Prop.
1991/92; 135
Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Per Westerberg
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i den s.k. ellagen. Genom
ändringarna införs produktansvar för skador orsakade av elektrisk ström.
Därigenom bringas svensk rätt i överensstämmelse med ett EG-direktiv från
1985.
En anpassning av svensk rätt i övrigt till detta EG-direktiv har skett genom
den produktansvarslag (1992:18) som riksdagen fattade beslut om i decem-
ber 1991.
De föreslagna ändringarna i ellagen ansluter nära till regleringen i pro-
duktansvarslagen. Ändringarna föreslås träda i kraft samtidigt som produkt-
ansvarslagen träder i kraft, dvs. den 1 januari 1993.
I Riksdagen 1991192. 1 samt. Nr 135
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar
dels att 4, 7, 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§i
För skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som har egen generator eller transformator, ansvare anläggningens inneha-
vare. Har skada timat genom inverkan av elektrisk ström från anläggning,
som icke har egen generator eller transformator, svare innehavaren av den
anläggning, från vilken strömmen tillförts förstnämnda anläggning.
Har skadan tillkommit genom händelse av högre hand, vare anläggning-
ens innehavare ej ansvarig för skadan, där han icke kunnat genom iaktta-
gande av föreskrivna skyddsåtgärder avvända densamma.
Vad i första stycket sägs gäller ej skada som uppkommit inom byggnad
genom inverkan av ström, vilken med en spänning av högst tvåhundrafemtio
volt mellan en ledare och jord eller vid icke direkt jordat system mellan två
ledare tillförts förbrukningsanläggning för starkström.
Med generator eller transformator avses i denna paragraf icke apparat,
som alstrar ofarlig elektrisk ström för användning i telegraf-, telefon- eller
annan dylik anläggning.
Skyldighet att betala skadestånd
för skada genom inverkan av elekt-
risk ström kan dessutom föreligga
enligt 4 a §.
4a§
Den som innehar en elektrisk an-
läggning med egen generator eller
transformator är, om inte annat följer
av 4 b §, skyldig att betala skadestånd
för skada som har orsakats av en sä-
kerhetsbrist i elektrisk ström som har
satts i omlopp från anläggningen.
Med säkerhetsbrist avses att den
elektriska strömmen inte är så säker
som skäligen kan förväntas.
Skadeståndsskyldigheten gäller för
1. personskada, och
2. sakskada på egendom som till
sin typ vanligen är avsedd för enskilt
ändamål, om den skadelidande vid
tiden för skadan använde egendomen
huvudsakligen för sådant ändamål.
1 Senaste lydelse 1982:487.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:135
Avtalsvillkor som inskränker ska-
deståndsskyldigheten är utan verkan.
4b§
Skadeståndsskyldig enligt 4a§ är
inte den som
1. visar att han inte har satt den
elektriska strömmen i omlopp i en
näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbris-
ten inte fanns när han satte den elekt-
riska strömmen i omlopp,
3. visar att säkerhetsbristen beror
på att den elektriska strömmen måste
stämma överens med tvingande före-
skrifter som har meddelats av en
myndighet, eller
4. visar att det på grundval av det
vetenskapliga och tekniska vetandet
vid den tidpunkt då han satte den
elektriska strömmen i omlopp inte
var möjligt att upptäcka säkerhets-
bristen.
7§2
Från ersättningsskyldighet, som i 4 § sägs, vare elektrisk anläggnings inne-
havare fri, där den, som skadan led, genom överträdelse av gällande före-
skrifter eller annan grov vårdslöshet själv vållade skadan, eller skadan var
föranledd genom hans uraktlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande el-
ler av annan grund åliggande skyldigheter emot den elektriska anläggning-
ens ägare eller innehavare. I fråga om personskada gäller dock 6 kap. 1§
skadeståndslagen (1972:207).
Var ägaren av skadad egendom jämlikt åtagande eller av annan grund
pliktig att vidkännas den från anläggningen härrörande faran för skada å
egendom, vare ändock till ersättning berättigad, där skadan föranleddes av
vårdslöshet vid anläggningens utförande eller skötsel.
I fråga om jämkning av skade-
stånd enligt 4a § på grund av medvål-
lande på den skadelidandes sida till-
lämpas 6 kap. 1 § skadeståndslagen.
Ar innehavare av elektrisk anlägg-
ning jämlikt 4§ pliktig att utgiva
skadestånd ifall, där någon ljutit dö-
den eller lidit kroppsskada, skall
skadeståndet bestämmas enligt de i
strafflagen stadgade grunder; ersätt-
ning, som i andra fall skall utgå, be-
stämme rätten, efter ty för varje fall
prövas skäligt.
Ifråga om bestämmande av ersätt-
ning för skada enligt 4 eller 4a § till-
lämpas 5 kap. skadeståndslagen
(1972:207).
När ersättning för sakskada be-
stäms enligt 4a§ avräknas ett belopp
om 3 500 kronor.
2Senaste lydelse 1975:583.
1* Riksdagen 1991/92. 1 smnl. Nr 135
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
11 §3
Prop. 1991/92:135
Talan mot elektrisk anläggnings
ägare eller innehavare om skade-
stånd enligt 4 eller 6§ skall väckas
inom två år från det skadan timade.
Försummas det, är rätt till talan för-
lorad.
Talan mot elektrisk enläggnings
ägare eller innehavare om skade-
stånd enligt 4 eller 6§ skall väckas
inom två år från det skadan timade.
Den som vill ha ersättning enligt
4a§ skall väcka talan inom tre år
från det han fick eller borde ha fått
kännedom om att fordringen kunde
göras gällande.
Talan om ersättning enligt 4a§
måste dock väckas inom tio år från
det att den som påstås vara skade-
ståndsskyldig satte den elektriska
strömmen i omlopp.
Den som inte väcker talan i tid har
inte rätt till ersättning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993.
2. De nya bestämmelserna tillämpas inte mot någon som har satt den
skadevållande elektriska strömmen i omlopp före ikraftträdandet.
3Senaste lydelse 1958:429.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992.
Prop. 1991/92:135
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet P. Westerberg
Riksdagen har i december 1991 fattat beslut om en produktansvarslag
(prop. 1990/91:197, LU 14, rskr. 78, SFS 1992:18). Den nya lagen, som träder
i kraft den 1 januari 1993, reglerar skadeståndsansvaret när bristfälliga pro-
dukter orsakar personskador och skador på konsumentegendom. Bestäm-
melserna bygger på ett EG-direktiv om produktansvar från 1985
(85/374/EEC).
Enligt EG-direktivet skall elektrisk ström anses utgöra ”produkt” i direk-
tivets mening. Produktansvaret enligt direktivet omfattar således även ska-
dor orsakade av elektricitet som produkt. Elektrisk ström är farlig i sig och
kan orsaka skador även när strömmen har fullgod kvalitet. Det frågan här
gäller är dock inte sådana skador utan skador som beror på brister i den
elektriska strömmen som sådan. Endast i mycket speciella fall beror en el-
skada på kvalitetsbrister i den levererade strömmen, vilket belyses närmare
i det följande.
En utgångspunkt har varit att svensk lagstiftning om produktansvar skall
överenstämma med EG-direktivet. I den svenska produktansvarslagen har
dock produkt definierats som ”lös sak”, vilket innebär att elektrisk ström
faller utanför. I stället har förutsatts att bestämmelser om produktansvar för
skador orsakade av elektrisk ström tas in i lagen (1902:71 s.l), innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen). Där finns sedan
tidigare regler om skadestånd i samband med elektrisk ström och det har
ansetts lämpligast att ha alla sådana skadeståndsregler samlade
(prop.1990/91:197 s.14).
Regeringen beslöt den 14 februari 1991 att tillkalla en särskild utredare för
att göra en översyn av det svenska elsäkerhetsarbetets framtida omfattning
och organisation (dir. 1991:10). I uppdraget ingick också att utarbeta förslag
till hur den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen borde kompletteras
med bestämmelser om produktansvar för att åstadkomma harmonisering
med EG-direktivet. Utredaren (civilingenjören Hans Aronsson), som antog
namnet elsäkerhetsutredningen (1 1991:02), redovisade i november 1991 sitt
uppdrag i betänkandet (SOU 1991:94) ELSU 91. Skadeståndsfrågan be-
handlas där i ett särskilt avsnitt med förslag till ändringar i ellagen i enlighet
med uppdraget. Betänkandet har remissbehandlats.
En sammanfattning av remissutfallet i skadeståndsdelen bör fogas till pro-
tokollet i detta ärende som bilaga 1.
Regeringen beslöt den 12 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
ett inom näringsdepartementet upprättat förslag till ändringar i ellagen. För-
slaget överensstämde, med undantag för ett par tillägg, med utredarens för-
slag. Det till lagrådet remitterade förslaget överensstämmer, bortsett från
några små redaktionella ändringar, med lagförslaget i denna proposition och
medtas därför inte här.
Lagrådet har i yttrande den 17 mars 1992 lämnat lagförslaget utan erinran.
Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Prop. 1991/92:135
Den nya produktansvarslagen träder som nämnts i kraft den 1 januari 1993,
då enligt gällande tidplan EES-avtalet också skall träda i kraft. Lagen bygger
i allt väsentligt på EG-direktivet om produktansvar. Detta direktiv ingår i
det s.k. relevanta regelverk som avses bli omfattat av EES-avtalet.
Ett EG-direktiv är inom EG bindande i fråga om det resultat som skall
uppnås men överlämnar åt medlemsländerna att välja form och metod för
att uppnå detta. Motsvarande kan förväntas gälla för EFTA-länderna enligt
EES-avtalet beträffande de EG-direktiv som omfattas.
För att uppfylla produktansvarsdirektivets krav behöver svensk rätt över-
ensstämma med de obligatoriska krav som direktivet ställer. Hur svensk rätt
tekniskt utformas för att uppnå detta saknar betydelse. Det finns således
inget som hindrar att bestämmelserna om produktansvar när det gäller elekt-
ricitet tas in i en annan lag än produktansvarslagen.
Riksdagsbeslutet om produktansvarslagen innebar vissa sakliga ändringar
i förhållande till propositionen. Lagens rubrik ändrades och ikraftträdandet
flyttades fram ett halvår. Vidare undantogs i linje med EG-direktivets hu-
vudlinje utvecklingsskador från skadeståndsansvaret. Riksdagen gav dess-
utom regeringen till känna att två frågor borde övervägas ytterligare. Det
gällde dels frågan om en särskild jämkningsregel för personskada, dels frå-
gan om en utvidgning av produktansvaret till att omfatta hela den offentliga
sektorns verksamhet. Det kan därmed bli fråga om ändringar i den nu beslu-
tade lagen innan den träder i kraft den 1 januari 1993.
Det återstår nu att bringa svensk rätt i överensstämmelse med direktivet
även i fråga om produktansvar för skador orsakade av brister hos elektrisk
ström. Av naturliga skäl är det angeläget att sådan lagstiftning kan träda i
kraft samtidigt med produktansvarslagen. Eftersom en viss tid för anpass-
ning till den nya lagstiftningen behövs för dem som kan ådra sig ansvar enligt
de nya reglerna, bör riksdagen fatta beslut i ärendet så snart som möjligt.
Detta medför att elsäkerhetsutredningens förslag i skadeståndsdelen bör be-
handlas med förtur och en proposition föreläggas riksdagen i sådan tid att
beslut kan fattas före sommaren.
Det finns goda skäl att reglera skadeståndsfrågorna i samband med elekt-
risk ström i ett sammanhang. En viktig fråga gäller samordningen av
produktansvarsreglerna med den särskilda skadeståndsreglering som sedan
tidigare finns för skador orsakade av elektrisk ström. Vidare är elektrisk
ström en ”produkt” av mycket speciellt slag. Det uppkommer därmed sär-
skilda frågor vid tillämpningen av direktivets bestämmelser på elektricitet,
som bäst regleras i samband med andra frågor som gäller elektrisk ström.
EG-rätten är en självständig rättsordning, vars innehåll ytterst bestäms av
EG-domstolen. Det finns inga egentliga förarbeten till EG:s rättsakter, vil-
ket betyder att det finns mycket liten vägledning till hur ett direktiv skall
tolkas vid sidan om texten i själva direktivet. Rättsutvecklingen sker genom
domstolens praxis.
Det nu aktuella direktivet (som i engelsk version utgör bilaga 1 till prop.
1990/91:197) är skrivet med inriktning på produkter i vanlig mening. Om hur
tillämpningen på elektrisk ström är avsedd ger direktivet ingen vägledning
alls. Det innehåller ingenting annat om elektrisk ström än en mening med
tre ord (”Product” includes electricity), som avslutar artikel 2 där produkt
definieras.
Direktivet ligger till grund för den nya produktansvarslagen. När EG-län-
derna har antagit ny lagstiftning för att uppfylla kraven i direktivet, har såvitt
framgår av tillgängligt material elektrisk ström inkluderats som produkt på
samma enkla sätt som i direktivet.
Att ta in bestämmelserna i ellagen och där anpassa dem till förhållandena
på det elektriska området har som nämnts fördelar. Det medför å andra si-
dan att man tvingas till vissa preciseringar för att göra bestämmelserna be-
gripliga för tillämpningen på elektricitet. När sådana preciseringar görs
måste man dock iaktta stor försiktighet för att inte avlägsna sig från direkti-
vet. Vidare bör uppenbarligen produktansvarslagens regler så långt möjligt
ligga till grund för utformningen av reglerna i ellagen.
Jag återkommer till den principiella frågan om hur lagstiftningen bör ut-
formas i avsnitt 2.2.
Prop. 1991/92:135
Utredaren har i enlighet med vad som förutsatts vid arbetet med produktan-
svarslagen lämnat förslag varigenom bestämmelserna om produktansvar för
skador av elektrisk ström förs in i ellagstiftningen.
Förslaget har av de allra flesta remissinstanser som behandlat frågan be-
mötts positivt eller lämnats utan erinran. I några fall har anförts att vissa frå-
gor behöver närmare utvecklas såsom innebörden av ”säkerhetsbrist” och
att elektrisk ström ”inte är så säker som skäligen kan förväntas”. Flera har
pekat på oklarheter och tillämpningssvårigheter när produktansvaret skall
tillämpas på elektricitet.
Till detta vill jag erinra om att syftet med lagstiftningen är att anpassa
svensk rätt till EG-direktivet. Jag nämnde inledningsvis den försiktighet med
vilken man därvid måste gå tillväga för att inte avlägsna sig från direktivets 7
1** Riksdagen IWII92. 1 saml. Nr 135
EG-rättsliga innebörd. Att med utförliga svenska lagmotiv försöka tolka Prop. 1991/92:135
oklara bestämmelser i EG-direktiv är uteslutet. I praktiken betyder detta att
hittillsvarande svensk lagstiftningsteknik kommer att i vissa avseenden
grundligt förändras med ett EES-avtal och EG-medlemskap.
Det kan alltså inte komma i fråga att genom lagbestämmelser eller motiv-
uttalanden genomföra en svensk tolkning av direktivet som riskerar att av-
vika från EG-rättens. Det innebär att man i Sverige på samma sätt som inom
EG får leva med en viss osäkerhet om direktivets innebörd i fråga om elektri-
citet intill dess denna preciseras genom domstolsavgöranden eller på annat
sätt.
Ett par remissinstanser har föreslagit att även bestämmelserna om pro-
duktansvar för elektricitet arbetas in i produktansvarslagen. De har dock
inte närmare utvecklat denna ståndpunkt. Till detta vill jag peka på vad som
inledningsvis nämndes om fördelarna av att ha skadeståndsfrågorna som gäl-
ler elområdet samlade i en lag. Jag anser att det inte finns tillräckliga skäl att
göra annan bedömning i denna fråga än den som gjordes vid utarbetandet
av produktansvarslagen.
På två punkter bör kompletteringar göras i förhållande till utredarens för-
slag. Som nämndes beslöt riksdagen att s.k. utvecklingsskador inte skall för-
anleda produktansvar. Riksdagen lade således i förhållande till förslaget i
propositionen till ytterligare en punkt (4) i den paragraf (8 §) i produktan-
svarslagen där undantagen från skadeståndsskyldigheten anges. Ett motsva-
rande tillägg i förhållande till utredarens förslag bör göras i motsvarande pa-
ragraf (4 b §) i ellagen. Vidare bör ikraftträdandebestämmelserna, som inte
tagits med i utredarens förslag, utformas på samma sätt som i produktan-
svarslagen.
En närmare redovisning av mitt förslag görs i avsnitt 3.
Utredaren har konstaterat att hans uppdrag inte har innefattat någon total
översyn av skadeståndsreglerna och att hans förslag endast innebär en kom-
plettering av befintliga skadeståndsregler i ellagen med vad som behövs med
hänsyn till EG-direktivets krav på produktansvar för skador orsakade av
elektrisk ström. I utredarens lagförslag sker detta genom införande av två
nya paragrafer, 4 a och 4 b §§, samt smärre ändringar och tillägg i några para-
grafer.
Ellagen är från 1902 och i stora delar ålderdomlig i språk och uppbyggnad.
Det gäller inte minst skadeståndsreglerna. Utredaren har framhållit det an-
gelägna i en översyn av hela regelsystemet i ellagen. Även under remissbe-
handlingen har denna synpunkt framförts från olika håll.
Det har länge varit aktuellt att modernisera regelsystemet och det är lätt
att se det klara behovet av en sådan modernisering. Den viktigaste anled-
ningen till dröjsmålet har varit osäkerhet om vissa frågor i samband med el-
distributionen.
Ellagens bestämmelser kan grovt sett delas upp i tre huvudgrupper: eldist-
ribution (2—3 §§), skadestånd m.m. (4— 13 §§) och elsäkerhet m.m. (15-
32 §§). I sistnämnda grupp ingår vissa övergripande bestämmelser om an-
svar, överklagande m.m. Dessutom finns en inledningsparagraf med vissa
definitioner (1 §) och två avslutande paragrafer med erinran om att vissa frå-
gor regleras i annan lagstiftning (33 och 34§§). 14 § är upphävd.
Sakliga ändringar är nu aktuella förutom beträffande skadestånd också
inom övriga två huvudgrupper. Inom kort igångsätts ett utredningsarbete
med sikte på att efter hand ersätta ellagen med en modern lagstiftning.
Beträffande eldistributionen har regeringen denna dag beslutat om en pro-
position till riksdagen med principförslag om en framtida elmarknad öppnad
för konkurrens. Beslut har också fattats om en utredning med uppgift att
utarbeta förslag till ny lagstiftning som möjliggör detta. I uppdraget ingår
att efter hand ta fram förslag till två nya lagar, en eldistributionslag och en
elsäkerhetslag, som ersätter ellagen.
Beträffande elsäkerheten finns i det nu aktuella betänkandet ELSU 91 för-
slag till också andra ändringar i ellagen med syfte att införa bestämmelser
om säkerhetskontroll av vissa elektriska anläggningar. Frågan ingår som en
del i elsäkerhetsutredningens huvuduppdrag att se över elsäkerhetsarbetets
omfattning, inriktning och organisation. Förslagen i betänkandet i denna del
bereds nu vidare inom näringsdepartementet.
Arbetet med att ta fram förslag till ny ellagstiftning kommer av praktiska
skäl att bedrivas etappvis. Bestämmelser om produktansvar behöver dock
införas innan förslag till ny lagstiftning kan föreligga. Bestämmelserna bör
därför tas in i nuvarande ellag på det sätt som elsäkerhetsutredningen har
föreslagit. Reglerna får senare arbetas in i den nya lagstiftningen. Under ut-
redningsarbetet kan samordningen av ellagens skadeståndsreglering övervä-
gas djupare, när även de äldre reglerna ses över. I remissbehandlingen har
även kommit fram vissa synpunkter på nuvarande regler.
Innan jag går in på mitt förslag vill jag för sammanhangets skull översikt-
ligt redovisa nuvarande skadeståndsregler och reglerna om produktansvar
samt ge en beskrivning av skador som orsakas av elektricitet. Detta sker i
avsnitt 2.4 - 2.6. Framställningen bygger på motsvarande redovisning i be-
tänkandet.
Prop. 1991/92:135
2.4.1 Allmän bakgrund
Elektricitet har i sig farliga egenskaper och kan ge upphov till skador på olika
sätt. Det kan vara fråga om att personer skadas, personskada, att egendom
skadas, sakskada, eller om ekonomisk skada som uppkommer utan samband
med att någon lider person- eller sakskada, s.k. ren förmögenhetsskada.
Den som lider skada orsakad av elektricitet har enligt gällande regler möj-
lighet att få skadestånd under vissa förutsättningar. Skadeståndsskyldighet
kan uppstå på flera olika sätt.
Om det finns ett avtalsförhållande mellan den som skadas och den som
tillhandahåller elektricitet eller elektrisk utrustning (t.ex. elleverantör/abon-
nent, tillverkare/köpare) kan skadestånd uppkomma på obligatorisk (kon-
traktsrättslig) grund. Skadeståndsskyldigheten grundas då på bristande upp-
fyllelse av skyldigheter enligt ett avtal (eller ett ensidigt åtagande). Eftersom
det i princip råder avtalsfrihet, förfogar parterna i hög grad själva över vilka Prop. 1991/92:135
dessa skyldigheter är och vad som skall inträffa vid brott mot avtalet. Det
finns dock vissa regler som gör det möjligt att upphäva eller jämka oskäliga
avtal.
Skadeståndsskyldighet kan emellertid också uppkomma på utomobligato-
risk grund. Skadeståndsansvaret inträder då gentemot personer till vilka den
skadeståndsskyldige inte står i någon avtalsrelation eller i varje fall ingen av-
talsrelation som har samband med det skadegörande beteendet. Traditio-
nellt har förutsättningen för inträde av sådant skadeståndsansvar varit vårds-
löshet (culpa) eller uppsåt (dolus) hos den som har orsakat skadan. I svensk
rätt finns vissa generella bestämmelser om utomobligatoriskt skadestånd i
skadeståndslagen (1972:207). Den nämnda principen, som brukar kallas cul-
pa-regeln, finns där inskriven i 2 kap. 1 §. Skadeståndslagen innehåller i öv-
rigt regler om det särskilda skadeståndsansvar som arbetsgivare och det all-
männa har för fel som begås av anställda, regler om skadeståndets bestäm-
mande, m.m. Lagen tillämpas inte om särskilda bestämmelser finns för ett
visst område.
På det utomobligatoriska området är således culpa-regeln utgångspunk-
ten. Under senare tid har dock skett en utveckling mot ökad användning av
skadeståndsansvar utan culpa (s.k. strikt ansvar). I svensk rätt finns sedan
lång tid inom vissa områden regler om strikt skadeståndsansvar i anledning
av farlig verksamhet. Dit hör skadeståndsreglerna i ellagen. Det skärpta an-
svaret för produktskador som har införts enligt produktansvarslagen bygger
också liksom EG-direktivet på principen om strikt ansvar.
Att skadestånd kan utgå på utomobligatorisk grund hindrar inte en skade-
lidande att i stället åberopa ett avtal med skadevållaren, om han bedömer
detta vara mer förmånligt. Genom utomobligatoriskt skadestånd ersätts
t.ex. normalt endast person- och sakskada.
2.4.2 Nuvarande skadeståndsregler i ellagen
En beskrivning av den nuvarande skadeståndsregleringen i ellagen finns i
betänkandet (s.46 ff). I huvudsak innehåller bestämmelserna följande.
Enligt 4§ har innehavaren av en elektrisk anläggning ett strikt ansvar för
skador som orsakas av elektrisk ström från anläggningen.
Med ”elektrisk anläggning” avses enligt 1 § ”anläggning med däri ingående
särskilda föremål för produktion, upplagring, omformning, överföring, dis-
tribution eller nyttjande av elektrisk ström.” En anläggning omfattar således
hela distributionsnätet från generering ända ut i enskilda byggnader. Har
olika delar av en anläggning skilda innehavare, skall varje del anses som en
särskild anläggning.
En förutsättning för skadeståndsansvaret enligt 4 § är att anläggningen har
egen generator eller transformator som inte alstrar endast ofarlig ström. Den
skadevållande strömmen skall således ha utgått från en starkströmsanlägg-
ning med egen generator eller transformator. Saknar anläggningen genera-
tor eller transformator, faller i stället ansvaret på innehavaren av den anlägg-
ning som tillför den förstnämnda anläggningen ström. I praktiken innebär
dessa regler att distributören svarar för skada som har orsakats av en vanlig
10
lågspänningsanläggning. En sådan får i regel kraften via distributörens trans- Prop. 1991/92:135
formator.
Det strikta ansvaret mildras av flera undantagsregler. För skada som orsa-
kats av ”händelse av högre hand”, som inte kunnat motverkas med före-
skrivna skyddsåtgärder, föreligger enligt 4 § 2 st inget ansvar.
Undantag gäller vidare enligt 4 § 3 st för skada som har uppkommit inom
en byggnad och som har orsakats av ström som med en spänning av högst
250 volt mellan en ledare och jord (eller mellan två ledare) tillförts en för-
brukningsanläggning för starkström. Detta innebär att det strikta ansvaret
inte gäller för installationsanläggningar i vanliga bostadslägenheter, kontor,
hantverkslokaler o.d. Ersättning för skada genom inverkan av ström utgår i
dessa fall enligt allmänna skadeståndsregler, dvs. i princip endast när vårds-
löshet från anläggningshavarens sida kan styrkas.
Anläggningens innehavare är vidare enligt 7 § fri från ansvar om den
skadevållande själv vållat skadan genom vårdslöshet eller genom underlå-
tenhet att fullgöra åligganden gentemot anläggningens ägare eller inneha-
vare. För personskador tillämpas dock 6 kap. 1 § skadeståndslagen, vilket
innebär att skadestånd kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.
Enligt 12 § har den strikt ansvarige regressrätt gentemot den som genom
vårdslöshet har vållat skadan. Vissa särskilda regressregler finns i 9 §.
Ersättningsanspråk måste väckas inom två år från det skadan inträffade.
För regressanspråk gäller vanlig tioårspreskription.
2.5.1 Produktansvarslagen
Här ges endast en översiktlig redogörelse av den nya produktansvarslagen
med särskild inriktning på frågor av betydelse för det nu aktuella lagstift-
ningsärendet, se i övrigt prop. 1990/91:197 och lagutskottets betänkande
1991/92:LU14.
Produktansvarslagen gäller enligt 1 § person- och sakskador som orsakas
av produkter. Sakskador ersätts endast beträffande egendom som huvudsak-
ligen är avsedd för och även används för enskilt ändamål. Det grundläg-
gande syftet med lagen är att stärka enskilda människors skydd mot att drab-
bas av produktskador.
Som tidigare har berörts avses med produkt lös sak (2 §), vilket innebär
att elektricitet faller utanför lagen. Om en produkt infogas i eller på något
annat sätt blir en beståndsdel i annan lös egendom eller fast egendom, utgör
produkten alltjämt en produkt för sig i lagens mening. Om en skada uppstår
till följd av en säkerhetsbrist hos en produkt som utgör beståndsdel i en an-
nan produkt, anses båda produkterna ha orsakat skadan.
En förutsättning för skadestånd är att produkten har en säkerhetsbrist.
Därmed avses enligt 3 § att produkten inte är så säker som skäligen kan för-
väntas. Detta skall bedömas med hänsyn till hur produkten har kunnat förut-
ses bli använd och hur den har marknadsförts. Hänsyn skall också tas till
bruksanvisningar, den tidpunkt den har satts i omlopp och annat som kan
vara av betydelse för säkerhetsfrågan.
Skadeståndsskyldiga enligt 6§ är i första hand tillverkaren, importören Prop. 1991/92:135
och den som utger sig ha tillverkat produkten utan att ha gjort det.
En förutsättning för ansvarets inträde är att den ansvarige har satt produk-
ten i omlopp. Det strikta ansvaret omfattar endast sådana skador som en
produkt orsakar till följd av en säkerhetsbrist som förelåg redan då produk-
ten sattes i omlopp av den ansvarige. Enligt 8§ bortfaller skadeståndsskyl-
digheten, om den annars ansvarige
1. visar att han inte har satt produkten i omlopp i en näringsverksamhet,
2. gör sannolikt att säkerhetsbristen inte fanns när han satte produkten i om-
lopp, eller
3. visar att säkerhetsbristen beror på att produkten måste överensstämma
med en myndighets tvingande föreskrift,
4. visar att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid
den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upp-
täcka säkerhetsbristen.
Punkten 4 avser s.k. utvecklingsskador och tillädes av riksdagen, se avsnitt
2.2.
Enligt 9§ ersätts sakskador endast till den del beloppet överstiger 3.500
kr.
I EG-direktivet finns en motsvarande obligatorisk regel om självrisk. I
prop. 1990/91:197 påpekas (se s.40 ff) att en regel om självrisk strider mot
en vedertagen princip i svensk skadeståndsrätt att full ersättning skall betalas
för sakskador. En skadelidande kan dock även i fall som omfattas av pro-
duktansvarslagen få ersättning av skadevållaren även för självriskbeloppet
genom att åberopa vårdslöshet från dennes sida eller, om ett avtalsförhål-
lande finns, kontraktsrättsliga regler.
I 10 § finns en speciell regressregel.
Enligt 11 § skall talan om ersättning väckas inom tre år från det den skade-
lidande fick eller borde ha fått kännedom om att fordringen kunde göras gäl-
lande. Talan måste dock alltid väckas inom 10 år från det att den som påstås
vara skadeståndsskyldig har satt den skadegörande produkten i omlopp.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är hur produktansvaret förhåller
sig till andra skadeståndsrättsliga regler. Enligt artikel 13 i EG-direktivet in-
verkar detta inte på de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt rätts-
reglerna om ansvar i och utanför avtalsförhållanden eller enligt särskilda an-
svarsregler som gäller när direktivet meddelas. I olika länder har skilda lös-
ningar valts på frågan huruvida speciallagstiftningen om produktansvar skall
vara exklusivt tillämplig eller om också andra skadeståndsregler skall kunna
tillämpas.
I Sverige skall den skadelidande ha rätt att åberopa andra grunder för sin
talan även i fråga om skador som faller inom produktansvarslagens område.
Någon särskild bestämmelse om detta har inte ansetts behövas (prop. s.76
ff).
Den skadelidande har alltså möjlighet att åberopa skadeståndslagen som
grund även vid produktskador som faller under produktansvarslagen. Nor-
malt ligger det dock i den skadelidandes intresse att åberopa produktan-
svarslagen, som bygger på strikt ansvar. Enligt 1 kap. 1 § skadeståndslagen
12
skall den lagen tillämpas i fråga om skadestånd, om inte annat är särskilt
föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skade-
stånd i avtalsförhållanden. För produktansvarslagens del betyder detta att
allmänna bestämmelser i skadeståndslagen gäller för sådant som inte regle-
ras särskilt i produktansvarslagen. Exempel på detta är att jämkningsreg-
lerna i 6 kap. 1 och 2 §§ tillämpas på produktskador, eftersom frågan inte
regleras särskilt i produktansvarslagen. Om rätten till ersättning för en pro-
duktskada inte alls regleras i produktansvarslagen (t.ex. ersättning för sak-
skador på annat än konsumentegendom), kan den skadelidande kräva er-
sättning enligt skadeståndslagen.
Om skadeståndsrättsliga specialregler och produktansvarslagen samtidigt
är tillämpliga, bedöms från fall till fall om specialreglerna skall vara exklusivt
tillämpliga i något fall av produktskada (prop. s.78). Den frågan blir aktuell
i samband med skador orsakade av elektricitet, eftersom skadeståndsskyl-
digheten enligt 4 § ellagen gäller alla skador som orsakas genom inverkan av
elektrisk ström.
Om en skadelidande står i avtalsförhållande till den som svarar enligt pro-
duktansvarslagen, har han också möjlighet att grunda ersättningsanspråk på
avtalsrättsliga regler (prop. s.79).
Avtalsvillkor som inskränker ansvaret enligt produktansvarslagen är en-
ligt 4§ den lagen utan verkan.
2.5.2 Elektricitet som produkt
Produktansvarslagen gäller lösa saker och omfattar därmed inte skador orsa-
kade av elektricitet som produkt. Däremot finns många lösa saker som ge-
nom att drivas med eller ha annan anknytning till elektricitet kan vålla elekt-
riska skador. Skador som vållas av säkerhetsbrister i sådana produkter om-
fattas naturligtvis av de vanliga reglerna i produktansvarslagen.
I den mån lösa saker är anknutna till elnätet kan skador från dem också
komma att omfattas av eldistributörens ansvar enligt ellagen såsom skador
vållade av ström från dennes elektriska anläggning. I praktiken får undanta-
get från eldistributörens strikta ansvar när det gäller skador från förbruk-
ningsanläggningar inom byggnader ofta betydelse. Anledningen till undan-
taget är distributörens begränsade möjligheter att utöva kontroll över säker-
heten i sådana fall.
Förutsättning för ansvar enligt produktansvarslagen är en säkerhetsbrist
hos produkten. Det nu aktuella lagstiftningsärendet gäller således skador till
följd av bristande kvalitet på den ström som levereras. EG-direktivets krav
på att elektricitet skall anses som en produkt i direktivets mening innebär
just detta. Den som i näringsverksamhet sätter elektrisk ström i omlopp skall
alltså svara för skador till följd av säkerhetsbrister i elektriciteten enligt prin-
ciperna i produktansvarslagen.
Att skilja mellan skador orsakade av elektricitet som produkt, vilka faller
utanför produktansvarslagen, och skador orsakade av den elektriska ström-
men i produkter (lösa saker), vilka omfattas av denna lag, är inte alldeles
enkelt. Utgångspunkten är dock att skadan i det senare fallet skall orsakas
av ett konstruktions-, tillverknings- eller instruktionsfel i produkten. Även
Prop. 1991/92:135
13
fullgod elektrisk ström är i sig farlig och kan genom ett sådant fel ge upphov Prop. 1991/92:135
till person- eller sakskada. Skulle däremot orsaken till skadan inte vara något
fel hos produkten som sådan utan bristande kvalitet på den ström som till-
förts, blir regleringen i det nu aktuella lagstiftningsärendet tillämplig.
Allmänt om skador orsakade av elektricitet
Elektricitet har i sig inneboende farliga egenskaper. Skador på grund av
elektricitet kan uppstå på såväl personer och djur som på egendom. Risken
för skador är beroende av spänning, ström, frekvens och varaktighet. Ska-
dor på levande varelser beror i första hand på strömgenomgång och ljusbå-
gar. Det finns misstankar om att även elektriska och magnetiska fält kan or-
saka skador. Forskning om detta pågår i Sverige och utomlands.
På egendom kan skador uppstå genom brand, explosion och överhettning.
Dessutom kan följdskador uppstå, om elektriska utrustningar och kompo-
nenter skadas genom elektrisk eller mekanisk påverkan så att deras funktion
påverkas.
Sådana skador kan uppkomma för en elabonnent, även om den levererade
strömmen uppfyller ställda krav på spänning, frekvens, kortslutningeffekt
osv. Orsaken kan vara felaktig installation, felaktigt handhavande, åld-
rande, sabotage m.m.
För att undvika skador av denna art finns föreskrifter om utförande, sköt-
sel och underhåll av elanläggningar. På arbetsmiljöområdet finns särskilda
föreskrifter, som syftar till att maskiner och andra tekniska anordningar som
används i arbetslivet skall erbjuda betryggande säkerhet mot ohälsa och
olycksfall.
Sådana föreskrifter har hittills inte tagit sikte på kvaliteten av den ström
som levereras, trots att bristande elkvalitet i viss utsträckning kan förorsaka
skador. Frågan väntas dock tas upp i samband med ändringar i gällande
starkströmsföreskrifter, som förbereds inom närings- och teknikutvecklings-
verket.
Bristande elkvalitet
Bristande elkvalitet kan orsaka problem för en elabonnent genom att utrust-
ning skadas eller fungerar felaktigt. Driftstörningar och driftavbrott kan
uppstå med betydande skadeverkningar som följd. Att åtgärda somliga bris-
ter i elkvaliteten är möjligt men ofta dyrt. Vissa typer av störningar kan i
praktiken inte elimineras.
I många fall kan i stället abonnenten vidta lämpliga åtgärder med sin ut-
rustning för att få det skydd han behöver. Sådana åtgärder, som bör vidtas i
samråd med elleverantören, kan bestå i installation av reservkraft, avbrotts-
fria system, avstörningsanordningar, nyttjande av utrustning med tålighet
mot störningar m.m.
De vanligaste kvalitetsbristerna och störningarna som kan uppträda i elnä-
tet är följande:
14
- Avvikelser i spänning
- Avvikelser i frekvens
- Transienter (kopplingsöverspänningar, ”dippar”, ”spikar”)
- Avbrott
- Övertoner
- Åsköverspänningar
- Låg kortslutningseffekt
Flera av dessa frågor behandlas i en svensk standard, den s.k. spänningsgod-
hetsnormen (SS 421 18 11). I de nu förestående ändringarna i starkströms-
föreskrifterna väntas kraven på elkvalitet komma att knytas till denna stan-
dard.
Det pågår också ett arbete på europeisk nivå med syfte att precisera elkva-
litet. I ett dokument från år 1989 (DISNORM 12) preciseras vissa egenska-
per på den elektricitet som skall kunna förväntas från allmänna distribu-
tionssystem. Det finns anledning tro att det så småningom kommer att finnas
även europeiska standarder på området, som då också får betydelse för Sve-
rige.
Avvikelser i spänning
Enligt spänningsgodhetsnormen skall den levererade spänningen vara inom
gränserna -10- +6% av det nominella värdet (för hushållsändamål 230
V). Alltför låg spänning uppträder vanligen till följd av spänningsfall under
höglasttid för abonnenter långt ut i nätet. I svaga nät uppstår dessutom fre-
kventa spänningsvariationer då lasten varierar. Detta märks t.ex. på att lju-
set blinkar eller avtar när belastningen ökar genom start av kylskåpskomp-
ressor e.d.
Blir spänningen alltför låg, kan elutrustning ta skada. För en motor med
angiven last blir starttiden längre och belastningsströmmen högre, vilket kan
medföra ökad uppvärmning, utlösning på grund av överström m.m.
För att kompensera spänningsfall låter man ofta den matande transforma-
torn leverera en högre spänning än den nominella. Under låglasttid är spän-
ningsfallet ringa, vilket kan medföra att i synnerhet abonnenterna närmast
transformatorn får för hög leveransspänning.
Om leveransspänningen blir högre än elmaterielen är avsedd och provad
för, kan skador uppkomma. Alltför hög spänning kan orsaka otillåtna tem-
peraturstegringar, förstörda komponenter och i extrema fall brand.
Spänningsawikelser kan förebyggas genom starkare nät, vilket kan kräva
större eller fler transformatorer, större ledarareor och kortare matningsled-
ningar.
Avvikelser i frekvens
Större frekvensavvikelser kan orsaka drifts- och funktionsstörningar, över-
hettning av motorer m.m. I praktiken är frekvensavvikelser inget problem i
Sverige, eftersom vi med hjälp av ett stort integrerat nät och modern styrut-
rustning håller frekvensen inom ett betydligt snävare område än vad gängse
normer kräver.
Prop. 1991/92:135
15
Transienter
Prop. 1991/92:135
Transienter är korta, ofta relativt stora, avvikelser från den nominella spän-
ningen. Transienter uppträder oftast i samband med till- och frånkoppling av
brytare och därmed sammanhängande last samt vid jordfel. Häftiga spän-
ningshöjningar (”spikar”) kan bero på återtändning hos en brytare under ett
brytförlopp. Mindre transienter kan uppträda vid in- och urkoppling av
större laster. De kan förebyggas genom lämpligt val av brytare, startutrust-
ning för motorer, dämpreaktorer m.m.
Vid inkoppling av shuntkondensatorer uppstår alltid en momentan spän-
ningssänkning (”dip”) på någon millisekund. Denna kan störa datorer och
känslig elektronik. Dipparna kan reduceras med reaktorer och med speciell
utustning för inkoppling av kondensatorbatterierna.
För att helt bemästra problemet med transienter och även korta avbrott
och åsköverspänningar (se närmare i det följande) måste med dagens teknik
känslig utrustning matas med s.k. avbrottsfri kraft (UPS) med ett likströms-
led med batteri-backup. För stora anläggningar är dock denna teknik inte
praktiskt eller ekonomiskt möjlig.
Ansvaret för att skydda sig mot här beskrivna störningar ligger för närva-
rande till stor del hos användaren. Denne rekommenderas att använda sig
av utrustning som är anpassad till den elektriska störmiljön. Miljöklasser
(ML 0-6) och korresponderande provning av elutrustning specificeras i
standarden SS 436 15 03 (Elektronikutrustningar för industri och handel -
Tålighet mot ledningsbundna elektriska störningar - Elmiljöklasser och
provning).
Korta avbrott
Korta avbrott eller större spänningssänkningar under en tidsrymd på några
tiondels till några få sekunder beror vanligen på jordfel eller kortslutning i
närliggande parallella system eller i matande nät.
Om t.ex. ett jordfel inträffar i en kabel med samma matningspunkt som
en viss utrustning, sjunker spänningen även vid denna utrustning till nära
noll för att åter gå upp till normalt värde när säkringen har löst ut och kopplat
bort den felande fasen. Detta skall ha skett inom fem sekunder.
Motsvarande, men med lägre spänningssänkning, inträffar vid fel i en pa-
rallellgående högspänningsledning. Felbortkopplingstiden är här väsentligt
kortare, oftast någon tiondels sekund.
Om ett fel inträffar i matande högspänningsledning med s.k. automatisk
återinkoppling, uppstår ett avbrott i matningen under del av en sekund, var-
efter ett återinkopplingsförsök görs. Kvarstår felet görs eventuellt ett nytt
återinkopplingsförsök efter normalt ca 10 sekunder, varefter definitiv utlös-
ning sker. Om felet är av tillfällig natur, t.ex. åsköverspänning eller kortslut-
ning genom smådjur, brukar återkopplingen lyckas och systemet fungera
•gen.
Den nu beskrivna störningstypen orsakar således spänningssänkning eller
spänningsbortfall under en tidrymd av normalt ca 0,3 - 10 sekunder. Sådana
störningar kan inte undvikas. Elsystemet är uppbyggt efter dessa principer i
16
hela världen. Vad som kan vidtas till skydd för elektronikutrustning är i prin- Prop. 1991/92:135
cip det som tidigare redovisades, dvs. UPS-system eller utrustning som är
utförd efter erforderlig elmiljöklass.
För större maskiner kan styrutrustningar förses med UPS-system för att
förhindra att t.ex. kontaktorer faller under kortare avbrott. Vid avbrott på
högst några sekunder kan ofta svängmassan hos motorer klara driften tills
spänningen återvänder. För längre avbrott krävs redundanta matningssys-
tem eller reservkraftaggregat i drift som momentant kan ta över last. För
stora anläggningar är detta oftast i praktiken ogörligt.
Långa avbrott
Långa elavbrott inträffar i Sverige mindre oftare än tidigare. Det beror på
att näten kablifieras allt mer, att bakomliggande nät blir starkare, att elmate-
rielen blir bättre m.m. Ändå uppkommer vissa avbrott beroende på mate-
rielfel, åsknedslag, trädpåfall, överbelastning m.m. Det är sällan fråga om
mer än ett par minuter, men avbrottstider på dygn förekommer också.
För att gardera sig mot längre avbrott krävs reservkraftsystem. Av ekono-
miska skäl kan sådana komma i fråga bara för prioriterade objekt. Reserv-
kraftsystem finns för t.ex. olika typer av säkerhetssystem, viss belysning,
vissa processindustrier och ventilationssystem i djurfarmer.
Övertoner m.m.
Övertoner är ström- och spänningskomponenter med frekvenser som är hel-
talsmultiplar av den 50-periodiga strömmen/spänningen och som överlagras
denna. Mellantoner är motsvarande komponenter med en frekvens som inte
är en heltalsmultipel av grundtonen. Övertoner och mellantoner alstras i re-
gel av förbrukningsobjekt och matas tillbaka in i nätet. Framför allt uppstår
över- och mellantoner vid strömriktardrift, ljusbågsugnar och liknande.
Över- och mellantoner kan hos andra abonnenter och på annan egen utrust-
ning orsaka störningar, ge upphov till felfunktioner, uppvärmning, värme-
förlust i transformatorer m.m.
Godtagbar över- och mellantonsnivå preciseras i spänningsgodhetsnor-
men. Där anges också godtagbara värden för osymmetri och rundstyrnings-
signaler.
Åsköverspänningar
Fel och driftstörningar på grund av åska kommer att uppstå åtminstone så
länge vi har luftledningsnät, vilket betyder under nu överblickbar framtid.
För högre spänningar kan risken för direktnedslag och verkan av induce-
rande överspänningar reduceras med topplinor. Vid abonnentanslutningar
kan installeras avledare som reducerar överspänningarna till ett godtagbart
värde. Vid ett direkt nedslag på en ledning nära en abonnent kan skador
uppstå. Sannolikheten för detta är dock liten. Liknande skador kan uppstå
av ström från åsknedslag med andra ingångsvägar såsom VA-rör, telefonled-
ningar, eget åskledarsystem m.m. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra
om överspänningen härrör från elleverantören eller inte.
Låg kortslutningseffekt
Om nätet är svagt och ger låg kortslutningseffekt, kan funktionen utebli hos
överströmsskydd, t.ex. säkringar, genom att felströmmen blir för liten vid
jord- och kortslutning. Vid inkoppling av större objekt, t.ex. direktstart av
motorer, kan uppstå stora spänningsfall med driftstörningar hos såväl den
aktuella abonnenten som andra abonnenter som följd. Vilka åtgärder som
kan vidtas mot spänningsawikelser har berörts tidigare.
Mitt förslag: Bestämmelser om produktansvar för skador av elektrisk
ström tas in i ellagen. De grundläggande bestämmelserna om den nya
skadeståndsgrunden anges i två nya paragrafer, 4 a och 4 b §§, som
ansluter till motsvarande regler i produktansvarslagen. Dessutom
görs tillägg i nuvarande 7, 8 och 11 §§ om jämkning på grund av med-
vållande, självrisk respektive preskription för att få samma reglering
som i produktansvarslagen.
Utredaren: Överensstämmer med mitt förslag med de undantag som an-
getts i avsnitt 2.2
Remissinstanserna: Förslaget stöds i princip av nästan alla remissinstanser
som yttrar sig i frågan. Se i övrigt avsnitt 2.2.
Skälen för mitt förslag: Vissa principiella frågor har behandlats i avsnitt
2.2. Av avsnitt 2.3 framgår att ellagen kommer att ses över i sin helhet och
att regleringen därför nu har provisorisk karaktär. Därutöver vill jag tillägga
följande.
Utgångspunkten för den nya regleringen är att svensk rätt skall uppfylla
vad som krävs enligt EG-direktivet. Vad som nu föreslås är att detta så långt
möjligt sker på samma sätt som i produktansvarslagen.
En punkt där denna lag avviker från regleringen i EG-direktivet gäller be-
stämmelserna om jämkning av skadestånd vid personskada på grund av
medvållande från den skadelidandes sida. Frågan regleras inte särskilt i pro-
duktansvarslagen, vilket innebär att skadeståndslagens allmänna bestäm-
melser i frågan blir tillämpliga. Enligt 6 kap. 1 § kan jämkning ske endast om
den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet medverkat
till skadan. Artikel 8 i EG-direktivet innehåller en regel som medger jämk-
ning vid både person- och sakskada i en utsträckning som överensstämmer
med skadeståndslagens regel angående sakskada (se prop. 1990/91:197
s.ölff). Riksdagen beslöt, som berördes inledningsvis, vid behandlingen av
lagförslaget att ge regeringen tillkänna att denna borde ytterligare överväga
frågan och, om inte starka skäl talar däremot, återkomma till riksdagen med
förslag til] en särskild jämkningsregel i produktansvarslagen i sådan tid att
den kan träda i kraft samtidigt med lagen (se lagutskottets betänkande
1991/92:LU14 s.14).
Prop. 1991/92:135
18
Frågan bereds nu inom justitiedepartementet. Jämkningsreglerna bör up-
penbarligen vara desamma vid alla slag av produktskador. Den regel som nu
föreslås i 7 § ellagen innebär att 6 kap. 1 § skadeståndslagen skall tillämpas.
Skulle produktansvarslagen ändras på det sätt som riksdagen har satt i fråga,
bör motsvarande ändring göras beträffande produktansvaret i ellagen.
Skadeståndsansvarig enligt 6 § 1 - 3 produktansvarslagen är den som till-
verkat eller frambringat den skadegörande produkten, den som importerat
den för att sätta den i omlopp samt den som utger sig för att tillverkat den
utan att ha gjort det. En grundläggande fråga i det nu aktuella lagstiftnings-
ärendet är hur dessa bestämmelser kan tillämpas på den svenska elmarkna-
den.
Den elektricitet som frågan nu gäller frambringas genom kraftproduktion
i särskilda anläggningar. Huvuddelen av den elkraft som används i Sverige
produceras här. Det förekommer dock såväl export som import av elektrisk
ström. I framtiden kan det internationella utbytet väntas öka. EG har inten-
tioner på att genomföra en fri marknad för el. I Sverige produceras el nu till
största delen med kärnkraft och vattenkraft. Därutöver finns elproduktions-
kapacitet i kraftvärme, industriellt mottryck, oljekondens och gasturbiner.
På elmarknaden finns företag som huvudsakligen producerar kraft för
grossistförsäljning till storförbrukare. Dessa producenter säljer sin kraft till
återförsäljare och stora industrikunder. Detaljdistribution ut till slutkun-
derna, dvs. hushåll, mindre industrier, servicesektorn m.fl. sker främst ge-
nom distributörer. Många producenter har egen distribution och många dis-
tributörer har egen produktion, dvs. marknaden är delvis vertikalt integre-
rad. Det finns också industriföretag med egen kraftproduktion.
Eldistributionen sker genom kraftnät. I Sverige är stommen det s.k. stor-
kraftnätet, dit elkraften från kraftstationer matas, direkt eller via regionala
nät. Strömmen förs via storkraftnätet till olika förbrukningsregioner, där
strömmen transformeras ned till lägre spänningsnivåer. De regionala näten
omfattar i princip spänningsnivåerna från 130 kV och ned till 20 kV. På 130
kV nivån köper vissa elintensiva industrier och distributörer sin el. Det nor-
mala är dock att kraftproducenterna sköter överföringen även på de regio-
nala näten, medan distributörerna står för kraftöverföringen i de lokala nä-
ten, som omfattar spänningsnivåer från 20 kV ned till 380 V lågspänd el.
För att dra fram eller begagna elektriska ledningar krävs enligt ellagen ett
särskilt tillstånd (koncession). Det finns två typer, linjekoncession och områ-
deskoncession. Distributörer har områdeskoncession, vilket innebär en rätt
att inom ett angivet område dra ledningar under en viss spänning. För led-
ningar med högre spänning krävs linjekoncession, som avser en enda ledning
med bestämd sträckning. Varje regionnät används i allmänhet endast av ett
företag, nätägaren. Samma gäller för de lokala näten.
På de lokala näten förs strömmen via eldistributören tillhöriga distribu-
tionsledningar fram till byggnader och andra förbrukningsställen. Detta led-
ningsnät innefattas i distributörens elektriska anläggning. Från leverans-
punkten i en byggnad förs strömmen vidare genom ledningar som går i bygg-
naden och tillhör ägaren till denna. Detta interna ledningsnät mynnar ut i
urtag av olika slag, där andra elektriska apparater ansluts. Det kan då vara
fråga om lös anslutning med vanlig stickpropp eller fast anslutning, vilket
Prop. 1991/92:135
19
krävs eller kan komma ifråga för vissa apparater som tvättmaskiner, spisar
m.m. Det är det sista ledet efter leveranspunkten som avses med termen
”förbrukningsanläggning” i 4 § ellagen. Som påpekas i betänkandet råder en
viss oklarhet om den precisa innebörden av de i ellagen använda termerna
”elektrisk anläggning” och ”förbrukningsanläggning”.
Systemet innebär att enskilda elabonnenter är bundna till den lokale el-
distributören, som har monopol inom sitt område men också leveransskyl-
dighet. En koncessionshavare är skyldig att underkasta sig prisreglering en-
ligt en särskild ordning. Detaljdistributionen ombesörjs f.n. av ca 290 före-
tag med olika storlek och företagsform. Drygt hälften är kommunala bolag
och verk. De levererar el till ca två tredjedelar av landets abonnenter.
Nuvarande skadeståndsregler innebär som framgått av det tidigare att
skadeståndskyldigheten i praktiken läggs på eldistributören för skador som
vållas av ström från en vanlig lågspänningsanläggning. Det är från dennes
anläggning med egen generator eller transformator som den skadevållande
strömmen kommer.
Utredaren har ansett att distributören måste omfattas också av produktan-
svaret, om den levererade strömmen har säkerhetsbrister som vållat skada.
Även i detta fall kommer den skadevållande strömmen från dennes anlägg-
ning med egen generator eller transformator. Strömmen måste anses vara
satt i omlopp av honom, när den lämnar hans anläggning. Även om kraften
köps från en producent, omvandlas den i transformatorn och någon möjlig-
het att identifiera viss elektrisk ström i nätet finns inte. Man kan därför inte
se distributören som enbart återförsäljare av en tillverkad produkt. Några
invändningar mot denna bedömning har inte kommit fram under remissbe-
handlingen och lagtexten har utformats i enlighet med utredarens förslag.
Konsumentverket har ansett att distributör och leverantör skall vara solida-
riskt ansvariga. Till detta vill jag säga att lagen medger ersättningsanspråk
även mot anläggningshavare i tidigare distributionsled, om det kan visas att
även denne satt i omlopp ström med säkerhetsbrister som har orsakssam-
band med skadan.
Någon särskild regel om ansvar för importörer är inte motiverad med hän-
syn till det tidigare nämnda om omöjligheten att identifiera viss elektrisk
ström i näten. Import av elkraft sker inte i sådana former att det kan bli fråga
om enbart återförsäljning av en utomlands tillverkad produkt.
Som nämndes i avsnitt 2.2 har flera remissinstanser begärt förtydliganden
av när en säkerhetsbrist skall anses föreligga. Av vad jag anförde där framgår
att jag inte anser det lämpligt att här närmare försöka tolka innebörden av
att elektrisk ström inte är så säker som skäligen kan förväntas. Utredaren
har påpekat att de normer för skälig kvalitetsnivå på levererad ström, som
nu håller på att utvecklas, kan väntas få stor betydelse i detta sammanhang.
Utredaren har också påpekat att vissa kvalitetsbrister på området kan ha ka-
raktär av systemfel som inte grundar produktansvar. Med systemfel menas
att riskerna godtas i samhället. I dessa påpekanden kan jag instämma.
Som utredaren har föreslagit bör produktansvarslagens regler om självrisk
och preskription, vilka följer EG-direktivet, tillämpas trots att de innebär
skillnader i förhållande till ellagens nuvarande regler. Närings- och teknikut-
vecklingsverket har beträffande preskription föreslagit att preskriptionsti-
Prop. 1991/92:135
20
den alltid skall vara begränsad till tre år från skadetillfället. Detta skulle Prop. 1991/92:135
dock innebära en för Sverige speciell avvikelse från EG-direktivet, som är
svår att motivera.
Även vad gäller lagregleringen i övrigt bör utredarens förslag genomföras.
Det betyder också att de generella regler som finns i nu gällande 6,9,10,12
och 13 §§ bör vara oförändrade och därmed tillämpbara också på skadestånd
grundat på produktansvar. I den förestående totalöversynen av ellagen finns
utrymme för att närmare överväga utformningen av den samlade skade-
ståndsregleringen. Vissa synpunkter från bl.a. konsumentverket kan tas upp
i detta sammanhang.
Mitt förslag: Den skadelidande skall ha rätt att åberopa annan grund
för sin talan i fråga om skador som omfattas av produktansvaret i ella-
gen.
Utredaren: Överensstämmer med mitt förslag
Remissinstanserna: Ingen erinran
Skälen för mitt förslag: I avsnitt 2.5.1 har berörts hur produktansvaret för-
håller sig till andra skadeståndsrättsliga regler. I prop. 1990/91:197 framhålls
(s.78f) att någon särskild olägenhet inte följer av att även en annan skade-
ståndsrättslig speciallagstiftning kan tilllämpas på en produktskada. För den
skadelidande är det tvärtom en fördel att ha alternativa möjligheter att kräva
ersättning för sin skada. Utredaren har föreslagit att produktskadereglerna
i ellagen inte skall vara exklusivt tillämpliga. Jag delar denna uppfattning,
som har fått stöd av remissinstanserna.
Det nuvarande skadeståndsansvaret gäller skador som orsakas av elekt-
risk ström från en anläggning och omfattar därmed i princip också skador
som orsakas av bristande kvalitet på den elektriska strömmen som sådan.
Den valda lösningen innebär att rätt till ersättning för en skada som orsakas
av brister i elkvalitet kan finnas enligt flera grunder. I praktiken torde det
dock normalt vara förmånligast för den skadelidande att åberopa produktan-
svaret.
Det grundläggande syftet med produktansvaret är att förbättra skyddet
för enskilda konsumenter. För sakskador utgår ersättning endast när den
skadade egendomen används för enskilt ändamål. Ett produktansvar för
elektrisk ström som sådan kommer att omfatta även vissa skador, som på
grund av begränsningsregeln i 4§ 3 st ellagen hittills varit undantagna från
strikt ansvar. Elleverantören blir i dessa fall strikt ansvarig för säkerhetsbris-
ter i den elektriska strömmen som sådan. Personskador torde sällan orsakas
av fel på den elektriska strömmen som sådan. Frågan gäller därför främst
skador på egendom som används för enskilt bruk.
Både det nuvarande ansvaret och produktansvaret bygger på principen
om strikt ansvar. Det nämnda undantaget i 4§ 3 st innebär att strikt ansvar
inte gäller för skador i t.ex. bostadslägenheter när ström tillförs elmateriel
21
som är anslutet till elnätet. Skyddet för bl.a. enskilda blir genom detta un- Prop.
dantag svagare genom att vårdlöshet måste visas hos eldistributören. Pro-
duktansvaret innebär däremot att strikt ansvar föreligger om det uppkom-
mer skada på en elektrisk apparat för enskilt bruk inom en byggnad på grund
av bristande kvalitet på den levererade strömmen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom näringsdepartementet upp-
rättats förslag till
lag om ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar.
4§
I paragrafen har tillagts ett femte stycke vari anges att skadeståndsskyldig-
het även kan föreligga enligt 4a §.
4a§
I paragrafen anges förutsättningarna för skadestånd med bestämmelser
som har motsvarighet i 1,3 och 5 §§ produktansvarslagen.
De grundläggande frågorna har behandlats i den allmänna motiveringen.
4b§
I paragrafen anges undantagen från skadeståndsskyldighet motsvarande
8 § produktansvarslagen. I förhållande till utredarens förslag har p.4 om s.k.
utvecklingsskador tillkommit, se närmare avsnitt 2.2.
7§
I ett tredje stycke har tillagts att i fråga om jämkning på grund av medvål-
lande från den skadelidandes sida skall tillämpas 6 kap. 1 § skadeståndsla-
gen. Motsvarande gäller övriga produktskador. Någon uttrycklig bestäm-
melse om detta behövs egentligen inte och saknas i produktansvarslagen. Ef-
tersom frågan dock behandlas i ellagen vad gäller andra skador, har det an-
setts lämpligast att för tydlighets skull ta in en uttrycklig bestämmelse.
Som nämndes i den allmänna motiveringen övervägs inom justitiedeparte-
mentet efter begäran av riksdagen att beträffande produktansvarslagen
eventuellt ändra jämkningsreglerna i enlighet med EG-direktivet. Om en så-
dan ändring görs, bör motsvarande ändring göras i ellagen.
8§
Första stycket har anpassats till regleringen i skadeståndslagen.
Andra stycket reglerar självrisk för sakskador. En motsvarande bestäm-
melse finns i 9§ produktansvarslagen.
1991/92:135
22
11 §
I paragrafen har tillagts tre stycken om preskription. Dessa motsvarar 11 §
produktansvarslagen.
Ikraftträdandebestämmelserna
Lagen träder i kraft samtidigt med produktansvarslagen den 1 januari 1993.
På motsvarande sätt som beträffande produktansvarslagen har också medta-
gits att lagen inte tillämpas om den skadevållande elektriska strömmen satts
i omlopp före ikraftträdandet. Att så bör vara fallet är tydligt principiellt
sett. Den praktiska betydelsen av regeln torde dock vara mycket liten.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslaget till
lag om ändring i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestämmel-
ser om elektriska anläggningar.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
Prop. 1991/92:135
23
Remissinstanserna: Efter remiss har yttrande över betänkandet, ELSU91
Förslag till omfattning, organisation och finansiering av det svenska elsäker-
hetsarbetet (SOU 1991:94), avgetts av Närings- och teknikutvecklingsver-
ket, Statens elektriska inspektion, Justitiekanslern, Kommerskollegium,
Överstyrelsen för civil beredskap, Statens räddningsverk, Statens järnvägar,
Banverket, Järnvägsinspektionen, Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket,
Sprängämnesinspektionen, Statens provningsanstalt, Statskontoret, Riksre-
visionsverket, Konsumentverket, Statens strålskyddsinstitut, Elektriska Ar-
betsgivarföreningen, Elektriska Installatörsorganisationen, Elektriska
Nämnden, Föreningen för Industriell Elteknik, Försäkringsbranschens Ser-
viceaktiebolag, Kraftverksföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Landstingsförbundet, Rejlers Ingenjörer AB, SEMKO AB, Svenska Brand-
försvarsföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska Elektriker-
förbundet, Svenska Elektriska Kommissionen, Svenska Elverksföreningen,
Svenska Kommunalarbetareförbundet, Svenska Kommunförbundet, Sveri-
ges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Industriförbund, Sydkraft
AB, Vattenfall AB och ÅF-Elteknik AB. Yttrande har även inkommit från
Byggentreprenörerna, Riksförbundet Energileverantörerna, Stiftelsen In-
stitutet för Företagsutveckling, Stockholms Energi, Bruno Svensson och
Ludvig Wikman.
Förslaget avseende ändringar i ellagen för att därigenom bringa den
svenska lagstiftningen inom området i överensstämmelse med EG-direkti-
vets regler om produktansvar bemöts i huvudsak positivt eller lämnas utan
erinran av remissinstanserna. Närings- och teknikutvecklingsverket pekar på
att när det gäller skada på grund av kvalitetsbrist i levererad ström kan pro-
blem förutses vid tillämpningen och att innan produktansvar för skador av
elektricitet kan börja tillämpas måste i starkströmsföreskrifterna preciseras
vad som avses med ”så säker el som skäligen kan förväntas”. Vidare föreslår
verket att den som vill ha ersättning enligt lagens 4 § skall väcka talan inom
tre år från skadetillfället. Konsumentverket framhåller vikten av att ellagen
och produktansvarslagen har samma skyddsnivå. Verket anser vidare att ett
solidariskt strikt ansvar bör gälla för leverantör och distributör för skador
som drabbat konsumentens person eller egendom och detta bör tydligare
framgå av lagen. Bestämmelsen om regress och solidariskt ansvar i ellagen
bör övervägas närmare anser verket och betonar även behovet av ett star-
kare konsumentskydd för elektrisk ström. Verket anser vidare att särskilda
omständigheter föreligger för att överväga regler om bevislättnader i fråga
om skador genom inverkan av elektrisk ström.
Ett antal remissinstanser framhåller behovet av förtydliganden. Statens
elektriska inspektion finner således behov av vissa förtydliganden vad beträf-
far 4§ för att undvika framtida osäkerhet. Statens järnvägar anser bl.a. att
uttrycket ”skäligen kan förväntas” ger utrymme för ett stort mått av god-
tycke vid tillämpningen. Rejlers Ingenjörer menar att formuleringen ”sätta
den elektriska strömmen i omlopp” är en för elbranschen ny formulering
som verkar oklar. Sydkraft och Vattenfall framför liknande synpunkter. Även
Svenska Elverksföreningen och Riksförbundet Energileverantörema menar
Prop. 1991/92:135
Bilaga 1
24
att vissa begrepp bör definieras. SEMKO stöder förslaget att anpassa lag-
stiftningen för produktansvar för skador orsakade av elektricitet till den
europeiska men förutspår problem vid lagens tillämpning på grund av den
komplicerade tekniska bakgrunden. Industriförbundet efterlyser en total
översyn av reglerna för skadeståndsansvaret vid inträffade incidenter med
elektricitet samt pekar bl.a. på att det bör finnas en accepterad norm för kva-
litet på elleverans.
Kraftverksföreningen och Stockholms Energi anser att produktansvar för
skador orsakade av elektricitet bör regleras i produktansvarslagen.
Prop. 1991/92:135
Bilaga 1
25
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-17
Närvarande: justitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, justi-
tierådet Inger Nyström.
Enligt protokollet vid regeringssamanträde den 12 mars 1992 har regeringen
på hemställan av statsrådet Per Westerberg beslutat inhämta lagrådets ytt-
rande över förslag till lag om ändring i lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Förslaget har inför lagrådet föredragits av rättschefen Per Erik Lindeberg.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Prop. 1991/92:135
Bilaga 2
26
gotab 41072, Stockholm 1992