om arbetstagaren trots olika insatser blir arbetslös efter
uppsägningstidens utgång kompletterar stiftelsen de åtgärder som finns
enligt arbetslöshetsförsäkringen genom att bl.a. betala ersättning utöver
arbetslöshetskassans. Ersättningen utgör ett belopp som tillsammans med
ersättningen från arbetslöshetskassan motsvarar 85 procent av den
tidigare månadslönen.

Kostnaderna för den dubbla uppsägningstiden och pensionskostnaderna
betalas över statsbudgeten. Jag är inte beredd att föreslå några ytterligare
finansiella insatser över statsbudgeten för de statsanställda. Trygghetsav-
talet - och därigenom omfattningen av trygghetssystemet - disponeras av
de centrala parterna. Det ankommer därför på dem att bedöma om
ytterligare resurser anses nödvändiga, t. ex. genom att parterna i
kommande avtalsrörelse träffar avtal om avsättning av ytterligare medel
till trygghetsstiftelsen.

Bedömning av personalkonsekvenserna

Inom regeringskansliet har bedömningar gjorts av personalkonsekvenser-
na av de strukturförändringar som pågår inom statsförvaltningen.
Strukturförändringarna är en följd av bl.a. det program för minskning av
den statliga administrationen som presenterades i kompletteringsproposi-
tionen 1991 och som riksdagen tidigare har beslutat om. De åtgärder av
strukturell art som redovisades i programmet har nu böljat genomföras
på myndigheterna. Efter den treårsperiod som programmet omfattar
beräknas en årlig nettobesparing på statsbudgeten ha uppnåtts om ca
2 miljarder kronor. I bedömningarna ligger också konsekvenserna av
bl.a. riksdagens beslut till följd av tillväxtpropositionen (prop.
1990/91:87), förslagen i budgetpropositionen 1992 och förslagen i den
försvarspolitiska propositionen (prop. 1991/92:102).

Bedömningarna som avser våren 1992 och de närmaste tre budgetåren
är dock mycket grova. Alltför många osäkra faktorer finns för att mera
exakta uppgifter nu skall kunna redovisas. Bl.a. pågår utredningar inom
flera områden där personalkonsekvenserna inte är möjliga att förutse.
Enligt vad jag har inhämtat från trygghetsstiftelsen var 9 505 personer
registrerade där som uppsagda den 28 februari 1992. Antalet arbetslösa
med avgångsersättning uppgick samtidigt till ca 100 personer.

Staten hade ca 380 000 anställda den 1 september 1991. Under åren
1992-1994 beräknas överslagsmässigt ca 19 000 statsanställda komma att
avgå med ålderspension. Detta antal kan komma att öka bl.a. till följd av
att arbetstagare kan avgå tidigare med pension eller pensionsersättning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

motsvarande pension enligt öveigångsbestämmelser i pensionsavtalet och
bestämmelser i trygghetsavtalet.

Enligt de bedömningar som redovisas i det följande riskerar mellan
24 000 och 25 000 personer att bli övertaliga under våren 1992 och de
tre närmaste budgetåren. Hur många av dem som verkligen blir
arbetslösa går för närvarande inte att närmare bedöma. Ansvaret för att
genomföra strukturförändringar vilar på myndigheterna och ledningarna
för myndigheterna. Enligt det statliga trygghetssystemet har arbetsgivaren
ett betydande ansvar. Det förutsätts att arbetsgivaren arbetar effektivt
med trygghetsåtgärderna och därvid använder trygghetssystemets
möjligheter och resurser så att arbetslöshet så långt som möjligt undviks.

Inom justitiedepartementets område genomfördes inom kriminalvården
en ny regional organisation den 1 januari 1991 med ett minskat antal
regioner och en reducering av antalet anställda på kriminalvårdsstyrelsen
från 348 till 230 personer. Enligt kompletteringspropositionen 1991 skall
ytterligare rationaliseringar på 10 milj.kr. göras under budgetåren
1991/92-1993/94. Därmed riskerar ytterligare 35-40 anställda på
kriminalvårdsstyrelsen att bli uppsagda.

Kriminalvårdsverket skall också enligt 1991 års budgetproposition spara
totalt omkring 150 milj.kr. budgetåren 1991/92 - 1995/96, varav

28,3 milj.kr. budgetåret 1992/93. Detta innebär en indragning av
omkring 600 tjänster. Två tredjedelar av de medel som frigörs genom
rationaliseringen får användas för effektivitetsfrämjande åtgärder inom
kriminalvården.

Domstolsutredningen, med uppgift att överväga domstolarnas uppgifter
och arbetssätt har redovisat sitt betänkande (SOU 1991:106). Utred-
ningens förslag får betydande personalkonsekvenser. Frågor om
domstolsväsendets organisation övervägs inom departementet liksom
specialdomstolamas roll i framtiden.

Inom polisväsendet pågår en relativt omfattande översyn av uppgifter
och organisation. Bl.a. införs en ny regional ledningsoiganisation från
den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:52, JuU9, rskr. 124). Redan den 1 april
1992 överförs ansvaret för säkerhetskontroll på flygplats från polisen till
luftfartsverket (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 71). I samband därmed sker
en övergång till avgiftsfinansiering av kontrollverksamheten.

Totalt har beräknats att ca 110 milj.kr. kan sparas genom olika former
av rationaliseringar inom ramen för den nämnda organisationsöversynen
inom polisen (prop. 1990/91:150 bil. II:12s. 112). Besparingarna tas ut
successivt under en treårsperiod (prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 74).
Personalkonsekvenserna går för närvarande inte att bedöma. Risk för
övertalighet kan emellertid komma att uppstå.

Inom utrikesförvaltningen kommer uppsägningar till följd av nedlägg-
ningar vid utlandsmyndigheterna främst att gälla lokalanställda. För övrig
personal anställd av UD beräknas övertalighetsproblemen kunna lösas
genom naturlig avgång. Nedskärningarna inom svenska institutet beräknas
inte heller leda till övertalighet.

Enligt budgetpropositionen skall kommerskollegium renodlas som
handelspolitisk myndighet. Bl.a. skall möjligheterna att föra över

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

kommerskollegiums näringsrättsliga verksamhet till andra myndigheter Prop. 1991/92:150
undersökas. Innan pågående översynsarbeten är slutförda är det inte Bilaga 1:5
möjligt att bedöma personalkonsekvenserna. En eventuell risk för
uppsägningar uppstår tidigast budgetåret 1993/94.

Inom området för det internationella utvecklingssamarbetet bildades den
nya myndigheten för näringslivsutveckling, SWEDECORP, den 1 juli
1991 genom samordning av verksamheterna vid SWEDFUND, IMPOD
och delar av SIDA:s industribyrå. Sju tjänstemän sades upp i samband
med bildandet och dessa ingår under uppsägningstiden i en särskild
awecklingsorganisation. En översyn har nyligen inletts av
SWEDECORPis och Swedfund International AB:s associationsformer.

Inom det internationella utvecklingssamarbetet behövs också per-
sonal förstärkningar.

Verksamheten inom beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt
samarbete (BITS) har under senare år ökat kraftigt och blivit allt mer
diversifierad. Inte minst gäller detta insatserna i Central- och Östeuropa.
För att klara detta föreslås i årets budgetproposition (s. 207) att BITS får
medel (motsvarande ca fyra tjänster) för att förstärka sin organisation.

Inom försvarsdepartementets område föreslås i den försvarspolitiska
propositionen (prop. 1991/92:102) att krigsorganisationen skall minskas.
Konsekvenserna av en minskad krigsorganisation innebär att färre
värnpliktiga än nu behöver grundutbildas. Detta leder till att en rad
fredsförband kan läggas ned och att försvaret i fredstid behöver färre
anställda. Personalstyrkan behöver minskas med drygt 1 500 yrkes-
officerare och över 4 500 civilanställda före år 1995.

Följande bedömningar görs inom socialdepartementets område.

I budgetpropositionen 1992 redovisas läget i det treåriga administrativa
besparingsprogrammet. En samlad besparingseffekt på 420 milj.kr.
beräknas under treårsperioden. Åtgärderna motsvarar en personalminsk-
ning på bortåt 2 000 personer.

Budgetåret 1992/93 intensifieras förnyelsearbetet inom socialförsäk-
ringsadministrationen. Den budgetmässiga besparingen beräknas till
200 milj.kr. och nästan lika mycket för 1993/94. Departementet bedömer
att en stor del av minskningen kan ske genom naturlig avgång, men det
är också ofrånkomligt med uppsägningar. När och i vilken omfattning är
svårt att ange. Respektive myndighet har ansvar för att det sker i den takt
som behövs.

Försäkringskassornas anslag minskas med 200 milj .kr. för budgetåret
1992/93, vilket motsvarar ca 900 personer. Kassornas bedömningar pekar
mot att antalet uppsägningar dock blir lägre till följd av en viss s.k.
naturlig avgång.

Enligt tidigare beräkningar skall riksförsäkringsverkets anslag minskas
med 22 milj.kr. för perioden 1991/92 - 1993/94, motsvarande 80-90
årsarbeten. Andra beräkningar tyder på 120. I budgetpropositionen 1992
preciseras sparmål för budgetåret 1992/93 till 4,8 milj.kr. och för
1993/94 till 7,9 milj.kr.

Socialstyrelsen har varit och är föremål för omfattande förändring i
organisation och uppgifter. I kompletteringspropositionen angavs en

besparing av 22 milj.kr. under perioden 1991/92 - 1993/94. Knappt ett
hundratal har hittills blivit uppsagda. Förändringarna innebär bl.a.
decentralisering, och att uppgifter övertas av ett Folkhälsoinstitut, som
inrättats den 1 juli 1992 med ca 60 anställda (prop. 1991/92:25).

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) hade ca 430 anställda i
november 1991. SBL har i februari 1992 överlämnat rapporten Bolagise-
ring av vaccinproduktion och försäljning, vari bl.a. föreslås att SBL:s
vaccinproduktion blir utskild från övrig verksamhet och överförd till ett
separat aktiebolag den 1 januari 1993 med ca 90 anställda. Utredningen
(S 1991:15) om ett nationellt smittskyddsinstitut har den 23 mars 1992
överlämnat betänkandet (SOU 1992:29) Smittskyddsinstitutet - ny
organisation för Sveriges nationella smittskyddsfunktioner. I betänkandet
föreslås bl.a. att ett nationellt smittskyddsinstitut som skall vara
samlokaliserat med karolinska institutet (Kl) skall inrättas den 1 januari
1993. Smittskyddsinstitutets personal beräknas till 179 tjänster varav 18
vid Kl med placering vid smittskyddsinstitutet. Ärendet prövas inom
regeringskansliet.

Rättsmedicinalverket (RMV) inrättades den 1 juli 1991 för de
verksamheter som statens rättsläkarstationer och statens rättskemiska
laboratorium dittills svarat för (prop. 1990/91:93, SoU16, rskr. 328).
Socialstyrelsens uppgift som chefsmyndighet för dessa enheter upphörde
därvid. Vidare tog RMV den 1 oktober 1991 över ansvaret för den
rättspsykiatriska undersökningsverksamheten från socialstyrelsen. De
rättspsykiatriska stationerna och klinikerna blev då avdelningar inom
RMV (prop. 1990/91:120, SoU13, rskr. 329). Sammanlagt berördes ca
500 personer av dessa förändringar. Genomförandet beräknas spara ca
20 milj.kr. under treårsperioden t.o.m. den 30 juni 1994. De rättspsy-
kiatriska stationerna i Umeå och Linköping upphörde som statliga enheter
fr.o.m. den 1 januari 1992. Personalen är fr.o.m. denna tidpunkt anställd
hos landstinget. Enligt regeringens beslut den 31 oktober 1991 uppdrogs
åt RMV att avveckla den rättsspsykiatriska avdelningen i Lund före
utgången av mars månad 1992. Avdelningen har också lagts ned enligt
beslutet och ca 60 personer har sagts upp, varav ca 30 har fått annat
arbete.

Inom kommunikationsdepartementets område har regeringen aviserat
strukturförändringar av bl.a. verksamheter som berör olika myndigheter.
Regeringen kommer senare att återkomma med närmare förslag om
dessa förändringar. Inom vägverket pågår en omorganisation enligt
riktlinjerna i tidigare riksdagsbeslut. Vidare pågår omorganisationer och
rationaliseringar inom posten, televerket och statens järnvägar (SJ), som
dessa affärsverk själva beslutar om. Det pågår också vissa rationalise-
ringar inom andra verk inom kommunikationsdepartementets område.

Sammantaget är det för närvarande svårt att bedöma personalkonsek-
venserna av pågående och aviserade förändringar inom kom-
munikationsdepartementets område under den kommande treårsperioden.
En översiktlig bedömning som verken själva genomfört, visar dock att
neddragningar av antalet sysselsättningstillfällen kan vara i stor-
leksordningen 12-13 000 under treårsperioden. Denna bedömning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

omfattar främst posten, televerket, SJ, luftfartsverket, banverket,
trafiksäkerhetsverket (TSV) och vägverket. Huvuddelen av neddrag-
ningarna har dock aviserats av de stora affärsverken. Ambitionen från
verkens sida är dock att i första hand klara neddragningarna genom
naturlig avgång, utbildningsinsatser m.m. Omfattningen av övertaligheten
under treårsperioden är alltså för närvarande svårbedömbar inom
kommunikationsdepartementets område.

Följande bedömningar har gjorts inom finansdepartementets område.

Det har tidigare beräknats att administrationskostnaderna inom
riksskatteverkets verksamhetsområde kan minskas med ca 70 milj.kr.
under budgetåren 1991/92 - 1993/94. I årets budgetproposition föreslås
att grovt räknat hälften av besparingarna tas budgetåret 1992/93. Det
uttalas vidare att resterande belopp beräknas kunna sparas budgetåret
1993/94. Besparingarna motsvarar ca 140 årsarbetskrafter.

Av budgetpropositionen framgår vidare att tullverket skall uppfylla det
tidigare fastställda besparingskravet på 300 milj.kr. under en femårspe-
riod för tulldatasystemets finansiering. Det innebär anslagsminskningar
på regional och lokal nivå inom tullverket med 19,2 milj.kr. för
budgetåret 1992/93 och 24,5 milj.kr. för budgetåret 1993/94. Anslags-
minskningarna motsvarar totalt ca 160 årsarbetskrafter under de nämnda
budgetåren. Härutöver tillkommer ytterligare personalbesparingar på
central nivå om 100 årsarbetskrafter under femårsperioden.

Länsbostadsnämndernas låneförvaltning avvecklas under en övergångs-
period fram till den 1 juli 1993. Avvecklingen berör 230 helårstjänster.
Ca 60 personer kommer att sägas upp per den 30 juni 1993 och ca 170
per den 31 december 1993.

Det finns inget underlag för att bedöma eventuella personalkonsek-
venser till följd av den beslutade ombildningen av byggnadsstyrelsen. Det
utredningsförslag som finns om viss minskning av administrativa
funktioner vid finansinspektionen bedöms inte leda till uppsägningar.
Statens institut för personalutveckling (SIPU) läggs ned den 1 juli 1992.
SIPU har ca 140 anställda.

Den statliga arbetsgivarfunktionen utreds liksom stödet till de statliga
myndigheterna. Berörda myndigheter är bl.a. statens arbetsgivarverk,
statskontoret, delar av kammarkollegiet och statens löne- och pen-
sionsverk. Förslag beträffande den statliga arbetsgivarorganisationens
omfattning, organisation, styrning och finansiering beräknas kunna
föreläggas höstriksdagen 1992 och förslag beträffande stöd till myn-
digheterna i 1993 års budgetproposition. Omfattningen av förändringarna
och deras eventuella konsekvenser är inte möjliga att bedöma för
närvarande.

Statens statistikproduktion utreds för närvarande. Vilka konsekvenser
utredningen leder till kan inte bedömas. En besparing på ca 40 milj.kr.
skall enligt tidigare riksdagsbeslut göras tidigast budgetåret 1993/94. En
risk för uppsägning bedöms till följd härav uppstå för högst 80 ar-
betstagare.

Strukturförändringarna inom utbildningsdepartementets område gäller
främst universtitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som kommer att läggas

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

ned den 1 juli 1992. Samtidigt inrättas emellertid en ny servicemyndighet Prop. 1991/92:150
för högskolan och en överklagandenämnd. En särskild organisationskom- Bilaga 1:5
mitte har bl.a. till uppgift att anställa personal i de nya myndigheterna.
Detta är en av anledningarna till att det inte går att bedöma hur många
på UHÄ som kommer att bli uppsagda.

De olika strukturförändringar som pågår inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde har betydande personalkonsekvenser.

Riksdagens beslut om en ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146,
JoU25, rskr. 325) innebar en avreglering av de interna marknadsregle-
ringarna på livsmedelsområdet. I samband med avvecklingen av
regleringen och omställningen av jordbruket tog det nya jordbruksverket
över vissa uppgifter från de s.k. regleringsföreningarna. Efter omställ-
ningsperioden bortfaller flera arbetsuppgifter vid jordbruksverket. I takt
med att arbetsuppgifterna försvinner måste personalstyrkan minskas.
Totalt berörs ca 30 personer som har anställts för dessa upgpifter.
Personalminskningen sker först efter budgetåret 1993/94.

I budgetpropositionen 1992 räknas anslaget till Sveriges lant-
bruksuniversitet (SLU) ned med 30 milj.kr. Det ankommer på SLU att
själv besluta om hur besparingarna skall göras. Preliminära bedömningar
vid SLU tyder på att ca 70-100 personer omfattas av personalminsk-
ningarna under budgetåren 1992/93 och 1993/94.

Skogsvårdsavgiften avskaffas den 1 juli 1992. Härigenom kommer de
olika bidrag och verksamheter som finansieras med avgiften att
successivt avvecklas till den 1 juli 1994. Fr.o.m. budgetåret 1992/93
upphör möjligheterna att lämna bidrag till skogsfröplantager, skogsvägar
och skogsbrukarnas trygghetsförsäkring och anslaget till den översiktliga
skogsinventeringen reduceras. Åtgärderna beräknas leda till stora
personalminskningar i skogsvårdsorganisationen. Totalt beräknas
personalminskningen omfatta ca 530 personer under de kommande tre
budgetåren. Ull ovanstående neddragningar tillkommer personalminsk-
ningar till följd av att den senaste fastighetstaxeringen slutförs. Dessa
uppskattas till ca 120 personer under budgetåret 1992/93.

Personalkonsekvenserna till följd av att jordförvärvslagstiftningen
ändras redovisas under civildepartementet.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område kommer enligt budget-
propositionen 1992 strukturella förändringar och administrativa rationali-
seringar att genomföras på arbetsmarknadsstyrelsen och på länsarbets-
nämnderna. Besparingarna på personalsidan uppgår till 18 årsarbetare
budgetåret 1991/92, 36 för 1992/93 och 74 för 1993/94, dvs. totalt 128.
Uppsägningar kan bli aktuella.

Besparingskraven på arbetsmarknadsinstituten och på arbetar-
skyddsverket bedöms inte leda till uppsägningar.

Besparingarna på arbetslivscentrum innebär att organisationen minskar
från 90 till 35 tjänster. Uppsägningar kommer att ske.

En översyn kommer att initieras av bl.a. kultursektorns myn-
dighetsstruktur inom kulturdepartementets område.

Det treåriga sparprogrammet enligt 1991 års kompletteringsproposition
innebär för kulturmyndighetema en minskning av administrations-

kostnaderna med 2 milj .kr. för nästa budgetår och 7 milj .kr. för
budgetåret 1993/94. Enligt uppgift från myndigheterna beräknas
personalminskningarna på grund av dessa besparingar uppgå till fem
personer budgetåret 1992/93 och till 14 personer budgetåret 1993/94.

Vid ingången av budgetåret 1991/92 fanns ca 3 100 personer anställda
hos statens invandrarverk (SIV). Närmare 70 % av dessa arbetade inom
förläggningsorganisationen.

De avgörande faktorerna för SIV:s personalbehov är antalet asylsö-
kande utlänningar och den tid dessa måste vistas på förläggning.

För närvarande har SIV den största beläggningen i förläggningarna
någonsin. En avveckling till en form av normalläge bedöms inte kunna
vara genomförd förrän till budgetåret 1994/95. Som en följd härav ökar
SIV under våren 1992 antalet anställda i förläggningsorganisationen med
uppemot 400 personer. Kan en tvåårig avtrappning av förläggningskapa-
citeten därefter genomföras, skulle det kunna innebära en personalminsk-
ning med 700 personer för vart och ett av budgetåren 1992/93 och
1993/94.

En utredning har tillsatts för att se över det nuvarande systemet för
mottagande av asylsökande och flyktingar. Utredaren (dir. 1992:25) skall
bl.a. föreslå förändringar för att skapa ökad flexibilitet och större
valfrihet vad gäller asylsökandes boende. Därvid skall också undersökas
hur frivilligorganisationer, privata entreprenörer och kommuner kan få
en ökad roll för att permanent driva förläggningar och andra former av
boende och verksamhet för asylsökande. Detta utredningsarbete kan på
sikt leda till personalminskningar inom SIV.

När SIV övertar utredningsansvaret i asylärenden från polisen den 1
juli 1992 behöver organisationen utökas.

Utlänningsnämnden beräknas till budgetåret 1993/94 ha arbetat av de
ärendebalanser man övertog från regeringen när myndigheten inrättades
den 1 januari 1992. Därigenom skulle man kunna reducera personalen
med ca 40 anställda.

Inom näringsdepartementets område sker bl.a. följande förändringar.

Den pågående omställningen av näringspolitiken innebär att politiken
inriktas på att skapa generellt goda förutsättningar för företagsamheten
i Sverige samt att branschinriktade statliga insatser upphör och statligt
företagsägande avvecklas. Privatisering, avreglering, konkur-
rensbefrämjande åtgärder, stöd till forskning och utveckling för näringsli-
vet, internationalisering är nya nyckelbegrepp i näringspolitiken.
Verksamhetsområden som berörs är bl.a. mineralprospektering,
verkstadsteknik, teko, trävarubranschen. Organisatoriskt påverkas
myndigheter med ansvar på dessa områden, myndigheter med ansvar för
konkurrensövervakningen samt affärsverk och bolag med statligt ägande
som berörs av privatiseringsprogrammet.

Nämnden för statens gruvegendom, NSG, kommer under våren 1992
att få i uppdrag att avveckla sin verksamhet per den 30 juni 1993. NSG
har 13 anställda, vilka samtliga kommer att sägas upp till detta datum.

Statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och statens
eneigiverk avvecklades och närings- och teknikutvecklingsverket,

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

NUTEK, inrättades den 1 juli 1991. Totalt minskas personalresursen från Prop. 1991/92:150
ca 670 till ca 430 årsarbetskrafter. Anpassningen av personalresursen på Bilaga 1:5
grund av denna omorganisation beräknas fortsätta under budgetåret
1992/93. I årets budgetproposition aviserades en minskning av NUTEKs
lönemedel med 3 milj.kr. NUTEK beräknar att ca 33 tjänster berörs
utöver tidigare reduktion. Detta är en konsekvens av att bl.a. selektivt
bransch- och företagsstöd som administreras av NUTEK föreslås minska
i omfattning.

På konkurrensområdet föreslås näringsfrihetsombudsmannen med 34
tjänster och statens pris- och konkurrensverk med 151 tjänster upphöra.
I stället bildas en ny konkurrensmyndighet med ca 125 tjänster den 1 juli
1992. En oiganisationskommitté arbetar för närvarande med personal-
resursfrågorna. Ca 60 anställda kommer i detta sammanhang att sägas
upp under våren 1992.

Verkstadstekniska delegationens verksamhet skall enligt förslag i prop.
1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken avslutas från
och med budgetåret 1992/93, vilket är ett år tidigare än den ursprungliga
planen. Delegationen har fyra tjänster.

På näringsdepartementets område har en proposition (1991/92:134) om
riktlinjer för överföringen av verksamheten vid domänverket till
aktiebolagsform nyligen avlämnats till riksdagen. Anställningsvillkoren
kan förändras för personal som är anställd i myndigheter, affärsverk och
bolag som är helt eller delvis statligt ägda och som omfattas av privatise-
ringsprogrammet. Däremot innebär inte bolagsbildning eller privatisering
i sig att personalens storlek påverkas.

Inom civildepartementets område sker förändringar inom bl.a. följande
områden.

I budgetpropositionen 1992 föreslås besparingar på sammanlagt

62 milj.kr. för budgetåret 1992/93 inom länsstyrelseområdet.

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) med 17 anställda läggs ned
den 1 juli 1992.

När den nuvarande priskontorsverksamheten upphör beräknas 10
personer bli övertaliga.

Av de ca 35 personer på länsstyrelserna som riskerar att bli övertaliga
inom polisens regionala ledningsorganisation beräknas huvuddelen få
fortsatt anställning inom polisorganisationen. Administrativa besparingar
under budgetåret 1992/93 bedöms leda till en övertalighet på ca 50
personer.

För budgetåret 1992/93 föreslås besparingar om 20 milj.kr. till följd
av den förändrade jordförvärvslagstiftningen. Förändringen innebär att
ett avsevärt mindre antal jordförvärvsärenden kommer att behöva prövas
av länsstyrelserna. Personalkonsekvenserna vid de enskilda länsstyrel-
serna är inte kända. Besparingen beräknas dock motsvara kostnaderna för
ca 40 tjänster.

I kompletteringspropositionen 1991 föreslogs besparingar på ytterligare
ca 22 milj.kr. för budgetåret 1993/94 på länsstyrelseområdet. Detta kan
schablonmässigt beräknas innebära personalminskningar på sammanlagt
50-75 personer. När registreringen av handelsbolag m.m. successivt

upphör vid länsstyrelserna under budgetåren 1993/94 - 1994/95 (prop.
1991/92:51) beräknas detta leda till risk för övertalighet för 25 personer
per budgetår.

Konsumentverket ses över bl.a. vad gäller uppgifter och myn-
dighetsstruktur. Denna översyn får troligen inte personalkonsekvenser
förrän under budgetåret 1994/95. Minskningen kan idag inte preciseras.
Allmänna reklamationsnämnden ses över samtidigt som konsumentverket.

Inom miljö- och naturresursdepartementets verksamhetsområde är
personalminskningarna begränsade.

Nedläggningen av kämbränslenämnden (prop. 1991/92:99) innebär en
eventuell uppsägning av enstaka personer.

Besparingar om 10 milj.kr. på statens naturvårdsverk beräknas kunna
klaras bl.a. genom indragning av projektmedel och naturlig avgång.
Uppsägningar är därför i nuläget inte aktuella. Miljölagstiftningen är
föremål för översyn. Effekter av resultatet av utredningens förslag kan
inte förväntas förrän efter år 1995.

Fastighetsdatareformen skall vara genomförd år 1995. De extra
resurser som har avsatts för genomförandet av reformen avvecklas
successivt enligt följande. För närvarande arbetar ca 40 personer inom
lantmäteriverket i Gävle med fastighetsdatareformen. Personalminsk-
ningar kommer att genomföras successivt under perioden 1993/94 -
1996/97. Vissa av de anställda kan komma att bli uppsagda. Vid
centralnämnden för fastighetsdata berörs 36 personer som arbetar med
reformen.

7.2 Den särskilda vinstskatten och investeringsskatten på
byggnadsarbeten

I samband med att riksdagen behandlade prop. 1988/89:132 om särskild
vinstskatt, m.m. gav riksdagen regeringen till känna vad skatteutskottet
anfört med anledning av en motion om viss användning av intäkterna av
vinstskatten (1988/89:SkU33, rskr. 304). Skatteutskottet hade anfört att
det kunde finnas skäl till att någon del av de medel som den särskilda
vinstskatten inbringade skulle användas för utbildning av kortutbildade
vuxna. I vilken omfattning och hur detta skulle ske borde dock prövas i
samband med nästkommande års budget.

Investeringsskatten på oprioriterade byggnadsarbeten infördes våren
1989 och upphörde vid utgången av juni år 1991. Riksdagen uttalade att
det borde övervägas om inte intäkterna från skatten senare kunde
återföras till de regioner som berördes av skatten och att det borde
ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen i frågan
(1988/89:FiU36, rskr. 329 och 1989/90:SkU27, rskr. 207).

Vid riksdagsbehandlingen av investeringsskatten under våren 1991 togs
frågan om att "återföra" skatten upp på nytt bl.a. i en motion
(1990/91:Sk434). Motionen avslogs med hänvisning till det åtgärdsprog-
ram som tagits fram för Storstockholmsområdet (1990/91:FiU30, rskr.
386).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Både vinstskatten och investeringsskatten var utformade som allmänna Prop. 1991/92:150
skatter. Intäkterna av skatterna flyter in bland övriga allmänna skat- Bilaga 1:5
teintäkter. Det innebär att det vid den ordinarie budgetregleringen prövas
till vilka syften som medlen skall användas.

Riksdagsskrivelserna 1988/89:304, 1988/89:329 och 1989/90:207 får
härmed anses slutbehandlade.

7.3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

1. personalkonsekvenser vid strukturförändringar, (avsnitt 7.1),

2. den särskilda vinstskatten och investeringsskatten på byggnadsar-

beten, (avsnitt 7.2).

Utredningens sammanfattning av betänkandet
Konkurrensneutral energibeskattning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

Bakgrund och direktiv

I juni 1990 beslöt regeringen att en särskild utredare skulle få i uppdrag
att se över frågan om energibeskattningen av industrin och växthus-
näringen, speciellt nedsättningsreglema. Bakgrunden till uppdraget var
framförallt strävan att etablera rimliga konkurrensvillkor för svensk
industri, samt att nuvarande nedsättningsregler riskerar att komma i
konflikt med Sveriges handelspolitiska åtaganden i gällande frihandelsav-
tal liksom i framtida avtal med EG. De senaste årens omfattande
förändringar i den svenska energibeskattningen motiverar också en
översyn.

I enlighet med direktiven ska utredningen pröva om, det med hänsyn
till framför allt industrins internationella konkurrensförutsättningar, kan
anses motiverat att ha kvar någon form av nedsättningsregler. Förslagen
bör utformas mot konkurrensneutralitet och icke-diskriminering och vara
förenliga med våra handelspolitiska förpliktelser och de regelsystem som
gäller inom GATT, EFTA och EG. Vidare bör förslagen utformas så att
de stimulerar till energihushållning och minskade utsläpp av miljöskadliga
ämnen och så att reglerna blir administrativt mer lätthanterliga.

Sedan utredningen påbörjade sitt arbete har dock förutsättningarna
kraftigt förändrats. Sverige har ansökt om medlemskap i EG, samtidigt
som EG-diskussionen bidragit till ökad förståelse för att även vissa för
konkurrenskraften centrala skatter måste anpassas till nivån i konkurrent-
länderna, om inte den ekonomiska aktiviteten ska förskjutas från Sverige
till andra länder. Vidare har en trepartiuppgörelse träffats om den
framtida energipolitiken, vilken bl a innebär att kämkraftsawecklingen
skjutits på framtiden. Den långsamma ekonomiska tillväxten och
produktivitetsfrågorna har allt mer hamnat i fokus för det politiska
intresset liksom kostnadskrisen i industrin.

Förslag

Huvudförslaget från utredningen är att

* Gällande nedsättningsregler för industrin och växthusnäringen tas
bort.

* Ett system med särskilda energi- och koldioxidskatter införs för
industri (SNI 2 och 3) och växthusnäring.

* Energi- och koldioxidskattema för industri och växthusnäring
anpassas till EG:s punktbeskattning och framtida energi- och
miljöbeskattning.

Vidare föreslås att energivaror som utgör råvaror i processer ej heller
fortsättningsvis beskattas.

Utredningen föreslår också, för att undvika snedvridningar i värme-
produktionen, en nedsättning av skatten på ingående bränsle i fjärrvärme-
produktionen beräknad utifrån dels den värme som levereras till industri

och växthusnäring, dels de skattesatser som ska gälla för industri och
växthusnäring. Skatten på bränslen för drift av motorfordon berörs inte
av utredningens förslag.

Reformen innebär att skattesatserna differentieras mellan växthusnäring
och industri å ena sidan och övriga energiförbrukare å den andra. Som
alternativ har utredningen undersökt förutsättningarna för att göra vissa
delar av energiskatterna avlyftbara (analogt med ingående mervärdeskatt)
inom ramen för mervärdeskattesystemet enligt den modell som tillämpas
i Danmark.

Utredningen pekar även på möjligheterna att inordna hela jordbrukssek-
torn (SNI 1) i området för särskild energi- och koldioxidbeskattning.

Utredningen föreslår vidare att lämpligaste teknik för att skilja mellan
eldningsolja och dieselolja (färgning eller annan märkning) utreds i
särskild ordning.

Reformen medför ett skattebortfall på ca 4 miljarder kronor brutto
som, om det finansieras inom energiområdet, lämpligen finansieras
genom en likformig höjning av den allmänna skatten på elenergi och (i
första hand) eldningsolja som förbrukas utanför industri och växthusnä-
ring. Detta skulle innebära ca 4,5 öre/kWh i elskattehöjning respektive
300 kr/m³ i oljeskattehöjning. En sådan finansiering skulle inte medföra
förändrade relativpriser mellan el och olja och alltså inte leda till några
större snedvridningar.

Energibeskattningens karaktär och syfte

Sverige har, vid en internationell jämförelse, en exceptionellt hög
beskattning av energivaror. Traditionellt har energibeskattningen främst
haft ett fiskalt syfte. De framförda motiven kan ha skiftat, men höjningar
av energiskatterna har nästan alltid genomförts i samband med behov av
statsbudgetförstärkningar, samtidigt som allokeringseffektema i form av
snedvridningar av industristrukturen motverkats genom nedsättningsregler
för de mest energikostnadskänsliga företagen. Den på våra komparativa
fördelar uppbyggda svenska exportindustrin är mycket energiintensiv och
konkurrerar på marknader med hög priskänslighet, varför de samhälls-
ekonomiska kostnaderna för en generell energibeskattning av industrin är
höga. Den tunga industrin är också lokaliserad till regioner med ensidig
näringsstruktur och relativt hög arbetslöshet, vilket ytterligare accentuerar
dess sårbarhet.

De energi- och miljöpolitiska motiven för en särskild beskattning av
energi har emellertid successivt ökat i styrka. När mervärdebeskattningen
utökades till att omfatta även energivaror bibehölls i stor utsträckning
punktbeskattningen av energi, i form av s.k. allmänna energiskatter,
visserligen av fiskala skäl, men därefter infördes miljörelaterade pålagor
1991 i form av koldioxidskatt och svavelskatt. Vidare finns en lag om
införande av avgifter på utsläpp av kväveoxider från och med 1992.

Den nuvarande svenska koldioxidskatten, som i sin tillämpning
jämställs med den allmänna energiskatten, är i huvudsak att betrakta som
en fiskal skatt. I samband med införandet av koldioxidskatten 1991

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

halverades de tidigare allmänna energiskattesatsema på olika bränslen.
Trots detta innebar den beslutade skatten på koldioxid, 25 öre/kg
koldioxid, en ökning av skattebelastningen för alla importerade bränslen.
Särskilt ökade skattebelastningen för kol, gasol och naturgas.

Avdrags- och nedsättningsbestämmelser

Eftersom energimarknaderna är svåra att avgränsa från andra råvaru-
marknader, och olika delmarknader är starkt inbördes beroende, med
stora substitutionsmöjligheter mellan olika eneigivaror och mellan energi
och andra råvaror, är det inte överraskande att stora bieffekter uppstår
och ökar i styrka allt eftersom energibeskattningen skärps. De mycket
höga punktskatterna på eneigi i Sverige har reducerats via ett antal olika
bestämmelser, för att förhindra att svenska producenter i alltför hög grad
skulle missgynnas i jämförelse med sina utländska konkurrenter. Dessa
nedsättningsregler har mildrat energiskattebelastningen för de mest
energiintensiva företagen.

För att motverka olika icke avsedda eller icke önskvärda effekter har
således olika regler införts. Till detta har också kommit de skiftande och
delvis oklara avvägningarna mellan miljö-, eneigi- och budgetpolitik.
Sammantaget finns ett komplext och svåröverskådligt system av
undantags- och modifieringsregler som komplement till den allt högre
generella beskattningen. Enligt huvudreglerna rörande nedsättning och
avdrag för industri och växthusnäring gäller följande:

* Avdrag får göras för energivaror som förbrukats eller sålts för
förbrukning för annat ändamål än energialstring.

* Vid beräkning av nedsättning av eneigiskatt för industriell tillverk-
ning begränsas energi- och koldioxidskatten, efter ansökan hos
regeringen, för närvarande till 1,7 % av de tillverkade produkternas
försäljningsvärde fritt fabrik. En stor del av skatten på olja ingår
dock ej i nedsättningsunderlaget.

* Vid beräkning av nedsättning av energiskatt för uppvärmning inom
växthusnäringen begränsas energiskatten till 15 % av den nominella
skattenivån.

Nedsättningen av energibeskattningen till 1,7 % av omsättningen kan
tolkas som att de företag som faller under nedsättningsreglerna egentligen
ej betalar en energiskatt utan en extra bolagsskatt baserad på en viss
andel av energiförbrukningen. Energiskatten får karaktären av en extra
fiskal beskattning av dessa företag som enbart bidrar till att öka
kostnaderna och reducera rörelseöverskotten, dvs energiskatten leder
inte direkt till snedvridningar i teknologival utan "endast" till att
företagen dräneras på rörelsekapital på grund av att de har en hög
energikostnad. Eftersom detta leder till lägre expansionstakt inom den
energitunga basindustrin kommer dock "teknologivalet" för industrin som
helhet att bli mindre energiintensivt än vad det skulle blivit utan den
extra skattebelastningen på de eneigiintensiva företagen.

Energikostnadernas andel av saluvärdet för industrin uppgick i genom-
snitt till 2,8 % 1989. Motsvarande siffra för andel av förädlingsvärdet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

var 6,4 %.

I ett antal branscher utgör emellertid energikostnaderna en betydligt
större andel. Andelen är störst i gruvor och mineralbrott, där ca 9 % av
förädlingsvärdet utgörs av kostnader för energi, och i massa- och
pappersindustrin, där motsvarande siffra uppgår till ca 8 %. I del-
branscher och på vissa arbetsställen förekommer ännu högre siffror.

För budgetåret 1990/91 beräknades skattenedsättningen uppgå till ca
900 miljoner kronor. Industrins faktiska energi skatteinbetalningar, dvs
när hänsyn tagits till nedsättning, avdragsmöjligheter samt undantag från
skatteplikt, uppgick till ca 6 miljarder kr. budgetåret 1990/91.

Den yrkesmässiga växthusodlingen är också en mycket energikrävande
och energiintensiv verksamhet. Energikostnaden utgör i allmänhet mellan
15 och 25 % av den totala produktionskostnaden i företag med året-runt—
produktion. Den genomsnittliga energiskattebelastningen, efter nedsätt-
ning med 85 %, är 2,4 %. Värdet av nedsättningen av energiskatt vid
yrkesmässig växthusodling uppskattas till ca 90 milj.

Energibeskattningen i andra länder

Frågan om energibeskattningens utformning i andra länder, särskilt när
det gäller beskattningen av näringslivet, är central för frågeställningarna
i denna utredning. Av särskild vikt är utvecklingen inom EG. Följande
huvuddrag kan urskiljas när det gäller energibeskattning i andra länder:

* I regel är energivaroma belagda med mervärdeskatt.

* Industrins användning av elenergi beskattas endast undantagsvis.
Detsamma gäller växthusnäringen.

* I flertalet länder förekommer - vid sidan av mervärdeskatten -
acciser (punktskatter) på eldningsoljor. Endast Danmark och Italien
har högre punktskatt på olja än Sverige. I Danmark gäller emellertid
att näringslivet har avdragsrätt inom mervärdeskattesystemet även för
accisema. I andra länder ligger accisema på mycket lägre nivåer än
i Sverige.

* Samtliga länder i Västeuropa har höga acciser på bensin. I Nord-
amerika är drivmedelsbeskattningen låg.

* Miljörelaterade pålagor för olika bränslen förekommer endast
undantagsvis, även om införandet av sådana diskuteras inom flera
länder liksom inom EG.

Är energiskatter lämpliga?

En väsentlig slutsats från teorin för optimal beskattning är att det i
allmänhet (med undantag för beskattning av lägesräntor) är ineffektivt att
beskatta insatsfaktorer som används i produktionen av andra varor.
Sådana skatter innebär att användaren av en beskattad insatsvara betalar
ett pris som är skilt från det pris som producenten erhåller, vilket leder
till en ineffektiv allokering av produktiva resurser. Neutraliteten i
utrikeshandeln upphävs, och beskattningen utgör ett försök att beskatta
utländska konsumenter. Dessa är ofta priskänsliga och kan därför

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

förväntas övervältra skatterna på högskattelandets konsumenter. Denna Prop. 1991/92:150
övervältring tar sig uttryck i, en av skattesystemet betingad, omlokali- Bilaga 1:5.1
sering av investeringar och andra produktiva resurser från högskattelän-
der till lågskatteländer, samt internt inom landet en omfördelning av
resurser från mera produktiva till mindre produktiva sektorer. Det
betyder - förenklat uttryckt - att den totala kaka som produceras i
högskatteekonomin, blir mindre än vad den annars skulle ha blivit.

Konsumtionsskatter har också effektivitetskostnader, men dessa är i
allmänhet betydligt lägre eftersom konsumenternas rörlighet och därmed
valmöjlighet i allmänhet är mera begränsad än företagens.

Beskattningen av arbetskraft som insatsfaktor skiljer sig härvidlag från
övriga insatsfaktorer, eftersom en skatt på arbetskraft i stor utsträckning
övervältras på lönerna, varför de totala lönekostnaderna knappast
påverkas på lång sikt av en arbetskraftsbeskattning. Vid given tillgång på
arbetskraft i en ekonomi kommer konkurrensen om denna att på lång sikt
resultera i ett jämviktspris inklusive löneskatter. Detta utesluter inte att
höjda löneskatter på kort sikt har en kostnadshöjande verkan, eller att en
sänkning av löneskatter kan utnyttjas för att påverka kostnadsläget i en
ekonomi.

Effekterna av en sänkning av eneigibeskattningen är dock av annan
karaktär med klart positiva effekter på ekonomins utbudssida pä såväl
kort som lång sikt. En sänkning av energibeskattningen har därför
karaktären av en utbudspolitisk åtgärd för att såväl bromsa en förväntad
utflyttning av svensk industri som att stimulera till ökade investeringar
i Sverige. Sannolikheten för att skattesänkningen övervältras i högre
löner är låg. Däremot indikerar modellberäkningar, som utredningen
refererar, att vedprisema kan förväntas öka något, men samtidigt kan
detta förväntas leda till ett högre utbud av vedråvara till en expanderande
skogsindustri.

Ur samhällsekonomisk synvinkel gäller således att beskattning av
energi som insatsvara i industrin utgör en relativt dyr skatteform,
speciellt jämfört med en generell konsumtionsbeskattning men också
jämfört med en beskattning av energi i konsumentledet. En särskild
beskattning av eneigi som insatsfaktor i produktionen måste därför
motiveras på annat sätt. I direktiven anges dels miljöpolitiska målsätt-
ningar, dels incitamenten för eneigihushållning.

Miljörelaterade skatter

Kopplingen mellan energianvändning och miljöeffekter är ofta stark, och
i motsats till beskattning av bränslen och el finns det principiella
aigument för att utnyttja skatter för att påverka utsläppen av miljöskad-
liga ämnen i samband med energikonsumtion. Avgifterna på svavel och
kväveutsläpp är därför naturliga inslag i en effektiv miljöpolitik.

Den i Sverige införda koldioxidskatten har dock en annan karaktär. För
det första handlar det om ett äkta globalt (och i tiden osäkert) miljöpro-
blem, nämligen växthuseffekten, som endast kan lösas genom en bred
internationell samverkan och som ytterst maiginellt påverkas av en

ensidig svensk beskattning. Ull en del kan koldioxidutsläpp reduceras
genom övergång till andra energislag, dock saknas idag lönsamma
teknologier för separation och lagring av koldioxid. En ensidig svensk
beskattning är endast styrande i så motto att utsläppen från svenska källor
minskar (till följd av utflyttning av industrier). De globala utsläppen
reduceras emellertid inte. I den bemärkelsen är skatten att betrakta som
fiskal, något som även understryks av nuvarande tillämpning av
nedsättningsreglema.

Effektiv hushållning med energi

Enligt direktiven ska utredningen utforma sina förslag så att de också
stimulerar till energihushållning. Jag tolkar direktiven på så sätt att med
energihushållning avses en samhällsekonomiskt optimal avvägning mellan
användningen av energi och andra produktionsfaktorer inom industrin och
växthusnäringen. Ur samhällsekonomisk synvinkel är nämligen distink-
tionen mellan energihushållning och energisparande viktig. En effektiv
resurshushållning definieras då som den avvägning mellan användningen
av samtliga resurser som ger högst utbyte i termer av total faktorproduk-
tivitet och potentiell välfärd. En effektiv energihushållning är således
avhängigt användningen av andra resurser, dvs den optimala energi-
användningen är en funktion av den relativa knappheten på samtliga
produktionsfaktorer, energi, arbete, kapital och råvaror. En överdriven
resursinsats för att åstadkomma energisparande är dålig resurshushåll-
ning. Det frågan egentligen gäller är närmast om företag är mindre
rationella i sin energianvändning än i sin kapital-, råvaru-, eller
arbetskraftsanvändning.

Den statliga produktivitetsdelegationen (SOU 1991:82) har framförallt
koncentrerat sitt intresse på hur effektivt företagen utnyttjar arbetskraft
och kapital. Det visar sig, som man kanske kunde förvänta sig, att
företagen inte utnyttjar sin arbetskraft och sitt kapital fullständigt
rationellt. Andra analyser visar att företagen också skulle kunna
rationalisera användningen av råvaror inom många områden. Det saknas
dock därvid belägg för att hävda att företagen skulle vara mindre
rationella i sin energianvändning än i sin användning av andra produk-
tionsfaktorer. Vidare finns det lite som talar för att Sveriges problem,
med den långsamma utvecklingen av arbetsproduktiviteten och den låga
kapital- och råvaruproduktiviteten, skulle kunna lösas genom ökade
skatter för att få mera sparstimulerande priser på arbetskraft, kapital och
råvaror. Min slutsats är därför att skatter som incitament till energihus-
hållning inom industrisektorn snarast leder till en samhällsekonomisk
kostnad i termer av alltför låg kapital- råvaru- och arbetsproduktivitet.

När emissionerna av svavel- och kvävedioxider redan beskattas är det
egentligen endast koldioxiden som skulle kunna motivera en speciell
beskattning av fossila bränslen. Konsekvenserna av att låta en extrem
svensk koldioxidbeskattning verkligen få en styreffekt på det svenska
näringslivet skulle bli en kraftig utslagning av den bränsleintensiva
industrin med en omlokalisering av produktionen till andra länder med

7 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

en ofta lägre energiproduktivitet i denna typ av produktion. Globalt skulle Prop. 1991/92:150
koldioxidutsläppen sannolikt öka (om än marginellt), och eftersom Bilaga 1:5.1
koldioxidproblemet är globalt framstår därför en sådan politik inte endast
som mycket dyrbar för landet, utan dessutom som motverkande sitt eget
syfte. En effektiv politik för begränsning av koldioxidutsläpp kräver en
bred internationell uppslutning.

Energibeskattningens effekter på svensk ekonomi

Sverige är ett litet land som för sin välfärd är synnerligen beroende av
sin utrikeshandel. De energiintensiva och exportberoende förädlingsked-
jorna, som baseras på malmen och skogen, är starkt känsliga för
energibeskattningen. Efterfrågan på dess produkter är i allmänhet mycket
priskänslig. Svenska exportörer dominerar sällan marknaderna som
prisledare, utan får oftast agera som pristagare på marknader med hård
konkurrens.

Om den utländska efterfrågan på ett lands exportvaror är mycket
prisokänslig både på kort och lång sikt blir snedvridningarna av en
råvaru- eller energiskatt små. Omvänt kan det uttryckas som så att det
föreligger betydande förutsättningar att beskatta konsumenterna i andra
länder.

Om å andra sidan priskänsligheten är hög i utlandet på ett lands
exportvaror är förhållandet det omvända. En råvaruskatt innebär här att
landet genom en ofördelaktig skattepolitik (råvaru- eller energibeskatt-
ning) försämrar sina komparativa fördelar och avhänder sig potentiella
marknadsandelar på exportmarknaderna. Empiriskt är också detta fall det
mest relevanta; det är sällan som ett litet land med framgång lyckas
beskatta andra länder, särskilt inte under någon längre tid. Skatterna
kommer därför att i sista ändan få betalas av de inhemska konsumenterna
via ett lägre utrymme för reallöneökningar.

Dessa teoretiska resonemang får också ett starkt stöd i empiriska
analyser av energibeskattningens effekter på svensk industri. Resultaten
av s.k. allmänna jämviktsanalyser indikerar att ett avskaffande av
punktskatterna på eneigi skulle resultera i en produktionsökning i
industrin, framförallt inom basindustrin, med ca 20 miljarder kr. i 1991
års prisnivå motsvarande en sysselsättningsökning, med regionalt
gynnsam fördelning, i industrin på ca 10 000 anställda.

Utöver kvantitativt beräkningsbara effekter tillkommer också effekter
av beskattningen, som inte lika direkt låter sig uppskattas i siffror, men
som ändå kan representera betydande effektivitetsförluster. Osäkerheten
om framtida energipolitik och energiskatter torde ha varit en nog så
väsentlig faktor i beslutsöverväganden rörande investeringslokalisering
under senare år som faktiska nivåer på dessa storheter.

Dagens nedsättningsregler på energiskatteområdet bidrar givetvis till att
mildra effektivitetsförlusterna av energibeskattningen. Samtidigt skapar
emellertid systemet av diskretionära särbestämmelser i sig osäkerhet om
framtida kostnadsnivåer och konkurrensvillkor. I tillägg till marknads-
riskerna ska också politikriskerna beaktas. Förväntade variationer i de

senare torde ofta vara av större betydelse för den framtida lönsamheten
av en investering än förväntade variationer i framtida faktorpriser
exklusive skatter och andra politikingripanden. Det är knappast överrask-
ande om lokaliseringsvalet vid investeringar starkt påverkas av såväl
nivån på energibeskattningen som stabiliteten i spelreglerna inom
energiområdet.

Genom den successiva höjningen av de svenska energiskatterna har
dessa kommit att få en allt större betydelse för produktionskostnaderna
och företagens relativa konkurrenssituation på exportmarknader och i
konkurrensen med importen. Utöver effekterna för de energitunga
branscherna visar det sig speciellt, att de senast beslutade energiskatte-
höjningarna lett till att många "nya" företag, t ex inom livsmedelsindu-
strin och verkstadsindustrin, fått en kraftigt ökad eneigiskattebelastning.
Utredningen har varit i kontakt med ett antal företag, vilka har uteslutit
nyinvesteringar i Sverige och överväger, för att överleva, utflyttning av
produktionen till länder med lägre energibeskattning.

En faktor som, i viss mån, motverkat alltför tydliga utflyttningsten-
denser har varit den tidigare relativt låga allmänna elprisnivån. De
senaste våtårens tillfälligt goda tillgång på avkopplingsbara elleveranser
till mycket låga, och tidigare skattefria, priser har verkat i samma
riktning. A andra sidan gynnas elenergin till den elintensiva industrin
prismässigt i många konkurrentländer, medan detta inte sker på samma
sätt i Sverige. Dessa förhållanden är emellertid oftast reglerade i
konfidentiella kontrakt och framgår inte av ytliga jämförelser av officiella
eltariffer. Konkurrenssituationen för många företag i Sverige med
elintensiv produktion framstår därför, så vitt man kan bedöma, som
ofördelaktig jämfört med andra konkurrentländer (Nordamerika, Norge,
Tyskland, Frankrike m m). Den allmänna svenska prisnivån för elenergi
torde, om kärnkraften bibehålls, dock i stort sett kunna komma att bestå
tills en mera omfattande integrering kommer till stånd mellan de
skandinaviska och kontinentala elmarknaderna. Långsiktiga principer för
energibeskattningen bör dock baseras på förutsättningen om en framtida
utjämning av elpriserna i Europa.

Handelspolitiken och nedsättningsreglerna

En av de främsta orsakerna till att en översyn av nedsättningsreglerna
inom energibeskattningen ansetts som starkt angelägen är just de problem
dessa nedsättningsregler lett till i handelspolitiken - problem som
successivt accentuerats speciellt för svensk stålindustri.

Som avtalspart har Sverige bl a åtagit sig att följa vissa riktlinjer vad
gäller utnyttjandet av subventioner och andra statliga stödåtgärder. GATT
ställer upp relativt vida ramar för ett stort antal länder i världen, medan
EFTA-avtalet liksom frihandelsavtalen med EG innehåller förhållandevis
långtgående regler för ett begränsat antal länder i Europa. Genom att
Sverige sannolikt kommer att bli fullvärdig medlem i den europeiska
gemenskapen underställs Sverige därtill direkt EG:s interna bestämmel-
ser. Framförallt syftar regelsystemen till att förhindra att subventioner

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

och andra stödåtgärder används, på ett sådant sätt att förutsättningarna
för internationell handel snedvrids och hämmas. Därtill skärps nu'
regelsystemen eller dessas tillämpningar i syfte att begränsa konkurrens-
snedvridande statsstöd.

Det som är av särskilt intresse för denna utredning är just reglerna för
nedsättning av den energiintensiva industrins energibeskattning, vilka kan
uppfattas som subventioner via avvikelser från en generell skattenorm.

En subvention föreligger i allmänhet då viss verksamhet åtnjuter en
skattenedsättning i förhållande till vad som gäller generellt (tax conces-
sion). Undantag från generella skatter är att betrakta som subventioner
och därmed otillåtna och oförenliga med våra handelspolitiska förpliktel-
ser.

Analysen i utredningen visar att de nuvarande svenska nedsättnings-
reglema, såvitt man nu kan bedöma, kommer att falla inom definitionen
av otillåtna stödåtgärder såväl vad gäller GATT som EG. Enligt
utredningens uppfattning kan man således inte längre bibehålla nuvarande
system för nedsättning av energiskatter. Dessa nedsättningsregler har
också alltmer kommit att uppmärksammas i viktiga konkurrentländer, och
inom vissa branscher är oron djup för vad ett bibehållande av nuvarande
nedsättningsregler skulle kunna komma att innebära i form av handels-
politiska motåtgärder från andra länders sida.

När nu eneigibeskattningen måste reformeras är det angeläget att ett
nytt skattesystem är förenligt såväl med GATT-reglema som med utveck-
lingen inom EG. Detta gäller i första hand industrin (SNI 2 och 3), men
kan på sikt också gälla jordbruket inkl växthusnäringen (SNI 1). Även
om växthusnäringen ännu inte erfarit några handelspolitiska problem med
nuvarande nedsättningsregler kan sådana mycket väl uppstå i framtiden.

Harmoniseringen av energibeskattningen inom EG

Ett huvudkrav på ett nytt energiskattesystem är att det ansluter till
utvecklingen inom EG. Inom EG bedrivs f n ett omfattande arbete med
att samordna de indirekta skattesystemen och, åtminstone delar av,
miljöpolitiken. Arbetet vad gäller den indirekta beskattningen, som hittills
resulterat i direktivförslag från kommissionen samt vissa principbeslut
men hittills utan bindande direktiv, omfattar såväl skattesystemens
utformning, vad gäller skattebaser och system för uppbörd, kontroll m
m, som förslag på miniminivåer för mervärdeskatten liksom för vissa
skattebelagda varugrupper.

För hela det indirekta skatteområdet, dvs mervärdeskatt, punktskatter
och vägtrafikskatt, finns nu direktivförslag från kommissionen och en
kompromissuppgörelse mellan finansministrarna om harmonisering av de
indirekta skatterna (24 juni 1991). För punktskatterna föreslås inte någon
övergångsperiod (som för mervärdeskatten), utan tanken är att ett
definitivt system ska träda i kraft 1993.

När det gäller det aktuella arbetet inom EG på harmoniseringen av
punktskatterna enades ministerrådet i juni 1991 om att överge idén om
skatteintervall för diesel och eldningsoljor och istället låta kommissionen

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

100

under hösten utarbeta direktiv som enbart innehåller minimiskattesatser
för alla mineraloljeprodukter. För bensin finns även de sedan tidigare
föreslagna målskattesatsema, som länderna på sikt bör sträva efter att
anpassa sig till. En minimiskattenivå för tung eldningsolja på ca 100
kronor per m³ kommer därvid att etableras.

En viktig fråga är hur olika miljöskatter ska kunna tillämpas inom
ramen för den gemensamma marknaden. Här föreligger nu ett första
förslag, som har lämnats till ministerrådet, om åtgärder mot klimatpåver-
kan, som kommissionen enades om i september 1991.

Även om motsättningarna inom EG är stora synes en viss konsensus
föreligga om en kombinerad energi- och CO₂-beskattning med en
skattenivå på 3 USD per fat olja (motsvarande ca 130 kr. per m³) att
införas 1993. Enligt förslagstexten ska skatten sedan höjas successivt till
nivån 10 USD (ca 420 kr.) som slutmål år 2000. Eneigiskattedelen anges
till högst 50 %. Eftersom det endast föreligger ett första principförslag
är osäkerheten stor, och förslaget är på många punkter oklart exempelvis
vad gäller behandlingen av den energiintensiva industrin. EG-kommis-
sionens principförslag om energi- och CO₂-skatter tar nämligen upp
möjligheten till skydd för vissa konkurrensutsatta energiintensiva
branscher, samt skattebefrielse för fömybara energikällor och för
bränslen som används som råvaror, utan att i detalj gå in på hur sådana
avsteg ska konstrueras. Kommissionen har av miljöministrarna fått i
uppdrag att utarbeta ett mer utförligt förslag om en kombinerad eneigi-
och koldioxidskatt till ministerrådet före 1991 års utgång.

Utredningens överväganden

Enligt min uppfattning måste energiskattepolitiken ses som en del av den
långsiktiga tillväxtpolitiken, och reformeringen av denna bör således inte
leda till att ytterligare förvärra Sveriges långsiktiga produktivitetspro-
blem. Detta innebär att samhällsekonomiska effektivitetsaspekter bör ges
stor tyngd vid en reformering av energibeskattningen. Denna tillhör
enligt utredningens uppfattning de för samhällsekonomin mest skadliga
skatterna.

Att klara konkurrensen om investeringarnas lokalisering i en framtida
integrerad världsekonomi med stor rörlighet för realkapital, teknologi och
management kommer att vara av avgörande betydelse för den långsiktiga
produktivitetsutvecklingen och därmed löne- och standardutvecklingen för
ett enskilt land eller - i ett framtida gränslöst Europa - enskilda
regioner. Denna konkurrens utgör en stark begränsning på enskilda
länders möjligheter att beskatta näringslivet. Möjligheterna till "skatte-
flykt" genom omlokalisering av realkapital ökar successivt. Tillkomsten
av nya "NIC-länder" i Östeuropa skärper ytterligare konkurrensen om
realkapitalet - och försämrar Sveriges konkurrensläge också när det
gäller arbetsintensiv produktion. Arbetskraften är i hög grad regionalt
bunden och är den som får bära bördan av en misslyckad konkurrens-
eller skattepolitik, medan realkapitalet söker sig till de områden där
avkastningen efter skatt är högst. Enligt min uppfattning har den svenska

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

101

energibeskattningen nått en sådan nivå att den, i kombination med en
mobilitetshöjande strukturomvandling på ägarsidan, kan förväntas leda till
gradvis utflyttning från Sverige av såväl delar av den tunga industrin som
kostnadskänsliga företag inom andra branscher. En ökad internationaliser-
ing och utländskt ägande i företagen leder till ökad information om
relativa produktivitets- och kostnadsskillnader och underlättar omlokali-
seringar av produktion mellan länder.

Energiskattemodeller

Vilka tänkbara modeller kan då övervägas när det gäller den framtida
energibeskattningen? Det är främst fyra modeller som a priori framstår
som aktuella:

1) Att behålla nuvarande skattesatser men avskaffa nedsättningsreglerna.

2) "Växthusmodellen" med generell nedsättning med viss procentsats för
vissa branscher.

3) Att avskaffa nuvarande energibeskattning för industri och växthus-
näring.

4) EG-harmoni sering med låga bränsleskatter och ingen elskatt.

Ett isolerat avskaffande av nedsättningsreglerna i energibeskattningen
framstår enligt utredningens uppfattning som orimligt medhänsyn till de
sannolikt mycket höga kostnaderna för samhällsekonomin som en sådan
åtgärd skulle leda till i form av utslagning och omlokalisering till andra
länder av tung svensk industri. Energisparandet i Sverige skulle
visserligen stimuleras men på bekostnad av en god hushållning såväl med
eneigi som andra resurser. Globalt skulle koldioxidutsläppen sannolikt
öka - om än maiginellt. De inhemska snedvridningseffektema skulle
ytterligare förstärkas, och strävandena att förbättra produktivitetsutveck-
lingen i den svenska ekonomin motverkas. Detta alternativ kan därför
avföras från fortsatta överväganden.

"Växthusmodellen" uppfyller kraven på administrativ enkelhet, men
den har flera nackdelar. Ur samhällsekonomisk effektivitetssynpunkt har
den en hög grad av godtycke över sig. Vidare är en modell med differen-
tierad nedsättning mellan olika branscher inom industrin inte förenlig
med våra handelspolitiska förpliktelser. Eftersom växthusmodellen så
tydligt anknyter till dagens system, och eftersom det är enkelt att
förändra procentnivåer, skulle den knappast bidra till att stabilisera
förväntningsbildningen. Den skulle i hög grad representera en fortsättning
på den diskretionära energiskattepolitik som kännetecknat Sverige under
de senaste decennierna. Industri- och handelspolitiskt har detta förslag
uppenbara nackdelar. Enligt min uppfattning bör därför även detta förslag
avföras från diskussionen.

Det tredje alternativet med ett fullständigt avskaffande av beskattningen
av eneigi (dock utan att detta berör svavelskatten eller kväveoxidavgiften)
som insatsfaktor i industrin och växthusnäringen, framstår däremot ur
samhällsekonomisk synvinkel som mycket attraktivt med klart positiva
effekter på tillväxttakten i den svenska ekonomin. Administrativt skulle

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

102

det innebära en stor förenkling. Statsfinansiellt innebär det ett bortfall av
energi- och koldioxidskatt på drygt 5 miljarder kronor. (Netto blir dock
bortfallet för statskassan mindre när man beaktar effekterna på andra
skattebaser samt dynamiska effekter.)

Modellen med fullständig nedsättning är dock inte helt förenlig med
EG:s krav på minimiskattesatser och heller inte förenlig med EG:s
aviserade särskilda energi- och koldioxidbeskattning. Det skall dock
noteras att en fullständig nedsättning skulle innebära en anpassning såväl
till dagens danska förhållanden som till skatteförhållandena i vissa andra
konkurrentländer.

EG-harmonisering

En EG-harmonisering framstår, av givna orsaker, också som ett mycket
attraktivt alternativ. Huvudproblemet med detta alternativ är att dess
exakta innebörd ännu är oklar. Med hänsyn till att stor oklarhet råder om
när denna osäkerhet kommer att upplösas (enligt vissa bedömare kan det
dröja mellan 1 och 2 år), och med beaktande av det angelägna i en
skyndsam reformering av energibeskattningen utifrån bl a handelspoli-
tiska motiv, anser jag det i denna modell rimligt att föreslå alternativet
med en reformerad bränslebeskattning motsvarande, initialt, 3 USD per
fat olja, dvs 1993-nivån i EG-förslaget i avvaktan på utvecklingen inom
EG. Jag förutsätter att skattenivån sedan anpassas till utvecklingen inom
EG.

De utifrån EG-förslaget beräknade skattenivåerna anges i tabell 8.1.
Jag har här utgått från att alla fossila bränslen, dvs eldningsoljor, kol,
naturgas och gasol, belastas med skatt. Statsfinansiellt innebär förslaget
ett skattebortfall på totalt ca 4 miljarder kr. brutto.

Fossilbaserad elproduktion kan komma att beskattas i framtiden, men
formerna för detta, bl a med hänsyn till kravet på öppnare elmarknader,
är idag mycket oklara. Detsamma gäller för den diskuterade beskatt-
ningen av kärnkraft och vattenkraft. I avvaktan på att utvecklingen inom
EG klarnar föreslår jag därför ingen speciell skatt på el. Detta är också
konsistent med förhållandena i de flesta konkurrentländer såväl inom som
utom EG.

För att undgå snedvridningar inom industrin bör motsvarande
skattenivå tillämpas på bränsleinsatsen i fj ärrvärmen för den § ärrvärme
som levereras till industrier och växthus.

I EG-förslaget lämnas utrymme för att vissa undantag kan komma i
fråga. Det torde bl a gälla att energi som råvara inom industrin skulle
undantas från beskattning, vilket jag här utgår ifrån. Konsekvenserna för
t ex den petrokemiska industrin och stålindustrin skulle eljest bli
orimliga.

Under förutsättning att energi- och koldioxidbeskattningen verkligen
införs inom EG, och att den (vilket inte är självklart) tillämpas på
växthusnäring och industri, är det utredningens uppfattning att denna
modell leder till rimliga internationella konkurrensvillkor för den svenska
industrin och växthusnäringen - även om det kvarstår en viss snedvrid-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

103

ning visavi andra handelspartners. Prop. 1991/92:150

Eftersom växthusnäringen utgör en del av jordbrukssektorn är denna Bilaga 1:5.1

sektor mindre problematisk ur handelssynpunkt, och en skattebefrielse av
växthusnäringen torde i varje fall inte, inom de närmaste åren, leda till
några problem när det gäller GATT-reglema. Däremot kan problem
komma att uppstå i samband med ett EG-medlemskap. Enligt utred-
ningens uppfattning finns det starka skäl att överväga att inkludera hela
sektorn jordbruk m m (SNI 1) i en nyeneigiskattemodell. Jordbrukets
avreglering och sänkta gränsskydd utgör ett motiv för att inkludera hela
jordbrukssektorn, även om nedsättningen framförallt har betydelse för
växthusnäringen. Gränsdragningsproblemen mellan jordbruks- och
livsmedelssektorn kan också förväntas öka i samband med jordbrukets
fortsatta avreglering och avmonopoliseringen av livsmedelsindustrin.
Denna kan förväntas resultera i mera småskalig livsmedelsproduktion i
direkt kombination med jordbruksdrift med ökade gränsdragningsproblem
mellan jordbruk och industriell verksamhet. Dessa gränsdragningspro-
blem kan t ex gälla klassificeringen av gårdstorkar, gårdsslakterier,
gårdsmejerier och gårdssågverk och kanske också intensiv kött- eller
äggproduktion. Med en kraftig skillnad i energibeskattningen för jordbruk
och livsmedelsindustri ökar incitamenten att få verksamhet klassificerad
som industriell tillverkning.

Utredningen har också övervägt möjligheterna att inkludera el- och
värmeproduktionssektom (SNI 4) i modellen, men avstått härifrån. Även
om en översyn av beskattningen för denna sektor kan synas mycket
angelägen, finns det starka skäl att avvakta utvecklingen mot en
avreglerad energimarknad inom EG, samt vad som händer beträffande
EG-kommissionens skatteförslag, ytterligare någon tid.

Snedvridningseffektema i andra delar av näringslivet torde vara av
relativt begränsad omfattning, varför jag avstår från att förorda någon
förändring härvidlag, bl a med hänsyn till de statsfinansiella konsekvens-
erna. Med undantag för transportsektorn, som knappast berörs av
förslaget, är de aktiviteter det här gäller relativt hårt nationellt bundna,
varför effektivitetsförlusterna inte torde skilja sig så mycket från de som
uppstår i hushållssektom.

En EG-harmonisering skulle med stor sannolikhet bidra till en påtaglig
stabilisering av förväntningsbildningen ifråga om den framtida energi-
skattepolitiken, bromsa utflyttningen och gynnsamt påverka företagens
incitament att investera i Sverige. Stabiliteten i spelreglerna torde
härvidlag vara av större betydelse än mindre variationer i skattenivåerna.
Det är försäkringar om att den framtida energiskatteutvecklingen kommer
att följa utvecklingen inom EG som bidrar till att stabilisera förväntning-
arna och påverka industriklimatet. Jag ser en sådan stabilisering av
förväntningsbildningen som mycket angelägen efter de senaste decennier-
nas kortsiktiga svängningar och frekventa politikomläggningar, vilka lett
till många investeringsmisslyckanden såväl inom energiproduktionssek-
tom som inom övriga delar av näringslivet. Medan kostnaderna för
sådana felinvesteringar inom energiproduktionssektom i många fall
kunnat övervältras på konsumenterna genom högre energipriser gäller

104

inte detta inom konkurrensutsatta sektorer. Prop. 1991/92:150

Enligt min uppfattning bör valet av modell baseras på de långsiktiga Bilaga 1:5.1
konsekvenserna av respektive alternativ och speciellt alternativens
effekter på förväntningsbildningen. Med det senare avser jag framförallt
alternativens grad av robusthet med avseende på tillfälliga svängningar
i energi- och miljöpolitiken.

En reformerad energibeskattning kommer också att kunna bidra till att
mildra den dagsaktuella kostnadskrisen inom svensk industri. Jämfört
med en sänkning av arbetsgivaravgifterna, har en sänkning av energi-
skatterna inte endast kortsiktigt gynnsamma effekter utan därtill mycket
påtagligt långsiktiga sådana, medan det senare inte på samma sätt är
fallet med sänkta arbetsgivaravgifter.

Med avseende på såväl långsiktiga som kortsiktiga effekter framstår
EG-modellen som mycket attraktiv. Denna utgör alltså mitt huvudförslag.

Administrativa aspekter

Den av mig förordade modellen innebär att punktskatter på bränslen
kommer att vara kvar och därmed också de skatteadministrativa problem
som är förknippade med redovisning, uppbörd och kontroll. Det existerar
för Sveriges vidkommande två tänkbara administrativa modeller, dels
särskilda energiskattesatser, dels direkt eller indirekt återföring av
energiskatterna.

Den första av dessa båda modeller innebär helt enkelt att skattesatserna
för industri och växthusnäring särskiljs från skattesatserna för övriga
sektorer så att något kompletterande system för nedsättning inte krävs.
Den andra modellen innebär att skatten avräknas inom ramen för ett
förfaringssätt som är generellt i sin tillämpning, t ex av den typ som
tillämpas i Danmark.

Ett system baserat på att olika skattesatser tas ut för energileveranser
till olika kundkategorier har den fördelen att skattebördan direkt drabbar
rätt skattesubjekt, utan att några skattemedel måste avräknas eller
återföras via den statliga skatteadministrationen. Detta system förutsätter
dock att leveranserna till industri och växthusnäringen å ena sidan och
övriga konsumenter å andra sidan kan särskiljas med en tillräckligt hög
grad av precision. När det gäller elenergi fungerar redan idag uppbörden
så att skatten differentieras av elleverantören beroende på verksamhets-
område. Ett motsvarande förfaringssätt vad gäller naturgas är också
tänkbart, medan olika alternativ för skatteuppbörden på andra bränslen
diskuteras i kapitel 8.

När det gäller indirekt återföring har utredningen funnit det intressant
att undersöka det system som tillämpas i Danmark, och som innebär att
eneigiskattenedsättningen görs inom ramen för mervärdeskattesystemet.
Den allmänna uppfattningen om detta system i Danmark tycks vara att
det hittills fungerat väl. Utredningen har studerat den danska nedsätt-
ningsmodellen i relation till de krav som ställs på skattesystemet vad
gäller systemets omfattning och rätten till nedsättning av de generella
skattesatserna. Vidare har utredningen inhämtat RSV:s synpunkter på hur

105

ett system efter dansk förebild skulle fungera i Sverige. Därvid har vissa
skillnader påtalats, som övergångsvis skulle försvåra, men inte omöjlig-
göra, en tillämpning i Sverige. För det första hanteras punktskatterna på
energi resp mervärdeskatten av två olika myndigheter i Sverige, till
skillnad från av en gemensam i Danmark. För det andra skulle ett system
i Sverige avgränsas till att enbart gälla växthusnäring och industri, till
skillnad mot i Danmark där (i stort sett) hela näringslivet är berättigat till
nedsättning. För det tredje skulle avdragsrätten begränsas till att endast
gälla den del av energiskatten som överstiger "den konkurrensneutrala
nivån" och inte vara fullständig som i Danmark. RSV:s uppfattning om
dessa faktorer är att de utgör klara invändningar mot ett snabbt införande
av ett avräkningssystem av dansk modell i Sverige, medan däremot inga
väsentliga hinder finns för ett snabbt genomförande av en beskattnings-
modell baserad på ett system med särskilda energiskatter. Ull detta måste
läggas den stora osäkerhet som finns om huruvida "momsmodellen" är
förenlig med EG:s regelsystem framöver. Jag vill därför förorda att ett
system med särskilda energiskatter för industriell verksamhet samt
växthusnäring införs baserat på nuvarande organisering av skatteadmini-
strationen.

Statsfinansiella konsekvenser

För staten innebär förslagets genomförande ett direkt bortfall av
skatteintäkter som beräknas till ca 4 miljarder kronor. När det gäller de
totala effekterna på statsbudgeten är problemen att beräkna dessa effekter
stora. Kortsiktigt finns en osäkerhet som ligger i att bedöma hur stor del
av de sänkta energiskatterna som återförs till statskassan i en annan form,
som skatt på lön, vinst eller konsumtion. Det beror på hur de "frigjorda"
medlen kommer att utnyttjas ute på företagen. Med gällande vinstskatt
etc skulle man överslagsmässigt kunna anta att ca 30 % återkommer till
statskassan i en eller annan form. Ull detta ska läggas s.k. dynamiska
effekter som här ej beaktas. I diskussionen nedan utgår jag emellertid i
mina finansieringsförslag från ett behov, kortsiktigt, motsvarande ca 4
miljarder kronor.

Utredningen har studerat vilka förändringar inom energiskattesystemet
som skulle kunna vara aktuella i syfte att finansiera förslaget. Här vill jag
peka på tre möjliga finansieringskällor:

i) höjning av elskatten för bostäder, service, m m

ii) höjning av skatten på eldningsolja för bostäder, service, m m

iii) höjning av bensinskatten

I tabell 1 redovisas överslagsmässigt vilka effekterna är för statskassan
av att höja dessa skatter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

106

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

Tabell 1 Ökade statsinkomster till följd av förändringar i energiskattesatser för
bostäder, service m m samt för bensin

Energislag	Höjning av skattesats	Effekter för statskassan
El	1 öre/kWh	700 miljoner kronor
Eo 1-5	100 kr/m³	350-400 miljoner kronor
Bensin	1 öre/1	55-60 miljoner kronor

Enligt min uppfattning har samtliga dessa skatter små snedvridande
effekter på resurshushållningen. Regionalpolitiska och fördelningspoli-
tiska skäl kan dock tala emot höjningar av bensinskatten. För likformiga
höjningar av el- och oljeskatt torde fördelningseffekterna vara små.

Som diskuteras i avsnitt 4.2 har man inom EG för avsikt att arbeta för
höjda bensinskatter genom att målskattesatser angivits som referenspunk-
ter. Ett införande av bensinskatter motsvarande EG:s mål skattenivåer
skulle generera skatteintäkter i storleksordningen 2 miljarder (beroende
på vilken anpassning som skulle uppstå när det gäller val av bensintyp
och total bensinförbrukning) och alltså till stor del kunna finansiera
utredningens förslag. Enligt min uppfattning bör dock en eventuell
förändring av bensinskattens nivå ske i samband med en, sannolikt
nödvändig, översyn av hela drivmedelsbeskattningen.

Som huvudalternativ till finansiering föreslår jag därför en likformig
höjning av skatten på el och olja. El och olja konkurrerar inom värmeför-
sörjningen, och korspriskänsligheten mellan el och olja är relativt hög.
Det finns enligt min uppfattning mycket starka skäl att inte nu förändra
konkurrensförhållandet mellan el och olja, speciellt som eneigiomvand-
lingssektom (SNI 4) lämnats utanför utredningens överväganden. En
eventuell relativprisförskjutning bör därför anstå till en översyn av
beskattningen för denna sektor genomförs, vilket lämpligen bör ske när
utvecklingen inom EG klarnat. Dessutom skulle en förskjutning i
relativpriset mellan el och olja återigen förändra lönsamheten för ett stort
antal investeringar i uppvärmningssystem i hushåll och service m m.

Konkret skulle detta innebära en höjning av elskatten med ca 4,5 öre
per kWh och oljeskatten med 300 kr. per m³.

Slutligen vill jag påpeka att en finansiering utanför energiskatte-
systemet, liksom besparingar, givetvis, skulle kunna utgöra ett fjärde
alternativ.

Utredningens förslag

Sammanfattningsvis föreslår jag att ett system med särskilda energi- och
koldioxidskatter för industri (SNI 2 och 3) och växthusnäring ersätter
gällande nedsättningsregler. Jag föreslår vidare att de särskilda energi-
och koldioxidskattema anpassas till kommande förhållanden inom EG.

EG:s särskilda energi- och koldioxidbeskattning är emellertid ännu inte
specificerad vad avser skattesatser eller skattebaser. En fullständig
anknytning till dessa nivåer kan därför inte ske innan dessa skattesatser

107

och skattebaser är fastlagda. Mot bakgrund av dagens europeiska
skattenivåer, EG-kommissionens förslag, förestående förhandlingar om
svenskt EG-medlemskap och kravet att åstadkomma rimliga konkurrens-
villkor och tillväxtförutsättningar för svensk industri föreslår jag att
skatterna inledningsvis sätts till de skattesatser som anges i tabell 2. Skatt
på fordonsbränslen berörs inte av utredningens förslag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.1

Tabell 2 Utredningens förslag till energiskattesatser för industri och växthus-
näring (kronor)

Bränsleslag	Enhet	Energiskatt	Koldioxidskatt	Total skatt
Eldningsolja 1-5	m³	65	65	130
Kol	ton	45	55	100
Naturgas	1000 m³	65	45	110
Gasol	ton	75	65	140
El	kWh	0	0	0

Utredningens förslag innebär förändringar i de nuvarande reglerna för
avdrag, undantag och nedsättning som har sin tillämpning på industriell
verksamhet och växthusodling. Dessa förändringar framgår av bilagda
författningsförslag.

108

Utredningens lagförslag i betänkandet

Konkurrensneutral energibeskattning

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:262) om allmän
energiskatt¹

dels att nuvarande 10 § skall betecknas 9 §,

dels att den nya 9 § samt 2, 2 a, 6 , 7, 10, 11, 12, 14, 24, 25 och
26 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §²

Skatt utgår icke för inhemska
fasta bränslen.

Skatt utgår inte heller för elek- Skatt utgår inte för elektrisk
trisk kraft, som kraft, som

a) framställs inom landet av producent, som förfogar över en instal-
lerad generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt och som inte yrkesmäs-
sigt distribuerar elektrisk kraft,

b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent
eller distributör till någon, som inte står i intressegemenskap med produ-
centen eller distributören,

c) framställs eller förbrukas på lärtyg eller annat transportmedel,

d) nyttiggörs inom rörelse för produktion eller distribution av elektrisk
kraft eller bortgår till följd av förluster vid överföring, transformering
eller omformning hos producent eller distributör, eller

e) framställs i ett reservkraftsaggregat.

2 a §³

Skatt utgår inte för Skatt utgår inte för

a) inhemskt framställd metan a) metan, som framställs genom

biologiska processer,

b) naturgas, som bortgår till följd av förluster vid transport eller
omformning hos producent eller distributör,

c) stadsgas, bensin eller gasol som används för framställning av
stadsgas,

d) flygfotogen,

e) jetbensin,

f) flygbensin och sådana produkter som är skattepliktiga enligt lagen
(1961:372) om bensinskatt,

g) oljeprodukter som tillhandahålls i särskild förpackning om högst fem
liter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

'Lagen omtryckt 1984:994. Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:272.

²Senaste lydelse 1991:837.

³Senaste lydelse 1990:1085.

109

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

6 §⁴

Skattskyldig är

1. den som inom landet producerar skattepliktigt bränsle eller förbrukar
sådant bränsle för framställning av därmed likvärdig vara,

2. den som har registrerats enligt

7 § andra stycket som återförsäl-
jare eller förbrukare av skatteplik-
tigt bränsle,

3. den som för annat ändamål än

2. den som har registrerats enligt
7 § andra eller tredje stycket som
återförsäljare eller förbrukare av
skattepliktigt bränsle,
som avses i 24 § återförsäljer eller

förbrukar bränsle, som förvärvats utan skatt eller med nedsatt skatt mot

försäkran enligt 26 §,

4. den som förvärvat gasol för
annan användning än för drift av
motorfordon men som använder
gasolen för drift av motorfordon,

4. den som förvärvat ett skatte-
pliktigt bränsle för annan använd-
ning än för drift av motorfordon
men som använder detta bränsle
för drift av motorfordon,

5. den som förbrukar flygfotogen för annat ändamål än drift av
flygplan.

Den för vars räkning skattepliktig naturgas införs till landet anses som

producent.

7 §⁵

Den som är skattskyldig enligt 6 § första stycket 1 skall vara registre-
rad hos riksskatteverket.

Den som i verksamhet som i huvudsak medför skattskyldighet enligt
lagen (1968:430) om mervärdeskatt i större omfattning återförsäljer eller
förbrukar skattepliktigt bränsle eller håller sådant bränsle i lager kan
registreras hos riksskatteverket som återförsäljare eller förbrukare av
sådant bränsle.

Den som inom landet förbrukar
skattepliktigt bränsle för produktion
av värme och som levererar värme
för förbrukning i industriell verk-
samhet eller för växthusuppvärm-
ning vid yrkesmässig växthusodling
kan, oavsett omfattningen av sin
förbrukning, vara registrerad hos
riksskatteverket som förbrukare av
skattepliktigt bränsle.

Den som har registrerats som skattskyldig återförsäljare eller för-
brukare enligt denna lag, lagen (1990:582) om koldioxidskatt eller lagen
(1990:587) om svavelskatt, skall anses registrerad på motsvarande sätt
enligt de två andra lagarna i den mån förutsättningar att bevilja sådan
registrering föreligger.

Den som har varit registrerad enligt andra stycket och som därefter

⁴Senaste lydelse 1990:1085.

⁵Senaste lydelse 1991:170.

110

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

avregistrerats får åter medges registrering enligt andra stycket tidigast ett
år efter avregistreringen.

Skatten tas ut med i bilaga 1 an-
givet belopp för vikt- och volym-
enhet. I fall som avses i 8 § första
stycket 3 tas dock skatten ut med
ett belopp som motsvarar skill-
naden mellan skatt på gasol som
används för drift av motorfordon
och annan gasol.

För oljor får volymen räknas om till 50° C när skattskyldigheten
inträder.

§⁶

Skatten tas ut med i bilaga 1 an-
givet belopp för vikt- eller volym-
enhet om inte annat följer av 10 §.
I fall som avses i 8 § första stycket
3 tas dock skatten ut med ett be-
lopp som motsvarar skillnaden
mellan skatt på bränsle som an-
vänds för drift av motorfordon och
annan förbrukning.

Till miljöklass 1 hör oljor som har ett kokintervall (destillationsinter-
vall) av olika bredd mellan 180 och 285° C vid 95 procent destillat, en
densitet mellan 800 och 820 kilogram per kubikmeter vid 15° C och som
innehåller högst 0,001 viktprocent svavel och högst 5 volymprocent
aromatiska kolväten. Sådana oljor får inte innehålla klart mätbara
polycykliska aromatiska kolväten och måttet på den naturliga tändvillig-
heten (cetanindex) får inte understiga 50.

Till miljöklass 2 hör till miljöklass 1 inte hänförliga oljor som har ett
kokintervall (destillationsintervall) av olika bredd mellan 180 och 295°
C vid 95 procent destillat, en densitet mellan 800 och 820 kilogram per
kubikmeter vid 15° C och som innehåller högst 0,005 viktprocent svavel
och högst 20 volymprocent aromatiska kolväten. Halten polycykliska
aromatiska kolväten får inte överstiga 0,1 volymprocent och måttet på
den naturliga tändvilligheten (cetanindex) får inte understiga 47.

Till miljöklass 3 hör övriga oljor.

10 §

På bränsle som förbrukas i in-
dustriell verksamhet och för växt-
husuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling och som inte an-
vänds för drift av motorfordon tas
skatt ut med

45 kr per ton kolbränsle,

65 kr per m³ oljeprodukter,

65 kr per 1000 nr naturgas samt

75 kr per ton gasol.

⁶Senaste lydelse av förutvarande 10 § 1991:675.

111

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

H §⁷

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Skattskyldig är

1. den som inom landet yrkes-
mässigt distribuerar eller förbrukar
av honom producerad skattepliktig
elektrisk kraft eller yrkesmässigt
distribuerar av annan producerad
dylik kraft, och

2. den som för annat ändamål än
som avses i 25 § återförsäljer eller
förbrukar elektrisk kraft, som för-
värvats utan skatt eller med nedsatt
skatt mot försäkran enligt 26 §.

Skattskyldig är

1. den som inom landet yrkes-
mässigt distribuerar eller förbrukar
av honom producerad skattepliktig
elektrisk kraft eller yrkesmässigt
distribuerar av annan producerad
dylik kraft,

2. den som för annat ändamål än
som avses i 25 § återförsäljer eller
förbrukar elektrisk kraft, som för-
värvats utan skatt eller med nedsatt
skatt mot försäkran enligt 26 § och

3. den som har registrerats enligt
fjärde stycket.

Vid tillämpningen av denna lag skall den för vars räkning elektrisk
kraft överförs till landet och den som utan att betala avgift tar emot
elektrisk kraft för vilken skatt skall betalas, anses ha producerat kraften.

Den som är skattskyldig enligt första stycket 1 skall vara registrerad
hos riksskatteverket som producent eller distributör av elektrisk kraft.

Den som inom landet förbrukar
skattepliktig elektrisk kraft för
produktion av värme för förbruk-
ning i industriell verksamhet och
för växthusuppvärmning vid yrkes-
mässig växthusodling kan vara re-
gistrerad hos riksskatteverket som
förbrukare av elektrisk kraft.

12 §⁸

Skattskyldighet inträder

1. för den som är skattskyldig enligt 11 § första stycket 1, då den
elektriska kraften distribueras till förbrukare, som inte är registrerad
enligt 11 § (skattepliktig distribution) eller då den skattskyldige använder

kraften i den egna rörelsen (skattepliktig egenförbrukning),

2. för den som är skattskyldig
enligt 11 § första stycket 2, då
elektrisk kraft levereras till köpare
eller tas i anspråk för annat ända-
mål än försäljning.

2. för den som är skattskyldig
enligt 11 § första stycket 2, då
elektrisk kraft levereras till köpare
eller tas i anspråk för annat ända-
mål än försäljning och

3. för den som är skattskyldig
enligt 17 § första stycket 3, då
elektrisk kraft förbrukas i den egna
rörelsen.

⁷Senaste lydelse 1984:154.

⁸Senaste lydelse 1984:154.

112

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Skatten utgår med 2,2 öre per
kilowattimme för elektrisk kraft
som förbrukas i kommuner som an-
ges i bilaga 2 till denna lag och
med 7,2 öre per kilowattimme i öv-
riga fall. I fråga om sådan kraft
som förbrukas i industriell verk-
samhet utgår dock skatten med 5
öre per kilowattimme.

§⁹

Skatten tas ut per kilowattimme
med

a) 0 öre för elektrisk kraft som
förbrukas i industriell verksamhet
och för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling,

b) 2,2 öre för annan elektrisk kraft
än som avses under a) och som
förbrukas i kommuner som anges i
bilaga 2 till denna lag,

c) 5 öre för elektrisk kraft som
förbrukas för el-, gas-, värme- och
vattenförsörjning i andra kom-
muner än de som anges i bilaga 2
till denna lag,

d) 7,2 öre för elektrisk kraft som
förbrukas i övriga fall.

24 §¹⁰

I deklaration som avser bränslen får avdrag göras för skatt på bränsle
som

a) i beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i
egen rörelse,

b) återtagits i samband med återgång av köp,

c) förbrukats av eller försålts till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål,

d) förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg eller i fartyg, när
luftfartyget eller fartyget inte används för fritidsändamål eller annat privat
ändamål,

e) av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts
till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

f) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än energi-
alstring,

g) förbrukats för framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle
eller för produktion av annan skattepliktig elektrisk kraft än sådan som
avses i 25 § första stycket d),

h) förbrukats för produktion av värme vid samtidig produktion av
värme och skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning,

⁹Senaste lydelse 1989:1028.

¹⁰Senaste lydelse 1991:837.

8 Rtksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

113

Nuvarande lydelse

i) försålts med förlust för den
skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning
från köpare.

Föreslagen lydelse

i) försålts med förlust för den
skattskyldige, i den mån förlusten
hänför sig till bristande betalning
från köpare,

j) förbrukats för produktion av
värme som levererats för förbruk-
ning i industriell verksamhet och
för växthusuppvärmning vid yrkes-
mässig växthusodling till den del
skatten motsvarar skillnaden mel-
lan den i bilaga 1 angivna skatte-
satsen och den i 10 § angivna skat-
tesatsen för ett och samma bränsle
i den mån avdrag inte har gjorts
enligt h).

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Axdrag får, i den mån axdrag
inte har gjorts enligt första stycket

f), även göras för kolbränslen som
förbrukats eller försålts för för-
brukning i metallurgiska processer,
vari även skall anses ingå den gas-
och värmeproduktion som sker till
följd av sådana processer.

Avdrag enligt första stycket i) får göras med belopp som svarar mot så
stor del av skatten som förlusten visas utgöra av varans försäljningspris.
Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter betalning skall redovisning
åter lämnas för skatten på det bränsle som betalningen avser.

25 §“

I deklaration som avser elektrisk kraft får avdrag göras för skatt på
elektrisk kraft, som

a) förbrukats av eller levererats till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål eller överförts till annat land,

b) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än
energialstring eller för användning i omedelbart samband med sådan
förbrukning eller vid framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet
skattepliktigt bränsle,

c) försålts med förlust för den redovisningsskyldige, i den mån
förlusten hänför sig till bristande betalning från förbrukare eller icke
registrerad distributör av elektrisk kraft,

d) producerats i en kraftvärmean- d) producerats i en kraftvärmean-

läggning och förbrukats i egen läggning och förbrukats för el-,
industriell verksamhet. gas-, värme- och vattenförsörjning

i den egna verksamheten.

Axdrag får göras för skatt på
elektrisk kraft som förbrukats för
produktion av värme som levere-

"Senaste lydelse 1991:837.

114

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

rats för förbrukning i industriell
verksamhet och för växthusupp-
värmning vid yrkesmässig växthus-
odling i den mån avdrag inte har
gjorts enligt första stycket d).

Avdrag enligt första stycket c) får göras med belopp som svarar mot
så stor del av skatten som förlusten visas utgöra av den elektriska
kraftens försäljningspris. Har sådant avdrag gjorts och inflyter därefter
betalning skall redovisning åter lämnas för skatten på den kraft som
betalningen avser.

Avdrag får även göras för skatt på bensin eller i bilaga 1 angivet
bränsle, som förbrukats vid produktion av skattepliktig elektrisk kraft i
den mån avdrag inte gjorts enligt första stycket d) eller 24 § första
stycket g) denna lag eller enligt 7 § 1 mom. första stycket f) lagen
(1961:372) om bensinskatt.

Avdrag får även göras för skatt på bensin eller i bilaga 1 angivet
bränsle, som förbrukats vid produktion av sådan värme som avses i 7 §
1 mom. första stycket h) lagen (1961:372) om bensinskatt eller 24 §
första stycket h) av den som inte kan medges registrering som skatt-
skyldig förbrukare av bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle.

26 §¹²

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Annan än den som är registrerad
får köpa in bränsle eller elektrisk
kraft utan skatt mot avgivande av
en försäkran till leverantören att
bränslet eller kraften skall använ-
das för ett sådant ändamål som av-
ses i 24 § första stycket c), d) eller
f) eller andra stycket eller 25 §
första stycket a) eller b).

Annan än den som är registrerad
får köpa in bränsle eller elektrisk
kraft utan skatt eller med nedsatt
skatt mot avgivande av en försäk-
ran till leverantören att bränslet
eller kraften skall användas för ett
sådant ändamål som avses i 24 §
första stycket c), d), f) eller 25 §
första stycket a) eller b). Detsam-
ma gäller den som köper bränsle
för förbrukning i industriell verk-
samhet och för växthusuppvärm-
ning vid yrkesmässig växthusod-
ling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

¹²Senaste lydelse 1990:583.

115

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt;

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1990:582) om kol-
dioxidskatt skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Koldioxidskatt tas ut för bränslen
som avses i 1 § första stycket med
i bilagan angivet belopp för vikt-
eller volymenhet. För varuslag
som är skattepliktiga enligt 1 §
andra stycket tas skatt ut med 58
öre per liter.

I fråga om bränslen som avses i
1 § första stycket tillämpas 2 §
första stycket, 2 a, 6-8 §§, 10 §
andra stycket, 24 § utom första
stycket h), 25 § tredje stycket, 26,
27, 32 och 33 §§ lagen (1957:262)
om allmän energiskatt.

Koldioxidskatt tas ut för bränslen
som avses i 1 § första stycket med
i bilagan angivet belopp för vikt-
eller volymenhet, om inte annat
följer av andra stycket. För varu-
slag som är skattepliktiga enligt
1 § andra stycket tas skatt ut med
58 öre per liter.

På bränsle som förbrukas i in-
dustriell verksamhet och för växt-
husuppvärmning vid yrkesmässig
växthusodling och som inte an-
vänds för drift av motorfordon tas
skatt ut med

55 kr. per ton kolbränsle,

65 kr. per m³ oljeprodukter,

45 kr. per 1000 m³ naturgas
samt

65 kr. per ton gasol.

I fråga om bränslen som avses i
1 § första stycket tillämpas 2 a, 6-
8 §§, 9 § andra stycket, 24 § utom
första stycket h), och j, 25 § fjärde
stycket, 26, 27, 32 och 33 §§
lagen (1957:262) om allmän ener-
giskatt.

1 deklaration får avdrag göras
för skatt på bränsle som förbrukats
för produktion av värme som leve-
rerats för förbrukning i industriell
verksamhet och för växthusupp-
värmning vid yrkesmässig växthus-
odling till den del skatten mot-
svarar skillnaden mellan den i bi-

lagan angivna skattesatsen och den

i 2 § andra stycket angivna skatte-
satsen för ett och samma bränsle.

I fråga om varuslag som är skattepliktiga enligt 1 § andra stycket

'Senaste lydelse 1991:838.

116

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tillämpas lagen (1961:372) om bensinskatt utom 1 §, 2 § första och andra
styckena och 7 § 1 mom. första stycket h). Bestämmelserna om bensin
i nämnda lag gäller de varuslag som är skattepliktiga enligt 1 § andra
stycket denna lag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

117

3 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1974:992) om nedsättning av
allmän energiskatt och koldioxidskatt

Härigenom förskrivs att lagen (1974:992) om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt¹ skall upphöra att gälla vid utgången av
juni 1992.

Lagen tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden som hänför sig till
tiden före den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.2

'Lagen omtryckt 1984:996.

118

1 Förslag till ^ProP- 1991/92:150

Lag om ändring i lagen (1957:262) om allmän energiskatt Bilaga 1:5.3

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:262) om allmän energi-
skatt¹

dels att 2, 2 a, 14, 24 och 25 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 28-31 §§, av
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §²

Skatt utgår icke för inhemska

fasta bränslen.

Skatt utgår inte heller för elekt- Skatt utgår inte för elektrisk
risk kraft, som kraft, som

a) framställs inom landet av producent, som förfogar över en installe-
rad generatoreffekt av mindre än 100 kilowatt eller såvitt avser vindkraft-
produktion mindre än 500 kilowatt och som inte yrkesmässigt distribuerar
elektrisk kraft,

b) till lägre effekt än 50 kilowatt utan avgift levereras av producent
eller distributör till någon, som inte står i intressegemenskap med
producenten eller distributören,

c) framställs eller förbrukas på c) framställs och förbrukas på
lärtyg eller annat transportmedel, fartyg eller annat transportmedel,

e) framställs i ett reservkraftsaggregat.

2 a §³

Skatt utgår inte för

a) inhemskt framställd metan, a) metan, som framställs genom

biologiska processer,

b) naturgas, som bortgår till följd av förluster vid transport eller om-
formning hos producent eller distributör,

c) stadsgas, bensin eller gasol som används för framställning av
stadsgas,

d) flygfotogen,

e) jetbensin,

f) flygbensin och sådana produkter som är skattepliktiga enligt lagen
(1961:372) om bensinskatt,

'Lagen omtryckt 1984:994.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1975:272.

²Senaste lydelse 1991:1823.

³Senaste lydelse 1990:1085.

119

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

g) oljeprodukter som tillhandahålls i särskild förpackning om högst fem
liter.

Skatten utgår med 2,2 öre per
kilowattimme för elektrisk kraft
som förbrukas i kommuner som
anges i bilaga 2 till denna lag och
med 7,2 öre per kilowattimme i öv-
riga fall. I fråga om sådan kraft
som förbrukas i industriell verk-
samhet utgår dock skatten med 5
öre per kilowattimme.

14 §⁴

Skatten tas ut per kilowattimme
med

a) 0 öre för elektrisk kraft som
förbrukas i industriell verksamhet i
tillverkningsprocessen eller för
växthusuppvärmning vid yrkesmäs-
sig växthusodling,

b) 3,5 öre för annan elektrisk
kraft än som avses under a) och
som förbrukas i kommuner som
anges i bilaga 2 till denna lag,

c) 6,3 öre för elektrisk kraft som
förbrukas för el-, gas-, värme-
eller vattenförsörjning i andra
kommuner än de som anges i bi-
laga 2 till denna lag,

d) 8,5 öre för elektrisk kraft som
förbrukas i övriga fall.

24 §⁵

I deklaration som avser bränslen får avdrag göras för skatt på bränsle
som

a) i beskattat skick förvärvats för återförsäljning eller förbrukning i
egen rörelse,

b) återtagits i samband med återgång av köp,

c) förbrukats av eller försålts till kommunikationsföretag för bandrift
eller därmed likartat ändamål,

d) förbrukats eller försålts för förbrukning i luftfartyg eller i fartyg, när
luftfartyget eller fartyget inte används för fritidsändamål eller annat privat
ändamål,

e) av den skattskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts
till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

f) förbrukats eller försålts för förbrukning för annat ändamål än
energialstring,

g) förbrukats för framställning av bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle
eller för produktion av annan skattepliktig elektrisk kraft än sådan som
avses i 25 § första stycket d),

h) förbrukats för produktion av värme vid samtidig produktion av
värme och skattepliktig elektrisk kraft i en kraftvärmeanläggning,

i) försålts med förlust för den skattskyldige, i den mån förlusten hänför

⁴Senaste lydelse 1989:1028.

⁵Senaste lydelse 1991:837.

120

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3
sig till bristande betalning från köpare.

Axdrag får, i den mån axdrag
inte har gjorts enligt första stycket

Avdrag får, i den mån avdrag

inte har gjorts enligt första stycket,
även göras för skatt på bränsle
som förbrukats vid tillverk-
ningsprocessen i industriell verk-
samhet eller för växthusuppvärm-
ning vid yrkesmässig växthusod-
ling.

25 §⁶

I deklaration som avser elektrisk kraft får avdrag göras för skatt på
elektrisk kraft, som

a) förbrukats av eller levererats till kommunikationsföretag för bandrift

eller därmed likartat ändamål eller överförts till annat land,

c) försålts med förlust för den redovisningsskyldige, i den mån
förlusten hänför sig till bristande betalning från förbrukare eller icke
registrerad distributör av elektrisk kraft,

d) producerats i en kraftvärmean- d) producerats i en kraftvärmean-

läggning och förbrukats i egen läggning och förbrukats för el-,
industriell verksamhet. gas-, värme- eller vattenförsörjning

i den egna verksamheten.

⁶Senaste lydelse 1991:837.

121

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

stycket g) denna lag eller enligt 7 § 1 mom. första stycket f) lagen
(1961:372) om bensinskatt.

Avdrag får även göras för skatt på bensin eller i bilaga 1 angivet
bränsle som förbrukats vid produktion av sådan värme som avses i 7 §
1 mom. första stycket h) lagen (1961:372) om bensinskatt eller 24 §
första stycket h) av den som inte kan medges registrering som skattskyl-
dig förbrukare av bensin eller i bilaga 1 angivet bränsle.

28 §

Har den som inte är skattskyldig
förbrukat bränsle vid tillverknings-
processen i industriell verksamhet
eller för växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling medger
riksskatteverket efter ansökan av
denne kompensation för den skatt
som belastat bränslet.

Har skatt tagits ut för bränsle
eller elektrisk kraft som förbrukats
för produktion av sådan fjärrvärme
som levererats för tillverkningspro-
cessen i industriell verksamhet eller
för växthusuppvärmning vid yrkes-
mässig växthusodling medger riks-
skatteverket efter ansökan av den
som producerat fjärrvärmen åter-
betalning av eller kompensation för
den skatt som belastat bränslet
eller den elektriska kraften.

29 §

Ansökan om återbetalning eller
kompensation enligt 28 § görs
skriftligen hos riksskatteverket. Den
skall omfatta en period om ett ka-
lenderkvartal och ges in till riks-
skatteverket inom ett år efter kvar-
talets utgång.

Återbetalning eller kompensation
medges inte för belopp som under-
stiger 5 OOO kronor av det sam-
manlagda beloppet för skatt enligt
denna lag och lagen (1990:582)
om koldioxidskatt för ett
kalenderkvartal.

30 §

Har återbetalning eller kompen-
sation för allmän energiskatt skett
med för högt belopp på grund av
oriktig uppgift, som sökanden

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

122

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lämnat, eller på grund av felräk-
ning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende, är mottaga-
ren skyldig att till staten återbetala
vad han oriktigt erhållit. Beslut
härom meddelas av riksskatte-
verket. Åtgärd för att ta ut ett
oriktigt erhållet återbetalnings-
eller kompensationsbelopp får inte
vidtas senare än fem år efter ut-
gången av det kalenderår under
vilket beloppet erhållits.

31 §

Beslut enligt 28 - 30 §§ över-
klagas hos kammarrätten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande i fråga om förhållanden
som hänför sig till tid före ikraftträdandet.

3. Bestämmelserna i 14 § avseende de nya skattesatserna för elektrisk
kraft tillämpas för energiförbrukningen efter utgången av år 1992. Om
mätaravläsning görs under tiden den 28 december 1992 — den 7 januari
1993 gäller de nya skattesatserna för tiden efter mätaravläsningen. Görs
inte mätaravläsning eller görs den i endast begränsad omfattning,
tillämpas de nya skattesatserna för energiförbrukningen från och med den
1 januari 1993, varvid skatten beräknas efter skälig grund. Som
mätaravläsning godtas även avläsning som enligt tillämpade rutiner görs
av förbrukaren.

4. Bestämmelserna i 14 och 24 §§ i sina nya lydelser samt bestämmel-
serna i 28-31 §§ tillämpas dock, såvitt avser växthusuppvärmning vid
yrkesmässig växthusodling, först från och med den 1 januari 1995.

123

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:582) om koldioxidskatt

Härigenom föreskrivs att 2, 3 och 5 §§ lagen (1990:582) om koldioxid-
skatt samt bilagan till lagen skall ha föjande lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §

I fråga om bränslen som avses i
1 § första stycket tillämpas 2 §
första stycket, 2 a, 6 - 8 §§, 10 §
andra stycket, 24 § utom första
stycket h), 25 § tredje stycket, 26,
27, 32 och 33 §§ lagen (1957:262)
om allmän energiskatt.

I fråga om bränslen som avses i
1 § första stycket tillämpas 2 a §,
6 - 8 §§, 10 § andra stycket, 24 §
utom första stycket h), 25 § tredje
stycket och 26-33 §§ lagen

(1957:262) om allmän energiskatt.

Avdrag, återbetalning och kom-
pensation enligt 24 § tredje stycket
eller 28 § lagen om allmän energi-
skatt medges dock beträffande
koldioxidskatt endast med tre fjär-
dedelar av skatten på de bränslen
som avses i 1 § första stycket.

I fråga om varuslag som är skattepliktiga enligt 1 § andra stycket
tillämpas lagen (1961:372) om bensinskatt utom 1 §, 2 § första och andra

styckena och 7 § 1 mom. första stycket h). Bestämmelserna om bensin
i nämnda lag gäller de varuslag som är skattepliktiga enligt 1 § andra
stycket denna lag.

Ansökan om återbetalning eller
kompensation enligt 4 § görs
skriftligen hos riksskatteverket.
Den skall omfatta en period om ett
kalenderkvartal och ges in till
riksskatteverket inom ett år efter
kvartalets utgång.

Ansökan om återbetalning eller
kompensation enligt 3 och 4 §§
görs skriftligen hos riksskatte-
verket. Den skall omfatta en period
om ett kalenderkvartal och ges in
till riksskatteverket inom ett år
efter kvartalets utgång.

'Senaste lydelse 1991:838.

124

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Återbetalning eller kompensation Återbetalning eller kompensation
medges inte för belopp som under- medges inte för belopp som under-
stiger 1 000 kronor för ett kalen- stiger 5 000 kronor av det sam-

derk vartal.

manlagda beloppet för skatt enligt
denna lag och lagen (1957:262)
om allmän energiskatt för ett ka-
lenderkvartal.

Bilaga² till lagen (1990:582) om koldioxidskatt

Nuvarande lydelse

Tulltaxenr enligt tull- taxelagen (1987:1068)	Bränsle Skattesats
ur 27.01, ur 27.02 eller ur 27.04	Kolbränslen 620 kr. per ton
ur 27.10 eller ur 38.14	Fotogen, motorbränn- oljor och eldningsoljor samt andra oljeproduk- ter, med undantag för smöij oljor och smörj- fetter som inte an- vänds för energi- alstring 720 kr. per m³
ur 27.11	Naturgas 535 kr. per 1000 m³
ur 27.11 eller ur 38.23	Gasol som används för a) drift av motorfordon 40 öre per liter b) annat ändamål än drift av motorfordon 750 kr. per ton

²Senaste lydelse 1990:1086.

125

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Föreslagen lydelse

Tulltaxenr enligt tull- taxelagen (1987:1068)	Bränsle	Skattesats
ur 27.01, ur 27.02 eller ur 27.04	Kolbränslen	800 kr. per ton
ur 27.10 eller ur 38.14	Fotogen, motorbränn- oljor och eldningsoljor samt andra oljeproduk- ter, med undantag för smörjoljor och smöij- fetter som inte an- vänds för energi- alstring	920 kr. per m³
ur 27.11	Naturgas	680 kr. per 1000 m³
ur 27.11 eller ur 38.23	Gasol som används för a) drift av motorfordon b) annat ändamål än drift av motorfordon	48 öre per liter 960 kr. per ton

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

De nya bestämmelserna i 3 och 5 §§ tillämpas dock, såvitt avser
växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling, först från och med
den 1 januari 1995.

126

3 Förslag till Prop. 1991/92:150

Lag om dels ändring i lagen (1974:992) om nedsättning av Bilaga 1:5.3
allmän energiskatt och koldioxidskatt, dels upphävande av
samma lag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:992) om nedsättning av
allmän energiskatt och koldioxidskatt¹

dels att 2 a och 3 §§ skall upphöra att gälla,

dels att 2 och 5 §§ skall ha följande lydelse,

dels att lagen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1994.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. §²

Skatt enligt lagen (1957:262) om
allmän energiskatt på elektrisk
kraft och bränsle som förbrukas vid
industriell tillverkning och skatt
enligt lagen (1990:582) om kol-
dioxidskatt på sådant bränsle som
avses i 1 § första stycket nämnda
lag som förbrukas vid industriell
tillverkning, tas ut med sådant
belopp att den sammanlagda skat-
ten inte överstiger tre procent av
de tillverkade produkternas försälj-
ningsvärde fritt fabrik.

Föreligger särskilda skäl kan
regeringen för visst företag medge
nedsättning utöver vad som anges
i första stycket.

5 §³

Har, på grund av oriktig uppgift
från sökanden eller på grund av
felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende, ett felaktigt
belopp fastställts med tillämpning
av 2 eller 3 § eller av beslut som
har meddelats med stöd av dessa
bestämmelser, är sökanden skyldig
att till statsverket inbetala vad han
på detta sätt oriktigt har erhållit.

Riksskatteverket får på ansökan
medge att skatt enligt lagen
(1990:582) om koldioxidskatt tas
ut på sådant bränsle som avses i
1 § första stycket nämnda lag och
som förbrukas vid industriell till-
verkning med sådant belopp att
skatten för den som bedriver den
industriella tillverkningen inte
överstiger två procent av de tillver-
kade produkternas försäljningsvär-
de fritt fabrik.

Har, på grund av oriktig uppgift
från sökanden eller på grund av
felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende, ett felaktigt
belopp fästställts med tillämpning
av 2 § eller av beslut som har
meddelats med stöd av dessa be-
stämmelser, är sökanden skyldig
att till staten inbetala vad han på
detta sätt oriktigt har erhållit.

'Lagen omtryckt 1984:996.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:584

2 a § 1986:506

3 § 1975:273.

²Senaste lydelse 1990:584.

³Senaste lydelse 1988:528.

127

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

En åtgärd i syfte att ta ut ett oriktigt erhållet belopp får inte vidtas
senare än fem år efter utgången av det kalenderår under vilket beloppet
har festställts.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortferande i fråga om förhållanden
som hänför sig till tid före ikraftträdandet.

3. Fastän lagen upphör vid utgången av år 1994 skall den tillämpas
efter denna tid i fråga om förhållanden som hänför sig till tiden före den
1 januari 1995.

4. Bestämmelserna i 5 § skall dock gälla till utgången av år 1999.

128

4 Förslag till Prop. 1991/92:150

Lag om ändring i lagen (1988:1567) om miljöskatt på inrikes Bilaga 1:5.3
flygtrafik

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1988:1567) om miljöskatt på

inrikes flygtrafik skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §*

Miljöskatten skall beräknas i första hand med ledning av luftfartsverkets
uppgifter om bränsleförbrukning och utsläpp av kolväten och kväveoxider

från den aktuella flygplanstypen
flygsträcka.

Skatten skall tas ut för vaije
flygning med 79 öre per kilogram
förbrukat flygbränsle och med 12
kronor per kilogram utsläppta kol-
väten och kväveoxider.

under en genomsnittligt beräknad

Skatten skall tas ut för vaije
flygning med 1 krona per kilogram
förbrukat flygbränsle och med 12
kronor per kilogram utsläppta kol-
väten och kväveoxider.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

'Senaste lydelse 1990:586.

9 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

129

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:609) om ändring i vägtrafik-
skattelagen (1988:327)

Härigenom föreskrivs att bilaga 2 till vägtrafikskattelagen (1988:327)
i bilagans lydelse enligt lagen (1991:609) om ändring i nämnda lag skall
ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Bilaga 2 till vägtrafikskattelagen (1988:327)

Nuvarande lydelse

Kilometerskatt

Fordonsslag	Skattevikt,	Skatt, öre för 10 kilometer
		grund- tilläggsbelopp för belopp varje helt hundratal

kilogram över den
lägsta vikten i klassen

1	Personbil	0- 900 901-	165 183	0 18
2	Buss med två	0- 1 600	170	0
	hjulaxlar	1 601-	171	1,40
	med tre eller	0- 1 600	170	0
	flera hjulaxlar	1 601-	171	0,90
3	Lastbil 3.1 med anordning för påhängsvagn med två	0- 1 600	240	0
	hjulaxlar	1 601-	243	2,60
	med tre eller	0- 1 600	240	0
	flera hjulaxlar	1 601-	242	2,00
	3.2 annan lastbil med två	0- 1 600	170	0
	hjulaxlar	1 601-	172	2,10
	med tre	0- 1 600	170	0
	hjulaxlar	1 601-	171	1,40
	med fyra	0- 1 600	170	0
	eller flera	1 601-	171	1,10
4	hjulaxlar Släpvagnar med skatte- vikt över 3 000 kilo- gram, som dras av ett kilometerskattepl ik- tigt fordon, om det är fråga om 4.1 styraxel för på- hängsvagn med en hjulaxel	3 001-	100	4,30
	med två eller flera hjulaxlar	3 001-	100	2,30
	4.2 annan släpvagn med en hjulaxel	3 001-	100	2,00
	med två	3 001-11 000	100	0,70
	hjulaxlar	11 001-	156	2,90
	med tre	3 001-20 000	100	0,80
	hjulaxlar	20 001-	236	3,40

130

med fyra
eller flera
hjulaxlar

3 001-20 000 100

20 001- 185

0,50

1,80

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Föreslagen lydelse
Kilometerskatt

Fordonsslag

Skattevikt, Skatt, öre för 10 kilometer

kilogram -----------------------------

grund- tilläggsbelopp för
belopp varje helt hundratal
kilogram över den
lägsta vikten i klassen

Personbil	0-	900	165	0
	901-		183	18
Buss med två	0- 1	600	170	0
hjulaxlar	1 601-		171	0,90
med tre eller	0- 1	600	170	0
flera hjulaxlar Lastbil 3.1 med anordning	1 601-		171	0,50
för påhängsvagn med två	0- 1	600	240	0
hjulaxlar	1 601-		242	1,90
med tre eller	0- 1	600	240	0
flera hjulaxlar	1 601-		241	1,40
3.2 annan lastbil
med två	0- 1	600	170	0
hjulaxlar	1 601-		171	1,50
med tre	0- 1	600	170	0
hjulaxlar	1 601-		171	1,00
med fyra	0- 1	600	170	0
eller flera hjulaxlar	1 601-		171	0,80
Släpvagnar med skatte- vikt över 3 000 kilo-
gram, som dras av ett kilometerskattepl ik- tigt fordon, om det är fråga om 4.1 styraxel för på-
hängsvagn med en hjulaxel	3 001-		100	3,30
med två eller flera hjulaxlar	3 001-		100	1,80
4.2 annan släpvagn
med en hjulaxel	3 001-		100	1,40
med två	3 001-11	000	100	0,50
hjulaxlar	11 001-		140	2,30
med tre	3 001-20 000		100	0,70
hjulaxlar	20 001-		219	2,60
med fyra	3 001-20 000		100	0,40
eller flera hjulaxlar	20 001-		168	1,30

131

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:610) om ändring i lagen
(1988:328) om vägtrafikskatt på utländska fordon

Härigenom föreskrivs att bilaga 2 till lagen (1988:328) om vägtrafik-
skatt på utländska fordon i bilagans lydelse enligt lagen (1991:610) om
ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

Bilaga 2 till lagen (1988:328) om vägtrafikskatt på utländska fordon

Nuvarande lydelse

Kilometerskatt

Fordonsslag	Totalvikt, kilogram	Skatt, kronor för 10 kilometer
1. Dieseldrivna lastbilar 1.1 med anordning	6 001-10 000	3,60
för påhängs-	10 001-15 000	4,90
vagn	15 001-	6,30
1.2 Övriga	6 001-10 000	2,20
1.2 Övriga	10 001-15 000	3,60
	15 001-	4,50
2. Dieseldrivna bussar	6 001-10 000	1,80
	10 001-15 000	2,90
	15 001-	3,60
3. Släpvagnar kopplade till eller avsedda att kopplas till dieseldrivna last- bilar eller diesel- drivna bussar 3.1 Styraxel för på-	6 001-	3,25
hängsvagn 3.2 Övriga	10 001-15 000	2,00
hängsvagn 3.2 Övriga	15 001-20 000	3,25
	20 001-	4,00

Föreslagen lydelse
Kilometerskatt

Fordonsslag

Totalvikt, Skatt, kronor för

kilogram 10 kilometer

1. Dieseldrivna lastbilar

1.1 med anordning
för påhängs-
vagn

1.2 Övriga

2. Dieseldrivna bussar

6	001	10	000	3,00
10	001	15	000	4,00
15	001			5,20
6	001	10	000	1,80
10	001	15	000	3,00
15	001			3,70
6	001	10	000	1,50
10	001	15	000	2,40
15	001			3,00

132

3. Släpvagnar kopplade
till eller avsedda
att kopplas till
dieseldrivna last-
bilar eller diesel-
drivna bussar

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.3

3.1 Styraxel för på- 6 001- 2,70

hängsvagn

3.2 Övriga 10 001-15 000 1,60

15 001-20 000 2,70

20 001- 3,30

10 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:5

133

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Prop.1991/92:150

Bilaga 1:5.4

Härigenom föreskrivs att 13 och 17 §§ lagen (1968:430) om mervärde-
skatt¹ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §²

Skatten utgår med 22 procent av
beskattningsvärdet. Skatten utgår
dock med 18 procent av beskatt-
ningsvärdet för

eller liknande verksamhet samt

Skatten utgår med 25 procent av
beskattningsvärdet. Skatten utgår
dock med 18 procent av beskatt-
ningsvärdet för

1) serveringstjänster,

2) rumsuthyming i hotellrörelse

upplåtelse av campingplats och motsvarande i campingverksamhet,

3) personbefordran utom sådan befordran där resemomentet är av
underordnad betydelse,

4) transport i skidliftar samt

5) omsättning och import av sådana livsmedel och livsmedelstillsatser
som avses i 1 § livsmedelslagen (1971:511) med undantag för

a. vatten från vattenverk,

b. spritdrycker, vin och starköl som tillhandahålls av det detaljhandels-
bolag som avses i 15 § andra stycket lagen (1977:293) om handel med
drycker samt

c. tobaksvaror.

17 §³

Skattskyldig får med de begränsningar som anges i 18 och 60 §§ vid
redovisning av skatt göra avdrag för ingående skatt som hänför sig till
förvärv eller import för verksamhet som medför skattskyldighet.

I fråga om rätt att göra avdrag för ingående skatt i statlig och
kommunal verksamhet gäller dock bestämmelserna i 18 a §.

Rätt till avdrag föreligger för den redovisningsperiod då förvärvet eller
importen enligt god redovisningssed borde ha bokförts om inte annat
följer av fjärde eller femte stycket. Har medgivande enligt 5 a § andra
stycket erhållits får avdrag för andra förvärv än sådana som avses i fjärde
eller femte stycket göras först vid beskattningsårets utgång eller när
betalning dessförinnan har erlagts. Avdrag för ingående skatt som hänför

'Lagen omtryckt 1990:576.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:885.

²Senaste lydelse 1991:1755.

³Senaste lydelse 1991:1755.

134

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.1991/92:150

Bilaga 1:5.4

sig till förskotts- eller a conto-likvid får göras under den redovisnings-
period då betalning har erlagts eller, i fråga om byggnads- eller an-
läggningsentreprenad, när faktura med uppgift om skattens belopp har
mottagits. Har skattskyldig försatts i konkurs inträder avdragsrätt senast
vid konkursutbrottet i fråga om ingående skatt, som hänför sig till
förvärv, import eller förskotts- eller a conto-likvid före konkursutbrottet.

Har vara förvärvats genom kreditköp med förbehåll från säljaren om
återtaganderätt enligt lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan
näringsidkare m.fl. får avdrag för den ingående skatten, oavsett
principerna för den skattskyldiges bokföring, göras för den redovisnings-
period under vilken faktura eller motsvarande handling har mottagits.

Vid förvärv av avverkningsrätt till skog får avdrag för ingående skatt
göras endast för vad som har betalats under redovisningsperioden. Rätten
till avdrag för ingående mervärdeskatt som tas ut vid införsel till landet
inträder tidigast när en av tullverket utfärdad tullräkning har mottagits av
den skattskyldige. Har skattskyldig övertagit annan skattskyldigs
verksamhet eller del därav äger han rätt till avdrag för ingående skatt
som hänför sig till den tidigare ägarens förvärv för verksamheten, i den
mån denne skulle haft rätt till avdrag om skatten hade betalats av honom.

Delägare i samfällighet för vattenreglering, väghållning eller liknande
ändamål får avdraga ingående skatt som hänför sig till samfällighetens
förvärv med vad som belöper på hans andel i samfälligheten. Vad som
nu har sagts gäller endast i den mån i samfälligheten deltagande fastighet
används i verksamhet som medför skattskyldighet.

Äger ett svenskt aktiebolag, en svensk ekonomisk förening eller en
svensk ömsesidig skadeförsäkringsanstalt (moderföretag) mer än nio
tiondelar av aktierna i ett eller flera svenska aktiebolag (helägda
dotterbolag) och tillhandahåller ett av företagen något annat av företagen
en tjänst som inte är skattepliktig får det andra företaget göra avdrag för
den skatt som belöper på det förstnämnda företagets förvärv eller införsel
för tillhandahållande av tjänsten, i den mån avdragsrätt hade förelegat om
förvärvet eller införseln hade gjorts av det skattskyldiga företaget. Vad
nu har sagts gäller även aktiebolag vars aktier till mer än nio tiondelar
ägs av ett eller flera helägda dotterbolag.

Förvärvar skattskyldig mot ve-
derlag skattepliktig vara inom
landet från den som inte är skatt-
skyldig för omsättning av varan,
skall som ingående mervärdeskatt
för den skattskyldige anses 20
procent av vederlaget. Om förvär-
vet avser sådan vara för vilken
skatt utgår med 18 procent av be-
skattningsvärdet enligt 13 § andra
meningen, skall som ingående mer-
värdeskatt dock anses 15,25 pro-
cent av vederlaget. Vad nu sagts

Förvärvar skattskyldig mot ve-
derlag skattepliktig vara inom
landet från den som inte är skatt-
skyldig för omsättning av varan,
skall som ingående mervärdeskatt
för den skattskyldige anses 18
procent av vederlaget. Om förvär-
vet avser sådan vara för vilken
skatt utgår med 18 procent av be-
skattningsvärdet enligt 13 § andra
meningen, skall som ingående mer-
värdeskatt dock anses 15,25 pro-
cent av vederlaget. Vad nu sagts

135

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

gäller även den som är skattskyldig
för förmedling som avses i punkt 3
första stycket av anvisningarna till
2 §•

gäller även den som är skattskyldig
för förmedling som avses i punkt 3
första stycket av anvisningarna till
2 §..

Prop.1991/92:150

Bilaga 1:5.4

Redovisar skattskyldig olika verksamheter var för sig får överskjutande

ingående skatt i en verksamhet kvittas mot utgående skatt i annan

verksamhet.

Om återbetalning av överskjutande ingående skatt som ej kunnat kvittas
föreskrivs i 49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

136

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 33 § 1 och 2 mom. samt punkt 23 av
anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande
lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 mom.¹ Från intäkt av tjänst
far avdrag göras för samtliga ut-
gifter, vilka är att anse som kost-
nader för fullgörande av tjänsten,
såvitt inte för samma kostnader
anvisats särskilt anslag, som, på
sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall
tas upp såsom intäkt.

1 m o m. Med den begränsning
som följer av 2 mom. får från
intäkt av tjänst avdrag göras för
samtliga utgifter, vilka är att anse
som kostnader för fullgörande av
tjänsten, såvitt inte för samma
kostnader anvisats särskilt anslag,
som, på sätt i 32 § 3 mom. är
sagt, ej skall tas upp såsom intäkt.

Avdrag får i enlighet härmed ske för, bland annat:

avgifter som den skattskyldige i samband med tjänsten erlagt för egen
eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring;

hyra eller annan kostnad för tjänste- eller arbetslokal, för vilken den
skattskyldige haft att själv vidkännas utgift;

kostnad för arbetsbiträde, som den skattskyldige använt för tjänsts
utförande och som han själv avlönat;

förlust å medel, för vilka den skattskyldige varit på grund av sin tjänst
redovisningsskyldig;

ökad levnadskostnad vid resa i tjänsten utom den vanliga verksam-
hetsorten som varit förenad med övernattning;

färdkostnad vid resa i tjänsten;

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som varit nödigt för
tjänstens fullgörande.

I fråga om en inkomstgivande självständigt bedriven verksamhet som
ej skall hänföras till näringsverksamhet gäller följande. Avdrag får göras
för utgifter som är att anse som kostnader för intäktens förvärvande om
de betalats under beskattningsåret. Avdrag får också ske för sådana
kostnader om de betalats under året före beskattningsåret i den mån de
överstiger det årets intäkter. Avdrag får inte ske med större belopp än
som motsvarar beskattningsårets intäkt av verksamheten. Underskott av
en verksamhet får inte dras av mot överskott i en annan verksamhet.

Ränta på skuld som den skattskyldige ådragit sig för sin utbildning eller
annars i och för tjänsten hänförs till inkomst av kapital enligt lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt.

2 m o m.² Skattskyldig, som 2 mom. Avdrag för kostnader
haft intäkt av tjänst i form av kon- som avses i punkt 4 av anvisning-

lenaste lydelse 1991:585.

²Senaste lydelse 1991:1866.

137

Nuvarande lydelse

tant lön eller sådan annan
ersättning, som enligt 11 kap. 2 §
lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall anses som inkomst
av anställning, dock inte intäkt av
verksamhet som avses i 1 mom.
tredje stycket, skall utöver kostna-
der som avses i 1 mom. tredje
stycket, punkterna 3-3 c och 7 av
anvisningarna och färdkostnad för
resa i tjänsten anses ha haft ut-
gifter till ett belopp av minst 4 000
kronor. Avdraget får dock inte
överstiga tio procent av denna
intäkt avrundat till närmast högre
hundratal kronor, och ej heller
ensamt eller tillsammans med färd-
kostnad för resa i tjänsten samt
kostnader som avses i nyssnämnda
anvisningspunkter överstiga intäk-
ten.

Föreslagen lydelse

ama får göras endast till den del
kostnaderna överstiger 4 000 kro-
nor och för övriga kostnader till
den del kostnaderna överstiger
1 000 kronor. Vid nu sagts gäller
dock inte i fråga om kostnader som
avses i 1 mom. tredje stycket,
punkterna 3-3 c och 7 av anvis-
ningarna samt färdkostnad för resa
i tjänsten.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.5

Anvisningar
till 23 §

23.³ Avdrag får göras för fastighetsskatt och särskild löneskatt på
pensionskostnader och speciella för näringsverksamheten utgående skatter
och avgifter till det allmänna. Däremot får svenska allmänna skatter inte
dras av (se 20 §).

Premie för grupplivförsäkring, som tecknats av fysisk person i hans
egenskap av utövare av viss näringsverksamhet, utgör avdragsgill
omkostnad i näringsverksamheten. Om den ersättning, som kan komma
att utfalla på grund av försäkringen, utgår efter väsentligt förmånligare
grunder än vad som gäller enligt grupplivförsäkring för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock endast den del av premien som kan anses
motsvara förmåner enligt grupplivförsäkring för nämnda befattnings-
havare räknas som omkostnad i näringsverksamheten.

Avdrag medges för kostnader för egen hälsovård i den mån förmån av
fri sådan vård för anställd är skattefri enligt 32 § 3 b mom. första
stycket.

Bestämmelserna i punkt 6 av anvisningarna till 33 § om avdrag för
avgift till erkänd arbetslöshetskassa gäller också beträffande inkomst av
näringsverksamhet.

Bestämmelserna i punkt 4 av
anvisningarna till 33 § om avdrag anvisningarna till 33 § om avdrag
för kostnader för resor till och från

Bestämmelserna i punkt 4 av

för kostnader för resor till och från

³Senaste lydelse 1991:1832.

138

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

arbetsplatsen gäller också beträff- arbetsplatsen och i 33 § 2 mom.
ande inkomst av näringsverksam- om begränsning i rätten till avdrag
het. för sådana kostnader gäller också

beträffande inkomst av närings-
verksamhet. Om den skattskyldige
har kostnader för sådana resor
både i inkomstslaget tjänst och i
inkomstslaget näringsverksamhet
skall begränsningen avse de sam-
manlagda kostnaderna och i första
hand medföra en minskning av av-
draget i inkomstslaget tjänst.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.5

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.

139

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och
kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 10 § lagen (1990:325) om självdek-
laration och kontrolluppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.5

2 kap.

10 g¹

Fysisk person får, om inte annat följer av 11 §, lämna förenklad
självdeklaration om vad som skall redovisas i fråga intäkter och avdrag
avser endast

1. inkomst av tjänst och annat
avdrag än som avses i 33 § 2
mom. kommunalskattelagen
(1928:370) inte yrkas för kostnader
för fullgörande av tjänsten,

2. inkomst av kapital samt avdrag

1. inkomst av tjänst och avdrag
inte yrkas för kostnader för full-
görande av tjänsten,

för kostnader yrkas endast för ränta

och tomträttsavgäld och intäkten utgörs av

a) ränta eller a) ränta,

b) utdelning på svenska aktier och andelar i svenska värdepappersfon-
der eller ekonomiska föreningar,

c) intäkt vid försäljning av teckningsrätt eller delbevis som grundas på
aktieinnehav i svenskt bolag,

d) statligt räntebidrag för bostadsändamål,

3. allmänt avdrag för pensionsförsäkring.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering.

lenaste lydelse 1991:1834.

140

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953:272)¹dels att 12 § skall upphöra att gälla,

dels att 4 § 1 mom. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.5

4 §

1 mom. För inkomst av tjänst som hänför sig till bestämd tidsperiod
och uppbärs vid regelbundet återkommande tillfällen eller till arbets-
anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka skall prelimi-
när A-skatt utgå med belopp, som anges i skattetabeller, om inte skatte-
myndighet har bestämt annat. Skattetabellerna skall ange den preliminära
skatt som belöper på olika inkomstbelopp, beräknade för månad eller den
kortare tid som anges i tabellerna. Regeringen eller myndighet som rege-
ringen bestämmer fastställer för vaije inkomstår sådana tabeller.

Tabellerna skall grundas på följande förutsättningar, nämligen

att inkomsten är oförändrad under inkomståret,

att den skattskyldige endast kommer att taxeras för den inkomst som
anges i tabellen,

att

avses

a t
ring

andra avdrag än grundavdrag samt
avdrag som avses i 33 § 2 mom.
kommunalskattelagen (1928:370)
med ett belopp av 4 OOO kronor,
dock högst tio procent av inkoms-
ten.

den skattskyldige inte skall erlägga annan skatt eller avgift som
i denna lag än statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt,
t den skattskyldige vid taxe-
för inkomsten inte erhåller

att den skattskyldige vid taxe-
ring för inkomsten inte erhåller
annat avdrag än grundavdrag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången i
fråga om preliminär skatt för 1993.

¹Lagen omtryckt 1991:97.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.

141

Förslag till Prop. 1991/92:150

Lag om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt Bilaga 1:5.6

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:1052) om statlig fastighets-
skatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Till fastighetsskatt skattepliktiga
fastigheter är sådana som vid
fastighetstaxeringen betecknas som
småhusenhet, hyreshusenhet eller
lantbruksenhet om på
lantbruksenheten finns vad som vid
fastighetstaxeringen betecknas som
småhus, hyreshus, tomtmark för
småhus eller tomtmark för hyres-
hus. Från skatteplikt undantas fas-
tighet som året före taxeringsåret
inte varit skattepliktig enligt fas-
tighetstaxeringslagen (1979:1152).

Till fastighetsskatt skattepliktiga
fastigheter är sådana som vid
fastighetstaxeringen betecknas som
småhusenhet, hyreshusenhet eller
lantbruksenhet om på lantbruksen-
heten finns vad som vid fastighets-
taxeringen betecknas som småhus,
hyreshus, tomtmark för småhus
eller tomtmark för hyreshus. Från
skatteplikt undantas hyreshusenhet
som huvudsakligen består av loka-
ler samt fastighet som året före
taxeringsåret inte varit skatteplik-
tig enligt fastighetstaxeringslagen
(1979:1152).

Utöver vad som sägs i första stycket är sådan privabostad, som avses
i 5 § kommunalskattelagen (1928:370) och som är belägen i utlandet,
skattepliktig till fastighetsskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993 och tillämpas första gången
vid 1994 års taxering. För sådan hyreshusenhet som huvudsakligen består
av lokaler och för vars förvärvskälla beskattningsåret har böljat före
ikraftträdandet skall skatt vid 1994 års taxering påföras enligt äldre
bestämmelser med så stor del som svarar mot förhållandet mellan den del
av beskattningsåret som infaller före ikraftträdandet och hela beskatt-
ningsåret.

'Senaste lydelse 1990:652.

142

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över Prop. 1991/92:150
delbetänkandet (SOU 1992:24) Avreglerad Bostadsmarknad Bilaga 1:5.7

Efter remiss har yttrande över förslagen i betänkandet (SOU 1992:24)
Avreglerad bostadsmarknad avgivits av Riksbanken, Riksgäldskontoret,
Riksrevisionsverket, Boverket, Statens Bostadskreditnämnd (BKN),
Statens institut för byggnadsforskning (SIB), Riksantikvarieämbetet,
Allmänna pensionsfonden, Första, Andra och Tredje fondstyrelserna,
Byggentreprenörerna, HSB:s Riksförbund, Hyresgästernas Riksförbund,
Riksbyggen, Riksförbundet Vi i småhus, Sveriges Allmännyttiga
Bostadsföretag (SABO), Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorgani-
sation (SBC), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Trähusfabrikers
Riksförbund (STR), Villaägarnas Riksförbund, Svenska Kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Svenska Bankföreningen, Handelsbanken Hypotek AB, Nordban-
ken Hypotek AB, Nordbanken Kredit AB, Sparbanksgruppen AB, AB
Spintab, StadshypoteksKassan, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag,
SBAB, Svensk Fastighetskredit AB, Svenska Livförsäkringsföreningars
Riksförbund och Sveriges Försäkringsförbund.

Svenska bankföreningen, Handelsbanken Hypotek AB, Nordbanken
Hypotek AB, Nordbanken Kredit AB och Svensk Fastighetskredit AB
har avgivit ett gemensamt yttrande (i det följande kallat Bankföreningen).
Detsamma har Sparbanksgruppen AB och AB Spintab (i det följande
kallat Sparbankerna).

Genom remiss har också Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) beretts tillfälle att
yttra sig. LO har förklarat att man avser att behandla remissen men att
det inte finns möjlighet att översända remissvaret inom utsatt tid. SACO
har förklarat att man avstår från att besvara ärendet.

Inom remisstiden har vidare yttande över betänkandet inkommit från
Målaremästamas Riksförening, Skattebetalarnas Förening, Föreningen
Kommunala Förmedlingsorgan, Länsbostadsdirektörernas Förening, Mur
och Puts Information AB och Mats Olstedt, styrelseledamot i Villaägarna
i Stockholms Stad.

Riksgäldskontoret och Bostadskreditnämnden har yttrat sig endast såvitt
gäller statliga kreditgarantier.

Boverket har koncentrerat sitt remissarbete på att analysera förslagets
eventuella styreffekter samt dess konsekvenser för boendeutgifter och
statsfinanser.

SBAB har begränsat sitt yttrande till effekterna av förslagen på fas-
tighetsmarknaden och kreditmarknaden.

143

Förslag till

Lag om ändring i skatteregisterlagen (1980:343)

Härigenom föreskrivs att 7 § skatteregisterlagen (1980:343)' skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §²

För fysisk och juridisk person får, utöver de uppgifter som anges i 5
och 6 §§, det centrala skatteregistret innehålla följande uppgifter.

1. Sådana uppgifter om ägarförhållandena i fåmansföretag, företag
som enligt 3 § 12 mom. nionde stycket lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt skall behandlas som fåmansföretag, fåmansägt handelsbolag
och dotterföretag som avses i 2 kap. 16 § lagen (1990:325) om självdek-
laration och kontrolluppgifter.

2. Uppgifter angående avslutad revision, verkställt taxerings- eller
mervärdeskattebesök eller annat sammanträffande enligt 3 kap. 7 §
taxeringslagen (1990:324) eller 26 a § lagen (1968:430) om mervärde-
skatt. För vaije sådan åtgärd får anges tid, art, beskattningsperiod,
skatteslag, myndighets beslut om beloppsmässiga ändringar av skatt eller
underlag för skatt med anledning av åtgärden samt uppgift huruvida
bokföringsskyldighet har fullgjorts.

3. Uppgift om registrering av skyldighet att betala skatt, uppgifter
som behövs för att bestämma skatt eller avgift enligt uppbördslagen
(1953:272), lagen om mervärdeskatt, lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, lagen (1990:659) om särskild löneskatt
på vissa förvärvsinkomster, lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt
för utomlands bosatta, lagen (1990:912) om nedsättning av socialavgifter
och lagen (1951:763) om beräkning av statlig inkomstskatt på ackumule-
rad inkomst samt uppgifter om redovisning, inbetalning och återbetal-
ning av sådana skatter eller avgifter.

4. Uppgift om maskinellt framställt förslag till beslut om beskattning.

5. Uppgift om beslut om anstånd med avgivande av deklaration och
med betalning av skatt, dock ej skälen för besluten, samt uppgift om att
laga förfall föreligger för underlåtenhet att fullgöra deklarationsskyl-
dighet.

6. Administrativa och tekniska uppgifter som behövs för beskatt-
ningen.

7. Uppgifter som skall lämnas i allmän självdeklaration enligt 2 kap.
13 § första stycket punkterna 2-4 och andra stycket lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter samt uppgifter som skall lämnas i förenklad
självdeklaration.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.8

'Lagen omtryckt 1983:143.

²Senaste lydelse 1991:1920.

144

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.8

8. Uppgift om beslut om beskattning, dock ej skälen för beslutet,
uppgift om utmätning enligt 68 § 6 mom. uppbördslagen samt uppgift
om anledning till att överskjutande skatt inte helt betalas ut med återbe-
talningskort.

9. Uppgift om att fordran mot personen registrerats hos kronofog-
demyndighet, uppgift om indrivningsresultat, uppgift om beslut om
ackord, likvidation eller konkurs samt uppgift om betalningsinställelse.

10. Uppgift om antal anställda och de anställdas personnummer.

11. Uppgift om telefonnummer, särskild adress för skattsedelsförsän-
delse samt namn, adress och telefonnummer för ombud.

12. Uppgift från kontrolluppgift som enligt 3 kap. lagen om självdekla-
ration och kontrolluppgifter skall lämnas utan föreläggande samt från
sådan särskild uppgift som avses i 3 § lagen (1959:551) om beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäk-
ring.

13. Uppgift om beteckning, köpeskilling, taxeringsvärde, delvärde,
beskattningsnatur, typ av fång och tidpunkt för fånget för fastighet som
ägs eller innehas av personen, andelens storlek om fastigheten har flera
ägare och övriga uppgifter som behövs för beräkning av statlig fas-
tighetsskatt samt uppgift som behövs för värdering av bostad på fastighet.

14. Uppgift om tid och art för planerad eller pågående revision samt
beskattningsperiod och skatteslag som denna avser samt uppgift om tid
för planerat taxerings- eller mervärdeskattebesök eller annat sam-
manträffande enligt 3 kap. 7 § taxeringslagen eller 26 a § lagen om
mervärdeskatt.

15. Uppgift om postgiro- och 15. Uppgift om postgiro- och

bankgironummer, om personen är bankgironummer, om personen är
näringsidkare. näringsidkare samt, om fullmakt

lämnats för bank eller postgiro att
ta emot skatteåterbetalning på ett
konto, datum för fullmakten samt
kontots nummer och typ.

16. Uppgift om antal perioder om trettio dagar för vilka den skatt-
skyldige uppburit inkomst som beskattas enligt lagen (1958:295) om
sjömansskatt.

17. Uppgift om omsättning i näringsverksamhet.

18. Uppgifter angående resultat av bruttovinstberäkning, annan
beräkning av relationstal eller liknande, skönsmässig beräkning och
belopp som under beskattningsåret stått till förfogande för lev-
nadskostnader.

19. Uppgift från centrala bilregistret om innehav av fordon samt om
fordonets registreringsnummer, märke, typ, och årsmodell.

20. Uppgift för beräkning av skattereduktion för fackföreningsavgift.

21. Uppgift om bosättningsland och tidpunkt för byte av bosättnings-
land.

145

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5.8

22. Uppgifter om antal årsanställda i en koncern i fall som avses i 2
kap. 16 § sista stycket lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter,
totalt respektive i Sverige, koncemomsättning och koncembalansomslut-
ning för koncemmoderföretag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

146

Innehållsförteckning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

1 Skattefrågor ........................................................... 1

1.1 Allmänna synpunkter ............................................... 1

1.2 Energibeskattningen .............................................. 2

1.3 Mervärdeskatt .................................................... 18

1.4 Slopat schablonavdrag från intäkt av tjänst ..................... 19

1.5 Slopad fastighetsskatt på lokalhyreshus ......................... 24

1.6 Ekonomiska effekter .............................................. 28

1.7 Hemställan ........................................................ 30

2 Statens stöd för bostadsfinansieringen ............................... 31

2.1 Inledning ........................................................ 31

2.2 Gällande ordning ................................................. 32

2.3 Utredarens förslag ............................................... 37

2.4 Ett reformerat bostadsstöd ...................................... 41

2.5 Höjd garanterad ränta, m.m. år 1993 för hus

med räntebidrag enligt äldre bestämmelser ........................... 61

2.6 Förslagens ekonomiska effekter .................................. 66

2.7 Avveckling av investeringsbidrag för ny- och

ombyggnad av bostäder ................................................70

2.8 Hemställan ....................................................... 71

3 Skatteförvaltningen och exekutionsväsendet ......................... 73

4 C. Statlig lokalförsöijning och fastighetsförvaltning ............... 78

5 C 3. Täckning av merkostnader för lokalkostnader m.m............ 80

6 F 7. Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m.....80

7 Övriga frågor ......................................................... 81

7.1 Personalkonsekvenser vid strukturförändringar ................. 81

7.2 Den särskilda vinstskatten och investeringsskatten

på byggnadsarbeten .................................................... 90

7.3 Hemställan ....................................................... 91

147

Bilaga 1:5.1 Utredningens sammanfattning av betänkandet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:5

Konkurrensneutral energibeskattning ..................... 92

Bilaga 1:5.2 Utredningens lagförslag i betänkandet

Konkurrensneutral energibeskattning .................... 109

Bilaga 1:5.3 1 Förslag till lag om ändring i lagen

(1957:262) om allmän energiskatt ....................... 119

2 Förslag till lag om ändring i lagen

(1990:582) om koldioxidskatt .......................... 124

3 Förslag till lag om dels ändring i lagen
(1974:992) om nedsättning av allmän energi-
skatt och koldioxidskatt, dels upphävande

av samma lag ............................................ 127

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1567)

om miljöskatt på inrikes flygtrafik ..................... 129

5 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:609)

om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327) ......... 130

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:610)
om ändring i lagen (1988:328) om vägtrafikskatt

på utländska fordon .................................... 132

Bilaga 1:5.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om
mervärdeskatt ............................................ 134

Bilaga 1:5.5 1 Förslag till lag om ändring i kommunal-

skattelagen (1928:370) .................................. 137

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325)

om självdeklaration och kontrolluppgifter ............. 140

3 Förslag till lag om ändring i uppbörds-
lagen (1953:272) ........................................ 141

Bilaga 1:5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1052)

om statlig fastighetsskatt ............................... 142

Bilaga 1:5.7 Förteckning över remissinstanser som har

yttrat sig över delbetänkandet (SOU 1992:24)

Avreglerad Bostadsmarknad ............................. 143

Bilaga 1:5.8 Förslag till lag om ändring i skatte-

registerlagen (1980:343) ................................ 144

gotab Stockholm 1992

148

Bilaga 1:6

Utbildningsdepartementet

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: Statsrådet Unckel

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. (kompletteringspropositionen)

Ättonde huvudtiteln

Inledning

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare idag att före-
slå att de arbetsmarknadspolitiska insatserna skall förstärkas. För att
möta den ökande ungsdomsarbetslösheten föreslår jag vissa åtgärder
även inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde som berör
gymnasieskolan och den grundläggande högskoleutbildningen.

B. Det offentliga skolväsendet

B 8. Bidrag till driften av det kommunala offentliga
skolväsendet

En av de viktigaste drivkrafterna för en fortsatt utveckling av näringsli-
vet och för en hög sysselsättning i landet, är kunskaper och kompetens
hos medborgarna. Arbetslivet kräver i större utsträckning än tidigare
goda kunskaper i både allmänna ämnen och i yrkesämnen. Den refor-
merade gymnasieskolan som riksdagen har beslutat om (prop.
1990/91:85, UbUlö, rskr. 356) ger möjlighet för alla ungdomar att få en
god gymnasieutbildning. Gymnasiereformen, som bl.a. innebär att yr-
kesförberedande utbildning förlängs från två år till tre år, genomförs
successivt med början läsåret 1992/93.

Detta innebär att ett stort antal ungdomar - ca 40 000 - också i vår
kommer att gå ut gymnasieskolan med enbart en tvåårig gymnasieut-

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bil. 1:6

bildning. I det konjunkturläge som nu råder riskerar många av dessa
ungdomar att bli arbetslösa. Den utan jämförelse viktigaste åtgärden
som stat och kommun kan vidta för ungdomar är att ge dem en så god
utbildning som det är möjligt. Enligt min mening bör därför de ungdo-
mar som gått en tvåårig gymnasieutbildning ges möjlighet att förbättra
sina kunskaper genom en komplettering av sin utbildning i gymnasie-
skolan.

Jag anser det ytterst angeläget att kommunerna läsåret 1992/93 - i lik-
het med vad som gäller innevarande läsår - ges förutsättningar att an-
ordna ett tredje utbildningsår för de 18-19-åringar som har gått igenom
en tvåårig gymnasieutbildning. Det tredje utbildningsåret skall kunna
inriktas mot en direkt fortsättning av den genomförda utbildningen el-
ler mot en komplettering av tidigare utbildning, t.ex. i allmänna äm-
nen. Jag avser givetvis utbildningsåtgärder utöver vad kommunerna re-
dan har planerat inför nästa läsår.

Jag vill erinra om att kommunerna enligt skollagen (1985:1100, om-
tryckt 1991:1111) fr.o.m. den 1 juli 1992 är skyldiga att erbjuda alla
ungdomar, som har gått igenom grundskolan och som inte redan har
en gymnasieutbildning, en utbildning i gymnasieskolan på ett nationellt
program (motsvarande) eller ett individuellt program. Utbildningen
skall påbörjas senast under det första kalenderhalvåret det år ungdomar-
na fyller tjugo år. Med hänsyn härtill kan de åtgärder i form av särskil-
da insatser för ungdomar som jag nu föreslår avgränsas till att avse den
grupp ungdomar som redan har fått en tvåårig gymnasieutbildning.

För att möjliggöra för kommunerna att läsåret 1992/93 anordna ett
tredje gymnasieår i enlighet med vad jag här har anfört behöver det an-
slag som riksdagen redan anvisat ökas med 266 milj.kr. för 8 000 extra
helårsplatser. I dessa medel ingår också medel för planerings- och infor-
mationsinsatser. Jag har därvid bl.a. beräknat 5 milj.kr. som bör ställas
till regeringens disposition för informationsinsatser m.m. Medlen bör
föras upp på en särskild anslagspost och utbetalning ske genom ett re-
kvisitionsförfarande. Det bör ankomma på regeringen att närmare be-
sluta om de åtgärder som jag här har redovisat.

Det är svårt att med säkerhet avgöra vilken kapacitet som finns i de
enskilda kommunerna för att anordna ett tredje gymnasieår. Jag utgår
dock från att varje kommun gör sitt yttersta för att - i egen regi i sin
gymnasieskola eller kommunala vuxenutbildning eller i samverkan
med annan kommun - anordna utbildning för dessa ungdomar. Jag ut-
går också från att många ungdomar tar vara på erbjudandet att förbättra
sin kompetens. Det bör därför finnas möjlighet för regeringen att vid
behov ytterligare öka antalet platser för ett tredje gymnasieår utöver de
8 000 som jag nyss har föreslagit.

De ökningar på anslaget Bidrag till driften av det kommunala offent-
liga skolväsendet som blir följden av vad jag nu har förordat, dvs. 266
milj. kr. utöver vad riksdagen redan har anvisat för nästa budgetår
(1991/92:UbulO, rskr 190), uppvägs emellertid av de kraftiga minsk-
ningar som uppkommer vid den genomgripande omläggning av syste-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

met för statsbidrag till kommunerna som chefen för finansdepartemen-
tet kommer att anmäla senare denna dag (del II). Jag återkommer där-
för senare idag (del II, bil 1:6) med förslag om vilket belopp som rege-
ringen bör begära att riksdagen anvisar för nästa budgetår under ansla-
get Bidrag till driften av det kommunala skolväsendet. Jag tar då hänsyn
till det ökade medelsbehov som föranleds av vad jag förordat i nu före-
varande sammanhang.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

1. att bemyndiga regeringen att i enlighet med vad jag anfört,
vid behov ytterligare öka antalet platser för ett tredje gymnasieår
under budgetåret 1992/93 utöver de 8 000 platser för vilka medel
nu begärs i särskild ordning.

B 14. Statens skolor för vuxna: Utbildningskostnader

Statens skola för vuxna i Härnösand (SSVH) har t.o.m. budgetåret
1990/91 utöver medel från anslaget till statens skolor för vuxna tilldelats
medel ur anslaget till kommunal vuxenutbildning. Den verksamhet
som haft den avvikande finansieringen gäller vissa utbildningar för gles-
bygden, utbildning i teckenspråk som C-språk för hörselhandikappade
samt handledda självstudier för vuxna som inte kan behörighetskom-
plettera i hemkommunens komvux. Sedan det särskilda anslaget till
komvux upphört och sektorsbidraget till det kommunala offentliga
skolväsendet införts, kan medel för detta inte tillföras SSVH i samma
ordning som tidigare.

Riksdagen beslutade i december 1991 om ett anslag till SSVH på
2 milj.kr. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92
samt gav som sin mening regeringen till känna vad utskottet anfört om
att det inte varit riksdagens avsikt att de nämnda utbildningarna vid
SSVH skulle upphöra eller att övrig verksamhet vid statens skolor för
vuxna skulle minskas för att bereda utrymme inom anslaget för till des-
sa utbildningar (1991/92:UbU7, rskr. 87).

För att möjliggöra undervisning vid SSVH i samma omfattning som
hittills föreslår jag att förslagsanslaget Statens skolor för vuxna: Utbild-
ningskostnader tillförs 2 milj.kr. utöver vad riksdagen beslutat om för
budgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil. 9, UbUll, rskr. 193).

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

2. att med ändring av riksdagens beslut (1991/92:UbUll, rskr.
193) till Stalens skolor för vuxna: Utbildningskostnader för budget-
året 1992/93 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
på 31 065 000 kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

D. Den grundläggande högskoleutbildningen
m.m.

Föredragandens överväganden

Högskolans dimensionering kommer succesivt att öka kraftigt. Genom
riksdagens beslut (UbU 1990/91:12, rskr. 355 och UbU 1991/92:7, rskr.
87) har den grundläggande utbildningen tillförts 5000 platser från och
med höstterminen 1991 respektive 2000 platser från och med vårtermi-
nen 1992. I budget- propositionen (1991/92:100, bil. 9) och i propositio-
nen om lärarutbildning (1991/92:75) redovisas förslag om ytterligare di-
mensionerings ökningar på sammanlagt 5000 platser från och med höst-
terminen 1992. Utökningen av platsantalet tillsammans med vissa bygg-
nadsåtgärder inom högskolan har bidragit till att underlätta det akuta
läget på arbetsmarknaden.

Samtidigt kan svårigheter uppstå när det gäller rekrytering till hög-
skolan på olika områden, t.ex. till vissa naturvetenskapliga och tekniska
utbildningar och vissa lärarutbildningar.

Antalet elever som söker teknisk linje på gymnasiet har minskat tre år i
rad, och prognoser visar på att denna utveckling fortsätter in på 2000-
talet. Det finns anledning att ta dessa tendenser på stort allvar, då mins-
kad rekrytering till tekniska utbildningsvägar kan hota de långsiktiga
förutsättningarna för svensk tillväxt och industriell utveckling. Blir ned-
gången på de tekniska utbildningarna tillräckligt djup och långvarig
kan hela infrastukturen för teknikerutbiidning skadas.

I begränsad omfattning har tidigare prövats ett s.k. tekniskt basår
inom högskolan, huvudsakligen för att ge elever från ekonomisk och
samhällsvetenskaplig linje i gymnasieskolan möjlighet att - i stimuleran-
de kontakt med högskolans utbildning - skaffa sig behörighet för te-
knisk högskoleutbildning. Detta har även fungerat som en attraktiv
möjlighet för dessa elever att tänka om i fråga om utbildnings- och yr-
kesval. Bland annat har kvinnor valt att satsa på teknisk utbildning.

I större skala bör nu ett år för breddning och fördjupning av kompe-
tens kunna fungera både som en aktiv åtgärd i ett mera långsiktigt re-
kryteringsperspektiv för högskolan och som en avlastning i den akuta
besvärliga arbetsmarknadssituationen. Jag föreslår att högskolan får anta
studerande till aktuell utbildning trots att de inte är fullt behöriga och
att högskolan efter antagningen ansvarar för att de erhåller behörighets-
givande förutbildning under ett år. Jag utgår härvid från att viss samver-
kan mellan bl.a. komvux och högskolan kommer att bli aktuell.

I detta sammanhang anser jag det vara av särskild vikt att uppmuntra
kvinnor att söka sig till utbildningar som av tradition domineras av
män. Bland sökande till utbildning av det slag jag nu beskrivit och som
avser teknisk eller matematisk- naturvetenskaplig utbildning skall där-
för kvinnor ges företräde till utbildningsplats.

För att möjliggöra för berörda universitet och högskolor att under
budgetåret 1992/93 genomföra utbildning i enlighet med vad jag här an-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

fört, behövs på anslaget under anslagsposten 6. Till regeringens disposi-
tion medel för 1 250 platser, varav minst hälften bör avse naturveten-
skapliga och tekniska utbildningar samt vissa lärarutbildningar med in-
riktning mot matematik och naturorienterande ämnen
(+ 46 250 000 kr.). Därutöver beräknar jag medel för aktiva
informations- och planeringsinsatser (+ 2 000 000 kr.). Studiemedels-
kostnaderna har jag beräknat till 16 250 000 kr.

Vad jag tidigare anfört om den snabba dimensioneringsökning utav
högskolan kommer att innebära att högskoleorganisationen utsätts för
betydande påfrestningar. Inom viktiga områden ger tillgången på fors-
karutbildade lärare, lokaler, m.m. viktiga begränsningar för möjlighe-
terna att snabbt bygga ut antalet platser. Inom utbildningsdepartementet
prövas kontinuerligt möjligheterna att utöka kapaciteten i högskolans
grundutbildning med beaktande av arbetsmarknadens behov och möj-
ligheterna att upprätthålla god kvalitet i utbildningen.

Jag bedömer det emellertid som möjligt att redan fr.o.m. hösttermi-
nen tillföra högskolan ytterligare 520 platser på fristående kurser för
språkutbildnng. Det europeiska samarbetet kommer självfallet att öka
efterfrågan på kvalificerade språkkunskaper på arbetsmarknaden.

Glädjande nog har studerande under senare år i växande utsträckning
sökt sig till fristående kurser i språk. Ett ökande antal behöriga sökande
har därvid inte kunnat erbjudas plats. Jag beräknar därför medel för
520 platser under anslaget lokala och individuella linjer samt fristående
kurser. Jag räknar med att även denna åtgärd kommer att medverka till
en dämpning av ungdomsarbetslösheten.

Den föreslagna utbyggnaden kommer att medföra en ökning av sta-
tens kostnader med 25 milj. kr. varav kostnader för studiemedel är be-
räknade till ca 6,8 milj. kr. Lokal- inrednings- och utrustningskostna-
derna bedöms uppgå till ca 3,6 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

3. att under åttonde huvudtitelns förslagsanslag Vissa särskilda
utgifter inom högskolan m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa
48 250 000 kr. utöver vad som beräknats i prop. 1991/92:100 bil.9.

4. under åttonde huvudtitelns reservationsanslag Lokala och
individuella linjer samt fristående kurser för budgetåret 1992/93 an-
visa 18 240 000 kr. utöver vad som beräknats i prop. 1991/92:100
bil.9.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

F. Studiestöd m.m.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:6

F 2. Studiehjälp m.m.

Jag har tidigare under anslaget B 8. Bidrag till driften av det kommuna-
la offentliga skolväsendet anfört att för att möjliggöra för kommunerna
att läsåret 1992/93 anordna ett tredje gymnasieår för de 18-19-åringar
som har gått igenom en tvåårig gymnasieutbildning behöver det anslag
som riksdagen redan anvisat ökas med 266 milj. kr. för 8 000 extra hel-
årsplatser i gymnasieskolan. Vid behov bör regeringen bemyndigas att
ytterligare öka antalet platser för ett tredje gymnasieår.

En sådan utökning av antalet platser i gymnasieskolan medför även
ökade kostnader för studiehjälp. Jag beräknar denna kostnad till
65 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

5. att under åttonde huvudtitelns förslagsanslag Studiehjälp
m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa 65 000 000 kr. utöver vad som
föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 9.

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:7

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Olsson

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:7

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m.

NIONDE HUVUDTITELN

C. Skogsbruk

C4. Bidrag till skogsvård m.m.

Under denna anslagsrubrik har regeringen för nästa budgetår föreslagit riks-
dagen att dels anvisa ett förslagsanslag på 142492000 kr., dels medge att bi-
drag till skogsvård beviljas med sammanlagt högst 139800000 kr. (prop.
1991/92:100 bil. 10 s. 43 - 45). Av bidragsramen avses 58 milj.kr. disponeras
för särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga stödområdet.

Skogsstyrelsens förslag

Den rådande lågkonjunkturen och den minskade efterfrågan på virke har
för privatskogsbrukets del lett till att antalet ansökningar om awerkningstill-
stånd i Norrlands inland har halverats jämfört med föregående år. Detta le-
der till en minskad sysselsättning inom privatskogsbruket. Awerkningsnivån
inom storskogsbruket har inte minskat. En ökad del av statsbidragen kom-
mer därför att tillfalla storskogsbruket om ingen förändring sker. För att pri-
vatskogsbruket skall få en större del av bidraget och för att skapa största
möjliga sysselsättningseffekt av det aktuella bidragsbeloppet bör reglerna
för disposition av delposten för åtgärder inom stödområdet jämkas så att pri-
vatskogsbruket även nästa budgetår kan få en rimlig del av anslaget. Detta
bör ske så att reglerna för stödgivning utvidgas för privata skogsägare och
att bidrag får lämnas även för ytterligare skogsvårdsåtgärder som går utöver
de krav som ställs i skogsvårdslagen (1979:429) samt för skogsägarens kost-
nader för rådgivning och andra tjänster i skogsbruket.

Föredragandens överväganden

Den snabba förändring som har skett inom privatskogsbruket i Norrlands
inland kunde inte förutses i samband med beredningen av budgetpropositio-
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:7

nen 1992. Mot den bakgrunden förordar jag den förändringen att den på-
gående försöksverksamheten med stöd till ökad sysselsättning i privatskogs-
bruket i Norrbottens och Västerbottens inland förlängs ytterligare ett år.
Verksamheten bör liksom hittills inriktas på långsiktiga, snabba investe-
ringar i skogsvård och villkoras med åtagande om avverkning i den utsträck-
ning det är lämpligt. Med hänsyn till tidigare ställningstaganden från stats-
makternas sida och till behovet av att skapa så stor sysselsättning som möjligt
med stöd av medlen bör de inte få användas för bidrag till skogsvägbyggande
eller skogsdikning. Vidare bör verksamheten kunna avbrytas vid budgetårs-
skiftet 1993/94 så att genomförandet av förslag grundade på den skogspoli-
tiska kommitténs arbete inte försvåras.

Jag beräknar kostnaderna för den förordade förlängningen till 20 milj.kr.
De bör finansieras genom en minskning av bidragsramen för stödet till det
inre stödområdet med motsvarande belopp. Regeringen bör som hittills
kunna jämka fördelningen mellan de olika ändamålen under anslaget.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har anfört om en ettårig förlängning av för-
söksverksamheten med särskilda skogsvårdsinsatser i Norrlands in-
land.

I. Utbildning och forskning

II. Sveriges lantbruksuniversitet

Under denna anslagsrubrik har regeringen för nästa budgetår föreslagit riks-
dagen att anvisa ett reservationsanslag på 627 275 000 kr. (prop. 1991/92:100
bil. 10 s. 88).

Sveriges lantbruksuniversitet har ett omfattande internationellt samarbete
med länder i tredje världen. Det gäller inte minst forskning inom växtod-
lingsläran. Denna forskning har hög relevans för u-länderna och därmed för
det svenska biståndet. Med hänsyn till angelägenheten av detta område an-
ser jag att en förstärkning av forskningsresurserna på årsbasis med samman-
lagt 1 milj.kr. bör komma till stånd. För nästa budgetår behöver då ytterli-
gare 700 000 kr. anvisas under detta anslag. Kostnaderna för detta ryms inom
avräkningarna som gjorts mot enprocentsramen för bistånd som redovisats
i prop. 1991/92:100 bil. 4.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under nionde huvudtitelns reservationsanslag Sveriges lant-
bruksuniversitet för budgetåret 1992/93 anvisa 700 000 kr. utöver vad
som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 10.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:7

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:8

Arbetsmarknads-
departementet

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992.

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. (kompletteringsproposition)

Arbetsmarknads- och arbetslivsfrågor

1 Inledning

Omedelbart efter tillträdet i oktober 1991 tog regeringen initiativ till en serie
ekonomiskpolitiska åtgärder för att bryta stagnationen i den svenska ekono-
min.

Strukturproblemen har förvärrats under hela 1980-talet. Efter överhett-
ningen under senare delen av decenniet följde år 1990 den ofrånkomliga till-
bakagången och ett ras under år 1991. Produktion, investeringar och syssel-
sättning sjönk. Arbetstillfällen försvann i ett allt snabbare förlopp. Attiotals-
politiken ledde till avindustrialisering.

Stagnationen innebar att själva den bas på vilken vårt välstånd byggts upp
urholkades.

Utvecklingen i vår omvärld förvärrade situationen. En omläggning av po-
litiken var nödvändig. Den måste bedrivas med kraft och konsekvens för att
bevara och utveckla välfärden. Detta arbete måste nu drivas vidare.

Målet är att häva den strukturella krisen och att skapa förutsättningar för
en uthållig, stabil utveckling av samhällsekonomin och trygga arbeten i hela
landet. Genom en stram ekonomisk politik skapas förutsättningar för väl-
stånd. Ett konkurrenskraftigt näringsliv är en långsiktig välfärdsgaranti.

Strategin innebär en helhetssyn och den har ett långt tidsperspektiv. Kort-
siktiga insatser prövas kontinuerligt i ljuset av sina långsiktiga effekter och
den inverkan de kan beräknas få på andra sektorer av ekonomin. Kortsiktiga
ingrepp skall understödja och komplettera de långsiktiga. Det ledande vid
valet av åtgärder skall vara att dessa främjar den nödvändiga strukturom-
vandlingen i hela ekonomin och den framtida produktionen.

1.1 Utvecklingen på arbetsmarknaden

Utvecklingen på arbetsmarknaden har följt mönstret i ekonomin i övrigt.
Takten i avmattningen har emellertid varit snabbare än vad som kunde förut-
ses hösten 1991.

Efterfrågan på arbetskraft, mätt som kvarstående lediga platser, tende-
rade att sjunka redan i början av år 1989, och under de två senaste åren har
ett närmast linjärt fall skett. Antalet lediga platser uppgår nu till endast ca
en femtedel av nivån för drygt två år sedan.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:8

Antalet sysselsatta har på ett år minskat med omkring 170 000 personer.
Mer än hälften av minskningen återfinns inom tillverkningsindustrin.

Fr.o.m. andra kvartalet 1990 t.o.m. tredje kvartalet 1991 ökade arbetslös-
heten med ca 65 000 personer i säsongrensade termer. Det innebar mer än
en fördubbling. Därefter har det skett en ytterligare ökning med ca 50 000
personer. Långtidsarbetslösheten ökar kraftigt.

Till följd av att problemen inledningsvis koncentrerades till den konkur-
rensutsatta sektorn har arbetslösheten hittills drabbat män i betydligt större
utsträckning än kvinnor.

De omfattande produktivitetsförbättringarna som nu sker, problemen på
de finansiella marknaderna och den internationella lågkonjunkturen innebär
sammantaget att arbetslösheten kommer att fortsätta att stiga. Någon för-
bättring av situationen på arbetsmarknaden kan sannolikt inte emotses
förrän efter nästa budgetår.

Chefen för finansdepartementet har tidigare i dag redogjort för sina be-
dömningar av den ekonomiska utvecklingen under innevarande och nästa
budgetår. Enligt dessa beräknas den internationella konjunkturutvecklingen
under perioden ge endast en marginell draghjälp. De djupgående struktu-
rella bristerna i den svenska ekonomin medför därför att påfrestningarna på
arbetsmarknaden under åren 1992 och 1993 blir mycket stora.

De åtgärder regeringen nu bör vidta är ägnade att, så långt möjligt inom
långsiktiga ramar, förhindra att dessa påfrestningar resulterar i arbetslös-
hetsnivåer av omvärldens storlek. Jag kommer strax att utförligt redogöra
för mina överväganden rörande arbetsmarknadspolitiken.

1.2 Arbetsmarknadsstyrelsens framställningar

I en skrivelse den 21 februari 1992 har arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) före-
slagit att åtgärder, utöver dem som har redovisats i årets budgetproposition,
vidtas för att mildra det svåra arbetsmarknadsläget som väntas under näst-
kommande budgetår.

Sammantaget föreslår AMS att arbetsmarknadsverket tillförs 6 825 miljo-
ner kronor, varav 125 miljoner kronor över anslaget Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader, 6 500 miljoner kronor över anslaget Arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder och 200 miljoner kronor över anslaget Särskilda åt-
gärder för arbetshandikappade.

Enligt AMS medför de åtgärder för ungdomar som föreslagits i årets bud-
getproposition och i prop. 1991/92:124 om arbetsmarknadspolitiska åtgärder
för ungdomar under 25 år omfattande krav på arbetsmarknadsverkets perso-
nal. Av den anledningen hemställer AMS att anslaget Arbetsmarknadsver-
kets förvaltningskostnader tillförs 100 miljoner kronor. Dessutom föreslår
AMS att 25 miljoner kronor återläggs av det generella rationaliseringskravet
och av det besparingskrav som har ålagts verket med anledning av riksda-
gens beslut om omställning och minskning av den statliga administrationen.
Dessa medel bör enligt AMS användas för att förbättra den ekonomiska re-
dovisningen.

För att förstärka insatser mot ungdomsarbetslösheten, föreslår AMS att
anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder tillförs 1 000 miljoner kronor för
ytterligare ungdomspraktikplatser.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

AMS anser att det med anledning av det svåra läget inom bygg- och an-
läggningssektorn är nödvändigt att snabbt få i gång omfattande investerings-
arbeten. Enligt AMS finns möjligheter att tidigarelägga investeringar för to-
talt 20 miljarder kronor. AMS hemställer därför att vissa statliga myndighe-
ter och affärsverk ges möjlighet att kortsiktigt låna medel på marknaden för
att finansiera en tidigareläggning av planerade investeringar.

För att täcka de räntekostnader som blir följden av upplåningen bör ansla-
get Arbetsmarknadspolitiska åtgärder tillföras 2 000 miljoner kronor för
budgetåret 1992/93.

Räntestödet föreslås kunna lämnas under en period av högst två år. Det
innebär att medel för räntestöd även behöver anvisas för budgetåret 1993/94.
Stödet bör endast kunna lämnas till investeringar som kan sättas i gång se-
nast under våren 1993. AMS anser att om medlen inte utnyttjas fullt ut som
räntestöd bör de få användas för ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der. Enligt AMS bör regeringen även besluta om statliga kreditgarantier.
AMS förutsätter att återbetalningen av lånen kommer att ske genom myn-
digheternas och verkens ordinarie anslag resp, intäkter.

Den kraftiga nedgången i nybyggnationen av bostäder medför enligt AMS
ett ökat behov av beredskapsarbeten av investeringskaraktär, bl.a. för kom-
munala ROT-projekt. AMS hemställer att 2 000 miljoner kronor tillförs an-
slaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för detta ändamål.

AMS föreslår vidare att anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökas
med 1 500 miljoner kronor motsvarande beräknade avdrag från arbetsgivar-
avgifter för utbildningsvikariat som AMS bedömer inte kommer att kunna
genomföras. Medlen bör i stället, enligt AMS, användas för andra arbets-
marknadspolitiska åtgärder.

När det gäller arbetsgivarbidragen inom arbetsmarknadspolitiken hem-
ställer AMS att de, fr.o.m. budgetåret 1992/93, förändras i linje med AMS
tidigare förslag om nytt samordnat arbetsgivarstöd.

AMS föreslår att starthjälp till s.k. nyckelpersoner även skall få beviljas
personer inom offentlig förvaltning vid flyttning till orter inom stödområde.

Bidraget till utbildning i företag bör enligt AMS höjas till högst 60 kronor
per timme. Vidare föreslår AMS att bidraget tillfälligt under budgetåret
1992/93 får uppgå till högst 90 kronor per timme inom tillverkningsindustrin,
byggsektorn m.m.

AMS föreslår vidare att möjligheterna att använda högskoleutbildning
som arbetsmarknadsutbildning vidgas till att även gälla bristyrken inom den
offentliga sektorn.

Vad gäller otraditionella insatser anser AMS att medlen som anvisats för
detta ändamål bör ökas till 3 % av medlen under anslaget Arbetsmarknads-
politiska åtgärder.

För att främja sysselsättningen för arbetshandikappade föreslår AMS att
medlen till flexibla lönebidrag utökas med 200 miljoner kronor.

Vidare framhåller AMS i sin skrivelse att utbildningsmöjligheterna gene-
rellt bör vidgas för att därmed begränsa utbudet av arbetskraft. Därför bör,
enligt AMS, möjligheterna att genomföra det tredje gymnasieåret liksom att
få till stånd en så stor utbildningsvolym som möjligt inom den kommunala

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

1* Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:8

vuxenutbildningen prövas på nytt. Slutligen föreslår AMS att bidraget för
upprustning av skolans fysiska miljö behålls under budgetåret 1992/93.

AMS har i en skrivelse den 17 december 1991 redovisat försöksverksam-
heten med avgiftsbelagd programförmedling inom kulturarbetsförmed-
lingen. Den årliga intäkten har uppgått till ca 1 miljon kronor.

Kulturarbetsförmedlingen är en del av den offentliga arbetsförmedlingen
och omfattas av de riktlinjer och mål som fastställs för arbetsmarknadspoli-
tiska insatser. Erfarenheterna av försöksverksamheten med avgiftsfinansie-
rad programförmedling har visat på svårigheten att bedriva en verksamhet,
som finansieras genom både anslag och avgifter, då uppdraget eller tjänsten
inte klart kan definieras. Det är angeläget att programförmedlingen bibe-
hålls som en tjänst inom kulturarbetsförmedlingen men med en kraftigare
markering av det arbetsmarknadspolitiska uppdraget.

Därmed finns det enligt AMS ingen anledning för kulturarbetsförmed-
lingen att fortsätta bedriva avgiftsbelagd programförmedling av dansorkest-
rar, discjockeys och populärmusikartister i konkurrens med organisations-
förmedlingarna. AMS föreslår därför att avgifterna slopas inom kulturar-
betsförmedlingen vid försöksverksamhetens slut den 1 juli 1992.

I en skrivelse den 27 januari 1992 har AMS hemställt att arbetsmarknads-
verkets kostnader för förmedlingsverksamhet vid centrumbildningarna
fr.o.m. den 1 juli 1992 överförs från anslaget Arbetsmarknadsverkets för-
valtningskostnader till elfte huvudtitelns anslag Bidrag till utvecklingsverk-
samhet inom kulturområdet m.m.

Centrumbildningarna bildades för drygt 20 år sedan av frilansarbetande
yrkesverksamma kulturskapare. Organisationernas mål var att främja de
olika konstområdenas och berörda kulturskapares situation i samhället.
Några av centrumbildningarna fick tidigt stöd av arbetsmarknadsverket ge-
nom att särskilda arbetsförmedlingstjänster inrättades med placering på
centrumbildningarna.

För sin mer renodlat kulturpolitiska verksamhet uppbär centrumbildning-
arna stöd från anslag på statsbudgeten. Dessa bidrag som även lämnas till
centrumbildningar som saknar arbetsförmedlartjänster fördelas i form av år-
liga verksamhetsbidrag av statens kulturråd.

Den nuvarande organisationsformen har stora nackdelar. Centrumbild-
ningarna befinner sig i ett beroendeförhållande till kulturarbetsförmed-
lingen vilket inte svarar mot deras roll och uppgifter. Förhållandet med två
anslagsbeviljande myndigheter gör också att budgetarbetet blir onödigt
komplicerat.

Flera utredningar, bl.a. AMS-kommittén i betänkandet SOU 1985:7 och
konstnärsutredningen i betänkandet SOU 1990:39 Konstnärens villkor, har
betonat vikten av att renodla organisatoriskt idéburen och idémässigt neu-
tral verksamhet och föreslagit att de nuvarande samverkansformerna mellan
centrumbildningarna och kulturarbetsförmedlingen bör upphöra.

Överläggningar mellan AMS, statens kulturråd och företrädare för cent-
rumbildningarna har resulterat i en principiell överenskommelse om utform-
ningen av ett fortsatt samarbete utifrån en renodling av kulturfrämjande och
arbetsmarknadspolitiska insatser.

Ytterligare ett antal skrivelser har kommit in till regeringen från myndig-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

heter, organisationer m.m. angående åtgärder för att stimulera sysselsätt-
ningen eller motverka arbetslösheten.

2 Föredragandens överväganden

2.1 En uthållig politik for tillväxt

Många av de ekonomiskpolitiska initiativ som vidtagits ger inga omedelbara
effekter, som direkt kan avläsas i arbetslöshetssiffrorna. Samtidigt är dessa
åtgärder nödvändiga för att länka in den svenska ekonomin i banor där den
internationella konkurrensförmågan förbättras.

Det svenska välståndet baseras på vår förmåga att genom kompetens, ini-
tiativkraft och produktivitet varaktigt hävda oss på världsmarknaden. Går
konkurrensdugligheten förlorad, undermineras välfärden.

Uthålligheten blir därmed utomordentligt viktig. Inte minst gäller det
kampen mot inflation och för lägre räntor. Det är avgörande för investe-
ringsviljan.

Den ekonomiska politiken kan inte endast utformas med hänsyn till de
långsiktiga kraven utan måste också avvägas utifrån den internationella kon-
junkturen.

På grund av de stora obalanserna i den svenska ekonomin, och integratio-
nen med omvärlden, är det inte möjligt att parera de negativa effekterna på
sysselsättningen genom att i stabiliseringspolitiskt syfte stimulera offentlig
konsumtion.

De åtgärder som krävs för att dämpa ökningen av arbetslösheten, måste
ges en sådan inriktning att de mobiliserar resurser och stärker den svenska
ekonomins struktur. Därigenom bidrar de till en uthållig tillväxt i både små,
medelstora och stora företag.

Investeringar i infrastruktur - främst kommunikationer - och utbildning
är exempel på detta. Infrastruktursatsningarna måste utformas så att de sti-
mulerar näringslivets tillväxt i hela landet.

2.2 Initiativ for omvandling

Nödvändigheten av att skapa förutsättningar för utveckling och en omvand-
ling av den svenska ekonomin berör i högsta grad också arbetsmarknaden
och arbetsmarknadspolitiken. Flera initiativ har tagits för att öppna för kon-
kurrens, stärka incitament och att avbyråkratisera.

Arbetsförmedlingsmonopolet

För att främja effektivitet och dynamik i förmedlingen av arbete kommer
det statliga arbetsförmedlingsmonopolet att avskaffas. Det kan emellertid
ske först vid halvårsskiftet 1993, då uppsägningen av ILO-konventionen (nr
96) om avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer har trätt i kraft.

En utredning har tillsatts för att lämna förslag om formerna för avregle-
ringen. Genom att öppna för konkurrens och mångfald inom arbetsförmed-
lingsområdet samt genom att ställa ökade krav på den offentliga förmed-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

lingen, kommer det att ske en förnyelse och utveckling av verksamhet och
metoder.

A rbetslöshetsförsäkringen

Det finns ett samband mellan lönekostnader, arbetslöshet och kostnaderna
för arbetsmarknadspolitik. Vid växande arbetslöshet stiger kostnaderna för
såväl aktiva som passiva åtgärder.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras dels med en arbetsgivaravgift, dels
med egenavgifter. Av de arbetslösa i februari 1992 hade emellertid endast
63% rätt till kassaersättning. 12% uppbar kontant arbetsmarknadsstöd
(KAS). Inte mindre än 25 % stod helt utan ersättning.

En lönebildning, som inte har täckning i produktivitetsutvecklingen, dri-
ver upp kostnadsläget. Det leder direkt till konkurrensnackdelar i relation
till omvärlden och till minskad sysselsättning i utlandsberoende verksamhet.
Detta sprids sedan till hela samhällsekonomin. Lönebildningen i Sverige har
under flera decennier karakteriserats av detta.

För att bidra till att vidmakthålla och utveckla arbetslinjen i arbetsmark-
nadspolitiken har en särskild utredare (A 1992:24) fått i uppdrag att senast
den 31 mars 1993 lämna förslag till utformning av en obligatorisk arbetslös-
hetsförsäkring. När det gäller finansieringen skall prövas hur försäkringen
kan utformas så att den ger stöd till en ansvarsfull lönebildning.

Utredaren skall ge underlag för såväl ett mer rättvist försäkringssystem vid
arbetslöshet som en ordning där de samhällsekonomiska konsekvenserna av
avtalsutfallet tydliggörs för de avtalsslutande parterna. Det är viktigt för att
komma bort från förhållandet att parterna fördelar ett större ”samhällseko-
nomiskt utrymme” än det som existerar.

Ungdomspraktikplatser

Förslag till en ny arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning i form av ung-
domspraktik lämnades nyligen till riksdagen (prop. 1991/92:124).

Avsikten med förslaget är att skapa ett enkelt och enhetligt system riktat
främst till näringslivet men också till den offentliga förvaltningen. Det är sär-
skilt angeläget att en stor andel av praktikplatscr inrättas hos små och medel-
stora företag. Åtgärden skall ge ungdomar arbetslivserfarenhet och yrkes-
praktik och därigenom möjlighet att konkurrera på den reguljära arbets-
marknaden. Förslaget har utformats så att ungdomarna ges incitament och
stöd att under praktiktiden aktivt söka arbete.

Ungdomspraktiken är ett utmärkt tillfälle för alla arbetsgivare att visa
ungdomarna att de behövs inom industrin och inom näringslivet i övrigt;
inom just deras bransch. Rätt använd kommer ungdomspraktiken att göra
ungdomar intresserade av utbildning till 1990-talets bristyrken.

Den arbetsrättsliga lagstiftningen

Under senare år har det blivit alltmer tydligt att det finns brister i den arbets-
rättsliga lagstiftningen. De centrala arbetsrättsliga lagarna har haft effekter

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

som inte stämmer överens med deras syfte. Så har t.ex. det starka anställ-
ningsskyddet ibland utgjort ett extra hinder när det gäller att komma in på
arbetsmarknaden för personer som har svårt att få arbete. Vidare har med-
bestämmandelagen ofta lett till formaliserade samarbetsformer och en byrå-
kratisk beslutsprocess på arbetsplatserna. Detta trots att många anställda
fortfarande saknar möjlighet till information och inflytande.

Den kommitté för översyn av arbetsrätten som regeringen tillsatte i de-
cember 1991 har till uppgift att analysera hur lagstiftningen har fungerat och
föreslå nya bestämmelser. De övergripande målen för kommitténs arbete är
att åstadkomma

- enklare bestämmelser,

- ökade möjligheter till information och inflytande för den enskilde arbets-
tagaren, samt

- en förskjutning av informations- och förhandlingskontakterna till det lo-
kala planet.

Kommittén skall särskilt beakta de mindre företagens intressen. De för-
slag som kommittén lägger skall underlätta en flexibel arbetsmarknad och
en god ekonomisk utveckling.

2.3 Tillväxt och lönebildning

Det inflations- och spekulationsklimat som skapades av den stora devalve-
ringen, hösten 1982, bidrog till att de strukturella problemen i ekonomin dol-
des under 1980-talet. Dessa är inte heller uteslutande kostnadsrelaterade.
Konsekvensen har blivit att den svenska industrisektorn är för liten för de
anspråk som ställs på produkt- och exportvolymer.

Enbart rationaliseringar skapar inte tillväxt. De ger likväl, via ökad pro-
duktivitet, utrymme för expansion. Parallellt med rationaliseringarna har
emellertid också direkta kapacitetsneddragningar verkställts. Den industri-
ella basen krymper.

Industriproduktionens andel av BNP är nu nere på 20%. Det innebär en
historiskt låg nivå - den lägsta under innevarande sekel.

För att näringslivet skall börja växa igen krävs att det som försvinner er-
sätts med något nytt och bättre. Det är angeläget, inte minst från regionala
utgångspunkter och för målet om arbete och utveckling i hela landet.

Inflationen underminerar konkurrenskraften och gör löneökningar fik-
tiva. Sedan år 1970 har timförtjänsterna för industriarbetare ökat med
540%. Reallöneökningen före skatt har inte nått ens 20%. Marknadsande-
larna utomlands har under samma period sjunkit med en tredjedel.

Halveringen av tillväxten under de senaste decennierna - jämfört med de
föregående - och internationaliseringen av kapitalmarknaderna innebär
dessutom helt nya villkor för stabiliseringspolitiken och för lönebildningen.

Lönebildningen måste under lång tid bidra till en stabil och konkurrens-
kraftig tillväxt i industrin, i en omvärld där konkurrensen inom världshan-
deln hela tiden skärps. Den måste dessutom lämna ett ordentligt utrymme
för kapitalbildning på konsumtionens bekostnad.

Det innebär, att intresset bör riktas mot både lönenivån och lönestruktu-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

ren. En hållbar lönebildning skall resultera i en produktiv lönestruktur, som
bidrar till tillväxt och därmed skapar utrymme för reallöneökningar.

Anpassningssvårigheterna på arbetsmarknaden är i vissa industriländer så
stora att inflationspåfrestningen börjar redan vid en arbetslöshet på 6-8 %.
Den svenska arbetsmarknaden skiljer sig starkt från dessa ekonomier. Enligt
OECD:s bedömningar är anpassningsförmågan i Sverige väsentligt bättre än
hos många konkurrenter och handelspartner. Det är en betydelsefull kompa-
rativ fördel som måste bevaras, bl.a. genom en fortsatt aktiv arbetsmark-
nadspolitik.

Erfarenheterna från slutet av 1980-talet visar emellertid att, till skillnad
från 1960-talet, den svenska arbetsmarknaden inte fungerar när, på de
största delarbetsmarknaderna arbetskraftsbristen varit påtaglig vilket resul-
terat i arbetslöshetsnivåer nedåt 1,5% och ibland t.o.m. väsentligt lägre.
Resultatet blir ohanterliga regionala spänningar, överhettning, inflation, ett
försämrat relativt kostnadsläge och arbetslöshet.

Det senaste årets löne- och inflationsutveckling, präglad av Rehnbergav-
talet, innebär mycket goda förutsättningar för att definitivt bryta inflations-
lönespiralen.

För att ta till vara den unika möjligheten är det viktigt - när avtalen upp-
hör - att parterna snabbt enas om klara spelregler för en långsiktigt hållbar
tillväxtbefrämjande lönebildning.

Det är den avgörande insats som arbetsgivare och arbetstagare kan göra
för att vidmakthålla arbetslinjen och främja den fulla sysselsättningen.

2.4 Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken

Att inom ramen för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken
hushålla med resurser innebär en kombination av besparingsåtgärder, offen-
siva satsningar och omfördelningar inom befintliga ramar. Den samlade ef-
fekten skall bidra till den nödvändiga strukturella omställningen och en
vändning i den ekonomiska utvecklingen.

Påfrestningarna på arbetsmarknadspolitiken är redan nu mycket stora.
Prognoserna visar att kraven under nästa budgetår inte kommer att bli
mindre.

På kort sikt kan de nuvarande arbetslöshetsproblemen endast mötas med
aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder kombinerat med utbildningsinsat-
ser och tidigareläggning av investeringar. För att motverka ökningen av ar-
betslösheten och framför allt långtidsarbetslösheten kommer åtgärder att fö-
reslås inom flera områden. Jag har i dessa frågor samrått med cheferna för
social-, kommunikations-, finans-, utbildnings-, kultur- och civildeparte-
menten samt med statsrådet Ask. Ytterligare åtgärder t.ex. i form av svensk-
undervisning för invandrare övervägs.

Förslagen motiveras bl.a. av växande problem för vissa grupper, som vid
tidigare konjunkturnedgångar berörts i mindre omfattning.

Strukturella förändringar kan väntas i den offentliga sektorn de närmaste
åren. AMS prognostiserar att ökningstakten i kvinnornas arbetslöshet kom-
mer att tillta under år 1992, och att genomslaget på arbetsmarknaden av för-
ändringarna hos kommunerna kommer att ske under åren 1993 och 1994.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Det är väsentligt att arbetet mot målet om en jämställd arbetsmarknad
inte avbryts. De medel som finns avsatta för att komma till rätta med proble-
men med den segregerade arbetsmarknaden skall användas även under en
ansträngd arbetsmarknadssituation. Detta är inte minst viktigt för att skapa
beredskap för kommande förändringar på de delar av arbetsmarknaden där
framför allt kvinnor är sysselsatta.

Parallellt med den ekonomiska utvecklingen i den offentliga sektorn,
måste också observeras de strukturella förändringar, som sedan en längre tid
har lett till arbetslöshet på heltid eller deltid, framför allt för ”mellantjänste-
män”. Bl.a. har införandet av ny teknik inneburit mindre av traditionellt
skrivarbete. Förhållandet att även tjänstemän med högre utbildning har
drabbats av arbetslöshet i relativt stor utsträckning ställer nya krav på arbets-
marknadspolitiken.

Förslagen innebär en bred satsning på aktiva åtgärder över hela landet.
Samtidigt innebär de en fokusering på de långsiktiga huvudproblemen i eko-
nomin. Genom att öka kompetensen och utveckla infrastrukturen ges ett
verksamt bidrag till att höja effektivitet och produktivitet och därmed läggs
grunden för fler fasta arbeten när konjunkturen på nytt vänder.

Läget på arbetsmarknaden under budgetåret 1992/93 kommer att följas
med största uppmärksamhet och om läget så påkallar, återkommer jag till
regeringen med förslag till ytterligare åtgärder.

Riktlinjerna

Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken ligger fast:

- arbetslinjen skall hävdas,

- utsatta grupper som ungdomar, arbetshandikappade samt flyktingar och
invandrare skall prioriteras,

- långtidsarbetslöshet skall motverkas, och

- jämställdheten på arbetsmarknaden skall öka.

Hävdandet av arbetslinjen skall genomsyra hela det arbetsmarknadspoli-
tiska fältet och åtgärdssystemet. Arbetslinjen utgör därmed den viktigaste
aspekten av den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Arbetslinjen är särskilt viktig i kampen mot långtidsarbetslösheten. Ut-
bredd långtidsarbetslöshet innebär risk för att många människor slås ut från
arbetsmarknaden.

Detta kan inte accepteras av två skäl. Det första och viktigaste är att det
är socialt orättfärdigt i ett välfärdssamhälle. Det andra skälet är att en hög
och permanent arbetslöshet försämrar ekonomins funktionssätt.

Att inom ramen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken prioritera arbets-
linjen före passiviserande kontantstöd, innebär samtidigt att krav ställs på
den enskilde individen. I många västeuropeiska länder har stora grupper,
inte minst unga människor, fastnat i långtidsarbetslöshet. Det måste ses i
samband med dels en ofta mycket begränsad omfattning av de aktiva arbets-
marknadspolitiska åtgärderna, dels i vissa länder de kravlösa, och tidsmäs-
sigt nästan obegränsade, kontantersättningar som tillämpas.

Detta är främmande för den svenska arbetsmarknadspolitiken. De arbets-
lösa skall i största möjliga utsträckning aktiveras!

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Det ställer krav på att det i de arbetsmarknadspolitiska, såväl som i de
social- och utbildningspolitiska systemen, finns tydliga, entydiga och lättför-
ståeliga incitament, som medverkar till att den enskilde arbetssökanden, via
eget agerande och val, själv anstränger sig för och bidrar till att finna be-
stående lösningar. På samma sätt måste bestämmelser och myndigheternas
riktlinjer och signaler vara klara och ensartade. Ett interdepartementalt ar-
bete har inletts för att få genomslag för denna inriktning inom berörda poli-
tikområden.

Arbetsmarknadspolitikens möjligheter kommer att utnyttjas maximalt.
Med de stora påfrestningar som kan emotses på arbetsmarknaden under de
närmaste åren, kommer relationen mellan utgifter för aktiva och passiva åt-
gärder ändå att försämras. Det beror delvis på att exempelvis åtgärderna
inom det reguljära skolsystemet, inkl, högskolan, och infrastruktursatsning-
arna inte bokförs som arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Jag övergår nu till en redogörelse av mina förslag. De förslag som kommit
in och som jag inte tar upp i det följande, är jag inte beredd att tillstyrka.

2.5 Förslagen

2.5.1 In vesteringsarbeten

Regeringen härvid ett flertal tillfällen under senare tid tidigarelagt stora in-
vesteringar inom infrastrukturområdet. Syftet har varit att återskapa infra-
struktur samt generera sysselsättning för att motverka den höga arbetslöshe-
ten. Chefen för kommunikationsdepartementet har tidigare i dag föreslagit
att ytterligare investeringar genomförs under nästa budgetår. Dessa resurser
skall användas till i första hand underhållsarbeten och mindre vägobjekt och
i viss mån till järnvägar i regioner med hög arbetslöshet.

Enligt min mening är denna typ av anläggningsarbeten stabiliseringspoli-
tiskt ändamålsenliga eftersom de dels är sysselsättningsintensiva, dels kan
sättas i gång med relativt kort varsel. Investeringarna har även långsiktig be-
tydelse för näringslivet och den regionala utvecklingen.

Chefen för finansdepartementet har tidigare i dag lämnat förslag om stat-
liga byggnadsinvesteringar, bl.a. inom högskoleområdet, kulturområdet, ju-
stitiedepartementets område samt för handikappsanpassning av statliga lo-
kaler. Vid valet av lämpliga investeringsobjekt kommer de regionalpolitiskt
prioriterade orternas behov av statliga bygginvesteringar att uppmärksam-
mas särskilt. Chefen för kulturdepartementet kommer senare i dag att före-
slå vissa investeringar m.m. inom kulturområdet.

Jag har av chefen för socialdepartementet vidare erfarit att de närmare
föreskrifterna angående stimulansbidrag för byggande av gruppbostäder för
åldersdementa, utvecklingsstörda, fysiskt handikappade och psykiskt sjuka
kommer att ändras så att bidrag skall kunna utbetalas i omedelbar anslutning
till att en gruppboendeenhet färdigställts. En motsvarande förändring kom-
mer att ske i fråga om statsbidraget för viss ombyggnad av sjukhem. Syftet
med dessa förändringar är att påskynda utbyggnaden och ombyggnaden av
gruppbostäder respektive sjukhem.

Senare i dag kommer chefen för civildepartementet att presentera förslag

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

om anslag för renovering och underhåll av samlingslokaler och ytterligare
medel för lokalbidrag till trossamfund. Medelstillskottet för samlingslokaler,
bör avgränsas till framför allt samlingslokaler med en övre total byggkostnad
om högst 3 miljoner kronor.

Jag anser dock att investeringarna över ordinarie anslag behöver komplet-
teras genom att AMS tillförs medel för beredskapsarbeten. Denna förstärk-
ning bör i första hand användas till upprustning av skolans fysiska arbets-
miljö, s.k. skogliga beredskapsarbeten samt beredskapsarbeten inom natur-
vårdsområdet. AMS bör tillföras 450 miljoner kronor i detta syfte. Medlen
bör ej få användas till bostadsinvesteringar. Vidare bör AMS tillföras 50 mil-
joner kronor för om-, till- och nybyggnad av små samlingslokaler, med
samma beloppsbegränsning som i det nämnda förslaget från civilministern.
AMS bör härvid prioritera samlingslokaler i vilka olika typer av kombina-
tionsverksamheter bedrivs, i sysselsättningssvaga områden, främst glesbygd.

Från olika håll har framhållits svårigheten att finna lämpliga platser för
beredskapsarbete för bl.a. arbetslösa som har fått arbetslöshetsersättning
under så lång tid att ersättningsperioden riskerar att gå till ända. De nya in-
satser som nu föreslås har en tonvikt på infrastrukturinvesteringar. Det är
emellertid angeläget att arbetsmarknadsverket i sin fördelning av arbets-
marknadspolitiska insatser gör stora ansträngningar för att ta fram platser åt
sådana kategorier av arbetslösa, inte minst kvinnor, som inte primärt berörs
av de nu nämnda åtgärderna. Av den anledningen vill jag understryka vikten
av att arbetsmarknadsverket försöker ta fram fler platser hos alla kategorier
av arbetsgivare.

AMS har föreslagit att ramen för otraditionella insatser bör höjas till 3 %
av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I årets budget-
proposition har jag förordat att högst 100 miljoner kronor bör få användas
för insatser av otraditionellt slag. Mot bakgrund av försämringen på arbets-
marknaden och de krav detta ställer på utvecklingen av de arbetsmarknads-
politiska åtgärderna, bör ramen för otraditionella insatser höjas till 200 mil-
joner kronor av medlen under anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

2.5.2 Starta eget verksamhet

1 1992 års budgetproposition har regeringen föreslagit en fortsatt satsning på
starta-eget-bidraget. För att ytterligare stimulera personer i ett utsatt läge på
arbetsmarknaden att se eget företagande som en möjlighet vill jag föreslå
vissa regeländringar.

Starta-eget-bidraget får nu lämnas endast till personer som är arbetslösa.
Under budgetåret 1992/93 bör enligt min mening bidrag få lämnas även till
dem som riskerar arbetslöshet. På det sättet kan personer som varslats om
uppsägning förbereda sitt nyföretagande under uppsägningstiden. Meningen
är inte att bidraget skall börja lämnas under uppsägningstiden utan att sö-
kanden skall få ett beslut om att bidrag får lämnas när uppsägningstiden gått
till ända. Under förberedelsetiden skall sökanden t.ex. kunna inregistrera
firmanamnet och vidta övriga åtgärder som inte inkräktar på de skyldigheter
som arbetstagaren har gentemot sin arbetsgivare. Inom det regionalpolitiska
stödområdet föreslår jag att även den som inte är eller riskerar att bli arbets-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

lös kan beviljas starta-eget-bidrag. Normalt kan den vakans som då uppstår
erbjudas en arbetslös.

Inom den offentliga sektorn kan vi under de kommande budgetåren för-
utse neddragningar inom vissa områden med uppsägningar som följd. Det
kan särskilt drabba kvinnorna. Ökad uppmärksamhet måste ägnas åt detta.
I detta sammanhang måste också kvinnornas vilja att starta egen verksamhet
understödjas. AMS bör därför verka för att starta-eget-bidraget används
som ett medel för att bredda kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden. I
informationen till nyföretagare skall även kooperativa företagsformer upp-
märksammas.

I detta sammanhang vill jag erinra om de möjligheter som finns till regio-
nalpolitiskt stöd för investeringar vid start av företag inom stödområde samt
om det förslag till nyföretagarlån som har utarbetas inom näringsdeparte-
mentet (Ds 1992:20) och som är föremål för remissbehandling.

Bidragsperiodens längd bör, i likhet med nu, vara sex månader. Bidrags-
perioden bör emellertid kunna förlängas med högst sex månader om det
finns särskilda skäl.

För närvarande lämnas bidrag med ett belopp som motsvarar den ersätt-
ning som bidragstagaren skulle ha varit berättigad till i form av dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd vid arbets-
löshet. Bidraget är avsett att vara ett tillskott till nyföretagarens försörjning
under inledningsskedet av verksamheten som egen företagare. Jag föreslår
att även personer som inte har rätt till någon av dessa typer av ersättningar
skall ha möjlighet att beviljas starta-eget-bidrag.

Jag föreslår att bidraget fr.o.m. den 1 juli 1992 skall vara detsamma som
skulle ha beviljats en nyföretagare om denne deltagit i arbetsmarknadsut-
bildning. Det innebär att den lägsta bidragsnivån blir 338 kronor per dag.
Försäkringskassan bör, i likhet med vad som gäller för utbildningsbidrag,
svara för utbetalningen.

Regeländringarna bör inte föranleda något medelstillskott. De nya reg-
lerna kan dock innebära en ökad efterfrågan på starta-eget-bidrag. En sådan
ökning får dock finansieras inom ramen för föreslagna medel under anslaget
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag kommer att noga följa effekterna av
dessa förslag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

2.6 Utbildning och arbetslivserfarenhet för ungdomar

2.6.1 Ökade utbildningsmöjligheter

Ungdomarna kommer inom några år på nytt att vara en eftertraktad resurs
på arbetsmarknaden. Det finns i dag, trots en svag efterfrågan på arbets-
kraft, efterfrågan på vissa högskoleutbildade yrkesgrupper. I väntan på att
lågkonjunkturen skall släppa sitt grepp behöver emellertid många ungdomar
få möjligheter att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Olika vägar be-
höver öppnas för att ge ungdomarna en chans till kompletterande utbildning
och arbetslivserfarenhet för att de skall stå bättre rustade när konjunkturen

vänder. Till den grupp som behöver få möjligheter till kompletterande ut-
bildning hör bl.a. de ungdomar som till våren avslutar tvååriga gymnasieut-
bildningar.

För att tillgodose dessa behov har statsrådet Ask tidigare i dag beräknat
medel för statsbidrag till kommunerna för genomförandet av ett tredje gym-
nasieår för i första hand 8 000 ungdomar som genomgått tvååriga gymnasie-
linjer samt föreslagit ett bemyndigande att få överskrida det aktuella ansla-
get om kommunerna kan inrätta flera platser. Chefen för utbildningsdepar-
tementet har tidigare i dag föreslagit att 1 250 platser inrättas, inom högsko-
lan, för ett s.k. basår för bl.a. naturvetenskapliga och tekniska utbildningar
samt vissa lärarutbildningar. Vid genomförandet av utbildningar kan sam-
verkan komma att ske mellan komvux och högskolan. Dessutom har utbild-
ningsministern föreslagit 520 nya högskoleplatser för språkutbildning.

Dessa ökade utbildningsmöjligheter vid gymnasieskolan och högskolan
utgör ett viktigt komplement till de arbetsmarknadspolitiska ungdomsåtgär-
derna och öppnar nya betydelsefulla utbildningsvägar för ett stort antal ung-
domar. Av arbetsmarknadsskäl är det därför mycket viktigt att kommunerna
gör sitt yttersta för att erbjuda så många ungdomar som möjligt ett tredje
gymnasieår. Antalet platser kan alltså utökas till full behovstäckning. Där-
igenom skulle behovet av ungdomspraktikplatser kunna begränsas.

2.6.2 Ungdomspraktik för ungdomar under 25 år

Regeringen har i proposition 1991/92:124 om arbetsmarknadspolitiska åtgär-
der för ungdomar under 25 år föreslagit ett nytt åtgärdsprogram för att mot-
verka den snabbt ökande arbetslösheten och då främst långtidsarbetslöshe-
ten bland ungdomarna.

Förslaget innebär att arbetssökande ungdomar som deltagit i jobbsökar-
aktiviteter under viss tid och som inte fått arbete på den reguljära arbets-
marknaden och för vilka någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd inte
kunnat erbjudas skall anvisas arbetsplatsförlagd arbetsmarknadsutbildning-
benämnd ungdomspraktik - på hela arbetsmarknaden. Syftet är att ungdo-
marna skall få viktig yrkespraktik och arbetslivserfarenhet som ökar deras
möjligheter att konkurrera om arbete på den reguljära arbetsmarknaden.

Det föreslagna systemet med ungdomspraktik avses bedrivas som en för-
söksverksamhet under tiden den 1 juli 1992-den 30 juni 1993.

Enligt förordningen (1987:409) om bidrag till arbetshjälpmedel m.m. kan
bidrag till arbetshjälpmedel lämnas bl.a. när en handikappad anställs eller
för PRAO för handikappade ungdomar och för handikappade som är in-
skrivna vid arbetsmarknadsinstitut (Ami). För svårt handikappade ungdo-
mar kan även lämnas bidrag till arbetsbiträde. De gällande reglerna innebär
sålunda att t.ex. en ungdom som anställts på en särskild inskolningsplats kan
komma i fråga för förmånerna. Den som genomgår arbetsmarknadsutbild-
ning i form av den föreslagna ungdomspraktiken - och som kommer att vis-
tas på en arbetsplats - omfattas därmed inte av regelsystemet.

Enligt min mening bör handikappade ungdomar i ungdomspraktik inte be-
handlas på annat sätt än de ungdomar som fullgör praktisk arbetslivsoriente-
ring. De handikappade ungdomarna bör således kunna omfattas av bidrag

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

till arbetshjälpmedel och arbetsbiträde, om de behöver sådant stöd för att
klara sin praktik.

Beräkningarna i prop. 1991/92:124 av omfattningen av ungdomspraktiken
i det nya åtgärdssystemet, 39 000 årsplatser, gjordes med utgångspunkt i de
antaganden om arbetslöshetens utveckling som gjorts i årets budgetproposi-
tion. Det betonades dock att det kunde finnas anledning att återkomma till
omfattningen i samband med årets kompletteringsproposition, då en ny be-
dömning av utvecklingen på arbetsmarknaden skulle göras. Utöver de tidi-
gare föreslagna utökningarna av utbildningsmöjligheterna för ungdomar vid
såväl gymnasieskolan som högskolan, bedömer jag att det kommer att finnas
ett stort behov av ytterligare åtgärder för ungdomar och då främst i form av
ungdomspraktikplatser. Hur stort detta ytterligare behov kommer att vara
är bl.a. beroende av antalet ungdomar som kommer att genomgå ett tredje
gymnasieår. Jag är därför inte nu beredd att precisera antalet platser. Jag
avser i stället att i höst, när den nya åtgärden har verkat viss tid, återkomma
till regeringen med eventuellt förslag om ytterligare medelstillskott till prak-
tikplatser. Som chefen för finansdepartementet tidigare i dag har anfört, bör
finansfullmakten kunna användas i detta syfte.

2.6.3 Bidrag till lönekostnader vid utbildning i företag

Vid utbildning av anställda inom tillverkningsindustrin får, som en försöks-
verksamhet under innevarande budgetår, bidrag lämnas även för lönekost-
nader med högst 50 kronor per timme. I årets budgetproposition
(1991/92:100 bil. 11) anförde jag att det inte fanns skäl att förlänga denna
försöksverksamhet. Utvecklingen talar emellertid för att bidraget bör finnas
kvar i syfte att motverka uppsägningar. Jag föreslår därför att denna verk-
samhet bör få bedrivas även under nästa budgetår inom ramen för de medel
som redan beräknats för bidrag till utbildning i företag. Bidraget bör i första
hand komma små och medelstora företag till del samt företrädesvis medges
vid utbildning som bedrivs som ett alternativ till verkställande av lagda varsel
om permittering eller uppsägning.

Jag är däremot inte beredd att låta försöksverksamheten omfatta även
andra branschområden än tillverkningsindustrin, vilket föreslagits av AMS
och genom framställningar från såväl Byggentreprenörerna och Svenska
Byggnadsarbetareförbundet som Sveriges Hotell- och Restaurangförbund.

Jag är heller inte beredd att tillstyrka AMS förslag om en generell höjning
av bidraget till utbildningskostnader.

2.7 Arbetsmarknads-, lönegaranti- och arbetslivsfonderna

2.7.1 Finansieringen av arbetslöshetsersättning m.m.

I årets budgetproposition beräknade jag att kostnaderna för statsbidragen
till arbetslöshetsförsäkringen under nästa budgetår skulle uppgå till 17 075
miljoner kronor efter avdrag för finansieringsavgifter.

Dessa kostnader bestäms huvudsakligen av nivån på arbetslösheten bland
arbetslöshetskassornas medlemmar och storleken på den genomsnittligt ut-
betalade dagpenningen. Med utgångspunkt i de prognoser som nu föreligger

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

angående arbetslöshetens utveckling och med hänsyn tagen till de olika för-
slag som läggs fram i denna proposition bedömer jag att arbetslösheten
bland medlemmarna i kassorna kommer att motsvara 14,1 dagar per medlem
under nästa budgetår. Med denna arbetslöshet och en genomsnittligt utbeta-
lad dagpenning om 475 kronor samt ca 3,6 miljoner medlemmar beräknar
jag kostnaderna för statsbidragen under budgetåret 1992/93 till 24 200 miljo-
ner kronor efter avdrag för finansieringsavgifter.

Statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen finansieras inte med anslags-
medel, utan med dels en socialavgift, benämnd arbetsmarknadsavgift, dels
en avgift från arbetslöshetskassorna, benämnd finansieringsavgift. Dessa av-
gifter samlas på ett konto hos riksgäldskontoret, vanligtvis kallat arbets-
marknadsfonden, varifrån utbetalningarna av statsbidrag görs. Som jag nyss
nämnt beräknar jag kostnaderna för statsbidrag till arbetslöshetsförsäk-
ringen till 24 200 miljoner kronor. Härtill kommer kostnaderna för kontant
arbetsmarknadsstöd, vissa utbildningsbidrag och permitteringslöneersätt-
ning, sammanlagt 4 700 miljoner kronor. Mot detta skall ställas de beräk-
nade inkomsterna under nästa budgetår på ca 13 400 miljoner kronor och en
beräknad ingående balans (överskott) på ca 6 000 miljoner kronor. Arbets-
marknadsfonden kommer med den beräkningen att uppvisa ett underskott
på närmare 10 000 miljoner kronor vid utgången av nästa budgetår. För att
finansiera detta underskott måste fonden förstärkas.

Riksförsäkringsverket disponerar för närvarande en rörlig kredit i riks-
gäldskontoret om 1 000 miljoner kronor för de ändamål som skall finansieras
ur arbetsmarknadsfonden. Förstärkningen av arbetsmarknadsfonden bör
ske genom att den rörliga krediten utökas till 10 miljarder kronor för nästa
budgetår.

2.7.2 Finansieringen av den statliga lönegarantin

Den arbetstagare som blir utan lön på grund av att arbetsgivaren har försatts
i konkurs kan i vissa fall få ersättning från lönegarantifonden enligt lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

På grund av det stora antalet konkurser under det senaste året har utbetal-
ningarna från lönegarantifonden stigit kraftigt. Kostnadsökningen har varit
så kraftig att det är nödvändigt att tillfälligt förstärka lönegarantifonden. För
nästa budgetår beräknar jag att kostnaderna för lönegarantin kommer att
uppgå till ca 3 600 miljoner kronor och inkomsterna till ca 1 200 miljoner
kronor. Vid ingången av nästa budgetår beräknar jag att lönegarantifonden
kommer att ha en ingående balans (överskott) som uppgår till ca 600 miljo-
ner kronor. Utgifterna i fonden kommer således att överstiga tillgångarna
med ca 1 800 miljoner kronor.

Kammarkollegiet disponerar för närvarande en rörlig kredit i riksgälds-
kontoret om 200 miljoner kronor för lönegarantikostnader. Förstärkningen
av lönegarantifonden bör ske genom att den rörliga krediten höjs till 2 000
miljoner kronor under nästa budgetår. Jag har vid beräkningen av hur
mycket den rörliga krediten bör höjas, tagit hänsyn till regeringens tidigare
framlagda förslag (prop. 1991/92:139) att fr.o.m. den 1 juli 1992 begränsa
den ersättning som kan utgå i lönegaranti till högst 100 000 kronor.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

2.7.3 Medel från arbetslivsfonden för finansiering av vissa
sysselsättningsskapande åtgärder

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Mitt förslag: Genom en särskild lag om avvikelse från lagen
(1989:484) om arbetsmiljöavgift skall det göras möjligt att disponera
2 miljarder kronor ur arbetslivsfonden för finansiering av vissa syssel-
sättningsskapande åtgärder.

Enligt lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift betalade arbetsgivare, för er-
sättningar som betalades ut under perioden september 1989-december
1990, en arbetsmiljöavgift som fördes till arbetslivsfonden (prop.
1989/90:62, SfU12, rskr. 327). Arbetslivsfonden tillkom i syfte att verka kon-
junkturpolitiskt stabiliserande, dvs. minska den ekonomiska aktiviteten i en
högkonjunktur och öka den i en lågkonjunktur. Fondens uppgift är att redu-
cera den arbetsrelaterade ohälsan genom bl.a. en förbättrad arbetsmiljö och
rehabilitering. Genom nämnda arbetsmiljöavgift erhöll fonden ca 11,4 mil-
jarder kronor. Till detta kommer avkastningen på kapitalet. Tills i dag har
fonden beslutat om bidrag om drygt 4 miljarder kronor till över 5 000 pro-
jekt.

Investeringar är av strategisk betydelse för konjunktursvängningarna. På
sedvanligt sätt karaktäriseras dagens djupa lågkonjunktur av en stigande ar-
betslöshet och av en starkt fallande investeringsvolym. Detta förstärks kraf-
tigt av krisen på fastighets- och kreditmarknaden. Innebörden är att det i
dagens läge finns ett betydande realekonomiskt utrymme för investeringar
som långsiktigt kan höja produktiviteten, vilket är grunden för att skapa en
uthållig sysselsättning i en skärpt internationell konkurrens. För att be-
kämpa arbetslösheten och på sikt skapa bättre förutsättningar för produkti-
vitetsförbättringar, bör ytterligare medel anslås för sysselsättningsskapande
åtgärder. För att delvis finansiera dessa åtgärder, föreslår jag att 2 miljarder
kronor från arbetslivsfonden används härför.

För att möjliggöra detta och därigenom avlasta statsbudgeten motsva-
rande kostnad föreslår jag en särskild tidbegränsad lag om avvikelse från 2 §
lagen om arbetsmiljöavgift. Det bör ankomma på regeringen att med stöd
av lagen besluta om överföring av medlen från arbetslivsfonden till statsbud-
getens inkomsttitel (2811) Övriga inkomster av statens verksamhet under
budgetåret 1992/93. De projekt som i dag kommer i gång gör det i ett väsent-
ligt lägre kostnadsläge än vad som varit fallet under tidigare år genom att
investeringsupphandlingar i dag sker till klart lägre priser. Den ursprungliga
målsättningen med arbetslivsfonden kan därför upprätthållas.

Regeringen har tidigare i olika sammanhang betonat vikten av ett aktivt
små- och nyföretagande för att säkerställa utveckling och tillväxt. Erfarenhe-
terna från hittillsvarande verksamhet i arbetslivsfonden visar att det finns ett
stort intresse hos småföretagen att vilja utnyttja fondens resurser, men att
deras ekonomiska möjligheter varit begränsade. Det finns därför starka skäl
som talar för att göra ytterligare särskilda insatser riktade till denna grupp.
För att i större utsträckning initiera småföretag framför allt inom tillverk-

ningsindustrin, som inte har över 50 anställda, att söka och starta arbetsmil-
jöprojekt avser jag att senare denna dag föreslå regeringen att uppdra åt den
centrala arbetslivsfonden att särskilt beakta detta förhållande och ta hänsyn
till detta i sin bidragsgivning. I uppdraget ingår också att arbetslivsfonden i
sin bidragsgivning skall verka för att arbetsmiljöförbättringar och även reha-
biliterande insatser som också ger ökad produktivitet kommer till stånd i
ökad utsträckning. Detta uppdrag innebär i övrigt ingen principiell föränd-
ring av inriktningen av den nuvarande bidragsgivningen.

Med dessa åtgärder bedömer jag att ytterligare 2,5 miljarder kronor, ut-
över tidigare planerad bidragsgivning, skall kunna beslutas av arbetslivsfon-
den fram t.o.m. december 1993, vilket innebär en total beslutsram om 5-6
miljarder kronor och en total investeringsvolym om 10-14 miljarder kronor.

Inom arbetsmarknadsdepartementet har upprättats ett förslag till lag om
tillfällig avvikelse från lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift. Förslaget bör
fogas till protokollet i detta ärende som underbilaga 1:8.1. Jag har i denna
fråga samrått med chefen för finansdepartementet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. anta förslaget till lag om tillfällig avvikelse från lagen (1989:484)
om arbetsmiljöavgift,

2. medge att en rörlig kredit får disponeras i riksgäldskontoret om
högst 10 000 000 000 kronor under budgetåret 1992/93 för statsbidrag
till arbetslöshetsförsäkringen och permitteringslöneersättningen samt
för kontant arbetsmarknadsstöd och vissa utbildningsbidrag,

3. medge att en rörlig kredit får disponeras i riksgäldskontoret om
högst 2 000 000 000 kronor under budgetåret 1992/93 för utbetalningar
enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs.

3 Anslagsfrågor m.m.

Tionde huvudtiteln

B. Arbetsmarknad m.m.

B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader

AMS har i skrivelse den 17 december 1991 redovisat försöksverksamheten
med avgiftsbelagd programförmedling inom kulturarbetsförmedlingen och
föreslagit att verksamheten upphör vid försöksverksamhetens slut den 1 juli

1992.

Jag tillstyrker förslaget. Avgifterna har inte täckt kostnaderna och det är
svårt att bedriva en verksamhet som finansieras både genom anslag och av-
gifter, där den avgiftsbelagda delen inte klart kan definieras.

AMS har vidare i skrivelse den 27 januari 1992 hemställt att arbetsmark-
nadsverkets kostnader för förmedlingsverksamhet vid centrumbildningarna
från och med den 1 juli 1992 förs över från anslaget Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader till elfte huvudtitelns anslag Bidrag till utvecklings-
verksamheter inom kulturområdet m.m.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Jag delar AMS uppfattning att det är önskvärt att särskilja de arbetsmark-
nadspolitiska och de kulturpolitiska målen. Jag förutsätter att samarbetet
mellan arbetsmarknadsverket och centrumbildningarna kommer att organi-
seras på ett sådant sätt att kulturskaparnas ställning på arbetsmarknaden kan
stärkas och att den kompetens som finns hos arbetsmarknadsverkets perso-
nal vid centrumbildningarna tas till vara. Jag föreslår därför att anslaget Ar-
betsmarknadsverkets förvaltningskostnader minskas med 2 773 000 kronor.
Chefen för kulturdepartementet kommer senare i dag att föreslå motsva-
rande ökning av anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturom-
rådet m.m.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna att den avgiftsbelagda programförmedlingen upphör,

2. under tionde huvudtitelns ramanslag Arbetsmarknadsverkets för-
valtningskostnader för budgetåret 1992/93 anvisa ett belopp som är
2 773 000 kronor lägre än vad som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil.
11.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder

I 1992 års budgetproposition (prop. 1991/92:100 bil. 11) angavs att riksrevi-
sionsverket (RRV) hade fått i uppdrag att se över de åtgärder som innebär
statsbidrag till arbetsgivare, med syfte att ge förslag till förbättringar och för-
enklingar. RRV har vad gäller statsbidragens utformning och resultatupp-
följning den 15 mars 1992 till regeringen redovisat sina överväganden. I sitt
arbete har RRV utgått från AMS förslag till ett samordnat arbetsgivarbi-
drag. Både AMS och RRV:s förslag utgår från att de nuvarande statsbidra-
gen förs samman till ett allmänt resp, ett särskilt anställningsstöd.

RRV anser att ett samordnat arbetsgivarbidrag innebär en betydande för-
enkling och renodling i förhållande till dagens lönesubventioner. Ett färre
antal åtgärder medför enligt RRV ökade förutsättningar för bättre resursut-
nyttjande på arbetsförmedlingen och förenklar bidragsadministrationen
högst väsentligt.

Enligt min mening ligger arbetet med att förenkla och förbättra det arbets-
marknadspolitiska åtgärdssystemet i linje med statsmakternas ambitioner
vad gäller styrningen av statlig verksamhet.

Det är därför angeläget att arbetet med att förenkla och förbättra åtgärds-
systemet drivs vidare. RRV:s redovisning är enligt min bedömning en bra
utgångspunkt i detta arbete. Jag avser att, när frågan är färdigberedd, åter-
komma till regeringen med förslag till riksdagen om hur ett nytt åtgärdssy-
stem bör utformas.

Mitt förslag om en förstärkning av medlen för beredskapsarbeten (avsnitt
2.5.1) innebär att anslaget Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör tillföras
500 miljoner kronor.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1. godkänna de ändringar i fråga om bidrag till arbetslösa för att
starta egen verksamhet som jag har förordat (avsnitt 2.5.2),

2. godkänna vad jag anfört om bidrag till lönekostnader vid utbild-
ning i företag (avsnitt 2.6.3),

3. ta del av vad jag har anfört om bidrag till arbetshjälpmedel och
arbetsbiträde åt handikappade ungdomar i ungdomspraktik (avsnitt
2.6.2),

4. under tionde huvudtitelns reservationsanslag Arbetsmarknads-
politiska åtgärder för budgetåret 1992/93 anvisa 500 000 000 kronor ut-
över vad som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 11 (avsnitt 2.5.1).

C. Arbetslivsfrågor

C 6. Särskilda åtgärder för arbetshandikappade

För nästa budgetår har regeringen under rubricerade anslag föreslagit
6 208,3 miljoner kronor (prop. 1991/92:100 bil. 11). Därav har till anställning
med lönebidrag och skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare beräknats
6 091,7 miljoner kronor.

AMS har föreslagit att medlen till flexibla lönebidrag skall utökas med 200
miljoner kronor i syfte att främja sysselsättningen för arbetshandikappade.

Jag har i det föregående angett riktlinjer för arbetsmarknadspolitikens in-
riktning det nästkommande budgetåret. Bl.a. skall utsatta grupper som ung-
domar, arbetshandikappade samt flyktingar och invandrare prioriteras i ar-
betsmarknadsverkets arbete.

För att öka möjligheterna att arbetsförmedlingens och arbetsmarknadsin-
stitutens insatser för arbetshandikappade leder till arbetsplaceringar, tillstyr-
ker jag AMS förslag om ett medelstillskott på 200 miljoner kronor till lönebi-
drag.

Det finns en betydande risk för att den genomsnittliga kostnaden för löne-
bidragen ökar i det rådande svåra arbetsmarknadsläget. En sådan utveckling
skulle innebära att ytterligare medel till lönebidrag inte ger ett reellt tillskott
av arbetsplaceringar utan enbart höjda bidragsnivåer.

Jag vill därför understryka vikten av att en sådan utveckling undviks.
Detta ställer stora krav på arbetsförmedlarnas och Ami-personalens för-
handlingsförmåga. Men jag bedömer att personalen kan motsvara också
dessa högt ställda krav.

Jag avser att noga följa utvecklingen såväl vad gäller kostnadsutvecklingen
som antalet placeringar i anställning med lönebidrag.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under tionde huvudtitelns reservationsanslag Särskilda åtgärder
för arbetshandikappade för budgetåret 1992/93 anvisa 200 000 000
kronor utöver vad som föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 11.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Underbilaga 1:8.1

Förslag till

Lag om tillfällig avvikelse från lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift

Härigenom föreskrivs följande.

Med avvikelse från 2§ lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift bemyndigas
regeringen att för budgetåret 1992/93 disponera 2 miljarder kronor från ar-
betslivsfonden till sysselsättningsskapande åtgärder.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:8

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och gäller till utgången av juni

1993.

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:9

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Friggebo

Prop. 1991/92:150

Bilaga I: 9

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m.

Elfte huvudtiteln

B. Kulturverksamhet m.m.

B 2. Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet
m.m.

Sysselsättningsskapande investeringar

Den arbetsmarknadspolitiska situationen motiverar förslag om syssesätt-
ningsskapande investeringar under flera av statsbudgetens huvudtitlar. De
insatser som föreslås finansierade över kulturbudgeten behandlas under
förevarande anslag med avseende på medel till regeringens disposition.

Centrumbildningar

Anslaget i övrigt disponeras av statens kulturråd. Medel anvisas bl.a. för
centrumbildningarna på kulturområdet. Dessa bildades för drygt 20 år sedan
av frilansarbetande yrkesverksamma kulturskapare. Organisationernas mål
var att främja de olika konstområdenas och berörda kulturskapares situation i
samhället. Några av centrumbildningarna fick tidigt stöd av arbetsmark-
nadsverket genom att särskilda arbetsförmedlingstjänster inrättades med pla-
cering på centrumbildningarna. Idag finns sådana tjänster vid sex av de tio
centrumbildningarna.

Flera utredningar, bl.a. AMS-kommittén i betänkandet (SOU 1985:7),
arbetsmarknadsverkets ansvarsområde, konstnärsutredningen i betänkandet
(SOU 1990:39) Konstnärens villkor och statens kulturråd i rapporten
(1990:5) Centrumbildningarna på kulturområdet, har betonat vikten av att
renodla organisatoriskt idéburen och idémässigt neutral verksamhet och före-
slagit att de nuvarande samverkansformema mellan vissa av centrum-
bildningarna och arbetsförmedlingen bör upphöra.

1 Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:9

AMS har därför i en skrivelse den 27 januari 1992 föreslagit att arbets-
marknadsverkets kostnader för förmedlingsverksamhet vid centrumbild-
ningarna fr.o.m. den 1 juli 1992 inte längre skall betalas från anslaget för
arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader utan från det anslag under
kulturdepartementets huvudtitel från vilket andra kostnader för centrum-
bildningar betalas.

Överläggningar mellan AMS, statens kulturråd och företrädare för cen-
trumbildningarna har resulterat i en principiell överenskommelse om utform-
ningen av ett fortsatt samarbete utifrån en renodling av kulturfrämjande och
arbetsmarknadspolitiska insatser.

Föredragandens överväganden

Sysselsättningsskapande investeringar

Cheferna för kommunikations-, finans- och arbetsmarknadsdepartementen
har tidigare i dag redovisat regeringens förslag om investeringar inom olika
områden. Chefen för civildepartementet kommer senare i dag att föreslå
ytterligare åtgärder. Förslagen syftar till att återskapa infrastruktur och gene-
rera sysselsättning för att motverka den höga arbetslösheten.

Också kulturområdet omfattas av förslagen till investeringar. Sålunda har
chefen för finansdepartementet tidigare lämnat förslag om statliga byggnads-
investeringar som bl.a. kommer att beröra statliga kulturbyggnader. Chefen
för arbetsmarknadsdepartementet har vidare föreslagit att anslagen till bered-
skapsarbeten bör ökas, bl.a. för arbeten inom natur- och fomlämningar.

Jag vill framhålla att investeringar inom kulturområdet av detta slag som
nu primärt motiveras av sysselsättningsläget samtidigt syftar till att uppnå
långsiktiga effekter i form av god vård av det odlade och byggda kulturarvet
och bättre villkor för kulturverksamheter, konstnärligt skapande och institu-
tioner inom kulturområdet. Allt detta är viktiga beståndsdelar i ett samhälle
som präglas av utveckling och framtidstro.

Med dessa utgångspunkter föreslår jag att - utöver de ändamål som redan
nämnts - 100 milj. kr. anslås över elfte huvudtiteln för investeringar inom
kulturområdet. Dessa medel bör utnyttjas för stöd till investering och
upprustning av icke-statliga kulturlokaler, bl.a. på grundval av de ansök-
ningar som ingivits till boverket. Medlen bör också användas för iståndsätt-
ning och vård av kulturminnen och kulturmiljöer, företrädesvis större projekt
Riksantikvarieämbetet har till regeringen redovisat ett underlag med förslag
till sådana investeringar.

Utöver dessa ändamål bör det finnas möjlighet att utnyttja delar av medlen
för investeringar också i statliga kulturlokaler, dvs. ett ändamål som annars
omfattas av det bemyndigande som chefen för finansdepartementet tidigare
begärt.

Medel för de begärda ändamålen bör stå till regeringens disposition för
slutlig fördelning mellan de projekt som boverket och riksantikvarieämbetet
tillhandahåller underlag för. Utgångspunkt för den slutliga medelsfördel-

Prop. 1991/92:150

Bilaga I: 9

ningen bör bl.a. vara uppskattningen av de sysselsättningseffekter som följer
av det enskilda projektet samt möjligheten att erhålla effekter på sysselsätt-
ningen redan tidigt under budgetåret 1992/93. Genom att inte fördela medlen
på de resp, sakanslag (anslaget B 4. Stöd till icke-statliga kulturlokaler resp.
B 31. Kulturmiljövård) under vilka medlen alternativt kunde tas upp,
bibehålls dessutom möjligheten att omfördela delar av medlen till inves-
teringar i statliga kulturlokaler om detta visar sig lämpligt vid en samman-
vägning av hur de samlade investeringsmedlen utnyttjas bäst. Möjligheten att
anlita av arbetsmarknadsmyndigheterna anvisad arbetskraft skall tas till vara.

Centrumbildningarna inom kulturområdet

Centrumbildningarna på kulturområdet har en viktig funktion inom respektive
konstområde genom sina uppgifter som samarbetsorgan, informatörer och
opinionsbildare. Vissa av dem har också haft en ren arbetsförmedlande upp-
gift som finansierats med anslag från arbetsmarknadsverket. Mot denna
sammankoppling av kultur- och arbetsmarknadspolitiska roller har i flera ut-
redningar - bl.a. konstnärsutredningen och kulturrådets rapport om cen-
trumbildningarna - framförts kritik. Man har i stället betonat vikten av en
renodling av uppgifter och huvudmannaskap.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har tidigare i dag föreslagit att
arbetsmarknadsverkets kostnader för förmedlingsverksamhet vid centrum-
bildningarna som i budgetpropositionen beräknats under tionde huvudtitelns
anslag B 1. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader i den kommande
statsbudgeten för nästa budgetår förs över till elfte huvudtitelns anslag B 2.
Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m. under vilket
anslag bidrag för centrumbildningarna beräknas.

Jag delar uppfattningen om det lämpliga i denna förändring och förutsätter
att samarbetet mellan centrumbildningarna och arbetsmarknadsverket organi-
seras på ett sådant sätt att kulturskaparnas ställning på arbetsmarknaden kan
stärkas genom denna renodling av arbetsuppgifter och huvudmannaskap. Jag
tillstyrker följaktligen att anslaget Bidrag till utvecklingsverksamhet inom
kulturområdet m.m. ökas med 2 773 OOO kr. i förhållande till vad riksdagen
beslutat (1991/92:KrU18, rskr. 204).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis föreslår jag därmed att anslaget förstärks med drygt

102,7 milj. kr. Av detta belopp bör 100 milj. kr. stå till regeringens disposi-
tion för investeringar inom kulturområdet medan resten motsvarar en överfö-
ring från tionde huvudtiteln för kostnaderna för förmedlingsverksamhet vid
centrumbildningarna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga I: 9

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att med ändring av riksdagens beslut (1991/92:KrU18, rskr. 204) till
Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m. for
budgetåret 1992/93 anvisa ett reservationsanslag på 216 517 000 kr.

D. Invandring m.m.

D 2. Förläggningskostnader

Föredragandens överväganden

1 min anmälan till propositionen om tilläggsbudget II till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:125 bil. 9) redovisade jag hur belägg-
ningen av invandrarverkets flyktingförläggningar utvecklats under vintern.

Den avveckling av förläggningskapaciteten som låg till grund för anslags-
beräkningarna i prop. 1991/92:100 bil. 12 avseende budgetåret 1992/93 har
inte varit möjlig att förverkliga. Huvudorsaken till detta är tillströmningen av
asylsökande från de f.d. jugoslaviska delrepublikerna. Antalet personer som
för närvarande bor på förläggning - ca 32 500 - utgör den största belägg-
ningen någonsin i invandrarverkets historia.

Mot denna bakgrund bedömer jag att anslaget till förläggningskostnader
för nästa budgetår bör räknas upp med 1 357 milj. kr. utöver de 1 603,1 milj,
kr. som beräknades i budgetpropositionen, vilket innebär ett totalt anslag på

2 960,1 milj. kr.

Behovet av förläggningskapacitet är med nuvarande system direkt kopplat
till den tid det tar för den asylsökande att få sin ansökan om uppehållstillstånd
prövad hos statens invandrarverk - och i fall av överprövning - hos den
utlänningsnämnd som inrättades den 1 januari i år. Utlänningsnämnden har
övertagit mycket omfattande ärendebalanser från regeringskansliet och det är
av största vikt ur såväl medmänsklig som ekonomisk synpunkt att nämnden
har erforderlig kapacitet att så snabbt som möjligt fatta beslut i dessa in-
neliggande ärenden. Jag har nyligen tagit initiativ till en omedelbar och kraftig
förstärkning av nämnden. Preliminärt beräknas ett resurstillskott på ca 12,5
milj. kr. för nästa budgetår. Jag har för avsikt att återkomma med en närmare
bedömning av resursbehovet i tillägsbudget I. Jag kommer också i fort-
sättningen att löpande hålla mig underrättad om ärendeutvecklingen hos
utlänningsnämnden och vidta de ytterligare åtgärder som kan behövas.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att under elfte huvudtitelns förslagsanslag Förläggningskostnader
för budgetåret 1992/93 anvisa 1 357 000 000 kr. utöver vad som
föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 12.

Prop. 1991/92:150

Bilaga I: 9

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:10

Näringsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Odell

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:10

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m.

Tolfte huvudtiteln

E. Statsägda företag m.m.

E 3. Infriande av pensionsgaranti för FFV AB

Riksdagen har nyligen, med anledning av regeringens förslag i budgetpro-
positionen förbudgetåret 1992/93 (prop. 1991/92:100 bil. 13, NU17, rskr
156) anvisat ett förslagsanslag på 80 milj.kr. för budgetåret 1992/93 under
anslagsrubriken Infriande av pensionsgaranti för FFV AB.

I proposition med förslag om tilläggsbudget II till statsbudgeten för
budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:125 bil. 10) har regeringen föreslagit
riksdagen att anvisa ett förslagsanslag på 600 milj.kr. för slutligt infriande
av pensionsgaranti för FFV AB. Under förutsättning av att riksdagen god-
känner detta förslag till engångsbetalning finns det inget behov av det
anslag för budgetåret 1992/93 som riksdagen beslutat om.

Hemställan

Mot bakgrund av vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att - under förutsättning att riksdagen godkänner regeringens förslag i
prop. 1991/92:125 bil. 10 om anslag till Infriande av pensionsgaranti
för FFV AB på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 -
upphäva det tidigare under riksmötet (1991/92:NU17, rskr. 156) fattade
beslutet om anslag till samma ändamål för budgetåret 1992/93.

1 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:10

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:11

Civildepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992.

Föredragande: statsrådet Davidson

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:11

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m.

Trettonde huvudtiteln

Inledning

Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet har anfört under bilaga 1:8 är
läget på arbetsmarknaden nu sådant att det behövs särskilda åtgärder för att
stimulera sysselsättningen. Detta gäller även inom byggnadssektorn.

Under trettonde huvudtiteln anvisas anslag bl.a. avseende lokalbidrag för
trossamfund och bidrag till allmänna samlingslokaler. Dessa bidrag genere-
rar i allmänhet investeringar som ger en hög sysselsättningseffekt på grund
av den relativt stora egeninvesteringen av bidragsmottagarna. Riksdagen
har därför tidigare när det funnits behov av åtgärder för att stimulera syssel-
sättningen anvisat extra lokalbidrag. För trossamfundens del har kulturut-
skottet vid sin behandling av anslaget Stöd till trossamfund m.m. förbudget-
året 1992/93 uttalat att behovet av ytterligare medelsanvisning för lokalbi-
drag bör ges hög prioritet vid beredningen av årets kompletteringsproposi-
tion (1991/92:KrU13). Riksdagen har som sin mening gett regeringen till
känna vad utskottet anfört (rskr. 148).

Mot denna bakgrund anser jag att, som en åtgärd för att stimulera syssel-
sättningen, ytterligare medel bör ställas till förfogande för budgetåret
1992/93 för bidrag till lokaler för trossamfund och till allmänna samlingsloka-
ler.

Jag vill i detta sammanhang framhålla vikten av att det vid bidragsgiv-
ningen tas regionala hänsyn och att det görs en bedömning av arbetsmark-
nadsläget på orten.

C. Stöd till trossamfund m.m.

C 1. Stöd till trossamfund m.m.

Riksdagen har för budgetåret 1992/93 under anslaget Stöd till trossamfund
m.m. anvisat ett reservationsanslag på 72 007 000 kr. Av beloppet avser
14 486 000 kr. lokalbidrag. Frågor om bidrag ur anslaget prövas av Samar-
betsnämnden för statsbidrag till trossamfund enligt förordningen (1989:271)
om statsbidrag till andra trossamfund än svenska kyrkan. 1

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:11

Bidrag för att anordna eller upprusta lokaler för trossamfund får betalas
med högst 30 procent av skäliga kostnader, dock högst 700 000 kr. För handi-
kappanpassning av lokaler för trossamfund får bidrag betalas med belopp
motsvarande kostnaderna för åtgärden, dock högst 100 000 kr.

Samarbetsnämnden räknar preliminärt med att det för budgetåret 1992/93
finns aktuella projekt till en beräknad produktionskostnad av ca 265 milj. kr.
Behovet av statsbidrag till dessa projekt beräknas till ca 38 milj. kr. Statsbi-
draget till lokaler för trossamfund har alltså en hög sysselsättningseffekt.

Jag föreslår att det för budgetåret 1992/93 under anslaget Stöd till trossam-
fund m.m. anvisas ytterligare 20 milj. kr. för lokalbidrag.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att med ändring av riksdagens beslut (1991/92:KrU13, rskr. 148) till
Stöd till trossamfund m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett reserva-
tionsanslag på 92 007 000 kr.

F. Folkrörelsefrågor, kooperativa frågor, m.m.

F 3. Bidrag till allmänna samlingslokaler m.m.

Riksdagen har för budgetåret 1992/93 under anslaget Bidrag till allmänna
samlingslokaler m.m. anvisat ett förslagsanslag på 105 milj. kr. Riksdagen
har samtidigt medgett att beslut om bidrag till allmänna samlingslokaler un-
der nästa budgetår meddelas inom en ram om 46 milj. kr. (prop. 1991/92:100
bil. 14, BoU12, rskr. 153). Stöd till allmänna samlingslokaler lämnas enligt
förordningen (1989:288) om stöd till allmänna samlingslokaler. Boverket
prövar frågor om stöd enligt förordningen. Inom verket handhas frågorna av
samlingslokaldelegationen.

Bidrag till köp, ny- eller ombyggnad av samlingslokaler lämnas enligt
samma principer. Bidrag lämnas med 50 procent av kostnaderna för ytor upp
till 1 000 m² och med 30 procent för ytor mellan 1 000 m² och 2 000 m².

Arbetsmarknadsministern har tidigare denna dag föreslagit att Arbets-
marknadsstyrelsen tillförs 50 milj. kr. för om-, till- och nybyggnad av små
samlingslokaler. Enligt det förslaget bör samlingslokaler i vilka olika typer
av kombinationsverksamheter bedrivs och som ligger i sysselsättningssvaga
områden, främst glesbygd, prioriteras.

Efterfrågan på stöd är för närvarande större än tillgången på medel. Bi-
drag behövs inte bara för sådana åtgärder som avses i förordningen om stöd
till allmänna samlingslokaler och för vilka en medelsram redan har lagts fast
för nästa budgetår, utan också för underhålls- och reparationsarbeten av an-
nat slag. Jag ser det som angeläget att stöd kan ges också till sådana åtgärder.
Dessa objekt kan i regel påbörjas med kort varsel. De ger därför en mer
omedelbar effekt på sysselsättningen.

Jag föreslår därför att för budgetåret 1992/93 bidrag får utgå med samman-
lagt högst 30 milj. kr. till underhålls- och reparationsarbeten på allmänna
samlingslokaler av det slag som jag nu nämnt. För detta bidrag bör gälla
andra regler än som anges i bidragsförordningen. Det bör ankomma på rege-
ringen att bestämma härom i regleringsbrevet avseende bidraget. Bidrag till

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:11

sådana arbeten bör endast utgå till objekt med en total kostnad av högst 3
milj. kr. Vid val av objekt bör Boverket prioritera sysselsättningssvaga om-
råden.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att med ändring av riksdagens beslut (1991/92:BoU12, rskr. 153) till
Bidrag till allmänna samlingslokaler m.m. för budgetåret 1992/93 an-
visa ett förslagsanslag på 135 000 000 kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:11

gotab Stockholm 1992

Bilaga 1:12

Miljö- och

naturresursdepartementet

Miljö- och naturresursdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Johansson

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. (kompletteringspropositionen)

En samlad strategi för ökad användning av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken

1 Inledning

I den s.k. miljöbilagan till finansplanen (prop. 1991/92:100 bil. 1.5) redovi-
sade regeringen vilka principer som skall vara styrande för användningen av
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.

Jag kommer, mot bakgrund av tidigare fastlagda principer, att nu redovisa
en samlad strategi för hur ekonomiska styrmedel skall användas i praktiken.
Målsättningen är att miljöpolitiken i högre utsträckning skall vara en inte-
grerad del av den ekonomiska politiken.

Min redovisning innefattar jordbruk-, energi- och trafiksektorn vad gäller
miljöproblem samt nuvarande användning av ekonomiska styrmedel. An-
vändningen av kemikalier och uppkomsten av avfall tar jag upp ur samma
perspektiv. Ytterligare 1,2 milj. kr. bör enligt min mening anvisas för statis-
tiska centralbyråns utveckling av fysiska miljöräkenskaper.

2 Val av styrmedel i miljöpolitiken

Kravet på den ekonomiska politiken är att den skall leda till en långsiktigt
hållbar utveckling. En långsiktigt hållbar utveckling kan beskrivas som en
utveckling där framtida generationer får ta över en nationalförmögenhet,
inkl, miljö- och naturresurser, som är minst lika stor som dagens. Denna ut-
veckling bör utgå från ansvaret att förvalta och inte förbruka ändliga resurser
och naturvärden. Ekonomiska beslut skall stå i överensstämmelse med
grundläggande ekologiska lagar. Ekonomiska styrmedel skall användas för
att driva på utvecklingen mot ett bärkraftigt samhälle.

Att detta inte alltid sker automatiskt beror på att miljön och vissa naturre-
surser är gemensamma nyttigheter, som inte prissätts på en marknad. Före-
tag och hushåll bär därmed inte ett tillräckligt kostnadsansvar för de skadliga
miljöeffekter de orsakar, vilket leder till att konsekvenser för miljön i alltför
liten utsträckning vägs in i olika beslut.

Det finns flera olika sätt att påverka marknaden att ta hänsyn till negativa 1

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:12

miljöeffekter. Kvantitativa regleringar är basen för miljöpolitiken. Ekono-
miska styrmedel och information är viktiga komplement till regleringarna.

Ekonomiska styrmedel som avgifter och skatter benämns ofta som mark-
nadsbaserade styrmedel. Det bör emellertid uppmärksammas att samtliga
styrmedel, såväl avgifter och skatter som handel med utsläppskvoter förut-
sätter en grundläggande lagstiftning. Skillnaden mellan styrmedlen är gra-
den av flexibilitet de medger för att uppnå miljömålet.

I praktiken är det emellertid inte så lätt att sätta ett pris på miljön. Förlus-
ten av biologisk mångfald eller uttunningen av ozonlagret kan t.ex. inte di-
rekt värderas i ekonomiska termer. Detta hindrar dock inte att använd-
ningen av ekonomiska styrmedel kan vara ett effektivt sätt att styra mot bl.a.
en mindre användning av miljöskadliga ämnen. I många fall kan det därför
vara både fördelaktigt och nödvändigt att kombinera användningen av eko-
nomiska styrmedel med t.ex. annan administrativ reglering.

På miljöområdet verkar ett styrsystem som består av fysisk planering inkl,
uppbyggnad av en miljöanpassad infrastruktur, normer i form av lagar och
föreskrifter, ekonomiska styrmedel samt åtgärder för att långsiktigt påverka
människors beteende genom bl.a. utbildning och miljömärkning.

Styrningen har hittills haft sin tyngdpunkt i en administrativ reglering,
t.ex. beslut om villkor för miljöstörande verksamhet enligt miljöskyddsla-
gens (1969:387) regler och förbud och andra begränsningar av kemikalier
med stöd av lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Under senare år har stora förändringar skett på miljöområdet. Utsläppen
från stora punktkällor har med stöd av miljöskyddslagen bringats ned kraf-
tigt. En allt större del av föroreningarna härstammar numera från andra
verksamheter såsom transporter, hantering av varor och produkter och av-
fall. Flera miljöproblem har samtidigt visat sig vara mer omfattande än vad
man tidigare trodde. Några av de mest allvarliga miljöproblemen för svensk
del, t.ex. försurning av mark och vattendrag samt övergödning av kustnära
havsområden, orsakas i hög grad av luftföroreningar från andra länder. Kun-
skapen om de globala miljöhoten, såsom uttunningen av ozonlagret och ris-
kerna för klimatförändringar har också gett miljöfrågorna en annan karak-
tär. Detta har sammantaget lett till att kraven på miljöpolitiska styrmedel
har förändrats.

En annan faktor är att kostnaderna för att ytterligare begränsa vissa typer
av utsläpp har ökat kraftigt. När en allt större del av samhällets resurser sat-
sas på att åtgärda miljöproblemen ökar kravet på att detta arbete genomförs
på ett kostnadseffektivt sätt.

Dessa förändringar sammantagna har lett till bl.a. en ökad användning av
ekonomiska styrmedel. Sverige har infört fler ekonomiska styrmedel än nå-
got annat land. I samband med den genomgripande skattereformen som in-
leddes under 1990 infördes särskilda skatter på vissa utsläpp av koldioxid och
svavel samt en avgift på kväveoxider.

Från effektivitetssynpunkt finns det starka skäl som talar för ett ökat in-
slag av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Detta innebär emellertid inte
att ekonomiska styrmedel allmänt sett är att föredra framför andra typer av
styrmedel eller åtgärder. Valet av styrmedel måste alltid göras med utgångs-
punkt i miljöproblemens karaktär och det mål man vill uppnå.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

3 Ekonomiska styrmedel i ett internationellt
perspektiv

Många miljöproblem är i dag gränsöverskridande till sin karaktär. Det krävs
ofta internationellt samarbete för att en utveckling mot mindre miljöpåver-
kan i dessa fall skall kunna uppnås. Den geografiska omfattningen varierar
och olika strategier måste användas för olika problemområden. En indelning
i tre nivåer kan göras.

1. Globala miljöproblem. Hela jorden utsätts för samma påverkan oavsett
var t.ex. ett utsläpp sker. Växthuseffekten och uttunningen av ozonlagret
är exempel på globala miljöproblem.

2. Regionala miljöproblem. En region, t.ex. Europa, påverkas av gräns-
överskridande föroreningar, som exempelvis utsläpp av svavel- och kvä-
vedioxider. För de regionala miljöproblemen har det betydelse var inom
regionen utsläppen sker.

3. Lokala miljöproblem. Utsläpp av näringsämnen till en insjö eller dålig
luftkvalitet i en tätort är exempel på problem av lokal karaktär.

I slutet av 1960-talet debatterades ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. I
många länder övervägdes en rad skatter, föroreningsavgifter och subventio-
ner för att begränsa utsläppen - men bara ett fåtal länder införde dem. Miljö-
politiken inriktades i stället på regler för att minska utsläppen.

I det internationella miljösamarbetet har emellertid intresset för ekono-
miska styrmedel åter ökat under senare tid. Detta gäller särskilt i syfte att
motverka utsläpp som leder till globala och regionala miljöproblem. Det
finns ett stort internationellt intresse för de åtgärder som hittills vidtagits i
Sverige på detta område.

3.1 Förenta Nationerna

FN har ända sedan böijan av 1970-talet uppmärksammat frågor som rör
sambandet mellan ekonomi och miljö. Är 1983 tillsattes FN-kommissionen
för miljö och utveckling (Brundtlandkommissionen). Den lanserade i sin år
1987 publicerade rapport begreppet ”sustainable development” - dvs. bär-
kraftig utveckling - som rättesnöre för det fortsatta miljöarbetet (World
Commission on Environment and Development, Our Common Future).
Rapporten följs upp år 1992 med en FN-konferens i Brasilien på samma
tema - 20 år efter Stockholmskonferensen.

1992 års FN-konferens har bl.a. förberetts genom regionala konferenser-
för Europas del genom ECE-konferensen (Economic Commission for
Europé) i Bergen våren 1990. En ministerdeklaration antogs där ECE-län-
derna uppmanades att öka användningen av ekonomiska styrmedel i miljö-
politiken som komplement till traditionell reglering. I deklarationen uppma-
nas medlemsländerna även att försöka identifiera och avskaffa statliga sub-
ventioner till verksamheter med negativa miljöeffekter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

3.2 OECD

Även inom OECD pågår sedan lång tid tillbaka arbete inom miljöekono-
miområdet. I början av 1970-talet utformades inom OECD den s.k. ”pollu-
ter-pays-principle” (PPP), dvs. principen om att förorenaren skall betala. På
senare tid har denna princip åter diskuterats mot bakgrund av bl.a. u-länder-
nas och Öst- och Centraleuropas begränsade möjligheter att på egen hand
klara av internationella åtaganden för att minska regionala och globala mil-
jöproblem - t.ex. utsläpp av svavel, kväve och koldioxid.

OECD har gjort en mängd studier för att försöka finna metoder och prin-
ciper för fördelning av utsläppsbegränsningarna och för resursöverföring till
länder med svaga ekonomier. Problemet har ställts på sin spets i förberedel-
serna inför FN-konferensen år 1992, där avsikten bl.a. är att en klimatkon-
vention skall kunna undertecknas. OECD har bidragit med en rad rapporter
om olika strategier för att minska koldioxidutsläpp och även utvecklat en
modell för att simulera effekterna av olika mål och miljöskattesatser för
olika regioner i världen.

Sedan år 1989 har OECD också arbetat med att utveckla ett nytt miljöpro-
gram (”Next Generation Environmental Policy”). Huvudinriktningen är att
integrera miljön i OECD:s gemensamma policy för utvecklingen på olika
områden som ekonomisk politik, energi, industri, jordbruk, transporter,
handel, statistik, skatter etc. OECD:s miljökommitté samarbetar därför
med flera andra kommittéer, t.ex. med OECDzs skattekommitté om att ut-
arbeta riktlinjer för hur skattesystemen kan förändras i miljövänligare rikt-
ning.

I arbetet med det nya miljöprogrammet har ekonomiska styrmedel disku-
terats som ett viktigt medel i miljöpolitiken. År 1989 publicerade OECD en
omfattande studie om användningen av ekonomiska styrmedel i medlems-
länderna. Studien visar att användningen ökat markant under en 15-årspe-
riod. Det rör sig dock främst om olika typer av pantsystem för returglas och
differentierad energibeskattning.

Under år 1990 har OECDzs miljökommitté utarbetat förslag till riktlinjer
och rekommendationer beträffande ekonomiska styrmedel. I januari 1991
antogs dessa rekommendationer av miljöministrarna i OECD.

Rekommendationerna är allmänt hållna och uppmanar medlemsländerna
att:

- med stöd av OECDzs riktlinjer (Guidelines for the Use of Economic In-
struments in Environmental Policy) öka användningen av ekonomiska
styrmedel för att åstadkomma bättre resursanvändning,

- sträva efter att nå internationella överenskommelser om miljöpolitiska
instrument för att lösa regionala och globala miljöproblem,

- utveckla bättre metoder och modeller för att mäta och förutsäga effek-
terna på miljön och ekonomin av olika politiska strategier,

- integrera miljön i det ekonomisk-politiska beslutsfattandet, t.ex. genom
att korrigera politiska beslut som innebär subventioner till energi, jord-
bruk och transporter.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

Riktlinjerna omfattar bl.a. följande punkter:

- En redogörelse för och analys av vilka olika ekonomiska styrmedel som
står till buds.

- Kriterier för val av styrmedel (miljöeffektivitet, fördelningseffekter, ad-
ministrationskostnader, acceptans).

- Riktlinjer för användning av styrmedlen.

- Områden där styrmedlen kan användas (t.ex. vatten, luft, avfall, buller).

3.3 Europeiska gemenskaperna

Inom EG blir miljöpolitiken allt viktigare. Genom Enhetsakten år 1987 har
möjligheterna till samordning stärkts. EG-kommissionen skall övervaka att
de gemensamma miljökraven följs och beslut kan fattas med majoritet i stäl-
let för enhälligt. Besluten rör miniminivåer i de flesta fall och länderna är
då fria att införa mer långtgående krav, såvida åtgärden inte betraktas som
handelshinder. Det finns i dag drygt 80 beslut om miniminivåer.

I samband med förverkligandet av den inre marknaden skall gränskontrol-
ler mellan länder inom gemenskapen avskaffas. De enskilda medlemslän-
derna skall emellertid ha rätt att behålla eller införa punktskatter på varor,
under förutsättning att någon beskattningsåtgärd inte aktualiseras i samband
med att varorna förs in till landet eller i samband med att de förs ut. Nya
miljöskatter eller avgifter i Sverige måste därför utformas så att de inte krä-
ver gränskontroll eller på annat sätt stör varuhandeln enligt EG:s regler.

EG-kommissionen och EG:s miljöministerråd har visat ett ökat intresse
för användning av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Dessutom fram-
för ett stigande antal länder önskemål om användning av ekonomiska styr-
medel på gemensamhetsnivå. Särskilt gäller detta länder som Nederlän-
derna, Tyskland, Italien och Danmark. Under hösten 1990 lade en obe-
roende expertgrupp inom EG fram en rapport om framtida användning av
ekonomiska styrmedel i EG:s miljöpolitik. I rapporten anges en rad globala
och regionala miljöproblem där gemensamma ekonomiska styrmedel i EG
kan vara intressanta. Områden som nämns är utsläpp av koldioxid, vatten-
och havsföroreningar, föroreningar från jordbruket samt avfall.

På gemensamhetsnivå har medlemsländerna, som hittills enda konkreta
åtgärd, enats om miniminivåer för oljebeskattningen. Många enskilda med-
lemsländer ligger dock långt framme i användningen av ekonomiska styrme-
del i miljöpolitiken.

EG beslutade år 1990 om en frysning av koldioxidutsläppen till år 2000 på
1990 års nivå. Det innebar att man valde att inte invänta resultatet av de
pågående klimatförhandlingarna. Sedan dess har man inom EG diskuterat
olika förslag om hur man skall utforma medlen för att nå detta mål.

■ EG-kommissionen har föreslagit en kombinerad energi- och koldioxid-
skatt. Miljö-, energi- och finansministrarna i EG har samfällt bett kommis-
sionen att utarbeta ett konkret förslag för en klimatstrategi inklusive en så-
dan skatt.

EG-kommissionen överväger också, som en del i Gemenskapens avfalls-
strategi, att införa en generell avgift/skatt på avfall som går till slutlig depo-
nering. Syftet med en sådan avgift/skatt skulle vara att göra återvinning mer

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

lönsam, men även att begränsa själva mängden avfall. EG:s ministerråd har
emellertid ännu ej tagit ställning till förslagen. Bland de enskilda medlems-
länderna har Danmark redan infört statliga pålagor på avfall, medan långt
framskridna förslag finns i Tyskland, Frankrike och Nederländerna.

4 Användningen hittills av ekonomiska styrmedel

i miljöpolitiken i Sverige

Sverige ligger långt framme när det gäller användningen av ekonomiska styr-
medel. Miljöskatter och avgifter infördes bl.a. i samband med skatterefor-
men.

I Sverige finns liksom i de flesta andra länder sedan lång tid tillbaka en rad
miljörelaterade avgifter, som t.ex. brukaravgifter, administrativa avgifter,
dispensavgifter, sanktionsavgifter m.m. De administrativa avgifterna har till-
kommit för att täcka miljömyndigheternas kostnader och tillämpas bl.a. för
kemikaliekontrollen, för tillsyn enligt miljöskyddslagen och för kontroll av
täktverksamhet. Sedan lång tid finns också pålagor som delvis tillkommit av
miljöskäl. Energiskatterna och skatten på dryckesförpackningar är exempel
på detta. Vissa befintliga avgifter har det dubbla syftet att dels ge en miljö-
styrning, dels finansiera miljöåtgärder. Handelsgödselavgifterna och bil-
skrotningsavgiften är sådana exempel.

År 1988 tillsattes en parlamentarisk utredning som fick i uppdrag att
lämna förslag till nya miljöavgifter för att begränsa miljöfarliga utsläpp och
användningen av miljöfarliga ämnen. Vissa av utredningens förslag ingick i
den omfattande reformering av det svenska skattesystemet som genomför-
des under åren 1990 och 1991.

Från den 1 januari 1991 infördes koldioxidskatt och svavelskatt. Dessa ut-
släppsrelaterade skatter baseras på kolinnehållet och svavelinnehållet i vissa
bränslen. Syftet är att påskynda övergången till miljömässigt bättre alterna-
tiv.

Från den 1 januari 1992 infördes en miljöavgift på utsläpp av kväveoxider
från större energianläggningar. Det är den första helt renodlade utsläppsav-
giften som har införts i Sverige. Intäkterna återförs till branschen på grund-
val av nyttiggjord mängd energi.

Andra förslag från utredningen gick ut på att differentiera beskattningen
av vissa varor utifrån deras resp, inverkan på miljön. Resultatet är att s.k.
miljöklasser införts på bl.a. nya bilar, lastbilar och bussar samt på vissa
bränslen.

Preliminära bedömningar tyder på att administrationskostnaderna för de
miljöavgifter som införts hittills är låga. En anledning till detta är att de in-
ordnats i befintliga uppbördssystem. Vissa avgifter har haft en inverkan mot
lägre utsläpp redan innan de trätt i kraft. En samlad utvärdering bör dock
göras av de ekonomiska styrmedel som nu finns i bruk. Många i-länder för-
bereder införande av ekonomiska styrmedel och det finns därför en stor ef-
terfrågan på erfarenheter av hur ekonomiska styrmedel fungerar i praktiken.
Det är också viktigt att dra erfarenheter från hur existerande miljöavgifter
fungerat inför fortsatt användning av ekonomiska styrmedel i Sverige.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

5 Strategi för fortsatt användning av ekonomiska Prop. 1991/92:150
styrmedel i miljöpolitiken Bilaga 1:12

Min bedömning:

- Utformningen av skatter och avgifter bör avvägas så att miljökost-
nader beaktas på samma sätt som andra samhällskostnader.

- I den utsträckning som ekonomiska styrmedel medför ökade in-
komster till staten bör detta ske inom ramen för ett sänkt skatte-
tryck. Återföring av medel till skatt eller avgiftsskyldiga kan över-
vägas av konkurrensskäl.

- Möjligheten att differentiera miljörelaterade avgifter inom olika
samhällssektorer bör ses över.

- Subventioner till näringsliv, kommuner och hushåll bör ses över
med hänsyn till miljöeffekter.

- Berörda sektorsmyndigheter har ett ansvar för att utvärdera miljö-
relaterade ekonomiska styrmedel inom respektive sektor. Statens
naturvårdsverk har ansvaret för att utvärderingarna sammanställs
regelbundet.

- Sverige bör fortsätta att i det internationella miljösamarbetet
verka för att gemensamma kostnadseffektiva ekonomiska styrme-
del införs för att lösa gränsöverskridande miljöproblem.

- De styrmedel som finns och som verkar inom och mellan sektorer
bör löpande ses över med syfte att åstadkomma den mest effektiva
styrningen mot de miljömål som har angivits.

Skälen for min bedömning: En viktig del i regeringens ekonomisk-poli-
tiska strategi är att gradvis sänka skattetrycket. Inkomster från miljöskatter
skall användas för att reducera skatter inom alla områden där lägre skatter
ger en bättre samhällsekonomisk resursanvändning. Skatteuttaget kan där-
med i högre grad baseras på aktiviteter som bör dämpas, såsom verksamhe-
ter som ger skadliga miljöeffekter, och i mindre grad på verksamhet som bör
uppmuntras som arbete och sparande.

Återföring av miljöavgifter eller skatter kan övervägas av konkurrensskäl,
i syfte att eliminera avgiftens eller skattens inkomsteffekt och samtidigt be-
hålla styreffekten. För globala och regionala miljöproblem är ofta gemen-
samma skatte- och avgiftssystem att föredra. Om ett enskilt land väljer att gå
före i miljöarbetet, kan snedvridning av konkurrensförhållanden undvikas
genom ett återföringssystem.

När en avgift på utsläpp av kväveoxider från stora energianläggningar in-
fördes den 1 januari 1992, infördes samtidigt ett återföringssystem. Avgiften
är begränsad till de energianläggningar som har en tillförd effekt på minst 10
megawatt och en energiproduktion som överstiger 50 gigawattimmar per år.
För att inte snedvrida konkurrensen återförs intäkterna från avgifterna till
kollektivet av betalningsskyldiga. Därmed missgynnas inte stora anlägg-
ningar, vilka ur miljösynpunkt oftast är att föredra då de är energieffektivare
och klarar högre reningskrav. Återföringen sker på basis av producerad

energimängd. Systemet ger således motiv till att både minska kväveutsläp-
pen och effektivisera energiproduktionen.

Jag avser att under mandatperioden låta systematiskt se över möjligheten
att differentiera ytterligare miljörelaterade avgifter som i dag kan vara av
enhetlig karaktär. Detta sätt att uppnå en miljöstyrning som totalt sett är
inkomstneutral vad gäller kollektivet betalningsskyldiga, tillämpas redan för
bl.a. olika bränslekvaliteter inom trafiksektorn samt börjar tillämpas för in-
köp av nya bilar, lastbilar och bussar från 1 januari 1993.

En systematisk översyn bör göras av statliga subventioner och en miljöan-
passning övervägas där så anses befogat. En sådan översyn kan också vara
angelägen ur ett handelspolitiskt perspektiv och mot bakgrund av den på-
gående EG-anpassningen.

Enligt OECD:s riktlinjer är subventioner principiellt oförenliga med Pol-
luter-Pays-Principle och bör därför undvikas. Subventioner inom ett område
kan leda till snedvridningar i övriga delar av ekonomin. I undantagsfall kan
dock subventioner övervägas om de bedöms vara effektivast i valet mellan
olika styrmedel. Detta har redan prövats vad avser t.ex. eftermontering av
katalysatorer på personbilar samt för viss återvinningsverksamhet. Jag anser
att det kan finnas anledning att ytterligare stimulera verksamhet inom olika
områden som syftar till en ökad resurshushållning.

Sverige bör fortsätta att i det internationella miljösamarbetet verka för att
ekonomiska styrmedel införs gemensamt för att åstadkomma kostnadseffek-
tiva lösningar av gränsöverskridande miljöproblem. Härigenom kan risken
för snedvridning av konkurrensförhållanden minskas.

Jag anser att ytterligare kostnadseffektiva ekonomiska styrmedel bör ut-
vecklas för svenskt vidkommande, där den nationella miljön förbättras av
sådana åtgärder och under förutsättning att just ekonomiska styrmedel är att
föredra givet omständigheterna i övrigt.

Jag anser vidare att utvärderingar av de ekonomiska styrmedlens effektivi-
tet bör göras av de myndigheter som har en samlad kompetens inom resp,
område. Resultatet av utvärderingarna bör innehålla en analys av styreffekt,
hur styrmedlen fungerat administrativt och hur influtna medel har använts.

När det gäller styreffekten är det särskilt viktigt att kontinuerligt se över
och ompröva nivån på existerande avgifter och skatter i förhållande till upp-
satta miljömål.

Resultatet av utvärderingarna bör redovisas i myndigheternas årsredovis-
ningar. Statens naturvårdsverk bör ansvara för att utvärderingarna blir en-
hetliga och dessutom för en övergripande sammanställning av samtliga ut-
värderingar.

Riksdagen har tidigare beslutat om tydliga miljömål för olika samhällssek-
torer. Det ankommer på berörda sektorsmyndigheter att regelbundet följa
upp och redovisa dels resultatet av genomförda åtgärder i relation till upp-
satta miljömål, dels behovet av ytterligare åtgärder. I takt med att nya miljö-
mål läggs fast krävs också en översyn av åtgärder och olika styrmedel. För
att få till stånd de mest kostnadseffektiva åtgärderna inom vaije sektor och
över sektorsgränserna bör särskilda översyner göras av miljömål och till-
gängliga styrmedel, samtidigt som möjligheten att öka användningen av eko-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

nomiska styrmedel värderas. Detta kräver således ett samarbete mellan
myndigheter inom olika sektorer.

I det följande kommer jag att presentera åtgärder för ökad användning av
ekonomiska styrmedel som är angelägna att genomföra inom trafiken, jord-
bruket samt vid hanteringen av kemikalier och avfall.

6 Ekonomiska styrmedel inom olika
samhällssektorer

6.1 Jordbruket

Följande områden kan utpekas som särskilt viktiga vad gäller jordbrukets
miljöpåverkan:

• Biologisk mångfald samt förändrad landskapsbild

• Växtnäring och därmed förknippade problem

• Felaktig användning av kemiska bekämpningsmedel

Livsmedelspolitikens inriktning ändrades genom beslut i riksdagen våren
1990 (prop. 1989/90:146, JoU 25, rskr. 1290). Riksdagens beslut innebar
bl.a. att prisreglering och exportstöd avvecklades med böijan från den 1 juli
1991.

Den nya livsmedelspolitiken har bl.a. som mål att slå vakt om ett rikt och
varierat odlingslandskap, bevara den biologiska mångfalden och minimera
växtnäringsläckage och användningen av bekämpningsmedel. Ett rikt och
varierat odlingslandskap är av central betydelse för flora och fauna. Miljö-
och landskapsvården har därför fått stor tyngd i den nya livsmedelspolitiken.

För att minska jordbrukets negativa miljöpåverkan har riksdagen beslutat
om flera övergripande mål och en mängd olika åtgärder för att uppnå dessa
mål. En rad kvantitativa mål har ställts upp. Bl.a. skall kväveutlakning från
jordbruket halveras till år 1995 och förbrukningen av bekämpningsmedel
mätt i aktiv substans skall halveras från år 1990 till strax efter mitten av 1990-
talet. Dessutom har användningen av bekämpningsmedel redan halverats
mellan åren 1985 och 1990.

Den totala förbrukningen av handelsgödselmedel skall minska med 20 %
till år 2000 räknat från 1985 års förbrukning. Ett delmål är att uppnå en 10-
procentig minskning till år 1992. Jämfört med förbrukningen budgetåret
1985/86 har jordbrukets förbrukning av växtnäring i handelsgödsel för bud-
getåret 1990/91 minskat med för kväve 11 %, för fosfor 32 % och för kalium
33 %. Mot denna bakgrund kan bedömas att delmålet om en 10-procentig
minskning mellan år 1985 och 1992 väl kommer att uppfyllas.

För att uppnå en minskad förbrukning av handelsgödsel dubblerades år
1988 de år 1984 införda miljöavgifterna på handelsgödsel till 60 öre per kg
kväve och till 120 öre per kg fosfor.

Utöver detta är handelsgödsel även belagda med prisregleringsavgifter.
Syftet med prisregleringsavgiften är att finansiera export av spannmålsöver-
skottet. Prisregleringsavgiften på handelsgödsel är för närvarande 175
öre/kg kväve, 379 öre/kg fosfor och 119 öre/kg kalium. Riksdagen har tidi-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

1* Riksdagen 1991192. 1 saml. Nr 150 Bil. 1:12

gare angett (1990/91:JoU30, rskr. 338) att fr.o.m. budgetåret 1991/92 bör en-
dast det ursprungliga miljöprogrammet, som finansierats genom miljöavgif-
ter, på 110 milj. kr. räknas av mot inflytande miljöavgifter på handelsgödsel
och bekämpningsmedel. Miljöprogrammet innefattar bl.a. miljöforskning
inom jordbruk och skogsbruk samt viss del av kemikalieinspektionens ar-
bete.

På bekämpningsmedel utgår en miljöavgift på 8 kr. per kilo aktiv substans.
Denna miljöavgift fördubblades år 1988. Prisregleringsavgiften på bekämp-
ningsmedel är 46 kr. per dos.

En förändring av miljöavgiften på handelsgödsel och bekämpningsmedel
bör övervägas då prisregleringsavgiften avskaffas. Dessförinnan måste det
utredas på vilken nivå som en miljöavgift eller skatt är kostnadseffektiv för
att åstadkomma en minskning av näringsläckaget och en minskning av hälso-
och miljörisker vid användandet av bekämpningsmedel.

Chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att inom kort föreslå att
regeringen lägger ett sådant uppdrag till statens jordbruksverk.

Såsom riksdagen tidigare har redovisat (1990/91:JoU30, rskr. 338) bör en
omläggning av miljöavgiften på bekämpningsmedel från per kilo aktiv sub-
stans till en dosavgift övervägas i samband med att prisregleringsavgiften av-
skaffas.

Jag har inför denna redovisning samrått med chefen för jordbruksdeparte-
mentet.

6.2 Trafiken

6.2.1 Allmänt

Våren 1991 godkände riksdagen regeringens förslag till riktlinjer för 1990-
talets miljöpolitik (prop. 1990/91:90, JoU 30, rskr. 373). Beslutet innebar ett
ökat sektorsansvar för att minska miljöproblemen, bl.a. för transportsek-
torn. En särskild strategi för ett miljöanpassat transportsystem antogs. Inom
ramen för denna strategi skall transportsektorn eftersträva att kraftigt be-
gränsa hälsofarlig påverkan, kraftigt begränsa miljöstörande effekter samt
begränsa klimatpåverkan i enlighet med den av riksdagen antagna klimat-
strategin.

Enligt regeringsförklaringen skall en omfattande modernisering av järnvä-
gen och övrig infrastruktur ske under 1990-talet. Arbetet med att ersätta fos-
silbränslen skall påskyndas. Miljövänliga drivmedel skall särskilt gynnas.

I den antagna strategin för ett miljöanpassat transportsystem ingår frågor
om kostnadsansvar och ekonomiska styrmedel som en viktig del. Chefen för
kommunikationsdepartementet har inom ramen för sitt sektorsansvar för
trafikens miljöproblem låtit utarbeta ett underlag inför en översyn av an-
vändningen av ekonomiska styrmedel inom transportsektorn. Jag delar hans
bedömningar i dessa frågor och avser att därtill ta initiativ till utredningsupp-
drag beträffande miljöklassning av bensin och skattedifferens mellan blyad
och blyfri bensin.

Sedan 1950-talet har trafiken ökat kraftigt, främst till följd av en snabb
välståndsökning och ökad internationell handel. Drygt 75 % av allt person-
transportarbete i Sverige sker med bil.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

Enligt transportrådets prognos år 1990 för de kommande 10-30 åren
kommer trafikens expansion att fortsätta. Flyget svarar för den snabbaste
ökningen av persontransporterna. Godstransporterna beräknas efter år 2000
öka snabbare än persontransporterna. Olika europeiska bedömningar har
kommit till liknande slutsatser speciellt för tillväxten av vägtrafiken. En an-
ledning till en sådan utveckling är tillkomsten av EG:s inre marknad.

Transportsektorn kommer genom trafikökningen, trots beslut om skärpta
avgaskrav och införande av olika former av ekonomiska styrmedel, på sikt
och framför allt efter år 2000 att svara för en ökande andel av de totala ut-
släppen av luftföroreningar, såväl i Sverige som utomlands. Hittills fattade
beslut om skärpta avgaskrav leder därför inte till minskningar av utsläppen
av koldioxid. Dessa klimatpåverkande utsläpp samvarierar med förbruk-
ningen av fossilt bränsle.

6.2.2 Nuvarande användning av ekonomiska styrmedel inom
transportsektorn

Under senare delen av 1980-talet har ekonomiska styrmedel använts mer
medvetet än tidigare. I nuläget utnyttjas ekonomiska styrmedel i syfte att
minska miljöeffekterna inom vägtrafiken, järnvägstrafiken och luftfarten.

En av grunderna för användningen av skatter och avgifter inom transport-
sektorn är utformningen av trafikens kostnadsansvar, som det formulerades
i 1988 års trafikpolitiska beslut (prop. 1987/88:50, TU13, rskr. 159).

På samma sätt som samhällsekonomiska kalkyler hjälper oss att prioritera
mellan objekt i investeringsplaneringen vid byggandet av infrastrukturen,
ger ekonomiska styrmedel genom ett kostnadsansvar en prissättning på ut-
nyttjandet av vägar, järnvägar, hamnar och flygplatser som närmar sig en
samhällsekonomiskt effektiv resursanvändning och där hänsyn tas till trafi-
kens externa effekter, bl.a. miljöeffekter.

Som en följd av 1988 års trafikpolitiska beslut höjdes de rörliga avgifterna
och skatterna för väg- och järnvägstrafiken samt för inrikesflyget.

Till följd av andra riksdagsbeslut har bl.a. särskilda skatter på svavel- och
koldioxidutsläpp införts.

Vägtrafiken

För vägtrafikens del höjdes bensinskatten med 25 öre per liter den 1 april
1988. Kilometerskatten för personbilar höjdes också den 1 april 1988. För
tunga dieseldrivna fordon höjdes kilometerskatterna den 1 juli 1989. Samti-
digt med denna höjning differentierades kilometerskatten med hänsyn till
antalet axlar på fordonet.

Bensinskatten höjdes den 1 januari 1990 med 34 öre/liter. Den 1 januari
1991 omvandlades en del av bensinskatten till en koldioxidskatt.

Bensinskatten har den 1 juli 1991 sänkts med 3 öre/liter för blyfri bensin
och höjts med 4 öre/liter för övrig bensin.

Till grund för beslutet om kostnadsansvaret låg kostnadsberäkningar som
avsåg landsvägstrafik (se tabell 1). För tätortstrafik är de samhällsekono-
miska marginalkostnaderna väsentligt högre. De problem som samman-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

hänger med framför allt storstadstrafiken kunde, enligt det trafikpolitiska
beslutet, inte lösas inom ramen för ett generellt skattesystem. Av denna an-
ledning tillsattes storstadstrafikkommittén, som senare avlämnade förslag
om bl.a. särskilda bilavgifter (områdesavgifter) för att lösa prissättningen av
storstädernas trafik (SOU 1989:43).

Tabell 1 En jämförelse av vägtrafikens marginalkostnader och rörliga avgifter år
1987 (öre/fordonskilometer).

Fordonskategori	Marginalkostnad	Rörlig avgift
Personbil, bensin	19- 23	11-21
Personbil, bensin (kat)	15	10-18
Personbil, diesel	16	13-21
Lastbil, diesel	38- 80	21-43
Buss	38- 80	16-22
Släpvagn	17- 80	9-25
Dragbil	77-100	40-58

Källa: Prop. 1987/88:50, s. 191

Den 1 januari 1991 infördes således en koldioxidskatt. Denna utgår med 58
öre per liter bensin och 72 öre per liter dieselolja. Samtidigt med att denna
nya skatt infördes, reducerades bensinskatten resp, energiskatten.

I enlighet med miljöavgiftsutredningens förslag (SOU 1989:83) beslutade
riksdagen om en differentiering av energiskatten på oljor mellan tre typer av
miljöklasser. Detta system introducerades den 1 januari 1991.

Fordonsskatten har varit oförändrad sedan år 1988 för samtliga fordon
exkl. traktorer och traktorsläp.

En väsentlig förändring i den generella beskattningen genomfördes den 1
mars 1990, då mervärdeskatt infördes på drivmedel.

Riksdagen fattade våren 1991 vidare beslut om att för fordon införa miljö-
klasser som träder i kraft 1 januari 1993 (prop. 1990/91:156, SkU25, rskr.
344). Riksdagen har också fattat beslut om att helt slopa skatten på ren eta-
nol som används som motorbränsle fr.o.m. 1 juni 1992.

Järnvägstrafiken

Med 1988 års trafikpolitiska beslut följde ett system för järnvägstrafiken
med banavgifter som omfattade såväl trafikberoende (rörliga) som trafiko-
beroende (fasta) avgifter.

Såväl olycksavgifter som miljöavgifter ingår i de banavgifter som järnvägs-
trafiken betalar. Olycksavgiften utgår som en tågkilometeravgift, medan
miljöavgiften debiteras via bränsleskatten. Avgifterna för de externa effek-
terna svarar för ca 30% av de rörliga kostnaderna.

Den koldioxidskatt som infördes den 1 januari 1991 tillämpas ej för järn-
vägstrafik.

Luftfarten

För den regelbundna inrikes luftfarten tillämpas sedan år 1984 en taxa enligt
principen tvådelad tariff för start- och landningstjänst samt passagerartjänst.
I taxan ingår en fast avgift på årsbasis och en rörlig avgift som räknas per
påstigen passagerare.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

På grund av internationella överenskommelser inom luftfarten bedömdes
det inte möjligt att tillämpa ett samhällsekonomiskt kostnadsansvar för det
internationella flyget.

Den största förändringen i luftfartens kostnadsansvar har genomförts be-
träffande de externa effekterna. För inrikes flygtrafik i förvärvssyfte infördes
den 1 mars 1989 en miljöskatt i syfte att minska avgasutsläppen av kolväten
och kväveoxider.

Skatten tas ut med 12 kr. per kg utsläppta kolväten och kväveoxider. Sak-
nas tillförlitliga uppgifter om sådana utsläpp tas skatten ut med 30 kr. per
flygning om den högsta tillåtna startvikten är högst 10 000 kg och ytterligare
120 kr. för varje påbörjat helt 5 000-tal kg t.o.m. högst 35 000 kg och med
ytterligare 60 kr. för varje påbörjat helt 5 000-tal kg därutöver.

Inrikesflygets kostnader för den nya miljöskatten beräknades vid införan-
det bli ca 60 milj.kr. per år. Efter det att Linjeflyg bytte ut brännkamrarna
på sina Fokkerplan har utsläppen reducerats, och den årliga kostnaden mins-
kat till ca 45 milj.kr.

Den 1 januari 1991 introducerades en koldioxidskatt på inrikesflyget.
Denna skatt tas ut för vaije flygning med 79 öre per kg förbrukat flygbränsle.

Sjöfarten

Sjöfartens betalningsansvar påverkades ej av 1988 års trafikpolitiska beslut.
Skälet till att miljöavgifter inte aktualiserades var en strävan efter att svensk
handelssjöfart skall kunna konkurrera med andra länder på likvärdiga vill-
kor. Detta innebär bl.a. att miljöavgifter i utrikes sjöfart bedöms som möj-
liga först efter harmoniseringar av nationella regler i internationella överens-
kommelser.

Från svensk sida inriktas arbetet i den nordiska kretsen och inom den in-
ternationella sjöfartsorganisationen IMO på att utveckla internationellt ac-
cepterade modeller för sjöfartens miljöbeskattning. I en rapport till rege-
ringen i januari 1992 har sjöfartsverket pekat på miljöpåverkan från fritids-
båtar, fiske- och arbetsfartyg i Sverige.

6.2.3 Skatter och avgifter inom EG

Inom EG pågår en process i syfte att harmonisera skatter och avgifter och
introducera ekonomiska styrmedel inom transportområdet. I dagsläget är
det svårt att beskriva hur skatterna inom transportområdet kommer att ut-
formas efter år 1992.

Vad gäller vägtrafikskatterna baseras EG-kommissionens förslag på att
alla fordon skall betala en fast avgift som täcker infrastrukturens fasta kost-
nader. Utöver denna fasta avgift skall fordonen betala en rörlig avgift som
är beroende av sträckan.

När det gäller drivmedelsskatterna har beslut tagits av ministerrådet om
miniminivåer som skall införas den 1 januari 1993. Inom kommissionen har
utarbetats underlag för fastställande av målnivåer för beskattningen på
längre sikt. Det saknas dock politiska ställningstaganden till nämnda målni-
våer.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

När det gäller fordonsskatterna har kommissionen lagt fram förslag som
emellertid för närvarande är under omarbetning i kommissionen.

Kommissionen har publicerat ett tillkännagivande om en klimatstrategi
vari diskuteras en kombinerad energi- och koldioxidskatt på fossila bränslen
och elproduktion inkl, kärnkraft. Den miniminivå som diskuterats är 3 dol-
lar per fat olja år 1993 vilken successivt skall höjas med 1 dollar per fat till
år 2000 då avgiften skall vara 10 dollar per fat olja. Vid en lika fördelning
mellan energiskatt och koldioxidskatt innebär detta ca 7 öre/kg koldioxidut-
släpp vid nivån 10 dollar. Som jämförelse kan nämnas att den svenska skat-
ten för närvarande är 25 öre/kg koldioxidutsläpp. Kommissionens förslag till
energi- och koldioxidskatt skall vara intäktsneutral, vilket innebär att den
skall kompletteras med motsvarande skattesänkningar på andra områden.
Syftet är att åstadkomma en ny skattestruktur som ger miljövänliga incita-
ment.

Trots harmoniseringssträvanden varierar skatter och avgifter inom EG
och hela Europa. Drivmedelspriserna i konsumentledet skiljer sig väsentligt.

6.2.4. Strategi för ekonomiska styrmedel inom transportsektorn

Chefen för kommunikationsdepartementet avser att ta initiativ till en över-
syn av användningen av ekonomiska styrmedel inom transportsektorn. Han
gör därvid följande bedömningar, som jag helt delar:

- Ekonomiska styrmedel har den effekten att de kan påskynda teknisk ut-
veckling i miljöanpassad riktning men kan också medverka till en fördel-
ning mellan trafikslagen som bättre överensstämmer med en samhälls-
ekonomiskt effektiv resursanvändning.

- Det krävs flera olika typer av åtgärder för att transportsektorn skall
kunna medverka till att miljömålen uppnås. Ekonomiska styrmedel är en
viktig ingrediens i en sådan kombination av åtgärder.

- Sveriges ansökan om medlemskap i EG har stor betydelse för den
svenska transport- och miljöpolitiken.

- Sverige måste när det gäller användningen av ekonomiska styrmedel
inom transportsektorn finna långsiktiga lösningar som kan harmoniseras
med EG.

- Skatter och avgifter är inte i dag systematiskt utformade för att styra i
miljöförbättrande riktning.

- För att påskynda miljöanpassningen inom trafiken i syfte att nå de fast-
ställda miljömålen behöver styrmedlens effektivitet förbättras och nya
användningar övervägas.

- En samlad översyn av användningen av ekonomiska styrmedel inleds.
Miljöaspekterna kommer att utredas när det gäller beskattningen av bil-
förmåner, den tunga trafiken och drivmedel. Syftet med översynen är att
öka miljöhänsynen i beskattningen. Översynens huvuduppgift kommer
att vara att i ett EG-perspektiv utvärdera användningen samt föreslå för-
enklingar och effektiviseringar i användningen av de ekonomiska styr-
medlen inom trafikens olika sektorer.

Efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet ger jag här en
redovisning av bakgrunden till och skälen för våra bedömningar.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

EES-avtalet kommer att innebära att Sverige får fritt tillträde till EG:s
hela inre marknad. Detta medför ökade krav på en väl fungerande infra-
struktur och effektiva transporter.

Den förväntade trafikökningen såväl i Sverige som i Europa är inte pro-
blemfri. Trängsel är redan en realitet inom både vägtrafiken, järnvägstrafi-
ken och flyget. Trafikens negativa effekter på miljön är det dominerande
problemet. En central fråga är trafikens bidrag till växthuseffekten.

EG-kommissionen (transportdirektoratet) har nyligen presenterat ett de-
battunderlag i form av ett dokument om trafikens miljöeffekter (Green Pa-
per on Transport and the Environment). Rapporten framhåller att miljöpoli-
tiska åtgärder måste integreras i transportpolitiken. En slutsats är att tek-
niska åtgärder i fordonen inte räcker. Ekonomiska styrmedel bör därför ut-
vecklas för att minska transportsektorns miljöeffekter. Styrmedlen skall
bl.a. kunna leda till minskad trafiktillväxt. Dokumentet kommer att utgöra
ett underlag för ett samlat dokument från kommissionen senare i år om EG:s
transportpolitik för 1990-talet.

Det fortsatta miljöarbetet i Sverige kan givetvis inte ses isolerat från vad
som sker inom EG. Sverige skall vara en pådrivande kraft i utformningen av
EG:s kommande miljö- och trafikpolitik.

En av de viktigaste åtgärderna i en samlad politik för att minska trafikens
miljöproblem är utvecklingen av de ekonomiska styrmedlen. Som tidigare
redovisats är bilden splittrad. Trafikgrenarna har av skilda skäl behandlats
olika. Avgifter och skatter har införts vid olika tillfällen och med olika motiv.
Det är svårt att sätta pris på miljön. Den grundläggande vetenskapliga kun-
skapen är ofta bristfällig och det finns problem med att mäta både utsläpp
och konsekvenser. Det gäller särskilt långsiktiga effekter. Avsaknaden av ex-
akta beräkningar får emellertid inte leda till att användning av ekonomiska
styrmedel utesluts. Beräkningar av vägtrafikens marginalkostnader visar att
kostnaderna varierar kraftigt beroende bl.a. på trafikförhållandena. Detta
får dock inte hindra att principen om förorenarens betalningsansvar måste
hävdas.

Sett i ett internationellt perspektiv är den samlade användningen av eko-
nomiska styrmedel inom trafiken förhållandevis omfattande i Sverige. Ni-
våerna på skatterna är även relativt andra länder högt satta.

Att döma av uttalanden från Europeiska transportministerkonferensen
(CEMT) och EG - senast uttryckt i kommissionens dokument om transpor-
ter och miljö - finns ett intresse för att använda sig av ekonomiska styrmedel
i syfte att minska trafikens miljöeffekter.

Utgångspunkten för oss i Sverige är att användningen av ekonomiska styr-
medel skall utformas i samklang med vad som gäller i EG eller i en vidare
krets. Vissa styrmedel - inte minst sådana som har lokala eller regionala ef-
fekter t.ex. bilavgifter i storstäderna - bör dock även i framtiden kunna ut-
formas från ett nationellt perspektiv.

Det pågår för närvarande ett mycket omfattande arbete inom trafikområ-
det som medför att det finns behov av att ge en samlad redovisning av de
åtgärder som är mest kostnadseffektiva. Det gäller att hitta handlingsvägar
som samtidigt tillgodoser trafikpolitiska och miljöpolitiska mål på lång sikt.

Trafikens miljöproblem är så allvarliga att en bredare översyn krävs. En

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

av utgångspunkterna för detta arbete är trafikverkens miljöarbete som redo-
visas hösten 1992 och naturvårdsverkets kommande klimatrapport. Andra
viktiga bidrag kommer från nordiska ämbetsmannakommittén för transport-
frågor som redovisar åtgärder inom luftfarten och sjöfarten för att minska
trafikens miljöpåverkan samt naturvårdsverkets kommande rapport Miljö
93 där bl.a. miljösituationen i transportsektorn gås igenom.

Kostnadsansvarsutredningen, som arbetar med tillämpningen av ekono-
miska styrmedel inom transportsektorn, kommer att redovisas inom kort.
Regeringen har, i samband med arbetet med nya direktiv till den långsiktiga
investeringsplaneringen, även givit statens väg- och trafikinstitut i uppdrag
att granska bl.a. miljövärderingarna i de samhällsekonomiska kalkylmodel-
lerna.

Trafikverken skall fr.o.m. hösten år 1992 varje år redovisa miljörapporter.
I årets miljörapport skall trafikverken förutom förslag till åtgärder och kost-
nader lämna förslag till hur trafikverken skall kunna bidra till att de natio-
nella miljömålen kan nås.

Tre prioriterade frågor

I miljöpolitiken inom transportsektorn bör miljöaspekterna utredas på tre
områden som jag i likhet med chefen för kommunikationsdepartementet be-
dömer som särskilt viktiga.

Den nuvarande utformningen av bilförmånerna bidrar till en användning
av förmånsbilen som ökar miljöbelastningen från trafiken. Förmånstagaren
belastas ej direkt med en egen rörlig kostnad för den privata användningen
av bilen, vilket är ett problem. Bilförmånsreglerna behandlas för närvarande
av en särskild utredare i samband med en översyn av vissa regler i inkomst-
slaget tjänst (dir. 1992:3). I detta utredningsarbete kommer även miljö-
aspekterna av bilförmånerna att beaktas.

Vidare anser jag att det är angeläget att drivmedlens miljöprestanda för-
bättras med olika styrmedel. En uppföljning av nuvarande miljöklasser på
dieselolja bör göras och miljöklassning av bensin utredas. Naturvårdsverket
bör ges i uppdrag att utreda hur ett sådant miljöklassystem kan utformas.
Jag återkommer senare i min föredragning med en närmare motivering till
detta förslag.

Den tredje och sista prioriterade frågan är beskattningen av den tunga tra-
fiken. I särskilt sammanhang utreds kilometerskatten (dir. 1991:106). Denna
utredning har fått i uppdrag att lämna förslag till ett EG-anpassat beskatt-
ningssystem för dieseldrivna fordon. Vidare kommer miljökonsekvenserna
i förhållande till dagsläget att analyseras.

Riktlinjer i övrigt

Miljöklassningen av fordon behöver utvecklas i ett europeiskt perspektiv
och i största möjliga utsträckning harmoniseras med EG:s bestämmelser.
Det är enligt min mening av stor vikt att Sverige aktivt bidrar i den euro-
peiska utvecklingsprocessen.

Frågan om kommunernas möjligheter att i större utsträckning än i dag ut-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

nyttja ekonomiska styrmedel i sin trafikpolitik har utretts och debatterats i
många år. En del förändringar har genomförts bl.a. genom förslag i miljö-
propositionen (1990/91:90) våren 1991.

Användningen av ekonomiska styrmedel i storstädernas trafikpolitik, har
aktualiserats genom storstadsförhandlarnas överenskommelser. Förhand-
lingsuppgörelserna i Stockholms- och Göteborgsregionerna bygger på förut-
sättningen att kommunerna får möjlighet att använda nya former av ekono-
miska styrmedel med syfte att dämpa bilanvändningen i stadskärnorna och
för att finansiera kollektivtrafikens investeringar och kringfartsleder. Rege-
ringen bör återkomma med förslag till riksdagen om lagstiftning i detta
ämne. Nya, effektivare former för betalningsupptagning via elektroniska sy-
stem är under utveckling bl.a. i en särskild statlig utredning (K 91/1231), som
inom kort lämnar sina förslag.

Miljöklassificering av fartyg är en fråga som aktualiserats inom Helsihg-
forskommissionen (HELCOM). Detta arbete tar sikte på att införa individu-
ella miljöindex för fartyg. Indexen skall vara internationellt giltiga. De skall
kunna tjäna som grund för ekonomisk stimulans genom t.ex. reduktion av
avgifter. Avsikten med arbetet är att försöka nå en minskning av emissio-
nerna och samtidigt höja energieffektiviteten.

Inom ramen för det översynsarbete som redovisas här bör arbetet med
miljöklassificering av fartyg följas. Erforderliga initiativ bör också tas för att
i ett senare skede kunna intensifiera det internationella arbete som pågår
inom IMO (International Maritime Organization). Det miljöarbete som på-
går inom EG bör också nära följas.

På det nationella planet bör undersökas om ekonomiska styrmedel i viss
omfattning skulle kunna utnyttjas förvissa delar av den nationella sjöfarten.
Sjöfartsverket har nyligen i en rapport redovisat uppgifter angående utsläp-
pen från fritidsbåtarna i Sverige. Av rapporten framgår att utsläppen av kol-
väten och kolmonoxid i förhållande till motsvarande utsläpp från större far-
tyg är så stora att sjöfartsverket anser att det finns ett behov att begränsa
fritidsbåtarnas utsläpp.

Översynen bör också omfatta en undersökning av förutsättningarna för en
framtida miljöklassificering av flygplan avseende avgasutsläpp. Översynen
bör också omfatta former för att effektivisera den banavgift som tas ut av
järnvägstrafiken. En differentiering av avgiften mellan olika banor bör såle-
des övervägas.

6.2.5 Miljöklassindelning av oljor

Sverige införde den 1 januari 1991 en indelning av oljor i tre miljöklasser
beroende på innehållet av svavel och aromatiska kolväten samt destillations-
intervall. Miljöklass 1 innehåller de från miljösynpunkt strängaste kraven.
Den 1 januari 1992 skärptes svavelkravet i klass 2 och höjdes den övre grän-
sen för destillationsintervallet i klasserna 1 och 2. Samtidigt infördes i dessa
klasser tre nya krav. Dessa avser halten av polycykliska kolväten, cetanindex
och densitet. Samtidigt sänktes skattesatserna för klasserna 1 och 2 så att
skillnaden är 25 öre per liter mellan klass 3 och 2 och 45 öre per liter mellan
klass 3 och 1.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

Det är ännu för tidigt att dra några klara slutsatser av styreffekten av mil-
jöklassindelningen och skattedifferenserna. Introduktionen av miljöklas-
serna 1 och 2 påskyndas av att bland annat Stockholms stad agerat med stöd
av substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter. Oljeföretagen gör
därför i dag stora investeringar för att få fram större kvantiteter av miljöklass
2 och i viss mån även miljöklass 1. Några förändringar i miljöklassystemet
bör inte göras innan effekterna av det nuvarande systemet hunnit avläsas.

6.2.6 Miljöklassindelning av bensin

Min bedömning: Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utreda hur ett
miljöklassystem för bensin kan utformas. I detta sammanhang bör
också prövas att öka differentieringen mellan blyad och oblyad ben-
sin.

Skälen för min bedömning: Bensindrivna personbilar kommer att domi-
nera personbilssidan under en lång tid framöver. Delar av de hälso- och mil-
jöproblem bensindrift för med sig har reducerats genom skärpta avgaskrav
samt återföringssystem för gaser vid tankning av bensin. De utsläppsreduk-
tioner som kan uppnås genom ett miljöklassystem för bensin gäller främst
bilar utan katalysatorer, vilka fortfarande utgör en stor del av bilparken. Tre-
vägskatalysatorn fungerar dåligt innan den blir uppvärmd och på kortare
sträckor är utsläppen därför betydande. På senare tid har tillverkningsmeto-
derna ändrats så att risken ökat för att bensinens miljöegenskaper blir sämre
när det gäller andra parametrar än bly. Det gäller framför allt ökad halt av
aromatiska kolväten som bensen samt ökad flyktighet av bensinen. Med en
miljöklassindelning kan bensinkvaliteten kontrolleras avseende andra para-
metrar än bly. Det finns i dag en svensk standard på bensin. Den omfattar
endast vissa parametrar avseende exempelvis bensen och svavelhalt.

Mot bakgrund härav avser jag att föreslå regeringen att naturvårdsverket
får i uppdrag att utreda hur ett system för miljöklasser på bensin kan utfor-
mas. I detta sammanhang bör också prövas att öka differentieringen mellan
blyad och oblyad bensin.

6.3 Energisektorn

Kraftiga åtgärder behövs för att miljöanpassa energisystemet. Vare sig fos-
sila bränslen, kärnkraft eller tredje världens utnyttjande av vedbränslen är i
det globala perspektivet långsiktigt hållbara med nu kända användartekno-
logier. Det är därför angeläget att utveckla långsiktigt hållbara energisystem.

En förändring av världens energisystem är en förutsättning för en hållbar
utveckling. I förberedelserna för FN:s konferens för miljö och utveckling i
juni 1992 behandlas energifrågorna såväl i förhandlingarna om en global kli-
matkonvention som i Agenda 21.

En förändring av världens energisystem kommer att kräva stora insatser
och industriländerna måste vara föregångare. Den fortsatta anpassningen av

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

det svenska energisystemet måste ses mot denna bakgrund. En fullt ut ge-
nomförd anpassning av energisystemet kräver en internationell samordning.

Omställningen och miljöanpassningen av det svenska energisystemet
kommer att präglas av satsningar på ökad energieffektivitet och förnybara
energiformer. Riksdagen har ställt sig bakom att miljömålet är ett energisys-
tem utan kärnkraft och där energisystemets bidrag till klimatpåverkan och
försurning minskas kraftigt. I den energiöverenskommelse som gjordes mel-
lan socialdemokratiska arbetarpartiet, folkpartiet liberalerna och centerpar-
tiet framhölls bl.a. att landets elförsörjning skall tryggas genom ett energi-
system som i största möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst in-
hemska och förnybara, energikällor samt en effektiv energihushållning.
Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, NU70, rskr. 410) att kärn-
kraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av
elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Vidare angav
riksdagen att det bör slås fast att den sista reaktorn i Sverige skall stängas
senast år 2010.

Utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen påverkar klima-
tet. Det är därför angeläget att i största möjliga utsträckning undvika eldning
med fossila bränslen.

De orörda älvarna och de älvsträckor som riksdagen har undantagit från
utbyggnad skyddas även fortsättningsvis.

I regeringsförklaringen fastslås att miljövänlig energi från biobränslen,
solenergi och vindkraft utvecklas och stimuleras och att energihushållningen
främjas. Utgångspunkten för det fortsatta arbetet är den av riksdagen beslu-
tade klimatstrategin (prop. 1990/91:88, NU40, rskr. 373 och 1990/91:90, JoU
30, rskr. 373).

Som ett led i den nödvändiga omställningen av energisystemet måste skat-
ter och avgifter utformas så att de bl.a. främjar energieffektivitet och an-
vändningen av förnybara och miljövänliga energislag. Sverige var ett av de
första länder i världen som införde en koldioxidskatt. Flera länder har däref-
ter följt Sveriges exempel och inom EG pågår just nu ett arbete med att in-
troducera en skatt på bl.a. koldioxid som en del av gemenskapens klimat-
strategi.

Chefen för finansdepartementet har tidigare i dag redogjort för en om-
läggning av energiskatterna. Förslaget innebär en kraftig höjning av kol-
dioxidskatten från 25 öre till 32 öre per kg koldioxid. Detta är en väsentlig
skärpning av de klimatpolitiska ambitionerna och innebär att Sverige i fort-
sättningen kan spela en framträdande roll i det internationella arbetet för att
uppnå en effektiv klimatkonvention.

Omläggningen av energiskatterna innehåller också ett nytt system för ut-
tag av industrins miljöskatter. Detta innebär att koldioxidskatt tas ut för in-
dustrin, dvs. även för den industri som för närvarande har nedsättning av
energi- och koldioxidskatt. Chefen för finansdepartementet har i detalj re-
dogjort för motiven bakom denna förändring.

För egen del vill jag framhålla att det föreslagna systemet för industrin
ligger väl i linje med Sveriges höga miljöpolitiska ambitioner. Den före-
slagna skattesatsen för industrin , dvs. 8 öre per kg koldioxid, innebär incita-
ment till energihushållning och energieffektiviseringar även för företag inom

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

denna sektor. Koldioxidskatten för industrin överstiger den nivå som nu dis-
kuteras inom EG.

Jag delar inställningen att det kan finnas skäl att ha särskilda regler för att
hindra att svensk industri utsätts för ett kostnadsläge som allvarligt avviker
från vad som gäller i konkurrentländerna. När det gäller globala miljöpro-
blem, inte minst risken för framtida klimatförändringar, har detta särskild
betydelse. Varken den globala miljön eller den svenska ekonomin gynnas
om produktion flyttas från Sverige till andra länder med lägre krav på miljön
och mindre inslag av energihushållning.

Omläggningen av energiskatterna som chefen för finansdepartementet i
dag har presenterat har således en tydlig miljöprofil. Biobränslenas konkur-
renskraft i hushållssektorn förstärks. Emellertid kvarstår behovet att få till
stånd en ytterligare ökning av användningen av förnybar energi och därmed
en minskning av användningen av fossila bränslen också i övriga sektorer.

Från miljösynpunkt, inte minst för att stödja användningen av biobräns-
len, bör frågan om kraftvärmebeskattningen utredas skyndsamt. En särskild
arbetsgrupp inrättas med detta syfte.

I samband med omläggningen av energibeskattningen avsätts 500 milj.kr.
för att finansiera insatser vad gäller förnybar energi, hushållning samt vissa
stödåtgärder i Baltikum och Östeuropa.

Dessa medel skall användas till att genomföra ytterligare åtgärder för att
stärka biobränslenas konkurrenskraft, öka energihushållningen och använd-
ningen av andra förnybara energikällor.

Nyligen har miljöministrarna i länderna runt Östersjön antagit en plan för
att återställa Östersjöns ekologiska balans. Vidare har planer utarbetats för
visst bilateralt miljösamarbete med främst de baltiska länderna och Polen.
En annan fråga med stor aktualitet i de östra östersjöländerna är de kärn-
kraftverk som nu drivs med bristande säkerhet. Incidenten i Sosnovyj Bor
är bara ett tecken på de förhållanden som råder inom de tidigare sovjetiska
kärnkraftverken. Statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut
har presenterat en rad åtgärder i såväl kort som långt tidsperspektiv för att
förbättra säkerheten vid de mest närbelägna kärnkraftverken på andra sidan
Östersjön. Åtgärder inom ramen för dessa två program skall också delvis
kunna finansieras ur den angivna ramen. Huvudfinansieringen avses dock
ske genom det särskilda anslaget för Östeuropasamarbetet.

6.4 Kemikalier och avfall

6.4.1 Problem, strategier och styrmedel

Det årliga inflödet av miljöskadliga ämnen i varor och anläggningar är fler-
faldigt större än de nuvarande årliga utsläppen till naturen. Därmed acku-
muleras en växande mängd stabila miljö- och hälsoskadliga ämnen i bl.a. va-
ror och byggnader. Ofta utgör detta inget hot mot miljön under använd-
ningen. Problemen uppkommer först när varorna kasseras och så små-
ningom - ofta med stor fördröjning sprids ämnena i mark och vatten genom
läckage från avfallsdeponier eller på annat sätt.

Producenter av varor och kemiska produkter har det yttersta ansvaret för

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

den miljöpåverkan och misshushållning med resurserna som kan bli följden
av såväl tillverkning och användning som slutbehandling i avfallsledet. Pro-
ducentens ansvar behöver utkrävas tydligare än hittills. Den som ger upphov
till avfall skall också stå för kostnaderna i samband med avfallshanteringen.

En grundläggande strategi för att begränsa riskerna med hälso- och miljö-
farliga ämnen i ett långsiktigt perspektiv är att ange en tidpunkt för avveck-
ling som ligger så långt fram i tiden att företagen själva hinner ta fram alter-
nativa, mindre farliga ämnen och tekniker. På sikt är detta en nödvändig
strategi för att nå framgång eftersom myndigheterna varken kan eller bör
svara för att styra kemikalieanvändningen i detalj.

En annan grundläggande strategi är att utnyttja internationellt samarbete
för att få en effektiv långsiktig kemikaliekontroll. Samarbetet inom ramen
för OECD samt med EG är särskilt betydelsefullt. Den omfattande interna-
tionella handeln med såväl varor som kemiska produkter medför att kemika-
liekontrollen inte kan bedrivas effektivt på enbart nationell nivå.

En rad olika styrmedel och åtgärder behövs för att minska användningen
av hälso- och miljöfarliga kemiska ämnen och produkter t.ex.:

- öka kunskaperna om kemiska ämnen och produkter,

- förbättra informationen,

- byta ut farliga produkter mot mindre farliga på frivillig väg eller genom
överenskommelser,

- se till att hanteringen inte leder till en exponering som kan skada hälsa
eller miljö för de produkter som inte kan bytas ut,

- totalförbud eller strikta begränsningar av användningen av vissa ämnen,

- ekonomiska styrmedel för att påverka marknadens aktörer i önskvärd
riktning.

6.4.2 Existerande ekonomiska styrmedel inom kemikalie- och
avfallsområdet

Miljöavgifter och skatter kan utgöra ett alternativ till andra generellt ver-
kande åtgärder, t.ex. för att påskynda en avveckling som redan pågår eller
för att göra en farlig produkt ekonomiskt olönsam och därmed styra över
användningen till ur miljösynpunkt bättre alternativ. Ekonomiska styrmedel
kan också utgöra ett komplement till tvingande regler, t.ex. för att åstad-
komma en kontinuerlig avtrappning av användningen när det finns ett beslut
om förbud med relativt lång tidshorisont.

Miljöavgifter och miljöskatter kan också spela en viktig roll i de fall där
tydliga eller lönsamma alternativ ännu saknas, t.ex. vad gäller blyackumula-
torer, men där man ändå vill åstadkomma en minskad användning genom en
högre grad av kostnad/nyttoprövning från användaren.

Avgifter tas för närvarande ut på kemikalieområdet i form av kemika-
lieavgift som är indelad i en företagsdel och en produktdel. Företagsavgiften
täcker de första tre produkterna. För bekämpningsmedel tas ut produktav-
gifter och en årsavgift.

Kemikalieavgiften så som den är utformad i dag har ingen styrande effekt
på kemikalieanvändningen vad gäller farliga ämnen. Den enda styreffekten

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

är att små företag med bristande resurser eller med mycket liten kemikalie-
verksamhet avstår från denna.

Kemikalieinspektionen utreder för närvarande om det är möjligt att införa
differentierade miljöavgifter på bekämpningsmedel i förhållande till hur far-
ligt bekämpningsmedlet är.

I samband med sin behandling av miljöpropositionen i juni 1991 (prop.
1990/91:90, JoU30, rskr. 373) anslöt sig riksdagen till regeringens bedömning
om att användningen av kadmium måste minskas kraftigt och återtagnings-
premier införas för att stimulera till ökad återlämning av uttjänta nickel/kad-
miumbatterier. Insamlingsresultatet för uttjänta nickel/kadmiumbatterier är
i dag för lågt. Insamlingsgraden måste öka markant. Målet är att minst 90 %
av batterierna återtas.

Inom regeringskansliet pågår arbetet med att utforma ett återtagningssys-
tem för förbrukade nickel/kadmiumbatterier. Som ett led i detta arbete
skärpte regeringen nyligen miljöavgiften på nickel/kadmiumbatterier samt
utvidgade avgiften till att även omfatta fast monterade batterier.

Differentiering av de kommunala avfallstaxorna kan vara ett sätt att styra
mot ökad källsortering. För att säkerställa kommunernas möjligheter att i
detta syfte differentiera taxorna har renhållningslagens avgiftsbestämmelser
nyligen ändrats. Denna åtgärd kommer att bidra till att nå riksdagens mål på
avfallsområdet.

Regeringen har nyligen beslutat att tillsätta en utredning som bland annat
skall se över miljöskadeförsäkringen (dir. 1992:13). Utredningen skall bl.a.
se om det går att införa en obligatorisk ansvarsförsäkring för tillverkare och
importörer av kemikalier. Utredningen skall också undersöka om försäk-
ringsmedlen kan användas till att förebygga och ersätta skador orsakade av
kemikalier. Utredningen skall vara klar den 31 augusti 1993.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

6.4.3 Ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet

Min bedömning: Effektiva styrmedel bör utformas för att minska av-
fallsvolymen, öka återanvändning och återvinning samt förbättra me-
toderna för avfallshanteringen.

En särskild arbetsgrupp bör klarlägga effekterna av en avfallsskatt
och pröva dess lämplighet som kostnadseffektivt styrmedel för att
uppnå dessa mål.

Arbetsgruppen bör beakta de åtgärder som redan har genomförts
eller kommer att genomföras i kommunerna.

Arbetsgruppen bör vidare föreslå ytterligare åtgärder för att stimu-
lera till källsortering, miljöanpassad avfallsbehandling och sanering
av deponier.

Regeringen bör ta ställning till eventuella förslag före årsskiftet
1992-1993.

Skälen för min bedömning: Riksdagen har vid flera tillfällen under senare
år behandlat avfallsfrågor, bl.a. i samband med 1990 års budgetproposition
(prop. 1989/90:100 bil. 16, JoU16, rskr. 241).

En övergripande målsättning är att avfallets volym och farlighet måste be-
gränsas och att behandlingen av det avfall som ändå uppkommer måste för-
bättras. Skadligt avfall skall undvikas genom att innehållet av miljöskadliga
ämnen i produkter och varor minskas. Detta förutsätter ett ökat ansvar hos
producenter och konsumenter både när det gäller produktion och använd-
ning av riskfyllda ämnen och omhändertagande av avfallet. Industrin bör i
framtiden själv ta hand om en ökad del av sitt avfall genom återtagning i
processerna och annan ökad återanvändning.

Riksdagsbeslutet innebär bl.a. att källsortering bör utvecklas med sikte på
att allt avfall som går till slutbehandling, sorteras i kategorier som möjliggör
ett från resurshushållningssynpunkt lämpligt omhändertagande fr.o.m. år
1994. En ökad satsning på källsortering bör enligt riksdagsbeslutet leda till
att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt väsentligt skall ha
upphört vid slutet av år 1993.

Mycket tyder på att det finns en relativt stor potential för källsortering som
skulle kunna leda till ökad återvinning och förbättrade behandlingsmetoder.
Genom sortering av industriavfallet kan t.ex. brännbart material av typ
byggavfall o.d. separeras och bli ett tillskott till landets energiförsörjning.
Vid källsortering av både industri- och hushållsavfall kan en fraktion erhållas
med högt energivärde som närmast kan karakteriseras som biobränsle och
som kan förbrännas utan problem i lämpliga anläggningar.

Dén fraktion som i huvudsak består av matrester och dylikt kan användas
för kompostering - företrädesvis lokalt eller för utvinning av biogas genom
rötning. Även om osorterat hushållsavfall har visat sig kunna förbrännas på
ett acceptabelt sätt i stora anläggningar med avancerad reningsutrustning,
ger källsortering möjlighet till en mera differentierad avfallsbehandling som
både miljömässigt och ekonomiskt bör vara att föredra.

Det finns emellertid omständigheter som motverkar utvecklingen mot
ökad källsortering. En sådan omständighet är att priset för att lämna obe-
handlat avfall är lågt och att ekonomin därmed för närvarande inte är något
starkt incitament för sortering av avfall och ökad återvinning av restproduk-
ter och material.

En särskild arbetsgrupp bör därför klarlägga effekterna av en avfallsskatt
och pröva dess lämplighet som kostnadseffektivt styrmedel för att uppnå de
miljöpolitiska målen inom avfallsområdet.

Avsikten bör vara att regeringen skall kunna ta ställning till eventuella för-
slag före det kommande årsskiftet.

6.4.4 Styrmedel på användning av HCFC

Min bedömning: Naturvårdsverket bör få i uppdrag att närmare ut-
reda hur styrmedel kan utformas för HCFC, s.k. ”mjuka” freoner.
Uppdraget bör redovisas senast den 1 oktober 1992. Regeringen kan
därefter under nästa riksmöte återkomma med ställningstagande till
förslaget.

Skälen för min bedömning: Redan i den av riksdagen år 1988 antagna mil-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

jöpolitiska propositionen 1987/88:85 slås fast att användningen av ozonned-
brytande ämnen bör upphöra eller begränsas.

För att kunna genomföra avvecklingen av CFC, s.k. freoner, till den 1 ja-
nuari 1995 behövs ersättningsprodukter. Inom vissa användningsområden är
det aktuellt med en övergång från CFC till HCFC-föreningar. Beteckningen
CFC står för klorfluorkarboner. Med HCFC avses ofullständigt halogene-
rade klorfluorkarboner.

Vid sina beslut med anledning av 1991 års miljöpolitiska proposition antog
riksdagen en rad åtgärder till skydd av ozonskiktet. Avseende HCFC beslöt
riksdagen att användningen skall begränsas innan den avvecklas så snart som
möjligt. Ekonomiska styrmedel påtalades vara en väg för att påskynda ut-
vecklingen av miljömässigt bättre alternativ.

Regeringen beslutade i januari i år att från den 1 januari 1994 begränsa
användningen av samtliga HCFC-föreningar till köldmedia och som isoler-
gas i hård skumplast (SFS 1992:41). De varor som tillåts innehålla HCFC
efter 1 januari 1994 är i första hand kylskåp, frysskåp, kylanläggningar, vär-
mepumpar, byggisolering och fjärrvärmerör.

Uttunningen av det stratosfäriska ozonskiktet beror på klorerade och bro-
merade ämnen av mänskligt ursprung. De senaste forskningsrönen pekar
mot att ozonskiktet tunnas ut fortare än beräknat även över Arktis och nord-
liga breddgrader.

Både CFC och HCFC kan medverka till nedbrytningen av ozonskiktet,
men den ozonnedbrytande potentialen är betydligt lägre för HCFC än för
CFC. Vidare bidrar HCFC liksom CFC till växthuseffekten, om än i mindre
grad. HCFC är övergångssubstanser utformade för att möjliggöra en snabb
avveckling av CFC. Ett års fortsatt användning av CFC inom ett använd-
ningsområde innebär samma miljöpåverkan som 20 års användning av
HCFC. Trots deras relativt låga ozonnedbrytande effekt finns det dock en
allvarlig risk att en fortsatt och ökad användning av HCFC kan väsentligt
bidra till nedbrytningen av ozonskiktet. Effekterna av en sådan övergång
från CFC till HCFC beror av i vilken utsträckning ett sådant utbyte sker och
på hur länge HCFC-föreningarna används.

I den internationella överenskommelsen om avveckling av ozonnedbry-
tande ämnen, Montrealprotokollet, regleras HCFC-föreningar ännu inte.
De har fått beteckningen övergångssubstanser vilkas produktion och an-
vändning skall rapporteras på samma sätt som de i dag reglerade ämnena.
Förslag till regleringsåtgärder för att begränsa och sedan avveckla använd-
ningen av HCFC-föreningar diskuteras för närvarande. Beslut skall fattas
vid parternas möte i november 1992. EG-kommissionens förslag till regle-
ring består bl.a. av en ännu inte fastställd procentsats för maximal ersättning
av CFC med HCFC, samt upprättande av en lista över användningsområden
för att begränsa användningen av HCFC.

På flera områden finns redan i dag HCFC-fria alternativ i form av andra
tekniker och ämnen. Under de senaste åren har en teknikutveckling tagit
fart även internationellt, varför sannolikheten att snabbt hitta alternativa
tekniska lösningar för samtliga områden ökar.

Genom att förkorta den tidsrymd då HCFC behövs för att ersätta CFC-
föreningar inom vissa användningsområden, minskas de totala utsläppen av

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

ozonnedbrytande ämnen. Det förbud som införs på HCFC från och med år
1994 täcker bara en mindre del av användningen. Huvuddelen av HCFC-
användningen ligger inom de områden som inte har reglerats. Ytterligare
styrmedel bör övervägas för att inom dessa områden styra mot en övergång
till miljövänligare alternativ och därigenom kunna uppfylla det av riksdagen
uppställda målet om en avveckling så snart som möjligt.

Mot bakgrund härav bör statens naturvårdsverk ges i uppdrag att närmare
utreda hur styrmedel bör utformas för att stimulera en utveckling av .alterna-
tiv till HCFC inom samtliga användningsområden. Vidare bör de samhälls-
ekonomiska konsekvenserna av nya styrmedel belysas. Uppdraget bör redo-
visas till regeringen senast den 1 oktober 1991. Regeringen kommer därefter
att återkomma med ställningstagande om införande av styrmedel för en
övergång till miljövänligare alternativ än HCFC.

6.4.5 Miljöavgift på utsläpp av klorerade organiska ämnen

Min bedömning: Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utreda en av-
gift eller skatt på utsläppen av klorerade organiska ämnen från massa-
tillverkning. En sådan bör kunna införas senast den 1 juli 1993. Samti-
digt förutsätter detta att motsvarande åtgärder införs inom ramen för
exempelvis HELCOM-samarbetet.

Bakgrund: Miljöavgiftsutredningen lämnade i sitt första delbetänkande
(SOU 1989:21) förslag på en avgift på utsläpp av klorerade organiska ämnen
från massatillverkning.

Avgiften föreslogs bli så stor att den skulle vara styrande ned mot en ut-
släppsnivå av 1,5 kg totalt organiskt bundet klor (TOC1) per ton producerad
blekt massa. Detta skulle medföra en avgift på ca 50 kr. per kg TOC1. Då de
faktiska utsläppen kunde vara svåra att mäta utformades förslaget som en
avgift på mängd använd blekkemikalie. För klorgas föreslogs en avgift på 5
kr. per kg och för klordioxid och hypoklorit 1 kr. resp. 7 kr. per kg.

En avgift som, vid den tiden, skulle verkat styrande ned mot ett utsläpp
om 1 kg TOC1 per ton producerad massa, skulle enligt utredningen behövt
vara så stor som 200 kr. per kg utsläppt TOC1.

Då utvecklingen inom området gick betydligt fortare än förväntat och ut-
släppen av klorerade organiska föreningar därmed också minskade fortare
än förväntat, tog miljöavgiftsutredningen på nytt upp frågan om en avgift på
dessa utsläpp i sitt slutbetänkande (SOU 1990:59). Man föreslog där en av-
gift om 50 kr. per kg. adsorberbar organisk halogen (AOX), vilket i likhet
med TOC1 är ett mått på organiskt bunden halogen. Övergången till att mäta
AOX istället för TOC1 samtidigt som avgiftsnivån behölls innebar en mindre
skärpning av den föreslagna avgiften.

I sitt slutbetänkande föreslog utredningen vidare att utsläppen under en
viss nivå skulle avgiftsbefrias och att denna nivå till att börja med skulle sät-
tas till 0,5 kg AOX per ton producerad massa.

Skälen för min bedömning: Klorerade organiska ämnen har dokumente-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

rade negativa effekter på miljön i form av bl.a. påverkan på fisk och den
marina faunan. Klorerade ämnen är till stor del även svårnedbrytbara varför
halterna av dem i miljön, t.ex. i bottensediment, ökar med tiden. Vissa så-
dana föreningar har också en tendens att ackumuleras i levande vävnad.
Sammantaget gör detta de klorerade organiska ämnena till ett av de stora
miljöhoten. Detta gäller särskilt Östersjöns miljö.

Tillverkningen av blekt pappersmassa är den helt dominerande källan när
det gäller utsläppen av klorerade organiska ämnen. Under framför allt de
senaste tio åren har kraftfulla åtgärder vidtagits för att minska utsläppen från
massaindustrin. Detta har resulterat i att utsläppen från de flesta aktuella
fabriker idag ligger runt 1 kg AOX per ton producerad massa, vilket är en i
internationell jämförelse mycket låg nivå. Trots detta måste utsläppen ytter-
ligare minskas.

Naturvårdsverket har av regeringen fått i uppdrag att ta fram en plan för
omprövningen av villkoren för den miljöfarliga industrin. Planen skall vara
färdig till den 1 juli 1992. Målet för planen är att industrins utsläpp inom en
tioårsperiod skall minskas till sådana nivåer att miljön inte skadas och hälsan
inte påverkas. Skogsindustrin skall prioriteras vid omprövningen. För att
kunna uppnå målet med planen måste man fastställa den nivå när utsläppen
inte längre påverkar miljön.

En ytterligare åtgärd för att påskynda en minskning av utsläppen av klore-
rade organiska ämnen från massaindustrin kan vara att införa en miljöavgift
eller skatt. Genom en sådan pålaga på de aktuella utsläppen ges industrin
ett ekonomiskt incitament för att minska dem.

Som grund för naturvårdsverkets utredning bör ligga miljöavgiftsutred-
ningens del- och slutbetänkanden. Problem som ytterligare måst£ utredas
är bl.a. vid vilken utsläppsnivå miljön inte längre påverkas, mot vilken nivå
avgiften eller skatten skall vara styrande, storleken på denna för att den
skall vara styrande samt i vilken mån en sådan avgift eller skatt blir så hög
att den kommer att påverka branschens lönsamhet och konkurrensförmåga.

Om det visar sig att nivån på en sådan pålaga blir så hög att lönsamhet och
konkurrensförmåga påverkas bör ett system för återföring av en viss del av
pålagan övervägas.

Vid beräkningen av om avgiften eller skatten kommer att påverka lönsam-
het eller konkurrensförmåga skall hänsyn tas till eventuellt kommande skat-
telättnader för den aktuella branschen.

Det är viktigt att svensk industri inte utsätts för avsevärt strängare krav
eller kraftigare pålagor än industrin i viktiga konkurrentländer. Regeringen
kommer därför att verka för internationella åtgärder. Innan en eventuell mil-
jöavgift/skatt införs avser regeringen även att ta upp frågan med de länder
som gränsar till svenska vatten. Samtidigt förutsätter detta att motsvarande
åtgärder införs inom ramen för exempelvis HELCOM-samarbetet.

7 Utsläppsramar och överlåtbara utsläppskvoter

Miljöpolitisk styrning i form av utsläppsramar eller s.k. bubblor, ofta i kom-
bination med överlåtbara utsläppskvoter, har väckt ökat intresse under se-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

nare år. Förenklat innebär detta att man sätter ett tak, ett ramvillkor, för de
totala utsläppen av en viss förorening t.ex. inom ett visst område. Ramvill-
koren kan utformas på olika sätt exempelvis att gälla enbart för vissa domi-
nerande typer av utsläppskällor och inte för samtliga. Inom ramen finns se-
dan möjlighet att minska utsläppen där det är mest kostnadseffektivt. Ut-
släppsramar är i första hand lämpliga att använda då de samlade utsläppen
av ett ämne behöver minskas men när det från miljösynpunkt saknar bety-
delse var utsläppsminskningen sker inom det aktuella området.

Utsläppsramar har i princip formen av ett administrativt styrmedel. I kom-
bination med utdelning av överlåtbara utsläppskvoter (rätter/tillstånd), som
då sammanlagt uppgår till det satta taket för utsläppen, skapas en kombina-
tion av ett administrativt och ett ekonomiskt styrmedel.

Fördelar med utsläppsramar och överlåtbara utsläppskvoter är att de ge-
nom sin inbyggda flexibilitet kan ge kostnadseffektiva lösningar eftersom be-
gränsningen av utsläppen kan ske vid de utsläppsskällor där det kostar minst.
Nackdelar kan sökas i termer av hur väl marknaden för utsläppskvoter fun-
gerar, samt om mät- och administrationskostnader blir höga jämfört med
andra styrmedel. Vidare kanske det inte är miljömässigt lämpligt eller möj-
ligt att enbart fastställa en högsta tillåten utsläppsnivå eftersom särskild hän-
syn kan behöva tas till lokal påverkan av enskilda utsläpp. En annan fråga
som uppkommer är om den uppställda ramen skall behållas om några an-
läggningar tas ur drift. Det kan vidare föreligga avsevärda svårigheter med
att konstruera systemen. Ett problem är hur utsläppskvoterna skall fördelas
initialt så att inte företag som redan har begränsat sina utsläpp missgynnas.

Erfarenheter av styrning med överlåtbara utsläppskvoter finns i stort sett
enbart i Förenta staterna och då i relativt begränsad omfattning.

7.1 Exempel på användning i Sverige

Ramvillkoren av administrativ karaktär. I Sverige finns flera exempel på att
ramvillkor tillämpas för ett område eller en anläggning med flera utsläpps-
punkter men med samma huvudman. Detta är t.ex. ofta fallet då villkor för
tillstånd enligt miljöskyddslagen meddelas avseende utsläpp av organiska
lösningsmedel eller begränsning av buller. Ytterligare ett exempel är ramvill-
kor som givits för fjärrvärmeverk där samma huvudman har flera separata
anläggningar.

7.2 Användning i Förenta staterna

I Förenta staterna finns erfarenheter från några olika program med överlåt-
bara utsläppskvoter.

Det gäller dels mer omfattande program som för blyhalt i bensin och det så
kallade emissionshandelsprogrammet, The Emission Trading Program. Dels
finns det mindre, geografiskt begränsade, program såsom för fosforutsläpp
till en dricksvattenreservoar och för utsläpp av syreförbrukande ämnen till
en flod.

Blyprogrammet som pågick mellan åren 1983 och 1987 anses ha varit mest
framgångsrikt och aktiviteten har varit hög. Inom emissionshandelspro-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

grammet har däremot merparten av transaktionerna skett inom samma före-
tag medan transaktionerna mellan olika företag har varit få. Utvärderingar
visar att emissionshandelsprogrammet har lett till märkbara kostnadsbespa-
ringar för berörda företag men att effekterna på miljökvaliteten har varit
små. Inom de övriga programmen har det hittills enbart förekommit några
enstaka transaktioner.

År 1990 fattades beslut om ett landsomfattande system med överlåtbara
utsläppskvoter för svaveldioxidutsläpp från fossileldade elkraftverk i För-
enta staterna. Systemet skall säkerställa att utsläppen av svaveldioxid från
denna typ av anläggningar reduceras med ca 50%.

I ett första steg med början den 1 januari 1995 omfattas 110 stora anlägg-
ningar som år 1985 släppte ut mer än 0,54 g svavel per megajoule bränsle. I
steg två som börjar år 2000 skärps kraven till att omfatta såväl större som
mindre anläggningar vars utsläpp överskrider 0,26 g svavel per megajoule
bränsle. Samtliga anläggningar får också grundkrav med vissa utsläppsvill-
kor som inte får överskridas.

En jämförelse med svenska förhållanden visar att utsläppen i Förenta sta-
terna från denna typ av anläggningar är mycket hög och att Sverige har nått
långt med utsläppsbegränsning med hjälp av individuell prövning enligt mil-
jöskyddslagen och generella föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen
(1976:1074) om svavelhaltigt bränsle. Riksdagen har vid behandlingen av
propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90) godkänt att utsläpp av
svavel från större anläggningar efter år 1997 inte får överskrida 0,05 g svavel
per megajoule bränsle och från mindre anläggningar 0,1 g svavel.

7.3 Möjligheter till utökad användning i Sverige

Min bedömning: Statens naturvårdsverk bör få i uppdrag att redovisa
konkreta förslag om ökad användning av utsläppsramar.

Skälen för min bedömning: Vid tillståndsgivning enligt miljöskyddslagen
kan naturligtvis ramvillkor av administrativ karaktär även i fortsättningen
meddelas för ett område med flera utsläppspunkter men med samma huvud-
man. Detta gäller under förutsättning att det är utan betydelse för lokal på-
verkan var utsläppsminskningen sker. Det är däremot inte möjligt enligt gäl-
lande rätt att ge flera anläggningar med olika huvudmän ett gemensamt ram-
villkor. Det beror på att miljöskyddslagen i sin nuvarande utformning bygger
på prövning och tillsyn av enskilda verksamheter.

Möjligheten kvarstår dock att bilda en ram med överlåtbara utsläppskvo-
ter inom vilken samtliga ingående tillståndspliktiga verksamheter underskri-
der sina givna tillstånd. Det finns även möjlighet att lägga ramar för verk-
samheter som inte är prövningspliktiga.

I en bilaga till långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19) ges exempel på ett
antal förslag till utsläppsramar och överlåtbara utsläppskvoter som tidigare
diskuterats i Sverige. Utredningen framhåller licenser på handelsgödsel och
en ”bubbla” gällande kolväteutsläpp på Hisingen som lämpliga exempel att

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

arbeta vidare med i första hand. Andra exempel som presenteras rör utsläpp
av klorerade organiska föreningar från pappersmassefabriker samt utsläpp
av koldioxid.

Önskan att introducera mer flexibilitet i miljöpolitiken gör det rimligt att
överväga introduktion av överlåtbara utsläppsrätter i Sverige inom några väl
valda områden.

Kommittén för översyn av miljöskyddslagstiftningen (ME 1989:04) har
bl.a. i uppdrag att utreda hur tillståndsbeslut kan kopplas till den totala ut-
släppsmängden för vissa förekommande ämnen och för alla förekommande
verksamheter inom området.

Jag kommer senare i år att föreslå att regeringen ger naturvårdsverket i
uppdrag att närmare utarbeta konkreta förslag om ökad användning av ut-
släppsramar inom några områden, bl.a. för att öka flexibiliteten och därmed
kostnadseffektiviteten vad gäller reduktion av kväveläckaget till vissa kust-
nära havsområden.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

8 Miljöräkenskaper

Mitt förslag: För att förbättra och utveckla miljöstatistiken samt fy-
siska miljöräkenskaper på vissa områden anvisas 1,2 milj. kr. under
budgetåret 1992/93.

Skälen till mitt förslag: Miljöstatistik och miljöräkenskaper, som möjlig-
gör bättre information om viktiga samband mellan miljö och ekonomi, kan
bidra till att förverkliga de miljöpolitiska målen och till att vidtagna åtgärder
kan utvärderas på ett effektivt sätt. Miljöräkenskapsutredningen föreslår i
sitt betänkande (SOU 1991:37) att Sverige inleder ett mer systematiskt ar-
bete med att utveckla miljöräkenskaper. Regeringen har därför med ut-
gångspunkt från utredningens förslag och remissinstansernas synpunkter gi-
vit konjunkturinstitutet i uppdrag att utveckla metoder och modeller för att
redovisa viktiga samband mellan miljö och ekonomi.

Regeringen bör under våren ge statistiska centralbyrån (SCB) i uppdrag
att utveckla och komplettera miljöstatistiken samt utveckla fysiska miljö-
och naturresursräkenskaper. Ett uppdrag har också givits åt statens natur-
vårdsverk att utveckla system med miljöindex som kan ge en samlad bild av
tillståndet i de svenska ekosystemen.

För SCB:s arbete behöver ytterligare medel tillföras. Jag föreslår därför
att 1,2 milj. kr. anvisas för detta arbete under budgetåret 1992/93. När det
gäller SCB:s fortsatta arbete bör en samlad bedömning av medelsbehovet
för miljöstatistiken göras i samband med att SCB:s fördjupade anslagsfram-
ställning för åren 1993/94-1995/96 behandlas.

9 Hemställan

Jag hemställer att regeringen dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag anfört om

1. strategi för fortsatt användning av ekonomiska styrmedel i miljö-
politiken (avsnitt 5),

2. strategi för ekonomiska styrmedel inom transportsektorn (av-
snitt 6.2.4),

3. miljöklassindelning av bensin (avsnitt 6.2.6),

4. ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet (avsnitt 6.4.3),

5. styrmedel på användning av HCFC (avsnitt 6.4.4),

6. miljöavgift på utsläpp av klorerade organiska ämnen (avsnitt
6.4.5),

7. möjligheter till utökad användning i Sverige (avsnitt 7.3) och
dels föreslår riksdagen

att under fjortonde huvudtitelns reservationsanslag Bidrag till mil-
jöarbete för budgetåret 1992/93 anvisa 1 200 000 kr. utöver vad som
har föreslagits i prop. 1991/92:100 bil. 14.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:12

Innehållsförteckning

Prop. 1991/92:150

1 Inledning............................................. 1

2 Val av styrmedel i miljöpolitiken......................... 1

3 Ekonomiska styrmedel i ett internationellt perspektiv....... 3

3.1 Förenta Nationerna................................ 3

3.2 OECD........................................... 4

3.3 Europeiska gemenskaperna......................... 5

4 Användningen hittills av ekonomiska styrmedel i miljöpoliti-

ken i Sverige.......................................... 6

5 Strategi för fortsatt användning av ekonomiska styrmedel i mil-
jöpolitiken ............................................ 7

6 Ekonomiska styrmedel inom olika samhällssektorer........ 9

6.1 Jordbruket........................................ 9

6.2 Trafiken.......................................... 10

6.2.1 Allmänt................................... 10

6.2.2 Nuvarande användning av ekonomiska styrmedel

inom transportsektorn....................... 11

6.2.3 Skatter och avgifter inom EG................ 13

6.2.4 Strategi för ekonomiska styrmedel inom trans-
portsektorn ................................ 14

6.2.5 Miljöklassindelning av oljor.................. 17

6.2.6 Miljöklassindelning av bensin................ 18

6.3 Energisektorn..................................... 18

6.4 Kemikalier och avfall............................... 20

6.4.1 Problem, strategier och styrmedel............. 20

6.4.2 Existerande ekonomiska styrmedel inom kemika-

lie- och avfallsområdet...................... 21

6.4.3 Ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet.... 22

6.4.4 Styrmedel på användningen av HCFC......... 23

6.4.5 Miljöavgift på utsläpp av klorerade organiska äm-

nen ....................................... 25

7 Utsläppsramar och överlåtbara utsläppskvoter............. 26

7.1 Exempel på användning i Sverige.................... 27

7.2 Användning i Förenta staterna....................... 27

7.3 Möjligheter till utökad användning i Sverige.......... 28

8 Miljöräkenskaper...................................... 29

9 Hemställan............................................ 30

gotab Stockholm 1992

Innehållsförteckning del I

Innehållsförteckning

Prop. 1991/92:150

Bilaga 1:1 Reviderad finansplan

1 Regeringens strategi för den ekonomiska politiken..... 1

2 Finanspolitikens inriktning................... 5

3 Penningpolitiken ......................... 8

4 Den långsiktiga utgiftsstrategin................. 9

5 Omvandlingen av socialförsäkringssystemen......... 15

6 Kommunernas omvandling ................... 19

7 Reformering av bostadsfinansieringen............. 24

8 Avregleringar och privatiseringar....... 25

9 Skattepolitiken........................... 28

10 Arbetsmarknadspolitiska insatser................ 31

11 Den ekonomiska utvecklingen 1992-93 ............ 33

12 Avslutning............................. 40

Statsbudgeten och särskilda frågor

1 Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93 ....... 42

2 Underliggande budgetutveckling................ 49

3 Budgetunderskott och statsskuld................ 50

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden............ 52

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1990/91 ........... 59

6 Finansfullmakten......................... 62

7 Vissa riktlinjer för den statliga budgetprocessen ...... 63

Hemställan...............................

Bil 1:1 Reviderad finansplan

Bil 1:1.1 Reviderad nationalbudget

Bil 1:1.2 Långsiktig konsekvenskalkyl för bå 1992/93-1996/97

Bil 1:1.3 Utdrag ur RRV:s reviderade inkomstberäkningar

för bå 1992/93

Bil 1:1.4 Räntor på statsskulden

Bil 1:1.5 Reviderad statsbudget

Bil 1:2 Utrikesdepartementet

Bil 1:3 Socialdepartementet

Bil 1:4 Kommunikationsdepartementet

Bil 1:5 Finansdepartementet

Bil 1:6 Utbildningsdepartementet

Bil 1:7 Jordbruksdepartementet

Bil 1:8 Arbetsmarkandsdepartementet

Bil 1:9 Kulturdepartementet

Bil 1:10 Näringsdepartementet

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Innehåll

gotab Stockholm 1992

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Prop. 1991/92:150

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wes-
terberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Davidson, Könberg, Odell,
Unckel,

Föredragande: statsråden Wibble, Unckel, B. Westerberg, Odell,
Friggebo

Förslag till riksdagen om den kommunala
ekonomin (kompletteringsproposition, del II)

Statsrådet Wibble anför:

De förslag som läggs fram i del II av kompletteringspropositionen
bygger på den kommunalekonomiska kommitténs betänkande: Kom-
munal ekonomi i samhällsekonomisk balans - statsbidrag för ökat
handlingsutrymme och nya samarbetsformer (SOU 1991:98).

Förslagen utgår från två grundläggande förhållanden. Det första är att
kravet på samhällsekonomisk balans är överordnat alla andra krav och
måste styra bedömningarna av det framtida ekonomiska utrymmet för
den kommunala sektorn. Det andra är att rollfördelningen mellan staten
respektive kommunerna och landstingen vad gäller uppgifter och eko-
nomi måste vara tydlig.

Statens förändrade roll

Staten har ett övergripande ansvar för att den offentliga verksamheten i
vid mening utvecklas på ett sätt som är förenligt med samhälls-
ekonomisk balans. Statsmakternas riktlinjer för den kommunala eko-
nomin bör ange omfattningen av den skattefmansierade verksamheten
oavsett om denna produceras av kommunen eller privata tjänste-
producenter. Det innebär att riktlinjer främst bör ges för den totala
finansiella ramen och därmed för den kommunala skattesatsen och de
statliga transfereringarna. Riktlinjerna bör revideras årligen med hänsyn
till förändringar i det samhällsekonomiska läget.

De kommunalekonomiska besluten bör föregås av överläggningar
mellan företrädare för regeringen respektive för kommuner och lands-
ting. Överläggningar bör ske, dels inför ställningstagande till den
finansiella ramen för de kommunala utgifterna, dels inför förslag till
reformer, besparingar, omprioriteringar eller andra förändringar som
berör den kommunala sektorn. Den s.k. finansieringsprincipen skall
tillämpas, men inte lagfästas. Principen innebär att kommuner och
landsting inte åläggs nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att
finansiera dessa på annat sätt än genom höjda skatter. Om statsmakterna

1 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

fattar beslut som gör att den kommunala verksamheten kan bedrivas Prop. 1991/92:150
billigare minskas på motsvarande sätt de statliga bidragen.

Statsmakterna styr den kommunala sektorn genom att ange de ekono-
miska ramarna. Statsmakterna skall också styra genom att följa upp de
nationella målen för den kommunala verksamheten.

Statsmakternas uppföljning och utvärdering bör följa ansvars-
fördelningen mellan statlig och kommunal sektor och avse resultaten av
verksamheten. Resultatkraven behöver preciseras för att göra en ända-
målsenlig uppföljning och utvärdering möjlig. I den mån ansvarsför-
delningen är oklar måste den göras tydlig.

Ett nytt system för utbetalning av kommunalskattemedel

Systemet for hur staten betalar ut kommunalskattemedel till kommuner
läggs om så att utbetalningarna sker det år skatten avser och inte, som
i dagens system, två år senare. Detta förbättrar kommunernas planering
genom att inkomster och utgifter kommer att budgeteras i samma pris-
och löneläge. Förändringen genomförs fr.o.m. år 1993.

Det nya systemet för statens utbetalning av kommunalskattemedel bör
grundas på det senast kända skatteunderlaget i kommunen respektive
landstinget. Skatteunderlaget räknas upp med en faktor som motsvarar
den beräknade ökningen av skatteunderlaget de två efterföljande åren.
Den prognostiserade utvecklingen följs upp och när taxeringsutfallet är
känt görs en slutreglering.

Ett nytt generellt statsbidrag för kommunerna

Ett viktigt syfte med det nya statsbidraget är att skapa mer likvärdiga
ekonomiska förutsättningar mellan kommunerna. Bidraget är ett komple-
ment till kommunernas skatteinkomster och utgår oberoende av vilken
verksamhet som kommunen bedriver. Skillnaderna i skatteuttag skall på
sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet.

Tolv av de nuvarande specialdestinerade statsbidragen, bl.a. bidragen
till skola och barnomsorg samt skatteutjämningsbidraget, extra skatteut-
jämningsbidraget och bidrag med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen, avskaffas och ersätts av ett nytt
generellt statsbidrag för kommunerna.

Det särskilda systemet för mellankommunal kostnadsutjämning, som
infördes den 1 oktober 1991 med anledning av äldrereformen, bör
upphöra vid samma tidpunkt som ett nytt statsbidragssystem träder i
kraft.

Skatteutjämningavgiftema och avräkningsskatten avskaffas fr.o.m. år

1993. Rundgången av pengar mellan stat och kommuner upphör så-
ledes.

De bidrag som avvecklas uppgår till 69,5 miljarder kr. år 1993. Efter
avdrag för slopade skatteutjämningsavgifter, slopad avräkningsskatt etc.
uppgår det nya statsbidraget till 39,7 miljarder kr. år 1993.

Det nya s.k. utjämningsbidraget består av tre delar:

— ett bidrag för utjämning av kommunernas skatteinkomster upp till
en generell garantinivå, uttryckt som andel av en uppräknad medel-
skattekraft,

— tillägg till respektive avdrag från bidraget på grund av opåverkbara
skillnader i strukturella förhållanden samt

— tillägg för befolkningsminskning

Övergångsregler införs åren 1993 och 1994 för att begränsa omför-
delningseffektema av det nya utjämningsbidraget. Reglerna innebär att
bidraget avseende år 1993 för vaije kommun inte får öka eller minska
med mer än 1,5% av kommunens beräknade sammantagna inkomster av
skatt och bidrag i jämförelse med det gamla bidragssystemet.

En expertgrupp tillsätts inom kort för att vidareutveckla systemet med
avseende på utjämning av strukturkostnader. Gruppen skall lägga fram
ett förslag i sådan tid att förändringen kan träda i kraft den 1 januari
1995.

Den inomregionala skatteutjämningen i Stockholms län bibehålls
under åren 1993 och 1994. Det fortsatta behovet av detta system prövas
i samband med att ställning tas till en reviderad strukturutjämning inför
år 1995.

Förändringar för landstingen

Sex specialdestinerade bidrag avvecklas, liksom skatteutjämnings-
avgiften och avräkningsskatten. År 1993 återbetalas den tillfälliga
indragning från landstingen som görs år 1992. Effekten av dessa för-
ändringar kvittas mot utgiftsramen för vissa ersättningar till sjukvårds-
huvudmännen.

Under år 1993 kvarstår dock en reducerad skatteutjämningsavgift. För
att skatteutjämningsavgiften skall kunna tas bort fr.o.m. år 1994 måste
nuvarande system för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen göras om.
Erforderliga förändringar måste kunna träda i kraft senast den 1 januari

1994.

Smärre förändringar görs i skatteutjämningsbidraget med hänsyn till
de kopplingar som finns till det nya generella utjämningsbidraget till
kommunerna.

Riktlinjer för kommunernas ekonomi åren 1993 till 1995

Riktlinjer bör ges för den kommunala skattesatsen och för de statliga
transfereringarna.

I syfte att begränsa det kommunala skatteuttaget bör det kommunala
skattestoppet förlängas. Ett lagfäst kommunalt skattestopp föreslås för år
1993. Det kan dock finnas kommuner som kan hamna i en akut eko-
nomisk situation. Om så skulle vara fallet får i sista hand frågan han-
teras i särskild ordning genom att regeringen föreslår riksdagen en
lagändring som ger utrymme för skattehöjningar. Jag förutsätter att
kommuner som genom det nya utjämningssystemet får ökade statsbidrag

Prop. 1991/92:150

använder dessa för att sänka kommunalskatten. Det är önskvärt att Prop. 1991/92:150
spännvidden i skattesats mellan skilda kommuner minskar.

Statsbidragen bör av samhällsekonomiska skäl minskas med sam-
manlagt 7,5 miljarder kr. fr.o.m. år 1993. Vid utformningen av det nya
statsbidragssystemet har detta beaktats så att år 1993 dras 5,2 miljarder
kr. in från kommunerna och 2,3 miljarder kr. från landstingen.

Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget anser jag att det inte
finns utrymmet för att utlova någon uppräkning av statsbidragen fr.o.m.
år 1994. Jag avser att i höst återkomma med en bedömning på bl.a.
denna punkt, i samband med att jag redovisar mitt förslag till inriktning
av den ekonomiska politiken på medellång sikt. Kommuner och lands-
ting kan dock utgå från att det nya statsbidraget kommer att utvecklas
mycket restriktivt under åren 1993-1995.

1 Inledning

Den 19 april 1990 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för
finansdepartementet, statsrådet Larsson, att tillkalla en parlamentariskt
sammansatt kommitté med uppdrag att dels utforma ett nytt system för
statens bidrag till kommuner och landsting, dels se över den kommunala
sektorns övriga finansieringskällor (dir. 1990:20). Kommittén antog
namnet Kommunalekonomiska kommittén (Fi 1990:04).

Genom beslut den 8 augusti 1991 fick kommittén genom tilläggsdirek-
tiv i uppdrag att utreda de finansiella förutsättningarna för att, förutom
de nuvarande statsbidragen till drift och underhåll av statskommun-
vägar, även överföra statsbidragen till drift och underhåll av enskilda
vägar till ett nytt system för de statliga bidragen till kommunerna (dir.
1991:72).

Kommittén avlämnade i december 1991 betänkandet (SOU 1991:98)
Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk balans - statsbidrag för ökat
handlingsutrymme och nya samarbetsformer. Kommitténs samman-
fattning av betänkandet återfinns i bilaga 7.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-
instanserna har lagts som bilaga 8. En sammanställning av remissvaren
har gjorts inom finansdepartementet och finns tillgänglig i ärendet
(dnr 5035/91).

2 Allmänna utgångspunkter

2.1 Den kommunala sektorn omdanas

Prop. 1991/92:150

Kommuner och landsting har en central roll för välfärden. De svarar för
viktiga välfärdsuppgifter där vård, omsorg och utbildning dominerar.
Kommuner och landsting har en stor betydelse som arbetsgivare och
tjänsteproducenter. Genom sin stora omfattning både ekonomiskt och
personellt spelar därför den kommunala sektorn en viktig samhälls-
ekonomisk roll.

Ar 1990 arbetade 27% av det totala antalet sysselsatta i riket i den
kommunala sektorn. Landstingen och kommuner hade nästan 1,3
miljoner sysselsatta av vilka ca 79% var kvinnor. Den offentliga konsum-
tionen domineras av den kommunala som därav svarar för drygt 70%.
Kommunsektorn svarar för en stor del av det totala skattetrycket.
Tillsammans med statsbidragen utgör finansieringen av den kommunala
verksamheten 22 procentenheter av en total skattekvot på 53% av BNP
år 1991.

Under de senaste två decennierna har kommuner och landsting ex-
panderat mycket kraftigt. Under 1980-talet svarade enbart barnomsorgen
för 40 % av den totala kommunala expansionen. Kommuner och landsting
har därmed stått för en stor andel av tillväxten i produktion och
sysselsättning. Kommunala monopol har förhindrat privata initiativ inom
de sektorer som kommunerna svarar för. Bristen på konkurrens innebär
att tillgängliga resurser i många fåll inte tas tillvara på ett för samhället
effektivt sätt.

Under de närmaste decennierna kommer situationen för kommunerna
— i likhet med övrig offentlig verksamhet — att vara en annan. Den
kommunala verksamheten måste ställas om från expansion till konsoli-
dering. För att göra detta möjligt samtidigt som medborgarnas önskemål
om service tillgodoses måste bl.a. konkurrensen inom det kommunala
ansvarsområdet öka. Privata initiativ måste främjas. Hinder mot
konkurrens måste undanröjas. Arbetet med att ta bort effektivitets-
hindrande regler måste målmedvetet bedrivas vidare.

Det är samtidigt av stor vikt att stärka den enskilde kommuninvånarens
ställning och öka den enskildes valfrihet. Regeringen förbereder förslag
som möjliggör för kommuninvånare som är berättigad till t.ex. barn-
omsorg eller äldreomsorg att få del av de resurser som kommunen
avsätter för dessa verksamheter. Den enskilde bör själv få välja omsorgs-
form. Regeringen har redan lagt ett dylikt förslag beträffande val av
skola. Genom sådana vidgade valmöjligheter främjas efterfrågan på nya
och alternativa omsorgs- och skolformer och skapas stimulans och
möjligheter för nya producenter. Det är uppenbart att valmöjligheterna
måste formuleras olika för olika områden. Förslag i sådana avseenden
kommer att läggas successivt.

Detta är den allmänna bakgrunden till de förslag som jag lägger fram
i det följande.

2.2 Utgångspunkter för mina förslag

Mina förslag utgår från två grundläggande förhållanden.

Det första är att kravet på samhällsekonomisk balans är överordnat alla
andra krav och därför måste styra bedömningar av det framtida ekonomi-
ska utrymmet för den kommunala sektorn. Utan en sund samhälls-
ekonomi kommer kommunernas och landstingens möjligheter att ta sitt
ansvar för vård, omsorg, utbildning etc. att undermineras, till förfång
för välfärden och den samhälleliga utvecklingen på sikt.

Det andra är att rollfördelningen mellan staten respektive kommunerna
och landstingen vad gäller uppgifter och ekonomi måste vara tydlig. Det
ankommer på statsmakterna att föra en sådan politik gentemot den
kommunala sektom att kraven på verksamheten står i rimlig proportion
till de restriktioner som den ekonomiska utvecklingen sätter. Kommuner
och landsting måste också ges förutsättningar att förändra och effek-
tivisera sin verksamhet.

Utifrån detta betraktelsesätt har följande riktlinjer varit vägledande för
mina förslag.

— Statsmakterna skall ge tydligare ekonomiska ramar och så långsiktiga
och stabila förutsättningar som den samhällsekonomiska situationen
medger.

— De ekonomiska relationerna mellan statlig och kommunal sektor skall
bli tydligare och enklare att överblicka.

— Den statliga regleringen av den kommunala verksamheten skall
minska. De krav som statsmakterna ställer på kommunsektorn skall
i princip regleras genom lagstiftning.

— Det kommunala självbestämmandet stärks genom att kommuner och
landsting ges ökad handlingsfrihet.

— Reglerna utformas så att den enskilde kommuninvånarens valfrihet
ökar.

— Okad konkurrens i den kommunala sektorn stimuleras och under-
lättas.

— Statsmakternas mål, liksom uppföljning och utvärdering av resultatet
av den kommunala verksamheten skall utvecklas och göras tydligare.

Mot denna bakgrund föreslår jag bl.a. en genomgripande förändring av
statsbidragen till kommunerna. Stor samstämmighet råder bland remiss-
instanserna om angelägenheten av att snarast genomföra de tilltänkta
systemförändringarna.

Innan jag går in på mina överväganden och förslag vill jag särskilt
uppmärksamma några angränsande frågor som är centrala för utveck-
lingen inom den kommunala sektorn. Dessa gäller konkurrens, jämställd-
het mellan kvinnor och män samt avreglering. Frågan om jämställdhet
skall ses i perspektivet av att strukturer nu förändras inom en samhälls-
sektor som är starkt kvinnodominerad.

Prop. 1991/92:150

2.3 Ökad konkurrens

Prop. 1991/92:150

Den ökade konkurrensen inom offentlig sektor är en nyckelfaktor för att
bryta köer och undanröja andra brister. Kostnadseffektivitet, service-
förmåga och förnyelse bör vara målen för den ökade konkurrensen.

Det är framförallt genom att stimulera nya och fler externa entre-
prenader inom den kommunala sektorn som konkurrensen kan öka. I
många kommuner och landsting sker också omfåttande organisatoriska
förändringar som skall stimulera en intern konkurrens mellan olika
resultatenheter, så kallad intraprenad.

Min uppfattning är att det pågår ett omfåttande arbete med att få igång
nya entreprenader samt intraprenader och därmed ökad konkurrens. Detta
sker i samarbete med såväl den egna personalen som externa kooperativa
föreningar och näringslivets organisationer.

Jag anser det vara av stor vikt att denna utveckling mot ökad konkur-
rens påskyndas och underlättas. Konkurrenskommittén har i sitt betänk-
ande (SOU 1991:104) Konkurrensen inom den kommunala sektorn
lämnat förslag som syftar till att öka inslaget av konkurrens i den
kommunala verksamheten. Betänkandet bereds för närvarande i rege-
ringskansliet.

Konkurrenspolitiken är ett viktigt inslag i stabiliseringspolitiken samt
en förutsättning för god resurshållning, ekonomisk tillväxt och utveckling
av den internationella konkurrenskraften. Det är därför väsentligt att även
kommunernas och landstingens verksamhet utsätts för konkurrens. Ett
starkt ökat inslag av privata entreprenader inom den kommunala sektorn
kommer också att innebära en kraftfull stimulans åt det lokala närings-
livet.

Jag ser det som väsentligt att det lokala näringslivet får betydligt fler
möjligheter att utföra uppdrag på områden där kommunerna driver
verksamhet i egen regi.

Det fåktum att det idag helt saknas privat konkurrens till många
kommunala verksamheter visar hur allvarlig situationen är. Det visar
också på vikten av att de satsningar som kommuner och landsting gör
stimuleras och underlättas. Detta har varit en viktig utgångspunkt för mitt
arbete med att reformera det kommunalekonomiska stödet.

Konkurrenskommittén har föreslagit åtgärder som syftar till att öka
möjligheterna för kommuner och landsting att lägga ut verksamheter på
entreprenad. Enligt kommittén är rättsläget i dag på många områden
oklart vad det gäller möjligheterna att lägga ut kommunal verksamhet på
entreprenad. Rättsläget i denna fråga bör klarläggas snarast.

Regeringen avser att återkomma till riksdagen med de förslag som
krävs för att underlätta upphandling av kommunala tjänster i konkurrens.

Frågan om konkurrens i kommunal verksamhet accentueras också av
Sveriges närmande till Europa, i första hand genom EES-avtalet, som i
detta hänseende innebär att vi tar över EG:s regelverk på området. Detta
regelverk bedöms öka konkurrensen i vaije fåll för de större upp-
handlingarna. Även för mindre upphandlingar bör möjligheter till
konkurrens utnyttjas i minst lika stor utsträckning.

Jag vill också peka på de incitament till att effektivisera den Prop. 1991/92:150
kommunala verksamheten som följer av att möjligheterna att göra
kostnadsjämförelser mellan olika kommuner förbättras. Svenska kommun -
förbundet och Landstingsförbundet arbetar för närvarande på att förbättra
redovisningen av nyckeltal samt på att utarbeta underlag för kostnadsjäm-
förelser mellan olika kommuner respektive landsting.

Konkurrenskommittén har även lämnat andra förslag som syftar till att
genom ökad konkurrens effektivisera den kommunala verksamheten. Ett
sådant förslag berör sotningsmonopolet. Kommittén har föreslagit att
försöksverksamhet med anbudskonkurrens vid upphandling av sotnings-
tjänster inleds.

Regeringen avser att senare i år redovisa sina ställningstaganden med
anledning av konkurrenskommitténs förslag.

2.4 Utvecklingen i ett kvinnoperspektiv

Sverige har, både i ett historiskt och ett internationellt perspektiv,
kommit förhållandevis långt när det gäller jämställdhet mellan kvinnor
och män. Ett viktigt mål för jämställdhetspolitiken är i det närmaste
uppfyllt; nästan lika många kvinnor som män har ett eget förvärvsarbete
och därmed också möjlighet till en egen försöijning.

Kvinnors ökade förvärvsfrekvens har sammanfallit med den kraftiga
utbyggnaden av den kommunala sektorn. Vård, barnomsorg, äldreomsoig
och utbildning är traditionellt kvinnodominerade delar av ar-
betsmarknaden.

Svenska kvinnors höga förvärvsfrekvens utgör, tillsammans med
tillgång till bra barnomsorg till ett rimligt pris och möjligheter att vara
hemma när barnen är små, en styrka i svensk ekonomi. Kvinnors höga
förvärvsfrekvens är också en viktig konkurrensfördel, inte minst i ett
internationellt perspektiv.

Det är emellertid långt kvar innan jämställdhet mellan kvinnor och män
har uppnåtts, både inom privat och offentlig sektor. Fortfarande är
kvinnors och mäns villkor på arbetsmarknaden mycket olika.

Kvinnor har t.ex. fortfarande generellt sett lägre lön än män. Forsk-
ningen visar att den könsuppdelade arbetsmarknaden och kvinnors
deltidsarbete kan vara faktorer som har betydelse i detta sammanhang.
Det finns emellertid också löneskillnader som inte kan förklaras av att en
majoritet kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn, av kvinnors
deltidsarbete eller skillnader i utbildningsbakgrund m.m. Därtill kommer
oroande uppgifter om att löneskillnaderna mellan kvinnor och män nu
ökar. Dessa frågor studeras närmare av löneskillnadsutredningen
(C 1991:05). Utredningen skall redovisa analys och förslag före utgången
av år 1992.

De arbeten som kvinnor idag har i den sociala tjänstesektorn är ofta
fysiskt och psykiskt mycket krävande samtidigt som arbetets konstruktion
ofta inte ger möjlighet till eget inflytande och ansvar. Frågor om lön,
arbetsmiljö och andra arbetsvillkor är här särskilt viktiga. En av de mest
angelägna uppgifterna för jämställdhetsarbetet framöver är att på olika

sätt uppvärdera det arbete som kvinnor utför, både inom offentlig sektor Prop. 1991/92:150
och i övrigt.

Kvinnors erfarenheter, både som arbetstagare och som konsumenter av
tjänster, måste på ett bättre sätt än hittills tas tillvara i arbetslivet. Det
gäller i synnerhet inom den verksamhet som bedrivs i den sociala
tjänstesektorn. Kvinnor måste få ökade möjligheter att ta eget ansvar och
få ge sitt bidrag till hur det arbete som de själva utför skall bedrivas och
organiseras. En sådan utveckling underlättas när strukturerna förändras
och konkurrensen ökar i kommuner och landsting.

De förslag som regeringen hittills lagt fram om ökad valfrihet i barn-
omsorgen samt om kommunala bidrag (s.k. skolpeng) till fristående
skolor ökar, tillsammans med den avreglering som i övrigt pågår inom
denna sektor, möjligheterna för den enskilde att välja alternativa
driftsformer. En utveckling mot ett ökat inslag av privata alternativ inom
den sociala tjänstesektorn skapar också, enligt min mening, ökade
möjligheter att förbättra kvinnors villkor på arbetsmarknaden. I stället för
att som tidigare vara hänvisade till en eller två dominerande arbetsgivare
kan de nu välja mellan fler. De nya verksamhetsformerna kan väntas
innebära mindre och mer flexibla oiganisationer, vilket underlättar för de
anställda t.ex. att påverka sitt arbetsinnehåll och sina arbetstider.

De kvinnor som arbetar inom denna sektor far på detta sätt också en
vidgad arbetsmarknad och möjlighet till bättre arbetsvillkor i vid mening.
Till detta kommer att kvinnor får en reell möjlighet att själva driva
verksamhet inom t.ex. barnomsorgen. Med fler kvinnliga egenföretagare
stärks kvinnors inflytande på arbetsmarknaden och deras kompetens och
erfarenhet tas tillvara på ett bättre sätt. För att stödja dem som vill ta
möjligheten att starta eget har socialdepartementet nyligen i samarbete
med socialstyrelsen gett ut tipsbroschyren Tankar och idéer om privata
dag- och fritidshem.

Jag kommer i det följande att föreslå ett nytt statsbidragssystem för
kommunerna som bl.a. innebär att de stora specialdestinerade stats-
bidragen slopas. En avsikt med denna omläggning är att öka kommun-
ernas och de enskilda människomas ansvar och frihet. Jag utgår från att
kommunerna stödjer privata initiativ och att både kommuner och
landsting riktar ökad uppmärksamhet mot arbetsvillkoren för de anställda
kvinnorna samt uppmuntrar och stödjer de kvinnor som vill starta eget
t.ex. för att driva entreprenader. Det är nödvändigt att utvecklingen på
detta område uppmärksamt följs.

2.5 Fortsatt avreglering

En fortsatt avreglering av den kommunala verksamheten är nödvändig för
att kommunerna och landstingen skall kunna anpassa sin verksamhet till
rådande ekonomiska förhållanden och lokala förutsättningar. Erfaren-
heterna från frikommunförsöket visar att det finns tveksamheter och
missuppfattningar om vilka regler som faktiskt gäller. Av de förslag
frikommunema förde fram till regeringen kunde en inte obetydlig andel
genomföras utan förändringar i lagar eller andra författningar.

Ett flertal centrala statliga myndigheter har genom lag getts möjlighet Prop. 1991/92:150
att utfärda föreskrifter som riktar sig till den kommunala nivån. Från
kommunalt håll har på senare tid viss kritik riktats mot föreskriftsrätten.
Det har bland annat hävdats att myndigheternas föreskrifter i alltför hög
utsträckning är utformade med hänsyn till den nämndorganisation som
tidigare fanns i alla kommuner. Även de förändringar som nu föreslås i
fråga om statsbidragens utformning torde påverka utformningen av
myndigheternas föreskrifter.

Det är angeläget att den avreglering som riksdag och regering
genomfört även avspeglas i myndigheternas föreskrifter. Myndigheterna
bör se över den regelgivning som riktar sig till kommunerna och
landstingen. Myndigheterna bör dels gå igenom vilka föreskrifter som
måste finnas kvar, dels ompröva dessa så att de både till form och
innehåll anpassas till de förändringar som skett i fråga om nämnd-
organisation och statsbidragssystem.

Begränsningsförordningen (1987:1347) innebär att statliga myndigheter
skall utreda kostnadsmässiga och andra konsekvenser av de regler som
man avser att utfärda. Syftet är att begränsa beståndet av sådana regler
som medför ökade kostnader för staten, kommuner, näringsliv,
organisationer och enskilda. Riksrevisionsverket (RRV) har i rapporten
(Dnr 1988:508) Regelekonomi — begränsningsförordningen i praktiken
redovisat erfarenheterna av förordningens tillämpning. RRV anser att
situationen inte är helt tillfredsställande vad det gäller de utredningar som
myndigheterna är skyldiga att göra för att belysa konsekvenserna av en
ny föreskrift. Mot bakgrund av dagens ekonomiska förhållanden är det
rimligt att ha en hög ambitionsnivå när det gäller konsekvensutredningar.
De brister som fortfarande finns är otillfredsställande. Inom civildepar-
tementet kommer ett arbete att initieras som syftar till att se över
begränsningsförordningen i syfte att pröva möjligheterna till en bättre
efterlevnad av förordningen.

Det finns anledning att i detta sammanhang också peka på betydelsen
av ett fortsatt regelreformeringsarbete när det gäller regler som är
beslutade av kommuner och landsting. Jag anser det vara av stor vikt att
kommuner och landsting aktivt inventerar de regelsystem som man själv
förfogar över i syfte att finna möjligheter att avreglera verksamhet.

Ett underlag för ett sådant arbete är t.ex. promemorian (Ds 1991:32)
Regelreformering, som publicerats av civildepartementet.

3 Förhållandet medborgare - kommun - stat ^ProP- 1991/92:150

3.1 Den kommunalekonomiska kommittén

Kommitténs uppdrag berör i hög grad förhållandet mellan medborgare,
stat och kommun. Kommittén har därför ägnat ett kapitel åt denna fråga.
Den kommunala självstyrelsen utgör en självskriven utgångspunkt för
analysen. Kommittén redovisar två olika synsätt vad gäller den kom-
munala funktionen och den kommunala verksamheten. Det ena synsättet
innebär att man anser att den offentliga makten utgår från staten och att
därmed kommunala beslut sker med utnyttjande av en delegering av
denna makt till kommunerna. Det andra synsättet är att kommunernas
befogenhet att fatta egna beslut för sin verksamhet m.m. utgör grunden
för det folkstyre som slås fäst i regeringsformen. Med det synsättet
utövas inte den kommunala makten på grund av delegation från statens
sida.

Dessa två synsätt är varandras motsatser. När kommittén analyserar
hur den statliga och kommunala makten faktiskt utövas konstaterar man
att de svenska förhållandena innebär en kompromiss, en pragmatisk
tillämpning av båda synsätten. Man konstaterar att den kommunala
självstyrelsen är en del av den offentliga makten och att avvägningen
mellan stat och kommun varierar över olika tider.

Kommittén slår fest att den kommunala självstyrelsen inte är total utan
begränsad. Jag delar kommitténs uppfattning. Det är emellertid inte
möjligt att dra en skarp gräns för den kommunala självstyrelsens
omfattning. Omfattningen måste enligt min mening avvägas med
utgångspunkt i de uppgifter som åvilar staten ensam, men som ändå har
kommunala återverkningar.

Kommittén har angett tre olika uppgifter som ankommer på staten
ensam. Jag delar kommitténs uppfettning. De tre uppgifterna är följande.

1 Offentlig verksamhet som har en given anknytning till hela riket, t.ex.
utrikespolitik, infrastrukturuppbyggnad, rättsordningen och skolans
innehåll.

2 Fördelningspolitik. Denna uppgift avser vad jag tidigare nämnde,
nämligen önskemålet om att servicenivån inte varierar alltför mycket
mellan kommunerna.

Denna uppgift innebär att staten måste ha möjlighet att med bindande
verkan kunna festställa finansiella ramar, inte endast för den statliga
sektorn utan också för den kommunala sektorn. Staten har sålunda
ett övergripande ansvar för den offentliga sektorns utveckling.

3.2 Den kommunala självstyrelsen

Med utgångspunkt i kommitténs analys kan man konstatera att det inte
är möjligt att dra någon skarp gräns för vad den kommunala självstyrel-
sen närmare bestämt innebär. Kommittén har anfört att utrymmet för
självstyrelsen har ökat genom att den statliga detaljregleringen har

minskat. Kommittén menar vidare att förhållandet stat - kommun inte Prop. 1991/92:150
kännetecknas av principiellt olikartade intressen utan av ett gemensamt
ansvar för medborgarnas bästa genom samarbete i olika former.

För egen del vill jag anföra följande. Jag delar kommitténs uppfattning
att utrymmet för den kommunala självstyrelsen ökat i samma takt som
den statliga detaljstyrningen minskat. Emellertid har staten otvetydigt det
övergripande ansvaret för samhällsekonomin och har att se till att
resurserna används på ett för hela ekonomin rationellt sätt. För att denna
uppgift skall kunna utövas på ett praktiskt genomförbart sätt är det
nödvändigt att det finns ett utrymme för normgivning gentemot kom-
munerna utan att självstyrelsen kränks. Sådan normgivning gentemot
kommunerna skall ske genom lag (RF 8:5).

Det är emellertid inte möjligt att exakt bestämma var gränsen går för
vad som kan vara en tillåten normgivning i detta hänseende. Hur den
kommunala handlingsfriheten påverkas är också en fråga om sam-
manvägning av flera olika åtgärder, där effekten av ett åtgärdspaket
sammantaget kan innebära att bedömningen skulle bli annorlunda än om
vaije åtgärd bedömdes för sig. Av regeringsformen kan inte någon exakt
vägledning hämtas. Tvärtom anges i förarbetena att bedömningen av
arbets- och befogenhetsfördelningen mellan stat och kommun måste "i
ganska vid omfattning kunna ändras i takt med samhällsutvecklingen"
(prop. 1973:90 s. 90). Att sådana sammanvägningar måste göras visas
också av den debatt som ibland blossar upp. Den senaste gällde den
särskilda frågan om möjligheten att införa det tvååriga skattestoppet.

3.3 Sammanfattande synpunkter

För egen del vill jag anföra att man kan betrakta samspelet mellan stat
och kommun från den enskilde medborgarens synpunkt. Med den
utgångspunkten är det självklart att den dagliga tillvaron påverkas av
såväl statliga som kommunala beslut. Det är enligt min mening inte
rimligt att se de två sektorerna som helt åtskilda från varandra. Staten har
— och måste ha — det övergripande ansvaret för hur resurserna fördelas
inom riket men har också ett motsvarande ansvar för att den service som
erbjuds medborgarna inte varierar alltför mycket mellan kommuner i
riket. Kommittén betonar de positiva värden en kommunal självstyrelse
vill främja. Grundvalen är de riktlinjer för relationerna medborgare -
kommun - stat som kommer till uttryck i subsidiaritetsprincipen. Från
demokratisk synpunkt är det viktigt att medborgarna styr sig själva och
svarar för administrationen på den lokala nivån vilket stimulerar
samhällelig pluralism. Då beslut fattas och samhälleliga uppgifter löses
på lägsta effektiva nivå, dvs. av dem eller nära dem vilka besluten berör,
tillvaratas också viktiga effektivitetsvärden.

Jag delar kommitténs uppfattning om utvecklingen av den kommunala
självstyrelsen och att en fortsatt avreglering är nödvändig. Stora krav
kommer att ställas på omdaning och effektivisering av den kommunala
verksamheten på grund av att de resurser som inom överskådlig kan
ställas till förfogande är begänsade. Jag delar också uppfattningen att

riksdagen och regeringen på grund av sitt övergripande ansvar för den Prop. 1991/92:150
ekonomiska utvecklingen skall kunna vidta åtgärder som påverkar
kommunernas och landstingens verksamhet och också deras möjligheter
att finansiera verksamheten. Det är synnerligen angeläget att ekonomiska
ramar fastställs och att det därmed klart anges vilket utrymme som finns.

Det åvilar därmed riksdag och regering ett mycket stort ansvar att dessa
ramar fästställs och utformas med urskillning och varsamhet.

4 Kommunernas anpassning till den
samhällsekonomiska utvecklingen

Den kommunala sektorn spelar en viktig samhällsekonomisk roll.
Kommuner och landsting är stora arbetsgivare och tjänsteproducenter. En
femtedel av den totala bruttonationalprodukten används till konsumtion
och investeringar i den kommunala sektorn.

Prop. 1991/92:150

Tabell 4.1 Kommunernas ekonomiska betydelse år 1990 - några nyckeltal

- Kommunal sysselsättning	27%	av totalt antal sysselsatta
- Kommunal konsumtion	19%	av BNP
- Kommunala investeringar	2%	w
- Kommunal produktion	16%	N
- Kommunala utgifter	39%	av totala offentliga utgifter
- Kommunal konsumtion	71%	av total offentlig konsumtion

Källa: Statistiska centralbyrån

Under de två senaste decennierna har den kommunala verksamheten
expanderat mycket kraftigt. Kommuner och landsting har därmed stått for
en mycket stor andel av tillväxten i produktion och sysselsättning.
Kommunernas verksamhet är mycket arbetskraftsintensiv. Under 1980-
talet svarade kommunerna för över hälften av den totala sysselsättnings-
ökningen trots att den kommunala konsumtionen växte något lång-
sammare än BNP.

Den kommunala sektorn svarar för en stor del av det totala skatte-
trycket i ekonomin. Kommunernas intäkter från kommunalskatt motsvarar
16% av BNP. Tillsammans med statsbidragen, som finansieras med
statliga skatteintäkter, svarade finansieringen av den kommunala
verksamheten 1991 för 22 procentenheter av en total skattekvot på ca
53% av BNP. Kommunala monopol har förhindrat privata initiativ att
växa fram inom de sektorer kommunerna ansvarar för. Bristen på
konkurrens har i många fall inneburit att tillgängliga resurser inte tagits
till vara på ett effektivt sätt.

Under de närmaste decennierna kommer situationen för kommunerna,
i likhet med övrig offentlig verksamhet, att vara en annan. Den offentliga
verksamheten måste ställas om från expansion till en stagnerande
verksamhetsvolym. De skattemedel som står till kommunernas förfogande
kommer inte att kunna växa i samma takt som efterfrågan på den typ av
verksamhet som kommunerna ansvarar för. Organisation och finansie-
ringsformer inom dessa verksamhetsområden kommer att genomgå
betydande förändringar.

4.1 Kravet på statsmakterna

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Staten har ett övergripande ansvar för att den
offentliga verksamheten i vid mening utvecklas på ett sätt som är
förenligt med samhällsekonomisk balans. Statsmakternas riktlinjer
för den kommunala ekonomin bör ange omfattningen av den
skattefinansierade verksamheten i den kommunala sektom. Det
innebär att riktlinjer främst bör ges för den totala finansiella ramen
genom riktlinjer för den kommunala skattesatsen och de statliga
transfereringarna.

Statsmakterna bör redovisa vilken utveckling av den kommunala
ekonomin som bedöms förenlig med samhällsekonomisk balans.
Riktlinjerna bör översiktligt omfatta en treårsperiod och bör
revideras årligen med hänsyn till förändringar i det samhälls-
ekonomiska läget. Vid revideringen fastställs riktlinjer för en ny
treårsperiod, så att dessa löpande avser tre år framåt.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med min
bedömning. Kommittén anser emellertid att riktlinjerna bör justeras
endast vid större förändringar av de samhällsekonomiska förutsätt-
ningarna.

Remissinstanserna: Många remissinstanser anser att det är viktigt att
kommunerna ges stabila och långsiktiga planeringsförutsättningar. De
tillstyrker att riktlinjerna omfattar en treårsperiod. Riksgäldskontoret
anser dock att riktlinjer om utdebitering och statsbidrag som endast avser
en treårsperiod inte ger tillräckligt stabila och långsiktiga planerings-
förutsättningar. Riksgäldskontoret anser att staten årligen bör ta ställning
till det år som följer efter den ett år tidigare behandlade treårsperioden
och därigenom fastlägga förutsättningarna för en ny treårsperiod.

Skälen för min bedömning: Kommuner och landsting ställs inför stora
krav på förändring och anpassning av verksamheten på 1990-talet.
Omfettande strukturella förändringar kommer att behövas. För att inom
ramen för samhällsekonomisk balans göra det möjligt att möta medborg-
arnas behov av bl.a. viktiga sociala tjänster krävs betydande produk-
tivitetsförbättringar. Om utrymme skall skapas för nya reformer eller
skattesänkningar kan det också bli nödvändigt att minska eller avveckla
verksamheter som nu skattefinansieras.

Statsmakternas agerande gentemot kommuner och landsting bör vara
sådant att det bidrar till att sektorn kan ha en rimlig planeringshorisont
som ligger långt fram. På det sättet underlättas strukturella förändringar
och undviks förhastade kortsiktiga lösningar. En utveckling av system
med skolpeng, bamomsoigspeng etc. kommer att innebära att kommun-
invånama får rätt att använda en del av de finansiella resurser som består
av kommunalskattemedel och statsbidrag. Dessa medel kommer att
användas för skola, barnomsorg etc., men inte nödvändigtvis i verk-
samhet som kommunerna bedriver. Redan av detta skäl påverkas
kommunernas planeringsförutsättningar.

Riksdag och regering bör så långt möjligt med hänsyn till de krav som
den ekonomiska utvecklingen i landet eller i vår omvärld ställer, ge
kommunerna och landstingen de erforderliga planeringsförutsättningarna
i samband med att riksdagen tar ställning till regeringens ekonomiska
politik på medellång sikt. Dessa riktlinjer bör grundas på den långtids-
utredning som publiceras vart tredje år. De planeringsförutsättningar som
kan komma ifråga är vilket finansiellt utrymme som genom kommunal-
skatt och statsbidrag kommer att vara tillgängligt.

Jag bedömer det emellertid inte möjligt för riksdag och regering att nu
lägga fest dessa förutsättningar för en så lång tid som tre år. De
samhällsekonomiska förutsättningarna och bedömningen av den framtida
utvecklingen kan i väsentliga avseenden förändras under denna jämförel-
sevis långa period.

De riktlinjer som riksdagen formulerar på medellång sikt bör därför
revideras årligen i samband med att riksdagen tar ställning till rege-
ringens ekonomiska politik för de närmaste åren. I kompletterings-
propositionema ingår numera beräkningar av den offentliga sektorns
finansiella utveckling i ett femårsperspektiv. Dessa revideras årligen och
rullas då ett år framåt. Det är min bedömning att dessa kalkyler kan ligga
till grund för de riktlinjer statsmakterna årligen bör ge kommuner och
landsting.

4.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kommunerna

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Det är i grunden kommunernas beskattningsrätt
som motiverar en avgränsning av den kommunala sektorns samhälls-
ekonomiska utrymme. Detta utrymme begränsas

dels av att de för internationell konkurrens utsatta delarna av
ekonomin skall ha tillgång till arbetskraft och andra resurser till
konkurrenskraftiga löner och priser

dels av kravet på långsiktig finansiell balans i den offentliga
sektom.

Över en längre tidsperiod bör den kommunala sektom som helhet
uppvisa en finansiell balans i de delar av verksamheten som inte är
affärsdrivande.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med min bedömning.
Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun-
det menar att den kommunala verksamheten måste få högre prioritet än
vad kommittén förordat inom ramen för ett begränsat totalt skatte-
utrymme. De pekar vidare på att den finansiella restriktion som en
reducerad kommunal skattekvot innebär kommer att medföra att den reala
verksamhetsvolymen måste skäras ned och att någon restriktion därför
inte kommer att behövas. Landstingsförbundet menar att kommitténs
analys inte tagit hänsyn till kommunernas betydelse för den samhälls-
ekonomiska utvecklingen. Förbundet anser att en alltför kraftig be-

gränsning av verksamheten i kommuner och landsting får en skadlig Prop. 1991/92:150
effekt på samhällsekonomin. Riksgäldskontoret anser att kommunernas
finansiella sparandeunderskott bör begränsas till viss procent av
skatteunderlaget.

Skälen för min bedömning: I 1992 års finansplan har jag angett att
den ekonomiska politikens huvuduppgifter är att öka tillväxt- och
utvecklingskraften i ekonomin och att lägga grunden för en god
konkurrenskraft och en varaktigt låg inflationstakt.

Denna inriktning av den ekonomiska politiken förutsätter att

— de skyddade sektorerna hålls tillbaka så att det finns ett tillräckligt
resursutrymme för de konkurrensutsatta delarna av ekonomin att växa

— en rad skattesatser sänks och att politiken får en inriktning som
möjliggör en reduktion av skattetrycket

— en stram finanspolitik baserad på en restriktiv prövning av offentliga
utgifter och målet att skapa finansiell balans i den offentliga sektorn
under en konjunkturcykel.

Kommuner och landsting finansierar en betydande del av produktionen
i den skyddade sektom. Finansieringen av den kommunala sektoms
verksamhet tar i anspråk nära hälften av den offentliga sektorns skatte-
inkomster. Utvecklingen av den kommunala sektom spelar därför en
viktig roll i den ekonomiska politiken.

Avvägningen av hur resursutrymmet fördelas mellan de för inter-
nationell konkurrens utsatta delarna av ekonomin och de icke-konkurrens-
utsatta sektorerna är en fråga som berör inte enbart kommunerna. Skälen
för att strama åt eller stimulera den inhemska efterfrågan från hushåll och
företag gör sig gällande även gentemot kommunal verksamhet. En alltför
snabb expansion av de skyddade sektorerna riskerar att tränga undan de
konkurrensutsatta delarna, som inte har samma möjlighet att vältra över
en kostnadsökning på konsumenterna. Det var i hög grad detta som
skedde under de sista åren på 1980-talet och som bidragit till de problem
svensk ekonomi nu brottas med.

Det är konsumenternas värderingar som skall styra resursfördelningen
mellan olika sektorer i ekonomin. Skattefinansiering innebär emellertid
att den direkta kopplingen mellan konsumenternas värdering av en tjänst
och kostnaden för att producera den är bruten. Det finns därför anledning
att särskilt uppmärksamma utvecklingen av den skattefmansierade
konsumtionen.

Det ökande internationella beroendet och den närmare anknytningen till
den europeiska marknaden kommer att öka skattebasernas rörlighet. Om
Sverige har markant högre skattesatser än omvärlden kan lättrörliga
skattebaser eroderas genom utflyttning, gränshandel m.m. Skatte-
intäkterna blir lägre. Det innebär även beskattningens samhällsekono-
miska kostnad blir högre än i nuläget.

En rad skatter har redan sänkts. Regeringen avser att föreslå ytterligare
strategiska skattesänkningar. Kommunernas del av de sammanlagda
skatteinkomsterna utgörs dels av kommunalskatten, dels av statsbidragen
till kommunerna, eftersom dessa i sin tur finansieras av skattemedel.

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

Summan av dessa båda delar av kommunernas intäkter motsvarade förra Prop. 1991/92:150
året ca 22% av BNP, vilket kan jämföras med att skatteinkomsterna för
hela den offentliga sektorn motsvarade 53 % av BNP.

Jag bedömer att det inte kommer att finnas förutsättningar att sanera de
offentliga finanserna enbart genom en reduktion av statens konsumtion
eller statens transfereringar till hushåll och företag. Detta innebär att
statsbidragen till kommunerna måste utvecklas mycket restriktivt
samtidigt som kommunalskatterna inte kan tillåtas öka.

En restriktion på kommunernas intäkter måste kombineras med ett krav
på kommunernas sparande. Enligt min mening bör detta sparkrav
formuleras så att kommunsektorn över en längre tidsperiod skall uppvisa
en finansiell balans vad avser de delar av verksamheten som inte är
affärsdrivande. Med restriktionen på kommunernas möjligheter att höja
skatten kommer kreditmarknadens bedömning rimligen att i huvudsak
kunna svara för den erforderliga begränsningen av kommunernas
upplåning.

Finansiell balans innebär att kommunsektorns löpande intäkter även
täcker investeringsutgiftema. En enskild kommun måste självfallet ha
möjligheten att lånefinansiera en investering för att på det sättet
periodisera utgiften. Likaså är en lånefinansiering motiverad för
investeringar som ger kommunen avkastning som överstiger ränte-
kostnaden för upplåningen. I det avseendet är det ingen skillnad mellan
en kommun och ett företag.

Det som däremot skiljer kommuner från företag är att kommunala
investeringar ofta inte ger någon direkt avkastning samtidigt som
kommunerna har beskattningsrätten som yttersta säkerhet vid upplåning.
Den restriktion som framgent måste ställas på skattefinansiering innebär
att beskattningsrätten inte längre kan ha denna funktion. Finansiell balans
bör därför eftersträvas för kommunsektorn som helhet. Konsekvensen
därav blir att enbart investeringar som ger kommunen avkastning kan
lånefinansieras utan att ränteutgifter tränger undan andra kommunala
utgifter. Avkastning kan vara direkt knuten till investeringen eller
indirekt ge kommunen ökade intäkter via ett större skatteunderlag. Till
de delar kommunerna har en rent affärsdrivande verksamhet kan däremot
finansiella underskott vara motiverade.

4.3 Riktlinjer för finansiering av den kommunala
verksamheten

Under det senaste decenniet har kommunalskattens andel av kom-
munernas intäkter ökat medan statsbidragens betydelse minskat.
Sammantaget svarar skatter och statsbidrag för drygt 80% av kom-
munernas finansiering, (se tabell 4.2). Avgiftsfinansieringen av kom-
munalt producerade tjänster utgör, frånsett tekniska tjänster, en relativt
liten del av kommunernas produktion. Avgiftsfinansierad verksamhet,
som räknas till den privata konsumtionen, har under de senaste åren ökat
snabbare än den kommunala konsumtionen. Under de senaste åren har
kommunernas intäkter från försäljning av mark och fastigheter utgjort
en icke obetydlig inkomstkälla.

Prop. 1991/92:150

Tabell 4.2 Den kommunala sektorns inkomster är 1991
Procent av totala inkomster

Kommunalskatt	62%
Statsbidrag	20%
Avgifter	6%
Försäljning av
mark och fastigheter	2%
Övriga inkomster	10%

Källor: Statistiska centralbyrån och konjunkturinstitutet

4.3.1 Omfattningen av statsbidragen till kommunerna

Min bedömning: Storleken på statens transfereringar till kommuner
och landsting bör bestämmas av hur statsmakterna prioriterar den
verksamhet som finansieras med kommunalskatt och statsbidrag till
kommunerna i förhållande till annan skattefinansierad verksamhet,
oavsett om denna produceras av kommuner eller privata tjänste-
producenter. Vidare måste statsbidragen anpassas så att denna verk-
samhet utvecklas i överensstämmelse med en balanserad samhälls-
ekonomi. I konsekvens med vad jag anfört om kommunernas sam-
hällsekonomiska utrymme bedömer jag att statsbidragens betydelse
för kommunernas finansiering kommer att minska i framtiden.
Utvecklingen av statsbidragen måste dock bedömas samlat med kom-
munernas skatteintäkter.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med min.

Remissinstanserna: Svenska kommunförbundet och Landstingsförbun-
det anser, i konsekvens med sin bedömning av det samhällsekonomiska
utrymmet för kommunerna, att statsbidragens betydelse för kommunernas
finansiering inte kan tillåtas att ytterligare reduceras.

Skälen för min bedömning: Kommittén föreslår betydande föränd-
ringar av statsbidragssystemet till kommunerna. En ambition har varit att
åstadkomma ett statsbidragsystem som så långt som möjligt utjämnar de
ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna och som ger största möjliga
handlingsutrymme för kommuner och landsting att själva utforma sin
verksamhet. Jag återkommer till hur ett sådant system skall utformas
(avsnitt 6).

Ett generellt statsbidragssystem ger nya möjligheter att fastställa det
samhällsekonomiska utrymmet för kommunerna. Om de statliga bidragen
inte utgör ersättning för en viss prestation bortfaller också ett skäl för att
räkna upp bidragen med hänsyn till kostnadsutvecklingen inom något
visst område.

Prioriteringen gäller således inte längre enskilda verksamhetsområden,
utan skattefinansieringen i stort. Statsbidragens storlek blir då beroende
av prioriteringen av den skattefinansierade verksamhet som kommunerna
ansvarar för i förhållande till andra samhällssektorer. Staten har ansvaret

för att detta sker i överensstämmelse med en balanserad samhälls-
ekonomi.

Jag har tidigare redovisat de restriktioner som måste läggas på den
kommunala utdebiteringen och det finansiella sparandet. Det innebär att
det är via statsbidragen som statsmakterna kan påverka utvecklingen av
den skattefinansierade kommunala verksamheten. Med en oförändrad
genomsnittlig kommunal skattesats medför kravet på ett sänkt kommunalt
skattetryck att statsbidragen uttryckta i oförändrat penningvärde måste
utvecklas långsammare än de samlade inkomsterna i ekonomin. En
ytterligare restriktion, som jag senare skall redovisa, är de betydande
finansiella obalanser som uppstår på den statliga sidan de närmaste åren.

4.3.2 Avgiftsfinansiering

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Kommunerna bör beakta möjligheterna till avgifts-
finansiering av sin verksamhet. Det gäller i synnerhet för verksam-
heter som medborgarna inte är skyldiga att utnyttja. Däremot bör
avgift kunna tas ut för eventuell påbyggd service även inom den
obligatoriska verksamheten. Vidare bör det finnas en faktisk eller
potentiell konkurrens mellan olika producenter som alla bör ges
samma subventionsgrad. Vid utformningen av hur avgifter tas ut
måste även göras en bedömning av de fördelningsmässiga effekterna.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med min.
Kommittén tar dock inte ställning till vilka områden som kan avgifts-
finansieras eller till olika principer för avgiftssättning.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm anser att såvitt gäller
den basservice, som kommunerna bör lämna, vill kammarrätten mana till
varsamhet med avgiftsfinansiering. Höjda avgifter kan drabba resurssvaga
kommunmedlemmar hårt och medföra höjda kostnader för socialhjälp.
Bl.a. socialstyrelsen och några landsting anser att ett högkostnadsskydd
bör byggas in i ett utökat avgiftssystem. Landstingen anför att avgifter
som inkomstkälla har på landstingssidan hittills spelat en underordnad
roll. Såväl Svenska kommunförbundet som Landstingsförbundet
instämmer i att avgiftsfinansiering kan vara ett sätt att effektivisera
resursanvändningen genom en bättre styrning av konsumtionen. Däremot
menar förbunden att avgifter inte kan ge några större finansiella tillskott
utan att innebära stora negativa fördelningsmässiga konsekvenser.

Skälen för min bedömning: En begränsning av den kommunala
verksamhetens bidrag till skattetrycket aktualiserar avgifternas roll som
finansieringskälla för den kommunala verksamheten. Ett sätt att begränsa
de finansiella obalanserna kan vara ökad avgiftsfinansiering. Det kan
innebära möjligheter att förbättra kommunernas finanser genom att
generera ökade intäkter och genom att dämpa eller styra efterfrågan på
tjänster.

Avgiftsfinansiering används i dag i varierande omfattning som en
finansieringskälla. Olika principer och verksamheter är föremål for
utredning. Avgiftsutredningen (SOU 1991:110) har nyligen lagt sitt
slutbetänkande och beredning pågår inom regeringskansliet. Utrednings-
arbete bedrivs dessutom om bl.a. avgifternas roll inom hälso- och
sjukvården samt äldreomsoigen. Om avgifter skall få en ökad roll som
finansieringskälla måste dock avgifter som egentligen är skatter undvikas.
Det bör också finnas faktisk eller potentiell konkurrens mellan olika
producenter och subventionsgraden bör vara densamma. Det är emellertid
inte möjligt att utveckla generella principer för avgiftssättning. Olika
principer kan tillämpas på olika områden.

Även om det inte går att utveckla generella principer för avgiftssättning
är det min bedömning att avgifter fyller en viktig funktion som effekti-
vitetshöjande styrinstrument. Avgifter ger en mer korrekt signal om den
faktiska resursuppoffringen och ger därför information om hur högt
konsumenterna värderar olika tjänster. De kan därmed vara en hjälp för
t.ex. kommunerna att prioritera mellan olika verksamheter. Avgifter kan
också utnyttjas aktivt för att styra efterfrågan mellan olika lösningar för
att tillgodose samma behov.

Okade avgifter får dock inte innebära att vissa individer av ekonomiska
skäl i praktiken utestängs från kommunal service eller annan service som
i huvudsak finansieras med offentliga medel. Kommittén pekar emellertid
här på möjligheten att bygga in olika former av högkostnadsskydd i
avgiftssystemen.

4.3.3 Kapitalförvaltning

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: En aktiv kapitalförvaltning är ett viktigt sätt att
effektivisera kommunal verksamhet. Enligt kommunallagen
(1991:900) skall kommuner och landsting ha en god ekonomisk
hushållning och förvalta sina medel på ett sådant sätt att krav på god
avkastning och betryggande säkerhet kan tillgodoses. Enligt min
mening bör detta normalt innebära att försälj ningsvederlag eller
försäkringsersättning för en anläggningstillgång används för
investeringar i andra anläggningstillgångar eller för att amortera
långfristiga skulder.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer med min.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i princip inget att erinra.

Skälen för min bedömning: Kommuner och landsting har stora
kapitaltillgångar. Kommunsektorns anläggningstillgångar beräknas av
statistiska centralbyrån år 1990 ha uppgått till ett värde av 277 miljarder
kronor. Frånsett de senaste åren har kommunsektorn haft en finansiell
balans, dvs. investeringarna har finansierats med löpande intäkter. Det
egna kapitalet motsvarar drygt 60% av de totala tillgångarna. På senare
tid har försäljning av tillgångar blivit en betydande inkomstkälla. Under

1990 gav nettoförsäljningen av mark och fåstigheter kommunerna
inkomster på ca 8,9 miljarder kronor.

Genom kravet på en god avkastning på det egna kapitalet skapas
förutsättningar för en effektiv kapitalförvaltning. Det kan bl.a. innebära
att lokalytan utnyttjas effektivare. Det kan även innebära försäljning av
fastigheter och andra tillgångar. Löpande utgifter bör emellertid
finansieras med löpande inkomster. Inkomster från försäljning bör
användas för att finansiera investeringar eller amortera av skulder. Vikten
av att inte finansiera löpande utgifter med inkomster från försäljning
förstärks av att kommunerna har stora pensionsåtaganden för sina
anställda som i framtiden kommer att öka belastningen på kommunernas
utgifter. Pensionsåtagandena beräknas enligt kommittén motsvara 18% av
kommunernas totala tillgångar.

4.3.4 Kommunernas skatteuttag

Den övervägande finansieringskällan för den kommunala verksamheten
är beskattningen. I den delen innebär kommitténs förslag att man bör
sträva efter frivilliga överenskommelser om skattesatsen. Staten har dock
ett övergripande ansvar för den nationella ekonomin där den kommunala
sektorn ingår.

Regeringens förhoppning är att det nya utjämningssystemet på sikt skall
medverka till en minskad spännvidd mellan kommuner med likartad
ambitionsnivå men med stora skillnader i utdebitering. Det innebär att
kommuner med hög skatt bör sänka sin utdebitering. Jag återkommer till
frågan om skattestopp för år 1993 i samband med att jag tar upp
kommunalekonomiska frågor på finansdepartementets område. Jag tar då
också upp frågan om hanteringen av kommuner och landsting som kan
hamna i en akut ekonomisk situation.

Prop. 1991/92:150

4.4 Modell för anpassning

4.4.1 Överläggningar

Min bedömning: De kommunalekonomiska besluten bör föregås av
överläggningar mellan företrädare för regeringen och för kommuner
och landsting.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med min bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget
eller lämnar det utan erinran. Några remissinstanser bl.a. Göteborgs
kommun anför dock att detta förslag måste utredas på grund av att det
finns flera oklarheter om t.ex vilken konstitutionell status överläggning-
arna skall ha och hur skall kommunföreträdarna utses.

Skälen för min bedömning: Den kommunala sektom ansvarar för
verksamheter som omfattar ca 25 % av BNP, ca 40 % av de totala
offentliga utgifterna och ca 70 % av den offentliga konsumtionen.

Sektorns utgifter för utbildning utgör så mycket som ca 80 % av de Prop. 1991/92:150
offentliga utgifterna för utbildning. När det gäller hälso- och sjukvård
utgör sektorns andel 99 %, exkl. transfereringar. Sektorns bruttoutgifter
finansieras till ca 55 % med kommunalskatt medan statsbidragen svarar
för ca 20 %. Eftersom skattefinansieringen av den verksamhet som i dag
bedrivs av kommunerna på sikt bör minska är det angeläget att riksdags-
beslut som innebär nya åtaganden för kommuner och landsting också
finansieras med andra medel än höjda skatter.

Jag anser i likhet med kommittén att det är angeläget att kommuner
och landsting i god tid får klart för sig vilka förutsättningar som gäller
för de närmaste åren. Förslag till reformer, regeländringar etc. som
riksdagen har att ta ställning till måste grundas på väl underbyggda
ekonomiska konsekvensanalyser. Eftersom kommuner och landsting i så
hög grad berörs av besluten bör deras företrädare beredas större
möjligheter att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av förslag som
regeringen har för avsikt att presentera för riksdagen.

Överläggningarna bör ske i två olika sammanhang.

* Inför regeringens förslag till riksdagen om hur den kommunala
verksamheten i stort skall anpassas till det samhällsekonomiska
utrymmet.

* Inför regeringens förslag till nya reformer, besparingar, ompriorite-
ringar eller andra konkretiserade förändringar inom sektorn.

Formerna överensstämmer i stort med hur det i praktiken har fungerat
under senare år även om överläggningarna inte har varit formaliserade.
Avsikten med överläggningarna är att regering och riksdag skall få ett så
bra beslutsunderlag som möjligt. Det bör således inte ställas något krav
på att parterna skall komma överens.

Överläggningarna bör enbart omfatta de områden där kommuner och
landsting har ett särskilt ansvar, dvs. inte frågor där de kan likställas med
t.ex. övriga arbetsgivare.

Det är enligt min mening inte nödvändigt att i regeringens kommande
propositioner dokumentera de synpunkter kommmunföreträdama har
framfört i överläggningarna. I de fåll överläggningarna resulterar i en
överenskommelse är det emellertid naturligt att överenskommelsen
dokumenteras i någon form. Jag är klar över att dessa överläggningar
inte kan resultera i överenskommelser som är bindande i någon avtals-
rättslig mening. De berörda bör emellertid verka för att överens-
kommelserna efterlevs.

Några remissinstanser bl.a. Göteborgs kommun har haft synpunkter på
hur kommunernas företrädare skall utses. Av praktiska skäl kan
företrädare för regeringen inte överlägga med vaije enskild kommun. Det
får ankomma på kommunerna och landstingen själva att utse sina
företrädare vid överläggningarna.

4.4.2 Finansieringsprincipen

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Kommuner och landsting bör inte åläggas nya
uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med
annat än höjda skatter. Om statsmakterna fattar beslut som gör att
den kommunala verksamheten kan bedrivas billigare bör statsmakt-
erna på motsvarande sätt minska de statliga bidragen.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med min bedömning.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i princip.

Skälen för min bedömning: Inom ramen för det samhällsekonomiska
utrymmet som fastställs för den kommunala sektom finns det stora
möjligheter för kommuner och landsting att besluta om förändringar och
omprioriteringar i verksamheten.

Om däremot statsmakterna vill ge kommuner och landsting nya
uppgifter, avveckla uppgifter eller ändra ambitionsnivåer eller regler för
befintliga åtaganden bör finansieringsprincipen tillämpas. Det innebär att
statsmakterna bör anvisa hur kostnadskrävande förändringar skall
finansieras. Det kan ske genom minskade krav inom obligatoriska eller
reglerade områden eller genom ökade statsbidrag.

Finansieringsprincipen innebär också att statsbidragen bör minska om
kommunerna i framtiden fråntas skyldigheter eller om de till följd av
regeländringar får möjlighet att bedriva en effektivare verksamhet.

En stor del av den verksamhet som bedrivs inom den kommunala
sektorn regleras i dag genom författningar och föreskrifter som ger
kommunerna stor frihet att själva utforma sin verksamhet. Genom att
införa ett nytt statsbidragssystem och stimulera konkurrens inom den
kommunala sektorn etc. avregleras nu verksamheten ytterligare. I fram-
tiden blir det därför kommunerna och landstingen som kommer att
prioritera de verksamheter som är mest angelägna, med ledning av de
bestämmelser samt mål och riktlinjer som riksdag och regering utfärdar.

Finansieringsprincipen lagfästs ej

Min bedömning: Finansieringsprincipen behöver inte lagfästas.

Kommitténs förslag: Finansieringsprincipen skall lagfästas.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran. Flera kommuner påpekar att det
är viktigt att principen lagfästs. Några remissinstanser bl.a. kammar-
rätten i Stockholm och statskontoret avstyrker att principen lagfästs.

Skälen för min bedömning: Kommittén har pekat på uttalanden från
riksdagen och regeringen om att kommuner och landsting inte skall
åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera
dessa med andra medel än höjda skatter. Utvidgade åligganden som

medför utgiftsökningar för kommunsektorn bör, menar kommittén, Prop. 1991/92:150
finansieras genom att staten antingen ökar statsbidragen eller genom att
staten fattar beslut som möjliggör besparingar. Enligt kommitténs
bedömning är denna finansieringsprincip av central betydelse för att
åstadkomma stabila och långsiktiga planeringsförutsättningar för
kommunsektorn. Med tanke på vikten av att finansieringsprincipen
tillämpas på ett konsekvent sätt finner kommittén att principen skall
lagfästas.

För min del ansluter jag mig i allt väsentligt till kommitténs uppfattning
om finansieringsprincipen. Jag anser emellertid att det saknas skäl att i
lag uttryckligen lägga läst denna princip. Kommittén pekar också på det
ovanliga i en sådan lagstiftning, bl.a. att endast lagstiftaren själv skulle
vara adressat. Som kammarrätten i Stockholm också framhållit är ämnet
inte heller lämpat för lagstiftning. Enligt min mening är det i stället fråga
om att inom ramen för regeringsformen på ett ansvarsfullt sätt förvalta
den fördelning av ansvar för uppgifterna som gäller mellan stat och
kommun. Jag har tidigare i avsnittet om förhållandet medborgare - stat -
kommun angett vad jag anser vara statens främsta ansvarsområden och
jag har där hänvisat till regeringsformens föreskrifter i denna fråga.
Regeringsformens regler om den kommunala självstyrelsen innebär att
det åvilar riksdag och regering ett mycket stort ansvar för att de
ekonomiska ramarna för den kommunala verksamheten fastställs och
utformas med urskillning och varsamhet.

Tillämpning

I likhet med kommittén anser jag att finansieringsprincipen endast bör
tillämpas för bindande statliga beslut. Ny prövning eller omprövning bör
inte göras efter det att beslutet har trätt i kraft. Det innebär att principen
den inte bör tillämpas retroaktivt. Om en uppenbar felbedömning
uppmärksammas eller prejudicerande beslut ändrar förutsättningarna för
den ekonomiska regleringen kan det dock vara rimligt att ta upp frågan
till förnyad prövning i samband med överläggningarna om det samhälls-
ekonomiska utrymmet för den kommunala sektorn.

Finansieringsprincipen måste tillämpas så att ett effektivt resursut-
nyttjande stimuleras. Det innebär att det många gånger kan vara rimligare
att beräkna effekterna utifrån en marginalkostnad i stället för en
genomsnittskostnad.

När finansieringsprincipen tillämpas skall det generella statsbidraget
ökas eller minskas på samma sätt som när bidraget anpassas till de
samhällsekonomiska förutsättningarna. Fördelning av ökade/minskade
statsbidrag per kommun respektive landsting sker därigenom enligt de
fördelningskriterier som kommer till uttryck i det nya regelsystemet.

I de fäll regel- eller verksamhetsförändringarna berör verksamheter
som är att betrakta som t.ex. tjänsteköp (exempelvis läkarutbildning) kan
det vara mer naturligt att reglera det specialdestinerade bidrag som finns
kvar för detta specifika ändamål.

4.5 Den kommunala ekonomin åren 1993-1997

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Jag har tidigare idag redogjort för min bedömning
av den offentliga sektorns finansiella utveckling under förutsättning
att inga åtgärder vidtas. Det framgick därvid att den offentliga
sektorns inkomster kommer att utvecklas betydligt svagare än den
utgiftsökning som följer med automatik. Trots en förhållandevis god
tillväxt under åren 1993-1997 beräknas den konsoliderade offentliga
sektorn uppvisa ett finansiellt underskott på 92 miljarder kr.
budgetåret 1996/97. Detta underskott belastar i första hand den
statliga sektorn.

Min slutsats av dessa beräkningar är att det kommer att krävas en
mycket stram prövning av både statens och den kommunala sektorns
utgifter. Enligt min bedömning måste en prövning inkludera statens
nettobidrag till kommunsektorn.

Kommitténs bedömning: Kommittén baserade sina slutsatser på den
prognos som gjordes i samband med regeringens proposition om
inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38) som lades
fram i oktober 1991. Enligt den bedömning som görs i den reviderade
nationalbudgeten kommer den makroekonomiska utvecklingen att i flera
avseenden bli sämre än vad som förutsågs i oktober.

Skälen för min bedömning: Jag baserar min bedömning på finans-
departementets långsiktiga konsekvenskalkyl (LK) för perioden 1992-
97 och på 1992 års långtidsutredning. LK:n visar de finansiella konse-
kvenserna för den offentliga sektorn av existerande regelsystem och
redan fattade beslut, inklusive de som läggs i denna proposition, givet en
prognos över den samhällsekonomiska utvecklingen. Arets LK bygger
på antagandet om en gradvis återhämtning av den inhemska konjunkturen
från och med år 1993. Bedömningen överensstämmer med den som görs
i den reviderade nationalbudgeten för perioden 1992-93.

Tabell 4.3 Den offentliga sektorns finansiella sparande 1992/93 - 1996/97
miljarder kr, löpande priser

	1992/93	1993/94	1994/95	1995/96	1996/97
Staten	-134,4	-139,2	-122,3	-118,2	-110,5
AP-fonden	36,5	32,9	30,7	29,6	29,5
Kommunala sektorn¹	13,7	0	-12	-12,6	-11,2
Offentliga sektorn	-84,2	-106,3	-103,6	-101,2	-92,2
Andel av BNP	-5,7%	-7,0%	-6,4%	-5,9%	-5,1%

¹ Avser kommuner, landsting, kyrkokommuner och kommunalförbund. Kyrko-
kommuner och kommunalförbund beräknas uppvisa ett positivt finansiellt sparande
på 1-2 miljarder per år under perioden.

Källa: Finansdepartementet.

Trots förhållandevis goda samhällsekonomiska förutsättningarna fr.o.m.
år 1993 uppstår betydande underskott i den offentliga sektorn under hela
LK-perioden. Budgetåret 1996/97 uppgår underskottet i den samlade

offentliga sektom till 92 miljarder kr. Tabell 4.3 visar det finansiella Prop. 1991/92:150
sparandets utvecklingen i den offentliga sektorns olika delar under
perioden.

För den kommunala sektorns del baseras kalkylen på antagandet om
oförändrad konsumtionsvolym under LK-perioden, utom vad gäller år
1993 då en minskning på 0,8% förutses. Även den kommunala sektoms
transfereringar till hushåll och företag antas förbli realt oförändrade
under perioden, utom vad gäller bostadsbidrag och KBT. I beräk-
ningarna har antagits att ansvaret för dessa bidrag kommer att överföras
från kommunerna till staten fr.o.m. år 1993. Överföringen har dock inte
antagits påverka kommunernas finansiella sparande.

Antagandet om oförändrad konsumtionsvolym skiljer sig från de s.k.
baskalkyler som kommunförbunden gjort till årets långtidsutredning.
Enligt långtidsutredningen bedömer förbunden att det behövs en
genomsnittlig ökning av konsumtionsvolymen med nästan 2% per år
under 1992-97 för att möta den ökning i efterfrågan på kommunal
verksamhet som följer när gjorda åtaganden infrias och befolkningens
storlek och ålderssammansättning förändras. Det bör dock betonas att
baskalkylema inte beaktar möjligheten att möta en ökande efterfrågan på
kommunal service med effektivisering av verksamheten, utom vad gäller
den kommunala skolan där kommunförbundet räknat med en viss
produktivitetsökning.

Antagandet om oförändrad konsumtionsvolym kan alltså sägas innebära
ett krav på effektivisering i den kommunala sektom motsvarande knappt
2 % av konsumtionen per år i förhållande till förbundens baskalkyler. Det
bedöms att en ökning av den kommunala konsumtionsvolymen på drygt
0,5% kan motiveras med rent demografiska förändringar. Resterande del
av den volymökning som förbunden förutser förklaras i huvudsak av
höjda ambitionsnivåer och medicinsk-teknisk utveckling.

I LK-beräkningama har hänsyn tagits till effekterna av det nya stats-
bidragssystem som föreslås införas fr.o.m 1 januari 1993. Det statliga
utjämningbidraget till kommunerna har beräkningsmässigt antagits ligga
på nominellt oförändrad nivå under hela LK-perioden. Detsamma gäller
skatteutjämningsbidraget till landstingen. Dessa belopp innefattar en
indragning från den kommunala sektom till staten på 7,5 miljarder
fr.o.m. 1993.

I beräkningarna av den kommunala sektorns skatteinkomster har
antagits att den genomsnittliga kommunala skattesatsen ligger oförändrad
på 31,04 procent under hela LK-perioden. Hänsyn har tagits till
effekterna av det nya system för utbetalning av kommunernas och
landstingens skatteinkomster som enligt min bedömning bör införas
fr.o.m. 1 januari 1993.

Efter att ha uppvisat ett underskott på mellan 5-8 miljarder kronor per
år mellan år 1985 och år 1990 förbättrades den kommunala sektorns
finansiella sparande kraftigt under år 1991. Med ovanstående antaganden
förstärks denna positiva effekt under år 1992 då ett finansiellt överskott
på drygt 16 miljarder uppstår. De positiva resultaten är emellertid
tillfälliga och förklaras till största delen av den nedväxling av pris- och

löneökningstakten som ägde rum under år 1991 i kombination med det Prop. 1991/92:150
nuvarande systemet for utbetalning av den kommunala sektorns skatte-
inkomster. Den underliggande finansiella utvecklingen är bekymmersam.

Under år 1993 försämras det finansiella sparandet något, men är fort-
farande positivt. Under resten av kalkylperioden uppvisar kommunsektorn
ett negativt finansiellt sparande kring 10 miljarder kronor per år.
Eftersom kyrkokommunerna uppvisar ett positivt sparande i storleks-
ordningen 2 miljarder per år under samma period är alltså siffrorna för
kommuner och landsting i motsvarande grad sämre. Det är framförallt år
1994 som det sker en kraftig försämring. Till stor del förklaras försäm-
ringen av skatteinkomsternas utveckling. I tabell 4.4 redovisas den kom-
munala sektorns finansiella sparande 1991-97 enligt LK:n.

Tabell 4.4 Den kommunala sektorns finansiella sparande 1991-1997

Miljarder kronor, löpande priser

År	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997
Finansiellt sparande	-1,8	16	11,3	-11,2	-12,9	-12,3	-10,2

Källa: Finansdepartementet

Summan av kommunalskatter och statsbidrag till kommunsektorn räknat
som andel av BNP sjunker från en topp på 23,6% 1992 till 20% år 1997.
Detta innebär att den ökning som noterades under 90-talets första år nu
bryts. Nedgången är i huvudsak en åteigång till de förhållanden som
rådde under slutet av 80-talet. Den förklaras till mer än hälften av de
effekter som den nuvarande eftersläpningen i utbetalningen av kommunal-
skatten far när löne- och prisökningstakten minskar. År 1991 och 1992
ökar skatteinkomsterna mycket kraftigt jämfört med föregående år till
följd av eftersläpningen i utbetalningen av kommunalskatten. Mellan åren
1993 och 1994 minskar däremot skatteinkomsterna nominellt.

Minskningen av statsbidragen svarar för resterande del av minskningen
i kvoten mellan kommunalskatter plus statsbidrag och BNP. Trans-
fereringarna från staten och socialförsäkringssektorn minskar realt med
nästan 30% under LK-perioden. Detta innebär en fortsättning av den
minskning av statsbidragens andel i den kommunala sektorns inkomster
som inleddes under 1980-talet. År 1997 utgör transfereringarna från
staten och socialförsäkringssektorn 14% av den kommunala sektorns
totala inkomster jämfört med 18% 1992 och 30% i böijan av 80-talet.

Tabell 4.5 Den kommunala sektorns inkomster och utgifter 1991-1997

Procent av BNP

År	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997
Kommunalskatt	16,2	18,7	18,0	16,7	16,8	16,9	16,9
Kom.skatt -1- statsbidrag	21,9	23,6	22,6	20,7	20,4	20,2	20,1
Utgifter	25,4	26,4	25,7	25,3	24,9	24,6	24,2
Utgifter - Övr. ink.	22,0	22,5	21,8	21,4	21,1	20,9	20,7

Källa: Finansdepartementet

Kalkylerna visar också att de kommunala utgifternas andel av BNP Prop. 1991/92:150
sjunker från en topp på 26,4% år 1992 till 24,2% år 1997. Samtidigt
minskar den kommunala konsumtionens andel av BNP från 19,6% år
1992 till 18,3% år 1997.

Trots en konjunkturvändning år 1993 kvarstår ett betydande finansiellt
sparandeunderskott i den offentliga sektorn under hela LK-perioden.

Resultaten från LK:n tyder på att de totala offentliga utgifterna måste
utsättas för en mycket stram prövning under perioden. Denna prövning
måste innefatta statens nettobidrag till den kommunala sektom, vilket inte
kan förväntas öka under perioden. En anpassning av statsbidragen till den
kommunala sektom innebär emellertid endast en förskjutning av
underskottet mellan staten och kommunsektorn, om inte de kommunala
utgifterna samtidigt begränsas. För att eliminera de underskott som
uppstår i LK-beräkningama krävs en minskning av de kommunala
utgifterna. Det kommer att ställas stora krav på förändring av verksam-
heten i kommuner och landsting så att de utgifter som finansieras med
skatter och statsbidrag minskas. Förändringskraven kan delas upp i tre
delar:

För det första krävs åtgärder för att komma tillrätta med de under-
liggande underskotten i kommunsektorn. Dessa underskott beräknas enligt
LK:n uppgå till i storleksordningen 10 miljarder kr per år 1994-97. Detta
motsvarar ca 2,5 % av de beräknade totala utgifterna 1993 eller ca 3 %
av de utgifter som finansieras med skatt eller statsbidrag. Enligt Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet är dessa underliggande
underskott väsentligt större.

För det andra krävs åtgärder för att möta den ökning i efterfrågan på
kommunal service som följer av att befolkningens storlek och ålders-
sammansättning förändras under perioden. Befolkningsförändringar
bedöms kräva en ökning av den kommunala konsumtionsvolymen på i
genomsnitt ca 0,5 % per år. Det motsvarar utgifter på drygt 1,5
miljarder kr per år.

För det tredje krävs åtgärder för att ta tillvara den medicinsk-tekniska
utvecklingen och för att fullfölja de åtaganden om verksamhetsökningar
som har gjorts. Enligt förbundens bedömning kräver den medicinsk-
tekniska utvecklingen och fullföljandet av gjorda åtaganden en årlig
ökning av konsumtionsvolymen på knappt 1,5 %, utöver vad som krävs
för befolkningsförändringar.

I den mån kommuner och landsting vill genomföra nya reformer krävs
ytterligare minskningar i utgifterna för den nuvarande verksamheten för
att finansiera dessa reformer.

En känslighetsanalys visar bl.a. att 1 procents minskning av den
kommunala sektorns skattefinansierade utgifter betyder ca 3,2 miljarder
kronor med utgångspunkt i 1991 års siffror. Det motsvarar för kom-
munerna exempelvis

— En minskning av konsumtionsutgifterna med 1,2 %

— En minskning av lönekostnaderna med 1,5 %

— En minskning av transfereringarna till hushållen med 10 %

En minskning av investeringarna med
En ökning av avgiftsinkomsterna med

15 % Prop. 1991/92:150

15 %

4.6 Riktlinjer för de närmaste åren

Mitt förslag: Statsbidragen till kommuner och landsting minskas
med sammanlagt 7,5 miljarder kronor fr.o.m. år 1993.

Kommittén: Kommittén har inte preciserat det samhällsekonomiska
utrymmet för kommunerna år 1993 och därmed inte heller angivit hur
stora bidragen till kommuner och landsting bör vara år 1993.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser anser att det är olyckligt att
kommunalekonomiska kommitténs förslag kopplas ihop med förslag till
besparingar i kommunsektorn. De påpekar att de positiva effekterna av
ett nytt statsbidragssystem kommer att förtas när en indragning av pengar
samtidigt sker från kommunsektorn.

Skälen till mitt förslag: Av min tidigare redovisning framgår att den
svenska ekonomin nu genomgår en omställningsperiod vilken är
nödvändig för att skapa förutsättningar för en långsiktigt uthållig tillväxt.

Den reviderade nationalbudgeten visar för bugdetår 1992/93 ett
underskott i den konsoliderade offentliga sektorn på ca 84 miljarder
kronor medan den kommunala sektorn år 1993 visar ett överskott på ca
14 miljarder kronor.

Den kommunala sektorn har, sett som en enhet, således goda ekono-
miska förhållanden under innevarande år och år 1993. Förhållandena kan
dock variera kraftigt mellan enskilda kommuner och landsting. År 1994
försämras emellertid situationen kraftigt. Med de beräkningsförut-
sättningar som ligger till grund för bl.a. den långsiktiga konsekvens-
kalkylen försämras det finansiella sparandet med över 20 miljarder kr.
mellan åren 1993 och 1994. Hela försämringen kan i princip förklaras
med att slutavräkningen för kommunalskattemedel då halveras. Dagens
system för att betala ut kommunalskatt innebär stora olägenheter i en
ekonomi som går över från hög årlig löne- och prisutveckling till en låg
inflation. Jag ser därför en omläggning av systemet för att betala ut
kommunalskattemedel som en viktig förutsättning för att ge kommuner
och landsting goda planeringsförutsättningar.

Jag har prövat de krav som har framförts från respektive förbund vad
gäller bl.a. justering av avräkningsskatten, regleringen av skolstats-
bidragen, den s.k. Adel- reformen inom äldreområdet och kompensa-
tionen för förändringarna inom sjukförsäkringen. Avräkningsskattens nivå
har minskats på grund av tidigare beslut om ändrade regler för bl.a.
beskattning av pensionärer. Denna inkomstminskning för staten behöver
kommuner och landsting inte finansiera genom minskade stats-bidrag.
Det finns inget samhällsekonomiskt utrymme för att i någon del tillmötes-
gå kraven på ytterligare resurser till den kommunala sektorn.

Statsbidragen bör av samhällsekonomiska skäl till och med minskas
med sammanlagt 7,5 miljarder kronor år 1993, jämfört med vad dagens

regelsystem skulle ge för utfall. Indragningen bör fördelas med 70 % på Prop. 1991/92:150
kommunerna och 30 % på landstingen (inklusive de landstingsfria
kommunerna). Detta har beaktats i de statsbidrag som jag uppfört under
finansdepartementets huvudtitel (bilaga 11:4).

Med hänsyn till det samhällsekonomiska läget anser jag att det inte
finns utrymme för att utlova någon uppräkning av statsbidragen fr.o.m.
år 1994. Jag avser att i höst återkomma med en bedömning på bl.a.
denna punkt, i samband med att jag redovisar mitt förslag till inriktning
av den ekonomiska politiken på medellång sikt. Kommuner och landsting
kan dock utgå från att det nya statsbidraget kommer att utvecklas mycket
restriktivt under åren 1993-1995.

Som en ytterligare åtgärd kommer jag senare (bilaga 11:4) att föreslå
att skattestoppet förlängs till att omfatta även år 1993. Det bör leda till
att kommuner och landsting anstränger sig ytterligare för att åstadkomma
den nödvändiga omställningen inom den offentliga sektorn.

Min sammanfattande bedömning är att det för år 1993 finns ett
finansiellt utrymme för kommunerna att bibehålla en oförändrad real nivå
på de totala utgifterna jämfört med år 1992. För landstingen finns det till
och med utrymme för en viss ökning av utgifterna. Med hänsyn till de
väntade finansiella underskotten från år 1994 bör emellertid kommun-
sektorn redan år 1993 utnyttja alla tillfällen till effektiviseringar i syfte
att kunna erbjuda en oförändrad eller bättre verksamhet till en lägre
kostnad. De nya statsbidragsreglema, avregleringen, omfåttande
utnyttjande av anbudskonkurrens m.m. erbjuder möjligheter till ökad
produktivitet. Med hänsyn till svårigheten att genomföra strukturella
förändringar som resulterar i omedelbara utgiftsminskningar kan också
övergångsvis vissa tillgångar säljas för att finansiera investeringar. Jag
räknar med att det på några års sikt blir både nödvändigt och möjligt
med betydande produktivitetsförbättringar för att minska de skatte-
finansierade utgifterna. I några fall finns möjligheter för kommuner och
landsting att i stället för att avveckla verksamheter delvis ersätta skatte-
finansieringen med avgiftsfinansiering.

I det perspektivet ser jag sparkravet på den kommunala sektorn som
helhet som rimligt. Min bedömning grundas på de tidigare redovisade
behoven av att öka verksamhetsvolymen med hänsyn till befolknings-
förändringar. Om kommuner och landsting har för avsikt att öka
ambitionsnivån på vissa områden jämfört med i dag krävs ompriori-
teringar och/eller ytterligare produktivitetsökningar.

5 Kommunernas och landstingens skatteinkomster ^ProP- 1991/92:150

5.1 Beräkning av kommunalskatt i dag

Kommunernas och landstingens skatteinkomster är beroende av två
faktorer, dels den kommunala skattesatsen, dels det kommunala
skatteunderlaget. Utgångspunkten är att det är kommunen och landstinget
som själv bestämmer skattesatsen. För åren 1991 och 1992 har emellertid
kommunerna inte haft möjlighet att höja skattesatsen på grund av lagen
(1990:608) om tillfällig begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt.

Det är statsmakterna som avgör vilken typ av inkomster som skall ingå

i det kommunala skatteunderlaget. Fr.o.m. inkomst- och beskattningsåret
1991 (dvs. kommunernas och landstingens budgetår 1993) beräknas
kommunalskatt enbart på inkomst av tjänst och näringsverksamhet.
Dessförinnan låg också inkomst av kapital och fastigheter och, ännu
tidigare, inkomster från juridiska personer till grund för den kommunala
beskattningen.

Statsmakternas ändringar i skattereglerna och i regler avseende bl.a.
pensionssystemet och sjukförsäkringen påverkar kommunernas skatte-
inkomster lika väl som förändringar i arbetskraften eller i den kommu-
nala skattesatsen.

Kommunernas och landstingens skatteinkomster baserar sig i dag
huvudsakligen på de inkomster som invånarna i kommunen har intjänat
och beskattats för två år tidigare. När den slutliga taxeringen är klar görs
en slutavräkning. Med dagens regelsystem som grund beräknas alltså
skatteinkomsterna för år 1993 så här:

I. Förskott för år 1993:

Antal skattekronor¹ år 1991 (enligt 1992 års taxering uppräknat med
hänsyn till befolkningsökning) x fastställd skattesats för år 1993.

II. Slutavräkning för år 1991:

a. Slutlig skatt för år 1991

Antal skattekronor år 1991 (enligt 1992 års taxering) x skatte-

satsen år 1991

b. Avräknat förskott år 1991

Antal skattekronor år 1989 (enligt 1990 års taxering uppräknat
med hänsyn till befolkningsökning) x skattesatsen för år 1991

Punkt I och II utgör tillsammans kommunens fordran på staten vid
ingången av år 1993.

Systemet för statens utbetalning av kommunalskattemedel bör ändras
så att den tvååriga eftersläpningen upphör utan att nuvarande uppbörds-
system ändras. För de kyrkliga kommunerna bör dock nuvarande
utbetalningssystem för kommunalskattemedel behållas.

¹ Med skattekronor avses summan av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten för samtliga skattskyldiga inom kommunen, landstinget eller riket dividerat
med 100.

5.2 Ett nytt system för utbetalning av kommunalskattemedel Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Kommunernas och landstingens skatteinkomster
bör beräknas i samma års löne- och prisnivå som utgifterna. Det
innebär att dagens system för att betala ut kommunalskatt bör
ändras.

Statens utbetalning av kommunalskattemedel bör grundas på det
senast kända skatteunderlaget i kommunen respektive landstinget.
Skatteunderlaget uppräknas sedan med en faktor som motsvarar den
beräknade ökningen av skatteunderlaget i riket de två efterföljande
åren. Den prognostiserade utvecklingen följs upp och när taxerings-
utfallet är känt görs en slutreglering.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med vad jag anget,
men kommittén har föreslagit att utbetalningen grundas på de beskatt-
ningsbara inkomsterna ett år före budgetåret, uppräknat med en faktor
som motsvarar skatteunderlagets ökning i riket under själva budgetåret.

Remissinstanserna: Remissinstanserna anser att det är angeläget att
ändra utbetalningssystemet för kommunalskatt. Flera remissinstanser har
haft synpunkter på hur ett nytt system bör utformas.

Skälen för min bedömning: Dagens system för att betala ut kommu-
nalskattemedel har betydande brister som gör sig gällande både för den
kommunala sektorn och för staten, vilket illustreras särskilt tydligt åren
1992 och 1993. Kommunernas skatteinkomster ökar mycket kraftigt dessa
år till följd av de höga löneavtal som träffades år 1990 och av skatte-
reformen som genomfördes under åren 1990 och 1991. De stora
utbetalningarna belastar statsbudgeten samtidigt som inkomster i form av
preliminärskatteinbetalningama ökar i långsammare takt än tidigare till
följd av att löne- och prisökningstakten har dämpats och att konjunktur-
läget har försämrats. Även skatteinkomsterna från fysiska personers
statliga inkomstskatt minskar till följd av skattereformen.

Dagens system försvårar kommunernas och landstingens ekonomiska
planering. Det beror på att skatteinkomsternas utveckling i hög grad
bestäms av den allmänna löne- och prisutvecklingen två år tidigare.
Utgifterna påverkas däremot omedelbart av aktuella förändringar av löner
och priser. Eftersom utgifter och inkomster inte ligger i fes så blir kom-
munernas beslutsunderlag missvisande. År när utgifterna ökar väsentligt
snabbare än inkomsterna kan kommunerna tvingas till långsiktigt mindre
ändamålsenliga åtgärder, t.ex. en mer omfettande utförsäljning av
tillgångar eller kraftigare upplåning. År när kommunernas inkomster
ökar snabbare än utgifterna kan den tillfälliga inkomstförstärkningen leda
till att kommunerna tar på sig ytterligare åtaganden som kan vara svåra
att finansiera på sikt.

Från kommunalt håll hävdas också att ett stort problem med dagens
system för utbetalning av kommunalskattemedel är att kommunernas och
landstingens resultat inte blir rättvisande. Skatteinkomsterna beräknas

3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

nämligen inte i samma års prisnivå som utgifterna. Jag har erfarit att Prop. 1991/92:150
flera kommuner och landsting periodiserar eller överväger att periodisera
sina skatteinkomster i syfte att åstadkomma en förbättring därvidlag. I
formell mening har kommunerna inte något stöd för att fordringsföra det
slutavräkningsbelopp som i dagens system betalas ut när taxeringen för
det aktuella inkomståret är avslutat. Staten skuldför inte heller beloppet.

En konsekvens av dagens system blir emellertid att kommunala
nyckeltal såsom t.ex. "resultat efter skatteintäkter och finansnetto" och
"soliditet" får ofullständiga värden. Det gäller framför allt när löne- och
prisutvecklingen varierar mycket mellan olika år eller när t.ex. beskatt-
ningsreglerna ändras.

Slutavräkningsförfärandet förstärker problemen. De slutliga regleringen
av kommunalskatten sker med två års eftersläpning och att skillnaden
mellan vad som har betalats ut och vad som borde ha betalats ut regleras
efter två år. Stora skillnader kan därför uppstå mellan skatteinkomsternas
utveckling och skatteunderlagets utveckling. Förändringar i skatte-
underlaget slår inte bara igenom med två års eftersläpning, utan också
med dubbel effekt två år efter genomförd reform. Detta leder till att
regeländringar påverkar kommunerna, landstingen och staten på ett
svåröverskådligt sätt. En förändring av beskattningen av löntagare och
näringsidkare påverkar statens skatteutbetalningar och kommunsektorns
skatteinkomster med en långsiktigt riktig effekt först efter fem år, vilket
bl.a. illustreras i promemorian (Ds 1991:59). Utbetalning av kommunal-
skattemedel - alternativa system.

Min slutsats är att utbetalningssystemet för kommunalskatt måste
ändras. Det är emellertid inte möjligt att redan i dag ange hur det nya
systemet bör se ut i detalj. Jag kommer däremot att i höst lägga fram
erforderliga förslag till författningsändringar, så att ett nytt system skall
kunna tillämpas från den 1 januari 1993. Jag skall dock redan nu ange
hur ett förändrat system bör se ut.

Krav på det nya utbetalningssystemet

Det nya systemet för utbetalning av kommunalskattemedel bör utformas
så att kommunens respektive landstingets skatteinkomster för ett visst
kalenderår betalas ut på grundval av skatteunderlaget i kommunen två år
tidigare, uppräknat med en faktor som motsvarar skatteunderlagets
beräknade ökning i riket de två efterföljande åren.

Det innebär att statsbudgetens inkomsttitel fysiska personers inkomst-
skatt, netto inte bör påverkas av uppbörd och utbetalning av kommunal-
skattemedel. En svårighet är att finna en uppräkningsfäktor som ger ett
utfall som så nära som möjligt stämmer överens med det fektiska utfall,
som blir känt först två år senare.

Jag har övervägt olika metoder ett åstadkomma ett system som
uppfyller följande krav:

* De skatteinkomster som skall utbetalas till kommuner och landsting
för ett visst budgetåret grundas på ett skatteunderlag som så nära som
möjligt överensstämmer med de inkomster, som skall beskattas i
kommunen respektive landstinget det aktuella året.

* Kommuner och landsting skall ha goda planeringsförutsättningar för
att i förväg kunna bedöma hur stora skatteinkomsterna kommer att
bli det aktuella budgetåret.

* Statsmakterna skall ha goda planeringsförutsättningar och möjlighet
att ange de ekonomiska ramar inom vilka kommuner och landsting
skall handha sina uppgifter.

* Skatteunderlaget i den enskilda kommunen och medelskattekraften,
dvs. den genomsnittligt beskattningsbara inkomsten per invånare i
riket, skall påverka kommunens bidrag från det utjämningssystem för
kommunerna som jag senare i dag kommer att föreslå.

För att sist nämnda krav skall kunna uppfyllas måste kommunalskatten
beräknas på det skatteunderlag som är känt vid ingången av kommunens
budgetår (år 0), dvs. beskattningsåret två år före budgetåret (år -2).
Denna bas bör räknas upp med en faktor utifrån en prognos över
skatteunderlagets utveckling de efterföljande två åren och ligga till grund
för statens utbetalning av kommunal skattemedel år 0.

5.2.1 Den nya metoden att beräkna kommunalskatten

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Beräkningarna för utbetalning av skatt till
kommuner och landstingens görs i december året före (år -1)
kommunens budgetår (år 0).

Utbetalningarna skall grundas på skatteunderlaget i kommunen två
år tidigare (år -2) uppräknat med en faktor som motsvarar den
förväntade ökningen av skatteunderlaget i riket fram till och med år
0. De två prognosåren blir alltså år -1 och år 0.

De i statsbudgeten beräknade beskattningsbara förvärvsinkom-
sterna för fysiska personer bör ligga till grund för prognosen och
därmed utbetalningen under kommunens budgetår (år 0). Mellan-
skillnaden mellan utfall och utbetalning bör regleras så att kommun-
alskattemedel inte tillgodoräknas statsbudgeten.

Kommitténs förslag: Innebär att beräkningen av kommunalskatt för
det aktuella budgetåret (år 0) grundas på skatteunderlaget två år tidigare
uppräknat med en faktor som så nära som möjligt ansluter till det
kommunala skatteunderlagets utveckling fram till och med budgetåret (år
0). Kommittén avsåg emellertid att den slutliga utbetalningen av kom-
munalskatt skulle grundas på kommunens skatteunderlag året före
budgetåret (år -1) uppräknat med en faktor som motsvarar den beräknade
ökningen av skatteunderlaget i riket under budgetåret (år 0).

Kommittén har anfört att flera uppräkningsfäktorer kan övervägas men
förordat nettoprisindex, eventuellt uppräknat med en volymkomponent.

Remissinstanserna: De flesta har inte haft något att erinra emot
kommitténs förslag. Några av remissinstanserna bl.a. konjunkturinstitutet
och Svenska kommunförbundet anser det vara nödvändigt att ett
avräkningsförfarande på kommunnivå behålls.

Av de remissinstanser som har kommenterat uppräkningsfäktom anser Prop. 1991/92:150
de flesta att nettoprisindex inte på ett bra sätt återspeglar skatteunder-
lagets utveckling. De alternativ som har framförts är lönesumman och
preliminärskatten. Några remissinstanser anser att preliminärskatten borde
kunna gå direkt till kommunen.

Skälen för min bedömning: Genom att fastställa det uppräknade
skatteunderlaget för riket och per kommun i december året före
budgetåret får kommunerna goda förutsättningar att beräkna sina
skatteinkomster för det aktuella året (år 0). Det är också på denna grund
som det nya statsbidraget skall beräknas.

Riksrevisionsverket publicerar två gånger per år en beräkning av
statsbudgetens inkomster. Denna prognos omfattar också de beskattnings-
bara förvärvsinkomster som beräknas ligga till grund för kommande
utbetalningar av kommunalskatt. Det vore därför lämpligt att låta
riksrevisionsverkets prognos ligga till grund för den preliminära utbetal-
ningen av kommunalskatt. De korrigeringar som eventuellt kan bli
nödvändiga till följd ändrade skatteregler etc. och som inte beaktats av
RRV, redovisas normalt i budgetpropositionen. Korrigeringar bör
diskuteras i de årliga överläggningarna mellan företrädare för regeringen
och kommuner respektive landsting.

Skatteunderlagets uppräkningsfäktor utgör därmed en sammanvägning
av flera olika komponenter. Kommittén föreslår att nettoprisindex
används som uppräkningsfäktor. Nackdelen med att använda enbart t.ex.
nettoprisindex eller lönesumman som uppräkningsfäktor är att dessa inte
innehåller alla komponenter som påverkar kommunernas skatteunderlag.
Jag tänker t.ex. på utvecklingen av pensioner eller eventuella ändringar
inom skattelagstiftningen.

Det finns därför inte heller skäl att överväga om utvecklingen av
preliminärskatteinbetalningama hade utgjort ett bättre underlag för att
räkna upp skatteunderlaget. Att tillföra kommunerna preliminärskatt
direkt, så som vissa remissinstanser har förordat, går inte att förena med
det uppbördsystem vi har idag.

Några remissinstanser har framfört sin oro över att kommunerna inte
kommer att få de skatteinkomster som de anser sig ha rätt till, om
systemet med slutreglering slopas. Det är min ambition att åstadkomma
ett system som innebär att kommunerna och landstingen får inkomster
som baseras på det faktiska taxeringsutfället. Utgångspunkten bör vara
att inga kommunalskattemedel vid budgeteringstill fallet skall tillgodo-
räknas statsbudgeten. Uppräkningsfäktom bör därför motsvara mellan-
skillnaden mellan skatteunderlaget enligt det senaste taxeringsutfället och
det i statsbudgeten beräknade skatteunderlaget för det aktuella kalender-
året.

I figuren illustreras dagens system och ett nytt system för utbetalning
av kommunalskattemedel. I exemplet antas skatteunderlaget uppgå till
634 miljarder kronor avseende år 1989 och 767 miljarder kronor år
1991. Uppräkningsfäktom mellan åren 1989 och 1991 är 1,04 (1,03 x -
1,01) och skattesatsen 30 procent.

Prop. 1991/92:150

5.2.2 Processen

Min bedömning: Vid utgången av kommunens budgetår (år 0) görs
en första avstämning av prognosen. När taxeringen är klar (i
december år +1) görs en andra avstämning.

Om det beräknade skatteunderlaget för det första prognosåret (år -
1) understiger det faktiska taxeringsutfället bör kommunerna och
landstingen erhålla kompensation motsvarande mellanskillnaden
mellan prognos och utfall för detta prognosår. Hänsyn skall då också
tas till den reviderade prognosen för det andra prognosåret (år 0).
Vid det andra avstämmningstillfället sker en slutlig reglering. Om
prognosen däremot har överskattat skatteunderlagets utveckling
betalar kommuner och landsting tillbaka mellanskillnaden. Mellan-
skillnaden regleras genom en 13:e och 14:e utbetalning/återbetal-
ning.

Kommitténs bedömning: Det går inte att ändra utbetalningsförfarandet
så att kommunerna under innevarande år får exakt de skatteinkomster
som kommuninvånarnas beskattningsbara inkomster berättigar kommunen
till.

Skälen för min bedömning: Möjligheterna att göra en skatteunder-
lagsprognos som är hållbar över en så lång period som två till tre år är
mycket begränsade. Förändringar i arbetskraften, nya löneavtal och

beskattningsregler kan leda till stora avvikelser mellan prognos och utfall. Prop. 1991/92:150
Det är därför nödvändigt att den prognos som ligger till grund för
utbetalningen följs upp kontinuerligt och att en slutavräkning kommer till
stånd när utfället är känt.

Avstämning 1 (i december år 0)

Det kommunala skatteunderlagets utveckling bör följas upp kontinuerligt,
såväl under det aktuella budgetåret som i efterhand när utfallet blir känt.
Senast vid slutet av kommunernas budgetår (år 0) skall en avstämning
göras mellan den tidigare prognosen och det beräknade utfallet. Det i
december kända taxeringsutfället för det första prognosåret (år-1) bör
ligga till grund för avstämningen.

Om taxeringsutfället för det första prognosåret (år -1) blir högre än den
prognos (för år -1) som har legat till grund för utbetalningen under
kommunens budgetår (år 0) bör kommunerna ha rätt att få kompensation
för mellanskillnaden redan under det aktuella budgetåret, förutsatt att inte
avvikelsen motverkas av en revidering av prognosen för det andra
prognosåret (år 0). Mellanskillnaden mellan den nya prognosen för det
totala skatteunderlaget budgetår (år 0) och det skatteunderlag som har
legat till grund för de fäktiskt, månadsvis utbetalade kommunal-
skattemedel under året (år 0) bör då ligga till grund för en komp-
letterande 13:e utbetalning till kommunerna. Utbetalningen bör om
möjligt göras i december månad eller senast i böijan på januari, så att
kommunerna kan beakta denna utbetalning i sitt bokslut för år 0.

Om taxeringsutfället för det första prognosåret blir lägre än beräknat
görs enbart en reglering om avvikelsen är så stor att taxeringsutfället
avseende år 0 också förväntas ge lägre skatteinkomster än vad som har
utbetalats.

Avstämning 2 (i december är +1)

I december året efter budgetåret görs en slutlig avstämning mellan det
faktiska taxeringsutfallet och den prognos som legat till grund för statens
utbetalning av kommunalskattemedel. Mellanskillnaden mellan prognosen
och utfallet bör tillgodoräknas kommunerna respektive landstingen genom
en 14: e utbetalning av kommunalskattemedel avseende år 0. Om de
kommunalskattemedel som har betalats ut i enlighet med prognosen visar
sig vara högre än det faktiska utfallet skall kommunerna betala tillbaka
mellanskillnaden.

Mellanskillnaden mellan prognos och utfall kan fördelas mellan
kommuner respektive landsting på olika sätt. Det alternativ som ligger
närmast till hands är att reglera mellanskillnaden på samma sätt som i
dag genom en slutreglering i förhållande till taxeringsutfallet för vaije
enskild kommun och vaije enskilt landsting. Ett annat alternativ kan vara
att reglera mellanskillnaden så att kommunernas och landstingens bidrag
från skatteutjämningssystemen beaktas.

Det nya statsbidragssystemet för kommunerna innebär att alla
kommuner garanteras en viss procent av den genomsnittliga beskattnings-
bara inkomsten per innevånare i riket (garantinivån uttrycks som ett
procenttal i förhållande till medelskattekraften). Det nya bidragets storlek
per kommun bestäms sedan av tre faktorer; garantinivån, kommunens
eget skatteunderlag och den beskattningsbara inkomsten per invånare i
riket. Garantinivån kan emellertid inte fastställas förrän det slutliga skat-
teunderlaget i riket är fastställt. Detta är ett annat viktigt skäl till att
också skatteunderlaget för att beräkna kommunalskatten måste fastställas
före budgetårets ingång. Jag kommer senare (avsnitt 6.3.2) att mer
ingående beskriva inkomstutjämningens syfte och hur det nya stats-
bidraget beräknas.

Utfallet av systemomläggningen

Sammanfattningsvis bör utbetalningen av kommunalskattemedel grundas
på det senast kända taxeringsutfallet, uppräknat med en faktor som skall
motsvara den i statsbudgeten beräknade ökningen av skatteunderlaget,
fram till och med det aktuella budgetåret. Samtidigt införs två avstäm-
ningstillfällen, en slutreglering och en budgeteringsprincip som innebär
att kommunalskattemedel beräkningsmässigt inte påverkar statsbudgeten.

Det nya systemet för utbetalning av kommunalskattemedel skulle
innebära små skillnader jämfört med dagens system, om de beskattnings-
bara inkomsterna ökade i samma jämna takt år efter år. Så är emellertid
inte fallet. Variationer med någon procentenhet uppåt och nedåt leder till
stora avvikelser när man jämför det nya systemet med dagens system. De
beräkningsförutsättningar som har legat till grund för den långsiktiga
konsekvenskalkylen visar att statens utbetalningar ökar med 8-15
miljarder kr. i löpande priser under åren 1993 och 1997.

Prop. 1991/92:150

Tabell. 5.1 Utveckling av kommunernas och landstingens skatteunderlag och Prop. 1991/92:150
skatteinkomster enligt preliminära beräkningar som legat till grund för den
långsiktiga konsekvenskalkylen i kompletteringspropositionen (prop. 1991/92:150)

Belopp i miljarder kr.

	1991	1992	1993	1994	1995	1996	1997
Skatteunderlag¹	765,0	787,4	802,7	843,8	892,9	953,1	1017,4
Ärlig förändring		2,9%	1,9%	5,1%	5,8%	6,7%	6,8%
Skatter dagens system
- förskott		214,5	231,8	238,6	243,2	255,7	270,6
- slutavräkning		44,1	40,1	20,9	8,1	13,6	23,7
Summa skatt		258,6	271,9	259,5	251,3	269,3	294,3
Skatter nytt system			239,9	252,2	266,9	284,9	304,1
Tillkommer vid fast slutavr.			40,1	20,9	-	-	-
Differens
exkl. slutavräkning			-32,0	-7,3	15,6	15,6	9,9
inkl, slutavräkning			8,1	13,6	15,6	15,6	9,9

¹ Beskattningsbar inkomst vid kommunal taxering, exklusive gemensamma distrikt.

Trots detta är jag beredd att föreslå denna systemomläggning. Min
bedömning är att såväl statsmakterna som kommuner och landsting får
väsentligt bättre planeringsförutsättningar när omläggningen är genom-
förd. De stora avvikelserna mellan det nya systemet och dagens system
är i första hand en effekt av att skatteunderlaget utvecklas olika snabbt
olika år. Vid en jämn utvecklingstakt på exempelvis 5 procent per år
skulle skillnaden mellan det nya systemet och dagens system bli
väsentligt lägre.

Om det nya utbetalningssystemet leder till att kommunerna med
automatik får större inkomster än vad det samhällsekonomiska utrymmet
tillåter finns det andra instrument för att senare reglera detta. Det kan
t.ex. ske genom att ändra storleken på statsbidraget eller genom att ändra
definitionen på det kommunala skatteunderlaget.

5.3 Ikraftträdande

Min bedömning: Det nya utbetalningssystemet för kommunalskatt
bör införas den 1 januari 1993. De slutavräkningar som avser
inkomståren 1991 och 1992, och som enligt dagens regelsystem skall
utbetalas åren 1993 och 1994, skall i första hand avräknas mot de
ökade kommunalskatteutbetalningar som följer av att utbetalnings-
systemet läggs om samt mot att avräkningsskatten helt slopas redan
år 1993. Från slutavräkningen skall också den periodiseringseffekt
som uppkommer till följd av omläggningen av statsbidragssystemet
räknas av.

Kommitténs förslag: Kommittén har inte lämnat något förslag på
denna punkt, men konstaterar att om ett nytt utbetalningssystem skall
införas år 1993 och om slutavräkningen avseende åren 1991 och 1992

dessutom skall betalas ut i enlighet med gällande bestämmelser, så upp- Prop. 1991/92:150
kommer en väsentlig belastning på statsbudgeten.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har tagit upp denna fråga
anser att om ett nytt utbetalningssystem skall införas år 1993 skall dock
först slutavräkningen avseende år 1991 och 1992 utbetalas enligt gällande
bestämmelser. Flera remissinstanser bl.a. statskontoret påpekar att
omläggningseffektema inte är tillräckligt belysta och att det därför saknas
underlag för bedömning av hur och när en omläggning bör ske.

Skälen för min bedömning: Det är inte rimligt att belastningen på
statsbudgeten ökar till följd av att systemet för utbetalning av kommunal-
skattemedel läggs om. I förhållandet mellan staten och den kommunala
sektorn bör omläggningen ge ett för båda parter budgetmässigt neutralt
utfall. Detta kan endast åstadkommas om slutavräkningen de aktuella åren
inte betalas ut till sitt fulla belopp. Jag vill i sammanhanget nämna att
kommunerna inte på gällande lagstiftning kan grunda någon rätt till visst
framtida avräkningsbelopp.

Storleken på slutavräkningen uppgår till ca 40 miljarder kr. med nu
gällande beräkningsförutsättningar som grund. Detta belopp bör minskas
motsvarande nivåhöjningen i det nya systemet. Slutavräkningen skall
också minskas med ett belopp som motsvarar effekten av att avräknings-
skatten helt slopas år 1993 och att en periodiseringseffekt uppkommer
till följd av omläggningen av statsbidragssystemet. Det belopp som då
återstår att betala ut motsvarar ca 40 % av den beräknade slutavräkningen
för år 1993. Med nu gällande beräkningsförutsättningar kommer ingen
slutavräkning att utbetalas för år 1994.

5.4 Neutralisering av förslag om slopat schablonavdrag

m.m.

Min bedömning: Förslagen att införa karensdagar och slopa
schablonavdragen leder sammantaget till att kommunernas skatte-
underlag ökar. Denna inkomstökning för kommuner och landsting
bör neutraliseras genom en minskning av kommunernas skatteunder-
lag alternativt en motsvarande minskning av statsbidragen.

Skälen till min bedömning: Jag har tidigare i dag föreslagit att
schablonavdraget i inkomstslaget tjänst slopas och ersätts med regler om
begränsad avdragsrätt. Denna förändring innebär att den kommunala
sektorns skatteunderlag ökar, vilket i sin tur leder till att kommuner,
landsting och kyrkliga kommuner får ökade skatteinkomster på samman-
lagt drygt 6 miljarder kr. per år.

Statsrådet Bo Könbeig kommer senare att föreslå att två karensdagar
införs i sjukförsäkringen. Denna förändring innebär att den kommunala
sektorns skatteinkomster minskar.

Nettoeffekten av dessa åtgärder bör regleras mellan staten och kom- Prop. 1991/92:150
munema. De metoder som står till buds är att minska statsbidragen eller
att reducera kommunernas och landstingens skatteunderlag.

Men om det nya statsbidraget till kommunerna minskas genom att den
generella nivån minskas, kommer fler kommuner att hamna utanför det
nya statsbidragssystemet, och därmed inte heller omfattas av statliga
åtgärder. För landstingens del måste skatteutjämningsavgiftema höjas för
att inte den s.k. Dagmarersättningen skall bli för låg år 1993.

Jag anser därför att det alternativ som ligger närmast till hands är att
reducera kommunernas skatteunderlag genom en (procentuell) ned-
räkning. För att åstadkomma ett budgetmässigt neutralt förhållande
mellan staten och den kommunala sektorn bör skatteunderlaget minskas
med ca 2 %. Jag avser att återkomma till riksdagen med förslag på denna
punkt i samband med höstens kommunalekonomiska proposition.

Jag kommer i det sammanhanget även att överväga om nedräknings-
fektom bör vara högre för de kommuner som inte omfattas av det nya
statsbidragssystemet. Skälet till detta är att även dessa kommuner bör
omfettas av de övergångsregler som begränsar effekterna av omlägg-
ningen till ett nytt statsbidragssystem. Dessa kommuner omfettas inte
heller av den indragning på 7,5 miljarder kr. som jag föreslår fr.o.m. år
1993.

6 Ett nytt statsbidragssystem för kommunerna ^ProP- 1991/92:150

Den kommunala verksamheten måste bättre anpassas till såväl med-
borgarnas behov och önskemål som till de samhällsekonomiska ramarna.
Det kommunala självstyret måste utvecklas. Starka skäl talar för att ett
generellt statsbidragssystem bättre befrämjar det lokala självbestäm-
mandet och anpassningen av den kommunala verksamheten än vad de
specialdestinerade bidragen gör.

6.1 Principiella utgångspunkter

Det kommunala ansvaret

Mitt förslag: Kommunerna ges ett ökat ansvar för sin verksamhet.
Detta sker genom att kommunerna ges större handlingsfrihet när det
gäller verksamhetens utformning samt prioriteringen mellan olika
verksamhetsområden. Den kommunala verksamheten kan därmed be-
drivas på ett effektivare sätt.

En stor del av de nuvarande specialdestinerade statsbidragen till
olika kommunala verksamheter avvecklas och ersätts av ett generellt
bidrag till kommuner.

Kommitténs förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks av en stor majoritet
av remissinstanserna. Det avstyrks dock av flera kommuner bl.a. i
Stockholms län. Några kommuner anser att ytterligare analyser och
utredningar krävs innan ett nytt statsbidragssystem kan införas. Dessa
analyser skulle främst gälla effekterna för olika delverksamheter av det
nya systemet.

Några kommuner anser att statsbidragen för utbildning, barnomsorg
respektive äldreomsorg i princip bör fördelas utifrån antalet skolpliktiga,
bam respektive äldre i kommunerna. Statsbidrag för sådan service där
behoven varierar mellan kommunerna bör även fortsättningsvis vara
prestationsrelaterade. SAF och Sveriges Industriförbund anser att
kommitténs förslag har stora tekniska brister. Organisationerna föreslår
att staten ger bidragen direkt till medborgarna i form av rättigheter till
i första hand utbildning och barnomsorg.

Skälen för mitt förslag: Syftena med statens nuvarande bidragsgivning
kan i huvudsak sägas vara att ge ett finansiellt stöd, att utjämna
skillnader i skattekraft och kostnader mellan kommuner respektive
landsting och att stimulera utbyggnad och tillhandahållande av viss
service.

Statsbidrag till kommuner och landsting utgår i två olika former. De
specialdestinerade bidragen ges för både drift- och investeringsändamål
och syftar till att finansiera service på bestämda områden. Skatte-
utjämningsbidragen utgör ett allmänt finansiellt stöd med syfte att jämna
ut skillnader i skattesats.

Systemet med specialdestinerade statsbidrag har antagits bidra till att
jämna ut servicenivåer mellan kommuner och att säkerställa en grund-
läggande trygghet och rättvisa för medborgarna. Detta har varit viktigt
under den tid som den kommunala verksamheten byggts ut. Systemet har
dock skapat en viss stelhet i den kommunala verksamheten. Detta kan
försvåra den omställning från expansion till konsolidering som är
nödvändig.

Under 1980-talet har flera studier av effekterna av specialdestinerade
statsbidrag genomförts. Studierna har omfattat både svenska och
internationella förhållanden. De slutsatser som kan dras av de olika
studierna sammanfaller ofta på viktiga punkter. Studierna har bl.a. visat
att specialdestinerade statsbidrag troligtvis inte främjar en effektiv
resursfördelning. Bidragen kan enligt studierna hindra kommuner och
landsting från att förutsättningslöst genomföra nödvändiga omprövningar
och omprioriteringar efter vad de egna behoven eller de lokala för-
hållandena kräver. Specialdestinerade statsbidrag har också visat sig
kunna förhindra samordning och flexibilitet på lokal nivå. Ad-
ministrationen av statsbidragen medför dessutom kostnader för både stat,
kommuner och landsting.

Statsbidragen kan emellertid också sägas utgöra en typ av garanti från
staten till medborgarna för en viss standard i olika verksamheter och är
därmed även ett uttryck för en samhällelig prioritering. Detta är kanske
särskilt tydligt för sådan verksamhet som är angelägen från allmän
samhällssynpunkt men där strikt kommunalekonomiska överväganden kan
innebära en direkt risk för samhällsekonomiskt felaktiga prioriteringar.
Det viktigaste exemplet är barnomsorgen, för vilken kommunerna idag
bär en stor kostnad men endast får en mindre del av intäkterna. Ur
statens synvinkel är barnomsorgen strategisk, både för dess betydelse för
barnens utveckling och för att den är en viktig förutsättning för föräldrar-
nas - hitintills inte minst mödrarnas - förvärvsarbete och inkomster. En
viktig utgångspunkt för ett generellt system är därför att kommunerna,
vid utformning och dimensionering av verksamheten, gör både resurs-
och effektivitetsmässiga överväganden och samtidigt lägger vikt vid just
den bredare samhällsnytta som bl.a. barnomsorgen leder till.

Erfarenhet från länder som gått över till ett generellt statsbidragssystem
tyder på att en sådan omläggning inte har inneburit några stora föränd-
ringar för verksamheten. Det kan bero på att styreffekterna av special-
destinerade bidrag har överskattats, och att den verksamhet som bidraget
en gång skulle stimulera efterhand har blivit en naturlig del av kommu-
nernas och landstingens verksamhet. Av betydelse är självfallet också
de kommunalt förtroendevaldas intresse och förmåga att tillgodose
medborgarnas krav och intressen.

Analysen av de framtida samhällsekonomiska förutsättningarna för den
kommunala verksamheten visar att de resurser som står till kommunernas
förfogande inte kommer att kunna växa i takt med efterfrågan på den
verksamhet som kommunerna svarar för. Stora krav kommer att ställas
på anpassning och omdaning av verksamheten. Det är därför av stor vikt
att kommuner och landsting får en ökad handlingsfrihet och därmed

Prop. 1991/92:150

större möjligheter att rationalisera och effektivisera sin verksamhet. Att
ersätta nuvarande specialdestinerade statsbidrag med ett generellt system
innebär ett förändrat synsätt när det gäller statsmakternas styrning av
kommunerna. Genom att ett antal specialdestinerade bidrag slopas
försvinner även de bestämmelser som varit knutna till bidragen. Också
kopplingen mellan prestationer och finansiellt stöd kommer att försvinna.
Detta innebär att kommunerna får ett ökat ansvar när det gäller att
prioritera mellan olika verksamheter samtidigt som statens ansvar för att
lägga fast det samhällsekonomiska utrymmet for kommunerna blir
tydligare.

Syftet med det nya statsbidragssystemet är därför att ge kommunerna
möjlighet att inom ramen för den kommunala självstyrelsen bestämma
om utformningen och prioriteringen av de verksamheter som man har
ansvaret för. Bidragssystemet skall således öka det lokala ansvaret för
verksamheten, vilket också kan bidra till ett ökat medboigerligt engage-
mang. Därigenom skapas bättre förutsättningar för en nödvändig
utveckling och förnyelse i kommunerna och för en effektivisering och
samordning mellan olika verksamheter.

De krav och önskemål som staten vill ställa på verksamheten bör i
första hand uttryckas i lagstiftning eller genom andra ställningstaganden
från statsmakternas sida, exempelvis i samband med uppföljning och
utvärdering av kommunernas och landstingens verksamhet. Jag kommer
senare att närmare redogöra för min syn på hur statens styrning av
verksamheten genom bidragsregler istället skall ersättas av en över-
gripande mål- och resultatorienterad styrning och uppföljning.

Likvärdiga ekonomiska förutsättningar

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Ett viktigt syfte med att införa ett nytt stats-
bidragssystem är att skapa mer likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar mellan kommunerna. Bidraget bör därför utgöra ett komple-
ment till kommunernas skatteinkomster och inte göras beroende av
vilken verksamhet kommunen bedriver. Skillnader i skattesats bör
på sikt spegla skillnader i service, avgifter och effektivitet.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort sett med min.
Kommittén har givit högst prioritet åt målet om likvärdiga ekonomiska
förutsättningar.

Remissinstanserna: Remissinstanserna instämmer i bedömningen.

Skälen för min bedömning: Den roll som kommunerna med tiden har
fått innebär att alla kommuner, oavsett storlek, struktur osv., har en
omfattande kärna av grundläggande service som torde vara relativt lika
för alla. Alla kommuner bör därför garanteras vissa grundläggande
ekonomiska förutsättningar för att klara den verksamhet som med-
boigama i kommunen bör kunna kräva. Detta motiverar en utjämning av
skillnaderna i ekonomiska förutsättningar.

Ett uttryck för de stora skillnaderna mellan kommunerna är skillnad- Prop. 1991/92:150
erna i skattesats. Kommuner med låg egen skattekraft har ofta en högre
skattesats än kommuner med hög egen skattekraft. Det finns inget som
talar för att kommuner med högre skattesats generellt också skulle ha en
högre servicenivå. Kommuner med höga tillskott av skattekraft har
emellertid trots detta ofta en hög skatt. Till en del har konstruktionen av
det tidigare skatteutjämningssystemet bidragit till detta. På sikt är det
önskvärt att skillnaderna i skattesatser minskar. Ett nytt bidragssystem
bör leda till en sådan utveckling.

Nuvarande statsbidrag utgör sammantaget en blandning av inkomst-
och strukturkostnadsutjämning, kompensation för olika behov samt
prestationsbaserade bidrag för stimulans av vissa verksamheter. Den
beloppsmässigt största delen av statsbidragen, dvs. bidragen till skatte-
utjämning och skolväsendet, är främst inriktade på inkomst- och struktur-
utjämning.

Kommuner med hög skattekraft synes i större utsträckning ha fått del
av prestationsrelaterade bidrag med stimulansinslag. Detta kan förklaras
av att dessa kommuner har större behov av t.ex. bamomsoig, och
samtidigt en struktur som innebär att man i första hand valt att organisera
barnomsorgen i former som relativt sett haft en hög subventionsgrad. Det
kan också vara så att dessa kommuner faktiskt har haft bättre ekonomiska
möjligheter att satsa på bidragsberättigade verksamheter än kommuner
med sämre skattekraft och därför har kunnat tillgodogöra sig en relativt
sett större del av bidragen.

Jag kommer i det följande att föreslå att statens bruttotransfereringar
till kommunerna skall minska. Detta sker genom att avräkningsskatten
och skatteutjämningsavgiftema tas bort. Med en minskad volym på de
statliga transfereringarna och med ett ökat kommunalt ansvar för utform-
ning och prioritering av verksamheten, bör statsbidragens huvudsyfte
vara att jämna ut inkomster mellan kommunerna.

Med det föreslagna utjämningssystemet försvinner sambandet mellan
bidrag och faktiskt bedriven verksamhet. Detta kan innebära att
verksamheter som idag uppbär en stor andel specialdestinerade stats-
bidrag kan komma att bli föremål för en mer ingående effektivitets-
granskning än tidigare, och i vissa fall också överväganden om ökad
avgiftsfinansiering. Detta ligger i linje med statsbidragsreformen. Det kan
också bidra till att öka medborgarnas intresse för att ta reda på vad man
får ut av sina skattepengar. Avgifter kan därmed bli ett viktigt styr-
instrument för att höja effektiviteten i verksamheten. Det kan emellertid
också finnas risker, t.ex. för att avgifter blir ett instrument som
utestänger hushåll med svag ekonomi från att ta del av vissa kommunala
tjänster. Det är inte meningen att ökade avgifter skall leda till att vissa
grupper av ekonomiska skäl får svårt att ta del av sådan service som
endast delvis finansieras med offentliga medel.

Det nya statsbidragssystem som jag kommer att föreslå innebär att
kommunerna i högre utsträckning får disponera över sina egna inkomster
och bestämma hur de skall användas. Det innebär också att flertalet
kommuner med hög egen skattekraft kommer att få lägre bidrag totalt
sett.

Enligt min mening har kommuner med hög egen skattekraft trots allt Prop. 1991/92:150
bättre förutsättningar att klara en anpassning av sin verksamhet.
Visserligen har dessa kommuner ofta stora behov och medborgarna har
höga krav på service, men de har också en större bas i utgångsläget både
verksamhetsmässigt och ekonomiskt (skatteintäkter, avgiftspotential etc.).

Det har uttryckts vissa farhågor för att det nya statsbidragssystemet kan
komma att få direkt negativa effekter för vissa verksamheter som idag
uppbär specialdestinerade bidrag och där vinsten eller nyttan framför allt
står att finna i det samhällsekonomiska och inte i det kommunal-
ekonomiska perspektivet. Några viktiga exempel på sådana verksamheter
är barnomsorgen och gymnasieskolan.

Med det föreslagna statsbidragssystemet kommer t.ex. kommunens
"vinst" av att lägga ner en barnomsorgsplats att på marginalen kunna
överstiga kostnaden i form av skattebortfall (förutsatt att föräldern slutar
arbeta), eftersom detta bortfall till stor del kompenseras av det nya
systemet. Detta gäller särskilt den dyrare omsorgen för de yngre barnen.
Denna effekt finns redan i dagens system, men är där svagare. A andra
sidan får många kommuner i det nya systemet totalt sett ett bättre
ekonomiskt utgångsläge, vilket ger förutsättningar för en mer likvärdig
standard inom barnomsorgen. Dessutom ges kommunerna frihet att välja
de verksamhetsformer för barnomsorg som bäst passar de lokala
förutsättningarna. Detta är emellertid inte tillräckligt. Jag delar chefen
för socialdepartementets mening att förändringen bör föranleda en
utvidgad lagreglering av bamomsoigsområdet.

I det förslag till omfördelning för strukturella skillnader som jag senare
presenterar, finns för närvarande ingen särskild faktor som beaktar
behovet av barnomsorg utöver antalet bam i kommunen. I den vidare-
utveckling som skall göras av strukturutjämningen bör dock denna fråga
särskilt uppmärksammas.

Utgångspunkten för mitt förslag om ett nytt statsbidragssystem är att
kommunerna skall få likvärdiga ekonomiska förutsättningar. Förändringen
är också ett led i att stärka den kommunala självstyrelsen. Det medborg-
erliga inflytandet i de enskilda kommunerna innebär att angelägna
verksamheter inte rustas ned på ett oacceptabelt sätt. Det pågår också en
utveckling mot större mångfald i verksamhetsformerna, bl.a. genom att
kommunerna ändrar sina styrsystem (resultatenheter etc.) och att enskilda
tar initiativ till att bedriva verksamhet inom traditionellt kommunala
områden. Detta leder bl.a. till att konkurrensen successivt ökar, vilket
förbättrar möjligheterna att möta angelägna behov.

Mot bakgrund av vad jag nu sagt är det av stor vikt att utvecklingen
inom olika verksamheter följs upp. Jag återkommer till detta i avsnitt 8.

6.2 Bidrag och avgifter som avvecklas fr.o.m. år 1993

6.2.1 Rundgången av medel mellan stat och kommuner upphör

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Såväl den allmänna som den särskilda skatteutjäm-
ningsavgiften samt avräkningsskatten avskaffas fr.o.m. år 1993.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker att nuvarande över-
föringar av medel från kommunal till statlig nivå skall upphöra.

Kommitténs förslag om att skatteutjämningsavgiftema och avräknings-
skatten skall slopas tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Många remissinstanser påpekar dock att storleken på den
avräkningsskatt som skall kvittas bort måste bestämmas utifrån nya
beräkningar av skattereformens långsiktiga effekter. Många remiss-
instanser anser att staten har överskattat skattereformens positiva effekter
för kommunerna.

Skälen för mitt förslag: Av de nuvarande skatteutjämningsbidragen till
kommunerna finansieras närmare hälften med den allmänna skatte-
utjämningsavgiften, som betalas av samtliga kommuner i relation till eget
skatteunderlag. Särskild skatteutjämningsavgift betalas av kommuner med
särskilt hög skattekraft. Sedan år 1991 betalar kommunerna också en
avräkningsskatt på sitt totala skatteunderlag, i syfte att neutralisera
effekterna av skattereformen. De specialdestinerade bidragen fördelas
enligt andra kriterier, främst behov och prestationer. Den nuvarande
rundgången av bidrag och avgifter har bl.a. skapat oklarhet för kom-
munerna om de ekonomiska villkoren. Dagens system har också blivit
svåröverskådligt och kan därmed sägas försvåra prioriteringarna mellan
olika verksamheter.

Enligt min mening bör överföringar av medel från kommunerna till
staten i princip inte förekomma. Skatteutjämningsavgiftema och avräk-
ningsskatten bör därför avskaffas fr.o.m. år 1993 i samband med att ett
nytt statsbidragssystem träder i kraft. Genom att resurser överförs i
endast en riktning skapas en tydligare gräns mellan kommunalt och
statligt ansvar för den kommunala ekonomin. Det blir också tydligare hur
stora de statliga transfereringarna är och att de utgör ett allmänt
finansiellt stöd. Kommunernas överblick och planering underlättas, vilket
också innebär en administrativ förenkling.

Jag återkommer med lagförslag i samband med att jag tar upp frågan
om kommunal ekonomi såvitt avser finansdepartementets område.

6.2.2 Statsbidrag som avvecklas

Principer för vilka bidrag som avvecklas

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Statliga bidrag som utgår till verksamhet för vilken
kommuner är ansvariga samordnas i ett generellt system för de
statliga bidragen. Undantag görs för

— ersättningar för utförd tjänst åt staten

— investeringsbidrag, tidsbegränsade stimulansbidrag o.d.

— arbetsmarknadspolitiska bidrag

— bostadspolitiska bidrag

— bidrag som utgår till andra bidragsmottagare på samma villkor
som till kommuner

— bidrag till förnyelse och utvecklingsverksamhet

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget till
principer eller lämnar det utan erinran. Statskontoret anser dock att
bidrag som kan utgå till annan bidragsmottagare på samma villkor som
till kommuner skall ingå om bidragen avser verksamhet som kommunen
svarar för. Vidare bör bidrag till utvecklingsarbete inordnas.

Skälen för mitt förslag: Huvudprincipen vid prövningen av vilka
specialdestinerade statsbidrag som skall läggas samman i de generella
systemen har varit att statsbidrag till sådan verksamhet, för vilken staten
redan överlåtit verksamhetsansvaret till kommunen bör ingå. Förslaget
som jag nu presenterar innebär därför ingen förändring av ansvars-
fördelningen mellan den statliga och kommunala nivån.

Många av bidragen är för närvarande föremål för omprövning. Jag
anser inte detta vara ett skäl för att lämna sådana bidrag utanför mitt
förslag. Dessa har därför i regel prövats utifrån gällande regler. Undan-
tagen utgörs av kommunala bostadstillägg till folkpension, bostadsbidrag,
bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård och bidrag inom kultur-
området.

Vissa statliga bidrag är att betrakta som ersättningar till kommunerna
för tjänst som dessa utfört åt staten. Staten har således ansvaret för
verksamheten. Detta gäller till exempel när staten ger ersättning till vissa
landsting enligt det s.k. LUA-avtalet och när ersättning utgår till
kommuner enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för
flyktingmottagande m.m. Vad som är statligt bidrag till kommunal
verksamhet respektive ersättning för utförd tjänst kan vara svårt att
avgöra i de fall som ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte
klart framgår av lagstiftning, avtal eller på annat sätt. Det är angeläget
att ansvarsförhållandena förtydligas. Sådana klarlägganden kan leda till
att ytterligare bidrag senare kan läggas in i det generella systemet.

Tillfälliga investeringsbidrag och tidsbegränsade stimulansbidrag bör
inte ingå i det generella systemet. Denna typ av bidrag finns inom

4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

försvaret, äldreomsorgen samt hälso- och sjukvården. Jag anser dock att
strävan framdeles bör vara att undvika stimulansbidrag. Om det är frågan
om permanenta insatser där kommunerna berörs över en längre period,
bör stimulans- och investeringsbidrag införas i ett generellt system.

En annan typ av specialdestinerade statsbidrag är bidraget som utgår
till kommunen i dess egenskap av arbetsgivare. Ett sådant exempel är de
arbetsmarknadspolitiska bidragen. Arbetsmarknadspolitik är primärt ett
statligt ansvar. Bostadspolitiska bidrag såsom bostadsbidrag och
kommunalt bostadstillägg (KBT) bör inte heller ingå i ett generellt
statsbidragssystem. Dessa avses till sin helhet bli en statlig angelägenhet.
Statliga bidrag som utgår till kommuner och landsting på samma villkor
som till andra bidragsmottagare bör också hållas utanför det generella
systemet.

I 1990 års proposition om forskning (prop. 1989/90:90, FiU28,
rskr. 329) uttalade den dåvarande regeringen att kommuner och landsting
har ansvar för huvuddelen av den offentliga sektorns verksamheter. Detta
talar också för att de har ansvar för det utvecklingsarbete som syftar till
att förbättra den egna verksamheten. Jag delar i princip denna bedömning
Det bör således inte vara statens ansvar att bevilja medel till projekt, som
syftar till att utveckla och förnya verksamhet för vars utformning den
kommunala sektorn ansvarar. Staten bör av samma skäl inte heller bidra
till kostnader för utbildningsinsatser för kommunalt anställd personal. I
likhet med flera remissinstanser anser jag att en särskild genomgång bör
göras av hur de medel som för närvarande anslagits till förnyelse- och
utvecklingsarbete kan ställas till den kommunala sektorns förfogande för
sådan verksamhet. I den mån staten vill använda utvecklingsarbete eller
personalutbildning som styrmedel måste emellertid möjligheterna därtill
fortfarande stå öppna.

Samma principer för vilka bidrag som avvecklas bör tillämpas inom
såväl kommunernas som landstingens område.

Specialdestinerade statsbidrag som slopas

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Tolv av de nuvarande specialdestinerade statsbidragen
samt skatteutjämningsbidraget, extra skatteutjämningsbidraget och
bidrag med anledning av avskaffandet av den kommunala företags-
beskattningen avskaffas.

Det särskilda systemet för mellankommunal kostnadsutjämning,
som infördes den 1 oktober 1991 med anledning av äldrereformen
bör upphöra vid samma tidpunkt som ett nytt statsbidragssystem
träder i kraft.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har i princip tillstyrkt
förslaget om vilka bidrag som skall ingå i det nya statsbidragssystemet.
Bl.a. överstyrelsen för civilberedskap och räddningsverket avstyrker

dock att statsbidrag till beredskapsplanläggning skall inordnas. Rädd- Prop. 1991/92:150
ningsverket, boverket, statens geotekniska institut och flera kommuner
avstyrker att den del av det extra skatteutjämningssystemet som avser
bidrag mot jordskred och andra naturolyckor skall inordnas. Ekerö
kommun avstyrker att bidraget till kommunal barnomsorg skall inordnas.

Några kommuner, Svenska kommunförbundet m.fl. avstyrker att
statsbidragen för insatser mot AIDS och drift och underhåll av stats-
kommunvägar skall ingå. De Handikappades Riksförbund och Pensionär-
enas Riksorganisation (PRO) avstyrker att bidragen till social hemhjälp,
ålderdomshem m.m. inordnas. Boverket, Handikappförbundens Central-
kommitté (HCK), PRO m.fl. avstyrker att bidraget till färdtjänst skall
inordnas. Boverket, HCK m.fl. avstyrker vidare att bostadsanpass-
ningsbidraget, bidraget till att återställa handikappanpassade lägenheter
och återanvändning av lyftanordningar skall inordnas i det nya systemet.
HCK avstyrker att sektorsbidraget till skolan och bidraget till särskolan
skall inordnas. Statens kulturråd, riksantivarieämbetet, flera länsbibliotek
och många kommuner m.fl. avstyrker att bidragen till kulturinstitu-
tionerna skall ingå i det nya systemet. Talboks- och punktskrifts-
biblioteket avstyrker att bidraget till länsbiblioteksverksamheten skall
inordnas. Socialstyrelsen föreslår att statsbidrag som utgår till oiganisa-
tioner inom missbrukarvården samt ersättning för läkemedel bör utredas
med inriktning mot ett kommunalt eller regionalt övertagande. Vägverket
föreslår att bl.a. att statsbidragen till investeringar i cykelleder och
kollektivtrafikanläggningar inordnas. Statskontoret föreslår att flera
bidrag bör ingå i det nya systemet, framförallt inom skolans område.
Några landsting anser att bidrag till utbildning som bedrivs av landsting-
en bör ges direkt till landstingen och inte gå via kommunerna. En
majoritet av remissinstanserna föreslår att staten skall ta över ansvaret för
kommunala bostadstillägg och bostadsbidrag.

Flera kommuner bl.a Åtvidaberg, Hultsfred, Karlskrona och Perstorp
avstyrker att den mellankommunala kostnadsutjämningen skall upphöra
i och med införandet av det nya statsbidraget.

Skälen för mitt förslag: Med de ovan redovisade principerna som
utgångspunkt har jag tillsammans med övriga berörda statsråd prövat
vilka statsbidrag som bör avvecklas. De bidrag som bör ingå i det
generella systemet framgår närmare av tabell 6.2.2.

Frågorna om vilka statsbidrag som skall inordnas i det nya statsbidrags-
systemet från och med år 1993 föredras av det statsråd som har ansvar
för respektive statsbidrag. Förslagen redovisas i underprotokoll för
berörda departement. Jag kommer emellertid att kort sammanfatta vad
förslagen innebär.

Bidragen till landstingen behandlas delvis också i avsnitt 7.

Prop. 1991/92:150

Tabell 6.2.2 Statsbidrag som skall avvecklas fr.o.m. 1 januari år 1993

Bidrag	Mottagare	Beräknat belopp budget- propositionen	Medel upptagna på anslag för 1992/93 som avser
Bidrag	Mottagare	Beräknat belopp budget- propositionen	1992	1993
Kommunal barnomsorg	Kommuner	13 690	11 166	2 524
Invandrar och flykting- barn i förskola	Kommuner	40	40	0
Beredskap sanläggning	Landsting	69	66	3
Bidrag till service och vård	Kommuner	7 979	6 381	1 595
Färdtjänst, service-	Kommuner	797¹	552	0
linjer m.m.	Landsting		245	0
Viss omsorg om psyk- iskt utvecklingsstörda	Landsting	46	46	0
Bostadsanpassningsbidrag	Kommuner	264	264	0
Bidrag till drift och underhåll av kommunvägar	Kommuner	836	0	836
Byggande av läns- trafikanläggningar	Kommuner	1 037	915	122
Skatteutjämningsbidrag	Kommuner	23 100¹	15 218¹	7 882
	Landsting			0
Extra skatte-	Kommuner	230¹	25¹	168
utjämn ingsb idrag	Landsting			37
Avskaffande av den	Kommuner	879	439	440
kommunala företags- beskattningen
Driften av det kommunala offentliga skolväsendet; sektorsbidraget	Kommuner	32 017	21 452	10 565
Undervisning av invand- rare i svenska språket	Kommuner	279	139	140
Driften av särskolor m.m.	Landsting	1 000	775	225
Driften av särvux	Landsting	54	35	19

¹ Gemensamt för Kommuner och Landsting.

Försvarsdepartementets område

Kommittén har föreslagit att statsbidraget till beredskapsplanläggning bör
ingå i det generella statsbidragssystemet för kommunerna.

I allt väsentligt bör den inriktning som kommittén föreslagit för statens
bidragsgivning till kommunerna också tillämpas på försvarsdepartemen-
tets område. En avreglering bör genomföras i syfte att förbättra kommun-
ernas möjlighet att själv utforma sin verksamhet inom det civila försvaret
enligt de förutsättningar som finns lokalt i vaije kommun.

Med anledning av att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun i
dag är oklar vad gäller bidragen inom försvarsdepartementets område och
i avvaktan på det reformarbete som pågår inom totalförsvarets civila del
avser regeringen att senare återkomma till riksdagen med förslag om

vilka bidrag som skall avvecklas och lyftas in i det generella statsbidrags- Prop. 1991/92:150
systemet för kommunerna samt tidpunkten för genomförandet. Införandet
av det nuvarande statsbidraget till beredskapsplanläggning bör därför
anstå.

Socialdepartementets område

Kommittén föreslår att statliga bidrag som utgår till verksamheter för
vilka kommuner och landsting är ansvariga skall avvecklas och mot-
svarande medel inordnas i det generella systemet för de statliga bidragen.
Bidrag inom socialdepartementets verksamhetsområde som omfattas av
denna princip är bidrag till kommunal barnomsorg, invandrar- och
flyktingbarn i förskolan, missbrukarvård och ungdomsvård, beredskaps-
planläggning, insatser mot AIDS (den del som avser bidrag till vissa
kommuner), bidrag till social hemhjälp, ålderdomshem m.m., färdtjänst
och servicelinjer m.m., viss omsorg av psykiskt utvecklingsstörda m.m.,
bostadsanpassning, återställande av handikappanpassade lägenheter och
återanvändning av lyftanordningar. Jag kommenterar enbart de bidrag
som föranleder särskilda överväganden.

Kommittén har föreslagit att det extra bidraget vad gäller insatser mot
AIDS skall ingå i det generella systemet. Med tanke på att bidraget har
avsetts att utgå endast under en övergångstid bör det inte läggas in i det
generella systemet.

Den mellankommunala kostnadsutjämningen med anledning av äldre-
reformen utgörs i princip av ett särskilt utjämningssystem inom varje
län. Utjämning mellan kommuner bör vara en statlig uppgift och ske i ett
sammanhang. Det är därför angeläget att i samband med införandet av
ett nytt statsbidragssystem också avveckla den mellankommunala
kostnadsutj ämningen.

När det gäller bidrag till missbrukarvård och ungdomsvård har
riksdagen (prop. 1990/91:96, SoU14, rskr.267) konstaterat att det krävs
en samordning på riksnivå av vårdresurserna för missbrukare och vissa
ungdomar. Socialutskottet uttalade att staten är mer lämpad som
huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdomshemmen och att en
huvudmannaskapsförändring snarast bör ske och vara genomförd under
år 1992. I betänkandet (SOU 1992:18) Tvångsvård i socialtjänsten -
ansvar och innehåll, har förslag lagts fram om en sådan förändring av
huvudmannaskapet. Betänkandet har remitterats. En proposition planeras
att läggas till riksdagen i höst. I avvaktan på ett slutligt ställningstagande
till utredningens förslag bör hela statsbidraget till missbrukarvården hållas
utanför det generella systemet.

Statsbidraget till kommunal barnomsorg skall inordnas i det generella
statsbidragssystemet för kommuner. Det är nödvändigt att säkerställa ett
tillräckligt stöd för enskilda alternativ. Det är också viktigt att skapa
förutsättningar för att efterfrågan på barnomsorg utanför hemmet skall
tillgodoses. Detta innebär ett behov av en utvidgad lagreglering av
kommunernas ansvar på detta område.

Chefen för socialdepartementet avser att under hösten 1992 återkomma Prop. 1991/92:150
till regeringen med förslag om en utvidgad lagreglering av bamoms-
oigsområdet med de syften som ovan angetts och ett förslag om
vårdnadsbidrag.

Utredningen med uppdrag att se över systemet med kommunala
bostadstillägg till folkpension, KBT-utredningen (dir. 1991:25), har bl. a.
haft till uppgift att analysera lämpligheten av att staten helt eller delvis
tar över ansvaret för bostadsstödet. Förutsättningen för ett statligt
huvudmannaskap är att ett budgetmässigt neutralt förhållande mellan stat
och kommun kan uppnås. Innebörden av detta är att statens eventuella
merkostnader skall kunna finansieras genom att minska andra bidrag som
utgår till kommunerna. En allvarlig kritik mot det nuvarande KBT-
systemet gäller att förmånsnivåerna varierar avsevärt mellan olika
kommuner. En huvuduppgift för utredningen är därför dels att analysera
och förklara skillnader i förmånsnivåer mellan kommuner, dels att
utarbeta ett enhetligare system för bidragen.

Under januari 1992 tillsattes en utredning om bostadsbidragens admini-
stration (dir. 1992:5). Utredningens uppdrag syftar dels till att förbereda
en överföring av bostadsbidragens administration från kommunerna till
försäkringskassorna, dels att föreslå vissa regeländringar inom bostads-
bidragssystemet. I detta sammanhang skall utredningen överväga en
anpassning av regelverket så att ett rikstäckande system för bostads-
bidragen kan byggas upp. I uppdraget ingår också att överväga en
samordning mellan bostadsbidrag och ensamförälderstöd.

Chefen för socialdepartementet och statsrådet Könberg avser att under
hösten 1992 återkomma till regeringen med förslag till proposition för
bostadsbidrag respektive KBT innebärande bl.a. att staten övertar hela
ansvaret för de båda systemen. Förslaget skall vara budgetmässigt
neutralt mellan stat och kommuner.

Kommunikationsdepartementets område

Kommittén föreslår att bidrag till drift och underhåll av statskommun-
vägar skall ingå i det generella systemet för statsbidrag till kommunerna.
Staten svarar för de allmänna vägarna och vägverket har hand om
väghållningen för statens räkning. Staten har hela det ekonomiska
ansvaret för nationella gemensamma riksvägar och för merparten av de
regionala vägarna. För delar av det lokala vägnätet i större tätorter,
statskommunvägar m.m., har stat och kommun ett gemensamt ekono-
miskt ansvar. Statsbidrag utgår till kommunerna för byggande, drift och
underhåll av de vägar och gator för vilka kommunen är väghållare. Med
anledning av riksdagens beslut (prop. 1990/91:87, TU26, rskr.236) om
en renodling av väghållaransvaret, bör arbetet med en klarare ansvars-
fördelning mellan stat och kommun fortsätta. En samordning av
hanteringen av de ekonomiska medlen tillsammans med den praktiska
planeringen av vägnätet innebär en effektivisering av verksamheten. Ett
första steg i en sådan effektivisering är att lyfta in fler bidrag till det
generella statsbidragssystemet.

Beträffande riksfardtjänsten har riksdagen tidigare ställt sig bakom Prop. 1991/92:150
uttalanden om att denna kommunaliseras. Om ansvaret överförs till
kommunerna är det också naturligt att medel för detta ändamål överförs
till det generella systemet för kommuner. Frågan om det framtida
ansvaret för riksfardtjänsten bereds för närvarande i regeringskansliet.

Med hänvisning till vad chefen för kommunikationsdepartementet
senare kommer att anföra bör, utöver kommitténs förslag, även statsbi-
draget vad gäller byggande av länstrafikanläggningar i den del som avser
byggande av cykelleder samt delar av bidraget till kollektivtrafik-
investeringar avvecklas och överföras till det generella systemet för
statsbidrag till kommunerna.

Finansdepartementets område

Kommittén har föreslagit att både skatteutjämningsbidraget, det extra
skatteutjämningsbidraget och bidrag med anledning av avskaffandet av
den kommunala företagsbeskattningen skall ingå i det generella stats-
bidragssystemet.

Mitt förslag innebär att det nya kommunala utjämningsbidraget ersätter
bl.a. dagens skatteutjämningsbidrag för kommunerna. Samtidigt avskaffas
skatteutjämningsavgiftema och avräkningsskatten. Jag föreslår också att
det extra skatteutjämningsbidraget samt bidraget med anledning av av-
skaffandet av den kommunala företagsbeskattningen avvecklas.

Kommittén har föreslagit att hela det extra skatteutjämningsbidraget
skall avvecklas. Flera remissinstanser har avvisat kommitténs förslag att
inordna den del av det extra skatteutjämningsbidraget som avser bidrag
till förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor. Jag
delar uppfattningen att denna del av bidraget bör kvarstå som ett special-
destinerat statsbidrag.

Utbildningsdepartementets område

Kommittén har föreslagit att sektorsbidrag till driften av det kommunala
offentliga skolväsendet, bidrag till driften av särskolor m.m., bidrag till
driften av särvux samt bidrag till undervisning av invandrare i svenska
språket skall avvecklas och medel inordnas i det generella statsbidrags-
systemet.

Det beloppsmässigt största statsbidraget inom utbildningsdepartementets
område utgörs av sektorsbidraget till driften av skolväsendet. Genom
detta statsbidrag får kommunerna ett finansiellt stöd till driften av det
kommunala offentliga skolväsendet, som omfattar grundskolan, gym-
nasieskolan och den kommunala utbildningen för vuxna. Från och med
budgetåret 1992/93 kommer även statsbidraget till flertalet fristående
skolor på grundskolenivå att räknas in i sektorsbidraget.

Regeringen har i en proposition om ändrat huvudmannaskap för
särskolan och särvux m.m. (prop. 1991/92:94) bl.a. föreslagit att
ansvaret för särskolan och särvux förs över från landsting till kommuner.
Överföringen kan ske successivt, men skall vara avslutad senast den
1 januari 1996. Redan nu kan ett landsting överlåta ansvaret för särskola

och särvux till en kommun. Jag kommenterar detta ytterligare under Prop. 1991/92:150
motsvarande avsnitt för landstingen.

När det gäller statsbidragen inom utbildningsdepartementets område bör
sektorsbidraget till driften av det kommunala offentliga skolväsendet,
bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket, bidrag till
driften av särskolor m.m. avvecklas och ingå i det generella systemet.

Med anledning av att bidraget till driften av det kommunala offentliga
skolväsendet avvecklas kommer bestämmelser att föras in i skollagen som
innebär att om en kommun grovt eller under en längre tid åsidosatt sina
skyldigheter enligt skollagen eller enligt föreskrifter som meddelats med
stöd av lagen får regeringen meddela de föreskrifter, eller på kommunens
bekostnad, vidta de åtgärder som behövs för att avhjälpa bristen.

Kulturdepartementets område

Kommittén har föreslagit att följande bidrag inom kulturdepartementets
område skall ingå i det nya statsbidrags systemet för kommunerna
nämligen bidragen till regional musikverksamhet, regionala och lokala
teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala museer, regional
biblioteksverksamhet och folkbibliotek.

Inom kulturområdet finns ett antal specialdestinerade statsbidrag vars
gemensamma syfte i första hand är att bidra till att ett regionalt nät av
kulturinstitutioner byggs upp. Flertalet regionala teatrar, orkestrar och
museer drivs i form av aktiebolag, stiftelser eller föreningar. Landsting,
kommuner och även andra delar ofta på huvudmannaskapet. Den
regionala biblioteksverksamheten är kommunal.

I avvaktan på den översyn och utvärdering av formerna för det statliga
stödet till kulturen som kommer att genomföras bör det nuvarande
systemet inte förändras.

6.2.3 Nytt totalt bidrag för kommunerna

Nedan sammanfattas de ekonomiska effekterna av de redovisade
förslagen om avveckling av specialdestinerade bidrag samt avskaffande
av skatteutjämningsavgifter och avräkningsskatt. Beloppen avser
verksamhet som bedrivs under kalenderåret 1993.

_____________________________________________________________ Prop. 1991/92:150

Statsbidrag som läggs in i det statliga utjämningsbidraget till kommunerna (milj.kr.)

Statsbidrag som avvecklas:
- Barnomsorg	13 961
- Hemspråk	40
- Social service	6 484
- Färdtjänst	552
- Bostadsanpassning	260
- Statskommunvägar	836
Del av byggande av länstrafikanl.	112
- Skolväsendet	30 270
- Svenskundervisning	214
- Skatteutjämn.bidrag - Extra skatteutj-bidrag¹	15 646
- Skatteutjämn.bidrag - Extra skatteutj-bidrag¹	167
- Komp, för beskattn jur personer	879
SUMMA	69 421
Kvittningar: Allmän skatteutjämningsavgift	-7 464
- Särskild skatteutjämningsavgift - Avräkningsskatt²	-663 -9 267
- Kostnader för bostadsbidrag³	-2 285
- Kostnader för kom. bostadstillägg⁴	-4 860
SUMMA	-24 539
NETTOBIDRAG	44 892
Del av samhällsek, motivera besparing	-5 183
NYTT TOTALT NETTOBIDRAG 1993	39 699

¹ Exkl. jordskred

² Långsiktig nivå 1,09 kr/skr enligt kommitténs förslag

³ Kommunernas beräknade statsbidragsberättigade nettokostnader

⁴ Kommunernas beräknade statsbidragsberättigade nettokostnader

6.3 Förslag till nytt generellt statsbidragssystem för
kommunerna

6.3.1 Statligt utjämningsbidrag

Mitt förslag: Ett nytt generellt statsbidrag införs. Bidraget kallas
statligt utjämningsbidrag till kommuner.

Det statliga utjämningsbidraget består av tre delar:

— ett bidrag för utjämning av kommunernas skatteinkomster upp
till en generell garantinivå, uttryckt som andel av en uppräknad
medelskattekraft,

— tillägg till respektive avdrag från bidraget på grund av opåverk-
bara skillnader i strukturella förhållanden samt

— tillägg för befolkningsminskning.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Instämmer i stort sett i grundprinciperna om ett
generellt statsbidrag.

Prop. 1991/92:150

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat de viktigaste skälen
för att införa ett generellt statsbidrag som främst syftar till att jämna ut
de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna.

Med den minskade bidragsvolym, som mina förslag om att avskaffa
skatteutjämningsavgiftema och avräkningsskatten innebär, och ambitionen
att styrningen med bidrag skall minska, är det naturligt att staten i första
hand svarar för att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna mellan
kommunerna. Dessa kan skilja sig ganska avsevärt mellan kommuner,
både vad gäller inkomster och utgifter.

Det system som jag nu föreslår uppfyller i huvudsak de krav som
ställdes upp i direktiven för kommunalekonomiska kommittén. Dessa
krav var att systemet skall bygga på generella principer och opåverkbara
faktorer. Systemet skall syfta till att skapa likvärdiga ekonomiska
förutsättningar för kommunerna att själva kunna styra utformningen av
och ambitionsnivån för sin verksamhet. Detta bör bl.a. innebära en ökad
flexibilitet i verksamheten och därmed också ett större utrymme för
förnyelse och utveckling. Systemet bör på sikt leda till att skillnaderna
i kommunernas skatteuttag minskar.

Kommitténs förslag innebär att en total samhällsekonomisk ram för
den kommunala sektorn bestäms. Med denna som utgångspunkt fastställs
den totala statsbidragsvolymen. Detta innebär att en regelbunden
prövning av den generella garantinivån måste göras utifrån de totala
resurser som staten kan ställa till förfogande för kommunernas verksam-
het. Det nya systemet uppfyller således kraven på flexibilitet när det
gäller den totala bidragsvolymen. Genom att garantera kommunerna en
lägsta nivå på skattekraften dvs. den beskattningsbara inkomsten per
invånare, skapas likvärdiga förutsättningar mellan dem i ekonomiskt
hänseende. Om en sådan garanti fixeras vid en fäst nivå skulle det
innebära en automatik i bidragssystemet vilken inte ligger i linje med att
statsmakterna skall göra en total samhällsekonomisk avvägning mellan
olika sektorer. I likhet med kommittén anser jag att det är den totala
bidragsramen som skall fästställas och därmed styra garantins nivå.

6.3.2 Utjämning av inkomster

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Inkomstutjämningen innebär att kommunen får ett
bidrag, s.k. grundbelopp, som beräknas utifrån ett tillskott av
skatteunderlag for varje kommun och en enhetlig skattesats för
kommunerna inom vaije län. Tillskottet av skatteunderlag bestäms
dels utifrån en generell garantinivå uttryckt i procent av en upp-
räknad medelskattekraft för bidragsåret, dels utifrån kommunens
uppräknade skatteunderlag för samma år.

De länsvisa enhetliga skattesatser som skall tillämpas skall
motsvara 95% av 16 kronor plus tillägg för den skatteväxling som
skett till följd av äldrereformen och andra förändringar av huvud-
mannaskap mellan kommuner och landsting. Skattesatserna skall
kunna justeras vid sådana huvudmannaskapsförändringar.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, bortsett
från vissa punkter när det gäller utjämningens tekniska utformning. Kom-
mitténs förslag innehåller, till skillnad från mitt, inte någon länsvis
differentiering av den enhetliga skattesats som skall tillämpas.

Remissinstanserna: Remissutfallet är till stora delar övervägande
positivt. Flera kommuner i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län och
Malmöhus län anser dock att inkomstutjämningen är för långtgående.

Många kommuner kritiserar minskningen av tillskottet med 5 procent,
med motiveringen att den strider mot utjämningstanken och att många
kommuner inte anser sig kunna påverka sitt skatteunderlag särskilt
mycket. Kommunerna menar att det redan finns tillräckliga incitament,
som inte primärt har med bidragssystemet att göra, för att öka det egna
skatteunderlaget.

En del kommuner avstyrker att bidraget beräknas utifrån en enhetlig
utdebitering. De menar att bidraget bör påverkas av de i vissa fall stora
skillnader i den verksamhet som överförts genom äldrereformen och som
också ledde till att olika skattesatser växlades.

Skälen för mitt förslag:

Övergång från prestationsbidrag till inkomstutjämning

Liksom kommittén bedömer jag att den största och viktigaste skillnaden
mellan kommunerna i fråga om ekonomiska förutsättningar är skillnaden
i inkomster. Det primära syftet med ett nytt bidragssystem bör därför
vara att jämna ut de stora inkomstskillnaderna. En bidragsfördelning efter
kommunens ekonomiska bärkraft är enligt min bedömning den enklaste
och mest objektiva metoden att bygga statsbidragssystemet på. Det finns
emellertid också relativt stora skillnader i kostnader mellan kommunerna.
Jag återkommer till detta senare.

Mitt förslag om ett system med inkomstutjämning innebär att bidraget
skall relateras till kommunens egen skattebas i stället för till den

verksamhet som kommunen bedriver. Enligt min mening är detta den Prop. 1991/92:150
mest grundläggande förändringen när det gäller statsbidragen.

Mitt förslag till inkomstutjämning innebär i princip att alla kommuner
kan få en inkomst per invånare från skatt eller statsbidrag, vilken
motsvarar en viss procent av den beskattningsbara inkomsten per
invånare i riket multiplicerad med en länsvis enhetlig skattesats.

Jag är medveten om de omställningsproblem som övergången till ett
inkomstutjämningssystem kan komma att medföra. Detta gäller särskilt
för kommuner som i hög utsträckning följt statsmakternas intentioner och
byggt ut sådana verksamheter som de specialdestinerade bidragen riktas
till. För många kommuner kommer dock inte övergången att innebära
någon stor skillnad, eftersom det nya systemet innehåller en betydligt
högre inkomstgaranti än nuvarande skatteutjämningssystem. En del
kommuner har både hög skattekraft (egen eller garanterad) och/eller
höga specialdestinerade bidrag. Dessa kommuner kan sägas ha gynnats
av dagens system, och kommer i vissa fåll att få vidkännas stora bidrags-
minskningar. Jag föreslår senare särskilda övergångsregler för att mildra
effekterna av omläggningen till ett nytt system.

Jag vill inledningsvis förklara några av de begrepp jag kommer att
använda i den fortsatta redogörelsen.

Kommunens skatteunderlag utgörs av summan av de till kommunal
inkomstskatt beskattningsbara inkomsterna och uttrycks i skattekronor,
vilket innebär att beskattningsbara inkomsterna divideras med 100. Med
skattekraft avses skatteunderlaget per invånare.

Med uppräknat skatteunderlag avses kommunens skatteunderlag två
år före bidragsåret multiplicerat med en uppräkningsfäktor. Detta skatte-
underlag överensstämmer med det som kommer att ligga till grund för
statens preliminära utbetalning av kommunalskattemedel det aktuella
året.

Med uppräknad medelskattekraft avses det beräknade totala skatte-
underlaget i riket vid ingången av bidragsåret (motsvarar skatteunderlaget
två år före bidragsåret multiplicerat med en uppräkningsfäktor) fördelat
per invånare i riket den 1 oktober året före bidragsåret.

Den generella garantinivån är en fastställd procentandel av den
uppräknade medelskattekraften. När den generella garantinivån multi-
pliceras med den uppräknade medelskattekraften och antalet invånare i
kommunen den 1 oktober året före bidragsåret, erhålls kommunens
garantiskatteunderlag.

Med tillskott av skatteunderlag avses det antal skattekronor varmed
kommunens beräknade skatteunderlag understiger garantiskatte-
underlaget. Om kommunens beräknade skatteunderlag understiger
garanti skatteunderlaget, beräknas ett grundbelopp som motsvarar
tillskottet av skatteunderlag multiplicerat med en enhetlig skattesats för
kommunerna inom respektive län.

Garantinivån i inkomstutjämningen uttrycks som procenttal i förhållande
till den uppräknade medelskattekraften i riket och fästställs för ett år i
taget.

Den enskilda kommunens grundbelopp beräknas på följande sätt:

Prop. 1991/92:150

(Generell garantinivå i % / 100) x uppräknad medelskattekrafit x

x antal invånare i kommunen) - kommunens eget uppräknade skatteunder-
lag) x länsvis enhetlig skattesats

Exempel: Den generella garantinivån uppgår till 127,26% och den
uppräknade medelskattekraften till 926,79 skattekronor (skr). Kommun
A har 22 464 invånare och ett eget uppräknat skatteunderlag om 21 882
400 skr, dvs. en skattekraft om 974 skr per invånare. Den enhetliga
länsvisa skattesatsen som tillämpas för kommun A är 18,38 kr.

Kommunens grundbelopp blir: ((127,26/100) x 926,79 x 22 464 -

21 882 400) x 18,38 = 84 775 544

Begreppet medelskattekraft

Liksom kommittén har jag utgått ifrån begreppet medelskattekraft i det
nya bidragssystemet. Fördelarna med detta begrepp är dels att det innebär
att alla kommuners inkomster sätts i relation till den genomsnittliga
tillväxten av skatteinkomster i riket, dels att de samlade inkomsterna
relateras till antalet invånare, som har stor betydelse för kommunens
kostnader. För beräkning av det nya utjämningsbidraget används
begreppet uppräknad medelskattekraft.

Ordet medelskattekraft kan emellertid vara svårt för många att förstå.
SCB och RRV har föreslagit att detta begrepp utmönstras och ersätts av
begreppet genomsnittlig, för kommunal taxering, beskattningsbar inkomst

per invånare i riket. Begreppet skattekraft ersätts av genomsnittlig Prop. 1991/92:150
beskattningsbar inkomst i kommunen. Jag kommer i ett senare samman-
hang att återkomma med förslag till följdändringar i övrig lagstiftning.

Uppräknat skatteunderlag

Som tidigare framgått anser jag att systemet med utbetalning av
kommunalskatt bör ändras på så sätt att utbetalningarna baseras på ett
mer aktuellt skatteunderlag än vad som är fallet idag. Eftersom inkomst-
utjämningens syfte är att ge kommunerna likvärdiga ekonomiska
förutsättningar bör grundbeloppet beräknas utifrån samma skatteunderlag
som kommunernas egna skatteinkomster. Av samma skäl föreslår jag att
den uppräknade medelskattekraften skall beräknas utifrån ett så aktuellt
befolkningsunderlag som möjligt. Den mest aktuella uppgiften vid
beräkningstillfället är befolkningen i kommunen den 1 oktober året före
bidragsåret. Detta innebär att kommunernas inkomster från skatt och
statsbidrag sammantaget så långt möjligt svarar mot det antal invånare
som bor i kommunen vid ingången av budgetåret.

Reduktionsfaktor

Kommunerna får enligt förslaget ett tillskott av skatteunderlag som
motsvarar skillnaden mellan det garanterade och det egna skatte-
underlaget. Kommittén föreslår att detta tillskott skall minskas med 5 %,
i syfte att markera att det skall vara mer lönsamt med egna skatte-
inkomster än med bidrag. Kommittén föreslår vidare att bidraget skall
fastställas utifrån en enhetlig skattesats om 18,30 kronor.

Ett stort antal remissinstanser har haft kritiska synpunkter på förslaget
om att minska tillskottet, bl.a. eftersom man inte tror på incitaments-
effekten. Man anser att de flesta kommuner har små eller obetydliga
möjligheter att på kort sikt påverka sitt skatteunderlag. Jag kan delvis
instämma i dessa synpunkter. Det finns därutöver tekniska skäl till att
inte minska tillskottet. En minskning med 5% tillsammans med den
enhetliga skattesatsen på 18,30 kr. ger samma resultat som en enhetlig
skattesats på 17,38 kr. utan minskning av tillskottet.

Frågan om att minska tillskottet av skatteunderlag eller den enhetliga
skattesatsen måste emellertid också ses i perspektivet av modellens
hållbarhet över tiden. En avvägning måste göras mellan storleken på
garantinivån respektive på den enhetliga skattesatsen. Ju lägre kompen-
sationsnivå systemet ger, dvs. ju lägre enhetlig skattesats, desto högre
kan garantinivån sättas med samma bidragsram, varmed fler kommuner
kan omfattas av systemet. Om statsbidragen skall ses som ett samhälls-
ekonomiskt regleringsinstrument är det önskvärt att så många kommuner
som möjligt omfattas. Detta talar för högsta möjliga garantinivå. Om
målet är en långtgående utjämning så skall i stället kompensationsnivån
sättas så högt som möjligt. Detta ger en lägre garantim vå. Kommitténs
förslag om en minskning av tillskottet till 95 % och en enhetlig skattesats
om 18,30 kronor skulle 1991 givit en garantinivå på ca 138% av
medelskattekraften. Två kommuner skulle hamnat utanför systemet. Med

de förutsättningar som gäller för år 1993 kommer garantinivån att bli Prop. 1991/92:150
betydligt lägre, särskilt om minskningen av tillskottet till 95% tas bort.

Ett större antal kommuner kommer då att fålla ur systemet. Den
utveckling av statsbidragen som kan förutses för de närmaste fem åren
innebär att garaninivån kan komma att sjunka ytterligare och fler
kommuner hamna utanför. Detta talar för att modellen kan behöva
anpassas på så sätt att en sänkt bidragsnivå också kan komma att tas ut
i form av en sänkning av den enhetliga skattesats som skall tillämpas och
inte i form av en minskad garantinivå. Genom att hålla garantinivån
intakt kan fler kommuner omlättas av utjämningsbidraget.

Mot bakgrund av detta föreslår jag att de enhetliga skattesatser som
skall tillämpas i statsbidragssystemet fästställs på en nivå som innebär en
minskning med 5 %.

Länsvisa enhetliga skattesatser

Jag delar kommitténs mening att en enhetlig skattesats bör ligga till grund
för kommunens bidrag. Därigenom kan en kommun inte påverka
bidragets storlek genom egna åtgärder. Bidraget blir relativt sett mer
rättvist mellan kommuner.

Vissa remissinstanser har färhågor för att kommuner där kommunal-
skatten är lägre än den enhetliga skattesats som ligger till grund för
utjämningsbidraget, skulle kunna eftersträva en minskning av sitt eget
skatteunderlag eftersom det är mera "lönsamt" att få tillskott. Denna risk
finns naturligtvis. Jag delar dock kommitténs uppfättning att risken måste
bedömas som liten.

Kommittén föreslår en enhetlig skattesats på 18,30 kr., vilket mot-
svarar det tidigare utdebiteringstaket i skatteutjämningssystemet plus
genomsnittet av de skatteväxlingssatser som blev en följd av äldrerefor-
men. För närvarande tillämpas länsvisa differentierade tak.

Tanken med en enhetlig skattesats i bidragssystemet har inte ifrågasatts
av remissinstanserna. Däremot har många kommuner haft synpunkter på
nivån. Skatteväxlingssatsema till följd av äldrereformen varierar mellan
1,80 och 3,20 kr i olika län. Variationerna har flera orsaker dels att
verksamhetens fördelning mellan kommuner och landsting historiskt sett
har varit olika i olika län, dels att omfättningen på den övertagna
verksamheten i samband med reformen varierar och dels att den
ekonomiska regleringen har påverkats av förhållandet mellan nuvarande
inkomster och skatteutjämning. Ett viktigt led i den ekonomiska
regleringen av äldrereformen är också den mellankommunala omfördel-
ningen, som föreslås avskaffäs.

Mot denna bakgrund kan jag i vissa delar instämma i kritiken mot att
den enhetliga skattesatsen skulle sättas lika för alla kommuner. Jag
föreslår därför att den enhetliga skattesatsen differentieras mellan länen
med hänsyn till den faktiska skatteväxlingssatsen som följde av äldre-
reformen samt skatteväxlingar som ägt rum under åren 1991 och 1992
med anledning av andra huvudmannaskapsförändringar. Jag återkommer
senare till frågan om kommande huvudmannaskapsförändringar. Detta

förslag innebär en större samstämmighet mellan utjämningssystemen för Prop. 1991/92:150
kommuner respektive landsting jämfört med kommitténs förslag.

Regeringen avser att i förordning fastställa de länsvisa enhetliga skatte-
satser som skall tillämpas för beräkning av det statliga utjämnings-
bidraget till kommunerna. Den länsvisa enhetliga skattesatsen kommer till
följd av mitt förslag att variera mellan 16,91 och 18,72 kr. I figuren
illustreras skillnaderna mellan de länsvis enhetliga skattesatserna och de
egna skattesatserna för tre olika kommuner.

% av genom-
snittsink.

Skatteväxling vid huvudmannaskapsförändringar

Kommuner i flera län har påpekat att utjämningssystemet bör ta hänsyn
till skatteväxlingar för ändrat huvudmannaskap även på andra områden
än äldreomsorgen. I Hallands län ägde en sådan skatteväxling rum redan
år 1991, vilket kommittén tagit hänsyn till i sina bidragsberäkningar
genom att tillämpa en högre skattesats för de berörda kommunerna.

Min utgångspunkt när det gäller skatteväxlingar är att utjämnings-
systemet måste klara sådana förändringar av huvudmannaskap som är till
gagn för verksamheten. Detta får dock inte innebära en oskälig överkom-
pensation for berörda kommuner eller en ökad kostnad för staten. För att
underlätta huvudmannaskapsförändringar bör en justering kunna göras av
den länsvisa enhetliga skattesats som tillämpas i utjämningssystemet för
kommunerna. En samordning bör därvid ske mellan utjämningssystemen
för kommuner respektive landsting så att ett ekonomiskt utrymme flyttas
från det ena systemet till det andra.

Innebörden av detta är följande. Om verksamhet skall flyttas över från
landstinget till kommunerna i ett län, får dessa inbördes avtala om den
ekonomiska regleringen i form av skatteväxling och övriga åtgärder. Den

överenskomna skatteväxlingssatsen får sedan slå igenom i sin helhet i Prop. 1991/92:150
båda utjämningssystemen. Det ekonomiska utrymme som därvid frigörs

i landstingssystemet flyttas över till kommunsystemet. De berörda
kommunerna kompenseras genom den höjda skattesatsen. Detta kan
innebära att det ekonomiska utfallet för de berörda kommunerna kan
komma att överstiga den summa som flyttats över från landstings-
systemet, eftersom de garanterade skatteunderlagen i kommunsystemet
är större än i landstingssystemet. Detta får finansieras inom systemets
ram. Det innebär att övriga kommuner totalt sett kan få ett något lägre
bidrag till följd av skatteväxling i ett län. Jag bedömer dock att dessa
effekter är mycket marginella och att enkelheten i lösningen överväger
nackdelarna. En prövning bör dock kunna göras av justeringen av
skattesatsen i kommunsystemet så att den inte får uppenbart oskäliga
konsekvenser. En förutsättning bör t.ex. vara att det är fråga om en
uppgifts- och ansvarsöverföring i verklig mening.

Enligt vad jag tidigare föreslagit bör de länsvisa enhetliga skattesatser
som skall tillämpas i det kommunala utjämningssystemet fr.o.m. år 1993
sättas med hänsyn även till skatteväxlingar som skett vid huvudmanna-
skapsförändringar utöver de som sedan år 1991 skett till följd av
äldrereformen. Jag föreslår också att framtida skatteväxlingar vid
förändrad ansvarsfördelning mellan kommuner och landsting i ett län bör
föranleda en justering av den enhetliga skattesatsen i utjämningssystemet
för kommuner.

6.3.3 Utjämning av strukturella skillnader

Mitt förslag: De strukturella förhållandena i kommunen skall kunna
ge tillägg till eller avdrag från grundbeloppet i inkomstutjämningen.

Kommunens kostnadspåverkande strukturella förhållanden vägs in
i bidragssystemet med utgångspunkt i ett för varje kommun fastställt
strukturkostnadsindex och kommunernas totala nettokostnader per
invånare.

Kommunens strukturkostnadsindex beräknas för åren 1993 och
1994 med hänsyn till kommunens

* åldersstruktur

* social struktur

* glesby gds/tätortsgrad

* klimat.

Kommitténs förslag: I huvudsak i överensstämmelse med mitt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna är mycket
kritiska mot metoden samt urvalet av läktorer och deras genomslag vid
beräkningen av tillägg och avdrag. Flera remissinstanser anser att
strukturindex bör kompletteras med flera faktorer, t.ex. sådana som
mäter arbetslöshet, barnomsorg, näringslivsstruktur, storstadsproblem
samt en särskild ö-faktor.

5 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

Remissinstanserna är särskilt kritiska till metoden för beräkning av Prop. 1991/92:150

strukturkostnader, och vilka faktorer som därvid bör ingå. Flera
remissinstanser anser att beräkningsmodellen är behäftad med allvarliga
brister och därför inte bör ligga till grund för beslut i sin nuvarande
utformning. Många framhåller vikten av att den modell som slutligen
föreslås verkligen är allmänt accepterad.

En majoritet av remissinstanserna anser att klimatfaktorns stora genom-
slagskraft får orimliga effekter. De anser att kostnader som hänger
samman med geografiskt läge och klimat visserligen måste beaktas i det
nya utjämningssystemet, men att en sådan faktor måste ges mindre vikt
och dessutom utformas så att den inte förorsakar de nu konstaterade
tröskeleffekter som finns i kommitténs förslag.

Glesbygdsfaktom bör enligt flera kommuner omdefinieras när det gäller
tätortsstorlek.

Åldersfaktorn bör enligt många remissinstanser ges en ökad vikt.
Eventuellt bör man överväga att utforma åldersfaktorn skild från
strukturindex, dvs. efter samma principer som i dagens skatteutjämnings-
system.

De sociala faktorerna skall enligt kommittén spegla avvikande
kostnader på grund av den sociala strukturen. Remissinstanserna anser
att det är väsentligt att kostnader som hänger samman med variationer i
den sociala strukturen beaktas. Det bör enligt remissinstanserna noga
prövas om de valda faktorerna (andelen bam till ensamstående och
andelen förtidspensionärer) verkligen speglar skillnaderna i sociala
kostnader på ett rimligt sätt. En del remissinstanser anser att de sociala
faktorer som kommittén valt inte tillräckligt beaktar kostnaderna för
storstädernas sociala struktur.

Många remissinstanser anför att behovet av kommunal verksamhet kan
påverkas av olika strukturella skillnader mellan kommuner. Som exempel
nämns kommuner med en hög andel bam till förvärvsarbetande föräldrar,
vilka kan förväntas ha höga kostnader för bamomsoig. Remissinstanserna
anser att det är rimligt att betrakta sådana kostnader som strukturella och
att de därför bör beaktas i systemet.

Många remissinstanser anser det vara anmärkningsvärt att kommittén
inte övervägt om kostnadsläget på orten, t.ex. vad avser hyres- och löne-
nivåer, bör beaktas i systemet.

Kommittén har föreslagit spärregler för beräknade strukturindex genom
att lägga in en minimi- respektive maximigräns. Flera remissinstanser
anser att dessa begränsningar är främmande inslag i bidragssystemet.

Många remissinstanser anser att samtliga kommuner, även de som
ligger utanför inkomstutjämningen, skall få avdrag på grund av struk-
turella skillnader.

Skälen för mitt förslag:

Kostnadsskillnader mellan kommuner

Skillnaderna i kostnader mellan kommunerna kan vara stora för en och
samma verksamhet. Delvis beror dessa kostnadsskillnader på att

kommunerna har valt olika nivå på sin service. Enligt min mening kan Prop. 1991/92:150
kostnadsskillnader i viss utsträckning också tjäna som utgångspunkt när
det gäller att bedöma effektiviseringspotentialen i den kommunala
verksamheten.

En inte obetydlig del av kostnadsskillnaderna kan dock sannolikt
hänföras till skillnader i fråga om behov och strukturella förhållanden,
dvs. sådana som den enskilda kommunen knappast kan påverka. Jag
anser, i likhet med kommittén, att dessa strukturellt betingade skillnader
i kostnader bör jämnas ut inom ramen för det statliga utjämnings-
systemet.

Kostnadsutjämning genom omfördelning

Liksom kommittén anser jag att de strukturella skillnaderna bör jämnas
ut genom att resurser fördelas om från kommuner med en gynnsam
struktur till kommuner med en ogynnsam struktur. Alternativet skulle
t.ex. kunna vara ett särskilt bidrag från staten till i strukturhänseende
missgynnade kommuner. Att såsom kommittén föreslagit göra utjäm-
ningen i form av en omfördelning mellan kommuner bör enligt min
uppfattning innebära att det kommunala ansvaret blir större. Valet av
vilka faktorer som har betydelse är mycket grannlaga, eftersom ingen
kommun vinner utan att någon annan förlorar.

En bärande tanke bakom omläggningen av statsbidragssystemet är att
kommunerna i högre grad skall förfoga över sina skatteinkomster. Som
jag tidigare anfört innebär detta bl.a. att rundgången av pengar mellan
stat och kommun skall undvikas genom att de överföringar av medel som
nu sker från kommuner till stat skall upphöra. En kostnadsutjämning som
sker genom omfördelning mellan kommunerna skulle naturligtvis i
princip kunna omfatta samtliga kommuner, dvs. även de som har en egen
skattekraft över garantinivån och således ligger utanför inkomst-
utjämningen. Mot bakgrund av vad jag här har sagt är min uppfattning
emellertid att dessa kommuner inte skall omfattas av omfördelningen,
oberoende av om de har en gynnsam struktur eller inte.

Grunder och metod för omfördelningen

Jag anser liksom kommittén att skillnader som skall vägas in i omfördel-
ningssystemet bör grundas på objektiva förhållanden som kommunen inte
kan påverka. De bör inte heller ha någon anknytning till den verksamhet
som kommunen väljer att bedriva.

Det finns en rad omständigheter som i det enskilda fallet kan ha
betydelse för kommunens kostnadsläge. Kommittén har eftersträvat att
finna ett inte alltför stort antal faktorer, som är opåverkbara, stabila,
mätbara, rimliga och acceptabla att använda i ett omfördelningssystem.
Kommittén har använt en statistisk metod, multipel regressionsanalys, för
att mäta sambanden mellan ett antal faktorer och kommunernas kost-
nader. Utifrån dessa samband skapas sedan ett index för beräkning av
tillägg och avdrag i omfördelningssystemet.

Jag föreslår i likhet med kommittén att åldersstruktur och social Prop. 1991/92:150
struktur, vilka har betydelse för behovet av den del av den kommunala
verksamheten som är åldersberoende, skall ingå i systemet. Andra
strukturella faktorer av betydelse är enligt kommittén befolkningsgleshet
och klimat, vilka påverkar styckkostnadema i samtliga kommunala
verksamheter. Jag föreslår, liksom kommittén, att även dessa bör tas in
i systemet. Jag återkommer dock till frågan om klimatfaktorn och dess
betydelse.

Det kostnadsbegrepp som kommittén har arbetat med, och som bör
användas, är nettokostnaderna. Dessa är bruttokostnader minus avgifts-
intäkter. På så sätt rensar man bort de skillnader som finns mellan
kommunerna när det gäller intemdebiteringar, val av regi för olika
verksamheter etc. Från nettokostnaderna skall också tas bort kostnader
för sådana verksamheter som fortsättningsvis skall finansieras med
specialdestinerade statsbidrag. Det gäller framför allt bostadsbidrag,
KBT, flyktingverksamhet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Nettokostnaderna påverkas också av kommunernas avgiftssättning.
Enligt kommittén finns det inga indikationer på att avgifterna skulle
variera på ett systematiskt sätt som påverkar utfallet i systemet. Det kan
dock finnas anledning att studera denna fråga inom ramen för den
expertgrupp som jag avser att tillsätta.

Kommitténs förslag till teknisk konstruktion

Innebörden i kommitténs förslag till omfördelningssystem är följande.
Kommunens grundbelopp i inkomstutjämningen justeras med ett tillägg
eller avdrag utifrån strukturella förhållanden. Det belopp som utgör
tillägget eller avdraget skall motsvara skillnaden mellan kommunens
beräknade totala kostnad vid normala (riksgenomsnittliga) strukturella
förhållanden, och den beräknade totala kostnaden utifrån kommunens
faktiska strukturella förhållanden så som de definierats i modellen. De
strukturfaktorer som legat till grund för beräkningen är:

— åldersstruktur (åldersvägt index utifrån olika åldersgruppers andel av
kostnaderna samt antal individer i olika åldersgrupper i respektive
kommun)

—• social struktur (summan av befolkningsandelen bam till ensamstående

och befolkningsandelen förtidspensionärer)

— befolkningsgleshet (kvadratkilometer per invånare multiplicerat med

andel invånare utanför tätort med mer än 500 invånare)

— klimat (uppvärmningsindex som bl.a. bygger på begreppet graddagar)

Prop. 1991/92:150

kepstrf

| I Klimat

Gleshet

Social
utjamn

Ålder

Genom s.k. multipel regressionsanalys beräknas sambandet mellan
dessa faktorer (oberoende, förklarande variabler) och nettokostnaden per
kommun (beroende variabel). Faktorerna förklarar 75 % av variationerna
i nettokostnader. Analysen resulterar i parametervärden för varje faktor.
Utifrån dessa parametervärden, kommunens värden på respektive faktor
samt kommunens befolkning kan varje kommuns totala strukturkostnad
sedan beräknas.

När det gäller faktorernas inbördes betydelse har klimatfaktorn den
absolut största vikten följd av åldersstruktur och social struktur. Den
faktor som skall uttrycka befolkningsgleshet har relativt liten betydelse
i modellen.

Problem och nödvändiga justeringar

Kommittén pekar själv på ett antal problem med den valda modellen och
de faktorer som används. Sålunda konstateras bl.a. att den underliggande
redovisningen är behäftad med viss osäkerhet. Det har t.ex. inte varit
möjligt att rensa bort kostnadsskillnader till följd av olika servicenivå och
effektivitet. Vidare framhåller kommittén att de samband som fram-
kommer i modellen inte nödvändigtvis är direkta orsakssamband, utan
snarare samvariationer mellan kostnaderna och faktorer som uppfyller
kraven på objektivitet och opåverkbarhet. Kommittén pekar dock på det
faktum att flera tidigare utredningar rörande utjämningssystem har, med
olika mätmetoder, kommit fram till att de föreslagna faktorerna har stor
betydelse för kostnaderna. Den största förändringen som ligger i
kommitténs förslag jämfört med tidigare utredningar är den objektiva
metod som används för att fastställa respektive faktors ekonomiska
betydelse.

Kommittén anser sammantaget att den föreslagna metoden, trots de
nackdelar och problem som finns, har sådana väsentliga fördelar att den

bör kunna tillämpas i ett system för utjämning av strukturella skillnader. Prop. 1991/92:150
Ett vidare utvecklingsarbete är dock enligt kommittén nödvändigt. Det
gäller bl.a. valet av faktorer, problemet med hur man kan hantera
skillnader i servicenivå och effektivitet och frågan om hur redovisningen
kan förbättras.

Från remissinstansernas sida har, som tidigare redovisats, framkommit
en mycket omfattande kritik mot förslaget till strukturindex.

Den stora skillnaden i genomslag för de valda faktorerna som blir
resultatet vid regressionsanalysen har kritiserats kraftigt. De flesta
remissinstanser accepterar inte att klimatfaktorn är den faktor som spelar
störst roll för kostnadsvariationema. De menar att det inte är rimligt att
denna faktor påverkar kostnaderna i så stor utsträckning som modellen
indikerar med hänsyn till den ganska begränsade del av kostnaderna som
kan anses vara klimatrelaterad. Dessutom är variabeln i sig osäker
eftersom den bygger på ett tveksamt underlag och är intervallindelad,
vilket kan ge stora tröskeleffekter mellan närliggande kommuner med i
övrigt ungefär samma förutsättningar.

Därutöver har många remissinstanser ifrågasatt det riktiga i att ålders-
strukturen förklarar en förhållandevis liten del av kostnadsvariationema.
De anser att detta inte synes rimligt på grund av att en stor del av
kostnaderna avser åldersrelaterade verksamheter. De har också haft
synpunkter på kommitténs val av faktorer för att uttrycka social struktur.
Sambandet mellan dessa faktorer och kostnaderna för de sociala
verksamheterna ifrågasätts. Dessutom pekar många remissinstanser på att
frågan om barnomsorgs- och storstadskostnader inte har penetrerats
tillräckligt i kommitténs förslag.

Andra remissinstanser har tagit upp problemen kring de geografiska
förhållandena. Det gleshetsbegrepp som kommittén har använt tar t.ex.
inte hänsyn till att det kan innebära stora kostnader för en kommun att
ha ett stort antal små tätorter. Vidare har framhållits att kommitténs
förslag saknar hänsyn till de speciella förhållanden som gäller t.ex. för
ö- och skärgårdskommuner.

För egen del kan jag delvis instämma i den framförda kritiken mot
förslaget. Jag fäster mig särskilt vid den kritik som gäller valet av
faktorer, hanteringen av service- och effektivitetsskillnader, redovis-
ningens kvalitet, klimatfaktorns vikt samt avrundningar och spärrar. Det
finns dessutom delar i utredningens förslag som behöver analyseras och
utvecklas ytterligare, t.ex. konstruktionen av åldersfaktorn och möjlig-
heter att fånga in förhållanden som speglar behovet av barnomsorg. Jag
är medveten om att vissa försök har gjorts att finna samband mellan
kommunernas totala kostnader och enkla mått på bamomsorgsbehov. Det
finns emellertid ett antal problem i sammanhanget, bl.a. att finna bra
faktorer för att mäta de aktuella behoven. Problemet att finna bra
fördelningsfäktorer gäller generellt för hela systemet.

Jag anser att en reformering av statsbidragssystemet är mycket ange-
lägen. Systemet bör därför läggas om nu, trots den delvis hårda kritiken
som framförts. En omfördelning för att jämna ut skillnader i strukturella
förhållanden är ett viktigt inslag i inkomstutjämningen för att verkligen

skapa de ekonomiskt likvärdiga förutsättningar som är målet för hela
omläggningen.

Kommitténs förslag till strukturindex som grund för en omfördelning
har enligt min mening trots allt vissa företräden. Det bör därför kunna
ligga till grund för ett nytt system. Vissa modifieringar av kommitténs
förslag bör emellertid göras. Jag föreslår att en sådan modifierad modell
för strukturindex gäller under två år, nämligen åren 1993 och 1994.
Därefter räknar jag med att det skall finnas ett nytt, mer genomarbetat
system för strukturutjämning, vilket kan gälla fr.o.m år 1995. För åren
1993 och 1994 kommer jag också att föreslå vissa övergångsregler för
att begränsa omfördelningseffektema av det nya bidragssystemet.

Jag är, som framgått tidigare, medveten om de problem som remiss-
instanserna pekar på. I det system som jag nu föreslår har följande
justeringar av strukturindex gjorts i förhållande till kommitténs förslag.

Klimatfaktorns vikt i strukturindex har justerats ner på så sätt att en
restriktion lagts på vilket värde denna variabels parameter tillåts anta i
regressionsanalysen. Parametervärdet blir 13 207 vid regressionen,
medan restriktionen innebär att parametern antar värdet 10 000.

Kommittén föreslår att strukturindex skall avrundas till jämna intervall
om två enheter, för att i viss mån reducera den skenbara precisionen i
siffrorna men ändå ge möjlighet för förändringar i åldersfaktorn att slå
igenom mellan olika år. Denna intervallindelning har visat sig ge till
synes slumpmässiga effekter. Avrundningen görs istället till tiondels
procentenheter.

Kommittén föreslår vidare att en minimi- respektive maximigräns skall
tillämpas för indextalen på så sätt att ingen kommun skulle få lägre index
än 92 och ingen skulle få högre än 128. Även dessa spärrar har visat sig
kunna ge orättvisa effekter. De bör därför inte införas.

6.3.4 Tillägg för befolkningsminskning

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Kommuner som haft en befolkningsminskning på mer
än två procent under den senaste femårsperioden ges ett tillägg för
denna minskning. Tillägget uppgår till 40% av den uppräknade
medelskattekraften per invånare för den del av befolknings-
minskningen som överstiger dessa två procent, multiplicerat med
samma enhetliga skattesats som gäller för beräkning av grund-
beloppet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Några remissinstanser anser att det också bör
finnas ett särskilt tillägg vid kraftig befolkningsökning, eftersom behovet
av kommunal service då ökar snabbare än tillväxten av skatteinkomster.

Skälen för mitt förslag: När befolkningen i en kommun snabbt
minskar, behöver kommunen viss tid för att anpassa verksamheten och

kostnaderna till de nya förhållandena. Ett system med inkomstutjämning Prop. 1991/92:150
löser inte detta problem. Under en övergångsperiod finns därför behov
av att lindra effekterna av att invånare flyttar ut från kommunen.

Tillägg för befolkningsminskning finns redan i dagens skatte-
utjämningssystem, där kompensation utgår om befolkningen minskat med
mer än fem procent under en tioårsperiod. Jag föreslår nu att kompensa-
tion skall utgå om befolkningen minskar med mer än två procent under
en femårsperiod. Den föreslagna sänkningen av tiden för beräkning av
befolkningsminskningen motiveras av att det just är snabba befolknings-
minskningar som ställer störst krav på anpassning.

Kompensationens storlek bör inte knytas till kostnaderna som vissa
remissinstanser föreslagit utan liksom hittills knytas till den upprättade
medelskattekraften, dvs. till inkomsterna, eftersom det i första hand är
dessa som förändras när befolkningen minskar.

Jag kan inte se några skäl till att införa ett särskilt tillägg till kom-
muner med snabb befolkningsökning. En snabb ökning av befolkningen
sker främst i expansiva kommuner, där den ekonomiska potentialen i
allmänhet kan förväntas vara stor. Problemet för dessa kommuner är i
första hand att utgifterna för en utbyggd kommunal service initialt ökar
snabbare än de inkomster som ett växande befolknings- och skatte-
underlag ger. Mina förslag om ett ändrat utbetalningssystem för
kommunalskatt respektive om ett nytt statsbidragssystem innebär att
kommunerna får sina inkomster betydligt snabbare än idag.

Jag återkommer med lagförslag rörande nytt utjämningsbidrag till
kommunerna i samband med att jag tar upp frågan om kommunal
ekonomi såvitt avser finansdepartementets område.

6.3.5 Inomregional utjämning

Min bedömning: Det statliga utjämningssystemet bör ges en sådan
utformning att det inte finns behov av särskilda regionala utjäm-
ningssystem. Den inomregionala skatteutjämningen i Stockholms län
bibehålls under åren 1993 och 1994. Det fortsatta behovet av detta
system prövas i samband med ställningstagandet till en reviderad
strukturutjämning inför år 1995. Den expertgrupp som skall utreda
frågan om strukturutjämning inom statsbidragets ram bör bl.a. också
ägna uppmärksamhet åt frågan om hur detta system kan utformas för
att tillgodose även de behov som den inomregionala utjämningen
tillgodoser idag.

Kommittén: Kommittén föreslår att den inomregionala skatteutjäm-
ningen skall upphöra redan år 1993.

Remissinstanserna: En del remissinstanser bl.a. Stockholms läns
landsting och Landstingsförbundet anser att den inomregionala skatte-
utjämningen i Stockholms län skall finnas kvar och att flera län bör ges
samma möjlighet. Bl.a. Botkyrka kommun anför att om utjämningen tas

bort måste berörda kommuner kompenseras för de faktorer som ingår i
utjämningen.

Skälen för min bedömning: Utjämningen av inkomster och struk-
turella förhållanden bör vara en statlig uppgift. Jag anser därför att
landstingen i princip inte bör ha rätt att ta ut skatt för att sedan fördela
om pengar mellan kommuner.

En omfördelning av pengar mellan kommuner bör dock kunna ske i de
fäll omfördelningen bygger på ett avtal mellan berörda kommuner i syfte
att t.ex. underlätta huvudmannaskapsförändringar.

Det inomregionala skatteutjämningssystemet i Stockholms län innebär
att landstinget ger bidrag till vissa kommuner i ett system för omfördel-
ning där särskild hänsyn tas till den gemensamma arbets- och bostads-
marknad som finns inom länet. För vissa kommuner har omfördelningen
en ganska stor ekonomisk betydelse. Jag delar i princip kommitténs
uppfattning att de behov som en sådan omfördelning tillgodoser, i princip
bör tillhandahållas inom ramen för ett statligt utjämningssystem. När
detta är fullt genomfört bör det således inte längre finnas behov av ett
inomregionalt system. Jag är dock inte beredd att nu föreslå att det
inomregionala systemet i Stockholms län avvecklas, utan detta bör
bibehållas under åren 1993 och 1994. Resultatet av arbetet i den
föreslagna expertgruppen kan därmed avvaktas. I detta arbete kommer
bl.a. frågan om strukturfaktorer som grund för omfördelning att tas upp.
Gruppen skall lägga förslag som kan utgöra grund för ställningstagande
till ett reviderat strukturutjämningssystem fr.o.m. år 1995.

6.3.6 Expertgrupp för översyn av strukturutjämningen

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: En mer ingående analys bör göras för att utveckla
grunder och metoder för utjämning av strukturella skillnader inom
ramen för det nya statsbidragssystemet. En expertgrupp tillsätts för
att vidareutveckla systemet för strukturutjämning.

Kommittén: Kommittén förordar ett fortsatt utvecklingsarbete när det
gäller underlaget för strukturkostnadsutjämningen.

Remissinstanserna: Många remissinstanser har pekat på behovet av att
närmare studera och utveckla grunderna och metoden för att mäta och
jämna ut strukturella skillnader.

Skälen för min bedömning: En omfattande kritik har framkommit mot
det av kommittén föreslagna strukturindexet. Den korta beredningstiden
har inte medgivit några omfåttande förändringar av kommitténs förslag.
Jag avser därför att inom kort tillsätta en expertgrupp för vidare-
utveckling av strukturutjämningen i statsbidragssystemet. Expertgruppen
bör kunna lägga fram förslag i sådan tid att ändringarna i systemet kan
träda i kraft den 1 januari 1995.

Expertgruppen far i uppgift att utreda vilken modell för struktur-
kostnadsutjämning som bör användas och vilka strukturella faktorer som

bör beaktas en sådan modell. Den modell som expertgruppen föreslår Prop. 1991/92:150
skall i likhet med den modell som jag föreslår bygga på att staten inte
finansiellt medverkar i kostnadsutjämningen. Gruppen bör också utreda
och föreslå andra förändringar som gruppen bedömer bör göras med
hänsyn till de förändringar i modellen för strukturkostnadsutjämning som
gruppen föreslår.

6.4 Effekter för kommunerna av ett nytt statsbidragssystem

6.4.1 Referensalternativet för kommunerna

Mitt förslag: Till grund för den beräknade fördelningen av 1993 års
nettobidrag, mot vilken utfallet av det nya bidragssystemet skall
jämföras, skall fördelningen av 1992 års nettobidrag ligga, sedan
hänsyn tagits till indragningen på 5,2 miljarder kronor (det s.k.
referensal temati vet).

Skälen för mitt förslag:

Beräkningsförutsättningar på riksnivå

I avsnitt 6.2.3 har jag redovisat de sammantagna ekonomiska konse-
kvenserna av att avveckla ett antal specialdestinerade statsbidrag och
skatteutjämningsbidragen samt att kvitta bort skatteutjämningsavgiftema,
avräkningsskatten, den mellankommunala omfördelningen till följd av
äldrereformen och kommunernas beräknade kostnader för bostadsbidrag
och KBT. Det sålunda framräknade bidraget för år 1993, som skall
utgöra ramen för det nya utjämningsbidraget, uppgår till 44,9 miljarder
kronor. Från detta belopp skall först dras den av samhällsekonomiska
skäl motiverade besparingen om totalt 5,2 miljarder kronor. Den totala
bidragsramen uppgår därmed till 39,7 miljarder kronor för år 1993. En
närmare redovisning framgår av tabell 6.4.1.

Konstruktion av ett referensalternativ per kommun

I det följande redogör jag för hur referensal temati vet per kommun är
framtaget. Med referensaltemativ avser jag det bidrag mot vilket utfallet
av det nya systemet skall jämföras. Referensaltemativet skall således
motsvara det bidrag som kommunen skulle fått enligt nuvarande bidrags-
regler, minskat med de kvittningar som föreslås när det gäller skatteut-
jämningsavgifter m.m.. Jag vill i detta sammanhang påpeka att det
referensaltemativ som används här inte är direkt jämförbart med det
referensaltemativ (utgångsläge 4) som kommittén presenterade i sina
beräkningar. Referensaltemativet som presenteras i det följande bygger
helt på faktiskt eller prognostiserat utfall av nuvarande bidrags- och
avgiftssystem för år 1992, vilket inte var fallet i kommitténs alternativ.

Som utgångspunkt för de kommunvisa beräkningarna av såväl
statsbidrag som avgifter och andra kvittningar har jag använt 1992 års

nivå och fördelning och inte beräknade bidrag för år 1993. Det viktigaste Prop. 1991/92:150
skälet till detta är att 1992 års värden redan nu är kända eller kan prog-
nostiseras med relativt stor säkerhet. Redan under hösten 1992 kommer
dessutom ett betydligt bättre underlag att finnas tillgängligt, varvid de nu
använda värdena kan följas upp och korrigeras inför de slutliga beräk-
ningarna av bidraget för år 1993.

Hur de specialdestinerade bidrag som ingår i referensaltemativet har
beräknats per kommun redovisas närmare i bilaga 9 "Beräkningsförut-
sättningar för det nya utjämningsbidraget samt tabeller med kommun-
redovisningar".

Summan av beräknade statsbidrag och avgifter m.m. för år 1993, enligt
gällande regler, bildar nivån för det totala statsbidraget år 1993. Detta
har redovisats i avsnitt 6.2.3. För att skapa ett referensaltemativ fördelat
per kommun används 1992 års fördelning av bidrag och avgifter m.m..
I tabell 6.4.1 redovisas i stora drag dels underlaget för den totala
bidragsnivån, dels underlaget för referensaltemativet.

Tabell 6.4.1 Sammanfattning av underlaget för att bestämma dels bidragsramen
för år 1993, dels referensaltemativet för år 1992 mifj.kr.

	Underlag för nivå (1993)	Underlag för fördelning (1992)
Bidrag som avvecklas:	69 421	65 965
- Skola	30 270	28 574
- Skatteutjämning	15 646	14 660
- Barnomsorg	13 961	13 368
- Äldreomsorg	6 484	6 368
- Övriga bidrag	3 060	2 995
Kvittningar:	24 539	22 978
- Bostadsbidrag	2 285	2 300
- KBT	4 860	5 070
- Skatteutjämninsavg.	8 127	7 032
- Avräkningsskatt 1,09 kr/skr	9 267	8 575
Summa nettobidrag Bidragsminskning^r	44 882	42 987
Summa nettobidrag Bidragsminskning^r	-5 183	-3 288
Summa bidrag totalt	39 699	39 699

¹ Samhällsekonomiskt motiverad indragning. Indragningen för år 1993 uppgår till 5,2
miljarder kr. Omräknad till år 1992 skulle den uppgåt till 4,8 miljarder kr. Här
redovisas endast 3,3 miljarder kr. för år 1992 eftersom beloppet skall ge samma
totalram som år 1993.

Summan av referens alternativen för samtliga kommuner uppgår enligt
mina här redovisade beräkningar till 39,7 miljarder kronor. Referens-
altemativet kan därmed sägas uttrycka hur stora nettoinkomster som
kommunerna år 1992 skulle ha fått i form av sådana statliga bidrag (efter
avdrag for avgifter m.m.) som fr.o.m. år 1993 skall inordnas i ett
generellt statsbidragssystem, korrigerat med en del av den bidrags-
minskning som av samhällsekonomiska skäl genomfors år 1993.

Utslaget per invånare varierar referensaltemativet för kommunerna
mellan 1 267 kr och 19 492 kr. Två kommuner, Danderyd och Lidingö,
får ett negativt bidrag på grund av att kvittningama för skatteutjämnings-
avgifter m.m. är högre än bidragen. Det innebär att dessa kommuner

vinner betydligt mer på de genomförda kvittningama än de förlorar på
uteblivna statsbidrag. De omfattas inte heller av indragningen. Det
beräknade negativa bidraget uppgår för Danderyds del till totalt ca 120
milj kr, och för Lidingö till ca 25 milj kr. Jag återkommer till denna
fråga under avsnittet om övergångsregler.

I tabell 1 bilaga 9 redovisas referensaltemativet per kommun i kronor
per invånare; totalt och uppdelat i olika delkomponenter.

6.4.2 Utfall av det nya statsbidragssystemet

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Med en total ram för utjämningsbidraget om 39,7
miljarder kronor och med nuvarande skatteunderlagsprognoser som
grund beräknas garantinivån uppgå till 127,26 %.

Skälen för min bedömning: I bilaga 9 redovisas också vilka förutsätt-
ningar som ligger till grund för beräkningen av det preliminära utfallet
per kommun av det nya bidragssystemet. Dessutom redovisas utfallet i
bidragssystemets olika delar, samt det totala utfallet jämfört med
referensaltemativet. Beräkningarna bygger f.n. på prognoser när det
gäller skatteunderlaget.

Det bör även här noteras att det redovisade utfallet för kommunerna
inte är helt jämförbart med kommitténs beräknade utfall. Detta beror dels
på skillnader i beräkningen av utgångsläget, dels på skillnader i den
föreslagna modellen och dels på skillnader i skatteunderlagets nivå och
garantinivån.

I tabell 2 i bilaga 9 redovisas utjämningsbidraget i dess samtliga
komponenter för vaije kommun. Av tabellen framgår antal invånare,
skattekraft i procent av uppräknad medelskattekraft, enhetlig länsvis
skattesats, strukturindex samt totalt utjämningsbidrag per invånare, totalt
och uppdelat i komponenterna inkomstutjämning, strukturtillägg/avdrag
för de olika strukturfäktorema och tillägg för befolkningsminskning.

Utfall av inkomstutjämningen

Av den totala bidragsramen om 39,7 miljarder kr. fördelas 39,3 miljarder
kr. ut genom inkomstutjämningen. Den garanterade beskattningsbara
inkomsten per invånare blir således, som tidigare angivits, 127,26% av
den genomsnittliga, vilken uppgår till 92 649 kr. Med nu föreliggande
underlag motsvarar detta en garanterad beskattningsbar inkomst om
117 905 kronor per invånare.

Variationen mellan kommunerna när det gäller egen skattekraft uttryckt
som procent av den uppräknade medelskattekraften ligger mellan 69%
och 166%. Spridningen framgår av följande sammanställning.

Antal kommuner i olika skattekraftsintervall, % av uppräknad medel- Prop. 1991/92:150
skattekraft:

— 35 kommuner har en skattekraft under 80 %

— 103 kommuner har mellan 80 och 89%

— 89 kommuner har mellan 90 och 99 %

— 35 kommuner har mellan 100 och 109%

— 24 kommuner har 110 % eller högre, varav 3 ligger över garantinivån

på 127,26%

Skattekraft

Antal skattekronor per invånare

Variationen i egna skatteinkomster ligger mellan ca 11 600 och
ca 21 700 kronor per invånare. Medelvärdet är ca 17 000 kronor per
invånare. Variationen beror både på skillnader i kommunernas skatte-
underlag per invånare och på skillnader i skattesats.

Grundbeloppet i inkomstutjämningen varierar mellan 0 och ca 9 400
kronor per invånare. Medelvärdet är 4 531 kronor per invånare. En
kommun som har ca 100% i egen skattekraft och en genomsnittlig länsvis
enhetlig utdebitering på 18,30 får ett grundbelopp i inkomstutjämningen
om ca 4 500 kronor per invånare.

Med nu gällande antaganden som grund kommer alla kommuner efter
inkomstutjämning att uppnå en sammantagen skatteinkomst på minst
16 625 kronor per invånare (skatteinkomster samt inkomstutjämning
exklusive tillägg/avdrag för struktur) och maximalt 24 501 kronor per
invånare. Spännvidden mellan lägsta och högsta skatteinkomst per
invånare kan därmed sägas ha minskat från ca 10 100 kronor till 7 900
kronor. Den genomsnittliga totala inkomsten av skatt och grundbelopp
uppgår till ca 21 600 kronor per invånare. I diagrammet nedan redovisas
några kommuners inkomster från skatter och inkomstutjämningsbidrag i
kronor per invånare.

Prop. 1991/92:150

Skatter och inkomstutjämningsbidrag

kr/Invanare

Paja Torsby Malung Olofs Goteb Vaxholm Taby

Grund
bidrag

Egen skatt
under enh

Egen skatt
over ennet

Lansvis
enh skatt

KEPSKBI

Utfall av strukturutjämningen

Enligt tabell 2 i bilaga 9 varierar strukturkostnadsindex med nuvarande
beräkningsförutsättningar mellan kommunerna från 88,2 till 150,3.
Avrundning till 1 decimal har tillämpats. En kommun som exempelvis
har indextalet 103,4 förväntas ha 3,4% högre kostnader på grund av sin
struktur än genomsnittskommunen. Det högsta strukturtillägget är ca 12
300 kr/inv och det högsta strukturavdraget är ca 2 900 kr/inv. 140
kommuner har tillägg eller avdrag som överstiger 1 000 kronor per
invånare.

Det tillägg eller avdrag som vaije faktor ger beräknas utifrån kom-
munens värde på faktorn, riksgenomsnittsvärdet på faktorn och befolk-
ningsmängden i kommunen. Av tabellen framgår det maximala tillägg
eller avdrag i kr/inv (1993 års prisnivå) någon kommun har för
respektive faktor.

	Ålder	Social	Gleshet	Klimat
Max tillägg	871	2182	6723	5155
Max avdrag	-738	-1531	-94	-1104
Skillnad	1609	3713	6818	6259

Störst skillnader i tillägg och avdrag ger gleshetsfaktom där skillnaden
mellan de kommuner som har lägst respektive den som har högst värde
på faktorn är 6 818 kronor, per invånare. Lägst skillnad mellan
kommunerna ger åldersfaktorn.

Samtliga kommuners tillägg respektive avdrag för de fyra faktorerna
i kronor per invånare framgår av tabell 2 i bilaga 9.

Totalt beräknas tilläggen till 4 658 milj.kr. och fördelas på 126 kom- Prop. 1991/92:150
muner. Avdragen utgör tillsammans 4 634 milj.kr. och fördelas på 156
kommuner. Skillnaden på 24 milj.kr. beror på att indextalet har
avrundats till en decimal. Fyra kommuner erhåller varken avdrag eller
tillägg. Sju kommuner som skulle fått avdrag erhåller inget grundbelopp
eller erhåller ett så lågt grundbelopp att avdraget inte kan tas ut. De
omfettas därför inte av strukturkostnadsutjämningen. De avdrag som på
detta sätt inte kan tas ut uppgår till 260 milj.kr. Totalt tar struktur-
utjämningen därför i anspråk 284 milj.kr. (24 + 260) av den totala
bidragsramen om 39,7 miljarder kronor.

När det gäller utfellet av strukturutjämningen kan bl.a. följande konsta-
teras.

Bland de kommuner som finns i mellan- och södra Sverige är det en
stor del som får avdrag i strukturutjämningen, medan kommunerna norrut
i hög grad far tillägg i systemet. Detta beror i stor utsträckning på
klimatfaktorn.

Sett till olika typer av kommuner kan man konstatera att förorts-
kommuner nästan genomgående får avdrag i systemet, vilket bl.a. beror
på att de har en mer gynnsam åldersstruktur och social struktur än
genomsnittet. Särskilt den sociala fektom har stor betydelse. För förorts-
kommunema i södra Sverige betyder även klimatfaktorn mycket. Av
glesbygdskommunerna får en mycket stor andel tillägg i systemet. Detta
beror dels på att en stor del av dessa kommuner ligger i de klimatmässigt
mindre gynnade delarna av landet och dels på att många av dem har ett
högt värde på gleshetsvariabeln.

Utfall av tilläggen för befolkningsminskning

Reglerna för kompensation för befolkningsminskning innebär att de
kommuner, vars befolkning mellan åren 1987 och 1992 har minskat med
mer än 2 % får kompensation med 40 % av den uppräknade medelskatte-
kraften för den del av befolkningsminskningen som överstiger de två
procentenheterna. För år 1993 medför reglerna att 45 kommuner får
tillägg. Dessa varierar mellan 2 och 400 kronor per invånare.

Huvuddelen av de kommuner som får tillägg för befolkningsminsk-
ning ligger i norra Sverige. Många av dessa har en hög skattesats.

Totalt uppgår tilläggen för befolkningsminskning till 76 milj.kr.

Totalt utfall av det nya systemet jämfört med referensaltemativet

Jag gör i detta avsnitt en kortfettad genomgång av det totala utfellet av
det nya systemet jämfört med referensaltemativet. Redovisningen i det
följande utgår främst från tabell 3 i bilaga 9.

Det bidrag som fördelas uppgår till 39,7 milj.kr., varav 39,3 avser
inkomstutjämning, 0,3 miljarder kr. strukturutjämning och 0,1 miljarder
kr. befolkningsminskning.

Skillnaden mellan det nya bidraget och referensaltemativet har Prop. 1991/92:150
relaterats dels till antal invånare, dels till respektive kommuns totala
beräknade inkomster (summan av skatt och referensaltemativ). Skill-
naderna redovisas sedan i procent av inkomsterna. Jag redovisar här de
effekter som det nya systemet skulle få när det slagit igenom fullt ut. Jag
anser emellertid att det är nödvändigt att införa regler, som innebär att
effekterna av det nya systemet övergångsvis begränsas.

Vid ett fullt genomslag av det nya bidragssystemet skulle ett stort antal
kommuner få vidkännas stora förändringar av sina statsbidrag. I följande
tabell redovisas antalet kommuner efter förändringarnas storlek mätt i
procent av inkomsterna i respektive kommun.

Tabell 6.4.2 Antal kommuner fördelade efter storleken på bidragsförändring-
arna uttryckt i procent av inkomsterna

Minskning> 10% av ink 7

Ökning 0

2- 6

6-10

> 10

¹ Inkl. Danderyd och Lidingö som i princip har 0 % förändring.

Skillnaderna mellan nytt bidrag och referensaltemativ varierar mellan
ca +3 500 kronor och -5 100 kronor per invånare. Det är 172 kom-
muner som kommer i intervallet +-1 000 kronor per invånare. För dessa
kommuner motsvarar alltså inkomstminskningen eller -ökningen ca 5 %
av inkomsterna.

Variationen i bidrag per invånare är ungefär lika stor som i nuvarande
system. Nu varierar bidraget mellan 0 och ca 19 400 kronor per
invånare. I det nya systemet varierar bidraget mellan 0 och ca 20 500
kronor per invånare. Profilen blir dock annorlunda i det nya systemet.

Sju kommuner beräknas inte komma att omfattas av systemet.
Kommunerna är Danderyd, Järfälla, Lidingö, Sollentuna, Täby, Lomma
och Vellinge. Tre av dessa har en skattekraft som ligger över garanti-
nivån. För de övriga är strukturavdraget större än grundbeloppet, varmed
bidraget totalt sett blir noll.

Många av de kommuner som far bidragsökningar har en låg egen
skattekraft, medan det bland dem som får lägre bidrag återfinns en stor
andel av kommunerna med högst skattekraft i landet.

När det gäller den egna utdebiteringen kan konstateras att många av de
kommuner som får bidragsökningar i det nya systemet har en hög
utdebitering. Bland dem som får minskningar finns en hel del lågskatte-
kommuner.

Inkomst - struktur - befolkning

Prop. 1991/92:150

Pajala Torsby Malung Olofs Göteb Vaxholm Täby

Befolkn

Struktur
ut jamn
Inkomst
ut jamn

KEPISB

6.4.3 Övergångsregler för åren 1993 och 1994

Mitt förslag: Ingen kommun skall år 1993 till följd av det nya
statsbidragssystemet vinna eller förlora bidrag överstigande 1,5 % av
kommunens beräknade sammantagna inkomster av skatt och bidrag
enligt referensaltemativet.

För år 1994 får skillnaden mellan bidraget för år 1994 och
utbetalade utjämningsbidrag år 1993 uppgå till högst 3 % av sum-
man av skatteinkomsterna år 1994 och utbetalat utjämningsbidrag år
1993.

Min bedömning: Specialdestinerade statsbidrag som avser
verksamheter som bedrivits år 1992 och som enligt det nuvarande
systemet skall slutregleras under år 1993 bör slutregleras enligt de
gamla reglerna. Ett belopp motsvarande slutregleringen kvittas mot
kommunens återstående slutavräkning av kommunalskattemedel
avseende år 1991.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitt. Kommittén
föreslår dock att den årliga ökningen eller minskningen av bidraget högst
får uppgå till ett belopp motsvarande 2 % av kommunens brutto-
kostnader, och att övergångstiden bör sträcka sig över tre år.

Remissinstanserna: Många kommuner och Svenska kommunförbundet
delar kommitténs bedömning att övergångstiden bör vara relativ kort.
Flera kommuner anser dock att öveigångstiden bör förlängas till fem år.
En del kommuner anser att införandet bör skjutas upp till år 1994. Några
kommuner anser att övergångsreglerna bör kombineras med en mellan-
kommunal utjämning som det första året helt uppväger förslagets
omfördelningseffekter. Bl.a. Svenska kommunförbundet påpekar att

6 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

speciella regler måste gälla för kommuner som får mycket stora
bidragsförändringar.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: När det gäller effekterna
för enskilda kommuner av det nya bidragssystem som träder i kraft år
1993 vill jag särskilt ta upp två frågor. Den ena gäller hur stort
genomslag det nya systemet skall få redan år 1993 utan att omställnings-
problemen blir alltför stora. Den andra gäller de periodiseringseffekter
som uppstår vid övergången till det nya systemet.

Maximer ing av bidragsförändringen i det nya systemet

Jag har tidigare idag föreslagit att ett helt nytt statsbidragssystem för
kommunerna träder i kraft den 1 januari 1993. Jag har vidare redovisat
det beräknade ekonomiska utfellet för kommunerna vid fullt genomslag
av det nya systemet. Utfellet innebär kraftiga bidragsförändringar för
många kommuner. Dessa förändringar kan inte rimligen tillåtas slå
igenom från ett år till ett annat eftersom de ekonomiska effekterna då
skulle bli mycket dramatiska. Jag vill därutöver peka på att ytterligare
förändringar i bidragssystemet kan komma att genomföras år 1995 bl.a.
till följd av arbetet i den expertgrupp som jag tidigare anmält. Samman-
taget talar detta för att bidragsförändringarna för åren 1993 och 1994
måste begränsas.

Kommittén bedömer i sitt betänkande att en bidragsförändring som
motsvarar 2% av de totala bruttokostnadema i den enskilda kommunen
är rimlig i ett ettårsperspektiv. Jag delar i huvudsak kommitténs
bedömning, men vill göra vissa modifieringar. Jag väljer att relatera
bidragsförändringen till kommunernas sammanlagda inkomster i form av
skatt och bidrag i stället för till de totala bruttokostnadema som
kommittén använt. Det främsta skälet till detta är de skillnader i
kommunernas redovisning som påverkar räkenskapsunderlagen, vilka
ligger till grund för kostnadsuppgifterna. De sammanlagda inkomsterna
är ett mer neutralt mått. Eftersom basen till vilken jag relaterar bidrags-
förändringarna är lägre än i kommitténs förslag, bör maxgränsen för
bidragsförändringen från det ena året till det andra i princip kunna sättas
snarare på 3% än 2%. Under åren 1993 och 1994 kommer stora krav att
ställas på kommunerna i olika avseenden. Den maximala bidrags-
förändringen bör begränsas i förhållande till kommitténs förslag. Jag
bedömer att för år 1993 är en bidragsförändring om maximalt 1,5 % av
inkomsterna mer rimlig.

För år 1993 föreslår jag en öveigångsregel som innebär att ingen
kommun till följd av det nya bidragssystemet skall vinna eller förlora
bidrag motsvarande mer än 1,5% av summan av skatt och referens-
altemativ. Det motsvarar i genomsnitt ca 300 kr. per invånare. Som
redovisats i tabell 6.4.2 beräknas endast 43 kommuner få förändringar
som ligger inom detta intervall. Övriga 243 kommuner kommer således
att omfettas av övergångsregeln. För år 1994 föreslår jag en motsvarande
övergångsregel. Den innebär att bidragsförändringen mellan åren 1993
och 1994 maximalt får uppgå till 3% av summan av de totala skatte-

Prop. 1991/92:150

inkomsterna för år 1994 och utfallet av utjämningsbidraget för år 1993. Prop. 1991/92:150
De två kommuner som vinner betydligt mer på de genomförda kvitt-

ningama m.m. än de förlorar på uteblivna statsbidrag, dvs de redovisar
ett negativt referensaltemativ för år 1992, bör i princip omfattas av
samma övergångsregler som gäller för de kommuner som berörs av det
nya utjämningssystemet. Eftersom skatteutjämningsavgifter och avräk-
ningsskatt slopas år 1993 måste övergången till det nya systemet regleras
i särskild ordning för dessa kommuner. Exempelvis bör övervägas att
reducera kommunernas skatteunderlag eller den slutreglering av
kommunalskattemedel som avser år 1991.

I tabell 3 i bilaga 9 redovisas per kommun dels vilket utfall det nya
utjämningsbidraget ger, dels vilket det faktiska utfallet blir för år 1993
till följd av den ovan nämnda övergångsregeln.

Utifrån tabellen kan konstateras att den maximala differensen uppåt
eller nedåt för samtliga kommuner efter övergångsregeln varierar mellan
+ 500 och - 525 kronor per invånare. Många får en förändring på
omkring 300 kr per invånare.

Den föreslagna övergångsregeln innebär att kostnaden för systemet
ökar med ca 300 milj kr för år 1993.

Periodiseringseffekter

I nuvarande bidragssystem finns både sådana bidrag som betalas ut under
löpande verksamhetsår (t.ex. skatteutjämningsbidragen) och sådana som
betalas ut helt eller delvis i efterskott (t.ex. bidraget till barnomsorg). Det
nya systemet bygger på principen att kommunerna skall få bidraget
löpande under det aktuella verksamhetsåret, dvs. det år som de bidrags-
grundande faktorerna avser.

De förändringar i statsbidragssystemet som jag föreslår kommer för
kalenderåret 1993 att få periodiseringseffekter. Dessa innebär bl.a. att det
under år 1993 kommer att ske en slutreglering av tidigare special-
destinerade statsbidrag avseende år 1992.

Enligt min uppfattning bör alla bidrag avseende verksamhet som
bedrivs under år 1992 slutregleras enligt de gamla reglerna även om det
sker först under år 1993. Det innebär att kommunerna under år 1993
kommer att kunna få bidrag både från det nya systemet och från det
gamla i form av slutregleringar av tidigare specialdestinerade bidrag.
Detta leder till en tillfälligt kraftigt ökad bidragsvolym. En sådan är av
samhällsekonomiska skäl inte rimlig. Jag avser därför att senare lägga ett
förslag som innebär att de slutregleringar av statsbidrag avseende år
1992, som görs under år 1993, helt eller delvis kvittas mot den slutavräk-
ning som görs år 1993 avseende kommunalskatt för år 1991. Denna
slutavräkning kommer också att minskas till följd av det nya utbetal-
ningssystemet för kommunalskattemedel samt ändringen av schablon-
avdragen (avsnitt 5.3 resp. 5.4). Vad jag nu sagt innebär för de enskilda
kommunerna i princip att slutregleringen av kommunalskatteutbetalning-
ama avseende år 1991 kan minskas med ett belopp som motsvaras av
slutregleringen av statsbidragen avseende år 1992. Något underlag för att
beräkna effekter finns emellertid inte ännu.

7 Förändringar i statsbidragen till landstingen

7.1 Principiella utgångspunkter

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Vissa förändringar bör göras av statsbidrags-
systemet för landstingen. Några specialdestinerade statsbidrag,
skatteutjämningsavgiften och avräkningsskatten bör avvecklas.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer principiellt med min.

Remissinstanserna: Några principiella invändningar mot kommitténs
förslag i dessa delar har inte framförts.

Skälen för min bedömning: Den nuvarande statliga bidragsgivningen
till landstingen innebär inte samma detaljstyrning som bidragsgivningen
till kommunerna. De största bidragen — vissa ersättningar till sjukvårds-
huvudmännen m.m. och skatteutjämningsbidragen — är redan i stort att
betrakta som generella bidrag. Fördelningen som görs i dessa bidrags-
system har inte ifrågasatts i någon större utsträckning.

Nyligen har en utredning (dir. 1992:30) tillsatts som skall se över
hälso-och sjukvårdens framtida organisation och finansiering samt
bedöma resursbehoven fram till år 2000. Utredningsuppdraget skall vara
slutfört under våren 1994.

Mot denna bakgrund begränsar jag mina förslag avseende bidrags-
systemet till landstingen till sådana förändringar som krävs för att skapa
en ström av pengar enbart från staten till landstingen.

Ett antal specialdestinerade statsbidrag bör dock redan nu kunna
avvecklas och ersättas med en generell bidragsgivning. Vidare bör skatte-
utjämningsavgiften och avräkningsskatten avvecklas även för landstingen.
Av skäl som jag återkommer till bör dock skatteutjämningsavgiften för
landstingen finnas kvar även under år 1993.

7.2 Förändringar i bidragssystemet fr.o.m. år 1993

Rundgängen av medel mellan stat och landsting upphör

Mitt förslag: Avräkningsskatten avskaffas fr.o.m. år 1993 och
skatteutjämningsavgiften avskaffas fr.o.m. år 1994. För år 1993
föreslås att skatteutjämningsavgiften för landstingen sänks till 0,40
kr. per skattekrona.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt men kommittén har
föreslagit att även skatteutjämningsavgiften slopas år 1993. Vidare
föreslår kommittén att kvittning av avräkningsskatten och skatteutjäm-
ningsavgiften skall göras mot den allmänna sjukvårdsersättningen.

Remissinstanserna: Alla remissinstanser tillstyrker principen om att
rundgången av t ran fe re ringar mellan statlig och kommunal sektor slopas.

Ett antal landsting och Landstingsförbundet anser att nivån på den avräk- Prop. 1991/92:150
ningsskatt som kvittas är för hög.

Skälen för mitt förslag: Av samma skäl som jag anförde för
kommunerna skall nuvarande överföringar av medel från landstingen till
staten upphöra. Nivån på statsbidragsramen skall minskas i motsvarande
mån.

Kommittén föreslår att den allmänna sjukvårdsersättningen skall
minskas med det belopp som motsvarar de ekonomiska nettokonsekven-
sema av att specialdestinerade statsbidrag slopas och av att skatteutjäm-
ningsavgifter och avräkningsskatter tas bort. Vidare föreslår kommittén
att den årliga automatiska ökningen av kostnaderna för skatteutjämnings-
bidragen, som följer av att de beskattningsbara inkomsterna ökar, bör
finansieras genom att antingen den allmänna sjukvårdsersättningen eller
nivån på grundgarantiema i skatteutjämningssystemet minskas. Jag
instämmer i princip i kommitténs förslag.

Om de kvittningar som kommittén föreslår och dessutom den av mig
tidigare av samhällsekonomiska skäl föreslagna bidragsminskningen görs
genom att beloppet för vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen
m.m. minskas, skulle det återstående beloppet att fördela med dessa
bidrag uppgå till ca 2 700 milj.kr.

Som chefen för socialdepartementet anför uppstår emellertid problem
om kvittning görs på detta sätt. Det belopp som vissa sjukvårdshuvudmän
blir berättigade till skulle understiga de ersättningar som under föregå-
ende år lämnats till privata vårdgivare inom huvudmannens område och
som enligt nuvarande regler dras av från ersättningen till sjukvårdshuvud-
mannen. Jag har därför — trots mitt principiella instämmande i kom-
mitténs förslag — prövat att göra en del av kvittningen genom att sänka
grundgarantiema i skatteutjämningssystemet. Jag har emellertid funnit att
skatteutjämningsbidragen skulle behöva minska i sådan omfattning att
ogynnsamma omfördelningseffekter skulle uppstå mellan sjukvårdshuvud-
männen. Bl.a. skulle ytterligare landsting, utöver de tre som i dag inte
får några skatteutjämningsbidrag, fälla ur systemet. Systemets inkomst-
utjämnande syfte skulle därmed undeigrävas. Detta är enligt min mening
inte acceptabelt. Mot denna bakgrund föreslår jag som en temporär
lösning att skatteutjämningsavgiften får finnas kvar under år 1993. Jag
är medveten om den olägenhet som detta medför beträffande målsätt-
ningen att slopa transfereringarna från landstingen till staten. För att
minska denna olägenhet föreslår jag emellertid att den tillfälliga
indragning från landstingen som riksdagen har beslutat om för år 1992
(prop. 1990/91:100 bil. 9, FiU 29, rskr. 248) återbetalas redan under
nästa år genom att skatteutjämningsavgiften för år 1993 minskas
motsvarande 1 500 milj.kr.

För att skatteutjämningsavgiften skall kunna tas bort fr.o.m. år 1994
måste nuvarande system för ersättningar till sjukvårdshuvudmännen göras
om. Erforderliga förändringar måste kunna träda i kraft senast den
1 januari 1994.

Vid beräkning av skatteutjämningsavgiftens storlek har alltså min
utgångspunkt varit att statens nettokostnad för vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. och skatteutjämningsbidragen skall vara

nominellt oförändrad jämfört med år 1992. Jag har därvid också tagit Prop. 1991/92:150
hänsyn till att specialdestinerade statsbidrag och avräkningsskatten
avvecklas. Vidare ingår också den föreslagna bidragsminskningen på

2 250 milj.kr. från landstingen i beräkningarna.

Specialdestinerade statsbidrag avvecklas

Mitt förslag: Sex specialdestinerade statsbidrag avvecklas. Motsvar-
ande belopp förs över till utgiftsramen för vissa ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kom-
mittén föreslår att även bidragen till regionala och lokala teater-, dans-
och musikinstitutioner, regionala museer, regional musikverksamhet samt
regional biblioteksverksamhet läggs in i ett generellt bidrag. Vidare
föreslår kommittén att bidrag till insatser mot AIDS delvis läggs in.

Remissinstanserna: Stockholms läns landsting och Svenska kommun-
förbundet anser att bidraget till insatser mot AIDS skall behållas. Flera
remissinstanser bl.a. statens kulturråd, flertalet landsting, Landstingsför-
bundet och Svenska kommunförbundet avstyrker eller har synpunkter på
att statsbidragen till de regionala kulturinstitutionerna läggs in i ett
generellt bidrag. Bl.a. kulturrådet anför att dessa bidrag inte ges till alla
kommuner och landsting. Bidragen ges dessutom ofta till fristående
kulturinstitutioner.

Skälen för mitt förslag: Syftet med att avveckla specialdestinerade
bidrag är att genom minskad statlig reglering bidra dels till att lands-
tingen får bättre förutsättningar att effektivisera och planera sin verksam-
het, dels till att landstingens ansvar för ekonomi och verksamhet blir
tydligare.

Vid bedömningen av vilka bidrag som kan slopas har i huvudsak
samma principer tillämpats som för kommunerna.

Specialdestinerade bidrag föreslås avvecklas inom följande verksam-
hetsområden:

— beredskapsplanläggning

— färdtjänst

— omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

— särskola

— särvux

— kollektiv landsbygdstrafik (extra skatteutjämningsbidrag).

Av de skäl som anfördes beträffande bidragen till kommunerna bör inte
bidraget till insatser mot AIDS läggas in i ett generellt bidrag.

Chefen för kulturdepartementet anser att bidragen till kulturverksam-
heten inte bör förändras i avvaktan på den översyn och utvärdering av
formerna för det statliga stödet till kulturen som kommer att genomföras.
Jag delar denna uppfattning.

I övriga delar av förslaget hänvisas till vad övriga statsråd anför inom
sina respektive ansvarsområden och till vad jag tidigare framförde om
bidragen till landstingen i anslutning till ställningstagande angående de
specialdestinerade bidragen till kommunerna.

Det sammantagna beloppet för de bidrag som föreslås avvecklas
beräknas till 1 308 milj.kr. i 1993 års nivå. Detta belopp fors över till
utgiftsramen for vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Regeringen har föreslagit riksdagen (prop. 1991/92:94) att ansvaret för
särskolan och särvux förs över från landsting till kommuner. Överför-
ingen kan ske successivt, men skall vara avslutad senast den 1 januari
1996. Vidare har 1989 års handikapputredning i sitt huvudbetänkande
(SOU 1991:46) föreslagit att ansvaret för omsoigema om psykiskt
utvecklingsstörda i huvudsak skall föras över till kommunerna. Reger-
ingen avser att under hösten 1992 avge proposition på grundval av detta
betänkande. I vissa län har redan överföring av särskolan och/eller
omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda genomförts eller planeras att
genomföras under de närmaste åren.

För dessa verksamheter utgår vissa statsbidrag, som nu föreslås ingå
i den generella bidragsgivningen. Bidragen kommer alltså i fortsättningen
inte att vara identifierbara. Någon successiv överföring av bidragen från
landstingens bidragsram till kommunernas är alltså inte möjlig. Av detta
skäl anser jag att bidragen nu i sin helhet bör föras till landstingens
bidragsram. De landsting och kommuner som redan gjort eller har för
avsikt att göra huvudmannaskapsförändringar har möjlighet att komma
överens om eventuella bidrag från landstingen till kommunerna utöver
vad en skatteväxling ger.

Skatteutjämningssystemet anpassas

Prop. 1991/92:150

Mitt förslag: Nuvarande skatteutjämningsbidrag för landstingen
behålls. De ändras dock på så sätt att en renodlad landstingskom-
munal åldersfaktor tillämpas för de landstingsfria kommunerna.
Vidare skall liksom för kommunerna ett tillägg för befolknings-
minskning göras om folkmängden under den senaste femårsperioden
har minskat med över två procent av folkmängden vid femårsperiod-
ens böijan.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan
erinran av flertalet remissinstanser. Svenska kommunförbundet anser att
en lösning bör åstadkommas som innebär att de landstingsfria kommuner-
na behöver ingå endast i kommunernas bidragssystem.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande skatteutjämningssystemet är
principiellt lika för kommuner och landsting. Systemet omfattar allmänna
och extra skatteutjämningsbidrag samt allmänna och för kommunerna
även särskilda skatteutjämningsavgifter.

Bruttobeloppet for skatteutjämnningsbidragen till landstingen uppgår år Prop. 1991/92:150
1992 till 7 094 milj.kr. Skatteutjämningsavgifterna är 4 328 milj.kr.,
sedan reducering gjorts for den under år 1992 tillfälliga höjningen på
0,25 kr. per skattekrona. För år 1993 beräknar jag skatteutjämnings-
bidragen till 7 921 milj.kr. inkl, bidragen till de landstingsfria kom-
munerna. Med utgångspunkt i mitt förslag om ändrad nivå för skatte-
utjämningsavgiftema beräknar jag dessa avgifter för samma år till 2 792
milj.kr.

Som jag tidigare har redogjort för slopas skatteutjämningssystemet helt
och hållet för kommunerna. För landstingen behålls de allmänna skatte-
utjämningsbidragen med i princip oförändrade regler. För de landstings-
fria sjukvårdshuvudmännen — Gotland, Malmö och Göteboig — innebär
förslaget dock vissa ändringar. Innan jag går in på dessa skall jag
kortfattat beskriva efter vilka regler de allmänna skatteutjämnings-
bidragen till landstingen fördelas.

Riksdagen har för vaije landsting festställt en grundgaranti som anges

i procent av medelskattekraften. Grundgarantiema varierar mellan 100
och 141 % och kompletteras med en åldersfektor som tar hänsyn till hur
åldersberoende verksamheter påverkas av åldersstrukturen. Beroende på
det enskilda landstingets åldersstruktur beräknas årligen tillägg eller
avdrag, som också uttrycks i procent av medelskattekraften. Dessutom
kan landsting som har haft en stor befolkningsminskning få tillägg för
detta. Genom att summera grundgarantin och tilläggen/avdragen får man
fram landstingets garanterade skattekraft eller, uttryckt i skattekronor,
landstingets garanterade skatteunderlag. Om det garanterade skatteunder-
laget överstiger det egna skatteunderlaget får landstinget mellanskillnaden
som ett tillskott av skattekronor. Vid beräkning av skatteutjämnings-
bidragets storlek multipliceras sedan detta tillskott med landstingets
skattesats, såvida denna inte överstiger det s.k. taket, dvs. en för vaije
län festställd högsta skattesats. Taket var ursprungligen 13,50 kr. per
skattekrona för alla landsting. På grund av skatteväxlingar, t.ex. för
äldrereformen, tillämpas numera efter särskilda regeringsbeslut länsvisa
tak. De nu för vaije landsting gällande taken har festställts av regeringen
med stöd av 6 § andra stycket lagen (1988:491) om skatteutjämnings-
bidrag.

Jag anser att regeringen även i fortsättningen bör få ändra den högsta
skattesats, som får tillämpas vid beräkning av skatteutjämningsbidrag till
landstingen. Detta bör ske om ett landsting och kommunerna inom
landstingsområdet kommer överens om en ändrad fördelning av uppgifter
och landstings- respektive kommunalskatt.

För de landstingsfria kommunerna beräknas åldersfaktorn genom en
sammanvägning av indextalen för de åldersberoende primärkommunala
respektive landstingskommunala verksamheterna. Som en följd av att det
nu blir helt olika utjämningssystem för kommuner och landsting bör
bidragen till de landstingsfria kommunerna från de olika systemen räknas
var för sig. Därför kommer en renodlad landstingskommunal åldersfektor
i fortsättningen att tillämpas för dessa kommuner.

Som en konsekvens av att åldersfaktorn bara skall omfatta landstings- Prop. 1991/92:150
verksamhet, måste ett nytt utdebiteringstak fästställas för beräkning av
det landstingskommunala skatteutjämningsbidraget till de landstingsfria
kommunerna. Jag föreslår att detta tak fastställs till 11,20 kr. per
skattekrona. Beloppet har räknats fram med utgångspunkt i det ursprung-
liga taket om 13,50 kr. per skattekrona för landstingen. En minskning
har sedan gjorts med ett belopp som motsvarar det sammanvägda
genomsnittet (2,30 kr. per skattekrona) av den skatteväxling som
genomfördes i samband med att ansvaret för äldreomsoigen fördes över
till kommunerna.

Som jag tidigare har redovisat beträffande förslaget om statliga
utjämningsbidrag till kommunerna kommer vid fästställandet av den
länsvisa enhetliga skattesats, som skall användas vid beräkning av
bidragen, en femprocentig nedjustering att göras. Nuvarande tak för de
landstingsfria kommunerna är 29,50 kr. per skattekrona. I och med att
"landstingstaket" för dessa kommuner festställs till 11,20 kr. per
skattekrona skulle alltså resterande belopp, 18,30 kr. per skattekrona,
avse den primärkommunala delen. Även detta belopp bör minskas med
5 % och blir då avrundat 17,40 kr. per skattekrona. Summan av detta
belopp och "landstingstaket" blir 28,60 kr. per skattekrona. Om en
landstingsfri kommuns verkliga skattesats understiger 28,60 kr. per
skattekrona skall skatteutjämningsbidraget beräknas på en reducerad
skattesats på så sätt att taket 11,20 kr. per skattekrona minskas med 39
% av skillnaden mellan 28,60 kr. per skattekrona och den landstingsfria
kommunens verkliga utdebitering. Procentsatsen har räknats fram genom
nämnda schablonmässiga antagande om den landstingskommunala andelen
av det sammanlagda taket (11,20/28,60 = 39 %).

Förutsatt att mina förslag godtas i denna del, avser regeringen att i
enlighet med vad jag nu har sagt förordna om de högsta skattesatser som
skall tillämpas för landstingen och de landstingsfria kommunerna vid
beräkning av skatteutjämningsbidrag.

Ett tillägg för befolkningsminskning bör enligt samma regler som
föreslås för kommunerna även fortsättningsvis kunna ges till landsting
vars folkmängd har minskat väsentligt. Samma skäl som jag anförde för
kommunerna gäller för landstingen. Tillägget motsvarar 40 % av
medelskattekraften för vaije person som befolkningsminskningen under
den senaste femårsperioden överstigit två procent av folkmängden vid
femårsperiodens böijan. I nuvarande skatteutjämningssystem ges
motsvarande tillägg till den del befolkningen minskat med över fem
procent under den senaste tioårsperioden.

7.3 Bedömning av utfall

De förändringar jag i denna del har föreslagit för landstingen och de
landstingsfria kommunerna innebär att nu gällande system i princip
bibehålls under år 1993. Jag ser därför inte något behov av att på grund
av dessa förslag införa speciella övergångsregler av det slag som föreslås
med anledning av det nya statsbidragssystemet för kommunerna.

8 Målstyrning, uppföljning och utvärdering

8.1 Nationella mål

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: De åtaganden som statsmakterna anser att kom-
munerna har gentemot sina innevånare bör läggas fast i lag, eller
regleras med stöd av lag.

De mål och krav på den kommunala verksamheten som fastställs
av statsmakterna bör innebära en tydlig ansvarsfördelning mellan
statlig och kommunal nivå. Den service som erbjuds medborgarna
bör inte variera alltför mycket mellan regionerna i riket.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort sett med mitt. Kommittén
anser emellertid inte att de mål som finns i dagens lagstiftning och som
kommer att kvarstå oförändrade är så oklart uttryckta att det hindrar att
ett generellt statsbidragssystem kan införas.

Remissinstanserna: De remissinstanser som tar upp denna fråga anser
att ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna måste vara tydlig
och att de statliga kraven på den kommunala sektorn måste regleras
genom lagstiftning. Flera remissinstanser bl.a. många kommuner och
Svenska kommunförbundet betonar dock vikten av att inte ersätta den
ekonomiska styrningen via specialdestinerade statsbidrag med mer
detaljreglering av verksamheten i ny speciallagstiftning.

Skälen för min bedömning: Jag delar den uppfattning som har
framförts av många remissinstanser att dagens styrning via statsbidrag
inte bör ersättas av annan detaljreglering av verksamheten.

Som jag tidigare har nämnt anser jag att det ligger i statens ansvar för
fördelningspolitiken att garantera en viss servicenivå till alla invånare
oavsett var i landet de är bosatta. Grundtanken med det statsbidrags-
system som jag har presenterat är att ge kommunerna likvärdiga förut-
sättningar att bedriva sin verksamhet. De områden som i dag regleras
genom statsbidragen blir i många delar oreglerade. Jag anser att det inom
framför allt dessa områden är viktigt att statsmakterna nu preciserar
kommunernas uppgifter.

Det kan därför bli nödvändigt att komplettera dagens lagstiftning så att
det inte skall råda någon oklarhet om kommunernas grundläggande
skyldigheter att bl.a. erbjuda sina invånare valmöjlighet i skolan,
barnomsorgen etc.

Målstyrning

Min bedömning: Övergripande nationella mål syftar till en allmän
riktningsgivning för den kommunala verksamheten. Inom ramen för
dessa bör mer specifika mål formuleras som är möjliga att konkret
följa upp och utvärdera. Dessa mål kan avse såväl kvantitativa som
kvalitativa förhållanden.

Kommitténs bedömning: Det är tveksamt om statens mål för den
kommunala verksamheten kan bli tillräckligt konkreta för att uppföljning
och utvärdering av måluppfyllelsen skall vara möjlig. Vissa element i
målstyrningen bör emellertid utgöra kärnan också i statens styrning av
den kommunala verksamheten. Styrningen bör bli mer resultatinriktad
och allt mindre inriktad på detaljer, resursinsatser och processer.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar kommitténs bedömning
att styrningen av kommunerna bör bli mer resultatinriktad. Några remiss-
instanser anser att formuleringarna av mål och resultatkrav bör göras av
regering och riksdag och inte på myndighetsnivå. Den styrning som anses
böra ske bör grundas på politiskt fettade beslut.

Skälen för min bedömning: Jag delar kommitténs uppfettning att
dagens inriktningsmål är för allmänna och att det krävs en precisering av
de resultatkrav som staten ställer på verksamheten. Kommittén pekar på
det arbete som har inletts inom skolan och barnomsorgen i syfte att se
över mål och riktlinjer för respektive verksamhet. Även om det kan vara
svårt att formulera uppföljningsbara mål så bör en strävan vara att
åstadkomma sådana. Det är viktigt att målen formuleras av regering och
riksdag så att styrningen av den kommunala verksamheten grundas på
politiskt fettade beslut.

8.2 Uppföljning och utvärdering

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Statsmakternas uppföljning och utvärdering bör i
huvudsak omfatta det ansvar statsmakterna har lagt på kommuner
och landsting.

Den statliga uppföljningen bör avse resultaten av verksamheten och
inte metoderna att uppnå resultaten.

Kommitténs bedömning: Överensstämmer i stort med min.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser påpekar att den nationella
uppföljningen och utvärderingen av kommunernas verksamhet måste
begränsas till nationellt relevanta områden och endast inriktas på resul-
taten av den kommunala verksamheten. En del remissinstanser anser att
kraven på uppföljning inte får innebära stora administrativa kostnader
eller styrning av organisationerna.

Flera remissinstanser anser att förslaget om målstyrning, uppföljning
och utvärdering bör vidareutvecklas och fördjupas.

Skälen för min bedömning: Liksom kommittén anser jag att det är
nödvändigt att begränsa kommunernas uppgiftsskyldigheter till vad som
är rimligt med utgångspunkt från statsmakternas behov. Eftersom många
verksamheter har den karaktären att de inte kan utvärderas enbart genom
resultatmått kan det bli nödvändigt att belysa måluppfyllelsen och resultat
genom att också följa upp metoder och processer. Den information som
statsmakterna samlar in bör dock i allt väsentligt vara sådan som kommu-

nema och landstingen själva har intresse av för sin egen uppföljning och
utvärdering av verksamheten.

Jag instämmer i vad flera remissinstanser har framfört att kommitténs
förslag om målstyrning, uppföljning och utvärdering bör vidareutvecklas
och fördjupas. Inom regeringskansliet pågår utvecklingsarbete i dessa
frågor. Det befinner sig på olika stadier inom olika verksamhetsområden.
Arbetet kommer att intensifieras och få följande inriktning.

Sektorsvis och övergripande uppföljning och utvärdering

Prop. 1991/92:150

Min bedömning: Statsmakterna bör följa upp och utvärdera verk-
samheten inom olika sektorer såsom hälso- och sjukvård, äldre-
omsorg, barnomsorg, skola, etc.

Statsmakterna behöver ett underlag för att bedöma graden av
måluppfyllelse för den samlade verksamheten i kommunen, liksom
att skillnaderna i de obligatoriska delarna inte varierar alltför mycket
över landet.

De viktigare uppgifterna från den sektorsvisa uppföljningen och
utvärderingen bör också sammanfattas och ingå som en del i den
övergripande uppföljningen.

Skälen för min bedömning: Ansvaret för den sektorsvisa uppfölj-
ningen och utvärderingen ligger naturligt på berörda statliga myndigheter
i samarbete med huvudmännen. Det ankommer på regeringen att finna
formerna för en återkommande avrapportering till riksdagen. Berörda
statsråd kommer senare (bilaga II: 2 och 5) att närmare redovisa
inriktningen på den sektorsvisa uppföljningen och utvärderingen.

I dag finns ingen sektorövergripande uppföljning där måluppfyllelse,
prioriteringar, resursförbrukning, produktivitet, effektivitet etc. redovisas
samlat för riksdagen. Visserligen redovisar Svenska kommunförbundet,
Landstingsförbundet, RRV, SCB m.fl. uppgifter av denna karaktär men
målgruppen är sällan regering och riksdag.

Regeringen bör med jämna mellanrum ge riksdagen en samlad genom-
lysning av den verksamhet som finansieras av kommuner och landsting.
Ett sådant material behövs inför statsmakternas prioriteringar av hur
resurserna skall fördelas mellan olika samhällssektorer, t.ex. som ett
ingångsvärde för att bestämma en långsiktig utgiftsstrategi.

Ett sådant material bör innehålla uppföljning av såväl ekonomiska mål
som, verksamhetsmål och verksamhetsutveckling.

Vad gäller uppföljningen av de ekonomiska målen bör den bl.a.
omfatta kommunallagens krav på en god ekonomisk hushållning, riks-
dagens krav på anpassning av den kommunala verksamheten till de
samhällsekonomiska förutsättningarna, och hur produktiviteten inom
sektorn utvecklas. En annan viktig uppgift för den ekonomiska upp-
följningen blir att bedöma om kommuner och landsting genom det nya
statsbidragssystemet verkligen far likvärdiga ekonomiska förutsättningar

att bedriva en likvärdig verksamhet. Vid uppföljningen bör det bl.a. Prop. 1991/92:150
framkomma om skillnader i kommunernas och landstingens servicenivå,
avgiftspolitik och effektivitet också återspeglas i de kommunala skatte-
satserna.

En sammanställning av hur de övergripande målen liksom delmålen
inom olika verksamheter uppfylls är ett viktigt komplement till den
ekonomiska uppföljningen. Detsamma gäller uppgifter om verksamheter-
nas utveckling. Av denna bör bl.a. framgå hur olika verksamhetsområden
har utvecklats i förhållande till andra (har de prioriterade verksamheterna
också fått ökade resurser). Den övergripande informationen bör
kompletteras med uppgifter som belyser verksamhetens kvantitets-
utveckling (t.ex. antal barnomsorgsplatser i privat respektive offentlig
regi), effektivitet (t.ex. medelvårdtid per färdigbehandlad per patient),
kvalitetsförändringar (t.ex. personaltäthet) eller mått som indikerar
produktivitetsutveckling (kostnad per utskriven patient). I vissa fåll är
enhetskostnader (t.ex. kostnad per skolelev) värdefull information när
bättre mått saknas. Dessa uppgifter bör hämtas från den sektorsvisa
uppföljningen och utvärderingen.

En rent siffermässig uppföljning och utvärdering är inte tillfyllest för
att ge uttömmande svar på frågor om måluppfyllelse och effektivitet i
kommunernas verksamhet. Den sektorsvisa uppföljningen och utvärde-
ringen måste också innehålla en kvalitativt inriktad del. Denna del av
uppföljnings- och utvärderingssystemet kan ges formen av en särskild
uppföljnings- och utvärderingsinsats som riktas till ett slumpmässigt,
representativt urval av kommuner.

En annan metod kan vara att följa upp beslutade förändringar. Ett
exempel på detta är regeringens beslut att inrätta en särskild delegation
för att pröva behovet av korrigeringar i förhållande till den ekonomiska
regleringen till följd av äldrereformen.

Krav på den kommunala redovisningen

En proposition om förenklad statistikreglering (1991/92:118) har nyligen
lämnats till riksdagen. I denna föreslås en ny lag om den officiella
statistiken, som bl.a. reglerar kommunernas uppgiftsskyldighet.

För att förbättra den statliga uppföljningen och utvärderingen bör
statsmakterna definiera vilka uppgifter som skall redovisas. Om
jämförelser mellan olika kommuner och olika landsting skall bli
meningsfulla måste uppgifterna bygga på en gemensam grund. Rege-
ringen bör bl.a. att i anslutning till behandlingen av konkurrens-
kommitténs betänkande (SOU 1991:104) överväga om särskilda krav bör
ställas på den kommunala redovisningen.

Sanktioner

Genom uppföljning och utvärdering skall brister uppmärksammas. Jag
utgår ifrån att kommuner och landsting inom ramen för sitt ansvar
åtgärdar eventuella brister och försummelser. Statsmakternas sanktions-
möjligheter är mycket begränsade. Jag har övervägt metoden att hålla

inne eller minska de nya statsbidragen till kommuner och landsting. Min Prop. 1991/92:150
bedömning är att detta inte är någon konstruktiv metod för att komma
tillrätta med problemen.

Jag delar emellertid den bedömning som chefen för utbildnings-
departementet gör (bilaga 11:5), vad gäller sanktioner inom skolområdet.
Eftersom statsmakterna har det yttersta ansvaret för skolväsendet finns
det skäl att inom detta område ge regeringen rätt att vidta åtgärder för att
avhjälpa bristerna. Detta bör ske med stöd av skollagen.

9 Ekonomiska effekter m.m.

9.1 Summering av förslag med ekonomiska effekter

Jag summerar avslutningsvis de förslag som får mer betydande ekono-
miska effekter för kommuner och landsting.

Tolv av de nuvarande specialdestinerade statsbidragen till kommunerna
slopas. Dessa skulle med oförändrade regler haft en omfattning på ca 70
miljarder kr. år 1993. Även skatteutjämningsavgiftema och avräknings-
skatten avskaffas. Därmed upphör rundgången av pengar mellan stat och
kommuner.

I stället införs ett statligt utjämningsbidrag som för år 1993 beräknas till
ca 40 miljarder kr. Vid beräkningen av bidragets storlek har jag
reserverat medel inför aviserade förslag om förstatligande av ansvaret
för bostadsbidrag och KBT.

Sex av statsbidragen till landstingen avvecklas. Motsvarande belopp
förs över till bidragsramen för vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen. Avräkningsskatten slopas och skatteutjämningsavgiften reduceras
år 1993. År 1994 bör skatteutjämningsavgiften helt slopas.

Statsbidragen anpassas till de samhällsekonomiska förutsättningarna och
minskas med sammanlagt 7,5 miljarder kronor från år 1993, jämfört med
det utfall som dagens regelsystem skulle ge. Vid utformningen av det
nya statsbidragssystemet har detta beaktats så att det nya bidraget till
kommunerna minskas med 5,2 miljarder kronor och för landstingens del
med 2,3 miljarder kronor.

Systemet för hur staten betalar ut kommunalskattemedel till kommu-
nerna läggs om så att betalningarna sker det år skatten avser och inte
som nu två år senare. Därmed kan kommunerna och landsting budgetera
inkomster och utgifter i samma pris- och löneläge.

Det lagfästa skattestoppet förlängs till att omfatta även år 1993.

Utgångspunkten är att förslagen i jämförelse med oförändrade regler
sammantaget skall ge ett budgetmässigt neutralt utfall i förhållandet
mellan staten och den kommunala sektorn som helhet år 1993.

Det nya utjämningsbidraget till kommunerna och för landstingens del
skatteutjämningsbidraget och vissa ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen skall uppgå till samma belopp som summan av för år 1992
beräknade specialdestinerade bidrag minus kvittningar. Vidare beaktas
den förändring i nivån på utbetalningarna av kommunalskattemedel som
de nya reglerna leder till.

De ej nivåpåverkande kvittningama, dvs. den högre avräkningsskatten
för åren 1993 och 1994 och de periodiseringseffekter som uppstår när det
nya statsbidragssystemet för kommunerna införs, bör avräknas från den
slutreglering av kommunalskattemedel avseende år 1991 som enligt
dagens regelsystem skulle betalas ut år 1993.

Den indragning som gjordes år 1992 genom att skatteutjämnings-
avgiften tillfälligt höjdes, återbetalas nu till kommunsektorn. Dessa medel
skall bl.a. finansiera vissa effekter av de spärregler som föreslås vid
statsbidragsomläggningen för kommunerna. De skall vidare disponeras
för att reglera vissa effekter av skattereformen för de mest utsatta

Prop. 1991/92:150

kommunerna. För landstingen slutligen utnyttjas medlen för att sänka Prop. 1991/92:150
skatteutjämningsavgiften år 1993.

I tabellerna framgår hur förslaget förhåller sig till dagens system.

Jämförelse av utfall för kommuner mellan dagens system och föreslagna
regler (milj, kr*)

	Dagens system		Förslag
Summa bidrag som avvecklas		69 421
varav
- skolstatsbidrag	30 270
- skatteutjämningsbidr	15 646
- barnomsorgsb idrag	13 961
hemtjänst	6 484
- övriga bidrag	3 060
Summa kvittningar		-24 539
- KBT+bostadsbidr	■ 7 145
- Skatteutjämn,avg	- 8 127
- Avräkningsskatt 1,09 skr.	- 9 267
Bidrag sminskning		- 5 183
Summa bidrag		39 699	39 699
Kommunalskatt
- förskott		150 421	155 556
- slutavräkning¹		25 863	25 863
Summa		176 284	181 418
Avräknas från slutavräkning:
- uppräknad nivå kommunalskatt			-5 134
- avräkningsskatt 1993 0,65 kr./skr.		- 5 820	-5 820
periodiseringseffekt statsbidrag		X	X
Summa skatt och bidrag		210 163	210 163

¹ före avdrag för periodiseringseffekter

Jämförelse av utfall för landsting mellan dagens system och föreslagna regler
(milj.kr.)

	Dagens system	Förslag
Statsbidragssystemet
Skatteutjämningsbidrag	7 396	7 921
Specialdestinerade statsbidrag	1 308
Vissa ers. till sjukvårdshuvudmännen m.m.	13 692	6 995
Avräkningsskatt 0,62 kr./skr.	-5 195
Skatteutjämningsavgift	-4 327	-2 792
Regleringsposter:
Indragning 1993	-2 250
Återbetalning av indragning 1992	1 500
Summa	12 124	12 124
Kommunalskatt
- förskott	81 415	84 360
- slutavräkning	14 221	14 221
Avräknas från slutavräkningen:
- uppräknad nivå kommunalskatt		-2 945
- avräkningsskatt 1993 0,42 kr./skr.	-3 227	-3 227
Summa	92 409	92 409

9.2 Propositionen hösten 1992

Det har under den korta tid som förflutit sedan kommittén presenterade
sitt betänkande inte varit möjligt att redovisa ett i alla detaljer fullständigt
förslag. Till viss del beror det på att erforderligt beräkningsunderlag ännu
inte finns tillgängligt. Det beror också på att de förslag som kommittén
har presenterat är så komplexa att ytterligare utredning är nödvändig. Jag
bedömer emellertid att det är mycket angeläget att kommuner och
landsting redan nu får en så klar vägledning som möjligt om vilka
förutsättningar som kommer att gälla för år 1993.

De frågor som behöver övervägas ytterligare och där jag avser
återkomma till regeringen med förslag senare i år är bl.a. följande. Vad
gäller förslag på andra områden hänvisas till respektive departements-
chefs underprotokoll.

— Med anledning av att systemet för utbetalning av kommunalskatte-
medel läggs om behöver bl.a. följande lagar ändras; Lagen med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebi-
tering av skatt m.m. (1965:269 ändrad senast 1991:1152), kommu-
nalskattelagen (1928:370 ändrad senast 1991:1044), kommunallagen
(1991:900), taxeringslagen (1990:324 ändard senast 1991:695) och
uppbördslagen (1953:272 ändrad senast 1991:697).

— Konsekvenserna för kommuner och landsting av förslaget att slopa
schablonavdraget och det aviserade förslaget om att införa två
karensdagar måste också regleras i höst. Det finns då skäl att
överväga om statsbidraget skall minskas ytterligare eller om kommu-
nernas och landstingens skatteunderlag skall reduceras till följd av
förändringarna.

— En ny beräkning bör göras av hur det nya utjämningsbidraget för
kommunerna år 1993 skall fördelas mellan olika kommuner. Nivån
på den garanterade skattekraften kan preciseras när ett preliminärt
taxeringsutfell för beskattningsåret 1991 finns tillgängligt. Det är
emellertid inte möjligt att slutligt fastställa procenttalet för garantin-
ivån förrän vid årsskiftet 1992/93.1 höst kommer det också att finnas
en bättre kunskap om hur 1992 års specialdestinerade statsbidrag
beräknas fördelas per kommun. För vissa bidrag kommer det inte att
vara möjligt att ange det faktiska utfallet per kommun förrän i böijan
av år 1993.

Det finns emellertid inte utrymme för att ändra storleken på det
nya bidraget för år 1993, om inte en nivåjustering motsvaras av att
ett annat bidrag minskas med motsvarande belopp.

— Metoden för att bestämma slutavräkningens storlek (avseende kom-
munalskattemedel år 1991) måste slutligt läggas fest. Jag utgår ifrån
att slutavräkningen skall reduceras med ett belopp som på riksnivå
motsvarar skillnaden mellan förskottet och den beräknade skatten i
det nya systemet. Från slutavräkningen skall också dras en del av
avräkningsskatten. Detta avdrag bör på riksnivå motsvara 0,65 kr.
per skattekrona för kommunerna och 0,42 kr. per skattekrona för
landstingen. Slutavräkningen skall också minskas till följd av
periodiseringseffekter m.m. som uppkommer till följd av omlägg-

7 Riksdagen 199U92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Prop. 1991/92:150

ningen av statsbidragssystemet. De kvittningar som jag avser föreslå Prop. 1991/92:150
bör emellertid inte leda till att någon kommun får en negativ
slutavräkning år 1993.

Med hänsyn till kvittningama och de förväntade periodiserings-
effektema är min preliminära bedömning den att det inte kommer att
betalas ut någon slutavräkning alls under första halvåret 1993.

10 Ikraftträdande

1991/92:150

Av de skäl jag anfört i det tidigare är det angeläget att det generella
statsbidragssystemet träder i kraft så snart som möjligt. Det närmaste
årsskiftet, dvs. 1992/93 är därför den lämpligaste startpunkten för
förändringarna.

Förslagen kommer att följas upp inte endast av den expertgrupp jag
nämnde utan även inom regeringskansliet. Som jag tidigare nämnt avser
jag att återkomma till regeringen i höst med bl.a. ett förslag om nytt
system för utbetalning av kommunal skattemedel.

11 Hemställan

1991/92:150

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att godkänna

1. att statsbidragen till kommuner och landsting minskas med 7,5
miljarder kronor fr.o.m. år 1993 (avsnitt 4.6),

2. inriktningen av ett nytt system för utbetalning av kommunalskat-
temedel och ikraftträdandet av detta (avsnitt 5.2 och 5.3),

3. riktlinjerna för en finansiell neutralisering av förslag om minskat
schablonavdrag m.m. (avsnitt 5.4),

4. principerna för ett nytt statsbidragssystem (avsnitt 6.1),

5. förslagen till avveckling av angivna statsbidrag och avgifter i fråga
om kommuner (avsnitt 6.2.1 och 6.2.2),

6. förslagen till ett nytt generellt statsbidragssystem för kommuner
(avsnitt 6.3.1 — 6.3.4),

7. principerna för fördelning av statsbidrag år 1993 och för
öveigångsregler för åren 1993 och 1994 (avsnitt 6.4.1 och 6.4.3),

8. förslagen till avveckling av angivna statsbidrag och avgifter i fråga
om landsting (avsnitt 7.2),

Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del
av vad jag i övrigt anfört om

9. kommunernas anpassning till den samhällsekonomiska utveck-
lingen (avsnitt 4),

lO.inomregional skatteutjämning och översyn av strukturutjämningen
(avsnitt 6.3.5 och 6.3.6) samt

11. målstyrning, uppföljning och utvärdering (avsnitt 8).

Statsråden föredrar de riktlinjer och förslag om kommunal ekonomi,
som hör till vederbörandes ansvarsområde. Anförandena redovisas i
underprotokollet för respektive departement.

Statsrådet Wibble hemställer att regeringen i propositionen med förslag
till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.
(kompletteringspropositionen) även förelägger riksdagen vad hon och de
övriga föredragandena nu har anfört för de åtgärder och de ändamål som
de har hemställt om.

Förslagen bör behandlas under innevarande riksmöte.

100

12 Beslut

1991/92:150

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar
att i kompletteringspropositionen förelägga riksdagen vad föredragandena
anfört för de åtgärder och ändamål som de har hemställt om.

Regeringen beslutar vidare att de anföranden som redovisas i under-
protokollen skall bifogas propositionen enligt följande.

F örsvarsdepartementet

Socialdepartementet

Kommunikationsdepartementet

F inansdepartementet

U tbildningsdepartementet

Kul turdepartementet

Bilaga II: 1

Bilaga 11:2

Bilaga 11:3

Bilaga 11:4

Bilaga 11:5

Bilaga 11:6

101

Försvarsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Unckel

Prop. 1991/92:150

Bilaga II: 1

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93
m.m. såvitt avser kommunal ekonomi

1 Bakgrund

I 1987 års försvarsbeslut fastställdes principerna för finansiering av
beredskapsförberedelsema inom totalförsvarets civila del. Den som skall
upprätthålla en verksamhet under kriser och i krig skall själv svara för
de administrativa kostnaderna, dvs. kostnaderna för planerings-,
utbildnings- och övningsverksamhet. Beredskapsinvesteringama svarar
staten för med avdrag för vad som kan anses motsvara fredsnyttan av
investeringarna. För drift- och underhållskostnaderna gäller att finansie-
ringsansvaret skall avgöras från fäll till fäll. Även här skall dock
fredsnyttan ha betydelse för kostnadsfördelningen.

Tillämpningen av dessa principer berör i stor utsträckning kommuner-
nas och landstingens uppgifter inom den civila delen av totalförsvaret.

Enligt försvarsbeslutet och med avvikelse från nämnda principer svarar
tills vidare staten för vissa administrativa kostnader som kommunerna
och landstingen har.

På förvarsdepartementets område ger staten bidrag till kommunerna för
följande ändamål.

Bidrag utgår till kommunerna för beredskapsplanläggning, dvs. för
upprättande och revidering av planer för civilförsvarsverksamheten och
för den kommunala beredskapen.

Överstyrelsen för civilberedskap (ÖCB) bidrar vidare årligen med
medel för inriktning och stöd av det civila försvarets utbildnings- och
övningsaktiviteter. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1991/92 skall
utbildning och övning av förtroendevalda och tjänstemän i kommuner och
landsting ägnas särskild uppmärksamhet.

Statens räddningsverk betalar ersättning till kommuner som inrättar och
utrustar ledningscentraler för civilförsvarsverksamheten. I vissa fäll krävs
bemyndigande av regeringen för att utbetalning skall kunna göras.
Kommunerna har vidare rätt till ersättning från staten för inrättande och
utrustning av skyddsrum (s.k. bristtäckning) och för besiktning av
skyddsrum.

Härutöver disponerar ÖCB även medel för bidrag till investeringar i
reservanordningar för kommunalteknisk försörjning.

Staten bidrar genom statens räddningsverk till investeringar i kom-
munala övningsfält. Syftet med bidraget är att möjliggöra att den fort-

102

löpande övningen av civilförsvarets undsättningsoiganisation kan genom-
föras lokalt.

För närvarande bereds en ny lagreglering av totalförsvarets civila del
inom regeringskansliet. Civilförsvarslagutredningen har överlämnat sitt
betänkande (SOU 1989:42) Det civila försvaret med förslag om att
civilförsvarslagen och ett antal andra lagar inom den civila delen av
totalförsvaret skall ersättas av en ny lag om civilt försvar, som bl.a. skall
innehålla bestämmelser om kommunernas uppgifter och skyldigheter på
detta område samt om den ersättning som kommunerna skall vara
berättigade till.

2 Förslag

Prop. 1991/92:150

Bilaga II: 1

Min bedömning: I allt väsentligt bör den inriktning som kommunal-
ekonomiska kommittén föreslagit för statens bidragsgivning till
kommunerna också tillämpas på försvarsdepartementets område. En
avreglering bör genomföras i syfte att förbättra kommunernas möj-
ligheter att själva utforma sin verksamhet inom den civila delen av
totalförsvaret enligt de förutsättningar som finns lokalt i vaije
kommun. Genomförandet bör dock anstå tillsvidare.

Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att det specialdestinera-
de statsbidraget till kommunernas beredskapsplanläggning liksom det
extra skatteutjämningsbidraget inklusive den del som avser bidrag till
förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor skall
avvecklas och lyftas in i det generella statsbidragssystemet. Enligt min
uppfattning bör de statsbidrag inom försvarsdepartementets område som
avser kommunernas fortlöpande beredskapsverksamhet och som inte
avser engångsåtgärder omfattas. I detta sammanhang bör emellertid det
reformarbete som nu pågår inom totalförsvarets civila del beaktas.
Regeringen har i propositionen 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling
till och med budgetåret 1996/97 föreslagit att bl.a. materielhanteringen
och personalförsöijningen inom befolkningsskyddet och räddningstjän-
sten förs över från staten till kommunerna. Förslaget syftar till ett samlat
ansvar hos kommunerna för genomförandet på lokal nivå av hela
verksamheten. Överföringen skall föregås av överläggningar med
kommunerna om den statliga ersättningen för uppgifterna och om
tidpunkten för överföringen. Inriktningen är att reformen skall genom-
föras successivt under åren 1994 - 1996. I propositionen anförs att
genomförandet bör samordnas med införandet av ett nytt system för
statens bidragsgivning till kommunerna avseende deras uppgifter inom
totalförsvarets civila del. Utgångspunkten bör vara att kommunerna ges
full kostnadstäckning för de nya uppgifterna.

Mot denna bakgrund bör regeringen vid ett senare tillfälle föreslå
riksdagen när de specialdestinerade statsbidragen inom försvarsdeparte-
mentets område bör avvecklas. I detta sammanhang bör regeringen även

103

föreslå hur statsmakternas uppföljning och utvärdering av kommunernas
verksamhet inom den civila delen av totalförsvaret bör utformas. Även
inordnandet av statsbidraget för kommunernas beredskapsplanläggning
bör anstå till denna tidpunkt.

Chefen för finansdepartementet kommer senare idag att redogöra för
det extra skatteutjämningsbidraget inklusive den del som avser bidrag till
förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor under
finansdepartementets bilaga.

3 Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad
jag anfört beträffande de specialdestinerade statsbidragen inom försvars-
departementets område.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:1

104

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet B. Westerberg

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. såvitt avser den kommunala ekonomin inom
socialdepartementets område

1 Bakgrund

Den kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att vissa specialdes-
tinerade statsbidrag, som utgår till verksamheter för vilka kommuner
och landsting är ansvariga, skall inordnas i ett generellt system för de
statliga bidragen. De bidrag inom socialdepartementets verksamhetsom-
råde som berörs av förslaget är bidrag till service och vård, färdtjänst
och servicelinjer m.m., specialpedagogiska insatser för vissa förskole-
barn, bostadsanpassning, återställande av handikappanpassade lägen-
heter, återanvändning av lyftanordningar, barnomsorg (exkl. bidrag till
utvecklingsverksamhet o.d.), invandrar- och flyktingbarn i förskolan,
missbrukarvård och ungdomsvård (kommunbidragsdelen), beredskaps-
planläggning samt insatser mot aids (det extra bidraget till vissa kommu-
ner och landsting). Vidare har kommittén gjort bedömningen att de
kommunala bostadstilläggen och bostadsbidragen skall bli statliga
angelägenheter. Kommittén har också föreslagit vissa förändringar i
systemet för de statliga bidragen till landstingen. Den allmänna sjuk-
vårdsersättningen föreslås reduceras med det belopp som motsvarar de
ekonomiska konsekvenserna av skatteutjämningsavgifter och avräknings-
skatt tas bort. Till den allmänna sjukvårdsersättningen skall föras medel
motsvarande de specialdestinerade bidrag som avvecklas. I det följande
beskrivs berörda bidrag med avseende på syfte, konstruktion m.m.

2 Förslag

Mitt förslag: Flertalet av berörda specialdestinerade statsbidrag
inom socialdepartementets område bör avvecklas och lyftas in i det
generella statsbidragssystemet. Det extra bidraget för insatser mot
aids bör dock hållas utanför. Vidare bör, i avvaktan på fortsatt
beredning inom regeringen, statsbidraget till missbrukarvård och
ungdomsvård lämnas helt utanför systemet. Bostadsbidragen liksom
kommunala bostadstillägg till folkpension (KBT) och det särskilda
bostadstillägget (SKBT) till pensionärer med låga inkomster och

105

höga bostadskostnader bör på sikt bli statliga angelägenheter. För
vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen på fastställs en
utgiftsram på 6 995 milj.kr. för år 1993. Jag har i berörda delar
samrått med statsrådet Könberg.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

Skälen för mitt förslag: Jag delar kommitténs uppfattning att kommu-
ner och landsting bör ges bättre förutsättningar att rationalisera och
effektivisera sin verksamhet. Ett generellt statsbidrag kan bedömas ge
huvudmännen ökade möjligheter att utforma och prioritera verksamheten
efter resurser och lokala förutsättningar. Avskaffandet av de specialdesti-
neiade statsbidragen innebär generellt en omfåttande avreglering. Jag be-
dömer att det på vissa områden kan föreligga en risk att de ekonomiska
incitamenten att bedriva en verksamhet försvagas. Bl.a. av det skälet
avser jag att senare återkomma med förslag till sådan reglering som är
motiverad med hänsyn till statens övergripande ansvar för att uppställda
nationella mål kan uppnås. Jag återkommer till dessa frågor i det följ-
ande.

2.1 Bidrag till barnomsorg

Statsbidraget till barnomsorg är ett av de största specialdestinerade stats-
bidragen. Bidraget har till syfte att stödja och stimulera utbyggnad av
barnomsorg i form av öppen förskola, deltidsgrupp, daghem, kommu-
nala familjedaghem, fritidshem och öppen fritidshemsverksamhet. Stats-
bidrag lämnas även till andra än kommuner som driver daghem och
fritidshem. Statsbidrag lämnas enligt förordningen (1987:860) om stats-
bidrag till kommunerna för barnomsorg (ändrad senast 1992:113).

Bidraget infördes ursprungligen för att stimulera kommunerna att bygga
ut barnomsorgen för bam vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar.
Efterhand har emellertid bidraget kommit att bli ett direkt stöd till
kommunerna.

En viss styrning av den kommunala verksamheten har skett genom
statsbidragsbestämmelsema. Viktigast är kravet på öppethållande för att
bidrag skall utgå för daghem och fritidshem. Inom statsbidragets ram är
vissa medel "öronmärkta" för insatser för bam med behov av särskilt
stöd och för fortbildning av bamomsorgspersonalen. Även om kommu-
nerna formellt haft beslutanderätten beträffande användningen och för-
delningen av dessa har bidragens utformning haft en viss styreffekt.
Vidare har statsbidragen till daghem/fritidshem respektive familjedag-
hem haft olika utformning. Bidragen till daghem och fritidshem har varit
högre vilket sannolikt kan ha haft betydelse för kommunernas val av
omsorgsform.

Statsbidrag har i princip endast lämnats för etablerade bamomsorgsfor-
mer, som definierats på visst sätt. Olika lokala lösningar har därför inte
kunnat erhålla statsbidrag. Sannolikt har detta förhållande motverkat en
effektivisering av verksamheten. Samtidigt bör dock understrykas att

106

statsbidragsreglema även utgjort en viss garanti for verksamhetens kvali-
tet.

Kommittén har föreslagit att statsbidraget till barnomsorg skall inordnas
i det generella bidragssystemet. Det finns starka principiella skäl för
detta.

Därmed uppkommer emellertid enligt min mening ett behov av en
utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar på detta område. En
lagreglering är nödvändig för att säkerställa ett tillräckligt stöd för
enskilda alternativ. En sådan är också viktig för att skapa förutsättningar
för att efterfråga att bamomsoig utanför hemmet skall tillgodoses.

Regeringen har redan tidigare aviserat att ett vårdnadsbidrag kommer
att böija genomföras under mandatperioden.

Jag avser att under hösten 1992 återkomma till regeringen med förslag
om såväl en utvidgad lagreglering av bamomsoigsområdet med de syften
som ovan angetts, som ett förslag om vårdnadsbidrag.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att statsbidraget
till barnomsorgen upphör per den 1 januari 1993.

2.2 Bidrag till invandrar- och flyktingbarn i förskolan

Bidraget är avsett att främja hemspråksträning och andra insatser för
invandrar- och flyktingbarn. Medlen fördelas av socialstyrelsen efter
ansökan från kommunen och beräknas på grundval av antalet inskrivna
invandrar- och flyktingbarn i barnomsorgen för respektive kommun.

Bidraget lämnas endast för bam som är inskrivna i förskolan. Ett bort-
tagande av detta bidrag gör det möjligt för kommunerna att finna andra
och effektivare verksamhetsformer för att bl.a. organisera en bra hem-
språksträning för invandrar- och flyktingbarn. Jag förordar således att
bidraget avvecklas och lyfts in i det nya statsbidraget.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att statsbidraget
till invandrar- och flyktingbarn i förskolan upphör per den 1 januari
1993.

2.3 Bidrag till service och vård

Statsbidraget till social hemhjälp, ålderdomshem m.m. inrättades år 1964
och har stimulerat uppbyggnaden av den öppna äldre- och handi-
kappomsorgen framförallt under 1960- och 1970-talen. Som en följd av
äldrereformen har statsbidraget fått en ny konstruktion som innebär att
bidrag till kommunerna för service och vård fr.o.m. kalenderåret 1992
utbetalas i förhållande till antalet äldre i olika åldersklasser, andelen
ensamboende i de högre åldrama, kommunens glesbygdsgrad och antalet
förtidspensionärer.

Riksdagen beslutade i juni 1991 om den ekonomiska regleringen till
följd av äldrereformen (prop. 1990/91:150, SoU25, rskr. 384). I sam-
band med den ekonomiska regleringen överfördes en viss del av den all-
männa sjukvårdsersättningen från sjukvårdshuvudmännen till kommu-
nerna. Detta innebär att statsbidraget till service och vård i det närmaste
fördubblades.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

107

Den ekonomiska regleringen av äldrereformen genomförs med hjälp av
fyra regleringsinstrument; den tidigare nämnda förändringen av stats-
bidraget till kommunerna, skatteväxling, förändring av skatteutjämnings-
systemet samt ett system för mellankommunal kostnadsutjämning. Målet
för den samlade ekonomiska regleringen är att kommunerna för år 1992
skall ges täckning för de tillkommande kostnader som äldrereformen för
med sig. Enbart en förändring av systemen för statsbidrag och skatte-
utjämning samt skatteväxling mellan huvudmännen är inte tillräcklig för
att uppnå målet att kommunerna skall få kostnadstäckning första året
efter äldrereformens ikraftträdande. En förändring mot en behovsbaserad
resursfördelning bedömdes också kunna innebära vissa omställnings-
problem för kommunerna. Systemet med en mellankommunal kostnads-
utjämning skall för år 1992 bidra till att ge kommunerna täckning för
tillkommande kostnader till följd av äldrereformen vilka inte täcks genom
övriga regleringsinstrument. År 1992 omfördelas netto ca 1 400 milj.kr.
Under en femårsperiod skall systemet ge kommunerna möjlighet att
gradvis anpassa sig till en behovsbaserad fördelning av det statliga stödet.

Kommittén har enligt direktiven haft i uppdrag att pröva möjligheterna
att inarbeta eller avlösa systemet med mellankommunal kostnadsutjäm-
ning i ett nytt generellt bidragssystem. Kommittén har funnit att det inte
finns anledning att särskilt reglera omfördelningseffekter inom en mindre
del av den kommunala verksamheten. Jag anser i likhet med kommittén
att den särskilda mellankommunala kostnadsutjämningen skall upphöra
i samband med att det nya statsbidragssystemet träder i kraft. Jag avser
att senare återkomma med erforderligt lagförslag i ärendet.

Den 28 november 1991 beslutade regeringen att inrätta en särskild
delegation för att pröva behovet av korrigeringar i förhållande till den
ekonomiska regleringen till följd av äldrereformen. Enligt beslutet är
utgångspunkten för delegationens arbete att korrigeringar endast skall
komma i fråga i de fall det skett uppenbara tekniska fel eller beräknings-
fel i anslutning till den ekonomiska regleringen. Delegationens bedöm-
ningar och förslag skall redovisas för regeringen senast den 1 juni 1992.

Riksdagen har i samband med äldrereformen beslutat om tillfälliga
särskilda statliga stimulansbidrag om totalt 5,5 miljarder kr. Dessa sär-
skilda medel skall bl.a. användas för att stimulera utbyggnaden av
gruppbostäder, till ombyggnad av sjukhem m.m. Dessa tidsbegränsade
statsbidrag avses inte ingå i det nya generella statsbidraget. Bidragen bör
därmed utges enligt de principer som riksdagen tidigare har beslutat om.
Medel kommer även fortsättningsvis att anvisas under femte huvudtiteln.

Jag delar kommitténs uppfattning att statsbidraget till service och vård
kan inordnas i det generella statsbidragssystemet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att statsbidraget
till service och vård upphör per den 1 januari 1993.

2.4 Bidrag till färdtjänst, servicelinjer m.m.

Ett särskilt statsbidrag till färdtjänst infördes år 1975 för att stimulera
uppbyggnaden av kommunal färdtjänst. Sedan år 1980 finns färdtjänst i

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

108

samtliga kommuner i landet. Bidraget utgår till kommuner och landsting
med i princip 35 % av bruttodrifiskostnadema för färdtjänst och särskilt
anpassad kollektivtrafik.

Kommunens ansvar för färdtjänst framgår av socialtjänstlagen
(1980:620), SoL. Enligt 10 § SoL bör socialnämnden genom hjälp i
hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo
hemma och ha kontakter med andra. Av 19 § SoL framgår att social-
nämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och
bo självständigt och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap
med andra. Enligt 21 § SoL skall socialnämnden verka för att människor
som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i
sin livsföring, får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva
som andra. När det gäller färdtjänst och andra former av särskilt an-
passad kollektivtrafik är det viktigt att se dessa verksamheter som kom-
plement till den ordinarie kollektivtrafiken.

Jag delar kommitténs uppfattning att ifrågavarande bidrag kan inordnas
i det generella statsbidragssystemet. Denna avreglering ligger i linje med
att den som har kostnadsansvaret för en verksamhet också fattar beslut
om inriktningen och omfattningen.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att bidraget till
färdtjänst, servicelinjer m.m. upphör per den 1 januari 1993.

2.5 Bostadsanpassningsbidrag m.m.

Bidrag till verksamhet med syfte att anpassa boendet för personer med
funktionshinder har funnits i olika former sedan 1950-talet.

Bostadsanpassningsbidrag utges enligt förordningen (1987:1050) om
statskommunalt bostadsanpassningsbidrag. Bidrag lämnas för sådana
anpassningsåtgärder i och i anslutning till en bostadslägenhet som be-
hövs för att den skall vara ändamålsenlig som bostad för den handi-
kappade. Bidrag lämnas normalt med ett belopp som motsvarar den
godkända kostnaden för åtgärden.

Kommunerna sköter bidragsgivningen och betalar ut bidragen. I vissa
fåll skall dock länsbostadsnämnden pröva dessa ärenden. Staten lämnar
bidrag med 40 % av kommunernas kostnader för bostadsanpassnings-
bidrag. Statsbidraget betalas ut kalenderårsvis i efterskott.

Under ifrågavarande anslag utges också bidrag för att återställa handi-
kappanpassade bostäder i flerbostadshus och i småhus som upplåts med
hyresrätt. Detta regleras i förordningen (1985:489) om statsbidrag för att
återställa handikappanpassade bostäder m.m. Bidrag lämnas med ett
belopp som motsvarar skälig kostnad för åtgärden. Staten lämnar bidrag
med 50 % av den godkända kostnaden under förutsättning att kommunen
lämnar ett kommunalt bidrag med 50 % samt att kostnaden överstiger
5 000 kr.

Från anslaget bestrids också bidrag till kommuner för kostnader i sam-
band med omhändertagande och förvaltning av vissa lyftanordningar
m.m. för handikappade. Sådant bidrag beviljas enligt ett regeringsbeslut
den 29 januari 1987, då regeringen uppdrog åt boverket att bedriva

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

109

verksamhet i fråga om återanvändning av lyfitanordningar m.m. Kommu-
nerna redovisar uppkomna kostnader till länsbostadsnämnden som be-
slutar om utbetalning av medel för verksamheten.

År 1985 infördes ett bidrag för utveckling av samordnad boendeservice
enligt förordningen (1985:779) om statsbidrag till visst utvecklingsarbete
i fråga om boendeservice. Syftet var att under en femårsperiod stödja
utvecklingen av nya former för samverkan av sådan boendeservice som
förbättrar möjligheterna för äldre handikappade och långvarigt sjuka att
bo i vanliga bostäder. Bidragsformen stod öppen för nya projekt t.o.m.
budgetåret 1989/90. Dessa medel avses inte ingå i det generella stats-
bidragssystemet.

Ett viktigt mål för äldre- och handikappomsoigen är att äldre männi-
skor och människor med funktionshinder skall ges möjligheter till ett
självständigt boende med god tillgänglighet. Verksamheten med bostads-
anpassning har härvid en viktig funktion att fylla. Väl genomtänkta
bostadsanpassningsåtgärder är en väsentlig förutsättning för att många
äldre och funktionshindrade skall kunna leva ett självständigt liv utanför
institutionerna.

I och med att statsbidraget till bostadsanpassning upphör kommer ock-
så förordningen om statskommunalt bostadsanpassningsbidrag att upp-
höra. Därmed kommer verksamheten med bostadsanpassning att helt och
hållet vara en oreglerad verksamhet. Med hänsyn till vad jag tidigare
sagt om bostadsanpassningens viktiga roll inom äldre- och handikapp-
omsorgen, anser jag inte att detta är godtagbart. Enligt min mening bör
därför kommunerna genom en särskild reglering ges en skyldighet att
svara för bostadsanpassning. Inriktningen för en sådan reglering bör vara
att bostadsanpassningsbidrag skall utges för sådana åtgärder i och i
anslutning till en funktionshindrad persons bostad som behövs för att
den skall vara ändamålsenlig som bostad för personen i fråga. En ut-
gångspunkt för regleringen bör vara att den inte skall leda till totalt sett
höjda kostnader för bostadsanpassning.

Jag avser att senare återkomma med förslag till regeringen om att
förelägga riksdagen en proposition i ämnet. Enligt min uppfattning bör
en reglering inom detta område träda i kraft samtidigt som ett nytt gene-
rellt statsbidrag införs.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att statsbidragen
till bostadsanpassning m.m. upphör per den 1 januari 1993. Medlen för
utveckling av samordnad boendeservice kommer även fortsättningsvis att
anvisas under femte huvudtiteln.

2.6 Statsbidrag till specialpedagogiska insatser för vissa förskolebarn
Psykiskt utvecklingsstörda och bamdomspsykotiska bam har enligt lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl.
rätt till rådgivning och personligt stöd av olika specialister. Den
1 januari 1990 ändrades konstruktionen för ifrågavarande statsbidrag så
att landstingen tilldelas bidrag i förhållande till det antal bam som får
del av specialpedagogiska insatser. Dessa insatser kan ges av olika yrkes-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

110

kategorier och personkretsen beräknas uppgå till 2 200 bam. Bidraget
regleras i förordningen (1989:791) om statsbidrag till specialpedagogiska
insatser for vissa förskolebarn. En viss del av anslaget avser medel till
socialstyrelsen för uppföljning och utvärdering av omsorgsverksamheten.

Bidraget utbetalas till landstingen i förhållande till det antal bam som
får del av specialpedagogiska insatser. Bidraget utgår till verksamhet för
vilken landsting eller kommuner är ansvariga. Jag delar kommitténs
uppfattning att det särskilda statsbidraget till specialpedagogiska insatser
bör ingå i ett generellt statsbidragssystem.

Särskilda insatser iform av rådgivning och personligt stöd för psykiskt
utvecklingsstörda och barndomspsykotiska bam utgör en viktig förutsätt-
ning för integrering av dessa bam i förskolan. Detta gör att jag fäster
särskild vikt vid att sådana insatser utformas och utvecklas med hänsyn
till dessa barns speciella behov. Jag anser det därför angeläget att
samhällets stöd till dessa bam blir föremål för uppföljning i särskild
ordning.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att statsbidraget
till kostnader för viss omsorg om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. upp-
hör per den 1 januari 1993.

2.7 Bidrag för vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.

Jag delar finansministerns bedömning att det är angeläget att ytterligare
förenkla den statliga bidragsgivningen till landstingen och att i största
möjliga utsträckning minska detaljstyrningen.

Kommittén föreslår att den allmänna sjukvårdsersättningen skall
minskas med det belopp som motsvarar de ekonomiska konsekvenserna
av att skatteutjämningsavgifter och avräkningsskatter avvecklas. Till
bidraget skall föras medel motsvarande de specialdestinerade bidrag som
avvecklas. Vidare föreslår kommittén att den årliga automatiska ökning
av kostnaderna för skatteutjämningsbidragen som följer av att de be-
skattningsbara inkomsterna ökar, bör finansieras antingen genom att den
allmänna sjukvårdsersättningen eller att nivån på grundgarantiema i
skatteutjämningssystemet minskas.

Finansministern har tidigare föreslagit att de ekonomiska konsekven-
serna av såväl avvecklingen av avräkningsskatten och skatteutjämnings-
avgiftema som den automatiska ökningen av skatteutjämningsbidragen år
1993 bör finansieras av utgiftsramen för ersättningar till sjukvårdshuvud-
männen. Den minskning av landstingens ekonomiska utrymme som
motiveras av det samhällsekonomiska läget bör likaså göras genom att
utgiftsramen för vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m.
minskas. Bakgrunden till detta har finansministern tidigare redovisat och
jag delar bedömningen i dessa avseenden.

Ett genomförande fullt ut av kommitténs förslag i förening med att den
samhällsekonomiskt motiverade indragningen görs mot utgiftsramen för
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen skulle — med utgångspunkt i ett
nominellt oförändrat belopp om 13 692 milj.kr. år 1993 — innebära att
ramen skulle uppgå till 2 703 milj.kr.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

111

En utgiftsram på en sådan nivå leder emellertid till att de belopp som
vissa sjukvårdshuvudmän blir berättigade till skulle understiga de
ersättningar som under föregående år lämnats till privata vårdgivare inom
huvudmannens område och som enligt nuvarande regler dras av från
ersättningen till sjukvårdshuvudmannen. I samråd med finansministern
gör jag därför den bedömningen att skatteutjämningsavgiften bör
bibehållas ytterligare ett år.

Finansministern har tidigare föreslagit att skatteutjämningsavgiften år
1993 sänks till 0,40 kr. per skattekrona, vilket innebär att avgifterna
samma år beräknas uppgå till 2 792 milj.kr. Genom att landstingen på
detta sätt även under år 1993 bidrar till finansieringen av skatteutjäm-
ningsbidragen kan ett motsvarande resursutrymme frigöras och tillföras
utgiftsramen för vissa ersättningar till sjukvårdshuvudmännen, m.m.
Vidare föreslår finansministern att den tillfälliga indragning från
landstingen som riksdagen beslutat om för år 1992 (prop. 1990/91:100,
bil. 9, FiU29, rskr. 248) återförs till landstingen redan under nästa år,
vilket innebär en förstärkning av utgiftsramen med 1 500 milj.kr.

Den sammanlagda utgiftsramen för vissa ersättningar till sjukvårds-
huvudmännen föreslås därmed uppgå till 6 995 milj.kr. för år 1993.

För att kunna avveckla skatteutjämningsavgiften fr.o.m. år 1994 och
därmed skapa den åsyftade strömmen av pengar enbart från staten till
landstingen skall en översyn göras av systemet för ersättningar till
sjukvårdshuvudmännen m.m. med syfte att finna en ny utformning av
systemet. I denna översyn bör sambanden mellan den allmänna
sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården särskilt belysas.

Under år 1992 uppgår beloppet för vissa ersättningar till sjukvårds-
huvudmännen m.m. till 13 692 milj.kr. exkl. vissa engångskostnader.
Av beloppet utgörs 11 706,5 milj.kr. av en allmän sjukvårdsersättning,
1 396 milj.kr. (exkl. engångskostnader) av sjukreseersättning och
485 milj.kr. av särskild ersättning för rehabiliterings- och behandlings-
insatser. Resterande 104,5 milj.kr. är fördelade på särskild ersättning
för psykoterapeutisk verksamhet, för rikssjukvård för HIV-smittade, för
informationsförsörjning och produktkontroll, till centrum för epidemio-
logi och social analys, för vissa patientöverföringar och för handledning
av kiropraktorer samt ersättning till Handikappinstitutet.

Utgiftsramen för år 1993 bör omfatta bl.a. dessa ändamål.

Statsrådet Könbeig avser att snarast inleda överläggningar med före-
trädare för sjukvårdshuvudmännen om fördelningen av utgiftsramen.
Regeringen avser att senare redovisa resultatet av överläggningarna för
riksdagen. Vidare avser statsrådet Könbeig att i särskilda överläggningar
med företrädare för sjukvårdshuvudmännen ta upp bl.a. frågan om ett
överförande av sjukhusvårdsavdraget för pensionärer till sjukvårds-
huvudmännen.

Vad jag nu har anfört innebär för budgetåret 1992/93 en minskning av
anslaget Bidrag till sjukförsäkringen med 267 milj.kr. och anslaget
Bidrag till allmän sjukvård m.m. med 975 milj.kr.

Statsrådet Könberg har tidigare föreslagit att anslaget Bidrag till
sjukförsäkringen för budgetåret 1992/93 ökas med 260 milj.kr. med

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

112

hänsyn till utvecklingen av sjukpenningutgiftema. Den sammantagna
effekten av detta och av vad jag nyss har anfört innebär en minskning av
ifrågavarande anslag med 7 milj.kr. för budgetåret 1992/93.

2.8 Beredskapsplanläggning

Medlen utgör ersättning bl.a. för planläggning vad avser hälso- och
sjukvård i krig. Det åligger sjukvårdshuvudmännen att redan under fred
bl.a. göra en sådan planläggning. Ansvaret för tillsyn och uppföljning av
bl.a. planläggningen av hälso- och sjukvården i krig ligger på social-
styrelsen och civilbefälhavama.

Jag delar kommunalekonomiska kommitténs uppfattning att det special-
destinerade statsbidrag, som utgör ersättning till sjukvårdshuvudmännen
för planläggning under fred vad avser hälso- och sjukvård i krig bör
avvecklas och lyftas in i det generella statsbidragssystemet.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört föreslår jag att bidraget till
beredskapsplanläggning upphör per den 1 januari 1993.

2.9 Statsbidrag till ungdomsvård och missbrukarvård

Statsbidrag utgår till missbrukarvård och ungdomsvård i enlighet med en
överenskommelse om statsbidragssystem för åren 1990-1992 som träffats
mellan staten och de båda kommunförbunden. Statsbidraget är fördelat
på kommunbidrag, platsbidrag, utvecklingsbidrag och anordningsbidrag.

Riksdagen fettade våren 1991 (prop. 1990/91:96, SoU14, rskr. 267)
ett principbeslut om att de särskilda ungdomshemmen skall föras över
till statligt huvudmannaskap. Socialutskottet uttalade bl.a. att staten är
mer lämpad som huvudman för tvångsvården i de särskilda ungdoms-
hemmen och att en huvudmannaskapsförändring bör ske snarast och vara
genomförd under år 1992. Regeringen borde utan dröjsmål utreda och
förbereda erforderliga åtgärder. Frågan om det framtida stödet till
missbrukarvården skulle också övervägas i sammanhanget.

En särskild utredare har i februari 1992 lämnat ett betänkande (SOU
1992:18) Tvångsvård i socialtjänsten — ansvar och innehåll. I betänkan-
det föreslås att det statliga huvudmannaskapet skall omfetta såväl de
särskilda ungdomshemmen som missbrukarvårdens tvångsvårdsinstitu-
tioner. Två huvudalternativ beskrivs som båda utgår från att staten har
det yttersta ansvaret för institutionsvården inom området. Alternativen
innebär antingen en helstatlig organisation eller en statlig organisation
med entreprenad. Utredningen föreslår att en ny statlig myndighet byggs
upp för ledningen av verksamheten, oavsett vilket alternativ som väljs
för driften.

Utredningen föreslår vidare att den ekonomiska fördelningen mellan
stat och kommun bibehålls efter vissa justeringar. Detta innebär bl.a. att
det nuvarande statsbidragssystemet i princip bör bibehållas.

Utredningens betänkande har remitterats och en proposition planeras
att läggas till riksdagen hösten 1992.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

113

8 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att medel motsvarande
den del av statsbidraget som utges i form av kommunbidrag bör tillföras
det generella statsbidragssystemet för kommunerna.

Jag bedömer att ett ställningstagande till kommunalekonomiska kom-
mitténs förslag i denna del bör anstå till dess regeringen tar ställning till
institutionsutredningens förslag under hösten 1992.

2.10 Insatser mot aids

Enligt kommitténs förslag bör det extra bidraget för insatser mot aids,
vilket avses att betalas ut till vissa landsting och kommuner som stöd till
förebyggande insatser mot spridningen av HIV/aids, avvecklas och lyftas
in i det generella statsbidragssystemet.

Flera remissinstanser bl.a. Svenska kommunförbundet och AIDS-
delegationen har avvisat kommitténs förslag på denna punkt. AIDS-dele-
gationen har framhållit att ifrågavarande medel på 120 milj.kr. årligen
används för preventiva insatser i Stockholm, Malmö och Göteborg men
också i andra kommuner och landsting. Det är enligt delegationen
angeläget att få en klar gräns, så att medlen inte går till ordinarie
verksamhet. HIV-smittan är fortfarande ett hot, och det behövs styrmedel
på nationell nivå för att initiera och trygga ett långsiktigt och därmed
effektivt HIV-preventivt arbete. Mot denna bakgrund understryker
AIDS-delegationen vikten av att det preventiva arbetet i storstadsom-
rådena även i fortsättningen får del av det statliga aids-anslaget och att
detta inte omvandlas till ett generellt statsbidrag.

Med hänsyn till vad remissinstanserna anfört och till att statsbidraget
har avsetts att utgå endast under en öveigångstid och således är av till-
fällig karaktär anser jag att det extra bidraget inte bör inordnas i det
generella statsbidragssystemet.

2.11 Bostadsbidrag

Bidragen är inkomstprövade och avsedda att ge även ekonomiskt svaga
hushåll möjligheter att hålla sig med goda och rymliga bostäder.

Bostadsbidrag till barnfamiljer består dels av ett fest belopp, dels av ett
belopp som beror av bostadskostnadens storlek och antal bam.

Bostadsbidrag till hushåll utan bam består av ett belopp som beror av
bostadskostnadens storlek.

Bostadsbidragsgivningen sköts av kommunerna som både beslutar om
och betalar ut bidrag. Kostnaderna för bostadsbidrag delas mellan stat
och kommun. Statens bidrag motsvarar 50 % av de totala kostnaderna.

Kommittén har föreslagit att en översyn görs av förutsättningarna för
att överföra bostadsbidragen till statligt huvudmannaskap.

Jag finner det naturligt att staten, i samband med de förändringar som
nu görs beträffende de specialdestinerade statsbidragen, övertar det fulla
kostnadsansvaret för bostadsbidragen. En förutsättning för ett statligt
huvudmannaskap är att ett budgetmässigt neutralt förhållande mellan stat
och kommun skall uppnås.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

114

Inom socialdepartementet pågår en översyn av bidragens regelverk med
utgångspunkt i ett statligt övertagande av bostadsbidragen. Vidare har en
särskild utredare fått i uppdrag att förbereda en överföring av bostadsbid-
ragens administration från kommunerna till försäkringskassorna. Detta
arbete skall vara färdigt senast den 15 september 1992. På grundval
härav avser jag att föreslå regeringen att hösten 1992 förelägga riksdagen
en proposition i ärendet.

2.12 Kommunala bostadstillägg till folkpension

Kommunala bostadstillägg till folkpension (KBT) är inkomstprövade,
och reglerna för denna prövning är fastställda i lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. KBT upp till
en viss miniminivå är obligatoriska för kommunerna. För utbetalda
bidrag upp till denna nivå utgår statsbidrag med 25 % av kommunens
kostnad. KBT administreras och utbetalas av försäkringskassorna.

Sedan år 1991 utbetalas också ett särskilt kommunalt bostadstillägg
(SKBT) till pensionärer med låga inkomster och höga bostadskostnader.
SKBT administreras på samma sätt som KBT. Statsbidraget till SKBT
utgör 40 % av kommunens kostnader.

Jag finner det naturligt att staten övertar det fulla kostnadsansvaret för
KBT och SKBT. Förutsättningen för ett statligt huvudmannaskap är att
ett budgetmässigt neutralt förhållande mellan stat och kommun uppnås.

En särskild utredning med uppgift att se över systemet med KBT har
nyligen avlämnat sitt betänkande (SOU 1992:21) Bostadsstöd till pensio-
närer. I betänkandet föreslår utredningen bl.a. att KBT görs om till ett
statligt bostadsstöd. Syftet med en sådan överföring av huvudmanna-
skapet för KBT är i första hand att åstadkomma enhetligare regler över
landet. Utredningen har vidare lämnat förslag till förenklade regler vad
beträffar inkomstprövning m.m. Betänkandet är för närvarande föremål
för remissbehandling.

Statsrådet Könberg avser att senare återkomma till regeringen med
förslag vad avser det framtida bostadsstödet och finansieringen av detta.

3 Uppföljning och utvärdering

I och med att ett flertal av de specialdestinerade statsbidragen till kom-
munerna och landstingen slås samman till generella bidrag bortfaller
också till bidragen knutna bestämmelser avseende skyldigheten för
kommuner och landsting att tillhandahålla det underlag som behövs för
myndighetens granskning av att bidragsvillkoren uppfylls. Kommittén
föreslår att införandet av ett generellt statsbidragssystem förenas med ett
system för statens uppföljning och utvärdering av den kommunala
verksamheten. Kommittén framhåller vidare att statens uppföljning och
utvärdering bör begränsas till sin omfattning och följa ansvarsfördel-
ningen mellan statlig och kommunal sektor. Den bör avse resultaten av
verksamheten och inte metoderna för att uppnå dessa.

Frågan om uppföljning och utvärdering av den kommunala verksam-
heten har behandlats av flera pågående eller slutförda utredningar av

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

115

vilka några specifikt avser socialdepartementets område medan andra
gäller den kommunala verksamheten i sin helhet. Utredningen om infor-
mationsstrukturen inom hälso- och sjukvården föreslår i sitt betänkande
(SOU 1991:18) att staten och sjukvårdshuvudmännen gemensamt tar
fram mått och mätmetoder för såväl resurser och prestationer som effek-
ter. Ett förslag till informationsstruktur för socialtjänsten har tagits fram
av socialstyrelsen och prövats i praktisk försöksverksamhet. Andra ut-
redningar med anknytning till uppföljning och utvärdering inom det
sociala området är konkurrenskommittén (SOU 1991:104) samt utred-
ningen om den statliga statistikens styrning, finansiering och samordning
(dir. 1990:68).

Jag delar kommunalekonomiska kommitténs uppfattning att det behövs
bättre system för statens uppföljning och utvärdering av den kommunala
verksamheten alldeles oavsett valet av statsbidragssystem. Mot bakgrund
av det omfettande arbete som för närvarande pågår kring dessa frågor är
jag idag inte beredd att mer konkret beskriva utformningen av detta inom
socialdepartementets område. Vissa principer bör dock redan nu
festläggas. Sålunda bör kommunerna ges skyldighet att lämna vissa
uppgifter av betydelse för statens uppföljning och utvärdering inom det
sociala området. Dessa uppgifter skall vara av sådan karaktär att de inte
innebär någon reglering av innehållet i kommunernas verksamhet.
Uppgifterna skall vara starkt begränsade till sin omfettning. De skall utgå
från väl bestämda begrepp och definitioner och vara beräknade efter
enhetliga mellan staten och kommunerna överenskomna redovis-
ningsprinciper.

De nationella målen inom det sociala området uttrycks bl.a. i social-
tjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. De mål som där anges har
emellertid inte den karaktären att de lämpar sig för en uppföljning, som
är begränsad till sifferuppgifter avseende kostnader och prestationer inom
olika verksamheter. Den redovisning av nyckeltal som jag nämnt kan
därför endast utgöra en del av det statliga systemet för uppföljning och
utvärdering. Detta måste kompletteras med en mer djupgående, kvalitativt
inriktad uppföljning, som kan ge mer uttömmande svar på frågor om
effektivitet och måluppfyllelse i kommunernas verksamhet. En uppfölj-
ning som fyller dessa krav är inte möjlig att utforma inom ramen för ett
rutinmässigt, för alla kommuner gällande uppgiftslämnande. I stället bör
denna del av uppföljnings- och utvärderingssystemet bygga på att ett
slumpmässigt, representativt urval av kommunerna årligen blir föremål
för en särskild uppföljnings- och utvärderingsinsats. Ansvaret för denna
bör lämpligen åvila de statliga tillsynsmyndigheterna. Jag avser att vid
senare tillfälle återkomma och mer konkret utveckla dessa frågor.

Som exempel på inriktning och utformning av en sådant uppfölj-
ningsarbete kan nämnas den utvärdering av äldrereformen som för när-
varande pågår i socialstyrelsens regi.

Äldrereformen innebär en omfettande överföring av verksamhetsansvar
och omfördelning av ekonomiska resurser från landstingen till kommu-
nerna. Det har av riksdagen ansetts vara av stor vikt att äldrereformen
noga följs upp och utvärderas vad avser innehåll, kvalitet och kostnader.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

116

Regeringen beslutade under hösten 1991 att ge socialstyrelsen i uppdrag
att följa upp och utvärdera äldrereformen i sin helhet och gav samtidigt
ett särskilt uppdrag att följa upp och beskriva utvecklingen avseende
särskilda boendeformer för äldre och handikappade. Båda dessa uppdrag
skall pågå under kommande femårsperiod och enligt direktiven skall
bl.a. följande frågor i anslutning till reformen följas upp: kostnadsutveck-
ling, kostnadsfördelning mellan olika parter, frågor om kvalitet och
säkerhet i relation till kommunernas ansvar för viss hälso- och sjukvård,
samarbetsformer och organisation, hjälpmedelsverksamhet, utnyttjande
av stimulansbidragen, utformning av särskilda boendeformer och för-
ändring av boendemiljön inom långtidssjukvården, behovssituationen när
det gäller särskilda boendeformer m.m. Denna omfattande uppföljnings-
och utvärderingsinsats har initierats primärt genom äldrereformen men
ger samtidigt möjligheter till en fortlöpande uppföljning av situationen
inom äldre- och handikappomsorgen.

Ett annat exempel är det sk. DAGMAR 50-projektet. Detta projekt
tillkom som ett resultat av 1990 års överläggningar mellan staten och
landstingsförbundet och innebar att en gemensam kraftsamling skulle
göras för att öka tillgängligheten och kapaciteten i hälso- och sjukvården.
En sammanfattande rapport har nyligen publicerats som redovisar
projektet och dess resultat med avseende på bl.a. kapacitets- och
produktivitetseffekter samt hur tillgängligheten inom de sex studerade
specialiteterna har utvecklats. I rapporten lämnas också förslag om hur
arbetet bör bedrivas i framtiden.

Den uppföljning och utvärdering av nationella mål för barnomsorgen
som kan bli aktuell har ett visst samband med den av mig tidigare
aktualiserade lagstiftningsfrågan. Jag återkommer därför till dessa frågor
i ett senare sammanhang.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
dels föreslår riksdagen att

1. godkänna att statsbidraget till barnomsorg slopas per den
1 januari 1993,

2. godkänna att statsbidraget till invandrar- och flyktingbarn i
förskolan slopas per den 1 januari 1993,

3. godkänna att statsbidraget till service och vård slopas per den
1 januari 1993,

4. godkänna att statsbidraget till färdtjänst, servicelinjer m.m.
slopas per den 1 januari 1993,

5. godkänna att statsbidraget till bostadsanpassning m.m. slopas per
den 1 januari 1993,

6. godkänna att statsbidraget till specialpedagogiska insatser för
vissa förskolebarn slopas per den 1 januari 1993,

7. godkänna att det statsbidrag som utgör ersättning till sjukvårds-
huvudmännen för planläggning under fred vad avser hälso- och
sjukvård i krig slopas per den 1 januari 1993,

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

117

dels föreslår riksdagen att

8. till Bidrag till barnomsorg för budgetåret 1992/93 anvisa ett
belopp som är 2 524 OOO OOO kr. lägre än vad som föreslagits i prop.
1991/92:100, bil.6,

9. till Bidrag till service och vård för budgetåret 1992/93 anvisa
ett belopp som är 1 595 200 000 kr. lägre än vad som föreslagits i
prop. 1991/92:100, bil. 6,

10. till Driftskostnader för beredskapslagring m.m. för budgetåret
1992/93 anvisa ett belopp som är 3 500 000 kr. lägre än vad som
föreslagits i prop. 1991/92:102, kapitel 5.

11. till Bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1992/93 anvisa
ett belopp som är 7 000 000 kr. lägre än vad som föreslagits i prop.
1991/92:100, bil. 6,

12. till Bidrag till allmän sjukvård m.m. för budgetåret 1992/93
anvisa ett belopp som är 975 000 000 kr. lägre än vad som före-
slagits i prop. 1991/92:100, bil. 6.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:2

118

Kommunikationsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Odell

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:3

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. såvitt avser kommunal ekonomi

1 Väg väsende m.m.

1.1 Bakgrund

Staten är i dag väghållare för de flesta allmänna vägarna. Vägverket
ansvarar för väghållningen för statens räkning. Kommunerna är
väghållare för vissa allmänna vägar till vilka lämnas statsbidrag. Stats-
bidrag utgår dels till kommuner för byggande, drift och underhåll av de
vägar och gator för vilka kommunerna är väghållare. Statsbidrag lämnas
även till vissa enskilda väghållare för drift och byggande av enskilda
vägar.

På grundval av regeringens proposition Näringspolitik för tillväxt
(prop. 1990/91:87, TU26, rskr. 326) har beslutats om en förändrad
planeringsprocess för väginvesteringar. Denna innebär att planerings-
processen skall utgå från ett helhetsperspektiv och att ett nationellt vägnät
som är av särskild betydelse för landets ekonomiska tillväxt och
väl färdsutveckling bör få en särställning vid det framtida arbetet med
planeringen. På den lokala nivån består de statliga insatserna av bidrag
till drift, underhåll och byggande av statskommunvägar, bidrag till
byggande av cykelleder, bidrag till byggande av kollektivtrafikinvester-
ingar samt bidrag till drift och byggande av enskilda vägar. Eftersom
planeringen och prioriteringen av olika åtgärder på det vägnät som här
avses är av utpräglad lokal karaktär bör också hanteringen av de
ekonomiska medlen ske på denna nivå. Enligt riksdagsbeslut skall därför
det politiska och ekonomiska ansvaret för statskommunvägar och enskilda
vägar överföras på kommunerna så snart detta är praktiskt genomförbart.
Regeringen aviserade i propositionen också att den kommunalekonomiska
kommittén skulle få i uppdrag att utarbeta förslag till hur överföringen
skulle kunna gå till.

1.1.1 Kommunalekonomiska kommittén

Inom vägområdet har kommittén behandlat anslagen till Byggande av
länstrafikanläggningar, Bidrag till drift och underhåll av statskommun-
vägar samt anslaget till Bidrag till drift och byggande av enskilda vägar.

Från anslaget Byggande av länstrafikanläggningar betalas vägverkets
kostnader för byggande av länsvägar och banverkets kostnader för

119

investeringar i länsjärnvägar. Vidare lämnas från anslaget bidrag till Prop. 1991/92:150
byggande av sådana statskommunvägar som inte är riksvägar, till väg- Bilaga 11:3
och gatuanläggningar samt till spåranläggningar for kollektiv persontrafik
och till cykelleder. Från anslaget lämnas även bidrag till kollektivtrafik-
åtgärder som främjar miljö, eneigieffektivitet och samordning. Bidrags-
givningen regleras genom förordningen (1988:1017) om statsbidrag till
vissa vägar och kollektivtrafikanläggningar m.m., förordningen
(1991:1224) om statsbidrag till vissa investeringar som rör kollektiv
persontrafik samt förordningen (1979:627) om statsbidrag för cykelleder.

Av detta anslag har den del av det i prop. 1991/92:100, bil 7
föreslagna anslaget Byggande av länstrafikanläggningar som med dagens
system skulle utgå i form av bidrag till kommunerna beräknats till
följande:

— Bidrag till byggande av statskommunvägar, 83 milj.kr.

— Bidrag till byggande av cykelleder, 20 milj.kr.

— Bidrag till kollektivtrafikinvesteringar, 140 milj.kr.

Från anslaget Bidrag till drift och underhåll av statskommunvägar
lämnas driftbidrag till statskommunvägar samt väg- och gatuanläggningar
för kollektiv persontrafik m.m. Medlen disponeras av vägverket och
bidragsgivningen regleras genom förordningen (1988:1017) om statsbid-
rag till vissa vägar och kollektivtrafikanläggningar m.m. Ersättning
lämnas till delar av kommunernas totala utgifter för statskommunala
vägar. Bidrag lämnas även till trafikhuvudmän för drift av kollektivtrafik-
anläggningar.

Från anslaget Bidrag till drift och byggande av enskilda vägar betalas
bidrag till drift och byggande av bidragsberättigade enskilda vägar.
Bidragsgivningen regleras genom förordningen (1979:788) om statsbidrag
till enskild väghållning.

Kommunalekonomiska kommittén föreslår i sitt betänkande att bidraget
för byggande av länstrafikanläggningar inte bör ingå i det generella
statsbidragssystemet med anledning av att det är ett investeringsbidrag.

Vad gäller statsbidraget till drift och underhåll av statskommunvägar
föreslår kommittén däremot att detta bidrag bör ingå i det generella
statsbidragssystemet.

Beträffande bidraget till drift och byggande av enskilda vägar tar inte
kommittén ställning till om bidraget bör ingå i det generella statsbidrags-
systemet. I betänkandet redovisas dock de ekonomiska effekterna av att
inordna bidraget till de enskilda vägarna i det generella statsbidraget.

Kommunförbundet har i sitt remissvar motsatt sig att dagens specialdes-
tinerade statsbidrag till kommunal väghållning inordnas i ett generellt
bidrag till kommunerna. Förbundet menar att inriktningen för denna typ
av kommunalteknisk verksamhet måste vara att finansieringen sker med
avgifter från brukarna. Till dess ett nytt finansieringssystem införs bör
nuvarande statsbidrag till statskommunal och enskild väghållning behållas
som specialdestinerade bidrag.

120

Vägverket biträder i sitt remissvar förslaget om att inordna anslaget till
drift och underhåll av statskommunvägar i det generella bidraget. Till
skillnad mot kommittén anser dock vägverket att även investeringsbidrag-
en bör kunna inordnas i det generella bidraget. Verket ser inget hinder
mot att investeringar i vägar hanteras på samma sätt som andra större
investeringar i kommuner och landsting. Beträffande bidrag till drift och
byggande av enskilda vägar menar vägverket att detta även fortsättnings-
vis bör vara specialdestinerat och administreras av verket. Verket
framhåller bl.a. att ca 85 procent av detta vägnät ägs och sköts av
enskilda, varför en överföring av bidragshanteringen skulle innebära en
ny verksamhet för kommunerna. Vidare framhåller vägverket att kom-
munernas engagemang beträffande rådgivning till enskilda väghållare är
mycket begränsat. Vägverket utför idag ett betydande arbete med
rådgivning till enskilda väghållare.

1.1.2 Uppdrag till vägverket

Vägverket har på regeringens uppdrag utrett de praktiska och juridiska
förutsättningarna för och effekterna av att ansvaret för de statskommunala
och enskilda vägarna överförs till kommunerna.

Av vägverkets redovisning av uppdraget framgår att verket inte ser
några hinder när det gäller att överföra de nuvarande statliga bidragen för
drift och underhåll samt byggande av statskommunala vägar, kollektiv-
trafikåtgärder samt byggande av cykelleder till ett generellt bidragssys-
tem. Inte heller överföringen av ansvaret för de enskilda vägarna till
kommunerna möter enligt vägverket några administrativa hinder.
Vägverket anser dock att krav på samordning av statliga och kommunala
intressen bör kopplas till överföringen av bidragen. Tidpunkten för en
överföring bör enligt verket med tanke på planeringsperiodema förläggas
till den 1 januari 1994.

1.2 Förslag

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:3

Mitt förslag: De särskilda statsbidragen till drift och underhåll av
statskommunvägar och byggande av länstrafikanläggningar vad gäller
del av bidrag till byggande av statskommunvägar, bidrag till bygg-
ande av cykelleder samt delar av bidraget till kollektivtrafik-
investeringar som går till kommunerna upphör per den 1 januari
1993 och inordnas i det generella systemet.

Skälen för mitt förslag: Det blir i framtiden än viktigare att investe-
ringarna i vägnätet bygger på en helhetssyn. Det är då viktigt att ansvaret
för väghållningen är lämpligt avgränsat. Staten bör ansvara för det
övergripande vägnätet som är av nationell och regional betydelse. Det
övriga vägnätet bör i framtiden i större utsträckning än i dag vara en
kommunal angelägenhet. Det är därför av stor vikt att den renodling av

121

det politiska och ekonomiska ansvar som riksdagen (prop. 1990/91:87, Prop. 1991/92:150
TU26, rskr. 326) har uttalat sig för genomförs. Bilaga 11:3

Till fullföljande av riksdagsbeslutet bör arbetet med en klarare ansvars-
fördelning mellan stat och kommun fortsätta.

Jag instämmer i kommitténs uppfattning att det specialdestinerade
bidraget till statskommunvägar bör avvecklas.

Väghållning omfattar både investerings- och driftverksamhet. I syfte att
ge kommunerna större handlingsfrihet bör kommunerna ansvara för både
drift och investeringar och själva prioritera mellan dessa insatser. Detta
bör innebära betydande effektiviseringsvinster. Jag delar således inte
kommitténs uppfattning att investeringsbidrag till den kommunala
väghållningen skall kvarstå som specialdestinerade statsbidrag. Investe-
ringar i vägar bör hanteras på samma sätt som andra större investeringar
i kommuner och landsting. Om staten genom vägverket och länsstyrelser-
na även i fortsättningen är inblandade i planeringsprocessen behåller
staten sin påverkan på den kommunala väghållningen. Den eftersträvade
effekten att kommunerna själva tar ansvar för denna kommer då att
utebli.

Enligt kommitténs förslag bör huvudregeln vara att alla statsbidrag som
går till verksamhet för vilken landsting eller kommun är ansvarig
inordnas i det generella statsbidragssystemet. Beträffande bidrag till den
enskilda väghållningen fann kommittén ingen anledning att ta ställning i
sak. Enligt beslut av riksdagen våren 1991 (prop. 1990/91:87, TU26,
rskr. 326) skall det ekonomiska och politiska ansvaret för hela det lokala
vägnätet överföras till kommunerna. Då kommittén inte lagt något förslag
beträffande den enskilda väghållningen avser jag att i annat sammanhang
ta initiativ till att genomföra riksdagens beslut.

Från anslaget Byggande av länstrafikanläggningar lämnas i dag bidrag
till kommuner för pågående projekt som inte är färdigbyggda före den 1
januari 1993. Detta gäller byggandet av statskommunvägar och kollektiv-
trafikinvesteringar. Prioriteringsgrunden är den 10-åriga plan för
investeringar som upprättas av banverket, vägverket och länsstyrelserna.
Dessutom har kommuner genom förskottering av medel tidigarelagt
projekt. Bidragsdelen för dessa projekt betalas normalt ut till kommuner-
na under de år objekten finns upptagna i planen. Det är angeläget att
dessa delar i anslaget i framtiden inordnas i det nya statsbidragssys-
temet. Emellertid måste pågående och förskotterade projekt kunna erhålla
bidrag, vilket innebär att anslaget kommer att behöva utnyttjas även
under några år framöver för dessa syften. I de tre storstadsregionerna har
överenskommelser gjorts om insatser i väg-, järnvägs- och kollektivtrafik-
satsningar. Hänsyn har även tagits till storstadsöverenskommelsema
genom att medel har reserverats för de åtaganden som staten har gjort
gentemot kommunerna.

Jag har beräknat det fortsatta medelsbehovet för dessa ändamål till 131
milj.kr. för verksamhetsåret 1993. För de därpå följande åren fram till
och med år 1997 beräknas anslagsbehovet till sammanlagt 333 milj.kr.
Verksamhetsåret 1997 är således det sista året för vilket anslag kommer
att behöva anvisas för dessa ändamål.

122

Vägverket har inte möjlighet att lämna bidrag till kommuner som inte
är väghållare. Den del av bidraget till drift och underhåll av statskom-
munvägar som bl.a. bekostar drift av kollektivtrafikanläggningar i sådana
kommuner, lämnas därför i dag till trafikhuvudmännen. Enligt min
mening bör även denna del inordnas i det generella bidraget till
kommunerna.

Som tidigare nämnts erhåller även kommunerna bidrag från anslaget till
Byggande av riksvägar. Detta gäller byggande av statskommunvägar som
är riksvägar. Denna bidragsvolym är av begränsad omfattning. På grund
härav och då staten successivt kommer att ta över väghållaransvaret för
dessa vägar, bör denna bidragsdel inte överföras till det generella
bidragssystemet. Kollektivtrafikinvesteringar som är av huvudsaklig
regional karaktär, bör kvarstå som ett specialdestinerat statsbidrag till
trafikhuvudmännen. Bidraget bör ingå i anslaget till byggande av
länsstrafikanläggningar.

Beträffande riksfardtjänsten har riksdagen tidigare ställt sig bakom
uttalandenna att riksfardtjänsten bör kommunaliseras. Om ansvaret
överförs till kommunerna, är det också naturligt att medel för detta
ändamål överförs till det generella statsbidragssystemet. Frågan om det
framtida ansvaret för riksfardtjänsten bereds för närvarande i regerings-
kansliet.

Jag föreslår sammanfattningsvis att bidragen till drift och underhåll av
statskommunvägar och till byggande av länstrafikanläggningar vad gäller
del av byggande av statskommunvägar, bidraget till byggande av
cykelleder samt delar av bidraget till kollektivtrafikinvesteringar som går
till kommunerna upphör fr.o.m. den 1 januari 1993. Bidrag bör i stället
utgå under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet).

Jag har vidare för avsikt att senare återkomma till regeringen med
förslag om de förordningsändringar som är nödvändiga med anledning av
mitt förslag.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag

dels att

1. regeringen återkallar förslaget i prop. 1991/92:100 bil.7 om
anslag för budgetåret 1992/93 till Bidrag till drift och underhåll av
statskommunvägar,

dels att regeringen föreslår att

1. godkänna att statsbidragen Bidrag till drift och underhåll av
statskommunvägar och Byggande av länstrafikanläggningar vad gäller
del av bidrag till byggande av statskommunvägar, bidrag till
byggande av cykelleder samt delar av bidraget till kollektivtrafik-
investeringar upphör per den 1 januari 1993,

2. till anslaget Byggande av länstrafikanläggningar för budgetåret
1992/93 anvisa belopp som är 112 milj.kr. lägre än vad som
föreslagits i prop 1991/92:100, bil.8.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:3

123

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Wibble

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m., såvitt avser kommunal ekonomi

1 Bakgrund

Kommittén föreslår att specialdestinerade statsbidrag som utgår till
verksamheter för vilka kommuner och landsting är ansvariga skall
avvecklas och lyftas in i ett generellt statsbidragssystem. Bidrag inom
finansdepartementets verksamhetsområde som omfattas av denna princip
är det ordinarie skatteutjämningsbidraget, det extra skatteutjämnings-
bidraget och bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet av
den kommunala företagsbeskattningen. Dessutom föreslår kommittén att
den allmänna och den särskilda skatteutjämningsavgiften samt avräknings-
skatten slopas.

1.1 Ordinarie skatteutjämningsbidrag

Bestämmelser om skatteutjämningsbidrag finns i lagen (1988:491) om
skatteutjämningsbidrag och förordningen (1988:494) om skatteutjäm-
ningsbidrag. Skatteutjämningsbidrag garanteras kommuner och landsting
vars egen skattekraft är lägre än den de anses behöva för att kunna ge
medborgarna likvärdig kommunal service oavsett bostadsort.

1.2 Extra skatteutjämningsbidrag

Som ett komplement till ordinarie skatteutjämningsbidrag får regeringen
bevilja extra skatteutjämningsbidrag. Extra skatteutjämningsbidrag bevil-
jas, efter ansökan, kommuner och landsting som av olika skäl har
kommit i ekonomiska svårigheter. Extra skatteutjämningsbidrag lämnas
också för att trygga kollektivtrafik i glesbygd samt efter särskild ansökan
till kommuner som vidtar förebyggande åtgärder mot jordskred och andra
naturolyckor.

1.3 Allmän skatteutjämningsavgift

Bestämmelser om allmän skatteutjämningsavgift finns i lagen (1987:560)
om skatteutjämningsavgift. Sedan år 1990 beräknas skatteutjämnings-
avgiften enbart på det egna skatteunderlaget.

124

1.4 Särskild skatteutjämningsavgift

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

Bestämmelser om särskild skatteutjämningsavgift finns i lagen (1987:561)
om särskild skatteutjämningsavgift. Avgiften tas ut på den del av det
egna skatteunderlaget som överstiger 100 % av medel skattekraften, dock
inte för den del som understiger det för kommunen garanterade skatte-
underlaget enligt lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag. Riksdagen
har hösten 1991 beslutat (prop. 1991/92:38, FiUlO, rskr. 108) att ändra
avgiften i syfte att ingen kommun vid en ökning av skatteunderlaget
behöver betala mer i skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna
ökar.

1.5 Bidrag till kommunerna med anledning av avskaffandet
av den kommunala företagsbeskattningen

Från anslaget betalas bidrag till kommunerna som kompensation för det
intäktsbortfall som blivit en följd av att den kommunala beskattningen av
juridiska personer upphört.

2 Förslag

2.1 Skatteutjämningsbidrag, avräkningsskatt m.m.

Mitt förslag: Skatteutjämningsbidrag till kommunerna och bidrag till
kommunerna med anledning av avskaffandet av den kommunala
företagsbeskattningen skall upphöra per den 1 januari 1993. Dock
skall den del av det extra skatteutjämningsbidraget till kommunerna
som avser vissa förebyggande åtgärder mot jordskred och andra
naturolyckor kvarstå som ett specialdestinerat bidrag. Avräknings-
skatten avskaffas för både landsting och kommuner fr.o.m. år 1993.
Skatteutjämningsavgif-tema avskaffas för kommunerna fr.o.m. år
1993 och för landstingen fr.o.m. år 1994. För år 1993 sänks
skatteutjämningsavgiften för landstingen till 0,40 kr. per skattekrona
(kr/skr).

Skälen för mitt förslag: Kommuner och landsting för idag på olika
sätt över ett ansenligt belopp till staten. Det sker framförallt genom den
allmänna och särskilda skatteutjämningsavgiften samt genom avräknings-
skatten. En utgångspunkt med ett nytt statsbidragssystem till kommuner-
na har varit att åstadkomma en ström av transfereringar enbart från staten
till kommunerna. Nuvarande överföringar av medel från kommunal till
statlig nivå skall upphöra och den totala ramen för de statliga bidragen
minska i motsvarande mån. Skatteutjämningsavgifterna, avräkningsskatten
och bidraget till kommunerna med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen bör därför slopas.

125

Avräkningsskatten tillkom som ett led i skattereformen för att
neutralisera effekterna för kommunerna för breddade skattebaser och
kommunernas avdrag för mervärdeskatt. Syftet är att på detta sätt uppnå
ett budgetmässigt neutralt utfall i förhållandet mellan stat och kommun-
sektorn. Avräkningsskatten som beräknas på kommuners respektive
landstings totala skatteunderlag har fastställts fram till och med kalender-
året 1995.

Kommittén har i sitt förslag utgått från att avräkningsskatten justeras
med hänsyn till beslutade ändringar av pensionärernas särskilda
grundavdrag och de nya reglerna för änkepension. När dessa regler har
beaktats uppgår avräkningsskattens långsiktiga nivå till 1.09 kr/skr för
kommuner, 0,62 kr/skr för landsting och 1,71 kr/skr för landstingsfria
kommuner.

På grund av den tvååriga eftersläpningen och slutavräkningsförfarandet
vid utbetalning av kommunalskatt är avräkningsskatten högre åren 1993
och 1994 än 1995. Den fastställda avräkningsskatten kan således delas
upp i följande tre delar:

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

Kommunernas avräkningsskatt

Skattenivå	1993	1994	1995
Långsiktig nivå	1,09	1,09	1,09
Förhöjd nivå	0,65	0,50	0,06
Regeländringar	0.03	0,03	0,37
S:a fastställd nivå	1,77	1,62	1,52

Som chefen för socialdepartementet anfört uppstår vissa problem om
de kvittningar mot den allmänna sjukförsäkringen som kommittén föreslår
helt skall genomföras under år 1993, samtidigt som den av samhälls-
ekonomiska skäl föreslagna indragningen görs motsvarande utgifterna.
Det belopp som vissa sjukvårdshuvudmän blir berättigade till skulle
understiga de ersättningar som under föregående år lämnats till privata
vårdgivare inom sjukvårdshuvudmannens område och som enligt motsva-
rande regler dras av från ersättningen till sjukvårdshuvudmannen. Mot
denna bakgrund föreslår jag som en temporär lösning att skatteut-
jämningsavgiften för landstingen får finnas kvar under år 1993 för att
sedan avskaffas år 1994. För år 1993 sänks skatteutjämningsavgiften till
0,40 kr. per skattekrona.

Flera remissinstanser, bl.a. statens räddningsverk, några länsstyrelser
och ett antal kommuner, har avstyrkt att den del av det extra skatte-
utjämningsbidraget som avser bidrag till de kommuner som vidtar
förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor, skall ingå
i det generella statsbidragssystemet. Jag delar uppfattningen att bidraget
har haft stor betydelse för genomförandet av säkerhetshöjande åtgärder
i kommunerna och att erfarenheterna av verksamheten är goda. Med
anledning av detta bör bidraget fortsättningsvis vara ett specialdestinerat
statsbidrag. Bidraget skall dock även fortsättningsvis utgå efter de
grunder som hittills tillämpats, dvs. med utgångspunkt i vad som anförts

126

i 1986 års kompletteringsproposition (prop. 1985/86:150, FöUll och
FiU29, rskr. 345 och 361).

Jag vill vidare nämna de anslag och anslagsförändringar jag föreslår på
sjunde huvudtiteln har beräknats med beaktande av förslag avseende
anslagsförändringar på andra huvudtitlar.

2.2 Bidrag med anledning av införandet av ett nytt
statsbidragssystem

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

Mitt förslag: Den indragning som gjordes från kommuner och
landsting år 1992 i form av en tillfällig höjning av skatteutjämnings-
avgiften återbetalas till den kommunala sektorn under åren 1993 och
1994.

Till landstingen återbetalas 1,5 miljarder kr. genom att skatte-
utjämningsavgiften för år 1993 sänks med motsvarande belopp.

Återstående medel bör i första hand betalas ut till kommunerna i
syfte att, dels underlätta övergången från dagens statsbidragssystem
till ett nytt system, dels övergångsvis reglera vissa effekter av
skattereformen. Regeringen skall besluta om utbetalningen. För
ändamålet avsätts budgetåret 1992/93 950 milj.kr.

Kommitténs förslag: Kommittén anser att om stöd tillfälligt bör ges
till ett antal kommuner, bör detta kunna finansieras med de ca 3
miljarder kronor, som enligt riksdagens beslut avsatts för att underlätta
införandet av ett generellt statsbidrag. Eventuellt återstående medel bör
enligt kommitténs mening återbetalas till kommuner och landsting i
förhållande till hur de har betalats in.

Kommitténs förslag till inkomstutjämningssystem innebär i princip att
skattereformen blir neutral på kommunnivå för de kommuner som ingår
i systemet, när detta får slå igenom fullt ut. Kommittén har dock inte
särskilt behandlat frågan om hur skattereformens effekter skall behandlas
under den föreslagna övergångsperioden.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har tagit upp frågan om
återbetalning. Några anser att återbetalningsbeloppet skall tillföras det
nya generella bidraget. Några anser att det bör återbetalas på samma sätt
som det har betalats in.

Vissa kommuner också tagit upp frågan om neutralisering av skatte-
reformen på kommunnivå. Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner
m.fl. anför att de analyser som redovisas av kommittén inte är accep-
tabla.

Skälen för mitt förslag: I syfte att minska den tillfälliga likviditets-
förbättringen i kommuner och landsting år 1992 höjdes den allmänna
skatteutjämningsavgiften tillfälligt med 25 öre per skattekrona (prop.
1990/91:100 bil. 9, FiU29, rskr. 248, SFS 1991:1035). Indragningen
motiverades med att den kraftiga förbättringen i sektorns finansiella
sparande inte bör leda till att kommuner och landsting underlåter att vidta

127

strukturella förändringar som innebär att utgifterna långsiktigt anpassas
till de löpande inkomsterna.

Riksdagen delade uppfattningen (prop. 1990/91:100, bil. 9, FiU 29,
rskr. 248) att de indragna medlen bör återföras till kommunerna för att
underlätta skiftet av statligt transfereringssystem till den kommunala
sektorn.

Den extra avgiften på 25 öre per skattekrona innebär att kommuner
och landsting tillsammans betalar in ca 3,4 miljarder kr., varav kom-
munerna 1,8 miljarder kr. och landstingen 1,6 miljarder kr..

Jag föreslår nu att dessa medel återbetalas till kommuner och landsting.
Av beloppet föreslås 1,5 miljarder kr. återbetalas till landstingen genom
att skatteutjämningsavgiften för år 1993 minskas med motsvarande belopp
(avsnitt 7). Det återstående beloppet på 1,9 miljarder kr. bör i första
hand återbetalas till kommunerna i syfte dels att underlätta övergången
från dagens statsbidragssystem till ett nytt system, dels att övergångsvis
neutralisera vissa effekter av skattereformen. För ändamålet bör ett nytt
anslag benämnt Bidrag med anledning av införandet av ett nytt stats-
bidragssystem föras upp under den sjunde huvudtiteln. För budgetåret
1992/93 bör anvisas 950 milj. kr.

Jag har tidigare (avsnitt 6.4.3) redovisat de övergångsregler som bör
gälla med anledning av att det nya statsbidraget införs. De spärregler
som jag föreslår innebär att ingen kommun skall vinna eller förlora mer
än 1,5 % av sina totala inkomster av skatt och bidrag i det nya systemet.
Spärregeln beräknas preliminärt innebära en merbelastning på ca 300
milj. kr. för år 1993.

Den spärregel som införs för att begränsa omfördelningseffektema av
det nya generella utjämningsbidraget avser endast förändringar i statsbi-
dragen. Ingen särskild hänsyn har således tagits till om skattereformen
och avräkningsskatten är neutral på kommunnivå.

Den inkomstutjämning som genomförs i den nya statsbidragsmodellen
innebär emellertid att kommuner som får ett sämre utfall av skatte-
reformen jämfört med genomsnittskommunen kompenseras genom ett
högre statsbidrag, när systemet är fullt utbyggt. Inkomstutjämningen
kommer inte att slå igenom under de närmaste åren för de kommuner
som omfattas av spärreglerna. Jag bedömer det därför nödvändigt att med
ett kompletterande bidrag övergångsvis reglera effekterna av skatte-
reformen för de mest utsatta kommunerna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

128

2.3 Kommunalt skattestopp år 1993

Prop. 1991/92:150
Bilaga 11:4

Mitt förslag: Den begränsning av rätten för landsting, kommuner,
församlingar och kyrkliga samfälligheter att höja skatteuttaget som
gällt för åren 1991 och 1992 skall gälla även för år 1993. Begräns-
ningen innebär att utdebiteringen under år 1993 inte får vara högre
än den utdebitering som fastställts för år 1990, med de ändringar av
1990 års skattesats som vidtagits på grund av skatteväxlingar enligt
lagen (1990:608) om tillfällig begränsning av kommuners rätt att ta
ut skatt.

Skälen för mitt förslag: Den kommunala sektorn är inne i en mycket
intensiv och genomgripande omdaning. Jag bedömer att det inte kommer
att finnas förutsättningar att sanera de offentliga finanserna enbart genom
en reduktion av statens konsumtion eller statens transfereringar till
hushåll och företag. Detta innebär att statsbidragen till kommunerna
måste utvecklas mycket restriktivt samtidigt som kommunalskatterna inte
kan tillåtas öka. Enligt min mening vilar ett mycket stort ansvar på
statsmakterna vad gäller kravet att fastställa stabila finansiella ramar. Det
är synnerligen angeläget att ramarna fästställs och att det därmed klart
anges vilket utrymme som finns. Statsmakterna har ansvaret för att dessa
ramar utformas med urskillning och varsamhet. Grunden för dessa ramar
skulle kunna ryckas undan genom höjningar av den kommunala utdebi-
teringen.

Det samhällsekonomiska läget är sådant att det inom överskådlig tid
inte kommer att finnas utrymme för en ökning av den skattefinansierade
verksamheten. Särskilt den närmaste tiden är det mycket angeläget att
ansträngningarna att åstadkomma den nödvändiga omställningen inom den
offentliga verksamheten, inte minst på det kommunala området, ger
resultat. Enligt min mening bör därför den begränsning av kommuners,
landstings, församlingars och kyrkliga samfälligheters möjlighet att höja
skatteuttaget som gällt för åren 1991 och 1992 förlängas till att avse
ytterligare ett år.

Det kan finnas kommuner, landsting, församlingar och kyrkliga
samfälligheter som kan hamna i en akut ekonomisk situation. Om så
skulle vara fallet får i sista hand frågan hanteras i särskild ordning genom
att regeringen föreslår riksdagen en lagändring som ger utrymme för
skattehöjning.

Lagrådet

Den 9 april 1992 beslutade regeringen att inhämta lagrådets yttrande över
ett förslag till lag om begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt för
år 1993. Det till lagrådet remitterade lagförslaget är likalydande med det
jag föreslår.

Lagförslaget har inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.

9 Riksdagen 199H92. 1 sand. Nr 150. Hilaga //

Rättelse: S. 136 rad 6 StAr: 7 881 500 OOO Rättat till: 11 970 OOO OOO

129

Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga Prop. 1991/92:150
11:4.1. Bilaga 11:4

3 Uppföljning

Det är angeläget att en uppföljning av det nya bidragssystemet görs vad
avser bl.a. dess målstyrnings- och ekonomiska effekter. I den delen
hänvisar jag till vad jag anfört tidigare denna dag.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1. lag om statligt utjämningsbidrag till kommuner,

2. lag om skatteutjämningsbidrag till landsting,

3. lag om begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt för år 1993,

4. lag om ändring i lagen (1987:560) om skatteutjämningsavgift,

5. lag om upphävande av lagen (1987:561) om särskild skatteut-
jämningsavgift,

6.lag om upphävande av lagen (1990:609) om avräkningsskatt.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 11:4.2

5 Specialmotivering

5.1 Lagen om statligt utjämningsbidrag till kommuner

1 §

Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om att kommuner
kan ha rätt till statligt utjämningsbidrag för inkomst- och
kostnadsutjämning och som finansiellt stöd till sin verksamhet.

2 §

Paragrafen innehåller definitioner av vissa termer som används i lagen,
uppräkningsfäktor, uppräknat skatteunderlag, uppräknad medelskattekraft,
garantiskatteunderlag och tillskott av skatteunderlag. Enbart en term,
bidragsår, har överförts oförändrad från 2 § lagen om skatteutjämnings-
bidrag.

Med uppräkningsfäktor menas den faktor med vilken det egna
skatteunderlaget (definierad som i lagen om skatteutjämningsbidrag) skall
multipliceras vid fastställandet av dess beräknade värde for bidragsåret.
Uppräknat skatteunderlag är det uppskattade värde man får genom att

130

multiplicera med uppräkningsfäktom. Genom att sätta det totala Prop. 1991/92:150
uppräknade skatteunderlaget i förhållande till rikets befolkning den 1 Bilaga 11:4

oktober året före bidragsåret erhålls den uppräknade medelskattekraften.

Uttrycket garantiskatteunderlag avser skatteunderlag, dvs. det antal
skattekronor, som motsvarar den uppräknade medelskattekraften,
multiplicerad med antalet folkbokförda den 1 oktober före bidragsåret för
vaije enskild kommun och med en ytterligare procentsats.

Med tillskott av skatteunderlag menas det antal skattekronor varmed det
uppräknade skatteunderlaget understiger garantiskatteunderlaget.
Tillskottet av skatteunderlaget har i första hand betydelse för hur
grundbeloppet beräknas och inte för hur det slutliga bidraget bestäms.

3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkning av grundbelopp.
Grundbeloppet beräknas i princip på samma sätt som skatteutjämnings-
bidraget hittills har beräknats, såvitt avser kommuner. En skillnad är att
grundbeloppet inte motsvarar det slutliga bidraget för vaije enskild
kommun. Med grundbeloppet som utgångspunkt görs tillägg eller avdrag
enligt 4 §. Grundbeloppet motsvarar tillskottet av skatteunderlag, dvs.
skillnaden mellan garantiskatteunderlaget och det uppräknade skatte-
underlaget om det är lägre, multiplicerat med den skattesats som rege-
ringen årligen bestämmer.

För kommun som har ett uppräknat eget skatteunderlag överstigande
garantiskatteunderlaget kan något grundbelopp inte fästställas.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att det inte är fråga om att
regeringen fästställer en skattesats som skall ligga till grund för taxering
eller debitering. Den skattesats som avses i bestämmelsen är i princip
endast en fäktor att använda vid de beräkningar som skall göras för
fästställande av bidrag enligt denna lag.

4§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att tillägg till eller avdrag från
grundbeloppet kan göras med anledning av vissa fäktorers påverkan på
kommuners kostnader. De fäktorer som skall beaktas är ådersstruktur,
social struktur, klimat och befolkningstäthet. Det som skall kompenseras
är således vaije kommuns mer- eller mindrekostnad på grund av dessa
strukturella fäktorer. Liksom idag skall också befolkningsminskning i
vissa fäll föranleda tillägg. Som jag tidigare anförde (avsnitt 6.3.4) skall
tillägget uppgå till 40 procent av den uppräknade medelskattekraften per
invånare, multiplicerad med tillämplig skattesats enligt 7 §.

Kommuner som inte har erhållit något grundbelopp kan inte heller få
något tillägg eller avdrag enligt denna bestämmelse.

Hur dessa bestämmelser skall tillämpas och beräkningar göras har jag
kommenterat tidigare i dag. Jag vill erinra om det tidigare nämnda
uppdraget till den särskilda expertgruppen.

131

5 §

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om att det statliga
utjämningsbidraget motsvarar grundbelopp med tillägg eller avdrag enligt
4 §•

6§

Paragrafen motsvarar 8 § i den nuvarande lagen om skatteutjämnings-
bidrag i vad den avser kommunerna.

7§

De närmare bestämmelserna om vilken uppräkningsfäktor som skall
användas vid fastställandet av och uppräknat skatteunderlag bör överlåtas
till regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, att förordna
om. Motsvarande bemyndigande skall gälla också för bestämmande av
den skattesats som skall användas vid beräkningar enligt lagen och för
angivande hur tillägg till eller avdrag från grundbeloppet skall beräknas.

Av andra stycket framgår att regeringen skall förordna om skattesatsen
och därvid ta hänsyn till överenskommelser om ändrad uppgiftsfördelning
med åtföljande skatteväxling mellan kommun och landsting inom ett
landstingsområde. Som jag anförde tidigare (avsnitt 6) skall regeringen
även utföra en femprocentsreduktion av den skattesats man kan beräkna
enligt detta stycke. Vad som återstår efter den reduktionen utgör
skattesatsen.

S§

Paragrafens första stycke motsvarar 9 § andra stycket i den nuvarande
lagen om skatteutjämningsbidrag med den skillnaden att den uppgift som
avses här är uppgiften om det uppskattade statliga utjämningsbidraget.

9§

Paragrafens första stycke motsvarar i princip 10 § i den nuvarande lagen
om skatteutjämningsbidrag. I stället för att fastställa medelskattekraften
skall statistiska centralbyrån dock fastställa den uppräknade medelskatte-
kraften för bidragsåret.

Paragrafens andra stycke motsvarar 9 § första stycket i den nuvarande
lagen om skatteutjämningsbidrag med den skillnaden att skattemyn-
digheten i stället för att fastställa tillskott av skatteunderlag skall fastställa
det statliga utjämningsbidraget. Det innebär att skattemyndigheten med
hjälp av reglerna i 3 §, uppräknad medelskattekraft, uppräkningsfäktor,
tillägg och avdrag enligt 4 § och kommunernas eget skatteunderlag m.m.
skall fastställa vaije kommuns statliga utjämningsbidrag.

10 §

Det statliga utjämningsbidraget fästställs som ett nominellt belopp i
motsats till det nuvarande skatteutjämningsbidraget som skattemyndig-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

132

heten festställer i form av ett tillskott av skatteunderlag. Av praktiska Prop. 1991/92:150
skäl bör dock det statliga utjämningsbidraget betalas ut i samband med Bilaga 11:4
och på samma sätt som gäller för utbetalning av kommunalskattemedel.

Utbetalningssystemet för kommunalskatt kan dock förutses bli föremål
för ändringsförslag enligt de riktlinjer jag nämnde tidigare. I ett sådant
fell bör övervägas om en ändring bör göras i denna paragraf.

11 §

Paragrafen motsvarar 12 § i den nuvarande lagen om skatteutjämnings-
bidrag.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

Den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1992. Vidare upphävs den
nuvarande lagen om skatteutjämningsbidrag. I fråga om bidragsåret 1992
och tidigare skall den upphävda lagen fortferande tillämpas.

5.2 Lagen om skatteutjämningsbidrag till landsting

1 §

Paragrafen motsvarar 1 § lagen om skatteutjämningsbidrag i vad den
avser landstingen.

2 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i lagen om skatteutjämningbidrag,
ansluter till motsvarande bestämmelse i lagen om skatteutjämningsbidrag
till kommuner. Paragrafen innebär bl.a. att samma bidragsregler gäller
för de kommuner som inte ingår i landsting som for landstingen.

3-4 §§

Paragraferna motsvarar 2 och 3 §§ samt, vad gäller de landstingsfria
kommunerna, 4 § i den nuvarande lagen om skatteutjämningsbidrag.

5 §

Paragrafen motsvarar 5 § lagen om skatteutjämningsbidrag i vad den
avser landstingen. De landstingsfria kommunerna får härmed en renodlad
landstingskommunal åldersfektor i stället för en sammanvägd, som
hittills. Beträffande befolkningsminskningen har dock tidsperioden sänkts
till 5 år och procentsatsen till 2 %.

6§

Första stycket innehåller grunden för bidraget till landsting. Andra stycket
motsvarar 7 § andra stycket i förslaget till lag om utjämningsbidrag till
kommuner.

133

7—10 §§

Paragraferna överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser
i lagen om skatteutjämningsbidrag till kommuner.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första
gången i fråga om bidragsåret 1993.

5.3 Förslaget till lag om begränsning av kommuners rätt att
ta ut skatt för år 1993

1 §

I paragrafen anges att begränsningen i rätten att höja skatten skall gälla
såväl borgerliga som kyrkliga kommuner. Begränsningen medför att
utdebiteringen för respektive menighet inte får vara högre under år 1993
än vad som gällt för år 1990. Vidare har lagts till att det skall vara fråga
om 1990 års skattesats, justerad på grund av skatteväxling enligt 2 eller
3 § lagen (1990:608) om tillfällig begränsning av kommuners rätt att ta
ut skatt (i dess lydelse enligt SFS 1990:1462).

1 andra stycket anges att ett beslut om en högre skattesats än den som
avses i första stycket inte får någon verkan. Det skall i alla fall vara
den - justerade - skattesatsen för år 1990 som skall tillämpas vid uppbörd
av skatten.

2 §

I denna paragraf anges reglerna för skatteväxling. Paragrafen motsvarar
i stort sett den bestämmelse som gäller i den tidigare begränsningslagen.

I första stycket förutsätts att det har skett en omfördelning av uppgifter
mellan kommun och landsting. Om kommunens utdebiteringsbehov har
minskat på grund härav skall kommunen också sänka sin utdebitering i
motsvarande mån. Innebörden av andra meningen är att uppbörd av skatt
kommer att göras med tillämpning av regeln i första meningen, oavsett
om den faktiskt har tillämpats i det enskilda fallet eller ej.

I andra stycket anges den motsatta situationen, dvs. här ges rätt till den
menighet som övertagit uppgifter att höja sin skattesats. Den restriktion
som ges är att den sammanlagda skattesatsen för kommunen och lands-
tinget inte får vara högre än den var före förändringen.

3 §

I denna paragraf finns motsvarande bestämmelse för kyrkliga enheter
som gäller för kommun och landsting enligt 2 §. Vidare regleras det
speciella förhållandet att en kyrklig samfällighet bildas, ändras eller

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4

134

upplöses. En motsvarande bestämmelse infördes i den tidigare begräns- Prop. 1991/92:150
ningslagen genom SFS 1990:1462. Av prop. 1990/91:56, s. 13-15, Bilaga 11:4
framgår hur den skulle tillämpas i det sammanhanget. Motsvarande
tillämpning skall ske i det nu aktuella sammanhanget.

4 §

I paragrafen anges att det skall ankomma på regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om
hur stor sänkning av utdebiteringen som skall göras för den kommun som
lämnat ifrån sig uppgifter resp, hur stor höjning av utdebiteringen som
får göras av den som åtagit sig ytterligare uppgifter. Sådana föreskrifter
får betraktas som verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap. 13 § rege-
ringsformen, eftersom villkoren för skatteväxling i allt väsentligt angetts
i lagtexten.

5.4 Förslaget till lag om ändring av
lagen (1987:560) om skatteutjämningsavgift

Lagen skall fortfarande gälla under 1993, men endast för landsting. I
lagtexten har därför den text som avser kommuner tagits bort.

5.5 Förslaget till lag om upphävande av lagen
(1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift

Förslaget innebär att lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift
skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1992, men dock alltjämt
tillämpas i fråga om särskild skatteutjämningsavgift för år 1992 och
tidigare år.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om statligt utjämningsbidrag till kommuner,

2. lag om skatteutjämningsbidrag till landsting,

3. lag om begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt för år

1993,

4. lag om ändring i lagen (1987:560) om skatteutjämningsavgift,

5. lag om upphävande av lagen (1987:561) om särskild skatteut-
jämningsavgift,

6. lag om upphävande av lagen (1990:609) om avräkningsskatt,

dels föreslår riksdagen att

7. godkänna att bidraget med anledning av avskaffandet av den
kommunala företagsbeskattningen upphör,

8. godkänna vad jag anfört om neutralisering av skattereformen på
kommunnivå,

135

9. bemyndiga regeringen att utge bidrag med anledning av Prop. 1991/92:150
införandet av ett nytt statsbidragssystem i enlighet med vad jag Bilaga 11:4
förordat,

10. under sjunde huvudtitelns anslag Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett belopp som är
11 970 000 000 kronor lägre än vad som föreslagits i prop.
1991/92:100, bil 8.,

11. under sjunde huvudtitelns anslag Bidrag med anledning av
avskaffandet av den kommunala företagsbeskattningen för budget-
året 1992/93 anvisa ett belopp som är 440 172 000 kronor lägre än
vad som föreslagits i prop. 1991/92:100, bil 8.,

12. till Statligt utjämningsbidrag till kommuner för budgetåret

1992/93 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på

19 844 500 000 kronor,

13. till Bidrag till förebyggande åtgärder mot naturolyckor för
budgetåret 1992/93 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslags-
anslag på 25 000 000 kronor,

14. till Skatteutjämningsbidrag till landstingen för budgetåret

1992/93 på sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på

3 960 500 000 kronor,

15. till Bidrag med anledning av införandet av ett nytt statsbidrags-
system, m.m. för budgetåret 1992/93 anvisa ett förslagsanslag på
950 000 000 kronor.

136

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-04-13

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr,
justitierådet Inger Nyström.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 9 april 1992 har
regeringen på hemställan av statsrådet Wibble beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om begränsning av kommuners rätt att ta ut
skatt för år 1993.

Förslaget har infor lagrådet föredragits av kanslirådet Eskil Nord.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Det remitterade förslaget utgörs av en ny lag. Bortsett från att den
föreslagna lagen tar sikte på år 1993 har den i det närmaste samma
lydelse som den nu gällande lagen (1990:608) om tillfällig begränsning
av kommuners rätt att ta ut skatt. Det i remissen åsyftade resultatet hade
därför i och för sig kunnat uppnås genom att 1990 års lag med vissa
jämkningar förlängts att gälla även för år 1993.

Det nu framlagda lagförslaget har inte varit föremål för sedvanligt
remissförfarande. Detta förhållande har inte kommenterats i lagrådsremis-
sen. 1990 års lag föregicks emellertid av en omfåttande remissbehand-
ling. Med hänsyn bland annat härtill finner lagrådet att föreskrifterna i
7 kap. 2 § regeringsformen inte utgör något hinder mot förslagets
genomförande.

I 1990 års lagstiftningsärende underkastades frågan om inskränkning
i den kommunala beskattningsrätten en närmare granskning utifrån
regeringsformens bestämmelser om kommunal självstyrelse. Med hän-
visning till vad som förekommit i det ärendet finner sig lagrådet från
konstitutionell synpunkt kunna godta den nu föreslagna förlängningen
med ett år.

Lagförslaget föranleder inte heller i övrigt någon erinran från lagrådets
sida.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.1

137

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om statligt utjämningsbidrag till kommuner

Härigenom föreskrivs följande.

1 § En kommun kan för inkomst- och kostnadsutjämning och som
finansiellt stöd till kommunens verksamhet få statligt utjämningsbidrag
enligt denna lag.

2 § I denna lag förstås med

bidragsär det år under vilket bidraget utbetalas,

uppräkningsfäktor den faktor som används för att fastställa uppräknat
skatteunderlag för bidragsåret och som årligen fästställs enligt 7 §,

uppräknat skatteunderlag antalet skattekronor enligt skattemyndighetens
beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om taxering till
kommunal inkomstskatt året före bidragsåret för en kommun multiplicerat
med uppräkningsfäktom,

uppräknad medelskattekraft antalet skattekronor enligt skattemyn-
dighetens beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen om taxering till
kommunal inkomstskatt för riket per folkbokförd invånare den 1 oktober
året före bidragsåret multiplicerat med uppräkningsfäktom,

garantiskatteunderlag det antal skattekronor som motsvarar den
uppräknade medelskattekraften multiplicerat med antalet folkbokförda
kommuninvånare den 1 oktober året före bidragsåret och med ett
procenttal, som årligen fästställs av regeringen, eller den myndighet
regeringen bestämmer.

tillskott av skatteunderlag det antal skattekronor varmed det upp-
räknade skatteunderlaget understiger garantiskatteunderlaget.

3 § För kommun vars uppräknade skatteunderlag understiger garanti-
skatteunderlaget beräknas ett grundbelopp. Grundbeloppet motsvarar
tillskottet av skatteunderlag multiplicerat med den skattesats som årligen
fästställs enligt 7 §.

4 § Med utgångspunkt i grundbeloppet skall tillägg eller avdrag göras för
följande fäktorer av betydelse för kommunens kostnader,

1. åldersstruktur,

2. social struktur,

3. klimat,

4. befolkningstäthet.

För kommun vars folkmängd under den senaste femårsperioden har
minskat skall tillägg göras för den befolkningsminskning som överstiger
två procent av folkmängden vid femårsperiodens böijan. Tillägget uppgår
till 40 procent av medelskattekraften per invånare, multiplicerad med
tillämplig skattesats enligt 7 §.

5 § En kommun skall få statligt utjämningsbidrag med ett belopp
motsvarande grundbeloppet med tillägg eller avdrag enligt 4 §.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

138

6 § Ändras rikets indelning i kommuner beräknas tillskott av skat- Prop. 1991/92:150
teunderlag på grundval av den indelning som gäller vid bidragsårets Bilaga 11:4.2
ingång.

7 § Regeringen, eller den myndighet regeringen bestämmer, meddelar
närmare bestämmelser om uppräkningsfäktom enligt 2 § och om
beräkningen av tillägg och avdrag enligt 4 §.

Regeringen skall förordna om den skattesats som skall tillämpas enligt

3 §. När regeringen fästställer skattesatsen skall hänsyn tas till överens-
kommelser mellan respektive landsting och kommuner inom landstings-
området om en ändrad fördelning av uppgifterna inom området jämte
åtföljande förändrad fördelning av den sammanlagda landstings- och
kommunalskatten.

8 § Skattemyndigheten skall senast den 10 september året före bidrags-
året lämna uppgift till kommunen om uppskattat statligt utjämningsbidrag.

9 § Statistiska centralbyrån iästställer den uppräknade medelskattekraften
senast den 31 december året före bidragsåret.

Skattemyndigheten fästställer statligt utjämningsbidrag samt lämnar
senast den 25 januari bidragsåret uppgift till kommunen om bidragets
storlek.

10 § Det statliga utjämningsbidraget skall under bidragsåret betalas ut i
samband med och på samma sätt som gäller för utbetalningen av
kommunalskattemedel.

11 § En kommun får överklaga Statistiska centralbyråns eller skattemyn-
dighetens beslut enligt denna lag hos regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången
i fråga om bidragsåret 1993.

2. Genom lagen upphävs lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag.
Den upphävda lagen gäller dock fortfärande i fråga om skatteutjämnings-
bidrag för år 1992 och tidigare år.

3. Om det i lag eller annan förfättning hänvisas till föreskrifter som har
ersatts genom föreskrifter i denna lag, tillämpas i stället de nya före-
skrifterna.

139

2 Förslag till

Lag om skatteutjämningsbidrag till landsting

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Ett landsting kan få skatteutjämningsbidrag enligt denna lag.

2 § Med landsting enligt denna lag avses också kommuner som inte ingår
i landsting.

3 § I lagen förstås med

bidragsår det år under vilket bidraget utbetalas,

eget skatteunderlag antalet skattekronor enligt skattemyndighetens
beslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om taxering till
kommunal inkomstskatt året före bidragsåret för ett landsting,

egen skattekraft eget skatteunderlag per folkbokförd invånare i
landstinget vid ingången av året före bidragsåret,

medelskattekraft antalet skattekronor enligt skattemyndighetens beslut
enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen om taxering till kommunal inkomstskatt
året före bidragsåret för riket per folkbokförd invånare vid ingången av
året före bidragsåret,

garanterad skattekraft grundgarantin enligt 4 § med tillägg eller avdrag
enligt 5 §,

garanterat skatteunderlag det antal skattekronor som motsvarar den
garanterade skattekraften,

tillskott av skatteunderlag det antal skattekronor varmed det egna
skatteunderlaget understiger det garanterade skatteunderlaget.

4 § För landstingen gäller som grundgaranti följande skattekraft i procent
av medelskattekraften.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

Landsting	Grund-
(motsvarande)	garanti
Norrbottens läns landsting	141
Västemorrlands läns landsting	129
Jämtlands läns landsting	125
Gotlands kommun	117
Västemorrlands läns landsting	115
Värmlands, Kopparbeigs och
Gävleborgs läns landsting	107
Blekinge läns landsting	105
Kalmar, Örebro och Västmanlands
läns landsting	103
Övriga landsting	100

140

5 § Med utgångspunkt i grundgarantin enligt 4 § beräknas årligen vaije Prop. 1991/92:150
landstings garanterade skattekraft. Denna utgörs av grundgarantin med Bilaga 11:4.2
tillägg eller avdrag för åldersstrukturens inverkan på landstingets

kostnader för sjukvård.

För landsting vars folkmängd under den senaste femårsperioden har
minskat skall tillägg göras för den befolkningsminskning som överstiger
två procent av folkmängden vid femårsperiodens böijan.

6 § Ett landsting skall få skatteutjämningsbidrag om det egna skatteunder-
laget understiger det garanterade skatteunderlaget. Bidraget motsvarar
tillskottet av skatteunderlag multiplicerat med den för landstinget
fastställda skattesatsen för bidragsåret i den mån denna inte överstiger det
antal kronor per skattekrona, varom särskilt förordnas enligt andra
stycket.

Regeringen skall förordna om de högsta skattesatser som skall tillämpas
enligt första stycket. När regeringen festställer skattesatserna skall hänsyn
tas till överenskommelser mellan respektive landsting och kommuner
inom landstingsområdet om en ändrad fördelning av uppgifterna inom
området jämte åtföljande förändrad fördelning av den sammanlagda
landstings- och kommunalskatten.

7 § Andras rikets indelning i landsting beräknas tillskott av skatteunder-
lag på grundval av den indelning som gäller vid bidragsårets ingång.

8 § Skattemyndigheten skall senast den 10 september året före bidrags-
året lämna uppgift till landstinget om uppskattat tillskott av skatteunder-
lag.

9 § Statistiska centralbyrån festställer medelskattekraften senast den 31
december året före bidragsåret.

Skattemyndigheten festställer tillskott av skatteunderlag samt lämnar
senast den 25 januari bidragsåret uppgift till landstinget om tillskottets
storlek.

10 § Skatteutjämningsbidraget till landsting skall under bidragsåret
betalas ut i samband med och på samma sätt som gäller för utbetalningen
av kommunalskattemedel.

11 § Ett landsting får överklaga Statistiska centralbyråns eller skattemyn-
dighetens beslut enligt denna lag hos regeringen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången
i fråga om bidragsåret 1993.

2. Om det i lag eller annan förfettning hänvisas till föreskrifter som har
ersatts genom föreskrifter i denna lag, tillämpas i stället de nya föreskrif-
terna.

141

3 Förslag till Prop. 1991/92:150

Lag om begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt för år Bilaga 11:4.2
1993

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Vid festställande av skattesatsen för skatt till landsting, kommun,
församling eller kyrklig samfällighet får skattesatsen för år 1993 inte
bestämmas högre än den skattesats som för år 1990 har gällt för
respektive landsting, kommun, församling eller kyrklig samfällighet, i
förekommande fell justerad enligt 2 eller 3 § lagen (1990:608) om
tillfällig begränsning av kommuners rätt att ta ut skatt.

Beslutar landsting, kommun, församling eller samfällighet om en högre
skattesats än som angetts i första stycket skall den skattesats som gällde
för år 1990, i förekommande fell justerad enligt första stycket, användas
vid tillämpningen av uppbördslagen (1953:272), lagen (1965:269) med
särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering
av skatt, m. m. och lagen (1988:491) om skatteutjämningsbidrag.

Den i första stycket angivna högsta skattesatsen gäller även om
landsting, kommun, församling eller kyrklig samfällighet bildas.
Skattesatsen får i sådant fell inte bestämmas högre än vad som gällde vid
den tidigare indelningen.

2 § Har uppgifter omfördelats mellan landsting och kommunerna inom
landstinget, skall den kommun vars utdebiteringsbehov minskat på grund
av omfördelningen sänka sin skattesats så att uttaget av skatt minskar
med ett belopp som motsvarar det minskade behovet. Företas inte en
sådan sänkning skall vid tillämpningen av de i 1 § andra stycket angivna
lagarna användas en skattesats som motsvarar den som skulle ha gällt om
bestämmelsen i första meningen följts.

Landsting eller kommun får då omfördelning som avses i föregående
stycke har skett festställa en högre skattesats än den som angetts i 1 § i
den mån höjningen av utdebiteringen avser att täcka ökade kostnader som
uppkommit vid omfördelningen. Den sammanlagda utdebiteringen av
skatt till landstinget och kommunen får i sådant fell dock inte bli högre
än den sammanlagda utdebiteringen av skatt till landstinget och kom-
munen som gällt för år 1990.

3 § Har uppgifter omfördelats mellan kyrklig samfällighet och församling
eller mellan kyrkliga samfälligheter antingen genom omorganisation eller
då kyrklig samfällighet bildats, ändrats eller upplösts skall den församling
eller samfällighet vars utdebiteringsbehov minskat på grund av omfördel-
ningen sänka sin skattesats så att uttaget av skatt minskar med ett belopp
som motsvarar det minskade behovet. Företas inte en sådan sänkning
skall vid tillämpningen av de i 1 § andra stycket angivna lagarna
användas en skattesats som motsvarar den som skulle ha gällt om
bestämmelsen i första meningen följts.

142

Samfällighet eller församling får då omfördelning som avses i första
stycket har skett fastställa en högre skattesats än den som anges i 1 § i
den mån höjningen av utdebiteringen avser att täcka ökade kostnader på
grund av omfördelningen. Den sammanlagda utdebiteringen av skatt för
berörda samfälligheter och församlingar får därvid inte överstiga det med
utgångspunkt i det egna skatteunderlaget vägda genomsnittet av de
skattesatser som gällde för samfällighetema och församlingarna för år
1990. Med eget skatteunderlag avses antalet skattekronor för beräkning
av förskott på kommunalskatt för år 1990 enligt taxeringsnämndens beslut
år 1989.

4 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om storleken av den sänkning av utdebiteringen
som skall företas respektive den största höjningen av utdebiteringen som
får företas.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

143

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1987:560) om
skatteutj ämningsavgift

Härigenom föreskrivs att 1, 3, 6, 7 - 9 §§ lagen (1987:560) om
skatteutjämningsavgift skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

Nuvarande lydelse

1
Landstingskommun och kommun
skall erlägga avgift (skatte-
utjämningsavgift) enligt denna lag.

3
Avgiften utgör för landstings-
kommun 92 öre per skattekrona.

6
Ändras rikets indelning i lands-
tingskommuner eller kommuner,
beräknas skatteutjämningsavgift på
grundval av den indelning som
gäller vid ingången av året.

7
Skattemyndigheten fastställer
skatteutjämningsavgift och till-
ställer senast den 25 januari
landstingskommun och kommun
uppgift om avgiftens belopp for
året.

Till ledning för landstingskom-
muns och kommuns budgetarbete
skall skattemyndigheten senast den
10 september lämna landstings-
kommun och kommun uppgift om
uppskattad skatteutjämningsavgift
för nästa år.

Föreslagen lydelse

Landsting skall erlägga avgift
(skatteutjämningsavgift) enligt
denna lag.

§*

Avgiften utgör för landsting 40 öre
per skattekrona.

§..

Ändras rikets indelning i landsting
eller kommuner, beräknas skatte-
utjämningsavgift på grundval av
den indelning som gäller vid
ingången av året.

§²

Skattemyndigheten fastställer
skatteutjämningsavgift och till-
ställer senast den 25 januari
landsting uppgift om avgiftens
belopp för året.

Skattemyndigheten skall senast
den 10 september lämna landsting
uppgift om uppskattad skatte-
utjämningsavgift för nästa år.

¹ Senaste lydelse 1991:1035.
Senaste lydelse 1990:397.

144

Nuvarande lydelse

8
Skatteutjämningsavgiften skall
betalas med en tolftedel vaije
månad under året genom avräkning
med lika belopp vid vaije
utbetalning av landstingsskatt och
kommunalskatt enligt 4 § lagen
(1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m.m. Är avgiften inte
uträknad vid avräkningstillfällena i
månaderna januari och februari, får
avräkning ske med ett uppskattat
belopp. Om något av de belopp
som avräknas i månaderna januari
och februari inte motsvarar en
tolftedel av landstingskommunens
eller kommunens avgift, skall den
jämkning som föranleds av detta
ske i fråga om det belopp som
avräknas i mars månad.

9
Skattemyndighetens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
regeringen genom besvär.

Föreslagen lydelse

Skatteutjämningsavgiften skall
betalas med en tolftedel vaije
månad under året genom
avräkning med lika belopp vid
varje utbetalning av
landstingsskatt enligt 4 § lagen
(1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt, m. m. Är avgiften inte
uträknad vid avräkningstillfällena i
månaderna januari och februari, får
avräkning ske med ett uppskattat
belopp. Om något av de belopp
som avräknas i månaderna januari
och februari inte motsvarar en
tolftedel av landstingets avgift,
skall den jämkning som föranleds
av detta ske i fråga om det belopp
som avräknas i mars månad.

§³

Skattemyndighetens beslut enligt
denna lag får överklagas hos
regeringen.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992 och tillämpas första gången i
fråga om utjämningsavgift för landsting för år 1993.

³ Senaste lydelse 1990:397.

145

10 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

5 Förslag till Prop. 1991/92:150

Lag om upphävande av lagen (1987:561) om särskild Bilaga 11:4.2

skatteutjämningsavgift

Härigenom föreskrivs att lagen (1987:561) om särskild
skatteutjämningsavgift skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1992.
Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i fråga om särskild skatteut-
jämningsavgift för år 1992 och tidigare år.

146

6 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1990:609) om
avräkningsskatt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:4.2

Härigenom föreskrivs att lagen (1990:609) om avräkningsskatt skall
upphöra att gälla vid utgången av år 1992. Den upphävda lagen gäller
dock fortfarande i fråga om avräkningsskatt för år 1992 och tidigare år.

147

Utbildningsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträdet den 15 april 1992

Föredragande: statsrådet Unckel

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. såvitt avser kommunal ekonomi.

1 Bakgrund

Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att följande anslag eller
delar av anslag skall ingå i det nya statsbidragssystemet:

— Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet (sektors-
bidraget)

— Bidrag till driften av särskolor m.m.

— Bidrag till driften av särvux

— Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket.

1.1 Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet

Sektorsbidraget utgör ett generellt finansiellt stöd till driften av det
kommunala offentliga skolväsendet, dvs. grundskolan, gymnasieskolan
och den kommunala vuxenutbildningen. Det infördes den 1 juli 1991.

Fr.o.m. budgetåret 1992/93 har i sektorsbidraget även inräknats
inackorderingstillägg, som för närvarande betalas som en del av den
statliga studiehjälpen i enlighet med bestämmelserna i studiestödslagen
(1973:349).

Vidare har i sektorsbidraget för budgetåret 1992/93 beräknats medel
för fristående skolor på grundskolenivå. I propositionen om valfrihet och
fristående skolor (prop. 1991/92:95) har föreslagits att godkända
fristående skolor för elever som har vanlig skolplikt skall tilldelas medel
för verksamheten av den kommun där respektive skola är belägen med
belopp som motsvarar kommunens genomsnittskostnad per elev i den
egna grundskolan. Kommunen skall dock kunna dra av högst 15 % av
denna kostnad.

Regeringen bör återkomma i höst med en proposition som rör
fristående skolor på gymnasial nivå och olika typer av mellanformer av
fristående skolor.

Under anslaget beräknas även medel för särskilt verksamhetsstöd till
vissa gymnasiala utbildningar och vissa vuxenutbildningar, bidrag för
gymnasiala utbildningar planerade att överföras till annan utbildnings-
form, kostnader för vissa gymnasieutbildningar m.m. av internationell
karaktär samt för lönekostnadspålägg.

148

1.2 Bidrag till driften av särskolor

Nuvarande statsbidragssystem infördes budgetåret 1986/87. Statsbidraget
baseras på antalet elever och beräknas som grundresurs, kompletterings-
resurs samt tilläggsresurs för hemspråksundervisning och för svenska
som andraspråk. För en elev som får särskild undervisning i stället för
undervisning vid särskola beräknas särskilda lärarresurser. Bidrag utgår
även för lokal skolutveckling och tilläggspensionsavgifter.

Under anslaget beräknas även medel för bidrag till Örebro landsting för
yrkesundervisning för hörselskadade psykiskt utvecklingsstörda enligt
särskilt avtal, för försöksverksamhet med databaserad undervisning, för
konferenser m.m. samt för lönekostnadspålägg.

Redan nu kan ett landsting enligt 6 kap. 5 § och 12 kap. 3 § skollagen
överlåta ansvaret för särskolan och särvux till en kommun.

1.3 Bidrag till driften av särvux

Nuvarande schabloniserade statsbidragssystem för särvux trädde ikraft
den 1 juli 1991.

1.4 Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket

Fr.o.m. den 1 juli 1991 beräknas statsbidraget till kommunerna för
undervisning av invandrare i svenska språket (sfi) i form av ett visst
belopp per deltagare. Kommunen kan anordna utbildningen själv eller
lägga ut den på andra anordnare.

2 Förslag

2.1 Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet
m.m.

Mitt förslag: Sektorsbidraget till kommunerna för det offentliga
skolväsendet och bidraget till undervisning av invandrare i svenska
språket lyfts in i det generella statsbidragssystemet för kom-
munerna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

Skälen för mitt förslag: Sektorsbidraget, som infördes den 1 juli
1991, utgör ett generellt finansiellt stöd som inte skall styra verksam-
heten. Den detaljerade statliga styrningen på skolans område har därmed
upphört.

Enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen Växa med
kunskaper (prop. 1990/91:85, UbU16, rskr. 356) skall gymnasieskolans

149

reformering inledas fr.o.m. läsåret 1992/93 och vara fullt genomförd
läsåret 1995/96.

Eftersom sektorsbidraget till skolväsendet redan är schabloniserat finner
jag det naturligt att det ingår i det gemensamma bidraget till kom-
munerna.

Svenska kommunförbundet har i en skrivelse till regeringen den 13
december 1991 påtalat att sektorsbidraget för skolan, enligt förbundets
mening, inte har uppnått den nivå som de statliga utfästelserna innebär.
Skrivelsen har remitterats till skolverket som i ett yttrande den 19
februari 1992 har avstyrkt bifåll till förbundets framställning. Kom-
munförbundet har därefter inkommit med ytterligare en skrivelse i
ärendet. Några kommuner har också skrivit till regeringen i denna fråga.

Svenska kommunförbundets anspråk på staten är att sektorsbidraget
fr.o.m. den 1 juli 1992 höjs med ytterligare 1,4 miljarder kr. Förbundets
yrkande grundas på att staten enligt förbundets mening har beräknat
kostnadskompensationen för lågt när det gäller prisutvecklingsgarantin i
läraravtalet fr.o.m. oktober 1990 och för sänkningen av lärarnas
undervisningsskyldighet samt att staten har överskattat kommunernas
minskade kostnader till följd av lärarnas övergång från statligt till
kommunalt reglerade avtal. Därutöver yrkar kommunförbundet att staten
betalar ut 2,3 miljarder kr. retroaktivt till kommunerna för kostnader
under budgetåren 1990/91 och 1991/92. Det nya samlade bidraget till
kommunerna som införs den 1 januari 1993 beräknas i huvudsak utifrån
två principer; dels en bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet
för hela den offentliga sektorn, dels — inom den ramen — en bedömning
av de kommunala behoven i relation till hela den offentliga sektorns.

Jag gör för min del den bedömningen att det, när det gäller beräk-
ningar av kostnadskonsekvenser i stora och komplexa strukturfrågor i
samhället, knappast är möjligt att med fullkomlig säkerhet göra en exakt
kostnadsbestämning, som ur alla synvinklar är helt invändningsfri. Jag
konstaterar att staten och kommunförbundet i detta fall har gjort olika
bedömningar av kostnadskonsekvensema.

Bidrag till vissa utbildningar bör inte ingå i det nya kommunbidraget.
Skälet är dessa utbildningars karaktär, t.ex. att de är mer eller mindre
rikstäckande. Detta gäller Katrineholms tekniska skola, Sundsgården i
Ekerö kommun (jfr. prop. 1991/92:95), tre lanthushållsskolor (jfr. prop.
1991/92:157) samt utbildningen i dans i Stockholm m.m.

Vidare bör särskilt verksamhetsstöd till vissa gymnasiala utbildningar
och vuxenutbildningar, gymnasiala utbildningar planerade att överföras
till annan utbildningsform, kostnader för vissa gymnasieutbildningar
m.m. av internationell karaktär samt tills vidare lönekostnadspålägg även
fortsättningsvis beräknas under ett särskilt anslag.

Kommunerna ansvarar för fortbildning av all personal inom skolan.
Inom regeringskansliet pågår en översyn av fortbildningen för lärare. Jag
avser återkomma i denna fråga när beredningens arbete slutförts.

Jag finner det även naturligt att låta det bidrag som utgår till svenskun-
dervisning för sådana invandrare som inte omfattas av den kommunala
flyktingmottagningen ingå i det generella bidraget till kommunerna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

150

2.2 Bidrag till driften av särskolor och särvux

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

Mitt förslag: Bidragen till landstingen för driften av särskolan och
särvux lyfts in i det generella statsbidragssystemet för landstingen,
med undantag för Dammsdalsskolan i Vingåker m.fl. och för
särskolans anslag för lönekostnadspålägg m.m.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare redovisat har regeringen i
propositionen om ändrat huvudmannaskap för särskolan och särvux
(prop. 1991/92:94) föreslagit att ansvaret för särskolan och särvux
successivt förs över från landsting till kommuner. Överföringen skall
vara avslutad senast den 1 januari 1996. Redan nu har flera kommuner
tagit över ansvaret för särskolan och särvux. Inom flera landsting pågår
förberedelser för att föra över huvudmannaskapet till kommunerna.

I och med att särskolan förs in under kommunernas ansvarsområde
ökar möjligheterna till en samlad planering av undervisningen för alla
kommunens bam och ungdomar. Detta kan gälla t.ex. läsårets förlägg-
ning, lokaler och utrustning.

I avvaktan på riksdagens ställningstagande till det framtida huvud-
mannaskapet och med hänsyn till nuvarande ansvarsförhållanden har
kommittén föreslagit att statsbidraget till särskolan och särvux räknas in
i bidragssystemet för landstingen. Riksdagen har ännu inte fettat sina
beslut med anledning av propositionen om ändrat huvudmannaskap för
särskolan och särvux.

Bidragen bör nu i sin helhet föras till landstingens bidragsram.
Bidragen kommer i fortsättningen inte att vara identifierbara. Någon
successiv överföring av bidragen från landstingens bidragsram till
kommunernas är alltså inte möjlig.

De landsting och kommuner som redan gjort eller har för avsikt att
göra huvudmannaskapsförändringar har möjlighet att komma överens om
eventuella bidrag från landstingen till kommunerna utöver vad en
skatteväxling ger.

För bidrag till fristående särskolor föreslås ingen förändring utan
bidraget bör tills vidare utbetalas direkt till huvudmännen för skolorna.

I nyssnämnda proposition har föreslagits att huvudmannaskapet för
Dammsdalsskolan i Vingåker, Salbohedskolan i Sala och den yrkesut-
bildning för hörselskadade psykiskt utvecklingsstörda elever som anord-
nas i Örebro regleras särskilt samt att ett särskilt verksamhetsstöd utgår
till huvudmännen för dessa skolor.

De särskilda medel som beräknas under särskolans anslag för lönekost-
nadspålägg, datautbildning och konferenser m.m. bör även i fortsätt-
ningen beräknas under ett särskilt anslag på statsbudgeten.

151

2.3 Sanktioner i skollagen

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

Mitt förslag: I skollagen (1985:1100) förs in en bestämmelse av
innebörd att, om en kommun grovt eller under längre tid åsidosatt
sina skyldigheter enligt skollagen eller enligt föreskrifter som har
meddelats med stöd av lagen, regeringen får meddela de föreskrif-
ter eller, på kommunens bekostnad, vidta de åtgärder som behövs
för att avhjälpa bristen. Statens kostnader för sådana åtgärder bör
få kvittas mot belopp som staten annars skulle ha betalat ut till
kommunen.

Skälen för mitt förslag: Regleringen i skollagen bygger i väsentliga
delar på principen om målstyrning. Statsmakterna anger sålunda vad
kommunerna som skolhuvudmän skall nå för resultat, men överlåter i
huvudsak åt kommunerna att välja vägar att nå de föreskrivna målen.
Genom uppföljning och utvärdering skall brister uppmärksammas. Jag
utgår från att brister och försummelser kommer att avhjälpas som en
följd av detta arbete. Med det yttersta ansvar för skolväsendet som
statsmakterna har torde det dock finnas ett behov av mer konkreta
korrektionsåtgärder om huvudmannen trots allt inte vidtar någon rättelse.
Inte minst kan sådana möjligheter fylla en funktion som ett yttersta skydd
för de svagaste grupperna. Att enbart hålla inne statsbidrag är i detta
sammanhang inte någon konstruktiv metod. Det väsentliga är att få
försummelsen avhjälpt. För den sakens skull bör regeringen tilläggas rätt
att, i fall då en kommun grovt eller under längre tid har åsidosatt sina
skyldigheter enligt skollagen eller med stöd av den meddelade föreskrif-
ter, vidta åtgärder för att avhjälpa bristen. Vidare bör gälla att åtgärderna
kan genomföras på kommunens bekostnad.

Vilka åtgärder som kan bli aktuella kan inte nu anges med exakthet. De
måste kunna avpassas efter den konkreta situationen. Jag kan som en
möjlighet förutse detaljerade föreskrifter för kommunen om dess
skolverksamhet. I något fall kan också tänkas att regeringen genomför en
praktisk åtgärd, t.ex. fortbildning av lärare, på kommunens bekostnad.
Ett ytterligare skäl att inte detaljreglera korrektionsåtgärdema är att jag
förutser att sådana åtgärder inte skall behöva tillgripas annat än i rena
undantagsfall.

Som nyss nämnts skall korrektionsåtgärder kunna vidtas på kommuner-
nas bekostnad. Det vore orimligt om en kommun genom grovt åsido-
sättande av sina lagliga skyldigheter i slutändan skulle kunna vältra över
kostnaden på staten. Om kostnaden för en åtgärd har förskotterats av
staten bör staten vidare för enkelhets skull ha rätt att kvitta sin fordran
på kommunen mot sådana medel som staten annars skulle betala ut till
kommunen.

De förslag jag här har lagt fram fordrar lagstiftning. Enligt min mening
bör reglerna om regeringens rätt att ingripa, om kostnadsansvaret och om
kvittningsrätten tas in i 15 kap. skollagen (1985:1100).

152

Jag vill här bara tillägga att då jag talat om rätt för regeringen att vidta Prop. 1991/92:150
åtgärder har jag utgått från att regeringen skall kunna uppdra åt en Bilaga 11:5
myndighet under regeringen att rent praktiskt genomföra sådana åtgärder.
Detta bör rimligen ligga i en föreskrift om att regeringen får vidta
åtgärder för att avhjälpa bristen.

3 Uppföljning och utvärdering inom skolväsendet

Det nya sektorsbidraget för skolan, som infördes den 1 juli 1991, innebär
att den regelstyrning som tidigare hade präglat skolsektorn upphörde. I
det nya mål- och resultatorienterade styrsystemet, som då infördes, blev
uppföljning och utvärdering strategiska uppgifter. En övergång till ett
generellt statsbidrag till kommunerna av det slag som föreslås i före-
liggande proposition förändrar inte karaktären av dessa uppgifter. Det
finns således inte någon anledning att, med hänsyn till ett generellt
statsbidragssystem till kommunerna, göra några principiella förändringar
av statens uppföljning och utvärdering av skolan.

Övergången från ett sektorsbidrag till ett generellt kommunbidrag
kräver inte heller någon förändring av de nationella styrinstrumenten. I
likhet med vad som gäller för närvarande kommer således även i
fortsättningen de viktigaste nationella styrinstrumenten att bestå av
bestämmelser i skollagen samt de nationella läroplanerna.

Samtidigt som avreglering och decentralisering naturligtvis i viss mån
försvårar långsiktiga bedömningar på den nationella nivån är det
uppenbart att behovet av sådana ökar kraftigt. Detta gäller inte minst för
verksamheten inom skolsektorn, där besluten av regering och riksdag till
sin karaktär vanligen är långsiktiga. Underlaget för regeringens ställ-
ningstagande måste hålla hög kvalitet för att det skall vara möjligt att
bedöma om målen uppfylls. I detta sammanhang har statens skolverk en
nyckelroll, inte bara genom det uppföljningssystem som jag i det följande
kommer att lämna en redogörelse för, utan även på grund av sin
allmänna uppgift att följa utvecklingen i den svenska skolan.

I enlighet med vad jag har framhållit i avsnittet om sanktioner i
skollagen har staten också ett viktigt ansvar att värna om och följa de
svagaste elevernas rätt till en god och likvärdig utbildning. Som stöd i
det arbetet har staten de utvärderande och stödjande myndigheterna på
skolans område, skollagens bestämmelser och ytterst sanktionsrätten.

3.1 Uppföljning

Jag delar kommitténs uppfattning att den sektorsvisa uppföljningen bör
utformas efter vaije sektors särart.

När det gäller skolverksamheten får tillämpningen av dessa principer
en särskild prägel. Verksamheten i den svenska skolan styrs av de
nationella mål som har beslutats av regering och riksdag. Bland dessa
mål utgör kravet på nationell likvärdighet ett av de främsta. Detta gäller
inte enbart resultatet av undervisningen, utan även formerna för
undervisningen skall i någon mening vara likvärdiga. Frågor om klass-
torlek och utbildningens tillgänglighet utgör exempel på uppgifter som
kan behöva vägas in när graden av måluppfyllelse diskuteras.

153

Det är också angeläget att det statliga uppföljningssystemet även
innefattar olika mått på kostnadseffektiviteten inom skolan. Detta är
betydelsefullt för att jämförelser skall kunna göras både inom landet och
internationellt. I sammanhanget bör även beaktas det förhållandet att
större delen av den svenska skolan är obligatorisk och inte i samma
utsträckning som andra kommunala verksamheter beroende av kom-
munala beslut. Den kommunala självstyrelsen på skolans område är
således mindre än vad som gäller för övrig kommunal verksamhet. Jag
anser att det mot denna bakgrund är självklart att den statliga uppfölj-
ningen av skolverksamheten även beaktar vissa förhållanden beträffande
undervisningens organisation.

Regeringen har i beslut den 12 september 1991 uppdragit åt statens
skolverk att med promemorian (Ds 1991:43) Ett resultatorienterat
uppföljningssystem för skolan som grund utforma ett uppföljningssystem.
Uppdraget skall fullgöras efter samråd med Svenska kommunförbundet.
I det nya uppföljningssystemet ges skolverket ett beställaransvar,
statistiska centralbyrån ett producentansvar och kommunerna ett ansvar
för att ta fram de begärda uppgifterna. Huvudtanken med det nya
uppföljningssystemet är att det skall utgöra ett verksamt medel i
styrsystemet. Genom uppföljningssystemet skall såväl kommunerna som
staten ges ett så gott beslutsunderlag som möjligt. Uppföljningssystemet
bör därför så långt möjligt utformas med den utgångspunkten att
statsmakterna kan använda samma måttstock som kommunerna internt
mäter verksamheten med. En annan självklar utgångspunkt bör vara att
skolverket skall begränsa antalet uppgifter som begärs in.

3.2 Ingen uppföljning av sektorsbidraget

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

Min bedömning: Beslutet att tillkalla en särskild kommitté för upp-
följning av sektorsbidraget upphävs.

Skälen för min bedömning: Riksdagen beslutade (1990/91:UbU4,
rskr. 76) att ge regeringen tillkänna att en parlamentarisk kommitté skulle
anförtros uppgiften att följa konsekvenserna av det nya sektorsbidraget
för skola och vuxenutbildning m.m. som infördes den 1 juli 1991. På
förslag av min företrädare, statsrådet Persson, utfärdade regeringen den
12 september 1991 direktiv för en sådan kommittés arbete. Avsikten var
att kommittén skulle vara verksam i minst tre år. Några ledamöter har
emellertid inte tillkallats och mot bakgrund av de förändringar som
regeringen föreslår i föreliggande proposition anser jag att det knappast
är meningsfullt att så sker. Insatserna bör i stället koncentreras på att
följa upp effekterna av det nya statsbidragssystemet. Jag föreslår således
att det bemyndigandet som finns för mig att tillkalla en särskild
parlamentarisk kommitté för uppföljning av sektorsbidraget upphävs och
att riksdagen meddelas detta förhållande.

154

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag anfört har inom utbildningsdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i skollagen (1985:1100).
Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga II:x.x.

5 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

dels att

1. antaga förslaget till lag om ändring i skollagen (1985:1100),
dels att

2. godkänna vad jag har föreslagit om att sektorsbidraget till det
kommunala offentliga skolväsendet samt statsbidragen till särskolan,
särvux och undervisning av invandrare i svenska språket slopas per
den 1 januari 1993 i enlighet med vad som tidigare redovisats,

dels att

3. med ändring av riksdagens beslut (1991/92:UbU10, rskr. 190)
till Bidrag till driften av det kommunala offentliga skolväsendet för
budgetåret 1992/93 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsan-
slag på 21 451 906 000 kr.,

4. med ändring av riksdagens beslut (1991/92:UbUll, rskr. 193)
till Bidrag till driften av särskolor m.m. för budgetåret 1992/93 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 774 978 000 kr.,

5. med ändring av riksdagens beslut (1991/92:UbUll, rskr. 193)
till Bidrag till driften av särvux för budgetåret 1992/93 under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 34 703 000 kr. samt

6. med ändring av riksdagens beslut (1991/92:UbUll, rskr. 193)
till Bidrag till undervisning av invandrare i svenska språket under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag på 138 652 000 kr.,

7. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag anfört om före-
komsten av en särskild parlamentarisk kommitté för uppföljning av
sektorsbidraget.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:5

155

Propositionens lagförslag ^ProP- 1991/92:150

Bilaga 11:5

Förslag till

Lag om ändring i skollagen (1985:1100)

Härigenom föreskrivs att det i skollagen (1985:1100)¹ skall inforas en

ny paragraf, 15 kap. 15 §, av följande lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 kap.

15$

Har en kommun grovt eller under
längre tid åsidosatt sina skyldigheter
enligt denna lag eller enligt före-
skrifter som har meddelats med stöd
av lagen, får regeringen meddela de
föreskrifter för kommunen eller, på
kommunens bekostnad, vidta de
åtgärder som behövs för att adijälpa
bristen.

Har staten haft kostnader för en
åtgärd som vidtagits med stöd av
första stycket, får denna kostnad
kvittas mot belopp som staten eljest
skulle ha betalt ut till kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.

¹ Lagen omtryckt 1991:1111.

156

Kulturdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 april 1992.

Föredragande: statsrådet Friggebo

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:6

Anmälan till proposition med förslag till slutlig
reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93,
m.m. såvitt avser kommunal ekonomi

1 Bakgrund

Kommunalekonomiska kommittén föreslår att följande bidrag på kultur-
området skall ingå i det generella systemet, nämligen bidragen till
regional musikverksamhet, regionala och lokala teater-, dans- och
musikinstitutioner, regionala museer, regional biblioteksverksamhet och
folkbibliotek.

2 Överväganden

Min bedömning: Statsbidragen till den regionala kulturverksamheten
bör inte inordnas i det generella statsbidragssystemet.

Skälen för min bedömning: En viktig del i den statliga kulturpolitiken
har sedan böijan av 1970-talet varit att medverka till att det på regional
nivå byggs upp ett nät av professionellt drivna teater-, musik-, biblioteks-
och museiinstitutioner. I första hand landsting, men också kommuner och
en del hembygdsförbund, är huvudmän för dessa institutioner. De
regionala kulturinstitutionerna är oftast oiganiserade som stiftelser men
några drivs även som aktiebolag eller inom ramen för den kommunala
förvaltningen.

Den statliga kulturpolitiken syftar till att stimulera och stödja huvud-
männens egna satsningar på sina kulturinstitutioner. Statens stöd till dessa
institutioner utgår huvudsakligen i form av s.k. grundbelopp. Ett
grundbelopp motsvarar i princip en genomsnittslön vid institutionen.
Statsbidrag utgår normalt med 55 % av grundbeloppet.

Statligt stöd utgår för närvarande till länsmuseer eller motsvarande
museer och länsbibliotek i samtliga län samt till 23 lokala och regionala
teatrar. Vidare erhåller 12 symfoni/kammarorkestrar statsbidrag. Den år
1988 nyorganiserade regionala musikverksamheten finns i samtliga län
och får bidrag enligt ett system som bygger på förhandlingar mellan
staten och Landstingsförbundet.

Kommunalekonomiska kommittén har föreslagit att statsbidragen till
den regionala kulturverksamheten skall ingå i det generella systemet. I

157

avvaktan på den översyn och utvärdering av formerna för det statliga Prop. 1991/92:150
stödet till kulturen som kommer genomföras bör det nuvarande systemet Bilaga 11:6
inte förändras.

Med hänvisning till detta skäl föreslår jag att statsbidragen till den
regionala kulturverksamheten behålls i deras nuvarande form.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om statsbidrag
till den regionala kulturverksamheten

158

Sammanfattning av utredningens betänkande
(SOU 1991:98)

Inledning

Kommunalekonomiska kommittén har haft mycket omfåttande direktiv för
utredningsarbetet i förhållande till den tid som stått till buds. Kommittén
har därför koncentrerat arbetet på tre frågor. Dels att se över hur
finansieringen av den kommunala verksamheten kan utvecklas under
1990-talet med hänsyn till kravet på samhällsekonomisk balans, dels att
utarbeta nya system för de statliga bidragen till landsting och kommuner
och dels att se över de ekonomiska relationerna mellan statlig och
kommunal sektor. Kommittén har därvid varit tvungen att lämna en del
frågor för ytterligare utredning och analys, t.ex. den administrativa
hanteringen och vissa beräkningar av övergångseffekterna. De grundläg-
gande motiven och förutsättningarna för kommitténs förslag är dock väl
analyserade och övervägda.

Kommittén har under utredningsarbetet utgått från två grundläggande
förhållanden.

För det första är kravet på samhällsekonomisk balans överordnat andra
krav och måste således styra bedömningen av det framtida ekonomiska
utrymmet för den kommunala sektorn. Utan en sund samhällsekonomi
kommer kommuners och landstings möjligheter att bedriva sin verksam-
het på ett tillfredsställande sätt att gradvis undermineras, till förfång för
välfärden och den samhälleliga utvecklingen på sikt.

Som framgår av betänkandet kommer kommuner och landsting härvid
att ställas inför stora krav på förändring och anpassning av verksamheten
till de ekonomiska förutsättningarna. Under 1980-talet har kommun-
sektorn delvis löst finansieringsproblemen genom att höja utdebiteringen
och genom att ta lån och realisera kapital. Under 1990-talet måste
finansieringen i första hand ske genom effektivisering och anpassning av
verksamheten.

För det andra vill kommittén framhålla att staten måste anpassa sitt
agerande till denna situation. Kommuner och landsting måste fä bästa
möjliga förutsättningar för att effektivisera och förändra verksamheten.
Framförallt måste staten föra en konsekvent politik gentemot den
kommunala sektorn, där kraven på verksamheten står i proportion till de
krav som ställs på ekonomin. De viktigaste punkterna är här följande.

Staten måste minska sin reglering av den kommunala verksamheten och
låta kommuner och landsting inom ramen för lagstiftningen fritt utforma
och prioritera sin verksamhet. Ansvarsfördelningen mellan den statliga
och lokala politiska nivån måste vara tydlig. De krav som staten vill
ställa på kommunsektorn bör i princip regleras genom lagstiftning.

Staten måste ge långsiktiga och stabila besked till den kommunala
sektorn om de ekonomiska förutsättningar som kommer att gälla. I detta
ligger även att de ekonomiska relationerna mellan statlig och kommunal
sektor måste bli tydligare och enklare att överblicka.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

159

Staten måste ta sitt ansvar för prioriteringen mellan verksamheter inom
den offentliga sektorn genom att inte ålägga kommuner och landsting nya
uppgifter utan att dessa kan finansieras.

Kommittén har vid utformningen av sina överväganden och förslag
vägletts av ovanstående synsätt.

Utgångspunkt för kommitténs förslag till statsbidragssystem har varit
att minimera de penningströmmar som går mellan statlig och kommunal
sektor på så sätt att en nettoström av pengar från stat till kommun införs,
i första hand genom att skatteutjämningsavgifter och avräkningsskatt
slopas. En annan utgångspunkt har varit att åstadkomma ett statsbidrags-
system, som så långt möjligt utjämnar de ekonomiska skillnaderna mellan
kommunerna och som ger största möjliga handlingsutrymme för
kommuner och landsting att själva utforma sin verksamhet.

I kort sammanfattning innebär kommitténs förslag

— att regering och riksdag skall fetta långsiktiga och stabila beslut om
vilken utveckling av den kommunala ekonomin som är förenlig med
samhällsekonomisk balans

— att en lag införs, som innebär att kommuner och landsting inte skall
åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera
dessa med annat än höjda skatter

— att 24 specialdestinerade statsbidrag, som idag går till verksamheter
för vilka kommunerna och/eller landstingen är ansvariga, slopas

— att nuvarande skatteutjämningsbidrag till kommunerna slopas

— att ett statligt utjämningsbidrag till kommuner införs, som syftar till
att så långt möjligt ge kommunerna likvärdiga ekonomiska förutsätt-
ningar

— att de allmänna och särskilda skatteutjämningsavgiftema slopas

— att avräkningsskatten, som reglerar effekterna av skattereformen,
slopas

— att ansvaret för de kommunala bostadstilläggen (KBT) samt bostads-
bidragen förs över till staten

— att den mellankommunala kostnadsutjämningen med anledning av
äldrereformen upphör

— att det inomregionala skatteutjämningssystemet i Stockholms län
upphör

— att nuvarande bidragssystem för landstingen i sin grundstruktur är
oförändrat med undantag av ovan nämnda förändringar

— att ett nytt system för utbetalning av kommunalskatten införs, som
innebär att kommunalskatten utbetalas utan eftersläpning.

Kap.2 Förhållandet medborgare-stat-kommun

Det finns två olika synsätt vad gäller kommuners och landstings funktion
och verksamhet. Enligt det ena utgår all offentlig makt från staten och i
den utsträckning kommuner och landsting fettar beslut är det enligt en av
staten delegerad beslutanderätt. Det andra synsättet innebär att kommun-
erna betraktas som grunden för folkstyret. Sverige har valt en kompro-
miss av dessa båda synsätt. Avvägningen mellan statligt och kommunalt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

160

måste ske fortlöpande och under ständig anpassning till nya förhållanden Prop. 1991/92:150
och bedömningar. Bilaga 11:7

Sedan lång tid har det funnits en strävan att minska den statliga
detaljstyrningen. Samtidigt har regering och riksdag funnit det påkallat
att vidta åtgärder för att dämpa den kommunala konsumtionsutvecklingen.

En fortsatt avreglering av den kommunala verksamheten är nödvändig
för att kommuner och landsting skall kunna förnya och effektivisera den
kommunala verksamheten.

Den kommunala sektorn har dock en sådan omfattning och betydelse
för utvecklingen av samhällsekonomin att staten vid behov måste kunna
vidta åtgärder som påverkar kommunernas och landstingens finansiering
av sin verksamhet, framförallt genom att fastställa finansiella ramar.
Staten måste också följa upp hur den kommunala verksamheten utvecklas
i förhållande till av riksdag och regering uppsatta mål.

Statens ansvar för samhällsekonomin och verksamheten i stort inom
kommunsektorn måste kombineras med största respekt för den kommun-
ala självstyrelsen. Av det följer att regering och riksdag bör använda sig
av sådana stabiliseringspolitiska åtgärder som begränsar den kommunala
självstyrelsen så lite som möjligt.

Kap.3 Kommunernas och landstingens verksamhet och ekonomi
under 1980-talet

Kommunernas och landstingens finanser kännetecknas av att både intäkter
och utgifter ökat realt under 1980-talet. Skatteunderlaget har vuxit
betydligt, vilket i kombination med en ökning av utdebiteringen inneburit
att kommunsektorns skatteintäkter ökat. De ökade skatteintäkterna har
möjliggjort en ökning av konsumtionen trots att statsbidragen varit realt
oförändrade under 1980-talet. Eftersom konsumtionen stadigt ökat har
statsbidragen dock minskat som andel av finansieringen. En allt mindre
del av utgifterna används till nettoinvesteringar, vilket främst beror på att
nettoförsäljningen av mark och fåstigheter har ökat i omfattning. Denna
försäljning har bidragit till att det finansiella sparandet förbättrats under
de senaste åren.

Landstingens och kommunernas finanser har utvecklats på likartat sätt.
Några skillnader finns dock. Intäkter och utgifter har ökat snabbare i
landstingen än i kommunerna. Skatteintäkterna har ökat mer i landstingen
därför att utdebiteringen höjts kraftigare. Landstingen har heller inte
nettoförsålt mark och fåstigheter i samma utsträckning. I gengäld har
landstingens finansiella sparande utvecklats sämre under de senaste åren.

Kap. 4 De samhällsekonomiska förutsättningarna for verksamheten
i kommuner och landsting på 1990-talet

En av kommitténs uppgifter är att utreda hur kommuners och landstings
verksamhet och ekonomi kan anpassas till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Kommittén har när de gäller de reala restriktionerna gjort bedömningen
att de konkurrensutsatta delarna av den svenska ekonomin måste

11 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

161

förstärkas, för att det skall vara möjligt att förena balans i utrikesbetal-
ningama med en ekonomisk tillväxt som är lika hög som i övriga
industriländer. För att den konkurrensutsatta sektorn skall kunna växa
måste tillväxten i övriga delar av ekonomin begränsas. Den kommunala
sektorn spelar i detta sammanhang en central roll, bl.a. därför att den
sysselsätter en stor del av arbetskraften.

När det gäller de finansiella restriktionerna anser kommittén att det
dels krävs åtgärder för att förstärka hushållens sparande, dels krävs en
betydande återhållsamhet med offentliga utgifter. Det senare är nödvänd-
igt för att förstärka det offentliga sparandet i en situation där skatte-
trycket bör sänkas. Tillväxten av de skattefinansierade delarna av den
kommunala verksamheten måste bromsas. Okad avgiftsfinansiering kan
vara en möjlighet för kommunsektorn att bedriva en mer omfettande
verksamhet än vad sparkrav och minskande skattekvot kommer att
medge.

Baskalkyler, som gjorts av Svenska kommunförbundet respektive
Landstingsförbundet, visar på ett ökande behov av den service som
kommunsektorn idag erbjuder. Produktivitetsförbättringar och effektivi-
seringar av den kommunala verksamheten måste därför ske. Det kan
även bli nödvändigt för kommuner och landsting att välja bort viss
service eller att införa respektive höja avgifter för vissa verksamheter.

Kap. 5 Kommunal utveckling i samhällsekonomisk balans

Kommittén konstaterar att det samhällsekonomiska utrymmet för den
offentliga sektorn begränsas både av reala och finansiella fektorer. Den
offentliga sektorn, inklusive den kommunala, måste begränsas så att den
konkurrensutsatta sektorn får tillgång till arbetskraft och andra resurser.

Staten bör ange riktlinjer för den samlade kommunala utdebiteringen.
Storleken på statens transfereringar till kommuner och landsting bör
bestämmas med hänsyn till dels det samhällsekonomiska utrymmet, dels
vilken prioritering den kommunala verksamheten bör ges i förhållande till
andra delar av den offentliga sektom.

Enligt kommittén är det emellertid inte tillräckligt att staten festlägger
mål för den kommunala ekonomin. Statens måste också bidra till att
kommuner och landsting får reella möjligheter att anpassa sin verksamhet
till de ekonomiska ramarna. Kommittén anser att tre fektorer därvid är
av grundläggande betydelse.

För det första måste kommuner och landsting få långsiktiga och stabila
planeringsförutsättningar. Kommittén föreslår därför att regering och
riksdag i böijan av vaije mandatperiod fettar beslut om vilken utveckling
av den kommunala ekonomin, som är förenlig med en samhällsekonomi
i balans. Besluten skall innehålla riktlinjer för den kommunala utdebite-
ringen och för de statliga transfereringarna till kommunsektorn.

För det andra skall staten inte ålägga kommuner och landsting nya
uppgifter utan att samtidigt anvisa finansieringsmöjligheter. Kommittén
föreslår att denna princip uttrycks i en särskild lag.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

162

För det tredje måste kommuner och landsting få större frihet att själva Prop. 1991/92:150
utforma sin verksamhet. Införandet av ett generellt statsbidragssystem är Bilaga 11:7
här betydelsefullt.

Kap. 8 Specialdestinerade statsbidrag

Kommittén konstaterar, bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av
nuvarande statsbidragssystem, att ett generellt bidragssystem förstärker
den kommunala självstyrelsen samt förbättrar kommunernas och
landstingens möjligheter att bedriva verksamheten på ett effektivt sätt.

Kommittén anser att alla specialdestinerade statsbidrag, som går till
sådan verksamhet för vilken kommuner eller landsting är ansvariga, bör
slopas och i stället inordnas i ett generellt och behovsrelaterat system.

Kommittén föreslår med utgångspunkt i denna princip att 24 av
nuvarande ca 65 specialdestinerade bidrag slopas, däribland bidrag inom
socialtjänsten, skolväsendet och kulturområdet. Sammanlagt motsvarar
detta tillsammans med nuvarande skatteutjämningsbidrag ca 75 % av de
statliga bruttobidragen till den kommunala sektorn.

Kommittén föreslår också att ansvaret för de kommunala
bostadstilläggen (KBT) och bostadsbidragen överförs till staten.

Kap.9 Målstyrning, uppföljning och utvärdering av den kommunala
verksamheten

Kommittén konstaterar att kommitténs förslag angående de special-
destinerade statsbidragen inte innebär någon förändring av rådande
ansvarsfördelning mellan statlig och kommunal nivå eller att nuvarande
mål för verksamheten förändras. Eventuella behov av förändringar i
lagstiftningen med anledning av att vissa specialdestinerade statsbidrag
försvinner bör bedömas av statsmakterna i andra sammanhang. Enligt
kommitténs uppfattning är det därvid viktigt att ansvarsfördelningen
mellan den statliga och den lokala politiska nivån är tydlig, både av
demokratiska skäl och av effektivitetsskäl.

Ett generellt bidragssystem bör förenas med ett system för statens
uppföljning och utvärdering av den kommunala verksamheten. Uppfölj-
ningen och utvärderingen bör i princip inriktas på hela det kommunala
verksamhetsområdet och således inte specifikt på de verksamheter som
idag är statsbidragsberättigade. Den statliga uppföljningen bör avse
resultaten av verksamheten och inte metoderna för att uppnå resultaten.
För detta kan en precisering av de resultatkrav som ställs på verksam-
heten krävas.

Kommittén avvisar s.k. sektorsbidrag till olika delar av den kommunala
verksamheten. Kommittén anser också att stimulandsbidrag bör undvikas.

Kap. 10 Allmänna överväganden kring ett nytt statsbidragssystem för
kommunerna

Kommittén konstaterar att omläggningen till ett statsbidragssystem, som
bygger på generella kriterier och objektiva fektorer för att mäta behov

163

och struktur, kommer att innebära omfördelningar mellan kommunerna.
Detta förklaras främst av att de specialdestinerade bidragen, som utgör
ca 90 % av de totala bidragen, fördelas efter faktiskt bedriven verksam-
het och inte efter behov. Fördelningen av nuvarande skatteutjämnings-
bidrag går inte heller att översätta i objektiva, mätbara fäktorer.

Enligt kommitténs bedömning kommer en minskad spännvidd i de
kommunala skattesatserna att möjliggöras på sikt genom att kommunerna
får mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten.

Kommittén anser att statsbidragssystemet bör ta hänsyn till regionala
förhållanden i den mån de innebär opåverkbara kostnader för att bedriva
kommunal verksamhet. Regionala förhållanden som inte påverkar
kommunens kostnader bör däremot inte påverka fördelningen av bidrag.

De ekonomiska effekterna av vissa andra reformer, med stor betydelse
för kommunernas ekonomi, bör bedömas sammantaget med effekterna
av det nya statsbidragssystemet. Det gäller skattereformen, äldrereformen
samt det nya sektorsbidraget till skolväsendet. Kommittén har gjort en
beräkning av skattereformens långsiktiga effekter för enskilda kommuner
och landsting. Kommittén föreslår också att den mellankommunala
kostnadsutjämningen med anledning av äldrereformen upphör i samband
med att ett nytt statsbidragssystem införs.

Kommittén föreslår att nuvarande överföringar av medel från kommu-
nal till statlig nivå skall upphöra och att den totala ramen för de statliga
bidragen minskas i motsvarande mån. Detta kommer att underlätta
kommunsektorns möjligheter att överblicka och planera sin verksamhet
och ekonomi. Det kommer också att bli lättare för kommuninvånarna att
urskilja det lokala politiska ansvaret för hur de kommunala skattemedlen
används. Kommittén föreslår att alla skatteutjämningsavgifter slopas samt
att avräkningsskatten upphör och att en nettoström av pengar från stat till
kommun därmed åstadkoms.

Kommittén anser att utjämning mellan kommuner bör vara en statlig
uppgift och föreslår därför att den inomregionala skatteutjämningen i
Stockholms län avvecklas.

Kap.Il Allmänna överväganden kring statsbidragen till landstingen

I syfte att underlätta framtida huvudmannaskapsförändringar och
skatteväxlingar har kommittén prövat möjligheterna att införa en
statsbidragsmodell där landstingets grundgarantier, eller motsvarande, är
den sammanlagda effekten av grundgarantiema för kommunerna i länet.
Detta har emellertid inte varit möjligt utan kraftiga omfördelnings-
effekter.

Den största delen av bidragsgivningen till landstingen är idag redan
behovsrelaterad genom den allmänna sjukvårdsersättningen. Den
nuvarande fördelningen mellan landstingen av de statliga bidragen har
heller inte ifrågasatts i någon större omfattning. Kommittén har mot
bakgrund härav ansett att det inte finns tillräckliga skäl för att föreslå ett
nytt statsbidragssystem, som ger så pass kraftiga omfördelningar.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

164

Kommittén har därför valt att föreslå ett antal mer begränsade
förändringar av statsbidragsgivningen till landstingen. Kommittén föreslår
således att tretton specialdestinerade statsbidrag slopas och att skatte-
utjämningsavgifter samt avräkningsskatt tas bort.

Kap. 12 Skattereformens effekter för kommuner och landsting

Kommittén har gjort beräkningar av skattereformens effekter för enskilda
kommuner och landsting. Kommittén har däremot inte ansett sig ha
tillräckligt underlag för att göra en bedömning av effekten på totalnivån
och har därför i beräkningarna utgått från den av riksdagen fastställda
nivån. Vissa tekniska justeringar av nivån har dock gjorts, som samman-
taget innebär att nivån minskar med sex miljarder kr., från ca 24 till ca
18 miljarder kr., jämfört med den tidigare fastställda nivån.

Beräkningarna visar att avräkningsskatten i stort sett är ett neutralt
regleringsinstrument för de flesta kommuner och landsting. För tio
kommuner blir dock avräkningsskatten upp till 50 öre för hög och för 42
kommuner upp till 50 öre för låg samt för 13 kommuner mer än 50 för
låg. För landstingen är avräkningsskatten som mest 12 öre för hög
respektive 32 öre för låg.

Kap. 13 Statligt utjämningsbidrag till kommuner

Kommittén föreslår, efter att ha övervägt och prövat flera alternativa
modeller, ett nytt statsbidragssystem för kommunerna vid namn statligt
utjämningsbidrag till kommuner.

Det statliga utjämningsbidraget till kommunerna består av tre delar.

— Utjämning av skatteinkomster upp till en för alla kommuner
gemensam generell inkomstgaranti.

— Utjämning av skillnader i strukturella förhållanden genom tillägg
respektive avdrag.

— Tillägg för befolkningsminskning.

Utjämningsbidraget bygger i stor utsträckning på utjämning av
kommunernas skatteinkomster. Kommittén anser att detta bäst bidrar till
att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna mellan kommunerna.
Kommitténs förslag innebär också vissa incitament i inkomstutjämningen
i syfte att stimulera kommunerna att öka sitt eget skatteunderlag och att
göra bidraget oberoende av kommunernas utdebitering.

Utjämningen av skillnader i behov sker genom ett för vaije kommun
festställt indextal. Som grund för index talen ligger resultatet av omfett-
ande regressionsanalyser av samband mellan kommunernas kostnader för
verksamheten och ett stort antal förklaringsfektorer. Indextalet anger hur
mycket över eller under genomsnittskostnaden per invånare för den
kommunala verksamheten som respektive kommun bör ligga.

Indextalen beräknas utifrån fektorema klimat, åldersstruktur, gles-
bygdsgrad och social struktur, dvs. andelen förtidspensionärer och
andelen barn med ensamstående föräldrar.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

165

Tillägg för befolkningsminskning utgår vid en minskning på mer än 2 Prop. 1991/92:150
% under den senaste femårsperioden. Bilaga 11:7

Utfallet av det nya utjämmningsbidraget bedöms sammantaget med
utfellet av att KBT och bostadsbidrag lyfts bort från kommunerna, av att
den mellankommunala kostnadsutjämningen med anledning av äldre-
reformen upphör samt av att avräkningsskatten slopas. De långsiktiga
effekterna av skattereformen för enskilda kommuner beaktas även.

Utfellet visar inga tydliga mönster i effekterna för olika kommuntyper.
Nedanstående tabell visar förändringar i bidraget till enskilda kommuner
dels mätt i procent av respektive kommuns totala bruttokostnader för
verksamheten, dels mätt i kronor per skattekrona.

Tabell 13.2 Bidragsförändringar uttryckt i % av kommunens kostnader samt i
kronor per skattekrona. Beräkningarna avser statsbidragen 1991, justerade för
äldre- skol-och skattereformen samt kvittningar av KBT, bostadsbidrag och
avräkningsskatt.

Förändring i % av totala kostnader			Antal kommuner
Bidragsminskn motsvarande mer än		10 %	3
w	6-	10 %	15
N	2-	6 %	62
R	0 -	2 %	51
Bidragsökning motsvarande	0-	2 %	54
w	2 -	6 %	68
w	6 -	10 %	22
w	mer	än 10 %	5

Förändringar i kronor per skattekrona

Bidragsminskn motsvarande mer än		2 kr/skkr		8
w	1 -	2		31
w	0,5 -	1	W	43
w	0 -	0,5	W	50
Bidragsökning motsvarande	0-	0,5	W	50
w	0,5 -	1	N	40
N	1 -	2	W	45
W	mer	än 2	W	16

Kommittén föreslår särskilda övergångsregler för införandet av det nya
systemet. Övergångsreglerna innebär att ingen kommun i normalfallet
skall få en minskning respektive ökning av bidraget som motsvarar mer
än högst 2 % av kommunens kostnader vid införandeåret. Övergångstiden
bör sträcka sig över högst tre år.

De 18 kommuner som får minskningar som motsvarar mer än 6 % av
kommunens kostnader bör analyseras och respektive kommuns speciella
behov och förhållanden läggas till grund för eventuella särskilda åtgärder.

För de 27 kommuner som får en ökning av bidraget som motsvarar
mer än 6 % av kommunens kostnader, skall övergångstiden förlängas.
Kommunen skall dock kunna få hälften av det överskjutande beloppet
redan fr.o.m. införandeåret om kommunen samtidigt sänker sin utdebi-
tering med ett belopp som minst motsvarar hela det överskjutande
beloppet.

166

Kommittén anser att de föreslagna övergångsreglerna bör medverka till
att den totala nivån på den kommunala utdebiteringen inte ökar i samband
med införandet av ett nytt system. Kommittén vill också framhålla att
av de 131 kommuner som får minskade bidrag får 80 % en minskning
som understiger 5 %, mätt som andel av kommunens kostnader. En
minskning i den storleksordningen bör till stora delar kunna täckas av de
rationaliseringsvinster som kan göras vid införandet av ett generellt
system.

Kap. 14 Förändringar i statsbidragen till landstingen

Kommittén föreslår att den allmänna sjukvårdsersättningen reduceras
med det belopp som motsvarar de ekonomiska effekterna av att tretton
specialdestinerade statsbidrag slopas och av att skatteutjämningsavgifter
och avräkningsskatt tas bort.

Sammantaget innebär detta en reduktion av den allmänna sjukvårds-
ersättningen med ca 50 %. Reduktionen föreslås göras proportionellt, så
att den nuvarande fördelningen mellan huvudmännen inte ändras.

De ekonomiska effekterna av förslaget blir för landstingen endast
marginella. För de tre landstingsfria kommunerna är effekterna något
större. Om effekterna både för landstingsdelen och kommundelen av de
landstingsfria kommunernas verksamhet läggs ihop får Gotland en
minskning av bidragen motsvarande 6,5 % av de totala kostnaderna för
hela kommunens verksamhet och Göteborg en minskning motsvarande

2,5 %. Malmö får däremot en ökning motsvarande 2,3 % av kostnad-
erna.

Kap. 15 Nytt system for utbetalning av kommunalskatt

Dagens system för utbetalning av kommunalskatt förorsakar stora
problem. Det leder till att kommunernas och landstingens inkomster och
utgifter inte redovisas i sammma löne- och prisnivå och att förändringar
i beskattningsbara inkomster påverkar kommuner, landsting och stat på
ett svåröverskådligt sätt. En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet
har med anledning härav utarbetat en promemoria (Ds 1991:59)
Utbetalning av kommunalskatt - alternativa system. Promemorian har
överlämnats till kommunalekonomiska kommittén.

Kommittén föreslår att en förändring av nuvarande system för
utbetalning av kommunalskatt genomförs i samband med att förändring-
arna av statsbidragssystemen införs. Det nya utbetalningssystemet innebär
att kommuninvånarnas kommunalskatt så snabbt som möjligt kommer
kommuner och landsting till godo. Systemet utformas så att kommunens
respektive landstingets skatteinkomster för budgetår noll utbetalas på
grundval av de beskattningsbara inkomsterna i kommunen respektive
landstinget två år innan, uppräknade med en faktor som motsvarar
skatteunderlagets ökning i riket det aktuella året. Det av kommittén
föreslagna systemet är en kombination av de två huvudmodeller som
redovisas i ovan nämnda promemoria.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

167

Kommittén har inte haft möjlighet att kostnadsberäkna det föreslagna
systemet eller att analysera de ekonomiska effekterna på kommunnivå.
I promemorian finns dock vissa beräkningar redovisade. De ekonomiska
effekterna bör regleras i samband med införandet av de nya statsbidrags-
systemen.

Kap. 16 Vissa direktiv för kommitténs arbete

Kommittén har i likhet med andra kommittéer och särskilda utredare fått
i uppdrag att dels beakta EG-aspektema, dels följa vissa riktlinjer
avseende de offentliga utgifterna.

EG:s medlemsländers finansiella bidrag till den nivå, som motsvarar
den kommunala och landstingskommunala nivån, ligger utanför kommis-
sionens arbetsuppgifter. Finansieringen av den kommunala verksamheten
betraktas som en nationell angelägenhet, som bestäms av respektive
medlemsland. Kommittén drar bl.a. av detta slutsatsen att det idag inte
finns några regler som direkt skulle kunna påverka utformningen av det
svenska statsbidragssystemet eller kommuners och landstings rätt till
inkomstbeskattning och avgiftsfinansiering.

Kommittén konstaterar också att kommitténs förslag på många sätt
ligger väl i linje med regeringens riktlinjer för de offentliga utgifterna.
Förslagen innebär avsevärda förenklingar, minskad detaljstyrning och
minskade administrativa kostnader samt bättre styrning av nivån på de
offentliga utgifterna.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:7

168

Förteckning över remissinstanser som avgett
yttrande över (SOU 1991:98) Kommunal ekonomi
i samhällsekonomisk balans- statsbidrag för ökat
handlingsutrymme och nya samarbetsformer

Remissinstanser m.m.

Efter remiss har yttranden över KEK:s betänkande avgetts av kammar-
rätten i Stockholm, försvarets sjukvårdsstyrelse, överstyrelsen för civil
beredskap, statens räddningsverk, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen,
banverket, vägverket, riksgäldskontoret, statskontoret, statistiska
centralbyrån, riksrevisionsverket, riks-skatteverket, konjunkturinstitutet,
boverket, statens skolverk, statens institut för handikappfrågor i skolan,
universitetet i Stockholm, universitetet i Göteboig, universitetet i Lund,
arbetsmarknadsstyrelsen, statens kulturråd, närings- och teknikutveck-
lingsverket, länsstyrelserna i Malmöhus, Jämtlands, Älvsboigs och
Örebros län, kyrkofondens styrelse;

följande kommuner, nämligen i

Stockholms län: Botkyrka, Danderyd, Ekerö, Haninge, Huddinge,
Järfälla, Lidingö, Nacka, Norrtälje, Nynäshamn, Salem, Sigtuna,
Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Södertälje, Tyresö, Täby,
Upplands-Bro, Upplands-Väsby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö och
Österåker,

Uppsala län: Enköping, Håbo, Tierp, Uppsala, Älvkarleby och Öst-
hammar,

Södermanlands län: Eskilstuna, Flen, Gnesta, Katrineholm, Nyköping,
Oxelösund, Strängnäs Trosa och Vingåker,

Östergötlands län: Boxholm, Finspång, Kinda, Linköping, Mjölby,
Motala, Norrköping, Söderköping, Vadstena, Valdemarsvik, Åtvidaberg
och Ödeshög,

Jönköpings län: Aneby, Eksjö, Gislaved, Gnosjö, Jönköping, Nässjö,
Sävsjö, Tranås, Vaggeryd, Vetlanda och Värnamo,

Kronobergs län: Alvesta, Lessebo, Ljungby, Markaryd, Tingsryd,
Uppvidinge, Växjö och Älmhult,

Kalmar län: Borgholm, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar,
Mönsterås, Mörbylånga, Nybro, Oskarshamn, Torsås, Vimmerby och
Västervik,

Gotlands län: Gotland,

Blekinge län: Karlshamn, Karlskrona, Olofctröm, Ronneby och Sölves-
borg,

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:8

169

Kristianstads län: Bromölla, Båstad, Hässleholm, Klippan, Kristianstad, Prop. 1991/92:150

Osby, Perstorp, Tomelilla, Åstorp, Ängelholm och Östra Göinge, Bilaga 11:8

Malmöhus län: Bjuv, Eslöv, Helsingborg, Hörby, Höör, Kävlinge,

Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Sjöbo, Skurup, Staffanstorp,

Svalöv, Svedala, Vellinge och Ystad,

Hallands län: Falkenberg, Halmstad, Hylte, Kungsbacka, Laholm och

Varberg,

Göteborgs och Bohus län: Göteborg, Härryda, Kungälv, Lysekil,

Munkedal, Mölndal, Orust, Partille, Sotenäs, Stenungsund, Strömstad,

Tanum, Tjörn, Uddevalla och Öckerö,

Älvsborgs län: Ale, Alingsås, Bengtsfors, Borås, Dals-Ed, Färgelanda,

Herrljunga, Lerum, Lilla Edet, Mark, Mellerud, Svenljunga, Tranemo,

Trollhättan, Ulricehamn, Vårgårda, Vänersborg och Åmål,

Skaraborgs län: Essunga, Falköping, Grästorp, Gullspång, Götene,

Habo, Hjo, Karlsborg, Lidköping, Mariestad, Mullsjö, Skara, Skövde,

Tibro, Töreboda och Vara,

Värmlands län: Arvika, Eda, Filipstad, Forshaga, Grums, Hagfors,

Hammarö, Karlstad, Kils, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne,

Säffle, Torsby och Årjäng,

Örebro län: Askersund, Degerfors, Hallsberg, Hällefors, Karlskoga,

Kumla, Laxå, Lindesberg, Ljusnarsberg och Örebro,

Västmanlands län: Arboga, Heby, Kungsör, Köping,Norberg, Sala,

Skinnskatteberg och Västerås,

Kopparbergs län: Avesta, Borlänge, Falu, Hedemora, Leksand, Ludvika,

Malung, Mora, Orsa, Rättvik, Smedjebacken, Säter, Vansbro och

Älvdalen,

Gävleborgs län: Bollnäs, Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Nordan-

stig, Ockelbo, Ovanåker, Sandviken och Söderhamn,

Västemorrlands län: Härnösand, Kramfors, Sollefteå, Sundsvall, Timrå,

Ånge och Örnsköldsvik,

Jämtlands län: Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund
och Östersund,

Västerbottens län: Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Malå, Nordmaling,

Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Sorsele, Storuman, Umeå, Vilhelmina,

Vindeln, Vännäs och Åsele,

Norrbottens län: Arjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda,

Jokkmokk, Kalix, Kiruna, Luleå, Pajala, Piteå, Älvsbyn, Överkalix och

Övertomeå;

samtliga landsting utom Kopparbergs läns landsting;

170

Svenska kyrkans centralstyrelse, Svenska kommunförbundet, Landstings- Prop. 1991/92:150
förbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund, Sveriges Bilaga 11:8
industriförbund (SIF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Landsorganisationen

i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF).

På eget initiativ har följande instanser avgivit yttrande: AIDS-delega-
tionen, Bammiljörådet, Bergslaget, Blekinge länsmuseum, Dalarnas
Kommunförbund, Dalarnas museum, De Handikappades Riksförbund,
Folkens Museum m. fl., Föreningen Kommunala Förmedlingsorgan, Före-
ningen Sveriges Kulturchefer, Göteborgs Konserthus AB, Handikappför-
bundens Centralkommitté, Handikapputredningen, Jämtlands läns
bibliotek, Jämtlands läns museum, KLYS, Kommunalförbundet Göte-
borg, Kommunförbundet Göteborgs och Bohus län, Kommunförbundet
Jämtlands län, Kommunförbundet Jönköpings län, Kommunförbundet
Kristianstads län, Kommunförbundet Malmöhus, Kommunförbundet
Skaraborg, Kommunförbundet Stockholms län, Kommunförbundet
Värmland, Kommunförbundet Västernorrland, Kommunförbundet Örebro
län, Kristianstads Länsbibliotek, Länsbiblioteket Halland, Länsmuseernas
Samarbetsråd, Länsmuseet i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen
Östergötlands län, Länsteatem i Örebro, Lärarnas Riksförbund &
Sveriges skolledarförbund, Malmö Stadsbibliotek, Nordiska Museet,
Norrlandsförbundet, Pensionärernas Riksorganisation, Riksantikvarie-
ämbetet, Riksförbundet för Enskild Väghållning, Riksförbundet mot
Astma-allergi, Skärgårdens trafikantförening, Skaraborgs Länsmuseum,
Skredkommissionen (IVA), Småkom, Socialdemokraterna i Södertälje,
Statens geotekniska institut, Statens historiska museer, Stockholms
Handelskammare, Stockholms Socialdemokratiska Kvinnodistrikt,
Stockholms stadsbibliotek, Stiftelsen Östgötamusiken, Svenska Geo-
tekniska Föreningen, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Svenska
Rikskonserter, Svenska Teaterförbundet, Sverigefinska Riksförbundet,
Sveriges Allmänna Biblioteksförening, Symfoniorkestern & Östgöta-
teatem, Synskadades Riksförbund, Talboks- och punktskriftsbiblioteket,
Teatrarnas Riksförbund, Värmlands Museum, Örebro läns museum,
Östergötlands kommunförbund, Östertergötlands Länsmuseum, Ingvar
Eriksson och Ingrid Gulin.

171

Beräkningsförutsättningar för det nya
utjämningsbidraget samt tabeller med
kommunredovisningar

I denna bilaga redovisas underlaget för beräkningarna av utfallet av det
föreslagna utjämningsbidraget för kommuner. Jag redogör dels för hur
det s.k. referensaltemativet per kommun är framtaget och dels för vilka
beräkningsförutsättningar som legat till grund för bidragsberäkningen
totalt och i dess olika delar.

Med referensaltemativet avses det beräknade nettobidrag per kommun,
mot vilket utfallet av det nya bidragssystemet skall jämföras. Referens-
altemativet skall motsvara det bidrag som kommunen skulle få med
nuvarande bidragsregler, minskat med de kvittningar som föreslås
(skatteutjämningsavgifter etc.)

Det referensaltemativ som här beräknas är inte direkt jämförbart med
det som kommittén använde som utgångspunkt för sina jämförelser.

Konstruktion av ett referens alternativ per kommun

De specialdestinerade statsbidrag som ingår i referensaltemativet har
fördelats på kommuner enligt följande.

För flera av statsbidragen är den preliminära fördelningen och de
preliminära beloppen per kommun för år 1992 i huvudsak redan kända,
men vissa justeringar av fördelningen kan komma att göras fram till
hösten 1992. Det gäller bidragen till äldreomsorg (6,4 mdr), färdtjänst
(0,5 mdr), skolväsendet (28,6 mdr), svenskundervisning (0,2 mdr) och
statskommunvägar (0,8 mdr). Därtill kommer också de extra skatte-
utjämningsbidragen (0,2 mdr) och kompensation för beskattning av
juridiska personer (0,9 mdr).

För några av statsbidragen finns ännu inte varken preliminära eller
slutliga uppgifter om belopp och fördelning för 1992. De har därför i
detta sammanhang lagts ut på kommunerna med samma relativa
fördelning (procent av det totala bidraget) som för 1991, med den
beräknade totalram som gäller för 1992. Det gäller statsbidragen till
barnomsorg (13,4mdr), hemspråksträning (0,04 mdr), bostadsanpassning
(0,3 mdr) samt del av byggande av länstrafikanläggningar (0,1 mdr). För
samtliga bidrag skall en revidering av siffrorna per kommun göras i höst,
då ett bättre underlag finns tillgängligt.

Skatteutjämningsbidragen (14,7 mdr) har lagts in med faktiska belopp
per kommun för 1992, vilka bygger på skatteunderlaget enligt 1991 års
slutliga taxering. För de landstingsfria kommunerna har beloppen rensats
från den del av bidraget som avser landstingsverksamheten. Denna del
tas upp vid beräkning av utfallet av bidragssystemet för landstingen.
Någon revidering i höst av beloppen för skatteutjämningsbidrag krävs
inte.

Den mellankommunala onfördelningen (totalt +-0) inom ramen för den
ekonomiska regleringen till följd av äldrereformen föreslås avvecklas.
De omfördelade beloppen kvittas bort i utgångsläget genom att de som

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

172

skulle få tillägg i systemet får ett högre utgångsvärde och de som skulle
få avdrag får ett lägre utgångsvärde. Värdena har nu tagits upp med de
belopp per kommun för 1991 som fastställdes i samband med reformens
genomförande. Beloppen har räknats upp till 1992 års nivå enligt
gällande regler. En revidering i höst av värdena för respektive kommun
kan komma att krävas till följd av regeringens beslut med anledning av
ställningstagandena i den av regeringen inrättade särskilda delegationen
för korrigering av den ekonomiska regleringen av äldrereformen
(S 1991:G). Delegationens arbete skall vara slutfört den 1 juni i år.

De kommunvisa kvittningama för KBT och bostadsbidrag har jag
beräknat på följande sätt. Kvittningama skall i princip motsvara den
minskning av kommunernas kostnader som blir resultatet när staten tar
över ansvaret för systemen. Kommunens totala statsbidrag skall således
minskas med motsvarande belopp. Eftersom det slutliga förslaget om
förstatligande ännu inte är utformat, har jag valt att i detta sammanhang
endast kvitta bort den statsbidragsberättigade delen av kommunernas
kostnader för de aktuella systemen. Detta är dock inget ställningstagande
till hur stor den slutliga kvittningen faktiskt blir eller efter vilka principer
den skall göras. Den statsbidragsberättigade kostnaden har beräknats
utifrån bidragets storlek. Den gjorda kvittningen bygger på bidragsfördel-
ningen 1991 och på totalbelopp som är framskrivna till 1992 (5,1 mdr kr
för KBT, 2,3 mdr kr för bostadsbidragen). Dessa siffror kommer att
revideras i höst när de slutliga förslagen läggs och när fördelningen av
och storleken på bidrag och kostnader är kända.

Kvittningen av allmän och särskild skatteutjämningsavgift (totalt 7,0
mdr) har gjorts med de faktiska belopp som kommunerna erlägger i
avgifter under 1992, vilka grundas på skatteunderlaget enligt den slutliga
taxeringen 1991. De allmänna skatteutjämningsavgiftema som kvittas bort
innefattar dock inte den extra skatteutjämningsavgiften om 0,25 kr per
skattekrona för 1992, eftersom denna endast gäller detta år.

Den avräkningsskatt som kvittas bort motsvarar den långsiktiga nivå
som beräknats av kommunalekonomiska kommittén, nämligen 1,09 kr per
skattekrona (8,6 mdr). Även avräkningsskatten baseras på skatte-
underlaget enligt den slutliga taxeringen för 1991.

Totalsumman för samtliga kommuner av här redovisade bidrag och
kvittningar uppgår till 43,1 mdr kronor. Därtill skall i princip läggas den
av samhällsekonomiska skäl motiverade indragningen av statsbidrag på

5,2 mdr kr i 1993 års nivå, vilken omräknad till 1992 kan uppskattas till

4,8 mdr kronor. Om denna dras från det totala bidraget återstår en
totalsumma av 38,3 mdr kronor.

För att inte bidragsminsknigen skall påverka jämförelsen mellan
referensaltemativet och utfallet av det nya bidragssystemet har jag dock
valt att endast justera det totala bidraget i de kommunvisa referens-
alternativen för 1992 med ett belopp om 3,3 mdr kr. Totalramen i detta
alternativ blir därvid densamma som den ram för 1993 som fördelas ut
med det nya bidragssystemet, nämligen 39,7 mdr kronor. Bidrags-
minskningen fördelas på kommunerna efter deras andel av det totala
skatteunderlaget; såväl eget skatteunderlag som tillskott av skatteunderlag
från det nuvarande skatteutjämningssystemet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

173

Referensaltemativet per kommun redovisas i tabell 1. Tabellen
innehåller kommunernas värden i kronor per invånare på totala special-
destinerade statsbidrag och skatteutjämningsbidrag samt kvittningar av
mellankommunala utjämningen p.g.a. äldrereformen, av KBT och
bostadsbidrag, av skatteutjämningsavgifter, av avräkningsskatt och av
indragningen.

Förutsättningar för beräkning av det nya statsbidraget

Den totala bidragsram som ligger till grund för denna beräkning uppgår
som tidigare sagts till 39,7 mdr kr. Med de modifieringar av bidrags-
modellen i förhållande till kommitténs förslag som jag tidigare beskrivit
innebär denna ram att den generella garantinivån uppgår till 127,26 % av
den uppräknade medelskattekraften.

De kommunvisa beräkningarna av utfallet av det nya bidragssystemet
grundar sig på ett av RRV prognostiserat skatteunderlag för 1993 som
fördelats mellan kommunerna utifrån kommunalekonomiska kommitténs
utvärdering av skattereformens effekter för kommunerna.

Bidragsberäkningama baseras på ett prognostiserat befolkningsunderlag
per 1 januari 1993. De slutliga beräkningarna för 1993 kommer att
grundas på den verkliga befolkningen i vaije kommun den 1 oktober
1992.

Med det redovisade skatteunderlaget och den angivna befolkningen blir
den uppräknade medelskattekraften för år 1993 i riket 926,49 skatte-
kronor (skr) per invånare, vilket motsvarar en beskattningsbar inkomst
om 92 649 kronor per invånare. Den generella garantin om 127,26%
innebär att alla kommuner garanteras ett skatteunderlag om 1 179,05 skr
per invånare, eller en beskattningsbar inkomst per invånare om 117 905
kr.

Kommunernas verkliga skattesatser för 1992 varierar mellan 13,20 kr
och 21,70 kr, exklusive de landstingsfria kommunerna. Vid beräkningen
av bidraget tillämpas länsvisa enhetliga skattesatser som motsvarar 95 %
av 16 kr plus skatteväxlingen till följd av äldrereformen i samtliga län,
samt ytterligare växlingar för andra huvudmannaskapsförändringar i fyra
län. De tillämpade länsvisa skattesatserna varierar mellan 16,91
(Stockholms län) och 18,72 (Göteborgs och Bohus län).

Nya strukturindex har tagits fram, vilka bygger på åldersstrukturen i
1992 års befolkning och på uppdaterade värden på de sociala faktorerna.
I modellberäkningen har en restriktion på 10 000 kr lagts på klimat-
faktorn (se särskilt avsnitt om strukturutjämning nedan). Den genom-
snittliga folkmängdsvägda nettokostnaden som ligger till grund för
beräkning av tillägg och avdrag har här räknats upp från 1990 till 1993
med hjälp av nettoprisindex (prognos för åren 1992 och 1993), och
uppgår för 1993 till 24 638,20 kr per invånare.

I tabell 2 redovisas utjämningsbidraget per kommun i dess samtliga
komponenter. Av tabellen framgår för vaije kommun antal invånare,
skattekraft i procent av den uppräknade medelskattekraften enhetlig
länsvis skattesats, strukturindex samt totalt utjämningsbidrag per invånare

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

174

uppdelat i komponenterna inkomstutjämning, strukturtillägg/avdrag totalt
och per del faktor och slutligen tillägg för befolkningsminskning.

Utfall av inkomstutjämningen

Av den totala bidragsramen om 39,7 mdr kr fördelas 39,3 mdr kr ut
genom inkomstutjämningen. Med den givna bidragsramen och med de
fastställda enhetliga, länsvisa skattesatserna uppgår garantinivån till
127,26% av den uppräknade medelskattekraften.

Grundbeloppet i inkomstutjämningen, vilket utgörs av skillnaden mellan
eget och garanterat skatteunderlag multiplicerat med den enhetliga
skattesatsen, varierar mellan 0 och 9 ca 9 400 kr per invånare. Medel-
värdet uppgår till 4 531 kr per invånare.

Utfall av strukturutjämningen

Jag beskriver i detta avsnitt metoden för och utfellet av utjämningen
p.g.a. skillnader i kommunernas strukturella förhållanden. Beskrivningen
är förhållandevis detaljerad, men det är enligt min mening viktigt att klart
redovisa hur beräkningarna har gjorts.

Genom multipel regressionsanalys har sambandet mellan ett antal
strukturfektorer (oberoende variabler) och kommunernas nettokostnader
(beroende variabel) beräknats. Den modell som erhålls genom reg-
ressionsanalysen används för att beräkna kommunens strukturkostnads-
index. Detta sker genom att de värden på parametrarna som regressions-
analysen resulterar i utgör strukturfektoremas vikter i indexet. Den
förväntade kostnad modellen ger kan tolkas som kommunens struktur-
kostnad. Indexet ligger till grund för beräkning av tillägget eller
avdraget. Tillägg till eller avdrag från grundbeloppet görs för de
kommuner som erhåller grundbelopp i inkomstutjämningssystemet.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Kommunens

förväntade kostnad = konstant

+ kommunens åldersfektor x parameter

+ kommunens socialfektor x parameter

+ kommunens gleshetsfektor x parameter

+ kommunens klimatfektor x parameter

Kommunens förväntade kostnad

Strukturindex = 100 x ---------------------------------

Riksgenomsnittskostnaden

Tillägg/avdrag = (Strukturkostnadsindex / 100 x

Riksgenomsnittskostnaden) -

Riksgenomsnittskostnaden

Strukturkostnadsindex varierar mellan 88,2 och 150,3. Avrundning till
en decimal har tillämpats.

175

De fyra strukturfektorer som används som oberoende variabler i
regressionsanalysen är åldersstruktur, social struktur, befolkningsgleshet
och klimat. Vid regressionsanalysen har de senast tillgängliga värdena på
dessa fektorer använts.

Det åldersindex som använts i modellen bygger på räkenskapsdata för
1990 och på 1992 års befolkningsdata. Befolkningen har delats in i 12
åldersgrupper. Genomsnittskostnaden i riket för vaije åldersgrupp har
tagits fram och de verksamheter som inte är åldersrelaterade har fördelats
lika per invånare. Kostnaden för åldersgruppen 19-64 år har använts som
referenskostnad och kostnadsvikten för respektive åldersgrupp har
beräknats som kvoten mellan kostnaden för åldersgruppen och referens-
kostnaden. Åldersindex har skapats genom att den enligt ovan konstrue-
rade kostnadsvikten för vaije åldersgrupp multiplicerats med befolknings-
andelen för vaije åldeigrupp i kommunen. Produkterna för vaije
åldersgrupp har summerats. Summan har därefter dividerats med
riksgenomsnittet och multiplicerats med 100. De åldersgrupper och
kostnadsvikter som legat till grund för beräkningarna är :

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Åldersgrupp

1- 6

7- 9

10- 12

13- 15

16- 18

19- 64

65- 74

75- 79

80- 84

85- 89

90- w

Kostnadsvikt

1,16

6,11

9.71

7,56

7,19

6,23

1,00

2,33

4.71

9,04

14,74

20,90

Den fektor som mäter social struktur har definierats som summan av
befolkningsandelen bam till ensamstående föräldrar och befolknings-
andelen förtidspensionärer.

Gleshetsfektom har definierats som kvadratkilometer per invånare
multiplicerat med befolkningsandelen boende utanför tätort med minst
500 invånare.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om klimatfaktorn har
faktorns parametervärde justerats ned genom en restriktion. Vid
regressionsanalys utan restriktion antar denna fektors parameter värdet
13207. Restriktionen innebär att klimatfaktorns parameter antar värdet
10000 i regressionsanalysen medan de övriga parametrarna tillåts variera.

Högsta, lägsta och genomsnittliga värden (folkmängdsvägt genomsnitt)
på vaije fektor är följande:

176

Åldersindex
Social struktur
Gleshet
Klimat

Högsta	Lägsta	Medelvärde
115,22	87,10	100,00
11,03	3,79	6,77
127,74	0,0	1,77
1,45	0,90	1,00

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

De parametrar modellskattningen resulterar i är :

Konstant
Åldersindex
Social struktur
Gleshet

Klimat

3518,85

50,28

450,25

46,90

10000,00

Konstanten är den del av strukturkostnaden som är lika för alla kom-
muner.

Strukturkostnaden vid folkmängdsvägda genomsnittliga faktorvärden
uppdelade på de olika delarna i 1990 års prisläge:

Konstant	3518,85
Åldersindex	5028,65
Social struktur	3050,16
Gleshet	82,87
Klimat	9969,91
Summa	21 650,44

Faktorernas kostnadsandelar, vid genomsnittliga faktorvärden (folk-
mängdsvägda genomsnitt):

Åldersindex
Social struktur
Gleshet
Klimat

Utan restriktion

24,2%

11,2%

0,3%

64,3%

Restriktion = 10000

27,7%

16,8%

0,5%

55,0%

Eftersom de värden på kommunernas nettokostnader som används i
modellen bygger på uppgifter ur bokslutet för 1990, måste tillägget eller
avdraget räknas om till 1993 års prisnivå. Detta sker enligt förändringen
i nettoprisindex. Den folkmängdsvägda riksgenomsnittliga förväntade
kostnaden enligt modellen blir efter uppräkning 24 638,20 kr per
invånare. När räkenskapsdata för 1991 fmns tillgängligt kommer dessa
uppgifter att ligga till grund för en uppdatering av tillägget eller
avdraget.

Det bidrag vaije faktor ger tillägget eller avdraget kan beräknas utifrån
kommunens värde på faktorn, riksgenomsnittligt värde på faktorn och
kommunens folkmängd. Av tabellen framgår det maximala tillägg eller
avdrag i kr per invånare (1993 års prisläge) som någon kommun har för
respektive faktor.

12 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

177

	Ålder	Social	Gleshet	Klimat	Prop. 1991/92:150
Max tillägg	871	2182	6723	5155	Bilaga 11:9
Max avdrag	-738	-1531	-94	-1104
Skillnad	1609	3713	6818	6259

Störst skillnader i tillägg och avdrag ges gleshetsfäktom där skillnaden
mellan lägsta respektive högsta värdet är 6 818 kr per invånare. Lägst
skillnad mellan kommunerna ger åldersfaktorn.

Samtliga kommuners tillägg respektive avdrag for de fyra faktorerna
framgår av tabell 2.

Den kommun som får högst strukturtillägg får 12 300 kr per invånare,
medan den kommun som har högsta strukturavdraget får avstå 2 900 kr
per invånare. 140 kommuner har tillägg eller avdrag som överstiger 1000
kr per invånare.

Totalt beräknas tilläggen till 4 658 miljoner kr. och fördelas på 126
kommuner. Avdragen utgör tillsammans 4 634 milj.kr. och fördelas på
156 kommuner. Skillnaden på 24 milj.kr. beror på att indextalet har
avrundats till en decimal. Fyra kommuner erhåller varken avdrag eller
tillägg. Sju kommuner som skulle fått avdrag erhåller inget grundbelopp
eller erhåller ett så lågt grundbelopp att avdraget inte kan tas ut. De
omfattas därför inte av strukturkostnadsutjämningen. De avdrag som på
detta sätt inte kan tas ut uppgår till 2 260 milj.kr. Totalt tar struktur-
utjämningen därför i anspråk 284 milj.kr. (24 + 260) av den totala
bidragsramen om 39,7 miljarder kr.

Utfall av tilläggen för befolkningsminskning

Reglerna för kompensation för befolkningsminskning innebär att de
kommuner, vars befolkning mellan 1987 och 1992 har minskat med mer
än 2% får kompensation med 40% av medel skattekraften för de
bortfallna invånare som överstiger de två procentenheterna. För 1993
medför reglerna att 45 kommuner får tillägg. Dessa varierar mellan 2 och
400 kronor per invånare.

Totalt uppgår tilläggen för befolkningsminskning till 76 milj kr.

178

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

5 H

E -o -2

E Lo -a

5 • —

^.ooc-^r^^ocn-^oensoo^cNO^o^
sOOOeno-^OCNsoensooCos^OOsoOOO
un en t- en CNensOenoOCNF^OOSOcn
CN _ Csj -h CN

oo —o un 'o r-

O en un oC en oo
'o o so r- so —

c«

8 FL

Tabell 1. Referensaltemativet för 1992; delkomponenter, kronor/invånare samt totalt referensbidrag netto, miljoner kronor

00 *.
C \^>

•a

un Qs un cn en Q
F"- Os O en un Os
> - O X C\ (S

tj- t"- m — t— so
oo un so un cn
en CN sO OO Os Os
en

\o m Os un
cnoc-so —
CN en CN —’ 00

> so so N un
un en cn oo o cn
O O 00 Os 00 Os

00
c

"»t

”O

’2

r«

T
•o

O
cn

179

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

180

ökningen mellan 1992 och 1993 av totala bidrag minus kvittningar

Underlaget finns i tabell 6.4.1 s. 75.

co d
u 2
So

.2P

s s

* <

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj. Omför- Totalt Kvittning Kvittning Kvittning Summa Indragning/ Summa Summa

930101 spec.dest bidrag delning bidrag KBT skatteutj.- avräknings- kvittning nivåkorr. referens- ref.bidr.

bidrag Ädel och bobidr avgift skatt, lång sikt (se not) bidrag Milj. kr.

Os Os —

OsOOOsOOOsOsOsOsQOOOOO

■'tr-r-Trmos^o^^Osoo
OsOsOsOsOsOOOsOOsOsO

— —ⁱÖC'-^0'r>'Cv>ON01'--Ö’f'^9Tcs^’TininQO

C' 9T tn \o IO to vo '0 '^0 T' »o

rr>or\10C00r-)t<)—— — OOO

n’rr-_lioO^O^«otO(NOO00-‘(N — - N >
o > > oo o oo o x x o Tf cc oo o o O' r- o > o X' »

00 m O
— en Os
en ko m

—• en r-
CN —

00 00
— mm
Os en r-
oo xr cn

\o r-

O TT
m —

O CN

■'T

O
o
00

OO Os Os CN
— CN

CN 0O

— CN OO CN OO
en — — — cn

O — vOOtT
'söcn^Tenr-
O\ o r- o.

— os os r- o
cn — cn —

181

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj. Omför- Totalt Kvittning Kvittning Kvittning Summa Indragning/ Summa Summa

930101 spec.dest bidrag delning bidrag KBT skatteutj.- avräknings- kvittning nivåkorr. referens- ref.bidr.

bidrag Ädel och bobidr avgift skatt, lång sikt (se not) bidrag Milj. kr.

oo x > co to cn., xt oo co co

—xr cn u-T of oo »X X' o" o X^- os —■* o? oC X" X X oC X X

\ooo--'^r'00ⁱoo'^0'^o0'coio^

CN —■ —• —< —< 04 -< m —-

O >-< O-> or O\ ~' OC O\ 9T 04 <> -
e'j»r>r-oooo‘r>‘r>'or-'t--'r''CMQOO\csooo^c>or'--’frc-'
xrenen-^-mxi-Ttcncncncncn cn cnTtcnTj-cnTtmcnm

St' — Os O Q — cn
cn o w> oo tt Tt

— oo4Noo^oc4>
sjor'0' — ojS* — or^ccoceintoom
r--r^\OOOOOOOsOOQOC>OOOOOOsOs

- cn 04

»n '© O> O (N

O\ T' O\ O\ O»

ökningen mellan 1992 och 1993 av totala bidrag minus kvittningar (+1,9 mdr).

Underlaget finns i tabell 6.4.1 s. 75.

182

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj. Omför- Totalt Kvittning Kvittning Kvittning Summa Indragning/ Summa Summa

930101 spec.dest bidrag delning bidrag KBT skatteutj.- avräknings- kvittning nivåkorr. referens- ref.bidr.

bidrag Ädel och bobidr avgift skatt, lång sikt (se not) bidrag Milj. kr.

*) Korrigeringspost för att åstadkomma samma totala bidragsram som för 1993.
Summan 3,3 mdr bestäms av den föreslagna indragningen 1993 (-5,2 mdr) och
ökningen mellan 1992 och 1993 av totala bidrag minus kvittningar (+1,9 mdr).

Underlaget finns i tabell 6.4.1 s. 75.

183

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj. Omför- Totalt Kvittning Kvittning Kvittning Summa Indragning/ Summa Summa

930101 spec.dest bidrag delning bidrag KBT skatteutj.- avräknings- kvittning nivåkorr. referens- ref.bidr.

bidrag Ädel och bobidr avgift skatt, lång sikt (se not) bidrag Milj. kr.

oor^eNunooor^mr^unr^-ooosor-oosot^
-« (N c

— unmuncNt^unc-r-unsor-os—isoosr~r-osOs’-^’-<
r^^coor^^Ttot^-t^-ooounr^sooounTtosr^oor-oo
enenenenencn^enenenencnenencncnenenenencnen

cNoooo^r^enr^cN

osoosoosttooso'©

c- cn so t- en oo cn
CN^tCenUTSO —
Os Os Os Os OO 00 O

un

■^r

un O un so
en un TT cn
-»T un en

CN (N N (S

— OO —< CN
en Os TT Os
TTfCXO-'

CN CN (N CN CN

CN (N tC en (N T) CN
xfr —. so O' Tt o
Os Os Os Os 00 Os Os

or c<, Tf (-
un O Os so
so en un cn

CN CN CN CN CN

^^c-cnc^^soo
SOOsSOOsxtC-CNun
OsOOOOOsCsOsOvOs

SO

CN

r-

en

O

Tr»nenr^-ooor^wn—■ > ui tn so o > cn so st xj- cn Os co en
O Os un —'oo^oor^^o^in^^Otso^^Os^vocnTf
sounoosososoossosor-soc^unsoc^-c^r-sounoounooso

—< —ⁱOsCNsOsooOuncNO>’-OsOO'enocO'CN — CNenxf-
soxicTrovsoTj-iDer^ococ^r^tncN-¹^^^ — en
oooo-^-t^-sor^enosooosr^xrosooo-^runor^r^r^soos

en en o. un un c— sq

cn en Ö t cn O xr

o Os un os os os un

OO X un OC SO Un Xf

C' r~ un o
un os en o
O O CN Os

OO SO Os

—'Ocnoo — r^oenoco
ununoenor^unTj-oos
enr^c-xt — r— c-OsunO'
or~unununosOs Os '■t

o
o
un

O

OO^OsTtun—HCNr^OCNOOst^OsONQenOO^r^CNCNOs
oosun-^-cN^tn-ocNxrm xftNcNunor-ocN
-h o •   • en so un x|- Os cn cn un —' en — x^- cn s^ xj-

184

CZ)

xr 'o -h

o” kö (N xf CN O
r- o F" os xr os
CN        —'

O^cnOs^cNcxyencNkö
oo oo xf cn cn kö —"
—■ tn e*i                     —i

Qs_ o o »r> o\
'Oxf <> Sf -T Q0~
r~ r~ m cn r~ xt

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

r^ — o — ^^soxTi-xrrjxcsQxcN^T)^
m^oo — •r»r--''»^osoovoosr-^ooosososoor-xrr-ooosr-^oor-sooo

O^xfOOsOsQOsOO—-TiZiiOifN^SC^iDSO— lOv
r-~ —< • ■o ¹ - tN fN ' F" 00

^ooo^oosor^oovQr-r-
00 Os 00 CN Os —' —¹ O xt —sO fC fC <> CN M Ti — c*-) tr> rc

Tabell 1. Fortsättning

*) Korrigeringspost för att åstadkomma samma totala bidragsram som för 1993.
Summan 3,3 mdr bestäms av den föreslagna indragningen 1993 (-5,2 mdr) och
ökningen mellan 1992 och 1993 av totala bidrag minus kvittningar (+1,9 mdr).

Underlaget finns i tabell 6.4.1 s. 75.

185

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Tabell 1. Fortsättning

186

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj.    Omför-    Totalt   Kvittning   Kvittning Kvittning   Summa  Indragning/    Summa    Summa

930101    spec.dest bidrag     delning    bidrag        KBT   skatteutj.- avräknings-  kvittning nivåkorr.   referens-    ref.bidr.

bidrag                   Ädel              och bobidr        avgift skatt, lång sikt               (se not) bidrag Milj. kr.

N-e^oor-mr-o — vocNcNr-cNcN-rt-xroo—<>/^c'~ioo>o
— r-ot^-oero—'—'ttcn—'OooTt-oo—*—^u^ooor--

oooc^om^ooot—Tt—CN OO —•^Oc*5r-U'TC*‘>OO

CNCNCNCNCNCNCNCNCNCNCNCN

CN CN CN CN CN

m—tr^ooc^r^
r- —< kO 'O OO VT o \o
CN CN CN CN (N CN

in cn co Q 'o -• — 'OO'’3''’tcNe'Tc*T00i/->or-'O(NOc*‘)V>
rT m —■ ■'tOOCNCNcCOVT-^tOVTOoO —< CN e*T c*T CN CN
OOOOOOOOO-^OOOO —
CNr^QOVT—CNCN''t(NVTOQ
(^N^Ct^OOiCrt — \0r^<)CC^'0‘DO<>^'O^,OMⁱr>(NO
\ot^-t^'c'0'0'0ⁱo^o'0‘o'ö^0'0'o^'^k0'0^0'0'oc^(^

O (N O
OOO
— r- cn

VO (*T t"
—< —< t"

oo vt —< cn —«

r- cn cn o o

C*T O 00 C*T 00

CN O Tf VT r*T

— CN      —<

xtOOVOOOOCNOVO
'^■Tr>rrr>CC’JO9T
O-H^^t^WCNWOO
oo vt o cn —< 'O o eo oo

CN — r- CN O c*T

M (N <-< rf -h 1^

vr o vt o o vo

r-    vo o cn tj-

CN    —< CN —<

z w w w

187

OX)

«fl3
tA

©
b

3
<73

C/)

■o

X

CA
a

£
p

r-' er x ur

X UT

“ C-

ur

X Os

O0 —

X
x
rq

SO

er

UT

8

xr

'Sb
s

fa
= ^0
0öfi

'2

Eb
g
"O
a

00
a

a

CZ)

©D

_a
’2
ä

£

oo
a
’2

£

J2

&

■3

o
a

v

CA

8

xt

8

er

3

er

3

er

5

’t/5

U5

00 M
a ~

C
>4$

t-,

>

‘öb
>

43
x>
£
-a

Q
O

-o
X

.fa •©
a ,<
o

T3

v
•o

O
er
Os

Sr-

X

cq

r-

xr

UT

x
oo
rq

Os

o
rq
xt

Os xr
■“ Os
rq

rq

xt
r-
er

rq

x

x
O
xt

er
r-

er

CT

O
rq

r-

cr
r-
er

cq
oo

oo
ur

00

t--

UT

xt

oo
rq

rq
Os
x

<■"

OO

xt

er

rq
xr

OO

r-

x

Os
O

X

o
rq
xt

°® *^rt

OO xf Os

— ** x

OO

rq

8

Os

oo r~

00
so
rq

so

so
er
xt

xt

xr

O
x
xr

q rq
xt Os
xt er

o
xt

xt
er
r-

rq

ur

oo
er

rq
oo
Os

rq
ur
rq

Os
X
00

rq

x
o
o

SO

so
oo
C"

er

<
H
s

X
c

<

X

ur
xt
rq

er
er

rq

x
xr
xt

rq

3 8 8

-- - xr

cq

X X
cq cq

00
rq
X
rq

oo

8

X
rq

X
cq

8 8
xt
rq

X
cq

xt

rq

o
rq
x

rq

er

'•C.

Os
rq

8

X

rq

8

X
cq

r-

rq

x rq
xr rq
X X
rq rq

rq
Os
xt

cq

er

Os

so
rq
oo

8

er

r-

Os

SO
OO

o
r-
xt

so

oo
UT
X

X

<

3

<

X

<
H

X

Os

oo
o
Os

O Os
—< rq
Os O

rq
o.

oo

Xt
o

tt
cr
Os

er
Os

er

cr

Os

r-
cr
o

er
xr
o

so
ur
O

oo
xt
O

xr

X

O

xt
rq

OO 00
Os r-
O Os

8

UT

rq
xr
oo

X

Os

00

o

00
rq

*

00
Os

X

er

rq
e*'.
X
x>

cr
r-
so

3

00

xr
r-

xT
CT

xt
cr
SO

r-

8

OO

8

so

o
rq

so
er

xt
SO

o

X

SO

r<-,
X

C
Os
r-
sO

8

SO

8

SO

xC
rq
SO

oo
cq
Os

er

Os

8

OO

O
r-

OO
xt

OO

x

Xt

Os

oo
rq
Os

rq

Os
r-

sO
er

er
er
oo

rq
Os

rq
Os
OO

§

oo

rq
oo
Os

so rq
—< r-
Os Os

oo

'O
oo

oo

rq

o.

x
oo
X

oo

&
O
CZ)
C

00

8

X
rq

xt

O

r-

x
r-

SO

2
X
§
o
z

8
rq
oo

er
er
er

rq

X

00

X
o

er
er
r*
o

Os
ur
Os

Os

OO

sO

er

Os

oo

X
X

rq

X X
rq r-
rq x

O 00

Os

cq

sO
rq
xr

C-

5

rq

i

Os
xt

Os
rq
er

t-
O

8

er
so
er

Os

SO

er

Os
r-

rq r~-
TT Os
00 •

rq
o
r-

o
x
x
rq

X
X
00

X

cr

so

rq
rq

<

<

er
o
rq

x

er
O
r-

SO

S
er

x

3

^rS)

'Z

oo

x
rq
Os

rq

er
oo
Os

ur

Os
so

3

er

Xt

xt

Os
rq

3

00

xr

oo

xr
xr

xr

cq

00

er

xt
r-

X Os
x cq
x r-

x cq

r~

Os
o

xr

00

x

er

TT

Os

O
rq

xt

C"

UT

er
OO
r-

ur

CT

r-

UT

er

r-
rq

x

rq

00

x

X

o

SO

er

o.

X

rq

c-
X

X

er
r-
rq

x

8 8

X Os

X X

UT
so
r-

UT

rq
I q
00

xt
rq

r-

r-
xt

SO

xr

x

UT
x
UT

O

r-
X
Os

X

r-
rq
rq

x

O
oo
rq

Os
rq

O
er
SO

UT

8
O
rq

r-

■^r r-~
cq r-
xr er

— cr

rq
o
rq

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

öö.

03

■° 2 s

•3=.S

3 g>e

"•5 S>
a3 C g
S ’Z ."5

<□ cr ««
•o as _

> as .

S g-5^

£

£

>

<

0
O
Z
■<

g

0

0

Z
O

<
O

0

O

0

X

O
z
<
<73

X
X

3

%

■-J

0

Z

S

O

<

aa

h Q

P M

■< ^S

oo

£

•<

(Z)

^o:§

VI

2 «-

s 3 ®

00 fa a

.2? _c ^c

C 5 o oj

3 I sö

* O =

* ca :o O

g <□

»O O

188

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj.    Omför-    Totalt   Kvittning   Kvittning Kvittning Summa  Indragning/   Summa    Summa

930101    spec.dest bidrag     delning    bidrag        KBT   skatteutj.- avräknings-  kvittning nivåkorr.   referens-    ref.bidr.

bidrag                   Ädel               och bobidr       avgift skatt, lång sikt               (se not) bidrag Milj. kr.

—■        cn

-^CNOOsOO—
O Os O

Os

(N

os'£>'0»n'0-*'0’-*0'0c>)0s^^,’-’oo-^—»oospotoomo

189

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj.    Omfor-    Totalt   Kvittning   Kvittning Kvittning   Summa  Indragning/    Summa    Summa

930101    spec.dest bidrag     delning    bidrag        KBT   skatteutj.- avräknings-  kvittning nivåkorr.   referens-    ref.bidr.

bidrag                   Ädel              och bobidr        avgift skatt, lång sikt               (se not) bidrag Milj. kr.

190

©
to

SS

2
ca
F

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal inv Totala Skatteutj.    Omfor-    Totalt   Kvittning   Kvittning Kvittning   Summa  Indragning/    Summa    Summa

930101    spec.dest bidrag     delning    bidrag        KBT   skatteutj.- avräknings-  kvittning nivåkorr.   referens-    ref.bidr.

bidrag                   Ädel               och bobidr       avgift skatt, lång sikt               (se not) bidrag Milj. kr.

ooor'^,c>'o--\ooo^o

so O 00 o so
m «—• r- so m

« o

191

OOOsunen^O^Os^^un
iniA —   — (NO¹ • cn »n ¹

o > Q 'O
<> O      en

cn cn ■'T un

> tn - >

O ”t

o
c-

C'-

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Tabell 2. Resultat av modellberäkning. Utjämningsbidrag, totalt och uppdelat på delkomponenter.

192

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Sk.kraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invånare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993              kr/inv utjämning        (se not)

oooooooo

o o o o

o

xr
en

xr
en

xr
en

xr
cn

en

8

xr
en

en
O

xr
cn

xr
en

xr
en

o xr
en

un
cn

un
en

xr o
en

xr
en

xr
en

un
en

xr
en

un
en

xr
en

un
en

SO

un

un

un

un

un

en

so

oo

00

CN

en

en

so

Os

O so

oo

xr

xr o

xr

xr

o

Os

un

oo

00

un

oo

en

oo

SO

00

en

oo

cn

un

un

Os

CN

r-

en

*“*

00

5>

5=

OsOsunenosunso^ocNunoooo
enosooensoenossosososo

3 Os en un -h
xr CN SO xT

cn un xr o o un
Xt - > N N (N
un r- xr en '

en

o

un

CN

SO

en

_<

00

Os

3

oo

F'

Os

un

oo

Os

SO

8

en

o

cn

oo

o

un

CN

so

un

un

en

Os

SO

SO

O

un

un

CN

un

xr

o

CN

CN

so

Os

00

un

cn

(■"

OO

oo

oo

CN

un

CN

so

Os

O

o

00

en

CN

oo

xr

en

un

CN

SO

xr

un

so

xr

un

so

un

xr

CN

un

xr

SO

F"

un

r-

xr

so

un

encNQOsunooF^xr-^ounsoenQooxrQsootNt^-^cNxr
r^o^xrsoosxruncNF^o^oo^cNcNOssouncNoocNoo
xr^Osxrunoooso'OxrenenunsoenenununenOsooosr~
cncNxr^Hr^ensosounsoF*soencNununF'--r-xrF^cNunun

SQ Un OO un —«

xr cn cn cn f-

F~- cn un xr en

un o —■ Os cn

-nr- cn

Os

en
cn

*O CN Os CN Os

F" O OS

Os 00 so r- o

r- CN F" OS o

xr   • cn     —'

xr tt - - - o
un Os F- cn os CN
f-~ CN un Os en xr
un en o xr so cn
(N - (N CN Tf

beroende på att det totala tillägget/avdraget beräknats med avrundade indextal.

13 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

193

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Sk-kraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invånare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993              kr/inv utjämning        (se not)

oooooooooooo

en en en en en en
un un un un

00 O xt Os CN 00

oo CN un O no  •

•         •       un

un xt xt xt
en en en en en
un

i

un cn no un en

O O en xj-

un xt xt xt xt xt
m cn en m m m
un

i

> x un o ■>t
oo un • c~- —

xt un un un un un

en cn m cn en cn

vi un un    un

xt f cn cn x f
en Ntp en cn Os

no

T" -' (Ngs^enooooF-unxtsoosenun —■ o cn no
cNxt^0'^o\r^0\t^0'vncn\0’rr'0' — -« — os —< t~- os
cn T' on un — • cn x|- —« oo un en ¹ cn x r- un o -< cn

soununNpoounooOs^cNCNNO^cNFen
uno — Os — unoöcNX^-uncN^CNunNOX
xt —'ensoOCNOs—'Osunxt —< xt — oo — oo
xt^o^^Osunr^xunxtenxtunxun^un

o r- o o

xt > cn un

'O oo oo en xt

en un un un o

un

r~
f-

<—<

xt

Os

NO

Os.

NO

en

NO

Os

00

en

NO

f-

xt.

f»

00

en

F-

_<

NO

Os

en

00

os”

F-”

NO”

F>”

en

K

g

Os”

oo”

Qs

un”

NO”

F-”

Os”

oo”

oo”

NO”

F-”

f>”

un”

Os”

oo”

Os

Os

Os

Os

o

Os

Os

Os

Os

Os

Os

O

Os

Os

Os

Os

Os

Os

Os

Os

Os

f-

xt

un

— so

o

un

un

00

un

00

NO

Os

00

o

NO

f-

Os

F

00

Os

f

Os

Os

OO

Os

oo f~

Os

f~

00

Os

Os

Os

00

f-

Os

OO

00

Os

00

00

00

00

F

NO ^P ^P SP ^P 'iP            " *■“' ^1—1 —¹ —’ —' —' —' >—I •—I •—1 r—« < —I •—<

<<    << <<    << r-” r»” f-” K f-” r< f-” F-” r-” F-” F-”

so no so no no no no — — — — — — — — —      f- f^ f- f- f-

194

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

2

J=J

$

o

xr un un
en en cn
un »o
i •

S«nxrununwnxrwnun
•—< un un un un •—< un un
i      i • t      ii

go > O tN O »t - O OO en xT
rj- —< en xr • xr oo cn cn un

o xr o      cn oo

r- en en xr r^- r- un

—< oo o
un fj- oo

CN

un

i

enoooxrenencN^cNt^^-^^ouncNcNcNO
—i un xf CN cN^>cNooen~^xfcNCNenen

S
•O    osent^o—■'Or-—>—'CNr^^-enen—■'or-oenooxrr-cN

« -5       un ' en r- cn xr oo cn un cn —• > CN m ÖJ en cn    —' xr

> •

r-encn^t^r-^r-^xr-i-i^ocN — coco^^eno
sooo^vo^o^r-oxroQsxros xr 0 oo en —> 'Å co -
un —ioorj-^l/^^irir^^r^^K9'^'^w7^’^-7   ‘nunr-cc^r--¹©

or^cNr-OsunfnQxr-^r-—ooo\0CNxrounooxrooooenxrr-r^ounxro-x-^cN-^ cn^o > > >- o xr oo
'©xr'OOs‘n'©ooun'or^'CunQ\'C'Or^xrunxrun'Oun0

195

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Sk.kraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invänare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993               kr/inv utjämning        (se not)

ooooooooooooooooooooooo

333^3338333338833333333

on t? r? "'f ' Cht^rn^ooch^osoo •■^ooooqxQv

O OO N ~

es—tfNCNvr o?      i 'T ‘nm'£i?>'^coccv)t’pQO

n“)(N-HOO'C’tQTt-HxroOC'>0\OOt^V'>>'0-1 tN Q rt

CM CM •—’    — C1 CT T> tT           n —

r-
©

CM

—• C"
r~ —

CM U?

c>

c

c3 v>

O T3

196

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

ooooooooooooooooooooooo

cn oo

o
o-

04   ' 00

O
cn

OJ

O

— OJ

OJ
'O

56

oo o- o-
o o

o

oj cS
cn o

■3- \o o
04 'O cn xr

oo

o-

O

00

•—>

'O

O~

\o

cn

T

Tf

SO

'O

—<

o

wn

—•

OJ

o

—' O>

—< O

♦) Summan av strukturutjämningens olika delar kan avvika från det totala strukturtillägget/avdraget
beroende på att det totala tillägget/avdraget beräknats med avrundade indextal.

14 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

197

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Sk.kraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invånare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993              kr/inv utjämning        (se not)

oooooooooooo

OO
o xt

OOQsQt^ONOOsOsNOOs

rj       -< f~ Os f- —< o os —<

xt xt ao cn f- x \o       ri

cn
xt

f^

cNsöxtcNoosu-sxrosor-
CN 00 cnenOOO^oOOOcn

O O N -<

cn       un Qs

xr • cn xr xt

f- —< cn       —<

wn oo o o cn

cn

un

un

xt

Os

oo

f*

o

xr

cn

un

Os

xt

CN

CN

f-

00

CN

NO

cn

CN

NO

xt

un

Os

Os

r*

CN

un

F-

xr

un

Os

f-

un

NO

f-

OO

Os

cn

NO

un

O

*—'

f~

NO

r~

00

■—i

NO

Os

un

NO

f-

xr

o

Os

f-

CN

00

O

O

OO

xr

r-

Os

NO

un

NO

xr

NO

NO

Xt

oo

F-

f»

cn

NO

t-

f-

f-

NO

cn

NO

00

xr

cn

F-
un

f-
o

a

F~
F"

Os
CN

xr

Cn

Os
f-

un
f~

8

CN

NO

O

un
oo

CN

xt

CN

xt
Os

oo
o

CN
CN

f-
Xt

Xt
CN

o

NO

f-

xr

Os

o

O

NO

xr

Os

Xt

O

Un

oo

CN

CN

NO

oo

CN

00

Os

Xt

o

CN

NO

00

xr

un

un

Cn

un

NO

Xt

Os

00

F~

CN

NO

NO

oo

f-

•n

CN

NO

f~

xt

CN

c*y

oo

xr

00

Os,

CN

xr

cn

oo

NO

Os.

Os

CN

Un

—<

NO

cn

un

CN

un

NO"

CN

F-"

CN

un"

F-"

,_4

Os

cn

cn

_7

cn

OO

ao

cn

ao

ao

NO

oo"

no"

no"

Os

Os

Os

Os

Os

Os

Os

Os

o

O

O

o

o

O

O

O

Os

Os

Os

Os

Os

Os

CN

xr

00

un

00

00

O

F»

00

00

CN

un

00

un

Os

O

Os

3

NO

Os

00

O

00

f~

00

Os

00

Os

Os

00

Os

F-

00

00

O

oo

00

F-

00

00

OO

F-

Os

xr
o
f-
o

cn cn
xr O
xr no
cn O

Cn

F- —< un cn cn un
un cn ir> un o O
cn un xt O\ xr O\

- N - N O O

— -i cn t
198

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Slckraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invånare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993               kr/inv utjämning        (se not)

<0<00000<0<0

£8
o m

oooooooooooooo

ccchOGhTrooriirixr —

xt
CN

so—r-^o—■^•trtcN-^-—'c^cnoo^xTccoo
cNsoxrsoxtxtinxr-^-—<

Ch O 00 OO xt CC 00
Os oo oo oo c- r- oo
CN ¹ CN CN xt xT —<

88S

CN CC CN

199

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Antal Enhetlig Sk-kraft Struktur- Totalt Varav Struktur- Varav                              Befolknings-

invånare       länsvis prognos index bidrag Inkomst- tillägg/avdrag Ålder Social Gleshet Klimat minskning

930101 utdebitering 1993               kr/inv utjämning        (se not)

unOOOOOOO

O O O cn O
O 00
CN

O O O O O O
XT

CN

en—'cnc^Kor^ooxoxroscnxrencNO^un—'t^-cnunoxxo
xo • r»xr^cNxr»-HCNr^cnKooxxo'Ocnoooxrxouno
cn — in 'O       ¹ m F" • — cn — o — cn un      —« ¹ cn

O un un
r- cn m
—< CN

xT O
CN Ox

OO T' Ox
cn xr —
cn cn cn

Ch^-cncnCNOxOKJXOUnoOOxOO
C'ö'GOc<)cn(NO'’TOOcncniG(^'n
cn xt cn un — cn cn ¹ — —< cn un cn

xr tj- cn cn o —< —< oo un oo cn
r-r^eNxroooununcNKcooxr
r-    —-        cn           oo cn xr

cnocnooxcnr^cnooun^
o xr cn O' — — —’ oo cn
xr oo • oo un un r- • cn

—           CN

O

un

KO

O

xr

o

un

CN

un

CN

un

CN

cn

r~

00

r>

KO

xr

O

CN

un

xr

un

KO

un

xr

un

r-

cn

cn

cn

un

3

cn

xr

r*

o

00

—•

o

r-

t-

O

un

un

KO

oo

KO

xr

un

KO

cn

_|

CN

CN

o

O

o?

cn

CN

o"

cn

OK

oo"

o

O

O

o

Ox

Ox

00

CN

o

00

o

o

o

O

00

o

o

o

200

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

2

I

8

5

000000^-^^--' — of cs sp cc

cn xr \©
un cn -H

'i

(Z)

t^-H^'©r-.un©>s©r-~.-< t'' r-soc^^cNxtencN^xrcN-^

—                      — > -m \o '

un —i'on^inxj^,r--'Oi^o\o
• -i>o\-Trcc^o\oN^-
CN m      cn CN CN m —’ —<

V© un un en CN

en OO —< —< —<

XT en Un CN

cn O\ xr r- s© cn
—' r- oo —< un -h

• —* xr un —< xr

un xt en
oo en en
Os en Os
en xt r-

r* oo r~ xr *—

s© cn cn en o

r~ os cn r~ r~

un xt ■© \© \©

Q —< Os 00
Os —> oo un
t— un —- xr

xr cn un xr

uncN^Osc-"
- > cn   xf

un © o —- xr

xt © © r- xt

CN CN CN oo cn

CN en un © Os ©

OCNenOOr-
© © r> un ©

*) Summan av strukturutjämningens olika delar kan avvika från det totala strukturtillägget/avdraget
beroende på att det totala tillägget/avdraget beräknats med avrundade indextal.

201

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

202

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

203

*) Summan av strukturutjämningens olika delar kan avvika från det totala stmkturtillägget/avdraget
beroende på att det totala tillägget/avdraget beräknats med avrundade indextal.

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Ö0
a

o

g

c

.f,

204

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Ö

f g>

CN N?

§

.•s >

r-

o

'O

o o

+ Ö

CN CN

För kommuner med negativt referensbidrag regleras övergången till det nya systemet i särskild ordning.

15 Riksdagen 199H92. 1 saml. Nr 150. Bilaga II

Omtryckt

205

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diffi%av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i forhållande t.    skatteink+      efter över- i forhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag efter överg.

QO'OÖ'r)fNf)'t‘/3
OcnOOOxtOO
cniN^-t^cn^^o

OOQ^-O^tn-OCtn^^t^t*)

vy

v>

Os.

-m vy <>

cn

r-

cn

wy

00

Tf

o

cn v>

cn

ri so

CN

''t

cn

-T w-T &

~ oT

oT

cn

o”

v?

9

cn

• i

CN

•'t

cn oo o o cn xt
X? 22 °®    22                  °® °o °° °®                 °o

206

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

uncNcnocnooor^vot^OscnuncNr^osxruncnoooos
cNoounovoOsununvoocncNor^cnunoovor^ocncNcn
CNOOcnOOO—<000s0’-‘0-<00 0—'xTOCNCN
CNCNCNCNCNCNCNCNCNCN¹—■'CNCNCNCNCNCNCsCNCNCNCNCN

^100^0 — VCOO^OO
Tt-d^lTlO^OfN
— cncNcncncncncn

onxoOQt^-vovounoo
oor-ooo — oco
cncN^cncncncncNcn

r-. —d kD O o Q
O cn xO O cn xr
—•’ cn en —- cn cn

Oc^irtOOO^Q-^r—¹ un CN O
unoo^cnunosvooooooouncN
Tr-t^inTrt^^r- - o xt —<
Tt'0'^-ooxin>xinTfm’t

£

a
fe
S

en cn

S 3 S 2 8

— oo oo un Os
CN

enxrocNF-Qxrunoo

— unr-oo^cNcC)—<

f- —< cn o O\ 'O
ooxrooco
— Os CN —' un Os

¹     ’ cn ’     '     '

so un un
un o —
xr —< cn
xr xr

vp oo un o o
Os r-1 i/n oo CN
-OOCNOs—-

VO Os un F- 00

c5

■s

r- r~ oo o o

Os cn —< cn f~-

un o oo xr o

un cn un xr un

O VO O O
oo o xr q
o\ cn o

KO

un

un

f-

un

un

00

cn

207

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Tabell 3. Fortsättning

208

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

0£

c
’2

‘S

©
b

cn
=5
£

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diffi%av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i förhållande t. skatteink+ efter över- i förhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag efter överg.

•n—«C>xtOsxtOsOOs\©OOs
— \0000\Dt^N’-‘9-> — MfN
wncncN'©—''©'©cnooooor'-
oooo-^^ooosoc^oo—

xt—sQCOCNSOCNcn
r-oomcNr-^cN
CN cn cn cn cn CN CN

Os Os — Os cn_ Oy —« —
u-T    cn cn cn oo" —<" o"

Osxtosoooor^cNm

> F CN 't o cn -< CN
O m « F \o fN

oo
Os

vt
o
o

\o
r»
t*

cn un xt

v> cn xt cn Q

oo s© cn o O

O xt VT   00

r* vs xt    xt

cn    Os oo xt

v> sp v> oo o

O o> O un —<

— o» o os os

CN — CN — —<

cn xf r~ un F"
r- v> o o oo so
oo v© un cn —«

Os Os O O Os O
—■ —■ CN CN —■ CN

3F- TT \o -'Q^COOfN-HsnTrzix
oocn—«CNOOsOscnCNOO—*OsOs
cn cn cn cn cn —• cn cn    —< cn cn cn cn cn

un v© \© un o^ un
t"-" cn Np cn cjT

22 3 ~ 5
cn v> xt r^>

O Os CN 'O
VT VT 00 Os
cn xt un —'
cn s© so un

xt s© CN NO CN (N VT    r-

vt" x|-"          vt xt"     cn

cNQt^-oocNcnsoun—OO'©—xt —< o o   —< o o o cn r-

’        ‘        ¹ — cn '

i              i

r^^r-oo-^cNCNu^r^un
VTOunsOO»’— '©'©CN'©Qs
— cNr-or-cNxtooos —
cnuncNxts©soxtxtcncNcn

cNFF-r-r-FtNr-r'
s© cn cn cn cn cn Os^
oo" oo" oo" r-" r>" oo" r~-" oo" \©"

8 8

00 00

<

_)

s

'N
o

o
z

hJ

t-J

o

©

—1
w

X

g

H

©

s

0

UJ

s

H

V

p

o

00

z

0t

H

•<

’<

C

©

209

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

oor^vo-^-vövocMvor^iocM—-trioor-Tr.—(Trirj-^xrcMcn
fN>r>’T<5t^O\'0-00\^(N(NCN-*CCO\«'0--^<00
r-OsOOOOvOOChOO—‘O — — ——i —< —< CN —<   —t-^cMCNCNCNCMCNCNCNCMCNCNCMCMCNCM

(SMCNrirlCSCNCNfSCNMfC — ^t^m

wn cn xt r- r- o
VOUn-HCMcn —
c^> r*i m c^,   •

cNt^r^cMr-r^r-cNuntnv*
»n cn       cm cm wn o o »n

vo oo vo oo oo oo vo" oo oC oo" oo"

»r»
cn
oT

*n on o tr> o

O O co Ch CN

oC o oo oC o

—i CM    —< CM

3 ® 3 £ 3 £

— — CO ©" oT O?
CM CM —< CN ’-<

Tabell 3. Fortsättning

210

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diffi%av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i förbiilande t. skatteink+      efter över-   iförhållandet. skatt-t bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag       efter överg.

»noT)0\^-Tt-
r*(N'o~Hooxrcsenc'JooeMxr
s©Tfchoor--cs'c>'ooor'«r>cN)'or*

^^■»r^OOCNOOOOQOxt-^Qe^^-^te^Ch—<•—■C''
’too(NO\r‘i'Tco-’'0’-l>f₁('-o\r'Troo
CNir>oO’t’T'Ot<₁'1ocO'0(N^‘r₁^'-0'nM'r)'C

o
o
TT

«r>
c*l
O
rf-

r* —■< r* tj- »o o —• c*y —«_ \o o cs       oo cm \o cs 00 »n

o >-T o~ o? c? o o~ o~ ch o -o oo oC o~ oC oC cT 00 oC 00 00 o

211

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diff i % av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i forhållande t. skatteink+ efter över- i forhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag       efter överg.

—•ostnc^-r-OKo—-ou^N-fN

CNCNCNCNCNCN^CNCNCNCNCN

i£>KOCNCNxJOsCNCN^QOsxrinxroO-^QsCNOOOOCNW-lxr
xr^oo—■KöxrcNCNQOxroxroor-^H^osKorir-ootri^
CN'0'CTrxO\CN9Tr-K©oo»nr-oou->\o»r>KOxtxrr*u->c**im«nr-r^soosoor^»n

cn ©
c?" Np ko"

»n r-
xr r-
(N xr

ko r- ko

<>c                            -- CN >

xp" cn cp xf ko" cn o —c*7 xr" trT »U^-

O c* v© ■'T X.

xr" CN ko" c*n" —«" K^” o

- £ ri c>
«r> Os oo Os ko

r~> o r- r-
O 00 KO KO
oo Ok c*^ oo

k© cn c*i o o »n
CN d O >O - \O
xr »n ©s m ko

’t>0(NOTr\OriO’T
oo»nxr»r>Kooo^w^Kow^ioxrt^.

OXf-^tNSOCNCN-fXiCNxr

C^OsCNr^CNCNW^CNU^CNxTOO
'©oo‘nr^Os'©'©»r>KoxrTr\o

•r>oooomoo«noQ

•ry        cn iry oo cn cn c*y —<©

o" OO 00 Os" o" OO Os" Os" O? Os"

KO xt xr O K©
c*-)00 — ko-^-
xr »n os oo cn

»o c*~i >r> oo

xT 00 00 (N O xT
Q-j — Os m —< r- oo

C- ("■ Os OO KO

XCNtTOOsOO-^NOO
KOOOc^c^C^OOOtnc^e^xr
r^-t^OsCNmu^xrcNoocnK©
xrcNxr^r-r^^oor^oou-»

Os^ m       io >n xr ^r

00 Os" 00 r-" 00 o? 00 oC Os" Os" o" o"

212

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nytt utjämn.- Diff nytt bidrag Diff i % av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i forhållande t. skatteink* efter över- i forhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag       efter överg.

so^ocn — >n(5 — cn>
en en en • en en en en •

unt^oocNC-oor^uncN
encNenenenencNenencN

oo    cn ->

un un — Q\ oo

en oo r- t-*- en

to x > T'

enosunoocNunenooooooenunosun
’tr'-ooooc^O\t'-’-'0’-1   in >

cn > > x o « o
—o cn -< cn ’

F"

OC

Tf

CN

CN

en
CN

r- —
— CN
00 CN

\O CN

en
r-

un

r* en en en un
—<     — o

x -i o\

mt \o x \o

en
un

ununQunununounununooQOOOOOOOQOun
en »-* oo
cT o~ oT o~ o~ cT o? oC oT cT oC o\ cn o? q? q\xo\O\O\cnosox
CMCN^CNCNCN—'—■—
213

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diffi%av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i forhållande t. skatteink+ efter över- iförhållandet. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag efter överg.

or^-^r-oo
■^-enoounossocNunen

CO (N       N - O'.

MDTro^zicoccoo

o un oo —H

r- cn un oo so

C' T) — N OO

m oo oo oo \o

oo

(N O X)
O 0*1 en

O 00 O

o

en

Os

r-

un
oo

r~ oo
—< un
C- 00
en r-

CN O
Os —■

un o

un
Os
O

un un cn en oo
en -i o tT

so Tf -r- so os r- un so

unoenr^oosoxrosOsunsocNOsOencNen^oocN^unso
gsor^oocxt-öenosxrr^-cnQOsO — oo-^ooounosos
'Osoosen'o^-3-osocNenun-3-cNCNsosoo—« oo r-

oooTrsooosososor-oor^oor^unso^toososounTtr-Tr

s s s
o oC oC
CN       '

SunooooununoununoounununQunoun

~ FL ~ ~ ~ 'F.              F. 1          F, ”"L

oC o o o oT oC oo oC o oo oCoCoCooCoCooCooo
^CNCNCN-^^—<—'CN-^—■’—^CN—«CN—'CN^-I

214

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

O cn s$ > — --^O^n-Csl^OClxTN-- cn — o
■^■mcncN»nr*r^cnxrsocnr~oooor*
CNCNfNtNNCNNntNCNCNtNtNCNCS

Os O
cn cn xt

- IT) ir> Os Q
f^r'X(NO\'riQOV'-^'^oO'’?Tr«^
'oo^ocssr^x\oo-^0’t^n(N-<
OsCNt^cnsnsoOOOsOOOOinSOSOOOxrsO

Os SO

cn cn

CN

CN 00 M">
cn C- xT
so cn xr

cnCNVTCNOOOOOsxr —        —        —

r-xrxrcNoo^cnsn—«-*'O‘n-*rcncncN00CN~*cN00'^Os
sor-sn-^-oooooocnoocnt^-cN — —'C-sosn —< cn oo r* cn
—< —< -m CM                                      —< CM '

so cn
—>i cn
Os SO

00 00

SO

»n

Os 'O »n
Os CN CM tn
xT O SO O
SO Os Os xr

cn cn so    »n cm

O r- vi cs m so
r- —< os »n

Os c-. tr>     CN CM

3 r

2 S

cn

SO

cn

CN

O

xr

Os

8:

in

Os

tr>

CM

xr

O

xr

»n

CM

00

CN

_<

Os

cn

r*

so

xr

cn

CN

o

Os

r*

cn

so

SO

cn

o

r~

SO

cn

O

r-

CM

»n

cn

Os

—*

xr

•n

CN

SO

00

r-

SO

r-

r-

r~

Os

00

—’

O

CN

00

00

CN

Os

CM

t-

CM

«n

SO

00

Os

00

xr

SO

o

o

cn

w~»

Os

SO

cn

cn

CN

CN

oosnmo^mtnvrtno
oo'Oooo—« »n o cn o w-> o
o" O o” o” O Ö~ Os” o” o” o” o”
CMCMCMCMCNCM—'CMCMCMCM

Tabell 3. Fortsättning

215

C

’2

y
r
©
b

en

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diff i % av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i förhållande t. skatteink+ efter över- i förhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag efter överg.

O' 00 ■'T CN CN un OO m CN CN vo r- un

Ch TT

o xr

v©

un

r*

en

en

vd un

CN

O\

un

VO

CN

vo

vo

tT

O Qt

en

un un

un r-

Xt

Un

vo

vo

N-

VO

■'t r-

un

un

oo

un

■^r

un

un

VO C"-

o

*■“^{1       1}

—1 —

—¹

*—■

¹

—<

—*

<

—>

F—1 _<

CN

un un un un un un o
un un o —• vo —’
o” o" o” O? o" o" o"
CN CN CN —■ CN CN CN

QUnQununununun
tF to    — —« vo — en

CN   ¹ CN CN CN CN CN CN

ununununununoc
\OVO — VOOO — CNO
o' o? o o” o" oC o" o"
CN-^CNCNCN-^CNCN

216

Prop. 1991/92:150

Bilaga 11:9

Utdebitering Beräknade Referens- Nyttutjämn.- Diff nytt bidrag Diff i % av Bidrag 1993 Ny differens Totala inkomster
1992 egna skatte- bidrag          bidrag i förhållande t. skatteink+ efter över- i förhållande t. skatt + bidrag

inkomster                                 referensbidrag       bidrag gångsregel referensbidrag efter överg.

< en        oo un

^go^omr--unun—oo

r- CN
cNcncNCNCNencNCNcnm     —< en

cNr-wnvnvo-^c^cn^en
c^r-r^oooovo^oQsv©
oo «n cn —•—< m n- un ö\ r-
cNenoooxoc^ooo^twn

ununooununoo
cn^ricNcn^^oo
oC o" o" —cT o" a> o?
— CNfNCNCNfNCN —

CN

oo

■■o

un o

•4* o”

CN CN

217

Innehåll

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 15 april 1992 ........................... 1

1   Inledning.............................. 4

2 Allmänna utgångspunkter.................... 5

2.1 Den kommunala sektorn omdanas ........... 5

2.2 Utgångspunkter för mina förslag............ 6

2.3 Okad konkurrens...................... 7

2.4 Utvecklingen i ett kvinnoperspektiv .......... 8

2.5 Fortsatt avreglering .................... 9

3 Förhållandet medborgare - kommun - stat.......... 11

3.1 Den kommunalekonomiska kommittén......... 11

3.2 Den kommunala självstyrelsen.............. 11

3.3 Sammanfattande synpunkter ............... 12

4 Kommunernas anpassning till den samhällsekonomiska

utvecklingen ........................... 14

4.1 Kravet på statsmakterna.................. 15

4.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kommunerna      16

4.3 Riktlinjer för finansiering av den kommunala

verksamheten........................ 18

4.3.1 Omfattningen av statsbidragen till

kommunerna ........................ 19

4.3.2 Avgiftsfinansiering................. 20

4.3.3 Kapitalförvaltning................. 21

4.3.4 Kommunernas skatteuttag ............ 22

4.4 Modell för anpassning .................. 22

4.4.1 Överläggningar .................. 22

4.4.2 Finansieringsprincipen.............. 24

4.5 Den kommunala ekonomin åren 1993-1997   26

4.6 Riktlinjer för de närmaste åren.............. 30

5 Kommunernas och landstingens skatteinkomster ...... 32

5.1 Beräkning av kommunalskatt i dag........... 32

5.2 Ett nytt system för utbetalning av kommunalskattemedel   33

5.2.1 Den nya metoden att beräkna kommunalskatten     35

5.2.2 Processen...................... 37

5.3 Ikraftträdande........................ 40

5.4 Neutralisering av förslag om slopat schablonavdrag .      41

6 Ett nytt statsbidragssystem för kommunerna......... 43

6.1 Principiella utgångspunkter................ 43

6.2 Bidrag och avgifter som avvecklas fr.o.m. år 1993  .      48

6.2.1 Rundgången av medel mellan stat och kommuner

. upphör........................ 48

6.2.2 Statsbidrag som avvecklas............ 49

6.2.3 Nytt totalt bidrag för kommunerna...... 56

6.3 Förslag till nytt generellt statsbidragssystem för

kommunerna......................... 57

218

6.3.1 Statligt utjämningsbidrag............. 57

6.3.2 Utjämning av inkomster............. 59

6.3.3 Utjämning av strukturella skillnader...... 65

6.3.4 Tillägg för befolkningsminskning........ 71

6.3.5 Inomregional utjämning ............. 72

6.3.6 Expertgrupp för översyn av strukturutjämningen    73

6.4 Effekter för kommunerna av ett nytt statsbidragssystem 74

6.4.1 Referensaltemativet för kommunerna ..... 74

6.4.2 Utfiill av det nya statsbidragssystemet ..... 76

6.4.3 Övergångsregler för åren 1993 och 1994 ...      81

7   Förändringar i statsbidragen till landstingen......... 84

7.1 Principiella utgångspunkter................ 84

7.2 Förändringar i bidragssystemet fr.o.m. år 1993 ....      84

7.3 Bedömning av utfall ................... 89

8 Målstyrning, uppföljning och utvärdering ........... 90

8.1 Nationella mål....................... 90

8.2 Uppföljning och utvärdering............... 91

9 Ekonomiska effekter m.m..................... 95

9.1 Summering av förslag med ekonomiska effekter ...     95

9.2 Propositionen hösten 1992 ................ 97

10 Ikraftträdande............................ 99

11 Hemställan ............................. 100

12 Beslut ................................ 101

Bilaga II: 1 Försvarsdepartementets område............ 102

Bilaga 11:2 Socialdepartementets område ............. 105

Rilaga TT:3 Kommunikationsdepartementets område ...... 119

Bilaga 11:4 Finansdepartementets område............. 124

Bilaga 11:5 Utbildningsdepartementets område.......... 148

Bilaga 11:6 Kulturdepartementets område ............. 157

Bilaga 11:7 Sammanfattning över kommunalekonomiska

kommitténs betänkande................. 159

Bilaga 11:8 Förteckning över remissinstanserna.......... 169

Bilaga 11:9 Beräkningsförutsättningar för det nya

utjämningsbidraget samt tabeller med
kommunredovisningar ................. 172

219

gotab 41187, Stockholm 1992

O	un	KO	O	xr	o	un
CN	un	CN	un	CN	cn	r~
00	r>	KO	xr	O		CN
un	xr	un	KO	un	xr	un
	r-	cn	cn	cn	un	3
cn		xr	r*		o	3
	00	—•	o	r-	t-	O
un	un	KO	oo	KO	xr	un
KO	cn	_\|	CN	CN	o	O
o?	cn	CN	o"	cn	OK	oo"
o	O	O		o	Ox	Ox

	00	CN		o	00	o
o	o	O	00	o	o	o

< _)		s	'N o	o z
hJ		t-J o		©
—1 w		X	g H	©
s	0	UJ
s	H	V		p
o	00	z	0t
H	•<	’<	C	©

Regeringens proposition

1991/92:150

med förslag om slutlig reglering av statsbudgetenför budgetåret 1992/93, m.m.

(kompletteringsproposition)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Proposition med förslag till slutlig reglering avstatsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.(kompletteringsproposition, del I)

2 Finanspolitikens inriktning

3 Penningpolitiken

4 Den långsiktiga utgiftsstrategin

4.1 Den långsiktiga konsekvenskalkylen (LK)

4.2 1992 års långtidsutredning (LU 92)

4.3 Regeringens långsiktiga utgiftsstrategi Prop. 1991/92:150

5 Omvandlingen av socialförsäkringssystemen

6 Kommunernas omvandling

6.1 Kommunernas roll i samhällsekonomin

6.2 Statsbidragssystemet läggs om

6.3 Kommunalt självbestämmande och den enskildesvalfrihet

6.4 Statens förändrade roll

6.5 Riktlinjer för kommunernas ekonomi åren 1993-1995

7 Reformering av bostadsfinansieringen

8 Avregleringar och privatiseringar

Avregleringar inom näringspolitiken

Privatisering av statligt ägda bolag

Avregleringar på arbetsmarknaden

Avregleringar inom kommunikationssektorn

Avreglering inom jord- och skogsbruk

Avreglering av de finansiella marknaderna

Avreglering av bostadsbyggandet

Avreglering av flyktingmottagande

9 Skattepolitiken

10 Arbetsmarknadspolitiska insatser

11 Den ekonomiska utvecklingen 1992-93

11.1 Den internationella ekonomin

EG:s konvergenskrav och Sverige

EES-avtalet

11.2 Den svenska ekonomins utveckling

11.3 Utvecklingen på de finansiella marknaderna ochfastighetsmarknaden

12 Avslutning

Statsbudgeten och särskilda frågor

1 Statsbudgeten budgetåren 1991/92 och 1992/93

1.1 Beräkningsförutsättningar

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret1991/92

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret1992/93

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92 och1992/93

2 Underliggande budgetutveckling

3 Budgetunderskott och statsskuld

4 Statliga garanti- och pensionsåtaganden Prop. 1991/92:150

4.1 Redovisning av statens garantiåtaganden Bilaga 1.1

4.2 Statliga garantier för pensionsåtaganden i samband medöverföring av statlig verksamhet till annan associationsform

4.2.1 Bakgrund

4.2.2 Reglering av pensionsåtaganden i samband medöverföring av statlig verksamhet till annan associationsform

4.2.3 Den skattemässiga situationen vid övertagande avstatliga pensionsåtaganden

4.2.4 Skyldighet att trygga övertagna pensionsåtaganden

4.2.5 Statlig borgen för överlåtna pensionsåtaganden

4.3 Redovisning av statens samlade pensionsåtagande

5 Årsbokslut för staten budgetåret 1990/91

5.1 Balansräkning med noter

6 Finansfullmakten

7 Vissa riktlinjer för den statliga budgetprocessen

Hemställan

Innehåll

Reviderad Nationalbudget

Förord

1 Sammanfattning

Internationella förutsättningar

Löner och konsumentpriser

Bytesbalans

Arbetsmarknad

Sparande

Kapitalmarknad

2 Internationell utveckling

2.1 Sammanfattande översikt

2.2 Länderöversikter

Förenta staterna

Japan

Västeuropa

Norden

3 Utrikeshandel

3.1 Export

Marknadstillväxt och marknadsandelar

med förslag om slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1992/93, m.m.

Proposition med förslag till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m.
(kompletteringsproposition, del I)

6.3 Kommunalt självbestämmande och den enskildes
valfrihet

11.3 Utvecklingen på de finansiella marknaderna och
fastighetsmarknaden

1.2 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1991/92

1.3 Statsbudgetens inkomster och utgifter under budgetåret
1992/93

1.4 Statsbudgetens saldo för budgetåren 1991/92 och
1992/93

4.2 Statliga garantier för pensionsåtaganden i samband med
överföring av statlig verksamhet till annan associationsform

4.2.2 Reglering av pensionsåtaganden i samband med
överföring av statlig verksamhet till annan associationsform

4.2.3 Den skattemässiga situationen vid övertagande av
statliga pensionsåtaganden

8 Hushållens ekonomi och privat konsumtion ^ProP- 1991/92:150

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1992/93 - 1996/97

Långsiktig konsekvenskalkyl för perioden
1992/93 - 1996/97

Långsiktig konsekvenskalkyl för
perioden 1992/93-1996/97