Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lönegarantilag som
skall ersätta den nuvarande lagen (1970:741) om statlig
lönegaranti vid konkurs.
Att arbetsgivaren är försatt i konkurs skall även i
fortsättningen vara en grundförutsättning för att en
lönefordran skall ersättas genom garantin. I lagförslaget
slås fast att den anställning i vilken lönefordran har
uppkommit måste ha övervägande anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden för att garanti skall kunna utgå.
Förfarandet i de fall att arbetsgivaren har försatts i konkurs
utomlands regleras.
När det gäller frågan om garantins omfattning föreslås
att maximiersättning för fordringar med förmånsrätt enligt
12 § förmånsrättslagen (1970:979) bestäms till 100 000
kronor. Förslaget innebär att maximibeloppets koppling till
basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring tas bort.
Det föreslås vidare att beslut i lönegarantifrågor i
konkurser utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det
nuvarande, från konkursen fristående,
prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos
kronofogdemyndigheten avskaffas.
Enligt den nu gällande lagen kan arbetstagare som är
missnöjd med kronofogdemyndighetens beslut besvära sig
till hovrätten. Detta, i princip skriftliga, förfarande föreslås
ersatt av ett muntligt förfarande i tingsrätten. Arbetstagare
som vill att förvaltarens beslut överprövas får väcka talan
mot staten vid den tingsrätt som handlägger
konkursärendet. Staten genom tillsynsmyndigheten i
konkurs ges en motsvarande rätt att väcka talan mot
arbetstagaren om tillsynsmyndigheten finner att
förvaltarens beslut är oriktigt.
För uppsägningslön omfattar förmånsrätten enligt 12 §
förmånsrättslagen endast vad som överstiger inkomst som
arbetstagaren under uppsägningstiden har förvärvat i en
annan anställning eller borde ha kunnat förvärva i en
anställning han skäligen borde ha godtagit.
I lagförslaget föreslås att arbetstagaren skall vara skyldig
att upplysa förvaltaren om bl.a. inkomster som
arbetstagaren har under uppsägningstiden från en annan
anställning . Det föreslås också att garantibelopp för
uppsägningslön inte skall få betalas ut innan arbetstagaren
till länsstyrelsen har lämnat en försäkran på heder och
samvete om sina anställnings- och avlöningsförhållanden
under uppsägningstiden.
Bedömning av hur sådana uppgifter påverkar
förmånsrätten för arbetstagarens fordran på
uppsägningslön och därmed hans rätt till garantibelopp är
en materiell fråga, som bör avgöras i samma ordning som
lönegarantifrågor i allmänhet. I lagförslaget föreslås därför
att avräkning från garantibelopp för uppsägningslön endast
skall få ske efter en underrättelse eller, i konkurser utan
bevakning, beslut av en förvaltare. Förslaget innebär att
utbetalningsfunktionen renodlas.
Den nya lönegarantilagen och följdändringar i
konkurslagen (1987:672) och lagen (1981:691) om
socialavgifter föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lönegarantilag

Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser

1 § För betalning av arbetstagares fordran hos en
arbetsgivare som har försatts i konkurs i Sverige eller i ett
annat nordiskt land svarar staten enligt denna lag (statlig
lönegaranti).
2 § Betalning enligt garantin lämnas endast för en
sådan fordran som avser anställning med övervägande
anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.
3 § Om arbetsgivaren tidigare har varit försatt i
konkurs, betalas inte fordringar som har gjorts eller hade
kunnat göras gällande i den konkursen.
4 § Vad som sägs om arbetstagare gäller även en
sådan anhörig till arbetstagare som har pensionsfordran hos
konkursgäldenären med anledning av arbetstagarens
anställning.
5 § Om en fordran har överlåtits, har förvärvaren
rätt till utbetalning enligt garantin (garantibelopp) endast
om förvärvet har avsett mätningsarvode eller därmed
jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift.
Rätt till garantibelopp föreligger också om förvärvet har
skett efter att konkursbeslutet meddelades och förvärvaren
är en arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är
medlem eller en fond i vars förvaltning organisationen
deltar.
6 § Den som är berättigad till underhåll har rätt till
garantibelopp för underhållsbidrag som har innehållits
genom införsel. Allmänna försäkringskassor som har
betalat ut bidragsförskott för underhållsbidrag har inte rätt
till garantibelopp.
Garantins omfattning

7 § Betalning enligt garantin lämnas för sådan
fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt
enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.
8 § Om någon på grund av en fordran som omfattas
av garantin har ansökt om att gäldenären skall försättas i
konkurs, lämnas betalning även för kostnaden för det och,
om konkursen har avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen
(1987:672), för den kostnad som han har blivit ålagd att
betala enligt 14 kap. 3 § samma lag.
9 § För fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje
arbetstagare med högst 100 000 kronor. Betalning för
fordran som avser ersättning för särskilda kostnader utgår
framför annan fordran.
Arbetstagarens upplysningsskyldighet

10 § Om en arbetstagare har inkomster från en
annan anställning under uppsägningstiden och dessa avser
samma tid som hans fordran i konkursen, skall han upplysa
förvaltaren om inkomsterna.
Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren
mottar utbildningsbidrag som betalas av statsmedel vid
arbetsmarknadsutbildning.
Konkurs med bevakning

11 § Om bevakning förekommer i konkursen, skall
förvaltaren snarast underrätta den länsstyrelse som avses i
22 § om sådana fordringar som omfattas av garantin och
som enligt förvaltarens bedömning är klara.
Underrättelse om övriga fordringar som omfattas av
garantin skall lämnas utan dröjsmål sedan fordringarna har
blivit utdelningsgilla.
12 § Om förvaltaren, sedan han har lämnat
underrättelse enligt 11 § första stycket, får upplysningar
enligt 10 § eller om han på annat sätt får kännedom om
något förhållande som påverkar frågan till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt, skall han snarast underrätta länsstyrelsen.
13 § Underrättelse enligt 11 § behöver inte lämnas
om medel har betalats ut i förskott till arbetstagaren enligt
11 kap. 14 § konkurslagen (1987:672), beträffande fordran
på lön för uppsägningstid senast på fordringens förfallodag
och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan den har
blivit utdelningsgill.
14 § Den förvaltare, som efter att ha lämnat en
underrättelse enligt 11 § avser att göra en förskottsbetalning
till arbetstagaren enligt 13 §, skall underrätta länsstyrelsen
innan betalningen görs.
15 § Förvaltaren skall för arbetstagarens räkning
bevaka fordringar som enligt hans bedömning är klara.
Bevakningen får ske genom att förvaltaren lämnar
rätten två kopior av en sådan underrättelse som han har
lämnat länsstyrelsen enligt 11 § och anger att den avser
bevakning.
Förvaltaren skall genast underrätta arbetstagaren om
bevakningen.
Konkurs utan bevakning

16 § Om bevakning inte förekommer, skall
förvaltaren snarast pröva och meddela beslut i frågan om en
fordran i konkursen skall betalas enligt garantin.
17 § Om förvaltaren finner att fordran skall betalas
enligt garantin, skall han samma dag som beslutet meddelas
till den länsstyrelse som avses i 22 § sända en underrättelse
om beslutets innehåll.
18 § Om förvaltaren, sedan han har funnit att
fordran skall betalas enligt garantin, får upplysningar enligt
10 § eller om han på annat sätt får kännedom om något
förhållande som påverkar frågan till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt, skall han snarast ompröva sitt beslut avseende
garantibelopp som ännu inte har betalats ut.
Om omprövningen medför att utbetalning enligt
garantin skall ske med ett annat belopp än tidigare, skall
han samma dag sända en underrättelse om beslutets
innehåll till länsstyrelsen.
19 § Kopia av beslut enligt 16 eller 18 § skall samma
dag som beslutet meddelades sändas till
tillsynsmyndigheten i konkursen och arbetstagaren.
20 § Förvaltaren får rätta beslut som innehåller en
uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende.
Konkurs i annat nordiskt land

21 § Om en arbetstagare vill göra gällande att
garantin skall ersätta en fordran som han har mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs i ett annat nordiskt
land, skall han ansöka om utbetalning av garantibelopp hos
tillsynsmyndigheten för det län där han vistas. Ansökan
prövas av tillsynsmyndigheten.
Utbetalning av garantibelopp

22 § Garantibelopp betalas av länsstyrelsen i det
län dit den tingsrätt som handlägger konkursärendet hör. I
de fall som avses i 21 § betalas garantibeloppet av
länsstyrelsen i det län där arbetstagaren vistas.
23 § Garantibelopp får inte betalas ut innan
arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.
Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får ett
garantibelopp, som motsvarar en sådan del av motfordran
med vilken kvittning kan ske enligt lagen (1970:215) om
arbetsgivares kvittningsrätt, betalas ut först om det framgår
att det inte finns någon motfordran.
24 § Innan garantibelopp betalas ut skall
länsstyrelsen verkställa skatteavdrag samt avdrag med
belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel
eller utmätning i lön. Dessutom skall avräkning göras för
förskottsbetalning som skett enligt 11 kap. 14 §
konkurslagen (1987:672) och som avser fordringar som
omfattas av garantin.
25 § Innan garantibelopp för fordran på
uppsägningslön betalas ut skall arbetstagaren till
länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om
sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden.
26 § Anser länsstyrelsen att uppgifterna som
arbetstagaren har lämnat i en försäkran enligt 25 § kan
påverka frågan till vilken del arbetstagarens fordran på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt, skall länsstyrelsen
skyndsamt sända kopia av försäkran till förvaltaren.
I sådana fall får garantibelopp för fordran på
uppsägningslön inte betalas ut innan förvaltaren har
omprövat sitt tidigare ställningstagande i frågan om
lönegaranti eller underrättat länsstyrelsen om att
uppgifterna i försäkran inte ger anledning till en ny
bedömning.
27 § Om det, sedan förvaltaren har meddelat
beslut i en lönegarantifråga, förordnas att bevakning skall
äga rum i konkursen, får garantibelopp inte betalas ut på
grund av beslutet. Om betalningen redan har verkställts,
skall den räknas av från det belopp som arbetstagaren
senare visar sig ha rätt till.
28 § I fråga om utbetalat garantibelopp inträder
staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordran som
ersatts av garantin tillfaller staten intill detta belopp.
Överprövning av beslut

29 § Om en arbetstagare är missnöjd med
förvaltarens beslut enligt 16 eller 18 §, får han väcka talan
mot staten inom tre veckor från det att han fick del av
beslutet. Statens talan förs vid tingsrätten av
tillsynsmyndigheten.
30 § Om tillsynsmyndigheten finner att
förvaltarens beslut är oriktigt, får myndigheten väcka talan
mot arbetstagaren inom tre veckor från det att myndigheten
fick del av beslutet.
31 § Vad som har sagts i fråga om arbetstagare i 29
och 30 §§ gäller även den som en fordran har överlåtits till
enligt 5 eller 6 §.
32 § Talan enligt 29 eller 30 § skall väckas vid den
tingsrätt som handlägger konkursärendet.
En arbetstagare, som är missnöjd med
tillsynsmyndighetens beslut enligt 21 §, får inom den tid som
anges i 29 § väcka talan mot staten vid den tingsrätt där
arbetstagaren skall svara i tvistemål i allmänhet.
33 § I mål enligt 29 och 30 §§ får det beslutas att
vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, även om
arbetstagaren har förlorat målet.
Återbetalning av garantibelopp

34 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på
annat sätt har orsakat att garantibelopp har betalats ut
obehörigt eller med för högt belopp, skall återbetalning ske
av vad som har betalats för mycket.
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall
har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt
belopp och skäligen hade bort inse detta.
35 § Om betalning enligt garantin har skett och
konkursbeslutet därefter upphävs genom ett beslut som
vinner laga kraft, skall den som tagit emot betalningen
betala tillbaka beloppet.
36 § Om det finns särskilda skäl, får
återbetalningsskyldighet enligt 34 och 35 §§ efterskänkas
helt eller delvis.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall upphöra
att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för fordran hos
en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 4 § konkurslagen
(1987:672) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 4 §

En borgenär skall inom den tid som har bestämts för
bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmäla sin
fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande.
Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §,
5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.
Att en fordran som omfattas av Att en fordran som omfattas
av
lagen (1970:741) om statlig lönegarantilagen (1992:000)
lönegaranti vid konkurs i i vissa fall bevakas genom
vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av
förvaltaren följer av den lagen.
den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691)
om socialavgifter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 10 §

Lönegarantiavgifter förs Lönegarantiavgifter förs
till en fond, benämnd till en fond, benämnd
lönegarantifonden, med vars lönegarantifonden, med vars
tillgångar kostnaderna tillgångar kostnader för
för ersättningar enligt ersättningar enligt
lagen (1970:741) om statlig lönegarantilagen (1992:000)
lönegaranti vid konkurs skall täckas.
skall täckas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Arbetsmarknadsdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19
mars 1992.
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik,
Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Hörnlund

Proposition om statlig lönegaranti vid konkurs

1 Inledning

År 1971 infördes i svensk lagstiftning regler innebärande
en statlig garanti för infriande av en arbetstagares
lönefordran mot en arbetsgivare som var försatt i konkurs.
Lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs, som
trädde i kraft den i januari 1971, maximerade det
garanterade beloppet till tre gånger det vid tiden för
konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. Den garanterade
ersättningsnivån har därefter höjts vid flera tillfällen och
uppgår i dag till 12 gånger det vid tiden för konkursbeslutet
gällande basbeloppet.
Genom beslut den 28 januari 1982 bemyndigade
regeringen dåvarande chefen för
arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en särskild
utredare med uppdrag att göra en översyn av den statliga
lönegarantin vid konkurs. Till särskild utredare tillkallades
rådmannen Arne Wilhelmsson. Till hans biträde
förordnades sakkunniga, experter och sekreterare.
Utredningen, som antog namnet
lönegarantiutredningen, avlämnade i november 1983
delbetänkandet (Ds A 1983:15) Ändringar i
lönegarantisystemet. Lönegarantiutredningens andra
delbetänkande, (SOU 1986:9) Ny lönegarantilag,
avlämnades i december 1985.
Till protokollet i detta ärende bör bifogas
sammanfattningarna av dessa betänkanden som bilaga
1.
Betänkandena har remissbehandlats. Förteckningar
över remissinstanserna och sammanställningar över
remissyttrandena har upprättats och finns tillgängliga i
lagstiftningsärendena (Dnr R 4185/83 och R 1526/86).
Lönegarantiutredningen avlämnade i maj 1988 sitt
slutbetänkande (SOU 1988:27) Lönegarantin och
förmånsrättsordningen. Det betänkandet har överlämnats
till insolvensutredningen (Ju 1988:02) att beaktas i dess
utredningsarbete (dir. 1988:52).
Lagrådet

Regeringen beslutade den 27 februari 1992 att inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lönegarantilag samt
förslag till ändringar i konkurslagen (1987:672) och lagen
(1981:691) om socialavgifter. Förslagen hade upprättats i
arbetsmarknadsdepartementet på grundval av
lönegarantiutredningens betänkanden (Ds A 1983:15)
Ändringar i lönegarantisystemet och (SOU 1986:9) Ny
lönegarantilag. De förslag som har remitterats till lagrådet
bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Det framlagda förslaget till lönegarantilag har i
huvudsak inte föranlett någon erinran från lagrådets sida.
Lagrådet har emellertid gjort vissa anmärkningar och
påpekanden. Jag behandlar lagrådets synpunkter under
avsnitt 2.4.2 och i specialmotiveringarna till 1, 2, 21 och
29 §§. Lagrådets påpekanden har fått till följd att 1 och 21 §§
har fått en delvis annan utformning och att rubriken före
21 § har givits en annan lydelse. Dessutom har vissa
redaktionella ändringar gjorts. Lagrådet har lämnat övriga
lagförslag utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet som bilaga 3.
2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Regler om statlig lönegaranti vid konkurs har funnits på
den svenska arbetsmarknaden sedan 1970-talets början.
Garantin innebär att staten upp till ett visst maximibelopp
svarar för arbetstagarens löne- och pensionsfordran mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs. Endast
lönefordringar som har förmånsrätt kan ersättas genom
garantin. Frågor om vilka typer av lönefordringar som
garantin kan ersätta och hur gamla dessa fordringarna kan
vara regleras därför av förmånsrättslagen (1970:979).
Lönegarantin finansieras genom en arbetsgivaravgift,
benämnd lönegarantiavgift. Vid lönegarantilagens
införande bestämdes avgiften till 0,02 procent av den
lönesumma arbetsgivare gett ut under året. Avgiften har
därefter höjts successivt och uppgår sedan den 1 januari
1979 till 0,2 procent av avgiftsunderlaget. Avgifterna förs till
en fond, lönegarantifonden, som förvaltas av
kammarkollegiet. Utbetalningarna av lönegarantimedel
handhas av länsstyrelserna.
Utgifterna från fonden följer naturligen antalet
inträffade konkurser. Under 1980-talet var antalet
konkurser ca 5 000 -- 6 000 per år. Utbetalningarna från
lönegarantifonden uppgick då till i genomsnitt 500 -- 600
miljoner kronor per budgetår.
De senaste åren har konkurserna ökat kraftigt och
uppgick under 1990 till nästan 11 000, varav närmare 10 000
var företagskonkurser. Ökningen fortsatte under 1991 då
det totala antalet konkurser uppgick till 18 424. Av dessa
utgjorde 17 378 företagskonkurser. Utbetalningarna från
lönegarantifonden ökade samtidigt till över 1,8 miljarder
budgetåret 1990/91.
Antalet konkurser fortsätter att stiga även under
innevarande budgetår. Enligt uppgifter från
kammarkollegiet fick ca 45 000 arbetstagare utbetalning av
lönegarantimedel under förra budgetåret.
Kammarkollegiet har gjort en prognos enligt vilken ca 65
000 arbetstagare kommer att få lönegaranti under
innevarande budgetår. Det bör nämnas att under 1980-talet
har antalet arbetstagare som fått lönegarantimedel uppgått
till ca 14 000 per år.
Enligt kammarkollegiet uppgår utbetalningarna från
fonden för närvarande till ca 250 -- 300 miljoner kronor i
månaden. Kammarkollegiet har därför begärt att fondens
rörliga kredit i riksgäldskontoret om 200 miljoner kronor
höjs till 3,3 miljarder kronor. Jag skall i ett annat
sammanhang återkomma till kammarkollegiets begäran om
en höjning av lönegarantifondens rörliga kredit. Flera av de
förslag till förändringar i lönegarantisystemet som jag
redogör för i det följande syftar emellertid till att begränsa
lönegarantifondens utgifter.
När lönegarantireglerna infördes förekom bevakning av
konkursfordringar med efterföljande
anmärkningsförfarande endast i s.k. förvaltarkonkurser. I
övriga, de s.k. fattigkonkurserna, förordnades inte någon
förvaltare och de handlades genom ett förenklat förfarande.
På grund av lönefordringarnas beroende av utgången i
bevaknings- och anmärkningsförfarandet både avseende
fordringarnas betalningsrätt och förmånsrätt ansågs
förvaltaren tämligen given att påkalla utbetalning av
lönegarantimedel i förvaltarkonkurser.
För hantering av lönegarantifrågor i fattigkonkurser blev
man tvungen att skapa ett särskilt, från konkursförfarandet
i viss mån fristående, förfarande. Beslutanderätten i
lönegarantifrågor anförtroddes i dessa konkurser
kronofogdemyndigheterna.
Konkurslagstiftningen har därefter genomgått en stegvis
reformering. Från lönegarantisynpunkt viktiga
förändringar företogs år 1979 då det beslutades att
förvaltare skulle förordnas i samtliga konkurser.
Ändringarna innebar också att man höjde kraven på
förvaltarnas kompetens och förstärkte deras ställning i
konkursförfarandet.
Ett av huvudsyftena med lönegarantiutredningens
arbete var att undersöka möjligheterna till en enhetligare
handläggning av lönegarantiärenden. Utredningen skulle
särskilt undersöka om inte bedömningen av
lönegarantifrågor i alla konkurser efter konkursreformen
kunde anförtros konkursförvaltarna. En sådan ordning
föreslogs också i utredningens andra delbetänkande som
avlämnades i slutet av 1985.
I samband med att vår nuvarande konkurslag (1987:672)
trädde i kraft den 1 januari 1988 företogs vissa, närmast
formella, följdändringar i lönegarantilagen. Dåvarande
chefen för arbetsmarknadsdepartementet tog i det
sammanhanget upp utredningens förslag avseende
lönegarantiförfarandet. Mot bakgrund av den kritik som
hade förekommit mot vissa delar av förslaget under
remissbehandlingen ville hon inte förorda att den
föreslagna ordningen skulle genomföras, utan avsåg i stället
att överväga om inte alla lönegarantianspråk kunde avgöras
av kronofogdemyndigheterna (prop. 1987/88:2).
En garantiförmån med ett sådant socialt syfte som
lönegarantin har bör av rättssäkerhetsskäl i möjligaste mån
alltid hanteras efter enhetliga regler. Det är därför
angeläget att förfarandet i lönegarantiärenden i konkurser
utan bevakning nu reformeras.
I detta sammanhang kan nämnas att enligt en av
riksskatteverket år 1990 genomförd enkät har 19 av landets
24 kronofogdemyndigheter uttalat att utredningens förslag
innebärande en förvaltarbedömning av lönegarantianspråk
bör genomföras. Fem kronofogdemyndigheter har ställt sig
negativa till förslaget.
Lönegarantiutredningen lämnade även förslag som
syftade till vissa förändringar i handläggningen av
lönegarantifrågor i vad som då kallades ordinära konkurser
och som i dag närmast motsvaras av bevakningskonkurser.
När det gäller frågor som hör till själva bedömningen av om
lönegaranti skall utgå kommer mina förslag emellertid att
beröra bevakningskonkurser endast såvitt avser förfarandet
vid avräkning från uppsägningslön. Den nuvarande
ordningen för hantering av lönegarantifrågor i
bevakningskonkurser skall således i övrigt gälla även i
fortsättningen.
Ett annat huvudsyfte med lönegarantiutredningens
arbete var att undersöka orsakerna till varför
utbetalningarna av lönegarantimedel hade ökat kraftigt.
Bakgrunden till detta var att utgifterna från fonden hade
nästan tredubblats från budgetåret 1979/80 till 1981/82.
Antalet konkurser hade under samma period ökat stort.
Men det hade också förekommit påståenden om att
utgiftsökningen skulle bero på att det genom direkta
oegentligheter och bristande kontroll förekom felaktiga
utbetalningar av lönegarantimedel.
Även under det senaste året har det, främst i
dagspressen, förekommit upprepade påståenden om att
lönegarantin missbrukas.
När det gäller frågan om lönegarantin snedvrider
företagens möjligheter att konkurrera på lika villkor har
insolvensutredningen, som utreder frågan om ett
lagreglerat rekonstruktionsförfarande utom konkurs, den 7
november 1991 fått tilläggsdirektiv (Ju 1988:02, dir.
1988:52, 1990:74 och 1991:93). Uppdraget innefattar bl.a.
att undersöka om företag som är försatta i konkurs och som
under uppsägningstiden drivs vidare med utnyttjande av
lönegarantimedel negativt påverkar andra företag i
branschen och om lönegarantin i sådana situationer leder
till osund konkurrens mellan företagen. Utredningen
kommer i det sammanhanget bl.a. in på frågan i vad mån
lönegarantin har kommit att användas som en form av
företagsstöd vid rekonstruktion av konkursföretag. I
utredningens uppdrag ligger alltså att överväga åtgärder
som förhindrar missbruk av reglerna och som är ägnade att
begränsa samhällets kostnader för lönegarantin.
Den kraftiga ökningen av utbetalningarna från
lönegarantifonden som har skett under det senaste året
motiverar enligt min mening att regelsystemet dessutom i
annat sammanhang ses över i syfte att effektivisera
granskningen av att lönegarantin används på det sätt den är
avsedd för. I det sammanhanget bör även de spörsmål som
har tagits upp i lagutskottets betänkande 1991/92:LU6 i
anledning av motionen L309 tas till övervägande.
Lönegarantiutredningen lämnade i sitt andra
delbetänkande förslag som syftade till att effektivisera
tillsynen över lönegarantihanteringen. Jag avser att i det
följande föreslå regler som i vissa fall går längre än
utredningen föreslagit när det gäller det allmännas insyn
och möjlighet att kontrollera att felaktiga beslut inte fattas.
Jag kommer också att föreslå att maximiersättningen
från lönegarantifonden sänks. Lönegarantiutredningen
föreslog en liknande begränsning i sitt första betänkande.
Enligt kammarkollegiets prognos har utgifterna från
lönegarantifonden femdubblats från budgetåret 89/90 till
innevarande budgetår. Såsom kommer att framgå av det
följande har någon beloppsbegränsning av lönegarantin inte
gällt i praktiken. Mot bakgrund av de kraftigt ökade
utgifterna från lönegarantifonden är det angeläget att en
beloppsgräns åter förs in i lönegarantilagen. En sådan gräns
bidrar också till att minska möjligheterna till en felaktig
användning av garantin.
Lönegarantiutredningen diskuterade i sitt andra
delbetänkande frågan hur utbetalningsfunktionen kunde
förbättras. Utredningen ansåg att funktionen borde finnas i
nära anslutning till tillsynsmyndigheten i konkurs, men
avstod från att lägga förslag i den delen på grund av det sätt
på vilket ekonomiadministrationen var organiserad hos
kronofogdemyndigheterna vid den tiden.
Efter den omorganisation som därefter har skett av
kronofogdemyndigheterna finns det inte längre några
hinder mot att föra över utbetalningsfunktionen från
länsstyrelserna till kronofogdemyndigheterna. En sådan
överföring av utbetalningsfunktionen föreslogs i 1991 års
kompletteringsproposition.
Jag delar uppfattningen att utbetalningsfunktionen inte
bör ligga kvar på länsstyrelserna. Av skäl som jag skall
redogöra närmare för i det följande anser jag emellertid att
man bör avvakta med att genomföra den lösning som min
företrädare har föreslagit.
Utredningen föreslog att statens regressfordran på
utbetalt garantibelopp skulle falla bort till den del den inte
täcktes av utdelning i konkursen. Förslaget kan sägas syfta
till förenkling av statens hantering av lönegarantin. Flera
skäl talar emellertid mot förslaget, såsom också har
påpekats av remissinstanserna. Ett av dessa skäl, i dag
måhända det viktigaste, är strävan att begränsa utgifterna
för lönegarantin. Att avhända staten möjligheten att kräva
återbetalning av garantibelopp kan också sägas gå emot en
önskan att hindra allt missbruk av garantin. Jag kommer
därför inte att lägga fram något sådant förslag.
Jag övergår nu till att beskriva lönegarantisystemet och
något beröra lönegarantin i andra länder för att därefter
återkomma med mina förslag till förändringar när det gäller
hanteringen av lönegarantifrågor.
2.2 Lönegarantisystemet

Lönegarantin och förmånsrätten

Lönegarantireglerna innebär en statlig garanti för att en
arbetstagare som har en löne- eller pensionsfordran mot en
insolvent arbetsgivare får betalt för sin fordran vid
arbetsgivarens konkurs. Att arbetsgivaren är försatt i
konkurs är således en första förutsättning för att garantin
skall träda i tillämpning (1 § LGL).
Betalning enligt garantin utgår endast för fordran som
har förmånsrätt enligt 12 § eller 13 § förmånsrättslagen
(1970:979). (Se 2 § första stycket LGL.) Förmånsrättslagen
reglerar den företrädesordning enligt vilken olika
fordringar skall ha utdelning vid konkurs. Före
lönegarantins införande skyddades arbetstagarnas
fordringar av lönefordringarnas privilegierade ställning i
förmånsrättsordningen. Privilegiet innebar att
lönefordringarna hade rätt till utdelning före de flesta andra
konkursfordringar, bl.a. före fordran på grund av
inteckning i fast egendom eller företagsinteckning.
Värdet av det skydd förmånsrätten ger är dock helt
beroende av om det finns några tillgångar i arbetsgivarens
konkursbo. Saknas tillgångar kan ingen utdelning ske,
varför arbetstagarens fordran kan visa sig vara värdelös,
trots förmånsrätten. Det var för att tillförsäkra att
arbetstagare alltid skulle få någon betalning för sin fordran
mot en arbetsgivare som försattes i konkurs som reglerna
om lönegaranti infördes den 1 januari 1971 (prop. 1970:201,
1LU 79, rskr 450).
Efter lönegarantireglernas tillkomst har
lönefordringarnas plats i företrädesordningen ändrats vid
två tillfällen. Första gången skedde det år 1971 då fordran
på grund av inteckning i fast egendom gavs bättre rätt än
löne- och pensionsfordringar. Senaste ändringen gjordes år
1975 då även fordran på grund av företagsinteckning och
skattefordringar fick bättre rätt än löne- och
pensionsfordringar.
Lönegarantin omfattar alltså sådana löne- och
pensionsfordringar som anses förtjäna det särskilda skydd
förmånsrätten innebär. Begreppet lön har i
lönegarantilagen samma innebörd som i 12 §
förmånsrättslagen.
Med lön avses allt som kan hänföras till avlöningsförmån
på grund av anställningen. Det har ingen betydelse i vilken
form lönen utgår. Lönen kan sålunda betalas i form av
tidlön, ackordsersättning, arvode, provision, tantiem eller
annan andel i vinst, tillägg av olika slag såsom risktillägg
eller kallortstillägg, naturaförmån eller på annat sätt. Även
avtalsenliga omkostnader i tjänsten omfattas, såsom
resekostnadsersättning och traktamente samt hållande av
egen bil eller annan utrustning. Också gratifikationer som
arbetsgivaren utfäst sig att betala med anledning av
arbetstagarens insats hör hit.
Förmånsrätten och därmed den ersättning som kan utgå
från lönegarantin är tidsbegränsad. När det gäller lön eller
annan ersättning på grund av anställningen omfattas endast
fordringar som inte har förfallit till betalning tidigare än ett
år före konkursansökan samt under skälig uppsägningstid,
dock för högst sex månader.
Om arbetstagaren inte utför arbete för
konkursgäldenären under uppsägningstiden omfattar
förmånsrätten endast sådan inkomst som överstiger vad
arbetstagaren under den tid lönen eller ersättningen avser
förvärvat i en annan anställning eller uppenbarligen borde
ha kunnat förvärva i en anställning som han skäligen borde
ha godtagit. Med inkomst från annan anställning jämställs
utbildningsbidrag som utgår vid arbetsmarknadsutbildning
om bidraget avser samma tid som lönefordran och har
beviljats efter uppsägningen.
Förmånsrätten kan emellertid i vissa fall omfatta också
fordran som har förfallit till betalning tidigare än ett år före
konkursansökan. Så är förhållandet om fordran har varit
föremål för tvist och talan har väckts, eller förhandling som
föreskrivs i kollektivavtal har begärts, inom sex månader
från förfallodagen och konkursansökan görs inom sex
månader från det att tvisten har slutligt avgjorts.
Även semesterlön och semesterersättning som har
intjänats före konkursansökan omfattas av förmånsrätten
för vad som står inne för det löpande och de två föregående
intjänandeåren.
Paragraf 12 i förmånsrättslagen omfattar också fordran
på pension som tillkommer arbetstagare eller dennes
efterlevande för högst ett år före konkursansökan och de
nästkommande sex månaderna.
När det gäller lönefordringar i konkurs finns en generell
begränsning av innebörd att man inte får göra gällande
fordran på lön, arvode eller pension i den mån fordran
uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn
till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och
omständigheterna i övrigt [5 kap. 2 § första stycket
konkurslagen (1987:672)].
Vissa arbetstagare är dock undantagna även
förmånsrätten för sina löne- och pensionsfordringar. Detta
gäller arbetstagare som själv eller jämte närstående ägde
väsentlig andel i företaget och hade väsentligt inflytande
över dess verksamhet. Då lönegarantin endast ersätter
fordringar som omfattas av förmånsrätt ersätts dessa
arbetstagares fordringar inte heller från garantin (12 §
tredje stycket FRL).
Lönegarantilagens maximibelopp

Ersättning för fordringar som omfattas av 12 §
förmånsrättslagen kan utgå från lönegarantin med ett
maximalt belopp per anställd motsvarande tolv gånger det
basbelopp som gäller vid konkursbeslutet (2 § tredje stycket
LGL). Maximibeloppet utgör för år 1992 404 400 kr.
När lönegarantin infördes utgjorde den maximala
ersättningen från garantin tre gånger basbeloppet.
Höjningen till nuvarande tolv basbelopp har skett successivt
och föranletts i första hand av ändringar i lönefordringarnas
förmånsrätt.
År 1971 infördes lagen om anställningsskydd för vissa
äldre arbetstagare, den s.k. äldrelagen, som medförde att
äldre arbetstagare fick upp till sex månaders
uppsägningstid. För att täcka eventuellt ökade fordringar
på uppsägningslön ändrades lönegarantilagens
maximiersättning samtidigt till fyra basbelopp (prop.
1971:107, InU 18, rskr 221).
Nästa höjning skedde då fordran på grund av inteckning
i fast egendom fick förmånsrätt före löne- och
pensionsfordringar. Den försvagning av skyddet för
lönefordringar i konkurs som ändringen innebar
kompenserades genom att maximibeloppsgränsen enligt
lönegarantilagen höjdes till fem gånger basbeloppet.
Fordran på framtida pension skulle fortsättningsvis inte
heller omfattas av begränsningsregeln. Ändringen trädde i
kraft den 1 januari 1972 (prop. 1971:178, LU 26, rskr 353).
Senaste ändringen av lönegarantilagens maximibelopp
gjordes år 1975 i samband med att fordran på grund av
företagsinteckning och skattefordringar fick förmånsrätt
före löne- och pensionsfordringarna. Den omflyttningen var
i sin tur föranledd av införandet av 1974 års lag om
anställningsskydd. Lagen innebar att alla
tillsvidareanställda fick uppsägningstider på mellan en och
sex månader. Detta medförde en ökning av företagens
latenta löneskulder och ansågs i motsvarande mån försämra
värdet av säkerhet genom företagsinteckning. För att stärka
företagsinteckningarnas kreditvärde gavs fordran på grund
av företagsinteckning bättre förmånsrätt än
lönefordringarna. Lönegarantins maximibelopp höjdes
samtidigt till tolv basbelopp för att skydda arbetstagarna.
Då lönefordringarnas förmånsrätt därefter ansågs sakna
betydelse för de flesta löntagare gavs också
skattefordringarna en bättre förmånsrätt än
lönefordringarna (prop. 1975/76:12, LU 5, rskr 115).
Om en arbetstagare vill försätta arbetsgivaren i konkurs
på grund av en fordran som omfattas av lönegarantin
betalas ersättning från garantin även för den kostnaden
samt vissa kostnader arbetstagaren kan åläggas om
konkursen avskrivs (2 § andra stycket LGL). Dessa
kostnader ersätts av garantin även om den sammanlagda
summan därigenom skulle komma att överstiga tolv
basbelopp.
Konkursförfarandet

Enligt den nuvarande konkurslagen handläggs alla
konkurser efter samma huvudlinjer. Efter att tingsrätten
har beslutat om konkurs förordnar rätten en
konkursförvaltare och bestämmer tid för ett
edgångssammanträde. Förvaltaren övertar därefter
handhavandet av konkursboet, vilket innebär att han sätter
sig in i konkursboets förhållanden och påbörjar dess
avveckling. I normalfall uppsägs de anställda redan under
den första konkursveckan. Vid edgångssammanträdet skall
av förvaltaren upprättad bouppteckning över gäldenärens
tillgångar och skulder föreligga färdig och uppgifterna i den
beedigas av gäldenären.
Förvaltaren skall också upprätta en skriftlig berättelse
om konkursboets tillstånd och om orsakerna till obeståndet
om dessa har kunnat kartläggas. I berättelsen skall bl.a.
anges eventuella misstankar om gäldenärsbrott och om
förfaranden som kan föranleda näringsförbud.
Räcker konkursboets tillgångar inte till betalning av
konkurskostnader och andra skulder som boet har ådragit
sig avskrivs konkursen.
Vanligen har konkursboet tillgångar som medger i vart
fall någon utdelning till borgenärer med förmånsrätt för sin
fordran. I så fall upprättar förvaltaren ett utdelningsförslag
som, om ingen invändning görs mot förslaget, fastställs av
rätten efter ett kungörelseförfarande. Förvaltaren utdelar
därefter tillgängliga medel enligt förslaget och avger
slutredovisning. Konkursen anses avslutad i och med att
utdelningsförslaget har fastställts. Om ytterligare tillgångar
skulle bli tillgängliga för utdelning får det upprättas ett
förslag till efterutdelning.
I de fall att boets tillgångar räcker till betalning av även
fordringar utan förmånsrätt förordnar rätten om
bevakningsförfarande. Rätten beslutar om en sista dag när
bevakning av fordringar skall få äga rum och om tid för ett
förlikningssammanträde. När borgenärerna har lämnat in
sina bevakningsinlagor granskas dessa av förvaltaren, som
kan rikta anmärkning både mot den bevakade fordrans
betalningsrätt och dess förmånsrätt. Samtliga borgenärer
som har bevakat fordran i konkursen och
konkursgäldenären har rätt att rikta anmärkning mot
bevakningarna. Tvistefrågor som uppkommit genom
anmärkning handläggs vid förlikningssammanträdet. Kan
frågorna inte avgöras genom förlikning, skall de prövas av
rätten vid en förhandling. Ett sådant avgörande kan
överklagas till hovrätten och högsta domstolen enligt vad
som gäller för tvistemål i allmänhet. Även då bevakning har
förekommit avslutas konkursen genom att förvaltaren
upprättar ett utdelningsförslag som fastställs av tingsrätten,
varefter utdelning av medlen sker till de berättigade.
Det bör nämnas här att till konkursförvaltare får utses
endast personer som uppfyller mycket högt ställda krav på
kunskap och erfarenhet. Normalt utses endast advokater
som specialiserat sig på konkursförvaltning.
Konkursförvaltningen står under tillsyn av
tillsynsmyndigheten (TSM). Tillsynsverksamheten handhas
av 22 kronofogdemyndigheter i landet. TSM kontrollerar
att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt och att
konkurskostnaderna hålls nere. Förvaltaren skall också i
viktigare frågor höra TSM.
Lönegarantifrågor i konkurser med bevakning

Som tidigare nämnts avgörs frågan om lönefordringars --
liksom övriga konkursfordringars -- betalningsrätt och
förmånsrätt genom bevaknings- och
anmärkningsförfarandet. Lönegaranti kan utgå endast för
fordringar som har bevakats (3 § LGL).
När det gäller frågan om lönegaranti kan utgå skall
förvaltaren snarast underrätta länsstyrelsen, som är
utbetalningsmyndighet, om de lönefordringar som enligt
hans bedömning är klara. Förvaltaren bevakar också dessa
fordringar för arbetstagares räkning. Om förvaltaren skulle
finna att en lönefordran inte är klar får den bevakas av
arbetstagaren själv. I så fall lämnar förvaltaren uppgift till
länsstyrelsen först sedan fordran efter bevakning har blivit
utdelningsgill (7 § första och tredje stycket LGL).
Förfarandet får anses präglat av muntlighet. Förutom att
förvaltaren har tillgång till företagets bokföring träffar han
konkursgäldenären/arbetsgivaren och de anställda och har
kontakt med de fackliga företrädarna. Eventuella
oklarheter kan på så vis snabbt redas ut på ett informellt
sätt.
Lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning

I konkurser där bevakning inte förekommer avgörs
lönegarantifrågorna av kronofogdemyndigheten (KFM) i
det län där konkursgäldenären är bosatt i ett från konkursen
fristående förfarande.
Ärendena anhängiggörs vanligtvis genom att förvaltaren
underrättar KFM om sådana fordringar som kan omfattas
av lönegarantin (6 § första stycket LGL). KFM är dock
skyldig att självmant pröva frågan om lönegarantin är
tillämplig så snart en fordran i konkursen blir känd för
myndigheten (8 § första stycket LGL).
När det gäller lönegarantifrågor som avgörs av KFM kan
garantin ersätta fordringar som blivit kända för KFM inom
ett år från att konkursen avslutades eller beslut om
avskrivning av konkursen vann laga kraft (3 § LGL).
KFM skall göra sin prövning skyndsamt och därefter
utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen om fordringar som
har funnits betalningsgrundande (8 § första och fjärde
stycket LGL).
För sin utredning av om lönegaranti skall utgå har KFM
möjlighet att höra arbetstagaren och arbetsgivaren och även
andra som kan ha upplysningar av värde för prövningen.
KFM kan också hos tingsrätten begära hämtning och, i sista
hand, häktning av arbetsgivaren för fullgörande av
uppgiftsskyldighet avseende arbetstagarens anställnings-
och avlöningsförhållanden [8 § andra och tredje stycket
LGL och 10 § lönegarantikungörelsen (1970:745)].
Förfarandet hos KFM är dock vanligtvis helt skriftligt
och beslutet grundas huvudsakligen på de uppgifter som har
inkommmit från förvaltaren.
Finner KFM att fordran inte omfattas av lönegarantin
kan arbetstagaren anföra besvär över avslagsbeslutet till
hovrätten. I det helt övervägande antalet fall avgörs målet
där efter ett skriftligt förfarande. Mot hovrättens beslut får
talan inte föras utom i särskilda av hovrätten medgivna fall
(9 § LGL).
LGL innehåller inga bestämmelser om överklagande av
KFM:s beslut om myndigheten har beviljat utbetalning av
garantimedel där sådana inte skulle ha utgått.
Utbetalning av lönegarantimedel

Utbetalning av lönegarantimedel handhas av
länsstyrelsen i det län dit konkursdomstolen hör (5 § första
stycket LGL och 1 § första stycket LGK).
Enligt huvudregeln får garantibelopp inte betalas ut
innan konkursbeslutet har vunnit laga kraft och aldrig innan
fordran har förfallit till betalning. Utbetalning för klara
fordringar får dock ske trots att konkursbeslutet inte ännu
vunnit laga kraft (5 § andra och tredje stycket LGL). Om
konkursbeslutet senare skulle upphävas av högre rätt skall
arbetstagaren återbetala beloppet.
Återbetalningsskyldigheten kan efterges helt eller delvis om
särskilda skäl föreligger (12 § andra och tredje stycket
LGL).
Som villkor för utbetalning av uppsägningslön får
länsstyrelsen föreskriva att arbetstagaren skall avge en
försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden (15 § LGK).
Det är länsstyrelsen som vid utbetalning får bevaka att
maximigränsen om tolv basbelopp inte överskrids.
Länsstyrelsen gör också skatteavdrag och avdrag på grund
av beslut om införsel eller utmätning samt ombesörjer
kontrolluppgift (5 § första stycket LGL och 18 § första
stycket LGK).
I fråga om utbetalt garantibelopp träder staten in i
arbetstagarens ställe mot konkursgäldenären. Utdelning
som belöper sig på arbetstagarens fordran som har ersatts
genom lönegaranti tillfaller därför staten (10 § LGL).
Återbetalningsskyldighet

Lönegarantilagen innehåller en regel om
återbetalningsskyldighet för den som genom oriktiga
uppgifter eller på annat sätt har föranlett att betalning av
lönegarantimedel har utgått obehörigen eller med ett för
högt belopp. Även den som i annat fall har uppburit
garantimedel obehörigen eller med ett för högt belopp och
skäligen borde ha insett detta skall återbetala vad som
utbetalats för mycket (12 § första och andra stycket LGL).
Återbetalningsskyldigheten kan efterges helt eller delvis om
särskilda skäl föreligger (12 § tredje stycket LGL).
2.3 Lönegaranti i andra länder

Lönegarantisystem i någon form förekommer numera i
de flesta västeuropeiska länder. Regler om lönegaranti
infördes först, år 1967, i Belgien, år 1968 i Nederländerna
och sedan under första hälften av 1970-talet i alla nordiska
länder samt i Frankrike, Tyskland och Storbritannien.
Därefter har lönegarantisystem införts i Spanien, Österrike,
Grekland, Schweiz, Irland och Portugal samt bl.a. i Israel
och Japan.
Utformningen av lönegarantisystem i de olika länderna
skiljer sig naturligen från varandra beroende på den
nationella lagstiftningen och övriga förhållanden.
Huvuddragen är emellertid likartade och innebär garanti
för betalning av arbetstagares lönefordran mot en insolvent
arbetsgivare.
De Europeiska Gemenskapernas råd har år 1980 antagit
direktiv om tillnärmning av medlemstaternas lagstiftning
rörande skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens (80/987/EEG).
Det skydd direktivet föreskriver är, liksom hos oss,
anknytet till begreppet insolvens. Enligt artikel 2 skall en
arbetsgivare anses vara insolvent när det i enlighet med
respektive medlemsstats lagar har lämnats in en ansökan
om att inleda ett förfarande som syftar till ett kollektivt
tillgodoseende av fordringsägarna, när behörig myndighet
antingen har beslutat inleda förfarandet eller
fastställt att verksamheten har upphört och att tillgångarna
inte räcker för att inleda förfarandet.
Medlemsstaterna skall säkerställa betalning genom
lönegarantin för lönefordringar för tiden före ett visst
datum, som kan varadagen för insolvens; i detta fall skall
garantin omfatta lönefordringar för de tre sista
anställningsmånaderna om anställningsförhållandet har
pågått i sex månader före insolvens inträdde,dagen då
uppsägning skedde på grund av insolvens; i detta fall skall
garantin omfatta lönefordringar för tre sista
anställningsmånaderna, ellerdagen för insolvens eller
uppsägning på grund av insolvens; i detta fall skall garantin
omfatta lönefordringar som har uppstått under de sista 18
månaderna före insolvens eller uppsägning. När detta
alternativ har valts får betalningsansvaret begränsas till
fordringar avseende åtta veckor. Medlemstaterna får sätta
en övre gräns för garantiansvaret. De är också fria att vidta
åtgärder för att förhindra missbruk av garantisystemet.
Frågan om skydd av arbetstagarens fordran i händelse
av arbetsgivarens insolvens har också varit föremål för en
förstaårsbehandling vid ILO:s internationella
arbetskonferens 78:e möte i Genéve i juni 1991. Syftet är att
arbeta fram en konvention och en rekommendation som tar
sikte på både lönefordringars företrädesrätt och införandet
av lönegarantisystem.
Lönegaranti i andra nordiska länder

Även de nordiska ländernas lönegarantisystem skiljer sig
från varandra.
Ser man först på frågan i vilka situationer lönegaranti
kan utgå gäller att garantin är begränsad till
konkurssituationer endast enligt svensk och isländsk
lagstiftning. I Danmark, Norge och Finland kan
garantimedel utgå även utan att arbetsgivaren är försatt i
konkurs, om verksamheten har upphört och det visas att
arbetsgivaren inte kan betala lönefordringar. I Finland
omfattar garantin också andra situationer då arbetsgivaren
har svårt att betala lönefordringar, t.ex. när arbetsgivaren
vid utmätning har funnits sakna medel för löner. I samtliga
länder gäller att garantin omfattar endast lönefordringar
som har eller skulle ha haft förmånsrätt i en konkurs.
I alla länderna finns också en beloppsmässig begränsning
för hur stort belopp som maximalt kan utbetalas per
arbetstagare. År 1991 uppgick maximibeloppet i Danmark
till 75 000 DKR och i Finland till 75 000 FMK. I dessa länder
är maximibeloppet inte kopplat till någon form av index
eller basbelopp och därmed förekommer inte heller
automatiska höjningar av beloppet. I Norge uppgick
maximibeloppet år 1991 till 103 000 NKR, beloppet höjs
med viss automatik. Som jämförelse kan nämnas att
maximibeloppet enligt den svenska lönegarantilagen år
1991 uppgick till 386 400 kr.
Också administrationen av lönegarantifrågor skiljer sig
avsevärt mellan de olika länderna.
I Danmark har L nmodtagernes Garantifond hand om
prövning och utbetalning av garantimedel. Finner fonden
att utredning avseende fordran är otillräcklig kan
arbetstagaren hänvisas att föra talan vid en domstol för att
få kravet fastställt. Fonden handlägger ärenden från hela
landet.
I Norge handhas prövningen av Direktoratet for
arbeidstilsynet. Även här gäller att arbetstagaren kan
hänvisas att föra talan mot arbetsgivaren om kravets
riktighet. Direktoratets beslut om lönegaranti kan
överklagas till Kommunal- och arbeidsdepartementet.
Utbetalning av garantimedel ombesörjs i konkursfall av
förvaltaren som också verkställer skatteavdrag.
Det finska lönegarantisystemet administreras av tolv
arbetskraftsdistriktsbyråer. Byråerna sköter både prövning
och utbetalning av garantimedel. Dessa byråer avgör också
om arbetsgivarens situation är sådan att garantimedel skall
utgå utan att arbetsgivaren är försatt i konkurs.
Arbetskraftsdistriktsbyråernas beslut kan i vissa fall
överklagas till arbetskraftsministeriet, som också sköter
indrivning av utbetalda garantimedel hos arbetsgivaren.
2.4 Garantins omfattning

2.4.1 Maximibeloppet

Mitt förslag: Det maximala garantibeloppet som
kan utgå för fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) bestäms i lönegarantilagen till
krontal. Beloppets koppling till basbeloppet enligt 1 kap. 6
§ lagen (1962:381) om allmän försäkring tas således bort.
Den maximala ersättningen för fordringar enligt 12 §
förmånsrättslagen bestäms till 100 000 kr. Förslaget berör
inte ersättning enligt lönegarantin för fordran på framtida
pension med förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen. Inte
heller berörs möjligheten att få ersättning från garantin för
kostnader som hänför sig till gäldenärens försättande i
konkurs och för kostnad som arbetstagaren har ålagts att
utge enligt 14 kap. 3 § konkurslagen (1987:672).

Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att
maximalt garantibelopp för fordran med förmånsrätt enligt
12 § förmånsrättslagen (1970:979) bestäms till 100 000 kr.
Han har också lämnat två förslag till ändringar i
förmånsrätten enligt 12 § förmånsrättslagen. Det ena
förslaget innebär att förmånsrätten begränsas för fordringar
som har förfallit före konkursen till sådana som har förfallit
inom sex månader före konkursansökan. Det andra
förslaget medför en utvidgning av förmånsrätten för
fordringar som har varit föremål för tvist genom att kravet
på att förhandling som föreskrivs i kollektivavtal skall ha
begärts inom sex månader från förfallodagen föreslås bli
ersatt av en hänvisning till fall som avses i 35 § lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna
tillstyrker förslaget att maximibeloppet bestäms till krontal
och sätts ned. Även förslaget om begränsning av
förmånsrätten tillstyrks av flertalet. Båda förslagen avvisas
dock av bl.a. LO, TCO och SACO. Förslaget att utvidga
förmånsrätten för fordringar som har varit föremål för tvist
har berörts endast av ett fåtal remissinstanser, däribland
AD och LO, som båda avvisar förslaget.
Skälen för mitt förslag: När lönegarantilagen
infördes i början av 1970-talet var syftet att garantera att
arbetstagarna alltid skulle få någon betalning för sin fordran
mot en arbetsgivare som försattes i konkurs. Reglerna hade
karaktär av social skyddslagstiftning på så sätt att
löneborgenärerna genom garantin fick en gynnsammare
behandling än andra fordringsägare i en konkurs. Skälen för
denna särbehandling är uppenbara. För arbetstagarna utgör
lönen oftast den enda inkomstkällan. För de flesta övriga
konkursborgenärer torde situationen sällan vara jämförbar.
Genom införandet av lönegarantin eftersträvade man
inte att garantera lönefordringar i lika vid omfattning som
vad som omfattades av förmånsrätt. Syftet var i stället att
garantera ett belopp motsvarande lön för en eller två
månader före konkursbeslutet och för skälig uppsägningstid
samt normala fordringar på ackordsersättning, provision
m.m. Maximiersättningen enligt garantin bestämdes därför
till tre gånger det vid konkursbeslutet gällande basbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
(prop. 1970:201 s. 65).
Maximibeloppet har därefter höjts vid flera tillfällen.
Första höjningen gjordes redan samma år som
lönegarantilagen infördes för att täcka eventuellt ökade
fordringar på uppsägningslön på grund av den s.k.
äldrelagen. Maximibeloppet ändrades då till fyra gånger
basbeloppet. Andra höjningen -- till fem gånger
basbeloppet -- företogs när fordran på grund av
fastighetsinteckning fick bättre rätt än lönefordran och
trädde i kraft den 1 januari 1972. Samtidigt beslutades att
fordran på framtida pension, i dag motsvarande pension
med förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen, inte skulle
omfattas av begränsningsregeln.
Senaste höjningen gjordes i samband med att även
fordran på grund av företagsinteckning och skattefordringar
sattes före lönefordran i förmånsrättshänseende.
Höjningen var föranledd av en önskan att säkerställa att
ändringen i förmånsrätten inte skulle försämra den tryggade
ställning lönefordringar dittills hade haft. Maximibeloppet
ökades då till nuvarande tolv gånger basbeloppet.
Ändringen trädde i kraft den 1 januari 1976.
Maximibeloppet för år 1992 uppgår till 404 400 kr.
Utredaren har påpekat att höjningens avsevärda
storlek -- från fem till tolv basbelopp -- troligen grundades
på i viss mån felaktiga antaganden. Lönefordringars
placering i förmånsrättsordningen har betydelse endast i
konkurser där utdelning kan ske. Ändring av förmånsrätten
har därför ingen betydelse i det stora antalet konkurser med
inga alls eller ringa tillgångar.
Basbeloppet för år 1982 var 17 800 kr och
maximibeloppet enligt lönegarantilagen uppgick därför till
213 600 kr. Enligt en undersökning som utredaren har
företagit avseende utbetalning av lönegaranti under 1982
erhöll 99 procent av arbetstagarna garantibelopp på under
100 000 kr. Såsom utredaren påpekar har den ram för
garantin som bestäms av maximibeloppet i de flesta fall inte
berörts. Någon beloppsbegränsning av lönegarantin har
därför inte gällt i praktiken. Det bör påpekas att
undersökningen inte omfattade samtliga
utbetalningsmyndigheter. Resultatet är dock så entydigt att
det får uppfattas som representativt för hela landet.
Jag är medveten om att dessa siffror är gamla.
Emellertid tyder uppgifter som jag har fått från
länsstyrelsen i Stockholms län avseende utbetalning av
lönegarantimedel år 1991 på att samma förhållanden
fortfarande råder. På grund av det stora antalet konkurser
som inträffade förra året överstiger antalet arbetstagare
som erhöll garantimedel från länsstyrelsen i Stockholm
antalsmässigt det antal arbetstagare som under mera
normala år totalt i hela landet erhåller lönegaranti.
Den statliga lönegarantin har aldrig syftat till att ersätta
samtliga löntagares alla lönefordringar i arbetsgivarens
konkurs. Redan när garantin infördes talade kostnadsskäl
för att garantin skulle vara beloppsbegränsad. Kostnadsskäl
talar inte mindre starkt för en beloppsbegränsning i dag.
Utbetalningarna från lönegarantifonden uppgick förra
budgetåret till över 1,8 miljarder kronor. Kammarkollegiet,
som förvaltar fonden, har beräknat att utbetalningarna
under innevarande budgetår kommer att uppgå till mer än
tre miljarder kronor. Detta innebär en närapå femdubbling
av utbetalningarna jämfört med budgetåret innan.
Mot bakgrund av vad som här har redovisats anser jag
det angeläget att en beloppsbegränsning åter förs in i
lönegarantilagen. En sådan begränsning bidrar också till att
minska möjligheterna av en felaktig användning av
garantin. Den bör genomföras enligt de av utredaren
anvisade vägarna, nämligen genom att
lönegarantiersättningens koppling till basbeloppet slopas
och att maximibeloppet bestäms till krontal i
lönegarantilagen. Genom denna konstruktion uppnås också
att statens åtaganden enligt garantin inte ökas automatiskt,
vilket redan i sig är värt att eftersträva.
Utredaren föreslog att maximibeloppet skulle
bestämmas till 100 000 kr. Maximibeloppet enligt
lönegarantilagen uppgick på den tiden till 232 800 kr.
Jämfört med dagens maximibelopp om 404 400 kr
motsvarar det av utredaren föreslagna beloppet i dag en
nedsättning till ca 185 000 kr. Med hänsyn till att enligt
tillgängliga siffror allt talar för att under det senaste året
endast en eller ett par procent av arbetstagarna har erhållit
garantibelopp överstigande 200 000 kr innebär en så
bestämd beloppsgräns ingen verklig begränsning av
lönegarantin.
Enligt min mening bör maximibeloppet bestämmas till
100 000 kr. En sådan begränsning kan vid jämförelse av
maximibeloppet för i år -- 404 400 kr -- anses mycket stor.
Av siffrorna från länsstyrelsen i Stockholms län kan
emellertid utläsas att endast ca 10 procent av arbetstagarna
erhöll garantimedel med belopp överstigande 100 000 kr år
1991. Om man vill stävja utgifterna från lönegarantifonden
och samtidigt bekämpa missbruk och icke avsedd
användning av garantin är det enligt min mening
ofrånkomligt att beloppsgränsen måste bestämmas på ett
sådant sätt att den kommer att drabba arbetstagare med
höga lönefordringar mot arbetsgivaren.
Även om maximibeloppet enligt lönegarantilagen
bestäms till 100 000 kr får garantins sociala syften anses
tillgodosedda. Samtidigt innebär beloppet en markering av
att staten inte avser att garantera lönefordringar utöver det
rimligas gräns. Det bör observeras att begränsningen inte
berör fordran på ersättning från lönegarantin för framtida
pension med förmånsrätt enligt 13 § förmånsrättslagen. Inte
heller berörs möjligheten att få ersättning från garantin för
kostnader som hänför sig till gäldenärens försättande i
konkurs och för kostnad som arbetstagaren kan åläggas att
utge enligt 14 kap. 3 § konkurslagen (1987:672).
Utredaren har även föreslagit att förmånsrätten enligt 12
§ förmånsrättslagen begränsas för fordringar som har
förfallit före konkursen till sådana som har förfallit inom sex
månader före konkursansökan. I detta sammanhang får
emellertid ihågkommas att förmånsrätten enligt 12 §
förmånsrättslagen har betydelse även utanför
lönegarantilagens tillämpningsområde. Det är också så att
den relativt långa tid som förmånsrätten omfattar har sitt
särskilda värde för arbetstagare som arbetar hos mindre
arbetsgivare där den fackliga bevakningen är otillräcklig.
Såsom LO har påpekat i sitt remissvar kan det ibland uppstå
svårigheter när en sådan arbetsgivare skall nås för att inleda
förhandlingar eller för att delges en stämning. LO har också
framhållit att det inom vissa branscher förekommer att
rörelse byter ägare onormalt ofta vilket kan medföra
svårigheter när det skall klarläggas vem som har varit
arbetsgivare under den tid en uppkommen lönefordran
avser.
Enligt den undersökning som utredaren företagit avser
endast ca en procent av lönefordringar som har ersatts av
lönegarantin fordringar som har förfallit till betalning
tidigare än tre månader före konkursansökan. Den
föreslagna begränsningen skulle därför innebära en mycket
måttlig besparing. I beaktande av detta och de svårigheter
den föreslagna begränsningen skulle kunna innebära i vissa
fall finner jag i detta sammanhang inte motiverat att också
avkorta förmånsrätten för lönefordringar.
Inte heller finner jag skäl för att nu föreslå en sådan
utvidgning av förmånsrätten för tvistiga fordringar som
utredaren har förordat.
2.4.2 Krav på anknytning till Sverige

Mitt förslag: Garantin skall gälla om arbetsgivaren
har försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt
land. Den skall gälla endast för en fordran som avser
anställning med övervägande anknytning till Sverige eller
svenska förhållanden. Dessa regler har i praxis gällt även
tidigare men blir nu lagfästa.
Ansökan om betalning enligt garantin för fordran mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs i något annat
nordiskt land skall prövas av tillsynsmyndigheten för det län
där arbetstagaren vistas.

Utredarens förslag: Motsvarar när det gäller
kraven på konkurs i Sverige eller annat nordiskt land samt
anknytning till Sverige mina förslag. Utredaren har dock
föreslagit att i förhållande till andra nordiska länder skall
den svenska lönegarantilagens tillämplighet avgöras med
ledning av den nordiska socialkonventionen av den 5 mars
1981. En ansökan om betalning enligt garantin skall enligt
utredaren prövas av tillsynsmyndigheten i Stockholm. Om
tillsynsmyndigheten finner att fordran inte omfattas av
garantin skall myndigheten, på arbetstagarens begäran,
anmäla ärendet till den tingsrätt där arbetstagaren har att
svara i tvistemål i allmänhet. Målet skall handläggas med
tillämpning av reglerna för prövning av tvistiga fordringar
i en bevakningskonkurs. Tillsynsmyndigheten skall därvid
fullgöra de uppgifter som annars ankommer på en
förvaltare.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser
som har uttalat sig i frågan har varit positiva till att
lönegarantilagens tillämpning i s.k. internationella fall
regleras i lag. Några har dock ansett att förslaget inte är
tillräckligt klargörande. RSV har framhållit att prövningen
av hänsyn till arbetstagarna inte bör koncentreras till
tillsynsmyndigheten i Stockholm.
Skälen för mitt förslag: Den nu gällande
lönegarantilagen innehåller inga bestämmelser om hur
lagen skall tillämpas i s.k. internationella fall. Frågan berörs
inte heller i lagens förarbeten (prop. 1970:201). Med
internationella fall avser jag dels den situationen att en
konkurs visserligen har inträffat i Sverige men
arbetstagaren som fordrar ersättning från garantin har
arbetat utomlands, dels också den situationen att en
konkurs har inträffat i ett annat land och arbetstagaren gör
gällande rätt till ersättning från den svenska lönegarantin.
Enligt vad utredaren har funnit har antalet
internationella fall varit tämligen begränsat under åren. Om
konkursen har inträffat i Sverige har anspråk på
garantimedel från en anställd som har arbetat utomlands
handlagts enligt reglerna i lönegarantilagen allt efter
konkursformen. Om anspråket däremot har framställts i
anledning av en konkurs som har inträffat utomlands har
det vanligtvis handlagts av kronofogdemyndigheten med
tillämpning av vad som gäller för konkurs utan bevakning.
Det är, såsom också remissinstanserna har påpekat,
otillfredställande att frågorna om när lönegarantilagen är
tillämplig och vilka förfaranderegler som gäller om
konkursen har inträffat utanför Sverige inte är reglerade.
Utredaren har ansett att det, utom när det gäller
konkurs som har beslutats i något av de övriga nordiska
länderna, skall krävas att konkursen har inträffat i Sverige.
Detta är också enligt min mening en nödvändig begränsning
av garantins tillämpningsområde. En sådan begränsning
står enligt min bedömning i överensstämmelse med de
internationella åtaganden som kan komma att följa av det
nu slutförhandlade avtalet om ett europeiskt ekonomiskt
samarbetsområde (EES). Att ersättning från den svenska
lönegarantin kan utgå endast om konkursen har inträffat i
Sverige eller i ett annat nordiskt land bör, som
lagrådet har påpekat, komma till uttryck i lagtexten.
När det gäller en konkurs som har inträffat i något av de
övriga nordiska länderna har utredaren föreslagit en
specialregel innebärande att frågan om lönegarantilagen
skall tillämpas skall avgöras med ledning av den nordiska
konventionen om social trygghet av den 5 mars 1981 mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge. Enligt denna
konvention skall en arbetstagare som är anställd i ett annat
nordiskt land än där han är bosatt, i fråga om rätt till
förmåner som är beroende av förvärvsarbete eller inkomst
av sådant arbete, omfattas av sysselsättningslandets
lagstiftning om sociala förmåner. Det föreskrivs vidare att
avgifter för förmåner som regleras genom konventionen
skall erläggas i det land vars lagstiftning gäller i fråga om
rätten till förmånerna.
En motsvarande lösning av nordiska lönegarantifall har
föreslagits i en rapport som har utarbetats av en arbetsgrupp
under det nordiska arbetsmarknadsutskottet inom
Nordiska Ministerrådet (NAUT-rapport 1985:8).
Förslaget bör ses mot bakgrund av att en konkurs i ett av
de nordiska länderna i princip utesluter konkurs i ett annat
nordiskt land. Detta följer av den nordiska konventionen
av den 7 mars 1934 om konkurs. I konventionen, som har
reviderats år 1978 och 1982, föreskrivs att en konkurs i
något av de nordiska länderna omfattar även
konkursgäldenärens egendom i de övriga nordiska
länderna. Enligt lagen (1981:7) om verkan av konkurs som
inträffat i annat nordiskt land fortgår dock en konkurs som
redan har beslutats här i landet utan hinder av att det
beslutas om konkurs i ett annat nordiskt land.
Den av utredaren föreslagna specialregeln innebär att
ersättning från den svenska lönegarantin kan utgå även om
arbetsgivaren har försatts i konkurs i något av de övriga
nordiska länderna, om arbetstagarna har varit sysselsatta i
Sverige. Mot bakgrund av den nordiska
konkurskonventionen är en sådan bedömning av nordiska
lönegarantifall lämplig även enligt min uppfattning.
Som jag ser det är det emellertid inte nödvändigt att
skapa en specialregel för de nordiska lönegarantifallen.
Även dessa bör kunna avgöras med ledning av en regel som
anger vad som i allmänhet skall krävas för att den svenska
garantin skall vara tillämplig.
Jag delar utredarens uppfattning att en sådan regel bör
innehålla ett krav på att anställningen har övervägande
anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. En sådan
anknytning kan enligt min mening anses föreligga om
konkursen visserligen har inträffat i något av de övriga
nordiska länderna men de arbetstagare som gör anspråk på
ersättning från lönegarantin har sysselsatts här i landet.
När det gäller en konkurs som har inträffat i Sverige kan
en sådan anknytning anses föreligga om en utländsk
arbetstagare som är bosatt i utlandet har varit sysselsatt i
Sverige. Har arbetet däremot utförts utomlands av en
arbetstagare som är bosatt i utlandet torde tillräcklig
anknytning sällan föreligga. Har arbetstagaren i vart fall
periodvis sysselsatts även i Sverige kan detta tala för att
anknytning ändå skall anses föreligga. I samma riktning
talar enligt min mening att arbetstagaren är en svensk
medborgare och bosättningen utomlands har skett på grund
av anställningen.
Vid bedömning av om tillräcklig anknytning till Sverige
eller svenska förhållanden föreligger bör vidare, såsom
hittills har skett i praxis, beaktas om arbetsgivaren har varit
skyldig att betala lönegarantiavgift för arbetstagaren och
om denne har varit skattskyldig här i landet.
Om konkursen har inträffat i Sverige bör de
internationella fallen handläggas i enlighet med
lönegarantilagens regler allt efter konkursformen. När det
gäller anspråk på lönegaranti i anledning av en konkurs i de
övriga nordiska länderna bör ansökan prövas, såsom också
utredaren har föreslagit, av tillsynsmyndigheten. Utredaren
har ansett att prövningen i dessa fall bör göras av
tillsynsmyndigheten i Stockholm. RSV har i sitt
remissyttrande framhållit att prövningen av hänsyn till
arbetstagarna inte bör koncentreras till en
tillsynsmyndighet. Jag delar denna uppfattning. För att
underlätta arbetstagarnas möjligheter att nå den myndighet
som beslutar i ärendet bör prövningen i stället handhas av
tillsynsmyndigheten för det län där arbetstagaren vistas.
Utredaren har föreslagit att om arbetstagaren är
missnöjd med tillsynsmyndighetens beslut skall
myndigheten, på arbetstagarens begäran, anmäla ärendet
till den tingsrätt där arbetstagaren skall svara i tvistemål i
allmänhet. Domstolsprövningen är tänkt att ske med
tillämpning av reglerna för prövning av tvistiga fordringar i
konkurs.
Jag delar utredarens uppfattning att lönegarantifrågan
bör prövas av den tingsrätt där arbetstagaren skall svara i
tvistemål i allmänhet. Emellertid anser jag att arbetstagaren
skall kunna väcka talan vid tingsrätten själv, utan anmälan
från tillsynsmyndigheten. Med hänsyn till att arbetsgivaren
har försatts i konkurs utomlands har ett sådant mål enligt
min mening inte heller en sådan anknytning till det svenska
konkursförfarandet att det finns anledning att tillämpa
reglerna för prövning av tvistiga fordringar i konkurs på
målets handläggning. Målet bör därför handläggas enligt de
regler som gäller för tvistemål i allmänhet. Arbetstagaren
bör naturligtvis ha möjlighet att få allmän rättshjälp enligt
rättshjälpslagen (1972:429). Statens talan skall i tingsrätten
föras av tillsynsmyndigheten.
2.5 Enhetlig handläggning och förbättrad tillsyn

2.5.1 Förvaltarbeslut i lönegarantifrågor i konkurser
utan bevakning

Mitt förslag: Beslut i lönegarantifrågor i konkurser
utan bevakning skall fattas av förvaltare. Det nuvarande
från konkursen fristående prövningsförfarandet av
lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning avskaffas.

Utredarens förslag: Förvaltare skall bedöma om
lönefordran skall omfattas av garantin i konkurser utan
bevakning. Bedömningsskyldigheten omfattar fordringar
som blir kända för förvaltaren inom ett år från det att beslut
om avskrivning av konkursen vunnit laga kraft.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är
positiva till förslaget att förvaltarna skall bedöma
lönegarantianspråken.
Skälen för mitt förslag: Den nuvarande ordningen
med två separata former för hantering av lönegarantifrågor
i konkurs har, såsom jag har redovisat tidigare, en historisk
förklaring. När lönegarantilagen infördes förordnades inte
konkursförvaltare i s.k. fattigkonkurser, som nu omfattas av
gruppen konkurser utan bevakning. Det rådde en allmän
enighet om att förvaltare var bäst skickade att påkalla
betalning enligt garantin i konkurser i vilka bevakning
förekom. Men för övriga konkurser, som inte handhades av
en förvaltare, fick skapas en särskild ordning för hantering
av lönegarantifrågor. Prövning och beslut i
lönegarantifrågor anförtroddes i dessa fall
kronofogdemyndigheterna.
Att beslut av lönegarantifrågor i vissa fall skulle fattas av
en särskild, från konkursen fristående, myndighet
medförde inte endast att frågan om vem som bedömde om
garantin var tillämplig blev beroende av i vilken form
konkursen handlades. Också handläggningen av
lönegarantiärendena påverkades av uppdelningen. I
bevakningskonkurser utreds frågan om garantins
tillämplighet inom den normala förvaltningen av
konkursboet och i de fall tvist uppstår om lönefordrans
betalnings- eller formånsrätt genom jävsprocessen.
Förfarandet präglas av muntlighet.
Kronofogdemyndighetens handläggning är däremot i
huvudsak skriftlig och tvister löses efter en skriftlig process
i hovrätten.
Vidare fick garantin i viss mån olika omfattning i de olika
fallen. I bevakningskonkurser omfattar garantin endast
fordringar som har bevakats i konkursen. I de konkurser i
vilka lönegarantifrågorna avgörs av en
kronofogdemyndighet omfattar garantin fordringar som
blir kända för myndigheten inom ett år från det att
konkursen avslutades eller ett beslut om dess avskrivning
vann laga kraft.
Rättsäkerhetsskäl talar för att en garantiförmån av det
slag det här är fråga om bör handläggas enligt ett så
enhetligt förfarande som möjligt. Hanteringen av
lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning bör därför nu
förändras i linje med det förslag som utredaren har lämnat.
Jag har däremot inte funnit skäl för att föreslå ändringar i
lönegarantihanteringen i bevakningskonkurser. I dessa
konkurser skall lönegarantifrågorna såsom hittills bedömas
av förvaltare för att i sista hand avgöras genom bevaknings-
och anmärkningsförfarandet.
En förändring av lönegarantihanteringen i enlighet med
mitt förslag medför också en inte oväsentlig besparing för
statsverket. Den skärpning av tillsynsmyndighetens
kontroll av lönegarantihanteringen som jag föreslår
kommer visserligen att kräva en viss förstärkning av
tillsynsmyndigheternas resurser. Kostnaden för detta blir
dock begränsad jämfört med kostnaden för de resurser som
kronofogdemyndigheterna i dag måste sätta in för prövning
av lönegarantifrågor.
En annan möjlighet för att uppnå ett enhetligare
prövningsförfarande vore att låta kronofogdemyndighet
fatta beslut i lönegarantifrågor i alla konkurser. Jag delar
utredarens uppfattning att en sådan lösning med hänsyn till
lönefordringars anknytning till bevaknings- och
anmärkningsförfarandet i bevakningskonkurser rent
praktiskt knappast vore genomförbar. Mot bakgrund av de
svårigheter ett sådant förslag skulle innebära, bl.a. risk för
att en bevakad lönefordran skulle komma att bedömas olika
inom konkursförfarandet och av kronofogdemyndigheten,
ser jag inte heller skäl för att ytterligare överväga ett sådant
alternativ.
Mitt förslag skiljer sig emellertid från utredarens på en
väsentlig punkt. Jag föreslår att förvaltare i konkurser utan
bevakning skall fatta ett formligt beslut i lönegarantifrågan.
Det främsta skälet för detta är en önskan att skapa bättre
möjligheter för kontroll och tillsyn av förvaltarnas
hantering av lönegarantifrågor än vad utredaren har
föreslagit. Det är också på denna punkt som
utredningsförslaget har bemötts av remisskritik. Jag
återkommer till denna fråga vid genomgång av mina förslag
till förfarande vid missnöje med förvaltares beslut.
Innan jag går närmare in på mina skäl för förslaget om
förvaltarbeslut vill jag beröra frågan om förvaltare kan
anses besitta den kompetens som krävs för att fatta beslut i
lönegarantifrågor.
Lönegarantifrågorna är komplexa ur rättslig synpunkt.
Tillämpning av lönegarantilagen förutsätter mycket goda
kunskaper om arbetsrättslig och konkursrättslig
lagstiftning. Dessutom krävs goda kunskaper om annan
lagstiftning med anknytning till förhållandena i en konkurs.
Efter 1979 års konkurslagsreform anförtros
förvaltaruppdrag i princip endast till advokater som har
specialiserat sig på konkursförvaltning. I propositionen som
låg till grund för reformen underströk föredragande
departementschef att utvecklingen i näringslivet och
samhället i övrigt gjort att stora krav i allmänhet måste
ställas på en konkursförvaltare. Förvaltaren behöver ha,
förutom allmänna juridiska kunskaper, även insikter i
företagsekonomi och kunskaper om bokföring och
redovisning. Han skall också vara väl förtrogen med
arbetsrättsliga och arbetsmarknadspolitiska frågor (prop.
1978/79: 105 s. 157).
Genom reformen skärptes de allmänna
kompetenskraven på förvaltarna. Samtidigt begränsades
borgenärernas inflytande över valet av förvaltare. Tidigare
hade förvaltare utsetts av borgenärerna vid första
borgenärssammanträdet. I fortsättningen skulle förvaltare
utses av konkursdomaren. Borgenärernas inflytande
inskränktes till att i vad som då kallades ordinära konkurser
framföra sina synpunkter på valet av förvaltare till
konkursdomaren. I s.k. mindre konkurser skulle förvaltare
utses av domstolen utan att borgenärerna hördes.
Tillsynsmyndigheten skulle däremot alltid höras när
förvaltare utsågs.
I den nu gällande konkurslagen (1987:672), som trädde
i kraft den 1 januari 1988, har borgenärernas möjlighet att
påverka valet av förvaltare begränsats ytterligare genom att
de inte längre behöver höras innan förvaltare utses av
tingsrätten. Tillsynsmyndighetens ställning har samtidigt
stärkts genom att kravet att höra myndigheten i
förvaltarfrågan framgår direkt av lagen.
De krav som ställs på en förvaltare uttrycks i 7 kap. 1 §
konkurslagen (1987:672) så att det krävs att en förvaltare
skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget
kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. För att
ytterligare understryka den självständiga ställning
förvaltare innehar har frågan om förvaltarjäv fått en
utrycklig reglering genom en lagändring som trädde i kraft
den 1 januari 1989. Till paragrafen lades då ett tredje stycke
där det stadgas att en förvaltare inte får stå i ett sådant
förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan
att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i
konkursen. Inte heller i övrigt får det finnas någon
omständighet som medför att förtroendet för förvaltares
opartiskhet rubbas.
Högt ställda krav gäller för att en advokat skall
kvalificera sig för förvaltaruppdrag. Kraven borgar enligt
min mening för att förvaltarna besitter den kompetens som
krävs för att besluta i frågor om lönegaranti i konkurser
utan bevakning.
När det gäller skälen för mitt förslag vill jag gärna först
peka på att förvaltarna har de bästa förutsättningarna för att
utreda lönegarantiärendena. Såsom kommer att framgå av
det följande gör förvaltarna redan i dag en stor del av
utredningsarbetet i dessa ärenden. Det framstår därför som
mest rationellt att förvaltarna också skall fatta beslut i
ärendena. Detta innebär inte bara en effektivitetsvinst för
samhället utan också förbättring för arbetstagarna vilka får
sina lönefordringar snabbare ersatta.
Förvaltaren skall utreda och avveckla konkursboet. En
av hans första uppgifter blir därför att sammanträffa med
konkursgäldenären och de anställda. För att undgå att
konkursboet anses ha trätt in i anställningsavtalet som
arbetsgivare i konkursgäldenärens ställe måste förvaltaren i
allmänhet säga upp de anställda redan under den första
konkursveckan. Förvaltaren måste därför snarast ta upp
förhandlingar med de fackliga företrädarna. Han måste
också se till att konkursboet varslar länsarbetsnämnden i de
fall detta krävs enligt lagen (1974:13) om vissa
anställningsfrämjande åtgärder.
För att kunna fullgöra dessa uppgifter måste förvaltaren
sätta sig in i vilka anställningsvillkor som gäller för varje
anställd. Han måste därför ta reda på bl.a. om de anställda
har lönekrav mot konkursgäldenären, vilka löneförmåner
de anställda har vid konkursutbrottet och hur lång
uppsägningstid envar av de anställda har rätt till. I den mån
uppgifterna inte framgår av konkursboets bokföring och
annat skriftligt material får förvaltaren reda ut
förhållandena vid sammanträffanden med de anställda och
konkursgäldenären.
Införskaffandet av dessa uppgifter ingår således i
förvaltarens allmänna skyldigheter att utreda boet. Men det
är också dessa uppgifter som ligger till grund för ett beslut i
frågan om arbetstagarens fordran skall ersättas genom
lönegarantin. Att ta fram underlag för beslut i
lönegarantiärenden ingår därför redan i dag i förvaltarnas
uppgifter.
Enligt nu gällande regler skall förvaltaren snarast
underrätta kronofogdemyndigheten i det län där
konkursgäldenären är bosatt om sådana fordringar som
garantin kan antas omfatta. Förvaltaren skall också till
kronofogdemyndigheten sända en kopia av
konkursbouppteckningen och av övriga handlingar som kan
vara till ledning för myndighetens prövning av
lönegarantifrågan (jfr 4 § LGK).
Om det behövs skall kronofogdemyndigheten vid sin
prövning höra arbetstagaren och arbetsgivaren. När det
finns anledning till det skall myndigheten även höra annan
som kan antas ha upplysningar av värde för prövning av
lönegarantifrågan. Kronofogdemyndigheten får också
bestämma att arbetstagaren skall på heder och samvete
skriftligen bekräfta riktigheten av sådan uppgift om sina
anställnings- och avlöningsförhållanden som har betydelse
för myndighetens prövning (10 § LGK). Arbetsgivaren är
skyldig att på kronofogdemyndighetens anfordran lämna
uppgift om arbetstagarens anställnings- och
avlöningsförhållanden. Om arbetsgivaren undandrar sig
denna skyldighet kan han hämtas eller häktas. Beslut om
hämtning eller häkning meddelas på
kronofogdemyndighetens framställning av den tingsrätt
som handlägger konkursärendet.
Reglerna ger således goda möjligheter även för
kronofogdemyndigheterna att utreda det enskilda
lönegarantiärendet. Ärendena måste emellertid av hänsyn
till arbetstagarna hanteras skyndsamt. Detta begränsar
naturligtvis kronofogdemyndigheternas möjligheter att
höra arbetstagaren och andra som kan lämna upplysningar
av värde för prövningen. Enligt uppgift som jag har fått har
man också vid 14 av landets kronofogdemyndigheter infört
den ordningen att myndigheten fattar beslut på det
utredningsmaterial som har inkommit från förvaltaren.
Utifrån de nu gällande reglerna synes ett sådant förfarande
också som mest rationellt då man därigenom undviker
onödigt dubbelarbete.
Det bör nämnas att i en enkät utredaren gjort till
kronofogdemyndigheterna hade 49 av landets dåvarande 81
kronofogdemyndigheter uttalat sig spontant i frågan vilket
organ som borde sköta prövningen av lönegarantianspråk.
Av dessa hade en stor majoritet, 39 myndigheter, förordat
att prövningen borde skötas av konkursförvaltarna.
Resultatet ligger i linje med vad som framkom vid
riksskatteverkets enkät år 1990, som jag har redogjort för
tidigare. Enligt den enkäten ansåg 19 av landets 24
kronofogdemyndigheter att utredningens förslag att
förvaltaren skall bedöma lönegarantianspråk borde
genomföras.
Utredaren har anfört som skäl för sitt förslag att det
innebär en rationellare och snabbare hantering av
lönegarantiärendena. Även jag anser att en överflyttning av
rätten att fatta beslut i lönegarantifrågor från
kronofogdemyndighet till förvaltare innebär betydande
effektivitetsvinster. När förvaltaren har tagit fram behövliga
uppgifter om arbetstagarens anställningsförhållanden kan
dessa genast läggas till grund för ett beslut i
lönegarantiärendet. Det är inte oväsentligt för den anställde
om ett beslut kan fattas genast när utredningen är komplett
eller om handlingarna först måste sändas till en
kronofogdemyndighet. Även om myndigheten skulle fatta
sitt beslut på det föreliggande materialet innebär själva
översändandet och den dubbla kontrollen minst tre-fyra
dagars fördröjning av beslutet.
Jag vill i detta sammanhang även lyfta fram den
effektivitetsvinst som ligger i förvaltarens nära kontakter
med de anställda. Värdet av detta har också betonats av
utredaren och framhållits i bl.a. LO:s remissyttrande.
Förvaltaren sammanträffar personligen med de anställda
och konkursgäldenären varvid eventuella frågor och
missuppfattningar enkelt och smidigt kan redas ut. På
samma sätt tillför kontakter med de fackliga företrädarna
förvaltaren kunskaper om arbetstagarnas
anställningsförhållanden. Dessa kontakter ger naturligtvis
ett bättre beslutsunderlag än det mestadels helt skriftliga
material kronofogdemyndigheterna har att grunda sitt
beslut på.
Denna redogörelse för mina skäl för att föreslå att beslut
i lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning skall fattas
av förvaltarna innehåller också en genomgång av på vilka
sätt en förvaltare får fram underlag för sitt beslut.
Utredaren har inte föreslagit en särskild regel för att ange
när förvaltaren är skyldig att ta upp frågan om garantins
tillämplighet. Inte heller jag anser en sådan regel behövlig.
Utredning om förekomsten av eventuella lönefordringar
ligger i förvaltarens allmänna skyldigheter vid hans
förvaltning av boet. Det får emellertid anses som naturligt
att arbetstagarna, själva eller genom sina fackliga
företrädare, liksom hittills är verksamma för att informera
förvaltarna om anspråk enligt garantin.
I dag gäller garantin i bevakningskonkurser för
fordringar som har bevakats och i konkurser utan
bevakning för fordringar som blir kända för
kronofogdemyndigheten inom ett år från det att konkursen
avslutades eller beslut om dess avskrivning vann laga kraft.
Utredaren har ansett att denna olikhet skall finnas kvar
även om bedömning av lönegarantifrågor i konkurser utan
bevakning skall göras av en förvaltare. Utredaren har
därför för konkurser utan bevakning föreslagit en regel av
innehåll att garantin skall gälla fordringar som blir kända
för förvaltaren eller för den som har varit förvaltare senast
ett år efter det att ett beslut om avskrivning av konkursen
har vunnit laga kraft.
Denna olikhet är enligt min mening inte motiverad i ett
regelsystem där alla anspråk på ersättning enligt
lönegarantin kommer att bedömas eller avgöras av
förvaltare. Att garantin i bevakningskonkurser endast
omfattar fordringar som har bevakats följer av
lönefordringars likställighet med andra konkursfordringar.
Jag anser inte att möjligheten att få sin lönefordran ersatt
av lönegarantin bör vara öppen en längre tid än konkursen
varar. När garantin infördes var syftet med den
särbehandling av löneborgenärerna som reglerna innebar
främst att trygga arbetstagarnas försörjning även vid
arbetsgivarens konkurs. Genom garantin trädde staten in
för att ersätta arbetstagarnas lönefordringar om dessa inte
kunde betalas av arbetsgivaren. Om en arbetstagare dröjer
med att framställa sin lönefordran så länge att den inte
uppdagas ens under utredning av konkursboet kan man
enligt min mening med fog fråga sig om fordran fortfarande
omfattas av garantins sociala syfte.
Det ligger i sakens natur att den tid som förflyter från
konkursutbrottet till dess att konkursen är avslutad varierar
avsevärt beroende på omständigheterna i det enskilda
fallet. Denna tid torde dock endast i undantagsfall
understiga sex månader. Mera vanligt förekommande är
nog handläggningstider upp till ett år och även därutöver.
Jag anser denna tid mer än tillräcklig för att en arbetstagare
som har en lönefordran som bör ersättas genom garantin
skall ha tid att framställa sina anspråk till förvaltaren i de
fall fordran inte har uppdagats redan under boutredningen.
Såsom framgått tidigare innebär mitt förslag att
förvaltare skall fatta ett beslut i lönegarantifrågan. Beslutet
bör vara skriftligt och vid avslag innehålla en motivering för
förvaltarens ställningstagande. Naturligtvis bör beslutet
också innehålla en upplysning om vad den har att iaktta som
är missnöjd med förvaltarens avgörande.
Jag föreslår också en regel som möjliggör rättelse av ett
beslut som innehåller en uppenbar oriktighet till följd av ett
skrivfel, ett räknefel eller annat liknande förbiseende.
Oftast kommer väl ett eventuellt behov av en rättelse att
uppmärksammas vid utbetalningsmyndighets
kontrollräkning innan garantibeloppet översänds till
arbetstagaren. De flesta sådana felaktigheter bör normalt
kunna rättas till utan onödig omgång. Jag tänker här på
möjligheten att en förvaltare som exempelvis vid ett
telefonsamtal från utbetalningsmyndigheten övertygats om
en felräkning anförtror åt myndigheten att teckna rättelsen
på beslutet. Det kan i normalfall inte heller anses
nödvändigt att teckna rättelsen på varje exemplar av
beslutet.
Lönegarantilagens sociala syfte ställer särskilda krav på
att ärendena handläggs skyndsamt. Det finns därför enligt
min mening inte skäl att formalisera förvaltarens hantering
av lönegarantifrågorna genom att införa särskilda
föreskrifter om handläggningen i lönegarantilagen. När så
är erforderligt kan ledning i stället sökas i vad som gäller
enligt förvaltningslagen (1986:223).
Som JK har påpekat i sitt remissvar innebär förslaget att
även förvaltarnas handhavande av lönegarantifrågor i
konkurser utan bevakning kommer att utgöra sådan
myndighetsutövning som medför att förvaltarna
beträffande denna del av sin verksamhet står under tillsyn
av justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Vidare
kommer det skadeståndsrättsliga ansvaret för denna del av
förvaltarnas verksamhet att åvila staten.
2.5.2 Överprövning av förvaltares beslut

Mitt förslag: Arbetstagare som är missnöjd med
förvaltares beslut får inom tre veckor från det att han fick
del av beslutet väcka talan mot staten. Målet skall
handläggas enligt vad som i allmänhet gäller för tvistemål
och arbetstagaren skall ha rätt till allmän rättshjälp. Talan
skall väckas vid den tingsrätt som handlägger
konkursärendet. Statens talan förs av tillsynsmyndigheten.
Tillsynsmyndighet som finner att förvaltares beslut är
oriktigt får inom samma tid väcka talan mot arbetstagaren.

Utredarens förslag: Tveksamma
lönegarantiärenden skall efter anmälan från förvaltare
prövas av den tingsrätt som handlägger konkursen.
Prövningen skall ske endast på arbetstagares begäran.
Tingsrättens handläggning skall följa reglerna för prövning
av tvistiga fordringar i konkurs.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna
har godtagit förslaget att tveksamma fall skall prövas av
tingsrätten. De har emellertid ansett att förslaget inte ger
staten tillräckliga möjligheter till kontroll. Flertalet av
remissinstanserna har föreslagit att staten ges rätt att föra
talan i lönegarantiärenden.
Skälen för mitt förslag: Enligt den ordning som
gäller i dag kan en kronofogdemyndighets beslut i ett
lönegarantiärende överprövas endast på arbetstagares
begäran. Arbetstagare som är missnöjd med beslutet kan
överklaga det genom att anföra besvär i hovrätten.
Besvärsinlagan skall ges in till kronofogdemyndigheten
inom tre veckor från det att arbetstagaren fick del av
beslutet. Arbetstagarens motpart i målet i hovrätten är
staten genom riksskatteverket. Handläggningen i hovrätten
är skriftlig. Hovrättens beslut får inte överklagas.
Hovrätten får dock tillåta att beslutet överklagas om det
finns särskilda skäl att med hänsyn till ledningen av
rättstillämpningen högsta domstolen får möjlighet att pröva
målet.
Utredaren har framhållit att det bl.a. från fackligt håll
har riktats kritik mot den ordning som gäller i dag. Man har
menat att ett skriftligt besvärsförfarande inte är
ändamålsenligt för prövning av lönegarantibeslut som har
meddelats av en kronofogdemyndighet. Målen skulle
behöva förberedas ytterligare vid ett sammanträde inför en
domstol. Därigenom skulle parterna också få större
möjlighet att reda ut eventuella missförstånd och komma
överens i vissa tvistefrågor.
För att bl.a. komma till rätta med dessa problem och
samtidigt anknyta så nära som möjligt till vad som gäller i
bevakningskonkurser har utredaren föreslagit att
tveksamma lönegarantiärenden skall prövas av
konkursdomstolen efter en anmälan från förvaltaren. I
förslaget förutsätts att arbetstagaren meddelar till
förvaltaren om han önskar att en sådan prövning skall
komma till stånd. Med tveksamma ärenden åsyftar
utredaren alla de fall där förvaltaren har bedömt att fordran
inte omfattas av lönegarantin. Som arbetstagarens motpart
i processen föreslås förvaltaren såsom företrädare för
konkursboet. Beträffande handläggningen i tingsrätten
föreslår utredaren att vad som gäller för prövning av tvistiga
fordringar i en bevakningskonkurs med vissa undantag skall
bli tillämpligt även i dessa fall.
Enligt utredningsförslaget skall en särskild
domstolsprövning sålunda endast kunna komma till stånd
på arbetstagares begäran. Visserligen föreslås att
tillsynsmyndigheterna framgent bör ägna tillämpningen av
lönegarantilagen större uppmärksamhet än vad som sker
för närvarande. Granskningen föreslås emellertid även
fortsättningsvis få en generell inriktning utan en ambition
att ingripa i de enskilda fallen.
Det är framför allt i denna fråga om utformning av
statens insyn i lönegarantihanteringen som utredarens
förslag har utsatts för en omfattande kritik av
remissinstanserna. Flertalet remissinstanser har menat att
förslaget inte tillräckligt beaktar statens intressen av insyn i
lönegarantihanteringen. Man har också vänt sig mot
förslagets utformning av tillsynsmyndighetens verksamhet
när det gäller lönegarantiärendena. Förslaget har i denna
del inte ansetts tillräckligt preciserat. Merparten av
remissinstanserna har ansett att staten genom
tillsynsmyndigheten bör ges ställning som part i en process
om garantins tillämplighet och också ges möjlighet att
påkalla tingsrättens prövning.
Jag vill redan nu framhålla att jag delar
remissinstansernas kritik av utredningsförslaget i dessa
delar. Såsom framgår av det följande skiljer sig därför mitt
förslag när det gäller utformning av prövningsförfarandet
för tvistiga lönegarantifrågor från vad utredaren har
föreslagit. Vid utarbetandet av mitt förslag har jag i
möjligaste mån tagit till vara de synpunkter som har lämnats
av remissinstanserna.
När det gäller frågan om i vilken instans tvistiga
lönegarantiärenden lämpligen skall prövas delar jag
utredarens uppfattning att det bör göras av tingsrätten. En
muntlig handläggningsform får anses ge de bästa
förutsättningarna för den ytterligare utredning i ärendet
som kan visa sig behövlig. Det ger också en möjlighet att
åberopa muntlig bevisning i form av parts- eller
vittnesförhör. Denna möjlighet finns i och för sig redan
enligt de regler som gäller i dag. Det torde emellertid vara
ovanligt att hovrätten håller förhör i lönegarantimål.
Utredaren har föreslagit att tingsrättens handläggning i
huvudsak skall ske efter samma regler som gäller för tvistiga
fordringar i en bevakningskonkurs. Även jag anser att det
är önskvärt att handläggning av lönegarantiärenden sker
efter så likartade regler som möjligt oavsett
konkursformen. Enligt min mening framstår det emellertid
inte som nödvändigt att göra reglerna för jävsprocess direkt
tillämpliga på tvistiga lönegarantiärenden i konkurser utan
bevakning. Som jag ser det uppnås den önskvärda
likabehandlingen i tillräcklig grad genom att dagens
skriftliga hovrättsprocess ersätts av ett muntligt förfarande
i tingsrätten, med samma möjligheter till fullföljd av talan
som gäller för tvistiga fordringar i bevakningskonkurser.
Såsom framgått tidigare föreslår jag att förvaltarens
prövning skall utmynna i ett beslut i lönegarantifrågan. På
grund av detta finner jag inte heller skäl för den av
utredaren föreslagna ordningen att prövning i tingsrätten
skall komma till stånd först efter en anmälan som förvaltare
ger in på arbetstagares begäran. Även jag anser att det är
arbetstagaren själv som skall bestämma om
lönegarantifrågan skall prövas av tingsrätten. Emellertid
synes det onödigt att tillskapa regler som medför att
arbetstagaren först skall vända sig till förvaltaren.
Processen i tingsrätten bör därför kunna inledas genom att
arbetstagaren själv väcker talan.
När det gäller frågan om vem som skall vara
arbetstagarens motpart i en process vid tingsrätten anser jag
att dagens ordning bör behållas på så sätt att arbetstagarens
talan skall riktas mot staten. Tillsynsmyndigheten bör föra
statens talan i dessa fall. Jag föreslår också att
tillsynsmyndigheten ges möjlighet att i de fall myndigheten
anser att förvaltares beslut är oriktigt väcka talan mot
arbetstagaren.
Utredaren har avvisat tanken på att staten ges talerätt
med hänvisning främst till att en sådan ordning skulle kunna
medföra att förvaltaren alltid inhämtade
tillsynsmyndighetens godkännande innan han tog ställning
till om löneanspråket borde ersättas av garantin. Detta
skulle enligt utredaren kunna medföra en fördröjning av
handläggningen. Vidare befarar utredaren att det skulle
försämra förutsättningarna för förvaltarens förhandlingar
med de fackliga företrädarna.
Dessa farhågor är enligt min mening i viss mån
överdrivna. Förvaltare skall visserligen höra
tillsynsmyndigheten i viktigare frågor enligt vad som
stadgas i 7 kap. 10 § konkurslagen (1987:672). I förarbeten
till stadgandet hänvisas till proposition 1978/79:105 s. 273
angående vad som skall anses vara viktigare
förvaltningsfrågor. Enligt vad som där sägs skall till sådana
frågor räknas t.ex. fråga om den vidare driften av
gäldenärens rörelse, om försäljning av värdefull egendom
eller om väckande av återvinningstalan eller annan talan
angående ej obetydligt belopp (prop. 1986/87:90 s. 264). Ett
beslut i en lönegarantifråga kan därför i allmänhet inte
anses höra till de frågor angående vilka förvaltare har
anledning att inhämta tillsynsmyndighets synpunkter före
prövningen.
Enligt min mening kan de skäl utredaren har anfört
därför inte tillmätas en sådan vikt att de bör hindra att
staten ges ställning som motpart i en tvist om garantins
tillämpning. Jag delar inte heller utredarens syn på
förvaltarnas ställning i en sådan process. Utredaren har
menat att förvaltaren bör inta ställning av motpart på grund
av att han företräder konkursboet. Emellertid kommer
dessa tvister att i första hand handla om rätten till ersättning
från lönegarantin. Det synes därför mest rationellt att
staten, som vid bifall till arbetstagarens talan skall utbetala
beloppet, också intar ställning som arbetstagarens motpart
i målet.
Visserligen kommer prövningen ofta att indirekt omfatta
även ett ställningstagande i frågan om den åberopade
lönefordran också utgör en fordran i konkursen. Denna
fråga har dock betydelse endast för de konkursbon som har
tillgångar som medger utdelning även till löneborgenärer.
Inte heller i dessa fall är det emellertid givet att konkursboet
och arbetstagaren har motstående intressen i saken. Om
förvaltaren bedömer att utgången av tvisten är av sådan
betydelse för konkursboet att det bör föra talan i målet bör
han enligt vad som gäller för förening av mål i allmänhet
kunna inträda i rättegången på statens sida.
Utredaren har föreslagit att tillsynsmyndighetens
granskning av lönegarantihanteringen endast skall ha en
generell inriktning. Flertalet av remissinstanserna har
ansett en så utformad tillsyn vara otillräcklig och ansett det
nödvändigt att staten ges möjlighet att ingripa även i
enskilda lönegarantiärenden. Jag delar remissinstansernas
uppfattning. En effektiv kontroll av lönegarantihanteringen
kan enligt min mening komma till stånd endast om staten
har möjlighet att ingripa mot en felaktig tillämpning av
lönegarantilagen. Tillsynsmyndigheten bör därför kunna
väcka talan mot arbetstagaren i de fall myndigheten anser
att förvaltarens beslut är oriktigt. Med hänsyn till
lönegarantilagens sociala syfte bör en prövning på
tillsynsmyndighetens initiativ endast komma till stånd i de
fall där detta framstår som angeläget ur allmän synpunkt.
Så är naturligtvis oftast fallet om tillsynsmyndigheten
misstänker att lönegarantin missbrukas. Den praxis som så
småningom bildas till följd av tillsynsmyndighetens talerätt
kommer att vara av värde för att åstadkomma enhetliga
bedömningar av lönegarantiärenden i alla konkurser.
Jag har föreslagit att talan vid tingsrätten skall väckas
inom tre veckor från det att arbetstagaren fick del av
beslutet. Detta väcker frågan om det bör införas en generell
skyldighet för förvaltare att delge arbetstagare beslut i
lönegarantiärenden. Enligt min mening är detta inte
nödvändigt. De allra flesta lönegarantiärendena är klara i
den meningen att arbetstagarens fordran skall ersättas
genom garantin. I dessa fall synes det mig inte nödvändigt
att beslutet delges arbetstagaren. Annorlunda förhåller det
sig om förvaltarens prövning resulterar i ett avslag, helt eller
delvis, på om garantimedel skall utgå. I dessa fall bör
förvaltaren genom mottagningsbevis eller på annat sätt
förvissa sig om att arbetstagaren har fått del av beslutet för
att risken för eventuella rättsförluster för arbetstagaren
skall kunna elimineras.
Det mål som sålunda anhängiggörs vid tingsrätten skall
handläggas enligt de regler som gäller för tvistemål i
allmänhet. Såsom framgår av det följande föreslår jag dock
en specialregel om kvittning av rättegångskostnader för den
situationen att en arbetstagare förlorar målet. Jag
återkommer till denna fråga i samband med genomgången
av rättegångskostnaderna. Arbetstagaren bör naturligtvis, i
enlighet med vad som gäller i dag vid besvär över
kronofogdemyndighetens beslut i hovrätten, ha möjlighet
att erhålla allmän rättshjälp. Det bör betonas att tvister om
lönegaranti mot bakgrund av lagstiftningens sociala syfte
bör handläggas med skyndsamhet.
Jag skall till sist något beröra förhållandet mellan
avgörandet i lönegarantifrågan och bedömning av
arbetstagarens fordran i konkursen.
Det ställningstagande förvaltaren gör beträffande
fordrans betalningsrätt i konkursen vid sin prövning av en
lönegarantifråga bör bli bestämmande för om fordran tas
upp i utdelningsförslaget.
Tingsrättens prövning i ett lönegarantimål kommer att
avse frågan om fordran som arbetstagaren åberopar skall
ersättas av garantimedel. I de fall förvaltarens avslagsbeslut
har grundat sig på att förvaltaren har ansett att fordran
saknar betalningsrätt i konkursen kommer rättens prövning
indirekt att även omfatta ett ställningstagande till fordrans
existens. Detta blir också fallet om tillsynsmyndigheten
grundar sin talan på en sådan omständighet. Om ett
lönegarantimål avgörs före utdelningsförslaget upprättas
bör avgörandet också bli bestämmande för om fordran tas
upp i förslaget och vem som i så fall är berättigad till
utdelning för den.
Avgörs lönegarantimålet först efter att
utdelningsförslaget har fastställts får förvaltaren ta ställning
till om eventuell efterutdelning bör ske. Så kan vara fallet
om staten har fått utdelning för lönegarantimedel och den
rättsliga prövningen resulterar i att arbetstagaren inte anses
berättigad till garantimedel.
Motsvarande situation uppkommer om arbetstagarens
fordran har ersatts av lönegarantin men det genom en
invändning mot utdelningsförslaget framkommer att
fordran saknar betalningsrätt i konkursen. Staten kan då
inte heller få utdelning på grund av utbetald lönegaranti.
2.6 Reformerad utbetalning av garantibelopp

2.6.1 Utbetalning av garantibelopp

Min bedömning: Utbetalning av ersättning enligt
lönegarantin (garantibelopp) skall tillsvidare handhas av
länsstyrelsen. På sikt bör länsstyrelserna befrias från denna
arbetsuppgift.

Utredarens bedömning: Lönegarantiutredningen
övervägde frågan om vilken myndighet som borde handha
utbetalning av garantibelopp. Utredaren ansåg att
tillsynsmyndighetens granskning av lönegarantiärendena
skulle effektiviseras om myndigheten också hade hand om
utbetalningen av garantimedel. Då
kronofogdemyndigheterna saknade egen
ekonomiadministration vid den tiden ansåg sig utredaren
emellertid förhindrad att lämna förslag i denna del.
Remissinstanserna: Utredarens överväganden
beträffande utbetalningsmyndighet berördes i flera av
remissyttrandena. Flertalet remissinstanser ansåg att
utbetalningsfunktionen på sikt borde reformeras på det sätt
utredaren hade förordat.
Skälen för mitt förslag: Utbetalning av
garantibelopp handhas i dag av länsstyrelsen i det län dit
konkursdomstolen hör. Vid utbetalningen fullgör
länsstyrelsen arbetsgivarens skyldigheter när det gäller
skatteavdrag och avdrag på grund av beslut om införsel eller
utmätning i lön samt kontrolluppgift för inkomsttaxering.
Länsstyrelsen bevakar också att garantibeloppet inte
överstiger det belopp som maximalt kan utgå enligt
lönegarantilagen.
Som jag redan har nämnt uttalade min företrädare i 1991
års kompletteringsproposition att uppgiften att betala ut
lönegarantimedel borde föras över från länsstyrelserna till
kronofogdemyndigheterna i samband med en översyn av
lönegarantibestämmelserna. Även jag finner det naturligt
att på sikt befria länsstyrelserna från denna arbetsuppgift.
Skälet till detta är att länsstyrelserna i övrigt inte har någon
anknytning till konkursförfarandet.
Beträffande hur utbetalningsfunktionen bör ordnas för
framtiden och tidpunkten för genomförandet av en sådan
nyordning gör jag emellertid en annan bedömning.
Jag har tidigare föreslagit att prövningen av
lönegarantianspråk i konkurser utan bevakning skall flyttas
från kronofogdemyndigheterna till förvaltarna. I det
följande kommer jag att föreslå en renodling av
utbetalningsmyndighetens uppgifter. Mot bakgrund av
dessa förslag kommer utbetalningsfunktionen inte längre
att ha en sådan anknytning till kronofogdemyndigheternas
arbetsuppgifter i övrigt att en överföring av
utbetalningsfunktionen till kronofogdemyndigheterna
framstår som en självklar lösning.
Man kan därför också överväga om det finns andra
möjligheter som bättre tillgodoser intresset av en rationell
utbetalningsorganisation. Lönegarantimedlen kommer att
betalas ut, med postgiroutbetalningskort eller genom
kontoinsättning, via postgirot eller den eller de andra
utbetalningsvägar som i framtiden kan komma i fråga för
statliga betalningar. Det finns flera exempel på andra
myndigheter som redan i dag handhar utbetalning i stor
skala av löner eller andra förmåner.
Ett annat skäl som talar för att frågan om framtida
utbetalningsmyndighet bör övervägas ytterligare är den
utveckling som nu pågår vad gäller samverkan mellan flera
kronofogdemyndigheter eller mellan
kronofogdemyndigheter och andra myndigheter i fråga om
administrativa stödfunktioner. Denna utveckling kan
väntas leda till att endast vissa kronofogdemyndigheter i
framtiden själva kommer att svara för löpande personal-
och ekonomiadministrativa funktioner.
Frågan om framtida utbetalningsmyndighet för
lönegarantimedel kräver alltså ytterligare utredning. Mot
denna bakgrund framstår det som lämpligast att
länsstyrelserna tills vidare får fortsätta att svara för denna
uppgift.
2.6.2 Utbetalningsfunktionen renodlas

Mitt förslag: Arbetstagaren skall upplysa
förvaltaren om inkomster som arbetstagaren har under
uppsägningstiden från en annan anställning, om dessa avser
samma tid som hans fordran i konkursen.
Föreskrift om en obligatorisk skyldighet för arbetstagare
att före utbetalning av garantibelopp för uppsägningslön till
länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om
sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden tas in i lönegarantilagen.
Avräkning från uppsägningslön skall ske endast efter en
underrättelse från en förvaltare eller, i konkurser utan
bevakning, på grund av en förvaltares beslut.

Utredarens förslag: Utredaren har föreslagit att
prövning i avräkningsfrågor även i fortsättningen i första
hand skall göras av utbetalningsmyndigheten. Om
arbetstagaren är missnöjd med avräkningen skall
utbetalningsmyndigheten underställa avräkningen
förvaltarens bedömning. Förvaltaren skall, om
arbetstagaren begär det, anmäla avräkningsfrågan till den
tingsrätt som handlägger konkursen. Tingsrättens
handläggning skall med vissa undantag följa reglerna för
prövning av tvistiga fordringar i konkurs. Parter i målet är
arbetstagaren och förvaltaren.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har
ansett det som önskvärt att utbetalningsmyndighetens
uppgifter tydliggörs. Så har bl.a. LO framhållit att det är
viktigt att lagstiftningen gör en klar åtskillnad mellan den
instans som prövar ett ärende i materiellt hänseende och
den myndighet som har att ombesörja själva utbetalningen.
Utredarens förslag har av vissa remissinstanser inte ansetts
tillräckligt klarläggande på denna punkt.
Skälen för mitt förslag: Enligt den ordning som
gäller i dag hör till utbetalningsmyndighetens åtgärder bl.a.
att verkställa skatteavdrag samt avdrag på grund av ett
beslut om införsel eller utmätning i lön. Myndigheten skall
också göra avdrag för eventuell förskottsbetalning som har
skett enligt 11 kap. 14 § konkurslagen (1987:672). Såsom
jag tidigare har sagt åligger det vidare
utbetalningsmyndigheten att iaktta att gränsen för
maximiersättning enligt lönegarantilagen inte överskrids.
Men utbetalningsmyndigheten skall dessutom iaktta
vissa materiella bestämmelser. Jag tänker här närmast på
reglerna i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) om avräkning
från uppsägningslön. Ersättning enligt lönegarantilagen kan
utgå endast för en lönefordran som har förmånsrätt enligt
12 § förmånsrättslagen. Om arbetstagaren inte behöver
utföra arbete för konkursgäldenären under
uppsägningstiden gäller förmånsrätten endast sådan
lönefordran som överstiger vad arbetstagaren under den tid
fordran avser har förvärvat i en annan anställning eller
uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i en anställning
som han skäligen borde ha godtagit. Med samtidig inkomst
från en annan anställning jämställs utbildningsbidrag som
utgår av statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning, om
bidraget avser samma tid som lönefordran och
arbetstagaren har blivit berättigad till bidraget efter
uppsägningen.
Ett beslut om lönegaranti avser vanligtvis arbetstagarens
totala lönefordran mot konkursgäldenären/arbetsgivaren,
dvs. även lön under uppsägningstiden. Enligt den ordning
som gäller i dag är arbetstagaren inte skyldig att upplysa
förvaltaren om eventuella inkomster från en ny anställning.
Det är också så att i konkurser utan bevakning har
kronofogdemyndigheten oftast fattat sitt beslut i
lönegarantiärendet före frågan om avräkning uppkommer.
Skyldigheten att iaktta begränsningen i förmånsrätten för
uppsägningslön har därför ankommit på
utbetalningsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen.
För att kunna fullgöra denna skyldighet har
länsstyrelserna enligt 15 § lönegarantikungörelsen
(1970:745) möjlighet att som villkor för utbetalning av
garantibelopp avseende uppsägningslön föreskriva att
arbetstagaren skall avge en försäkran på heder och samvete
om sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden.
Framkommer det att en arbetstagare har inkomst från en
annan anställning för samma tid som han begär ersättning
från lönegarantin avseende uppsägningslön skall
länsstyrelsen göra en avräkning från garantibeloppet. Om
arbetstagaren är missnöjd med länsstyrelsens
ställningstagande kan arbetstagaren enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer överklaga avräkningsbeslutet
till regeringen. Enligt en undersökning som utredaren hade
företagit förekom under åren 1979 -- 1984 sammanlagt sju
överklaganden till regeringen avseende avräkningsbeslut.
Antalet överklaganden har ökat under senare år och uppgår
nu till tre-fyra per år. Antalet fall då avräkning har
företagits är naturligtvis betydligt större.
Ett ställningstagande i frågan om en fordran på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt blir också
bestämmande för om fordran kan ersättas av lönegarantin.
Ett sådant beslut innebär därför ett materiellt avgörande av
lönegarantifrågan avseende uppsägningslönen. Regeringen
har ansett att länsstyrelsen i sin egenskap av
utbetalningsmyndighet inte är behörig att pröva om en viss
fordran omfattas av lönegarantin. Länsstyrelsernas beslut i
avräkningsfrågan har därför regelmässigt upphävts och
ärendet visats åter till länsstyrelsen för en ny behandling.
Enligt uppgift som jag har fått från länsstyrelsen i
Stockholms län söker länsstyrelsen handlägga
avräkningsfrågorna i samråd med arbetstagaren. I vissa fall
har länsstyrelsen vänt sig till kronofogdemyndigheten för
att få råd.
Det är naturligtvis otillfredställande att förfarandet
avseende hur eventuell avräkning från uppsägningslön skall
gå till inte är formellt reglerat. Utredaren har föreslagit att
beslut i avräkningsfrågor även i fortsättningen i första hand
skall fattas av utbetalningsmyndigheten men att det förs in
en möjlighet för arbetstagaren att få frågan prövad i en
process motsvarande den för tvistiga fordringar i konkurs.
Såsom regeringen har konstaterat i sina beslut i de
ärenden som har överklagats bör ett materiellt
ställningstagande i lönegarantifrågan emellertid göras av
annan än utbetalningsmyndigheten. Enligt min mening är
den mest näraliggande lösningen att den som har fattat det
ursprungliga lönegarantibeslutet också beslutar om
eventuell avräkning. Jag har tidigare föreslagit att
förvaltare skall fatta beslut i lönegarantifrågor i konkurser
utan bevakning. Han bör därför i sådana konkurser också
besluta i frågor om avräkning. I konkurser med bevakning
utbetalas garantibelopp efter en underrättelse från
förvaltaren. I dessa konkurser bör avräkning därför ske
endast på grund av sådan underrättelse.
När det gäller avräkning från uppsägningslön finns
emellertid ytterligare en uppgift att lösa. Denna berör
frågan hur en förvaltare skall få kännedom om huruvida en
arbetstagare uppbär sådana inkomster från en annan
anställning under uppsägningstiden att hans förmånsrätt för
uppsägningslön påverkas. Som jag tidigare har nämnt har
arbetstagaren i dag ingen skyldighet att upplysa förvaltaren
om eventuella inkomster från en annan anställning.
Arbetstagaren skall visserligen till länsstyrelsen sända in en
försäkran på heder och samvete om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden. Denna
skyldighet är emellertid inte obligatorisk. Länsstyrelsen
saknar också möjligheter att i varje enskild fall kontrollera
uppgifterna.
Jag är övertygad om att de uppgifter arbetstagarna
lämnar till länsstyrelsen om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden i allmänhet
är riktiga. Det är emellertid viktigt att så långt det är möjligt
minska riskerna för missbruk av lönegarantin. Ett sådant
missbruk kan bl.a. ta sig den formen att arbetstagaren
uppbär inkomst från en annan anställning för samma tid
som han erhåller ersättning från lönegarantin.
För att komma till rätta med bl.a. sådana former av
missbruk av lönegarantin föreslår jag att det i
lönegarantilagen förs in en föreskrift om skyldighet för
arbetstagaren att upplysa förvaltaren om förhållanden som
kan medföra avräkning i garantibelopp för hans
uppsägningslön. Denna upplysningsskyldighet bör avse
inkomst från en annan anställning under uppsägningstiden
och om arbetstagaren mottar sådant utbildningsbidrag som
enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) skall jämställas
med inkomst från en annan anställning. En arbetstagare
som underlåter att fullgöra den föreslagna
upplysningsskyldigheten kommer att riskera att enligt
reglerna om återkrav få betala tillbaka en del av vad han
mottagit från lönegarantin.
Jag föreslår också att det i lönegarantilagen förs in en
föreskrift om att länsstyrelsen inte får betala ut
garantibelopp för uppsägningslön innan arbetstagaren har
lämnat en försäkran på heder och samvete om sina
anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden. Som jag tidigare har redogjort för har
länsstyrelserna i dag enligt 15 § lönegarantikungörelsen
(1970:745) möjlighet att begära att arbetstagaren skall
lämna en sådan försäkran. Jag anser att denna föreskrift bör
göras obligatorisk så att en sådan försäkran alltid skall
lämnas av arbetstagaren innan han kan få utbetalning av
garantibelopp för uppsägningslön. Anser länsstyrelsen att
uppgifterna i en försäkran som arbetstagaren har lämnat om
sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden kan påverka arbetstagarens förmånsrätt
för uppsägningslön bör kopia av försäkran sändas till
förvaltaren.
När en förvaltare i en konkurs utan bevakning får
kännedom om ett förhållande som påverkar frågan till
vilken del en arbetstagares fordran på uppsägningslön
omfattas av förmånsrätt bör han pröva om sitt tidigare
beslut i lönegarantiärendet. I konkurser med bevakning bör
förvaltaren i motsvarande situation sända en ny
underrättelse till länsstyrelsen.
Kännedom om förhållanden som kan påverka
förmånsrätten för uppsägningslön kan förvaltare få från
arbetstagaren i enlighet med mitt förslag om arbetstagarens
upplysningsskyldighet och från länsstyrelsen genom att han
får en kopia av den obligatoriska försäkran jag föreslår att
arbetstagaren alltid skall lämna om sina anställnings- och
avlöningsförhållanden under uppsägningstiden.
Förvaltaren kan emellertid få kännedom om sådana
förhållanden även på annat sätt. Förvaltaren har ofta täta
kontakter med arbetstagarna och konkursgäldenären. Han
får också i allmänhet snabbt reda på om en arbetstagare
arbetar hos en annan arbetsgivare under uppsägningstiden.
Förvaltaren har därför betydligt bättre möjligheter att
kontrollera arbetstagarens uppgifter än vad länsstyrelsen
har enligt de nuvarande reglerna.
Med hänsyn till lönegarantins sociala syfte bör en
omprövning av ett beslut om en arbetstagares fordran på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt endast avse
fordran som ännu inte har ersatts genom att garantibelopp
har betalats ut till arbetstagaren. På samma sätt bör den
underrättelse som förvaltaren i en konkurs med bevakning
skall sända till länsstyrelsen i en motsvarande situation
endast avse fordran på uppsägningslön för vilken
garantibelopp ännu inte har betalats ut.
När det gäller konkurser utan bevakning bör vid
missnöje med det beslut förvaltaren meddelar efter
omprövningen gälla samma regler som vid missnöje med
förvaltares lönegarantibeslut i allmänhet. Detta är naturligt
redan av det skälet att förvaltarens beslut i fråga om
förmånsrätten och därmed lönegarantin för uppsägningslön
innefattar ett materiellt ställningstagande på samma sätt
som hans första beslut i lönegarantiärendet.
I konkurser med bevakning innebär förvaltarens
underrättelse till länsstyrelsen om att en arbetstagares
fordran på uppsägningslön inte längre omfattas av
förmånsrätt att fordran enligt förvaltarens bedömning inte
längre är klar. Förvaltaren behöver därför inte heller
bevaka fordran i den delen.
För båda konkursformerna kommer de regler jag här har
föreslagit att medföra att avräkningsfrågor som i dag
handläggs av länsstyrelsen kommer att avgöras i samma
ordning som lönegarantifrågorna i allmänhet. Detta
innebär en förbättring för arbetstagarna som kan få frågor
om avräkning från uppsägningslön bedömda i ett rättsligt
förfarande. Förslaget innebär också en renodling av
utbetalningsfunktionen genom att den myndighet som skall
betala ut garantibeloppet inte längre skall fatta beslut i
frågor som innebär en materiell bedömning av
lönegarantiärendet.
Jag vill i detta sammanhang ta upp en näraliggande fråga
som utredaren har lyft fram. Enligt utredaren förekommer
det inte så sällan att länsstyrelsen har ombesörjt utbetalning
av garantibelopp först efter att myndigheten har företagit en
egen granskning av om arbetstagaren är berättigad till
beloppet. Denna granskning har då syftat på annat än ovan
behandlade avräkningsfrågor. Dessa förhållanden har
också påtalats i LO:s remissyttrande. I yttrandet
understryks att det är av stor betydelse att lagstiftningen
undanröjer varje tveksamhet avseende
utbetalningsmyndighetens behörighet.
Enligt utredarens mening bör utbetalningsmyndigheten
inte ha en tillsynsfunktion i lönegarantifrågor. Jag delar
denna uppfattning. Enligt de regler som jag här har
föreslagit skall utbetalningsmyndigheten endast handha de
administrativa uppgifterna i samband med utbetalningen.
Till dessa hör framför allt att verkställa skatteavdrag och
avdrag på grund av beslut om införsel eller utmätning i lön.
Jag vill gärna understryka att materiella frågor, dvs. frågor
som avser om en arbetstagare är berättigad till
garantibelopp, inte skall avgöras av den myndighet som
betalar ut garantimedlen utan hanteras i den särskilda
ordning som är föreskriven för sådana frågor.
2.7 Rättegångskostnader m.m.
Mitt förslag: Enligt den ordning jag har föreslagit
för prövning av tvistiga lönegarantiärenden och för tvistiga
avräkningsfrågor i konkurser utan bevakning kommer
domstolsprocessen att föras mellan arbetstagaren och
staten.
I ett sådant mål får förordnas att vardera parten skall stå
för sina rättegångskostnader även om arbetstagaren
förlorar målet.

Utredarens förslag: Utredaren föreslog att s.k.
''''''''tveksamma'''''''' lönegarantifall och tvistiga avräkningsfall
skall avgöras i en jävsprocess mellan arbetstagaren och
förvaltaren. Han föreslog vidare att i konkurslagen tas in en
regel som medger att rättegångskostnaderna kvittas om en
lönegarantifordran åberopas i en jävsprocess.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har
uttalat sig i frågan har ställt sig negativa till att konkursboet
till följd av förvaltarens ställning som part i en process om
lönegaranti skulle komma att drabbas av
rättegångskostnader. De har varit positiva till att en
kvittningsregel införs.
Skälen för mitt förslag: Mina förslag avseende
prövning av tvistiga lönegarantifrågor och avräkningsfrågor
i konkurser utan bevakning innebär att en arbetstagare som
är missnöjd med förvaltarens beslut kan väcka talan mot
staten vid den tingsrätt som handlägger konkursen.
Arbetstagaren skall naturligtvis, i enlighet med vad som
gäller i dag om en arbetstagare besvärar sig över
kronofogdemyndighetens beslut till hovrätten, ha möjlighet
att erhålla allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen
(1972:429).
I besvärsmålen i hovrätten har statens talan förts av
riksskatteverket. Staten har i dessa mål inte brukat begära
ersättning för rättegångskostnader. Jag har föreslagit att
statens talan i tvistiga lönegarantifrågor skall föras av
tillsynsmyndigheten. Enligt min mening bör emellertid den
huvudregeln gälla även i fortsättningen att staten inte begär
någon kostnadsersättning. Detta innebär att arbetstagaren
i normalfall endast riskerar sina egna rättegångskostnader
om han skulle förlora målet. Vinner han processen har han
rätt till ersättning för sina rättegångskostnader enligt vad
som gäller i tvistemål i allmänhet.
Det kan emellertid förekomma att konkursboet eller
annan deltar i rättegången på statens sida. Enligt min
mening skall en arbetstagare i allmänhet inte behöva riskera
att få ersätta rättegångskostnader på grund av en tvist om
lönegaranti. Jag föreslår därför att i mål om lönegaranti,
oavsett om det är arbetstagaren eller staten som för talan,
skall kunna förordnas om kvittning av kostnaderna även om
arbetstagaren har förlorat målet. Den föreslagna regeln
utesluter dock inte att arbetstagaren kan få ersätta t.ex. ett
konkursbos rättegångskostnader i ett fall där boet deltar i
rättegången på statens sida och rättens avgörande innebär
att arbetstagaren har försökt att missbruka lönegarantin.
Förvaltararvode

Jag vill i detta sammanhang ta upp även frågan om
förvaltararvodet. Mina förslag innebär för konkurser utan
bevakning att förvaltaren skall fatta ett beslut i
lönegarantifrågan. I de fall avräkning på grund av inkomst
från en annan anställning under uppsägningstiden skall
företas från uppsägningslön kommer förvaltaren också att
behöva ompröva sitt tidigare beslut.
Jämfört med dagens ordning innebär detta ett visst
merarbete. Visserligen skall förvaltaren enligt de regler som
gäller i dag underrätta kronofogdemyndigheten om sådana
fordringar som garantin kan antas omfatta. Detta innebär
att förvaltaren måste sätta sig in i varje arbetstagares
anställnings- och avlöningsförhållanden. För att kunna
fullgöra uppgiften måste han därför ta reda på vilka
lönekrav arbetstagarna har mot konkursgäldenären vid
konkursutbrottet, vilka löneförmåner som skall gälla för
arbetstagarna i fortsättningen och hur lång uppsägningstid
envar av dem är berättigad till.
Såsom har framgått av vad jag tidigare har sagt är det
också dessa uppgifter som ligger till grund för ett beslut i ett
lönegarantiärende. Hos kronofogdemyndigheterna i
flertalet län har man därför genom förmedling av
tillsynsmyndigheten överenskommit med förvaltarna att
myndigheterna fattar beslut i lönegarantiärenden på det
material som inkommer från förvaltarna, utan att företa
någon ytterligare egen undersökning. Förvaltarnas
räkningar på arvode har därför redan hittills i dessa län
innefattat arvode för anskaffandet av underlag för
lönegarantibesluten.
Emellertid praktiseras detta system inte på samtliga
kronofogdemyndigheter. Underlaget från förvaltarna till
kronofogdemyndigheterna kan därför i vissa fall ha varit
bristfälligare och förutsatt att myndigheten företar en egen
utredning enligt de regler som gäller i dag. Det kan för
övrigt inte uteslutas att förvaltarnas underlag till
kronofogdemyndigheterna i viss mån har präglats av det
förhållandet att utredningsskyldigheten enligt nuvarande
regler ligger på kronofogdemyndigheterna.
Dessa omständigheter kan medföra, om mina förslag
genomförs, att förvaltarna kommer att behöva lägga ner
något mer arbete på lönegarantifrågor än hittills. Mot
bakgrund av att en stor del av detta arbete utförs redan i dag
av förvaltarna bör de uppgifter som tillkommer genom mina
förslag emellertid inte medföra några mer betydande
höjningar av förvaltararvodena. Detta gäller särskilt de län
där kronofogdemyndigheterna redan i dag fattar beslut i
lönegarantifrågor på det material som förvaltarna
tillhandahåller.
Förvaltarnas arbete med lönegarantifrågor ersätts i dag
som en del av arvodet för förvaltaruppdraget som helhet.
De ytterligare uppgifter avseende lönegarantin som genom
mina förslag läggs på förvaltarna bör enligt min mening
ersättas på samma sätt. Varken omfattningen eller arten av
de nytillkomna uppgifterna motiverar en annan bedömning.
Att sätta sig in i arbetstagarnas anställnings- och
avlöningsvillkor ingår i förvaltarens uppgifter redan till
följd av hans uppdrag att utreda boet. Lönegarantifrågorna
har enligt min mening ett så nära samband med förvaltarnas
allmänna uppgifter vid boets utredning och avveckling att
det saknas anledning att överväga att ersätta arvodet som
avser arbete med lönegarantin i någon annan ordning.
2.8 Organisatoriska frågor

Mina förslag innebär organisatoriska förändringar både
för kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna.
När det gäller kronofogdemyndigheterna medför
förslaget att förvaltare skall fatta beslut i lönegarantifrågor
i konkurser utan bevakning att de resurser som i dag
används för prövning av lönegarantianspråk kan avvecklas.
Samtidigt medför den skärpning av tillsynsmyndighetens
kontroll av lönegarantihanteringen som följer av att
myndigheten skall ha partställning i mål om lönegaranti
behov av viss resursförstärkning hos dessa myndigheter.
De resursfrågor som reformen aktualiserar får tas upp i
ett senare sammanhang.
Jag bedömer att de föreslagna reformerna inte kommer
att medföra några ökade kostnader för domstolsväsendet.
Visserligen innebär förslagen att ett skriftligt förfarande i
hovrätten ersätts av ett muntligt förfarande i tingsrätten.
Detta kan naturligtvis innebära en viss ökning av
kostnaderna i det enskilda fallet. Min bedömning är
emellertid att denna kostnadsökning kommer att vägas upp
av att antalet lönegarantimål kommer att minska med den
av mig föreslagna ordningen för prövning av
lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning.
2.9 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

De förslag som jag har lagt fram innebär vissa
administrativa förändringar både hos
kronofogdemyndigheterna och länsstyrelserna. Förslagen
medför också att förvaltarna tillförs nya uppgifter i
handhavandet av lönegarantifrågor. De förändringar som
krävs är dock inte större än att förslagen bör kunna träda i
kraft redan den 1 juli 1992.
De nya reglerna kan emellertid inte tillämpas på
samtliga lönegarantianspråk som finns vid ikraftträdandet.
Utredaren har förordat att äldre regler skall tillämpas på
fordringar mot arbetsgivare som har försatts i konkurs på
grund av en ansökan som har gjorts före ikraftträdandet.
Rätten till lönegaranti förutsätter att arbetsgivaren har
försatts i konkurs. Jag ser därför inga skäl för att låta dagen
när konkursansökan har ingetts vara bestämmande för om
lönegarantianspråket skall behandlas enligt äldre regler.
Enligt min mening kan en lämplig ordning i stället vara att
lönegarantianspråk på grund av fordran mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet
även efter den dagen skall handläggas enligt äldre regler.
3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1. lönegarantilag,

2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
4 Specialmotivering

4.1 Förslag till lönegarantilag

Inledande bestämmelser

1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 1 § första stycket i
nu gällande lag. Efter påpekande av lagrådet har
paragrafen formulerats på ett sådant sätt att det uttryckligen
framgår att garantin endast ersätter fordran mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs i Sverige eller i ett
annat nordiskt land.
2 §

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i den nu
gällande lagen, anges de allmänna förutsättningarna för att
en fordran skall ersättas av garantin. Paragrafen har
behandlats i avsnitt 2.4.2. För att en fordran skall betalas av
garantin krävs att den avser anställning med övervägande
anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.
Den nuvarande lagen saknar regler för hur de s.k.
internationella lönegarantifallen skall bedömas. Med
internationella lönegarantifall åsyftas både de fall att en
arbetstagare, som huvudsakligen har arbetat utomlands,
har anspråk på lönegaranti i arbetsgivarens konkurs i
Sverige och fall då arbetstagaren visserligen har arbetat här
i landet men konkursen har inträffat i ett annat nordisk
land.
Om konkursen har inträffat i Sverige talar detta
naturligtvis i allmänhet för att fordran skall ersättas av den
svenska lönegarantin. Tillräcklig anknytning till svenska
förhållanden kan ändå saknas om arbetet har utförts
utomlands. Är arbetstagaren en utländsk medborgare som
är bosatt i utlandet och arbetet huvudsakligen har utförts
utomlands kan tillräcklig anknytning till svenska
förhållanden i allmänhet inte anses föreligga. I motsatt
riktning talar däremot om arbetstagaren, fastän sysselsatt
utomlands, är svensk medborgare som bosatt sig utomlands
på grund av anställningen.
När det gäller en konkurs som har inträffat i något av de
övriga nordiska länderna torde tillräcklig anknytning oftast
föreligga om arbetstagaren har varit sysselsatt här i landet.
Vid övervägande om tillräcklig anknytning till svenska
förhållanden föreligger bör också beaktas om arbetsgivaren
har varit skyldig att betala lönegarantiavgift för
arbetstagaren och om denne har varit skattskyldig i Sverige.
Dessa omständigheter torde i allmänhet tala för att
anknytning till Sverige föreligger.
3 §

Paragrafen, som har ändrats redaktionellt, motsvarar
i sak 3 § sista meningen i nu gällande lag.
4 §

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i nu gällande
lag. Den har ändrats endast redaktionellt.
5 §

I paragrafen anges i vilka fall den till vilken en
lönefordran har överlåtits har rätt till garantibelopp. Den
motsvarar i sak 11 § första stycket i nu gällande lag. För att
bestämmelsen skall vara mera lättläst har stycket ändrats
redaktionellt.
6 §

Paragrafen motsvarar 11 § andra stycket i nu gällande
lag. Endast redaktionella ändringar har vidtagits.
Garantins omfattning

7 §

Paragrafen, som har ändrats endast redaktionellt,
anger vilka slag av fordringar som kan ersättas av garantin.
Den motsvarar 2 § första stycket i nu gällande lag. Även i
fortsättningen lämnas således ersättning enligt garantin
endast för fordran som har förmånsrätt enligt 12 § eller 13 §
förmånsrättslagen (1970:979).
8 §

Paragrafen motsvarar 2 § andra stycket i nu gällande
lag. Endast redaktionella ändringar har vidtagits.
9 §

Denna paragraf, som har sin motsvarighet i 2 § tredje
stycket i nu gällande lag, anger den maximala ersättning
enligt garantin som en arbetstagare kan få för fordringar
med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979).
Ändringen innebär att maximiersättningen för sådana
fordringar bestäms till 100 000 kr. Maximiersättningens
tidigare koppling till basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring tas således bort.
Ändringen berör inte ersättning enligt garantin för fordran
på framtida pension med förmånsrätt enligt 13 §
förmånsrättslagen. Inte heller berörs möjligheten att få
ersättning från garantin för kostnader som hänför sig till
gäldenärens försättande i konkurs och för kostnad som
arbetstagaren har ålagts att betala enligt 14 kap. 3 §
konkurslagen (1987:672). Paragrafen har behandlats under
avsnitt 2.4.1.
Arbetstagarens upplysningsskyldighet

10 §

Denna paragraf saknar motsvarighet i nu gällande
lag. Genom paragrafen införs i lönegarantilagen en
skyldighet för arbetstagaren att upplysa förvaltaren om
inkomster som arbetstagaren har under uppsägningstiden
från en annan anställning, om inkomsterna avser samma tid
som hans fordran på uppsägningslön i konkursen. Sådan
upplysning skall också lämnas om arbetstagaren under
uppsägningstiden mottar utbildningsbidrag som betalas av
statsmedel vid arbetsmarknadsutbildning. Regeln, som har
behandlats i avsnitt 2.6.2, har tillkommit för att underlätta
förvaltarnas bedömning av om en arbetstagares fordran på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979). Upplysningsskyldigheten är
inte sanktionerad. Om en arbetstagare underlåter att
fullgöra sin upplysningsskyldighet riskerar han emellertid
enligt reglerna om återkrav i 34 § att få betala tillbaka en del
av vad han har mottagit från lönegarantin.
Konkurs med bevakning

Paragraferna 11 -- 15 avser endast konkurser med
bevakning.
11 §

Paragraf 11 motsvarar i sak nuvarande 7 § första
stycket. På grund av att förvaltarens skyldighet att
underrätta utbetalningsmyndighet redan i dag avser alla
fordringar som enligt förvaltarens bedömning är klara har
den nuvarande uppdelningen mellan fordran på lön för
uppsägningstid och andra fordringar tagits bort.
12 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nu gällande lag.
Den har behandlats i avsnitt 2.6.2.
Genom lagförslaget regleras hur en eventuell avräkning
enligt 12 § första stycket förmånsrättslagen (1970:979) från
garantibelopp avseende uppsägningslön skall ske. Om en
arbetstagare inte behöver utföra arbete för
konkursgäldenären under uppsägningstiden följer av
nyssnämnda stadgande i förmånsrättslagen att
förmånsrätten omfattar arbetstagarens fordran på
uppsägningslön endast till den del den överstiger inkomst
som arbetstagaren under den tid fordran avser har förvärvat
i en annan anställning eller uppenbarligen borde ha kunnat
förvärva i en annan anställning som han skäligen borde ha
godtagit. Med samtidig inkomst från en annan anställning
jämställs utbildningsbidrag som utgår av statsmedel vid
arbetsmarknadsutbildning, om bidraget avser samma tid
som arbetstagarens fordran på uppsägningslön och han har
blivit berättigad till bidraget efter uppsägningen.
Då garantin ersätter endast lönefordringar med
förmånsrätt måste sådana inkomster under
uppsägningstiden som påverkar arbetstagarens förmånsrätt
för uppsägningslön beaktas i lönegarantihanteringen.
Hittills har detta ombesörjts av länsstyrelsen i egenskap av
utbetalningsmyndighet. Det har förekommit att sådana
länsstyrelsebeslut om avräkning har överklagats till
regeringen. Besluten har regelmässigt upphävts av
regeringen under hänvisning till att länsstyrelsen inte varit
behörig att avgöra frågan.
Frågan om en lönefordrans förmånsrätt är en materiell
fråga och bör därför bedömas och avgöras i samma ordning
som gäller för lönegarantifrågor i allmänhet. I paragrafen
föreskrivs att om en förvaltare i en bevakningskonkurs,
efter att ha lämnat underrättelse om klara lönefordringar,
får kännedom om förhållanden som påverkar till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt skall han sända en ny underrättelse till
länsstyrelsen. Med hänsyn till lönegarantins sociala syfte
bör underrättelsen endast avse fordran på uppsägningslön
för vilken garantibelopp ännu inte har betalats ut.
13 §

Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket i nu gällande
lag. Vissa språkliga ändringar har företagits. Då det får
anses som självklart att underrättelse inte behöver lämnas
om fordringar som redan har ersatts av garantin har
föreskriften om detta tagits bort.
14 §

Paragrafen har ingen motsvarighet i den nuvarande
lagen när det gäller konkurser med bevakning. I konkurser
utan bevakning har en motsvarande bestämmelse gällt
enligt 6 § tredje stycket. Förskottsbetalning enligt 11 kap.
14 § konkurslagen (1987:672) torde i huvudsak förekomma
i konkurser med bevakning. I paragrafen föreskrivs därför
att om en förvaltare, efter att han har lämnat underrättelse
till länsstyrelsen avser att göra en förskottsutbetalning
enligt nyssnämnda stadgande i konkurslagen, skall han
underrätta länsstyrelsen innan betalningen görs.
Föreskriften har tillkommit för att förhindra att
länsstyrelsen betalar garantibelopp för lönefordran som
samtidigt ersätts genom förskottsbetalningen.
15 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 7 § tredje stycket.
Endast redaktionella ändringar har företagits. I paragrafen
föreskrivs att förvaltaren i bevakningskonkurser skall för
arbetstagarens räkning bevaka de fordringar förvaltaren har
bedömt som klara.
Såsom framgår av avsnitt 2.6.2 och av
specialmotiveringen till 12 § innebär lagförslaget att
avräkning från uppsägningslön enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) i bevakningskonkurser skall
ske endast på grund av en underrättelse från förvaltaren.
Den del av arbetstagarens fordran som inte är klar, t.ex.
på grund av att arbetstagaren har haft inkomster från en
annan anställning under uppsägningstiden, skall naturligtvis
inte bevakas av förvaltaren. Om bevakning däremot redan
har skett i enlighet med förvaltarens tidigare bedömning bör
bevakningen för undvikande av rättsförluster för
arbetstagaren kunna stå kvar. Förvaltaren bör dock
underrätta arbetstagaren om förvaltaren avser att anmärka
mot bevakningen.
Konkurs utan bevakning

Paragraferna 16 -- 20, som samtliga avser konkurs utan
bevakning, saknar motsvarighet i nu gällande lag.
16 §

Lagförslaget innebär att beslut i lönegarantifrågor i
konkurser utan bevakning i fortsättningen skall fattas av
förvaltaren. Det nuvarande från konkursen fristående
prövningsförfarandet av lönegarantifrågor hos
kronofogdemyndigheten avskaffas.
I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.5.1,
föreskrivs att förvaltare snarast skall pröva och besluta i
frågan om en lönefordran i konkursen skall betalas av
garantin. Av hänsyn till arbetstagarna bör lönegarantifrågor
handläggas med skyndsamhet. Förvaltaren bör fatta beslut
i lönegarantifrågorna så snart som möjligt efter
konkursbeslutet, förutsatt att erforderlig utredning om
fordran föreligger. Om förvaltaren så bedömer nödvändigt
kan beslutet avse endast del av arbetstagarens
lönefordringar. Förfarandet kan tillgripas om konkurs har
inträffat strax innan utbetalning av arbetstagarnas löner
normalt skulle ha skett. Om sådant beslut har meddelats
bör förvaltaren naturligtvis snarast ta ställning också till
kvarvarande lönefordringar.
17 §

I paragrafen föreskrivs att om förvaltaren finner att
lönefordran skall betalas av garantin skall han samma dag
sända underrättelse om beslutets innehåll till länsstyrelsen.
Föreskriften avser att påskynda utbetalningen av
garantibelopp till arbetstagaren.
18 §

Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.6.2.
Motsvarande bestämmelse för bevakningskonkurser
återfinns i 12 § i lagförslaget.
I paragrafen föreskrivs att om förvaltaren, sedan han har
meddelat beslut i en lönegarantifråga, får kännedom om
förhållande som kan påverka till vilken del arbetstagarens
fordran på uppsägningslön omfattas av förmånsrätt, skall
förvaltaren ompröva sitt beslut avseende garantibelopp som
ännu inte har betalats ut. För att undvika att garantibelopp
betalas ut felaktigt har också föreskrivits att om
omprövningen medför att garantin skall betalas ut med
annat belopp än vad som har beslutats tidigare, skall
förvaltaren samma dag beslutet meddelas sända
underrättelse om dess innehåll till länsstyrelsen.
19 §

I paragrafen föreskrivs att förvaltaren samma dag
som han meddelar beslut i en lönegarantifråga skall sända
en kopia av beslutet till tillsynsmyndigheten i konkursen
och till arbetstagaren. Frågan om beslutet skall delges
arbetstagaren har kommenterats i avsnitt 2.5.2.
20 §

Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.5.1, ger
förvaltare möjlighet att rätta ett beslut om lönegaranti som
innehåller en uppenbar oriktighet till följd av skrivfel,
räknefel eller ett liknande förbiseende. En sådan rättelse
bör oftast kunna ske utan att alla exemplar av det felaktiga
beslutet behöver infordras. Förvaltaren kan också ibland
anförtro åt annan att teckna en rättelse på beslutet. Ett
sådant förfarande kan exempelvis användas om
länsstyrelsen vid utbetalning har upptäckt ett enkelt
räknefel på beslutet.
Konkurs i annat nordiskt land

21 §

Paragrafen är ny och har behandlats i avsnitt 2.4.2.
Den reglerar förfarandet när en arbetstagare fordrar
ersättning från garantin för en lönefordran som han har mot
en arbetsgivare som har försatts i konkurs i något av de
övriga nordiska länderna. Av paragrafen framgår att en
sådan ansökan skall göras hos tillsynsmyndigheten för det
län där arbetstagaren vistas. För att lönegarantimedel skall
kunna utgå krävs det att fordran har tillräcklig anknytning
till Sverige eller svenska förhållanden i enlighet med vad
som föreskrivs i 2 §. Till följd av lagrådets påpekande
har paragrafen formulerats på så sätt att det uttryckligen
framgår att den endast avser fall då konkurs har inträffat i
ett annat nordiskt land. Även rubriken före paragrafen har
till följd härav fått en ändrad lydelse.
Utbetalning av garantibelopp

Paragraferna 22 -- 28 upptar bestämmelser om
utbetalning av garantibelopp.
22 §

I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.6.1,
föreskrivs att utbetalning av garantibelopp skall handhas av
länsstyrelsen i det län dit tingsrätten som handlägger
konkursärendet hör. En motsvarande föreskrift finns i dag i
1 § lönegarantikungörelsen (1970:745). Om utbetalningen
sker på grund av tillsynsmyndighetens beslut enligt 21 §
skall den i stället handhas av länsstyrelsen i det län där
arbetstagaren vistas. Detta är en ny föreskrift som har
föranletts av att förfarandet i de s.k. internationella fallen
med lönefordringar mot arbetsgivare som har försatts i
konkurs utomlands nu regleras.
23 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 5 § andra
och tredje styckena. De ändringar som har vidtagits är
redaktionella och innebär inte någon ändring i sak. Av
paragrafen framgår att garantibelopp inte får betalas ut
innan arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.
Nuvarande 5 § har som huvudregel föreskrivit att
betalning av garantibelopp inte får ske innan beslutet om
konkurs har vunnit laga kraft. Med hänsyn till de
omfattande undantag från denna regel som medges senare i
paragrafen har föreskriften ansetts sakna betydelse och
tagits bort.
Av paragrafen framgår att det vid utbetalningen skall
beaktas om det mot arbetstagaren har åberopats en
motfordran med vilken kvittning kan ske enligt lagen
(1970:215) om arbetsgivarens kvittningsrätt. Avdrag från
garantibelopp på grund av en sådan motfordran torde
endast komma att företas på grund av förvaltares
underrättelse eller, i konkurs utan bevakning, förvaltares
beslut.
24 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 4 § och 5 § första
stycket, sista meningen. De ändringar som har företagits är
endast redaktionella.
25 §

Genom denna paragraf har i lönegarantilagen förts in
en obligatorisk skyldighet för arbetstagare att innan
utbetalning sker av garantibelopp för uppsägningslön till
länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om
sina anställnings- och avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden. En motsvarande föreskrift finns i dag i 15
§ lönegarantikungörelsen (1970:745). Den bestämmelsen
stadgar dock ingen obligatorisk skyldighet för
länsstyrelserna att kräva in försäkran. Paragrafen har
behandlats under avsnitt 2.6.2.
26 §

Paragrafen, som har behandlats under avsnitt 2.6.2,
är ny. Genom lagförslaget regleras förfarandet i frågor om
sådan avräkning från uppsägningslön som kan ske till följd
av stadgandet i 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Som
framgår av 12 § och 18 § i lagförslaget skall avräkning från
uppsägningslön ske endast efter en underrättelse från en
förvaltare eller, i konkurser utan bevakning, på grund av en
förvaltares beslut.
I denna paragraf stadgas därför att om länsstyrelsen
anser att uppgifterna i en försäkran som arbetstagaren har
lämnat om sina anställnings- och avlöningsförhållanden
under uppsägningstiden kan påverka frågan till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt, skall kopia av försäkran skyndsamt sändas till
förvaltaren. En första bedömning av frågan om uppgifterna
i försäkran ger anledning till avräkning kommer således
även i fortsättningen att göras av länsstyrelsen. Det är
angeläget att alla former av missbruk och icke avsedd
användning av garantin motverkas. Länsstyrelsen bör
därför sända en kopia av försäkran till förvaltaren inte bara
i de fall då det framstår som klart att avräkning skall ske,
utan också när länsstyrelsen anser att uppgifterna eventuellt
kan föranleda avräkning.
Om länsstyrelsen har sänt en kopia av försäkran till
förvaltaren får garantibelopp för fordran på uppsägningslön
inte betalas ut innan förvaltaren har omprövat sitt tidigare
ställningstagande i frågan om lönegaranti eller underrättat
länsstyrelsen om att uppgifterna i försäkran inte ger
anledning till en ny bedömning.
27 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § fjärde stycket.
Den sakliga ändring som har företagits följer av att
förvaltaren enligt lagförslaget skall fatta beslut i
lönegarantifrågor i konkurs utan bevakning.
28 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 10 §. Endast
redaktionella ändringar har företagits.
Överprövning av beslut

29 §

Paragraferna 29, 30, 32 och 33 är nya.
Bestämmelserna är tillämpliga endast i konkurser utan
bevakning. I den nu gällande lagen regleras besvär över
kronofogdemyndighets beslut i 9 §.
I denna paragraf föreskrivs att en arbetstagare som är
missnöjd med förvaltarens beslut i lönegarantifrågan får
väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick
del av beslutet. Som lagrådet har påpekat går rätten
till talan mot förvaltarens beslut förlorad om talan inte
väcks inom den föreskrivna tiden. Arbetstagarens motpart
i processen är staten, i enlighet med vad som gäller för
närvarande om arbetstagaren besvärar sig över
kronofogdemyndighets beslut i en lönegarantifråga till
hovrätten. Statens talan skall dock föras i tingsrätten av
tillsynsmyndigheten och inte, såsom i dag i hovrätten, av
riksskatteverket. Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.5.2.
30 §

Den nu gällande lönegarantilagen saknar regler som
ger möjlighet för staten att besvära sig över en
kronofogdemyndighets beslut i en lönegarantifråga. Denna
paragraf, som har behandlats i avsnitt 2.5.2, öppnar en
sådan möjlighet för staten när det gäller förvaltarbeslut i
lönegarantifrågor. I paragrafen föreskrivs att staten genom
tillsynsmyndigheten kan väcka talan mot arbetstagaren om
myndigheten finner att ett förvaltarbeslut om lönegaranti är
oriktigt. En arbetstagare skall i allmänhet inte behöva
befara att staten kan komma att väcka talan mot honom i
anledning av uppburen lönegaranti. Med hänsyn till
garantins sociala syfte bör en sådan talan endast komma till
stånd i de fall då det är påkallat ur allmän synpunkt. Så får
oftast anses vara fallet om det kan misstänkas att garantin
missbrukas. Angående följden av att talefristen inte iakttas,
se specialmotiveringen till 29 §.
31 §

I paragrafen upptas en föreskrift som innebär att även
den till vilken en lönefordran har överlåtits enligt 5 eller 6 §
har samma rätt som arbetstagaren att väcka talan mot
staten. En motsvarande föreskrift som avser rätt att besvära
sig över kronofogdemyndighetens beslut återfinns i dag i 9
§. Genom 30 § i lagförslaget ges staten genom
tillsynsmyndigheten rätt att väcka talan mot en
arbetstagare. Denna paragraf ger staten motsvarande
talerätt mot den som har förvärvat lönefordran enligt 5 eller
6 §.
32 §

I paragrafen, som har behandlats i avsnitt 2.5.2,
föreskrivs att talan i anledning av förvaltarens beslut skall
väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet.
Gäller lönegarantifrågan ett anspråk på grund av en
konkurs utomlands skall arbetstagaren väcka talan mot
tillsynsmyndighetens beslut vid den tingsrätt där han har att
svara i tvistemål i allmänhet.
Talan i lönegarantimål skall handläggas enligt de regler
som gäller för tvistemål i allmänhet. Mot bakgrund av
lagstiftningens sociala syfte bör målen handläggas med
skyndsamhet.
33 §

Denna paragraf upptar en föreskrift om kvittning av
rättegångskostnader om arbetstagare förlorar ett mål om
lönegaranti. Paragrafen har behandlats i avsnitt 2.7. Det
förutsätts att staten i regel inte kräver ersättning för sina
rättegångskostnader. Paragrafen avser att skydda
arbetstagaren i de fall så ändå sker eller när konkursboet
eller annan deltar i rättegången på statens sida.
Återbetalning av garantibelopp

34 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 § första stycket.
Endast redaktionella ändringar har företagits.
35 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 § andra stycket.
Hänvisningen till 5 § tredje stycket har tagits bort.
36 §

Paragrafen motsvarar nuvarande 12 § tredje stycket.
Endast redaktionella ändringar har företagits.
Övergångsbestämmelser

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992. Äldre
föreskrifter skall dock fortfarande gälla om anspråk på
ersättning enligt garantin avser en lönefordran mot en
arbetsgivare som har försatts i konkurs före ikraftträdandet.
4.2 Övriga lagförslag

I förslagen till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
och lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter har
gjorts följdändringar som föranleds av förslaget till
lönegarantilag.
5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lönegarantilag,

2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå
riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

Bilaga 1

Sammanfattning Ds A 1983:15

Den statliga lönegarantin vid konkurs ersätter för varje
arbetstagare högst ett belopp -- maximibelopp -- som
motsvarar tolv gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring. För år 1983 är
maximibeloppet 232 800 kr. Lönegarantiutredningen
föreslår nu att maximibeloppets anknytning till basbeloppet
slopas och att maximibeloppet bestäms till 100 000 kr.
Vidare föreslår utredningen att lönegarantin inte i samma
utsträckning som f.n. sker skall ersätta gamla fordringar på
lön och pension. Närmare bestämt föreslås att sådana krav
som förfallit till betalning tidigare än sex månader före
konkursen inte skall omfattas av förmånsrätt och därmed
inte heller av lönegarantin. I dag gäller en gräns på ett år i
detta hänseende. Förslagen beräknas medföra att
kostnaderna för lönegarantisystemet minskas med inemot
12 milj. kr. per år. Minskningen är inte av sådan storlek att
den kan medföra en sänkning av de avgifter som finansierar
systemet. En sänkning av avgifterna är dessutom utesluten
redan med hänsyn till att systemet visat underskott de två
senaste budgetåren.
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.

Sammanfattning SOU 1986:9

Lönegarantisystemet innebär att staten i viss
utsträckning svarar för arbetstagares lönefordringar hos
arbetsgivare som försatts i konkurs. I förevarande
betänkande behandlar utredningen i första hand
förfarandet kring lönegarantisystemet. I huvudsak har
utredningens arbete i denna del gått ut på att tillskapa en
enhetligare ordning än tidigare för handläggningen av
lönegarantiärenden och att anpassa förfarandet bättre till
arbetslivets förhållanden. Härigenom bör fordringarna
kunna utredas snabbare och säkrare. Det bör i sin tur
medföra att arbetstagarna snabbare får lyfta de
lönegarantibelopp som de är berättigade till.
I betänkandet behandlas vidare vissa materiella frågor.
De rör lönegarantianspråk med internationell anknytning,
regler om avräkning på en arbetstagares uppsägningslön
samt uppbörd av fackliga medlemsavgifter i samband med
utbetalning av garantibelopp.
Slutligen redovisar utredningen organisations- och
kostnadsmässiga effekter av sina förslag.
Det har bedömts som ändamålsenligt att låta
utredningens förslag komma till uttryck i en helt ny
lönegarantilag.
Prövningen av lönegarantianspråkPrövningen av
lönegarantianspråk i en mindre konkurs flyttas från
kronofogdemyndigheten till konkursförvaltaren.
Tillsynsmyndighetens granskning av
lönegarantihanteringen effektiviseras.Tveksamma
lönegarantifall i en mindre konkurs prövas vid
konkursdomstolen.Lönegarantianspråk bör i princip
kunna prövas i arbetsdomstolen men frågan härom kräver
ytterligare överväganden.
--------------------

Lönegarantisystemet i Sverige är utpräglat
decentraliserat så till vida att prövningen fullgörs av organ
som är spridda över hela landet. Systemet utmärks vidare --
i motsats till systemen i övriga nordiska länder utom
Island -- av ett ovillkorligt krav på att arbetsgivaren försatts
i konkurs. Förfarandet bestäms härigenom av de två former
för handläggning av konkurs som finns enligt lag.
Handläggningsformerna betecknas i det följande stor
konkurs och mindre konkurs.
I en stor konkurs ankommer prövningen i första hand på
förvaltaren. Om förvaltaren inte godkänner arbetstagarens
krav kan detta prövas vid konkursdomstolen och, efter
besvär, av en hovrätt och, i sista hand, av högsta domstolen.
I en mindre konkurs ankommer prövningen på en
kronofogdemyndighet vars avgörande kan överklagas till en
hovrätt. Dess beslut kan inte överklagas.
Utredningens direktiv utgår från att lönegarantisystemet
som ett ovillkorligt krav även i fortsättningen skall
förutsätta att arbetsgivaren har försatts i konkurs.
Prövningsförfarandet bör därför även framdeles fullgöras
av organ med nära anknytning till konkursförfarandet. Med
den utgångspunkten och i syfte att tillskapa en enhetligare
ordning föreslår utredningen att prövningen i mindre
konkurs flyttas till konkursförvaltarna.
Överflyttningen har möjliggjorts genom 1979 års
konkursreform. Den innebar bl.a. att förvaltare alltid skall
förordnas även i mindre konkurser och att tillsynen över
konkursförvaltningen utövas av 25 kronofogdemyndigheter
i egenskap av tillsynsmyndigheter. Enligt konkursreformen
har vidare förvaltaruppdragen koncentrerats till personer
som specialiserat sig på konkursförvaltning. Förvaltarna har
därför bättre kunskaper än tidigare om den lagstiftning som
anknyter till förhållandena i en konkurs.
Till stöd för sitt förslag åberopar utredningen även att
förvaltaren har tillgång till konkursgäldenärens bokföring
och annat material som är av värde vid en bedömning av
arbetstagarens anspråk. Förvaltaren befinner sig också i de
flesta fall -- bildligt talat -- närmare arbetstagarna än vad en
tjänsteman hos kronofogdemyndigheten gör. Redan genom
sina uppgifter i konkursen har förvaltaren som regel
kontakter med såväl gäldenären som de anställda och deras
fackliga organisationer. Sammantaget bör det anförda leda
till att förvaltaren har bättre utredningsmöjligheter än en
kronofogdemyndighet.
En överflyttning av prövningen till förvaltaren innebär
slutligen att man eliminerar det dubbelarbete som för
närvarande gäller beträffande prövningen av arbetstagarnas
fordringar i mindre konkurs. Enligt nuvarande ordning
åligger det sålunda förvaltaren att inom ramen för
uppdraget i konkursen utreda tillgångar och skulder i boet
samtidigt som det ankommer på kronofogdemyndigheten
att utreda sådana skulder som omfattas av
lönegarantilagen.
Vid utformningen av förfarandet hos förvaltaren har
utredningen sökt efterlikna den ordning som tillämpas vid
en prövning av lönegarantianspråk i en stor konkurs.
Beträffande avgränsningen av de fordringar som
förvaltaren skall pröva i en mindre konkurs knyter
utredningen emellertid an till nuvarande ordning i mindre
konkurs. Det åligger således förvaltaren att pröva de
fordringar som blir kända för honom. I övrigt utgår
utredningen från att förvaltarens allmänna åligganden är
desamma i stor och mindre konkurs.
Det har framstått som ändamålsenligt att knyta an till
den nuvarande ordningen beträffande ''''''''klara''''''''
lönegarantifordringar i stor konkurs. Prövningen av
lönegarantifordringar kommer således även i mindre
konkurs att bygga på förvaltarens utredning i själva
konkursen och innebära att han skall underrätta
utbetalningsmyndigheten i den mån fordringen enligt hans
bedömande är klar för betalning enligt garantin. Eftersom
prövningen av lönegarantianspråk är en del av
förvaltaruppdraget skall det ersättas på samma sätt som
förvaltarens övriga uppgifter i konkursen.
Redan enligt gällande lag omfattas förvaltarens
handläggning av lönegarantifrågor i stor konkurs av
tillsynsmyndighetens granskning. Vid en överflyttning av
prövningen i mindre konkurs till förvaltaren kommer även
denna prövning under tillsynsmyndighetens granskning.
Enligt utredningen bör granskningen i huvudsak ha en
generell inriktning. Myndigheten skall alltså inte ägna sig åt
att granska lönegarantiärendena löpande.
Tillsynsmyndigheterna bör fortsättningsvis ägna
tillämpningen av lönegarantilagen större uppmärksamhet
än vad som för närvarande sker. Sammantaget bör förslagen
leda till att granskningen av lönegarantihanteringen
effektiviseras.
I den mån förvaltaren finner att en fordran inte är klar
för betalning enligt garantin skall enligt utredningens
förslag fordringen på arbetstagarens begäran prövas vid
konkursdomstolen. Prövningen skall ske enligt ett
förfarande som motsvarar det som gäller för tvistiga
fordringar i stor konkurs. Prövningen inleds alltså med ett
förlikningssammanträde inför konkursdomaren. Därefter
sker eventuellt en fortsatt prövning i en rättegång vid
konkursdomstolen.
Rättens avgörande kan enligt motsvarande regler för
stor konkurs efter besvär överprövas i en hovrätt och högsta
domstolen. Utredningen har övervägt om inte
överprövningen borde ske i arbetsdomstolen i stället.
Övervägandena har lett fram till att överprövningen i
princip bör ankomma på arbetsdomstolen. Eftersom saken
kräver ytterligare överväganden har utredningen emellertid
inte lagt fram något förslag i den riktningen.
Utbetalningen av garantibeloppGarantibelopp som
avser nära förestående löneutbetalningar skall kunna
tillställas konkursförvaltaren för att av denne betalas till
arbetstagaren.Uppgiften att betala ut garantibeloppen
renodlas och ansvaret för den löpande prövningen skall
ligga på konkursförvaltaren ensam.Utbetalningen skall
ligga kvar hos länsstyrelsen men knytas närmare till
tillsynen.Statens fordran på grund av utbetalat
garantibelopp faller bort beträffande belopp som inte blir
ersatt i konkursen utom när fordringen är förenad med
sjöpanträtt.
--------------------

Utbetalningarna enligt garantin görs av länsstyrelsen
efter underrättelse från förvaltaren i stor konkurs och
kronofogdemyndigheten i mindre konkurs. Länsstyrelsen
rekvirerar medel till utbetalningarna från kammarkollegiet
som förvaltar lönegarantifonden.
Garantibelopp skall som regel betalas till arbetstagaren
själv. Den som förvärvar en lönefordran har i allmänhet inte
någon rätt till betalning enligt garantin. Inte heller
förvaltaren har enligt lagen någon rätt att få
garantibeloppen utbetalade till sig.
Sedan flera år har från olika håll framställts önskemål
om att utbetalning skall kunna göras till just förvaltaren.
Framför allt gäller det i sådana fall då företag med rörelsen
i drift går i konkurs. Vanligen förhåller det sig så, att
konkursboet saknar erforderliga medel till lönerna. Det är
då praktiskt taget omöjligt att fortsätta rörelsen. Antalet
fall av detta slag har ökat under senare år.
Utredningen föreslår nu att utbetalningen av
garantibelopp skall kunna göras till förvaltaren. Förslaget
innebär närmare bestämt att förvaltaren alltid kan begära
att garantibeloppen utbetalas till honom. Länsstyrelsen
skall inte pröva huruvida utbetalning skall ske till
förvaltaren. Förvaltaren bestämmer själv i frågan men får
rätt att begära utbetalning till sig själv endast beträffande
löneutbetalningar som är nära förestående.
Utredningen slår fast att ansvaret för den löpande
prövningen av ärendena skall ligga på förvaltaren ensam.
Utbetalningsfunktionen renodlas med andra ord. På den
här punkten skapas klarhet dels genom att
utbetalningsmyndigheten befrias från prövningen av vissa
särskilda frågor som enligt nuvarande ordning i stor
konkurs utförs av länsstyrelsen, dels genom att
utbetalningsmyndigheten inte heller i övrigt skall företa
någon självständig granskning i materiellt hänseende.
Förslagen i dessa delar får vidare till följd att regeringen
befrias från besvärsärenden angående lönegarantin. I stället
tillskapas ''''''''ett förlängt prövningsförfarande'''''''' hos
förvaltaren och eventuellt vid konkursdomstolen
beträffande en del frågor som aktualiseras vid
utbetalningen.
Utredningen har vidare undersökt om det är en lämplig
ordning med länsstyrelsen som utbetalningsmyndighet.
Härvid har utredningen funnit att starka skäl talar för att
tillsynsmyndigheten tar över uppgiften att betala ut
garantibeloppen. Med hänsyn till gällande
ekonomiadministrativa ordning beträffande
kronofogdemyndigheterna är det emellertid för närvarande
inte möjligt att flytta utbetalningen av lönegarantimedel till
tillsynsmyndigheterna. Uppgiften att betala ut
garantibelopp bör alltså, i vart fall tills vidare, ligga kvar hos
länsstyrelsen. Samarbetet mellan länsstyrelsen och
tillsynsmyndigheten bör dock fördjupas.
I och med att ett garantibelopp har utbetalats inträder
staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Utredningen föreslår nu att statens fordran skall falla bort
beträffande sådana fordringar som inte gett utdelning i
konkursen. I så gott som alla fall kan nämligen de fordringar
som kvarstår efter en konkurs bedömas som värdelösa.
Undantag görs dock för fordringar som är förenade med
sjöpanträtt.
Vissa materiella frågorGarantins tillämplighet i
internationella fall skall gälla varje anställning med
dominerande anknytning till Sverige eller svenska
förhållanden under förutsättning att arbetsgivaren försatts i
konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land.I fråga
om internordiska fall skall sysselsättningslandet vara
avgörande för vilket nordiskt lands lönegarantilagstiftning
som skall vara tillämplig.Reglerna i förmånsrättslagen
och anställningsskyddslagen om vissa avräkningar på en
arbetstagares uppsägningslön bör inte -- trots önskemålet
härom i direktiven för utredningen -- samordnas med
bestämmelserna om lämpligt arbete och om avstängning
från rätt till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen.
Möjligheten till uppbörd av fackliga medlemsavgifter i
samband med utbetalning av garantibelopp vidgas.
--------------------

I den praktiska tillämpningen har det förekommit
lönegarantianspråk med internationell anknytning. I
allmänhet har det gällt fall där arbetsgivaren försatts i
konkurs i Sverige, medan arbetstagarna varit utlänningar
och/eller verksamma i utlandet. Den nuvarande
lönegarantilagen innehåller inte någon bestämmelse som
visar om, och i så fall i vilken utsträckning, lagen är
tillämplig på internationella fall. Vid behandlingen av de
internationella fallen har man i tillämpningen utgått från att
det svenska lönegarantisystemet tar sikte på den svenska
arbetsmarknaden. Ett villkor för betalning enligt garantin
har därför ansetts vara att anknytningen till Sverige eller
svenska förhållanden varit tillräckligt stark.
Utredningens förslag innebär att garantin omfattar varje
anställning med dominerande anknytning till Sverige eller
svenska förhållanden och att det krävs att arbetsgivaren
försatts i konkurs i Sverige eller i ett annat nordiskt land.
Beträffande de internordiska fallen föreslås en
särreglering som bygger på ett förslag som har lagts fram
inför Nordiska ministerrådet. Den särskilda regleringen
innebär att lönegarantianspråken fördelas mellan de
nordiska länderna med ledning av den nordiska
socialkonventionen av år 1981, vilket innebär att anspråken
i allmänhet hänförs till det land där arbetstagarna har varit
sysselsatta. Förslaget i fråga om de internordiska fallen
innehåller även särskilda handläggningsregler. Vidare
föreslås att riksskatteverket skall vara den myndighet som
för Sveriges del svarar för det nordiska samarbetet på
lönegarantiområdet.
En annan materiell fråga i betänkandet gäller reglerna i
förmånsrättslagen och anställningsskyddslagen beträffande
vissa avräkningar på en arbetstagares uppsägningslön. I
utredningens direktiv har uttalats att avräkningsreglerna
helst bör tillämpas på samma sätt som bestämmelserna om
lämpligt arbete och om avstängning från rätt till ersättning i
arbetslöshetsförsäkringen. Med hänsyn till de stora
skillnaderna mellan avräkningsreglerna och
bestämmelserna om lämpligt arbete i
arbetslöshetsförsäkringen finner utredningen emellertid
inte skäl att föreslå en samordning av de båda
regelsystemen.
Slutligen har utredningen behandlat och föreslagit en
vidgad möjlighet till uppbörd av fackliga medlemsavgifter i
samband med utbetalning av garantibelopp.
KostnadseffekterUtredningens förslag leder till både
besparingar och kostnadsökningar för det allmänna;
sammantaget görs dock besparingar på ca en kvarts miljon
årligen.Kostnadsökningarna, som avser
konkursförvaltarnas lönegarantihantering i tillgångslösa
konkurser, skall belasta lönegarantifonden.I
sammanhanget ifrågasätter utredningen om inte det
allmännas kostnader för konkursförvaltarnas medverkan i
tillgångslösa konkurser -- ca 17 milj. kr per år -- i dess helhet
bör belasta lönegarantifonden.
--------------------

Sammanfattningsvis leder utredningens överväganden i
fråga om de organisations- och kostnadsmässiga effekterna
för det allmänna årligen till en kostnadsökning på ca en halv
miljon avseende konkursförvaltarnas lönegarantihantering
i tillgångslösa konkurser och en besparing på ca tre kvarts
miljon avseende kronofogdemyndigheterna. Sammantaget
leder alltså förslagen till en besparing på ca en kvarts miljon
per år.
Kostnadsökningen -- väsentligen förvaltararvoden -- bör
med utredningens synsätt ses som en
administrationskostnad för lönegarantisystemet. Det är då
naturligt att låta dessa kostnader belasta lönegarantifonden.
Utredningen föreslår att man för varje budgetår för över
medel från lönegarantifonden hos kammarkollegiet till
domstolsverket för bestridande av nyssnämnda
förvaltararvoden. En svaghet med utredningens förslag till
finansiering är dock att det för med sig en viss administrativ
omgång. Utredningen ifrågasätter i sammanhanget -- utan
att lägga fram något förslag -- om inte det allmännas
kostnader för konkursförvaltarnas medverkan i
tillgångslösa konkurser, ca 17 milj. kr per år, i dess helhet
bör belasta fonden. Kostnaderna bestrids för närvarande
med anslag över statsbudgeten.

Bilaga 2

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lönegarantilag

Inledande bestämmelser

1 § För betalning av arbetstagares fordran hos en
arbetsgivare som har försatts i konkurs svarar staten enligt
denna lag (statlig lönegaranti).
2 § Betalning enligt garantin lämnas endast för en
sådan fordran som avser anställning med övervägande
anknytning till Sverige eller svenska förhållanden.
3 § Om arbetsgivaren tidigare har varit försatt i
konkurs, betalas inte fordringar som har gjorts eller hade
kunnat göras gällande i den konkursen.
4 § Vad som sägs om arbetstagare gäller även en
sådan anhörig till arbetstagare som har pensionsfordran hos
konkursgäldenären med anledning av arbetstagarens
anställning.
5 § Om en fordran har överlåtits, har förvärvaren
rätt till utbetalning enligt garantin (garantibelopp) endast
om förvärvet har avsett mätningsarvode eller därmed
jämförlig avgift eller facklig medlemsavgift.
Rätt till garantibelopp föreligger också om förvärvet har
skett efter att konkursbeslutet meddelades och förvärvaren
är en arbetstagarorganisation i vilken överlåtaren är
medlem eller en fond i vars förvaltning organisationen
deltar.
6 § Den som är berättigad till underhåll har rätt till
garantibelopp för underhållsbidrag som har innehållits
genom införsel. Allmänna försäkringskassor som har
betalat ut bidragsförskott för underhållsbidrag har inte rätt
till garantibelopp.
Garantins omfattning

7 § Betalning enligt garantin lämnas för sådan
fordran på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt
enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979) och för fordran på
pension som har förmånsrätt enligt 12 eller 13 § samma lag.
8 § Om någon på grund av en fordran som omfattas
av garantin har ansökt om att gäldenären skall försättas i
konkurs, lämnas betalning även för kostnaden för det och,
om konkursen har avskrivits enligt 10 kap. 1 § konkurslagen
(1987:672), för den kostnad som han har blivit ålagd att
betala enligt 14 kap. 3 § samma lag.
9 § För fordran med förmånsrätt enligt 12 §
förmånsrättslagen (1970:979) gäller garantin för varje
arbetstagare med högst ett belopp om 100 000 kr. Betalning
för fordran som avser ersättning för särskilda kostnader
utgår framför annan fordran.
Arbetstagarens upplysningsskyldighet

10 § Om en arbetstagare har inkomster från en
annan anställning under uppsägningstiden och dessa avser
samma tid som hans fordran i konkursen, skall han upplysa
förvaltaren om inkomsterna.
Sådan upplysning skall också lämnas om arbetstagaren
mottar utbildningsbidrag som betalas av statsmedel vid
arbetsmarknadsutbildning.
Konkurs med bevakning

11 § Om bevakning förekommer i konkursen skall
förvaltaren snarast underrätta länsstyrelsen som avses i 22 §
om sådana fordringar som omfattas av garantin och som
enligt förvaltarens bedömning är klara.
Underrättelse om övriga fordringar som omfattas av
garantin skall lämnas utan dröjsmål sedan fordringarna har
blivit utdelningsgilla.
12 § Om förvaltaren, efter att han har lämnat
underrättelse enligt 11 § första stycket, får upplysningar
enligt 10 § eller på annat sätt kännedom om något
förhållande som påverkar frågan till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt, skall han snarast underrätta länsstyrelsen.
13 § Underrättelse enligt 11 § behöver inte lämnas
om medel har betalats ut i förskott till arbetstagaren enligt
11 kap. 14 § konkurslagen (1987:672), beträffande fordran
på lön för uppsägningstid senast på fordringens förfallodag
och beträffande annan fordran utan dröjsmål sedan den har
blivit utdelningsgill.
14 § Den förvaltare som efter att ha lämnat en
underrättelse enligt 11 § avser att göra en förskottsbetalning
till arbetstagaren enligt 13 §, skall underrätta länsstyrelsen
innan betalningen görs.
15 § Förvaltaren skall för arbetstagarens räkning
bevaka fordringar som enligt hans bedömning är klara.
Bevakningen får ske genom att förvaltaren lämnar
rätten två kopior av en sådan underrättelse som han har
lämnat länsstyrelsen enligt 11 § och anger att den avser
bevakning.
Förvaltaren skall genast underrätta arbetstagaren om
bevakningen.
Konkurs utan bevakning

16 § Om bevakning inte förekommer skall
förvaltaren snarast pröva och meddela beslut i frågan om en
fordran i konkursen skall betalas enligt garantin.
17 § Om förvaltaren finner att fordran skall betalas
av garantin, skall han samma dag som beslutet meddelas till
länsstyrelsen som avses i 22 § sända en underrättelse om
beslutets innehåll.
18 § Om förvaltaren, sedan han har funnit att
fordran skall betalas av garantin, får upplysningar enligt 10
§ eller om han på annat sätt får kännedom om något
förhållande som påverkar frågan till vilken del
arbetstagarens fordran på uppsägningslön omfattas av
förmånsrätt, skall han ompröva sitt beslut avseende
garantibelopp som ännu inte har betalats ut.
Om omprövningen medför att garantin skall betalas ut
med ett annat belopp än tidigare skall han samma dag sända
en underrättelse om beslutets innehåll till länsstyrelsen.
19 § En kopia av beslut enligt 16 eller 18 § skall
samma dag som beslutet meddelades sändas till
tillsynsmyndigheten i konkursen och arbetstagaren.
20 § Förvaltaren får rätta beslut som innehåller en
uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller
liknande förbiseende.
Konkurs utomlands

21 § Den arbetstagare som vill göra gällande att
garantin skall ersätta en fordran som han har mot en
arbetsgivare som inte har försatts i konkurs i Sverige, skall
ansöka om utbetalning av garantibelopp hos
tillsynsmyndigheten för det län där arbetstagaren vistas.
Ansökan prövas av tillsynsmyndigheten.
Utbetalning av garantibelopp

22 § Garantibelopp betalas ut av länsstyrelsen i det
län dit tingsrätten som handlägger konkursärendet hör. I de
fall som avses i 21 § betalas garantibeloppet av länsstyrelsen
i det län där arbetstagaren vistas.
23 § Garantibelopp får inte betalas ut innan
arbetstagarens fordran har förfallit till betalning.
Åberopas motfordran hos arbetstagaren, får ett
garantibelopp som motsvarar en sådan del av motfordran
med vilken kvittning kan ske enligt lagen (1970:215) om
arbetsgivares kvittningsrätt, betalas ut först om det framgår
att det inte finns någon motfordran.
24 § Innan garantibelopp betalas ut skall
länsstyrelsen verkställa skatteavdrag samt avdrag med
belopp som skall innehållas på grund av beslut om införsel
eller utmätning i lön. Avräkning skall också göras för
förskottsbetalning som skett enligt 11 kap. 14 §
konkurslagen (1987:672) och som avser fordringar som
omfattas av garantin.
25 § Innan garantibelopp för fordran på
uppsägningslön betalas ut skall arbetstagaren till
länsstyrelsen lämna en försäkran på heder och samvete om
sina anställningsoch avlöningsförhållanden under
uppsägningstiden.
26 § Anser länsstyrelsen att uppgifterna som
arbetstagaren har lämnat i en försäkran enligt 25 § kan
påverka frågan till vilken del arbetstagarens fordran på
uppsägningslön omfattas av förmånsrätt, skall kopia av
försäkran skyndsamt sändas till förvaltaren.
I sådana fall får garantibelopp för fordran på
uppsägningslön inte betalas ut innan förvaltaren har
omprövat sitt tidigare ställningstagande i frågan om
lönegaranti eller underrättat länsstyrelsen om att
uppgifterna i försäkran inte ger anledning till en ny
bedömning.
27 § Om det, sedan förvaltaren har meddelat
beslut i en lönegarantifråga, beslutas att bevakning skall äga
rum i konkursen, får garantibelopp inte betalas ut på grund
av beslutet. Om betalningen redan har verkställts skall den
räknas av från det belopp som arbetstagaren senare visar sig
ha rätt till.
28 § I fråga om utbetalat garantibelopp inträder
staten i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären.
Utdelning i konkursen för arbetstagarens fordran som
ersatts av garantin tillfaller staten intill detta belopp.
Överprövning av beslut

29 § Om en arbetstagare är missnöjd med
förvaltarens beslut enligt 16 eller 18 § får han väcka talan
mot staten inom tre veckor från det att han fick del av
beslutet. Statens talan förs i tingsrätten av
tillsynsmyndigheten.
30 § Om tillsynsmyndigheten finner att
förvaltarens beslut är oriktigt får myndigheten väcka talan
mot arbetstagaren inom tid som anges i 29 §.
31 § Vad som har sagts om arbetstagare i 29 och 30
§§ gäller även den som en fordran har överlåtits till enligt 5
eller 6 §.
32 § Talan enligt 29 eller 30 § skall väckas vid den
tingsrätt som handlägger konkursärendet.
En arbetstagare, som är missnöjd med
tillsynsmyndighetens beslut enligt 21 §, får inom den tid som
anges i 29 § väcka talan mot staten vid den tingsrätt där
arbetstagaren skall svara i tvistemål i allmänhet.
33 § I mål enligt 29 och 30 §§ får det beslutas att
vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, även om
arbetstagaren har förlorat målet.
Återbetalning av garantibelopp

34 § Om någon genom oriktiga uppgifter eller på
annat sätt har orsakat att garantibelopp har betalats ut
obehörigt eller med för högt belopp skall återbetalning ske
av vad som har betalats för mycket.
Sådan återbetalning skall ske också om någon i annat fall
har tagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt
belopp och skäligen hade bort inse detta.
35 § Om betalning enligt garantin har skett och
konkursbeslutet därefter upphävs genom ett beslut som
vinner laga kraft, skall den som tagit emot betalningen
betala tillbaka beloppet.
36 § Om det finns särskilda skäl, får
återbetalningsskyldighet enligt 34 § och 35 § efterskänkas
helt eller delvis.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen
(1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall upphöra
att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock fortfarande för fordran
hos en arbetsgivare som har försatts i konkurs före
ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 4 § konkurslagen
(1987:672) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 4 §

En borgenär skall inom den tid som har bestämts för
bevakning av fordringar skriftligen hos rätten anmäla sin
fordran och den förmånsrätt han vill göra gällande.
Undantag från denna skyldighet följer dock av 4 kap. 21 §,
5 kap. 8 § och 17 § andra stycket samt 5 § i detta kapitel.
Att en fordran som omfattas av Att en fordran som omfattas
av
lagen (1970:741) om statlig lönegarantilagen (1992:000)
lönegaranti vid konkurs i i vissa fall bevakas genom
vissa fall bevakas genom förvaltaren följer av
förvaltaren följer av den lagen.
den lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 10 § lagen (1981:691)
om socialavgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap. 10 §

Lönegarantiavgifter förs Lönegarantiavgifter förs
till en fond, benämnd till en fond, benämnd
lönegarantifonden, med vars lönegarantifonden, med vars
tillgångar kostnaderna tillgångar kostnaderna
för ersättningar enligt för ersättningar enligt
lagen (1970:741) om statlig lönegarantilagen (1992:000)
lönegaranti vid konkurs skall täckas.
skall täckas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Lagrådet

Bilaga 3

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-17

Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet
Stig von Bahr, justitierådet Inger Nyström.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 27
februari 1992 har regeringen på hemställan av statstrådet
Hörnlund beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1. lönegarantilag,

2. lag om ändring i konkurslagen (1987:672),

3. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Tuula Tikkanen Kihlgren.
Förslagen föranleder följande yttrande av
lagrådet:

Förslaget till lönegarantilag

Genom lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid
konkurs infördes som en nyhet i vår rättsordning att staten
i viss utsträckning skulle svara för arbetstagares och
anhörigas löne- och pensionsfordringar m.m. hos en
arbetsgivare som försatts i konkurs. Det nu remitterade
förslaget till lönegarantilag bygger till stor del på 1970 års
lönegarantilag. Bland annat behålls kopplingen mellan
lönegarantin samt fordringar på lön eller annan ersättning
med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979)
och fordringar på pension med förmånsrätt enligt 12 eller 13
§ samma lag.
Förslaget innefattar emellertid också betydande
ändringar i förhållande till nuvarande ordning. Den mest
framträdande ändringen kan sägas vara att
maximiersättningen enligt garantin för fordringar med
förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen begränsas från
nuvarande belopp, som motsvarar tolv gånger basbeloppet
enligt lagen om allmän försäkring, till ett fast belopp om 100
000 kr. Vidare kan nämnas att beslut om lönegaranti i
konkurser utan bevakning skall fattas av
konkursförvaltaren och inte, som för närvarande, av
kronofogdemyndigheten. Dessutom föreslås bestämmelser
om upplysningsskyldighet för arbetstagare, om konkurs
utomlands och om överprövning av förvaltarens beslut.
Det framlagda lagförslaget föranleder i huvudsak inte
någon erinran från lagrådets sida. Lagrådet vill emellertid
göra följande anmärkningar och påpekanden.
2 §

Den grundläggande bestämmelsen i 1 § -- om statens
ansvar för betalning av arbetstagares fordran hos en
arbetsgivare som har försatts i konkurs -- överensstämmer
med motsvarande regel i 1970 års lag. Bestämmelsens
utformning leder, även om det inte direkt utsägs, närmast
tanken till fall då ett svenskt företag har försatts i konkurs
här.
Regeln i förevarande 2 § saknar motsvarighet i 1970 års
lag. Vad som föreslås är att garantin skall gälla endast för
fordran som avser anställning med övervägande anknytning
till Sverige eller svenska förhållanden.
Den mest närliggande tolkningen av 2 § är att den utgör
en inskränkning av de allmänna villkoren i 1 §. Fråga skall
inte vara endast om ett svenskt företag som satts i konkurs i
Sverige. Det skall även krävas att arbetstagarens anställning
har den angivna anknytningen. Lokalanställda vid ett
svenskt företags filial i utlandet torde därigenom inte
komma att omfattas av lönegarantin. Ett gränsfall skulle
kunna vara att en utländsk arbetstagare utfört arbete såväl
utomlands som i Sverige. En annan situation som kan vara
svår att bedöma är den, att en svensk arbetstagare före
konkursutbrottet varit placerad under en längre period i
utlandet för det svenska företagets räkning. Ytterligare
tveksamma fall låter sig väl tänkas. På vilket sätt och i vilken
mån den föreslagna bestämmelsen avsetts medföra en
inskränkning av lönegarantiområdet kan inte utläsas av
lagtexten. Inte heller de i lagrådsremissen anförda motiven
ger någon ledning i detta avseende.
Tydligt är emellertid att avsikten med bestämmelsen
varit att i ett visst hänseende åstadkomma en utvidgning av
det i 1 § angivna lönegarantiområdet. Av den allmänna
motiveringen framgår nämligen att med konkurs som
inträffat i Sverige skall kunna likställas konkurs som
beslutats i något av de övriga nordiska länderna. Vid
konkurs i annat nordiskt land skall således ersättning från
den svenska lönegarantin kunna utgå till arbetstagare som
varit sysselsatt i Sverige. Det synsätt som ligger till grund för
en sådan tillämpning av bestämmelsen anges ligga i linje
med två nordiska konventioner, den nordiska konventionen
om konkurs av den 7 mars 1934 och den nordiska
konventionen om social trygghet av den 5 mars 1981. I den
förra föreskrivs att en konkurs i något av de nordiska
länderna omfattar gäldenärens egendom i övriga nordiska
länder. Enligt den senare skall en nordisk medborgare
omfattas av sysselsättningslandets lagstiftning om sociala
förmåner.
Den i motiven åsyftade utvidgningen av
lönegarantiområdet till att omfatta även övriga nordiska
länder -- men inga utomnordiska länder -- framgår inte av
den föreslagna lagtexten. Att denna avsikt redovisats i
motiven är inte tillräckligt. I remissen är inte heller belyst
om en sådan tillämpning av bestämmelsen skulle stå i
överensstämmelse med de internationella åtaganden som
kan komma att följa av ett EES-avtal.
Av det anförda följer att, om förändringar av det i 1 §
angivna lönegarantiområdet åsyftas, detta bör komma till
uttryck tydligare än som skett i förevarande paragraf.
21 §

Beroende på den slutliga utformningen av 2 § kan
följdändringar bli nödvändiga i denna paragraf.
29 och 30 §§

Enligt dessa båda paragrafer kan en arbetstagare
resp. tillsynsmyndigheten få förvaltarens beslut i en
lönegarantifråga överprövat genom att inom viss tid väcka
talan vid tingsrätt (jfr 32 §). Avsikten är uppenbarligen att
rätten till talan mot beslutet går förlorad, om talan inte
väcks inom den föreskrivna tiden. Detta får anses vara
tydligt även utan något uttryckligt stadgande härom (jfr
däremot t.ex. beträffande klander av bodelning 17 kap. 8 §
andra stycket äktenskapsbalken).
Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Innehållsförteckning

Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 3
1Förslag till lönegarantilag 3
2Förslag till lag om ändring i
konkurslagen (1987:672) 7
3Förslag till lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter 8
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19
mars 1992 9
1Inledning 9
2Allmän motivering 10
2.1Allmänna utgångspunkter 10
2.2Lönegarantisystemet 13
2.3Lönegaranti i andra länder 18
2.4Garantins omfattning 20
2.4.1Maximibeloppet 20
2.4.2Krav på anknytning till Sverige 23
2.5Enhetlig handläggning och
förbättrad tillsyn 26
2.5.1Förvaltarbeslut i lönegarantifrågor i konkurser utan
bevakning 26
2.5.2Överprövning av förvaltares
beslut 32
2.6Reformerad utbetalning av
garantibelopp 36
2.6.1Utbetalning av garantibelopp 36
2.6.2Utbetalningsfunktionen renodlas 37
2.7Rättegångskostnader m.m. 41
2.8Organisatoriska frågor 43
2.9Ikraftträdande och
övergångsbestämmelser 44
3Upprättade lagförslag 44
4Specialmotivering 44
4.1Förslag till lönegarantilag 44
4.2Övriga lagförslag 52
5Hemställan 53
6Beslut 53

Bilaga 1 Sammanfattning av lönegarantiutredningens
betänkanden

Bilaga 1 Ändringar i lönegarantisystemet (Ds A
1983:15) 54

Bilaga 1 Ny lönegarantilag (SOU 1986:9) 55

Bilaga 2

Lagrådsremissens lagförslag 61

Bilaga 3 Lagrådets yttrande 67

1 Lagen omtryckt 1989:633