Prop.
1991/92:131
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo-
gade utdrag ur regeringsprotokollet den 12 mars 1992.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Mats Odell
I propositionen föreslås dels ändringar i lagen (1975:88) med bemyndigande
att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (be-
myndigandelagen) samt i yrkestrafiklagen (1988:263), dels ändringar i lagen
(1982:821) om transport av farligt gods.
De förstnämnda ändringarna har samband med den svenska anpassningen
till EG. Sålunda föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter
om kör- och vilotider vid vägtransporter samt förbud mot vissa typer av be-
räkningar av lön till förare vid sådana transporter. Vidare föreslås att rege-
ringen får bemyndigande att meddela föreskrifter om behörighet och utbild-
ning för förare, förarbiträden och konduktörer vid vägtransporter av perso-
ner eller gods.
Dessutom föreslås att straffbestämmelserna i lagen om transport av farligt
gods kompletteras med en bestämmelse om ringa brott med endast penning-
böter i straffskalan. Detta gör det möjligt att vid mindre förseelser använda
systemet med ordningsbot. Vidare föreslås att tulltjänstemän får rätt att bi-
träda vid förundersökning av brott mot lagens bestämmelser och att själva
vidta vissa förundersökningsåtgärder.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.
1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 131
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1975:88) med bemyndigande att med-
dela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer1 skall ha föl-
jande lydelse.
Prop. 1991/92:131
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om före-
skrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik
som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som
ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersätt-
ning för järnvägsbefordran som av-
ses under 1,
4. postbefordran eller telekom-
munikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveri-
ges sjöterritorium med utländskt
fartyg, .
6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafi-
ken inom Sveriges sjöterritorium el-
ler för sjötrafiken med svenska far-
tyg, sjöflygplan och svävare utanför
Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och
Regeringen bemyndigas att med-
dela föreskrifter som avses i 8 kap. 3
eller 5 § regeringsformen, om före-
skrifterna gäller
1. befordran i spårbunden trafik
som är avsedd för allmänheten,
2. sådan befordran i vägtrafik som
ombesörjes av järnvägsföretag till
komplettering av eller som ersätt-
ning för järnvägsbefordran som av-
ses under 1,
4. postbefordran eller telekom-
munikationer,
5. rätt att driva sjöfart inom Sveri-
ges sjöterritorium med utländskt
fartyg,
6. trafikregler, sjövägmärken eller
säkerhetsanordningar för sjötrafi-
ken inom Sveriges sjöterritorium el-
ler för sjötrafiken med svenska far-
tyg, sjöflygplan och svävare utanför
Sveriges sjöterritorium,
7. skeppsmätning,
8. trafik på väg eller i terräng,
9. fordons beskaffenhet och ut-
rustning,
10. registrering eller annan kon-
troll av fordon,
11. skyldighet för kommunerna
att tillhandahålla föreskrifter och
andra uppgifter som rör förhållan-
dena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare.
andra uppgifter som rör förhållan
dena i trafiken,
12. riksfärdtjänst,
13. tillstånd att bruka svävare;
14. kör- och vilotider vid vägtrans-
porter samt förbud mot vissa typer av
beräkningar av lön till förare vid så-
dana transporter.
Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för gransk-
ning eller kontroll enligt bestämmelse som avses i första stycket 9, 10 eller
1 Lagen omtryckt 1978:233.
2 Senaste lydelse 1990:1159.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1991/92:131
13. Regeringen bemyndigas också att besluta föreskrifter om avgifter för far-
ledsverksamheten samt om avgifter för skeppsmätning och avgifter för till-
stånd enligt första stycket 5.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Härigenom föreskrivs att 24 § yrkestrafiklagen (1988:263)3skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Prop. 1991/92:131
Regeringen far föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från
denna lag. Regeringen får också
meddela ytterligare föreskrifter i de
avseenden som anges i denna lag och
föreskrifter avseende yrkesmässig
trafik till och från Sverige. Det-
samma gäller i fråga om registrering
av tillståndsinnehav och om avgifter
för den kontroll som behövs.
Regeringen får överlåta de
digheter.
Regeringen får föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från
denna lag. Regeringen får också
meddela ytterligare föreskrifter i de
avseenden som anges i denna lag,
föreskrifter om behörighet och ut-
bildning för fordonsbesättningar vid
vägtransporter samt föreskrifter av-
seende yrkesmässig trafik till och
från Sverige. Detsamma gäller i
fråga om registrering av tillståndsin-
nehav och om avgifter för den kon-
troll som behövs.
befogenheterna åt förvaltningsmyn-
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
3 Lagen omtryckt 1988:1499.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:821) om transport av farligt
gods
dels att 16 § och rubriken närmast före 16 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 16a§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Ansvar och sekretess Ansvar, förundersökning och sek-
retess
16 §
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
1. föreskrifter som meddelats med stöd av 9 eller 10 §,
2. förelägganden eller förbud som meddelats med stöd av 13 §, dock inte
om föreläggandet eller förbudet omfattas av ett vitesföreläggande
döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Är brott som sägs i första stycket
med hänsyn till risken för skador på
liv eller egendom eller i miljön och
övriga omständigheter att anse som
ringa döms till penningböter.
Ansvar enligt första stycket inträ- Ansvar enligt första eller andra
der inte om ansvar för gärningen kan stycket inträder inte om ansvar för
ådömas enligt brottsbalken. gärningen kan ådömas enligt brotts-
balken.
16 a §
Vid förundersökning rörande
brott som anges i 16 § första eller
andra stycket får åklagare eller polis-
myndighet som leder undersök-
ningen begära hjälp av en tullmyn-
dighet samt ge en tulltjänsteman i
uppdrag att genomföra en viss åtgärd
under förundersökningen, om det är
lämpligt med hänsyn till omständig-
heterna.
Om det finns anledning att anta att
brott enligt första stycket har för-
övats, har en tulltjänsteman samma
befogenhet som tillkommer polisman
att hålla förhör och vidta andra åt-
gärder enligt 23 kap. 3§ fjärde
stycket rättegångsbalken.
En tulltjänsteman får företa
tvångsåtgärder vid brott mot denna
lag i samma utsträckning som gäller
för polisman enligt 23 kap. 8 § samt
24 och 26-28 kap. rättegångsbalken.
Prop. 1991/92:131
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1992.
Prop. 1991/92:131
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden
B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Hörnlund, Olsson, Svensson,
af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Kön-
berg, Odell, Lundgren, Unckel, P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Odell
Genom avtalet om ett Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde, EES, åtar
sig Sverige att införliva relevanta delar av EG:s existerande regelverk med
svensk rätt. Avsikten är att EES-avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993,
samtidigt som EG:s inre marknad genomförs.
På transportområdet skall inom EG från den 1 januari 1993 upprättas bl.a.
en fri gods- och persontransportmarknad. En gemensam trafikpolitik kom-
mer att skapas. Det innebär att olika bestämmelser om vägtransporter skall
harmoniseras, men även att trafiken inom och mellan medlemsländerna
kommer att liberaliseras.
EES-avtalet innebär att en del föreskrifter på vägtransportområdet måste
anpassas till dem som gäller inom EG. De föreskrifter det gäller är sådana
att de med stöd av riksdagens bemyndigande enligt 8 kap. 7 § regeringsfor-
men kan meddelas av regeringen. För det ändamålet bör emellertid nuva-
rande bemyndiganden utvidgas och preciseras i enlighet med mina förslag.
Mitt förslag: I bemyndigandelagen införs ett bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter om kör- och vilotider samt förbud mot
vissa typer av beräkningar av lön till förare vid vägtransporter.
Bakgrund till förslaget: Allmänna bestämmelser om arbetstid finns i ar-
betstidslagen (1982:673). Denna lag innehåller bestämmelser om arbetstiden
och dess förläggning, vilka gäller för alla arbetstagare med vissa bestämda
undantag. Av trafiksäkerhetsskäl betingade bestämmelser om arbetstid och
vilotid i trafiken finns i kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtrans- Prop. 1991/92:131
port, m.m. (ATK). Kungörelsen gäller sådana transporter på väg av perso-
ner eller gods som i förvärvsverksamhet utförs inom landet eller utom landet
med fordon som är registrerat i Sverige.
I fråga om vissa internationella vägtransporter gäller förordningen
(1975:883) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter,
vilken grundar sig på en europeisk överenskommelse om arbetsförhållanden
för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter (AETR) och den
till överenskommelsen hörande bilagan. ATK och AETR är uppbyggda ut-
ifrån skilda principer. Den förra utgår från förarens arbetstid och den senare
från förarens körtid. Det innebär att olika regler för närvarande gäller för
nationella och internationella vägtransporter samt i förhållande till stater
som är anslutna till AETR och de som inte är det.
Enligt EES-avtalet skall bl.a. bestämmelserna i EG:s förordningar nr
3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning
angående vägtransporter och nr 3821/85 av den 20 december 1985 om intro-
duktion av färdskrivare för vägtransporter i dess lydelse enligt rådets förord-
ning nr 3572/90 av den 4 december 1990 om ändring, till följd av Tysklands
enande, av vissa direktiv, beslut och förordningar med avseende på transpor-
ter på väg, järnväg och inre vattenvägar med visst undantag införlivas i
svensk rätt. Dessa EG-förordningar utgår från förarnas körtider vid regle-
ringen av arbetsvillkoren vid vägtransporter. En anpassning av svensk rätt
till dessa regler kommer alltså att innebära en övergång till körtidsprincipen
även nationellt.
Inland Transport Committee inom Förenta nationernas ekonomiska kom-
mission för Europa (ECE) har utarbetat ett förslag till ändring av AETR,
som innebär en anpassning av överenskommelsen till de nämnda EG-reg-
lerna. Den nya lydelsen kan komma att träda i kraft mellan de fördragsslu-
tande parterna under våren 1992. Detta skulle för Sveriges del innebära att,
under en övergångsperiod från ändringens ikraftträdande fram till dess att
EES-avtalet införlivas med svensk rätt, bestämmelserna i AETR i dess nya
lydelse kan komma att gälla vid internationella vägtransporter. Däremot
skulle under denna period ATK fortfarande gälla vid vägtransporter inom
landet eller utom landet med fordon som är registrerade i Sverige.
Skälen för mitt förslag: I lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela
föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer (omtryckt
1978:233, ändrad senast 1990:1159), bemyndigandelagen, finns ett generellt
bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om trafik på väg. Vi-
dare finns i yrkestrafiklagen (1988:263, omtryckt 1988:1499) ett bemyndi-
gande för regeringen att meddela föreskrifter avseende yrkesmässig trafik
till och från Sverige. Dessa bemyndiganden har ansetts täcka även arbets-,
kör- och vilotider vid vägtransporter, låt vara att ATK utfärdats före rege-
ringsformens ikraftträdande.
Med de nya EG-reglerna tillkommer även en bestämmelse om att lön till
förare, med visst undantag, inte får beräknas på grundval av tillryggalagda
sträckor och/eller transporterad godsmängd. Bestämmelsen har tillkommit
av trafiksäkerhetsskäl. Det kan ifrågasättas om de nuvarande bemyndigan-
dena täcker även denna fråga. I klarhetens intresse bör därför i bemyndigan-
delagen införas en rätt för regeringen att meddela föreskrifter gällande hela Prop. 1991/92:131
detta område. Ett bemyndigande i den delen kan lämnas enligt 8 kap. 7§
första stycket 1 och 5 regeringsformen.
Mitt förslag: I yrkestrafiklagen införs ett bemyndigande för rege-
ringen att meddela föreskrifter om behörighet och utbildning för for-
donsbesättningar vid vägtransporter.
Bakgrund till förslaget: EG-förordningen nr 3820/85 och den nya lydelsen
av AETR innehåller bestämmelser om lägsta ålder för förare vid gods- och
persontransporter samt EG-förordningen även för förarbiträden och kon-
duktörer. Vidare skall förare vid sådana persontransporter där körningen
sträcker sig utanför en radie av 50 km från den ort där fordonet normalt är
stationerat uppfylla ytterligare behörighetsvillkor. Enligt EES-avtalet skall
även EG:s direktiv nr 76/914/EEG av den 16 december 1976 om minimikrav
på utbildning för vissa förare av vägtransportfordon bli gällande rätt i Sve-
rige. Dessa bestämmelser innebär en skärpning i förhållande till körkortsla-
gens (1977:477) allmänna bestämmelser om förarbehörighet och förarprov.
Skälen för mitt förslag: Även i nu gällande lydelse av AETR finns bestäm-
melser om villkor som skall vara uppfyllda av förare vid internationella väg-
transporter. Dessa har i och för sig ansetts omfattas av det nuvarande bemyn-
digandet i 32 § körkortslagen för regeringen eller den myndighet som rege-
ringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter i de avseenden som
anges i lagen och föreskrifter om undantag från lagen. Med hänsyn till att
särskilt ålderskrav införs även för förarbiträden och konduktörer samt att
behörighets- och utbildningskraven för förare utvidgas, bör det införas ett
särskilt bemyndigande där det klart framgår att regeringen även i dessa frå-
gor får meddela föreskrifter. Ett sådant bemyndigande bör lämpligen införas
i yrkestrafiklagen.
En arbetsgrupp med företrädare för generaltullstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och riksåklagaren tillsattes i maj 1988 med uppgift att kartlägga problem
kring tillsynen av transporter av farligt gods samt lämna förslag till åtgärder
för att förbättra sanktions-, lagförings- och utredningsmöjligheterna i sam-
band med brott mot reglerna om transport av farligt gods.
Arbetsgruppen inledde arbetet med en intervjuundersökning i Helsing-
borgs och Göteborgs regioner, som är två regioner med hög frekvens av
transporter av farligt gods. Intervjuerna genomfördes i januari 1991 vid po-
lis-, tull- och åklagarmyndigheterna i Helsingborg och Göteborg. Svaren har
därefter sammanställts i en rapport ”TRANSPORT AV FARLIGT GODS
Tillsyn, utredning, lagföring”.
I rapporten har arbetsgruppen också redovisat annat inhämtat material
och de slutsatser man kommit fram till. Arbetsgruppen har bl.a. föreslagit
att straffbestämmelsen i 16 § lagen (1982:821) om transport av farligt gods
(ändrad senast 1988:222) ändras på sådant sätt att den kommer att innehålla
ett särskilt straffstadgande för de lindrigaste förseelserna med enbart pen-
ningböter i straffskalan. Detta har som huvudsyfte att göra det möjligt att
tillämpa systemet med ordningsbot på ett antal vanliga lindrigare förseelser.
Arbetsgruppen har också föreslagit att ordningsbotskungörelsen (1968:199)
ändras så att tulltjänstemän får utfärda ordningsbot vid ifrågavarande för-
seelser. Vidare har arbetsgruppen föreslagit vissa ändringar i förordningen
(1982:923) om transport av farligt gods (ändrad senast 1990:512).
En tulltjänsteman saknar i dag rätt att inleda förundersökning i fråga om
brott mot lagen om transport av farligt gods. Det finns inte heller någon reg-
lerad möjlighet för polis eller åklagare att anlita biträde av tullmyndighet
beträffande undersökning rörande brott mot denna lag. Arbetsgruppen har
därför funnit att en hel del praktiska skäl talar för att utvidga möjligheten att
anlita biträde av tullen vid förundersökning till att även gälla brott mot lagen
om transport av farligt gods.
I samband med att en bestämmelse av denna innebörd införs bör enligt
arbetsgruppen tulltjänstemans befogenhet att använda tvångsmedel såsom
beslag, medtagande till förhör m.m. vid brott mot nämnda lag regleras ge-
nom en hänvisning till rättegångsbalken.
Arbetsgruppens rapport har remissbehandlats. En förteckning över re-
missinstanserna och en kort sammanfattning av svaren bör fogas till proto-
kollet som bilaga. Alla remissinstanser har tillstyrkt förslagen eller har läm-
nat dem utan erinran.
Prop. 1991/92:131
Mitt förslag: I lagen om transport av farligt gods kompletteras nuva-
rande straffbestämmelse med en bestämmelse om ringa brott med en-
dast penningböter i straffskalan. Vidare ges tulltjänstemän rätt att bi-
träda vid förundersökning av brott mot lagens bestämmelser och att
själv vidta vissa förundersökningsåtgärder.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Skälen för mitt förslag: Genom lagen om transport av farligt gods tillkom
en gemensam och enhetlig reglering för olika transportmedel av vad som
från säkerhetssynpunkt skall iakttas vid transport av farligt gods. Regle-
ringen grundas i huvudsak på internationella överenskommelser.
Genom den nämnda arbetsgruppens rapport har den första större under-
sökningen av tillämpningen av lagen redovisats. Arbetsgruppen har kommit
fram till att det finns ett behov av smärre justeringar av såväl lagen
(1982:821) om transport av farligt gods som av förordningen (1982:923) med
samma rubrik samt ordningsbotskungörelsen (1968:199). I detta samman-
hang behandlar jag endast de föreslagna lagändringarna.
Brott mot reglerna om transport av farligt gods kan i många fall vara all-
varliga både för samhället och miljön, för trafikanter i transportens närhet
och för den som utför transporten. Det finns ingen anledning att mildra straf-
fen för sådana allvarliga brott. Den genomgång arbetsgruppen har gjort av
domar har emellertid visat på en förhållandevis hög förekomst av smärre
brott och förseelser som föranlett endast ett måttligt antal dagsböter. Om
man för sådana smärre förseelser inför ett ringa brott med enbart penningbö-
ter i straffskalan kan systemet med ordningsbot utnyttjas. Detta skulle bl.a.
medföra att den administrativa omgången minskar och besparingar i tid och
pengar kan göras både för staten och för den berörde misstänkte. Som några
remissinstanser påpekat kan även reaktionen mot förseelser som begås av
utländska personer därigenom bli effektivare.
Arbetsgruppen har inte haft underlag för någon systematisk genomgång
av domstolspraxis på området. Genom de intervjuundersökningar gruppen
gjort och av vad som framkommit av den domssamling på området som sta-
tens räddningsverk påbörjat en sammanställning av, har gruppen funnit att
böter är den påföljd som nästan undantagslöst dömts ut vid överträdelser
mot lagen om transport av farligt gods. Antalet dagsböter har varierat ut-
ifrån de olika förseelsernas farlighetsgrad. Det förekommer domar på mel-
lan tio och åttio dagsböter med en tyngdpunkt någonstans i mitten och nedåt
i denna skala. Någon praxis som visar utvecklingen vid återfall i brott mot
lagen finns inte än. Med hänsyn till brottets art och de bötespåföljder som i
praktiken förekommer i dag, är det inte orimligt att anta att återfall i brott på
detta område kan komma att leda till annan påföljd än böter samt ingripande
enligt yrkestrafiklagen eller körkortslagen.
Jag delar därför arbetsgruppens slutsats att det bör införas ett särskilt stad-
gande i 16 § lagen om transport av farligt gods om ansvar vid ringa brott.
Tulltjänstemän har redan i dag befogenhet att inleda förundersökning och
vidta åtgärder under undersökningen när det gäller utredning av brott mot
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Vissa tulltjänstemän får också
utfärda ordningsbot vid brott enligt 2 § nämnda lag.
Den föreslagna rätten för tulltjänstemän att biträda vid förundersökning
av brott mot lagen om transport av farligt gods innebär därför inga mera dra-
matiska förändringar.
Sjöfartsverket har satt i fråga om inte kustbevakningens möjligheter att
medverka vid kontroller av transporter av farligt gods bör övervägas. Trafik-
säkerhetsverket har berört bilinspektörers möjlighet att utöva tillsyn av
transporter av farligt gods när fordon ändå stoppats för kontroll av beskaf-
fenhet och utrustning.
Jag är för närvarande inte beredd att lägga något förslag i enlighet med vad
nämnda remissinstanser har förordat. Dessa frågor måste föregås av mera
ingående överväganden innan de kan bli föremål för lagstiftningsåtgärder.
Jag biträder sålunda också förslaget att en tulltjänsteman skall få rätt att
biträda åklagare eller polismyndighet vid förundersökning och i vissa fall
självständigt kunna vidta vissa utredningsåtgärder.
Prop. 1991/92:131
10
1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommunikationsdepartemen-
tet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
2. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263),
3. lag om ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
Lagförslagen är av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna
betydelse.
Paragrafen har tillförts ett nytt andra stycke om ringa brott.
Straffbestämmelsen i 16 § gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 9 eller 10 § eller mot före-
lägganden eller förbud som meddelats med stöd av 13 §, med visst undantag.
Enligt 9§ får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddela föreskrifter om klassificering av farligt gods, om transportmedel
och andra transportanordningar, märkning, uppgiftsplikt, säkerhetsutrust-
ning, lastning, lossning, förvaring och annan hantering av farligt gods samt
om försiktighetsmått och åtgärder i övrigt. 10 § ger regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer befogenhet att förbjuda vissa slag av
transporter eller föreskriva att vissa slag av transporter får ske endast efter
tillstånd eller förhandsanmälan.
I enlighet härmed har i förordningen om transport av farligt gods medde-
lats vissa bestämmelser i de hänseenden som anges i 9 §. Transportmyndighe-
terna har vidare bemyndigats att meddela ytterligare föreskrifter.
Bestämmelsen i 2 § lagen om transport av farligt gods anger vad som i la-
gen förstås med farligt gods. Det är således gods som har ett visst angivet
innehåll och som på grund därav vid transport kan medföra skador på männi-
skor, egendom eller i miljön eller påverka transportmedlets säkra framfö-
rande. Mot den bakgrunden är det naturligt att vid bedömningen av om ett
brott skall anses ringa eller inte se på om överträdelsen kan anses ha medfört
någon fareökning av betydelse. Härvid är det inte bara fråga om att före-
skrifter om t.ex. godsets lastning, förvaring eller hantering har överträtts
utan också om t.ex. utmärkningen är felaktig. Osäkerhet om vad godset be-
står av kan ju medföra fördröjning av räddningsinsatser eller sanering efter
en olycka. Smärre brister i utmärkningen som saknar egentlig betydelse vid
en räddningsinsats kan å andra sidan som regel anses som ett ringa brott,
om inte kännedom om godsets egenskaper är viktig för att man skall kunna
förebygga långsiktiga skador i miljön vid en eventuell olycka.
En transport blir självfallet mindre riskabel ju mindre mängd av det farliga
godset som transporteras. För små mängder gäller lättnader i reglerna. För
dessa ”frimängder” gäller att dessa får fraktas utan att reglerna tillämpas,
Prop. 1991/92:131
11
och för ”begränsade mängder” krävs endast att vissa av reglerna skall tilläm- Prop. 1991/92:131
pas. För exempelvis bensin ligger frimängden vid vägtransport på 50 liter.
Ett obetydligt överskridande av gränsvärdet för en frimängd kan i många fall
bedömas som ett ringa brott.
Vid transporter av farligt gods finns det föreskrifter om särskilda utrust-
ningsdetaljer som skall finnas tillgängliga för att kunna användas vid en
eventuell incident. Vissa överträdelser av enklare utrustningsbestämmelser
kan ofta betraktas som ett ringa brott när det finns godtagbara substitut lätt
tillgängliga. Jag tänker då exempelvis på att någon eller några bromsklossar
saknas, vilka kan ersättas med andra föremål som finns tillgängliga i fordo-
net eller i dess närhet.
Enligt 15 § förordningen om transport av farligt gods skall märkning av-
lägsnas eller täckas över när ett transportmedel eller enhetslastanordning
inte längre innehåller farligt gods. En försummelse i detta hänseende inne-
bär knappast någon ökad risk för omgivningen, utan torde i många fall
kunna betraktas som ett ringa brott. Detsamma kan gälla i vissa fall då en
felaktig information lämnas om godsets farlighetsgrad som kan komma att
medföra för stora säkerhetsåtgärder under transporten eller insatser vid en
olycka.
Andra sådana situationer kan föreligga vid smärre brister i transporthand-
lingarna och i den säkerhetsutrustning som skall finnas tillgänglig vid trans-
porten. Underlåtenhet att medföra befintliga förarbevis och fordonscertifi-
kat bör också kunna ses som ringa brott.
Däremot bör det inte normalt sett betraktas som ett ringa brott om det
helt saknas en godsdeklaration enligt 11 § förordningen om transport av far-
ligt gods eller det saknas föreskrivna skriftliga instruktioner enligt 12 §
samma förordning.
Den närmare gränsdragningen mellan normalbrottet och ringa brott får
överlämnas till rättstillämpningen.
Av 48 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken, RB, följer att riksåklaga-
ren i samråd med rikspolisstyrelsen skall välja ut de brott för vilka ordnings-
bot skall bestämmas. Enligt tredje stycket samma lagrum är det riksåklaga-
ren som bestämmer de belopp som skall upptagas som ordningsbot.
I första stycket ges åklagare eller polismyndighet som leder förundersökning
av brott mot lagen om transport av farligt gods rätt att anlita biträde av tull-
myndighet vid förundersökningen. En sådan förundersökningsledare får
också uppdra åt en tulltjänsteman att själv genomföra en förundersöknings-
åtgärd. Förutsättningen för att befogenheten skall få utnyttjas är att det är
lämpligt med hänsyn till omständigheterna. I praktiken torde bestämmel-
serna komma att tillämpas då tullen på ett eller annat sätt redan är inkopplad
t.ex. därför att fordonet har stoppats i samband med en tullkontroll eller att
förundersökningsledaren känner till att fordonet är på väg mot en tullsta-
tion.
Andra och tredje styckena tar sikte på den situationen att en tulltjänste-
man får kännedom om en misstänkt överträdelse av transportbestämmel-
12
serna innan åklagaren eller polismyndigheten hunnit inleda förundersök- Prop. 1991/92:131
ning. Han får då själv hålla förhör med den misstänkte och vidta andra åtgär-
der i syfte att utreda brottet som inte kan uppskjutas utan olägenhet (23 kap.
3§ fjärde stycket RB). Han får också medta någon till förhör (23 kap. 8§
RB), gripa den misstänkte när det finns skäl till anhållande och saken bråds-
kar (24 kap. 7 § RB), ta lös egendom i förvar eller i beslag i vissa fall (26
kap. 3 § och 27 kap. 4 § RB) samt företa husrannsakan, kroppsvisitation eller
kroppsbesiktning om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 och 13 §§ RB).
Det bör i sammanhanget påpekas att de befogenheter som tillkommer en
tulltjänsteman enligt tredje stycket inte är lika vidsträckta som enligt varu-
smugglingslagen.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om trafik, transporter och kommunikationer,
2. lag om ändring i yrkestrafiklagen (1988:263),
3. lag om ändring i lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden
har lagt fram.
13
Remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över de i rapporten föreslagna författningsänd-
ringarna avgetts av statens räddningsverk, statens järnvägar, trafiksäker-
hetsverket, sjöfartsverket, luftfartsverket, statens naturvårdsverk, länssty-
relsen i Malmöhus län, Svenska Transportarbetareförbundet, Svenska Åke-
riförbundet och Sveriges Industriförbund.
Yttranden har dessutom avgetts av Bilspedition Inrikes AB och Sveriges
Speditörförbund.
Sammanfattning av remissvaren
Införande av ringa brott
Statens järnvägar, SJ stödjer rapportens förslag om införande av ett ringa
brott med enbart penningböter i straffskalan.
Sjöfartsverket delar arbetsgruppens uppfattning att en förändring i straff-
skalan i sådan riktning att ordningsbot eller strafföreläggande kan tillämpas
torde medföra en enklare och effektivare handläggning av denna kategori
ärenden.
Luftfartsverket: Luftfartsinspektionen har inget att erinra mot de änd-
ringar som föreslagits, med syfte att förbättra sanktions-, lagförings- och ut-
redningsmöjligheterna.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker den i rapporten föreslagna änd-
ringen beträffande straffskalan till ordningsbot för mindre förseelser.
Svenska transportarbetareförbundet välkomnar utredningens förslag om
ordningsbot samt sanktionsmöjligheter mot utländska näringsidkare och för-
utsätter att nödvändiga författningsändringar görs. Vi är övertygade om att
sanktioner och böter kommer att skärpa efterlevnaden av lagstiftningen.—
Ett fortfarande olöst problem är hur man kan komma tillrätta med företag
med en hög frekvens småförseelser. Förbundet anser det därför angeläget
att berörda myndigheter fortsätter utreda hur man kan komma tillrätta med
näringsidkare som man kan misstänka systematiskt nonchalerar gällande be-
stämmelser även om dessa är av mindre art.
Sveriges åkeriförbund tillstyrker innehållet i rapporten i sin helhet.
Sveriges speditörsförbund och Bilspedition Inrikes AB: Ordningsbotssys-
temet skulle säkert vara ett praktiskt och effektivt instrument, men vissa
tveksamheter har redovisats i rapporten. Begreppet ”ringa brott” måste defi-
nieras, d.v.s. vilka förseelser som skall omfattas av ordningsbotssystemet.
Tulltjänstemans rätt att utfärda ordningsbot m.m.
SJ finner inga betänkligheter mot att tulltjänsteman ges rätt att förelägga
ordningsbot.
Prop. 1991/92:131
Bilaga
Trafiksäkerhetsverket vill i sammanhanget framföra som sin mening att i
en framtida ny organisation för kontroll av fordon på väg bör det övervägas
att tillsyn av transporter av farligt gods även bör utföras av bilinspektörer.
Från effektivitetssynpunkt torde betydande vinster kunna göras när for-
don som ändå stoppats för kontroll av beskaffenhet och utrustning i före-
kommande fall även kan kontrolleras med avseende på efterlevnaden av la-
gen om transport av farligt gods.
Sjöfartsverket-, Vid en ändring av lagstiftningen i syfte att möjliggöra för
tullen att medverka i förundersökningen bör enligt verket även kustbevak-
ningens möjligheter att medverka övervägas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ingen erinran mot förslagen rörande tul-
lens och tullpersonalens medverkan i förundersökningar m.m.
Sveriges speditörsförbund och Bilspedition Inrikes AB-, Förvarstagande el-
ler beslag är synnerligen kraftfulla åtgärder som måste hanteras med stor för-
siktighet och som endast får tillgripas om skälen för åtgärden uppväger det
intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller an-
nat motstående intresse. Beslut om tillgripande av sådana åtgärder måste
enbart fattas av åklagare eller domstol, inte av den enskilde polis- eller tull-
tjänstemannen vid kontrolltillfället. Det förvarstagande eller beslag, som
görs får inte drabba andra ”oskyldiga” intressen.
Prop. 1991/92:131
Bilaga
15
gotab 41004, Stockholm 1992