Regeringens proposition

1991/92:148

om förtroendenämndsverksamhet inom hälso-
och sjukvården, m.m.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits
upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 19 mars 1992.
På regeringens vägnar

Carl Bildt

Bo Könberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om förtroendenämndsverksamhet
inom hälso- och sjukvården, m.m. Förslaget innebär att den
verksamhet som förtroendenämnderna inom hälso- och sjukvården
har bedrivit enligt en särskild lagstiftning sedan år 1980 nu
läggs fast i en ny lag. Verksamheten, som för närvarande
omfattar den hälso- och sjukvård som ett landsting och en kommun
som inte ingår i ett landsting ombesörjer enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763), föreslås utvidgad till att omfatta
även folktandvården. I landsting och sådana kommuner skall det
finnas en eller flera nämnder med uppgift att främja kontakterna
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att
åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. För
en sådan nämnd skall gälla vad som är föreskrivet om nämnder i
kommunallagen (1991:900).
Mot bakgrund av kommunernas ökade ansvar på hälso- och
sjukvårdsområdet föreslås vidare att det även inom den kommunala
hälso- och sjukvården skall finnas nämnder med motsvarande
uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun
inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till
landstinget om kommunen och landstinget är överens om detta.
Enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård har de
nuvarande förtroendenämnderna till uppgift att utse stödpersoner
för patienterna inom den psykiatriska tvångsvården. Enligt
förslaget skall det i den nya lagen föreskrivas vilka av
förvaltningslagens särskilda handläggningsregler vid


bl.a. myndighetsutövning mot en enskild som skall gälla vid
nämndernas handläggning av ärenden om stödpersoner.
Den nya lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli
1992. Förslaget föranleder redaktionella ändringar i
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.
I propositionen föreslås också att kommunerna inom ramen för
försöksverksamhet med kommunal primärvård ges befogenhet att
även erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård. Om ett
landsting och en kommun har kommit överens om att kommunen med
huvudmans ansvar skall överta landstingets skyldighet att
erbjuda viss hälso- och sjukvård (s.k. primärvård) enligt lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, skall
kommunen även kunna överta den av landstinget bedrivna
distriktstandvården. Socialstyrelsen skall lämna sitt medgivande
härtill.
Med distriktstandvård avses i detta sammanhang den verksamhet
som bedrivs av landstinget enligt tandvårdslagen (1985:125) som
en organisatoriskt integrerad del av primärvården och som enbart
har en hel kommun eller del av sådan som upptagnings- eller
betjäningsområde.
Försöksverksamhet med kommunal primärvård som inkluderar även
distriktstandvård föreslås reglerad genom en ändring i lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård. Änd-
ringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:148
Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården,
m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
1 § För den hälso- och sjukvård och den tandvård som ett
landsting eller en kommun ansvarar för enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) eller tandvårdslagen (1985:125) eller
någon annan författning skall det finnas en eller flera nämnder
med uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso-
och sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den
hjälp som förhållandena kräver. För en sådan nämnd gäller vad
som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).
2 § En kommun som ingår i ett landsting får överlåta sin
uppgift enligt 1 § till landstinget, om kommunen och landstinget
har kommit överens om detta. Kommunen får lämna sådant
ekonomiskt bidrag till landstinget som motiveras av
överenskommelsen.
3 § Föreskrifter om stödpersoner vid psykiatrisk vård som är
förenad med frihetsberövande och annat tvång finns i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård. Vid en nämnds handläggning av ärenden om
stödpersoner gäller, utöver vad som i övrigt föreskrivs,
följande bestämmelser i förvaltningslagen (1986:223), nämligen
14 § om muntlig handläggning,
15 § om anteckning av uppgifter,
16 och 17 §§ om parters rätt att få del av uppgifter,

20 § om motivering av beslut,
21 § om underrättelse om beslut,
26 § om rättelse av skrivfel och liknande, och
27 § om omprövning av beslut.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1980:12)
om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården skall upphöra
att gälla.

Prop. 1991/92:148
2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 30 och 31 §§ lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
30 §
När patienten begär det, skall en stödperson utses. En
stödperson kan utses också i annat fall, om patienten inte
motsätter sig det.
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så
länge denne ges tvångsvård. Stödpersonen har rätt att besöka
patienten på vårdinrättningen. Han får inte obehörigen röja
eller utnyttja vad han under uppdraget har fått veta om
patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i
övrigt.
Stödperson utses av den nämnd Stödpersonen utses av en sådan
som avses i lagen (1980:12) om nämnd som avses i lagen
förtroendenämnder inom hälso- (1992:000) om förtroende-
och sjukvården. nämndsverksamhet inom hälso-
och sjukvården, m.m.
31 §
Chefsöverläkaren vid den enhet Chefsöverläkaren vid den enhet
där patienten vårdas skall där patienten vårdas skall
anmäla till förtroendenämnden anmäla till en sådan nämnd som
när det kan finnas skäl att avses i 30 § när det kan finnas
utse en stödperson. skäl att utse en stödperson.
Har stödperson för patienten inte redan utsetts, skall anmälan
alltid göras när
1. chefsöverläkaren ansöker om medgivande till tvångsvård
enligt 7, 12 eller 14 §,
2. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut om intagning
enligt 6 §,
3. patienten överklagar chefsöverläkarens beslut att avslå en
begäran att tvångsvården skall upphöra.
När tvångsvården av en patient, När tvångsvården av en patient,
för vilken stödperson utsetts, för vilken stödperson utsetts,
har upphört, skall chefsöver- har upphört, skall
läkaren snarast möjligt chefsöverläkaren snarast
underrätta förtroendenämnden om möjligt underrätta en sådan
detta. nämnd som avses i 30 § om
detta.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:148
3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
26 §
När rättspsykiatrisk vård i När rättspsykiatrisk vård i
fall som avses i 1 § andra fall som avses i 1 § andra
stycket 1 har påbörjats eller stycket 1 har påbörjats eller
upphört, skall chefsöverläkaren upphört, skall chefsöverläkaren
snarast underrätta vederbörande snarast underrätta vederbörande
förtroendenämnd enligt lagen nämnd enligt lagen (1992:000)
(1980:12) om förtroendenämnder om förtroendenämndsverksamhet
inom hälso- och sjukvården om inom hälso- och sjukvården,
att så har skett. Nämnden skall m.m. om att så har skett.
i fall som avses i 4 § Nämnden skall i fall som avses
underrättas när patienten i 4 § underrättas när patien-
enligt 18 § första stycket 2 ten enligt 18 § första stycket
har överklagat ett beslut av 2 har överklagat ett beslut av
chefsöverläkaren att den chefsöverläkaren att den rätts-
rättspsykiatriska vården inte psykiatriska vården inte skall
skall upphöra, liksom när upphöra, liksom när vården
vården efter överklagandet har efter överklagandet har
upphört. upphört.
Föreskrifterna om stödperson i 30 § lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård tillämpas vid rättspsykiatrisk vård som
ges på en sjukvårdsinrättning. Föreskriften i andra stycket
andra meningen nämnda paragraf om rätt för stödpersonen att
besöka patienten på vårdinrättningen gäller dock bara i den mån
det inte möter hinder på grund avbestämmelserna i 8 § tredje
stycket denna lag eller 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av
häktade och anhållna m. fl. om möjlighet att besluta om
inskränkningar i patientens rätt att ta emot besök.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:148
4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård
dels att i 2 och 7 §§ ordet "landstingskommunen" skall
bytas ut mot "landstinget",
dels att 1 och 3-6 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §,
och närmast före 2 a § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
En kommun som ingår i en land- En kommun som ingår i ett land-
stingskommun får inom ramen för sting får inom ramen för en
en försöksverksamhet erbjuda försöksverksamhet erbjuda viss
viss hälso- och sjukvård hälso- och sjukvård
(primärvård), om (primärvård), om landstinget
landstingskommunen och kommunen och kommunen har kommit överens
har kommit överens om det och om det och fått tillstånd till
fått tillstånd till det. det. Om viss tandvård (dis-
triktstandvård) bedrivs som en
integrerad del av primärvården
får även denna tandvård ingå i
försöksverksamheten.
Socialstyrelsen prövar frågor om tillstånd till sådan
försöksverksamhet och får fastställa villkor för verksamheten.
Föreskrifter i tandvårdslagen
som gäller för för-
söksverksamheten

2 a §

Föreskrifterna i tandvårds-
lagen (1985:125), utom 5 och 6
§§, 7 § första stycket 2 samt
10 och 11 §§, gäller för den
distriktstandvård som ingår i
försöksverksamheten. Vad som
sägs om landstinget skall dock
gälla kommunen och vad som sägs
om folktandvården skall gälla
distriktstandvården enligt
denna lag.

Prop. 1991/92:148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §

Kommunen skall erbjuda en god primärvård åt dem som är bosatta
inom det område som omfattas av försöksverksamhet och därvid
verka för en god hälsa hos hela denna befolkning.
Om distriktstandvård ingår i
försöksverksamheten skall kom-
munen erbjuda en god sådan
tandvård åt dem som är bosatta
inom det område som omfattas av
försöksverksamheten och därvid
verka för en god tandhälsa hos
hela denna befolkning.

4 §
Om någon som vistas inom det område som omfattas av försöks-
verksamhet utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och
sjukvård, som faller inom primärvården, skall kommunen erbjuda
sådan vård.
En kommun får också i andra En kommun får också i andra
fall erbjuda primärvård åt den fall erbjuda primärvård åt den
som är bosatt i en annan kommun som är bosatt i en annan kommun
om berörda kommuner och om berörda kommuner och
landstingskommuner kommer landsting kommer överens om
överens om det. det.
Bestämmelserna i första och
andra stycket om primärvården
gäller även distriktstandvården
om denna ingår i
försöksverksamheten.
5 §
Sådan primärvård som en kommun Sådan primärvård och distrikts-
har ansvar för enligt denna lag tandvård som en kommun har
omfattas inte av landstings- ansvar för enligt denna lag om-
kommunens ansvar enligt hälso- fattas inte av landstingets
och sjukvårdslagen (1982:763). ansvar enligt hälso- och
sjukvårdslagen (1982:763) eller
tandvårdslagen (1985:125).

Prop. 1991/92:148

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Har en landstingskommun och en Om ett landsting och en kommun
kommun träffat en överens- har träffat en överenskommelse
kommelse om försöksverksamhet om försöksverksamhet enligt
enligt denna lag får denna lag, får landstinget
landstingskommunen lämna sådant lämna sådant ekonomiskt bidrag
ekonomiskt bidrag till kommunen till kommunen som motiveras av
som motiveras av överenskommelsen.
överenskommelsen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Prop. 1991/92:148
Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af
Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Kön-
berg, Odell, Lundgren, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Könberg

Proposition om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjuk-
vården, m.m.
1 Ärendet och dess beredning

Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården
Den 1 juli 1980 inleddes en försöksverksamhet med

förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. Verksamheten
regleras i lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården. Enligt denna lag skall det inom varje landsting och
kommun som inte tillhör något landsting finnas en eller flera
förtroendenämnder för den hälso- och sjukvård som landstinget
eller kommunen ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763). Nämnderna har till uppgift att främja kontakterna
mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att
förmedla den hjälp till patienterna som förhållandena påkallar.
Landstinget eller kommunen får tillsätta en särskild
förtroendenämnd eller uppdra åt någon annan nämnd att vara
förtroendenämnd. När det finns flera förtroendenämnder skall
varje nämnd fullgöra förtroendenämndsuppgifter för en viss del
av landstinget eller kommunen eller för en viss vårdin-
rättning. För en särskild förtroendenämnd gäller vad som är
föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900).
Socialutskottet uttalade vid sin behandling av frågan om
lagreglerade förtroendenämnder (prop. 1978/79:220, SoU
1979/80:16) att verksamheten borde få karaktär av
försöksverksamhet, pågå i fem år och utvärderas innan man tog
slutlig ställning till hur verksamheten borde utformas på längre
sikt. Riksdagen ställde sig bakom utskottets uttalande (rskr.
130).
Lagen om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården trädde
således i kraft den 1 juli 1980 med en giltighetstid till
utgången av juni 1985. Giltighetstiden har därefter förlängts
vid två tillfällen, första gången med ett år och andra gången
tills vidare (prop. 1984/85:181, SoU28,

Prop. 1991/92:148
rskr. 400 resp. prop. 1985/86:136, SoU21, rskr. 218).
En arbetsgrupp inom socialdepartementet har utvärderat
försöksverksamheten med förtroendenämnder. Arbetsgruppen
avlämnade i september 1984 rapporten (Ds S 1984:16)
Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården. I rapporten
föreslogs bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder skall
bestå även sedan försöksperioden har upphört och att
sjukvårdshuvudmännen i fortsättningen skall vara skyldiga enligt
lag att inrätta en eller flera särskilda förtroendenämnder.
Förtroendenämndernas verksamhet borde enligt arbetsgruppen
utvidgas till att omfatta även folktandvården. Arbetsgruppens
egen sammanfattning av de förslag som rör förtroendenämnderna
och gruppens lagförslag i denna del bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga.
Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av deras yttranden över
förslagen om förtroendenämndernas verksamhet har redovisats i
prop. 1984/85:181 Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården,
m.m.
Jag tar i detta ärende upp frågan om den fortsatta
verksamheten hos förtroendenämnderna.

Försöksverksamhet med kommunal primärvård
Riksdagen beslutade i maj 1991 att kommunerna inom ramen för en
försöksverksamhet skulle ges befogenhet att erbjuda viss hälso-
och sjukvård, s.k. primärvård (prop. 1990/91:121, SoU21, rskr.
362). Om ett landsting och en kommun är överens om det och
socialstyrelsen lämnar sitt medgivande skall kommunen med
huvudmans ansvar kunna överta landstingets skyldighet att
erbjuda sådan vård.
Försöksverksamheten regleras i lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård. Den skall kunna pågå
fr.o.m. år 1992 t.o.m. år 1996.
Med primärvård avses i detta sammanhang den verksamhet som
drivs eller planeras att drivas av landstinget enligt hälso- och
sjukvårdslagen och som enbart har en hel kommun eller del av
sådan som upptagnings-och betjäningsområde. Sådan tandvård som
ett landsting ansvarar för enligt tandvårdslagen (1985:125)
omfattas således inte av den lagstiftning som gör det möjligt
för kommunerna att med huvudmans ansvar överta primärvården från
landstingen genom en försöksverksamhet.
Jag tar i ärendet upp frågan om att inkludera även
distriktstandvården i försöksverksamheten med kommunal
primärvård.

2 Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.

2.1 Allmän bakgrund
Lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården
tillkom mot bakgrund av de önskemål som under flera år framförts
i

Prop. 1991/92:148
olika sammanhang - bl.a. genom motioner i riksdagen - om
insatser från samhällets sida för att förbättra möjligheterna
till kontakt och information mellan patienterna å den ena sidan
samt sjukvårdshuvudmännen och de anställda inom hälso- och
sjukvården å den andra sidan.
När lagen antogs beslutade riksdagen att verksamheten skulle
pågå som försöksverksamhet i fem år för att sedan utvärderas
inför ett slutligt ställningstagande till utformningen på längre
sikt (SoU 1979/80:16, rskr. 130).
Den arbetsgrupp inom socialdepartementet som utvärderat
försöksverksamheten med förtroendenämnder föreslog i sin rapport
(Ds S 1984:16) bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder
skulle permanentas och även i fortsättningen vara lagreglerad
samt utvidgas något.
Giltighetstiden för den lag som reglerar försöksverksamheten
med förtroendenämnder förlängdes först med ett år till utgången
av juni 1986 (prop. 1984/85:181, SoU28, rskr. 400) och därefter
ytterligare en gång att gälla tills vidare (prop. 1985/86:136,
SoU21, rskr. 218).
Skälet till förlängningarna angavs vara att socialberedningens
förslag i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och
rättssäkerheten bedömdes vara av den karaktären att de skulle
bli av betydelse för förtroendenämndernas verksamhet. Social-
beredningen föreslog bl.a. att stödpersoner skulle utses för
patienter som är föremål för psykiatrisk tvångsvård. Riksdagen
har sedermera beslutat om en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329 resp. JuU34,
rskr. 330). Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den
1 januari 1992, innebär bl.a. att det för tvångsvårdade
patienter inom psykiatrin skall utses stödpersoner. Enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall dessa stödpersoner
utses av den nämnd som avses i lagen om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården. Regleringen innebär att såväl patienter
som har tagits in för psykiatrisk tvångsvård i administrativ
ordning som patienter som ges rättspsykiatrisk vård, t.ex. efter
att ha begått brott, skall kunna få en stödperson.
Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas är skyldig
att underrätta förtroendenämnden när behov uppkommer att
förordna stödpersoner. Uppgiftsskyldigheten är så utformad att
förtroendenämnderna getts ökad möjlighet att överblicka de
prövningar i tvångsvårdsfrågor som förekommer inom nämndens
område.
Riksdagen har därutöver under senare tid fattat andra beslut
som har en särskild betydelse vid bedömningen av
förtroendenämndernas fortsatta verksamhet. Jag tänker härvid på
den generella kommunrättsliga reformen och på kommunernas ökade
roll på hälso- och sjukvårdsområdet.
Enligt den nya kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft

den 1 januari 1992, får kommunerna och landstingen ökad frihet
att organisera sin nämndverksamhet (prop. 1990/91:117, KU38,
rskr. 360). På det specialreglerade området innebär detta att
kraven på obligatoriska nämnder har slopats. Av lagstiftningen
på de skilda specialområdena bör det i stället, enligt förar-
betena till den nya kommunallagen, framgå att det i varje kom-
mun resp. landsting skall finnas ett eller flera ansvariga

Prop. 1991/92:148
politiska organ för resp. verksamhetsområde. För de fakultativa
nämndernas del innebär den ökade friheten att uppgifterna kan
fördelas på flera nämnder. Organisationsfriheten innefattar
också en frihet att bestämma att vissa nämnder skall verka på
lokal nivå. Riksdagsbeslutet om en fri nämndorganisation har
fullföljts genom att den särskilda benämningen på vissa nämnder
i olika lagar har slopats (prop.1991/92:17, KU6, rskr. 31).
För närvarande skall förtroendenämnder finnas i landsting och
i kommuner som inte ingår i ett landsting. På hälso- och
sjukvårdsområdet har kommuner som ingår i ett landsting
efterhand fått allt större uppgifter. Kommunerna har sålunda
fr.o.m. den 1 januari 1992 ålagts ett samlat ansvar för lång-
varig service och vård för äldre och handikappade
(prop.1990/91:14, SoU9, rskr. 97). Den s.k. ÄDEL-reformen
innebär bl.a. att kommunerna från landstingen har övertagit
ansvaret för sådana sjukhem och andra vårdinrättningar för
somatisk långtidssjukvård som har ett lokalt upptagningsområde
eller som ett landsting och en kommun kommit överens om skall
föras över till kommunen. Kommunerna har vidare fått en
skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård vid de sjukhem och
motsvarande som kommunerna övertar liksom vid övriga särskilda
boendeformer för service och omvårdnad, vid bostäder med
särskild service och vid kommunala dagverksamheter. Kommunernas
skyldighet omfattar dock inte läkarinsatser. Efter över-
enskommelse med landstinget och med regeringens medgivande får
en kommun också överta landstingets skyldighet att erbjuda
hemsjukvård, utom vad avser läkarinsatser, i ordinärt boende.
Riksdagen har vidare beslutat att en försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaskap för primärvård skall få bedrivas
fr.o.m. år 1992 till utgången av år 1996 (prop. 1990/91:121,
SoU21, rskr. 362). Enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård kan en kommun överta landstingets
skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård) om
landstinget och kommunen är överens om det och socialstyrelsen
lämnat sitt medgivande. Jag återkommer snart till denna försöks-
verksamhet.
Vid den bedömning av frikommunförsöket som riksdagen nyligen
har tagit ställning till (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31) har
riksdagen också beslutat att kommuner som ingår i ett landsting
på försök skall få bedriva primärvård utan att huvudmanna-
ansvaret övergår på kommunen (entreprenadverksamhet). Denna
försöksverksamhet regleras i lagen (1985:1089) om försöks-
verksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (senast ändrad
1991:1590). Även i detta fall skall socialstyrelsen lämna
medgivande till försöksverksamheten.

2.2 Fortsatt förtroendenämndsverksamhet

Mitt förslag: Förtroendenämndsverksamheten inom hälso-
och sjukvården skall bestå.

Prop. 1991/92:148
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.
Remissinstanserna: Remissinstanserna var med något undantag
positiva till en fortsatt verksamhet med förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården.
Skälen för mitt förslag: Sedan den 1 juli 1980 finns i varje
landsting och kommun som inte ingår i ett landsting på försök en
eller flera förtroendenämnder som skall förmedla information och
ge stöd och hjälp i olika former till patienter. Nämnden skall
verka för att patienternas rättigheter tas till vara och deras
integritet skyddas. Den har även till uppgift att för de an-
svariga påpeka eventuella behov av resurser inom ett visst
område. Nämndernas verksamhet omfattar all somatisk och psykia-
trisk vård som landstingen och de landstingsfria kommunerna
ansvarar för enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Erfarenheterna från den hittillsvarande verksamheten med
förtroendenämnder har visat att den har varit värdefull och
fyllt ett behov. Det står för mig helt klart att
förtroendenämnderna har en viktig funktion att fylla. De verkar
nära vården och kan hjälpa till att på ett informellt, snabbt
och smidigt sätt lösa olika problem som kan uppkomma vid den
enskilda människans kontakter med hälso- och sjukvården. Inom
nämnderna har under åren utvecklats en person- och miljökännedom
som ger goda förutsättningar för att konkreta åtgärder snabbt
skall kunna vidtas när det behövs.
Patienter som klagar över något förhållande inom hälso- och
sjukvården är inte alltid i första hand intresserade av att
någon disciplinär åtgärd vidtas mot personalen inom hälso- och
sjukvården. En hel del patienter tar kontakt endast i syfte att
få ersättning för skador som de anser har uppkommit i samband
med vård och behandling. Dessa ärenden regleras sedan år 1975
för huvudmännens räkning av patientförsäkringen. Försäkringens
villkor är sådana att den enskilde inte behöver bevisa att någon
bland personalen har begått något fel eller annars varit för-
sumlig vid skadans uppkomst för att ersättning skall kunna utgå.
Andra klagomål och förfrågningar från patienter och deras
anhöriga har inte sällan sin grund i missförstånd eller
bristande information till den enskilde. En ytterligare kontakt
med personalen kan många gånger vara tillräcklig för att komma
till rätta med problemen.
Problem kan också lösas genom att en missnöjd patient hänvisas
till en annan läkare eller genom att fortsatt vård ges på ett
annat sjukhus. När personalen inom vården av något skäl inte
själv kommer till rätta med patientens klagomål har
förtroendenämnderna en viktig roll som förmedlare av kontakter
och information.
Genom sin ställning har nämnderna också goda möjligheter att
på det lokala planet ta initiativ till eller annars verka för de
ändringar inom vården som bedöms erforderliga. Detta är

självfallet av stor betydelse.
Nämnderna utgör inte bara ett viktigt komplement till
landstingens hälso- och sjukvård. För de statliga organ dit
patienter ofta vänder sig med klagomål och synpunkter - t.ex.
hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) eller socialstyrelsen
- är det värdefullt att kunna hänvisa patienterna till personer
nära hemorten, som har en mer direkt möjlighet att

Prop. 1991/92:148
hjälpa till eller förmedla kontakter. Denna möjlighet har också
kommit att utnyttjas i ökad utsträckning. Efter ett förslag från
arbetsgruppen har HSAN också fr.o.m. år 1986 fått möjlighet att
till sjukvårdshuvudmännen överlämna ärenden som rör klagomål
över brister i kontakten mellan patient och hälso- och sjuk-
vårdspersonalen eller något annat liknande förhållande, då det
är uppenbart att någon disciplinär åtgärd enligt den s.k.
tillsynslagen inte kan komma i fråga (prop. 1984/85:189, SoU33,
rskr. 401).
Mot bakgrund av vad jag nu sagt anser jag sammanfattningsvis
att förtroendenämndsverksamheten fyller en viktig funktion inom
hälso- och sjukvården genom att främja kontakterna mellan
patienter och hälso- och sjukvårdspersonal samt informera och
hjälpa patienter. Denna verksamhet bör därför fortsätta och
vidareutvecklas.

2.3 Skyldighet att svara för förtroendenämndsverksamhet

Mitt förslag: Landstingen och kommunerna skall enligt lag
vara skyldiga att ha en eller flera nämnder med uppgift
att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och
sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den
hjälp som förhållandena kräver. För en sådan nämnd skall
gälla vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen
(1991:900).
Arbetsgruppens förslag: Sjukvårdshuvudmännen skall vara skyl-
diga att inrätta en eller flera särskilda förtroendenämnder.
Verksamheten skall inte kunna läggas på redan befintliga
nämnder. Arbetsgruppen föreslog inte någon ändring i reglerna om
fördelning av uppgifter mellan flera förtroendenämnder.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna var
positiva till en fortsatt reglering i lag om skyldighet för
sjukvårdshuvudmännen att inrätta förtroendenämnder och till att
verksamheten i fortsättningen skall bedrivas endast av särskilda
nämnder. Negativa till detta var stat-kommunberedningen (C
1983:02), 1983 års demokratiberedning (C1983:03),
Landstingsförbundet samt tolv landsting och de tre landstings-
fria kommunerna.
Skälen för mitt förslag: Socialutskottet uttalade år 1979 vid
behandling av frågan om lagreglerade förtroendenämnder (prop.
1978/79:220, SoU 1979/80:16) att det kunde ifrågasättas om
sjukvårdshuvudmännen borde åläggas att inrätta förtroendenämnder
eller om det borde överlämnas åt resp. huvudman att själv avgöra
om de berörda frågorna borde lösas på ett annat sätt. Utskottet
hänvisade till att den dåvarande kommunallagen (1977:179) gav
sjukvårdshuvudmännen möjlighet att inrätta särskilda organ,
t.ex. för ändamål som de aktuella. Enligt utskottets uppfattning
borde statsmakterna visa stor återhållsamhet när det gäller att
tvinga på kommuner och landsting nya verksamheter. Utskottet
fann dock att reformen på sjukvårdsinformationens område inte
skulle få den

Prop. 1991/92:148
önskade genomslagskraften, om inte inrättandet av
förtroendenämnder gjordes obligatoriskt. Riksdagen ställde sig
bakom utskottets uttalande (rskr. 1979/80:130).
Under försöksperioden med förtroendenämnder har gällt att det
skall finnas en eller flera sådana nämnder i varje landsting och
kommun som inte ingår i ett landsting. Sjukvårdshuvudmännen får
tillsätta en särskild förtroendenämnd eller uppdra åt någon
annan nämnd att vara förtroendenämnd.
Arbetsgruppen som utvärderade försöksverksamheten med förtro-
endenämnder angav i sin rapport att flertalet sjukvårdshuvudmän
valt att inrätta särskilda förtroendenämnder och att
erfarenheterna av denna lösning överlag har varit positiva.
Några huvudmän hade lagt uppgifterna på förvaltningsutskott,
hälso- och sjukvårdsnämnd, direktion eller primärvårdsnämnd.
Majoriteten av remissinstanserna var positiva till
arbetsgruppens förslag om att verksamheten med förtro-
endenämnder i fortsättningen inte borde läggas på redan
befintliga nämnder.
Som jag nyss anfört har riksdagen beslutat att stödpersoner i
vissa situationer skall utses för patienter inom den
psykiatriska tvångsvården, och att stödpersonerna skall utses av
förtroendenämnderna. Bl.a. med hänsyn till den roll dessa
nämnder har fått i samband med tvångsvården är det enligt min
bedömning nödvändigt att nämndernas verksamhet blir lagreglerad
även fortsättningsvis.
Den diskussion som förts i frågan om förtroendenämnderna skall
vara obligatoriska eller inte måste ses mot bakgrund av den
tidigare gällande kommunalrättsliga regleringen. Genom
riksdagens tidigare omnämnda beslut om en ny kommunallag har
kommuner och landsting fått en ökad frihet att bestämma vilka
nämnder som skall finnas. Enligt kommunallagen (1991:900) får
landstingen och kommunerna således i princip själva besluta om
vilka nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifter på de
specialreglerade områdena och om nämndernas inbördes förhållan-
den.
Om en sjukvårdshuvudman finner det lämpligt, exempelvis på
grund av geografiska förhållanden eller omfattningen av den
hälso- och sjukvårdande verksamheten, ges enligt nuvarande
lagstiftning möjlighet att inrätta mer än en förtroendenämnd.
Enligt lagen skall i sådant fall verksamheten delas upp mellan
nämnderna antingen efter geografiska grunder eller så att varje
nämnd får ansvar för vissa inrättningar. Kombinationer mellan
dessa metoder är också möjliga. Jag anser att sådana frågor om
fördelning av verksamheten bör avgöras av sjukvårdshuvudmannen
själv. Det kan finnas fördelar med att göra andra fördelningar
mellan nämnderna än dem som anges i gällande lag, t.ex.
fördelning efter verksamhetsområden för att kunna samla
erfarenhet och kunskap i vissa specifika frågor hos en nämnd.
För huvudmän med omfattande psykiatrisk hälso- och sjukvård kan
det t.ex. visa sig vara fördelaktigt att inrätta en särskild
förtroendenämnd för denna typ av vård.
Jag föreslår mot denna bakgrund att sjukvårdshuvudmännen i
fortsättningen åläggs en skyldighet i lag att inrätta en eller
flera nämnder med uppgift att svara för
förtroendenämndsverksamhet. Vad denna verk

Prop. 1991/92:148
samhet skall omfatta återkommer jag strax till. För en sådan
nämnd skall gälla vad som är föreskrivet om nämnder i den nya
kommunallagen. Frågan om hur uppgifter skall fördelas mellan
olika nämnder inom ett landsting eller en kommun skall inte
längre regleras i lag.
2.4 Verksamhetens omfattning m.m.

Mitt förslag: Förtroendenämndsverksamheten utvidgas till
att omfatta, utöver vård enligt hälso- och sjukvårdslagen
och uppgiften att utse stödpersoner enligt lagstiftningen
om psykiatrisk tvångsvård, även den vård som landstingen
och de landstingsfria kommunerna svarar för enligt
tandvårdslagen (folktandvården).
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt i fråga om ut-
vidgat ansvarsområde för förtroendenämnderna.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser var positiva till
förslaget om att folktandvården skall innefattas i nämndernas
verksamhet. Flera förordade att även omsorgsverksamheten skall
inkluderas.
Skälen för mitt förslag: Förtroendenämndernas verksamhet om-
fattar för närvarande den hälso- och sjukvård som landstingen
och de landstingsfria kommunerna ombesörjer enligt hälso- och
sjukvårdslagen. Utanför den lagreglerade verksamheten faller
annan kommunal samt privat och statlig hälso- och sjukvård,
tandvård och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Kommunallagstiftningen lägger dock inga hinder i vägen för
sjukvårdshuvudmännen att frivilligt utvidga nämndernas
kompetensområde till att omfatta annan vård som huvudmännen
ansvarar för. Arbetsgruppen konstaterade också i sin rapport att
flera huvudmän beslutat att lägga patientärenden inom tandvård
och omsorger om psykiskt utvecklingsstörda på nämnderna samt att
förtroendenämndernas handläggare ofta hjälper till med råd och
upplysningar till patienter hos privata vårdgivare.
Frågor inom tandvård är ofta likartade de frågor som uppstår
inom den vård som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen.
Gränsdragningen mellan de olika vårdområdena kan ibland vara
oklar. Jag anser därför att nämndernas ansvarsområde bör
utvidgas till att omfatta även folktandvården.
Jag anser däremot inte att det finns skäl för att
förtroendenämndsverksamheten obligatoriskt också skall omfatta
den omsorgsverksamhet som sker enligt lagen (1985:568) om
särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.
Organisatoriskt och ämnesmässigt hör dessa omsorger samman med
landstingens och kommunernas sociala verksamhet och har en annan
karaktär än den vård som avses ingå i förtroendenämndsverk-

samhetens ansvarsområde. Patientkontakterna inom andra
vårdområden är oftast av mera tillfällig natur än inom
omsorgsverksamheten. Ett krav på nämnderna att även innefatta de
särskilda omsorgerna i sin verksamhet skulle därför kunna
innebära att verksamheten blev tung och svår-

Prop. 1991/92:148
hanterlig. Den s.k. tillsynsutredningen (S 1987:03) har bl.a.
haft i uppdrag att överväga om omsorgspersonalen skall föras in
under tillämpningsområdet för lagen (1980:11) om tillsyn över
hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen). I
utredningens betänkande (SOU1991:63) Tillsynen över hälso- och
sjukvården föreslås att omsorgspersonalen inte heller i
fortsättningen skall omfattas av tillsynslagen annat än när de
fullgör hälso- och sjukvårdsuppgifter. Betänkandet re-
missbehandlas för närvarande. Mera omfattande förändringar inom
detta vårdområde har också nyligen föreslagits av 1989 års
handikapputredning i betänkandet (SOU 1991:46) Handikapp Välfärd
Rättvisa. Handikapputredningen har bl.a. föreslagit att en
särskild lag om stöd och service till vissa funktionshindrade
skall ersätta den nuvarande omsorgslagstiftningen. Förslagen
bereds för närvarande i regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad jag nu anfört anser jag att det inte är
lämpligt att inbegripa de särskilda omsorgerna bland de
obligatoriska förtroendenämndsuppgifterna.
Flertalet remissinstanser ställde sig negativa till att
förtroendenämnderna skulle ha skyldighet att handha även frågor
rörande enskilt bedriven verksamhet. Inte heller jag anser det
vara lämpligt att införa en sådan skyldighet. Liksom beträffande
omsorgsverksamheten för utvecklingsstörda m.fl. bör varje
sjukvårdshuvudman själv få avgöra om en sådan utvidgning av
förtroendenämndsverksamheten skall ske. Särskilt inom
storstadsområdena kan det dock vara motiverat att den nämnd som
ansvarar för förtroendenämndsverksamheten har möjlighet att
förmedla hjälp också till patienter som ges enskild vård. Ges en
sådan möjlighet bör nämnden, särskilt såvitt gäller uppgiften
att ta initiativ till önskvärda förändringar inom vården, vara
lyhörd för att man då har att göra med en verksamhet med annat
än kommunalt huvudmannaskap. Sådan vård som bedrivs av enskilda
vårdgivare efter avtal med ett landsting måste däremot anses
ingå i nämndernas lagreglerade kompetensområde.
Som jag tidigare framhållit har den nämnd som avses i
förtroendenämndslagen till uppgift att utse stödpersoner för
patienter som behandlas inom den psykiatriska tvångsvården.
Någon ändring i detta hänseende är inte aktuell. Så som angavs i
propositionen om psykiatrisk tvångsvård, m.m. bör det kunna
ligga inom dessa nämnders mandat att vid behov ta initiativ till
undersökningar för att komma till rätta med brister som
uppmärksammas och att på andra sätt verka aktivt på området för
tvångsvård, t.ex. genom information till och andra kontakter med
patienter, vårdpersonal och ledning för institutioner i
vårdpolicyfrågor (prop. 1990/91:58 s. 166). Genom att den
praktiska uppgiften att utse stödpersoner handhas av förtroende-
nämndsorganen får dessa nämnder värdefull kompletterande
information om och nära kontakt med förhållandena inom

tvångsvården som grund för sin övergripande verksamhet på om-
rådet.
I anslutning till de förslag som jag har lagt fram vill jag
beröra ytterligare några frågor som jag bedömer som viktiga när
det gäller den praktiska förtroendenämndsverksamheten.
Arbetsgruppen som utvärderade verksamheten med
förtroendenämnder

Prop. 1991/92:148
påpekade att det är viktigt med ett så obyråkratiskt och snabbt
arbetssätt som möjligt hos nämnderna. Detta är något som också
jag finner angeläget att framhålla. Arbetsfördelningen mellan
nämnderna och deras tjänstemän bör syfta till att åstadkomma en
smidig handläggning av patientärendena, i stor utsträckning
genom personliga kontakter, och till att ge nämnderna utrymme
att inrikta sig på de principiella frågorna och det förebyggande
arbetet.
Jag vill understryka att problem som har uppkommit i första
hand bör lösas så nära den vårdande verksamheten som möjligt.
Nämnderna bör därför vid klagomål undersöka vilka kontakter som
har tagits och om det är möjligt med direktkontakt mellan
patienten och berörd hälso- och sjukvårdspersonal. I kontakterna
med hälso- och sjukvårdspersonalen och deras företrädare bör
nämnderna också framhålla att det i första hand är personalen
som har ansvaret för att lösa uppkomna problem tillsammans med
patienterna.
Är relationerna sådana att detta inte är möjligt kan ett
alternativ vara att patienten får knyta en ny vårdkontakt.
Nämnderna bör i sådana fall medverka till detta och hjälpa
patienten tillrätta. Framställer patienten uttryckligt önskemål
om att göra en anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd
(HSAN) i ett ärende som faller under HSAN:s prövningsområde bör
nämnden informera om vad en anmälan bör innehålla samt i övrigt
på lämpligt sätt bistå patienten.
Med den spännvidd förtroendenämndsverksamheten har finns det
ett behov både för nämndernas ledamöter och handläggare av fort-
bildning inom olika områden. Återkommande kontakter nämnderna
emellan bör vara av värde för att ge dem möjlighet att ta del av
varandras erfarenheter och diskutera gemensamma problem.
För att information skall spridas om nämndernas verksamhet
anser jag att det i nämndernas förebyggande arbete bör ingå att
medverka i utbildning av hälso- och sjukvårdspersonalen, främst
i form av fortbildning, och att besöka olika institutioner inom
vården. Detta är en viktig väg att sprida kunskap om de frågor
som nämnderna handhar.
Såväl arbetsgruppen som utvärderat
förtroendenämndsverksamheten som flera remissinstanser har
påpekat att informationen om förtroendenämnderna inte alltid har
nått ut till patienter, personal och allmänhet och att den måste
förbättras. Även om en förbättring har skett sedan dess anser
jag att det är av största vikt att ansträngningar görs för att
ytterligare sprida kännedom om nämnderna och deras uppgifter.
Det är angeläget att undvika att nämnderna bland hälso- och
sjukvårdspersonalen uppfattas som ensidiga företrädare för
patienterna och därmed på ett olyckligt sätt upplevs som
motparter till den berörda personalen. Det är också av vikt att
patienter och andra enskilda inte uppfattar nämnderna och deras

tjänstemän som en osjälvständig del av hälso- och sjukvårds-
organisationen. En hög grad av integritet och förmåga att göra
självständiga bedömningar bör utmärka nämnderna och deras
tjänstemän. Samtidigt måste det dock noteras att även andra
nämnder med uppgifter inom vården på olika sätt skall hjälpa
patienterna (jfr 2 a § hälso- och sjukvårdslagen). Det finns
inte i detta hänseende något motsatsförhållan-

Prop. 1991/92:148
de mellan de olika nämnderna.
Betydelsen av en återföring av nämndernas erfarenheter till
hälso- och sjukvården har betonats av både arbetsgruppen och
flera remissinstanser. Jag anser att det är mycket angeläget med
en sådan återföring för att bl.a. ytterligare förbättra
sjukvårdshuvudmännens och personalens kunskap om olika
patientproblem. Detta kan t.ex. vara ett inslag i vård-
personalens fortbildning.
2.5 Förtroendenämndsverksamhet inom kommunernas hälso-och sjuk-
vård

Mitt förslag: Även inom den hälso- och sjukvård som en
kommun ansvarar för skall det finnas nämnder med
motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso- och
sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna
överlämna denna uppgift till en nämnd hos landstinget med
förtroendenämndsuppgifter. En förutsättning är att
kommunen och landstinget är överens om detta. Kommunen
får i sådant fall lämna ekonomiskt bidrag till
landstinget.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen hade inte anledning att
beröra frågan om förtroendenämnder inom kommunernas hälso- och
sjukvård och lämnade inte något förslag.
Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade i december 1990
(prop. 1990/91:14, SoU9, rskr. 97) om ändrad ansvarsfördelning
inom äldreomsorgen m.m. Som jag tidigare redovisat har kommu-
nerna genom beslutet fått ett utvidgat ansvar för långvarig
service och vård till äldre och handikappade. Reformen har
inneburit bl.a. att kommunerna övertagit vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård. Vid de sjukhem
och motsvarande inrättningar som kommunerna övertagit liksom vid
övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid
bostäder med särskild service och vid kommunala dagverksamheter
har kommunerna skyldighet att erbjuda den hälso- och sjukvård
som de enskilda behöver. Kommunernas skyldighet omfattar dock
inte läkarinsatser.
I prop. 1990/91:14 berördes även frågan om förtroendenämnder
inom kommunernas hälso- och sjukvård (avsnitt 5.7). Det
föredragande statsrådet gjorde den bedömningen att frågan om
förtroendenämnder inom denna hälso- och sjukvård borde tas upp i
anslutning till att ställning tas till frågan om permanentning
och utbyggnad av gällande lagstiftning om landstingets

förtroendenämnder.
Som jag också tidigare redovisat pågår olika
försöksverksamheter med kommunal primärvård.
För egen del anser jag att många av de skäl som motiverar
fortsatt förtroendenämndsverksamhet inom landstingens hälso- och
sjukvård självfallet har bärkraft även inom kommunernas
motsvarande nya verksamhet. Det finns visserligen väsentliga
skillnader mellan den vård som

Prop. 1991/92:148
ett landsting ansvarar för och den som en kommun ansvarar för,
som t.ex. läkarinsatser och psykiatrisk tvångsvård med därmed
följande ansvar för att utse stödpersoner. Kravet på en likvär-
dighet i patienternas omhändertagande inom landstingen och kom-
munerna talar dock för att även kommunerna bör ha skyldighet att
svara för förtroendenämndsverksamhet.
Inte minst med hänsyn till kommunernas varierande storlek
anser jag att verksamheten måste kunna organiseras utifrån
lokala hänsyn. I de allra största kommunerna kan det ibland vara
lämpligt att organisera egna nämnder för dessa frågor. En annan
väg, som kanske bättre passar små och medelstora kommuner, är
att kommunen och landstinget kommer överens om att
förtroendenämndsverksamheten inom landstinget utvidgas till att
omfatta även kommunens hälso- och sjukvård. Det är från
patienternas synpunkt praktiskt att kunna vända sig till en
instans. Inom äldreomsorgen rör patientärenden ofta både sådan
vård som ett landsting ansvarar för och sådan som kommunen
ansvarar för och det kan vara onödigt försvårande för patienten
att behöva vända sig till olika huvudmän. Jag anser att en sådan
samarbetslösning kan vara lämplig för att tillgodose såväl
patienternas intressen som övriga motiv för förtroen-
denämndsverksamheten. Den bör också ligga väl i linje med de
ökade möjligheterna till försöksverksamhet med kommunalt
bedriven primärvård både i form av överfört huvudmannaskap och
på entreprenad. Det är rimligt att kommunen i sådant fall bidrar
till landstingets kostnader för nämnden.
För att en nämnd inom landstinget skall få handha även frågor
som ligger inom en kommuns kompetens krävs lagstöd. Detsamma
gäller för kommunens möjligheter att överlåta sitt ansvar för
att ha en eller flera nämnder för förtroendenämndsverksamheten
och att ge bidrag till landstinget. Det bör i övrigt överlåtas
åt landstingen och kommunerna att bestämma villkoren för denna
samverkan inom ramen för gällande regler om samverkan mellan
landsting och kommuner. Också en samverkan mellan flera kommuner
kan ibland vara lämplig. En sådan samverkan kan ske genom ett
kommunalförbund.

2.6 Den lagtekniska lösningen m.m.

Mitt förslag: Bestämmelserna om förtroendenämndsverksam-
heten ges i en ny fristående lag. I lagen anges vilka av
förvaltningslagens särskilda handläggningsregler för
ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild
m.m. som skall gälla vid nämndernas handläggning av
ärenden om stödpersoner. Redaktionella följdändringar
sker i lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård.

Prop. 1991/92:148
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt så vitt gäller
att bestämmelserna om förtroendenämnderna även i fortsättningen
bör ges i en särskild lag.
Remissinstanserna: De remissinstanser som ställde sig positiva
till förtroendenämndernas verksamhet var i allmänhet också
positiva till att denna verksamhet regleras i lag. I
sammanhanget har väckts en fråga om lagreglering kan ske genom
ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen.
Skälen för mitt förslag: Under försöksperioden har förtroende-
nämndernas verksamhet reglerats i lagen (1980:12) om förtroende-
nämnder inom hälso- och sjukvården.
Jag anser att bestämmelserna om förtroendenämndsverksamheten
även i fortsättningen bör finnas i en särskild lag och inte i
hälso- och sjukvårdslagen. En särskild lag markerar tydligare
att förtroendenämndsverksamheten inte utgör en integrerad del av
den allmänna hälso- och sjukvården. Som jag tidigare redovisat
har landstingen och kommunerna numera i princip full frihet att
bestämma sin nämndorganisation. Jag anser det dock angeläget att
betona att förtroendenämndsverksamheten bör handhas så att den
av patienterna kan upplevas som fristående inom landstingen och
kommunerna i sin uppgift att när så behövs vara ett komplement
till hälso- och sjukvården m.m.
Jag har i det föregående föreslagit att
förtroendenämndsverksamheten skall utvidgas till att omfatta
även folktandvården. Nämnderna har vidare genom den nya
lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård fått i uppgift att utse
stödpersoner åt patienter i sådan vård. Också dessa förhållanden
talar enligt min mening för att en ny fristående lag bör ersätta
den nuvarande och att bestämmelserna bör hållas skilda från
hälso- och sjukvårdslagen.
I förvaltningslagen (1986:223) finns grundläggande regler som
gäller bl.a. förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden.
En stor del av dessa bestämmelser gäller dock, av naturliga
skäl, vanligen inte inom hälso- och sjukvården (33 §
förvaltningslagen). Som en följd av förvaltningslagens regler
och av att en förtroendenämnds eller motsvarande nämnds beslut
om utseende av stödperson inte kan överklagas genom
förvaltningsbesvär blir således förvaltningslagens särskilda
handläggningsregler om bl.a. parters rätt att få del av upp-
gifter inte tillämpliga, såvida det inte särskilt anges i en
annan lag eller i en förordning (jfr 3 § förvaltningslagen).
Förvaltningslagen är tillkommen främst med hänsyn till parts
rättssäkerhetsintresse. Det bör därför i den föreslagna nya
lagen anges vilka av förvaltningslagens nu åsyftade regler som
skall gälla vid handläggningen av ärenden om stödpersoner. Till
detta återkommer jag i specialmotiveringen.
Mitt förslag innebär att redaktionella följdändringar bör ske
i lagen om psykiatrisk tvångsvård och i lagen om

rättspsykiatrisk vård.

Prop. 1991/92:148

2.7 Ekonomiska konsekvenser

Landstingen och de landstingsfria kommunerna Gotland, Göteborg
och Malmö har för närvarande det ekonomiska ansvaret för de näm-
nder som handhar förtroendenämndsverksamheten. Förslaget innebär
för landstingens och dessa kommuners del att verksamheten
utvidgas till att omfatta även frågor inom folktandvården. Hos
flera sjukvårdshuvudmän ligger patientärenden om tandvård redan
i dag på förtroendenämnderna. Denna nya uppgift bör med hänsyn
bl.a. härtill inte föranleda annat än smärre kostnadsökningar.
Förslaget innebär vidare att de kommuner som ingår i ett
landsting ges skyldighet att svara för
förtroendenämndsverksamhet inom sin hälso- och sjukvård på
motsvarande sätt som redan tidigare gäller för landstingen och
de landstingsfria kommunerna. När det gäller kommunernas hälso-
och sjukvård får landstingen och kommunerna möjlighet att sam-
verka. Någon kvantitativ eller annan fördyrande förändring av
verksamheten är inte aktuell. Den förändring som skett är att
viss del av hälso-och sjukvården har förts över från landstingen
till kommunerna. I den mån nya kommunala nämnder kommer att
inrättas kan vissa merkostnader uppkomma. Sannolikt kommer dock
en stor del av förtroendenämndsverksamheten inom denna del av
hälso- och sjukvården att ombesörjas genom samverkan med resp.
landsting. Fördelningen av kostnaden mellan landstinget och
kommunen bör därvid kunna ske inom ramen för den överenskommelse
om samverkan som skall ske.

3 Försöksverksamhet med kommunal
distriktstandvård

3.1 Allmän bakgrund
Folktandvårdslagen (1973:457) och den till denna lag anslutande
folktandvårdskungörelsen (1973:637) reglerade endast den
tandvård som landstingen svarade för. Fr.o.m. år 1986 ersattes
denna lag av den nu gällande tandvårdslagen (1985:125).
Tandvårdslagen har i likhet med hälso- och sjukvårdslagen
karaktären av en målinriktad ramlag som ger ett betydande
utrymme för landstingen att anpassa verksamheten till de
särskilda behoven och förutsättningarna inom resp. landsting.
Tandvårdslagens allmänna krav på tandvården gäller också för
tandvård som andra vårdgivare, t.ex. privattandläkarna, svarar
för.
Vid tillkomsten av hälso- och sjukvårdslagen år 1982 undantogs
tandvården från dess tillämpningsområde. Anledningen till detta
var att särskilda överväganden om tandvården då pågick i den
s.k. tandvårdsutredningen (TU 78), vilka redovisades i
utredningens betänkanden (SOU 1982:4) Tandvården under 80-talet
samt (Ds 1983:4) Sjukhustandvårdens omfattning, inriktning och
arbetsuppgifter. I regeringens proposi-

Prop. 1991/92:148
tion 1984/85:79 med förslag till tandvårdslag m.m. angavs som
skäl mot att inarbeta tandvårdslagens bestämmelser i hälso- och
sjukvårdslagen, dels att landstingens andel av tandvården är
avsevärt mycket mindre än deras andel av hälso- och sjukvården i
övrigt, dels att kraven på tandvården bör gälla all tandvård,
dvs. både den privata och den av landstingen bedrivna
tandvården. För att sistnämnda krav skulle kunna tillgodoses
hade en särreglering av tandvården i hälso- och sjukvårdslagen
behövts, vilket ansågs mindre lämpligt. Vid utformningen av
tandvårdslagen strävade man dock efter att i så stor
utsträckning som möjligt anpassa bestämmelserna i denna till
hälso- och sjukvårdslagen för att på sikt, om så skulle bedömas
önskvärt, kunna göra hälso- och sjukvårdslagen tillämplig också
på tandvården.
Målet för tandvården är en god tandhälsa och en tandvård på
lika villkor för hela befolkningen. Kraven på tandvården
överensstämmer i allt väsentligt med motsvarande bestämmelser i
hälso- och sjukvårdslagen, men det framhålls särskilt i
tandvårdslagen att tandvården skall lägga vikt vid förebyggande
åtgärder.
Sedan mitten av 1970-talet har också en betydande förbättring
av befolkningens tandhälsa ägt rum. 1974 års tandvårdsreform
anses ha haft en avgörande betydelse för denna utveckling. Barn
och ungdomar som nu växer upp har en påtagligt bättre tandhälsa
än tidigare generationer. Utbyggnaden av folktandvården med dess
starka inslag av förebyggande åtgärder har säkerligen spelat en
stor roll. Också hos vuxna kan en förbättring av tandhälsan
urskiljas, även om många fortfarande har ett relativt omfattande
behov av s.k. reparativ tandvård, dvs. tandlagning och
tandproteser.
Bland äldre människor finns dock fortfarande flera grupper,
vilkas behov av tandvård inte är tillräckligt väl tillgodosedda.
Vikten av att även äldre personer omfattas av en god tandvård
har också uppmärksammats i flera undersökningar under senare år.
En ökad samverkan och samordning mellan primärvård, tandvård och
socialtjänst kan bidra till bättre förutsättningar att
uppmärksamma och avhjälpa sådana behov.
Primärvården av i dag har ett förstahandsansvar för
befolkningens behov av professionell hälso- och sjukvård inom
ett begränsat geografiskt område. I vissa fall har
sjukvårdshuvudmännen funnit det mest ändamålsenligt att
inkludera även distriktstandvården i primärvårdsorganisationen.
Detta gäller t.ex. Hallands, Jämtlands, Skaraborgs och Älvsborgs
läns landsting. Primärvården tillhandahåller således ett
mångfacetterat serviceutbud och har olika innehåll i skilda
delar av landet. Älvsborgs läns landsting och Ale kommun deltar
sedan den 1 januari 1992 i försöksverksamheten med kommunal
primärvård. Dessa huvudmän har också uttalat önskemål om att

även distriktstandvården skall få ingå i försöksverksamheten.

Prop. 1991/92:148

3.2 Försöksverksamhet med kommunal primärvård inkl.
distriktstandvård

Mitt förslag: Försöksverksamhet med kommunal primärvård
skall kunna inkludera s.k. distriktstandvård, om ett
landsting och en kommun är överens om att så skall ske
och distriktstandvården redan är eller avses bli en
integrerad del av primärvården.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat att
riksdagen i slutet av år 1991 har antagit lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård (prop. 1990/91:121,
SoU21, rskr. 362). I propositionen om försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaansvar för primärvård m.m. har det
föredragande statsrådet närmare redovisat bakgrunden och motiven
för en sådan försöksverksamhet. Jag vill i detta sammanhang
hänvisa till propositionen och riksdagens behandling av den.
I vissa delar av landet, där huvudmännen är intresserade av
att delta i en sådan försöksverksamhet, är den s.k.
distriktstandvården organisatoriskt integrerad med primärvården.
För att försöksverksamheten skall kunna genomföras måste dock
landstinget, enligt nuvarande lagreglering, genomföra en
organisationsförändring av den primärvård man hittills utvecklat
och anpassat efter de aktuella behoven hos befolkningen i om-
rådet. Alternativt kan kommunerna inom ramen för försöksverk-
samheten ges möjlighet att med huvudmans ansvar överta även
landstingens skyldighet att erbjuda viss tandvård, s.k.
distriktstandvård.
Jag vill framhålla att riksdagen också i annat sammanhang har
uttalat sig för en försöksverksamhet inom tandvårdsområdet, som
skulle ha inneburit en förändring av huvudmannaansvaret. Enligt
lagen (1988:1419) om försöksverksamhet inom socialtjänstens,
hälso- och sjukvårdens samt omsorgsverksamhetens område kan
regeringen medge att Jämtlands läns landsting och Östersunds
kommun på försök gemensamt får fullgöra uppgifter inom
socialtjänsten, viss hälso- och sjukvård (primärvård) samt
verksamheten med särskilda omsorger om psykiskt ut-
vecklingsstörda m.fl. I samband med lagens tillkomst gav
riksdagen regeringen tillkänna att det i och för sig vore
värdefullt om försöksverksamheten kom att omfatta även tandvård
(1988/89:KU6, rskr.13). Som konstitutionsutskottet angav hade
emellertid det landsting och den kommun som omfattas av lagen
inte för avsikt att ta med tandvården i försöket. Det
konstaterades också i samband med utvärderingen av frikom-
munförsöket att landstinget och kommunen inte heller därefter
haft sådan avsikt (prop. 1991/92:13).
Mot denna bakgrund anser jag att försöksverksamhet med kommu-
nal primärvård skall kunna inkludera s.k. distriktstandvård, om
ett landsting och en kommun är överens om att så skall ske och
distriktstandvården redan är eller avses att bli en integrerad
del av primärvården.

Prop. 1991/92:148

3.3 Den rättsliga regleringen av försöksverksamheten

Mitt förslag: Det lagstöd som behövs för att
försöksverksamheten med kommunal primärvård skall kunna
omfatta även distriktstandvård lämnas genom en ändring i
lagen om försöksverksamhet med kommunal primärvård. I
lagen anges på motsvarande sätt som gäller för landsting
och kommuner enligt hälso- och sjukvårdslagen vilka
åligganden som kommunerna skall ha för denna tandvård
inom ramen för försöksverksamheten.
Skälen för mitt förslag: En principiellt betydelsefull
skillnad mellan landstingens ansvar för hälso- och sjukvården

enligt hälso- och sjukvårdslagen och motsvarande ansvar för
tandvården enligt tandvårdslagen är att det för tandvården har
lagts fast en skyldighet för landstingen att själva svara för
vissa slag av tandvård (7 § tandvårdslagen). Medan ett landsting
utan särskilda lagändringar har rätt att överlåta driftansvaret
för hälso- och sjukvården krävs lagstöd för att landstinget
skall kunna överlåta ett sådant ansvar vad gäller tandvård för
barn och ungdomar och specialisttandvård för vuxna. Både vad
gäller sådan hälso- och sjukvård och sådan tandvård som ett
landsting ansvarar för krävs dock lagstöd för att en kommun
skall kunna åta sig sådana uppgifter. Vad gäller hälso- och
sjukvården har försök med en kommunalt driven primärvård
förekommit sedan mitten av 1980-talet. Lagstöd för sådan
försöksverksamhet skapades i anslutning till försöksverksamheten
med ökad kommunal självstyrelse, det s.k. frikommunförsöket.
Denna verksamhet har närmare redovisats i propositionen
1990/91:121 om försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar
för primärvården m.m. och i den tidigare omnämnda utvärderingen
av frikommunförsöket (prop.1991/92:13, KU6, rskr. 31). Någon
motsvarande försöksverksamhet inom tandvården har inte varit
aktuell i samband med frikommunförsöken. Den försöksverksamhet
som för närvarande pågår inom tandvården sker inom ramen för
tandvårdslagens bestämmelser.
Som jag inledningsvis berört regleras den försöksverksamhet
med kommunalt huvudmannaansvar för primärvård, som påbörjades i
januari 1992, i en särskild lag - lagen om försöksverksamhet med
kommunal primärvård. Ytterligare lagstöd krävs för att en sådan
försöksverksamhet skall kunna omfatta även den tandvård, s.k.
distriktstandvård, som vissa huvudmän sedan tidigare driver som
en i vissa avseenden integrerad del av primärvården.
Försökskaraktären och anknytningen till försöksverksamheten med
kommunal primärvård gör dock att regleringen lämpligen inte kan
ske i tandvårdslagen. Ett sätt att lösa denna fråga är att ändra
och komplettera den nyss nämnda lagen om försöksverksamhet med
kommunal primärvård så att en kommun som ingår i ett landsting
försöksvis kan vara huvudman även för distriktstandvård som är
anknuten till primärvården inom kommunens område i samband med
att kommunen övertar landstingets huvudmannaansvar för
primärvården inom detta område.

Prop. 1991/92:148
Tandvårdslagen eller lagstiftningen i övrigt innehåller inte
någon definition av begreppet distriktstandvård. Landstinget och
kommunen måste därför klargöra och lägga samma innebörd i
distriktstandvårdsbegreppet när man avtalar om att delta i
försöksverksamheten. I övrigt bör i princip motsvarande villkor
gälla för den tandvård som omfattas av försöksverksamheten som
för den primärvård som omfattas. Det gäller bl.a. den
geografiska avgränsningen och krav på uppföljning och ut-
värdering.
Kvalitetsmässigt måste en försöksverksamhet som inkluderar
även distriktstandvård självfallet fylla samma krav som ställs i
tandvårdslagen på den tandvård som bedrivs av landstingen och
privata vårdgivare. Likaså måste reglerna om planering,
samverkan, nämnder, personal och patientsäkerhet m.m. ha sin
motsvarighet i försökslagen. Lagtekniskt kan detta till största
delen genomföras genom hänvisningar till tandvårdslagens
föreskrifter. Att tandvårdslagen till viss del gäller även utan
sådan hänvisning hindrar inte detta.
Vissa författningar som utfärdas av regeringen kan behöva
ändras till följd av ändringar i lagen om försöksverksamhet med
kommunal primärvård. Jag avser att senare återkomma till
regeringen med förslag till behövliga förordningsändringar.
Författningsregleringen inom socialförsäkringsområdet gäller
om tandvård meddelas bl.a. genom det allmännas försorg. Detta
medför att exempelvis ersättningsreglerna enligt tandvårdstaxan
(1973:638, omtryckt 1986:1055) kommer att gälla även när en
kommun tar över ansvaret för distriktstandvården.

4 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu anfört har inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård,
3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård,
4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Förslagen under 2 och 3 gäller lagstiftning som faller under
lagrådets granskningsområde. Förslagen är dock av sådan
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1991/92:148

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.
Den nya lagen bygger i väsentliga hänseenden på den gamla men
innehåller också några nya bestämmelser. När det gäller
kommentarer till de regler som har flyttats från den gamla lagen
till den nya utan ändring i sak, får jag hänvisa till den
proposition som ligger till grund för den gamla lagen (prop.
1978/79:220 s. 30 f.). Jag vill även hänvisa till den
proposition som ligger till grund för hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), vilken medförde att förtroendenämndernas
ansvarsområde utvidgades till att avse också förebyggande insat-

ser (prop.1981/82:97 s.53).
1 §
I paragrafen regleras landstingens och kommunernas (sjukvårds-
huvudmännens) skyldighet att inrätta nämnder för det som i
lagens rubrik benämns förtroendenämndsverksamhet och dessa
nämnders huvudsakliga uppgifter. Bestämmelserna har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2, 2.3, 2.4 och 2.5). För
de kommuner som ingår i ett landsting modifieras skyldigheten av
bestämmelsen i 2 §.
Nämndernas ansvarsområde omfattar enligt första stycket den
hälso- och sjukvård som ett landsting eller en kommun ansvarar
för enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) eller någon
annan författning. Detta innebär att de kommuner som ingår i ett
landsting åläggs en ny skyldighet. Så som framgår av den
allmänna motiveringen hänger detta samman med att kommunerna
fr.o.m. den 1 januari 1992 har fått ansvar för viss hälso- och
sjukvård. Kommunerna kan därutöver helt eller delvis överta
landstingens ansvar för primärvård inom ramen för de för-
söksverksamheter som för närvarande pågår med stöd av lagen
(1985:1089) om försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens
område eller lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal
primärvård. Med hälso- och sjukvård som kommunen ansvarar för
enligt någon annan författning än hälso- och sjukvårdslagen
avses sådan primärvård.
Föreskrifterna i hälso- och sjukvårdslagen gäller all somatisk
och psykiatrisk vård. Att all psykiatrisk vård omfattas av
reglerna i hälso- och sjukvårdslagen har uttryckligen lagts fast
i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Genom den nya
lagen utvidgas nämndernas ansvarsområde till att gälla även inom
folktandvården, dvs. den tandvård som ett landsting eller en
landstingsfri kommun själv bedriver enligt tandvårdslagen
(1985:125).
Nämndernas huvuduppgifter anges, i överensstämmelse med vad
som sägs i gällande lag, vara att främja kontakterna mellan
patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt
patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. Att
ordet "påkallar" har bytts ut mot "kräver" innebär inte någon
saklig ändring. Patientens egen uppfattning

Prop. 1991/92:148
om vilken hjälp som krävs måste alltid beaktas. Självfallet kan
dock denna uppfattning inte ensamt få avgöra vilka åtgärder
nämnden eller dess tjänstemän skall vidta. Så som framgår av den
allmänna motiveringen innefattar uppgifterna såväl individ-
ärenden efter t.ex. klagomål från en patient som mera
övergripande policyfrågor och andra initiativ på området.
Enligt paragrafen skall det finnas en eller flera nämnder med
uppgifter enligt denna lag. Sjukvårdshuvudmännen får således
möjlighet att inrätta mer än en sådan nämnd. De flesta landsting
kommer sannolikt även i fortsättningen att ha endast en nämnd
för dessa uppgifter. Huvudmännen får dock, till skillnad mot vad
som gäller för närvarande, frihet att själva bestämma hur
arbetsuppgifterna skall fördelas mellan nämnderna om det
inrättas flera sådana. Utformningen av bestämmelsen är i linje
med den ökade organisatoriska frihet för landstingen och
kommunerna som följer av kommunallagen (1991:900). För nämnderna
gäller också, enligt sista meningen i paragrafen, vad som är
föreskrivet om nämnder i den nya kommunallagen. Vad detta
innebär framgår av den lagen och dess förarbeten (prop. 1990/-
91:117, KU38, rskr. 360).
För att ett landsting eller en kommun skall få ha hand om en
angelägenhet krävs i allmänhet att denna har anknytning till
landstingets eller kommunens område eller deras medlemmar (jfr 2
kap. 1 § kommunallagen). När en patient vårdas utanför sitt
hemlandsting kan detta sägas ha anknytning såväl till
hemlandstinget som till det landsting där vården sker. Om
patienten är missnöjd med något inom vården kan han därför i
princip vända sig till förtroendenämndsorganet i två olika
landsting. Av praktiska skäl är det dock rimligt att den nämnd
inom vars område vårdinrättningen är belägen tar upp patientens
frågor eller klagomål. Nämnder inom olika landsting bör utveckla
rutiner för samverkan i nu åsyftade situationer.
2 §
Av bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om kommunernas och
landstingens befogenheter följer att ett landsting inte får ägna
sig åt sådant som skall handhas enbart av kommunerna.
Verksamhetsområdet för en nämnd inom landstinget med
förtroendenämndsuppgifter skall dock enligt vad som föreslås i
detta ärende få omfatta även den kommunala hälso- och
sjukvården. Uttryckt på annorlunda sätt skall en kommun som
ingår i ett landsting kunna uppfylla sin skyldighet enligt 1 §
genom att uppdra åt en nämnd inom landstinget att svara för
förtroendenämndsverksamheten. En bestämmelse som klargör denna
kompetens har tagits in i paragrafen. För att möjliggöra ett
sådant överförande av ansvar behövs en bestämmelse som ger kom-
munen befogenhet att lämna ekonomiskt bidrag till landstinget.
En sådan bestämmelse har tagits in i paragrafen.
Det bör understrykas att en landstingsnämnd som med stöd av
denna paragraf fullgör uppgifter för en kommun, inte kan
delegera beslutanderätt till anställda hos kommunen.

Prop. 1991/92:148
3 §
Som har framgått av den allmänna motiveringen finns i lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård, vilka trätt i kraft den 1 januari 1992,
föreskrifter om stödpersoner för patienter inom den psykiatriska
tvångsvården. Stödpersoner utses av en nämnd som fullgör
förtroendenämndsuppgifter inom hälso- och sjukvården. En
hänvisning till lagarna om psykiatrisk tvångsvård resp.
rättspsykiatrisk vård har tagits in i första stycket. För-
troendenämndsverksamheten omfattar all psykiatrisk vård inom
landsting och kommuner. Uppgiften att utse stödpersoner berör
däremot inte alla nämnder utan endast sådana som har uppgifter
som berör den psykiatriska tvångsvården.
I andra stycket föreskrivs vilka av förvaltningslagens
(1986:223) särskilda regler för handläggning av ärenden som
skall tillämpas då en nämnd skall behandla frågor om förordnande
eller entledigande av stödpersoner. Ett sådant ärende innefattar
myndighetsutövning mot någon enskild. Bestämmelsen har tidigare
berörts i avsnitt 2.6. Ett beslut att utse en stödperson bör så
långt möjligt fattas efter samråd med patienten. Nämndernas
beslut i fråga om att utse stödperson kan inte överklagas genom
förvaltningsbesvär. Vid sådant förhållande följer av 31 och 33
§§ jämförda med 3 § förvaltningslagen att, om några av
förvaltningslagens särskilda regler för handläggning av ärenden
skall tillämpas vid utseende m.m. av stödperson, detta måste
anges särskilt i lag eller förordning. I paragrafen anges
följaktligen att bestämmelserna i 14-17, 20, 21, 26 och 27 §§
förvaltningslagen skall tillämpas i sådana ärenden. Vad dessa
bestämmelser avser nämns i lagtexten. De inledande reglerna i
1-12 §§ förvaltningslagen är tillämpliga även på denna del av
nämndens verksamhet utan att det särskilt anges. Här inbegrips
bl.a. föreskrifterna om att tolk bör anlitas vid behov (8 §) och
om den enskildes rätt att anlita ombud eller biträde (9 §). Den
närmare tillämpningen av handläggningsreglerna behandlas i
förarbetena till förvaltningslagen (prop.1985/86:80, KU 21,
rskr. 202).

Ikraftträdande m.m.
Den nya lagen om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m. avses gälla fr.o.m. den 1 juli 1992. I och med
den nya lagens ikraftträdande skall den gamla lagen om
förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården upphöra att gälla.
Det är dock inte nödvändigt att välja nya förtroendenämnder
innan mandattiden för de nuvarande nämnderna gått ut. Om
verksamheten omorganiseras är det å andra sidan möjligt att
ändra nämndorganisationen. Enligt 6 kap. 13 § kommunallagen
(1991:900) bestämmer nämligen fullmäktige mandattiderna för
andra nämnder än styrelsen. Det innebär att kommunerna och land-

stingen när de så vill kan göra förändringar i sin
nämndorganisation genom att t.ex. bilda nya nämnder och avskaffa
gamla. Någon särskild övergångsreglering i denna fråga behövs
därför inte. Den nya lagen föranleder inte heller i övrigt
särskilda övergångsbestämmelser.

Prop. 1991/92:148

5.2 Förslagen till lag om ändring i övriga lagar

Ändringarna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård resp.
lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård innebär endast
redaktionella följder av förslaget till ny lag om
förtroendenämndsverksamhet.
Ändringarna i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med kom-
munal primärvård har tillkommit för att göra det möjligt för
kommunerna att inom ramen för försöksverksamheten överta
ansvaret för viss tandvård. Bestämmelserna har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3).

6 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta
förslagen till
1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjuk vården, m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångs vård,
3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård,
4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om
försöksverksamhet med kommunal primärvård.

7 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och be-
slutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1991/92:148
Sammanfattning av rapporten (Ds S 1984:16)
Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården,
m.m.

Arbetsgruppens sammanfattning av rapporten

En särskild arbetsgrupp inom socialdepartementet har utvärderat
försöksverksamheten med förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården.
Verksamheten regleras i lagen (1980:12) om förtroendenämnder

inom hälso- och sjukvården. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1980
och gäller till utgången av juni 1985. Enligt lagen skall
landstingskommun och kommun, som inte ingår i en landstings-
kommun, för hälso- och sjukvården ha en eller flera

förtroendenämnder. Nämnderna skall ha till uppgift att främja
kontakten mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen
samt att förmedla den hjälp som förhållandena påkallar till
patienterna.
Socialutskottet förutsatte i sin behandling av frågan om
förtroendenämnder (SoU 1979/80:16) att verksamheten skulle
utvärderas innan slutlig ställning togs till hur verksamheten
borde utformas på längre sikt.
Arbetsgruppen har gjort en enkätundersökning för att få en

uppfattning om innehåll och omfattning av förtroendenämndernas
verksamhet. Synpunkter på verksamheten har inhämtats från
förvaltningsutskotten (motsv.), vilka i sin tur inhämtat
yttranden från förtroendenämnderna och hälso- och sjukvårdsnämn-

derna.
Arbetsgruppen har sammanträffat med handläggarna hos
förtroendenämnderna samt med företrädare för hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), socialstyrelsen, Spri och

personal- och patientorganisationer.
Arbetsgruppen lägger fram följande förslag:
- Verksamheten med förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården bör bestå även sedan försöksperioden upphört

- Sjukvårdshuvudmännen bör i fortsättningen vara skyldiga
att inrätta en eller flera särskilda nämnder för
verksamheten.
- Nämndernas verksamhet bör i fortsättningen omfatta både

den allmänna hälso- och sjukvården och folktandvården.
- Förtroendenämnderna bör även i fortsättningen regleras
i en särskild lag.
- Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd föreslås få

möjligheter att till sjukvårdshuvudmännen överlämna
ärenden som rör klagomål över bemötande av personal
inom hälso- och sjukvården eller bristande kontakt och
information i vården.
Arbetsgruppen anser vidare

Prop. 1991/92:148
Bil. 1
- att arbetsfördelningen mellan förtroendenämnderna och
deras handläggare bör syfta till att åstadkomma en

snabb och obyråkratisk handläggning av patientärendena,

Prop. 1991/92:148
Bil. 1
- att återföringen av erfarenheterna från nämnderna bör
göras effektivare,

- att fortbildning bör anordnas för nämnderna och deras
handläggare,
- att nämnderna i ökad omfattning bör delta i utbildning
av hälso- och sjukvårdspersonalen,

- att återkommande information om nämnderna bör lämnas
till personal, patienter och allmänheten,
- att lämpliga former för fortlöpande kontakter med
företrädare för lokala personal- och patientorgani-

sationer bör övervägas.
Arbetsgruppen lägger fram förslag till lag om förtroendnämnder
inom hälso- och sjukvården och folktandvården samt föreslår en
ändring i lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårds-

personalen m.fl.

Arbetsgruppen författningsförslag

Förslag till

Lag om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården och
folktandvården

Härigenom föreskrivs följande.
1 § För den hälso- och sjukvård och folktandvård som en

landstingskommun eller en kommun som inte ingår i en
landstingskommun ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) eller folktandvårdslagen (1973:457) skall det finnas
en eller flera förtroendenämnder med uppgift att främja kontak-

terna mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt
att åt patienterna förmedla den hjälp som förhållandena
påkallar.
När flera förtroendenämnder finns, skall varje nämnd fullgöra
de uppgifter som sägs i första stycket för en viss del av

landstingskommunen eller kommunen eller för en viss
vårdinrättning.
2 § I fråga om förtroendenämnderna gäller bestämmelserna i 3

kap.
212 §§ kommunallagen (1977:179) i tillämpliga delar.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
2. Annan nämnd än förtroendenämnd får till utgången av år 1985

vara förtroendenämnd.

Prop. 1991/92:148
Bil. 1

Innehållsförteckning
Proposition 1

Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1992 9
1 Inledning 9

2 Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården
m.m. 10
2.1 Allmän bakgrund 10
2.2 Fortsatt förtroendenämndsverksamhet 12

2.3 Skyldighet att svara för förtroendenämndsverksamhet 14
2.4 Verksamhetens omfattning m.m. 16
2.5 Förtroendenämndsverksamhet inom kommunernas hälso-
och sjukvård 19

2.6 Den lagtekniska lösningen m.m. 20
2.7 Ekonomiska konsekvenser 22
3 Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård 22
3.1 Allmän bakgrund 22
3.2 Försöksverksamhet med kommunal primärvård

inkl.distrikts
tandvård 24
3.3 Den rättsliga regleringen av försöksverksamheten 25
4 Upprättade lagförslag 26

5 Specialmotivering 27
6 Hemställan 30
7 Beslut 30

Bilaga Sammanfattning av rapporten (Ds S 1984:16)
Förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården, m.m. samt

Arbetsgruppens författningsförslag 31