Regeringens proposition
1991/92: 134
om riktlinjer för överföringen av verksamheten vid domänverket
till aktiebolagsform
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade
utdrag ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992 för de åtgärder
och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Per Westerberg
Propositionens huvudsakliga innehåll
Riksdagen beslutade i maj 1991 att verksamheten vid domänverket
skall överföras till aktiebolagsform i anslutning till årsskiftet
1991/92.
I denna proposition behandlas de riktlinjer som skall gälla vid
överföring av domänverkets mark- och fastighetsinnehav och därmed
också de intressen som är kopplade till detta innehav. Som huvudregel
föreslås gälla att den produktiva marken överförs till bolaget
medan den övriga marken kvarblir i statens ägo.
I propositionen redovisas vidare regeringens överväganden beträffande

det bolagiserade domänverkets kapitalstruktur.
Slutligen lämnas i propositionen förslag angående det framtida
ansvaret för Göta kanalbolag.
/1/
1 Senaste lydelse 1991: 1181
/2/
2 Senaste lydelse 1991: 1181

Propositionens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)
Härigenom föreskrivs att 3, 16--18, 21 och 25 §§ rennäringslagen
(1971: 437) skall ha följande lydelse.
3 §
/kolumn1/ Renskötsel får bedrivas
/kolumn2/ Renskötsel får bedrivas
/kolumn1/ 1. hela året
/kolumn2/ 1. hela året
/kolumn1/ i Norrbottens och Västerbottens
/kolumn2/ i Norrbottens och Västerbottens-
läns lappmarker dels ovanför od-
/kolumn2/läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
/kolumn2/lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
/kolumn2/gräns på mark där skogsrenskötsel
(kronomark) och renbetesland där
/kolumn2/av ålder bedrivs under våren, som-
skogsrenskötsel av ålder bedrives
/kolumn2/maren eller hösten och marken an-
under våren, sommaren eller hös-
/kolumn2/tingen tillhör eller vid utgången av
ten,
/kolumn2/juni 1992 tillhörde staten (krono-
/kolumn2/mark) eller utgör renbetesland,
/kolumn1/ på renbetesfjällen i Jämtlands
/kolumn2/ på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
/kolumn2/län,
/kolumn1//kolumn1/ inom de områden i Jämtlands
/kolumn2/ inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
/kolumn2/och Kopparbergs län som vid ut-
upplåtits till renbete,
/kolumn2/gången av juni 1992 tillhörde staten
/kolumn2/och var särskilt upplåtna till renbe- te, /kolumn1/
2. den 1 oktober--den 30 april
/kolumn2/ 2. den 1 oktober--den 30 april
/kolumn1/i övriga delar av lappmarkerna
/kolumn2/i övriga delar av lappmarkerna
/kolumn1/nedanför odlingsgränsen,
/kolumn2/nedanför odlingsgränsen,
/kolumn1//kolumn1/ inom sådana trakter utanför
/kolumn2/ inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
/kolumn2/lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
/kolumn2/där renskötsel av ålder bedrivs vissa sa tider av året.
/kolumn2/tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.
Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna
avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits
till utvidgning av dessa fjäll.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat
stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som
behövs för renskötseln.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre
byggnad som behövs för renskötseln.
/kolumn1/ Är anläggning som anges i första
/kolumn2/ Om en anläggning som anges i
stycket avsedd för stadigvarande
/kolumn2/första stycket är avsedd för stadig-
bruk, skall den förläggas till plats
/kolumn2/varande bruk, skall den förläggas
som anvisas av markens ägare. Det-
/kolumn2/till en plats som anvisas av markens samma gäller i fråga
om byggnad
/kolumn2/ägare. Detta gäller också i fråga om
som anges i andra stycket, om den
/kolumn2/sådan byggnad som anges i andra
skall uppföras för stadigvarande
/kolumn2/stycket, om den skall uppföras för
bruk nedanför odlingsgränsen eller
/kolumn2/stadigvarande bruk nedanför od-
utanför renbetesfjällen på annan
/kolumn2/lingsgränsen eller utanför renbe-
mark än kronomark under statens
/kolumn2/tesfjällen på mark som varken är
omedelbara disposition eller mark
/kolumn2/sådan kronomark som står eller vid
som vid avvittring utlagts till all-
/kolumn2/utgången av juni 1992 stod under
männingsskog.
/kolumn2/statens omedelbara disposition el-
/kolumn2/ler mark som vid avvittring lagts ut till allmänningsskog.
Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne
icke godtaga anvisad plats, bestämmer länsstyrelsen platsen.
17 §
/kolumn1/ Behövs virke till anläggning eller
/kolumn2/ Om det behövs virke till en an-
byggnad som avses i 16 § första el-
/kolumn2/läggning eller en byggnad som avses ler andra stycket,
får skog avverkas
/kolumn2/i 16 § första eller andra stycket, får
på de delar av betesområdet som
/kolumn2/skog avverkas på de delar av betes-
hör till lappmarkerna eller renbe-
/kolumn2/området som hör till lappmarker-
tesfjällen. Inom samma delar av be-
/kolumn2/na, renbetesfjällen eller de områden tesområdet får
medlem i samebyn
/kolumn2/i Jämtlands och Kopparbergs län
för eget behov taga bränsle och
/kolumn2/som vid utgången av juni 1992 till-
slöjdvirke.
/kolumn2/hörde staten och var särskilt upplåt-
/kolumn2/na till renbete. Inom samma delar av betesområdet får
medlemmar
i samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om denne ej medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som
hör till samebys betesområde får byn eller medlem i byn för
ändamål som anges i första stycket taga endast torra träd,
vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt
behov, på utmark växande lövträd.
18 §
/kolumn1/ Medlem i sameby har rätt att
/kolumn2/ En medlem i en sameby har rätt
inom byns betesområde på krono-
/kolumn2/att för att uppföra eller bygga om
mark under statens omedelbara
/kolumn2/familjebostad ta virke inom byns
disposition eller mark som vid av-
/kolumn2/betesområde på kronomark som
vittring utlagts till allmänningsskog
/kolumn2/står eller som vid utgången av juni
taga virke till uppförande eller om-
/kolumn2/1992 stod under statens omedelba-
byggnad av familjebostad. Avverk-
/kolumn2/ra disposition eller mark som vid
ning får ske endast efter anvisning
/kolumn2/avvittring lagts ut till allmännings-
av markägare.
/kolumn2/skog. Avverkning får ske endast ef-
/kolumn2/ter anvisning av markägare.
21 §
/kolumn1/ För skog som avverkas på krono-
/kolumn2/ För skog som avverkas på krono-
mark under statens omedelbara
/kolumn2/mark som står eller som vid utgång-
disposition eller mark som vid av-
/kolumn2/en av juni 1992 stod under statens
vittring utlagts till allmänningsskog
/kolumn2/omedelbara disposition eller mark
behöver ersättning ej lämnas. Det-
/kolumn2/som vid avvittring lagts ut till all-
samma gäller växande lövträd som
/kolumn2/männingsskog behöver ersättning
eljest tages inom lappmarkerna el-
/kolumn2/inte lämnas. Detta gäller också väx-
ler på renbetesfjällen.
/kolumn2/ande lövträd som annars tas inom
/kolumn2/lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden
i Jämtlands och Kopparbergs län som vid ut- gången av juni 1992
tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbe- te.
I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning
lämnas för rotvärdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse
ej uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran
av part någon att söka förlika parterna.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns
betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna,
när renskötsel är tillåten där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby
som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde
för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas
skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten,
får jakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första
stycket inom annan samebys betesområde, i den mån regeringen eller
myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.
Inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången
av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till
renbete får medlem i sameby inom byns betesområde fiska till husbehov
samt jaga rovdjur, i den mån regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer, tillåter det.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen
(1970: 988) och jordförvärvslagen (1979: 230) vid friköp av kronotorp
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen (1970: 988) och jordförvärvslagen (1979:
230) vid friköp av kronotorp skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
/kolumn1/ Med friköp av kronotorp avses i
/kolumn2/ Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavare av sådan
/kolumn2/denna lag att innehavaren av en så-
lägenhet under domänverkets för-
/kolumn2/dan lägenhet som har upplåtits så-
valtning som har upplåtits såsom
/kolumn2/som skogstorp, odlingslägenhet, ko-
skogstorp, odlingslägenhet, kolo-
/kolumn2/lonat, kronotorp eller kronolägen-
nat, kronotorp eller kronolägenhet
/kolumn2/het och som vid utgången av juni
förvärvar lägenheten eller del därav /kolumn2/1992 stod under
domänverkets för-
med äganderätt.
/kolumn2/valtning förvärvar lägenheten eller
/kolumn2/en del av den med äganderätt.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
3 Förslag till
Lag om ändring i jaktlagen (1987: 259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987: 259),
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
/kolumn1/ Fastighetsägaren har jakträtten
/kolumn2/ Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
/kolumn2/på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
/kolumn2/ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 11 §. I jakträtten in-
/kolumn2/stycket eller av 10 a § eller 11 §. I
går rätt att tillgodogöra sig vilt som
/kolumn2/jakträtten ingår rätt att tillgodogöra omhändertas,
påträffas dött eller
/kolumn2/sig vilt som omhändertas, påträffas
dödas i annat sammanhang än vid
/kolumn2/dött eller dödas i något annat sam-
jakt, om inte annat följer av före-
/kolumn2/manhang än vid jakt, om inte annat skrifter meddelade med
stöd av
/kolumn2/följer av föreskrifter meddelade
25 §.
/kolumn2/med stöd av 25 §.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade
marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.
10 a §
Staten har jakträtten på den mark som vid utgången av juni 1992
ingick i kronoparken Fjällveden i Södermanlands län, kronoparken
Tullgarn och angränsande kronoegendomar ävensom kronoegendomarna
på Eriksö i Södermanlands län, kronoparken Karlsby i Östergötlands
län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård i Kalmar län, kronoparken
Halle- och Hunneberg i Älvsborgs och Skaraborgs län, kronoparken
Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo i Örebro och Västmanlands
län samt kronoparken Kloten i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs
län.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
4 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §§ vapenlagen (1973: 1176)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §1
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet
besluta att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas.
Är faran för missbruk överhängande, får polisman även utan
sådant beslut omhändertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall
skall polismannen skyndsamt anmäla åtgärden hos polismyndigheten,
som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.
/kolumn1/ Vad som i första stycket sägs om
/kolumn2/ Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även av länsstyrel-
/kolumn2/polisman gäller även jakttillsyns-
sen förordnade jakttillsynsmän
/kolumn2/män som förordnats av länsstyrel-
samt personal vid kustbevakning-
/kolumn2/sen samt personal vid kustbevak-
en, domänverket, tullverket eller
/kolumn2/ningen och tullverket eller särskilt
särskilt förordnade tjänstemän vid
/kolumn2/förordnade tjänstemän vid länssty-
länsstyrelsen.
/kolumn2/relsen.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendomen
och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas till
innehavaren så snart det skäligen kan antagas att det ej längre
föreligger någon risk för missbruk. Detsamma gäller, om den
omhändertagna egendomen får innehas utan tillstånd enligt denna lag.
41 §2
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
40 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med
följande avvikelser.
/kolumn1/ 1. Av länsstyrelsen förordnade
/kolumn2/ 1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
/kolumn2/jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen, domänverket,
/kolumn2/kustbevakningen och tullverket el-
tullverket eller särskilt förordnade
/kolumn2/ler särskilt förordnade tjänstemän
tjänstemän vid länsstyrelsen har
/kolumn2/vid länsstyrelsen har samma rätt att samma rätt att
ta egendom i beslag
/kolumn2/ta egendom i beslag som tillkom-
som tillkommer en polisman.
/kolumn2/mer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller
ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Näringsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg,
Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask.
Föredragande: statsrådet P. Westerberg
--

Proposition om riktlinjer för överföringen av verksamheten
vid domänverket till aktiebolagsform
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Riksdagen beslutade våren 1991 (prop. 1990/91: 87, NU38, rskr. 318)
att verksamheten vid domänverket skall överföras till ett av
staten helägt aktiebolag i anslutning till årsskiftet 1991--1992.
I dåvarande regeringens proposition 1990/91: 87 med förslaget
om en ombildning av domänverket till aktiebolag angavs emellertid
att en sådan ombildning omfattar många detaljfrågor som i olika
avseenden är
komplexa till sin natur. Till de mer komplexa frågorna angavs de
som är kopplade till det stora mark- och fastighetsinnehavet.
Huvuddelen
av markinnehavet har funnits i statens ägo under mycket lång tid,
vilket har lett till att ett flertal restriktioner för fastigheternas
utnyttjande införts för att tillgodose olika intressen. Regeringen
påpekade därför i propositionen att frågor om överföringen
av fastigheter och därtill kopplade olika intressen är av synnerligen
stor vikt och att det inte är meningen att bolagiseringen i sig
skall medföra att dessa intressen skall trädas för när. Regeringen
ansåg därför att den tekniska lösningen för denna fråga
ytterligare behövde analyseras innan bolagiseringen. Andra frågor
som regeringen ansåg ytterligare behövde studeras var de som är
hänförliga till det bolagiserade domänverkets framtida
kapitalstruktur.
Nämnda frågor menade regeringen att riksdagen skulle få ta ställning
till före genomförandet av ombildningen av domänverket till
aktiebolag. Näringsutskottet anförde enhälligt i sitt betänkande
1990/91: NU38 betydelsen av att mark av stort naturvårdsvärde som
nu handhas av domänverket får ett starkt naturskydd i fortsättningen.
På utskottets förslag begärde riksdagen att regeringen skulle
pröva frågan om hur detta naturskydd skulle kunna upprätthållas
på ett betryggande sätt och därefter återkomma till riksdagen.
Riksdagen beslutade också i december 1991 (prop. 1991/92: 69, NU10,
rskr. 92) att bemyndiga regeringen att genomföra försäljning
helt eller delvis av statens aktier i vissa angivna statligt ägda
företag eller att sälja delar av företag i vilka staten äger
samtliga aktier. Bemyndigandet omfattade också att helt eller delvis
sälja domänverket efter genomförd bolagsbildning. Enligt propositionen

anser regeringen bl. a. att staten skall driva en näringspolitik
som stärker marknadsekonomin och ökar näringsfriheten och
konkurrensen.
Detta kan inte åstadkommas genom ett omfattande statligt ägande
av företag varför en privatisering av statligt ägda företag
skall genomföras. Av propositionen framgår också att i första
hand bör de företagsenheter och företagsgrupper inom den statliga
sektorn som i dag arbetar under kommersiella betingelser på
konkurrensutsatta
marknaderoch som omfattas av bemyndigandet-successivt säljas.
Domänverket
arbetar på en helt konkurrensutsatt fri marknad utan minsta inslag
av monopolställning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande
över de lagförslag som har utarbetats i ärendet. Lagförslagen
och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1. resp. bilaga 2.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har några redaktionella ändringar
vidtagits i de nu framlagda förslagen.
En överföring av verksamheten vid domänverket till aktiebolagsform
beräknas ske den 1 juli 1992. I syfte att i enlighet med riksdagens
beslut kunna genomföra en ombildning av domänverket till aktiebolag
vid nämnda tidpunkt kommer jag enligt ovan sagda i det följande
att lämna förslag på hur de särskilda intressen som är kopplade
till domänverkets mark- och fastighetsinnehav skall behandlas i
ett bolagiserat domänverk. Jag kommer också att behandla vissa
frågor med anknytning till det bolagiserade domänverkets framtida
kapitalstruktur. Frågan om bl. a. den framtida finansieringen av
upprustningen av Göta kanal kommer också att behandlas. Jag anser
därmed att regeringen uppfyllt kraven för ett slutligt genomförande
av en överföring av verksamheten vid domänverket till aktiebolagsform.
Skrivelser i ärendet har inkommit från domänverket, länsstyrelsen
i Kopparbergs län, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Samernas
Riksförbund och enskilda riksdagsmän. Vidare har riksantikvarieämbetet

och domänverket inkommit med en utredning om vilken kulturhistorisk
mark som domänverket förvaltar samt domänverket och naturvårdsverket
med en överenskommelse avseende domänreservat respektive oskyddad
domänmark.
1.2 Domänkoncernen
Domänverket blev affärsverk år 1912 med huvuduppgift att förvalta
statens skogs- och jordbruksmark. Härtill kom andra uppgifter av
myndighetskaraktär som t. ex. tillsyn över de ecklesiastika skogarna
och häradsallmänningarna, ansvar för utbildning av skogstekniker,
jaktlagstiftning, m. m. Efter hand övergick myndighetsuppgifterna
till andra verk och organisationer varefter den affärsdrivande
verksamheten
från 1960-talet blivit den helt dominerande.
Under 1980-talet har såväl domänverkets inriktning som förhållanden
i omvärlden förändrats på ett genomgripande sätt. Från att
i huvudsak ha varit ett skogs- och markförvaltande affärsverk
har domänverket utvecklats till en skogsindustrikoncern som arbetar
i en allt hårdare inhemsk och internationell konkurrens. Under
1980-talet
har också domänverket breddat sin verksamhet genom integrering
med efterföljande förädlingsled. Som exempel på detta kan nämnas
förvärven av AB Statens Skogsindustriers (ASSI) sågverk i Seskarö
och Lövholmen samt komponentfabriken i Karlsborg.
Domänverket förvaltar i dag för statens räkning ca 10,3 milj.
ha mark varav 4,5 milj. ha utgör produktiv skogsmark, 0,1 milj.
ha utgör jordbruksmark och 5,7 milj. ha utgör övrig mark. Av
den produktiva skogsmarken är 79 %
belägen i Norrland, 12 %
i Svealand och 9 %
i Götaland. Med undantag av en egendom är all jordbruksmark
långsiktigt
upplåten genom ca 1 800 arrenden varav 600 gårdsarrenden. Övrig
mark består i huvudsak av fjäll- och impedimentmarker i Norrlands
inland, vilka främst utnyttjas av rennäringen. På markinnehavet
finns också ca 5 000 permanent- och fritidsbostäder.
Domänverket bedriver i första hand skogsbruk och vidareförädling
av skogsprodukter. En omfattande fastighetsförvaltning med
utarrendering
av jordbruksegendomar, grus- och sandtillgångar m. m. är viktiga
komplement. Koncernen driver även turistanläggningar, upplåter
jaktmarker och fiskevatten. Affärsverket svarar för ca 55 %
av verksamhetens omfattning medan dotterbolagen svarar för resterande

del. Domänverket med dotterbolag bildar Domänkoncernen, Domän.
Domänkoncernen arbetar inom en näring där hård internationell
konkurrens och prisbildning avgör såväl priset på virkesråvaran
som på de förädlade träråvarorna. Drygt 80 %
av verksamheten kan hänföras till skogsbruk och skogsindustrier.
I affärsverket finns koncernledning och koncernstaber. Verksamheten
i verket bedrivs inom affärsområdena Domänskog och Domänmark.
Flertalet dotterbolag är samlade i holdingbolaget Domänföretagen
AB med de dominerande affärsområdena Träförädling samt Grus
och betong. Konsultverksamheten, som i sin helhet bedrivs i
bolagsform,
är samlad i affärsområdet Konsulting direkt underställt affärsverket.
Inom turistområdet finns bl. a. dels Domänturist AB och Stöten
i Sälen AB, dels AB Göta kanalbolag. Domänverket innehar också 25 %
av aktierna i AB Statens Skogsindustrier (ASSI).
Den totala försäljningen och resultatet före extraordinära
poster uppgick år 1991 för Domänkoncernen till preliminärt
3 784 milj. kr. respektive 235 milj. kr. varav affärsverksdelen
svarade för 2 468 milj. kr. respektive 299 milj. kr. Totalt antal
sysselsatta inom Domänkoncernen under år 1991 var
ca 4 500 varav 3 100 inom affärsverksdelen.
1.3 Utvecklingen 1985--1991
Av Domäns omsättning utgörs ca 80 %
av skogsbruk och träförädling med en dominans av skogsbruket.
Koncernens ekonomiska utveckling är mot denna bakgrund i stor
utsträckning
beroende av skogsindustrikonjunkturen och dess svängningar. Samtidigt
måste Domäns skogsbruk ges en omfattning och inriktning som syftar
till att maximera resultatet på lång sikt.
Under 1980-talet har Domän genomfört en nödvändig anpassning
av den årliga avverkningsvolymen till en nivå som är optimal även
ur ett längre perspektiv. Domänverkets virkesförsäljning har
mot denna bakgrund minskats under åren 1980--1991 från 6,8 milj.
m3fub till 5,6 milj. m3 fub eller med ca 17 %
. Från 1985 har volymen minskat med ca 0,5 milj. m3fub.
Det ekonomiska resultatet i Domän har trots försäljningsminskningen
av vedråvara ökat från ett rörelseresultat efter avskrivningar
om 199,9 milj. kr. år 1985 till preliminärt 372,6 milj. kr. år
1991. Bakom denna resultatutveckling ligger dels ett omfattande
rationaliseringsarbete
inom hela koncernen, dels en medveten strategi avseende ökad andel
vidareförädling i egen regi av såväl skogsråvara som marktillgångar.
Genom bl. a. omfattande mekaniseringar av slutavverkningarna i
skogsbruket
och genomförande av en decentraliserad organisation har antalet
anställda i domänverket minskat från 5 535 årsanställda år
1985 till 3 079 årsanställda år 1991 eller med ca 44 %
.
Produktivitetsförbättringen har under senare år varit mycket
hög i skogsavverkningarna. Numera är i stort sett all sådan avverkning

mekaniserad.
Den omorganisation som genomfördes i domänverket under år 1990
är den mest omfattande sedan verkets tillkomst och innebar en
minskning
från 31 till 17 skogsförvaltningar, borttagande av samtliga regioner
och en radikal minskning av huvudkontoret. Antalet tjänstemän
har minskat från ca 1 000 till ca 700 eller med ca 30 %
. Samtidigt har en översyn av skogsförvaltningarnas behov av
skogsarbetare genomförts. Den har lett till att ytterligare ca
600 av totalt ca 3 000 skogsarbetare har berörts.
Genom bl. a. investeringar i vidareförädling har dotterbolagens
andel av koncernens omsättning ökat från ca 31 %
år 1985 till 45 %
år 1991. Träförädlingsverksamheten svarade år 1985 för ca 20 %
av Domäns omsättning mot ca 31 %
år 1991.
Den utveckling som ägt rum under 1980-talet genom bildandet av
några få block inom massa- och pappersindustrin har emellertid
medfört att det blivit allt svårare för leverantörer av massaved
och flis på virkesmarknaden att få tillräcklig andel av
förädlingsvinsten.
För att möta dessa marknadsproblem är en ökad integrering
mellan skogsbruk och industri en angelägen handlingslinje för Domän.
Domänverkets massaved säljs externt, varav ca 50 %
till ASSI. Under år 1989 förvärvade domänverket 25 %
av aktierna i ASSI för 738 milj. kr. i syfte att dels skapa grund
för ett ökat råvarusamarbete, dels ge Domän en andel av
förädlingsvinsten
i massa- och pappersindustrin.
I syfte bl. a. att säkerställa ett tillvaratagande av de
kvalitetsfördelar
som föreligger i den svenska skogen är en ökad förädlingsgrad
av domänverkets timmer inom koncernen samt fortsatt integrering
framåt i träförädlingsindustrin nödvändig. Fortsatta satsningar
i detta avseende måste därför ske för säkerställande av
en rimlig prisnivå för svenskt timmer. För närvarande går knappt 25 %
av domänverkets timmerleveranser till egna träförädlingsföretag.
Mot bakgrund av nämnda utgångspunkter kommer jag i det följande
att föreslå vilka principer som skall gälla vid en överföring
av fast egendom samt av tillgångar och skulder i samband med en
ombildning
av domänverket till aktiebolag.
2 Historik
Svenska kronan har av ålder varit ägare av jordbruksegendomar.
Tillkomsten av de äldsta innehaven är hänförbara till förhistorisk
tid och hör samman med kungamaktens jordinnehav. Till kungsgårdarna
hörde kungsladugårdar samt hemman och lägenheter.
Beteckningen krono för fast egendom av statlig natur kom i bruk
under Gustav Vasas regering och genomfördes helt under 1690-talet
vid uppläggandet av jordeböckerna.
Genom beslut på reformationsriksdagen i Västerås 1527 indrogs
till kronan katolska kyrkans hemman. Fram till mitten av 1600-talet
avhände sig kronan genom förläningar ett stort antal gods och
hemman, som emellertid återtogs genom bl. a. reduktioner under andra
hälften av 1600talet. Kronohemmanens antal uppgick därefter till
ca 30 000, som i stor utsträckning anslogs som löneboställen
åt statliga civila och militära befattningshavare.
Efter omfattande försäljningar enligt skatteköpsförordningar
under 1700-talet kvarstod 1883 vid domänverkets
förvaltningsövertagande
ca 3 500 kronoegendomar, som -- sedan systemet med löneboställen
avvecklats -- blev arrendegårdar.
De ursprungliga kronoparkerna i Götaland och Svealand (utom Dalarna)
var få och hade begränsad areal (35 000 ha) vid inrättandet av
skogsstyrelsen (domänverket) 1859.
Mer omfattande skogsmarksarealer hörde till kungsgårdar och boställen

-- 250 000 ha vid slutet av 1870-talet. Huvuddelen av denna skogsmark
överfördes efter hand till kronopark.
I Gustav Vasas brev 1542 sägs att de "ägor, som obyggde ligga
höre Gud, Oss och Sveriges krona till". Detta var det första
mera betydande uttrycket för dåtidens regalrättsliga strävanden.
Karl XI hänvisade i 1683 års skogsordning till Gustav Vasas brev
och uttryckte i princip samma regalrättsanspråk men med tydligare
formulering. 1683 års förordning bildar utgångspunkten för
avvittringarna
i Norrland och Dalarna och följdes av ett flertal författningar
under 1700- och 1800-talen. Avvittringarna pågick in på 1900-talet.
Syftet med avvittringarna var att få till stånd en distinkt
avgränsning
mellan enskild mark och kronomark i Norrland och Dalarna. Ur
avvittringen
utgick hemman och nybyggen med avgränsad tilldelning av skogsmark.
Hemmanets eller nybyggets tidigare rättigheter på kronomarken
utsläcktes
i stort sett helt. Kronomarken redovisades vid avvittringen såsom
kronopark, kronoöverloppsmark och oavmätt mark (ej kartlagd
fjällmark).
Förvaltningen av kronoparkerna lades under skogsstyrelsen
(domänverket)
vid inrättandet 1859 samt kronoöverloppsmarkerna och de oavmätta
markerna 1908.
Åtskilliga nybyggen med skogsmark som tilldelats vid avvittringen
har under årens lopp återfallit till kronan sedan innehavaren
förverkat
sin rätt genom att inte fullgöra odlings- och byggnadsskyldigheten.
Dessa nybyggen har ställts under domänverkets förvaltning och
införlivats med kronopark.
Vissa sågverks privilegierade rätt till skogsfångst på kronoskogarna
(stockfångstskogarna) avvecklades i slutet på 1800-talet och början
på 1900-talet. Ett mindre antal rekognitionsskogar -- till
bergshanteringens
understöd anslagna skogar -- som var oinlösta då skattelösningsrätten
upphörde 1898 återföll till kronan. Vissa gruvskogar har under
1960-talet på liknande sätt avvecklats. Stockfångst-, rekognitions-
och gruvskogarna har omvandlats till kronoparker och ställts under
domänverkets förvaltning.
Förvaltningsansvaret för kronoholmar och avvittringsundantag
har genom beslut 1986 och 1989 överförts från kammarkollegiet
till domänverket.
Från 1875 har kronoparkerna utvidgats genom inköp av skogsmark
-- vissa år till betydande areell omfattning och många gånger av
stora sammanhängande komplex (bruksskogar o. dyl.). Den totala arealen

av inköpta större bruksskogar från 1875 fram till mitten på
1900-talet uppgår till 250 000 ha -- de största var Kloten (1899),
Villingsberg (1924), Horndal (1934), Skinnskatteberg (1934), Karlsdal
(1934), Färna (1934) och Laxå (1947). 400 000 ha skogsmark av annan
karaktär än bruksskogar förvärvades under samma period. Från
mitten på 1950-talet har förvärvats 400 000 ha skogsmark --
de största förvärven var Orrefors (1968), MjölsefallTyllinge
(1971, 1974), Striberg (1973), Örebro Pappersbruk (1974), Suraskog
(1976), Hofors (1978, 1979), Munksjö (1979, 1980), Riddarhyttan
(1979), Södra (1981) och Grangärde (1981).
Genom åren har förändringar av markinnehavet skett genom markbyten
och minskningar genom markförsäljningar, som här ej redovisas.
3 Den berörda egendomen
Jag lämnar först en redogörelse för den egendom som för
statens räkning förvaltas av domänverket och hur denna förvaltning
går till.
3.1 Regional fördelning och arrondering
I övre Norrland förvaltar domänverket cirka 43 procent av regionens
produktiva skogsmarksareal. Därtill kommer en betydande andel
impediment
och fjällmark. Innehavet i övre Norrland är välarronderat.
Den produktiva skogsmarken har låg bonitet men hög virkeskvalitet.
I nedre Norrland utgör den av domänverket förvaltade produktiva
skogsmarken knappt sju procent av all produktiv skogsmark i regionen.
Innehavet är i relation till det som gäller för andra större
skogsägare arronderingsmässigt sämre. Inom detta område ligger
renbetesfjällen och av verket förvaltade samefondsskogar.
I Svealand utgör domänverkets andel cirka tio procent av den
produktiva skogsmarksarealen. Större samlade innehav finns i
Bergslagen,
norra Uppland och nordvästra Dalarna. I övrigt är skogsmarksinnehavet
splittrat sett ur storskogsbrukssynpunkt men har samtidigt inslag
av tätortsnära långsiktigt värdefulla områden.
I Götaland har domänverkets marker en sämre arrondering. Till
en del kompenseras detta av högre bonitet och hitintills goda
avsättningsmöjligheter
för produktionen. Verkets areal utgör cirka åtta procent av den
produktiva skogsmarken i regionen. Såväl arealmässigt som värdemässigt

är huvuddelen av verkets jordbruksmark belägen inom detta område.
Totalt förvaltar domänverket cirka 4,5 miljoner ha produktiv
skogsmark eller omkring 20 procent av skogsmarksarealen i Sverige.
3.2 Förvaltning av egendomen
3.2.1 Skogsmarken
Av verkets produktiva skogsmarksareal är 79 procent belägen i
Norrland, 12 procent i Svealand och 9 procent i Götaland. Med undantag

av några mindre områden i tätortsnära lägen med stora naturvårdsinslag

drivs skogsbruket på affärsmässig grund men med den långsiktighet
och naturvårdshänsyn, som föreskrivs i skogsvårdslagen. Domänverket
förvaltar på uppdrag de skogar som ägs av verkets bolag.
I anslutning till de koncentrerade innehaven i övre Norrland,
Bergslagen
och östra Småland finns också verkets förädlingsindustrier
med möjlighet till samverkansfördelar.
Jag vill i detta sammanhang nämna domänverkets roll som betydelsefull

råvaruleverantör till ett stort antal sågverk i privat ägo,
inte minst i regional- och sysselsättningspolitiskt viktiga områden.
3.2.2 Jordbruksmarken
Domänverket förvaltar landets största samlade jordbruksinnehav.
Det omfattar cirka 70 000 ha jordbruksmark, varav huvuddelen är
belägen i Götalands och Svealands slättbygder.
I innehavet finns bl. a. egendomar som säkerligen ingått i Uppsala
öd och varit i kronans och kungamaktens besittning sedan förhistorisk
tid. Här finns också de s. k. Bornholmska vederlagsegendomarna
från freden i Roskilde samt egendomar som indrogs till kronan genom
Gustav Vasas och Karl XI: s reduktioner.
En egendom om cirka 1 200 ha åker driver domänverket i egen regi.
Övrig areal är upplåten genom cirka 1 800 arrenden av vilka 600
utgör gårdsarrenden. Genom fortlöpande omstruktureringar utgör
medelarealen numera cirka 80 ha per egendom.
3.2.3 Impediment och fjällmark
Huvuddelen av dessa arealer är belägna i Norrland. Stora områden
är avsatta till natur- och domänreservat. Fjällmarken används
för renskötseln och tillåter endast begränsat nyttjande i övrigt.
3.2.4 Jakt och fiske
Huvuddelen av den areal där domänverket har förvaltningsansvar
är disponerad för jakt genom upplåtelser till jaktlag. Mellan
25 och 30 procent av arealen arrenderas av personaljaktlag och
resterande
av utomstående. Där så är lämpligt disponeras jakträtten
av jordbruksarrendatorer eller jaktvårdsområden. För att bredda
jaktutbudet har ett antal korttidsjaktområden bildats. På vissa
områden disponerar konungen jakträtten.
Fisket i flertalet s. k. naturvatten görs tillgängligt för
envar genom domänfiskekortet. Inom vissa delar av landet har genom
särskilda fiskevårdsåtgärder -- t. ex. utsättning av laxartad
fisk -- i vissa vatten bildats s. k. kronofisken. Inom verkets marker
finns 730 000 ha vatten med ensamrätt. Därtill kommer cirka 2000
mil strömmande vatten. Huvuddelen av dessa (540 000 ha vatten och
1 500 mil strömmande vatten) är belägna inom fjällområden
där verket ej förvaltar fisket.
3.2.5 Byggnader och anläggningar
Förutom byggnader som behövs för förvaltning och drift (kontor,
förråd m. m.) finns på markinnehavet cirka 1 000 permanentbostäder
och 4 000 fritidsbostäder som hyrs ut på affärmässig basis.
Dessa byggnader jämte ett antal lokaler och förråd som också
hyrs ut har tidigare använts i jord- och skogsbruket, men har genom
rationalisering av dessa näringar blivit överflödiga.
På fastigheterna som förvaltas av domänverket finns ett flertal
teleanläggningar av skilda slag. Dessa anläggningar, som hos
televerket
är bokförda till ett värde överstigande 3 miljarder kr, utgörs
av omkring 10 000 km teleledningar, i eller ovan jord, och cirka 300
byggnader och radioanläggningar.
I innehavet finns också ett antal kulturhistoriskt värdefulla
byggnader däribland slott belägna bl. a. på s. k. kungsgårdar
och boställen. Dessa ingår oftast i gårdsarrenden.
Anläggningar för kommersiell breddturism (s. k. KronoCamping)
har tillkommit genom en målmedveten satsning från verket i för
ändamålet attraktiva lägen. Dessa är utarrenderade till ett
av domänverket helägt driftbolag.
3.2.6 Övrigt
I arealredovisningen finns uppgift om annan mark. På denna finns
genom markarrenden cirka 4 500 upplåtelser av skiftande slag. Som
exempel kan nämnas tomträtter, bostadsarrenden, golfbanor, skjutbanor,

elljusspår m. m.
Materialtäkter på domänverkets marker disponeras huvudsakligen
av ett antal av verket helägda grusbolag genom särskilt avtal
mellan dessa och verket. Bolagen antingen förädlar täkterna
eller upplåter i sin tur dessa till andra entreprenörer.
4 Överföring av fast egendom
En viktig princip för regeringens politik är att staten inte skall
ägna sig åt kommersiell verksamhet. Därför avser regeringen
avyttra statens ägande i normala företag. Denna försäljning
skall ske så att en ägandespridning uppnås. Regeringen har inlett
detta arbete och i propositionen (1991/92: 69) om privatisering av
statligt ägda företag, m. m. presenterat principerna för en
privatisering av statliga företag. Riksdagen har ställt sig bakom
dessa principer.
Statens skogsmark är en annan del av dess kommersiella tillgångar.
Regeringen inleder nu arbetet på att särskilja sådana skogs- och
marktillgångar som är kommersiellt betingade från skog och mark
som av olika orsaker bör förbli i statlig ägo.
Försäljningen av statens skogs- och marktillgångar skall främja
en ägandespridning. Samtidigt är det viktigt att försäljningen
av tillgångar bidrar till effektiviteten inom skogsbruket och den
skogsbearbetande industrin.
Regeringen avser därför att genomföra en privatisering av skogsmark
med två olika metoder. I ett första skede skall enskilda skogs-
och jordbrukare få ökade möjligheter att förvärva statlig
mark. I ett andra skede öppnas möjligheten för den breda allmänheten,
anställda och andra att förvärva aktier i det nya bolag som
kommer att överta stora delar av statens markinnehav.
Jag har funnit att det härigenom kommer att vara möjligt att
såväl förbättra förutsättningarna för många privata
jord- och skogsbrukare i hela landet som utnyttja det skogliga
kunnandet
i domänverket.
En alternativ möjlighet skulle vara att, efter att ha undantagit
de områden där staten under alla omständigheter bör kvarstå
som ägare, sälja resterande mark i större eller mindre arealer
till privatpersoner och företag. Jag bedömer emellertid att en
sådan modell skulle ha flera nackdelar. En sådan utförsäljning
skulle troligen ta lång tid om försäljningen skall ske med
utgångspunkt
från nu rådande marknadspriser. Därtill skulle det värde som
domänverkets personal och organisation utgör gå förlorat. Inom
domänverket finns ett stort skogligt kunnande som innebär att
man inom ramen för en sammanhållen organisation har förutsättningar
att effektivt och miljömedvetet kunna utnyttja de svenska
skogstillgångarna.
Ett annat alternativ vore, att efter att ha undantagit de områden där

staten under alla omständigheter bör kvarstå som ägare, behålla
all annan mark i det nya bolaget och därefter sälja aktier i detta
bolag. Jag anser emellertid att en sådan lösning skulle strida
mot regeringens intentioner. Det är ett viktigt mål för regeringen
att främja utveckling i alla delar av landet. I de flesta
landsbygdsområden
är det enskilda skogsbruket ett viktigt inslag i näringslivet.
Skogs- och jordbruk möjliggör för familjer att bo kvar i sin
hembygd. Enskilt ägande bidrar till att den svenska skogen brukas
effektivt. Därför bör enskilda kunna köpa mark som nu ägs av staten.
Privatisering av statliga skogstillgångar är en komplicerad process
som kommer att ta flera år att genomföra. Det är väsentligt
att snarast påbörja processen genom att överföra huvuddelen
av statens markinnehav till ett bolag.
Överlåtelse av egendom till bolaget
I propositionen (prop. 1991/92: 44) om riktlinjer för den statliga
fastighetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.
m. lade regeringen fram förslag till de riktlinjer som i
fortsättningen
bör gälla för förvaltningen av statens mark och byggnader.
Huvudinriktningen i dessa riktlinjer är att fastighetsförvaltningen
bör bedrivas med ett -- så långt möjligt -- marknadsmässigt
avkastningskrav. Vidare bör ledningens ansvar för
fastighetsförvaltningen
klaras ut på ett bättre sätt än vad som är möjligt inom
myndighetsformen. Därför bör förvaltningen företrädesvis
bedrivas i aktiebolagsform. I förslaget till riktlinjer angavs
dessutom
att vissa fastigheter inte lämpar sig för förvaltning i
aktiebolagsform.
Det gäller framför allt fastigheter som av historiska eller kulturella

skäl bör kvarstanna i statens ägo. Sådana fastigheter bör,
enligt förslaget till riktlinjer, läggas under samordnad förvaltning
i myndighetsform. I propositionen föreslogs också att en ny myndighet
tillskapas för denna samordnade fastighetsförvaltning.
Riksdagen godkände i huvudsak de förslag som regeringen hade
lagt fram (FiU8, rskr.107). I fråga om bl. a. lantbruksuniversitetets
fastigheter gjorde emellertid riksdagen uttalanden som har betydelse
för hur den framtida förvaltningen skall ske av de fastigheter
som disponeras av lantbruksuniversitetet men som är bokförda på
domänfonden. Riksdagen angav också vissa kompletterande riktlinjer
beträffande egendom av betydelse för det nationella kulturarvet.
Då domänverkets verksamhet överförs till det nya bolaget blir
en av de stora frågorna som måste avgöras hur stor del av den
mark som domänverket i dag förvaltar för statens räkning som
skall överlåtas till det nya bolaget. De nyssnämnda riktlinjerna
kommer därvid att bli vägledande.
Som huvudprincip bör därför gälla att den fasta egendom som
domänverket förvaltar för statens räkning skall överlåtas
till det nya bolaget. Därigenom uppnås att fastighetsförvaltningen
bedrivs med ett marknadsmässigt avkastningskrav. Det sagda gäller
framför allt den produktiva skogs- och jordbruksmarken, som utgör
huvuddelen av den berörda marken, dock med de undantag som jag
redovisar.
Principen gäller också t. ex. tätortsnära, kommersiellt
utvecklingsbara
områden.
Domänverkets uppgift som affärsdrivande verk har i första hand
varit att förvalta statens marktillgångar på ett sådant sätt
att staten kunnat erhålla en god avkastning. Samtidigt har dock staten

haft andra intressen som t. ex. inneburit att domänverket på vissa
markområden inte kunnat bedriva normalt skogsbruk.
En avsevärd del av marken på domänfonden berörs av olika intressen,
som är skyddade genom författning, avtal, sedvanerätt eller
eget åtagande. Dessa intressen bör så långt möjligt skyddas
vid överlåtelsen. I vissa fall uppnås detta bäst genom att den
berörda marken undantas från överlåtelsen och alltså kvarblir
i statens ägo. Framför allt gäller detta markområden och byggnader
där, till följd av något intresse, ett marknadsmässigt avkastningskrav

inte kan vara det enda kriteriet vid förvaltningen, exempelvis
vissa kulturminnesskyddade områden och byggnader av särskilt värde
eller riksintresse.
Ofta -- men mera sällan i fråga om kulturhistoriskt värdefulla
områden och byggnader -- berör emellertid ett intresse bara en
viss del av en fastighet. Fastigheten bör då överlåtas till
bolaget med undantag för det berörda området. Detta område får
därefter utbrytas från bolagets fastighet genom avstyckning eller
fastighetsreglering.
I andra fall kan det finnas anledning att överlåta en fastighet
till bolaget trots att den berörs av ett intresse. I dessa fall
bör bolaget i det överlåtelseavtal som måste träffas mellan
staten och bolaget åta sig att skydda detta intresse. I andra fall
åter kan intresset skyddas genom ändringar i lagstiftningen.
Då det nya bolaget bildas och då övertar domänverkets verksamhet
kommer inte hela det berörda fastighetsinnehavet att kunna överlåtas
till bolaget. Ett omfattande arbete återstår nämligen beträffande
en del av fastighetsinnehavet innan överlåtelsen kan äga rum.
Som exempel kan jag nämna följande.
Försvarsmakten har t. ex. ett stort antal anläggningar på
domänverkets
mark. En inventering av omfattningen av dessa anläggningar pågår
för närvarande men kommer sannolikt inte att hinna avslutas före
bolagiseringen. I många fall kommer det att krävas ingående
överväganden
dels för att avgöra om vissa markområden skall kvarbli i statens
ägo eller överlåtas till bolaget, dels för att dra upp gränsen
mellan mark som skall överlåtas till bolaget och mark som skall
kvarbli i statens ägo.
För de fastigheter som sålunda inte kan överlåtas vid bolagiseringen
utan som bör kvarbli i statens ägo bör byggnadsstyrelsen eller
den senare bildade fastighetsförvaltande myndigheten utöva ägarrollen.
Bolaget bör -- om inte särskilda skäl talar för en annan lösning
-- lämpligen få uppdraget att förvalta dessa fastigheter tills
osäkerheten undanröjts och överlåtelsen kan ske.
Ägarrollen för de områden som definitivt skall kvarbli i statens
ägo bör tills vidare övertas av byggnadsstyrelsen i avvaktan
på att den nya fastighetsförvaltande myndigheten bildas eller om
naturreservat inrättas överföras till naturvårdsfonden. För
de områden som under närmaste åren omvandlas till naturreservat
och som definitivt skall kvarstå i statens ägo bör marken i samband
med naturreservatsbildningen föras till naturvårdsfonden, som redan
utövar äganderollen för statlig mark med speciellt stora
naturvårdsvärden,
främst nationalparker och ett antal naturreservat. Om det från
arronderingssynpunkt dock är lämpligt bör ägarrollen för
de nybildade naturreservaten dock kunna utövas av byggnadsstyrelsen
eller den nya fastighetsförvaltande myndigheten. De slutliga formerna
för ägande och förvaltande av statens fastigheter, inklusive
naturvårdsfondens markinnehav kommer senare att fastställas. Därvid
kommer det att avgöras vilken eller vilka myndigheter som i framtiden
skall utöva statens ägarroll. Den faktiska förvaltningen och
skötseln skall naturligtvis ske på det mest effektiva sättet.
Den bör därför på sikt efter sedvanligt anbudsförfarande
läggas ut på entreprenad. Med hänsyn till att vissa frågor
av övergångskaraktär behöver lösas när domänverket skall
lämna ifrån sig förvaltningen av de områden som skall vara
kvar i statens ägo anser jag dock det vara lämpligt med en viss
övergångsperiod innan åtgärder vidtas för att skapa nya
förvaltningsformer.
Denna övergångsperiod, under vilken alltså bolaget kan fortsätta
att förvalta områdena i fråga, bör uppgå till högst fyra år.
Vad jag nu föreslagit bör gälla med de inskränkningar som
föranleds av mina förslag om rennäringens åretruntmarker och
den pågående utredningen om förvaltningen av universitetens
fastigheter.
Inom de områden som i enlighet med vad jag föreslår skall kvarbli
i statens ägo har domänverket anläggningar som i vissa fall
bör få disponeras även efter bolagiseringen. Detta kan åstadkommas
genom fastighetsbildning och överlåtelse eller genom långsiktiga
upplåtelser från staten till bolaget.
Staten saknar idag lagfart på en del av sina fastigheter. Detta
beror på att före ikraftträdandet av 1875 års lagfartsförordning
gällde sedan gammalt att de publika egendomarna var undantagna från
lagfartsplikt. Så kan förhållandet vara t. ex. för fastigheter
i Norrlands inland, som tillkommit genom avvittringsförordningarna,
och för gamla militära och civila boställen. I sådana fall
skall staten, med stöd av 60 a § lagen (1970: 995) om införande
av nya jordabalken, anses ha lagfart om dess äganderätt styrks.
Utredning för att styrka äganderätten hämtas i första hand
ur jordeböckerna på kammarkollegiet.
Jag lämnar i avsnitten 4.1--4.5 en redogörelse för berörda
intressen och förslag till hur dessa intressen skall skyddas i samband

med bolagiseringen.
Försäljning av mark till enskilda
Som jag ovan framhållit är det ett väsentligt intresse att landsbygden

kan utvecklas och att en differentierad arbetsmarknad kan
vidmakthållas.
För många jordbrukare är skogsbruk en värdefull och nödvändig
kompletteringsverksamhet. Även för många andra på landsbygden
är det väsentligt att kunna komplettera andra inkomster med intäkter
från skogsbruk. Även småskaligt skogsbruk kräver dock ofta
allt större enheter. Många är därför intresserade att komplettera
existerande markinnehav med mera mark.
Den förra regeringen beslutade om en särskild inleverans från
domänverket budgetåret 1991/92 på 1 450 milj. kr. I syfte att
underlätta för domänverket att klara av denna inleverans beslutade
riksdagen också med anledning av regeringens proposition om
näringspolitik
för tillväxt (prop. 1990/91: 87, NU28, rskr. 318) att bl. a. bemyndiga

verket att inom en ram av 950 milj. kr. sälja staten tillhörig
fast egendom. Under år 1991 sålde domänverket skogs- och
jordbruksfastigheter
för 500 milj. kr. inom denna ram. Det var den största
markförsäljningen
i verkets historia. Försäljningen fortsätter under första
halvåret 1992. Domänverket erbjuder svenska folket att köpa flera
hundra skogs- och jordbruksfastigheter över hela landet. Köpintresset
är fortfarande stort. Det finns idag över 250 000 privata skogsägare
i landet av vilka en stor del kan tänka sig att köpa skog. Nya
intressegrupper har också tillkommit.
Jag anser att försäljning av mark till enskilda är viktig och
bör fortsätta under ytterligare en tid. Domänverket har av naturliga
skäl i första hand avyttrat fastigheter som verket upplevt som
ekonomiskt mindre lönsamma. Sådan försäljning av mark kommer
det nya bolaget att ha full frihet att göra och jag har erfarit
att det fortfarande finns ett stort antal fastigheter där det kommer
att föreligga ett ekonomiskt intresse för bolaget att sälja.
Jag utesluter emellertid inte att det även finns mark som bolaget
utifrån sina egna intressen skulle vilja behålla men där staten
har intresse av att ägandet övergår till privata jord- och
skogsbrukare.
Givetvis måste även i dessa fall försäljningspriserna utgå
från marknadsvärdet men det kan inte undvikas att bolaget i samband
med dessa försäljningar kan få bära en viss marginell extra börda.
En sådan särskild utförsäljningspolicy måste vara tidsbegränsad.
Jag föreslår att bolaget under de allra närmaste åren skall
följa en sådan policy. Denna tid kommer att sammanfalla med det
komplicerade arbetet med att särskilja bolagets mark från den
mark som skall kvarstå i statlig ägo. Så länge denna process
pågår är det svårt att göra en ordentlig värdering av företagets
tillgångar. Därför bedömer jag det som mindre troligt att det
är möjligt att genomföra en försäljning av aktier i bolaget
under denna tidsperiod. Att ställa särskilda krav på det nya
bolaget under en begränsad tid innebär således inte något hinder
för en senare försäljning av aktier i bolaget.
I regeringens proposition (1991/92: 69) om privatisering av statligt
ägda företag, m. m. fastslog regeringen att bl. a. allmänheten
och de anställda bör ges bred möjlighet att teckna aktier m.
m. Vidare anfördes att ett decentraliserat ägande är väsentligt.
Dessutom sades det att när det gäller försäljning av mark
bör arrendatorer i vissa fall få förköpsrätt till den mark
de brukar. Detta är utgångspunkten för de principer för försäljning
av mark till enskilda som jag nu föreslår.
Syftet med försäljningarna bör vara att stärka det enskilda
jord- och skogsbruket. Det är väsentligt för den svenska jordbruks-
och skogspolitiken att skapa en pluralitet i ett stort antal enskilt
ägda företag. Ett livskaftigt privatskogsbruk är också till
stort gagn för en levande landsbygd. Det leder också i många fall
till en effektivare användning av jordbruks- och skogsbruksmarken.
Samtidigt är det helt i linje med statens strävan i det nu
föreliggande
förslaget till bolagisering av domänverket att skapa ett bärkraftigt,
effektivt och välstrukturerat skogsföretag av domänverket. Syftet
bör vara att senare när försäljningarna i huvudsak genomförts
sälja aktier i bolaget.
I fråga om försäljning av mark under den närmaste perioden
bör därför följande riktlinjer gälla.
Beträffande jordbruk och jordbruksmark bör inriktningen vara
att den helt övervägande delen av jordbruksmarken avvecklas. Till
jordbruken bör läggas skogsskiften där så är lämpligt.
Detta medverkar till att skapa effektiva jordbruksföretag. Försäljning

till redan etablerade jord- och skogsbrukare kan givetvis också vara
aktuell. Jag förutsätter att ett privatägt jordbruk har större
förutsättningar att genom flexibilitet och omställningsförmåga
på ett effektivare sätt klara den anpassning till förändrade
förutsättningar som den förändrade jordbrukspolitiken och
anpassningen till EGs jordbrukspolitik kommer att kräva. Ett statligt
ägande av jordbruksmark kan här innebära en större stelhet
och mindre möjlighet till omställning.
Staten bör i princip inte äga och förvalta produktiv skogsmark
i områden där det finns ett enskilt privat brukande av skogen.
En utförsäljning skulle leda till en välbehövlig och önskvärd
ägandespridning och bättre arrondering, som i sin tur skulle borga
för ett mer mångfacetterat skogsbruk. I fråga om försäljning
av skogsfastigheter och skogsmark bör den därför ske efter följande
två huvudlinjer.
För det första bör mindre enskilda skogsskiften som understiger
storleksordningen 200 ha per enhet bjudas ut till försäljning.
Det gäller enheter där det privata skogsbruket har större möjligheter
att åstadkomma en effektiv förvaltning.
För det andra finns i anslutning till domänverkets större markinnehav

ett antal privata skogsägare som skulle vara i behov av mera skogsmark

för att uppnå effektivitet. Särskilt i södra Sverige finns
delar av domänverkets skogsinnehav där en ökad effektivisering
med fördel kan ske genom att privat ägande utvecklas. De områden
som kan vara aktuella i sådana fall är sådana där vidareförädlingen
av skogsråvaran lämpligast kan ske i annan regi än av det nya
bolaget. Privata skogsägare bör kunna ta upp en diskussion med
bolaget om förvärv av delar av denna mark.
Vidare bör den försäljning av permanent- och fritidsbostäder
som pågår sedan några år intensifieras.
Jag har från domänverket erfarit att bl. a. den rådande
lågkonjunkturen
successivt medfört ökade finansieringsproblem för presumtiva
köpare, vilket bl. a. lett till ett mindre antal anbudsgivare och
mer utdragen försäljning. Ett sätt att motverka denna utveckling
kan enligt min mening vara att man i den fortsatta försäljningen
särskilt undersöker möjligheterna att rikta sig mot jord- och
skogsbrukare som kan vara berättigade till kreditgaranti för yttre
rationalisering. Mina förslag innebär en väsentlig utvidgning
av det försäljningsprogram som domänverket för närvarande bedriver.
I det överlåtelseavtal som avses träffas mellan regeringen och
det nya bolaget bör dels principerna för försäljning av mark
till enskilda regleras i enlighet med vad jag nu anfört, dels bolaget
åta sig att genomföra försäljningen i enlighet med regleringen i
avtalet.
Jag har erfarit att det bland skogsbrukare och skogsbolag finns
intresse
att söka finna mera ändamålsenlig arrondering av vissa skogsinnehav. I

den mån det nya bolaget kan medverka till sådana förändringar
är det givetvis positivt. Bolaget skall dock normalt medverka utifrån
en självständig bedömning av värdet av dylika avtal.
4.1 Statliga intressen
4.1.1 Fjällen
Stora delar av fjällkedjan förvaltas av domänverket. Huvuddelen
av området utgörs av improduktiv mark som dock har ett stort allmänt
värde främst med hänsyn till rennäring, naturvård, rekreation
och friluftsliv. Med hänsyn till detta bör fjällkedjan kvarbli
i statens ägo.
När det gäller att i fjällen bestämma gränsen mellan den
mark som skall kvarbli i statens ägo och den mark som skall överlåtas
till bolaget gör jag följande bedömning.
I enlighet med de principer jag nyss redogjorde för bör den
produktiva
marken, där man alltså kan ställa ett marknadsmässigt avkastningskrav,

överlåtas till bolaget medan återstoden kvarblir i statens ägo.
Jag föreslår därför att gränsen dras i övergångszonen
mellan den produktiva skogsmarken och det rena kalfjället. I
Norrbottens
och Västerbottens län bör dock gränsen dras längre ned,
nämligen i odlingsgränsen. Dessutom bör renbetesfjällen i
Jämtlands län kvarbli i statens ägo. Skälet till detta är
de speciella regler till skydd för rennäringens intressen som
gäller ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jag
återkommer närmare till denna fråga längre fram då jag ger
en samlad redogörelse för rennäringens förhållanden. I Norrbotten
och Västerbotten kommer alltså icke obetydliga arealer produktiv
skogsmark att kvarbli i statens ägo.
I Jämtlands och Kopparbergs län innebär denna lösning att
stora delar av den fjällnära skogen kommer att överlåtas till
bolaget. Riksdagen beslutade år 1990 om vissa preciseringar av
reglerna
för avgränsning av skyddade områden i den fjällnära skogen
(prop. 1990/91: 3, JoU13, rskr. 70). De områden det gällde var
dels områden med svårföryngrad skog, dels områden med stor konkurrens
mellan olika markanvändningsintressen. Avgränsning av dessa områden
avses ske successivt. I avvaktan på detta föreslår jag att de
delar av den fjällnära skogen som förvaltas av domänverket
tills vidare kvarblir i statens ägo och att man efter avslutade
inventeringar av berörda marker slutgiltigt avgör vilka delar
av den fjällnära skogen som bör överlåtas på det nya bolaget.
Som jag nyss nämnde får på sikt skogsbruket på denna mark liksom
den faktiska förvaltningen och skötseln av fjällkedjan i övrigt
efter sedvanligt anbudsförfarande läggas ut på entreprenad. Detta
bör dock bara gälla den ekonomiska och tekniska förvaltningen.
Enligt olika bestämmelser i rennäringslagen utövar länsstyrelsen
i dag olika befogenheter i det berörda området. Dessa befogenheter
bör kvarstå oförändrade. Jag återkommer med en redogörelse
för dessa befogenheter längre fram då jag redogör för rennäringens
förhållanden.
4.1.2 Andra statliga myndigheter
Den staten tillhöriga mark som domänverket förvaltar består
av ett stort antal fastigheter. Dessa fastigheter upptas
redovisningsmässigt
på domänfonden. Det förekommer att andra myndigheter förvaltar
eller har förvaltat en viss del av en fastighet som är upptagen
på domänfonden. Som exempel kan nämnas att statens vattenfallsverk
med stöd av Kungl brev den 27 januari 1956 förvaltade vatten och
grund i ett antal älvar inom kronoparkerna i Norrland. Dessa områden
var upptagna på vattenfallsverkets fastighetsfond. Verksamheten vid
vattenfallsverket överfördes den 1 januari 1992 till ett av staten
ägt aktiebolag, Vattenfall AB. Vidare förvaltar naturvårdsverket
två nationalparker som är belägna på domänfondsfastigheter.
Dessa områden är redovisade på naturvårdsfonden. Denna uppdelning
i förvaltningshänseende av en och samma fastighet har inte åtföljts
av någon fastighetsbildningsåtgärd. När en sådan fastighet
överlåts till bolaget bör därför områden som ej stått
under domänverkets förvaltning undantas från överlåtelsen
och sedan utbrytas genom fastighetsbildning. Därutöver bör de
områden som förvaltades av vattenfallsverket av staten överlåtas
till Vattenfall AB. Alternativt kan i vissa fall upplåtelse av
servitut
eller nyttjanderätt komma i fråga.
Jag anser dock att fiskerätten i de vattenområden som här avses
och som hittills förbehållits domänverket bör överföras
till det nya bolaget som ju i flertalet fall kommer att äga marken
runt vattenområdena. Härigenom kan bolaget fortsätta att upplåta
fiskerätt till allmänheten bl. a. genom det s. k. domänfiskekortet.
I den mån fiskerätten hör till fastighet som skall överlåtas
till Vattenfall AB, bör därför staten i överlåtelseavtalen
förbehålla sig nyttjanderätten till fisket. Denna nyttjanderätt
bör sedan överföras till det nya domänbolaget.
Med stöd av olika regeringsbeslut och överenskommelser disponerar
andra myndigheter, t. ex. lantbruksuniversitetet, kriminalvårdsverket,

televerket m. fl., fastigheter eller delar därav som finns upptagna
på domänfonden. Den disponerande myndigheten erlägger en årlig
ersättning till domänverket motsvarande en förräntning av
det bokförda värdet eller en avtalad ersättning. Dispositionen
avser i dessa fall oftast mark med byggnader eller andra anläggningar.
Fastigheterna kan grovt delas in i placeringsfastigheter, t. ex.
sedvanliga
kontorsfastigheter med alternativa användningsmöjligheter, och
ändamålsfastigheter, dvs. fastigheter eller delar av fastigheter
som saknar, eller har en mycket liten, alternativ användning och/eller

har skräddarsytts för sitt ändamål. Exempel på den senare
typen är kriminalvårdsanstalter, vissa anläggningar som disponeras
av lantbruksuniversitetet, teleanläggningar och telestationer som
disponeras av televerket samt fyrar.
Placeringsfastigheterna har alternativa användningsmöjligheter
och kan därför fullt ut förvaltas på marknadsmässiga villkor.
De skall således förvaltas i bolagsform och det nya bolaget torde
vara väl skickat att svara
för den förvaltningen, varför dessa fastigheter bör överlåtas
till det nya bolaget.
Hur ändamålsfastigheter skall behandlas får avgöras från fall
till fall enligt följande riktlinjer.
Om det rör sig om stora anläggningar, exempelvis kriminalvårdens
riksanstalter, bör dessa kvarbli i statens ägo eftersom det inte
torde vara en adekvat uppgift för det nya bolaget att äga och
förvalta sådana anläggningar. Detsamma gäller mycket specialiserade
anläggningar såsom televerkets anläggningar och en del av
lantbruksuniversitetets
anläggningar. Sådana anläggningar har för övrigt i de flesta
fall anskaffats för den disponerande myndighetens räkning, vilket
också talar för att den mark, där anläggningen är belägen,
undantas från överlåtelsen. Om det däremot är fråga om små
anläggningar, exempelvis fyrar och meteorologiska mätinstrument,
bör man av kostnadsskäl och beroende på svårigheten att bilda
lämpliga fastigheter avstå från att bryta ut dessa anläggningar
från den fastighet på vilka de står. Fastigheten inklusive
anläggningen
bör alltså i dessa fall överlåtas till det nya bolaget.
Beträffande ändamålsfastigheter som överlåts till det nya
bolaget får den disponerande myndigheten på sedvanligt sätt träffa
avtal om nyttjanderätt med det nya bolaget.
4.1.3 Totalförsvaret
Totalförsvaret, främst den militära delen, har ett stort antal
byggnader och anläggningar på den mark domänverket förvaltar.
Det rör sig om flygfält, flygbaser, befästningsanläggningar,
ammunitionsförråd, mobiliseringsförråd, drivmedelsanläggningar
etc. Många av dessa anläggningar är specifikt utformade för
sitt ändamål och utgör därför s. k. ändamålsfastigheter.
Om det är fråga om stora eller komplicerade anläggningar bör
anläggningen med tillhörande mark utbrytas genom fastighetsbildning
och kvarbli i statens ägo, eftersom det inte kan vara en adekvat
uppgift för det nya bolaget att förvalta denna typ av anläggningar.
Däremot bör vissa mindre och okomplicerade anläggningar såsom
en del förrådsbyggnader kunna ingå i överlåtelsen till bolaget.
Ibland kan dock militära säkerhets- och sekretesskäl tala för
att även sådana anläggningar kvarblir i statens ägo. Denna
fråga får avgöras från fall till fall.
Efter överenskommelse med domänverket disponerar försvarsmakten
en rad markområden för skilda ändamål, främst som skjutfält
och övningsfält. Även beträffande dessa områden får det
avgöras från fall till fall hur det skall förfaras med området.
Vägledande vid den bedömningen bör vara den inverkan den militära
verksamheten har på området. Om ett område används som
artilleriskjutfält,
uppstår ofta stora skador på skogen och risken för blindgångare
är överhängande. Dessa omständigheter utgör ett mycket starkt
hinder mot rationellt skogsbruk, varför områdena i allmänhet
bör kvarbli i statens ägo och kvarstå till försvarsmaktens
disposition. Om ett område däremot används som övningsfält,
blir skadorna inte alls lika omfattande. Den militära verksamheten
behöver därför inte utgöra något avgörande hinder mot skogsbruket.
Sådana områden bör därför i många fall kunna överlåtas
till det nya bolaget.
Beträffande de områden som överlåts till bolaget får försvarsmakten
på sedvanligt sätt teckna avtal om nyttjanderätt på marknadsmässiga
villkor.
En typ av anläggningar för totalförsvarets behov intar en
särställning.
Det gäller ett antal anläggningar av särskild betydelse för
rikets säkerhet. Dessa anläggningar är utrustade med
kommunikationssystem
för vilka en mängd ledningar dragits. Till ledningar hör i detta
sammanhang också master och andra mindre anordningar som krävs
för att systemet skall fungera. Själva anläggningarna erbjuder
inga speciella problem, eftersom den mark på vilken de ligger kan
utbrytas genom fastighetsbildning och sedan kvarbli i statens ägo.
I avvaktan på fastighetsbildning får överlåtelse av de fastigheter
på vilka sådana anläggningar finns inte ske till bolaget.
När det gäller mark som ianspråktas för ledningar går det
däremot inte att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsbildning
utan här uppkommer särskilda problem och jag återkommer i nästkommande

avsnitt till dessa frågor.
4.1.4 Ledningar
Efter avtal med domänverket har dåvarande statens vattenfallsverk
dragit fram starkströmsledningar över kronoparker framför allt
i Norrland. Som jag nyss nämnde har verksamheten vid vattenfallsverket

överförts till Vattenfall AB. Storkraftnätet har dock undantagits
och ligger därför kvar i statens ägo. Det förvaltas sedan
den 1 januari 1992 av ett nyinrättat verk, Affärsverket Svenska
Kraftnät. Vidare har televerket ett stort antal teleledningar med
tillhörande anläggningar på mark som förvaltas av domänverket.
Även totalförsvaret i övrigt har ledningar på denna mark. Sekretess
av hänsyn till totalförsvaret gäller för en inte oväsentlig
del av televerkets och totalförsvarets ledningar i fråga om funktion
och belägenhet.
Ledningarna måste självfallet undantas från överlåtelsen till
det nya bolaget. Detta stöter emellertid på vissa problem. Visserligen

förvaltas marken respektive ledningarna av olika myndigheter men
de är i samme ägares hand, staten. Enligt 2 kap. 1 § jämförd
med 2 kap. 4 § jordabalken utgör ledningarna därmed tillbehör
till fastighet. Enligt 7 § samma kapitel gäller överlåtelse
av tillbehör inte gentemot tredje man förrän tillbehöret skilts
från fastigheten på sådant sätt att det inte längre kan anses
höra till fastigheten.
Samma princip avses gälla om en fastighet överlåts och överlåtaren
därvid förbehåller sig äganderätten till något föremål
som hör till fastigheten.
Med nuvarande lagstiftning kan alltså inte ledningarna med
sakrättslig
verkan kvarbli i statens ägo då marken överlåts till bolaget.
Inom justitiedepartementet pågår för närvarande arbetet med
en lagstiftning som kommer att göra det möjligt att vid överlåtelse
av statligt ägda fastigheter med sakrättslig verkan skilja
äganderätten
till fastighetstillbehör från äganderätten till fastigheten
i övrigt utan att tillbehöret skiljes från fastigheten enligt
stadgandet i 2 kap. 7 § jordabalken. Denna lagstiftning avses få
en sådan utformning att det sakrättsliga skyddet uppstår redan
genom själva överlåtelseavtalet.
Om denna lagstiftning inte har hunnit träda i kraft då bolagiseringen

skall äga rum, föreslår jag följande arrangemang.
Vid bolagiseringen kan vissa fastigheter överlåtas till bolaget.
I överlåtelseavtalet undantas ledningarna som därmed kvarblir
i statens ägo. Denna överenskommelse blir bindande mellan parterna
men kan, som jag nyss nämnde, inte åberopas mot tredje man. Därför
bör bolaget åta sig att inte överlåta och ej heller inteckna
fastigheter förrän statens äganderätt till ledningarna har
blivit gällande mot tredje man genom den planerade lagstiftningen,
som i sådant fall måste göras tillämplig även ifråga om
överlåtelseavtal
som har ingåtts före ikraftträdandet.
Emellertid bör de fastigheter där försvaret eller televerket
har ledningar stanna i statens ägo tills den planerade lagstiftningen
trätt i kraft eftersom en väsentlig del av teleledningarna har
stor säkerhetsmässig betydelse och är hemliga från försvarssynpunkt.
Först därefter kan fastigheterna överlåtas till bolaget med
förbehåll för ledningarna som då fortsättningsvis med sakrättslig
verkan kommer att ägas av staten.
Utöver ledningar har såväl televerket som försvaret olika
typer av anläggningar på den av domänverket förvaltade marken.
Beträffande större anläggningar uppstår inga problem eftersom
dessa anläggningar med tillhörande mark kan avstyckas om de skall
kvarbli i statens ägo. Vissa anläggningar är dock så små att
en ändamålsenlig fastighetsbildning inte kan komma till stånd,
varför avstyckning inte kan ske. Dessa anläggningar, som alltså
utgör tillbehör till fastighet, får därför behandlas på
samma sätt som televerkets och försvarets ledningar.
I detta sammanhang vill jag anmärka att domänverket för närvarande
genomför omfattande försäljningar av mark i enlighet med riksdagens
bemyndigande att försälja mark inom en ram av 950 miljoner kr
(prop. 1990/91: 87, NU38, rskr. 318). Det är angeläget att dessa
försäljningar får fortsätta men de måste dock ske under hänsynstagande

till det problem som är förknippat med vissa ledningar och
anläggningar
för vilket jag just har redogjort. Jag föreslår att de fastigheter
som omfattas av försäljningsprogrammet kvarblir i statens ägo
tills den nya lagstiftningen har trätt i kraft. Det nya bolaget
bör dock få i uppdrag att för statens räkning och efter regeringens
tillstånd sälja de berörda fastigheterna. I samtliga dessa fall
skall i överlåtelseavtalet ledningarna med tillhörande anläggningar
undantas på samma sätt och under samma villkor som jag tidigare
redogjort för. Det sakrättsliga skyddet kommer senare att erhållas
genom den planerade lagstiftningen.
4.1.5 Naturvård
Genom sitt stora och samlade markinnehav har domänverket genom åren
kunnat göra stora insatser för naturvården och det rörliga
friluftslivet. Av domänverkets markinnehav har verket undantagit
vissa delar från normalt skogsbruk oftast beroende på att området
bör skyddas av naturvårds- eller skogshistoriska skäl. Sådana
områden finns på cirka 700 olika platser i landet och kallas
domänreservat.
Reservatens sammanlagda areal uppgår till ungefär 1,4 miljoner
ha av verkets totalt 10 miljoner ha mark. Huvuddelen av den fjällskog
som ägs av staten i mellersta och norra Norrland ingår i
domänreservaten.
Andra områden skyddas på grund av bestämmelserna i naturvårdslagen.
Det rör sig här om naturreservat och nationalparker.
Som exempel på domänverkets insatser för det rörliga friluftslivet
kan nämnas att verket i vissa för allmänheten särskilt intressanta
områden vidtagit åtgärder för att underlätta allmänhetens
tillgång till och utnyttjande av området, t. ex. anläggande av
strövstigar och rastplatser. Domänverket har också en inriktning
när det gäller skogsbilvägar på verkets marker att så långt
möjligt hålla dessa öppna för allmänheten.
I proposition 1991/92: 38 om inriktningen av den ekonomiska politiken

anförde regeringen att statliga tillgångar, som saknar kommersiella
förutsättningar bör avskiljas vid bolagisering. Bland exemplen
på sådana tillgångar nämns mark av stort naturvärde som har
undantagits från normalt skogsbruk. Mot bakgrund av detta och
riksdagens
beslut i maj 1991 (1990/91: NU38, rskr. 318) får bolagiseringen inte
leda till att områden av stort naturvårdsvärde under domänverkets
förvaltning mister sitt skydd eller att detta försvagas.
Jag föreslår att dessa områden behandlas på följande sätt.
Av de cirka 740 domänreservaten har domänverket och naturvårdsverket
gemensamt upprättat en förteckning över 84 reservat som under
åren 1987--1990 avsattes i det fjällnära området. Med den
gränsdragning
mellan statens och bolagets marker i fjällen som jag tidigare har
föreslagit skulle cirka 25 av dessa reservat hamna på bolagets
mark. Dessa reservat bör i princip kvarbli i statens ägo. En
inventering
bör göras inför en omvandling till naturreservat. I avvaktan
på att denna inventering blir klar föreslår jag att dessa
domänreservat
tills vidare kvarblir i statens ägo och att det efter avslutad
inventering
slutgiltigt avgörs vilka delar av dessa områden som bör överlåtas
på det nya bolaget. För de områden som kan komma att överlåtas
till bolaget gäller att om ombildningen till naturreservat innebär
nya restriktioner för markanvändningen jämfört med de restriktioner
som domänverket självt har ålagt sig beträffande reservatet
bör köpeskillingen, i de fall naturreservatet skall ägas av
bolaget, reduceras i motsvarande mån men i övrigt bör ingen ersättning

utgå för ombildningen till naturreservat. Den nämnda inventeringen
bör vara avslutad inom två år.
De två myndigheterna har upprättat ytterligare en förteckning
som upptar cirka 270 värdefulla domänreservat. Dessa bör överlåtas
till det nya bolaget som i överlåtelseavtalet bör åta sig att
i förväg underrätta berörd länsstyrelse om bolaget planerar
någon ändring av de restriktioner för markanvändningen som
domänverket självt har ålagt sig beträffande dessa reservat,
så att länsstyrelsen bereds möjlighet att överväga bildande
av naturreservat. Om bolaget lämnar en sådan underrättelse beträffande

ett reservat bör länsstyrelsen inom ett år meddela bolaget huruvida
man avser att omvandla området till naturreservat. Om bolaget inte
får något sådant meddelande inom tidsfristen bör bolaget därefter
ha rätt att disponera över området utan särskilda restriktioner.
Länstyrelsen bör även på eget initiativ begära ombildning
till naturreservat. Om ett sådant domänreservat ombildas till
naturreservat
bör ersättning enligt naturvårdslagen utgå endast i den utsträckning
reservatbildningen medför att den pågående faktiska markanvändningen
avsevärt försvåras.
Övriga domänreservat överlåts till bolaget utan särskilda
villkor. Jag utgår från att bolaget, under minst en tvåårsperiod,
välvilligt överväger omklassificering av reservat till ovanstående
lista i den mån det i denna grupp domänreservat skulle finnas områden
med ett naturvårdsvärde som överensstämmer med reservaten i
den listan. Eventuella brister i inventeringsarbetet skall inte leda
till att värdefull natur får ett otillräckligt skydd.
De två myndigheterna har dessutom upprättat en förteckning över
oskyddad domänverksmark som ingår i naturvårdsverkets
nationalparksplan,
program för fjällskogsreservat, urskogsinventering eller
investeringslista.
Dessa områden bör tills vidare kvarbli i statens ägo. En inventering
bör göras hur naturskyddet bör ordnas. Om därvid området
förklaras som nationalpark skall det kvarbli i statens ägo. I
annat fall torde bildande av naturreservat vara det lämpligaste
sättet att skydda området. Huvudregeln bör därvid vara att
de områden som blir naturreservat stannar i statens ägo. Om detta
med hänsyn till t. ex. arronderingsförhållanden är olämpligt
kan reservat övergå i bolagets ägo. I sådant fall bör reduktion
av köpeskilling ske motsvarande sedvanlig intrångsersättning
enligt naturvårdslagens bestämmelser. Inventeringen bör vara
avslutad senast fem år efter bolagiseringen. Om det efter den
tidsperioden
återstår områden där beslut om naturskyddet ännu inte fattats
bör områdena överlåtas till bolaget utan särskilda villkor.
Beträffande de naturreservat som idag finns på den av domänverket
förvaltade marken innebär bolagiseringen ingen förändring
i och med att de åtnjuter skydd enligt naturvårdslagen oberoende
av ägarbyten.
För nationalparker gäller att de är förda på naturvårdsfonden
och att de bara kan ägas av staten, varför de måste undantas
från överlåtelsen till bolaget. I samband med bolagiseringen måste
därför de två nationalparker som är belägna på domänfondsfastigheter
antingen avstyckas eller genom fastighetsreglering föras över
till fastighet som ingår i naturvårdsfonden.
Det har framförts önskemål om att staten vid en bolagisering
av huvuddelen av domänverkets mark, förutom sådan mark som ovan
nämnts som lämplig att kvarligga i statens ägo, även skulle
behålla en slags reserv av produktiv skogsmark. Det kan förväntas
att staten även i framtiden kan komma att vilja förvärva mark
för olika ändamål t. ex. i samband med väg- och järnvägsprojekt
och i syfte att skydda värdefull naturmiljö. Ett alternativ till
andra former av förvärv kan då vara markbyten. En skogsägare
som avstår från ett markområde kan då i gengäld erhålla annan
skogsmark från staten.
Ur ekonomisk synvinkel är inte markbyte normalt mera fördelaktigt
för staten än att köpa marken. Vid markbyte byter staten produktiv
mark mot mark som, just på grund av de begränsningar som motiverar
bytet, ger ringa eller ingen ekonomisk avkastning. Att vidmakthålla
en markreserv av produktiv mark är således ingen metod som ger
staten ökade ekonomiska möjligheter att förvärva mark för
t. ex. naturvårdsändamål. Däremot kan det underlätta att träffa
överenskommelser med enskilda markägare.
Den sammanlagda areal som staten i framtiden kan ha intresse att
förvärva kommer att vara liten i förhållande till domänverkets
markinnehav. Det går inte i dag att förutse var i landet förvärv
kan bli aktuella. Att upprätthålla en markreserv finner jag därför
vore opraktiskt. För att kunna erbjuda mark i hela landet skulle
mycket stora arealer produktiv mark behöva sättas undan. Detta
skulle strida mot de ovan redovisade intentionerna.
Jag anser att det bör kunna gå att ordna mark för markbyte även
i framtiden. Det kan ske genom att staten förvärvar mark från
bolaget och sedan genomför en markbytesaffär. Jag förutsätter
att bolaget kommer att vara villigt att vara staten behjälplig vid
denna typ av affärer. Dessa förvärv skall givetvis göras till
gängse marknadspris varför en utfästelse från bolaget att i
möjlig mån hjälpa staten inte skulle innebära någon ekonomisk
belastning för bolaget. De arealer som kan komma att bli aktuella
är marginella i förhållande till bolagets markinnehav. Det bör
ankomma på regeringen att i det överlåtelseavtal som avses träffas
mellan
regeringen och det nya bolaget reglera de närmare formerna för
i avsnittet ovan redovisade principer.
4.1.6 Vattenområden av riksintresse
I 3 kap. lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m. m.
(naturresurslagen, NRL) anges ett antal områden som, med hänsyn
till de natur- och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet
är av riksintresse. I 6 § nämnda kapitel anges ett antal
vattenområden
och älvsträckor som uppfyller detta kriterium. I dessa områden
får inte vattenkraftverk samt vattenreglering eller vattenöverledning
för kraftändamål utföras. Bland dessa vattenområden ingår
de fyra s. k. huvudälvarna, Torne, Kalix och Pite älvar samt
Vindelälven.
Jag föreslår att de vattenområden och älvsträckor som anges
i 3 kap. 6 § NRL kvarblir i statens ägo i den mån de idag förvaltas
av domänverket. I dessa vattendrag kvarstår därmed också fiskerätten
i statens ägo. Liksom i dag bör upplåtelse till allmänheten ske.
4.1.7 Kulturminnen
Den ursprungliga kärnan av de jordbruksegendomar som domänverket
idag förvaltar för statens räkning utgörs av de kungsgårdar
kring vilka den svenska riksbildningen byggdes upp under tidig
medeltid.
Markinnehavet speglar den gods- och förvaltningspolitik som
statsmakten
sedan förde under de följande århundradena. Kontinuiteten mellan
kronans och kungens gårdar såsom de framträder i Gustav Vasas
jordeböcker och domänverkets jordbruksrörelse är sålunda
påtaglig. I innehavet av fastigheter kan också avläsas t. ex.
Gustav Vasas indragning av kyrklig jord och Karl XI: s indelningsverk
med militära boställen.
Av dessa förhållanden följer naturligt att det finns betydande
nationella symbolvärden som är knutna till kronans och kungamaktens
besittningar. Det finns också en stor mängd miljöer och enskilda
byggnader som representerar mycket stora kulturhistoriska värden.
Bolagiseringen av domänverket måste därför genomföras på
ett sådant sätt att dessa värden inte äventyras. Jag föreslår
att det sker med stöd av följande riktlinjer. Jag har därvid
beaktat vad riksdagen anförde med anledning av regeringens proposition

om riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och
ombildningen
av byggnadsstyrelsen, m. m. (prop. 1991/92: 44, FiU8, rskr.107):
-- Egendomar som representerar viktiga delar av det nationella
kulturarvet
skall hållas samman och kvarstå i statens ägo.
-- Egendomar som kan betecknas som kulturreservat och som därför
är olämpliga för förvaltning i bolagsform kvarstår i statens
ägo. Det gäller t. ex. Björkö i Mälaren.
-- Beslut om byggnadsminnesskydd fattas beträffande de byggnader
i domänverkets förvaltning som är kvalificerade för detta.
-- Ett åtagande om allmän hänsyn till kulturvärdena i bolagets
ägoinnehav skrivs in i avtalet mellan staten och bolaget.
-- De kostnader för vård och underhåll av kulturegendom som staten
hittills bestridit via domänverket men som nu skiljs från bolaget
beräknas och finansieras i särskild ordning.
Riktlinjerna berör bl. a. tolv kungsgårdar eller kronoparker under
domänverkets förvaltning, nämligen kronoparkerna resp.
jordregisterenheterna
Lovö och Svartsjö vårdanstalt på Mälaröarna, Tullgarn och
Gripsholm i Södermanland, Strömsholm i Västmanland samt Läckö
i Västergötland. I fråga om dessa egendomar har slottsbyggnaderna
hittills förvaltats av byggnadsstyrelsen medan jord- och skogsbruket
skötts av domänverket.
Dessa egendomar består dels av den ursprungliga kungsgården, dels
i vissa fall av markområden som under senare tid har köpts in av
domänverket. Den del av dessa egendomar som utgörs av den ursprungliga

kungsgården representerar i de flesta fall ett nationellt kulturarv
som bör hållas samlat och kvarbli i statens ägo. I fråga om
den mark som senare har köpts in av domänverket bör man däremot
överväga om den kan överföras till bolaget utan men för
kulturvärdena.
I fråga om Johannisborgs slott och kronoregisterenheten Tuna i
Östergötland,
Tomarps kungsgård i Skåne och Roma kloster på Gotland har domänverket
hittills haft hand om den samlade förvaltningen. Dessa egendomar
bör kvarbli i statens ägo.
Beträffande Bogesund och Salsta i Uppland anser jag att ytterligare
överväganden krävs innan det kan avgöras om dessa egendomar
i framtiden skall ägas av staten eller bolaget.
Vid sidan av de nu nämnda egendomarna finns det ytterligare ett
antal kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som inte bör överföras
till bolaget. Det gäller objekt där kulturmiljövårdens intressen
varit huvudmotivet för statens ägande eller förvärv eller
där statens ägande är förenat med särskilda donationsvillkor.
På dessa grunder bör från bolagiseringen undantas egendomarna
Biskops-Arnö och Mora kungsäng i Uppland, kungsgårdarna Ottenby
på Öland och Dalby i Skåne, Björkö kulturreservat i Mälaren,
Huseby bruk i Kronobergs län, Kastellgården i Kungahälla, Bohuslän
samt Anundshögsområdet i Västmanland. Till flera av dessa fastigheter
hör en jord- och skogsbruksrörelse.
Jag kommer senare att föreslå att kronoholmarna med vissa undantag
kvarblir i statens ägo. Det innebär bl. a. att ett antal
kulturhistoriskt
värdefulla fyrplatser -- Nidingen, Tylön, Bergudden, Malören
och Rödkallen -- kvarblir i statens ägo.
Det bör ankomma på riksantikvarieämbetet och domänverket att
utreda frågorna om ägande och förvaltning av de kulturmiljöer
som redovisats ovan (FiU8, rskr.107).
Det är också antagligt att det kan finnas ytterligare fastigheter
under domänverkets förvaltning som av kulturhistoriska skäl
bör behållas av staten. Riksantikvarieämbetet och domänverket
bör därför få i uppgift att utifrån de angivna riktlinjerna
undersöka huruvida sådana fastigheter finns.
Bestämmelser om skydd för den mest värdefulla bebyggelsen i
statens ägo finns meddelade i förordningen (1988: 1229) om statliga
byggnadsminnen. En byggnad som regeringen beslutat skall vara ett
statligt byggnadsminne får inte ändras utan skall vårdas och
underhållas
på det sätt som anges i särskilda skyddsföreskrifter. Om ett
statligt byggnadsminne överlåts till en annan ägare blir det
automatiskt byggnadsminne enligt bestämmelserna i lagen (1988: 950)
om kulturminnen m. m. (kulturminneslagen).
Domänverket förvaltar idag för statens räkning 28 statliga
byggnadsminnen. Arbetet med att systematiskt gå igenom och skilja
ut den bebyggelse som är kvalificerad för byggnadsminnesförklaringar
har dock påbörjats relativt nyligen varför antalet kvalificerade
objekt uppskattningsvis kan vara omkring det dubbla.
Jag räknar med att regeringen före det slutliga beslutet om
bolagiseringen
skall fatta beslut om i princip samtliga byggnadsminnesfrågor som
berör domänverket. Det inkluderar skyddsföreskrifter som nu
saknas även för de befintliga byggnadsminnena. På så sätt
blir det nya bolagets ansvar för byggnadsminnena preciserat redan
från början. Några oklarheter om bl. a. de ekonomiska
förutsättningarna
för detta ansvar behöver därmed inte uppkomma.
Utöver de särskilt fastställda byggnadsminnena kommer bolaget
-- utifrån kronomarkernas särpräglade natur -- att få ansvaret
för en mycket stor mängd kulturhistoriskt värdefulla byggnader
och miljöer. En särskild erinran från statens sida om bolagets
skyldighet att beakta kulturmiljövårdens intressen bör därför
skrivas in i överlåtelsen från statens sida.
4.1.8 Forskning och utveckling
På mark som domänverket förvaltar disponerar Sveriges
lantbruksuniversitet
(SLU) efter överenskommelse med verket dels ett antal försöksparker
och övningsskogar, dels ett antal försöksytor. Denna mark utgör
produktiv skogsmark. Den verksamhet som SLU bedriver på dessa marker
innebär inget väsentligt hinder mot ett rationellt skogsbruk.
Dessa områden bör således överlåtas till bolaget. I överlåtelseavtalet

bör bolaget åta sig att inträda i domänverkets ställe i de
överenskommelser som ligger till grund för SLU: s disposition
av områdena. Om SLU även efter utgången av överenskommelsernas
giltighetstid behöver diponera områdena får SLU träffa avtal
om detta med bolaget på sedvanligt sätt.
4.1.9 Hovförvaltningen
Vissa områden som förvaltas av domänverket har av staten ställts
till konungens egen disposition. Det gäller framför allt de kungliga
lustslotten med kringliggande mark. På grund av denna dispositionsrätt

och då de har stort kulturhistoriskt värde saknar dessa områden
alternativ användning, varför de bör kvarbli i statens ägo.
Sedan lång tid tillbaka har konungen haft jakträtten på kronans
mark i skiftande omfattning. Det äldsta stadgandet om detta finns
i konungabalken i Magnus Erikssons allmänna landslag från 1351.
Numera regleras frågan i Kungl. Maj: ts kungörelse (1927: 437)
angående grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt.
I den kungörelsen ges bestämmelser om vem som får utöva jakträtten
på kronans mark. Enligt dessa bestämmelser utövas jakträtten
på en betydande del av marken av konungen. Detta gäller på två
typer av mark. Den första typen är sådan mark som ställts till
konungens egen disposition, nämligen hägnade jaktparker och
djurgårdar,
mark som hör till de kungliga lustslotten samt andra lägenheter
som ställts till konungens egen disposition. Den andra typen av
mark utgörs av kungsgårdar, kungsängar, kronoparker, skog som
undantagits vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar, kronans
övriga odisponerade mark samt de skogar som anslagits till understöd
åt bergshanteringen och sågverksrörelsen. Nämnda kungörelse
föregicks av en kungörelse den 8 november 1912 med i stort sett
samma innehåll.
Genom ett kungligt brev den 25 april 1913 uppdrog Kungl. Maj: t åt
domänverket att förvalta jakträtten på de kronomarker där
konungen hade jakträtten. Uppdraget omfattade inte den mark som
stod under konungens egen disposition. Från den återstående marken
undantog Kungl. Maj: t från uppdraget dessutom vissa områden där
konungen ville disponera jakträtten för egen räkning. Efter
att ha ändrats vid ett flertal tillfällen fick de undantagna
områdena sin nuvarande omfattning genom ett kungligt brev den 17
augusti 1951. I det brevet anges nio kronoparker och två
kronoegendomar
där konungen alltså disponerar jakträtten för egen räkning.
De områden där Kungl. Maj: t har undantagit jakträtten för
konungens räkning omfattas av den förestående överlåtelsen
till det nya bolaget, vilket enligt huvudregeln innebär att också
jakträtten övergår till bolaget. Jag anser emellertid att konungens
jakträtt på de berörda områdena bör bibehållas, varför
staten bör behålla jakträtten på dessa områden. I detta sammanhang
har dock konungen förklarat att han avstår från jakträtten på
två av egendomarna. Jakträtten på de sålunda återstående nio
egendomarna bör dock inte ha karaktären av en upplåtelse utan
den bör bli offentligrättsligt reglerad. Jag föreslår därför
att i jaktlagen tas in ett stadgande om att jakträtten på de aktuella
områdena tillkommer staten. Därefter kan regeringen upplåta jakträtten

på dessa områden till konungen och därvid fastställa de närmare
villkoren för jakträttens utövande.
Stenhammars egendom har genom testamente 1901 tillfallit staten och
förvaltas av domänverket. Konungen arrenderar egendomen enligt
testamentets bestämmelser. Under sådana förhållanden kan inte
egendomen överföras till bolaget.
4.2 Rennäringens intressen
4.2.1 Allmänt om renskötselrätt
Samernas rättigheter enligt rennäringslagen (1971: 437) har i
lagen fått den sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Denna
beskrivs som en rätt för samer att begagna mark och vatten till
underhåll för sig och sina renar. I rätten ingår bl. a. rätt
till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten tillkommer
främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa att
någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar
haft renskötsel som stadigvarande yrke. Endast den som är medlem
i sameby har rätt att utöva renskötselrätten.
I rennäringslagen finns bestämmelser om inom vilka områden som
renskötsel får bedrivas och om betestidens längd.
De s. k. åretruntmarkerna, där renskötsel får bedrivas hela
året omfattar Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på
mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren
eller hösten och marken antingen tillhör staten (kronomark) eller
utgör renbetesland samt renbetesfjällen i Jämtlands län och
de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt upplåtits
till renbete. Med de senare områdena avses de som Kungl. Maj: t genom
beslut den 23 september 1886, den 31 december 1888 och den 7 april
1899 bemyndigat dåvarande domänstyrelsen att tills vidare upplåta
för renbete. Områdena utgör kronomark och är upplåtna utan
avgift. Betesrätten är inte inskränkt till viss del av året.
Upplåtelserna omfattar också viss begränsad rätt till skogsfångst,
jakt och fiske.
De s. k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under
tiden den 1 oktober -- den 30 april, omfattar dels övriga delar
av lappmarken nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför
lappmarken och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs
vissa tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller av ålder används som sådant land.
Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för rennäringen
avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits
till utvidgning av dessa fjäll.
På åretruntmarkerna får markanvändningen inte ändras så att
avsevärd olägenhet uppkommer för rennäringen.
För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade
samer som medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela
året är fördelad mellan sådana byar i särskilda byområden.
Samebyarna ombesörjer renskötseln inom byns betesområde och företräder

medlemmarna i bl. a. frågor som rör renskötselrätten.
Medlem i samebyn har rätt att jaga och fiska på utmark inom de
delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller
lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där. Jakten och
fisket får ske även till avsalu. Medlem i sameby har dessutom
rätt att jaga och fiska för husbehov när han tillfälligt uppehåller
sig inom annan samebys betesområde om han vistas där med anledning
av renarnas skötsel.
4.2.2 Förhållanden på kronomark
Med renskötselrätten följer rättigheter som i vissa avseenden
är större på kronomark än på övrig mark inom renskötselområdet.
Nyss nämnde jag att nedanför odlingsgränsen i Norrbottens och
Västerbottens läns lappmarker får renskötsel bedrivas hela
året på kronomark, där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under
våren, sommaren och hösten. Dessutom gäller följande särregler
på kronomark.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre
byggnad som behövs för renskötseln. Om en sådan byggnad skall
uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller
utanför renbetesfjällen skall den förläggas till plats som
anvisas av markens ägare. Sistnämnda regel gäller dock inte
om byggnaden skall uppföras på kronomark som står under statens
omedelbara disposition.
Vidare har medlem i sameby rätt att inom byns betesområde på
kronomark under statens omedelbara disposition ta virke till
uppförande
eller ombyggnad av familjebostad.
I vissa angivna fall har sameby eller medlem i byn rätt att avverka
skog. För skog som avverkas skall ersättning lämnas för rotvärdet
av växande träd som tas. Detta gäller dock inte på kronomark
som står under statens omedelbara disposition.
Den förestående bolagiseringen får inte medföra någon försvagning
av renskötselrätten. Jag föreslår därför att genom ändringar
i rennäringslagen med kronomark jämställs mark som före bolagiseringen

utgjorde kronomark. Detta innebär att de inskränkningar i ägarens
rådighet över kronomark, som renskötselrätten innebär kommer
att gälla även i fortsättningen oavsett i vems ägo marken är.
Den mark, där inskränkningar i ägarens rådighet över marken
sålunda föreligger kommer i framtiden att bli föremål för
överlåtelser i betydligt vidare omfattning än vad som för närvarande
är fallet. Dessa inskränkningar i äganderätten utgör ett
osäkerhetsmoment för presumtiva köpare. Det bör därför
i annat sammanhang övervägas att införa bestämmelser om anteckning
i fastighetsboken av att en fastighet har karaktär av kronomark
enligt rennäringslagen.
För den kronomark som upplåtits till åretruntbete i Jämtlands
och Kopparbergs län gäller delvis andra regler än de jag nu
har redogjort för.
4.2.3 Förhållanden ovanför odlingsgränsen
Ovanför odlingsgränsen får renskötsel bedrivas hela året.
Som jag nyss nämnde får inte markanvändningen där ändras
så att avsevärd olägenhet uppkommer för rennäringen. Detta
gäller både statlig och privat mark. Det är i första hand markägaren
som har att avgöra om en ändrad markanvändning innebär avsevärd
olägenhet. Ytterst ankommer det på allmän domstol att pröva
frågan. Att skyddet för rennäringen fått denna utformning beror
på att staten är den helt dominerande markägaren. Om marken
överlåts till ett enskilt bolag och därmed på sikt delas upp
mellan flera markägare kan detta också leda till att störningarna
ökar i antal. Varje enskild störning kanske inte utgör ett
ersättningsgillt
intrång men sammantaget kan störningarna innebära ett oacceptabelt
intrång i rennäringen. Man kan visserligen utvidga möjligheten
att få ersättning för intrång i rennäringen men följden
kan bli att samebyarna kan tvingas processa oftare och mot flera
markägare
för att skydda sig mot intrång i rennäringen.
Som jag nämnde tidigare har medlemmarna i en sameby rätt att
jaga och fiska inom byns betesområde när renskötsel är tillåten
där trots att man inte äger marken. Denna rätt är av stor
vikt för samerna, inte minst ovanför odlingsgränsen. Det har
också stor betydelse för rennäringen att markägaren, staten,
inte utnyttjar sin rätt att jaga och fiska på sin mark. Om marken
överlåts till bolaget och därmed på sikt delas upp på flera
markägare innebär det att ett större antal personer kommer att
utnyttja sin rätt att jaga och fiska på sin mark eller att upplåta
sådan rätt. Detta kommer självfallet att negativt påverka
samebymedlemmarnas
möjlighet att utnyttja sin jakt- och fiskerätt.
På den mark som domänverket förvaltar gäller som huvudregel
att verket utövar markägarens rätt att upplåta nyttjanderätt
till marken.
Rennäringslagen innehåller emellertid bestämmelser som både
inskränker möjligheten att upplåta nyttjanderätt och som sätter
den nyss nämnda huvudregeln ur kraft enligt följande.
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition får nyttjanderätt upplåtas endast om det
kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen
rätt till jakt eller fiske, vilket i det här sammanhanget är
den viktigaste typen av upplåtelse, krävs dessutom att upplåtelsen
är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan
besvärande intrång i samebymedlemmarnas rätt till jakt och fiske.
Länsstyrelsen i stället för domänverket beslutar om de flesta
typerna av upplåtelse, framför allt rätt till jakt och fiske,
på den mark som domänverket förvaltar ovanför odlingsgränsen.
Upplåtelse av nyttjanderätt skall, om det inte föreligger särskilda
skäl, ske mot avgift. Avgiften utgör ett schabloniserat skadestånd
för skada och olägenhet. Sådan avgift tillfaller därför inte
markägaren, staten, utan samefonden och berörd sameby med hälften
var. Om avgiften avser rätt till fiske tillfaller dock tre fjärdedelar

av avgiften samefonden medan berörd sameby får resterande fjärdedel.
Om upplåtelsen avser tillgodogörande av naturtillgångar utgår
ingen avgift utan i stället skall staten utge ersättning för
den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen
medför. Ersättning som inte tillfaller enskild person fördelas
lika mellan samefonden och berörd sameby.
I sistnämnda fall betingar sig staten ersättning av
nyttjanderättshavaren.
Denna ersättning tillförs domänverkets investeringsfond. Från
fonden betalas sedan den ersättning som staten är skyldig att
utge för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen
innebär.
I enlighet med de regler jag nu har redogjort för upplåter
länsstyrelsen
regelmässigt jakt- och fiskerätt till bl. a. ortsbefolkningen,
för vilken denna möjlighet har stor betydelse. Om marken överlåts
till bolaget måste, av hänsyn till rennäringens intressen, reglerna
om upplåtelse av nyttjanderätt bibehållas. Självfallet kan
då inte länsstyrelsen upplåta nyttjanderätt mot markägarens
vilja. Eftersom ersättningen för en upplåtelse tillfaller samebyn
och samefonden i stället för markägaren kommer denne att sakna
incitament för att upplåta bl. a. jakt- och fiskerätt.
Ortsbefolkningens
möjligheter att jaga och fiska kommer därmed drastiskt att minska.
På grund av de speciella förhållanden som sålunda råder ovanför
odlingsgränsen anser jag att den marken bör kvarbli i statens
ägo. Liksom i dag bör befogenheten att upplåta nyttjanderätt
utövas av länsstyrelsen.
4.2.4 Förhållanden nedanför odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län
På åretruntmarkerna nedanför odlingsgränsen gäller samma förbud
mot att ändra markanvändningen som ovanför denna gräns. Detta
talar i och för sig för att marken skall kvarbli i statens ägo.
Det är emellertid som jag nyss nämnt så, att åretruntmarkerna
nedanför odlingsgränsen endast omfattar de områden där renskötsel
av ålder bedrivs under våren, sommaren och hösten. Rätten att
bedriva renskötsel där hela året grundar sig således på sedvana.
I motsats till renbetesfjällen och området ovanför odlingsgränsen
är detta område därför inte geografiskt bestämt. Det går
därför inte att exakt ange vilka fastigheter åretruntmarkerna
omfattar.
Upplåtelse av nyttjanderätt får ske utan någon annan i lag angiven
inskränkning än att markanvändningen inte får ändras så
att avsevärd olägenhet uppkommer för rennäringen. Detta gäller
även upplåtelse av rätt till jakt och fiske. Det krävs således
inte att upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln
eller utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas rätt till
jakt och fiske.
Domänverket bestämmer upplåtelseavgiftens storlek och behåller
avgiften. Det finns inte något som hindrar att domänverket i egenskap
av makförvaltare låter sina anställda jaga och fiska på marken.
Jag anser därför att förhållandena på de av staten ägda
åretruntmarkerna nedanför odlingsgränsen inte är jämförbara
med de förhållanden som råder ovanför denna gräns. Marken
kan därför överlåtas till det nya bolaget. Som jag tidigare
nämnt skall dock de inskränkningar i ägarens rådighet över
denna mark som följer av renskötselrätten gälla även i
fortsättningen.
4.2.5 Renbetesfjällen i Jämtlands län samt vissa mindre områden
i Västerbottens och Norrbottens län (Samefondsskogarna)
Samefondsskogarna utgörs av de renbetesfjäll som vid avvittringen
i Jämtlands län avsattes för samerna samt ett hundratal för
utvidgning av renbetesfjällen inköpta fastigheter
(utvidgningshemmanen)
ävensom de s. k. lapprutorna och några enstaka fastigheter i
Västerbotten
och Norrbotten. Förvaltningsansvaret för samefondsskogarna överfördes
på domänverket 1891 beträffande utvidgningshemmanen och 1908
beträffande övriga fastigheter. De bokförs sedan 1943 på domänfonden
och utgörs således endast av mark som tillhör staten.
Genom Kungl Brev den 18 maj 1962 uppdrogs åt domänverket att
förvalta samefondsskogarna under 50 år, räknat från och med
den 1 juli 1962, enligt de grunder som gäller för kronoparker
och med iakttagande i övrigt av vad som anfördes i Kungl. Maj:
ts proposition (1962: 39) angående vissa frågor berörande domänverket.
Eftersom dessa skogar avsatts för rennäringen skall avkastningen
tillföras samefonden.
Domänverket brukar samefondsskogarna med inriktning på ett rationellt

och långsiktigt skogsbruk. Det bedömda genomsnittsvärdet av
nettoavkastningen
under upplåtelseperioden skall, som nyss nämndes, årligen tillföras
samefonden. Beloppet bedömdes år 1962 till 150 000 kr per år.
Beloppet är indexreglerat och följer konsumentprisindex. Till
samefonden har under 1991 inlevererats 1 138 596 kr.
På renbetesfjällen gäller samma regler till skydd för rennäringen
som på marken ovanför odlingsgränsen. På grund härav och då
renbetesfjällen har avsatts för rennäringen bör renbetesfjällen
inklusive utvidgningshemmanen kvarbli i statens ägo. Liksom i dag
bör befogenheten att upplåta nyttjanderätt utövas av länsstyrelsen.
Övrig mark som tillhör samefondsskogarna, dvs. lapprutorna och
några enskilda fastigheter i Västerbotten och Norrbotten, saknar
numera betydelse för de ändamål för vilka de ursprungligen
avsattes. De bör därför, i den mån de är belägna nedanför
odlingsgränsen, utan restriktioner överlåtas till det nya bolaget.
Köpeskillingen skall tillföras samefonden.
4.2.6 Förhållandena i Kopparbergs län och i Jämtlands län
utanför renbetesfjällen
Som jag nämnt i avsnitt 4.2.1 har regeringen bemyndigat dåvarande
domänstyrelsen att upplåta vissa kronomarker i Kopparbergs och
Jämtlands län för åretruntbete. Så länge marken är upplåten
till renbete hela året gäller att markanvändningen inte får
ändras på ett sätt som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.
Upplåtelserna omfattar också rätt att ta bränsle, slöjd-
och byggnadsvirke av torrskog, vindfällen, björk eller kortvuxna
till timmer inte användbara barrträd. Vidare föreligger rätt
till jakt efter rovdjur och rätt till husbehovsfiske.
För de nu aktuella markerna räcker det inte med att i rennäringslagen

med kronomark jämställa mark som före bolagiseringen utgjorde
kronomark. För att renskötselrätten inte skall försvagas och
vara beroende av upplåtelser bör rennäringslagen ändras så
att renskötsel får bedrivas hela året i de områden av Kopparbergs
och Jämtlands län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten
och då var särskilt upplåtna till renbete. Genom ändringar
i rennäringslagen bör vidare de upplåtna rättigheterna till
skogsfång, jakt och fiske i huvudsak kvarstå oberoende av upplåtelse.
4.3 Ströängar i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
Med stöd av bestämmelserna i lappmarksreglementet från 1749 fick
de personer som tog upp nybyggen inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker ofta rätt att tills vidare bruka vissa avsides
belägna slåtterängar, s. k. ströängar. Det förutsattes
i lappmarksreglementet att en slutlig gränsbestämning av nybygget
skulle ske efter viss tid. Därvid kunde inte nybyggaren göra anspråk
på att exakt den mark han dittills hade brukat skulle tilläggas
fastigheten.
Denna slutgiltiga gränsbestämning kom att dröja ända till
andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Regleringen
skedde då som avvittring enligt Kungl. stadgan den 30 maj 1873 om
avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker. Enligt
stadgan kunde markägare vara skyldig avstå vissa skiften, framför
allt ströängar, mot ersättning i annan mark. Syftet var bl.
a. att återföra ströängarna till kronan mot att fastighetsägaren
fick mark närmare själva fastigheten.
Då avvittringen genomfördes kvarstod ofta behovet för
fastighetsägaren
att nyttja ströängen samtidigt som det rådde brist på markområden
som kunde användas som utbyte mot ströängen. Med stöd av särskilda
beslut fick därför ofta ströängarna behållas tills vidare.
Dessa ströängar, som alltså låg avsides från fastigheten,
kom att bilda enklaver på främmande mark, i regel kronoparker,
kronoöverloppsmarker eller allmänningar men ibland även på enskild
mark.
Genom tilläggsavvittring enligt Kungl. Maj: ts kungörelse den
30 december 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av
Västerbottens
läns lappmark eller genom särskilda förrättningar med stöd
av lagen (1921: 378) om ströängars indragande till kronan har
åtskilliga ströängar indragits till kronan medan vissa andra
undantagits härifrån och fått behållas, s. k. reglerade ströängar.
Andra ströängar är fortfarande oreglerade.
De problem som idag föreligger med dessa oreglerade ströängar
är komplexa till sin natur och kan inte få sin lösning i detta
sammanhang. Jag vill dock något beröra problemen.
En oklarhet är vilken rätt ströängsinnehavaren har till ströängen.
I den frågan kan det konstateras att hans rätt är stark och närmast
kan jämföras med äganderätt. Den största inskränkningen
i hans rätt är skyldigheten för honom att avstå ströängen
mot vederlag i ersättningsmark (NJA 1986 s. 165).
Jag bedömer att ett överförande av mark, på vilken finns ströängar,
från staten till det nya bolaget inte kommer att påverka statens
eller ströängsinnehavarnas rätt till ströängen.
4.4 Övriga enskilda intressen
4.4.1 Arrende och hyra
Övriga enskilda intressen, som kan beröras vid bolagiseringen,
utgörs i första hand av upplåtelser av arrende och hyra. Antalet
sådana upplåtelser uppgår till cirka 13 000. Förhållandet mellan
domänverket och nyttjanderättshavaren är reglerat genom skriftliga
avtal. Tiden för upplåtelserna varierar. I vissa fall kan avtalet
vara begränsat i tiden så att det under alla förhållanden upphör
före bolagiseringen. I flertalet fall torde dock besittningsskyddet
och rätten till förlängning av avtalet medföra att avtalet
löper vid tiden för fastighetens övergång till bolaget. Vid
överlåtelsen av fastigheten åligger det överlåtaren, dvs. staten,
enligt 7 kap. 11 § jordabalken att göra förbehåll om upplåtelsen,
om inte inskrivning av rättigheten är beviljad. Ett sådant förbehåll
medför att upplåtelsen gäller mot den nye innehavaren.
I överlåtelseavtalet bör därför förbehåll göras för
berörda nyttjanderätter.
Även om förbehåll inte har gjorts gäller emellertid, med vissa
undantag, skriftliga hyres- och arrendeavtal mot bolaget, om tillträde

har ägt rum, till följd av regeln i 7 kap. 13 § jordabalken.
Enligt lagen (1985: 658) om arrendatorers rätt att förvärva
arrendestället har en arrendator rätt att, under vissa angivna
förutsättningar, förvärva arrendestället vid en eventuell
överlåtelse av arrendestället. Denna rätt gäller bara om
avtalet avser jordbruksarrende som omfattar bostad åt arrendatorn
eller bostadsarrende.
4.4.2 Tomträtt
Domänverket har upplåtit tomträtt i cirka 400 fastigheter. De
flesta av dessa fastigheter ligger i Ängelholm och Stocksund och
representerar betydande värden. Ett mindre antal tomträtter finns
dessutom ovanför odlingsgränsen.
De upplåtna tomträtterna påverkas inte av att fastigheten övergår
till bolaget. Däremot kan bolaget inte upplåta nya tomträtter.
Sådana upplåtelser får nämligen bara ske i fastigheter som tillhör
staten eller kommun eller som eljest är i allmän ägo. Med det
sistnämnda avses exempelvis kyrklig jord och universitetens
donationsfastigheter
men däremot inte fastigheter som ägs av statliga aktiebolag. Det
nya bolaget kommer därmed, som jag nämnde, inte att kunna upplåta
nya tomträtter.
För tomträttshavarna innebär alltså bolagiseringen ingen förändring.
Om det nya bolaget antingen säger upp tomträttsavtalet eller begär
omprövning av avgälden har tomträttshavarna, precis som idag,
rätt att få frågan prövad vid fastighetsdomstol.
4.4.3 Jakt
Upplåtelse av rätt att jaga på en fastighet är enligt bestämmelserna
i jordabalken att anse som nyttjanderätt. Vid överlåtelse av
fastighet åligger det därför, i enlighet med vad jag tidigare
har anfört, överlåtaren att göra förbehåll om upplåtelsen,
om inte inskrivning av rättigheten är beviljad.
Därför bör i överlåtelseavtalet sådant förbehåll göras
för berörda jakträtter.
4.4.4 Fiske
Domänverket har upplåtit rätt att fiska på ett stort antal
fastigheter.
Upplåtelserna har skett dels till yrkesfiskare enligt lagen (1957:
390) om fiskearrenden, vilka upplåtelser normalt gäller fem år,
dels till allmänheten i övrigt genom domänfiskekortet. Dessa
upplåtelser varierar i tiden från någon enstaka dag -- i vissa
fall t. o. m någon enstaka timme -- till ett år. Antalet skriftliga
avtal är för närvarande cirka 2 200. Arrendeavgifterna för
dessa uppgår till knappt 1,5 miljoner kronor per år.
Upplåten fiskerätt är, liksom upplåten jakträtt, enligt jordabalkens
bestämmelser att anse som nyttjanderätt. I överlåtelseavtalet
bör därför staten göra förbehåll för berörda fiskerätter.
Bestämmelser om vården och förvaltningen av statens fisken i
enskilda vatten finns i förordningen (1981: 1217) om förvaltningen
av statens fisken m. m. vari anges att statens fiske vårdas och
förvaltas
av den myndighet under vilken vattenområdet hör. Dessutom ges vissa
föreskrifter om hur fiskerätt får upplåtas.
Förordningen gäller myndigheters förvaltning och vård av staten
tillhöriga fisken. En överlåtelse till bolaget medför att förordningen

inte längre blir tillämplig på bolagets fiskevatten eftersom
dessa inte längre tillhör staten. För yrkesfiskare innebär
bolagiseringen dock i de flesta fall ingen förändring eftersom
deras fiskerätt har upplåtits enligt lagen om fiskearrenden, vars
bestämmelser även gäller för bolaget. För övriga fiskare
innebär bolagiseringen däremot att bolaget, liksom andra enskilda
ägare av fiskevatten, självt får avgöra frågor om upplåtelse
av fiskerätt.
4.4.5 Kronoholmarna
Vid Sveriges kuster, framför allt i Göteborgs och Bohus län
och Norrbottens län, finns en mängd holmar och skär som tillhör
staten. Dessa s. k. kronoholmar uppgår till flera hundra. Ett stort
antal av dessa är oregistrerade, dvs. de är inte åsatta
fastighetsbeteckningar.
I syfte att åstadkomma en systematisk fastighetsregistrering, vilket
för närvarande endast genomförts för Norrbottens läns kust,
pågår eller kommer inom kort att påbörjas förrättningar enligt
lagen (1971: 1037) om äganderättsutredning och legalisering för
övriga kustavsnitt.
Ett stort antal av holmarna är bebyggda med såväl permanentbostäder
som fritidsbostäder. Till övervägande del disponeras mark för
bostadsändamål med arrenderätt men i ett mindre antal fall är
marken upplåten med tomträtt. Även avtalsmässigt oreglerade
markdispositioner förekommer. Tvist pågår för närvarande sedan
ett antal boende på Käringön i Bohuslän väckt talan mot staten
och därvid yrkat rätt att för evärderlig tid kostnadsfritt
få nyttja marken för boende.
Domänverket svarar sedan år 1986 för förvaltningen av flertalet
av kronoholmarna. Riktlinjerna för domänverkets förvaltning
har fastställts av riksdagen (prop. 1985/86: 110, FiU32, rskr. 263).
Riktlinjerna avser i allt väsentligt frågor rörande överlåtelse
av äganderätt till kronoholme eller del av sådan och frågor
angående upplåtelse av nyttjanderätt.
I fråga om äganderätten till kronoholmarna följer av riktlinjerna
att staten bör bibehålla äganderätten till en kronoholme om
denna behövs för statligt ändamål eller om den är av riksintresse
för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet enligt
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. I de fall en kronoholme
inte behövs för något sådant ändamål bör, enligt riktlinjerna,
kommunerna få företräde att förvärva holmen helt eller delvis.
I det fall att inte heller kommunen har något intresse av ett förvärv
finns utrymme för enskilda att förvärva egendomen.
När det gäller upplåtelse med nyttjanderätt framgår av riktlinjerna
att i första hand arrende skall komma ifråga och att arrendeavtalen
skall ha skriftlig form samt att arrendeavgifterna skall vara
marknadsanpassade
och ge full kostnadstäckning.
Riksdagen har den 20 november 1991, på förslag av finansutskottet
(1991/92: FiU1), modifierat riktlinjerna enligt följande.
Presumtionen bör i fortsättningen inte vara fortsatt statligt
ägande av marken på kronoholmarna utan presumtionen bör vara
att marken skall få friköpas av de boende. Riksdagen förutsätter
att den redan påbörjade överlåtelsen av mark till husägare
fortsätter. Sedan någon tid pågår upplåtelse av mark med tomträtt
till husägarna på Käringön. Motsvarande kommer att ske på Gullholmen.
Jag anser att de nu gällande riktlinjerna för förvaltningen
av kronoholmarna i princip bör gälla även i fortsättningen.
Detta medför att de flesta kronoholmarna inte kan förvaltas endast
utifrån marknadsmässiga synpunkter, vilket talar för att holmarna
kvarblir i statens ägo.
På Käringön, Gullholmen och Brämön med Kalven har domänverket
gjort och planerar omfattande investeringar. Dessa utgör inte någon
olägenhet från allmän synpunkt och får anses ligga väl i linje
med riktlinjerna för förvaltningen av kronoholmarna. Jag anser
därför att de nämnda kronoholmarna bör överlåtas till det
nya bolaget. Den fortsatta exploateringen, i enlighet med de
modifierade
riktlinjerna, får då ske genom tomtförsäljning eftersom bolaget
inte kan upplåta tomträtt.
På Käringön pågår för närvarande arbetet med att anta
områdesbestämmelser. Dessa bestämmelser syftar till att säkerställa
den kulturhistoriskt riksintressanta miljön på Käringön. Med
hänsyn till detta bör bolaget i överlåtelseavtalet åta sig
att inte överlåta fastigheter på Käringön förrän områdesbestämmelser
har meddelats för fastigheten i fråga.
Det jag nu sagt gäller endast kronoholmar som har en omfattande
bebyggelse. Övriga holmar är i huvudsak obebyggda. Dessa holmar
utgörs till största delen av improduktiv mark som oftast är
av stort intresse för naturvården, vilket även det talar för
ett fortsatt statligt ägande.
Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att samtliga
kronoholmar med undantag av Käringön, Gullholmen och Brämön
med Kalven undantas från överlåtelsen till bolaget.
4.4.6 Kronotorp
Beteckningen kronotorp används som en sammanfattande benämning
på lägenheter under domänverkets förvaltning som enligt olika
regler har upplåtits för uppodling och bebyggande. Upplåtelser
av detta slag har förekommit från slutet av 1800-talet fram till
1950-talet. Huvudsyftet har varit att främja uppkomsten av mindre
jordbruk och egna hem. Senare motiv var att underlätta kronoparkernas
vård och att säkra det statliga skogsbrukets behov av arbetskraft.
Förvaltningen av kronotorpen sker enligt av riksdagen antagna
riktlinjer
(prop. 1979/80: 74, NU64, rskr. 414). Dessa riktlinjer behandlar
främst beräkning av avträdesersättning då en kronotorpare
lämnar sitt torp samt rätten att friköpa kronotorp.
Bolagiseringen får inte medföra någon ändring i kronotorparnas
ställning. Bolaget bör därför i överlåtelseavtalet åta
sig att förvalta kronotorpen i enlighet med de riktlinjer
statsmakterna
meddelar. Kronotorpen utgör i allmänhet inte egna registerfastigheter,

varför de utgör delar av en fastighet. Om en sådan fastighet
överlåts vidare av bolaget måste denna överlåtelse innehålla
garantier för att kronotorparens rättigheter bevaras. Bolaget
bör därför också åta sig att inte sälja fastigheter, på
vilka det finns kronotorp, utan att iaktta detta.
Eftersom kronotorpen oftast inte utgör egna registerfastigheter
måste vid friköp av ett kronotorp fastighetsbildning komma till
stånd. I samband med att riksdagen antog de riktlinjer jag nyss
nämnde antog riksdagen också en lag enligt vilken fastighetsbildning
i samband med friköp av kronotorp får ske även om villkoren i
fastighetsbildningslagen inte är uppfyllda. Dessutom stadgas i lagen
att förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen inte behövs
vid friköp av kronotorp. Denna lag bör fortsätta att gälla
efter bolagiseringen, vilket kräver en viss redaktionell ändring i
lagen.
4.4.7 Utmarksdelningsfastigheter
Mellan åren 1569 och 1801 var Öland en kunglig jaktpark. Sistnämnda
år beslöt Kungl. Maj: t att jaktparksinrättningen skulle upphöra.
Genom beslut av Kungl. Maj: t åren 1816 och 1819 tilldelades öns
hemman större delen av skogen och utmarken på ön. Vissa delar
undantogs dock som kronopark och allmänning. Dessutom undantogs
cirka 190 områden om sammanlagt 1 040 hektar, vilka avsattes för
allmänna behov till fiskelägen, stenbrott, lastplaner m. m.
År 1928 bemyndigades Kungl. Maj: t av riksdagen (prop. 1928: 135,
JoU23, rskr. 179) att sälja eller, om det förelåg särskilda
skäl, utan vederlag överlåta sådana utmarksdelningsfastigheter
som inte användes för angivet ändamål. Med anledning av riksdagens
beslut uppdrog Kungl. Maj: t den 7 november 1929 åt kammarkollegiet
och domänverket att gemensamt utreda och handlägga ärenden angående
dispositionen av områdena. Ett stort antal av områdena har därefter
avyttrats.
Frågan om dispositionen av de återstående för allmänna ändamål
avsatta utmarksdelningsfastigheterna togs upp år 1964 av riksdagens
revisorer. De ansåg i sin berättelse att avvecklingen även borde
omfatta områden som alltjämt utnyttjades för det ursprungliga
ändamålet. Jordbruksutskottet ansåg sig härefter (JoU 1965:
28) kunna förutsätta att nödvändiga åtgärder för en lämplig
avveckling och disposition i övrigt av de berörda områdena kom
att vidtas utan särskild åtgärd från riksdagens sida.
Utmarksdelningsfastigheterna förvaltas idag av domänverket enligt
riktlinjer som meddelades av regeringen den 10 september 1981.
Riktlinjerna
har följande lydelse.
"Regeringen uppdrar åt domänverket att i möjligaste mån avyttra
de på domänverkets fond upptagna utmarksfastigheterna på Öland.
Därvid skall följande gälla.
Fastighet som nyttjas för det ändamål vartill den avsatts bör
som regel bibehållas i statlig ägo, men kan avyttras om ändamålet
med fastigheten ändock kan tryggas.
Särskild hänsyn skall tas till natur- och kulturminnesintressena.
Vid avyttring av strandfastighet skall villkor ställas som
säkerställer
allmänhetens rätt till fiske enligt lagen (1950: 596) om rätt
till fiske och enligt förordningen (1950: 597) om fiskerätten
vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Vid försäljning skall tillämpas föreskrifterna i förordningen
(1971: 727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom
m. m. Ärende som avser avyttring utan vederlag skall underställas
regeringen för prövning.
Vid överföring av mark till annan myndighet skall gälla
bestämmelserna
i regeringens beslut den 28 juni 1968 angående ändrade bestämmelser
om överföring i förvaltningshänseende av staten tillhörig
egendom mellan olika kapitalfonder.
I ärende om avyttring inhämtas yttrande från länsstyrelsen
i Kalmar län och, om särskilda skäl kan anses föreligga härför,
från kammarkollegiet."
Som framgår av riktlinjerna skall dessa fastigheter avyttras om
de inte behövs för sitt ursprungliga ändamål. Detta innebär
att en del av fastigheterna måste undantas från en eventuell
överlåtelse
till det nya bolaget. Om de återstående fastigheterna överlåts
måste deras förvaltning kringgärdas med vissa förbehåll i
enlighet med riktlinjerna. Jag anser mot denna bakgrund att
utmarksdelningsfastigheterna
bör undantas från överlåtelsen och att därmed staten även
i fortsättningen får ansvaret för avvecklingen i enlighet med
de gällande riktlinjerna.
4.4.8 Donationer
Domänverket handhar förvaltningen av ett begränsat antal donerade
egendomar, bl. a. Huseby och Stenhammar. Där egendomen är
testamenterad
till staten med villkor att staten ej får avhända sig egendomen,
är det inte möjligt att överföra den till bolaget varför
den måste kvarbli i statens ägo.
4.5 Övrigt
Enligt vapenlagen har polisman rätt att under vissa förutsättningar
omhänderta vapen och att ta vapen i beslag. Samma rätt tillkommer
vissa tjänstemän vid olika myndigheter, däribland domänverket.
I och med bolagiseringen bör denna befogenhet för domänverkets
personal tas bort ur vapenlagen.
5 Överföring av övriga tillgångar och skulder, m. m.
Mina bedömningar och förslag: Domänkoncernen bör efter genomförd
bolagisering ges en stabil finansiell struktur på grund av
konjunkturkänsligheten
i verksamheten och för att underlätta en framtida privatisering.
Regeringen bör bemyndigas att närmare utforma villkoren för
överföringen av tillgångar och skulder varvid i huvudsak följande
bör gälla.
Överföring av tillgångar och skulder sker i princip till bokförda
värden. Domänverkets förlagslån återbetalas. Bolaget övertar
domänverkets pensionsskuld. Särskild inleverans framflyttas till
budgetåret 1992/93.
Skälen för mina bedömningar och förslag: Principerna för
överföring av tillgångar och skulder vid bolagisering av domänverket
är av central betydelse och bör därför enligt min mening underställas
riksdagens prövning.
För bedömning av Domäns kapitalstruktur måste koncernens
risksituation
beskrivas. Domäns totala risk kan uppdelas i en rörelserisk och
en finansiell risk. Rörelserisken består av variationer i rörelsens
resultat och är beroende av konjunkturer samt bransch- och
företagsspecifika
faktorer. Den finansiella risken uppstår när verksamheten finansieras
med lånade medel som ger finansiella kostnader vilka belastar
resultatet.
Det finansiella risktagandet ökar med minskad andel eget kapital,
dvs. minskad soliditet.
En hög rörelserisk kompenseras vanligen genom en hög soliditet.
En hög soliditet ger företaget möjlighet att balansera variationerna
i rörelseresultatet.
Finansiell risk mäts vanligen genom olika mått på soliditeten
dvs. andelen eget kapital i förhållande till totalt kapital.
Domäns rörelserisk är påtaglig genom att de dominerande
verksamheterna
skogsbruk och träförädling arbetar inom konjunkturkänsliga branscher.
Domäns finansiella risk är för närvarande relativt låg till
följd av hög soliditet. Den i 1990 års bokslut gjorda skuldföringen
av domänverkets ovillkorade pensionsskuld om ca 1 000 milj. kr.
sänkte dock den redovisade soliditeten från 64 %
till 52 %
.
Räntetäckningsgraden, rörelseresultatet före räntekostnader
i förhållande till räntekostnaderna, kan sägas avspegla balansen
mellan den finansiella risken och rörelserisken. Domäns
räntetäckningsgrad
för verksamhetsåret 1991 var ca 2,4 vilket innebär att
räntekostnaderna
kan fördubblas eller rörelseresultatet halveras innan resultatet
efter finansiella poster blir negativt.
Vid utformningen av kapitalstrukturen, dvs. fördelningen mellan
eget och lånat kapital för ett bolagiserat domänverk, har jag
utgått från följande allmänna utgångspunkter.
-- Domän skall ges en god finansiell stabilitet
-- marknadsmässiga utdelningskrav skall ställas av ägaren med
beaktande av koncernens förutsättningar
-- Domän skall i bolagsform utvecklas vidare med utgångspunkt från
den planerade omfattningen och inriktningen av verksamheten samt kunna

väl hävda sig på marknaden
Som tidigare framgått kommer viss del av domänverkets nuvarande
mark- och fastighetsinnehav antingen förbli i statens ägo eller
övergångsvis kvarbli i statens ägo i avvaktan på att vissa frågor
av juridisk karaktär blivit lösta för att därefter överföras
till bolaget. Som exempel på det sistnämnda vill jag nämna de
fastigheter där försvaret eller televerket har anläggningar
och ledningar (avsnitt 4.1.3--4.1.4). Det viktigaste motivet till
att föra över huvuddelen av domänverkets verksamhet till bolag
är att effektivisera förvaltningen av statens kapital. Mot denna
bakgrund anser jag det viktigt att det nya bolagets verksamhet kan
påbörjas redan den 1 juli 1992.
Det bolagiserade domänverkets kapitalstruktur och värderingen
av tillgångar och skulder har stor betydelse för det nya bolagets
utvecklingsmöjligheter och dess möjligheter att hävda sig på
den svenska skogs- och fastighetsmarknaden. Bolagets villkor bör
så långt det är möjligt vara likvärdiga med övriga svenska
skogsföretag.
Överföringen av domänverkets verksamhet till bolagsform avses
formellt ske genom att det statligt ägda Domän AB (nuvarande
Domänföretagen
AB) övertar domänverkets verksamhet med tillhörande tillgångar
och skulder. Även de rättigheter och skyldigheter för domänverket
som är förknippade med verksamheten övertas av det nya bolaget
i den mån det är rättsligt möjligt.
Avtal som det nya bolaget övertar kan i vissa fall innehålla
bestämmelser
om att de inte för statens vidkommande får ändras utan riksdagens
eller regeringens godkännande. Dessa bestämmelser bör upphöra
att gälla i samband med bolagiseringen.
Överföringen av affärsverkets tillgångar och skulder sker
genom att Domän AB förvärvar samtliga tillgångar och skulder
i affärsverket med undantag för den fasta egendom som varaktigt
av nämnda skäl skall kvarbli i statens ägo. Detta möjliggörs
genom att staten tecknar aktier i bolaget.
Kapitalstrukturen i det nya bolaget påverkar dess affärsmässiga
förutsättningar. Med kapitalstruktur avser jag relationen mellan
eget kapital och annan finansiering. Härvid bör beaktas att
domänverkets
fastigheter är bokförda till ett värde som understiger såväl
ett beräknat marknadsvärde som taxeringsvärdet. Verkets tillgångar
utgörs dock i huvudsak av fastigheter som i sig -- liksom de flesta
fastigheter -- har en låg direktavkastning och därmed minskar
möjligheterna
för verksamheten att bära en hög räntebörda utan att löpande
realisera tillgångar. Tillgångarna och skulderna bör därför
överföras till bokförda värden.
Som jag tidigare nämnt innehar domänverket 25 %
av aktierna i AB Statens Skogsindustrier (ASSI). Såväl domänverket
som ASSI omfattas av riksdagens bemyndigande (prop. 1991/92: 69, NU10,

rskr. 92) att privatisera vissa statligt ägda företag. I syfte
att underlätta en privatisering av ASSI anser jag att domänverkets
aktier i ASSI även i fortsättningen bör ligga kvar i staten.
Till följd av beslut med anledning av den tidigare regeringens
skrivelse 1990/91: 50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin
och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna skall domänverket
under budgetåret 1991/92 som särskild inleverans till staten, utöver
ordinarie sådan för år 1991, inleverera 1450 milj. kr. Med hänsyn
till att tidpunkten för ombildningen av domänverket till aktiebolag
framflyttas till den 1 juli 1992 i stället för den 1 januari 1992
som tidigare planerats, kommer även tidpunkten för den särskilda
inleveransen att flyttas fram. Den bör nu ske budgetåret 1992/93
i stället för budgetåret 1991/92. Denna skuld övertas av bolaget
i den mån den inte regleras i annan ordning. Framflyttningen av
denna inleverans kommer att medföra vissa positiva effekter på
bolagets resultat och kapitalstruktur.
Delar av domänverkets fastighetsinnehav kommer ägarmässigt
att överföras till bolaget först fr. o. m. den 1 januari 1993.
Jag har vidare framhållit det angelägna i att det inom verket
för närvarande pågående fastighetsförsäljningsprogrammet
kan fortsätta som planerat. Mot denna bakgrund kommer det nya bolaget
att för statens räkning fullfölja planerade försäljningar
under andra halvåret 1992. Dessa fastigheter överförs därmed
inte till bolaget. Intäkterna från försäljningen som översiktligt
f. n. beräknas uppgå till drygt 500 milj. kr. räknas i stället
på lämpligt sätt av mot den särskilda inleveransen.
Av ovan redovisade särskilda inleverans på 1 450 milj. kr. beräknas,
efter avräkning av uppnådda försäljningsintäkter enligt ovan
ca 950 milj. kr. återstå. En närmare avräkning av beloppen får
ske i samband med att nämnda fastighetsförsäljningsprogram
avslutats. Inleveransen beräknas ske under budgetåret 1992/93 vid
tre tillfällen under våren 1993. Från denna inleverans får dock
på lämpligt sätt även avräknas högst 550 milj. kr. avseende
transaktionskostnader för bolaget i form av stämpelskatter och
lagfartsavgifter. Eventuell resterande del av nämnda 550 milj. kr.
skall -- tillsammans med återstående del av den särskilda inleveransen

-- levereras in när samtliga överlåtelser är genomförda.
Enligt beslut av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79: 125, NU34,
rskr. 447) disponerar domänverket ett förlagslån som får lyftas
av verket och användas för inköp av skogsmark efter beslut av
regeringen i varje särskilt fall. För lån som lyfts skall verket
betala räntan till staten med 4 %
. Förlagslånet var från början 500 milj. kr. och uppgår i dag
till 476 milj. kr. Med utgångspunkt i den inriktning, de
förutsättningar
som gäller för lånet och den karaktär av kapitaltillskott som
det innebar anser jag att lånet bör omvandlas till eget kapital
i Domän AB.
Det statliga pensionssystemet är uppbyggt så att gjorda
pensionsåtaganden
hittills i princip inte periodiserats utan belastat bl. a.
affärsverkets
rörelse i samband med utbetalningen. Detta har medfört att domänverket

tidigare inte redovisat någon pensionsskuld i balansräkningen.
I ett aktiebolag skulle däremot reserver ha lagts upp för att
möta dessa utgifter. Mot denna bakgrund har regeringen medgivit
att domänverket fr. o. m. den 31 december 1990 övergått till
att göra avsättningar för pensionsskuld i sin redovisning.
Avsättningarna innefattar pensionsåtaganden för utgående pensioner
och oantastbara utfästelser till anställda och uppgick nämnda
datum till 1 013 milj. kr. En mot den avsatta pensionsskulden om 1
013 milj. kr. svarande uppskrivning av domänverkets fastighetsinnehav
genomfördes per den 31 december 1990 i verkets bokslut. Denna skuld
beräknas per utgången av år 1991 uppgå till ca 1 160 milj. kr.
Utöver nämnda pensionsåtaganden har verket per detta datum en
villkorad pensionsskuld på ca 280 milj. kr. Vidare åvilar det
domänverket
att löpande betala livräntor avseende arbetsskador. Domänverkets
totala pensionsskuld inkl. arbetsskadelivräntor uppgår till ca
1 550 milj. kr. Vid övergång till bolagsform är det enligt min
mening rimligt att bolaget övertar pensionsskulden och de åtaganden
avseende livräntor för arbetsskador som
verket har vid bolagiseringen. En sådan överföring medför att
löneskattebetalning utlöses avseende överförd pensionsskuld
i stället för att utfalla i takt med att pensionsutbetalningarna
görs. Den särskilda löneskatten som kan komma att utlösas
beräknas till uppemot 315 milj. kr. och eftersom det i princip
enbart är en periodisering av framtida inbetalningar bör denna
skatt erläggas av bolaget.
Som jag tidigare framhållit kommer en del av domänverkets nuvarande
fastigheter att överföras till det nya bolaget först efter det
att rättsliga förutsättningar föreligger för ett statligt
bibehållande av äganderätten till t. ex. försvarsanläggningar
och teleledningar etc. Sådana förutsättningar beräknas föreligga
den 1 januari 1993. Mot denna bakgrund kommer domänverkets tillgångar
och skulder att överföras till bolaget i två steg. Sålunda avses
per den 1 juli 1992 överföring till bolaget ske av i princip verkets
nuvarande tillgångar exkl. visst fastighetsinnehav, verkets nuvarande
rörelseskulder samt tidigare nämnda tillkommande pensionsskuld,
löneskatteskuld, inleveransskuld, m. m. Resterande
fastighetstillgångar
överförs till bolaget med början den 1 januari 1993.
För att möjliggöra för det nya bolaget att redan den 1 juli
1992 överta nämnda skulder måste bolaget ges en substans motsvarande
den som
bolaget skulle ha erhållit om fastigheterna redan från detta datum
kunnat överföras. Mot denna bakgrund kommer bolaget vid övertagandet
av skulderna att erhålla en fordran på staten motsvarande det
beräknade
bokförda värdet på de fastigheter som bolaget senare kommer att
överta. Denna fordran kommer att löpa utan ränta samtidigt som
bolaget utan ersättning disponerar det vid varje tillfälle ej
överförda fastighetsinnehavet.
Domänverkets fastighetsinnehav är per utgången av år 1991 preliminärt

upptaget i verkets redovisning till ett värde om drygt 3 000 milj.
kr. och utgör den dominerande delen av Domänkoncernens samtliga
tillgångar. Vid bedömning av värdet på koncernens övriga tillgångar
och skulder kan nämnas att dessa i princip samtliga är direkt
hänförliga till den i koncernen bedrivna rörelsen. Dess bokförda
värden torde även kunna anses återspegla för rörelsen och
dess bedrivande relevanta och rimligt beräknade värden. Några
för bedömningen av värdet av hela domänverket avgörande
övervärden i redovisade tillgångar utöver fastigheter föreligger
sålunda inte enligt min mening.
För att ge det nya bolaget en rimlig synlig soliditet i relation
till marknadsvärdet på tillgångarna bör de av verkets fastigheter
som skall överföras till det nya bolaget före en bolagisering
skrivas upp. Uppskrivningen bör tillsammans med de uppskrivningar
som skett i verkets bokslut för åren 1990 och 1991 uppgå till
sammanlagt 3 000 milj. kr.
Domäns samlade tillgångar exkl. aktierna i ASSI beräknas vid
utgången av år 1991, om hela nämnda uppskrivning beaktas, ha ett
bokfört värde om ca 7 800 milj. kr. De samlade skulderna beräknas
uppgå till ca 4 100 milj. kr. efter beaktande av ovan nämnda
tillkommande
skulder och avräkning avseende de för statens räkning gjorda
fastighetsförsäljningarna. Som jag tidigare nämnt bör överföringen
av övriga tillgångar och skulder ske till bokförda värden.
Härvid uppgår skillnaden mellan tillgångar och skulder till ca
3 700 milj. kr.
Med hänvisning till de principer jag ovan redovisat är det min
bedömning att Domän AB när ovan nämnda åtgärder genomförts
kommer att få en god kapitalstruktur. När överenskomna mark-
och fastighetsöverlåtelser är genomförda kan Domän AB beräknas
ha ett eget kapital i storleksordning 3 800 milj. kr. med 1991 års
värden som utgångspunkt vilket i förhållande till totala kapitalet
ger en soliditet på ca 49 %
. Därtill kommer resultatet av verksamheten under 1992 intill
bolagiseringen.
Räntetäckningsgraden beräknas efter att pågående
fastighetsförsäljningsprogram
genomförts komma att uppgå till ca 1,7. Detta ligger i nivå med
konkurrerande företags.
Överlåtelsen kommer att regleras i ett avtal mellan staten och
Domän AB. I avtalet anges vilka tillgångar, skulder samt rättigheter
och åtaganden som överförs till Domän AB. Ett sådant avtal
förbereds för närvarande. Avtalen mellan staten och Domän
AB avses att tecknas före halvårsskiftet 1992.
Mot bakgrund av ovan sagda förordar jag att regeringen föreslår
riksdagen att godkänna överföringen av tillgångar och skulder
till Domän AB i enlighet med de principer som här redovisats.
Det bör dock ankomma på
regeringen att närmare utforma villkoren för överföringen
av tillgångar och skulder.
6 AB Göta kanalbolag
Mitt förslag: Kanalfastigheten överlåts till staten medan bolaget
behåller övrig skogsmark. Det statliga ägaransvaret för kanalen,
kan liksom för all annan mark som kvarstannar i statens ägo,
tills vidare utövas av byggnadsstyrelsen. I överlåtelseavtalet
mellan staten
och det nya domänbolaget bör bolaget få i uppdrag att under en
begränsad avtalsperiod på fyra år svara för drift och underhåll
av kanalen inom ramen för nu gällande upprustningsplan.
Skälen för mitt förslag: Göta kanal är ett kulturhistoriskt
byggnadsverk som innefattar, förutom själva kanalen, byggnader
och miljöer av historiskt, socialt och tekniskt intresse. Kanalen
besöks årligen av ca 1,5 miljoner människor som på olika sätt
tillbringar sin fritid på och vid kanalen. Härigenom är kanalen
även ett av landets större turistobjekt. Underhållet av kanal,
slusstrappor och andra områden längs den 19 mil långa farleden
är omfattande och nödvändigt för att bevara området samt
att göra det tillgängligt för de besökande.
Verksamheten inom AB Göta kanalbolag innefattar drift av kanalen
och viss fastighetsförvaltning omfattande bl. a. 3 800 ha skogsmark.
Kanaldriften har svag lönsamhet men kompenseras till viss del av
förvaltningsverksamheten. Kanalbolaget omsatte år 1991 ca 24 milj.
kr. och sysselsatte 50 personer. Bolaget redovisade detta år ett
resultat före extraordinära poster på ca 1,7 milj. kr. inkl.
bidrag från berörda landsting.
Enligt regeringens beslut den 30 maj 1984 ålades domänverket att
överta förvaltningen av statens aktier i AB Göta kanalbolag.
Inför överföringen av aktierna redovisades ett omfattande
upprustningsbehov
inom bolaget för att möjliggöra fortsatt kanalverksamhet. Vidare
angavs att fortsatta driftsunderskott i kanalrörelsen sannolikt
inte kunde undvikas.
Efter förslag från regeringen beslutade riksdagen i december 1984
(prop. 1984/85: 25, NU35, rskr. 87) om vissa ekonomiska åtgärder
för att trygga den nödvändiga upprustningen av kanalen samt
för att täcka förluster i bolaget till följd av underskott
i kanalrörelsen. Av riksdagens beslut framgick också att det inte
var rimligt att domänverket skulle behöva ta det ekonomiska ansvaret
för upprustningen. Finansieringen av upprustningen skulle ske genom
beredskapsarbete, direkta anslag över statsbudgeten eller efter
särskilt regeringsbeslut som bidrag från domänverket vilket skulle
avräknas mot verkets inleverans av överskottsmedel till staten.
Vid tidpunkten för riksdagens beslut beräknades upprustningsbehovet
till 40 milj. kr. för perioden 1985/86 -- 1989/90 och till 47 milj.
kr. för perioden 1990/91--1994/95 i 1984 års penningvärde.
I budgetpropositionen för år 1990 (prop. 1989/90: 100, NU28, rskr.
248) behandlades på nytt frågan om fortsatt upprustning av Göta
kanal under perioden 1990/91--1994/95. Som underlag för bedömning
av kvarvarande upprustningsbehov redovisades resultatet av en av
sjöfartsverket genomförd utredning. I propositionen beräknades
den sammanlagda kostnaden för upprustning under ovan nämnda
femårsperiod
till 76 milj. kr. i 1989 års penningvärde. Till denna kostnad kommer
ett beräknat negativt resultat i kanalbolaget på totalt ca 1,8
milj. kr. för åren 1990--1992. Sammanlagt beräknades en kostnad
om i genomsnitt ca 15,6 milj. kr. per budgetår under perioden
1990/91--1994/95.
Efter år 1995 beräknas den årliga underhållskostnaden uppgå
till 9--10 milj. kr.
I syfte att upprätthålla Göta kanal som ett kulturhistoriskt
byggnadsverk och möjliggöra att kanalen förblir ett attraktivt
turistmål har regering och riksdag genom olika beslut bidragit med
totalt ca 80 milj. kr. för upprustning av kanalen under perioden
1985/86--1991/92. Senast beslutade regeringen den 29 augusti 1991
om nedsättning av domänverkets inleveranskrav för år 1991 på
16 milj. kr. som bidrag till domänverket för upprustning av Göta
kanal budgetåret 1991/92.
Enligt regeringens proposition 1991/92: 38 om inriktningen av den
ekonomiska politiken redovisas bl. a. regeringens strategi för
förmögenhetsförvaltningen
(avsnitt 4.11 s. 63) innebärande bl. a. att staten bör
effektivisera sitt ägande. Strategin för förmögenhetsförvaltningen
bygger på tre faktorer. En tydlig statlig ägarfunktion som upphandlar
tjänster på marknaden, brukare som inte är bundna att nyttja
statens tillgångar samt föreskrifter som utfärdas av ansvariga
tillsynsmyndigheter eller av statsmakterna. För Göta kanalbolag
innebär denna strategi att drift och underhåll av kanalen bör
skiljas från ägandet av kanalen. Drift och underhåll bör på
sikt upphandlas i konkurrens på marknaden.
Mot bakgrund därav anser jag att följande bör gälla för
Göta kanalbolag i samband med att domänverket ombildas till aktiebolag

den 1 juli 1992. Kanalfastigheten överlåts till staten medan bolaget
behåller övrig skogsmark. Det statliga ägaransvaret för kanalen,
kan liksom för all annan mark som kvarstannar i statens ägo,
tills vidare att utövas av byggnadsstyrelsen. I överlåtelseavtalet
mellan staten och det nya domänbolaget bör bolaget få i uppdrag
att under en begränsad avtalsperiod på fyra år svara för drift
och underhåll av kanalen enligt gällande upprustningsplaner.
Verksamheten
finansieras inom ramen för de villkor som anges i överlåtelseavtalet
mellan staten och Domän AB. Genom denna lösning anser jag att
såväl bevarandet av Göta kanals kulturhistoriska värde som
upprustningen av kanalen säkerställs. Lösningen motsvarar också
på sikt redovisad strategi för förmögenhetsförvaltningen.
7 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom näringsdepartementet

upprättats förslag till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437),
2. lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen
(1970: 988) och jordförvärvslagen (1979: 230) vid friköp av kronotorp,
3. lag om ändring i jaktlagen (1987: 259),
4. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176).
Jag har i detta ärende samrått med berörda statsråd.
8 Specialmotivering
8.1 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)
3, 16, 18 och 21 §§
Enligt den ursprungliga lydelsen av paragraferna har samebyn och
dess medlemmar vissa angivna rättigheter på mark som ägs av staten.
Sådan mark benämns i lagen kronomark. Genom den föreslagna ändringen
bibehålls de angivna rättigheterna på sådan mark som vid utgången
av juni 1992 tillhörde staten men som därefter har överlåtits
till annan. För enkelhets skull bibehålls termen kronomark för
sistnämnda typ av mark eftersom den marken i lagen intar samma
ställning
som statlig mark. Den mark som vid utgången av juni 1992 var i statlig

ägo behåller alltså sin ställning som kronomark oavsett i vems
ägo den därefter är.
I paragraferna har också vissa redaktionella ändringar gjorts.
3 §
Enligt 3 § första stycket 1 får renskötsel bedrivas hela året
i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför
odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark som tillhör
staten (kronomark) och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder
bedrivs under våren, sommaren eller hösten. Paragrafens andra stycke
innehåller vissa definitioner. Med renbetesland förstås enligt
bestämmelsen mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland
eller av ålder använts som sådant land. I lagen (1928: 309) om
de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige som föregick
den nuvarande rennäringslagen, gjordes skillnad mellan
fjällrenskötselns
och skogsrenskötselns rätt till betesområden. Skogssamerna fick
enligt 3 § 1 mom. lagen uppehålla sig med sina renar hela året
inom lappmarkerna ovanför odlingränsen samt nedanför denna gräns
på mark som antingen tillhör kronan eller utgör renbetesland,
"dock att de må uppehålla sig endast å trakter, där skogsrenskötsel
av ålder förekommer under våren, sommaren eller hösten". I
betänkandet (SOU 1968: 16) Rennäringen i Sverige föreslog 1964
års rennäringssakkunniga att rådande skillnad i rättsställning
mellan fjäll- och skogsrenskötseln skulle avskaffas. "Någon väsentlig
vare sig inskränkning eller utvidgning av de nuvarande rättigheterna,
vilka lagfästs efter ingående överväganden och numera får
betraktas som hävdvunna, har inte ansetts böra vidtagas," anförde
de sakkunniga. Rennäringssakkunnigas förslag om renskötselområdets
omfattning antogs i det väsentliga av riksdagen (prop. 1971: 51,
JoU37). Någon diskussion om ändring av områdesbestämningen förekom
inte, vare sig i propositionen eller i utskottets betänkande.
Bestämmelsen
har i sin nuvarande lydelse vid tillämpningen ibland uppfattats
så, att renskötsel får bedrivas
hela året på all mark nedanför odlingsgränsen som tillhör staten
(1990/
91: JoU22). Genom en redaktionell ändring av punkten 1 framgår
klarare att som villkor för att renskötsel skall få bedrivas
hela året krävs, även i fråga om statens mark, att skogsrenskötsel
av ålder bedrivs där under våren, sommaren eller hösten.
Genom en ändring av första stycket punkten 1 bibehålls i Jämtlands
och Kopparbergs län rätten till renbete hela året även utan
upplåtelse på de områden som vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten och var särskilt upplåtna till renbete. Skälen till ändringen
framgår av avsnitt 4.2.6.
17 §
Genom en ändring i paragrafens första stycke får virke till
anläggning,
byggnad samt bränsle och slöjdvirke tas även inom de områden
i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992
tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete.
Av bestämmelsens tredje stycke, som inte har ändrats, framgår
vad som får avverkas eller tillgodogöras. Skälen till ändringen
framgår av avsnitt 4.2.6.
21 §
Genom en ändring i paragrafens första stycke behöver ersättning
inte lämnas för de lövträd som avverkas inom de områden i
Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde
staten och som var särskilt upplåtna till renbete. Skälen till
ändringen framgår av avsnitt 4.2.6.
25 §
I ett nytt fjärde stycke ges samebymedlemmar rätt till jakt efter
rovdjur samt husbehovsfiske inom de delar av samebyns betesområde
som ligger inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som
vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och som var särskilt
upplåtna till renbete hela året. Skälen till ändringen framgår
av avsnitt 4.2.6.
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag
från fastighetsbildningslagen (1970: 988) och jordförvärvslagen
(1979: 230) vid friköp av kronotorp
1 §
Genom den föreslagna ändringen kommer lagen att vara tillämplig
på lägenhet som vid utgången av juni 1992 stod under domänverkets
förvaltning oavsett vem som därefter äger lägenheten.
8.3 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987: 259)
10 a §
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
4.1.9). Stadgandet innebär ett undantag från huvudregeln att
jakträtten
tillkommer markägaren. På de berörda områdena tillkommer jakträtten
staten som där har samma befogenheter som en vanlig
jakträttsinnehavare.
Jakträtten är knuten till vissa områden och påverkas därför
inte av ägarbyten eller ändringar i fastighetsindelningen.
Följande områden omfattas av bestämmelsen. Kronoparken Fjällveden
i Södermanlands län, kronoparken Tullgarn och angränsande
kronoegendomar
ävensom kronoegendomarna på Eriksö i Södermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård
i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Älvsborgs och
Skaraborgs län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken
Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten
i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län. De nämnda områdena
finns angivna i ett kungligt brev den 17 augusti 1951.
8.4 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
32 och 41 §§
I paragraferna ges bestämmelser om vissa befogenheter för personal
vid ett antal angivna myndigheter. Genom ändringen tas domänverket
bort från de angivna myndigheterna.
9 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
dels att anta förslagen till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437),
2. lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen
(1970: 988) och jordförvärvslagen (1979: 230) vid friköp av kronotorp,
3. lag om ändring i jaktlagen (1987: 259),
4. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176),
dels att godkänna
5. de riktlinjer för försäljning av mark till enskilda som
jag förordat (avsnitt 4),
6. de riktlinjer för överföringen av fast egendom från staten
till Domän AB som jag förordat (avsnitt 4),
7. de riktlinjer för överföringen av tillgångar och skulder
från staten till Domän AB som jag förordat (avsnitt 5),
8. de riktlinjer för det framtida ansvaret för Göta kanalbolag
som jag förordat (avsnitt 6),
dels att bemyndiga regeringen
9. att genomföra ombildningen av domänverket till ett aktiebolag
enligt de riktlinjer jag förordat.
10 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och
beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden
har anfört för de åtgärder och de ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.
/1/
1 Senaste lydelse 1991: 1181.
/2/
2 Senaste lydelse 1991: 1181.
Bilaga 1
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)
Härigenom föreskrivs att 3, 16, 17, 18, 21 och 25 §§
rennäringslagen
(1971: 437) skall ha följande lydelse.
3 §
/kolumn1/ Renskötsel får bedrivas
/kolumn2/ Renskötsel får bedrivas
/kolumn1/ 1. hela året
/kolumn2/ 1. hela året
/kolumn1/ i Norrbottens och Västerbottens
/kolumn2/ i Norrbottens och Västerbottens-
läns lappmarker dels ovanför od-
/kolumn2/läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
/kolumn2/lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
/kolumn2/gräns på mark där skogsrenskötsel
(kronomark) och renbetesland där
/kolumn2/av ålder bedrivs under våren, som-
skogsrenskötsel av ålder bedrives
/kolumn2/maren eller hösten och marken an-
under våren, sommaren eller hös-
/kolumn2/tingen utgör renbetesland eller till-
ten, på renbetesfjällen i Jämtlands
/kolumn2/hör eller vid utgången av juni 1992
län,
/kolumn2/tillhörde staten (kronomark), på
/kolumn2/renbetesfjällen i Jämtlands län,
/kolumn1/ inom de områden i Jämtlands
/kolumn2/ inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
/kolumn2/och Kopparbergs län som vid ut-
upplåtits till renbete,
/kolumn2/gången av juni 1992 tillhörde staten
/kolumn2/och var särskilt upplåtna till ren- bete, /kolumn1/
2. den 1 oktober--den 30 april
/kolumn2/ 2. den 1 oktober--den 30 april
/kolumn1/ i övriga delar av lappmarkerna
/kolumn2/ i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
/kolumn2/nedanför odlingsgränsen,
/kolumn1//kolumn1/ inom sådana trakter utanför
/kolumn2/ inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
/kolumn2/lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
/kolumn2/där renskötsel av ålder bedrivs vissa sa tider av året.
/kolumn2/tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.
Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna
avsatta renbetesfjällen och de områden som sedermera upplåtits
till utvidgning av dessa fjäll.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat
stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som
behövs för renskötseln.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre
byggnad som behövs för renskötseln.
/kolumn1/ Är anläggning som anges i första
/kolumn2/ Om en anläggning som anges i
stycket avsedd för stadigvarande
/kolumn2/första stycket är avsedd för stadig-
bruk, skall den förläggas till plats
/kolumn2/varande bruk, skall den förläggas
som anvisas av markens ägare. Det-
/kolumn2/till en plats som anvisas av markens samma gäller i fråga
om byggnad
/kolumn2/ägare. Detta gäller också i fråga om
som anges i andra stycket, om den
/kolumn2/sådan byggnad som anges i andra
skall uppföras för stadigvarande
/kolumn2/stycket, om den skall uppföras för
bruk nedanför odlingsgränsen eller
/kolumn2/stadigvarande bruk nedanför od-
utanför renbetesfjällen på annan
/kolumn2/lingsgränsen eller utanför renbe-
mark än kronomark under statens
/kolumn2/tesfjällen på annan mark än krono-
omedelbara disposition eller mark
/kolumn2/mark som står eller vid utgången av
som vid avvittring utlagts till all-
/kolumn2/juni 1992 stod under statens ome-
männingsskog.
/kolumn2/delbara disposition eller mark som
/kolumn2/vid avvittring lagts ut till allmän- ningsskog.
Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne
icke godtaga anvisad plats, bestämmer länsstyrelsen platsen.
17 §
/kolumn1/ Behövs virke till anläggning eller
/kolumn2/ Om det behövs virke till en an-
byggnad som avses i 16 § första el-
/kolumn2/läggning eller en byggnad som avses ler andra stycket,
får skog avverkas
/kolumn2/i 16 § första eller andra stycket, får
på de delar av betesområdet som
/kolumn2/skog avverkas på de delar av betes-
hör till lappmarkerna eller renbe-
/kolumn2/området som hör till lappmarker-
tesfjällen. Inom samma delar av be-
/kolumn2/na, renbetesfjällen eller de områden tesområdet får
medlem i samebyn
/kolumn2/i Jämtlands och Kopparbergs län
för eget behov taga bränsle och
/kolumn2/som vid utgången av juni 1992 till-
slöjdvirke.
/kolumn2/hörde staten och var särskilt upplåt-
/kolumn2/na till renbete. Inom samma delar av betesområdet får
medlemmar
i samebyn för eget behov ta bränsle och slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens
ägare eller brukare, om denne ej medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som
hör till samebys betesområde får byn eller medlem i byn för
ändamål som anges i
första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall,
tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande
lövträd.
18 §
/kolumn1/ Medlem i sameby har rätt att
/kolumn2/ Medlemmar i en sameby har rätt
inom byns betesområde på krono-
/kolumn2/att ta virke inom byns betesområde
mark under statens omedelbara
/kolumn2/på kronomark som står eller som
disposition eller mark som vid av-
/kolumn2/vid utgången av juni 1992 stod un-
vittring utlagts till allmänningsskog
/kolumn2/der statens omedelbara disposition
taga virke till uppförande eller om-
/kolumn2/eller mark som vid avvittring lagts
byggnad av familjebostad. Avverk-
/kolumn2/ut till allmänningsskog för att upp-
ning får ske endast efter anvisning
/kolumn2/föra eller bygga om familjebostad.
av markägare.
/kolumn2/Avverkning får ske endast efter an-
/kolumn2/visning av markägare.
21 §
/kolumn1/ För skog som avverkas på krono-
/kolumn2/ För skog som avverkas på krono-
mark under statens omedelbara
/kolumn2/mark som står eller som vid utgång-
disposition eller mark som vid av-
/kolumn2/en av juni 1992 stod under statens
vittring utlagts till allmänningsskog
/kolumn2/omedelbara disposition eller mark
behöver ersättning ej lämnas. Det-
/kolumn2/som vid avvittring lagts ut till all-
samma gäller växande lövträd som
/kolumn2/männingsskog behöver ersättning
eljest tages inom lappmarkerna el-
/kolumn2/inte lämnas. Detta gäller också väx-
ler på renbetesfjällen.
/kolumn2/ande lövträd som annars tas inom
/kolumn2/lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden
i Jämtlands och Kopparbergs län som vid ut- gången av juni 1992
tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbe- te.
I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning
lämnas för rotvärdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse
ej uppnås om ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran
av part någon att söka förlika parterna.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns
betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna,
när renskötsel är tillåten där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby
som tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde
för renskiljning eller annat ändamål som har samband med renarnas
skötsel. Han får dock jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten,
får jakt efter sådant djur företagas på mark som anges i första
stycket inom annan samebys betesområde, i den mån regeringen eller
myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.
Inom de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången
av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till
renbete får medlem i sameby inom byns betesområde fiska till husbehov
samt jaga rovdjur, i den mån regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer tillåter det.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen
(1970: 988) och jordförvärvslagen (1979: 230) vid friköp av kronotorp
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980: 565) om undantag från
fastighetsbildningslagen (1970: 988) och jordförvärvslagen (1979:
230) vid friköp av kronotorp skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
/kolumn1/ Med friköp av kronotorp avses i
/kolumn2/ Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavare av sådan
/kolumn2/denna lag att innehavaren av en så-
lägenhet under domänverkets för-
/kolumn2/dan lägenhet som har upplåtits så-
valtning som har upplåtits såsom
/kolumn2/som skogstorp, odlingslägenhet, ko-
skogstorp, odlingslägenhet, kolo-
/kolumn2/lonat, kronotorp eller kronolägen-
nat, kronotorp eller kronolägenhet
/kolumn2/het och som vid utgången av juni
förvärvar lägenheten eller del därav /kolumn2/1992 stod under
domänverkets för-
med äganderätt.
/kolumn2/valtning förvärvar lägenheten eller
/kolumn2/en del av den med äganderätt.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
3 Förslag till
Lag om ändring i jaktlagen (1987: 259)
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987: 259),
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
10 §
/kolumn1/ Fastighetsägaren har jakträtten
/kolumn2/ Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
/kolumn2/på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
/kolumn2/ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 11 §. I jakträtten in-
/kolumn2/stycket eller av 10 a § eller 11 §. I
går rätt att tillgodogöra sig vilt som
/kolumn2/jakträtten ingår rätt att tillgodogöra omhändertas,
påträffas dött eller
/kolumn2/sig vilt som omhändertas, påträffas
dödas i annat sammanhang än vid
/kolumn2/dött eller dödas i något annat sam-
jakt, om inte annat följer av före-
/kolumn2/manhang än vid jakt, om inte annat skrifter meddelade med
stöd av
/kolumn2/följer av föreskrifter meddelade
25 §.
/kolumn2/med stöd av 25 §.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade
marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.
10 a §
Staten har jakträtten på kronoparken Fjällveden i Södermanlands
län, kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegendomar ävensom
kronoegendomarna på Eriksö i Södermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsladugård
i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Älvsborgs och
Skaraborgs län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken
Grönbo i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten
i Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
4 Förslag till
Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §§ vapenlagen (1973: 1176)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §1
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet
besluta att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas.
Är faran för missbruk överhängande, får polisman även utan
sådant beslut omhändertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall
skall polismannen skyndsamt anmäla åtgärden hos polismyndigheten,
som omedelbart skall pröva om omhändertagandet skall bestå.
/kolumn1/ Vad som i första stycket sägs om
/kolumn2/ Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även av länsstyrel-
/kolumn2/polisman gäller även jakttillsyns-
sen förordnade jakttillsynsmän
/kolumn2/män som förordnats av länsstyrel-
samt personal vid kustbevakning-
/kolumn2/sen samt personal vid kustbevak-
en, domänverket, tullverket eller
/kolumn2/ningen och tullverket eller särskilt
särskilt förordnade tjänstemän vid
/kolumn2/förordnade tjänstemän vid länssty-
länsstyrelsen.
/kolumn2/relsen.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendomen
och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas till
innehavaren så snart det skäligen kan antagas att det ej längre
föreligger någon risk för missbruk. Detsamma gäller, om den
omhändertagna egendomen får innehas utan tillstånd enligt denna lag.
41 §2
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
40 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med
följande avvikelser.
/kolumn1/ 1. Av länsstyrelsen förordnade
/kolumn2/ 1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
/kolumn2/jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen, domänverket,
/kolumn2/kustbevakningen och tullverket el-
tullverket eller särskilt förordnade
/kolumn2/ler särskilt förordnade tjänstemän
tjänstemän vid länsstyrelsen har
/kolumn2/vid länsstyrelsen har samma rätt att samma rätt att
ta egendom i beslag
/kolumn2/ta egendom i beslag som tillkom-
som tillkommer en polisman.
/kolumn2/mer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller
ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.
--
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Bilaga 2
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-12
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet
Hans-Gunnar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1992 har
regeringen
på hemställan av statsrådet Per Westerberg beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rennäringslagen
(1971: 437), m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Bengt Agartz.
Lagrådet lämnar lagförslagen utan erinran.
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll
1
Propositionens lagförslag
2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
8

1
Inledning
8
1.1 Bakgrund
8
1.2 Domänkoncernen
9
1.3 Utvecklingen 1985--1991
11
2
Historik
12
3
Den berörda egendomen
13
3.1 Regional fördelning och arrondering
14
3.2 Förvaltning av egendom
14
3.2.1 Skogsmarken
14
3.2.2 Jordbruksmarken
14
3.2.3 Impediment och fjällmark
15
3.2.4 Jakt och fiske
15
3.2.5 Byggnader och anläggningar
15
3.2.6 Övrigt
16
4
Överföring av fast egendom
16
4.1 Statliga intressen
22
4.1.1 Fjällen
22
4.1.2 Andra statliga myndigheter
23
4.1.3 Totalförsvaret
24
4.1.4 Ledningar
25
4.1.5 Naturvård
26
4.1.6 Vattenområden av riksintresse
29
4.1.7 Kulturminnen
29
4.1.8 Forskning och utveckling
31
4.1.9 Hovförvaltningen
32
4.2 Rennäringens intressen
33
4.2.1 Allmänt om renskötselrätt
33
4.2.2 Förhållanden på kronomark
34
4.2.3 Förhållanden ovanför odlingsgränsen
35
4.2.4 Förhållanden nedanför odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län
36
4.2.5 Renbetesfjällen i Jämtlands län samt vissa mindre
områden i Västerbottens och Norrbottens län
(Samefondsskogarna)
37
4.2.6 Förhållandena i Kopparbergs och i Jämtlands län
utanför renbetesfjällen
37
4.3 Ströängar i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
38
4.4 Övriga enskilda intressen
39
4.4.1 Arrende och hyra
39
4.4.2 Tomträtt
39
4.4.3 Jakt
40
4.4.4 Fiske
40
4.4.5 Kronoholmarna
40
4.4.6 Kronotorp
42
4.4.7 Utmarksdelningsfastigheter
42
4.4.8 Donationer
44
4.5 Övrigt
44
5
Överföring av övriga tillgångar och skulder, m. m.
44
6
AB Göta kanalbolag
49
7
Upprättade lagförslag
50
8
Specialmotivering
51
8.1 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971: 437)
51
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag
från fastighetsbildningslagen (1970: 988) och jordförvärvsla
gen (1979: 230) vid friköp av kronotorp
52
8.3 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987: 259)
53
8.4 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)
53
9
Hemställan
53
10
Beslut
54

Bilaga 1
Lagrådsremissens lagförslag
55
Bilaga 2
Lagrådets yttrande
61