Prop.
1991/92:134
Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag
ur regeringsprotokollet den 26 mars 1992 för de åtgärder och de ändamål
som framgår av föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Per Westerberg
Riksdagen beslutade i maj 1991 att verksamheten vid domänverket skall
överföras till aktiebolagsform i anslutning till årsskiftet 1991 /92.
I denna proposition behandlas de riktlinjer som skall gälla vid överfö-
ring av domänverkets mark- och fastighetsinnehav och därmed också de
intressen som är kopplade till detta innehav. Som huvudregel föreslås gälla
att den produktiva marken överförs till bolaget medan den övriga marken
kvarblir i statens ägo.
I propositionen redovisas vidare regeringens överväganden beträffande
det bolagiserade domänverkets kapitalstruktur.
Slutligen lämnas i propositionen förslag angående det framtida ansvaret
för Göta kanalbolag.
1 Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 134
Prop. 1991/92:134
Härigenom föreskrivs att 3, 16—18, 21 och 25 §§ rennäringslagen
(1971:437) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives
under våren, sommaren eller hös-
ten,
på renbetesjjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
sa tider av året.
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens-
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark där skogsrenskötsel
av ålder bedrivs under våren, som-
maren eller hösten och marken an-
tingen tillhör eller vid utgången av
juni 1992 tillhörde staten (krono-
mark) eller utgör renbetesland,
på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbe-
te,
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrivs vissa
tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stäng-
sel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för rensköt-
seln.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad
som behövs för renskötseln.
År anläggning som anges i första
stycket avsedd för stadigvarande
bruk, skall den förläggas till plats
som anvisas av markens ägare. Det-
samma gäller i fråga om byggnad
Om en anläggning som anges i
första stycket är avsedd för stadig-
varande bruk, skall den förläggas
till en plats som anvisas av markens
ägare. Detta gäller också i fråga om
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
som anges i andra stycket, om den
skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller
utanför renbetesfjällen på annan
mark än kronomark under statens
omedelbara disposition eller mark
som vid avvittring utlagts till all-
männingsskog.
sådan byggnad som anges i andra
stycket, om den skall uppföras för
stadigvarande bruk nedanför od-
lingsgränsen eller utanför renbe-
tesfjällen på mark som varken är
sådan kronomark som står eller vid
utgången av juni 1992 stod under
statens omedelbara disposition el-
ler mark som vid avvittring lagts ut
till allmänningsskog.
Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne
icke godtaga anvisad plats, bestämmer länsstyrelsen platsen.
17 §
Behövs virke till anläggning eller
byggnad som avses i 16 § första el-
ler andra stycket, får skog avverkas
på de delar av betesområdet som
hör till lappmarkerna eller renbe-
tesfjällen. Inom samma delar av be-
tesområdet får medlem i samebyn
för eget behov taga bränsle och
slöjdvirke.
Om det behövs virke till en an-
läggning eller en byggnad som avses
i 16 § första eller andra stycket, får
skog avverkas på de delar av betes-
området som hör till lappmarker-
na, renbetesfjällen eller de områden
i Jämtlands och Kopparbergs län
som vid utgången av juni 1992 till-
hörde staten och var särskilt upplåt-
na till renbete. Inom samma delar
av betesområdet får medlemmar i
samebyn för eget behov ta bränsle
och slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare
eller brukare, om denne ej medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till
samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i
första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och
grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.
18 §
Medlem i sameby har rätt att
inom byns betesområde på krono-
mark under statens omedelbara
disposition eller mark som vid av-
vittring utlagts till allmänningsskog
taga virke till uppförande eller om-
byggnad av familjebostad. Avverk-
ning får ske endast efter anvisning
av markägare.
En medlem i en sameby har rätt
att för att uppföra eller bygga om
familjebostad ta virke inom byns
betesområde på kronomark som
står eller som vid utgången av juni
1992 stod under statens omedelba-
ra disposition eller mark som vid
avvittring lagts ut till allmännings-
skog. Avverkning får ske endast ef-
ter anvisning av markägare.
21 §
För skog som avverkas på krono-
mark under statens omedelbara
disposition eller mark som vid av-
vittring utlagts till allmänningsskog
behöver ersättning ej lämnas. Det-
För skog som avverkas på krono-
mark som står eller som vid utgång-
en av juni 1992 stod under statens
omedelbara disposition eller mark
som vid avvittring lagts ut till all-
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
samma gäller växande lövträd som männingsskog behöver ersättning
eljest tages inom lappmarkerna el- inte lämnas. Detta gäller också väx-
ter på renbetesfjällen. ande lövträd som annars tas inom
lappmarkerna, på renbetesfjällen
samt inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbe-
te.
I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för
rotvärdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om
ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika
parterna.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns
betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när rensköt-
sel är tillåten där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som
tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning
eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock
jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter
sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan
samebys betesområde, i den mån regeringen eller myndighet, som rege-
ringen bestämmer, tillåter det.
Inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbete
får medlem i sameby inom byns be-
tesområde fiska till husbehov samt
jaga rovdjur, i den mån regeringen
eller myndighet som regeringen be-
stämmer, tillåter det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:565) om undantag från fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) och jordförvärvslagen (1979:230) vid fri-
köp av kronotorp skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:134
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavare av sådan
lägenhet under domänverkets för-
valtning som har upplåtits såsom
skogstorp, odlingslägenhet, kolo-
nat, kronotorp eller kronolägenhet
förvärvar lägenheten eller del därav
med äganderätt.
§
Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavaren av en så-
dan lägenhet som har upplåtits så-
som skogstorp, odlingslägenhet, ko-
lonat, kronotorp eller kronolägen-
het och som vid utgången av juni
1992 stod under domänverkets för-
valtning förvärvar lägenheten eller
en del av den med äganderätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259),
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 11 §. I jakträtten in-
går rätt att tillgodogöra sig vilt som
omhändertas, påträffas dött eller
dödas i annat sammanhang än vid
jakt, om inte annat följer av före-
skrifter meddelade med stöd av
25 §.
Föreslagen lydelse
10§
Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 10 a § eller 11 §. I
jakträtten ingår rätt att tillgodogöra
sig vilt som omhändertas, påträffas
dött eller dödas i något annat sam-
manhang än vid jakt, om inte annat
följer av föreskrifter meddelade
med stöd av 25 §.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade
marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.
10a§
Staten har jakträtten på den
mark som vid utgången av juni
1992 ingick i kronoparken Fjällve-
den i Södermanlands län, kronopar-
ken Tullgarn och angränsande kro-
noegendomar ävensom kronoegen-
domarna på Eriksö i Söderman-
lands län, kronoparken Karlsby i
Östergötlands län, kronoegendo-
men Ottenby kungsladugård i Kal-
mar län, kronoparken Halle- och
Hunneberg i Älvsborgs och Skara-
borgs län, kronoparken Haddebo i
Örebro län, kronoparken Grönbo i
Örebro och Västmanlands län samt
kronoparken Kloten i Örebro, Väst-
manlands och Kopparbergs län.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Prop. 1991/92: 134
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §§ vapenlagen (1973:1176) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §>
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet besluta
att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran
för missbruk överhängande, får polisman även utan sådant beslut omhän-
dertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall skall polismannen skynd-
samt anmäla åtgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva
om omhändertagandet skall bestå.
Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även av länsstyrel-
sen för ordnade jakttillsynsmän
samt personal vid kustbevakning-
en, domänverket, tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen.
Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även jakttillsyns-
män som förordnats av länsstyrel-
sen samt personal vid kustbevak-
ningen och tullverket eller särskilt
förordnade tjänstemän vid länssty-
relsen.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendo-
men och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas till inneha-
varen så snart det skäligen kan antagas att det ej längre föreligger någon
risk för missbruk. Detsamma gäller, om den omhändertagna egendomen
får innehas utan tillstånd enligt denna lag.
41 §2
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
40 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen, domänverket,
tullverket eller särskilt förordnade
tjänstemän vid länsstyrelsen har
samma rätt att ta egendom i beslag
som tillkommer en polisman.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen och tullverket el-
ler särskilt förordnade tjänstemän
vid länsstyrelsen har samma rätt att
ta egendom i beslag som tillkom-
mer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
1 Senaste lydelse 1991:1181
2 Senaste lydelse 1991:1181
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester-
berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, af Ugglas, Dinkelspiel,
Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren,
Unckel, P. Westerberg, Ask.
Föredragande: statsrådet P. Westerberg
Riksdagen beslutade våren 1991 (prop. 1990/91:87, NU38, rskr. 318) att
verksamheten vid domänverket skall överföras till ett av staten helägt
aktiebolag i anslutning till årsskiftet 1991 — 1992.
I dåvarande regeringens proposition 1990/91:87 med förslaget om en
ombildning av domänverket till aktiebolag angavs emellertid att en sådan
ombildning omfattar många detaljfrågor som i olika avseenden är
komplexa till sin natur. Till de mer komplexa frågorna angavs de som är
kopplade till det stora mark- och fastighetsinnehavet. Huvuddelen av
markinnehavet har funnits i statens ägo under mycket lång tid, vilket har
lett till att ett flertal restriktioner för fastigheternas utnyttjande införts för
att tillgodose olika intressen. Regeringen påpekade därför i propositionen
att frågor om överföringen av fastigheter och därtill kopplade olika intres-
sen är av synnerligen stor vikt och att det inte är meningen att bolagisering-
en i sig skall medföra att dessa intressen skall trädas för när. Regeringen
ansåg därför att den tekniska lösningen för denna fråga ytterligare behövde
analyseras innan bolagiseringen. Andra frågor som regeringen ansåg ytter-
ligare behövde studeras var de som är hänförliga till det bolagiserade
domänverkets framtida kapitalstruktur. Nämnda frågor menade regering-
en att riksdagen skulle få ta ställning till före genomförandet av ombild-
ningen av domänverket till aktiebolag. Näringsutskottet anförde enhälligt i
sitt betänkande 199O/91:NU38 betydelsen av att mark av stort naturvårds-
värde som nu handhas av domänverket får ett starkt naturskydd i fortsätt-
ningen. På utskottets förslag begärde riksdagen att regeringen skulle pröva
frågan om hur detta naturskydd skulle kunna upprätthållas på ett betryg-
gande sätt och därefter återkomma till riksdagen.
Riksdagen beslutade också i december 1991 (prop. 1991/92:69, NU10,
rskr. 92) att bemyndiga regeringen att genomföra försäljning helt eller
delvis av statens aktier i vissa angivna statligt ägda foretag eller att sälja Prop. 1991/92: 134
delar av foretag i vilka staten äger samtliga aktier. Bemyndigandet omfat-
tade också att helt eller delvis sälja domänverket efter genomförd bolags-
bildning. Enligt propositionen anser regeringen bl. a. att staten skall driva
en näringspolitik som stärker marknadsekonomin och ökar näringsfrihe-
ten och konkurrensen. Detta kan inte åstadkommas genom ett omfattande
statligt ägande av företag varför en privatisering av statligt ägda företag
skall genomföras. Av propositionen framgår också att i första hand bör de
företagsenheter och företagsgrupper inom den statliga sektorn som i dag
arbetar under kommersiella betingelser på konkurrensutsatta marknader-
och som omfattas av bemyndigandet-successivt säljas. Domänverket arbe-
tar på en helt konkurrensutsatt fri marknad utan minsta inslag av mono-
polställning.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 mars 1992 att inhämta lagrådets yttrande över
de lagförslag som har utarbetats i ärendet. Lagförslagen och lagrådets
yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. resp, bilaga
2.
Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen har några redaktionella ändringar vid-
tagits i de nu framlagda förslagen.
En överföring av verksamheten vid domänverket till aktiebolagsform
beräknas ske den 1 juli 1992. I syfte att i enlighet med riksdagens beslut
kunna genomföra en ombildning av domänverket till aktiebolag vid nämn-
da tidpunkt kommer jag enligt ovan sagda i det följande att lämna förslag
på hur de särskilda intressen som är kopplade till domänverkets mark- och
fastighetsinnehav skall behandlas i ett bolagiserat domänverk. Jag kom-
mer också att behandla vissa frågor med anknytning till det bolagiserade
domänverkets framtida kapitalstruktur. Frågan om bl. a. den framtida
finansieringen av upprustningen av Göta kanal kommer också att behand-
las. Jag anser därmed att regeringen uppfyllt kraven for ett slutligt genom-
förande av en överföring av verksamheten vid domänverket till aktiebo-
lagsform.
Skrivelser i ärendet har inkommit från domänverket, länsstyrelsen i
Kopparbergs län, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Samernas
Riksförbund och enskilda riksdagsmän. Vidare har riksantikvarieämbetet
och domänverket inkommit med en utredning om vilken kulturhistorisk
mark som domänverket förvaltar samt domänverket och naturvårdsverket
med en överenskommelse avseende domänreservat respektive oskyddad
domänmark.
Domänverket blev affärsverk år 1912 med huvuduppgift att förvalta sta-
tens skogs- och jordbruksmark. Härtill kom andra uppgifter av myndig-
hetskaraktär som t. ex. tillsyn över de ecklesiastika skogarna och häradsall-
männingarna, ansvar för utbildning av skogstekniker, jaktlagstiftning, Prop. 1991/92: 134
m. m. Efter hand övergick myndighetsuppgifterna till andra verk och orga-
nisationer varefter den affärsdrivande verksamheten från 1960-talet blivit
den helt dominerande.
Under 1980-talet har såväl domänverkets inriktning som förhållanden i
omvärlden förändrats på ett genomgripande sätt. Från att i huvudsak ha
varit ett skogs- och markförvaltande affärsverk har domänverket utveck-
lats till en skogsindustrikoncern som arbetar i en allt hårdare inhemsk och
internationell konkurrens. Under 1980-talet har också domänverket bred-
dat sin verksamhet genom integrering med efterföljande förädlingsled.
Som exempel på detta kan nämnas förvärven av AB Statens Skogsindustri-
ers (ASSI) sågverk i Seskarö och Lövholmen samt komponentfabriken i
Karlsborg.
Domänverket förvaltar i dag för statens räkning ca 10,3 milj, ha mark
varav 4,5 milj, ha utgör produktiv skogsmark, 0,1 milj, ha utgör jordbruks-
mark och 5,7 milj, ha utgör övrig mark. Av den produktiva skogsmarken
är 79% belägen i Norrland, 12% i Svealand och 9% i Götaland. Med
undantag av en egendom är all jordbruksmark långsiktigt upplåten genom
ca 1 800 arrenden varav 600 gårdsarrenden. Övrig mark består i huvudsak
av fjäll- och impedimentmarker i Norrlands inland, vilka främst utnyttjas
av rennäringen. På markinnehavet finns också ca 5000 permanent- och
fritidsbostäder.
Domänverket bedriver i första hand skogsbruk och vidareförädling av
skogsprodukter. En omfattande fastighetsförvaltning med utarrendering
av jordbruksegendomar, grus- och sandtillgångar m. m. är viktiga komple-
ment. Koncernen driver även turistanläggningar, upplåter jaktmarker och
fiskevatten. Affärsverket svarar för ca 55% av verksamhetens omfattning
medan dotterbolagen svarar för resterande del. Domänverket med dotter-
bolag bildar Domänkoncernen, Domän.
Domänkoncernen arbetar inom en näring där hård internationell kon-
kurrens och prisbildning avgör såväl priset på virkesråvaran som på de
förädlade träråvarorna. Drygt 80% av verksamheten kan hänföras till
skogsbruk och skogsindustrier.
I affärsverket finns koncernledning och koncernstaber. Verksamheten i
verket bedrivs inom affärsområdena Domänskog och Domänmark. Flerta-
let dotterbolag är samlade i holdingbolaget Domänföretagen AB med de
dominerande affärsområdena Träförädling samt Grus och betong. Kon-
sultverksamheten, som i sin helhet bedrivs i bolagsform, är samlad i
affärsområdet Konsulting direkt underställt affärsverket. Inom turistom-
rådet finns bl. a. dels Domänturist AB och Stöten i Sälen AB, dels AB Göta
kanalbolag. Domänverket innehar också 25% av aktierna i AB Statens
Skogsindustrier (ASSI).
Den totala försäljningen och resultatet före extraordinära poster uppgick
år 1991 för Domänkoncernen till preliminärt 3 784 milj. kr. respektive 235
milj.kr. varav affärsverksdelen svarade för 2468 milj.kr. respektive 299
milj.kr. Totalt antal sysselsatta inom Domänkoncernen under år 1991 var
ca 4 500 varav 3 100 inom affärsverksdelen.
10
Av Domäns omsättning utgörs ca 80 % av skogsbruk och träförädling med
en dominans av skogsbruket. Koncernens ekonomiska utveckling är mot
denna bakgrund i stor utsträckning beroende av skogsindustrikonjunktu-
ren och dess svängningar. Samtidigt måste Domäns skogsbruk ges en
omfattning och inriktning som syftar till att maximera resultatet på lång
sikt.
Under 1980-talet har Domän genomfort en nödvändig anpassning av
den årliga avverkningsvolymen till en nivå som är optimal även ur ett
längre perspektiv. Domänverkets virkesförsäljning har mot denna bak-
grund minskats under åren 1980—1991 från 6,8 milj. m3fub till 5,6 milj, m3
fub eller med ca 17%. Från 1985 har volymen minskat med ca 0,5 milj.
m3fub.
Det ekonomiska resultatet i Domän har trots fÖrsäljningsminskningen
av vedråvara ökat från ett rörelseresultat efter avskrivningar om 199,9
milj. kr. år 1985 till preliminärt 372,6 milj. kr. år 1991. Bakom denna resul-
tatutveckling ligger dels ett omfattande rationaliseringsarbete inom hela
koncernen, dels en medveten strategi avseende ökad andel vidareförädling
i egen regi av såväl skogsråvara som marktillgångar.
Genom bl. a. omfattande mekaniseringar av slutavverkningarna i skogs-
bruket och genomförande av en decentraliserad organisation har antalet
anställda i domänverket minskat från 5 535 årsanställda år 1985 till 3079
årsanställda år 1991 eller med ca 44%.
Produktivitetsförbättringen har under senare år varit mycket hög i
skogsavverkningarna. Numera är i stort sett all sådan avverkning mekani-
serad.
Den omorganisation som genomfördes i domänverket under år 1990 är
den mest omfattande sedan verkets tillkomst och innebar en minskning
från 31 till 17 skogsförvaltningar, borttagande av samtliga regioner och en
radikal minskning av huvudkontoret. Antalet tjänstemän har minskat från
ca 1 000 till ca 700 eller med ca 30%. Samtidigt har en översyn av
skogsförvaltningarnas behov av skogsarbetare genomförts. Den har lett till
att ytterligare ca 600 av totalt ca 3 000 skogsarbetare har berörts.
Genom bl. a. investeringar i vidareförädling har dotterbolagens andel av
koncernens omsättning ökat från ca 31 % år 1985 till 45% år 1991. TräfÖr-
ädlingsverksamheten svarade år 1985 for ca 20% av Domäns omsättning
mot ca 31 % år 1991.
Den utveckling som ägt rum under 1980-talet genom bildandet av några
få block inom massa- och pappersindustrin har emellertid medfört att det
blivit allt svårare för leverantörer av massaved och flis på virkesmarkna-
den att få tillräcklig andel av förädlingsvinsten. För att möta dessa mark-
nadsproblem är en ökad integrering mellan skogsbruk och industri en
angelägen handlingslinje för Domän.
Domänverkets massaved säljs externt, varav ca 50% till ASSI. Under år
1989 förvärvade domänverket 25% av aktierna i ASSI för 738 milj.kr. i
syfte att dels skapa grund for ett ökat råvarusamarbete, dels ge Domän en
andel av förädlingsvinsten i massa- och pappersindustrin.
Prop. 1991/92:134
11
I syfte bl. a. att säkerställa ett tillvaratagande av de kvalitetsfördelar som Prop. 1991/92: 134
föreligger i den svenska skogen är en ökad förädlingsgrad av domänverkets
timmer inom koncernen samt fortsatt integrering framåt i träförädlingsin-
dustrin nödvändig. Fortsatta satsningar i detta avseende måste därför ske
för säkerställande av en rimlig prisnivå för svenskt timmer. För närvaran-
de går knappt 25% av domänverkets timmerleveranser till egna träföräd-
lingsföretag.
Mot bakgrund av nämnda utgångspunkter kommer jag i det följande att
föreslå vilka principer som skall gälla vid en överföring av fast egendom
samt av tillgångar och skulder i samband med en ombildning av domän-
verket till aktiebolag.
Svenska kronan har av ålder varit ägare av jordbruksegendomar. Till-
komsten av de äldsta innehaven är hänförbara till förhistorisk tid och hör
samman med kungamaktens jordinnehav. Till kungsgårdarna hörde
kungsladugårdar samt hemman och lägenheter.
Beteckningen krono för fast egendom av statlig natur kom i bruk under
Gustav Vasas regering och genomfördes helt under 1690-talet vid uppläg-
gandet av jordeböckerna.
Genom beslut på reformationsriksdagen i Västerås 1527 indrogs till
kronan katolska kyrkans hemman. Fram till mitten av 1600-talet avhände
sig kronan genom förläningar ett stort antal gods och hemman, som
emellertid återtogs genom bl. a. reduktioner under andra hälften av 1600-
talet. Kronohemmanens antal uppgick därefter till ca 30000, som i stor
utsträckning anslogs som löneboställen åt statliga civila och militära be-
fattningshavare.
Efter omfattande försäljningar enligt skatteköpsförordningar under
1700-talet kvarstod 1883 vid domänverkets förvaltningsövertagande ca
3 500 kronoegendomar, som — sedan systemet med löneboställen avveck-
lats — blev arrendegårdar.
De ursprungliga kronoparkerna i Götaland och Svealand (utom Dalar-
na) var få och hade begränsad areal (35 000 ha) vid inrättandet av skogssty-
relsen (domänverket) 1859.
Mer omfattande skogsmarksarealer hörde till kungsgårdar och boställen
— 250000 ha vid slutet av 1870-talet. Huvuddelen av denna skogsmark
överfördes efter hand till kronopark.
1 Gustav Vasas brev 1542 sägs att de ”ägor, som obyggde ligga höre Gud,
Oss och Sveriges krona till”. Detta var det första mera betydande uttrycket
för dåtidens regalrättsliga strävanden. Karl XI hänvisade i 1683 års skogs-
ordning till Gustav Vasas brev och uttryckte i princip samma regalrättsan-
språk men med tydligare formulering. 1683 års förordning bildar utgångs-
punkten för avvittringarna i Norrland och Dalarna och följdes av ett flertal
författningar under 1700- och 1800-talen. Avvittringarna pågick in på
1900-talet. Syftet med avvittringarna var att få till stånd en distinkt av-
gränsning mellan enskild mark och kronomark i Norrland och Dalarna. Ur 12
avvittringen utgick hemman och nybyggen med avgränsad tilldelning av Prop. 1991/92:134
skogsmark. Hemmanets eller nybyggets tidigare rättigheter på kronomar-
ken utsläcktes i stort sett helt. Kronomarken redovisades vid avvittringen
såsom kronopark, kronoöverloppsmark och oavmätt mark (ej kartlagd
fjällmark). Förvaltningen av kronoparkerna lades under skogsstyrelsen
(domänverket) vid inrättandet 1859 samt kronoöverloppsmarkerna och de
oavmätta markerna 1908.
Åtskilliga nybyggen med skogsmark som tilldelats vid avvittringen har
under årens lopp återfallit till kronan sedan innehavaren förverkat sin rätt
genom att inte fullgöra odlings- och byggnadsskyldigheten. Dessa ny-
byggen har ställts under domänverkets förvaltning och införlivats med
kronopark.
Vissa sågverks privilegierade rätt till skogsfångst på kronoskogarna
(stockfångstskogarna) avvecklades i slutet på 1800-talet och början på
1900-talet. Ett mindre antal rekognitionsskogar — till bergshanteringens
understöd anslagna skogar — som var oinlösta då skattelösningsrätten
upphörde 1898 återföll till kronan. Vissa gruvskogar har under 1960-talet
på liknande sätt avvecklats. Stockfångst-, rekognitions- och gruvskogarna
har omvandlats till kronoparker och ställts under domänverkets förvalt-
ning.
Förvaltningsansvaret för kronoholmar och avvittringsundantag har ge-
nom beslut 1986 och 1989 överförts från kammarkollegiet till domänver-
ket.
Från 1875 har kronoparkerna utvidgats genom inköp av skogsmark —
vissa år till betydande areell omfattning och många gånger av stora sam-
manhängande komplex (bruksskogar o. dyl.). Den totala arealen av inköp-
ta större bruksskogar från 1875 fram till mitten på 1900-talet uppgår till
250000 ha — de största var Kloten (1899), Villingsberg (1924), Horndal
(1934), Skinnskatteberg (1934), Karlsdal (1934), Färna (1934) och Laxå
(1947). 400000 ha skogsmark av annan karaktär än bruksskogar förvärva-
des under samma period. Från mitten på 1950-talet har förvärvats 400000
ha skogsmark — de största förvärven var Orrefors (1968), Mjölsefall-
Tyllinge (1971, 1974), Striberg (1973), Örebro Pappersbruk (1974), Sura-
skog (1976), Hofors (1978, 1979), Munksjö (1979, 1980), Riddarhyttan
(1979), Södra (1981) och Grangärde (1981).
Genom åren har förändringar av markinnehavet skett genom markbyten
och minskningar genom markförsäljningar, som här ej redovisas.
Jag lämnar först en redogörelse för den egendom som för statens räkning
förvaltas av domänverket och hur denna förvaltning går till.
13
I övre Norrland förvaltar domänverket cirka 43 procent av regionens
produktiva skogsmarksareal. Därtill kommer en betydande andel impedi-
ment och fjällmark. Innehavet i övre Norrland är välarronderat. Den
produktiva skogsmarken har låg bonitet men hög virkeskvalitet.
I nedre Norrland utgör den av domänverket förvaltade produktiva
skogsmarken knappt sju procent av all produktiv skogsmark i regionen.
Innehavet är i relation till det som gäller för andra större skogsägare
arronderingsmässigt sämre. Inom detta område ligger renbetesfjällen och
av verket förvaltade samefondsskogar.
I Svealand utgör domänverkets andel cirka tio procent av den produk-
tiva skogsmarksarealen. Större samlade innehav finns i Bergslagen, norra
Uppland och nordvästra Dalarna. I övrigt är skogsmarksinnehavet
splittrat sett ur storskogsbrukssynpunkt men har samtidigt inslag av tät-
ortsnära långsiktigt värdefulla områden.
I Götaland har domänverkets marker en sämre arrondering. Till en del
kompenseras detta av högre bonitet och hitintills goda avsättningsmöjlig-
heter för produktionen. Verkets areal utgör cirka åtta procent av den
produktiva skogsmarken i regionen. Såväl arealmässigt som värdemässigt
är huvuddelen av verkets jordbruksmark belägen inom detta område.
Totalt förvaltar domänverket cirka 4,5 miljoner ha produktiv skogs-
mark eller omkring 20 procent av skogsmarksarealen i Sverige.
3.2.1 Skogsmarken
Av verkets produktiva skogsmarksareal är 79 procent belägen i Norrland,
12 procent i Svealand och 9 procent i Götaland. Med undantag av några
mindre områden i tätortsnära lägen med stora naturvårdsinslag drivs
skogsbruket på affärsmässig grund men med den långsiktighet och na-
turvårdshänsyn, som föreskrivs i skogsvårdslagen. Domänverket förvaltar
på uppdrag de skogar som ägs av verkets bolag.
I anslutning till de koncentrerade innehaven i övre Norrland, Bergslagen
och östra Småland finns också verkets förädlingsindustrier med möjlighet
till samverkansfördelar.
Jag vill i detta sammanhang nämna domänverkets roll som betydelsefull
råvaruleverantör till ett stort antal sågverk i privat ägo, inte minst i
regional- och sysselsättningspolitiskt viktiga områden.
3.2.2 Jordbruksmarken
Domänverket förvaltar landets största samlade jordbruksinnehav. Det
omfattar cirka 70000 ha jordbruksmark, varav huvuddelen är belägen i
Götalands och Svealands slättbygder.
I innehavet finns bl. a. egendomar som säkerligen ingått i Uppsala öd
och varit i kronans och kungamaktens besittning sedan förhistorisk tid.
Här finns också de s. k. Bornholmska vederlagsegendomarna från freden i
14
Roskilde samt egendomar som indrogs till kronan genom Gustav Vasas Prop. 1991/92: 134
och Karl XI: s reduktioner.
En egendom om cirka 1 200 ha åker driver domänverket i egen regi.
Övrig areal är upplåten genom cirka 1 800 arrenden av vilka 600 utgör
gårdsarrenden. Genom fortlöpande omstruktureringar utgör medelarealen
numera cirka 80 ha per egendom.
3.2.3 Impediment och fjällmark
Huvuddelen av dessa arealer är belägna i Norrland. Stora områden är
avsatta till natur- och domänreservat. Fjällmarken används för rensköt-
seln och tillåter endast begränsat nyttjande i övrigt.
3.2.4 Jakt och fiske
Huvuddelen av den areal där domänverket har förvaltningsansvar är dis-
ponerad för jakt genom upplåtelser till jaktlag. Mellan 25 och 30 procent
av arealen arrenderas av personaljaktlag och resterande av utomstående.
Där så är lämpligt disponeras jakträtten av jordbruksarrendatorer eller
jaktvårdsområden. För att bredda jaktutbudet har ett antal korttidsjakt-
områden bildats. På vissa områden disponerar konungen jakträtten.
Fisket i flertalet s. k. naturvatten görs tillgängligt för envar genom do-
mänfiskekortet. Inom vissa delar av landet har genom särskilda fiske-
vårdsåtgärder — t. ex. utsättning av laxartad fisk — i vissa vatten bildats
s.k. kronofisken. Inom verkets marker finns 730000 ha vatten med en-
samrätt. Därtill kommer cirka 2000 mil strömmande vatten. Huvuddelen
av dessa (540000 ha vatten och 1 500 mil strömmande vatten) är belägna
inom fjällområden där verket ej förvaltar fisket.
3.2.5 Byggnader och anläggningar
Förutom byggnader som behövs för förvaltning och drift (kontor, förråd
m. m.) finns på markinnehavet cirka 1000 permanentbostäder och 4000
fritidsbostäder som hyrs ut på afTärmässig basis. Dessa byggnader jämte
ett antal lokaler och förråd som också hyrs ut har tidigare använts i jord-
och skogsbruket, men har genom rationalisering av dessa näringar blivit
överflödiga.
På fastigheterna som förvaltas av domänverket finns ett flertal telean-
läggningar av skilda slag. Dessa anläggningar, som hos televerket är bok-
förda till ett värde överstigande 3 miljarder kr, utgörs av omkring 10000
km teleledningar, i eller ovanjord, och cirka 300 byggnader och radioan-
läggningar.
I innehavet finns också ett antal kulturhistoriskt värdefulla byggnader
däribland slott belägna bl. a. på s. k. kungsgårdar och boställen. Dessa
ingår oftast i gårdsarrenden.
Anläggningar för kommersiell breddturism (s. k. KronoCamping) har
tillkommit genom en målmedveten satsning från verket i för ändamålet
15
attraktiva lägen. Dessa är utarrenderade till ett av domänverket helägt Prop. 1991/92: 134
driftbolag.
3.2.6 Övrigt
I arealredovisningen finns uppgift om annan mark. På denna finns genom
markarrenden cirka 4 500 upplåtelser av skiftande slag. Som exempel kan
nämnas tomträtter, bostadsarrenden, golfbanor, skjutbanor, elljusspår
m. m.
Materialtäkter på domänverkets marker disponeras huvudsakligen av
ett antal av verket helägda grusbolag genom särskilt avtal mellan dessa och
verket. Bolagen antingen förädlar täkterna eller upplåter i sin tur dessa till
andra entreprenörer.
En viktig princip for regeringens politik är att staten inte skall ägna sig åt
kommersiell verksamhet. Därför avser regeringen avyttra statens ägande i
normala företag. Denna försäljning skall ske så att en ägandespridning
uppnås. Regeringen har inlett detta arbete och i propositionen
(1991/92:69) om privatisering av statligt ägda företag, m. m. presenterat
principerna för en privatisering av statliga företag. Riksdagen har ställt sig
bakom dessa principer.
Statens skogsmark är en annan del av dess kommersiella tillgångar.
Regeringen inleder nu arbetet på att särskilja sådana skogs- och marktill-
gångar som är kommersiellt betingade från skog och mark som av olika
orsaker bör förbli i statlig ägo.
Försäljningen av statens skogs- och marktillgångar skall främja en ägan-
despridning. Samtidigt är det viktigt att försäljningen av tillgångar bidrar
till effektiviteten inom skogsbruket och den skogsbearbetande industrin.
Regeringen avser därför att genomföra en privatisering av skogsmark
med två olika metoder. I ett första skede skall enskilda skogs- och jordbru-
kare få ökade möjligheter att förvärva statlig mark. I ett andra skede
öppnas möjligheten för den breda allmänheten, anställda och andra att
förvärva aktier i det nya bolag som kommer att överta stora delar av
statens markinnehav.
Jag har funnit att det härigenom kommer att vara möjligt att såväl
förbättra förutsättningarna for många privata jord- och skogsbrukare i hela
landet som utnyttja det skogliga kunnandet i domänverket.
En alternativ möjlighet skulle vara att, efter att ha undantagit de områ-
den där staten under alla omständigheter bör kvarstå som ägare, sälja
resterande mark i större eller mindre arealer till privatpersoner och före-
tag. Jag bedömer emellertid att en sådan modell skulle ha flera nackdelar.
En sådan utförsäljning skulle troligen ta lång tid om försäljningen skall ske
med utgångspunkt från nu rådande marknadspriser. Därtill skulle det
värde som domänverkets personal och organisation utgör gå förlorat.
Inom domänverket finns ett stort skogligt kunnande som innebär att man
16
inom ramen för en sammanhållen organisation har förutsättningar att
effektivt och miljömedvetet kunna utnyttja de svenska skogstillgångarna.
Ett annat alternativ vore, att efter att ha undantagit de områden där
staten under alla omständigheter bör kvarstå som ägare, behålla all annan
mark i det nya bolaget och därefter sälja aktier i detta bolag. Jag anser
emellertid att en sådan lösning skulle strida mot regeringens intentioner.
Det är ett viktigt mål för regeringen att främja utveckling i alla delar av
landet. I de flesta landsbygdsområden är det enskilda skogsbruket ett
viktigt inslag i näringslivet. Skogs- och jordbruk möjliggör för familjer att
bo kvar i sin hembygd. Enskilt ägande bidrar till att den svenska skogen
brukas effektivt. Därför bör enskilda kunna köpa mark som nu ägs av
staten.
Privatisering av statliga skogstillgångar är en komplicerad process som
kommer att ta flera år att genomföra. Det är väsentligt att snarast påbörja
processen genom att överföra huvuddelen av statens markinnehav till ett
bolag.
Överlåtelse av egendom till bolaget
I propositionen (prop. 1991/92:44) om riktlinjer för den statliga fastighets-
förvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m.m. lade rege-
ringen fram förslag till de riktlinjer som i fortsättningen bör gälla för
förvaltningen av statens mark och byggnader. Huvudinriktningen i dessa
riktlinjer är att fastighetsförvaltningen bör bedrivas med ett — så långt
möjligt — marknadsmässigt avkastningskrav. Vidare bör ledningens an-
svar för fastighetsförvaltningen klaras ut på ett bättre sätt än vad som är
möjligt inom myndighetsformen. Därför bör förvaltningen företrädesvis
bedrivas i aktiebolagsform. I förslaget till riktlinjer angavs dessutom att
vissa fastigheter inte lämpar sig för förvaltning i aktiebolagsform. Det
gäller framför allt fastigheter som av historiska eller kulturella skäl bör
kvarstanna i statens ägo. Sådana fastigheter bör, enligt förslaget till rikt-
linjer, läggas under samordnad förvaltning i myndighetsform. I propositio-
nen föreslogs också att en ny myndighet tillskapas för denna samordnade
fastighetsförvaltning.
Riksdagen godkände i huvudsak de förslag som regeringen hade lagt
fram (FiU8, rskr. 107). I fråga om bl. a. lantbruksuniversitetets fastigheter
gjorde emellertid riksdagen uttalanden som har betydelse för hur den
framtida förvaltningen skall ske av de fastigheter som disponeras av lant-
bruksuniversitetet men som är bokförda på domänfonden. Riksdagen
angav också vissa kompletterande riktlinjer beträffande egendom av bety-
delse för det nationella kulturarvet.
Då domänverkets verksamhet överförs till det nya bolaget blir en av de
stora frågorna som måste avgöras hur stor del av den mark som domänver-
ket i dag förvaltar för statens räkning som skall överlåtas till det nya
bolaget. De nyssnämnda riktlinjerna kommer därvid att bli vägledande.
Som huvudprincip bör därför gälla att den fasta egendom som domän-
verket förvaltar för statens räkning skall överlåtas till det nya bolaget.
Därigenom uppnås att fastighetsförvaltningen bedrivs med ett marknads-
Prop. 1991/92: 134
17
2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 134
mässigt avkastningskrav. Det sagda gäller framfor allt den produktiva Prop. 1991/92:134
skogs- och jordbruksmarken, som utgör huvuddelen av den berörda mar-
ken, dock med de undantag som jag redovisar. Principen gäller också t. ex.
tätortsnära, kommersiellt utvecklingsbara områden.
Domänverkets uppgift som aflärsdrivande verk har i första hand varit
att förvalta statens marktillgångar på ett sådant sätt att staten kunnat
erhålla en god avkastning. Samtidigt har dock staten haft andra intressen
som t. ex. inneburit att domänverket på vissa markområden inte kunnat
bedriva normalt skogsbruk.
En avsevärd del av marken på domänfonden berörs av olika intressen,
som är skyddade genom författning, avtal, sedvanerätt eller eget
åtagande. Dessa intressen bör så långt möjligt skyddas vid överlåtelsen. I
vissa fall uppnås detta bäst genom att den berörda marken undantas från
överlåtelsen och alltså kvarblir i statens ägo. Framför allt gäller detta
markområden och byggnader där, till följd av något intresse, ett marknads-
mässigt avkastningskrav inte kan vara det enda kriteriet vid förvaltningen,
exempelvis vissa kulturminnesskyddade områden och byggnader av sär-
skilt värde eller riksintresse.
Ofta — men mera sällan i fråga om kulturhistoriskt värdefulla områden
och byggnader — berör emellertid ett intresse bara en viss del av en
fastighet. Fastigheten bör då överlåtas till bolaget med undantag för det
berörda området. Detta område får därefter utbrytas från bolagets fastig-
het genom avstyckning eller fastighetsreglering.
I andra fall kan det finnas anledning att överlåta en fastighet till bolaget
trots att den berörs av ett intresse. I dessa fall bör bolaget i det överlåtelse-
avtal som måste träffas mellan staten och bolaget åta sig att skydda detta
intresse. I andra fall åter kan intresset skyddas genom ändringar i lagstift-
ningen.
Då det nya bolaget bildas och då övertar domänverkets verksamhet
kommer inte hela det berörda fastighetsinnehavet att kunna överlåtas till
bolaget. Ett omfattande arbete återstår nämligen beträffande en del av
fastighetsinnehavet innan överlåtelsen kan äga rum. Som exempel kan jag
nämna följande.
Försvarsmakten har t. ex. ett stort antal anläggningar på domänverkets
mark. En inventering av omfattningen av dessa anläggningar pågår för
närvarande men kommer sannolikt inte att hinna avslutas före bolagise-
ringen. I många fall kommer det att krävas ingående överväganden dels för
att avgöra om vissa markområden skall kvarbli i statens ägo eller överlåtas
till bolaget, dels för att dra upp gränsen mellan mark som skall överlåtas
till bolaget och mark som skall kvarbli i statens ägo.
För de fastigheter som sålunda inte kan överlåtas vid bolagiseringen utan
som bör kvarbli i statens ägo bör byggnadsstyrelsen eller den senare bildade
fastighetsförvaltande myndigheten utöva ägarrollen. Bolaget bör — om inte
särskilda skäl talar för en annan lösning — lämpligen få uppdraget att för-
valta dessa fastigheter tills osäkerheten undanröjts och överlåtelsen kan ske.
Ägarrollen för de områden som definitivt skall kvarbli i statens ägo bör
tills vidare övertas av byggnadsstyrelsen i avvaktan på att den nya fastig-
hetsförvaltande myndigheten bildas eller om naturreservat inrättas överfö-
18
ras till naturvårdsfonden. För de områden som under närmaste åren om- Prop. 1991/92: 134
vandias till naturreservat och som definitivt skall kvarstå i statens ägo bör
marken i samband med naturreservatsbildningen foras till naturvårdsfon-
den, som redan utövar äganderollen för statlig mark med speciellt stora
naturvårdsvärden, främst nationalparker och ett antal naturreservat. Om
det från arronderingssynpunkt dock är lämpligt bör ägarrollen for de ny-
bildade naturreservaten dock kunna utövas av byggnadsstyrelsen eller den
nya fastighetsförvaltande myndigheten. De slutliga formerna för ägande och
förvaltande av statens fastigheter, inklusive naturvårdsfondens markinne-
hav kommer senare att fastställas. Därvid kommer det att avgöras vilken
eller vilka myndigheter som i framtiden skall utöva statens ägarroll. Den
faktiska förvaltningen och skötseln skall naturligtvis ske på det mest effek-
tiva sättet. Den bör därför på sikt efter sedvanligt anbudsförfarande läggas
ut på entreprenad. Med hänsyn till att vissa frågor av övergångskaraktär
behöver lösas när domänverket skali lämna ifrån sig förvaltningen av de
områden som skall vara kvar i statens ägo anser jag dock det vara lämpligt
med en viss övergångsperiod innan åtgärder vidtas för att skapa nya
förvaltningsformer. Denna övergångsperiod, under vilken alltså bolaget
kan fortsätta att förvalta områdena i fråga, bör uppgå till högst fyra år.
Vad jag nu föreslagit bör gälla med de inskränkningar som föranleds av
mina förslag om rennäringens åretruntmarker och den pågående utred-
ningen om förvaltningen av universitetens fastigheter.
Inom de områden som i enlighet med vad jag föreslår skall kvarbli i
statens ägo har domänverket anläggningar som i vissa fall bör få dispone-
ras även efter bolagiseringen. Detta kan åstadkommas genom fastighets-
bildning och överlåtelse eller genom långsiktiga upplåtelser från staten till
bolaget.
Staten saknar idag lagfart på en del av sina fastigheter. Detta beror på att
före ikraftträdandet av 1875 års lagfartsförordning gällde sedan gammalt
att de publika egendomarna var undantagna från lagfartsplikt. Så kan
förhållandet vara t. ex. för fastigheter i Norrlands inland, som tillkommit
genom avvittringsförordningarna, och för gamla militära och civila bostäl-
len. I sådana fall skall staten, med stöd av 60 a § lagen (1970:995) om
införande av nya jordabalken, anses ha lagfart om dess äganderätt styrks.
Utredning för att styrka äganderätten hämtas i första hand ur jordeböcker-
na på kammarkollegiet.
Jag lämnar i avsnitten 4.1 —4.5 en redogörelse för berörda intressen och
förslag till hur dessa intressen skall skyddas i samband med bolagiseringen.
Försäljning av mark till enskilda
Som jag ovan framhållit är det ett väsentligt intresse att landsbygden kan
utvecklas och att en differentierad arbetsmarknad kan vidmakthållas. För
många jordbrukare är skogsbruk en värdefull och nödvändig komplette-
ringsverksamhet. Även för många andra på landsbygden är det väsentligt
att kunna komplettera andra inkomster med intäkter från skogsbruk. Även
småskaligt skogsbruk kräver dock ofta allt större enheter. Många är därför
intresserade att komplettera existerande markinnehav med mera mark.
19
Den förra regeringen beslutade om en särskild inleverans från domän- Prop. 1991/92: 134
verket budgetåret 1991/92 på 1450 milj.kr. I syfte att underlätta för
domänverket att klara av denna inleverans beslutade riksdagen också med
anledning av regeringens proposition om näringspolitik för tillväxt (prop.
1990/91:87, NU28, rskr. 318) att bl. a. bemyndiga verket att inom en ram
av 950 milj.kr. sälja staten tillhörig fast egendom. Under år 1991 sålde
domänverket skogs- och jordbruksfastigheter för 500 milj. kr. inom denna
ram. Det var den största markförsäljningen i verkets historia. Försäljning-
en fortsätter under första halvåret 1992. Domänverket erbjuder svenska
folket att köpa flera hundra skogs- och jordbruksfastigheter över hela
landet. Köpintresset är fortfarande stort. Det finns idag över 250000
privata skogsägare i landet av vilka en stor del kan tänka sig att köpa skog.
Nya intressegrupper har också tillkommit.
Jag anser att försäljning av mark till enskilda är viktig och bör fortsätta
under ytterligare en tid. Domänverket har av naturliga skäl i första hand
avyttrat fastigheter som verket upplevt som ekonomiskt mindre lönsam-
ma. Sådan försäljning av mark kommer det nya bolaget att ha full frihet att
göra och jag har erfarit att det fortfarande finns ett stort antal fastigheter
där det kommer att föreligga ett ekonomiskt intresse för bolaget att sälja.
Jag utesluter emellertid inte att det även finns mark som bolaget utifrån
sina egna intressen skulle vilja behålla men där staten har intresse av att
ägandet övergår till privata jord- och skogsbrukare. Givetvis måste även i
dessa fall försäljningspriserna utgå från marknadsvärdet men det kan inte
undvikas att bolaget i samband med dessa försäljningar kan få bära en viss
marginell extra börda.
En sådan särskild utförsäljningspolicy måste vara tidsbegränsad. Jag
föreslår att bolaget under de allra närmaste åren skall följa en sådan policy.
Denna tid kommer att sammanfalla med det komplicerade arbetet med att
särskilja bolagets mark från den mark som skall kvarstå i statlig ägo. Så
länge denna process pågår är det svårt att göra en ordentlig värdering av
företagets tillgångar. Därför bedömer jag det som mindre troligt att det är
möjligt att genomföra en försäljning av aktier i bolaget under denna
tidsperiod. Att ställa särskilda krav på det nya bolaget under en begränsad
tid innebär således inte något hinder för en senare försäljning av aktier i
bolaget.
I regeringens proposition (1991/92:69) om privatisering av statligt ägda
företag, m.m. fastslog regeringen att bl. a. allmänheten och de anställda
bör ges bred möjlighet att teckna aktier m.m. Vidare anfördes att ett
decentraliserat ägande är väsentligt. Dessutom sades det att när det gäller
försäljning av mark bör arrendatorer i vissa fall få förköpsrätt till den mark
de brukar. Detta är utgångspunkten för de principer för försäljning av
mark till enskilda som jag nu föreslår.
Syftet med försäljningarna bör vara att stärka det enskilda jord- och
skogsbruket. Det är väsentligt för den svenska jordbruks- och skogspoliti-
ken att skapa en pluralitet i ett stort antal enskilt ägda företag. Ett livskaf-
tigt privatskogsbruk är också till stort gagn för en levande landsbygd. Det
leder också i många fall till en effektivare användning av jordbruks- och
skogsbruksmarken. Samtidigt är det helt i linje med statens strävan i det
20
nu föreliggande förslaget till bolagisering av domänverket att skapa ett Prop. 1991/92: 134
bärkraftigt, effektivt och välstrukturerat skogsföretag av domänverket.
Syftet bör vara att senare när försäljningarna i huvudsak genomförts sälja
aktier i bolaget.
I fråga om försäljning av mark under den närmaste perioden bör därför
följande riktlinjer gälla.
Beträffande jordbruk och jordbruksmark bör inriktningen vara att den
helt övervägande delen av jordbruksmarken avvecklas. Till jordbruken
bör läggas skogsskiften där så är lämpligt. Detta medverkar till att skapa
effektiva jordbruksföretag. Försäljning till redan etablerade jord- och
skogsbrukare kan givetvis också vara aktuell. Jag förutsätter att ett privat-
ägt jordbruk har större förutsättningar att genom flexibilitet och omställ-
ningsförmåga på ett effektivare sätt klara den anpassning till förändrade
förutsättningar som den förändrade jordbrukspolitiken och anpassningen
till EGs jordbrukspolitik kommer att kräva. Ett statligt ägande av jord-
bruksmark kan här innebära en större stelhet och mindre möjlighet till
omställning.
Staten bör i princip inte äga och förvalta produktiv skogsmark i områ-
den där det finns ett enskilt privat brukande av skogen. En utförsäljning
skulle leda till en välbehövlig och önskvärd ägandespridning och bättre
arrondering, som i sin tur skulle borga för ett mer mångfacetterat skogs-
bruk. I fråga om försäljning av skogsfastigheter och skogsmark bör den
därför ske efter följande två huvudlinjer.
För det första bör mindre enskilda skogsskiften som understiger stor-
leksordningen 200 ha per enhet bjudas ut till försäljning. Det gäller enheter
där det privata skogsbruket har större möjligheter att åstadkomma en
effektiv förvaltning.
För det andra finns i anslutning till domänverkets större markinnehav
ett antal privata skogsägare som skulle vara i behov av mera skogsmark för
att uppnå effektivitet. Särskilt i södra Sverige finns delar av domänverkets
skogsinnehav där en ökad effektivisering med fördel kan ske genom att
privat ägande utvecklas. De områden som kan vara aktuella i sådana fall är
sådana där vidareförädlingen av skogsråvaran lämpligast kan ske i annan
regi än av det nya bolaget. Privata skogsägare bör kunna ta upp en
diskussion med bolaget om förvärv av delar av denna mark.
Vidare bör den försäljning av permanent- och fritidsbostäder som pågår
sedan några år intensifieras.
Jag har från domänverket erfarit att bl. a. den rådande lågkonjunkturen
successivt medfört ökade finansieringsproblem för presumtiva köpare,
vilket bl. a. lett till ett mindre antal anbudsgivare och mer utdragen försälj-
ning. Ett sätt att motverka denna utveckling kan enligt min mening vara
att man i den fortsatta försäljningen särskilt undersöker möjligheterna att
rikta sig mot jord- och skogsbrukare som kan vara berättigade till kreditga-
ranti för yttre rationalisering. Mina förslag innebär en väsentlig utvidgning
av det försälj ningsprogram som domänverket för närvarande bedriver.
1 det överlåtelseavtal som avses träffas mellan regeringen och det nya
bolaget bör dels principerna för försäljning av mark till enskilda regleras i
21
enlighet med vad jag nu anfört, dels bolaget åta sig att genomföra försälj- Prop. 1991/92: 134
ningen i enlighet med regleringen i avtalet.
Jag har erfarit att det bland skogsbrukare och skogsbolag finns intresse
att söka finna mera ändamålsenlig arrondering av vissa skogsinnehav. I
den mån det nya bolaget kan medverka till sådana förändringar är det
givetvis positivt. Bolaget skall dock normalt medverka utifrån en själv-
ständig bedömning av värdet av dylika avtal.
4.1.1 Fjällen
Stora delar av fjällkedjan förvaltas av domänverket. Huvuddelen av områ-
det utgörs av improduktiv mark som dock har ett stort allmänt värde
främst med hänsyn till rennäring, naturvård, rekreation och friluftsliv.
Med hänsyn till detta bör fjällkedjan kvarbli i statens ägo.
När det gäller att i fjällen bestämma gränsen mellan den mark som skall
kvarbli i statens ägo och den mark som skall överlåtas till bolaget gör jag
följande bedömning.
I enlighet med de principer jag nyss redogjorde för bör den produktiva
marken, där man alltså kan ställa ett marknadsmässigt avkastningskrav,
överlåtas till bolaget medan återstoden kvarblir i statens ägo. Jag föreslår
därför att gränsen dras i övergångszonen mellan den produktiva skogsmar-
ken och det rena kalfjället. I Norrbottens och Västerbottens län bör dock
gränsen dras längre ned, nämligen i odlingsgränsen. Dessutom bör renbe-
tesfjällen i Jämtlands län kvarbli i statens ägo. Skälet till detta är de
speciella regler till skydd för rennäringens intressen som gäller ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Jag återkommer närmare till denna
fråga längre fram då jag ger en samlad redogörelse för rennäringens förhål-
landen. I Norrbotten och Västerbotten kommer alltså icke obetydliga
arealer produktiv skogsmark att kvarbli i statens ägo.
I Jämtlands och Kopparbergs län innebär denna lösning att stora delar
av den fjällnära skogen kommer att överlåtas till bolaget. Riksdagen beslu-
tade år 1990 om vissa preciseringar av reglerna för avgränsning av skydda-
de områden i den fjällnära skogen (prop. 1990/91:3, JoU13, rskr. 70). De
områden det gällde var dels områden med svårföryngrad skog, dels områ-
den med stor konkurrens mellan olika markanvändningsintressen. Av-
gränsning av dessa områden avses ske successivt. I avvaktan på detta
föreslår jag att de delar av den fjällnära skogen som förvaltas av domänver-
ket tills vidare kvarblir i statens ägo och att man efter avslutade invente-
ringar av berörda marker slutgiltigt avgör vilka delar av den fjällnära
skogen som bör överlåtas på det nya bolaget.
Som jag nyss nämnde får på sikt skogsbruket på denna mark liksom den
faktiska förvaltningen och skötseln av fjällkedjan i övrigt efter sedvanligt
anbudsförfarande läggas ut på entreprenad. Detta bör dock bara gälla den
ekonomiska och tekniska förvaltningen. Enligt olika bestämmelser i rennä-
ringslagen utövar länsstyrelsen i dag olika befogenheter i det berörda
området. Dessa befogenheter bör kvarstå oförändrade. Jag återkommer
22
med en redogörelse för dessa befogenheter längre fram då jag redogör för Prop. 1991/92:134
rennäringens förhållanden.
4.1.2 Andra statliga myndigheter
Den staten tillhöriga mark som domänverket förvaltar består av ett stort
antal fastigheter. Dessa fastigheter upptas redovisningsmässigt på domän-
fonden. Det förekommer att andra myndigheter förvaltar eller har förval-
tat en viss del av en fastighet som är upptagen på domänfonden. Som
exempel kan nämnas att statens vattenfallsverk med stöd av Kungl brev
den 27 januari 1956 förvaltade vatten och grund i ett antal älvar inom
kronoparkerna i Norrland. Dessa områden var upptagna på vattenfallsver-
kets fastighetsfond. Verksamheten vid vattenfallsverket överfördes den 1
januari 1992 till ett av staten ägt aktiebolag, Vattenfall AB. Vidare
förvaltar naturvårdsverket två nationalparker som är belägna på domän-
fondsfastigheter. Dessa områden är redovisade på naturvårdsfonden. Den-
na uppdelning i förvaltningshänseende av en och samma fastighet har inte
åtföljts av någon fastighetsbildningsåtgärd. När en sådan fastighet överlåts
till bolaget bör därför områden som ej stått under domänverkets förvalt-
ning undantas från överlåtelsen och sedan utbrytas genom fastighetsbild-
ning. Därutöver bör de områden som förvaltades av vattenfallsverket av
staten överlåtas till Vattenfall AB. Alternativt kan i vissa fall upplåtelse av
servitut eller nyttjanderätt komma i fråga.
Jag anser dock att fiskerätten i de vattenområden som här avses och som
hittills förbehållits domänverket bör överföras till det nya bolaget som ju i
flertalet fall kommer att äga marken runt vattenområdena. Härigenom kan
bolaget fortsätta att upplåta fiskerätt till allmänheten bl. a. genom det s. k.
domänfiskekortet. I den mån fiskerätten hör till fastighet som skall överlå-
tas till Vattenfall AB, bör därför staten i överlåtelseavtalen förbehålla sig
nyttjanderätten till fisket. Denna nyttjanderätt bör sedan överföras till det
nya domänbolaget.
Med stöd av olika regeringsbeslut och överenskommelser disponerar
andra myndigheter, t. ex. lantbruksuniversitetet, kriminalvårdsverket, te-
leverket m. fl., fastigheter eller delar därav som finns upptagna på domän-
fonden. Den disponerande myndigheten erlägger en årlig ersättning till
domänverket motsvarande en förräntning av det bokförda värdet eller en
avtalad ersättning. Dispositionen avser i dessa fall oftast mark med bygg-
nader eller andra anläggningar. Fastigheterna kan grovt delas in i place-
ringsfastigheter, t. ex. sedvanliga kontorsfastigheter med alternativa an-
vändningsmöjligheter, och ändamålsfastigheter, dvs. fastigheter eller delar
av fastigheter som saknar, eller har en mycket liten, alternativ användning
och/ellerhar skräddarsytts för sitt ändamål. Exempel på den senare typen är
kriminalvårdsanstalter, vissa anläggningar som disponeras av lantbruks-
universitetet, teleanläggningar och telestationer som disponeras av telever-
ket samt fyrar.
Placeringsfastigheterna har alternativa användningsmöjligheter och kan
därför fullt ut förvaltas på marknadsmässiga villkor. De skall således
förvaltas i bolagsform och det nya bolaget torde vara väl skickat att svara
23
för den förvaltningen, varför dessa fastigheter bör överlåtas till det nya Prop. 1991/92:134
bolaget.
Hur ändamålsfastigheter skall behandlas får avgöras från fall till fall
enligt följande riktlinjer.
Om det rör sig om stora anläggningar, exempelvis kriminalvårdens
riksanstalter, bör dessa kvarbli i statens ägo eftersom det inte torde vara en
adekvat uppgift för det nya bolaget att äga och förvalta sådana anläggning-
ar. Detsamma gäller mycket specialiserade anläggningar såsom televerkets
anläggningar och en del av lantbruksuniversitetets anläggningar. Sådana
anläggningar har för övrigt i de flesta fall anskaffats för den disponerande
myndighetens räkning, vilket också talar för att den mark, där anläggning-
en är belägen, undantas från överlåtelsen. Om det däremot är fråga om
små anläggningar, exempelvis fyrar och meteorologiska mätinstrument,
bör man av kostnadsskäl och beroende på svårigheten att bilda lämpliga
fastigheter avstå från att bryta ut dessa anläggningar från den fastighet på
vilka de står. Fastigheten inklusive anläggningen bör alltså i dessa fall
överlåtas till det nya bolaget.
Beträffande ändamålsfastigheter som överlåts till det nya bolaget får den
disponerande myndigheten på sedvanligt sätt träffa avtal om nyttjanderätt
med det nya bolaget.
4.1.3 Totalförsvaret
Totalförsvaret, främst den militära delen, har ett stort antal byggnader och
anläggningar på den mark domänverket förvaltar. Det rör sig om flygfält,
flygbaser, befästningsanläggningar, ammunitionsförråd, mobiliserings-
förråd, drivmedelsanläggningar etc. Många av dessa anläggningar är speci-
fikt utformade för sitt ändamål och utgör därför s. k. ändamålsfastigheter.
Om det är fråga om stora eller komplicerade anläggningar bör anläggning-
en med tillhörande mark utbrytas genom fastighetsbildning och kvarbli i
statens ägo, eftersom det inte kan vara en adekvat uppgift för det nya
bolaget att förvalta denna typ av anläggningar. Däremot bör vissa mindre
och okomplicerade anläggningar såsom en del förrådsbyggnader kunna
ingå i överlåtelsen till bolaget. Ibland kan dock militära säkerhets- och
sekretesskäl tala för att även sådana anläggningar kvarblir i statens ägo.
Denna fråga får avgöras från fall till fall.
Efter överenskommelse med domänverket disponerar försvarsmakten
en rad markområden för skilda ändamål, främst som skjutfält och öv-
ningsfält. Även beträffande dessa områden får det avgöras från fall till fall
hur det skall förfaras med området. Vägledande vid den bedömningen bör
vara den inverkan den militära verksamheten har på området. Om ett
område används som artilleriskjutfält, uppstår ofta stora skador på skogen
och risken för blindgångare är överhängande. Dessa omständigheter utgör
ett mycket starkt hinder mot rationellt skogsbruk, varför områdena i
allmänhet bör kvarbli i statens ägo och kvarstå till försvarsmaktens dispo-
sition. Om ett område däremot används som övningsfält, blir skadorna
inte alls lika omfattande. Den militära verksamheten behöver därför inte
24
utgöra något avgörande hinder mot skogsbruket. Sådana områden bör Prop. 1991/92: 134
därför i många fall kunna överlåtas till det nya bolaget.
Beträffande de områden som överlåts till bolaget får försvarsmakten på
sedvanligt sätt teckna avtal om nyttjanderätt på marknadsmässiga villkor.
En typ av anläggningar för totalförsvarets behov intar en särställning.
Det gäller ett antal anläggningar av särskild betydelse för rikets säkerhet.
Dessa anläggningar är utrustade med kommunikationssystem för vilka en
mängd ledningar dragits. Till ledningar hör i detta sammanhang också
master och andra mindre anordningar som krävs för att systemet skall
fungera. Själva anläggningarna erbjuder inga speciella problem, eftersom
den mark på vilken de ligger kan utbrytas genom fastighetsbildning och
sedan kvarbli i statens ägo. I avvaktan på fastighetsbildning får överlåtelse
av de fastigheter på vilka sådana anläggningar finns inte ske till bolaget.
När det gäller mark som ianspråktas för ledningar går det däremot inte
att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsbildning utan här uppkommer
särskilda problem och jag återkommer i nästkommande avsnitt till dessa
frågor.
4.1.4 Ledningar
Efter avtal med domänverket har dåvarande statens vattenfallsverk dragit
fram starkströmsledningar över kronoparker framför allt i Norrland. Som
jag nyss nämnde har verksamheten vid vattenfallsverket överförts till
Vattenfall AB. Storkraftnätet har dock undantagits och ligger därför kvar i
statens ägo. Det förvaltas sedan den 1 januari 1992 av ett nyinrättat verk,
Affärsverket Svenska Kraftnät. Vidare har televerket ett stort antal teleled-
ningar med tillhörande anläggningar på mark som förvaltas av domänver-
ket. Även totalförsvaret i övrigt har ledningar på denna mark. Sekretess av
hänsyn till totalförsvaret gäller för en inte oväsentlig del av televerkets och
totalförsvarets ledningar i fråga om funktion och belägenhet.
Ledningarna måste självfallet undantas från överlåtelsen till det nya
bolaget. Detta stöter emellertid på vissa problem. Visserligen förvaltas
marken respektive ledningarna av olika myndigheter men de är i samme
ägares hand, staten. Enligt 2 kap. 1 § jämförd med 2 kap. 4 § jordabalken
utgör ledningarna därmed tillbehör till fastighet. Enligt 7 § samma kapitel
gäller överlåtelse av tillbehör inte gentemot tredje man förrän tillbehöret
skilts från fastigheten på sådant sätt att det inte längre kan anses höra till
fastigheten.
Samma princip avses gälla om en fastighet överlåts och överlåtaren
därvid förbehåller sig äganderätten till något föremål som hör till fastighe-
ten.
Med nuvarande lagstiftning kan alltså inte ledningarna med sakrättslig
verkan kvarbli i statens ägo då marken överlåts till bolaget. Inom justitie-
departementet pågår för närvarande arbetet med en lagstiftning som kom-
mer att göra det möjligt att vid överlåtelse av statligt ägda fastigheter med
sakrättslig verkan skilja äganderätten till fastighetstillbehör från ägande-
rätten till fastigheten i övrigt utan att tillbehöret skiljes från fastigheten
enligt stadgandet i 2 kap. 7 § jordabalken. Denna lagstiftning avses få en
25
sådan utformning att det sakrättsliga skyddet uppstår redan genom själva Prop. 1991/92:134
överlåtelseavtalet.
Om denna lagstiftning inte har hunnit träda i kraft då bolagiseringen
skall äga rum, föreslår jag följande arrangemang.
Vid bolagiseringen kan vissa fastigheter överlåtas till bolaget. I överlåtel-
seavtalet undantas ledningarna som därmed kvarblir i statens ägo. Denna
överenskommelse blir bindande mellan parterna men kan, som jag nyss
nämnde, inte åberopas mot tredje man. Därför bör bolaget åta sig att inte
överlåta och ej heller inteckna fastigheter förrän statens äganderätt till
ledningarna har blivit gällande mot tredje man genom den planerade
lagstiftningen, som i sådant fall måste göras tillämplig även ifråga om
överlåtelseavtal som har ingåtts före ikraftträdandet.
Emellertid bör de fastigheter där försvaret eller televerket har ledningar
stanna i statens ägo tills den planerade lagstiftningen trätt i kraft eftersom
en väsentlig del av teleledningarna har stor säkerhetsmässig betydelse och
är hemliga från försvarssynpunkt. Först därefter kan fastigheterna överlå-
tas till bolaget med förbehåll för ledningarna som då fortsättningsvis med
sakrättslig verkan kommer att ägas av staten.
Utöver ledningar har såväl televerket som försvaret olika typer av an-
läggningar på den av domänverket förvaltade marken. Beträffande större
anläggningar uppstår inga problem eftersom dessa anläggningar med till-
hörande mark kan avstyckas om de skall kvarbli i statens ägo. Vissa
anläggningar är dock så små att en ändamålsenlig fastighetsbildning inte
kan komma till stånd, varför avstyckning inte kan ske. Dessa anläggningar,
som alltså utgör tillbehör till fastighet, får därför behandlas på samma sätt
som televerkets och försvarets ledningar.
1 detta sammanhang vill jag anmärka att domänverket för närvarande
genomför omfattande försäljningar av mark i enlighet med riksdagens
bemyndigande att försälja mark inom en ram av 950 miljoner kr (prop.
1990/91:87, NU38, rskr. 318). Det är angeläget att dessa försäljningar får
fortsätta men de måste dock ske under hänsynstagande till det problem
som är förknippat med vissa ledningar och anläggningar för vilket jag just
har redogjort. Jag föreslår att de fastigheter som omfattas av försäljnings-
programmet kvarblir i statens ägo tills den nya lagstiftningen har trätt i
kraft. Det nya bolaget bör dock få i uppdrag att för statens räkning och
efter regeringens tillstånd sälja de berörda fastigheterna. I samtliga dessa
fall skall i överlåtelseavtalet ledningarna med tillhörande anläggningar
undantas på samma sätt och under samma villkor som jag tidigare redo-
gjort för. Det sakrättsliga skyddet kommer senare att erhållas genom den
planerade lagstiftningen.
4.1.5 Naturvård
Genom sitt stora och samlade markinnehav har domänverket genom åren
kunnat göra stora insatser för naturvården och det rörliga friluftslivet. Av
domänverkets markinnehav har verket undantagit vissa delar från normalt
skogsbruk oftast beroende på att området bör skyddas av naturvårds- eller
26
skogshistoriska skäl. Sådana områden finns på cirka 700 olika platser i Prop. 1991/92:134
landet och kallas domänreservat. Reservatens sammanlagda areal uppgår
till ungefär 1,4 miljoner ha av verkets totalt 10 miljoner ha mark. Huvud-
delen av den fjällskog som ägs av staten i mellersta och norra Norrland
ingår i domänreservaten.
Andra områden skyddas på grund av bestämmelserna i naturvårdslagen.
Det rör sig här om naturreservat och nationalparker.
Som exempel på domänverkets insatser for det rörliga friluftslivet kan
nämnas att verket i vissa för allmänheten särskilt intressanta områden
vidtagit åtgärder för att underlätta allmänhetens tillgång till och utnyttjan-
de av området, t. ex. anläggande av strövstigar och rastplatser. Domänver-
ket har också en inriktning när det gäller skogsbilvägar på verkets marker
att så långt möjligt hålla dessa öppna för allmänheten.
I proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken
anförde regeringen att statliga tillgångar, som saknar kommersiella förut-
sättningar bör avskiljas vid bolagisering. Bland exemplen på sådana till-
gångar nämns mark av stort naturvärde som har undantagits från normalt
skogsbruk. Mot bakgrund av detta och riksdagens beslut i maj 1991
(1990/91:NU38, rskr. 318) får bolagiseringen inte leda till att områden av
stort naturvårdsvärde under domänverkets förvaltning mister sitt skydd
eller att detta försvagas.
Jag föreslår att dessa områden behandlas på följande sätt.
Av de cirka 740 domänreservaten har domänverket och naturvårdsver-
ket gemensamt upprättat en förteckning över 84 reservat som under åren
1987— 1990 avsattes i det fjällnära området. Med den gränsdragning mel-
lan statens och bolagets marker i fjällen som jag tidigare har föreslagit
skulle cirka 25 av dessa reservat hamna på bolagets mark. Dessa reservat
bör i princip kvarbli i statens ägo. En inventering bör göras inför en
omvandling till naturreservat. I avvaktan på att denna inventering blir klar
föreslår jag att dessa domänreservat tills vidare kvarblir i statens ägo och att
det efter avslutad inventering slutgiltigt avgörs vilka delar av dessa områden
som bör överlåtas på det nya bolaget. För de områden som kan komma att
överlåtas till bolaget gäller att om ombildningen till naturreservat innebär
nya restriktioner för markanvändningen jämfört med de restriktioner som
domänverket självt har ålagt sig beträffande reservatet bör köpeskillingen, i
de fall naturreservatet skall ägas av bolaget, reduceras i motsvarande mån
men i övrigt bör ingen ersättning utgå för ombildningen till naturreservat.
Den nämnda inventeringen bör vara avslutad inom två år.
De två myndigheterna har upprättat ytterligare en förteckning som
upptar cirka 270 värdefulla domänreservat. Dessa bör överlåtas till det nya
bolaget som i överlåtelseavtalet bör åta sig att i förväg underrätta berörd
länsstyrelse om bolaget planerar någon ändring av de restriktioner för
markanvändningen som domänverket självt har ålagt sig beträffande dessa
reservat, så att länsstyrelsen bereds möjlighet att överväga bildande av
naturreservat. Om bolaget lämnar en sådan underrättelse beträffande ett
reservat bör länsstyrelsen inom ett år meddela bolaget huruvida man avser
att omvandla området till naturreservat. Om bolaget inte får något sådant
meddelande inom tidsfristen bör bolaget därefter ha rätt att disponera
27
över området utan särskilda restriktioner. Länstyrelsen bör även på eget Prop. 1991/92:134
initiativ begära ombildning till naturreservat. Om ett sådant domänreservat
ombildas till naturreservat bör ersättning enligt naturvårdslagen utgå endast
i den utsträckning reservatbildningen medför att den pågående faktiska
markanvändningen avsevärt försvåras.
Övriga domänreservat överlåts till bolaget utan särskilda villkor. Jag
utgår från att bolaget, under minst en tvåårsperiod, välvilligt överväger
omklassificering av reservat till ovanstående lista i den mån det i denna
grupp domänreservat skulle finnas områden med ett naturvårdsvärde som
överensstämmer med reservaten i den listan. Eventuella brister i invente-
ringsarbetet skall inte leda till att värdefull natur får ett otillräckligt skydd.
De två myndigheterna har dessutom upprättat en förteckning över
oskyddad domänverksmark som ingår i naturvårdsverkets nationalparks-
plan, program för fjällskogsreservat, urskogsinventering eller investerings-
lista. Dessa områden bör tills vidare kvarbli i statens ägo. En inventering
bör göras hur naturskyddet bör ordnas. Om därvid området förklaras som
nationalpark skall det kvarbli i statens ägo. I annat fall torde bildande av
naturreservat vara det lämpligaste sättet att skydda området. Huvudregeln
bör därvid vara att de områden som blir naturreservat stannar i statens ägo.
Om detta med hänsyn till t. ex. arronderingsförhållanden är olämpligt kan
reservat övergå i bolagets ägo. I sådant fall bör reduktion av köpeskilling ske
motsvarande sedvanlig intrångsersättning enligt naturvårdslagens bestäm-
melser. Inventeringen bör vara avslutad senast fem år efter bolagiseringen.
Om det efter den tidsperioden återstår områden där beslut om naturskyddet
ännu inte fattats bör områdena överlåtas till bolaget utan särskilda villkor.
Beträffande de naturreservat som idag finns på den av domänverket
förvaltade marken innebär bolagiseringen ingen förändring i och med att
de åtnjuter skydd enligt naturvårdslagen oberoende av ägarbyten.
För nationalparker gäller att de är förda på naturvårdsfonden och att de
bara kan ägas av staten, varför de måste undantas från överlåtelsen till
bolaget. I samband med bolagiseringen måste därför de två nationalparker
som är belägna på domänfondsfastigheter antingen avstyckas eller genom
fastighetsreglering föras över till fastighet som ingår i naturvårdsfonden.
Det har framförts önskemål om att staten vid en bolagisering av huvud-
delen av domänverkets mark, förutom sådan mark som ovan nämnts som
lämplig att kvarligga i statens ägo, även skulle behålla en slags reserv av
produktiv skogsmark. Det kan förväntas att staten även i framtiden kan
komma att vilja förvärva mark för olika ändamål t. ex. i samband med
väg- och järnvägsprojekt och i syfte att skydda värdefull naturmiljö. Ett
alternativ till andra former av förvärv kan då vara markbyten. En skogs-
ägare som avstår från ett markområde kan då i gengäld erhålla annan
skogsmark från staten.
Ur ekonomisk synvinkel är inte markbyte normalt mera fördelaktigt för
staten än att köpa marken. Vid markbyte byter staten produktiv mark mot
mark som, just på grund av de begränsningar som motiverar bytet, ger
ringa eller ingen ekonomisk avkastning. Att vidmakthålla en markreserv
av produktiv mark är således ingen metod som ger staten ökade ekonomis-
28
ka möjligheter att förvärva mark för t. ex. naturvårdsändamål. Däremot Prop. 1991/92:134
kan det underlätta att träffa överenskommelser med enskilda markägare.
Den sammanlagda areal som staten i framtiden kan ha intresse att
förvärva kommer att vara liten i förhållande till domänverkets markinne-
hav. Det går inte i dag att förutse var i landet förvärv kan bli aktuella. Att
upprätthålla en markreserv finner jag därför vore opraktiskt. För att kunna
erbjuda mark i hela landet skulle mycket stora arealer produktiv mark
behöva sättas undan. Detta skulle strida mot de ovan redovisade intentio-
nerna.
Jag anser att det bör kunna gå att ordna mark för markbyte även i
framtiden. Det kan ske genom att staten förvärvar mark från bolaget och
sedan genomför en markbytesaffär. Jag förutsätter att bolaget kommer att
vara villigt att vara staten behjälplig vid denna typ av affärer. Dessa
förvärv skall givetvis göras till gängse marknadspris varför en utfästelse
från bolaget att i möjlig mån hjälpa staten inte skulle innebära någon
ekonomisk belastning för bolaget. De arealer som kan komma att bli
aktuella är marginella i förhållande till bolagets markinnehav. Det bör
ankomma på regeringen att i det överlåtelseavtal som avses träffas mellan
regeringen och det nya bolaget reglera de närmare formerna för i avsnittet
ovan redovisade principer.
4.1.6 Vattenområden av riksintresse
I 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m. m. (naturre-
surslagen, NRL) anges ett antal områden som, med hänsyn till de natur-
och kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet är av riksintresse. I 6 §
nämnda kapitel anges ett antal vattenområden och älvsträckor som uppfyl-
ler detta kriterium. I dessa områden får inte vattenkraftverk samt vatten-
reglering eller vattenöverledning för kraftändamål utföras. Bland dessa
vattenområden ingår de fyra s. k. huvudälvarna, Torne, Kalix och Pite
älvar samt Vindelälven.
Jag föreslår att de vattenområden och älvsträckor som anges i 3 kap. 6 §
NRL kvarblir i statens ägo i den mån de idag förvaltas av domänverket. I
dessa vattendrag kvarstår därmed också fiskerätten i statens ägo. Liksom i
dag bör upplåtelse till allmänheten ske.
4.1.7 Kulturminnen
Den ursprungliga kärnan av de jordbruksegendomar som domänverket
idag förvaltar för statens räkning utgörs av de kungsgårdar kring vilka den
svenska riksbildningen byggdes upp under tidig medeltid. Markinnehavet
speglar den gods- och förvaltningspolitik som statsmakten sedan förde
under de följande århundradena. Kontinuiteten mellan kronans och kung-
ens gårdar såsom de framträder i Gustav Vasas jordeböcker och domän-
verkets jordbruksrörelse är sålunda påtaglig. I innehavet av fastigheter kan
också avläsas t. ex. Gustav Vasas indragning av kyrklig jord och Karl XI: s
indelningsverk med militära boställen.
Av dessa förhållanden följer naturligt att det finns betydande nationella
29
symbolvärden som är knutna till kronans och kungamaktens besittningar. Prop. 1991/92: 134
Det finns också en stor mängd miljöer och enskilda byggnader som repre-
senterar mycket stora kulturhistoriska värden.
Bolagiseringen av domänverket måste därför genomföras på ett sådant
sätt att dessa värden inte äventyras. Jag föreslår att det sker med stöd av
följande riktlinjer. Jag har därvid beaktat vad riksdagen anförde med
anledning av regeringens proposition om riktlinjer för den statliga fastig-
hetsförvaltningen och ombildningen av byggnadsstyrelsen, m. m. (prop.
1991/92:44, FiU8, rskr.107):
— Egendomar som representerar viktiga delar av det nationella kultur-
arvet skall hållas samman och kvarstå i statens ägo.
— Egendomar som kan betecknas som kulturreservat och som därför är
olämpliga för förvaltning i bolagsform kvarstår i statens ägo. Det gäller
t. ex. Björkö i Mälaren.
— Beslut om byggnadsminnesskydd fattas beträffande de byggnader i
domänverkets förvaltning som är kvalificerade för detta.
— Ett åtagande om allmän hänsyn till kulturvärdena i bolagets ägoinne-
hav skrivs in i avtalet mellan staten och bolaget.
— De kostnader för vård och underhåll av kulturegendom som staten
hittills bestridit via domänverket men som nu skiljs från bolaget beräknas
och finansieras i särskild ordning.
Riktlinjerna berör bl. a. tolv kungsgårdar eller kronoparker under do-
mänverkets förvaltning, nämligen kronoparkerna resp, jordregisterenhe-
terna Lovö och Svartsjö vårdanstalt på Mälaröarna, Tullgarn och Grips-
holm i Södermanland, Strömsholm i Västmanland samt Läckö i Västergöt-
land. I fråga om dessa egendomar har slottsbyggnaderna hittills förvaltats
av byggnadsstyrelsen medan jord- och skogsbruket skötts av domänverket.
Dessa egendomar består dels av den ursprungliga kungsgården, dels i
vissa fall av markområden som under senare tid har köpts in av domänver-
ket. Den del av dessa egendomar som utgörs av den ursprungliga kungsgår-
den representerar i de flesta fall ett nationellt kulturarv som bör hållas
samlat och kvarbli i statens ägo. I fråga om den mark som senare har köpts
in av domänverket bör man däremot överväga om den kan överföras till
bolaget utan men för kulturvärdena.
I fråga om Johannisborgs slott och kronoregisterenheten Tuna i Öster-
götland, Tomarps kungsgård i Skåne och Roma kloster på Gotland har
domänverket hittills haft hand om den samlade förvaltningen. Dessa
egendomar bör kvarbli i statens ägo.
Beträffande Bogesund och Salsta i Uppland anser jag att ytterligare
överväganden krävs innan det kan avgöras om dessa egendomar i framti-
den skall ägas av staten eller bolaget.
Vid sidan av de nu nämnda egendomarna finns det ytterligare ett antal
kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som inte bör överföras till bolaget.
Det gäller objekt där kulturmiljövårdens intressen varit huvudmotivet för
statens ägande eller förvärv eller där statens ägande är förenat med särskil-
da donationsvillkor. På dessa grunder bör från bolagiseringen undantas
egendomarna Biskops-Arnö och Mora kungsäng i Uppland, kungsgårdar-
na Ottenby på Öland och Dalby i Skåne, Björkö kulturreservat i Mälaren,
30
Huseby bruk i Kronobergs län, Kastellgården i Kungahälla, Bohuslän samt Prop. 1991/92: 134
Anundshögsområdet i Västmanland. Till flera av dessa fastigheter hör en
jord- och skogsbruksrörelse.
Jag kommer senare att föreslå att kronoholmarna med vissa undantag
kvarblir i statens ägo. Det innebär bl. a. att ett antal kulturhistoriskt
värdefulla fyrplatser — Nidingen, Tylön, Bergudden, Malören och Röd-
kallen — kvarblir i statens ägo.
Det bör ankomma på riksantikvarieämbetet och domänverket att utreda
frågorna om ägande och förvaltning av de kulturmiljöer som redovisats
ovan (FiU8, rskr. 107).
Det är också antagligt att det kan finnas ytterligare fastigheter under
domänverkets förvaltning som av kulturhistoriska skäl bör behållas av
staten. Riksantikvarieämbetet och domänverket bör därför få i uppgift att
utifrån de angivna riktlinjerna undersöka huruvida sådana fastigheter
finns.
Bestämmelser om skydd for den mest värdefulla bebyggelsen i statens
ägo finns meddelade i förordningen (1988:1229) om statliga byggnads-
minnen. En byggnad som regeringen beslutat skall vara ett statligt bygg-
nadsminne får inte ändras utan skall vårdas och underhållas på det sätt
som anges i särskilda skyddsföreskrifter. Om ett statligt byggnadsminne
överlåts till en annan ägare blir det automatiskt byggnadsminne enligt
bestämmelserna i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturmin-
neslagen).
Domänverket förvaltar idag för statens räkning 28 statliga byggnads-
minnen. Arbetet med att systematiskt gå igenom och skilja ut den bebyg-
gelse som är kvalificerad för byggnadsminnesförklaringar har dock på-
börjats relativt nyligen varför antalet kvalificerade objekt uppskattnings-
vis kan vara omkring det dubbla.
Jag räknar med att regeringen före det slutliga beslutet om bolagisering-
en skall fatta beslut om i princip samtliga byggnadsminnesfrågor som
berör domänverket. Det inkluderar skyddsföreskrifter som nu saknas även
för de befintliga byggnadsminnena. På så sätt blir det nya bolagets ansvar
för byggnadsminnena preciserat redan från början. Några oklarheter om
bl. a. de ekonomiska förutsättningarna för detta ansvar behöver därmed
inte uppkomma.
Utöver de särskilt fastställda byggnadsminnena kommer bolaget — ut-
ifrån kronomarkernas särpräglade natur — att få ansvaret för en mycket
stor mängd kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. En särskild
erinran från statens sida om bolagets skyldighet att beakta kulturmiljövår-
dens intressen bör därför skrivas in i överlåtelsen från statens sida.
4.1.8 Forskning och utveckling
På mark som domänverket förvaltar disponerar Sveriges lantbruksuniver-
sitet (SLU) efter överenskommelse med verket dels ett antal försöksparker
och övningsskogar, dels ett antal försöksytor. Denna mark utgör produktiv
skogsmark. Den verksamhet som SLU bedriver på dessa marker innebär
inget väsentligt hinder mot ett rationellt skogsbruk. Dessa områden bör
31
således överlåtas till bolaget. I överlåtelseavtalet bör bolaget åta sig att Prop. 1991/92:134
inträda i domänverkets ställe i de överenskommelser som ligger till grund
för SLU:s disposition av områdena. Om SLU även efter utgången av
överenskommelsernas giltighetstid behöver diponera områdena får SLU
träffa avtal om detta med bolaget på sedvanligt sätt.
4.1.9 Hovförvaltningen
Vissa områden som förvaltas av domänverket har av staten ställts till
konungens egen disposition. Det gäller framför allt de kungliga lustslotten
med kringliggande mark. På grund av denna dispositionsrätt och då de har
stort kulturhistoriskt värde saknar dessa områden alternativ användning,
varför de bör kvarbli i statens ägo.
Sedan lång tid tillbaka har konungen haft jakträtten på kronans mark i
skiftande omfattning. Det äldsta stadgandet om detta finns i konungabal-
ken i Magnus Erikssons allmänna landslag från 1351.
Numera regleras frågan i Kungl. Majrts kungörelse (1927:437) angående
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt. I den kungörelsen ges
bestämmelser om vem som får utöva jakträtten på kronans mark. Enligt
dessa bestämmelser utövas jakträtten på en betydande del av marken av
konungen. Detta gäller på två typer av mark. Den första typen är sådan
mark som ställts till konungens egen disposition, nämligen hägnade jakt-
parker och djurgårdar, mark som hör till de kungliga lustslotten samt
andra lägenheter som ställts till konungens egen disposition. Den andra
typen av mark utgörs av kungsgårdar, kungsängar, kronoparker, skog som
undantagits vid utarrendering av kronans jordbruksegendomar, kronans
övriga odisponerade mark samt de skogar som anslagits till understöd åt
bergshanteringen och sågverksrörelsen. Nämnda kungörelse föregicks av
en kungörelse den 8 november 1912 med i stort sett samma innehåll.
Genom ett kungligt brev den 25 april 1913 uppdrog Kungl. Maj:t åt
domänverket att förvalta jakträtten på de kronomarker där konungen hade
jakträtten. Uppdraget omfattade inte den mark som stod under konungens
egen disposition. Från den återstående marken undantog Kungl. Maj:t
från uppdraget dessutom vissa områden där konungen ville disponera
jakträtten för egen räkning. Efter att ha ändrats vid ett flertal tillfällen fick
de undantagna områdena sin nuvarande omfattning genom ett kungligt
brev den 17 augusti 1951. I det brevet anges nio kronoparker och två
kronoegendomar där konungen alltså disponerar jakträtten för egen räk-
ning.
De områden där Kungl. Maj: t har undantagit jakträtten för konungens
räkning omfattas av den förestående överlåtelsen till det nya bolaget,
vilket enligt huvudregeln innebär att också jakträtten övergår till bolaget.
Jag anser emellertid att konungens jakträtt på de berörda områdena bör
bibehållas, varför staten bör behålla jakträtten på dessa områden. I detta
sammanhang har dock konungen förklarat att han avstår från jakträtten på
två av egendomarna. Jakträtten på de sålunda återstående nio egendomar-
na bör dock inte ha karaktären av en upplåtelse utan den bör bli offentlig-
rättsligt reglerad. Jag föreslår därför att i jaktlagen tas in ett stadgande om
32
att jakträtten på de aktuella områdena tillkommer staten. Därefter kan Prop. 1991/92:134
regeringen upplåta jakträtten på dessa områden till konungen och därvid
fastställa de närmare villkoren for jakträttens utövande.
Stenhammars egendom har genom testamente 1901 tillfallit staten och
förvaltas av domänverket. Konungen arrenderar egendomen enligt testa-
mentets bestämmelser. Under sådana förhållanden kan inte egendomen
överföras till bolaget.
4.2.1 Allmänt om renskötselrätt
Samernas rättigheter enligt rennäringslagen (1971:437) har i lagen fått den
sammanfattande beteckningen renskötselrätt. Denna beskrivs som en rätt
för samer att begagna mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.
I rätten ingår bl. a. rätt till renbete, jakt, fiske och visst skogsfång. Rätten
tillkommer främst sådana personer av samisk härkomst som kan åberopa
att någon av deras föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar haft renskötsel
som stadigvarande yrke. Endast den som är medlem i sameby har rätt att
utöva renskötselrätten.
I rennäringslagen finns bestämmelser om inom vilka områden som
renskötsel får bedrivas och om betestidens längd.
De s. k. åretruntmarkerna, där renskötsel får bedrivas hela året omfattar
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgrän-
sen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder
bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör
staten (kronomark) eller utgör renbetesland samt renbetesfjällen i Jämt-
lands län och de områden i Jämtlands och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete. Med de senare områdena avses de som Kungl. Maj: t
genom beslut den 23 september 1886, den 31 december 1888 och den 7
april 1899 bemyndigat dåvarande domänstyrelsen att tills vidare upplåta
för renbete. Områdena utgör kronomark och är upplåtna utan avgift.
Betesrätten är inte inskränkt till viss del av året. Upplåtelserna omfattar
också viss begränsad rätt till skogsfångst, jakt och fiske.
De s. k. vinterbetesmarkerna, där renskötsel får bedrivas under tiden
den 1 oktober — den 30 april, omfattar dels övriga delar av lappmarken
nedanför odlingsgränsen, dels sådana trakter utanför lappmarken och
renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder används som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för rennäringen avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
På åretruntmarkerna får markanvändningen inte ändras så att avsevärd
olägenhet uppkommer för rennäringen.
För renskötseln finns samebyar med renskötselberättigade samer som
medlemmar. Den mark där renskötsel får bedrivas hela året är fördelad
mellan sådana byar i särskilda byområden. Samebyarna ombesörjer ren- 33
3 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 134
skötseln inom byns betesområde och företräder medlemmarna i bl. a.
frågor som rör renskötselrätten.
Medlem i samebyn har rätt att jaga och fiska på utmark inom de delar av
byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när
renskötsel är tillåten där. Jakten och fisket får ske även till avsalu. Medlem
i sameby har dessutom rätt att jaga och fiska för husbehov när han
tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde om han vistas
där med anledning av renarnas skötsel.
4.2.2 Förhållanden på kronomark
Med renskötselrätten följer rättigheter som i vissa avseenden är större på
kronomark än på övrig mark inom renskötselområdet.
Nyss nämnde jag att nedanför odlingsgränsen i Norrbottens och Väster-
bottens läns lappmarker får renskötsel bedrivas hela året på kronomark,
där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren och hösten.
Dessutom gäller följande särregler på kronomark.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad
som behövs för renskötseln. Om en sådan byggnad skall uppföras för
stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen
skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Sistnämnda
regel gäller dock inte om byggnaden skall uppföras på kronomark som står
under statens omedelbara disposition.
Vidare har medlem i sameby rätt att inom byns betesområde på krono-
mark under statens omedelbara disposition ta virke till uppförande eller
ombyggnad av familjebostad.
I vissa angivna fall har sameby eller medlem i byn rätt att avverka skog.
För skog som avverkas skall ersättning lämnas för rotvärdet av växande
träd som tas. Detta gäller dock inte på kronomark som står under statens
omedelbara disposition.
Den förestående bolagiseringen får inte medföra någon försvagning av
renskötselrätten. Jag föreslår därför att genom ändringar i rennäringslagen
med kronomark jämställs mark som före bolagiseringen utgjorde krono-
mark. Detta innebär att de inskränkningar i ägarens rådighet över krono-
mark, som renskötselrätten innebär kommer att gälla även i fortsättningen
oavsett i vems ägo marken är.
Den mark, där inskränkningar i ägarens rådighet över marken sålunda
föreligger kommer i framtiden att bli föremål för överlåtelser i betydligt
vidare omfattning än vad som för närvarande är fallet. Dessa inskränk-
ningar i äganderätten utgör ett osäkerhetsmoment för presumtiva köpare.
Det bör därför i annat sammanhang övervägas att införa bestämmelser om
anteckning i fastighetsboken av att en fastighet har karaktär av krono-
mark enligt rennäringslagen.
För den kronomark som upplåtits till åretruntbete i Jämtlands och
Kopparbergs län gäller delvis andra regler än de jag nu har redogjort för.
Prop.1991/92:134
34
4.2.3 Förhållanden ovanför odlingsgränsen Prop.
Ovanför odlingsgränsen får renskötsel bedrivas hela året. Som jag nyss
nämnde får inte markanvändningen där ändras så att avsevärd olägenhet
uppkommer för rennäringen. Detta gäller både statlig och privat mark.
Det är i första hand markägaren som har att avgöra om en ändrad markan-
vändning innebär avsevärd olägenhet. Ytterst ankommer det på allmän
domstol att pröva frågan. Att skyddet för rennäringen fått denna utform-
ning beror på att staten är den helt dominerande markägaren. Om marken
överlåts till ett enskilt bolag och därmed på sikt delas upp mellan flera
markägare kan detta också leda till att störningarna ökar i antal. Varje
enskild störning kanske inte utgör ett ersättningsgillt intrång men
sammantaget kan störningarna innebära ett oacceptabelt intrång i rennä-
ringen. Man kan visserligen utvidga möjligheten att få ersättning för
intrång i rennäringen men följden kan bli att samebyarna kan tvingas
processa oftare och mot flera markägare för att skydda sig mot intrång i
rennäringen.
Som jag nämnde tidigare har medlemmarna i en sameby rätt att jaga och
fiska inom byns betesområde när renskötsel är tillåten där trots att man
inte äger marken. Denna rätt är av stor vikt för samerna, inte minst
ovanför odlingsgränsen. Det har också stor betydelse för rennäringen att
markägaren, staten, inte utnyttjar sin rätt att jaga och fiska på sin mark.
Om marken överlåts till bolaget och därmed på sikt delas upp på flera
markägare innebär det att ett större antal personer kommer att utnyttja sin
rätt att jaga och fiska på sin mark eller att upplåta sådan rätt. Detta
kommer självfallet att negativt påverka samebymedlemmarnas möjlighet
att utnyttja sin jakt- och fiskerätt.
På den mark som domänverket förvaltar gäller som huvudregel att
verket utövar markägarens rätt att upplåta nyttjanderätt till marken.
Rennäringslagen innehåller emellertid bestämmelser som både inskrän-
ker möjligheten att upplåta nyttjanderätt och som sätter den nyss nämnda
huvudregeln ur kraft enligt följande.
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens
omedelbara disposition får nyttjanderätt upplåtas endast om det kan ske
utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt
eller fiske, vilket i det här sammanhanget är den viktigaste typen av
upplåtelse, krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård
eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmar-
nas rätt till jakt och fiske.
Länsstyrelsen i stället för domänverket beslutar om de flesta typerna av
upplåtelse, framför allt rätt till jakt och fiske, på den mark som domänver-
ket förvaltar ovanför odlingsgränsen.
Upplåtelse av nyttjanderätt skall, om det inte föreligger särskilda skäl,
ske mot avgift. Avgiften utgör ett schabloniserat skadestånd för skada och
olägenhet. Sådan avgift tillfaller därför inte markägaren, staten, utan sa-
mefonden och berörd sameby med hälften var. Om avgiften avser rätt till
fiske tillfaller dock tre fjärdedelar av avgiften samefonden medan berörd
sameby får resterande fjärdedel.
1991/92:134
35
Om upplåtelsen avser tillgodogörande av naturtillgångar utgår ingen Prop. 1991/92:134
avgift utan i stället skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet
för renskötseln som upplåtelsen medför. Ersättning som inte tillfaller
enskild person fördelas lika mellan samefonden och berörd sameby.
I sistnämnda fall betingar sig staten ersättning av nyttjanderättshavaren.
Denna ersättning tillförs domänverkets investeringsfond. Från fonden
betalas sedan den ersättning som staten är skyldig att utge för den skada
eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen innebär.
I enlighet med de regler jag nu har redogjort för upplåter länsstyrelsen
regelmässigt jakt- och fiskerätt till bl. a. ortsbefolkningen, för vilken denna
möjlighet har stor betydelse. Om marken överlåts till bolaget måste, av
hänsyn till rennäringens intressen, reglerna om upplåtelse av nyttjanderätt
bibehållas. Självfallet kan då inte länsstyrelsen upplåta nyttjanderätt mot
markägarens vilja. Eftersom ersättningen för en upplåtelse tillfaller same-
byn och samefonden i stället för markägaren kommer denne att sakna
incitament för att upplåta bl. a. jakt- och fiskerätt. Ortsbefolkningens
möjligheter att jaga och fiska kommer därmed drastiskt att minska.
På grund av de speciella förhållanden som sålunda råder ovanför od-
lingsgränsen anser jag att den marken bör kvarbli i statens ägo. Liksom i
dag bör befogenheten att upplåta nyttjanderätt utövas av länsstyrelsen.
4.2.4 Förhållanden nedanför odlingsgränsen i Västerbottens och
Norrbottens län
På åretruntmarkerna nedanför odlingsgränsen gäller samma förbud mot
att ändra markanvändningen som ovanför denna gräns. Detta talar i och
för sig för att marken skall kvarbli i statens ägo. Det är emellertid som jag
nyss nämnt så, att åretruntmarkerna nedanför odlingsgränsen endast om-
fattar de områden där renskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren
och hösten. Rätten att bedriva renskötsel där hela året grundar sig således
på sedvana. I motsats till renbetesfjällen och området ovanför odlingsgrän-
sen är detta område därför inte geografiskt bestämt. Det går därför inte att
exakt ange vilka fastigheter åretruntmarkerna omfattar.
Upplåtelse av nyttjanderätt får ske utan någon annan i lag angiven
inskränkning än att markanvändningen inte får ändras så att avsevärd
olägenhet uppkommer för rennäringen. Detta gäller även upplåtelse av rätt
till jakt och fiske. Det krävs således inte att upplåtelsen kan ske utan
avsevärd olägenhet för renskötseln eller utan besvärande intrång i sameby-
medlemmarnas rätt till jakt och fiske.
Domänverket bestämmer upplåtelseavgiftens storlek och behåller avgif-
ten. Det finns inte något som hindrar att domänverket i egenskap av
makförvaltare låter sina anställda jaga och fiska på marken.
Jag anser därför att förhållandena på de av staten ägda åretruntmarker-
na nedanför odlingsgränsen inte är jämförbara med de förhållanden som
råder ovanför denna gräns. Marken kan därför överlåtas till det nya
bolaget. Som jag tidigare nämnt skall dock de inskränkningar i ägarens
rådighet över denna mark som följer av renskötselrätten gälla även i
fortsättningen. 36
4.2.5 Renbetesfjällen i Jämtlands län samt vissa mindre områden i
Västerbottens och Norrbottens län (Samefondsskogarna)
Samefondsskogarna utgörs av de renbetesfjäll som vid avvittringen i Jämt-
lands län avsattes för samerna samt ett hundratal för utvidgning av renbe-
tesfjällen inköpta fastigheter (utvidgningshemmanen) ävensom de s. k.
lapprutorna och några enstaka fastigheter i Västerbotten och Norrbotten.
Förvaltningsansvaret för samefondsskogarna överfördes på domänverket
1891 beträffande utvidgningshemmanen och 1908 beträffande övriga fas-
tigheter. De bokförs sedan 1943 på domänfonden och utgörs således en-
dast av mark som tillhör staten.
Genom Kungl Brev den 18 maj 1962 uppdrogs åt domänverket att
förvalta samefondsskogarna under 50 år, räknat från och med den 1 juli
1962, enligt de grunder som gäller för kronoparker och med iakttagande i
övrigt av vad som anfördes i Kungl. Maj:ts proposition (1962:39) angå-
ende vissa frågor berörande domänverket. Eftersom dessa skogar avsatts
för rennäringen skall avkastningen tillföras samefonden.
Domänverket brukar samefondsskogarna med inriktning på ett ratio-
nellt och långsiktigt skogsbruk. Det bedömda genomsnittsvärdet av netto-
avkastningen under upplåtelseperioden skall, som nyss nämndes, årligen
tillföras samefonden. Beloppet bedömdes år 1962 till 150000 kr per år.
Beloppet är indexreglerat och följer konsumentprisindex. Till samefonden
härunder 1991 inlevererats 1 138 596 kr.
På renbetesfjällen gäller samma regler till skydd för rennäringen som på
marken ovanför odlingsgränsen. På grund härav och då renbetesfjällen har
avsatts för rennäringen bör renbetesfjällen inklusive utvidgningshem-
manen kvarbli i statens ägo. Liksom i dag bör befogenheten att upplåta
nyttjanderätt utövas av länsstyrelsen.
Övrig mark som tillhör samefondsskogarna, dvs. lapprutorna och några
enskilda fastigheter i Västerbotten och Norrbotten, saknar numera bety-
delse för de ändamål för vilka de ursprungligen avsattes. De bör därför, i
den mån de är belägna nedanför odlingsgränsen, utan restriktioner överlå-
tas till det nya bolaget. Köpeskillingen skall tillföras samefonden.
4.2.6 Förhållandena i Kopparbergs län och i Jämtlands län utanför
renbetesfjällen
Som jag nämnt i avsnitt 4.2.1 har regeringen bemyndigat dåvarande do-
mänstyrelsen att upplåta vissa kronomarker i Kopparbergs och Jämtlands
län för åretruntbete. Så länge marken är upplåten till renbete hela året
gäller att markanvändningen inte får ändras på ett sätt som medför avse-
värd olägenhet för renskötseln.
Upplåtelserna omfattar också rätt att ta bränsle, slöjd- och byggnadsvir-
ke av torrskog, vindfällen, björk eller kortvuxna till timmer inte användba-
ra barrträd. Vidare föreligger rätt till jakt efter rovdjur och rätt till husbe-
hovsfiske.
För de nu aktuella markerna räcker det inte med att i rennäringslagen
med kronomark jämställa mark som före bolagiseringen utgjorde krono-
Prop. 1991/92:134
37
mark. För att renskötselrätten inte skall försvagas och vara beroende av Prop. 1991/92:134
upplåtelser bör rennäringslagen ändras så att renskötsel får bedrivas hela
året i de områden av Kopparbergs och Jämtlands län som vid utgången av
juni 1992 tillhörde staten och då var särskilt upplåtna till renbete. Genom
ändringar i rennäringslagen bör vidare de upplåtna rättigheterna till skogs-
fång, jakt och fiske i huvudsak kvarstå oberoende av upplåtelse.
Med stöd av bestämmelserna i lappmarksreglementet från 1749 fick de
personer som tog upp nybyggen inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker ofta rätt att tills vidare bruka vissa avsides belägna slåtteräng-
ar, s.k. ströängar. Det förutsattes i lappmarksreglementet att en slutlig
gränsbestämning av nybygget skulle ske efter viss tid. Därvid kunde inte
nybyggaren göra anspråk på att exakt den mark han dittills hade brukat
skulle tilläggas fastigheten.
Denna slutgiltiga gränsbestämning kom att dröja ända till andra hälften
av 1800-talet och början av 1900-talet. Regleringen skedde då som avvitt-
ring enligt Kungl. stadgan den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker. Enligt stadgan kunde markägare vara
skyldig avstå vissa skiften, framför allt ströängar, mot ersättning i annan
mark. Syftet var bl. a. att återföra ströängarna till kronan mot att fastig-
hetsägaren fick mark närmare själva fastigheten.
Då avvittringen genomfördes kvarstod ofta behovet för fastighetsägaren
att nyttja ströängen samtidigt som det rådde brist på markområden som
kunde användas som utbyte mot ströängen. Med stöd av särskilda beslut
fick därför ofta ströängarna behållas tills vidare.
Dessa ströängar, som alltså låg avsides från fastigheten, kom att bilda
enklaver på främmande mark, i regel kronoparker, kronoöverloppsmarker
eller allmänningar men ibland även på enskild mark.
Genom tilläggsavvittring enligt Kungl. Majrts kungörelse den 30 decem-
ber 1916 angående tilläggsavvittring i vissa delar av Västerbottens läns
lappmark eller genom särskilda förrättningar med stöd av lagen
(1921:378) om ströängars indragande till kronan har åtskilliga ströängar
indragits till kronan medan vissa andra undantagits härifrån och fått
behållas, s. k. reglerade ströängar. Andra ströängar är fortfarande oreglera-
de.
De problem som idag föreligger med dessa oreglerade ströängar är
komplexa till sin natur och kan inte få sin lösning i detta sammanhang. Jag
vill dock något beröra problemen.
En oklarhet är vilken rätt ströängsinnehavaren har till ströängen. I den
frågan kan det konstateras att hans rätt är stark och närmast kan jämföras
med äganderätt. Den största inskränkningen i hans rätt är skyldigheten för
honom att avstå ströängen mot vederlag i ersättningsmark (NJA 1986 s.
165).
Jag bedömer att ett överförande av mark, på vilken finns ströängar, från
38
staten till det nya bolaget inte kommer att påverka statens eller ströängsin- Prop. 1991/92: 134
nehavarnas rätt till ströängen.
4.4.1 Arrende och hyra
Övriga enskilda intressen, som kan beröras vid bolagiseringen, utgörs i
första hand av upplåtelser av arrende och hyra. Antalet sådana upplåtelser
uppgår till cirka 13000. Förhållandet mellan domänverket och nyttjande-
rättshavaren är reglerat genom skriftliga avtal. Tiden för upplåtelserna
varierar. I vissa fall kan avtalet vara begränsat i tiden så att det under alla
förhållanden upphör före bolagiseringen. I flertalet fall torde dock besitt-
ningsskyddet och rätten till förlängning av avtalet medföra att avtalet
löper vid tiden för fastighetens övergång till bolaget. Vid överlåtelsen av
fastigheten åligger det överlåtaren, dvs. staten, enligt 7 kap. 11 § jordabal-
ken att göra förbehåll om upplåtelsen, om inte inskrivning av rättigheten
är beviljad. Ett sådant förbehåll medför att upplåtelsen gäller mot den nye
innehavaren.
I överlåtelseavtalet bör därför förbehåll göras för berörda nyttjanderät-
ter.
Även om förbehåll inte har gjorts gäller emellertid, med vissa undantag,
skriftliga hyres- och arrendeavtal mot bolaget, om tillträde har ägt rum, till
följd av regeln i 7 kap. 13 § jordabalken.
Enligt lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället
har en arrendator rätt att, under vissa angivna förutsättningar, förvärva
arrendestället vid en eventuell överlåtelse av arrendestället. Denna rätt
gäller bara om avtalet avser jordbruksarrende som omfattar bostad åt
arrendatorn eller bostadsarrende.
4.4.2 Tomträtt
Domänverket har upplåtit tomträtt i cirka 400 fastigheter. De flesta av
dessa fastigheter ligger i Ängelholm och Stocksund och representerar bety-
dande värden. Ett mindre antal tomträtter finns dessutom ovanför od-
lingsgränsen.
De upplåtna tomträtterna påverkas inte av att fastigheten övergår till
bolaget. Däremot kan bolaget inte upplåta nya tomträtter. Sådana upplå-
telser får nämligen bara ske i fastigheter som tillhör staten eller kommun
eller som eljest är i allmän ägo. Med det sistnämnda avses exempelvis
kyrklig jord och universitetens donationsfastigheter men däremot inte
fastigheter som ägs av statliga aktiebolag. Det nya bolaget kommer där-
med, som jag nämnde, inte att kunna upplåta nya tomträtter.
För tomträttshavarna innebär alltså bolagiseringen ingen förändring.
Om det nya bolaget antingen säger upp tomträttsavtalet eller begär om-
prövning av avgälden har tomträttshavarna, precis som idag, rätt att få
frågan prövad vid fastighetsdomstol.
39
4.4.3 Jakt
Upplåtelse av rätt att jaga på en fastighet är enligt bestämmelserna i
jordabalken att anse som nyttjanderätt. Vid överlåtelse av fastighet åligger
det därför, i enlighet med vad jag tidigare har anfört, överlåtaren att göra
förbehåll om upplåtelsen, om inte inskrivning av rättigheten är beviljad.
Därför bör i överlåtelseavtalet sådant förbehåll göras för berörda jakträt-
ter.
4.4.4 Fiske
Domänverket har upplåtit rätt att fiska på ett stort antal fastigheter.
Upplåtelserna har skett dels till yrkesfiskare enligt lagen (1957:390) om
fiskearrenden, vilka upplåtelser normalt gäller fem år, dels till allmänheten
i övrigt genom domänfiskekortet. Dessa upplåtelser varierar i tiden från
någon enstaka dag — i vissa fall t. o. m någon enstaka timme — till ett år.
Antalet skriftliga avtal är for närvarande cirka 2200. Arrendeavgifterna
för dessa uppgår till knappt 1,5 miljoner kronor per år.
Upplåten fiskerätt är, liksom upplåten jakträtt, enligt jordabalkens be-
stämmelser att anse som nyttjanderätt. I överlåtelseavtalet bör därför
staten göra förbehåll för berörda fiskerätter.
Bestämmelser om vården och förvaltningen av statens fisken i enskilda
vatten finns i förordningen (1981:1217) om förvaltningen av statens fis-
ken m. m. vari anges att statens fiske vårdas och förvaltas av den myndig-
het under vilken vattenområdet hör. Dessutom ges vissa föreskrifter om
hur fiskerätt får upplåtas.
Förordningen gäller myndigheters förvaltning och vård av staten tillhö-
riga fisken. En överlåtelse till bolaget medför att förordningen inte längre
blir tillämplig på bolagets fiskevatten eftersom dessa inte längre tillhör
staten. För yrkesfiskare innebär bolagiseringen dock i de flesta fall ingen
förändring eftersom deras fiskerätt har upplåtits enligt lagen om fiskear-
renden, vars bestämmelser även gäller för bolaget. För övriga fiskare
innebär bolagiseringen däremot att bolaget, liksom andra enskilda ägare
av fiskevatten, självt får avgöra frågor om upplåtelse av fiskerätt.
4.4.5 Kronoholmarna
Vid Sveriges kuster, framför allt i Göteborgs och Bohus län och Norrbot-
tens län, finns en mängd holmar och skär som tillhör staten. Dessa s. k.
kronoholmar uppgår till flera hundra. Ett stort antal av dessa är oregistre-
rade, dvs. de är inte åsatta fastighetsbeteckningar. I syfte att åstadkomma
en systematisk fastighetsregistrering, vilket för närvarande endast genom-
förts för Norrbottens läns kust, pågår eller kommer inom kort att påbörjas
förrättningar enligt lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legali-
sering för övriga kustavsnitt.
Ett stort antal av holmarna är bebyggda med såväl permanentbostäder
som fritidsbostäder. Till övervägande del disponeras mark för bostadsän-
damål med arrenderätt men i ett mindre antal fall är marken upplåten med
40
tomträtt. Även avtalsmässigt oreglerade markdispositioner förekommer.
Tvist pågår för närvarande sedan ett antal boende på Käringön i Bohuslän
väckt talan mot staten och därvid yrkat rätt att för evärderlig tid kost-
nadsfritt få nyttja marken för boende.
Domänverket svarar sedan år 1986 för förvaltningen av flertalet av
kronoholmarna. Riktlinjerna för domänverkets förvaltning har fastställts
av riksdagen (prop. 1985/86:110, FiU32, rskr. 263). Riktlinjerna avser i
allt väsentligt frågor rörande överlåtelse av äganderätt till kronoholme
eller del av sådan och frågor angående upplåtelse av nyttjanderätt.
I fråga om äganderätten till kronoholmarna följer av riktlinjerna att
staten bör bibehålla äganderätten till en kronoholme om denna behövs för
statligt ändamål eller om den är av riksintresse för naturvården, kultur-
minnesvården eller friluftslivet enligt riktlinjerna i den fysiska riksplane-
ringen. I de fall en kronoholme inte behövs för något sådant ändamål bör,
enligt riktlinjerna, kommunerna få företräde att förvärva holmen helt eller
delvis. I det fall att inte heller kommunen har något intresse av ett förvärv
finns utrymme för enskilda att förvärva egendomen.
När det gäller upplåtelse med nyttjanderätt framgår av riktlinjerna att i
första hand arrende skall komma ifråga och att arrendeavtalen skall ha
skriftlig form samt att arrendeavgifterna skall vara marknadsanpassade
och ge full kostnadstäckning.
Riksdagen har den 20 november 1991, på förslag av finansutskottet
(1991/92:FiUl), modifierat riktlinjerna enligt följande.
Presumtionen bör i fortsättningen inte vara fortsatt statligt ägande av
marken på kronoholmarna utan presumtionen bör vara att marken skall få
friköpas av de boende. Riksdagen förutsätter att den redan påbörjade
överlåtelsen av mark till husägare fortsätter. Sedan någon tid pågår upplå-
telse av mark med tomträtt till husägarna på Käringön. Motsvarande
kommer att ske på Gullholmen.
Jag anser att de nu gällande riktlinjerna för förvaltningen av kronohol-
marna i princip bör gälla även i fortsättningen. Detta medför att de flesta
kronoholmarna inte kan förvaltas endast utifrån marknadsmässiga syn-
punkter, vilket talar för att holmarna kvarblir i statens ägo.
På Käringön, Gullholmen och Brämön med Kalven har domänverket
gjort och planerar omfattande investeringar. Dessa utgör inte någon olä-
genhet från allmän synpunkt och får anses ligga väl i linje med riktlinjerna
för förvaltningen av kronoholmarna. Jag anser därför att de nämnda
kronoholmarna bör överlåtas till det nya bolaget. Den fortsatta exploate-
ringen, i enlighet med de modifierade riktlinjerna, får då ske genom
tomtförsäljning eftersom bolaget inte kan upplåta tomträtt.
På Käringön pågår för närvarande arbetet med att anta områdesbestäm-
melser. Dessa bestämmelser syftar till att säkerställa den kulturhistoriskt
riksintressanta miljön på Käringön. Med hänsyn till detta bör bolaget i
överlåtelseavtalet åta sig att inte överlåta fastigheter på Käringön förrän
områdesbestämmelser har meddelats för fastigheten i fråga.
Det jag nu sagt gäller endast kronoholmar som har en omfattande
bebyggelse. Övriga holmar är i huvudsak obebyggda. Dessa holmar utgörs
Prop. 1991/92:134
41
till största delen av improduktiv mark som oftast är av stort intresse för Prop. 1991/92:134
naturvården, vilket även det talar för ett fortsatt statligt ägande.
Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att samtliga krono-
holmar med undantag av Käringön, Gullholmen och Brämön med Kalven
undantas från överlåtelsen till bolaget.
4.4.6 Kronotorp
Beteckningen kronotorp används som en sammanfattande benämning på
lägenheter under domänverkets förvaltning som enligt olika regler har
upplåtits för uppodling och bebyggande. Upplåtelser av detta slag har
förekommit från slutet av 18OO-talet fram till 1950-talet. Huvudsyftet har
varit att främja uppkomsten av mindre jordbruk och egna hem. Senare
motiv var att underlätta kronoparkernas vård och att säkra det statliga
skogsbrukets behov av arbetskraft.
Förvaltningen av kronotorpen sker enligt av riksdagen antagna riktlinjer
(prop. 1979/80:74, NU64, rskr. 414). Dessa riktlinjer behandlar främst
beräkning av avträdesersättning då en kronotorpare lämnar sitt torp samt
rätten att friköpa kronotorp.
Bolagiseringen får inte medföra någon ändring i kronotorparnas ställ-
ning. Bolaget bör därför i överlåtelseavtalet åta sig att förvalta kronotor-
pen i enlighet med de riktlinjer statsmakterna meddelar. Kronotorpen
utgör i allmänhet inte egna registerfastigheter, varför de utgör delar av en
fastighet. Om en sådan fastighet överlåts vidare av bolaget måste denna
överlåtelse innehålla garantier för att kronotorparens rättigheter bevaras.
Bolaget bör därför också åta sig att inte sälja fastigheter, på vilka det finns
kronotorp, utan att iaktta detta.
Eftersom kronotorpen oftast inte utgör egna registerfastigheter måste
vid friköp av ett kronotorp fastighetsbildning komma till stånd. I samband
med att riksdagen antog de riktlinjer jag nyss nämnde antog riksdagen
också en lag enligt vilken fastighetsbildning i samband med friköp av
kronotorp får ske även om villkoren i fastighetsbildningslagen inte är
uppfyllda. Dessutom stadgas i lagen att förvärvstillstånd enligt jordför-
värvslagen inte behövs vid friköp av kronotorp. Denna lag bör fortsätta att
gälla efter bolagiseringen, vilket kräver en viss redaktionell ändring i lagen.
4.4.7 Utmarksdelningsfastigheter
Mellan åren 1569 och 1801 var Öland en kunglig jaktpark. Sistnämnda år
beslöt Kungl. Maj:t att jaktparksinrättningen skulle upphöra. Genom
beslut av Kungl. Maj:t åren 1816 och 1819 tilldelades öns hemman större
delen av skogen och utmarken på ön. Vissa delar undantogs dock som
kronopark och allmänning. Dessutom undantogs cirka 190 områden om
sammanlagt 1 040 hektar, vilka avsattes för allmänna behov till fiskelägen,
stenbrott, lastplaner m. m.
År 1928 bemyndigades Kungl. Maj:t av riksdagen (prop. 1928:135,
JoU23, rskr. 179) att sälja eller, om det förelåg särskilda skäl, utan veder-
lag överlåta sådana utmarksdelningsfastigheter som inte användes för
42
angivet ändamål. Med anledning av riksdagens beslut uppdrog Kungl. Prop. 1991/92: 134
Maj:t den 7 november 1929 åt kammarkollegiet och domänverket att
gemensamt utreda och handlägga ärenden angående dispositionen av om-
rådena. Ett stort antal av områdena har därefter avyttrats.
Frågan om dispositionen av de återstående för allmänna ändamål avsat-
ta utmarksdelningsfastigheterna togs upp år 1964 av riksdagens revisorer.
De ansåg i sin berättelse att avvecklingen även borde omfatta områden
som alltjämt utnyttjades för det ursprungliga ändamålet. Jordbruksutskot-
tet ansåg sig härefter (JoU 1965:28) kunna förutsätta att nödvändiga
åtgärder för en lämplig avveckling och disposition i övrigt av de berörda
områdena kom att vidtas utan särskild åtgärd från riksdagens sida.
Utmarksdelningsfastigheterna förvaltas idag av domänverket enligt rikt-
linjer som meddelades av regeringen den 10 september 1981. Riktlinjerna
har följande lydelse.
”Regeringen uppdrar åt domänverket att i möjligaste mån avyttra de på
domänverkets fond upptagna utmarksfastigheterna på Öland. Därvid skall
följande gälla.
Fastighet som nyttjas för det ändamål vartill den avsatts bör som regel
bibehållas i statlig ägo, men kan avyttras om ändamålet med fastigheten
ändock kan tryggas.
Särskild hänsyn skall tas till natur- och kulturminnesintressena.
Vid avyttring av strandfastighet skall villkor ställas som säkerställer
allmänhetens rätt till fiske enligt lagen (1950:596) om rätt till fiske och
enligt förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga
havsstränder, skär och holmar m. m.
Vid försäljning skall tillämpas föreskrifterna i förordningen (1971:727)
om försäljning av staten tillhörig fast egendom m.m. Ärende som avser
avyttring utan vederlag skall underställas regeringen för prövning.
Vid överföring av mark till annan myndighet skall gälla bestämmelserna
i regeringens beslut den 28 juni 1968 angående ändrade bestämmelser om
överföring i förvaltningshänseende av staten tillhörig egendom mellan
olika kapitalfonder.
I ärende om avyttring inhämtas yttrande från länsstyrelsen i Kalmar län
och, om särskilda skäl kan anses föreligga härför, från kammarkollegiet.”
Som framgår av riktlinjerna skall dessa fastigheter avyttras om de inte
behövs för sitt ursprungliga ändamål. Detta innebär att en del av fastighe-
terna måste undantas från en eventuell överlåtelse till det nya bolaget. Om
de återstående fastigheterna överlåts måste deras förvaltning kringgärdas
med vissa förbehåll i enlighet med riktlinjerna. Jag anser mot denna
bakgrund att utmarksdelningsfastigheterna bör undantas från överlåtelsen
och att därmed staten även i fortsättningen får ansvaret för avvecklingen i
enlighet med de gällande riktlinjerna.
43
4.4.8 Donationer
Domänverket handhar förvaltningen av ett begränsat antal donerade egen-
domar, bl. a. Huseby och Stenhammar. Där egendomen är testamenterad
till staten med villkor att staten ej får avhända sig egendomen, är det inte
möjligt att överföra den till bolaget varför den måste kvarbli i statens ägo.
Enligt vapenlagen har polisman rätt att under vissa förutsättningar om-
händerta vapen och att ta vapen i beslag. Samma rätt tillkommer vissa
tjänstemän vid olika myndigheter, däribland domänverket. I och med
bolagiseringen bör denna befogenhet för domänverkets personal tas bort
ur vapenlagen.
Mina bedömningar och förslag: Domänkoncernen bör efter genom-
förd bolagisering ges en stabil finansiell struktur på grund av
konjunkturkänsligheten i verksamheten och för att underlätta en
framtida privatisering. Regeringen bör bemyndigas att närmare ut-
forma villkoren för överföringen av tillgångar och skulder varvid i
huvudsak följande bör gälla.
Överföring av tillgångar och skulder sker i princip till bokförda
värden. Domänverkets förlagslån återbetalas. Bolaget övertar do-
mänverkets pensionsskuld. Särskild inleverans framflyttas till bud-
getåret 1992/93.
Skälen för mina bedömningar och förslag: Principerna för överföring av
tillgångar och skulder vid bolagisering av domänverket är av central bety-
delse och bör därför enligt min mening underställas riksdagens prövning.
För bedömning av Domäns kapitalstruktur måste koncernens risksitua-
tion beskrivas. Domäns totala risk kan uppdelas i en rörelserisk och en
finansiell risk. Rörelserisken består av variationer i rörelsens resultat och
är beroende av konjunkturer samt bransch- och företagsspecifika faktorer.
Den finansiella risken uppstår när verksamheten finansieras med lånade
medel som ger finansiella kostnader vilka belastar resultatet. Det finansiel-
la risktagandet ökar med minskad andel eget kapital, dvs. minskad solidi-
tet.
En hög rörelserisk kompenseras vanligen genom en hög soliditet. En hög
soliditet ger företaget möjlighet att balansera variationerna i rörelseresul-
tatet.
Finansiell risk mäts vanligen genom olika mått på soliditeten dvs. ande-
len eget kapital i förhållande till totalt kapital.
Domäns rörelserisk är påtaglig genom att de dominerande verksamhe-
44
terna skogsbruk och träförädling arbetar inom konjunkturkänsliga bran- Prop. 1991/92:134
scher.
Domäns finansiella risk är för närvarande relativt låg till följd av hög
soliditet. Den i 1990 års bokslut gjorda skuldföringen av domänverkets
ovillkorade pensionsskuld om ca 1 000 milj. kr. sänkte dock den redovisa-
de soliditeten från 64% till 52%.
Räntetäckningsgraden, rörelseresultatet före räntekostnader i förhållan-
de till räntekostnaderna, kan sägas avspegla balansen mellan den finansiel-
la risken och rörelserisken. Domäns räntetäckningsgrad för verksamhets-
året 1991 var ca 2,4 vilket innebär att räntekostnaderna kan fördubblas
eller rörelseresultatet halveras innan resultatet efter finansiella poster blir
negativt.
Vid utformningen av kapitalstrukturen, dvs. fördelningen mellan eget
och lånat kapital för ett bolagiserat domänverk, har jag utgått från följande
allmänna utgångspunkter.
— Domän skall ges en god finansiell stabilitet
— marknadsmässiga utdelningskrav skall ställas av ägaren med beaktande
av koncernens förutsättningar
— Domän skall i bolagsform utvecklas vidare med utgångspunkt från den
planerade omfattningen och inriktningen av verksamheten samt kunna
väl hävda sig på marknaden
Som tidigare framgått kommer viss del av domänverkets nuvarande mark-
och fastighetsinnehav antingen förbli i statens ägo eller övergångsvis kvar-
bli i statens ägo i avvaktan på att vissa frågor av juridisk karaktär blivit
lösta för att därefter överföras till bolaget. Som exempel på det sistnämnda
vill jag nämna de fastigheter där försvaret eller televerket har anläggningar
och ledningar (avsnitt 4.1.3 —4.1.4). Det viktigaste motivet till att föra
över huvuddelen av domänverkets verksamhet till bolag är att effektivisera
förvaltningen av statens kapital. Mot denna bakgrund anser jag det viktigt
att det nya bolagets verksamhet kan påbörjas redan den 1 juli 1992.
Det bolagiserade domänverkets kapitalstruktur och värderingen av till-
gångar och skulder har stor betydelse för det nya bolagets utvecklingsmöj-
ligheter och dess möjligheter att hävda sig på den svenska skogs- och
fastighetsmarknaden. Bolagets villkor bör så långt det är möjligt vara
likvärdiga med övriga svenska skogsföretag.
Överföringen av domänverkets verksamhet till bolagsform avses for-
mellt ske genom att det statligt ägda Domän AB (nuvarande Domänföre-
tagen AB) övertar domänverkets verksamhet med tillhörande tillgångar
och skulder. Även de rättigheter och skyldigheter för domänverket som är
förknippade med verksamheten övertas av det nya bolaget i den mån det
är rättsligt möjligt.
Avtal som det nya bolaget övertar kan i vissa fall innehålla bestämmelser
om att de inte för statens vidkommande får ändras utan riksdagens eller
regeringens godkännande. Dessa bestämmelser bör upphöra att gälla i
samband med bolagiseringen.
Överföringen av affärsverkets tillgångar och skulder sker genom att
45
Domän AB förvärvar samtliga tillgångar och skulder i affärsverket med
undantag för den fasta egendom som varaktigt av nämnda skäl skall
kvarbli i statens ägo. Detta möjliggörs genom att staten tecknar aktier i
bolaget.
Kapitalstrukturen i det nya bolaget påverkar dess affärsmässiga förut-
sättningar. Med kapitalstruktur avser jag relationen mellan eget kapital
och annan finansiering. Härvid bör beaktas att domänverkets fastigheter
är bokförda till ett värde som understiger såväl ett beräknat marknadsvär-
de som taxeringsvärdet. Verkets tillgångar utgörs dock i huvudsak av
fastigheter som i sig — liksom de flesta fastigheter — har en låg direktav-
kastning och därmed minskar möjligheterna för verksamheten att bära en
hög räntebörda utan att löpande realisera tillgångar. Tillgångarna och
skulderna bör därför överföras till bokförda värden.
Som jag tidigare nämnt innehar domänverket 25% av aktierna i AB
Statens Skogsindustrier (ASSI). Såväl domänverket som ASSI omfattas av
riksdagens bemyndigande (prop. 1991/92:69, NU10, rskr. 92) att privati-
sera vissa statligt ägda företag. I syfte att underlätta en privatisering av ASSI
anser jag att domänverkets aktier i ASSI även i fortsättningen bör ligga kvar
i staten.
Till följd av beslut med anledning av den tidigare regeringens skrivelse
1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväx-
ten av de offentliga utgifterna skall domänverket under budgetåret
1991/92 som särskild inleverans till staten, utöver ordinarie sådan för år
1991, inleverera 1450 milj. kr. Med hänsyn till att tidpunkten för ombild-
ningen av domänverket till aktiebolag framflyttas till den 1 juli 1992 i
stället för den 1 januari 1992 som tidigare planerats, kommer även tid-
punkten för den särskilda inleveransen att flyttas fram. Den bör nu ske
budgetåret 1992/93 i stället för budgetåret 1991/92. Denna skuld övertas
av bolaget i den mån den inte regleras i annan ordning. Framflyttningen av
denna inleverans kommer att medföra vissa positiva effekter på bolagets
resultat och kapitalstruktur.
Delar av domänverkets fastighetsinnehav kommer ägarmässigt att över-
föras till bolaget först fr. o. m. den 1 januari 1993. Jag har vidare framhållit
det angelägna i att det inom verket för närvarande pågående fastighetsför-
säljningsprogrammet kan fortsätta som planerat. Mot denna bakgrund
kommer det nya bolaget att för statens räkning fullfölja planerade försälj-
ningar under andra halvåret 1992. Dessa fastigheter överförs därmed inte
till bolaget. Intäkterna från försäljningen som översiktligt f. n. beräknas
uppgå till drygt 500 milj. kr. räknas i stället på lämpligt sätt av mot den
särskilda inleveransen.
Av ovan redovisade särskilda inleverans på 1450 milj.kr. beräknas,
efter avräkning av uppnådda försäljningsintäkter enligt ovan ca 950
milj. kr. återstå. En närmare avräkning av beloppen får ske i samband med
att nämnda fastighetsförsäljningsprogram avslutats. Inleveransen beräknas
ske under budgetåret 1992/93 vid tre tillfallen under våren 1993. Från denna
inleverans får dock på lämpligt sätt även avräknas högst 550 milj. kr. avse-
ende transaktionskostnader för bolaget i form av stämpelskatter och lagfart -
savgifter. Eventuell resterande del av nämnda 550 milj. kr. skall — tillsam-
Prop. 1991/92:134
46
mans med återstående del av den särskilda inleveransen — levereras in när Prop. 1991 /92: 134
samtliga överlåtelser är genomförda.
Enligt beslut av riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79:125, NU34, rskr.
447) disponerar domänverket ett förlagslån som får lyftas av verket och
användas for inköp av skogsmark efter beslut av regeringen i varje särskilt
fall. Förlån som lyfts skall verket betala räntan till staten med 4%. Förlags-
lånet var från början 500 milj. kr. och uppgår i dag till 476 milj. kr. Med
utgångspunkt i den inriktning, de förutsättningar som gäller för lånet och
den karaktär av kapitaltillskott som det innebar anser jag att lånet bör
omvandlas till eget kapital i Domän AB.
Det statliga pensionssystemet är uppbyggt så att gjorda pensionsåtagan-
den hittills i princip inte periodiserats utan belastat bl. a. affärsverkets
rörelse i samband med utbetalningen. Detta har medfört att domänverket
tidigare inte redovisat någon pensionsskuld i balansräkningen. I ett aktie-
bolag skulle däremot reserver ha lagts upp för att möta dessa utgifter. Mot
denna bakgrund har regeringen medgivit att domänverket fr. o. m. den 31
december 1990 övergått till att göra avsättningar för pensionsskuld i sin
redovisning. Avsättningarna innefattar pensionsåtaganden för utgående
pensioner och oantastbara utfästelser till anställda och uppgick nämnda
datum till 1013 milj. kr. En mot den avsatta pensionsskulden om 1013
milj.kr. svarande uppskrivning av domänverkets fastighetsinnehav ge-
nomfördes per den 31 december 1990 i verkets bokslut. Denna skuld
beräknas per utgången av år 1991 uppgå till ca 1 160 milj.kr. Utöver
nämnda pensionsåtaganden har verket per detta datum en villkorad pen-
sionsskuld på ca 280 milj. kr. Vidare åvilar det domänverket att löpande
betala livräntor avseende arbetsskador. Domänverkets totala pensions-
skuld inkl, arbetsskadelivräntor uppgår till ca 1 550 milj. kr. Vid övergång
till bolagsform är det enligt min mening rimligt att bolaget övertar pen-
sionsskulden och de åtaganden avseende livräntor för arbetsskador som
verket har vid bolagiseringen. En sådan överföring medför att löneskatte-
betalning utlöses avseende överförd pensionsskuld i stället för att utfalla i
takt med att pensionsutbetalningarna görs. Den särskilda löneskatten som
kan komma att utlösas beräknas till uppemot 315 milj. kr. och eftersom det
i princip enbart är en periodisering av framtida inbetalningar bör denna
skatt erläggas av bolaget.
Som jag tidigare framhållit kommer en del av domänverkets nuvarande
fastigheter att överföras till det nya bolaget först efter det att rättsliga
förutsättningar föreligger för ett statligt bibehållande av äganderätten till
t. ex. försvarsanläggningar och teleledningar etc. Sådana förutsättningar
beräknas föreligga den 1 januari 1993. Mot denna bakgrund kommer
domänverkets tillgångar och skulder att överföras till bolaget i två steg.
Sålunda avses per den 1 juli 1992 överföring till bolaget ske av i princip
verkets nuvarande tillgångar exkl. visst fastighetsinnehav, verkets nuva-
rande rörelseskulder samt tidigare nämnda tillkommande pensionsskuld,
löneskatteskuld, inleveransskuld, m. m. Resterande fastighetstillgångar
överförs till bolaget med början den 1 januari 1993.
För att möjliggöra för det nya bolaget att redan den 1 juli 1992 överta
nämnda skulder måste bolaget ges en substans motsvarande den som
47
bolaget skulle ha erhållit om fastigheterna redan från detta datum kunnat
överföras. Mot denna bakgrund kommer bolaget vid övertagandet av
skulderna att erhålla en fordran på staten motsvarande det beräknade
bokförda värdet på de fastigheter som bolaget senare kommer att överta.
Denna fordran kommer att löpa utan ränta samtidigt som bolaget utan
ersättning disponerar det vid varje tillfälle ej överförda fastighetsinne-
havet.
Domänverkets fastighetsinnehav är per utgången av år 1991 preliminärt
upptaget i verkets redovisning till ett värde om drygt 3000 milj. kr. och
utgör den dominerande delen av Domänkoncernens samtliga tillgångar.
Vid bedömning av värdet på koncernens övriga tillgångar och skulder kan
nämnas att dessa i princip samtliga är direkt hänförliga till den i koncernen
bedrivna rörelsen. Dess bokförda värden torde även kunna anses återspeg-
la för rörelsen och dess bedrivande relevanta och rimligt beräknade vär-
den. Några för bedömningen av värdet av hela domänverket avgörande
övervärden i redovisade tillgångar utöver fastigheter föreligger sålunda
inte enligt min mening.
För att ge det nya bolaget en rimlig synlig soliditet i relation till mark-
nadsvärdet på tillgångarna bör de av verkets fastigheter som skall över-
föras till det nya bolaget före en bolagisering skrivas upp. Uppskrivningen
bör tillsammans med de uppskrivningar som skett i verkets bokslut för
åren 1990 och 1991 uppgå till sammanlagt 3000 milj. kr.
Domäns samlade tillgångar exkl. aktierna i ASSI beräknas vid utgången
av år 1991, om hela nämnda uppskrivning beaktas, ha ett bokfört värde om
ca 7 800 milj. kr. De samlade skulderna beräknas uppgå till ca 4100
milj. kr. efter beaktande av ovan nämnda tillkommande skulder och av-
räkning avseende de för statens räkning gjorda fastighetsförsäljningarna.
Som jag tidigare nämnt bör överföringen av övriga tillgångar och skulder
ske till bokförda värden. Härvid uppgår skillnaden mellan tillgångar och
skulder till ca 3 700 milj. kr.
Med hänvisning till de principer jag ovan redovisat är det min bedöm-
ning att Domän AB när ovan nämnda åtgärder genomförts kommer att få
en god kapitalstruktur. När överenskomna mark- och fastighetsöverlåtel-
ser är genomförda kan Domän AB beräknas ha ett eget kapital i storleks-
ordning 3 800 milj.kr. med 1991 års värden som utgångspunkt vilket i
förhållande till totala kapitalet ger en soliditet på ca 49%. Därtill kommer
resultatet av verksamheten under 1992 intill bolagiseringen. Räntetäck-
ningsgraden beräknas efter att pågående fastighetsförsäljningsprogram ge-
nomförts komma att uppgå till ca 1,7. Detta ligger i nivå med konkurreran-
de företags.
Överlåtelsen kommer att regleras i ett avtal mellan staten och Domän
AB. I avtalet anges vilka tillgångar, skulder samt rättigheter och åtaganden
som överförs till Domän AB. Ett sådant avtal förbereds för närvarande.
Avtalen mellan staten och Domän AB avses att tecknas före halvårsskiftet
1992.
Mot bakgrund av ovan sagda förordar jag att regeringen föreslår riksda-
gen att godkänna överföringen av tillgångar och skulder till Domän AB i
enlighet med de principer som här redovisats. Det bör dock ankomma på
Prop. 1991/92:134
48
regeringen att närmare utforma villkoren för överföringen av tillgångar Prop. 1991/92: 134
och skulder.
Mitt förslag: Kanalfastigheten överlåts till staten medan bolaget
behåller övrig skogsmark. Det statliga ägaransvaret för kanalen, kan
liksom för all annan mark som kvarstannar i statens ägo, tills vidare
utövas av byggnadsstyrelsen. I överlåtelseavtalet mellan staten
och det nya domänbolaget bör bolaget få i uppdrag att under en
begränsad avtalsperiod på fyra år svara för drift och underhåll av
kanalen inom ramen för nu gällande upprustningsplan.
Skälen för mitt förslag: Göta kanal är ett kulturhistoriskt byggnadsverk
som innefattar, förutom själva kanalen, byggnader och miljöer av histo-
riskt, socialt och tekniskt intresse. Kanalen besöks årligen av ca 1,5 miljo-
ner människor som på olika sätt tillbringar sin fritid på och vid kanalen.
Härigenom är kanalen även ett av landets större turistobjekt. Underhållet
av kanal, slusstrappor och andra områden längs den 19 mil långa farleden
är omfattande och nödvändigt för att bevara området samt att göra det
tillgängligt för de besökande.
Verksamheten inom AB Göta kanalbolag innefattar drift av kanalen och
viss fastighetsförvaltning omfattande bl. a. 3 800 ha skogsmark. Kanaldrif-
ten har svag lönsamhet men kompenseras till viss del av förvaltningsverk-
samheten. Kanalbolaget omsatte år 1991 ca 24 milj. kr. och sysselsatte 50
personer. Bolaget redovisade detta år ett resultat före extraordinära poster
på ca 1,7 milj. kr. inkl, bidrag från berörda landsting.
Enligt regeringens beslut den 30 maj 1984 ålades domänverket att överta
förvaltningen av statens aktier i AB Göta kanalbolag. Inför överföringen
av aktierna redovisades ett omfattande upprustningsbehov inom bolaget
för att möjliggöra fortsatt kanalverksamhet. Vidare angavs att fortsatta
driftsunderskott i kanalrörelsen sannolikt inte kunde undvikas.
Efter förslag från regeringen beslutade riksdagen i december 1984 (prop.
1984/85:25, NU35, rskr. 87) om vissa ekonomiska åtgärder för att trygga
den nödvändiga upprustningen av kanalen samt för att täcka förluster i
bolaget till följd av underskott i kanalrörelsen. Av riksdagens beslut fram-
gick också att det inte var rimligt att domänverket skulle behöva ta det
ekonomiska ansvaret för upprustningen. Finansieringen av upprustningen
skulle ske genom beredskapsarbete, direkta anslag över statsbudgeten eller
efter särskilt regeringsbeslut som bidrag från domänverket vilket skulle
avräknas mot verkets inleverans av överskottsmedel till staten. Vid tid-
punkten för riksdagens beslut beräknades upprustningsbehovet till 40
milj. kr. för perioden 1985/86 — 1989/90 och till 47 milj. kr. för perioden
1990/91 — 1994/95 i 1984 års penningvärde.
I budgetpropositionen för år 1990 (prop. 1989/90:100. NU28, rskr. 248)
49
4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 85
behandlades på nytt frågan om fortsatt upprustning av Göta kanal under
perioden 1990/91 — 1994/95. Som underlag för bedömning av kvarvarande
upprustningsbehov redovisades resultatet av en av sjöfartsverket genom-
förd utredning. I propositionen beräknades den sammanlagda kostnaden
för upprustning under ovan nämnda femårsperiod till 76 milj.kr. i 1989
års penningvärde. Till denna kostnad kommer ett beräknat negativt resul-
tat i kanalbolaget på totalt ca 1,8 milj. kr. för åren 1990—1992. Samman-
lagt beräknades en kostnad om i genomsnitt ca 15,6 milj. kr. per budgetår
under perioden 1990/91 — 1994/95. Efter år 1995 beräknas den årliga
underhållskostnaden uppgå till 9—10 milj. kr.
I syfte att upprätthålla Göta kanal som ett kulturhistoriskt byggnadsverk
och möjliggöra att kanalen förblir ett attraktivt turistmål har regering och
riksdag genom olika beslut bidragit med totalt ca 80 milj. kr. för upprust-
ning av kanalen under perioden 1985/86—1991 /92. Senast beslutade rege-
ringen den 29 augusti 1991 om nedsättning av domänverkets inleverans-
krav för år 1991 på 16 milj. kr. som bidrag till domänverket för upprust-
ning av Göta kanal budgetåret 1991/92.
Enligt regeringens proposition 1991/92:38 om inriktningen av den
ekonomiska politiken redovisas bl. a. regeringens strategi för förmögen-
hetsförvaltningen (avsnitt 4.11 s. 63) innebärande bl. a. att staten bör
effektivisera sitt ägande. Strategin för förmögenhetsförvaltningen bygger
på tre faktorer. En tydlig statlig ägarfunktion som upphandlar tjänster på
marknaden, brukare som inte är bundna att nyttja statens tillgångar samt
föreskrifter som utfärdas av ansvariga tillsynsmyndigheter eller av stats-
makterna. För Göta kanalbolag innebär denna strategi att drift och under-
håll av kanalen bör skiljas från ägandet av kanalen. Drift och underhåll bör
på sikt upphandlas i konkurrens på marknaden.
Mot bakgrund därav anser jag att följande bör gälla för Göta kanalbolag
i samband med att domänverket ombildas till aktiebolag den 1 juli 1992.
Kanalfastigheten överlåts till staten medan bolaget behåller övrig skogs-
mark. Det statliga ägaransvaret för kanalen, kan liksom för all annan mark
som kvarstannar i statens ägo, tills vidare att utövas av byggnadsstyrelsen.
I överlåtelseavtalet mellan staten och det nya domänbolaget bör bolaget få
i uppdrag att under en begränsad avtalsperiod på fyra år svara för drift och
underhåll av kanalen enligt gällande upprustningsplaner. Verksamheten
finansieras inom ramen för de villkor som anges i överlåtelseavtalet mel-
lan staten och Domän AB. Genom denna lösning anser jag att såväl
bevarandet av Göta kanals kulturhistoriska värde som upprustningen av
kanalen säkerställs. Lösningen motsvarar också på sikt redovisad strategi
för förmögenhetsförvaltningen.
I enlighet med vad jag nu har anfört har det inom näringsdepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
2. lag om ändring i lagen (1980:565) om undantag från fastighetsbild-
Prop. 1991/92:134
50
ningslagen (1970:988) och jordförvärvslagen (1979:230) vid friköp av Prop. 1991/92:134
kronotorp,
3. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
4. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176).
Jag har i detta ärende samrått med berörda statsråd.
3, 16, 18 och 21 §§
Enligt den ursprungliga lydelsen av paragraferna har samebyn och dess
medlemmar vissa angivna rättigheter på mark som ägs av staten. Sådan
mark benämns i lagen kronomark. Genom den föreslagna ändringen bibe-
hålls de angivna rättigheterna på sådan mark som vid utgången av juni
1992 tillhörde staten men som därefter har överlåtits till annan. För
enkelhets skull bibehålls termen kronomark för sistnämnda typ av mark
eftersom den marken i lagen intar samma ställning som statlig mark. Den
mark som vid utgången av juni 1992 var i statlig ägo behåller alltså sin
ställning som kronomark oavsett i vems ägo den därefter är.
I paragraferna har också vissa redaktionella ändringar gjorts.
3§
Enligt 3 § första stycket 1 får renskötsel bedrivas hela året i Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels ne-
danför denna gräns på mark som tillhör staten (kronomark) och renbetes-
land där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller
hösten. Paragrafens andra stycke innehåller vissa definitioner. Med renbe-
tesland förstås enligt bestämmelsen mark som vid avvittringen förklarats
utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. I lagen
(1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige som föregick
den nuvarande rennäringslagen, gjordes skillnad mellan fjällrenskötselns
och skogsrenskötselns rätt till betesområden. Skogssamerna fick enligt 3 §
1 mom. lagen uppehålla sig med sina renar hela året inom lappmarkerna
ovanför odlingränsen samt nedanför denna gräns på mark som antingen
tillhör kronan eller utgör renbetesland, ”dock att de må uppehålla sig
endast å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommer under våren,
sommaren eller hösten”. I betänkandet (SOU 1968:16) Rennäringen i
Sverige föreslog 1964 års rennäringssakkunniga att rådande skillnad i
rättsställning mellan fjäll- och skogsrenskötseln skulle avskaffas. ”Någon
väsentlig vare sig inskränkning eller utvidgning av de nuvarande rättighe-
terna, vilka lagfästs efter ingående överväganden och numera får betraktas
som hävdvunna, har inte ansetts böra vidtagas,” anförde de sakkunniga.
Rennäringssakkunnigas förslag om renskötselområdets omfattning antogs
i det väsentliga av riksdagen (prop. 1971:51, JoU37). Någon diskussion
51
om ändring av områdesbestämningen förekom inte, vare sig i propositio-
nen eller i utskottets betänkande. Bestämmelsen har i sin nuvarande
lydelse vid tillämpningen ibland uppfattats så, att renskötsel får bedrivas
hela året på all mark nedanför odlingsgränsen som tillhör staten (1990/
91:JoU22). Genom en redaktionell ändring av punkten 1 framgår klarare
att som villkor för att renskötsel skall få bedrivas hela året krävs, även i
fråga om statens mark, att skogsrenskötsel av ålder bedrivs där under
våren, sommaren eller hösten.
Genom en ändring av första stycket punkten 1 bibehålls i Jämtlands och
Kopparbergs län rätten till renbete hela året även utan upplåtelse på de
områden som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt
upplåtna till renbete. Skälen till ändringen framgår av avsnitt 4.2.6.
17 §
Genom en ändring i paragrafens första stycke får virke till anläggning,
byggnad samt bränsle och slöjdvirke tas även inom de områden i Jämt-
lands och Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten
och som var särskilt upplåtna till renbete. Av bestämmelsens tredje stycke,
som inte har ändrats, framgår vad som får avverkas eller tillgodogöras.
Skälen till ändringen framgår av avsnitt 4.2.6.
21 §
Genom en ändring i paragrafens första stycke behöver ersättning inte
lämnas för de lövträd som avverkas inom de områden i Jämtlands och
Kopparbergs län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och som
var särskilt upplåtna till renbete. Skälen till ändringen framgår av avsnitt
4.2.6.
25 §
I ett nytt fjärde stycke ges samebymedlemmar rätt till jakt efter rovdjur
samt husbehovsfiske inom de delar av samebyns betesområde som ligger
inom de delar av Jämtlands och Kopparbergs län som vid utgången av juni
1992 tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete hela året.
Skälen till ändringen framgår av avsnitt 4.2.6.
1§
Genom den föreslagna ändringen kommer lagen att vara tillämplig på
lägenhet som vid utgången av juni 1992 stod under domänverkets förvalt-
ning oavsett vem som därefter äger lägenheten.
Prop. 1991/92:134
52
10a§
Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.1.9).
Stadgandet innebär ett undantag från huvudregeln att jakträtten tillkom-
mer markägaren. På de berörda områdena tillkommer jakträtten staten
som där har samma befogenheter som en vanlig jakträttsinnehavare. Jakt-
rätten är knuten till vissa områden och påverkas därför inte av ägarbyten
eller ändringar i fastighetsindelningen.
Följande områden omfattas av bestämmelsen. Kronoparken Fjällveden
i Södermanlands län, kronoparken Tullgarn och angränsande kronoegen-
domar ävensom kronoegendomarna på Eriksö i Södermanlands län, kro-
noparken Karlsby i Östergötlands län, kronoegendomen Ottenby kungsla-
dugård i Kalmar län, kronoparken Halle- och Hunneberg i Älvsborgs och
Skaraborgs län, kronoparken Haddebo i Örebro län, kronoparken Grönbo
i Örebro och Västmanlands län samt kronoparken Kloten i Örebro, Väst-
manlands och Kopparbergs län. De nämnda områdena finns angivna i ett
kungligt brev den 17 augusti 1951.
32 och 41 §§
I paragraferna ges bestämmelser om vissa befogenheter för personal vid ett
antal angivna myndigheter. Genom ändringen tas domänverket bort från
de angivna myndigheterna.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
dels att anta förslagen till
1. lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
2. lag om ändring i lagen (1980:565) om undantag från fastighetsbild-
ningslagen (1970:988) och jordförvärvslagen (1979:230) vid friköp av
kronotorp,
3. lag om ändring i jaktlagen (1987:259),
4. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),
dels att godkänna
5. de riktlinjer for försäljning av mark till enskilda som jag förordat
(avsnitt 4),
6. de riktlinjer för överföringen av fast egendom från staten till Domän
AB som jag förordat (avsnitt 4),
7. de riktlinjer för överföringen av tillgångar och skulder från staten till
Domän AB som jag förordat (avsnitt 5),
8. de riktlinjer för det framtida ansvaret för Göta kanalbolag som jag
förordat (avsnitt 6),
dels att bemyndiga regeringen
Prop. 1991/92:134
53
9. att genomfora ombildningen av domänverket till ett aktiebolag enligt Prop. 1991/92:134
de riktlinjer jag förordat.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för
de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens hemställan.
54
Prop. 1991/92: 134
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 3, 16, 17, 18, 21 och 25 §§ rennäringslagen
(1971:437) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark som tillhör staten
(kronomark) och renbetesland där
skogsrenskötsel av ålder bedrives
under våren, sommaren eller hös-
ten, på renbetesfjällen i Jämtlands
län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som särskilt
upplåtits till renbete,
2. den 1 oktober—den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrives vis-
sa tider av året.
Renskötsel får bedrivas
1. hela året
i Norrbottens och Västerbottens-
läns lappmarker dels ovanför od-
lingsgränsen, dels nedanför denna
gräns på mark där skogsrenskötsel
av ålder bedrivs under våren, som-
maren eller hösten och marken an-
tingen utgör renbetesland eller till-
hör eller vid utgången av juni 1992
tillhörde staten (kronomark), på
renbetesfjällen i Jämtlands län,
inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till ren-
bete,
2. den 1 oktober —den 30 april
i övriga delar av lappmarkerna
nedanför odlingsgränsen,
inom sådana trakter utanför
lappmarkerna och renbetesfjällen
där renskötsel av ålder bedrivs vissa
tider av året.
Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra
renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen
förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen och de
områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.
16 §
Sameby får inom byns betesområde utföra arbetshage eller annat stäng-
sel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för rensköt-
seln.
Sameby eller medlem i byn får på utmark inom byns betesområde
uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad
som behövs för renskötseln.
Är anläggning som anges i första
stycket avsedd för stadigvarande
bruk, skall den förläggas till plats
som anvisas av markens ägare. Det-
samma gäller i fråga om byggnad
som anges i andra stycket, om den
Om en anläggning som anges i
första stycket är avsedd för stadig-
varande bruk, skall den förläggas
till en plats som anvisas av markens
ägare. Detta gäller också i fråga om
sådan byggnad som anges i andra
55
Nuvarande lydelse
skall uppföras för stadigvarande
bruk nedanför odlingsgränsen eller
utanför renbetesfjällen på annan
mark än kronomark under statens
omedelbara disposition eller mark
som vid avvittring utlagts till all-
männingsskog.
Föreslagen lydelse
stycket, om den skall uppföras för
stadigvarande bruk nedanför od-
lingsgränsen eller utanför renbe-
tesfjällen på annan mark än krono-
mark som står eller vid utgången av
juni 1992 stod under statens ome-
delbara disposition eller mark som
vid avvittring lagts ut till allmän-
ningsskog.
Prop. 1991/92:134
Bilaga 1
Vill sameby eller, om byggnad skall uppföras av medlem i byn, denne
icke godtaga anvisad plats, bestämmer länsstyrelsen platsen.
17 §
Behövs virke till anläggning eller
byggnad som avses i 16 § första el-
ler andra stycket, får skog avverkas
på de delar av betesområdet som
hör till lappmarkerna eller renbe-
tesfjällen. Inom samma delar av be-
tesområdet får medlem i samebyn
för eget behov taga bränsle och
slöjdvirke.
Om det behövs virke till en an-
läggning eller en byggnad som avses
i 16 § första eller andra stycket, får
skog avverkas på de delar av betes-
området som hör till lappmarker-
na, renbetesfjällen eller de områden
i Jämtlands och Kopparbergs län
som vid utgången av juni 1992 till-
hörde staten och var särskilt upplåt-
na till renbete. Inom samma delar
av betesområdet får medlemmar i
samebyn för eget behov ta bränsle
och slöjdvirke.
Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare
eller brukare, om denne ej medger annat.
På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till
samebys betesområde får byn eller medlem i byn för ändamål som anges i
första stycket taga endast torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och
grantjur eller, för tillfälligt behov, på utmark växande lövträd.
18
Medlem i sameby har rätt att
inom byns betesområde på krono-
mark under statens omedelbara
disposition eller mark som vid av-
vittring utlagts till allmänningsskog
taga virke till uppförande eller om-
byggnad av familjebostad. Avverk-
ning får ske endast efter anvisning
av markägare.
21
För skog som avverkas på krono-
mark under statens omedelbara
disposition eller mark som vid av-
vittring utlagts till allmänningsskog
behöver ersättning ej lämnas. Det-
samma gäller växande lövträd som
§
Medlemmar i en sameby har rätt
att ta virke inom byns betesområde
på kronomark som står eller som
vid utgången av juni 1992 stod un-
der statens omedelbara disposition
eller mark som vid avvittring lagts
ut till allmänningsskog för att upp-
föra eller bygga om familjebostad.
Avverkning får ske endast efter an-
visning av markägare.
§
För skog som avverkas på krono-
mark som står eller som vid utgång-
en av juni 1992 stod under statens
omedelbara disposition eller mark
som vid avvittring lagts ut till all-
männingsskog behöver ersättning
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
eljest tages inom lappmarkerna el- inte lämnas. Detta gäller också väx-
ter på renbetesfjällen. ande lövträd som annars tas inom
lappmarkerna, på renbetesfjällen
samt inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbe-
te.
I andra fall än som avses i första stycket skall ersättning lämnas för
rotvärdet av växande träd som tages. Kan överenskommelse ej uppnås om
ersättningen, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika
parterna.
25 §
Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns
betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när rensköt-
sel är tillåten där.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på medlem i sameby som
tillfälligt uppehåller sig inom annan samebys betesområde för renskiljning
eller annat ändamål som har samband med renarnas skötsel. Han får dock
jaga och fiska endast för sitt uppehälle.
Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter
sådant djur företagas på mark som anges i första stycket inom annan
samebys betesområde, i den mån regeringen eller myndighet, som rege-
ringen bestämmer, tillåter det.
Inom de områden i Jämtlands
och Kopparbergs län som vid ut-
gången av juni 1992 tillhörde staten
och var särskilt upplåtna till renbete
får medlem i sameby inom byns be-
tesområde fiska till husbehov samt
jaga rovdjur, i den mån regeringen
eller myndighet som regeringen be-
stämmer tillåter det.
Prop. 1991/92:134
Bilaga 1
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
57
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1980:565) om undantag från fastig-
hetsbildningslagen (1970:988) och jordförvärvslagen (1979:230) vid fri-
köp av kronotorp skall ha följande lydelse.
Prop. 1991/92:134
Bilaga 1
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§
Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavare av sådan
lägenhet under domänverkets för-
valtning som har upplåtits såsom
skogstorp, odlingslägenhet, kolo-
nat, kronotorp eller kronolägenhet
förvärvar lägenheten eller del därav
med äganderätt.
Med friköp av kronotorp avses i
denna lag att innehavaren av en så-
dan lägenhet som har upplåtits så-
som skogstorp, odlingslägenhet, ko-
lonat, kronotorp eller kronolägen-
het och som vid utgången av juni
1992 stod under domänverkets för-
valtning förvärvar lägenheten eller
en del av den med äganderätt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
58
Prop. 1991/92:134
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs i fråga om jaktlagen (1987:259),
dels att 10 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 10a§, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 10 a § eller 11 §. I
jakträtten ingår rätt att tillgodogöra
sig vilt som omhändertas, påträffas
dött eller dödas i något annat sam-
manhang än vid jakt, om inte annat
följer av föreskrifter meddelade
med stöd av 25 §.
Fastighetsägaren har jakträtten
på den mark som hör till fastighe-
ten, om inte annat följer av andra
stycket eller av 11 §. I jakträtten in-
går rätt att tillgodogöra sig vilt som
omhändertas, påträffas dött eller
dödas i annat sammanhang än vid
jakt, om inte annat följer av före-
skrifter meddelade med stöd av
25 §.
Vid jordbruksarrende har arrendatorn jakträtten på den arrenderade
marken, om inte annat har avtalats.
Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser.
10a§
Staten har jakträtten på krono-
parken Fjällveden i Södermanlands
län, kronoparken Tullgarn och an-
gränsande kronoegendomar även-
som kronoegendomarna på Eriksö i
Södermanlands län, kronoparken
Karlsby i Östergötlands län, krono-
egendomen Ottenby kungsladugård
i Kalmar län, kronoparken Halle-
och Hunneberg i Älvsborgs och Ska-
raborgs län, kronoparken Haddebo i
Örebro län, kronoparken Grönbo i
Örebro och Västmanlands län samt
kronoparken Kloten i Örebro, Väst-
manlands och Kopparbergs län.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
59
Prop. 1991/92:134
Bilaga 1
Härigenom föreskrivs att 32 och 41 §§ vapenlagen (1973:1176) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
32 §‘
Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet besluta
att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran
för missbruk överhängande, får polisman även utan sådant beslut omhän-
dertaga vapnet och ammunitionen. I sådant fall skall polismannen skynd-
samt anmäla åtgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva
om omhändertagandet skall bestå.
Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även av länsstyrel-
sen förordnade jakttillsynsmän
samt personal vid kustbevakning-
en, domänverket, tullverket eller
särskilt förordnade tjänstemän vid
länsstyrelsen.
Vad som i första stycket sägs om
polisman gäller även jakttillsyns-
män som förordnats av länsstyrel-
sen samt personal vid kustbevak-
ningen och tullverket eller särskilt
förordnade tjänstemän vid länssty-
relsen.
Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendo-
men och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas till inneha-
varen så snart det skäligen kan antagas att det ej längre föreligger någon
risk för missbruk. Detsamma gäller, om den omhändertagna egendomen
får innehas utan tillstånd enligt denna lag.
41 §2
Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt
40 §, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande
avvikelser.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen, domänverket,
tullverket eller särskilt förordnade
tjänstemän vid länsstyrelsen har
samma rätt att ta egendom i beslag
som tillkommer en polisman.
1. Av länsstyrelsen förordnade
jakttillsynsmän samt personal vid
kustbevakningen och tullverket el-
ler särskilt förordnade tjänstemän
vid länsstyrelsen har samma rätt att
ta egendom i beslag som tillkom-
mer en polisman.
2. Bestämmelsen att åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall
än då rätten utsatt sådan tid.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Senaste lydelse 1991:1181.
Senaste lydelse 1991:1181.
60
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-03-12
Närvarande: f. d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Hans-Gun-
nar Solerud, regeringsrådet Anders Swartling.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1992 har regering-
en på hemställan av statsrådet Per Westerberg beslutat inhämta lagrådets
yttrande över förslag till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437),
m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Bengt
Agartz.
Lagrådet lämnar lagförslagen utan erinran.
61
Innehåll
Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1
Propositionens lagförslag...................................... 2
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars 1992 ... 8
1 Inledning................................................. 8
1.1 Bakgrund............................................. 8
1.2 Domänkoncernen...................................... 9
1.3 Utvecklingen 1985—1991 ............................... 11
2 Historik.................................................. 12
3 Den berörda egendomen.................................... 13
3.1 Regional fördelning och arrondering...................... 14
3.2 Förvaltning av egendom ................................ 14
3.2.1 Skogsmarken .................................... 14
3.2.2 Jordbruksmarken................................. 14
3.2.3 Impediment och fjällmark ......................... 15
3.2.4 Jakt och fiske .................................... 15
3.2.5 Byggnader och anläggningar ....................... 15
3.2.6 Övrigt .......................................... 16
4 Överföring av fast egendom................................. 16
4.1 Statliga intressen....................................... 22
4.1.1 Fjällen .......................................... 22
4.1.2 Andra statliga myndigheter ........................ 23
4.1.3 Totalförsvaret.................................... 24
4.1.4 Ledningar....................................... 25
4.1.5 Naturvård....................................... 26
4.1.6 Vattenområden av riksintresse ..................... 29
4.1.7 Kulturminnen ................................... 29
4.1.8 Forskning och utveckling.......................... 31
4.1.9 Hovförvaltningen ................................ 32
4.2 Rennäringens intressen................................. 33
4.2.1 Allmänt om renskötselrätt ......................... 33
4.2.2 Förhållanden på kronomark ....................... 34
4.2.3 Förhållanden ovanför odlingsgränsen ............... 35
4.2.4 Förhållanden nedanför odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län............................... 36
4.2.5 Renbetesfjällen i Jämtlands län samt vissa mindre
områden i Västerbottens och Norrbottens län
(Samefondsskogarna) ............................. 37
4.2.6 Förhållandena i Kopparbergs och i Jämtlands län
utanför renbetesfjällen ............................ 37
4.3 Ströängar i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker .. 38
4.4 Övriga enskilda intressen ............................... 39
4.4.1 Arrende och hyra ................................ 39
4.4.2 Tomträtt ........................................ 39
4.4.3 Jakt ............................................ 40
4.4.4 Fiske ........................................... 40
4.4.5 Kronoholmarna.................................. 40 62
4.4.6 Kronotorp....................................... 42
4.4.7 Utmarksdelningsfastigheter........................ 42
4.4.8 Donationer...................................... 44
4.5 Övrigt................................................ 44
5 Överföring av övriga tillgångar och skulder, m. m............... 44
6 AB Göta kanalbolag........................................ 49
7 Upprättade lagförslag ...................................... 50
8 Specialmotivering ......................................... 51
8.1 Förslaget till lag om ändring i rennäringslagen (1971:437) ... 51
8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 565) om undantag
från fastighetsbildningslagen (1970: 988) och jordförvärvsla
gen (1979:230) vid friköp av kronotorp................... 52
8.3 Förslaget till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)......... 53
8.4 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)...... 53
9 Hemställan ............................................... 53
10 Beslut.................................................... 54
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag ........................... 55
Bilaga 2 Lagrådets yttrande ................................... 61
Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992
Prop. 1991/92:134
63